Forskarutbildningens meritvärde

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2013

., x I . - x i .f \ v -åwøøç/ v\

Forskar-

utbildningens

meritvärde

Betänkande av Utredningen om forskningens

ä

och situation i den _-_-

forskarutbildningens nya högskolan

.23 o ål Lo‘ W

Statens offentliga utredningar

%ä 1981: 30

ä Utbildningsdepartementet

Forskarutbildningens

meritvärde

Betänkande av Utredningen om och

forskningens

forskarutbildningens situation i den nya högskolan

Stockholm 1981

Omslag Johan Hillbom Jernström Offsettryck AB ISBN 91-38-06275-5 ISSN 0375-250X Berlings, Lund 1981

SOU 1981: 30

Till statsrådet och chefen för

utbildningsdepartementet

Utredningen (1979: 10) om forskningens och forskarutbildningens situation i den nya högskolan tillkallades 1979-07-19. Genom regeringsbeslut 1980-04-24 utvidgades det ursprungliga utredningsuppdraget till att även omfatta en kartläggning av forskarutbildningens meritvärde inom olika samhällssektorer. I uppdraget har också ingått att lägga fram de förslag som motiveras av kartläggningen. Kommittén har bestått av universitetskansler Carl-Gustaf Andrén, ordförande, teologie doktor Gunnel André, professor Ulla Jacobsson, teknolog Hans-Åke Jönsson, professor Eva Klein, docent Ulla-Britta Lagerroth, professor Robert Magnusson, professor Ingmar Månsson, professor Sven Erik Nilsson, professor Olof Ruin (t.o.m. 1980-12-29), professor Harriet Ryd, professor Ove Stephansson, docent Kerstin Stråby, professor Lars Terenius och docent Ulla Åkerlind. I utredningens sekretariat har ingått docent Harry E. Myhrberg (huvudsekreterare), avdelningsdirektör Hans Ottosson (biträdande sekreterare) samt Ulla Weikert (t.o.m. 1980-10-31) och Anne-Marie Westerberg (fr.o.m. 1980-11-01). Frågorna om forskarutbildningens meritvärde har inom sekretariatet handlagts av avdelningsdirektör Hans Näslund, som fr.o.m. 1980-09-22 varit förordnad som expert åt kommittén för denna del av utredningsarbetet. Underlag för kartläggningen har inhämtats bl.a. genom en enkät till ett stort antal myndigheter, institutioner och organisationer. Kommittén har i februari 1981 anordnat ett seminarium om forskarutbildningens meritvärde i näringslivet. Resultatet av kartläggningen samt kommitténs överväganden och förslag i fråga om forskarutbildningens meritvärde redovisas i föreliggande

betänkande, som överlämnas samtidigt med huvudbetänkandet (SOU 1981: 29). Kommittén har därmed fullgjort sitt uppdrag. Stockholm i juni 1981

Carl-Gustaf Andrén

Gunnel André Ulla Jacobsson Hans-Å ke Jönsson Eva Klein Ulla-Britta Lagerrorh Robert Magnusson Ingmar Månsson Sven Erik Nilsson Harriet Ryd Ove Stephansson Kerstin Stråby Lars Terenius Ulla Å kerlind /Harry E. Myhrberg Hans Ottosson Hans Näslund /Anne-Marie Westerberg

Innehåll

Sammanfattning

Inledning . 18 2.1 Bakgrund. . . 18 2.2 Utredningsuppdraget . 20 2.3 Utredningens arbete . 21

Generella överväganden . 23 3.1 Principiella utgångspunkter 23 3.2 Behörighetsvillkor och meritvärde . . . . . . 25 3.3 Tillgodoräknande av forskarutbildningen som tjänstetid . 31 3.4 Lönevillkor . 32 3.4.1 Utgângspunkter 32 3.4.2 Nuvarande praxis . 33 3.4.3 Tidigare gällande regler . 34 3.4.4 överväganden och förslag . 36 3.5 Licentiatexamens meritvärde . 38

Forskarutbildningens merirvärde inom olika yrkessektorer: kartläggning och förslag .

4.1 Bibliotek 4.1.1 Behörighet . . . . 4.1.2 Befordringsgrunder . . . . . . . 41 4.1.3 Antal anställda med forskarutbildning . 42 4.1.4 och förslag . 43 överväganden 4.1.5 Folkbiblioteken 44 4.1.6 45 Sammanfattning 4.2 Arkivväsendet . . . . . . 45 4.2.1 Tidigare kompetenskrav . 45 4.2.2 Nuvarande praxis . . 46 4.2.3 överväganden och förslag . 47 4.3 Museer . . . . . . 49 4.3.1 Behörighetsvillkor . 49 4.3.2 Nuvarande praxis . . 51 4.3.3 överväganden och förslag . 54

Meritvärdering . . . . . . . . 70

4.5 Högskolan . . . . . . 74

4.6.2 Praxis . . . . . . 85 4.6.3 överväganden och förslag . 87 4.7 Svenska kyrkan . . . . . 89 4.7.1 Gällande bestämmelser 89 4.7.2 Tjänsteârsberäkning . . . 89 4.7.3 Värdering av utbildningsmeriter . . . . . . . 90 4.7.4 Nuvarande tjänsteinnehavares utbildningsbakgrund 91 4.7.5 överväganden och förslag . 92 4.8 Rättsväsendet 94 4.8.1 Behörighet 94 4.8.2 Meritvärde 94 Domartjänster 94 Notarietjänstgöring . 97 4.8.3 överväganden och förslag . 97 Forskarutbildningens meritvärde . . . 97 Samverkan mellan högskolan och rättsväsendet . 100

SOU 1981: 30

Sammanfattning 101 4.9 Förvaltningen . 102 4.9.1 Nuvarande praxis . . 102 4.9.2 överväganden och förslag . 103 4.10 Läkare 105 4.10.1 Gällande regler om meritvärdering 105 4.l0.2 Praxis . . . . . 108 4.10.3 överväganden och förslag 109

skicklighet . . . . . . . . . . . 111

4.11 Tandläkare . . . . . . . . 115 4.1 1.1 Behörighet och meritvärdering . 115 4.1l.2 överväganden och förslag 117 4.12 inom hälso- och sjukvården . 119 Övrig personal 4.12.l Nuvarande förhållanden . 119 4.l2.2 överväganden och förslag 120 4.13 Veterinärväsendet 123 4.l3.1 Nuvarande 123 praxis 4.13.2 överväganden och förslag 124 4.14 Det enskilda näringslivet . 125

Å terstående utredningsuppgifter 131

Bilaga I Direktiven . 135 Bilaga 2 Tabellmaterial 137 Bilaga 3 Synpunkter rörande forskarutbildningens meritvärde. Sammanfattning av svar på utredningens enkäter om forskarutbildningens meritvärde m.m. . 153 Bilaga 4 Program för utredningens seminarium om forskarutbildningens meritvärde i näringslivet i februari 1981 . 199 Bilaga 5 Förteckning över deltagare i utredningens seminarium i februari 1981 . 201 Bilaga 6 Författningsförslag rörande forskarutbildningens meritvärde . 203

8 Innehåll sou 1981: 30

SOU l98|:30

l

Sammanfattning

Utgångspunkter

Den uppgift som ålades oss genom tilläggsdirektiven våren 1980 var dels att kartlägga vilket meritvärde forskarutbildningen för närvarande har för olika yrkesområden främst inom den offentliga sektorn (och i samband därmed redovisa de förändringar som ägt rum), dels att lägga fram de förslag som motiveras av kartläggningen. Vår utgångspunkt vid utformandet av förslagen har varit att det både med hänsyn till forskarutbildningens värde för arbetsuppgifterna och med tanke på behovet att stimulera rekryteringen till forskarutbild- - än för närvarande ställa upp ning är befogat att i större utsträckning krav på forskarutbildning för vissa typer av tjänster och att ge forskarutbildningen ett högre meritvärde än vad den nu har.

Generella överväganden

Behörighetsvillkor och meritvärde Vi har kunnat konstatera att forskarutbildningens meritvärde har minskat avsevärt under senare år, särskilt under l970-talet. På en rad områden har tidigare behörighetsvillkor slopats, och i många fall tillmäts utbildningsmeriter numera ett tämligen ringa värde. En förändring i detta avseende är enligt vår mening nödvändig. Skall statsmakternas satsning på forskning få de avsedda effekterna, måste samhället åter ge forskarutbildning ett reellt värde i arbetslivet. En höjning av forskarutbildningens meritvärde är motiverad inte enbart av rekryteringshänsyn utan främst därför att den vetenskapliga utbildningen ger en allmän metodskolning och träning i problemanalys, som är av värde för de flesta arbetsuppgifter av kvalificerad art. I kapitel 3.2 ger vi en översikt över de statliga tjänster för vilka tidigare krav på forskarutbildning eller vetenskaplig kompetens upphävts. Det förefaller ha varit en medveten strävan att ta bort krav av detta slag under 1970-talet, åtminstone i den mån behörighetsvillkoren uttrycktes som krav på viss examen. I de fall kravet på vetenskaplig bakgrund inte har uttryckts som krav på doktorsexamen eller licentiat-

10 Sammanfattning SOU l98l:30

examen har emellertid bestämmelserna ofta fått stå kvar. I dessa fall rör det sig i regel om mera renodlade forskartjänster, som inte sällan tillsätts efter sakkunnigprövning. Utvecklingen har gått i riktning mot en minskad central reglering av behörighets- och meritvärderingsfrågor. I praktiken har detta medfört en lägre värdering av teoretiska utbildningsmeriter, framför allt när det gäller vetenskaplig utbildning. I detta avseende måste utvecklingen brytas, vilket enligt vår mening förutsätter att centralt fastställda kompetenskrav återinförs i viss omfattning. Vi anser därför att doktorsexamen bör ställas upp som behörighetsvillkor åtminstone för vissa befattningar inom den offentliga sektorn och att i flera andra fall forskarutbildning bör anges som en önskvärd merit. I de fall behörighetsvillkoren inte regleras genom generella föreskrifter bör frågan om kompetenskrav bedömas från fall till fall, t.ex. i samband med fastställande av befattningsbeskrivningar. Till ledning för myndigheternas bedömning i dessa fall bör det finnas av regeringen fastställda riktlinjer. Vi föreslår därför o att regeringen utfärdar vissa allmänna riktlinjer om forskarutbildningens meritvärde, förslagsvis i form av ett cirkulär genom vilket statsmyndigheterna åläggs att vid fastställande av befattningsbeskrivningar och vid tillsättning av tjänster särskilt beakta behovet av vetenskaplig kompetens för arbetsuppgifterna.

Tillgodoräknande av forskarutbildningen som tjänstetid Vi föreslår o att regeringen i förordning föreskriver att den som avlagt doktorsexamen får räkna sig fyra år till godo som förtjänst vid tillsättning av statlig eller statligt reglerad tjänst. På motsvarande sätt bör den mellanexamen - licentiatexamen - som vi föreslår få tillgodoräknas som två tjänsteår.

Lönevillkor Våra synpunkter beträffande forskarutbildningens meritvärde i lönehänseende kan sammanfattas på följande sätt: 0 Det är rimligt och nödvändigt att en avslutad forskarutbildning normalt ger högre lön än en grundexamen. 0 För statliga och statligt reglerade tjänster bör regler härom fastställas i kollektivavtal mellan de centrala parterna. 0 Vi konstaterar att frågan nu har aktualiserats i 1981 års avtalsrörelse och avstår därför för vår del från att lägga fram preciserade förslag.

Licentiatexamens meritvärde Den mellanexamen - licentiatexamen — som vi föreslår torde komma att inrättas främst inom områden där ett klart arbetsmarknadsbehov av

SOU 1981: 30 Sammanfattning ll

en kortare påbyggnadsutbildning med vetenskaplig inriktning kan identifieras. De allmänna riktlinjer angående forskarutbildningens meritvärde som vi föreslår att regeringen skall utfärda kommer att få motsvarande tillämpning på licentiatexamen. Vidare föreslår vi att licentiatexamen skall få tillgodoräknas som motsvarande tvâ tjänsteâr vid tillsättning av statlig eller statligt reglerad tjänst. Vi har däremot inte preciserat om licentiatexamen skall ställas upp som behörighetsvillkor för några tjänster. I fråga om de tjänster där vi föreslår centralt fastställda kompetenskrav bör doktorsexamen krävas.

Forskarutbildningens meritvärde inom olika

yrkessektorer

Bibliotek Våra förslag beträffande de vetenskapliga biblioteken innebär i korthet följande: o Forskarutbildning bör vara ett villkor för behörighet till tjänst som överbibliotekarie och förste bibliotekarie vid högskolebibliotek samt tjänst som förste bibliotekarie vid biblioteksavdelningen vid kungl. biblioteket. 0 Högskoleförordningens bestämmelser om meritvärdering vid tillsättning av bibliotekarietjänster bör ändras så, att vetenskaplig skicklighet ges ökat meritvärde. 0 För dem som avlagt doktorsexamen bör en särskild utbildningsgång (eller kortare variant av bibliotekarielinjen) övervägas.

Arkivväsendet Beträffande arkivväsendet föreslår vi sammanfattningsvis o att som behörighetsvillkor för chefstjänster och tjänster som förste arkivarie (motsvarande) vid de statliga arkiven skall gälla doktorsexamen i ämne av betydelse för arkivens verksamhet samt framstående skicklighet inom arkivväsendet.

Museer Vi föreslår 0 att doktorsexamen eller motsvarande kompetens samt framstående praktisk skicklighet inom tjänstens område skall krävas för behörighet till tjänster som förste antikvarie/förste intendent och högre tjänster vid de statliga centralmuseerna, 0 att motsvarande behörighetsvillkor övervägs även för tjänsterna vid Nordiska museet, o att kravet på vetenskapligt utbildad personal vid de regionala museerna kommer till klart uttryck i kulturrâdets tillämpningsföreskrifter för statsbidrag till regionala museer.

12 Sammanfattning

skolväsendet Sammanfattningsvis föreslår vi följande åtgärder för att bibehålla och stärka forskarutbildningens meritvärde för lärartjänster i det allmänna skolväsendet: o Lektorsinstitutionen måste bibehållas. Den bör utvidgas till att omfatta också gymnasieskolans tvååriga teoretiska linjer. Den bör även finnas inom den kommunala vuxenutbildningen och grundskolan. o Doktorsexamen bör även fortsättningsvis vara behörighetsvillkor för lektorstjänster. För tjänster i tekniska ämnen bör doktorsexamen införas som alternativt krav i behörighetsvillkoren. 0 Doktorsexamens meritvärde vid tillsättning av adjunktstjänster bör stärkas. Vi föreslår att det nu gällande poängtalet enligt andra befordringsgrunden fördubblas för gymnasietjänster. För tjänster i grundskolan bör poängtalet vara 3/4 av vad som gäller för gymnasietjänster. 0 Meritvärdet av kurser på nivån 61-80 poäng bl.a. i s.k. blockämnen bör ej som nu reduceras för den som avlagt doktorsexamen. o Vid meritvärdering enligt tredje befordringsgrunden (tjänsteår) bör doktorsexamen tillgodoräknas som motsvarande fyra års lärartjänst. o Lektorstjänster bör inte få stå vakanta under lång tid. Uppskov med ledigförklarande bör bara kunna ges för ett år, vilket innebär att en vakant lektorstjänst måste ledigförklaras åtminstone vartannat år. o Lektorstjänster bör normalt ledigförklaras som alternativt ett- eller tvåämnestjänster. o Antalet lektorstjänster bör öka. Regeringen bör fastställa normer för beräkning av timunderlaget för lektorstjänster. Härvid bör även undervisningen på de tvååriga teoretiska gymnasielinjerna medräknas.

Högskolan Våra synpunkter och förslag beträffande forskarutbildningens meritvärde inom högskolan kan sammanfattas på följande sätt: o För alla tjänster för undervisning och forskning i högskolan, som inte uttryckligen är avsedda som rekryteringstjänster för forskarstuderande, bör doktorsexamen eller motsvarande kompetens vara ett behörighetsvillkor. Dispens bör ges mera restriktivt än hittills och bara efter yttrande av fakultetsnämnd (motsvarande). o Undantagna från kravet på doktorsexamen bör endast vara lärartjänster vid de konstnärliga utbildningarna och tjänster i sådana ämnen där en naturlig forskningsanknytning saknas. 0 För administrativa tjänster —— både vid de lokala högskoleförvaltoch vid UHÄ — bör doktorsexamen betraktas som en ningarna väsentlig merit. Liksom hittills bör man sträva efter att till sådana tjänster rekrytera personal med forskarutbildning. o Som befordringsgrund vid tillsättning av lärartjänster bör både pedagogisk och vetenskaplig skicklighet beaktas. I regel bör den vetenskapliga skickligheten väga tyngst. o Lönesättningen bör differentieras med hänsyn till vetenskaplig kompe-

Sammanfattning 13 SOU l98l: 30

förordnande som forskningsassistent bör tens. Vid förnyat på tjänst i förekommande fall justeras om innehavaren lönegradsplaceringen höjt sin vetenskapliga kompetens.

F orskningsinstitutioner m.m.

Vi föreslår följande:

0 För vid statliga forskningsinstitutioner och myndigforskartjänster heter bör doktorsexamen eller motsvarande kompetens vara ett minimikrav för behörighet. o Även vid myndigheter som SGU m.fl. bör dokför specialisttjänster torsexamen i realiteten vara ett villkor för behörighet. 0 För administrativa m.fl. tjänster vid dessa myndigheter bör doktorsexamen tillmätas ett betydande meritvärde. med att instruktionerna för berörda myndigheter ses över 0 I samband krav pä forskarutbildning skall införas bör man pröva om ett formellt för vissa tjänster.

Svenska kyrkan

För tjänster inom Svenska kyrkan innebär våra förslag följande:

vid religionsvetenskaplig institution i högskolan bör få 0 Tjänstgöring tillgodoräknas som tjänsteär utan särskilt tillstånd av regeringen. 0 Doktorsexamen i religionsvetenskapligt ämne bör fâ tillgodoräknas som motsvarande fyra tjänsteår. Doktorsexamen i annat ämne bör få tillgodoräknas i den mån ämnet bedöms vara av värde för prästerlig

tjänst. o Som lärdomsmerit enligt befordringsgrunden skicklighet bör inte enbart doktorsexamen få tillgodoräknas utan även doktorsteologisk examen inom annan fakultet. o Som hittills bör forskarutbildning tillmätas ett särskilt meritvärde för och domprosttjänster. Även för en rad andra kyrkliga tjänsbiskopsbör doktorsexamen utgöra den normala kvaliter av specialkaraktär fikationen.

Rättsväsendet beträffande rättsväsendet kan samman- Huvudpunkterna i våra förslag fattas på följande sätt:

vid fakultet bör jämställas med fyra års 0 Doktorsexamen juridisk som domare vid tillsättning av domartjänster. tjänstetid doktorsexamen bör den obligatoriska domaro För den som avlagt avkortas på ettdera av följande sätt: utbildningen avkortas från tvâ och ett halvt till (a) tiden för notariemeritering ett och ett halvt år. doktorsexamen efter notariemeriteringen får (b) den som avlägger doktorsexamen som ett år av den obligatoriska tjänsttillgodoräkna

14 Sammanfattning

SOU l98l:30

göringstiden för behörighet till assessorstjänst, vilket således medför ett års avkortning av domarutbildningen. 0 För åklagarväsendet, polisväsendet och kronofogdemyndigheterna bör motsvarande regler gälla. o Vid tillsättning av notarietjänster bör den som avlagt juris doktorsexamen garanteras plats vid det slag av myndighet som han sökt till. Fördelningen av tillgängliga platser på olika orter bör dock ske i huvudsak enligt hittillsvarande normer. 0 Lärare i rättsvetenskapligt ämne i högskolan bör få tjänstgöra som adjungerad ledamot i hovrätt och kammarrätt utan tidsbegränsning. Vikarie bör få förordnas på lärartjänsten under denna tid. 0 Tjänstledighet med B-avdrag för forskarutbildning vid juridisk fakultet bör regelmässigt beviljas för såväl domare som övrig här berörd personal. Dessutom bör tjänstledighet utan löneavdrag kunna beviljas av regeringen under högst ett år. 0 Vid vissa domstolar bör särskilda tjänster med forskningsinriktning inrättas. o Tjänstgöring som lärare i rättsvetenskapligt ämne i högskolan bör likställas med domartjänstgöring vid beräkning av antalet tjänsteár.

Förvaltningen Sammanfattningsvis har vi följande synpunkter beträffande forskarutbildningens meritvärde inom förvaltningen: o För handläggande uppgifter inom statlig förvaltning som innebär utnyttjande av forskningsresultat eller planering och administration av forskning bör normalt egen erfarenhet av forskning förutsättas. o Även för planeringsoch utredningsarbete i övrigt inom allmän förvaltning bör forskarutbildning betraktas som en väsentlig merit. o Till ledning för myndigheternas bedömning av frågor om behörighetsvillkor och kompetensönskemâl bör utfärda regeringen anvisningar om forskarutbildningens meritvärde. o För tjänster som chef för naturvårdsenhet och som länsantikvarie bör ett krav på forskarutbildning föreskrivas i länsstyrelseinstruktionen. o Den nya mellanexamen (licentiatexamen) som vi föreslår bör vara en värdefull merit för många inom uppgifter förvaltningen, som inte kräver en mer omfattande erfarenhet. vetenskaplig

Läkare

De förslag som vi framför i fråga om läkartjänster innebär i korthet följande: o Forskarutbildning — även i prekliniska ämnen —— bör liksom hittills tillmätas stor vikt i meritvärderingen för läkartjänster. o Doktorsexamen bör jämställas med fyra års tjänstgöring som läkare vid beräkning av antalet tjänsteår. Detta bör även gälla doktorsexamen i prekliniskt ämne. 0 För behörighet till tjänst som överläkare vid undervisningssjukhus

Sammanfattning 15 SOU l98l: 30

bör doktorsexamen göras till ett krav. o Vid tillsättningen av fasta läkartjänster bör de sakkunniga rangordna de sökande som uppförs på förslag. o Vid ansökan till underläkartjänst för allmäntjänstgöring (AT-block) bör pågående forskarutbildning vara en särvid undervisningssjukhus skild merit. o Forskarstuderande i prekliniska ämnen bör kunna genomföra allmäntjänstgöringen i etapper genom att utnyttja möjligheten att få tjänstledighet för studier. för (FV-block) vid o Antalet underläkartjänster specialistutbildning måste bibehållas med hänsyn till forskarutundervisningssjukhusen bildningen. o Forskarstuderande i kliniska ämnen, som fullgjort sin specialistutbildbör kunna få tidsbegränsat förning utanför undervisningssjukhuset, ordnande på extra tjänst som avdelningsläkare vid undervisningssjukhus. Socialstyrelsen bör utreda hur många tjänster av detta slag som behövs

Tandläkare Beträffande meritvärde för tandläkartjänster i forskarutbildningens folktandvården föreslår vi följande: o För behörighet till tjänst som övertandläkare (motsvarande) vid poliklinik för specialisttandvård bör dokumenterad vetenskaplig erfarenhet krävas. o Vid tillsättning av tjänst som tandvårdschef eller chef för specialistbör de sakkunniga rangordna de sökande som uppförs tandpoliklinik på förslag. o I folktandvårdskungörelsens regler om tjänstetillsättning bör en precisering av befordringsgrunden skicklighet föras in, som bl.a. omfattar vetenskaplig skicklighet. 0 Vid tillsättning av chefstjänster i folktandvården bör doktorsexamen få tillgodoräknas som motsvarande fyra tjänsteår.

Övrig personal inom hälso- och sjukvården

I sammanfattning har vi följande synpunkter:

o För tjänster som förste sjukhusfysiker och sjukhusfysiker grupp A bör forskarutbildning vara ett behörighetsvillkor. o I fråga om tjänster som kemist och förste kemist bör sjukvårdshuvudmännen bevaka att den nödvändiga kompetensnivån upprätthålls. o Även när det gäller psykologtjänster måste sjukvårdshuvudmännen uppmärksamma behovet av vetenskaplig kompetens, bl.a. för tjänster vid undervisningsklinikerna och för chefspsykologtjänsterna. o Inom apoteksväsendet bör informationsapotekare vid regionsjukhusens apotek samt chefer för sjukhusapotek vid undervisningssjukhus, och länssjukhus ha vetenskaplig bakgrund, liksom även regionsjukhus innehavare av vissa specialisttjänster vid Apoteksbolagets huvudkon-

16 Sammanfattning

SOU l98l:30

tor. Vi förutsätter att Apoteksbolaget tar hänsyn till detta i sin rekryteringspraxis. o I fråga om yrkesgrupper med s.k. kortare vårdutbildning måste en närmare analys göras av de arbetsuppgifter för vilka en forskarutbildning kan vara relevant. I texten ges ett antal exempel på funktioner av detta slag. Vi återkommer i det avslutande till denna kapitlet fråga.

Veterinärväsendet

I fråga om veterinärtjänster har vi följande förslag:

o Vid tillsättning av statliga bör doktorsexamen tillveterinärtjänster godoräknas som fyra tjänsteår. o Den nuvarande regeln om tillgodoräknande av doktorsexamen för specialistkompetens bör kvarstå oförändrad. o För tjänster som distriktsveterinär och för tjänster i överordnad ställning bör forskarutbildning betraktas som en betydande merit.

Den enskilda sektorn

Även om vårt uppdrag enligt direktiven enbart omfattar den offentliga sektorn för vi fram en del synpunkter beträffande forskarutbildningens meritvärde inom det enskilda näringslivet, särskilt för arbetsuppgifter inom industrin. anför Sammanfattningsvis vi följande: o En ökad industri satsning på kunskapsintensiv i Sverige innebär att behovet av högt kvalificerad personal i företagen ökar. Behovet av kompetenshöjning bör medföra att forskarutbildade tas i anspråk i större omfattning än hittills. o En ökad rekrytering av forskarutbildade förutsätter att forskarutbildningen är anpassad till näringslivets behov. Detta förutsätter i sin tur att högskolan är informerad om de krav som industrin ställer. o Det behövs också mer och bättre information till om den näringslivet kompetens som forskarutbildningen ger. Detta torde vara en förutsättning för en ändring av näringslivets attityd till forskarutbildade. o En ny mellanexamen kan bidra till en ökad av forskarrekrytering utbildade till industrin. o Kontakterna mellan högskolan och industrin har en avgörande betydelse för rekryteringen av forskarutbildade.

Återstående

utredningsuppgifter

Vi har inte funnit det möjligt att inom ramen för vårt utredningsarbete gå närmare in på frågan om meritvärdet av forskarutbildning för de studerandekategorier med icke-traditionell som nuhögskoleutbildning mera fått allmän behörighet till Vi forskarutbildning. föreslår därför följande:

o Frågan om forskarutbildningens meritvärde för inom arbetsuppgifter områden som tidigare saknat bör utredas i särforskningsanknytning

Sammanfattning 17

skild ordning. Vi föreslår att UHÅ får i uppdrag att svara för denna utredning. o I utredningsarbetet bör företrädare såväl för dessa utbildningar som för de berörda yrkeskategorierna och deras arbetsgivare medverka. 0 Utredningsarbetet bör inriktas på att dels kartlägga hur forskningsanknytningen sker eller kan ske för dessa utbildningar, dels analysera vilka funktioner i den existerande arbetsorganisationen som är av den karaktären att en forskarutbildning kan vara en nödvändig eller önskvärd kvalifikation för arbetsuppgifterna.

18 SOU l98l:30

l

l

2 Inledning

Bakgrund

Frågan om forskarutbildningens meritvärde på arbetsmarknaden diskuterades i forskarutbildningsutredningens betänkande Fortsatt högskoleutbildning (SOU 1979:63). Utredningen konstaterade att arbetsmarknadens formella och reella värdering av utbildningen är en väsentlig faktor när det gäller rekrytering till forskarutbildningen. Inför valet mellan fortsatt utbildning och yrkesverksamhet gör, påpekade utredningen, den studerande i flertalet fall en bedömning av den ekonomiska och karriärmässiga nytta han kan ha av utbildningen. Om man bortser från utbildningssektorn och vissa andra klart avgränsade delar av arbetsmarknaden föreligger enligt utredningen stora svårigheter att göra en sådan bedömning. Det har t.o.m. hävdats att den som avlägger doktorsexamen på vissa områden av arbetsmarknaden snarast förlorar jämfört med den som övergår till yrkesverksamhet direkt efter avslutad grundutbildning. Utredningen underströk att en större klarhet om forskarutbildningens meritvärde inom alla sektorer skulle kunna verka rekryteringsbefrämjande. Trots detta var forskarutbildningsutredningen ”inte beredd att förorda en generellt mer formaliserad meritvärdering. En sådan skulle enligt utredningen klart motverka de strävanden mot större horisontell och vertikal rörlighet på arbetsmarknaden som präglat utvecklingen under senare år”. Vid remissbehandlingen av utredningens betänkande ansåg emellertid flera remissinstanser att forskarutbildningen borde tillmätas större värde både reellt och formellt vid tillsättning av tjänster. I propositionen (1978/79: 119) om vissa frågor rörande forskning och forskarutbildning framhöll föredragande statsrådet i likhet med forskarutbildningsutredningen att de kunskaper som forskarutbildningen ger inte bara gäller ett oftast mycket specifikt ämnesområde. Forskarutbildningen ger också kritisk skolning, förmåga att förstå och kommunicera forskning och utvecklingsarbete, förmåga till självständigt arbete m.m., allt färdigheter som kan användas och vara till nytta inom många områden. Det kan därför enligt propositionen finnas anledning att förutsättningslöst pröva om det med hänsyn till såväl värdet av genomgången forskarutbildning för tjänsten och verksamheten i fråga som stimulanseffekten på rekryteringen till forskarutbildningen kan vara berättigat

SOU l98l:30 Inledning 19

att för vissa typer av statliga och kommunala tjänster kräva forskarutbildning eller ge sådan utbildning särskilt meritvärde. Härvid måste dock beaktas de allmänna strävandena inom yrkeslivet att inte ställa upp högre krav för en befattning än arbetet motiverar. Vid riksdagsbehandlingen av propositionen togs forskarutbildningens meritvärde upp i flera motioner. I Centerpartiets partimotion (1978/79: 2232) påpekades bl.a. att om personer med vetenskapliga kvalifikationer i ökad utsträckning rekryteras till praktiska uppgifter är detta - under förutsättning att forskarutbildningen är av god kvalitet - ägnat att höja nivån på den praktiska verksamheten inom näringsliv, förvaltning och organisationer, offentlig service etc. Endast genom att ge forskningprestationer en högre relativ vikt vid rekrytering av personal på områden som är eller borde vara naturliga avnämare av forskningsresultat (utbildningsväsendet, museiväsendet, vissa grenar av statlig och kommunal förvaltning) kan enligt motionen den långsiktiga utarmning stävjas som ligger i en snabbt sjunkande rekrytering till forskarutbildningen på en rad områden. Även i moderata samlingspartiets partimotioner (1978/79:1108 och 2234) framhölls meritvärdets betydelse för rekryteringen. I motionerna påtalades att forskarutbildningens meritvärde i samhället i praktiken tycks ha minskat. Man uppehöll sig särskilt vid skolväsendets värdering av forskarutbildning. Tidigare har kravet på genomförd forskarutbildning respekterats i fråga om lektorat i gymnasieskolorna. I praktiken görs detta enligt motionerna inte alltid längre. Tjänster tillsätts inte med kvalificerade sökande, utan förordnanden för personer utan erforderlig forskarutbildning förlängs. Motionärerna underströk att detta är en otillfredsställande ordning, eftersom den innebär att den kanske viktigaste avnämaren av forskarutbildad personal därmed i stor utsträckning slutat efterfråga personer med forskarutbildning. I stället för att - såsom skett med gymnasielektoraten - minska det faktiska meritvärdet av forskarutbildning måste man i den offentliga sektorn söka göra forskarutbildningen attraktiv. Inom utbildningsväsendet borde avgörande vikt fästas vid genomförd forskarutbildning. Därutöver bör enligt motionerna meritvärdet av forskarutbildning ökas genom att man på vissa tjänster ger företräde åt personer med forskarutbildning, bl. a. när det gäller befattningar inom planerings- och utredningsverksamhct m.m. inom statlig och kommunal verksamhet. Detta skulle kunna eliminera en rad av de problem med anställningstryggheten som råder för många som genomgått forskarutbildning. Samtidigt skulle det göra forskarutbildningen mer attraktiv. Utbildningsutskottet instämde i sitt betänkande (UbU 1978/79:44) i de synpunkter som anförts i propositionen och ansåg att frågan om forskarutbildningens meritvärde borde ses mot bakgrunden av såväl det sakliga värdet av sådan utbildning som den stimulanseffekt på rekryteringen som behörighetsbestämmelser och meritvärderingspraxis kan ha. Även utskottet fann det motiverat att pröva om forskarutbildning bör krävas eller vara en särskild merit för fler statliga och kommunala tjänster än nu. Bland exempel på sådana tjänster nämnde utskottet tjänster inom skolan och på arkiv-, musei- och biblioteksområdet samt

20 Inledning SOU l98l: 30

inom planerings- och utredningsverksamhet. Liksom föredragande statsrådet påpekade utskottet att man härvid bör beakta de allmänna strävandena att inte uppställa högre krav än vad arbetsuppgifterna kräver. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag.

Utredningsuppdraget

Frågan om forskarutbildningens meritvärde i samhället gjordes till en del av vårt utredningsuppdrag genom tilläggsdirektiv (1980233) våren 1980. Utredningens uppgift i fråga om forskarutbildningens meritvärde har enligt direktiven varit att

D kartlägga och redovisa nuvarande regler i fråga om värdering av forskarutbildning vid tillsättning av offentliga tjänster D redovisa hur nuvarande regler och praxis i fråga om bedömning av doktorsexamen i olika sammanhang tillkommit D belysa hur dessa regler tillämpats inom olika berörda myndigheter och hur forskarutbildning faktiskt har värderats som merit vid tillsättning av olika tjänster D undersöka hur företrädare såväl för arbetsgivare och löntagarorganisationer som för högskolan ser på meritvärdet av forskarutbildning vid tillsättning av offentliga tjänster D lägga fram de förslag som utredningen på grundval av kartläggningen finner angelägna.

Kartläggningen bör avse forskarutbildningens meritvärde i alla bemärkelser: som behörighetsvillkor, som konkurrensmerit och som lönedifferentierande faktor. I anslutning till förslagen bör enligt direktiven antalet befintliga tjänster redovisas och förnyelsetakten för de tjänstekategorier som berörs av eventuella förändringar anges. Utöver kartläggningsuppdraget tar direktiven som en särskild punkt upp frågan om meritvärdet av forskarutbildning för de studerandekategorier med icke-traditionell högskoleutbildning som fr.o.m. 1980-07-01 fått allmän behörighet till forskarutbildning (sjuksköterskor, förskollärare m.fl.). Enligt direktiven bör utredningen göra en analys av forskarutbildningens meritvärde för arbetsuppgifter inom dessa yrkesgruppers omrâde. I direktiven anges slutligen att kartläggningen kan begränsas till en eller ett fåtal samhällssektorer om det är nödvändigt för att utredningens tidsplan skall kunna hållas. I så fall skall förslag lämnas beträffande uppläggning och omfattning av det kartläggningsarbete som återstår.

Inledning 21 SOU l98l: 30

2.3 arbete

Utredningens

Tiden lör arbetet med frågorna om forskarutbildningens meritvärde har varit mycket knapp. Arbetet kunde påbörjas först under september 1980, och inleddes då med en enkätundersökning till ett stort antal myndigheter, institutioner och organisationer, främst inom den offentliga sektorn. som gavs något olika utformning för olika mål- Syftet med enkäten, grupper, var dels att kartlägga nuvarande regler och praxis, dels att inhämta synpunkter på forskarutbildningens meritvärde från berörda myndigheter och organisationer. Sammanlagt har 284 svar inkommit, vilket innebär en svarsfrekvens på 75 0/0 av de totalt 380 tillfrågade instanserna. En utförlig sammanställning av de synpunkter som kommit fram i enkätundersökningen ges i bilaga 3, där också enkätens utformning framgår. Enkätsvaren utgör enligt vår mening ett värdefullt material för bedömningen av frågorna om forskarutbildningens meritvärde. Svarsfrekvensefl måste som helhet bedömas som tillfredsställande, även om det (som redovisas i bilagan) finns skillnader mellan olika områden. Vissa stora och från utredningens synpunkt betydelsefulla myndigheter och har dock underlåtit att svara, vilket är beklagligt. Till organisationer dessa hör bl.a. SMHI, statens provningsanstalt, SPRI, skolöverstyrelsen, SCB och Svenska kommunförbundet. Kartläggningsarbetet har skett dels med utgångspunkt i det material som kommit in i enkätsvaren, dels genom sekretariatets försorg. De statistiska uppgifter vi redovisar härrör dels från enkätsvaren, dels från material som för utredningens räkning tagits fram av SCB (beträffande lärare) och socialstyrelsen (beträffande läkare). Vidare har vi från länsskolnämnderna hämtat in vissa uppgifter om lärartjänster (lektorstjänster i gymnasieskolan), som inte finns tillgängliga i den centrala statistiken. - vår kartläggning till Vi har - i enlighet med direktiven begränsat den offentliga sektorn, särskilt statliga och statligt reglerade tjänster. De konkreta förslag som vi kan lägga fram rör naturligen denna sektor, och eftersom det bara är den som kan styras genom beslut av riksdag När det gäller kommunala tjänster föreslår vi bindande beregering. stämmelser bara för tjänster inom sådan verksamhet som redan är statligt reglerad. Vi för dock fram synpunkter och förslag även i fråga om andra kommunala tjänster, som inte regleras av statsmakterna. Vi har emellertid bedömt det som nödvändigt att också beröra frågan om meritvärde inom det enskilda näringslivet, i forskarutbildningens för arbetsuppgifter inom industriföretag. Denna fråga behandsynnerhet lades vid ett seminarium i februari 1981, till vilket utredningen inbjöd företrädare för såväl arbetsgivar- och branschorganisationer som enskilda De synpunkter som kom fram i detta sammanindustriföretag. hang avspeglas i kapitel 4.14 i det följande. I bilagorna 4 och 5 återges program och deltagarförteckning från seminariet. direktiven bör vi i anslutning till våra förslag redovisa antalet Enligt och förnyelsetakten för de kategorier som berörs befintliga tjänster

22 Inledning

av eventuella förändringar. Avsikten torde ha varit att en sådan redovisning skulle ge en uppfattning om effekten av förslagen. I kartläggningsavsnittet redovisar vi antalet personer med forskarutbildning inom olika yrkeskategorier, i den mån vi haft tillgång till härom. uppgifter Däremot har vi inte kunnat precisera antalet som berörs av tjänster våra förslag, bla. därför att förslagen i vissa delar har karaktären av generella föreskrifter och rekommendationer, som gäller och statliga statligt reglerade tjänster i allmänhet. Av detta följer att det inte heller har varit möjligt att ange förnyelsetakten, dvs. den takt i vilken dessa tjänster blir lediga. Direktiven ger möjlighet att begränsa kartläggningen till någon eller några sektorer. Vår strävan har varit att inte utesluta Vi någon sektor. har dock tvingats konstatera att det inte har varit möjligt att inom utsatt tid fullfölja den del av utredningsuppdraget som gäller meritvärdet av forskarutbildning för de nya studerandegrupper som genom högskolereformen förts till högskolan. Vi har också bedömt att denna del av uppdraget borde behandlas något annorlunda än kartläggningen i övrigt. Troligen bör en mer ingående utredning göras under medverkan av företrädare för de yrkesgrupper som berörs och deras arbetsgivare. Som närmare utvecklas i kapitel 5, har vi stannat för att föreslå att UHÄ får i uppdrag att göra denna utredning.

SOU l98l: 30

3 Generella överväganden

3.1 Principiella utgångspunkter

inte be- Som vi nämnt i kapitel 2.1, var forskarutbildningsutredningen för att stärka forskarutbildningens forredd att föreslå några åtgärder Den tendens till ”större horisonmella meritvärde på arbetsmarknaden. som enligt forskaruttell och vertikal rörlighet på arbetsmarknaden”, präglat utvecklingen under senare år, har bl.a. inbildningsutredningen att teoretiska meriter som t.ex. forskarutbildning fått allt mindre neburit m.m. Denna utveckling tyngd i förhållande till praktisk yrkeserfarenhet risk för en allvarlig undervärdering av medför enligt vår uppfattning i samhället. den vetenskapliga kunskapens betydelse På en rad områden har tidigare behörighetskrav slopats och utbildvärderas i många fall tämligen lågt. Vi menar att det nu ningsmeriter är tid för en annan värdering. Skall statsmakternas satsning på forskför vårt lands utveckling måste samhället ning få de avsedda effekterna ett reellt värde i arbetslivet. åter ge forskarutbildningen av forskarutbildningens meritvärde är motiverad inte en- En höjning bart utan främst därför att den vetenskapliga av rekryteringshänsyn utbildningen ger en allmän metodskolning och träning i problemanalys, som är av värde för de flesta arbetsuppgifter av kvalificerad art.

Vissa av svaren på vår enkät tyder på att man på en del håll inom inte är fullt informerad om vad en doktorsförvaltning och näringsliv examen Medan den tidigare förutsatte en i dag innebär. doktorsgraden ofta mycket lång tids fördjupning inom ett snävt avgränsat specialomi den form den nu har inte bara avsedd råde, är forskarutbildningen att ge gedigna vetenskapliga kunskaper inom ett specifikt ämnesomökad förmåga att avråde, utan har också som mål att ge en allmänt och formulera att lösa dessa rationellt samt gränsa problemställningar, att sammanställa, värdera och presentera resultaten. Det är dessa egenskaper som gör att vi menar att forskarutbildningen bör ses som en merit även för arbetsuppgifter som inte direkt ämtill doktorsavhandlingens inriktning. Den som fullnesmässigt anknyter bättre följt en forskarutbildning har i regel skaffat sig en väsentligt till också utanför sin egen speciella ämnessfär, än förmåga överblick, vad den akademiska grundutbildningen kan ge. Att ha tillgång till åtminstone någon vetenskapligt utbildad medarbe-

24 Generella överväganden

tare i ett eller inom arbetslag en avdelning innebär en kompetensför-

stärkning, som kommer verksamheten som helhet till godo. Bl.a. utgör den forskarutbildade en förbindelselänk mellan den viktig praktiska verksamheten och forskningen vid högskolan. Allmänt sett torde en ökad

andel forskarutbildade på planerande och handläggande arbetsuppgifter innebära bättre förutsättningar för metodutveckling och i nytänkande verksamheten över huvud taget.

I diskussionen om forskarutbildningens meritvärde kan det vara be-

fogat att skilja mellan det formella och det reella meritvärdet av fors-

karutbildningen. Med det formella meritvärdet avser vi den betydelse som forskarut-

bildningen har som formellt behörighetsvillkor för vissa eller tjänster det värde som den tillmäts fastställda normer för enligt löneplacering, tjänsteårsberäkning och värdering av meriter. Det formella meritvärdet

kan regleras genom centralt fastställda föreskrifter och kan alltså styras av statsmakterna. I regeringens direktiv av angående kartläggningen forskarutbildningens meritvärde är det i första hand det formella me-

ritvärdet som åsyftas. Våra tar förslag också, av naturliga skäl, främst sikte på det formella meritvärdet.

Ett reellt meritvärde har forskarutbildningen om den som avlagt dok-

torsexamen därigenom kan bedömas ha fått bättre att förutsättningar fullgöra sina arbetsuppgifter. Det är det reella meritvärdet som avgör hur en forskarutbildning värderas i relation till annan utbildning, prak-

tisk yrkeserfarenhet och personlig lämplighet i övrigt. Denna värdering

kan ej - eller bara i begränsad —— omfattning styras genom generella föreskrifter.

Av vår kartläggning som redan framgår, nämnts, att tidigare gällande regler om forskarutbildningens formella meritvärde på en rad områden har upphävts. Denna tendens också gäller i fråga om det reella meritvärdet av

forskarutbildningen.

Delvis måste orsakerna till att det reella meritvärdet sjunkit sökas inom högskolan. har inte alltid Forskarutbildningen varit upplagd så att den inneburit en adekvat förberedelse för arbete i kvalificerade befattningar: den har ibland inneburit för litet av allmän metodskolning och träning i att systematiskt bearbeta och analysera problem. De synpunkter från olika myndigheter och institutioner som inkommit som svar på vår enkät i flera fall tyder på att forskarutbildningen bedöms ha litet praktiskt värde, bl.a. därför att man anser att den endast ger specialkunskaper inom ett mycket begränsat område. ock- Många pekar så på att studietiden för doktorsexamen ofta är orimligt lång. Bättre information om

forskarutbildningens uppläggning och inne-

håll kan bidra till att förändra dessa attityder. Det måste vara en väsentlig uppgift för fakultetsnämnderna — gärna i samarbete med UHÄ - att finna former för en adekvat information om forskarutbildningen till det praktiska yrkeslivet inom respektive samhällssektorer. Men det krävs också att institutioner och fakultetsnämnder ser över om forskarutbildningen verkligen är adekvat upplagd. Riksrevisionsverket framhåller t.ex. att det är den metodiska träningen som forskarutbildningen ger som framför allt är av värde.

SOU l98l: 30 Generella överväganden 25

Det gäller förmågan att systematiskt samla in, bearbeta, analysera och bedöma stora material samt att testa hypoteser, söka orsakssamband och förklaringar till komplicerade skeenden. Forskarutbildning och avlagd doktorsexamen innebär, påpekar man, dessutom en dokumenterad självständighet vid hanteringen av ett problem. Denna positiva uppskattning av forskarutbildningens reella värde delas dock långt ifrån av alla arbetsgivare. En förstärkning av forskarutbildningens reella meritvärde förutsätter enligt vår bedömning dels att generella, metodinriktade moment ges större utrymme i utbildningen, dels att studietiden väsentligt förkortas, så att den i flertalet fall inte väsentligt överstiger den stipulerade normaltiden på fyra år. Man kan inte bortse från att forskarutbildningens reella meritvärde

också kan påverkas av den rekryteringskris som f.n. råder i vissa fakul-

teter och vissa ämnen. Det hävdas ibland att arbetsmarknadsläget rentav har medfört en negativ selektion till forskarutbildningen. Denna synpunkt framförs såväl från vissa fakultetsnämnder som från en del myndigheter. Man pekar t.ex. på risken för att den arbetsmarknadssituation, som tidvis rått under senare år, kan ha lett till att det inte enbart är de mest kvalificerade bland de examinerade med akademisk grundutbildning som valt att fortsätta sina studier. En sådan attityd hos arbetsgivarna medför givetvis att forskarutbildningens reella meritvärde sjunker. Samtidigt medför ett sjunkande meritvärde att rekryteringsproblemen ytterligare ökar. Av fakultetnämndernas enkätsvar framgår att man på många håll bedömer att en höjning av forskarutbildningens formella meritvärde skulle kunna hjälpa till att bryta denna negativa utveckling: ett högre formellt meritvärde medför en ökad tillströmning och bättre möjligheter att rekrytera dem som är bäst lämpade för forskarutbildning. Detta kommer i sin tur att leda till att forskarutbildningen också får ett högre reellt meritvärde. l en del enkätsvar anges att man inte är beredd att tillstyrka ett återinförande av regler som ger forskarutbildningen ett formellt meritvärde, men att man tar hänsyn till det reella meritvärde i den utsträckning forskarutbildningen är relevant för arbetsuppgifterna. Vi menar emellertid för vår del att en förstärkning av det formella meritvärdet är nödvändig. Finns ej formella regler om forskarutbildningens meritvärde, medför detta sannolikt att även det reella meritvärdet av en forskarutbildning underskattas. I det följande lägger vi därför fram några generella förslag till förstärkning av forskarutbildningens formella meritvärde, i första hand inom den statligt reglerade delen av den offentliga sektorn, dvs. den del av arbetsmarknaden som kan styras genom beslut av statsmakterna.

3.2 och meritvärde

Behörighetsvillkor

De krav på forskarutbildning för behörighet till vissa tjänster som tidigare funnits inom statlig verksamhet har i många fall upphävts under senare år. Av statsmakterna faststälida formella krav på doktorsexamen

26 Generella överväganden

(eller licentiatexamen) finns numera bara kvar för lektorstjänster i gymnasieskolan, en del lärartjänster i högskolan samt vissa tjänster vid naturhistoriska riksmuseet, SMHI och statens kriminaltekniska laboratorium. I följande sammanställning ges en översikt över de statliga tjänster för vilka tidigare krav på forskarutbildning eller vetenskaplig kompetens i övrigt upphävts.

Statliga tjänster för vilka tidigare krav pâ forskarutbildning eller vetenskaplig kompetens upphävts

Myndighet Tjänst Krav

IJpphävt

ar

Kungl. biblioteket Bibliotekarie FL-examen 1965 Universitetsbiblioteken Bibliotekarie FL-examen 1974 Riksarkivet Arkivarie FL-examen 1977 1:e arkivarie FL-examen samt grundliga vetenskapliga insikter Amanuens FL-examen 1961 Landsarkiven 1:e arkivarie, arkivarie FL-examen samt 1977 grundliga vetenskapliga insikter Amanuens FL-examen 1961 Svenskt biografiskt Huvudredaktör, FL-examen 1977 lexikon redaktör Krigsarkivet 1:e arkivarie, arkivarie FL-examen samt 1977 grundliga vetenskapliga insikter Dialekt- och lze arkivarie, arkivarie Som ovan 1970 ortnamnsarkiven Riksantikvarieämbetet Antikvarie, museilektor FL-examen 1975 och statens historiska 1:e antikvarie FL-examen jämte museer 1:e bibliotekarie vetengrundliga skapliga insikter Nationalmuseum (inkl. Intendent, museilektor FL-examen 1976 moderna museet och 1:e intendent FL-examen jämte Östasiatiska museet) Museidirektör grundliga vetenskapliga insikter Etnografiska museet Intendent (motsv.) FL-examen 1966 Livrustkammaren Intendent FL-examen 1978 Armémuseum Intendent, museilektor FL-examen 1977 Statens strålskydds- Avd.förest. Styrkt vetenskaplig 1976 institut Bitr. avdförest. skicklighet Sveriges geologiska Statsgeolog, geolog FL-examen 1974 undersökning Laborator, kemist FL- eller Tekn. Lexamen Statens rättslâkar- Rättsläkare/ 1974 Vetenskaplig stationer föreståndare skicklighet Statens växtskydds- Föreståndare, Kompetens som 1976 anstalt avdförestândare laborator eller statsagronom

SOU 1981: 30 Generella överväganden 27

Myndighet Tjänst Krav Upphävt år

Statens utsädeskontroll Föreståndare Ådagalagd fram- 1978 stående förmåga till vetenskaplig forskning Sveriges utsädes- Avdelningsförestândare Framstående veten- 1980 förening (numera skaplig skicklighet Svalöf AB) Rikets allmänna Överingenjör (chef för FD eller Tekn.D i 1974 kartverk (numera geodetiska byrån) geovetenskaplig! lantmäteriverket) ämne

Tidigare var det vanligt att licentiatexamen (eller motsvarande) krävdes för handläggartjänster vid myndigheter och institutioner som i någon mening hade vetenskaplig anknytning. För högre tjänster krävdes ofta därutöver ytterligare vetenskapliga meriter. För åtskilliga av dessa myndigheter har numera sådana krav upphävts, åtminstone i den mån behörighetsvillkoren uttrycktes som krav på viss examen. Det förefaller ha varit en medveten strävan att ta bort krav av detta slag under 1970-talet. Finns kraven tycks det bero på att myndighetens instruktion inte har blivit föremål för översyn under det senaste decenniet. I de fall kravet på vetenskaplig bakgrund inte har uttryckts som krav på doktorsexamen eller licentiatexamen har tidigare bestämmelser ofta fått stå kvar även då myndighetens instruktion ändrats. I dessa fall rör det sig i regel om mera renodlade forskartjänster, som inte sällan tillsätts efter sakkunnigprövning. Följande tabell ger en översikt över de tjänster för vilka enligt nu —— eller enligt myndighetens föreskrifter ——— vetengällande egna beslut skaplig kompetens är ett behörighetsvillkor.

Statliga tjänster för vilka forskarutbildning eller vetenskaplig skicklighet är ett behörighetsvillkor

Myndighet Tjänst Krav Fastställt av

Gymnasieskolan Lektor Doktorsexamen Regeringen Högskolan Professor Vetenskaplig skicklighet Regeringen Docent Doktorsexamen Regeringen Univ.lektor Doktorsexamen Regeringen Forskarassistent Doktorsexamen Regeringen Lärare i med. Docentkompetens Regeringen el. odont. ämne Sveriges lantbruks- Chefsveterinär Vetenskaplig skicklighetRegeringen universitet Statsagronom Vetenskaplig skicklighet Regeringen Statshortonom Vetenskaplig skicklighet Regeringen Statsveterinär, Vetenskaplig skicklighet Regeringen bitr. statsveterinär Naturhistoriska Professor Behörighet t. prof. vid Regeringen riksmuseet universitet Intendent FL-examen Regeringen

28 Generella överväganden

Myndighet Tjänst Krav Fastställt av

F0rskn.inst. för Forskare Doktorsexamen Myndigheten atomfysik 1:e forskn.ass. Doktorsexamen Myndigheten Inst. för social Professor Vetenskaplig skicklighet Regeringen forskning Kiruna geofys. inst. Professor Doktorsexamen Myndigheten 1:e forskare Doktorsexamen Myndigheten Forskare Doktorsexamen Myndigheten Forskn.ing., Doktorsexamen Myndigheten forskn.ass. Statens kriminal- Chef (prof.) Vetenskaplig skicklighet Regeringen tekn. lab. Förest. f. avd. Doktorsexamen Regeringen FOA Forskn.chef Vetenskaplig skicklighet Regeringen Laborator Vetenskaplig skicklighet Regeringen Flygtekn. försöks- Laborator Vetenskaplig skicklighet Regeringen anstalten Statens rätts- Avd.förest. (prof.) Vetenskaplig skicklighet Regeringen kemiska lab. Laborator Vetenskaplig skicklighet Regeringen Statens bakterio- Avdförest. (prof.) Vetenskaplig skicklighet Regeringen logiska lab. Statsepidemiolog Vetenskaplig skicklighet Regeringen Laborator Vetenskaplig skicklighet Regeringen Chefsmikrobiolog Vetenskaplig skicklighet Myndigheten Chefsveterinär Vetenskaplig skicklighet Myndigheten Statens livs- Professor Vetenskaplig skicklighet Regeringen medelsverk Laborator Vetenskaplig skicklighet Regeringen Statens veterinär- Föreståndare (prof.) Vetenskaplig skicklighet Regeringen med. anstalt Avd.förest. (prof.) Vetenskaplig skicklighet Regeringen Laborator, stats- Vetenskaplig skicklighet Regeringen veterinär Arbetarskydds- Professor Vetenskaplig skicklighet Regeringen styrelsen (arbets- Laborator Vetenskaplig skicklighet Regeringen med. avd.) Statens inst. för Utredare Doktorsexamen Myndigheten byggn.forskning (i första hand) SMI-ll Högre tjänst FL-examen Regeringen Statens maskin- Föreståndare Vetenskaplig skicklighet Regeringen provningar Fortifikations- Forskn.chef Behörighet till prof. Regeringen förvaltningen vid univ. Laborator Vetenskaplig skicklighet Regeringen Socialstyrelsens Professor Vetenskaplig skicklighet Regeringen läkemedelsavd. Laborator Vetenskaplig skicklighet Regeringen

Som framgår av översikten har en del myndigheter själva fastställt (mer eller mindre formella) krav på forskarutbildning för vissa tjänster. Ytterligare andra överväger enligt enkätsvaren sådana krav. För vissa kommunala tjänster finns i praktiken ett krav på forskarutbildning (doktorsexamen eller motsv.) som har fastställts i avtal mellan berörda personalorganisationer och arbetsgivaren. Kraven har i dessa fall formulerats som ett villkor för inplacering i den Iönegrad som normalt gäller för tjänsten i fråga.

SOU 1981: 30 Generella överväganden 29

Detta gäller f.n. följande tjänster.

Kommunala (ej statligt reglerade) tjänster för vilka forskarutbildning krävs enligt avtal

Institution Tjänst Krav

Länsmuseerna Landsantikvarie/ FK-examen samt länsmuseichef vetenskaplig kompetens därutöver Stockholms stadsarkiv 1:e arkivarie FL-examen Arkivarie FL-examen Malmö stadsarkiv Stadsarkivarie FL-examen Arkivarie FL-examen Sjukhus Sjukhusfysiker (grupp A) FL-examen Bitr. sjukhusfysiker FL-examen (STUPP A)

l fråga om Göteborgs stadsarkiv finns ingen motsvarande bestämmelse i avtalet. Däremot har man i befattningsbeskrivningama angett ”högre akademisk utbildning som önskvärd för tjänsterna som stadsarkivarie och arkivarie. För har även vissa behörighetsvillkor fastställts av sosjukhusfysiker cialstyrelsen, men dessa omfattar enbart krav på akademisk grundutbildning. För landsantikvarietjänsterna fanns tidigare ett av regeringen fastställt krav som villkor för statsbidrag. Detta upphävpå licentiatexamen des dock 1976. till att de centralt fastställda behörighetsvillkoren av- Motiveringen skaffats torde i regel ha varit att man har önskat ge de lokala instanserna större på utformningen av kraven för olika tjänster. inflytande Numera fastställs behörighetsvillkor och kompetensönskemål i många fall i lokala befattningsbeskrivningar eller då tjänsterna ledigförklaras. Men avsikten har också varit att ge utrymme för större flexibilitet i urvalet av sökande. Utvecklingen har alltså gått mot en minskad central reglering av behörighets- och meritvärderingsfrågor. l vissa avseenden kan en sådan utveckling vara riktig, men vi måste konstatera att den i praktiken har kommit att innebära en lägre värdeframför allt när det utring av utbildningsmeriter, gäller vetenskaplig bildning. l detta avseende måste utvecklingen brytas. Det förutsätter emellertid enligt vår uppfattning att centralt fastställda kompetenskrav återinförs i viss omfattning. I svaren på kommitténs enkät har man från en hel del håll vänt sig mot tanken på att uppställa eller återinföra ett krav på forskarutbildning för till vissa tjänster. Som ett skäl anför man främst att ett behörighet sådant behörighetskrav skulle beskära myndighetens handlingsfrihet vid tjänstetillsättningar: man skulle få sämre möjligheter att välja den för tjänsten lämpligaste personen. I många fall anför man också att kravet på praktisk erfarenhet inom det aktuella området väger tyngre än eventuella önskemål om vetenskaplig kompetens.

30 Generella överväganden SOU |98l:30

Som framgått i det föregående anser vi att forskarutbildningens formella meritvärde måste förstärkas. Detta är en nödvändighet från forskningens och forskarrekryteringens synpunkt, men vi är övertygade om att det också är till fördel från samhällets synpunkt. Att tidigare gällande behörighetsvillkor avskaffats har inte alltid lett till större flexibilitet vid tjänstetillsättningar. l många fall har effekten i stället blivit att tjänstcåldern blivit den huvudsakliga befordringsgrunden och att även tjänster med arbetsuppgifter av vetenskaplig karaktär i väsentlig utsträckning besätts genom internrekrytering inom myndigheten. Vi anser därför att doktorsexamen bör ställas upp som behörighetsvillkor åtminstone för vissa befattningar inom den offentliga sektorn och att i flera andra fall forskarutbildning bör anges som en önskvärd merit. Samtidigt torde det vara nödvändigt med en viss återhållsamhet i fråga om formella krav på forskarutbildning för till vissa behörighet tjänster. l en del fall är det rimligt att behörighetsvillkoren regleras genom generella föreskrifter. I andra fall bör frågan om kompetenskrav bedömas för varje enskild tjänst, t.ex. i samband med fastställande av befattningsbeskrivningar. Till ledning för myndigheternas bedömning i dessa fall bör regeringen utfärda vissa riktlinjer, förslagsvis i form av ett cirkulär i vilket anmodas att vid fastställande av statsmyndigheterna befattningsbeskrivningar och andra dokument som rör tillsättning av tjänster särskilt beakta behovet av vetenskaplig för arbetskompetens uppgifterna. I vissa fall måste dispens från de formella behörighetsvillkoren kunna medges. Bl.a. blir detta nödvändigt då det gäller ämnesområden vilkas forskningsorganisation är under uppbyggnad och där det ännu inte finns ett tillräckligt antal examinerade doktorer. Det är dock viktigt att framhålla att en tillfällig brist på forskarutbildad personal inte i sig är ett skäl att i princip avskaffa behörighetsvillkoren, eftersom existensen av sådana krav har en stimulerande effekt på forskarutbildningen. Även om kompetenskrav enligt vår mening bör införas i större omfattning än idag, blir det ändå bara ett begränsat antal tjänster som kommer att omfattas av sådana regler. Vi vill dock understryka att forskarutbildning bör vara en merit för långt fler tjänster än dem för vilka formella behörighetskrav uppställts. De nämnda riktlinjerna angående forskarutbildningens meritvärde bör därför utformas så, att det framgår att det bör vara normalt att ange forskarutbildning som kompetensönskemål för ett stort antal kvalificerade tjänster. l svaren på vår enkät finns ett flertal exempel på sådana befattningar. Våra förslag till åtgärder inom olika näryrkesområden preciseras mare i avsnittet om respektive område i det följande. Generellt föreslår vi

o att regeringen utfärdar vissa allmänna riktlinjer om forskarutbildningens meritvärde, förslagsvis i form av ett cirkulär genom vilket statsmyndigheterna åläggs att vid fastställande av befattningsbeskrivningar och vid tillsättning av tjänster särskilt beakta behovet av vetenskaplig kompetens för arbetsuppgifterna.

SOU l98l: 30 Generella överväganden 31

3.3 av som

Tillgodoräknande forskarutbildningen

tjänstetid

Vid av offentliga tjänster utgår man från begreppen förtillsättning och skicklighet. Mcd förtjänst avses normalt antalet tjänsteår, tjänst medan innefattar utbildning, erfarenhet och begreppet skicklighet personlig lämplighet för arbetsuppgifterna. Antalet tjänsteår spelar ofta en relativt underordnad roll vid meritmen inom vissa yrkesområden —— t.ex. domarbanan — kan prövningen, befordringsgrunden förtjänst vara den som fäller utslaget. Från de forskarstuderandes sida framhålls ofta att en doktorsexamen i många fall snarast är en negativ merit på arbetsmarknaden: dess meritvärde enligt befordringsgrunden skicklighet är oklart eller osäkert, och ofta inte den tidsförlust i karriären som doktoranden gjort i uppväger med kolleger som gått ut i yrkeslivet omedelbart efter jämförelse grundexamen. Naturligtvis kan man inte genom meritvärderingsreglerna kompensera för det försprång i fråga om skicklighet och yrkeserfarenhet som dessa kolleger fått. Från doktorandens synpunkt mäste det dock betraktas som ett minimikrav, att den tid han ägnat åt forskarutbildningen betraktas som likvärdig med annan tjänstgöring vid beräkning av tjänsteår enligt befordringsgrunden förtjänst. Såväl fakultetsnämnderna som berörda personalorganisationer och åtskilliga myndigheter är eniga härom. Vi instämmer i detta krav och föreslår att doktorsexamen generellt skall få tillgodoräknas som motsvarande fyra års tjänstgöring i statlig tjänst. Doktorandens arbetsinsats i forskarutbildningen måste från samhällets synpunkt bedömas som ett kvalificerat yrkesarbete, som inte rimligtvis kan värderas lägre än andra former av arbetsinsatser. Frågan om tillgodoräknande av doktorsexamen som tjänsteår torde vara av sådan karaktär, att generella bestämmelser härom bör meddelas i förordning. I fråga om de yrkesområden, för vilka beav regeringen och meritvärderingsregler fastställts i särskilda författningar hörighets- (läkare, lärare m.fl.), måste ändringar och tillägg göras i dessa författningar. Vi återkommer med förslag härom i det följande. Principiellt kan det hävdas, att den metodträning och den analytiska som forskarutbildningen gett, blir mera värdefull efter en viss förmåga, Man skulle därför kunna tänka tids praktisk yrkesverksamhet. sig att doktorsexamen skulle värderas högre ju längre yrkeserfarenhet man har. Vi menar dock att behovet av att tillgodoräkna forskarutbildningen som är störst i början av karriären, då man skall konkurrera med tjänstetid som redan hunnit skaffa sig minst fyra tjänsteår. Att forskarjämnåriga utbildningen blir mera värdefull när man har längre yrkeserfarenhet kan premieras genom att man särskilt betonar de vetenskapliga meriternas värde för skickligheten när det gäller högre tjänster och att eventuella behörighetsvillkor får gälla dem i första hand. Vi anser inte att det finns anledning att i detta avseende differentiera mellan olika yrkesområden. Doktorsexamen bör alltså få tillgodoräknas och statligt Den som som fyra år för alla statliga reglerade tjänster. varit tjänstledig från statlig tjänst under forskarutbildningen bör givet-

32 Generella överväganden

vis inte få tillgodoräkna även den tiden som förtjänst. Däremot bör den som innehaft och utövat statlig tjänst under tiden för forskarutbildning få tillgodoräkna även den. Vi föreslår alltså o att regeringen i förordning föreskriver att den som avlagt doktorsexamen får räkna sig fyra år tillgodo som förtjänst vid tillsättning av statlig eller statligt reglerad tjänst. På motsvarande sätt bör licentiatexamen få tillgodoräknas som två tjänsteår.

3.4 Lönevillkor

3.4.1 Utgångspunkter l våra direktiv påpekas att forskarutbildningen kan meritvärderas på flera sätt. Meritvärdet kan bl.a. innebära att den som har doktorsexamen får högre lön än andra som har motsvarande arbetsuppgifter men lägre utbildning. I många av de svar vi fått på vår enkät, särskilt från instanser utanför högskoleorganisationen, ställer man sig tveksam eller avvisande till löneskillnader som baseras uteslutande på utbildning. Det framhålls ofta .att lönesättningen måste grundas på arbetsuppgifternas karaktär och svårighetsgrad. Forskarutbildningen utgör dessutom endast en del av individens samlade kompetens; en doktorsexamen utgör heller inte i sig en garanti för större reell kompetens. Men det finns också åtskilliga som menar att forskarutbildningen motiverar en lönedifferentiering. I dessa fall framhåller man i regel att i de arbetsuppgifter för vilka forskarutbildningen är relevant ger doktorsexamen också en högre reell kompetens för arbetet. Denna fråga berör tvâ av de grundläggande principerna på arbetsmarknaden: å ena sidan är principen om lika lön för lika arbete allmänt omfattad, men å. andra sidan är det också vedertaget att lönen skall relateras till prestationerna. Från vår utgångspunkt finner vi det befogat att hävda att forskarutbildningen medverkar till att arbetsuppgifterna i tjänsten blir mera kvalificerade. Utöver den djupare insikten, det mera avancerade kunnandet som forskarutbildningen ger leder den också till högre kvalitet vid lösandet av arbetsuppgifterna. Den erfarenhet av vetenskapligt arbetssätt som forskarutbildningen ger medför en vidare överblick över arbetsfältet än vad enbart grundutbildningen kan ge. Arbetsuppgifterna blir därmed också annorlunda: den forskarutbildade läraren, läkaren eller administratören får oftast en mera ansvarsfull roll än sina i princip jämställda kolleger. En högre lönenivå för den som genomgått forskarutbildning är därför inte oförenlig med de principer för lönesättning som är gängse på den svenska arbetsmarknaden. De skäl som från forskningens och forskarutbildningens synpunkt talar för att forskarutbildningen bör få genomslag i lönesättningen vä-

Generella 33 överväganden

ger enligt vår mening tungt. Liksom när det gäller andra aspekter av meritvärdet, påverkas forskarrekryteringen av hur samhället uppskattar forskarutbildningen, också i ekonomiskt avseende. Även bortsett från rekryteringsaspekten som dock väger tyngst - måste det konstateras att den som väljer att ägna den mest produktiva delen av sitt liv åt forskning under alla omständigheter gör en ekonomisk uppoffring under denna tid. Även de doktorandtjänster som vi föreslår kommer att ge cn lägre lönenivå än vad som är normalt på arbetsmarknaden i övrigt för personer med en kvalificerad högskoleutbildning. Också från rättvisesynpunkt är det därför rimligt att forskarutbildningen kompenseras lönemässigt.

3.4.2 Nuvarande praxis

I lönesystemet för statsanställda finns numera bara ett par exempel på formella regler om särskilda löneförmåner för med forskarpersonal utbildning. Inom skolväsendet att adjunkt gäller i gymnasieskolan, som är behörig till ordinarie lektorstjänst dvs. har avlagt doktorsexamen i ett ämne som ingår i adjunktstjänsten och i övrigt är behörig till ordinarie ——- erhåller lärartjänst en avlöningsförstärkning (f.n. 398 kr/månJ, som motsvarar drygt en lönegrad. dock Regeln gäller ej adjunkter i grundskolan. Vidare gäller att en lektor som disputerat för doktorsgraden äldre bestämmelser enligt får lön enligt en lönegrad högre än den lönegrad han är placerad i. Inom högskolan att icke-ordinarie lärare gäller som inte avlagt doktorsexamen får lägre lön än den som är formellt till behörig tjänsten när han uppehåller tjänst som universitetslektor, docent eller forskarassistent. För vissa lärartjänster kan dessutom meddocentkompetens föra högre lön. Dessa exempel från lärarområdet är de enda fall då de centrala statliga löneavtalen innehåller regler om meritvärde forskarutbildningens för lönesättningen. Vissa generella riktlinjer för lönegradsplacering med hänsyn till bl.a. forskarutbildning finns emellertid också i en överenskommelse från 1979 mellan forskningsråden och berörda personalorganisationer (SACO/SR och TCO-S) om schabloner för beräkning av lönekostnader för forskningsassistenter i projekt som finansieras av forskningsråden. I överenskommelsen har följande lönegradsschabloner fastställts:

Uppgifter för vilka krävs docentkompetens (motsv.) Lönegrad F 17 Uppgifter som kräver kompetens motsvarande doktorsexamen Lönegrad F 14 Uppgifter som kräver grundläggande akademisk examen Lönegrad F 10

I förhandlingsprotokollet framhålls dock att dessa schabloner enbart är avsedda som beräkningsunderlag för anslagstilldelningen och att de inte kan ligga till grund för lönegradsplaceringen i individuella fall, vilken fastställs av respektive högskoleenhet, i förekommande fall efter lokala förhandlingar.

34 Generella

överväganden

Den lokala tillämpningen i fråga om individuell lönegradsplacering förefaller tämligen skiftande. Särskilt gäller detta frågan om lönegradsdå en redan anställd forskningsassistent avlägger doktorsexahöjning men. Vi återkommer till dessa frågor i avsnittet om högskolan i det följande (kapitel 4.5). Det statliga lönesystemet har under senare år utvecklats i riktning mot en mer flexibel lönesättning med utrymme för individuella och lokala variationer. - dvs. i fråga om tjänster på löne- (På lärarområdet ——- dock fortfarande att lönegradsplaceringarna fastställs plan L gäller i centrala avtal.) De tidigare fasta lönegradsplaceringarna har - utom -- alltmer ersatts av ett system där varje tjänst är för lärartjänsterna placerad i ett lönefält omfattande flera lönegrader och där den individuella lönegradsplaceringen fastställs i lokala förhandlingar. Det av svaren på våra enkäter att forskarutbildningen i framgår många fall är en av de faktorer som beaktas vid lönegradsplaceringen. Att kartlägga i vilken omfattning sådan hänsyn faktiskt har tagits vid lönesättningen är emellertid inte möjligt. I fråga om kommunala förekommer det, som redovisats i katjänster pitel 3.2 i det föregående, att gällande avtal förutsätter doktorsexamen eller motsvarande kompetens som villkor för placering i viss lönegrad.

3.4.3 Tidigare gällande regler

har tidigare funnits s.k. I det statliga lönesystemet på en rad områden reglerad befordringsgång för olika kategorier av icke-ordinarie tjänstemän. Inom ramen om löneför detta system fanns uttryckliga regler gradsplacering för personal med forskarutbildning. till att den reglerade befordringsgången infördes var ett Bakgrunden uttalande av 1942 års riksdag, som framhöll att det fanns betydande med avseende på amanuens- och biträdespersonalens anojämnheter” ställnings- och avlöningsförhållanden. Riksdagen ansåg därför att man borde försöka åstadkomma en större enhetlighet i dessa avseenden för den icke-ordinarie personalen inom statsförvaltningen. Den av riksdagen efterlysta regleringen genomfördes i kungörelsen (1947:436) om reglerad befordringsgång för viss icke-ordinarie personal I befordringskungörelsen fasti statens tjänst (befordringskungörclsen). ställdes för amanuenser m.fl. två befordringsgångar: en längre, som innebar en automatisk löneuppflyttning från Cf 17 till Ce 24 på 71/2 befordringsgång, som från en begynnelselön i Cf 19 år, och en kortare förde till Ce 24 på 5 år. I den kortare befordringsgången placerades som avlagt filosofie licentiatexamen inom ämnesområde, tjänstemän som är av särskild betydelse för hans arbete vid verket eller två akademiska examina. Den kortare befordringsgången tillämpades också för

tingsutbildade jurister. del kunde den kortare motiveras För juristernas befordringsgången med att de redan, genom sin tingsmeritering, passerat det lägsta stadiet Bland de icke tingsutbildade amanuensema borde i befordringsgången. som utformade förenligt 1944 års personalutredning (SOU 1946:66), befordringsgång, de som avlagt en kvalificerad akaslaget om reglerad

SOU 1981: 30 Generella överväganden 35

demisk examen särbehandlas. Härmed åsyftades dels amanuensema vid de s.k. lärda verken, vilka förutsattes ha avlagt filosofie licentiatexamen, dels vissa amanuenser med speciell kompetens förvärvad genom avlagd licentiatexamen t.ex. i matematik, försäkringsmatematik eller statistik. I befordringskungörelsen gjordes dock ingen skillnad mellan olika examensämnen i licentiatexamen. För jurister i notarie-fiskalskarriären infördes befordringskungörelsens regler fr.o.m. 1952. För dessa gällde ursprungligen att den lägre befordringsgången alltid skulle tillämpas, vilket innebar att forskarutbildning inte tillgodoräknades för lönegradsuppflyttning i befordringsgång. För att förbättra rekryteringen till juridisk forskarutbildning infördes 1958 en regel om att tingsnotarier med licentiatexamen juris skulle placeras i den kortare befordringsgången. För jurister inom statsförvaltningen i övrigt gällde samma regel fr.o.m. 1957-07-01. Även i andra bestämmelser om reglerad befordringsgång gavs de som avlagt licentiatexamen en snabbare lönegradsuppflyttning. Detta gällde t.ex. laboratorieläkare och assistenter vid statens bakteriologiska, rättskemiska och farmaceutiska laboratorier samt vid statens institut för folkhälsan, icke-ordinarie lärare vid det allmänna skolväsendet samt assistenter och amanuenser vid universitet och högskolor. För lärarkategorierna gällde att licentiatexamen eller disputationsprov tillgodoräknades som motsvarande ett års anställningstid för uppflyttning i befordringsgång. I samband med 1960 års löneförhandlingar avskaffades den längre befordringsgången för amanuenser m.fl. (jfr prop. 1960:151). Fr.o.m. 1960-07-01 följde alla den kortare och särbehandbefordringsgången lingen av tjänstemän med licentiatexamen upphörde. Frågan om en särskild befordringsgång för tjänstemän med högre vetenskaplig utbildning har sedan dess inte aktualiserats. För notariemeriterade jurister infördes emellertid samtidigt en regel att tjänstgöringen som tingsnotarie fick tillgodoräknas för uppflyttning i befordringsgången (dock med högst 21/2 år). För lärare i skolväsendet samt assistenter och amanuenser vid universiteten bibehölls dock reglerna om särskilt tillgodoräknande av licentiatexamen eller disputationsprov även sedan befordringsgången förkortats. Ännu i TFU 77 (som gällde fram till 1979) tillgodoräknades licentiatexamen eller motsvarande som ett år i befordringsgången för dessa kategorier. Numera har den reglerade befordringsgången för nästan alla akademikerkategorier ersatts av tjänster i högst viss lönegrad; lönegradsplaceringen fastställs i lokala förhandlingar med möjlighet till revision i princip varje år. När detta system genomfördes (1977-01-01) omvandlades alla amanuenstjänster (motsv.) i den s.k. befordringsgång 12 A till tjänster i högst lönegrad F 10. För tjänstemän som nyanställs på tjänster av detta slag fastställs lönegradsplaceringen av arbetsgivaren som härvid har att underrätta de lokala personalorganisationerna, vilka kan påkalla förhandling i frågan. Några normer för hur lönegradsplacering skall ske eller vilka kriterier som bör tillämpas vid placeringen har ej angetts i de centrala avtalen. Det har heller inte varit avsikten att man

36 Generella SOU 1981: 30

överväganden

lokalt skall fastställa normer av detta slag, utan meningen är att lönegradsplaceringen skall fastställas efter en individuell prövning av tjänstcmannens kvalifikationer och arbetsuppgifternas karaktär. I vissa fall har dock inom ramen för högstlönesystemet en del myndigheter träffat överenskommelser med vederbörande personalorganisaför lönegradsplacering. För tingsnotarier såtioner om riktlinjer gäller lunda -- en överenskommelse mellan domstolsverket och persoenligt nalorganisationema att en jur. kand. utan arbetslivserfarenhet placeras i lönegrad F 6 för att efter ett år flyttas upp i F 8 och efter ytterligare ett år i F 10. Endast för prästtjänster i Svenska kyrkan finns fortfarande den reglerade befordringsgången formellt kvar. Inplaceringen i befordringssker dock numera utan till tjänsteinnehavarens utbildgången hänsyn emellertid att licentiatexamen förkorningsbakgrund. Tidigare gällde tade befordringsgången, som då omfattade totalt 5‘/2 år, med ett år ett år. Befordringsgången har nuoch doktorsgraden med ytterligare mera avkortats till två år: den nyanställde pastoratsadjunkten placeras F6 ett år till F7 och efter ett i lönegrad och flyttas efter ytterligare år till F 10. I samband med att detta skedde försvann de tidigare reglerna om förmånligare placering för licentiater och doktorer. - utan formell änd- Sedan länge har gällt att tingsutbildade jurister - får lön motsvarande två lönegrader ring av lönegradsplaceringen i vilken de placerats. Denna fortfarande över den lönegrad regel finns till innehavare av tjänst i lönegrad högst F 10 utgår, om han är kvar; notariemeriterad lön ”enligt tjänstetidsklass med samma nummer jurist, som den i vilken tjänstemannen är placerad men enligt den lönegrad vars nummer med två enheter överstiger numret för den lönegrad som

tillämpas på honom. För lärare i skolväsendet gäller sedan 1979 att lärare som är behörig till ordinarie adjunktstjänst placeras i lönegrad L 12, utan befordringsgång. En lärare som avlagt doktorsexamen och som tjänstgör i gymnasieskolan nämnts, få en avlöningsförstärkning om han kan, som ovan är behörig till ordinarie lektorstjänst. För assistenter och amanuenser i högskolan har den reglerade befordersatts av en fast lönegradsplacering i lönegrad L 10, under ringsgången förutsättning att tjänsteinnehavaren har avlagt grundexamen. Någon särskild löneförmån för den som slutfört forskarutbildning förekommed att dessa tjänster numera i första mer inte, vilket sammanhänger hand är avsedda för dem som ännu inte avlagt doktorsexamen.

3.4.4 överväganden och förslag

av det föregående, har de regler som ursprungligen fanns Som framgått om förmånligare lönegradsplacering för personer med högre vetenskapnumera nästan helt försvunnit, utom för lärare i gymnalig utbildning sieskolan och vissa lärare i högskolan. Detta har emellertid skett utan att man härvid har fört någon diskussion om det befogade i den särbesom tidigare fanns. När t.ex. befordringsgångarna för amahandling nuenser m.fl. slogs samman 1960, nämndes inte i förhandlingsöverens-

SOU |98l:30 Generella 37 överväganden

kommelsen eller regeringens proposition att detta skulle medföra att den särskilda befordringsgången för licentiater försvann. Som framhållits i avsnitt 3.4.1 ovan, anser vi det både rimligt med hänsyn till arbetsinsatsernas art och nödvändigt från forskningens synpunkt att forskarutbildningen får påverka lönesättningen. Det är visserligen troligt att myndigheterna och personalorganisationerna tar hänsyn till genomgången forskarutbildning när lönegradsplaceringen fastställs inom ramen för högstlönesystemet. Såvitt kan bedömas är emellertid praxis härvidlag ytterst skiftande, och det finns därför anledning att genom generella regler skapa en garanti för att forskarutbildningens värde för arbetsuppgifterna får ett genomslag i lönesättningen. Att forskarutbildningen medför en viss lönemässig är kompensation särskilt viktigt i början av karriären, då den nyexaminerade doktorns lön bör jämföras med lönenivån för dem som tjänstgjort 4-5 år efter grundexamen. Det torde ha varit överväganden av detta slag som motiverade att den särskilda befordringsgången för amanuenser med licentiatexamen infördes. Vi finner det anmärkningsvärt att dessa regler avskaffats, samtidigt som man bibehållit de särskilda löneförmånerna för notariemeriterade jurister. Vi är medvetna om att dessa frågor avgörs i förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter och regleras i kollektivavtal. har Lönefrågorna emellertid en så avgörande betydelse för meritforskarutbildningens värde, att vi inte kan underlåta att ta upp dem här. Frågan om en högre lönesättning för tjänstemän med doktorsexamen bör för det statliga avtalsområdet regleras i kollektivavtal mellan de centrala parterna. Vi går här inte in på om den högre lönesättningen skall avgränsas till rekryteringstjänster och/eller högre tjänster inom verksamheter där en forskarutbildning kan anses ha särskild relevans. Den högre lönesättningen för forskarutbildade kan regleras på olika sätt. Bland de tekniska lösningar som bör kan övervägas följande nämnas. (a) Forskarutbildning medför att lön utgår enligt en högre lönegrad än den i vilken tjänstemannen är placerad (en tjänsteman kan således vara placerad i F 15 medan lön utgår t.ex. enligt F 15+3, dvs. F 18). Denna teknik tillämpas redan för en rad olika tjänster, bl.a. - som redan nämnts ——— för notariemeriterade och lektorer jurister med dokmen också för flera andra torsgrad, lärarkategorier i grundskolan, och arbetsmarknadsutbildning gymnasieskolan samt inom högskolan för t.ex. vissa lärare vid Sveriges lantbruksuniversitet. Denna metod kan vara lämplig då det gäller tjänster för vilka lönegradsplaceringen styrs av centralt fastställda regler. (b) Lön utgår enligt en högre tjänstetidsklass/ålderstilläggsklass än den i vilken tjänstemannen är placerad (en tjänsteman kan i en viss lönegrad vara placerad i tjänstetidsklass 2 medan lön utgår enligt t.ex. tjänstetidsklass 2+4). Denna metod har hittills varit mindre vanlig i de centrala avtalen, men skulle kunna vara användbar i fråga om de tjänster för vilka placeringen i lönegrad avgörs lokalt. (c) För den som avlagt doktorsexamen utgår ett särskilt löneplanstillägg (på undervisningsområdet kallat avlöningsförstärkning). Det är

38 Generella överväganden

denna teknik som f.n. tillämpas för t.ex. lektorskompetenta adjunkter i gymnasieskolan, forskardocenter, metodiklektorer m.fl. Även andra åtgärder kan vara tänkbara. I 1981 års avtalsrörelse har förslag framlagts om en särskild arbetsgrupp för att studera frågan om särskild lönesättning för forskarutbildade och lägga fram förslag till åtgärder. Vi konstaterar att frågan därigenom har aktualiserats i de normala förhandlingarna mellan arbetsmarknadens parter och finner därför inte anledning att för vår del nu göra en prioritering mellan dessa metoder. Vi vill dock understryka vikten av att denna fråga löses snarast möjligt. Våra synpunkter kan sammanfattas på följande sätt:

o Det är rimligt och nödvändigt att en avslutad forskarutbildning normalt ger högre lön än en grundexamen. o För statliga och statligt reglerade tjänster bör regler härom fastställas i kollektivavtal mellan de centrala parterna. 0 Vi konstaterar att frågan nu har aktualiserats i 1981 års avtalsrörelse och avstår därför för vår del från att göra en prioritering mellan de tekniska lösningar som kan tänkas.

3.5 Licentiatexamens meritvärde

I avsnittet om forskarutbildningen (kapitel 4.6.5) i vårt huvudbetänkande föreslår vi att en mellanexamen införs som en möjlighet till etappgång i forskarutbildningen vid de fakulteter och i de ämnen där det är arbetsmarknadsmässigt motiverat och där en etapp av detta slag kan utgöra en utbildningsmässig helhet. För denna mellanexamen föreslår vi benämningen licentiatexamen. I några av svaren på vår enkät har man lämnat uttryckliga förslag beträffande meritvärdet av en mellanexamen. Andra enkätsvar ger uttryck för farhågor att en mellanexamen kan komma att betraktas som en tillräcklig merit för en rad uppgifter där doktorsexamen krävs eller borde krävas och därigenom medföra en ytterligare försämring av forskarutbildningens meritvärde. Såvitt nu kan bedömas, kommer en mellanexamen att bli aktuell främst inom områden där ett klart arbetsmarknadsbehov av en kortare påbyggnadsutbildning med vetenskaplig inriktning kan identifieras. I första hand torde detta gälla den teknisk-naturvetenskapliga sektorn, där ett sådant behov klart har dokumenterats. I dessa fall riktar sig utbildningen i första hand mot industrin och den enskilda sektorn i övrigt. För dessa yrkeskategorier är formella regler om utbildningens meritvärde av det slag vi diskuterar av mindre betydelse. Från industrins synpunkt tycks det råda enighet om att det finns behov av en kortare forskarutbildning än den som krävs för doktorsexamen. Ofta efterlyses en motsvarighet till den tidigare tekniska licentiatexamen. Vi tror att införande av en mellanexamen kommer att kunna bidra till en ökad rekrytering av medarbetare med forskarutbildning i industrin, främst när det gäller tekniker men även i fråga om ekonomer m.fl.

Generella överväganden 39

Inom den offentliga sektorn kan en mellanexamen bli värdefull för arbetsuppgifter av planerings- och utredningskaraktär, som inte kräver en mer omfattande vetenskaplig erfarenhet. Det kan förutses att behov av en sådan examen kan föreligga i en del samhällsvetenskapliga ämnen, t.ex. nationalekonomi och statskunskap. För vissa personalkategorier i hälso- och sjukvården kan också en mellanexamen komma att fylla ett behov. De allmänna riktlinjer angående forskarutbildningens meritvärde som vi föreslår i kapitel 3.2 kommer att få motsvarande tillämpning i fråga om licentiatexamen. Vidare föreslår vi att licentiatexamen skall få tillgodoräknas som motsvarande två tjänsteår vid tillsättning av statliga och statligt reglerade tjänster. Vi lägger inte fram några förslag som innebär att den nya mellanexamen ställs upp som behörighetsvillkor för vissa tjänster. I fråga om de tjänster för vilka kompetenskraven regleras genom centralt fastställda föreskrifter bör doktorsexamen krävas. Däremot kan det vara befogat att kräva en vetenskaplig utbildning på den nivå som licentiatexamen representerar för en hel del arbetsuppgifter av planerings- och utredningskaraktär, där f.n. enbart grundexamen krävs.

4 meritvärde

Forskarutbildningens

inom olika

yrkessektorer

och förslag Kartläggning

4.1 Bibliotek

Såväl kartläggningen som våra överväganden och förslag i detta kapitel hand biblioteken. Folkbiblioteken tas berör i första de vetenskapliga upp i ett särskilt avsnitt (4.l.5) sist i kapitlet.

4.1.1 Behörighet

För behörighet till bibliotekarietjänster och amanuenstjänster (aspirantvid de vetenskapliga biblioteken har tidigare krävts filosofie tjänster) licentiatexamen eller motsvarande kompetens. Behörighetskravet avskaffades för universitetsbibliotekens del så sent som 1974 - genom besom slut av UKÄ —— och vid kungl. biblioteket 1965 i den instruktion då fastställdes. Utredningen rörande utbildning av bibliotekspersonal m.m. (BU) gav i sitt betänkande Utbildning för bibliotek, arkiv och informatik (SOU 1969:37) en utförlig redogörelse för de diskussioner om kompetenskraven vid vetenskapliga bibliotek, som förts under 1900-talet. Det framatt kravet utbildning vid flera tillgår av redogörelsen på vetenskaplig fällen i första hand genom initiativ från kanslern för ifrågasatts, rikets universitet (1941) och UKÄ (1966). från 1941 avstyrktes genomgående av universiteten och uni- Förslaget versitetsbiblioteken och ledde inte till någon förändring. 1945 års univer- (SOU 1947:75) ansåg att licentiatexamen borde vara ett sitetsberedning oeftergivligt villkor” för personal vid universitetsbiblioteken. 1966 sände UKÃ ut en PM om kompetensföreskrifter för personal vid universitetsbiblioteken, i vilken bl.a. ifrågasattes ett upphävande av såväl kravet som andra kompetensvillkor. Remisspå licentiatexamen yttrandena var tveksamma till förslaget, som inte ledde till någon åtgärd utan överlämnades till BU. BU föreslog att bibliotekarieexamen på den föreslagna forskningsskulle som enda formella kompetenskrav. Samtibibliotekslinjen gälla av de akademiska studierna och digt underströks dock att fördjupning erfarenhet verksamhet borde anses värdefulla som av egen vetenskaplig meriteringsgrund för bibliotekarier vid forskningsbibliotek. I ett begränsat antal fall är enligt utredningen kravet på högre vetenskaplig kompe-

Kartläggning och förslag 41

tens så angeläget att partiell dispens från fackutbildningen borde kunna övervägas (jfr SOU 1969:37 s. 142). I propositionen (1971:52) om utbildning av bibliotekspersonal m.m. anfördes - mot av remissuttalanden från bl.a. bakgrund forskningsbiblioteken -— att man för vissa arbetsuppgifter, särskilt vid forskningsbibliotek, kan räkna med att kraven på eftergymnasial utbildning utöver den egentliga bibliotekarieutbildningen i många fall måste ställas högre än vad utredningen gjort. Många uppgifter inom just forskningsbiblioteken är, påpekades det, av sådan art att bibliotekarien behöver ha egen forskningserfarenhet.

*Sedan den nya biblioteksutbildningen startat, föreslog bibliotekshög-

skolans styrelse i en skrivelse till UKÄ hösten 1972 - under hänvisbetänkande ning till BU:s att kompetensbestämmelserna från 1960 skulle ändras så, att utbildning vid bibliotekshögskolan —- med fördjupningskurs på forsknings- och företagsbibliotekarielinjen skulle bli det enda formella kompetenskravet. Detta avstyrktes genomgående i remissyttrandena. I yttrandet från Lunds universitetsbibliotek framhölls bl.a. att detta skulle stå i uppenbar strid med det nyss citerade uttalandet i propositionen. Kungl. biblioteket och Stockholms universitet föreslog att kompetensbestämmelserna skulle upphävas helt. Kungl. biblioteket erinrade om att kompetenskraven för KB:s dels upphävts 1965 och anförde att man endast haft goda erfarenheter därav. Även UKÄ ifrågasatte i sitt beslut (1973-04-16) om kompetensregler av detta slag överhuvud taget behövdes vid sidan av bestämmelserna om befordringsgrunder i 146 § universite_tsstadgan. Under hänvisning till KB:s yttrande beslöt UKÄ därför att kompetensbestämmelserna skulle upphöra att gälla 1974-07-01. I de vetenskapliga bibliotekens svar på vår enkät framhålls genomgående att den vetenskapliga meriteringen numera spelar väsentligt mindre roll vid rekryteringen än tidigare. Biblioteken uttrycker i allmänhet en viss tveksamhet till att återinföra krav på vetenskaplig ut- _bildning som behörighetsvillkor, men understryker samtidigt att nuvarande rekryteringspraxis innebär att biblioteken riskerar att utarmas på personal med forskningsbakgrund. Skall biblioteken kunna fungera som kulturinstitutioner och som serviceinstitutioner för forskningen är det nödvändigt att de har tillgång till personal med egen erfarenhet av forskningsarbete.

4.1.2 Befordringsgrunder Principerna för meritvärdering vid tillsättning av bibliotekarietjänster vid universitetsbiblioteken finns fastställda i högskoleförordningen (18 kap. 10 §), där det föreskrivs att som befordringsgrunder skall gälla inom bibliotekstjänst eller på bibliotekarielinjen vunnen utbildning och visad duglighet samt de förutsättningar för sådan tjänst, som i övrigt har visats i vetenskapligt, bibliografiskt, administrativt eller annat avseende. Beträffande tjänst som överbibliotekarie och förste bibliotekarie skall dessutom ”särskild hänsyn tagas till lämplighet att leda för-

42 Kartläggning och förslag

valtningen vid bibliotek. För Sveriges lantbruksuniversitet gäller motsvarande regler (14 kap. 10 § förordningen för Sveriges lantbruksuniversitet). Dessa bestämmelser, som nästan ordagrant övertagits från 1964 års universitetsförordning, härstammar från början från 1916 års universitetsstatuter. Ursprungligen var det emellertid de sökandes ådagalagda vetenskapliga förutsättningar för bibliotekstjänst” som var den primära befordringsgrunden, medan deras inom sådan tjänst vunnen utbildning och ådagalagd duglighet nämndes i andra hand. Senast har bestämmelserna i högskoleförordningen ändrats 1980, då (efter förslag av bibliotekshögskolan) utbildning på bibliotekarielinjen jämställdes som befordringsgrund med i bibliotekstjänst vunnen utbildning. (Motsvarande ändring har ännu ej gjorts beträffande Sveriges lantbruksuniversitet.) I praxis har dock sedan länge utbildning på bibliotekarielinjen jämslällts med annan biblioteksutbildning. Uppsala universitetsbibliotek har i sitt enkätsvar redovisat förfarandet vid meritvärderingen på följande sätt:

Vid bedömning av meritvärdet har inom UUB räknats vunnen utbildning och visad duglighet som en första befordringsgrund och förutsättningar som i övrigt har visats i vetenskapligt, bibliografiskt, administrativt eller annat avseende” som en andra befordringsgrund. Till utbildning har här i första hand räknats genomgången yrkesutbildning vid institutionen Bibliotekshögskolan eller motsvarande inrättning även utom Sverige, genomgângna kurser inom yrkesområdet samt inom bibliotekstjänstgöring vunnen utbildning. Under andra befordringsrummet har bedömningen gjorts under vetenskapliga meriter, bibliografiska meriter och administrativa meriter. Personer med höga vetenskapliga meriter men med ringa bibliotekserfarenhet och utbildning inom yrket har i regel fått stå tillbaka för sökande med biblioteksmeriter.

Såvitt kan bedömas av enkätsvaren, förefaller meritvärderingen vid övriga bibliotek gå till på ungefär samma sätt. Uppsala universitetsbibliotek påpekar dock att man i vissa fall har behov av ämnesexpertis inom vissa områden där en biblioteksutbildning ej är tillräcklig. Härvid får den vetenskapliga utbildningen ett större meritvärde. I sådana fall har man ibland gett avkall på kraven enligt första befordringsgrunden.

4.1.3 Antal anställda med forskarutbildning I följande tabell anges antalet anställda med doktorsexamen vid de bibliotek som besvarat vår enkät och fördelningen på olika lönenivåer. Vidare framgår hur stor andel av hela personalen som dessa utgör. Som framgår av tabellen är variationerna stora mellan olika bibliotek. Vissa bibliotek har en anmärkningsvärt liten andel medarbetare med forskarutbildning. Särskilt påfallande är detta i fråga om universitetsbiblioteken i Stockholm och Umeå.

Kartläggning och förslag 43

Tabell 1.1 Antal anställda med doktorsexamen (motsv.) vid vetenskapliga bibliotek: fördelning på lönenivåer samt andel av totalt antal anställda

Bibliotek Antal anställda med forskarutb. Totalt Andel antal fo.utb. -F 10 F ll-F 14 F 15- Totalt anställda (%)

Linköpings universitetsbibliotek* . . . . . . . . . . . Lunds universitetsbibliotek 2 10 10 22 148 15 Göteborgs universitetsbibliotek - 6 8 14 142 10 CT Hts bibliotek” . . . . . . Umeå universitetsbibliotek —— — 3 4 72,5 bibliotek - 1 5 6 57 11 Sveriges lantbruksuniversitets SPPB - - l 8 12,5

Summa 9 22 62 93 1 114 8

1 Karolinska institutets bibliotek och informationscentral. 2 Uppgift saknas. ° Statens psykologisk-pedagogiska bibliotek.

4.1.4 överväganden och förslag

Värdet av vetenskaplig erfarenhet för verksamheten vid forskningsbiblioteken och vikten av att personal med vetenskaplig utbildning rekry-

teras till biblioteken understryks i de flesta enkätsvaren från denna sek-

tor. Det är nödvändigt att de vetenskapliga biblioteken har tillgång till personal med egen erfarenhet av vetenskaplig forskning, om de skall kunna fylla sin uppgift som serviceinstitutioner för forskningen. Sedan kompetenskraven slopades har nästan ingen rekrytering av personal med forskarutbildning skett. På sikt måste detta bli ett allvarligt problem. För att skapa en garanti för en sådan rekrytering är det enligt vår mening nödvändigt att åtminstone för några tjänster ställa upp forskarutbildning som behörighetsvillkor. Vi vill föreslå att ett krav på doktorsexamen för behörighet införs för tjänster som överbibliotekarie och förste bibliotekarie vid universitetsbiblioteken och för tjänst som förste bibliotekarie vid kungl. bibliotekets biblioteksavdelning. (Vid KB finns enligt dess nya organisation från 1979 tre huvudavdelningar: administrationsavdelningen, biblioteksavdelningen och bibliografiska avdelningen. För tjänster vid administrationsavdelningen bör doktorsexamen ej vara ett krav - om än en merit - och för den bibliografiska avdelningen gäller att arbetsuppgifterna i hög grad är inriktade på datorbaserade katalog- och registersystem. Biblioteksavdelningen har däremot det vetenskapliga bibliotekets traditionella uppgifter.)

44 Kartläggning och färslag

I vissa fall, t.ex. då någon sökande har mycket kvalificerade meriter av annat slag eller då andra särskilda skäl föreligger, kan det bli nödvändigt att lämna utrymme för dispens från behörighetsvillkoren. Beslut om bör fattas av högskolestyrelsen respektive styrelsen för dispens kungl. biblioteket. Generellt bör för bibliotekarietjänster vid de vetenskapliga biblioteken gälla att vetenskaplig erfarenhet skall tillmätas en betydande vikt i meritvärderingen. Vi föreslår att högskoleförordningens regler om befordringsgrunderna ändras så, att vetenskapliga meriter blir en särskild befordringsgrund, närmast efter utbildningsmeriter men med större tyngd än andra meriter (bibliografiska, administrativa m.m.). För tjänst som överbibliotekarie och förste bibliotekarie gäller f.n. att särskild hänsyn skall tas till administrativ skicklighet. Även den vetenskapliga skickligheten bör enligt vår mening framhävas som särskilt väsentlig för dessa tjänster. Vårt förslag till formulering av behörighetsreglema och grunderna för meritvärderingen framgår av författningsförslagen (bilaga 6). Som delegationen för vetenskaplig och teknisk informationsförsörjning (DFI) påpekar, bör motsvarande regler även tillämpas för tjänster vid vetenskapliga bibliotek utanför högskoleorganisationen. Vi förutsätter att man i dessa fall, i enlighet med tidigare praxis, följer vad som gäller vid universitetsbiblioteken. En ökad rekrytering av bibliotekspersonal med forskarutbildning aktualiserar frågan om bibliotekarieutbildningens uppläggning för denna kategori. Det bör finnas en möjlighet för den som genomgått en forskarutbildning att efter avlagd doktorsexamen få en fackutbildning för bibliotekarieyrket. Den nuvarande bibliotekarielinjen, som omfattar två år, torde emellertid bli alltför tidskrävande. Man bör därför överväga att utveckla en kortare linje eller en variant av bibliotekarielinjen för personer med doktorsexamen (och eventuellt annan högskoleutbildning). En förebild kan härvid hämtas från det danska utbildningssystemet. Vid de vetenskapliga biblioteken i Danmark finns två tjänstekategorier: dels bibliotekarer med fyraårig utbildning (byggd på gymnasiet), dels forskningsbibliotekarer, som skall ha avlagt akademisk examen och därefter genomgått en kortare utbildning. Båda kategorierna utbildas vid Danmarks Biblioteksskole.

4.1.5 F olkbiblioteken Att ställa upp krav på forskarutbildning för tjänster vid folkbiblioteken torde vara uteslutet redan av det skälet att statsmakterna knappast kan binda de kommunala organens handlingsfrihet när det gäller sådan verksamhet som inte är statligt reglerad. Men inte heller från saklig synpunkt menar vi att ett sådant krav vore befogat. Däremot finns det, som DIK-förbundet påpekat, även vid folkbiblioteken tjänster för vilka en forskarutbildning bör ha ett betydande meritvärde. Detta gäller dels tjänster som chef för facksal vid större bibliotek, dels de bibliotekarier som ansvarar för högskolebibliotek integrerade i folkbibliotek. Sådana finns på de högskoleorter där högskole-

Kartläggning och förslag 45

enheten saknar eget bibliotek. Inom dessa verksamhetsområden bör forskarutbildning vara meriterande även för andra tjänster än chefstjänsterna. Vi instämmer i DIK-förbundets synpunkter. Kulturnämnderna och motsvarande organ i berörda kommuner bör således särskilt beakta värdet av vetenskaplig utbildning vid tillsättning av dessa tjänster.

4.1.6 Sammanfattning Våra förslag beträffande biblioteken innebär i korthet följande. 0 Forskarutbildning bör vara ett villkor för behörighet till tjänst som överbibliotekarie och förste bibliotekarie vid högskolebibliotek samt tjänst som förste bibliotekarie vid biblioteksavdelningen vid kungl. ,biblioteket o Högskoleförordningens bestämmelser om meritvärdering vid tillsättning av bibliotekarietjänster bör ändras så, att vetenskaplig skicklighet ges ökat meritvärde. o För dem som avlagt doktorsexamen bör en särskild utbildningsgång (eller kortare variant av bibliotekarielinjen) övervägas.

4.2 Arkivväsendet

4.2.1 Tidigare kompetenskrav Fram till 1977-07-01 krävdes för behörighet till arkivarietjänster vid riksarkivet, landsarkiven och krigsarkivet akademisk examen med minst två betyg i historia samt filosofie licentiatexamen i ämne av betydelse för arkivväsendet. För tjänst som förste arkivarie eller landsarkivarie krävdes därutöver grundliga vetenskapliga insikter” och framstående skicklighet inom arkivväsendet”. Före 1962 gällde också att filosofie licentiatexamen (som dock kunde ersättas av juris kandidatexamen) krävdes även för amanuenstjänster vid riksarkivet och landsarkiven. Detta krav upphävdes dock i de nya instruktioner (1961:592 och 1961: 593) som trädde i kraft 1962. En ingående redogörelse för kompetenskravens utveckling inom arkivväsendet finns i BU:s tidigare nämnda betänkande (SOU 1969:37). För huvudredaktören och redaktörerna vid Svenskt biografiskt lexikon (SBL) gällde sedan förstatligandet 1962 att filosofie licentiatexamen eller därmed jämförliga kunskaper inom SBL:s område krävdes för behörighet till tjänsterna. Även dessa kompetenskrav upphävdes när SBL 1977 inordnades under den nybildade styrelsen för riksarkivet (statens arkivstyrelse). Vid vissa av dialekt- och ortnamnsarkiven gällde före 1970 motsvarande behörighetsvillkor för tjänster som arkivarie och förste arkivarie (”filosofie licentiatexamen inom ämnesområde, som är av betydelse för arkivets verksamhet” respektive grundliga vetenskapliga insikter och framstående praktisk skicklighet inom området för arkivets verksamhet”).

46 Kartläggning och förslag

För de sistnämnda arkivens del upphävdes i och kompetenskraven med att de 1970 sammanfördes i en gemensam tillsamorganisation mans med svenskt visarkiv, som samtidigt förstatligades. Frågan om kompetensvillkoren berördes dock varken i utredningen angående dialekt- och ortnamnsarkiven (DsU 1969:5) eller i den proposition (1970: 46) som behandlade omorganisationen. Den ändring av kompetensvillkoren för arkivtjänster vid riksarkivet och landsarkiven, som genomfördes 1977, föranleddes av ett uppdrag från regeringen till riksarkivet att närmare överväga frågan om behörighetskraven för dessa tjänster. I riksarkivets underströks utredning att arbetet som arkivarie i riksarkivet och landsarkiven ställer krav på, förutom givetvis yrkeskunskap, bl.a. språkkunskaper, historisk allmänbildning och för viss del av tjänsteutövningen — detta gäller enligt utredningen främst förste arkivarier och landsarkivarier men också annan chef för enhet än förste arkivarie, t.ex. enheten för Sveriges pressarkiv -- och erfarenhet forskarutbildning av egen kvalificerad forskning. Åtskilliga tjänster inom riksarkivet och landsarkiven kräver således fortfarande forskarutbildning och historiska av sina utövare. De kunskaper reella kraven i övrigt är växlande. Utredningen ansåg att kompetenskraven inte bör uppställas som generella, i instruktion formellt fastlagda krav och pekade på att inga formella behörighetsvillkor numera finns för tjänst vid t.ex. kungl. biblioteket, riksantikvarieämbetet och statens historiska museer samt dialekt- och ortnamnsarkiven. riks- Enligt arkivet har veterligen inga olägenheter vållats därav. På grundval av utredningen föreslog riksarkivet att de formella behörighetskraven skulle utgå ur instruktionerna för riksarkivet och landsarkiven samt att utförliga befattningsbeskrivningar skulle upprättas (av riksarkivet efter samråd med landsarkiven och vederbörande personalrepresentanter) avseende de tjänster som omfattades av utredningen. I enlighet med förslaget upphävdes de tidigare behörighetsvillkoren i den nya instruktion för riksarkivet som fastställdes 1977 (1977:553). Samtidigt ändrades instruktionerna för landsarkiven och krigsarkivet på motsvarande sätt (förordning 1977:554 respektive 1977:558).

4.2.2 Nuvarande praxis

Ännu har relativt få tjänster vid riksarkivet och landsarkiven tillsatts efter det att behörighetsvillkoren upphävts. De föreslagna befattningsbeskrivningarna har ännu inte utarbetats. Det framhölls för övrigt i riksarkivets utredning att befattningsbeskrivningarna inte skulle få innehålla formella krav av det slag som tidigare fanns i instruktionerna. Befattningsbeskrivningarna skulle utformas som utförliga göromålsbeskrivningar, varigenom reella kompetenskrav indirekt skulle kunna härledas ur dem. Direkta krav på kunskaper och färdigheter borde inte tas

in i befattningsbeskrivningarna, utan i stället vid behov införas i före-

kommande annonser av tjänster. Riksarkivet uppger i sitt svar på vår enkät att man numera vid ledigkungörande av tjänster som landsarkivarie och förste arkivarie anger som önskvärda kvalifikationer exakt samma kompetens som tidigare

SOU l98l:30 Kartläggning och förslag 47

som krav. Motsvarande gäller för avdelningsdirektören och de gällde två redaktörerna vid enheten Svenskt diplomatarium. För dessa tjänster betraktas alltså enligt riksarkivet forskarutbildning som en särskild merit. Det gäller 7 landsarkivarietjänster, 16 förstearkivarletjänster, statsheraldikertjänsten samt 3 tjänster vid enheten Svenskt Men även för arkivarietjänster utgör forskardiplomatarium. i de flesta fall en tungt vägande merit. I specialfall kan utbildningen dock annan utbildning, t.ex. i ADB, ersätta forskarutbildning som särskild merit. Minimikravet för arkivarietjänster är normalt akademisk examen med minst 40 poäng i historia. Landsarkiven redovisar samma synpunkter på frågan om forskarutbildningens meritvärde som riksarkivet, men framhåller i regel att en ingående erfarenhet av verksamheten inom arkivväsendet också är ett ofrånkomligt krav. Forskarutbildning enbart ger alltså inte tillräcklig kompetens för tjänster inom arkivväsendet. Även för krigsarkivet gäller att forskarutbildning fortfarande i praktiken torde betraktas som ett krav åtminstone för tjänster som förste arkivarie. Också när det gäller dialekt- och ortnamnsarkiven besätts fortfarande chefstjänsterna och förste arkivarietjänsterna med personer med forskarutbildning. Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala påpekar att sökande utan forskarutbildning inte har funnits. Enligt nämnden -för dialekt- och ortnamnsarkiven samt svenskt visarkiv (DOVAnämnden) måste reell vetenskaplig kompetens krävas för den handläggande personalen, vilket betyder att doktorsgrad, doktorsexamen eller licentiatexamen bör tillmätas mycket stort värde vid nyanställning eller befordran. - För stadsarkivet: i Stockholm, Göteborg och Malmö gäller som ovan nämnts (kapitel 3.2) — att ett reellt krav på forskarutbildning har uppställts i löneavtalen mellan berörda personalorganisationer och arbetsgivaren beträffande Stockholm och Malmö. I fråga om Göteborgs stadsarkiv har man i befattningsbeskrivningarna angett högre akademisk utbildning som önskvärd för tjänsterna som stadsarkivarie och arkivarie. I tabell 2.1 redovisas antalet anställda med forskarutbildning inom arkivväsendet, jämfört med totalantalet anställda. Den högsta andelen forskarutbildade bland personalen har riksarkivet, dialekt- och ortnamnsarkiven samt krigsarkivet, medan landsarkiven genomgående har relativt få anställda med forskarutbildning. Riksarkivet har fler anställda med forskarutbildning än med grundläggande högskoleutbildning: 73 0/o av den högskoleutbildade personalen har också forskarutbildning. Motsvarande tal är för dialekt- och ortnamnsarkiven 3 0/0, men för landsarkiven endast 38 0/o.

4.2.3 överväganden och förslag

I sitt svar på vår enkät betonar riksarkivet mycket kraftigt behovet av vetenskaplig utbildning för en rad arbetsuppgifter inom arkivväsendet. Det gäller inte bara i fråga om forskarservice och utgivning av urkunds- publikationer utan också t.ex. beslut om gallring dvs. ställningstagan-

48 Kartläggning och förslag

Tabell 2.1 Antal anställda med forskarutbildning inom arkivväsendet

Institution Antal anställda med forskarutb. Totalt Andel antal fo.utb. -F 10 F ll-F 14 F 15- Totalt anställda (%)

Riksarkivet - 18 19 37 57 65 Arkivet för ljud och bild - - l l 24 4 Dialekt- och ortnamnsarkiven

forskning och rådgivning i arkivfrågor till myndigheter och institutioner. På likartat sätt uttalar sig också landsarkiven och krigsarkivet. För handläggande personal vid dialekt- och ortnamnsarkiven samt svenskt visarkiv krävs i praktiken vetenskaplig kompetens, eftersom all sådan personal skall kunna delta i vetenskaplig och bearbetning utgivning av arkivens insamlade material. Åtskilliga av arkivmyndigheterna är dock tveksamma till att återinföra forskarutbildning som behörighetsvillkor. Som skäl anför man i regel att en forskarutbildning inte ensam ger tillräcklig kompetens; det krävs också praktisk erfarenhet och skicklighet inom arkivväsendet. DOVA-nämnden betonar, liksom flera landsarkiv, vikten av att en dispensmöjlighet skapas, om formella krav på doktorsexamen införs. I riksarkivets utredning nämns att stark kritik framförts mot att de dåvarande instruktionsbundna kompetenskraven favoriserade personer med t.ex. högre akademisk examen men med relativt begränsad erfarenhet i yrket och ringa praktiska kunskaper framför arkivarier med lägre akademisk examen men med lång och väl dokumenterad yrkeserfarenhet. Omfattande, nära nog regelmässig dispensering från det formella kravet hade enligt riksarkivet blivit nödvändig. I yttrandet från landsarkivet i Lund över utredningen påpekades att ett sätt att lösa detta problem vore att slå av på kravet på licentiatexamen för arkivarietjänster (men ej högre tjänster). Härigenom skulle enligt yttrandet automa-

Kartläggning och förslag 49

tiskt de motsättningar utjämnas, som på senare år vållat en del oro och överklaganden. För vår del anser vi att ett krav på doktorsexamen bör återinföras för till de högre tjänsterna inom arkivväsendet (förste arkivarie behörighet och motsvarande). Att forskarutbildningen behövs för arbetsuppgifterna har övertygande belysts i arkivens yttranden. Som vi inledningsvis framhållit ‘air det också från rekryteringssynpunkt principiellt väsentligt att ett formellt krav ställs upp för vissa tjänster. Särpå forskarutbildning skilt viktigt torde det vara inom det humanistiska området, om den nuvarande - som är särskilt i humaforskarrekryteringskrisen påtaglig niora - skall kunna övervinnas. Vi föreslår därför att doktorsexamen i ett relevant ämne skall krävas för behörighet till tjänst som arkivråd och förste arkivarie vid riksarkivet, landsarkivarie, förste arkivarie vid krigsarkivet samt arkivchef och förste arkivarie vid dialekt- och ortnamnsarkiven samt svenskt visarkiv. bör —~ utom för dialekt- och ortnamnsarkiven - behö- Liksom tidigare righetsvillkoren också innebära ett krav på framstående skicklighet inom arkivväsendet. I undantagsfall bör myndigheten kunna bevilja dispens, om det finns särskilda skäl för det. Motsvarande bör gälla för tjänsten som statsheraldiker vid regler riksarkivets heraldiska sektion, för avdelningsdirektören och de två redaktörema vid enheten Svenskt diplomatarium samt för huvudredaktören och redaktörema vid Svenskt biografiskt lexikon. Våra förslag beträffande arkivväsendet innebär sålunda sammanfattningsvis

0 att som behörighetsvillkor för chefstjänster och tjänster som förste arkivarie (motsvarande) vid de statliga arkiven bör gälla doktorsexamen i ämne av betydelse för arkivens verksamhet samt framstående skicklighet inom arkivväsendet.

4.3 Museer

4.3.1 Behörighetsvillkor Även museerna hörde till de ”lärda verk” som tidigare krävde vetenav den handläggande personalen. I nästan samtliga skaplig utbildning fall har emellertid detta krav upphävts under 1970-talet. Det enda unav naturhistoriska riksmuseet, där det fortfarande krävs dantaget utgörs filosofie licentiatexamen för samtliga intendenttjänster. 1970-talets kulturpolitiska reformer medförde att nya instruktioner fastställdes för museerna. De nya bestämmelserna har genomgående inneburit I förarbetena till reformeratt tidigare kompetenskrav slopats. 1975:20 och 1975/76:135) dock ingenna (jfr prop. 1974:28, framgår stans att en sänkning av kompetenskraven för museernas personal åsyftades. Att kraven togs bort torde i stället vara en följd av den allmänna som rått under det tendens att slopa de formella behörighetsvillkoren senaste decenniet.

50 Kartläggning och förslag

För tjänster som intendent (antikvarie) och museilektor vid de statliga centralmuseerna var kravet tidigare genomgående filosofie licentiatexamen (eller motsvarande kompetens) i ämne tillhörande museets verksamhetsområde. För högre tjänster (förste intendent, förste antikvarie, museidirektör m.fI. tjänster) krävdes dessutom vetengrundliga skapliga insikter” och ”framstående praktisk inom skicklighet tjänstens område. För riksantikvarieämbetet och statens historiska museer upphävdes kravet på vetenskaplig utbildning när nuvarande instruktion (1975:468) trädde i kraft 1975-07-01. Fortfarande gäller emellertid att högre tjänster (i lönegraderna F 15-F 25) i regel tillsätts efter sakkunnigförfarande. Enligt 37 § i den nuvarande instruktionen (som övertagits från de tidigare gällande bestämmelserna) får myndigheten vid tillsättning av dessa tjänster inhämta yttrande om sökandes vetenskapliga kompetens från en eller flera sakkunniga. I fråga om nationalmuseet, moderna museet och Östasiatiska museet försvann de tidigare kraven när dessa enheter 1976-07-01 omorganiserades till myndigheten statens konstmuseer. Även i den tidigare instruktionen för Iivrustkammaren fanns motsvarande krav, som upphävdes då den nya myndigheten livrustkammaren, Skoklosters slott och Hallwylska museet (LSH) inrättades 1978-07-01. / För etnografiska museet upphävdes kraven på vetenskaplig kompetens redan 1966. Tidigare samma gällde kompetenskrav som för tjänster vid naturhistoriska riksmuseet, men detta upphörde att gälla när riksmuseet och etnografiska museet fick 1966. Före ny organisation 1966 tillsattes dessutom tjänsten som föreståndare (då med titeln professor) efter sakkunniggranskning på samma sätt som professorstjänsterna vid riksmuseet. Av statens försvarshistoriska museer har endast armémuseum haft ett krav på vetenskaplig utbildning för behörighet till tjänst. Kravet upphävdes när försvarsmuseerna 1977 sammanfördes till en gemensam myndighet. Vid de övriga museerna — marinmuseet och flygvapenmuseet — fanns inte motsvarande kompetenskrav. För tjänster vid statens sjähistoriska museum har formella kompetenskrav aldrig funnits. Av de statliga museerna har endast naturhistoriska riksmuseet kvar det formella kravet på vetenskaplig För samtliga intendentutbildning. tjänster vid museet krävs fortfarande enligt instruktionen filosofie licentiatexamen i ämne tillhörande museets verksamhetsområde. För professurerna gäller samma kompetenskrav som för professurer vid universiteten. Vid Nordiska museet - som formellt inte är statligt utan har en stiftelse som huvudman - har man heller inte tidigare haft nâgra stadgefästa behörighetsvillkor för museitjänstemännen. För professuren i etnologi, särskilt europeisk, vid museets institut för folklivsforskning tilllämpas dock högskoleförordningens kompetenskrav. — har heller inte ställt upp Tekniska museet - även det en stiftelse krav på forskarutbildning för några tjänster. Detsamma gäller stiftelsen Skansen.

Kartläggning och förslag 51

Den nuvarande organisationen för det regionala museiväsendet och kulturminnesvården trädde i kraft 1976-07-01. Dessförinnan fungerade landsantikvarierna som företrädare för riksantikvarieämbetet och utgjorde alltså de regionala myndigheterna för kulturminnesvården. Enligt bestämmelserna om statsbidrag till landsantikvarieorganisationen (kun- 1955:317) krävdes filosofie licentiatexamen för behörighet till görelse befattning som landsantikvarie. Numera fungerar landsantikvarierna i regel som länsmuseichefer, medan statens ansvar för den regionala kulturminnesvården har överförts till länsstyrelserna. Vid varje länsstyrelse finns således sedan 1976 en tjänst som Iänsantikvarie. Några formella kompetenskrav för dessa tjänster har inte uppställts. I de numera gällande bestämmelserna (förordning 1977:547) om statsbidrag till regionala museer finns heller inga föreskrifter om tjänstemännens kompetens. Däremot förutsätter förordningen att museerna skall ”bedriva vetenskaplig insamling och dokumentation, vilket har föranlett statens kulturråd att i sina tillämpningsföreskrifter till förordningen framhålla att Iänsmuseets verksamhet bör ledas av kvalificerad expertis inom kulturminnesvården och museets övriga verksamhetsområden” (statens kulturråds författningssamling 1978: 7). Denna rekommendation gäller även de större kommunala museer, som erhåller statsbidrag. För tjänsterna som landsantikvarie/länsmuseichef gäller dessutom, som tidigare nämnts (kapitel 3.2), att gällande löneavtal förutsätter viss vetenskaplig kompetens utöver grundexamen. Enligt vad som framgår av svaren på vår enkät tolkas detta i regel som fullgjord forskarutbildning. Vid en del kommunala museer har kulturnämnden/museinämnden i samråd med personalnämnden (motsvarande) ställt upp forskarutbildför vissa tjänster. Det gäller t.ex. Malmö muning som kompetenskrav seum (museichefstjänsten samt fyra tjänster som förste intendent), Ystads museum (museichefen) och Eskilstuna museer (kultur- och museichefen).

4.3.2 Nuvarande praxis De statliga museerna uppger genomgående i sina svar på vår enkät att bedöms som en utomordentligt betydelsefull merit. forskarutbildning För många handläggartjänster är vetenskaplig kompetens nödvändig eller i varje fall synnerligen önskvärd. riksantikvarieämbetet och statens historiska museer kan det Enligt att avgränsa de tjänster för vilka forskarutbilddock uppstå svårigheter ning skulle kunna ställas upp som krav från den grupp där sådan utbildär önskvärd men inte nödvändig. För vissa tjänster med uttalad ning vid ämbetets dokumentationsbyrå och vid muforskningsanknytning kan emellertid svårligen lösas av annan än seerna arbetsuppgifterna forskarutbildad önskemålet om doktorsexamen har härvid personal. kommit att närma sig ett formellt krav. Vidare har chefsbefattningama vid museerna alltid tillsatts med forskarutbildad personal och det är

52 Kartläggning och förslag sou 1981:30

enligt yttrandet svårt att tänka sig att detta förhållande skulle komma att ändras. I fråga om dessa tjänster skulle det således vara förenligt med de praktiska omständigheterna att stipulera formella kompetenskrav. Man påpekar emellertid att för det stora flertalet av chefs- och handläggartjänsterna gäller att erfarenhet och kunnighet i fråga om museiväsendet och kulturminnesvården med dess olika arbetsformer ger färdigheter som inte universitetsutbildningen tillhandahåller. Vid statens konstmuseer (SKM) ——nationalmuseet, moderna museet och Östasiatiska museet - man kvalifikationskrav då anger följande tjänsterna ledigförklaras:

Intendent Kvalificerad universitetsutbildning i konstvetenskap och erfarenhet av museal verksamhet samt vetenskapliga meriter inom museets samlingsområde

Förste intendent Kvalificerad universitetsutbildning (avdelningsföreståndare) i konstvetenskap och omfattande erfarenhet av museal verksamhet samt dokumenterade vetenskapliga meriter inom avdelningens samlingsområde

För tjänster som bibliotekarie respektive förste bibliotekarie vid SKM begagnas en liknande modell. Att man inte knyter kravet på vetenskaplig utbildning till doktorsexamen sammanhänger enligt SKM med att man inom museivärlden har att räkna med ofta omfattande vetenskapliga insatser som ej avsätter resultat i form av examina. För avdelningsföreståndare innebär kravet på vetenskapliga meriter att man fordrar en mer specialiserad kompetens. Man framhåller att den vetenskapliga meriteringen värderas lika högt som den praktiska kompetensen. För tjänst som förste intendent och avdelningsföreståndare krävs i praktiken doktorsexamen eller motsvarande. De flesta tjänstemännen inom den akademiska karriären vid nationalmuseet och Östasiatiska museet har börjat sin museimannabana som amanuenser med grundexamen. Det vanliga är att dessa senare fullföljer en forskarutbildning jämsides med arbetet på museet, eventuellt med avbrott för avhandlingsförfattandet. Vid den nybildade myndigheten Iivrustkammaren, Skoklosters slott och Hallwylska museet (LSH) bör enligt enkätsvaret forskarutbildning i princip krävas för de tre museichefstjänsterna samt tjänsterna som förste intendent. Även för intendenttjänsterna är forskarutbildning önskvärd. Nyligen har en av museichefstjänsterna tillsatts med en person med docentkompetens. LSH är positivt inställt till en högre värdering av forskarutbildningen och välkomnar att denna fråga tas upp till diskussion. Vid emografiska museet tillmäts forskarutbildning och andra veten-

Kartläggning och förslag 53

SOU |981:30

skapliga meriter en avgörande betydelse vid tillsättning av tjänster vid Även om detta inte är ett formellt krav, är det forskningsavdelningen. museet sannolikt att nytillträdande intendenter vid forskningsenligt bör ha doktorsexamen för att kunna hävda sig i konkuravdelningen rensen. Något formellt system för meritvärderingen har emellertid inte utarbetats. Statens försvarshistoriska Inuscer (SFHM) har f.n. endast två anställda med forskarutbildning, men för en f.n. vakant tjänst avser man att kräva doktors-/licentiatexamen eller motsvarande. Hittills har styrelsen för SFHM vid ledigförklarande av tjänster som avdelningschef och förste intendent krävt ”högre akademisk examen”. Styrelsen framhåller i sitt svar på vår enkät att det med hänsyn till den allmänna kunskapsnivån och metodiken torde vara värdefullt med forskarutbildade tjänstemän på de högre tjänsterna inom försvarsmuseerna. l instruktionen borde därför kunna skrivas in ett krav på högre akademisk examen för museichefer och vissa avdelningschefer. F.n. innebär detta för SFHM ca 8 tjänster. Statens sjöhistoriska museum framhåller enligt praxis vid tillsättning av avdelningschefstjänsterna önskvärdheten av högre akademisk examen eller motsvarande kompetens. För intendenttjänsterna vid naturhistoriska riksmuseet är doktorsexamen eller motsvarande kompetens (som då måste dokumenteras med skrifter) ett behörighetsvillkor. Vid konkurrens om dessa vetenskapliga är dokumenterad vetenskaplig skicklighet utslagsgivande. Även tjänster vid tillsättning av amanuenstjänster är dokumenterad vetenskaplig meav vikt i en konkurrenssituation. Man påpekar att riksmuseet ritering inte bildar någon särskild karriärstege vid sidan av den vid universitetsinstitutionerna. Vid Nordiska museet, som inte har några formella kompetenskrav, har enligt gällande praxis samtliga förste intendenter/avdelningschefer (utom vid tekniska och administrativa avdelningarna) forskarutbildning (doktors- eller licentiatexamen): två av de fem har f.n. docentkompetens. Detsamma sektionscheferna för arkivet (förste arkivarie), bibliogäller teket (förste bibliotekarie) samt sektionen för same- och minoritetskultur (intendent). Även de intendenter som fungerar som biträdande avdelningschefer har i regel avlagt doktors- eller licentiatexamen. Vidare har tjänsten som styresman (chef) för Nordiska museet alltid tillsatts med personer med forskarutbildning. Därutöver finns f.n. ytterligare ett antal medarbetare med forskarutbildning. den praxis som hittills tillämpats kommer sökande utan fors- Enligt karutbildning aldrig i fråga för de nyss angivna tjänsterna. För dessa är alltså doktorsexamen (motsvarande) i realiteten ett krav. tjänster Vid urvalet av sökande med relevant forskarutbildning blir det emellerlid ofta andra meriter än forskarutbildningen som fäller utslaget. När det gäller övriga tjänster kan det förekomma att en sökande med doktorsexamen slås ut av en annan utan forskarutbildning men med dokumenterad skicklighet som museiman. Dock har forskarutbildningen tenderat att värderas högre under senare år. Ett krav på doktorsexamen kan emellertid enligt museet knappast ställas upp för fler tjänster än f.n.

54 Kartläggning och förslag

(ca 25 tjänster). Stiftelsen Skansen anger i sitt enkätsvar att akademisk grundexamen betraktas som en förutsättning och som en extra meforskarutbildning rit för tjänsten som chef för som institutionen, tjänsterna programchef och chef för kulturhistoriska och samt de Zoologiska avdelningarna fyra intendenttjänsterna vid dessa avdelningar. I fråga om länsmuseer/za kan konstateras att tjänsterna som Iandsantilcvarie/länsnzzzseichef nästan uteslutande tillsatts med personer med forskarutbildning. Beträffande övriga tjänster vid länsmuseerna nämner flera enkätsvar att en doktorsexamen bör betraktas som en betydande merit även för tjänster som förste antikvarie/förste intendent och ha ett visst meritvärde också för antikvarie/intendenttjänster. Östergötlands och Linköpings stads museum uppger att man diskuterat möjligheten att kräva forskarutbildning för tjänsten som förste antikvarie. Man har emellertid ansett att detta skulle innebära att de formella meriterna finge en alltför avgörande betydelse. Några kommunala museer har, som nämnts, ställt ett formellt upp krav på forskarutbildning för Malmö museinämnd museichefstjänsten. påpekar t.ex. att det för tjänster på intendentnivå krävs erfarenhet av vetenskaplig verksamhet. En forskarutbildning torde garantera en större förmåga att överblicka det vetenskapliga fält, som rör en museiavdelnings område och underlättar dessutom kontakten med aktuell forskning. Även stiftelsen Skellefteå museum att för en antiunderstryker kvarietjänst (motsvarande) är doktorsexamen att föredra framför en lägre akademisk examen. Museet framhåller dock att museisamtidigt världen till stor del fungerar så, att de praktiska meriterna väger tyngre än de teoretiska. Detta visar sig bl.a. därigenom att nyexaminerade doktorer i museiämnena har utomordentligt svårt att komma in på museernas arbetsmarknad. Av tabell 3.1 framgår antalet anställda med förforskarutbildning, delade på olika lönenivâer, jämfört med det totala antalet anställda vid de museer som besvarat vår enkät. I relation till totalantalet anställda med de högskoleutbildning utgör forskarutbildade en tredjedel vid ungefär de statliga museerna och ca 20-30 0/o vid länsmuseer och kommunala museer. Vid riksantikvarieämbetet och statens historiska museer är andelen forskarutbildade av totalantalet akademiker 19 0/o, vid statens konstmuseer 50 0/0, vid naturhistoriska riksmuseet 73 0/0 och vid Nordiska museet 39 0/0. Tjänsterna som Iänsantikvarie vid länsstyrelsernas planeringsavdelningar, som tillkom 1976, har delvis tillsatts med med forskarpersonal utbildning. Av 23 tillsatta tjänster innehades 1980 10 av personer med licentiat- eller doktorsexamen.

4.3.3 överväganden och förslag

Som framgått i det föregående, råder det nästan total i museienighet världen om vikten av att ha medarbetare med erfarenhet vetenskaplig bland den handläggande personalen. framhåller de flesta att Samtidigt praktisk erfarenhet av arbetet pá ett museum är en nödvändig förutsätt-

SOU I98|:30 Kartläggning och förslag 55

Tabell 3.1 Antal anställda med forskarutbildning vid vissa museer Institution Antal anställda med forskarutb. Totalt Andel -F 10 F l1—F 14 F 15-» antal f0.utb. -K 25 K 26—K 33 K 34- Totalt anställda (%)

Statliga m./l. centrala museer Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer ~ 12 35 47 413 ll Statens konstmuseer 6 6 2 14 158 9 LSH (Livrustkammaren, Skoklosters museet) - 2 3 5 52 10 slott, Hallwylska

Statens Sjöhistoriska museet ——— 1 6 7 44 16 Etnografiska

Regionala och kommunala museer Eskilstuna museer - — l l 21 5 Östergötlands och Linköpings

Blekinge musei- och hembygdsförbuntl

Västerås konstmuseum Hallands länsmuseet — — 2 2 39 5 museum - - 2 2 13 15 Bohusläns länsmuseum - - 2 2 17 12 Älvsborgs länsmuseum - - 4 4 40 10 Skaraborgs Örebro läns museum -- 1 l 2 31 6 läns museum —— — l 1 5 20 Västmanlands Länsmuseet i Gävleborgs län - — 1 1 27 4 Härnösand —— — - —— 16 — Länsmuseet-Murberget, museum - — — ~— 20 — Skellefteå museum - - 1 1 27 4 Västerbottens

Summa —— 4 33 37 540 7

56 Kartläggning och förslag SOU I98l:30

ning för att forskarutbildningen skall kunna nyttiggöras i verksamheten. Vi vill —— liksom flera av enkätsvaren - framhålla att den ännu olösta frågan om en adekvat utbildning på högskolenivå för handläggande uppgifter inom museerna måste uppmärksammas. Vid Umeå universitet startar man inom kort en museiutbildning i form av en variant av kulturkommunikationslinjen, som förutom ämnesstudier avses innehålla yrkesinriktad utbildning i museologi. Men det är viktigt att också de som genomgått forskarutbildning har möjlighet att få en fackutbildning för museiarbete. Som på en rad andra områden har de formella krav på forskarutbildning, som tidigare fanns. upphävts utan någon diskussion om det berättigade i dessa krav. I realiteten krävs dock fortfarande, åtminstone vid centralmuseerna, vetenskaplig utbildning för ett flertal av de mer kvalificerade handläggartjänsterna. Ett återinförande av det formella kravet på forskarutbildning för alla handläggartjänster skulle enligt statens konstmuseer sannolikt medföra att den mer teoretiskt inriktade universitetsforskningen skulle komma att dominera tjänstemannakadern vid konstmuseerna, vilket anses mindre lämpligt. Mot detta kan ställas ett uttalande från konstvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet, som anser att en höjning av forskarutbildningens meritvärde kommer att leda till ett ökat samarbete med arbetsmarknaden utanför universitetet. Om arbetsmarknaden i större utsträckning kräver vetenskaplig utbildning, så måste utbildningen också förbinda sig att syssla med de frågor som är speciellt relevanta för de vanligaste tjänsterna för konstvetare. Vi delar denna uppfattning. Vi tror att en förstärkning av meritvärdet kommer att ge impulser till ökade kontakter mellan yrkesliv och forskning och forskarutbildning. Vi vill därför föreslå att man återinför det tidigare kravet på forskarutbildning för de högre handläggartjänsterna vid de statliga museerna, dvs. tjänster som förste antikvarie/förste intendent (motsvarande). Liksom i fråga om bibliotek och arkiv vill vi emellertid inte ställa upp doktorsexamen som formellt krav för alla handläggartjänster, men anser att forskarutbildning även för övriga tjänster bör vara en tungt vägande merit. Som många av enkätsvaren framhåller, måste den vetenskapliga utbildningen kompletteras av en ingående praktisk erfarenhet för att kunna nyttiggöras i museiarbetet. Vi föreslår därför att kravet på forskarutbildning för de högre tjänsterna liksom tidigare i regel skall kombineras med ett krav på framstående praktisk skicklighet inom museets verksamhetsområde. Tjänsterna vid Nordiska museet och Tekniska museet är statligt reglerade. För de anställda gäller alltså samma anställningsvillkor och löneförmåner som för statsanställda. Institutionerna är emellertid inte statliga, även om stadgarna godkänns av regeringen. Åtminstone för vissa tjänster vid Nordiska museet (tjänsterna som styresman, förste _intendent —- utom vid tekniska — förste arkivarie och förste avdelningen bibliotekarie) finner vi det emellertid befogat att ställa upp samma krav som för motsvarande tjänster vid de statliga museerna. Nordiska mu-

Kartläggning och förslag 57

SOU |98|:30

till till nya stadgar. Vi seet har nyligen regeringen gett in ett förslag att föra in dessa behörighetsvillkor i de menar att man bör överväga reviderade stadgarna. som landsantikvarie/länsmuseichef bör som hittills fors- För tjänsterna vara ett krav. Det kan finnas skäl att överväga en klarare karutbildning formulering på denna punkt av statens kulturråds tillämpningsföreskrifmuseer. Vi menar att ter till förordningen om statsbidrag till regionala normalt bör förutsättas också för innehavare av tjänsforskarutbildning intendent vid de regionala museerna. Vi ter som förste antikvarie/förste föreslår att en rekommendation härom förs in i kulturrådets tillämp- Rekommendationerna kommer härigenom att bli tillningsföreskrifter. också för tjänster vid större kommunala museer, som uppbär lämpliga statsbidrag. Även för tjänsterna som länsantikvarie vid länsstyrelserna bör enligt normalt krävas. Vi återkommer till detta vår mening forskarutbildning i avsnittet om förvaltningen (kapitel 4.9) i det följande. Sammanfattningsvis föreslår vi

eller motsvarande kompetens samt framstående o att doktorsexamen inom område skall krävas för behörigpraktisk skicklighet tjänstens intendent och högre tjänshet till tjänster som förste antikvarie/förste ter vid de statliga centralmuseerna även för tjänsterna vid o att motsvarande behörighetsvillkor övervägs Nordiska museet . utbildad vid de regionala museer-

o att kravet på vetenskapligt personal na kommer till klart uttryck i kulturrådets tillämpningsföreskrifter

för statsbidrag till regionala museer.

4.4 Skolväsendet

4.4.1 Behörighet

Nuvarande regler För till adjunktstjänster i allmänna ämnen i grundskolan behörighet filosofie kandidat- (lärare 16) krävs i fråga om teoretisk utbildning omfattande minst 120 poäng, varav minst 40 examen (motsvarande) i minst två av tjänstens ämnen (i svenska minst 60 poäng), eller poäng äldre bestämmelser. Dessutom krävs filosofisk ämbetsexamen enligt och (för ordinarie tjänst) minst två års väl vitspraktisk lärarutbildning ordad lärartjänstgöring. i allmänna ämnen i gymnasieskolan (lärare 153) För adjunktstjänster krävs dessutom att den teoretiska utbildningen omfattar minst 60 poäng

i minst ett av tjänstens ämnen. För i allmänna ämnen i gymnasieskolan (lärare 152) Iektorstiänster eller licentiatexamen i ämne som motkrävs filosofie doktorsexamen svarar ett av tjänstens ämnen. Dessutom förutsätts att grundutbildningen

Kartläggning och förslag SOU l98l:30

uppfyller samma krav som gäller för adjunktstjänst i gymnasieskolan. När det gäller lektorstjänster i ekonomiska ämnen (lärare 154) kan doktorsexamen ersättas (motsvarande) av ”ådagalagd lämplighet för tjänsten genom förtjänstfull praktisk och verksamhet samt pedagogisk vetenskapliga studier och vetenskapligt författarskap inom det ekonomiska området. I fråga om lektorstjänster i tekniska ämnen (lärare 156) finns inget formellt krav på doktorsexamen; det som krävs utöver civil-

ingenjörsexamen är särskild lämplighet för tjänsten ådagalagd genom

vetenskapliga studier och vetenskapligt samt författarskap föregående praktisk och pedagogisk verksamhet”. För skolledartjänster (rektors- och krävs att studierektorstjänster) vara behörig till ordinarie lärartjänst vid skolform som ingår i skolenheten. Därutöver förekommer inga särskilda behörighetsvillkor.

I följande tabell anges det sammanlagda antalet forskarutbildade lärare i grundskolan och gymnasieskolan våren 1980. Mer detaljerade upp- gifter bl.a. fördelning länsvis -- finns i tabellbilagan (bilaga 2).

Tabell 4.1 Forskarutbildade lärare (adjunkt och lektor) på grundskolans högstadium och i gymnasieskolan (antal tjänstgörande lärare februari 1980)

Lärarkategori Totalt antal Lärare med

(Källa: SCB:s lärarregister, opublicerat material.)

Dispens från kravet på doktorsexamen eller motsvarande för lektorstjänster i allmänna ämnen förekommer relativt sällan. (I vissa fall kan lektorstjänster ledigförklaras som alternativt lektors- eller adjunktstjänster; se avsnitt 4.4.3.) Enligt uppgift från SÖ har under de senaste åren högst något tiotal lektorstjänster i allmänna ämnen tillsatts med sökande som ej avlagt doktorsexamen eller licentiatexamen. Det har då i regel gällt personer med särskilda pedagogiska eller vetenskapliga meriter som har ansetts uppväga den saknade doktorsexamen eller med motsvarande utländsk utbildning. När det gäller lektorat i tekniska och ekonomiska ämnen är det däremot vanligt att tjänsterna tillsätts med sökande utan doktorsexamen. Redan behörighetsvillkoren är, som ovan framgått, utformade med hänsyn till att sökande med oftast inte

forskarutbildning finns att tillgå.

Därtill kommer att såväl SÖ som de lokala skolmyndigheterna fäster mycket stor vikt vid praktisk yrkeserfarenhet för lärare i dessa ämnen. Normalt krävs för lektorat i ekonomiska ämnen civilekonomexamen (motsvarande) med fyra betygsenheter i företagsekonomi samt kvalifi-

Kartläggning och förslag 59

cerad praktik av betydelse för tjänstens ämne under minst två år. För tjänster i tekniska ämnen krävs civilingenjörsexamen med betyget 5 i minst ett par ämnen av betydelse för tjänsten samt omfattande praktisk erfarenhet. I något fall har det förekommit att sökande med teknisk licentiatexamen men kortare yrkeserfarenhet har fått stå tillbaka för en med omfattande erfarenhet från ledande befattningar i civilingenjör industrin. Antalet med forskarutbildning i de olika lektorstjänsteinnehavare kategorierna redovisas i följande tabell.

Tabell 4.2 Lektorer i gymnasieskolan med forskarutbildning (antal tjänstgörande lärare februari 1980)

(Källa: Se tabell 4.1.)

De lärare som innehar eller uppehåller lektorstjänst utan att ha genomgått forskarutbildning var våren 1980 sammanlagt 551, dvs. 33 °/o av samtliga då tjänstgörande lärare. Som framgår av tabell 4.3 återfinns de flesta på de tekniska lektoraten; den därnäst största gruppen är civilekonomer som uppehåller tjänster i ekonomiska ämnen.

- Tabell 4.3 Lektorer i gymnasieskolan utan forskarutbildning utbildningsbakgrund (tjänstgörande lärare februari 1980)

(Källa: Se tabell 4.1.)

60 Kartläggning och förslag

Tidigare diskussioner

Kravet på vetenskaplig utbildning som behörighetsvillkor för lektorstjänster har vid flera tillfällen ifrågasatts. Den enda viktigare förändring som vidtagits skedde emellertid 1953, då licentiatexamen ersatte det tidigare kravet på doktorsgrad för behörighet (kungörelse 1952: 637). Förslaget hade framförts av 1946 års skolkommission (SOU 1948:27) och motiverades främst med bristen på behöriga sökande. Dessutom ansåg skolkommissionen att den vetenskapliga kompetens, som en avlagd licentiatexamen garanterar, var en tillräcklig kunskapsgrund för den undervisning som åvilar en lektor. Samtidigt underströk man kraftigt värdet av vetenskaplig meritering för lektorstjänst och vikten av att vetenskaplig skicklighet fick tillgodoräknas som merit, likställd med pedagogisk skicklighet. Gymnasieundervisning kräver enligt skolkommissionen tillgång på vetenskapligt utbildade lärare, som ådagalagt förmåga att bedriva arbete. självständigt vetenskapligt Den vetenskapliga utbildning som erhålls under licentiatstudier och avhandlingsarbete är, ansåg skolkommissionen, en av förutsättningarna för att gymnasieundervisningen skall kunna hållas på en hög nivå. Även 1960 års gymnasieutredning (SOU 1963:42) ansåg att gymnasiets uppgift att förbereda för fortsatta studier eller yrkesverksamhet av förhållandevis kvalificerad art ställer krav på att lektorerna har god beläsenhet och förtrogenhet med vetenskaplig metod. Dessutom borde en lektor ha praktisk erfarenhet av verksamheten inom vederbörande avnämarområde. Utredningen icke ansåg det emellertid befogat eller i överensstämmelse med gymnasieundervisningens behov att generellt för samtliga tjänster i allmänna läroämnen ställa krav på licentiatexamen av nuvarande (s 643). För omfattning” de arbetsuppgifter som åvilar en lektor borde enligt utredningen ett betyg i licentiatexamen vara tillräckligt. Man föreslog därför tre alternativa vägar att nå behörighet för lektorstjänst: antingen licentiatexamen eller doktorsgrad eller ett betyg i licentiatexamen eller meriter av annat slag. En konsekvens av detta borde bli att minimikravet för filosofie licentiatexamen sänktes till ett betyg i stället för två betyg. Förslaget avstyrktes av ett flertal remissinstanser; de flesta ansåg att en sänkning av betygskravet i licentiatexamen ej borde accepteras. I propositionen (1964:171) om gymnasiereformen föreslogs ändingen ring av behörighetsreglerna under hänvisning till pågående utredningar (1960 års

lärarutbildningssakkunniga och 1963 års forskarutredning).

Förslaget från 1960 års — i betänkandet

lärarutbildningssakkunniga

Lärarutbildning (SOU - innebar 1965:29) att lektorsutbildningen borde omfatta två år efter grundexamen och avslutas med en särskild examen. hade utformats Förslaget i samråd med forskarutredningen och överensstämde med den mellanexamen som utredningen föreslog (SOU 1966:67). Propositionen (196724) om reformerad lärarutbildning tog inte ställning till frågan om kompetenskraven för lektorstjänster. Föredragande departementschefen konstaterade emellertid att det stora antalet vakan-

SOU |98l:30 Kartläggning och förslag 61

ta lektorat (ca 50 0/0) inte kunde accepteras och föreslog därför att ordinarie lektorat skulle kunna ledigförklaras som lektors- alternativt adjunktstjänster. om en tvåårig lektorsutbildning avvisades i propositionen Förslaget (1969:31) om 1969 års forskarutbildningsreform, bl.a. med motiveringen att en tendens till förbättring av lärarbristen kunnat konstateras. Vidare hänvisade man till att SÖ tagit upp hela frågan om lektorsinstitutionen till utredning och övervägande. Den ändring som föreslogs var att licentiatexamen skulle ersättas av doktorsexamen som kompetenskrav. redovisades i en skrivelse till regeringen 1970- SÖ:s utredningsarbete 06-17 med förslag rörande vissa lärarfrågor i den nya gymnasieskolan i Aktuellt från skolöverstyrelsen 1970/71:10) I skrivelsen (publicerad föreslogs bl.a. att lektorsinstitutionen skulle bibehållas i princip oförändrad, vilket innebar att lektorat bara skulle kunna omfatta sådana ämnen som förekommer på de tre- och fyraåriga linjerna.

4.4.2 Meritvärdering Vid tillsättning av lärartjänster skall enligt skolförordningen följande faktorer beaktas i nedan angiven ordning. (1) Undervisningsskicklighet och nit. (2) Kunskaper och färdigheter i ämnen som hör till tjänsten eller på annan grund kan vara av betydelse vid tjänstens utövande. (3) Längden av väl vitsordad tjänstgöring.

Enligt skolförordningen skall SÖ meddela anvisningar för tillämpningen av dessa regler. Anvisningarna skall innehålla grunder för poängberäkning av meriterna, i den mån det är möjligt. När det gäller adjunktstjänster skall enligt SÖ:s anvisningar följande poängberäkning tillämpas vid meritvärderingen. För adjunktstjänster i gymnasieskolan gäller att Iicentiatexamen i tjänstens ämne ger 12 meritpoäng om betyget är A eller a och 10 meritpoäng om betyget är AB. Licentiatexamen medför dessutom att betyget i grundexamen i motsvarande ämne tillgodoräknas som tre betygsenheter. Doktorsexamen i tjänstens ämne ger 12 poäng. Forskarutbildning i stödämne (närliggande ämne) tillgodoräknas med halva poängtalet. Doktorsgrad enligt äldre bestämmelser tillmäts inget extra meritvärde vid tillsättning av adjunktstjänster. För adjunktstjänster i grundskolan ger forskarutbildningen hälften så många meritpoäng som för tjänst i gymnasieskolan. Poängtalet för forskarutbildningen kan jämföras med grundutbildningens meritvärde. 10 poängs studier i tjänstens ämne med betyget Godkänd ger 2,0 meritpoäng. Om betyget är Väl godkänd tillgodoräknas 2,5 meritpoäng per 10-poängsenhet. 60 poäng - dvs. ett och ett halvt års studier —- i tjänstens ämne med betyget Godkänd i alla kurser ger alltså 12 meritpoäng, dvs. samma poängtal som doktorsexamen ger för adjunktstjänst i gymnasieskolan. För adjunktstjänst i grundsko-

62 Kartläggning och förslag

SOU |98|=30

lan motsvarar doktorsexamens meritvärde endast 30 poäng i grundutbildningen. Kurser på nivån 61-80 poäng s.k. D-kurser) (tidigare ger dock endast 1,0 meritpoäng om doktorsexamen (eller licentiatexamen) avlagts i motsvarande ämne. Kurser på nivån 81-100 poäng (tidigare E-kurser) ger inga meritpoäng för den som genomgått forskarutbildning. S.k. stödämnen tillgodoräknas som 1,0 meritpoäng för kurs om 10 poäng med betyget Godkänd. För kurser med betyget Väl godkänd tillgodoräknas 1,2 meritpoäng för kurs om 10 poäng och 2,5 poäng för kurs om 20 poäng. Totalt får högst 180 poängs studier (9 betygsenheter)

tillgodoräknas. Vid poängberäkning enligt tredje befordringsgrunden (tjänsteår) gäller att varje läsårs heltidstjänstgöring som lärare tillgodoräknas med 2 meritpoäng och varje års heltidstjänstgöring i annan verksamhet som l meritpoäng (dock högst 6 poäng). Detta innebär att sex års lärartjänstgöring har samma meritvärde som doktorsexamen. Sammanlagt tillgodoräknas högst 30 meritpoäng enligt tredje befordringsgrunden. (För tiänstgöring i Norrland kan högst 10 tilläggspoäng är ges. I så fall maximipoängtalet för tjänsteår 40.) Det bör i detta sammanhang nämnas att tjänstgöring som lärare i

högskolan tillgodoräknas på samma sätt som annan lärartjänstgöring.

lleltidstjänstgöring som assistent under ett läsår anses dock motsvara

0,6 läsår som lärare och ger alltså 1,2 meritpoäng; för tjänstgöring som förste amanuens tillgodoräknas 0,8 meritpoäng som per år. Tjänstgöring forskningsassistent (på löneplan F) tillgodoräknas samma enligt regler som för assistenttjänst. Enligt första befordringsgrunden (undervisningsskicklighet och nit) tillgodoräknas 33-39 (beroende meritpoäng på betyget) för den praktiska lärarutbildningen. Detta dock betyder inte att den värderas tre gånger så högt som doktorsexamen. Eftersom alla behöriga sökande kan tillgodoräkna minst 33 meritpoäng, motsvarar den praktiska lärar-

utbildningen högst 6 poäng i konkurrenshänseende. l fråga om lektorstjänster gäller enligt skolförordningen att första och andra befordringsgrunderna skall likställas samt att särskild vikt skall fästas vid doktorsexamen eller motsvarande vid bedömningen av utbildningsmeriterna. Några särskilda anvisningar för denna bedömning har dock inte ansetts nödvändiga, eftersom alla lektorstjänster tillsätts av en myndighet, SÖ. Bedömningen baseras heller inte på en poängberäkning av meriterna, utan på en sammanvägning av alla relevanta faktorer. I praxis torde de akademiska utbildningsmeriterna i regel väga tyngst vid tillsättningen. De nuvarande meritvärderingsnormerna infördes 1972. Det regelsystem som dessförinnan gällde - infört 1958 var principiellt likartat. För adjunktstjänst vid skolenhet utan gymnasium var emellertid forskarutbildningens (licentiatexamens) meritvärde 3/4 av vad som gällde vid skolenhet med gymnasium, medan de nuvarande normerna endast tillmäter hälften forskarutbildningen så stort poängvärde i grundskolan som i gymnasieskolan. Regeringen har i den nyligen framlagda propositionen (1980/8l:107)

sou 19:51:30 Kartläggning och förslag 63

om den statliga skoladministrationen m.m. uttalat sig för att ett meritvärderingssystem baserat på poängberäkning bör finnas kvar. Meritvärderingssystemet bör enligt propositionen innebära att meritpoängen i rimlig grad ger uttryck för den sökandes skicklighet. l propositionen föreslås att betygen i lärarskicklighet skall försvinna, vilket torde ge större tyngd åt de teoretiska utbildningsmeriterna. Viktningen av de olika komponenterna i meritunderlaget måste emellertid ses över. Det förutsätts i propositionen att SÖ skall utarbeta nya meritvärderingsnormer, som skall kunna tillämpas vid lärartillsättning fr.o.m. 1982- 07-01.

4.4.3 Antalet lektorstjänster

Bakgrund För både grundskolan och gymnasieskolan gäller enligt skolförordningen att ordinarie lärartjänster inrättas av länsskolnämnden enligt föreskrifter som meddelas av regeringen. För grundskolans del finns detaljerade bestämmelser om hur stor andel av timunderlaget inom kommunen som får användas för inrättande av ordinarie tjänster och hur tjänsterna skall fördelas på olika lärarkategorier. När det gäller gymnasieskolan har motsvarande föreskrifter inte meddelats. Vid övergången till det nya gymnasiet 1966 förutsattes att lektorstjänsterna skulle utgöra ca 50 0/o av det totala antalet ordinarie tjänster i läroämnen. Efter gymnasieskolans genomförande 1971 har ingen sådan norm angivits. Ett av SÖ våren 1971 framlagt förslag godtogs ej av regeringen, som i stället för varje år i sänder — senast genom beslut 1980-03-26 - föreskrivit att antalet ordinarie av tjänster varje slag i gymnasieskolan inom kommunen får uppgå till högst det antal som gällde 1970/71. SÖ får ändra antalet ordinarie tjänster om avsevärda förändringar av skolorganisationen i kommunen ägt rum eller andra särskilda skäl föreligger. Den lokala skolstyrelsen kan däremot inte själv besluta om sådana förändringar. En ledig lektorstjänst kan emellertid flyttas till en annan skolenhet inom kommunen. Skolstyrelsen kan också bestämma vilket eller vilka ämnen som tjänsten skall omfatta och alltså ändra ämneskombinationen. Enligt skolförordningen bör det dock finnas ordinarie lektorstjänster i alla viktigare ämnen på de tre- och fyraåriga linjerna i gymnasieskolan. En vakant ordinarie lärartjänst får inte återbesättas utan att länsskolnämnden medger det. Nämnden skall därvid bl.a. pröva om tjänsten bör dras in eller uppehållas av icke-ordinarie lärare. Indragning av ——— som skall beslutas av SÖ - förekommer men det är tjänster sällan, däremot vanligt att länsskolnämnden medger att tjänsten får hållas vakant. På grund av svårigheterna att tillsätta ordinarie lektorat med behöriga sökande infördes 1960 en möjlighet att byta ut ordinarie tjänst mot extra ordinarie tjänst med lägre kompetenskrav (utbytestjänster). Vidare

64 Kartläggning och förslag

tillkom under 1960-talet s.k. särskilda extra ordinarie tjänster samt bristtjänster. Behörig till lektorat av dessa kategorier var bl.a. den som hade fullständig behörighet till ordinarie adjunktstjänst. Dessa tjänstetyper avvecklades dock så småningom och försvann när gymnasieskolan infördes 1971. Sedan 1969 gäller i stället att vissa lektorstjänster kan ledigförklaras som alternativt lektors- eller adjunktstjänster. Fr.0.m. 1971 har antalet alternativtjänster varit maximerat till 400. Bestämmelser härom fastställs för varje år av regeringen. Alternativtjänsterna fördelas mellan länen av SÖ och mellan kommunerna av länsskolnämnden. Alternativtjänster ledigförklaras normalt endast pâ orter och i ämnen där det inte varit möjligt att tillsätta lektorat med behöriga sökande. Om ingen lektorsbehörig sökande anmält sig (dvs. i flertalet fall) tillsätts alternativtjänsterna som adjunktstjänster. I en kommun där alternativtjänst tillsatts som adjunktstjänst kan efter medgivande från SÖ en annan ledig adjunktstjänst ledigförklaras som alternativtjänst.

Antal inrättade och tillsatta tjänster

I tabell 4.4 redovisas utvecklingen av antalet lektorstjänster vid de högre allmänna läroverken under åren 1940/41——1965/66, dvs. fram till 1966 års gymnasiereform. Som framgår av tabellen var andelen lektorstjänster i stort sett oförändrad under hela denna period.

Tabell 4.4 Antal ordinarie lärartjänster vid högre allmänna läroverk 1940/41-1965/66

(Källa: Statsliggaren för respektive budgetår.)

I tabell 4.4 ingår ej lektorat vid kommunala gymnasier och vid handelsgymnasier och tekniska gymnasier. Det sammanlagda antalet ordinarie lektorstjänster i samtliga skolformer uppgick 1965/66 till ca 2 500. Efter övergången till det nya gymnasiet fanns följande antal ordinarie lektors- och adjunktstjänster i gymnasiet. (Det bör observeras att siffrorna i tabell 4.5 ej är jämförbara med dem i tabell 4.4.)

Kartläggning och förslag 65

Tabell 4.5 Antal ordinarie lektors- och ad junktstjänster i gymnasiet 1966/67-1970/71

(Källa: KBr 1966-04-01, 1967-03-31, 1969-04-18, 1970-03-13, 1971-09-16 samt SFS 1971: 235.)

Fr.0.m. 1971/72 har regeringen för varje år i sänder föreskrivit att antalet ordinarie tjänster av varje slag vid gymnasieskolan inom en kommun fâr uppgå till högst det antal som gällde 1970/71. Regeringens beslut avser det högsta antal tjänster som får finnas inrättade. Det antal tjänster som SÖ fördelar till kommunerna kan vara något lägre. 1970/71 fanns totalt 2787 lektorstjänster enligt SÖ:s fördelningsbeslut, varav dock 90 t.v. ej fick tillsättas. Därefter har (t.o.m. 1981/82) inrättats ytterligar 104 tjänster, medan 11 har dragits in (på grund av minskningar i skolorganisationen i berörda kommuner). Antalet disponibla lektorat 1981-07-01 uppgår sålunda enligt SÖ till 2 790. Vi har från länskolnämnderna begärt in uppgifter om antalet inrättade, tillsatta och vakanta lektorstjänster 1980-12-01. Resultatet av denna enkät redovisas översiktligt i tabell 4.6. (Mer detaljerade uppgifter finns i tabellbilagan.)

Tabell 4.6 Antal inrättade och tillsatta lektorstjänster 1980-12-01

ej fastställd Summa 2 698 318 2 049 163 649 24

(Källa: Uppgifter frán länsskolnämnderna.)

Av tabellen framgår att antalet inrättade tjänster enligt länsskolnämndernas uppgifter är mindre än enligt SÖ (2 698 mot 2 790). En del av förklaringen kan vara att länsskolnämnderna redovisat vissa av de tillsatta alternativtjänsterna som adjunktstjänster.

66 Kartläggning och förslag

Av de 400 alternativtjänster, som enligt regeringens beslut fick finnas, har enligt länsskolnämnderna 318 inrättats, de flesta i norrlandslänen. Endast hälften är emellertid tillsatta som adjunktstjänster. Av samtliga lektorstjänster är 76 0/o tillsatta med ordinarie innehavare. Nära en - - är vakanta. Andelen vakanta är fjärdedel 649 tjänster tjänster ungefär densamma i hela landet (med undantag av Malmöhus län, där endast 6 0/0 av tjänsterna är vakanta). Tjänstesituationen länsvis enligt länsskolnämndernas uppgifter framgår av tabellbilagan. Till de 649 lektorstjänsterna som länsskolnämnderna rapporterat som vakanta kommer så de 92 tjänster som enligt SÖ finns inrättade men som ej redovisats av länsskolnämnderna. Sammanlagt är alltså 741 av totalt 2 790 lektorstjänster ej utnyttjade som sådana.

Ledigfärklarade tjänster Antalet ledigförklarade lektorstjänster fr.0.m. 1968 framgår av tabell 4.7, som bygger på uppgifter från SÖ. Under 1970-talet sjönk antalet ledigförklarade tjänster mycket kraftigt, särskilt under åren 1974——1978. De två senaste åren har antalet åter ökat, vilket torde sammanhänga med att ordinarie tjänster sannolikt ej kommer att ledigförklaras efter 1981-07-01. Antalet ledigförklarade tjänster i 1981 års tillsättningsomgång är också större än något av de senaste åren.

Tabell 4.7 Antal ledigförklarade lektorstjänster (samtliga kategorier) och antal sökande 1968-1980

(Källa: Uppgifter från SÖ.)

i antalet ledigförklarade tjänster kan ha haft ett samband Nedgången för av tillsättningsförfarandet för ordimed den ordning avbrytande av Lärarnas riksförbund och narie tjänster, som kom till 1976 på initiativ Svenska facklärarförbundet. Enligt den s.k. avbrytandeförordningen 1976-11-25 (Aktuellt från skolöverstyrelsen 1976/77:30 s. 3) ålades länsskolnämnderna att avbryta tillsättningsförfarandet, om tillsättningen

och 67

Kartläggning förslag

kunde antas leda till att icke-ordinarie lärare i kommunen ej längre kunde beredas undervisning i full Dessa bestämmelser omfattning. gällde t.0.m. 1979 års tillsättningsomgång, men har därefter inte förnyats. Även om avbrytandeförordningen inte gällde för lektorstjänster torde den ha medfört att den lokala blev mera återhållsam skolledningen med att anmäla ordinarie lektorat till ledigkungörande.

4.4.4 Ãmneskombinationer

I vår enkät till länsskolnämnderna efterfrågades också ämneskombinationer för lektorstjänsterna i allmänna ämnen (lärare 152). Resultatet framgår av följande sammanställning. (I sammanställningen ingår ej lektorstjänsterna i Stockholms kommun.)

Antal ämnen i tjänsten Antal tjänster Ett ämne 687 (39 %) Två ämnen l 009 (58 %) Tre ämnen 33 (2 %) Ämneskombination ej fastställd 15 (l %) Summa 1 744 (100 %)

I tabell 4.8 ges en ämnesvis redovisning av antalet ämnen i tjänsten. Av tjänsterna i svenska och moderna språk är ca 1/4 ettämnestjänster. Motsvarande andel av tjänsterna i samhällskunskap och i naturvetenskapliga ämnen är något större, medan endast 13 0/o av tjänsterna i historia är ettämnestjänster.

Tabell 4.8 Antal ämnen i lektorstjänster i allmänna ämnen (lärare 152) redovisat per ämne

Socialkunskap

(Källa: Uppgifter från länsskolnämndema.)

68 och

Kartläggning förslag

4.4.5 Tillsättningsförfarande m.m. Samtliga lärartjänster i det allmänna skolväsendet (utom vid vissa landstingskommunala skolor) är statligt reglerade, vilket innebär att löneoch anställningsvillkor följer samma regler som för statsanställda. De fasta lärartjänstema har hittills i allmänhet varit ordinarie tjänster. Lektorstjänsterna är enligt nu gällande ordning alltid ordinarie tjänster, medan adjunktstjänster förekommer både som ordinarie och icke-ordinarie tjänster. Ordinarie lektorstjänster tillsätts av SÖ, medan övriga ordinarie lärartjänster tillsätts av länsskolnämnden. Med den utveckling som den arbetsrättsliga lagstiftningen fått under senare år har skillnaden mellan ordinarie och icke-ordinarie statliga tjänster alltmer utjämnats. Den enda kvarstående skillnaden är numera att innehavare av ordinarie tjänst tillsatt med fullmakt eller konstitutorial ej kan sägas upp från tjänsten. I propositionen (1980/81:l07) om den statliga skoladministrationen har regeringen föreslagit dels att alla lärartjänster utom lektorstjänster —- skall tillsättas av de lokala kommunala skolmyndigheterna, dels att systemet med ordinarie tjänster som lärare skall avvecklas. Fr.o.m. 1981-07-01 skall således inga ordinarie tjänster längre ledigförklaras. Beträffande lektorstjänsterna förutskickas i propositionen att regeringen i ett senare sammanhang skall ta ställning till frågan om anställningsform för lektorstjänst. Även i fortsättningen bör dock enligt propositionen dessa tjänster tillsättas av SÖ, bl.a. därför att det inte finns något generellt meritvärderingssystem för lektorstjänster. Meritvärderingsfrågorna måste därför ägnas särskild uppmärksamhet och prövas i varje enskilt fall.

4.4.6 överväganden och förslag

Allmänna synpunkter Skolväsendet har av tradition varit en betydelsefull avnämare av högskoleutbildade. Särskilt inom humaniora, men även i många samhällsoch naturvetenskapliga ämnen, har skolan erbjudit den vetenskapliga största arbetsmarknaden för forskarutbildade och lektoraten har utgjort ett naturligt led i forskarkarriären. I detta avseende har förhållandena radikalt förändrats under det senaste decenniet. Många av enkätsvaren från högskolan vittnar vältaligt om att både institutioner och forskarstuderande numera betraktar skolan som en i stort sett stängd arbetsmarknad för doktorander. Denna inställning bottnar delvis i de negativa uttalanden om värdet av vetenskaplig kompetens för arbetet i skolan, som tidvis förekommit i debatten. Men den är också sakligt grundad: som vi visat i det föregående, har endast ett fåtal lektorstjänster ledigförklarats under l970-talet. Antalet vakanta tjänster har emellertid inte varit mindre än tidigare, utan förklaringen är att man i många fall underlåtit att ledigförklara lektoraten för att inte rycka undan tjänsteunderlaget för icke-ordinarie lärare vid skolan. När lektoraten ledigförklarats, har ämneskombinatio-

SOU |98l:30 Kartläggning och förslag 69

nen ibland konstruerats så, att bara någon enstaka lärare kunnat komma i fråga. Om inte denna utveckling vänds, riskerar skolan att utarmas på vetenskapligt utbildade lärare. De befintliga lektorstjänsterna måste tillsättas och utnyttjas som sådana, och de forskarstuderande i högskolan måste åter kunna betrakta skolan som ett naturligt arbetsfält efter doktorsexamen. Vidare måste man underlätta för de forskarutbildade att komma in i läraryrket genom att öppna den praktisk-pedagogiska delen av ämneslärarutblldningen för denna grupp. Den sistnämnda frågan utvecklas närmare i avsnittet om forskarutbildning i vårt huvudbetänkande.

Lektorsinstitutionen Kraven på vetenskaplig kompetens för lektorstjänsterna vid gymnasieskolan har, liksom lektorsinstitutionen som sådan, tidvis kraftigt ifrågasatts både i den allmänna debatten och i mer officiella sammanhang. Vi har i det föregående nämnt bl.a. 1960 års gymnasieutredning, som inte ansåg det befogat eller i överensstämmelse med undervisningens behov att kräva licentiatexamen för behörighet till lektorstjänst. Fortfarande förekommer det att behovet av vetenskaplig utbildning för lärare ifrågasätts. En länsskolnämnd förklarar i sitt svar på vår enkät att det inom skolans område inte finns något större behov av personal med forskarutbildning. Tendensen förefaller emellertid ha svängt under de senaste åren, och sådana uttalanden är numera sällsynta. 1974 års lärarutbildningsutredning (LUT 74) underströk t.ex. i sitt betänkande (SOU 1978:86) kraftigt lektorsinstitutionens betydelse. Ju mer samarbetet mellan lärarna ökar, desto starkare skäl finns det enligt utredningen för lektorsinstitutionen. Det fördjupade kunnandet som den forskarutbildade lektorn representerar kan med ökat samarbete i allt större utsträckning komma kollegerna och hela skolan till del och bidra till en hög kvalitet i skolans undervisning. Genom sin specialisering blir lektorerna också väl lämpade för vissa specialfunktioner inom lärarkollektivet. Bl.a. från dessa utgångspunkter ansåg LUT 74 det nuvarande systemet med lektorstjänster i s.k. allmänna ämnen väl motiverat. Vår syn på lektorsinstitutionen överensstämmer med de synpunkter som framfördes av LUT 74. Vi menar att det är nödvändigt att skolan har tillgång till lärare med forskningserfarenhet, om en tillräckligt kvalificerad undervisning skall kunna upprätthållas. En rad av svaren på vår enkät framhåller detta mycket eftertryckligt. I flera av enkätsvaren för man fram tanken på en utvidgning av lektorsinstitutionen till att också omfatta de tvååriga linjerna i gymnasieskolan, den kommunala vuxenutbildningen och grundskolan. Även LUT 74 förde fram liknande synpunkter. Genom en sådan utvidgning av lektorsinstitutionen skulle, framhöll utredningen, försöken att skapa en ökad anknytning mellan grundutbildning och forskning kunna komma till uttryck i skolans tjänstestruktur i dess helhet. Vi vill för vår del gärna stödja dessa tankar. Det är naturligtvis inte

70 Kartläggning och förslag SOU |98l:30

bara för undervisningen på de tre- och fyraåriga gymnasielinjerna som vetenskapligt skolade lärare behövs. Särskilt vill vi framhålla behovet av lektorstjänster på gymnasieskolans tvååriga linjer med hänsyn till att dessa linjer numera ger allmän behörighet för högskolestudier.

Behörighetsvillkor Vår syn på lektorsinstitutionens betydelse innebär att vi anser att de nuvarande kraven i fråga om teoretisk utbildning för lekorstjänster inte kan sänkas. Snarare finns det anledning att överväga en skärpning. Den mellanexamen (licentiatexamen) som vi föreslår kommer troligen att bli aktuell främst i tekniska och vissa naturvetenskapliga ämnen. Att döma av svaren på vår enkät skulle en sådan examen knappast vara av intresse från skolans synpunkt. För lektorat i allmänna ämnen (tjänst som lärare 152) föreslår vi ingen ändring av det nuvarande kravet på doktorsexamen. Dispens från detta krav bör inte komma i fråga annat än under exceptionella omständigheter. När det gäller lektoraten i ekonomiska och tekniska ämnen (lärare 154 respektive 156) är flertalet tjänster besatta med icke forskarutbildade lärare. Detta är givetvis en följd av att det oftast inte finns sökande med forskarutbildning. Såväl de lokala skolmyndigheterna som SÖ synes emellertid ha en tendens att prioritera sökande med lång yrkeserfarenhet inom tjänstens område. Det är självklart att en viss yrkeserfarenhet måste krävas för dessa tjänster, men när den nödvändiga minimitiden uppnåtts bör sökande med forskarutbildning ha företräde. För lektorat i tekniska ämnen (lärare 156) bör doktorsexamen införas som alternativt krav i behörighetsvillkoren, på samma sätt som nu gäller för tjänst som lärare 154.

Meritviirdering För adjunktstjänst i gymnasieskolan motsvarar doktorsexamens meritvärde f.n. tre terminers studier (60 poäng) i tjänstens ämne på grundutbildningsnivå. För adjunktstjänst i grundskolan ger doktorsexamen halva antalet meritpoäng och motsvarar alltså endast 30 poängs studier i grundutbildningen. Detta är enligt vår mening en alltför låg värdering av forskarutbildningen. I kombination med regeln att s.k. D- och .E-kurser (på nivån 61-100 poäng) inte får tillgodoräknas fullt tillsammans med doktorsexamen kan dessa normer få närmast absurda konsekvenser. Den som har en D-kurs (61—80 poäng) i tjänstens ämne i grundutbildningen med betyget Väl godkänd får för detta 5 meritpoäng. Om han därefter avlägger doktorsexamen får han vid ansökan till gymnasietjänst 1+12 meritpoäng och för grundskoletjänst 1+6 poäng. I det sistnämnda fallet ger forskarutbildningen alltså endast 2 meritpoäng extra, vilket motsvarar meritvärdet av ett års lärartjänstgöring eller ett halvt års studier (20 poäng) med betyget Godkänd i ett stödämne.

SOU |98l:30 och 71

Kartläggning förslag

Vi anser att forskarutbildningens meritvärde enligt befordringsgrunden skicklighet (andra befordringsgrunden enligt skolförordningen) måste relateras till värdet av studier under motsvarande tid på grundutbildningsnivå. Flera av svaren på vår enkät argumenterar i denna riktning. En doktorsexamen bör åtminstone värderas lika högt som en grundcxamen, som normalt ger minst 24 meritpoäng. Vi föreslår därför att doktorsexamen i tjänstens ämne skall värderas till 24 poäng (mot f.n. 12 poäng) för adjunktstjänst i gymnasieskolan. Doktorsexamen i ett stödämne (närliggande ämne) bör på motsvarande sätt ge 12 poäng. Vi finner det heller inte rimligt att doktorsexamens meritvärde för tjänst i grundskolan endast skall vara hälften så stort som i gymnasieskolan. En viss skillnad kan dock vara befogad. Vi föreslår att man återgår till den norm som gällde före 1972. Vid skolenhet utan gymnasium gav då en forskarutbildning 3/4 av det poängtal som gällde för tjänst vid skola med gymnasium. Detta innebär att doktorsexamen bör motsvara 18 respektive 9 meritpoäng för adjunktstjänst i grundskolan. Det finns också anledning att ändra regeln att kurser på nivån 61-80 poäng bara ger en meritpoäng och kurser på nivån 81-100 poäng ej tillgodoräknas alls tillsammans med doktorsexamen. Skälet till att denna regel infördes torde ha varit att man räknade med att dessa kurser skulle ligga på forskningsutbildningsnivå och således kunna tillgodoräknas i doktorsexamen. I en del fall är emellertid 80 poäng i grundutbildningen ett minimikrav för antagning till forskarutbildning. Detta gäller de s.k. blockämnena svenska, filosofi, samhällskunskap, biologi och I dessa ämnen måste kurser t.o.m. fysik. 80 poäng få tillgodoräknas fullt ut tillsammans med doktorsexamen. I många ämnen är däremot kurserna på nivån 61-80 poäng i regel helt eller delvis identiska med första terminen av forskarutbildningen, medan de i andra ämnen, t.ex. företagsekonomi, innebär en ytterligare breddning av studierna. Vi föreslår att kurser på denna nivå i de nämnda blockämnena skall få tillgodoräknas utan reduktion tillsammans med doktorsexamen. I övrigt bör kurser på nivån 61-100 poäng tillgodoräknas med 0,5 meritpoäng per kurs om 10 poäng för den som avlagt doktorsexamen. När det gäller befordringsgrunden förtjänst (tredje befordringsgrunden) har vi i det föregående (kapitel 3.3) föreslagit att doktorsexamen generellt skall få tillgodoräknas som motsvarande fyra års tjänstgöring. Vid ansökan till lärartjänst bör doktorsexamen alltså ha samma meritvärde enligt tredje befordringsgrunden som fyra års lärartjänstgöring och således ge 8 meritpoäng (utöver de 12 poäng som erhålls enligt andra befordringsgrunden).

Ledigkungörande av Iektorstjänster Som tidigare nämnts, har endast ett fåtal lektorstjänster tillsatts under 1970-talet. Flera länsskolnämnder har påpekat att det finns en tendens att avstå från att ledigförklara lektorat för att inte tjänsteunderlaget för befintliga icke-ordinarie lärare skall ryckas undan. Eftersom tjänsterna i regel ledigförklaras först efter överläggningar med personalorga-

72 Kartläggning och förslag

nisationerna har lärarorganisationernas lokala fackliga företrädare kunnat spela en betydande roll i detta sammanhng. Ytterligre ett skäl till att vakanta tjänster ej ledigförklaras kan vara att man bedömer att underlag saknas för tjänsten. Som länsskolnämnden i Kronobergs län påpekar, avser det bristande underlaget emellertid i enbart, utan samtliga tjänster vid skolan, dvs. regel inte lektorstjänsten även icke-ordinarie lärare. En del länsskolnämnder framhåller att skolorna har dåliga erfarenheter av ordinarie lektorer som är mer eller mindre permanent tjänstlediga för att uppehålla tjänst i högskolan. Detta kan vara ännu en anledning till att man underlåtit att ledigförklara vakanta lektorstjänster. I flera enkätsvar pekar man på att det redan enligt nu gällande bestäm melser (skolförordningen 14:4) åligger länsskolnämndema att bevaka att vakanta ordinarie tjänster ledigförklaras. Länsskolnämnderna skall enligt denna bestämmelse bl.a. pröva om tjänsten skall dras in eller uppehållas av icke-ordinarie lärare. Även när systemet med ordinarie tjänster försvinner, bör rimligen länsskolnämndernas bevakningsuppgift kvarstå beträffande lektoraten, som även fortsättningsvis skall tillsättas av SÖ. Vi föreslår att bestämmelserna härom utformas så, att länsskolnämnden kan medge uppskov med tillsättning av lektorstjänst under högst ett år. Detta kommer att innebära att en vakant lektorstjänst måste ledigförklaras åtminstone vartannat år. Problemet med lektorer som är tjänstlediga för att uppehålla tjänst i högskolan är en följd av den generella regeln om statstjänstemäns rätt till ledighet för att uppehålla högre statlig tjänst. Vi har ej haft möjlighet att gå närmare in på denna fråga. Likartade problem finns inom hela statsförvaltningen, och eventuella åtgärder kan således inte avse enbart lärarområdet.

Ämneskombinationer Ämneskombinationen för lektorstjänster (liksom för andra lärartjänster) bestäms av den lokala skolstyrelsen. Skolförordningen (16:19) föreskriver emellertid att varje viktigare ämne på treårig eller fyraårig linje bör vara företrätt av ordinarie lektorat. Vi vill understryka vikten av att denna regel upprätthålls genomgående. Det bör ankomma på länsskolnämnderna att bevaka detta i samband med prövningen av vakanta lektorstjänster. Länsskolnämnden i Kronobergs län har i sitt svar på vår enkät om föreslagit att dessa skall ledigförklaras alternativt i ett lektorstjänsterna eller två ämnen. Pâ detta sätt flerdubblas möjligheterna att få behöriga sökande till tjänsterna, samtidigt som de forskarstuderande får en väsentligt större arbetsmarknad. Om exempelvis en lektorstjänst ledigförklaras som alternativt ett- eller tvåämnestjänst i svenska och historia, kan inte bara de söka som har utbildning i svenska och historia men även de som har svenska eller historia samt annat ämne. Vi anser att detta är en mycket angelägen åtgärd.

Kartläggning och förslag 73

Antalet lektorstjänster Som vi redovisat i det föregående, står ett stort antal lektorstjänster vakanta. Dessutom finns ett antal tjänster som medgivits av SÖ men som ej utnyttjas. Från många håll har man i svaren på vår enkät framfört önskemål om en ökning av antalet lektorstjänster. Redan ett ökat utnyttjande av de inrättade lektoraten skulle emellertid kunna innebära en kraftig ökning av antalet forskarutbildade lärare i gymnasieskolan. För att garantera att andelen lektorat upprätthålls på en rimlig nivå bör regeringen fastställa normer för hur stor del av undervisningsvolymen som skall utgöra underlag för lektorstjänster. Härvid bör, som ovan framhållits, även undervisningen i de tvååriga gymnasielinjerna medräknas.

Sammanfattning Sammanfattningsvis vill vi föreslå följande åtgärder för att bibehålla och stärka forskarutbildningens meritvärde för lärartjänster i det allmänna skolväsendet. o Lektorsinstitutionen måste bibehållas. Den bör utvidgas till att omfatta också gymnasieskolans tvååriga teoretiska linjer och bör även finnas inom den kommunala vuxenutbildningen och grundskolan. o Doktorsexamen bör även fortsättningsvis vara behörighetsvillkor för lektorstjänster. För tjänster i tekniska ämnen bör doktorsexamen införas som alternativt krav i behörighetsvillkoren. 0 Doktorsexamens meritvärde vid tillsättning av adjunktstjänster bör stärkas. Vi föreslår att det nu gällande poängtalet enligt andra befordringsgrunden fördubblas för gymnasietjänster. För tjänster i grundskolan bör poängtalet vara 3/4 av vad som gäller för gymnasietjänster. o Meritvärdet av kurser på nivån 61-80 poäng bl.a. i s.k. blockämnen bör ej reduceras för den som avlagt doktorsexamen. 0 Vid meritvärdering enligt tredje befordringsgrunden (tjänsteår) bör doktorsexamen tillgodoräknas som motsvarande fyra års lärartjänst. o Lektorstjänster bör inte få stå vakanta under lång tid. Uppskov med ledigförklarande bör bara kunna ges för ett år, vilket innebär att en vakant lektorstjänst måste ledigförklaras åtminstone vartannat år. o Lektorstjänster bör normalt ledigförklaras som alternativt ett- eller tvåårstjänster. o Antalet lektorstjänster bör öka. Regeringen bör fastställa normer för beräkning av timunderlaget för lektorstjänster. Härvid bör även undervisningen på de tvååriga teoretiska gymnasielinjerna medräknas.

74 Kartläggning och förslag sou 1981:30

4.5 Högskolan

4.5.1 Behörighet- krav och praxis

Lärare/ forskare

För lärarpersonal inom högskolan anges vissa behörighetsbestämmelser i högskoleförordningen (19 kap. 5-12 §§). För alla slag av lärartjänster krävs av innehavaren den vetenskapliga och pedagogiska skicklighet, de kunskaper och erfarenheter och sådan förmåga i övrigt som behövs för att fullgöra tjänsten väl”. För professorstjänsterna finns inga ytterligare formella behörighetsvillkor, utan den reella kompetensen prövas genom sakkunnigförfarandet. För övriga tjänster gäller som generellt krav att man skall ha genomgått allmän utbildningslinje eller motsvarande grundläggande högskoleutbildning som är av betydelse för tjänsten eller på annat sätt har förvärvat motsvarande kunskaper och erfarenheter. För vissa tjänster - universitetslektor docent, forskarassistent, samt lärartjänster i medicinska och odontologiska ämnen har dessutom ett formellt krav på forskarutbildning ställts upp. Behörighetsvillkoren för högskolans lärartjänster framgår av följande översikt.

Behörighetsvillkor 1) Tjänst Särskilda villkor

Formella krav saknas Professor Ad jungerad professor 2) Grundläggande högskole- Ackompanjatör utbildning av betydelse Ad junkt för tjänsten eller Assistenttandläkare motsvarande kunskaper Avdelningstandläkare 3) och erfarenheter Biträdande lärare Facklärare Huvudlärare Lektor Lärare i visst ämne 4) Lärare i förskolestadiets metodik 5) Lärare i fritidsverksamhetens metodik 6) Lärare i sjukgymnastik 7)

l) Den som före 1977-07-01 förordnats som behörig innehavare av tjänst räknas även i fortsättningen som behörig till tjänsten. 2) Till tjänst som adjungerad professor får komma i fråga endast vetenskapligt kvalificerad person som är verksam utanför högskolan i offentlig eller privat tjänst. 3) Klinisk skicklighet. 4) För tjänst som lärare med tjänstgöring företrädesvis inom praktisk-pedagogisk utbildning krävs att ha genomgått utbildningen och därefter i minst två år ha utövat särskilt fört jänstfull pedagogisk verksamhet med den inriktning som tjänsten avser. 5) Förskollärar- eller bamavårdsutbildning samt utbildning som syftar till verksamhet som lärare i förskolestadiets metodik. 6) Fritidspedagogutbildning samt utbildning som syftar till verksamhet som lärare i fritidsverksamhetens metodik. 7) legitimerad sjukgymnast samt vårdlärarlinje eller viss pedagogisk utbildning.

Kartläggning och 75

förslag

Lärare i gruppträning 8) Speciallärare Studieledare Universitetsadjunkt Utländsk lektor 9) Doktorsexamen eller Docent motsvarande kompetens Forskarassistent Forskare (vid forskningsråd) Klinisk lärare 10) Lärare i medicinskt eller odontologiskt ämne 10) Universitetslektor

8) Legitimerad sjukgymnast samt gymnastiklärarutbildning. 9) För behörighet krävs att ha det språk i vilken undervisning skall meddelas som sitt modersmål och att under åren närmast före förordnandet huvudsakligen ha vistats i det land där språket talas. 10) Behörighet till tjänst som docent samt (för kliniskt ämne) klinisk skicklighet.

Behörig att antas till oavlönad docent är den som har avlagt doktorsexamen eller har motsvarande kompetens samt har erforderlig vetenskaplig och pedagogisk skicklighet”. För tjänst som förste assistent finns inget formellt behörighetsvillkor uppställts. Förutsättningen för att få sådan tjänst är emellertid att man har innehaft tjänst som docent i minst sex år. För behörighet till tjänst som assistent eller amanuens krävs att vara antagen till forskarutbildning, om inte särskilda skäl föreligger. För behörighet till tjänst som klinisk amanuens gäller samma regler som för behörighet till läkartjänster (underläkare och avdelningsläkare). För forskningsassistenter (dvs. vetenskapliga medarbetare i forskningsprojekt) finns inga formella kompetenskrav. I regel förutsätts de dock ha slutfört en grundläggande högskoleutbildning. De nu gällande bestämmelserna om behörighet, befordringsgrunder och tillsättningsförfarande infördes 1975 och är i huvudsak ett resultat av de förslag som 1973 lades fram av utredningen om professorstillsättning. I utredningens betänkande Professorstillsättning (SOU 1973: 54) finns även en historisk översikt över det akademiska befordringsväsendet. Fram till 1958 fanns inga formella behörighetsvillkor i form av krav på avlagd examen för några lärartjänster vid universiteten. För laboratorstjänster (motsv.) krävdes dock vetenskaplig skicklighet utöver den som erfordras för att bliva antagen till docent. Till tjänst som forskardocent var den docent behörig, vilken genom vetenskapliga arbeten ádagalagt forskarbegâvning och intager en verkligt framstående ställning inom sin vetenskap. Först 1958 infördes mer formaliserade behörighetsvillkor. Då fastställdes för de nyinrättade universitetslektorstjänsterna ”godkänt disputationsprov” och styrkt pedagogisk skicklighet som behörighetsvillkor. För extra universitetslektorat krävdes samma behörighet, om inte konsistoriet (eller före 1964 kanslem) av särskilda skäl finner sig böra medgiva annorlunda. För forskarassistenter föreskrevs 1959 avlagd licentiatexamen eller därmed jämförlig vetenskaplig kompetens som

76 Kartläggning och förslag

behörighetsvillkor (1971 ändrat till doktorsexamen). 1961 infördes de ovan redovisade kompetenskraven för utländska lektorer, som från början också innebar ett krav på erforderlig vetenskaplig bildning och lärarskicklighet. Det krav på doktorsgrad för universitetslektorat, som gällt sedan dessa tjänster tillkom, har i praxis kunnat upprätthållas bara i begränsad omfattning och i huvudsak enbart för ordinarie tjänster. Tack vare universitetsautomatiken förde 1960-talets stora studentkullar med sig en kraftig ökning av antalet extra tjänster som universitetslektor inom de filosofiska fakulteternas område. I de stora ämnena, i synnerhet inom det samhällsvetenskapliga området, fanns det ingen möjlighet att tillsätta de extra universitetslektoraten med formellt behöriga innehavare, utan dispenser blev regel mer än undantag. I många fall hade flertalet extra universitetslektorer enbart avlagt grundexamen; endast ett fåtal hade licentiatexamen eller doktorsgrad. Stora delar av undervisningsbördan i den grundläggande utbildningen kom alltså att vila pâ relativt unga forskarstuderande. Det är självklart att detta påverkade både undervisningens kvalitet och forskarstudiernas effektivitet. Många extra universitetslektorer blev kraftigt försenade i sin forskarutbildning. Men det har inte enbart varit brist på kompetenta sökande som har gett upphov till denna praxis. Den beror också på att rörligheten inom de svenska universiteten är mycket liten i ett internationellt perspektiv, särskilt när det gäller de icke-ordinarie lärartjänsterna. Institutionerna har ofta också en tendens att hellre rekrytera sina lärare bland dem som utbildats vid den egna institutionen än att söka en mer meriterad kandidat från en annan universitetsort. Forskarutbildningsutredningen redovisade i sitt betänkande (SOU 1977: 63) kompetensnivån hos innehavare av ordinarie respektive extra tjänster som universitetslektor. Flertalet (97%) av de ordinarie universitetslektorerna hade, som framgår av följande tabell, en vetenskaplig kompetens motsvarande lägst licentiatexamen.

Tabell 5.1 Sammanställning av den formella kompetensen hos innehavare av ordinarie tjänst som universitetslektor vid vissa fakulteter år 1976

Fakultet Docent- Doktors- Licentiat- Annan Summa kompe- grad, examen examen tens doktorsexamen Humanistisk 91 11 14 — 116 - —— — — — Teologisk

Odontologisk Farmaceutisk 3 —— —— —— 3

91 20 17 - 128 Matematisk-naturvetenskaplig

(51 %) (16 %) (30 %) (3 %) (Källa: SOU 1977: 63.)

Kartläggning och förslag 77

Däremot hade ca 1/3 av de extra universitetslektorerna inte slutfört en forskarutbildning. Den största andelen tjänsteinnehavare utan forskarutbildning fanns i de samhällsvetenskapliga fakulteterna. I samhällsvetenskapliga ämnen hade nära 40 % av de extra universitetslektorerna endast avlagt grundexamen. Forskarutbildningsutredningens siffror beträffande extra universitetslektorer återges i följande tabell.

Tabell 5.2 Utbildningsnivå för innehavare av extra tjänst som universitetslektor vid vissa fakulteter våren 1976

Fakultet Doktorsgrad, Grund- Vakanta Summa doktors- examen tjänster examen, licentiatexamen Humanistisk 109 44 l 154 3 - 1 4 Teologisk

Odontologisk 5 —— —— 5 Farmaceutisk

(Källa: SOU 1977: 63.)

Bland den tekniska personalen inom högskolan (laboratoriepersonal, ingenjörer m.fl.) förekommer i viss utsträckning personer med forskarutbildning, särskilt när det gäller de högre tjänsterna (förste forskningsingenjör etc.). Gränsen mellan forskartjänster och tekniska tjänster är ofta flytande.

Administrativ personal om kompetenskraven för bibliotekspersonal har vi diskuterat i Frågan kapitel 4.l i det föregående. För administrativ personal inom högskolan gäller enligt högskoleförordningen följande behörighetsvillkor.

Tjänst/ uppdrag Krav Rektor Behörighet att inneha lärartjänst samt Prorektor de vetenskapliga, pedagogiska och Prefekt andra kvalifikationer som behövs. Studierektor Dekanus Att vara ledamot av fakultetskollegiet Pmdekanus och inneha icke tidsbegränsat förordnande som lärare. Utbildningsledare Att ha tjänstgjort som lärare vid högskoleenhet. Biträdande utbildningsledare Att vara behörig till och inneha tjänst (lärarutbildningslinje) som lärare vid högskoleenheten.

78 Kartläggning och förslag

För handläggartjänsterna vid högskoleförvaltningarna finns i regel inga formella kompetenskrav uppställda. Det enda undantaget utgörs av utbildningsledartjänsterna, för vilka det krävs att ha tjänstgjort som lärare inom högskolan. Högskolestyrelsen kan dock ge dispens från detta krav, om särskilda skäl föreligger. Utbildningsledartjänsterna har i regel tillsatts med personal med forskarutbildning: 29 tjänster av 33 var 1980 tillsatta med personer med licentiat- eller doktorsexamen. Men också andra tjänstemän inom högskoleförvaltningarna har en vetenskaplig utbildning bland sina meriter. I många fall har man till administrativa tjänster, åtminstone vid universiteten, medvetet sökt rekrytera personal med institutionserfarenhet; oftast på assistent-/amanuensnivâ men inte sällan också studierektorer. Chefstjänsterna vid förvaltningarnas utbildningsenheter har sedan 1964 års omorganisation i flertalet fall besatts med universitetslärare med kvalificerade forskningsmeriter. Utbildningsbakgrunden för de nuvarande chefstjänstemännen vid dessa enheter (byråchefer, avdelningsdirektörer, utbildningsledare, byrådirektörer) framgår av följande översikt, som enbart omfattar högskoleenheter med forskningsorganisation.

Högskoleenhet Doktorsexamen Annan utbildning (motsvarande) Stockholms universitet 5-.. p_ Tekniska högskolan i Stockholm Karolinska institutet Uppsala universitet

H|N[4:#©[H \O~l—-ua-—O\O\O\UuO\~I

Linköpings universitet Lunds universitet Göteborgs universitet ._ Chalmers tekniska högskola Umeå universitet ... Högskolan i Luleå Sveriges lantbruksuniversitet

Även UHÄ har i viss utsträckning rekryterat medarbetare med vetenskaplig bakgrund. Bland UHÄ:s chefstjänstemän (verksledning, byråchefer, avdelningsdirektörer) har, som framgår av nedanstående tabell, ca l /4 genomgått forskarutbildning.

Byrå (motsvarande) Doktorsexamen Annan utbildning (motsvarande) Verksledning m.m. Byrå UF 1 Byrå UF 2

n—uau—--oar-

Byrå UF 3

:-O0QO\UJO\O\b)u.)

Forskning och utveckling Budget och basresurser I Central antagning Förvaltningsfrågor

Totalt — v—-r-A 48

Kartläggning och förslag 79

4.5.2 Befordringsgrunder Till skillnad från vad som gäller för de flesta andra statstjänster spelar tjänsteåldern formellt ingen roll som befordringsgrund vid tillsättning av lärartjänster i högskolan. Enligt högskoleförordningen beaktas enbart graden av sådan vetenskaplig, pedagogisk och annan skicklighet som är av betydelse med hänsyn till tjänstens ämnesinnehåll och beskaffenhet i övrigt. I praktiken bedöms dock ofta den pedagogiska skickligheten huvudsakligen med utgångspunkt i undervisningstjänstgöringens längd. För tjänster som professor, universitetslektor, docent och forskarassistent anges att särskild vikt skall fästas vid följande:

Tjänst Be fordri ngsgrund Professor l. Vetenskaplig skicklighet som har visats genom egen forskning samt genom planering och ledning av forskning. 2. Pedagogisk skicklighet som har visats genom handledning av forskare, vetenskaplig undervisning eller utarbetande av läromedel för sådan undervisning. Universitetslektor Pedagogisk skicklighet som har visats genom undervisning, planering och ledning av undervisning samt genom utarbetande av läromedel. Docent Vetenskaplig skicklighet som har visats genom egen forskning. Forskarassistent Vetenskaplig skicklighet som har visats genom egen forskning. Den som ej är docentkompetent äger dock företräde (utom i fråga om tjänster avsedda för medicinsk grundutbildning).

I den mån tjänstens beskaffenhet kräver det skall hänsyn tas även till andra egenskaper, t.ex. klinisk, teknisk eller konstnärlig skicklighet. För forskartjänster vid forskningsråden gäller samma befordringsgrunder som för docenttjänster. Anmärkningsvärt är att vetenskaplig skicklighet ej nämns bland de faktorer som skall tillmätas särskild vikt i fråga om befordringsgrund för universitetslektorat. I praxis torde emellertid den vetenskapliga kompetensen i flertalet fall spela en betydande roll vid tillsättningen. De vetenskapliga meriterna torde numera ha fått ytterligare tyngd sedan det föreskrivits att universitetslektorernas tjänstgöringsskyldighet skall omfatta även forskarhandledning (kungörelse 1979: 886).

80 Kartläggning och förslag sou 193130

4.5.3 Lönesättning Som redan nämnts (kapitel 3.4) är högskolan ett av de få områden där de centrala löneavtalen innehåller regler om forskarutbildningens meritvärde för lönesättningen. För lärartjänster i högskolan gäller generellt att den som förordnas på en tjänst utan att uppfylla behörighetsvillkoren för tjänsten placeras tre lönegrader lägre än den som är behörig. För många tjänster gäller emellertid särskilda regler på det sätt som framgår av följande översikt.

Lönegradsplacering med hänsyn till vetenskaplig kompetens för vissa lärartjänster m.m. i högskolan

Tjänst Kompetens och lönegrad (âlderstilläggsklass) Docent- Doktors- Licentiat- Grund- Ingen kompe- examen examen examen examen tens (motsv.) (läkarex.) Assistent/förste amanuens (L 10) (L 10) L 10 L 5 Biträdande lärare L 13:6 L 14 L 14 Forskarassistent L 13:6 L 14 L 14‘ Klinisk lärare SK 46 SK 42‘-’ SK 42” Klinisk amanuens (e j specialistkompetem) SK 31° SK 27‘ SK 27* Lektor (i musik, pedagogik m.m.) L 20 L 20 L 16 L 15 Lärare/biträdande övertandläkare L 15‘ L 14‘ Universitetslektor (extra tjänst) L 20 L 20 L 16 L 15

1 Före 1980-07-01 L 13. “ Avser vikarie. Avlöningsförstärkning 5 341 kr/mån. ‘ 300-4 Avlöningsförstärkning 107 kr/mån. 5 Härtill kommer uppdragstillägg (3 650 kr/mân.).

I 1981 års avtalsrörelse har yrkanden om ytterligare differentieringar av detta slag framförts för forskarassistenter och universitetsadjunkter. För assistent- och amanuenst/änster gällde tidigare —- så länge den fanns till ——— att licentiatexareglerade befordringsgången (fram 1979) men eller doktorsexamen tillgodoräknades som motsvarande ett år i befordringsgången. För forskningsassistenter finns, som tidigare redovisats (kapitel 3.4.2), en överenskommelse mellan forskningsråden och de berörda personalorganisationerna om schabloner för beräkning av lönekostnader för forskningsassistenter i projekt som finansieras av forskningsråden. Dessa schabloner är emellertid inte avsedda att ligga till grund för den individuella lönegradsplaceringen, som fastställs lokalt vid respektive högskoleenhet. De enskilda högskoleenhetema har något olika praxis i fråga om lönegradsplaceringen. I regel tillämpas ungefär följande lönefält vid inplaceringen.

Kartläggning och förslag 81

Lönegrad Kompetens Högst F 10 Ingen examen. F10/11-F 13/15 Grundexamen samt antagning till forskarutbildning. F 13/15-F 17/19 Licentiat- eller doktorsexamen (motsv.) eller flerårig relevant yrkeserfarenhet (fil. dr i regel lägst F 14/15). F 17—F 20 Docentkompetens. (I lönegraderna F l8-F 20 är tjänstebenämningen forskare.)

Vid den individuella lönegradsplaceringen tas hänsyn till arbetsuppgifternas karaktär och svårighetsgrad, bl.a. graden av ansvar för projektet (ekonomiskt ansvar, arbetsledning, ansvar för andras säkerhet, ansvar för projektets forskningsresultat m.m.). Vid meritvärderingen beaktas förutom akademisk examen även annan utbildning, praktisk verksamhet och erfarenhet efter examen. De nu redovisade reglerna gäller vid nyanställningar. Om emellertid en redan anställd forskningsassistent höjer sin kompetens t.ex. genom att avlägga doktorsexamen sker dock ingen automatisk förändring av lönegradsplaceringen, utan denna anses endast kunna ändras i samband med den allmänna årliga översynen av alla lönegradsplaceringar enligt 1978 års avtal om lokala löneförhandlingar inom ATF-området (L- ATF). Dessa förhandlingar, som omfattar all personal på löneplan F vid högskoleenheten, kan av olika skäl bli mycket långdragna, vilket medför att lönegradsjusteringen för forskningsassistenter som avlägger doktorsexamen kan dröja lång tid (ibland mer än ett år). Inte ens då anslagsgivaren vid förlängning av projektet beviljat medel för högre lön till tjänstens innehavare anses en ändring av lönegradsplaceringen kunna ske på annat sätt än inom ramen för dessa förhandlingar.

4.5.4 överväganden och förslag Behörighet och kompetenskrav Som vi framhållit i vårt yttrande över lärartjänstutredningens betänkande anser vi att doktorsexamen eller motsvarande kompetens i princip bör krävas för alla tjänster för undervisning och forskning i högskolan, som inte uttryckligen är avsedda som rekryteringstjänster för doktorander. Detta är en naturlig följd av kravet att rätt och skyldighet till forskning skall ingå i flertalet lärartjänster. Vi har i vårt huvudbetänkande understrukit att de rena undervisningstjänsterna i högskolan på. sikt bör avvecklas. Fasta lärartjänster utan krav på forskarutbildning bör endast förekomma undantagsvis och endast i sådana ämnen där en naturlig forskningsanknytning ännu saknas (t.ex. inom vissa lärarutbildoch - åtminstone - en del kortare vårdutbildningar övergångsvis ningar) och i de konstnärliga utbildningarna, där konstnärlig skicklighet kan ersätta kravet på vetenskaplig kompetens.

82 Kartläggning och förslag

Som vi framhåller i huvudbetänkandet har vi inte sett det som vår uppgift att lägga fram ett eget förslag om tjänsteorganisationen inom högskolan. Vi har därför inte heller lagt fram några författningsförslag i fråga om behörighetsvillkoren för högskolans lärartjänster. Vi anser dock att dessa villkor i princip bör utformas på det sätt som lärartjänstutredningen föreslog beträffande tjänst som docent/biträdande professor. Detta innebär att kompetenskravet i första hand bör vara doktorsexamen eller motsvarande vetenskaplig kompetens med den inriktning som tjänsten avser. Om särskilda skäl föreligger bör dock högskolestyrelsen i samband med ledigkungörandet av en tjänst kunna föreskriva att kravet på doktorsexamen skall kunna ersättas av sådan kompetens av annat slag som för tjänsten prövas likvärdig med avsedd vetenskaplig kompetens. Detta bör dock endast förekomma i de ämnen och de utbildningar som vi nämnt ovan. I många ämnen inom de filosofiska fakulteternas område har man, som ovan nämnts, tidigare i vissa fall varit mycket frikostig med dispenser från kravet på vetenskaplig kompetens för extra universitetslektorat. Vi vill understryka vikten av att de gällande kompetenskraven upprätthålls för lärartjänsterna inom högskolan. Det är inte acceptabelt om det - som ett av våra enkätsvar uttrycker det —— blir så att det betraktas som en särskild merit, mer värd än forskarutbildning, att ha sin grundläggande utbildning från den institution vid vilken lärartjänsten är placerad. Det ankommer på högskolestyrelsen att bevaka att kompetenskraven inte eftersätts. Vi anser att högskolestyrelsen bör inhämta yttrande om den sökandes vetenskapliga kompetens av vederbörande fakultets- eller sektionsnämnd, om en institution föreslår förordnande för en person som inte uppfyller behörighetsvillkoren. När det gäller de administrativa tjänsterna inom - såväl i högskolan den lokala högskoleförvaltningen som vid UHÄ -- bör en forskarutbildning ha ett betydande meritvärde, även om man i regel ej kan ställa upp doktorsexamen som ett behörighetsvillkor. Det är viktigt att åtminstone en del av de tjänstemän som sysslar med administration av högre utbildning och forskning har en egen erfarenhet av vetenskapligt arbete. Den rekryteringspraxis som vi redovisat ovan beträffande utbildningsenheterna (motsvarande) vid de lokala universitetsförvaltningarna är enligt vår mening en utveckling i rätt riktning. Även UHÄ:s rekrytering av forskarutbildad personal bör fortsätta och utvidgas. För utbildningsledartjänstema bör som hittills krävas behörighet till lärartjänst i högskolan. När doktorsexamen blir det normala kompetenskravet för alla lärartjänster kommer därmed samma krav att gälla för utbildningsledartjänsterna.

Befordringsgrunder Lärartjänstutredningens förslag innebär i sak ingen ändring av nuvarande befordringsgrunder när det gäller professurer. För de föreslagna tjänsterna som docent/biträdande professor har man däremot tänkt sig fyra olika alternativa befordringsgrunder: antingen vetenskaplig skick-

Kartläggning och förslag 83

lighet eller pedagogisk skicklighet eller både vetenskaplig och pedagogisk skicklighet eller annan skicklighet av betydelse för tjänsten. Vi anser att både vetenskaplig och pedagogisk skicklighet bör vara befordringsgrunder för varje lärartjänst i högskolan. Det är viktigt att de pedagogiska meriterna beaktas vid alla tjänstetillsättningar. Den vetenskapliga skickligheten bör dock i regel väga tyngst utom i de fall då kravet på vetenskaplig kompetens ersätts av kompetens av annat slag.

Lönesättning Som framgått av våra generella överväganden (kapitel 3.4) anser vi det motiverat att lönesättningen differentieras med hänsyn till vetenskaplig kompetens. Detta torde vara särskilt befogat inom området högre ut- ‘ bildning och forskning. I fråga om lärartjänster förekommer detta redan i viss omfattning, och förslag har framförts om ytterligare differentiering. Vi anser att en utveckling i denna riktning är rimlig. När det gäller forskningsassistenter ger däremot doktorsexamen ofta inte, eller först efter en betydande fördröjning, utslag i lönesättningen för redan anställd personal. Vi finner denna praxis otillfredsställande. Skall högskolan kunna hävda forskarutbildningens meritvärde i samhället måste den själv ge doktorsexamen ett tillbörligt värde också vid lönesättningen. Vårt förslag om ett generellt lönetillägg för statstjänstemän med doktorsexamen kommer åtminstone delvis att innebära en lösning på detta problem. Vi anser emellertid att de lokala högskolemyndigheterna framdeles också i samband med förnyat förordnande på tjänst som forskningsassistent bör beakta förändringar i den vetenskapliga kompetensen och i förekommande fall justera lönegradsplaceringen med hänsyn härtill. Även för administrativ personal är en lönedifferentiering baserad på vetenskaplig erfarenhet rimlig. Den nämnda generella regeln kommer givetvis också att omfatta dessa tjänster.

Sammanfattning Våra synpunkter och förslag beträffande forskarutbildningens meritvärde inom högskolan kan sammanfattas på följande sätt. 0 För alla tjänster för undervisning och forskning i högskolan, som inte uttryckligen är avsedda som rekryteringstjänster för forskarstuderande, bör doktorsexamen eller motsvarande kompetens vara ett behörighetsvillkor. Dispens bör ges mera restriktivt än hittills och bara efter yttrande av fakultetsnämnd (motsvarande). 0 Undantagna från kravet på doktorsexamen bör endast vara lärartjänster vid de konstnärliga utbildningarna och tjänster i sådana ämnen där en naturlig forskningsanknytning saknas. o För administrativa tjänster - både vid de lokala högskoleförvaltoch vid UHÄ - bör doktorsexamen betraktas ningarna som en väsentlig merit. Liksom hittills bör man sträva efter att till sådana tjänster rekrytera personal med forskarutbildning.

84 Kartläggning och förslag

o Som befordringsgrund vid tillsättning av lärartjänster bör både pedagogisk och vetenskaplig skicklighet beaktas. I regel bör den vetenskapliga skickligheten väga tyngst. o Lönesättningen bör differentieras med hänsyn till vetenskaplig kompetens. Vid förnyat förordnande på tjänst som forskningsassistent bör lönegradsplaceringen i förekommande fall justeras om innehavaren höjt sin vetenskapliga kompetens.

4.6 Forskningsinstitutioner m.m.

4.6.1 Nuvarande regler Som en särskild grupp bland statliga myndigheter kan man urskilja dem i vilkas uppgifter ingår att planera, administrera, finansiera eller själva bedriva forskning. Hit hör både institutioner som har forskning - eller och utvecklingsarbete —-— grundforskning tillämpad forskning som sin huvuduppgift och ämbetsverk med kontroll- och provningsuppgifter för vilka forskning är en mera underordnad del av verksamheten. I fråga om många tjänster vid dessa institutioner är vetenskaplig erfarenhet i någon form i realiteten en nödvändig förutsättning för arbetsuppgifterna. I en del fall har visserligen, som vi redovisat i det föregående (kapitel 3.2), tidigare formella krav på forskarutbildning för behörighet upphävts under det senaste decenniet. I de fall kravet på vetenskaplig kompetens inte uttrycktes som krav på viss examen har det dock ofta fått stå kvar. Som redovisningen i kapitel 3.2 visar, finns det fortfarande en hel del tjänster för vilka ”vetenskaplig skicklighet utgör ett villkor för behörighet I några fall har dessutom myndigheten själv fastställt mer eller mindre formella krav på forskarutbildning för vissa tjänster. I fråga om mera renodlade forskartjänster sker tillsättningen i regel efter sakkunnigförfarande. Inte sällan anges explicit i myndighetens eller institutionens instruktion att kompetensprövningen skall ske efter samma kriterier som vid tillsättning av motsvarande tjänster vid universitet och högskolor. I andra fall uttrycks behörighetskravet som ”styrkt vetenskaplig skicklighet och beprövad erfarenhet i ämne, som tillhör tjänstens verksamhetsområde. I de författningar som fastställts efter högskolereformen 1977 har man i regel följt högskoleförordningens formulering om behörighetsvillkor för lärartjänster (”den vetenskapliga och pedagogiska skicklighet, de kunskaper och erfarenheter och sådan förmåga i övrigt som behövs för att fullgöra tjänsten väl”). Tjänster av detta slag återfinns ofta vid enheter av laboratoriekaraktär eller vid vissa myndigheters forsknings- och utvecklingsavdelningar. I dessa fall används ofta tjänstebeteckningama professor (eller forskningschef) för chefstjänsterna och laborator eller liknande för de högre handläggartjänsterna. I många fall är tjänsterna alternativtjänster (laborator/avdelningsdirektör, vid FOA även forskningschef/överingenjör), och myndigheten har då möjlighet att i varje enskilt fall, när tjänsten skall ledigförklaras, avgöra om vetenskapliga eller administrativa meri-

SOU |98I:30 Kartläggning och förslag 85

ter skall väga tyngst. Har tjänsten ledigförklarats som laboratorstjänst, tillsätts den med sakkunnigförfarande och det blir då den vetenskapliga meriteringen som blir avgörande. Antalet tjänster av detta slag framgår av följande sammanställning.

Forskartjänster (professor, laborator och motsvarande) vid vissa myndigheter utanför högskolan

1 Tjänster som forskningsassistent ej medräknade.

För de nu nämnda tjänsterna krävs alltså i praktiken vetenskaplig kompetens som i regel minst motsvarar doktorsexamen. I flera fall har i myndighetens instruktion också införts regler om befordringsgrunder som överensstämmer med dem som gäller vid universiteten, vilket bl.a. innebär att tjänsteäldern inte tillgodoräknas vid meritprövningen. De nyare instruktionerna har härvid nästan ordagrant övertagit högskoleförordningens formuleringar (19 kap. 13 §).

4.6.2 Praxis Såvitt framgår av enkätsvaren, värderas vetenskaplig kompetens genomgående högt vid de institutioner och myndigheter det här gäller, åtminstone för arbetsuppgifter inom forskning och utvecklingsarbete. Detta gäller inte bara för de forskartjänster där vetenskaplig skicklighet är ett behörighetsvillkor utan också för ett relativt stort antal tjänster med specialistfunktioner och även för åtskilliga tjänster av mer administrativ karaktär. Även vid institutioner där de formella kraven på forskarutbildning upphävts, t.ex. Sveriges geologiska undersökning eller statens strâlskyddsinstitut, tillsätts fortfarande tjänster av detta slag i åtskilliga fall med personer med doktorsexamen eller motsvarande. I nâgra av enkätsvaren från de berörda myndigheterna framhålls att de formella akademiska meriterna är av underordnat intresse och att vetenskaplig kompetens kan erhållas också på annat sätt än genom doktorsexamen. I andra fall påpekar myndigheten att man har för avsikt att framdeles ställa upp doktorsexamen eller motsvarande kompetens som

86 Kartläggning och förslag

krav eller önskvärd kvalifikation för en rad befattningar. Till den sistnämnda kategorin hör bl.a. statens rättskemiska laboratorium, arbetarskyddsstyrelsen, statens institut för byggnadsforskning, statens kärnkraftsinspektion och statens naturvårdsverk. För de tjänster som upptas i följande sammanställning har enligt

myndigheternas uppgifter vetenskaplig kompetens (doktorsexamen eller motsvarande) ett särskilt meritvärde. I en del fall är genomgången forskarutbildning i realiteten ett krav för dessa tjänster. I sammanställningen anges också hur många tjänster det gäller, i den mån detta framgår av myndighetens uppgifter.

Tjänster vid statliga forskningsinstitutioner m.m. för vilka vetenskaplig kompetens är en avgörande merit men ej ett krav

Myndighet (motsv.) Tjänst Antal tjänster

Statens rättskemiska 1:e kemist 2 laboratorium Vetenskaplig assistent Statens strålskydds- Byrâchef 14 institut Laborator/avdföreståndare Statens bakteriologiska 1:e laboratorieläkare 32 laboratorium 1:e mikrobiolog 1:e kemist Mikrobiolog Konjunkturinstitutet Överdirektör 2 Forskare Statens geotekniska Överdirektör institut Överingenjör, avdelningsdirektör m.m. Statsgeotekniker Statens livsmedelsverk 1:e kemist, mikrobiolog, toxikolog m.m. ll Statens utsädeskontroll Föreståndare 18 Avdelningsdirektör Försöksledare Bitr försöksledare Assistent Institutet för vatten- Forskningsledande tjänster ca 10 och luftvârdsforskning Arbetarskyddsstyrelsen Arbetsmedicinska avdelningen (krav): Enhets- och sektionschef Forskningsassistent Tillsynsavdelningen (önskvärt): Byráchef Distriktschef i yrkesinspektionen Statens institut för Utredare byggnadsforskning Statens lantmäteriverk Observator (kartavdelningens geodetiska enhet) 3 Sveriges geologiska Statsgeolog samt högre undersökning handläggartjänster Statens kämkrafts- Kvalificerade handläggartjänster avseende inspektion säkerhetsgranskning, forskningsplanering och forskningsadministration” ca 15 Statens skeppsprovnings- Flertalet projektledartjänster anstalt Svalöf AB Forskningschef Avdelningschef (förädlingsavd. samt biologisk och kemisk utvecklingsavd.)

I nästa tabell redovisas det sammanlagda antalet anställda med forskar-

SOU |93|I30 Kartläggning och förslag 87

utbildning vid berörda myndigheter och institutioner, fördelade på olika lönenivâer, jämfört med antalet personer med högskoleutbildning och med det totala antalet anställda. Som tidigare nämnts har en del myndigheter - bl.a. SMHI och statens provningsanstalt —— inte besvarat vår enkät och ingår därför inte i tabellen.

Tabell 6.1 Antal anställda med forskarutbildning (fil. dr, fil. |ic./motsv.) vid vissa statliga myndigheter (forskningsinstitutioner m.m.)

Myndighet Antal forskarutbildade Totalt Andel fo.utb. (%) —F 10 F ll-F 14 F 15~— Totalt ant. an- av hela av pers. ställda perso- med högnalen skoleutb. —— — 24 24 70 34 69 Forskningsinstitutet för atomfysik —— l 9 10 78 13 35 Kiruna geofysiska institut

Försvarets forskningsanstalt (FOA) försöksanstalten - - 13 13 244 5 19 Flygtekniska Statens rättskemiska laboratorium -- - 2 2 8 25 25

- — 18 18 135 13 34 Statens strålskyddsinstitut —— — 40 40 6 39 Statens bakteriologiska laboratorium 626,5 - —— 2 2 48 4 6 Konjunkturinstitutet —— —— 4 4 77 5 10 Statens geotekniska institut —— — 12 12 197 6 14 Statens väg- och trafikinstitut

Institutet för vatten- och luftvårdsforskning (IVL) - - 24 24 177 14 25 -- 32 32 313 10 26 Arbetarskyddsstyrelsen - 25 25 172 15 25 Statens institut för byggnadsforskning Statens lantmäteriverk - - 8 8 . . . . . . —- - 80 80 556 14 31 Sveriges geologiska undersökning (SGU) - - 4 4 65 6 13 Statens kärnkraftsinspektion - - 7 7 162 4 16 Statens skeppsprovningsanstalt

De s.k. kollektiva forskningsinstituten (branschforskningsinstituten), som rättsligt är stiftelser och inte statliga myndigheter, har i regel inte ställt krav på doktorsexamen eller motsvarande. För forsupp några formella kartjänsterna vid dessa institut krävs givetvis dokumenterad vetenskaplig kompetens, men man framhåller i flera fall att en doktorsexamen inte ensam utgör en tillräcklig garanti för den kompetens man måste kräva av en forskare. Dessutom måste hänsyn tas även till andra kvalifikationer än enbart vetenskaplig kompetens.

4.6.3 överväganden och förslag

Vid de institutioner och myndigheter det här gäller är verksamheten i grad vetenskapligt inriktad, antingen genom att forskning inbetydande går i myndighetens arbetsuppgifter eller därför att verksamheten förutsätter vetenskaplig kompetens hos personalen. Vi finner det angeläget att framhålla vikten av att kravet på veten-

88 Kartläggning och förslag

skaplig kompetens upprätthålls, även vid de myndigheter där tidigare formella behörighetsvillkor upphävts. I fråga om de rena forskartjänsterna torde sakkunnigförfarandet innebära en garanti för att tillsättningen baseras på vetenskaplig skicklighet. Ett minimikrav för tjänster av detta slag bör dock vara kompetens motsvarande doktorsexamen. Även i fråga om specialisttjänster av det slag som exemplifieras i sammanställningen på s. 86 ovan torde doktorsexamen i realiteten ofta vara ett kompetenskrav, även om formella föreskrifter om detta f.n. inte finns i myndighetens instruktion. Men också för en rad andra befattningar inom planering och administration vid dessa myndigheter bör en forskarutbildning ha ett betydande värde. Som vi framhållit i det föregående (jfr kapitel 3.2), är det inte acceptabelt om den större flexibilitet som följer av att formella behörighetsvillkor avskaffats leder till att tjänsteâldern blir den huvudsakliga befordringsgrunden och att även tjänster med arbetsuppgifter av vetenskaplig art i första hand besätts genom internrekrytering inom myndigheten. Vårt intryck är att upphävandet av tidigare kompetenskrav i många fall har medfört en lägre värdering av vetenskapliga meriter och en genomsnittligt lägre kompetensnivâ hos nyanställd personal. För specialisttjänster av typen statsgeolog vid SGU etc. bör även framdeles doktorsexamen utgöra en miniminivâ av vetenskaplig kompetens. Skall dessa tjänster tillsättas med sökande utan doktorsexamen, bör det förutsättas att vederbörande pâ annat sätt skaffat sig minst motsvarande kompetens. Tjänster av denna karaktär finns t.ex. vid SGU, SMHI, SBL, statens rättskemiska laboratorium, statens strålskyddsinstitut, statens geotekniska institut, statens livsmedelsverk, statens utsädeskontroll, statens provningsanstalt m.fl. myndigheter. I vâra författningsförslag har vi dock inte tagit in nâgra regler om formella krav på doktorsexamen för tjänster vid dessa myndigheter. Det bör övervägas i särskild ordning för varje myndighet vilka tjänster som i förekommande fall kan komma i fråga, t.ex. i samband med att instruktionen i övrigt ses över. Tills vidare ankommer det på varje enskild myndighet att ansvara för att den nödvändiga vetenskapliga kompetensnivån inte eftersätts vid rekryteringen. De generella anvisningar beträffande forskarutbildningens meritvärde som vi föreslår att regeringen skall utfärda är avsedda att ge en garanti för att de vetenskapliga meriterna får ett tillbörligt värde. Sammanfattningsvis föreslår vi följande.

0 För forskartjänster vid statliga forskningsinstitutioner och myndigheter bör doktorsexamen eller motsvarande kompetens vara ett minimikrav för behörighet. 0 Även för specialisttjänster vid myndigheter som SGU m.fl. bör doktorsexamen i realiteten vara ett villkor för behörighet. 0 För administrativa m.fl. tjänster vid dessa myndigheter bör doktorsexamen tillmätas ett betydande meritvärde. o I samband med att instruktionerna för berörda myndigheter ses över bör man pröva om ett formellt krav på forskarutbildning bör införas för vissa tjänster.

SOU I98I:30 Kartläggning och förslag 89

4.7 Svenska kyrkan

4.7.1 Gällande bestsämmelser Tillsättningen av prästtjänster inom Svenska kyrkan regleras av prästvalslagen (1957: 577) och prästvalsförordningen (1958: 261). För behörighet till prästtjänst krävs prästvigning, som i sin tur förutsätter grundläggande religionsvetenskaplig högskoleutbildning (teologie kandidatexamen eller motsvarande) samt praktisk-teologisk utbildning (numera vid pastoralinstituten inom Svenska kyrkan). Prästtjänster tillsätts i regel efter val, men före valet skall domkapitlet föra upp högst tre sökande på förslag i rangordning. Urvalet bland behöriga skall, som för andra offentliga tjänster, ske med hänsyn till förtjänst och skicklighet. Härvid skall beaktas såväl det nit, det allvar och den skicklighet som sökande visat i honom dittills anförtrott kall, jämte tjänstålder, som ock den lärdom han ådagalagt genom examina, utgivna skrifter eller annorledes (12 § prästvalslagen).

4.7.2 Tjänsteårsberäkning Vid beräkningen av tjänstetid kan, efter regeringens medgivande, även ”tjänstgöring vid teologisk fakultet i riket få tillgodoräknas. Enligt uppgift från kommundepartementet bifalles sådana ansökningar regelmässigt. Heltidstjänstgöring som lärare och assistent tillgodoräknas på samma villkor som prästerlig tjänstgöring; amanuenstjänster räknas som deltidstjänster. Också timarvoderad undervisning tillgodoräknas, även om den t.ex. har fullgjorts vid sidan av prästtjänst. Tidigare gällde att lärartjänst vid läroverken och tjänstgöring som docent vid teologisk och filosofisk fakultet fick tillgodoräknas som tjänsteår på samma sätt som prästtjänst. Som motivering för att avskaffa denna regel anförde 1950 års prästvalskommitté (SOU 1956: 30) att det församlingsprästerliga arbetet i grunden förändrat karaktär under de senaste decennierna. Att jämställa lärare och präster i fråga om arbetsuppgifternas art var enligt kommittén inte längre möjligt. Läroverkslärartjänstgöring kunde därför inte anses vara tillnärmelsevis likvärdig med prästerlig tjänstgöring som befordringsmerit för prästtjänst. Inte heller kunde det anses motiverat att behålla rätten för docenter vid filosofisk fakultet att räkna prästerliga tjänsteår. Däremot föreslog kommittén att Kungl. Majzt skulle kunna medge att tid för lärartjänstgöring vid teologisk fakultet i riket finge tillgodoräknas. Genom 1957 års prästvalslag avskaffades också den tidigare bestämmelsen att tjänstledighet för teologiska studier fick tillgodoräknas för tjänsteårsberäkning. Prästvalskommittén ansåg det ”principiellt oriktigt och ägnat att framkalla risk för en icke fullt rättvis bedömning att man fick tillgodoräkna sâvål studietid (som tjänsteår) som studieresultat (som lärdomsmerit). Vidare menade man att en längre tids teologiska studier, som ej avkastat några resultat, inte på en omväg borde få tillgodoräknas som merit. Enligt den tidigare prästvalslagen fick filosofie doktorsgrad tillgodoräknas som tre tjänsteår. Egendomligt nog fanns ingen motsvarande re-

90 Kartläggning och förslag

gel beträffande tillgodoräknande av teologisk forskarutbildning. I samband med den översyn av prästvalsbestämmelserna som ledde fram till 1910 års prästvalslag föreslogs från några håll att även högre teologiska examina skulle få räknas som tre tjänsteâr. Förslaget avvisades i regeringens proposition (prop. 1909: 12) med motiveringen att denna bestämmelse hade meddelats på grunder som inte ägde någon motsvarighet i fråga om teologiska examina. Bakgrunden till denna bestämmelse var nämligen enligt propositionen att den dåvarande prästvalslagen stadgade att andra lärdomsmeriter än teologiska fick tillgodoräknas enligt befordringsgrunden förtjänst endast om de sökande var jämngoda i teologiska insikter. Om inte regeln om tjänsteårsberäkning för filosofisk doktorsgrad funnes, skulle denna merit i många fall inte komma att beaktas. Teologisk lärdom skulle däremot alltid beaktas vid meritvärderingen, och den kunde alltså komma till sin rätt utan årsberäkning. På en del håll utvecklades emellertid en praxis att domkapitlen approximativt räknade teologie licentiatexamen som likvärdig med fem och teologie doktorsgrad som likvärdig med tio tjänsteår vid tillsättning av kyrkoherde- och komministertjänster (se SOU 1948: 44, s. 114). Även möjligheten att tillgodoräkna filosofisk doktorsgrad som tjänsteâr försvann 1957. Prästvalskommitténs motivering var att ingalunda varje filosofisk doktorsgrad numera kan anses utgöra någon saklig merit vid befordran till församIingsprästtjänst. En juridisk doktorsavhandling i t.ex. kanonisk rätt eller kyrkorätt eller en avhandling i psykiatri inom medicinska fakulteten skulle enligt kommittén bättre kunna förtjäna att tillgodoräknas än flertalet avhandlingar inom filosofisk fakultet. I gengäld har 12 § i den nuvarande prästvalslagen utformats så, att alla slag av lärdomsmeriter kan tillgodoräknas enligt befordringsgrunden skicklighet, ej som tidigare endast ”lärdom i teologiska ämnen.

4.7.3 Värdering av utbildningsmeriter Svenska prästförbundet (numera Svenska kyrkans personalförbund) har fastställt vissa rekommendationer angående meritvärdering, som i viss utsträckning tillämpas vid domkapitlens bedömning av sökande till prästtjänster. I dessa rekommendationer framhålls inledningsvis att prästvalslagen inte ger stöd för en gradering av de olika befordringsgrunderna och att någon formel för omräkning av lärdomsmeriter i tjänsteår icke kan uppställas. För att få fram en totalbedömning av den sökandes examens- och lärdomsmeriter rekommenderar förbundet följande poängberäkning. Teol. kand.-examen (minimikrav) 8 poäng Betyg i TK utöver minimikrav 1/2 poäng/betyg Dispenskurs 3-5 poäng Fil. kand. eller fil. mag. +Sigtunakurs 8 poäng (för vidare studier 1/2 poäng per betyg, max 3 poäng) Teol. lic.-examen 2-4 poäng T eol. doktorsgrad 2-4 poäng Teol. doktorsexamen 4 poäng Dokumenterad fortbildning 0-4 poäng

SOU I98I:30 och 91

Kartläggning förslag

Tillbörlig hänsyn tas till utbildning, som kan sägas vara av direkt värde för prästtjänsten såsom pastorsutbildning eller pedagogisk utbildning. Restriktivitet iakttas däremot beträffande övriga examina och utbildning av annat slag. Utgivna skrifter m.m. bör bedömas med hänsyn till i vilken mån de kommit det kyrkliga arbetet till godo eller styrker författarens kapacitet.

Enligt uppgift förbereds f.n. en revision av dessa rekommendationer med hänsyn till vad som gäller efter 1977 års högskolereform. I praktiken tillmäts forskarutbildningen ett avgörande meritvärde endast vid tillsättning av domprosttjänster. Även biskopstjänsterna tillsätts i regel med personer som avlagt högre teologisk examen. Detsamma gäller direktorstjänsterna vid vissa centrala kyrkliga organ och vid pastoralinstituten. Forskarutbildningen förefaller också vara en merit vid tillsättning av kyrkoherdetjänster i vissa större församlingar, särskilt i storstadsområdena. För övriga tjänster synes dock forskarutbildningen ha ett underordnat meritvärde. I flera av svaren på vår enkät har man hänvisat till en undersökning av forskarutbildningens meritvärde för prästtjänster, som gjorts inom teologiska fakulteten i Lund. Undersökningen visar att domkapitlens praxis i fråga om värdering av doktorsexamen är i hög grad skiftande. Flera av de berörda instanserna för fram krav på enhetlighet i meritvärderingen. Biskopsmötet ifrågasätter emellertid det ändamålsenliga i att ställa upp för Svenska kyrkan i dess helhet förpliktande normer i detta avseende. Generella regler om doktorsexamens meritvärde skulle enligt biskopsmötet alltför mycket begränsa möjligheterna till en nyanserad avvägning mellan olika meriter med hänsyn till tjänstens särskilda behov.

4.7.4 Nuvarande tjänsteinnehavares utbildningsbakgrund

Flertalet biskopar och domprostar har forskarutbildning: av landets tretton biskopar är elva teologie doktorer och av tio tillsatta domprosttjänster innehas nio av teologie doktorer eller teologie licentiater. De ordinarie kyrkoherdarnas utbildningsbakgrund redovisas i tabell 7.1. Av sammanlagt 1035 tjänsteinnehavare har 57 (5,5 %) genomgått forskarutbildning (tel. dr, teol. lic. eller i några fall fil. lic.). (Av tabellen också att - — framgår sammanlagt 131 tjänster 12,7% innehas av personer som inte avlagt teologie kandidatexamen.) Andelen forskarutbildade bland kyrkoherdarna varierar kraftigt mellan olika stift. Flest forskarutbildade kyrkoherdar finns i Sydsverige (Lunds och Växjö stift) samt i Stockholms stift. I de västsvenska stiften samt i ärkestiftet har omkring 5 % av kyrkoherdarna genomgått forskarutbildning, medan övriga stift endast har enstaka personer med sådan meritering.

92 Kartläggning och förslag Tabell 7.1 Utbildningsbakgrund för ordinarie innehavare av kyrkoherdetjänster 1979

Visby

Källa: Sveriges statskalender 1980.

4.7.5 överväganden och förslag

Svenska kyrkan är liksom skolväsendet ett av de områden där behörighetskrav och meritvärdering regleras tämligen detaljerat av statsmakterna. Till skillnad från vad som gäller för lärartjänster i skolväsendet har emellertid för prästtjänsternas del ett flertal av de tidigare gällande bestämmelserna om forskarutbildningens meritvärde upphävts under de senaste decennierna. Det är möjligt att denna utveckling, som några av enkätsvaren antyder, speglar en lägre värdering av högre utbildning överhuvud taget inom Svenska Vi vill för vår del instämma i de uttalanden kyrkan. bl.a. från Svenska kyrkans utbildningsnämnd —~ som framhåller det angelägna i att Svenska kyrkans präster har en så gedigen utbildningsbakgrund som möjligt, vare sig de är anställda på församlings- eller stiftstjänster på olika nivåer eller på specialtjänster av rikskaraktär. För arbetet i Svenska kyrkan gäller, liksom för andra yrkessektorer, att en vetenskaplig erfarenhet är av värde för arbetsuppgifterna, även om själva forskningsuppgiften enbart omfattat ett begränsat område. Att införa doktorsexamen eller motsvarande kompetens som behörighetsvillkor för prästerliga tjänster torde emellertid knappast komma i fråga. Svaren på vår enkät är genomgående tveksamma eller avvisande till en sådan tanke. Däremot finns det enligt vår mening anledning att på flera sätt förstärka forskarutbildningens meritvärde för tjänster inom Svenska kyrkan. Flera av våra förslag gäller reglerna för tjänsteårsberäkning (befordringsgrunden förtjänst), som i fråga om prästtjänster spelar en betydande roll vid meritvärderingen. Tjästgöring som lärare, assistent eller amanuens vid religionsvetenskaplig institution i högskolan bör enligt vår mening få tillgodoräknas

sou 193130 Kartläggning och förslag 93

som likvärdig med prästerlig tjänstgöring utan att särskilt tillstånd skall behöva inhämtas av regeringen i varje enskilt fall. Redan nu tycks ansökningar om sådant tillgodoräknande så gott som undantagslöst bifallas. Vi har i det föregående föreslagit att doktorsexamen generellt skall få tillgodoräknas som motsvarande fyra tjänsteår för statligt reglerade tjänster. Denna regel blir givetvis tillämplig även för prästtjänster. Det torde därför vara lämpligt att en bestämmelse härom tas in i prästvalsförordningen. Denna bör utformas så, att tillgodoräknandet gäller doktorsexamen i religionsvetenskapligt ämne (oberoende av examens fakultetsbeteckning). Även doktorsexamen i annat ämne — t.ex. i sådana fall som nämndes i citatet från 1950 års prästvalskommitté ovan (s. 90) bör i undantagsfall få tillgodoräknas som tjänsteår (efter regeringens medgivande), i den mån ämnet bedöms vara av värde för prästerlig tjänst. Däremot bör varken tjänstgöring i högskolan eller doktorsexamen medföra någon förkortning av den minimitjänstgöringstid som enligt prästvalsförordningen fordras för behörighet till tjänst som domprost, kyrkoherde eller komminister (tre respektive ett år). Den poängberäkning som rekommenderats av Svenska kyrkans personalförbund för sammanvägning av utbildningsmeriter enligt befordringsgrunderz skicklighet ger inte poäng för doktorsexamen inom annan fakultet än teologisk. För tjänstgöring som präst kan emellertid också forskarutbildning inom en annan fakultet vara av värde. Prästvalslagens regler om värdering av lärdomsmeriter lägger inga hinder i vägen för att ta hänsyn till t.ex. en humanistisk doktorsexamen, om den kan bedömas vara värdefull för den tjänst det gäller. Det är angeläget att en poängberäkning för meritvärderingen inte utformas så, att detta slag av meriter utesluts. I fråga om Iönesätmingen för personal med forskarutbildning bör de generella regler som vi föreslagit i kapitel 3.4 vara tillämpliga även för prästerliga tjänster. Det som nu sagts gäller prästtjänster i allmänhet. För vissa tjänster bör en forskarutbildning betraktas som särskilt värdefull. Utrymme för detta ges i prästvalslagens föreskrift om att hänsyn skall tas till tjänstens särskilda behov vid meritvärderingen. Vi förutsätter att hittillsvarande praxis vid tillsättning av biskops- och domprosttjänster fortsätter. För vissa specialtjänster av rikskaraktär, för tjänster med ansvar för den prästerliga fortbildningen på stiftsnivå samt för utredartjänster vid centrala kyrkliga organ bör enligt vår mening doktorsexamen vara den normala utbildningsbakgrunden. Sammanfattningsvis föreslår vi således följande. o Tjänstgöring vid religionsvetenskaplig institution i högskolan bör få tillgodoräknas som tjänsteår utan särskilt tillstånd av regeringen. o Doktorsexamen i religionsvetenskapligt ämne bör fâ tillgodoräknas som motsvarande fyra tjänsteår. Doktorsexamen i annat ämne bör få tillgodoräknas i den mån ämnet bedöms vara av värde för prästerlig tjänst. 0 Som lärdomsmerit enligt befordringsgrunden skicklighet bör inte en-

94 Kartläggning och förslag

bart teologisk doktorsexamen få tillgodoräknas utan även doktorsexamen inom annan fakultet. o Som hittills bör forskarutbildning tillmätas ett särskilt meritvärde för biskops- och domprosttjänster. Även för en rad andra kyrkliga tjänster av specialkaraktär bör doktorsexamen utgöra den normala kvalifikationen.

4.8 Rättsväsendet

4.8.1 Behörighet För juristtjänster inom rättsväsendet gäller generellt att juris kandidatexamen (numera juristexamen) är det enda formella kompetenskrav som uppställs i fråga om teoretisk utbildning. För domare gäller enligt rättegångsbalken att det ankommer på regeringen att förordna om kunskapsprov och villkor i övrigt för utövande av domarämbete”. I kungörelse 1964:29 (ändrad 1980: 904) föreskrivs att juris kandidatexamen eller juristexamen gäller som kunskapsprov för behörighet att utöva domartjänst. I praxis förutsätts därutöver även praktisk tjänstgöring som notarie (notariemeritering). För åklagare krävs juris kandidatexamen samt notariemeritering. För advokater gäller att man skall ha ”avlagt för behörighet till domarämbetet föreskrivna kunskapsprov samt under minst fem är pâ ett tillfredsställande sätt utövat praktisk juridisk verksamhet. I själva verket finns det utanför universitetens juridiska institutioner inga tjänster för vilka juridisk forskarutbildning är ett behörighetsvillkor.

4.8.2 Meritvärde

Domartiänster Frågan om de akademiska meriternas värde på domarbanan togs upp redan 1938 av såväl kanslern för rikets universitet som de juridiska fakulteterna. Kanslern påpekade att en av de främsta orsakerna till att yngre jurister så sällan fullföljde sina studier till juris licentiatexamen och doktorsavhandling utan tvivel var att den högre examen inte fordrades som kompetensvillkor för nägra befattningar inom förvaltningen eller på domarbanan eller ens gavs ett bestämt meritvärde vid befordringar (se SOU 1946: 57 s. 230). Fakulteterna lade fram ett konkret förslag om hur juris doktorsgrad borde meritvärderas; däremot föreslog man inte att doktorsgraden skulle ställas upp som kompetensvillkor för nâgra tjänster. Efter remissbehandling överlämnades förslaget till 1943 års domarutredning, som i sitt betänkande (SOU 1946: 57) i huvudsak anslöt sig till de framlagda förslagen. Förslag i samma riktning hade också framlagts av 1938 års docentutredning (SOU 1939: 41) samt i 1945 års universitetsberednings tredje betänkande (SOU 1947: 75).

SOU |98I:30 och 95

Kartläggning förslag

På grundval av domarutredningens förslag tog dåvarande chefen för justitiedepartementet Herman Zetterberg upp frågan om värdet av akademiska meriter på domarbanan i ett anförande till statsrådsprotokollet 1948-06-30 (återgivet i Svensk Juristtidning 1948 s. 473). I anförandet konstaterades att det mött betydande svårigheter att rekrytera lärarbefattningarna inom de juridiska fakulteterna, och att en av de väsentligaste orsakerna till detta torde ha varit att högre akademiska meriter inte tillerkändes värde på andra juridiska banor, främst domarbanan. I konkurrens om domartjänster riskerade den vetenskapligt utbildade juristen att komma långt efter sina jämnåriga, vilket måste uppfattas som en orättvisa, eftersom de högre juridiska studierna uppenbarligen ökat vederbörandes kvalifikationer också för domarbanan. En reglering av de akademiska meriternas värde på domarbanan skulle, framhölls det, kunna minska dessa otillfredsställande konsekvenser, och den skulle dessutom kunna medföra, att unga jurister oftare ägnade nâgra år åt högre teoretiska studier för att göra sig mera skickade för domarbanan, även om de inte hade för avsikt att få en akademisk lärartjänst. Anförandet utmynnade i förslaget att följande riktlinjer skulle tillämpas för utnämningar och förordnanden som meddelades av Kungl. Majzt eller av hovrätterna: disputationsprov för juris doktorsgrad skulle tillgodoräknas som motsvarande två år om avhandlingen fått betyget Godkänd eller Icke utan beröm samt minst godkänd, två och högst tre år om avhandlingen fått högre betyg. För att tillgodoräknas skulle disputationsprovet gälla något av ämnena privaträtt, Straffrätt, processrätt, internationell privaträtt eller rättshistoria (om avhandlingen behandlade en sådan del av rättshistorien som anknyter till något av de nyss angivna ämnena). De av departementschefen fastställdes föreslagna riktlinjerna av Kungl. Majzt. Frågan om merit- och tjänsteårsberäkning för juris doktorer och docenter vid de juridiska fakulteterna togs åter upp av 1949 års kommitté för den juridiska och samhällsvetenskapliga utbildningen, bl.a. med anledning av en skrivelse från Sveriges juristförbund. I utredningens betänkande (SOU 1953: 15) finns (s. 244-254) en utförlig för redogörelse de tidigare förslag som förekommit och en ingående diskussion om hur forskarutbildningens meritvärde skulle kunna höjas. I en promemoria 1957-02-08 av professorerna Folke Schmidt och Nils Stjernquist, som tillkallades som sakkunniga inom ecklesiastikdepartementet för att bearbeta utredningens behandlades förslag dessa frågor ytterligare. Schmidt och Stjernquist anförde att reglerna från 1948 hade varit av värde, men ifrågasatte om ej doktorsgraden motsvarade alltför kort tjänstetid. I promemorian föreslogs därför dels att juris doktorsgrad skulle få tillgodoräknas som ett extra tjänsteår, dels att doktorsavhandling i juridiskt ämne skulle ges ett meritvärde motsvarande den tid som använts för avhandlingsarbetet, dock högst tre år om avhandlingen bedömts med betyget Godkänd eller Icke utan beröm godkänd, och högst fyra år om avhandlingen fått högre betyg. En juris doktor som fått minst betyget Med beröm godkänd skulle således kunna tillgodoräkna sammanlagt fem tjänsteår; dock under förutsättning att han fullgjort

Kartläggning och förslag

tingsmeritering i vanlig ordning och att han ej tjänstgjort i domstol under tiden för avhandlingsarbetet. I Schmidts och Stjernquists promemoria föreslogs också att tjänstgöring som lärare vid juridisk fakultet skulle få tillgodoräknas som fulla tjänsteâr (utom vid beräkning av turordningen inom hovrätt). Utredningsmännens förslag överlämnades till 1955 års domarutredning. I utredningens betänkande Domarbanan (SOU 1959: 17) framhölls att det skulle vara av värde för rättskipningen, om ett ökat antal vetenskapligt utbildade jurister tillfördes domstolarna. Härtill kommer, framhöll man, önskemålet att stödja rekryteringen till de högre rättsvetenskapliga studierna samt forskningen på detta område. Det vore därför enligt utredningen ett allmänt intresse att underlätta övergången från det rättsvetenskapliga omrâdet till domarbanan. Utredningen tillstyrkte utredningsmännen Schmidts och Stjernquists förslag om tillgodoräknande av tjänstetid för juridisk doktorsavhandling (tre respektive fyra år). Däremot avstyrkte man förslaget om ett extra tjänsteâr för juris doktorsgrad. Utredningsmännens förslag om tillgodoräknande av lärartjänstgöring vid juridisk fakultet som tjänstetid på domarbanan tillstyrktes även av domarutredningen. Domarutredningens förslag i detta betänkande kom emellertid aldrig att föranleda något samlat ställningstagande från statsmakternas sida. Förslagen om en gynnsammare meritvärdering av juridisk forskarutbildning pá domarbanan har därför inte blivit genomförda. Fortfarande är det mycket sällsynt att sökande till domartjänster har en vetenskaplig meritering. Detta torde vara förklaringen till att reglerna från 1948 i praktiken numera inte tillämpas. 1972 års domarutredning (SOU 1974: 96) angav att vid tjänsteårsberäkning i allmänhet inom domarbanan torde den som avlagt licentiat- eller doktorsexamen fâ tillgodoräkna sig ”viss tid för detta. Domstolsverket anger i sitt svar på vår enkät att några fasta normer i form av särskild tjänsteårsberäkning för avhandlingsarbete ej tillämpas av tjänsteförslagsnämnden för domstolsväsendet i fråga om de domartjänster som tillsätts efter förslag av tjänsteförslagsnämnden. Enligt vad domstolsverket inhämtat från justitiedepartementet tillämpar ej heller regeringen numera någon sådan särskild tjänsteårsberäkning. I stället använder man sig av en mera fri meritvärdering och söker göra en kvalitativ bedömning av eventuella forskningsmeriter. Enligt vad juridiska fakultetsnämnden i Lund anför har i de förhållandevis få tillsättningsärenden där en juridisk doktorsgrad eller doktorsexamen akualiserats denna betraktats som en högre merit än tjänstgöring vid domstol. Dessa fall torde ha gällt tillsättning av chefsdomartjänster, då befordringsgrunden skicklighet tillmäts större tyngd än förtjänstfaktorn (dvs. antalet tjänsteår). Antalet domstolsjurister med doktorsexamen har alltid varit mycket litet. Av justitieråden i högsta domstolen brukar av tradition några hämtas bland rättsvetenskapsmännen; f.n. är 6 av 25 justitieråd juris doktorer. Bland de 42 revisionssekreterarna finns dock endast en juris doktor. I regeringsrätten finns en jurist med doktorsgrad av sammanlagt 72 regeringsrâd och regeringsrättssekreterare; i riksåklagarens kansli finns två juris doktorer. I hovrätterna har av totalt ca 860 domare

- och

Kartläggning förslag 97

endast fem doktorsexamen eller doktorsgrad; av dessa är tre tjänstlediga för att uppehålla annan tjänst (i regel vid juridisk fakultet). Av domarna vid tingsrätterna har endast en doktorsgrad.

N otarietjänstgöring

Vid tillsättning av notarietjänster tillämpas ett poängberäkningssystem, som innebär att juris kandidatexamen ger maximalt 26,25 poäng för den som har högsta tänkbara betyg i alla ämnen (inom den s.k. lägre betygsgraden, dvs. frånsett fördjupningskurser). För s.k. sidomeriter ges högst 2,0 poäng. Som sidomeriter räknas bl.a. fördjupningsstudier i juridiska ämnen, annan högskoleutbildning, eventuell samt forskarutbildning praktiskt arbete med juridisk inriktning. För den som avlagt juristexamen enligt den nya från 1977 beräknas meritstudieordningen poängen med hänsyn till både betygen och kursernas omfattning. Maximalt kan juristexamen ge 328 poäng, vartill kommer högst 24 poäng för sidomeriter. Enligt den tidigare domsagostadgan fick licentiatexamen tilljuris godoräknas som sex månader av notarietjänstgöringen, som därigenom avkortades från två och ett halvt till två år. Denna regel infördes 1966 1966: 253) men upphävdes redan 1970 genom den nya tings- (kungörelse rättsinstruktionen (1970: 108) och har sedan inte återinförts.

överväganden och förslag

F orskarutbildningens meritvärde

Juristkarriärerna inom rättsväsendet (domare, är ett åklagare, advokat) av de yrkesområden inom vilka forskarutbildning idag över huvud taget inte har något formellt fastställt meritvärde. reella Forskarutbildningens meritvärde vid tjänstetillsättningar synes också vara tämligen marginellt. Oklarheten om det reella meritvärdet gör att det för den vetenskapligt intresserade juristen måste te sig ytterst osäkert att satsa på en forskarutbildning. Häri ligger säkert en av de viktigaste orsakerna till den svaga rekryteringen till juridisk forskarutbildning. Anmärkningsvärt är att de många förslag som framlagts om förstärkning av forskarutbildningens meritvärde för domarbanan inte har lett till annat resultat än det ovan nämnda regeringsbeslutet 1948. Även den regel som då fastställdes tycks numera ha fallit i glömska eller betraktas i varje fall som obsolet. Av domstolarnas svar på vår enkät framgår att man på flera håll inte synes ha tillräcklig kännedom om forskarutbildningens innehåll och uppläggning. Ofta likställs forskarutbildningen med avhandlingsarbetet, medan man förbiser att de allmänna delarna av forskarutbildningen under senare år fått en allt större Den tyngd. breddning av forskarinnehåll utbildningens som ägt rum gör det inte längre motiverat att generellt göra skillnad mellan olika ämnen vid meritvärderingen. Från rättskipningens och rättsutvecklingens synpunkt är det av vital

och

98 Kartläggning förslag

att det finns en aktiv och livskraftig rättsvetenskaplig forskbetydelse Vi instämmer i de synpunkter som i detta avning vid universiteten. av en rad domstolar. Som hovrätten över Skåne och seende framförts Blekinge påpekar i sitt svar på vår enkät, har den juridiska forskningen haft vissa svårigheter att hävda sig jämfört med andra forskningsområorsak till detta är rekryteringsproblemen, som i sin den. En avgörande har sin rot i forskarutbildningens bristande meritvärde. tur väsentligen När det gäller meritvärdering enligt befordringsgrunden förtjänst (dvs. har såväl domstolsverket som en rad domstolar i tjänstetidshänseende) ansett att tiden för forskarutbildningen bör jämställas med tjänstgöring vid beräkning av antalet tjänsteår. Som framgått i det på domarbanan föregående, anser vi att doktorsexamen generellt bör få tillgodoräknas vid tillsättning statligt reglerade tjänster. Denna

som fyra tjänsteår av

Oberoende av regel kommer givetvis att gälla även för domarbanan. ämne bör således doktorsexamen vid juridisk fakultet få tillgodoräknas förtjänst som motsvarande fyra tjänsteår vid enligt befordringsgrunden av både ordinarie domartjänster och icke-ordinarie tjänster tillsättning som fiskal, assessor samt föredragande i högsta domstolen och regeringsregeringsrättssekreterare) och rätten (revisionssekreterare respektive motsvarande tjänster i specialdomstolarna. Vi återkommer i det följande om tjänstgöringstid för med förslag beträffande de speciella reglerna till de icke-ordinarie tjänsterna i hovrätt och kammarrätt, behörighet som tillsätts utan ledigförklarande. från 1948 om värdet av akademiska meriter på I regeringsbeslutet som villkor för att doktorsgraden skulle få domarbanan förutsattes som att studierna inte skett parallellt med tillgodoräknas tjänstetid 1949 års kommitté för den juridiska och samhällsdomartjänstgöring. utbildningen ansåg emellertid att det inte fanns anledning vetenskapliga Om någon vid sidan av sin dagliga att göra en sådan inskränkning. under sin fritid kan bedriva vetenskapliga studier som tjänstgöring resulterar i ett avhandlingsarbete, måste detta anses som en väsentligt större än om tjänstledighet för ändamålet åtnjutits under prestation tid. Det bör därför också kunna premieras (jfr SOU längre eller kortare 1953: 15 s. 251). och anser att den som innehaft och utövat Vi delar denna uppfattning under tiden för forskarutbildningen bör fâ tillgodoräkna domartjänst även den som tjänstetid. av forskarutbildningens meritvärde enligt befordrings- Vid bedömning grunden skicklighet är det rimligt att viss hänsyn tas till avhandlingens m.m. Härvid bör beaktas att avhandlingsarbete för ämnesinriktning måste betraktas som mer kvalificerat och krädoktorsexamen generellt vande än t.ex. sekreteraruppdrag i en offentlig utredning. — av notarietiänster tycks doktorsexamen När det gäller tillsättning - endast kunna tillgodoräknas som s.k. i de få fall den förekommer och då inom ramen för ett mycket begränsat antal poäng. sidomerit Har den sökande andra sidomeriter reduceras alltså forskarutbildningens

värde som merit. Vi finner inte detta helt tillfredsställande. Viktigast är enligt vår kan garanteras notariemening att den som avlagt juris doktorsexamen

Kartläggning och förslag 99

plats. Forskarutbildningen bör därför ge förtur vid tillsättningen pâ så sätt att den som avlagt doktorsexamen garanteras plats vid det slag av myndighet (tingsrätt, länsrätt etc.) som han sökt till. Däremot är det inte självklart att han oberoende av meriter i övrigt skall få plats på den ort han begärt. Fördelningen av tillgängliga platser bör därför ske i huvudsak enligt hittillsvarande meritvärderingsnormer. För de flesta tjänster i domarkarriären (med undantag av chefsdomartjänsterna) spelar ancennieteten, som i princip räknas från börjedag i hovrätt respektive en avgörande kammarrätt, roll vid meritvärderingen. Möjligheterna till en avkortning av domarutbildningen är därför av vitalt intresse för den som avlägger doktorsexamen. Den normala domarutbildningen inleds med notarietjänstgöringen (21/2 år), varefter följer tjänstgöring i hovrätt eller kammarrätt som fiskalsaspirant och fiskal. För behörighet till tjänst som assessor krävs i regel tjänstgöring i hovrätt (kammarrätt) under ett år och tre månader och tjänstgöring i tingsrätt (länsrätt) under ett år. Med utnämningen till assessor betraktas utbildningen som avslutad. Domstolsverket har i sitt enkätsvar ansett att tiden för notariemeritering —— efter prövning i varje enskilt fall - skulle kunna förkortas till ett år för den som avlagt juris doktorsexamen. Juridiska fakultetsnämnden i Lund föreslår att en juris doktor skall få ovillkorlig rätt att antas till fiskalsaspirant, dvs. utan krav på notariemeritering. Vi erinrar om den tidigare domsagostadgans regel att juris licentiatexamen fick tillgodoräknas som sex månader. Som juridiska fakultetsnämnden i Uppsala påpekar, är det anmärkningsvärt att forskarutbildmeritvärde ningens i detta avseende f.n. är sämre än under en tidigare period. I likhet med domstolsverket anser vi dock att kravet på notariemeritering inte helt kan slopas. Vi föreslår att doktorsexamen skall medföra en förkortning av tiden för notariemeritering med ett år. Vi menar emellertid inte att det är rimligt att särskilt medgivande skall krävas i varje enskilt fall för att doktorsexamen skall kunna tillgodoräknas för notariemeritering. I stället bör en generell regel härom tas in i notarieförordningen (1979: 574) och utformas så, att den som avlagt juris doktorsexamen skall kunna erhålla bevis om notariemeritering efter ett och ett halvt års notarietjänstgöring. För den som slutför sin forskarutbildning efter notariemeriteringen, dvs. parallellt med domartjänstgöring eller under tjänstledighet, är det angeläget att tiden för fiskalst/änstgöringen kan avkortas. Vi föreslår därför att den obligatoriska tjänstgöringstiden efter notariemeriteringen för behörighet till assessorstjänst avkortas med ett år för den som avlagt juris doktorsexamen efter notariemeriteringen. Som hovrätten över Skåne och Blekinge framhåller, är det viktigt att den som påbörjar sin forskarutbildning efter inträdet på domarbanan under alla omständigheter får behålla sin turordning i karriären, även om han har - och även tjänstledighet om utbildningen inte skulle komma att leda fram till en doktorsexamen. Inte på någon punkt i domarkarriären påverkas f.n. Iönesättningen av eventuellt genomgången forskarutbildning. Tidigare (under tiden 1958-- 1960) gällde emellertid att juris licentiatexamen medförde en snabbare

100 Kartläggning och förslag

i den reglerade befordringsgången för notarier (se avsnitt uppflyttning I det föregående har vi föreslagit en lönedifferentiering med 3.4.3). till forskarutbildning för personal på statliga tjänster. Detta hänsyn kommer således att gälla även domartjänster. Våra beträffande forskarutbildningens meritvärde för domarförslag banan bör i tillämpliga delar gälla även för övriga statliga juristkarriärer, dvs. åklagarväsendet, polisväsendet och kronofogdemyndigheterna.

Samverkan mellan högskolan och rättsväsendet

Utöver de nu framförda förslagen rörande forskarutbildningens meritmed flera enkätsvar understryka det angelägna i en värde vill vi i likhet närmare samverkan mellan de juridiska institutionerna och myndigheterna inom rättsväsendet (framför allt domstolarna) i syfte att få en växling mellan forskning och praktiskt domstolsarbete. Vi vill peka på

följande möjliga åtgärder. och docent Enligt 62 § hovrättsinstruktionen (1979: 569) kan professor ämne förordnas som adjungerad ledamot i hovrätt. i rättsvetenskapligt Sådant förordnande fâr förenas med tjänst i högskolan (beslut av Kungl. Majzt 1971-05-14) men får högst omfatta tre månader per treârsperiod för docent. Detsamma gäller förför professor och högst sex månader Vi anser att denna bör ordnande som ledamot i tingsrätt. begränsning bör högskolan ges rätt att förordna vikarie, om det upphävas. Samtidigt bedöms vilket naturligtvis är en förutsättning för att detta nödvändigt, skall i större omfattning än hittills. Man bör även system tillämpas att låta dessa regler gälla samtliga kategorier av lärare vid de överväga juridiska institutionerna. Som kammarrätten i Göteborg påpekat, bör möjligheten till adjunktion kunna gälla även kammarrätterna. Vi föreslår att kammarrättsinstruktionen (1979: 571) ändras så att detta blir möjligt. Det är också viktigt att möjligheterna till tiänstledighet för ,forskarutbildning underlättas. För såväl domare som övrig här berörd personal (inom âklagarväsendet, polisväsendet och kronofogdemyndigheterna) anses vara så angelägen från bör juridisk forskarutbildning regelmässigt tjänstesynpunkt, att tjänstledighet med B-avdrag kan medges enligt gällande regler (sammanlagt 240 dagar under en tioårsperiod). Så synes redan vara fallet vid flertalet domstolar. Svea hovrätt har därutöver rätt till ett års tjänstledighet med A-avdrag. Detta förutsätter föreslagit emellertid en ändring av gällande avtal som troligen inte enbart kan avse dessa personalkategorier. Vi anser dock att forskarutbildning vid fakultet i en hel del fall bör kunna betraktas som synnerligen juridisk från tjänstesynpunkt och därför kunna föranleda tjänstbetydelsefull utan löneavdrag, förslagsvis intill ett år. Det ankommer på ledighet regeringen att besluta härom i det enskilda fallet. Ännu en möjlighet att förbättra förutsättningarna för en integrering av forskar- och domarkarriären är det förslag om särskilda tjänster med forskningsinriktning vid vissa domstolar, som nyligen lagts fram av hovrätten över Skåne och Blekinge. Förslaget innebär att en fiskal eller assessor inom tjänstens ram skulle få möjlighet att ägna sig åt egen

och

Kartläggning förslag 101

forskning; tjänstgöringstiden skulle härvid delas lika mellan forskning och domstolsarbete. Alternativt kan innehavaren av sådan tjänst växelvis tjänstgöra i domstol och bedriva doktorandstudier. Vi anser att detta förslag bör prövas exempelvis vid de hovrätter som har nära anknytning till en juridisk fakultet. En växling mellan forskningsverksamhet och praktiskt domstolsarbete skulle också underlättas av en rätt till för lärartjänsteårsberäkning tjänstgöring i högskolan. Tjänstgöring som lärare i rättsvetenskapligt ämne bör således få tillgodoräknas på samma sätt som domartjänstgöring vid beräkning av antalet tjänsteår vid tjänstetillsättningar. Så sker redan inom en del andra områden, t.ex. för lärartjänster i skolväsendet och för prästtjänster inom Svenska kyrkan. i Tjänstgöring högskolan torde dock ej kunna påverka ancennieteten i domarkarriären och får därför i regel inte en avgörande betydelse. Fram till 1973 fanns ett krav på viss praktik för juris doktorsexamen. Vi har övervägt om ett sådant krav borde återinföras som ett led i strävandena att främja en integrering av forskning och domstolsarbete. Vi har emellertid funnit att några krav på mer kvalificerad praktik knappast kan uppställas. Skall dessutom kravet uppfyllas före antagning till forskarutbildning riskerar man att hämma den redan ytterligare svaga rekryteringen till juridisk forskarutbildning. Generösa för regler tjänstledighet med helt eller delvis bibehållen lön för doktorandstudier torde vara ett betydligt verksammare medel att främja en växling mellan studier och praktisk verksamhet. Juridiska fakultetsnämnden i Uppsala pekar på att löneniván för de akademiska tjänsterna är lägre än vad som gäller för jurister både inom den enskilda sektorn och i offentlig Lönen tjänst. för en professor är numera inte bara lägre än lönen för en lagman utan även lägre än lönen för hovrättsråd eller rådman, dvs. befattningar som varje jurist som antagits till domarbanan kan räkna med att uppnå. Detta förhållande underlättar naturligtvis inte rekryteringen till juridisk och forskning forskarutbildning. På en del andra konkurrensutsatta sektorer inom högskolan —— i prekliniska medicinska och i tekniska ämnen - ger det centrala löneavtalet numera en möjlighet att placera in professorer i högre ålderstilläggsklass än vad som normalt gäller. Vi menar att ett liknande arrangemang vore även för befogat lärartjänster i juridiska amnen.

Sammanfattning Huvudpunkterna i våra förslag beträffande rättsväsendet kan sammanfattas på följande sätt. o Doktorsexamen vid juridisk fakultet bör med jämställas fyra års tjänstetid som domare vid tillsättning av domartjänster. o För den som avlagt doktorsexamen bör den obligatoriska domarutbildningen avkortas på ettdera av följande sätt: (a) tiden för notariemeritering avkortas från två och ett halvt till ett och ett halvt år. (b) den som avlägger doktorsexamen efter notariemeriteringen får

och

102 Kartläggning förslag

tillgodoräkna doktorsexamen som ett är av den obligatoriska tjänstför behörighet till assessorstjänst, vilket således medför göringstiden ett års avkortning av domarutbildningen. o För åklagarväsendet, polisväsendet och kronofogdemyndigheterna bör motsvarande regler gälla. av notarietjänster bör den som avlagt juris doktorso Vid tillsättning examen garanteras plats vid det slag av myndighet som han sökt till. av tillgängliga pâ olika orter bör dock ske i Fördelningen platser huvudsak enligt hittillsvarande normer. 0 Lärare i rättsvetenskapligt ämne i högskolan bör fâ tjänstgöra som adjungerad ledamot i hovrätt och kammarrätt utan tidsbegränsning. Vikarie bör få förordnas på lärartjänsten under denna tid. o Tjänstledighet med B-avdrag för forskarutbildning vid juridisk fakultet bör regelmässigt beviljas för såväl domare som övrig här berörd Dessutom bör tjänstledighet utan löneavdrag kunna beviljas personal. av regeringen under högst ett år. o Vid vissa domstolar bör särskilda tjänster med forskningsinriktning inrättas. i rättsvetenskapligt ämne i högskolan bör 0 Tjänstgöring som lärare likställas med domartjänstgöring vid beräkning av antalet tjänsteâr.

4.9 Förvaltningen

4.9.1 Nuvarande praxis Den statliga förvaltningen har delvis berörts i det föregående. I kapitel 4.6 diskuterades de myndigheter som har karaktären av forskningsinstitutioner av mer eller mindre uttalat eller som har specialistfunktioner art. Vid sådana myndigheter spelar vetenskapliga meriter vetenskaplig ofta en väsentlig roll vid tjänstetillsättningar. Men också inom åtskilliga andra myndigheter förekommer arbetsuppgifter som innebär utnyttjande av forskningsresultat eller planering av forskningsverksamhet och där en egen erfarenhet av forskning kan vara av stort värde. För närvarande finns inget krav på vetenskaplig utbildning för några tjänster vid allmänna förvaltningsmyndigheter. I åtskilliga fall har myni sina svar på vår enkät uppgett att man tillmäter en forskardigheterna ett betydande meritvärde, åtminstone för tjänster som har utbildning till och utvecklingsarbete. Däremot anser de anknytning forskning flesta berörda inte att det finns skäl att införa formella myndigheterna krav på forskarutbildning för vissa tjänster. Från vissa håll understryks att den fördjupning inom ett snävt avgränsat ämnesområde, som forskarutbildningen anses innebära, sällan kommer till användning i myndighetens verksamhet. Flera myndigheter framhåller att tillfälliga behov av specialistkompetens pâ vissa områden bäst kan täckas genom köp av tjänster från högskolan eller forskningsman att personer med bakgrund i forskinstitut. I några fall menar ofta har svårigheter att anpassa sig till de administrativa rutinerningen na inom en förvaltningsmyndighet. I sammanfattningen av enkätsvaren

Kartläggning och förslag 103

(bilaga 3) ges ytterligare exempel på de synpunkter som framförts från förvaltningsmyndigheterna. Forskningsrâden och styrelsen för teknisk utveckling uppger att man tillmäter forskarutbildningen ett mycket stort meritvärde vid tillsättning av handläggartjänster. Bland de centrala ämbetsverken t.ex. understryker riksrevisionsverket (RRV) värdet av den metodiska träning som forskarutbildningen ger. En forskarutbildning kan således enligt RRV alltid betraktas som en tillgång även för arbetsuppgifter som inte i sig kräver skolvetenskaplig ning. Samma uppfattning framförs av flera andra myndigheter. Statens industriverk pekar också på betydelsen av forskarutbildade medarbetare för utvecklingen av verksamheten: en alltför låg andel av forskarutbildade handläggare ger, menar sämre industriverket, förutsättningar för metodutveckling och nytänkande överhuvud taget. Många av de centrala myndigheter som yttrat sig anser emellertid att forskarutbildningen har ett begränsat värde för arbetet vid myndigheten. Även anser länsstyrelserna i regel att en forskarutbildning är alltför specialiserad för den regionala förvaltningens behov. i Länsstyrelsen Kristianstads län menar att för en myndighet av länsstyrelsens typ med huvudsakligen verksamhet av service- och tillsynskaraktär är frågan om forskarutbildningens meritvärde av underordnat intresse. I den mån verksamheten har mera operativ inom inriktning (främst planeringsavdelningen) kan dock måhända ett större av inslag forskarutbildad personal, förutom en allmän kompetenshöjning bland ha en personalen, positiv inverkan på effektiviteten. I de fall länsstyrelsernas naturvårdsenheter har medverkat i svaret på vår enkät framgår det att man för tjänster vid dessa enheter i regel tillmäter en forskarutbildning ett klart meritvärde. Det är dock, framhåller man, inte givet att en sökande med doktorsexamen eller motsvarande slår ut en annan sökande som har både grundkunskaper inom området och administrativ vana. Av sammanlagt 92 chefstjänstemän vid länsstyrelsernas naturvårdsenheter (naturvårdsdirektör och har byrådirektör) enligt 1980 års statskalender 20 genomgått Av forskarutbildning. de 24 naturvårdsdirektörerna hör dock endast 4 till denna kategori. I fråga om en annan av länsstyrelsernas länsspecialistfunktioner, antikvarieorganisationen, har vi i det föregående (avsnitt redo- 4.3.2) visat att 10 av 23 tillsatta länsantikvarietjänster 1980 innehades av personer med licentiat- eller doktorsexamen.

4.9.2 överväganden och förslag

Det är inte bara för specialisttjänster av mer eller mindre vetenskaplig karaktär som en doktorsexamen bör vara av värde som merit. I det föregående (kapitel 3.1) har vi anfört en rad skäl för att forskarutbildningen bör ses som en merit även för som inte arbetsuppgifter direkt ämnesmässigt anknyter till utbildningens inriktning. Också inom de allmänna förvaltningsmyndigheternas verksamhet finns det behov av den generella kompetens som forskarutbildningen Den i ger. träning

SOU 1931130 104 Kartläggning och förslag

förmåga som en forskarutbildning medför kan vara till nytta analytisk för nästan alla planerade och handläggande uppgifter. Från sida har man i svaren på vår enkät gett en rad högskolans inom den statliga förvaltningen, för vilka forskarexempel på tjänster utbildning bör vara en särskild merit eller i vissa fall ett behörighetsvillkor. Framför allt pekar man härvid på arbetsuppgifter som innefattar bedömning och utnyttjande av forskningsresultat eller planering av forskningsverksamhet. Härmed avses dels handläggning av forskoch utvecklingsfrågor inom olika myndigheter, dels kvalificerat ningsutredningsarbete av skilda slag. Vi anser även för vår del att det är ett rimligt krav att den som har att arbeta med beställning, administration, genomförande och planering, av forskning bör ha egen erfarenhet av vetenskaplig verkredovisning samhet. För uppgifter av detta slag bör det vara naturligt att i första hand rekrytera medarbetare med forskarutbildning. Detta gäller t.ex. handläggare vid såväl forskningsråd och motsvarande organ som en rad andra myndigheter. Men även för uppgifter som är inriktade på mer allmänt utredningsmåste en genomförd i de flesta och planeringsarbete forskarutbildning fall betraktas som en väsentlig merit. Det framgår av enkätsvaren att en del myndigheter värderar den generella användbarheten av en forsi förvaltningsverksamheten som ganska liten. I motsats karutbildning härtill framhåller t.ex. riksrevisionsverket att en forskarutbildning alltid kan betraktas som en tillgång även för arbetsuppgifter som inte förutsätter en vetenskaplig skolning. Vi instämmer i detta uttalande. I flertalet fall torde det inte vara befogat att införa författningsreglerade krav på forskarutbildning för behörighet till de tjänster det här gäller. Kompetenskraven bör i regel bedömas från fall till fall i samband med fastställande av befattningsbeskrivningar eller då tjänsterna skall I många fall bör forskarutbildning kunna anges som en ledigförklaras. önskvärd kvalifikation eller betraktas som en betydelsefull merit utan att vara ett krav. För att markera att värdet av vetenskaplig erfarenhet alltid måste beaktas i dessa sammanhang har vi i det föregående föreslagit att regeskall utfärda ett särskilt cirkulär om forskarutbildningens meritringen värde. Riktlinjerna i detta cirkulär bör vara så utformade, att det framgår att det bör vara normalt att ange forskarutbildning som kompetensönskemål för ett relativt stort antal kvalificerade tjänster. För vissa tjänster finns det anledning att överväga författningsreglerade krav på vetenskaplig erfarenhet som behörighetsvillkor. Det gäller länsstyrelsernas handläggare av frågor om naturvård och kulturminnesvård. För naturvårdsenheternas del föreslår vi att ett krav på doktorsexamen eller motsvarande kompetens ställs upp för chefstjänsterna (men ej för övriga tjänster). För tjänsterna som länsantikvarie bör samma krav gälla. Vi är medvetna om att tillgången på vetenskapligt utbildad i relevanta ämnen kan vara begränsad och att därför personal dispens från detta kompetenskrav måste komma i fråga i en hel del fall. Vi menar dock att behovet av vetenskaplig erfarenhet för kvalificerad verksamhet inom dessa områden är så uppenbart att det måste markeras

Kartläggning och 105

förslag

genom formella behörighetsföreskrifter. Föreskrifterna bör införas i länsstyrelseinstruktionen. I en hel del fall —— t.ex. i fråga om arbetsuppgifter av planerings- och utredningskaraktär inom allmän - kan en forskarutbildförvaltning ning av mindre omfattning än doktorsexamen ge en tillräcklig vetenskaplig bakgrund. I sådana fall bör den mellanexamen — licentiatexamen - som vi föreslår i värt huvudbetänkande vara en värdefull merit. Det kan förutses att behov av en examen på denna nivå kan främst i tekniska ämnen föreligga och i en del samhällsvetenskapliga ämnen. Våra synpunkter i detta avsnitt kan sammanfattas på följande sätt.

o För handläggande uppgifter inom statlig som innebär förvaltning utnyttjande av forskningsresultat eller planering och administration av forskning bör normalt egen erfarenhet av forskning förutsättas. 0 Även för planerings- och utredningsarbete i övrigt inom allmän förvaltning bör forskarutbildning betraktas som en väsentlig merit. o Till ledning för myndigheternas bedömning av frågor om behörighetsvillkor och kompetensönskemål bör regeringen utfärda anvisningar om forskarutbildningens meritvärde. o För tjänster som chef för naturvårdsenhet och som länsantikvarie bör ett krav på forskarutbildning föreskrivas i länsstyrelseinstruktionen. o Den nya mellanexamen (licentiatexamen) som vi föreslår bör vara en värdefull merit för många uppgifter inom förvaltningen, som inte kräver en mer omfattande vetenskaplig erfarenhet.

4.10 Läkare

4.10.l Gällande regler om meritvärdering Ett formellt krav på doktorsexamen finns f.n. inte uppställt för några läkartjänster med undantag av vissa kombinerade läkar-lärartjänster vid de medicinska högskolorna (tjänster som klinisk lärare/biträdande överläkare, för vilka även krävs docentkompetens). Däremot är i många sammanhang vetenskaplig erfarenhet en merit vid tillsättning av läkartjänster. För läkartjänster i allmänhet gäller enligt 20 § sjukvårdslagen förtjänst och skicklighet som befordringsgrunder, liksom för andra offentliga tjänster. För tjänster vid kommunala undervisningssjukhus har dessutom särskilt föreskrivits att vid bedömningen av skickligheten hänsyn skall tas till utbildning, skicklighet i utövningen av läkaryrket och ådagalagd vetenskaplig skicklighet” (9 § kungörelsen om kommunala undervisningssjukhus). För de statliga undervisningssjukhusen (Karolinska sjukhuset och Akademiska sjukhuset i Uppsala) gäller enligt sjukhusens reglementen som befordringsgrund ”skicklighet för tjänsten med hänsyn till såväl de sjukvårdande uppgifterna som med tjänsten förenade undervisningsuppgifter. Socialstyrelsen har fastställt utförliga anvisningar för meritvârde-

106 Kartläggning och förslag

ringen vid tillsättning av läkartjänster (cirkulär 1973-01-11; MF 1973: 33). I fråga om befordringsgrunden skicklighet skall enligt socialstyrelsens anvisningar —- som i sin tur bygger på förslag av läkartjänstutredningen (SOU 1971: 68) -— fyra olika slag av meriter beaktas, nämligen (a) klinisk skicklighet, (b) vetenskaplig skicklighet, (c) administrativ skicklighet och (d) undervisningsskicklighet. I fråga om överläkare och biträdande överläkare vid större sjukhus (”kategori I-sjukhus” enligt socialstyrelsens klassificering) gäller att vetenskaplig skicklighet och undervisningsskicklighet bör tillmätas speciellt värde”. För dessa tjänster förutsätts vidare en hög grad av klinisk skicklighet. Administrativ skicklighet är dessutom ett krav. Vid mindre sjukhus är den kliniska skickligheten den huvudsakliga meriten, varvid särskild hänsyn tas till erfarenhet av klinisk handledning och sjukvårdsadministrativ erfarenhet. Vetenskaplig skicklighet “bör tillmätas betydelse och vara avgörande om meriterna i övrigt väger lika. För tjänster som avdelningsläkare är alltid den kliniska skickligheten den huvudsakliga meriten, men vetenskaplig skicklighet skall också beaktas och bör tillmätas särskild betydelse” för tjänster vid kategori I-sjukhus. I fråga om Iäkartiänster i öppen vård utanför sjukhus (distriktsläkare och biträdande distriktsläkare) anges endast att meriter med avseende verksamhet bör tillmätas betydelse och vid i övrigt pâ vetenskaplig lika förhållanden vara avgörande. Vetenskaplig skicklighet innebär enligt anvisningarna ”väl vitsordat, dokumenterat forskningsarbete. Härvid bör särskilt beaktas sådan som är av betydelse för den sökta tjänstens verksamhetsforskning område. Vid värderingen bör hänsyn tas till dels vetenskapliga meriter som doktorsexamen, doktorsgrad och docentur, dels andra dokumenterade aktiviteter inom det vetenskapliga området. som assistent eller amanuens vid en vetenskaplig insti- Tjänstgöring tution kan tillgodoräknas som en tilläggsmerit vid bedömning av underom tjänstgöringen omfattat undervisning. Har visningsskickligheten, huvudsakligen avsett arbetsuppgifter av vetenassistenttjänstgöringen karaktär, anses meriteringen falla under kriteriet vetenskaplig skaplig i den mån tjänstgöringen lett fram till vetenskapliga resulskicklighet, tat som kan dokumenteras. - dvs. antalet När det gäller befordringsgrunden förtjänst tjänsteår - att forskarutbildningen enligt föreskrift i allmänna läkargäller instruktionen får tillgodoräknas som motsvarande ett tjänsteår. Den som genomgått forskarutbildning får alltså ett tjänsteår mer än han eljest skulle ha haft. (Läkarinstruktionen talar endast om disputationsför doktorsgrad, men i praxis räknas doktorsexamen på samma prov sätt.) Sedan gammalt gäller att lärartjänstgöring vid medicinsk högskola får som tjänsteár om befattningshavaren är legitimerad tillgodoräknas läkare. För docenter och docentkompetenta forskarassistenter i kliniska ämnen tillgodoräknas högst sex år, under förutsättning att tjänstgövarit förenad med klinisk tjänstgöring omfattande minst sex ringen timmar per vecka. För alla andra tjänster tillgodoräknas högst tre år

och 107

Kartläggning förslag

(vilket även gäller docenter och forskarassistenter i teoretiska ämnen). Även innehavare av utbildningsbidrag för doktorander får tillgodoräkna sig tjänstetid som läkare under samma förutsättning (dvs. att de har minst sex veckotimmar klinisk tjänstgöring). För tjänstgöring som amanuens och assistent vid teoretisk medicinsk institution får likaledes högst tre tjänsteår tillgodoräknas. Socialstyrelsen har meddelat att man avser att göra en översyn av meritvärderingsanvisningarna från 1973 med hänsyn till bl.a. de ändringar som sedan dess skett i sjukvárdslagstiftningen. Enligt socialstyrelsen är det dock föga troligt att den bärande principen i anvisningarna skulle ändras, nämligen att meriterna i varje enskilt fall skall värderas i förhållande till den sökta tjänstens karaktär. Tidigare (före 1973) tillämpades ett meritvärderingssystem från 1962, i vilket man försökte väga in värdet av olika tjänstgöringar genom att räkna om tjänsteâren till s.k. meritâr med olika omräkningsfaktorer. Även i detta system tillgodoräknades doktorsgraden som ett år. Dessutom gavs den som var docent ytterligare ett meritâr om docentkompetensen avsåg samma specialitet som tjänsten, en bestämmelse som inte återfinns i de nu gällande meritvärderingsnormerna. Numera räknas varje tjänstgöring till samma värde vid tjänsteårsberäkning; vikten av olika slags tjänstgöring skall i stället vägas in vid bedömningen av skickligheten. Tjänster som överläkare, biträdande överläkare, avdelningsläkare samt distriktsläkare och biträdande distriktsläkare tillsätts av respektive sjukvârdshuvudman efter sakkunnigförfarande. De sakkunniga (tre för varje sjukvârdsomrâde) utses av socialstyrelsen. För tjänster vid undervisningssjukhus utses de sakkunniga av den högskoleenhet som sjukhuset är knutet till. De sakkunniga skall pröva varje sökandes behörighet och meriter och föra upp de fyra främsta sökandena på. förslag, men utan inbördes rangordning. I fråga om överläkartjänster vid kommunala undervisningssjukhus skall de sakkunniga dessutom yttra sig om samtliga behöriga sökandes skicklighet för tjänsten. Sjukvårdshuvudmannen tillsätter därefter en av de fyra föreslagna. I fråga om andra tjänster än överläkartjänster skall härvid vederbörande klinikchef yttra sig. I praxis torde klinikchefens förord i regel vara avgörande för tillsättningen. ünderläkartjänsterna, som är avsedda för vidareutbildning av läkare —— allmäntjänstgöring för att få legitimation som läkare och fortsatt vidareutbildning för specialistkompetens eller allmänläkarkompetens - tillsätts utan (AT-block respektive FV-block) sakkunnigförfarande. Vid tillsättningen skall enligt riksdagsbeslut arbetsmarknadsmässiga priniciper gälla. Landstingsförbundet har tillsammans med läkarförbundet utfärdat rekommendationer rörande organisationen och administrationen av AT-tjänstgöringen (Läkares — allmäntjänstgöring riktlinjer vid anställning, 1977). Enligt dessa riktlinjer skall socialstyrelsens anvisningar för meritvärdering tillämpas också vid urvalet till AT-blockförordnanden. Detta innebär att även vetenskapliga meriter skall beaktas. I riktlinjerna påpekas bl.a. att doktorsexamen i merithän-

108 och

Kartläggning förslag

seende ger rätt till ett tjänsteår. Doktorsexamen som kan vara aktuell vid ansökan till allmäntjänstgöring gäller så gott som undantagslöst prekliniskt medicinskt ämne. Två faktorer har bidragit till att forskarutbildningens formella meritvärde vid urval till allmäntjänstgöring har ökat kraftigt på senare tid: dels har den graderade betygssättningen i läkarexamen avskaffats, vilket innebär att en rangordning på grundval av studiebetyg inte längre kan göras; dels får numera högst sex månaders tidigare tjänstgöring tillgodoräknas som merit (för dem avlägger läkarexamen fr.o.m. 1980). I fråga om tillsättning av FV-block har motsvarande rekommendationer som beträffande AT-block ej fastställts, men regeln om att ett tjänsteår får tillgodoräknas för doktorsexamen gäller givetvis också för dessa tjänster. Vid FV-blockförordnanden spelar dock tjänsteåren mindre roll och större vikt läggs vid meriter med anknytning till den specialitet det gäller. Även vederbörande klinikchefs bedömning av de sökande spelar en stor roll. I fråga om specialistkompetens eller allmänläkarkompetens gäller enligt tillämpningsföreskrifterna till lagen om behörighet att utöva läkaryrket att doktorsexamen eller godkänt disputationsprov för doktorsgrad i ämne av betydelse för den sökta kompetensen medför en avkortning av den obligatoriska tjänstgöringstiden som i regel är 3-4 år - med sex månader.

4.10.2 Praxis Läkaryrket är troligen den yrkessektor utanför högskolan där forskarutbildningen f.n. har det största reella meritvärdet. Trots att formella krav på vetenskaplig utbildning inte har uppställts ens för läkartjänster vid undervisningssjukhus, har doktorsexamen i praxis kommit att tillmätas ett mycket stort meritvärde, i synnerhet vid tillsättning av överordnade läkartjänster. Av läkarkâren vid undervisningssjukhusen har ca hälften avlagt doktorsexamen eller disputerat för doktorsgrad. Vid andra större sjukhus (i huvudsak länssjukhusen) är andelen läkare med forskarutbildning lägre, ca 20 %. Pâfallande är att en stor andel av läkarna har ytterligare vetenskapliga meriter utöver doktorsexamen eller doktorsgrad. Detta gäller såväl undervisningssjukhusen som övriga sjukhus. Av de läkare vid undervisningssjukhusen som är medicine doktorer har drygt 80% också docentkompetens. Motsvarande andel vid länssjukhusen är nästan lika hög (77 0/0). Skillnaderna mellan undervisningssjukhusen och övriga större sjukhus framgår av tabell 10.1, som visar andelen läkare med doktorsexamen respektive docentkompetens i de olika tjänstekategorierna vid de sjukhus som besvarat vår enkät. Mer detaljerade data om antalet läkare med forskarutbildning m.m. ges i tabellbilagan. I några av svaren på utredningens enkät har man ansett sig kunna konstatera att forskarutbildningens meritvärde vid tillsättning av läkartjänster har minskat under de senaste åren och att s.k. lokala meriter

Kartläggning och förslag 109

Tabell 10.1 Andel läkare med forskarutbildning vid olika sjukhus 1980-10-01 (procent)

Överläkare Bitr. överläkare Avdelningsläkare Dok- Docent- Dok- Docent- Dok- Docenttors- kompe- tors- kompe- tors- kompeexamen tens examen tens examen tens Undervisningssjukhus 67 60 48 40 30 19 Övriga större sjukhus 30 25 31 14 5 1

Källa: Uppgifter från respektive landsting/direktion.

(dvs. främst erfarenhet från det sjukhus eller den klinik där tjänsten är placerad) har fått ökad betydelse. Ur det översiktliga material rörande tillsättningspraxis vid undervisningssjukhusen och vissa andra större sjukhus under senaste tioårsperioden som vi samlat in kan dock någon sådan tendens inte utläsas. En undersökning av denna fråga skulle kräva en noggrann granskning av varje tillsättningsärende. En sådan har vi inte haft möjlighet att företa. Av det föreliggande materialet framgår enbart att andelen personer med forskarutbildning (doktorsexamen respektive docentkompetens) inte har förändrats signifikant under 1970-talet, vare sig bland dem som uppförts på förslag till tjänsterna eller bland dem som förordnats. Enkätsvaren tyder vidare på att tillämpningen av gällande regler om forskarutbildningens meritvärde skiftar mycket mellan olika sjukvårdshuvudmän när det gäller tillsättning av underläkartjänster för allmäntjänstgöring (AT) och fortsatt vidareutbildning (FV). Vi har inte haft möjlighet att undersöka denna fråga närmare. Det är dock sannolikt att de s.k. lokala meriterna kan spela en betydande roll främst vid tillsättningen av FV-block.

4.10.3 överväganden och förslag

Allmänna synpunkter Som framgått i det föregående har forskarutbildningen ett betydande meritvärde för läkartjänster. Några omfattande ändringar av gällande bestämmelser och nuvarande praxis är enligt vår uppfattning inte påkallade. Vi vill dock framhålla att forskarutbildningen även fortsättningsvis måste få behålla den tyngd i meritvärderingen som den hittills har haft. Som framhålls i många av enkätsvaren är det en förutsättning för en fortsatt utveckling av hälso- och sjukvårdens kvalitet att en stor andel av läkarna har en vetenskaplig bakgrund. Vi vill särskilt understryka vikten av att forskarutbildning i prekliniska (teoretiska) medicinska ämnen ges ett tillräckligt meritvärde. Kopplingen mellan den grundforskningsbetonade prekliniska forskningen och den mera tillämpade kliniska forskningen är unikt väl utvecklad i Sverige, vilket är en av förklaringarna till den svenska medicinska forskningens starka ställning internationellt sett. En fortsatt

ll0 Kartläggning och förslag

utveckling av den kliniska forskningen förutsätter att denna samverkan bibehålls och förstärks genom olika åtgärder för att främja det fruktbara ömsesidiga utbytet av frågeställningar, metod och kunskap.

Behörighet När det gäller behörighet till läkartjänster menar både de medicinska fakultetsnämnderna och medicinska forskningsrådet att doktorsexamen bör vara ett krav för överordnade tjänster såväl vid undervisningssjukhus som vid andra större sjukhus. I något fall menar man att även docentkompetens bör krävas. Som framgår av tabell 10.1 ovan, har majoriteten av överläkarna (67 %) vid undervisningssjukhusen doktorsexamen eller motsvarande kompetens. Vid övriga större sjukhus som ingått i vår undersökning är det emellertid endast ca 30% av överläkarna som avlagt doktorsexamen. Det är enligt vår mening endast för läkartjänster vid undervisningssjukhusen som det finns anledning att överväga ett krav på forskarutbildning för behörighet till tjänsterna. Det avgörande skälet är givetvis att dessa läkare har att medverka i undervisning och handledning såväl i läkarutbildningen som i andra vårdutbildningar. De fungerar således i praktiken som lärare inom högskolan och det är därför i princip rimligt att ställa samma krav på dem som på andra högskolelärare. Vi erinrar om att t.ex. lärartjänstutredningen förutsatte att både överläkare och biträdande överläkare vid undervisningssjukhus skulle ha kompetens motsvarande vad som krävs för antagning till oavlönad docent (SOU 1980: 3 s. 170). För vår del är vi inte beredda att föreslå doktorsexamen som krav för andra tjänster än överläkartjänsterna vid undervisningsklinikerna. I flertalet fall innebär detta visserligen ingen förändring i förhållande till rådande praxis, men det har, som vi inledningsvis framhållit, en väsentlig principiell betydelse att ett formellt krav på forskarutbildning ställs upp åtminstone för vissa kategorier av tjänster. Vi föreslår att en regel om behörighetsvillkor för överläkartjänst förs in i 4 § kungörelsen om kommunala undervisningssjukhus. Som en konsekvens härav bör även 20§ sjukvårdskungörelsen ändras. När det gäller specialiteter där det f.n. inte finns tillräckligt antal forskarutbildade läkare eller om andra särskilda skäl föreligger måste dispens från kravet kunna beviljas. Vi föreslår att sjukvårdshuvudmannen i så fall skall inhämta yttrande från den berörda högskoleenheten. Det är naturligt att högskoleenhetens bedömning görs av medicinska fakultetsnämnden.

Förtiänst Som framgår av våra generella förslag anser vi att forskarutbildningen i merithänseende bör jämställas med fyra års tjänstetid. Detta bör även gälla för läkare. Den bestämmelse om tillgodoräknande av forskarutbildningen, som finns i allmänna läkarinstruktionen (och som

Kartläggning och förslag lll

f.n. innebär att ett år får tillgodoräknas), bör alltså ändras i enlighet härmed. Vi vill understryka att tjänsteårsberäkningen för doktorsexamen liksom hittills skall gälla oavsett vilket ämne forskarutbildningen omfattat. Doktorsexamen i ett prekliniskt ämne ger alltså samma meritvärde som en avhandling i en klinisk specialitet. Det bör även framhållas att regeln om tillgodoräknande av doktorsexamen som tjänsteår också gäller vid tillsättning av underläkartjänster för allmäntjänstgöring och specialistutbildning (AT- och FV-block). Det är viktigt att detta tillämpas konsekvent såväl av anställningsmyndigheten (landstingen) som av vederbörande klinikchef, som avger förord vid tillsättning av FV-block.

Skicklighet De anvisningar för meritvärderingen som nu gäller och som refererats i avsnitt 4.l0.l ovan ger enligt vår uppfattning tillräcklig tyngd åt den vetenskapliga meriteringen, om de tillämpas konsekvent. Som socialstyrelsen påpekat i sitt enkätsvar, måste givetvis skickligheten i det enskilda fallet bedömas i relation till tjänstens karaktär och inriktning. Vi vill dock även i detta sammanhang poängtera att forskarutbildning i prekliniska ämnen bör tillmätas ett betydande meritvärde. Som sådan forskning som är av betydelse för den sökta tjänstens verksamhetsområde bör således inte enbart räknas arbeten inom den kliniska specialitet tjänsten omfattar; även ett prekliniskt arbete kan vara av väsentlig betydelse för den kliniska verksamheten. I regel torde de vetenskapliga meriterna väga tyngst när det gäller överordnade läkartjänster inom den slutna vården. Det bör dock framhållas att åtskilliga funktioner även inom primärvården är av den karaktären, att en forskarutbildning kan betraktas som en väsentlig merit. För t.ex. distriktsöverläkare, vârdcentralschefer och huvudhandledare för vidareutbildning av allmänläkare bör doktorsexamen vara en viktig kvalifikation. Samtliga fasta läkartjänster tillsätts efter sakkunnigförfarande, vilket innebär att den vetenskapliga meriteringen blir beaktad i bedömningen. De sakkunniga rangordnar emellertid inte de sökande utan har enbart att föra upp de fyra främsta på förslag i bokstavsordning. Tidigare gällde att socialstyrelsen efter sakkunniggranskningen uppförde de fyra främsta sökandena på förslag och att sjukvårdshuvudmannen därefter kunde välja en av dem till tjänsten. Avsikten med denna ordning har varit att ge sjukvårdshuvudmannen möjlighet att vid tillsättningen ta hänsyn till även andra faktorer än den rent medicinska skickligheten (s.k. lokala meriter). Det torde även ha uppfattats som olämpligt om en statlig myndighet skulle detaljreglera urvalet ytterligare. Denna ordning infördes 1970; dessförinnan tillsattes de överordnade läkartjänsterna av regeringen, och socialstyrelsen lämnade ett rangordnat förslag. I prop. 1970: 42 anfördes att den ökade omgång som en rangordning skulle medföra inte uppvägs av de vinster som skulle kunna

ll2 Kartläggning och förslag

ligga i att socialstyrelsen ger en uttrycklig anvisning rörande den inbördes rangordningen mellan de aktuella sökandena. Även om socialstyrelsen inte värderar de sökandes meriter inbördes, bör enligt propositionen sjukvârdsstyrelsen kunna inhämta erforderliga upplysningar för att kunna bedöma de sökandes kvalifikationer ur tillgängliga handlingar. 1972 infördes emellertid den ändringen, att förslaget inte längre skulle upprättas av socialstyrelsen, utan av de sakkunniga, som således numera kan betraktas som rådgivare till sjukvårdshuvudmannen. För de kommunala undervisningssjukhusens del genomfördes motsvarande ändring 1978. I enlighet med vår principiella uppfattning att den vetenskapliga meriteringen bör väga tungt vid bedömningen av skickligheten, anser vi att de sakkunnigas tjänsteförslag bör vara rangordnat. Enligt vår bedömning skulle denna förändring, som bör kunna genomföras utan någon omfattande ökning av de sakkunnigas arbetsbörda, ge sjukvârdshuvudmannen ett väsentligt bättre underlag för bedömning av de sökandes medicinska skicklighet. Givetvis bör sjukvårdsstyrelsen som hittills ha frihet att välja bland samtliga sökande som uppförts på förslag och härvid ta vederbörlig hänsyn till de s.k. lokala meriterna.

Forskarutbildning och allmäntjänstgöring I skilda sammanhang har man framhållit behovet av en samordning mellan forskarutbildningen vid medicinsk fakultet och läkarnas vidareutbildning (allmäntjänstgöringen och specialistutbildningen). När det gäller allmäntjänstgöringen blir frågan om samordning med forskarutbildningen så gott som enbart aktuell för forskarstuderande i prekliniska ämnen. Den kliniska forskarutbildningen måste i normalfallet genomföras parallellt med tjänstgöring som läkare, eftersom klinisk forskning är direkt knuten till patienterna och deras vård. Detta innebär därför att forskaren som regel är legitimerad läkare. Allmäntjänstgöringen fullgörs inom ett s.k. blockförordnande. Fr.o.m. 1979 har den tidigare möjligheten att få vikariat på olika håll tillgodoräknade som delar av allmäntjänstgöringen i stort sett avskaffats. Ursprungligen var avsikten att AT-blocken normalt inte skulle förläggas till undervisningskliniker, eftersom man ansåg att dessa bör reserveras för grundutbildning och specialistutbildning. Numera förefaller synsättet i detta avseende ha ändrats, och AT-block förekommer fortfarande vid undervisningsklinikerna i viss utsträckning. För forskarstuderande i prekliniska ämnen är det av stor vikt att allmäntjänstgöringen kan fullgöras vid sjukhus på universitetsorten (dvs. normalt vid undervisningskliniker). En förutsättning för en adekvat samordning med forskarutbildningen är också att allmäntjänstgöringen kan fullgöras i etapper. Vi anser därför att AT-förordnanden även i fortsättningen bör förekomma vid undervisningsklinikerna. Även om AT-tjänsterna vid undervisningssjukhusen inte kan vara förbehållna enbart forskarstuderande, är det nödvändigt att urvalssystemet utformas så att samordningen

Kartläggning och förslag 113

mellan forskarutbildningen och allmäntjänstgöringen underlättas. En pågående forskarutbildning bör därför enligt vår mening vara en särskild merit vid urval till AT-block och tillgodoräknas som tjänsteår på motsvarande sätt som doktorsexamen. Förslagsvis bör forskarutbildningsnämnden (motsv.) vid medicinska fakulteten i förekommande fall göra en bedömning av hur långt den forskarstuderande kommit i sitt arbete (givetvis efter yttrande av institutionen). Har den studerande t.ex. fullgjort 3/4 av utbildningen bör detta motsvara tre tjänsteår. Dock bör minst hälften av forskarutbildningen ha fullgjorts för att få räknas. Att fullgöra allmäntjänstgöringen i etapper är förenat med vissa problem. Socialstyrelsen kan medge undantag från kravet att allmäntjänstgöringen skall fullgöras inom ett blockförordnande. Sådana dis- penser som i regel innebär att allmäntjänstgöringen får fullgöras i form av vikariat - relativt ges enligt uppgift sällan och huvudsakligen endast då starka sociala skäl gör att läkaren är bunden till en viss ort. Vi vill emellertid att få tjänstledighet - utan peka på möjligheten lön —— från AT-tjänsten, t.ex. för studier. Sådan ledighet torde normalt beviljas om berörd klinikchef tillstyrker. Vi anser att detta är en möjlighet som bör kunna utnyttjas för forskarstuderande i prekliniska ämnen, som har behov av att fullgöra allmäntjänstgöringen i etapper. Sådan ledighet bör i förekommande fall tas ut i skarven mellan de olika tjänstgöringsperioderna, t.ex. mellan kirurgi- och medicinperioderna. Det bör dock konstateras att tjänstledigheter under allmäntjänstgöringen medför vissa problem, både när det gäller schemaläggning av blocken och från bemanningssynpunkt för den klinik som mister en läkarresurs. När läkaren sedan återkommer vid en senare tidpunkt kan det vara svårt att bereda honom - t.ex. mediplats. Vid stora kliniker cin- och vid - torde dessa kirurgklinikerna undervisningssjukhusen problem emellertid endast bli marginella. Det bör också framhållas att det här rör sig om relativt få personer - vid det enskilda sjukhuset bara något enstaka fall.

Forskarutbildning och specialistutbildning Forskarutbildningen i kliniska ämnen kan i flertalet specialiteter med fördel samordnas med den fortsatta vidareutbildningen (specialistutbildningen). För den som fullgör specialistutbildningen vid en undervisningsklinik är detta i regel genomförbart inom ramen för antingen blockförordnande på FV-tjänst eller längre eller kortare förordnanden på tjänst som klinisk amanuens. Har forskarutbildningen ej slutförts när specialistutbildningen är avslutad, kan FV-förordnande vid undervisningsklinik förlängas under den tid som behövs för att fullfölja forskarutbildningen. Enligt socialstyrelsens anvisningar är förutsättningen för sådan förlängning att läkaren är antagen till forskarutbildning och att doktorsexamen beräknas kunna avläggas inom två år. Sjukvårdshuvudmannen skall inhämta yttrande av fakulteten. Om förlängningen i undantagsfall gäller mera än tvâ år, skall UHÄ:s yttrande inhämtas. Vi vill i detta sammanhang fästa uppmärksamheten på att det aktuella förslaget till läkarfördelningsprogram (LP 83) förutsätter att

114 Kartläggning och förslag

antalet FV-block inom de specialiserade verksamhetsområdena skall minska under de närmaste åren. Härtill kommer att principen om solidarisk läkarförsörjning torde medföra en reduktion av antalet FV-block vid undervisningssjukhus till förmån för sjukhus på andra orter. Sammantaget innebär detta en allvarlig inskränkning av rekryteringsmöjligheterna till forskarutbildning och därmed även en minskning av forskningsresurserna i klinisk medicin. Som vi påpekar på annat ställe, måste sjukvårdsplaneringen utformas med hänsyn också till forskningens behov (jfr kapitel 3.5 i vårt huvudbetänkande). Det är därför angeläget att man i det fortsatta arbetet med långsiktiga läkarfördelningsprogram beaktar effekter av det nu nämnda slaget. Det bör närmast ankomma på UHÄ, som är representerat i detta arbete, att bevaka att så sker. Inom många specialiteter betraktas forskarutbildningen i praxis som ett mer eller mindre nödvändigt komplement till specialistutbildningen, åtminstone för överlåkartjänster. Det är då angeläget att det finns praktiska möjligheter för den som fått sin specialistutbildning utanför undervisningssjukhusen att genomgå forskarutbildning efter avslutad specialistutbildning, vilket förutsätter att lämpliga läkartjänster finns vid undervisningsklinikerna. De enda tjänster vid undervisningsklinikerna som f.n. kan användas för detta syfte är de kliniska amanuenstjänsterna. Underläkartjänsterna är reserverade för AT- och FV-block och tjänsterna för specialistkompetenta läkare är fasta tjänster med tillsvidareförordnande. De kliniska amanuenstjänsterna är däremot genom sin flexibilitet — såväl i fråga om arbetsuppgifter som beträffande lönesättningen och genom att de tillsätts med tidsbegränsat förordnande synnerligen väl lämpade som forskarrekryteringstjänster. De är dock för fâ - många kliniker har bara en eller två tjänster, som måste utnyttjas även för övriga forskare vid kliniken. De nedskärningar av resurserna för grundutbildningen som nu genomförs medför dessutom att högskolorna kan tvingas dra in eller vakantsätta kliniska amanuenstjänster. Det är därför viktigt att även andra möjligheter tas till vara. 1979 tillkom en möjlighet att inrätta extra tjänster som avdelningsläkare med tidsbegränsat förordnande (högst tre år). Denna regel tillkom för att övergångsvis bereda vissa specialistkompetenta underläkare tjänster. Vi menar emellertid att tjänster av detta slag vore mycket användbara för specialistkompetenta forskarstuderande. Dock bör möjlighet ges till längre förordnandetid (förslagsvis 23 år). Vi föreslår att socialstyrelsen får i uppdrag att utreda hur många tjänster av detta slag som skulle behövas vid undervisningssjukhusen. Vi vill ifrågasätta om ej dessa tjänster bör ligga utanför de normala ramtalen i läkarfördelningsprogrammet. Förutsättningen för förordnande på sådan tjänst bör vara att läkaren antagits till forskarutbildning vid undervisningssjukhuset och att han fullgjort sin FV-tjänstgöring vid annat sjukhus än undervisningssjukhus. När det gäller finansieringen av dessa tjänster bör en regional samverkan kunna övervägas. Det bör vara ett intresse för samtliga landsting inom regionen att även läkare vid andra sjukhus än undervisningssjukhusen får reella möjligheter att fullfölja en forskarutbildning.

SOU l98|:30 Kartläggning och förslag 115

Sedan länge gäller att en avslutad forskarutbildning medför en förkortning av den obligatoriska tjänstgöringen för specialistkompetens eller allmänläkarkompetens (i regel 4-4 1/2 år) med ett halvt år. När det gäller specialistutbildningen för tandläkare har det ifrågasätts om ej denna tid borde ökas till ett helt år. Vi anser dock att den nuvarande regeln bör kvarstå oförändrad såväl för läkare som tandläkare. Dock bör bestämmelserna - som nu formellt endast gäller disputationsprov för doktorsgrad —— ändras så att det klart framgår att regeln även gäller för den som avlagt doktorsexamen.

4.10.4 Sammanfattning De förslag som vi framför i detta kapitel innebär sammanfattningsvis följande. —— även i prekliniska o Forskarutbildning ämnen - bör liksom hittills tillmätas stor vikt i meritvärderingen för läkarttjänster. o Doktorsexamen bör jämställas med fyra års tjänstgöring som läkare vid beräkning av antalet tjänsteår. Detta bör även gälla doktorsexamen i prekliniskt ämne. o För behörighet till tjänst som överläkare vid undervisningssjukhus bör doktorsexamen göras till ett krav. 0 Vid tillsättningen av fasta läkartjänster bör de sakkunniga rangordna de sökande som uppförs pâ förslag. 0 Vid ansökan till underläkartjänst för allmäntjänstgöring (AT-block) vid undervisningssjukhus bör pågående forskarutbildning vara en särskild merit. o Forskarstuderande i prekliniska ämnen bör kunna genomföra allmäntjänstgöringen i etapper genom att utnyttja möjligheten att få tjänstledighet för studier. o Antalet underläkartjänster för specialistutbildning (FV-block) vid undervisningssjukhusen måste bibehållas med hänsyn till forskarutbildningen. o Forskarstuderande i kliniska ämnen, som fullgjort sin specialistutbildning utanför undervisningssjukhuset, bör kunna få tidsbegränsat förordnande på extra tjänst som avdelningsläkare vid undervisningssjukhus. Socialstyrelsen bör utreda hur många tjänster av detta slag som behövs.

4.11 Tandläkare

4.11.1 Behörighet och meritvärdering För tandläkartjänster gäller till stora delar liknande regler om behörighet och meritvärdering som för läkare.

Ett i författningsbestämmelser fastställt krav på doktorsexamen förekommer bara för vissa lärartjänster vid högskolorna (lärare/biträdande övertandläkare och lärare/övertandläkare; se kapitel 4.5). Inom folk-

116 Kartläggning och förslag

tandvården finns inte motsvarande formella krav. Vid de specialisttandvårdspolikliniker där specialistutbildning av tandläkare .bedrivs har emellertid föreståndarna regelmässigt vetenskapliga meriter motsvarande docentkompetens, eftersom detta i praxis är förutsättningen för att nämnden för tandläkares specialistbehörighet skall godkänna kliniken som utbildningsklinik. Då övertandläkartjänsterna vid dessa kliniker tillsätts, krävs normalt vetenskaplig erfarenhet, vilket i regel torde innebära krav pâ doktorsexamen eller motsvarande kompetens. I Jönköpings läns landsting har specialistutbildningsklinikerna sammanförts till en enhet, en odontologisk institution, där man i befattningsbeskrivningarna för övertandläkartjänsterna skrivit in en skyldighet att ansvara för vid kliniken bedriven undervisning och forskning samt att själv meddela undervisning och bedriva forskning och metodutveckling inom tandvården. I konsekvens härmed krävs vid tjänstetillsättning undervisnings- och forskningserfarenhet, för flertalet tjänster dessutom docentkompetens. Här förekommer också en lönedifferentiering med hänsyn till vetenskapliga meriter: en docentkompetent övertandläkare har något högre lönetillägg för sina utbildningsuppgifter än en icke docentkompetent. Vid tillsättning av tandläkartjänster inom folktandvården gäller av socialstyrelsen fastställda anvisningar för meritvärderingen (cirkulär 1974-07-10; MF 1974: 71). Dessa är utformade på samma sätt som motsvarande anvisningar för läkartjänster och är delvis ordagrant identiska med dessa. Tjänst som tandvârdschef eller chef för poliklinik för specialisttandvård tillsätts efter sakkunniggranskning på samma sätt som läkartjänster. När det gäller befordringsgrunden skicklighet föreskriver socialstyrelsens anvisningar att samma slags meriter skall beaktas för dessa tjänster som för läkartjänster, dvs (a) klinisk skicklighet, (b) vetenskaplig skicklighet, (c) administrativ skicklighet och (d) undervisningsskicklighet. Vetenskaplig skicklighet definieras som väl vitsordat, dokumenterat forskningsarbete. Särskilt skall beaktas sådant forskningsarbete som är av betydelse för den sökta tjänstens verksamhetsområde. Vid värderingen tas hänsyn dels till vetenskapliga meriter, som t.ex. doktorsexamen, odontologie doktorsgrad och docentur, dels till annan dokumenterad verksamhet inom det vetenskapliga området. Med undervisningsskicklighet avses skicklighet och erfarenhet att planera och meddela undervisning och handledning inom ramen för grund-, vidare- och efterutbildning av tandläkare samt inom vårdyrkesutbildningen. Såväl vetenskaplig skicklighet som undervisningserfarenhet skall tillmätas särskilt stort värde vid tillsättning av övertandläkartjänst vid klinik där specialistutbildning sker. När det gäller befordringsgrunden förtjänst har tandläkarna, till skillnad från vad som gäller för bl.a. läkarna, f.n. inte rätt att tillgodoräkna tjänsteär för forskarutbildningen. Vid sammanvägningen av meriterna skall dessa bedömas i förhållande

Kartläggning och förslag 117

till den sökta tjänstens karaktär, dvs. dess odontologiska eller administrativa verksamhetsområde, typ av tjänst, tjänstens placering, dess etc. Värdet av olika meriter - t.ex. veuppgiftsinnehåll och inriktning meriter - kommer därför att variera beroende på vilken tenskapliga tjänst som söks. För specialistkompetens som tandläkare gäller liksom för läkare att forskarutbildningen medför en förkortning med ett halvt år av den obligatoriska tjänstgöringstiden (4-4 l/2 år).

4.11.2 överväganden och förslag De Odontologiska fakultetsnämnderna understryker i sina svar på vår enkät forskningens betydelse för tandvårdens utveckling och kvalitet. För den kliniskt verksamme tandläkaren ger, framhåller man, en vetenskaplig bakgrund bättre förutsättningar att bedöma kliniska rapporter och genomföra kliniska undersökningar för att förbättra vården. Redan nu gäller att vetenskaplig skicklighet är en av de faktorer som beaktas vid meritvärderingen för chefstjänster inom folktandvården. I praxis förefaller dock de vetenskapliga meriterna spela en relativt underordnad roll vid tjänstetillsättningar. Enligt Odontologiska fakultetsnämnden i Göteborg har vetenskaplig skicklighet i regel inte tillmätts samma betydelse som förtjänst eller klinisk skicklighet och sällan varit utslagsgivande vid en konkurrens. Samtliga fakultetsnämnder anser därför att forskarutbildningens meritvärde för tjänster inom folktandvården bör stärkas. Såväl fakultetsnämnderna som tandläkarförbundet och SACO/SR föreslår att man formaliserar det krav på vetenskaplig erfarenhet, som i praxis i flertalet fall tillämpas för chefstjänsterna vid de specialistkliniker där specialistutbildning av tandläkare äger rum. Också andra kliniker för specialisttandvârd har enligt bl.a. tandläkarförbundet sådana utbildningsuppgifter att doktorsexamen bör kunna övervägas som behörighetsvillkor för övertandläkartjänsterna. För chefstjänstema vid de kliniker som har ett utbildningsansvar är det även enligt vår mening naturligt att kräva en vetenskaplig bakgrund. Detta gäller inte enbart kliniker för specialistutbildning, utan även andra specialistkliniker. Bl.a. från rekryteringssynpunkt anser vi det dock tveksamt om kravet bör formaliseras så, att man i gällande författningar för in ett krav på doktorsexamen. Vi vill i stället föreslå att behörighetsvillkoret formuleras som ett krav på vetenskaplig erfarenhet. Vi föreslår att behörighetsreglerna i 5 § folktandvårdskungörelsen ändras i överensstämmelser härmed. I enkätsvaren förs också fram förslag om att forskarutbildning skall vara behörighetsvillkor för tjänst som tandvårdschef. Vi är för vår del inte beredda att föreslå ett sådant krav för dessa väsentligen administrativa tjänster. Däremot bör doktorsexamen eller motsvarande kompetens väga tungt som merit även för tjänst som tandvårdschef. Såväl fakultetsnämnderna som tandläkarförbundet anser att de sakkunniga, som skall yttra sig vid tillsättning av tjänst som tandvårdschef eller chef för poliklinik för specialisttandvård, bör åläggas att rangordna

ll8 Kartläggning och förslag

de fyra sökande som förs upp på förslag. Vi har i avsnittet om läkartjänster (kapitel 4.10) diskuterat denna fråga. Med hänvisning till de skäl som vi där anfört vill vi föreslå att de sakkunnigas förslag även när det gäller tandläkartjänster skall vara rangordnade. De faktorer som de sakkunniga skall ta hänsyn till vid sin värdering av de sökandes skicklighet för tjänsten finns ganska utförligt behandlade i socialstyrelsens ovan nämnda anvisningar för meritvärderingen. Vi anser dock att det finns skäl att i författningstexten precisera vilka meriter som bör väga tyngst. Vi föreslår därför att man i bestämmelserna i 9 § folktandvárdskungörelsen för in utbildning, skicklighet i utövningen av tandläkaryrket och âdagalagd vetenskaplig skicklighet som befordringsgrunder. Den föreslagna formuleringen överensstämmer med vad som redan gäller för läkartjänster vid de kommunala undervisningssjukhusen. Den generella regeln om tillgodoräknande av doktorsexamen som tjänstetid i statlig tjänst kommer enligt vârt förslag att gälla även för landstingskommunala och kommunala läkartjänster genom en ändring i allmänna läkarinstruktionen. Också för de tandläkartjänster i folktandvården som vi här diskuterar - tandvårdschefer och chefer för polikliniker för specialisttandvård — bör denna regel gälla. Vi föreslår att en bestämmelse om detta tas in i folktandvårdskungörelsens bestämmelser om tjänstetillsättning. Tandläkarförbundet har i sitt enkätsvar pekat på att den obligatoriska tjänstgöring som ingår i specialistutbildningen enligt nuvarande regler kan avkortas med ett halvår för den som genomgått forskarutbildning. Enligt tandläkarförbundet bör forskarutbildningen kunna medföra en avkortning av specialistutbildningen med ett år. Samma regler gäller f.n. också för läkare och veterinärer. Det är enligt vår uppfattning rimligt att forskarutbildningen medför en viss avkortning av den obligatoriska tjänstgöringstiden för specialistkompetens. Vi har dock för vår del stannat för att inte föreslå någon ändring av nuvarande principer. Dock bör regeln för tandläkare formuleras om så, att den även omfattar doktorsexamen enligt nuvarande bestämmelser. Vi har i författningsförslagen tagit hänsyn till detta. Sammanfattningsvis föreslår vi följande beträffande forskarutbildningens meritvärde för tandläkartjänster i folktandvården. o För behörighet till tjänst som övertandläkare (motsvarande) vid poliklinik för specialisttandvård bör dokumenterad erfarenvetenskaplig het krävas. o Vid tillsättning av tjänst som tandvårdschef eller chef för specialisttandpoliklinik bör de sakkunniga rangordna de sökande som uppförs på förslag. o I folktandvårdskungörelsens regler om tjänstetillsättning bör en precisering av befordringsgrunden skicklighet föras in, som bl.a. omfattar vetenskaplig skicklighet. o Vid tillsättning av chefstjänster i folktandvården bör doktorsexamen få tillgodoräknas som motsvarande fyra tjänsteår.

Kartläggning och förslag 1l9

4.12 Övrig personal inom hälso- och sjukvården

4.12.1 Nuvarande förhållanden Inom de övriga yrkesgrupperna i hälso- och sjukvården — dvs. andra än läkare och tandläkare ——finns i de flesta fall inga eller bara ett fåtal personer med doktorsexamen eller motsvarande vetenskaplig kompetens. Kartläggningen av de nuvarande förhållandena blir därför kortfattad. Endast för sjukhusfysiker finns f.n. ett krav på forskarutbildning, som dock inte ingår i de behörighetsvillkor som fastställts av socialstyrelsen, utan har tagits in i löneavtalet mellan landstingsförbundet och SACO/SR som ett villkor för inplacering i den lönegrad som gäller för sjukhusfysiker och biträdande sjukhusfysiker grupp A. Enligt avtalet krävs förutom behörighet enligt Socialstyrelsens bestämmelser filosofie licentiatexamen i radiofysik. De minimikrav för behörighet som fastställdes av dåvarande medicinalstyrelsen 1958 omfattar förutom krav pâ viss praktik enbart grundutbildning. Antalet tjänster för sjukhusfysiker uppgår f.n. totalt till ett 80-tal i landet. Vid sjukhusens klinisk-kemiska laboratorier finns tjänster som kemist och förste kemist. För dessa tjänster har inga motsvarande krav på forskarutbildning uppställts, vare sig i form av behörighetsvillkor eller i — såvitt möjligt löneavtalen. emellertid - I regel rekryteras personer med vetenskaplig kompetens till dessa tjänster. För de stora grupperna av vårdpersonal med kortare högskoleutbildning — sjuksköterskor, medicinsk assistentpersonal, Iaboratorieassistenter -— har det först i samband med högskolereformen skapats formella möjligheter att få en forskarutbildning som anknyter till yrkesutbildningen. Utvecklingen av dessa utbildningars forskningsanknytning och av utbildning som kan brygga över till forskarutbildning har nyligen påbörjats, och ännu finns knappast någon erfarenhet av doktorsexamens meritvärde vid tjänstetillsättningar. Det ingår i vårt uppdrag att försöka göra en analys av forskarutbildningens värde för arbetsuppgifter inom dessa yrkesgruppers område. Vi återkommer till den frågan i det följande. Det nu nämnda gäller även för de övriga kortare vårdutbildningarna (sjukgymnaster, arbetsterapeuter och logopeder). Inte heller för dessa grupper finns ännu någon nämnvärd erfarenhet av forskarutbildningens meritvärde på arbetsmarknaden. Villkoret för behörighet till tjänst som psykolog var tidigare filosofie licentiatexamen i psykologi. På dessa tjänster finns alltså ett relativt stort antal personer med forskarutbildning. I den nya psykologutbildningen ersattes licentiatexamen av en ny yrkesinriktad examen på mellannivå, psykologexamen, som inte är att betrakta som en forskarutbildning. De som avlagt psykologexamen har hittills endast i begränsad utsträckning gått vidare till forskarutbildning. Det är därför svårt att bedöma vilket värde en doktorsexamen i kombination med psykologexamen skulle ha på arbetsmarknaden. Enligt Sveriges psykologförbund finns det en tendens att den yrkesinriktade psykologutbildningen och yrkeserfarenhet värderas högre än en forskarutbildning. för socionomer - kuratorer m.fl. ——- I fråga om tjänster gäller vad

120 Kartläggning och förslag

som redan sagts om de kortare vårdutbildningarna. Först helt nyligen har möjligheter öppnats till forskarutbildning i sociala linjens kärnämne socialt arbete och ännu har såvitt bekant ingen doktorsexamen avlagts i detta ämne. När det gäller farmaceuter inom Apoteksbolaget AB finns forskarutbildad personal i dag på tjänster som apotekschef (6 av ca 30) och informationsapotekare (6 av 7) vid centralsjukhus och region- och undervisningssjukhus samt på vissa specialisttjänster vid Apoteksbolagets huvudkontor, där f.n. ca 15 personer har en vetenskaplig utbildning, varav 10 är farmacie doktorer. Att alla tjänster för vilka doktorsexamen är en merit f.n. inte innehas av forskarutbildade personer beror enligt Apoteksbolaget på att det inte fanns möjlighet att disputera för farmacie doktorsgrad förrän vid mitten av 1950-talet och att det först är under 1970-talet som forskarutbildade apotekare börjat söka tjänster inom apoteksväsendet.

4.12.2 överväganden och förslag

När det gäller yrkesgrupper med bakgrund i de kortare vårdutbildningarna — hit räknar vi i detta sammanhang sjuksköterskor, medicinsk assistentpersonal, laboratorieassistenter, sjukgymnaster, arbetsterapeuter — och logopeder samt socionomutbildningen är frågan om forskarutbildningens meritvärde inte i första hand en fråga om ändringar av regelsystemet för tillsättning av befintliga tjänster utan problemet gäller att skapa nya tjänster, dvs. i den existerande organisationen skilja ut sådana funktioner där en forskarutbildning är en relevant bakgrund för arbetsuppgifterna. Det är viktigt att det finns en karriärmöjlighet inom det egna yrkesområdet för — dessa kategorier. En - också i andra länder vanlig tendens tycks vara att de få personer från dessa yrkesgrupper som gått igenom en forskarutbildning i flera fall lämnat sitt ursprungliga yrke och gått över till ett annat område, i första hand läkaryrket. En av de främsta orsakerna till detta torde vara att den mer avancerade kompetens som forskarutbildningen gett inte efterfrågats inom det egna yrkesområdet. En närmare precisering av de arbetsuppgifter inom berörda yrkessektorerna, för vilka en forskarutbildning är relevant, kräver en mer ingående analys än vad vi har kunnat göra. Vi återkommer i kapitel 5 till hur en sådan analys kan göras. I svaren på vår enkät ges emellertid flera exempel på arbetsuppgifter av detta slag, som kan tjäna som utgångspunkt för det fortsatta arbetet med dessa frågor. När det gäller sjuksköterskor m.fl. pekar man på behovet av personer med vetenskaplig utbildning för utvecklingen av det praktiska vårdarbetet. Tjänster för forskarutbildad personal bör enligt Svenska hälsooch sjukvårdens tjänstemannaförbund (SHSTF) inrättas i anknytning till sjukvårdsföreståndarorganisationen eller motsvarande organisation. Till en början bör åtminstone en sådan tjänst finnas inom varje sjukvårdsregion. Också för tjänster som inte är direkt inriktade mot forskning, t.ex. ledande vårdadministrativa tjänster och tjänster som har

Kartläggning och förslag 121

anknytning till vardutvecklingsgrupp. bör enligt SHSTF forskarutbildningen fá ett ökat meritvärde. För arbetsuppgifter av detta slag skulle. framhåller medicinska fakultetsnämnden i Linköping, en mellanexamen kunna vara en lämplig bakgrund. För sjukgymnaster och arbetsterapeuter bör en forskarutbildning vara meriterande för tjänster med samordnings- och utvecklingsuppgifter. Legitimerade sjukgymnasters riksförbund papekar att en mellanexamen skulle ha stor betydelse för rekryteringen av sjukgymnaster till forskarutbildningen. För socionomcr framhaller Sveriges socionomcrs riksförbund behovet av speciella utveeklingstjâinster i socialt arbete i kommuner och landsting. inriktade pa projektledning. verksamhetsvärdering etc. För samtliga dessa kategorier gäller dock att de flesta som avlägger doktorsexamen under de närmaste aren kommer att behövas för undervisning och forskning inom lzöigskolan, säväl för lärar- och skolledartjänster vid várdskolorna och andra institutioner som för uppbyggnaden av en forskningsorganisation i dessa nya discipliner. För sjuklmsfysiker gäller redan nu i praktiken ett krav pa forskarutbildning för vissa tjänster. Vi anser att detta krav bör gälla för alla tjänster som sjukhusfysiker i självständig ställning. Arbetet inom en avdelning för sjukhusfysik vid ett större sjukhus har i stor utsträckning karaktären av avancerat utvecklings- och forskningsarbete, som kräver kunskaper frän flera discipliner och förmaga till kritisk vetenskaplig analys. Den ansvarige sjukhusfysikern medverkar också direkt i valet av bchandlings- och undersökningsmetoder för enskilda patienter. De av den dåvarande medicinalstyrclsen fastställda kompetenskraven för sjukhusfysiker fran l958 bör enligt vår mening ses över. Det nu sagda är i stora delar tillämpligt ocksa för tjänsterna som kemist vid de klinisk-kemiska laboratorierna vid sjukhusen. För tjänster som förste kemist bör. atminstone vid de större sjukhusen. doktorsexamen vara ett krav. Vi är dock tveksamma till om det är lämpligt att de centrala statliga myndigheterna utfärdar föreskrifter härom. Enligt var uppfattning bör det ligga i sjukvärdshuvudmâinnens intresse att bevaka att den önskvärda kompetensnivan upprätthalls. Vi förutsätter ocksa att frågorna uppmärksammas av vederbörande personalorganisation. När det gäller psykologyrkct kan det konstateras att den nya psykologutbildning som byggts upp under 1970-talet (dvs. utbildningen till psykologexamen) har blivit en väsentligen yrkesinriktad utbildning med svagare forskningsanknytning än förut. I viss omfattning förekommer det dock att studerande med psykologexamen gär vidare till doktorsexamen, särskilt sedan numera en forskarutbildning i tillämpad psykologi kommit till. För ittskilliga funktioner inom detta yrkesområde bör en forskarutbildning kunna ha ett betydande värde. Främst gäller detta för de forskningsinriktade psykologtjänsterna vid universitetssjukhusens psykiatriska kliniker, som har ett ansvar för undervisning och handledning både i psykologutbildningen och i andra utbildningar. Även för befattningar som chefspsykolog inom sjukvårdsorganisationen bör, som

122 Kartläggning och förslag

SACO/SR papekar. en doktorsexamen vara en merit. Psykologtjänster med inriktning pä forskning och utvecklingsarbete finns vidare vid en rad institutioner av typen arbetarskyddsfonden, arbetslivscentrum. AMS, FOA. Erica-stiftelsen m.m. Ocksâ för psykologtjänsternas del är vi tveksamma till en central statlig reglering av behörighetsvillkoren. Vi vill dock understryka att sjukvårdshuvudmännen maste uppmärksamma behovet av vetenskaplig kompetens för de nämnda funktionerna. För de statliga tjänsterna kommer de generella riktlinjer som vi föreslar angáende forskarutbildningens meritvärde att bli tillämpliga. I fräga om apoteksväsendet gäller enligt Apoteksbolaget AB att vetenskaplig kompetens är en merit för chefstjänsterna vid sjukhusapoteken vid centralsjukhus. regionsjukhus och undervisningssjukhus (ca 30 apotek). Dessa apotek har sådana arbetsuppgifter att de är jämförbara med kliniker och laboratorier vid dessa sjukhus. Vid sjukhusapoteken vid regionsjukhusen och undervisningssjukhusen finns vidare s.k. informationsapotekartjänster, i vilka ingår forskning inom läkemedelsomrâdet. Flertalet av dessa tjänster innehas av forskarutbildade apotekare. Vidare finns ett antal specialisttjänster vid Apoteksbolagets huvudkontor. där forskarutbildning är eller kan vara en betydelsefull merit. I enkätsvaren från farmaeeutiska fakultetsnämnden i Uppsala och farmacevtförbundet föreslås att doktorsexamen skall ställas upp som behörighetsvillkor för en del av dessa tjänster. Vi konstaterar för vår del att statsmakterna inte formellt kan föreskriva nägra behörighetsvillkor för tjänster vid Apoteksbolaget, eftersom detta inte är en myndighet. Det framgår dock av Apoteksbolagets yttrande att man anser att de ifragavarande tjänsterna savitt möjligt bör tillsättas med forskarutbildad personal. Vi förutsätter att denna inställning kommer att prägla Apoteksbolagets rekrytcringspraxis.

Sammanfatmingsvis innebär vara synpunkter följande.

0 För tjänster som förste sjukhusfysiker och sjukhusfysiker grupp A bör forskarutbildning vara ett behörighetsvillkor. o I fraga om tjänster som kemist och förste kemist bör sjukvârdshuvudmännen bevaka att den nödvändiga kompetensnivån upprätthålls. o Även när det gäller psykologtjänster måste sjukvårdshuvudmännen uppmärksamma behovet av vetenskaplig kompetens, bl.a. för tjänster vid undervisningsklinikerna och för chefspsykologtjänsterna. o Inom apoteksväsendet bör informationsapotekare vid regionsjukhusens apotek samt chefer för sjukhusapotek vid undervisningssjukhus. regionsjukhus och länssjukhus ha vetenskaplig bakgrund, liksom även innehavare av vissa specialisttjänstcr vid Apoteksbolagets huvudkontor. Vi förutsätter att Apoteksbolaget tar hänsyn till detta i sin rekryteringspraxis. cl fråga om yrkesgrupper med s.k. kortare várdutbildning måste en närmare analys göras av de arbetsuppgifter för vilka en forskarutbildning kan vara relevant. I texten ges ett antal exempel på funktioner av detta slag. Vi återkommer i det avslutande kapitlet till denna fråga.

Kartläggning och förslag 123

4.13 Veterinärväsendet

4.l3.l Nuvarande praxis Ett formellt krav pa forskarutbildning för behörighet till veterinärtjänster förekommer bara för lärartjänster vid Sveriges lantbruksuniversitet. För vissa tjänster (avdelningsförcstándare/professor, laborator. statsveterinär) vid lantbruksuniversitetet och statens veterinärmedicinska anstalt gäller. som redan nämnts (kapitel 3.2 och 4.6), vetenskaplig skicklighet som behörighetsvillkor. vilket i praktiken i regel torde innebära ett krav pa vetenskaplig kompetens minst motsvarande doktorsexamen. För distriktsveterinärer m.fl. veterinärer i offentlig tjänst omfattar däremot de i allmänna veterinärinstruktionen angivna behörighetsvillkoren förutom veterinärexamen och legitimation som veterinär endast krav pa viss tids tjänstgöring inom olika områden. För de nyinrättade tjänsterna som försöksdjurskonsulent vid vissa högskoleenheter har dock forskningserfarenhet angetts som befordringsgrund. Tjänsterna har härvid närmast jämställts med statsveterinärtjâinsterna vid statens veterinärmedicinska anstalt. Som merit tillgodoräknas sedan gammalt doktorsexamen eller doktorsgrad som motsvarande ett ärs tjänstetid. Några formella bestämmelser härom har emellertid inte fastställts. För de statliga tjänsterna som distriktsveterinär spelar enligt lantbruksstyrelsen befordringsgrunden förtjänst (dvs. tjänstetiden) i regel en avgörande roll, vilket innebär att forskarutbildningen kan fa en inte oväsentlig betydelse vid tillsättning av dessa tjänster. Av lantbruksstyrelsens svar pä vär enkät framgår att frågan om forskarutbildningens meritvärde nyligen diskuterats mellan företrädare för lantbruksstyrelsen, livsmedelsverket. Sveriges lantbruksuniversitet och veterinärförbundet. Efter denna överläggning har lantbruksstyrelsen beslutat att rätten att tillgodoräkna doktorsexamen som tjänstetid skall kvarstå och att en päbörjad men ej avslutad forskarutbildning efter bedömning från fall till fall skall kunna medföra tjänstetidstillägg motsvarande högst ett år. I fråga om specialistkompetens för veterinär gäller enligt lantbruksstyrelsens bestämmelser att doktorsexamen i ämne av betydelse för den sökta kompetensen får tillgodoräknas som tjänstgöring under högst sex månader av de 3 l/2 är som den obligatoriska tjänstgöringen omfattar (Lantbruksstyrelsens författningssamling 1976:8). Någon ändring av denna regel har enligt lantbruksstyrelsen inte övervägts. Enligt veterinärförbundets uppfattning värderas forskarutbildningen f.n. relativt lågt inom den offentliga arbetsmarknadssektorn för veterinär i förhållande till andra meriter (erfarenhet från klinisk verksamhet eller livsmedelshygien samt administrativa meriter). Enligt statskalendern var 1980 av 355 besatta tjänster inom distriktsveterinärorganisationen endast 8 tillsatta med veterinärer med forskarutbildning. Inom den enskilda sektorn tillsätts ofta högre befattningar inom läkemedelsindustri och livsmedelsindustri (forskningschefcr, projektledare, laboratorieehefer m.fl.) med forskarutbildad personal. Även innehavarna av forskartjänster vid Sveriges lantbruksuniversitet och. statens

124 Kartläggning och förslag

veterinärmedicinska anstalt har i regel doktorsexamen eller motsvarande kompetens.

4.13.2 évervéigarzden och förslag

Antalet veterinärer med forskarutbildning i offentlig tjänst (utanför forskningsinstittttionerna och industrins forskningslaboratorier) är f.n. påfallande litet. Det är inte osannolikt att Sveriges Veterinärförbund har rätt i sin bedömning att forskarutbildningen är lagt värderad inom denna sektor i jämförelse med meriter av annat slag. Vi anser liksom Veterinärförbundet att det finns anledning att stärka forskarutbildningens meritvärde för de statliga veterinärtjänsterna. Med hänsyn till den roll som antalet tjänsteâr spelar vid tillsättning av dessa tjänster. kommer värt generella förslag att doktorsexamen skall fâ tillgodoräknas som fyra tjänsteär för statliga tjänster (jfr kapitel 3.3) att innebära en kraftig förstärkning av de vetenskapliga meriternas värde. Vi har däremot inte funnit anledning att föreslå någon ändring av de nuvarande reglerna om tillgodoräknande av doktorsexamen som tjänstgöringstid för specialistkompetens. Motsvarande regler gäller även för läkare och tandläkare och bör inte ändras heller för dessa kategorier. Att införa ett formaliserat krav på doktorsexamen för vissa veterinärtjänstcr (utöver vad som nu gäller för tjänster inom högskolan) bedömer vi inte som meningsfullt. Men det finns en rad funktioner inom den offentliga sektorn för vilka en veterinärmedicinsk forskarutbildning bör vara en betydande merit vid bedömningen av de sökandes skicklighet för tjänsten. Veterinärförbundet har i sitt enkätsvar gett en rad exempel pâ sådana befattningar. Det gäller bl.a. tjänster av följande slag: distriktsvctcrinär övcrvetcrinär vid kontrollslakteri chefsvetcrinär inom seminverksamhet stadsveterinär länsveterinär försöksdjurskonsulent i högskolan statsinspektör veterinärråd Vi finner det ocksa för vår del angeläget att forskarutbildningen tillmäts ett större värde enligt befordringsgrunden skicklighet än vad som hittills synes ha varit regel. De generella riktlinjer angående forskarutbildningens meritvärdc som enligt vårt förslag skall utfärdas av regeringen (_ifr kapitel 3.2 i det föregående) bör kunna bidra till en högre värdering av doktorsexamen i detta avseende. I fråga om veterinärtjänster innebär våra förslag således följande. o Vid tillsättning av statliga veterinärtjänster bör doktorsexamen tillgodoräknas som fyra tjänsteår. o Den nuvarande regeln om tillgodoräknande av doktorsexamen för specialistkompetens bör kvarstå oförändrad. 0 För tjänster som distriktsveterinär och för tjänster i överordnad ställning bör forskarutbildning betraktas som en betydande merit.

Kartläggning och förslag 125

4.14 Det enskilda

näringslivet

Vårt uppdrag när det gäller kartläggning av forskarutbildningens meritviirde omfattar enligt direktiven enbart den offentliga sektorn. Vi har dock bedömt det som nödvändigt att något beröra frågan om meritvärdet av forskarutbildning inom näringslivet. i synnerhet för arbetsuppgifter i industriföretag. Vi har inte försökt göra någon mer omfattande kartläggning av attityder och praxis inom industrin, dels av tidsskäl, dels därför att denna fråga nyligen har tagits upp i andra sammanhang både av Ingenjörsvetenskapsakademien och av Sveriges civilingenjörsförbund. Vi har dock tagit initiativet till ett seminarium kring dessa frågor, som ägde rum i februari 1981. Till detta inbjöds företrädare för såväl arbetsgivare och branschorganisationer som enskilda industriföretag. (Program och deltagarförteckning återges i bilaga 4-5.) Antalet personer med forskarutbildning i industrin är f.n. tämligen litet. Någon redovisning av totalantalet personer med forskarutbildning inom industrin kan vi inte ge. eftersom den offentliga statistiken inte innehåller sådana uppgifter. Däremot har SCB publicerat uppgifter om antalet personer med olika utbildningsbakgrund som är sysselsatta med forskning och utvecklingsarbete i industrin. Av SCB:s uppgifter framgår (tabell 14.1) att antalet forskarutbildade i industrins FoU-verksamhet var drygt 800 år 1977 (en ökning med ca 100 personer sedan 1975). Antalet akademiker (personer med eftergymnasial utbildning längre än 2 år) var ca 6 300 1975 och ca 6 500 l977. Av dessa hade alltså andelen med forskarutbildning ökat något (från 11,4% till 12,7 %) mellan 1975 och 1977.

Tabell 14.1 Antal forskarutbildade (doktorsexamen, licentiatexamen) samt totalantalet personer inom industrins FoU-verksamhet

Källa: SCB. SMU 1977: 23 och 1979: 25.

126 Kartläggning och förslag

Det finns stora skillnader mellan olika branscher. De mest FoUintensiva branscherna har givetvis också de flesta personerna med forskarutbildning, men ocksä inom denna grupp är skillnaderna påfallande. Högst ligger läkemedelsindustrin. medan elektroindustri. transportmedelsindustri (dvs. bla. bil- och flygindustri) och maskinindustri, som sysselsätter ett stort antal personer inom FoU. har relativt få anställda med forskarutbildning. 1 förhållande till FoU-avdelningarnas storlek har den kemiska industrin. livsmedelsindustrin samt järn- och stälindustrin ett ganska stort antal forskarutbildade. Tendenserna framgår tydligt av tabell 14.2, som visar hur stor andel av den högskoleutbildade personalen i industrins FoU-avdelningar som har genomgått forskarutbildning.

Tabell 14.2 Andelen personer med fornlmrutbildning av totalantalet akademiker inom industrins FoU-verksamhet

Källa: Se tabell 14.1.

I ett internationellt perspektiv sysselsätter industrin i färre Sverige forskarutbildade än motsvarande företag i jämförbara industriländer. Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA) konstaterar i sin rapport om de tekniskt industriella utvecklingsproblemen i internationellt perspektiv (”Kunskap och konkurrenskraft”, IVA—Meddelandc 223, att 1979) svensk industri av traditionella skäl inte varit inriktad pâ att kräva högre utbildning och inte heller på att tillmäta den något större meritvärde. Dessutom anställer man bara i ringa omfattning personer med annan än teknisk utbildning. I de flesta andra industriländer är enligt IVA-rapporten en högre examen ofta en nödvändighet för att få arbete

SOU l98|:30 Kartläggning och förslag 127

i industrins forsknings- och utvecklingslaboratorier. Företagen i Sverige har i stort sett varit tillfredsställda med att anställa civilingenjörer och att själva vidareutbilda dem även för forsknings- och utvecklingsuppgifter. (Jfr IVA-Meddelande 219. 1979.) Orsakerna till dessa förhållanden iir flera. Ett av skålen är säkert att civilingenjörsutbildningen i Sverige traditionellt har hallit hög kvalitet. En annan orsak torde vara att doktorsexamen i regel avläggs vid ganska hög ålder: åldern spelar en betydande roll vid rekryteringen. Att doktorer ofta inte efterfrågas i industrin beror emellertid kanske främst på traditionen inom företagen: det möter ett visst psykologiskt motstånd att rekrytera medarbetare med högre utbildningsnivå än som tidigare finns representerad i företaget. Ytterligare en orsak kan vara att man inom industrin inte klart skiljer mellan den gamla. mycket omfattande doktorsgraden och den nya doktorsexamen. som närmast motsvarar den tidigare licentiatexamen. Ett skäl till att forskarutbildade inte mera aktivt söker sig till industrin i större utsträckning är troligen också att det i regel inte finns någon forskarkarriâir inom industrin: den som arbetar inom FoU-verksamhet måste ofta gå över till annat slag av verksamhet. t.ex. administration, för att kunna avancera inom företaget.

Forskarutbildningsutredningen ansåg att en av de väsentliga orsaker-

na till de forskarutbildades problem på arbetsmarknaden utanför högskolan iir att högskolans befordringssystem premierar inomvetenskapliga kvaliteter, medan arbetsmarknaden utanför högskolan i stor utsträckning söker andra egenskaper. Attityderna till de forskarutbildade på arbetsmarknaden präglas enligt utredningen i vissa fall av en skepsis, som grundas på uppfattningen att de forskarutbildades användningsområde åir begränsat genom en långt driven specialisering och ämnesmässig fördjupning i utbildningen. Många forskarutbildade betraktar det också som något av ett misslyckande att tvingas lämna högskolan och den direkt forskningsanknutna verksamhet som av tradition har hög status. (Se SOU 1977: 63 s. 2l l.) De i det föregående refererade internationella jämförelserna är hâimtade ur rapporterna från IVA:s studie om Sveriges tekniskt industriella kompetens och framtida konkurrenskraft. Under våren 1981 har IVA dessutom gjort en enkätundersökning om industrins behov av forskarutbildning, som har riktats till FoU-avdelningarna vid ett stort antal industriföretag. En preliminär redovisning av enkätsvaren gavs vid ett symposium om forskarutbildningen och industrins framtidsberedskap, som IVA:s industriforskargrupp anordnade 1981-04-01. Av enkätsvaren framgår att företag med stora FoU-avdelningar har en större andel icke högskoleutbildad personal i FoU, medan de små FoU-enheterna har förhållandevis fler medarbetare med högre utbildning. Av de företag som besvarat enkäten anser ett flertal (nära 60%) att en ökning av andelen forskarutbildad personal är önskvärd. Som skäl för detta anförs de alltmer komplexa problemen i industrin, det ökade behovet av egen kompetens i företaget och betydelsen av produktutveckling. Det framgår vidare av enkätsvaren att industriföretagens FoU-avdelningar bedömer analysförmågan som den viktigaste av de färdigheter

128 Kartläggning och förslag

som forskarutbildningen ger. medan endast hälften sa manga av enkätsvaren anger ämneskunskaperna som det mest väsentliga i forskarutbildningen. De flesta av företagen har mer eller mindre väletablerade kontakter med högskolan. tätare ju större FoU-avdelningarna är. Kontaktcrna sker antingen direkt genom uppdragsforskning. doktorandarbeten och examensarbeten. adjungerade professorer och personliga kontakter eller kanaliseras via branschforskningsorgan. För de stora FoU-avdelningarnas del är dessa kontakter ocksa en rekryteringsväg. medan de mindre är mera tveksamma till möjligheterna att rekrytera medarbetare pa denna väg. Sa langt IVA-enkäten. lnom företagen kan distinkta gränser oftast inte uppställas mellan olika formella kompetensnivaer pä det sätt som sker i en del offentlig verksamhet. Sa Lex, förekommer det att ”typiska civilingenjörstuppgilter fullgörs av gymnasieingenjörer och vice versa - liksom det är vanligt att forskningsuppgifter fullgörs av personal utan formell forskarutbildning. l regel kan man alltsa inte reservera vissa arbetsuppgifter för personer med en viss formell kompetens. En vanlig erfarenhet är dock att verksamheten inom industrin blivit mer komplicerad och krävande. vilket medfört högre kompetenskrav pa personalen. bade när det gäller teoretiska kunskaper och i fraga om praktiska färdigheter. l)et tycks vara en allmän Lippfattning att framtida expansion av produktion och sysselsättning i industrin framför allt kan väntas ske inom vad som ibland kallas kunskapsintensiva branscher. Det försprang i fråga om teknologisk niva. som svensk industri tidigare haft. har nu inhämtats av manga andra länder. l)ct bedöms pa manga hall som sannolikt att den svenska industrins konkurrensförmaga i framtiden kommer att bli ännu mer beroende av tekniska fördelar hos produkterna. En avgörande betydelse far härvid forsknings- och utvecklingsavdelningarnas förmaga att snabbt anpassa konstruktionerna till ändrade marknadsbehov och att utnyttja de möjligheter som vetenskap och teknik erbjuder. Därmed kommer skickligheten och initiativkraften inom FoU-organisationerna att växa i betydelse relativt sett. För FoUavdelningarnas förmaga att följa den tekniska utvecklingen blir det allt viktigare att det finns personal med tillräckliga djupkunskaper inom vetenskap och teknik. (Jfr [VA-Meddelande 2l9 105.) De alltmer skärpta kraven pa kunskapsintensiv produktion innebär således att behovet av högt kvalificerad personal i företagen ökar. Att tillgodose detta behov enbart genom företagsintern utbildning av personal med grundläggande högskoleutbildning är varken lämpligt eller möjligt. lndustriföretagens behov av kontakter med den forskning som bedrivs inom högskolan borde i stället göra det naturligt att i ökad Litstråickning utnyttja dessa kontakter för rekrytering av kvalificerad personal. En ökad rekrytering av forskarutbildade till industrin —— och dä inte enbart till FoU-avdelningarna utan också till andra funktioner — förutsätter dels att forskarutbildningen är anpassad till näringslivets behov. dels att industrin är medveten om vilken kompetens forskarutbildningen idag kan ge. Det är därför nödvändigt att högskolan är informerad om vilka krav industrin ställer på kvalificerad personal i olika funktioner.

Kartläggning och förslag 129

liksom det är väsentligt att informationen från högskolan till industrin om forskarutbildningens innehåll och uppläggning förbättras. Genom förbättrad information kan man förhindra uppkomsten av sådana attityder, som exemplifieras av det nyss anförda citatet från forskarutbild-

ningsutredningens betänkande och som bottnar i felaktiga föreställningar om vad forskarutbildningen syftar till. Vi vill i detta sammanhang understryka att personer med forskarutbildning bör rekryteras också till andra uppgifter inom företagen än FoU-verksamhet. Som vi redan framhållit inledningsvis bör forskarutbildningen ses som en merit även för arbetsuppgifter som inte direkt åimncsmässigt anknyter till doktorsavhandlingens För kvaliinriktning. ficerade befattningar som kräver till förmåga överblick och analys är det enligt vår mening att tillmäta naturligt forskarutbildningen ett särskilt meritvärde även i näringslivet. När det gäller den yttre organisationen av forskarutbildningen har man från många håll inom industrin ett behov uttryckt av en kortare forskarutbildning än den som krävs för doktorsexamen. Ofta efterlyses en motsvarighet till den tidigare tekniska licentiatexamen. Vi tror att den mcllanexamen i forskarutbildningen —— licentiatexamen — som vi föreslår i vårt huvudbetänkande i viss mån kan bidra till en ökad rekrytering av medarbetare med forskarutbildning i industrin, både när det gäller tekniker och i fråga om ekonomer m.fl. En inte oväsentlig faktor som kan påverka rekryteringen är att forskarna ofta tycks ha orealistiska förväntningar beträffande arbetsuppgifternas art och svårigheter att anpassa sig till produktionens krav. Detta är till stor del ett informationsproblem, som kan motverkas om forskarna redan under utbildningen får kontakt med tillämpad forskning och

utvecklingsarbete med direkt anknytning till verksamheten i industrin. Detta kan ske dels genom att de yngre forskarna engageras i uppdragsprojekt vid den egna institutionen, dels genom att doktorandarbetet knyts till ett s.k. kollektivt forskningsinstitut (branschforskningsinstitut) inom det aktuella området. Samverkan mellan högskolan och industrin i bl.a. dessa former ger i regel väsentligt förbättrade förutsättningar för de forskarutbildade att finna anställning i företagen. Allt detta förutsätter goda kontakter mellan högskolan och näringslivet. Sådana kontakter behövs på alla nivåer, från högskolestyrelsen till institutionen och den enskilde forskaren. Från högskolans sida kan en hel del ytterligare göras för att etablera och stimulera sådana kontakter och för att ge bättre information om högskolans och utbildforskning ning. Senast har forskningssamverkanskommittén (FOSAM) i sitt betänkande (SOU 1980: 46) pekat på flera åtgärder i detta syfte. Avgörande för de yngre forskarnas arbetsmöjligheter i industrin blir dock i

regel den enskilda institutionens och den enskilde forskarhandledarens näringslivskontakter. Även om diskussionen i detta avsnitt till stor del tagit sin utgångspunkt i teknisk och naturvetenskaplig forskning och forskarutbildning, är Synpunkterna till större delen tillämpliga också för andra forskningsområden med anknytning till industrin, t.ex. det ekonomiska området. Sammanfattningsvis kan våra synpunkter i detta kapitel uttryckas på

130 Kartläggning och förslag

följande sätt:

industri i Sverige innebär att En ökad satsning pa kunskapsintensiv i företagen ökar. Behovet av behovet av högt kvalificerad personal bör medföra att forskarutbildade tas i anspråk i kompetenshöjning större omfattning än hittills. En ökad av forskarutbildade förutsätter att forskarutbildrekrytering till behov. Detta förutsätter i sin tur ningen är anpassad näringslivets är informerad om de krav som industrin ställer. att högskolan Det behövs också mer och bättre information till näringslivet om den som forskarutbildningen ger. Detta torde vara en förutkompetens för en ändring av näringslivets attityd till forskarutbildade. sättning kan bidra till en ökad rekrytering av forskar- En ny mellanexamen utbildade till industrin. Kontakterna mellan högskolan och industrin har en avgörande betydclsc för rekryteringen av forskarutbildade.

sou 1981:30

5 Återstående

utredningsuppgifter

I vårt utredningsuppdrag i fråga om forskarutbildningens meritviirde ingår även frågan om meritvärdet av forskarutbildning för de studerandekategorier med icke-traditionell som fr.o.m. 1980högskoleutbildning 07-01 fatt allmän behörighet till forskarutbildning (sjuksköterskor, förskollärare m.fl.). Enligt direktiven förväntas vår innehålla en utredning analys av de arbetsuppgifter inom dessa yrkesgruppcrs omrâde där en forskarutbildning kan ha ett mcritvärdc. Direktiven tar enbart sikte som pá de grupper inte tidigare haft allmän behörighet för forskarutbildning. En analys av det i direktiven antydda slaget bör emellertid enligt vår mening omfatta även omövriga råden där hittills ingen forskarutbildning funnits, alltså alla de utbildningar som inte kunnat byggas på till doktorsexamen. Det finns ett ganska stort antal utbildningar i högskolan som omfattas av denna definition. l följande redovisas de allmänna sammanställning utbildningslinjer som omfattar 80 poäng eller mer och som saknar eller saknat forskningsanknytning. I detta bör även sammanhang vârdlärarlinjen medräknas, eftersom den bygger på en grundutbildning om minst 80 poäng.

Utbildningslinje Omfatt- Utbildningslinje Omfattning ning (poäng) (poäng) Utbildning för tekniska yrken RCd0ViSning5 Och TC Driftteknikerlinjen . . 80 Vi5i°“5“”jc- - - - 80

Fiskevårdslinjen . . . 80 Sekrctcrarlinien - - - 80

Maskinteknikerlinjen . 80 SOCWG “Him - - ~ -140 Styrmansh-njen_ _ _ _ 80 Transportadministrativa Textilingenjörslinjen. . 80 mic“ - - ~ 80

Utbildning för administrativa, Utbildning för várdyrken ekonomiska och sociala yrken Arbctsterapeuujnjen_ _ 120 Ekonomiförestándar- Hörselvårdsassistentlinjen . . . . . . 80 . . . . . linjen . 80 Förvaltningslinjen . . 140 Laboratorieassistent- Linjen för kost och linjen . . . . . .100 näringsekonomi . .100 Logopedlinjen. . . .120

132 Återstående utredningsuppgifter

Medicinska assistent- Fritidspedagoglinjen . . 100 . . . . . . 100 Förskollärarlinjen. . . 100 linjen Gymnastiklärarlinjen . 80 Oftalmologassistent- . . . . . . 80 Hemsprâkslärarlinjen . 80 linjen Hushållslärarlinjen . . 120 Operationsassistent- . . . . . . 100 Lágstadielärarlinjen . . 100 linjen . . . 100 Mellanstadielärarlinjen . 120 Receptarielinjen . . 100 Vârdlärarlinjen . . . 60 Sjukgymnastlinjcn Sjuksköterskelinjen . . 105 Sociala servicclinjen . . 100 Utbildning för kultur- Utbildning för undervis- och informationsyrken ”i’735Y’k’7 Bibliotekarielinjen . . 80 Barnavårdslärarlinjen . 120 Journalistlinjen . . . 80

l denna förteckning har de konstnärliga utbildningarna ej medtagits, och inte heller de lärarutbildningar som anknyter till dessa (musiklätextillärare). Det finns dessutom en rad lokala utrare, tcckningslärare, särskilt vid de mindre högskoleenheterna. som saknar bildningslinjer, forskningsanknytning och i regel omfattar 80-100 poäng. inom várdyrkessektorn skall enligt riksdagsbeslut slås Utbildningarna samman till fem utbildningslinjer 1982/83: Hälso- och sjukvårdslinjen (80-90 poäng), hörselvardslinjen (80 poäng), medicinska servicclinjen ej fastställt) samt sociala ser- (90 poäng), rehabiliteringslinjen (poängtal vicelinjen (vars uppläggning är under utredning). Dct är alltsa ett stort antal utbildningar och många olika yrkesområden som denna del av utredningsuppdraget gäller. I flera fall är det emellertid bara ett fåtal som berörs. De grupper som i första personer hand bör komma i fråga för en närmare analys torde vara följande: Vissa - i första hand förskollärare, lâgstadielä- (l) lärarutbildningar rare och mellanstadielâirare, men även bl.a. vårdlärare. De kortare vårdyrkesutbildningarna (sjuksköterskor, medicinsk as- (2) laboratorieassistenter, sjukgymnaster, arbetsterasistentpersonal, peuter, logopcder). (3) Soeionomutbildningarna (sociala linjen och förvaltningslinjen). om forskarutbildningens meritvärde för arbetsuppgifter inom Frågan dessa yrkesgruppcrs omrâde kan inte bedömas utan att man vet vilket slag av forskarutbildning som står öppen för de här berörda kategorierna. Hur forskningsanknytningen för dessa utbildningar skall ordnas är emellertid ännu inte på något sätt slutgiltigt löst. Detta är ett av huvudskälen till att vi inte har ansett oss ha möjlighet att inom den tillmätta tidsramen gå närmare in på denna del av utredningsuppdraget. l avsnittet om övrig personal i hälso- och sjukvården (kapitel 4.12) i har vi redogjort för några exempel -— hämtade ur svaren det föregående på vår enkät — på arbetsuppgifter för vilka en forskarutbildning kan vara relevant. Men det behövs givetvis en mer ingående analys av de berörda yrkesomrädena för att man skall kunna dra nâgra säkrare slutsatser. En bedömning av vilka arbetsuppgifter som forskarutbildningen kan meritcra för kräver bl.a. medverkan av de berörda yrkesgrupperna

Återstående utredningsuppgifter 133

och deras arbetsgivare. Så som vår kommitté varit sammansatt skulle detta förutsatt att särskilda hade fått tillkallas där dessa referensgrupper kategorier kunnat bli representerade. Vi har - bl.a. av tidsskäl — inte bedömt det som praktiskt genomförbart att klara denna del av utredningsuppdraget på ett tillfredsställande sätt parallellt med kartläggningen av forskarutbildningens meritvärde inom övriga delar av arbetsmarknaden. Frågan om meritvärdet av forskarutbildning inom dessa nya områden är så viktig och samtidigt så komplicerad, att den bör utredas i särskild ordning. Vi föreslår att det uppdras åt UHÄ att genomför en sådan utredning. Detta utredningsarbete bör enligt vår koncentreras mening till de nyss nämnda tre huvudgrupperna (lärare, vårdpersonal och socionomer). Utredningen bör omfatta två huvudfrågor:

(l) För det första måste man kartlägga den forskningsanknytning som finns eller som håller på att utvecklas för dessa utbildningar. Till vilka discipliner kan eller bör anknytningen ske? I vilken omfattning måste nya forskningsdiscipliner utvecklas eller nya organisationsmönster växa fram? (2) Den andra delen av utredningen bör omfatta en analys av nuvarande arbetsuppgifter inom de aktuella yrkesområdena, som måste ta sikte på att i den existerande organisationen identifiera sådana funktioner där en forskarutbildning är av särskilt värde för arbetsuppgifterna. I vissa fall kan det bli aktuellt att föreslå en omstrukturering av den nuvarande arbetsorganisationen för att dessa funktioner skall kunna skiljas ut på ett meningsfullt sätt.

I dessa utredningsuppgifter måste berörda myndigheter och organisationer medverka, t.ex. i en eller flera arbetsgrupper eller referensgrupper, där både de berörda utbildningarna, de aktuella och aryrkesgrupperna betsgivarna är representerade. En utredning av detta slag kan sannolikt inte resultera i förslag till bindande bestämmelser och föreskrifter, utan måste utmynna i rekommendationer. Vi tror dock att ett kartläggningsarbete som det nu skisserade kan få en stor betydelse både för utvecklingen av yrkesrollen för de berörda kategorierna och för högskolans arbete med forskningsanknytning av dessa utbildningar. Sammanfattningsvis vill vi alltså föreslå följande.

o Frågan om forskarutbildningens meritvärde för arbetsuppgifter inom områden som tidigare saknat forskningsanknytning bör utredas i särskild ordning. Vi föreslår att UHÄ får i uppdrag att svara för denna utredning. o I utredningsarbetet bör företrädare såväl för dessa utbildningar som för de berörda yrkeskategorierna och deras arbetsgivare medverka. o Utredningsarbetet bör inriktas på att dels kartlägga hur forskningsanknytningen sker eller kan ske för dessa utbildningar, dels analysera vilka funktioner i den existerande arbetsorganisationen som är av den karaktären att en forskarutbildning kan vara en nödvändig eller önskvärd kvalifikation för arbetsuppgifterna.

1 Direktiven

Bilaga

Tilläggsdirektiv till utredningen (U 1979: 10) om forskningens och

forskarutbildningens situation i den nya högskolan

Beslut vid regeringssammanträde 1980-04-24.

Departementschefen, statsrådet Wikström, anför. I prop. 1978/79: 119 om vissa frågor rörande forskning och forskarutbildning framhölls att de kunskaper som inte forskarutbildning ger bara gäller ett specifikt ämnesområde. kri- Forskarutbildning ger också tisk skolning, förmåga att förstå och kommunicera resultat av forskning och utvecklingsarbete, förmåga till självständigt arbete m.m., allt färdigheter som kan användas och vara till nytta inom områden. I många propositionen framhölls vidare att det därför kan finnas att anledning förutsättningslöst pröva om det med hänsyn till såväl värdet av genomgången forskarutbildning för tjänsten och verksamheten i fråga som stimulanseffekten på rekryteringen till forskarutbildning kan vara berättigat att för vissa typer av statliga och kommunala kräva tjänster forskarutbildning eller ge sådan utbildning särskilt meritvärde. Denna prövning måste dock beakta de allmänna strävandena inom yrkeslivet att inte ställa krav upp högre för en befattning än arbetet motiverar. Utbildningsutskottet (UbU 1978/79: 44) delade den uppfattning som förts fram i propositionen. Utskottet fann det således också motiverat att pröva om forskarutbildning bör krävas för flera och komstatliga munala tjänster än nu eller ge särskilt meritvärde. Detta kan, enligt utskottet, exempelvis gälla tjänster inom skolan och arkiv, musei- och biblioteksområdet samt inom planering och utredningsverksamhet. Utskottet erinrar om att det ankommer på regeringen eller på myndighet som regeringen utser att meddela föreskrifter om behörighet eller meritvärdering vid tillsättning av statlig och i vissa fall även kommunal tjänst. Utredningen om forskningens och forskarutbildningens situation i den nya högskolan har enligt sina direktiv till att och uppgift analysera studera de förutsättningar och villkor under vilka och forskarforskning utbildning bedrivs inom högskolan. Frågorna om meritvärdet av forskarutbildning hör nära samman med utredningens uppdrag. Utredningen bör därför också svara för en kartläggning och redovisning av nuvarande regler i fråga om värdering av forskarutbildning vid tillsättning av

offentliga tjänster. I samband därmed bör utredningen belysa hur dessa regler tillämpats

I 136 Bilaga

inom olika berörda och också hur forskarutbildning fakmyndigheter tiskt har värderats som merit vid tillsättning av olika slags tjänster. kan ha meritvärde på flera sätt. Doktorsexamen Forskarutbildning kan vara ett krav för att erhålla en viss tjänst eller den kan betraktas som en merit utan att vara nödvändig för tjänsten. Man kan också tänka sig att den som har doktorsexamen får högre lön än andra med motsvarande men lägre utbildning. En kartläggning av arbetsuppgifter meritvärde bör avse meritvärdet i alla bemärkelser. forskarutbildningens Endast för ett mindre antal tjänster fastställs behörighetskrav och regler för meritvärdering av regering och riksdag. Oftast görs den närmare preciseringen av kraven för en viss tjänst av berörd myndighet/ arbetsgivare, som också prövar olika sökandes meriter för en viss tjänst. statsmakterna har således normalt begränsade möjligheter att påverka detta. kan dock besvär anföras hos I vissa tjänstetillsättningsärenden vilket möjlighet att påverka urvalet till de regeringen, ger regeringen för - och frågan huruvida berörda tjänsterna. Lönen en viss tjänst doktorsexamen skall ge högre lön - avgörs normalt inte av regeringen För att ge en bild av vilka möjligheter t.ex. utan på myndighetsnivå. och regering har att påverka meritvärderingen av forskarutbildriksdag ningen bör kartläggningen också avse hur nuvarande regler och praxis av doktorsexamen i olika sammanhang tillkomi fråga om bedömning mit. Fr.0.m. den 1 juli 1980 kommer ändrade regler att gälla för behörighet till forskarutbildning. De innebär att stora grupper med icke-traditionell universitets/högskoleutbildning (t.ex. sjuksköterskor och förskollärare) får allmän behörighet till forskarutbildning. Utredningen bör av frågan för vilka arbetsuppgifter inom dessa yrkesgöra en analys område som det vore befogat att ge forskarutbildning meritgruppers värde. I samband med kartläggningen bör utredningen undersöka hur företrädare för såväl arbetsgivare och löntagarorganisationer som högskolan ser på meritvärdet av forskarutbildning vid tillsättning av offentliga

tjänster. Om utredningen, med hänsyn till den tidsplan för utredningsarbetet som angetts i utredningens ursprungliga direktiv, så finner nödvändigt får kartläggningen begränsas till att avse en eller flera samhällssektorer. Utredningen bör i så fall lämna förslag i fråga om dels vilket ytterligare som bör genomföras efter det att utredningen avkartläggningsarbete fortsatt kartläggningsarbete bör slutat sitt arbete, dels hur ett eventuellt organiseras. bör lägga fram de förslag den på grundval av resultatet Utredningen finner I anslutning till eventuella förslag av kartläggningen angelägna. bör redovisas antal befintliga tjänster och förnyelsetakt för de tjänstekategorier som berörs av eventuella förändringar. Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeuppdraget för utredningen om forskningens och forskarringen utvidgar utbildningens situation i den nya högskolan i enlighet med vad jag har

anfört.

Bilaga 2 Tabellmaterial

Tabell 1 Lcktorstjänstcr 1980/81 (lärare 152, 154, 156, 158, 160 samt 152/153, 154/155, 156/157, 158/159 och 160/161)

Län Tillsatta tjänster inrättade tjänster Vakanta tjänster Totalt Varav Totalt Varav till- Antal % alt.-tj. satta som ad j.tj.

Stockholms län 500 l 387 — I13 23 65 - 52 -- 13 20 Uppsala län

Källa: Uppgifter från länsskolnämnderna.

138 Bilaga 2

Tabell 2 Lektorstjänster i allmänna ämnen (lärare 152 eller 152/153) 1980/81

Län Antal Tj. med ordinarie Vakanta inrättade innehavare tjänster tjänster Totalt Varav ti11- Antal % antal satta som ad j.tj.

Stockholms län 413 303 — 110 27 55 44 -— I 1 20 Uppsala län

Källa: Se tabell 1.

sou 1981:30 2 139

Bilaga

Tabell 3 Lektorstjänstcr i ekonomiska ämnen (lärare 154 eller 154/ 155) 1980/81

Län Antal Tj. med ordinarie Vakanta inrättade innehavare tjänster tjänster Totalt Varav till- Antal % antal satta som ad j.t j.

Jönköpings

Källa: Se tabell l.

140 Bilaga 2 SOU 1981: 30

Tabell 4 Lektorstjänster i tekniska ämnen (lärare 156 eller 156/157) 1980/81

Län Antal Tj. med ordinarie Vakanta inrättade innehavare tjänster tjänster Totalt Varav till- Antal % antal satta som ad j.tj.

Stockholms län 58 57 — 1 2 6 6 - — — Uppsala län Södermanlands län 17 13 ~— 4 23 län 30 26 - 4 13 Östergötlands Jönköpings län 20 13 1 7 35 län 20 15 - - 5 25 Kronobergs

Hallands län 39 34 - 5 13 Göteborgs o. Bohus län län 25 20 - 5 20 Älvsborgs län 13 13 1 —— — Skaraborgs

Kopparbergs

Källa: Se tabell 1.

sou 1981: 30 Bilaga 2 141

Tabell 5 Lektorstjänstcr i ekonomiska och allmänna ämnen (lärare 158 eller 158/159) 1980/81

Län Antal Tj. med ordinarie Vakanta inrättade innehavare tjänster tjänster Totalt Varav till- Antal % antal satta som adj.tj.

Stockholms län 2 - Uppsala län Södermanlands län län - Östergötlands län - Jönköpings Kronobergs län - Kalmar län - Gotlands län Blekinge län

II›-III-Il›-INIIIIIIIIII_

Kristianstads län Malmöhus län Hallands län Göteborgs o. Bohus län I I | Älvsborgs län Skaraborgs län Värmlands län Örebro län Västmanlands län Kopparbergs län Gävleborgs län Västernorrlands län Jämtlands län Västerbottens län Norrbottens län

Summa .-N \l p_ UI -BN

Källa: Se tabell l.

142 Bilaga 2 sou 1981:30

Tabell 6 Lektorstjänster i tekniska och allmänna ämnen (lärare 160 eller 160/161) 1980/81

Län Antal Tj. med ordinarie Vakanta inrättade innehavare tjänster tjänster Totalt Varav till- Antal 59 :uttal satta som ad j.tj.

Stockholms län Uppsala län Södermanlands län

|~—l|..

Östergötlands län Jönköpings län Kronobergs län Kalmar län

llmlwpuhlwlll-llw

Gotlands län Blekinge län Kristianstads län Malmöhus län l | I Hallands län Göteborgs 0. Bohus län Älvsborgs län

]w|]w!]|..a|u..;A~J:sl-—|

Skaraborgs län Värmlands län Örebro län Västmanlands län Kopparbergs län län u | ba) Lo) Gävleborgs

Västernorrlands län l..

Jämtlands län

Västerbottens län ul I La) Lo)

Norrbottens län l_

Summa Is)\O 26 - 3 10

Källa: Se tabell I.

sou 1981: 30 Bilaga 2 143

Tabell 7 Lektorstjänstcr i ej specificerade ämnen (tjänstetyp oj fastställd) 1980/81

Län Antal Tj. med ordinarie Vakanta inrättade innehavare tjänster tjänster Totalt Varav till- Antal % antal satta som ad j.tj.

Stockholms län Uppsala län Södermanlands län Östergötlands län Jönköpings län Kronobergs län Kalmar län Gotlands län

INI_I_IIIIIIo«mIIIII|wINI

Blekinge län Kristianstads län

[Ni--i--iiiiiioooiiiiiimiui

Malmöhus län Hallands län l | ä Göteborgs o. Bohus län Älvsborgs län Skaraborgs län Värmlands län Örebro län Västmanlands län Kopparbergs län Gävleborgs län Västernorrlands län Jämtlands län Västerbottens län Norrbottens län

Summa l a ä

Källa: Se tabell l.

144 Bilaga 2 sou 1981:30

Tabell 8 Antal inrättade alternativtjänster (Iektors/adjunktstjiinster)

Län Tjänstetyp Totalt 152/ 154/ 156/ 158/ 160/ Antal % av 153 155 157 159 161 antalet lektorstjänstcr

Stockholms län -- l - — 1 0,2 Uppsala län - - —— ——— —— —- - Södermanlands län 12 1 1 - —— 14 17 län 11 1 - —— — 12 9 Östergötlands län 12 - 2 — —— 14 13 Jönköpings

Kopparbergs

Källa: Se tabell l.

sou 1981:30 Bilaga 2 145

Tabell 9 Lcktorstjänstcr i allmänna ämnen (lärare 152 eller 152/ 153) fördelade efter antal ämnen i tjänsten

Län Ett Två Tre Ej fast- Totalt ämne ämnen ämnen ställd antal komb. tjänster

Stockholms län 80 96 8 - 184 24 30 1 — 55 Uppsala län Södermanlands län 25 37 l - 63 län 34 49 2 — 85 Östergötlands Jönköpings län 17 53 2 3 75 län 16 20 1 - 37 Kronobergs

Blekinge län

Göteborgs o. Bohus län län 35 48 3 - 86 Älvsborgs län 23 41 - —— 64 Skaraborgs

Gävleborgs

’ Exkl. Stockholms kommun. Källa: Se tabell 1.

146 Bilaga 2 sou 1981:30

Tabell 10 Forskarutbildade lektorer och adjunkter i grundskolan och gymnasieskolan (antal tjänstgörande lärare februari 1980)

Lärare 16. Lärare 140, 148, 153, 155, 157, 159, 161, 167. ’ Lärare 152, 154, 156, 158, 160.

Källa: SCB:s lärarregister, opublicerat material.

sou 1981:30 Bilaga 2 147

Tabell ll Forskarutbildndc lektorer i gymnasieskolan (antal tjänstgörande lärare februari 1980)

Län Lektor 152 Lektor 154 Lektor 156 Lektor 158 Lektor 160 Totalt lektorer

Antal % av Antal % av Antal % av Antal % av Antal % av Antal % av

1o.utb. samtl. fo.utb.samtl_fo.utb.samtl. fo.utb.samtl. 1o.utb.samtl. fo.utb.samtl.

Stockholms län 221 94 - - 4 8 1 25 2 67 228 74

36 97 —— — 3 50 - - — — 39 89 Uppsala län län 39 98 —— — w - —~ — — — 39 71 Södermanlands län 39 85 —— H 3 12 - — —— — 42 54 Östergötlands 90 —~ — w - - - - — 35 57 Jönköpings län 35 län 15 94 — —~ 4 24 H — — ~— 19 56 Kronobergs 29 94 —~ — 2 15 - A »a »n -›-- 3| 66 Kalmar län län 7 100 -- —r »~ —— —-— —— 7 78 Gotlands län 15 94 - 1 11 ~ --— ~ -›- I6 57 Blekinge 92 -— — m ~— — — — — 36 68 Kristianstads län 36 97 l 1I 9 21 —~~ — — —~ 147 75 Malmöhus län 137 25 93 1 25 - — M -- - —- 26 63 Hallands län o. Bohus län 105 95 1 12 9 35 - -- 1 33 116 79 Göteborgs län 50 94 — — 1 5 - — I 50 52 65 Älvsborgs 34 97 ›-- —— I 8 — — —— — 35 63 Skaraborgs län län 36 90 — — 1 7 - —— l 100 38 62 Värmlands 27 90 - - 1 5 — — — — 28 54 Örebro län 39 93 — — 2 12 — -— — — 4| 66 Västmanlands lån län 33 94 -- - 1 12 — —— I 100 35 71 Kopparbergs län 31 89 - —~ 2 15 - — — — 33 66 Gävleborgs Västernorrlands län 28 76 1 50 2 10 - - - —— 3| 52

Jämtlands län 13 81 —— — — — — — — — 13 48

92 —— — —— — — — — — 22 59 Västerbottens län 22 Norrbottens län 17 50 »- — — — — —— 1 100 18 37

Summa l 069 92 4 4 46 12 1 14 7 37 1 127 67

Källa: Se tabell 10.

Tabell 12 Läkare vid undervisningssjukhus (bosatta tjänster 1980-10-01):

överläkare, biträdande överläkare och avdelningsläkarc (exkl. kombinerade

läkar-lärartjänstcr)

Totalt

Akademiska sjukhuset (175) . . . . . . . .

Uppgift ” Lasarettet i Lund och S:t Lars sjukhus. i Exkl. Akademiska sjukhuset.

Källa: Uppgifter från respektive landsting/direktion.

148 Bilaga 2 sou 1981:30

Tabell 13 Läkare vid undervisningssjukhus Samtliga verksamhetsområden. Fördelning på tjänstekategorier

Sjukhus Överläkare Biträdande överläkare Avdelningsläkare Totalt Doktors- Docent- Totalt Doktors- Docent- Totalt Doktors- Docentantal examen komp. antal examen komp. antal examen komp. Antal % Antal % Antal % Antal % Antal % Antal 9/0

Karolinska sjukhuset 38 36 95 33 87 87 73 84 67 77 132 59 45 43 33 Danderyds sjukhus 34 22 65 21 62 51 10 20 9 18 28 3 11 2 7 Södersjukhuset 37 33 89 21 57 53 10 19 3 6 29 4 14 - - Huddingcsjukhus 23 13 57 11 48 49 14 29 7 14 34 5 15 2 6 Akademiska sjukhuset (58) .. .. ..‘ .. (65) ..‘ .. ..‘ .. (52) ..‘ .. ..‘ Ulleråkers sjukhus 8 1 13 1 13 11 1 9 \O 8 225 2 Regionsjukhuset i Linköping 56 38 68 34 61 45 19 42 12 27 32 15 47 9 28 Lunds sjv-distr.’ 75 44 59 41 55 76 46 61 41 54 65 30 45 18 MAS 58,5 41,5 71 41,5 71 85 48 56 44 52 50,5 12 24 8 Sahlgrenska sjh. 49 39 80 36 73 70 47 67 41 59 32 9 28 5 16 Östra sjukhuset 28 22 79 21 75 27 18 67 15 56 24 3 13

Lillhagenssjh. 5 3 60 3 60 15 5 33 5 33 6 1 17 -l 17

Regionsjukhuset iUmeá 52 19 37 15 29 56 8 14 6 11 49 6 12 3 6

Summa 463,5 311,5 67 278,5 60 625 299 48 251 40 490,5 149 30 93 19

Uppgift saknas. ” Lasarettet i Lund och S:t Lars sjukhus. Exkl. Akademiska sjukhuset.

Källa: Se tabell 12.

Tabell 14 Läkare vid undcrvisningssjukhus‘ Samtliga tjänstekategorier. Fördelning på verksamhetsområden

Ögonsjukdomar samt öron-, näs- och halssjukdomar 1l 1,5 62 56 51 46 Psykiatriska specialiteter samt socialmedicin 175 35 20 28 16

Totalt l 473 727,5 49 602,5 41 1 I redovisningen ingår de sjukhus som upptas i tabell 12 (utom Huddinge sjukhus och Akademiska sjukhuset). Källa: Se tabell 12.

sou 1981:30 Bilaga 2 149

Tabell 15 Läkare vid vissa större sjukhus utom undervisningssjukhus (besatta tjänster 1980-10-01) Totalt (besatta tjänster 1980-10-01)

Källa: Uppgifter från berörda landsting/direktionen

150 Bilaga 2 sou 1981: 30

Tabell 16 Läkare vid vissa större sjukhus utom undervisningssjukhus Samtliga verksamhetsområden. Fördelning på tjänstekategorier

Sjukhus Överläkare Biträdande överläkare Avdelningsläkare Totalt Doktors- Docent- Totalt Doktors- Docent- Totalt Doktors- Docentantal examen komp. antal examen komp. antal examen komp. Antal % Antal% Antal 9/0 Antal % Antal°/o Antal%

Nyköpings lasarett 23 2 9 2 9 13 - —— — — I — — — —-— Jönköpings lasarett 67 10 15 10 15 15 1 7 — — 15 2 13 1 7 Eksjö-Nässjö lasarett 25 7 28 3 12 6 —- —— — — 3 —— — —— - Centrallasarettet i Växjö 41 15 37 15 37 36 - - — — 16 —— — — Kalmarlasaretl 37 9 24 3 8 29 —— — —— — 2 - —— —— — Västervikssjh. 36 4 ll 3 8 13 1 8 l 8 2 - - —— — Centralsjukhuset Kristianstad 48 18 38 16 33 30 1 3 1 3 ll - — - Malmö östra sjh. 8 - - — — 3 -— — — — — — — — Lasaretteti Helsingborg 37 20 54 19 51 44 10 23 4 9 20 l 5 —- F LasarettetiYstad 13 1 8 —— — 11 2 18 l 9 - - - - —- Länssjukhuset i Halmstad 39 ll 28 11 28 25 6 24 5 20 9 - — — - Vänersborg- Trollhättans centrallasarett 54 17 31 13 24 29 l 3 - —— 4 — — -— — Kärnsjukhuset Skövde 48 23 48 17 35 22 1 5 - - 3 - - — — Regionsjukhuset

— — — - Sundsvalls sjh. 43 17 40 16 37 26 2 8 l 4 10 Östersunds sjh. 32 9 28 4 13 ll - - - - 7 — — — — Summa 748 228 30 188 25 406 31 8 14 3 156 5 3 1 1 Källa: Se tabell 15.

Bilaga 2 151 Tabell 17 Överläkare och biträdande överläkare med doktorsexamen Samtliga verksamhetsområden. Fördelning pá sjukvårdsomráden Sjukvârdsområde Överläkare Biträdande överläkare”

Uppsala län

Jönköpings

Blekinge län

Gävleborgs län län 72 15 21 29 - - Västernorrlands Jämtlands län 33 5 15 8 2 25

‘ lnkl. professor/överläkare. - lnkl. lärare/biträdande överläkare. “ lnkl. Karolinska sjukhuset. ‘ lnkl. Akademiska sjukhuset.

Källa: Socialstyrelsens läkarregister, opublicerat material avseende år 1978.

Tabell 18 Överläkare och biträdande överläkare med doktorsexamen (motsv.) Hela landet. Fördelning på verksamhetsområden

Medicinskt verksamhets- Överläkare Biträdande överläkare område Totalt Doktorsexamen Totalt Doktorsexamen antal Antal % antal Amal %

Invärtesmedicinska 745 256 34 492 185 38 specialiteter 623 290 47 422 184 44 Kirurgiska specialiteter Medicinska service- 432 233 54 184 87 47 discipliner Ögonsjukdomar samt öron-, näs- och 219 75 34 92 40 43 halssjukdomar Psykiatriska specialiteter samt socialmedicin 269 57 21 158 25 16

2 288 911 40 1 348 521 39 Totalt

Källa: Se tabell 17.

3 rörande forskar-

Bilaga Synpunkter

meritvärde

utbildningens

av svar enkät om

Sammanfattning på utredningens

meritvärde m.m.

forskarutbildningens

Innehållsförteckning

Generella synpunkter

värde. . . . . . . . . . 154 Allmänt om forskarutbildningens Avvägningen mellan teoretiska meriter och praktisk yrkeserfaren-

. . . . . . . 157 Forskarutbildningens problem Effekter av forskarutbildningens meritvärde 158 av en höjning . 161 Löncdifferentiering

F orskarutbildningens nzeritvärde inom olika yrkessektorer

Bibliotek 164 Arkivväsendet. . . . . . 166

skolväsendet 169

. . . . 171 Högskolan m.m. . 173 Forskningsinstitutioner Svenska 174 kyrkan Rättsväsendet . 176 . . 179 Förvaltningen . 181 Hälso- och sjukvården Veterinärväsendet 185

över inkomna svar på utredningens enkät Bilaga 3:1 Förteckning om forskarutbildningens meritvärde m.m. 185

över inkomna svar . . . . . . . . . . 190 Bilaga 3:2 Översikt nr l (till vetenskapliga bibliotek, museer, arkiv Bilaga 3:3 Enkät . . . . . . . . 190 och forskningsinstitutioner) nr 2 (till direktionerna/motsv. för vissa större Bilaga 3:4 Enkät 193

Bilaga 3:5 Enkät nr 3 (allmänna synpunkter på forskarutbildmeritvärde, utsänd till vissa myndigheter och ningens . . . . . . . . . . . . 195 organisationer) Enkät nr 4 (till fakultetsnämnderna/motsv. inom hög- Bilaga 3:6 . . . . . 197 skolan)

154 Bilaga 3

Som ett led i den kartläggning av forskarutbildningens meritvärde, som utredningen enligt direktiven haft att göra, utsändes under hösten 1980 fyra olika enkäter till ett stort antal myndigheter, institutioner och organisationer, främst inom den offentliga sektorn. Innehållet i enkäterna var i huvudsak identiskt, med av den som sändes till undantag huvudmännen för ett antal större sjukhus och som enbart innefattade uppgifter om antal tillsatta läkartjänster samt under tillsättningspraxis det senaste decenniet. Resultatet av denna enkät redovisas i en tabellbilaga (bilaga 3:4). I det följande ges en sammanfattning av dc allmänna synpunkter på forskarutbildningens meritvärde som framkommit i enkätsvaren. För ett antal olika yrkessektorer refereras också de speciella synpunkter som framförts. Eftersom frågan om en mellanexamen eller annan form av etappavgång i forskarutbildningen aktualiserats i utredningsarbetet, ombads de tillfrågade myndigheterna och institutionerna också att ge sin syn på dessa frågor. Synpunkterna redovisas i bilaga 4 till vårt huvudbetänkandc (SOU 1981: 29). En förteckning över de instanser som yttrat sig ges i bilaga 3:1. I bilaga 3:2 ges en översikt över de inkomna svaren. I bilagorna 3:3-3:6 återges utredningens enkätskrivelser.

Generella synpunkter

Allmänt om värde

forskarutbildningens

I några av yttrandena menar man att en forskarutbildning är alltför specialiserad för att vara praktiskt användbar i myndighetens verksamhet. Synpunkter av detta slag framförs bl.a. av i länsstyrelserna Östergötlands, Jönköpings, Malmöhus, Västmanlands och Jämtlands län samt patentverket och Överstyrelsen för ekonomiskt försvar. Länsstyrelsen i Västmanlands län menar också att det uppstår svåra omställningsproblem då personer med forskarutbildning skall över till arbete gå utanför universiteten, vilket är bakgrunden till försikmyndigheternas tighet att anställa forskarutbildade. Även i Jämtlands län länsstyrelsen menar att forskningserfarenheten ”kan leda till svårigheter i anpassningen inom administrativa rutiner och därmed en att obenägenhet fatta snabba och klara beslut. I motsättning härtill framhålls i en rad yttranden värdet av den generella kompetens som forskarutbildningen ger. Riksrevisionsverket (RRV) understryker att den metodiska som träning forskarutbildningen ger är av stort värde för RRV. Det gäller förmågan att systematiskt samla in, bearbeta, analysera och bedöma stora material samt att testa hypoteser, söka orsakssamband och förklaringar till komplicerade skeenden. Forskarutbildning och avlagd doktorsexamen innebär, påpekar man, dessutom en dokumenterad självständighet vid hanteringen av ett problem. Forskarutbildning kan således alltid betraktas som en tillgång även för arbetsuppgifter som inte förutsätter vetenskaplig skolning. Samma uppfattning kommer till uttryck i yttrandena

Bilaga 3 155

från t.ex. skogsstyrelsen, länsstyrelsen i Örebro län samt hovrätten över Skåne och Blekinge. I fakultetsnämndernas enkätsvar är dessa synpunkter genomgående. Samhällsvetenskapliga fakultetsnämnden vid Göteborgs universitet framhåller att forskarutbildningen utöver ämneskunskaper ger ett kritiskt vetenskapligt synsätt på problem, där såväl analytiska som syntetiska färdigheter tränas. Dessa kunskaper och färdigheter bör kunna vara till nytta även utanför den rena forskningsverksamheten. Matematisk-naturvetenskapliga fakultetsnämnden vid Lunds universitet påpekar att forskarutbildningen inte bara avser att ge gedigna kunskaper inom ett specifikt ämnesområde, utan också har som mål att ge en allmänt ökad förmåga att avgränsa och formulera problemställningar, att lösa dessa rationellt samt att sammanställa, bedöma och presentera resultaten. Betydelsen av forskarutbildade medarbetare för utvecklingen av verksamheten framhålls av statens industriverk: en alltför låg andel av forskarutbildade handläggare ger, understryker man, sämre förutsättningar för metodutveckling och nytänkande över huvud taget. Liknande synpunkter framförs av länsskolnärvinderna i Kronobergs och Kalmar län samt länsstyrelsen i Örebro län. Forskarutbildningens betydelse för domstolsväsendet understryks av marknadsdomstolen och flera av hovrätterna. För hälso- och sjukvården är det enligt medicinska forskningsrådet en förutsättning för kvalitet och utveckling av verksamheten att läkare i självständig ställning har vetenskaplig utbildning och bedriver vetenskaplig verksamhet. Även landstingsförbundet understryker nödvändigheten av forskning och utvecklingsarbete inom hälsooch sjukvårdens område. De medicinska fakultetsnämnderna poängterar också vikten av att det finns_ läkare med forskningserfarenhet i sjukvårdsorganisationen. Även de Odontologiska fakultetsnämnderna framhåller att ett ökat meritvärde för forskarutbildningen skulle medföra en höjd kvalitet på den svenska offentliga tandvården. I åtskilliga av fakultetsnämndernas enkätsvar understryks behovet av en allmän höjning av forskarutbildningens meritvärde. Samhällsvetenskapliga fakultetsnämnden vid Umeå zmiversitet påpekar att frågan om forskarutbildningens meritvärde inte enbart är en fråga om dess formella meritvärde utan också i hög grad gäller frågan om utbildningen har ett reellt meritvärde grundat på de kunskaper som förvärvats under doktorandstudierna. Enligt fakultetsnämndens mening tillmäts forskarutbildningen inte tillräckligt meritvärde utanför högskoleområdet. Det är givetvis, framhåller man, ett samhällsekonomiskt slöseri att låta studerande genomgå längre kvalificerade utbildningar som inte leder till godtagbara anställningar. Humanistiska fakultetsnämnden i Umeå påpekar att samhället satsar avsevärda personella och ekonomiska resurser pâ forskarutbildningen, men samtidigt avstår från att utnyttja den härigenom skapade kompetensen genom att ge den orimligt svag konkurrenskraft. Samhället går därigenom miste om vinsterna av sina egna investeringar. Sektionsnämnderna vid humanistiska fakulteten i Göteborg menar att vad som framför allt krävs är en attitydförändring inom hela det svenska samhället till forskningen. Forskningens nyckelroll i samhället måste klargöras och konsekvenserna dras

156 Bilaga 3

därav. Samhället måste på ett konkret sätt och i helt annan utsträckning än nu markera forskarutbildningens allmänna värde.

A vvägningen mellan teoretiska meriter och praktisk yrkeserfarenhet I utredningens enkät påpekades att en höjning av forskarutbildningens meritvärde kan få effekter som i vissa sammanhang kan uppfattas som negativa. Det kan hävdas att man riskerar en övervärdering av teoretiska meriter och en motsvarande undervärdering av de praktiska erfarenheterna inom yrket, som kan medföra försämrade befordringsmöjligheter för personer utan vetenskaplig bakgrund. Några av enkätsvaren instämmer i dessa farhågor. Tjänstemännens Centralorganisation (TCO) avvisar tanken på att utvidga kravet på forskarutbildning för behörighet till vissa offentliga tjänster; detta skulle innebära olyckliga låsningar på arbetsmarknaden och motverka behovet av flexibilitet, rörlighet och rättvisa mellan med olika personer bakgrund. TCO menar att hänsyn skall tas till reella meriter, inte formella. Med reella meriter avser TCO kunskaper som kan ha förvärvats på olika sätt och är relevanta i förhållande till de aktuella arbetsuppgifterna. Landsorganisationen (LO) ställer sig avvisande till att generellt ett meritvärde ge forskarutbildningen som är högre än idag, men ser det som värdefullt om fler personer med forskarutbildning blir verksamma inom både statsförvaltningen och näringslivet. Även Sveriges lärarförbuiztl (SL) uttrycker farhågor för att en höjning av forskarutbildningens mcritvärde kan få till effekt att nödvändiga praktiska erfarenheter ncgligeras i jämförelse med teoretiska meriter. I kombination med praktisk yrkeserfarenhet är dock givetvis teoretiska gedigna meriter en fördel. Länsskolnämnden i Kalmar län anser dock att risken för övervärdering av teoretiska meriter är obetydlig. Flera instanser menar att den meritvärdering som f.n. tillämpas innebär en lämplig avvägning, t.ex. socialstyrelsen, Iandstingsförbundet och Lärarnas riksförbund (LR). I fakultetsnämndernas yttranden framhålls i manga fall att de senaste decenniernas utveckling har medfört att teoretiska meriter har kommit att värderas alltför lågt. Också vetenskapsakademien menar att det i dagens samhälle finns en tendens att övervärdera allmän orientering i förhållande till fördjupade studier och erfarenhet av vetenskaplig metodik och kritik. Akademien anser att det är ett samhällsintresse att den allmänna utbildningsnivån höjs och menar att det minskade intresset för vetenskaplig utbildning är en stor fara för Sveriges konkurrenskraft. Statens livsmedelsverk anser att man har fått en överbetoning av tjänsteårens betydelse” både vid tillsättning av tjänster och vid lönesättning; meritering för högre tjänster bör inte kunna erhållas enbart genom många tjänsteâr. För en ökad tyngd åt teoretiska meriter uttalar sig också Iänsskolnämnden i Kalmar län, Gotlands fornsal, svenskt visarkiv samt Iandsarkiven i Vadstena och Lund. I flera enkätsvar pekar man på att det kan finnas att samanledning manföra vissa specialistfunktioner inom offentlig verksamhet till särskilda tjänster till vilka forskarutbildad personal rekryteras. LO, som anser att de statliga myndigheterna inte själva bör bedriva forskning,

SOU 1981: 30 Bilaga 3 157

menar dock att myndigheterna hos sig bör ha personal som kan följa och bevaka forskning samt leda den utvecklingsverksamhet som finns inom varje myndighets kompetensområde. Man bör också kunna följa upp reformer och tillämpa forskningsresultat. Det kan därför enligt LO finnas skäl för att i större utsträckning än idag inrätta tjänster för detta till vilka man rekryterar forskarutbildad personal. Motsvarande synpunkter framförs också från högskolehåll: fysiska avdelningen vid Göteborgs universitet och Chalmers tekniska högskola påpekar att statliga och kommunala förvaltningar i dag tvingas att fullständigare än förr utreda tänkbara konsekvenser av olika handlingsalternativ. En höjning av den egna vetenskapliga kompetensen inom statlig och kommunal verksamhet är enligt avdelningsnämnden en nödvändig förutsättning för att förvaltningarna skall kunna lösa sina uppgifter på ett acceptabelt sätt. Samhällsvetenskapliga fakultetsnämnden i Uppsala menar att många av de utrednings- och forskningsuppgifter, som görs i olika myndigheters regi men f.n. förläggs till högskoleinstitutioner, borde motivera särskilda utrednings- och forskningstjänster hos myndigheterna. Även Centra/organisationen SACO/SR ger uttryck för liknande tankar: en väg att skapa lämpliga tjänster kan enligt SACO/SR vara att strukturera om arbetsuppgifterna på chefsplanet i många myndigheter, så att specialistfunktionerna renodlas och sammanförs. Det är dock enligt SACO/SR tveksamt om sådana omstruktureringar alltid skulle svara mot verksamhetens behov. Redan nu är det i många fall svårt att rekrytera personal till chefsbefattningar, eftersom de anses alltför administrativt belastade och ger för litet utrymme för yrkeskunnande. Flera myndigheter menar däremot att behovet av forskarutbildad personal är litet, eftersom erforderlig specialistkompetens vid behov kan skaffas på konsultbasis från forskningsinstitutioner, högskolor etc. Synpunkter av detta slag framförs av försvarets materielverk, sjöfartsverket, luftfartsverket samt flera länsstyrelser.

F orskarutbildningens problem Många enkätsvar ger uttryck för oro över den vikande rekryteringen till forskarutbildningen. Forskningsrådsnämnden (FRN) konstaterar att rekryteringen till forskarutbildningen i dag inom många områden är oroväckande låg och effektiviteten inom utbildningen av många tecken att döma för dålig. Fakultetsnämnden vid tekniska högskolan i Stockholm (KTH) konstaterar att forskarutbildningen är ineffektiv, doktorandernas aktivitet är låg, studietiderna är långa och antalet examinerade har ej ökat trots att antalet inskrivna stigit markant. Även i de övriga fakultetsnämndernas yttranden finns många exempel på oro över den svaga rekryteringen och den dåliga genomströmningen i forskarutbildningen. Mot bakgrund av de akuta problemen är det enligt FRN naturligt att söka öka forskarutbildningens attraktivitet på olika sätt. En av de rimliga vägarna är att höja forskarutbildningens meritvärde inom den offentliga sektorn för att därigenom få ett breddat och kvalitativt gott urval av sökande till forskarutbildning. Det är, menar FRN,

158 Bilaga 3

angeläget att den enskilde forskarstuderanden kan känna någorlunda säkerhet för att en genomgången forskarutbildning, som inte leder till tjänst i högskolan, kan leda vidare till en rimligt stor arbetsmarknad där forskarutbildningen inte upplevs som undervärderad. Vetenskapsakademien anser att förutsättningen för en förbättring i fråga om intresset för vetenskaplig utbildning är att man accepterar meritvärdet av sådan utbildning och ger den som genomgår den en rimlig ekonomisk kompensation. Liknande synpunkter framförs av flertalet fakultetsnämnden Även SACO/SR, som menar att den minskade av forstillströmningen karstuderande iir cn farlig utveckling både med hänsyn till den allmänna utbildningsstandarden och den samhällsekonomiska utvecklingen, menar att arbetsmarknaden för forskarstuderande har den avgörande betydelsen för denna utveckling. I en del enkätsvar bedömer man cn höjning av meritvärdet som en olämplig åtgärd. TCO anser att detta är en felaktig väg att gå för att öka rekryteringen av forskarstuderande till vissa slag av forskarutbildning. LO anser också att andra åtgärder sannolikt är mer verksamma för att lösa problemen med bristande till forskarrekrytering utbildningen. Domänverket vänder sig mot att ge forskarutbildningen någon form av konstruerat meritvärde i förhållande till andra meriter vid tjänstetillsättningar. Svenska träforskningsinstitutet anser att förändringar avseende meriteringskrav är en pseudoátgärd. Forskarutbildningen är i behov av förbättring men åtgärder av detta slag rör inte de väsentliga problemställningarna. STU understryker att det bör vara efterfrågan på forskarutbildningen och dess innehåll och värde för arbetsuppgifterna som avgör rekryteringen, inte en forskarutbildning i sig oavsett innehåll. Även naturvetenskapliga forskningsrådet (NFR) ställer sig tveksamt till något slags allmän behörighet förvärvad genom doktorsexamen i vilket ämne som helst. Likartade framförs synpunkter också från en del håll inom högskolan. Tekniska fakultetsnämnden vid högskolan i Luleå anser att forskarutbildningens meritvärde inte bör ökas genom någon indexuppräkning utan genom ökad kvalitet på och bättre information om utbildningen. Även professorskollegiet vid handelshägskolan i Stockholm understryker att kvaliteten på forskarutbildningen är väsentligare än det formella meritvärdet. Tekniska fakultetsnämnden vid Lunds universitet anser att åtgärder för att höja forskarutbildningens formella meritvärde endast kan genomföras i mycket begränsad omfattning och bara inom den offentliga sektorn. De ger därför knappast någon märkbar effekt för den tekniska forskarutbildningen. I stället måste andra åtgärder vidtas. Förutsättningen för en förbättrad rekrytering är enligt fakultetsnämnden radikalt förbättrade studieförhållanden, dvs. studiefinansiering, handledningsresurser, tillgång till laboratorier, utrustning, resemöjligheter etc. Samhällsvetenskapliga fakultetsnämnden vid Lunds universitet pekar också på behovet av förbättrad och bättre handledning studiefinansieringsmöjligheter, om en stimulerande och produktiv forskningsmiljö skall kunna bibehâllas och utvecklas. Även forskarutbildningsnämnden vid Sveriges lantbruksuniversitet påpekar att en höjning av utbildningens meritvärde måste kombineras med en förbättring av

Bilaga 3 159

studiefinansieringen och en förbättrad handledning. Enligt TCO är det enda sättet att lösa rekryteringsproblemen att ordna studierimliga finansieringen. TCO hänvisar till sitt i andra sammanhang framförda krav särskilda forskarutbildningstjänster. TCO påpekar också att på för av rekryteringsbehovet måste vara beutgångspunkten bedömning hovet av forskarutbildade. Frågan om dimensionering av forskarutbildningen krâiver därför enligt TCO en snar lösning. I åtskilliga enkätsvar framhåller man behovet av förbättrad information om forskarutbildningen. Fakultetsnämnden vid KTH påpekar att måste få bättre möjligheter att konkurrera med näringshögskolan livet om de för doktorandstudier bäst lämpade. Ett sätt att höja forskarmeritvärde kan vara att ge näringslivet bättre information utbildningens om vad doktorandstudier innebär, undanröja existerande tvivel på doktorernas användbarhet och påvisa de möjligheter till förnyelse av kunoch kompetens inom företagen som en anställning av forskarskaper utbildad kan behövs kort sagt en marknadsföring av personal ge. Det doktorsexamen inom vissa branscher. Även tekniska fakultetsnämnden vid högskolan i Luleå anser att en bättre information om doktorandens kan motverka den skepsis mot forskarvetenskapliga metodskolning utbildade som man ofta spårar bland företagen. Motsvarande synpunkter framförs också av matematisk-naturvetenskapliga fakultetsnämnden i de samhällsvetenskapliga fakultetsnämnderna i Stockholm och Uppsala, Umeå samt humanistiska fakultetsnämnden i Lund. Även Sveriges civilanser det viktigt att väcka ett större medvetande hos ingenjörsförbund avnämarna om den betydelse för teknisk och industriell utveckling som har. Särskilt detta inom den en rekrytering av forskarutbildade gäller enskilda sektorn.

Effekter av en höjning av forskarutbildningens meritvärde

Från många håll påpekas att osäkerheten om meritvärdet är en av de väsentligaste orsakerna till den minskade rekryteringen till forskarutbildningen. Särskilt i fakultetsnämndernas yttranden är denna syngenomgående. Biologisk-geovetenskapliga sektionsnämnden vid punkt Göteborgs universitet framhåller att den katastrofala nedgången i antalet forskarstuderande till stor del har sin grund i att det inte egentligen finns något som man direkt behöver en doktorsexamen för. Flera av de juridiska fakultetsnämnderna menar att domstolarnas mycket svaga uppav forskarutbildningen är en av huvudorsakerna till den nuskattning varande krisen i forskarutbildningen vid juridisk fakultet. Flera instanser utanför högskoleorganisationen ger uttryck för samma Styrelsen för u-Iandsforskning har konstaterat att intresset uppfattning. för forskarutbildning på u-landsrelaterade områden minskat bl.a. på av osäkerhet kring meriteringsvärdet av en sådan inriktning. grund Hovrätten över Skåne och Blekinge anser det mycket angeläget att forskarutbildningens meritvärde i domstolsväsendet ökas, primärt i syfte att få ett bättre urval av forskarstuderande till de juridiska fakulteterna. Hovrätten för övre Norrland understryker att fasta normer för meritvärdet bör uppställas, så att den som överväger att ägna sig åt veten-

160 Bilaga 3

skaplig forskning vet att tiden inte är bortkastad från meritsynpunkt. I flera enkätsvar hävdas att det meritvärdet låga i förening med arbetsmarknadsläget har medfört en negativ selektion till forskarutbildningen. Statens pris- och kartellnämnd pekar t.ex. för på ”risken att den arbetsmarknadssituation, som tidvis rått under senare kan år, ha lett till att det inte enbart är de mest kvalificerade bland de examinerade med akademisk grundutbildning som valt att fortsätta sina studier. Hovrätten över Skåne och Blekinge att det inte alltid påpekar torde vara de mest forskningsbegåvade som söker forskarutbildsig till ningen. Motsvarande synpunkter framförs av samhällsvetenskapliga fakultetsnämnden i Lund, matematisk-naturvetenskapliga fakultetsnämnden i Göteborg samt forskarutbildningsnämnden vid Sveriges lantbruksuniversitet. Av fakultetsnämndernas enkätsvar att man inom framgår högskolan bedömer att ett ökat meritvärde för doktorsexamen skulle ge en rad positiva effekter för forskningen och Fakultetsforskarutbildningen. nämnden vid CTH anser att man kan räkna med en ökad tillströmning av forskarstuderande, vilket i sin tur leder till en mer aktiv forskningsoch forskarutbildningsmiljö. Produktionen av forskningsresultat ökar, eftersom de forskarstuderande står för en stor del av produktionen. Det iir troligt att nya kategorier av forskarstuderande tillkommer. Andelen målmedvetna forskare ökar och utbildningstiden blir kortare genom doktorandernas ökade motivation. Utbildningen kan förbättras genom att större krav automatiskt ställs på forskarutbildningens uppläggning och organisation. En ökad efterfrågan kan enligt CTH också innebära att högskolan får svårt att hålla kvar en del kompetenta forskare. Även om detta kortsiktigt skapar problem, är det i ett större en perspektiv positiv effekt, eftersom en hög genomströmning bidrar till vitaliteten i forskningen. En ökad efterfrågan kan också innebära behov av att mera marknadsanpassa doktorsexamen, t.ex. att tillgodose önskemål om bredare kompetens eller om prioritering av eftersökta ämnesområden.

Matematisk-naturvetenskapliga fakultetsnämnden i Uppsala anser att ett ökat meritvärde för doktorsexamen skulle arbetsmarkge en säkrare nad och ett större ekonomiskt utbyte av forskarutbildningen för individen. Detta medför en bättre -- både rekrytering bättre urval vid rekrytering och att fler kan rekryteras - bättre arbetsvillkor (även för handledarna) och färre studieavbrott. Kvaliteten på doktorerna blir högre, och därmed ökar doktorsexamens meritvärde, vilket i sin tur ger en ännu bättre rekrytering. Liknande framförs också av synpunkter matematisk-naturvetenskapliga fakultetens sektionsnämnder i Stockholm och ett flertal övriga fakultetsnämnden

Fakultetsnämnden vid CTH påpekar att industrin och den enskilda sektorn i övrigt inte kan pâtvingas doktorsexamen som kompetensvillkor. Fakultetsnämnden understryker dock att det är för angeläget industrin att tänka efter i denna fråga. I många konkurrentländer, t.ex. USA, Västtyskland och Schweiz, är efterfrågan pá doktorer inom den enskilda sektorn stor. Fakultetsnämnden påpekar också att om doktorsexamen införs som kompetenskrav för fler offentliga kan detta tjänster, förväntas få effekter även inom det enskilda näringslivet.

Bilaga 3 161

Lönedifferentiering I utredningens direktiv påpekas att forskarutbildning kan ha meritvärde på flera sätt. Meritvärdet kan bl.a. innebära att den som har doktorsexamen får högre lön än andra med motsvarande arbetsuppgifter men lägre utbildning. I enkäterna togs därför in en fråga om forskarutbildning som lönedifferentierande faktor. Många av de instanser utanför högskoleorganisationen, som uttalat sig i denna fråga, ställer sig tveksamma eller avvisande till löneskillnader som baseras uteslutande på utbildning. I många fall framhåller man att lönesättningen måste grundas på arbetsuppgifternas karaktär och svårighetsgrad och att forskarutbildningen endast utgör en del av individens samlade kompetens; en doktorsexamen utgör dessutom inte i sig cn garanti för större reell kompetens. De enkätsvar som talar för att forskarutbildningen bör medföra en högre lönesättning framhåller i regel att i de arbetsuppgifter för vilka forskarutbildningen är relevant ger doktorsexamen också en högre reell kompetens för arbetet. Av löntagarorganisationerna har LO inte explicit uttalat sig om lönesättning. TCO understryker att det är arbetsinnehållet, dvs. såväl typen av arbetsuppgifter som deras svårighetsgrad, som bör vara utgångspunkten vid tjänstetillsättning och lönesättning. SACO/SR anser att lönesättningen är av stor betydelse för att förbättra doktorsexamens meritvärde. En forskarutbildning bör enligt SACO/SR ge en högre lönesättning än grundexamen under förutsättning att doktorsexamen är adekvat för arbetet. Den högre lönesättningen, som bör gälla för både rekryteringstjänster och högre tjänster, bör regleras i ett centralt kollektivavtal. Den kan antingen ges formen av högre löneklassplacering (tjänstetidstillgodoräkning), lönegradsplacering eller särskilt lönetillägg. SA C0/ SR-S har i en särskild skrivelse, i vilken formerna för detta diskuteras närmare, ställt sig positiv till en kollektivavtalsreglering av frågan om en högre lönesättning för forskarutbildade. I skrivelsen nämns att SACO/SR-S i årets avtalsrörelse yrkat att en särskild arbetsgrupp inrättas för att närmare studera möjliga tekniska lösningar samt lägga fram förslag till åtgärder. Också bland SACO/SR:s medlemsförbund är flertalet positiva till en viss lönedifferentiering med utgångspunkt i forskarutbildning; klart avvisande är endast Svenska kyrkans personalförbund samt Arkitektförbundet. Svenska hälso- och sjukvårdens tjänstemannaförbund (SHSTF) inom TCO finner det rimligt att innehavare av tjänst där forskarutbildad har företräde får högre lön om han avlagt doktorsexamen. Inom bibliotekssektorn konstaterar flertalet enkätsvar att en vetenskaplig utbildning f.n. inte i sig medför högre lönesättning. Vid Uppsala universitetsbibliotek medför dock doktorsexamen högre lönegradsplacering på tjänst som biblioteksassistent (dvs. tjänster i högst lönegrad F 8). Lunds universitetsbibliotek konstaterar att forskarutbildningen torde kunna tillmätas visst värde vid inplacering i lönegrad i högstlönetjänster. Delegationen för vetenskaplig och teknisk informationsförsörining

162 3

Bilaga

(DFI) anser det inte självklart att endast forskarutbildning skall motivera en högre lönesättning; lönesättningen bör grundas på en total avvägning av tjänstens innehåll. Sveriges lantbruksuniversitets bibliotek menar att hänsyn bör tas till utbildningens vikt och betydelse för den aktuella tjänsten, medan KTHts bibliotek menar att det aldrig kan vara motiverat att doktorsexamen i sig skall medföra högre lön, utan det är arbetsinsatsen som skall honoreras. Karolinska institutets bibliotek och informationscentra! (KIBIC) framhåller däremot att det från rekryteringssynpunkt och för att höja organisationens allmänna kompetens vore önskvärt med ett system som mer allmänt gjorde det möjligt att ge lönetillägg till personer med forskarutbildning. Ett sådant lönetillägg bör dock ej ges utan hänsyn till arbetsuppgifter och/eller ämnesinriktning, utan bör endast förekomma för vissa befattningar och inom ämnesområden av intresse för institutionen. Även för museiområdet gäller att forskarutbildning ej automatiskt medför högre lönesättning. De statliga museerna uppger dock i flera fall att hänsyn tas till doktorsexamen vid inplacering i lönegrad. Vid de kommunala museerna gäller detta enbart tjänsterna som landsantikvarie/liinsmuseichef, för vilka enligt gällande avtal krävs vetenskaplig kompetens utöver grundexamen för inplacering i angiven lönegrad. Inom arkivväsendet är samtliga enkätsvar negativa till tanken på lönedifferentiering med hänsyn till forskarutbildning, även om samtidigt flertalet framhåller vikten av att forskarutbildad personal finns inom denna sektor. Riksarkivet finner det ej motiverat att den som har doktorsexamen får högre lön än andra med motsvarande arbetsuppgifter. På liknande sätt uttrycker sig arkivet för ljud och bild, ormamnsarkivet i Uppsala, dialekt- och ortnamnsarkivet i Göteborg, krigsarkivet, landsarkiven i Uppsala, Vadstena, Visby och Härnösand samt Göteborgs stadsarkiv. Bland statliga forskningsinstitutioner och andra myndigheter med forskningsuppgifter är meningarna delade. Statens livsmedelsverk anser att doktorsexamen motiverar högre lön när arbetet har forskningseller undersökningskaraktär och kräver självständig planering och självständigt genomförande. Statens rättskemiska laboratorium finner det rimligt att den som har forskarutbildning, och därmed bättre kan förväntas fullgöra sina forskningsuppgifter, ocksâ får en högre lön än den som saknar sådan utbildning. Liknande synpunkter framförs av institutet för vatten- och Iuftvârdsforskning och arbetarskyddsstyrelsen. Högre lönesättning för personer med forskarutbildning tillämpas också av forskningsinstitutet för atomfysik, institutet för social forskning, statens bakteriologiska laboratorium, statens institut för byggnadsforskning m.fl. Andra myndigheter — t.ex. FOA, statens geotekniska institut, statens utsädeskontroll samt lantmäteriverket —— anser att det är den anställdes samlade kompetens och prestationer som skall vara avgörande vid lönesättningen. Statens skeppsprovningsanstalt anser att forskarutbildningen vid lönesättningen kan betraktas som likvärdig med motsvarande period yrkesverksamhet.

Bilaga 3 163

För skolväsendets del konstaterar flertalet enkätsvar att nuvarande lönebestämmelser innebär att forskarutbildning medför högre lön. Länsskolnämnden i Norrbotten finner de nuvarande löneskillnaderna rimliga. Länsskolnämnden i Kalmar anser att en forskarutbildning alltid bör medföra en högre lön med hänsyn till de ekonomiska uppoffringar som en forskarutbildning medför. Endast länsskolnämnden i Östergötland anser att det inte bör förekomma cn särskild lönesättning för befattningshavare inom skolan som har forskningscrfarenhet. I fråga om hälso- och sjukvården anser landstingsförbundet att lönesystemet och tjänsteorganisationen måste ta sin utgångspunkt i arbetsuppgifterna. Den sotn anställs på en tjänst har därmed bedömts besitta tillräcklig kompetens, och det är inte önskvärt att särskilt värdera en enskild del av kompetensen. Inte heller medicinska forskningsrådet finner det lämpligt med särskild lönesättning för doktorsexamen. Sveriges läkarförlzund påpekar att en löncdifferentiering beroende på vetenskaplig kompetens f.n. endast förekommer på vissa statliga läkartjänster. Enligt förbundet bör doktorsexamen medföra högre lön för underläkartjänster vid bâde kommunala och statliga sjukvårdsinrättningar. De medicinska fakultetsnämnderna menar också att vissa löneskillnader är befogade. Beträffande domstolsväsendct anser såväl donzstolsverket som flertalet domstolar att forskarutbildning inte bör utgöra grund för högre lönesättning. I några svar påpekas dessutom att râdmän och hovrättsråd, vilka är de normala sluttjänsterna inom domarkarriären, har högre lön än professorer och att det därför knappast finns anledning till differentiering pâ den nivån. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet anser att forskarutbildningen bör påverka lönesättningen såtillvida att doktorsexamen får motsvara fyra firs statlig tjänst vid inplacering i löneklasser och befordringsgângar. Samma förslag framförs av fakultetsnämnden i Uppsala. Uppsalafakulteten påpekar också att lönerna för forskartjänster inom högskolan är föga konkurrenskraftiga i jämförelse med löneläget såväl på den statliga domarbanan som inom den enskilda sektorn. För tjänster inom Svenska kyrkan iir samtliga enkätsvar negativa eller tveksamma till tanken på lönedifferentiering. Biskopsmötet anser att en sådan ordning inte är att eftersträva. Att ge den som har doktorsexamen högre lön än andra med motsvarande arbete men lägre utbildning skulle enligt biskopsmötet strida mot grundtankar i det budskap som kyrkan har att förkunna En liknande tveksamhet uttrycks av Svenska kyrkans utbildningsnämnd, Svenska kyrkans personalförburtd och teologiska fakultetsnämnden i Uppsala. Inom den statliga förvaltningen i övrigt menar flertalet av de myndigheter som uttalat sig att forskarutbildningen i sig inte motiverar högre lön. Detta gäller t.ex. försvarets materielverk, luftfartsverket, kommerskollegium, statens invandrarverk samt flertalet länsstyrelser. Skogsstyrelsen anser dock att det inom vissa områden finns motiv för en högre lönesättning. Inom skogsvårdsorganisationen gäller detta tjänster för vilka vetenskaplig erfarenhet är av speciellt värde. Enligt prisoch kartellnämnden bör lönegradsplacering ske med hänsyn till samtliga

164 Bilaga 3

meriter som är relevanta för ifrågavarande arbetsuppgifter. Även naturvårdsverket anser att en forskarutbildning i vissa fall” kan vara en tillgång som motiverar en högre lön.

Forskarutbildningens mcritvärde inom olika yrkessektorer

Bibliotek De vetenskapliga biblioteken framhåller genomgående att den vetenskapliga meriteringen numera spelar väsentligt mindre roll vid rekryteringen än tidigare. Tendensen har, påpekar Uppsala universitetsbibliotek, gått från vetenskaplig meritering till en professionalisering av biblioteksyrkct med tyngdpunkt lagd på särskild yrkesutbildning och inom yrket visad duglighet. Befattningshavarna ses alltmer som informationsspecialister. Lunds universitetsbibliotek konstaterar att ett universitetsbiblioteks karaktär av lärt verk är på väg att försvinna. Arbetsrutinerna är idag sådana, att stor vikt bör fästas vid grundläggande examen, allmän yrkeserfarenhet, förmåga till arbetsledning, administrativa kunskaper m.m. I allt mindre grad kan sökande till bibliotekariebefattningar redovisa meriter i form av vetenskapliga och bibliografiska skrifter, vilket är en beklaglig utveckling, även om betydelsen av annan meritering är stor. Kungliga biblioteket (KB) konstaterar att de senare årens utveckling innebär påtagliga risker för att behovet av rekrytering av personer med högre akademisk utbildning kommer i skymundan. För att biblioteket som kulturinstitution och serviceinstitution för forskningen skall fungera är det nödvändigt med personal som har egna erfarenheter av forskningsarbete. En långsiktig kompetensuppbyggnad genom ökad rekrytcring av personer med sådan bakgrund kan i och för sig åstadkommas på olika sätt (behörighetsföreskrifter, meritvärdering). När det gäller vissa specialistfunktioner kan enligt KB en tänkbar modell vara att inrätta kvalificerade konsulttjänster (forskningsbibliotekarie”), till vilka personer med forskarutbildning på adekvata områden kan knytas. Även delegationen för vetenskaplig och teknisk informationsförsörining (DFI) noterar att under senare år forskarutbildning tillmätts mindre betydelse vid tjänstetillsättningar vid de vetenskapliga biblioteken, vilket på sikt kan bli ett allvarligt problem. Erfarenhet av forskningsverksamliet bör enligt DFI tillmätas betydelse när det gäller att tillgodose forskningens krav på vetenskaplig information. Det bör därför för vissa högre tjänster vid de vetenskapliga biblioteken vara naturligt att forskarutbildningen har ett uttalat meritvärde. Detta bör i så fall även gälla tjänster vid vetenskapliga bibliotek utanför högskoleorganisationen. Sveriges allmänna biblioteksförening (SAB) anser dock ej att man bör införa generella formella kompetenskrav. Det är enligt SAB nödvändigt att tyngdpunkten vid rekrytering även i framtiden ligger på särskild utbildning inom yrket och praktisk yrkeserfarenhet. De vetenskapliga biblioteken bör även i framtiden bibehålla den flexibilitet i meritvärderingen från fall till fall som man f.n. har för att på det sättet kunna tillgodose sitt behov av nödvändig ämnesexpertis. Samtliga bibliotek som besvarat enkäten är negativa eller tveksamma

3 165

Bilaga

till att återinföra forskarutbildning som generellt behörighetsvillkor för vissa tjänster, samtidigt som det råder enighet om att biblioteken måste tillmäta vetenskaplig meritering en stor betydelse. Enligt Göteborgs universitetsbibliotek kan det knappast hävdas att alla bibliotekarier måste ha högre akademisk examen. Om man â andra sidan uppställer ett sådant krav för vissa utpekade tjänster, är risken stor att man inte får behöriga sökande och hamnar i ett system där dispenser snarast blir regel. Ett par särskilda skrivelser med delvis avvikande synpunkter har inkommit från dels förste bibliotekarien Ä. Lilliestam vid KB, dels bibliotekarierna G. Fröberg och T. Nordqvist vid KTHzs bibliotek. I båda skrivelserna framhålls att forskarutbildningen f.n. tillmäts alldeles för lågt meritvärde vid de vetenskapliga biblioteken. Lilliestam föreslår att högre tjänster som inte innefattar administrativa eller bibliografiska uppgifter borde kunna förbehållas personer som antingen har doktorsexamen eller utbildning på bibliotekarielinjen, medan Fröberg och Nordqvist menar att forskarutbildning bör krävas för tjänster som förste bibliotekarie och högre tjänster. I båda skrivelserna föreslås vidare att ett särskilt lönetillägg bör utgå till bibliotekstjänstemän med forskarutbildning. Som ovan nämnts, tas tanken på ett lönetillägg också upp av karolinska institutets bibliotek och informationscentral (KIBIC), som menar att det vore önskvärt med lönetillägg till personer med forskarutbildning. BIK-förbundet är tveksamt till att ställa upp forskarutbildning som behörighetsvillkor vid bibliotek, arkiv och museer, men anser att forskarutbildningen bör vara en betydande merit. I princip anser man det dock önskvärt med forskarutbildade innehavare av samtliga tjänster som förste bibliotekarie/förste arkivarie/förste antikvarie/förste intendent. En lösning kan enligt DIK-förbundet vara att man vid tillsättning —— av de lägsta handläggartjänsterna rekryteringstjänsterna kräver minst 60 poäng i ett relevant ämne samt en åtminstone påbörjad forskarutbildning. Därefter måste reella möjligheter skapas för att en anställd inom ramen för sin tjänst, eller under tjänstledighet, får slutföra sin forskarutbildning. Frågan om bibliotekarieutbildningens forskningsanknytning berörs i yttrandet från Lunds universitetsbibliotek, som framhåller att nivån på bibliotekarieutbildningen bör höjas, vilket endast torde kunna ske genom en närmare anknytning till universiteten och där bedriven forskning. Bibliotekarieutbildningens nuvarande placering i Borås försvårar en sådan anknytning. Önskvärt vore att bibliotekarieutbildningen sammanfördes med den informatikerutbildning, som bedrivs främst vid Stockholms universitet, samt fick någon anknytning till existerande arkivutbildning. Enligt biblioteket bör UHÄ i samråd med DFI undersöka möjligheterna att inrätta särskilda forskartjänster på informationsområdet vid universiteten. Forskarutbildningens meritvärde för folkbiblioteken berörs endast i svaret frân BIK-förbundet, som menar att det även vid folkbiblioteken finns vissa tjänster där forskarutbildningen bör ges ett betydande

166 Bilaga 3

meritvärde: dels tjänst som chef för facksal vid större bibliotek, dels de bibliotekarietjänster som ansvarar för högskolebibliotek integrerade i kommunbiblioteket på sådana högskoleorter där högskolan saknar eget bibliotek. Inom dessa verksamhetsområden bör forskarutbildning vara meriterande också för andra tjänster än chefstjänsterna.

A rkivväsendet

Riksarkivet betonar att vetenskaplig utbildning erfordras på en rad områden inom arkivväscndet: Då det t.ex. gäller gallring i arkiv har det framhållits att den som skall utreda och bestämma forskningens källmaterial i nutid och framtid själv måste ha forskarutbildning och erfarenhet från vetenskaplig verksamhet. Att lämna råd i arkivfrågor, samråda med myndigheter då ändringar i organisation och arbetssätt påverkar arkivbildningen fordrar också erfarenhet från egen vetenskaplig forskning. Forskarservice åt vetenskap och allmänhet kräver stor kännedom om arkivbestånd och om de principer efter vilka arkiv ordnas och förtecknas. Doktorander som söker material får som regel bäst handledning av dem som själva bedrivit vetenskaplig forskning. Utgivning av urkundspublikationer kräver god vetenskaplig utbildning. För arrangerande av utställningar och information om arkiv har forskarutbildning sin givna betydelse. De formella kraven på forskarutbildning för tjänster vid riksarkivet och landsarkiven avskaffades 1977-07-01, men forskarutbildningen har enligt riksarkivet fortfarande stort meritvärdc. Betydelsen av vetenskaplig utbildning hos befattningshavarna inom arkivväsendet betonades också i den utredning som föregick borttagandet av de formella behörighetskraven. För dialekt- och ortnamnsarkiven samt svenskt visarkiv gäller enligt DOVA-nämnden att reell vetenskaplig kompetens måste krävas för handläggande personal. Detta betyder att forskarutbildningen måste tillmätas mycket stort värde vid nyanställning eller befordran. Dock bör inte sådana föreskrifter utfärdas att doktorsexamen automatiskt ger företräde. (Ett sådant krav gällde tidigare vid vissa av dessa arkiv.) Skulle formella krav återinföras, måste dessa enligt DOVAnämnden kompletteras med möjlighet till dispens: Det väsentliga är ytterst att tjänsterna besätts med personer med vetenskapliga insikter och färdigheter, som kan omsättas i praktiskt arbete på vetenskaplig nivå. Dialekt- och folkmirmesarkivet i Uppsala understryker dock att man fortfarande i praktiken kräver forskarutbildning för högre tjänster. Sökande utan forskarutbildning har inte funnits, och det föreligger därför inget behov att införa doktorsexamen som behörighetsvillkor. För de lägre tjänsterna är det angeläget att de som inte har en fullständig forskarutbildning ges möjlighet att med tjänstledighet fullfölja en påbörjad forskarutbildning. Samma synpunkt framförs av dialekt- och ortnamnsarkivet i Göteborg. Dialekt- och ortnamnsarkivet i Lund påpekar att det f.n. är en facklig strävan att ge forskarutbildningen större vikt vid lönegradsplacering och lokala löneförhandlingar än vad som varit fallet under l970-talet. Krigsarkivet är av den meningen att forskarutbildning bör tillmätas

SOU l98lz30 3 167

Bilaga

mycket stort meritvärde vid tjänstetillsättning. Vid tillsättning av t.ex. högre tjänster som förste arkivarie bör forskarutbildningen i regel vara avgörande. Att införa doktorsexamen som behörighetsvillkor skulle dock inte i sak förändra rekryteringen till högre tjänster. Däremot skulle man berövas möjligheten att i enstaka fall anställa en person som är särskilt lämpad för tjänsten även om han saknar formell utbildning. Även vid landsarkiven är forskarutbildning enligt enkätsvaren en i hög grad önskvärd merit. Landsarkivens synpunkter överensstämmer i detta avseende med riksarkivets ovan refererade uttalande. Landsarkivet i Uppsala menar att vissa, särskilt högre, tjänster måste sägas förutsätta forskningserfarenhet. Forskarutbildningen enbart ger dock inte tillräcklig kompetens; det krävs också erfarenhet och praktisk skicklighet inom arkivväsendet. Även landsarkiven i Göteborg och Visby ställer sig avvisande till forskarutbildning som behörighetsvillkor. Landsarkivet i Härnösand menar däremot att det kan övervägas att uppställa doktorsexamen som kompctenskrav för arkivarietjänster och högre tjänster. Ett sådant behörighetsvillkor bör dock inte vara absolut utan ge möjlighet att även ta hänsyn till lång praktisk erfarenhet inom yrket eller till specialkunskaper inom vissa områden. Likartade synpunkter framförs av landsarkiven i Vadstena, Lund och Östersund, som dock samtidigt framhåller att praktisk erfarenhet också är nödvändig och pekar på behovet av yrkesutbildning på arkivomrâdet. Ett alternativ till att författningsvägen ställa upp krav på forskarutbildning kan enligt landsarkivet i Vadstena vara att man vid utarbetandet av befattningsbeskrivningar noggrannare fixerar de krav som skall uppställas för olika tjänster, varvid frågan om forskarutbildningens meritvärde särskilt bör beaktas. Även de kommunala arkiven (stadsarkiven i Stockholm, Göreborg och Malmö) framhåller forskarutbildningens värde för arkiven. men vill inte medverka till en låsning vid den vetenskapliga utbildningen som ett absolut krav.

Museer

Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer har inte uppställt forskarutbildning som behörighetsvillkor för nâgra tjänster. För vissa tjänster gäller dock att arbetsuppgifterna svårligen kan lösas av annan än forskarutbildad personal. önskemålet om doktorsexamen har därvid i praktiken kommit att närma sig ett formellt krav. I fråga om dessa tjänster skulle således ett formellt behörighetskrav kunna ställas upp. Svårigheter uppstår dock att avgränsa denna grupp av tjänster från den grupp där forskarutbildning är mycket angelägen men inte nödvändig. Det framhålls också att avhandlingsarbetets inriktning är av betydelse vid meritvärderingen. Regler som skulle innebära att ett för myndigheten perifert avhandlingsarbete alltid måste värderas högre än praktisk handläggarerfarenhet skulle inte främja verksamheten. Riksantikvarieämbetet pekar på följande punkter som angelägna och framkomliga vägar att främja rekryteringen av forskarutbildad personal:

168 Bilaga 3

(1) Universiteten kan i högre grad än nu intressera sig för forskningsuppgifter med anknytning till museernas verksamhet.

(2) Tendenscr att kvarhâlla den gamla doktorsgradens standardkrav bör motverkas.

(3) Myndigheternas och institutionernas möjligheter att stimulera dcn egna personalen till vidareutbildning på forskarnivå måste förbättras (främst genom resurser för tjänstlcdighetcr samt genom en generös tolkning av reglerna om B-avdragsledighet). (4) Den ekonomiska situationen för forskarstuderande bör förbättras, så att inte forskarutbildningen framstår som alltför olönsam i förhållande till yrkesverksamhct.

Vid statens konstmuseer (SKM) har de flesta tjänstemännen inom den akademiska karriären börjat sin museimannabana som amanuenser med grundexamen. Det vanliga är att dessa senare fullföljer en forskarutbildning jämsides med arbetet på museet, eventuellt med avbrott för avhandlingsförfattandet. Som resultat härav har inom konstvetenskapen utvecklats två forskningstraditioner, en (med utgångspunkt i universiteten) som i första hand sysslar med övergripande problem och teoretiska frågor, och en som utgår från museerna och snarast specialiserar sig på primärforskning. Ett krav på doktorsexamen för handläggartjänster skulle enligt SKM sannolikt leda till att den mer teoretiskt inriktade forskartyp, som premieras i universitetsforskningen, skulle dominera tjänstemannakadern vid konstmuseerna. Detta vore olyckligt från museisynpunkt. Den nuvarande dialogen mellan olika forskningstraditioner förefaller vara befruktande för svensk konstvetenskap. museer -- livrustkammaren, Skoklosters slott och Hall- Övriga statliga wylska museet (LSH), statens sjöhistoriska museum och emografiska museet ——ställer heller inte upp forskarutbildning som formellt behörighetsvillkor, men uppger att vetenskaplig kompetens är nödvändig eller önskvärd för handläggartjänsterna. Vid etnografiska museet ges forskarutbildning och andra vetenskapliga meriter avgörande betydelse vid tjänstetillsättning. Naturhistoriska riksmuseet fungerar samtidigt som universitetsinstitution och intar därför en särställning. Vid riksmuseet gäller fortfarande krav på forskarutbildning för intendenttjänster i F 15 och högre lönegrader. Statens försvarshistoriska museer (SFHM) konstaterar att det saknas en adekvat forskarutbildning för dessa museer. För de högre tjänsterna torde doktorsexamen dock vara av värde, och skulle kunna ställas upp som behörighetsvillkor för museichefer och vissa avdelningschefer. Nordiska museet framhåller att ämnesteoretisk utbildning och forskarutbildning endast meriterar för en av länkarna i museets verksamhetskedja dokumentation--bearbetning-vård-presentation, nämligen bearbetningslänken. Skicklighet för de andra länkarna kan endast förvärvas genom yrkesverksamhet. Det är därför möjligt att en sökande med doktorsexamen kan slås ut av en annan utan forskarutbildning men med dokumenterad skicklighet som museiman. Enligt Nordiska museet har dock forskarutbildning tenderat att värderas högre under senare år.

SOU 1981: 30 Bilaga 3 169

Det finns ett visst överskott på arbetsmarknaden av personer med doktorsexamen inom museets verksamhetsområde, vilket har lett till att den vetenskapliga meriteringen blivit allt bättre medan den museologiska erfarenheten hamnat i bakvatten. Personer med en sådan ur museets synvinkel skev meritering har haft uppenbara svårigheter att finna sig tillrätta i den myndighetsliknande arbetsorganisation som ett museum utgör. När det gäller länsmuseerna och de kommunala museerna konstaterar man i flertalet enkätsvar att den praktiska museierfarenheten oftast väger tyngre än vetenskapliga meriter och i regel fäller utslaget vid tjänstetillsättningar. Enligt länsmuseet i Gävleborgs län är tendensen att erfarenhet av praktisk ärendehandläggning har kommit att få en allt större betydelse både vid tillsättande av tjänster och vid lönesättning. Vid tjänstetillsättning gör man oftast den bedömningen att en sökande med enbart forskningsmeriter är alltför specialiserad. De allt knappare ekonomiska ramarna gör också att den löpande verksamheten kommit att ta en allt större del av museernas resurser i anspråk. Museet framhåller emellertid också att det trots allt är nödvändigt att forskningen ges utrymme även vid länsmuseerna, om de skall kunna leva upp till sina forskningsprogram och uppfylla de krav på vetenskaplighet som slås fast i förordningen om statsbidrag till regionala museer. Också flertalet övriga länsmuseer anser att forskarutbildning bör vara en klar merit för museitjänster; ett par av dem —-— Gotlands fornsal och Örebro läns museum - anser att doktorsexamen bör uppställas som behörighetsvillkor för chefstjänster vid kommunala och regionala museer. Endast Kristianstads länsmuseum anser det ej rimligt att forskarutbildningen ges ökat meritvärde vid länsmuseerna. Några av yttrandena berör frågan om museiutbildning inom högskolan. Västerbottens museum menar att arbetsmeritering från museivärlden är nödvändig, eftersom universitetens utbildning huvudsakligen är inriktad mot ämnesspecialiscring med sikte på universitetstjänster och vissa specialtjänster vid större centralmuseer. En regelrätt museiutbildning vid universiteten (vilket f.n. planeras vid Umeå univcrsitet) skulle kunna råda bot på denna situation. Behovet av en yrkesinriktad museiutbildning på högskolenivå i analogi med bibliotekarieutbildningen understryks också av Örebro läns museum och Bohusläns museum.

Skolväsendet Flera av länsskolnämnderna betonar i sina enkätsvar vikten av en generell höjning av forskarutbildningens meritvärde. Länsskolnämnden i Kronobergs län anser att det annars finns en risk att Sverige i relation till andra i-länder får en sänkt kompetensnivå. Länsskolnämnden i Jönköpings län finner det generellt angeläget med en höjning av forskarutbildningens meritvärde bl.a. för att öka intresset för forskarutbildning. Länsskolnämnden i Kalmar län understryker vikten av en satsning på forskning och forskarutbildning med hänsyn till samhällets behov.

170 Bilaga 3

Länsskolnämnden i Norrbottens län anser att forskarutbildningens poängmässiga meritvärde för lärartjänster bör ökas i de fall sökande med doktorsexamen konkurrerar med sådana med grundexamen, dvs. vid ansökan till adjunktstjänst. Samma förslag framförs av matematisknaturvetenskapliga fakultetsnämnden vid Uppsala universitet. Endast två enkätsvar ifrågasätter forskarutbildningens meritvärde. Enligt länsskolnämnden i Malmöhus län finns det inom skolans område inte något större behov av personal med forskarutbildning och det är därför inte motiverat att ge forskarutbildningen ökat meritvärde inom grundskolan, gymnasieskolan och den kommunala vuxenutbildningen. Länsskolnämnden i Östergötlands län anser för sin del att forskarutbildad personal behövs i skolan, men menar att annan erfarenhet, t.ex. långvarigt utredningsarbete, kan ge samma kompetens som forskarutbildning: ”Det ter sig därför oriktigt att ha till doktorsgrad preciserade kompetensvillkor för vissa befattningshavare. Från lärarorganisationernas sida föreslås ingen förändring av gällande regler om forskarutbildningens meritvärde. Lärarnas riksförbund konstaterar att dessa bestämmelser tar hänsyn till både kvantitativa och kvalitativa meriter och förbundet anser inte att någon ändring är önskvärd. Sveriges lärarfärbund (SL) ställer sig tveksamt till en ökning av forskarutbildningens meritvärde för undervisningsområdet. Detta kan medföra en snedrekrytering om doktorsexamen, oavsett inom vilken disciplin den avlagts, skulle ge företräde framför andra meriter. Nödvändiga praktiska erfarenheter får ej negligeras i jämförelse med teoretiska meriter. En rad enkätsvar från organ inom högskolesektorn framhåller de positiva effekter som ett ökat av forskarutbildad utnyttjande personal i skolan skulle medföra. Forskningsrådsnämnden (FRN) framhåller att skolväsendet torde vara det system där ett ökat utnyttjande av forskarutbildad personal skulle ge störst generell effekt genom att det berör flertalet ämnesområden och genom sin storlek. FRN anser också att en ökning av antalet forskarutbildade lärare i gymnasieskolan skulle få positiva effekter på gymnasieutbildningens forskningsmässiga aktualitet och allmänna kvalitet. Historisk-filosofiska sektionsnämnden vid Stockholms universitet anser att det är ett vitalt samhällsintresse att antalet lärare med doktorsexamen ökar inom det allmänna skolväsendet. Matematisk-naturvetenskapliga sektionsnämnderna vid Stockholms universitet anser att mer kvalificerade gymnasielärare medför en höjd kunskapsnivå hos den som lämnar gymnasiet. Därigenom blir gymnasisterna bättre motiverade för fortsatta studier. Den sistnämnda synpunkten understryks också av medicinska fakultetsnämnden vid Linköpings universitet, som framhåller att den personliga kontakt som en elev lämpad för framtida forskarutbildning tidigare kunde erhålla redan i gymnasiet med disputerade lektorer otvivelaktigt var en stimulans för eleverna att satsa på en sådan utbildning. Från högskolan framhålls också vikten av att värna om antalet lektorstjänster i gymnasieskolan. De humanistiska sektionsnämnderna vid Göteborgs universitet framhåller att den försvinnande utveckling som lektoraten nu är föremål för genom rådande utlysningsoch tillsättningspolitik måste hejdas”. Genom att lektorstjänster i stor

Bilaga 3 l7l

omfattning omvandlats till adjunktstjänster är enligt filosofiska fakultetsnämnden vid Linköpings universitet denna arbetsmarknad i varje fall inom vissa kommuner stängd för lärare med forskarutbildning. Den gamla principen att huvudläraren i ett ämne vid gymnasium helst borde ha forskarutbildning har därmed enligt fakultetsnämnden övergivits. Liknande synpunkter framförs av sprâkvetenskapliga sektionsnämnden vid Stockholms universitet och humanistiska fakultetsnämnden vid Umeå universitet, som menar att det inte borde få förekomma att lektorstjänster på gymnasiet dras in för att rädda kvar formellt ej kompetenta lärare. Detta måste på lång sikt få allvarliga följder för nivån på gymnasieundervisningen. Åtskilliga enkätsvar argumenterar för en ökning av lektors-

antalet

tjänster, så t.ex. Iiistorisk-filosofiska sektionsnämnden i Stockholm och matematisk-naturverettskapliga fakultetsnämnden i Uppsala samt länsskolnämnderna i Stockholm, Jönköpings, Kalmar, Västernorrlands och Jämtlands län. Enligt länsskolnämnden i Stockholm bör man överväga att öka antalet lektorstjänster i gymnasieskolan så att i underlaget för dessa tjänster även finge inräknas de direkt studieförberedande ämnena på de tvååriga linjerna, dvs. i synnerhet ämnena engelska, svenska och matematik. Länsskolnämnderna i Västernorrlands län och Jämtlands län anser liksom Lärarnas riksförbund att lektorsinstitutionen bör utökas till att omfatta även grundskolan och andra utbildningsvägar där den nu saknas. Länsskolnämnden i Jämtland hänvisar till det förslag härom som framlagts av 1974 års lärarutbildningsutredning (LUT 74). De humanistiska sektionsnämnderna vid Göteborgs universitet pekar särskilt på att lektorstjänster bör inrättas inom den kommunala vuxcnutbildningen. Vetenskapsakadcmien framhåller att lektorat bör inrättas i sådan utsträckning, att det i varje ämne vid varje gymnasieskola med teoretiska linjer finns en lärare med vetenskaplig erfarenhet. Samma krav framförs av sprâkvetenskapliga sektionsnämnden vid Stockholms universitet och filosofiska fakultetsnämnden vid Linköpings universitet. som också påtalar att denna princip numera synes ha övergivits. Enligt fakultetsnämnden vid KTH bör doktorsexamen krävas även för lektorstjänster i tekniska ämnen, vilket f.n. inte är fallet. I detta förslag instämmer även sektionsnämnden för lantmäteri vid KTH.

Högskolan Ett stort antal av enkätsvaren från fakultetsnämnder och institutioner framhåller att en höjning av forskarutbildningens mcritvärde förutsätter att högskolan själv ger den ett tillbörligt värde. Temarádet vid Linköpings universitet anför följande:

En annan förutsättning för att forskarutbildningcns mcritvärde skall öka är att den åter får ett högt värde för tjänster inom universiteten. Sá är långt ifrån fallet idag. Att inte forskarutbildning betraktas som någon särskild merit för anställning vid universitetsförvaltningar och universitetsbibliotek är kanske mindre förvånansvärt, icke desto mindre beklagligt. Däremot borde det vara värt att fundera över varför många lärartjänster vid universitet och högskolor

172 Bilaga 3 SOU 1981: 30

besätts med personer som inte ens luktat på en forskarutbildning. Varför kan det betraktas som en särskild merit, mer värd än en forskarutbildning, att ha sin grundläggande utbildning från den institution vid vilken lärartjänsten är placerad? Mcd andra 0rd: Vill universiteten höja forskarutbildningens meritvärde, bör man börja med att återinföra genomgången forskarutbildning som krav för lärartjänst inom högskolan.

Att doktorsexamen bör vara ett behörighetsvillkor för lärartjänste r inom högskolan är enligt medicinska fakultetsnämnden vid karolinska institutet ett självklart krav, med undantag för rekryteringstjänster för forskarutbildning. I många fall bör även docentkompetens krävas. Fakultetsnämnden understryker att det endast är genom egen erfarenhet av forskningsarbete som lärarna kan förnya sin undervisning i takt med den ökande kunskapen, vilket är avgörande för undervisningens kvalitet. Samma synpunkter framförs av språkvetenskapliga sektionsnämnden i Stockholm, matematisk-naturvetenskapliga fakultetsnämnden i Uppsala, tekniska fakultetsnämnden i Linköping, samhällsvetenskapliga och matetnatisk-naturvetenskapliga fakultetsnämnderna i Lund, samhällsvetenskapliga fakultetsnämnden i Göteborg, fakultetsnämnden vid CTH, humanistiska, samhällsvetenskapliga och naturvetenskapliga fakultetsnämnderna i Umeå. Också för administrativa tjänster inom högskolan bör enligt flera enkätsvar forskarutbildning vara ett behörighetsvillkor eller åtminstone en avgörande merit. Humanistiska fakultetsnämnden i Lund anser att inom yrken där forskningsfrågor handläggs borde forskarutbildningen gcs ett självklart meritvärde. Universiteten borde här föregå med gott exempel och kräva eller premiera forskarutbildning för högre administrativa tjänster. Matematisk-naturvetenskapliga fakultetsttöimnden i Lund anser att forskarutbildning bör vara ett behörighetsvillkor för tjänster som utbildningsledare och kontaktsekreterare. För inom - och vid UHÄ - bör dokövriga högre tjänster förvaltningen torsexamen vara en merit. Även samhällsvetenskapliga fakultetsnämnden i Göteborg framhåller vikten av att doktorsexamen tillmäts större meritvärde även inom universiteten vid tillsättning av tjänster avseende såväl administration som undervisning. Pedagogiska institutionen vid Umeå universitet anser att högskolan bör se över sin egen organisation och utreda i vilka funktioner och arbetsuppgifter en forskarutbildning ger särskilda kvalifikationer. En sådan utredning bör enligt institutionen självfallet omfatta såväl administrativa tjänster inom högskolan som undervisningstjänster. I några yttranden betonas vikten av kontakter mellan högskola och yrkesliv. LO tror att det slaget av åtgärder bättre gagnar de syften som skall tillfredsställas än en höjning av forskarutbildningens formella meritvärde. Utgångspunkten bör enligt LO vara på vilket sätt den statliga förvaltningen, näringslivet och organisationerna skall kunna tillgodogöra sig den forskning som bedrivs i landet. Även JUSEK (Förbundet för jurister, samhällsvetare och ekonomer) understryker att det är av fundamental betydelse för en höjning av forskarutbildningens anseende att förbindelserna mellan universitetsforskarna och intressenter utanför universiteten stärks. Som exempel på nya kontaktformer

SOU 1981: 30 Bilaga 3 173

nämner JUSEK att man vid samhällsvetenskapliga och juridiska fakulteter skulle kunna tänka sig en förening av lärostolar med vissa juridiska ämbeten i analogi med kombinationstjänsterna som professor/ överläkare vid de medicinska fakulteterna. En variant på detta system är tidsbegränsad utbytestjänstgöring, innebärande att universitetsforskare under viss tid tjänstgör i näringsliv eller förvaltning. Systemet med adjungerade professorer kan också gagna förbindelserna mellan universitetet och den praktiska verksamheten. Samma synpunkter framförs av SACO/SR. Matematisk-naturvetenskapliga fakultetsnämnden i Göteborg efterlyser också en mer kontinuerlig kontakt mellan t.ex. statliga verk, länsstyrelser etc. och högskoleinstitutioner beträffande t.ex. uppläggning och utvärdering av undersöknings- och kontrollprogram.

F orskningsinstitutioner m.m. Flertalet statliga forskningsinstitutioner och myndigheter med forskningsuppgifter som besvarat enkäten anser det inte lämpligt att ställa upp forskarutbildning som formellt behörighetsvillkor för fler tjänster; f.n. krävs i regel vetenskaplig kompetens endast för renodlade forskartjänster, t.ex. som professor eller laborator (motsv.), som ofta tillsätts genom sakkunnigförfarande. Försvarets forskningsanstalt (FOA) bedömer att forskarutbildningens meritvärde i en konkurrenssituation antagligen skulle öka för renodlade forskningsbefattningar. För andra befattningar som har utredningskaraktär är i många fall forskarutbildningen värdefull för den anställdes förmåga att lösa sina arbetsuppgifter, men detta bör dock enligt FOA

ej leda till att det för dylika befattningar formellt skall krävas forskar-

utbildning. I en skärpt konkurrens torde sannolikt i stället arbetserfarenheten få ett ökat meritvärde. Tveksamhet till att ställa upp doktorsexamen som behörighetsvillkor uttrycks också av institutet för social forskning, statens kriminaltekniska laboratorium, statens utsädeskontroll, institutet för vatten- och luftvårdsforskning, institutet för skogsförbättring, konsumentverket, lantmäteriverket, statens kärnkraftsinspektion samt statens skeppsprovningsanstalt. Statens naturvårdsverk understryker att meritvärdet av en forskarutbildning måste bero på om myndigheten bedriver egen forskningsverksamhet. För administrativ verksamhet bör i princip doktorsexamen inte krävas, även om hög vetenskaplig kompetens i och för sig kan vara önskvärd. Vid naturvårdsverkets forskningsavdelning har det däremot bedömts rimligt att framdeles ställa upp doktorsexamen som kompetensvillkor vid tillsättning av vissa forskartjänster. Ett reellt krav på forskarutbildning för vissa tjänster tillämpas av många institutioner och myndigheter, t.ex. forskningsinstitutet för atomfysik, statens rättskemiska laboratorium, statens bakteriologiska laboratorium, koniunkturinstitutet, statens veterinärmedicinska anstalt och arbetarskyddsstyrelsen (arbetsmedicinska avdelningen). Vid de s.k. kollektiva forskningsinstitut (branschforskningsinstitut) som besvarat enkäten ställer man i regel inte upp formella

174 Bilaga 3

krav pâ doktorsexamen eller motsvarande, men i realiteten krävs givetvis vetenskaplig kompetens för SIK — Svenska Iivsforskartjänster. medelsinstitutet understryker t.ex. att doktorsexamen inte bör ges ett sådant meritvärde att inte personliga kunskaper, duglighet och lämplighet blir avgörande. Svenska träforskningsinstitzztet anser att den nuvarande doktorsexamen inte utgör någon garanti (men givetvis en förutsättning) för den kvalifikation man kräver för topptjänsterna inom den málinriktade grundforskningen. I en forskares kvalifikationer måste förutom vetenskaplig kompetens ingå Iedaregenskaper och tillämpningserfarenheter. Vilken vikt som skall läggas vid de olika faktorerna får bestämmas vid varje enskild anställning. Speciella regler avseende just kraven på den vetenskapliga kompetensen skulle därför slå helt snett. De institut som har nära anknytning till högskolan betonar kraftigare forskarutbildningens värde. Institutet för optisk forskning påpekar t.ex. att forskarutbildningen inte bara bör ses som ett sätt att skaffa sig formell kompetens. Den är ett enastående instrument för den personliga utvecklingen, där ett mål sätts som bara kan nås genom flera år av intensivt och systematiskt arbete. Tiden för avhandlingsarbetet och resultatet bör därför beaktas vid meritvärderingen. Flera av de kollektiva forskningsinstituten medverkar i högskolans forskarutbildning. STU påpekar att personer som erhållit sin forskarutbildning i anslutning till arbeten vid kollektiva forskningsinstitut i regel aktivt rekryteras av industrin. Ämnesinriktningen och innehållet är uppenbarligen mera industrinära vid dessa institut än vad som gäller vid flera högskoleinstitutioner. Ett fördjupat studium härav kan enligt STU möjligen ge underlag för slutsatser och förslag om vilka moment som är särskilt viktiga i forskarutbildningen.

Svenska kyrkan I enkätsvaren konstateras att det inom Svenska kyrkan idag inte finns någon tjänst för vilken doktorsexamen är ett fastställt behörighetsvillkor. Praxis har emellertid utbildats så, att biskops- och domprosttjänster i flertalet fall tillsätts med personer som avlagt högre teologisk examen. Detsamma gäller direktorstjänsterna vid vissa centrala kyrkliga organ. Svenska kyrkans utbildningsnämnd understryker att det är angeläget att Svenska kyrkans präster vare sig de är anställda på församlingseller stiftstjänster på olika nivåer eller på specialtjänster av rikskaraktär - är så välutbildade som möjligt. Härav följer enligt nämnden att stimulansâtgärder bör vidtas som lockar präster till kvalificerade studier och forskning, och som gör att kvalificerade forskare finner Svenska kyrkan vara ett lämpligt arbetsfält. Även biskopsmötet finner det önskvärt att präster är intresserade av att vidga sina teologiska insikter. Som ett led i strävandena att höja den teologiska kunskapsnivån är det på sin plats att rekommendera forskarutbildning. Biskopsmötet framhåller emellertid samtidigt att forskarutbildning inte kan krävas för att inneha prästerlig tjänst. I utövandet av prästtjänst ges föga utrymme åt egentlig forskningsverksamhet.

Bilaga 3 175

Teologisk insikt kan, påpekar biskopsmötet, förvärvas även på andra vägar. Svenska (SKPF) - som överlämnat ett yttkyrkans personalförbund rande av teologiska institutionens doktorandförening i Uppsala understryker att det för kyrkans del måste vara en positiv tillgång att bland det aktiva prästerskapet också ha sådana som ådagalagt större studieinsats och vetenskaplig meritering än genomsnittet och vad som stadgas som minimikrav. Det framhålls vidare att en vetenskaplig erfarenhet är till gagn för kyrkan, även om själva forskningsuppgiften enbart gäller ett begränsat omrâde. Motsvarande synpunkter framförs av de teologiska fakultetsnämnderna, medan biskopsmötet menar att forskarutbildningens anknytning till utövandet av prästerlig tjänst är beroendc av vilket ämne studierna omfattat. Inom det religionsvetenskapliga området kan man enligt teologiska fakultetsnämnden i Uppsala iaktta en lägre värdering av högre utbildning överhuvud bland avnämarna. Även Svenska kyrkans utbildningsnämnd menar att det finns en tendens att inte tillmäta forskarutbildning samma vikt som tidigare. SKPF konstaterar att praktisk församlingstjänst i högre grad synes vara befordringsgrundande än högre teoretisk utbildning. Forskarutbildningens låga meritvärde har enligt fakultetsnämnden i Uppsala medfört en minskad rekrytering. De flesta söker sig i stället ut i yrkeslivet, och följden blir att många lämpliga forskarämnen försvinner. I flera enkätsvar hänvisas till en undersökning som gjorts inom teologiska fakulteten i Lund. Undersökningen visar att domkapitlens praxis i fråga om värdering av doktorsexamen är i hög grad skiftande. Krav på enhetlighet i meritvärderingen framförs av fakultetsnämnderna, SKPF och Svenska kyrkans utbildningsnämnd. Enligt biskopsmötet har det dock ej ansetts ändamålsenligt att följa nâgra för Svenska kyrkan i dess helhet förpliktande normer med avseende på doktorsexamens meritvärde. Att tillmäta doktorsexamen en generell betydelse skulle enligt biskopsmötet starkt begränsa möjligheterna till en nyanserad avvägning av ifrågakommande bedömningsgrunder, varav doktorsexamen är en av flera. Det är nödvändigt med en stor flexibilitet i kompetensbedömningen, bl.a. beroende på att prästtjänsternas utformning är synnerligen skiftande, såväl regionalt som lokalt. Biskopsmötet anser sammanfattningsvis att tillbörlig vikt i allmänhet fästes vid teoretiska meriter inom Svenska kyrkan. Oavsett meritsynpunkter bör emellertid verksamma och blivande präster inspireras till fördjupade teologiska insikter bl.a. genom forskarutbildning. Det återstår att pröva, om alla åtgärder här är vidtagna. Detta är en uppgift, som biskopsmötet och landets domkapitel i framtiden måste ägna ett tilltagande intresse. Konkret föreslår fakultetsnämnderna, SKPF och Svenska kyrkans utbildningsnämnd att doktorsexamen bör få tillgodoräknas som fyra tjänsteår. Härutöver bör enligt fakultetsnämnden i Uppsala samt SKPF tid för eventuell tjänstledighet för forskarutbildning få tillgodoräknas som fullgjord tjänstgöring i prästerlig tjänst. Att ställa upp krav på doktorsexamen som behörighetsvillkor för tjänster är enkätsvaren tveksamma eller avvisande till. prästerliga

176 Bilaga 3

Fakultetsnämnden i Uppsala finner det dock angeläget att man vidhåller nuvarande praxis beträffande domprosttjänster m.fl. tjänster. Såväl fakultetsnämnderna som SKPF och Svenska kyrkans utbildningsnämnd anser vidare att det år rimligt att doktorsexamen tillmäts ett särskilt meritvärde för vissa tjänster, t.ex. kyrkoherdetjänster på högskoleorterna, tjänster med ansvar för den prästerliga fortbildningen på stiftsnivå samt utredartjänster vid centrala kyrkliga organ. Man påpekar att utrymme för ett sådant förfarande ges i prästvalslagens föreskrift om att hänsyn skall tas till tjänstens särskilda behov.

Rättsväsendet

[åtskilliga enkätsvar betonas forskningens betydelse för domstolarnas verksamhet. Hovrätten över Skåne och Blekinge framhåller att lagstiftning och rättskipning är beroende av en högtstående juridisk forskning vid universiteten. Det är därför, menar hovrätten, en angelägenhet av vikt för domstolsväsendet att på allt sätt främja den juridiska forskningen. Detta forskningsområde har under lång tid blivit eftersatt och har både i kvalitativt och kvantitativt hänseende haft svårigheter att hävda sig vid jämförelse med flertalet andra forskningsområden här i landet. Hovrätten anser det därför mycket angeläget att forskarutbildningens meritvärde i domstolsväsendet om möjligt ökas. Det primära syftet bör vara att få ett bättre urval av forskarstuderande till de juridiska fakulteterna. F.n. är det enligt hovrätten inte alltid de mest forskningsbegåvade som söker sig till denna utbildning. Den rättsvetenskapliga forskningens betydelse för den dömande verksamheten understryks också av hovrätten för Övre Norrland som även framhåller att det ur rättskipningens synvinkel är av intresse att rekryteringen till högre rättsvetenskapliga studier främjas. Värdet av vetenskapligt utbildade jurister i domstolsarbetet framhålls i flera andra yttranden, bl.a. av högsta domstolen, kammarrätten i Göteborg och försäkringsöverdomstolen. Regeringsrätten har däremot uppfattningen att forskarutbildningen inom högskolan i första hand är avsedd att utbilda forskare. Inom det juridiska ämnesområdet torde detta enligt regeringsrätten betyda att forskarutbildningen i praktiken nästan enbart inriktas på att tillgodose högskolans egna behov. En så upplagd och inriktad utbildning torde därför generellt sett inte kunna ersätta den utbildning och de erfarenheter som förvärvas inom domarkarriären av den som inträder på banan efter grundexamen. Juridiska fakultetsnämnden i Stockholm framhåller å andra sidan att det knappast finns något område för juridisk verksamhet, där icke vetenskaplig verksamhet av den omfattning som lett fram till en doktorsexamen medför en ökad skicklighet, som bör tillmätas betydelse vid meritvärderingen. Den juridiska forskarutbildningen ger i sig genom bl.a. metodträning, breddning av perspektiven och utblick över ett ämnesområde, särskilda färdigheter att formulera och lösa juridiska problem, oavsett forskarutbildningens speciella ämnesinriktning. Detta innebär bl.a., vilket också framhålls av fakultetsnämnden i Lund, att

Bilaga 3 177

—— som innebär att endast forskarutbildning inom hittillsvarande praxis centrala områden (i första hand civilrätt, Straffrätt för domstolsväsendet - måste bedömas som alltför snäv. Den och processrätt) ges meritvärde framhåller lundafakulteten, en föråldrad syn på värderingen av speglar, kvalificerade forskningsprodukter och framför allt en okunnigjuridiska het om vad en forskarutbildning förutsättes innehålla. Fakultetsnämn-

den i Uppsala påpekar att personer med en framgångsrikt genomförd kan tillföra olika verksamhetsområden nyttig komforskarutbildning med tanke och sekreteraruppgifter. Den petens, särskilt på utredningssom inriktas på att kartlägga gällande rätt på olika juridiska forskning så omedelbart nyttig för områden är för övrigt enligt fakultetsnämnden att en ökad skulle bidra till en rättstillämpningen, forskarrekrytering värdefull av denna typ av rättsvetenskapliga undersökvolymökning

ningar. Fakultetsnämndernas uppehåller sig utförligt vid merityttranden värdets för rekrytering till juridisk forskarbetydelse Fakultetsnämnden i Stockholm menar att den mycket utbildning. av genomgången forskarutbildning inom domstolssvala uppskattningen är en av huvudorsakerna till den kris inom forskarutbildväsendet en markant svag rekrytering och låg ningen som yttrar sig genom Fakultetsnämnden i Lund konstaterar att man examinationsfrekvens. att locka forskningsbegåvade jurister till denna idag har svårigheter Det måste vara angeläget att forskarutbildningen får konutbildning. kurrera med andra inte minst mot bakgrund av en i juristkarriärer, sammanhang framförd önskan om mera öppna juristkarriärer. många Även fakultetsnämnden i Uppsala anser att rekryteringssvårigheterna i att doktorsexamen f.n. i de flesta fall helt saknar fordelvis bottnar

mellt meritvärde. konstaterar att forskarutbildningens meritvärde Marknadsdomstolen för domarbanan är ganska ringa, vilket torde sammanhänga bl.a. med

att domstolarnas beslutsfattande bedömts ha mindre att göra med vetenoch mer med en genom yrkesutövning efter skaplig metodik praktisk hand förvärvad erfarenhet. Domstolen påpekar vidare att det f.n. förkan vara diskutabelt. Det bidrar till härskande meritvärderingssystemet intresset för doktorandstudier i juridik, något som kan att minska ett hinder för en snabb vetenskapsutveckling inom tänkas utgöra Denna eventuella effekt kan medföra en mindre vital rättsjuridiken. kan kanske också få till följd att nya impulser och utveckling. Systemet idécr endast långsamt vinner insteg i det praktiska rättslivet.

och Svea hovrätt, menar att Några domstolar, bl.a. högsta domstolen arbete som resulterat i en doktorsexamen bör kunna rättsvctenskapligt som tjänstetid på samma sätt som kvalificerat tillgodoräknas inom lagstiftningsverksamheten. Enligt högsta domutredningsarbete författad på normaltid likställas som stolen bör således en avhandling merit med utredningsarbete under samma tid. Detsamma bör gälla också

av tjänsteår i lönehänseende. Även domi fråga om tillgodoräknande anser - liksom ett flertal domstolar — att tiden för forsstolsverket bör jämföras med tjänstgöring på domarbanan vid bekarutbildningen räkning av tjänsteår. Hovrätten för Västra Sverige anser att en doktors-.

178 Bilaga 3

examen bör ges högre meritvärde än motsvarande tids domartjänstgöring; hovrätten föreslår att utöver normalstudietiden (4 år) ytterligare en lämplig tid (t.ex. 2 år) skall få tillgodoräknas som tjänsteår på domarbanan. Endast kammarrätten i Jönköping ger uttryck för en principiell tveksamhet till tjänsteårsberäkning av detta hovrätt anser slag. Göta att ett sådant tillgodoräknande bör ske från fall till fall med hänsyn till såväl den domartjänst det gäller som till innehåll och forskningens kvalitet. Hovrätten för Övre Norrland framhåller däremot att fasta normer bör uppställas, så att den som överväger att ägna sig åt vetenskaplig forskning vet att tiden inte är bortkastad, om han senare skulle vilja ägna sig åt domarbanan. Fakultetsnämnden i Stockholm föreslår att doktorsexamen skall anses motsvara minst fyra tjänsteâr på statlig tjänst. Samma framförs förslag av fakultetsnämnden i Uppsala, som påpekar att en sådan regel bör avse både tjänsteårsberäkning och löneuppflyttning. Om det skulle anses att 4 år är väl mycket som generell kompensation, oavsett omständigheterna i det enskilda fallet, är det enligt Uppsalafakulteten i varje fall angeläget att det införs en garanterad minimitid för tillgodoräknande jämte en möjlighet till en generösare beräkning i enskilda fall. Fakultetsnämnden i Lund anser att en genomgången forskarutbildning alltid bör tillgodoräknas som en högre merit än tjänstgöring vid domstol eller motsvarande. I några yttranden diskuteras möjligheten att förkorta den obligatoriska domarutbildningen för den som avlagt juridisk doktorsexamen. Domstolsverket menar att kravet på viss notariemeritering inte kan efterges, men att tjänstgöringens längd - efter medgivande i varje särskilt fall — skullc kunna nedsättas till ett år (i stället för normalt två âr och sex månader) för den som avlagt doktorsexamen. Samma tanke framförs av hovrätten för Nedre Norrland, som understryker att forskarutbildningen ej helt kan ersätta domarutbildningen, men kan tänka sig att man undantagsvis låter en avslutad till forskarutbildning en del ersätta vissa led i den vanliga domarutbildningen. Några generella normer för detta kan emellertid enligt hovrätten knappast fastläggas. Juridiska fakultetsnämnden i Uppsala pekar på att det i den tidigare domsagostadgan fanns en regel om att juris licentiat kunde få bevis om fullständig tingsutbildning efter två år, dvs. ett halvt år tidigare än juris kandidater i allmänhet. Även om denna var helt tillfredsregel inte ställande ur forskarrekryteringssynpunkt, är det dock anmärkningsvärt att situationen f.n. är sämre än under en tidigare Fakultetsperiod. nämnden i Lund föreslår att en juris doktor skall ges en ovillkorlig rätt att antas till fiskalsaspirant, dvs. utan krav på notariemeritering. Hovrätten över Skåne och Blekinge framhåller att det bör vara en angelägenhet för domstolsväscndet att stimulera till och forskning underlätta för de forskarstuderande former genom att finna för växling mellan forskningsarbete och praktiskt arbete i domstolarna. En hel del ytterligare bör kunna göras för att underlätta sådan växling och samtidigt ge de forskarstuderande en större social trygghet. Härigenom kan potentiella forskarbegåvningar, som i dag föredrar den normala karriären genom hovrätt och lagstiftningsarbete, lockas att i stället ägna en

Bilaga 3 179

del av sitt yrkesverksamma liv åt forskarutbildning, en utveckling som rättsväsendet i dess helhet skulle vara synnerligen betjänt av. Liknande framförs i ett särskilt yttrande av hovrättsrådet Ulf Sterner

synpunkter

för Nedre Norrland). som anser att problemet med den (hovrätten otillräckliga forskarrekryteringen i juridik bör lösas genom att integrera högre studier med det praktiska yrkeslivet. Sterner förordar att forskarutbildningen skall påbörjas efter tingsutbildning och antagning till fiskal, och att doktorsexamen skall ersätta tingsfiskalstjänstgöringen i den normala domarkarriären. Lönefrågornas betydelse för forskarrekryteringen diskuteras utförligt av juridiska i Uppsala. Otryggheten i början av en fakultetsnämnden forskarbana beträffande både anställningsförhållanden och ekonomi liksom de även på lång sikt föga lockande löneförmánerna på den akademiska banan för en ung, duktig jurist är väsentliga orsaker till de stora svårigheterna att rekrytera lämpade personer till juridisk forskarutbildning. Både i offentlig tjänst och på den enskilda sektorn är löneläget för jurister väsentligt högre än för de akademiska tjänsterna. Lönen för en professor ligger numera inte bara lägre än lönen för en lagman utan även lägre än lönen för hovrättsrâd eller râdman, dvs. en som varje jurist, som antagits till domarbanan, komtyp av befattning mer att uppnå.

Förvaltningen I fakultetsnämndernas enkätsvar ges en rad exempel pâ tjänster inom statlig förvaltning, för vilka forskarutbildning bör vara en särskild merit eller i vissa fall även behörighetsvillkor. Matematisk-naturvetenskapliga fakultetsnämnden i Lund anser att doktorsexamen borde vara ett kompetenskrav exempelvis för de tjänster inom statliga verk som ansvarar för handläggning av forsknings- och utvecklingsfrágor (t.ex. STU, naturvårdsverket). Bedömningen av och fördelningen av medel till olika forskningsprojekt kommer då att handläggas av personer med egen erfarenhet av forskning och forskarutbildning. Vidare bör vissa tjänster inom utbildnings- och industridepartementen samt sekreteraruppdrag i statliga utredningar besättas av personer med doktorsexamen. Inom länsstyrelser bör planeringsverksamhet med naturveteninriktning (t.ex. miljö- och naturvårdsfrågor) ledas av forskarskaplig utbildade personer. Vidare bör högre tjänster inom statliga forskningsinstitut och motsvarande (tex. försvarets forskningsanstalt, statens livsmedelsverk, statens naturvårdsverk m.fl.) besättas av doktorer. Genomgående är att man menar att forskarutbildning är en lämplig grund för befattningar vilkas innehavare har att arbeta med beställning, planering, administration, genomförande och redovisning av forskning (naturvetenskapliga forskningsrådet) och för tjänster som innefattar kvalificerat utrednings- och/eller utvecklingsarbete (samhällsvetenskapi Lund). Ett självklart område där forskarutbildliga fakultetsnämnden fakultetsnämnden vid CTH handläggare inom ning bör krävas är enligt som handhar utvecklings- och forskningsfrågor: UHÄ, STU, organ forskningsråd, arbetarskyddsfonden etc. Det är enligt fakultetsnämnden

180 Bilaga 3

omvittnat, att kontakterna mellan t.ex. STU och forskarna ofta försvåras av en bristande förståelse för forskningens problem från de ofta industrirekryterade handläggarnas sida. Över huvud taget bör behörighetskravet gälla inom sådana organ som bedriver egen forskning eller som har ett avgörande inflytande på landets forskning. Som exempel på sådana organ nämns statens institut för byggnadsforskning, statens planverk, industriverket, SIDA, FOA, statens väg- och trafikinstitut, statens geotekniska institut, andra branschinstitut, arbetarskyddsfonden, naturvårdsverket, statens provningsanstalt, SMHI, länsstyrelser, kommunal förvaltning, livsmedelsverket, trafiksäkerhctsverket, patentverket och produktkontrollnämnden. Vissa av de uppräknade myndigheterna har berörts i avsnittet om forskningsinstitutioner m.m. ovan. För forskningsråden (inkl. STU) gäller att man tillmäter forskarutbildningen ett mycket stort meritvärde vid tillsättning av handläggartjänster, men att man inte är beredd att ställa upp doktorsexamen som behörighetsvillkor i större omfattning än f.n. De flesta berörda myndigheter anser inte att det finns skäl att införa formella krav på forskarutbildning för vissa tjänster. av dem Åtskilliga bedömer däremot att forskarutbildning bör tillmätas ett avsevärt meritvärde, åtminstone för tjänster som har direkt anknytning till forskning och utvecklingsarbete. Statens industriverk nämner dock att hittillsvarande tillsättningspraxis har medfört att sökande med forskningserfarcnhet har kommit i andra hand, vilket har lett till att för få handläggare har forskningserfarenhet. För att slussa in forskarna i utredningsverksamhet kan man enligt industriverket överväga att formellt kräva forskarutbildning för ett fåtal utredartjänster på mellannivå. Statens institut för byggnadsforskning anställer enligt beslut av styrelsen i första hand personer med forskarutbildning på utredartjänster inom institutet. En hög värdering av forskarutbildningen som merit ger även svaren från riksrevisionsverket och Skogsstyrelsen uttryck för. Statens pris- och kartellnämnd framhåller att nämndens arbetsuppgifter i allmänhet kräver den bredd som en kombination av såväl teoretiska som praktiska meriter ger. Endast i undantagsfall torde höga teoretiska meriter - t.ex. doktorsexamen —— uppväga avsaknad av praktisk yrkeserfarenhet. Liknande synpunkter framförs av åtskilliga andra myndigheter, som ofta understryker att den fördjupning inom ett snävt avgränsat ämnesområde, som forskarutbildningen anses innebära, sällan kommer till användning i myndighetens verksamhet. Dit hör t.ex. Statskontoret, kommerskollegium, patent- och registreringsverket, arbetsmarknadsstyrelsen, statens invandrarverk. Flera myndigheter - t.ex. SIDA, försvarets materielverk, luftfartsverket och sjöfartsverket - anger att tillfälliga behov av specialistkompetens på vissa områden bäst kan täckas genom köp av tjänster från högskolan eller forskningsinstitutioner. Enligt SIDA har betydande nackdelar ansetts med förknippade inrättande av forskartjänster. De skilda områdena för forskning skulle medföra ett behov av förhållandevis stort antal tjänster. Vidare skulle ett sådant arrangemang medföra risk för isolering från den miljö varifrån forskarna skulle rekryteras. Även anser länsstyrelserna i regel att en forskarutbildning är

Bilaga 3 181

alltför specialiserad för den regionala förvaltningens behov. Länsstyrelsen i Östergötlands län (regionalekonomiska enheten) understryker att förvaltning och planering är i behov av djupkunskaper, men det statlig är inte att satsa på ett fåtal djupområden, vilket skulle bli naturligt resultatet om förvaltningen rekryterade forskare med uppgift att i sin särskilt använda sin forskarkunskap. Bedömförvaltningsbefattning ningen blir att forskarutbildade personer inte utan vidare är intressanta att rekrytera till förvaltningsapparaten. Liknande synpunkter framförs också av länsstyrelserna i Jönköpings län, Malmöhus län och Skaraborgs län. Länsstyrelsen i Kristianstads län menar att för en myndighet av typ med huvudsaklig verksamhet av service- och tillsynslänsstyrelsens karaktär om forskarutbildningens meritvärde av mindre inär frågan tresse. I den mån verksamheten har en mera operativ inriktning (främst inom kunde måhända ett större inslag av forsplaneringsavdelningen) karutbildad personal, förutom en allmän kompetenshöjning av persoha en ur effektivitetssynpunkt positiv inverkan. Länsstyrelserna i nalen, Västmanlands län och Jämtlands län framhåller båda att personer med bakgrund i forskningen ofta har svårigheter att anpassa sig till de administrativa rutinerna inom en förvaltningsmyndighet. I de fall länsstyrelsens yttrande har utformats inom naturvårdsenheten ofta uttryck för en mer positiv bedömning av forskarutbildger svaret meritvärde. Man finner det dock i regel inte befogat att ställa ningens som behörighetsvillkor för tjänster inom naturvårdsupp doktorsexamen enheterna. i Östergötlands län anser i stället att den Länsstyrelsen som en doktorsexamen möjligen skulle ge får i de specialistkompetens fall den behövs skaffas via konsult, centrala verk etc. Samma synpunkt framförs av länsstyrelsen i Jönköpings län som menar att det är angemed hög teoretisk utbildning i första hand rekryteras läget att personer till centrala verk m.m., så att där finns specialistresurser som de regionala organen kan repliera på när behov uppkommer.

Hälso- och sjukvården

I fråga om läkartjänster framhåller socialstyrelsen att forskning och forskarutbildning redan med nu gällande regler vägs in i meritbedömningen, även om forskarmeriternas värde - liksom andra meriters värde ——varierar beroende på den sökta tjänstens karaktär. Med till bl.a. ändringar i sjukvårdslagstiftningen kommer socialstyhänsyn relsen att göra en översyn av gällande meritvärderingsanvisningar. Det är dock att man därvid kommer att ändra den bärande föga troligt, principen i anvisningarna, nämligen att de meriter som åberopas i det enskilda fallet skall värderas i förhållande till den sökta tjänstens karaktär, dvs. tjänstens medicinska verksamhetsområde, typ av tjänst, tjänstens placering, tjänstens uppgiftsinnehåll och inriktning m.m. Varje merit skall således bedömas med hänsyn till det värde den kan ha för i den sökta tjänsten. Vid bedömningen av skickligarbetsuppgifterna heten hos de tjänstesökande värderas meriterna med utgångspunkt i fyra olika skicklighetsgrunder: klinisk skicklighet, vetenskaplig skicklighet, administrativ skicklighet och undervisningsskicklighet.

182 Bilaga 3

SOU l98lz30

Landstingsförbundet konstaterar att doktorsexamen idag inte är något kompetenskrav för landstingskommunala läkartjänster. Förbundet finner inga motiv för en ändring Den vikt härvidlag. som forskarutbildningen f.n. tillmäts vid tillsättande av läkartjänster anser förbundet rimlig. Forskningens och forskarutbildningens vikt för kvalitet sjukvårdens och utvecklingen inom hälso- och sjukvårdssektorn framhålls såväl av de medicinska fakultetsnämnderna som av medicinska forskningsrådet och Sveriges Iäkarförbund. Fakultetsnämnden vid Karolinska institutet framhåller att för den inom sjukvården verksamme läkaren har forskarutbildningen värde från flera synpunkter. Den underlättar för vederbörande att kritiskt granska till bakgrunden förändringar i diagnostiska metoder och terapi. En genomförd är också forskarutbildning en viktig faktor när det gäller att omsätta resultat till grundforskningens praktisk sjukvård. För vidareutveckling av hälso- och sjukvården är vidare forskarutbildningen en synnerligen värdefull bas. Medicinska forskningsrådet (MFR) har noterat att rörligheten inom läkarkâren minskat under senare år. Vid tjänstetillsättningar har lokala meriter inte sällan givits samma eller större tyngd än forskarutbildningsmeriter. MFR anser att denna utveckling medför betydande risker för en sänkning av sjukvårdskvaliteten på de platser där läkarna i självständig saknar vetenställning skaplig utbildning. Också Sveriges läkarförbund menar att forskarutbildningens meritvärde har minskat de senaste åren och att s.k. lokala meriter fått ökad betydelse. Flera av de medicinska fakultetsnämnderna oro för den uttrycker minskande rekryteringen till inom teoretiska forskarutbildning medicinska ämnen och menar att en höjning av forskarutbildningens meritvärde kan påverka Fakultetsnämnden rekryteringen. vid Göteborgs universitet framhåller t.ex. att vägen till en överordnad f.n. är läkartjänst betydligt kortare om den studerande omedelbart efter läkarexamen gör sin allmäntjänstgöring och fortsatt vidareutbildning. En ökning av forskarutbildningens meritvärde är därför enligt fakultetsnämnden en förutsättning för att rekryteringen till forskarutbildning åter skall kunna föras upp till önskvärd nivå.

Fakultetsnämnderna framhåller att forskarutbildning bör vara ett behörighetsvillkor för tjänster som överläkare och biträdande överläkare vid undervisningssjukhus samt vid vissa andra överläkartjänster större sjukhus. För tjänster vid undervisningssjukhusen bör fakultetsenligt nämnderna i Lund och Umeå även krävas Fakultetsdocentkompetens. nämnden i Göteborg menar att de som i genomgått forskarutbildning varje fall måste ges företräde till överordnad tjänst om de i övrigt har nödvändiga meriter. Fakultetsnämnden i Lund anser liksom Sveriges att Iäkarförbund forskarutbildningens meritvärde för tjänster inom den öppna hälso- och sjukvården bör uppmärksammas.

Läkarförbundet anser vidare att det nuvarande sakkunnigförfarandet vid tillsättning av tjänster för vidareutbildade läkare bör förändras så, att de sakkunnigas uppgift inte bara skall vara att föra upp de fyra mest meriterade sökande på förslag, utan även rangordna dem inbördes. Först

Bilaga 3 183

härigenom får sakkunniginstitutionen den tyngd den bör ha bl.a. med hänsyn till värderingen av forskningsmeriter. Vid tillsättning av underläkartjänster för allmäntjänstgöring (ATblock) ges enligt landstingsförbundets riktlinjer vetenskaplig utbildning ett betydande meritvärde. Vid tillsättning av tjänster för specialistutbildbör enligt fakultetsnämnden i Umeå motsvarande rening (FV-block) kommendationer utfärdas. Enligt fakultetsnämnden i Lund samt läkarsamma för båda slagen av tjänster, men förbundet gäller riktlinjer är mycket varierande, vilket man finner otillfredsstältillämpningen lande. I fråga om tandläkartjänster framförs från de Odontologiska fakultetsnämndernas sida liknande synpunkter som beträffande läkar- Fakultetsnämnden i Umeå framhåller att en utveckling av tjänsterna. tandvården förutsätter att de som leder det kliniska arbetet har en skolning som ger dem möjlighet att bedöma kliniska rapvetenskaplig och kliniska undersökningar i syfte att förbättra porter genomföra vården. Forskarutbildningen är därför viktig för klinisk kvalitet.

hög

Fakultetsnämnden i Göteborg understryker att en höjning av meritvärdet inte enbart skulle ge ökad kvalitet i tandvården utan även mycket starkt den Odontologiska forskningen; f.n. förekommer påverka forskning endast i ringa utsträckning i folktandvården. Fakultetsnämnderna är eniga om att forskarutbildning bör krävas för som övertandläkare vid kliniker för specialistutbildning. Samma tjänster krav framförs av SACO/SR och Sveriges tandläkarförbund, som påatt den ansvarige utbildningsledaren vid dessa kliniker redan pekar bestämmelser skall ha dokumenterad vetenskaplig enligt nu gällande kompetens. Tandläkarförbundet menar vidare att även övriga specialistkliniker i många fall har sådana utbildningsuppgifter, att doktorsexamen bör kunna diskuteras som kompetensvillkor för övertandläkarfakultetsnämnden vid Karolinska institutet bör forstjänsterna. Enligt krävas för övertandläkare vid regionsjukhus och centralkarutbildning lasarett. Fakultetsnämnden i Göteborg anser att forskarutbildning bör för en rad överordnade tjänster inom tandanges som ett önskemål vården, bl.a. tjänster som tandvårdschef och biträdande tandvårdschef samt klinikehefer vid folktandvârdens tandpolikliniker. Fakultetsnämnden i Umeå föreslår att sakkunnigförfarandet vid tillav övertandläkar- och tandvårdschefstjänster ändras så, att de sättning som uppförs pâ förslag också skall rangordnas inbördes. påpekar att specialistutbildningen f.n. kan av- Tandläkarförbundet kortas sex månader om tandläkaren har doktorsexamen. Enligt tandläkarförbundet bör forskarutbildningen kunna medföra en avkortning av specialistutbildningen med ett år. För tjänster inom hälso- och sjukvården är frågan om övriga forskarutbildningens meritvärde mera oklar. När det gäller sjuksköterskor m.fl. menar Svenska hälso- och sjukvårdens tiänstemannaförbund (SHSTF) att det inom såväl öppen som sluten várd finns behov med forskarutbildning för det praktiska vårdarbetets utav personer veckling. Tjänster med doktorsexamen som behörighetsvillkor bör inrättas i anknytning till sjukvårdsförestândarorganisationen eller motsva-

184 Bilaga 3

rande organisation. Till att börja med bör enligt SHSTF åtminstone en sådan tjänst inrättas inom varje Under sjukvårdsregion. en övergångsperiod bör kompetenskravet kunna sänkas till påbörjad forskarutbildning. Forskarutbildningen bör enligt SHSTF ocksâ ges ett ökat meritvärde för tjänster som inte är direkt inriktade mot forskning, t.ex. tjänst som skolledare. Inom vården kan det gälla ledande vårdadministrativa tjänster eller tjänster som har anknytning till vårdutvecklingsgrupp. Liknande synpunkter framförs av medicinska fakultetsnämnden i Linköping, som dock anser att en eventuell mellanexamen skulle kunna vara en lämplig bakgrund för skolledare vid vårdskolor och sjukvårdsadministratörer samt en merit för sjuksköterskor i olika befattningar. För sjukgymnaster skulle en mellanexamen ge möjlighet att inrätta attraktiva tjänster, anser Legitimerade sjukgymnasters riksförbund. När det gäller psykologer anser SACO/SR att doktorsexamen bör tillmätas särskild betydelse för tjänster som chefspsykolog. För socionomer framhåller Sveriges socionomers behovet riksförbund av speciella utvecklingstjänster i socialt arbete inom kommuner och landsting, inriktade på t.ex. projektledning, verksamhetsvärdering etc. Beträffande apoteken anser Apoteksbolaget AB att sjukhusapoteken vid centralsjukhus, regionsjukhus och undervisningssjukhus (ca 30 apotek) har sådana arbetsuppgifter att de i flera avseenden är jämförbara med kliniker och laboratorier vid dessa sjukhus. Vetenskaplig kompetens är därför en merit för chefstjänsterna. Vid sjukhusapotek på regionsjukhus och undervisningssjukhus finns s.k. informationsapotekartjänster, vari ingår forskningsverksamhet inom läkemedelsomrádet. Vidare finns vissa specialisttjänster vid Apoteksbolagets huvudkontor, för vilka forskarutbildning är en merit. F.n. är cirka 15 sådana tjänster besatta med personer med Att alla vetenskaplig utbildning. dessa tjänster f.n. inte innehas av forskarutbildade beror enligt Apoteksbolaget på att det är först under 1970-talet som forskarutbildade sökt tjänster inom apoteksväsendet. Farmaceutiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet anser att det finns skäl att ställa upp doktorsexamen som behörighetsvillkor för chefstjänsterna vid de nämnda sjukhusapoteken. Sveriges farmacevtförbund anser att forskarutbildning bör vara ett behörighetsvillkor för tjänsterna som informationsapotekare vid regionsjukhusen, medan kravet på doktorsexamen för chefstjänsterna vid de större inte bör sjukhusapoteken vara absolut. Det finns enligt förbundet en viss risk att dessa tjänster urholkas såväl vad gäller forskning som administration om man kopplar ett forskarutbildningskrav till chefskapet. Ibland är det bättre att ha en kvalificerad specialisttjänst med krav på forskarutbildning vid sidan av apotekschefen. Farmaceutiska fakultetsnämnden konstaterar att man f.n. har en relativt god rekrytering av farmaceuter till En viss forskarutbildning. ökning av rekryteringen är dock önskvärd och en förstärkning av forskarutbildningens meritvärde vid sjukhusapoteken skulle kunna åstadkomma denna ökning.

Bilaga 3 185

Veterinärväsendet

Lantbruksstyrelsen konstaterar att forskarutbildning (doktorsexamen) f.n. får tillgodoräknas som motsvarande ett års tjänstetid vid tillsättning av distriktsveterinärtjänster. I fråga om dessa tjänster är det i regel förtjänsten (tjänstetiden) som är avgörande, eftersom en skicklighetsär svår att göra rättvisande. I enkätsvaret nämns vidare att jämförelse om forskarutbildningens meritvärdering nyligen har diskuterats frågan mellan berörda myndigheter. Efter detta har lantbruksstyrelsen för sin del beslutat att värderingen av avlagd doktorsexamen skall kvarstå och efter bedömning från att påbörjad men icke avslutad forskarutbildning fall till fall kan medföra motsvarande högst ett år. tjänstetidstillägg Härutöver medför en förkortning av den obligäller att doktorsexamen för specialistkompetens med sex månader gatoriska tjänstgöringstiden (frân 3 1/2 till 3 âr). Veterinärförbund anser att forskarutbildningen f.n. värderas Sveriges relativt arbetsmarknadssektorn för veterinärer lågt inom den offentliga i förhållande till andra meriter (erfarenhet från klinisk verksamhet, livsmedelshygien eller administration). Forskarutbildning bör enligt förbundet vara en merit för tjänster som distriktsveterinär, överveterinär vid kontrollslakteri, chefsveterinär inom seminverksamhet, statsveterichefsveterinär vid Svelab, veterinär inom djurhälsonär, länsveterinär, chefsveterinär vid djursjukhus, försöksdjurskonsulent inom högvården, skolan samt vissa förvaltningstjänster (statsinspektör, veterinärråd, byråchef och avdelningschef vid livsmedelsverket och lantbruksstyrelsen).

3:1 Förteckning över inkomna svar på Bilaga

enkäter om forskar-

utredningens

utbildningens meritvärde m.m.

Enkät l: Vetenskapliga bibliotek, museer, arkiv och forskningsinstitutioner

Vetenskapliga bibliotek M uscer Riksantikvarieämbetet och statens Kungl. biblioteket Stockholms universitetsbibliotek historiska museer Tekniska högskolans bibliotek Statens konstmuseer (SKM) Karolinska institutets bibliotek Livrustkammaren, Skoklosters slott och Hallwylska museet (LSH) Uppsala universitetsbibliotek Lunds universitetsbibliotek Naturhistoriska riksmuseet Göteborgs universitetsbibliotek Statens Sjöhistoriska museum Umeå universitetsbibliotek Etnografiska museet Nordiska museet Sveriges lantbruksuniversitets bibliotek Skansen Statens psykologisk-pedagogiska Tekniska museet bibliotek Statens försvarshistoriska museer

186 Bilaga 3

Stockholms stadsmuseum Kiruna geofysiska institut (KGl) Eskilstuna museer Institutet för social forskning Östergötlands museum, Linköping Institutet för internationell ekonomi Gotlands Fornsal, Visby Statens kriminaltekniska

Blekinge museum, Karlskrona laboratorium (SKL) Karlshamns museum Försvarets forskningsanstalt (FOA) Kristianstads museum Flygtekniska försöksanstalten Malmö museum Statens rättskemiska laboratorium Ystads konstmuseum (SRL) Hallands länsmuseer, Varberg Statens strâlskyddsinstitut (SSI) Bohusläns museum, Uddevalla Statens bakteriologiska laboratorium Älvsborgs länsmuseum, Vänersborg (SBL) Skaraborgs länsmuseum, Skara Konjunkturinstitutet Örebro läns museum, Örebro Statens geotekniska institut (SGI) Länsmuseet, Västerås Statens livsmedelsverk (SLV) Västerås konstmuseum Statens naturvárdsverk Länsmuseet i Gävleborgs län, Gävle Statens utsädeskontroll

Länsmuseet-Murberget, Härnösand Statens veterinärmedicinska anstalt Skellefteå museum Jordbrukstekniska institutet Västerbottens museum, Umeå Institutet för vatten- och luftvårds-

forskning (IVL) A rkivväscndct Institutet för skogsförbättring Riksarkivet Konsumentverket

Arkivet för ljud och bild Arbetarskyddsstyrelsen Nämnden för dialekt- och ortnamns- Statens institut för byggnadsforskning

arkiven samt svenskt visarkiv (SIB) (DOVA) Statens planverk Dialekt- och folkminnesarkivet i Statens lantmäteriverk

Uppsala Sveriges geologiska undersökning ortnamnsarkivet i Uppsala (SGU) Dialekt- och ortnamnsarkivet i Lund Statens kärnkraftinspektioit Dialekt- och ortnamnsarkivet i Statens skeppsprovningsanstalt

Göteborg (SSPA) Dialekt- och ortnamnsarkivet i Umeå Svenskt visarkiv

Krigsarkivet Vissa bransc/rforskningsinstitut m.m. Landsarkivet i Uppsala Svalöf AB Landsarkivet i Vadstena SIS-Standardiseringskommissionen i Landsarkivet i Visby Sverige Landsarkivet i Lund Svenska träforskningsinstitutet (STFI) Landsarkivet i Göteborg SIK - Svenska livsmedelsinstitutet Landsarkivet i Härnösand Institutet för optisk forskning Landsarkivet i Östersund Stiftelsen för metallurgisk forskning Stockholms stadsarkiv (MEFOS) Göteborgs stadsarkiv Grafiska forskningslaboratoriet Malmö stadsarkiv (GLF) Möbelinstitutet F orskningsinsritutioner och myndig- Institutet för tillämpad matematik heter med vissa lorskningsuppgifter Köttforskningsinstitutet Forskningsinstitutet för atomfysik

(API)

Bilaga 3 187

Enkät 2: Vissa större sjukhus

Karolinska sjukhuset Lasarettet i Helsingborg Danderyds sjukhus Lasarettet i Ystad Roslagstulls sjukhus Länssjukhuset i Halmstad Södersjukhuset Varbergs sjukhus Huddinge sjukhus Sahlgrenska sjukhuset, Göteborg Akademiska sjukhuset, Uppsala Östra sjukhuset, Göteborg Ulleråkers sjukhus, Uppsala Lillhagens sjukhus, Göteborg Nyköpings lasarett S:t Jörgens sjukhus Regionsjukhusct i Linköping Uddevalla centrallasarett lasarett Vänersborg-Trollhättans central- Jönköpings Eksjö-Nässjö lasarett lasarett Växjö lasarett Kâirnsjukhuset i Skövde Kalmar lasarett Regionsjukhusct i Örebro Västerviks sjukhus Västerås lasarett Centralsjukhuset i Kristianstad Falu lasarett Malmö allmänna sjukhus Gävle sjukhus Malmö östra sjukhus Sundsvalls sjukhus Lasarettet i Lund Östersunds sjukhus S:t Lars sjukhus, Lund Regionsjukhusct i Umeå

Enkät 3: Vissa myndigheter och organisationer

F orskningsrdd m.m. Vetenskapliga bibliotek Forskningsrédsniimndcn (FRN) Delegationen för vetenskaplig och Humanistisk-samhällsvetenskapliga teknisk informationsförsörjning forskningsrådet (HSFR) (DFI) Naturvetenskapliga forskningsrådet Sveriges allmänna biblioteksförening (NFR) (SAB) Medicinska forskningsrådet (MFR) Styrelsen för teknisk utveckling F olkbibliotek (STU) Statens kulturråd Vetenskapsakademien Sveriges allmänna biblioteksförening (SAB)

Länsskolnätnnder Hälso- och sjukvård Stockholms län Socialstyrelsen Östergötlands län Landstingsförbundet Jönköpings län Kronobergs län Vetcrinärväscndet Kalmar län Lantbruksstyrelsen Blekinge län Statens veterinärmedicinska anstalt Malmöhus län Göteborgs och Bohus län A poteken Skaraborgs län Apoteksbolaget AB Kopparbergs län Gävleborgs län [Miljövård och fysisk planering Västernorrlands län Statens naturvárdsverk Jämtlands län Statens planverk Norrbottens län Bostadsstyrelsen Byggnadsstyrelsen

188 Bilaga 3

Länsstyrelser Fackliga organisationer Stockholms län Landsorganisationen (LO) Östergötlands län Centralorganisationen SACO/SR Jönköpings län Tjänstemännens centralorganisation Kronobergs län (TCO) Gotlands län Agrifack Blekinge län Arkitektförbundet Kristianstads län BIK-förbundet Malmöhus län JUSEK Hallands län Legitimerade sjukgymnasters Skaraborgs län riksförbund (LSR) Örebro län Lärarnas riksförbund (LR) Västmanlands län Svenska hälso- och sjukvårdens Kopparbergs län tjänstemannaförbund (SHSTF) Västernorrlands län Svenska kyrkans personalförbund Jämtlands län (SKPF) Norrbottens län Sveriges civilingenjörsförbund (CF) Sveriges farmacevtförbund Rättsväsendet Sveriges läkarförbund Domstolsverket Sveriges lärarförbund (SL) Sveriges socionomers riksförbund Högsta domstolen (SSR) Regeringsrätten Sveriges tandläkarförbund Rikspolisstyrelsen Bostadsdomstolen Sveriges Veterinärförbund Marknadsdomstolen Vissa centrala myndigheter Svea hovrätt Göta hovrätt Styrelsen för internationell utveckling Hovrätten (SIDA) över Skåne och Blekinge Hovrätten för Västra Sverige Styrelsen för u-landsforskning Hovrätten för Nedre Norrland (SAREC) Hovrätten för Övre Norrland Fortifikationsförvaltningen Kammarrätten i Stockholm Försvarets materielverk (FMV) Kammarrätten i Göteborg Riksförsäkringsverket (RFV) Kammarrätten i Sundsvall Sjöfartsverket Kammarrätten Luftfartsverket i Jönköping Statskontoret Försäkringsöverdomstolen Riksrevisionsverket K riminal vården Skogsstyrelsen Kommerskollegium Kriminalvárdsstyrelsen Patent- och registreringsverket Statens pris- och kartellnämnd (SPK) Svenska kyrkan för ekonomiskt Överstyrelsen försvar Biskopsmötet Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) Svenska kyrkans utbildningsnämnd Statens invandrarverk (SIV) Svenska kyrkans församlings- och Statens industriverk (SIND) pastoratsförbund Domänverket

Enkät 4: Högskoleenheter

Universitetet i Stockholm fakultets- Samhällsvetenskapliga Juridiska fakultetsnämnden nämnden Historisk-filosofiska sektionsnämnden Matematisk-naturvetenskapliga Sprákvetenskapliga sektionsnämnden fakultetsnämnden

Bilaga 3 189

Tekniska högskolan i Stockholm Universitetet i Göteborg Tekniska fakultetsnämnden Medicinska fakultetsnämnden Sektionsnämnden för teknisk fysik Humanistiska fakultetsnämnden Sektionsnämnden för flygteknik Samhällsvetenskapliga fakultets- Sektionsnämnden för elektroteknik nämnden Sektionsnämnden för väg- och Matematisk-naturvetenskapliga vattenbyggnad fakultetsnämnden Sektionsnämnden för kemi Matematiska avdelningsnämnden Sektionsnämnden för arkitektur GU/CTH Sektionsnämnden för lantmäteri Fysiska avdelningsnämnden GU/CTH Kemiska Sektionsnämnden Karolinska institutet Biologisk-geovetenskapliga Sektionsnämnden Medicinska fakultetsnämnden Odontologiska fakultetsnämnden Odontologiska fakultetsnämnden

Universitetet i Uppsala Chalmers tekniska högskola Teologiska fakultetsnämnden Tekniska fakultetsnämnden Juridiska fakultetsnämnden Sektionsnämnden för elektroteknik Medicinska fakultetsnämnden Sektionsnämnden för väg- och Farmaceutiska fakultetsnämnden vattenbyggnad Samhällsvetenskapliga fakultets- Sektionsnämnden för kemi nämnden Sektionsnämnden för arkitektur Matematisk-naturvetenskapliga fakultetsnämnden Universitetet i Umeå Medicinska fakultetsnämnden Universitetet i Linköping Humanistiska fakultetsnämnden Medicinska fakultetsnämnden fakultets- Samhällsvetenskapliga Filosofiska fakultetsnämnden nämnden Temarâdet Matematisk-namrvetenskapliga Tekniska fakultetsnämnden fakultetsnämnden Odontologiska fakultetsnämnden Universitetet i Lund Teologiska fakultetsnämnden Högskolan i Luleå Juridiska fakultetsnämnden Tekniska fakultetsnämnden Medicinska fakultetsnämnden Humanistiska fakultetsnämnden Samhällsvetenskapliga fakultets- Handelshögskolan i Stockholm nämnden Professorskollegiet Matematisk-naturvetenskapliga fakultetsnämnden Odontologiska fakultetsnämnden Sveriges lantbruksuniversitet Tekniska fakultetsnämnden Forskarutbildningsnämnden

190 Bilaga 3

Bilaga 3:2 Översikt över inkomna svar kommitténs på enkät om

forskarutbildningens meritvärde

Bilaga 3:3 Enkät nr 1

(vetenskapliga bibliotek, arkiv,

muséer och

forskningsinstitutioner)

Forskarutbildningens meritvärde

Utredningen om forskningens och forskarutbildningens situation i den nya högskolan tillsattes av utbildningsministern i juli 1979. Kommitténs sammansättning framgår av bifogade förteckning. Utredningens uppgift är enligt direktiven att ”i ett mer långsiktigt perspektiv närmare analysera och studera de förutsättningar och villkor under vilka forskning och forskarutbildning bedrivs inom högskolan” och lägga fram de förslag till förändringar som bedöms lämpliga. Härvid skall särskilt beaktas de konsekvenser som 1977 års högskolereform medfört. Det ursprungliga utredningsuppdraget utvidgades genom tilläggsdirektiv våren 1980 till att också omfatta frågan om forskarutbildningens meritvärde, i första hand för tjänster inom den offentliga sektorn. Utredningen har att göra en kartläggning av nuvarande bestämmelser och praxis i fråga om värdering av doktorsexamen och lägga fram förslag till ändringar av reglerna. I samband med kartläggningen bör utredningen enligt direktiven undersöka hur företrädare för såväl arbetsgivare och löntagarorganisationer som högskolan ser på meritvärdet av forskarutbildning vid tillsättning av offentliga tjänster. Kartläggningen av nuvarande regler och praxis kan i viss utsträckning ske genom sekretariatets försorg, men till stora delar måste de uppgifter som behövs inhämtas genom en enkät till berörda myndigheter och institutioner.

Bilaga 3 191

Utredningen har valt att sända ut flera sinsemellan något olika enkäter. Den första riktas till museer, arkiv och forskningsbibliotek, statliga forskningsinstitutioner och myndigheter med vissa forskningsuppgifter samt vissa branschforskningsinstitut. Enkätens omfattning framgår av den bifogade utsändningslistan. Uppgifter om praxis kommer vidare att inhämtas avseende lärartjänster i skolväsendet och läkartjänster vid större sjukhus. Alla berörda myndigheter och institutioner, liksom även personalorganisationer och intresseorganisationer, kommer dessutom att fâ ge allmänna synpunkter på frågan om forskarutbildningens meritvärde. De frågor som utredningen önskar att Ni besvarar framgår av bifogade PM. Utredningen skall enligt direktiven redovisa sitt uppdrag före utgången av april 1981. Tiden för arbetet med frågorna om forskarutbildningens meritvärde är således mycket knapp, och vi tvingas därför begära svar på våra frågor med mycket kort varsel. Vi behöver få Ert svar före den l5 november 1980. Svaren insänds till utredningens sekretariat (Kommitté U 1979: 10, Sankt Annegatan 4, in på gården, 223 50 LUND). Förfrågningar i detta ärende kan riktas till avdelningsdirektör Hans Näslund (tel. 046-10 70 00) eller till kommitténs huvudsekreterare docent Harry Myhrberg (tel. 046-11 91 31).

Med vänlig hälsning Carl-Gustaf Andrén Hans Näslund

Bilaga till enkät nr 1

Frågor rörande forskarutbildningens meritvärde Anmärkning: När termen forskarutbildning används i det följande avses i regel en fullständig utbildning, dvs. avslutad med doktorsexamen (motsv.). Med doktorsexamen jämställs härvid licentiatexamen enligt äldre bestämmelser (dock ej inom medicinsk, odontologisk och veterinärmedicinsk fakultet).

l Gällande regler

1.1 Behörighetskrav (a) Är forskarutbildning (doktorsexamen eller motsv.) ett formellt behörighetskrav för några tjänster vid Er institution (inom Ert verksamhetsomráde)? Ange i så fall vilka tjänster det gäller (slag av tjänster, verksamhetsområden, antal tjänster). (b) Skall doktorsexamen (motsv.) ha avlagts i ett bestämt ämne eller inom en viss fakultet för att ge behörighet? Krävs för några tjänster ytterligare vetenskapliga meriter (t.ex. docentkompetens)? (c) När och av vilken instans har regler härom fastställts? (T.ex. av regeringen, central myndighet, institutionen själv; ange författning eller motsv.).

1.2 Meritvärde (a) Hur värderas genomgången forskarutbildning (och vetenskapliga meriter över huvud taget) vid tillsättning av tjänster? Tillmäts doktorsexamen (motsv.) i något fall en avgörande betydelse vid tillsättningen? Vilka slag av tjänster gäller detta? (Ange slag av tjänster, verksamhetsområden, antal tjänster.)

192 Bilaga 3

(b) Om forskarutbildning ges ett meritvärde vid tillsättning av tjänster ber vi Er besvara följande frågor: Vilka forskningsområden (ämnen eller fakultetsomrâden) bedöms som mest värdefulla? Tillgodoräknas endast doktorsexamen i vissa ämnen eller inom en viss fakultet? Vad är motiveringen till att genomgången forskarutbildning ges ett särskilt meritvärde? (c) Hur sker meritvärderingen? Formaliserat (poängberäkning eller motsv.) eller efter bedömning i varje särskilt fall?

1.3 Lönesättning

Det är angeläget att få belyst i vilken omfattning man vid lönesättningen tar hänsyn till forskarutbildning (och vetenskapliga meriter i övrigt). Ger doktorsexamen automatiskt en högre lön (lönegrad)? Vilken roll spelar forskningsmeriter för den individuella lönesättningen (vid nyanställningar; för redan anställd personal)? Vilka och hur många tjänster gäller detta? Lönenivá för dessa?

2 Praxis Som underlag för sina överväganden behöver utredningen fâ en uppfattning om praxis i fraga om värderingen av forskarutbildning som merit vid tjänstetillsättningar inom vissa centrala områden. Vi ber därför att varje myndighet/ institution redovisar hur många tjänster vid myndigheten/institutionen som faktiskt innehas av personer med forskarutbildning jämfört med totalantalet tjänster och hur många sådana medarbetare som anställts under den senaste tioârsperioden. Dessa uppgifter kan lämpligen redovisas i tabellform enligt de exempel som ges i bilaga. Utöver dessa kvantitativa uppgifter är det önskvärt med en översiktlig redogörelse för hur forskarutbildning i praktiken har värderats i förhållande till andra meriter vid dessa tjänstetillsättningar. Vi vill också gärna veta hur praxis har utvecklats — finns det en tendens att ge forskarutbildningen större vikt, eller är det tvärtom?

3 Allmänna synpunkter på forskarutbildningens meritvärde

3.1 Bakgrund Enligt direktiven skall utredningen i samband med kartläggningsarbetet inhämta synpunkter beträffande forskarutbildningens meritvärde från arbetsgivare, löntagarorganisationer och högskolans företrädare. Utredningen kommer att sända ut en särskild förfrågan till bl.a. de nämnda grupperna, men det vore samtidigt värdefullt att få synpunkter på dessa frågor från forskningsinstitutioner och forskningsaktiva myndigheter. Riksdagens utbildningsutskott har uttalat att det är motiverat att pröva om man bör kräva forskarutbildning för flera statliga eller kommunala tjänster än nu eller ge forskarutbildningen ett särskilt meritvärde vid tjänstetillsättning. Samtidigt har det framhâllits att man måste beakta de allmänna strävandena att inte ställa upp högre krav för en befattning än vad arbetsuppgifterna kräver. Forskarutbildning kan ha meritvärde på flera sätt: som behörighetskrav för

Bilaga 3 193

cn viss tjänst, som merit vid konkurrens om en tjänst och som lönedifferentierande faktor. Utredningens kartläggningsarbete skall enligt direktiven avse meritvärdet i alla dessa tre bemärkelser. Vissa arbetsuppgifter är av den arten att de enbart kan skötas av den som genomgått forskarutbildning; de är dock ganska få och finns i första hand inom egentlig forskningsverksamhet. Den erfarenhet av vetenskaplig verksamhet inom forskningsområdet och den allmänna träning i att metodiskt hantera och analysera ett material som forskarutbildningen ger måste dock betraktas som en tillgång också för arbetsuppgifter som i sig inte förutsätter vetenskaplig kompetens. Ställer man upp krav på genomgången forskarutbildning för vissa tjänster eller ger forskarutbildningen ett särskilt meritvärde medför detta dessutom en allmän höjning av kompetensnivån hos personalen. Man bör dock inte bortse från att en höjning av forskarutbildningens meritvärde också kan få effekter som i vissa sammanhang kan uppfattas som negativa. Det kan hävdas att man riskerar en övervärdering av teoretiska meriter och en motsvarande undervärdering av de praktiska erfarenheterna inom yrket, som kan medföra försämrade befordringsmöjligheter för personer utan vetenskaplig bakgrund. Till detta kan dock sägas att tendensen de senaste decennierna varit den motsatta: teoretiska meriter har successivt fått allt mindre tyngd jämfört med praktisk yrkeserfarenhet. Det kan ifrågasättas om de nuvarande förhållandena innebär en idealisk avvägning.

3.2 Frågeställningar Mot den ovan refererade bakgrunden vill vi be varje myndighet/institution att överväga möjligheterna att ge forskarutbildningen ett ökat meritvärde inom respektive område. Kan och bör doktorsexamen ställas upp som kompetensvillkor för fler tjänster än i dag? Vilka? Bör forskarutbildningen ges ökat meritvärde i en konkurrenssituation (och i så fall hur)? Inom vilka områden kan det vara motiverat att den som har doktorsexamen får högre lön än andra med motsvarande arbetsuppgifter men lägre utbildning? I cn del fall tillmäts en oavslutad forskarutbildning ett inte obetydligt meritvärde på arbetsmarknaden. Om det gäller Ert område, ber vi att Ni kommenterar detta. Vore det enligt Er mening befogat att införa en etappavgáng i forskarutbildningen, dvs. en ”mellanexamen på lägre nivå än doktorsexamen? Vilka skäl talar i så fall för det?

Bilaga 3:4 Enkät nr 2 (vissa större sjukhus)

F orskarutbildningens meritvärde Utredningen om forskningens och forskarutbildningens situation i den nya högskolan tillsattes av utbildningsministern i juli 1979. Kommitténs sammansättning framgår av bifogade förteckning. Utredningens uppgift är enligt direktiven att i ett mer långsiktigt perspektiv närmare analysera och studera de förutsättningar och villkor under vilka forskning och forskarutbildning bedrivs inom högskolan och lägga fram de förslag till förändringar som bedöms lämpliga. Härvid skall särskilt beaktas de konsekvenser som 1977 års högskolereform medfört. Det ursprungliga utredningsuppdraget utvidgades genom tilläggsdirektiv vairen 1980 till att också omfatta frågan om forskarutbildningens meritvärde, i

194 Bilaga 3

första hand för tjänster inom den offentliga sektorn. Utredningen har att göra en kartläggning av nuvarande bestämmelser och praxis i fråga om värdering av doktorsexamen och lägga fram förslag till ändring av reglerna. l samband med kartläggningen bör utredningen enligt direktiven undersöka hur företrädare för såväl arbetsgivare och löntagarorganisationer som högskolan ser på meritvärdet av forskarutbildning vid tillsättning av offentliga tjänster. Kartläggningen av nuvarande regler och praxis kan i viss utsträckning ske genom sekretariatets försorg, men till stora delar måste de uppgifter som behövs inhämtas genom enkäter till berörda myndigheter och institutioner. När det gäller läkartjänster har utredningen valt att i huvudsak begränsa kartläggningen till tjänster vid undervisningssjukhus och regionsjukhus, länssjukhus samt vissa andra större sjukhus (sådana som tillhör kategori 1 enligt socialstyrelsens klassifikation av sjukhus med avseende pâ resurser för vidare- .utbildning m.m.). För jämförelsens skull har dock även vissalsjukhus i kategori Il medtagits. För meritvärderingen vid tillsättning av läkartjänster finns utförliga anvisningar fastställda av socialstyrelsen (cirkulär 1973-01-11; MF 1973:33), som bl.a. innebär att vetenskaplig meritering skall tillmätas särskild vikt vid kate- Härtill kommer för tjänster vid samtliga sjukhus att medigori I-sjukhusen. cine doktorsexamen får tillgodoräknas som motsvarande ett tjänsteár. Utredningen behöver emellertid som underlag för sina överväganden också få en uppfattning om i vilken omfattning läkartjänsterna faktiskt besatts med sökande med forskarutbildning och vilka skillnader som härvid finns mellan olika typer av sjukhus, mellan olika regioner och mellan olika specialiteter. i socialstyrelsens läkarregister, som i princip omfattar samtliga Uppgifterna läkare i landet, kan ej korreleras till befintliga tjänster och saknar dessutom uppgift om docentkompetens. Registrets uppgifter om tjänsteställe är vidare ej helt tillförlitliga. Uppgifter om praxis vid tillsättning av läkartjänster kan heller inte hämtas ur läkarregistret. Vi måste därför be om hjälp från respektive direktion (motsv.) med uppgiftsinsamlingen för vår kartläggning. Vi ber således att varje berörd direktion redovisar hur många läkartjänster vid de aktuella sjukhusen som f.n. innehas av läkare med doktorsexamen docentkompetens. Vidare önskar vi respektive av tillsättningspraxis inom olika av specialiteter vid en redovisning grupper under det senaste decenniet, dvs. uppgifter om vilka av dem son1 sjukhuset tillsatts och hur många av dem som uppförts på förslag av de sakkunniga som v avlagt doktorsexamen respektive har docentkompetens. För de kommunala undervisningssjukhusens del skall redovisningen ej omfatta de akademiska kombinationstjänsterna (professor/överläkare och klinisk lärare/bitr. överläkare); ej heller tjänster som klinisk amanuens. Uppgifterna kan lämpligen redovisas i tabellform på det sätt som framgår av bifogade exempel. Utredningen skall enligt direktiven redovisa sitt uppdrag före utgången av april 1981. Tiden för arbetet med frågorna om forskarutbildningens meritvärde är således mycket knapp, och vi tvingas därför begära in de önskade uppgifterna med mycket kort varsel. Vi behöver Er redovisning före den 15 november 1980. Uppgifterna insänds till kommitténs sekretariat (Kommitté U 1979: 10, Sankt Annegatan 4, in på gården, 223 50 LUND). Förfrågningar i detta ärende kan riktas till avdelningsdirektör Hans Näslund (tel. 046-10 70 00) eller till kommitténs huvudsekreterare docent Harry Myhrberg (tel. 046-11 91 31). Med vänlig hälsning

Carl-Gustaf Andrén Hans Näslund

sou 1981: 30 Bilaga 3 195

Bilaga 3:5 Enkät nr 3 (vissa myndigheter och

organisationer)

F orskarutbildningens meritvärde Utredningen om forskningens och forskarutbildningens situation i den nya högskolan tillsattes av utbildningsministern i juli 1979. Kommitténs sammansättning framgår av den bifogade förteckningen över ledamöterna. Utredningens uppgift är enligt direktiven att i ett mer långsiktigt perspektiv närmare analysera och studera de förutsättningar och villkor under vilka forskning och forskarutbildning bedrivs inom högskolan och lägga fram de förslag till förändringar som bedöms lämpliga. Härvid skall särskilt beaktas de konsekvenser som 1977 års högskolcrcform medfört. Det ursprungliga utredningsuppdraget utvidgades genom tilläggsdirektiv våren 1980 till att ocksâ omfatta frågan om forskarutbildningens meritvärde, i första hand för tjänster inom den offentliga sektorn. Utredningen har att göra en kartläggning av nuvarande bestämmelser och praxis i fråga cm värdering av doktorsexamen och lägga fram förslag till ändringar av reglerna. I samband med kartläggningen bör utredningen enligt direktiven undersöka hur företrädare för såväl arbetsgivare och löntagarorganisationer som högskolan ser på meritvärdet av forskarutbildning vid tillsättning av offentliga tjänster. Till stora delar måste de uppgifter som behövs för kartläggningen inhämtas genom förfrågningar till berörda myndigheter och institutioner. Uppgifter om nuvarande regler och praxis begärs från museer, arkiv och vetenskapliga bibliotek, statliga forskningsinstitutioner och myndigheter med vissa forskningsuppgifter samt vissa branschforskningsinstitut. Utredningen kommer vidare att särskilt studera antalet forskarutbildade och tillsättningspraxis beträffande lärartjänster i skolväsendet samt läkartjänstcr vid större sjukhus. Härutöver skall utredningen enligt direktiven i samband med kartläggningsarbetet inhämta synpunkter pá forskarutbildningens meritvärde frán arbetsgivare, löntagarorganisationer och högskolans företrädare. Det är för denna del av kartläggningen som vi nu vänder oss till Er. Dc frågor som utredningen önskar att Ni överväger framgår av bifogade PM. Utredningen skall enligt direktiven redovisa sitt uppdrag före utgången av april 1981. Tiden för arbetet med frågorna om forskarutbildningens meritvärde är således mycket knapp, och vi tvingas därför begära in Era synpunkter med mycket kort varsel. Vi behöver få Ert yttrande före den 15 november 1980. Yttrandena insänds till kommitténs sekretariat (Kommitté U 1979: 10, Sankt Annegatan 4, in på gården, 223 50 LUND). Förfrågningar i detta ärende kan riktas till avdelningsdirektör Hans Näslund (tel. 046-10 70 00) eller till kommitténs huvudsekrcterare docent Harry Myhrberg (tel. 046-11 91 31).

Med vänlig hälsning Carl-Gustaf Andrén Hans Näslund

Bilaga till enkät nr 3

Allmänna synpunkter beträffande forskarutbildningens meritvärde Anmärkning: När termen forskarutbildning används i det följande avses normalt en fullständig utbildning, dvs. avslutad med doktorsexamen (motsv.).

196 Bilaga 3

Med doktorsexamen jämställs härvid licentiatexamen enligt äldre bestämmelser (licentiatexamen avskaffades genom 1969 års forskarutbildningsreform); dock ej inom medicinsk, odontologisk och veterinärmedicinsk fakultet.

Bakgrund Riksdagens utbildningsutskott har uttalat att det är motiverat att pröva om man bör kräva forskarutbildning för flera statliga och kommunala tjänster än nu eller ge forskarutbildning ett särskilt meritvärde vid tjänstetillsättning. Samtidigt har det framhållits att man måste beakta de allmänna strävandena att inte ställa upp högre krav för en befattning än vad arbetsuppgifterna kräver. Forskarutbildning kan ha meritvärde på flera sätt: som behörighetskrav för cn viss tjänst, som merit vid konkurrens om en tjänst och som lönedifferenticrandc faktor. Utredningens kartläggningsarbete skall enligt direktiven avse mcritvärdet i alla dessa tre bemärkelsen Vissa arbetsuppgifter är av den arten att de enbart kan skötas av den som genomgått forskarutbildning; de är dock ganska få och finns i första hand inom egentlig forskningsverksamhet. Den erfarenhet av vetenskaplig verksamhet inom ett forskningsområde och den allmänna träning i att metodiskt hantera och analysera ett material som forskarutbildningen ger måste dock Lrctraktas som en tillgång också för arbetsuppgifter som i sig inte förutsätter vetenskaplig kompetens. Ställer man upp krav på genomgången forskarutbildning för vissa tjänster eller ger forskarutbildningen ett särskilt meritvärde medför detta dessutom en allmän höjning av kompetensnivân hos personalen. Man bör dock inte bortse från att en höjning av forskarutbildningens meritvärde också kan fâ effekter som i vissa sammanhang kan uppfattas som negativa. Det kan hävdas att man riskerar en övervärdering av teoretiska meriter och en motsvarande undervärdering av de praktiska erfarenheterna inom yrket, som kan medföra försämrade befordringsmöjligheter för personer utan vetenskaplig bakgrund. Till detta kan dock sägas att tendensen de senaste decennierna synes ha varit den motsatta: teoretiska meriter har successivt fått allt mindre tyngd jämfört med praktisk yrkeserfarenhet. Det kan ifrågasättas om de nuvarande förhållandena innebär en idealisk avvägning.

Frågeställningar Mot den ovan refererade bakgrunden vill utredningen be att Ni överväger vilka möjligheter det finns inom Ert område att ge forskarutbildningen ett ökat meritvärde. Kan och bör doktorsexamen ställas upp som kompetensvillkor för fler tjänster än i dag? Vilka? Bör forskarutbildningen ges ökat meritvärde i en konkurrenssituation (och i så fall hur)? Inom vilka områden kan det vara motiverat att den som har doktorsexamen får högre lön än andra med motsvarande arbetsuppgifter men lägre utbildning? Hur har praxis beträffande forskarutbildningens meritvärde utvecklats inom Ert område? Finns det en tendens att ge forskarutbildningen större vikt, eller är det tvärtom? I en del fall tillmäts en oavslutad forskarutbildning ett inte obetydligt meritvärde. Om det gäller Ert område, ber vi att Ni kommenterar detta. Vore det enligt Er mening befogat att införa en etappavgång i forskarutbildningen, dvs. cn mellanexamen” på lägre nivå än doktorsexamen? Vilka skäl talar i så fall för det?

Bilaga 197

Bilaga 3:6 Enkät nr 4 fakultetsnämnder inom (samtliga högskolan)

F orskarulbildningens meritvärde Utredningen om forskningens och forskarutbildningens situation i den nya högskolan tillsattes av utbildningsministern i juli 1979. Kommitténs sammansättning framgår av den bifogade förteckningen över ledamöterna. Utredningens uppgift är enligt direktiven att i ett mer långsiktigt perspektiv närmare analysera och studera de förutsättningar och villkor under vilka forskning och forskarutbildning bedrivs inom högskolan och lägga fram de förslag till förändringar som bedöms lämpliga. Härvid skall särskilt beaktas de konsekvenser som 1977 års högskolereform medfört. Det ursprungliga utredningsuppdraget utvidgades genom tilläggsdirektiv viiren I980 till att också omfatta frågan om forskarutbildningens meritvärde, i första hand för tjänster inom den offentliga sektorn. Utredningen har att göra en kartläggning av nuvarande bestämmelser och praxis i fråga om värdering av doktorsexamen och lägga fram förslag till ändringar av reglerna. I samband med kartläggningen bör utredningen enligt direktiven undersöka hur företrädare för såväl arbetsgivare och löntagarorganisationer som högskolan ser på meritvärde! av forskarutbildning vid tillsättning av offentliga tjänster. Till stora delar måste de uppgifter som behövs för kartläggningen inhämtas genom förfrågningar till berörda myndigheter och institutioner. Uppgifter om nuvarande regler och praxis begärs från museer, arkiv och vetenskapliga bibliotek, statliga forskningsinstitutioner och myndigheter med vissa forskningsuppgifter samt vissa branschforskningsinstitut. Utredningen kommer vidare att särskilt studera antalet forskarutbildade och tillsättningspraxis beträffande lärartjänster i skolväsendet samt läkartjänster vid större sjukhus. Härutöver skall utredningen enligt direktiven i samband med kartläggningsarbetet inhämta synpunkter på forskarutbildningens meritvärde från arbetsgivare, löntagarorganisationer och högskolans företrädare. Det är för denna del av kartläggningen som vi nu vänder oss till fakultetsnämnderna. En motsvarande förfrågan sänds samtidigt till en rad myndigheter och organisationer. De frågor som utredningen önskar att Ni överväger framgår av bifogade PM. Utredningen skall enligt direktiven redovisa sitt uppdrag före utgången av april 1981. Tiden för arbetet med frågorna om forskarutbildningens meritvärde är således mycket knapp, och vi tvingas därför begära in fakultetsnämndernas synpunkter med mycket kort varsel. Yttrandena bör insändas till utredningens sekretariat (Kommitté U I979: 10, Sankt Annegatan 4, in på gården, 223 50 LUND) före den 15 november 1980. Förfrågningar i detta ärende kan riktas till avdelningsdirektör Hans Näs- , lund (tel. 046-1070 00) eller till kommitténs huvudsekreterare docent Harry Myhrberg (tel. 046-11 91 31). Med vänlig hälsning Carl-Gustaf Andrén Hans Näslund

Bilaga till enkät nr 4

Högskolans synpunkter beträffande forskarutbildningens

meritvärde Anmärkning: När termen forskarutbildning används i det följande avses normalt en fullständig utbildning, dvs. avslutad med doktorsexamen (motsv.).

198 3 Bilaga

Med doktorsexamen jämställs härvid licentiatexamen enligt äldre bestämmelser (dock ej inom medicinsk, odontologisk och veterinärmedicinsk fakultet).

Bakgrund Riksdagens utbildningsutskott har uttalat att det är motiverat att pröva om man bör kräva forskarutbildning för flera statliga och kommunala tjänster än nu eller ge forskarutbildning ett särskilt meritvärde vid tjänstetillsättning. Samtidigt har det framhållits att man måste beakta de allmänna strävandena att inte ställa upp högre krav för en befattning än vad arbetsuppgifterna kräver. Forskarutbildning kan ha meritvärde på flera sätt: som behörighetskrav för en viss tjänst, som merit vid konkurrens om en tjänst och som lönedifferentierande faktor. Utredningens kartläggningsarbete skall enligt direktiven avse meritvärdet i alla dessa tre bemärkelsen Vissa arbetsuppgifter är av den arten att de enbart kan skötas av den som genomgått forskarutbildning; de är dock ganska få och finns i första hand inom egentlig forskningsverksamhet. Den erfarenhet av vetenskaplig verksamhet inom ett forskningsområde och den allmänna träning i att metodiskt hantera och analysera ett material som forskarutbildningen ger måste dock betraktas som en tillgång också för arbetsuppgifter som i sig inte förutsätter vetenskaplig kompetens. Ställer man upp krav på genomgången forskarutbildning för vissa tjänster eller ger forskarutbildningen ett särskilt meritvärde medför detta dessutom en allmän höjning av kompetensnivån hos personalen. Man bör dock inte bortse från att en höjning av forskarutbildningens meritvärde ocksâ kan få effekter som i vissa sammanhang kan uppfattas som negativa. Det kan hävdas att man riskerar en övcrvärdering av teoretiska meriter och en motsvarande undervärdering av de praktiska erfarenheterna inom yrket, som kan medföra försämrade befordringsmöjligheter för personer utan vetenskaplig bakgrund. Till detta kan dock sägas att tendensen de senaste decennierna synes ha varit den motsatta: teoretiska meriter har successivt fått allt mindre tyngd jämfört med praktisk yrkeserfarenhet. Det kan ifrågasättas om de nuvarande förhållandena innebär en idealisk avvägning.

Frågeställningar refererade vill - Mot den ovan bakgrunden utredningen som underlag för sina fortsatta - be om fakultetsnämndernas överväganden synpunkter på frågan om en höjning av forskarutbildningens- meritvärde. Särskilt ber vi om svar pâ följande frågor: —— Är det enligt fakultetsnämndernas bedömning önskvärt och lämpligt att ge forskarutbildningen ett ökat meritvärde? Kan och bör doktorsexamen ställas upp som kompetensvillkor för fler tjänster än i dag? Vilka? Bör forskarutbildningen ges ökat meritvärde i en konkurrenssituation (och i så fall hur)? Inom vilka områden kan det vara motiverat att den som har doktorsexamen får högre lön än andra med motsvarande arbetsuppgifter men lägre utbildning? -- Vilka effekter för forskarutbildningen vid högskolorna skulle en höjning av forskarutbildningens meritvärde kunna få? - I en del fall tillmäts en oavslutad forskarutbildning ett inte obetydligt meritvärde på arbetsmarknaden. Finns det skäl att med anledning härav överväga en etappavgång i forskarutbildningen, dvs. en mellanexamen på lägre nivå än doktorsexamen?

sou l98l:30 199

4 för

Bilaga Program utredningenssemi-

narium om

forskarutbildningens

meritvärde i

näringslivet

1981-02-12

Inledning Kris för svensk forskarutbildning? Univ.kansler Carl-Gustaf Andrén — Problembeskrivning bakgrund och nuläge Diskussion

F orskarutbildningens värde för industrin Vilken reell kompetens ger Prof. Robert Magnusson, CTH forskarutbildningen i den nya högskolan? Vilka förändringar är aktuella? Vilket värde har forskarutbild- Tekn. dr Curt Mileikowsky ningen för arbetet i ett industri- Övering. Per Hedwall, ASEA företag? Docent Guno Haskå, Svenska Sockerfabriks AB Diskussion

Samverkan i forskarutbildningen Erfarenheter av forskarutbildning Prof. Gunnar Sohlenius, KTH i samverkan med företag och Forskn.chef Ragnar Ohlsson, institutioner utanför högskolan Karlshamns Oljefabriker AB Diskussion

Kontakt och information

Former och kanaler för informa- Högskoledir. Folke Hjalmers, CTH tion mellan högskola och näringsliv —— Behövs bättre information om forskarutbildningens innehåll och om näringslivets önskemål?

Diskussion

Sammanfattning och avslutning Univkansler Carl-Gustaf Andrén

SOU l98lz30 Bilaga 5 201

5 i semina-

Bilaga Deltagare utredningens rium om forskarutbildningens

meritvärde 1981-02-12

Civilingenjör Curt Andersson Sveriges lndustriförbund Univ.kansler Carl-Gustaf Andrén Kommitté U 1979: 10 Civilingenjör Göran Belfrage Sveriges civilingenjörsförbund Marianne Ericsson Näringslivets högskolekontakt, Göteborg Civilekonom Lena Facht AB Volvo Docent Karl-Olof Faxén SAF Docent Guno Haskâ Svenska Sockerfabriks AB Överingenjör Per Hedvall AB ASEA Högskoledirektör Folke Hjalmers Chalmers tekniska högskola Docent Jan-Christer Janson Pharmacia Karl-Johan Köhler Näringslivets högskolekontakt Civilingenjör Torsten Lundgren SAF Lars-Joakim Lundqvist Näringslivets högskolekontakt, Lund Professor Robert Magnusson Kommitté U 1979: 10 Tckn. dr Curt Mileikowsky Docent Harry Myhrberg Kommitté U 1979: 10 Professor Ingmar Månsson Kommitté U 1979: 10 Direktör Björn Nilsson AB Svenska Philips Avdelningsdirektör Hans Näslund Kommitté U 1979: 10 Forskningschef Ragnar Ohlsson AB Karlshamns Oljefabriker Avdelningsdirektör Hans Ottosson Kommitté U 1979: 10 Docent Lennart Rohlin Sandvik AB Professor Gunnar Sohlenius Tekniska högskolan i Stockholm Professor Lars Terenius Kommitté U 1979: 10 Civilingenjör Claes Thilén Sveriges civilingenjörsförbund Direktör Åke Zachrison AB Volvo Avdeln.direktör Göran Zetterblom Universitets- och högskoleämbetet Docent Ulla Åkerlind Kommitté U 1979: 10

6 rörande

Bilaga Författningsförslag

meritvärde

forskarutbildningens

Innehåll

Inledning

Allmänt Förslag till cirkulär om forskarutbildningens meritvärde . . . . 205 Förslag till förordning om tillgodoräknande av forskarutbildning vid tillsättning av statligt reglerad tjänst . 207

Vetenskapliga bibliotek Förslag till förordning om ändring i förordningen (1979: 480) med instruktion för kungl. biblioteket . . . . . . . . . . . 207 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1977: 344) för Sveriges lantbruksuniversitet . . . . . . . . . . 208

Arkivväsendet Förslag till förordning om ändring i förordningen (1977: 553) med instruktion för riksarkivet . . . . . . . . . . . . 209 Förslag till förordning om ändring i instruktionen (1965:743) för landsarkiven . . . . . . . . . . . . . . . . . 209 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1967: 106) med instruktion för riksarkivets heraldiska sektion och statens heraldiskanämnd . 210 Förslag till förordning med ändring i förordningen (1977: 557) med instruktion för svenskt biografiskt lexikon . . . . . . 210 Förslag till förordning om ändring i instruktionen (1965: 834) för

Förslag till förordning om ändring i förordningen (1977: 556) med instruktion för dialekt- och ortnamnsarkiven samt svenskt visarkiv

Museer Förslag till förordning om ändring i förordningen (1975: 468) med instruktion för riksantikvarieämbetet och statens historiska museer. 7.11 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1976: 439) med instruktion för statens konstmuseer . . . . . . . . 212 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1978: 246) med

204 Bilaga 6 sou 1981:30

instruktion för livrustkammaren, Skoklosters slott och Hall-

Förslag till förordning om ändring i förordningen (1966: 265) med instruktion för etnografiska museet . . . . . . . . . . 213 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1977: 448) med instruktion för statens försvarshistoriska museer . . . . . . 213 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1965: 698) med instruktion för statens Sjöhistoriska museum . . . . . . . 2.13

Skolväsendet Förslag till förordning om ändring i skolförordningen (1971: 235) . 214

Svenska kyrkan Förslag till förordning om ändring i prästvalsförordningcn (1958:

Rättsväsendet Förslag till förordning om ändring i förordningen (1979: 569) med hovrättsinstruktion . . . . . . . . . . . . . . . . 217 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1979:571) med kammarrättsinstruktion . . . . . . . . . . . . . . . 218 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1979:574) om notarietjänstgöring m.m. . . . . . . . . . . . . . . 219

Allmän förvaltning Förslag till förordning om ändring i länsstyrelseinstruktionen (1971:460) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 219

Läkare Förslag till lag om ändring i sjukvårdslagen (1962: 242) . . . . 220 Förslag till förordning om ändring i sjukvårdskungörelsen (1972:

Förslag till förordning om ändring i kungörelsen (1970: 704) om kommunala undervisningssjukhus . . . . . . . . . . . 221 Förslag till förordning om ändring i allmänna läkarinstruktionen (1963:341) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 223

Tandläkare Förslag till förordning om ändring i kungörelsen (1963:663) med tillämpningsföreskrifter till lagen (1963:251) om behörighet att utöva tandläkaryrket . . . . . . . . . . . . . . . . 223 Förslag till förordning om ändring i folktandvârdskungörelsen (1973: 637) . . . . . . . . . . . . . L . . . . . 224

Bilaga 6 205

Inledning

Våra beträffande forskarutbildningens meritvärde författningsförslag kan i huvudsak bara avse statlig verksamhet och sådana yrkessektorer där verksamheten mera i detalj av statsmakterna. Vi föreslår regleras sålunda regler om behörighetsvillkor m.m. för statliga eller statligt reglerade tjänster inom bibliotek, arkiv och museer, skolväsendet, Svenska rättsväsendet och länsstyrelserna. Även beträffande de landskyrkan, eller kommunala läkar- och tandläkartjänsterna inom tingskommunala sjukvården och folktandvården är bestämmelserna om tillsättningsförfarande och behörighet reglerade av statsmakterna, vilket gör det möjför staten att utfärda regler om forskarutbildningens meritvärde ligt också för dessa kategorier. För de sistnämnda tjänsternas del innebär visserligen hälso- och sjukvårdsutredningens förslag (SOU 1979: 78) att den nuvarande regleringen av tillsättningsförfarandet skulle statliga komma att försvinna. statsmakterna har emellertid ännu ej tagit ställförslag. Våra författningsförslag skall ses som en ning till utredningens illustration till våra synpunkter beträffande den vetenskapliga kompetensens värde. För många områden av statlig eller statligt reglerad verksamhet är det emellertid inte lämpligt att föra in regler av detta slag i specialutan frågan om forskarutbildningens meritvärde måste författningarna, bedömas från fall till fall då befattningsbeskrivningar utformas eller då Till ledning för myndigheternas bedömning i tjänsterna ledigförklaras. dessa fall föreslår vi att regeringen utfärdar ett generellt cirkulär om forskarutbildningens meritvärde. För alla statligt reglerade tjänster skall enligt vårt förslag vidare gälla att forskarutbildningen får tillgodoräknas som tjänstetid. Vi har därför utarbetat ett förslag till förordning om tillgodoräknande av forskarutbildning vid tillsättning av statligt reglerad tjänst.

Förslag till Cirkulär om forskarutbildningens meritvärde

Samhället avsätter betydande resurser för forskning och forskarutbildning bl.a. vid högskolorna. Det råder enighet om att fortsatta satsningar och utvecklingsarbete är nödvändiga för vårt lands ekopå forskning nomiska och kulturella utveckling. Forskarutbildningen vid högskolorna är inte avsedd och dimensionerad enbart för att skola nya forskare utan även för att tillgodose samhällets behov av särskilt kompetent arbetskraft på kvalificerade befattningar inom förvaltning och näringsliv, även om dessa i sig inte innebär arbete av vetenskaplig art. Förutom fördjupade specialistkunskaper i det ämne som utbildningen omfattat ger den vetenskapliga utbildningen en allmän metodskolning och träning i problemanalys, som bör vara av stort värde även inom andra områden. En avslutad forskarutbildning innebär dessutom att

206 Bilaga 6 SOU 1981: 30

man dokumenterat förmåga att självständigt genomföra en omfattande problemlösningsuppgift. För många arbetsuppgifter inom statlig eller statligt reglerad verksamhet är det till fördel om fler befattningshavare har en vetenskaplig bakgrund. Detta gäller såväl specialisttjänster inom t.ex. vetenskapliga bibliotek, arkiv och museer, hälso- och sjukvården och skolan m.fl. områden som tjänster av utredningskaraktär inom allmän förvaltning, särskilt om arbetsuppgifterna innebär utnyttjande av forskningsresultat eller planering av forskningsverksamhet. Allmänt sett torde en ökad andel av medarbetare med forskarutbildning ge förbättrade förutsättningar för metodutveckling och nytänkande i myndighetens verksamhet. Som villkor för behörighet bör inte högre krav ställas upp än vad som motiveras av arbetsuppgiftcrnas art. Praktisk yrkeserfarenhet av betydelse för det aktuella området måste också beaktas och hänsyn tas även till meriter som förvärvats på annat sätt. Vid sammanvägningen av olika meriter är det emellertid i regel befogat att ge vetenskaplig erfarenhet en betydande vikt. Mot bakgrund av det anförda bör följande riktlinjer tillämpas vid tillsättning av statliga och statligt reglerade tjänster. 1. Vid fastställande av befattningsbeskrivningar och motsvarande dokument bör särskilt beaktas värdet av vetenskaplig erfarenhet för arbetsuppgifterna. 2. För vissa tjänster är det befogat att ställa upp krav på styrkt vetenskaplig kompetens inom vissa ämnesområden som behörighetsvillkor. Detta gäller främst då arbetsuppgifterna innefattar forskning eller i övrigt har nära anknytning till vetenskaplig verksamhet. I andra fall kan det vara lämpligare att ange vetenskaplig erfarenhet som ett allmänt kompetcnsönskemål eller vid ledigkungörandet markera att sådan erfarenhet är en merit för tjänsten. 3. Vetenskaplig erfarenhet bör normalt dokumenteras genom avlagd examen - doktorsexamen i vissa fall, licentiatexavetenskaplig eller, men ——eller på motsvarande sätt styrkt kompetens. 4. Har doktorsexamen eller licentiatexamen uppställts som behörighetsvillkor för en viss tjänst, bör dispens från detta krav medges endast om den sökande på annat sätt kan anses ha förvärvat minst motsvarande kompetens eller eljest synnerliga skäl föreligger. 5. Då vetenskaplig erfarenhet angetts som kompetensönskemål eller som särskild merit bör en vetenskaplig examen eller på annat sätt förvärvad motsvarande kompetens tillmätas en väsentlig betydelse vid sammanvägningen av de sökandes meriter. Även vid tillsättning av andra tjänster bör särskild hänsyn tas till vetenskaplig erfarenhet. 6. Det som sägs om meritvärdering i dessa riktlinjer gäller bedömning enligt befordringsgrunden skicklighet. Om forskarutbildningens värde enligt befordringsgrunden förtjänst finns dessutom särskilda bestämmelser.

sou n9s1:3o Bilaga 6 207

Förslag till Förordning om tillgodoräknande av forskarutbildning vid tillsättning av statligt reglerad tjänst

Härigenom föreskrives följande.

1 § Denna förordning gäller tillsättning av tjänst för vilken avlöningsförmånerna fastställes under medverkan av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.

2 § Har den som söker tjänst avlagt doktorsexamen enligt högskoleförordningen (1977: 263) får han räkna sig fyra âr till godo som förtjänst utöver vad han eljest skulle få räkna. Den som har avlagt licentiatexamen enligt högskoleförordningen får på samma sätt räkna sig två år till godo.

3 § Föreskrifterna i 2 § om sökande tillämpas på motsvarande sätt på annan som kommer i fråga vid tjänstetillsättning.

4 § Utan hinder av föreskrifterna i denna förordning får tjänst som utövats under tiden för forskarutbildningen räknas till godo som förtjänst enligt eljest gällande bestämmelser.

Övergångsbestämmelser

1. Denna förordning träder i kraft den . . . men tillämpas inte i ärende där tillsättningsförfarandet har inletts dessförinnan. 2. Med doktorsexamen enligt högskoleförordningen (1977:263) likställs doktorsexamen enligt äldre bestämmelser samt godkänt disputationsprov för doktorsgrad. 3. Licentiatexamen enligt äldre bestämmelser får, med undantag av medicine licentiatexamen, tillgodoräknas som två tjänsteár enligt denna förordning.

Förslag till Förordning om ändring i förordningen (l 979: 480) med instruktion för kungl. biblioteket

Härigenom föreskrives att i förordningen (1979: 480) med instruktion för kungl. biblioteket skall införas en ny paragraf, 18 §, av nedan angivna lydelse.

18 § För behörighet till tjänst som förste bibliotekarie vid biblioteksavdel-

208 Bilaga 6

ningen krävs doktorsexamen eller motsvarande kompetens, om inte styrelsen på grund av särskilda skäl medger undantag.

Denna kungörelse träder i kraft den men skall ej tillämpas vid tillsättning av tjänst, om tillsättningsförfarandet har inletts dessförinnan.

Förslag till Förordning om ändring i förordningen (1977: 344) för Sveriges lantbruksuniversitet

Härigenom föreskrives att 14 kap. 10 § förordningen (1977: 344) för Sveriges lantbruksuniversitet skall ha nedan angivna lydelse.

14 kap.

10 §

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

F är behörighet till tjänst som överbibliotekarie eller förste bibliotekarie krävs att ha avlagt doktorsexamen eller ha motsvarande kompetens, om inte styrelsen på grund av särskilda skäl medger undantag. I ärende om förslag till tjänst som överbibliotekarie får styrelsen inhämta yttrande av högst tre sakkunniga. Vid tillsättning av tjänst som över- Vid tillsättning av tjänst som överbibliotekarie, förste bibliotekarie bibliotekarie, förste bibliotekarie eller bibliotekarie skall som be- eller bibliotekarie skall som befordringsgrunder gälla inom biblio- fordringsgrunder gälla bibliotekstekstjänst vunnen utbildning och utbildning och i bibliotekstjänst visad duglighet samt de förutsätt- visad duglighet samt vetenskaplig ningar för sådan tjänst, som i skicklighet och de förutsättningar övrigt har visats i vetenskapligt, för bibliotekstjänst som i övrigt bibliografiskt, administrativt eller har visats i bibliografiskt, admiannat avseende. Beträffande tjänst nistrativt eller annat avseende. som överbibliotekarie eller förste Beträffande tjänst som överbibliobibliotekarie skall särskild hänsyn tekarie eller förste bibliotekarie tagas till lämplighet att leda för- skall särskild hänsyn tagas till valtningen vid bibliotek. vetenskaplig skicklighet och lämplighet att leda förvaltningen vid bibliotek.

‘ Motsvarande förslag för högskoleenheterna inom utbildningsdepartementets område återfinns i förslaget till ändring av 18 kap. 10 § högskoleförordningen i vårt huvudbetänkande.

Bilaga 6 209

sou 1931:30

År tvâ eller flera sökande till tjänst som förste bibliotekarie eller bibliotekarie likställda i nyss angivna hänseenden får tjänsteålder åberopas som befordringsgrund.

Denna träder i kraft den .. . men skall ej tillämpas vid tillkungörelse av tjänst, om tillsättningsförfarandet har inletts dessförinnan. sättning

Förslag till om ändring i förordningen (1977:553) med instruktion för Förordning riksarkivet

föreskrives att i förordningen (1977: 553) med instruktion Härigenom för riksarkivet skall införas en ny paragraf, 31 a §, av nedan angivna lydelse.

31 a § För till som arkivråd eller förste arkivarie krävs dels behörighet tjänst filosofie doktorsexamen i ämne av betydelse för arkivväsendet eller motsvarande dels framstående skicklighet inom arkivväsendet. kompetens, Om särskilda skäl föreligger fâr styrelsen medge undantag från krav enligt första stycket.

Denna träder i kraft den men skall ej tillämpas vid tillförordning sättning av tjänst, om tillsättningsförfarandet har inletts dessförinnan.

Förslag till Förordning om ändring i instruktionen (1965: 743) för landsarkiven

föreskrives att i instruktionen (1965: 743) för landsarkiven Härigenom skall införas en ny paragraf, 14 §, av nedan angivna lydelse.

14 §= Behörig till tjänst som landsarkivarie är den som är behörig till tjänst som förste arkivarie hos riksarkivet.

Denna förordning träder i kraft den men skall ej tillämpas vid tillsättning av tjänst, om tillsättningsförfarandet har inletts dessförinnan.

’ Förutvarande 14 § upphävd genom 1977: 554.

210 Bilaga 6

Förslag till Förordning om ändring i förordningen (1967: 106) med instruktion för riksarkivets heraldiska sektion och statens heraldiska nämnd

Härigenom föreskrives att 12 § förordningen (1967: 106) med instruktion för riksarkivets heraldiska sektion och statens heraldiska nämnd skall ha nedan angivna lydelse.

12 §“ Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Ledamöter och suppleanter, som regeringen utser förordnas för särskilt, högst tre år i sänder. Vice ordförande utses för samma tid.

Om tillsättning av tjänst och Om tillsättning av tjänst, antaganantagande av annan personal vid de av annan personal och behörigsektionen gäller föreskrifterna i hct till tjänst som statsheraldiker instruktionen (1977: 553) för riks- gäller föreskrifterna i instruktioarkivet. nen (1977: 553) för riksarkivet.

Denna förordning träder i kraft den . . .

Förslag till Förordning om ändring i förordningen (1977: 557) med instruktion för svenskt biografiskt lexikon

Härigenom föreskrives att i förordningen med instruktion (1977:557) för svenskt biografiskt lexikon skall införas en ny paragraf, 14 §, av nedan angivna lydelse.

14 § För behörighet till tjänst som huvudredaktör eller redaktör krävs filosofie doktorsexamen eller motsvarande inom kompetens myndighetens område, om inte arkivstyrelsen på grund av särskilda skäl unmedger dantag.

Denna förordning träder i kraft den . . .

Förslag till Förordning om ändring i imtruktionen (1965: 834) för krigsarkivet

Härigenom föreskrives att 22 § instruktionen (1965: 834) för krigsarkivet skall ha nedan angivna lydelse.

° Senaste lydelse 1977: 555.

Bilaga 6 211

sou 19s|:30

22 §4 Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Krigsarkivarien utnämnes av regeringen. tillsättas och annan personal antages av arkivet. Övriga tjänster För behörighet till tjänst som förste arkivarie fordras filosofie doktorsexamen i ämne av betydelse /ör arkivväsendet eller motsvarande kompetens samt framstående skicklighet inom arkivväsendet. Om särskilda skäl föreligger får arkivet medgiva undantag Izäri från.

Denna förordning träder i kraft den men skall e_i tillämpas vid tillsättning av tjänst, om tillsättningsförfarandet har inletts dessförinnan.

Förslag till om ändring i förordningen (1977: 556) med instruktion för Förordning dialekt- och ortnamnsarkiven samt svenskt visarkiv

Härigenom föreskrives att i förordningen (1977: 556) med instruktion för dialekt- och ortnamnsarkiven samt svenskt visarkiv skall införas en ny paragraf, 20 §, av nedan angivna lydelse.

20 § För behörighet till tjänst som arkivchef eller förste arkivarie krävs filosofie doktorsexamen i ämne av betydelse för arkivets verksamhet eller motsvarande kompetens, om inte myndigheten på grund av särskilda skäl medger undantag.

Denna förordning träder i kraft den men skall ej tillämpas vid tillsättning av tjänst, om tillsättningsförfarandet har inletts dessförinnan.

Förslag till om ändring i förordningen (1975: 468) med instruktion för Förordning riksantikvaricämbetet och statens historiska museer

Härigenom föreskrives att i förordningen (1975: 468) med instruktion för riksantikvarieämbetet och statens historiska museer skall införas en ny paragraf, 37 a §, av nedan angivna lydelse.

‘ Senaste lydelse 1977: 558.

212 Bilaga 6

37 a § För behörighet till tjänst som

överantikvarie, museidirektör, byråchef,

avdelningsdirektör, förste antikvarie och förste bibliotekarie krävs filosofie doktorsexamen eller motsvarande samt framstående kompetens praktisk skicklighet inom det område som tjänsten omfattar, om inte myndigheten på grund av särskilda skäl medger undantag. Första stycket gäller inte tjänster vid administrativa byrån.

Denna förordning träder i kraft den . .. men skall vid tillej tillämpas sättning av tjänst, om tillsättningsförfarandet har inletts dessförinnan.

Förslag till Förordning om ändring i förordningen (1976: 439) med instruktion för statens konstmuseer

Härigenom föreskrivcs att i förordningen (1976:439) med instruktion för statens konstmuscer skall införas en ny paragraf, 33 a §, av nedan angivna lydelse.

33 a § För behörighet till tjänst som museidirektör eller förste intendent krävs filosofie doktorsexamen eller motsvarande kompetens samt framstående praktisk skicklighet inom det område som tjänsten omfattar, om inte myndigheten pâ grund av särskilda skäl medger undantag.

Denna förordning träder i kraft den men skall vid tillej tillämpas sättning av tjänst, om tillsättningsförfarandet har inletts dessförinnan.

Förslag till Förordning om ändring i förordningen (1978: 246) med instruktion för livrustkammaren, Skoklosters slott och Hallwylska museet

Härigenom föreskrives att i förordningen (1978: 246) med instruktion för livrustkammaren, Skoklosters slott och museet skall in- Hallwylska föras en ny paragraf, 22 a §, av nedan angivna lydelse.

22 a § För behörighet till tjänst som museichef eller förste intendent krävs filosofie doktorsexamen eller motsvarande kompetens samt framstående praktisk skicklighet inom det område som tjänsten om inte omfattar, myndigheten på grund av särskilda skäl medger undantag.

Denna förordning träder i kraft den men skall ej tillämpas vid tillsättning av tjänst, om tillsättningsförfarandet har inletts dessförinnan.

Bilaga 6 21.3

Förslag till om ändring i förordningen (1966: 265) med instruktion för Förordning etnografiska museet

föreskrives att i förordningen (1966: 265) med instruktion Härigenom för etnografiska museet skall införas en ny paragraf, 15 a §, av nedan

angivna lydelse.

15 a § För till tjänst som museidirektör eller förste intendent behörighet fordras filosofie doktorsexamen i ämne inom museets verksamhetsområde eller motsvarande kompetens, om ej styrelsen på grund av särskilda skäl mcdgiver undantag.

Denna träder i kraft den .. . men skall ej tillämpas vid tillförordning sättning av tjänst, om tillsättningsförfarandet har inletts dessförinnan.

› Förslag till om ändring i förordningen (1977: 448) med instruktion för Förordning statens försvarshistoriska museer

föreskrives att i förordningen (1977:448) med instruktion Härigenom för statens försvarshistoriska museer skall införas en ny paragraf, 27 §, av nedan angivna lydelse.

27 § För till tjänst som museichef eller förste intendent krävs behörighet filosofie doktorsexamen eller motsvarande kompetens samt framstående inom museernas verksamhetsområde, om inte stypraktisk skicklighet relsen på grund av särskilda skäl medger undantag.

Denna träder i kraft den men skall ej tillämpas vid tillförordning av tjänst, om tillsättningsförfarandet har inletts dessförinnan. sättning

Förslag till i förordningen för Förordning om ändring (1965: 698) med instruktion statens Sjöhistoriska museum

föreskrives att i förordningen (1965: 698) med instruktion Härigenom för statens museum skall införas en ny paragraf, 15a §, Sjöhistoriska av nedan angivna lydelse.

214 Bilaga 6

l5a§ För behörighet till tjänst som museidirektör eller förste intendent fordras filosofie doktorsexamen eller motsvarande kompetens samt framstående skicklighet inom museets verksamhetsområde, om ej nämnden på grund av särskilda skäl medgiver undantag.

Denna förordning träder i kraft den men skall ej tillämpas vid tillsättning av tjänst, om tillsättningsförfarandet har inletts dessförinnan.

Förslag till Förordning om ändring i skolförordningen (1971: 235)

Härigenom föreskrives att 14 kap. 4 § och 16 kap 5 § skolförordningen (1971: 235) samt punkt 156.l.l.2 i bilaga 2 till förordningen skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 14 kap.

4§° Nyinrättad ordinarie tjänst som lärare skall tillsättas snarast möjligt, om ej länsskolnämnden föreskriver annat. Blir ordinarie tjänst som lärare Blir ordinarie tjänst som lärare ledig, får tjänsten ej âterbesättas ledig, får tjänsten ej âterbesättas utan att länsskolnämnden medger utan att länsskolnämnden medger det. Nämnden skall därvid pröva det. Nämnden skall därvid pröva om tjänsten skall indragas eller om tjänsten skall indragas samt uppehâllas av icke-ordinarie lärare om fyllnadstjänstgöring skall ingå samt om fyllnadstjänstgöring skall i tjänsten. Nämnden får medge ingå i tjänsten. uppskov med tillsättning av tjänsten under högst en år. Senast fem månader innan ordinarie tjänst som lärare beräknas bli ledig eller snarast efter det att tjänsten blivit ledig, skall styrelsen för skolan anmäla detta till länsskolnämnden samt föreslå åtgärd.

16 kap. 5 § Ordinarie tjänst som lärare 152 omfattar någon av följande grupper om två ämnen, nämligen

5 Vi är medvetna om att de ordinarie lärartjänsterna enligt förslag i prop. 1980/81: 107 kommer att avvecklas. Dessa bestämmelser kan således enbart avse lektorstjänstema, vilka även i fortsättningen skall tillsättas av SÖ. Vi har här dock inte ändrat formuleringarna med hänsyn till detta. Sannolikt bör bestämmelserna flyttas till det kapitel (kap. 16) i skolförordningen som behandlar lärare i gymnasieskolan.

SOU 1981: 30 Bilaga 6 215

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse dels svenska, dels engelska, tyska, franska, historia, religionskunskap eller filosofi, dels engelska, dels tyska, franska eller latin, dels tyska, dels franska, dels latin, dels tyska eller franska, dels religionskunskap, dels historia, dels psykologi, dels socialkunskap, dels samhällskunskap, dels historia, psykologi, socialkunskap eller matematik, dels matematik, dels fysik eller kemi, dels kemi, dels fysik eller naturkunskap, dels biologi, dels kemi eller naturkunskap.

Ordinarie tjänst som lärare 152 får även omfatta någon av följande grupper av tre ämnen, nämligen dels engelska, franska eller tyska, dels latin, dels allmän sprákkunskap, dels psykologi, dels samhällskunskap, dels socialkunskap, dels kemi, dels biologi, dels naturkunskap. Ordinarie tjänst som lärare 152 får även omfatta ett ämne som anges i första eller andra stycket.

Om ej särskilda skäl föranleder annat, skall ordinarie tjänst som lärare 152 ledigkungöras såsom omfattande antingen två ämnen eller ett av dessa ämnen.

Bilaga 2

156.1 Ordinarie tjänst som lärare 156 (i teknologi m. fl. ämnen) 156.l.1.2 Särskild lämplighet för tjänsten Teknisk doktorsexamen eller tekádagalagd genom vetenskapliga nisk licentiatexamen i ämne som studier och vetenskapligt förfat- motsvarar tjänstens ämne eller, i samt föregående praktisk fråga om tjänst som omfattar tvâ tarskap och pedagogisk verksamhet. ämnen, ett av tjänstens ämne samt praktisk erfarenhet inom det område som tjänsten omfattar eller särskild lämplighet för tjänsten ådagalagd genom vetenskapliga studier och vetenskapligt författarskap samt föregående praktisk och pedagogisk verksamhet.

° Senaste lydelse 1979: 717.

216 Bilaga 6

Övergångsbestämmelser

l. Denna förordning träder i kraft den . . . 2. Länsskolnämnden har att före den . . . pröva alla ej tillsatta lektorstjänster enligt 14 kap. 4 §.

Förslag till Förordning om ändring i prästvalsförordningen (1958: 261)

Härigenom föreskrives att 3 § prästvalsförordningen (1958: 261) skall ha nedan angivna lydelse.

3§ Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Vid tillämpning av 9 eller 12 § lagen (1957: 577) om prästval beaktas tid under vilken prästen har l. fullgjort prästerlig tjänstgöring inom Svenska kyrkan, 2. âtnjutit partiell ledighet från prästerlig tjänst, i den mån sådan tid må tillgodoräknas för uppflyttning i löneklass eller ålderstilläggsklass, 3. åtnjutit ledighet från prästerlig tjänst för offentligt uppdrag, militärtjänstgöring eller avläggande av predikoprov, 4. åtnjutit ledighet från prästerlig tjänst för uppdrag inom sådan personalsammanslutning som avser att tillvarataga prästernas intressen i tjänsten eller främja deras prästerliga utbildning, allt i den mån sådan tid mâ tillgodoräknas för uppflyttning i löneklass eller ålderstilläggsklass, 5. âtnjutit ledighet för prästerlig tjänst i annat fall än som avses i 2, 3 eller 4, i den mån prästen icke för sådan tid har fått vidkännas Cavdrag på lönen eller fått avstå hela sin kontanta lön, 6. fullgjort tjänstgöring som lärare, assistent eller amanuens i religionsvetenskapligt ämne vid högskolan.

Regeringen kan för viss präst medge att vid tillämpning av 9 eller 12 § lagen om prästval må beaktas även, helt eller delvis, tid för l. prästerlig verksamhet som ej har utövats inom Svenska kyrkan men som är jämförlig med tjänstgöring inom kyrkan, 2. tjänstledighet i annat fall än som avses i första stycket, om ledigheten avser socialt arbete av sådan beskaffenhet att erfarenhet därav kan anses vara av väsentlig betydelse för prästkallet, 3. tjänstgöring vid teologisk fakultet i riket,

7 Senaste lydelse 1976: 10.

Bilaga 6 217

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse vid annan läro- 3. tjänstgöring såsom lärare med 4. tjänstgöring anstalt såsom lärare med huvud- huvudsaklig undervisning i kristenundervisning i kristendoms- domskunskap eller religionskunsaklig kunskap eller religionskunskap. skap. av första må tjänstár icke samtidigt räknas för Vid tillämpning stycket mer än en tjänst eller befattning. Doktorsexamen i religionsvetenskapligt ämne tillgodoräknas som fyra tjänstår utöver vad som följer av första stycket. Regeringen kan för viss präst medge att doktorsexamen i annat ämne må tillgodoräknas på motsvarande sätt, om ämnet kan anses vara av betydelse för prästerlig tjänst.

Övergångsbestämmelser

träder i kraft den men skall ej tillämpas i l. Denna förordning ärende där tillsättningsförfarandet har inletts dessförinnan. doktorsexamen likställs disputationsprov för doktors- 2. Med godkänt grad. äldre bestämmelser får tillgodoräknas som 3. Licentiatexamen enligt tvâ tjänsteâr enligt denna förordning.

Förslag till Förordning om ändring i förordningen (1979: 569) med hovrättsinstruktion hovrätts- Härigenom föreskrives att 51 § förordningen (1979: 569) med instruktion skall ha nedan angivna lydelse.

51 § Till hovrättsassessor bör, om särskilda omständigheter inte föranleder föreslås endast den som har antagits som hovrättsfiskal och därannat, efter har tjänstgjort l. under ett år som lagman, rådman eller fiskal i tingsrätt, 2. under ett år och tre månader som hovrättsfiskal eller adjungerad ledamot varav minst nio månader som adjungerad ledamot. i hovrätt, En hovrättsfiskal som efter att ha förvärvat notariemeritering har avlagt juris doktorsexamen får tillgodoräkna doktorsexamen som ett års tjänstgöring enligt första stycket.

Denna förordning träder i kraft den . . .

218 Bilaga 6

Förslag till Förordning om ändring i förordningen (1979: 571) med kammarrättsinstruktion

Härigenom föreskrives att 50 och 61 §§ förordningen med (1979:571) kammarrättsinstruktion skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

50 § Till kammarrättsassessor bör, om särskilda inte omständigheter föranleder annat, föreslås endast den som har som kammarrättsantagits fiskal och därefter har tjänstgjort l. under ett år som lagman, râdman eller fiskal i länsrätt, 2. under ett âr och tre månader som kammarrättsfiskal eller adjungerad ledamot i kammarrätt, varav minst nio månader som adjungerad ledamot.

En kammarrättsfiskal som efter att ha förvärvat notariemeritering har avlagt juris doktorsexamen får tillgodoräkna doktorsexamen som ett års tjänstgöring enligt första stycket.

61 § Kammarrätten får till adjungerad ledamot förordna l. den som innehar eller har innehaft ordinarie eller den domartjänst som efter ett förordnande av regeringen har uppehållit en tjänst som lagman eller rådman, 2. den som har förordnats till kammarrättsfiskal eller hovrättsfiskal och som därefter har tjänstgjort under minst ett år sammanlagt som länsrättsfiskal, tingsfiskal, rádman eller lagman,

3. en Iagfaren professor eller docent t ett rättsvetenskapligt ämne, 3. den som förut har varit 4. den som förut har varit adjungerad. adjungerad.

Kammarrätten får för ett visst mål eller en viss sammanträdesdag till adjungerad ledamot förordna en kammarrättsfiskal som inte uppfyller föreskrifterna under 2, om en behörig ledamot inte finns att tillgå.

Denna förordning träder i kraft den . . .

Bilaga 6 219

sou 1981:30

Förslag till Förordning om ändring i förordningen (1979: 574) om notarietjänstgöring m.m.

Härigenom föreskrives att 1 och 24 §§ förordningen (1979: 574) om notarietjänstgöring m.m. skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 § efter Notarietjänstgöring fullgörs efter Notarietjänstgöring fullgörs kandidatexamen under en tid juris kandidatexamen eller juristjuris av två år och sex månader. examen under en tid av två år och sex månader eller, om tjänstgöringen fullgörs efter juris doktorsexamen, ett år och sex månader.

Genom notarietjänstgöring som har fullgjorts enligt 24 § förvärvas notariemeritering.

24 § har förvärvats Notariemeritering har förvärvats Notariemeritering av den som på ett tillfredsställande av den som pâ ett tillfredsställande sätt har fullgjort notarietjänst- sätt har fullgjort notarietjänstgöring under en tid av två år och göring under en tid av två år och sex månader. Minst ett år skall ha sex månader eller, om tjänstfullgjorts vid tingsrätt eller läns- göringen fullgjorts efter juris rätt. Notarien skall därvid ha doktorsexamen, ett år och sex utfört sådana som månader. Minst ett år skall ha domargöromál förord- vid tingsrätt eller länsavses i 20 § första stycket fullgjorts rätt. Notarien skall därvid ha ningen (1979: 572) med tingsrättsinstruktion eller 21 § förordningen utfört sådana domargöromål som avses i 20 § första stycket förord- (1979: 573) med länsrättsinstruktion. ningen (1979: 572) med tingsrättsinstruktion eller 21 § förordningen (1979: 573) med länsrättsinstruktion.

Denna förordning träder i kraft den . . .

Förslag till Förordning om ändring i länsstyrelseinsmiktionen (1971: 460)

Härigenom föreskrives att 45 § länsstyrelseinstruktionen (1971: 460) skall ha nedan angivna lydelse.

220 Bilaga 6

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

45 §3 För behörighet till tjänst som länspolischef eller biträdande länspolischef fordras juris kandidatexamen och föreskriven polischefsutbildning. För behörighet till tjänst som chef för naturvårdsenhet eller som länsantikvarie fordras doktorsexamen i ämne av betydelse för tjänsten eller motsvarande kompetens, om inte länsstyrelsen på grund av särskilda skäl medger undantag.

Denna förordning träder i kraft den .. . men skall ej tillämpas vid tillsättning av tjänst, om tillsättningsförfarandct har inletts dessförinnan.

Förslag till Lag om ändring i sjukvårdslagen (1962:242)

Härigenom föreskrives att 20 § 1 mom. sjukvårdslagen (1962: 242) skall ha nedan angivna lydelse.

20 § l mom.’ Distriktsläkare och överläkare förordnas av sjukvårdsstyrelsen tills vidare. När tjänst som distriktsläkare eller När tjänst som distriktsläkare eller överläkare skall tillsättas efter överläkare skall tillsättas efter ansökning, åligger det sakkunniga, ansökning, åligger det sakkunniga, vilka utses i den ordning rege- vilka utses i den ordning regeringen föreskriver, att, i den mån ringen föreskriver, att, i den mån behöriga sökande anmält sig, på behöriga sökande anmält sig, på förslag uppföra de fyra med av- förslag uppföra de fyra med avseende å. förtjänst och skicklighet seende å förtjänst och skicklighet främsta sökandena. främsta sökandena i den ordning de anses böra komma i fråga till tjänsten. Närmare föreskrifter om sakkunnigförfarandet meddelas av regeringen. Sedan förslag upprättats, förordnar sjukvårdsstyrelsen, i förekommande fall efter direktionens hörande, en av de sökande, som uppförts på förslaget.

Denna lag träder i kraft den . . .

° Senaste lydelse 1979: 234. Senaste lydelse 1975: 102.

Bilaga 6 221

Förslag till Förordning om ändring i sjukvårdskungörelsen (1972: 676)

att (1972: 676) skall Härigenom föreskrives 20 § sjukvårdskungörelsen ha nedan angivna lydelse.

20§ Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

till annan som läkare hos landstingskommun eller kom- Behörig tjänst mun än som deltidsanställd sjukstuguläkare eller som sjukhemsläkare, extra distriktsläkare eller extra läkare är den som förunderläkare, värvat som allmänläkare eller specialist inom det omrâde kompetens som tjänsten avser. För behörighet till Iäkartjänst vid kommunalt undervisningssjukhus kan dessutom krävas viss vetenskaplig kompetens. fastställer särskilda behörighetsvillkor för läkartjänst, Socialstyrelsen vars verksamhetsområde inte faller inom omrâdet för fastställd speciamed tillämpningsföreskrifter till litet enligt 5 § kungörelsen (1972:678) lagen (1960: 408) om behörighet att utöva läkaryrket.

Denna förordning träder i kraft den . . .

Förslag till Förordning om ändring i kungörelsen (1970: 704) om kommunala undervisningssjukhus

Härigenom föreskrives att 4, 10 och 12 §§ kungörelsen (1970: 704) om kommunala undervisningssjukhus skall ha nedan angivna lydelse.

4 §10 finns överläkare som har att an- Vid kommunalt undervisningssjukhus för och ändamålsenliga handhavande inom svara sjukvårdens behöriga det verksamhetsområde som anförtrotts honom. Överläkares verksamhetsområde får omfatta även sjukvård utanför sjukhuset. därom skall tjänst som överläkare vara förenad Förordnar regeringen med tjänst som lärare vid högskoleenhet. Utöver vad som föreskrives i 20 § siukvårdskungärelsen ( 1972: 676) fordras för behörighet till tjänst som överläkare att ha avlagt

‘° Senaste lydelse 1978: 670.

222 Bilaga 6

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

medicine doktorsexamen eller att ha däremot svarande kompetens. Om särskilda skäl föreligger får siukvdrdsstyrelsen efter hörande av berörd högskoleenhet medge undantag. 10 § Ansökningshandlingarna överläm- Ansökningshandlingarna överlämnas till de sakkunniga som på nas till de sakkunniga som på förslag till tjänst som avses i 9 § till förslag tjänst som avses i 9 § uppför de fyra främsta till tjänsten uppför de fyra främsta sökandena behöriga sökandena. i den ordning de anses böra komma i fråga till tjänsten. Vid bedömningen av skickligheten skall hänsyn tagas till utbildning, skicklighet i utövningen av läkaryrket och âdagalagd vetenskaplig skicklighet. Över förslaget skall direktionen höras. En av de sökande som uppförts pá förslaget förordnas därefter till överläkare. De sakkunniga skall pröva varje (Stycket föreslås sista meutgå; sökandes behörighet och skrift- överförs till ningen första stycket.) ligen yttra sig om samtliga behöriga sökandes skicklighet för tjänsten. Vid bedömningen av skickligheten skall hänsyn tagas till utbildning, skicklighet i utövningen av läkaryrket och ádagalagd vetenskaplig skicklighet.

12 §12 När i ll § avsedd tjänst som biträdande överläkare eller som avdelningsläkare skall tillsättas, har efter sjukvârdsstyrelsen eller, styrelsens bemyndigande, direktionen att kungöra tjänsten ledig till ansökan.

Ansökningshandlingarna överläm- Ansökningshandlingarna överlämnas till tre sakkunniga, som uppför nas till tre sakkunniga, som uppför de fyra främsta sökandena på de fyra främsta sökandena på förslag. förslag i den ordning de anses böra komma i fråga till tjänsten. Sedan tjänsteförslag inkommit och yttrande häröver inhämtats från klinikchef eller motsvarande chef, förordnas en av de sökande som uppförts på förslaget till innehavare av tjänsten.

1* Senaste lydelse 1978: 670. Senaste lydelse 1972: 677.

Bilaga 6 223

sou 1981:30

Övergångsbestämmelser

l. Denna förordning träder i kraft den . . . 2. Vid av skall äldre behörighetsföreskrifter tilltillsättning tjänst lämpas, om tillsättningsförfarandet har inletts före den . . .

Förslag till Förordning om ändring i allmänna läkarimtruktionen (1963: 341)

Härigenom föreskrives att 9 § 4 mom. allmänna läkarinstruktionen (1963: 341) skall ha nedan angivna lydelse.

9 § 4 mom. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

för Doktorsexamen vid medicinsk Fullgjort disputationsprov medicine doktorsgrad mä tillgodo- fakultet eller fullgjort disputaräknas såsom likvärdigt med tionsprov för medicine doktorsi statens tjänst grad må tillgodoräknas såsom läkartjänstgöring under ett år. likvärdigt med läkartjänstgöring i statens tjänst under fyra år.

Denna förordning träder i kraft den .. . men skall ej tillämpas vid tillsättning av tjänst, om tillsättningsförfarandet har inletts dessförinnan.

Förslag till Förordning om ändring i kungörelsen (1963: 663) med tillämpningsföreskrifter till lagen (1963: 251) om behörighet att utöva tandläkaryrket

Härigenom föreskrives att 6 § kungörelsen (1963: 663) med tillämpningsföreskrifter till lagen (1963: 251) om behörighet att utöva tandläkaryrket skall ha nedan angivna lydelse.

6 §1: socialstyrelsen prövning Doktorsexamen eller fullgjort Enligt i må gradualavhandling tillgodo- disputationsprov för doktorsgrad räknas tandläkare, som söker ämne av betydelse för den sökta kompetensbevis, såsom fullgjord kompetensen må tillgodoräknas under högst ett halvt såsom fullgjord tjänstgöring under tjänstgöring år. högst ett halvt år.

Denna förordning träder i kraft den . . .

1 Senaste lydelse 1968: 139.

224 Bilaga 6

Förslag till Förordning om ändring i folktandvårdskungörelsen (1973: 637) Härigenom föreskrives att 5 och 9 §§ folktandvårdskungörelsen (1973: 637) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 5 § Poliklinik som avses i 2 § tredje Poliklinik som avses i 2 § tredje stycket och annan poliklinik för stycket och annan poliklinik för specialisttandvård skall förestås av specialisttandvård skall förestås av legitimerad tandläkare som har legitimerad tandläkare som har specialistkompetens inom den spe- specialistkompetens inom den specialitet vilken utövas vid kliniken. cialitet vilken utövas vid kliniken samt dokumenterad vetenskaplig erfarenhet. 9 §14 De sakkunniga skall, i den mån De sakkunniga skall, i den mån behöriga sökande finns, på förslag behöriga sökande finns, på förslag föra upp de fyra sökande som föra upp de fyra sökande som anses främst i fråga om förtjänst anses främst i fråga om förtjänst och skicklighet. Som de sakkun- och skicklighet i den ordning de nigas beslut gäller den mening om anses böra komma i fråga till vilken de flesta förenar sig eller, tjänsten. Som de sakkunnigas vid lika röstetal, ordförandens beslut gäller den mening om . mening. vilken de flesta förenar sig eller, vid lika röstetal, ordförandens mening. I fråga om förtjänst skall förordningen (I98X: 000) om tillgodoräknande av forskarutbildning vid tillsättning av statligt reglerad tjänst äga motsvarande tillämpning. Vid bedömningen av skickligheten skall hänsyn tagas till utbildning, skicklighet i utövningen av tandläkaryrket och ádagalagd vetenskaplig skicklighet. Sjukvårdsstyrelsen skall anslå tjänsteförslaget på landstingskommunens anslagstavla med uppgift om den dag då anslaget skedde. Förslaget skall innehålla uppgift om skiljaktig mening då sådan förekommer. En av de sökande som uppförts på förslaget skall förordnas till innehavare av tjänsten. Bestämmelserna i denna paragraf gäller ej sökande till tjänst som tandvårdschef om sökanden ej är legitimerad tandläkare.

Denna förordning träder i kraft sättning av tjänst, om t t har inletts dessförinnan. “ Senaste lydelse 1974:

3#3.

2 v) :mini l 5

Statens offentliga utredningar 1981

Kronologisk förteckning

HS 90: Hâlsorisker. S. HS 90: Ohälsa och vårdutnyttiande. S.

5!."" HS 90: Hälso- och sjukvård i internationellt perspek-

tiv. S. f* HS 90: utgångspunkter och riktlinier för det tortsatta arbetet. S. Ny arbetstidslag. A. Översyn av lagen om församlingsstyrelse. Kn.

5°9’.“5”S

Lag om vård ev missbrukare i vissa fall. S. Översyn av sjölagen 1. Ju. Enhetligt huvudmannaskap för högskolan. U. Datateknik i verkstadsindustrin. I. Datateknik i procassindustrin. I. lnrikesflyget under 1980«taIet. K. Närradio. U. Reformerat kyrkomöte, kyrklig lagstiftning m.m. Kn. Grundlagsfrágor. Ju. Film och TV i barnens värld. U. industrins datorisering. A. Minskat tobaksbruk. S. Översyn av radiolagen. U. Omprövning av aamvetsklausulen. Kn. Internationellt patentsamarbete Ill. H. Siukersåttningsfrågor. S. Tekniska hiälpmedel för handikappade. U. Socialförsäkringens datorer. S. Bra daghem för små barn. S. Omsorger om vissa handikappade. s. Omsorger om vissa handikappade. Sammanfattning, lagförslag. specialmotiverlngar. S. . Turism och friluftsliv. Det centrala myndighetsansvaret. Jo. Forskningens framtid. U. Forskarutbildningen meritvirde. U.

Statens

offentliga utredningar 1981

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet Översyn av sjölagen 1. [8] Grundlagsfrågor. [15]

Socialdepartementet Hilao- och sjukvård inför 90-talat. 1. Hilsorisker. [1] 2. Ohälsa och vårdutnyttiande. [2] 3. Hilso- och sjukvård i internationellt perspektiv. [3] 4. utgångspunkter och riktlinjer för det fortsatta arbetet. [4] Lag om vård av missbrukare i vissa fall. [7] Minskat tobaksbruk. [18] Sjukersättningsfrågor. [22] Socialförsäkringens datorer. [24] Bra daghem för små barn. [25] Omsorgskommittén. 1. Omsorger om vissa handikappade. [26] 2. Omsorger om vissa handikappade. Sammanfattning, Iagförslag. specialmotiveringar. [27]

Kommunikationsdepartementet lnrikesflyget under 1980-talet. [12]

Utbildningsdepartementet Enhetligt huvudmannaskap för högskolan. [9] Närradlo. [13] Film och TV i barnens värld. [16] översyn av radiolagen. [19] Tekniska hjälpmedel för handikappade. [23] Utredningen om forskningens och forskarutbildningen: situation i den nya högskolan. 1. Forskningens framtid. [29] 2. Forskarutbildnlngens merltvirde. [30]

Jordbruksdepartementet Turism och friluftsliv. Det centrala myndighetsensvaret. [28]

Handelsdepartementet Internationellt patentsamarbete lll. [21]

Arbetsmarknadsdepartementet Ny arbetstldsslag. [5] industrins datorisering. [17]

Industridepertementet Data- och elektronikkommittén. 1. Datateknik i verkstadsindustrin. [10] 2. Datateknik I processindustrin. [11]

Kommundepartementet Översyn av lagen om församlingestyrelse. [6] Reformerat kyrkomöte, kyrklig lagstiftning m.m. [14] Omprövning av samvetsklausulen. [20]

Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningarna nummer i den kronologiska förteckningen.

ISBN 91-38-06275

LiberFÖrlag

[SSN O375-250X Allmänna Förlaget