('angående vissa anslag till universiteten och den medicinska undervisningen m. to.',)

Kungl. Maj:ts proposition nr '272. 1

Nr 272.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående vissa anslag till universiteten och den medicinska undervisningen m. to .; given Stockholms slott den 2 maj 1947.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats­ rådsprotokollet över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande de­ partementschefen hemställt. Under Hans Maj:ts Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Josef Weijne.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i stats­ rådet å Stockholms slott den 2 maj 1947.

N ärvarande:

Statsministern E rlander , ministern för utrikes ärendena U ndén , stats­ råden S köld , Q uensel , G jöres , D anielson , V ougt , Z etterberg ,

S träng , E ricsson , W eijne .

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anför chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Weijne. I årets statsverksproposition, bilagan åttonde huvudtiteln, har Kungl. Maj:t under punkterna 72, 76, 79, 81, 85, 94, 97, 99, 101, 104, 110 och 309 föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition, för budget­ året 1947/48 beräkna dels till Uppsala universitet: Avlöningar ett förslagsanslag av 5 700 000 kronor; dels till Uppsala universitet: Omkostnader ett förslagsanslag av 400 000 kronor; dels till Uppsala universitet: Materiel m. m. ett reservationsanslag av 1 300 000 kronor;

I — Bihang till riksdagens protokoll 19i7. 1 samt. Nr 272.

2 Kumjl. Maj:ts proposition nr 272.

dels till Lunds universitet: Avlöningar ett förslagsanslag av 5 000 000 kronor; dels till Lunds universitet: Omkostnader ett förslagsanslag av 250 000 kronor; dels till Lunds universitet: Materiel m. m. ett reservationsanslag av 1 000 000 kronor; dels till Karolinska mediko-kirurgiska institutet: Avlöningar ett förslags­ anslag av 2 500 000 kronor; dels till Karolinska mediko-kirurgiska institutet: Omkostnader ett för­ slagsanslag av 150 000 kronor; dels till Karolinska mediko-kirurgiska institutet: Materiel m. m. ett reservationsanslag av 650 000 kronor; dels till Karolinska mediko-kirurgiska institutet: Inredning och utrust­ ning av institutets nybyggnader ett reservationsanslag av 2 000 000 kronor; dels till Karolinska mediko-kirurgiska institutet: Engångsanslag för vissa institutioner ett reservationsanslag av 1 000 000 kronor; dels till Universitetssjukhus: Bidrag till utrustning av öronkliniken vid akademiska sjukhuset i Uppsala ett reservationsanslag av 500 000 kronor; dels till Gemensamma universitetsändamål: Bidrag till tryckning av dok­ torsavhandlingar ett förslagsanslag av 30 000 kronor; dels till Gemensamma universitetsändamål: Stipendier för främjande av högre juridiska studier vid universiteten i Uppsala och Lund ett anslag av 10 000 kronor; dels till Gemensamma universitetsändamål: Forskarstipendier för do­ center vid universiteten i Uppsala och Lund samt karolinska mediko-ki­ rurgiska institutet ett anslag av 114 800 kronor; dels till Gemensamma universitetsändamål: Stipendier för främjande av högre medicinska studier vid universiteten m. fl. läroanstalter ett reserva­ tionsanslag av 75 000 kronor; dels till Stockholms högskola: Bidrag till undervisning i folkrätt ett an­ slag av 6 500 kronor; dels till Atomenergiforskning ett reservationsanslag av 2 000 000 kronor; dels ock till Understöd för utgivande av tidskrifter, lärda verk och läro­ böcker ett reservationsanslag av 200 000 kronor. Vidare har Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen (bilagan 29, Kapital­ budgeten, punkterna 3 och 5) föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition, beräkna dels till Nybyggnad för fysiologiska institutionen vid universitetet i Lund ett investeringsanslag av 350 000 kronor; dels ock till Nybyggnad för karolinska mediko-kirurgiska institutet ett investeringsanslag av 1 700 000 kronor. Jag torde nu ånyo för Kungl. Maj:t få anmäla dessa ärenden.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 272. 3

I. Inledning.

I det följande ämnar jag hemställa om, att för riksdagen framläggas för­ slag om avsevärda höjningar av anslagen till universiteten och karolinska institutet. De åtgärder, jag tillstyrker, ingå som led i den planmässiga upprustning och utbyggnad av vårt lands högskoleorganisation, som in­ leddes i fjol beträffande universitetens matematisk-naturvetenskapliga sek­ tioner och som nu torde böra fortsättas beträffande andra ämnesområden. De förslag, som i det följande upptagas till behandling, grunda sig på ett flertal av sakkunnigkommittéer avgivna betänkande^ nämligen 1945 års universitetsberednings betänkande, del II, angående akademiska lärarbefattningar samt anslag till den vetenskapliga utbildningen m. in. (stat. off. utr. 1946: 81), dagtecknat den 31 oktober 1946; socialvetenskapliga forskningskommitténs betänkande angående social­ vetenskapernas ställning vid universitet och högskolor m. m. (stat. off. utr. 1946: 74), dagtecknat den 31 oktober 1946; naturvetenskapliga jorskningskommitténs betänkande, del II, med för­ slag till reformer rörande doktorsavhandlingar och annan publicerings­ verksamhet inom naturvetenskaperna in. m. (stat. off. utr. 1946: 77), dag­ tecknat den 15 november 1946; de medicinska högskolornas organisationskommittés betänkande, del I, angående organisatoriska åtgärder till främjande av medicinsk forskning (stat. off. utr. 1946: 76), dagtecknat den 14 november 1946; samt prästutbildning ssakkunnig as betänkande angående reformering av präst­ utbildningen (stat. off. utr. 1944: 67), dagtecknat den 1 december 1944.

Det bör redan nu framhållas, att behovet av åtgärder med syfte att få till stånd gynnsammare arbetsförhållanden för våra högskolor och andra vetenskapliga institutioner icke får anses helt tillgodosett, om de förslag bifallas, som jag har för avsikt att nu tillstyrka. Åtskilliga frågor av stor betydelse komma alltjämt att kvarstå på dagordningen. Några av de vik­ tigaste må här antydas. Till en början vill jag påpeka, att det av olika skäl icke befunnits möj­ ligt att nu till slutlig prövning upptaga frågorna om statliga åtgärder för en utbyggnad av Stockholms och Göteborgs högskolor. Ehuru universitetsberedningen, socialvetenskapliga och naturvetenskapliga forskningskommittéerna samt i viss mån även medicinska högskolornas organisa­ tionskommitté vid sin prövning av erforderliga åtgärder ingått även på förhållandena vid nämnda högskolor, nödgas jag därför — med vissa un­ dantag — ställa alla förslag rörande dessa på framtiden. Det är emellertid min avsikt att inom den närmaste framtiden föranstalta om utredningar

4 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 272.

med syfte, bland annat, att klarlägga statens framtida förhållande till ifrågavarande högskolor. Ett aktuellt spörsmål, som väntar på en snar lösning, är även en reformering av läkarutbildningen. I detta avseende föreligga av särskilda sak­ kunniga utarbetade förslag, vilka emellertid synas kräva ytterligare överarbetning, innan de bli föremål för slutligt ställningstagande. I avbidan härpå har jag sett mig nödsakad till viss återhållsamhet vid min prövning av det av medicinska högskolornas organisationskommitté framlagda be­ tänkandet. I de förutnämnda betänkandena upptagas till behandling frågor rörande professorernas undervisning sskyldighet, ledighet för forskning ra. ra., vilka sammanhänga med det större spörsmålet om en blivande lönereglering för universitetsprofessorer ra. fl. och som därför icke nu böra bli föremål för prövning. Av samma skäl ingår jag icke närmare på föreliggande förslag om beredande av pensionsrätt åt docent- och forskarstipendiater samt om påbyggnad på forskarstipendierna. Jag erinrar vidare om att förslag föreligger om statens övertagande av det ekonomiska ansvaret för oceanografiska institutet från och med den 1 oktober 1948. Såsom framgår av uttalanden i propositionen 1946:273 (s. 435) samt riksdagens skrivelse med anledning av nämnda proposition, har det i princip fastslagits, att staten skall ikläda sig ekonomiskt ansvar för detta institut; då emellertid icke ifrågasatts anslag för ändamålet för budgetåret 1947/48, torde slutligt förslag i ämnet böra underställas 1948 års riksdag. Tillsvidare har jag uppskjutit ett ställningstagande även till frågan om den marinbiologiska forskningens ordnande, som upptagits av naturveten­ skapliga forskningskommittén i dess förutnämnda betänkande del II samt till ett nyligen framlagt förslag rörande upprättande av ett geofysiskt observatorium i Kiruna m. m. Slutligen må erinras om att 1945 års universitetsberedning och medicin­ ska högskolornas organisationskommitté alltjämt fortsätta sitt arbete. De förslag, dessa sakkunnigkommittéer hittills framlagt, avse nämligen endast delfrågor i de större problemkomplex, som befinna sig under utredning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 272. 5

II. Stipendier för främjande av högre vetenskapliga studier.

Nuvarande förhållanden.

Sedan år 1939 har å riksstaten under rubriken Gemensamma universitetsändamål upptagits ett belopp av 10 000 kronor till stipendier för främ­ jande av högre juridiska studier vid universiteten i Uppsala och Lund samt sedan 1945 ytterligare ett belopp av 75 000 kronor till stipendier för främjande av högre medicinska studier vid universiteten med flera läro­ anstalter. Vidare har sedan 1942 under rubriken Gemensamma ändamål vid de tekniska högskolorna upptagits olika belopp till stipendier för främ­ jande av högre tekniska studier. För innevarande budgetår är detta anslag uppfört med 50 000 kronor. Samtliga stipendier, till vilka anslag sålunda beviljats ha utgått med ett årligt belopp av 2 500 kronor. Antalet stipendier är för närvarande följande: 2 för vardera av de juridiska fakulteterna i Uppsala och Lund 6 för vardera av de medicinska fakulteterna i Uppsala och Lund 10 för karolinska institutet 3 för veterinärhögskolan 4 för tandläkarinstitutet i Stockholm 1 för farmaceutiska institutet 14 för tekniska högskolan i Stockholm 6 för Chalmers tekniska högskola. Erforderliga bestämmelser ha utfärdats av Kungl. Maj:t i fråga om dessa stipendier. Stipendierna få i princip innehavas sammanlagt tre år och beviljas av respektive fakultet eller högskolestyrelse efter ansökan för ett år åt gången. Stipendium får icke utdelas till eller behållas av den, som på grund av befattning, uppdrag eller annan verksamhet är »i avsevärd grad» (för juriststipendierna »i nämnvärd grad») hindrad att bedriva de med stipendiet avsedda studierna.

De sakkunniga. Universitetsberedningen, socialvetenskapliga forskning skommittén och de medicinska högskolornas organisationskommitté ha samtliga behandlat frågan om stipendier för högre vetenskapliga studier. Universitetsbered­ ningen har därvid framlagt förslag med avseende på de teologiska, juridiska och filosofiska fakulteterna med undantag för de samhällsvetenskapliga ämnenas särskilda behov av stipendier, som utretts av socialvetenskapliga forskningskommittén. För de medicinska fakulteternas del har de medi­ cinska högskolornas organisationskommitté framlagt förslag.

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

Universitetsberedningens förslag innebär sammanfattningsvis följande:

L ä g r e stipend i e r H ö g r e s t i p e n d i i e r T i Stock- Göte­ Stock­ Göte- Uppsala Lund , , Uppsala Lund

holra borg holm borg

— — —

Naturvetenskapliga . 10 10 10 — 10 10 10 — 43 43 35 10 43 43 35 10

131 131

De lägre stipendierna föreslås utgå med ett belopp av 2 500 kronor och de högre stipendierna med ett belopp av 5 000 kronor. De till beloppet lägre stipendierna (s. k. licentiandstipendier) äro avsedda att utdelas till studerande, som efter att ha avlagt lägre akademisk examen fortsätta sina studier för licentiatexamen. De till beloppet högre stipendierna (s. k. dok­ torandstipendier) äro avsedda att utdelas till studerande, som äro syssel­ satta med utarbetande av doktorsavhandlingar. Totalkostnaden för samt­ liga av beredningen föreslagna stipendier uppgår till 972 500 kronor. Såsom allmän motivering för sitt förslag till stipendier för högre vetenskapliga studier anför universitetsberedningen bland annat följande. Beredningen finner det vara för forskningens främjande liksom för säker­ ställandet av rekryteringen till de högre befattningarna vid universitet, högskolor och andra läroanstalter oundgängligt, att statsmakterna gå vidare på den väg, som under senare tid beträtts genom inrättandet av stipendier för högre juridiska, medicinska och tekniska studier. Om än beredningen finner det naturligt, att tidigare särskilt stöd lämnats åt unga vetenskapsidkare på områden, där rekryteringen till universitetens lärartjänster med­ fört särskilda svårigheter, bör nu ett sådant stöd icke längre begränsas till vissa fakulteter eller vetenskapsgrenar. Emellertid vill beredningen tillika understryka, att stipendierna till antal och storlek måste vara sådana, att teoretiskt begåvade unga studerande verkligen erhålla erforderlig ekonomisk trygghet, om de för att ägna sig åt de vetenskapliga studierna avstå från den säkrare utkomst, som snabbare kan vinnas på levnadsbanor, där högre akademisk examen icke erfordras. Det måste även ihågkommas, att de därmed göra samhället en tjänst av bestående värde, och det synes icke rimligt, att de i samband därmed skola ådraga sig betungande studieskulder eller eljest underkasta sig personliga ekonomiska uppoffringar. Den långa och krävande utbildningen av forskare, som är en följd av vetenskapernas fortgående specialisering och de veten­ skapliga metodernas utveckling mot större fulländning, ställer allt högre krav på de studerandes ekonomiska resurser, om de skola kunna fullfölja högre vetenskapliga studier. Statsmakterna måste därför ingripa för att giva mindre bemedlade forskarbegåvningar ett effektivt stöd i form av stipendier. Även om stipendiebeloppen icke kunna göras av sådan storlek, att de ligga helt i nivå med den lön, som en sökande skulle kunna erhålla, om han i stället för fortsatta studier valde en anställning i den öppna

Kungl. Maj:ts proposition nr '272. 7

marknaden — en norm som ansågs böra användas av utredningen rörande den tekniskt-vetenskapliga forskningen—synas de dock böra sättas avsevärt högre än för närvarande är fallet. Beredningen vill framhålla, att de^ hit­ tillsvarande stipendierna för högre vetenskapliga studier tillkommit såsom provisoriska lösningar och att statsmakterna därvid bundit sig vid det lägsta belopp, som av någon instans föreslagits, nämligen av konsistoriet i Lund i dess framställning rörande stipendier för högre juridiska studier. Sedan nu erfarenhet vunnits, å ena sidan av sådana stipendiers behövlighet även inom andra fakulteter än där de nu förekomma, å andra sidan av deras otillräcklighet, när det gäller att erbjuda kvalificerade studerande ekonomisk trygghet och att därmed undanröja den tvekan dessa personer hysa att offra flera år åt fortsatta studier, är enligt beredningens mening tiden inne att inrätta ett större antal stipendier och att fastställa deras storlek på ett sådant sätt, att de verkligen fylla sin betydelsefulla funktion. Beredningen framhåller vidare, att behovet av understöd och uppmunt­ ran ofta vore minst lika trängande för sådana studerande, som efter att ha avlagt grundläggande examina stå inför valet mellan förvärvsarbete och fortsatta högre studier, som för dem, som inom den närmaste framtiden beräknas disputera. Därför anser beredningen, att åtgärder, som avse att stödja rekryteringen av forskarbegåvningar vid våra universitet och hög­ skolor, måste sättas in redan vid det stadium i den unga akademikerns karriär, då lockelsen att övergå till en levnadsbana, som ger tidigare och kanske högre inkomster än den akademiska, först gör sig gällande. De högre studierna äro av skiftande karaktär inom de fyra fakulteterna. Stipendievillkoren borde därför utformas med hänsyn till studieförhållandena inom de skilda fakulteterna Härom anföres i betänkandet följande. Inom de teologiska och filosofiska fakulteterna innebära dessa studier dels inträngande i och självständigt bearbetande av vetenskapliga problem och problemkomplex, dels inhämtande av lärokurserna för licentiatexamen. Tidpunkten för denna examens avläggande infaller i dessa fakulteter i regel ungefär lika långt från de grundläggande examina som från doktorsdisputationen, varför man här klart kan skilja mellan licentiander och doktorander. För att den förra kategorien skall kunna göra sig gällande i den säkerligen hårda konkurrensen om stipendierna, har beredningen funnit det nödvändigt att fördela dessa på två grupper av stipendier, den ena i huvudsak avsedd för licentiander, den andra för doktorander. Emedan de förra stipendierna skola innehavas av mindre avancerade studerande, böra de till beloppet sättas lägre än de senare. Inom den juridiska fakulteten följer doktorsdisputationen enligt rådande praxis omedelbart efter licentiatexamen, vilken således här icke kan an­ vändas för en kategoriklyvning av de studerande. Det synes emellertid lämpligt, att även inom denna fakultet tillmäta ett lägre stipendiebelopp i it nybörjare än åt längre komna studerande. Medicine licentiatexamen utgör till skillnad från licentiatexamen i de Övriga fakulteterna eu avslutande grundläggande examen, som icke förut­ sätter självständig vetenskaplig forskning. Med hänsyn härtill synes för medicinska fakultetens vidkommande i regel endast det högre stipendie-

8 Kungl. Maj:ts proposition nr %72.

beloppet böra ifrågakomma. Beredningen finner det emellertid önskvärt, att detta belopp skall kunna tilldelas även medicine kandidater, som med upp­ skjutande av licentiatexamen ägna sig åt avhandlingsarbete inom de teore­ tiska medicinska ämnena, vilket ej sällan förekommer.

De sakkunniga understryka särskilt, att stipendierna icke vore avsedda att förenas med någon tjänstgöringsskyldighet utan skulle utgöra skatte­ fria understöd för bedrivande av högre studier och forskning. Stipendierna linge därmed en helt annan karaktär än amanuens- och assistentbefatt­ ningarna, vilka motiveras av behovet av biträde vid undervisning och forsk­ ning och vilkas arvode utgör ersättning för viss stipulerad tjänstgörings­ skyldighet. Beträffande stipendiernas tillsättande framhåller bered­ ningen, att vid universiteten och Stockholms högskola borde stipendierna utdelas av fakultet (sektion), vid karolinska institutet av dess lärarkolle­ gium och vid Göteborgs högskola av dess lärarråd. Doktorandstipendierna borde utdelas för ett år med möjlighet till prolongation under ytterligare högst två år i likhet med vad som nu gällde för doktorandstipendierna vid de medicinska fakulteterna och karolinska institutet samt för stipendierna för främjande av högre juridiska studier. Licentiandstipendiema borde lika­ ledes utdelas för ett år och med möjlighet till prolongation under ytterligare ett år. Samma studerande borde enligt beredningen icke komma i åtnjutan­ de av licentiand- och doktorandstipendier under sammanlagt längre tid än fyra år. Vidare borde stipendiat åläggas att vid slutet av varje termin till den utdelande myndigheten inkomma med kortfattad skriftlig redogörelse för under terminen bedrivna studier och vunna studieresultat. Befunnes en sådan redogörelse vara otillfredsställande, borde stipendiat kunna avstängas från vidare understöd.

Beträffande stipendiernas belopp anser sig universitetsberedningen icke böra föreslå högre än 5 000 kronor för doktorandstipendium och 2 500 kronor för licentiandstipendium. Beredningen har därvid anfört bland annat följande. Beredningen anser det nödvändigt att ställa dessa stipendier i relation till och beräkna dem något lägre än arvodena för assistenter och amanuen­ ser. Efter den år 1946 genomförda regleringen utgöra dessa 7 680 kronor för förste assistent och 3 930 kronor för förste amanuens, och för dessa befattningar torde kompetenskravet motsvara vad som ovan förutsatts för doktorand- respektive licentiandstipendiat. Vid tillsättande av stipendieinnehavare bör särskilt meritvärde tillmätas tidigare assistent- eller ama­ nuenstjänstgöring. Inom de ämnen, där sådan är möjlig, bör sålunda sökande, som under minst ett år på ett tillfredsställande sätt fullgjort tjänstgöring som amanuens eller assistent, erhålla företräde till licentiandeller doktorandstipendium. Inom dessa ämnen skulle det härigenom falla sig naturligt för en begåvad student att genom tjänstgöring som amanuens eller assistent kvalificera sig för innehav av licentiand- eller doktorand­

Kungl. Maj:ts proposition nr '272. 9

stipendium. En fullgod rekrytering av assistent- och amanuensbefattning­ arna skulle på detta sätt sannolikt avsevärt underlättas. Enligt beredningens mening bör innehav av licentiand- eller doktorand­ stipendium icke kunna kombineras med en amanuens- eller assistentbefattning. Med anledning av att stipendierna knappast komma att täcka alla kostnader för stipendiatens uppehälle — i all synnerhet om han, såsom ofta är fallet, är familjeförsörjare — anser emellertid beredningen, att innehav av biinkomster icke bör helt uteslutas. Det bör dock åligga den utdelande myndigheten att från fall till fall tillse, att dylika inkomsters förvärvande icke menligt inkräktar på de studier och forskningar, vilkas bedrivande stipendiet avser att möjliggöra. Antalet föreslagna stipendier är, som inledningsvis fram­ hållits, 131 lägre stipendier och 131 högre, vartill komma de stipendier, som föreslagits av socialvetenskapliga forskningskommittén och de medicinska högskolornas organisationskommitté. Beredningen säger sig emellertid icke förfoga över tillräckligt erfarenhetsmaterial för att kunna framlägga defi­ nitiva förslag beträffande stipendiernas antal. Beredningens förslag är upp­ gjort med hänsyn till antalet studerande, till antalet licentiatexamina och doktorsavhandlingar samt till rekryteringsbehovet för befattningar med doktorskompetens. I antalet ingå de redan nu existerande stipendierna för främjande av högre juridiska studier. Enligt beredningen skulle stipen­ dierna, om de inrättades till föreskrivet antal komma att innehavas av en elit bland de studerande. Socialvetenskapliga jorskningskommittens förslag beträffande licentiandoch doktorandstipendier äro helt överensstämmande med motsvarande förslag från universitetsberedningen. Kommittén understryker särskilt be­ tydelsen av att erhålla ett ökat antal samhällsvetenskapliga forskare. Även inom den offentliga förvaltningen och näringslivet funnes ett stort behov av personer med en fördjupad samhällsvetenskaplig utbildning. Stipendier för högre samhällsvetenskapliga studier vore därför ägnade att i någon mån förbättra läget och därmed även åstadkomma ett rationellare urval vid de högre studierna. Kommittén föreslår samma stipendiebelopp som universitetsberedningen och anser vidare, att samma regler som för de andra licentiand- och dokto­ randstipendierna torde böra tillämpas för de samhällsvetenskapliga stipen­ dierna, Garantier borde dock skapas för att stipendierna verkligen skulle komma samhällsvetenskaperna till godo. Särskilda stipendier borde därför reserveras för de samhällsvetenskapliga ämnena. Dessutom borde de av kommittén föreslagna samhällsvetenskapliga ämnesgrupperna vid univer­ sitet och högskolor svara för stipendieutdelningen. Kommitténs beräkning av behovet av stipendier bygger på nedanstående uppgifter om antalet effektivt studerande licentiander och doktorander inom de samhällsvetenskapliga ämnena.

Kungl. Maj:ts proposition nr 272. 11 Beträffande antalet stipendier anför och föreslår kommittén följande. Det hittills gällande antalet doktorandstipendier har för de medicinska fakulteternas och karolinska institutets vidkommande visat sig vara otill­ räckligt. Sålunda har under det gångna året ett betydande antal välmeriterade sökande ej kunnat tilldelas stipendium. Vid karolinska institutet avvisades t. ex. vid början av vårterminen 1946 av de 55 sökande icke mindre än 35 från tillträde till stipendium (institutet utdelade läsåret 1945—46 20 halvårsstipendier i stället för 10 helårsstipendier), medan höstterminen 1946 av 39 ansökningar 29 maste avslas. En avsevärd ut­ byggnad av det medicinska doktorandstipendiesystemet synes alltså vara motiverad. Med hänsyn till att systemet först nyligen införts, vill kom­ mittén dock inskränka sig till att föreslå, att från och med budgetaret 1947—48 till de medicinska fakulteterna i Uppsala och Lund knytas sam­ manlagt vardera 9 och till karolinska institutet sammanlagt 15 doktorand­ stipendier. Detta antal har beräknats under visst hänsynstagande till an­ talet studerande och till rekryteringsbehovet för befattningar med medicine doktorskompetens. Förslaget torde böra betraktas som ett provisorium, av­ sett att täcka minimibehovet under de närmast kommande åren. Kostnaden för av kommittén föreslagna stipendier uppgår till 165 000 kronor vid ett beräknat stipendiebelopp på 5 000 kronor.

Remissyttranden. Behovet av stipendier för främjande av högre vetenskapliga studier har vitsordats av samtliga de myndigheter och sammanslutningar, vilka i sina yttranden berört de olika kommittéernas förslag i denna del. Beträffande stipendiernas antal ha Sveriges förenade student­ kårer och Sveriges universitets- och högskoleamanuensers förbund anfört, att frågan om en utökning av antalet stipendier inom en snar framtid borde upptagas till behandling och att en successiv ökning borde komma till stånd. Naturvetenskapliga sektionen i Uppsala har ansett, att antalet före­ slagna stipendier inom den naturvetenskapliga sektionen vore för lågt, och ifrågasatt en höjning till det dubbla. Samma synpunkter ha framförts av Sveriges yngre naturvetares förening , som har ansett, att universitetsberedningens beräkningar av antalet stipendier inom de matematisk-naturvetenskapliga ämnena icke vore bärande. Föreningens centralstyrelse har därför föreslagit ett antal av minst 30 stipendier per kårort. Mot de föreslagna stipendiebeloppen ha en del invändningar gjorts. Universitetskanslern har sålunda förordat ett enhetligt stipendiebclopp av 5 000 kronor för de juridiska fakulteterna liksom för de medi­ cinska samt ansett en höjning av beloppet för licentiandstipendierna inom Övriga fakulteter till 3 000 kronor vara i hög grad önskvärd. Juridiska fakulteten i Lund har föreslagit, att licentiandstipendierna för jurister borde höjas till 4 000 kronor. Amanuensförbundet har vidare ansett en höjning av

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 2T2.

beloppen till 3 000 kronor respektive 6 000 kronor val motiverad. Förbun­ det instämmer i beredningens förslag, att innehav av licentiand- och dok­ torandstipendium ej borde kunna kombineras med en amanuens- eller assistentbefattning. Innehav av andra biinkomster borde dock tillåtas. Beträffande assistent- och amanuenstjänstgöringens meritvärde vid tillsättandet av stipendieinnehavare instämmer ama­ nuensförbundet i beredningens förslag, medan däremot Sveriges yngre naturvetares förening bestämt har avstyrkt förslaget, att förutvarande ama­ nuenser och assistenter skulle givas företräde vid stipendietillsättningen. Endast studieresultat och vetenskapliga kvalifikationer borde tillmätas meritvärde.

Av yttrandena må i övrigt återgivas följande. Humanistiska sektionen i Uppsala har yttrat: I fråga om beredningens förordande av stipendier för högre studier vill sektionen särskilt understryka vikten av att sådana stipendier uteslutande tilldelas studerande som ådagalagt utpräglad fallenhet för vetenskaplig forskning, alltså efter grunder liknande dem som tillämpas vid utdelandet av docentstipendier. Det av beredningen för humanistiska sektionens vid­ kommande föreslagna antalet stipendier inom vardera gruppen (lägre och högre) understiger antalet inom sektionen företrädda ämnen och profes­ surer. Redan denna omständighet talar för att antalet är för lågt. Sek­ tionen anser att till beräkningsgrund för fördelningen av de för riket före­ slagna 140 humanistiska stipendierna bör läggas statistiken över de huma­ nistiska doktorsdisputationerna vid de olika lärosätena. För treårsperioden 1943/44—1945/46 visar denna statistik att cirka 5/ t av samtliga disputationer i humaniora ägt rum vid de två statsuniversiteten. På grund härav skulle sektionen finna det skäligt, om 5/7 av de föreslagna stipendierna tilldelades dessa att lika fördelas mellan humanistiska sektionerna i Uppsala och Lund. Med denna utgångspunkt bleve fördelningen av de 140 före­ slagna stipendierna:

Uppsala Lund Stockholm Göteborg 25 + 25 25 + 25 20 + 20

Beredningens förslag angående stipendiats skyldighet att avge redo­ görelse för sitt arbete bör enligt sektionens mening ändras så att dylik redogörelse lämnas ej terminligen utan en gång för varje läsår, i vilket fall stipendiaten dessutom borde åläggas skyldighet att avlämna närvaro­ intyg varje termin.

Sveriges förenade studentkårer har anfört bland annat följande. Styrelsen vill, med hänvisning till beredningens uttalande, att förslagen beträffande stipendiernas antal ej äro definitiva utan endast avsedda att täcka behovet under de närmaste åren, uttala en förhoppning om att frågan om en utökning av antalet stipendier inom en snar framtid kommer att upptagas till behandling. Redan nu bör emellertid en höjning av det före­ slagna antalet stipendier inom matematisk-naturvetenskapliga sektionen komma till stånd. Som motivering för det relativt låga antalet stipendier

Kungl. May.ts proposition nr ‘272. 13

inom sektionen anför beredningen på sidan 178 i betänkandet »att de stu­ derande här äga möjlighet att i större utsträckning än inom andra fakul­ teter och humanistiska sektionen erhålla assistent- och amanuensbefatt­ ningar». Denna motivering synes icke bärande och står i klar motsats till de principer, som beredningen uttalat beträffande dessa stipendier såsom ett verkligt stöd åt studierna i motsats till amanuens- och assistentbefatt­ ningarna, vilka äro att betrakta såsom rena tjänster. I detta sammanhang anför beredningen bland annat att »amanuens- och assistenttjänsternas sålunda definierade karaktär innebär, att de icke utgöra ett direkt stöd. för högre studier.» Styrelsen vill med hänsyn härtill förorda, att matematisknaturvetenskapliga sektionen tilldelas ett antal stipendier, 15 stycken, be­ räknat efter samma grunder som för humanistiska sektionen och de övriga fakulteterna. I likhet med beredningen anser styrelsen, att stipendierna icke böra för­ enas med undervisningsskyldighet. Beredningen föreslår, att stipendierna vid universiteten och Stockholms högskola utdelas av fakultet (sektion), vid karolinska institutet av dess lärarkollegium och vid Göteborgs högskola av dess lärarrad. Styrelsen ifrågasätter emellertid om icke särskilda organ böra skapas för utdelning av dessa stipendier. Det synes icke rimligt, att fakulteterna (motsvarande) utöver sin nuvarande, ej obetydliga arbetsbörda betungas även med denna stipendieutdelning. Det torde bli svårt för medlemmarna av fakulteterna att tillfredsställande sätta sig in i de ofta svårbedömda stipendiefrågorna. Under sådan förhållanden torde en viss risk föreligga, att den professor, inom vars ämne stipendiet skall utdelas, i icke önskvärd utsträckning kan komma att påverka besluten. Styrelsen föreslår, att för utdelning av dessa stipendier skapas särskilda stipendienämnder; i dessa böra ingå student­ representanter i likhet med vad som är fallet ifråga om statsstipendienämnderna. Såvitt detta styrelsens förslag icke vinner bifall och stipendieutdelningen alltså kommer att handhavas av de av beredningen föreslagna instanserna, böra likväl de av styrelsen föreslagna stipendienämnderna komma till stånd såsom förberedande och förslagsställande organ. Det är av största vikt, att klara och enhetliga principer utformas beträf­ fande de grunder efter vilka stipendierna skola fördelas. Enligt bered­ ningens mening bör »särskilt meritvärde tillmätas tidigare assistent- eller amanuenstjänstgöring», och beredningen uttalar att »sökande, som under minst ett år på ett tillfredsställande sätt fullgjort tjänstgöring som ama­ nuens eller assistent, erhålla företräde till licentiand- eller doktorand­ stipendium.» Styrelsen kan icke ansluta sig till denna beredningens upp­ fattning, som synes föga välmotiverad. Givetvis böra forskningsmeriter väga tyngre än meriter av nämnda tjänstgöring, vilken emellertid bör ha ett visst meritvärde så avpassat att amanuenser och assistenter icke bliva missgynnade i förhållande till dem som helt kunnat ägna sig åt forskning och studier. Styrelsen får därför föreslå, att vid i övrigt lika meriter särskilt meritvärde bör tillmätas tidigare assistent- eller amanuenstjänstgöring. Licentiand- och doktorandstipendierna böra, i likhet med vad som gäller i fråga om docentstipendierna, uppdelas på olika ämnesgrupper inom fakulteterna (sektionerna), varvid eventuellt visst ämne bör ha företrädes­ rätt. Dock bör tillses att ämnen, som ha ett litet antal studerande men som ur forskningssynpunkt äro väsentliga, icke missgynnas.

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 27'2.

Departe­

Jag delar sakkunnigkommittéernas och remissinstansernas uppfattning

mentschefen.

om behovet av ett ökat antal stipendier för högre vetenskapliga studier. Genom inrättandet av de nuvarande stipendierna för högre juridiska, medicinska och tekniska studier ha statsmakterna velat stödja unga fors­ kare framför allt på områden, där rekryteringen till universitetens lärar­ tjänster medfört särskilda svårigheter. Även inom andra fakulteter synes emellertid föreligga ett uppenbart behov av sådana stipendier, icke blott för att säkerställa rekryteringen till de högre befattningarna vid universi­ tet, högskolor och andra läroanstalter utan även för att främja forsk­ ningen över huvud taget. Utan att äga stora ekonomiska resurser eller ådraga sig betydande studieskulder torde en person icke kunna bedriva högre vetenskapliga studier. Det synes mig därför vara ett betydande sam­ hällsintresse att giva även mindre bemedlade forskarbegåvningar ett effek­ tivt ekonomiskt stöd. Beträffande stipendiebeloppen kan jag i stort sett ansluta mig till vad universitetsberedningen föreslagit. Jag finner sålunda de föreslagna belop­ pen, 2 500 kronor för s. k. licentiandstipendier och 5 000 kronor för s. k. doktorandstipendier, väl avvägda med hänsyn bland annat till de arvoden, som utgå till assistenter och amanuenser. I likhet med de medicinska hög­ skolornas organisationskommitté förordar jag, att inom de medicinska fakul­ teterna endast doktorandstipendier med ett enhetligt belopp på 5 000 kro­ nor skola utgå, eftersom medicine licentiatexamen över huvud taget icke lörutsätter någon självständig forskning. Även för högre juridiska studier anser jag i likhet med kanslern, att endast det högre stipendiebeloppet bör utgå. Inom den juridiska fakulteten kan nämligen licentiatexamen icke användas för en kategoriklyvning av de studerande i licentiander och doktorander. Jag delar beredningens uppfattning, att stipendierna böra utdelas vid universiteten och Stockholms högskola av fakultet (sektion), vid karolinska institutet av dess lärarkollegium och vid Göteborgs högskola av dess lärar­ råd. Några särskilda organ för utdelning av dessa stipendier synas icke vara erforderliga. Jag är i avvaktan på universitetsberedningens utredning angående universitetens organisatoriska förhållanden icke heller beredd att nu förorda socialvetenskapliga forskningskommitténs förslag, att de av kommittén föreslagna samhällsvetenskapliga ämnesgrupperna vid univer­ sitet och högskolor skulle svara för stipendieutdelningen för de samhälls­ vetenskapliga ämnena. Dock förutsätter jag, att de av mig i det följande förordade stipendierna för högre samhällsvetenskapliga studier i första hand förbehållas den samhällsvetenskapliga ämnesgruppen, ehuru de skola ut­ delas av den humanistiska sektionen. I fråga om övriga stipendier ifråga­ sätter jag icke för närvarande någon anknytning till vissa ämnen eller ämnesgrupper. Mot universitetsberedningens förslag beträffande tiden för innehav av

Kungl. May.ts proposition nr 278. 15

stipendier har jag ingen erinran. Jag ansluter mig vidare till beredningens uppfattning, att innehav av stipendium icke bör kunna kombineras med avlönad amanuens- eller assistentbefattning. I varje fall bör detta gälla som regel. Annat förvärvsarbete av bisysslekaraktär torde däremot ej böra uteslutas med hänsyn till att stipendierna icke torde täcka alla stipen­ diatens omkostnader för uppehälle etc. De stipendieutdelande myndig­ heterna böra dock tillse, att sådana biinkomsters förvärvande ej menligt inverkar på stipendiatens studier. Jag kan däremot ej ansluta mig till be­ redningens uppfattning beträffande det meritvärde, som bör tillmätas tidi­ gare assistent- eller amanuenstjänstgöring. Det synes mig nämligen, som om vetenskaplig begåvning och forskningsmeriter i första hand böra vara av­ görande vid stipendieutdelningen. Endast vid i övrigt lika meriter bör särskilt meritvärde tillmätas tidigare assistent- eller amanuenstjänstgöring. Vid i övrigt lika meriter bör dessutom en mindre bemedlad äga företräde framför en ekonomiskt bättre situerad. I övrigt bör någon ekonomisk behovsprövning icke ifrågakomma. Närmare bestämmelser angående dessa stipendier torde böra meddelas av Kungl. Maj:t. Beträffande antalet stipendier föreslår universitetsberedningen samman­ lagt 131 lägre och 131 högre stipendier. Inom vardera gruppen avses 16 för teologer, 15 för jurister, 70 för humanister samt 30 för naturvetare. Vidare har socialvetenskapliga forskningskommittén framlagt förslag om inrättande av 32 lägre och 32 högre stipendier för studerande inom de samhällsvetenskapliga ämnena, varjämte de medicinska högskolornas orga­ nisationskommitté föreslår, att sammanlagt 33 högre stipendier skola in­ rättas för de medicinska fakulteterna. Vid en jämförelse mellan det antal stipendier, som föreslagits för de olika ämnesgrenarna, synes antalet sti­ pendier för de teologiska fakulteterna vara väl högt, och jag är för min del endast beredd att förorda 5 lägre och 5 högre teologiska stipendier vid vartdera universitetet. Å andra sidan förefaller det som om de matematisk­ naturvetenskapliga sektionerna möjligen skulle bli otillräckligt tillgodo­ sedda. För närvarande anser jag mig dock icke böra förorda fler stipendier än universitetsberedningen föreslagit. Med hänsyn till det nuvarande låga antalet studerande för juridisk doktorsgrad och under hänvisning till vad jag förut anfört beträffande stipendiebeloppen inom de juridiska fakul­ teterna, förordar jag för nästa budgetår endast de av beredningen före­ slagna 15 högre juriststipendierna. Mot det föreslagna antalet stipendier har jag för övrigt ingen erinran. Liksom under innevarande budgetår torde oclcså under nästa budgetår 3 stipendier vid veterinärhögskolan, 4 vid tandläkarinstitutet i Stockholm och 1 vid farmaceutiska institutet böra utgå med det lägre stipcndiebeloppet. Det torde närmast böra ankomma pa dessa fackhögskolors ledning att taga ställning till frågan om en ändring beträffande storlek och antal av dessa stipendier och göra de framställ­ ningar i ämnet, som må befinnas påkallade.

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

De nuvarande anslagen till Gemensamma universitetsändamål: Stipen­ dier för främjande av högre juridiska studier vid universiteten i Uppsala och Lund samt Stipendier för främjande av högre medicinska studier vid universiteten m. fl. läroanstalter, vilka nu äro uppförda med samman­ lagt 85 000 kronor, böra vid bifall till de av mig förordade förslagen om inrättande av licentiand- och doktorandstipendier upphöra att utgå. I stäl­ let bör anvisas ett enda anslag under rubriken »Stipendier för främjande av högre vetenskapliga studier», vilket anslag för nästa budgetår bör uppföras med 1 325 000 kronor. Anslaget torde böra få karaktär av reserva­ tionsanslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 272. 17

///. Doktorsavhandlingar.

1. Inledning.

Naturvetenskapliga forskningskommittén har i sitt betänkande del II in­ gående behandlat frågan om formerna för doktorsarbetets publicering. De medicinska högskolornas organisationskommitté har i allt väsentligt an­ slutit sig till de synpunkter, som forskningskommittén därvid framfört i denna fråga, samt hänvisat beträffande detaljerna till dess framställning. Även universitetsberedningen har i sitt betänkande del II yttrat sig över naturvetenskapliga forskningskommitténs förslag angående formerna för doktorsavhandlingarnas publicering. Universitetsberedningen har emeller­ tid framför allt behandlat frågan om tryckningsbidrag till doktorsavhand­ lingar. Beredningen har dock härvid icke tagit hänsyn till anslagsbehoven inom matematisk-naturvetenskapliga sektionen, eftersom den naturveten­ skapliga forskningskommittén, såsom nyss framhållits, framlagt förslag om en ny typ av avhandlingar vid sidan av den hittills gängse och i samband därmed förordat, att anslaget till naturvetenskapliga doktorsavhandlingar inkluderas i ett större anslag till bidrag till naturvetenskaplig publicerings­ verksamhet. Beträffande frågan om bidrag till medicinska avhandlingar har beredningen hänvisat till de medicinska högskolornas organisationskom­ mitté, som dock ännu ej tagit ställning till spörsmålet om statligt ekono­ miskt understöd åt publicering av doktorsarbeten. Naturvetenskapliga forskningskommittén har vidare med instämmande av de medicinska högskolornas organisationskommitté framlagt förslag be­ träffande doktorsarbetets bedömning. I denna fråga har dessutom 1945 års universitetsberedning redan i första delen av sitt betänkande (stat. off. utr. 1946: 9) framlagt förslag i samband med sin behandling av docentinstitu­ tionen.

Under förevarande avsnitt begränsar jag mig till att anmäla frågan om Departe­

mentschefen.

formerna för doktorsarbetets publicering samt om tryckningsbidrag till doktorsavhandlingar inom de teologiska, juridiska, medicinska och huma­ nistiska fakulteterna (sektionerna). Frågan om tryckningsbidrag till natur­ vetenskapliga doktorsavhandlingar ämnar jag upptaga i samband med för­ slag till åtgärder för stödjande av publiceringsverksamheten inom natur­ vetenskaperna. De sakkunnigas förslag beträffande doktorsarbetets bedömning är där­ emot icke av beskaffenhet att böra underställas riksdagen.

2 — Bihang till riksdagens protokoll 19i7. 1 samt. Nr 273.

18 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 272.

2. Formerna för doktorsavhandlingarnas publicering.

Nuvarande förhållanden.

Naturvetenskapliga forskning skommittén har lämnat följande skildring av de nuvarande formerna för doktorsarbetets publicering:

En vanlig form för en svensk doktorsavhandling är som bekant ett större, ganska brett upplagt arbete på något hundratal trycksidor eller mer, mesta­ dels tryckt på egen bekostnad, ofta utgivet på eget förlag med tryckeriet som distributör. De flesta naturvetenskapliga doktorsavhandlingar, som ej behandla problem av utpräglat lokalt intresse, tryckas numera på något av världsspråken, även om man fortfarande kan få se omfattande doktors­ avhandlingar i t. ex. kemi tryckta på svenska. De undersökningar, som ligga till grund för avhandlingen, torde mestadels ta 3—4* år i anspråk efter avlagd licentiatexamen. Det betyg vederbörande erhåller avser enbart dok­ torsavhandlingen. Kommittén vill redan här framhålla, att den anser denna form för publi­ cering som regel olämplig i ett flertal naturvetenskapliga ämnen, särskilt fysik, kemi, matematik, mekanik, meteorologi, fysiologi, experimentell bio­ logi, stora områden av geologien etc. I dessa ämnen publiceras numera de viktigaste resultaten i form av kortare avhandlingar (storleksordningen 5—20 trycksidor) i tidskrifter med internationell spridning. En följd härav är, att arbeten publicerade på annat sätt och i all synnerhet sådana, som utgivas av författaren på eget förlag, riskera att förbises av den internatio­ nella vetenskapliga läsekretsen. Det har också blivit allt vanligare, att för­ fattaren till en doktorsavhandling av gängse typ anser det nödvändigt att publicera ett koncentrat därav i någon av de internationella facktidskrif­ terna. I själva verket är han då inne på vägar, som prövats vid vissa ame­ rikanska universitet, där doktorsarbetet i sin utförliga form maskinskrives och reproduceras i ett rätt begränsat antal exemplar, medan en kort sam­ manfattning publiceras i någon tidskrift. Ovan ha några av de vetenskapsgrenar omnämnts, inom vilka publice­ ringen av vetenskapliga primärresultat till övervägande grad sker i form av kortare uppsatser i tidskrifter. Inom andra viktiga områden av naturveten­ skapen dominerar alltjämt den bredare, mera utrymmeskrävande fram­ ställningen, och publiceringen sker i mera oregelbundet utkommande serier, ofta tämligen lokalt betonade, i vissa fall till och med förbehållna arbeten från en enda institution. Detta gäller i synnerhet de rent beskrivande gre­ narna av zoologi, botanik och geologi. Även här kan man dock skönja en tendens till att i möjligaste mån närma sig ovan antydda publiceringsform.

Vad här anförts beträffande de naturvetenskapliga doktorsavhandling­ arna gäller i stort sett även de medicinska avhandlingarna. Inom de teo­ logiska, juridiska och humanistiska vetenskaperna publiceras däremot det övervägande antalet avhandlingar såsom fristående sammanhängande arbeten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 272. 19

De sålunda beskrivna formerna för doktorsavhandlingarnas publicering ha vid flera tillfällen varit utsatta för kritik, liksom disputationsväsendet över huvud taget. Forskningskommittén har i sitt betänkande (stat. off. utr. 1946: 77, s. 8 ff) lämnat en redogörelse för dessa tidigare utredningar och förslag. Även universitetsberedningen har redovisat kritiken mot dok­ torsavhandlingarna samt givit en utförlig historik över själva disputations­ väsendet (stat. off. utr. 1946:81, s. 180 ff).

De sakkunniga. Naturvetenskapliga forskning skommittén har inledningsvis anfört bland annat följande. Det råder intet tvivel om, att de nuvarande formerna för förvärvande av doktorsgrad vid våra universitet och högskolor lida av påtagliga brister och att reformer äro av behovet pakallade för att förbättra och förbilliga forskarutbildningen, i vilken utförandet av ett doktorsarbete och publice­ randet av dess resultat oftast ingår som en viktig beståndsdel, och för att effektivisera distributionen av den mycket viktiga del av vårt lands veten­ skapliga produktion, som doktorandernas arbeten utgöra. Samtidigt bör beaktas, att doktorsgraden som avslutning på de akademiska studierna är av betydelse för ett flertal andra levnadsbanor än forskarens, och att från flera håll — bland annat från läroverkens representanter — kritik riktats mot att förvärvandet av denna grad är alltför tidskrävande och dyrbart. Den opinion, som på vissa håll väckts för avskaffande av doktorsgraden som kompetenskrav för lektorat vid de allmänna läroverken, har kunnat finna argument just i dessa missförhållanden. Från universitetens sida måste dylika tendenser givetvis uppmärksammas. Det föreligger en allvarlig fara för att universiteten isoleras från det övriga samhället, om den utbildning, som där gives, och de krav, som där ställas, ej motsvara samhällets ford­ ringar för vissa levnadsbanor. Å andra sidan måste universiteten anse det som en plikt och i överensstämmelse med den roll de böra spela i vårt kulturella liv att bevara eller höja den standard i vår högre utbildning, som vi med rätta äro stolta över. Det bör med eftertryck framhållas, att snabba åtgärder äro av nöden för att råda bot på de brister, som vidlåda det svenska systemet för vinnande av doktorsgrad, varvid den svåra ekonomiska belastning, som trycknings­ kostnaderna utgöra för doktoranden, samt den ofta orimligt långa tid, som erfordras för fullbordandet av doktorsarbetet, böra nämnas i första rum­ met. Dessa svårigheter torde mången gång avskräcka personer, som eljest visa håg och fallenhet för forskning, från denna levnadsbana, och medföra risk för en alltför ensidig rekrytering av densamma från de bättre situerade befolkningsskikten. Den påfallande brist på forskare med akademisk ut­ bildning, som faktiskt nu föreligger inom viktiga områden av naturveten­ skapen i vårt land, torde till ej ringa del ha sin orsak i här påtalade svårigheter. Kommittén understryker vidare, att formerna för framläggande av doktorsarbetets resultat borde vara desamma som för andra arbeten inom samma vetenskapsgren. Enligt kommittén borde därför denna princip inom flertalet naturvetenskapliga och medicinska discipliner leda till att mono­

20 Kungl. Majrts 'proposition nr 272.

grafiformen för doktorsavhandlingar övergavs. Kommittén har vidare här­ om anfört i huvudsak följande.

Att den successiva publiceringen av vetenskapliga resultat i korta tidskriftsuppsatser alltmera kommit att dominera, speciellt inom vissa veten­ skaper, beror på flera faktorer. En väsentlig roll spelar det faktum, att det blivit alltmera angeläget, att ett säkerställt vetenskapligt resultat utan dröjsmål bringas till allmän kännedom, även om detta resultat endast skulle utgöra ett led i en större pågående undersökning. Den moderna natur­ vetenskapen når mestadels sina resultat genom samverkan mellan många olika institutioner och forskare, vilka arbeta inom något avgränsat problem­ komplex. Här duger det ej, att säkerställda resultat hemlighållas eller sparas för att efter ett eller flera år publiceras i ett större sammanhang. Förutom att detta strider mot forskningens förnuftiga organisation, löper veder­ börande författare en stor risk att bli förekommen och berövad prioriteten till sina resultat. Man måste med eftertryck framhålla, att speciellt ur denna synpunkt den typ av doktorsavhandling, där doktoranden under flera år »lagrat» resultaten av sitt arbete, ej motsvarar de krav, som nu måste ställas på effektiv publicering. Då en sådan avhandling är alltför omfattande för att i ett sammanhang accepteras av de mera spridda tidskrifterna måste den publiceras antingen på eget förlag eller i lokalt betonade periodiska publi­ kationer, vanligen till ganska dryga kostnader för författaren. Publicering i större tidskrifter med internationell spridning av vanliga vetenskapliga uppsatser kan däremot numera oftast ske utan annan kostnad för författa­ ren än vad som kräves för särtryck. Oftast erhållas även dessa gratis upp till ett begränsat antal om 50—100 st. Dylika tidskrifter finansieras näm­ ligen helt eller till övervägande del genom prenumerationsavgifter eller genom understöd från staten, från akademier, lärda sällskap etc., som begagna tidskrifterna som bytesobjekt för att förse vissa institutioner och bibliotek med andra liknande publikationer. I varje fall är det sålunda »konsumenten» och ej »producenten», som i en eller annan form står för den väsentliga delen av publiceringskostnaderna.

Kommitténs uppfattning beträffande formerna för doktorsarbetets publi­ cering sammanfattas i följande förslag. Då en doktorand i upp­ satser i välkända vetenskapliga tidskrifter med till­ räcklig spridning framlagt resultat av vetenskap­ liga undersökningar, vilkas värde är sådant, att de ur vetenskaplig synpunkt motivera, att han till­ delas doktorsvärdighet, bör han ha rättighet att dis­ putera pa dessa uppsatser utan att behöva samman­ ställa dessa till en särskild doktorsavhandling.

Kommittén framhåller vidare, att vissa krav på omfångets begränsning och koncentration i framställningen måste ställas på ett vetenskapligt arbete, som skall publiceras i en tidskrift eller periodisk publikation med ej enbart lokal spridning. Detta vore ur flera synpunkter en fördel och skulle bland annat motverka en tendens till alltför brett upplagda doktorsavhandlingar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 272. 21

För att de av kommittén förordade formerna för doktorsarbetets publi­ cering skulle få någon praktisk betydelse, torde det enligt kommittén vara nödvändigt med nya bestämmelser beträffande skyldigheten att till veder­ börande universitetsbibliotek överlämna ett antal s. k. pliktexemplar. Med stöd av universitetsstatuterna § 118, mom. 2 (ändrad lydelse sv. författn. saml. 1934: 216) är för närvarande fastställt, att varje doktorand vid av­ handlingens offentliggörande utan ersättning skall överlämna 330 exemplar. Under sådana förhållanden skulle en ung forskare bliva nödsakad att be­ ställa 400—500 särtryck av varje arbete han publicerade fram till doktors­ graden bara för att hålla möjligheten öppen att kunna begagna sig därav. Därtill komme att det i många fall torde ställa sig svårt att erhålla er­ forderligt antal särtryck. Med hänvisning till nyss refererade synpunkter föreslår kommittén, att en möjlighet öppnas för befrielse från den skyldighet att avlämna plikt­ exemplar till ett offentligt bibliotek, varom är stadgat i § 118 i universitets­ statuterna, och att sådan befrielse skall kunna beviljas, om arbetet eller arbetena i fråga publicerats i tidskrifter eller liknande serier med sådan spridning, att nödig offentlighet därigenom kan anses ha vunnits. Vidare anför kommittén: Mest praktiskt vore det givetvis, om en förteckning kunde utarbetas över de tidskrifter och publikationsserier, som ur denna synpunkt kunna godkännas. Detta synes vara en uppgift, för vilken den föreslagna natur­ vetenskapliga publiceringsnämnden är väl lämpad. I avvaktan på att praxis får utbildas, torde nämnden till en början få träffa avgörande i varje sär­ skilt fall. En doktorand bör sålunda i god tid inhämta nämndens godkän­ nande av den eller de tidskrifter eller publikationsserier, i vilka han avser publicera resultaten av sitt arbete. Givetvis bör författaren åläggas att till fakulteten inlämna särtryck av samtliga de arbeten, han vill framlägga, i ett antal tillräckligt för granskningsproceduren, förslagsvis 25 stycken. Kommittén har vänt sig till cheferna för de större vetenskapliga biblio­ teken i landet för att efterhöra deras synpunkter rörande den inverkan, en reform i antydd riktning kunde tänkas få för bibliotekens bytesförbindel­ ser. Härom anföres i betänkandet följande. Av svaren har framgått, att en dylik reform icke påverkar vetenskaps­ akademiens biblioteks bytesverksamhet, icke heller kungl. bibliotekets eller karolinska institutets biblioteks. Från kungl. bibliotekets sida framhålles emellertid, att detta bibliotek i egenskap av svenskt nationalbibliotek skall samla, förvara och för begagnande tillhandahålla den svenska litteraturen i största möjliga fullständighet. Härmed avses även den vetenskapliga lit­ teraturen. Avhandlingar, tryckta i utländska tidskrifter, komma icke biblio­ teket tillhanda, om icke universitet och högskolor överlämna dem. Till detta uttalande bör ju emellertid tilläggas, att då den stora grupp svenska veten­ skapliga avhandlingar, som under alla förhållanden publiceras i utländska facktidskrifter, icke kommer biblioteket tillhanda, så blir bibliotekets sam­ ling av svenska vetenskapliga arbeten ändå så ofullständig, att bortfallet

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

av ett antal doktorsavhandlingar för denna sida av problemet icke kan till­ mätas större betydelse. Från Uppsala universitets bibliotek har framhållits bland annat: Det är föga tilltalande, att disputander inom vissa ämnen skola draga fördel av de ekonomiska uppoffringar för gemensam sak, vilka göras av dem, som trycka avhandlingar i andra ämnen. Fara föreligger naturligtvis dessutom, att även i dessa senare ämnen disputanderna snart nog söka slå in på den nya i flera avseenden lättare vägen. Om så skulle bli fallet, kunna verkningarna på bibliotekens bytesrörelse bli genomgripande, ja katastrofala. Redan genom den förändring, som nu är på tal, skulle följ­ derna bli mycket avsevärda för härvarande universitetsbibliotek. Under tidsperioden 1935/36—1944/45 disputerades i Uppsala på 316 avhand­ lingar, därav inom matematisk-naturvetenskapliga sektionen på 83 och inom medicinska fakulteten på 63. Av de matematisk-naturvetenskapliga falla minst ett 50-tal inom den ämnessfär, där lättnader skulle beredas. Till­ sammans med de medicinska torde antalet kunna beräknas till omkring 115. Redan i första hand kunde vårt bibliotek sålunda komma att gå miste om cirka 36 procent av sitt bytesmaterial av avhandlingar, detta under förut­ sättning att alla disputander inom ifrågavarande ämnessfär valde den nu förordade formen för förvärvande av doktorsgrad. Bestämt avstyrkes »varje åtgärd, som är ägnad att minska bibliotekens möjlighet att för bytesändamål disponera över den akademiska avhandlingslitteraturen». Vederbörande vid Lunds universitets samt tekniska högskolans i Stock­ holm bibliotek framhålla, att de med hänsyn till den stora betydelse, som en reform av doktorsavhandlingarna i antydd riktning måste få, anse, att biblioteken icke kunna ställa sig avvisande, men att de måste kräva en viss höjning av bibliotekens årsanslag såsom kompensation. Det framgår av de refererade uttalandena, att med ett undantag biblio­ teken ställt sig förstående till den förordade reformen. Om den nya formen för disputation blir en mera vanlig företeelse, bör hänsyn till de ekono­ miska verkningarna för biblioteken givetvis tagas vid fastställande av deras årsanslag. Någon beräkning av dessa ökade anslagsbehov torde för när­ varande vara omöjlig att göra. I detta sammanhang vill kommittén emel­ lertid starkt understryka sin uppfattning, att bibliotekens litteraturanskaff­ ning icke till någon del bör bekostas genom ekonomisk belastning av dok­ torander eller andra vetenskapliga författare och att kommitténs förslag även i detta avseende innebär ett framsteg jämfört med nuvarande förhål­ landen.

Kommittén har emellertid räknat med att doktorsavhandlingar av nu gängse typ fortfarande måste förekomma i åtskilliga ämnen, särskilt inom ämnesområden där lämpliga tidskrifter eller publikationsserier saknas. I sådana fall borde givetvis skyldigheten att avlämna pliktexemplar bibe­ hållas oförändrad. Detta vore även i författarens eget intresse, då genom bibliotekets bytesverksamhet hans arbete kunde få en spridning, som eljest vore svår att ernå.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 272. 23

Remissyttranden. Naturvetenskapliga forskningskommitténs förslag beträffande formerna för doktorsarbetets publicering ha i princip tillstyrkts av de flesta myndig­ heter och sammanslutningar, vilka i sina yttranden berört kommitténs för­ slag i denna del. Flera remissinstanser ha emellertid förordat kommitténs förslag under förutsättning, att 1945 års universitetsberednings uttalande i denna fråga vunne beaktande. Universitetsberedningen har nämligen ytt­ rat följande. Universitetsberedningen behj ärtar de synpunkter, som framförts av den naturvetenskapliga forskningskommittén och av medicinska högskolornas organisationskommitté beträffande formerna för doktorsavhandlingarnas publicering, men vill samtidigt framhålla, att detta alternativ icke sa, ofta torde kunna tillämpas inom de humanistiska vetenskaperna. Beredningen vill därjämte understryka, att doktorsavhandlingen alltid måste utgöra pro­ vet på förmågan att behandla ett sammanhängande och betydelsefullt vetenskapligt problemkomplex. Detta krav maste ställas även pa den nya typen av doktorsspecimina. Utöver de skrifter, i vilka disputanden tidigare publicerat sina forskningsresultat, bör enligt beredningens mening krävas en kort sammanfattning bland annat innehållande en fixering av problem­ ställningen i dess helhet jämte redogörelse för de vunna resultaten. Fnligt universitetsberedningens åsikt bör den sammanfattande skriften anses ut­ föra avhandlingen i formell mening, av vilken stadgat antal pliktexemplar skall avlämnas. Dock böra även de undersökningar, -som tidigare publicerats och som utgöra premisser till de i gradualavhandlingen framförda slutled­ ningarna, framläggas till offentlig granskning tillsammans med sjalva av­ handlingen. I de av universitetsberedningen anförda synpunkterna ha sålunda bland andra instämt styrelsen jör tekniska högskolan i Stockholm, lärarkollegiet vid Chalmers tekniska högskola samt matematisk-naturvetenskapliga sek­ tionerna i Uppsala och Lund. Sektionen i Lund har dock anslutit sig till kommitténs förslag, att möjlighet för befrielse från skyldighet att avlämna pliktexemplar skulle kunna beviljas, om arbetet eller arbetena i fråga publi­ cerats i tidskrifter eller liknande serier med sådan spridning, att nödig offentlighet därigenom kan anses ha vunnits. Stockholms högskolas matematisk-naturvetenskapliga jakidtet har där­ emot helt anslutit sig till forskningskommitténs förslag och yttrat bland annat följande. Fakulteten delar helt kommitténs uppfattning, att det nuvarande syste­ met för publicering av doktorsavhandlingar för många naturvetenskapliga ämnen är otidsenligt. Till de skäl, som kommittén anfört för denna upp­ fattning, vill fakulteten ytterligare påpeka ett, nämligen att fristående doktorsavhandlingar, åtminstone inom vissa ämnen, t. ex. kemi, icke refe­ reras i de stora referattidskrifterna, varför avhandlingar i sådana ämnen riskera att förbliva okiinda för världens vetenskapsmän Det hjälper därvid icke om dessa avhandlingar genom bibliotekens bytesverksamhet hnnas till­

24 Kungl. Maj.ts -proposition nr 272.

gängliga på många bibliotek, då deras existens därstädes icke blir bekant. Fakulteten vill understryka kommitténs mening, att bibliotekens bytes­ verksamhet icke till någon del bör bekostas genom ekonomisk belastning av doktorander eller andra vetenskapliga författare. Då emellertid institutsoch samlingsbibliotekens utveckling hittills varit starkt beroende av bytes­ verksamheten, är det angeläget att biblioteksanslagen i gengäld ökas. Fakulteten ansluter sig sålunda till kommitténs förslag, att en doktorand visserligen skall ha rätt att använda det gamla sättet för publicering av doktorsarbete, men att han även skall kunna disputera på ett antal smärre, i kända vetenskapliga tidskrifter publicerade uppsatser utan att behöva sammanställa dessa till en särskild doktorsavhandling. Universitetsberedningens förslag, att doktorand, när hans arbete publicerats i en rad smärre tidskriftsuppsatser, skulle vara skyldig att för dessas framläggande vid dis­ putation utarbeta en särskild sammanfattning av hela arbetet, finner fakul­ teten vara en kompromiss, som icke skulle innebära några fördelar. Det föreslagna antalet av 25 pliktexemplar anser fakulteten vara till­ räckligt för arbetets bedömande.

Ingeniörsvetenskapsakademien har framhållit bland annat följande.

Akademien vill ifrågasätta, om det inte ur rent praktisk synpunkt vore lämpligt att doktoranden ålades att i samband med disputationen fram­ lägga en kort sammanfattning av de resultat han redovisat i de tidigare publicerade uppsatser han önskar disputera på om dessa äro flera än en och framför allt om de icke bilda en fortlöpande följd av redovisade resul­ tat inom ett begränsat specialområde utan omfatta skilda eller mera löst sammanhängande ämnesområden, vilket enligt kommitténs uppfattning icke skulle utgöra något hinder för att kunna disputera på dem.

Sveriges yngre naturvetares förening har beträffande avhandlingarnas publiceringsform anslutit sig till forskningskommittén. Däremot har huma­ nistiska sektionen i Uppsala förkastat både forskningskonnnitténs och universitetsberedningens förslag och yttrat bland annat följande.

Sektionen kan sålunda icke ansluta sig till det av naturvetenskapliga forskningskommittén framställda önskemålet om rättighet att disputera på en samling tidigare publicerade »uppsatser utan att behöva sammanställa dessa till en särskild doktorsavhandling». Icke heller anser sektionen det möjligt att godtaga universitetsberedningens modifierade förslag inne­ bärande att till uppsatserna fogas en kort sammanfattning »bland annat innehållande en fixering av problemställningen i dess helhet jämte redo­ görelse för de vunna resultaten». Då sektionen för sin del icke fäster något avseende vid en avhandlings omfång utan blott ser till dess resultat och framställningen därav finner sektionen det knappast föreligga något hinder för att någon disputerar på den sista av de uppsatser i vilka han publicerat en rad fortlöpande vetenskapliga rön; den nuvarande disputationsordningen lägger i så fall icke något hinder för att formerna för framläggandet av doktorsarbetets resultat bli desamma som för andra arbeten inom samma vetenskapsgren, vilket synes vara naturvetenskapliga forskningskommitténs egentliga syfte med förslaget. Enligt sektionens mening är sålunda ingen reform påkallad för att uppnå det åsyftade.

Kungl. May.ts 'proposition nr 27%. 25

Humanistiska fakulteten i Stockholm anser likaledes, att förslaget väcker vissa betänkligheter och kan ej finna, att den föreslagna utvägen skulle vara nödvändig för att nå det avsedda målet. Fakulteten anser vidare, att den sammanfattande avhandlingen borde ha ett självständigt värde också utan tillgång till tidigare uppsatser. Universitetskanslern har anslutit sig till vad universitetsberedningen an­ fört i här berörda fråga men samtidigt förordat, att de föreslagna formerna för doktorsavhandlingarnas publicering till en början endast borde försöks­ vis prövas, innan reformen slutligt genomfördes.

I princip delar jag naturvetenskapliga forskningskommitténs uppfatt­ Departe­

mentschefen.

ning, att formerna för framläggandet av doktorsarbetets resultat böra vara desamma som för andra arbeten inom samma vetenskapsgren. Jag ansluter mig likaledes till kommitténs mening, att en doktorand bör ha rättighet att disputera på ett antal smärre, i kända vetenskapliga tidskrifter publi­ cerade uppsatser utan att behöva sammanställa dessa till en särskild doktorsavhandling. Det är nämligen uppenbart, att en dylik reform skulle innebära stora fördelar, framför allt på grund av att de vetenskapliga resul­ taten av forskningsarbetet därigenom utan dröjsmål kunna framläggas. Universitetsberedningen har, liksom även kanslern, ansett, att disputa­ tion efter den av naturvetenskapliga forskningskommmittén föreslagna ordningen endast bör beviljas under förutsättning, att en kort samman­ fattning innehållande en fixering av problemställningen i dess helhet jämte redogörelse för de vunna resultaten framlägges till disputationen utöver de tidigare publicerade skrifter, vilka disputanden önskar åberopa. Här­ igenom skulle vinnas en garanti för att en doktorsavhandling alltid utgör ett prov på förmågan att behandla ett sammanhängande och betydelsefullt vetenskapligt problemkomplex. Man skulle även uppnå den fördelen, att frågan om pliktexemplaren kunde lösas på så sätt, att den sammanfat­ tande skriften skulle anses utgöra avhandlingen i formell mening, av vil­ ken sålunda det stadgade antalet pliktexemplar borde avlämnas. De under­ sökningar, som doktoranden tidigare publicerat och önskar åberopa, skulle för sådant fall givetvis även finnas tillgängliga för offentlig granskning. Ett antal av minst 25, högst 50 exemplar av dessa tidigare uppsatser torde vara tillräckligt för doktorsarbetets bedömning. En reform i den sålunda angivna riktningen synes böra försöksvis prövas. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att meddela i ämnet erforderliga bestämmelser.

26 Kungl. Maj:ts 'proposition nr ‘272.

3. Tryckningsbidrag till doktorsavhandlingar.

Nuvarande förhållanden. Enligt Kungl. Maj:ts kungörelse 1945:552 skall full ersättning utgå för de 330 s. k. pliktexemplar av en doktorsavhandling, som varje doktorand är skyldig att avlämna till vederbörande bibliotek. För innevarande budgetår är till detta ändamål anvisat ett förslagsanslag å 30 000 kronor under rubri­ ken Gemensamma universitetsändamål: Bidrag till tryckning av doktors­ avhandlingar samt ett förslagsanslag å 3 000 kronor under rubriken Gemen­ samma ändamål vid de tekniska högskolorna: Bidrag till tryckning av dok­ torsavhandlingar. 19.f5 års universitetsberedning har emellertid framhållit, att endast om denna fulla ersättning beräknas efter normala förlagsmässiga grunder blir den en realitet. För närvarande är emellertid enligt beredningen talet om full ersättning en fiktion. Härom har beredningen yttrat bland annat följande. Det nuvarande systemet med pliktexemplar i stort antal av akademiska avhandlingar (i regel det dubbla antalet av författarens egen upplaga) med­ för, att författarens egen upplaga ur försäljningssynpunkt har ytterst ringa värde. Det ekonomiska utbytet av upplagan tillfaller biblioteken. Om t. ex. för de under kalenderåret 1945 i Uppsala ventilerade avhandlingarna s. k. full ersättning enligt nu gällande bestämmelser skulle ha utgått, hade ersättningsbeloppet uppgått till 12 200 kronor, medan de verkliga tryck­ ningskostnaderna för de nämnda avhandlingarna uppgingo till 161 517 kro­ nor 3 öre. Motsvarande siffror för Lund äro 9 960 kronor respektive 91 077 kronor 50 öre. Detta innebär i själva verket, att den s. k. fulla ersättningen endast utgjorde 7 respektive 11 procent av författarens kostnader och att biblioteken för detta belopp erhöllo en avhandlingsupplaga, som var större än den författarna betalade med 93 respektive 89 procent av kostnadsbeloppet. Hela systemet innebär, att förvärvande av universitetens högsta lärdomsgrad för den enskilde förenats med en extra utgift till det allmänna. Principen om i möjligaste mån fri utbildning vid våra högre läroanstalter är i här berörda avseenden alls icke genomförd. För att närmare kunna ange de grunder, efter vilka det statliga bidraget till tryckning av akademiska avhandlingar borde utgå, har universitetsberedningen i en tabell givit en överblick av dessa avhandlingars antal och storlek under tiden 1906—1946 vid alla högskolor utom fackhögskolor. Universitetsberedningen anför såsom kommentar till nämnda tabell föl­ jande. Någon verkan av 1919 års bestämmelser om understöd för doktorsav­ handlingar, som avsågo att få fram avhandlingar ej överstigande tio ark, kan ej spåras. I allmänhet har under de senaste fyrtio åren en ökning av avhandlingarnas längd ägt rum. Inom vissa naturvetenskaper är denna ökning mindre framträdande och inom medicin obefintlig. Den största

Kungl. May.ts 'proposition nr 272. 27

ökningen i omfånget ägde rum i slutet av första tioårsperioden, varefter stegringen varit mindre påfallande. Orsaken till stegringen under nämnda period är i första hand att söka i 1908 års universitetsstatuter, genom vilka kraven på licentiatexamens kvalitet avsevärt skärptes, och licentiatavhand­ lingen sattes mera i centrum än tidigare, då examen omfattade flera ämnen. Den här framlagda statistiken visar icke spridningens storlek. I vissa ämnen äro avhandlingarna i huvudsak av samma storlek (exakta naturvetenska­ perna, filologi, historia), i andra variera de mycket kraftigt. En avhandling i exempelvis systematisk botanik eller växtbiologi — en monografi över ett släkte — blir oftast mycket omfångsrik, medan däremot en avhandling i växtfysiologi eller ärftlighetslära som regel har blygsammare omfång. Av­ handlingarnas normallängd kan således ej fastställas för ett visst ämne, om man ej tar i betraktande vilket område inom detta ämne som i avhand­ lingen behandlas. Avhandlingarnas antal har inom alla fakulteter och sektioner utom den juridiska fakulteten ständigt ökats under de senaste 40 åren. Ökningen har varit mest påfallande inom de teologiska och medicinska fakult^erna.

De sakkunniga.

Beträffande doktorsavhandlingarnas betydelse har universitetsberedningen inledningsvis anfört följande.

Förefintligheten av ett till offentlig granskning framlagt lärdomsprov, bestående av en från trycket utgiven självständig vetenskaplig avhandling rörande ett mera omfattande problem eller problemkomplex, synes mot­ svara flera viktiga behov. Detta gäller i första hand universiteten själva. Hittills har dessas ordinarie lärarkår huvudsakligen rekryterats bland dem, som avlagt disputationsprov och därvid erhållit de högsta vitsorden och till följd därav förordnats till docenter. För ett jämnt och planmässigt uppe­ hållande av den akademiska verksamheten i dess olika former är det nöd­ vändigt att äga stadigvarande tillgång till en dylik omfattande kader av vetenskapligt högt kvalificerade forskare och lärare. Vid ett genomförande av den allmänna vetenskapliga upprustning, som för närvarande är nöd­ vändig, blir detta behov än starkare. Erfarenheterna från länder, där dok­ torsgrad ej alls eller endast sällan förekommer, visa, att det dar ofta är svårt att tillfredsställande besätt a lärostolarna även i mycket viktiga ämnen. Det bör härvid även framhållas, att en kvantitativt mycket stor och även kvalitativt ofta högtstående del av den vetenskapliga produktionen i Sve­ rige utgöres just av gradualavhandlingarna. Om dessa skulle helt bortfalla eller starkt minska i antal, skulle det innebära en allvarlig och även utåt mycket märkbar nedgång i det vetenskapliga arbetet i vart land. I)et är även en för svensk vetenskap glädjande företeelse, att antalet akademiska avhandlingar i allmänhet stigit, oavsett om kravet på disputa­ tion utgör fastställt villkor för kompetens till statlig tjänst eller icke. Hit­ tills har detta villkor endast varit stadgat för kompetens till lektorat. Allmänt erkännes, att den vetenskapliga skickligheten bör kvarstå som väsentlig befordringsgrund. Då denna skicklighet måste pa ett tillfredsstäl­ lande sätt dokumenteras, förblir det naturligt, att detta — såsom hittills — sker genom framläggande av en vetenskaplig avhandling (doktorsav­ handling) för offentlig granskning med åtföljande bedömning av fakultet

28 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 272.

eller sektion. Skulle mot beredningens bestämda mening kravet på doktorsdisputation som kompetensvillkor för erhållande av lektorat formellt tagas bort, kommer konkurrensen om tjänsterna, i varje fall om de mera efter­ strävansvärda bland dessa, att framtvinga disputationer i stor utsträckning liksom fallet varit inom medicinska och teologiska fakulteterna, oaktat medicine eller teologie doktorsgrad icke är kompetensvillkor för någon tjänst. Erfarenheten har vidare visat, att det även inom det praktiska livet, exempelvis inom olika industrier, föreligger ett starkt behov av personer med klart ådagalagd förmåga till självständig vetenskaplig forskning. För att tillmötesgå detta synbarligen mycket aktuella behov ha också de flesta fackhögskolorna på senare tid infört eller begärt att få införa licentiat­ examen och doktorsdisputation. Allt talar sålunda för att doktorsdisputationen även för framtiden kom­ mer att tillmätas största betydelse. Det gäller därför att finna utvägar att underlätta dess finansierande, så att doktoranderna komma att representera ett urval bjpnd de bästa begåvningarna. Beredningen ansluter sig helt till en tidigare tankegång, som återgives av kanslern i 1944 års universitetspetita. »Därest från statens sida inga åtgärder vidtoges i angivna hänseende, kunde^ man befara, att den högre vetenskapliga utbildningen, i stället för att stå öppen för alla, lätt nog kunde bliva ett privilegium för de ekono­ miskt mer välsituerade.» Själv framhåller kanslern att det i och för sig vore rimligt, om tryckning av doktorsavhandlingar finge helt ske på allmän bekostnad under förutsättning att avhandlingen godkännes.

Kommittén anser, att det nuvarande systemet med sär­ skilda anslag till ersättning för levererade plikt­ exemplar borde upphöra. Dessa ersättningar vore av övervägan­ de fiktiv natur, men förekomsten av anslag för ändamålet under åttonde huvudtiteln kunna lätt bidraga till att hos allmänheten skapa den föreställ­ ningen, att en tillfredsställande ersättning verkligen utginge för pliktexem­ plaren. Beredningen har därför förordat ett enda anslag till bidrag för aka­ demiska avhandlingar över huvud taget, pliktexemplaren inräknade. Tryckningsbidragets storlek. Beredningen föreslår, att tryck­ ningsbidraget i princip sättes till 75 procent av författarens egna tryck­ ningskostnader. Härom anföres i betänkandet följande.

Beredningen behjärtar till fullo de önskemål, som framförts under den tidigare behandlingen av detta ärende, nämligen att de statliga stödåtgär­ derna erhålla en sådan utformning, att tendenserna till onödigt omfattande och dyrbara avhandlingar motverkas. Det system, som redan tidigare fun­ nits och som nu från olika håll föreslagits ytterligare utformat, nämligen att över hela linjen begränsa statsbidragen till ett visst, relativt lågt antal ark (8—12), är emellertid enligt beredningens mening icke ändamålsenligt, då det helt bortser från de olika krav i fråga om framställningssätt, som ställas i skilda ämnen. Det är tydligt, att exempelvis matematik, fysik och kemi liksom vissa medicinska discipliner och även de klassiska språken medge avhandlingens begränsning till ett ganska ringa omfång, ända ned till 5 å G ark. Men det är lika klart, att i andra ämnen, särskilt de historiska

Kungl. Maj:ts proposition nr *272. 29

men även vissa filologiska liksom de naturvetenskaper, där utförligare be­ skrivningar äro nödvändiga, själva uppgifternas art kräver en vida mera omfattande framställningstyp, där ett arkantal åtskilligt över de föreslagna 8 till 12 kan vara sakligt berättigat eller till och med oundgängligt. Bered­ ningen anser emellertid en normering nödvändig för att motverka en opå­ kallad bredd i framställningen och har övervägt olika möjligheter att uppnå denna normering. Den har härvid funnit, att varken arkbegränsning eller visst fixerat maximibelopp för tryckningsbidraget skulle medföra rätt­ visa. Beredningen anser därför, att avgörandet om tryckningsbidragets storlek bör läggas hos en central nämnd, vilken skall utdela anslag motsva­ rande 75 procent av författarens tyckningskostnader, dock under tillseende, att avhandlingen varken i fråga om korrektur, typografisk utstyrsel, illustrering eller i annat hänseende dragit oskälig kostnad eller att dess omfång blivit uppenbart större än vad ämnets natur krävt. Liksom vid tidigare beräkningar av statsbidrag för tryckning av avhand­ lingar har beredningen utgått från att en doktorsavhandlings normala upp­ laga är 500 exemplar. Av dessa gå 330 till pliktexemplar. De överskjutande exemplaren ha i regel mycket ringa ekonomiskt värde för författaren, då pliktexemplaren vanligtvis äro tillräckliga för att motsvara de intresserade kretsarnas, i första hand bibliotekens behov. Det synes därför beredningen vara orimligt, att dessa exemplar betraktas som mertryck och att de egent­ liga sättnings- och tryckningskostnaderna icke åvila pliktexemplaren. Med denna utgångspunkt blir det, som skäligt är, författaren och icke staten som äger rätt att erhålla visst antal exemplar för den kostnad som papper, tryckning och häftning av dessa uppgår till. Det allmännas kostnader för pliktexemplaren skulle i så fall komma att ligga nära totalkostnaden. Med hänsyn till avhandlingens värde för författaren ur meriteringssynpunkt, finner beredningen det emellertid rimligt, att viss del av tryckningskost­ naderna bäres av denne. Beredningen förordar därför, att trycknings­ bidraget i princip sättes till 75 procent av författarens egna trycknings­ kostnader.

Statsanslag. Universitetsberedningen framhåller, att kostnaderna för avhandlingstryck variera kraftigt beroende på de krav på stilsorter, ta­ beller, grafiska framställningar och andra illustrationer, som de olika ämne­ na ställa. Enligt av beredningen gjorda undersökningar torde trycknings­ kostnaderna vid en upplaga på 500 exemplar uppgå till lägst cirka 10 kro­ nor per sida, högst cirka 30 kronor per sida. När avhandlingarna tryckas i kvarto, är sidpriset givetvis högre än för avhandlingar i oktav. Av de under tioårsperioden 1936/37—1945/46 godkända 898 avhandlingarna voro emellertid endast 79 i kvarto. Såsom medelpris per avhandlingss i d a har det synts beredningen skäligt att räkna med 20 kronor för det tekniska utförandet. För att kunna beräkna det för tryckningsbidrag erforder­ liga statsanslaget har beredningen undersökt avhandlingarnas mediana och verkliga omfång under tioårsperioden 1936/37—1945/46. Re­ sultatet framgår av följande tabell.

Kungl. Maj:ts proposition nr 272. 31

tryckningskostnaderna som i enstaka fall tillkomma avhandlingsförfattare från förlag eller institutioner. Storleken av dylika bidrag är svår att fixera men torde icke överskrida 20 000 kronor per år. Det återstående beräknade beloppet kronor 228 000 synes beredningen böra ligga till grund för dess äskande om ett förslagsanslag för statsbidrag till tryckning av doktors­ avhandlingar. Begränsas tryckningsbidraget till 75 procent av författarens totalkostnader för en avhandling av skälig storlek och normalt utförande, blir det härför behövliga statsbidraget för närvarande 171 000 kronor per år.

Utöver detta anslag på 171 000 kronor förordar beredningen ett förslags­ anslag på 9 000 kronor till tryckning av av handlings resu­ méer på något av de stora v ä r 1 d s s p r åken. Dessa resuméers tryckningskostnader borde enligt beredningen helt bekostas av det all­ männa upp till ett omfång av högst 16 sidor. Beredningen föreslår sålunda ett förslagsanslag på sammanlagt 180 000 kronor för tryckningsbidrag till akademiska avhandlingar inom teologi, juridik och humaniora. Beredningen anför vidare. Årsmedeltalet avhandlingar inom gruppen teologi, juridik och humaniora har under senaste tioårsperiod varit 42. Av varje avhandling måste av­ lämnas 330 pliktexemplar. Beredningen förutsätter nämligen, att Göteborgs högskola likställes med övriga lärosäten i detta hänseende. Det allmänna kommer då årligen att mottaga cirka 13 800 exemplar avhandlingar, vilkas bokhandelsprisvärde uppgår till cirka 150 000 kronor och vilka biblioteken använda för sin bytesverksamhet. Skulle pliktexemplaren icke finnas att tillgå för dessa, bleve det nödvändigt att väsentligt höja bibliotekens bokinköpsanslag. Mot ett årligt anslag å 180 000 kronor kan således ställas ett realvärde i avhandlingar utgörande 83 procent av detta anslag. Statens nettoutgift för nu berörda avhandlingar blir således blott en mindre del av anslagsbeloppet, eftersom betydande värden återföras till det allmänna i form av de för bibliotekens bokförsörjning viktiga pliktexemplaren.

Beträffande själva utdelningen av tryckningsbidragen föreslår beredningen en gemensam instans, en central nämnd, för de teo­ logiska och juridiska fakulteterna samt de humanistiska sektionerna. Be­ redningen förordar följande sammansättning av nämnden. De båda teologiska fakulteterna föreslå vardera en representant, de tre juridiska likaledes vardera en. De fyra humanistiska sektionerna föreslå vardera en representant för den filosofisk-historiska ämnesgruppen och en för den filologiska. Bland de sålunda föreslagna tretton förordnar Kungl. Maj:t fem till ledamöter av nämnden, varvid iakttages, att en skall vara teolog, en jurist och de övriga tre representera skilda humanistiska discipli­ ner och företräda olika lärosäten. Därjämte förordnar Kungl. Maj:t en sjätte ledamot, med särskild sakkunskap i bok- och bibliotekstekniska frågor. Kungl. Maj:t förordnar en av nämndens ledamöter till ordförande. Nämnden utser själv sin sekreterare. Nämnden sammanträder cn gång om året för att fördela anslaget till de under föregående läsår ventilerade avhandlingarna. Ansökan om bidrag ingives till fakultet respektive sektion som jämte eget yttrande före den 1 oktober avger förslag till nämnden.

32 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 272.

Även naturvetenskapliga forskningskommittén har för naturvetenskaper­ nas vidkommande föreslagit en central instans i dylika anslagsfrågor, näm­ ligen en till det naturvetenskapliga forskningsområdet knuten publicerings­ nämnd. Jag återkommer härtill i det följande.

Remissyttranden. De av universitetsberedningen förordade bidragsformerna för tryckning av doktorsavhandlingar ha i stort sett tillstyrkts av de myndigheter och organisationer, som yttrat sig i denna fråga. Beträffande den av bered­ ningen föreslagna centrala nämnden ha dock olika meningar gjort sig gällande. Större akademiska konsistoriet i Uppsala anser, att det nu­ varande systemet för tryckningsbidragens fördelning visat sig fullt tillfreds­ ställande och att någon ändring av nuvarande bestämmelser icke vore erforderlig eller önskvärd. Teologiska fakulteten i Uppsala anser, att den föreslagna centrala nämnden komme att bli alltför tungrodd och att kans­ lern liksom nu borde fördela anslagen. I fråga om nämndens sam­ mansättning har humanistiska sektionen i Uppsala framhållit, att an­ talet humanistiska medlemmar i nämnden borde bli minst 4, av vilka två borde representera den filosofisk-historiska ämnesgruppen, och två den filologiska, för att skilda humanistiska discipliner och olika lärosäten sam­ tidigt skulle kunna bli företrädda i nämnden. Nämnden borde därför utvid­ gas till att omfatta 7 ledamöter, varav 4 humanistiska. Lärarrådet vid Göteborgs högskola framhåller särskilt betydelsen av att samtliga lärosäten bliva representerade i nämnden och föreslår följande ändrade bestämmelser: »Bland de sålunda föreslagna tretton förordnar Kungl. Maj:t för tre år fem till ledamöter av nämnden, varvid iakttages att en skall vara teolog, en jurist och de övriga tre representera skilda humanistiska discipliner, dock så att samtliga lärosäten därvid bliva representerade. Sålunda utsedd leda­ mots förordnande må omedelbart kunna förnyas endast två gånger.» Rektorsämbetet och humanistiska fakulteten vid Stockholms högskola anse däremot, att frågan om doktorsavhandlingarna borde bli föremål för en särskild utredning. Fakulteten vitsordar anslagsbehovet men framhåller, att frågan om anslag till doktorsavhandlingar ej kunde anses löst genom universitetsberedningens förslag. Fakulteten har framhållit bland annat följande. Huvudfrågan i detta sammanhang är obestridligen bedömningen av av­ handlingarnas omfång. Fn efter uppgifternas art lämpad begränsning har stor vikt i och för sig men blir givetvis särskilt angelägen när anslag be­ viljas. Det är ej nog med att överflödigt stort omfång drar för stora kost­ nader, det medför också positiva olägenheter med konsekvenser för det vetenskapliga arbetet. Alltför stora avhandlingar äventyra resultatens över­ skådlighet och klarhet, varav följden blir onödiga svårigheter för avhand­ lingarnas användning vid fortsatt vetenskapligt arbete. Ännu viktigare är, att det frestar till att låta kvantitet ersätta kvalitet och ej uppfordrar de unga forskarna till att skilja huvudsak och bisak.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 272. 33

En kontroll av avhandlingarnas längd kan tänkas ordnad på olika sätt, men det är ej lätt att finna en ur alla synpunkter tillfredsställande ordning. Universitetsberedningens förslag att anförtro uppgiften i detta hänseende — liksom i fråga om avhandlingarnas typografiska utstyrsel — åt en central nämnd kan befaras ej leda till målet, ty det är uteslutet, att en sådan nämnd skulle äga tillräcklig sakkunskap i fråga om de ytterst mång­ skiftande ämnen som gradualavhandlingarna omfatta, för att kunna be­ döma deras lämpliga längd. Enda möjligheten synes vara att lägga upp­ giften i vederbörande akademiska myndigheters händer. En lösning vore då att ställa fixerade belopp, fastställda exempelvis för en femårsperiod men sedan reviderade efter omständigheterna, till de särskilda vetenskapliga ämnenas förfogande. Det skall dock ej döljas, att också en sådan lösning skulle stöta på vissa svårigheter, och en prövning därav borde ske genom den nya utredning, varom nu hemställes. Dessutom borde varje fakultet (sektion) utse en kompetent person för att ge doktoranderna råd i fråga om avhandlingarnas typografiska behand­ ling och yttre beskaffenhet i övrigt. Det borde vara en obligatorisk förut­ sättning för statsbidrag till en avhandling, att författaren har rådfrågat denne sakkunnige och beaktat hans anvisningar. Därmed skulle tillgodoses också det andra av de önskemål som dikterat universitetsberedningens för­ slag, nämligen att motverka den kostnadsstegring som följer av författarnas obekantskap med tryckeritekniska förhållanden.

Av yttrandena må i övrigt återgivas följande. Universitetskanslern har anfört.

Till vad universitetsberedningen anfört och föreslagit beträffande tryck­ ningsbidrag till doktorsavhandlingar vill jag livligt ansluta mig. Vinner för­ slaget om statsbidrag, motsvarande 75 procent av tryckningskostnaderna, statsmakternas gillande, föreslår jag, att detta bidrag måtte få utgå till alla, som disputerat under kalenderåret 1947. Om de nya bidragsbestämmelserna däremot komma att gälla endast för avhandlingar, som framläg­ gas till offentlig granskning efter den 1 juli 1947, skulle ett sådant beslut med största sannolikhet komma att innebära, att många doktorander av rent ekonomiska skäl uppsköte sina disputationer till höstterminen 1947 för att med säkerhet kunna tillgodogöra sig de nya bidragen. Jag får dess­ utom erinra därom, att även de nuvarande statliga bidragen till tryckning av doktorsavhandlingar utdelas för varje kalenderår och att sålunda bidrag till avhandlingar under år 1947 utdelas först år 1948. I likhet med universitetsberedningen finner jag det lämpligt och ända­ målsenligt, att en särskild gemensam instans, en central nämnd, för de teologiska och juridiska fakulteterna samt de humanistiska sektionerna handhaver själva utdelningen av tryckningsbidragen. För de naturveten­ skapliga sektionerna torde — såsom jag i annat sammanhang framhållit — den av naturvetenskapliga forskningskommittén föreslagna, till det natur­ vetenskapliga forskningsrådet knutna publiceringsnämnden vara en lämp­ lig instans. Vad angår de medicinska fakulteterna har medicinska hög­ skolornas organisationskommitté ännu icke tagit ställning till motsvarande spörsmål.

3 — Bihang till riksdagens protokoll 19^7. 1 saml. Nr 272.

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 87%. Statskontoret har yttrat. I fråga om statsbidrag till doktorsavhandlingar vill statskontoret allenast uttala önskvärdheten av en sådan utformning av bidragsvillkoren, att en automatisk minskning av bidragsandelen inträder beträffande avhandlingar av större omfattning. Ämbetsverket är doek icke berett att framlägga för­ slag i detta syfte. Skulle villkoren icke kunna givas sådan utformning, bör särskilt understrykas, att på den nämnd, som skall ha att utdela trycknings­ bidragen, skall ankomma att vidtaga vederbörlig reduktion, om avhand­ lingens omfång blivit större än ämnets natur krävt.

Departe­

Universitetsberedningens förslag om bidrag till tryckning av doktorsav­

mentschefen.

handlingar grundar sig i allt väsentligt på en av kanslern år 1944 gjord framställning, som emellertid hittills icke föranlett någon Kungl. Maj:ts åtgärd. Jag delar kanslerns och universitetsberedningens uppfattning, att statsmakterna i en helt annan omfattning än hittills böra lämna bidrag till tryckning av dylika avhandlingar. Doktorsavhandlingarna ha och komma med all sannolikhet även för framtiden att få den största betydelse för svensk vetenskap. Skola de högre vetenskapliga befattningarna verkligen rekryteras bland ett urval av de bästa forskarbegåvningarna, är det emel­ lertid nödvändigt, att doktorsgradens förvärvande icke göres beroende av privatekonomiska förutsättningar. Ett statligt ekonomiskt stöd till tryck­ ning av doktorsavhandlingar ligger dessutom helt i linje med de av mig förordade stipendierna för högre vetenskapliga studier. Jag biträder beredningens förslag, att det nuvarande systemet med sär­ skilda anslag till ersättning för levererade pliktexemplar bör upphöra och att i stället ett enda anslag till tryckning av doktorsavhandlingar beviljas. Jag vill även förorda förslaget, att tryckningsbidraget i princip sättes till 75 procent av författarens egna kostnader. Dock anser jag det vara en svaghet i förslaget, att bidragsvillkoren icke fått en sådan utformning att en automatisk minskning av bidragsandelen inträder beträffande avhand­ lingar av större omfattning. Samtidigt inser jag emellertid svårigheten att finna en tillfredsställande ordning för kontroll av avhandlingarnas längd. Beredningen har ju också efter anförda skäl avvisat tanken på såväl ark­ begränsning som ett visst fixerat maximibelopp för tryckningsbidraget. Under sådana förhållanden vill jag understryka vikten av att den centrala nämnd, som skall handhava utdelningen av tryckningsbidragen, har upp­ märksamheten riktad på denna fråga. Nämnden bör tillse, att författare av sådana avhandlingar, som dragit en oskälig kostnad eller vilkas omfång blivit större än ämnets natur krävt, få vidkännas vederbörlig reduktion av tryckningsbidraget. Skulle emellertid denna form för kontroll av avhandlingskostnaderna icke visa sig tillfredsställande, är jag beredd att hän­ visa detta speciella spörsmål till förnyad prövning. I likhet med kanslern finner jag det lämpligt, att en särskild gemensam instans — den av beredningen föreslagna centrala nämnden — handhaver

Kungl. Maj:ts proposition nr 272. 35

själva utdelningen av tryckningsbidragen för de teologiska och juridiska fakulteterna samt de humanistiska sektionerna. Jag har icke heller någon erinran mot den föreslagna sammansättningen av nämnden. Mot vad beredningen anfört beträffande grunderna för beräkning av det erforderliga statsbidraget har jag ingen anmärkning. Jag uppskattar alltså anslagsbehovet för nästa budgetår till bidrag till tryckning av doktorsav­ handlingar inom teologi, juridik och humaniora till 180 000 kronor. Jag förutsätter härvid liksom beredningen, att kostnaderna för tryckning av avhandlingsresuméer på något av de stora världsspråken skola helt be­ stridas från ifrågavarande anslag. Ehuru de medicinska högskolornas organisationskommitté ännu icke framlagt något förslag om bidrag till tryckning av medicinska doktors­ avhandlingar eller om statligt stöd åt publicering av medicinska arbeten över huvud taget, anser jag mig likväl, för att icke ställa de medicinska doktoranderna i ett sämre läge än övriga, böra såsom ett provisorium förorda, att samma grunder tillämpas för bidrag till dylika doktorsavhand­ lingar, som de jag nyss förordat för humanistiska. Kostnaderna härför torde kunna uppskattas till i runt tal 50 000 kronor. Utdelningen av trycknings­ bidragen torde tills vidare böra handhavas av det medicinska forsknings­ rådet. Tryckningsbidragen böra liksom nu utdelas för varje kalenderår och ej efter läsår såsom föreslagits av universitetsberedningen. Bidrag till avhand­ lingar under år 1947 böra sålunda utdelas först 1948. Jag anser mig därför böra biträda kanslerns förslag, att de förordade tryckningsbidragen måtte få utgå till alla, som disputerat under innevarande kalenderår, och ej endast till dem, som disputera efter den 1 juli 1947. Vid bifall till vad jag i det föregående förordat bör förslagsanslaget till Gemensamma universitetsändamål: Bidrag till tryckning av doktorsav­ handlingar, nu 30 000 kronor, för nästa budgetår uppföras med (180 000 + -j- 50 000 =) 230 000 kronor.

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

IV. Naturvetenskaplig publiceringsverksamhet.

Nät urvetenskapliga forskning sk om mitten.

Naturvetenskapliga forskningskommittén erinrar, att statens understöd­ jande av den vetenskapliga publiceringsverksamheten för närvarande i huvudsak inskränker sig till anvisande av medel till »Understöd för ut­ givande av tidskrifter, lärda verk och läroböcker», vilket reservations­ anslag — vanligen benämnt »lärdaverksanslaget» — för innevarande bud­ getår är uppfört med 200 000 kronor. Lärdaverksanslaget avser emellertid, påpekar kommittén, alla veten­ skapsgrenar, och naturvetenskapens andel däri uppginge innevarande bud­ getår till blott 36 300 kronor. Kommittén tillägger: Ej ens detta belopp utgör det verkliga understödet på grund av den leve­ ransplikt, som är förknippad med understöd ur anslaget. Utom de direkta kostnaderna för de levererade exemplaren medför leveransplikten i allmän­ het en direkt inkomstminskning för utgivaren, i det att de sålunda levere­ rade exemplaren till stor del överlämnas till bibliotek, vilka annars skulle varit köpare, prenumeranter eller föreningsmedlemmar. De rena institutionspublikationerna erhålla visserligen en viss kompensation genom de pliktexemplar av andra statsunderstödda publikationer, som de kunna få mottaga, men för pliktexemplar som överlämnas till skolbibliotek och lik­ nande kan aldrig någon kompensation erhållas. Lärdaverksanslaget är så­ lunda blott till en del ett verkligt publiceringsanslag; i övrigt är det ett biblioteksanslag.

I övrigt bygger, framhåller kommittén vidare, den svenska vetenskapliga publiceringsverksamheten i stor utsträckning på anslag från fonder och stiftelser. De anslag, som kunde erhållas från dessa, vore dock numera på intet sätt tillräckliga. Fonderna ha ej ökat i samma takt, som penningvärdet fallit och ränte­ foten sjunkit, varför det antal sidor, som årligen kunna tryckas för dylika medel, är vida mindre nu än för 10 eller 20 år sedan. På grund av den vetenskapliga publikationsverksamhetens ständiga stegring har fondernas procentuella andel i finansieringen avtagit i än snabbare tempo. Fonderna ha också tvingats att behandla inkommande ansökningar allt mer restrik­ tivt, vilket särskilt gått ut över ansökningar avseende bidrag till doktors­ avhandlingar. Många synnerligen välmotiverade ansökningar ha måst upp­ repas flera år i följd, och de sökta beloppen måste numera i regel vidkännas betydande nedprutningar. Viktiga vetenskapliga arbeten ha härigenom hindrats att utkomma, eller ock ha de publicerats med stor tidsutdräkt och i starkt beskuret skick, därest författaren ej velat och kunnat göra stora egna ekonomiska uppoffringar.

De vetenskapliga resultaten kunna, framhåller kommittén vidare, offent­ liggöras i tidskrifter och seriepublikationer (actaserier eller monografiserier)

38 Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

även kostnaderna för tryckning av naturhistoriska riksmuseets vetenskap­ liga avhandlingar. Sistnämnda kostnader beräknas till omkring 65 000 kro­ nor för år.

Såsom närmare motivering härför anföres i huvudsak följande. Det är givet, att ej hela den naturvetenskapliga årsproduktionen kan, eller ens bör, tryckas inom landet. Det är ett uppenbart svenskt intresse, att våra prestationer på det vetenskapliga området bli publicerade i det organ, som är bäst ägnat att ge dem möjligast vida spridning bland den krets av fackmän, som respektive arbete vänder sig till. Men det är ett lika uppenbart nationellt intresse, att våra vetenskapliga insatser framträda i samlad form i högklassiga inhemska (eller skandinaviska) publikationsserier med internationell spridning. Tidigare ha otvivelaktigt en större del av den svenska naturvetenskapliga produktionen än vad som varit lämpligt tryckts utom landet (och utom Skandinavien). Orsaken härtill har främst varit otillräckliga publiceringsmöjligheter inom landet. I vissa fall ha lämpliga serier helt saknats, i andra fall ha de existerande serierna av brist på medel ej haft tillräcklig kapacitet. Förhållandena äro synnerligen bekymmersamma i vissa av de ämnen, där en mera betydande del av produktionen tidigare tryckts i utlandet. De tyska serierna ha upphört för en oviss framtid, de engelska och amerikanska serierna äro överhopade med inländska bidrag och dessa länder lida liksom nästan alla länder av svår pappersbrist. Detta bidrager till att de anglo­ saxiska serierna för närvarande äro mindre hågade än eljest att mottaga bidrag från Sverige. I Schweiz och Nederländerna ha under det senaste året vissa internatio­ nella tidskrifter startats med uppgift att fylla luckorna efter de tyska tid­ skrifterna. Det är önskvärt, att även vårt land gör insatser i detta avse­ ende och därigenom hävdar vår kulturella standard. Vissa ledande internationella tidskrifter äro rena förlagsartiklar, för vilka alla kostnader täckas av prenumerationsavgifter. Att emellertid rena förlagspublikationer ej alltid äro de ur vetenskapens synpunkt förmånligaste framgår tydligt av utvecklingen i Tyskland under de senaste decennierna. Till följd av att en rad vetenskapliga serier måste bära sig rent affärs­ mässigt, måste ett så högt pris åsättas dem, att de flesta privatpersoner och många bibliotek tvungos upphöra abonnera å dem. Det sjunkande abon­ nentantalet medförde ytterligare stegring, och till slut hade priserna nått en sådan höjd, att många bibliotek tvingades avstå från abonnemang. En sådan utveckling är givetvis ur vetenskapernas synpunkt mycket beklag­ lig, ty även om arbetet sålunda teoretiskt finnes tillgängligt för varje fors­ kare, vållar alltid rekvisition från bibliotek å annan ort tidsspillan. Risken ökas också, att publikationen kan vara utlånad till annan forskare. Det är sålunda av stor vikt att de vetenskapliga publikationernas pris kan sättas så lågt, att intresserade institutioner och bibliotek kunna hålla dem. Ett understöd till en vetenskaplig publikationsserie innebär alltså samtidigt ett indirekt stöd åt landets institutioner och bibliotek. Det är å andra sidan att eftersträva, att tidskrifterna småningom i möjligaste mån komma att bära sina egna kostnader. Även från spridningens synpunkt är ett stort abonnentantal att eftersträva. Statsbidraget bör sålunda i fråga om prenumerationstidskrifterna successivt kunna nedbringas. Man kan dock knap­ past hoppas, att rent vetenskapliga tidskrifter annat än undantagsvis

Kungl. Maj ds proposition nr 272. 39

kunna bli helt självförsörjande. Under de första åren måste en nystartad tidskrift alltid vidkännas betydande utgifter för provtryck, provhäften och liknande, varigenom tidskriften skall göras känd i den vetenskapliga världen. På ett publikationsområde har svensk naturvetenskap och svensk veten­ skap överhuvud alltid intagit en mera tillbakask juten plats än vad som motsvarar vår vetenskapliga standard, nämligen i fråga om läro- och handbokslitteraturen. Svenska vetenskapsmän ha sällan velat ägna sin tid och sina krafter åt sådant författarskap, och om de gjort det, har produkten oftast utgivits blott i kompendieform eller influtit som del i utländska (sär­ skilt tyska) handböcker. Att publikationssvårigheterna inom landet varit en av huvudorsakerna härtill torde ej kunna betvivlas. Att åstadkomma en förändring härutinnan är likaledes ej blott ett vetenskapligt utan också ett allmänt nationellt intresse. Då kommittén efter ingående överväganden stannar vid att förorda ett statsanslag å 300 000 kronor för naturvetenskaplig publiceringsverksamhet, har den bland annat vägletts av följande tankegång. Tryckningskostna­ derna efter nuvarande prisläge för de senaste förkrigsårens svenska natur­ vetenskapliga produktion kan efter grov uppskattning beräknas till 750 000 kronor per år. Om % av produktionen antages böra publiceras inom landet eller ingå i skandinaviska serier — och detta torde få anses lågt räknat — skulle tryckningskostnaderna härför nppgå till bortemot 600 000 kronor. Hälften härav anses kunna finansieras genom försäljning (prenumeration, medlemsavgifter eller dylikt), under det att den andra hälften måste täckas genom understöd i ena'eller andra formen. Hur mycket, som bör och kan erhållas från donationsfonder och dylikt, är omöjligt att med någon grad av säkerhet uppskatta, De senaste åren ha fonder, för vilka understöd av publicering är blott en bland flera uppgifter, i större omfång än som varit förenligt med fondernas övriga syften måst lämna tryckningshjälp. Även om den vetenskapliga produktiviteten under krigsåren av olika anledningar visat en nedgående tendens, torde den innevarande år ha ej endast uppnått utan även överstigit förkrigsnivån. En ökad produktivitet på läro- och handbokslitteraturens område bör också eftersträvas. De ovan anförda tryckningskostnaderna utgöra ej heller samtliga publiceringskostnader, som åvila ett svenskt naturvetenskapligt arbete, utan därtill kommer i regel kostnader för översättning (respektive språkgransk­ ning) och ofta kostnader för illustrationsmaterialets färdigställande. Kom­ mittén anser det självklart, att dessa kostnader ej skola behöva betunga författaren, och förutsätter, att dessa kostnader som regel skola kunna be­ stridas av den institution, där arbetet utförts. För omfångsrikare arbeten kunna dessa kostnader emellertid stiga till sådana belopp, att institutio­ nerna ej mäkta betala dem av sina ordinarie anslag. Fn viss del av pro­ duktionen härstammar också — särskilt inom de biologiska ämnena — från vetenskapsmän, som ej äro knutna till någon institution, förfogande över medel för dylikt ändamål. T viss utsträckning komma naturligtvis i fram­ tiden liksom hittills översättnings- och illustrationskostnader att täckas genom bidrag från donationsfonder och liknande, men det synes kommittén skäligt, att det föreslagna publiceringsanslaget i mån av behov skall få an­ vändas iivcn för dylikt ändamål. Det må vidare erinras om att man till en början måste räkna med an­ sökningar till avsevärda belopp enbart för att bestrida kostnaderna för

40 Kungl. Maj:ts ■proposition nr 272.

tryckning av de talrika och stora arbeten, som måst lagras i brist på medel för publicering. Som exempel härpå kan nämnas, att geografiska institu­ tionen i Uppsala anmält behov av anslag för tryckning under åren 1946 och 1947 på sammanlagt cirka 51 000 kronor; motsvarande belopp för växtbiologiska institutionen i Uppsala är 110 000 kronor. Det är dock knappast troligt, att behovet senare kommer att minska, eftersom den ökade veten­ skapliga produktion, som blir följden av 1946 års riksdags beslut, varigenom de naturvetenskapliga institutionernas sammanlagda materielanslag för­ dubblades och antalet vetenskapliga befattningar nära nog fördubblades, inom få år kommer att skapa ytterligare ökat behov av tryekningsunderstöd. För kommittén står det därför klart, att även om ett anslag av här förordad storlek beviljas, donationsfonder och dylikt alltjämt komma att i största utsträckning behöva anlitas för understödjande av publiceringsverk­ samheten. Som ett viktigt önskemål att i framtiden beaktas vid utdelningen av publiceringsunderstöd måste framhållas en reglering av leveranspliktens omfång. För närvarande äro vissa utgivare förpliktade att avgiftsfritt av­ lämna några få (ned till två) exemplar, i andra fall kan leveransplikten uppgå till 100 och ända till 250 exemplar. Då leveransplikten är stor, kan det lätteligen inträffa, att statsbidraget knappast täcker kostnaden för framställning av merupplagan. Om man ytterligare tar i beräkning den inkomstminskning, som uppstår därigenom att vissa mottagare av gratisexemplar annars skulle ha varit abonnenter, kan statsbidraget i realiteten förvandlas till en ekonomisk börda. Kommittén anser, att leveransplikten principiellt bör inskränkas till ett fåtal exemplar, avsedda för närmast be­ rörda myndigheter och möjligen även för vissa inhemska institutioners och biblioteks eget bruk, detta även därför att tillräcklig garanti icke finnes för att de exemplar leveransplikten innefattar fördelas till institutioner, som ha största nyttan av dem. Det rör sig alltså här om en olämplig och opraktisk form för distribution av vetenskaplig litteratur. Under alla för­ hållanden bör den leveranspliktige vara berättigad att erhålla full ersättning för alla sådana kostnader, som han kan styrka sig ha haft. Kommittén anser, att dessa kostnader böra bestridas av det mottagande bibliotekets inköpsanslag. Då det emellertid för bibliotekens byte är av största vikt, att det ej sker något avbrott i leveransen av de serier, som för närvarande ha en sådan leveransskyldighet, vill kommittén icke ställa sig helt av­ visande mot möjligheten att tills vidare låta ersättningen till dessas utgivare för levererade bytesexemplar utgå ur publiceringsanslaget. Kommittén för­ utsätter, att den anslagsfördelande myndigheten kommer att ha sin upp­ märksamhet riktad på dessa förhållanden och att den, så snart de blivit tillräckligt utredda, till statsmakterna inkommer med preciserat förslag till en rationell lösning, varigenom understöden till bibliotekens bytesverk­ samhet bli helt frikopplade från det egentliga publiceringsanslaget. En annan synpunkt, som ävenledes måste noga beaktas, är, att anslaget hädanefter icke — såsom hittills varit fallet — får helt eller nästan helt disponeras för årligen med samma belopp återkommande bidrag till vissa seriepublikationer. Hänsyn bör bland annat tagas vid medlens fördelning till växlingar i seriepublikationernas omfång, vilka exempelvis kunna bero på växlande tillströmning av doktorsarbeten. Vidare måste tillses, att an­ slaget i tillämpningen blir tillgängligt för bidrag även till läro- och hand­ böcker.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 272. 41

Beträffande utdelningen av bidrag från anslaget förordar kommittén, att denna skall omliänderhavas av naturvetenskapliga forskningsrådet. Anslags­ fördelningen borde förberedas av en nämnd, naturvetenskapliga publice­ ringsnämnden. Kommittén anför till stöd härför i huvudsak följande.

Fördelningen av det nuvarande s. k. lärdaverksanslaget företages nu av Kungl. Maj:t. I fråga om naturvetenskapliga skrifter inhämtas yttranden från universitetens matematisk-naturvetenskapliga sektioner och från vetenskapsakademien. Någon avvägning mellan de olika kraven sker där­ emot ej av sakkunnig myndighet. Att rättvist avväga naturvetenskapernas krav gentemot de teologiska, juridiska, medicinska och humanistiska vetenskapernas är givetvis ogörligt, men ej ens inom de olika ämnena och ämnesgrupperna sker en sakkunnig prövning. Det synes därför kommittén högeligen önskvärt, att det nuvarande allmänna lärdaverksanslaget upp­ delas i ett antal skilda anslag, varje anslag avsett för en grupp av någor­ lunda samhöriga vetenskaper. Ett fullständigt genomförande av denna princip fordrar givetvis en utredning av samtliga ämnens behov. Utan att avvakta resultaten av en sådan utredning synes det dock kommittén möj­ ligt att utbryta anslaget till den naturvetenskapliga publiceringsverksam­ heten. Att frågan för naturvetenskapernas del löses oberoende av övriga vetenskaper synes kommittén nödvändigt på grund av de naturvetenskap­ liga publiceringsfrågornas särart och bortfallet av de tyska tidskrifterna. Eljest riskeras också, att resultaten av den upprustning av de naturveten­ skapliga institutionerna, som möjliggjorts genom beslut av 1946 års riks­ dag, ej kommer att bära frukt i den utsträckning, som avsetts. Genom tillkomsten av forskningsråd för vissa ämnesgrupper, nu senast genom beslutet om inrättande av ett naturvetenskapligt forskningsråd, har den principen börjat bryta igenom i svensk förvaltning, att grupper av samhöriga ämnen fått gemensamma anslag att disponeras av en sakkunnig central instans. Så långt systemet hunnit prövas, synes det ha utfallit väh Kommittén har därför funnit riktigt förorda att statsmakterna fortsätta på den inslagna vägen och beträffande fördelningen av publiceringsanslagen vidtaga motsvarande åtgärder. Det synes kommittén som om följande väg försöksvis borde prövas. Be­ slut om fördelningen av naturvetenskapernas publiceringsanslag fattas av forskningsrådet. Liksom i fråga om forskningsanslag kan en viss maximi­ gräns fastställas, ovan vilken besluten skola underställas Kungl. Maj:ts prövning. Med hänsyn till anslagets totala belopp och storleken av de nor­ mala anslagskraven synes gränsen för rådets egen beslutanderätt böra sättas vid 15 000 kronor. Någon åtskillnad på engångsanslag och periodiskt åter­ kommande anslag synes däremot ej erforderlig i detta fall, då alla anslag få förutsättas beslutas för ett år åt gången. Då emellertid rådet icke för­ fogar över biblioteks- och tryckeriteknisk sakkunskap och då åtskilliga ämnen icke äro representerade i rådet synes anslagsfördelningen böra för­ beredas av en nämnd, naturvetenskapliga publiceringsnämnden, bestående av förutom rådets ordförande, 1—3 av dess ledamöter, en av rådet utsedd biblioteksman, statskontorets tryckerikonsulent och ytterligare så, många av rådet utsedda naturvetenskapsmän, företrädande i nämnden eljest ore­ presenterade ämnesgrupper eller ämnen, att totala medlemsantalet blir 7. Som sekreterare bör rådets sekreterare fungera. Normalt torde denna nämnd behöva sammanträda blott en gång årligen vid uppgörande av för­

42 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 272.

slaget till årsanslag för publikationsserierna. För tillstyrkande av speciella anslag vid andra tider på året, exempelvis till fristående publikationer, torde i regel beslut kunna fattas genom överläggningar i annan ordning mellan medlemmarna. Vissa principer böra enligt kommitténs mening vara vägledande för nämndens verksamhet i följd av den utredning och de synpunkter, som ovan framlagts. Nämnden bör sålunda söka främja rationella publicerings­ former, uppställa krav på en koncentrerad framställning och motverka en onödigt dyrbar utstyrsel. Stor vikt bör läggas vid att främst stödja sådana publikationer, som söka hålla en internationell standard och som ha en internationell spridning. Härvid får givetvis icke förbises, att vissa områden av naturvetenskapen ha ett mera utpräglat lokalt intresse, även om det beträffande dessa — liksom beträffande övriga vetenskapsgrenar — bör tillses, att skrifter, avsedda för en relativt liten läsekrets, ej få taga en oproportionerligt stor del av publiceringsanslaget i anspråk. Lämpliga for­ mer för arkivering av särskilt omfattande primärmaterial böra noga över­ vägas som ett alternativ i vissa fall till tryckning. Lokala publikationer förbehållna vissa institutioner böra stödjas endast i den män övertygande skäl kunna presteras för deras berättigande, varvid publikationernas effek­ tiva spridning och ekonomi i jämförelse med gemensamma publikationsserier bör vara avgörande. Vad prenumerationstidskrifter beträffar bör möj­ ligheten till samgående med övriga nordiska länder prövas, såsom en väg att underlätta spridningen speciellt utomlands. Anslagshöjningar till biblioteken böra snarast företagas för att sätta dem i stånd att inlösa de hittillsvarande pliktexemplaren av diverse seriepubli­ kationer. Ett anslag bör slutligen beviljas för att bestrida kostnaderna för den ovan föreslagna publiceringsnämndens sammanträden. Traktamenten, reseersätt­ ningar och arvoden för särskilda uppdrag böra utgå till nämndens leda­ möter enligt samma grunder som gälla för naturvetenskapliga forsknings­ rådet. Härför torde böra beräknas ett anslag på 3 000 kronor per år.

Kommittén har icke ingått i en uttömmande detaljgranskning av de olika naturvetenskapliga ämnenas behov av publiceringsserier. I vissa fall har kommittén dock rekommenderat åtgärder för startande av nya tidskrifter nämligen dels för ämnen, där antingen sådana tidigare saknats hos oss eller där tryckning tidigare huvudsakligen skett i tyska serier, dels ock för ämnesgrenar, som ansetts behöva speciella publikationsserier. Sålunda tillstyrkes startandet av skandinaviska tidskrifter för cellfysiologi, ekologi, kemi, paleontologi och växtfysiologi. Vidare rekommenderas en reorganisering av den nuvarande »Acta Zoologica». Nu nämnda tidskrifter syntes böra komma i åtnjutande av ett sammanlagt årligt statsbidrag å 66 000 kronor. Kostnaderna härför vore inräknat i det förutnämnda, av kommit­ tén förordade anslaget. Beträffande nämnda ämnestidskrifter anför kommit­ tén bland annat följande. I samtliga ovan nämnda fack ha önskemål framlagts om grundande av skandinaviska tidskrifter, d. v. s. tidskrifter, utgivna och redigerade av en redaktionskommitté, bestående av medlemmar från de olika skandinaviska länderna och med företräde till publicering för skandinaviska eller i Skan­

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 272. 43

dinavien verksamma forskare men i övrigt av fullt internationell läggning. Tidskrifter av denna typ ha tidigare blott i mycket ringa utsträckning före­ kommit inom naturvetenskaperna men äro inom medicinen välbekanta och ha där visat sig på ett utomordentligt sätt fylla viktiga uppgifter. Kommit­ tén är också förvissad om att de skola visa sig lämpliga för de ämnen, där sådana tidskrifter nu föreslagits. Tidskrifterna äro tänkta att i främsta rummet finansieras genom prenumerationsavgifter, men äro dock, särskilt vid starten, i behov av statsbidrag. I flera fall torde sådant ej heller senare kunna helt undvaras. Principiellt är kommittén av den uppfattningen, att bidrag böra utgå från samtliga i tidskriftens redaktion företrädda länder och att bidragen till storleken böra vara någorlunda proportionella mot respektive länders andel i tidskriftens totala sidantal. När det gäller vissa tidskrifter, såsom i cellfysiologi och zoologi, är det ännu svårt att överblicka hur stor del av dessa, som komma att tagas i anspråk av grannländerna. Det förefaller därför lämpligt, att i avvaktan på vidare erfarenheter och fortsatta förhandlingar tidskrifterna startas med uteslutande svenskt bidrag.

Kommittén rekommenderar i vissa fall en rationalisering av de nuvarande formerna för publicering och anför i detta hänseende bland annat: Det synes i allmänhet eftersträvansvärt att söka koncentrera arbetena inom ett visst ämne eller ett ämnesområde till huvudsakligen en central tidskrift, vilken tidskrift bör ha utsikt — därest den är väl redigerad — att ernå en betydande spridning genom prenumeration och att ge svensk (re­ spektive skandinavisk) vetenskap bättre möjligheter än hittills att hävda sin internationella ställning. I fråga om publikationsserier, som väsentligen bygga på spridning genom byte, kunna sammanslagningar medföra olägenheter genom att försvara bibliotekens och institutionernas bytesförvärv av främmande publikationer. Vidare kan en sammanslagning till större tidskrifter ibland medföra ökade redigeringskostnader, då mindre tidskrifters redaktörer ofta ha intet eller ett mycket anspråkslöst arvode, under det att en större tidskrift däremot givetvis måste lämna redaktören en verklig ersättning för hans arbete. De ökade redigeringskostnaderna kunna emellertid motverkas genom att en större tidskrift kan ernå större spridning och därigenom få ökade inkomster. I vad mån fördelar och nackdelar överväga torde behöva noggrant prövas i varje enskilt fall. Publikationsserier från enstaka institutioner synas endast bora lorekomma, då särskilda skäl därtill föreligga. Om det i framtiden blir bättre sörjt för den vetenskapliga publiceringen, torde behovet av sådana serier bli i hög grad minskat. Det synes självklart, att dylika institutionssencr böra vara av monografiseriekaraktär och salunda endast upptaga arbeten, som på grund av ämnets natur maste bli omfångsrika. Övriga arbeten böra sålunda ingå i tidskrifter.

Kommittén framhåller vidare, att den föreslagna centrala naturveten­ skapliga publiceringsnämnden borde komma att erhålla en god överblick över de naturvetenskapliga publiceringsproblemen, och det syntes böra an­ komma på denna att, där den sa funne påkallat, taga initiativ till detaljutredningar av dylika frågor och att framlägga de förslag, vartill dessa kunde ge anledning.

44 Kungl. Maj:ts -proposition nr 272.

Remissyttranden. Lppsala universitets matematisk-naturvetenskapliga sektion tillstyrker livligt kommitténs förslag. Sektionen föreslår, att översättningskostnaderna mera regelbundet måtte få bestridas från publiceringsanslaget och att detta med hänsyn härtill måtte från början sättas högre än som föreslagits. Sek­ tionen skulle finna det föga rationellt, om de publikationsserier, som vissa institutioner i Uppsala sedan gammalt utgåve, skulle nedläggas. Lunds universitets matematisk-naturvetenskapliga sektion instämmer helt i kommittéförslaget. Detsamma gör matematisk-naturvetenskapliga avdelningen vid Stockholms högskola, dock under framhållande, att kost­ nader för översättning och illustrationsmateriel i regel ej kunde bestridas av vederbörande institutioner själva. Kanslern, som i huvudsak ansluter sig till kommitténs förslag, anför bland annat följande. , anser mig i allt väsentligt kunna giva min anslutning till kommit­ téns ifrågavarande förslag och vill understryka, att det av kommittén före­ slagna anslaget icke synes mig vara för högt utmätt. I anslutning till vad matematisk-naturvetenskapliga sektionen vid universitetet i Uppsala därom anfört finner även jag skäl tala för att jämväl kostnaderna för översätt­ ningar mera regelbundet komma att bestridas från publiceringsanslaget. Någon höjning på grund härav av anslaget anser jag mig likväl icke för närvarande böra ifrågasätta. Erfarenheten torde få utvisa huruvida an­ slaget med ett belopp av 300 000 kronor för budgetår befinnes lämpligt avvägt eller om höjning framdeles kan anses befogad. Forskningskommittén har ansett, att fördelningen av ifrågavarande publiceringsanslag borde försöksvis anförtros åt det naturvetenskapliga forskningsrådet. Ärendena borde emellertid förberedas av en särskild nämnd — naturvetenskapliga publiceringsnämnden — bestående av förutom rådets ordförande, en till tre av rådets ledamöter, en av rådet utsedd biblioteksman, statskontorets tryckerikonsulent och ytterligare så många av rådet utsedda naturvetenskapsmän, företrädande i nämnden eljest orepresente­ rade ämnesgrupper eller ämnen, att totala medlemsantalet bleve sju. Rådets sekreterare skulle tillika fungera som nämndens sekreterare. . Gränsen för rådets egen beslutanderätt beträffande storleken av publice­ ringsbidrag skulle sättas vid 15 000 kronor. Beviljande av högre belopp skulle underställas Kungl. Maj:ts prövning. Jag har för min del icke funnit anledning till erinran mot kommitténs ifrågavarande förslag. I detta sammanhang anser jag mig böra erinra, att Kungl. Maj:t föreslagit innevarande års riksdag (sjunde huvudtiteln) att i stället för befattningen som tryckerikonsulent hos statskontoret skulle hos ämbetsverket inrättas en befattning som tryckeriintendent. Därest detta förslag vinner riksdagens bifall torde alltså innehavaren av sistnämnda be­ fattning böra tillhöra publiceringsnämnden. Vetenskapsakademien finner kommitténs förslag synnerligen välbetänkt. Det föreslagna beloppet borde betraktas som ett minimibelopp. Nu rådande publikationssvårigheter gjorde det synnerligen angeläget, att det föreslagna anslaget ställdes till förfogande snarast möjligt. Inom den föreslagna kost-

Kungl. Maj:ts proposition nr 272. 45

nadsramen borde naturvetenskapliga forskningsrådet sedermera få träffa erforderliga avgöranden angående publikationsformerna under medverkan av den föreslagna publikationsnämnden, vars inrättande akademien livligt tillstyrkte. Beträffande riksmuseets skrifter ville akademien betona vikten av att medel snarast beviljades men att formen för publiceringen icke fast­ ställdes förrän samråd ägt rum mellan akademien och forskningsrådet om förhållandet till akademiens nuvarande publikationsserier. Under tiden borde det erforderliga beloppet av 65 000 kronor tills vidare få användas för publikation i de nuvarande serierna. Statskontoret anför i huvudsak följande. Vad angår frågan om åtgärder för stödjande av vetenskaplig publice­ ringsverksamhet, vill statskontoret framhålla, att detta spörsmål icke bör lösas isolerat för naturvetenskapernas del. 1945 års universitetsberedning har inskränkt sig till att behandla frågan om statsbidrag till tryckning av doktorsavhandlingar. En utredning med förslag om statsanslag till andra publikationer inom de av beredningen närmast företrädda vetenskaperna torde dock vara att förvänta. De medicinska högskolornas organisations­ kommitté har förklarat sig vilja avvakta naturvetenskapliga forskningskommitténs nu framlagda och universitetsberedningens kommande utred­ ningar, innan förslag om publiceringsverksamhetens ordnande vid de medi­ cinska lärosätena utarbetas. Med hänsyn till vikten av att förevarande spörsmål avgöres i ett sammanhang för samtliga berörda ämnesområden, synes det önskvärt, att universitetsberedningens och organisationskommit­ téns ifrågavarande undersökningar avslutas snarast möjligt. Rätten att besluta om fördelningen av det föreslagna naturvetenskaper­ nas publiceringsanslag skulle enligt kommitténs mening tillkomma natur­ vetenskapliga forskningsrådet; beslut om beviljande av anslag å mer än 15 000 kronor skulle dock underställas Kungl. Maj:t. Med anledning härav vill statskontoret — liksom tidigare vid olika tillfällen, då liknande förslag framkommit — framhålla, att beslutanderätten i fråga om anslagsdispositionen under alla omständigheter bör förbehållas Kungl. Maj:t. Statskontoret framhåller vidare, att frågan om statsbidrag till natur­ historiska riksmuseet för publicering av dess vetenskapliga produktion i vetenskapsakademiens skriftserier, vilka huvudsakligen finansierades genom inkomsterna av almanacksprivilegiet, icke borde upptagas till prövning förrän akademiens egna ekonomiska resurser klarlagts genom särskild utredning. 1945 års universitetsberedning, som tillstyrker det föreslagna anslaget å 300 000 kronor, påpekar, att naturvetenskapliga forskningskommittén — liksom beredningen — ej ingått på frågan om bidrag till tryckning av natur­ vetenskapliga doktorsavhandlingar av nu gängse typ, i den mån dylika alltjämt komme att publiceras, vilket säkerligen bleve fallet inom vissa ämnen, såsom biologi och geografi. Härom anför beredningen bland annat: Beredningen vill erinra om att den för de teologiska, juridiska och huma­ nistiska avhandlingarna föreslagit ett statligt tryckningsbidrag motsva­

46 Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

rande 75 procent av författarens tryckningskostnader, varvid det nuvaran­ de systemet med särskilda anslag till ersättning för pliktexemplar skulle upphöra. Samma normer böra enligt beredningens mening gälla för avhand­ lingar i naturvetenskapliga och medicinska ämnen, och för avhandlingar av nu gängse typ torde dessa normer även inom dessa områden kunna tilllämpas utan större svårighet. Någon utredning rörande storleken av det anslag som skulle erfordras härför föreligger emellertid icke och torde för de naturvetenskapliga avhandlingarnas vidkommande ej heller erfordras, emedan forskningskommittén i den utredning över de naturvetenskapliga publiceringsförhållandena, som ligger till grund för kommitténs förslag an­ gående ett gemensamt statsanslag för den naturvetenskapliga publicerings­ verksamheten, inkluderat gradualavhandlingarna. Enär man kan utgå ifrån, att det stora flertalet naturvetenskapliga avhandlingar av nu gängse typ kommer att publiceras i de förefintliga publikationsserierna, synes stats­ bidraget till dessa avhandlingar i överensstämmelse med forskningskommitténs principiella ståndpunkt lämpligen böra utgå i form av ett effektivt stöd åt publikationsserierna. Enligt beredningens uppfattning böra publi­ kationsserierna med statsmedel svara för 75 procent av de totala tryck­ ningskostnaderna för de i dem ingående gradualavhandlingarna, varvid även pliktexemplaren inräknats i upplagan. I de säkerligen fåtaliga fall, då en naturvetenskaplig gradualavhandling icke har kunnat publiceras i en statsunderstödd tidskrift eller publikationsserie, synes bidraget böra utanordnas direkt till författaren efter prövning av den naturvetenskapliga publiceringsnämnden. Om statsbidraget till doktorsavhandlingar av nuvarande typ i enlighet med beredningens förslag fastställes utgöra 75 procent av tryckningskost­ naderna, måste gradualavhandlingar som publicerats successivt i detta hänseende intaga en särställning. Det torde nämligen vara omöjligt att för sådana tidskriftsuppsatser, som senare komma att tillsammans utgöra en doktorsavhandling, tillämpa andra principer än för vetenskapliga tidskriftspublikationer överhuvud, i synnerhet som en doktorand icke alltid kan förutse, vilka arbeten han senare skall framlägga vid sin disputation. Be­ redningen vill därför biträda forskningskommitténs förslag att dessa arbeten publiceras utan särskilda kostnader för författaren. Å andra sidan har beredningen i annat sammanhang föreslagit, att utöver de tidigare publice­ rade uppsatserna vid disputationen skulle krävas en kort sammanfattning bland annat innehållande en fixering av problemställningen i dess helhet jämte redogörelse för de vunna resultaten. Enligt universitetsberedningens åsikt borde den sammanfattande skriften anses utgöra avhandlingen i for­ mell mening, av vilken stadgat antal pliktexemplar skulle avlämnas. Enär författare till gradualavhandlingar av nu gängse typ enligt det ovan framförda förslaget generellt böra erlägga 25 procent av trycknings­ kostnaderna för hela upplagan inklusive pliktexemplaren, synes det syn­ nerligen skäligt att doktorand, som utan egna kostnader disputerar på etappvis framlagda resultat, i gengäld får helt bekosta tryckningen av sam­ manfattningen för pliktexemplaren. Trots detta torde den senare bli eko­ nomiskt gynnad i jämförelse med dem som disputera på en avhandling av nuvarande typ. Inom områden, i vilka det successiva publiceringssättet överhuvud är möjligt, synes emellertid denna uppmuntran vara enbart av godo.

Kungl. Maj:ts proposition nr ‘2,12. 47

Även styrelsen för Sveriges förenade studentkårer förutsätter, att dok­ torsavhandlingar av hittills gängse typ i naturvetenskapliga ämnen komma i åtnjutande av de förmåner, som universitetsberedningen förordat för doktorsavhandlingar i humanistiska ämnen. Styrelsen anser önskvärt, att en av styrelsen utsedd representant för doktoranderna skall ingå i den före­ slagna publiceringsnämnden. Tillstyrkande remissyttranden ha vidare inkommit från styrelserna för de tekniska högskolorna, ingeniörsvetenskapsakademien, Sveriges docentförbund med flera sammanslutningar. Geologiska föreningen har framhållit behovet av väsentligt ökade bidrag av allmänna medel för uppehållande av föreningens »förhandlingar» som ledande geologisk tidskrift.

De genomgripande åtgärder för främjande av vetenskaplig forskning Departe­

mentschefen.

inom landet, som inletts, måste givetvis även innefatta åtgärder för forsk­ ningsresultatens publicering. I detta avseende föreligger utredning och för­ slag för närvarande — om man bortser från den specialfråga som doktors­ avhandlingarna utgöra — endast beträffande det naturvetenskapliga om­ rådet. Såsom statskontoret framhållit, hade det givetvis varit fördelaktigt, om ställning i ett sammanhang kunnat tagas till spörsmålet om den veten­ skapliga publiceringsverksamheten i hela dess vidd. Med hänsyn till det brydsamma läge, som för närvarande råder, icke minst till följd av de starkt ökade tryckningskostnaderna och det totala bortfallet av publiceringsmöjligheterna i tyska tidskrifter och seriepublikationer, anser jag mig dock icke kunna underlåta att redan nu till prövning upptaga naturveten­ skapliga forskningskommitténs ifrågavarande förslag. Jag vill också i detta sammanhang erinra om, att upprustningen för de naturvetenskapliga uni­ versitetsinstitutionernas del inletts tidigare än för de övriga. Behovet av ett kraftigt ökat understöd från statens sida till främjande av den naturvetenskapliga publiceringsverksamheten har icke från något håll bestritts i samband med remissbehandlingen av kommittéförslaget. Tvärtom understrykes allmänt den trängande angelägenheten av genom­ gripande åtgärder och betonas, att det föreslagna anslagsbeloppet, 300 000 kronor, snarare vore för lågt än för högt beräknat. Jag har för egen del icke ansett mig kunna rikta någon erinran mot beloppets storlek utan till­ styrker, att för nästa budgetår anvisas ett reservationsanslag av 300 000 kronor för ifrågavarande ändamål. Jag förutsätter härvid, att särskilda medel utöver nämnda anslag icke an­ visas såsom bidrag till tryckning av doktorsavhandlingar i naturvetenskap­ liga ämnen. Vid bifall till vad jag i det föregående förordat med avseende på formerna för doktorsavhandlingars publicering torde det komma att bli vanligt, att naturvetenskapliga doktorsavhandlingar i monografiform av hittills gängse typ ersättas med ett större eller mindre antal smärre avhand­ lingar, som inflyta i tidskrifter och andra periodiska publikationer utan

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

särskilda tryckningskostnader för författaren. Jag förutsätter, att den sam­ manfattning av tidigare publicerade arbeten, som i sådant fall kan komma att krävas såsom »doktorsavhandling», icke kommer att draga mera be­ tydande tryckningskostnader. Jag är ense med universitetsberedningen därom, att dessa kostnader böra avila doktoranden; detta lärer i varje fall böra bli regel. Hinder bör dock ej föreligga för att undantags­ vis bidrag till tryckningskostnaderna lämnas i dessa fall, om särskilda skäl därtill föreligga. Bidraget bör i så fall maximeras till högst 75 procent av kostnaderna. I vissa fall — kanske icke så få — torde doktorsavhand­ lingar av nu vanlig typ emellertid alltjämt komma att publiceras i natur­ vetenskapliga ämnen. Liksom universitetsberedningen förordar jag, att tryckningsbidrag i dylika fall lämnas efter samma grunder som jag i det föregående förordat i fråga om avhandlingar i humanistiska med flera ämnen, både när avhandlingen inflyter i en tidskrift eller annan serie­ publikation och när den tryckes fristående. Jag kan i huvudsak ansluta mig till de av kommittén angivna allmänna riktlinjerna för statens understöd åt naturvetenskaplig publiceringsverk­ samhet. Det synes sålunda rationellt, att en koncentration till centrala fack­ tidskrifter eftersträvas i syfte att söka ernå en så stabil ekonomisk grund­ val som möjligt för publikationen i fråga och samtidigt vinna en erkänd internationell ställning åt vederbörande publikation. Ett interskandinaviskt samarbete synes även i hög grad eftersträvansvärt. Även i fråga om önsk­ värdheten av en reglering av leveransplikten ansluter jag mig till vad kom­ mittén anfört och förutsätter sålunda, att den anslagsfördelande myndig­ heten har sin uppmärksamhet riktad på detta spörsmål. Kostnaderna för tryckning av vetenskapliga avhandlingar åtföljas ofta av dryga kostnader för översättning eller språkgranskning samt för illu­ strationsmaterial in. in. Jag räknar liksom kommittén med, att vederböran­ de institutioner i allmänhet skola kunna svara för dessa kostnader, vilket emellertid icke bör utesluta, att bidrag till kostnader även av denna typ kunna få lämnas från det av mig förordade anslaget, om skäl därtill visas föreligga. . yj Kommittén har räknat med, att en relativt betydande del — omkring 65 000 kronor — av det förordade anslaget skulle erfordras för publicering av arbeten från naturhistoriska riksmuseet. Kommittén har härvid utgått från, att nämnda belopp skulle avse bidrag till utgivande av vetenskaps­ akademiens publikationsserier, vari omkring % av riksmuseets vetenskap­ liga produktion ansetts böra redovisas. Statskontoret har invänt, att stats­ bidrag till vetenskapsakademien icke borde lämnas med mindre det genom särskild utredning visades, att akademiens egna ekonomiska resurser vore otillräckliga. Invändningen har givetvis fog för sig. Å andra sidan är riks­ museet en statlig forskningsanstalt och det synes böra ankomma på stats­ makterna att tillse, att museet förfogar över tillräckliga publikationsmöjlig-

Kungl. Maj:ts proposition nr 272. 49

heter. Med hänsyn härtill anser jag, att akademien icke bör uteslutas från möjligheten att erhålla bidrag från ifrågavarande anslag. Dock bör den anslagsbeviljande myndigheten kräva en noggrann utredning rörande aka­ demiens egna ekonomiska resurser, innan bidrag beviljas. Kommittén har föreslagit, att det ifrågasatta anslaget skulle fördelas av naturvetenskapliga forskningsrådet, varvid dock beslut om bidrag på över 15 000 kronor skulle underställas Kungl. Maj:t. Anslagsfrågorna skulle beredas av en särskild naturvetenskaplig publiceringsnämnd, bestående av representanter för rådet och i rådet orepresenterade ämnen eller ämnes­ grupper jämte tryckeriteknisk sakkunskap. Ifrågavarande förslag, som vun­ nit allmän anslutning, anser jag mig böra biträda. Med anledning av vad statskontoret anfört förordar jag dock, att gränsen för forskningsrådets beslutanderätt sättes vid 10 000 kronor. Det centrala organet för naturvetenskapliga publiceringsfrågor torde kun­ na få en avsevärd betydelse för främjande av en rationalisering av publi­ ceringsverksamheten. Centralorganet bör kunna tjäna som rådgivande och initiativtagande instans och bör icke blott se som sin uppgift att fördela ifrågavarande anslagsmedel. Icke minst bör det kunna främja en välbehöv­ lig ökning av det svenska läroboks- och handboksbeståndet. Kostnaderna för den ökade verksamhet, som vid bifall till vad jag så­ lunda förordat kommer att falla på naturvetenskapliga forskningsrådet och den till rådet anknutna naturvetenskapliga publiceringsnämnden, torde få bestridas från förslagsanslaget till Statens naturvetenskapliga forsknings­ råd: Förvaltningskostnader i enlighet med grunder, som fastställas av Kungl. Maj:t på förslag av rådet. Det av mig tillstyrkta anslaget å 300 000 kronor torde böra anvisas så­ som reservationsanslag under rubriken »Statens naturvetenskapliga forsk­ ningsråd: Naturvetenskaplig publiceringsverksamhet». Jag förutsätter, att anslaget till tidskrifter, lärda verk och läroböcker icke hädanefter belastas med utgifter för understöd åt naturvetenskapliga publikationer av den typ, för vilket det ifrågasatta nya anslaget är avsett. Jag återkommer härtill i det följande.

4 — Dihang till riksdagens ■protokoll lDIfl. 1 samt. Nr 272.

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

V. Biträdande lärare.

Inledning. Såväl universitetsberedningen som socialvetenskapliga forskningskommittén och de medicinska högskolornas organisationskommitté ha behand­ lat frågan om biträdande lärare. Socialvetenskapliga forskningskommittén har emellertid icke funnit anledning att mer i detalj ingå på frågan om de regler, som borde gälla för dessa lärares anställningsförhållanden, löne­ förmåner etc., utan har hänvisat till universitetsberedningens förslag be­ träffande dessa spörsmål. De av forskningskommittén föreslagna biträdande lärartjänsterna avse samtliga samma befattningskategori, som av universi­ tetsberedningen benämnts »preceptorer». De biträdande lärarna inom de medicinska fakulteterna äro däremot på ett mycket växlande sätt inord­ nade i högskoleorganisationen. Redan nu finnes ett stort antal sådana lärare med växlande arvoden alltefter undervisningens omfattning.

Departe­

I detta sammanhang ämnar jag anmäla universitetsberedningens förslag

mentschefen.

beträffande olika typer av biträdande lärarbefattningar. Däremot torde de av medicinska högskolornas organisationskommitté föreslagna biträdande lärartjänsterna, vilka icke motsvara de av universitetsberedningen före­ slagna preceptoraten, böra upptagas till behandling i samband med orga­ nisationskommitténs övriga förslag till befattningar inom de medicinska fakulteterna. Jag återkommer härtill i ett följande avsnitt. Nuvarande förhållanden. Lärarstaben vid universiteten är för närvarande sammansatt av huvud­ sakligen följande befattningstyper: professorer, laboratorer (i vissa fall benämnda prosektorer, observatörer etc.), docenter (docentstipendiater), biträdande lärare, universitetslektorer i främmande språk, assistenter och amanuenser. Därjämte äro under avlöningsanslagens arvodesposter uppförda åtskil­ liga arvoden för ledande av kurser av skiftande slag. Befattningar av spe­ ciell typ äro vidare universitetslektoraten i svenska språket (»pedagogiska lektorat»).

Professurerna samt befattningarna som amanuenser behöva i detta sam­ manhang icke närmare beröras. Till docenterna återkommer jag senare.

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

Samtliga nu uppräknade biträdande lärare, av vilka flertalet tillkommit genom beslut av 1946 års riksdag, åtnjuta för innevarande budgetår ett provisoriskt lönetillägg av 660 kronor, varför arvodet uppgår till 9 260 kronor (i ett fall 11 560 kronor). Före den i fjol beslutade höjningen av docentstipendierna voro de biträdande lärarna (utom i vissa undantagsfall) i lönehänseende jämställda med docentstipendiaterna. De biträdande lärarna förordnas av kanslern för högst 3 år (för när­ varande 1 år) i sänder på förslag av vederbörande sektion eller fakultet. Kanslern meddelar även bestämmelser rörande deras tjänstgöringsskyldig­ het, som för närvarande uppgår till 6 veckotimmar. Undervisningen är huvudsakligen av propedeutisk art. Vid framläggandet i propositionen 1946: 273 av förslag om inrättande av ett antal biträdande lärarbefattningar i naturvetenskapliga ämnen uttalade dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet som sin uppfattning, att biträdande lärare borde anställas i de fall då behov förelåge av att från en professor avlasta en del av den rent elementära undervisningen. Däremot uppsköt departementschefen sitt ställningstagande till frågan om eventuell ändring av de biträdande lärarnas anställningsvillkor och undervisningsskyldighet samt förfarandet vid tillsättning av dessa befattningar i av­ vaktan på utredning och förslag av universitetsberedningen.

En speciell grupp av typen biträdande lärare, fattad i mera vidsträckt bemärkelse, utgöres av universitetslektorerna i främmande språk. Dylika lektorat finnas i tyska, engelska och franska språken, vid universitetet i Uppsala därjämte i danska och ryska språken. Deras arvoden uppgå till 9 500 kronor, vartill kommer provisoriskt arvodestillägg med 660 kronor. Universitetslektorerna i svenska språket åtnjuta i arvode 9 500 kronor samt, därest de äro lärare vid andra läroanstalter (vilket för närvarande är fallet) arvodesfyllnad med så stort belopp som svarar mot vad de avstå vid sistnämnda befattningar. Beträffande dessa befattningar yttrar univer­ sitetsberedningen: Lektorerna i svenska språket ha till uppgift att bestrida den del av under­ visningen i ämnet nordiska språk, som har till föremål den muntliga och skriftliga behandlingen av modersmålet. De skola under lästerminerna undervisa 12 timmar i veckan, varvid dock humanistiska sektionen på framställning av vederbörande ämnesprofessorer, därest ur undervisningens synpunkt dubblering av de av lektorn hållna kurserna ej är erforderlig eller av annan anledning undervisning i denna utsträckning icke kräves, kan medgiva nedsättning i undervisningsskyldigheten intill 6 timmar i veckan. Dylik nedsättning är för närvarande i full utsträckning medgiven de båda lektorerna i Uppsala och Lund. För behörighet till befattningen fordras att ha avlagt disputationsprov inom området för nordiska språk, att äga erkänt framstående undervisningsskicklighet som modersmålslärare vid gymna­ sium eller seminarium samt att äga utmärkt förmåga att behandla svenska språket i tal och skrift. Lektorn förordnas av kanslern för en tid av högst

Kungl. Maj:ts proposition nr 272. 53 3 år i sänder på förslag av humanistiska sektionen, som äger att dessför­ innan kungöra befattningen ledig till ansökan, men blott om den finner skäl därtill föreligga. Sedan dessa befattningar inrättades 1935, har ingen av dem bytt innehavare. Assistenter åtnjuta, om de äro förste assistenter, arvoden å 7 200 kronor jämte provisoriskt arvodestillägg å 480 kronor. Andre assistenternas arvode uppgår till 6 000 kronor jämte 480 kronor i provisoriskt arvodestillägg. Tjänstgöringsskyldigheten utgör i medeltal 5 timmar om dagen under arbetsåret.

Tidigare förslag. Naturvetenskapliga forskning skommittén föreslog i sitt första betänkande (stat, off. utr. 1945: 48) en ökning av antalet biträdande lärare under hän­ visning till nödvändigheten att skapa befattningar, som kunde avlasta de högst kvalificerade forskarna från en del av den elementära undervisningen. Enligt forskningskommittén borde vid tillsättningen av dessa lärarbefattningar undervisningsskickligheten som befordringsgrund jämställas med de vetenskapliga meriterna. All universitetsundervisning måste vara förknip­ pad med aktiv forskning, varför de biträdande lärarnas ej borde överstiga 4 föreläsningstimmar i veckan. Befattningarna borde enligt kommitténs mening konstrueras så, att de ej bytte innehavare för ofta, och de borde vara förenade med tjänste- och familjepension. I sina kostnadsberäkningar utgick kommittén från de år 1945 gällande arvodena (8 600 kronor), men ansåg, att man måste giva de biträdande lärarna en avsevärt bättre ställ­ ning än hittills. Till universitetsberedningen ha vidare från lärare och studenter vid uni­ versitet och högskolor framförts flera förslag om upprättande av biträ­ dande lärarbefattningar. De biträdande lärare, som härvid åsyftats, ha emellertid varit av ganska olika typ. En sådan typ kunde närmast hänföras till assistentklassen vad beträffar undervisning och kompetensgrad. En annan typ motsvarade närmast de nuvarande biträdande lärarna i snävare mening. I allmänhet har man krävt relativt kvalificerad undervisning av de föreslagna befattningshavarna och lön motsvarande storleken av ett docentstipendium efter den av 1946 års riksdag företagna provisoriska för­ höjningen av docentstipendierna. Man har i allmänhet förutsatt förordnan­ de på viss tid. I några enstaka fall har man dock tänkt sig fast anställda biträdande lärare av laboratorstyp inom den humanistiska sektionen. Dessa tjänster voro då tänkta såsom ersättning för professurer. Några ämnesrepresentanter ha även uttryckt önskemål om lektorer för viss grund­ läggande del av undervisningen.

54 Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

Sakkunnig förslag et. Universitetsberedningen liar funnit behovet av akademiska lärare av olika kompetensgrader och med olika arbetsuppgifter vid sidan av profes­ sorerna vara betydande inom de av beredningen behandlade fakulteterna. Även socialvetenskapliga forskning skommittén har understrukit det starka behovet av biträdande lärare inom de socialvetenskapliga ämnena. Enligt beredningen behövas dylika hjälpkrafter dels för att ombesörja en del av den undervisning och examination, som nu åligger professorerna, dels även för att bestrida rent elementär undervisning. Utom det gagn dessa befatt­ ningar avses att medföra för undervisningen, skola de även främja den vetenskapliga forskningen, ej minst genom att giva yngre vetenskapsmän möjlighet att uppehålla sig vid universitet och högskolor, även då de icke äro stipendiater. Utöver laboratorsgruppen har beredningen ansett sig kunna urskilja tre önskvärda typer av lägre akademiska lärare, nämligen biträdande lärare (»preceptorer») på ett något mera kvalificerat plan än de nuvarande, assistenter och lektorer, de senare avsedda för pedagogisk utbildning på ett elementärt vetenskapligt plan. Biträdande lärare eller preceptorer. Universitetsbered­ ningen föreslår, att de nuvarande biträdande lärarbefattningarna med en avlöning av 9 260 kronor för år ombildas till befattningar av en typ, som hittills icke finnes företrädd. Innehavarna av dessa befattningar föreslås erhålla titeln »preceptor». Befattningarna kunde även betecknas såsom bi­ trädande lärarbefattningar och innehavarna, när de hava docentkompetens, tituleras docenter. Beredningen uppställer icke några formellt angivna kompetensfordringar. Önskvärt anses dock vara, att till preceptorer för­ värvas personer, som ådagalagt både framstående vetenskaplig skicklighet och framstående undervisningsskicklighet. Som allmän norm angives god docentkompetens. Preceptoraten föreslås bli arvodesbefattningar, som skulle tillsättas för 3 år av kanslern efter yttrande av vederbörande fakultet eller sektion, och med en lön, som inklusive dyrtidstillägg och kristillägg skulle överstiga docentstipendium för nytillträdande stipendiat med 1 800 kronor för år. Beredningen förutsätter emellertid, att utredning kommer till stånd rörande befattningarnas förenande med tjänste- och familjepension. Beträffande preceptorerna har beredningen vidare anfört i huvudsak följande. De nuvarande biträdande lärarbefattningarna äro enligt beredningens uppfattning ej av den karaktär, att de kunna fylla den viktiga uppgiften att övertaga en avsevärd del av professorernas undervisningsbörda. De äro nästan helt inriktade på propedeutisk undervisning, 6 timmar i veckan. Detta och den därmed sammanhängande blygsamma avlöningen gör ifråga­ varande lärarbefattningar mindre tilldragande för kvalificerade vetenskaps­ män än som är önskvärt ur universitetsundervisningens synpunkt. Härtill

Kungl. May.ts proposition nr 272. 55

har även bidragit, att undervisningen varit relativt krävande utan att detta kompenserats av motsvarande förmåner i de biträdande lärarnas tjänste­ ställning. Man kan konstatera en viss utvecklingstendens i riktning mot ett sänkande av de biträdande lärarnas kompetens, då såväl docentstipendier som läroverkslektorat måste te sig avsevärt mera lockande än dessa befatt­ ningar. Under de senaste åren har det i flertalet fall icke visat sig möjligt att besätta biträdande lärarposterna med personer, som avlagt disputationsprov. För att kunna fylla de uppgifter, som äro tilltänkta preceptorerna, måste dessa äga ganska höga kvalifikationer. Då de skola övertaga en del av pro­ fessorernas nuvarande undervisning, måste de vara aktiva vetenskapsmän, som i likhet med docentstipendiater och professorer kunna låta undervis­ ning och forskning växelvis stimulera varandra. Härav följer, att deras undervisningsbörda ej får vara alltför betungande. Slutligen måste det även åligga preceptorerna att utöver föreläsningar och kurser förrätta examina­ tion i erforderlig omfattning. Med hänsyn till dessa omständigheter har be­ redningen tvekat, om icke den av naturvetenskapliga forskningskommittén föreslagna undervisningen av 4 föreläsningstimmar i veckan vore väl dryg. Då emellertid samma antal föreläsningstimmar åligger professorerna, vilkas undervisning och examination delvis måste vara mera krävande än preceptorernas, anser sig beredningen kunna stanna för förslaget, att precepto­ rerna böra åläggas en undervisning motsvarande 4 föreläsningstimmar i veckan samt skyldighet att förrätta examination inom sitt ämne i den ut­ sträckning vederbörande fakultet eller sektion bestämmer. I enlighet med de bestämmelser, som nu gälla för biträdande lärare i nationalekonomi och geografi, skall en propedeutisk undervisning av 6 timmar i veckan anses motsvara de 4 timmarna vetenskaplig undervisning. I undantagsfall, om den propedeutiska undervisningen har en särskilt rutinmässig karaktär och upp­ repas år från år, skall 8 timmars dylik undervisning anses motsvara 4 före­ läsningstimmar. Beredningen vill uttala sin förhoppning, att preceptorernas undervisning under inga förhållanden skall läggas så att den blir alltför tidsödande, utan att den skall ge utrymme till vetenskaplig verksamhet.

Beträffande kompetenskraven för preceptorerna har tidigare framhållits, att beredningen ansett god docentkompetens önskvärd. Beredningen anför i detta hänseende vidare följande. Beredningen anser, att vad som i universitetsstatuternas § 72 mom. 2 stadgas om förordnande till docentur även bör äga tillämpning för förord­ nande till preceptorat, dock med den skillnaden, att sistnämnda förord­ nande bör prövas nyttigt både för den vetenskapliga forskningen och för undervisningen, ej blott för endera.

Beredningen anser, att de föreslagna preceptoraten icke skola utgöra fullmaktstjänster, men har å andra sidan ej velat föreslå förbud mot för­ nyande av förordnande som preceptor efter ett visst antal år. Härom anföres i betänkandet. Beredningen har allvarligt övervägt möjligheten att göra preceptoraten till tjänster på livstid. För denna anordning skulle tala den trygghet, som därmed bereddes preceptorerna, liksom lättheten att rekrytera dessa befatt­ ningar vid vakanser. Mot den talar återigen vanskligheten att definitivt

56 Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

utse personer till universitetsmän på detta relativt tidiga stadium i deras vetenskapliga utveckling. Man kunde hos sådana preeeptorer, som icke vore särskilt framstående vetenskapsmän, riskera en tilltagande liknöjdhet gentemot vetenskaplig forskning, vilket ej i samma grad som hos profes­ sorerna kunde motvägas av forskningsundervisning, som tvingar till veten­ skaplig aktivitet. Detta skulle leda till en sänkning av kvaliteten i preceptorernas undervisning. Vidare skulle, såsom erfarenheterna av en äldre tids universitetsadjunkter visa, vanskligheter uppstå, då äldre män skulle kom­ ma i underordnad ställning till professorer, som kanske vore yngre och rentav tidigare konkurrenter till preceptorerna. I en verksamhet, där det personliga förtroendet och den personliga kontakten är av så stor betydelse som inom universitetsundervisningen, utgöra dessa vanskligheter en realitet att räkna med. Beredningen har funnit de faktorer, som tala mot inrättan­ det av livstidstjänster, mera vägande än dem, som tala för detsamma. Beredningen har även övervägt möjligheten att föreslå förbud mot för­ nyande av förordnande som preceptor efter exempelvis 6 års tjänstgöring. Detta skulle definitivt avlägsna varje risk att mindre lämpliga befattnings­ havare finge kvarstå mer eller mindre permanent av personliga hänsyn från fakultetens eller sektionens sida. A andra sidan skulle detta medföra en sådan osäkerhet för verkligt kvalificerade preeeptorer, att rekryteringen till befattningarna säkerligen komme att menligt påverkas därav. Då tidigare docentstipendiater utgöra de önskvärdaste preceptorerna både med hänsyn till vetenskapliga kvalifikationer och undervisningserfarenhet, skulle en tidsmaximering av ovan angiven art innebära, att personer med upp till 13 års universitetstjänstgöring ovillkorligen och vid en tidpunkt, som ej kunde rubbas av praktiska hänsyn, dreves över till annan verksamhet, då de normalt uppnått en ålder, vid vilken denna övergång bleve ytterst vansklig. Universiteten skulle därvid icke äga möjlighet att ytterligare till­ godogöra sig deras tjänster. Enligt beredningens mening måste kanslern, som i sista hand avgör förnyandet av förordnandena, utöva nödig kontroll över fakulteters och sektioners behandling av preceptoraten. Den anser allt­ för bundna bestämmelser rörande dessa befattningar av ondo, då det är önskvärt, att universiteten i största möjliga utsträckning bevara lämpliga förmågor, samtidigt som de mindre lämpliga i tid hänvisas till annan verk­ samhet. Förhållandet att denna typ av befattningar är ny och oprövad motiverar även, att de så litet som möjligt bindas av ovillkorliga bestäm­ melser rörande anställningstiden.

Beträffande tillsättningen av preceptorstjänster anför beredningen: Då preceptorsbefattning blivit ledigförklarad, skall den enligt beredning­ ens uppfattning besättas efter ansökan. Till ansökningarna skola fogas de sökandes vetenskapliga skrifter och övriga merithandlingar, och dessa skola underkastas en sakkunniggranskning av samma omfattning som den, vilken förekommer vid tillsättning av forskarstipendier. Minst två sakkunniga skola utses, av vilka en icke skall vara knuten till det universitet eller den högskola, där preceptoratet skall tillsättas. De sakkunniga böra erhålla visst arvode efter grunder, som beredningen framdeles ämnar upptaga till be­ handling i samband med andra sakkunniguppdrag. De sakkunniga skola avgiva ett kortfattat utlåtande, vari de yttra sig över de sökandes kompe­ tens och gradera dem inbördes med avseende å vetenskaplig skicklighet. Betygsnämnden inom vederbörande fakultet eller ämnesgrupp skall därefter

Kungl. Maj:ts proposition nr 272. 57

till fakulteten eller sektionen avgiva yttrande över de sökande, varvid den graderar dem med hänsyn dels till ådagalagd vetenskaplig skicklighet, dels till ådagalagd undervisningsskicklighet. För att utröna den sistnämnda böra obligatoriska lärarprov anställas, vilka erhalla den form fakulteten eller sektionen besluter. , Efter utgånget treårsförordnande har preceptorn att till vederbörande fakultet eller sektion anmäla, om han önskar förnyat förordnande. Fakul­ teten eller sektionen bör därefter till kanslern avgiva motiverat förslag, om förordnandet bör förnyas eller befattningen förklaras till ansökan ledig. T. f. preceptorer. Beredningen säger sig förutse, att preceptorsbefattningarna tidvis komme att upprätthållas genom tillförordnade inne­ havare och att dessa förordnanden komme att kräva särskilda bestämmel­ ser. I vissa ämnen, särskilt samhällsvetenskaperna och vissa naturveten­ skapliga discipliner, rådde stark avgång från den akademiska banan på grund av konkurrens från andra yrken. Inom dessa ämnen torde tillgängen på kompetenta sökande till preceptorat tidvis bli knapp. Enligt beiedningens mening vore det därvid önskvärt, att befattningarna pa tillfälligt förordnande upprätthölles av yngre vetenskapsmän, som kunde väntas inom en nära framtid förvärva kompetens att förordnas till ordinarie pre­ ceptorer. Det vore uppenbart, att dylika provisorier icke vore önskvärda, men annan rimlig utväg syntes ej stå att finna. De t. f. preceptorernas undervisning komme att vara av mera kvalificerad karaktär än förste assistenternas. Tillfälligt förordnande som preceptor borde givas för varje läsår, och ersättningen för förordnandet utgå med ett belopp, som understege de ordinarie preceptorernas arvode med 2 400 kronor för ar. Assistenter. Dessa befattningar ha nyligen reglerats genom kungl. brev den 29 juni 1945. Beredningen anser sig därför icke behöva föreslå ändringar i nu rådande avlöningsförhållanden, tjänstgöringsskyldighet och kompetensfordringar för befattningarna som förste eller andre assistent. Beredningen framhåller vidare, att assistenterna som undervisare blott böra anlitas i sådana ämnen, där elementära kurser eller föreläsningar av propedeutisk natur äro påkallade. De kunna således icke ersätta de av be­ redningen föreslagna preceptorerna. Universitetslektorer. Beredningen föreslår, att särskilda peda­ gogiska lektorat inrättas framför allt inom sådana ämnen, som utbilda läroverkslärare. Befattningarna skulle inrättas helt efter mönster av de nu­ varande lektoraten i svenska språket vad beträffar anställnings- och av­ löningsförhållanden. De föreslagna lektorerna skulle i sin undervisning speciellt tillgodose lärarutbildningen. I betänkandet anföres vidare bland annat följande. Den undervisning, som härvid asyftas, är av väsentligen samma art som den av universitetslektorerna i svenska språket bedrivna. Innehavarna av

58 Kungl. Maj ds proposition nr 272.

dessa befattningar böra äga docentkompetens. I främsta rummet böra dessa pedagogiska lektorsbefattningar besättas med skickliga och erfarna under­ visare. Med hänsyn till dessa lärares uppgift att anknyta det vid universite­ ten meddelade kunskapsstoffet till skolundervisningens krav torde universi­ tetslektora ten böra rekryteras ur läroverks- och seminarielärarnas led. För den händelse det skulle visa sig möjligt att i en universitets- eller högskolestad finna flera läroverkslärare, som äro kompetenta till en dylik befattning, kan det vara lämpligt att denna halveras mellan två innehavare med hänsyn till möjligheten för de studerande att auskultera på lektorns skoltimmar och därvid inhämta praktisk erfarenhet jämsides med lektorns akademiska undervisning. Önskemål i denna riktning ha framförts i skri­ velse till beredningen av styrelsen för läraraspiranternas förening i Uppsala. Dylik uppdelning av lektorat bör beslutas av kanslern för högst 3 år i sänder efter ansökan av vederbörande sektion. Med hänsyn till önskvärdheten av att de heltidsanställda lektorerna be­ vara en levande kontakt med skolarbetet kan det vara önskvärt, att samme man icke får sitt förordnande förnyat under en alltför lång följd av år utan i sinom tid avlöses av en ny kraft. Beredningen hänvisar i detta sam­ manhang till den möjlighet till förnyelse, som gällande bestämmelser med­ föra och som enligt dess mening böra effektivt utnyttjas för den händelse icke universitet et eller högskolan lyckats knyta vid sig en lektor av alldeles speciell duglighet, vars kapacitet det gäller att utnyttja så länge som möj­ ligt. Beredningen vill vidare framhålla önskvärdheten av att de i nu gäl­ lande föreskrifter rörande lektorerna i svenska språket givna möjligheterna att inhämta yttrande av skolöverstyrelsen och att kungöra befattningarna lediga till ansökan, vid nytillsättning av tjänster av denna typ komma till användning i största möjliga utsträckning.

Universitetslektorer i främmande språk. Beträffande universitetslektoraten i moderna språk, vilka äro avsedda att innehavas av utländska lärarkrafter, förutsätter beredningen, att de nya befattningar som den förordat i likhet med hittillsvarande lektorat av detta slag helt bekostas av svenska staten.

Remissyttrande n.

De av universitetsberedningen föreslagna nya biträdande lärarbefattningarna, de s. k. preceptoraten, tillstyrkas i stort sett i de av universi­ teten och högskolorna avgivna yttrandena. Allmänt har framhållits behovet av relativt högt kvalificerade biträdande lärarkrafter. Kravet på docent­ kompetens har sålunda understrukits från flera håll. Beträffande lämplig­ heten av den föreslagna benämningen »preceptor» har tvekan uttalats av medicinska fakulteten i Lund samt Stockholms högskolas lärarråd, som föreslår benämningen »biträdande lärare, docent». En delvis avvikande åsikt beträffande preceptorernas anställningsförhållanden har dock fram­ förts av Göteborgs högskolas lärarråd, som anfört följande:

Lärarrådet har med intresse tagit del av beredningens förslag om inrät­ tande av vissa nya biträdande lärarbefattningar, vilkas innehavare förslags­

Kungl. Maj:ts proposition nr '272. 59

vis benämnts preceptorer. Beträffande dessas anställningsförhållanden har lärarrådet dock en från beredningen delvis avvikande åsikt. Beredningens förslag att preceptor efter utgånget treårsförordnande har att till fakultet eller sektion anmäla, om han önskar förnyat förordnande, synes lärarrådet kunna öppna viss möjlighet för mindre lämpliga befattningsinnehavare att kvarstå längre än önskvärt och även i övrigt leda till mindre önskvärda kon­ sekvenser, bland annat genom långvariga vakanser uppkomna genom den invecklade och tidskrävande tillsättningsproceduren och eventuella klago­ mål. Lärarrådet vill för sin del föreslå, att preceptorsbefattningen i vanlig ordning ledigförklaras minst ett halvt år, innan tjänsten skall tillträdas, varvid föregående innehavare i eventuell konkurrens med andra sökande har att söka befattningen på nytt. Vidare vill lärarrådet, som fäster stort avseende vid de betänkligheter beredningen framfört beträffande lång­ variga preceptorsförordnanden, som sin bestämda mening framhålla, att preceptorsförordnande endast en gång måtte förnyas, och att sex år sålunda måtte utgöra maximitiden för en preceptors anställning. Lärarrådet räk­ nar liksom beredningen med att preceptorsbefattningarna på »tillfälligt förordnande upprätthållas av yngre vetenskapsmän, som kunna väntas inom en nära framtid förvärva kompetens att förordnas till ordinarie pre­ ceptorer». Dock anser lärarrådet böra stadgas att dessa yngre vetenskaps­ män skola ha avlagt filosofie licentiatexamen i ämnet.

Universitetskanslern har däremot funnit sig icke kunna tillstyrka bered­ ningens förslag beträffande preceptorernas anställningsförhållanden utan har i stället föreslagit inrättande av ett visst antal ordinarie preceptorat med samma löne- och tjänsteställning som de nuvarande laboratorsbefattningarna. Den nuvarande typen av biträdande lärare borde alltjämt bibehållas men i löneavseende givas en förmånligare ställning, än vad nu vore fallet, så att även yngre, ostipendierade docenter kunde förvärvas till befattningarna.

Kanslern anför: Det synes uppenbart, att beredningen tänkt sig högt kvalificerade per­ soner såsom innehavare av de ifrågavarande nya befattningarna. Bered­ ningen har likväl icke velat göra preceptoraten till ordinarie tjänster utan i stället föreslagit tidsbegränsade arvodesbefattningar, tillsatta för tre år i sänder av kanslern efter yttrande av vederbörande fakultet eller sektion. Med de kompetenskrav å tjänsterna, som beredningen uppställt, torde för­ slaget innebära, att vederbörande vid ett första erhållande av ett precep­ torsförordnande ofta komme att ha uppnått en ålder av 38 till 40 år. Efter två perioder som preceptor skulle i många fall vederbörande ha uppnått 45 år, vid vilken ålder det svårligen skulle låta sig göra att, för den hän­ delse innehavaren av preceptorsbefattningen icke erhöjle annan tjänst, skilja honom från universiteten. Beredningen har också avvisat tanken pa en tidsmaximering och framhållit, att en dylik begränsning skulle innebära »att personer med upp till 13 års universitetstjänstgöring ovillkorligen och vid en tidpunkt, som ej kunde rubbas av praktiska hänsyn, dreves över till annan verksamhet, då de normalt uppnått en ålder, vid vilken denna över­ gång bleve ytterst vansklig». Svårigheter måste då ofta kunna inställa sig. Blir preceptorn hänvisad till att kvarstanna i denna arvodesbefattning, får han i längden en ganska otillfredsställande ställning. Helt naturligt kom­

60 Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

mer da att väckas önskemålet, att han far söka någon av de extra profes­ surer, som föreslås inrättade som påbyggnad på forskarstipendierna. Men därmed skulle åter dessa tjänster förryckas. Md den prövning jag ägnat förevarande spörsmål har jag kommit till den uppfattningen, att universitetsberedningens förslag på denna punkt giver rum för sådana invändningar, att jag icke funnit mig kunna tillstyrka detsamma. Så vitt jag funnit, låter det sig icke, såsom beredningen tänkt sig, lämpligen förenas, att av preceptoratens innehavare fordra betydande vetenskapliga kvalifikationer samtidigt som befattningarna —■ åtminstone formellt — givas en tillfällig karaktär. Då det synes uppenbart och även torde ha framstått så för beredningen, att rörligheten å de föreslagna befatt­ ningarna i realiteten blir en chimär, anser jag det riktigare, att för sådana fall, då en lärarbefattning av högre vetenskaplig kvalitet befinnes erfor­ derlig, för ändamålet inrätta en ordinarie tjänst. Så synes mig vara för­ hållandet beträffande relativt självständiga ämnesområden inom en av professor företrädd disciplin samt i fråga om ämnen, där professur av en eller annan anledning icke finnes. Preceptorerna torde enligt min mening böra erhålla samma ställning som de nuvarande laboratorerna (prosektorerna). Benämningen preceptor bör lämpligen förbehållas de teologiska och juridiska fakulteterna samt humanistiska sektionerna, medan benäm­ ningen laborator bör tillkomma medicinska fakulteterna och matematisk­ naturvetenskapliga sektionerna. Med hänsyn till dels den väntade bristen på kompetenta sökande i många ämnen till de av mig ovan angivna ordinarie preceptorsbefattningarna, dels ock önskvärdheten av ett successivt inrättande av dessa befattningar anser jag, att för närvarande endast ett mindre antal dylika tjänster bör komma till stånd. I propositionen 1946:273 framlades förslag om inrättandet av ett antal biträdande lärartjänster för de matematisk-naturvetenskapliga sektionernas vidkommande med arvoden av 8 600 kronor (med provisoriskt lönetillägg 9 260 kronor), vilket förslag av riksdagen bifölls. Vid sin anmälan av denna fråga framhöll föredragande departementschefen att han icke för det då­ varande vore beredd att ingå på frågorna om en eventuell ändring av an­ ställningvillkoren, tillsättningsförfarandet etc.; med dryftandet av dessa spörsmål syntes enligt departementschefen böra anstå^till dess 1945 års universitetsberedning framlagt resultatet av sin utredning rörande dessa förhållanden. Beredningen har för sådana fall, då de av den föreslagna preceptorsbefatt­ ningarna icke på grund av brist på kompetenta sökande kunde tillsättas, förordat, att tjänsterna skulle på tillfälligt förordnande upprätthållas av yngre vetenskapsmän, som kunde väntas inom en nära framtid förvärva erforderlig kompetens till ett preceptorat. Den tillförordnade preceptorn skulle enligt beredningens förslag erhålla en avlöning för år av i runt tal 10 400 kronor. Några biträdande lärare i nuvarande bemärkelse skulle icke vidare förefinnas vid universiteten, frånsett de medicinska fakulteterna. Av den ståndpunkt jag i det föregående intagit beträffande preceptoraten följer, att typen biträdande lärare enligt min mening alltjämt bör bibe­ hållas. Jag finner emellertid övervägande skäl tala för att åt denna kategori av akademiska lärare tillförsäkras en sådan löneställning, att utsikt före­ finnes att till befattningarna förvärva yngre, ostipendierade docenter. Med hänsyn härtill anser jag mig böra förorda, att arvodet till de biträ­

Kungl. Maj:ts proposition nr 272. 61

dande lärarna fastställes till det av beredningen för t. f. preceptorerna före­ slagna beloppet av 10 400 kronor för år. Härå torde några extra lönetillägg icke böra utgå. När större erfarenhet vunnits beträffande de biträdande lärarna, torde det kunna övervägas, huruvida icke arvodet för sådana, som innehava docentkompetens, bör höjas närmast till samma belopp som utgår till docentstipendiater. De biträdande lärarna torde liksom hittills framför allt böra svara för den mer elementära undervisningen och de propedeutiska kurserna och härtill svarande examination. De böra i första hand övertaga den kursundervis­ ning, som docentstipendiater nu ofta upprätthålla, varigenom dessa i sin tur kunna frigöras för övertagande av en del av professorernas mera kvali­ ficerade undervisning. I detta sammanhang anser jag mig böra framhålla, att beredningen enligt mitt förmenande alltför litet beaktat docentstipen­ diaternas medverkan i den akademiska undervisningen. Mot vad beredningen anfört och föreslagit beträffande preceptorernas och de biträdande lärarnas (= beredningens t. f. preceptorers) undervisningsskyldighet har jag icke funnit anledning till erinran. Vad jag här ovan anfört angående universitetsberedningens förslag i fråga om preceptorerna gäller i det väsentliga även om socialvetenskapliga forskningskommitténs förslag beträffande biträdande lärare, vilka lärar­ tjänster avse samma befattningskategori som de av universitetsberedningen föreslagna preceptoraten. Även docentjörbundet anser, att preceptoraten borde göras till ordinarie befattningar, eftersom de fylla ett permanent ordinarie behov. Preceptorer­ nas ställning borde närmast jämställas med laboratorernas. Sveriges yngre naturvetares jörening anser däremot, att preceptorerna borde förordnas för 5 år men med obligatoriskt ledigförklarande av befattningarna vid perio­ dens slut. Styrelsen för Sveriges jörenade studentkårer understryker lika­ ledes, att preceptoraten alltid borde ledigförklaras efter utgånget förord­ nande. Styrelsen har vidare framhållit, att undervisningsskickligheten som befordringsgrund borde jämställas med de vetenskapliga meriterna. Docent­ kompetenta läroverkslärare borde enligt styrelsen kunna beredas möjlighet att innehava preceptorat med bibehållande av sina lärarbefattningar enligt samma grunder, som för närvarande gälla i fråga om universitetslektoraten i svenska språket. Tjänstgöring som preceptor borde dessutom ha samma meritvärde vid sökande av läroverkslärarbefattningar som lek­ torst jänstgöring vid läroverken.

Statskontoret anför: Statskontoret vill framhålla det betänkliga i den utvidgning av systemet med biträdande lärare, som beredningens förslag i fråga om preceptorer innebär. De skäl mot att göra preceptoraten till tjänster på livstid som beredningen anfört har ämbetsverket funnit bärande. Förslaget, att de skola tillsättas på förordnande för tre år bör emellertid av samma skäl kompletteras med en bestämmelse, varigenom antalet sådana förordnande­ perioder för en och samma person maximeras. Statskontoret vill ifrågasätta, huruvida icke innehav av preceptorat bör i fråga om tidsbegränsning helt likställas med innehav av docentstipendium.

62 Kungl. Maj:ts -proposition nr 272.

Det förefaller statskontoret knappast motiverat att inrätta preceptorat, särskilt avsedda för undervisning, därest icke större undervisningsskyldighet än vad som motsvarar 4 föreläsningar i veckan ålägges deras innehavare. Ehuru preceptoraten föreslagits såsom arvodesbefattningar, föreslås att de skola förenas med rätt till tjänste- och familjepension. Såsom chefen för ecklesiastikdepartementet anfört i propositionen 1946: 273, sid. 159, böra dock icke utan tvingande skäl tillskapas nya, med pensionsrätt förenade anställningsformer, varför preceptorerna böra inordnas på löneplan. Vilken av de av 1945 års lönekommitté föreslagna anställningsformer, som därvid bör ifrågakomma, torde böra bedömas i samband med den blivande regle­ ringen av docent- och forskarstipendiaternas avlönings- och pensionsförhållanden.

Allmänna lönenämnden har icke haft något att erinra mot vad bered­ ningen föreslagit beträffande löneställningen för preceptor och tillförordnad preceptor. Beträffande de av beredningen föreslagna s. k. pedagogiska lek­ toraten ifrågasätter statskontoret, huruvida icke befattningshavarnas undervisningsskyldighet torde böra omprövas. Humanistiska sektionen i Lund anser sig böra avvisa tanken, att universiteten skulle meddela någon sådan lärarutbildning, som hittills skett under provåret. Sektionen fram­ håller vidare betydelsen av att de biträdande lärarna även i språkliga ämnen beredas tillfälle till självständig vetenskaplig verksamhet. Göteborgs högskolas lärarråd anser i motsats mot beredningen, att de pedagogiska lektoraten icke borde vara heltidstjänster och icke innehavas någon längre följd av år. Den »pedagogiske» lektorn borde dessutom under sin tjänst­ göring behålla kontakten med det praktiska skolarbetet. Önskvärt vore därför, att lämpliga läroverkslärare med docentkompetens anställdes som »pedagogiska» universitetslektorer med bibehållen högst halv tjänstgöring vid läroverk och med bibehållna löneförmåner som läroverkslärare, jämte visst tillägg. Enligt lärarrådet skulle därigenom sambandet mellan högskolor och läroverk stärkas. Styrelsen för Sveriges förenade studentkårer anser, att inrättandet av de pedagogiska lektoraten torde kunna betraktas som ett led i reformeringen av läroverkslärarutbildningen. Styrelsen tillstyrker in­ rättandet av de föreslagna befattningarna samt föreslår även ett universitetslektorat i ämnet litteraturhistoria. Frågan om inrättande av ytterligare pedagogiska lektorat borde däremot upptagas till prövning i samband med pågående utredningar om lärarutbildningen. Skolöverstyrelsen, som yttrat sig angående de av beredningen föreslagna pedagogiska lektoraten i engelska, franska och tyska språken samt i klas­ siska språk, har bland annat anfört följande. I romanska språk, engelska språket och tyska språket föreslår bered­ ningen omedelbart inrättande av s. k. pedagogiska lektorat vid de båda statsuniversiteten och förordar därjämte inrättande av lektorat i engelska språket vid högskolorna i Stockholm och Göteborg. Överstyrelsen finner

Kungl. Maj:ts proposition nr 272. 63

beredningens strävan att på detta sätt tillgodose lärarutbildningssynpunkterna mycket tacknämlig. Tills vidare föreligger emellertid icke någon ut­ redning om de ifrågasatta lektorernas arbetsuppgifter och tjänstgöringsför­ hållanden. Överstyrelsen håller för sannolikt, att det kommer att visa sig behov av heltidstjänster, men utan en fullständig utredning om lektorernas arbetsuppgifter framstår det icke fullt klart, om icke även en halvtids­ tjänst kunde i vissa fall anses tillfredsställande. Överstyrelsen är vidare tveksam, huruvida samtliga föreslagna sex lektorat omedelbart böra in­ rättas. Överstyrelsen föreslår fördenskull, att tills vidare under en försökstid fyra lektorsbefattningar, därav minst två heltidsbefattningar, inrättas, nämligen två i engelska, en i franska och en i tyska, och att medel för detta ändamål sålunda beviljas för budgetåret 1947/48. På grundval av vunna erfarenheter och gjorda utredningar bör sedan frågan om ett mer definitivt inrättande av pedagogiska lärarbefattningar upptagas till avgörande, så snart omständigheterna det medgiva.

I fråga om universitetslektoraten i främmande mo­ derna språk ha såväl lektorernas förening som Sveriges yngre akade­ mikers centralorganisation hänvisat till ett utlåtande i ämnet av lektor Axel Wijk, som bland annat framhållit betydelsen av praktiska språk­ övningar och som föreslagit, att ett antal assisterande konversationslärare utan akademisk grad borde anställas vid sidan av de ordinarie lektorerna. Om lektorernas undervisning finge utgöras endast av vanliga språklektio­ ner, borde det icke vålla några betänkligheter att utsträcka deras tjänst­ göringsskyldighet till cirka 15 timmar per vecka jämte skyldighet att rätta förslagsvis intill 50 skrivningar per vecka eller alternativt 20 timmar under­ visning plus 25 skrivningar.

Professurerna ha alltid varit och bilda alltjämt grundvalen för universi­ Departe­

mentschefen.

tetens och högskolornas verksamhet i den högre undervisningens och forsk­ ningens tjänst. Det synes angeläget att i dagens situation, då statsmakterna äro i färd med att systematiskt rusta upp vårt lands akademiska organi­ sation icke minst i personellt avseende, understryka, att någon ändring av denna fundamentala princip icke nu kan eller bör ifrågasättas. I skilda sam­ manhang ha också de sakkunnigkommittéer, som sysslat med de aktuella universitetsreformerna, betonat vikten av att professurer finnas i tillräck­ ligt antal såsom företrädare för forskningens och den akademiska undervis­ ningens viktigare ämnen och ämnesgrenar. Jag delar för egen del denna uppfattning och har vid ställningstagandet till de aktuella universitetsfrågorna sökt följa denna princip. Det är å andra sidan klart, att de senaste decenniernas snabba utveckling i riktning mot en allt starkare uppsplittring av de vetenskapliga disciplinerna i specialvetenskaper och mot ett väsentligt ökat elevantal nödvändiggör, att forsknings- och undervisningstjänster av lägre grad än professurer inrättas i allt större omfattning. Frågan om genomgripande åtgärder i detta hänseende är i själva verket i

64 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 27%. nuvarande läge ett av universitetens mest brännande problem, som kräver en omedelbar lösning. När det gäller att finna lösningen på nyssnämnda problem måste vissa huvudsynpunkter hållas i sikte. Till en början bör vid valet av befattningstyper även för de lägre akademiska tjänsterna beaktas, att med hänsyn till arbetsuppgifternas art kraven på innehavarnas kompetens måste ställas högt. I fråga om undervisningsuppgifterna bör i detta sam­ manhang betonas, att de för olika fall kunna variera inom en relativt vid ram från högt kvalificerade till mera elementära eller propedeutiska. En annan huvudsynpunkt är mera socialt betonad: det måste tillses, att inne­ havarna av ifrågavarande befattningar kan beredas rimlig trygghet be­ träffande anställningsvillkor och framtidsutsikter; befattningarna böra med andra ord såvitt möjligt vara förenade med tjänste- och familjepensionsrätt och — därest anställningstiden begränsas — på ett så smidigt sätt som möjligt inordnas i ett system för befordringsgång på den akademiska banan eller inom andra yrken. När statsmakterna i fjol hade att taga ställning till frågan om de natur­ vetenskapliga sektionernas personalorganisation med hänsyn till forskning­ ens behov, intog dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet och även riksdagen den ståndpunkten, att de akademiska lärar- och forskarbefattningarna av lägre grad än professurer inom dessa sektioner borde utgöras huvudsakligen av ordinarie laboratorer, biträdande lärare och assistenter. (Jag bortser i detta sammanhang från docenter och amanuenser.) De först­ nämnda befattningarna borde förekomma i fråga om särskilda ämnesgrenar av sådan vikt, att de rimligen borde få fast anställda företrädare utan att likväl professurer för närvarande kunde anses motiverade. Det betonades i detta sammanhang såsom i hög grad angeläget, att antalet fasta forskarbefattningar ökades. Biträdande lärare borde anställas i de fall, då behov förelåge att från en professor avlasta en del av den rent elementära under­ visningen. Assistenterna slutligen avsågos skola biträda professorerna vid forskning och den mindre kvalificerade undervisningen på lågstadiet. Universitetsberedningen har i sitt nu föreliggande betänkande till pröv­ ning upptagit icke blott behovet av nya lärar- och forskarbefattningar särskilt inom de teologiska och juridiska fakulteterna samt de filosofiska fakulteternas humanistiska sektioner utan även frågan om de biträdande lärarnas ställning i fråga om anställningsvillkor, undervisningsskyldighet, tillsättning m. m., till vilken fråga statsmakterna i fjol icke togo slutlig ställning. Såsom av den i det föregående lämnade redogörelsen fram­ gått, har universitetsberedningen tänkt sig en ombildning av de bi­ trädande lärarbefattningar, med vilka äro förenade »huvudsysslearvoden» (8 600 kronor), till en hittills icke företrädd typ av lärartjänster, som borde benämnas preceptorat. Preceptoraten skulle enligt beredningens förslag vara såväl undervisningsbefattningar som forskarbefattningar. Innehavarna av

Kungl. Maj:ts proposition nr 27%. 65 dessa befattningar skulle sålunda dels svara för den rent elementära under­ visningen, ofta av propedeutisk karaktär, dels kunna övertaga en del av professorernas mera kvalificerade undervisning på lågstadiet, dels ock för­ rätta examination i erforderlig utsträckning. Till preceptorer borde därför — anser beredningen — förvärvas personer, som ådagalagt både framstå­ ende vetenskaplig skicklighet och framstående undervisningsskicklighet. Som allmän norm syntes böra uppställas god docentkompetens och såsom lämpligaste kandidater till preceptoraten angiver beredningen tidigare docentstipendiater. Preceptorerna borde få bättre ekonomiska villkor än dessa. Universitetsberedningens förslag synes ur de synpunkter man enligt min nyss angivna uppfattning bör anlägga icke i allo tillfredsställande. Kans­ lern har i sitt yttrande på ett enligt min mening övertygande sätt påvisat de svagheter, som vidlåda förslaget. Det synes mig sålunda vara svårt att av preceptorerna fordra betydande vetenskapliga kvalifikationer — bered­ ningen har själv angivit tidigare docentstipendiater såsom lämpligaste kan­ didater — samtidigt som befattningarna överlag skulle givas en tillfällig karaktär. I realiteten skulle nog också, såsom kanslern framhållit, rörlig­ heten hos de föreslagna befattningarna i praktiken icke kunna upprätthål­ las. Beredningen har tydligen själv varit medveten härom, då den avvisat tanken på en maximering av anställningstiden med hänvisning till det orim­ liga i »att personer med upp till 13 års universitetstjänstgöring ovillkorligen och vid en tidpunkt, som ej kunde rubbas av praktiska hänsyn, skulle drivas över till annan verksamhet, då de normalt uppnått en ålder, vid vilken denna övergång bleve ytterst vansklig». Grunden till, att universitetsberedningens förslag sålunda icke ur alla synpunkter framstår såsom tillfredsställande, synes vara att söka i den omständigheten, att beredningen sökt få till stånd en enhetlig tjänstetyp för arbetsuppgifter, vilka med större fördel borde kunna fördelas på två kategorier av befattningshavare. Principiellt sett synas sålunda mera kvali­ ficerade uppgifter i undervisningens och forskningens tjänst, i den mån professurer icke inrättas för ändamålet, böra anförtros åt innehavare av fasta befattningar, medan för mindre kvalificerade uppgifter mera rörliga befattningar inrättas. Kanslerns förslag i detta hänseende förefaller mig utgöra en lämplig lösning av problemet och ansluter sig nära till det förslag, som i fjol accepterades för de naturvetenskapliga disciplinernas vidkom­ mande. Jag anser mig således böra förorda, att befattningar i laborators löne- och tjänsteställning inrättas även för andra än naturvetenskapliga och medicinska discipliner. Dessa nya tjänster synas lämpligen såsom kanslern föreslagit böra benämnas preceptorat. Ordinarie preceptorat synas för närvarande böra inrättas endast i be­ gränsad omfattning med hänsyn till den väntade bristen på fullt kompe-

5 -— Bihang till riksdagens protokoll 19^7. 1 samt. Nr 272.

66 Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

tenta sökande i många ämnen. Ett successivt inrättande av dessa befatt­ ningar torde även öka möjligheterna för en god rekrytering. Preceptorsbefattningar torde böra i första hand komma i fråga för att representera ett relativt självständigt ämnesområde inom en av professor företrädd disciplin eller ersätta professor i sådana ämnen, där professur av en eller annan anledning icke finnes. Av vad jag i det föregående anfört torde framgå, att jag i likhet med kanslern anser, att den nuvarande typen av biträdande lärare alltjämt bör bibehållas. Enligt min mening böra dock även dessa lärare — till skillnad från assistenterna, vilka som regel torde vara licentiater — såvitt möjligt ha docentkompetens, ehuru sådan kompetens i nuvarande rekryteringsläge icke torde kunna föreskrivas såsom undantagslöst villkor. Med hänsyn härtill torde man tills vidare böra räkna med två kategorier av biträdande lärare — docentkompetenta och icke docentkompetenta. Den sistnämnda kategorien, som närmast motsvarar de nuvarande biträdande lärarna och de av beredningen föreslagna t. f. preceptorerna, torde böra erhålla ett arvode av 9 660 kronor, motsvarande det arvodesbelopp, som med hänsyn till den i årets statsverksproposition förordade arvodesregleringen borde tillkomma de nuvarande biträdande lärarna med ett grundarvode av 8 600 kronor. Till docentkompetenta biträdande lärare torde dessutom böra utgå ett tilläggsarvode av sådan storlek, att det totala arvodet för denna kate­ gori av befattningshavare kommer att motsvara de löneförmåner, som till­ komma en docentstipendiat. Frågan om tjänste- och familjepension för de biträdande lärarnas vid­ kommande synes mig böra upptagas först i samband med en kommande reglering av docent- och forskarstipendiaternas avlönings- och pensionsförhållanden. Beträffande tillsättningen av arvodesavlönade biträdande lärare samt deras tjänstgöringsskyldighet torde i stort sett nuvarande bestämmelser alltjämt böra gälla. Liksom nu bör det emellertid ankomma på kanslern att meddela de ytterligare föreskrifter, som i detta avseende kunna bli erforderliga. Frågan om inrättande av särskilda s. k. pedagogiska lektorat anser jag icke för närvarande böra upptagas till prövning. Detta torde böra ske först i samband med pågående utredningar angående lärarutbildningen. Jag återkommer i det följande till frågan om inrättande av nya lektorat i främmande språk samt nya assistent- och amanuenstjänster.

Kungl. Maj:ts proposition nr 272. 67

VI. Teologiska fakulteterna.

Under denna rubrik behandlar jag universitetsberedningens förslag med avseende på lärarkrafterna inom de teologiska fakulteterna vid universi­ teten i Uppsala och Lund. Universitetsberedningen har icke ingått på frågan om den praktiska ut­ bildning för blivande präster, som meddelas inom de teologiska fakulte­ terna. Med avseende på denna utbildning föreligga förslag av särskilda sak­ kunniga. Till sistnämnda förslag återkommer jag under nästfoljande avsnitt. De teoretiska ämnena inom de teologiska fakulteterna äro för närvaran­ de — bortsett från docenter — representerade på sätt som framgår av föl­ jande sammanställning:

Uppsala Lund

Professurer: 2 i exegetik 2 i exegetisk teologi 1 i dogmatik med symbolik 1 i systematisk teologi med un­ dervisnings- och examinationsskyldighet i dogmatik 1 i teologisk etik med reli­ 1 i systematisk teologi med un­ gionsfilosofi dervisnings- och examinationsskyldighet i teologisk etik 1 i religionshistoria med re­ 1 i teologisk encyklopedi och ligionspsykologi teologiska prenotioner1 1 i kyrkohistoria 1 i kyrkohistoria och symbolik 1 i praktisk teologi 1 i praktisk teologi med kyrko­ rätt 1 i missionshistoria och ost- — asiatisk religionshistoria, personlig för K. B. West­ man Bitr. lärare: 1 i religionshistoria (gemen- — sam med filosofiska fakul­ tetens humanistiska sek­ tion) Vid Stockholms högskola finnes en till dess humanistiska avdelning knu­ ten professur i religionshistoria.

Religionshistoria, religionsfilosofi och religionspsykologi.

Religionshistoria. Professorerna i religionshistoria vid de teologiska fakulteterna äro examinationsskyldiga i ämnet religionshistoria även inom de filosofiska fakul­ teterna. Den befattning som biträdande lärare i religionshistoria, vilken är gemen­ sam för teologiska fakulteten i Uppsala och humanistiska sektionen där­

1 Ämnesområdet är, trots den olika benämningen, detsamma som i Uppsala.

68 Kungl. Maj:ts -proposition nr 272.

städes, tillkom genom beslut av 1946 års riksdag. Teologiska fakulteten i Uppsala har hos universitetsberedningen framställt önskemål om att denna befattning förvandlas till en professur i religionshistoria inom filosofiska fakulteten. Till stöd härför åberopas ett av professorn i religionshistoria med religionspsykologi G. Widengren avgivet yttrande, vari anföres: Ämnet religionshistoria står i nära förbindelse med ett stort antal histo­ riska, filosofiska, filologiska och etnologiska ämnen, vilka behöva religions­ historia som hjälpdisciplin. Samtidigt har religionshistorien behov av dessa discipliner som sina hjälpvetenskaper. Ur ren forskningssynpunkt borde religionshistorien snarast ha en ännu starkare ställning i filosofiska fakul­ teten än i den teologiska, såsom varande ett gammalt humanistiskt ämne. 1933 års universitetsberedning påpekar också, att i grannländerna religions­ historien är företrädd inom de filosofiska men däremot icke inom de teolo­ giska fakulteterna. I den teologiska fakulteten måste religionshistorien sna­ rast, vetenskapligt sett, ansluta sig till de båda exegeserna och kyrkohisto­ rien. Detta vållar, att tyngdpunkten i professorns forskningar måste komma att ligga på andra områden än som i allmänhet kan bli fallet i filosofiska fakulteten. Enär religionshistorien är ett oerhört omfattande ämne med anknytning särskilt till ett otal filologiska discipliner och till den allmänna etnografien, är en dylik arbetsfördelning enbart av godo ur ämnets egen synpunkt. Olika områden ha därigenom större utsikt att bli företrädda i vårt land. Representanter för filologiska och arkeologiska vetenskaper ha hittills i stor utsträckning med lysande framgång bedrivit även religionshistorisk forskning och härigenom i någon mån undanröjt olägenheterna med att religionshistorien icke varit representerad bland de humanistiska ämnena. De tilltagande kraven på specialisering torde emellertid snart för­ svåra eller rent av omöjliggöra sådana forskningar, och en avgjord nedgång i antalet på detta sätt i vårt land producerade religionshistoriska arbeten har också på senare år kunnat konstateras. Detta är i och för sig så mycket mera beklagligt, som svensk religionshistorisk forskning genom sina stora företrädare åtnjutit ett grundmurat anseende utomlands och torde kunna betecknas som en av de humanistiska vetenskaper, genom vilka det svenska namnet gjorts mest känt utom landet. Framlidne professorn i teologisk encyklopedi och teologiska prenotioner vid Lunds universitet E. Briem har ansett det viktigare, att religions­ psykologien, vilket ämne representerades av samma professur, bereddes en självständig ställning. Professor Briem anförde i en skrivelse till universi­ tetsberedningen bland annat: Såsom det absolut viktigaste önskemålet beträffande mitt ämne skulle jag med styrka vilja framhålla inrättandet av en lärarbejattning i religions­ psykologi inom teologiska fakulteten. Från flera håll har framförts önske­ mål om inrättandet av en ny professur i religionshistoria inom filosofiska fakulteten. Enligt min uppfattning komme därmed icke mycket att vinnas för avlastandet av arbetsbördan för professuren i religionshistoria med religionspsykologi i teologiska fakulteten. För det första är antalet av de studenter, som bedriva religionshistoriska studier inom filosofiska fakul­ teten, inte så stort. För forskningen själv är naturligtvis inrättandet av varje ny professur i ett ämne till fördel, då forskningsarbetet därigenom utvidgas. Detta gäller i synnerhet ett så oerhört omspännande ämne som religionshistoria, som i sig innesluter utforskningen av religioner på de mest

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 272. 69

skilda språkområden, som en enda man omöjligt kan behärska. Äro inne­ havarna av de båda professurerna specialister på skilda religionsområden, bleve detta givetvis en vinst vid handledningen av studierna på licentiat­ området. Ha de däremot specialiserat sig inom samma religionsområde, bortfaller denna fördel, och man kan omöjligen uppställa några fordringar på olika forskningsområden för de olika professurerna. För närvarande finnas i vårt land tre professurer i religionshistoria, och skulle ytterligare två professurer i de filosofiska fakulteterna i Uppsala och Lund inrättas, skulle antalet lärostolar bliva fem, vilket måste anses vara synnerligen väl tilltaget för ett ämne med icke större elevantal. Men alltfort komme dock religionshistorien att bli själva huvudämnet även inom de teologiska fakulteterna. Detta ämne är så stort, att det tar en mans hela arbetsförmåga i anspråk. Detta gör att professorn i religionshistoria omöj­ ligen kan få tid att ägna det intresse han bör åt religionspsykologien. Detta ämne har under de gångna decennierna trätt allt mer och mer i förgrunden, och dess uppgift är synnerligen betydelsefull. Det är också intressant att se, vilket intresse det väcker hos de studerande och hur gärna många vilja fortsätta sina studier på detta område för högre examina. ITär behöves ovill­ korligen en särskild liirarkraft, som dels kan hålla regelbundna föreläsningar i religionspsykologi, dels omhänderhava examinationen och handleda stu­ dierna på mera framskridet stadium. Detta skulle betyda en verklig av­ lastning, ytterligt välbehövlig, för innehavaren av professuren i religions­ historia och religionspsykologi, betydligt mera än vad inrättandet av en ny professur i religionshistoria inom filosofiska fakulteten skulle innebära. Professorn i religionshistoria vid Stockholms högskola E. Arbman har framhållit följande. Ämnet religionshistoria kan enligt min erfarenhet från undervisnings- och examinationssynpunkt hjälpligt behärskas av en person. Man kan till och med gå längre och säga: det bör på grund av den enhetlighet, som trots den enorma rikedomen och mångfalden kännetecknar de religiösa företeel­ serna överallt och i alla skeden av mänsklig utveckling, liksom också med hänsyn till den vikt, som i all religionsvetenskaplig forskning tillkommer den jämförande synpunkten, som helhet företrädas av en person eller, vid en eventuell uppdelning, ifråga om allmän orientering av var och en av representanterna för de olika särskilda religionsområdena. Universitet sberedningen uttalar, att den haft en vansklig uppgift, när det gällt att taga ställning till ämnesrepresentanternas sinsemellan avvikande uppfattning beträffande dubblering eller differentiering av professurerna i religionshistoria med religionspsykologi. Beredningen har emellertid ansett, att den icke vore bunden av 1946 års beslut att inrätta en biträdande lärarbefattning, gemensam för teologiska och filosofiska fakulteterna i Uppsala. Denna lösning vore enligt beredningens mening icke lycklig med hänsyn till olikheten i kursfordringar vid de båda fakulteterna. Beredningen före­ slår för sin del, att ifrågavarande befattning förändras till en professur i religionshistoria inom den filosofiska fakultetens humanistiska sektion. Vid Lunds universitet föreslås tills vidare endast ett preceptorat i reli­ gionshistoria, gemensamt för teologiska och filosofiska fakulteterna. Teologiska fakulteten och humanistiska sektionen i Uppsala tillstyrka beredningens förslag. Teologiska fakulteten i Lund betecknar förslaget som

70 Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

ett provisorium och ifrågasätter, om icke en professur i religionshistoria redan nu borde inrättas även vid Lunds universitet. Humanistiska sektio­ nen i Lund, som även ansluter sig till fakultetens uppfattning, uttalar att antalet studerande i religionshistoria snarast är större i Lund än i Uppsala. Kanslern tillstyrker beredningens förslag.

Religionsfilosofi och religionspsykologi. Universitetsheredningen föreslår, att en professur i religionsfilo­ sofi inrättas vid Lunds universitet, där viktiga insatser gjorts inom denna vetenskap. Beredningen anför: Ämnet religionspsykologi är för närvarande inrymt inom pro­ fessurens i religionshistoria med religionspsykologi ämnesområde. Då detta icke synes vara någon lycklig anordning och kraftigt bidrager till den rå­ dande svårigheten att få lärarkrafterna i religionshistoria att räcka till för hela ämnesområdet, ha både teologiska fakulteten i Uppsala och professorn i religionshistoria med religionspsykologi i Lund begärt en särskild lärarbefattning i ämnet. Teologiska fakulteten i Uppsala tänker sig denne lärare företrädande både religionspsykologi och religionsfilosofi, medan professor Briem icke valt denna möjlighet. Enligt universitetsberedningens uppfattning är religionspsykologi en vetenskapsgren, som kan väntas få en alltmera central betydelse både ur forskningssynpunkt och för prästutbildningen. Detta gör det önskvärt att lösgöra religionspsykologien från beroendet av religionshistorien, som måste arbeta med huvudsakligen historiska och filologiska metoder, och giva den en mera självständig ställning. Beredningen vill därför förorda, att ett preeeptorat i religionspsykologi inrättas vid Uppsala universitet inom dess teo­ logiska fakultet. Inrättandet av denna befattning bör dock enligt bered­ ningens mening ställas på framtiden. Religionsfilosofien sorterar för närvarande under professurerna i teologisk etik med religionsfilosofi. Även beträffande religionsfilosofien gäller, att denna vetenskap skulle vara betjänt av en mera framskjuten och självständig ställning, än vad den nuvarande anordningen gör möjligt. Professorerna i teologisk etik med religionsfilosofi i Uppsala och Lund, S. von Engeström och A. Nygren, samt professorn i dogmatik med symbolik i Uppsala Hj. Lindroth ha alla förordat upprättande av en särskild pro­ fessur i religionsfilosofi.

Teologiska fakulteten i Uppsala tillstyrker förslaget men framhåller till­ lika, att fakulteten gärna skulle ha sett att denna professur förlagts till Uppsala universitet. Teologiska fakulteten i Lund anför bland annat: Religionsfilosofien har hittills icke erhållit den ställning inom fakulteten, som motsvarar dess betydelse. Det är av allra största betydelse för den teologiska forskningen, att religionens problem i hela dess vidd blir upptaget till undersökning och icke begränsas till kristendomens aspekt på religionen. En dylik allmän och omfattande behandling av religionsproblemet kräver, såsom beredningen framhållit, en självständig professur i religionsfilosofi inom teologiska fakulteten. Kanslern tillstyrker beredningens förslag.

Kungl. Maj.ts •proposition nr 272. 71 Det synes erforderligt, att ämnena religionshistoria, religionspsykologi Departe­

mentschefen.

och religionsfilosofi erhålla en förstärkt ställning vid universiteten. Bland ämnesrepresentanterna råder oenighet om vilka vägar, som böra beträdas vid utbyggandet av lärarkrafterna i dessa ämnen. Beredningen framhåller också svårigheten att förutse religionspsykologiens och religionsfilosofiens framtida utveckling. Beredningen har därför icke för närvarande velat före­ slå uppbyggandet av en större lärarorganisation med särskild hänsyn till dessa ämnen. För egen del anser jag varken ämnets omfattning eller antalet studerande för närvarande nödvändiggöra en dubblering av professurerna i religions­ historia. Jag kan därför icke biträda beredningens förslag om inrättande av en professur i detta ämne vid Uppsala universitet. I stället vill jag för­ orda, att den befintliga befattningen som biträdande lärare i religions­ historia, gemensam för teologiska och filosofiska fakulteterna, omvandlas till ett ordinarie preceptorat i religionshistoria likaledes gemensamt för bägge fakulteterna. För tillgodoseende av föreliggande behov av en lärartjänst i religions­ historia vid Lunds universitet synes det mig för närvarande vara tillfyllest med en befattning som biträdande lärare i religionshistoria, gemensam för teologiska och filosofiska fakulteterna. Jag förordar därför inrättande av en dylik befattning därstädes. Vad åter angår beredningens förslag om inrättande av en professur i religionsfilosofi vid Lunds universitet, vilket tillstyrkts av universitetsmyndigheterna, så finner jag mig böra biträda detsamma. Det synes näm­ ligen vara av stor vikt, att utforskandet av de religiösa företeelserna erhåller det stöd, som en självständig lärostol i religionsfilosofi skulle innebära. Benämningen på den nuvarande professuren i religionshistoria vid Lunds universitet — »teologisk encyklopedi och teologiska prenotioner» — torde i enlighet med en av större akademiska konsistoriet gjord särskild fram­ ställning böra ändras till att avse »religionshistoria med religionspsykologi». Beträffande professurens tillsättning torde böra gälla enahanda bestäm­ melser som för motsvarande professur i Uppsala. Samtliga av mig här förordade åtgärder torde böra vidtagas från och med nästa budgetår.

Exegetik.

Från båda de teologiska fakulteterna ha framställts önskemål om utökad undervisning i exegetik vid vartdera universitetet. Behovet härav har fram­ hållits jämväl i de sakkunnigutredningar, som framlagt förslag rörande ändring av gällande bestämmelser rörande prästutbildningen, på sätt fram­ gå av den av mig för dessa förslag i det följande liimnade redogörelsen.

72 Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

Universitetsberedningen finner det styrkt, att ytterligare lärarkrafter äro erforderliga för bestridande av undervisningen, som dock icke synes beredningen vara av den art att för dess meddelande torde böra krävas docentkompetens. Beredningen föreslår därför inrättandet av en förste assistentbefattning i exegetik vid vardera av de teologiska fakulteterna. Förslaget tillstyrkes av båda de teologiska falmlteterna och av kanslern.

Departe­

I likhet med kanslern tillstyrker jag universitetsberedningens förslag om

mentschefen.

inrättande av en befattning som förste assistent i exegetik vid vartdera universitetet. Innehavaren av befattningen synes böra meddela undervis­ ning och leda övningar av rent filologisk art med huvudsaklig inriktning på nya testamentets exegetik.

Kyrkohistoria med missionshistoria.

Önskemål om upprättande av nya professurer i kyrkohistoria ha fram­ förts såväl av professorerna i kyrkohistoria i Uppsala och Lund som av teologiska fakulteten i Uppsala. Samma fakultet har även framfört önske­ mål om en professur i missionshistoria. Professorn i kyrkohistoria vid Lunds universitet har föreslagit, att nämnda professur skulle uppdelas, varvid den ena professuren skulle inrättas i kyrkohistoria med symbolik och den andra skulle taga särskild hänsyn till missionshistorien. Ämnet missionshistoria finnes för närvarande endast företrätt vid Upp­ sala universitet genom den för professorn K. B. Westman inrättade person­ liga professuren i missionshistoria och ostasiatisk religionshistoria, vilken helt bekostas av svenska kyrkans missionsstyrelse. I Lund har undervisning och examination i missionshistoria bestritts genom medel, som ställts till förfogande av svenska kyrkans missionsstyrelse. På privat väg ha medel in­ samlats för en professur i missionshistoria i Uppsala till ett belopp av 285 000 kronor och i Lund till ett belopp av 320 000 kronor. Universitetsberedningen anför: Enligt gällande examensstadga är ämnet missionshistoria i Uppsala för­ enat med praktisk teologi, i Lund med kyrkohistoria. Till sin allmänna vetenskapliga struktur hör missionshistorien närmast till kyrkohistorien och kan som teologisk disciplin karakteriseras som vetenskapen om kristen­ domens expansion bland icke-kristna folk. Den har alltså till uppgift att ge en framställning av den kristna kyrkans mission under olika tider och av de framväxande missionskyrkornas historia med särskilt aktgivande dels på de religionspsykologiska problem, som brytningen mellan kristendomen och de främmande religionerna innebär, dels på dessa kyrkors sociologiska struktur, kult och fromhetsliv. Missionshistorien måste emellertid även ägna en ingående uppmärksam­ het åt studiet av de religioner, som missionären möter i sin verksamhet. Härigenom träder missionshistorien i nära kontakt med religionshistorien.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 272. 73

Samarbetet mellan dessa båda discipliner har också visat sig vara till ömse­

På många håll har ämnet missionshistoria banat sig väg in i den teolo­ giska undervisningen och forskningen. Före den nationalsocialistiska regi­ men funnos sålunda professurer i detta ämne vid universiteten i Ilalle, Ber­ lin, Tiibingen, Marburg och Hamburg-Kiel. I Amerikas förenta stater är missionsvetenskapen representerad vid de flesta större universitet och teo­ logiska högskolor. I England upprättades på 1930-talet en missionsprofessur vid Selly Oak Colleges, Birmingham, och i den engelska kyrkans prästut­ bildning har missionshistorien nyligen fått plats som huvudlinjen i den nyaste kyrkohistorien. Vid universitetet i Köpenhamn finns sedan någja år tillbaka en ordinarie professur i missionshistoria, och i Norge är man på god väg att säkerställa missionsvetenskapens vidare utveckling. Universitetsberedningen anser det ådagalagt, att missionshistonens ställ­ ning behöver tryggas. Då emellertid missionshistorien i Sverige är en ganska ung disciplin, bör den enligt beredningens mening tills vidare knytas till ämnet kyrkohistoria. Beredningen föreslår därför att professor Westmans personliga professur vid Uppsala universitet vid dennes avgång år 1948 förändras till en ordi­ narie professur i kyrkohistoria med missionshistoria. Om donationsfonderna inom överskådlig tid kunna bära särskilda professurer i missionshistoria borde den nu föreslagna professuren ändras till en professur i enbart kyrko­ historia. För undervisningen i missionshistoria i Lund föreslås ett särskilt kursanslag. Teologiska fakulteten i Uppsala anför: Fakulteten hade med hänsyn till kyrkohistoriens centrala ställning bland de teologiska disciplinerna och betydelse även för vissa humanistiska stu­ dier samt till omöjligheten för en enda professor att från forsknings- och undervisningssynpunkt helt behärska detta stora ämne, som för modern tid — vartill också den nyare missionshistorien hör —har antagit en hart när oöverskådlig omfattning och differentiering, begärt en ny professur i »kyrko­ historia med symbolik» och därjämte även en professur i missionshistoria, ett nyare ämne, vars upptagande bland fakultetens ordinarie ämnen fakul­ teten på grund av dess stora och stigande betydelse i forskning och under­ visning funnit högeligen av behovet pakallat. Beredningen har i sa matto tillgodosett dessa önskemål, att den föreslagit inrättande av en ny profes­ sur i »kyrkohistoria med missionshistoria», varjämte symboliken skall tillgodoses genom kursanslag. Beredningen har härmed visat sig uppskatta nödvändigheten av att missionshistorien får en fast ställning vid universi­ tetet. Fakulteten vill uttala sin stora tillfredsställelse över det steg framåt som härigenom tagits och sin varma förhoppning, att den av beredningen förordade professuren måtte komma till stånd. Teologiska fakulteten i Lund uttalar sin tillfredsställelse över beredning­ ens ifrågavarande förslag samt anför därvid bland annat: Ävenledes finner fakulteten förslaget, att missionshistorien tills vidare knytes till ämnet kyrkohistoria vara väl övervägt, då missionshistorien i vårt land ännu är en ganska ung disciplin och i själva verket utgör eu del av den nyaste tidens kyrkohistoria. Den starka tonvikt, som beredningen

74 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 272.

i sin motivering (sid. 39 f.) med rätta lagt på behovet av ökad forskning och undervisning just i missionshistoria, föranleder fakulteten att ifrågasätta om icke den föreslagna professurens namn rätteligen borde vara »kyrko­ historia, särskilt missionshistoria» i stället för det nu föreslagna »kyrkohis­ toria med missionshistoria». Styrelsen för Sveriges förenade studentkårer framhåller likaledes såsom mest önskvärt, att professuren benämnes »professur i kyrkohistoria, sär­ skilt missionshistoria». Kanslern tillstyrker förslaget men ifrågasätter likaledes, huruvida icke professuren borde benämnas »professur i kyrkohistoria, särskilt missions­ historia» med hänsyn till den ställning man önskar bereda just missionshistorien.

Departe­

id vara akademiska lärosäten finnes för närvarande endast en professur,

mentschefen.

i vilken ämnet missionshistoria ingår, nämligen den förut omförmälda per­ sonliga professuren för professorn K. B. Westman i missionshistoria och ost­ asiatisk religionshistoria vid teologiska fakulteten i Uppsala. Denne torde komma att avgå från sin professur senast med utgången av juni månad 1948. Av den i ärendet förebragta utredningen har jag blivit övertygad om angelägenheten av att ämnet missionshistoria vid Westmans avgång beredes en fastare ställning som forsknings- och undervisningsämne vid uni­ versitetet genom inrättande av en ordinarie professur i ämnet. Med hänsyn till det nära sambandet mellan detta ämne och ämnet kyrkohistoria torde en dylik professur böra omfatta bada dessa ämnen. Lämpligheten härav har öcksa allmänt vitsordats. Däremot ha delade meningar framträtt rö­ rande professurens avvägning mellan dessa båda ämnesområden. För egen del ansluter jag mig till universitetsberedningens förslag, att professuren bör benämnas »kyrkohistoria med missionshistoria», varvid sålunda det bör ankomma pa professurens innehavare att meddela undervisning och förrätta examination jämväl i sistnämnda ämne. Vid mitt här angivna ställ­ ningstagande har jag beaktat det förhållandet, att — enligt vad jag under hand inhämtat — vissa garantier numera lära ha ställts för att genom den av beredningen omförmälda insamlingen en professur i enbart missions­ historia i en framtid skall kunna komma till stånd. Den av mig sålunda förordade professuren torde — såsom av det anförda framgår — böra inrättas först från och med budgetåret 1948/49. Med hän­ syn till den tidsutdräkt, varmed tillsättningar av professorsbefattningar ofta är förenad, har jag emellertid ansett frågan härom redan nu böra under­ ställas riksdagen.

Kyrklig folklivsforskning.

Hos beredningen har professorn vid Lunds universitet II. Pleijel före­ slagit inrättandet av en befattning som förste och en befattning som tredje amanuens vid universitetets institution för kyrklig folklivsforskning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 27"2. 75

Beredningens förslag synes avse inrättandet av en befattning som förste amanuens vid nämnda institution, vilket förordats av kanslern.

Departe­

I likhet med kanslern förordar jag inrättandet av en befattning som

mentschefen.

förste amanuens vid omförmälda institution från och med nästa budgetar.

Viss kursverksamhet.

Beredningen har till vissa kurser vid de teologiska fakulteterna med reservation för eventuellt erforderlig medelsanvisning även till undervisning i paleografi å 1 000 kronor vid vardera fakulteten föreslagit ett anslag av 7 550 kronor till fakulteten i Lund och 5 750 kronor till fakulteten i Uppsala. Till stöd härför har beredningen anfört: Även sedan docentstipendiernas antal ökats inom teologiska fakulteten och även om de av beredningen föreslagna nya befattningarna inrättas, kommer behov av kursanslag inom fakulteten att föreligga. De kurser, som nu kunna beräknas såsom behövliga, äro:

Om den undervisning i paleografi, som ges i humanistiska sektionen, icke skulle kunna utnyttjas av de teologie studerandena, kräves för denna under­ visning ett årligt kursanslag på 1 000 kronor till vardera teologiska fakul­ teten. . . . , . Vid Lunds universitet tillkommer en kurs i missionshistona med 1 timme i veckan under läsåret samt examination, för vilken kurs far beräknas en kostnad av 1 800 kronor för år. Kurser hållas även regelbundet i religions­ historia, exegetik, kyrkohistoria och dogmatik, stundom även i etik och praktisk teologi. Dessa ombesörjas normalt av docenter, stipendierade eller ostipendierade, och i den mån de icke kunna bestridas med docentstipen­ dier, behövas särskilda medel för deras bekostande. Då kurserna variera mellan ämnena, är ett gemensamt anslag av 3 000 kronor, fördelat varje år efter kanslerns medgivande, det mest ändamålsenliga. De teologiska jakulteterna i Uppsala och Lund tillstyrka beredningens förslag, därvid den förra fakulteten framhållit, att det redan nu visat sig, att de teologie studerandena icke finge rum inom de av humanistiska sektionen givna kurserna i paleografi, varför för universitetets del bland de fasta anslagen även borde uppföras ett belopp på 1 000 kronor för an­ ordnande av en årlig kurs i paleografi och arkivkännedom inom ämnet kyrkohistoria. Jämväl kanslern har tillstyrkt beredningens förslag och därvid — i likhet med fakulteten i Uppsala — förordat en medelsanvisning av 1 000 kronor även till en kurs i paleografi vid vardera fakulteten.

Det synes mig principiellt riktigt, att den nödvändiga undervisning vid Departe­

mentschefen.

ifrågavarande fakulteter, som bedrives utanför ramen för den undervisning

76 Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

som ankommer på professorer, docenter och andra för ändamålet särskilt anställda lärarkrafter, bestrides med statsmedel. Till en del brukar denna kursverksamhet, såsom beredningen framhållit, utan särskild kostnad be­ stridas av docentstipendiater. Med hänsyn härtill kan jag icke tillstyrka, att särskilda medel anvisas för uppehållande av hela den kursverksamhet, som ansetts böra ifrågakomma, Därtill kommer, att universiteten äga till­ gång till medel för undervisningens behov även i annan ordning. Jag erinrar sålunda om att besparade docentstipendiemedel i viss utsträckning kunna anlitas för ifrågavarande ändamål. De kursanslag, som synas erforderliga för de teologiska fakulteternas behov torde sålunda kunna fastställas till lägre belopp än som ifrågasatts och jag tillstyrker för egen del en medels­ anvisning av 4 000 kronor för fakulteten i Uppsala och 5 000 kronor för fakulteten i Lund. Kursanslagen torde böra fördelas av kanslern.

Teologiska seminariet i Uppsala.

Till bibliotekarie vid teologiska fakultetens i Uppsala seminariebibliotek utgår för närvarande av statsmedel ett årligt arvode av 500 kronor. I anslagsäskandena för nästa budgetår har teologiska fakulteten i Upp­ sala hemställt om inrättande av en befattning som förste amanuens vid seminariet. Kanslern har för sin del förordat inrättandet av en andre amanuenstjänst.

Departe­

Jag biträder kanslerns förslag om inrättande från och med nästa budgetår

mentschefen.

av en befattning som andre amanuens vid ifrågavarande seminarium. Vid bifall härtill bortfaller alltså det för närvarande till en bibliotekarie utgå­ ende årsarvodet av 500 kronor.

Sammanfattning.

Ett bifall till vad jag här förordat innebär för de teologiska fakulteternas del, att följande frågor böra underställas riksdagen: 1. Teologiska fakulteten i Uppsala. Förändring från och med nästa budgetår av en befattning som biträ­ dande lärare i religionshistoria, gemensam för de teologiska och filosofiska fakulteterna, med ett grundarvode av 8 600 kronor till en ordinarie preceptorstjänst i ämnet; inrättande från och med nästa budgetår av en befattning som förste assistent i exegetik; inrättande från och med budgetaret 1948/49 av en professur i kyrko­ historia med missionshistoria; inrättande från och med nästa budgetår av en befattning som andre amanuens vid det teologiska seminariet, därvid ett nu utgående årligt bibliotekariearvode å 500 kronor bortfaller; samt

Kungl. Maj:ts proposition nr 272. 77 en ökad medelsanvisning från och med nästa budgetår under veder­ börande anslagspost i avlöningsstaten med 4 000 kronor för bestridande av kostnader för viss kursverksamhet.

2. Teologiska fakulteten i Lund. Inrättande från och med nästa budgetår av en befattning som biträdande lärare i religionshistoria, gemensam för teologiska och filosofiska fakulte­ terna; inrättande från och med nästa budgetår av en professur i religions­ filosofi; omändring av professuren i teologisk encyklopedi och teologiska prenotioner till en professur i religionshistoria med religionspsykologi; inrättande från och med nästa budgetår av en befattning som förste assistent i exegetik; inrättande från och med nästa budgetår av en befattning som förste amanuens vid institutionen för kyrklig folklivsforskning; samt en ökad medelsanvisning från och med nästa budgetår under vederböran­ de anslagspost i avlöningsstaten med 5 000 kronor för bestridande av kost­ nader för viss kursverksamhet.

78 Kungl. Majrts proposition nr 272.

VII. Förbättring av den praktiska utbildningen för blivande präster.

Utbildningen av svenska kyrkans präster är förlagd till universiteten och består av dels en teoretisk och dels en praktisk utbildning. Den teore­ tiska utbildningen, gemensam för blivande präster och kristendomslärare vid allmänna läroverk och därmed jämförliga skolformer, synes i medeltal taga i anspråk minst 10 å 12 terminer, d. v. s. 5 å 6 år. Den praktiska präst­ utbildningen är koncentrerad till en akademisk termin. Utbildningen, såväl den teoretiska som den praktiska, regleras, såvitt angår den del av utbild­ ningen som sker inom teologiska fakulteten, genom bestämmelserna i Kungl. Majrts stadga den 30 mars 1935 (nr 85) angående teologiska examina. 1938 års kyrkomöte anhöll i sin skrivelse den 25 november 1938 (nr 21), att Kungl. Majrt måtte låta verkställa en allsidig utredning angående de teologie studerandenas praktisk-teologiska utbildning, varvid även den teo­ retiska utbildningen borde upptagas till prövning. Genom beslut den 7 juni 1940 uppdrog Kungl. Majrt åt biskopen i Växjö stift Yngve Brilioth att verkställa utredning rörande ändring av gällande bestämmelser i fråga om prästutbildningen. Med skrivelse den 14 juli 1942 överlämnade Brilioth betänkande i ämnet (stat. off. utr. 1942: 33). Sedan nämnda betänkande varit föremål för remissbehandling, tillkalla­ des jämlikt Kungl. Majrts den 11 februari 1944 givna bemyndigande sex sakkunniga — de s. k. prästutbildning ssakkunniga — för att inom ecklesia­ stikdepartementet verkställa fortsatt beredning och avgiva förslag angående prästutbildningens reformering. De sakkunniga (biskopen Yngve Brilioth, ordförande, professorn vid universitetet i Uppsala Sigfrid von Engeström, professorn vid universitetet i Lund Anders Nygren, direktorn hos svenska kyrkans diakonistyrelse Sam. Palm, direktorn vid Fjellstedtska skolan Yngve Rudberg och professorn vid universitetet i Uppsala Knut B. Westman) av­ gå vo den 1 december 1944 betänkande i ämnet (stat. off. utr. 1944:67). Sistnämnda betänkande har därefter varit föremål för remissbehandling.

Nuvarande förhållanden.

Utbildningen av präster inom svenska kyrkan sker för närvarande i föl­ jande ordning. 1. Efter studentexamen avlägges en förberedande examen inom filoso­ fiska fakultetens humanistiska sektion, teologisk-filosofisk examen, eller också filosofisk ämbetsexamen, filosofie kandidatexamen eller filosofie li­ centiatexamen.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 272. 79 2. Därefter sker inskrivning i teologisk fakultet; där avlägges teologie kandidatexamen. 3. Inom den teologiska fakulteten sker därefter genomgång av en prak­ tisk övningskurs, omspännande en termin och avseende de studerandes fost­ ran till prästämbete inom svenska kyrkan; den praktiska övningskursen av­ slutas med de s. k. praktiska proven. 4. Slutligen avlägges prästexamen inför vederbörande biskop och dom­ kapitel.

Teologisk-filosofisk examen avlägges i minst tre av ämnena grekiska, hebreiska (dessa två ämnen äro obligatoriska), teoretisk filosofi och latin. Studietiden för denna examen är beräknad till 2 terminer men synes i medeltal utgöra omkring 3 ä 4 terminer. I ganska stor utsträckning av­ lägges i stället filosofie kandidatexamen. Teologie kandidatexamen omfattar följande sju examensämnen: 1. religionshistoria med religionspsykologi, 2. gamla testamentets exegetik,1 3. nya testamentets exegetik, 4. kyrkohistoria, 5. dogmatik med symbolik, 6. teologisk etik med religionsfilosofi samt 7. praktisk teologi med kyrkorätt. Studietiden för teologie kandidatexamen angives i medeltal vara cirka 7 å 8 terminer. Den praktiska övningskursen omspänner, som redan nämnts, en termin. Den innefattar kateketiska,1 2 liturgiska, homiletiska3 och kyrkorättsliga öv­ ningar. De liturgiska övningarna skola avse såväl tal som sång, dock skola de kursdeltagare, som befunnits sakna anlag för sångkonst, vara befriade från deltagande i sångövningarna. Professorn i praktisk teologi eller annan ledamot av teologiska fakulteten, som kanslern för rikets universitet på fakultetens förslag förordnar, handhar såsom föreståndare uppsikten över de praktiska övningarna. Dessa ledas av de på fakultetens praktiska linje tjänstgörande lärarna enligt av kanslern meddelade bestämmelserna. De av­ slutande praktiska proven utgöras av skriftligt homiletiskt prov, prov ådagaläggande den studerandes kateketiska, liturgiska och homiletiska fär­ dighet samt kyrkorättsliga prov. Statens nuvarande kostnader för undervisningen i den praktisk-teologiska övningskursen uppgå till följande belopp (jfr statsliggaren sid. 507 och 526):

1 Exeges = utläggande, d. v. s. förklaring, tolkning.

2 Kalcketik = läran om den kyrkliga undervisningen (t. ex. konfirmationsundervisning).

8 Ilomilctik = teorien för den kristna predikan, predikokonst.

80 Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

Uppsala Lund Kostnadsfri undervisning och examination i

Arvode till direktor (undervisningsskyldighet 6

Arvode till assistent (undervisningsskyldighet 4 å 5 timmar i veckan jämte examination) . . » 3 600 3 000 Ledare av de kyrkorättsliga övningarna (under­ visningsskyldighet 2 veckotimmar jämte exa­

Undervisning i liturgisk läsning, talteknik samt

Summa kronor 12 300 13 000. I Uppsala leder direktorn de homiletiska övningarna under tillhopa 6 veckotimmar varje termin. Assistenten leder kateketiska övningar 4 vecko­ timmar. En särskild lärare svarar för de kyrkorättsliga övningarna. Vissa kurser utöver den obligatoriska undervisningen ha vidare anordnats på en­ skild väg. I Lund svarar direktorn likaledes för den homiletiska under­ visningen under sammanlagt 6 veckotimmar. Dessutom leder han de kyrko­ rättsliga övningarna. De kateketiska övningarna äro uppdelade mellan pro­ fessorn i praktisk teologi (2 veckotimmar) och assistenten (3 veckotimmar). Assistenten leder dessutom under två veckotimmar homiletiska och litur­ giska övningar.

Föreliggande förslag.

De föreliggande sakkunnigbetänkandena rörande ändring av gällande bestämmelser i fråga om prästutbildningen avse såväl den teoretiska som den praktiska utbildningen. De förslag till ändringar beträffande den teore­ tiska utbildningen, som därvid framförts, kunna — i den mån de ej till­ godoses genom inrättande av den i det föregående förordade förste assistent­ befattningen i exegetik vid vardera av de teologiska fakulteterna i Upp­ sala och Lund — genomföras utan att riksdagens samtycke inhämtas. Där­ emot erfordras riksdagens medverkan för ett genomförande av det väsent­ ligaste av sakkunnigförslagen, i vad de avse åtgärder till förbättrande av den praktiska prästutbildningen. Med hänsyn härtill inskränker jag mig till att i det följande lämna en redogörelse för huvuddragen av sakkunnig­ förslagen beträffande den sistnämnda frågan. I det av biskopen Y. Brilioth avgivna betänkandet anföres beträffande den kritik av nuvarande förhållanden, som framkommit, och beträffande resta reformkrav bland annat följande. En mycket allvarlig anmärkning, som från flera håll med stort eftertryck riktats mot den svenska prästutbildningen, är frånvaron av vidare social orientering. Prästen saknar, menar man, då han börjar sin verksamhet, ofta den exakta kunskap om samhällets struktur, som är behövlig för hans gär­ ning. Detta påstående torde icke kunna avvisas. Inom de praktiska övning­

1 Dessutom 500 kronor från docentstipendiefonden.

Kungl. Maj:ts proposition nr ‘272. 81

arnas ram meddelas väl en viss författningskunskap genom den undervis­ ning i kyrkorätt, som där förekommer. Men denna är dock begränsad till sådant, som behöves för att kunna sköta en pastorsexpedition. Kanske där­ jämte det väsentliga av folkskolestadgan och barnavårdslags tiftningen kan medhinnas — dock knappast utan att extra undervisning anordnas. Där­ emot saknas helt möjlighet att införa den blivande prästen i den borgerliga kommunens funktioner i övrigt. Ej heller får han genom den akademiska undervisningen någon kännedom om det nutida samhällets ekonomiska och sociala struktur. I regel vinner väl prästen med åren den sociala orientering, som han från början saknat, men han — och församlingarna — få betala dryga lärpenningar. Effektiviteten i hans prästerliga gärning måste bli lidande härpå. Det är icke rimligt, att prästutbildningen ignorerar den ofantliga omvälvning, som under de sista mansåldrarna gått fram över värl­ den och över det svenska folket. Om sålunda behovet av en vidare social orientering för den blivande präs­ ten står fast, är det dock icke alldeles lätt att säga, vad en sådan orientering närmast bör omfatta, och huru den bör meddelas. En verkligt grundlig social skolning, sådan som nu meddelas exempelvis av socialpolitiska insti­ tutet, skulle kräva en så avsevärd förlängning av studietiden, att den redan av detta skäl icke kan ifrågasättas. Det återstår då knappast annat än att tänka på en kurs av rimlig omfattning, som skulle ge en nödtorftig känne­ dom om de viktigaste hithörande problemen. »Rimlig omfattning» måste innebära en begränsning till ett tjugotal timmar. Detta medför nödvändig­ heten av en ganska stark gallring bland de materier, som här kunna kräva uppmärksamhet. De områden, som i varje fall synas böra, om än i korthet, beröras, äro: allmän kommunalkunskap; social hjälpverksamhet samt fattigvårdslagstiftning; det nutida samhällets ekonomiska och sociala struktur, med särskild hänsyn till facklig organisation, kooperation och föreningsverk­ samhet; samhällets åtgärder för ungdomsvård samt undervisningsväsendets organisation. Då det även med stark beskärning icke kan bli möjligt att inom den tid, som kan stå till förfogande, meddela en ingående framställ­ ning av dessa ämnen, borde undervisningen särskilt inriktas på att stimu­ lera intresset och möjliggöra fortsatta självstudier. För detta ändamål vore det önskvärt, att de föreläsningar och demonstrationer, som kunna komma i fråga, så långt som möjligt anförtroddes icke i första hand åt akademiska lärare, utan åt personer med praktisk erfarenhet på de olika områden, som skola behandlas. Där så lämpligen kan ske, borde även några exkursioner anordnas inom kursens ram. Erfarenheten visar, att det är av särskild vikt, att prästkandidaterna redan under sina studier vinna kontakt med det prak­ tiska livets förhållanden, och att den undervisning, som förmedlar sådan kontakt, omfattas med stort intresse och är ägnad att på ett välgörande sätt motverka den isolering från det levande livet, som hör till den rent akademiska utbildningens avigsidor. Den kurs i socialkunskap, som sålunda skisserats, kan svårligen direkt inordnas i det teoretiskt teologiska studiet. Det återstår därför endast att låta den ingå som en del i den praktiska kursen eller bli en förutsättning för dennas genomgående. Den måste givetvis medföra vissa kostnader, an­ tingen för det allmänna eller för studenterna själva. Man torde kunna räkna med att ett belopp av 1 000 kronor kunde vara tillräckligt. Önskvärt vore givetvis, att kursen kunde bli avgiftsfri. Det borde bli fakulteternas sak att på förslag av professorn i praktisk teologi fastställa planen för denna kurs.

6 — Bihang till riksdagens protokoll lOJfi. 1 sand. Nr 272 .

82 Kungl. Maj:ts proposition nr '272.

Ett annat område, där man ganska allmänt krävt en grundligare utbild­ ning, är det psykologiska, framför allt med avseende på själavårdens psyko­ logiska förutsättningar. Detta krav har fått ökad tyngd genom de senaste årtiondenas livliga forskningsverksamhet på det psykologiska området. Den rent psykiatriskt betonade skolning, som man stundom velat underkasta de blivande prästerna, kan icke inpressas inom en rimlig utbildningstid utan våldsamma inskränkningar på den rent teologiska fackutbildningens om­ råde. Det kan icke heller vara önskvärt att ge prästerna anledning att in­ gripa på ett område, som måste vara läkaren förbehållet. Det är däremot förvisso värdefullt, om prästen äger tillräcklig sakkunskap för att klart se gränsen mellan den prästerliga själavårdens och den medicinska behandling­ ens områden. Att ett verkligt behov här föreligger, framgår av en skrivelse, som Sällskapet för psykologi och psykoterapi avlåtit till chefen för ecklesia­ stikdepartementet. Här påyrkas, »att vid omdaningen av den praktisk-teologiska utbildningen måtte införas obligatorisk undervisning i psykologi som grundval för ett bättre tillgodoseende av allmänhetens krav på allsidig och tidsenlig själavård och som väg till ett befruktande och för folkhälsan betydel­ sefullt samarbete mellan präst och läkare». Det skulle väl kunna diskuteras, vad som i detta sammanhang avses med »allsidig och tidsenlig själavård». Prästen är kallad att vara själsläkare i en annan mening än psykiatrikern. Men att det är önskvärt, att prästens själavård kan bidra till den psykiska folkhälsans förbättring, skall också från teologiskt håll oreserverat erkännas. Det är emellertid ingalunda lätt att här finna en tillfredsställande lösning. Det är emellertid ofrånkomligt, att varken den egentliga själa vårdsläran eller dess psykologiska förutsättningar äro på ett tillfredsställande sätt till­ godosedda inom den nuvarande utbildningens ram. Det gäller här två olika uppgifter, inbördes sammanhängande, men dock så olikartade, att de icke lämpligen kunna anförtros åt samme lärare. Den egentliga undervisningen i själavård hör utan tvivel hemma i den rent praktisk-teologiska utbild­ ningen och borde där tillgodoses bättre än hittills. Men det är knappast möjligt att i direkt sammanhang härmed de rent psykologiska, frågorna kunna i tillfredsställande grad uppmärksammas. Det är sålunda svårt att här komma ifrån ett mellanled, bestående i en kurs i psykologi, meddelad av fackman. Även om det icke närmast är en undervisning i psykiatri, som avses, bör dock här särskild uppmärksamhet ägnas just gränsområdet mel­ lan det friska och det sjuka själslivet. Den blivande prästen behöver framför allt ha möjlighet att igenkänna de begynnande sjukliga förändringarna på själslivets område. Han bör känna botemedlen för de lindrigare fallen, men han bör framför allt förstå, i vilka fall läkare bör anlitas. Den kunskap, som härför är av nöden, skall förvisso bli honom till stort gagn också i hans egentliga själavård, liksom det bör stimulera hans intresse för det mänsk­ liga själslivets funktioner och problem överhuvudtaget. Den undervisning, som härför är av nöden, bör snarast meddelas av en läkare med specialut­ bildning på psykiatriens område. Någon svårighet att finna en sådan bland lärarna vid de medicinska fakulteterna torde icke föreligga. Då det icke kan bli fråga om annat än bibringande av den nödvändigaste orienteringen, kan tiden för en sådan kurs icke bli alltför rikligt tillmätt; mer än exempelvis tolv föreläsningstimmar — med någon utökning för det fall att demonstra­ tioner ingå — torde knappast kunna anslås härtill. Kostnaden torde då kunna beräknas till omkring 600 kronor. Medan de nu behandlade områdena, det sociologiska och det psykolo­

Kungl. May.ts proposition nr 272. 83

giska, ha en fristående ställning till den egentliga praktiska utbildningen, och den undervisning, som inom dessa områden är behövlig, kan tänkas med­ delad antingen i samband med den praktiska kursen eller före densamma, berör den kritik, som riktats mot den praktiska utbildningen i övrigt, mer interna områden. Detta gäller visserligen endast i viss utsträckning den musikaliska utbildningen, undervisningen i kyrkosång, och den härmed sam­ manhängande utbildningen i talteknik och liturgisk diktion, helt däremot undervisningen och övningarna i homiletik, kateketik och tillämpad kyrko­ rätt samt själavård. På intet av dessa områden kan den nuvarande utbild­ ningen anses motsvara berättigade anspråk. Minst har kanske den homiletiska utbildningen drabbats av kritiken. Dock saknar man här den tillämp­ ning av exegetikens resultat på predikan, som skulle kunna ges genom ett exegetiskt-homiletiskt seminarium. Det behövs en brygga mellan det exegetiska studiet och den homiletiska utbildningen. Man saknar också tillräcklig övning i det egentliga talets, icke minst det fria föredragets konst. Den kateketiska utbildningen är för närvarande allt­ för svagt tillgodosedd. Framför allt äro övningstillfällena fullkomligt otill­ räckliga. Om man bortser från de mycket sporadiska tillfällen till övning, som beretts i samband med den nu alltför inskränkta auskulteringen i folk­ skolor, har man endast haft tillgång till en liten grupp av elever, som sär­ skilt vidtalats och erhållit någon liten gottgörelse. Såväl i Uppsala som i Lund har man sålunda haft grupper på cirka fem elever från folkskolorna. Varje student har under övningsterminen fått hålla två ä tre, stundom (i Uppsala) endast en övningslektion med denna lilla grupp före den av­ slutande provlektionen. Det är uppenbart, att någon egentlig övningsunder­ visning sålunda knappast kan sägas ha förekommit, och den, som ägt rum, har haft en ganska artificiell prägel. Fn jämförelse med den utbildning, som lämnas blivande lärare, ger vid handen, att en förbättring på denna punkt är ofrånkomligen nödvändig, om de utgående prästerna skola bli något så när förberedda för sin viktiga uppgift som lärare i konfirmationsskolan. Den kateketiska utbildningens svaghet är måhända den allra påtag­ ligaste bristen i den nuvarande ordningen. Om undervisningen i själavård har förut talats. De speciella problem, som här framträda för den teologiska likaväl som för den psykologiska under­ visningen, kunna icke i detta sammanhang beröras. Här gäller det endast att fastställa, att en brist föreligger. Den musikaliska och taltekniska utbild­ ningen har också alltför kort tid till sitt förfogande. Särskilt menligt inver­ kar det här, att undervisningen måste sammanpressas inom den korta perio­ den av en universitetstermin; den övning, som här behöves, vinner givetvis i effektivitet, om den kan fortgå under en längre tid. Utom de nu påtalade bristerna i de ämnen, som dock ingå i den nuvarande utbildningen, finnas områden, som icke äro omnämnda i gällande föreskrif­ ter, men där ledarna av de praktiska kurserna dock försökt tillgodose på­ tagliga behov. Det gäller för det nutida kyrkolivet så viktiga områden som barn- och ungdomsvård, ej minst söndagsskolan. Det gäller sådana för hela kyrkan gemensamma områden som diakoni och mission. I den mån som det varit möjligt att i dessa ämnen anordna föredrag av präster och andra, som ha personlig erfarenhet inom de behandlade områdena, har detta visat sig vara synnerligen nyttigt.

Den sakkunnige föreslår, alt den praktiska utbildningen för blivande präs­ ter omliigges på så sätt, alt den delvis påbörjas före avläggandet av teologie

84 Kungl. Maj:ts proposition nr 27 2 .

kandidatexamen och alltså till en del fortgår parallellt med den teoretiska undervisningen, varefter återstoden av den praktiska utbildningen skulle koncentreras till en termin efter avslutandet av de teoretiska studierna. De moment i den praktiska utbildningen, som skulle kunna helt eller del­ vis förläggas före den avslutande praktiska terminen anser den sakkunnige vara följande. 1. En kurs i samhällslära (socialkunskap), 2. en kurs i psykologi (och psykiatri), 3. auskultering, eventuellt övningsundervisning i skolor, 4. ett exegetiskt-homiletiskt seminarium, 5. undervisning i talteknik och liturgisk sång. Dessutom skulle enligt förslaget till tiden före den avslutande praktiska terminen förläggas en obligatorisk praktisk tjänstgöring. Beträffande kurserna i samhällslära och psykologi hänvisas till det före­ gående. I fråga om de under 3.—5. omnämnda utbildningsmomenten har den sakkunnige anfört i huvudsak följande. Ordnandet av auskultering och övningsundervisning ställer sig icke lätt. I viss utsträckning ingår auskultering i den nuvarande ordningen. I Upp­ sala är det regel, att skilda folkskollärare ur olika folkskolor mottaga 1—5 praktare, vilka i regel avlyssna fem lektioner och därefter själva hålla fem lektioner. Intet samarbete med seminariets övningsskolor förekommer. I Lund har tidigare förekommit en auskulteringskurs om 24 timmar vid se­ minariets övningsskola, men denna kurs har sedermera dels väsentligen in­ skränkts, dels överflyttats från seminariet till stadens folkskolor. Den avsedda auskulteringskursen skulle tjäna flera ändamål. Den skulle ge prästkandidaterna en uppfattning av folkskolans kristendomsundervisning i de olika klasserna. Detta är av största värde för den blivande kon­ firmandläraren, som bör veta vilka kunskaper han rimligen kan förutsätta hos den ungdom, som genomgått folkskolan. Men det är även av värde, att den blivande prästen får en viss förtrogenhet med folkskolans arbete och organisation överhuvud. En sådan förtrogenhet är en stor tillgång för den blivande församlingsprästen, vare sig han kommer att fungera som ordfö­ rande i skolråd (skolstyrelse) eller ej. Från dessa synpunkter är det icke önskvärt, att auskulteringen begränsas till kristendomsundervisningen. Det skulle också vara betydelsefullt, om i samband med auskulteringskursen en orientering kunde givas om folkskolans arbetsvillkor, särskilt med avseende på hithörande författningar. Framför allt skulle kursen dock avse att ge deltagarna en viss pedagogisk erfarenhet och att öppna deras ögon för un­ dervisningens konst. Här kräves det dels åhörande av lektioner av skickliga lärare — varvid just urvalet av lärare är av stor betydelse — dels icke allt­ för knappt tillmätta övningstillfällen. Den kännbaraste bristen i nuvarande utbildning är just frånvaron av sådana tillfällen, då prästkandidaten på egen hand kunde få pröva sina krafter på en vanlig skolklass, så vitt möjligt på elever i det åldersstadium, som han kommer att få att göra med vid kon­ firmationsundervisningen. Först sedan han blivit prästvigd får han nu möj­ lighet att vinna den »katedervana», som är en av de viktigaste förutsätt­ ningarna för en effektiv undervisning. Så långt som möjligt borde övnings­ undervisningen förläggas till folkskolans högsta klasser, helst till sjunde

Kungl. Maj:ts proposition nr 372. 85

klassen, där eleverna stå på i huvudsak samma åldersstadium som i kyr­ kans undervisning. Det lägsta timantal, som kan ifrågakomma för auskultering och övnings­ undervisning tillsammans, är 40 timmar, varav i regel omkring 10 timmar borde anslås till övningsundervisning. Härtill borde komma några föreläs­ ningar om folkskolans organisation och undervisningens allmänna metodik. Fem timmar måste anses som ett absolut minimum för denna undervis­ ning. Den skulle kunna tänkas meddelad antingen av akademisk lärare (pro­ fessor eller docent) i pedagogik eller av lärare vid folkskoleseminarium. För auskultering och övningsundervisning borde i första hand folkskoleseminarierna i Uppsala och Lund anlitas och i andra hand såsom komplette­ ring andra skolor. De kostnader, som en sålunda anordnad kurs skulle komma att medföra, behövde icke bli stora. Vissa arvoden måste väl förekomma, särskilt för de av seminariets lärare, som skulle komma att tagas i anspråk, eventuellt också för lärare i andra skolor. Ett årligt anslag om 600 kronor, alltså för två terminskurser, torde i regel vara tillräckligt. Behovet av ett exegetiskt-homiletiskt seminarium som ett led i präst­ utbildningen har redan tidigare framhållits. Det är en mycket påtaglig erfa­ renhet, att det exegetiska studiet icke för närvarande blir så fruktbärande för det homiletiska arbetet, som det borde. Detta beror på den isolering, som exegetiken och bibelstudiet kommit att intaga som studiefack bland andra. Viktigt för den direkt homiletiska utbildningen vore, att de studerande, innan det rena predikoskrivandet och övningspredikandet tar sin början, kunde få en vetenskapligt underbyggd och systematiskt bedriven övning i textanalys. Denna borde lämpligen meddelas i form av seminarieundervisning. Det skulle härvid möjligen kunna anmärkas, att det av professorn i regel ledda seminariet i praktisk teologi skulle kunna tjäna denna uppgift. Det är icke uteslutet, att detta stundom kunde ske. Också den homiletiska textbehandlingen från mer teoretisk synpunkt bör kunna falla inom ramen för hans för kandidatstadiet avsedda undervisning. Men detta seminarium måste dock ha en vidare uppgift. Möjlighet måste beredas att här upptaga ämnen från samtliga områden av den praktiska teologiens vida fält. Detta är nödvändigt för att uppehålla undervisningens vetenskapliga standard och för att väcka intresse för självständigt arbete. Erfarenheten visar, att återväxten av vetenskapsidkare inom ett ämne till väsentlig del beror på seminariernas insats. Ej heller skulle ett vanligt universitetsseminarium, som knappast kan förutsättas omfatta mera än en dubbeltimme varannan vecka, svara emot behovet av exegetiskt-homiletisk textbehandling. För att bli effektiv borde en sådan övningsundervisning fortgå med åtminstone en dub­ beltimme varje vecka under en termin. Den kan därför icke heller i regel bestridas av professorn i praktisk teologi. Den kan tänkas komma att till­ fälligt åvila en docent, icke nödvändigtvis i praktisk teologi, den kan också tillfälligt komma att ledas av en professor i annat teologiskt ämne, som kan ha intresse och förutsättningar för denna säregna undervisning. Men för att kunna regelbundet upprätthållas och konsekvent drivas, måste man kunna räkna på en lärare, som hade denna undervisning som en av sina huvud­ uppgifter. Båda de krav på ökad bibelundervisning, som här framställts i fråga om föreläsningar och seminarieövningar, peka mot inrättandet av en ny lärartjänst, ett lektorat i exegetik. Vad det senast omniimnda exegctiskt homiletiska seminariet angår, borde detta kunna få en central be

86 Kungl. Maj:ts proposition nr 272. tydelse som den viktigaste bryggan från de teoretiska studierna, till den prak­ tiska förberedelsen för kallet. Ett av seminariets främsta syften skulle vara att motverka den mekaniska predikofabrikation, som är det förnämsta hind­ ret för en verklig predikans renässans inom vår kyrka, och som den nuva­ rande utbildningen kanske snarare främjar än förebygger. Om den avslutande praktiska kursen skulle komma att fortfarande om­ fatta endast en termin, borde givetvis detta seminarium föregå denna kurs. Det borde i varje fall komma efter tentamen i de exegetiska ämnena, men det kunde lämpligen genomgås under tiden för studiet av de systematiska ämnena. Inom de nu angivna gränserna borde tiden för dess genomgång kunna fritt väljas. Under tider av normal tillströmning till den teologiska banan torde det bli nödvändigt att hålla ett sådant seminarium varje ter­ min, då det skulle passeras av samtliga blivande präster, och själva semi­ narieformen är oförenlig med ett alltför högt deltagarantal. Den sakkunnige föreslår på anförda skäl inrättande av en lektorstjänst i exegetik med ett arvode av 9 000 kronor. Beträffande den föreslagna undervisningen i talteknik och liturgisk sång före­ slår den sakkunnige, att läraren i kyrkosång ålägges meddela frivillig undervis­ ning i kyrkosång för teologie studerande under tiden för deras kandidatstudier, samt ifrågasätter anordnande i början av de teologiska studierna av en kurs i skriftlig och muntlig framställning. Den sakkunnige beräknar icke särskilda medel för sistnämnda kurs utan synes förutsätta, att densamma skall kunna anordnas utan särskild kostnad, exempelvis genom lektorn i svenska. Genom­ gång av denna kurs förutsättes bli obligatorisk för avläggande av tentamen för teologie kandidatexamen.

Prästutbildningssakkunniga framhålla i sitt år 1944 avgivna betänkande, att den skildring, som i den av biskopen Brilioth verkställda utredningen (av de sakkunniga benämnd »Betänkandet 1942») givits av den nuvarande prak­ tiska utbildningens brister, helt syntes motsvara verkligheten. De inkomna remissyttrandena hade understrukit, hur föga den nuvarande utbildningen på denna punkt motsvarade de krav, man med skäl kunde ställa på densamma. Prästutbildningssakkunniga föreslå, att den praktiska prästutbildningen utsträckes från en till två terminer, vilka dock icke med nödvändighet skulle behöva förläggas omedelbart efter varandra. För tillträde till den andra terminens övningar skulle emellertid fordras avlagd teologie kandidatexa­ men ävensom viss tids praktisk tjänstgöring. Till nämnda båda terminer skulle hela den praktiska utbildningen koncentreras, dock att en talteknisk kurs på 10 timmar skulle obligatoriskt genomgås redan i begynnelsen av de teologiska studierna, varjämte frivillig undervisning i kyrkosång skulle äga rum under tiden före de praktiska terminerna. Beträffande utbildning­ ens innehåll innebär de sakkunnigas förslag i sammandrag följande. Första terminen: 1. Kurs i praktisk bibelkunskap (seminarium) med 4 veckotimmar eller till­ sammans omkring 48 timmar;

Kungl. Maj:ts proposition nr 272. 87

2. Pedagogisk auskidterings- och övningskurs med 40 timmar, av vilka högst 5 timmar anslås till föreläsningar och minst 8 timmar för varje deltagare till övningsundervisning samt de övriga timmarna användas till auskultering vid därtill anvisad läroanstalt eller konfirmandavdelning; 3. Undervisning i kyrkomusik och liturgisk sång med 4 veckotimmar eller tillsammans omkring 48 timmar. Härtill böra föreläsningar i lämplig omfatt­ ning anknyta; 4. Kurs i samhällslära med 25 timmar; 5. Kurs i psykologi och psykiatri med 20 timmar; 6. Orienterande föreläsningar beträffande den kyrkliga verksamhetens olika grenar. Föreläsningarna hållas av genom fakulteten tillkallade sakkunniga på skilda områden.

Andra terminen: 1. Homiletiska övningar 6 veckotimmar, tillsammans omkring 72 timmar; 2. Kateketiska övningar 5 veckotimmar, tillsammans omkring 60 timmar; 3. Undervisning i själavård 1 veckotimme, tillsammans omkring 12 timmar; 4. Liturgiska övningar 6 veckotimmar, tillsammans omkring 72 timmar; 5. Kurs i kyrkorätt 2 veckotimmar, tillsammans omkring 24 timmar.

De sakkunniga ha förutsatt, att varje akademisk termin skulle anordnas undervisning, avseende den praktiska utbildningens såväl första som andra termin. Till stöd för sitt förslag ha de sakkunniga anfört i huvudsak följande. Kurs i praktisk bibelkunskap. Betänkandet 1942 konstaterar, att man i den homiletiska utbildningen saknar »den tillämpning av exegetikens resultat på predikan, som skulle kunna ges genom ett exegetiskt-homiletiskt seminarium». Betänkandet skisserar, hur en dylik kurs i praktisk bibelkunskap tänkes vara organiserad och arbeta. Den bör »få en central betydelse som den viktigaste bryggan från de teoretiska studierna till den praktiska förberedelsen för kal­ let». Som ledare föreslås den nya lärarkraft, lektorn i exegetik, vilken även skulle omhänderha den utökade elementära undervisningen i Nya testamentets exegetik. Enligt de inkomna yttrandena har ovanstående förslag väckt livligt intresse. Teologiska fakulteten i Uppsala betecknar kursen i praktisk bibelkunskap »så­ som särdeles viktig för de blivande prästernas gärning». Fakulteten betonar, »att det är ett stort behov av en biträdande lärarkraft i exegetik». Teologiska fakulteten i Lund understryker behovet av praktisk bibelkunskap och önskar en utförlig kurs häri under de två terminer, som den anser, att den praktiska utbildningen bör omfatta. Att inrätta en särskild tjänst synes däremot fakulte­ ten varken nödvändigt eller önskvärt. Undervisningen bör efter fakultetens förslag av kanslern uppdragas »åt en person, som genom på en gång grundlig teologisk insikt och erfarenhet av det kyrkliga livets behov är skickad att med­ dela denna säregna form av undervisning». De sakkunniga konstatera, att en mer effektiv undervisning i praktisk bibel­ kunskap är ett allmänt och djupt känt önskemål. Lämpligen synes en kurs i

88 Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

praktisk bibelkunskap böra inläggas i den praktiska utbildningen och där om­ fatta en termin med 4 veckotimmar eller sammanlagt omkring 48 timmar. Ledningen av kursen bör anförtros åt en assistent i exegetik. De sakkunniga förorda, att en ny lärartjänst, benämnd »assistent i exege­ tik», inrättas med uppdrag att, utöver ledningen av nyssnämnda praktiska kurs, svara för en utökad elementär undervisning i Nya testamentets exegetik inom ramen för studierna i detta ämne för teologie kandidatexamen. De sak­ kunniga fastslå, att det föreligger ett starkt behov av utökad sådan undervis­ ning.

Pedagogisk auskulterings- och övningskurs. Den nuvarande kateketiska ut­ bildningen är otillfredsställande. Övningarna behöva väsentligt utökas. Prästen måste ha kännedom om folkskolans kristendomsundervisning, på vilken hans egen under konfirmationstiden skall bygga. Betänkandet 1942 föreslår en peda­ gogisk auskulterings- och övningskurs före den egentliga kateketiska utbild­ ningen. De sakkunniga ansluta sig till detta förslag. En dylik kurs bör omfatta 40 timmar, varav högst 5 timmar böra anslås till föreläsningar och minst 8 timmar för varje deltagare till övningsundervisning. De övriga timmarna an­ vändas till auskultering. Betänkandet 1942 ifrågasätter, att kursen förlägges till de till folkskoleseminarierna i Uppsala och Lund knutna övningsskolorna. Då emellertid både elevantalet vid folkskoleseminarierna, det av nya skolfor­ mer föranledda kravet på auskultering och efterprövningarna för höjda betyg synas komma att ökas, kunna knappast dessa skolor tänkas ombesörja den föreslagna kursen. Däremot torde auskultering kunna ske där i ganska stor utsträckning, varjämte även de inledande föreläsningarna torde kunna förläg­ gas dit. Härigenom skulle.även en viss önskvärd kontakt med folkskollärarutbildningen kunna ernås. Direkt övningsundervisning bör lämpligen förläggas till folkskolorna i eller omedelbart utanför universitetsstäderna. Då auskultering hittills förekommit, har den i regel skett vid folkskola. I Lund har dock under senare tid auskultering skett vid konfirmandavdelning 3 timmar under termi­ nen. Den kan även tänkas vara förlagd till allmänt läroverk. Önskvärt är att den förbindes med någon kommentar från lektionsgivarens sida. Viss ersätt­ ning måste i så fall utgå. För den händelse möjlighet kan beredas deltagare i den praktiska utbildningen att följa någon församlingsprästs konfirmandun­ dervisning, bör detta hälsas med tillfredsställelse.

Undervisning i kyrkomusik och liturgisk sång. Beträffande den nuvarande musikaliska och taltekniska utbildningen har med skäl anmärkts, att den för närvarande är sammanpressad inom en alltför kort tidrymd. De sakkunniga föreslå, att möjlighet till frivillig undervisning i kyrkosång bör förekomma före den praktisk-teologiska kursen. Dylik undervisning bör ingå i lärarens undervisningsskyldighet. Denne har även att tillse, att undervisning i orgelspelning, som torde få bekostas av deltagarna själva, kan erhållas. Ehuru någon direkt föreskrift givetvis ej kan göras härom, är ett — om möjligt — aktivt delta­ gande i domkyrkornas rikt utvecklade gudstjänst- och musikliv synnerligen önskvärt. Den kyrkom u sikal iska utbildningen bör givetvis ske under båda de praktiska terminerna.

Kurs i samhällslära. Beträffande frånvaron av vidare social orientering be­ tonar socialstyrelsen, att om man i fortsättningen liksom hittills obligatoriskt skall ha prästerna med i socialvårdsarbetet (fattigvårdsstyrelse, barnavårds­ nämnd, enligt socialvårdskommitténs förslag i december i942 socialnämnd),

Kungl. Maj:ts proposition nr 272. 89

är det »en nödvändig sak, att prästutbildningen inbegriper en fostran till en positiv inställning till socialvården», en inställning som styrelsen säger sig un­ derstundom förgäves efterlysa. De sakkunniga vilja understryka, att det är ofrånkomligt nödvändigt, att den nvutkomne prästen äger en god inblick i samhällets och de moderna folk­ rörelsernas struktur samt i socialvårdsarbetets uppbyggnad och mål. Utan att äga en dylik inblick kan han ej nöjaktigt fylla sin uppgift som präst Men frågan har också en principiell innebörd. Tjänandet av andra hör oupplösligt samman med den kristna tron och dess utövning i livet. Prästutbildningen måste syfta till att även i detta avseende göra de blivande prästerna så väl förberedda för sin kommande gärning som möjligt. _ Redan inom den trånga ramen för den nuvarande praktiska utbildningen ha aktningsvärda försök gjorts till en vidare social orientering. Ehuru ej omnämn­ da i föreläsningskatalogen ha sålunda i Uppsala föreläsningar i socialvård hål­ lits sex timmar per termin av diakonistyrelsens socialsekreterare. Även i Lund ha liknande föreläsningar förekommit. Vidare ha från Uppsala studiebesök avlagts vid bland annat landsorganisationen i Sverige^ en fackföreningsexpedi­ tion, svenska sjukkasseförbundet, centralfängelset. å Långholmen, nykterhetsnämnden i Uppsala samt en rad sociala institutioner av kyrklig art såsom diakonanstalten å Stora Sköndal, diakonissanstalten å Ersta, Samariterhemmet, Stockholms stadsmission etc. Under normala tider ha från Lund besök avlagts vid Diakonissestiftelsen i Köpenhamn. Det är emellertid nödvändigt, att den sociala utbildningen får en fast och föreskriven plats på schemat. De sakkunniga upptaga förslaget i Betänkandet 1942 om en särskild kurs i samhallslära. Den bör förslagsvis omfatta 25 tim­ mar och bland annat rymma en framställning av samhällets sociala struktur och lagstiftning, den sociala utvecklingen, hjälpverksamheten och folkrörelser­ na. Den undervisning i social lagstiftning, som hittills förekommit under de kyrkorättsliga övningarna, bör nu i stället förläggas hit. Hänvisning till lämp­ lig litteratur bör ske. Det är av största vikt, att sakkunniga föreläsare anlitas.

Kurs i psykologi och psykiatri. En vägande anmärkning mot den nuvaran­ de prästutbildningen gäller den obetydliga plats, som i denna tilldelas det psykologiska studiet, framför allt med avseende pa själavårdens psykologiska för­ utsättningar. Det är förenat med stora svårigheter för en nyutkommen och oerfaren präst att meddela själavård och andlig hjälp, om han är i avsaknad av primära psykologiska kunskaper. Det maste visserligen betonas, att man ej kan lära sig själavård såsom vilken annan disciplin som helst. Det gäller här i högsta grad en erfarenhetssak. Synnerligen lyckligt är, o in den unge prästen under sin första tjänstgöringstid får som chef en i dessa ting erfaren man. Men detta motsäger icke nödvändigheten av att prästen redan från början iir underkunnig om skillnaden, mellan friskt och sjukt själsliv samt om de olika åldrarnas, ej minst ungdomens speciella psykologiska problem. Socialstyrelsen vitsordar i sitt yttrande, »att det är synnerligen värdefullt, att det framför allt i barnavårdsnämnderna finnes tillgång till en person, som åtminstone icke står främmande för de viktiga problemen om ung­ domens psykologiska utveckling och dennas fysiologiska förutsätlningai och även känner till den psykiska efterblivenhetens betydelse som förkla­ ring till många inslag av asocialitet hos barn och ungdom». Liksom i fråga om den sociala orienteringen har man även beträffande den psykologiska under den nuvarande praktiska utbildningen sökt komplettera det ordinarie schemat. Det gäller närmast undervisningen i psykiatri eller —

90 Kungl. Maj:ts proposition nr '272.

som ämnet i Lund kommit att benämnas — pastoralpsykiatri. En kurs häri har vid bägge universiteten letts av medicinsk fackman samt i Lund omfattat minst 10 timmar och i Uppsala fem sammankomster på vardera 2 timmar och 20 minuter per termin. Föreläsningarna ha hållits parallellt med demonstra­ tion av patienter. I Uppsala kompletterades denna undervisning vårterminen 1944 med tre föreläsningar av läkare, behandlande psykologi i allmänhet och barnpsykologi i synnerhet. De sakkunniga föreslå, att inom den praktiska utbildningens ram plats beredes för en kurs i psykologi och psykiatri på förslagsvis 20 timmar. Om­ kring hälften härav bör lämpligen anslås till psykiatri i stil med vad som hit­ tills förekommit utom schemat. Olika lärare böra kunna anlitas vid denna undervisning och vid den övriga delen av kursen, som främst bör behandla ungdomspsykologien.

Orienterande föreläsningar. De sakkunniga önska starkt framhålla behovet av en vidare orientering i kyrkans liv och verksamhet. För dem som ej vuxit upp i kyrklig miljö är detta behov påtagligt. Redan nu förekomma under den praktiska utbildningen utanför det ordinarie schemat ett antal föreläs­ ningar om hithörande ämnen. Även studiebesök vid kyrkliga institutioner ha företagits. Det vore av betydelse, att denna välbehövliga komplettering till den praktiska utbildningen finge en direkt föreskriven plats på schemat. Här bör även utrymme beredas för en orientering i kyrklig konst och kyrkovård samt i arkivvård. Behovet av en dylik orientering har från olika håll be­ tonats, bland annat av humanistiska sektionen i Uppsala. Riksarkivet skulle helst vilja se en särskild till landsarkiven i respektive universitetsstäder för­ lagd kurs i arkivkunskap. För att fylla dessa olika brister i den nuvarande prästutbildningen föreslå de sakkunniga, att orienterande föreläsningar i här berörda ämnen i tillräcklig utsträckning hållas av genom teologiska fakul­ teten tillkallade fackmän. Beträffande den andra terminens övningar anföra de sakkunniga: Homiletiska övningar (6 veckotimmar). De ledas av direktorn. En timme per vecka bör anslås till föreläsningar. I övrigt avse övningarna att i anslut­ ning till den tidigare genomgångna kursen i praktisk bibelkunskap lära del­ tagarna textanalys samt vidare att utarbeta predikningar och kasualtal samt utkast till dylika. Det är av vikt att övningar även förekomma i fritt fram­ förande utan manuskript. Såsom Betänkandet 1942 riktigt framhåller, brister det alltför ofta i den akademiska ungdomens förmåga att tala fritt. Denna brist är särskilt kännbar, när det gäller de blivande prästernas utbildning. Såsom redan nämnts är det önskvärt att några föreläsningar ägnas åt stilistik. Det har också nämnts, att man från ämnet praktisk teologi i teologie kandidatexamen lämpligen till den praktiska utbildningen bör överflytta den principiella delen av homiletiken. Den kan i så fall lämpligen få sin plats i de här föreslagna föreläsningarna. Framställningen kompletteras med någon lämplig handbok. I Lund har hittills varje deltagare fått hålla en predikan vid offentlig guds­ tjänst i någon kyrka. I viss utsträckning har detta även tillämpats i Upp­ sala. Anordningen har slagit väl ut och synes böra föreskrivas som allmän regel. Katéketiska övningar (5 veckotimmar). En timme per vecka bör anslås till föreläsningar. Utbildningen ledes av assistenten för de praktiska övning­ arna, vilken till skillnad från assistenten i exegetik föreslås böra benämnas

92 Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

I jämförelse med nuvarande förhållanden innebär de sakkunnigas förslag en kostnadsökning med (34 800 — 12 300 =) 22 500 kronor vid universitetet i Uppsala och med (34 800 — 13 000 =) 21 800 kronor vid universitetet i Lund. Beträffande kostnadsberäkningarna inhämtas av de sakkunnigas förslag vidare bland annat. Kompetensfordringarna för den nya lärartjänsten i exegetik anse de sak­ kunniga böra bestämmas till »grundliga teologiska insikter jämte praktisk erfarenhet av prästerlig tjänst». Höjningen av arvodet för direktorn från 4 800 kronor till 6 000 kronor motiveras med den väsentligt ökade arbets­ bördan. Tilläggsarvode å 2 500 kronor föreslås skola utgå för den händelse direktorn skulle vara bosatt å avlägsen ort eller icke innehava annan tjänst.1 Arvodeshöjningama för assistenter i kateketik och läraren i kyrkosång mo­ tiveras med den ökade arbetsbördan. Posten »diverse föreläsningar m. m.», av de sakkunniga benämnd »expenser», har avsetts för bekostande av orien­ terande föreläsningar, exkursioner, vaktmästare m. m.

Remissyttranden m. m.

Prästutbildmngssakkunnigas förslag rörande den praktiska prästutbild­ ningens anordnande har i de avgivna remissyttrandena i allt väsentligt till­ styrkts, dock med vissa detaljerinringar. Sålunda synes en allmän åsikt vara, bland annat, att den praktiska utbildningen i dess helhet bör förläggas till tiden efter avläggandet av teologie kandidatexamen. Teologiska fakulteten vid universitetet i Uppsala tillstyrker i det väsent­ liga prästutbildmngssakkunnigas förslag med vissa detaljerinringar. Fakulteten avstyrker, att genomgång av en kurs i talteknik skulle upp­ ställas som villkor för tentamen, i teologie kandidatexamen. En obligatorisk kurs i talteknik borde däremot ingå i den praktiska kursen. Ett trängande behov av en assistent i exegetik säges föreligga. Likaså erfordras för den praktiska utbildningen en kurs i praktisk bibelkunskap. Däremot anser fa­ kulteten icke, att assistenten obligatoriskt skulle leda sistnämnda kurs. Assi­ stentens arvode borde bestämmas till 6 000 kronor. För anordnande av kur­ sen i praktisk bibelkunskap borde anvisas ett särskilt belopp av 3 000 kronor. Teologiska fakulteten vid universitetet i Lund har likaledes i det väsent­ liga tillstyrkt prästutbildmngssakkunnigas förslag med avseende på den praktiska utbildningens anordnande. Fakulteten motsätter sig doek — i likhet med fakulteten i Uppsala — den av de sakkunniga förordade sam­ mankopplingen av assistentbefattningen i exegetik med undervisningen i praktisk bibelkunskap och föreslår att särskilda medel anvisas för nämnda undervisning.

Kanslern för nkets universitet har lämnat prästutbildmngssakkunnigas förslag med avseende på den praktiska utbildningen utan erinran.

1 Nuvarande innehavare av direktorsbefattningarna äro båda innehavare av kyrkoherdetjänster.

Kungl. Maj:ts proposition nr 272. 93

Domkapitlet i Uppsala hävdar med bestämdhet, att de båda praktiska terminerna sammanhållas och finner en sammankoppling av den föreslagna nya lärartjänsten i exegetik med den praktiska kursen mindre välbetänkt. Domkapitlet i Linköping anmärker allenast, att den inom ramen för auskulteringskursen anslagna tiden, 5 timmar, för föreläsningar i allmän peda­ gogik, synes för kort och borde utsträckas till minst 12 timmar.. Domkapitlet i Skara riktar icke någon erinran mot innehållet i den prak­ tiska övningskursen, sådan denna av de sakkunniga utformats. Domkapitlet i Strängnäs har ansett de föreslagna arvodena åt direktor och särskilt läraren i kyrkosång för låga. Domkapitlet i Västerås beklagar, att de sakkunniga icke förordat upprät­ tandet av ett särskilt institut för den praktiska utbildningen men förordar likväl i huvudsak de sakkunnigas förslag. Domkapitlet i Växjö förordar utredning rörande omläggning av präst­ examen inför stiftsstyrelserna till att avse en för den praktiska utbildningen sammanfattande examen. Domkapitlet i Lund varnar för den ifrågasatta sammankopplingen av en ny lärartjänst i exegetik med kursen i praktisk bibelkunskap.. Domkapitlet i Göteborg förordar, att även kursen i talteknik förlägges till den praktiska kursen. Kursen i själavård syntes böra få större timantal till sitt förfogande. . Domkapitlet i Karlstad hävdar, att undervisningen i praktisk bibelkun­ skap icke bör bindas vid en särskild tjänst. Domkapitlet i Härnösand förordar en överarbetning av prästutbildningssakkunnigas förslag i syfte att garantier må vinnas för att en utökning av den praktiska kursen till två terminer kommer att kompenseras genom nedsätt­ ning av fordringarna för de teoretiska studierna. Domkapitlet i Luleå finner timantalet för den föreslagna undervisningen i själavård för knappt tillmätt. Domkapitlet i Visby anser önskvärt, att timantalet för kursen i psykologi och psykiatri avsevärt ökas, förslagsvis med 12 timmar. Domkapitlet i Stockholm har funnit önskvärt, att timantalet för undervis­ ningen i själavård ökas. Domkapitlet finner tanken på ett särskilt institut för den praktiska prästutbildningen vara värd en allvarlig prövning. Socialstyrelsen anser, att kursen i socialkunskap (samhällslära) bör ut­ sträckas till 30 timmar samt att planen för de sociala kurserna och övning­ arna bör utformas i samråd med socialpolitiska institutet i Stockholm. Skolöverstyrelsen anför i fråga om den föreslagna auskulteringskursen i huvudsak följande. Överstyrelsen har inhämtat yttrande av rektorerna vid folkskoleseminariema i Uppsala och Lund rörande denna punkt i det föreliggande förslaget. Båda avstyrka, att auskulteringen huvudsakligen förlägges till seminarierna. Att föreläsningarna, i den mån seminariernas lärare vore villiga att bestrida dem, förläggas där och eventuellt förbindas med viss begränsad auskultering vilja de emellertid icke motsätta sig. Därest man måste räkna med ersätt­ ning för särskilda föreläsningar för prästkandidaterna, torde det föreslagna anslaget å 1 000 kronor ej förslå till detta ändamål jämte utgifterna för led­ ningen av undervisningen vid vissa folkskolor. Vad ledningen angar, föreslår rektorn vid folkskoleseminariet i Lund, att den anförtros åt rektorn vid ve­ derbörande folkskoleseminarium, även om kursen endast delvis förlägges dit. Överstyrelsen ansluter sig till de båda rektorernas synpunkter och finner,

94 Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

att någon utökning i folkskoleseminariernas organisation med hänsyn till annat ändamål än deras eget, för närvarande knappast är tänkbar. Översty­ relsen avstyrker sålunda, att auskulteringen huvudsakligen förlägges till se­ minarierna och tillstyrker, att den liksom undervisningsövningarna anord­ nas vid folkskolor i universitetsstädernas närhet. Mot föreläsningarnas för­ läggning till folkskoleseminarierna i Uppsala och Lund, eventuellt i samband med viss, begränsad auskultation och under de förutsättningar de båda rek­ torerna angivit i sina yttranden — har överstyrelsen intet att erinra. Därest varken auskulteringens huvuddel eller undervisningsövningarna anknytas till folkskoleseminarierna, finner överstyrelsen knappast tillräckliga skäl för att lägga den pedagogiska kursens ledning i seminarierektorernas händer. Föreläsningarna och med dem förbunden auskultation torde kunna organise­ ras genom samverkan mellan den praktiska teologutbildningens föreståndare och vederbörande seminariums ledning.

Musikaliska akademien framhåller, att undervisningen i talteknik med väl­ läsning borde omfatta minst 30 timmar. Av dem skulle 2 användas till föreläs­ ningar och demonstrationer, 4 till individuella prov och 24 till övningar av olika slag. Övningarna borde omfatta profant tal, bibelläsning, liturgisk läsning och predikan samt även någon versläsning. Akademien tillstyrker förslaget, i vad det avser undervisning i kyrkomusik och liturgisk sång.

Statskontoret har riktat erinran mot vissa av de föreslagna arvodesbelop­ pen. Ämbetsverket har i sådant hänseende anfört: I 1942 års betänkande beräknades kostnaderna för en kurs i samhällslära, omfattande ett 20-tal timmar, till 1 000 kronor, under det desamma i nu föreliggande förslag ha för en kurs å 25 timmar upptagits till det dubbla beloppet eller 2 000 kronor. Föreläsningsarvodet skulle med denna beräk­ ningsgrund uppgå till 80 kronor per timme.1 Då ett timarvode av 40 kronor måste anses tillfyllest, torde kostnaderna för denna kurs böra beräknas alle­ nast till det tidigare föreslagna beloppet eller 1 000 kronor. Med hänsyn till den då föreslagna utsträckta tjänstgöringstiden har ar­ vodet till direktor, nu utgående med 4 800 kronor, i 1942 års betänkande uppräknats till 5 000 kronor. Det förutsattes därvid, att direktor skulle svara för undervisning i själavårdslära. Enligt det nu föreliggande förslaget skulle däremot denna undervisning meddelas av särskilt förordnad lärare. Kost­ naderna härför ha beräknats till 600 kronor för kurs. Det oaktat har arvo­ det till direktor beräknats till ett till 6 000 kronor förhöjt belopp, vartill kommer, att ett särskilt tilläggsarvode å 2 500 kronor ansetts böra utgå i de fall, då direktor är bosatt å avlägsen ort eller icke innehar annan tjänst. Därest direktor finnes böra tillerkännas ett till 6 000 kronor förhöjt års­ arvode, torde särskild ersättning för meddelande av undervisning i själavård icke böra ifrågakomma. Vidare måste ämbetsverket bestämt avstyrka det föreslagna tilläggsarvode, som skulle tillkomma direktor under vissa ovan angivna betingelser. Därest i något fall skäl skulle anses föreligga för en avlöningsförstärkning, torde i stället framställning härom böra göras till Kungl. Maj :t.

1 Statskontoret har utgått från att endast en kurs av ifrågavarande slag skulle hållas årligen. De sakkunnigas förslag innebär emellertid, att den undervisning, som hänförts till den praktiska utbildningens »första termin» respektive dess »andra termin», skall anordnas under såväl höst­ som vårterminen vid universiteten.

Kungl. Mai ds proposition nr '272. 95

Statskontoret, som icke anser sig i vidare mån kunna ingå på en gransk­ ning av de föreslagna ersättningsbeloppen, får för sin del förorda, att Kungl. Maj:t, sedan planer för ifrågavarande kurser fastställts och kostnaderna med ledning härav kunna med större säkerhet beräknas, i samband med meddelande av föreskrifter angående den närmare dispositionen av de olika anslagsposterna fastställer storleken av ifrågakonnnande timarvoden. Sakkunniga för utredning angående den andliga värden a sjukvårdsinrätt­ ningar ha framhållit såsom ett bestämt önskemal, att den blivande sjuk­ husprästen kvalificeras för sin uppgift genom en vid universitetet meddelad kurs, omfattande dels elementära medicinska översikter, dels alhnän psyko­ logi och dels patientpsykologi. Ivursen borde omfatta 14 timmars undervis­ ning i elementärmedicinska ämnen (anatomi, fysiologi med kemi och inre sekretion, patologi, medicin, kirurgi, obstetrik med gynekologi samt tuberku­ los) samt 8 timmars undervisning i patientpsykologi. Kursen skulle för ända­ målet behöva utökas med (14 + 8 =) 22 veckotimmar. Den borde göras obligatorisk för alla deltagare i den praktiska prästutbildningen. Diakonistyrelsens konstutskott har framhållit angelägenheten av att både teoretisk och praktisk undervisning i kyrklig konst och om vården av denna inrymmes i den praktiska prästutbildningen. Centralstyrelsen jör allmänna svenska prästföreningen påpekar likaledes önskvärdheten av att den praktiska utbildningen kommer att inrymma en relativt fyllig undervisning i kyrklig konst och kyrkovård. Vidare erinrar centralstyrelsen om att kursen i psykologi och psykiatri även bör omfatta en orientering i de kroppsligt sjukas själsliga reaktioner inför sitt läge. Önskvärt vore även att mera utrymme kunde ägnas åt undervisning i sjä­ lavård samt åt undervisningen i liturgik och kyrkomusik. Centralstyrelsen för Sveriges yngre prästers förbund anmärker att tim­ antalet för undervisning i själavård blivit för knappt tillmätt i förslaget. Yttranden i ämnet ha även avgivits av Sveriges förenade studentkårer, centralkommittén för sällskapet kyrkosångens vänner samt hovpredikanten H. Evander med flera prästmän.

Frågans behandling vid 1946 års kyrkomöte.

I skrivelse den 1 november 1946 (nr 5) inhämtade Kungl. Maj:t kyrko­ mötets yttrande över förutnämnda av Brilioth den 14 juli 1942 och av prästutbildningssakkunniga den 1 december 1944 avgivna förslag. Till svar härå har kyrkomötet i skrivelse den 6 december 1946 (nr 39) meddelat de synpunkter, som framförts i dess andra särskilda utskotts i ämnet avgivna betänkande (nr 9) jämte den därvid fogade reservationen ävensom i den inom kyrkomötet i ärendet hållna överläggningen. Andra särskilda utskottet har med avseende å den praktiska utbildningen i stort sett anslutit sig till prästutbildningssakkunnigas i det föregående återgivna förslag. Utskottet, som delar de sakkunnigas uppfattning att

96 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 272.

denna utbildning bör utsträckas till att omfatta två terminer, anser likväl 1 motsats till de sakkunniga att dessa terminer i regel böra följa på var­ andra. Undervisningen i kyrkorätt, som de sakkunniga avsett skola omfatta 2 veckotimmar under den andra terminen, sammanlagt omkring 24 tim­ mar, bör vidare enligt utskottet utökas till det dubbla eller 4 veckotim­ mar, varför kostnaden för denna undervisning bör beräknas till 2 400 kro­ nor vid vardera fakulteten i stället för av de sakkunniga föreslagna 1 200 kronor. För att bereda fakulteterna möjlighet att kunna dubblera övnings­ kurserna i den praktiskt-teologiska utbildningen bör även till vardera fakultetens förfogande ställas ett särskilt anslag, förslagsvis beräknat till 3 000 kronor. För den av de sakkunniga föreslagna assistentbefattningen i exegetik har utskottet föreslagit ett arvode motsvarande docentstipendiats. Den till utskottsbetänkandet fogade reservationen innefattar inga av­ vikande meningsyttranden såvitt gäller den praktiska utbildningen. Vid den inom kyrkomötet i ärendet hållna överläggningen har behovet av en förbättring av den praktiska prästutbildningen allmänt vitsordats. Till övervägande delen innefatta de därvid gjorda uttalandena liksom ut­ skottets betänkande ett förordande av åtgärder i sådant syfte i huvud­ saklig överensstämmelse med de sakkunnigas förslag.

Departe­

De här berörda sakkunnigutredningarna rörande ändring av gällande

mentschefen.

bestämmelser i fråga om prästutbildningen avse — såsom förut nämnts — såväl den teoretiska som den praktiska utbildningen. De ändringsförslag, som därvid framförts med avseende å den teoretiska utbildningen äro emel­ lertid — frånsett den befattning som förste assistent i exegetik, vars inrät­ tande från och med nästa budgetår jag i det föregående förordat vid vart­ dera universitetet — icke av sådan beskaffenhet, att riksdagens medverkan erfordras för deras genomförande. Med hänsyn härtill har jag ej ansett mig här böra ingå på innehållet av dessa förslag, vilka för övrigt icke äro av mera genomgripande natur. Vad åter den praktiska utbildningen beträffar, så kräves för ett genomförande av det väsentligaste av vad de sakkunniga därutinnan föreslagit riksdagens samtycke till följd av det ökade anslags­ behov, som därvid uppkommer. Ehuru jag icke för närvarande är beredd att taga slutlig ställning till de föreliggande förslagen till reformering av prästutbildningen, har jag funnit frågan om den praktiska utbildningens anordnande nu böra i princip underställas riksdagen. Av den i det föregående lämnade redogörelsen torde framgå, att den praktiska prästutbildningen för närvarande lider av vissa betänkliga bris­ ter. Prästutbildningen fram till teologie kandidatexamen är helt teoretiskt inriktad. Den är brett upplagd och utmärker sig för stor grundlighet. Den beräknas för närvarande draga en tid av i genomsnitt 10—12 terminer. Den praktiska övningskursen däremot, vilken är inskränkt till en akade­ misk termin, d. v. s. 12 å 14 veckor, ger icke för närvarande utrymme

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 272. 97

för en så allsidig och grundlig utbildning, som måste anses önskvärd. Stadgeenligt avser den praktiska övningskursen att fostra de studerande till förvaltande av prästämbeten inom svenska kyrkan. I utbildningen in­ går emellertid icke obligatoriskt någon egentlig undervisning i för en för­ samlingspräst så viktiga ämnen som samhällslära och psykologi med psykiatri. Även utbildningen i homiletik, kateketik, liturgik och vad där­ med sammanhänger framstår såsom otillräcklig. De sakkunniga samt de i ämnet hörda myndigheterna synas i stort sett vara eniga om behovet av en förbättring av den praktiska prästutbildningen ävensom därom, att en önskvärd förbättring icke kan vinnas med mindre de praktiska övningarna utsträckas till att omfatta två terminer i stället för — såsom för närvarande är fallet — endast en. Jag ansluter mig för egen del till denna ståndpunkt. Härvid bör emellertid enligt min mening eftersträvas att få till stånd en dylik förlängning av den praktiska utbild­ ningen utan någon utsträckning av den nuvarande sammanlagda studie­ tiden. De sakkunnigas förslag rörande ändringar i fråga om den teoretiska utbildningen syfta även till en motsvarande begränsning av tiden för denna utbildning. Med avseende å dessa förslag ha emellertid vid remissbehand­ lingen starka meningsmotsättningar gjort sig gällande, därvid särskilt frå­ gan om hebreiskans ställning som obligatoriskt ämne i den teologisk-filosofiska examen trätt i förgrunden. Det torde därför böra ankomma på Kungl. Maj:t att framdeles närmare överväga, vilka åtgärder som kunna befinnas möjliga och lämpliga att vidtaga ifråga om en avkortning av studietiden för de teoretiska ämnena med beaktande av de olika synpunk­ ter, som härutinnan blivit framförda. Med hänsyn härtill och till behovet av en viss övergångstid för genomförandet av ifrågakommande ändringar av gällande examensstadgar in. m. utgår jag ifrån, att en ny studieordning för prästutbildningen icke bör vinna tillämpning förrän från och med bud­ getåret 1948/49. Vid en utökning av den praktiska övningskursen till två terminer skulle kostnaderna för densamma enligt prästutbildningssakkunnigas förslag kom­ ma att uppgå till ett belopp av 34 800 kronor vid vartdera universitetet. De sakkunnigas kostnadsberäkningar torde i huvudsak kunna läggas till grund för en uppskattning av det för ändamålet erforderliga medelsbehovet. Med hänsyn till vad vid remissbehandlingen anförts,torde dock vissa jämkningar härutinnan böra ifrågakomma. Mitt ställningstagande i det föregående med avseende å förste assistentbefattningarna i exegetik innebär till en början, att jag i anslutning till de teologiska fakulteternas förslag anser mig böra räkna med anvisande av ett särskilt arvodesbelopp för en lärare i praktisk bibelkunskap. Detta belopp synes — såsom fakulteten i Uppsala förordat __lämpligen kunna beräknas till 3 000 kronor. Härigenom minskas anslags­ behovet för den praktiska kursens vidkommande med 0 000 kronor. I detta sammanhang erinrar jag, att jag i det föregående jämväl förordat an­ visandet av ett belopp av 750 kronor till vartdera universitetet till bestri-

7 — Bihang till riksdagens protokoll 19^7. 1 sand. Nr 272.

98 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 272.

dande av en kurs i kyrklig konst. Det lärer kunna antagas, att inom denna kurs jämväl skall kunna inrymmas den undervisning, avseende allmän orientering i kyrklig konst och kyrkovård, som de sakkunniga förordat. Detta bör vara ägnat att minska de av de sakkunniga till 2 000 kronor beräknade kostnaderna för diverse föreläsningar in. in. Vidare torde på av statskontoret anförda skäl det av de sakkunniga föreslagna tilläggsarvodet i vissa fall åt direktorn för den praktiska övningskursen å 2 500 kronor ej böra ifrågakomma. Å andra sidan torde man i en del hänseenden få räkna med en viss ökning av de av de sakkunniga beräknade kostnaderna. Jag erinrar härvid om kyrkomötets andra särskilda utskotts förslag om en ut­ ökning av undervisningen i kyrkorätt från av de sakkunniga föreslagna 24 till 48 timmar. Därest en dylik utökning av undervisningen i detta ämne vid frågans fortsatta beredning finnes böra komma till stånd, torde sålunda kostnaderna härför böra beräknas till 2 400 kronor i stället för 1 200 kronor enligt de sakkunnigas förslag. Vidare har utskottet funnit erfor­ derligt, att — för att bereda möjlighet till en dubblering av övningskurserna i viss utsträckning — ett belopp av förslagsvis 3 000 kronor ställes till var­ dera fakultetens förfogande. Jämväl i övrigt torde man med hänsyn till vid remissbehandlingen framförda synpunkter få räkna med möjligheten av mindre kostnadsökningar i förhållande till sakkunnigförslaget i vissa fall. I den mån här ifrågasatta jämkningar i de av de sakkunniga uppskattade kostnaderna för den praktiska utbildningen nu kunna närmare angivas, skulle de föranleda en minskning av nämnda kostnader med sammanlagt (6 000 -f- 2 500 — 1 200 — 3 000 =) 4 300 kronor. Detta skulle innebära en årlig kostnad av (34 800 — 4 300 =) 30 500 kronor för den praktiska prästutbildningen vid vardera fakulteten. Såsom förut nämnts uppgå de nuvarande kostnaderna för denna utbildning till 12 300 kronor för Uppsala universitet och 13 000 kronor för Lunds universitet. En förbättring av den praktiska prästutbildningen enligt här angivna riktlinjer kan sålunda anta­ gas komma att medföra en höjning av statsverkets årliga utgifter för denna utbildning med (30 500 — 12 300 =) 18 200 kronor för det förra och (30 500 — 13 000 —) 17 500 kronor för det senare universitetets vidkom­ mande. Den sammanlagda ökningen av anslagsbehovet skulle sålunda approximativt kunna uppskattas till omkring 36 000 kronor. Med stöd av vad sålunda anförts förordar jag, att Kungl. Maj:t måtte inhämta riksdagens medgivande att — med tillämpning tidigast från och med budgetåret 1948/49 — vidtaga erforderliga åtgärder för en utsträck­ ning av den praktiska prästutbildningen i huvudsaklig enlighet med vad jag i det föregående angivit. Som nämnts förutsätter jag härvid, att en förbättring av denna utbildning såvitt möjligt bör genomföras utan för­ längning av den nuvarande sammanlagda tiden för de teoretiska och de praktiska studierna. Slutligt förslag beträffande merkostnaderna för den ifrågasatta reformen torde få underställas 1948 års riksdag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 272. 99

VIII. Juridiska fakulteterna.

Lärarkrafterna vid de juridiska fakulteterna i Uppsala och Lund äro för närvarande — bortsett från docenter — följande:

Uppsala Lund.

Professurer: 1 i rättshistoria 1 i romersk rätt och rättshis­ toria 1 i nationalekonomi med 1 i nationalekonomi med finansrätt finansrätt 1 i förvaltningsrätt och stats­ 1 i förvaltningsrätt och stats­ rätt med folkrätt rätt med folkrätt 1 i civilrätt 2 i civilrätt 1 i civilrätt med romersk rätt 1 i civilrätt med internatio­ 1 i civilrätt med internatio­ nell privaträtt nell privaträtt 1 i straffrätt och juridisk en- 1 i straffrätt och juridisk encyklopedi cyklopedi 1 i processrätt 1 i processrätt Bitr. lärare: 1 i nationalekonomi (gemen­ 1 i nationalekonomi och fi­ sam med filosofiska fakul­ nansrätt (gemensam med teten) filosofiska fakulteten) Kursanslag: 4 900 kronor 4 900 kronor.

Enligt beslut av 1938 års riksdag skall dessutom vid tidpunkt, som Kungl. Maj:t bestämmer, inrättas en professur i internationell rätt vid universitetet i Uppsala. De biträdande lärarna åtnjuta i arvode i Uppsala 8 600 kronor och i Lund 10 900 kronor, vartill komma provisoriska arvodestillägg å 660 kro­ nor. Såsom bidrag till avlöningen tagas för närvarande vid vartdera univer­ sitetet ett av juridiska fakultetens docentstipendier i anspråk. Antalet studerande vid de juridiska fakulteterna utgjorde enligt senast publicerade uppgifter i Uppsala 502 och i Lund 469. Universitetsberedningen framhåller inledningsvis, att en väsentlig ut­ ökning av lärarpersonalen vore påkallad. Beredningen anför: Antalet studerande är i proportion till antalet lärare synnerligen stort. Detta föranleder betydande olägenheter i flera avseenden. Först och främst är det uppenbart, att tentamensbördan för flertalet professorer måste bil särdeles tyngande. Vissa av universitetens professorer, vilka svara för två examensämnen, ha att förrätta omkring 200 tentamina om året, medan professorer med sådana ämneskombinationer vid Stockholms högskola kunna ha att förrätta ända till 400 tentamina om året. För professorer, som endast svara för ett ämne, är tentamensbördan visserligen mindre men

100 Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

uppgår dock för somliga av dem till omkring 100, respektive i Stockholm omkring 200 tentamina om året. Att professorerna genom en så omfat­ tande tentamensskyldighet hindras i sin vetenskapliga verksamhet är ofrån­ komligt. Härtill komma de olägenheter, som framträda vid undervisningens anordnande. Dessa äro av mindre betydelse i den del av undervisningen, som meddelas genom katederföreläsningar, men göra sig i avsevärd mån gällande redan i den undervisning, som har formen av kursmässig genom­ gång av lärostoffet. Alldeles särskilt visar sig emellertid bristen på lärarkrafter hinderlig, då det gäller att anordna seminarieövningar. Det är uppenbart att seminarieövningar med auditorier på ända till 100 personer eller flera, svårligen kunna givas den form, som dessa övningar kräva för att bliva verkligt effektiva. Såväl från ett stort antal professorer som icke minst från studenternas representanter har också framförts önskemålet, att deltagarna i seminarieövningarna skola kunna fördelas på ett flertal smärre grupper, varvid man nämnt maximisiffror, varierande från 10 till 30 personer. Aled hänsyn till vad ovan anförts torde det vara tydligt, att en väsentlig utökning av de juridiska fakulteternas lärarpersonal är starkt påkallad.

Det kunde, framhåller beredningen vidare, i första hand synas motiverat att ifrågasätta en uppdelning av alla de nuvarande dubbelprofessurerna eller åtminstone ett flertal av dessa. Denna utväg stode dock icke öppen. Alan syntes under lång tid ha att räkna med svårigheter att besätta de juridiska lärostolarna, särskilt vid universiteten, på grund av att fakulte­ terna icke kunde erbjuda tillräckliga ekonomiska förmåner åt rättsveten­ skap!^ verksamhet. Beredningens förslag är för de juridiska fakulteternas del icke avsett att vara slutgiltigt. Beredningen framhåller sålunda, att frågan om de juri­ diska examina enligt dess mening bör bli föremål för utredning, varvid samtidigt en översyn över de juridiska studiernas närmare utformning och därmed undervisningens anordnande samt fakulteternas verksamhet i Övrigt synes böra företagas. Efter en sådan översyn kunna enligt vad be­ redningen anför ytterligare förstärkningar av de juridiska fakulteternas personal av forskare och lärare komma att visa sig erforderlig.

Departe­ Universitetsberedningen har vid utarbetandet av sina förslag med av­

mentschefen.

seende å de juridiska fakulteterna utgått från den nuvarande examens­ ordningen. I likhet med beredningen är jag av den uppfattningen, att en särskild utredning rörande de juridiska studiernas utformning och under­ visningens anordnande är motiverad. De av beredningen framlagda försla­ gen äro emellertid i allt väsentligt av sådan natur, att ett genomförande av desamma synes påkallat, vilken gestaltning de juridiska studierna fram­ deles än kan komma att erhålla. Aled hänsyn härtill har jag i det följande funnit mig böra i huvudsak förorda beredningens förslag med avseende på ifrågavarande fakulteter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 272. 101

Finansrätt med finansvetenskap.

De juridiska fakulteterna tillhörande professurerna i nationalekonomi med finansrätt äro gemensamma för dessa fakulteter och de filosofiska fakulteternas humanistiska sektioner i det att professurernas innehavare även svara för undervisning och examination i ämnet nationalekonomi inom nämnda sektioner. Universitetsberedningen föreslår, att från och med nästa budgetår vid Lunds universitet inrättas en professur i finansrätt med finansvetenskap och att den nuvarande pro­ fessuren i nationalekonomi med finansrätt i samband därmed förändras till en professur i enbart nationalekonomi, samt att principbeslut fattas om motsvarande åtgärd framdeles vid Uppsala universitet. Socialvetenskapliga jorskningskommittén har för sin del förordat, att de av universitetsberedningen föreslagna nya professurerna benämnas finansrätt »och» finansvetenskap, att nuvarande professur vid Lunds universitet i samband med den nya professurens tillkomst överföres till filosofiska fakulteten och änd­ ras till att avse enbart nationalekonomi, samt att för Uppsala universitets vidkommande en professur i nationalekonomi omedelbart inrättas vid filosofiska fakulteten. Socialvetenskapliga forskningskommittén har även berört de nuvarande befattningarna som biträdande lärare.

Till stöd för sitt förslag anför universitetsberedningen: Hos beredningen har juridiska fakulteten i Lund framställt begäran om en professur i nationalekonomi och finansrätt. Finansrätten är för närvarande sammankopplad i Uppsala och Lund med nationalekonomi och i Stockholm med speciell privaträtt. I dessa ämnes­ kombinationer torde finansrätten av gammalt hava betraktats som ett bi­ ämne. Vad universitetsfakulteternas professurer beträffar har detta förhål­ lande från och med år 1942 särskilt starkt markerats, i det, i uttryckligen angivet syfte att förstärka nationalekonomiens ställning inom professurer­ nas läroområde och tilldela finansrätten en mera undanskjuten plats, dessa professurer, vilka dittills benämnts professurer i nationalekonomi och finansrätt, nämnda år erhöllo benämningen professurer i nationalekonomi med finansrätt. Det är naturligt, att innehavarna av ifrågavarande professurer i allmän­ het kommit att inrikta sin forskning framför allt på professurens huvud­ ämne, medan åter biämnet, finansrätten, i regel endast i mindre utsträck­ ning blivit föremål för vetenskaplig bearbetning. Finansrätten har här­ igenom kommit att intaga en i det stora hela undanskymd ställning. Den har utgjort ett relativt litet examcnsämne i juris kandidatexamen och i statsvetenskaplig-juridisk examen, och den har mycket sällan lockat någon

102 Kungl. Maj ds proposition nr 272.

studerande till högre studier. Detta förhållande måste med hänsyn till den stora och ständigt ökande betydelse skattelagstiftningen har i nutiden anses beklagligt. Ju större betydelse skattelagstiftningen fått för de enskilda med­ borgarna, för näringslivet och för samhället i dess helhet, desto mer har behovet av skolade skatte jurister gjort sig gällande. Icke minst framträder behovet av finansrättsexperter vid skattelagstiftningens utformning. Det har från flera håll gjorts gällande, att denna lagstiftning är synnerligen svåröverskådlig och att åtskilliga delar av densamma lida av tekniska bristfälligheter. Om så är fallet, torde det sammanhänga med, bland annat, att de finansrättsligt skolade krafterna i vårt land varit för få. Även det ämne, som utgör huvudämne i de nuvarande professurerna, måste för övrigt bli lidande på att professurens innehavare samtidigt skall bedriva undervisning och forskning i finansrätt. Särskilt gäller detta profes­ surerna i nationalekonomi med finansrätt, där det rör sig om skilda veten­ skaper med helt skilda frågeställningar och metoder. Slutsatsen av det nu anförda måste bliva den, att åtgärder böra vidtagas för att uppmuntra icke blott till högre studier på finansrättens område utan även och framför allt till mer djupgående finansrättslig forskning. Båda dessa önskemål peka i riktning mot upprättandet av särskilda lärostolar i finansrätt. Blott genom att sålunda säkerställa forskning och undervisning i detta ämne kan man skapa den stab av teoretiskt skolade skattejurister, som samhället behöver. Vad särskilt angår önskemålet att åstadkomma en vetenskaplig bearbetning av finansrätten måste man räkna med att knap­ past någon jurist med förutsättningar för rättsvetenskapligt författarskap skall vilja offra kapital och möda på forskning inom finansrättens område, om han icke kan påräkna, att det kommer att finnas professurer i detta ämne, som han kan söka utan att riskera att bliva utslagen av den, som speciminerat inom ett helt annat ämne, såsom nationalekonomi eller civilrätt. Är det sålunda önskvärt, att det inrättas särskilda lärostolar i finansrätt, avsedda att innehavas av jurister, innebär detta emellertid icke, att sam­ bandet mellan finansrätten och nationalekonomien borde helt avklippas. Kombinationen av dessa båda ämnen i universitetens ifrågavarande pro­ fessurer har, ehuru mindre lycklig ur ovan angivna synpunkter, haft en saklig motivering i ett inre sammanhang mellan å ena sidan de national­ ekonomiska och å andra sidan de finansrättsliga synpunkter, ur vilka skattelagstiftningen vetenskapligt bör betraktas. En rättsvetenskap!^ be­ arbetning av skattelagstiftningen förutsätter utan tvivel för att bliva verk­ ligt fruktbar en icke alltför ringa insikt i de nationalekonomiska samman­ hang, som hava betydelse för beskattningens utformande. Vad som härvid kräves är emellertid knappast mer än en vetenskaplig orientering inom en mindre del av nationalekonomien, finansvetenskapen, och icke ens i denna del torde erfordras en så kvalificerad vetenskaplig utbildning, att den fyller de krav, som bruka uppställas, då det är fråga om professorskompetens. Finansvetenskapen har i förhållande till finansrätten karaktären avenhjälpvetenskap, och de krav på kompetens man på grund därav har att uppställa böra avpassas med hänsyn till detta förhållande. Detta synes, därest sär­ skilda professurer i finansrätt inrättas, lämpligen kunna ske genom att dessa professurer få omfatta finansvetenskapen såsom ett biämne och sålunda benämnas professurer i finansrätt med finansvetenskap. Ginge man härut­ över och angåve professurernas ämnesområde som finansrätt och finans­

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 272. 103

vetenskap, vilket innebure, att professorskompetens skulle krävas icke blott i finansrätt utan även i finansvetenskap, skulle följden otvivelaktigt bliva, att det komme att möta mycket stora svårigheter att besätta professurerna med fullt kompetenta innehavare. Socialvetenskapliga jorsimning skommittén anför: Om finansrätten synes böra erhålla en mer framskjuten plats bland de juridiska disciplinerna, skulle det enligt vår mening vara mycket olyckligt, om sambandet mellan nationalekonomien och finansrätten helt avbrötes. Vissa delar av nationalekonomien är otvivelaktigt ur finansrättens synpunkt av jämförelsevis litet intresse, medan en del därav, finansvetenskapen, är av desto större betydelse. Under de överläggningar rörande dessa frågor, som kommittén haft med representanter för vetenskap och förvaltning, har det starkt framhållits, att finansrätten icke får isoleras från finans­ vetenskapen utan att både vid undervisningen och forskningen i finansrätt de härmed sammanhängande nationalekonomiska problemställningarna ständigt måste hållas aktuella. Upprätthållandet av förbindelsen med finansvetenskapen synes vara en förutsättning för att finansrätten skall kunna få den självständiga och betydelsefulla ställning, som man önskat. Härigenom vinnes också den bästa utgångspunkten för en på utländska för­ hållanden inriktad komparativ forskning inom detta område. Forskningskommittén förordar därför, att man inom juridiska fakulte­ terna borde söka få till stånd professurer i finansrätt och finansvetenskap, vars innehavare skulle äga såväl en god juridisk-finansrättslig kompetens som dokumenterade insikter i finansvetenskap. Kommittén föreslår vidare, att så snart en professur i finansrätt och finansvetenskap inrättats vid någon juridisk fakultet, den nuvarande professuren i nationalekonomi med finansrätt vid denna fakultet överföres till den filosofiska fakulteten och omändras till eu professur i enbart nationalekonomi. Enligt kommittén bör befattningen som biträdande lärare i nationalekonomi i Uppsala bibehållas samt befattningen som biträdande lärare i nationalekonomi och finansrätt i Lund omvandlas till att avse endast nationalekonomi. Befattningarna förutsättas alltjämt skola vara gemensamma för de juridiska och filoso­ fiska fakulteterna. För vardera befattningen föreslås ett arvode av 9 000 kronor.

Juridiska jakulteten i Uppsala tillstyrker beredningens förslag under framhållande av att medtagandet av ett icke juridiskt ämne i professurens beteckning icke i något hänseende linge bortskymma lärostolens karaktär av rent juridisk, uteslutande avsedd att rekryteras med rättsvetenskapsmän. Juridiska jakulteten i Imnd vidhåller gentemot beredningens förslag sitt önskemål om cn professur i nationalekonomi och finansrätt. Kanslem anför: För egen del förordar jag, att i enlighet med socialvetenskapliga forskningskommitténs förslag den i Uppsala befintliga för juridiska och filo­ sofiska fakulteterna gemensamma professuren i nationalekonomi med finans­

104 Kungl. Maj:ts proposition nr 272. rätt tills vidare bibehålies samt att en professur i nationalekonomi nyinrättas inom den filosofiska fakulteten. Beträffande Lunds universitet vill jag däremot ansluta mig till universitetsberedningens förslag, att en professur inom den juridiska fakulteten i finansrätt med finansvetenskap omedelbart inrättas. Den nuvarande professuren i nationalekonomi med finansrätt bör omändras till en professur i enbart nationalekonomi samt överföras till den filosofiska fakulteten.

Departe­

För egen del har jag blivit övertygad om angelägenheten av åtgärder för

mentschefen.

att stimulera till högre studier på finansrättens område och till mer djup­ gående finansrättslig forskning. För ändamålet har universitetsberedningen föreslagit inrättande av professurer i finansrätt »med» finansvetenskap vid båda universitetens fakulteter. Vid en dylik bestämning av de ifrågasatta professurernas ämnesområden skulle den rent juridiska karaktären hos dessa lärostolar fasthallas samtidigt som det betydelsefulla sambandet mel­ lan finansrätt och finansvetenskap i erforderlig mån bleve tillgodosett. I enlighet med universitetsberedningens förslag förordar jag, att pro­ fessuren i nationalekonomi med finansrätt vid Uppsala universitet vid den nuvarande innehavarens avgång omvandlas till en professur i finansrätt med finansvetenskap. Likaledes biträder jag förslaget att en motsvarande professur redan från och med nästa budgetår inrättas vid universitetet i Lund. Med hänsyn till de bestämda önskemål, som därom framförts från fakulteten i Lund, och då det synes ändamålsenligt att en något starkare ställning beredes åt finansvetenskapen vid ett av universiteten, tillstyrker jag, att professuren i Lund får omfatta »finansrätt och finansvetenskap». Vid bifall till vad jag nu förordat bör den nuvarande professuren i natio­ nalekonomi med finansrätt vid juridiska fakulteten i Lund från och med nästa budgetår förändras till att avse en professur i enbart nationalekonomi och i samband därmed överföras till den filosofiska fakulteten. I annat sammanhang förordar jag inrättande av en dylik professur i national­ ekonomi även i Uppsala. Socialvetenskapliga forskningskommitténs förslag med avseende å de förut omförmälda befattningarna som biträdande lärare kan jag ävenledes tillstyrka. Härvid bör alltså den för de juridiska och filosofiska fakulteterna i Uppsala gemensamma befattningen som biträdande lärare i nationaleko­ nomi från och med nästa budgetår erhålla ett särskilt arvode, vilket — jämlikt av mig i det föregående förordade grunder för bestämmande av dylika arvoden — bör utgå med ett grundbelopp av 9 660 kronor för år räknat. I enlighet härmed bör vidare från och med nästa budgetår befatt­ ningen som biträdande lärare i nationalekonomi och finansrätt i Lund omvandlas till en dylik befattning i enbart nationalekonomi, gemensam för ifragavarande fakulteter. Arvodet för denna befattning bör ävenledes utgå med ett grundbelopp av 9 660 kronor för år. Härvid förutsätter jag, att ifrågavarande arvoden framdeles icke — såsom nu — till en del skola bestridas av till vederbörande fakultet anslaget docentstipendium.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 272. 105

Socialrätt.

Universitetsberedningen, hos vilken juridiska fakulteten i Lund gjort framställning om en professur i socialrätt, har av särskilda skäl icke ansett sig kunna utan ytterligare utredning förorda att en dylik professur inrättas. I sitt remissyttrande hemställer emellertid juridiska jakulteten i Lund , att principbeslut måtte fattas om inrättande av en professur i socialrätt eller att, om så icke sker, frågan snarast göres till föremål för utredning.

Departe­

Åtgärder för att främja forskningen på socialrättens område synas mig i

mentschefen.

hög grad önskvärda. Denna fråga kräver emellertid även enligt min mening ytterligare utredning, varför jag sålunda icke för närvarande är beredd att förorda inrättande av den i ämnet ifrågasatta professuren.

Allmän rättslära med rättsfilosofi.

Den allmänna rättsläran är en disciplin, som i främsta rummet studerar rättsvetenskapens grundläggande begrepp och principer och analyserar de juridiska metodernas innebörd och räckvidd. Under de senaste årtiondena har både i Sverige och utlandet ett växande intresse för dessa frågor gjort sig gällande. Allmän rättslära studeras för närvarande inom examensämnet juridisk encyklopedi, som är förenat med ämnet straffrätt i en professur. Rättsfilosofien är icke examensämne inom juridiska fakulteten utan ingår i examensämnet praktisk filosofi. Universitetsberedningen föreslår, att principbeslut nu fattas om inrättan­ de av professurer i förevarande ämne. Beredningen framhåller, att fram­ ställning härom hos beredningen gjorts av de juridiska fakulteterna i Upp­ sala och Lund. Professorn vid Uppsala universitet V. Lundstedt har i skrivelse till bered­ ningen anfört bland annat följande. Ämnet juridisk encyklopedi, som omfattar den allmänna rättsläran, är som ett biämne av tämligen underordnad natur förenat med straffrätten. Helt naturligt lägger professorn i straffrätt regelmässigt den största vikten vid sitt huvudämne. Det beror väsentligen på hans personliga läggning, om han kommer att ägna sig mer än sina kolleger åt vetenskaplig forskning inom den allmänna rättslärans område. Situationen blir realiter densamma för honom som för dessa, nämligen att dylika forskningar måste bedrivas vid sidan av den krävande uppgiften att representera en omfattande juri­ disk specialdisciplin. Den nuvarande fakultetsorganisationen bereder diirför icke den allmänna rättsläran det utrymme, som bör tillkomma den i dess egenskap av veten­ skaplig forskningsgren. Man kan heller icke säga, att bristen på denna punkt fylles genom existensen av den gamla professuren i praktisk filosofi. Flera omständigheter medverka härtill. Denna professur omfattar vida mer än rättsfilosofien, och det finns ingen garanti för att dess innehavare be­ drivit något eget forskningsarbete inom denna del av filosofien. Sedan

106 Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

namnet praktisk filosofi försvunnit och professuren blivit en professur i filosofi rätt och slätt, finns det risk för att rättsfilosofiens relativa betydelse kommer att minskas. Framför allt märkes emellertid, att ett för juridiken fruktbärande forskningsarbete rörande de grundläggande problemen inom rättsvetenskapen endast kan bedrivas av den, som själv är fullt förtrogen med det juridiska materialet. Det är en tillfällighet, om den ena professuren i filosofi någon gäng får en innehavare med en sådan utrustning. För övrigt märkes, att den praktiska filosofien här i Sverige — man må gilla eller ogilla denna utveckling — faktiskt tenderar att övergå till sociologi. Slutsatsen blir därför, att den allmänna rättsläran icke kan tänkas bli varaktigt tillgodosedd så som den med hänsyn till sin betydelse förtjänar, med mindre en professur i allmän rättslära upprättas inom de juridiska fakulteterna eller någon av dem.

Universitetsberedningen anför för egen del följande. Universitetsberedningen ansluter sig i väsentliga delar till professor Lundstedts synpunkter. Det synes synnerligen önskvärt, att den betydelse­ fulla forskningen rörande rättsvetenskapens begrepp och allmänna principer erhåller stödet av en på sådan forskning speciellt inriktad professur. Detta skulle bliva till största gagn för den rättsvetenskapliga forskningen över­ huvud. Icke minst betydelsefullt skulle en sådan professur kunna bliva genom att de viktiga delar av den allmänna rättsläran, vilka röra rätts­ källorna och principerna för lagtolkningen, skulle komma att bliva föremål för ingående uppmärksamhet. Därigenom skulle forskningen rörande rät­ tens grundbegrepp även kunna bliva av direkt praktisk betydelse, i det dess resultat pa nyss nämnda område skulle kunna omedelbart utnyttjas av domstolar och andra rättstillämpande myndigheter. Det nu anförda ger vid handen, att det enligt beredningens mening är synnerligen önskvärt, att vid de juridiska fakulteterna inrättas professurer i allmän rättslära. Dessa böra i främsta rummet vara forskningsprofessurer. Behovet av dylika professurer inom fakulteterna måste — ej minst med tanke på vad ovan sagts om tentamensbördan för fakulteternas professorer —- anses vara mycket stort. En viss undervisnings- och examinationsskyldighet bör emellertid åligga dessa professurers innehavare. Först och främst synes det naturligt, att de omhänderhava undervisning och examination i juridisk encvklopedi. Detta ämne bör därför utbrytas från professurerna i straffrätt och juridisk encyklopedi. Då så sker bör ock övervägas, om icke ämnet borde få större utrymme inom studieplanen för juris kandidatexamen och eventuellt förläggas till senare stadium av studierna, såsom är fallet flerstädes utomlands. Denna fråga torde beredningen komma att taga upp i annat sammanhang. Fn annan särskild undervisningsuppgift, som bör kunna omhänderhavas av nu ifrågavarande professurers innehavare, avser seminarier eller annan undervisning av inledande och metodologisk karaktär för dem som bedriva studier för juris licentiatexamen. Det är för licentianderna betydelsefullt, att de vid påbörjandet av sina vetenskapliga studier erhålla orientering och handledning i avseende å vetenskaplig juridisk metod och rättsvetenskapens allmänna problemställningar. För att giva en sådan orientering och handledning skulle en professor i allmän rättslära vara särskilt skickad. Den forskning, som skall bedrivas inom en professur i allmän rättslära förutsätter, att dennas innehavare genom utbildning och vetenskaplig verk­

Kungl. May.ts proposition nr 87%. 107

samhet på juridikens område visat full förtrogenhet med olika delar av det rättsvetenskapliga material, som skall bemästras och undersökas ur begreppsanalytiska, systematiska och komparativa synpunkter. En sadan lärostols innehavare bör därför hava styrkt full vetenskaplig juridisk kom­ petens. Till viss del kommer emellertid professurens ämnesområde att mot­ svara det gebit av praktisk filosofi, som rättsfilosofien utgör, och förutsätta förtrogenhet med moderna rättsfilosofiska problemställningar och metoder. Med hänsyn härtill bör genom professurens benämning markeras, att rättsfilosofien ingår i och har en betydelsefull plats inom dess ämnes­ område. Beredningen föreslår, som nämnts, att principbeslut fattas om inrättande av en professur i allmän rättslära med rättsfilosofi vid var och en av de juridiska fakulteterna i Uppsala och Lund. Beredningen framhåller vidare, att det borde ankomma på fakulteterna att framdeles göra framställning om inrättande av varje särskild professur, sa snart kompetenta krafter kunde antagas stå till förfogande och tillsättningen kunde ske utan att möj­ ligheten att upprätthålla undervisning och examination i de positivrättsliga ämnena äventyrades. Juridiska fakulteten i Uppsala tillstyrker beredningens förslag under framhållande av att medtagandet av ett icke juridiskt ämne i professurens beteckning icke finge i något hänseende bortskymma lärostolens karaktär av rent juridisk, avsedd att rekryteras uteslutande med rättsvetenskapsmän. Juiidiska fakulteten i Lund anför: Fakulteten tillstyrker livligt beredningens förslag om inrättande av en professur i »allmän rättslära med rättsfilosofi» vid var och en av de juri­ diska fakulteterna. Fakulteten instämmer i beredningens uttalande, att en sådan lärostols innehavare bör ha full vetenskaplig juridisk kompetens. Enligt fakultetens mening bör man emellertid beträffande Lunds universitet icke stanna vid ett principbeslut om en dylik professur utan omedelbart inrätta densamma (från och med budgetaret 1947/48). Det torde icke före­ ligga svårighet att besätta densamma, och tillsättningen kan ske utan äventyrande av undervisning och examination i andra ämnen. Kanslern tillstyrker beredningens förslag.

Departe-

Den allmänna rättslärans underordnade ställning inom de juridiska

mentachefen.

fakulteterna har utan tvivel varit en kännbar brist och jag delar universitetsberedningens uppfattning om önskvärdheten av att den betydelse­ fulla forskningen rörande rättsvetenskapens begrepp och allmänna prin­ ciper beredes stödet av på ifrågavarande område särskilt inriktade profes­ surer. Såsom beredningen framhållit synas innehavarna av dessa lärostolar jämväl böra besitta förtrogenhet med rättsfilosofiska problemställningar och metoder. Jag biträder därför beredningens förslag, att principbeslut nu fat­ tas om inrättande av en professur i allmän rättslära med rättsfilosofi vid vardera av de juridiska fakulteterna i Uppsala och Lund. Detta ställnings-

108 Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

tagande innebär sålunda, att jag icke nu är beredd att förorda ett inrät­ tande av den för universitetet i Lund avsedda professuren redan från och med nästa budgetår.

Internationell rätt.

Såsom förut erinrats skall vid Uppsala universitet vid tidpunkt, som av Kungl. Maj:t framdeles bestämmes, inrättas en professur i internationell rätt. Professuren, varom principbeslut fattades redan år 1938, har hittills icke kommit till stånd. För Stockholms högskolas vidkommande är inrät­ tandet av en professur i samma ämne genom Stockholms stads försorg aktuell. Universitetsberedningen anför: Någon möjlighet att för närvarande besätta en professur i internationell rätt vid Lunds universitet synes icke föreligga. Då i framtiden såväl Upp­ sala universitet som Stockholms högskola måhända komma att förfoga över var sin professur i detta ämne, synes det emellertid beredningen rimligt, att även de från Lunds universitet framförda önskemålen om inrättandet av en dylik professur tillgodoses. Såväl folkrätten som den internationella privat­ rätten äro betydelsefulla ämnen, och deras vikt torde i framtiden alltmera ökas. Om en lärostol i internationell rätt vid Lunds universitet i framtiden inrättas och blir besatt, kommer det även att innebära en avlastning i arbetsbörda dels för professorn i förvaltningsrätt och statsrätt med folkrätt, dels även för den av civilrättsprofessorerna, med vars professur den inter­ nationella privaträtten nu är förenad. Beredningen föreslår, under åberopande av vad sålunda anförts, att prin­ cipbeslut nu fattas om inrättande av en professur i internationell rätt vid Lunds universitet. Beredningens förslag tillstyrkes av de juridiska fakulteterna i Uppsala och Lund. Kanslern framhåller, att det synes honom lämpligt, att professuren i Upp­ sala nu uppföres pa stat och besättes med ordinarie innehavare. Kanslern erinrar vidare om att en professur i ämnet torde — med bidrag av stats­ medel komma att upprättas vid Stockholms högskola och framhåller beträffande beredningens förslag: Med hänsyn till förutsedda svårigheter att för närvarande med kompe­ tenta krafter rekrytera tre lärostolar i internationell rätt finner jag försiktigheten bjuda att ännu någon tid ställa frågan om professuren i Lund på framtiden. Med ett principbeslut härom torde alltså enligt min mening tills vidare böra anstå. I

Departe­

I likhet med universitetskanslern finner jag tiden ännu icke vara inne

mentschefen.

att fatta principbeslut om ytterligare en professur i internationell rätt, av­ sedd för Lunds universitet, och kan alltså ej tillstyrka det av universitets­ beredningen härom framförda förslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr '272. 109

I det följande ämnar jag förorda, att statsbidrag för nästa budgetår an­ visas till upprättande av förutnämnda professur i internationell rätt vid Stockholms högskola. Med hänsyn härtill framstår det enligt min mening såsom mindre lämpligt, att ungefär samtidigt härmed å Uppsala universi­ tets stat uppföra den professur i internationell rätt, om vars inrättande principbeslut fattades vid 1938 års riksdag. Jag är därför icke beredd att nu biträda kanslerns förslag härom.

Omreglering av vissa professurer vid juridiska fakulteten i Uppsala.

I skrivelse den 25 juli 1946 har universitetskanslern — med överläm­ nande av från vederbörande universitetsmyndigheter i ämnet gjorda fram­ ställningar — hemställt om en omreglering av vissa professurer vid juridiska fakulteten i Uppsala, därvid kanslern i huvudsak anfört:

De professorsbefattningar inom juridiska fakulteten vid universitetet i Uppsala, vilka beröras av de gjorda framställningarna, äro: professuren i rättshistoria, innehavare professorn H. Munktell; professuren i civilrätt med romersk rätt, innehavare professorn V. Lund­ stedt; professuren i civilrätt med internationell privaträtt, innehavare profes­ sorn P. Hult. Jag vill erinra om att professorn Lundstedt uppnår pensionsåldern den 11 september 1947, samt att professorn Munktell enligt bestämmelse i sin fullmakt är skyldig att, därest Kungl. Maj:t meddelar föreskrift därom, övertaga jämväl undervisning och examination i ämnet romersk rätt. Såväl inom juridiska fakulteten som inom det större konsistoriet har enighet rått därom, att rättshistorien och den romerska rätten böra sam­ manföras under en lärostol. Däremot ha meningarna varit delade rörande benämningen på den sålunda bildade professuren. Vissa ledamöter ha an­ sett, att benämningen borde vara professur i rättshistoria och romersk rätt, andra ha förordat benämningen professur i rättshistoria med romersk rätt. I likhet med universitetsmyndigheterna håller jag före, att här ifråga­ varande två ämnen lämpligen kunna sammanföras till en professur. Med hänsyn till att den romerska rätten icke ingår som obligatoriskt ämne i någon juridisk examen och över huvud taget från examenssynpunkt måste tillmätas en jämförelsevis underordnad betydelse, samt att det endast i siillsynta fall torde kunna påräknas en sökande med full och ostridig professorskompetens inom båda ämnesområdena, anser jag övervägande skäl tala för benämningen professur i rättshistoria med romersk rätt. Mot fakultetens förslag, att den efter professorn Lundstedt ledigblivande lärostolen skall ledigförklaras som professur i civilrätt med internationell privaträtt samt att den av professorn Hult innehavda professuren skall om­ fatta allenast civilrätt, har jag ingen erinran att göra. Den romerska rättens överförande till professuren i rättshistoria torde böra äga rum vid ingången av budgetåret 1947/48. Från samma tidpunkt torde de av professorerna Lundstedt och Hult innehavda lärostolarna böra

110 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 272.

erhålla ändrade benämningar: professur i civilrätt med internationell privat­ rätt, respektive professur i civilrätt. Såvitt gäller den nuvarande professuren i rättshistoria har det större aka­ demiska konsistoriet — i likhet med kanslern — föreslagit dess ombildning till en professur i rättshistoria »med» romersk rätt, under det att den juri­ diska jakulteten för sin del förordat en förändring av ifrågavarande pro­ fessur till att omfatta rättshistoria »och» romersk rätt. Såväl inom kon­ sistoriet som fakulteten ha emellertid skilda meningar rörande den sålunda omvandlade professurens benämning gjort sig gällande.

Departe­ För egen del är jag i likhet med universitetsmyndigheterna av den upp­

mentschefen.

fattningen, att ämnet romersk rätt från och med nästa budgetår bör inord­ nas under professuren i rättshistoria. Denna professur synes i överensstäm­ melse med universitetskanslerns och det större akademiska konsistoriets åsikt böra erhålla benämningen »rättshistoria med romersk rätt». Jag er­ inrar härvid, att förbehåll om en dylik utvidgning av professuren i rätts­ historia intagits i den för dess nuvarande innehavare utfärdade fullmakten. Ett bifall till vad jag här förordat innebär ett utbrytande av den romerska rätten ur den nuvarande professuren i civilrätt med romersk rätt. I sam­ band därmed torde från och med nästa budgetår nu ifrågavarande profes­ sur i enlighet med universitetsmyndigheternas förslag böra ändras till en professur i civilrätt med internationell privaträtt, därvid den vid fakulteten redan förefintliga professuren i civilrätt med internationell privaträtt bör omvandlas till en professur i enbart civilrätt. Innehavaren av den nuvarande professuren i civilrätt med romersk rätt uppnår pensionsåldern under nästkommande september månad. Jag förut­ sätter, att intill dennes avgång — utan hinder av den omreglering av förenämnda professurers ämnesområden, som jag i det föregående förordat — de av omregleringen berörda professorerna skola svara för den undervis­ ning och examination som tillkommer dem vid nuvarande ämnesfördelning. Det bör ankomma å Kungl. Maj:t att meddela de särskilda föreskrifter, som erfordras vid bifall till vad jag sålunda förordat.

Kompletterande undervisning i examensämnena.

Sedan lång tid tillbaka har utöver den ordinarie undervisningen inom de juridiska fakulteterna meddelats så kallad enskild undervisning. Universitetsstatuterna ålägga professorerna att mot särskild ersättning meddela undervisning i sitt ämne utöver den ordinarie undervisningsskyldigheten. Under senare tid har emellertid från olika håll framförts stark kritik mot denna avgiftsbelagda undervisning. Universitetsberedningen utgår ifrån, att all avgiftsbelagd undervisning bör försvinna. Den föreslår därför, att medel ställas till förfogande för an­

Kungl. Maj:ts proposition nr '272. in

ordnande av sådan kursundervisning inom de juridiska fakulteterna, som erfordras utöver den, som meddelas å offentliga föreläsningar. Beredningen förutser, att sådan undervisning huvudsakligen kommer att meddelas av fakulteternas professorer och docenter. Såsom skälig ersättning härför räk­ nar beredningen med ett belopp av 100 kronor per timme åt professor och 75 kronor per timme åt docent. På grundval härav föreslår beredningen ett förslagsanslag på 20 000 kronor för vardera av de juridiska fakulteterna. Beredningens förslag tillstyrkes av de juridiska fakulteterna i Uppsala och Lund. Kanslern anför: Då jag hyser den principiella uppfattningen, att all undervisning vid universiteten bör vara kostnadsfri för de studerande, tillstyrker jag, att ifrågavarande avgifter avskaffas och att kursgivarna i stället erhålla er­ sättning av statsmedel. Emot de föreslagna ersättningsbeloppen har jag icke funnit anledning till erinran. I detta sammanhang vill jag emellertid framhålla, att, därest en anordning av nu ifrågavarande slag genomföres, detta synes böra beaktas vid en blivande utredning angående lönereglering för de högre akademiska lärarna.

Styrelsen för Sveriges förenade studentkårer avstyrker beredningens för­ slag och hemställer, att anslagen å tillhopa 40 000 kronor för denna kurs­ undervisning i stället användas för avlönande av undervisningsassistenter med skyldighet att meddela erforderlig elementär kursundervisning. Statskontoret framhåller, att — om ersättning finnes böra utgå till pro­ fessor — den i varje fall ej bör utgå med högre belopp än till docent, att förslaget ej söker tillgodose önskemålet, att lönetillägget ej bör bindas vid vissa ganska tungrodda undervisningsformer, samt att detsamma i icke mindre grad än det nuvarande systemet kan befaras mera motverka än gynna tillkomsten av läroböcker av lämplig omfattning eller eljest vid­ tagande av anordningar, genom vilka kursundervisningen kunde helt eller delvis undvaras. Allmänna lönenämnden finner sig — vid det förhållandet, att i betänkan­ det ej förebragts närmare utredning rörande kursledarnas nuvarande in­ komster av denna undervisning — icke kunna bedöma skäligheten av de sålunda angivna ersättningsbeloppen. I

I likhet med kanslern ansluter jag mig till universitetsberedningens prin­ Departe­

mentschefen.

cipiella uppfattning, att all undervisning vid universiteten bör vara av­ giftsfri. Såvitt gäller den enskilda undervisningen inom de juridiska fakul­ teterna har beredningen nu till vinnande av detta syfte föreslagit att kost­ naderna för kompletterande undervisning i examensämnen skulle bestridas av statsmedel. Ett genomförande av detta förslag skulle i realiteten komma att innebära ett lönetillägg för professorerna inom ifrågavarande fakul-

112 Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

teter mot skyldighet för dem att även framdeles åtaga sig en omfattande och för deras vetenskapliga forskning menlig undervisningsbörda. Jag fin­ ner denna fråga böra göras till föremål för en närmare prövning i annat sammanhang. Av här anförda skäl har jag ansett mig icke för närvarande kunna till­ styrka universitetsberedningens förevarande förslag.

Viss kursverksamhet.

Liksom inom de teologiska fakulteterna föreligger även inom de juri­ diska behov av viss undervisning utöver den som meddelas i examensämnena av vederbörande professorer respektive biträdande lärare och do­ center. I fråga om de sistnämnda är att märka, att endast ett av den juri­ diska fakultetens docentstipendier vid varje universitet för närvarande tages i anspråk till följd av bristen på docenter i juridiska ämnen. Såsom förut erinrats förfoga var och en av ifrågavarande fakulteter över kursanslag å tillhopa 4 900 kronor. Härav utgå vid vardera fakulteten 2 100 kronor till en praktisk kurs och 2 800 kronor till en propedeutisk kurs. Universitetsberedningen föreslår anvisande av kursanslag till de juridiska fakulteterna med 33 100 kronor vid Uppsala universitet och 29 100 kronor vid Lunds universitet. Beträffande ifrågavarande förslag inhämtas av universitetsberedningens betänkande följande. Kurs i finansrätt i Uppsala. I Uppsala finnes för närvarande en särskild lärare i finansrätt med ett årligt arvode av 1 600 kronor, som utgår ur reservfonden. Beredningen har med hänsyn till behovet av ökad undervisning och till examinationsbördan funnit det nuvarande anslaget för lågt och föreslår ett årligt anslag på 4 000 kronor per år för bestridande av ifrågavarande kursundervisning. Kurs i privaträtt. Examinator i privaträtt vid Uppsala univer­ sitet har framhållit önskvärdheten av att en biträdande lärare i privat­ rätt kunde anställas för undervisning och examination i detta ämne, som ingår i stats vetenskaplig-juridisk examen. Samma önskemål har framförts av juridiska fakulteten i Lund. Beredningen framhåller: Enligt gällande examensstadga avser ämnet privaträtt i statsvetenskapligjuridisk examen huvudgrunderna av civilrätt och speciell privaträtt. Ämnet omfattar således olika delar av tre särskilda i juris kandidatexamen ingående examensämnen, obligationsrätt, familje- och sakrätt samt speciell privat­ rätt. Vilka särskilda delar av dessa examensämnen som skola anses ingå i ämnet privaträtt är emellertid ganska oklart. Då sålunda detta icke blott saknar särskild företrädare inom juridiska fakulteten utan även är till sitt innehåll mycket vagt bestämt och för de studerande synnerligen svåröver­ skådligt, måste det anses särskilt angeläget att ställa till fakultetens för­ fogande en särskild lärare, som kan meddela den behövliga undervisningen

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 272. 113

och handledningen i ämnet samt examinera däri. Emellertid föreligger för närvarande ett förslag till ändrade bestämmelser angående statsvetenskap­ lig examen, vilket i hög grad berör även ämnet privaträtt. Det är på grund härav icke möjligt att nu beräkna det behov av undervisning i detta ämne, som framdeles kan komma att föreligga. Vid sådant förhållande synes det icke heller böra komma i fråga att nu inrätta särskilda lärarbefattningar för att tillgodose ifrågavarande undervisningsbehov. I stället böra kurs­ anslag anvisas. Beredningen föreslår därför, att ett anslag på 7 500 kronor ställes till vardera av de juridiska fakulteternas förfogande för anordnande av under­ visning och examination i detta ämne. Undervisningen beräknas komma att omfatta 75 timmar för år, därav 50 timmars föreläsningar och 25 timmar seminarieövningar.

Propedeutiska kursen. Professorn vid Uppsala universitet H. Munktell har gjort framställning om tre biträdande lärare av assistenttyp för bestridande av denna kurs. Från fakulteten i Lund har även fram­ förts önskemål om en biträdande lärarbefattning för samma kurs. Syftet med båda dessa framställningar har varit, att kursen skulle kunna uppdelas på flera smärre avdelningar. Universitetsberedningen anför för egen del: Beredningen delar helt uppfattningen, att den propedeutiska kursen be­ höver uppdelas på smärre grupper. Den undervisning, som meddelas å den propedeutiska kursen, måste mera påminna om skolans undervisningsfor­ mer än om universitetets och utformas som en övergång mellan dessa under­ visningsformer. Fn dylik undervisning kan aldrig bli effektiv, om den skall meddelas i grupper på etthundra eller än flera deltagare. Beredningen vill för sin del förorda en uppdelning av deltagarna på kurser med omkring ett trettiotal deltagare i varje avdelning. Om så skulle befinnas lämpligt, kunde en av kurserna förläggas till vårterminen. Beredningen tar däremot avstånd från tanken att tillskapa fasta tjänster för bestridande av denna undervisning. Då det här rör sig om en undervis­ ning, som enligt gällande examensstadga är obligatorisk och årligen åter­ kommande, och som kommer att krävas även i en fullt utbyggd juridisk fakultet, vore fasta tjänster i och för sig behövliga. Men det torde vara mindre lyckligt att inrätta en preceptorstjänst eller annan lägre befattning för denna undervisning. Ingen person med tillräcklig kompetens torde re­ flektera på en dylik befattning, som skulle binda honom vid en mycket betungande elementär undervisning. För närvarande bekostas den propedeutiska kursen såväl i Uppsala som i Lund genom ett anslag på 2 800 kronor. Beredningen förordar, att denna undervisning, som icke torde kunna inordnas i professorernas ordinarie undervisning och endast i undantagsfall torde kunna bestridas av stipendierad docent, även i fortsättningen bekostas genom särskilda kursanslag. Dessa anslag böra bestämmas till så stort belopp, att en uppdelning av kursdeltagarna på tre avdelningar möjliggöres. Beredningen, som utgår från att det nu till statsfakulteterna utgående anslaget är väl avvägt, finner sålunda ett anslag å 3 X 2 800 = 8 400 kronor för varje fakultet erforder­ ligt. För denna undervisning bör kunna tagas i anspråk ej blott professorer eller docenter utan även mera framskridna licentiander eller personer, verk­ samma i det praktiska rättslivet.

8 — Bihang till riksdagens 'protokoll 19%7. 1 sand. Nr 272.

114 Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

Beredningen föreslår därför, att de båda fakulteterna i Uppsala och Lund erhålla ett anslag på 8 400 kronor per år för anordnandet av den propedeutiska kursen. För att fakulteterna skola få förbruka anslaget i dess helhet torde enligt beredningen böra krävas, att tredelning av den nuvarande kur­ sen verkligen kommer till stånd. Om detta skulle visa sig omöjligt att genomföra borde det ankomma på kanslern att bestämma till vilket belopp anslaget finge tagas i anspråk.

Praktiska kursen. Enligt gällande examensstadga ha de stude­ rande, vilka avse att avlägga juris-kandidatexamen, att genomgå en av fakulteten ordnad praktisk kurs om minst 60 timmar. Kursen gives varje läsår i såväl Uppsala som Lund. Ändamålet med kursen är att göra de studerande förtrogna med olika slag av juridiska handlingar och i övrigt tillhandahålla dem för studierna erforderligt studiematerial. Till uppehål­ lande av den praktiska kursen har för innevarande budgetår av statsmedel anvisats ett belopp av 2 100 kronor till vardera fakulteten. 1943 års domarutredning framhöll såsom önskvärt att det åskådningsmateriel som tillhandahålles å den praktiska kursen framlades i direkt an­ slutning till de rättsregler, som det skulle åskådliggöra. Den nu å praktiska kursen meddelade handledningen borde därför i den mån detta är möjligt sammanföras med undervisningen i övrigt i examensämnena. Domarutred­ ningen hänvisar i detta sammanhang till möjligheten att anställa praktiskt verksamma jurister med uppgifter att undervisa i vissa delar av å praktiska kursen berörda ämnen.

Universitetsberedningen anför för egen del: Såsom en av de väsentligaste bristerna i den nuvarande praktiska kursen har anmärkts, att denna är koncentrerad till två terminer och att den därför endast i begränsad utsträckning sammanfaller med studiet av de särskilda examensämnen, vilka undervisningen på kursen berör. Även domarutred­ ningen framhåller särskilt denna brist och förordar med hänsyn därtill, att den praktiska kursen snarast möjligt uppdelas i olika delar, motsvarande i första hand de civilrättsliga ämnena vart för sig och processrätten. En sådan uppdelning förutsätter emellertid, såsom domarutredningen också framhåller, att varje del av kursen upprepas åtminstone en gång varje ter­ min i stället för, såsom den nuvarande kursen, en gång varje år. En annan brist i den praktiska kursen föranledes av att antalet deltagare i varje kurs är alltför stort. Även med hänsyn härtill har domar utred­ ningen funnit en uppdelning av kursen på nyss nämnt sätt behövlig och har även ifrågasatt, om icke kursen behöver ytterligare dubbleras för att antalet deltagare skall kunna bringas ned till önskvärd nivå. Därvid har domar­ utredningen även framhållit att sannolikt flera kursledare komma att be­ hövas för en sålunda uppdelad och dubblerad kurs. Vad domarutredningen anfört om möjligheten att begränsa den praktiska kursens omfattning genom att låta den praktiska handledningen av de stu­ derande sammanföras med undervisningen i övrigt i de särskilda ämnena finner universitetsberedningen värt allt beaktande. Frågan om möjligheten att åstadkomma en dylik kombination av praktisk och teoretisk undervis­ ning sammanhänger emellertid på det närmaste med det vidsträcktare spörsmålet om behovet av reformer i det juridiska examensväsendet. Bered­ ningen finner det därför för närvarande icke möjligt att närmare ingå på

Kungl. Maj:ts proposition: nr 878. 115

nämnda fråga. I de förslag, som nu framläggas, måste beredningen, såsom ovan redan angivits, utgå från den nuvarande examensorganisationen. Beredningen föreslår, att medel ställas till fakulteternas förfogande för anordnande av den praktiska kursen i syfte att möjliggöra kursens upp­ delning på två avdelningar. Beredningen föreslår, att arvodet till ledaren av den praktiska kursen beräknas till 2 400 kronor för vardera gruppen och att var och en av de juridiska fakulteterna för ändamålet erhåller ett anslag å 4 800 kronor.

Specialkurser. Utöver undervisningen i examensämnena samt de propedeutiska och praktiska kurserna anordnas för närvarande mer eller mindre regelbundet kurser dels i ett flertal ämnen, vilka kunna betraktas som hjälpvetenskaper till juridiken, t. ex. rättspsykiatri och vittnespsykologi, dels ock i ämnen med mera omedelbart praktiskt syfte, såsom kriminalteknik och bokföring. 1943 års domarutredning anför beträffande undervisning i rättspsykiatri: Domarutredningen vill förorda, att kurser i rättspsykiatri av det slag, som redan i viss utsträckning anordnats för juris studerande, alltjämt skola äga rum. Sådana kurser böra liksom hittills stå under ledning av fackutbildad rättspsykiater. Med hänsyn till vikten av att juris studerandena verk­ ligen förvärva de kunskaper, som här avses, föreslår domarutredningen vidare, att insikter i rättspsykiatri motsvarande vad som inhämtas på kur­ sen skola utgöra fordran för betyg i straffrätt. Domarutredningen föreslår vidare att de juris studerande ej blott skola bibringas en viss kännedom om de sjukliga företeelserna inom själslivet utan även att de dessutom skola bibringas insikter i de allmänna lagarna om psykiska funktioner överhuvud. Domarutredningen förordar på grund härav en kurs i psykologi för juris studerande och anför i detta samman­ hang: Då syftet med en kurs i ämnet i huvudsak är att giva juris studerandena en allmän orientering däri jämte anvisningar för ett frivilligt fortsatt stu­ dium av hithörande frågor, synes mindre lämpligt att uppställa de vid denna kurs meddelade kunskaperna såsom tentamens- eller examensfordran. I stället bör genomgång av kursen göras obligatorisk i överensstämmelse med vad gäller i fråga om de för juris studerandena anordnade propedeu­ tiska och praktiska kurserna. Dock bör möjlighet till dispens finnas, där vederbörande visar, att han på annat sätt inhämtat kunskaper, motsva­ rande de vid kursen meddelade. Den föreslagna undervisningen i psykologi och rättspsykiatri bör vara avgiftsfri för de studerande. I den män anslag fordras för bestridande av kostnaderna för denna undervisning, bör sådant anslag av statsmakterna bestridas. Beträffande undervisningen i bokföring har 1943 års domarutredning anfört: I syfte att underlätta för de studerande att i erforderlig grad göra sig för­ trogna med de allmänna principerna inom bokföringen böra liksom hittills vid de juridiska fakulteterna anordnas kurser i bokföring under ledning av däri sakkunnig person. Hur dessa kurser närmare böra anordnas, synes bliva beroende av vad som ur pedagogisk och praktisk synpunkt bclinnes lämpligt, varvid bland annat tillgången på goda lärare blir avgörande. Här­ vid bör jämväl övervägas, om undervisningen i viss utsträckning lämpligen

118 Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

till förordar jag, att ifrågavarande kursanslag för nästa budgetår bestämmas till 24 000 kronor vid universitetet i Uppsala och 20 000 kronor vid univer­ sitetet i Lund. Anslagsmedlens fördelning torde böra fastställas av kanslern. Ett bifall härtill föranleder en ökning av den i universitetens avlöningsstater under avdelning I. Professorer och lärare m. fl. uppförda anslags­ posten till arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Maj:t, med för Uppsala universitets vidkommande (24 000 — 4 900 =) 19 100 kronor och för Lunds universitets vidkommande (20 000 — 4 900 =) 15 100 kronor.

De juridiska seminarierna.

Beredningen föreslår inrättandet av en befattning som förste amanuens vid vartdera av de juridiska seminarierna i Uppsala och Lund. Förslaget tillstyrkes av de juridiska fakulteterna i Uppsala och Lund, därvid dock fakulteten i Uppsala ifrågasätter möjligheten av att — om så skulle finnas lämpligt — för ändamålet erforderliga anslagsmedel skola få disponeras på annat sätt. Kanslern tillstyrker beredningens förslag.

Departe­

Jag biträder beredningens förslag om inrättandet från och med nästa

mentschefen.

budgetår av en befattning som förste amanuens vid vartdera universitetet för de juridiska seminarierna. Härvid bortfaller det arvode å 500 kronor för år, som för närvarande utgår till bibliotekarie vid juridiska seminariet i Uppsala. För ändamålet erforderliga medel böra alltså disponeras i enlig­ het härmed.

Sammanfattning.

Vid bifall till vad jag sålunda i det föregående förordat för de juridiska fakulteternas del böra följande frågor i detta sammanhang underställas riksdagen: 1. Juridiska fakulteten i Uppsala. Principbeslut om förändring av professuren i nationalekonomi med finans­ rätt till en professur i finansrätt med finansvetenskap; beslut om att för bestridande av grundarvodet för den med filosofiska fakulteten gemensamma befattningen som biträdande lärare i national­ ekonomi icke längre skall tagas i anspråk ett av fakultetens docentstipendier; principbeslut om inrättande av en professur i allmän rättslära med rätts­ filosofi; förändring från och med nästa budgetår av professuren i rättshistoria till en professur i rättshistoria med romersk rätt; förändring från och med nästa budgetår av professuren i civilrätt med romersk rätt till en professur i civilrätt med internationell privaträtt;

Kungl. Maj:ts proposition nr 272. 119

förändring från och med nästa budgetår av professuren i civilrätt med internationell privaträtt till en professur i enbart civilrätt; inrättande från och med nästa budgetår av en befattning som förste amanuens, därvid ett nu utgående årligt bibliotekariearvode å 500 kronor bortfaller; samt ökning från och med nästa budgetår av vederbörande anslagspost i avlöningsstaten med 19 100 kronor för bestridande av kostnader för viss kursverksamhet.

2. Juridiska fakulteten vid Lunds universitet. Inrättande från och med nästa budgetår av en professur i finansrätt och finansvetenskap; förändring från och med nästa budgetår av den nuvarande professuren i nationalekonomi med finansrätt till en professur i enbart nationalekonomi, därvid professuren överföres till den filosofiska fakulteten; förändring från och med nästa budgetår av den nuvarande befattningen som biträdande lärare i nationalekonomi och finansrätt, till en dylik be­ fattning i enbart nationalekonomi, därvid grundarvodet, nu 10 900 kronor, minskas till det för biträdande lärare normala, varjämte förutsättes, att nu­ varande anordning, varigenom ett av fakultetens docentstipendier tages i anspråk såsom bidrag till bestridande av arvodet, slopas; principbeslut om inrättande av en professur i allmän rättslära med rätts­ filosofi; inrättande från och med nästa budgetår av en befattning som förste amanuens; samt ökning från och med nästa budgetår av vederbörande anslagspost i avlöningsstaten med 15 100 kronor för bestridande av kostnader för viss kurs­ verksamhet.

120 Kungl. Maj.ts proposition nr 272.

IX. Filosofiska fakulteterna.

De filosofiska fakulteterna vid universiteten äro sammansatta av två sektioner, den humanistiska och den matematisk-naturvetenskapliga, vilka var för sig i verkligheten fungera såsom självständiga fakulteter. Det är sålunda föga mera än examina, som i vår tid är gemensamt för de båda sektionerna inom denna fakultet. De filosofiska examina syfta i första hand till utbildning av läroverkslärare. Även om en avsevärd del av de studerande inom filosofiska fakul­ teten gå till andra levnadsbanor, utgöra de blivande lärarna det stora fler­ talet av fakultetens studenter. Universitetsberedningen har också framhål­ lit, att man vid en översyn av denna fakultets arbetsförhållanden icke kan lämna åsido den akademiska undervisningens ändamålsenlighet med hän­ syn till lärarutbildningen. I anslutning härtill har beredningen vidare anfört: Vid skilda tillfällen har kritik riktats mot universitetens arbetsformer med hänsyn till denna deras uppgift. Man har anfört, att universitetens kurser taga för lång tid, att undervisningen är alltför litet rationell och i alltför hög grad bunden av vederbörande akademiska lärares vetenskapliga specialiteter. Man har även kritiserat, att skolans myndigheter icke haft tillräckliga möjligheter att påverka kurserna till filosofisk ämbetsexamen, så att dessa i högre grad kunde avpassas efter lärarutbildningens behov. t ni y e rs i t et sbere d n i nge n har, då den övervägt möjligheterna att förbättra forskningens och undervisningens villkor inom den filosofiska fakultetens sektioner, även tagit hänsyn till de speciella problem, som äro förknippade med lärarutbildningen. Den har vid utformningen av den akademiska lärar­ organisationen utgått från att antalet blivande läroverkslärare vid univer­ sitet och högskolor skulle förbli någorlunda detsamma inom den närmaste framtiden. Skulle genom organisatoriska åtgärder från statsmakternas sida lärjungeantalet inom dessa fakulteter komma att ökas, kräves här liksom i motsvarande fall inom andra fakulteter en utökning av antalet akademiska lärare. Beredningen har även betraktat det som oomtvistligt, att de fria universitetsstudierna äro den utbildningsform, som är bäst ägnad att skapa självständiga, kringsynta och kulturellt givande lärare på den högre skolans olika stadier. Den har emellertid uppmärksammat, att lärarutbildningen vid universitet och högskolor för närvarande ej kan anses vara i allo till­ fredsställande. Bristen på akademiska lärarkrafter har ställt alltför stora krav på de enskilda studerandes självverksamhet och förlängt studietiderna. Lärokurserna ha icke i nödig utsträckning tagit hänsyn till skolans krav; särskilt gäller detta vissa ämnen såsom moderna språk. Beredningen anser det därför ofrånkomligt, att skolöverstyrelsen beredes ett visst inflytande vid utformandet av universitetskurserna för filosofisk ämbetsexamen. Slut­ ligen har i flertalet ämnen ansvällning av lärostoffet i kurserna för filoso­ fiska examina på ett oproportionerligt sätt förlängt studierna för blivande läroverkslärare. Beredningen har för avsikt att taga upp dessa frågor till närmare granskning i samband med examina vid universitet och högskolor men vill redan i detta betänkande betona önskvärdheten av att den normala

Kungl. Maj:ts proposition nr 272. 121

studietiden för varje särskilt ämne bringas att sammanfalla med den, som förutsättes i examensstadgan. Rationell universitetsundervisning, förfat­ tande av lämpliga handböcker och utgallring av föråldrat och likgiltigt läro­ stoff kan samfällt bidraga till önskvärt resultat i detta avseende. En primär förutsättning är emellertid, att lärarkrafterna vid universitet och högskolor räcka till för sina uppgifter.

Departe­

Jämväl såvitt gäller de filosofiska fakulteterna har jag funnit de av uni-

mentschefen.

versitetsberedningen framlagda förslagen i huvudsak ägnade att tillgodose en förstärkning av lärarpersonalen, som kan anses motiverad ur undervis­ nings- och forskningssynpunkt, oavsett vilken utformning de filosofiska exa­ mina framdeles kunna komma att erhålla. Ett ställningstagande till dessa förslag innefattar sålunda enligt min mening icke heller för ifrågavarande fakulteters vidkommande något föregripande av den översyn av det aka­ demiska examensväsendet, som beredningen enligt direktiven har att verk­ ställa, därvid — såsom beredningen framhållit — särskilt frågan om läroverkslärarutbildningen synes böra uppmärksammas. I detta sammanhang vill jag i likhet med universitetsberedningen betona, att den förstärkning av lärarorganisationen vid de filosofiska fakulteterna, som nu ifrågasättes, grundats på den nuvarande examinationskapaciteten. Skulle dennas omfång mera avsevärt behöva höjas, får därför frågan om en ytterligare utbyggnad av lärarkåren tagas under omprövning.

1. De humanistiska sektionerna.

Under detta avsnitt upptages till behandling de särskilda ämnena vart för sig. De s. k. socialvetenskapliga ämnena lämnas dock i detta sammanhang å sido. Jag återkommer till dessa i det följande vid behandlingen av socialvetenskapliga forskningskommitténs förslag. Universitetsundervisning i humanistiska ämnen bedrives, förutom vid de båda statsuniversiteten, även vid Stockholms och Göteborgs högskolor. Såsom redan inledningsvis framhållits, måste dessa för närvarande i huvud­ sak lämnas utanför de åtgärder, som nu ansetts böra bli föremål för slutligt ställningstagande. Universitetsberedningen erinrar inledningsvis, att de humanistiska veten­ skaperna till metod och allmän inriktning äro synnerligen heterogena. Denna omständighet i förening med skillnaden i tillströmning av stude­ rande till de olika ämnena hade lett till att behovet av lärare tedde sig mycket olika från ämne till ämne.

Filosofi.

Det filosofiska ämnesområdet är för närvarande uppdelat på två examensämnen: teoretisk filosofi och praktisk filosofi. Det förstnämnda ämnet omfattar huvudsakligen logik, kunskapsteori och filosofiens historia, det sistnämnda etik, religionsfilosofi, rättsfilosofi och sociologi.

122 Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

Uppsala universitet har två professurer i filosofi, av vilka den ena är förbunden med undervisnings- och examinationsskyldighet i teoretisk filo­ sofi, den andra med undervisnings- och examinationsskyldighet i praktisk filosofi. Vid Lunds universitet finnes en professur i teoretisk filosofi och en pro­ fessur i praktisk filosofi. Universitetsberedningen ifrågasätter icke någon förändring beträffande antalet professurer i filosofi. Däremot uttalar sig beredningen för att ämnet sociologi utbrytes ur ämnet praktisk filosofi såsom självständigt examensämne med egna lärare och institutioner. Frågan härom har närmare be­ handlats av socialvetenskapliga forskningskommittén, åt vars förslag i det följande ägnas ett särskilt avsnitt. I fråga om ämnesgrenen teoretisk filosofi har universitetsberedningen funnit behov föreligga av en särskild kurs för studerande, som ämna avlägga teologisk-filosofisk examen. Beredningen har nämligen funnit det vara av vikt, att professorer och docenter i ämnet fri­ gjordes från denna elementära undervisning. För anordnande av en dylik kurs har beredningen föreslagit, att ett belopp av 3 000 kronor ställes till vartdera universitetets förfogande. Humanistiska sektionen i Uppsala har tillstyrkt beredningens förslag. Humanistiska sektionen i Lund och kanslern ha funnit motsvarande an­ ordning böra vidtagas även beträffande de i den teologisk-filosofiska exa­ men ingående ämnena hebreiska och grekiska, under framhållande likväl, att ifrågavarande undervisning enligt deras mening krävde en så omfat­ tande akademisk undervisningserfarenhet, att vederbörande professorer och docenter icke lämpligen, såsom beredningen avsett, borde frigöras från densamma.

Departe­

Den förebragta utredningen har icke gjort mig helt övertygad om lämp­

mentschefen.

ligheten av att ifrågavarande undervisning för teologisk-filosofisk examen bör överlåtas å mindre kvalificerade lärarkrafter. Vid sådant förhållande anser jag mig icke för närvarande böra tillstyrka, att särskilda kursanslag ställas till förfogande för ändamålet. I det följande ämnar jag redogöra för min ståndpunkt till socialveten­ skapliga forskningskommitténs förslag om utbrytning av ämnet sociologi ur ämnesområdet för professurerna i praktisk filosofi.

Psykologi och pedagogik.

Ämnena psykologi och pedagogik äro företrädda av en professur i peda­ gogik vid Uppsala universitet och en professur i psykologi och pedagogik vid Lunds universitet. Härutöver är ämnesområdet företrätt av en pro­ fessur vid såväl Stockholms högskola som Göteborgs högskola. Framställningar ha gjorts dels hos Kungl. Maj:t, dels hos universitets-

Kungl. Maj:ts proposition nr 272. 123

beredningen om åtgärder syftande till en förstärkning av universitetens lärarkrafter på förevarande område. I gemensam skrivelse till Kungl. Maj:t den 22 november 1945, vilken överlämnats till universitetsberedningen för beaktande vid fullgörandet av dess uppdrag, ha sålunda styrelserna jör Sveriges folkskollärarförbund, Sve­ riges jolkskollärarinneförbund och Sveriges småskollärarmneförbund gjort framställning om bland annat en utökning av antalet professurer inom ifrågavarande område och därvid funnit särskilt barnpsykologiens och den praktiska pedagogikens behov böra tillgodoses. Hos beredningen ha vidare ämnesprofessorerna i Uppsala, Lund, Stock­ holm och Göteborg gjort framställningar om en utökning av antalet pro­ fessurer på området. Därvid har professorn vid Uppsala universitet R. Anderberg föreslagit en klyvning av de nuvarande professurerna i peda­ gogik (psykologi och pedagogik) i två, den ena benämnd professur i psyko­ logi och psykologisk pedagogik, den andra benämnd professur i pedagogik, särskilt pedagogikens historia. F. d. professorn vid Lunds universitet J. Landquist har likaledes före­ slagit två professurer, men med annan benämning. Den ena skulle benäm­ nas professur i pedagogik och psykologi, företrädesvis allmän psykologi, den andra professur i pedagogik och psykologi, företrädesvis barn- och ung­ domspsykologi samt industriell psykologi; dock skulle — trots uppdelningen i två professurer — psykologien och pedagogiken bibehållas såsom ett examensämne. Professorn vid Göteborgs högskola J. Elmgren har förordat en enkel upp­ delning i dels psykologi, dels pedagogik med delning av examensäinnet. Professorn vid Stockholms högskola D. Katz har inför beredningen be­ tecknat detta senare förslag som en möjlig lösning. Universitetsberedningen anför: Universitetsberedningen bär för sin del funnit starka skäl tala för en dubblering av de nu förefintliga professurerna i pedagogik respektive psyko­ logi och pedagogik. Härför talar den utomordentligt stora undervisnings­ börda, som för närvarande åvilar innehavarna av dessa lärostolar, det dis­ parata ämnesområdet, det ökande antalet studerande och den allt större praktiska tillämpningen av både psykologien och pedagogiken. Vid dubble­ ringen av professurerna bör uppenbarligen också en klyvning av ämnesom­ rådet äga rum. När det gäller att genomföra en ändamålsenlig differentiering, måste man överväga åtskilliga alternativ. Man kunde givetvis tänka sig två profes­ surer i psykologi, varvid den ena huvudsakligen representerade den psyko­ logiska grundforskningen, medan den andra svarade för den i våra dagar högt utvecklade psykologiska målforskningen, till vilken hör dels den peda­ gogiskt orienterade psykologien, dels de områden av tillämpad psykologi, som stå i omedelbar kontakt med näringsliv och socialvård. Å andra sidan måste man överväga den alternativa lösningen, att psykologien i hela dess omfattning, såväl grundforskningen som målforskningen, hänvisades till

124 Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

den ena professuren, medan den andra begränsades till pedagogikens teori och historia och sålunda bleve en disciplin av övervägande humanistisk karaktär. Mot det första alternativet kan enligt beredningens mening anföras, att det icke vore önskvärt, att den pedagogiska psykologien med dess grund­ läggande betydelse för den praktiska pedagogiken skulle sammanföras med andra grenar av den tillämpade psykologien och därigenom riskera att förlora sin självständiga ställning. Mot det andra alternativet kan med skäl invändas, att en från psyko­ logisk forskning isolerad pedagogik lätt nog skulle hemfalla åt kvasifilosofisk dilettantism eller bliva en huvudsakligen lärdomshistorisk disciplin, som komme att sakna kontakt med de moderna pedagogiska problemen. Med hänsyn härtill har beredningen stannat för förslaget att vid dubble­ ring av nuvarande professurer i ämnet inrätta en professur i psykologi och en i pedagogik och pedagogisk psykologi. Detta torde med hänsyn till ämnesområdets karaktär innebära den rationellaste lösningen. Därmed skulle man vinna å ena sidan, att kontakten mellan psykologi och pedagogik bevarades, å andra sidan att jämväl pedagogikens rent humanistiska mo­ ment såsom studiet av olika bildningsidéer och deras praktiska utformning, av sambandet mella_n uppfostringssystemen och skilda samhälls- och kultur­ former etc., bleve tillgodosedda vid undervisningen. Såväl ur forskningens som ur undervisningens synpunkt är det synner­ ligen önskvärt, att redan av de nya professurernas namn klart framgår, att deras blivande innehavare skola ha styrkt sin kompetens inom professurens båda grenar. Pedagogik och pedagogisk psykologi höra samman så intimt, att full förtrogenhet med båda ämnena är nödvändig för framgångsrik verksamhet inom ettdera.

Angående klyvningen av examensämnet pedagogik anför beredningen: Allt större praktiska arbetsuppgifter vänta vetenskapligt utbildade psy­ kologer och pedagoger. Med hänsyn till dessa arbetsuppgifters skiftande karaktär synas universiteten böra möjliggöra specialisering på antingen psykologi eller pedagogik. Denna specialisering får dock ej drivas till ett avklippande av pedagogikens nära samband med psykologien. Ämnet peda­ gogik får därför icke förvandlas till en renodlat humanistisk disciplin. Pedagogik torde aldrig kunna bedrivas utan fast förankring såväl inom den experimentella psykologien som inom pedagogikens teori och historia.

Beredningen förordar därför att det nuvarande examensämnet pedagogik klyves i två ämnen, det ena benämnt psykologi och det andra pedagogik. Med avseende å tidpunkten för genomförandet av förslaget har bered­ ningen anfört: Uppdelningen av professurerna bör äga rum så snart kompetenta sö­ kande kunna påräknas. Klyvningen av examensämnet synes icke böra genomföras förrän uppdelningen av professurerna ägt rum vid något läro­ säte. Tentamensbetygens riksgiltighet torde ej innebära något hinder för att denna klyvning av ämnet sker vid olika tidpunkter vid de olika läro­ sätena.

Beredningen föreslår sålunda, att principbeslut fattas om en uppdelning av professuren i pedagogik vid Uppsala universitet och professuren i psy­

Kungl. Maj:ts proposition nr 272. 125

kologi och pedagogik vid Lunds universitet i vardera en professur i psy­ kologi och en professur i pedagogik och pedagogisk psy­ kologi, därvid innehavaren av nuvarande professur enligt beredningen bör tillerkännas rätt att avgöra, till vilkendera av de genom klyvningen uppkomna nya professurerna vid vederbörande universitet han önskar övergå. Härutöver föreslår beredningen — med hänsyn till därom framförda önskemål — inrättande av en befattning som förste assistent i psykologi vid vartdera universitetet från och med nästa budgetår, vilken befattnings­ havare avses skola svara för erforderlig, mera elementär undervisning. I sina remissyttranden ha de humanistiska sektionerna i Uppsala och Lund ävensom kanslern tillstyrkt beredningens förslag.

Departe­

Den psykologiska och pedagogiska forskningen befinner sig för närva­

mentschefen.

rande i snabb utveckling och antalet studerande inom ifrågavarande ämnes­ område har under senare år ständigt vuxit. Redan med hänsyn härtill före­ ligger ett starkt behov av en utbyggnad av forsknings- och undervisningsorganisationen på detta område vid universiteten. Därtill kommer, att det även ur skolans synpunkt är i hög grad angeläget att främja utvecklingen inom förevarande ämnesområde. Jag tillstyrker därför att en uppdelning sker av såväl professuren i pedadogik i Uppsala som professuren i psykologi och pedagogik i Lund, vilka för närvarande utgöra de enda universitetsprofessurerna på förevarande område, i två professurer vid vartdera universitetet. I fråga om den lämpliga avgränsningen av professurernas ämnesområden ha olika meningar yppats. För egen del ansluter jag mig i likhet med umversitetsmyndigheterna till universitetsberedningens förslag om en uppdel­ ning av de nuvarande lärostolarna i en professur i psykologi samt en i pedagogik och pedagogisk psykologi vid vartdera universitetet. Llärom torde i enlighet med föreliggande förslag nu endast principbeslut böra fattas. Jag förutsätter, att vid den kommande uppdelningen innehavaren av nu befintlig professur själv skall äga välja, till vilkendera av de nya professurerna vid vederbörande universitet han önskar övergå. Jag har vidare funnit mig böra tillstyrka beredningens förslag om inrät­ tande från och med nästa budgetår vid vartdera av universiteten av en befattning som förste assistent i psykologi.

Historia och ekonomisk historia.

Examensämnet historia företrädes vid vartdera universitetet samt vid Stockholms högskola av två professurer. Några föreskrifter rörande upp­ delning av undervisningen mellan de båda ämneslärarna ha icke meddelats. Examinationen är däremot uppdelad mellan dem efter vissa regler, något olika vid de tre lärosätena. I Göteborg finnes endast en professor i ämnet.

126 Kungl. Maj:ts -proposition nr 272.

Ämnet ekonomisk historia är för närvarande icke företrätt av ordinarie professur vid något av våra akademiska lärosäten. Beträffande de från universitetens sida framkomna önskemålen i fråga om ämnet historia anför universitetsberedning en följande. Professorerna i historia vid Uppsala universitet E. Hjärne och E. Lönn­ roth framhålla båda behovet av ökad undervisning i ämnet. Bägge förklara att proseminariet behöver delas samt framhålla behovet av periodiskt åter­ kommande föreläsningsserier utöver dem, som nu givas: professor Hjärne föreslår undervisning i historiska hjälpvetenskaper och ekonomisk historia, professor Lönnroth i Sveriges medeltida historia, Sveriges historia efter 1809 samt undervisning på högre och lägre stadier i ekonomisk historia. Professor Hjärne föreslår en ny professur i nyaste tidens historia, professor Lönnroth en i samtidshistoria, varmed i sistnämnda fallet avses en specialprofessur utanför examensämnet historia. Professor Hjärne föreslår även en professur i ekonomisk historia och professor Lönnroth en biträdande lärarbefattning i historia, särskilt ekonomisk historia. Professor Hjärne avvisar tanken på biträdande lärare med docentkompetens. Båda önska två amanuenser eller assistenter i ämnet såsom biträden vid seminarieövningarna. Professorn vid Lunds universitet Gottfrid Carlsson föreslår inrättandet av en tredje professur i historia vid universitetet. Särskilda kursanslag böra förekomma för undervisning i nationalekonomi och ekonomisk historia. Pro­ fessor S. Bolin önskar en biträdande lärare med docentkompetens i ekono­ misk historia samt regelbunden undervisning i modern historia.

Universitetsberedningen föreslår för egen del att vid vartdera universitetet inrättas en tredje professur i historia, att vid vartdera universitetet inrättas ett preceptorat i historia, särskilt ekonomisk historia, samt att en befintlig befattning som amanuens vid historiska seminariebiblioteket i Uppsala uppflyttas från tredje till förste amanuens. Till stöd härför anför beredningen: Starka skäl tala emot en uppdelning av ämnet historia. Dess forsknings­ metod är en och densamma för äldre och nyare tider, och den metodiska diskussionen rörande en tidsepok har ofta visat sig befruktande för forsk­ ningen rörande en helt annan period. Vid en uppdelning skulle man löpa faran, att de stora och principiella linjerna i ämnet bleve bortglömda för en alltmer specialiserad detaljforskning. Ur pedagogisk synpunkt skulle en uppdelning av ämnet även ha en olycklig effekt, då universitetsundervis­ ningen i historia måste ha till främsta uppgift att bibringa de studerande en kritisk uppfattning av historiska källor och opinioner från alla tidsskeden och just inskärpa parallellerna i lärdomar från skilda perioder. Naturligtvis kräves, att vederbörande myndigheter tillse, att undervisningen rörande betydelsefulla skeden av historien ej försummas, men detta torde vara lätt att åstadkomma. Det förutsättes som självklart, att professorerna sinsemel­ lan fördela undervisningen så, att denna får en så allsidig prägel som möjligt. En annan sak är, att man på många håll från samhällsvetenskapliga utgångspunkter torde önska speciell forskning och undervisning i modern historia, företrädd av specialprofessurer. Denna fråga har prövats av social­ vetenskap] iga forskningskommittén.

Kungl. Majds proposition nr 272. 127

Den ekonomiska historien behöver tillgodoses beträffande såväl under­ visning som forskning. Det gäller härvid att å ena sidan främja den spe­ ciella skolning, som kräves för ekonomiska historiker, och att å andra sidan icke utsöndra denna speciella aspekt på historien från det odifferentierade ämnet historia. Skulle den sistnämnda eventualiteten inträffa, innebure det, att några av de för närvarande löftesrikaste utvecklingstendenserna inom Sveriges historiska vetenskap skulle stäckas. I Stockholm intager ämnet ekonomisk historia en särställning tack vare professor E. Heckschers verksamhet, och det är skäl, att den av honom grundlagda ämnestraditionen fullföljes vid Stockholms högskola. Ekonomisk historia är här ett från examensämnet historia särskilt specialämne, vilken ordning enligt beredningens mening bör bibehållas, då specialisering av detta slag vid ett lärosäte måste anses berika såväl forskning som undervis­ ning. Vad universiteten och Göteborgs högskola beträffar, är emellertid den allmänna uppfattningen bland historikerna, att forskningen och undervis­ ningen i ekonomisk historia bör bedrivas inom ramen för ämnet historia. De ekonomiska historikerna böra här placeras på befattningar i historia, särskilt ekonomisk historia. Detta motiveras framför allt av att den ekono­ misk-historiska forskningen måste arbeta med historiens vetenskapliga metod och av att den politiska aspekten lika litet kan avskärmas från den ekonomiska historiens problemställningar som den ekonomiska aspekten från de politiska problemen. Beredningen förutsätter, att specialisterna på ekonomisk historia liksom alla historiker ägna de sociala aspekterna på historien tillbörlig uppmärksamhet. Det bör i detta sammanhang nämnas, att i Danmark och Norge den ekonomiska historien arbetar inom ramen för ämnet historia och har åstadkommit mycket goda resultat. Särskild undervisning i ekonomisk historia kräves vid båda universiteten och båda högskolorna och anses av beredningen speciellt angelägen. Vid Stockholms högskola, där ekonomisk historia är särskilt examensämne, bör snarast en professur inrättas i detta ämne. Vid Uppsala och Lunds uni­ versitet samt vid Göteborgs högskola böra preceptorat i historia, särskilt ekonomisk historia, inrättas. Efter sex ä nio år böra de förändras till pro­ fessurer. Även sedan den ekonomiska historien blivit tillgodosedd med lärarkrafter, måste emellertid uppsättningen av akademiska lärare i ämnet historia be­ traktas som otillräcklig. Ämnets stora omfattning gör det önskvärt, att det företrädes av ett flertal forskare med goda kvalifikationer. Medelantalet studerande i ämnet har åren 1941—1945 varit i Uppsala 75, i Lund 57, i Stockholm 46 och i Göteborg 48. Även om dessa siffror ej få betraktas som exceptionellt höga — de överträffas vid samtliga lärosäten av siffrorna för engelska språket, överallt utom i Göteborg i väsentlig grad — äro de likväl talande. Därtill kommer, att antalet licentiander, doktorander och disputationer i historia är ovanligt stort, betydligt större än t. ex. i engelska. De stora skarorna studerande i ämnet historia och särskilt det stora antalet av dem, som behöva åtnjuta forskningsundervisning, försvårar i hög grad den individuella handledning, som i ett ämne av denna typ i många lall är en grundläggande förutsättning för att de studerande skola få ett riktigt grepp på ämnet. Examination och undervisning, särskilt forskningsundervis­ ning, hindrar professorerna avsevärt i deras forskningsarbete. Konsekven­ sen härav är, att dessa måste erhålla effektiv hjälp genom utökande av lärarkrafterna. De studerande behöva därtill utökad undervisning utöver

128 Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

den nu förefintliga i form av kontinuerliga föreläsningsserier samt kurs­ undervisning i hjälpvetenskaperna paleografi och diplomatik. Beredningen har funnit, att en ny professur i historia är av behovet på­ kallad i Uppsala, Lund och Göteborg. Detta behov betingas framför allt av önskemålet om mera undervisning av högt kvalificerade vetenskapsmän.

Socialvetenskapliga forskning skommittén har även ingått på ämnesgrenen ekonomisk historia och för sin del föreslagit, att från och med nästa budgetår inrättas en biträdande lärarbefattning, i Uppsala i »ekonomisk och social historia» samt i Lund i »ekonomisk historia». Kommittén anför:

Den ekonomisk-historiska forskningens betydelse torde numera vara allmänt erkänd. Det har sedan lång tid tillbaka framhållits, att bristen på undersökningar rörande den ekonomiska samhällsutvecklingen medfört en allvarlig begränsning i det historiska vetandet. Med tanke på den viktiga plats i den medborgerliga allmänbildningen, som den historiska kunskapen intar, måste denna brist framstå såsom i hög grad olycklig. Strävandena att utvidga den historiska undervisningen vid olika läroanstalter utöver den rent politiska historiens synfält ha alltid stött på en grundläggande svårig­ het i det förhållandet, att dessa andra sidor av den historiska utvecklingen, och särskilt den ekonomiska, utgjort ett mer eller mindre okänt område. Behovet av att tillskapa forskarbefattningar i ekonomisk historia är därför trängande. Vid inrättandet av dylika befattningar möta emellertid vissa problem. Till en början är inom den ekonomiska historien tillgången på kvalifi­ cerade forskare begränsad. En annan fråga gäller den ekonomiska histo­ riens förhållande till andra vetenskaper. Den ekonomiska historien intar uppenbarligen en mellanställning mellan de båda disciplinerna historia och nationalekonomi. Beträffande den ekonomiska historiens framtida plats inom universitetsorganisationen kan man därför tänka sig olika lösningar: antingen kan ämnet anknytas till historien eller till nationalekonomien eller kan slutligen åt ämnet givas en självständig ställning. Till förmån för det förstnämnda alternativet, en anknytning till historien, kan anföras, att den allmänna historiska metodiken måste bli av väsentlig betydelse även för den ekonomisk-historiska forskningen. Med hänsyn till utbildningen av historielärare för läroverken skulle det vidare kunna sägas, att undervis­ ningen i ekonomisk historia härigenom på ett enkelt sätt skulle infogas som ett led i den allmänna historiska utbildningen. Slutligen har det också framhållits att, om den ekonomiska historien avskildes från den allmänna historien, kunde fara uppstå för att forskningen inom det sistnämnda om­ rådet komme att, liksom tidigare ofta varit fallet, på ett olyckligt sätt av­ skärmas från de ekonomiska problemställningarna. Till förmån för det andra alternativet, en anknytning till nationalekonomien, kan till en bör­ jan framhållas, att för denna vetenskap, som i Sverige kommit att starkt inriktas på de rent aktuella frågorna, en närmare kontakt med samhälls­ ekonomiens historiska utveckling skulle vara av värde. Det kan vidare ifrågasättas, om icke för den ekonomiske historikern den nationalekono­ miska utbildningen, såsom varande mer specialiserad än den historiska, bör särskilt uppmärksammas. Utan nationalekonomiska insikter kan den ekonomisk-historiske forskaren icke få ett riktigt perspektiv på de sam­ hällsekonomiska problemen. Med hänsyn till den allsidiga utbildning, som

Kungl. May.ts proposition nr 272. 129

här fordras, måste det tredje alternativet, att göra den ekonomiska histo­ rien till ett självständigt ämne, ur forskningssynpunkt anses äga många fördelar. Å andra sidan medför denna lösning, att åtminstone med nu­ varande examensbestämmelser ämnet endast i jämförelsevis liten omfatt­ ning kommer att studeras och medtagas i examina. Enligt vår mening bör ett definitivt avgörande, i fråga om den ställning den ekonomiska historien skall intaga inom universitetsorganisationen, upp­ skjutas. Tills vidare torde man böra pröva sig fram efter olika vägar. Detta ställer sig så mycket lättare som för närvarande endast biträdande lärarbefattningar torde kunna ifrågakomma.

I detta sammanhang erinrar jag, att 1943 års riksdag i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställde om utredning beträffande en förstärkning av akademisk forskning och undervisning rörande samtida svenska samhällsförhållanden, i synnerhet de svenska folkrörelserna. I främsta rummet syntes därvid, framhöll riksdagen, akademiska lärostolar i sociologi böra komma i åtanke. Socialvetenskapliga forskning skommittén, som verkställt utredning rörande den samhällsvetenskapliga forskningen, har i anslutning till sitt förslag rö­ rande det sociologiska ämnesområdet även berört ämnet modern historia. Kommittén erinrar därvid om nyssnämnda riksdagsskrivelse samt anför vidare i huvudsak följande.

Vi vilja till en början starkt vitsorda behovet av en utvidgad akademisk forskning och undervisning i den riktning, som förordats i ovannämnda riksdagsskrivelse. Vad särskilt folkrörelserna beträffar, äro de otvivelaktigt av utomordentlig betydelse i det moderna samhället, i Sverige kanske av större betydelse än i något annat land. Å andra sidan är det, såsom de akademiska myndigheterna framhållit, knappast lämpligt att företaga en utbyggnad av den akademiska organisationen, som enbart toge sikte på folkrörelserna, utan dessa böra uppmärksammas i ett vidare sammanhang. Behovet av forskning och undervisning på ifrågavarande område har i viss mån redan hittills kunnat tillgodoses inom sådana ämnen som historia, nationalekonomi och statskunskap. Kommer en förstärkning av de perso­ nella och materiella resurserna inom dessa ämnen till stånd, kan man räkna med att det moderna samhället i allmänhet blir föremål för ett mera ingående studium. Även om lärarbefattningar i sociologi kommer till stånd i enlighet med forskningskommitténs förslag, kan man dock enligt vår upp­ fattning icke utgå ifrån att det i riksdagsskrivelsen påtalade behovet här­ igenom helt kommer att tillfredsställas. Det synes sålunda tvivelaktigt om man av den sociologiska forskningen kan förvänta framställningar rörande folkrörelserna i deras helhet, avsedda att skildra deras utveckling och ställ­ ning i samhället överhuvud. Vad som enligt vår mening bäst skulle tillgodose riksdagsskrivelsens syf­ ten vore, att en eller flera professurer inrättades i modern historia, kanske närmare bestämt professurer i »modern social och politisk historia». Otvi­ velaktigt skulle dylika professurer ur många synpunkter vara önskvärda. Det iir ett känt förhållande, att inom den historiska forskningen förekommit en koncentration på äldre tiders historia, som gjort den moderna historien till ett i viktiga avseenden obearbetat fält. Särskilt för vissa kategorier av studerande, exempelvis de som avse att erhålla statsvetenskaplig examen,

9 — Bihang till riksdagens 'protokoll 191+7. 1 sand. Nr 272.

130 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 272.

journalister med flera, skulle en undervisning i modern historia vara av stort värde. I en samhällsvetenskaplig fakultet vore också dylika professurer behövliga. Samtidigt uppresa sig likväl också många svårigheter, då det gäller att infoga professurer i modern historia i den nuvarande universitets­ organisationen. Den härskande uppfattningen bland historikerna torde vara, att ämnet historia bör sammanhållas som en helhet och icke uppdelas; när professurer i modern historia från detta håll föreslagits, torde avsikten i allmänhet ha varit att den moderna historien skulle utgöra ett särskilt och från den övriga historien avskilt ämne. Att i gällande examensordningar få utrymme för ett dylikt ämne torde emellertid vara förenat med många komplikationer. I fråga om de statsvetenskapliga examina, där den moderna historien kanske närmast skulle höra hemma, medför ovissheten om denna examensforms framtida gestaltning ett svåröverkomligt osäkerhetsmoment. Vi ha med hänsyn till dessa olika omständigheter funnit oss böra avstå från att framlägga något förslag om inrättandet av professurer i modern social och politisk historia.

I remissyttranden i anledning av de förenämnda sakkunnigförslagen ha de humanistiska sektionerna i Uppsala och Lund tillstyrkt universitetsberedningens förslag och sålunda icke anslutit sig till socialvetenskapliga forskningskommitténs. Jämväl styrelsen för Sveriges förenade studentkårer har anslutit sig till beredningens förslag. Kanslern ansluter sig till universitetsberedningens förslag i fråga om sär­ skilda lärarbefattningar vid statsuniversiteten i ekonomisk historia. För detta ändamål förordar kanslern att ordinarie preceptorsbefattningar inrät­ tas i Uppsala och Lund. Beträffande frågan om ytterligare professurer anför kanslern:

För min del har jag vid den prövning, jag ägnat spörsmålet angående inrättandet av ytterligare professurer i historia, kommit till den uppfatt­ ningen att — med hänsyn till det relativt stora antal professurer, som i berörda ämne redan finnes vid våra universitet och högskolor — en diffe­ rentiering av de nya professurerna synes påkallad. Då behovet av akade­ misk forskning och undervisning i modem historia synes mig dokumenterat, vill jag förorda, att en tredje professur i historia inrättas såväl i Uppsala som i Lund, men att denna professur får karaktären av en specialprofessur i nyaste tidens historia.

Sveriges docentförbund anför följande. Beträffande de föreslagna biträdande lärarbefattningarna i ekonomisk his­ toria synes det docentförbundet principiellt oriktigt att på förhand binda eller begränsa rekryteringen av befattningsinnehavare och inriktningen av dessas forskning och undervisning genom att, såsom föreslås i betänkandet, ensidigt anknyta befattningarna till respektive professurer i nationaleko­ nomi (i Lund) och professurerna i historia (Göteborg och Uppsala). Därest det av praktiska skäl anses lämpligt att dessa befattningar icke bli helt fristående utan i en eller annan form anknytas till professuren i annat examensämne, bör denna anknytning ske så att icke någotdera av de ovan­ nämnda ämnena ges företräde framför det andra. Det måste nämligen anses vara ett angeläget krav, att den ekonomiska historien redan från början

Kungl. Maj:ts proposition nr 272. 131

får en sådan ställning att lika möjligheter till kontakt med båda de nämnda gränsvetenskaperna förefinnas. Något behov att härvidlag företaga experi­ ment med ensidig anknytning synes icke föreligga. I en till ecklesiastikdepartementet ingiven framställning har national­ ekonomiska klubben i Stockholm såsom sin mening uttalat, att den enda verkligt tillfredsställande ordningen i fråga om ämnet ekonomisk historia vore, att detta ämne tilldelades en fullt fristående ställning vid samtliga akademiska lärosäten, vare sig ämnet bleve företrätt av professorer eller biträdande lärare. Liknande synpunkter ha anförts i en från nationalekonomiska föreningen i Uppsala ingången framställning.

Såsom torde ha framgått av den lämnade redogörelsen, föreligga i fråga Departe­

mentschefen.

om ämnet historia starkt motiverade önskemål främst i två avseenden: dels anses angeläget, att den moderna sociala och politiska historien blir företrädd vid våra högskolor på ett mera verksamt sätt än för närvarande, och dels understrykes samstämmigt behovet av ökad undervisning och forskning i ekonomisk historia. Därjämte framhåller universitetsberedningen önskvärdheten av en ökning av antalet lärostolar i det odifferentierade huvudämnet. Samtliga dessa önskemål kunna knappast för närvarande till­ godoses i full utsträckning. För egen del har jag i likhet med kanslern funnit en differentiering av ifrågavarande ämne vara det i dagens läge angeläg­ naste kravet samt att därvid såväl den moderna historien som den ekono­ miska historien tillgodoses. Visserligen har en viss tveksamhet kommit till synes rörande lämpligheten av en dylik differentiering, åtminstone så­ vitt angår modern historia. Jag har dock funnit mig kunna i princip ansluta mig till kanslerns förslag, att en specialprofessur i sistnämnda ämnesgren inrättas vid vartdera av universiteten i Uppsala och Lund. Ämnesområdena för de nya professurerna synas lämpligen böra bestämmas till att avse »modern politisk och social historia» och deras innehavare åläg­ gas att förrätta undervisning och examination inom denna del av examensämnet historia. På grund av önskvärdheten av att tillgången till kompe­ tenta sökande till dessa professurer säkerställes, anser jag, att de icke böra inrättas omedelbart men att principbeslut nu bör fattas om deras upprät­ tande vid tidpunkt som framdeles bestämmes. Vidare anser jag mig böra förorda, att en förstärkt ställning gives åt den ekonomiska historien vid statsuniversiteten. Tills vidare torde ämnet där­ städes lämpligen böra företrädas av preceptorat, vilka torde böra benämnas preceptorat i ekonomisk historia. En dylik tjänst synes böra omedelbart inrättas vid vartdera av universiteten. Jag förutsätter härvid, att inne­ havarna av dessa befattningar skola äga nödiga insikter, förutom i historia, jämväl i nationalekonomi samt att kurserna i examensämnet historia så­ tillvida differentieras, att alternativa kurser med särskilt betonande av

132 Kungl. Maj:ts proposition nr 272. ekonomisk historia böra fastställas för samtliga betygsgrader i de filosofiska examina. Preceptorerna böra åläggas att examinera i historia efter dessa alternativa kursplaner. Universitetsberedningens förslag om ersättande av befattningen som tredje amanuens vid historiska seminariebiblioteket i Uppsala med en be­ fattning som förste amanuens har icke givit mig anledning till erinran.

Geografi.

Professuren i geografi vid universitetet i Uppsala tillhör matematisk­ naturvetenskapliga sektionen. Vid universitetet i Lund däremot tillhör pro­ fessuren i samma ämne humanistiska sektionen. I en vid avlöningsstaten för professorer m. fl. fogad anmärkning angives, att vid utnämning av professor i geografi eller omedelbart därefter skall Kungl. Maj:t bestämma, på framställning av kanslern, vilkendera av filosofiska fakultetens båda sek­ tioner professorn skall tillhöra. Anledningen till denna bestämmelse är givet­ vis att söka i det faktum, att läroämnet geografi omfattar en naturveten­ skaplig del, fysisk geografi, och en humanistisk, kulturgeo­ grafi. Professurens anslutning till den ena eller andra sektionen måste därför bestämmas efter dess innehavares speciella inriktning på en av ämnesområdets två huvudgrenar. Förutom professorn finnes vid vartdera universitetet 1 biträdande lärare (grundarvode 8 600 kronor), 1 förste assistent, 2 » amanuenser samt 2 tredje » Universitetsberedningen har föreslagit att professurerna från och med nästa budgetår vid vartdera universitetet uppdelas i en professur i geografi, särskilt kulturgeografi, och en professur i geografi, särskilt fysisk geografi, samt att en förste assistentbefattning i kulturgeografi omedelbart inrättas vid vartdera universitetet. Till stöd härför anför beredningen i huvudsak följande. Universitetens ämnesrepresentanter ha båda hos beredningen kraftigt understrukit behovet av en delning av professuren efter dess två huvud­ grenar. De framhålla även, att professorn i vardera ämnet behöver en bi­ trädande lärare, en assistent och två amanuenser. Beredningen finner, att fullt övertygande skäl ha framlagts för en klyv­ ning av de nuvarande geografiprofessurerna. Ämnet geografi omfattar en naturvetenskaplig del, fysisk geografi, och en humanistisk, kulturgeografi. Den senare har en historisk-politisk, en nationalekonomisk-statistisk samt en etnografisk avdelning. I vissa fall gripa dessa in i varandra, liksom de skilda vetenskaperna som de anknyta till ha sina beröringspunkter, i andra fall äro arbetsuppgifterna inom de olika avdelningarna helt oberoende av varandra. Den fysiska geografien, sådan den allmänt uppfattas, omsluter

Kungl. Maj:ts -proposition nr 272. 133

en oorganisk och en organisk del. Den förra är anknuten till allmän geologi, petrografi, kvartärgeologi, geofysik (oceanografi, meteorologi etc.), geodesi och annat, den senare anknyter på samma sätt till botanik, zoologi och antropologi. Det är uppenbart, att geografien med denna omfattning ej kan vara på ett tillfredsställande sätt företrädd med endast en professur. Kul­ turgeografiens anknytningar till en hel rad humanistiska vetenskaper liksom den fysiska geografiens relationer till de naturvetenskapliga ämnena äro ofta mera betydelsefulla och djupgående än de band, som finnas mellan dessa båda områden av läroämnet självt. En uppdelning av de nuvarande geografi­ professurerna bör därför ske på så sätt att kulturgeografien och den fysiska geografien erhålla var sin representant. Universitetsberedningen förordar, att professurerna i geografi.vid univer­ siteten uppdelas på två, den ena benämnd geografi, särskilt fysisk geografi, den andra benämnd geografi, särskilt kulturgeografi och att denna uppdel­ ning för universitetens vidkommande kommer till stånd redan den 1 juli 1947. Med hänsyn främst till att det geografiska lärostoffet i skolundervisningen sammanföres i ett ämne vill beredningen däremot icke uppdela det hittills­ varande ämnet geografi i två skilda examensämnen, ehuru annars goda skäl kunde anföras för en sådan anordning. Enligt beredningens mening bör det åligga var och en av de båda geografiprofessorerna vid varje lärosäte att förrätta examination för filosofie kandidat- och filosofisk ämbetsexamen samt för statsvetenskaplig examen inom hela ämnet geografi i likhet med vad som för närvarande gäller för t. ex. professorerna i fysiologisk respek­ tive systematisk botanik vid examination för lägre examina i ämnet botanik. Undervisningens och examinationens tyngdpunkt må dock kunna förläggas till den del av geografien, som motsvarar den studerandes studieriktning. Universitetsberedningen förordar vidare, att inrättandet av en förste assistentbefattning för kulturgeografien icke uppskjutes tills de nya pro­ fessurerna besatts med ordinarie innehavare utan att dessa befattningar komma till stånd redan från och med budgetåret 1947/48. Behovet av flera lärarkrafter än de nuvarande är icke minst för serninarieundervisningens förbättrande och kulturgeografiens tillgodoseende så trängande, att denna utökning icke kan ställas på framtiden. Däremot anser beredningen, att frågan om inrättande av en preceptorsbefattning för kulturgeografiens del bör anstå tills professurerna för detta ämnesområde ha blivit besatta.

Även socialvetenskapliga forskning skommittén har behandlat ämnet geo­ grafi i dess kulturgeografiska gestaltning och framhållit denna ämnesgrens stora betydelse som samhällsvetenskap. Däri inginge t. ex. ekonomisk geo­ grafi samt socialgeografi (befolknings- och bebyggelsegeografi). Geografien studerade näringslivets och samhällsföreteelsernas lokalisering, utbredning och regionala karaktär och sammanknöte de ekonomiska och sociala före­ teelserna med geografiska områdens skiftande karaktär. Den geografiska forskningen hade alltmer inriktat sig på ekonomisk-geografiska och social­ geografiska företeelser och geografer hade särskilt i utlandet men under senare år även i Sverige anlitats för olika planeringsuppgifter. Med hänsyn till ämnets omfång vore det nödvändigt med en uppdelning av ämnet på två professurer, en med huvudsakligen naturgeografisk och en med huvud­ sakligen kulturgeografi.sk inriktning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 272. 135

föreslagna professurerna i fysisk geografi benämnas »professur i geografi, särskilt naturgeografi». Med inrättande av biträdande lärarbefattningar i kulturgeografi bör enligt kanslerns mening anstå, tills dess professurerna för dessa ämnesområden blivit besatta. I övrigt ansluter sig kanslern till socialvetenskapliga forskningskommitténs förslag.

De skäl, som från både universitetsberedningens och socialvetenskapliga Departe­

mentschefen.

forskningskommitténs sida anförts till stöd för en omedelbar uppdelning av professuren i geografi vid vartdera statsuniversitetet i en med kulturgeografisk och en med naturgeografisk inriktning, synas mig vara synnerligen välgrundade, och jag ansluter mig till förslagen om en dylik uppdelning. Professurernas benämning torde i anslutning till forskningskommitténs och kanslerns förslag böra bestämmas till »geografi, särskilt kulturgeografi med ekonomisk geografi» respektive »geografi, särskilt naturgeografi». Den förra torde böra hänföras till den humanistiska, den senare till den matematisk-naturvetenskapliga sektionen. Innehavarna av de nuvarande profes­ surerna torde böra få välja den av de två professurerna, till vilken de önska övergå. Examensämnet torde även efter en uppdelning av professurerna böra bibehållas såsom enhetligt. Beträffande examinationsskyldighetens för­ delning ansluter jag mig till vad socialvetenskapliga forskningskommittén anfört. Frågan om inrättande av ytterligare befattningar som biträdande lärare torde, på sätt universitetsberedningen föreslagit, böra anstå till dess de nya professurerna besatts med ordinarie innehavare. Däremot tillstyrker jag i likhet med kanslern, att ytterligare en befattning som förste assistent, av­ sedd för kulturgeografien, omedelbart inrättas vid vartdera universitetet. Jag har icke heller funnit anledning till erinran mot förslaget att såväl i Uppsala som i Lund utbyta de två arvodena till tredje amanuenser mot tre arvoden som andre amanuenser.

Litteraturhistoria med poetik.

Examensämnet litteraturhistoria med poetik företrädes av en professur vid vart och ett av universiteten och de två fria högskolorna. Universitetsberedningen konstaterar, att antalet lärare är uppenbart otill­ räckligt med hänsyn till det stora antalet studerande. Beredningen föreslår, att ytterligare en professur i ämnet omedelbart inrättas vid vartdera uni­ versitetet, samt att en befattning som andre amanuens inrättas vid litteraturhisto­ riska seminariet i Uppsala. Beredningen anför i huvudsak följande. F. d. professorn vid Uppsala universitet A. Blanck framhåller, att en dubblering av professuren är ofrånkomlig. Undervisningen i ämnet är enligt hans mening så krävande att professurens innehavare under terminerna icke

136 Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

hade något tillfälle att ägna sig åt eget forskningsarbete. Mellanterminerna åtginge för den vidlyftiga examinationen, som icke medhunnes under examensperioderna, och förberedelser till föreläsningar. Tiden räckte ej heller till för att följa den vetenskapliga utvecklingen i facket. Ämnet befunne sig med ett ord i ett rent nödläge. Samma synpunkter ha framförts av professorn vid Lunds universitet O. Holmberg. Varken professor Blanck eller professor Holmberg har yrkat på en diffe­ rentiering av ämnet mellan den befintliga och den föreslagna professuren. Professorn Henry Olsson anser det däremot önskvärt med en professur i »jämförande och europeisk litteraturhistoria». Professorn vid Göteborgs högskola S. Ek framhåller, att litteraturprofes­ surer i de moderna språken skulle kunna bli av stor betydelse för undervis­ ningen i litteraturhistoria. Lnligt universitetsberedningens mening är den begärda dubbleringen av professurerna i litteraturhistoria i Uppsala och Lund ofrånkomlig. På grund av det mycket stora antalet studerande i ämnet bör den erforderliga under­ visningen icke bestridas av en professor. Dennes vetenskapliga verksamhet löper fara att stäckas, om han med nuvarande undervisningsbörda försöker verkligen räcka till för sina elever. Det torde icke heller vara tillräckligt att i detta ämne tillgodose lärarbehovet med biträdande lärare, då dels ämnets omfattning, dels det stora antalet licentiander och doktorander medför be­ hov av flera lärare med en professors kvalifikationer. Man kan även räkna med att tillströmningen till ämnet litteraturhistoria icke kommer att plöts­ ligt minskas utan fortsättningsvis vara lika stark som nu eller starkare. En begränsning av den ena professurens område till främmande länders litteratur torde vara mindre önskvärd, särskilt som studiet av de olika nationallitteraturerna synes kunna tillgodoses genom inrättande av filolo­ giskt inriktade professurer i moderna språk, vilket beredningen i annat sam­ manhang förordar. De komparativa aspekterna på litteraturhistorien böra kunna tillgodoses inom ramen för professurer av nuvarande typ. Bered­ ningen vill därför icke förorda särskilda professurer i allmän och europeisk litteraturhistoria.

Beredningens förslag tillstyrkes av de humanistiska sektionerna i Uppsala och Lund, av Sveriges docentförbund och styrelsen för Sveriges förenade studentkårer. Kanslern tillstyrker likaledes beredningens förslag.

Departe­

mentschefen. Att få till stånd ytterligare en professur i litteraturhistoria vid vart och ett av universiteten synes vara ett av dessas mest framträdande önskemål, som torde böra tillgodoses med hänsyn både till ämnets omfattning och till det stora antalet studerande. Det är givetvis önskvärt, att forskningen i främmande länders litteratur stimuleras. Jag delar emellertid universitets­ beredningens uppfattning, att detta syfte på ett mera tilltalande sätt kan nås vid bifall till beredningens, av mig i det följande tillstyrkta förslag om en uppdelning av vissa professurer i moderna språk på två, varav en med litteraturhistorisk och en med lingvistisk inriktning. Jag är därför icke benägen att förorda, att de nya professurer i litteraturhistoria, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 272. 137

synas böra inrättas, skulle få karaktär av professurer i allmän litteratur­ historia. På anförda skäl tillstyrker jag, att i enlighet med universitetsberedningens förslag från och med nästa budgetar vid ettvart av universiteten i Uppsala och Lund inrättas en andra professur i litteraturhistoria med poetik. Jag biträder även förslaget om inrättande av en befattning som andre amanu­ ens vid litteraturhistoriska seminariet i Uppsala. En motsvarande befatt­ ning i Lund lärer till följd av lokalbrist icke för närvarande kunna inrättas.

Konsthistoria med konstteori.

Detta ämne är företrätt av en professur i Uppsala, Lund och Göteborg samt av två i Stockholm. Universitetsberedningen framhåller, att önskemal framförts om en pro­ fessur i utomeuropeisk konsthistoria. Beredningen anser emellertid, att be­ hovet av forskning och undervisning i detta ämne borde kunna tillgodoses av de nuvarande professurernas innehavare. Däremot förordar beredningen att tre förste assistentbefattningar inrättas, en i Uppsala och två i Lund. En av de sistnämnda skulle avses för arkivet för dekorativ konst. Bered­ ningen anför: För de konsthistoriska institutionerna vid universiteten i Uppsala och Lund ha framställts önskemål om vardera en förste assistentbefattnmg, vars innehavare skall tagas i anspråk främst för demonstrationer, kurser i museiteknik och dylikt. . „ I Lund finnes förutom den konsthistoriska institutionen det ar 1934 grundlagda Arkivet för dekorativ konst. Arkivet, som åstadkommits genom statsanslag samt genom vissa institutioners och enskilda donatorers eko­ nomiska medverkan, har från en ringa begynnelse vuxit ut till ansenliga mått och blivit av stor betydelse. Dess samling av skisser, kartonger, mo­ deller och förberedande utkast etc. till den monumentala konsten i Norden ökas ständigt och räknar för närvarande inemot 6 000 nummer. Samlingar­ na erbjuda redan ett rikt material för forskning därigenom att man här kan följa konstverkens tillblivningsprocess inom såväl måleri som skulptur av dekorativ karaktär. . Det synes beredningen vara av mycket stor vikt, att Arkivet för dekora­ tiv konst effektivt kan användas i undervisningens tjänst, vilket torde erfordra en assistentbefattning. Kanslern tillstyrker ifrågavarande förslag med. den ändringen, att för Arkivet för dekorativ konst i Lund en befattning som andre assistent syntes vara tillfyllest.

Jag tillstyrker i anslutning till kanslerns förslag, att vid konsthistoriska Departe­

mentschefen.

institutionen i Uppsala inrättas en befattning som förste assistent samt att vid motsvarande institutioner i Lund inrättas en befattning som förste och en som andre assistent. Vilken av de två sistnämnda, som bör avses för Arkivet för dekorativ konst, torde få avgöras av vederbörande universitetsmyndighet.

138 Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

Nordisk och jämförande fornkunskap.

Detta ämne företrädes av en professur vid vartdera universitetet. I Upp­ sala benämnes professuren »nordisk och jämförande fornkunskap»; till professuren är knutet ett museum för nordiska fornsaker. I Lund benämnes professuren »förhistorisk och medeltidsarkeologi» och professurens inne­ havare är tillika föreståndare för historiska museet samt mynt- och medalj­ kabinettet. Vid Stockholms högskola bestrides för närvarande undervis­ ningen i detta ämne genom en tillförordnad lärare. Denne har erhållit professors namn, och examinationsrätt i nordisk och jämförande fornkun­ skap har i full utsträckning medgivits högskolan. Denna rätt är emellertid knuten till den tillförordnade läraren personligen och är därför icke säker­ ställd för framtiden. Vederbörande institutioner i Uppsala och Lund förfoga för närvarande över följande assistent- och amanuenspersonal:

TJppsala Lund

Universitetsberedningen föreslår inrättande från och med nästa budget­ år av dels en förste assistentbefattning i nordisk och jämförande fornkunskap vid Uppsala universitet, dels en förste assistentbefattning i motsvarande ämne vid Lunds uni­ versitet, främst för undervisningen i medeltidsarkeologi, dels ock en förste amanuensbefattning vid museet för nordiska fornsaker i Uppsala. Till stöd härför har beredningen i huvudsak anfört: Behovet av ytterligare en lärarbefattning i nordisk och jämförande forn­ kunskap vid Uppsala universitet, som framhållits av professorn i ämnet, har beredningen funnit väl styrkt. För tillgodoseende därav synes en be­ fattning som förste assistent mest ändamålsenlig. I Lund omfattar professuren i nordisk arkeologi även medeltidsarkeologi. Då ämnesområdet är synnerligen vidsträckt och då samlingar i medeltids­ arkeologi även ingå i därvarande museum, anser beredningen, att i Lund bör inrättas en förste assistentbefattning i nordisk arkeologi, vars innehavare i främsta rummet bör omhänderha dessa samlingar och åt vilken kan anför­ tros undervisning i medeltidsarkeologi. Önskemål ha framförts om ytterligare en förste amanuensbefattning vid museet för nordiska fornsaker i Uppsala. Beredningen, som finner detta önskemål väl motiverat med hänsyn till samlingarnas omfattning och bety­ delse för undervisningen, förordar därför att en förste amanuensbefattning knytes till nämnda museum. Förslaget tillstyrkes av de humanistiska sektionerna i Uppsala och Lund. Kanslern bär funnit inrättande av den ifrågasatta förste amanuensbe­ fattningen tills vidare böra anstå, men i övrigt tillstyrkt beredningens förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr '272. 139

Jag biträder kanslerns förslag och förordar alltså inrättande av en be­ Departe­

mentschefen.

fattning som förste assistent i nämnda ämne vid vartdera universitetet från och med nästa budgetår.

Klassisk fornkunskap och antikens historia.

Detta ämne är företrätt av en professur vid vartdera universitetet. Beredningen föreslår, att ett anslag å 4 000 kronor ställes till vartdera universitetets förfogande för anordnande av särskilda kurser inom ämnes­ området. Till stöd härför har beredningen — med förmälan att professorerna i ämnet hos beredningen föreslagit inrättande av befattningar som biträdan­ de lärare — i huvudsak anfört: Kravet på biträdande lärare i detta ämne motiveras av de omfattande kurser, som ingå i undervisningen, bland annat en översikt över antikens kulturella och historiska utveckling, vilken är avsedd att dels vara en inled­ ning till vidare studium av ämnet, dels att meddela de för skolundervis­ ningen i klassiska språk och historia erforderliga insikterna i antikens historia och kulturhistoria och en översikt av antikens konsthistoria med särskild hänsyn till dem, som studera ämnet konsthistoria. Dessa kurser krävas för en effektiv undervisning i klassisk fornkunskap och antikens historia och äro dessutom av den största betydelse för under­ visningen i ämnena historia och konsthistoria. Ifrågavarande undervisning är av den art, att det synts beredningen mest ändamålsenligt, att den bestrides genom kursanslag. Beredningen vill därför förorda, att ett årligt anslag av 4 000 kronor ställes till förfogande för anordnandet av denna undervisning. Till ledare av dessa kurser bör om möjligt utses person med docentkompetens. Humanistiska sektionen i Uppsala har förordat inrättande av ett preceptorat i ämnet samt därvid i huvudsak anfört: Sektionen vill framhålla att ifrågavarande undervisning är så krävande och betydelsefull — detta omdöme gäller såväl kursundervisningen i själva ämnet klassisk fornkunskap och antikens historia som de kurser, föreläs­ ningar och övningar i antikens historia och i antikens konsthistoria, som äro avsedda för studerande av ämnena historia och konsthistoria — att god docentkompetens och god undervisningsförmåga måste krävas av den person, som omhänderhar nämnda undervisning. Det skall vidare framhål­ las, att kursen i antikens historia, inräknat förhör, omfattar cirka 60 tim­ mar och att kursen i antikens konsthistoria bör ha samma omfattning, ehuru detta hittills ej varit möjligt att genomföra. 30—50 studenter bruka deltaga i dessa kurser. Det är att förutse, att person med docentkompetens endast undantagsvis kommer att finnas tillgänglig för tilldelande av det av beredningen för­ ordade kursanslaget. För att ifrågavarande undervisning skall kunna hållas på en sådan nivå, att dess kvalitet och värde ej katastrofalt sänkas, är det därför enligt sektionens mening nödvändigt, att en biträdande lärare anställes. Kanslern har anslutit sig till universitetsberedningens förslag.

140 Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

Departe­ Det synes angeläget, att professorerna i ämnet klassisk fornkunskap och

mentschefen.

antikens historia vid statsuniversiteten befrias från den omfattande kurs­ undervisning i antikens kulturella och historiska utveckling ävensom i antikens historia, som nu tillkommer dem. Jag är emellertid icke för när­ varande beredd att — på sätt vid remissbehandlingen ifrågasatts — föreslå inrättandet av mera fasta lärartjänster för omhänderhavandet av den här avsedda undervisningen. I likhet med kanslern finner jag det lämpligt att tills vidare beräkna en särskild medelsanvisning härför i enlighet med be­ redningens förslag. Jag förordar alltså, att för nästa budgetår anvisas ett anslag av 4 000 kronor till vartdera universitetet för ifrågavarande ändamål. Vid bifall härtill böra vederbörande anslagsposter till arvoden och sär­ skilda ersättningar, bestämda av Kungl. Maj:t, i universitetens avlöningsstater uppräknas med motsvarande belopp.

Egyptologi.

Ämnet egyptologi finnes icke företrätt av professur vid något av vårt lands akademiska lärosäten. Beredningen föreslår inrättandet av en professur i ämnet vid Uppsala universitet från och med nästa budgetår. Till stöd härför har beredningen — under erinran om att humanistiska sektionen vid Uppsala universitet till beredningen framfört önskemål om en professur i ämnet — i huvudsak anfört: Ämnet egyptologi har åren 1893—1904 varit företrätt av en personlig professur vid Uppsala universitet, där senare även docenter i ämnet under­ visat. För närvarande representeras detta av en stipendierad docent. Vid universitetet finnas de i Viktoriamuseet hopbragta samlingarna, vilka möj­ liggöra tillfredsställande undervisning i egyptologi. Ämnet har icke varit företrätt vid något annat svenskt lärosäte. Det är uppenbart, att svensk forskning skulle vara synnerligen betjänt av att egyptologien bleve fast företrädd vid ett av universiteten. Denna omfattande vetenskap, som kräver en grundlig och speciell utbildning av både historisk-arkeologisk och språklig art, kan icke företrädas av någon representant för något angränsande ämne utan blott av en egyptolog av facket. Finnes ingen dylik att tillgå i Sverige, är detta en kännbar brist för alla, som arbeta med forntida språk- och kulturhistoria, på grund av det gamla Egyptens stora betydelse för både det orientaliska och det väster­ ländska kulturarvet. Om Sveriges akademiska lärosäten, såsom beredning­ ens direktiv förutsätta, skola beredas »möjligheter att göra en insats på den högre utbildningens och den vetenskapliga forskningens områden, som är helt i nivå med vad som fordras och presteras inom de främsta kulturnatio­ nerna»,hör en fast lärostol i egyptologi vid ett svenskt universitet med i utrustningen. Beredningen, som har sig bekant, att sökande med god kompetens skulle anmäla sig till en professur i egyptologi, förordar därför inrättandet av en dylik professur. Ämnets traditionella anknytning till Uppsala universitet och därvarande egyptiska samlingar tala för att professuren förlägges till detta universitet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 272. 141

Humanistiska sektionen i Uppsala tillstyrker beredningens förslag. Kanslern har icke biträtt ifrågavarande förslag utan i stället ifrågasatt, att en personlig professur i ämnet inrättas.

Utan att vilja underskatta egyptologiens betydelse ur den humanis­ Departe­

mentschefen.

tiska forskningens synpunkt hyser jag likväl en viss betänksamhet inför förslaget att inrätta en ordinarie lärostol i detta ämne. Med hänsyn till ämnets särart synes det vara tveksamt, huruvida kompetenta sökande till en sådan professur alltid skulle kunna påräknas. Det torde också kunna ifrågasättas, huruvida icke egyptologien med sin starkt museala inriktning skulle kunna erhålla en fullgod representation inom svensk humanistisk forskning och svenskt kulturliv även genom en mera direkt anknytning till ett centralt arkeologiskt museum. Jag erinrar i detta sammanhang om på­ gående utredning rörande frågan om upprättande av ett dylikt museum för medelshavsländerna och främre Orienten. Jag anser mig salunda icke för närvarande böra biträda universitetsberedningens förslag om inrättande av en ordinarie professur i förevarande ämne.

Nordisk och jämförande folklivsforskning.

Detta ämnesområde är för närvarande endast företrätt av en professur vid Lunds universitet i »nordisk och jämförande folklivsforskning, särskilt etnologisk». Vid därvarande institution i folklivsforskning finnas vidare två befattningar som förste amanuens. Universitetsberedningen föreslår att från och med nästa budgetår inrättas en professur i nordisk och jäm­ förande folkminnesforskning vid Uppsala universitet, att i samband därmed benämningen å den förenämnda professuren vid Lunds universitet ändras till professur i »nordisk och jämförande etnologi», samt att en förste assistentbefattning inrättas vid institutionen för folklivs­ forskning i Lund. Till stöd för inrättandet av en professur i nordisk och jämförande folk­ livsforskning i Uppsala har beredningen bland annat åberopat ett av huma­ nistiska sektionen i Uppsala i anslagsäskanden för nästa budgetår framfört förslag om en personlig professur i ämnet, därvid sektionen i huvudsak anfört: I och med inrättandet år 1944 av en professur i »nordisk och jämförande folklivsforskning, särskilt etnologisk» har Lunds universitet fått sina myc­ ket berättigade intressen med avseende på akademisk undervisning i etno­ logi tillgodosedda. Det vetenskapliga studiet av den materiella folkkulturen och av allmogens arbets- och samhällsliv har sålunda med denna professur blivit representerat jämväl vid ett statsuniversitet. Folkminnesforskningen, den vetenskapsgren som avser utforskandet av folkens och företrädesvis de nordiska folkens sagor, sägner, visor, ordspråk

142 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 272.

och gåtor samt deras religiösa traditioner och föreställningsvärld, har nu­ mera ingen ordinarie lärostol vid våra universitet eller högskolor. Då denna vetenskapsgren kräver en helt annan metod än den forskning, som sysslar med allmogens byggnadsskick, redskap, artefakter m. in. kan den ej heller på ett vetenskapligt tillfredsställande sätt sammanföras med etnologien, något som sektionen också tidigare understrukit. Folkminnesforskningen har, sådan den bedrivits och bedrives i våra nordiska grannländer, en ar­ betsmetod som närmast ansluter sig till de filologiska, religionshistoriska och litteraturhistoriska disciplinerna och i såväl Norge som Finland har man ansett sig ha råd att sida vid sida ha både etnologiska och folkloristiska professurer. I fråga om studier och undervisningen inom nordisk folkminnesforskning har Uppsala ett synnerligen gynnsamt utgångsläge i det att ett både kvali­ tativt och kvantitativt betydande material redan föreligger i landsmåls- och folkminnesarkivets rika och mångsidiga uppteckningar av svensk folklore. Hittills har endast en ringa del av detta material kunnat bearbetas och ut­ givas i Uppsala, men skulle den folkloristiska forskningen bli företrädd genom professur vid universitetet, skulle självfallet detta också på ett myc­ ket påtagligt sätt iiterverka på samlingarnas vetenskapliga bearbetning och utnyttjande här på platsen. Dessutom skulle med en lärostol i folkminnes­ forskning även följa att studenter, som läste ämnet, kunde ägna sig åt kompletterande uppteckningar av i vissa bygder ännu kvarlevande tradi­ tioner och på så sätt tillföra forskningen nytt material. En professur i nordisk folkminnesforskning vid Uppsala universitet skulle icke åsamka statsverket någon större utgift, om den väg följdes, som tidi­ gare av sektionen anvisats, nämligen att föreståndaren för landsmåls- och folkminnesarkivet docenten Dag Strömbäck gjordes till innehavare av den nya professuren. Sektionen har nämligen välgrundad anledning anta, att docenten Strömbäcks inom nordisk folktro och folkdiktning utgivna och till utgivning förberedda skrifter vid prövning av sakkunniga skulle skänka honom fullgod kompetens i nordisk folkminnesforskning. Då docenten Strömbäck för närvarande åtnjuter lön enligt lönegrad Eo 30 löneklass 31 skulle skillnaden mellan hans nuvarande lön och begynnelselön för professor icke komma att överstiga 550 kronor per år. Med den uppflyttning i löne­ klass 32 som docent Strömbäck kan påräkna från 1 juli 1947 torde i själva verket löneskillnaden ej uppgå till högre belopp än cirka 150 kronor. Ekono­ miska skäl borde sålunda icke utgöra hinder mot inrättande av här be­ rörda professur, vars betydelse för undervisningen och forskningen redan tidigare motiverats och här ytterligare må betonas. En professur i nordisk folkminnesforskning för den nuvarande förestån­ daren för Landsmåls- och folkminnesarkivet skulle också på ett ur under­ visningens synpunkt mycket lyckligt sätt ansluta till ämnena nordiska språk och nordisk ortnamnsforskning och överhuvudtaget bidraga till att stärka och fördjupa forskningen inom vår egen kulturkrets. I här och även i tidigare framlagda förslag har sektionen kallat den nya professuren »nordisk folkminnesforskning», varigenom markerats att äm­ nets tyngdpunkt bör ligga inom våra nordiska folks traditioner. »Jämfö­ rande» blir till sin karaktär varje djupare undersökning i nordisk folklore, varför detta epitet ej ansetts nödigt. Skulle en större överensstämmelse med den avsevärt längre titeln på den nyinrättade professuren i Lund: »Nordisk och jämförande folklivsforskning, särskilt etnologisk» anses önskvärd, så

Kungl. Maj:ts proposition nr 272. 143

torde — förutsatt att »folklivsforskning» uppfattades i vedertagen, vid be­ märkelse — den här föreslagna professuren kunna benämnas »nordisk och jämförande folklivsforskning, särskilt folkloristisk».

I anslutning härtill har universitetsberedningen anfört:

Beredningen finner, att synnerligen starka skäl blivit anförda för inrät­ tande av en professur i folkminnesforskning vid Uppsala universitet. Ifråga­ varande professur bör få en annan karaktär än den lärostol, som redan fin­ nes vid Lunds universitet. Denna är främst inriktad på etnologi. De rika folkminnessamlingarna i Uppsala göra de yttre förutsättningarna ytterst lämpliga för inrättande av en professur i folkminnesforskning vid Uppsala universitet. Vetenskaplig bearbetning av de nordiska folkens sagor, sägner, ordspråk, visor, religiösa traditioner och föreställningsvärld kräver en helt annan metod än etnologiens. Folkminnesforskningen ställer dessutom på sina ut­ övare väsentligt strängare krav på filologisk kompetens än etnologien. Folk­ minnesforskningen synes därför vara så skild från den sistnämnda veten­ skapen, att den torde böra utgöra ett särskilt examensämne benämnt nor­ disk och jämförande folkminnesforskning. Om den föreslagna professuren vid Uppsala universitet skulle komma till stånd, bör enligt beredningens mening innehavare av denna professur undervisa och examinera i detta ämne, medan den befintliga professuren i Lund bör komma att omfatta examensämnet nordisk och jämförande etnologi. Den nya lärostolen vid Uppsala universitet bör därför benämnas professur i nordisk och jämföran­ de folkminnesforskning. I samband med inrättande av sistnämnda lärostol bör den befintliga professuren i Lund få ändrad benämning. Då den skall företräda nordisk och jämförande etnologi, bör benämningen ändras till professur i nordisk och jämförande etnologi. Beredningen anser, att behovet av forskning och undervisning i folklivsforskningens båda grenar på detta sätt väl skulle tillgodoses. Beredningen vill därför i princip ansluta sig till de synpunkter, som senast framförts av humanistiska sektionen vid Uppsala universitet i petita till 1947 års riksdag. Av principiella skäl kan beredningen dock icke förorda sektionens förslag om inrättande av en personlig professur i folkminnesforskning för förestån­ daren för Landsmåls- och folkminnesarkivet i Uppsala, docenten Dag Strömbäck. Det synes beredningen visserligen önskvärt, att ifrågavarande lärostol förbindes med detta arkiv, om möjligt på liknande sätt som pro­ fessuren i nordisk ortnamnsforskning med Svenska ortnamnsarkivet, men en personlig professur torde icke bereda folkminnesforskningen den tryggade ställning för framtiden, som ämnets betydelse kräver. En professur, vars bestånd på längre sikt icke är säkrad, stimulerar icke yngre vetenskapsmän till fortsatt forskning på samma sätt som en ordinarie lärostol. Den ökade trygghet för ämnet en dylik lärostol skulle medföra och den större bety­ delse för folkminnesforskningen den skulle få, motiverar enligt beredning­ ens mening de ökade kostnader den skulle medföra för statsverket.

Med avseende å den föreslagna förste assistentbefattningen vid insti­ tutionen för folklivsforskning i Lund har beredningen vidare framhållit att densamma vore erforderlig för tillgodoseende av behovet av undervisning på ifrågavarande område.

144 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 272.

I avgivna remissyttranden har humanistiska sektionerna i Uppsala och Lund anslutit sig till beredningens förslag, dock har sistnämnda sektion motsatt sig en ändring av benämningen å professuren i »nordisk och jäm­ förande folklivsforskning, särskilt etnologi», i Lund. Kanslern anför: I enlighet med beredningens förslag förordar jag upprättandet av en pro­ fessur i nordisk och jämförande folkminnesforskning vid Uppsala univer­ sitet. Däremot finner jag icke anledning föreligga att såsom beredningen avsett giva den i Lund befintliga och så sent som år 1944 inrättade pro­ fessuren i nordisk och jämförande folklivsforskning, särskilt etnologisk, ändrad benämning. Snarare synes det mig, som om den föreslagna profes­ suren i Uppsala borde benämnas »nordisk och jämförande folklivsforskning, särskilt folkloristisk». Humanistiska sektionen i Uppsala har även accepterat denna benämning, dock under förutsättning att »folklivsforsk­ ning» uppfattas i vedertagen, vid bemärkelse. I likhet med humanistiska sektionen i Uppsala anser jag, att ifrågavaran­ de professur i Uppsala bör erhålla samma ställning till landsmåls- och folkminnesarkivet, som den vilken nu tillkommer professorn J. Sahlgren i förhållande till ortnamnsarkivet. Skulle den nuvarande chefen för landsmålsarkivet erhålla den nya professuren i nordisk och jämförande folklivs­ forskning bör han bliva prefekt för sistnämnda arkiv och hans undervisningsskyldighet bestämmas med hänsyn härtill. Förslaget om inrättandet av en förste assistentbefattning vid folkminnesarkivet i Lund har jag icke funnit tillräckligt motiverat, varför jag icke ansett mig böra biträda detsamma.

Departe­

Frågan om inrättande av en professur i folkminnesforskning vid Upp­

mentschefen.

sala universitet har tidigare vid olika tillfällen och i skilda sammanhang varit föremål för övervägande, senast i samband med inrättandet genom beslut vid 1944 års riksdag av den nuvarande ordinarie professuren i »nor­ disk och jämförande folklivsforskning, särskilt etnologisk», vid Lunds uni­ versitet. Vid anmälan av denna fråga uttalade föredragande departements­ chefen en förhoppning, att i sinom tid en professur i folklivsforskning med ämnesområdets tyngdpunkt lagd på folkminnesforskning skulle komma att inrättas även i Uppsala varigenom i ärendet framförda önskemål om be­ arbetning och komplettering av de rika folkminnessamlingarna därstädes skulle kunna tillgodoses på ett tillfredsställande sätt. Detta uttalande från departementschefens sida underströks av statsutskottet i dess i ärendet av­ givna utlåtande. Jämväl enligt min uppfattning föreligga starka skäl för inrättande av den här avsedda professuren och tiden synes mig nu vara inne att före­ lägga riksdagen förslag härom. Önskvärdheten av att den nya lärostolen — till skillnad från motsvarande professur vid Lunds universitet — främst inriktas på folkminnesforskningens område har allmänt vitsordats och för egen del finner jag i likhet med universitetskanslern att densamma lämpli­ gen bör benämnas professur i »nordisk och jämförande folklivsforskning,

Kungl. Maj:ts proposition nr 272. 145 särskilt folkloristisk». Det synes mig lämpligt, att denna lärostol, vilken torde böra erhålla karaktären av ordinarie professur, förenas med chefskapet för landsmåls-och folkminnesarkivet i Uppsala. Professurens innehavare bör alltså bli prefekt för detta arkiv och hans undervisningsskyldighet bestäm­ mas med hänsyn härtill. Jag erinrar i detta sammanhang, att en motsva­ rande ordning för närvarande gäller med avseende å den personliga pro­ fessuren för professorn J. Sahlgren i nordisk ortnamnsforskning och föreståndarskapet för svenska ortnamnsarkivet i Uppsala. Vid detta ställnings­ tagande har jag förutsatt, att till förste innehavare av ifrågavarande pro­ fessur utses den nuvarande chefen för landsmåls- och folkminnesarkivet, docenten vid Uppsala universitet, filosofie doktorn Dag Strömbäck, vilken enligt vad humanistiska sektionen i Uppsala i ärendet anfört synes besitta speciella kvalifikationer härför. Hinder torde sålunda ej böra möta mot att denne utnämnes till innehavare av professuren utan att befattningen dessförinnan i vanlig ordning ledigförklaras. Främst med hänsyn till att årets riksdag redan tagit ställning till personalorganisationen vid lands­ måls- och folkminnesarkivet för nästa budgetår, torde den av mig här för­ ordade professuren böra inrättas först från och med budgetåret 1948/49. I likhet med humanistiska sektionen i Lund och universitetskanslern har jag ansett mig icke böra tillstyrka beredningens förslag om ändrad benäm­ ning å den nuvarande lärostolen vid Lunds universitet i »nordisk och jäm­ förande folklivsforskning, särskilt etnologisk». Jag har icke heller funnit tillräckliga skäl förebragta för inrättandet av en befattning som förste assistent vid institutionen för folklivsforskning i Lund.

Nordiska språk.

Ämnet nordiska språk är företrätt vid vartdera universitetet av två ordi­ narie professurer, den ena i »nordiska språk», den andra i »svenska språ­ ket». Vidare finnes vid Uppsala universitet en personlig professur i nordisk ortnamnsforskning, vars innehavare professorn J. Sahlgren tillika är före­ ståndare för Svenska ortnamnsarkivet och sekreterare i ortnamnskommissionen. Därutöver finnes vid vartdera universitetet en universitetslektor i svenska språket, vilken — därest han är lärare vid allmänt läroverk eller annan under skolöverstyrelsens inseende ställd läroanstalt — äger uppbära ersättning för vad han i sådan egenskap nödgas avstå av sina avlönings­ förmåner och eljest grundarvode av 9 500 kronor för år räknat. Vid Upp­ sala universitet finnes även ett lektorat i danska språket och litteraturen, avsedd för dansk lärare, med ett grundarvode av 9 500 kronor. Undervis­ ningen i norska bestrides däremot vid sistnämnda universitet av tillfälligt anställda lärare med anlitande av för ändamålet tillgängliga medel. Vid Lunds universitet bestrides undervisningen i såväl danska som norska av föreningen Nordens lektorer. 10 — Bihang till riksdagens 'protokoll 10If7. 1 saml. Nr 272.

146 Kangl. Maj:ts proposition nr 272.

Slutligen må anmärkas att vid seminariet för nordisk ortnamnsforskning i Uppsala finnes en befattning som tredje amanuens. Universitetsberedningen föreslår, att den nuvarande personliga professuren i nordisk ortnamnsforskning vid Uppsala universitet för professorn J. Sahlgren från och med budgetåret 1949/50 ersättes med en ordinarie professur i ämnet nordiska språk, sär­ skilt ortnamnsforskning, att principbeslut fattas om inrättande av en professur i nordiska språk, särskilt landsmålsforskning, vid Lunds universitet, att ytterligare ett lektorat i svenska språket samt ett lektorat i norska språket och litteraturen från och med nästa budgetår inrättas vid vartdera universitetet, att ett lektorat i danska språket och litteraturen från och med nästa budgetår inrättas vid Lunds universitet, samt att en förste assistentbefattning och en tredje amanuensbefattning från och med nästa budgetår inrättas vid institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet. Till stöd härför har beredningen i huvudsak anfört följande.

Under de överläggningar, som universitetsberedningen haft med ämnes­ områdets representanter, har humanistiska sektionen i Uppsala förordat, att den personliga professuren i nordisk ortnamnsforskning skulle vid den nuvarande innehavarens avgång förvandlas till en ordinarie professur i samma ämne. Under överläggningen framförde professor J. Sahlgren den tanken, att en ny ordinarie professur lämpligen borde omfatta ämnesom­ rådet »nordiska språk, särskilt ortnamnsforskning». Därigenom skulle bland annat vinnas att de nuvarande professorerna i nordiska språk erhölle en lättnad i sin betydande undervisnings- och examinationsbörda. Beredningen tillstyrker detta förslag. Härvid förutsättes, att innehavaren av denna professur även förestår Svenska ortnamnsarkivet såsom prefekt. Den ökade undervisnings- och examinationsskyldighet, som komme att åvila honom, bör emellertid medföra, att han inom arkivet får tillgång till be­ hövliga hjälpkrafter. En särskild professur i svensk dialektforskning är ett gammalt önskemål, vilket nu framförts av professor Sahlgren under beredningens förhandlingar med de akademiska lärarna och studentrepresentanterna i Uppsala. Det synes beredningen ändamålsenligt, att vid upprättandet av en i och för sig av behovet påkallad ny ordinarie lärostol i nordiska språk vid det syd­ svenska universitetet särskilt utrymme beredes för denna gren av svensk språkforskning, vilken hittills i alltför ringa grad tillgodosetts i den aka­ demiska undervisningen och vars material alltmera hotar att försvinna. Därför bör vid universitetet i Lund en professur i »nordiska språk, särskilt landsmålsforskning» inrättas. Det synes vara lämpligt, att innehavet av denna professur förenas med prefektskapet för landsmålsarkivet i Lund, liksom det ovan föreslagits att innehavaren av den nya professuren i Upp­ sala tillika förestår därvarande ortnamnsarkiv. Utöver docentstipendiater ha för Uppsalas vidkommande professorerna N. Lindquist och E. Noreen ansett behov föreligga av en biträdande lärare »med god docentkompetens» för deltagande i seminariernas övningar,

Kungl. Maj:ts proposition nr 272. 147

genomgående av uppsatser, eventuellt ledning av proseminarier m. m. I den mån detta krav icke kan anses tillgodosett genom docentstipendiater, torde det kunna tillmötesgås genom den dubblering av lektoraten i svenska, var­ om önskemål uttalats av studentrepresentanterna. Vikten av att för bli­ vande lärare ämnet genomgås med särskild hänsyn till vad skolundervis­ ningen kräver, vill beredningen för sin del kraftigt understryka. Den anser det också önskvärt, att dessa »pedagogiska lektorer» äga förtrogenhet med olika stadier av läroverkens undervisning. Universitetsberedningen anser alltså, att vid vartdera universitetet bör inrättas ytterligare ett lektorat i svenska. Vid universitetet i Uppsala finnes för närvarande en dansk lektor i danska språket och litteraturen. Undervisningen i norska språket och litteraturen bedrives däremot av tillfälligt anställda lärare med anlitande av tillfälliga kursanslag. Båda professorerna i nordiska språk i Uppsala ha framhållit, att denna anordning medfört stora olägenheter, då de tillfälliga lärarna haft annan huvudsaklig verksamhet, varför kurserna varit svåra att planera och måst förläggas till olika tidpunkter under skilda läsår. Såväl ur dessa synpunkter som med hänsyn till undervisningens omfattning och önskade effektivitet påyrka nämnda professorer inrättande av ett lektorat i norska språket och litteraturen av samma art som det redan befintliga danska lektoratet. Vid universitetet i Lund uppehälles undervisningen i danska och norska av föreningen Nordens lektorer, vilka emellertid ha att betjäna ett stort antal skolor och därför endast kunna avdela en begränsad tid varje termin för undervisningen. Professor Ljunggren har föreslagit inrät­ tande av lektorat i såväl danska som norska efter mönster av det danska lektoratet i Uppsala och framhåller i detta sammanhang vilken fördel det vore för de studerande att varje termin ha tillgång till sådan undervisning. Han anser vidare, att tillskapandet av lektorat i danska och norska skulle kunna innebära en välbehövlig utökning av de fasta lärarkrafterna i ämnet litteraturhistoria; han förutsätter nämligen, att dessa lektorer skulle äga kompetens att undervisa i respektive länders litteratur. Ökad och fördjupad kännedom om de danska och norska språken och litteraturerna är enligt beredningens mening ett viktigt önskemål, ej minst med hänsyn till det nordiska samarbetets främjande. Beredningen ansluter sig till de ovan angivna synpunkterna, och tillstyrker inrättande av dels ett lektorat i norska vid universitetet i Uppsala, dels ett lektorat i danska samt ett i norska vid universitetet i Lund. Innehavarna av dessa befattningar böra äga så omfattande kunskaper i den danska, respektive norska litte­ raturen, att de kunna meddela undervisning häri. Det förutsättes givetvis, att dessa lektorer skola ha sin verksamhet helt förlagd till universiteten och icke tagas i anspråk för skolundervisning. Till de ämnen, som avses att i Uppsala inom en snar framtid erhålla institutionsmässiga lokaler, hör även nordiska språk. Angelägenheten av att detta ämne även i Lund utrustas med en egen institution har framhållits av studentrepresentanterna vid Lunds universitet. Universitetsberedningen an­ sluter sig till denna tanke. För skötseln av dessa institutioner erfordras viss personal. I enlighet med vad från Uppsala universitet begärts i årets petita förordar beredningen inriittande av en förste assistent- och en tredje amanuensbefattning vid institutionen för nordiska språk i Uppsala. Behov torde uppstå av motsvarande befattningar även i Lund, så snart institutionsfragan där vunnit sin lösning.

148 Kungl. Maj:ts 'proposition nr '272.

I avgivna remissyttranden ha de humanistiska sektionerna i Uppsala och Lund tillstyrkt beredningens förslag. Universitetskanslern har funnit sig icke på den i ämnet förebragta ut­ redningen för närvarande kunna biträda beredningens förslag om en pro­ fessur i nordiska språk, särskilt landsmålsforskning, vid Lunds universitet liksom icke heller förslaget om inrättande av befattningarna som förste assistent, respektive tredje amanuens vid institutionen för nordiska språk i Uppsala. I stället för de båda sistnämnda befattningarna har kanslern för­ ordat inrättandet av en förste amanuensbefattning vid nämnda institution. Styrelsen jör Sveriges förenade studentkårer har framfört önskemål om inrättande av — utöver vad beredningen föreslagit — ett preceptorat i nordiska språk vid vartdera universitetet. Skolöverstyrelsen har förklarat sig icke kunna tillstyrka en dubblering av universitetslektoraten i svenska språket. Frågan därom krävde nämligen enligt överstyrelsens mening en närmare utredning, varvid även behovet av handledning i litteraturbehandlingens metodik på skolstadiet borde be­ aktas. De av beredningen föreslagna lektoraten i danska och norska språken har ämbetsverket tillstyrkt men samtidigt ifrågasatt, att innehavarna av befattningarna skola tagas i anspråk även för undervisning vid allmänna läroverk och seminarier. Överstyrelsen anför i sistnämnda avseende följande. Vad angår lektoraten i danska och norska anser sig överstyrelsen ur de synpunkter, som överstyrelsen närmast har att företräda, böra tillstyrka inrättande av sådana lektorat i den omfattning, som av beredningen före­ slås. Beredningen förutsätter emellertid, att ifrågavarande lektorer skola ha sin verksamhet helt förlagd till universiteten och icke tagas i anspråk för skolundervisningen. Enligt överstyrelsens mening borde det icke vara omöjligt att låta lektorerna fullgöra en del av sin undervisningsskyldighet vid allmänna läroverk och seminarier åtminstone å universitetsorten. Lek­ torerna torde nämligen icke behöva tagas i anspråk av universiteten under hela läsåret. Just i ämnet nordiska språk anordnas, till följd av ämnets mångskiftande natur, kurser och övningar i särskilt stor omfattning, och en ytterligare utvidgning i detta avseende synes ganska äventyrlig med hänsyn till önskemålet att förkorta eller åtminstone icke förlänga studie­ tiden. I själva verket torde det bliva nödvändigt att rationalisera studierna genom en planmässig koncentration av de olika kurserna till vissa delar av läsåret. Under sådana omständigheter synes det icke uteslutet, att lekto­ rerna i danska och norska vissa tider kunna vara disponibla för assistent­ verksamhet vid andra läroanstalter. I regel torde det icke möta hinder för dessa läroanstalter att ordna lektorernas undervisning vid de tider, då kur­ ser i vederbörande ämne ej pågå vid universiteten. Överstyrelsen vill därför ifrågasätta, om icke med universitetslektoraten i danska och norska kunde förenas undervisningsskyldighet i viss omfattning vid allmänna läroverk och seminarier.

Departe- I likhet med kanslern anser jag goda skäl tala för att den nordiska ortmentscliefen. namnsf0rskningen beredes en tryggad plats vid universitetet i Uppsala, där

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 272. 149

densamma sedan lång tid tillbaka varit företrädd av den för professorn J. Sahlgren personliga professuren i ämnet. Jag tillstyrker därför, att beslut nu fattas om inrättande av en ordinarie professur i »nordiska språk, särskilt ortnamnsforskning», från och med budgetåret 1949/50, då Sahlgren från­ träder nyssnämnda personliga professur. Däremot är jag icke beredd att på grundval av den föreliggande utredningen förorda inrättande av en pro­ fessur vid Lunds universitet i »nordiska språk, särskilt landsmålsforskning». Med hänsyn till vad skolöverstyrelsen anfört anser jag mig icke heller böra för närvarande ifrågasätta en dubblering av universitetslektoraten i svenska språket. I övrigt ansluter jag mig till kanslerns förslag och tillstyrker alltså, att från och med nästa budgetår inrättas ett lektorat i danska språket och litteraturen vid universitetet i Lund, ett lektorat i norska språket och litteraturen vid vartdera universitetet samt en förste amanuensbefattning vid seminariet för nordiska språk i Uppsala. Vad skolöverstyrelsen anfört rörande önskvärdheten av att lektorerna i danska och norska utnyttjas även för viss undervisning vid allmänna läroverk och seminarier synes förtjäna att närmare övervägas. Jag förut­ sätter, att överstyrelsen efter samråd med vederbörande universitetsmyndigheter till Kungl. Maj:t inkommer med utredning i nämnda avseende.

Romanska språk. Engelska språket.

Den romanska språkgruppen omfattar franska, italienska, spanska, por­ tugisiska och rumänska språken. Spanska och portugisiska språken bruka sammanfattas under den gemensamma benämningen »ibero-romanska» språk. Romanska och engelska språken företrädas vid vartdera universitetet av en professur i romanska språk och en i engelska språket. Vartdera univer­ sitetet förfogar dessutom över en universitetslektor i franska språket och en i engelska språket. TJniversitetsberedningen föreslår a) beträffande ämnet romanska språk: att principbeslut fattas om inrättande framdeles av en ny professur i »franska språket och litteraturen» vid vartdera universitetet, att universitetslektorat (för utländska lärare) omedelbart inrättas vid vartdera universitetet i franska språket och litteraturen, italienska språket och litteraturen samt spanska språket och litteraturen, att ett »pedagogiskt» lektorat (för svenskfödd lärare) i franska omedel­ bart inrättas vid båda universiteten samt att en befattning som förste amanuens omedelbart inrättas vid seminariet för romanska språk i Uppsala;

150 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 272.

b) beträffande ämnet engelska språket: att principbeslut fattas om inrättande framdeles av en ny professur i »engelska språket och engelskspråkig litteratur» vid vartdera universitetet, att ytterligare ett universitetslektorat (för utländsk lärare) i engelska språket omedelbart inrättas vid vartdera universitetet, att ett »pedagogiskt» lektorat (för svenskfödd lärare) i engelska omedel­ bart inrättas vid båda universiteten samt att vid universitetet i Uppsala omedelbart inrättas en tjänst som förste amanuens vid engelska seminariet.

Till stöd för sina förslag har beredningen anfört i huvudsak följande.

R o manska språk. Samtliga professorer i ämnet ha framfört önske­ mål om dubblering och samtidig differentiering av professurerna i romanska språk. Dubbleringen har motiverats med det stora elevantalet och diffe­ rentieringen med ämnets betydande omfattning och svårigheten för en enda person att överblicka och följa forskningens utveckling inom tre stora språk- och kulturområden. De förslag, som framställts till beredningen beträffande sättet för en upp­ delning av professurerna i romanska språk, följa tvenne huvudlinjer. Enligt den ena ifrågasättes en klyvning av ämnet efter språkområden, medan den andra betonar vikten av att — ej minst med hänsyn till läroverkslärarutbildningen — den ena av professurerna erhåller en delvis filologisk karaktär och får sin tyngdpunkt förlagd till franska språket och litteraturen. Denna uppfattning delas i huvudsak även av professorn vid Lunds uni­ versitet A. Lombard. Beredningen anser behovet av en dubblering av professurerna i romanska språk vara klart ådagalagt. Med hänsyn dels till vikten av att blivande lärare i franska erhålla en förbättrad filologisk och litteraturhistorisk orien­ tering i det ämne vari de skola undervisa, dels till den betydelse en fördju­ pad forskning och en utökad undervisning i fransk litteratur måste komma att få för universitetsstudiet av allmän litteraturhistoria, vill beredningen förorda, att särskilda professurer i franska språket och litteraturen inrättas vid samtliga lärosäten. Såväl litteraturhistorisk som språklig kompetens bör fordras av de förordade lärostolarnas innehavare. Beredningen anser, att behovet av särskild undervisning i spanska och italienska bör tillgodoses genom att vid samtliga lärosäten inrättas ett uni­ versitetslektorat i spanska och ett i italienska. Dessa lektorat böra helt be­ kostas av svenska staten. Innehavarna av nämnda befattningar böra äga tillräcklig såväl språklig som litteraturhistorisk kompetens, detta senare ej minst med hänsyn till behovet av undervisning i respektive länders litte­ ratur och kulturella förhållanden. Från studenthåll har framställts önskemål om ytterligare en universitets­ lektor i franska vid vartdera universitetet. Särskilt med tanke på att detta skulle möjliggöra de nuvarande stora studiegruppernas uppdelning på smärre grupper, varigenom det aktuella kravet på ökad praktisk språk­ skicklighet hos de studerande skulle kunna tillgodoses, vill beredningen för­ orda en dubblering av universitetslektoraten i franska. I samband med färdigställandet av nya seminarielokaler i Uppsala för flertalet av de språkliga ämnena, däribland romanska språk, blir en ama­ nuensbefattning vid romanska seminariet behövlig. Universitetsberedningen vill därför förorda, att till detta seminarium knytes en förste amanuens­

Kungl. Maj ds proposition nr 272. 151

befattning. En sådan befattning bör enligt beredningens mening även in­ rättas vid Lunds universitet, så snart de romanska språken erhållit de nya semiarielokaler, som ställts i utsikt.

Engelska språket. Det nuvarande stora antalet studerande i ämnet, vilket med hänsyn till engelskans växande betydelse och dess för­ stärkta ställning på skolschemat torde komma att ytterligare ökas, kan anföras som skäl för en dubblering av universitetspjofessurerna i engelska. De synpunkter i fråga om tillgodoseende av ett språkligt ämnes filologiska och litterära sidor, som anlagts vid beredningens behandling av frågan om professurerna i romanska språk, kunna även anföras till stöd för en diffe­ rentiering av professurerna i engelska. Med hänsyn till att benämningen »professur i engelska språket och litteraturen» icke skulle komma att täcka de stora engelskspråkiga kulturområdena i utomeuropeiska länder, synes det emellertid vara ändamålsenligt att i benämningen använda uttrycket »engelskspråkig litteratur». Av samma skäl, som andragits beträffande franska språket, förordar be­ redningen en dubblering av de engelska lektoraten vid samtliga lärosäten. Huruvida det ena av dessa bör besättas med en amerikansk innehavare, torde böra överlämnas till vederbörande fakultets eller sektions avgörande i varje särskilt fall. Behovet av en amanuens vid vart och ett av de engelska seminarierna, vilken skall biträda seminarieledarna med seminariearbetets organisering, seminariernas administration och vården om biblioteket, synes beredningen vara väl styrkt. Beredningen förordar därför inrättandet av en förste ama­ nuensbefattning vid Uppsala universitet, där den nya institutionen inom kort står färdig, samt en liknande befattning vid Lunds universitet så snart dess lokalfråga för engelska seminariet blivit löst. Humanistiska sektionen vid Uppsala universitet tillstyrker beredningens förslag, dock under framhållande, att en uppdelning av professurerna efter språkområden jämväl vore tänkbar, särskilt med tanke på det ökade in­ tresset för spanska. Sektionen yttrar bland annat: 1 Uppsala var höstterminen 1946 antalet anmälda deltagare i det spanska proseminariet 29, varav 18 regelbundet besökte sammanträdena. Bland licentianderna ha två valt avhandlingsämnen, som falla inom respektive spanskt och italienskt språkområde. Då sålunda jämväl förslaget om en uppdelning efter språkområden förtjänar beaktande, föreslår sektionen för sin del, att vid något av lärosätena inrättas en professur i romanska språk, särskilt franska och provensalska och vid sidan därav en andra professur i romanska språk, särskilt spanska och italienska. Sektionen hemställer vidare om inrättande av ett preceptorat i engelska språket och litteraturen. Humanistiska sektionen i Lund har anmält att den hyser vissa betänklig­ heter gentemot omfattningen av de av beredningen angivna kompetensvill­ koren men förutsätter, att härmed icke avses full professorskompetens inom både det språkliga och det litteraturhistoriska området utan endast inom ettdcra av dessa. Med denna förutsättning tillstyrkes livligt beredningens förslag. Sektionen framställer vidare krav på ett preceptorat i engelska språket.

152 Kungl. Majrts proposition nr 272.

Sveriges docentförbund framhåller, att under åratal i pressen och från industriellt håll påpekats nödvändigheten av en förbättrad ställning för spanska språket vid våra universitet och högskolor, främst med tanke på Sveriges livliga förbindelser med det spansktalande Sydamerika. Docent­ förbundet hemställer därför, att åtminstone vid ett svenskt lärosäte måtte inrättas en professur i romanska språk, särskilt spanska och italienska, med examinationsrätt i första hand i spanska. Även styrelsen för Sveriges förenade studentkårer framhåller vikten av att det ibero-romanska språkområdet tillgodoses bättre än enligt bered­ ningens förslag. En differentiering efter språkområden skulle här vara ändamålsenlig, men en dylik förutsätter enligt styrelsens mening inrättande av professurer i allmän litteraturhistoria. Motsvarande synpunkter fram­ föras även beträffande engelska språket. Kanslern ansluter sig beträffande universiteten till beredningens mening, att en klyvning av professurerna bör ske på det sättet, att den ena profes­ suren får en starkare inriktning på det filologiska och litterära området, den andra på det lingvistiska. Kanslern tillstyrker därför beredningens för­ slag rörande professurerna i romanska språk och engelska språket. Däremot avstyrker kanslern det föreslagna nya lektoratet i franska språket och lit­ teraturen. Kanslern förordar vidare, att en biträdande lärartjänst i engelska språket inrättas vid vartdera universitetet. I övrigt ansluter sig kanslern till beredningens förslag.

Departe­ För ett litet land som vårt är det helt naturligt, att studiet av de stora

mentschefen.

världsspråken måste intaga en framträdande plats vid såväl lägre som högre skolundervisning. Grundvalarna för denna undervisning måste läggas vid de läroanstalter, där lärare i de främmande språken utbildas, i första hand de akademiska lärosätena. Dessa läroanstalter lida för närvarande en påtaglig brist på lärarkrafter i främmande levande språk, varför en relativt betydande ökning av lärarantalet förefaller befogad. Beträffande de romanska och engelska språken synes råda stor samstäm­ mighet i fråga om behovet av en dubblering av de befintliga universitetsprofessurerna. Beträffande sättet härför gå meningarna delvis isär. Enligt en uppfattning, vilken enhälligt biträtts av universitetsberedningen, borde dubbleringen förbindas med en differentiering i en mera språklig och en mera litteratur- och kulturhistorisk inriktning. Enligt en annan uppfattning borde — såvitt gäller språkgruppen romanska språk — ske en differentie­ ring efter språkområden, varvid särskilt åsyftas en mera självständig ställ­ ning för de ibero-romanska språken. För egen del har jag ansett mig böra i likhet med kanslern i huvudsak ansluta mig till universitetsberedningens förslag. Jag förordar således i prin­ cip, att vid vartdera universitetet inrättas ytterligare en professur i »franska språket och litteraturen» respektive »engelska språket och engelskspråkig

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 272. 153

litteratur». Med hänsyn till vikten av att säkra en fullgod rekrytering till de nya lärostolarna, torde nu endast principbeslut böra fattas rörande den ifrågasatta uppdelningen av professurerna i romanska språk samt den ena av professurerna i engelska språket, lämpligen den i Lund. Den nuvarande innehavaren av professuren i engelska språket vid universitetet i Uppsala har gjort sig känd för sitt starka intresse just för den litteratur- och kultur­ historiska sidan av ämnesområdet. Med hänsyn härtill synes den nya pro­ fessur i ämnet, som torde böra omedelbart inrättas vid detta universitet, icke böra erhålla den av mig förordade nya benämningen utan avse »eng­ elska språket», medan i stället den hittillsvarande professuren vid dess nu­ varande innehavares avgång bör ändras till en professur i »engelska språket och engelskspråkig litteratur». För Lunds universitets vidkommande synes från och med nästa budgetår böra inrättas en befattning som biträdande lärare i engelska. Beträffande de ifrågasatta nya lektoraten i främmande språk har jag redan i det föregående förklarat mig icke för närvarande kunna tillstyrka inrättande av nya s. k. »pedagogiska» lektorat. Däremot ansluter jag mig till beredningens, av kanslern tillstyrkta förslag med avseende på universitetslektorat, avsedda för utländska lärare, i engelska, spanska och itali­ enska språken. Beredningens förslag om att inrätta ytterligare ett lekto­ rat även i franska kan jag dock i likhet med kanslern icke för närva­ rande biträda. I detta sammanhang erinrar jag om att universitetsberedningen föreslagit anvisande av ett belopp av 5 000 kronor för vartdera uni­ versitetet i syfte att möjliggöra en uppdelning på studiegrupper vid den av lektorerna i franska, engelska och tyska bedrivna undervisningen. Här­ emot har jag icke funnit anledning till erinran. Likaså tillstyrker jag att arvoden anvisas för anställande av en förste amanuens vid vartdera av semi­ narierna för romanska språk och engelska språket vid universitetet i Uppsala. Vid mitt ställningstagande till beredningens förslag beträffande romanska språk har jag icke förbisett de från flera håll framkomna, starkt betonade önskemålen om en eller flera fasta lärostolar inom vår högskoleorganisation för de ibero-romanska språken. Dessa önskemål synas i främsta rummet ha det mera praktiska syftet att främja våra kommersiella och kulturella för­ bindelser med länder inom de spanska och portugisiska språkområdena, icke minst Sydamerika. Dessa strävanden synas böra beaktas vid en ut­ byggnad framdeles av högskolorna i Stockholm och Göteborg.

Tyska språket.

Examensämnet »tyska språket», som omfattar icke blott tyskan utan även övriga kontinentala germanska språk: holländska, flamländska och frisiska, företrädes vid vartdera universitet av en professur och ett universitetslektorat. Vid var och en av Stockholms och Göteborgs högskolor finnes en professur i ämnet.

154 Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

Universitetsberedningen föreslår, att ett lektorat i holländska språket och litteraturen för infödd holländsk lärare samt ett s. k. »pedagogiskt» lektorat i tyska språket för svenskfödd lärare omedelbart inrättas vid vartdera universitetet samt att en befattning som förste amanuens inrättas vid ettvart av semi­ narierna i tyska i Uppsala och Lund. Beredningen anför i huvudsak följande.

Med hänsyn till den markerade nedgång i antalet studerande i tyska språ­ ket, som under de senare åren kunnat iakttagas vid universiteten och hög­ skolorna, kan en med elevantalet motiverad dubblering av professurerna i ämnet icke anses aktuell. Beredningen finner sig under nu rådande förhållan­ den icke heller böra förorda en differentiering av dessa lärostolar i en lingvistiskt och en filologiskt betonad, på sätt beredningen gjort i fråga om romanska språk och engelska. Universitetsberedningen finner icke en dubblering av universitetslektoraten i tyska för närvarande motiverad men anser däremot att holländska språ­ ket och litteraturen bör erhålla en förstärkt ställning vid universiteten och högskolorna och förordar, att ett universitetslektorat i holländska inrättas vid vart och ett av de fyra lärosätena. Vid seminariet, respektive institutionen bör enligt beredningens mening finnas en amanuens för seminarieledarnas behov av assistens vid seminarie­ arbetets organisering, för seminariernas administration och för den närmaste vården om biblioteket. Beredningen förordar därför inrättandet av en förste amanuensbefattning vid seminariet i tyska för vart och ett av statsuniversiteten. För Uppsala universitets vidkommande motiveras befattningens ome­ delbara inrättande av tillkomsten av en ny seminarieinstitution och för Lunds universitet främst av den omfattning, som studierna i tyska där för närva­ rande ha.

Beredningens förslag tillstyrkes av humanistiska sektionen vid Uppsala universitet. Humanistiska sektionen i Lund anför: Det för tillfället rådande läget bör icke läggas till grund för bedömningen av ämnets behov på längre sikt. De förhållanden, som motivera beredning­ ens ställningstagande, kunna ganska snabbt förändras. När gränserna till de tysktalande länderna åter öppnas, torde man kunna räkna med en väsentlig stegring av antalet studerande och behovet av lärare i tyska språket vid våra läroverk torde väl i framtiden också komma att hålla sig i stort sett konstant. Sektionen vill vidare erinra om beredningens yttrande, att studiet av de olika nationallitteraturerna synes kunna tillgodoses genom inrättande av filologiskt inriktade professurer i moderna språk, något som dock enligt det föreliggande förslaget icke kan komma att bli fallet beträffande tyska lit­ teraturen i samma mån som beträffande litteraturen på franska och engelska språken. Det må i detta sammanhang även påpekas, att för närvarande i Lund 11 och på annan ort 3 personer förbereda sina licentiat- respektive doktorsavhandlingar i ämnet. Av dessa deltaga 9 aktivt i det högre semina­ riets övningar medan de övriga stå i ständig förbindelse med handledaren. Sektionen vill därför hemställa, att beslut fattas enligt de av beredningen för motsvarande professurer i franska och engelska förordade riktlinjerna om

Kungl. Maj:ts ‘proposition nr 272. 155

inrättandet vid tidpunkt, som av Kungl. Maj:t framdeles på förslag av kanslern för rikets universitet bestämmes, av en professur i tyska språket och litteraturen vid universitetet i Lund. Sektionen vill dessutom ifrågasätta, huruvida icke antalet tyskstuderande på lågstadiet, som för närvarande upp­ går till åtminstone omkring 30, motiverar en dubblering även av lektoratet i tyska, som då lämpligen kunde uppdelas på en företrädare för det rikstyska och en för det österrikiska eller schweiziska kulturområdet. Däremot synes beredningens förslag att inrätta ett lektorat i holländska vid vartdera av våra universitet och högskolor icke motsvara behovet. För detta ändamål vore två lektorat i holländska, fördelade, det ena på Lund och Göteborg, det andra på Uppsala och Stockholm, fullt tillräckliga och skulle skänka holländska språket och litteraturen den förstärkta ställning, som beredningen med full rätt förordar. Sveriges docentförbund finner en dubblering av universitetslektoraten i tyska vara ett angelägnare önskemål än inrättandet av fyra lektorat i hol­ ländska. Styrelsen för Sveriges förenade studentkårer framhåller, att en dubblering av universitetslektoraten i tyska är önskvärd men att samtidigt fyra lektorat böra inrättas i holländska. Kanslern finner två lektorat i holländska för samtliga lärosäten vara till­ fyllest, men tillstyrker i övrigt beredningens förslag.

Även om det nu rådande läget givetvis icke får på längre sikt vara av­ Departe­

mentschefen.

görande för omfånget av universitetsstudierna i tyska språket och kulturen torde dock för närvarande icke erfordras någon dubblering av professurerna i tyska. Jag kan därför icke förorda humanistiska sektionens i Lund förslag. Jag har ansett mig böra tillstyrka, att ett universitetslektorat i holländska språket inrättas vid universiteten i Uppsala och Lund men förutsätter sam­ tidigt, att innehavarna av dessa befattningar skola vara skyldiga att i enlig­ het med kanslerns bestämmande åtaga sig undervisning jämväl vid Stock­ holms respektive Göteborgs högskola, varvid rese- och traktamentskostnaderna torde böra bestridas av sistnämnda högskolor. Jag har icke funnit anledning till erinran mot förslaget om anvisande av medel till arvode åt en förste amanuens vid vartdera universitetet.

Slaviska språk.

Universiteten i Uppsala och Lund samt Stockholms högskola ha för när­ varande var sin professur i slaviska språk. Vidare finnes vid Uppsala univer­ sitet ett lektorat i ryska språket, vilket hittills icke blivit besatt, varjämte vid Lunds universitet finnes en befattning som biträdande lärare i ryska språket med ett årligt arvode av (5 000 kronor jämte därå utgående tillägg. Professuren vid Stockholms högskola bekostas av Stockholms stad och in­ rättades 1945. Den har ännu icke fått ordinarie innehavare. Undervisningen

156 Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

uppehälles provisoriskt på förordnande av professorn i slaviska språk i Uppsala. Vid Göteborgs högskola finnes ingen professur, men undervisning i ämnet gives av en lärare med licentiatkompetens med biträde av en svensk och en rysk assistent. Universitetsberedningen anför:

Det vetenskapliga studiet av de slaviska språken har först under detta århundrade fått någon egentlig omfattning i Sverige. Genom utgången av det första och det andra världskriget vunno dessa studier ökad aktualitet och vikt för vårt land, något som tagit sig uttryck i ett stadigt växande antal stude­ rande. Genom Polens, Tjeckoslovakiens och Balkanländernas frigörelse efter det första världskriget kommo dessa länders språk och kultur mera i bränn­ punkten för de slaviska studierna än förut, och det ryska språkets ökade be­ tydelse efter det andra världskriget har givit impulser, vilka lett till en högst betydande ansvällning av antalet studenter, som vilja ägna sig åt studiet av speciellt ryska språket och den ryska kulturen. Sålunda har vid Uppsala uni­ versitet antalet nybörjare under de senaste åren uppgått till i medeltal cirka 50 och totala antalet av samtliga studerande där hållit sig mellan 70 och 80. Vid Lunds universitet har ökningen varit likartad och Stockholms och Göte­ borgs högskolor ha haft omkring 50 studerande årligen vardera. Huruvida intresset är att anse som bestående är svårt att nu avgöra. Ur svensk synpunkt bör det dock vara av vikt, att vart lands mycket stora brist på kännare av språk och kultur i de slaviska länderna häves, varför det nuvarande intresset avgjort bör stödjas. Ehuru de till buds stående lärarkrafterna med den nu nämnda elevtillströmnmgen ha en avsevärd undervisningsbörda och dragas med stora svårigheter att göra undervisningen effektiv, torde dock icke antalet studerande i och för sig vara tillräckligt skäl för en dubblering av professurerna vid de bägge sta tsum versi teten. Tar man däremot i betraktande de mycket stora kulturoch språkområden, som ämnet slaviska språk omspänner, inses lätt, att pro­ fessorn i ämnet icke rimligtvis kan tänkas handleda de studerande till för­ djupade insikter på alla områden. I

I anslutning härtill anför beredningen att — ehuru en uppdelning av de nuvarande professurerna i slaviska språk vid universiteten i och för sig vore motiverad — beredningen likväl ej funnit den lämpliga tidpunkten härför ännu vara inne. Däremot har beredningen föreslagit inrättande från och med nästa budgetår av följande nya lärarbefattningar nämligen ett lektorat i ryska språket och litteraturen vid Lunds universitet, ett lektorat i polska språket och litteraturen vid vartdera universitetet, ett lektorat i tjeckiska språket och litteraturen vid vartdera universitetet, två förste assistentbefattningar vid vartdera universitetet, samt en förste amanuensbefattning vid seminariet för slaviska språk vid Upp­ sala universitet. Härjämte har beredningen föreslagit anvisande av ett anslag å 3 000 kro­ nor till vartdera universitetet för anordnande av kursundervisning i vissa slaviska språk.

Kungl. Maj:ts proposition nr 272. 157

Såsom motivering härför har beredningen bland annat anfört:

Sedan 1945 finnes vid Uppsala universitet ett ordinarie ryskt lektorat. På grund av tidsläget har detta lektorat dock ännu icke kunnat besättas, varför undervisningen på denna punkt för närvarande är ofullständig. Vid Lunds universitet har önskemål uttalats om ett ryskt lektorat, och beredningen fin­ ner sig böra förorda inrättandet av ett sådant. Beredningen anser vidare, att av de studerande framförda önskemal om mera ingående undervisning i skilda slaviska länders språk, litteratur samt andra kulturella och sociala förhållanden redan nu i väsentlig grad bör kunna tillfredsställas genom inrättandet av lektorat i såväl polska som tjeckiska vid vartdera universitetet. Beredningen förutsätter härvid, att på lektoratsinnehavarna ställes kravet på såväl lingvistik som litteraturhistorisk kom­ petens. För undervisning i de »mindre språken» serbiska, bulgariska etc; böra kursanslag stå till förfogande. Beredningen förordar för detta ändamål ett kursanslag å 3 000 kronor vid vartdera universitetet. Studentrepresentanterna vid samtliga lärosäten ha med skärpa framhållit vikten av väsentlig utökning av lärarkrafterna för den elementära undervis­ ningen. Detta motiveras av ifrågavarande språks svårighetsgrad och av det förhållandet, att de studerande i regel äro helt utan förkunskaper i ämnet vid studiernas påbörjande. Vid sidan av den offentliga universitetsundervis­ ningen har därför ett system med enskild individuell eller gruppundervis­ ning visat sig nödvändigt. Brist på anslag har emellertid hindrat denna kom­ pletterande undervisning att bli effektiv i önskvärd utsträckning och studen­ terna ha varit hänvisade till dyrbar privatundervisning och det icke alltid av lämpliga krafter. Professorerna Gunnarsson, Uppsala, och Falk, Lund, ha båda påyrkat införandet av assistentbefattningar i slaviska språk. Assistentens uppgift skulle framför allt vara att efter professorns direktiv handleda de^ studerande individuellt eller i grupper i de mera elementära delarna av språkundervis­ ningen. Innehavarna av dylika assistentbefattningar böra enligt ämnesrepre­ sentanten i Uppsala äga licentiatkompetens i ryska. Den nuvarande stora till­ strömningen av studerande i ämnet kräver ett betydande mått av elementär undervisning för att frånvaron av i andra ämnen vanliga studentkunskaper skall kunna kompenseras. Under senaste året har vid Uppsala universitet en infödd ryska mot tillfälliga anslag meddelat enskild gruppundervisning i ryska med lägst 32 timmar per vecka. Trots detta stora timantal har endast en mindre del av de studerande kunnat beredas tillfälle att åtnjuta denna undervisning. Behovet av undervisning av denna art är icke mindre vid Lunds universitet. På grund av dessa omständigheter finner beredningen det av behovet påkallat, att vid vartdera universitetet inrättas minst två förste assistentbefattningar. Större akademiska konsistoriet i Uppsala har föreslagit en förste amanuens­ befattning för slaviska seminariet vid detta universitet. Beredningen förordar inrättandet härav och förutser, att även för Lunds universitet en motsva­ rande befattning framdeles kommer att bli behövlig. Universitetsberedningens förslag tillstyrkes av de humanistiska sektionerna i Uppsala och Lund ävensom av Sveriges docentförbund och styrelsen för Sveriges förenade studentkårer.

158 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 272.

Kanslern tillstyrker förslaget utom beträffande amanuenstjänsten vid semi­ nariet för slaviska språk i Uppsala, vilken enligt kanslerns mening bör utby­ tas mot en andre amanuenstjänst med hänsyn till att för seminarier av mot­ svarande storlek avsetts en tjänst av sistnämnda slag.

Departe­

Intresset för slaviska språk vid våra universitet har under senare år varit i

mentschefen.

ständigt stigande och medfört, att tillströmningen av studenter, som vilja ägna sig åt dessa ämnen, numera nått en betydande omfattning. Särskilt har studiet av ryska språket härvid tilldragit sig starkt intresse. Trots denna utveckling ha — frånsett inrättandet i sistnämnda ämne av ett lektorat vid Uppsala universitet och en befattning som biträdande lärare vid Lunds uni­ versitet — lärarbefattningarna i de slaviska språken icke nämnvärt utökats. Detta har medfört en betydande arbetsbörda för de begränsade lärarkrafter, som för närvarande stå till buds. Det framstår därför enligt min mening som angeläget att åtgärder nu vidtagas för en förstärkning av universitetens resur­ ser i detta hänseende. De av universitetsberedningen härutinnan framförda förslagen kan jag i huvudsak biträda. Jag förordar sålunda inrättande av ett lektorat i ryska språket och litteraturen jämväl vid Lunds universitet i stället för den förenämnda befattningen som biträdande lärare, varvid sålunda det med sist­ nämnda befattning förenade arvodet å 6 000 kronor bortfaller. Vidare anslu­ ter jag mig till förslaget om inrättande av två lektorat, varav ett i polska och ett i tjeckiska språket och litteraturen, vid vartdera, universitetet. Likaså tillstyrker jag inrättandet av två befattningar som förste assistent i slaviska språk vid vartdera universitetet. I likhet med kanslern anser jag däremot storleken av seminariet i slaviska språk i Uppsala, för vilket beredningen föreslagit en förste amanuensbefattning, icke motivera högre tjänst än en befattning som andre amanuens. Jag tillstyrker alltså inrättandet av en be­ fattning av sistnämnda slag. Samtliga av mig här förordade nya befatt­ ningar torde böra inrättas från och med nästa budgetår. Undervisning i serbiska, bulgariska och andra slaviska språk, för vilka sålunda icke lektorat avses, torde böra ombesörjas av särskilda lärare med ersättning i form av arvode. Till bestridande av kostnaderna härför förordar jag i enlighet med beredningens förslag, att ett belopp av 3 000 kronor för nästa budgetår ställes till vartdera universitetets förfogande. För ändamålet erforderliga medel torde böra anvisas under den i vederbörande avlöningsstat under avdelning I. Professorer och lärare m. fl. uppförda anslagsposten till arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Maj:t.

Klassiska språk.

De klassiska språken företrädas för närvarande — trots lärostolarnas något skiftande benämning — av två ordinarie professurer vid vartdera universite­ tet. Ifrågavarande professurer äro vid Uppsala universitet benämnda profes­

Kungl. Maj:ts proposition nr 272. 159

sur i »latinska språket och litteraturen» samt professur i »grekiska språket och litteraturen», vid Lunds universitet benämnas de professur i »romersk vältalighet och poesi» samt professur i »grekiska språket och litteraturen». En professur i medeltidslatin har påyrkats av professorn vid Uppsala uni­ versitet J. Svennung och professorn vid Lunds universitet B. Axelson även­ som av studentrepresentanterna i Uppsala. Beredningen framhåller, att området för en professur i medeltidslatin skulle utgöra ett väldigt språk- och litteraturområde, sträckande sig över en tid­ rymd av nära ettusen år (cirka 600 e. Kr. till cirka 1500), som vore mycket otillräckligt känt och vars utforskande vore av den största betydelse även för ämnen som historia, kyrkohistoria, litteratur- och lärdomshistoria samt romanska språk. Synnerligen viktiga insatser på området hade redan gjorts av unga svenska forskare. Ytterligare forskningar påginge och över huvud taget vore intresset för medeltidslatinet tydligt i stigande såväl i Sverige som i andra länder. Beredningen föreslår därför, att en professur i medeltidslatin inrättas vid något av universiteten, förslagsvis i Uppsala. Vidare föreslår beredningen, att en andre amanuensbefattning inrättas vid vartdera av de klassiska seminariebiblioteken i Uppsala och Lund. I avgivna remissyttranden tillstyrka de humanistiska sektionerna i Upp­ sala och Lund beredningens förslag. Kanslern anför: Det hade synts mig tveksamt huruvida de skäl, som anförts för bered­ ningens förslag om inrättande av en professur i medeltidslatin, förslagsvis vid Uppsala universitet, kunna anses fullt bärande. Då detta ämne emellertid utgör en värdefull hjälpvetenskap till ämnet historia har jag icke vekt mot­ sätta mig beredningens och ämnesrepresentanternas uttalade önskemål i denna fråga.

Visserligen torde den medeltidslatinska filologien utgöra ett viktigt forsk­ Departe-

mentachefen.

ningsområde och en betydelsefull hjälpvetenskap för ett flertal därtill angränsande discipliner, men i likhet med kanslern ställer jag mig tveksam till förslaget om inrättande av en ordinarie professur inom ifrågavarande ämnesområde. Jag är därför icke beredd att förorda det av beredningen härom framlagda förslaget. Det må emellertid framhållas, att därest en särskilt framstående forskare skulle komma att stå till buds för en professur i detta ämne, fråga givetvis kan uppkomma om inrättande av en personlig professur i ämnet. Beredningens förslag om inrättande av en befattning som andre amanuens vid vartdera av de klassiska seminariebiblioteken i Uppsala och Lund har jag funnit mig böra tillstyrka.

160 Kungl. Maj:ts •proposition nr 272.

Semitiska språk.

De semitiska språken företrädas för närvarande av en professur vid vart­ dera universitetet, i Uppsala benämnd professur i semitiska språk och i Lund benämnd professur i österländska språk. Beredningen har föreslagit dels anvisande av ett anslag å 3 000 kronor till vartdera universitetet för anordnande av undervisning i hebreiska, särskilt avsedd för teologisk-filosofisk examen, dels inrättande av en befattning som andre amanuens vid seminariet för semitiska språk i Uppsala. Till stöd för det förstnämnda förslaget har beredningen i huvudsak anfört, att den ele­ mentära undervisningen i hebreiska för teologisk-filosofisk examen över hövan belastade professorerna i de fall, då docent i ämnet icke funnes att tillgå här­ för såsom fallet för närvarande var i Uppsala och Lund. Det sistnämnda för­ slaget åter har beredningen motiverat med att seminariet i semitiska språk i Uppsala nu skulle komma att erhålla nya lokaler, varigenom behovet av en amanuensbefattning för skötseln av seminariets bibliotek m. m. aktualiserats. Hittills hade här avsedda göromål kunnat i viss utsträckning fullgöras av en studerande mot särskild ersättning, men en dylik anordning vore i fortsätt­ ningen icke tillfyllest. Humanistiska sektionen i Uppsala tillstyrker beredningens förslag. Tillstyrkande yttranden ha jämväl avgivits av humanistiska sektionen i Lund och kanslern, vilka dock beträffande den särskilda undervisningen i hebreiska uttalat, att denna syntes kräva en så omfattande akademisk erfa­ renhet, att vederbörande professorer och docenter icke lämpligen borde fri­ göras från densamma. I

Departe­ I enlighet med mitt ställningstagande i det föregående med avseende å ett

mentschefen.

motsvarande förslag beträffande undervisning i teoretisk filosofi har jag icke heller ansett mig böra tillstyrka beredningens här förevarande förslag om särskild medelsanvisning för anordnande av undervisning i hebreiska, speciellt avsedd för den teologisk-filosofiska examen. Däremot förordar jag beredningens förslag om inrättande från och med nästa budgetår av en befattning som andre amanuens vid seminariet för semi­ tiska språk vid Uppsala universitet.

Sanskrit med jämförande indoeuropeisk språkforskning.

Vid vartdera universitetet finnes en professur i sanskrit med jämförande indoeuropeisk språkforskning, vilka båda för närvarande äro vakanta. Dess­ utom finnes vid Göteborgs högskola en lärostol, benämnd Oscar II:s profes­ sur i jämförande språkforskning med sanskrit. Hos universitetsberedningen ha krav på en uppdelning av dessa professu­ rer framförts av de humanistiska sektionerna i Uppsala och Lund. Beredningen föreslår att den vakanta professuren i sanskrit med jämförande indo-europeisk

Kungl. Maj:ts proposition nr 272. 161

språkforskning vid Lunds universitet ledigförklaras såsom en professur i jämförande språkforskning, särskilt indo-europeisk, samt att principbeslut fattas om uppdelning av den nuvarande professuren i san­ skrit med jämförande indo-europeisk språkforskning vid Uppsala univer­ sitet i en professur i jämförande språkforskning, särskilt indo-europeisk, och en professur i indologi. Beredningen anför bland annat:

De nuvarande lärostolarna i Uppsala och Lund inrättades såsom e. o. pro­ fessurer år 1893 för att efter sekelskiftet överföras på ordinarie stat. Redan tidigare hade man i Uppsala haft en professur i jämförande språkforskning, vars innehavare vid upprättandet av den nya e. o. professuren i sanskrit med jämförande indoeuropeisk språkforskning övertog professuren i semitiska språk. Lund ägde sedan 1872 en adjunktur i jämförande språkvetenskap. År 1877 beslöt man att upprätta en e. o. professur i jämförande språkforskning. Innan denna hann besättas, ändrades emellertid år 1893 dess namn till »san­ skrit med jämförande indoeuropeisk språkforskning». År 1898 erhöll denna professur sin förste innehavare. Båda de nuvarande professurerna i sanskrit med jämförande indoeuropeisk språkforskning ha således framgått ur tidigare lärarbefattningar i jämförande språkforskning (respektive jämförande språkvetenskap). Professurernas nya benämning står i samband med den uppfattning man förr hyste om sanskrits ställning inom den indoeuropeiska språkfamiljen. Detta betraktades om icke såsom moder till alla andra indoeuropeiska språk så dock som den avgjort viktigaste och ålderdomligaste medlemmen av denna språkfamilj. Det har emellertid visat sig, att sanskrit icke kan göra anspråk på någon särställning inom nämnda språkgrupp. Sanskrit måste betraktas som en filo­ logisk disciplin, sidoordnad med de övriga filologiska disciplinerna. Redan år 1897, alltså för snart 50 år sedan, framhöll en av dåtidens ledande komparatister, professor Karl Brugmann, Leipzig, att det icke längre är möjligt för en vetenskapsman att samtidigt behärska båda dessa omfattande ämnen. Konsekvensen av denna utveckling har också dragits på de flesta håll, icke minst i våra närmaste grannländer. Så äger Köpenhamns universitet en pro­ fessur i jämförande språkvetenskap, en i indisk-österländsk filologi och dess­ utom en i iransk filologi. Oslo universitet har en lärostol i allmän språkveten­ skap, en i indiska språk och litteratur samt dessutom också eu i keltiska språk. Denna jämförelse torde göra klart, att den nuvarande ordningen på detta område i vårt land blivit föråldrad och otillfredsställande. För undervisningens vidkommande är utan tvivel den jämförande språk­ vetenskapen det viktigaste av de nu under ifrågavarande professurer fallande båda ämnena. Vad professurernas namn beträffar, har beredningen övervägt olika förslag. Vissa skäl kunna anföras till förmån för benämningen »jäm­ förande och allmän språkvetenskap». Utforskandet av de indoeuropeiska språkens historia har å ena sidan lett till en vidgad insikt om^ dessa språks samband med andra språkgrupper, å andra sidan fört till nya frågeställningar och teorier om språkens allmänna struktur. Da emellertid all jämförande språkforskning måste söka kontakt med den allmänna språkvetenskapen och dess resultat, synes det beredningen överflödigt att i vederbörande professurs namn inflika en påminnelse därom. Ett betonande av den allmänna språk­ vetenskapen såsom en väsentlig eller rent av huvudsaklig del därav kan för 11 — Bihang till riksdagens protokoll 19li7. 1 sand. Nr 272.

162 Kungl. Maj:ts proposition nr ‘272.

övrigt lätt leda till ett försummande av den även för den allmänna språk­ vetenskapen oumbärliga förutsättning, som ett grundligt historiskt och jäm­ förande språkstudium utgör. Det synes därför icke nödvändigt att ändra den hävdvunna beteckningen »jämförande indoeuropeisk språkforskning». Med hänsyn till önskvärdheten, att indogermanisten efter förmåga även uppmärk­ sammar de allmänna forskningsresultaten inom andra språkområden, har emellertid beredningen inga invändningar att göra mot den benämning som föreslagits av humanistiska sektionen i Lund, nämligen »jämförande språk­ forskning, särskilt indoeuropeisk». Vid sidan av den jämförande språkforskningen behöver, som redan antytts, det filologiska studiet av Indiens språk och litteratur en egen företrädare. Ur allmänt historisk, religionsvetenskaplig, språklig och kulturell synpunkt är studiet av dessa frågor, som omspänna en tidrymd av omkring 3 000 år, av största vikt och aktualitet. Det synes därför önskvärt att i vart fall Upp­ sala universitet i likhet med systerinstitutionerna i Köpenhamn och Oslo erhåller en professur i indologi. Som redan påpekats, ha Danmark och Norge dessutom egna lärostolar i iranska, respektive keltiska språk. Ehuru väl med­ veten om dessa discipliners betydelse har beredningen likväl icke ansett sig böra förorda fasta lärostolar i dessa ämnen. Om särskilda professurer i jäm­ förande språkforskning inrättas, möter det nämligen intet hinder för inne­ havare av dessa att, om de så önska, koncentrera sin forskning till något av dessa eller andra delområden av det stora indoeuropeiska arbetsfältet, förut­ satt att de tillägnat sig den allmänna överblick och lingvistiska skolning, som är ett oeftergivligt villkor för varje komparatist. En allvarlig svårighet för genomförandet av de här föreslagna åtgärderna utgöres av den för tillfället otillfredsställande tillgången på kompetenta krafter. Anledningen härtill är att söka dels i den förtidiga bortgången av icke mindre än tre förtjänta komparatister under de två senaste decennierna, dels svårigheten för forskare på dessa områden att vid utebliven akademisk befordran finna sin utkomst på andra banor. Till icke ringa del ligger den även i de hittillsvarande professurernas dubbla karaktär, vilken verkat så mycket mera avskräckande, som enighet inte alltid rått om tolkningen av professurernas egentliga innehåll.

Humanistiska sektionen i Uppsala tillstyrker beredningens förslag, varvid sektionen förordar, att den ifrågasatta professuren i indologi benämnes pro­ fessur i indo-ariska språk och litteraturer, då termen indologi enligt sektio­ nens mening vore alltför vid. Humanistiska sektionen i Lund uttalar, att motsvarande uppdelning av professuren i sanskrit med jämförande indoeuropeisk språkforskning vore önskvärd även vid Lunds universitet. Kanslern tillstyrker beredningens förslag och erinrar därvid om, att den nuvarande professuren i Uppsala med oförändrad benämning anslagits till ansökan ledig, varför i den nye innehavarens fullmakt syntes böra intagas förbehåll om ändrad ämnesomfattning för att möjliggöra en uppdelning fram­ deles av professuren i enlighet med beredningens förslag.

Departe- Av den förebragta utredningen har jag blivit övertygad om lämpligheten

raei. Ischef en.

av att den för närvarande vakanta professuren i sanskrit med jämförande indoeuropeisk språkforskning vid Lunds universitet ändras till professur i

Kungl. Maj:ts proposition nr 272. 163

jämförande språkforskning, särskilt indoeuropeisk. Jag tillstyrker alltså be­ redningens förslag i denna del. Däremot är jag icke nu beredd att förorda förslaget om ett principbeslut rörande uppdelning av professuren i sanskrit med jämförande indoeuropeisk språkforskning vid Uppsala universitet. Nämnda professur torde sålunda tills vidare böra bibehållas oförändrad.

Finsk-ugriska språk.

Detta ämnesområde är för närvarande företrätt endast vid Uppsala uni­ versitet, där en professur finnes i finsk-ugriska språk, särskilt lapska och finska. Beredningen föreslår dels inrättande av ett lektorat i finska språket och litteraturen vid vart­ dera universitetet ävensom en förste amanuensbefattning vid seminariet för finsk-ugriska språk vid Uppsala universitet, dels anvisande av ett anslag å 3 000 kronor till vartdera universitetet för undervisning i ungerska. Till stöd härför har beredningen i huvudsak anfört: Beredningen, som räknar med att framdeles en professur i ämnet kommer att inrättas jämväl vid Lunds universitet, anser, att för detta universitet i första hand bör inrättas ett lektorat i finska med huvuduppgift att sörja för en mera praktiskt inriktad språkundervisning. Denna undervisning bör även kunna tjäna till grund för de studerande som till äventyrs vilja för pro­ fessorn i Uppsala fullfölja sina studier med akademiskt betyg som mål. Vidare synes det beredningen naturligt, att finskan i likhet med övriga främ­ mande språk vid Uppsala universitet erhåller ett lektorat. Beredningen förut­ sätter, att dessa lektorer skola äga god vetenskaplig kompetens, närmast mot­ svarande svensk docentkompetens samt vara även litteraturhistoriskt orien­ terade. I enlighet med av professorn i ämnet därom framfört önskemål vill bered­ ningen vidare förorda inrättandet av en förste amanuensbefattning vid semi­ nariet i Uppsala för finsk-ugriska språk. För tillgodoseende av undervisningsbehovet i ungerska synes för närva­ rande icke någon särskild lärarbefattning böra inrättas. Däremot torde i en­ lighet med ämnesrepresentantens önskan ett kursanslag för detta ändamål böra ställas till förfogande. Humanistiska sektionen i Uppsala tillstyrker beredningens förslag. Humanistiska sektionen i Lund har föreslagit inrättande av ett preceptorat vid universitetet i finsk-ugriska språk med självständig examensrätt. Professorn i slaviska språk vid Lunds universitet K.-O. Falk har i ett till sektionens utlåtande fogat särskilt yttrande förordat principbeslut om inrät­ tande av en professur i finsk-ugriska språk vid Lunds universitet. Kanslern tillstyrker inrättande av de båda lektoraten i ämnet men för­ ordar inrättande av en andre amanuenstjänst vid ifrågavarande seminarium i stället för den av beredningen föreslagna förste amanuenstjänsten.

164 Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

Departe­ För egen del ansluter jag mig till beredningens förslag om inrättande av

mentschefen.

ett lektorat i finska språket vid vartdera universitetet. Jag finner mig vidare böra förorda inrättande av en amanuensbefattning vid seminariet för finskugriska språk i Uppsala, därvid jag dock — i likhet med kanslern — anser en befattning som andre amanuens vara tillfyllest. De av mig sålunda för­ ordade nya befattningarna torde böra inrättas från och med nästa budgetår. Vad slutligen angår beredningens förslag om ett anslag å 3 000 kronor till vartdera universitetet till bestridande av kostnader för undervisning i unger­ ska språket, så finner jag det visserligen i och för sig önskvärt, att undervis­ ning meddelas även i detta till förevarande språkområde hörande ämne. Tills vidare torde emellertid — i avvaktan på närmare erfarenheter rörande de stu­ derandes intresse härför — i ämnet ifrågakommande undervisning få bestri­ das med anlitande av reservfonder eller andra medel, som av vederbörande universitet finnas kunna disponeras för ändamålet. Jag är alltså icke för när­ varande beredd förorda någon särskild statlig medelsanvisning för här avsedd undervisning.

Fonetik samt röst- och talvård.

Vid Uppsala universitet är sedan ett antal år tillbaka undervisning i fone­ tik anordnad i form av årligen återkommande kurser under ledning av uni­ versitetslektorn i svenska språket. Sålunda meddelas varje höst en kurs på omkring 26 timmar för dem, som studera språk, särskilt moderna språk (an­ talet deltagare 90—100). Dessutom gives en kurs i språkljudsanalys under höstterminen (2 timmar i veckan) och en kurs i instrumentell fonetik under vårterminen (minst 4 timmar i veckan) speciellt för dem som önska avlägga examen i ämnet fonetik. I de senare kurserna bruka varje termin deltaga omkring 10 studerande. Vid Lunds universitet saknas regelbunden undervisning i ämnet. Vid Stock­ holms högskola åter förekommer regelbunden undervisning däri. Korta kur­ ser i fonetik ha även givits vid Göteborgs högskola. I den undervisningsskyldighet, som åligger lektorn i svenska språket vid Uppsala universitet, ingår vidare att hålla kurs i röst- och talvård. En kortare dylik kurs förekommer även vid Lunds universitet. Beredningen föreslår att principbeslut fattas om inrättandet av en professur i fonetik vid vart­ dera universitetet, att en förste assistentbefattning i fonetik inrättas vid Uppsala universitet från och med nästa budgetår, att ett kursanslag å 4 000 kronor ställes till vartdera universitetets förfo­ gande för anordnande av undervisning i fonetik, samt att ett anslag — likaledes å 4 000 kronor — ställes till vartdera universi­ tetets förfogande för anordnande av undervisning i röst- och talvård. Till stöd härför har beredningen i huvudsak anfört:

Kungl. Maj:ts -proposition nr 272. 165

Möjligheterna till forskning och undervisning i f o n e t i k vid de svenska lärosätena äro för närvarande ytterligt begränsade. Det otillfredsställande i att detta för all undervisning i moderna främmande språk, i svenska och i språkhistoria grundläggande moment på grund av brist på lärarkrafter och apparatur icke bättre tillgodoses har med skärpa framhållits under bered­ ningens överläggningar med representanter för språkvetenskapen. Fonetiken är som särskild vetenskapsgren relativt ung men stadd i snabb utveckling. I de stora kulturländerna finnas redan på många håll professurer i ämnet, och i Finland, Danmark och Norge är dess ställning avsevärt myc­ ket bättre än i Sverige. Danmark t. ex. har två fonetiska laboratorier, och av dem erhöll det ena under förra delen av det sista kriget omkring 80 000 kro­ nor för inköp av apparater. Också i Finland finns det två fonetiska institut, det ena i Jyväskylä, det andra i Helsingfors. Helsingfors universitet har också en professur i ämnet. Även i Norge äro fonetikens behov bättre tillgodosedda än i vårt land. I den tjänstgöring som åligger universitetslektorn i svenska vid Uppsala universitet (docenten O. Gjerdman) ingår förutom undervisning i svensk fonetik, uttalsriktighet och välläsning även röst- och tal vård. Enligt Gjerdmans uppfattning, grundad på elva års erfarenhet, är det oundgängligt, att momentet om välläsning med röst- och talvård brytes ut ur universitets­ lektorernas tjänstgöring och anförtros åt en särskild lärare. Det är inte nog med att studenterna erhålla vissa kunskaper i röst- och talvårdsfrågor, utan det gäller framför allt, att — så länge inte lärjungarna i våra folkskolor och läroverk få kostnadsfri hjälp med fel och brister i rösten och talet — alla blivande lärare, och framför allt naturligtvis de blivande lärarna i moders­ målet, erhålla kostnadsfri hjälp med bortarbetandet av eventuella uttalsfel. Vid Uppsala universitet ha enligt docenten Gjerdmans mening ungefär 20 pro­ cent av deltagarna i universitetslektorns kurser sådana uttalsfel, som icke böra få förekomma hos en lärare, såsom läspning, bristfällig andningsteknik in. m. Gjerdman har utöver sin ordinarie undervisning ägnat en betydande tid åt att bistå kursdeltagarna vid borttagandet av dylika uttalsfel. Då man å ena sidan omöjligen kan räkna med vare sig att kommande universitets­ lektorer i svenska äga sådan utbildning, att de förmå hjälpa de studerande på nämnt sätt, eller att de ha lust att utan vederlag åtaga sig detta extra arbete, medan man å andra sidan måste anse det synnerligen olämpligt både att lärare äro behäftade med påfallande uttalsfel och att studerande, som kanske skulle kunnat bliva utmärkta lärare, hindras därifrån av den anled­ ningen, att möjlighet att genom universitetens eller högskolornas försorg få sakkunnig hjälp med bortarbetandet av uttalsfel saknas, så blir behovet av en lärar befattning i röst- och tal vård uppenbart. Alldenstund röst- och tal­ vården har många beröringspunkter med fonetiken och de apparater, som den förra kan behöva taga i bruk, delvis äro desamma som den instrumentella fonetikens, bör naturligtvis nära kontakt finnas mellan läraren i röst- och tal­ vård, universitetslektorn i svenska och läraren i fonetik. Behandlingen av uttalsfel bör vidare icke ske utan samråd med en foniatriskt utbildad hals­ specialist. Av det nu anförda framgår, att såväl forskningen som undervisningen i fonetik vid de svenska lärosätena befinner sig i ett nödläge, liksom det vik­ tiga moment i eu lärares utbildning som röst- och talvärden utgör, blivit föga uppmärksammat. Beredningen anser dessa brister vara synnerligen all­ varliga och finner det diirför vara av vikt, att snabba och effektiva åtgärder vidtagas till förbättring av förhållandena.

166 Kungl. Maj:ts proposition nr £72.

Beredningen vill principiellt förorda inrättandet av professurer i fonetik vid de bägge statsuniversiteten och därvid i första hand i Uppsala, där den fonetiska forskningen och traditionen varit starkast. Professurerna böra in­ rättas så snart kompetenta innehavare kunna påräknas. Vidare bör en förste assistentbefattning i ämnet inrättas vid Uppsala universitet. För tillgodoseende av undervisningen i fonetik bör i första hand ett kurs­ anslag på förslagsvis 4 000 kronor ställas till vartdera universitetets förfo­ gande. Det synes även beredningen angeläget att tidsenliga fonetiska laboratorier inrättas vid de bägge statsuniversiteten. Emellertid saknar beredningen för närvarande möjlighet att närmare taga ställning till dessa laboratoriers ut­ formning, då primärmaterial om utländska laboratorier icke kunnat inför­ skaffas. Beredningen hyser förhoppning om att i samband med behandlingen av de vetenskapliga institutionerna kunna återkomma till frågan. För tillgodoseendet av kravet på ordnad röst- och talvård för akademiker, särskilt modersmålslärare, finner beredningen det önskvärt, att röst- och tal­ pedagoger knytas till universitetsundervisningen. Då för närvarande erfaren­ het saknas om i vilken utsträckning dylik handledning skulle komma att utnyttjas, anser beredningen det icke påkallat, att särskilda tjänster för ända­ målet inrättas utan vill förorda kurs- eller lektionsanslag för anlitande av fackutbildade röst- och talpedagoger. Beredningen anser det vidare lämpligt, att denna nya undervisning blir av försöksnatur och därför tills vidare begränsas till sin omfattning. I enlighet härmed vill beredningen förorda att till vart­ dera statsuniversitetet försöksvis ställes ett anslag för röst- och talvård å 4 000 kronor att utnyttjas efter kanslerns bestämmande.

Humanistiska sektionerna i Uppsala och Lund ävensom kanslern tillstyrka beredningens förslag. Skolöverstyrelsen understryker beredningens krav på att undervisning i röst- och talvård anordnas genom särskilda lärare, speciellt för blivande modersmålslärare.

Departe­ Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, är fonetiken eller läran om

mentschefen.

språkljuden en tämligen ung vetenskapsgren, som emellertid nu är stadd i snabb utveckling. Ämnet är också numera företrätt av professurer vid aka­ demiska lärosäten i ett flertal av de större kulturländerna. Även i våra nor­ diska grannländer har behovet av forskning och undervisning på förevarande område beaktats i väsentligt större utsträckning än i vårt land, där under­ visning i ämnet hittills endast förekommit i mycket begränsad omfattning. Jag delar beredningens uppfattning, att åtgärder nu böra vidtagas för att bereda detta ämne en mot dess ökade betydelse svarande ställning vid våra statsuniversitet. Vad beredningen härutinnan föreslagit har jag därför i huvud­ sak ansett mig böra biträda. Jag förordar alltså, att principbeslut fattas om inrättande av en professur i fonetik vid vartdera universitetet, ävensom att en befattning som förste assistent i ämnet inrättas vid Uppsala universitet från och med nästa budgetår. Då det synes böra ankomma å denne befatt­ ningshavare att biträda den nuvarande lektorn i svenska språket med ifråga­ varande undervisning, torde något särskilt kursanslag för ändamålet icke för nästa budgetår erfordras för sistnämnda universitets vidkommande. Bered­

Kungl. Maj:ts proposition nr 272. 167 ningens förslag härom kan jag därför icke tillstyrka. Däremot förordar jag, att för Lunds universitets del för nästa budgetår till undervisning i fonetik beräknas en särskild medelsanvisning av 4 000 kronor i enlighet med bered­ ningens förslag. Vad härefter angår förslaget om en särskild medelsanvisning för undervis­ ning vid universiteten i röst- och talvård, så har jag av vad i ärendet anförts blivit övertygad om angelägenheten av en utökning av den undervisning, som för närvarande förekommer på detta område. Såsom skolöverstyrelsen framhållit, är dylik undervisning av stor vikt för blivande lärare, särskilt modersmålslärare. Tidigare har i annat sammanhang även berörts de blivan­ de prästernas behov av undervisning i förevarande avseende. I vilken ut­ sträckning en undervisning av här avsedd art kan komma att utnyttjas av universitetens studerande kan för närvarande — i avvaktan på närmare er­ farenheter härutinnan — icke med större grad av säkerhet bedömas. Jag till­ styrker dock beredningens förslag om anvisande av ett belopp av 4 000 kro­ nor till vartdera universitetet för nästa budgetår för försöksvis anordnade kurser. Det torde få ankomma å kanslern att meddela närmare bestämmelser rörande dispositionen av ifrågavarande medel. Härför erforderligt belopp torde böra anvisas under den i vederbörande avlöningsstat under avdelning I. Professorer och lärare m. fl. uppförda anslagsposten till arvoden och sär­ skilda ersättningar, bestämda av Kungl. Maj:t.

Sammanfattning

Vad jag under rubriken »de humanistiska sektionerna» tillstyrkt innebär sammanfattningsvis följande:

Uppsala universitet. Nya professurer fr. o. m. den 1 jidi 1947: 1 i geografi genom uppdelning av den nuvarande i en professur i geografi, särskilt kulturgeografi med ekonomisk geografi samt en i geografi , sär­ skilt naturgeografi, 1 i litteraturhistoria med poetik, 1 i engelska språket. Principbeslut om nya professurer framdeles: 1 genom uppdelning av den nuvarande i pedagogik i en professur i psyko­ logi och en i pedagogik och pedagogisk psykologi, 1 i modem politisk och social historia, 1 i nordisk och jämförande folklivsforskning, särskilt folkloristisk, 1 i nordiska språk, särskilt ortnamnsforskning i stället för nuvarande per­ sonliga professur i nordisk ortnamnsforskning, 1 i franska språket och litteraturen, 1 i fonetik samt

168 Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

förändring av den nuvarande professuren i engelska språket vid nästa in­ träffande ledighet till en professur i engelska språket och engelskspråkig litteratur. Övriga förändringar: 1 ordinarie befattning som preceptor i ekonomisk historia, 8 nya universitetslektorer i främmande språk (engelska, spanska, italien­ ska, holländska, polska, tjeckiska, finska, norska), 7 förste assistenter, 5 förste amanuenser, 8 andre amanuenser, indragning av tre tredje-amanuensarvoden samt anvisande av kursanslag å tillhopa 16 000 kronor.

Lunds universitet. Nya professurer fr. o. m. den 1 juli 1947: 1 i geografi genom uppdelning av den nuvarande i en professur i geografi, särskilt kulturgeografi med ekonomisk geografi, samt en i geografi, sär­ skilt naturgeografi, 1 i litteraturhistoria med poetik. Ändrad benämning på professur fr. o. m. den 1 juli 1947: professuren i sanskrit med jämförande indo-europeisk språkforskning änd­ ras till professsur i jämförande språkforskning, särskilt indo-europeisk. Principbeslut om nya professurer framdeles: 1 genom uppdelning av den nuvarande professuren i pedagogik och psy­ kologi i en professur i psykologi och en i pedagogik och pedagogisk psy­ kologi, 1 i modern politisk och social historia, 1 i franska språket och litteraturen, 1 i engelska språket och engelskspråkig litteratur, 1 i fonetik. Övriga förändringar: 1 ordinarie befattning som preceptor i ekonomisk historia, 1 biträdande lärare i engelska, 10 nya universitetslektorer i främmande språk (engelska, spanska, italienska, holländska, ryska, polska, tjeckiska, finska, danska, norska); indragning av nuvarande arvode (6 000 kronor) som biträdande lärare i ryska, 6 förste assistenter, 1 andre assistent, 1 förste amanuens, 4 andre amanuenser, indragning av två arvoden till tredje amanuenser samt anvisande av kursanslag å tillhopa 20 000 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr £72. 169

2. De matematisk-naturvetenskapliga sektionerna.

Genom beslut av 1946 års riksdag genomfördes avsevärda förbättringar för de naturvetenskapliga ämnenas vidkommande icke minst genom inrät­ tande av nya befattningar. Beredningen framhåller emellertid, att till grund för detta beslut legat en utredning huvudsakligen rörande forskningens behov. Beredning­ en framhåller vidare bland annat: När universitetsberedningen nu ånyo granskar de naturvetenskapliga ämnenas personalbehov, har däremot undervisningens krav skju­ tits i förgrunden. I många hänseenden, t. ex. beträffande docenter, assisten­ ter och amanuenser samt i viss mån även beträffande biträdande lärare, in­ nebar visserligen 1946 års riksdagsbeslut en avsevärd förbättring även för un­ dervisningens vidkommande. Beredningen har emellertid, sedan den genom enquétesvar, särskilda framställningar och muntliga överläggningar tagit del av såväl de akademiska lärarnas som de studerandes synpunkter och önskemål i dessa frågor, funnit det nödvändigt att för åtskilliga ämnens del föreslå en ytterligare utökning av personalen för att undervisningen skall kunna bedrivas på ett tillfredsställande sätt. Den följande framställningen utgår från den personaluppsättning, som förefinnes, när de av 1946 års riksdag beslutade nya tjänsterna och befatt­ ningarna blivit besatta. De olika ämnena behandlas endast i den mån som en rationell undervisning oundgängligen kräver en förstärkning av den nuvarande personalstaten. I det följande upptagas de matematisk-naturvetenskapliga ämnena en­ dast i den mån förändringar i personalstaten ifrågasättes från och med nästa budgetår.

Botanik med växtbiologi.

Detta ämne representeras i Uppsala av tre, i Lund av två professurer. Professuren i växtbiologi i Uppsala har nämligen ingen motsvarighet i Lund.

Institutionen i Uppsala för fysiologisk botanik. Förutom professorn finnas en biträdande lärare, en förste assistent, två förste amanuenser och en tredje amanuens. Universitetsberedningen föreslår, att ytterligare en befattning som förste amanuens inrättas. Till stöd härför åberopas behovet av en effektivisering av kursundervisningen i botanik för lägre examina i syfte att för de stu­ derande möjliggöra att kunna avlägga tentamina på de behandlade kur­ serna omedelbart efter genomgången kurs; härför erfordrades synnerligen omfattande instruktions- och kontrollarbeten från de vid kurserna biträ­ dande krafternas sida. Sektionen och kanslern biträda ifrågavarande förslag.

170 Kungl. Maj ds proposition nr 272.

Institutionen i Uppsala för systematisk botanik. Förutom professorn i ämnet samt assistent- och amanuenspersonal äro vid ifrågavarande institution inrättade dels en befattning som museiassistent i lönegraden A 23, dels ock en för filosofie hedersdoktorn S. Lundell personlig befattning som museiassistent i lönegraden A 17. Den förra upp­ flyttades genom beslut av 1946 års riksdag från A 21 till A 23. Den senare kom till stånd genom beslut av 1943 års riksdag. Universitetsberedningen föreslår, att befattningen i A 23 som museiassistent — liksom motsvarande befatt­ ningar vid institutionen för systematisk botanik i Lund samt vid de zoolo­ giska institutionerna i Uppsala och Lund — uppflyttas till A 26 under benämningen förste museiintendent, att den för S. Lundell personliga befattningen som museiassistent i A 17 uPpflyftas till A 23 under benämningen museiintendent, samt att en personlig ordinarie laboratorsbefattning inrättas för f. d. professorn vid universitetet i Riga H. L. Skuja.

Museiassistenterna i A 23. Naturvetenskapliga forskningskommittén hade i det betänkande, som var föremål för behandling vid 1946 års riksdag, förordat, att ifrågavarande tjänster, som då voro pla­ cerade i A 21, skulle förändras till ordinarie laboratorsbefattningar. Dåva­ rande departementschefen och riksdagen anslöto sig emellertid till kanslerns förslag, att tjänsterna i stället skulle uppflyttas till A 23, vilket ansetts vara en konsekvens av den från och med budgetåret 1945/46 genomförda, motsvarande höjning av museiassistenterna vid naturhistoriska riksmuseet. Prefekterna för de fyra universitetsinstitutioner, vid vilka museiassisten­ terna äro anställda, ha i en gemensam skrivelse till universitetsberedningen hemställt, att beredningen måtte föreslå en sådan reglering av de nuva­ rande museiassistenttjänsterna, att deras innehavare under förändring av tjänstebeteckningen till »museiintendent» bli jämställda med universitetens laboratorer och observatörer. Härtill anföres bland annat följande. Universitetens museiassistenter ha en annan och vida mer självständig karaktär än de lika benämnda tjänstemännen vid naturhistoriska riks­ museet. Där äro dessa tjänsters innehavare assistenter till en »professor och avdelningsföreståndare», som har att helt ägna sig åt chefskapet för sin avdelning av museet. De här ifrågavarande universitetsmuseerna stå där­ emot under chefskap av prefekter, vilka som universitetsprofessorer givet­ vis i främsta rummet ha att ägna sig åt och svara för vetenskaplig under­ visning och forskning i sitt ämne. Genom det stigande studentantalet och vetenskapens framåtskridande ha dessa uppgifter kommit att ta allt större del av professorernas tid i anspråk. Museiassistenten vid ett universitetsmuseum kommer härigenom att få ett mycket självständigt arbete och en vida självständigare och mera ansvarsfylld ställning än som kan inläggas i begreppet assistent. Om en prefekt för ett naturvetenskapligt universitetsmuseum skall få någon tid över till egen vetenskaplig forskning, blir det

Kungl. Maj:is proposition nr 272. 171

därför ett oeftergivligt krav, att omsorgen om de omfattande och dyrbara samlingarna, deras förkovran och vetenskapliga bearbetning, helt kan över­ låtas på »museiintendenten». Så synes också vara regel vid utländska universitetsmuseer av motsvarande storlek. Den ovan som nödvändig framhållna och till stor del redan genomförda organisationen av universitetsmuseerna innebär ock att »museiintendenten» kommer att utöva det närmaste chefskapet över den lägre museipersona­ len, såsom amanuenser, tekniska biträden (»laboratoriebiträden»), vakt­ mästare m. fl. En ofrånkomlig följd av denna »museiintendenternas» självständiga ställ­ ning är att en mycket hög vetenskaplig kompetens måste fordras av dem. Även om docentkompetens ej hittills varit uttryckligt stadgad, ha dock museiassistenterna (respektive konservatorerna) sedan gammalt plägat vara docenter och oftast varit professorskompetenta. Befordran till professur har också förekommit i åtskilliga fall. Att det sålunda hittills lyckats att för museerna förvärva högkvalificerade vetenskapsmän som museiassistenter, kan ej motivera tjänsternas kvarblivande i en löneställning, som på intet sätt svarar mot innehavarnas kompetens, arbetsuppgifter och ansvar. Ur den vetenskapliga forskningens och undervisningens synpunkt är det vidare högeligen önskvärt, att forskare med museiassistenternas höga och speciella kvalifikationer utnyttjas för akademisk undervisning i större ut­ sträckning än hittills. Efter frivilligt åtagande — och i några fall mot sär­ skild ersättning — ha museiassistenter i viss utsträckning meddelat under­ visning i museiteknik. Viss examination, exempelvis i nordisk floristik, har också i vissa fall överlåtits på museiassistenter. De ha också, ehuru mera undantagsvis, utnyttjats som ledare av exkursioner och dylikt.

Universitetsberedningen har för egen del anfört: Beredningen finner mycket starka skäl tala för den föreslagna ombild­ ningen av de fyra museiassistenttjänsterna vid universiteten. Utöver den krävande uppgiften att vårda, utöka och vetenskapligt bearbeta de stora samlingar som universitetsmuseerna förfoga över bör en visserligen ringa men högt kvalificerad undervisning åläggas dessa befattningshavare. Be­ redningen förordar därför, att för tillträde till dessa tjänster fordras docent­ kompetens. Beredningen förordar vidare, att befattningshavarna benämnas förste museiintendenter i likhet med t. ex. förste intendenter vid statens museer och förste bibliotekarier och liksom dessa placeras i 26 lönegraden. Den av museiintendenterna meddelade undervisningen torde i första hand omfatta museiteknik samt floristik respektive faunistik. Denna un­ dervisning, som i regel icke kan kräva större förarbeten av de med dessa områden väl förtrogna museiintendenterna, torde i allmänhet icke uppgå till mer än högst 25 timmar per termin. Den bör anses utgöra en del av deras tjänstgöringsskyldighet vid institutionen, varför en motsvarande for­ mell minskning av deras tjänstgöringstid vid museet icke behöver fast­ ställas. Vederbörande universitetsmyndigheter, kanslern och allmänna lönenämnden ha biträtt ifrågavarande förslag. Den personliga befattningen för S. Lundell. Uni­ versitetsberedningen anser ifrågavarande befattning jämlörlig med förut­ nämnda museiassistenttjänster i A 23, varför en uppflyttning av befatt­

172 Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

ningen till A 23 borde vidtagas samtidigt med en uppflyttning av nyss­ nämnda tjänster till A 26. I ärendet har framhållits Lundells utomordent­ liga kvalifikationer som vetenskapsman samt att han tillhörde världseliten inom sitt fack, mykologien. Universitetsmyndigheterna och allmänna lönenämnden ha anslutit sig till förslaget.

Personlig befattning för f. d. professorn H. L. Sk u j a. Universitetet i Uppsala har i sina petita till 1947 års riksdag gjort framställning om inrättande av en personlig laboratorsbefattning för f. d. professorn i botanik vid letthindska universitetet i Riga Heinrichs Leonards Skuja. Härvid framhålles bland annat: Sedan oktober 1944 befinner sig Skuja i Sverige och sedan den 28 februari 1945 har han varit verksam vid institutionen för systematisk botanik. Professor Skuia> som ar född i Majori (Lettland) den 8 september 1892, är i närvarande stund en av världens främste algologer. Hans vetenskapliga produktion, som omfattar 34 skrifter och vari bland annat över 200 arter, 17 släkten och flera familjer nybeskrivas, rör sig främst om sötvattensalger. Flertalet skrifter behandla Lettlands och Estlands algflora. Några arbeten innehålla mera monografiska bearbetningar av sötvattensrhodofyceer. Hans kunskaper ha också tagits i anspråk för bearbetning av expeditionsmaterial från resor i exotiska länder. I manuskript föreligger också en bearbetning av mikrofloran i lettländska svavelkällor. Av professor Pascher hade Skuja förvärvats som medarbetare i samlingsverket »Siisswasserflora Mitteleuropas» med uppgift att bearbeta gruppen Euglenophyta. På grund av världshändelserna har detta arbete ej kommit till utförande, men Skuja har hopbragt ett rikt material för bearbetningen. Vid sin ankomst till Uppsala fick Skuja som arbetsuppgift att ur syste­ matisk (taxonomisk) synpunkt bearbeta ett omfattande material av kon­ serverade växtplanktonprov från ett tiotal uppländska sjöar av olika typer, vilka sjöar äro föremål för ingående fysikalisk-kemiska och ekologiska un­ dersökningar. Skujas energiska och utomordentligt sakkunniga arbete gav redan efter ett par månader ytterst värdefulla resultat, och i ännu högre grad kunde han under tiden april-november 1945 genom studier å levande material vidga kännedomen om dessa sjöars planktonflora, som nu torde vara den bäst kända i världen. Utöver det taxonomiska värdet ha hans resultat stor betydelse för de vid sagda institution pågående undersök­ ningarna över växtplanktons ekologi och fysiologi och våra sjöars produktionsbiologi överhuvud. Det kan utan tvekan betecknas som ett riksintresse, att Skuja här får fortsätta sina banbrytande undersökningar. Med hans eminenta sakkun­ skap och enastående mångsidighet är han i stånd att beskriva algfloran i svenska sötvatten och bearbeta det rikhaltiga materialet i svenska sam­ lingar på ett sätt, som utan tvivel komme att väcka största uppmärksam­ het utomlands.

Det är emellertid icke endast på grund av sitt vetenskapliga författar­ skap som Skuja skulle vara en ytterst värdefull tillgång för svensk forsk­ ning. De områden, som han behärskar, erbjuda i regel de största svårig­ heter för unga forskare, i synnerhet som vi i vårt land för närvarande sakna en motsvarande expertis inom sötvattensalgologien. Under den tid Skuja

Kungl. Maj:ts proposition nr 272. 173

vistats i Uppsala, har han redan på ett mycket värdefullt sätt kunnat biträda andra forskare vid bestämmandet av olika alger. Om han kunde knytas till universitetet, skulle han i ökad omfattning och på längre sikt genom handledning av unga forskare i hög grad kunna bidraga till utbild­ ningen av kvalificerade forskare inom algologiens skilda grenar.

Beredningen finner uppenbart, att det skulle vara av mycket stort värde för svensk vetenskap om professor Skuja kunde knytas till universitetet genom inrättande av en personlig laboratorsbefattning. Kanslern tillstyrker ifrågavarande förslag, som ej heller föranlett någon erinran från allmänna lönenämnden.

Institutionen i Lund för sy s tematisk botanik. Universitetsberedningen föreslår omedelbart inrättande av ett preceptorat och en befattning som förste assistent vid botaniska trädgården. Som redan nämnts föreslås därjämte, att museiassistenten i A 23 uppflyttas till A 26 som förste museiintendent. Till stöd för de nya befattningarnas inrättande anföres: I skrivelse till beredningen har institutionsföreståndaren, professorn N. Heribert Nilsson kraftigt understrukit nödvändigheten av att inrätta en befattning som biträdande lärare vid botaniska institutionens systematiska avdelning. Vid denna föreligger följande undervisningskrav:

av brist på lärarkrafter).

Dessutom är undervisning nödvändig i växtgeografi, vilket ämnesområde i Lund ingår i den systematiska botanikprofessurens undervisningsskyldighet men som hittills endast har kunnat behandlas i form av fältstudier och exkursioner under en vecka av högsommaren. Det synes beredningen klart ådagalagt, att den omfattande undervisning, som redan nu meddelas vid den botaniska institutionens systematiska av­ delning, knappast kan tillfredsställande uppehållas av dess nuvarande lärar­ krafter, bestående av en professor, en docent, en biträdande lärare samt en förste assistent. Den biträdande lärare i botanik, som tillkommit genom beslut av 1946 års riksdag, är redan helt bunden för undervisningen i växtfysiologi och växtanatomi. Medan växtbiologien i Uppsala är företrädd av en särskild professur och där disponerar en egen institution, saknar den i Lund en fast representation. Den utökade undervisning i växtbiologi och växtpatologi, varom även studentrepresentanterna framfört önskemål till beredningen, kan icke komma till stånd utan en kraftig förstärkning av lärarkrafterna. Beredningen förordar därför inrättandet av ytterligare en preceptorsbefattning i botanik, avsedd för undervisningen inom de ämnes­ områden, som omfattas av professuren i systematisk botanik vid Lunds universitet. Professor Heribert Nilsson har i sin skrivelse till beredningen även fram­ hållit det stora behovet av en förste assistent för botaniska trädgården.

174 Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

Han framhåller behovet av både vetenskaplig forskningshjälp och under­ visning i samband med botaniska trädgårdens skötsel, lieredningen finner de framförda önskemålen synnerligen väl motiverade. Härigenom kan den nyligen för denna inrättade förste amanuensbefattningen frigöras och i stäl­ let tagas i anspråk för andra uppgifter vid den systematiska avdelningen, där särskilt det omfattande biblioteket och det nyinrättade laboratoriet för jord- och vattenanalyser äro i stort behov av arbetskraft.

Kanslern tillstyrker beredningens förslag, varvid dock förutsättes, att den föreslagna preceptorsbefattningen göres till ordinarie laboratorsbefattning i växtbiologi.

Departe­

Jag har icke funnit anledning till erinran mot att vid institutionen i Upp­

mentschefen.

sala för fysiologisk botanik inrättas ytterligare en befattning som förste amanuens. Den prövning, som i fjol ägnades befattningarna som museiassistenter vid universitetsmuseerna i botanik och zoologi och som resulterade i en uppflyttning från A 21 till A 23, avsåg icke frågan om befattningarnas defi­ nitiva inordnande i den akademiska lärar- och forskarorganisationen. Ut­ redning i detta hänseende har nu framlagts av universitetsberedningen, vilken föreslagit att befattningarna skola betecknas såsom förste musei­ intendenter och placeras i A 26. Ifrågavarande förslag, vilket biträtts av kanslern och allmänna lönenämnden, anser jag mig kunna tillstyrka. En konsekvens härav synes böra bli, att den för S. Lundell personliga befatt­ ningen som museiassistent betecknas såsom museiintendent; förslaget om tjänstens uppflyttning till A 23 anser jag mig kunna godtaga. F. d. professorn vid universitetet i Riga H. L. Skuja synes vara en syn­ nerligen högt kvalificerad vetenskapsman, vars fastare anknytning till uni­ versitetet i Uppsala framstår såsom angelägen. Jag biträder därför för­ slaget, att för honom inrättas en personlig laboratorsbefattning i botanik. Befattningens innehavare torde böra i avlönings- och pensionshänseende likställas med motsvarande ordinarie befattningshavare. Medan växtbiologien i Uppsala är företrädd av en särskild professur och förfogar över en egen institution, saknar denna ämnesgren fast represen­ tation i Lund. Ämnet ingår därstädes till största delen i ämnet systematisk botanik. Ämnets betydelse ur forsknings- och undervisningssynpunkt mo­ tiverar enligt min mening till fullo, att en laboratorsbefattning i växtbio­ logi inrättas vid Lunds universitet. Befattningen bör avse särskilt de växtbiologiska ämnesområden, som nu omfattas av professuren i systematisk botanik. Slutligen tillstyrker jag inrättande av en förste assistenttjänst, särskilt avsedd för botaniska trädgården i Lund.

Kungl. Maj:ts •proposition nr 272. 175

Fysik.

Genom beslut av 1946 års riksdag inrättades en andra professur i fysik vid vartdera universitetet. Naturvetenskapliga forskningskommittén, som framlagt förslag härom, hade samtidigt förordat, att en förste assistentoch en förste amanuensbefattning skulle knytas till de nya professurerna. I propositionen 1946: 273 framhöll dåvarande chefen för ecklesiastikdeparte­ mentet, att den personal, som erfordrades för biträde åt de blivande pro­ fessorerna, icke syntes behöva tillsättas förrän från och med budgetåret 1947/48. Universitetsberedningen har nu föreslagit, att nämnda assistent- och amanuensbefattningar måtte inrättas från och med nästa budgetår. Kans­ lern tillstyrker detta förslag.

Jag tillstyrker, att i enlighet med universitetsberedningens förslag från Departe­

mentschefer..

och med nästa budgetår vid vartdera universitetet inrättas ytterligare en förste assistent- och en förste amanuensbefattning.

Geografi.

I fråga om detta ämne hänvisas till det avsnitt i det föregående, vari de humanistiska sektionerna behandlats.

Geologi.

Universitetsberedningen föreslår, att en andre assistentbefattning vid paleontologiska institutionen i Uppsala inrättas från och med nästa bud­ getår. Vid nämnda institution finnas för närvarande en befattning som förste assistent, en som förste amanuens och en som tredje amanuens. Den först­ nämnda är nyinrättad från och med innevarande budgetår. Naturveten­ skapliga forskningskommittén hade förordat inrättande av två befattningar som förste assistent, men kanslern hade tillstyrkt allenast den ena. I propo­ sitionen 1946: 273 förklarade sig departementschefen anse, att tills vidare endast en förste assistentbefattning borde inrättas å institutionen. Universitetsberedningen har förklarat sig finna behovet av ytterligare en assistentbefattning väl styrkt. Sektionen tillstyrker förslaget och föreslår dessutom inrättande av en laboratur i historisk geologi och paleontologi. Kanslern ansluter sig till beredningens förslag. I

I likhet med universitetsberedningen och kanslern tillstyrker jag, att från Departe­

mentschefen.

och med nästa budgetår till paleontologiska institutionen i Uppsala kny­ tes en befattning som andre assistent.

176 Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

Kemi.

Ämnet kemi företrädes vid vartdera universitetet av två professurer. I Uppsala finnas därjämte en professur i fysikalisk kemi och en i biokemi.

Kemiska institutionen i Uppsala.

Förutom professurerna finnas följande vetenskapliga befattningar: 1 laborator i analytisk kemi, 2 förste assistenter, 2 andre assistenter, 5 förste amanuenser, 2 tredje amanuenser.

Universitetsberedningen föreslår, att ett preceptorat i oorganisk och ett i organisk kemi inrättas omedelbart. Till stöd härför anföres:

Från professorerna A. Fredga, G. Hägg och A. Tiselius samt även från studentrepresentanterna i Uppsala ha till beredningen framförts starka önskemål om inrättande av två befattningar som biträdande lärare, en vid den oorganiska och en vid den organiska avdelningen av kemiska institu­ tionen i Uppsala. Dessa befattningar skulle möjliggöra en avsevärd inten­ sifiering och rationalisering av undervisningen i enlighet med de riktlinjer, som framkommit vid en ämneskonferens mellan kemiprofessorerna (med närvaro av studentrepresentanter) i Stockholm den 2—4 maj 1946. Enligt vad beredningen vid särskild överläggning med professorerna Fredga och Hägg inhämtat, mottager den kemiska institutionen till de elementära kurserna för närvarande 32 deltagare per läsår. Dessa laboran­ ters sammanlagda arbetstid vid avdelningarna för oorganisk och organisk kemi uppgår till omkring 40 000 timmar årligen. För deras handledning stå vid den oorganiska avdelningen 1 förste assistent och 4 förste ama­ nuenser, vid den organiska avdelningen 1 förste assistent och 1 förste amanuens till förfogande. Emedan denna personal icke är tillräcklig, måste i viss utsträckning även de nyligen tillkomna båda andre assistenterna, vilka av forskningskommittén avsågos biträda vardera sin professor vid forskningsarbetet, tagas i anspråk för undervisningen. Professorerna Fredga och Hägg måste själva ägna omkring 3 timmar per dag alla vardagar utom lördagar åt kursundervisningen. Denna inkräktar således under nuvarande förhållanden avsevärt på professors möjligheter att bedriva forskning. Beredningen finner det klart ådagalagt, att undervisningens behov av lärarkrafter i kemi vid Uppsala universitet icke blivit tillgodosett genom 1946 års riksdagsbeslut, som innebar nyinrättandet av en andre assistent­ befattning vid den oorganiska avdelningen samt en andre assistent- och en förste amanuensbefattning vid den organiska avdelningen. För att möj­ liggöra den av såväl lärare som studerande önskade effektiviseringen av kursundervisningen och samtidigt något minska professorernas arbetsbörda i samband med kurserna, förordar beredningen, att i Uppsala den kemiska institutionens avdelning för oorganisk kemi samt samma institutions av­ delning för organisk kemi erhålla vardera en preceptor från och med bud­ getår 1947/48.

Kungl. Maj:ts proposition nr 272. 177

Matematisk-naturvetenskapliga sektionen tillstyrker beredningens för­ slag. Kanslern förordar, att de föreslagna preceptoraten i oorganisk och organisk kemi utbytas mot biträdande lärarbefattningar.

Kemiska institutionen i Lund. Förutom de två professurerna i kemi finnas följande vetenskapliga be­ fattningar: 1 biträdande lärare i fysikalisk kemi, 1 biträdande lärare i analytisk kemi, 2 förste assistenter, 2 andre assistenter, 6 förste amanuenser, 2 tredje amanuenser. Universitetsberedningen föreslår, att befattningarna som biträdande lärare förändras till ordinarie laboratorstjänster i samma ämnen, samt att två nya befattningar som förste amanuens inrättas, en för var­ dera laboratorn. Till stöd härför anföres: Matematisk-naturvetenskapliga sektionen vid Lunds universitet föreslog i sin skrivelse till naturvetenskapliga forskningskommittén inrättandet av en professur i fysikalisk kemi vid universitetet. Kommittén ansåg emeller­ tid, att »ifrågavarande behov tills vidare bör kunna fyllas genom inrättande av en laboratorstjänst. I en framtid bör dock professur i ämnet inrättas även vid Lunds universitet.» Dessutom föreslog kommittén inrättande av en laboratorsbefattning i analytisk kemi, varjämte till vardera laboratorstjänsten skulle knytas en förste amanuens och ett laboratoriebiträde. Kanslern förordade emellertid, att i stället för de föreslagna laboratorsbefattningarna inrättades två befattningar som biträdande lärare, vilket efter departementschefens anslutning även blev riksdagens beslut. Professorn i kemi S. Bodforss har med anledning härav framhållit, att de biträdande lärarbefattningarna i längden bli svåra att besätta. Han yttrar: »I den stora konkurrensen med läroverkens lektorat kunna vi icke göra oss gällande; befattningshavarna komma att liksom våra senaste kemi­ docenter fortast möjligt söka de varmt eftertraktade lektoraten». Beredningen finner det sannolikt, att de svårigheter som kunna uppstå vid besättandet av de hittillsvarande befattningarna som biträdande lärare i kemi icke skola visa sig föreligga för de av beredningen för Uppsalas vidkommande föreslagna preeeptorerna. Det föreligger emellertid för Lunds universitets del andra skäl att omvandla de nyligen inrättade biträdande lärartjänsterna till laboratorstjänster, vilket i skrivelser till beredningen framhållits av docentföreningen och amanuensföreningen samt Sveriges yngre naturvetares förening i Lund. Dessa sammanslutningar betona den stora disproportionaliteten inom ämnet kemi mellan Uppsala och Lund, emedan Uppsala universitet för närvarande har fyra professorer och två laboratorer under det att vid Lunds universitet endast finnas två profes­ sorer och två biträdande lärare i detta ämne. Då behovet av undervisning och forskning i kemi vid universitetet i Lund är lika stort som vid univer- 12 — Bihang till riksdagens protokoll 10^7. 1 sand. Nr 272.

178 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 272.

sitetet i Uppsala (antalet studerande, som årligen genomgå de elementära kurserna, är i Lund i genomsnitt 37 mot 32 i Uppsala) och då de alltmer betydelsefulla ämnesområdena analytisk och fysikalisk kemi böra bli till­ fredsställande representerade även i Lund, förordar beredningen, att vid sistnämnda universitet de båda nuvarande biträdande lärarbefattningarna omvandlas till laboratorstjänster i analytisk respektive fysikalisk kemi samt att till vardera tjänsten knytes en nyinrättad förste amanuensbefattning. Matematisk-naturvetenskapliga sektionen i Lund understryker livligt beredningens förslag men framhåller därutöver bland annat: Uppsala har fyra professorer och två laboratorer, medan Lund har endast två professorer och två biträdande lärare, trots att antalet laboranter i Lund är väl så högt som i Uppsala. Nu föreslår visserligen beredningen en förstärkning av lärarkrafterna för Lund på så sätt, att befattningarna som biträdande lärare omändras till laboratorsbefattningar. Samtidigt före­ slås emellertid för Uppsala två nya preceptorsbefattningar, en i organisk och en i oorganisk kemi. Sektionen finner det under sådana omständigheter i hög grad motiverat, att dylika preceptorsbefattningar inrättas även i Lund, varigenom både forskningen och undervisningen i kemi skulle bli bättre tillgodosedda och förutsättningarna bli likartade med dem i Uppsala. Sveriges docentförbund och styrelsen för Sveriges jörenade studentkårer anse likaledes dylika preceptorsbefattningar erforderliga. I särskild framställning har professorn i organisk kemi i Lund L. Smith hemställt, att ämnesområdet för lärarbefattningen i analytisk kemi måtte ändras till att avse »organisk med analytisk kemi». Framställningen har av­ styrkts av vederbörande universitetsmyndigheter i Lund, som därvid tillika framhållit behovet av en biträdande lärarbefattning jämväl i organisk kemi, samt av kanslern. Centralstyrelsen för Sveriges yngre naturvetares förening framhåller, att den organiska analytiska kemien för närvarande vore mycket försummad i vårt land. Behovet av ytterligare biträdande lärarkrafter vore större i Lund än i Uppsala, där i medeltal 32 studerande de sista 10 åren genomgått kemikurserna. I Lund vore motsvarande antal 37. År 1947 hade antalet intagna ökats till 47, vilket vore avsett att bibehållas. Kanslern tillstyrker bifall till universitetsberedningens förslag.

Departe­ Det vill synas som om behovet av en ökning av antalet lärarkrafter i

mentschefen.

ämnet kemi vore avsevärt i såväl Uppsala som Lund. Vad universitetet i Upjjsala beträffar, anser jag mig böra ansluta mig till universitetsbered­ ningens förslag, sådant detsamma närmare preciserats av kanslern, och till­ styrker följaktligen, att medel anvisas för anställande av en biträdande lärare i oorganisk och en i organisk kemi. Vad Lunds universitet angår, kan jag ansluta mig till förslaget om förändring av de i fjol inrättade bi­ trädande lärarbefattningarna i analytisk respektive fysikalisk kemi till ordinarie laboratorsbefattningar i samma ämnen samt att antalet förste amanuenser i samband därmed ökas med två. I remissyttrandena har där­ utöver med styrka betonats, att behovet av lärarkrafter därmed icke vore

Kungl. Maj:ts proposition nr 272. 179

tillgodosett. Med beaktande av vad i dessa yttranden anförts förordar jag, att även för Lunds vidkommande inrättas två biträdande lärartjänster, en för oorganisk och en för organisk kemi.

Limnologi.

Uppsala. Ämnet limnologi finnes icke för närvarande representerat vid Uppsala universitet. Genom donationsmedel har dock ett limnologiskt laboratorium vid sjön Erken i Roslagen kunnat tagas i bruk. Professorn i botanik, särskilt fysiologi och anatomi vid Uppsala univer­ sitet E. Melin har i egenskap av inspektor för den donation (Malménska studiefonden), på grund av vilken Erkenlaboratoriet kommit till stånd, framhållit bland annat. Erkenlaboratoriet måste redan i sin nuvarande blygsamma utformning betraktas som en värdefull tillgång för den limnologiska forskningen. Dess utvecklingsmöjligheter äro däremot f. n. ytterst begränsade, då under det närmaste tiotal åren Malménska studiefondens avkastning på grund av omfattande ombyggnadsarbeten vid Norr Malma gård kommer att vara reducerad till en obetydlighet. Det är ej heller lyckligt, att ens en liten station som Erkenlaboratoriet helt saknar föreståndare eller annan befatt­ ningshavare, som direkt ansvarar för dess skötsel och arbetets planlägg­ ning. F. n. handhaves detta av den Malménska stipendiaten efter frivilligt åtagande. Även för undervisningen skulle Erkenlaboratoriet redan nu kunna ut­ nyttjas, om en lärarbefattning i limnologi funnes. I framtiden torde det bli ännu svårare än hittills för studerande från Uppsala att få deltaga i den ständigt fulltecknade sommarkurs i limnologi, som ges vid Lunds univer­ sitets laboratorium i Aneboda. Därför är en lärarbefattning i limnologi vid Uppsala universitet, kombinerad med föreståndarskapet för laboratoriet vid Erken, ett mycket aktuellt och berättigat önskemål. Sett på något längre sikt måste man utan tvekan tänka sig en särskild limnologisk institution i Uppsala, i synnerhet som Erkenlaboratoriet knappast kan fungera som bas för forskningsarbetet annat än under sommarmånaderna och ej ens då i större utsträckning kan användas för experimentella arbe­ ten. Dessutom bör en limnologisk institution i Uppsala av naturliga skäl vara centrum för undersökningar av även andra sjöar och vattendrag i mellersta och icke minst i norra Sverige, som i detta hänseende närmast är att beteckna som outforskat. Inrättandet av en professur i limnologi och införandet av limnologi som examinationsämne måste förr eller senare bli ett oavvisligt krav för Uppsala universitet. Det angelägnaste behovet av undervisning i limnologi torde emellertid redan under nuvarande förhållanden kunna tillgodoses genom en biträ­ dande lärare i ämnet. Emedan detta icke är representerat av en professur och även av andra anledningar skulle visserligen en laboratorsbefattning vara att föredraga, men i så fall måste frågan om lokaler i Uppsala och biträdande personal samtidigt lösas. Enär det ännu icke torde vara möjligt att på en gång realisera ett sådant program, förefaller det lämpligast att till en början inrätta en befattning för biträdande lärare, som samtidigt bör fungera som föreståndare för Erkenlaboratoriet. Befattningshavaren bör åläggas att årligen under terminerna ge en föreläsningsserie över lim-

180 Kungl. Maj:ts proposition nr %72. nologiens grunddrag och att i anslutning därtill under sommarferierna leda en kurs vid Erkenlaboratoriet, främst avsedd att genom praktiska övningar i limnologiska fält- och analysmetoder ge deltagarna en direkt inblick i sambandet mellan miljö och organismer i en svensk eutrof insjö. Den här föreslagna biträdande lärarens behov av assistens torde tills vidare kunna tillgodoses genom att en av de rörliga tredje amanuensbe­ fattningarna ställes till hans förfogande. Inrättandet av ordinarie amanu­ ensbefattningar i limnologi kan därmed ställas på framtiden. För att tillgodose det omedelbara behovet av undervisning i detta ämne föreslår beredningen inrättandet av ett preceptorat i limnologi vid Uppsala universitet. Kanslern framhåller, att den av beredningen föreslagna preceptorsbefattningen — med hänsyn till att ämnet limnologi vid Uppsala universitet icke vore liksom i Lund företrätt av en professur — borde erhålla karaktär av en ordinarie befattning som laborator.

Lund. Sedan år 1945 finnes vid universitetet i Lund en ordinarie professur i limnologi. Två laboratorier stå till förfogande: ett i Lund, inrymt i gamla kemiska institutionen och i verksamhet året runt, samt ett i Aneboda, Kronobergs län, vilket är i verksamhet under sommarmånaderna. Förutom professuren finnes en tjänst som förste assistent, tillkommen 1946, och en som förste amanuens. Universitetsberedningen föreslår, att därutöver anvisas medel till en andre assistent, avsedd främst för laboratoriet i Aneboda. Beredningen funne det nämligen uppenbart, att den omfattande undervisning, som under sommarmånaderna bedreves vid laboratoriet i Aneboda, icke kunde tillfredsställande skötas med tillgång till endast den nuvarande assistenten och amanuensen, vilkas tjänstgöring i huvudsak måste tagas i anspråk under terminerna vid institutionen i Lund. Vederbörande universitetsmyndigheter biträda ifrågavarande förslag.

Departe­ Ämnet limnologi, d. v. s. studiet av sötvattnets fysikaliska, kemiska och

mentschefen.

biologiska förhållanden, har en avsevärd praktisk betydelse, icke minst med avseende på fiskerinäringen. Jag delar med hänsyn härtill uppfatt­ ningen, att ämnet förtjänar att bli företrätt även vid universitetet i Upp­ sala. I likhet med kanslern anser jag mig böra förorda, att en ordinarie laboratorsbefattning från och med nästa budgetår inrättas vid nämnda universitet. Jag biträder även förslaget om inrättande vid universitetet i Lund av en andre assistentbefattning.

Matematik.

Detta ämne är vid vartdera universitetet företrätt av två professorer och en biträdande lärare. Varje universitet förfogar därjämte över två assisten­ ter (i Uppsala två förste assistenter, i Lund en förste och en andre assistent),

Kungl. Maj:ts proposition nr 27%. 181

en förste amanuens samt två (i Lund en) tredje amanuens. Universitetsberedningen föreslår, att vartdera universitetet erhåller ytterligare en bi­ trädande lärare och en förste amanuens. Beträffande Lund föreslås dess­ utom att befattningen som andre assistent ändras till befattning som förste assistent, varigenom de båda universiteten i detta avseende skulle bli jäm­ ställda.

Beredningen framhåller, att önskemål om en biträdande lärarbefattning utöver den befintliga framförts av samtliga professorer i matematik vid universiteten. Den begärde befattningshavaren vore främst avsedd för mera propedeutisk undervisning i bland annat matematisk analys, analy­ tisk geometri och differentialgeometri. Sålunda hade professorerna vid Lunds universitet M. Riesz och N. Zeilon anfört bland annat följande. Vid bedömningen av det behövliga antalet av dessa lärare måste hänsyn tagas till att under de senare åren elevantalet på den propedeutiska kursen i matematisk analys stigit därhän att en uppdelning på två parallellavdel­ ningar måste allvarligt övervägas. (Deltagarantalet är i år över 160. Med det lägre seminariet inbegripet har den nuvarande biträdande läraren mer än 180 elever.) Under dessa omständigheter måste det betecknas som nöd­ vändigt att ytterligare en befattning som biträdande lärare inrättas. — Man måste vidare räkna med att för framtiden övningarna i det lägre matema­ tiska seminariet måste uppdelas på minst tre, sannolikt flera, parallellavdel­ ningar. För att undervisningen skall bli effektiv bör deltagarantalet i varje seminarieavdelning ej gärna överstiga 30. För detta ändamål och för de nyssnämnda kurserna anse vi minst 3 undervisningsassistenter och 1 förste amanuens vara behövliga. Vidare ha önskemål framförts om ytterligare en amanuensbefattning, vars innehavare skall ha att svara för kurser i tillämpad matematik (för biologer, medicinare, nationalekonomer m. fl.). Beredningen har funnit den påtalade bristen på lärarkrafter i matematik så uppenbar och allvarlig, att inrättandet av nya lärarbefattningar enligt dess mening icke kunde uppskjutas. Oavsett den nuvarande starka till­ strömningen av studerande vore en utökning av lärarpersonalen i mate­ matik nödvändig för att ämnets olika områden i någon mån skulle kunna tillgodoses vid undervisningen.

Kanslern tillstyrker bifall till ifrågavarande förslag, dock att de nya — liksom de hittillsvarande — tjänsterna som biträdande lärare icke borde få karaktär av preceptorat utan av arvodesbefattningar.

Jag ansluter mig till kanslerns förslag och förordar alltså, att vartdera Departe­

mentschefen.

universitetet erhåller ytterligare en biträdande lärare och en förste ama­ nuens samt att befattningen som andre assistent i Lund ändras till befatt­ ning som förste assistent.

Zoologi.

För ifrågavarande ämne finnas vid universiteten i Uppsala och Lund för närvarande följande lärarkrafter:

182 Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

Uppsala. Lund. 3 professorer (en i zoologi, en i 2 professorer (båda i zoologi),1 zoologi, särskilt jämförande ana­ tomi och histologi, en i zoofysio­ logi), 1 biträdande lärare i zoologi, sär­ 1 (ordinarie) föreståndare för zoo­ skilt jämförande anatomi och logiska institutionens entomolo­ histologi, giska avdelning,1 1 museiassistent (A 23), 1 museiassistent (A 23) 2 förste assistenter, 3 förste assistenter, 2 förste amanuenser, 3 förste amanuenser, 2 andre amanuser, 2 tredje amanuenser. 4 tredje amanuenser.

Universitetsberedningen föreslår, att för den år 1946 nyinrättade professuren i zoofysiologi i Uppsala inrättas en befattning som förste assistent och en som förste amanuens samt att i Lund inrättas en laboratorstjänst i zoofysiologi jämte en förste amanuensbefattning. Beträffande förslaget om uppflyttning av museiassistenterna till förste museiintendenter i A 26 hänvisas till det föregående. I fråga om laboratorsbefattningen i zoofysiologi vid Lunds universitet och den därtill knutna amanuensbefatt­ ningen erinrar beredningen om, att frågan om dessa befattningar varit föremål för prövning av naturvetenskapliga forskningskommittén, vilken föreslagit deras inrättande från och med innevarande budgetår. Vid an­ mälan i propositionen 1946: 273 av nämnda förslag anförde dåvarande departementschefen att, då han förordat inrättande av en professur i ämnet vid Uppsala universitet, syntes det kunna anstå någon tid med för­ verkligandet av ifrågavarande förslag, vilket departementschefen i och för sig funnit förtjänt av allvarligt övervägande. Hos beredningen ha framställningar gjorts om att beredningen måtte föreslå förverkligandet av ifrågavarande förslag. Vederbörande professorer i Lund ha sålunda anfört: Särskilt vad fysiologien beträffar uppstå stora problem, då denna snabbt utväxande gren av zoologien kräver, att en specialist helt ägnar sig åt densamma. Dessutom fordras för förståelsen och handhavandet av fysiolo­ gisk apparatur en fast anställd kraft. Stora svårigheter uppstå nu ofta, då ideligen nya amanuenskrafter skola uppläras, varvid kontinuiteten kan äventyras och den professor i zoologi, som bland annat har att sköta denna del av ämnet, många gånger får sätta till en oproportionerligt stor tid för underordnade problem. Egentligen krävdes här en ny professur och en till densamma knuten assistentbefattning. En biträdande lärare i denna viktiga gren av zoologien är ett conditio sine qua non.

1 Enligt beslut av 1946 års riksdag skall vid tidpunkt, som framdeles bestämmes, inrättas en professur i entomologi vid Lunds universitet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 272. 183

Universitetsberedningen säger sig ha blivit övertygad om att undervis­ ningen i zoologi i Lund icke kunde tillfredsställande bedrivas utan ifråga­ varande befattningar. Däremot har beredningen icke upptagit ett förslag om en biträdande lärare för ämnena jämförande anatomi och histologi. Kanslern ansluter sig till beredningens förslag. Beredningen har diskuterat frågan om inrättande av en särskild 1 ä r a rbefattning i entomologi i Uppsala men icke framlagt förslag härom. Beredningen anför i detta hänseende: Universitetsberedningen finner det väl styrkt, att inom zoologien vid Uppsala universitet särskilt behovet av undervisning i entomologi måste tillgodoses. Undervisningen inom detta ämnesområde, som utan tvivel är av största praktiska betydelse, kan emellertid vid Uppsala universitet en­ ligt vad beredningen inhämtat för närvarande på ett tillfredsställande sätt meddelas av en entomologiskt inriktad docentstipendiat i zoologi. Bered­ ningen vill därför för sin del förorda, att frågan om en särskild lärarbefattning i entomologi vid detta universitet ställes på framtiden. Matematisk-naturvetenskapliga sektionen i Uppsala hemställer däremot om inrättande av en preceptorstjänst i entomologi. Sektionen yttrar: Universitetsberedningen förklarar sig till fullo inse behovet av en särskild lärarbefattning i entomologi vid Uppsala universitet. Sektionen måste be­ stämt vända sig mot beredningens motivering för att ställa denna fråga på framtiden. Beredningens förslag skola väl avse förbättrade undervis­ nings- och forskningsmöjligheter på lång sikt och därför anpassas efter un­ dervisningens och forskningens behov och ej efter läget för dagen beträf­ fande tillgängliga krafter. Vad den åsyftade docenten beträffar, har han genomgått provår och har på grund av sitt mycket höga provårsbetyg och mycket höga avhandlingsbetyg möjlighet att snart erhålla lektorat, varför han ej med säkerhet kan påräknas som docentstipendiat under längre tid. Skulle han lämna universitetet, kan för närvarande ej någon lämplig ersättare påräknas. Det är av denna orsak angeläget, att en pre­ ceptorstjänst i entomologi omedelbart inrättas. Kanslern, som i övrigt tillstyrker beredningens förslag, anför: På av matematisk-naturvetenskapliga sektionen vid universitetet i Upp­ sala framförda skäl finner jag det önskvärt, att en ordinarie laboratorsbefattning i entomologi omedelbart inrättas därstädes. Ämnet är företrätt av professur i Lund, men saknar en särskild lärarbefattning i Uppsala. Centralstyrelsen för Sveriges yngre naturvetares förening föreslår, att vid zoologiska institutionen i Lund inrättas ett antal befattningar utöver vad beredningen föreslagit.

I samband med inrättandet i fjol av professuren i zoofysiologi vid Upp­ Departe­

mentschefen.

sala universitet förutsattes, att till professuren, sedan den tillsatts, skulle knytas en befattning som förste assistent och en som förste amanuens. I enlighet med universitetsberedningens förslag torde sagda befattningar nu böra komma till stånd. I likhet med beredningen och kanslern anser jag goda skäl föreligga för att ämnet zoofysiologi får en fast representation även vid Lunds universitet

184 Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

och tillstyrker således förslaget om att därstädes från och med nästa bud­ getår skall inrättas en laboratorsbefattning i ämnet samt att till befatt­ ningen knytes en tjänst såsom förste amanuens. Ämnet entomologi har en icke ringa praktisk betydelse och utgör ur rent vetenskaplig synpunkt ett väl avgränsat forsknings- och undervis­ ningsområde av stort omfång. Starka skäl tala därför enligt min mening för att ämnet blir representerat även vid universitetet i Uppsala. Jag anser mig därför böra ansluta mig till kanslerns förslag om inrättande av en laboratur i ämnet vid detta universitet. Såsom framgår av vad jag tidigare anfört tillstyrker jag att befattningar­ na som museiassistenter i A 23 vid de zoologiska institutionerna i Uppsala och Lund förändras till befattningar som förste museiintendenter i A 26.

Sammanfattning.

Vad jag i detta sammanhang förordat i fråga om de matematisk-naturvetenskapliga sektionerna innebär sammanfattningsvis följande: Uppsala. Nya befattningar: 1 laborator i botanik, personlig för H. L. Skuja, 1 laborator i limnologi, 1 laborator i entomologi, 3 biträdande lärare, 2 förste assistenter, 1 andre assistent, 4 förste amanuenser. Andra förändringar: 2 tjänster som museiassistent i A 23 uppflyttas till A 26 under beteck­ ningen förste museiintendent, 1 för S. Lundell personlig befattning som museiassistent uppflyttas till A 23 under beteckningen museiintendent. Lund. Nya befattningar: 1 laborator i växtbiologi, 1 laborator i analytisk kemi, 1 laborator i fysikalisk kemi, 1 laborator i zoofysiologi, 1 biträdande lärare, 3 förste assistenter, 5 förste amanuenser. Andra förändringar: 2 tjänster som museiassistent i A 23 uppflyttas till A 26 under beteck­ ningen förste museiintendent.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 272. 185

X. Åtgärder för den socialvetenskapliga torsk ningens och undervisningens främjande.

Socialvetenskapliga forskningskommittén, vars förut omnämnda betänkan­ de angående socialvetenskapemas ställning vid universitet och högskolor m. m. (stat. off. utr. 1946: 74) ligger till grund för den efterföljande framställningen, har haft följande sammansättning: ledamoten av riksdagens I kammare, landshövdingen Thorwald Bergquist, ordförande, ledamoten av statens handelskommission, fil. lic. Mauritz Bonow, rektorn vid socialinstitutet i Stock­ holm, docenten vid Stockholms högskola Gunnar Heckscher, professorn vid universitetet i Lund Helge Nelson, ledamoten av riksdagens II kammare, professorn vid handelshögskolan i Stockholm Bertil Ohlin, professorn vid uni­ versitetet i Uppsala Torgny Segerstedt, dåvarande docenten vid handelshög­ skolan i Stockholm, numera professorn Ingvar Svennilsson, professorn vid universitetet i Uppsala Herman Wold samt professorn vid Göteborgs hög­ skola Gustaf Åkerman.

1. Samhällsvetenskapernas ställning och behov.

Till samhällsvetenskaperna (även benämnda socialvetenskaperna) i vid­ sträckt bemärkelse kunna räknas alla de vetenskaper, som helt eller delvis ha samhället i dess nuvarande eller historiska form till föremål. Till sam­ hällsvetenskaperna i mer begränsad mening torde man däremot i första hand räkna endast nationalekonomien och statskunskapen samt statistiken, såsom traditionellt inriktad främst på sociala massiakttagelser. Även den hittills i Sverige till den praktiska filosofien anknutna sociologien bör givetvis hänfö­ ras till samhällsvetenskaperna. Nära dessa vetenskaper stå vidare kultur­ geografien samt inom det historiska ämnesområdet särskilt den ekonomiska historien och den moderna politiska och sociala historien. Nuläget beträffande antalet professurer i de samhällsvetenskapliga ämnena är följande. Vid vartdera statsuniversitetet finnas, om man bortser från geografipro­ fessurerna, som ju till stor del täcka ett naturvetenskapligt område, endast tre samhällsvetenskapliga professurer, nämligen en i nationalekonomi, en i statistik och en i statskunskap. Av de tre professurerna omfattar den först­ nämnda även ämnet finansrätt. I relation till dessa siffror kan ställas, att den filosofiska fakulteten vid Uppsala universitet (i januari 1946) bestod av fyrtiotre och dess humanistiska sektion av tjugofyra professurer, medan

186 Kungi. Maj:ts proposition nr 272.

Lunds universitets filosofiska fakultet bestod av trettiosju och dess humanis­ tiska sektion av tjugotre professurer. Mot de sex förutnämnda samhällsvetenskapliga professurerna vid univer­ siteten svara åtta professurer vid högskolorna, nämligen vid Stockholms högskola fyra i nationalekonomi, en i statistik och en i statskunskap, vid Göteborgs högskola en i nationalekonomi och en i statskunskap. Vid de båda handelshögskolorna finnas däremot elva samhällsvetenskapliga professurer eller nästan lika många som vid universiteten och de allmänna högskolorna tillsammans. Socialvetenskapliga forskning skommittén anser sig kunna konstatera, att socialvetenskaperna intaga en alltför undanskymd plats i de akademiska läroanstalternas organisation. Forsknmgskommittén erinrar emellertid sam­ tidigt om att samhällsvetenskaplig forskning icke enbart bedrives vid uni­ versitet och högskolor. Omfattande undersökningar på detta område ha verk­ ställts inom det offentliga utredningsväsendet. Även statliga institutioner leve­ rera viktigt material för socialvetenskapliga undersökningar och utföra själva dylika undersökningar. Kommittén nämner härvid särskilt konjunkturinsti­ tutet, kommerskollegium, socialstyrelsen och statistiska centralbyrån. Av privata utredningsinstitut, som verkställa undersökningar inom det samhälls­ vetenskapliga området, nämner kommittén affärsekonomiska forskningsinsti­ tutet, bankernas statistiska byrå, detaljhandelns utredningsinstitut, grossist­ förbundets utredningsinstitut, industriens utredningsinstitut, kooperativa för­ bundets utredningsinstitut, landsorganisationens utredningsavdelning samt lantbruksförbundets utredningsavdelning. Efter att ha understrukit socialvetenskapernas starka ställning i åtskilliga främmande länder framhåller kommittén beträffande socialvetenska­ pernas aktuella behov i vårt land bland annat följande.

I fråga om naturvetenskaperna har man brukat skilja mellan grundforsk­ ning och tillämpningsforskning eller målforskning. Även beträffande social­ vetenskaperna kan en liknande skillnad göras, ehuru det också här gäller, att gränsen mellan de båda olika slagen av forskning ofta är flytande. När man säger, att den svenska samhällsforskningen hittills varit vanlottad, avses här­ med framför allt den samhällsvetenskapliga grundforskningen, som huvud­ sakligen bedrives vid universitet och högskolor. Den samhällsvetenskapliga målforskningen har däremot i betydande utsträckning kunnat tillgodoses genom det arbete som utförts inom det offentliga utredningsväsendet, ämbets­ verken och privata utredningsorgan. Den utomordentligt starka expansion, som under de senaste årtiondena ägt rum inom målforskningens område, har icke haft någon motsvarighet inom grundforskningens. Denna expansion är naturlig med hänsyn till att behovet av tillämpningsforskning i det enskilda fallet alltid kommer att framstå såsom mest aktuellt och trängande. Men det är också uppenbart, att ett dylikt förhållande på längre sikt är otillfreds­ ställande och att med det intima samband som råder mellan grundforskning och målforskning även den sistnämnda forskningen blir lidande härav. Det har ofta och med rätta framhållits, att kravet på en förstärkning av

Kungl. Maj:ts proposition nr 272. 187

den socialvetenskapliga forskningen liksom av den socialvetenskapliga under­ visningen och utbildningen är något karakteristiskt för nutiden. En väsent­ lig förklaring till detta krav ligger nämligen i själva den samhälleliga ut­ vecklingen. Området för statens och kommunernas verksamhet har sedan länge och särskilt under de senaste decennierna befunnit sig i snabb tillväxt. Det allmänna liar pålagts en rad uppgifter som tidigare varit okända. Sam­ tidigt ha de privata organisationerna kommit att erhålla en allt större bety­ delse. De många frivilliga sammanslutningarna med ekonomiska och ideella syften utgöra numer ett utomordentligt viktigt led i samhällsbyggnaden. Tydligt är emellertid, att dessa förändringar icke enbart äro ett resultat av att nya uppfattningar trängt igenom på det politiska och ideologiska planet. En grundläggande betingelse har även legat i det materiella framåtskridandet. De industriella produktionsformernas utbredning, kommunikationsmedlens förbättring, med ett ord de tekniska framstegen ha gjort människorna mer beroende av varandra och bringat dem närmare samman. Hela denna utveck­ ling, som lett till en utvidgning av den samhälleliga sfären och en intensifie­ ring av de samhälleliga relationerna, utgör det mest påtagliga motiv för ett ökat samhällsvetenskapligt intresse. Med tanke på den roll som den tekniskt naturvetenskapliga forskningen härvid spelat, skulle det kunna sägas, att just naturvetenskapernas kraftiga expansion kommit att aktualisera kraven på en förstärkt samhällsvetenskaplig forskning. Det moderna samhället har sålunda ett uppenbart behov av socialveten­ skaplig forskning. Den komplicerade strukturen hos detta samhälle medför, att de åtgärder av ekonomisk och social innebörd som vidtagas såväl av sta­ ten och kommunen som av enskilda företag och organisationer böra bygga på ingående undersökningar. Stora anspråk på en socialvetenskaplig special­ utbildning måste ställas på de i allmän och privat tjänst anställda, vilka ha att handlägga dylika frågor. Framhållas bör slutligen det nära sambandet mellan det demokratiska sty­ relsesättet och samhällsvetenskapen. Det är icke någon tillfällighet, att denna vetenskap nått sin rikaste utveckling i två av de äldsta demokratiska och konstitutionella länderna, England och Förenta staterna. Å ena sidan är ett dylikt styrelseskick en nödvändig förutsättning för en fri samhällsvetenskap­ lig forskning. Inom intet annat vetenskapsområde bli konsekvenserna av den politiska diktaturen lika förödande som här. Å andra sidan utgör samhälls­ kunskapen en viktig integrerande del i själva den demokratiska samhällsord­ ningen. För att den fria debatten skall bli av värde, fordras att de deltagande besitta en dylik kunskap. Utbredandet av samhällskunskapen ingår som ett led i förverkligandet av folkstyrelsens principer.

Remissyttrande n.

Samtliga akademiska remissinstanser ansluta sig till forskningskommitténs allmänna motiveringar för en upprustning av social vetenskaperna. Även i Övriga remissyttranden har behovet av en utbyggnad av samhällsvetenska­ perna vid våra universitet och högskolor understrukits. Den socialvetenskap­ liga forskningens betydelse med hänsyn till det praktiska samhällsarbetets behov har likaledes omvittnats. Socialstyrelsen framhåller sålunda, att den socialvetenskapliga forskningen är ägnad att öppna perspektiv och giva rikt­ linjer åt det praktiska arbetet från vilket forskningen också i stor utsträck­

188 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 272.

ning hämtar sitt undersökningsmaterial. Liknande synpunkter ha framförts av statistiska centralbyrån och kommerskollegium. Statens arbetsmarknads­ kommission understryker särskilt behovet av samarbete mellan förvaltningen och den vetenskapliga forskningen och framhåller, att åtskilliga av de ären­ den kommissionen har att handlägga — såsom frågor om industriens lokali­ sering, prognoser beträffande tillgången på arbetskraft, socialpolitiska frågor, investeringsfrågor och frågor i samband med utarbetande av yrkesbeskrivningar — stå i ett nära samband med vetenskapliga frågeställningar inom statistik, kulturgeografi, nationalekonomi och sociologi. Industriförbundet , tjänstemännens centralorganisation och landsorganisa­ tionen ansluta sig till kommitténs uppfattning beträffande betydelsen av en vidgad socialvetenskaplig forskning och undervisning samt av en förstärk­ ning av socialvetenskapernas ställning vid universitet och högskolor. Landsorganisationen anför vidare: Socialvetenskapliga forskningskommitténs förslag till utbyggnad av den socialvetenskapliga undervisningen medför en merkostnad av 120 000 kronor årligen för Uppsala och av drygt 100 000 kronor för Lund. Motsvarande an­ slagsökningar för undervisning i övriga humanistiska ämnen bli enligt universitetsberedningens förslag 454 000 respektive 380 000 kronor. Jämförelsen ger vid handen, att utbyggnadsprogrammet för de socialveten­ skapliga ämnena är tämligen moderat. Anledningen härtill utgöres i främsta rummet av omöjligheten att omedelbart besätta nyinrättade lärarbefattningar med kompetenta forskare. Landsorganisationen vill starkt understryka kom­ mitténs uppfattning, att det framlagda programmet är att betrakta som en första etapp på vägen mot fortsatt utbyggnad av den akademiska undervis­ ningen i samhällsvetenskapliga ämnen. Inte minst vid en jämförelse med socialvetenskapernas starka ställning i ett stort antal andra länder framstår den socialvetenskapliga undervisningen vid svenska läroanstalter som avse­ värt underrepresenterad jämväl efter förslagens genomförande. Det kan här sålunda nämnas, att Holland förfogar över 80 professorer i samhällsveten­ skapliga ämnen mot för närvarande 24 i Sverige.

Bristen på kvalificerade forskare inom vissa social­ vetenskaper har av såväl kommittén som flera remissinstanser angivits som ett hinder i vägen för en i och för sig önskvärd omedelbar utbyggnad av social­ vetenskapernas organisation. 19.jo års universitetsberedning anför: Beredningen finner den av forskningskommittén företagna utredningen äga synnerligen stort värde. Det är enligt beredningens mening otvivelaktigt, att socialvetenskaperna vid Sveriges universitet och högskolor äro i behov av kraftigt understöd saväl i form av ökat antal lärarbefattningar som av stipen­ dier för högre studier, förbättrade institutioner, forskningsanslag och vissa organisatoriska åtgärder. Beredningen finner de av forskningskommittén framförda förslagen väl ägnade att förbättra socialvetenskapernas ställning i här berörda avseenden. Den vill emellertid i anslutning till sina tidigare ytt­ randen framhålla., att beträffande befattningar inom dessa vetenskaper liksom beträffande varje utbyggnad av universitetsorganisationen dels ett korttids­

Kungl. Maj:ts proposition nr 272. 189

perspektiv och dels ett långtidsperspektiv måste anläggas. En alltför plöts­ lig utvidgning av den akademiska lärarstaben i ett eller flera ämnen kan med­ föra en sänkning av undervisningens kvalitet, om man tvingas anlita lärare med knapp kompetens. Även forskningen blir lidande, om de akademiska befattningarna vid en plötslig konjunktur besättas med alla tillfälligt före­ fintliga aspiranter i stället för med de bästa krafterna inom den aktiva forskargenerationen. Beredningen vill därför förorda, att inom sådana ämnen, där tillgången på forskare med högre kompetens är knapp, icke flera befattningar omedelbart uppföras på universitetens och högskolornas stat än att de kunna bli väl besatta, medan ledigförklarandet av de övriga får anstå, tills man kan vänta sökande med god kompetens. Beträffande dessa sistnämnda befattningar bör emellertid principbeslut fattas om deras inrättande. Det bör framhållas, att en viss knapphet på produktiva vetenskapsmän kan konstateras inom några socialvetenskaper på grund av att statens ämbetsverk och utredningar, de stora organisationerna och det enskilda, näringslivet lägga beslag på yngre forskare genom att erbjuda dem förmånligare ekonomiska villkor än en fort­ satt vetenskaplig bana kan innebära. För att i samhällets intresse denna konkurrens i nödig utsträckning skall kunna neutraliseras, kräves. i första hand ett tillräckligt antal stipendier för högre vetenskapliga studier inom dessa ämnen. Universitetskanslern framhåller i stort sett samma synpunkter och under­ stryker, att svårigheter komma att uppstå på grund av att lämpliga aspiran­ ter till vissa tjänster för närvarande icke torde stå till buds och att man därför måste räkna med ett vikariesystem i en utsträckning, som måhända kan ingiva vissa betänkligheter. Statskontoret avvisar tanken på ett omedelbart genomförande i full ut­ sträckning av socialvetenskapliga forskningskommitténs förslag. Statskonto­ ret anför bland annat. När de sakkunniga framlagt förslag rörande en förstärkning av socialveten­ skapernas personella resurser, ha de vid punkt efter punkt nödgats konsta­ tera, att bristen på kvalificerade forskare lagt hinder i vägen för en i och för sig önskvärd omedelbar utbyggnad av socialvetenskapernas organisation. Kostnaderna för de förslag, vilka äro avsedda att redan nu genomföras, uppgå — inklusive engångsanslag av 95 000 kronor — icke desto mindre till ett så betydande belopp som en och en halv miljon kronor, i vilket be­ lopp rörliga tilläggsförmåner icke inräknats. Det är givet, att dessa förslag böra prövas under hänsynstagande såväl till andra frågor om ökade anslag till universitet och högskolor som till det allmänna budgetära läget. Stats­ kontoret får i detta ämne hänvisa till vad ämbetsverket anfört angående organisatoriska åtgärder till främjande av medicinsk forskning. Det förefal­ ler ämbetsverket icke möjligt att föreliggande förslag omedelbart realiseras i full utsträckning.

Jag delar socialvetenskapliga forskningskommitténs uppfattning, att en Departe­

mentschefen.

upprustning av samhällsvetenskaperna i vårt land är en angeliigcn uppgift. Det synes mig uppenbart, att socialvctcnskapernas resurser såväl i fråga om forskar- och lärarbefattningar som i fråga om anslag till biträdespersonal och materiel in. m. varit otillräckliga.

190 Kungl. Maj:ts proposition nr 272. Jag vill i detta sammanhang särskilt understryka social vetenskapernas stora betydelse för den samhälleliga verksamheten på olika områden. Med samhällsverksamhetens expansion till nya arbetsfält kommer detta förhållan­ de att ytterligare markeras. Behovet av samhällsvetenskaplig expertis för utredningar i synnerhet på det ekonomiska, statistiska och sociala området är redan nu svårt att tillgodose, och därest åtgärder icke vidtagas för att öka den socialvetenskapliga utbildningen, torde svårigheter av olika slag lätt kunna uppstå. Socialvetenskapliga forskningskommitténs förslag till åtgärder för en ut­ byggnad av samhällsvetenskapernas resurser synes mig i det stora hela väl avvägt och ägnat att läggas till grund för omedelbara beslut. Av skäl, som jag inledningsvis berört, nödgas jag dock i detta sammanhang inskränka mina förslag till att avse de statliga universiteten medan de enskilda högskolorna åtminstone för närvarande få lämnas åsido. I ett avseende är jag dock be­ redd att göra undantag härifrån. Det synes mig nämligen nödvändigt att redan nu förorda vissa statliga åtgärder med syfte att förbättra yngre obe­ fordrade samhällsvetenskapliga forskares möjligheter att fortsätta påbörjade insatser på detta område, även om de äro knutna till Stockholms eller Göte­ borgs högskola, och att över huvud taget främja rekryteringen till de akade­ miska befattningarna — nuvarande och nytillkommande — inom ifrågava­ rande ämnesområde oavsett högskolornas karaktär av statliga eller enskilda läroanstalter. Jag syftar härvid på forskningskommitténs förslag om anvi­ sande av medel till ett antal docentstipendier i vissa samhällsvetenskapliga ämnen vid de två s. k. fria högskolorna. Jag återkommer härtill i det föl­ jande, då jag ämnar tillstyrka anvisande av statsmedel till vissa socialveten­ skapliga docentstipendier vid envar av Stockholms och Göteborgs högskolor.

2. Föreliggande förslag.

A. Lärarpersonal, kursanslag in. m.

Socialvetenskapliga forskningskommitten har i sitt betänkande under rubriken »Personalorganisation» behandlat ämnena nationalekonomi, företags­ ekonomi, socialpolitik, statistik, statskunskap, geografi, ekonomisk historia, modern social och politisk historia samt sociologi. Av dessa ämnen har även 19^5 års universitetsberedning behandlat geografi, ekonomisk historia samt modern social och politisk historia. De sistnämnda ämnena ha redan i det föregående behandlats i samband med universitetsberedningens förslag. Även ämnena finansrätt och finansvetenskap ha behandlats av bägge sak­ kunnigutredningarna. Då emellertid såväl finansrätten som finansvetenskapen tillhöra den juridiska fakulteten, ha dessa ämnen behandlats i samband med

Kungl. Maj:ts proposition nr 272. 191

övriga juridiska discipliner såsom även skett beträffande forskningskommitténs förslag till anordnande av undervisning i nationalekonomi inom de juri­ diska fakulteterna.

a) Nationalekonomi, företagsekonomi och socialpolitik. Antalet nuvarande befattningar inom ämnena nationaleko­ nomi, företagsekonomi och socialpolitik samt forskningskommitténs förslag framgår av följande sammanställning.

Nuvarande personal: Kommitténs förslag:

Uppsala universitet:

Juridiska fakulteten.

Professor i nationalekonomi med finansrätt Professor i nationalekonomi med finansrätt (tillhör juridiska och filosofiska fakulteten). (tillhör juridiska och filosofiska fakulteten). Biträdande lärare i nationalekonomi (tillhör Biträdande lärare i nationalekonomi (tillhör juridiska och filosofiska fakulteten). juridiska och filosofiska fakulteten). Anslag till kurser i bokföring: 1 200 kr., fond­ Anslag till kurser i bokföring: 3 000 kr., stats­ medel (för juris och politices studerande). medel (för juris och politices studerande).

Filosofiska fakulteten.

Professor i nationalekonomi. Två docentstipendier i nationalekonomi. Biträdande lärare i nationalekonomi. Biträdande lärare i nationalekonomi och social­ politik. En förste amanuens i nationalekonomi. En förste amanuens i nationalekonomi.

En e. o. amanuens i nationalekonomi. En andre amanuens i nationalekonomi. Anslag till kurs i företagsekonomi: 2 400 kr. (även för vissa juris studerande).

Lunds universitet:

Juridiska fakulteten.

Professor i nationalekonomi med finansrätt Professor i nationalekonomi med finansrätt (tillhör juridiska och filosofiska fakulteten). (tillhör juridiska och filosofiska fakulteten). Biträdande lärare i nationalekonomi och fi­ Biträdande lärare i nationalekonomi (tillhör nansrätt. juridiska och filosofiska fakulteten). Anslag till kurser i bokföring: 1 800 kr., fond­ Anslag till kurser i bokföring: 1 500 kr., stats­ medel (för juris och politices studerande). medel (för juris och politices studerande).

Filosofiska fakulteten.

Professor i nationalekonomi. Två docentstipendier i nationalekonomi. Biträdande lärare i nationalekonomi. Biträdande lärare i nationalekonomi och social­ politik.

En förste amanuens i nationalekonomi. En förste amanuens i nationalekonomi.

En andre amanuens i nationalekonomi. Anslag till kurs i företagsekonomi: 2 400 kr. (även för vissa juris studerande).

Nationalekonomi. Följande uppgifter angående antalet studerande under läsåret 1945 — 46 föreligga: Uppsala: I filosofiska fakulteten första årskursen 30, andra årskursen 20 (två betyg), tredje årskursen 12 (tre betyg). I juridiska fakulteten 125.

192 Kungl. Maj:ts 'proposition nr <272.

Lieentiander 5; doktorander 4. — Antalet studerande till fil. kand. och pol. mag. torde ha tredubblats under de senaste fyra åren. Lund: För fil. kand.- och pol. mag.-examina omkring 65, varav 5 torde inrikta sig för tre betyg, 5 för ett betyg och återstoden för två betyg; 8 lieentiander; 6 doktorander. För jur. kand.-examen omkring 40. — I fråga om inriktningen på skilda betyg har en förskjutning ägt rum från lägre betyg i fil. kand. till högre betyg i pol. mag. samt fil. lic. Stockholm: För fil. kand.- och pol. mag-examina 90 för ett betyg (av vilka de flesta fortsätta till högre betyg), 70 för två betyg och högst 15 för tre betyg; lieentiander 8; doktorander 5—8. — Antalet studerande har kraf­ tigt ökat. — I jur. kand.-examen medtaga de allra flesta ämnet national­ ekonomi; antalet nyinskrivna uppgår numera till omkring 200 årligen. Göteborg: 6 för tre betyg, 14 för två betyg, 4 för ett betyg, av vilka nästan samtliga avse fil. kand.-examen; 3 lieentiander; 2 doktorander. — Inga större förändringar i antalet studerande. Vid åtskilliga tillfällen ha motioner i riksdagen framförts om en förstärk­ ning av nationalekonomiens position vid universiteten. Vid 1912 års riksdagmotionerades sålunda om inrättande av en professur i nationalekonomi inom filosofiska fakulteten i Uppsala. År 1919 motionerades om inrättande av professurer i nationalekonomi vid båda universiteten. I en motion vid 1938 års riksdag väcktes förslag om utredning angående de socialvetenskapliga studiernas organisation vid statsuniversiteten, varvid betonades bland annat nödvändigheten att giva nationalekonomien en för­ stärkt ställning. Från de akademiska myndigheterna ha vidare upprepade framställningar gjorts om inrättande av ytterligare lärarbefattningar vid statsuniversiteten. Professorn vid Uppsala universitet E. Lindahl har till forskningskommittén framfört bland annat följande önskemål: I betraktande av att professorn i nationalekonomi med finansrätt i Upp­ sala har att sköta undervisning och examination i två ämnen inom juridiska fakulteten (varvid han har att förrätta cirka 100 tentamina i varje ämne årligen) och dessutom att svara för det omfattande ämnet nationalekonomi inom filosofiska fakulteten, synes det på längre sikt vara oundgängligt, att den nuvarande professuren uppdelas på minst två professorer. Följande lärarkrafter behöva omedelbart införas för att tillgodose de mest trängande undervisningsbehoven: Ytterligare en biträdande lärare med samma löneställning som den nuvarande; denne borde ha särskild kompetens i någon eller några av nationalekonomiens speciella delar, företrädesvis i företagsekonomi, enär på detta område behovet av särskild handledning vid universiteten visat sig trängande. Ytterligare en förste amanuens, som kan biträda dels med viss undervisning, dels med rättning av tentamensskrivningar samt med gransk­ ning av seminariearbeten. En andre amanuens, som framför allt från de övriga lärarna skulle avlyfta en del av de löpande arbetsuppgifterna av administra­ tivt slag. Vidare förutsättes att de nuvarande lärarna i finansrätt och bok­ föring, vilka tills vidare avlönas genom anslag ur universitetets reservfond, få sin ställning reglerad genom beviljande av reguljära anslag, varvid läraren i finansrätt bör få ökad undervisningsskyldighet.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 272. 193

Professorn vid Lunds universitet J. Åkerman har föreslagit bland annat följande. Omedelbart inrättas en ny professur i nationalekonomi, speciellt finans­ vetenskap; därvid förändras den nuvarande professuren i nationalekonomi med finansrätt till professur i nationalekonomi. — Principbeslut bör fattas om inrättande av professur i nationalekonomi, speciellt socialpolitik. — Biträdande lärare med om möjligt licentiatkompetens böra finnas i följande fem ämnen: ekonomisk teori, deskriptiv ekonomi, socialpolitik (intill dess professur erhållits), företagsekonomi (inklusive bokföring) samt matematik (gemensam för den samhällsvetenskapliga fakulteten eller sektionen). Docentföreningarna i Uppsala och Lund framföra likaledes önskemål om en ny professur i nationalekonomi vid vartdera universitetet. På längre sikt borde inrättas två nya professurer, varav den ena borde vara praktiskt in­ riktad på områden som exempelvis skogs-, jordbruks-, transport-, handelsoch industriekonomi.

Vidare kräves inrättandet av nya amanuensbefattningar. Statsvetenskapliga intresseförbundet framhåller likaledes önskvärdheten av ytterligare en professur i nationalekonomi vid vartdera universitetet och av en förstärkning av antalet biträdande lärare. Forskningskommittén framhåller för egen del bland annat följande. Att nationalekonomiens ställning särskilt vid de svenska statsuniversiteten på intet vis motsvarar den betydelse som allmänt tillmätts den nationaleko­ nomiska forskningen och utbildningen står utom varje tvivel. Kontrasten mellan å ena sidan samhällets erkända behov av forskning och undervisning inom det nationalekonomiska området och å andra sidan de åtgärder, som av statsmakterna vidtagits för att tillgodose detta behov, är här påfallande. Vill man genom jämförelser med utlandet ytterligare belysa nationaleko­ nomiens svaga ställning vid de svenska universiteten, är det ingalunda nöd­ vändigt att anföra exempel från de många, i detta avseende utomordentligt välutrustade engelska och amerikanska universiteten utan det kan vara tillfyllest med en hänvisning till förhållandena i våra nordiska grannländer. Vid Köpenhamns universitet finnas sålunda tre professurer i nationalekonomi — en fjärde professur väntas bli upprättad under år 1947 — tre lektorat i nationalekonomi, ett lektorat i driftsekonomi samt tre undervisningsassistentbefattningar i nationalekonomi och statistik. Till Aarhus universitet höra en professur i nationalekonomi, två professurer i driftsekonomi, en professur i socialvetenskap och finanspolitik samt en undervisningsassistentbefattning i samhällsbeskrivning, knuten till professuren i nationalekonomi. Vid Oslo universitet finnas fyra professurer, en docentur och tre undervisningsstipendiatbefattningar i socialekonomi. Vad slutligen Finland beträffar kan nämnas, att till Helsingfors universitet äro knutna tre professurer i nationalekonomi, en professur i finanslära, en professur i socialpolitik samt ett antal docenturer inom dessa ämnesområden. Vid Åbo akademi finnes en professur i national­ ekonomi med finansvetenskap. Från vilken utgångspunkt man än ser på dessa frågor, framstår sålunda en väsentlig förstärkning av nationalekonomiens ställning vid statsuniver­ siteten såsom i hög grad påkallad. Spörsmålet om en arbetsfördelning mellan läroanstalterna och en specialisering av de olika nationalekonomiska lärarbefattningarna bör upptagas till slutlig prövning, först när denna grundläg­ gande utbyggnad kommit till stånd. 13 — Bihang till riksdagens yrotoholl 19I{7. 1 samt. Nr 212.

194 Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

Vid en bedömning av nationalekonomiens behov av forskar- och lärar­ tjänster måste ett par allmänna synpunkter särskilt framhållas. Den ena gäller ämnets omfattning. Den nationalekonomiska vetenskapen spänner över ett mycket stort område, den behandlar prisbildningsteori, inklusive kost­ nads- och marknadsanalys, arbetsmarknad, kapitalmarknad, penningteori, konjunkturlära, finansvetenskap, internationell handel, bankväsende, olika grenar av näringsekonomien, såsom jordbruks- och industriekonomi, trans­ portekonomi, socialpolitik, doktrinhistoria etc. Uppenbarligen kan icke den enskilde forskaren behärska mer än en del av dessa olika områden. Det måste vidare ihågkommas att, då nationalekonomien icke utgör något skol­ ämne vid gymnasierna, de studerande i regel börja sin utbildning i detta ämne utan några förkunskaper. Ett stort behov föreligger därför av elemen­ tär undervisning och personlig handledning vid de ekonomiska studierna. Både med hänsyn till den nödvändiga vetenskapliga specialiseringen och den grundläggande undervisningen kräver sålunda nationalekonomien ett bety­ dande antal lärarkrafter. Nationalekonomiens utbyggnad bör koncentreras till den filosofiska fakul­ teten. Enligt vår mening föreligger här ett behov av åtminstone två profes­ surer vid varje universitet inom detta ämnesområde. Målet bör därför vara, att i stället för den nuvarande, för den juridiska och filosofiska fakulteten gemensamma professuren i nationalekonomi med finansrätt skall finnas tre professurer, nämligen en i finansrätt och finansvetenskap, tillhörande den juridiska fakulteten, samt två professurer inom det nationalekonomiska ämnesområdet, tillhörande den filosofiska fakulteten. Då det emellertid, med hänsyn till bristen på kompetenta sökande, för närvarande icke torde vara möjligt att besätta samtliga professurer, föreslå vi att omedelbart endast en professur i nationalekonomi nyinrättas vid vartdera universitetets filosofiska fakultet — ett förslag som alltså icke går längre än vad som exempelvis ansågs skäligt redan av 1912 års statsutskott — samt att tills vidare den befintliga, juridiska och filosofiska fakulteten tillhörande professuren i natio­ nalekonomi med finansrätt bibehålies. Så snart det sedan blir möjligt att till­ sätta en professur i finansrätt och finansvetenskap, bör den nuvarande pro­ fessuren överföras till den filosofiska fakulteten, varvid finansrätten försvin­ ner från professurens ämnesområde. Ur såväl forskningens som undervisningens synpunkt erfordras två biträ­ dande lärartjänster i nationalekonomi vid vartdera universitetet. Den ene biträdande läraren bör såsom förut nämnts tillhöra både juridiska och filoso­ fiska fakulteten, den andre endast filosofiska fakulteten. Det synes önskvärt, att innehavarna av dessa befattningar må äga frihet ej blott att specialisera sin forskning till ett särskilt område inom nationalekonomien utan även att förlägga en del av sin undervisning till samma specialområde. Vid båda universiteten behövas ytterligare för handledning av de studerande, biträde vid rättande av skriftliga tentamensuppgifter (även i juridiska fakulteten) m. m. en förste och en andre amanuens i nationalekonomi.

Företagsekonomi. För närvarande finnas inga fasta lärarbefattningar eller bestämda anslag för anordnande av undervisning i företagsekonomi. Docentföreningarna ha i en promemoria till forskningskommittén begärt inrättande av professurer i företagsekonomi.

Kungl. Maj:ts proposition nr 272. 195

Statsvetenskapliga intresseförbundet framhåller bland annat: Med den utveckling som modern samhällsverksamhet tagit är det nöd­ vändigt att statstjänstemännen bibringas goda kunskaper i företagsekonomi. De komma allt oftare i kontakt med reella företagsekonomiska problem, var­ vid insikter i ekonomiska redovisningsprinciper, värderingsproblem, balans­ teknik etc. synas nödvändiga.. Särskilda lärostolor böra upprättas i företags­ ekonomi vid universitet och högskolor, så att företagsekonomien kan ingå som frivilligt ämne i statsvetenskaplig examen. På grund av svårigheten att få kompetenta innehavare till dessa lärostolar, borde möjligheten av att in­ kalla företagsekonomer från Danmark övervägas.

Forskningskommittén anför: Både i fråga om politices studerande och dem som bedriva högre finans­ rättsliga studier torde ett starkt behov föreligga av att åstadkomma en på­ byggnad och en teoretisk fördjupning av den elementära bokföringsundervisningen. Att såsom föreslagits av statsvetenskapliga intresseförbundet in­ rätta särskilda lärostolar i företagsekonomi och göra detta till ett nytt till­ valsämne i politices magisterexamina, är emellertid för närvarande knappast möjligt. Bortsett från ovissheten om de statsvetenskapliga examinas fram­ tida gestaltning och bristen på tillgängliga lärarkrafter, torde ett förslag om dylika specialbefattningar komma att i alltför hög grad belasta det allmänna utbyggnadsprogrammet för nationalekonomien. Däremot bör man redan nu kunna sörja för att särskild kursundervisning i företagsekonomi anordnas för ovannämnda kategorier av studerande under ledning av kvalificerade lärare exempelvis från handelshögskolorna. För detta ändamål bör ett årligt anslag på 2 400 kronor ställas till vartdera universitetets förfogande. — Skulle någon av de ordinarie lärarna komma att förlägga sin forskning till det företagseko­ nomiska området, bör denne givetvis kunna övertaga undervisningen i före­ tagsekonomi, varvid kursanslaget i stället skulle kunna användas till att bestrida kostnaderna för undervisning exempelvis i deskriptiv ekonomi.

Socialpolitik.

För närvarande finnas vid universiteten inga fasta befattningar eller be­ stämda anslag för anordnande av undervisning i socialpolitik. Professorn vid Lunds universitet J. Åkerman har föreslagit inrättande av en professur i nationalekonomi, särskilt socialpolitik. Önskemål om lärarbefattningar i socialpolitik ha även framförts av statsvetenskapliga intresseför­ bundet och av representanter för de enskilda högskolorna. Forskningskommittén anför för egen del i huvudsak följande. Det måste betraktas som en allvarlig brist, att den nuvarande universitets­ organisationen icke lämnar tillräckligt utrymme för forskning och undervis­ ning på det socialpolitiska området. Samtidigt som staten och kommunerna år från år i stegrat tempo utvidga sin socialpolitiska verksamhet och den sociala omvårdnaden kommit att framstå som en av samhällets väsentligaste uppgifter, saknas ännu i stor utsträckning de grundläggande betingelserna för en fortlöpande vetenskaplig bearbetning av dessa spörsmål. Det torde vara alldeles uppenbart, att ett dylikt förhållande är otillfredsställande och medför risker både för att de socialpolitiska åtgärderna icke kunna baseras på tillräckligt ingående undersökningar och för att den samhällsvetenskap­ liga forskningens synfält på ett olyckligt sätt begränsas.

196 Kungl. May.ts 'proposition nr 272.

Redan vid 1919 års lagtima riksdag väcktes en motion om inrättande av professurer i socialpolitik. På grund av ovissheten om ämnets definition och tvivelsmål rörande dess vetenskapliga karaktär avvisades motionen. Vad den senare anmärkningen beträffar, synes det numera knappast kunna ifråga­ sättas, att icke socialpolitiken lika väl som andra sidor av den samhälleliga verksamheten kan göras till föremål för vetenskaplig behandling; de utta­ lade farhågorna för att denna forskning icke skulle kunna undgå att politi­ seras ha icke här större grund än i fråga om många andra delar av social­ vetenskapen. Däremot föreligger otvivelaktigt fortfarande en viss svårighet att inrangera socialpolitiken bland de vetenskapliga disciplinerna. Detta torde mindre bero på att man här skulle stöta på oöverstigliga definitionspro­ blem iin på att det socialpolitiska området äger anknytning till flera olika vetenskaper och kräver undersökning från skilda vetenskapliga utgångs­ punkter. Åtminstone tre huvudsakliga aspekter kunna anläggas vid en veten­ skaplig behandling av socialpolitikens område, nämligen dels den rättsliga aspekten, utforskandet av socialrätten enligt juridiska metoder, dels den nationalekonomiska aspekten, undersökningar av socialpolitikens ekonomiska imiebörd och verkningar, dels slutligen också en sociologisk och politiskidéhistorisk aspekt. I alla dessa aspekter ingår dessutom ett komparativt studium av socialpolitiken i olika länder som ett viktigt led. Idealet vore att få till stånd en forskning och undervisning på det social­ politiska området, som i största utsträckning förenade de skilda aspekterna til! en gemensam helhet. Detta torde emellertid, åtminstone för närvarande, vara omöjligt att uppnå. En mer syntetiskt inriktad forskning kan icke åstad­ kommas, förrän delområdena grundligare bearbetats. Under sådana förhål­ landen synes det bli nödvändigt att framgå efter olika linjer för att främja socialpolitikens vetenskapliga behandling. Det torde till en början vara i hög grad önskvärt, att inom de juridiska fakulteterna få till stånd en utvid­ gad undervisning och forskning i socialrätt. De av universitetsberedningen övervägda förslagen om inrättandet av nya professurer i materiell förvalt­ ningsrätt avse att tjäna detta syfte. Den hittillsvarande förvaltningsrätten har otvivelaktigt, bland annat på grund av att ämnet ingått i samma pro­ fessurer som statsrätten, haft en starkt formell inriktning. Ökade möjligheter till forskning och undervisning inom den del av socialrätten, som faller inom arbetsrätten, synas även böra skapas. Stora delar av socialpolitiken kunna också betraktas som en gren av tilllämpad nationalekonomi. Med den omfattning den socialpolitiska verksam­ heten numera erhållit, har den kommit att få en djupt ingripande betydelse i den samhälleliga ekonomien. Ett studium av de med socialpolitiken sam­ manhängande nationalekonomiska spörsmålen blir under sådana förhållanden av utomordentlig vikt. För detta ändamål torde en biträdande lä rarbefattning i nationalekonomi och socialpoli­ tik böra upprättas vid vartdera universitetet. De biträdande lärarna skola ge kurser i allmänekonomisk socialpolitik för de nationalekonomistuderande på lägre stadier, meddela specialundervisning för studerande på högre stadier samt, när det gäller dessa studerande, biträda vederbörande professor som rådgivare och medbedömare av uppsatser. Beträffande den sociologiska och politisk-idéhistoriska aspekten på social­ politiken torde man tillsvidare få inskränka sig till att. uttala en förhoppning om att även den måtte i görligaste mån beaktas vid den juridiska och natio­ nalekonomiska forskningen på området. Även forskningen inom sådana äm­ nen som statskunskap, sociologi och praktisk filosofi kan lämna bidrag härtill.

Kungl. Maj:ts proposition nr 21/2. 197

I ett särskilt yttrande har ledamoten av socialvetenskapliga forskningskommittén, professorn vid Göteborgs högskola, G. Åkerman beträffande ämnet socialpolitik framhållit följande:

Från den övriga sociallagstiftningen torde man såsom en särskild enhet böra avskilja all den lagstiftning, som reglerar förhållandena mellan anställda och arbetare och deras arbetsgivare. Hit höra sålunda lagarna om arbetsav­ tal, kollektivavtal och arbetsdomstol, om arbetarskydd, arbetstid och semes­ ter, om sjömäns och hembiträdens arbetsförhållanden etc. All hithörande lagstiftning borde hänföras till ett särskilt ämne, arbetsrätt. Detta privat­ rättsliga ämne kan i vårt nuvarande samhälle betraktas som så viktigt, att det — eventuellt i förening med immateriaträtt — borde erhålla åtminstone en särskild professur vid någon juridisk fakultet, kanske i första hand den i Lund. I övrigt omfattar sociallagstiftningen huvudsakligen socialvård och social­ försäkring i olika former, vissa skilda slag av arbetsmarknadsreglering, tilldel­ ningen av offentliga byggnadskrediter m. m. Läran om den ifrågavarande rätten kompletteras på ett naturligt och livgivande sätt genom den allmänna socialpolitiken, som behandlar de faktiska ekonomiska och övriga verkning­ arna av nämnda rättssystem, liksom av budgetpolitiken beträffande offent­ liga arbeten och olika slags konsumentstöd. Därtill anknyter sig på ett naturligt sätt studiet av komparativa utländska förhållanden på området. Framtidsmålet bör enligt min uppfattning vara att nunämnda socialrätt och socialpolitik böra förenas till gemensamma professurer. Skälen äro i huvudsak desamma som i betänkandet sid. 34 utvecklats rörande önskvärdheten att förena finansrätt och finansvetenskap i gemensamma professurer. Sådana professurer som förena rättsvetenskapen på ett visst område med de realekonomiska företeelserna på samma område ställa givetvis rätt all­ sidiga krav på sina innehavare. En utbildningsgång, som på ett naturligt sätt skulle skänka en dylik allsidig orientering, skulle man erhålla genom den kvalificerade juridisk-socialvetenskapliga examen som förr eller senare och helst snarast möjligt måste komma till stånd.

Remissyttranden.

De filosofiska fakulteterna i Uppsala och Lund tillstyrka det föreliggande förslaget. Uppsalafakulteten önskar dessutom ytterligare en tredjeamanuensbefattning på nationalekonomiska institutionen. Juridiska fakulteten i Uppsala anför: Vad den nationalekonomiska professuren angår, måste dess ställning bli beroende av nationalekonomiens ställning i juris kandidatexamen. Skall detta ämne fortfarande tillhöra nämnda examen, bör också lärostolen tillhöra den juridiska fakulteten. Endast därest nationalekonomien kan reduceras till ett allmänorienterande ämne av rent propedeutisk art bör det kunna ifrågakomma att överflytta den nationalekonomiska professuren till filosofiska fakul­ teten och överlämna ansvaret för undervisningen i nationalekonomi i juri­ diska fakulteten åt en biträdande lärare.

Juridiska fakulteten i Lund tillstyrker förslaget men hemställer, att den i fråga om anslag för kurs i bokföring skall erhålla samma belopp som juri­

198 Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

diska fakulteten i Uppsala eller 3 000 kronor, vilket också föreslagits av 1945 års universitetsberedning. Kanslern tillstyrker inrättandet av en professur i nationalekonomi vid Upp­ sala universitet. Kanslern anför vidare. Beträffande Lunds universitet vill jag ansluta mig till universitetsberedningens förslag, att en professur inom den juridiska fakulteten i finansrätt med finansvetenskap omedelbart inrättas. Den nuvarande professuren i natio­ nalekonomi med finansrätt bör omändras till en professur i enbart national­ ekonomi samt överföras till den filosofiska fakulteten. Forskningskommittén har föreslagit tre biträdande lärarbefattningar vid vartdera universitetet, nämligen en i nationalekonomi, tillhörande juridiska och filosofiska fakulteten samt en i nationalekonomi och en i nationalekonomi och socialpolitik i filosofiska fakulteten. Då emellertid risk för en icke till­ fredsställande rekrytering föreligger, om alltför många befattningar nyinrättas på en gång, anser jag mig för närvarande icke kunna förorda inrättandet vid vartdera universitetet av flera än två av de föreslagna biträdande lärarbefattningarna (arvodestjänster), nämligen den för juridiska och filosofiska fakulteterna gemensamma biträdande lärartjänsten i nationalekonomi samt den i nationalekonomi och socialpolitik. Det av kommittén föreslagna anslaget till kurser i bokföring synes böra utgå med samma belopp för Uppsala och Lunds universitet, nämligen med 3 000 kronor.

Sveriges docentförbund och styrelsen för Sveriges förenade studentkårer biträda i huvudsak forskningskommitténs förslag. Styrelsen för Sveriges förenade studentkårer framhåller bland annat: Beträffande sådana ämnen som socialpolitik, socialrätt och liknande vill styrelsen framhålla vikten av att nämnda ämnen till sin omfattning klart an­ givas och begränsas. Härvidlag böra erfarenheterna från socialinstituten, där undervisning i dylika ämnen i viss utsträckning förekommer, utnyttjas. Först sedan klarare överblick erhållits över nämnda ämnens omfattning, kan för­ slag uppgöras angående erforderliga akademiska lärarbefattningar. Styrelsen önskar emellertid understryka det stora behovet av forskning och undervis­ ning inom dessa ämnesområden och vill därför förorda, att särskilda forsk­ ningsstipendier inom detta ämnesområde redan nu inrättas. Möjligheterna att inrätta professurer vid universiteten och högskolorna böra inom en snar framtid upptagas till prövning. Styrelsen vill även uttrycka önskvärdheten av att därvid ett fruktbringande samarbete med socialinstituten, som ha till­ gång till både praktiskt kunniga och vetenskapligt meriterade lärare, kom­ mer till stånd samt att socialinstituten snarast anknytas till det högskolemässiga forskningsarbetet.

Beträffande ämnet företagsekonomi anser styrelsen, att lärare med handelshögskoleutbildning böra fast knytas till universiteten och högskolorna och givas samma ställning som de nuvarande lektorerna i svenska språket. Statsvetenskapliga intresseförbundet anför beträffande den föreslagna kur­ sen i företagsekonomi bland annat följande: Om man, såsom kommittén föreslår, vill ersätta en kvalificerad utbildning mot endast en kurs, som dessutom blir av ytterligt begränsad omfattning,

Kungl. Maj:ts proposition nr 272. 199

kan man endast bibringa de studerande en översiktlig allmänkunskap och icke en faktisk kompetens, som meriterar för utredningsuppdrag och forskning inom detta område. Kursen torde komma att få ett värde ungefär motsva­ rande t. ex. juris kandidaternas utbildning i nationalekonomi eller de elemen­ tära kurserna i bokföring. Med hänsyn till att den övervägande delen av de utexaminerade politices magistrarna vinner anställning inom statliga verk och institutioner, synas de studerande under studietiden böra bibringas företags­ ekonomiska insikter av sådan omfattning och fullständighet, att de vid ut­ redningsuppdrag och i sin övriga tjänsteutövning kunna beakta även före­ tagsekonomiska synpunkter. Detta blir erforderligt dels med hänsyn till sta­ tens roll av företagare, dels med hänsyn till statens kontrollerande verksam­ het, som knappast behörigt kan handhavas annat än av tjänstemän, förtrogna med företagsekonomiskt tänkande. Förbundet vill ytterligare framhålla, att avsikten med den föreslagna utbildningen icke blott är att utbilda tjänste­ män utan även att skapa möjligheter för en differentierad forskning. Bristen på kompetenta lärarkrafter utgör givetvis ett hinder, men det torde böra framhållas, att personer med begåvning för och erfarenhet från det företags­ ekonomiska området av naturliga skäl inrikta sig på en verksamhet inom industri och handel, eftersom begärliga befattningar inom den högre under­ visningen icke finnas inrättade eller ställts i utsikt. Med stöd av det anförda vill därför förbundet hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att redan nu fatta principbeslut om inrättande av pro­ fessurer i företagsekonomi förslagsvis senast om fem år, därest av praktiska skäl dylika professurer icke redan nu kunna besättas.

Landsorganisationen anför bland annat. Landsorganisationen anser, att det starkt ökade behovet av företagsekono­ misk utbildning genom den föreslagna anordningen inte kan tillgodoses på ett tillfredsställande sätt. Intresset för företagsekonomiska frågor har blossat upp inte minst genom avtalet mellan landsorganisationen och svenska arbets­ givareföreningen om inrättande av företagsnämnder, vidare genom initiativ, som några fackförbund tagit i syfte att belysa vissa näringsgrenars företags­ ekonomiska struktur samt genom ett flertal av staten tillsatta branschutred­ ningar. Universitetens och högskolornas nuvarande resurser äro helt otill­ räckliga för utbildning av det stora antalet forskare i detta ämne som sam­ hället och enskilda sammanslutningar komma att få behov av. Landsorga­ nisationen vill sålunda närmast ge sin anslutning till statsvetenskapliga in­ tresseförbundets förslag i vad gäller inrättandet av ett antal specialprofessu­ rer i företagsekonomi. I varje fall kan inte kommitténs argument godtagas, att dylika specialbefattningar i alltför hög grad skulle belasta det allmänna utbyggnadsprogrammet för nationalekonomien. Inte heller bristen på kom­ petenta lärare kan utgöra ett oöverstigligt hinder för en förstärkning av den företagsekonomiska undervisningen vid åtminstone någon av landets läroan­ stalter. Kan professuren inte besättas omedelbart, borde en utländsk företags­ ekonom kunna inkallas.

Industriförbundet framhåller bland annat: I fråga om företagsekonomiens ställning har kommittén förordat viss kurs­ undervisning vid universiteten i detta ämne för politices studerande och dem som bedriva högre finansvetenskapliga studier. Samtidigt har kommittén tagit avstånd från ett från visst håll framfört förslag om inrättande av sär­

200 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 272.

skilda lärostolar i företagsekonomi vid universiteten och att göra detta till ett nytt tillvalsämne i politices magisterexamina. Förbundet delax kommitténs ståndpunkt. För denna talar, utom de av kommittén anförda skälen, jämväl angelägenheten av en klar gränsdragning mellan fackhögskolorna och universiteten. En sådan gränsdragning ligger ej minst i de studerandes eget intresse. Fackhögskolorna tillämpa vid intagning­ arna en spärr, grundad på betyg och praktisk tjänstgöring. Därest en med handelshögskolornas examina direkt konkurrerande ämneskombination in­ rättades för politices magisterexamen, kan det förväntas, att sådana sökande, som avvisats från handelshögskolorna på grund av bristande meritering, i stället skulle eftersträva i stort sett samma formella kompetens genom politi­ ces magisterexamen men samtidigt ha lägre personliga kvalifikationer. En sådan utveckling måste vara ägnad att ganska snart i alhnänna medvetandet deklassera ifrågavarande ämneskombination i politices magisterexamen. Socialstyrelsen anser, att kommitténs förslag beträffande socialpolitiken och sociallagstiftningen representera ett minimiprogram på detta område.

Departe­

I det föregående har jag föreslagit, att principbeslut fattas om förändring

mentschefen.

framdeles av den för juridiska och filosofiska fakulteterna vid Uppsala uni­ versitet gemensamma professuren i nationalekonomi med finansrätt till en professur i finansrätt med finansvetenskap. Förändringen skulle äga rum vid den nuvarande innehavarens avgång från professuren. Vidare har jag förordat, att inom juridiska fakulteten vid Lunds univer­ sitet från och med nästa budgetår inrättas en professur i finansrätt och finansvetenskap och att därvid den befintliga professuren i nationalekonomi med finansrätt omändras till en professur i enbart nationalekonomi och över­ föres till den filosofiska fakultetens humanistiska sektion. Därutöver förfoga universiteten i Uppsala och Lund över de i det före­ gående omnämnda biträdande lärartjänsterna i nationalekonomi, respektive nationalekonomi och finansrätt, i Uppsala gemensam för de juridiska och filosofiska fakulteterna. I det föregående har jag förordat, att denna befatt­ ning vid Uppsala universitet bibehålies oförändrad men att i Lund befatt­ ningen förändras till en biträdande lärarbefattning i enbart nationalekonomi, likaledes gemensam för den juridiska och filosofiska fakulteten. Jag har vidare yttrat mig om sambandet mellan ämnena finansrätt, finansvetenskap och nationalekonomi. I det följande avser jag endast att yttra mig över socialvetenskapliga forskningskommitténs förslag till lärarbefattningar och kursanslag inom den filosofiska fakulteten, till vilken nationalekonomiens utbyggnad synes böra koncentreras. Jag delar kommitténs uppfattning, att nationalekonomiens ställning vid de svenska statsuniversiteten hittills varit alltför svag och icke motsvarat det starka behovet av nationalekonomisk forskning och undervisning, som allmänt torde erkännas. De jämförelser med utlandet, som kommittén an­ ställt, understryka ytterligare nödvändigheten av en avsevärd förstärkning av nationalekonomiens ställning vid i första hand universiteten. Jag har också,

Kungl. Maj:ts proposition nr 272. 201

på sätt nyss erinrats, redan i det föregående tillstyrkt åtgärder, varigenom Lunds universitet skulle i enlighet med forskningskommitténs förslag till­ försäkras en särskild professur i nationalekonomi inom filosofiska fakulteten. Även Uppsala universitet torde emellertid böra få tillgång till en enbart för filosofiska fakulteten avsedd professur i nationalekonomi från och med nästa budgetår. Såsom framgår av kommitténs framställning spänner den nationalekono­ miska vetenskapen över ett mycket stort område. Det synes mig därför vara nödvändigt, att forskarna givas tillfälle till en viss specialisering inom olika ämnesområden. Även med hänsyn till undervisningens krav torde det vara önskvärt, att vissa ämnesområden göras till föremål för särskild uppmärk­ samhet, ehuru bristen på kvalificerade forskare för närvarande synes omöjlig­ göra tillsättandet av vissa befattningar. Jag syftar härvid främst på de ämnes­ områden, som företagsekonomien och socialpolitiken representera. De av statsvetenskapliga intresseförbundet, med instämmande av bland andra landsorganisationen, framförda önskemålen om särskilda lärostolar i jöretagsekonomi vid universiteten äro därför enligt min mening värda beak­ tande. Det synes nämligen som om företagsekonomiska problem i allt större utsträckning komma att tilldraga sig såväl statsmakternas som olika näringsorganisationers intresse. Likväl anser jag mig icke för närvarande kunna upptaga frågan om särskilda professurer i företagsekonomi till pröv­ ning, innan spörsmålet om de statsvetenskapliga examinas framtida utform­ ning vunnit sin lösning. Jag inskränker mig därför till att nu förorda, att medel anvisas till den av forskningskommittén föreslagna kursundervis­ ningen i företagsekonomi. Mot vad kommittén anfört och föreslagit beträffande undervisningen i socialpolitik har jag icke funnit anledning till erinran. Jag förordar sålunda inrättande av en biträdande lärarbefattning i nationalekonomi och socialpoli­ tik vid vartdera universitetet. I likhet med kanslern anser jag mig däremot icke kunna tillstyrka kom­ mitténs förslag om ytterligare en biträdande lärarbefattning i nationaleko­ nomi utöver den nyssnämnda samt den för den juridiska och filosofiska fakul­ teten gemensamma biträdande lärartjänsten i nationalekonomi. Sasom kans­ lern framhåller, torde nämligen risk för en icke tillfredsställande rekrytering föreligga, om alltför många befattningar nyinrättas på en gång. Mitt ställningstagande innebär sammanfattningsvis följande. Jag förordar omedelbart inrättande av en professur i nationalekonomi vid Uppsala uni­ versitet. Motsvarande professur i Lund tillkommer, såsom jag i det föregå­ ende nämnt, genom överflyttning av den nu befintliga professuren i national­ ekonomi med finansrätt från den juridiska till den filosofiska fakulteten, var­ vid professurens benämning ändras till enbart nationalekonomi. Jag tillstyr­ ker vidare inrättande av en biträdande lärarbefattning — tillhörande arvodeskategorien — i nationalekonomi och socialpolitik vid vartdera universitetet.

202 Kungl. May.ts proposition nr 27%.

I övrigt tillstyrker jag kommitténs förslag, innebärande dels att den nu­ varande oavlönade amanuensbefattningen vid Uppsala universitet ombildas till en andre amanuensbefattning, dels att en andre amanuensbefattning nyinrättas vid Lunds universitet. Till bestridande av kostnaderna för förutnämnda kursundervisning i före­ tagsekonomi torde i enlighet med kommitténs förslag ett belopp av 2 400 kronor för nästa budgetår böra ställas till vartdera universitetets förfogande. För ändamålet erforderliga medel torde böra anvisas under vederbörande arvodesposter i universitetens avlöningsstater.

b) Statistik.

Antalet nuvarande befattningar i ämnet statistik vid uni­ versiteten samt forskningskommitténs förslag framgå av följande sammanställning:

Nuvarande personal: Kommitténs förslag:

Uppsala universitet: Professor. Professor. Docentstipendium. Biträdande lärare. Biträdande lärare (tillhör även lantbrukshögskolan). En andre assistent. En förste amanuens. En förste amanuens. En andre amanuens. En tredje amanuens. En e. o. amanuens.

Lunds universitet:

Professor. Professor. Allmänt docentstipendium. Docentstipendium. Biträdande lärare. En andre assistent. En förste amanuens. En förste amanuens. En förste amanuens. En andre amanuens. En andre amanuens. En tredje amanuens. En tredje amanuens. En e. o. amanuens.

Följande uppgifter angående antalet studerande under läsåret 1945 — 1946 föreligga: Uppsala: För fil. kand.- och pol. mag.-examina studera 21 tillsvidare för ett betyg, 16 för två betyg och 5 för tre betyg; licentiander 4; doktorander 2. — Antalet studerande har starkt ökat efter en tidigare nedgångsperiod. Lund: för fil. kand.- och pol. mag.-examen studera omkring 30 för ett betyg, 30 för två betyg och 10 för tre betyg; licentiander 3; doktorander 1. — Antalet studerande har avsevärt ökat. Stockholm: Antalet åhörare av föreläsningarna i statistik har under senare år varit omkring 90 under höstterminerna och 60 under vårterminerna; icke alla ahörare avse att erhalla betyg i ämnet. Av de studerande inrikta sig om­ kring en tredjedel på ett betyg, en sjättedel på tre betyg och resten på två

Kungl. Maj:ts proposition nr 272. 203

betyg; licentiander 5; doktorander 2. — För kandidat- och magisterexamina studera omkring 15 ämnet försäkringsmatematik och matematisk statistik, av vilka alla avse att erhålla två betyg eller mera; licentiander 6; doktorander 2—3. Professorn vid Uppsala universitet H. Wold har i skrivelse till universitetsberedningen bland annat framfört följande önskemål: Då det visat sig att nybörjarna i statistik ha svårt att helt på egen hand få ett gott grepp om ämnet, har jag under de senaste terminerna sökt arran­ gera individuell handledning i de elementära studierna. Varje studiehandledare står till studenternas förfogande en dag i veckan och ger då råd angående studierna, besvarar frågor angående stötestenar i kursböcker, föreläsningar, proseminarier och räkneövningar samt anställer i^ den man studenterna sa önska förhör över genomgångna delar av kursen. Försöket har slagit väl ut- Jag anser mig redan kunna draga den slutsatsen, att en effektiv handledning av dylikt slag skulle kunna nedbringa den genomsnittliga studietiden högst avsevärt. — Undervisningen är för närvarande koncentrerad på teoretisk sta­ tistik, den del av ämnet som enligt erfarenhet bereder nybörjarna de största svårigheterna. Härjämte skulle erfordras en föreläsningsserie, en å två timmar i veckan båda terminerna, över tillämpad statistik och befolkningslära, med särskilt hänsynstagande till tekniken vid insamlande av statistiskt pri­ märmaterial och kritik av sådant material. Med beklagande måste konstate­ ras såsom en allvarlig brist i den nuvarande undervisningen, att denna del av ämnet måste försummas. Även den högre undervisningen är för närvarande också otillräcklig. — Statistikprofessurens klyvning har ofta diskuterats, men frågan är mycket vansklig. Det är sant att ämnet statistik är omfattande, och att en uppdelning i teoretisk (matematisk) statistik och tillämpad stati­ stik med befolkningslära i och för sig vore naturlig. Frågan aktualiseras även därav, att tiden snart torde vara mogen för införande av matematisk statistik som särskilt examensämne inom matematisk-naturvetenskapliga fakulteten. En sådan klyvning skulle emellertid medföra risken för ensidighet både hos lärare och elever, medan det dock är så att en god statistiker maste ha sinne för både teori och tillämpningar. Klyvningen skulle rent av kunna leda till en motsatsställning mellan de båda professurerna, särskilt om dessa skulle komma att tillhöra skilda sektioner eller fakulteter, vilket vore en ytterst olycklig konsekvens. — För att sköta undervisningen behöver professorn hjälp av en docent, en biträdande lärare samt två eller fler studiehandledare. För forskningens bedrivande erfordras dessutom en forskningsassistent.

Professorn vid Lunds universitet C.-E. Quensel har anfört: Professorn i statistik representerar för närvarande tre sinsemellan rätt fri­ stående forskningsområden, den teoretiska statistiken (matematisk statistik) med sannolikhetskalkyl, administrativ statistik (samhällsstatistiken och dess organisation) samt befolkningsteori med befolkningsförhållanden. En profes­ sor kan icke mer än nödtorftigt behärska samtliga grenar och ej heller be­ driva effektiv undervisning i dem och har svårt att följa med den omfattande litteraturen i samtliga grenar. Den viktigaste grenen med hänsyn till den högre undervisningen och forskningen är den teoretiska statistiken. Härför kräves en professur i teoretisk statistik. Ur undervisningssynpunkt måste emellertid den administrativa statistiken tillmätas vikt särskilt sedan statsvetenskaplig-filosofisk examen inrättats. Befolkningsteori och kännedom om

204 Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

befolkningsförhållandena i olika länder intager i viss man en mellanställning mellan de båda nämnda grenarna. Min åsikt är därför att en uppdelning av professuren är nödvändig, varvid den ena professuren med undervisning och forskning förlagd till teoretisk statistik inklusive befolkningsteori och den andra professuren med undervisning och forskning förlagd till samhällsstatistik och befolkningsförhållanden. Allt för skarp gräns kan dock icke dragas mellan de båda professurerna. — Sa länge ingen dubblering av professuren har skett, synes mig en biträdande lärare vara nödvändig. Även efter en dubblering av professuren behöves en biträdande lärare. Dessutom bör ovill­ korligen finnas minst ett docentstipendium. Forshningskommittén anför för egen del följande: Samtidigt som statistiken bibehållit sin ursprungliga uppgift, den extensiva insamlingen av data rörande sociala förhållanden, exempelvis befolknings­ förhållanden, har den i allt högre grad utvecklats till en allmän metodlära för studiet av siffermässigt mätbara massföreteelser. Vidare har dess ställning som hjälp vetenskap vid olika slag av forskning blivit allt mer framträdande. Det är sålunda ett känt förhållande, att de kvantitativa statistiska metoderna under senare tid kommit till ökad användning inom en rad skilda vetenskaps­ områden. Förutom samhällsvetenskaperna kunna här nämnas medicin, jord­ bruksforskning samt överhuvud taget naturvetenskaperna. Den statistiska metodiken har blivit av betydelse för den experimentella forskningen i all­ mänhet genom att den möjliggör dels en effektivare organisation av experi­ menten, dels ett bättre utnyttjande av experimentens resultat. Att förbättra laget för den grundläggande statistiska metodforskningen framstår därför som en viktig uppgift. Behovet av statistiskt utbildad arbetskraft är utomordentligt stor. För närvarande torde man kunna säga att efterfrågan på statistiker påtagligt överstiger tillgången, och med all sannolikhet kommer inom överskådlig framtid denna efterfrågan icke att minska utan snarare att ytterligare öka; särskilt har kombinationen av statistisk och nationalekonomisk utbildning visat sig värdefull. Behovet av statistiker framträder starkt bland annat inom förvaltningen och det offentliga utredningsväsendet, inom för­ säkringsväsendet samt inom näringsorganisationernas utredningsinstitut. Utbildningen av statistiker vid de akademiska läroanstalterna har hit­ tills ofta blivit försummad på grund av att lärarna måst ägna sig åt admi­ nistrativa uppdrag. Det är tydligt att denna utbildning för att tillgodose det stora behovet av statistiker måste kraftigt intensifieras. Både en teore­ tisk och en praktisk utbildning erfordras. Det teoretiska studiet skall bibnnga kunskap om effektiva teoretiska metoder för bearbetning och analys av statistiskt material. Genom det praktiska studiet erhålles kännedom om och övning i statistikens^ användning inom olika områden. Då dessa tilllämpningsområden äro så mångskiftande, måste möjligheter finnas för en differentiering av undervisningen redan på ett tidigt stadium. Det är vidare ett starkt önskemal att, såsom särskilt understrukits av represen­ tanter för de statistiska verken, de studerande lära sig behärska de moder­ na maskinella hjälpmedlen vid det statistiska arbetet, d. v. s. framförallt hålkortstekniken. Överhuvudtaget måste undervisningen i större utsträck­ ning än hittills bli laboratoriemässig. Enligt forskningskommittén kunna starka skäl anföras för en dubblering av statistikprofessurerna vid universiteten. Kommittén yttrar:

Kungl. Maj ds 'proposition nr 272. 205

Ä ena sidan har den teoretiska statistiken utvecklats till en betydelsefull specialdisciplin med en omfångsrik teoretisk-matematisk litteratur, å andra sidan har statistikens praktiska tillämpningsområde undergått en påfallande och kraftig utvidgning. Kravet på att en enda professor skall besitta full­ goda insikter inom hela detta forskningsfält kan under sådana omständig­ heter icke längre upprätthållas. Detta gäller desto mer som en samhälls­ vetenskapligt inriktad statistiker även måste ha god realkännedom om de områden, t. ex. det nationalekonomiska, som han behandlar. Då statistiken i likhet med nationalekonomien icke är något skolämne, ställer den även ur undervisningssynpunkt mycket stora anspråk på lärarna. Dessutom medför statistikens egenskap av hjälpdisciplin, att professorerna i ämnet regelbundet utnyttjas för en omfattande konsultativ verksamhet samt ofta för specialsakkunniguppdrag. Vid en uppdelning av statistikprofessurerna borde en viss differentiering genomföras i fråga om professurernas ämnesområde. Denna differentiering finge dock icke drivas så långt, att det uppstode någon grundläggande skill­ nad beträffande kompetenskraven på de olika professurernas innehavare. Framför allt skulle det vara ödesdigert, om differentieringen av professu­ rerna ledde till en motsatsställning mellan teoretisk statistik och tillämpad statistik. Kommittén föreslår därför, att vid en dubblering av professurerna, som lämpligen syntes böra genomföras efter de av professor Quensel angivna riktlinjerna, dessa erhålla följande benämningar: Professur i statistik, med undervisningsskyldighet företrädesvis i teore­ tisk statistik och befolkningsteori. Professur i statistik, med undervisningsskyldighet företrädesvis i samhällsstatistik. Av den förstnämnda professurens innehavare skulle även krävas doku­ menterad erfarenhet i fråga om statistikens praktiska tillämpning, av den sistnämnda professurens innehavare även dokumenterad förmåga att för­ stå och självständigt använda den moderna statistiska metodiken. Kommittén anser emellertid, att bristen på kvalificerade statistiker torde lägga hinder i vägen för en omedelbar dubblering av professurerna. Önske­ målen måste därför enligt kommittén tills vidare begränsas till en biträ­ dande lärartjänst i statistik vid vartdera universitetet. Dessa befattningar torde dock böra ombildas till professurer, så snart kompetenta sökande fin­ nas att tillgå. I fråga om behovet av övriga befattningar har kommittén anfört och föreslagit följande: Vid såväl Uppsala som Lunds universitet erfordras en andre assistent­ tjänst; assistenten skall biträda vid forskningen inom institutionen. De som börja sina studier i statistik behöva vid räkneövningarna och det övriga arbetet en ingående personlig handledning, en uppgift som lämpligen kan anförtros åt amanuenserna. I den mån en dylik studiehandledning redan kunnat genomföras, har den medfört goda resultat i fråga om effektivise-

206 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 272.

ring av undervisningen och förkortning av studietiden. Antalet amanuenser bör stå i proportion till antalet studerande. För de första 20 eleverna erford­ ras en förste och en andre amanuens, för de nästa 15 en tredje amanuens. Skulle elevantalet ytterligare stiga, erfordras en amanuens för varje fem­ tontal elever, varvid antalet amanuenser bör utökas i ordningen förste, andre och tredje amanuens. En tillämpning av de angivna beräkningsgrun­ derna visar, att vid Uppsala universitet ytterligare behövs en andre ama­ nuens samt att den extra ordinarie amanuenstjänsten därstädes bör om­ bildas till en tredje amanuenstjänst, och att vid Lunds universitet den extra ordinarie amanuenstjänsten bör ombildas till en förste amanuenstjänst.

Forskningskommittén har vidare föreslagit, att en särskild för Uppsala universitet och lantbrukshögskolan gemen­ sam biträdande lärarbefattning i statistik inrättas. Härom anföres i betänkandet.

Vid lantbrukshögskolan i Ultuna förekommer viss undervisning i sta­ tistik, vilken bestridits av en assistent vid rasbiologiska institutet, under det att tentamina förrättats av professorn i statistik vid Stockholms hög­ skola. Forskningsverksamheten vid lantbrukshögskolan bedrives i stor ut­ sträckning med statistiska metoder. Inom lantbrukshögskolan ha dryftats vissa planer på inrättandet av en professur i statistik och en statistisk in­ stitution vid högskolan. Statistikens betydelse för jordbruksforskningen och agronomutbildningen motiverar enligt vår uppfattning, att detta ämne erhåller en förstärkt ställning vid högskolan. Till en början torde man dock böra pröva, om icke denna förstärkning kan genomföras i samarbete med Uppsala universitet. Vi föreslå därför, att en särskild för Uppsala univer­ sitet och lantbrukshögskolan gemensam biträdande lärarbefattning i sta­ tistik inrättas. Denne biträdande lärare skulle förlägga en väsentlig del av sin verksamhet till lantbrukshögskolan och inrikta sin forskning på jordbruksstatistiska frågor men samtidigt även vara knuten till den sta­ tistiska institutionen vid universitetet. Förutom vad som genom ett dylikt arrangemang kunde vinnas i besparingshänseende, skulle man på så vis skapa bättre förutsättningar för att denne lärare kunde bibehålla kontakten med den allmänna utvecklingen inom den statistiska vetenskapen, och vidare kunde ifrågavarande befattning vid nu rådande lärarbrist utan risk besättas med en något mindre kvalificerad statistiker, då han skulle ha möj­ lighet att ständigt samråda med övriga statistiker vid universitetets insti­ tution. Den nuvarande bristen på statistiker gör det överhuvud osäkert, om en professur vid lantbrukshögskolan omedelbart kan besättas, och även om detta vore möjligt, synes det vara ett mer trängande behov att få till stånd fler allmänna professurer i statistik än specialprofessurer. Därmed är det icke uteslutet, att det vid en senare tidpunkt kan befinnas lämpligt att ersätta den här föreslagna biträdande lärarbefattningen med en professur vid lantbrukshögskolan.

Remissyttrande n.

De akademiska remissinstanserna i Uppsala och Lund ha icke haft något att anföra i anledning av forskningskommitténs förslag beträffande ämnet statistik.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 272. 207

Universitetskanslern yttrar: Till vad kommittén anfört och föreslagit beträffande ämnet statistik kan jag giva min anslutning. Jag anser mig emellertid böra framhålla, att sanno­ likt vissa svårigheter för närvarande komma att föreligga för tillsättande av samtliga de föreslagna befattningarna, i synnerhet den biträdande lärarbefattning vid universitetet i Uppsala, som enligt kommitténs förslag skulle tillhöra även lantbrukshögskolan. Av innehavaren av denna befattning torde böra krävas viss förtrogenhet med jordbrukets speciella problem. Lärarrådet vid lantbrukshögskolan torde därför beredas tillfälle att yttra sig angående kompetensen av eventuella kandidater till denna befattning. Halva kostnaden för sistnämnda biträdande lärartjänst torde böra belasta lantbrukshögskolans stat. Samtliga här ifrågavarande biträdande lärare böra tillhöra den arvodesavlönade kategorien av befattningshavare. Lantbrukshögskolans styrelse tillstyrker under vissa villkor kommitténs förslag, att en av de förordade biträdande lärarna i statistik även skulle tjänstgöra vid lantbrukshögskolan. Den biträdande läraren måste sålunda enligt styrelsen ha docentkompetens och ha en viss förtrogenhet med jord­ brukets problem. Befattningen borde vidare tillsättas på förslag av lärar­ rådet vid lantbrukshögskolan. Universitetsberedningen tillstyrker kommittéförslaget, dock under fram­ hållande av svårigheten att omedelbart besätta samtliga föreslagna befatt­ ningar i ämnet. Kommerskollegium finner det särskilt betydelsefullt, att vid en dubbling av professurerna i statistik den ena av befattningarna föreslagits skola avse företrädesvis samhällsstatistik. Statistiska centralbyrån anför bland annat: Centralbyrån har intet att erinra mot den föreslagna utökningen av an­ talet akademiska lärartjänster i statistik, inrättande av fasta docentsti­ pendier i ämnet samt förstärkning av amanuens- och biträdespersonalen vid de statistiska institutionerna. Ämbetsverket vill därvid uttala som sin mening, att särskilt undervisningen i tillämpad statistik är i behov av en förbättring. Det synes sålunda bland annat nödvändigt uppställa fordran, att de underordnade lärare, som skola meddela sådan undervisning, äga praktik, förvärvad genom tjänstgöring vid något statistiskt ämbetsverk. Såväl i förberörda hänseende som över huvud taget torde en viss växel­ verkan mellan ämbetsverk och universitet vara önskvärd.

Behovet av statistiskt utbildad arbetskraft torde utan överdrift kunna Departe­

mentschefen .

sägas vara utomordentligt stort. Såväl inom förvaltningen och det offent­ liga utredningsväsendet som inom de olika näringsorganisationerna har sta­ tistisk expertis under senare år kommit till allt större användning. Jag delar socialvetenskapliga forskningskommitténs uppfattning, att denna efterfrågan med all sannolikhet ytterligare kommer att öka. Under sådana förhållanden synes det vara uppenbart, att utbildningen av statistiker — såväl den teoretiska som praktiska —■ måste intensifieras. Jag kan också helt ansluta mig till vad kommittén anfört och föreslagit beträffande sta­ tistikundervisningens organisation och innehåll.

208 Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

I likhet med kommittén vill jag även understryka betydelsen av att den grundläggande statistiska metodforskningen får större såväl personliga som materiella resurser till sitt förfogande. Härför talar bland annat statistikens allt mer framträdande roll som hjälpvetenskap vid olika slag av forskning. En dubblering av professurerna i statistik synes mig därför icke kunna i längden avvisas, särskilt med hänsyn till behovet av en differentiering av de nuvarande professurernas ämnesområde. Kommittén har föreslagit upp­ delning av professurerna i en med undervisningsskyldighet företrädesvis i teoretisk statistik och befolkningsteori och en med undervisningsskyldighet företrädesvis i samhällsstatistik. Såsom kommittén framhållit torde emeller­ tid bristen på kvalificerade statistiker för närvarande omöjliggöra en utök­ ning av antalet professurer. Kommittén föreslår därför i stället en biträdan­ de lärarbefattning vid vartdera universitetet samt dessutom en biträdande lärarbefattning gemensam för Uppsala universitet och lantbrukshögskolan. Det sistnämnda förslaget anser jag mig dock icke nu böra taga ställning till med hänsyn till den inom jordbruksdepartementet pågående utred­ ningen rörande den framtida utvecklingen och omfattningen av högskolorna på jordbrukets och skogsbrukets område. Mot kommitténs förslag beträf­ fande övriga befattningar har jag ingen erinran. I likhet med kanslern anser jag, att ifrågavarande biträdande lärare böra tillhöra den arvodesavlönade kategorien av befattningshavare. Jag förordar sålunda inrättande av en biträdande lärartjänst samt en andre assistentbefattning vid vartdera universitetet. Vidare förordar jag, att en andre amanuensbefattning inrättas vid Uppsala universitet samt att den oavlönade amanuenstjänsten därstädes ombildas till en tredje ama­ nuensbefattning. Vid Lunds universitet förordar jag, att den nuvarande oavlönade amanuenstjänsten ombildas till en förste amanuenstjänst.

c) Statskunskap.

Antalet nuvarande befattningar i ämnet statskunskap vid universiteten samt forskningskommitténs förslag framgå av följande sammanställning:

Nuvarande personal: Kommitténs förslag:

Uppsala universitet:

Professor. Professor. Docentstipendium. Docentstipendium. Biträdande lärare. Andre amanuens. Andre amanuens.

Kurs i sociallagstiftning: 1 500 kr.

Lunds universitet:

Professor. Professor. Allmänt docentstipendium. Docentstipendium. Biträdande lärare.

Andre amanuens. — Kurs i sociallagstiftning: 1 500 kr.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 272. 209

Följande uppgifter angående antalet studerande under läs­ året 1 94 5 —1 94 6 föreligga: Uppsala: För kandidat- och magisterexamina 76, av vilka 10 studera för tre betyg, 50 för två betyg och 16 för ett betyg; 8 licentiander; 7 dokto­ rander, av vilka 3 disputerat under läsåret. — Antalet studerande för lägre examina har påtagligt ökat under 1940-talet. Lund: För kandidat- och magisterexamina drygt 50, av vilka ungefär en tredjedel studera för två betyg eller mer; 1 licentiand; 1 doktorand. — Ingen större förändring under senare år i fråga om antalet studerande. Stockholm: För kandidat- och magisterexamina omkring 80, av vilka närmare två tredjedelar studera för två betyg eller mer; 7 licentiander; 1 doktorand. — Antalet studerande för lägre examina har starkt ökat under senare år. Göteborg: (Uppgifterna avse början av höstterminen 1946; siffrorna vän­ tas stiga.): För kandidat- och magisterexamina 8 för ett betyg, 18 för två betyg, 6 för tre betyg; 10 licentiander; 4—5 doktorander. — Antalet studerande har ganska starkt fluktuerat.

Professorn vid Uppsala universitet A. Brusewitz har i skrivelse till universitetsberedningen bland annat framfört följande önskemål: Proseminarieundervisningen bör utvidgas. Vidare vore det önskvärt att, förutom de nuvarande föreläsningskurserna över Sveriges grundlagar samt svensk stats- och kommunalförvaltning, ytterligare föreläsningskurser t. ex. rörande främmande länders statsskick och de politiska idéernas utveckling tidvis kunde givas. — Statskunskapens vidsträckta ämnesområde motiverar utan tvivel i och för sig inrättandet av en ny professur, ehuru frågan för närvarande knappast torde vara att betrakta som aktuell. — Såsom mini­ mum behöves utom professorn två fasta lärarkrafter, två docentstipendiater eller en docent stipendiat och en biträdande lärare med docentkompetens.

Professorn vid Lunds universitet F. Lagerroth har anfört: En grundlig kurs i ämnets tre huvudstycken, Sveriges grundlagar, kom­ munal- och centralförvaltning omfattande 125 timmar borde givas av en biträdande lärare, vilken tillika borde förrätta examination för betyget godkänd i lägre examina. Docentstipendiaten skulle övertaga en de! av professorns proseminarieundervisning. — Under förutsättning av att dessa önskemål tillgodoses, kan inrättandet av en ny professur i statskunskap vid Lunds universitet icke anses motiverat, ehuru ur forskningssynpunkt en sådan reform naturligtvis alltid är önskvärd. Några rationella linjer för en klyvning av ämnet lära näppeligen stå att finna.

Forskning skommittén anför för egen del inledningsvis följande: Den vetenskapliga forskningen i ämnet statskunskap i vårt land har under de senaste årtiondena haft betydande omfattning. Ett mycket stort antal akademiska avhandlingar har ventilerats — större än i något annat samhällsvetenskapligt ämne och under vissa perioder störrre än i alla andra samhällsvetenskapliga ämnen tillsammantagna. Särskilt i Uppsala har ut­ bildats eu statsvetenskaplig skola, sammanhållen mindre av gemensamma åsikter än av likartad metodik, och denna skola har visat ovanlig produk­ tivitet. Även de akademiska lärarna i ämnet ha varit jämförelsevis mycket produktiva. I detta sammanhang må erinras om, att den serie Skrifter 14 — Bihang till riksdagens 'protokoll 191^7. 1 saml. Nr 272.

210 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 272.

utgivna av statsvetenskapliga föreningen i Uppsala, vilken började ut­ komma våren 1933, hittills innefattar 23 arbeten, i allmänhet av större omfång, vartill komma de arbeten som utgivits i Fahlbeckska stiftelsens skriftserie eller oberoende av dylika serier. Nämnas bör slutligen det stora arbetet Sveriges Riksdag, vilket till stor del författats av statsvetenskapsmän.

Kommittén har diskuterat behovet av en ökning av antalet professurer i statskunskap genom uppdelning av ämnet på olika delar men avvisat denna lösning, som ur undervisningssynpunkt lätt kunde leda till vissa betänkliga konsekvenser. Under sådana förhållanden vore en dubb­ lering av professurerna att föredraga. Då emellertid flera statskunskapsprofessurer sannolikt torde komma att nybesättas under de närmaste åren och med hänsyn till att de främsta ämnesrepresentanterna uttalat, att något omedelbart behov av ytterligare professurer icke förelåge, har kommittén ej ansett sig böra framlägga något förslag i denna riktning. Därest biträ­ dande lärarbefattningar med tillfredsställande löne- och pensionsmöjligheter komma till stånd, torde dessa enligt kommittén kunna ersätta ytterligare professurer med hänsyn till undervisningens behov. Såsom tidigare framhållits föreslår kommittén nyinrättande av en biträdande lärarbefattning vid vartdera universitetet, ett docentstipen­ dium med företrädesrätt för ämnet statskunskap samt en andreamanuensbefattning även vid Lunds universitet. Beträffande undervisningens anordnande yttrar kommittén: Undervisningen kunde exempelvis anordnas så, att professorn åtoge sig licentiatseminarierna jämte handledningen av licentiander och doktorander, proseminarierna med uppsatser för med beröm godkänd och högre betyg i de grundläggande examina och den slutliga examinationen för alla exa­ mina samt i den mån omständigheterna så påkalla, föreläsningar i mindre omfattning, under det att undervisningen i övrigt fördelades på biträdande lärare, docent och amanuens. Av dessa skulle den förstnämnde kunna åtaga sig kursundervisning på sådana områden som Sveriges grundlagar, statlig och kommunal förvaltning och svensk författningshistoria samt förrätta för­ beredande examination i anslutning till dessa kurser. Docenten skulle kunna hålla vetenskapliga föreläsningar på olika områden samt biträda vid licen­ tiatseminarierna och eventuellt även vid proseminarierna. Amanuensen skulle slutligen handleda de studerande till grundläggande examina i litte­ raturkännedom, användning av offentligt tryck m. m.

Statskunskapens forskningsuppgifter ha hittills varit fördelade på flera områden. Härom anföres i betänkandet bland annat. Under längre tid koncentrerade man sig främst på modern och även äldre svensk författningshistoria. Redan ganska tidigt övergick forskningen därutöver till den politiska idéhistorien, och åtskilliga undersökningar, vilka närmat sig angränsande ämnen sådana som filosofi och litteraturhistoria, ha kommit till utförande. Vidare har under de senaste årtiondena stort in­ tresse ägnats såväl komparativ statskunskap som även speciella undersök­

Kungl. Maj:ts proposition nr 272. 211

ningar på den utländska statskunskapens område. Under de senaste åren ha dessutom behandlats det moderna partiväsendets och organisations­ väsendets problem. Det är givetvis omöjligt att avgöra, vilken inriktning den statsvetenskap­ liga forskningen i framtiden kan komma att få. På alla de områden som hittills varit föremål för behandling återstå många intressanta uppgifter, vilka ännu ej äro undersökta. Detta gäller även den moderna svenska författningshistorien, trots att det arbete som här utförts haft förhållande­ vis större omfattning än på något annat område inom ämnet. Sannolikt kommer statskunskapen emellertid i framtiden även att få gå in på nya uppgifter. Bland dessa må nämnas ingående analyser av de allmänna valen såväl i Sverige som även i andra länder samt studier av de moderna riks­ partierna med särskild hänsyn till deras sociala bakgrund. Undersökningar av detta slag komma säkerligen vid insamlandet av material att draga be­ tydligt större kostnader än exempelvis studierna av svensk författningshistoria, vilka i regel kunnat utövas av enskilda forskare utan annat biträde än vad som erfordrats för avskrifter ur källmaterialet.

Kommittén har vidare framhållit betydelsen av att studiet av främman­ de länders författningsliv fortsättningsvis bedrives vid svenska universitet och högskolor i samma utsträckning som hittills. Frågan om resestipendier vore därför av särskild vikt för statskunskapens del. Med hänsyn härtill förordar kommittén ett särskilt anslag på 10 000 kronor årligen, avsett för ett eller flera utländska resestipen­ dier. Stipendierna, som borde stå öppna för studerande och lärare inom ämnet statskunskap vid samtliga fyra lärosäten, borde lämpligen kunna efter ansökan utdelas av universitetskanslern. Kommittén anför vidare: Inom övriga samhällsvetenskaper — liksom naturligtvis också i stats­ kunskap — föreligger ett starkt behov av att lämpliga forskare under stu­ dier utomlands få kontakt med den internationella forskningen, få arbeta under ledning av framstående utländska vetenskapsmän och få tillfälle att syssla med problem av internationell karaktär. Därutöver kommer emeller­ tid för ämnet statskunskap det särskilda behovet av anslag för forskning rörande olika främmande länders speciella problem. Härvid måste veder­ börande forskare dels tillbringa så lång tid i landet att han verkligen får grundlig kännedom om och förståelse för dess allmänna politiska problem, dels få tid att bearbeta ett omfattande källmaterial, vilket icke finnes till­ gängligt i svenska bibliotek men är av grundläggande betydelse för hans arbete. Alldeles särskilt gäller detta studiet av pressen, men det kan även bli fråga om att taga del av arkivmaterial. Anslag för detta ändamål äro en förutsättning för att vetenskaplig forskning i allmän och jämförande statskunskap skall kunna med framgång bedrivas vid svenska universitet och högskolor. Medel härtill ha hittills beviljats väsentligen av enskilda fonder, men det är mer än ovisst hur länge och i vilken omfattning denna möjlighet framdeles kommer att stå öppen.

Kommittén har slutligen föreslagit anvisande av medel till kurser i sociallagstiftning för de studerande i statskunskap under liänvis-

212 Kungl. Maj:ts proposition nr 27%. ning till vad den tidigare anfört i samband med ämnet socialpolitik. Så länge dylika kurser icke kunna anordnas i samband med undervisningen inom juridiska fakulteten, förordar kommittén provisoriska anslag å 1 500 kronor årligen för vartdera universitetet. Skulle ett socialinstitut upprättas i Lund, torde kostnaderna för den föreslagna undervisningen vid därvarande universitet bli mindre.

Remissyttranden. Juridiska fakulteten i Uppsala förordar de av kommittén föreslagna kur­ serna i sociallagstiftning och anser, att de böra förläggas till den filosofiska fakulteten. För övrigt ha samtliga akademiska myndigheter, som yttrat sig, icke funnit anledning till erinran mot kommitténs förslag. Universitets­ kanslern förordar förslaget under framhållande av att de biträdande lärarna i statskunskap böra tillhöra den arvodesavlönade kategorien av befattnings­ havare. Beträffande kommitténs förslag om ett särskilt anslag å 10 000 kronor, avsett för ett eller flera utländska resestipendier för stude­ rande och lärare inom ämnet statskunskap vid samtliga de fyra akademiska lärosätena, har kanslern framhållit i huvudsak följande. Jag får erinra därom, att jag i annat sammanhang hemställt, att Kungl. Maj:t ville föreslå riksdagen, att för budgetåret 1947/48 till resestipendier åt ordinarie lärare m. fl. vid universiteten och karolinska institutet under rubriken »Gemensamma universitetsändamål» anvisa ett belopp av 70 000 kronor, att disponeras med 50 000 kronor till resestipendier åt ordinarie lärare vid universiteten och karolinska institutet samt 20 000 kronor till resestipendier åt obefordrade vetenskapsidkare vid dessa lärosäten. Med anledning av forskningskommitténs här berörda förslag vill jag för­ orda, att det av mig sålunda angivna beloppet 70 000 kronor utökas med erforderligt belopp, att disponeras för de av kommittén angivna ändamålen. Universitet sberedningen tillstyrker förslaget rörande resestipendier men tager avstånd från tanken, att akademiska lärare skulle konkurrera med sina lärjungar om samma resestipendier. Docentförbundet föreslår, att antalet professurer i statskunskap redan nu utökas med hänsyn både till det stora antalet studerande och till statskun­ skapens vidsträckta ämnesområde och till den rika tillgången på kvalifi­ cerade forskare. En rörlig professur vore enligt förbundet ett minimum för att kunna tillgodose de krav, som för närvarande ställas på ämnet. Styrelsen för Sveriges förenade studentkårer anser, att frågan om antalet lärarkrafter i statskunskap i snar framtid bör upptagas till förnyat över­ vägande.

Departe­ Den forskning, som bedrives inom ämnet statskunskap i vårt land, har

mentschefen.

haft en betydande omfattning. Därom vittnar icke minst det stora antalet

Kungl. Maj:ts proposition nr 272. 213

akademiska avhandlingar i ämnet. Antalet kvalificerade forskare torde även vara relativt högt. Ämnet tillhör de stora universitetsämnena vad be­ träffar antalet studerande och avlagda examina. Statskunskapens vid­ sträckta ämnesområde synes även ställa stora krav på lärarkrafterna i ämnet. De av kommittén föreslagna biträdande lärarbefattningarna, en vid vart­ dera universitetet, torde därför vara oundgängligen nödvändiga, varför jag förordar, att medel nu anvisas för detta ändamål. Frågan om inrättande av nya professurer i statskunskap synes mig däremot icke för närvarande vara aktuell, såsom även framgår bland annat av vad ämnesrepresentan­ terna anfört. Jag vill dock i detta sammanhang erinra om att jag i det före­ gående förordat principbeslut om inrättande av professurer i modern poli­ tisk och social historia, ett forskningsområde som statskunskapens före­ trädare sedan länge sysslat med. Det är sannolikt, att dessa nya professurer kunna komma att rekryteras även av statskunskapare. Jag tillstyrker i likhet med kanslern, att medel anvisas för de av kom­ mittén föreslagna kurserna i sociallagstiftning. Kommitténs förslag om ett särskilt anslag på 10 000 kronor årligen till utländska resestipendier för lärare och studerande inom ämnet statskunskap synes mig vara beaktansvärt med hänsyn till önskvärdheten av att den svenska statskunskapen även i framtiden skall kunna bevara en inter­ nationell inriktning. Syftet med kommitténs förslag bör emellertid kunna tillgodoses inom ramen för det större anslag jag i det följande ämnar föreslå för främjande av samhällsvetenskaplig forskning. Jag förordar sålunda inrättande av en arvodestjänst som biträdande lärare vid vartdera universitetet. Därjämte torde böra nyinrättas en andre amanuensbefattning vid Lunds universitet. Till bestridande av kostnaderna för nyssnämnda kurser i sociallagstiftning torde i enlighet med kommitténs förslag ett belopp av 1 500 kronor för nästa budgetår böra ställas till vart­ dera universitetets förfogande. För ändamålet erforderliga medel torde böra anvisas under vederbörande arvodesposter i universitetets avlöningsstater.

d) Sociologi.

Nuvarande förhållanden. Några lärarbefattningar i sociologi ha hittills icke funnits vid svenska universitet och högskolor, eftersom sociologien icke varit ett självständigt examensämne. Den sociologiska forskning och undervisning, som likväl i viss utsträckning bedrivits, har därför fått ske inom ramen av andra vetenskaper. I första hand bör därvid den praktiska filosofien nämnas. Denna har i allt högre grad utvecklats från att vara en vetenskap i moral till att bli en vetenskap om moral, d. v. s. från en normativ till en deskriptiv vetenskap. För den svenska prak­

214 Kungl. Maj:ts proposition nr 272. tiska filosofiens del skedde denna utveckling till en början framförallt i intimt samband med den tyska och franska sociologien. Med den spekulativt-filosofiska inriktning, som utmärkte dessa länders sociologi, blev det jämförelsevis lätt att inordna sociologien i den praktiska filosofien. Detta hade till följd, att den praktiska filosofien kom att stå som representant för sociologien även när denna, främst på grund av amerikanskt inflytande, fick en alltmer empirisk karaktär och en kvantitativ statistisk metod. Forskningskommittén erinrar vidare om att när riksdagen beslöt att från och med budgetåret 1938/39 i avlöningsstaten för Uppsala universitet åter anslå medel till den efter professor Axel Hägerström vakanta professuren i filosofi, den därvid uttalade, att det syntes lämpligt att ämnesområdet för en av de två professurerna i filosofi gåves en väsentligen sociologisk inriktning. Speciella sociologiska linjer ha numera inryckts i kurspla­ nerna för den praktiska filosofien. Vid Uppsala universitet har dessutom under de två senaste åren givits en kurs i fältsociologiens metoder, vilken varit obligatorisk för dem, som önskat erhålla två betyg på den sociologiska linjen. Kursen har utarbetats av en amanuens i sociologi, vilken avlönats genom tillfälliga anslag ur universitetets reservfond. Amanuensen har även biträtt vid de sociologiska seminarierna. Även vid Lunds universitet och Stockholms högskola ha särskilda sociologiska seminarier anordnats i anslut­ ning till undervisningen i praktisk filosofi. Angående antalet studerande i praktisk filosofi under läsåret 1945 —1946 föreligga följande uppgifter: Uppsala: För kandidat- och magisterexamina omkring 50, av vilka 10 studera för ett betyg, 15 för två betyg och 5 för tre betyg på den socio­ logiska linjen, d. v. s. sammanlagt 30; licentiander 4 och doktorander 3, varav 2 licentiander och 1 doktorand med sociologisk inriktning. Lund: För kandidat- och magisterexamina 12 för ett betyg, 8 för två betyg och 3 för tre betyg; omkring tre fjärdedelar av dessa inrikta sig huvudsakligen sociologiskt; 4 licentiander; 1 doktorand; 3 av licentianderna arbeta med sociologiska uppgifter. Stockholm: För kandidat- och magisterexamina 18 för ett betyg, 15 för två betyg, 4 för tre betyg; av dessa önska de flesta en mer eller mindre socialpsykologisk eller sociologisk inriktning av sin kurs; 3 licentiander och 3 doktorander, alla å en socialpsykologisk eller sociologisk linje. Göteborg: För kandidat- och magisterexamina omkring 20, av vilka de flesta avse att erhålla två betyg; 1 licentiand; 1 doktorand. Sociologiens ämnesområde. Forskningskommittén anför härom: Den sociologiska forskningen i vidsträcktaste mening är lika gammal som det vetenskapliga studiet av samhället överhuvud. Sociologisk forsk­ ning i mera modern, begränsad bemärkelse har emellertid icke bedrivits i någon större utsträckning förrän under det senaste århundradet. Vill man helt schematiskt karakterisera denna forskning, torde man kunna säga,

Kungl. Maj:ts proposition nr 272. 215

att den till en del haft en starkt spekulativ, till en annan del en utpräglat empirisk inriktning. Bland representanterna för den spekulativa socio­ logien återfinnas en rad kända franska och tyska vetenskapsmän. Den empi­ riska sociologien har däremot framförallt nått en rik utveckling i Förenta staterna. Någon tvekan torde icke råda om att, när man i Sverige talat om be­ hovet av att införa sociologien som en vetenskaplig disciplin, man härmed avsett en empirisk vetenskap med uppgift att utforska de moderna sam­ hällsförhållandena. Sociologien i denna mening torde, för att använda en kortfattad och gängse definition, kunna bestämmas som läran om de sociala gruppernas organisation, aktivitet och inbördes beroende. Sociologiens upp­ gift är att kartlägga det sociala fältets struktur och beskriva de olika krafter som äro verksamma inom detta fält. Vid en dylik kartläggning och beskriv­ ning rör man sig framförallt med en kvantitativ metod: det gäller att finna de kvantitativa enheter, med vilkas hjälp man kan mäta och jämföra sociala fenomen och skeenden. För detta ändamål har olika attitydskalor liksom andra mätinstrument och tests konstruerats inom sociologien, fram­ förallt den amerikanska. När tonvikten på detta sätt lägges på sociologien som en vetenskap om det moderna samhället, innebär det ingen underskattning av den etnografisk-kulturhistoriskt orienterade socialforskningen. En sådan komparativ forskning kan på ett värdefullt vis belysa moderna problemställningar och dessutom få betydelse för en teoretiskt begreppsutredande diskussion. Inte heller ligger i denna bestämning något förbiseende av socialpsykologien, vilken torde kunna beskrivas som den vetenskap som undersöker det indi­ viduella själslivet i den mån detta influeras av sociala eller kollektiva fak­ torer. I motsats härtill sysslar sociologien med det kollektiva beteendet. Även om man sålunda definitionsmässigt sett kan uppdraga en skiljelinje mellan sociologi och socialpsykologi, är det dock tydligt att många be­ röringspunkter dem emellan föreligga. Ett studium av hur den enskilde påverkas av den sociala miljön leder naturligtvis lätt över till ett studium av de sociala gruppbildningarna som sådana. Å andra sidan synes social­ psykologien äga en ännu starkare anknytning till den allmänna psykolo­ gien. Socialpsykologien torde därför i första hand böra uppmärksammas i samband med den förstärkning av psykologiens ställning vid de akade­ miska läroanstalterna, som sedan länge varit önskvärd och varom nu vissa förslag framlagts av universitetsberedningen. Om det sålunda kraftigt måste understrykas, att vad den svenska sam­ hällsforskningen behöver är en empirisk sociologi, inriktad på fältunder­ sökningar av det moderna samhället, får naturligtvis härav icke den slut­ satsen dragas, att den teoretiska sidan av sociologien kan försummas. Vad det gäller att undvika är en spekulativ sociologi, som på grundval av ofullständigt undersökta fakta uppbygger vittgående och lösliga konstruk­ tioner. Däremot utgör en fortlöpande teoretisk analys av de sociologiska metodfrågorna och begreppsbildningarna ett nödvändigt led i den socio­ logiska forskningen. Av en sociologisk vetenskapsman bör krävas såväl fullgoda insikter i fältundersökningarnas metodik som en filosofisk-vetenskapsteoreti.sk orientering. Dessutom bör en svensk sociolog äga en allmän kännedom rörande det svenska samhällslivet och dess utveckling.

216 Kungl. Maj:ts proposition nr '272.

Framförda önskemål. Professorn i praktisk filosofi vid Uppsala universitet T. Segerstedt har i skrivelse till universitetsberedningen anfört följande: En professur i sociologi måste inrättas. Det lämpligaste tillvägagångs­ sättet är enligt mitt förmenande, att en sådan professur uppföres på stat men icke ledigförklaras förrän kompetent kraft kan påräknas. Under tiden inrättas en biträdande lärartjänst i sociologi, som sorterar under den prak­ tiska filosofien. En sådan biträdande lärarbefattning måste nämligen under alla förhållanden finnas, även om sociologien blir ett eget ämne.

Professorn i praktisk filosofi vid Lunds universitet Å. Petzäll har fram­ hållit följande: Förr eller senare måste en självständig professur i sociologi inrättas, då ämnet är samhällsforskningens kärndisciplin. Tills vidare torde dock en del av undervisningen och examinationen i ämnet kunna åläggas professorn i praktisk filosofi, under förutsättning att en biträdande lärarbefattning i sociologi inrättas. — I en i mars 1945 av humanistiska sektionen i Lund av­ given skrivelse anfördes bland annat följande: Det har visat sig vara ound­ gängligen nödvändigt att i den akademiska undervisningen tillmötesgå det intresse för sociologisk utbildning och forskning, som faktiskt föreligger. Hittills har detta huvudsakligen skett i samband med den undervisning, som naturligen faller inom den praktiska filosofiens ram. Vid Lunds uni­ versitet har under senaste tid ungefär hälften av den inom praktisk filosofi meddelade undervisningen utgjorts av föreläsningar och övningar på den moderna deskriptiva sociologiens problemområde. Denna fördelning i under­ visningen har nödvändiggjorts av de studerandes klart ådagalagda intresse­ inriktning och möjliggjorts av inom den praktiska filosofien tillgängliga lärarkrafters orientering åt det sociologiska forskningsområdet. Det synes sektionen angeläget att denna omorientering i forskning, undervisning och studieplan också kommer till uttryck i professurens benämning. Sektionen vill emellertid understryka att den föreslagna ändringen icke innebär att undervisning och forskning inom de praktiskt filosofiska huvuddisciplinerna får eftersättas i universitetets arbetsplan. Det behöver endast framhållas, att stats-, rätts-, samhälls- och moralteorierna jämte deras historia skulle bli hemlösa vid universitetet om den praktiska filosofien exempelvis ersattes med sociologi. Det har kunnat konstateras att från studenternas sida ett stort intresse föreligger för att ämnet sociologi skulle införas som självstän­ digt examensämne i filosofie kandidatexamen respektive filosofisk ämbetsexamen och statsvetenskaplig-filosofisk examen. För uppnående av detta mål vill sektionen föreslå, att professuren i praktisk filosofi benämnes pro­ fessur i »praktisk filosofi med sociologi», varvid professorn kunde åläggas skyldighet att bedriva undervisningen och examinationen såväl i ämnet praktisk filosofi som i ämnet sociologi. Sociologiens intressen skulle för när­ varande tillgodoses genom att dessutom en biträdande lärarbefattning i sociologi inrättades vid universitetet.

Statsvetenskapliga intresseförbundet har i skrivelse till forskningskommittén yttrat: Behovet av professurer i sociologi vid samtliga universitet och högskolor har ofta dokumenterats. Det kunde ifrågasättas om en sådan professur icke

Kungl. Maj:ts proposition nr 272. 217

skulle kunna förenas med undervisningsskyldighet även i socialpsykologi. Sannolikt vore det av värde att skapa en speciell lärostol i socialpsykologi, men det förefölle mindre möjligt att inom överskådlig tid fa en kompetent sökande till en sådan än till en professur i sociologi. Kommitténs förslag beträffande universiteten framgår av föl­ jande sammanställning.

Nuvarande personal: Kommitténs förslag:

Uppsala universitet

Biträdande lärare. E. o. amanuens. Andre amanuens.

Lunds universitet:

_ Biträdande lärare. _ Andre amanuens.

Alternativt föreslår kommittén följande organisation:

Professor. Förste assistent. En amanuens (samt inom en snar framtid ett docentstipendium och ytterligare en ama­ nuens). Anslag till inkallande av utländsk sociolog: (Beloppet ovisst.) Årligt anslag till utlandsstipendier (under 3 år): 10 000 kronor.

Forskning skommittén har i huvudsak anfört bland annat följande: Målet bör vara, att fyra professurer i sociologi upprättas, en vid varje universitet och högskola. Så länge en dylik professur saknas, kommer alltid en allvarlig brist att bestå i den utbyggda samhällsvetenskapliga organisa­ tionen vid ifrågavarande akademiska läroanstalt. Vid varje professors sida bör vidare finnas en docentstipendiat, en förste assistent samt en eller flera amanuenser i sociologi. Såväl undervisningen som forskningen i detta ämne ställer nämligen stora anspråk på de biträdande lärarkrafterna. Fältstudier­ nas planläggning och genomförande kräva mycken omsorg och erfaren ledning. Det sålunda angivna programmet torde emellertid för närvarande icke kunna f ö r v e r k 1 i g a s. Då inga lärarbefattningar i sociologi funnits och då de ekonomiska och institutionsmässiga förutsättningarna för sociologisk forskning nästan helt saknats, råder naturligt nog brist på kompetenta sociologer i vårt land. För att komma förbi denna grundläggande svårighet torde flera olika vägar få anlitas. Till en början synes man under de närmaste åren böra fullfölja det initiativ, varom beslut fattats redan vid 1946 års riksdag genom inkal­ landet av en framstående utländsk sociolog som gäst­ föreläsare; även i fortsättningen torde härvid i första hand en ameri­ kansk sociolog böra ifrågakomma. Önskvärt vore, att denna anordning kunde få en något fastare form, så att vederbörande forskare under några års tid knötes till en läroanstalt, lämpligen Stockholms högskola. Han skulle här meddela undervisning särskilt rörande sociologiska metodproblem och plan­ lägga forskningsarbetets organisation. I viss utsträckning torde han även

218 Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

kunna utnyttjas för den sociologiska forskningen och undervisningen vid övriga läroanstalter. Det synes icke vara möjligt att i förväg exakt beräkna de kostnader, som är o förenade med en dylik inbjudan av en utländsk forskare. En annan metod att låta svenska sociologer tillgodogöra sig den utländ­ ska forskningens resultat är att möjliggöra studieresor. Dylika resor torde, särskilt under de närmaste åren, utgöra ett mycket önskvärt kom­ plement till den högre sociologiska utbildningen. För detta ändamål bör ett tillfälligt anslag på 10 000 kronor under vart och ett av de tre följande budgetåren utgå. Resestipendierna, som skola stå öppna för sociologer vid samtliga läroanstalter, torde lämpligen böra utdelas av universitetskanslern. Den viktigaste åtgärden måste emellertid bli att redan nu upprätta vissa lärartjänster i sociologi. Vi föreslå därför, att vid vartdera Uppsala och Lunds universitet liksom vid Stockholms och Göteborgs högskolor upp­ rättas en biträdande lärarbefattning i sociologi samt en andre amanuens­ tjänst. Härigenom skulle grunden läggas för sociologiens framtida utveck­ ling vid svenska universitet och högskolor. De biträdande lärarna och amanuenserna skulle tills vidare sortera under respektive huvudlärare i praktisk filosofi. När vid en senare tidpunkt tillgången på kompetenta sociologer ökat, böra biträdande lärarbefattningarna ombildas till pro­ fessurer och ämnet organiseras på det sätt, som i det föregående angivits. För att emellertid sociologien omedelbart skulle kunna erhålla företrädare i professors ställning har kommittén även framlagt ett alternativt förslag, innebärande att en eller flera av filosofiprofessurema, förenade med undervisnings- och examinationsskyldighet i praktisk filosofi, skulle uppdelas i en professur i sociologi och en professur i praktisk filosofi. Pro­ fessurens nuvarande innehavare skulle därvid äga frihet att välja mellan de båda professurerna. Kommittén har dock icke velat taga definitiv ställ­ ning till detta förslag utan hänskjutit avgörandet till vederbörande myndig­ heters prövning. Kommittén tillägger, att inrättande av professurer i socio­ logi icke kunde anses göra de nuvarande professurerna i praktisk filosofi överflödiga. Sociologien bör enligt kommittén bli ett självständigt examensämne, så snart kursplaner för det sociologiska studiet utarbe­ tats och godkänts. Om ämnet icke företrädes av särskild professor, bör examinationen för kandidat- och magisterexamina kunna förrättas av den biträdande läraren i sociologi, såvida denne innehar docentkompetens, och i övrigt av den professor, som representerar den praktiska filosofien.

Remissyttranden. Filosofiska fakulteten i Uppsala tillstyrker för Uppsala universitets del kommitténs alternativa förslag, att professuren i praktisk filosofi uppdelas i tvenne, den ena omfattande sociologi, den andre praktisk filosofi, varvid professurens nuvarande innehavare finge frihet att välja mellan de båda professurerna. Professor Brusewitz reserverade sig till förmån för de sakkun­ nigas förslag att för närvarande endast inrätta en biträdande lärarbefatt-

Kungl. Maj:ts proposition nr 272. 219

ning i sociologi. Juridiska fakulteten och större akademiska konsistoriet i Uppsala förorda även inrättandet av en professur i sociologi i den filosofiska fakulteten. Filosofiska fakulteten i Lund anser, att frågan om en förändring av den praktiska filosofiska professurens benämning icke längre är aktuell, efter det att forskningskommittén framlagt sitt förslag. Under den bestämda förutsättningen, att den praktiska filosofien bevaras intakt, instämmer fakulteten i önskemålet om att professurer i sociologi inrättas. Fakulteten yttrar vidare bland annat: Lägets krav skulle säkerligen bäst motsvaras av att en professur omedel­ bart inrättades. Fakulteten delar emellertid kommitterades mening angå­ ende svårigheten att nu finna kompetent innehavare. I likhet med kommitterade vill fakulteten icke nu taga ställning till förslaget om en klyvning av den nuvarande professuren i praktisk filosofi till en filosofisk och en sociologisk professur med rätt för innehavaren av den praktisk filosofiska professuren att välja mellan de båda professurerna. För Lunds universitets vidkommande torde detta problem icke vara aktuellt, då. den nuvarande innehavaren av professuren i praktisk filosofi förklarar sig icke önska välja alternativet sociologi. Beträffande sociologiens ämnesområde anför fakulteten följande: I betänkandet (sid. 80 f.) anföras vissa synpunkter på sociologiens ämnes­ område, vilka skola anses ha vägledande betydelse för ämnets gestaltning vid universitetet. Det torde icke vara helt välbetänkt, att såsom kommitterade redan i den preliminära diskussionen ange riktlinjer för den i Sverige framväxande sociologiska forskningen. Då sociologien definieras som »läran om de sociala gruppernas organisation, aktivitet och inbördes förhållande» är därmed endast en inriktning av modern sociologi angiven — uppenbar­ ligen efter övervägande amerikanskt mönster. Kommitterade säga sig med denna bestämning icke ha velat underskatta den etnografiskt kulturhisto­ riskt orienterade socialforskningen. Fakulteten anser sig böra framhålla, att den sistnämnda inriktningen är minst lika betydelsefull som den empiriska gruppforskningen med dess omdiskuterade objekt. För sin del instämmer fakulteten i att en empirisk fältsociologi är nödvändig, men den anser sig också böra framhålla, att ämnet icke metodiskt får bindas vid vissa ideal hämtade från andra länders forskning och att under alla omständigheter en intim kontakt måste bevaras med etnografisk, historisk och geografisk kulturforskning. Fakulteten delar icke kommitténs uppfattning om nödvändigheten av att inkalla en utländsk sociolog. Härom anföres: Fakulteten tillåter sig föreslå, att till de för resestipendier avsedda 10 000 kronor lägges det icke av kommitterade med avseende på summan fixerade belopp, som avsetts för inbjudan av utländsk forskare, vilken enligt betän­ kandet företrädesvis borde vara amerikan och vid Stockholms högskola skulle meddela undervisning rörande sociologiska metodproblem och plan­ lägga metoden för det sociologiska forskningsarbetets bedrivande i Sverige. Fakulteten är av den bestämda meningen, att det för inbjudan av en ut­ ländsk forskare avsedda beloppet — säkerligen minst dubbelt så stort, som

220 Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

det för resestipendier per år avsedda — skulle lända den svenska socio­ logien till ringa gagn. Fakulteten delar kommitterades mening, att den som leder sociologisk forskning i vårt land måste äga kännedom om det svenska samhällslivet och dess utveckling. Det torde också vara självklart, att den som skall planlägga den sociologiska forskningen i Sverige måste i detalj känna språk, folklynne, tradition, sociala och kommunala inrättningar o. s. v. — med ett ord, fältets egenartade betingelser. Universitetskanslern anför: För att sociologien redan från början skall få en så stark ställning som möjligt anser jag det betydelsefullt, att någon i professors ställning kan företräda detta nya ämne. Jag förordar därför för Uppsala universitets vid­ kommande bifall till forskningskommitténs förslag, att professuren i prak­ tisk filosofi uppdelas i en professur i sociologi och en professur i praktisk filosofi, varvid professurens nuvarande innehavare bör få frihet att välja mellan de båda professurerna. För Lunds universitets vidkommande anser jag, att ett ordinarie preceptorat i sociologi bör inrättas. Skulle emellertid kompetent sökande icke stå att finna, synes den föreslagna befattningen böra tills vidare inrättas såsom en biträdande lärarbefattning. Beträffande kommitténs förslag om anvisande i särskild ordning av ett tillfälligt anslag å 10 000 kronor till utlandsstipendier har kanslern framfört samma synpunkter som ifråga om förslaget om resestipendier för statskunskapare. Universitetsberedningen tillstyrker livligt kommitténs förslag att giva sociologien en självständig ställning som undervisnings- och examinationsämne vid våra universitet och högskolor. Beredningen anför vidare bland annat: Med all rätt betonar kommittén, att sociologien bör vara en empirisk vetenskap och att studiet av de moderna samhällsförhållandena bör vara en central uppgift för dess forskningsarbete. Beredningen finner emellertid, att kommittén något ensidigt identifierat modern sociologi med den sta­ tistiskt orienterade fältsociologi, som representeras av vissa ledande ameri­ kanska vetenskapsmän. Den jämförande socialforskningen är av lika stor betydelse för en sociologi, som vill giva en helhetsbild av det mänskliga samhällslivets fenomen. Inom dess vidsträckta område finnes plats för olika metoder, och det är icke önskvärt att den ensidigt bindes vid en viss forsk­ ningsriktning. Landsorganisationen yttrar bland annat: Kommittén föreslår alternativt upprättandet av biträdande lärarbefattningar i ämnet vid landets akademiska läroanstalter eller uppdelningen av någon av de nuvarande filosofiprofessurerna i en professur i sociologi och en professur i praktisk filosofi. Landsorganisationen förordar det förra alter­ nativet, vilket dock synes förutsätta en ökning av anslagen såväl till in­ kallande av utländska sociologer som till utlandsstipendier. Kommittén har närmast avsett att en amerikansk sociolog borde inkallas som gästföre­ läsare. Som kommittén konstaterar, kunna två huvudriktningar urskiljas inom den moderna sociologien: dels den övervägande empiriskt inriktade, dels den mera teoretiskt betonade till vilken även så betydelsefulla om­ råden som t. ex. marxismen torde anses höra. Landsorganisationen ifråga­

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 272. 221

sätter, huruvida inte en viss ensidighet i skolningen av de svenska sociolo­ gerna skulle undvikas genom inkallandet av två gästföreläsare, nämligen en representant för vardera huvudriktningen inom den sociologiska vetenclro ]vpri Kommittén har föreslagit ett för samtliga läroanstalter gemensamt årsanslag om 10 000 kronor för utlandsstipendier i sociologi. Beloppet ar enligt landsorganisationens mening helt otillräckligt, i synnerhet med tanke pa att stipendiaterna borde beredas tillfälle att studera skilda sociologiska rik ningar. En fördubbling av stipendieanslaget förefaller långt bättre fylla det avsedda syftet.

Departe­

Avsaknaden av självständiga lärarbefattningar i sociologi synes mig vara

mentschefen.

en allvarlig brist i vårt lands samhällsforskning. Enligt min mening har nämligen kommittén övertygande påvisat den centrala ställning, som socio­ logien intar inom samhällsvetenskapen. Jag är därför beredd att i stort sett förorda de förslag, som kommittén framlagt beträffande detta ämne. Bristen på fullt kompetenta sociologer i vårt land lägger stora hinder i vägen för en önskvärd upprustning av denna vetenskapliga disciplin. För att emellertid sociologien redan från början skall fa en så stark position som möjligt synes det önskvärt, att en forskare i professors ställning kan företräda detta nya ämne. I likhet med kanslern vill jag därför för Uppsala universitets vidkommande förorda det av kommittén framlagda alternativa förslaget, innebärande att den nuvarande professuren i praktisk filosofi uppdelas i en professur i sociologi och en professur i praktisk filosofi. Inne­ havaren av den nuvarande professuren i praktisk filosofi, professorn T. Segerstedt, som redan nu givit sociologien en framträdande plats i sin undervisning, torde därvid böra få frihet att välja mellan de båda profes­ surerna. För Lunds universitet förordar jag inrättande av en biträdande lärarbefattning. Framdeles torde böra tagas under övervägande, huruvida denna befattning lämpligen bör ombildas till en fast tjänst, närmast då ett preceptorat. Det torde böra ankomma på vederbörande universitetsmyndigheter att i sinom tid taga initiativ till en eventuell sådan ombildnmg. Övriga av kommittén föreslagna befattningar tillstyrker jag. Beträffande förslaget att inkalla en utländsk sociolog, som skulle med­ dela undervisning rörande sociologiska metodproblem och planlägga det sociologiska forskningsarbetets organisation i Sverige, erinrar jag om att för närvarande en framstående amerikansk sociolog av svensk börd på svenska statens bekostnad håller föreläsningar vid Stockholms högskola. Huruvida liknande arrangemang kunna komma till stand även framdeles, torde fa bero på särskild prövning. Däremot vill jag tillstyrka kommitténs förslag om att medel ställas tdl förfogande för att möjliggöra för svenska sociologer att företaga utländska studieresor. I likhet med vad jag i det föregående föreslagit beträffande särskilda resestipendier för lärare och studerande inom ämnet statskunskap

222 Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

torde erforderliga medel böra utgå från det större anslag för främjande av samhällsvetenskaplig forskning, vartill jag senare återkommer. Jag förordar sålunda inrättande av en professur i sociologi vid Uppsala universitet. I enlighet med kommitténs förslag torde vidare böra anvisas medel för en förste assistentbefattning och en andre amanuenstjänst vid samma universitet. För Lunds universitet förordar jag anvisande av medel till inrättande av en arvodesavlönad biträdande lärartjänst i sociologi samt en andre amanuenstjänst.

B. Behovet av biträdespersonal samt materielanslag rn. in.

Allmänna synpunkter.

Socialvetenskapliga jorskningskommittén har inledningsvis framhållit, att en verklig förbättring av socialvetenskapernas läge icke kan komma till stand enbart genom en utökning av antalet forskar- och lärarbefattningar. Till socialvetenskapsmännens förfogande måste även ställas forskarplatser, bibliotek, teknisk materiel av olika slag samt arbetskraft för utförande av vissa expeditions-, räkne- och skrivgöromål. Välutrustade institutioner maste med andra ord komma till stånd, för att socialvetenskaplig forsk­ ning skulle kunna effektivt bedrivas. Kommittén framhåller vidare, att ju mer undersökningarna på detta område inriktas på aktuella problem och i ju högre grad de överhuvudtaget ägnas sådana frågor, som ur all­ män synpunkt äro av det största intresset, desto mer omfattande komma i allmänhet dessa undersökningar att bli. Den ensamme vetenskapsmannen saknar oftast möjligheten att bearbeta det rikliga material, som här före­ ligger, och många av de betydelsefullaste forskningsuppgifterna ha därför hittills mast förbigås. Ville man åstadkomma ett annat läge, erfordrades en genomgripande förbättring av de socialvetenskapliga forskarnas arbets­ betingelser. Kommittén anser, att gemensamma samhällsvetenskap­ liga institutioner böra upprättas vid de olika läroanstalterna och att dessa institutioner böra sammanföras i en gemensam byggnad. De olika delinstitutionerna skulle dock liksom hittills stå under vederbörande ämnesprofessors ledning, och materielanslagen skulle utgå till dessa delinsti­ tutioner. Kommittén anför vidare: Enligt vår mening skulle många fördelar vara förenade med inrättandet av gemensamma samhällsvetenskapliga institutioner. Till en början torde härigenom, samarbetet mellan de olika socialvetenskaperna underlättas. Det har vid flera tillfällen påtalats, att ett dylikt samarbete, till men för forskningen och undervisningen, hittills ofta saknats. Få praktiska åtgärder torde i högre grad vara ägnade att förbättra kontakten både mellan lärarna

Kungl. Maj:ts proposition nr 272. 223

inbördes och de studerande inom de skilda ämnena än en gemensam arbets­ plats. Det är naturligtvis möjligt, att en sådan gemenskap också stundom kan medföra friktioner, men vi ha utgått från att, om delinstitutionerna i huvudsak behålla sin självständighet, bör denna fara i allmänhet kunna undvikas och att de positiva sidorna av gemenskapen under alla förhållan­ den komma att starkt överväga.

En gemensam samhällsvetenskaplig institution skulle dessutom möjlig­ göra upprättandet av ett centralt samhällsvetenskap­ ligt bibliotek, vilket enligt kommittén skulle innebära stora för­ delar för forskningen bland annat på grund av att behovet av speciallittera­ tur lättare skulle kunna tillgodoses. Ett större samhällsvetenskapligt specialbibliotek skulle vidare lättare kunna erhålla en kompetent ledning än enskilda institutionsbibliotek. Kom­ mittén anser nämligen, att de samhällsvetenskapliga biblioteken böra omhänderhavas av biblioteksutbildad personal. Därigenom skulle ett samar­ bete kunna ordnas mellan dessa bibliotek och universitetsbiblioteken. Be­ träffande skötseln av de nuvarande institutionsbiblioteken framhåller kom­ mittén bland annat:

De hittillsvarande institutionsbiblioteken ha i allmänhet skötts av ama­ nuenser vid vederbörande institutioner. Amanuenserna ha haft en jäm­ förelsevis god kännedom om litteraturen inom ämnesområdet, men de ha saknat biblioteksutbildning. En dylik anordning har varit möjlig, så länge man haft mycket begränsade anslag till bokinköp, men den torde icke böra bibehållas, om biblioteksanslagen väsentligt höjas. Överhuvudtaget synes man under senare år ha börjat bli alltmera medveten om det värde, som den rent bibliotekstekniska utbildningen måste tillmätas. Det är emeller­ tid inte bara de ökade katalogiseringsuppgifterna, som komma att ställa större anspråk på personalen, utan framförallt kommer det att krävas en mer rationell organisation av bokinköpen. Det lämpligaste torde vara, att det samhällsvetenskapliga bibliotekets personal, på grundval av systema­ tisk genomgång av tidskrifternas recensionsavdelningar och dylikt, uppgör ett förslag till bokinköp, som sedan förelägges ämnesrepresentanterna. Er­ farenheten torde nämligen ha visat, att forskarna sällan äro i stånd att regelbundet följa all den nyutkomna litteraturen inom ämnet.

Sammanfattningsvis innebär kommitténs förslag beträf­ fande det centrala samhällsvetenskapliga biblio­ tekets ledning följande:

Ledningen anförtros åt en vid universitetsbiblioteket anställd bibliote­ karie, som åtager sig att utöver sin ordinarie tjänst mot visst arvode över­ vaka det samhällsvetenskapliga bibliotekets skötsel, vilken i övrigt ombesörjes av en särskild biblioteksamanuens. Innehavaren av sistnämnda be­ fattning bör ha akademisk examen, helst omfattande samhällsvetenskap­ liga ämnen, samt viss biblioteksutbildning. I enlighet med vad som uttalas i Kungl. Maj:ts proposition nr 273 till 194G års riksdag angående biblioteksamanuenserna vid karolinska institutets bibliotek torde motsvarande befattningshavare vid det samhällsvetenskapliga biblioteket, innan extra

224 Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

ordinarie anställning beredes honom, böra genomgå viss provtjänstgöring, förslagsvis under ett år, och därvid avlönas såsom extra tjänsteman i löne­ graden Ex 15. Därefter bör extra ordinarie anställning kunna erhållas i lönegraden Eo 16 samt efter ytterligare viss tid, förslagsvis två år, i högst lönegraden Eo 18. I den mån ytterligare arbetskraft kommer att visa sig erforderlig vid de samhällsvetenskapliga biblioteken, torde tillsvidare kost­ naderna härför få bestridas ur de extra personalanslag, som förutsättas utgå till delinstitutionerna. Sannolikt blir det nödvändigt, att de olika institutionsamanuenserna även i fortsättningen åläggas viss tillsyn över biblio­ tekens bokförråd.

Kommittén är emellertid medveten om att de gemensamma samhälls­ vetenskapliga institutionerna vid universiteten icke omedelbart torde kunna komma till stånd på grund av rådande lokalsvårigheter. Likväl anser kommittén, att den i det föregående nämnda biblioteksamanuenstjänsten redan nu bör inrättas såväl vid Uppsala som Lunds universitet, eftersom behovet av planmässighet och organisation vid bokinköpen torde bli aktu­ ellt redan under nästa budgetår, om de av kommittén förordade ökade materielanslagen beviljas. Skriv- och expeditions- eller r ä k n e b i t r ä d e n. Kom­ mittén anser det vara nödvändigt, att nya biträdestjänster upprättas vid båda universiteten, anknutna till de olika socialvetenskapliga ämnesinstitutionerna. Hittills ha endast universitetens geografiska och statistiska in­ stitutioner tilldelats dylika biträden. Beträffande biträdespersonalens anställningsförhållanden anför kommit­ tén följande. Naturvetenskapliga forskningskommittén förordade inrättandet av ett antal kanslibiträdestjänster i lönegraden A 7. Departementschefen anförde i proposition nr 273 till 1946 års riksdag, att åtminstone till en början endast icke-ordinarie anställningsform borde ifrågakomma samt att vissa befattningar tillsvidare borde placeras i 4 och de återstående i 7 lönegra­ den. Statsutskottet anslöt sig i sitt av riksdagen godkända utlåtande till denna ståndpunkt. Med anledning av en motion, vari förordats att samtliga ifrågavarande befattningshavare skulle placeras i lönegrad Eo 7, förklarade utskottet, att erfarenheten torde få utvisa, om den av departementschefen förordade anordningen skulle visa sig ändamålsenlig. Utskottet förutsatte vidare, att Kungl. Maj:t hade sin uppmärksamhet riktad på denna fråga och föresloge vidtagande av de åtgärder, som befunnes erforderliga, därest en tillfredsställande rekrytering icke skulle visa sig möjlig att ernå med en lönesättning i 4 lönegraden. — Erfarenheten torde redan ha bekräftat, att svårigheter äro förbundna både med differentieringen av de nyinrättade tjänsterna, i och för sig och med rekryteringen till kontorsbiträdesbefattningarna i Eo 4. Om man vill ge forskningen en verklig hjälp, är det nöd­ vändigt att kvalificerade biträden kunna erhållas. Vi föreslå därför i det följande endast kanslibiträdestjänster i lönegrad Eo 7. I fråga om räknebiträdestjänsterna synes en fördelning av dessa mellan lönegraderna Eo 4 och 7 lämplig; de nedan upptagna operatriserna ha placerats i Eo4.

M a t e r i e 1 a n s 1 a g. I sin beräkning av institutionernas materielanslag

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 272. 225

har kommittén följt de allmänna riktlinjer, som angivits av naturveten­ skapliga forskningskommittén och godkänts av statsmakterna. Detta in­ nebär, att materielanslagen tillmätts så, att de skola medge eu under nor­ mala förhållanden godtagbar minimistandard. Kommittén förutsätter emellertid, att denna budget skall kunna kompletteras med anslag från ett centralt forskningsråd, i likhet med vad som gäller för naturvetenskaperna.

Kommittén anför vidare:

Vid detaljprövningen av institutionernas behov har en budget innefattan­ de fem olika delposter uppgjorts. Delposterna äro: bibliotek, förbruknings­ materiel (kontorsmateriel in. m.), telefon, materiel (skriv- och räknemaski­ ner m. in.) och underhåll av materiel samt extra personalanslag. De fyra första posterna ha sedan sammanförts till en, medan det extra personal­ anslaget upptagits som en särskild post. Genom denna tudelning ha vi, lika litet som naturvetenskapliga forskningskommittén, avsett att strikt fast­ låsa institutionernas utgifter på sådant sätt att en del av materielanslaget icke skulle få användas för avlöning av tillfällig extra personal eller att någon del av personalanslaget ej skulle få användas för inköp av litteratur eller materiel. Uppdelningen har gjorts endast för att ge den anslagsfördelande myndigheten en uppfattning om anslagens normala utnyttjande. Sådana löpande institutionsutgifter som kostnader för bränsle, belysning och städning ha icke medtagits, utan de förutsättas liksom hittills skola bestridas inom ramen för vederbörande läroanstalters allmänna omkostnadsstat. I den mån de olika institutionerna utvidgas, komma givetvis dessa kostnader att stiga. Likaledes har frågan om hyreskostnader för institutionslokalerna med ett undantag, den skytteanska institutionen i Upp­ sala, icke berörts. Den största enskilda delposten i materielanslaget utgör, ifråga om äm­ nena nationalekonomi, statskunskap och sociologi, bibliotekskostnaderna. För ämnet statistik äro materiel- och förbrukningsmaterielkostnaderna sär­ skilt omfattande. Behovet av att kunna anställa tillfällig extra personal vid genomförandet av olika forskningsuppgifter gör sig starkt gällande inom samtliga socialvetenskapliga institutioner, vilka ju i trots av vad som här föreslås ingalunda komma att erhålla en så stor fast personal som exem­ pelvis de naturvetenskapliga institutionerna. Beträffande relationerna mel­ lan de olika socialvetenskapliga institutionernas materielanslag är att an­ märka, att de nationalekonomiska institutionerna ansetts böra erhålla ett något större anslag än de övriga med hänsyn till de många forskarbefattningar, som enligt föreliggande förslag skola vara knutna till dessa insti­ tutioner. Att den statistiska forskningens arbetsmetoder äro förenade med betydande kostnader torde vara uppenbart. Vid universitetens statistiska institutioner tillkomma dessutom servicekostnaderna för de i det följande föreslagna hålkortsanläggningarna. Institutionerna inom ämnet statskun­ skap ha ansetts kräva ett något mindre materielanslag. Likaledes ha de nya sociologiska institutionerna tillsvidare ansetts böra erhålla ett jäm­ förelsevis litet anslag; när den sociologiska forskningen senare utbyggts, torde en höjning av anslagen bli nödvändig. Vad slutligen geografien an­ går, har den med ämnets uppdelning sammanhängande utökningen av an­ talet forskar- och liirarbefattningar medfört en viss höjning av det nu­ varande anslaget till eu början med (i 000 kronor. 15 — Biliang till riksdagens protokoll 1!H7. 1 samt. Nr f!72.

226 Kungl. Maj:ts proposition nr £72.

Engångsanslag. Enligt kommittén råder en påtaglig brist på sociologisk litteratur i vårt land. Om sociologisk forskning skall kunna bedrivas i större utsträckning, torde det vara nödvändigt att snarast av­ hjälpa denna brist. Kommittén förordar därför att utöver de årliga materielanslagen ett engångsanslag för litteraturanskaffning på 10 000 kronor tilldelas envar av de sociologiska institutionerna. Kommittén förordar vidare ett engångsajislag på 27 500 kronor för de statistiska institutionerna i Uppsala och Lund för inköp av hålkortsmaskiner. Härom anföres i betänkandet bland annat. För den statistiska forskningen är det ett trängande behov, att institu­ tionerna förses med en teknisk utrustning som möjliggör maskinell bearbet­ ning av statistiskt primärmaterial, det vill säga hålkortsaggregat. Även för de övriga socialvetenskaperna vore det av stort värde att i den sam­ hällsvetenskapliga institutionen äga tillgång till en dylik hålkortsanläggning. Detsamma gäller också för många andra vetenskaper vid universi­ teten. I Lund tänkes aggregatet komma till användning bland annat för medicinsk forskning, och i Uppsala ha vissa planer dryftats rörande ett samarbete härvidlag mellan den statistiska institutionen och lantbrukshögskolan. En hålkortsanläggning i Uppsala och Lund är vidare synnerligen behövlig med hänsyn till undervisningen i ämnet statistik. Från vissa ämbetsverks sida ha uttalats önskemål om att undervisningen för högre betyg i filosofie kandidat- och politices magisterexamina skulle omfatta elementa i fråga om hålkortstekniken, så att eleverna finge lära sig att på egen hand planera och genomföra enklare hålkortsundersökningar. Hålkortsaggregaten ha under senare år kommit till stor användning inom ett flertal verksamhetsområden. Enligt vår mening bör tiden nu vara inne för att även förse universiteten med dylik utrustning. En fullständig hålkortsanläggning (Poweraggregat) torde för närvarande betinga ett pris av närmare 90 000 kronor. Det torde vara lämpligt att till en början, innan erfarenhet vunnits om i hur hög grad anläggningen kommer att utnyttjas, vänta med att anskaffa den dyrbaraste maskinen, tabulatorn, vilken kostar omkring 60 000 kronor; tillsvidare få i stället befintliga servicestationer härför utnyttjas. Efter några års förlopp bör frågan om anläggningens komplettering med en tabulator upptagas till prövning.

Utöver dessa engångsanslag erfordras en årlig servicekostnad på 2 000 kronor för varje anläggning samt särskild personal vid hålkortsavdelningarna. Enligt kommittén bör ledningen av dessa avdelningar anförtros åt en föreståndare med goda kvalifikationer, vilken syntes böra tilldelas förste assistents tjänsteställning. Därjämte erfordrades s. k. operatriser, av vilka en borde vara fast anställd. Exkursionsanslag. Exkursionsanslaget för LTppsala universitet är för budgetåret 1946/47 upptaget till ett belopp av dels 6 500 kronor såsom bidrag till resor och uppehälle för de studerande och dels 3 250 kronor till exkursionsledare; motsvarande siffror för Lunds universitet äro 11 000 respektive 2 500 kronor. Enligt kommittén äro dessa anslag alltför knapphändiga, vilket medfört, att exkursioner icke kunnat före­ tagas i tillfredsställande utsträckning. Det har vidare varit svårt att i för­

Kungl. Maj:ts proposition nr 272. 227 väg kunna beräkna storleken av de anslag, som stått till förfogande för varje särskilt ämne. Kommittén föreslår därför, att för reseledare och studerande gemensamma exkursionsanslag skola utgå till flertalet insti­ tutioner inom ämnena geografi, nationalekonomi och statskunskap. Be­ träffande anslagens storlek framhåller kommittén bland annat: För geografiens vidkommande ha docenterna vid Lunds universitet S. Björnsson och K. E. Bergsten i skrivelse till universitetsberedningen i detalj uträknat kostnaderna för exkursionsprogrammet vid detta universitet. Un­ der förutsättning av att resekostnaderna skola täckas och att för längre resor ett dagtraktamente på fyra kronor utgår till deltagarna, skulle er­ fordras ett belopp av drygt 7 000 kronor per år. Vi ha i det följande upp­ tagit ett anslag på 3 500 kronor till vardera av de geografiska institutio­ nerna vid universiteten, vilket ansetts täcka den del av anslaget som bör falla på kulturgeografien. Exkursioner, särskilt i form av industribesök, ha ansetts böra ingå som ett led i den nationalekonomiska undervisningen. För detta ändamål ha till vartdera universitetets nationalekonomiska institution föreslagits ett årligt anslag på 1 500 kronor. Det måste vidare betraktas som önskvärt, att de som studera ämnet statskunskap få tillfälle att besöka riksdagen och några av de centrala ämbetsverken. Med hänsyn till antalet studerande och avståndet från hu­ vudstaden ha de erforderliga anslagen beräknats till 500 kronor för statskunskapsinstitutionen i Uppsala och till 1 500 kronor för motsvarande in­ stitution i Lund. Anslag till fältarbeten. Kommittén förordar, att särskilda anslag på 1 500 kronor måtte utgå till de geografiska institutionerna för kulturgeografiska fältarbeten samt ett lika stort anslag till de sociologiska institutionerna för sociologiska fältarbeten. För naturgeografiska fältarbe­ ten kunna däremot medel erhållas av de till matematisk-naturvetenskapliga sektionernas disposition ställda anslagen till fältarbeten. Dessa anslag utgå för innevarande budgetår med 22 050 kronor för Uppsala universitet och med 30 000 kronor för Lunds universitet.

Remissyttranden. I den mån remissinstanserna yttrat sig över forskningskommitténs för­ slag beträffande de samhällsvetenskapliga institutionerna ha de livligt till­ styrkt ifrågavarande förslag. Samhällsforskarnas behov av välutrustade vetenskapliga institutioner ha framhållits liksom behovet av biträdespersonal och teknisk utrustning. Beträffande frågan om ett centralt samhällsvetenskapligt bibliotek har filosofiska fakulteten i Lund anfört: Det är utan vidare klart, att många fördelar kunna vinnas genom det socialvetenskapliga bibliotekets centralisation. Framförallt torde genom en sådan samordning den bibliotekstekniska organisationen bäst kunna ordnas. Framhållas bör emellertid, att centralbiblioteket inom den gemensamma institutionen icke får förlora sin karaktär av seminarie- och referensbiblio­ tek. Seminarieövningarna inom de olika ämnena måste kunna anordnas så

228 Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

att under dem ständig rapport kan hållas med bokbeståndet, varför biblio­ teket icke får ha karaktären av ett helt slutet lånebibliotek. Fakulteten vill på grund av den korta remisstiden icke taga definitiv ställning till organisationen av ett gemensamt socialvetenskapligt bibliotek. Frågan torde böra lösas i samband med upporganiserandet av den samhällsvetenskapliga institutionen, varvid man finge tillfälle att draga slutsatser av vunna erfa­ renheter. I fråga om biträdespersonalens löneförmåner anser fakulteten, att dessa blivit väl knappt tillmätta med hänsyn till nuvarande efterfrågan på kon­ torspersonal. Särskilt torde detta gälla den föreslagna befattningen som operatris vid hålkortsavdelningen, som enligt fakulteten torde böra inpla­ ceras i lönegrad Eo 7 i stället för Eo 4. Statistiska centralbyrån understry­ ker, att biträdespersonalens lönegradsplacering bör ske efter samma grun­ der, som gälla för motsvarande personal inom statsförvaltningen. Statskon­ toret uttalar, att statsmakternas beslut vid förra årets riksdag beträffande biträdespersonalens anställningsförhållanden icke redan nu torde böra tagas under förnyat övervägande såsom kommittén föreslagit. Tjänstebenämningen operatris torde böra utbytas mot kontorsbiträde. Allmänna lönenämnden anför: Vad angår kommitténs förslag om anställande vid de socialvetenskapliga institutionerna av viss teknisk personal och biträdespersonal, finner löne­ nämnden tveksamt, huruvida behov kan anses föreligga att vid de avsedda hålkortsavdelningarna å universitetens statistiska institutioner anställa fö­ reståndare med så jämförelsevis hög löneställning som de föreslagna förste assistenternas. Med hänsyn till att ifrågavarande hålkortsavdelningar avses till en början skola bliva av förhållandevis ringa storleksordning kan ifråga­ sättas, huruvida det icke tills vidare skulle vara tillfyllest att vid vardera hålkortsavdelningen inrätta en assistentbefattning. I förevarande samman­ hang får lönenämnden vidare uttala, att därest behovet av biträden för räknearbete kan anses motivera inrättande av befattningar i 7 lönegraden innehavarna av dessa befattningar torde böra erhålla benämningen kansli­ biträde. Statistiska centralbyrån har i fråga om de föreslagna hålkortsaggregaten för de statistiska institutionerna framhållit bland annat följande: De sakkunniga finna det vara ett trängande behov för den statistiska forskningen, att de statistiska institutionerna förses med en teknisk ut­ rustning, som möjliggör maskinell bearbetning av statistiskt primärmate­ rial, och förorda i anledning härav anläggning av hålkortsaggregat i Upp­ sala och Lund. Dessa anläggningar skulle utnyttjas ej enbart i undervisningsfrämjande syfte utan jämväl, enligt förslaget, tagas i anspråk för statistiska undersökningar såväl inom samhällsvetenskaperna som andra vetenskaper, där statistiska undersökningsmetoder komma till användning. Enligt centralbyråns uppfattning får man i detta sammanhang icke förlora ur sikte, att de statistiska institutionerna ha till huvudsakligt syfte att tjäna den fristående statistiska forskningen och tillgodose utbildningsända­ mål och att de icke, till men för dessa arbetsuppgifter, böra belastas med uppdrag av utredningskaraktär, vilka med hänsyn till primärmaterialets förläggning eller av andra skäl tillhöra de statistiska ämbetsverkens ar­

Kungl. Maj:ts proposition nr 272. 229

betsuppgifter. Ämbetsverket har därmed icke velat bestrida, att det ur undervisningssynpunkt kan vara av betydelse och värde, att de statistiska institutionerna utrustas med någon mindre hålkortsanläggning, exempelvis en sorterare och några stansmaskiner, under förutsättning likväl, att ga­ ranti vinnes för att denna kommer till fullt utnyttjande. I sådant syfte synes den, på sätt de sakkunniga avsett, böra stå till förfogande även för andra institutioner, som för sina arbeten kunna vara i behov av en sådan anläggning. En fortsatt ifrågasatt utbyggnad av en dylik anläggning genom anskaffande av en tabulator kan centralbyrån däremot ej finna lämplig.

Socialvetenskapernas behov av välutrustade vetenskapliga institutioner Departe­

mentschefen.

synes mig vara väl motiverat. Skola de planerade åtgärderna för den sam­ hällsvetenskapliga forskningens främjande få avsedd effekt, torde det näm­ ligen vara nödvändigt dels att höja de nu alltför knapphändiga materielanslagen till de socialvetenskapliga institutionerna och dels att i ökad ut­ sträckning giva forskarna tillgång till tekniska och administrativa hjälp­ krafter. I stort sett torde man därvid böra följa de principer, som stats­ makterna förra året tillämpade vid upprustningen av de matematisk-naturvetenskapliga institutionerna. Forskningskommitténs förslag i fråga om gemensamma samhällsveten­ skapliga institutioner samt om centrala samhällsvetenskapliga bibliotek har jag i det föregående i korthet redogjort för. På grund av rådande lokal­ svårigheter äro emellertid dessa frågor för närvarande icke aktuella, och jag är därför icke beredd att nu upptaga dem till slutlig prövning. Jag anser mig icke heller kunna förorda inrättande av den föreslagna biblioteksamanuenstjänsten, så länge planerna på ett centralt samhällsveten­ skapligt bibliotek icke fått en mer definitiv utformning. Vad kommittén anfört och föreslagit beträffande biträdespersonal och materielanslag m. m. återkommer jag till i det följande i samband med behandlingen av kommitténs detaljförslag i dessa avseenden. Jag vill dock redan nu erinra om att kommittén i fråga om materielanslagen följt de allmänna riktlinjer, som angivits av naturvetenskapliga forskningskommittén och godkänts av 1946 års riksdag. I enlighet med vad som nu gäller för de naturvetenskapliga institutionerna, böra materielanslagen till univer­ sitetens samhällsvetenskapliga institutioner bilda en relativt snäv, fast nor­ malbudget, vilken för speciella ändamål bör kunna kompletteras med an­ slag från det av mig i det följande föreslagna samhällsvetenskapliga forsk­ ningsrådet.

Forskningskommitténs detaljförslag i fråga om biträdespersonalen.

Uppsala universitet: Nuvarande antal befattningar samt kommitténs förslag beträffande de socialvetenskapliga institutionerna vid Uppsala universitet framgå av föl­ jande sammanställning:

\

230 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 272.

Nuvarande personal: Kommitténs förslag: 1 biblioteksamanuens (Ex 15) Nationalekonomiska institu­ tionen 1 kanslibiträde (Eo 7) Statistiska institutionen 1 kontorsbiträde (Eo 4) 1 kanslibiträde (Eo 7) 1 räknebiträde (Eo 7) 1 räknebiträde (Eo 4) 1 förste assistent vid hålkortsavdelningen 1 operatris (Eo 4) vid hålkortsavdelningen Seminariet för statskunskap % kanslibiträde (Eo 7) Geografiska institutionen 1 kartbiträde (Eo 7) 1 kartbiträde (Eo 7) 1 kontorsbiträde (Eo 4) 1 kanslibiträde (Eo 7) Sociologiska institutionen % kanslibiträde (Eo 7)

Filosofiska fakulteten i Uppsala föreslår, att anslaget till biblioteks­ amanuens under de närmaste åren fördelas mellan institutionerna för na­ tionalekonomi, statistik, statskunskap och sociologi att användas allt efter behov på respektive institutioner. Kanslern tillstyrker ifrågavarande förslag.

Lunds universitet: Nuvarande antal befattningar samt kommitténs förslag beträffande de socialvetenskapliga institutionerna vid Lunds universitet framgå av följan­ de sammanfattning: Nuvarande personal: Kommitténs förslag: 1 biblioteksamanuens (Ex 15) Nationalekonomiska institu­ tionen — 1 kanslibiträde (Eo 7) Statistiska institutionen 1 räknebiträde (arvode 2 700 1 kanslibiträde (Eo 7) kronor jämte 300 kronor i 1 räknebiträde (Eo 7) provisoriskt arvodestillägg) 1 räknebiträde (Eo 4) 1 förste assistent vid hålkortsavdelningen 1 operatris (Eo 4) vid hålkortsavdelningen Seminariet för statskunskap — !/> kanslibiträde (Eo 7) Geografiska institutionen 1 kartbiträde (Eo 7) 1 kartbiträde (Eo 7) 1 kontorsbiträde (Eo 4) 1 kanslibiträde (Eo 7) Sociologiska institutionen — % kanslibiträde (Eo 7) Kanslern tillstyrker ifrågavarande förslag.

Departe­ Av skäl som jag tidigare anfört har jag icke funnit mig nu kunna förorda

mentschefen.

inrättande av en biblioteksamanuenstjänst, gemensam för de socialveten­ skapliga institutionerna.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 272. 231

De av kommittén föreslagna räknebiträdena vid den statistiska insti­ tutionen synes mig båda böra inplaceras i lönegraden Eo 4. Beträffande den föreslagna förste assistent tjänsten vid den statistiska institutionens hålkortsavdelning anser jag i likhet med allmänna lönenämnden, att det tills vidare torde vara tillfyllest att vid dessa avdelningar inrätta en andre assistentbefattning. Jag finner mig ej heller för närva­ rande böra förorda en ombildning av kontorsbiträdestjänsten vid den geo­ grafiska institutionen till en kanslibiträdestjänst i lönegrad Eo 7. Vidare torde tjänstebenämningen operatris böra utbytas mot kontorsbiträde. I övrigt har jag ingen erinran mot kommitténs förslag beträffande biträdespersonalen. För Uppsala universitet förordar jag sålunda inrättande av följande nya befattningar: vid nationalekonomiska institutionen 1 kanslibiträde (Eo 7); vid statistiska institutionen 1 kanslibiträde (Eo 7) i stället för 1 kontors­ biträde (Eo4), 2 räknebiträden (Eo4), 1 andre assistent samt 1 kontors­ biträde (Eo 4); vid seminariet för statskunskap och sociologiska institutio­ nen 1 gemensamt kanslibiträde (Eo7). För Lunds universitet förordar jag inrättande av följande befattningar: vid nationalekonomiska institutionen 1 kanslibiträde (Eo 7); vid statistiska institutionen 1 kanslibiträde (Eo 7), 2 räknebiträden (Eo 4) i stället för nuvarande arvode å 2 700 kronor, 1 andre assistent samt 1 kontorsbiträde (Eo 4); vid seminariet för statskunskap och sociologiska institutionen 1 gemensamt kanslibiträde (Eo7).

Forskningskommitténs detaljförslag i fråga om materielanslagen m. m.

Uppsala universitet: Kommitténs förslag ifråga om anslag till materiel m. m. vid Uppsala universitet framgår av följande sammanställning:

Års ans 1 a g

Engångsanslag Institutioner Nu­ Kommitténs förslag Kommit­ varande téns Materiel- Anslag till Anslag till förslag anslag anslagm.m. exkursioner fältarbeten Summa

Nationalekonomiska institutionen 1500 12 000 1 500 _ 13 500 _

Seminariet för statskunskap . . . — 8 500 500 — 9 000 —

Summa 16 310 1 58 210 5 500 3 000 66 710 37 500

1 Härutöver åtnjuta ifrågavarande institutioner smärre andelar i de under materielanslaget ingående del­ posterna till resebidrag till ledare och deltagare i exkursioner samt till bokinköp m. m. för humanistiska sektionens seminarier. ■ I denna summa ingår även 2 000 kronor I servicekostnader för den statistiska institutionens hålkortsavdelning.

232 Kungl. Maj:ts proposition nr 272. Kanslern tillstyrker kommitténs förslag under framhållande av att det för de samhällsvetenskapliga institutionernas del synes angeläget, att den av forskningskommittén förordade upprustningen vidtoges.

Lunds universitet: Kommitténs förslag ifråga om anslag till materiel m. m. vid Lunds uni­ versitet framgår av följande sammanställning:

> t» ans 1 a g

Engångs­ anslag Institutioner Nu­ Kommitténs förslag Kommit­ téns varande Materiel- Anslag till Anslag till förslag anslag anslagm.m. exkursioner fältarbeten Summa

Nationalekonomiska institutionen 2 000 12 000 1 500 _ 13 500 _

Seminariet för statskunskap . . . — 8 500 1 500 — 10 000 —

Summa 19 5001 59 000 6 500 3 000 68 500 37 500

1 Härutöver åtnjuta ifrågavarande institutioner smärre andelar i de under materielanslaget ingående del­ posterna till resebidrag till ledare och deltagare i exkursioner samt till bokinköp m. m. för humanistiska sektionens seminarier. * I denna summa ingår även 2 000 kronor i servicekostnader för den statistiska institutionens hålkortsavdelning. Filosofiska fakulteten i Lund framhåller, att det nationalekonomiska exkursionsanslaget för Lunds del bör ökas från 1 500 till 2 000 kronor, eftersom avstånden spela en större roll för Lunds universitet än för övriga akademiska orter. Kanslern tillstyrker ifrågavarande förslag utom såvitt angår engångsanslaget till statistiska institutionen; i detta hänseende anför kanslern bland annat följande: Socialvetenskapliga forskningskommittén har framställt förslag om an­ visande av ett engångsanslag av 27 500 kronor för inköp av hålkortsmaskiner av s. k. Powers typ. Av skäl, som anförts av professorn i statistik vid Lunds universitet C.-E. Quensel i skrivelse till kanslern av den 28 januari 1947, tillstyrker jag i likhet med humanistiska sektionen, att i stället för ifrågavarande engångsanslag måtte beviljas ett anslag av 4 500 kronor, mot­ svarande årshyran för maskiner av Hollerith typ.

Departe­ Under hänvisning till vad jag i det föregående anfört beträffande ange­

mentschefen.

lägenheten av en upprustning av de samhällsvetenskapliga institutionerna och av en höjning av de enligt min mening alltför knapphändiga materielanslagen, anser jag mig böra godtaga de av kommittén ifrågasatta anslags­ höjningarna. Jag förutsätter därvid att icke blott de förordade anslags­ medlen till materiel utan även de begärda medlen till exkursioner och fält­ arbeten skola anvisas under universitetens materielanslag. Jag tillstyrker vidare anvisande av ett engångsanslag på 10 000 kronor för vartdera uni-

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 272. 233

versitetet till inköp av sociologisk litteratur samt för Uppsala universitets vidkommande ytterligare ett engångsanslag på 27 500 kronor till inköp av hålkortsmaskiner av s. k. Powers typ. För Lunds universitet förordar jag däremot, under hänvisning till av kanslern anförda skäl, anvisande under materielanslaget av 4 500 kronor, motsvarande årshyran för maskiner av s. k. Hollerith typ. Vid bifall till vad jag sålunda i det föregående förordat torde till de socialvetenskapliga institutionerna vid Uppsala universitet under anslaget till Materiel m. m. böra utgå ett belopp av tillhopa (13 500 + 12 000 + 9 000 + 24 210 + 8 000 =) i runt tal 66 700 kronor innebärande en ökning med 50 400 kronor, varjämte tillkomma de av mig förordade engångsanslagen för inköp av hålkortsmaskiner och sociologisk litteratur av till­ hopa (27 500 + 10 000 —) 37 500 kronor. Till de socialvetenskapliga institutionerna i Lund torde likaledes under anslaget till Materiel m. m. böra utgå ett belopp av tillhopa (13 500 + + 12 000 + 10 000 + 25 000 + 8 000 + 4 500 =) 73 000 kronor, inne­ bärande en ökning med 53 500 kronor. Utöver detta anslag bör tillkomma ett engångsanslag för inköp av sociologisk litteratur å 10 000 kronor. Om anvisande av nu förordade anslagsmedel till materiel m. m. för de socialvetenskapliga institutionerna gör jag hemställan i det följande. Vid beräkningen av medelsbehovet i det föregående har jag utgått ifrån, att de under materielanslagen upptagna allmänna delposterna till resebidrag till deltagare i och ledare av exkursioner samt till bokinköp m. m. för humanistiska sektionens seminarier torde böra utgå oförändrade. Jag vill slutligen anmäla, att kommittén i sitt betänkande föreslagit anvisande av ett särskilt belopp å 3 610 kronor till förhyrande av lokaler för seminariet för statskunskap i Uppsala. Kostnaderna härför torde dock böra i vanlig ordning bestridas från Uppsala universitets delfond av statens allmänna fastighetsfond.

C. Inrättande av ett samhällsvetenskapligt forskningsråd.

Inledning. Frågan om inrättande av ett samhällsvetenskapligt forskningsråd har även tidigare varit föremål för utredning, nämligen av tillkallade särskilda sakkunniga, vilka den 15 maj 1944 avgåvo sitt betänkande med förslag i ärendet (stat. off. utr. 1944: 19). Sakkunnigförslaget blev i vanlig ordning föremål för remiss men har därutöver icke föranlett någon åtgärd från Kungl. Maj:ts sida. Socialvetenskapliga forskning skommittén har i sitt nu föreliggande be­ tänkande likaledes behandlat frågan om inrättande av ett samhällsveten­

234 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 272.

skapligt forskningsråd och därvid framhållit, att även samhällsvetenska­ perna borde ha ett centralt anslagsfördelande organ till sitt förfogande, i likhet med vad som numera gäller för den medicinska, naturvetenskapliga, tekniska och humanistiska (inklusive teologiska) forskningen samt jord­ bruksforskningen . Kommittén har inledningsvis lämnat en redogörelse över det tidi­ gare sakkunnigförslaget, beträffande vilken torde få hän­ visas till betänkandet, sid. 131—138. Den kritik, som riktades emot detta förslag, torde enligt kommittén kunna sammanfattas under två skilda punkter. Härom anföres i betänkandet. Å ena sidan framhölls, att den primära uppgiften, när det gällde att främja den samhällsvetenskapliga forskningen i Sverige, vore att inrätta nya befattningar inom detta område vid de akademiska läroanstalterna och att utrusta bestående institutioner med större personal och ökade an­ slagsmedel. Därför borde hela frågan om samhällsvetenskapernas utbygg­ nad vid universitet och högskolor göras till föremål för utredning och för­ slaget om ett samhällsvetenskapligt forskningsråd tills vidare vila. Å andra sidan riktades en direkt kritik mot själva radsidén. I förhållande till univer­ sitet och högskolor skulle rådet komma att utgöra en ny och dyrbar över­ instans, vars sammansättning icke kunde garantera en fullt allsidig repre­ sentation för de olika vetenskapsgrenarna; i stället borde tillgängliga medel ställas direkt till fakulteternas förfogande. Från flera håll uttalades far­ hågor för att rådet skulle få möjlighet att dirigera den vetenskapliga forsk­ ningen. Särskilt underströks risken av att politiska inflytanden, främst genom de av Kungl. Maj:t tillsatta ledamöterna, skulle komma att göra sig gällande inom rådet, vilket därför rent av framstode som ett hot mot forsk­ ningens frihet.

Socialvetenskapliga forskningskommittén anser emellertid för sin del, att läget, sedan 1944 års betänkande om ett samhällsvetenskapligt forsknings­ råd avlämnades, undergått en väsentlig förändring. Flera nya forsknings­ råd hade inrättats och statsmakterna hade visat sig beredda att genom förmedling av dylika råd ställa jämförelsevis betydande forskningsanslag till förfogande. Beträffande motviljan mot en centralt anslagsfördelande instans över fakulteter eller sektioner anser kommittén, att den i viss utsträckning torde böra ses mot bakgrunden av att man då ställdes inför en organisatorisk nyhet. Enligt kommittén torde dock ett väsentligt element i kritiken kvarstå, nämligen faran för att ett samhällsvetenskapligt forskningsråd skulle an­ vända sitt inflytande över anslagen för att söka dirigera och framför allt efter politiska hänsyn leda forskningen. Kommittén anför vidare: Att denna fara är större inom socialvetenskapernas än inom andra veten­ skapers område är uppenbart. Självfallet är också att allt bör göras för att förhindra en dylik utveckling. Genom att ge de vetenskapliga represen­ tanterna i rådet en betryggande majoritet och genom en lämplig avgränsning av rådets uppgifter torde dock riskerna för en politisering av dess verksamhet under nuvarande förhållanden kunna inskränkas till ett mi­ nimum.

Kungl. Maj:ts -proposition nr 272. 235

Rådets verksamhetsområde. Kommittén har haft att taga ställning till frågan, huruvida ett för den centrala juridiska och samhälls­ vetenskapliga forskningen gemensamt forskningsråd borde skapas, och där­ vid kommit till den uppfattningen att ett dylikt gemensamt råd framför allt av rent praktiska skäl vore att föredraga. Även i det tidigare sakkun­ nigförslaget om ett samhällsvetenskapligt forskningsråd hade förutsatts, att ett antal representanter för den juridiska vetenskapen skulle ingå i några av de sektioner, som skulle äga att välja ledamöter till rådet, men full säkerhet hade icke funnits för att juridiken alltid skulle bli företrädd inom rådet. Avsikten syntes vidare ha varit, ehuru detta icke framginge fullt klart, att rådet icke skulle lämna anslag till juridisk forskning i all­ mänhet utan närmast blott till den sociologiskt, statsrättsligt och förvaltningsrättsligt inriktade forskningen inom detta område. Som motivering för ett för rätts- och socialvetenskaperna gemensamt råd anför kommittén bland annat följande: På grund av flera speciella orsaker är för närvarande den forsknings­ verksamhet, som förekommer inom den juridiska vetenskapens område, av ganska begränsad omfattning, exempelvis i jämförelse med forskningen inom vad som här kallats för samhällsvetenskaperna. Skulle därför ett sär­ skilt rättsvetenskapligt råd inrättas, kunde det, sådant läget för närvarande är, knappast göra anspråk på någon större anslagssumma, särskilt med tanke på att anslagen rimligtvis alltid måste beräknas efter det aktuella minimibehovet. Det torde till och med kunna ifrågasättas, huruvida icke dess uppgift bleve alltför begränsad för en organisation av ett forsknings­ råds karaktär. Men även mer allmänna synpunkter kunna anföras till för­ mån för ett gemensamt råd. Står man inför valet mellan att upprätta två mindre och till sin verksamhetskrets begränsade eller ett större och mer omfattande råd, måste nämligen under förutsättning av att de olika veten­ skapsområdena kunna erhålla en tillfredsställande representation, det se­ nare alternativet anses äga påtagliga företräden. Förutom att administra­ tionskostnaderna kunna förbilligas, torde överhuvudtaget de allmänna för­ delar vilka tidigare framhållits såsom väsentliga för forskningsrådsinstitutionen — den ökade möjligheten till rörlighet inom anslagets ram och till en smidig anpassning efter de aktuella behoven — kunna göra sig kraftigare gällande inom ett större råd. Av rent praktiska skäl synes oss därför ett för rätts- och socialvetenskaper gemensamt samhällsvetenskapligt forsknings­ råd vara att föredraga. Då juridiken utgör en viktig gren av samhällsveten­ skapen i en mer omfattande betydelse, skulle dessutom den närmare kon­ frontationen mellan den och övriga socialvetenskaper inom ett och samma råd kunna bli till gagn för båda parter. I jämförelse med det tidigare förslaget innebär alltså detta, att mom rådets verksamhetsfält kommer att falla rättsvetenskapen i dess helhet och icke endast en del därav. Avsikten är, att rådet skall uppmärksamma den samhällsvetenskapliga forskningen i vidare mening. Detta bör redan här särskilt understrykas, med hänsyn till att vi icke funnit det nödvändigt att uppbygga rådet på en sa bröd organisatorisk bas, med representanter för cn råd olika socialvetenskapliga specialområden, som förutsattes i det tidigare betänkandet. Vissa gränsdragningsproblem, främst i förhållande

236 Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

till den humanistiska fonden, komma otvivelaktigt att uppstå. Ett sam­ arbete med denna fond liksom för övrigt med andra anslagsfördelande in­ stitutioner, med vilka rådets verksamhet kan komma i beröring, bör därför åstadkommas. I den mån forskningsrådsorganisationen kommer att ytter­ ligare utbyggas, synes överhuvud behovet av en mer regelmässig samver­ kan mellan de olika råden göra sig allt starkare påmint.

Rådets uppgifte r. Kommittén framhåller, att rådets främsta uppgift skall vara att fördela de anslag för samhällsvetenskaplig forskning, vilka kunna ställas till dess förfogande. Härvid syntes statsmedel hu­ vudsakligen ifrågakomma, men även medel från annat håll borde kunna mottagas och fördelas av rådet. Kommittén fortsätter: Genom de anslag rådet utdelar skola bidrag lämnas till sådana särskilda med forskning förenade utgifter som till exempel anställandet av extra arbetskraft, företagande av studieresor och utgifter för publikation av forskningsresultat. Rådet bör även äga rätt att "i vissa fall lämna ersättmng för mistad arbetsförtjänst i samband med forskning. Det tillkommer rådet att övervaka, att under dess kontroll stående medel komma till av­ sedd användning. I det tidigare betänkandet nämndes fyra olika former för det samhällsvetenskapliga rådets understödjande verksamhet: Enskilda forskare skulle kunna få medel för speciella uppgifter; åt kvalificerade forskningsinstitut kunde mer generella anslag utdelas och instituten själva svara för medlens användning i detalj; större uppgifter, som krävde sam­ arbete av flera forskare, kunde vid behov organiseras under rådets med­ verkan; och slutligen skulle detta kunna taga initiativ för att få till stånd särskilt viktiga men tidigare försummade undersökningar. Beträffande anslagen till enskilda forskare torde ingenting vara att tilllägga. Däremot skola några ytterligare synpunkter anknytas till frågan om ms ti tu t lön sanslagen. I det föregående har framhållits, att de särskilda, direkt till institutionerna utgående anslagen beräknats såsom minimianslag. endast avseende att säkerställa, att den ordinarie verksamheten vid institutionerna kan vidmakthållas. Vid fullföljandet av varje större forsk­ ningsuppgift måste därför institutionerna lita till anslag från annat håll. Det kan i ett sådant läge diskuteras, huruvida det mest önskvärda vore, att förutom institutionsanslag och eventuella anslag från forskningsrådet till förfogande stode även anslag av en tredje typ, nämligen ordinarie forsk­ ningsanslag, vilka exempelvis utginge till och fördelades inom de samhälls­ vetenskapliga ämnesgrupperna. Om dylika anslag funnes tillgängliga, skulle en planläggning på lång sikt av arbetet vid institutionerna kunna ske med större trygghet och forskningsrådet skulle endast behöva anlitas vid de mest omfattande undersökningarna. Å andra sidan kunde med sådana fasta anslag den risken vara förenad, att tillgängliga medel icke alltid komme till basta användning. Vi ha med hänsyn härtill avstått från att framlägga förslag i denna riktning. Forskningsrådets uppgift att lämna anslag tilHnstitutionerna blir under sådana förhållanden av fundamental betydelse. På rådet skulle enligt det tidigare betänkandet även ankomma att i vissa fall vid anslagsfördelningen organisera ett samarbete mellan flera forskare samt att taga initiativ till särskilt viktiga men förut försummade under­

Kungl. Maj:ts proposition nr 272. 237

sökningar. Även vi anse, att rådet i viss utsträckning bör kunna verka för en lämplig organisation av forskningsarbetet, t. ex. förhindra onödigt dub­ belarbete, men rådet synes härvid böra ålägga sig den största varsamhet, så att icke några befogade anmärkningar mot försök från rådets sida att dirigera forskningen kunna framföras. Den i och för sig mycket betydelse­ fulla funktionen att främja samarbetet mellan forskarna bör rådet söka fylla huvudsakligen på andra vägar än genom anslagsfördelningen. Vad rådets rätt att taga initiativ till forskning inom försummade områden be­ träffar, måste understrykas, att det skulle ligga en stor fara i om rådet vid beviljande av understöd läte leda sig av en inom rådet utbildad spe­ ciell uppfattning om vilka forskningsuppgifter som vore väsentliga. Rådet har i huvudsak att pröva inkomna ansökningar om anslag till viss forsk­ ning och bör låta sitt ställningstagande bli beroende av sådana faktorer som uppgiftens vetenskapliga karaktär i och för sig, arbetsprogrammets planläggning och vederbörandes kvalifikationer för uppgiften. Anslag till författande av läroböcker, avsedda att tjäna den samhälls­ vetenskapliga undervisningen vid de akademiska läroanstalterna, borde dock rådet kunna bevilja, ehuru ett sådant författarskap icke direkt kan karakteriseras såsom forskning. Kommittén framhåller nämligen den allvar­ liga bristen på lämplig kurslitteratur inom ett flertal ämnen, varför forsk­ ningsrådet borde äga skyldighet att uppmärksamma denna fråga. Rådet borde vidare tillse att böckerna till måttligt pris bleve tillgängliga för de studerande. Vidare torde det enligt kommittén böra övervägas i detta sam­ manhang, huruvida icke de uppgifter, som enligt beslut av 1946 års riksdag lämnats åt nämnden för utgivande av förvaltningsrättsliga publikatio­ ner, borde övertagas av rådet. För att befrämja samarbetet icke blott mellan de enskilda forskarna utan mellan de olika läroanstalterna, institutionerna och forskningsinstituten samt mellan forskning och förvaltning föreslår kommittén olika åtgärder, såsom utgivandet av en årlig publikation och anordnandet av särskilda ämneskonferenser. Häroipi anföres i huvudsak bland annat följande: En första förutsättning för ett samarbete är, att möjlighet erbjudes till kontinuerlig överblick över den pågående samhällsvetenskapliga forskning­ en. För att uppnå detta, synes rådet böra åtminstone en gång årligen utge en publikation, innehållande fullständigast möjliga upplysningar om den forskning och de undersökningar inom det samhällsvetenskapliga området, som vid ifrågavarande tidpunkt bedrivas såväl av enskilda forskare som vid institutioner, statliga och privata forskningsinstitut, samt inom ämbets­ verk och kommittéer. Även för rådets eget arbete vore en dylik översikt av betydelse. De i det tidigare sakkunnigförslaget förutsatta sektionerna, vilka skulle utse ledamöter i rådet, hade även till uppgift att tillgodose behovet av förbättrad kontakt mellan forskarna. De vartannat år förekommande sektionsmötena skulle bli ett slags interakademiska ämneskonferenser, vid vilka vetenskapliga föredrag och diskussioner höllos. Då ett realiserande av detta uppslag torde kunna bli av stort värde för det vetenskapliga sam­

238 Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

arbetet och då det rönte mycken uppskattning också i flera av de för övrigt kritiskt lagda remissyttrandena, synes det böra förverkligas även om, såsom här senare föreslås, sektionsindelningen slopas. Till rådets för­ fogande bör därför ställas ett särskilt anslag för anordnandet av dylika ämneskonferenser. Några detaljerade bestämmelser angående konferenser­ nas sammansättning och organisation torde icke vara erforderliga. Om man räknar med sex huvudsakliga ämnesgrupper — rättsvetenskap, natio­ nalekonomi, statistik, statskunskap, kulturgeografi och sociologi — kunde två grupper tänkas sammanträda varje år, d. v. s. en konferens skulle hållas vart tredje år inom varje ämne. Om det befinnes önskvärt att an­ ordna gemensamma överläggningar mellan olika ämnesgrupper, kunde detta dels regelbundet ske mellan de två samma år sammanträdande grupperna, varvid eventuellt turordningen kunde successivt förändras, dels kunde medel reserveras under ett eller två år för hållandet av mer omfattande konferenser. Alla lärare inom de samhällsvetenskapliga ämnena vid uni­ versitet, allmänna högskolor och specialhögskolor och, i den mån det är möjligt, även andra forskare borde inbjudas till ämneskonferenserna. Ämbetsverk och privata forskningsinstitut borde vidare uppmanas att sända representanter till sådana möten, där frågor av intresse för deras verksamhet behandlades. Angående förhållandet mellan å ena sidan den samhällsvetenskapliga forskningen vid universitet och högskolor av olika slag och å andra sidan statliga ämbetsverk och utredningsorgan framhåller kommittén, att det vore önskvärt, om rådet finge den ställningen, att myndigheter och kom­ mittéer vid genomförandet av speciella undersökningar inom detta område kunde hänvända sig till rådet för att erhålla anvisning på lämplig arbets­ kraft. En del av det omfattande arbete, som nu nedlägges på författandet av olika slags seminarieuppsatser, vilka aldrig publiceras eller eljest komma till användning, kunde på detta sätt få en mer praktisk inriktning. Kommittén anser vidare, att rådet i olika avseenden även bör upp­ märksamma de internationella förbindelserna, och föreslår därför utgi­ vandet av en särskild samhällsvetenskaplig tid­ skrift, innehållande bidrag på något eller några av de stora kultur­ språken. Kommittén har framhållit följande. _ Om, såsom är att hoppas, den samhällsvetenskapliga forskningen i Sve­ rige kommer att väsentligt intensifieras, uppstår ett starkt behov av att göra dess resultat kända också utanför landets gränser. Detta behov kan delvis tillgodoses genom att rådet lämnar stöd till översättning av bety­ delsefulla vetenskapliga arbeten. Den mer fortlöpande kontakten synes emellertid bäst kunna befrämjas genom utgivandet av en särskild samhälls­ vetenskaplig tidskrift, innehållande bidrag på något eller några av de stora kulturspråken. Tidskriften skulle omfatta dels originalarbeten, dels en recensionsavdelning. Eventuellt kunde härvid ett samarbete ordnas med övriga nordiska länder, och det är icke uteslutet, att tidskriften längre fram skulle kunna få en sådan omfattning, att en uppdelning i till särskilda veten­ skapsområden specialiserade serier kommer att visa sig mest lämplig. Be­ träffande tidskriftens finansiering kunde medel ställas till förfogande an­ tingen ur anslaget för utgivande av tidskrifter, lärda verk och läroböcker eller också kunde ett särskilt anslag för detta ändamål lämnas rådet. Det sistnämnda alternativet skulle enligt vår mening vara att föredraga.

Kungl. Maj:ts -proposition nr 272. 239 Kommittén förutsätter att rådet skall fungera som remiss­ instans i frågor rörande den samhällsvetenskapliga forskningen. Önsk­ värt vore dock, att rådets verksamhet härvidlag icke bleve alltför omfat­ tande, till förfång för det övriga arbetet, utan att dess utlåtande huvudsak­ ligen infordrades endast beträffande anslagsfrågor och viktigare organisa­ toriska frågor. Rådet skulle vidare äga att hos Kungl. Maj:t och statliga myndigheter göra för bedrivande av rådets verksamhet erforderliga fram­ ställningar. Rådet borde även i övrigt äga befogenhet att taga initiativ till åtgärder för främjande av den samhällsvetenskapliga forskningen. Rådets organisation. Kommittén anser i likhet med de tidigare sakkunniga, att i rådet borde ingå även andra än av vetenskapsmännen själva valda representanter. Det torde nämligen vara önskvärt, framhåller kommittén, att en förbindelse skapas med staten och de fria samhällsbild­ ningarna. Socialvetenskaperna stode av naturliga skäl i en mer direkt rela­ tion till stat och samhällsliv än några andra vetenskaper. Den socialveten­ skapliga forskningen krävde ofta ett intimt samarbete med samhällets olika organ, medan samhället å sin sida hade ett starkt behov av att anlita forsk­ ningen i sin tjänst. Kommittén föreslår därför, att ordföranden j ä mt e ytterligare två ledamöter utses av Kungl. M a j: t. Där­ utöver föreslår kommittén sju vetenskapliga represen­ tanter. De tidigare sakkunniga föreslogo däremot, att av rådets tio ledamöter ordföranden skulle utses av Kungl. Maj:t, sex ledamöter väljas av särskilda vetenskapliga sektioner och de återstående tre ledamöterna utses av Kungl. Maj:t inom ett förslag på sex personer, uppgjort av vissa större intresse­ organisationer. Beträffande sättet för utseende av ledamöterna fram­ håller kommittén, att den enklaste lösningen syntes vara att Kungl. Maj:t direkt utsåge såväl ordföranden som de två andra ledamöterna under be­ aktande av önskemålen om en representation för stat och samhällsliv i rådet och samarbetet med den utomakademiska socialvetenskapliga forsk­ ningen. I fråga om valet av vetenskapsmännen i rådet erbjödo sig, enligt de tidigare sakkunniga, huvudsakligen två alternativ. Det ena innebar, att de olika universiteten och högskolorna var för sig utsågo en representant i rådet. I så fall förelåg emellertid, hävdade man, ingen garanti för att rådet fick en vetenskapligt allsidig sammansättning och specialhögskolornas re­ presentation blev svår att ordna. Det andra alternativet innebar, att de socialvetenskapliga ämnenas representanter jämte vissa företrädare för statliga verk och enskilda utredningsinstitut skulle uppdelas i sex särskilda valkorporationer eller sektioner. Kommittén har för sin del förordat en lösning närmast i anslutning till det förstnämnda alternativet bland annat med hänsyn till dels de svårig­

240 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 27-2.

heter, som möta vid uppgörandet av en rimlig sektionsindelning, och dels den omständlighet vid valproceduren, som sammanförandet av en mängd personer från olika verksamhetsområden och olika orter till särskilda sektionsmöten enligt kommittén skulle medföra. Efter det förstnämnda alter­ nativet torde dessutom en allsidig lokal representation i rådet kunna tryg­ gas. I fråga om garantierna för att rådet skall erhålla en vetenskapligt all­ sidig sammansättning torde dessa enligt kommittén kunna vinnas på samma sätt som förutsattes i propositionen angående det naturvetenskapliga forsk­ ningsrådet, nämligen att de olika valkorporationerna vid utseendet av leda­ möter samråda med varandra för undvikande av att ett och samma ämne blir företrätt av mer än en ledamot. Specialhögskolornas representation torde likaledes kunna få en tillfredsställande lösning oberoende av sek­ tionerna.

Med frångående av sektionsindelning och i huvudsaklig anslutning till universitets- och högskoleorganisationen, ehuru med viss jämkning dels till förmån för specialhögskolornas dels till de yngre forskarnas intressen, före­ slår kommittén följande regler för utseende av de sju vetenskapliga representanterna.

Rättsvetenskapen företrädes av två fakultetsvis utsedda ledamöter i rådet. Såsom valkorporationer fungera de båda juridiska fakulteterna vid universiteten och Stockholms högskolas stats- och rättsvetenskapliga av­ delning, vilka vardera utse en representant under iakttagande av att vid varje val tillfälle i tur och ordning en av dessa tre valkorporationer icke del­ tager i valet. Härtill är ytterligare endast att anmärka, att innehavaren av professur i nationalekonomi med finansrätt liksom av professuren i nationalekonomi med finansvetenskap vid Stockholms högskola skall till­ höra den samhällsvetenskapliga ämnesgruppen inom filosofiska (humanis­ tiska) fakulteten, samt att professorn i rättsvetenskap vid handelshög­ skolan i Stockholm skall deltaga i valet inom Stockholms högskolas statsoch rättsvetenskapliga avdelning. Av de fem övriga ledamöterna i rådet utser vardera av följande fyra valkorporationer en representant: den sam­ hällsvetenskapliga ämnesgruppen vid Uppsala universitet samt professorn i lantbruksekonomi med marknadslära vid lantbrukshögskolan och inne­ havare av annan sådan professur i samhällsvetenskapligt ämne vid lant­ brukshögskolan som kan komma att upprättas; den samhällsvetenskapliga ämnesgruppen vid Lunds universitet samt, under förutsättning av att ett socialinstitut inrättas i Lund, rektorn vid detta institut; den samhällsveten­ skapliga ämnesgruppen vid Stockholms högskola, professorerna i de natio­ nalekonomiska, företagsekonomiska och ekonomisk-geografiska ämnena vid handelshögskolan i Stockholm, professorn i skogsekonomi vid skogshögskolan, professorn i industriell ekonomi och organisation vid tekniska högsko­ lan samt rektorn vid socialinstitutet i Stockholm; den samhällsvetenskap­ liga ämnesgruppen vid Göteborgs högskola, professorerna i de national­ ekonomiska, företagsekonomiska och ekonomisk-geografiska ämnena vid handelshögskolan i Göteborg samt rektorn vid socialinstitutet i Göteborg.

Beträffande valet av en representant för de yngre forskarna anför kom­ mittén följande:

Kungl. Maj:ts -proposition nr £72. 241

Det har framstått som ett viktigt önskemål att i rådet även bereda plats för yngre samhällsvetenskapliga forskare, varvid närmast docenterna kom­ ma i fråga. Då säkra garantier härför knappast kunna skapas genom att exempelvis låta också docenterna deltaga vid valen inom de förut behand­ lade korporationerna, har det synts såsom den bästa lösningen att låta docenterna själva utse en representant. Valet torde kunna anordnas genom Sveriges docentförbunds medverkan. Röstberättigade skola vara samtliga docenter inom de ämnen, som äro företrädda inom de nyssnämnda sju val­ korporationerna; docent som redan tillhör dylik valkorporation bör dock icke äga rösträtt . Vid detta val torde icke några särskilda hänsyn böra tagas till ämnesrepresentationen inom rådet i övrigt.

Enligt kommitténs förslag skulle rådet alltså sammanfattningsvis och i stort sett bestå av följande ledamöter: 1 ordförande, utsedd av Kungl. Maj:t, 2 ledamöter, utsedda av Kungl. Maj:t, 2 ledamöter, utsedda av de båda juridiska fakulteterna samt Stockholms högskolas stats- och rättsvetenskapliga avdelning, 4 ledamöter, utsedda av fyra valkorporationer bestående av de samhälls­ vetenskapliga ämnenas företrädare vid de olika lärosätena, 1 ledamot, utsedd av docenterna i de samhällsvetenskapliga ämnena. Kommittén synes dock vara medveten om att vissa invändningar torde kunna göras mot de angivna riktlinjerna för rådets sammansättning och har därför framhållit följande: Även mot de sålunda angivna riktlinjerna för rådets sammansättning kunna vissa invändningar förutses. Det skulle sålunda kunna anmärkas, att risk alltid föreligger för att ett av de fem samhällsvetenskapliga huvud­ ämnen, med vilka vi förutom rättsvetenskapen tidigare räknat, skall bli orepresenterat i rådet. Härtill kan framhållas, att det naturvetenskapliga forskningsrådet ansetts behöva omfatta endast fyra ledamöter jämte en ordförande, vilket uppenbarligen innebär, att ett flertal naturvetenskaper ständigt måste sakna företrädare i rådet. I jämförelse med detta råd kom­ mer det samhällsvetenskapliga rådet att ge möjlighet till en avsevärt full­ ständigare representation. Vidare skulle också den anmärkningen kunna framställas, att det socialvetenskapliga valkollegiet i Stockholm, med hän­ syn till de många professorer som däri ingå, har fått en missgynnad ställ­ ning. Genom att låta ifrågavarande professorer vid handelshögskolan i Stockholm utgöra en särskild valkorporation och alltså öka antalet leda­ möter i rådet till elva kunde det tyckas som om både denna och den förut berörda invändningen skulle bli beaktade. Härvid uppstå emellertid flera nya svårigheter genom att handelshögskolans läroämnen icke helt mot­ svara universitetens och de allmänna högskolornas. Överhuvudtaget har det synts oss att man icke bör fästa allt för stor vikt vid dessa valtekniska detaljproblem, utan att man bör kunna utgå från att ledamöterna av det på angivet sätt utsedda rådet skola besitta ett så stort mått av omdöme och sakkunskap att de tillgodose berättigade önskemål, från vilket håll dessa än komma. I de fall då till behandling uppkommer fråga, där till­ räcklig sakkunskap icke finnes företrädd inom rådet bör till rådet alltid adjungeras särskild sakkunnig. 16 — Bihang till riksdagens protokoll 10tf. 1 saml. Nr 272.

242 Kungl. Maj:ts proposition nr 272. Beträffande mandattid en för ledamöterna har kommittén föreslagit, att samtliga ledamöter av rådet, inbegripet ordförande, skola utses för en tid av tre år. Av de vetenskapliga ledamöterna borde omedel­ bart omval icke få äga rum. Vid första valtillfället borde vidare exempelvis de två juridiska ledamöterna jämte docentrepresentanten endast utses för två år för att garantera en viss kontinuitet inom rådet. För att rådet skall vara beslutmässigt borde minst sju ledamöter, ordföranden inräknad, vara närvarande. Anslag till rådets förfogande. Kommittén erinrar, att de tidigare sakkunniga föreslagit att till rådets förfogande skulle ställas ett årligt forskningsanslag på 200 000 kronor. Med hänsyn till att området för rådets verksamhet enligt föreliggande förslag utvidgades att omfatta hela den juridiska vetenskapen samt med hänsyn till den föreslagna kraftiga utbyggnaden av den samhällsvetenskapliga forskningen, syntes det vara nödvändigt att väsentligt höja denna summa. Kommittén framhåller, att stora svårigheter mötte vid varje försök att i förväg exakt bedöma be­ hovet av forskningsanslag. Efter att ha övervägt de olika omständigheter, som härvid komma i beaktande, har kommittén stannat inför att föreslå ett årligt anslag på 350 000 kronor. Denna summa kunde icke betraktas såsom för hög, eftersom icke mindre än ett tjugotal samhällsvetenskapliga institutioner komma att i det närmaste regelbundet behöva anlita forsk­ ningsrådet. Härtill komme sedan rättsvetenskapens och de enskilda fors­ karnas önskemål om anslag. Kostnader för rådets verksamhet. Kommittén föreslår, att ett årligt arvode på 2 000 kronor skall utgå till ordföranden, att ett anslag på 8 000 kronor skall ställas till sekretariatets förfogande samt att 2 000 kronor skola anslås för utskottsarbeten och oförutsedda utgifter. Rådets nio ledamöter borde vid arbete för rådets räkning åtnjuta ersättning i enlig­ het med gällande kommittékungörelse. Kommittén uppskattar denna utgift till 3 500 kronor. De egentliga administrationskostnaderna skulle sålunda uppgå till 15 500 kronor per år. Kommittén föreslår dessutom ett årligt anslag på 5 000 kronor för bestri­ dande av kostnaderna i samband med de föreslagna ämneskonferenserna samt ett årligt anslag på 8 000 kronor för den samhällsvetenskapliga tid­ skriften. Särskilt yttrande. Kommittéledamoten, professorn G. Åkerman har i ett särskilt yttrande till betänkandet framfört vissa reservationer mot kommitténs förslag beträffande det samhällsvetenskapliga forskningsrådets organisation och sammansättning samt framlagt ett eget förslag till val av rådsmedlemmar, som i huvudsak bygger på det tidigare betänkandet av år 1944. Sammanfattningsvis har herr Åkerman framhållit bland annat följande:

Kungl. Maj:ts proposition nr 272. 243

Rådet bör bestå av en av Ivungl. Maj:t utsedd ordförande, fem social­ vetenskapliga medlemmar utsedda av var sin socialvetenskapliga ämnessektion, samt två ledamöter, utsedda av vederbörande juridiska fakulteter, eller tillsammans åtta personer. Ett sådant råd skulle bli mindre och lätthanterligare än det av kommittémajoriteten föreslagna. Vidare skulle dess fem socialvetenskapliga ledamöter automatiskt representera var sin av de fem socialvetenskapliga huvudämnena samt utgöra de av äldre och yngre vetenskapsmän i varje sådant ämne mest önskade personerna. I dessa av­ seenden skulle det enligt min uppfattning vara betydligt överlägset ett råd, tillsatt enligt kommittémajoritetens linjer. Slutligen äro möjligheterna för de viktiga ämneskonferenserna bättre tillgodosedda enligt mitt förslag än enligt majoritetens.

Reservanten har vidare anfört följande allmänna synpunkter på och kri­ tik av kommitténs förslag:

1944 års kommittébetänkande rörande ett samhällsvetenskapligt råd innehöll ett förslag till tillsättande av rådet, som var bärkraftigt och frukt­ bart i princip, ehuru det på grund av frågans stora svårigheter av mycket förklarliga skäl innehöll vissa påtagliga brister i utformningen. Det natur­ ligaste hade enligt min uppfattning nu varit att i första hand söka avlägsna dessa brister, vilket i stort sett ingalunda varit ogörligt. Kommittémajori­ teten har emellertid valt en annan väg. Med anledning av det föregående förslagets nyssnämnda brister och den kritik, som dessa väckt, har majo­ riteten gått in för ett helt annat system för rådets tillsättande, ett system som i början kan synas enklare men som i verkligheten torde ha vida mera djupgående brister än det förut föreslagna. Majoritetsförslaget avser, att fyra olika lokala valkorporationer — varav Stockholms är ungefär dubbelt så stort som de övriga — vart tredje år ungefär samtidigt skola utse var sin rådsmedlem representerande något av de fem olika socialvetenskapliga huvudämnena. Därvid förutsättes att »de olika valkorporationerna vid utseendet av ledamöter samråda med var­ andra för undvikande av att ett och samma ämne blir företrätt av mer än en ledamot». Ett av de fem ämnena måste sålunda under varje valperiod bli orepresenterat av någon professor, men kan då eventuellt komma att representeras av den enligt majoritetsförslaget valde docenten, vilket dock oftast ej torde bli så lätt att åstadkomma. Genom uppställandet av den alldeles riktiga fordran, att inte ett ämne skall vara dubbelrepresenterat, kommer de lokala korporationernas frihet att välja de personer, som de av vetenskapliga hänsyn helst skulle önska, att bli i hög grad beskuren. Att samtidigt bevara denna frihet och taga de nyssnämnda ämneshänsynen måste förutsätta uppställandet av ett bety­ dande antal olika kombinationsalternativ och ett väljande mellan dem. Ett sådant invecklat förfarande skulle möjligen kunna lyckas, om korporatio­ nerna samtidigt vore församlade på samma ort och kunde ta intim och löpande kontakt med varandra. Vid val på olika orter torde däremot myc­ ket stora praktiska svårigheter uppstå. För att kunna iakttaga den nyssnämnda ämneshänsynen kommer man, åtminstone efter någon tids osäkert sökande, helt enkelt att få uppställa och följa en på förhand bestämd rotationstabell. Enligt denna kommer en viss korporation nr 1 i oföränderlig tidsföljd att få utse t. ex. först sin nationalekonom, därefter sin statskunskapare, därefter sin statistiker etc.,

244 Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

medan korporationen nr 2 får tillämpa alldeles samma ordningsföljd med en valperiods tidsförskjutning, korporationen nr 3 samma ordningsföljd med ytterligare en periods förskjutning etc. Endast i Stockholms och i någon mån Göteborgs korporation, där man för nationalekonomi och geo­ grafi har flera professorer, blir ett verkligt ehuru begränsat val möjligt mellan dessa personer. Med undantag härav blir det egentligen blott fråga om en mekanisk rotationstabell för de olika korporationerna, vilken lika väl kunde fastställas på förhand utan någon formell valprocedur. Den särskilt valde docenten kommer därvid sannolikt ändock oftast att medföra en dubbelrepresentation av något ämne. Anses även företagseko­ nomi ibland böra bli representerat genom egen representant i rådet, kom­ mer också detta att medföra avsevärda svårigheter i hela systemets funk­ tionssätt. Allt detta utgör enligt min mening stora brister i det föreslagna syste­ met, vilka hänga så intimt samman med hela dess natur, att de inte genom några mindre reformer därifrån kunna avlägsnas. Ytterligare en olägenhet hos detta system består däri, att det praktiskt taget omöjliggör väljandet av suppleanter för rådsledamöterna, och sådana ha ej heller av majoriteten föreslagits. En ytterligare nackdel är att alla de fyra socialvetenskapliga representanterna måste förnyas på en gång. Med hänsyn till de sålunda påpekade bristerna hos majoritetsförslaget till uppbyggandet av rådet kan jag för min del ej biträda detsamma.

Åkermans förslag till sammansättning av rådet framgår av följande sam­ manställning: De fem socialvetenskaperna bilda var och en sin valsektion med var sin valda representant i rådet. Medlemmar av sektionerna äro alla funge­ rande professorer i vederbörande ämne jämte varje professors äldste docentstipendiat ävensom vissa andra personer enligt nedanstående upp­ ställning. Sektion 1. Professorerna i nationalekonomi vid allmänna högskolor och handelshögskolor; professorn i ekonomisk historia samt den i företags­ ekonomi: administration i Stockholm. Sistnämnda gren av företagsekono­ mien står, i motsats till andra grenar därav, i ganska nära samband med nationalekonomien och bör därför delta i den nationalekonomiska sek­ tionen. Sektion 2. Professorerna i statskunskap; professorerna i statsrätt, i den mån de inte i stället vilja rösta i sina juridiska fakulteter; föreståndarna för socialinstituten, såvida de inte hellre välja annan sektion. Sektion 3. Professorerna i statistik; chefen för statistiska centralbyrån samt helst även chefen för kommerskollegiums statistiska byrå och en representant för socialstyrelsens statistik. Genom sistnämnda admini­ strativa personer skulle säker kontakt vinnas med de viktigaste organen för den officiella socialvetenskapliga forskningen, vilket däremot ej sker enligt majoritetsförslaget. Sektion 4- Professorerna i kulturgeografi vid högskolorna och i ekonomisk geografi vid handelshögskolorna; professorerna i skogs- och lantbruksekonomi vid skogs- respektive lantbrukshögskolorna. Sektion 5. Professorerna eller huvudexaminatorerna i sociologi och senare kanske också socialpsykologi.

Kungl. Maj:ts proposition nr 272. 245 Beträffande ämneskonferenserna föreslår Åkerman, att sådana hållas minst vart tredje år i varje socialvetenskapligt ämne. Vid konferenserna borde förrättas val samt hållas vetenskapliga och ämnespedagogiska före­ drag och diskussioner. I reservationen anföres vidare i huvudsak bland annat följande: I konferenserna deltaga främst sektionsmedlemmar. De välja därvid vederbörande sektions nytillträdande representant i rådet för samma eller nästföljande år. Valet gäller tre år; omedelbart omval kan inte ske. Två, respektive en av de socialvetenskapliga representanterna skola nytillträda varje år, varigenom önskvärd kontinuitet i uppsättningen av rådsmed­ lemmar åstadkommes. För varje utsedd rådsmedlem utses även en per­ sonlig suppleant. Rådsrepresentanten inom varje ämne är tillika sektions- och ämnesledare mellan konferenserna. Utom sitt arvode som rådsmedlem borde sektionsledaren erhålla ett mindre årligt anslag på till exempel 200 kronor för bestridande av telefon- och korrespondenskostnader. Utom ovannämnda elektorer böra i konferenserna få deltaga alla funge­ rande lärare i vederbörande ämnen vid allmänna och specialhögskolor. Konferensdeltagarna erhålla fria resor och dagtraktamenten för rese- och två konferensdagar. Andra forskare av olika slag böra kunna inbjudas till konferenserna och, i den mån anslaget räcker, få sina resor betalda. Även ämbetsverk och privata forskningsinstitutioner böra kunna inbjudas att sända representanter till konferenserna, då frågor av intresse för deras verksamhet behandlas. Årsanslaget för konferenserna sättes till 7 000 kro­ nor, reservationsanslag, eller något högre än enligt majoritetsförslaget. Reservanten har avstyrkt förslaget om en särskild docentrepresentant i rådet. Docenterna syntes i stället kunna göra sitt inflytande gällande i de olika valsektionerna. Liksom kommittémajoriteten anser reservanten, att de juridiska fakul­ teterna böra företrädas av två representanter i rådet. Slutligen har reservanten framfört den uppfattningen, att några av Kungl. Maj:t utsedda rådsmedlemmar utom ordföranden inte borde före­ komma. När frågor av intresse för någon av de stora samhällsorganisa­ tionerna behandlades, borde dock ordföranden söka kontakt med ifråga­ varande organisation eller organisationer och på så sätt inhämta deras synpunkter. Därest två av Kungl. Maj:t utsedda ledamöter utöver ord­ föranden skulle utses, anser nämligen reservanten, att vissa av yttre in­ tressen betonade, mera ensidiga inflytanden skulle införas i rådet.

Remissyttranden. Behovet av ett centralt organ för främjande av sam­ hällsvetenskaplig forskning har vitsordats av samtliga remissinstanser. Statskontoret ifrågasätter dock, huruvida man icke kunde, åtminstone tills vidare, låta anstå med inrättandet av själva forskningsrådet. Där­ emot motsätter sig statskontoret icke att anslag beviljas till de av kom-

246 Kungl. Maj:ts proposition nr 272. mitten föreslagna ämneskonferenserna. Beslutanderätten ifråga om dispo­ sitionen av det föreslagna forskningsanslaget borde under alla omständig­ heter förbehållas Kungl. Maj:t. Beträffande rådets verksamhetsområde ha däremot de akademiska remissinstanserna givit uttryck åt skiftande uppfattningar. Juridiska fakulteten i Uppsala har sålunda bestämt avstyrkt inrättandet av ett för rätts- och samhällsvetenskaperna gemensamt forskningsråd. Juridiska fakulteten i Lund uttalar sig för bildandet av ett särskilt rättsvetenskapligt forskningsråd men har såsom en övergångsform förklarat sig kunna godtaga kommitténs förslag om ett gemensamt råd. Fakulteten hänvisar vidare till ett särskilt yttrande av professorn J. Åkerman, vari bland annat föreslås ett särskilt rättsvetenskapligt forskningsråd och framlägges ett förslag till sammansättning av ett samhällsvetenskapligt forsk­ ningsråd. Detta senare borde bestå av ordförande, fyra ordinarie leda­ möter, tillika ortsombud, samt två adjungerade ledamöter, jämte en av rådet förordnad sekreterare. Samtliga socialvetenskapliga ämnen skulle därmed bliva representerade. Även universitetskanslern uttalar sig emot ett gemensamt forskningsråd och anser starka skäl tala för att rättsveten­ skapen — frånsett stats- och förvaltningsrätten — erhåller en självständig ställning i här ifrågavarande avseende. Detta spörsmål syntes dock kräva ytterligare överväganden, och kanslern förordar därför, att de föreslagna anslagsmedlen disponeras allenast för samhällsvetenskaplig forskning (in­ klusive stats- och förvaltningsrätt). Anslaget syntes med hänsyn härtill kunna begränsas till ett belopp av 300 000 kronor. Universitetsberedningen förordar likaledes ett särskilt rättsvetenskapligt forskningsråd. Kommitténs förslag i fråga om rådets organisation och sammansättning har blivit föremål för kritik från olika håll. De lokala valkorporationerna ha ansetts mindre lämpliga, och i stället ha ett flertal remissinstanser förordat den s. k. sektionslinjen för val av veten­ skapsmännen i rådet. Både kommerskollegium, socialstyrelsen och statis­ tiska centralbyrån ha sålunda närmast anslutit sig till reservantens upp­ fattning om sättet för val av rådsmedlemmar. I sina yttranden ha nämnda remissmyndigheter särskilt understrukit behovet av kontakt mellan forsk­ ningsrådet samt utrednings- och forskningsarbetet inom den statliga admi­ nistrationen. Även statens arbetsmarknadskommission ger uttryck åt lik­ nande synpunkter. Industriförbundet ger likaledes i princip förord åt sek­ tionslinjen, medan landsorganisationen icke framfört någon anmärkning mot den föreslagna organisationen. Även landsorganisationen framhåller dock, att rådet ej torde kunna fylla sin uppgift som kontaktorgan för den samhällsvetenskapliga forskningen. I detta hänseende syntes de föreslagna periodiskt återkommande ämneskonferenserna eller sektionsmötena få en långt större betydelse. Landsorganisationen föreslår därför årligt återkom­ mande konferenser. Sektionslinjen har vidare fått förord av universitets­

Kungl. May.ts 'proposition nr '272. 247

kanslern, universitetsberedningen, Stockholms högskolas lärarråd samt Göteborgs högskolas lärarråd. Styrelsen för handelshögskolan i Göteborg anser, att frågan om sättet för val av rådsmedlemmar borde göras till föremål för förnyad utredning, ehuru den finner reservantens synpunkter värda beaktande. Beträffande de olika valkorporationernas sammansättning har en del önskemål framförts. Styrelsen för skogshögskolan och statens skogsforskningsinstitut föreslår, att även chefen för skogsforskningsinstitutet skall ingå i en valkorporation. Styrelsen för tekniska högskolan i Stockholm an­ ser, att stockholmskretsen borde utse två representanter i rådet med tanke på det stora antalet högskolor i Stockholm. Konjunkturinstitutet fram­ håller, att dess chef, oberoende av om han tillika upprätthåller professur vid Stockholms högskola, alltid bör få deltaga i valet av representant an­ tingen för den socialvetenskapliga forskningen i Stockholm eller för den nationalekonomiska forskningen (sektion 1). Slutligen föreslår lärarrådet vid handelshögskolan i Stockholm, att antalet ledamöter i rådet utökas till elva och att professorerna vid handelshögskolan skola bilda egen val­ korporation. Om denna ståndpunkt icke kan godtagas, tillstyrker lärar­ rådet för sin del en lösning i huvudsaklig överensstämmelse med reserva­ tionen. Samtliga professorer i företagsekonomi måste emellertid medtagas i organisationen. Förslaget om antalet av Kungl. Maj:t utsedda ledamöter i rådet har även blivit föremål för yttranden. Kommerskollegium ansluter sig till reser­ vantens uppfattning, att Kungl. Maj:t endast borde utse ordföranden. Likaså har filosofieka fakulteten i Uppsala icke funnit tillräckliga skäl för rådets utökning med två representanter för utomakademiska intressen. Industriförbundet finner det däremot vara önskvärt, att tre ledamöter — i enlighet med det tidigare sakkunnigförslaget — utses av Kungl. Maj:t efter förslag av vissa närmare angivna organisationer, som stödja sam­ hällsvetenskaplig forskning. Även tjänstemännens centralorganisation an­ ser, att Kungl. Maj:t bör utse ordförande jämte tre ledamöter. Av yttrandena må i övrigt återgivas följande. Kanslern har framlagt ett eget förslag till sammansättning av rådet och därvid anfört: För min del vill jag framhålla, att betydande svårigheter föreligga att ernå en ur alla synpunkter ändamålsenlig och lämplig lösning av sammansättningsfrågan. Vägande invändningar kunna salunda resas mot bägge de diskuterade alternativen. Vid den prövning jag ägnat förevarande spörs­ mål har jag emellertid slutligen funnit mig böjd för att ansluta mig till sektionslinjen. Såsom ett bidrag till lösningen av föreliggande organisa­ tionsproblem har jag här velat framlägga ett förslag, enligt vilket rådet med hänsyn till att rättsvetenskapen icke synts mig böra företrädas däri — kommer att omfatta nio ledamöter. Ordföranden och två ledamöter utses av Kungl. Maj:t. Följande sex valsektioner välja var sin representant i rådet:

248 Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

Sektion 1 . Professorer i nationalekonomi vid universitet, högskolor och handelshögskolor, professorer i ekonomisk historia samt chefen för kon­ junkturinstitutet. Sektion 2. Professorer i företagsekonomi vid handelshögskolor, professorer i skogs- och lantbruksekonomi vid skogshögskolan, respektive lantbrukshögskolan, chefen för statens skogsforskningsinstitut samt professorer i industriell ekonomi. Sektion 3. Professorer i statskunskap och rektorer vid socialinstituten. Sektion 4. Professorer i statistik samt chefen för statistiska centralbyrån. Sektion 5. Professorer, företrädande kulturgeografi vid universitet och hög­ skolor samt i ekonomisk geografi vid handelshögskolor. Sektion 6. Professorer eller huvudexaminatorer i sociologi, professorer i praktisk filosofi (åtminstone tills vidare) samt chefen för socialstyrelsen. Jag har icke funnit skäl föreligga för att docenterna skola ingå i dessa valkorporationer eller gemensamt utse någon ledamot i rådet. Vad kommittén föreslagit med avseende å kostnaderna för rådets admi­ nistration, ämneskonferenser och samhällsvetenskaplig tidskrift har icke givit mig anledning till erinran.

Universitetsberedningen har yttrat: Beredningen biträder i princip forskningskommitténs förslag men anser, att rådets organisation och verksamhet lämpligen kunde erhålla en från förslaget avvikande utformning. Vad beträffar verksamhetsområdet före­ slår kommittén, att de juridiska vetenskaperna skola representeras i rådet och vara hänvisade till att erhalla av rådet utdelade anslag. Beredningen anser för sin del, att ett särskilt rättsvetenskapligt forskningsråd borde inrättas, då annars risk föreligger, att den juridiska vetenskapen, åtmin­ stone under nu rådande förhållanden, kunde finna det svårt att göra sina intressen gällande gentemot samhällsvetenskaperna i trängre mening. Man kunde även erhålla en mera allsidig representation för de juridiska discip­ linerna inom ett rättsvetenskapligt forskningsråd, där man även kunde få det praktiska rättslivet företrätt. Om juridiken utbrytes ur det samhälls­ vetenskapliga forskningsrådets verksamhetsområde, bör det av rådet ut­ delade anslaget till samhällsvetenskaplig forskning som konsekvens härav reduceras med 50 000 kronor för år. Beträffande rådets organisation förordar beredningen, att man icke i en­ lighet med forskningskommitténs förslag utgår från universitets- och hög­ skoleorganisationen vid utseende av ledamöterna i rådet. Enligt bered­ ningens mening är det av större betydelse att de särskilda vetenskaperna bli allsidigt företrädda i rådet än att lärosätena där representeras. Bered­ ningen föreslår därför, att ämneskonferenser, omfattande företrädare från hela riket för varje här ifrågakommande vetenskap, skola läggas till grund vid utväljandet av rådets ledamöter. Det bör framhållas, att täta ämnes­ konferenser äro behövliga i dessa ämnen, då kursfordringarna i dem sär­ skilt ofta måste revideras. För val av ledamöter i forskningsrådet skulle ämneskonferenser sammanträda på bestämda tider, samorganiserade till ämnessektioner i huvudsaklig anslutning till det förslag till sektionsindelmng, vilket avgavs av 1943 års sakkunniga för utredning rörande in­ rättandet av ett samhällsvetenskapligt forskningsråd. Enligt beredningens mening borde sektionerna ha följande omfattning:

Kungl. Maj:ts proposition nr 0 72. 249

1. Nationalekonomi och företagsekonomi. 2. Statskunskap. 3. Statistik och befolkningslära. 4. Kulturgeografi, historia och ekonomisk historia. 5. Sociologi och psykologi. I sektionerna skulle ingå samtliga universitets- och högskolelärare samt representanter för studenterna i varje särskilt ämne. Vidare skulle de även omfatta representanter för verk och institutioner med vetenskaplig anknyt­ ning efter de riktlinjer, som angivits av 1943 års sakkunniga, varvid dock bör iakttagas, att de aktiva vetenskapsmännen böra äga majoritet inom sektionerna. Varje sektion bör enligt beredningens mening välja en representant i forskningsrådet för en tid av 3 år. Rådet bör förnyas successivt i så måtto, att sektionerna 1 och 2 sammanträda för val ett år, sektionerna 3 och 4 nästa år och sektion 5 det därpå följande. Samma år som sektion 5 bör Sveriges docentförbund välja en representant, företrädande någon sam­ hällsvetenskap, i forskningsrådet för likaledes 3 år. Utöver dessa 6 leda­ möter i rådet bör Kungl. Maj:t enligt beredningens uppfattning utse ord­ förande i forskningsrådet, vilken bör vara eller ha varit aktiv vetenskaps­ man; ordföranden bör lämpligen utses för en tid av minst 3 år.

Juridiska fakulteten i Uppsala har framhållit bland annat följande: Kommittén avvisar med fog tanken att förena samhällsvetenskaperna och juridiken i en gemensam fakultet, enär släktskapen mellan dessa veten­ skaper »knappast kan sägas vara särskilt påtaglig», ett förhållande som ock synes komma till uttryck i vissa kommitténs uttalanden angående rättsvetenskapligt författarskap och rättsvetenskaplig forskning. Kommittén finner också de juridiska fakulteternas homogena sammansättning före­ dömlig. Sammanförande av rätts- och samhällsvetenskaperna i ett gemen­ samt forskningsråd måste då också uppenbarligen vara olämpligt och be­ faras leda till störande slitningar. Är dessutom juridiken underrepresenterad, beredes den ej heller tillfälle att i rådet hävda sina synpunkter och intressen. Det lärer slutligen icke kunna vara föremål för tvekan, att, om till rättsvetenskapens förfogande ställes en rimlig andel av det belopp, som enligt kommittéförslaget skulle lämnas det gemensamma rådet, fördel­ ningen av detta anslagsbelopp icke skulle draga tillnärmelsevis de kost­ nader, som vid en proportionell fördelning av det gemensamma rådets be­ tydande administrationskostnader skulle komma på juridikens andel. Fa­ kulteten vill därför avstyrka inrättandet av ett för rätts- och samhälls­ vetenskaperna gemensamt forskningsråd. Fakulteten vill emellertid samtidigt understryka vikten av att anslags­ medel ställas till förfogande för befrämjande av den rättsvetenskapliga forskningen. Fn avsevärd andel av det anslagsbelopp, som enligt social­ vetenskapliga forskningskommitténs förslag skall ställas till den samhälls­ vetenskapliga forskningens förfogande, bör därför tilldelas den rättsveten­ skapliga forskningen. Beträffande fördelningen av ett dylikt anslagsbelopp synes någon särskild organisation icke obetingat nödvändig. Anslagsför­ delningen skulle mycket väl kunna efter kommunikation mellan och för­ slag av de juridiska fakulteterna bestämmas av universitetskanslern. Fn sådan anordning vore lämplig särskilt ur den synpunkten, att den vore kostnadsbesparandc. Ä andra sidan kunna emellertid även anföras vissa

250 Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

skäl för uppgiftens anförtroende åt ett rättsvetenskapligt forskningsråd av lämplig sammansättning. Vilkendera formen man väljer är enligt fakulte­ tens mening icke av någon större betydelse.

Departe­ De förbättringar ifråga om personella och materiella resurser, som vid

mentschefen.

bifall till vad jag i det föregående förordat skulle komma universitetens samhällsvetenskapliga institutioner till del, äro, såsom framgått av vad jag förut anfört, icke avsedda att fullt ut tillgodose föreliggande behov i fråga om åtgärder för främjande av samhällsvetenskaplig forskning. Den fasta organisationsramen för dessa vetenskapliga institutioner har nämligen till­ tagits relativt snävt, under det att särskilda medel ansetts böra stå till förfogande utöver den normala årsbudgeten för större, för tillfället aktuella forskningsuppgifter. För detta ändamål skulle enligt kommitténs förslag anvisas ett jämförelsevis stort reservationsanslag till främjande av sam­ hällsvetenskaplig forskning, varifrån bidrag skulle kunna lämnas såväl till forskning, som bedrives vid statliga och enskilda högskolor som till utomakademisk forskning. Jag har för egen del funnit dessa grundläggande synpunkter principiellt riktiga och tillstyrker därför att ett sådant anslag anvisas. Jag har även funnit ändamålsenligt, att ett särskilt centralt organ, ett »samhällsvetenskapligt forskningsråd», inrättas med huvudsaklig uppgift att fördela ifrågavarande anslagsmedel. Den organisationsform för den vetenskapliga forskningen, som åstadkom­ mits genom inrättandet av särskilda forskningsråd, torde numera vara all­ mänt accepterad, ehuru det dröjde relativt länge, innan denna form för stöd åt forskningen vann insteg i vårt land. Först 1942 inrättades sålunda statens tekniska forskningsråd. År 1945 tillkommo ett jordbrukets forsk­ ningsråd och ett medicinskt forskningsråd samt 1946 ett naturvetenskap­ ligt forskningsråd. Genom beslut av årets riksdag har dessutom huma­ nistiska fondens nämnd fått en sådan ställning, att den i förhållande till central humanistisk forskning kommer att intaga en ställning motsvarande de övriga forskningsrådens. Statsmakterna ha även ställt betydande forsk­ ningsanslag till dessa råds förfogande. Erfarenheten av forskningsrådens hittillsvarande verksamhet torde i stort sett kunna betecknas såsom till­ fredsställande. Under sådana förhållanden synes det mig naturligt, att ett centralt anslagsfördelande organ inrättas även för den samhällsvetenskap­ liga forskningen, vars stora betydelse ej minst för samhället självt här icke torde behöva ytterligare understrykas. Beträffande rådets verksamhetsområde kan jag icke dela kommitténs uppfattning, att ett för rätts- och samhällsvetenskaperna gemensamt forsk­ ningsråd borde inrättas. Jag ansluter mig i stället till de synpunkter, som framförts av, bland andra, de juridiska fakulteterna i Uppsala och Lund samt kanslern. Jag anser mig dock icke utan ytterligare prövning kunna taga ställning till frågan, huruvida även ett rättsvetenskapligt forsknings­

Kungl. Maj:ts proposition nr £78. 251

råd bör inrättas och särskilda medel till främjande av rättsvetenskaplig forskning anvisas. Det anslag, som ma komma att ställas till samhälls­ vetenskapliga forskningsrådets förfogande, bör därför disponeras allenast för samhällsvetenskaplig forskning i mer begränsad betydelse. Mot vad kommittén anfört och föreslagit beträffande rådets uppgifter har jag ingen erinran. Uppgifterna synas nämligen i stort sett vara de­ samma, som åvila övriga forskningsråd. Ifråga om rådets organisation och sammansättning ha delade meningar gjort sig gällande inom kommittén. Dess majoritet har föreslagit, att de vetenskapliga representanterna i rådet skulle utses av lokala valkorpora­ tioner, bestående i första hand av de samhällsvetenskapliga ämnesgrupper, som enligt kommittén borde bildas vid de olika lärosätena. En reservant, professorn Gustaf Åkerman, har i stället föreslagit valkorporationer eller ämnessektioner, som skulle företräda de olika socialvetenskaperna eller sammanhörande grupper av dessa utan hänsyn till deras lokala anknyt­ ning till vissa orter. Detta senare förslag bygger i princip på det betän­ kande om ett samhällsvetenskapligt forskningsråd, som år 1944 framlades av särskilda sakkunniga. Kommitténs förslag i ifrågavarande avseende har blivit föremål för kri­ tik från olika håll. Sålunda ha ett flertal remissinstanser i likhet med reser­ vanten förordat den s. k. sektionslinjen för val av vetenskapsmännen i rådet. Olika önskemål beträffande valkorporationernas sammansättning ha vidare framförts, liksom i fråga om antalet av Kungl. Maj:t utsedda ledamöter. För egen del ansluter jag mig närmast till det av kanslern framlagda förslaget, för vilket jag i det föregående redogjort. Det synes mig näm­ ligen vara av större betydelse, att de särskilda vetenskaperna bli allsidigt företrädda i rådet än att lärosätena där representeras. I likhet med kom­ mittémajoriteten och kanslern anser jag vidare, att Kungl. Maj:t bör utse ordförande samt ytterligare två ledamöter i rådet. Rådet bör sålunda bestå av nämnda tre av Kungl. Maj:t utsedda ledamöter samt av sex vetenskapsmän utsedda av sex valsektioner, representerande de olika social­ vetenskaperna. Det torde dock få ankomma på Kungl. Maj:t att vidtaga de jämkningar i rådets sammansättning, vartill vunna erfarenheter eller ändrade förhållanden eventuellt kunna föranleda. Beträffande mandattidens längd ansluter jag mig till kommitténs förslag. Kommittén har angivit anslagsbehovet för forskningsändamål till 350 000 kronor. Med hänsyn till att rättsvetenskapen föreslås utbruten ur det samhällsvetenskapliga forskningsrådets verksamhetsområde, synes anslaget såsom kanslern föreslagit böra begränsas till ett belopp av 300 000 kro­ nor. Möjligen borde anslaget minskas ytterligare något, men med hän­ syn till att jag i ett föregående avsnitt föreslagit att iivcn vissa anslag till utlandsstipendier för lärare och studerande i ämnena statskunskap och

252 Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

sociologi böra täckas av till forskningsrådets förfogande ställda medel, har jag icke för nästa budgetar ansett mig böra föreslå en större reducering av det begärda beloppet än 50 000 kronor. Jag förordar alltså, att ett sär­ skilt reservationsanslag å 800 000 kronor anvisas under rubriken »Statens samhällsvetenskapliga forskningsråd: Främjande av samhällsvetenskaplig forskning». Anslaget torde böra ställas till samhällsvetenskapliga forsk­ ningsrådets förfogande för att disponeras i enlighet med av forskningskommittén angivna riktlinjer. Beträffande rådets behörighet att bevilja medel ur förevarande anslag vill jag förorda, att beslut, som innebära disposition av mer än 20 000 kronor i engångsbidrag eller 10 000 kronor i periodiska bidrag, skola underställas Kungl. Maj:t för avgörande. I fråga om redovisning av beviljade anslagsmedel samt andra därmed samman­ hängande spörsmål torde böra meddelas i huvudsak enahanda bestäm­ melser som beträffande de medicinska och naturvetenskapliga forsknings­ råden. Mot kommitténs beräkning av administrationskostnaderna har jag icke funnit anledning till erinran. Jag förutsätter således, att forskningsrådets ordförande skall äga uppbära ett arvode av 2 000 kronor. I övrigt torde särskilda arvoden icke böra utgå till ledamöterna, vilka dock i förekom­ mande fall böra åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning. För­ valtningskostnaderna torde för nästa budgetår böra beräknas till 15 000 kronor. Härvid förutsätter jag, att eventuella kostnader för utseende av de valda vetenskapliga representanterna i rådet skola efter Kungl. Majrts bestämmande få bestridas från dessa anslagsmedel, vilka torde böra an­ visas under rubriken »Statens samhällsvetenskapliga forskningsråd: För­ valtningskostnader m. m.». Anslaget bör erhalla karaktär av förslagsanslag. I likhet med kommittén har jag funnit goda skäl tala för att regelbundna konferenser hållas mellan representanter för de samhällsvetenskapliga forskningsgrenarna. Kostnaderna härför torde böra bestridas från förut­ nämnda anslag till främjande av samhällsvetenskaplig forskning, varvid synes böra föreskrivas, att de årliga kostnaderna icke må utan Kungl. Maj :ts medgivande överstiga 5 000 kronor. Däremot torde särskilda an­ slagsmedel till utgivande av en samhällsvetenskaplig tidskrift icke böra anvisas, utan torde härför erforderliga medel böra ställas till förfogande ur anslaget för utgivande av tidskrifter, lärda verk och läroböcker, därest ifrågavarande tidskrift skulle komma till stånd. Därest riksdagen skulle bifalla förslaget om inrättande av ett samhälls­ vetenskapligt forskningsråd och anvisa av mig förordade anslag, torde det få ankomma på Kungl. Maj:t att i sinom tid fastställa reglemente för rådet ävensom meddela närmare föreskrifter rörande dispositionen av anslagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 272. 253

XI. Organisatoriska åtgärder till främjande av medicinsk forskning.

1. Inledning.

Efter bemyndigande av Kungl. Maj:t ha inom ecklesiastikdepartementet sakkunniga tillkallats för utredning rörande de medicinska högskoleinstitu­ tionernas arbetsförhållanden och därmed sammanhängande frågor. De sak­ kunniga, vilka antagit benämningen de medicinska högskolornas organisa­ tionskommitté, ha den 14 november 1946 avgivit ett första betänkande (stat. off. utr. 1946: 76) angående organisatoriska åtgärder till främjande av medi­ cinsk forskning. Kommittén har bestått av professorerna H. Bergstrand, Stockholm, ord­ förande, G. Blix, Uppsala, E. Hammarsten, Stockholm, 0. Hultén, Uppsala, J. P. Strömbeck, Lund, A. Westman, Stockholm, docenten B. Vahlquist, Uppsala, samt medicine licentiaten S. Wolontis, Stockholm. I direktiven för de sakkunniga anförde chefen för ecklesiastikdepartemen­ tet bland annat följande. Från universitetens och karolinska institutets sida har under senare år vid åtskilliga tillfällen framhållits, hurusom deras vetenskapliga institutioner till följd av knapphet på anslagsmedel nödgades arbeta under betingelser, som hotat att medföra allvarligt avbräck för undervisningen och den veten­ skapliga forskningen. Den skärpta återhållsamhet i fråga om statsutgifterna under åttonde huvudtiteln, som de gångna sex krigsåren framtvungit, har i förening med en avsevärd prisstegring kommit våra inhemska vetenskapliga institutioner att framstå såsom relativt missgynnade i ekonomiskt avseende. Den storartade utveckling i olika avseenden, som de naturvetenskapliga och medicinska vetenskaperna — icke minst under krigsåren — genomgått sär­ skilt i länder, vars statsledningar planmässigt understött forskningen, har kommit de svenska vetenskapliga institutionernas brist på materiella och personella resurser att framträda i en bjärt belysning. I medvetande om våra inhemska forskningsinstitutioners beträngda läge ha de svenska statsmakterna under senare år vidtagit extraordinära åtgärder i syfte att stödja den vetenskapliga forskningen inom olika områden. För den tekniskt-vetenskapliga forskningen har i olika avseenden sörjts genom en rad åtgärder. I fråga om den matematisk-naturvetenskapliga forskningen pågår för närvarande en utredning rörande åtgärder för främjande av sådan forskning .1 Även den medicinska forskningen har varit föremål för statsmak­ ternas intresse. I december 1943 tillkallades sålunda sakkunniga med uppdrag att utreda frågan om lämpliga organisatoriska åtgärder för den medicinska forskningens främjande jämte därmed sammanhängande frågor. De förslag dessa sakkunniga framlade i sitt den 23 november 1944 avgivna betänkande

1 EU första betänkande i ämnet har sedermera föranlett proposition till 1946 års riksdag.

254 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 272.

ha i sina huvuddrag förverkligats genom beslut av 1945 års riksdag. Sålunda har beslut fattats om inrättande av ett statens medicinska forskningsråd, var­ jämte för innevarande budgetår betydande anslagsmedel anvisats till främ­ jande av medicinsk forskning. De medicinska högskoleinstitutionerna ha utan tvivel genom nyssnämnda åtgärder beretts ökade möjligheter att tillgodose forskningens krav. Dessa åtgärder äro emellertid icke avsedda att vara tillfyllest. De sakkunniga rö­ rande åtgärder för den medicinska forskningens främjande hade sålunda icke i uppdrag att ingå på frågan om de medicinska lärosätenas resurser med avseende på personalorganisation och löpande materielanslag. Vid anmälan av den proposition angående inrättande av ett medicinskt forskningsråd m. m., som på grundval av de sakkunnigas betänkande framlades för 1945 års riks­ dag, betonade föredragande departementschefen också uttryckligen, att de av honom förordade förslagen närmast avsåge sådana åtgärder, som kunde och borde vidtagas för främjande av den medicinska forskningen inom ramen för den nuvarande organisationen. Frågan åter om avhjälpande av bristerna i denna organisation — en fråga som av de sakkunniga betecknats såsom minst lika viktig som andra åtgärder för den medicinska forskningens främ­ jande — borde, framhöll departementschefen, bli föremål för särskild utred­ ning. De förut nämnda sakkunniga för utredning rörande organisatoriska åtgär­ der för den medicinska forskningens främjande ha i sitt betänkande lämnat en sammanfattande redogörelse för de brister i fråga om våra medicinska läro­ sätens vetenskapliga utrustning, som de funnit råda. De sakkunniga fram­ hålla sålunda, att även om de medicinska institutionernas laboratorieutrymmen i stort sett få anses tillfredsställande — detta gäller de teoretiska institu­ tionerna, icke de kliniska — så saknas likväl i stor utsträckning vetenskap­ ligt skolade assistenter, tekniskt utbildade biträden och för vetenskaplig forskning disponibla penningmedel (materielanslag), allt nödvändiga förut­ sättningar för att institutionerna skola kunna anses väl rustade för sina upp­ gifter såsom härdar för vetenskaplig forskning. Vad de kliniska institutionerna beträffar saknas enligt de sakkunniga därutöver i allmänhet även tillfreds­ ställande laboratorieutrymmen. De sakkunnigas framställning ger sålunda vid handen, att de medicinska och kliniska institutionerna tarva en mer.eller mindre genomgripande moder­ nisering i fråga om den materiella utrustningen och en viss ökning av assi­ stent- och biträdespersonalen för att bli i stånd att på ett tillfredsställande sätt fylla sin uppgift. För att möjliggöra en samlad överblick över de åtgär­ der, som må anses erforderliga för att råda bot på de påtalade bristerna även­ som kostnaderna härför, kräves emellertid, synes det mig, en efter enhetliga bedömningsgrunder företagen översyn över berörda förhållanden. En dylik översyn bör enligt min mening nu komma till stånd genom särskilda inom ecklesiastikdepartementet tillkallade sakkunniga. Det anförda gäller icke endast de teoretiska institutionerna vid de medi­ cinska lärosätena. Även vid dessas kliniska institutioner pågå vetenskapliga undersökningar i samband med sjukvården. Nya behandlings- eller under­ sökningsmetoder måste undersökas och nya läkemedel prövas. Erfarenhe­ terna härav skola registreras och vetenskapligt bearbetas. Resultaten ha be­ tydelse såväl för forskningen och undervisningen som för sjukvården. Såsom framgår av det förut anförda anses emellertid klinikernas resurser i föreva­ rande avseende i allmänhet icke vara tillfyllest. De sakkunniga böra därför

Kungl. Maj:ts proposition nr £72. 255

även ingå på frågan vad som kan och bör göras för att förbättra klinikernas möjligheter härvidlag, med avseende på såväl instrument- och apparatut­ rustning som förbrukningsartiklar och personal. En speciell fråga i detta sam­ manhang, till vilken de sakkunniga ha att taga ställning, blir spörsmålet om fördelningen av kostnaderna för ifrågavarande undersökningar mellan å ena sidan sjukvården och dess huvudmän och å andra sidan målsmännen för forsk­ ning och undervisning. Det bör vara de sakkunniga obetaget att, i den mån så visar sig^ önskvärt, ingå i prövning även av andra närliggande här ej särskilt berörda frågor.

Organisationskommittén /öreslår i sitt nu föreliggande betänkande åtgär­ der, som för nästa budgetår skulle medföra en ökning av de löpande årliga utgifterna med i runt tal 3 412 000 kronor och engångsanslag med ett be­ lopp av i runt tal 3 385 000 kronor. Organisationskommittén erinrar i sitt betänkande, att 1938 års läkarutbildningssakkunniga i sina betänkanden angående läkarutbildningen (stat. off. utr. 1941: 27 och 1945: 57) förordat en omläggning av denna och fram­ lagt förslag till en därav betingad utökning av lärarkrafternas antal. Kom­ mittén har vid sin översyn av behövliga organisatoriska åtgärder icke utgått från nuvarande studieordning utan från den av läkarutbildningssakkunniga förordade. Kommittén anför i detta hänseende följande.

Svårigheten för de ordinarie lärarna att bedriva forskning har påpekats även av 1938 års läkarutbildningssakkunniga (stat. off. utr. 1941:27, s. 308—309). De voro medvetna om att ett tillskott av lärarkrafter utöver det, som nödvändiggöres av den föreslagna utvidgningen av undervisningen och handledningen av de studerande, är önskvärt för att minska den undervis­ ningsbörda, som för vissa lärare är så stor, att det vetenskapliga arbetet blir lidande. De påpeka i detta sammanhang, att det även ur läkarutbildningens synpunkt är viktigt, att lärarna få tid till medicinskt forskningsarbete. De sakkunniga ansågo sig emellertid icke under då rådande ekonomiska förhål­ landen böra föreslå annan ökning av lärarbefattningarna än som var nödvän­ dig, för att den föreslagna studieordningen skulle kunna genomföras. I sitt överarbetade betänkande (stat. off. utr. 1945: 57) föreslå de sakkunniga en ytterligare ökning av lärarkraftema med hänsynstagande till i remissyttran­ den framförda synpunkter. Någon utökning av lärarkraftema med hänsyn till forskningens krav hava de sakkunniga dock ej föreslagit. Det ankommer sålunda på de medicinska högskolornas organisationskommitté att framlägga förslag till en sådan ökning av den vetenskapliga personalen på varje institu­ tion, att forskningen icke hindras på grund av personalbrist och att de en­ skilda lärarna icke genom sin undervisningsbörda, administrativa göromål eller sjukvårdande arbete otillbörligt hindras att utöva vetenskaplig forskning. De kommitterade ha därvid icke ansett sig böra utgå från nuvarande studie­ ordning utan från den, som föreslås i läkarutbildningssakkunnigas överarbe­ tade betänkande (stat. off. utr. 1945:57). I

I remissyttrandena hälsas organisationskommitténs förslag i allmänhet ge­ nomgående med största tillfredsställelse. Kanslern anför sålunda för egen del bland annat:

256 Kungl. Maj:ts -proposition nr 272.

Den nu föreliggande utredningen rörande åtgärder för främjande av medi­ cinsk forskning i vårt land måste givetvis hälsas med den största tillfredsstäl­ lelse. I tidigare avgivna sakkunnigutredningar har påvisats att de medi­ cinska och kliniska institutionerna äro otillräckligt utrustade för forskning både med avseende å personal och i fråga om materiel. Som ett av de allvar­ ligaste problemen har framstått, att professorerna äro så tyngda av elementär undervisning och examination att deras tid ej räcker till för egen forskning och för handledning av yngre forskare. För avhjälpande av de påtalade bris­ terna kräves därför vid institutionerna i första rummet en väsentlig ökning av assistent- och bitriidespersonalen men också ökade materielanslag. De medicinska högskolornas organisationskommitté har i sitt nu framlagda be­ tänkande uppdragit riktlinjerna för en utformning av den medicinska forsk­ ningens yttre ram, i syfte att åstadkomma den upprustning på detta område, som befunnits erforderlig och alltför länge blivit eftersatt. Kommittén har härvid ansett sig icke böra utgå från nuvarande studieordning utan från den, som föreslagits av 1938 års läkarutbildningssakkunniga i deras överarbetade betänkande (stat. off. utr. 1945: 57). Över detta betänkande har jag den 31 januari 1947 avgivit utlåtande. Med hänsyn till de betydande meningsskiljaktigheter, som visat sig råda mellan de i ärendet hörda universitetsmyndigheterna, har jag ansett mig böra för­ orda, att betänkandet göres till föremål för en ytterligare överarbetning. Då de av de medicinska högskolornas organisationskommitté nu framlagda för­ slagen huvudsakligen taga sikte på forskningens krav har jag funnit, att ställ­ ning till dessa förslag kan tagas utan avvaktan på resultatet av nämnda över­ arbetning. Genom beslut av 1946 års riksdag genomfördes en betydande upprustning beträffande den matematisk-naturvetenskapliga forskningen. De på detta område beslutade åtgärderna grundade sig i väsentlig utsträckning på ett av den naturvetenskapliga forskningskommittén avgivet betänkande. De medi­ cinska högskolornas organisationskommitté har beträffande upprustningen på det medicinska forskningsområdet i huvudsak följt samma principiella uppläggning och riktlinjer som förstnämnda kommitté. I mitt över denna kommittés betänkande den 22 januari 1946 avgivna underdåniga utlåtande framlade jag vissa allmänna utgångspunkter rörande den föreslagna upprust­ ningen. Jag anser mig här böra i tillämpliga delar hänvisa till vad jag då hade anledning uttala. Statskontoret betonar starkt önskvärdheten av återhållsamhet och förut­ sätter, att föreliggande förslag endast successivt genomföres. Härför talade icke minst erforderlig hänsyn till nuvarande läge på arbetsmarknaden. Äm­ betsverket anför vidare bland annat följande. Kommittén har ansett sig icke behöva framlägga någon mera omfattande allmän motivering för de medicinska institutionernas behov av hjälpmedel för forskning, enär detta behov vore sedan länge väl känt av statsmakterna. Även i fråga om detaljerna saknas emellertid motivering för de framlagda förslagen. De från föreståndarna för de medicinska högskoleinstitutionerna av kommittén infordrade uppgifterna rörande de olika institutionernas an­ slagsbehov ha sålunda i allmänhet utan vidare godtagits av kommittén med en och annan jämkning. Betänkandet kan därför med visst fog sägas ha erhål­ lit karaktären mer av önskelista än av utredning i verklig mening. På grund härav försvåras en bedömning efter enhetliga grunder av de enskilda institu-

Kungl. Maj:ts proposition nr 272. 257

tionernas anslagsbehov. Statskontoret har sålunda funnit sig sakna möjlig­ heter att utan tidsödande undersökningar företaga någon granskning av be­ tänkandet i dess enskildheter.

Departe­

På initiativ av riksdagen ha de senaste åren utredningar skett rörande åt­

mentschefen .

gärder för främjande av naturvetenskaplig och medicinsk forskning. Utred­ ningarnas resultat ha delvis redan föranlett propositioner till 1945 och 1946 års riksdagar. Vad särskilt den medicinska forskningen angår, ha hittills vid­ tagna åtgärder dock huvudsakligen inskränkt sig till inrättande av ett sta­ tens medicinska forskningsråd och anvisande av medel till dess förfogande. Däremot ha ännu icke — på sätt som i fjol skedde med avseende på den naturvetenskapliga forskningen vid våra statsuniversitet — framlagts förslag i syfte att förbättra de särskilda medicinska högskoleinstitutionernas egna organisatoriska och ekonomiska resurser för forskningsändamål. Det har sedan relativt lång tid tillbaka varit tydligt, att förhållandena i sistnämnda hänseenden varit otillfredsställande, men olika omständigheter, icke minst det genom världskriget uppkomna läget, ha hittills stått i vägen för mera genomgripande åtgärder. En inventering av de mest trängande önskemålen härutinnan har nu företagits av särskilda sakkunniga. Ett första resultat av detta utredningsarbete ha de sakkunniga — »de medicinska högskolornas organisationskommitté» — redovisat i nu föreliggande betänkande med för­ slag till organisatoriska åtgärder till främjande av medicinsk forskning. De svagheter i de medicinska högskoleinstitutionernas organisation, som föreliggande utredning blottat, äro i sina huvuddrag redan så väl kända för statsmakterna, att en utförlig redogörelse härför torde vara överflödig. De karakteriseras framför allt av en allvarlig brist på personal, såväl vetenskap­ lig som teknisk. En avsevärd och snar förbättring av de materiella resur­ serna är även nödvändig. Jag har för egen del blivit övertygad om angelägen­ heten av att den delvis redan inledda upprustningen av våra vetenskapliga forskningsinstitutioner nu fullföljes även beträffande de medicinska högskole­ institutionerna och har funnit organisationskommitténs förslag därvid kunna tjäna till ledning. Vid ett ställningstagande till föreliggande förslag möta vissa svårigheter därigenom, att sakkunnigkommittén utgått från en studieordning för läkar­ utbildningen, som icke för närvarande tillämpas, nämligen den som föresla­ gits av de s. k. läkarutbildningssakkunniga, vilkas överarbetade förslag nyli­ gen varit föremål för remissbehandling. Det hade givetvis varit önskvärt, om ställning nu kunnat tagas även till frågan om en ny studieordning. Såsom kanslern framhållit, ha emellertid betydande meningsskiljaktigheter framkom­ mit beträffande den lämpliga studieordningen. Med stor tyngd ha delvis nya synpunkter beträffande utbildningens effektivisering och rationalisering därvid gjort sig gällande. Allt detta gör, att det föreliggande förslaget till ny studieordning synes kräva ytterligare bearbetning, innan det lämpligen bör

17 — Bihang till riksdagens protokoll 1847. 1 sand. Nr 272.

258 Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

bli föremål för slutligt avgörande. Nu gällande studieordning måste därför tills vidare alltjämt i sina huvuddrag förbli i kraft. Detta har till följd, att jag i det följande i flera betydelsefulla avseenden nödgas ställa frågor om personalökning på framtiden i avvaktan på närmare utredning rörande den föreslagna personalorganisationens anpassning till nuvarande studieplan. Sär­ skilt gäller detta de kliniska institutionerna, beträffande vilka även andra skäl, till vilka jag återkommer, tala för ett uppskov med en slutlig prövning av flera av de framlagda förslagen. På det hela taget synas dock organisa­ tionskommitténs förslag kunna och böra bli föremål för avgörande redan nu.

2. Allmänna riktlinjer för tillgodoseende av personalbehovet.

A. Vetenskaplig personal.

Professorerna. Kommittén utgår ifrån, att ett så stort antal lärare av lägre grad tillsättas, att professorernas undervisning icke blir större än den universitetsstatuterna förutsätta. Vidare uttalar sig kommittén för att undervisningsskyldigheten i större omfattning än som för närvarande är fallet skall kunna fullgöras genom s. k. forskningsundervisning. Kommittén för­ ordar därjämte, att professorerna skola beredas möjlighet att under vissa perioder helt kunna ägna sig åt vetenskaplig verksamhet utan avstående av några löneförmåner. Slutligen förutsätta de sakkunniga, att vissa åtgärder skola vidtagas för fördelning av examinationsbördan på flera händer.

Laboratorer, prosektorer m. fl. Befattningar av denna typ finnas till ett antal av sex vid medicinska fakulteten i Uppsala, fem vid medi­ cinska fakulteten i Lund och fem vid karolinska institutet. Kommittén, som föreslår inrättande av ett betydande antal nya dylika tjänster, anför rörande deras karaktär m. m. bland annat följande. Rörande lämpligheten av denna befattningstyp ha vissa betänkligheter uttalats av bland annat 1933 års universitetsberedning. Framförallt har man hänvisat till de svårigheter, som kunna uppstå, genom att dessa högt kva­ lificerade ordinarie befattningshavare i många fall komma att sortera under vederbörande professorer och härigenom komma att sakna den självstän­ dighet, som är nödvändig för vetenskaplig forskning. Den naturvetenskapliga forskningskommittén delar ej dessa farhågor och har föreslagit en del nya dylika befattningar för de naturvetenskapliga ämnena, och chefen för eck­ lesiastikdepartementet har principiellt intagit samma ståndpunkt (prop. 1946:273, s. 48). Man torde emellertid icke kunna helt bortse från ovan­ nämnda risker, och statens medicinska forskningsråd har i detta samman­ hang uttalat, att det är angeläget, att vid besättandet av dylika befattningar noga tillses, att graden av självständighet i förhållande till professuren i hu­ vudämnet ej blir för liten. Att skapa en självständig ställning för laboratorerna erbjuder vissa svå­ righeter, då de alltid måste i viss mån vara underställda institutionens före­

Kungl. Maj:ts proposition nr £72. 259

ståndare. Vissa åtgärder kunna dock vidtagas. Laborator bör förutom den del i institutionens resurser, som är sedvanlig, ha lika rätt som professor till biträde vid forskning av assistent, och till hans förfogande bör ställas nödig teknisk personal. Han bör dessutom ha till sitt förfogande ett eget institutionsanslag. Kommittén har emellertid icke i det kapitel, där anslagsfrå­ gorna behandlas, upptagit särskilda anslag för laboratorernas del utan förut­ sätter, att en laborators del i ett institutionsanslag i varje särskilt fall fast­ ställes av kanslern på förslag av fakultet eller lärarkollegium. Vidare bör labo­ rator i likhet med professor äga möjlighet att under perioder av intensiv forskning bli befriad från en del av sin elementära undervisning på någon av de vägar, som föreslagits för professorer, dock med den skillnaden, att då det gäller förskjutning av den elementära undervisningen till forskningsundervisning, framställning härom till kanslern bör göras av institutionsföreståndaren. Kommittén vill också framhålla, att proportionen mellan antalet professo­ rer och laboratorer ej bör bli sådan, att ett stort antal av de senare aldrig få några rimliga befordringsmöjligheter. I sådana fall, där en särskilt viktig gren av ett ämne fordrar en fast företrädare i fråga om forskning och un­ dervisning, borde ny professur inrättas. Av organisatoriska skäl har emeller­ tid kommittén ansett sig böra föreslå nya professurer endast i särskilt starkt motiverade fall och i övrigt nöjt sig med att föreslå laboratorsbefattningar. Därigenom vill kommittén åstadkomma en gradvis utveckling. I lämpliga fall bör nästa steg kunna bliva omvandling till professur med den ökning av personella och materiella resurser, som därmed följer. Laboratorernas undervisningsskyldigheter regleras icke som professorer­ nas genom särskild paragraf i universitetsstatuterna utan bestämmas av Kungl. Maj:t på förslag av kanslern efter vederbörandes hörande. Kommittén anser, att laboratorernas undervisningsbörda nu liksom tidi­ gare måste variera allt efter olika förhållanden vid olika institutioner och att inga generella föreskrifter böra föreslås men att i princip de instruktioner kunna tjäna som norm, vilka gälla för nuvarande befattningar av ifrågava­ rande typ. Vid en del institutioner med jämförelsevis ringa undervisning i proportion till personalens storlek är det möjligt att ge laboratorn en ringa undervisningsbörda. Återigen vid andra måste, om man icke vill låta perso­ nalstaben ökas utöver vad man för närvarande anses kunna begära, labora­ torns (prosektorns) undervisning bli betydande. Statens medicinska forsk­ ningsråd anför, att det under alla förhållanden bör tillses, att laboratorerna ej få större eller åtminstone ej mycket större undervisningsskyldighet än pro­ fessorn i huvudämnet. Kommittén vill för sin del understryka, att labora­ torernas undervisningsskyldighet bör inskränkas i möjligaste mån och befatt­ ningarna göras lockande genom att de givas en utpräglat vetenskaplig karaktär. Inom de kliniska disciplinerna finnas ett antal laboratorer, som intaga en särställning, i det att de samtidigt äro överläkare och i denna sin ställning erhålla särskilt arvode för sin sjukvårdande verksamhet. Befattningshavare av denna typ äro överläkarna vid ortopediska kliniken, lungkliniken samt radioterapeutiska kliniken vid universitetet i Lund. De åtnjuta utom sin lön som laborator även 2 000 kronor i överläkararvode från Malmöhus läns landsting i likhet med de professorer, som äro överläkare. Dessa befattningar kunna betecknas som förstadier till självständiga professurer, till vilka de utvecklas i den mån olika hänsyn möjliggöra en dylik expansion.

260 Kungl. May.ts proposition nr 272.

Kommittén finner denna befattningstyp ändamålsenlig även för andra kli­ niska ämnen, som nått en sådan utveckling, att de böra hava självständiga företrädare utan att ännu tiden är fullt mogen för inrättandet av professurer för desamma. Detta gäller bland annat ämnena klinisk fysiologi och klinisk kemi. För närvarande företrädas dessa båda ämnen i Lund av en klinisk laborator på universitetets stat och med särskilt tilläggsarvode från lands­ tinget och vid akademiska sjukhuset likaledes av en klinisk laborator på universitetets stat. Båda sortera under professorerna i invärtes medicin. Vid karolinska sjukhuset finnes en laborator i klinisk fysiologi, en i klinisk kemi samt en i klinisk bakteriologi på sjukhusets stat och vid serafimerlasarettet tre extra kliniska laboratorer på sjukhusets stat. I prop. 1946: 273, s. 408, föreslogs en klinisk laborator för vart och ett av dessa ämnen vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet med lönegradsplacering i A 28, men i pro­ positionen förutsattes, att dessa laboratorer skulle vara underställda profes­ sorerna i invärtes medicin. Mot denna anordning har en stark opposition rests, och karolinska institutets lärarkollegium har tillstyrkt en självständig ställning för dessa laboratorer under hänvisning till deras betydelse för den medicinska forskningen. De utöva en verksamhet, vars teknik numera nått en sådan utveckling, att den icke längre i full utsträckning kan behärskas av vare sig professorerna i medicin eller av övriga klinikchefer, och förhålla sig sålunda till de kliniska disciplinerna i detta avseende på liknande sätt som exempelvis professorn i röntgendiagnostik. Riksdagen har med anledning av ovannämnda proposition och en i ämnet väckt motion i denna fråga anfört, att den funnit det tveksamt, om verkligt kvalificerade sökande stode att få till laboratorsbefattningarna med den av departementschefen föreslagna löneställningen. Enligt riksdagens me­ ning syntes övervägande skäl tala för att det nuvarande provisoriet tills vidare bibehålies i avvaktan på resultatet av den utredning, som bedreves av medicinska högskolornas organisationskommitté. Utan tvekan är dessa laboratorers verksamhet av mycket stor betydelse för den kliniska forskningen, och utvecklingen synes gå därhän, att "denna betydelse snabbt ökas. Trots de otillfredsställande förhållanden, under vilka dessa laboratorer hittills arbetat, har det visat sig, att vid tillkomsten av många av de kliniska avhandlingar, som publicerats under de senare åren, nämnda laboratorer varit engagerade som medhjälpare eller rådgivare, ja även som initiativtagare. Det är sålunda uppenbart, att de böra beredas tid och tillfälle till denna för den kliniska forskningen så betydelsefulla del av sitt arbete, vilket endast kan ske genom att befattningarnas vetenskapliga karak­ tär fastslås. De böra sålunda icke uppföras på karolinska sjukhusets och serafimerlasarettets stater utan, såsom är fallet med professorerna och de ovannämnda överläkarna i Lund, på respektive medicinska lärosätens. I deras tjänsteplikter bör ingå den undervisningsskyldighet, som i läkarutbildningssakkunnigas betänkande föreslås komma på dessa befattningshavares lott. Det särskilda undervisningsarvode, som för närvarande utgår till dessa labo­ ratorer, bör sålunda bortfalla. I stället böra de i likhet med professorerna och de ovannämnda laboratorerna i Lund hava ett särskilt arvode som över­ läkare. För närvarande är detta överläkararvode 2 000 kronor i Lund och 1 500 kronor i Stockholm men saknas helt i Uppsala. Önskvärt vore, om man i detta hänseende kunde uppnå likformighet vid de tre medicinska läro­ sätena. Vid konferenser, som kommittén haft med de medicinska fakulteterna i

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 87%. 261

Uppsala och Lund och karolinska institutets lärarkollegium, har man enhäl­ ligt anslutit sig till nyssnämnda förslag till ordnande av de kliniska labora­ torernas ställning enligt ovan angivna linjer. Kommittén föreslår en dylik befattning i klinisk kemi och en i klinisk fysiologi vid vartdera av karolinska sjukhuset, serafimerlasarettet, akademiska sjukhuset i Uppsala och Lunds lasarett, en i klinisk bakteriologi vid serafimerlasarettet, en i reumatologi vid akademiska sjukhuset, en i reumatologi vid Lunds lasarett, en i reuma­ tologi vid karolinska sjukhuset, en i barnkirurgi vid karolinska sjukhuset, en i kirurgi vid Lunds lasarett, en i allergilära vid karolinska sjukhuset samt en i röntgendiagnostik vid Lunds lasarett. Samma befattningstyp anser kom­ mittén även lämpa sig för chefsbefattningen vid den medicinska tuberkuloskliniken vid karolinska sjukhuset i avvaktan på att den förändras till pro­ fessur i ftisiologi. Beträffande laboratorer i kliniska ämnen har kanslern anslutit sig till kom­ mitténs förslag. Även statens medicinska forskningsråd deklarerar sin anslut­ ning till detta förslag. Allmänna lönenämnden har funnit sig ej böra framställa erinran mot kom­ mitténs förslag rörande reglering av de kliniska laboratorernas anställningsoch avlöningsförhållanden. Statskontoret har ansett ofrånkomligt, att vederbörande kliniske labora­ tors tjänstgöringsskyldighet och rätt att uppbära ersättning för enskilda upp­ drag fixeras, innan frågan om löneställningen definitivt avgöres. 1945 års universitetsberedning anför: Beredningen har intet att erinra mot principen, att laboratorn bör ha samma rätt som professorn i fråga om institutionens resurser men håller före, att fördelningen av dessa bör kunna ordnas genom gott samarbete och fri­ villiga överenskommelser mellan befattningshavarna å varje särskild institu­ tion. Beredningen är av den uppfattningen, att detaljerade föreskrifter i här förevarande avseende snarare skulle skärpa än mildra eventuellt förefintliga motsättningar. Endast i de fall, då skilda meningar yppats mellan institutionsföreståndaren och hans laborator angående utnyttjande av institutio­ nens resurser, bör frågan hänskjutas till kanslern för avgörande.

Sveriges docentförbund uttalar sig för, att vid varje klinik anställes en läkare med ställning som laborator och överläkare, vid de medicinska och kirurgiska klinikerna två dylika läkare. Svenska läkaresällskapet understryker betydelsen av att laboratorerna och prosektorerna erhålla en självständig ställning och att dessa tjänster göras lockande genom att de givas en utpräglat vetenskaplig karaktär. Sveriges läkarförbund tillstyrker förslaget om inrättande av ordinarie laboratorsbefattningar i klinisk kemi, klinisk fysiologi och klinisk bakteriologi. Beträffande de av kommittén föreslagna ordinarie befattningarna i laboratorsgraden inom andra kliniska ämnen uttalar förbundet dock vissa betänk­ ligheter; de borde i stället bli överläkarbefattningar, vars undervisning hono­ rerades med särskilda arvoden.

262 Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

Biträdande lärare. Vid de medicinska lärosätena finnes ett stort antal lärare, som äro anställda mot ett större eller mindre arvode, beräknat efter den undervisning, som de meddela. En del av dessa lärarbefattningar ha tillkommit för att avlasta en del av professorns undervisningsbörda. Så är t. ex. förhållandet med de biträdande lärarna i medicin och en hel rad av de kliniska ämnena. I andra fall ha de biträdande lärarna till uppgift att meddela undervisning i vissa specialgrenar, som äro av ringa omfattning eller av den art, att undervisningsmaterial och fast anställda lärare saknas vid de kliniska sjukhusen. Så är exempelvis undervisningen i epidemiologi ordnad genom ett årligt anslag på 12 600 kronor, som fördelas som arvode åt överläkarna vid epidemisjukhusen i Stockholm, Göteborg, Malmö, Upp­ sala och Lund, vilka meddela undervisning i nyssnämnda ämne. Arvodet är i Stockholm 4 800 kronor, i Göteborg 2 400 kronor och vid de övriga epi­ demisjukhusen 1 800 kronor. De biträdande lärarna äro på ett mycket växlande sätt inordnade i sjuk­ vårdsorganisationen antingen å de kliniska sjukhusen eller å vissa kommu­ nala sjukhus, som tagits i anspråk för undervisningen. Så äro t. ex. de biträ­ dande lärare, som för närvarande ge de kliniska propedeutiska kurserna i Stockholm, samtidigt överläkare vid ett av stadens sjukhus. En del av de biträdande lärarna äro samtidigt deltidsanställda biträdande överläkare respektive läkare, andra åter heltidsanställda förste underläkare. Kommittén förordar, att biträdande lärare även i fortsättningen anlitas vid de medicinska lärosätena. Kommittén anför: De biträdande lärarbefattningarna äro icke i samma grad forskarbefattningar som professors- och laboratorsbefattningarna utan äro framförallt av­ sedda för den elementära undervisningen. Förefintligheten av ett tillräckligt antal dylika befattningar möjliggör emellertid forskning på de kliniska insti­ tutionerna genom att professorernas undervisningsbörda minskas. Rörande vissa av de biträdande lärarnas ställning har tveksamhet rått inom läkarutbildningssakkunniga. Detta gäller i främsta rummet sådana biträ­ dande lärare, vilkas del i undervisningen är mycket väsentlig. Nämnda sak­ kunniga föreslogo i sitt ursprungliga betänkande, att systemet med särskilda arvoden åt biträdande lärare skulle avvecklas och i stället nya lärarbefatt­ ningar inrättas, vilkas innehavare skulle ha såväl läraruppgift som sjukvår­ dande uppgift. Statskontoret har också framhållit, att man bör sträva efter att kursverksamheten i möjligaste män inordnas i heltidsanställda lärares och läkares ordinarie arbetsuppgifter på sådant sätt, att särskilda till äggsarvoden kunna undvikas. I sitt överarbetade betänkande ha emellertid läkarutbild­ ningssakkunniga frångått sitt tidigare förslag, dock under förutsättning, att i regel som biträdande lärare förordnas läkare, som äro knutna till sjukvår­ dande tjänster vid de kliniska sjukhusen. Vad ämnet medicin beträffar, anse läkarutbildningssakkunniga, att undervisningen vid universiteten bäst till­ godoses genom inrättandet av särskilda biträdande lärarbefattningar med ordinarie laborators löneställning, således i överensstämmelse med sitt ur­ sprungliga förslag, under det att i Stockholm de biträdande lärarna som hit­ tills skulle vara arvodister.

Kungl. Maj:ts proposition nr 272. 263

Kommittén har övervägt dessa frågor vid sammanträden med de medi­ cinska fakulteterna i Uppsala och Lund och därvid kommit till den slutsat­ sen, att det icke alltid skulle vara möjligt att inordna de biträdande lärarna i ett system av heltidsanställda lärare och läkare, i vilkas ordinarie arbetsupp­ gifter skulle ingå såväl sjukvård som undervisning. Även där detta är möj­ ligt, synes det emellertid vara av värde för undervisningen med systemet arvodesanställda biträdande lärare, enär detta system på ett smidigare och mindre tungrott sätt möjliggör förändringar i undervisningsuppgifterna än vad fallet är, om de biträdande lärarna äro heltidsanställda med fixerade skyl­ digheter. Det måste visserligen anses lämpligt, att de biträdande lärarna äro anställda för längre tid, för att nödig stadga i undervisningen skall kunna ernås, men det är å andra sidan säkerligen med hänsyn till den rörlighet be­ träffande de medicinska studiernas ordnande, som nuförtiden är nödvändig, icke lyckligt, om de bli anställda som ordinarie befattningshavare med rätt att kvarstå till uppnådd pensionsålder. Kommittén anser sålunda, att de biträdande lärarbefattningarna i princip böra vara arvodesbefattningar, men vill i likhet med läkarutbildningssakkunniga understryka, att dessa lärare i möjligaste mån böra vara knutna till läkartjänster vid de kliniska sjukhusen.

Medicinska fakulteten i Uppsala hemställer, att vissa av kommittén för­ ordade befattningar som biträdande lärare i kliniska ämnen erhålla en mera fast karaktär, nämligen de i medicin, kirurgi och röntgendiagnostik. Fakul­ teten anför: Även om fakulteten inser, att de speciella förhållandena i Stockholm kunna motivera, att arvodesf ormen där blir använd i jämförelsevis stor utsträck­ ning, vill fakulteten med eftertryck framhålla, att det för undervisningen i regel icke är tillfredsställande, att en biträdande lärare endast har undervis­ ning och ej samtidigt är anställd såsom läkare vid undervisningssjukhuset med hela sin verksamhet bunden till detta. I detta avseende, instämmer fakulteten helt i den principiella ståndpunkt, som läkarutbildningssakkunniga intagit. Framhållas må även, att en rationell undervisning kräver att ej heller de biträdande lärarna stå utanför den medicinska forskningen och de aktuella kliniska problemen. Bästa garantierna härför vinnas genom att läraren tillhör staben av undervisningssjukhusets läkare. Fakulteten finner visserligen, att beträffande en del kliniska discipliner, exempelvis pediatrik, otolaryngologi och oftalmiatrik, uppdraget såsom biträdande lärare lämpligen kan lämnas åt någon av klinikens underord­ nade läkare mot särskilt arvode, såsom kommittén föreslagit. Beträffande åter de tre ämnena medicin, kirurgi och röntgendiagnostik vill fakulteten bestämt påyrka, att dessa biträdande lärarbefattningar få en mera fast karaktär. Endast så kan behövlig kontinuitet i undervisningsarbetet paräknas och professorn erhålla behövlig avlastning i fullgörandet av sina mångskif­ tande uppgifter. Även om vissa av underläkarbefattningarna kunna fa inne­ havas under en längre följd av år, kommer dock omsättningen på dessa med all säkerhet att bli rätt livlig, enär specialistbefattningar ute i landet i stor utsträckning komma att rekryteras från denna grupp befattningshavare. Fakulteten föreslår sålunda, att de tre biträdande lärarbefattningarna vid vardera medicinska och kirurgiska klinikerna samt de två biträdande lärar­ befattningarna vid den röntgendiagnostiska avdelningen uppföras såsom ordi­ narie tjänster med laborators löneställning.

264 Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

Medicinska fakulteten i Lund ansluter sig till uppfattningen, att biträ­ dande lärare vid klinikerna så vitt möjligt böra vara knutna till läkartjänster vid respektive sjukvårdsavdelningar. Fakulteten yrkar, att för ämnet medi­ cin inrättas en laboratorstjänst i stället för en av de föreslagna nya biträ­ dande lärarbefattningarna. Kanslern har icke funnit anledning till erinran mot vad kommittén anfört och föreslagit. Malmöhus läns landstings förvaltning sutskott anför: De sakkunniga föreslå ett stort antal biträdande lärare vid de kliniska institutionerna i Lund. Beredningen, som intet har att erinra vare sig mot antalet befattningar eller dessa tjänsters inrättande i arvodesställning, vill dock hava framhållit beträffande de sakkunnigas förslag därom, att dessa lärare i möjligaste mån böra vara knutna till läkartjänster vid klinikerna, att landstinget förbehåller sig rätt att efter samråd med intresserade parter fatta beslut i sistnämnda frågor. Sveriges docentförbund förklarar sig hysa stora betänkligheter beträffande kommitténs förslag i fråga om biträdande lärare. Till avsevärd del samman­ hängde detta med att kommittén i föreliggande betänkande icke behandlat frågan om den underordnade läkarpersonalen. Förbundet anför bland annat följande. Kommittén uttalar sig icke om de biträdande lärarnas kompetens, men det torde vara självklart, att dessa läraruppgifter icke kunna anförtros åt vilken medicine licentiat som helst. Man bör åtminstone fordra, att han inne­ har specialistkompetens inom facket. Man kan icke gärna räkna med att innehavarna av underläkartjänster i allmänhet skola erhålla de biträdande lärarbefattningarna. Åtminstone i Uppsala och Lund är det otänkbart att utanför klinikerna finna ett tillräckligt antal specialistutbildade läkare med erforderlig kompetens för dylika befattningar. Särskilt gäller detta medicin och kirurgi. I fråga om dessa ämnen innebär kommitténs förslag en klar försämring av nuvarande förhållanden. Svenslm läkaresällskapet har i fråga om valet mellan heltidsanställning och arvodesanställning för de biträdande lärarna förklarat sig avgjort ansluta sig till kommitténs förordande av arvodesanställning. Sveriges läkarförbund anser, att undervisningsuppgifter av betydande om­ fattning handhavas endast av professorer eller av överläkare mot särskilt arvode.

Assistenter. Kommittén förordar nyinrättande av ett antal försteoch andre-assistentbefattningar vid de teoretiska (prekliniska) institutionerna. Härutinnan hänvisar jag till detaljredogörelsen i det följande. Vid de kliniska institutionerna finnas för närvarande icke några assistentbefattningar av ifrågavarande typ. Kommittén föreslår emellertid samman­ lagt 22 rörliga förste assistentbefattningar vid dessa, därav 6 i Uppsala, 6 i Lund och 10 i Stockholm. Till stöd härför anföres följande.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 272. 265

Forskningen på klinikerna bedrives i första hand av klinikcheferna och deras underläkare. På grund av det omfattande sjukvårdsarbetet blir som regel tiden knappt tillmätt för vetenskaplig verksamhet. För att öka möjlig­ heterna för klinisk forskning är det nödvändigt, att klinikerna liksom de teoretiska institutionerna tillgodoses med förste assistenter. Dessa böra ej betungas med något ordinarie sjukvårdsarbete utan helt kunna ägna sin tid åt forskning, såsom medhjälpare till klinikcheferna i och för genomförande av bestämda forskningsprogram eller genom att mera självständigt övertaga en viss del av en forskningsuppgift. Skulle varje klinik förses med en förste assistent, bleve emellertid antalet befattningar förhållandevis stort. Man har grundad anledning befara, att kompetenta sökande för närvarande icke skulle finnas att tillgå i tillräcklig mängd. Ett ofrånkomligt villkor är nämligen, att förste assistenten har en god utbildning endera inom något prekliniskt, naturvetenskapligt eller närstående forskningsområde. Såväl med tanke härpå som jämväl också med hänsyn till de kostnader, som anställandet av ett större antal förste assistenter komme att draga, vill kommittén inskränka sig till att för de kliniska ämnenas del föreslå inrättandet av 22 förste assistent­ befattningar. De skulle så fördelas, att 6 knytas till medicinska fakulteten i Uppsala, 6 till medicinska fakulteten i Lund och 10 till karolinska institutet. Då intensiteten i den kliniska forskningen växlar avsevärt på skilda kliniker och under olika tidsperioder, synes det mest praktiskt, att ifrågavarande be­ fattningar icke bindas till bestämda kliniker, utan äro rörliga. Även om de i första hand tillkomma klinikerna, bör möjlighet finnas till placering på prekliniska institutioner, om klinikerna vid något tillfälle ej anse sig behöva taga samtliga befattningar i anspråk. Ansökan om anställande av förste assi­ stent bör inlämnas till fakultet respektive karolinska institutets lärarkolle­ gium, som efter prövning inlämnar förslag om befattningarnas fördelning till kanslern, vilken har att besluta i ärendet. Medicinska fakulteten i Uppsala hävdar med bestämdhet, att varje klinik bör tilldelas en assistent, och hemställer, att dessas antal för fakultetens vid­ kommande fastställes till 10. Kanslern har anslutit sig till kommitténs förslag. Sveriges docentförbund påpekar, att enligt dess mening de kliniska assi­ stenterna måste få samma ekonomiska standard som förste underläkarna vid klinikerna. Det måste anses fel att betala forskningsarbetet inom kliniker med lägre belopp än sjukvårdsarbetet. För att dylika lägre forskningstjänster skola kunna fullt utnyttjas för klinisk forskning måste de även kunna besättas med för detta arbete kompetenta, läkare. Det syntes ur facklig synpunkt vara ogörligt att belägga övergången från kliniskt arbete till forskningsarbete med uppenbar ekonomisk förlust. Sveriges läkarförbund har funnit, att de hittills inrättade assistentbefatt­ ningarna på de teoretiska institutionerna visat sig vara synnerligen lämpligt konstruerade. För de kliniska institutionernas vidkommande vore denna befattningstyp dock icke lämpad, varför förbundet avstyrker förslaget i denna del. Forskningsarbete borde betalas lika bra som sjukvårdsarbete inom en och samma institution. I stället föreslår förbundet inrättande av ett lika stort antal förste underläkartjänster utan sjukvårdsuppgifter.

266 Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

Departe­

De principiella frågorna om professorernas undervisning och de i detta

mentschefen.

sammanhang föreslagna åtgärderna för beredande åt dem av förbättrade möjligheter att ägna sig åt forskningsuppgifter torde, såsom inledningsvis framhållits, icke nu böra upptagas till slutlig prövning. Beträffande andra vetenskapliga befattningar än professurer möta i väsent­ liga avseenden olika problem när det gäller å ena sidan teoretiska och å andra sidan kliniska institutioner. De teoretiska institutionernas personalorganisation är och bör vara i prin­ cip densamma vid de medicinska fakulteterna och karolinska institutet som vid universitetens matematisk-naturvetenskapliga sektioner. Samma typer av befattningar förordas också av kommittén: ordinarie befattningar av typen laborator eller prosektor samt arvodesbefattningar såsom biträdande lärare, assistenter och amanuenser. I fråga om laboratorsbefattningama och därmed jämförliga tjänster har, såsom kommittén framhållit, en viss tveksamhet kommit till synes med hänsyn särskilt till svårigheterna att förena en under­ ordnad ställning i förhållande till innehavaren av professuren i huvudämnet med den självständighet, som är nödvändig för vetenskaplig forskning. Kom­ mittén har, trots att den funnit nämnda synpunkter värda beaktande, före­ slagit ett icke ringa antal nya tjänster av ifrågavarande slag. För egen del har jag kommit till den uppfattningen, att befattningar av denna typ svårligen kunna undvaras inom vår universitetsorganisation. Förutom professurerna representera de nämligen för närvarande den enda huvudtypen av ordinarie forskar- och lärarbefattningar vid universiteten. Givet är dock, att en viss försiktighet vid tillskapandet av nya sådana tjänster är påkallad icke minst med hänsyn till angelägenheten av att rimliga befordringsmöjligheter finnas för innehavarna av ifrågavarande lägre vetenskapliga befattningar samt att en så stor grad av självständighet som möjligt garanteras. I sistnämnda syfte torde, såsom kommittén anfört, lämpligen kunna träffas den anord­ ningen, att laboratorn erhåller viss, av kanslern fastställd andel av vederbö­ rande institutions materielanslag samt får nödig personal till sitt förfogande. Med beaktande av dessa synpunkter har jag funnit skäl föreligga att för­ orda inrättande av nya ordinarie befattningar av ifrågavarande typ till ett icke ringa antal, i främsta rummet då fråga varit om särskilda ämnesgrenar av sådan vikt, att de rimligen böra få fast anställda företrädare, utan att likväl professurer för närvarande kunna anses motiverade. Kommittén har föreslagit, att befattningstypen laborator erhåller ökad användning även i kliniska ämnen. Sålunda föreslås bland annat, att före­ ståndarna för kemiska och fysiologiska centrallaboratorierna vid akademiska sjukhuset i Uppsala, Lunds lasarett, karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet skulle erhålla tjänsteställning såsom laboratorer på vederbörande uni­ versitets respektive karolinska institutets stat såsom självständiga företrädare för de ur vetenskaplig synpunkt viktiga ämnena klinisk kemi och klinisk fysiologi. Befattningen som föreståndare för serafimerlasarettets bakterio­

Kungl. Maj:ts proposition nr 272. 267

logiska centrallaboratorium, skulle regleras på liknande sätt. Vad karolinska sjukhuset angår, finnes från och med innevarande budgetår en professur i bakteriologi, vars innehavare avses skola förestå det bakteriologiska central­ laboratoriet därstädes; i Uppsala och Lund fungera universitetens bakterio­ logiska institutioner såsom undervisningssjukhusens bakteriologiska central­ laboratorier och någon ändring i detta avseende ifrågasättes icke för närva­ rande. Kommitténs förslag om uppförande av nu ifrågavarande kliniska laboratorsbefattningar på vederbörande högskolas stat har icke givit mig anledning till erinran. Jag förutsätter i likhet med kommittén, att inne­ havarna av dessa tjänster tillika erhålla ställning som överläkare vid veder­ börande sjukhus. Mitt ställningstagande innebär, att jag funnit tjänstinne­ havarna böra intaga en självständig ställning som föreståndare för veder­ börande laboratorier med skyldighet att svara för förekommande under­ sökningar för sjukvårdsändamål å vederbörande sjukhus och ätt de sam­ tidigt skola företräda sina ämnen ur undervisnings- och forskningssyn­ punkt. De bli således med avseende på tjänsteuppgifter jämförliga med pro­ fessorer och laboratorer i exempelvis röntgendiagnostik. Beträffande deras rätt att utöva privatpraktik som överläkare synes böra gälla, ätt de icke må utöva dylik i annan form än konsulterande verksamhet på uppdrag av annan läkare. Till frågan om överläkararvodet återkommer jag i sam­ band med min anmälan om anslag för nästa budgetår till karolinska sjuk­ huset och serafimerlasarettet. — Jag har icke heller funnit anledning till erinran mot kommitténs förslag, att ordinarie befattningar i laborators tjänsteställning inrättas även för vissa rent kliniska ämnen såsom reumatologi; jag återkommer härtill i det följande. Beträffande kommitténs förslag om användningen av biträdande lärare i kliniska ämnen råda delade meningar bland remissinstanserna. Av detta skäl — och även av andra, till vilka jag senare återkommer — anser jag mig för närvarande icke kunna till slutlig prövning upptaga kommitténs förslag på denna punkt. Detsamma gäller kommitténs förslag om inrättande av ett antal rörliga förste assistentbefattningar i kliniska ämnen.

B. Teknisk personal.

För närvarande finnas vid universiteten och karolinska institutet följande ordinarie och extra ordinarie befattningar av ifrågavarande slag (de vid medi­ cinska institutioner placerade angivas inom parentes; sa vitt angår univer­ siteten):

Kungl. Maj:ts -proposition nr 272. 269

Naturvetenskapliga forskningskommittén tänkte sig, att befattningarna som laboratorietekniker skulle öppna en möjlighet för de bästa bland de lägre befattningshavarna att avancera till mera kvalificerade och högre avlönade befattningar, en möjlighet, som givetvis innebär en synnerligen värdefull stimulans för de tekniska befattningshavarna att förbättra sin utbildning och på olika sätt göra sig mera skickade för sina arbetsuppgifter. Kommittén fin­ ner dessa synpunkter i hög grad beaktansvärda men anser, att den föreslagna lönegradsplaceringen är allt för låg för den fordran på utbildning, som måste ställas på dessa befattningshavare. Kommittén förutsätter nämligen, att dessa skola besitta en teoretisk utbildning svarande mot avgångsexamen från tekniskt gymnasium och därmed jämförliga läroanstalter. Genom denna ford­ ran på teoretisk kompetens förminskas kanske befattningstypens möjligheter att tjäna som avancemangsplats för de tekniska befattningshavarna, men denna kompetens är nödvändig och torde i många fall komma att förvärvas av duktiga laboratoriebiträden med speciell energi och intresse. Behovet av dessa högkvalificerade tekniska hjälpkrafter har i flera skrivel­ ser framförts till kommittén. Det är icke ovanligt, att personer, som fått den i inledningen nämnda ut­ bildningen på institutionerna och visat sig äga de nödvändiga personliga för­ utsättningarna, lockats att för högre ersättning taga anställning inom indu­ striföretag. Med nuvarande organisation ha de fått anställas på institutioner­ na med privata medel år från år, varvid det icke varit möjligt att giva sam­ ma ersättning, som kan erbjudas från industrihåll. En ordinarie befattning i angiven lönegrad skulle göra det möjligt för en institution, som utbildat en dylik medhjälpare, att få behålla vederbörande genom att säkerheten i sådan anställning ersätter högre arvoden från industrin. Kommitterade föreslå där­ för i två fall (kemiska institutionen vid karolinska institutet samt institu­ tionen för cellforskning och genetik vid karolinska institutet), där personer med lämplig utbildning (teknisk ingenjörsexamen jämte laboratorieutbildning) finnas, att assistenter anställas i lönegrad A 16 samt att dessa befatt­ ningshavare benämnas försöksassistenter. (En befattning i denna lönegrad och med denna tjänstetitel finnes vid genetiska institutionen vid Lunds uni­ versitet.) Inrättandet av de föreslagna befattningarna skulle enligt kommitterades mening icke blott säkerställa de nu utbildade assistenternas fortsatta arbete utan även stimulera till utbildandet av försöksassistenter vid övriga institu­ tioner, vartill bättre möjligheter nu komma att förefinnas, om de av kom­ mittén förordade höjningarna av institutionernas anslag genomföras. Många institutioner, för vilka försöksassistenter icke nu föreslås, ha som ovan nämnts ett stort behov av dylika befattningar. Som kompetens för en sådan tjänst torde dock i regel kunskaper, som dokumenterats genom examen eller på annat sätt förvärvats utanför institutionerna, icke vara tillfyllest. Det vetenskapliga arbetets särart kräver nämligen en specialutbildning och gallring vid den institution, där anställning skall ske. På grund härav bör utbildning av kompetent personal avvaktas, innan flera till bestämda institu­ tioner knutna befattningar kunna förordas. Då emellertid fullt betryggande erfarenhet redan nu föreligger om den stora användbarheten av specialutbil­ dade tekniker av här nämnd typ, vilja kommitterade dock föreslå, att vid var och cn av de medicinska fakulteterna och karolinska institutet redan nu en rörlig försölcsassistentbefattning inrättas, men att tillsättning sker först efter ansökan från respektive fakultet eller karolinska institutets lärarkolle­

270 Kungl. May.ts proposition nr 272.

gium, i den mån kompetenta personer bliva utbildade. Utbildandet av försöksassistenter skulle därigenom säkerställas. Ett sådant säkerställande är be­ tydelsefullt, ty utbildandet i fråga är för institutionerna själva vanskligare och mera krävande än den av skickliga instrumentmakare. Dessa senare äro lika viktiga för institutionerna, och deras anställande kräver vanligen även­ ledes specialutbildning och urval, men utbildning och lämplighet torde dock vara lättare att utröna under provanställningen, och verkstadsutbildningen är mer homogen än den för försöksassistentema behövliga. På försöksassistenterna måste dessutom ställas ännu större krav på mångsidighet och lämp­ lighet som arbetsledare än på instrumentmakarna. En av de svåraste bristerna i den nuvarande organisationen vid den fysio­ logiska gruppens institutioner är frånvaron av permanent anställda tekni­ ker i ledande ställning. Kommitterade anse, att inrättandet av de föreslagna befattningarna för försöksassistenter vid institutioner med omfattande verk­ samhet med komplicerad apparatur är nödvändigt för att möjliggöra en fullt tillfredsställande organisation med avseende på den tekniska personalen.

Instrumentmakare. Kommittén ansluter sig helt till naturveten­ skapliga forskningskommitténs uttalanden (stat. off. utr. 1945:48, s. 78) under särskilt betonande av vikten av att dessa befattningar ges en lönegradsplacering, som ger konkurrenskraft mot privata motsvarande anställningar och ger befattningshavaren ekonomisk ersättning för den krävande utbild­ ning, som fordras av en skicklig instrumentmakare.

Mekaniker. Naturvetenskapliga forskningskommittén har föreslagit inrättande av en ny befattningstyp, benämnd mekaniker, vilken i princip föreslagits till inplacering i lönegrad A 9. I propositionen 1946: 273 har emel­ lertid departementschefen (s. 59) förordat, att ifrågavarande befattningar pla­ ceras i A 7. Av ordalydelsen synes dock framgå, att departementschefen be­ träffande de tekniska befattningarnas lönegradsplacering ansett sig böra in­ taga en försiktig hållning i avvaktan bland annat på organisationskommit­ téns förslag i frågan samt att ställningstagandet alltså icke bör anses defi­ nitivt. De arbetsuppgifter, som naturforskningskommittén förutsatt skola påvila mekanikerna, överensstämma helt med dem, som enligt institutionsvaktmästarutredningen skulle på vila institutionsvaktmästama i lönegrad A 9. Så­ lunda skola de utföra finmekanisk instrumenttillverkning efter ritningar eller efter muntliga anvisningar. Att naturforskningskommittén icke föreslagit benämningen institutionsvaktmästare utan i stället mekaniker beror enligt vad som inhämtats på att de nämnda befattningshavarna helt avsågos för kvalificerat finmekaniskt arbete och förutsattes endast i rena undantagsfall komma att utnyttjas för vaktmästarsysslor. Det synes organisationskommittén lämpligt, att i sådana fall, då en befatt­ ningshavare så gott som uteslutande är avsedd att användas för finmekaniskt arbete, befattningen i fråga benämnes mekaniker (eller för de mest kvalifi­ cerade befattningarna instrumentmakare), då beteckningen institutionsvakt­ mästare är ägnad inge en felaktig uppfattning om arten av det arbete, för vilket tjänsten är avsedd.

Preparator. Vid institutioner med en omfattande undervisning, som kräver en stor apparatutrustning för undervisningen och stora förråd för

Kungl. Maj:ts proposition nr 272. 271

denna och för forskningen jämte fotografisk och ritutrustning och där preparering av olika slag för demonstrationer vid laborationskurser måste utfö­ ras, behöves en särskild befattningshavare, vilken skall ha ställning som förrådsförvaltare och teknisk expert för förberedande av demonstrationer. Till den förra uppgiften hör planerandet av och uppgörandet av förslag till inköp, tillsynen och vården av förråden av apparatur, kemikalier, inventarier m. m., till den senare att sammanställa apparatur för demonstrationer, ombesörja framställning av reagens och olikartade preparat för laborationskurser samt att utföra fotografiskt och ritarbcte för demonstrationer. Vid andra institu­ tioner åter är det mera forskningsarbetet, som har ett starkt behov av laboratorieteknisk hjälp med högre kvalifikationer än de, som kunna fordras av ett laboratoriebiträde. Det gäller här vanligen särskilt krävande preparativa eller analytiska arbetsuppgifter, varvid befattningshavaren i fråga ej sällan får fungera som arbetsledare för lägre teknisk personal. Kommitterade före­ slå, att befattningshavare av denna typ benämnes preparator och placeras i lönegrad A 10 i likhet med de vid de morfologiska institutionerna anställda preparatorerna. Laboratoriebiträde. Kommittén förutsätter, att den nuvaran­ de benämningen tekniskt biträde utbytes mot laboratoriebiträde. En väsentlig utökning av dessa befattningshavares antal synes vara ofrån­ komlig. Befattningarna avses för kvalificerat arbete både för forskning och undervisning och torde i allmänhet komma att besättas genom befordran av särskilt duglig extra personal. Kommitterade instämma i naturvetenskap­ liga forskningskommitténs motivering för dessa befattningar, och förordar likaledes, att de som hittills placeras i lönegrad A 7. Till laboratoriebiträdena böra även räknas djurskötare, vilka avses som kvalificerade biträden vid ope­ rationer och andra djurförsök, medan rengöring och utfodring på djuravdel­ ningar bör utföras av extra personal. För flertalet av här ifrågavarande insti­ tutioner kunna laboratoriebiträdena lämpligen övertaga den del av de nuva­ rande vaktmästarnas arbete, som fordrar högre kvalifikationer än som från början avsetts för vaktmästartjänster. Vaktmästarnas rutingöromål ha till stor del redan övertagits av särskild städ- och diskpersonal och annan timan­ ställd personal. Kommitterade föreslå därför, att i vissa fall, där de nu­ varande innehavarna äro kompetenta som laboratoriebiträden, vaktmästar­ tjänster överföras till laboratoriebiträdesbefattningar. Kanslibiträde. Beträffande dessa befattningar få kommitterade hänvisa till naturvetenskapliga forskningskommitténs utredning, vilken i alla avseenden är tillämplig för här ifrågavarande institutioner. Enligt kommitterades mening bör varje professor och vissa kliniska laboratorer, som äro institutionsföreståndare, ha ett kanslibiträde till sitt förfogande, ty arbetets omfattning motiverar till fullo heltidstjänster. Institutionsvaktmästare, vaktmästare. Från sektion 10 inom civilförvaltningens personalförbunds avdelning 2, representerande vaktmästare vid karolinska institutet har kommittén fått mottaga en fram­ ställning om ändring av tjänstebenämningen och lönegradsplaceringen. Kommittén är av samma uppfattning som den i skrivelsen framförda, att benämningen vaktmästare och institutionsvaktmästare vad de flesta dylika tjänster beträffar är föråldrad och ger en missvisande föreställning om det arbete vederbörande tjänsteman har att utföra. Såsom på flera ställen i detta betänkande framhålles, är numera cn med differentierad utbildning av gedi­

272 Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

get slag utrustad stab av teknisk personal ett oundgängligt villkor för att vetenskapligt arbete skall kunna utföras på experimentellt arbetande insti­ tutioner. Dessa befattningshavare böra då också ha mot arbetsuppgiften sva­ rande tjänstetitlar. Kommittén har också praktiskt taget helt undvikit att föreslå nya vaktmästarbefattningar och i ett antal fall föreslagit omvandling av nu befintliga dylika befattningar till instrumentmakare, mekaniker, preparator o. s. v. Likaså är det kommitténs uppfattning, att den del av den tekniska personalen — och som ovan nämnts gäller detta en alltmer stigande del av densamma — som har en speciell utbildning, även bör kunna ernå en löneställning, som svarar häremot. Därför har kommittén även framlagt samma önskemål som naturvetenskapliga forskningskommittén, nämligen placering av instrumentmakare i A 14 och A 10 samt mekaniker i A 9, var­ till för de allra främsta förmågorna kommer möjligheten att genom en utan­ för institutionerna inhämtad grundlig teoretisk och en inom institutionerna inhämtad praktisk utbildning befordras till försöksassistent i lönegrad A 16. I allmänhet torde vanliga s. k. vaktmästarsysslor, budskickning och dylikt kunna ombesörjas av hjälpkrafter, avlönade ur det anslag till extra och till­ fälligt anställd personal, som kommittén föreslår ingå i institutionsanslagen. Kommittén vill dock fästa uppmärksamheten på vikten av att mera perma­ nent anställd extra personal, vilken är avsedd att senare rekrytera de extra ordinarie och ordinarie befattningarna, redan vid anställningen har en god grundläggande utbildning; för laboratoriepersonalens del t. ex. förvärvad vid yrkes- och lärlingsskolor och liknande utbildningsanstalter. Fotograf. I ett specialfall föreslår kommittén inrättandet av en befatt­ ning som fotograf i Ko 5.

Remissyttranden.

Universitetsmyndigheterna ha tillstyrkt kommitténs ifrågavarande förslag. Beträffande kanslibiträdestjänsterna anför kanslern följande. Naturvetenskapliga forskningskommittén föreslog i sitt den 1 november 1945 avgivna betänkande I (stat. off. utr. 1945:48) inrättandet av ett stort antal kanslibiträdesbefattningar i lönegraden A 7, i regel en för varje institu­ tion. Kommittén ansåg sig icke kunna förorda en lägre lönegradsplacering, emedan stora krav måste ställas på dessa biträden. I mitt yttrande häröver anförde jag, att forskningskommitténs ifrågava­ rande förslag syntes mycket väl grundat. Jag ifrågasatte emellertid, att det borde tagas under övervägande att i vissa fall giva tjänsterna extra ordinarie karaktär. I propositionen 1946: 273 (s. 60) framhöll föredragande departementsche­ fen, att en viss försiktighet syntes påkallad beträffande löneställningen för denna personal. Sålunda borde enligt departementschefens mening, åtmin­ stone till en början, endast i eke-ordinarie anställningsform komma i fråga. Vidare ansåg departementschefen, att en differentiering av tjänsterna borde ske så till vida, att vissa befattningar tills vidare skulle placeras i 4 lönegra­ den och de återstående i 7 lönegraden. För sin del förordade departements­ chefen, att vid Uppsala universitet 6 och vid Lunds universitet 4 av skrivoch expeditionsbiträdesbefattningarna placerades i 7 lönegraden, medan åter­ stående 7 befattningar i Uppsala och 4 i Lund placerades i 4 lönegraden. Riksdagen beslöt i enlighet med vad departementschefen sålunda förordat.

Kungl. Maj ds 'proposition nr 272. 273

I det. nu föreliggande kommittéförslaget föreslås, att varje professor och vissa kliniska laboratorer, som äro institutionsföreståndare, få ett kanslibiträde till sitt förfogande. Kommittén har upptagit dessa kanslibiträden i lönegra­ den Eo 7 (utom två i lönegraden A 7 vid karolinska institutet, därav den ena är en redan nu vid patologiska institutionen förefintlig ordinarie tjänst som tekniskt biträde, vilken erhåller ändrad benämning, och den andra en på serafimerlasarettets stat upptagen ordinarie kanslibiträdestjänst, vilken överflyttas till en av institutets medicinska kliniker och uppföres på institu­ tets stat). Kommittén föreslår inrättandet av 19 extra ordinarie kanslibiträdesbefattningar i Uppsala, 18 i Lund och 30 vid karolinska institutet. Enligt vad jag i det följande förordar tillkommer en kanslibiträdesbefattning i Lund och en dylik befattning vid karolinska institutet. Jag håller alltjämt före, att en löneställning i 7 lönegraden måste anses mo­ tiverad med hänsyn till arten och omfattningen av de arbetsuppgifter, som komme att åvila ifrågavarande biträden. Jag ansluter mig därför till kom­ mitténs förslag. Skulle Kungl. Maj:t emellertid i anslutning till den stånd­ punkt, som i fjol intogs av statsmakterna till den då föreliggande frågan om skriv- och expeditionsbiträdespersonalen vid de naturvetenskapliga institu­ tionerna, finna, att en differentiering lämpligen bör vidtagas även beträffande motsvarande tjänster vid de medicinska institutionerna, synas av ifrågava­ rande befattningar vid Uppsala universitet 10, vid Lunds universitet 10 och vid karolinska institutet 15 böra placeras i 7 lönegraden och de återstående — respektive 9, 9 och 16 — i 4 lönegraden. I det följande kommer jag att beräkna kostnaderna för båda dessa alternativ.

Allmänna lönenämnden anför: Vad avser förslaget om inrättande av vissa befattningar såsom försöksassistent i A 16, får lönenämnden uttala, att — i den mån dylika befattningar anses böra ifrågakomma till inrättande — befattningarna torde böra tills vidare, i avvaktan på någon tids erfarenhet rörande behovet av desamma, uppföras på extra ordinarie stat. Enligt kommitténs förslag avses för de medicinska institutionerna erfor­ derliga instrumentmakarbefattningar skola differentieras på A 14 och A 10. Därjämte föreslås inrättande av ett antal preparatorstjänster i A 10 och mekanikertjänster i Eo 9. Lönenämnden vill för sin del biträda kommitténs ståndpunkt, att vissa instrumentmakare med särskilt kvalificerade arbetsuppgifter skola placeras i 14 lönegraden. Ifrågavarande befattningshavare torde, på sätt skett beträf­ fande den vid fysikalisk-kemiska institutionen i Uppsala placerade befatt­ ningshavaren av denna typ, böra erhålla benämningen förste instrument­ makare. Vid det förhållandet att universitetens preparatorsbefattningar äro upp­ förda i 10 lönegraden, finner sig lönenämnden böra förorda, att erforderliga nya tjänster av denna typ placeras i sagda lönegrad. Under beaktande av vad i betänkandet anförts rörande lönestäl In ingen för de föreslagna mekaniker­ tjänsterna, anser sig lönenämnden ej böra motsätta sig, att dessa uppföras i 9 lönegraden. T nu förevarande sammanhang vill lönenämnden erinra, att nämnden i utlåtande den 8 december 1943 iiver institutionsvaktmästarutredningens be­ tänkande uttalade, att eu uppdelning av institutionsvaktmästare samt preparatorer och instrumentmakare på lönegraderna A 7, A 9 och All framför

18 — Bihang till riksdagens protokoll 19!f7. 1 sand. Nr 272.

274 Kungl. May.ts ■proposition nr 272.

allt ur löneteknisk synpunkt skulle vara att föredraga — framför en upp­ delning på A 7, A 9 och A 10 — och även framstå såsom naturlig med hän­ syn till vad utredningen anfört rörande de svårigheter, som möta att fördela befattningar av förevarande slag på två närliggande lönegrader. Nu antydda svårigheter komma enligt lönenämndens uppfattning att i ökad mån göra sig gällande efter tillkomsten av mekanikerbefattningar i 9 lönegraden. Med hänsyn till den åtskillnad i fråga om arbetsuppgifternas kvalitet och art, som bör upprätthållas mellan en mekaniker och en instrumentmakare, lärer en differens om allenast en lönegrad mellan de båda befattningstyperna få anses väl knappt tillmätt. En inplacering av nu avsedda instrumentmakartjänster ill lönegraden synes fördenskull böra tagas under övervägande. Lönenämnden har uppmärksammat, att de föreslagna instrumentmakaroch preparatorstjänsterna avses skola uppföras på ordinarie stat, medan kom­ mittén beträffande befattningshavare i lägre lönegrader ansett sig i allmänhet böra föreslå extra ordinarie anställningsform. Enligt lönenämndens förme­ nande synes jämväl vad beträffar de avsedda instrumentmakar- och preparatorsbefattningama tills vidare böra iakttagas viss återhållsamhet i fråga om ordinariesättning. I anledning av att kommittén i vissa fall föreslagit omvandling av befint­ liga institutionsvaktmästartjänster till befattningar såsom instrumentmakare, preparator eller mekaniker får lönenämnden uttala, att nämnden, då kom­ mittén i allmänhet icke lämnat några närmare uppgifter angående de enskilda befattningshavarnas arbetsgöromål, icke är i tillfälle att bedöma huruvida den föreslagna omvandlingen av sagda tjänster kan anses motiverad. Statskontoret yttrar: I fråga om inrättandet av nya befattningar såsom försöksassistent har statskontoret icke blivit övertygat om att de göromål, som avses skola ut­ föras av dessa befattningshavare, överlag motivera en så hög löneställning som den av kommittén föreslagna eller lönegraden A 16. Som regel synas nämnda tjänster kunna hänföras till kategorien instrumentmakare och en högre tjänsteställning allenast böra ifrågakomma i sådana fall, där arbetets art ställer särskilda krav på vederbörandes kompetens i teoretiskt hänseende. Statskontoret får i övrigt erinra, att 1944 års personalutredning enligt sina direktiv har att utreda frågan om befordringsgången för personal med tek­ nisk utbildning. Det lärer vid sådant förhållande få anses lämpligt att i av­ vaktan på de förslag, som denna utredning må komma att framlägga, låta tills vidare anstå med inrättandet av tjänster av berörda typ. Frågan om lönegradsplacering för instrumentmakare, mekaniker, preparatorer, laboratoriebiträden och kanslibiträden synes böra lösas i enlighet med de principer, som vid 1946 års riksdag vunnit tillämpning i fråga om mot­ svarande befattningar inom det naturvetenskapliga forskningsområdet. För instrumentmakare, institutionsvaktmästare och preparatorer böra normal­ lönegraderna vara 10, 9 respektive 7. En högre löneställning bör kunna moti­ veras allenast av särskilda förhållanden, såsom att vederbörande intager ställ­ ning av arbetsledare. Beträffande biträdespersonalen med kontorsgöromål torde en differentiering av tjänsterna böra ske under hänsynstagande till den befordringsgång, som må bli resultatet av personalutredningens till prövning föreliggande förslag i sådant hänseende. 1945 års universitetsberedning tillstyrker kommitténs förslag under beto­ nande av vikten av att befattningarna icke besättas, förrän fullt kompetenta

Kungl. Maj:ts proposition nr 272. 275 krafter finnas att tillgå. Beträffande kanslibiträdestjänsterna anför bered­ ningen: Ett gammalt önskemål är inrättandet av kanslibiträdesbefattningar, av­ sedda att avlasta rutinarbete från de rent vetenskapliga befattningshavarna, främst professorerna. Kommittén har föreslagit ett kanslibiträde för varje professor. Universitetsberedningen saknar möjlighet att bedöma det behöv­ liga antalet kanslibiträden. Beredningen anser det i hög grad önskvärt, att professorerna genom anställande av kanslibiträden avlastas från arbete, som är ägnat att hindra dem i deras forskning, men finner det vara angeläget, att icke flera kanslibiträdesbefattningar inrättas än att de kunna besättas med kvalificerad personal och deras innehavare få full sysselsättning.

Civilförvaltningens personalförbund har anslutit sig till uppfattningen, att benämningen vaktmästare och institutionsvaktmästare i allmänhet är miss­ visande. Även benämningen laboratorietekniker borde införas i några fall där de sakkunniga bibehållit titeln institutionsvaktmästare. I fråga om löne­ sättningen hävdar förbundet, att 5 lönegraden är en alltför låg lönegrad för vanlig befattningshavare å ifrågavarande arbetsområde, att instrumentmakarna borde placeras i 12 i stället för i 10 lönegraden, samt att i några fall en ställning som laboratorietekniker i 11 lönegraden vore befogad.

Vid prövningen i fjol av naturvetenskapliga forskningskommitténs Departe­

mentschefen.

förslag att förse matematisk-naturvetenskapliga universitetsinstitutionerna med erforderlig teknisk personal (propositionen 1946:273, s. 57 ff.) intog dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet den ståndpunkten, att vid de nya befattningarnas placering i lönegrad i huvudsak de riktlinjer skulle följas, som statsmakterna år 1945 godtogo vid behandlingen av den s. k. institutionsvaktmästarutredningens förslag i fråga om löneställningen för in­ stitutionsvaktmästare och därmed jämförliga befattningshavare vid veten­ skapliga institutioner. Enligt de sålunda nyligen godtagna allmänna riktlin­ jerna skulle i huvudsak 7, 9 och 10 lönegraderna komma till användning. 7 lönegraden skulle vara normallönegraden för institutionsvaktmästare, av vilka fordrades yrkesskicklighet som mekaniker, elektrisk montör, snickare och dylikt. 9 lönegraden skulle komma i tillämpning i vissa fall, då veder­ börande exempelvis hade att med ledning av ritningar eller muntliga anvis­ ningar förfärdiga instrument, vilka uppenbarligen ställde stora anspråk på skicklighet och noggrannhet vid framställandet. 10 lönegraden slutligen skulle reserveras för sådana specialbefattningar med kvalificerade arbetsuppgifter — instrumentmakare eller preparatorer — vilka på vissa institutioner be­ funnits eller kunde befinnas erforderliga vid sidan av där befintlig vaktmästarpersonal.

276 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 272. Befattningarna i 7 lönegraden benämndes i regel institutionsvaktmästare, befattningarna i 9 lönegraden i regel institutionsvaktmästare eller i vissa fall preparatorer och tjänsterna i 10 lönegraden slutligen instrumentmakare eller preparatorer. Beträffande den instrumentmakare, som förestår den för de kemiska och fysikalisk-kemiska institutionerna i Uppsala gemensamma instrument verk­ staden, höjdes i fjol lönegradsplaceringen till 14 lönegraden under benäm­ ningen förste instrumentmakare. Frågan om lönegradsplaceringen för den tekniska personalen vid de medi­ cinska högskoleinstitutionerna torde böra lösas i enlighet med samma prin­ ciper som tillämpats för de naturvetenskapliga institutionerna. I fråga om institutionsvaktmästarpersonal, instrumentmakare och preparatorer böra så­ ledes 7 och 9 lönegraderna vara normallönegraderna och 10 lönegraden reser­ veras för specialbefattningar med särskilt kvalificerade arbetsuppgifter å in­ stitutioner där dylika befattningar krävas vid sidan av annan jämförlig per­ sonal. I likhet med allmänna lönenämnden har jag kommit till den uppfatt­ ningen, att i undantagsfall även 14 och 16 lönegraderna böra kunna ifrågakomma, den förra för arbetsledare å större instrumentverkstäder (förste instru­ mentmakare) och den senare för befattningar för vilkas innehavare kräves avgångsexamen från högre tekniskt läroverk eller motsvarande teoretisk ut­ bildning (försöksassistent). Förslaget om inrättande av vissa rörliga försöksassistenttjänster kan jag dock icke för närvarande biträda. När det gäller tillämpningen av nämnda principer på kommitténs förelig­ gande förslag ifråga om befattningar i 9 och 10 lönegraderna möta svårighe­ ter därigenom, att kommittén endast undantagsvis ingått på befattningsha­ varnas arbetsuppgifter i de särskilda fallen. Jag nödgas därför i betydligt större utsträckning, än som vid en närmare precisering av arbetsuppgifterna måhända skulle visat sig befogat, förorda en lägre lönegradsplacering än kom­ mittén föreslagit. Sålunda torde de nya befattningar, vilka av kommittén föreslagits placerade i A10, åtminstone tills vidare i allmänhet böra placeras i lönegraden Eo 9. Jag förutsätter härvid, att vederbörande universitetsmyndigheter i samband med anslagsäskandena för ett kommande bud­ getår inkomma med närmare utredning rörande vederbörandes arbetsuppgif­ ter och de kvalifikationer i övrigt, som anses erforderliga för innehavarna av de särskilda befattningarna av ifrågavarande slag. I vissa fall, vartill jag åter­ kommer i det följande, har jag funnit mig kunna på grundval av föreliggande utredning tillstyrka en placering i 10 lönegraden; dessa fall utgöra emellertid undantag. En definitiv lönegradsplacering av övriga befattningar bör anstå till dess nyssnämnda utredning förebragts. Vid den blivande omprövningen torde det av lönenämnden framförda förslaget om placering av en del tjänster i 11 lönegraden lämpligen tagas under övervägande och likaså frågan om ändrad benämning å tjänsterna som institutionsvaktmästare i 9 lönegraden. I avvaktan på resultatet av dessa ytterligare överväganden, som bör avse även andra fakulteter än de medicinska, torde de nya befattningarna i 9 löne­

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 272. 277 graden böra benämnas antingen preparatorer eller institutionsvaktmästare. Jag är således icke beredd tillstyrka, att sistnämnda tjänstebeteckning slopas redan för nästa budgetår och ej heller att »mekaniker» införes som ny tjänste­ beteckning. Beträffande laboratoriebiträdena — jag tillstyrker att denna benämning får ersätta den nuvarande benämningen »tekniskt biträde» — har jag icke funnit anledning till erinran mot den föreslagna placeringen i Eo 7. I fråga om biträden för skriv- och expeditionsgöromål intog min företrä­ dare som departementschef den ståndpunkten, att ungefär halva antalet borde placeras i Eo 7 och återstoden i Eo 4. Jag förutsätter, att en motsvarande differentiering sker även nu. Det torde böra ankomma på särskild prövning av kanslern att fördela ifrågavarande tjänster på vederbörande institutioner. Beträffande befattningarna i Eo 4 torde den för kontorsbiträdespersonal god­ tagna befordringsgången böra tillämpas. I allmänhet torde det, då de av mig tillstyrkta nya befattningarna skola tillsättas med nyanställd personal, vara lämpligt att till en början anställa vederbörande såsom extra tjänsteman, exempelvis för att bereda tillfälle till provtjänstgöring. För att möjliggöra detta torde det vara lämpligt att veder­ börande icke-ordinarieposter tills vidare få beteckningen förslagsvis, varvid det bör ankomma på Kungl. Maj:t att medgiva, att posten må överskridas.

3. De teoretiska institutionernas behov av vetenskaplig personal.

Anatomi.

Ämnet omfattar enligt examensstadgan normal anatomi och därmed sammanhängande delar av embryologien samt grunderna i den jämförande anatomien. Nuvarande lärarpersonal.

Uppsala Lund Stockholm

1 professur i anatomi, särskilt 1 professor i anatomi, tillika 1 professur i anatomi, särskilt makroskopisk anatomi prosektor (G. Backman) makroskopisk anatomi (D. Holmdahl) (T. Petrén)

1 prosektor — 1 prosektor

— 1 förste assistent —

1 andre assistent 1 andre assistent — — — 2 förste amanuenser

1 tredje amanuens 1 tredje amanuens 1 tredje amanuens

För anatomien gäller i än högre grad än för de flesta andra ämnen, fram­ håller organisationskommittén, att den omfattande undervisningen lägger stora hinder i vägen för den vetenskapliga verksamheten. Undervisningen fordrar nämligen i särskilt stor utsträckning personlig handledning av stu­

278 Kungl. Maj:ts -proposition nr 272.

denterna i form av demonstrationer och förhör, vilket kräver stor tillgång framförallt till yngre lärarkrafter, om den skall kunna bedrivas rationellt. Undervisningens omfattning kan exemplifieras med följande, av professor Holmdahl i Uppsala lämnade redogörelse. Professorns undervisningsbörda. Denna omfattar med nuvarande organi­ sation 90 föreläsningar per läsår. Dessa äro så fördelade, att 20 timmar givas på höstterminen, avhandlande allmän anatomi och nervsystemets ledningsbanor, samt 70 timmar på vårterminen, varav 10 timmar för all­ män anatomi och 60 timmar för bröstorganens, bukorganens och urogenitalorganens utveckling och byggnad. Därtill komma 50 demonstrationstimmar per år, ungefär lika fördelade på båda terminerna. Dessa demon­ strationer omfatta huvudsakligen förhör i osteologi samt demonstrationer och förhör i samband med kurserna i visceralorganens utveckling och byggnad. Dessutom hålles en gång per år en föreläsningsserie omfattande 30 före­ läsningar över centrala nervsystemets utveckling och byggnad. Denna är emellertid en privat, av kursdeltagarna betald kurs i enlighet med av Kans­ ler för rikets universitet utfärdade bestämmelser. Den ordinarie undervisningsskyldigheten räcker dock vanligen icke till utan måste väsentligt överskridas, vilket framförallt gäller demonstrationstiderna. Prosektorns undervisningsbörda. Denna består i 25 föreläsningar per läs­ år, vilka vanligen givas under vårterminerna och avhandla bålväggens, peritoneums och bäckenbottnens utveckling och byggnad. Prosektorn har dessutom till uppgift att leda undervisningen på anatomisalen varje dag under läsåret. Denna undervisning består i demonstrationer och examinatorier och omfattar cirka 2 timmar varje dag, d. v. s. sammanlagt cirka 235 timmar per läsår. Därtill kommer 50 föreläsningar i jämförande ana­ tomi, fördelade på två obligatoriska, men av kursdeltagarna betalda kur­ ser. Till dessa 50 föreläsningar komma cirka 15 timmar för examinatorier i samband med kurserna. Den sammanlagda undervisningsbördan för prosektorn per läsår utgör sålunda: 75 föreläsningstimmar och i det närmaste 250 timmar demonstra­ tioner och examinatorier. Utöver professorns och prosektorns demonstrationstimmar utföras av un­ derordnade lärare, assistenter och amanuenser cirka 1 875 timmar demon­ strationer.

Vad föreläsningarna beträffar, har jag utgått ifrån, att studerande, som intagas höst- och vårtermin under samma läsår, skola bevista samma före­ läsningar beträffande kurserna i bröst- och bukorganens, urogenitalorganens och centrala nervsystemets utveckling och byggnad. Detta är peda­ gogiskt otillfredsställande. Varje intagningsgrupp bör helst ha sina egna föreläsningar. Skulle en sådan förändring genomföras, måste de nämnda kurserna dubbleras, vilket betyder, att ytterligare 145 föreläsningar per år tillkomma. Antalet föreläsningar skulle sålunda öka från nuvarande 195 till 340 stycken per år. Om ett sådant förslag genomföres, måste givetvis den kvalificerade lärarpersonalen ökas i motsvarande grad.

Kommittén har funnit en betydande förstärkning av lärarkrafterna be­ hövlig, om tid skulle bli över för vetenskaplig forskning, men har å andra

280 Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

Nuvarande lärarpersonal.

Uppsala Lund Stockholm

X professur i anatomi, särskilt 1 professur i anatomi 1 professur i anatomi, särskilt histologi (C. M. A. Wrete) (G. Glimstedt) histologi (G. Häggqvist)

1 extra laborator (arvode

8 600 kronor)

1 förste assistent 1 förste assistent

1 förste amanuens 1 förste amanuens 2 förste amanuenser

1 tredje » 1 tredje » 1 tredje amanuens

I Uppsala ger professorn varje hösttermin en kurs i histologi och en i embryologi. Vårterminen upprepas kurserna för en ny studentgrupp. Embryologikurserna äro avgiftsbelagda. I Lund ges årligen endast en kurs i histologi, vilken är utsträckt över hela höst- och en del av vårterminen, samt en avgiftsbelagd kurs i em­ bryologi. I Stockholm ges histologikursen en gång varje termin. Embryologikursen är avgiftsbelagd.

Organisationskommittén har föreslagit dels inrättande vid karolinska institutet av en personlig professur i experimentell histologi för prosektorn vid anatomiska institutionen där­ städes Hjalmar Holmgren, dels följande förändringar i övrigt, nämligen i Uppsala: en ordinarie prosektor, ytterligare en tredje amanuens, i Lund: en ordinarie prosektor, ytterligare en förste amanuens (i em­ bryologi), ytterligare en tredje amanuens, samt i Stockholm: en ordinarie prosektor i stället för en extra laborator, en förste assistent i embryologi och en förste assistent åt professorn i experi­ mentell histologi.

Personlig professur i experimentell histologi. Kommittén åberopar till stöd för sitt förslag om inrättande av en personlig professur åt prosektorn Hjalmar Holmgren en framställning av professo­ rerna G. Häggqvist, T. Petrén och T. Caspersson, vari anföres bland annat följande. Under den mikroskopiska anatomiens utveckling fram till dessa dagar har insamlats ett utomordentligt stort material av morfologiska iakttagel­ ser och fakta beträffande de levande organismernas uppbyggnad och all­ männa organisation. Genom de olika fysiologiska vetenskapsgrenarnas snabba frammarsch under de senare decennierna har kunskapen om arten av de fysiologiska och kemiska processer, som avlöpa inom organismen, i hög grad vidgats. Samtidigt har en tendens till samverkan mellan dessa länge skilda om­ råden blivit alltmera framträdande; i avsevärd grad ha svenska forskare

Kungl. Maj:ts proposition nr 272. 281

bidragit härtill. Såsom resultat av denna utveckling, framträder en ny vetenskapsgren, histofysiologien, som strävar efter att ntröna sambandet mellan morfologi och fysiologiska processer. Dessutom har den till uppgift att genom ett vidare bearbetande av det morfologiska materialet med olika speciella förfaranden tränga djupare in i de fysiologiska processernas väsen och morfologiska underlag än som varit möjligt med rent anatomisk eller fysiologisk teknik. Därigenom ger histofysiologien även uppslag samt ska­ par förutsättningar för fortsatta forskningsarbeten av rent morfologisk, fysiologisk och kemisk art och befruktar på så sätt även modervetenska­ pernas utveckling. Histofysiologiens plats bland de övriga biologiska vetenskapsgrenarna kan kanske bäst definieras så, att den representerar ett under rask utveck­ ling varande mellanområde mellan mikroskopiska anatomiens och fysio­ logiens olika områden med särskild uppgift att söka utröna organ- och vävnadselementens roll under omsättningsprocesserna i organismen. Den har redan givit och kommer med säkerhet i alltmera stigande grad att giva nya impulser åt och föra fram nya frågeställningar, i första hand inom den mikroskopiskt anatomiska samt även inom den allmänna fysiologiska forsk­ ningen. Redan nu ha flera av dess resultat även kunnat utnyttjas för fråge­ ställningar av direkt medicinskt intresse. Den histofysiologiska forskningen företrädes i vårt land i första hand av prosektorn vid karolinska institutet Hjalmar Holmgren. Under de 19 år han varit knuten till institutets histologiska samt anatomiska institu­ tioner har han utfört ett stort antal uppmärksammade arbeten inom detta fält. Dessutom har han omkring sig samlat en växande grupp yngre veten­ skapsmän, vilka ävenledes utfört mycket förtjänstfulla arbeten. För närvarande bedriver prosektor Holmgren sin forskning inom den anatomiska institutionens lokaler. Om det skall vara möjligt för honom att fortsätta sitt arbete och ytterligare utvidga det på det fruktbringande sätt som skett de senare åren, är det oundgängligen nödvändigt, dels att en självständig befattning inrättas för honom, dels att de lämpliga arbets­ betingelser anordnas, vilka numera krävas för effektivt histofysiologiskt arbete. Detta senare innebär organiserandet av eu speciell för histofysio­ logiskt arbete avsedd avdelning. För att Holmgren skall beredas de önskade möjligheterna till fri forsk­ ning synes en personlig professur i histofysiologi böra inrättas för honom. Dessutom bör redan nu viss personal, nämligen en akademisk assistent samt ett tekniskt biträde i 7:e lönegraden, ställas till hans förfogande.

Med anledning av denna framställning har kommittén från professorerna i anatomi vid Lunds universitet G. Backman och G. Glimstedt inhämtat yttrande angående Holmgrens kompetens samt om ett ändringsförslag rö­ rande professurens benämning till experimentell histologi, som framförts i kommittén. I yttrandet anföres:

Prosektor Holmgren, som är född år 1905, har en synnerligen omfattande och gedigen utbildning inom såväl histologi som ock inom makroskopisk anatomi. Sin vetenskapliga skicklighet har Holmgren ådagalagt genom ett betydande antal vetenskapliga arbeten, och detta på mycket skilda områ­ den inom experimentell histologi, varvid man dock kan peka på tvenne särskilda områden, inom vilka han också förvärvat internationellt och

282 Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

redan pa förnämligt sätt betygat erkännande, nämligen funktionell rytmik och heparinocyternas histologi, topografi och funktion. Han kan' utan tvekan sägas tillhöra de internationellt ledande inom de nämnda betydelse­ fulla forskningsområdena och har här utfört en vetenskaplig pionjärgär­ ning av stora mått. I sin forskning visar Holmgren en påfallande origina­ litet, en försiktig, kritisk inställning och har nått resultat, som i biologisk och medicinsk betydelse måste sägas vara av största vikt. Holmgren har visat en betydande aktivitet som forskare och har på ett föredömligt sätt kunnat entusiasmera yngre kolleger för forskning, varom många utmärkta arbeten vittna. Holmgrens utvecklingskurva som forskare är i stigande. Med hänsyn till Holmgrens internationellt erkända kapacitet inom sitt forskningsområde, och de rika löften hans forskning ger för framtiden, synes det oss vara i högsta grad önskvärt, att han i självständig ställning odelat beredes möjlighet till forskning. Vi få sålunda livligt tillstyrka för­ slaget om inrättandet av en personlig professur åt honom. Rörande den föreslagna professurens benämning ställa vi oss dock tveksamma. Genom den nyorientering som ägt rum inom histologien präglas denna över hela världen av funktionella betraktelsesätt och experimentellt inriktad forsk­ ning. Det synes oss därför icke sakligt riktigt att benämna den föreslagna personliga professuren experimentell histologi, utan vi äro av den meningen, att professuren bör inrättas som professur i histologi.

För egen del anför kommittén: I likhet med förslagsställarna anser kommittén det vara synnerligen önskvärt, att en personlig professur inrättas åt prosektor Holmgren under förutsättning att härför icke skulle krävas några nya lokalutrymmen utan att forskningsmöjligheter skulle kunna beredas honom antingen inom den histologiska eller anatomiska institutionens ram. Vid förfrågan har profes­ sor Häggqvist meddelat, att detta är möjligt beträffande den histologiska institutionen. Beträffande professurens benämning har en viss tveksamhet rått inom kommittén, som dock slutligen stannat vid att föreslå beteckningen »expe­ rimentell histologi», vilken benämning dels synes mindre snävt begränsa områdets framtida utveckling än den föreslagna beteckningen »histofysiologi», dels poängterar den av professorerna Backman och Glimstedt om nämnda nyorienteringen inom histologien. Professor Petrén anser, att professorn i experimentell histologi lämpligen skulle kunna meddela undervisning i varierande delar av den mikrosko­ piska anatomien under 30—40 timmar årligen. Kommittén får sålunda föreslå, att en personlig professur i experimentell histologi inrättas åt prosektorn vid karolinska institutet Hjalmar Holm­ gren, med arbetslokaler inom den nybyggda histologiska institutionen vid institutet samt med en föreläsningsskyldighet av 30—40 timmar årligen.

Medicinska fakulteten i Uppsala, som tillstyrkt ifrågavarande förslag, har gjort vissa erinringar beträffande professurens benämning och ifråga om den med professuren förenade undervisningsskyldigheten. Fakulteten anför: Benämningen experimentell histologi synes icke lämplig. Som skäl för denna invändning må först framhållas, att den gängse uppdelningen av det morfologiska ämnesområdet i anatomi och histologi ej längre är motiverad

Kungl. May.ts proposition nr 2T2. 283

från vetenskaplig synpunkt, enär forskningsområdena numera helt sam­ manfalla. I överensstämmelse härmed benämnas dessa befattningar numera genomgående professurer i anatomi. Vidare synes benämningen experi­ mentell onödig och vilseledande, enär flertalet nu verksamma innehavare av professurer i anatomi arbeta även med experimentella metoder. På grund härav vill fakulteten föreslå, att Holmgrens personliga professur benämnes professur i anatomi. Genom denna allmänna formulering vinnes även, att hans undervisning icke med nödvändighet bindes vid en viss del av den anatomiska disciplinen. Den andra invändningen gäller undervisningsskyldigheten. På denna punkt är fakulteten av den meningen, att innehavare av denna nya pro­ fessur bör ha undervisning i samma omfattning som övriga professurer. Detta krav synes så mycket naturligare, som den nya studieordningen, vil­ ken numera tillämpas inom de morfologiska ämnesgrupperna, ställer sär­ skilt stora krav på kvalificerad undervisning. Detta gäller framför allt det makroskopiska studiet, där undervisningen är så betungande, att den före­ slagna utökningen av lärarkrafterna icke är tillfyllest.

Lärarkollegiet vid karolinska institutet finner angeläget, att prosektor Holmgren, som vore en internationellt känd kapacitet inom den experi­ mentella histologiens i snabb utveckling stadda forskningsområde, bered­ des de förbättrade betingelser för vetenskapligt arbete, som en personlig professur erbjöde. Kanslern har tillstyrkt bifall till kommitténs ifrågavarande förslag. Embryologi. Samtliga representanter för detta ämne äro enligt kommittén ense om att detsamma bör företrädas av en särskild lärare, för att det så småningom skall komma att få den utveckling även i vårt land, som det har i många andra länder. Lunds universitet har erhållit en embryologisk institution genom do­ nation av Karin och Hjalmar Tornblad, det s. k. tornbladsinstitutet. Dettas föreståndare var till en början professorn I. Broman, sedan år 1946 pro­ fessorn G. Glimstedt. Kommittén åberopar beträffande embryologiens ställning vissa uttalan­ den av professorerna Häggqvist och Glimstedt, vilka bland annat yttra: Häggqvist: Ämnet embryologi är ur vetenskaplig synpunkt relativt väl avgränsat. Det är visserligen sant, såsom från fakultetshåll betonats, att såväl läraren i histologi som i anatomi måste anknyta till utvecklingsläran i sin undervisning, men detta innebär icke, att ämnet ej är en särskild, av­ gränsad disciplin. Ur vetenskaplig synpunkt vore det i högsta grad önskvärt, att embryologien finge en särskild representant vid karolinska institutet. F. n. finnes dock ingen, som är kompetent att bekläda en professur i detta ämne. Då emellertid å ena sidan en särskild lärare behövs för att meddela undervis­ ningen i embryologi och å den andra sidan det är önskvärt, att forskningen i detta ämne stimuleras, torde det få anses vara ett trängande önskemål, att en prosektorsbefattning i embryologi inrättas. Dess innehavare borde ur såväl vetenskaplig som undervisningssynpunkt erhålla en självständig ställning.

284 Kungl. May.ts proposition nr 272.

I nybygget för histologiska institutionen på norrbackaområdet har ett em bry ologiskt laboratorium planerats, där arbetsmöjligheter finnas för en prosektor, varför till en början inga institutionsbyggnader behövas. Glimstedt: Genom ett livslångt och målmedvetet arbete har professor Broman på tornbladsinstitutet sammanbragt ett mycket värdefullt och i många hänseenden unikt komparativt embryologiskt material. Framförallt genom hans vetenskapliga författarskap har embryologisk forskning i Lund uppnått internationell ryktbarhet. För att vidmakthålla och vidareutveckla denna position synes det mig i hög grad önskvärt, att embryologien vid Lunds universitet blir företrädd genom en särskild professur, där profes­ sorn då skall vara föreståndare för embryologiska institutionen. F. n. fin­ nes emellertid ingen, som är kompetent för en sådan professur, varför det synes vara lämpligast, att man i princip anhåller om inrättande av en pro­ fessur i embryologi, men att tidpunkten för dess besättande måtte anstå, tills kompetent sökande kan beräknas. Vid institutionen finnes f. n. anställt endast ett tekniskt biträde, som avlönas ur materielanslaget. Avlöningen har på grund av årsanslagets liten­ het måst sättas lägre än normalt. På grund av bristen på personal ha sam­ lingarna ej kunnat katalogiseras, typbestämmas och registreras i önskvärd omfattning. Det är alldeles uppenbart, att om institutionens forskning skall kunna fortgå och delvis omläggas, härför kräves ytterligare hjälpkrafter till föreståndarens förfogande. Jag framför här därför anhållan om, att vid institutionen inrättas en 1. assistent- och en 1. amanuensbefattning samt om ett tekniskt biträde i lönegrad A 7.

Kommittén har för egen del anfört: Kommittén finner det vara av stor vikt, att de synpunkter, som fram­ förts av professorerna Häggqvist och Glimstedt, vinna beaktande, och vill särskilt understryka lämpligheten av att det högt kvalificerade forsknings­ arbete, som bedrivits vid tornbladsinstitutet i Lund under professor Bro­ mans ledning, må kunna fortsättas. Inrättandet av en professur vid detta institut synes därför mycket önskvärt och likaså en prosektorsbefattning i Stockholm, men då för närvarande kompetenta krafter för dylika befatt­ ningar saknas, har kommittén inskränkt sig till att föreslå en förste assistent i detta ämne vid vartdera av de medicinska lärosätena och dessutom en förste amanuens i Lund. När sökande med fullgod kompetens finnas till­ gängliga, bör en professur i embryologi inrättas vid Lunds universitet, var­ vid denne bör övertaga föreståndarskapet för tornbladsinstitutet, och vi­ dare bör vid karolinska institutet en prosektur i samma ämne inrättas.

Övriga lärarbefattningar. Kommittén utgår ifrån, att vid varje lärosäte skall givas en histologikurs varje termin. Då varje kurs toge en professors hela normala undervisningsskyldighet i anspråk, borde därför det mest rationella vara en dubblering av professurerna. Kommittén ville emellertid av ekonomiska skäl icke föreslå, att en så radikal åtgärd omedelbart vidtoges, utan ansåge, att i stället en prosektur borde inrättas vid vardera av de tre högskolorna (i Stockholm genom omvandling av den extra ordinarie laboratorstjänsten), vars innehavare finge övertaga ena hälften av undervisningen, d. v. s. den ena kursen. Medicinska jakulteterna, lärarkollegiet och kanslern tillstyrka ifrågava­ rande förslag.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 272. 285

Föreningen Sveriges yngre medicinska teoretiker, som jämväl tillstyrker kommittéförslaget, förordar därutöver, att en tjänst som pr osektor i neuroanatomi omedelbart inrättas vid karolinska institutet. Till stöd härför åberopas en av prosektorn H. Holmgren och docenten B. Rexed gjord framställning, vari bland annat anföres följande.

Kommitténs förslag innebär en väsentlig förstärkning av lärarkrafterna vid fakulteterna i Uppsala och Lund. För karolinska institutets vidkom­ mande har däremot problemet inte lösts på tillfredsställande sätt. Det större behovet av lärare i Stockholm vill kommittén avhjälpa genom in­ rättande av ett flertal assistentbefattningar. Det synes vara en farlig väg att beträda, då man söker ersätta den högre undervisningen med föreläs­ ningar av mindre kvalificerade lärare av typen assistenter. Assistenterna äro behövliga vid de anatomiska institutionerna för demonstrationer och dylik undervisning, men böra icke få bli substitut för kvalificerade lärare. Det förefaller som om enda utvägen att klara dessa svårigheter vore att kraftigt utöka lärarnas antal. Detta kan ske genom att man ger neuroanatomien och embryologien egna företrädare vid de medicinska under­ visningsanstalterna. Samtidigt som denna åtgärd skulle ge en lättnad inom undervisningen i dess helhet, skulle den höja undervisningens standard genom att viktiga delar inom ämnesområdet finge speciallärare samt skulle vidare främja forskningen inom dessa delar av ämnet. På grund av brist på utbildade personer måste detta dock tills vidare i stora delar bli fram­ tidsplaner. För karolinska institutets del föreslås emellertid en ändring. Fn lättnad i undervisningen kunde vinnas genom inrättandet av en prosektur i neuroanatomi vid institutet, till vilken kompetenta sökande kan påräknas. Som undervisningsämne är neuroanatomien av största vikt och en till­ fredsställande undervisning, som tar sikte på aktuell framställning och fysio­ logisk och klinisk anknytning, måste meddelas av en specialist, som kan ägna sin tid åt att följa utvecklingen inom ämnet och åt sig själv aktivt bedriva forskning. Betydelsen av en högklassig undervisning i neuroana­ tomi framgår av att neurologiens hela diagnostik bygger på neuroanatomiska och neurofysiologiska kunskaper. Betydelsen av neuroanatomisk forskning kan knappast överskattas om man betänker, att neuroanatomien och neurofysiologien frambringar huvud­ delen av de kunskaper, som gör det möjligt för neurologer och psykiatriker att utforska nervsystemets sjukliga förändringar och sätten för nerv- och sinnessjukdomarnas behandling. Dessa sjukdomar utgör f. n. ett av de största problemen för den svenska sjuk- och hälsovården. Sinnessjukdo­ marnas behandling inriktas i våra dagar allt mer på deras kroppsliga or­ saker, vilket framgår av den betydelse som tillmäts de nya chockbehand­ lingsmetoderna, neurokirurgiska ingrepp på hjärnan vid sinnessjukdom, m. m. Det är självklart, att framsteg inom neurologien och psykiatrien helt och hållet bygger på forskningar inom neuroanatomi, neurofysiologi och neurokemi. Det är därför ett samhällsintresse av första rang, att forsk­ ningen intensifieras inom dessa områden. Utomlands har neuroanatomien egna företrädare vid ett stort antal fakulteter och forskningsinstitut. Fn forskningsverksamhet på nervsystemets område betraktas som ofullstän­ dig, om icke neuroanatomer deltar i arbetet. Det är utan tvivel ett av de mest trängande behoven inom den medicinska forskningen i Sverige alt neuroanatomien får egna företrädare bland de medicinska forskarna.

286 Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

Neuroanatomien har icke någon egen forskningsplats i Sverige. Man torde böra förorda, att neuroanatomien i framtiden företräds av antingen en professor eller en prosektor vid samtliga medicinska lärosäten. På grund av brist på utbildad personal kan denna plan icke förverkligas i dag. Som omedelbar åtgärd föreslås, att en prosektur i neuroanatomi inrättas vid karolinska institutet. Denna tjänst är även nödvändig ur undervisningssynpunkt.

Departe­

Histologien, d. v. s. läran om kroppens vävnader, är både som under­

mentschefen.

visnings- och som forskningsämne av stor betydelse. Dess forskningsom­ råde har på senaste tiden blivit i hög grad utvidgat genom ett flertal nya tekniska metoder av revolutionerande art. I samband därmed har det blivit alltmera nödvändigt för den enskilde forskaren att specialisera sig på vissa grenar av det histologiska vetenskapsområdet. En sådan förgrening är histofysiologien eller experimentell histologi, som den även be­ nämnes, vilken sysselsätter sig med problem i gränsområdet mellan histo­ logi och fysiologi med särskild uppgift att utforska organs och cellvävnaders funktioner och strukturförändringar under organismens omsättningsproces­ ser. Den histofysiologiska forskningen företrädes i vårt land främst av prosektorn vid karolinska institutets anatomiska institution Hjalmar Holm­ gren, vars synnerligen förtjänstfulla insatser inom ifrågavarande forsk­ ningsområde vitsordats av fackmännen. Jag tvekar därför för egen del icke att förorda det nu framkomna förslaget att från och med nästa budgetår inrätta en personlig professur åt honom. Ehuru delade meningar fram­ kommit rörande professurens benämning anser jag mig sakna tillräcklig anledning att frångå kommitténs förslag, att beteckningen bör bli professur i »experimentell histologi». Jag tillstyrker även förslaget om inrättande för denna professurs räkning av en befattning som förste assistent. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att på förslag av kanslern meddela bestäm­ melser rörande den med professuren förenade undervisningsskyldigheten. En särskild gren av det anatomisk-histologiska ämnesområdet utgör även embryologien. På sätt i ärendet framhållits lärer denna vetenskaps­ gren för närvarande inom vårt land sakna företrädare med fullgod kom­ petens för högre vetenskapliga befattningar. Så länge kompetenta sökande icke kan påräknas, torde därför böra anstå med inrättande av fasta veten­ skapliga befattningar i detta ämne. Jag har dock icke funnit anledning till erinran mot förslaget att vid karolinska institutet inrätta en förste assistent­ befattning och vid universitetet i Lund en förste amanuenstjänst i ämnet. Förslag har från de yngre fackmännens sida framlagts om inrättande vid karolinska institutet av en befattning som prosektor i neuroanatom i, en annan av den anatomiska ämnesgruppens dottervetenskaper, som i våra dagar tilldrager sig stort intresse icke minst med hänsyn till dess betydelse för nerv- och sinnessjukdomarnas utforskande. Detta förslag synes av den anförda motiveringen att döma ha goda skäl för sig, men

Kungl. May.ts proposition nr 872. 287 jag är likväl icke beredd att redan nu, innan spörsmålet blivit ytterligare belyst från fackmyndigheternas sida, taga ställning därtill. Främst kanske ur undervisningens men även ur forskningens synpunkt synes det befogat att, såsom organisationskommittén förordat, vart och ett av universiteten och karolinska institutet förses med en ordinarie be­ fattning som prosektor i histologi liksom fallet vid bifall till vad jag i det föregående förordat blir för den makroskopiska anatomiens vidkommande. Härvid förutsätter jag i likhet med kommittén, att det å institutets stat uppförda arvodet å 8 600 kronor åt en extra laborator indrages. Jag till­ styrker även förslaget om inrättande av ytterligare en tredje-amanuensbefattning vid vartdera av universiteten i Uppsala och Lund. De histologiska institutionerna komma vid bifall till vad jag i det före­ gående förordat att erhålla vetenskaplig personal i enlighet med följande sammanställning:

Uppsala Lund Stockholm

förste assistent i 1 2 (+ 2 ) förste amanuens i 2 (+ 1 ) 2 tredje amanuens 2 (+ 1 ) 2 (+ 1 ) 1

1 i stället för extra laborator med arvode å 8 600 kronor.

Allmän patologi. Patologisk anatomi.

Undervisningen i patologi är uppdelad i två ämnen, allmän pato­ logi, som enligt examensstadgan även omfattar bakteriologi och som läses under studierna till medicine kandidatexamen, samt patologisk anatomi (eller speciell patologi), som hör till studierna för medicine licentiatexamen. Nuvarande lärarbejattningar inom den patologiska ämnesgruppen fram­ gå av följande sammanställning:

Uppsala Lund Stockholm

Allmän patologi

1 professur i patologisk ana­ 1 professur i allmän patologi, 1 professur i allmän patologi tomi (R. Fåhrseus) bakteriologi och allmän och patologisk anatomi

288 Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

Uppsala Lund Stockholm

p atologisk anato m i

— 1 professur i patologisk ana­ 1 professur i patologisk ana­

tomi (C. G. Ahlström) tomi (Å. E. Wilton)

1 laborator i patologisk — 1 prosektor vid patologisk­ anatomi anatomiska institutionen

1 prosektor vid serafimerlasarettet (arv. 3 000 kr.)

1 bitr. lärare (arv. 6 300 kr.)

1 extra laborator vid pato­ logisk-anatomiska institutio­ nen (arv. 8 600 kr.)

1 andre assistent 1 andre assistent

— 1 förste amanuens 3 förste amanuenser

— 1 tredje amanuens —

Kommittén föreslår dels uppdelning av den nuvarande professuren patologisk anatomi vid universitetet i Uppsala i en professur i allmän patologi och en i patologisk anatomi, dels inrättande av en självständig professur i bakteriologi vid universi­ tetet i Lund, i samband varmed ämnesområdet för professuren i allmän patologi, bakteriologi och allmän hälsovård ändras till att avse endast all­ män patologi, dels ock följande förändringar ifråga om lärarstaben i övrigt, nämligen i Uppsala: för ämnet allmän patologi en andre assistent och en förste amanuens, samt för ämnet patologisk anatomi föränd­ ring av tjänsten som andre assistent till förste assistent ävensom nyinrät­ tande av en förste amanuensbefattning, i Lund: för ämnet allmän patologi utbyte av biträdande lärarbefattningen mot en andre assistent samt nyinrättande av en tjänst som förste1 och en som tredje amanuens1, ävensom för ämnet patologisk anatomi förändring av biträdande lärarbefattningen till ordinarie la­ boratorst jänst samt ändring av en befattning som andre assistent till förste assistent, i Stockholm: för ämnet allmän patologi två biträdande lärare, vardera med arvode av 5 000 kronor, och ytterligare en förste amanuens samt för ämnet patologisk anatomi ordinariesättning av arvodesbefattningen som extra laborator, ändring av en av förste amanuenstjänster­ na till förste assistentbefattning samt nyinrättande av två befattningar som tredje amanuens.

1 Avses på grund av lokalbrist bli inrättade först sedan föreslagen nybyggnad för bakterio­ logiska institutionen kommit till stånd.

Kungl. Maj ris proposition nr 272. 289

I Uppsala undervisar professorn i patologisk anatomi — trots professu­ rens benämning — icke i speciell utan i allmän patologi. Någon kursunder­ visning i speciell patologi meddelas icke till följd av bristen på lärarkrafter; undervisningen i detta ämne är inskränkt till obduktionsundervisning, vil­ ken är uppdelad mellan professorn och laboratorn. En kurs i allmän pato­ logi ges varje termin, omväxlande av professorn och av laboratorn; där­ jämte förekommer en omfattande obduktionsundervisning. I Lund ges kurs i allmän patologi endast en gång varje läsår, enär pro­ fessorn i ämnet varje år föreläser även i bakteriologi. Det har förutsatts, att kursen i allmän patologi framdeles skall ges varje termin såsom fallet är i Uppsala och Stockholm. Föreläsningar i speciell patologi meddelas i etapper i samband med tjänstgöringarna på medicinska kliniken. Obduk­ tionsundervisning pågår hela läsåret. I Stockholm ges varje termin en fullständig kurs i allmän patologi. Pro­ fessorn i patologisk anatomi föreläser i speciell patologi, vilka av de stu­ derande åhöras under tiden för sin tjänstgöring på medicinska kliniken. Obduktionsundervisningen är vid alla tre lärosätena uppdelad mellan professorerna och biträdande lärarkrafter.

Kommittén framhåller, att en väsentlig förstärkning av lärarkrafterna i patologi är nödvändig för att en rationell undervisning i ämnet skall kunna genomföras och för att den kvalificerade personalen skall kunna få tid till vetenskaplig verksamhet. I fråga om undervisningen i Uppsala framhålles sålunda såsom nödvändigt med en uppdelning av professuren i en professur i allmän patologi och en i patologisk anatomi. Fn sådan upp­ delning vore även av betydelse för den medicinska forskningen, särskilt med hänsyn till den roll, som patologien spelade för det vetenskapliga ar­ betet på klinikerna. Beträffande Lunds universitet vore den nuvarande kombinationen av tre så stora ämnen som allmän patologi, bakteriologi och hygien orimlig med hänsyn till den utveckling, dessa vetenskaper nått. Vad slutligen angår undervisningen i allmän patologi vid karo­ linska institutet åberopar kommittén ett yttrande av professorn II. Berg­ strand, vari anföres bland annat följande. För undervisningens rationaliserande är det nödvändigt, att lärarekraf­ terna utökas och ett större obduktionsmaterial ställes till undervisningens förfogande. Detta mål synes bäst kunna nås genom anställandet av 2 bi­ trädande lärare, vardera med uppgifter, vilka nedan skola närmare angivas. De biträdande lärarna böra vara anställda på andra sjukhus än Sabbatsberg, där undervisningen för närvarande är förlagd, och förfoga över eget obduktionsmaterial. Sabbatsbergsmaterialet är nämligen otillräckligt, då det gäller en till regelbundna tider förlagd undervisning, på grund av att dödsfallen vid ett sjukhus inträffa oregelbundet. Att obduktionsundervis­ ningen under en kurs ofta måste inställas på grund av brist på material är en gammal erfarenhet. Utvecklingen synes dessutom tendera till en minskning av obduktionerna på våra undervisningssjukhus. På ett flertal av Stockholms stads sjukhus, som icke äro undervisningssjukhus, finnas prosekturer besatta med högt kvalificerade personer, som äro lämpade som biträdande lärare. Ett analogt system råder för övrigt beträffande de propedeutiska tjänstgöringarna i medicin, som sedan liinge letts av överläkare vid S:t Eriks sjukhus mot särskilt arvode.

19 — Dihang till riksdagens protokoll 1U\7. 1 sand. Nr 27'2.

290 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 272.

Undervisningen meddelas i form av 2 kurser per år, omfattande vardera

2Vi> månad.

För att frigöra professorn från en del av den elementära undervisningen synes det lämpligt, att till en viss grad nedskära hans deltagande i kurs­ undervisningen samt examinationsskyldigheten till att omfatta hälften av tentamina, d. v. s. cirka 50. Den övriga delen av undervisningen och exami­ nationen bör handhavas av den övriga lärarepersonalen. Professorns undervisningsverksamhet kan fördelas på de båda kurserna antingen så, att han förlägger hela sin undervisning till den ena av kur­ serna, eller fördelar densamma på båda kurserna. Det senare systemet synes vara att föredraga, enär det ger bättre möjlighet till kontroll av hela under­ visningen. Förslagsvis kan undervisningen för varje kurs ordnas på följande sätt. Professor föreläsningar 34 timmar, obduktioner 34 timmar, förste bi­ trädande lärare föreläsningar 32 timmar, obduktioner 10 timmar samt andre biträdande lärare 44 timmar obduktionsundervisning (för halva antalet studenter i kursen). Undervisningsbördan blir för professorn 136 timmar, för förste biträdande läraren 84 timmar och för andre biträdande läraren 88 timmar. Arvodet för de biträdande lärarna föreslås till 5 000 kronor var­ dera med hänsyn till att de lämpligen också böra deltaga i arbetet med examinationer och övervaka amanuensernas undervisning. Demonstrationerna av de mikroskopiska preparaten kunna med en viss kontroll från de överordnade lärarnas sida uppdragas åt amanuenserna, vilka böra demonstrera 2 timmar för 4 grupper varje vecka, d. v. s. sam­ manlagt 8 timmar per vecka, vilket gör 176 timmar, om kurserna beräknas till 22 veckor. På vardera skulle då komma 88 timmar.

Till jämförelse må erinras att medicinska fakulteten i Lund ansett lämp­ ligt, att undervisningen fördelas mellan professorn i ämnet och en ordi­ narie laborator; kommittén har emellertid icke för de medicinska fakul­ teternas i Uppsala och Lund vidkommande ifrågasatt vare sig laboratorseller biträdande lärartjänst utan i stället föreslagit inrättande av andreassistent befattningar.

Beträffande ämnet patologisk anatomi vid karolinska insti­ tutet yttrar kommittén:

I Stockholm är undervisningen i speciell patologi huvudsakligen förlagd till den nybyggda institutionen vid karolinska sjukhuset. Dessutom bedrives en mindre omfattande undervisning för medicine kandidater, tjänst­ görande vid serafimerlasarettet. Lokaler för denna undervisning finnas för närvarande i kvarteret Glasbruket. Nya lokaler äro emellertid planerade i anslutning till de blivande centrallaboratorierna för serafimerlasarettet. Den nuvarande extra laboratorsbefattningen vid patologisk-anatomiska institu­ tionen vid karolinska sjukhuset är kombinerad med en av amanuensbefatt­ ningarna. För amanuensarvodet har extra laboratorn skyldighet att utföra och demonstrera obduktionerna på de båda barnsjukhusen, vilket är en betungande arbetsbörda. Vid institutionen pågår hela året en högst bety­ dande klinikantundervisning och vetenskaplig obduktionsverksamhet, som är särskilt viktig med hänsyn till sjukhusets många specialkliniker, vilka bli allt flera i antal. För dessa uppgifter fordras högt kvalificerad personal,

Kungl. Maj:ts proposition nr '272. 291

och det är därför lämpligt, att den nuvarande extra laboratorsbefattningen omändras till en ordinarie laboratorsbefattning, under det att en förste amanuensbefattning omvandlas till en befattning som förste assistent. Medicinska fakulteten i Uppsala yrkar, att även ämnet allmän patologi må erhålla en laboratorsbefattning. Med den nu av kommittén föreslagna organisationen skulle professorn i allmän patologi, som för närvarande de­ lade undervisningsbördan i allmän patologi med en laborator, få sin un­ dervisningsbörda i det närmaste fördubblad, om tilläventyrs en docent­ stipendiat icke stode till förfogande. Medicinska fakulteten i Lund har icke framställt motsvarande yrkande. Lärarkollegiet vid karolinska institutet har tillstyrkt kommitténs ifråga­ varande förslag. Kanslern har tillstyrkt kommittéförslaget under erinran om att, såsom kommittén anmärkt, vissa befattningar i Lund borde komma till stånd först framdeles, sedan utökade lokalutrymmen erhållits i samband med nybyggnad för en bakteriologisk institution.

Det är ett gammalt önskemål, att professuren i »patologisk anatomi» Departe­

mentschefen.

vid universitetet i Uppsala måtte uppdelas i två, avseende »allmän pa­ tologi» respektive »patologisk anatomi». Likaså är frågan om utbrytning av ämnena bakteriologi och allmän hälsovård (»hygien») ur professuren i allmän patologi vid Lunds universitet aktuell sedan åtskilliga år; sist­ nämnda professur skulle följaktligen komma att omfatta enbart allmän patologi. Dessa förändringar torde nu böra genomföras. I det följande ämnar jag även förorda, att en särskild professur i bakteriologi inrättas vid Lunds universitet. Jag förutsätter, att den av professorn R. Fåhraeus i Uppsala innehavda professuren — i likhet med motsvarande professur i Stockholm — benämnes professur i »allmän patologi och patologisk ana­ tomi» samt att den nya professuren i »patologisk anatomi» ledigförklaras, ävensom att professorn i allmän patologi, bakteriologi och allmän hälso­ vård i Lund A. Lindau övertager den nya professuren i bakteriologi, medan professuren i allmän patologi — även den lämpligen benämnd professur i »allmän patologi och patologisk anatomi» — ledigförklaras. Den nuvarande laboratorsbefattningen i »patologisk anatomi» vid uni­ versitetet i Uppsala, vars innehavare med professorn delar undervisnings­ bördan inom hela det patologiska ämnesområdet, synes av organisations­ kommittén ha avsetts skola i fortsättningen helt tillhöra ämnet »speciell patologi», vilket därigenom skulle komma att få två ordinarie represen­ tanter mot ingen för närvarande, medan professorn i »allmän patologi och patologisk anatomi» fortsättningsvis skulle bli den ende företrädaren i ordi­ narie ställning för ämnet allmän patologi. Emot en dylik anordning har medicinska fakulteten i Uppsala framfört vissa invändningar, vilka synas ha fog för sig. Laboratorsbefattningen synes därför böra i fortsättningen

294 Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

i Lund: höjning av biträdande lärarens arvode från 1 500 kronor till 4 000 kronor* 1 och ytterligare en tredje amanuens, i Stockholm: höjning av biträdande lärarens arvode från 1 000 kronor till 4 000 kronor2, en förste assistent och två tredje amanuenser. Kommittén erinrar, att läkarutbildningssakkunniga förordat en ökning av undervisningen i bakteriologi, som skulle bli ett självständigt läro­ ämne. Enligt de sakkunnigas förslag skulle undervisningen uppdelas i en kurs i allmän bakteriologi av ungefär samma omfattning som den nu­ varande samt en kurs i klinisk bakteriologi, vilken ej har någon motsvarig­ het i den nuvarande undervisningsplanen. Kurserna skulle vara förenade med laborationer och ges en gång varje termin vid samtliga lärosäten. Läkarutbildningssakkunniga förutsätta, att ämnet bakteriologi skall repre­ senteras av egna självständiga professurer vid samtliga tre lärosäten.

Kommittén anför för egen del följande. Frågan om personalstaten vid de bakteriologiska institutionerna kompli­ ceras därav, att såväl i Uppsala som i Lund vid desamma utföres ett diagnostiskt rutinarbete i respektive akademiska sjukvårdsinrättningars tjänst och även för andra huvudmän. För närvarande pågår dessutom ut­ redning angående möjligheten att inlemma de bakteriologiska universitets­ institutionerna i planerna för den bakteriologiska rutinverksamheten i hela landet. I en dvlik organisation skulle den bakteriologiska institutionen i Uppsala bli epidemiologisk undersökningscentral för Uppsala stad och län samt södra delen av Gävleborgs län och institutionen i Lund för Malmöhus och Kristianstads län samt viss del av Blekinge län. Det är självfallet, att detta omfattande sjukvårdsarbete ligger utanför en bakteriologisk institutions forsknings- och undervisningsuppgifter. Man kan därför möjligen tänka sig att helt avskilja sjukvårdsarbetet från den bakteriologiska institutionen. Så har tidigare varit förhållandet i Stockholm, där undervisningen i bakteriologi handhafts av en laborator, knuten till den patologiska institutionen, under det att det bakteriologiska sjukvårds­ arbetet utförts av laboratorerna vid serafimerlasarettet och karolinska sjuk­ huset. Detta är emellertid en omodern och av alla utdömd anordning. Den ovannämnda laboratorsbefattningen vid den patologiska institutionen har icke heller varit besatt sedan flera år tillbaka, utan undervisningen har skötts av laboratorn i bakteriologi vid karolinska sjukhuset. Anledningen härtill är, att undervisningen för att rätt bedrivas måste ha tillgång till material från sjukhusen. Härom skriver professor A. Lindan i Lund: »Den bakteriologiska institutionen i Lund har som sina främsta arbets­ uppgifter undervisning och vetenskaplig forskning. Därjämte har emeller­ tid institutionen sedan gammalt fungerat som en bakteriologisk prosektur för Lunds lasarett. Härigenom tillföres institutionen ett värdefullt under­ sökningsmaterial, vars bearbetning ingår i utbildningen för de vid insti­ tutionen anställda läkarna. Likaledes har detta material stort värde för

1 Avses skola inrättas endast under förutsättning av bifall till läkarutbildningssakkunnigas förslag.

1 Under förutsättning av bifall till läkarutbildningssakkunnigas förslag.

Kangl. Maj:ts 'proposition nr 272. 295

medicinarnas undervisning i bakteriologi. Detta blir icke minst fallet efter genomförandet av läkarutbildningssakkunnigas förslag, där särskild kurs i klinisk bakteriologi finnes upptagen.» Ett liknande uttalande göres för uppsalainstitutionens del av professor J. Reenstierna. »Universitetets bakteriologiska institution har för sin dubbla funktion i undervisningens och forskningens tjänst ett absolut behov av demonstra­ tions- och observationsmaterial, som endast en diagnostisk rutinavdelning kan tillgodose. Av den ovan lämnade redogörelsen framgår, att sjukhuset nu bidrar med omkring % av antalet vid avdelningen undersökta prov. Det är av vital betydelse för institutionen, att denna grundval för dess verksamhet icke ryckes undan.» Vid planerandet av en ny bakteriologisk institution vid karolinska institu­ tet framkom också redan tidigt förslag om att denna institution även skall fungera som karolinska sjukhusets bakteriologiska laboratorium, en upp­ fattning varom alla parter nu äro eniga. Vid de bakteriologiska institutionerna komma sålunda två eller eventuellt tre huvudmän att ha intressen, vilket nödvändiggör en fördelning av kost­ naderna, som innebär vissa svårigheter, i det att lokaler, utrustning och för­ brukningsartiklar i stor utsträckning måste användas gemensamt vid forsk­ ningen, undervisningen och rutinarbetet. Beträffande den högre personalen måste man räkna med, att den tages i anspråk såväl för forsknings- och undervisnings- som för rutinarbete, även om huvuddelen av respektive upp­ gifter är lagd på olika befattningshavare. Organisatoriska skäl tala för, att professorn i bakteriologi är institutionens chef och att han i sista hand svarar även för rutinarbetet. För detta bör han i likhet med klinikcheferna vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet uppbära särskilt arvode. Även den närmast professorn stående befattningsinnehavaren måste be­ räknas hava en dylik dubbel uppgift. Härvid kan man tänka sig olika lösningar. Lämpligast torde den organisation vara, som föreslås av karo­ linska institutets lärarekollegium i .skrivelse till kanslern av den 11 maj 1945 rörande inrättandet av en professur i bakteriologi vid institutet och uppförandet av en bakteriologisk institution därstädes. Institutionen bör enligt lärarekollegiet med hänsyn till sitt läge å karolinska sjukhusets om­ råde och på grund av sitt arbete i sjukvårdens tjänst vara en avdelning av karolinska sjukhuset. För att avlasta professorn från rutinarbetet och en del av undervisningen erfordras i analogi med förhållandet på klinikerna en biträdande läkare, som samtidigt är biträdande lärare. Vid den bakteriologiska institutionen bör dock göras den skillnaden, att den senare befattningen bör vara en över­ läkarebefattning för att få en mera permanent karaktär. Behovet av utbil­ dade bakteriologer är nämligen i hög grad begränsat i jämförelse med be­ hovet av exempelvis kirurger, vilket gör, att man måste räkna med en myc­ ket långsammare omsättning bland de förra än bland de senare. Överläka­ ren, vars huvudsakliga sysselsättning skall vara rutinarbete i sjukhusets tjänst, bör stå på sjukhusets stat och erhålla arvode från karolinska insti­ tutet för sitt deltagande i undervisningen. I sin skrivelse beräknar karo­ linska institutets lärarekollegium detta arvode till 4 000 kronor. För Uppsala förordar professor Reenstierna ett system, som alldeles liknar det, som föreslås för Stockholm, blott med den skillnaden, att huvud­ mannen för den bakteriologiska institutionen icke skall vara akademiska

296 Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

sjukhuset utan Uppsala universitet. För det rutinarbete, som institutionen utför åt akademiska sjukhuset eller andra inrättningar, skall särskild ersätt­ ning utgå, avsedd att täcka institutionens utgifter för personal och förbruk­ ningsartiklar för detta arbete. Ett liknande uttalande gör beträffande Lund professor Lindan, som skri­ ver följande. »Önskvärt är, att en fastare överenskommelse träffas med Lunds lasa­ rett. Det är sålunda en rimlig fordran, att lasarettet avlönar den personal, som helt sysselsättes för dess räkning, samt att härutöver ett visst arvode utgår till den övriga personal, som delvis utför diagnostiskt arbete för lasarettet. Dessutom bör ersättning lämnas för kostnader för material, som substrat, djur, djurfoder etc.» Kommittén instämmer i ämnesrepresentanternas synpunkter och föreslår därför, att en del av undervisningen i bakteriologi lägges på biträdande lärare med särskilt arvode, som föreslås vara 4 000 kronor.

Medicinska fakulteten i Lund anhåller, att den biträdande lärartjänsten utbytes mot en laboratorsbefattning. Fakulteten anför: _ Det material, som handlägges vid institutionen och på vilket undervis­ ning och forskning bygger, är så omfattande och så differentierat, att redan därigenom en väl kvalificerad medarbetare är nödvändig. För bakteriolo­ giska institutionen finnas ritningar till nybyggnad färdiga att framläggas för riksdagen. Det är att vänta, att institutionens verksamhet efter ny­ byggnad kommer att ytterligare öka. — Emellertid faller det sig i en stad av Lunds storleksordning svårt att mot en biträdande lärares lön (4 000 kronor) förvärva en befattningshavare av erforderlig kvalifikation. För­ hållandena äro här annorlunda än i Stockholm, där man bland de talrika sjukhusens m. fl. inrättningars bakteriologer kan utvälja lämplig person, som mot det nämnda arvodet bestrider undervisningen. Det måste också beaktas, att man i ett teoretiskt ämne som bakteriologi måste bereda yngre forskare möjlighet att uppnå en tryggad ställning sådan som en läboratorsbefattning utgör. Den nuvarande, för forskningen beklagligt ofta före­ kommande övergången från teoretiskt forskningsarbete till klinisk verk­ samhet beror på svårigheten att bereda teoretiska forskare tryggad fram­ tid. Fakulteten får sålunda hemställa, att den föreslagna biträdande lärarbefattningen vid bakteriologiska institutionen i Lund utbytes mot en laboratorsbefattning.

Kanslern har tillstyrkt förslaget, att ämnesområdet för professuren vid Uppsala universitet i hygien och bakteriologi ändras till att avse endast bakteriologi, samt att en ny professur i bakteriologi inrättas vid Lunds universitet. I fråga om de av kommittén föreslagna biträdande lärarbefattningarna i Stockholm och Lund erinrar kanslern, att kommittén ut­ talat, att behovet av dessa befattningar vore beroende av, huruvida läkarutbildningssakkunnigas förslag i fråga om utökning av bakteriologiundervisningen bleve genomfört. Då kanslern förordat, att nyssnämnda sakkun­ nigas förslag i fråga om läkarutbildningens ordnande skulle göras till före­ mal för överarbetning, syntes nämnda biträdande lärarbefattningar icke nu böra komma till stånd.

298 Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

byggnadsarbeten vid bakteriologiska laboratoriet. Sedan institutionen kom­ mit till stånd, borde å institutets stat anvisas medel till en förste assistent, ett laboratoriebiträde och ett kanslibiträde samt ett årligt materielanslag av 20 000 kronor. Kommittén framhåller i samband härmed såsom önskvärt, att framdeles en professur i virusforskning kommer till stånd även vid universitetet i Uppsala. I avvaktan på vidare utredning härom borde provisoriska åtgär­ der vidtagas. Medicinska forskningsrådet anför inledningsvis, att rådet ansett som en av sina angelägnaste uppgifter att bidraga till en väsentlig utbyggnad av virusforskningens allmänna resurser och att samordna den virusforskning, som redan nu bedrives inom landet. Den medicinska virusforskningen an­ ges kunna indelas i tre huvudriktningar: praktisk, biologisk och teoretisk. Den praktiska virusforskningen måste i huvudsak bedrivas vid kliniker eller i form av fältundersökningar; samarbete med en biologiskt arbetande institution vore därvid högeligen önskvärd. Den biologiska virusforskningen sysslade med bland annat försökskulturer, serologi och immunitet m. m.; sådan forskning bedreves för närvarande i mindre skala vid exempelvis statens bakteriologiska laboratorium och hygienisk-bakteriologiska institu­ tionen i Uppsala. För rationellt bedriven biologisk virusforskning fordrades betydande resurser av tränad personal och laboratorier rustning, däribland elektronmikroskop. Teoretisk virusforskning slutligen ställde framför allt stora krav på teknisk utrustning; endast fysikalisk-kemiska institutionen i Uppsala förfogade för närvarande över tillräckliga resurser för bedrivande av dylik forskning. För erhållande av studiematerial måste en institution för teoretisk virusforskning samarbeta med en institution för biologisk virusforskning. Forskningsrådet förordar, att en specialinstitution för medicinsk-biologisk virusforskning organiseras, samt att institutionens föreståndare blir innehavare av en forskningsprofessur. Till stöd härför anföres bland annat följande. Behovet av en virusinstitution. Från många håll har framförts tanken på att inrätta en specialinstitution för virusforskning. Det har framhållits, att endast på en sådan institution kan samlas det rikhaltiga studiematerial och den erfarenhet, som är av väsentlig betydelse för en framgångsrik forskning. Behovet av en specialinstitution för virusforskning tarvar knappast någon särskild motivering. Det har förut framhållits, att en tilltänkt in­ stitution icke kan organiseras och utrustas för arbete inom samtliga grenar av virologien. En inventering av landets nuvarande resurser har givit vid handen, att det framför allt är möjligheten att bedriva biologiskt betonad forskning, som är otillräcklig. Detta är en mycket kännbar brist. Den bio­ logiska forskningen måste nämligen sägas intaga en central ställning inom virologien. Den bildar en grundval, på vilken all annan virusforskning måste baseras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 272. 299

Det förefaller därför naturligast att i första hand planera en blivande specialinstitution så, att denna brist blir avhjälpt, in. a. o. att inrätta en institution för medicinsk-biologisk virusforskning. Institutionens forskningsområde. Institutionen bör ha som huvuduppgift att bedriva självständig virusforskning i första hand inom det medicinsktbiologiska området. Arbetsområdet torde dock böra begränsas till de hu­ mana och animalpatogena virusarterna samt till bakteriofager, då en ut­ byggnad för tillgodoseende även av växtvirusforskningens behov skulle medföra en alltför omfattande organisation för att nu kunna komma i fråga. Även problem av teoretisk natur skulle dock kunna upptagas på en sådan institutions arbetsprogram utan att den apparatur, som fordras för att fullgöra dess huvuduppgift, skulle i väsentlig omfattning behöva komplet­ teras. Frågor av klinisk, epidemiologisk och rent teoretisk natur skulle dock i princip som förut bearbetas vid härför särskilt utrustade institu­ tioner. Virusinstitutionen skulle därvid fungera som ett konsultativt organ, bistå med försöksmaterial och kunna utvecklas till ett naturligt centrum för gruppforskning. Undervisning . Vid virusinstitutionen bör meddelas viss undervisning, i första hand forskningsundervisning, men därjämte torde mindre delar av den elementära bakteriologiundervisningen kunna åläggas virusinstitu­ tionen. Institutionens placering. Då medicinsk-biologisk virusforskning bör vara institutionens huvuduppgift, kräves, att den^ har en bekväm och riklig tillgång till studiematerial. Av stort värde är då en nära kontakt med större sjukvårdsinrättningar och med större human- och veterinärbakteriologiska rutinlaboratorier. Med hänsyn till de kostnader, som institutionens utrust­ ning kommer att draga, är lokal anslutning önskvärd till annat labora­ torium, som redan förfogar över eller även behöver utrustas med likartad erforderlig apparatur. Då undervisning skall bedrivas vid institutionen, bör den uppenbarligen förläggas till Lund, Uppsala eller Stockholm. Slutligen bör den ha bekväm kontakt med andra institutioner, där virusproblem redan nu bearbetas och med vilka den i framtiden förutsättes komma att samarbeta. Det är även viktigt att tillse, att den utbyggnad av virusforskningen, som nu kommer att ske, bidrager till att befrämja och giva kontinuitet åt redan pågående forskning på detta område. En placering av virusinstitutionen till Lund torde knappast vara lämplig med hänsyn till att den i så fall skulle behöva helt nybyggas och utrustas med all erforderlig apparatur, då virusforskning för närvarande icke i Lund bedrives i någon nämnvärd omfattning. En förläggning till Stockholm skulle ge goda möjligheter beträffande studiematerial från de talrika sjukhusen, beträffande lokal anknytning till institution, där virusarbeten pågå, och kontakt med andra institutioner, som sysselsätta sig med virusproblem. Vid valet av virusinstitutionens pla­ cering inom Stockholm bör först beaktas vad ovan sagts om lämpligheten av en förläggning till eu institution, vars apparatur in. in. till en del även kan användas av virusinstitutionen. Er denna synpunkt bör eu lokal an­ knytning till eu bakteriologisk institution vara rationell. Härigenom vinnes att för båda institutionerna behövlig tillgång på bakteriologiska substrat och försöksdjur kan samordnas och att viss dyrbar instrumentell utrust­ ning, såsom ultracentrifuger, frysintorkningsutrustning, elektronmikroskop,

300 Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

etc., kan utnyttjas gemensamt. Anknytning till antingen den blivande bakteriologiska institutionen vid karolinska institutet eller statens bak­ teriologiska laboratorium synes därför lämplig. Sistnämnda alternativ torde utan tvekan vara att föredraga, då nämnda laboratorium redan arbetar pa virusområdet och fortsättningsvis måste intensifiera sin verksamhet på området för att kunna fylla sina praktiska uppgifter beträffande bered­ ning av ympämnen mot virussjukdomar och diagnostik av desamma. Ge­ menskapen i fråga om instrumentell utrustning kan på grund härav bli särskilt omfattande och ekonomiskt betydelsefull. I vissa medicinskt-virologiska och epidemiologiska frågor är intimt samarbete mellan de båda in­ stitutionerna också lämpligt för att inte säga nödvändigt. Det må ock på­ pekas att nära kontakt mellan virusinstitutionen och statens bakteriologiska laboratorium säkerligen kan förväntas verka befruktande på verksamheten vid sistnämnda institution och befordra utvecklingen av dess praktiska uppgifter. Virusinstitutionen bör å andra sidan kunna draga stor nytta av utbytet med laboratoriet, t. ex. i fråga om bakteriofagproblemen och"genom att fa tillgång till dess undersökningsmaterial. Båda institutionerna kräva rikliga utrymmen för försöksdjur av olika slag men med periodiska väx­ lingar i beläggningen. Viss gemenskap i fråga om stallutrymmen ger möj­ lighet till smidig anpassning. Behövliga verkstäder kunna också vara ge­ mensamma. Detsamma gäller bibliotek och personalutrymmen. Uppsala-alternativet skulle medföra den fördelen, att virusinstitutionens verksamhet komme att utgöra en direkt fortsättning av den forskning, som bedri\ es vid den fysikalisk-kemiska institutionen, och som redan uppvisat synnerligen värdefulla resultat. Samarbete skulle även kunna etableras med den planerade institutionen för växtpatologi vid lantbrukshögskolan i Ultuna, vilket skulle medföra en betydande landvinning ur teoretisk virologisk synpunkt och befrämja studiet av växtviroserna. Uppsalaförläggningen skulle dock försvåra anskaffningen av erforderligt human- och veterinärmedicinskt studiematerial för medieinsk-biologisk virusforskning, vilken ovan framhållits bliva institutionens huvudsakliga forskningsområde. Uppsala-alternativet kan således icke lämpligen till­ godose just detta forskningsområde och skulle sålunda ovillkorligen fordra en utbyggnad av virusforskningen jämväl i Stockholm. Samtidigt måste framhållas, att en lösning enligt Stockholms-alternativet tvingar till vissa åtgärder för upprätthållande av kontinuitet i den nu i Uppsala pågående virusforskningen. Behovet av professur i virologi. Om man utgår ifrån att virusforskningen bör centraliseras till den blivande institutionen är det givetvis nödvändigt att dess föreståndare har professors kompetens och ställning, och det måste framstå som en fråga av största betydelse att för denna befattning vinna en person med ingående erfarenhet på området. I fråga om Stockholmsalternativet synes det vara lämpligast att placera institutionens förestån­ dare som professor i virologi vid karolinska institutet. På detta sätt till­ föres landets största medicinska högskola en representant för virologien, vidare kan ett nära samarbete etableras med institutets teoretiska institu­ tioner ävensom med dess kliniker och viss undervisning i virologi kan med­ delas institutets studerande. Det är dock viktigt att understryka betydelsen av att denna professur bör ha forskning som huvudändamål. Undervisningen bör därför kvanti­ tativt begränsas till ett mindre antal föreläsningar i anslutning till bak-