Betänkande med förslag till lag om skyldighet för innehavare av järnväg eller spårväg att hålla stängsel

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

OTXTTU

^TÄ

o

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1944:35 JUSTITIEDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE MED FÖRSLAG TILL

LAG OM SKYLDIGHET FÖR INNEHAVARE AV JÄRNVÄG ELLER SPÅRVÄG ATT HÅLLA STÄNGSEL A V G I V E T AV

inom Justitiedepartementet tillkallad utredningsman

S T O C K H O L M 1 9

4 4

Statens offentliga utredningar 1944 Kronologisk Jordbruksbefolkningens levnadskostnader. Av E. Lindahl och L. Lemne. Marcus. 71 s. Jo. Betänkande med förslag angående långt jänstunderbefäl m. m. Beckman. 91 s. Fö. Betänkande angående nykterhetstillståndet under krigsåren. Marcus. 336 s. Fi. K

Promemoria med förslag till lag med bestämmelser om allmänna behörighetsvillkor för vissa kommunala uppdrag m. m. Hseggström, 66 s. S. Betänkande med förslag till civilförsvarslag m. m. Beckman. 262 s. S. Betänkande med förslag till byordningar och instruktioner för ordningsmännen i lappbyarna. Marcus. 85 s. Jo. Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanering. 1. Marcus. 215 s. Fi. Betänkande med förslag angående revision av riksdagens arbetsformer. Norstedt. 114 s. Ju. Processlagberedningens förslag till lag om införande av nya rättegångsbalken m. m. 1. Lagtext. Norstedt, viij, 192 s. Ju. 10. Processlagberedningens förslag till lag om införande

av nya rättegångsbalken m. m. 2. Motiv m. m. Norstedt. 500 s. Ju.

1 1 . Statsmakterna och folkhushållningen under den till

följd av stormaktskriget 1939 inträdda krisen. Del 4. Tiden juli 1942—juni 1943. Idun. 559 s. Fo. 12. Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanering. 2. Investeringsutredningens betänkande med förslag till investeringsreserv av statliga, kommunala och statsunderstödda anläggningsarbeten för budgetåret 1944/45. Marcus. 272 s. Fi. 13. Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplane-

ring. 3. Bilagor till investeringsutredningens betänkande med förslag till investeringsreserv äv statliga, kommunala och statsunderstödda anläggningsarbeten för budgetåret 1944/45. Marcus. 77 s. Fi.

14. Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplane-

ring. 4. Marcus. 153 s. Fi.

15. Socialvårdskommitténs betänkande. 7. Utredning

och förslag angående lag om allmän sjukförsäkring. Beckman. 360 s. S.

16. Socialvårdskommitténs betänkande. 8. Kostnadsberäkningar angående lag om allmän sjukförsäkring. Beckman. 91 s. S.

förteckning 17. Betänkande med förslag till åtgärder för främjandet av litteratur tjänsten inom de tekniska fackområdena. Hajggström. 165 s. E. 18. Betänkande med förslag till vägtrafikstadga m. m. Beckman. 84 s. K. 19. Om inrättande av ett samhällsvetenskapligt forskningsråd. Hoeggström. 23 s. E. 20. 1940 års skolutrednings betänkanden och utredningar. 1. Skolan i samhällets tjänst. Frågeställningar och problemläge. Idun. 138 s. E. 21. 1940 års skolutrednings betänkanden och utredningar. 2. Sambandet mellan folkskola och högre skola Idun. 354 s. E. 22. 1940 års skolutrednings betänkanden och utredningar. 3. Utredning och förslag angående vidgade möjligheter till högre undervisning för landsbygdens ungdom. Idun. 104 s. E. 23. 1940 års skolutrednings betänkanden och utredningar. Bilaga 3. Förhandlingarna vid sammanträde den 15—den 17 juni 1943 med 1940 års skolutrednings rådgivande nämnd. Idun. (2), 148 s. E. 24. Betänkande med förslag rörande revision av lagstiftningen om kvinnas behörighet a t t innehava statstjänst och annat allmänt uppdrag. Norstedt. 65 s. Ju. 25. Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanering. 5. Promemoria angående yrkesutbildning för arbetslösa m. m. Heeggström. 92 s. E. 26. Befolkningspolitik i utlandet. Beckman. 239 s. S 27. Betänkande med utredning och förslag angående rätten till vissa tippfinningar m. m. Marcus. 83 s. 11. 28. 1941 års reumatikervårdssakkunnigas betänkande. Del 2. Utredning och förslag rörande behovet av och formen för statligt understöd till utbyggande inom landets sjukvårdsväsen av efterbehandling och konvalescentvård. Sv. Tryckeri AB. 101 s. 6 ritn. S. 29. Socialutbildningssakkunniga. 1. Utredning och förslag rörande den högre socialpolitiska och kommunala utbildningen. Hseggström. 192 s. E. 30. Ungdomsvårdskommitténs betänkande 1 med utredning och förslag angående psykisk barna- och ungdomsvård. Norstedt. 277 s. Ju. 31. Ungdomsvårdskommitténs betänkande 2 med utredning och förslag angående stöd å t ungdomens föreningsliv. Norstedt. 195 s. Ju. 32. Slututlåtande avgivet av besparingsberedningens järnvägssakkunniga. Marcus. 169 s. Fi. 33. Socialvårdens omfattning och kostnader efter 1930. Beckman. 69 s. S. 34. Socialvårdskommitténs betänkande. 9. Utredning och förslag angående revision av lagstiftningen om barnavårdsanstalter och fosterbarnsvård. Beckman. 290 s. S. 35. Betänkande med förslag till lag om skyldighet för innehavare av järnväg eller spårväg att hålla stäng. sel. Norstedt. 76 s. Ju.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet, Jc. = jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre anordning nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR

1944:35

JUSTITIEDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE MED FÖRSLAG TILL

LAG OM SKYLDIGHET FÖR INNEHAVARE AV JÄRNVÄG ELLER SPÅRVÄG ATT HÅLLA STÄNGSEL AVGIVET

AV

inom Justitiedepartementet utredningsman

tillkallad

STOCKHOLM 1944 KTTNGL. BOKTBYCKEBIET. P. A. HOBSTEDT k SÖNEB 443069

%3F* lcutt.Cr 'GCW*

Till Herr Statsrådet

och Chefen för Kungl.

Justitiedepartementet.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 1 oktober 1943 har Herr Statsrådet den 7 i samma månad utsett mig att inom justitiedepartementet verkställa utredning beträffande frågan om stängselskyldighet vid järnvägar och därmed sammanhängande spörsmål. Herr Statsrådet har vidare med stöd av samma bemyndigande den 2 maj 1944 tillkallat överinspektören för bantjänsten vid statens järnvägar C. G. H. Engwall, ledamoten av riksdagens andra kammare, jur. dr G. Hedlund, överingenjören P. Swartling och rektorn O. V. K. Vieweg att i egenskap av sakkunniga på kallelse av mig deltaga i överläggningar i ämnet. De sakkunniga ha efter kallelse sammanträtt två gånger. Sedan utredningen numera slutförts, får jag härmed vördsamt överlämna betänkande med förslag till lag om skyldighet för innehavare av järnväg eller spårväg att hålla stängsel. .„,/ Av de sakkunniga ha Hedlund och Vieweg helt biträtt förslaget. Swartling har förklarat sig icke ha annat att erinra mot detta än att den däri upptagna bestämmelsen om rättegångskostnader i mål om nedläggande av befintligt stängsel och om ersättning för olägenhet till följd härav kunde befaras leda till anhängiggörandet av obefogade rättegångar och att därför de vanliga reglerna om rättegångskostnader borde äga tillämpning även å nämnda mål. Engwall anser, på sätt framgår av hans bifogade yttrande, att frågan, om och i vad mån järnväg skall hållas inhägnad, bör liksom nu helt regleras i administrativ ordning. Enligt Engwalls uppfattning ha järnvägarna i förslaget ålagts stängsel- och ersättningsskyldighet i allt för stor utsträckning. Engwall har emellertid vid överläggningarna uttalat att han, om järnvägarna likväl anses böra åläggas stängsel- och ersättningsskyldighet i föreslagen utsträckning, i stort sett icke har något att erinra mot det föreslagna sättet för frågornas reglering. Stockholm den 27 juli 1944. ALFRED BEXELIUS.

F ö r s l alg till

Lag om skyldighet för innehavare av järnväg eller spårväg att hålla stängsel. Härigenom förordnas som följer. 1 §• Innnehavare av järnväg vare pliktig att till skydd för större hemdjur (hästar och nötkreatur) under betesgång hålla stängsel utmed järnvägen, där kostnaderna härför icke äro oskäliga i förhållande till den nytta stängslet medför för betesbruket. Stängselskyldighet äger dock ej rum, där stängsel utmed viss bansträcka före denna lags ikraftträdande borttagits efter tillstyrkan av länsstyrelsen, ej heller, med mindre särskilda skäl därtill äro, där stängsel icke förut hållits av järnvägens innehavare. 2 §. Stängsel skall, där ej Konungen annorlunda förordnar, vara så beskaffat, att större hemdjur, som icke är okynnes eller otamt, därigenom bör utestängas från järnvägsområdet. 3 §. Är mnehavare av järnväg i enlighet med vad i 1 § sägs fri från skyldighet att hålla stängsel utmed järnvägen och vållas härigenom vid brukandet av fastighet olägenhet, som är av någon betydelse, skall ersättning härför givas att på en gång utgå; dock att beträffande sträcka, utmed vilken stängsel icke förut hållits av järnvägens innehavare, ersättning skall utgå endast om särskilda skäl därtill föranleda. 4 §. Vad i fråga om stängsel- eller ersättningsskyldighet bestämmes genom dom eller avtalas skola gälla mellan järnvägens innehavare och ägare av fastighet, som gränsar till järnvägen, eller den, som äger nyttja fastigheten för betesbruk, gälle jämväl mot den, som efteråt förvärvar sakägarens rätt i avseende å järnvägen eller fastigheten.

6 5 §•

Stängsel, som hålles av järnvägs innehavare, må ej borttagas eller lämnas att förfalla, med mindre genom dom fastställts, att innehavaren icke är stängselskyldig, eller medgivande därtill lämnats av ägaren av den fastighet, mot vilken stängslet uppförts, och den, som äger nyttja fastigheten för betesbruk. 6 §•

Kan ej överenskommelse träffas om hållande av stängsel eller om ersättningsskyldighet, som ovan sägs, varde frågan instämd till ägodelningsrätten i orten. Talan om ersättning för olägenhet, som i 3 § avses, skall anhängiggöras inom två år från det genom dom fastställts, att stängselskyldighet icke äger rum, eller tillstånd lämnats att borttaga stängslet eller att låta detsamma förfalla eller, där järnvägen tillhörigt stängsel icke fanns uppfört vid ikraftträdandet av denna lag, inom två år därefter. Försittes den tid, vare rätt till talan förlorad. Om förfarandet i mål, som här avses, samt talan mot däri meddelade beslut skall i tillämpliga delar gälla vad i lagen om delning av jord å landet finnes stadgat angående jorddelningsmål, som anhängiggöras genom stämning. 7 §.

I mål om tillstånd att borttaga stängsel eller att låta detsamma förfalla eller om ersättning för olägenhet på grund härav är järnvägens innehavare pliktig att vidkännas å ömse sidor uppkomna kostnader, såvitt ej ägodelningsrätten med hänsyn till omständigheterna finner skäligt annorlunda förordna. 8 §.

Håller innehavare av järnväg utmed sitt område icke stängsel av beskaffenhet att freda mot större hemdjur och kommer på grund härav någons större hemdjur över järnvägen olovligen in på annans ägor och gör därå skada eller varder där intaget, vare järnvägens innehavare pliktig att gottgöra djurets ägare vad denne nödgats utgiva till den som led skadan eller intog djuret, så ock den förlust, som ägaren eljest lidit. Kan ej överenskommelse träffas om gottgörelse, varom i första stycket förmäles, varde frågan instämd till allmän underrätt i orten. 9 §• Är innehavare av järnväg, då denna lag träder i kraft, på grund av särskilt åläggande eller åtagande pliktig att hålla stängsel, som fredar endast mot större hemdjur, skall åläggandet eller åtagandet icke utgöra hinder för

7 prövning av fråga om stängsel- eller ersättningsskyldighet i enlighet med vad i denna lag stadgas; dock skall ersättning givas för all olägenhet, som vållas av att stängsel borttages eller lämnas att förfalla. 10 §. Vad i denna lag stadgats beträffande järnväg skall även gälla med avseende å spårväg.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1945.

MOTIV

Inledning. Författningsbestämmelser om skyldighet att hålla stängsel ntmed järnväg. Några lagbestämmelser om skyldighet för statens järnvägar och enskilda järnvägsföretag att hålla banorna inhägnade ha icke meddelats i vårt land. Däremot ha vissa föreskrifter härom meddelats i administrativ ordning. I den av järnvägsstyrelsen den 18 januari 1923 utfärdade, alltjämt gällande banförordningen stadgas (24 §), att järnvägsområdet skall vara inhägnat, där så erfordras för att skydda järnvägstrafiken. Före utfärdandet av sagda förordning gällde enligt det av styrelsen för statens järnvägstrafik den 26 januari 1877 utfärdade tjänstgöringsreglementet för statens järnvägar, att hägnad av minst 4 fots höjd skulle vara anbragt och i fuUgott skick underhållen överallt, där sådant till betryggande av bantågens säkerhet vore behövligt. Liknande bestämmelser ha tidigare förekommit i de flesta tjänstgöringsreglementen, som fastställts för enskilda järnvägar. Enligt uppgift av järnvägsinspektören finnas föreskrifter om hägnadsskyldighet i allmänhet icke upptagna i de tjänstgöringsreglementen (säkerhetsordningar), som nu gälla för dessa järnvägar. Endast i några äldre tjänstgöringsreglementen för enskilda järnvägar finnas alltjämt bestämmelser om skyldighet att hålla hägnad av lämplig beskaffenhet »överallt där sådan till betryggande av tågens säkerhet är behövlig». Vissa föreskrifter om skyldighet för järnvägs innehavare att ombesörja stängningsanordningar utmed järnväg ha meddelats i kungörelsen den 26 juni 1933 (nr 469) angående varningsmärken och säkerhetsanordningar m. m. vid korsningar i samma plan mellan järnväg och väg. Sistnämnda föreskrifter åsyfta endast tryggande av trafiksäkerheten på järnvägarna och vägarna. På grund härav och då de med bestämmelserna avsedda stängningsanordningarna endast äro av mindre betydelse för utestängande av kreatur från järnvägarna, torde någon redogörelse för nämnda föreskrifter icke här påkallas. I detta sammanhang må framhållas, att det förbud mot uppsättande av grind å allmän väg, som stadgas i 32 § lagen den 30 juni 1943 om allmänna vägar, ej äger tillämpning beträffande grind, där allmän väg korsas av järnväg.

9 Beträffande statens järnvägar har Kungl. Maj:t den 18 juni 1926 anbefallt järnvägsstyrelsen att tillsvidare upprätthålla befintliga stängsel utmed de järnvägslinjer, vilkas underhåll ankomme på statens järnvägar. Sedermera har Kungl. Maj:t, på sätt i annat sammanhang skall närmare angivas, genom brev den 18 november 1932 meddelat bestämmelser om nedläggande av vissa hägnader utmed statens järnvägar.

Stängselskyldighet på grund av föreskrift i koncession. Under 1850- och 1860-talen meddelade Kungl. Maj.t tillstånd till anläggande av enskild järnväg under formen av privilegium, oktroj eller fastställelse å uppgjord plan för anläggningen. Några utförligare bestämmelser för dessa äldre järnvägar utfärdades i allmänhet icke. År 1869 började Kungl. Maj:t bevilja tillstånd till anläggning av järnvägar i den form av koncession, som sedermera blivit den vanliga. I koncessionsresolutioner före år 1881 har någon bestämmelse angående stängsel icke meddelats. Beträffande vissa av de enskilda järnvägar som tillkommit före nämnda tidpunkt, ha emellertid stängsel upptagits i vederbörande, av Kungl. Maj:t fastställda arbetsplaner med tillhörande kostnadsförslag. I den må så skett, har järnvägen ansetts pliktig att hålla sitt område inhägnat. De koncessionsresolutioner, som meddelats efter sistnämnda tidpunkt, innehålla i de flesta fall föreskrift om hägnadsskyldighet för vederbörande järnväg. Någon enhetlig praxis med avseende å skyldighetens omfattning har därvid under den första tiden icke tillämpats. I flera koncessionsresolutioner har omfattningen gjorts beroende av länsstyrelsens prövning. Koncessionsresolutionerna från 1880- och början av 1890-talet innehålla i allmänhet föreskrift om att de stängsel, som enligt plan skulle anbringas vid ägogränser, skulle anordnas på sätt gällande lag och författningar om hägnad föreskreve, samt att dessutom betryggande stängsel skulle uppföras mellan järnbanor och farväg, då sådan löpte jämsides med och invid järnvägen. I åtskilliga resolutioner har emellertid föreskrivits, att banorna i sin helhet skulle hållas inhägnade. I senare resolutioner har icke något nämnts angående stängsel, därest sådant funnits upptaget i vederbörande arbetsplan eller kostnadsförslag. Då emellertid Kungl. Maj:t i koncessionsresolutionerna i dessa fall föreskrivit, att arbetsplanen skulle lända till efterrättelse vid bananläggningen, har järnvägsinnehavarna härigenom ansetts ålagda skyldighet att inhägna järnvägarna på sätt i arbetsplanerna angivits. Har däremot stängsel ej upptagits i arbetsplanen, har under nu ifrågakomna tid alltid i samband med koncessionens beviljande uttryckligen föreskrivits att järnvägen skulle inhägnas. I tre koncessioner från åren 1906 och 1907 stadgades, att stängsel utmed banan skulle uppföras i den utsträckning Kungl. Maj.t framdeles på anmälan funne nödigt. Enligt en av järnvägsinspektören i april månad 1944 verkställd utredning skulle 66 procent av det sammanlagda antalet enskilda järnvägsföretag på

10 grund av föreskrift i koncession eller genom beslut om fastställande av arbetsplan vara stängselpliktiga i större eller mindre utsträckning. Svenska järnvägsföreningen, som utgör en sammanslutning av de enskilda järnvägarna med undantag för de allra minsta bland dem, har i skrivelse den 25 februari 1944 till utredningsmannen framhållit, att bestämmelserna om stängselskyldighet icke upptagits i de före år 1881 beviljade koncessionerna för sådana större järnvägar som Bergslagernas, Gävle—Dala, Stockholm—Västerås—Bergslagens (huvudlinjen) och Grängesberg—Oxelösunds. I koncession ålagd stängselskyldighet förekomme därför, uttalar föreningen, endast i relativt liten omfattning i förhållande till de enskilda järnvägarnas sammanlagda banlängd. Stängsel har emellertid upptagits i de arbetsplaner med kostnadsförslag, som fastställts för Bergslagernas och Stockholm— Västerås—Bergslagens järnvägar, varför åtminstone dessa två järnvägar äro skyldiga att hålla sina områden inhägnade. Då uppgifter om arbetsplanerna för alla enskilda järnvägar icke kunnat erhållas, är det icke möjligt att bestämt angiva i vilken utsträckning i förhållande till den sammanlagda banlängden, som de enskilda järnvägarna äro stängselskyldiga på grund av föreskrift i koncession eller genom stängsels upptagande i fastställd arbetsplan. Av koncessionsresolutionerna och tillgängliga uppgifter rörande innehållet i arbetsplanerna att döma synas dock de enskilda järnvägarna vara skyldiga att hålla den största delen av deras sammanlagda bannät inhägnad. Den hägnadsskyldighet, som järnväg genom koncession fått sig ålagd, har städse ansetts innebära att hägnaden skall vara av beskaffenhet att hindra större hemdjur (hästar och nötkreatur) att inkomma å banan. Vid järnvägarnas inhägnande ha också såsom regel använts stängsel av nyssnämnda beskaffenhet. Undantagsvis förekomma dock vid järnvägarna hägnader, som stänga även mot mindre hemdjur. Åtagande eller åläggande av stängselskyldighet vid expropriation eller eljest vid förvärv av mark för järnvägsanläggning. I vissa fall ha staten och de enskilda järnvägsföretagen vid expropriation eller eljest i samband med förvärv av mark för anläggande av järnväg särskilt åtagit sig eller ålagts att hålla banan inhägnad i närboende jordägares intresse. Järnvägsstyrelsen har i skrivelse den 31 januari 1928 till Kungl. Maj:t, med överlämnande av en av vederbörande distriktsförvaltningar samt av äganderättsarkivet vid styrelsens banbyrå verkställd utredning i ämnet, i förevarande hänseende framhållit, att stängselskyldighet på grund av åläggande eller åtagande förelåge för statens järnvägar endast i rena undantagsfall. Nyssnämnda utredning, uttalade styrelsen, gåve vid handen, att i endast ett fall av större betydelse statens järnvägar kunde anses ha åtagit sig stängsels hållande, nämligen å bansträckningen genom Jämtland, där statens järnvägars ombud vid expropriationen upplyst, att utefter banan skulle på statens järnvägars bekostnad anbringas stängsel i likhet med stängslet utefter

11 övriga bansträckningar inom länet. I alla övriga fall hade de gjorda åtagandena varit av lokal natur och mycket begränsad omfattning. Det vore emellertid att märka, att statens järnvägar sedan gammalt brukat inhägna alla sina järnvägslinjer förutom i rena ödebygds trakter; och hade hägnader såsom regel varit uppsatta, redan då expropriationen framgått. Detta förhållande k u n d e givetvis förklara, att endast i ett fåtal fall frågan om skyldighet för järnvägen att hålla hägnad blivit förd på tal och i expropriationshandlingarna omnämnd. Beträffande alla de statsbanor, som tillkommit sedan år 1900, hade vederbörande landsting, kommuner och enskilda på statsmakternas föranledande åtagit sig att fritt upplåta mark för banorna. Detta åtagande hade jämväl innefattat förpliktelse att lämna ersättning för olägenheter till följd av försvårad brukning, förlängda vägar eller andra olägenheter av vad namn och beskaffenhet de vore, som kunde anses härflyta av järnvägens anläggning. Av denna anledning kunde någon stängselskyldighet icke föreligga beträffade dessa banor. I en del av de expropriationsfall, som refererats i nyssnämnda, av järnvägsstyrelsen åberopade utredning, ha jordägarna yrkat åläggande för styrelsen att för all framtid bibehålla stängsel utmed banan, så att hemdjur icke komme in på denna och skadades. Sådant yrkande har ej sällan bestritts av järnvägsstyrelsens ombud under framhållande, att statens järnvägar icke vore skyldiga att hägna eller att järnvägsstyrelsen komme att låta anbringa »det stängsel, som erfordrades för banan» eller att styrelsen liksom andra jordägare finge ställa sig till efterrättelse vad allmän lag i sådant hänseende stadgade. Vederbörande expropriationsnämnd har i några fall ansett sig behörig att ålägga järnvägsstyrelsen stängseiskyldighet. I de flesta åberopade fall har emellertid yrkande härom ogillats eller icke upptagits till prövning. Svenska järnvägsföreningen har i skrivelse den 2 februari 1928 till Kungl. Maj:t uppgivit att, enligt vad förvaltningarna av de till föreningen anslutna järnvägarna upplyst, något åtagande mot markägarna att hålla stängsel icke förelåge. I skrivelse den 25 februari 1944 till utredningsmannen har föreningen framhållit, att den utsträckning, i vilken enskilda järnvägsföretag vid expropriation eller eljest i samband med markförvärv för anläggande av järnväg särskilt åtagit sig eller ålagts att hålla banan inhägnad i närboende jordägares intresse, icke kunde utan ingående arkivforskningar vid varje järnväg nöjaktigt besvaras. Under senare tider syntes stängselfrågan icke ha varit föremål för behandling inför expropriationsnämnd. Tidigare åter hade så ofta varit fallet, varvid det dock huvudsakligen gällt att ålägga järnvägsägaren stängselskyldighet på kortare sträckor, där jordägaren förmodligen framställt yrkande därom. Som exempel härpå har föreningen beträffande Bergslagernas järnvägar åberopat utdrag ur expropriationsprotokoll, i de delar där frågan om stängselskyldighet berörts. Av utdragen framgår att järnvägsbolaget inför expropriationsnämnderna i åtskilliga härader åtagit sig att anbringa och underhålla stängsel utmed järnvägen. Expropriationsnämnderna i några härader ha för-

12 klarat sig sakna befogenhet att upptaga och pröva yrkande om åläggande att uppföra och hålla stängsel. Några nämnder ha förklarat sig icke till prövning upptaga yrkande om åläggande för bolaget att bekosta förbättring av stängsel eller vallgång; enär bolaget förbundit sig att ersätta alla skador som uppkomme genom bristfälligt stängsel. I de fall, då frågan om stängselskyldighet uttryckligen berörts vid expropriationen, torde av handlingarna i allmänhet klart framgå, om sådan skyldighet för järnvägen föreligger eller icke.

Stängselfrågans utveckling före 1928 års lagändring. Såväl de statliga som de enskilda järnvägarna ha såsom regel vid anläggandet försetts med stängsel. Järnvägarnas inhägnande ansågs nämligen i äldre tid nödvändigt ur trafiksäkerhetssynpunkt. Denna uppfattning kom bl. a. till uttryck i ett av styrelsen för statens järnvägstrafik år 1877 avgivet yttrande i anledning av en framställning av Bergslagernas järnvägsaktiebolag att — till utrönande huruvida och till vilken utsträckning järnvägsdrift vore möjlig och fördelaktig utan hägnad — på försök befrias från skyldigheten att hålla stängsel utmed vissa sträckor, såsom över Tunaslätten, där inga kreatur betades lösa utan holies tjudrade, samt över mossar och annan oländig mark, som endast i ringa grad användes till bete. I sitt yttrande framhöll styrelsen till en början, att framställningen avsåge ett medgivande till avvikelse från en grundsats, vilken dittills antagits såsom gällande vid alla järnvägsanläggningar i landet, statens såväl som enskildas. Kungl. Maj:ts beslut bleve avgörande för huruvida järnvägarna i Sverige skulle vara avskilda från angränsande jordområden i ändamål att, såvitt ske kunde, förekomma främmande personers och större djurs inträde inom järnvägens område och dymedelst förminska anledningarna till fara för bantågen. Lagbestämmelser ångande järnvägarnas inhägnande hade vidtagits i de flesta länder. Kungl. Maj:ts cirkulär den 28 maj 1859, som bestämde viten för olovligt beträdande av järnvägar, inskränkte tilllämpningen av vitesbestämmelserna till sådana banor, som vore inhägnade. Särskilt i skogstrakter samt å mossar och kärr men även å öppna marker i övrigt förtjänade de tillfälliga vintervägarna beaktande vid fråga om behovet av stängsel, då det vore högeligen att befara att, när inga synliga hinder funnes, dylika talrikt förefintliga vägar skulle komma att överkorsa en framlöpande järnväg, som saknade hägnad. Styrelsen förordade därför bibehållande av det hittills följda systemet i avseende å anbringande av sidostängsel kring banorna samt ansåg, att inga undantag från denna regel ens försöksvis borde beviljas. Kungl. Maj:t fann också i beslut den 27 april 1877 ansökningen icke kunna bifallas. En förskjutning i den uppfattning, som låg till grund för sistnämnda beslut, kom till synes vid 1892 års riksdag, som beträffande Luleå—Gällivarebanan uttalade, att en godsbana, som genomlöpte avlägsna folktomma bygder och endast trafikerades med långsamt gående tåg, icke för trafikens säker-

13 het erfordrade stängsel. Enligt riksdagens mening borde därför den kostnad, som beräknats för uppsättning av felande stängsel utmed banan, kunna inbesparas. Denna bana har i enlighet härmed försetts med stängsel allenast å sådana sträckor, där banan framgår genom eller i närheten av bebyggda trakter, I nära anslutning till den åsikt, som sålunda hävdades av 1892 års riksdag, framhöllo de detta år församlade statsrevisorerna, att med hänsyn till den genom stängsels uppförande förhöjda anläggningskostnaden samt kostnaderna för hägnads underhåll, stängsel kring statens järnvägar borde i Norrland på de vidsträckta obebodda skogsmarker, som där genomskures, kunna i regel undvaras. I häröver avgivet utlåtande anförde järnvägsstyrelsen, att det ej syntes tillrådligt att minska eller borttaga stängslet utefter de norrländska banorna, då all den mark, stambanan genomginge, genomströvades av betande boskapskreatur, varför det även visat sig nödvändigt, att å skogsmark vid banans byggande snarast möjligt uppföra stängsel till undvikande av olyckshändelser. Statsutskottet vid 1893 års riksdag uttalade i sitt utlåtande, att allt från början av järnvägarnas anläggande den uppfattningen varit rådande, att järnvägarna borde skyddas medelst stängsel. Under senare tider hade emellertid förändrade åsikter om sådant stängsels nödvändighet gjort sig gällande. Erfarenheten torde i flera fall ha ådagalagt, att stängsel kunde undvikas utan fara för järnvägstrafiken. Även om järnvägarna i saknad av stängsel vore utsatta för skada å banvallen av kreatur, borde man dock beakta, att de utgifter, som för sådan skadas botande kunde erfordras, icke vore jämförliga med kostnaden för stängsels uppförande och underhåll. Härjämte vore att märka att, i samma mån som talrika övergångar i järnvägens plan förefunnes, stängslets skydd minskades genom osäkerheten, att de till övergångarna ledande grindarna holies stängda. Det kunde ifrågasättas, huruvida ej större fara för järnvägstrafiken föranleddes av kreatur, som befunne sig på instängd bana än på ohägnad, enär iakttagits, att vid annalkande av tåg kreaturen i förra fallet löpte utefter banan, tills de uppnåddes av tåget, men i senare fallet hade större benägenhet att begiva sig bort från banvallen. Ehuruväl på många orter redan nu anbragt stängsel måhända skulle kunna utan olägenhet undvaras, hade utskottet icke velat för det dåvarande ifrågasätta att sådant stängsel ej vidare skulle underhållas; men beträffande det fortsatta järnvägsbyggandet i övre Norrland hade utskottet ansett riksdagen böra underställa Kungl. Maj:ts prövning, huruvida icke till besparing i kostnaderna för järnvägens byggande och underhåll, densamma kunde i regel lämnas ohägnad. Statsutskottets utlåtande blev efter längre debatter i båda kamrarna godkänt, av första kammaren med 52 röster mot 50 och av andra med 114 röster mot 62. Minoriteterna röstade för avslag å skrivelseförslaget. Av dem som talade mot utlåtandet anfördes bland annat, att marken för ifrågavarande banor förvärvats under den förutsättningen, att stängsel skulle komma att uppföras utmed banorna. Anbringades icke stängsel, skulle markägarna lida förfång. Hade jordägarna vid markförvärven vetat, att hägnadsskyl-

14 digheten skulle övervältras på dem, hade de naturligtvis tagit betalt härför. Det vore icke staten värdigt att lägga bördan för de olägenheter, som komme att uppstå, om banorna lämnades ohägnade, på Norrlands fattiga innevånare. Med anledning av riksdagens beslut anbefallde Kungl. Maj:t i brev den 2 juni 1893 järnvägsstyrelsen att för framtiden iakttaga, att vid statens återstående järnvägsarbeten inom Norrland stängsel ej borde anbringas, där sådant med hänsyn till beskaffenheten av den terräng, järnbanan genomginge, syntes kunna utan våda för trafiken undvaras. I anledning av att renar i ett flertal fall kommit in på järnvägarna i Norrland samt där påkörts och dödats av bantåg föreskrevs genom en år 1904 företagen ändring av 1886 års lag angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift skyldighet för innehavare av järnväg att gälda skadestånd för ren, som dödades eller skadades i följd av järnvägs drift. Till stöd för lagändringen åberopades egentligen endast, att säregna svårigheter vore förenade med renarnas vård och att det vore omöjligt för lapparna att under alla förhållanden ha renhjordarna så i sin hand som den bofaste sin boskap. Det skulle, heter det vidare i motiveringen, uppenbarligen vara ett väsentligt intrång i lapparnas gamla rättigheter, om lapparna tvingades ägna renarna en särskild omvårdnad för att avhålla dem från att inkomma på järnvägar, som skure deras betesmarker eller korsade deras gamla flyttningsvägar. För ersättningsskyldigheten i förevarande hänseende saknar det betydelse, om hägnad utmed järnvägen finnes uppförd eller icke. Vid 1904 års riksdag väcktes en motion, däri hemställdes om utredning rörande behovet av sådant stängsel utefter järnvägarna, att jämväl smärre hemdjur, såsom får, ej komme in på järnvägens område. I motionen framhölls såsom oegentligt, att man vid anläggning av järnvägar i Norrland ansett, att stängsel kunnat i viss utsträckning undvaras. Motionären ansåg, att ortsbefolkningen hade minst lika full rätt till beten å sina skogar som lapparna hade till sina renbeten. Vederbörande utskott framhöll, att några lagbestämmelser rörande skyldighet att hålla stängsel utmed järnväg icke funnes. De administrativa föreskrifter, vilka i detta hänseende kunde vara för statens järnvägar eller i gällande koncessioner för enskilda järnvägar meddelade, hade tillkommit dels för järnvägens och trafikens skydd, dels till förebyggande av allmän fara för järnvägsdriften. Motionären ville i fråga om denna stängselskyldighet anlägga en ny synpunkt, hemdjurens fredande. Från djurägares ståndpunkt skulle väl den av motionären ifrågasatta lagstiftningen finnas önskvärd, men oavsett, att den praktiska tillämpningen av en sådan lag måste möta stora svårigheter, om så fullständig hägnad skulle fordras, att både större och mindre hemdjur bleve skyddade, skulle ett lagstiftande efter berörda principer otvivelaktigt leda till vittgående konsekvenser, vilka svårligen kunde fullt överskådas. För vinnande av motionärens syfte, vilket väl torde vara djurägares tryggande mot oförvållade förluster, hade det varit lyckligare, om motionen fått utmynna i hemställan om förtydligande av lagbestämmelserna om ersättningsskyldighet i stället

15 för krav på ny lagstiftning rörande stängselskyldigheten. På utskottets hemställan avslogs motionen. Vid 1905 års riksdag väckte samme motionär en motion, däri hemställdes om utredning av frågan om ersättning för vid järnvägsdriften skadade djur. I motionen anfördes att denna fråga borde bliva lika klargjord för de betesberättigade jordbrukarna som den blivit för den nomadiserande lappbefolkningen. Lagutskottet, till vilket motionen hänsköts, framhöll bland annat, att de skäl, som varit bestämmande för åläggande av skyldighet för järnväg att ansvara för skada å renar, icke förefunnes i fråga om den bofasta befolkningens hemdjur. Svårigheten med renarnas vård och omöjligheten för lapparna att hindra att enstaka djur inkomme på järnvägens område ägde icke någon motsvarighet i fråga om den bofasta befolkningens handhavande av sin boskap, vartill komme, att järnvägen inom de åt lapparna upplåtna områdena på stora sträckor saknade allt stängsel. Någon i lag bestämd skyldighet att hålla järnväg inhägnad funnes väl icke, men vore i regel administrativa föreskrifter i detta hänseende meddelade såväl i fråga om statens järnvägar som i gällande koncessioner för de enskilda järnvägarna. Då järnvägs innehavare genom administrativa föreskrifter eller genom koncession fått sig hägnadsskyldighet ålagd eller eljest särskilt åtagit sig sådan skyldighet, vilket vid förvärvande av den för järnvägens behov nödiga marken icke sällan förekomme, torde ifrågavarande hägnadsskyldighet, såframt icke annat blivit uttryckligen bestämt, få anses innebära, att hägnaden omkring järnvägen skulle vara av laggill beskaffenhet eller sådan, att den hindrade annans större hemdjur, som ej vore okynnigt eller vilt, att inkomma på järnvägen. Då från statens sida viss hägnadsskyldighet ålades järnvägsinnehavare, finge väl denna skyldighet antagas ha järnvägstrafikens egen säkerhet till sitt närmaste mål, men det torde möjligen kunna ifrågasättas, om icke staten vid fastställande av berörda skyldighet borde mera, än som dittills skett, taga hänsyn till nyttan och behovet av stängsel utmed järnväg även för dem, som bodde i järnvägens närhet, särskilt med hänsyn till förekommande av skada å betande hemdjur, som kunde inkomma å järnvägens område. Till någon ingående prövning av denna fråga borde emellertid motionen icke föranleda. Några skäl, som talade för att under dåvarande förhållanden, då någon i lag bestämd hägnadsskyldighet ej förefunnes, utsträcka den järnvägs innehavare åliggande ersättningsskyldigheten, hade ej anförts och syntes ej heller föreligga. Motionen avslogs i båda kamrarna. Jämväl vid 1906 och 1907 års riksdagar väcktes motioner i liknande syfte, vilka emellertid avslogos under åberopande av i huvudsak samma skäl som anförts beträffande motionen vid 1905 års riksdag. Trafiksäkerhetskommittén, som hade till uppgift att verkställa utredning rörande trafiksäkerheten å de enskilda järnvägarna, behandlade i ett år 1907 avgivet betänkande även frågan om stängselskyldighet för järnväg. Enligt 40 § i ett av kommittén utarbetat förslag till banförordning skulle järnväg vara försedd med stängsel av lämplig beskaffenhet för trafiksäkerhetens tryggande; dock skulle undantag kunna av väg- och vattenbyggnads-

16 styrelsen medgivas för viss sträcka, där stängsel prövades utan fara för trafiksäkerheten kunna undvaras. Kommittén förklarade sig anse, att föreskrift om järnvägs inhägnande vore given och borde givas uteslutande i syfte att trygga trafiksäkerheten å järnvägen. Ansåges det åligga en järnvägs innehavare att vidtaga åtgärder till förebyggande av den fara för i järnvägens närhet betande kreatur, spm låge i själva driften å järnvägen, torde denna skyldighet näppeligen böra göras beroende av kreaturens storlek. Att emellertid fordra, att hägnaden omkring järnvägen skulle vara så beskaffad, att densamma utestängde även mindre hemdjur, såsom får och getter, därtill torde någon allmännare benägenhet icke förefinnas. Med omfattande av principen, att hägnad vid järnväg vore till för att trygga trafiksäkerheten å järnvägen, vore det fullt i sin ordning att, i fråga om hägnadens beskaffenhet, taga hänsyn till kreaturens storlek, då endast större kreaturs inkommande å banan kunde antagas medföra fara för trafiksäkerheten. Kommittén ansåge undantag från stängselskyldigheten böra kunna medgivas beträffande sådana sträckor, där stängsel utan fara för trafiksäkerheten ansåges kunna undvaras, men med all säkerhet torde sådan befrielse icke ifrågakomma å plats, där större kreatur kunde inkomma på banan. Kommitténs förslag ledde icke till någon åtgärd. Spörsmålet om järnvägs stängselskyldighet har under senare år vunnit ökad aktualitet till följd av vissa av järnvägsstyrelsen vidtagna åtgärder, avseende att i sparsamhetssyfte inskränka hägnadsanordningarna vid statens järnvägar. Genom allmän order den 29 april 1915 förordnade sålunda järnvägsstyrelsen, att stängsel ej skulle uppsättas å sådan skogs- eller ödemark eller öppen jord, där betande lösa kreatur icke förekomme eller eljest för trafikens skyddande inhägnad av statens järnvägars områden icke vore erforderlig, såvida icke statens järnvägar i särskilda fall på grund av överenskommelser eller ålägganden vore förpliktade därtill. Sedermera utvecklade järnvägsstyrelsen närmare denna order i en cirkulärskrivelse den 31 januari 1925 till samtliga distriktsförvaltningar av följande lydelse. »I § 24 i banförordningen stadgas, att järnvägsområdet skall, där så erfordras för att skydda järnvägstrafiken, vara inhägnat. Även om hägnad i vissa fall icke anses vara erforderlig för järnvägstrafikens skyddande, måste sådan dock anordnas, där statens järnvägar genom överenskommelse åtagit sig sådan eller i vederbörlig ordning fått sig ålagt att hålla hägnad. Några generella anvisningar om när i övrigt inhägnande av järnvägsområdet bör äga rum kunna knappast lämnas, då detta givetvis är beroende på rent lokala förhållanden, som måste prövas från fall till fall. Till någon ledning synas emellertid följande anvisningar böra kunna tjäna. Inhägnande av järnvägsområdet anses i regel icke böra äga rum: där järnvägen genomgår skogs- och ödemark, såvida icke betande lösa kreatur i större antal mera regelbundet förekomma i järnvägens grannskap, eller där järnvägen genomgår sådan öppen jord, där markägarna själva icke hålla stängsel mellan sina ägor och sålunda få förutsättas genom vakthållning eller annorledes taga vård om sina kreatur.

17 Hägnad anses i regel icke heller böra anbringas där vattendrag gränsar mot järnvägen eller där terrängen invid banan eljest är så beskaffad, att hägnad är obehövlig.» Med anledning av järnvägsstyrelsens förenämnda cirkulärskrivelse väcktes vid 1926 års riksdag inom båda kamrarna av ett flertal ledamöter motioner, däri hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att vid utarbetande av ny stängselförordning i densamma måtte intagas bestämmelse, att järnväg skulle vara skyldig inhägna sitt område. I motionerna framhölls att, även om de i cirkulärskrivelsen ifrågasatta åtgärderna kunde försvaras med att någon stängselskyldighet för järnvägarna ej funnes direkt utsagd i gällande lag samt att förbehåll om stängsel icke gjorts av markägarna vid expropriation av mark för järnvägens behov, ett sådant utnyttjande av förefintliga förhållanden till ekonomisk skada och besvär för enskilda knappast vore värdigt ett statens verk. Att förbehåll som nyss sagts ej skett vid järnvägsexpropriationerna, torde oftast hava berott därpå, att stängsel redan varit uppfört, när expropriationerna försiggått, eller, där så ej varit förhållandet, löfte givits av järnvägens ombud, att stängsel, såsom dittills varit praxis, skulle komma att uppföras. Man kunde sålunda säga, att markägarna i god tro godtagit de befintliga förhållandena eller givna löftena såsom säkerhet för stängslets framtida vidmakthållande. Om så ej varit fallet, hade säkerligen yrkats, att vid expropriationsförrättningen fastslagits stängselskyldighet för järnvägen eller utdömts ersättning för det intrång en befrielse från stängselskyldigheten skulle åsamka markägarna. Att järnvägen ginge fram över en fastighetsägares markområde, medförde för denne icke större nytta av järnvägen än som tillkomme dem, vilka bodde i närheten av järnvägen utan att deras markområden berördes av densamma. Förhållandet vore tvärtom det motsatta. Skulle kostnaden för inhägnande av järnvägsområdet överföras på markägaren, bleve detta en verklig orättvisa. Motionärerna ansåge det därför förenligt med billighet och rättvisa, att järnvägarna genom lag ålades att, såsom dittills i allmänhet skett, inhägna sina områden, där icke vid expropriation av mark för vederbörande järnvägs behov lämnats särskild ersättning för det intrång och den kostnad markägarna åsamkats genom från järnvägens sida uraktlåten hägnad. Andra lagutskottet, till vilket motionerna hänskötos, sade sig visserligen beakta de sparsamhetssynpunkter, vilka legat till grund för järnvägsstyrelsens åtgärder, men ville framhålla att, därest statens järnvägar fullföljde sin avsikt i fråga om stängslets nedläggande, detta skulle föranleda väsentliga kostnader för de vid banlinjerna boende jordbrukarna, då dessa givetvis måste i betydande omfattning anordna särskild vakthållning för sina betande kreatur eller ock själva uppföra och underhålla stängsel. Vad sålunda inbesparades av statsverket skulle i stället komma att till stor del återfalla på de enskilda jordbrukarna. Den av motionärerna framförda frågan borde därför bli föremål för utredning, därvid borde prövas dels huruvida införande av allmän hägnadsskyldighet för järnvägar av kostnadsskäl vore tillrådligt, dels huruvida ändring av gällande skadeståndsregler borde företagas. 2—443069

18 Riksdagen, som godkände utskottets utlåtande, hemställde i skrivelse den 21 maj 1926 att Kungl. Maj:t måtte dels verkställa utredning, huruvida gällande regler rörande järnvägs hägnadsskyldighet och plikt att gälda skadestånd för vid järnvägsdriften skadade kreatur borde jämkas i närboende jordägares intresse, dels ock vidtaga åtgärder för alt förefintliga järnvägsstängsel måtte tillsvidare upprätthållas på sätt dittills varit vanligt. Det var i anledning av denna riksdagsskrivelse, som Kungl. Maj:t den 18 juni 1926 anbefallde järnvägsstyrelsen att beträffande de järnvägslinjer, vilkas underhåll ankomme på statens järnvägar, tillsvidare upprätthålla befintligt stängsel. Järnvägsstyrelsen har upplyst att under tiden från utfärdandet av styreisens order den 29 april 1915 till den 18 juni 1926, då järnvägsstyrelsen i berörda skrivelse anbefalldes upprätthålla befintliga järnvägsstängsel, sådana borttagits vid statens järnvägar till en sammanlagd längd av cirka 135 000 meter. 1928 å r s l a g ä n d r i n g . Med anledning av nyssnämnda riksdagsskrivelse framlades genom proposition (nr 192) till 1928 års riksdag förslag till ändring av 1886 års lag angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift. Förslaget, som bifölls av riksdagen, innebar en skärpning av järnvägarnas skyldighet att ersätta av järnvägsdriften förorsakad skada å nötkreatur och hästar. I propositionens motivering upptogs jämväl frågan, huruvida järnväg borde i lag åläggas skyldighet att hålla sitt område inhägnat till skydd för betande hemdjur, men lagstiftning i detta syfte avstyrktes. Vid utvecklandet av sin mening i sistnämnda fråga erinrade dåvarande chefen för justitiedepartementet, att järnvägarna i vårt land i regel varit inhägnade allt ifrån tiden för respektive banors byggande. Nu angivna förhållande hade haft till följd, att vid expropriation av mark för järnvägsanläggning ägarna av de fastigheter, varifrån marken exproprierats, i regel ej tillerkänts ersättning för hållande av stängsel mot järnvägen till skydd för större hemdjur eller för utövande av sådan tillsyn över dylika djur, att dessa hindrades inkomma å järnvägsområdet, oaktat ägarna enligt gällande expropriationslagstiftning i allmänhet torde ha varit berättigade till sådan ersättning. Såväl vederbörande expropriationsnämnder som fastighetsägarna hade nämligen förutsatt, att för utestängande av större hemdjur erforderlig hägnad skulle hållas utmed järnvägarna genom järnvägsförvaltningamas egen försorg, ett antagande, varför man i allmänhet haft desto mera fog, som för de för järnvägarna avsedda områdena oftast redan vid tiden för expropriationerna antingen av järnvägsförvaltningarna försetts med dylik hägnad eller i vederbörande planer angivits skola inhägnas med sådan. I de fall, då järnvägs markförvärv ägt rum under angivna förutsättning, syntes vederbörande markägare med visst fog kunna kräva, att järnvägen hölle sådan hägnad, som vid förvärvet förutsatts, d. v. s. hägnad, som utestängde större hemdjur. Denna förutsättning torde dock merendels ej ha kommit till ett så klart och otvety-

19 digt uttryck, att något rättsligt anspråk på grund därav kunde göras gällande mot järnvägen. Om hänsyn endast toges till den praxis, som här i landet tilliämpats beträffande järnvägarnas inhägnande, de förutsättningar, varunder järnvägarnas markförvärv skett, samt den rättsuppfattning, som på grund härav skapats och underhållits bland landets jordbruksidkande befolkning, syntes någon betänklighet näppeligen böra möta mot stadgande i lag av principiell skyldighet för järnvägarna att inhägna sina områden, så att större hemdjur hindrades att inkomma å dessa. Departementschefen framhöll emellertid i propositionen, att frågan om järnvägs hägnadsskyldighet borde skärskådas även från andra synpunkter än de sålunda angivna. De ekonomiska förhållanden, varunder järnvägarna dreves, vore i stort sett ogynnsamma, beroende bland annat av den allt mera skärpta konkurrensen med motorlrafiken. Såväl statens som det övervägande flertalet enskilda järnvägar hade till följd härav fått vidkännas avsevärda inkomstminskningar, vilket för de enskilda järnvägarna medfört, att ett flertal av dem dreves med förlust samt ett ännu större antal lämnade ringa eller ingen vinst å det i rörelsen insatta kapitalet. Nu angivna utveckling hade haft till följd, att spörsmålet om genomförande av möjliga besparingar i järnvägarnas drift blivit i hög grad aktuellt. De årliga kostnaderna för underhåll av järnvägsstängsel uppginge enbart för de enskilda järnvägarna till cirka 1 252 000 kronor. Nationalekonomiskt sett vore det självfallet av största vikt, att järnvägarna ej tvingades att för djurägarnas skyddande mot förluster i förevarande avseende vidkännas större kostnader än som för detta ändamål vore oundgängligen nödiga. En konsekvent tillämpning av denna synpunkt skulle innebära, att järnvägarna befriades från varje skyldighet att hålla hägnader till skydd för här avsedda djur och allenast förpliktades ersätta av driften förorsakade skador å dessa. Järnvägarna skulle då få fria händer att inskränka hållandet av hägnader till sådana sträckor, där lösgående betande kreatur i större antal förekomme i järnvägarnas närhet och varest det sålunda vore ekonomiskt fördelaktigt för järnvägarna att hålla stängsel. I fråga om övriga sträckor skulle däremot hållande av hägnader, såsom ekonomiskt ogynnsamt för järnvägarna, ej ifrågakomma. Även om det för det dåvarande näppeligen borde ifrågasättas att genomföra en så vittgående förändring beträffande järnvägarnas hägnadsförhållanden, som en konsekvent tillämpning av nu antydda ekonomiska synpunkter skulle kräva, torde det å andra sidan ej kunna anses lämpligt att genom en lagstiftning om hägnadsskyldighet for järnväg för framtiden omöjliggöra eller försvåra ett skäligt hänsynstagande därtill. Järnvägarnas ekonomiska förhållanden vore sådana, att den största varsamhet vore av nöden vid påläggande av nya skyldigheter. Departementschefen erinrade i detta sammanhang, att även järnvägarna i flera främmande länder kämpade med ekonomiska svårigheter samt att i dessa lander en allmän strävan gjort sig gällande att minska eller upphäva järnvägarnas hagnadsbördor. Därest järnvägarna ålades principiell skyldighet att ersatta vid driften skadade kreatur och jordägarnas berättigade intressen sålunda i huvudsak tillgodosåges, torde därför, anförde departementschefen

20 vidare, frågan huruvida och i vad mån järnväg borde hållas inhägnad lämpligen liksom förut böra regleras i administrativ ordning. Vid en dylik reglering kunde avvägningen mellan ortsbefolkningens och järnvägarnas intressen verkställas med bättre beaktande av de i varje särskilt fall föreliggande förhållanden och större hänsyn tagas till den ekonomiska ställningens krav, än om järnvägarna genom lagstiftning underkastades en mer eller mindre stelt reglerad hägnadsskyldighet. För en lösning i nu angiven ordning talade även den omständigheten, att man på många orter i vårt land börjat genomföra en modernisering av betesbruket, avseende de gamla extensiva betesmetodernas ersättande med intensiva sådana genom anordnande av särskilda för ändamålet lämpade inhägnade områden, där kreaturen holies i bete under sommaren. I den mån en dylik modern beteskultur vunne allmän tillämpning, komme uppenbarligen behovet av stängsel utmed järnvägarna att minskas. Även till denna utveckling inom betesbruket torde hänsyn lättare kunna tagas, därest järnvägarnas hägnadsfråga reglerades i administrativ väg än om detta skedde genom lagstiftning. Med hänsyn till det anförda syntes vägande skäl föreligga för en sådan lösning av förevarande spörsmål, att å ena sidan djurägarnas berättigade intressen tillgodosåges genom stadgande i lag av generell förpliktelse för järnväg att ersätta genom driften förorsakad skada å större hemdjur samt att å andra sidan järnvägarnas ekonomiska intressen beaktades genom överlämnande åt reglering i administrativ ordning av frågan, huruvida och i vilken omfattning järnvägarna skulle hålla hägnader mot sådana djur. Vid en dylik reglering torde visserligen de enskilda järnvägarna ej kunna tillförbindas någon hägnadsskyldighet i vederbörande jordägares intresse utöver den, som redan åvilade dem, men något behov härav hade, såvitt utredningen i ärendet visade, ej heller framträtt. Denna reglering torde fastmera böra åsyfta undersökning, huruvida samtliga nu förefintliga järnvägshägnader verkligen vore av behovet påkallade eller om ej nedläggande av dessa i viss utsträckning kunde utan olägenhet äga rum. I propositionen gjorde även chefen för kommunikationsdepartementet ett uttalande rörande den administrativa regleringen av hägnadsskyldigheten. Han framhöll därvid att denna reglering icke kunde åsyfta någon utsträckning av stängselskyldigheten för de enskilda järnvägarna. Ej heller borde statens järnvägar åläggas att hålla hägnader å sträckor, där sådana då ej funnes. Däremot borde beträffande såväl statens som enskilda järnvägar tagas under omprövning, huruvida ej (befintliga stängsel i viss utsträckning kunde nedläggas utan verklig olägenhet för de närboende. Järnvägarna hölle nämligen otvivelaktigt hägnader å åtskilliga sträckor, där det ej kunde anses av behovet verkligen påkallat. Detta gällde i främsta rummet dels sådana jordbrukstrakter i landets sydligare delar, där kreaturen städse vaktades eller holies tjudrade under betandet, och dels vissa kronoparker och andra skogsområden, företrädesvis i landets norra delar, där betande kreatur ej alls eller allenast i ringa antal förekomme. Uppenbart vore, att nedläggandet av befintliga järnvägshägnader borde ske med den största varsamhet och därvid borde med särskild omsorg tillses, att möjlighet genom nedläggningen

21 icke öppnades för betesdjur att olovligen taga sig in å annan mark. Prövningen som i varje fall borde vara beroende av framställning från järnvägsstyrelsen eller vederbörande enskilda järnvägs förvaltning, borde ankomma å administrativ myndighet och föregås av noggrann undersökning rörande betes- och hägnadsförhåilandena å orten och de omständigheter i övrigt, som för frågans avgörande vore av betydelse, därvid såväl ortsmyndigheter som vederbörande jordägare borde höras i ärendet. Då prövningen borde ske efter enhetliga grunder för landet i dess helhet och med beaktande av såväl jordägarnas och det allmännas som respektive järnvägars intressen, syntes densamma lämpligen böra ankomma på Kungl. Maj:t. Den genom riksdagsskrivelsen den 21 maj 1926 ifrågasatta lagstiftningen begränsades sålunda till genomförande av en skärpning av järnvägs ersättningsskyldighet i fråga om genom driften föranledd skada å större hemdjur. Enligt den år 1928 vidtagna lagändringen är järnvägs innehavare, om nötkreatur eller häst under betesgång skadats eller dödats i följd av järnvägs drift, pliktig att gälda skadestånd, ändå att järnvägens förvaltning eller betjäning icke vållat skadan. Ersättningsskyldighet föreligger dock icke, därest den, som haft att vårda det skadade hemdjuret, uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet vid bevakningen varit vållande till skadan. För att sådan vårdslöshet skall föreligga är i regel ej tillfyllest, att den vårdnadspliktige blott underlåter att utöva tillsyn över kreaturen, då dessa hållas å bete i närheten av ohägnad järnväg. Vore detta fallet, skulle värdet för djurägarna av ersättningsskyldigheten vara illusorisk. Vidare är järnvägen ej underkastad den skärpta ersättningsskyldigheten, där djurets ägare genom underlåtenhet att fullgöra honom jämlikt åtagande eller på annan grund åliggande skyldighet mot järnvägens ägare eller innehavare själv föranlett skadan. Undantaget har närmast avseende å sådana fall, där jordägare, som åtagit sig att hålla stängsel mot järnväg, underlåter att fullgöra åtagandet och detta har till följd, att hans kreatur inkomma å järnvägsområdet och där överköras. Järnväg är vidare befriad från den skärpta ersättningsskyldigheten, om kreaturet inkommit på järnvägsområdet, oaktat området å det ställe, där kreaturet inträngt, varit försett med järnvägen tillhörig hägnad av sådan beskaffenhet, att större hem djur, som ej varit okynnes eller otamt, därigenom bort utestängas från området. Denna bestämmelse har ansetts påkallad på grund därav, att järnvägarna i allmänhet äro inhägnade med stängsel av denna beskaffenhet och det synts billigt, att järnvägarna genom hållande av dylika stängsel bereddes denna fördel. För att hägnaden skall medföra befrielse från ersättningsskyldighet, bör den dock enligt departementschefens yttrande hållas av järnvägen för dess räkning samt vara i fullgott skick å det ställe, där kreaturet inträngt å järnvägsområdet. Från den utvidgade ersättningsskyldigheten är undantag vidare stadgat för det fall, att djurets ägare jämlikt åtagande eller på annan grund är pliktig att själv vidkännas den från järnvägstrafiken härrörande faran. Till belysande av detta stadgande har departementschefen framhållit, att det i vissa fall kunde hava förekommit,

22 att vid expropriation av mark för järnväg ersättning tillerkänts vederbörande fastighetsägare för skada eller intrång till följd därav, att järnvägen komme att lämnas oinhägnad, samt att, om dylik ersättning avsett eller inbegripit gottgörelse för hållande av hägnad mot järnvägen eller för utövande av sådan tillsyn över de å fastigheten betande större hemdjuren, att dessa hindrades inkomma å järnvägsområdet, djurens ägare i förhållande till järnvägen borde vara pliktig vidkännas den från järnvägstrafiken härrörande faran för skada å dessa. Den ersättningsskyldighet, som sålunda enligt lag åligger järnvägs innehavare, gäller ej skada å mindre hemdjur. Den fara, varför dessa djur utsättas genom järnvägarnas drift, har enligt uttalande av departementschefen beaktats vid järnvägarnas anläggande. Där ej järnvägarna åtagit sig att hålla hägnader mot sådana djur, måste vederbörande fastighetsägare antagas ha tillerkänts ersättning för djurens utestängande. På grund härav ha billighetsskäl ej ansetts kunna åberopas till stöd för en dylik utsträckning av ersättningsskyldigheten. Utvecklingen efter 1928 års lagändring. Med anledning av de i 1928 års förenämnda proposition lämnade anvisningarna för den administrativa regleringen av hägnadsskyldigheten verkställde järnvägsstyrelsen utredning rörande å vilka linjesträckor statens järnvägars hägnader enligt styrelsens mening borde kunna borttagas och begärde i skrivelser den 21 december 1928 och den 4 januari 1930 till Kungl. Maj:t tillstånd att borttaga stängslet å ifrågavarande sträckor (med en sammanlagd längd av något över 1400 000 meter). Kungl. Maj:t fann i brev den 18 november 1932 beträffande ifrågavarande sträckor gott förklara hinder från Kungl. Maj:ts sida icke möta för borttagande av stängsel utmed statens järnvägar i den omfattning, som av vederbörande länsstyrelse tillstyrkts, eller därutöver i den mån överenskommelse i sådant hänseende kunde träffas mellan järnvägsstyrelsen och, såvitt avsåge kronan tillhörig mark, vederbörande förvaltningsmyndighet samt i övrigt vederbörande ägare och brukare av mark. Innan med stöd av medgivandet borttagande av stängsel skedde, skulle anmälan därom, innefattande uppgift å de sträckor, vara stängslet vore avsett ätl borttagas, ingivas till länsstyrelsen. Därest Kungl. Maj:t efter anmälan skulle finna skäl därom förordna, ålåge det järnvägsstyrelsen att åter uppsätta stängsel, som med anledning av nu lämnat medgivande kunde bliva nedtaget. I brevet förklarade Kungl. Maj:t vidare sig vilja framdeles efter förnyad anmälan från järnvägsstyrelsen upptaga styrelsens framställning till slutlig prövning i de delar den icke då vunnit bifall. Dessförinnan skulle emellertid, i den mån järnvägsstyrelsen funne skäl fullfölja framställningen, på styrelsens föranstaltande och bekostnad förnyad utredning ha verkställts angående de omständigheter, som för frågans avgörande vore av betydelse. Denna utredning skulle ske länsvis i samverkan mellan järnvägsstyrelsen och vederbörande länsstyrelse, därvid en närmare undersökning å respektive platser skulle uppdragas åt 3 personer, därav en representant för järnvägsstyrelsen, en represen-

tant för länsstyrelsen samt en av länsstyrelsen utsedd sakkunnig i betes- och hägnadsfrågor. Där så ansåges erforderligt, skulle markägare och övriga intressenter ånyo beredas tillfälle att yttra sig i frågan. Resultatet av dylik undersökning ävensom vederbörande länsstyrelses yttrande i anledning av densamma skulle bifogas den förnyade framställningen i ärendet, vartill järnvägsstyrelsen kunde finna fog. I anslutning till bestämmelserna i brevet den 18 november 1932 ha sedermera i vissa län företagits utredning om behovet av stängsel och ha i samband därmed överenskommelser i stor utsträckning träffats med markägare om befrielse lör statens järnvägar att vidare hålla stängsel utmed vissa sträckor. Dessa överenskommelser ha därefter överlämnats till vederbörande länsstyrelse. Någon ny framställning till Kungl. Maj:t om nedläggande av stängsel har icke gjorts. Frågan om järnvägarnas stängselskyldighet berördes även under förarbetena till 1933 års lag om ägofred. Därvid framhölls, att frågan om hållande av stängsel invid järnväg vore av stor betydelse för tryggande av ägofreden å de intill järnvägen gränsande fastigheterna. Därest järnväg lämnades ohägnad, förelåge tydligen fara för att å dylik fastighet betande hemdjur över järnvägens område inträngde å annan sådan fastighet och där gjorde ofred. Visserligen vore ägarna av de intill järnväg gränsande fastigheterna i förhållande till varandra underkastade vårdnadsplikt beträffande hemdjur, men denna plikt torde ej ensam vara tillfyllest för ägofredens tryggande. På grund av den omfattning, vari järnvägarna i vårt land holies inhägnade, och beskaffenheten av dessa hägnader torde emellertid sådan fara i allmänhet ej vara för handen, såvitt anginge större hemdjur. Beträffande mindre hemdjur vore visserligen förhållandet ett annat, enär järnvägshägnaderna i stor utsträckning ej fredade mot dylika djur, men det vore att märka, att, där hägnaderna vore av denna beskaffenhet, vederbörande fastighets ägare i regel uppburit ersättning vid järnvägarnas anläggande för avhållandet av sådana djur från järnvägarnas områden. På grund härav och då järnvägsförvaltningarna ej vore befogade att själva besluta nedläggande av nu befintliga stängsel invid järnvägarna utan frågan härom skulle prövas av Kungl. Maj :t, därvid hänsyn jämväl skulle tagas till stängslets betydelse ur ägofredssynpunkt, torde, uttalade vederbörande departementschef, tillräckliga skäl ej föreligga att ålägga järnväg eller till denna gränsande fastighet skyldighet att i ägofredens intresse hålla stängsel utmed järnvägen. Vid 1938 års riksdag blev frågan om järnvägarnas stängselskyldighet föremål för en interpellation till chefen för kommunikationsdepartementet. Med förmälan, att från statens järnvägars sida gjorts försök att förmå jordägare att underteckna kontrakt, som innebure att järnvägens stängselskyldighet överflyttades på jordägarna, frågade interpellanten dels huruvida departementschefen uppmärksammat de av statens järnvägar vidtagna åtgärderna i syfte att undgå stängselskyldigheten, och dels huruvida departementschefen hade

24 för avsikt att ingripa för att skydda de enskilda jordägarnas rätt och intressen. I sitt svar redogjorde departementschefen för gällande bestämmelser och för vissa från järnvägsstyrelsen infordrade uppgifter rörande av styrelsen i saken vidtagna åtgärder samt betonade att, om också någon laglig förpliktelse att hålla järnvägsområdet inhägnat icke ålåge statens järnvägar, järnvägsstyrelsen dock icke ägde frihet att godtyckligt borttaga stängslet, även om detta kunde ske utan fara för trafiken. Något berättigat klander syntes icke kunna riktas mot styrelsen för dess strävan att för staten åstadkomma den besparing, som kunde vinnas genom borttagande av en hägnad, vars kostnader i förhållande till de därmed för alla parter uppnådda fördelarna vore oskäligt stora. Riksdagen måste genom sitt beslut år 1928 anses ha biträtt den av järnvägsstyrelsen hävdade uppfattningen. Det var för att underlätta styrelsens strävan, utan att markägarna därför skulle lida men, som riksdagen biträdde Kungl. Maj:ts förslag till ändring i lagen angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift. Genom den företagna ändringen vore järnväg skyldig att ersätta genom järnvägsdriften uppkommen skada å större hemdjur, ändå att icke järnvägens förvaltning eller betjäning vållat skadan. Markägarna måste sålunda anses ha erhållit kompensation för den större risk, som kunde uppkomma genom hägnadens borttagande. Emellertid borde, uttalade departementschefen vidare, nedläggande av befintliga järnvägshägnader ske med den största varsamhet, därvid särskild omsorg borde ägnas, att möjlighet ej genom nedläggningen öppnades för betesdjur att olovligen taga sig in å annans mark. Då järnvägsstyrelsen följt givna anvisningar och icke i sin strävan kränkt markägarnas berättigade intressen, syntes någon anledning till ingripande från departementschefens sida icke föreligga. Vid 1942 års riksdag väcktes av herr Andersson i Vigelsbo m. fl. en motion, däri hemställdes att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om utredning angående statens järnvägars stängselskyldighet. Till stöd för yrkandet anfördes följande. Statens järnvägar har under de senaste åren vidtagit åtgärder för att i viss mån fritaga sig från ansvaret för hållande av stängsel utmed järnvägarna. Således ha utmed järnvägen boende enskilda markägare uppvaktats med kontraktsförslag vilka efter underskrivandet befriat järnvägen från skyldigheten att vidmakthålla det stängsel, som Vid järnvägens byggnad en gång uppförts. I många fall ha statens järnvägars tjänstemän även lyckats erhålla enskilda markägares underskrift på ett sådant kontrakt vilket befriar järnvägen från ifrågavarande skyldighet. Andra däremot ha inte kunnat förmås att med sitt namn på ett liknande kontrakt lämna sitt medgivande därtill. Detta förhållande har nu emellertid medfört att på vissa sträckor låter man stängslet förfalla, där man enligt kontrakt befriats från dess vidmakthållande, under det att man på andra håll fortfarande, där man inte kunat erhålla ett liknande kontrakt, nödgas även i fortsättningen vidmakthålla detsamma. Samtidigt som detta innebär betydande ekonomiska olägenheter för den enskilde markägaren, vilken på detta sätt själv nödgas överta hägnadsskyldigheten, måste det också vara förenat med ölägenheter även för järnvägen. Enhetligheten i järnvägens underhållsarbete kan inte längre vara till finnandes, då den ena järnvägssträckans stängsel skall underhållas av järnvägen under det att andra sträckor däremot skola underhållas av den enskilde markägaren.

25 över motionen inhämtades utlåtanden från järnvägsstyrelsen och lantbruksstyrelsen. Båda dessa styrelser tillstyrkte en utredning. Järnvägsstyrelsen åberopade till stöd härför, att det rådde en viss osäkerhet i fråga om rätt och skyldighet i stängselfrågan. Lantbruksstyrelsen sade sig icke anse att 1886 års lag med däri gjorda ändringar innefattade en reglering av hithörande spörsmål samt förordade bifall till motionen med hänsyn till den osäkerhet, vilken syntes förefinnas på ifrågavarande område. Vid lantbruksstyrelsens utlåtande voro fogade yttranden i ämnet från Stockholms stads och läns samt Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Värmlands, Gävleborgs och Västerbottens läns hushållningssällskap ävensom från Sveriges lantbruksförbund och riksförbundet landsbygdens folk. I de flesta av dessa yttranden förordades motionen. Endast Malmöhus läns hushållningssällskap avstyrkte densamma under framhållande, att en utredning av förevarande angelägenhet, som syntes fullt klar, vore obehövlig. Lagen angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift innefattade en klar och tillfredsställande reglering på förevarande område. Flera av hushållningssällskapen framhöllo i sina yttranden, att statens järnvägar av ålder ansetts ha skyldighet att hålla stängsel utmed järnvägarna. Denna skyldighet hade vunnit hävd och ingått i allmänna rättsmedvetandet. Det vore otänkbart att nu bryta denna hävd. Gränssträckornas längd stode ofta icke i någon proportion till gårdarnas storlek, varför det vore uppenbart att ett överförande av stängselskyldigheten på markägarna skulle komma att drabba mycket ojämnt och orättvist. Det gjordes vidare gällande att många jordägare av ombud för statens järnvägar bibragts en felaktig uppfattning om järnvägarnas skyldighet att bibehålla stängslet. Under inflytande härav hade många undertecknat kontrakt, varigenom statens järnvägar befriats från stängselskyldighet. Statens järnvägars åtgärder i saken hade vållat många betydande olägenheter. Hushållningssällskapet i Gävleborgs län framhöll i sådant hänseende, att åtgärderna iett till att stängslet på vissa sträckor fått förfalla men på andra bibehållits. Där betesrätten — såsom i stor utsträckning vore förhållandet i länet — vore gemensam, berörde stängslets borttagande icke blott den jordägare, inom vars område järnvägen ginge fram, utan i regel hela skifteslaget. I ett sådant fall borde stångset icke få borttagas utan medgivande av betesrättsinnehavarna eller viss majoritet av dem. Stockholms läns och stads hushållningssällskap ansåg önskvärt, att ersättning utginge till vederbörande jordägare, om stängslet borttoges. Hushållningssällskapet i Skaraborgs län ansåg någon utredning om järnvägarnas stängselskyldighet, som vore ostridig, icke erforderlig. Vad som erfordrades vore endast ett förständigande för statens järnvägar att i fortsättningen icke söka fritaga sig från stängselskyldigheten på enskilda markägares bekostnad. Lantbruksförbundet anförde, att de nu gällande bestämmelserna otvivelaktigt givit rum för ganska olikartade överenskommelser mellan järnvägarna och olika markägare. På grund härav syntes det vara anledning att taga under övervägande, huruvida icke en revidering av bestämmelserna borde verkstäl-

26 las. Givetvis borde därigenom hinder icke möta att överenskommelse träffades efter de fria linjer, som i speciella fall kunde uppdragas. Utskottet framhöll i sitt utlåtande, att de institutioner, vilka representerade de i förevarande angelägenhet motstående intressena, nämligen trafikintresset samt markägare- eller jordbrukarintresset, vitsordat behovet av en utredning i syfte att undanröja de brister, som ännu vidlådde bestämmelserna om stängselskyldighetens fördelning, och genom likformiga föreskrifter och hänsynstagande till senare tiders förändrade förhållanden inom såväl trafikväsendet som jordbruket råda bot för det mindre tillfredsställande tillstånd, som visats vara för handen. Utskottet utginge därvid från att en sådan utredning komme att omfatta jämväl enskilda järnvägar. Under åberopande härav föreslog utskottet, att riksdagen måtte begära utredning angående statens järnvägars stängselskyldighet. Riksdagen som biföll utskottets förslag hemställde därefter i skrivelse den 3 juni 1942 (nr 302) till Kungl. Maj:t om utredning angående statens järnvägars stängselskyldighet. Utredningsuppdraget. Kungl. Maj:t bemyndigade därefter den 1 oktober 1943 chefen för justitiedepartementet att låta verkställa den av riksdagen begärda utredningen. Direktiven för denna innehållas i ett yttrande till statsrådsprotokollet för nämnda dag av chefen för justitiedepartementet. I yttrandet redogjorde departementschefen till en början för föreskrifterna i Kungl. Maj:ts brev den 18 juni 1926 och den 18 november 1932 samt erinrade, att järnvägsstyrelsen i enlighet med sistnämnda brev underlåtit att vidmakthålla stängsel utmed vissa bansträckor. Departementschefen anförde i anslutning härtill följande. Från jordägarhåll har emellertid den åsikten hävdats, att statens järnvägar hade civilrättslig skyldighet att hålla stängsel, oaktat sådan skyldighet icke stadgats i lag. Vid expropriationer av mark för anläggande av banor skulle nämligen jordägarna ha bibragts den uppfattningen, att statens järnvägar för all framlid skulle hålla banorna inhägnade. Därjämte har från jordägarhåll påpekats, att någon ersättning för den kostnad, som ett framtida underhåll av stängsel skulle komma att medföra för jordägarna, icke medräknats vid expropriationerna. De enskilda järnvägsföretagen torde i regel vara förpliktade att hålla sina banor inhägnade. Sådan skyldighet har nämligen brukat stadgas i samband med att företagen erhållit koncession för järnvägsdriften. Frågan om järnvägarnas stängselskyldighet står i nära samband med reglerna om skadestånd för sådana fall, då hemdjur skadats eller dödats i följd av järnvägstrafik. Enligt 6 § lagen den 12 mars 1886 angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift är järnvägens innehavare skyldig att betala skadestånd, om nötkreatur eller häst under betesgång skadats eller dödats i följd av järnvägens drift, även om icke järnvägens förvaltning eller betjäning vållat skadan. Dock föreligger ej denna vidsträckta skadeståndsskyldighet i vissa fall, bl. a. om djurets ägare själv föranlett skadan genom underlåtenhet att fullgöra honom jämlikt åtagande eller på annan grund åliggande skyldighet mot järnvägens ägare eller innehavare. Skadeståndsrisken kan alltså överflyttas från järnvägsföretaget genom sådana överenskommelser om stängselunderhåll, som förut berörts. För mindre hemdjur, som skadats eller dödats

27 i följd av järnvägs drift, är järnvägens innehavare ersättningsskyldig endast om järnvägens förvaltning eller betjäning varit vållande till skadan. Såsom angivits i det föregående är stängselskyldigheten icke reglerad på samma sätt för statens järnvägar och enskilda järnvägar. Omfattningen av den stängselskyldighet, som åvilar statens järnvägar är ej fullt klar, och de överenskommelser om upphävande av denna skyldighet, som järnvägsstyrelsen träffat med olika markägare, ha fått ett något växlande innehåll. Ifrågavarande spörsmål synas böra bliva föremål för särskild utredning. Utredningen borde, yttrade departementschefen vidare, till en början avse att klarlägga det nuvarande rättsläget. På grundval härav borde därefter övervägas, vilka regler som lämpligen borde gälla på detta område. Utredningen borde avse såväl statens järnvägar som de enskilda järnvägarna och åsyfta att i möjligaste mån undanröja opåkallade olikheter i rättsläget. Om det visade sig lämpligt, finge även frågan om stängsel utmed spårvägar upptagas till behandling. Vid utredningen borde en skälig avvägning eftersträvas mellan trafikföretagens och markägarnas stridiga intressen. Det borde också undersökas, huruvida den tekniska utvecklingen inom trafikväsendet eller de nutida förhållandena på jordbrukets och boskapsskötselns område kunde möjliggöra en lösning av hithörande spörsmål efter nya linjer. I den mån så befunnes påkallat, finge även de gällande skadeståndsreglerna på detta område upptagas till omprövning.

28 Vissa uppgifter rörande järnvägarnas hägnader m. m. På sätt den förut lämnade redogörelsen giver vid handen ha såväl de statliga som de enskilda järnvägarna såsom regel inhägnats vid anläggandet. Undantag från denna regel ha ägt rum huvudsakligen endast beträffande sådana stats järnvägar i landets norra delar, som genomlöpa ödemarksområden. Vid slutet av år 1915 — det år, då järnvägsstyrelsen först vidtog åtgärder i syfte att begränsa stängselkostnaderna — funnos utmed statens järnvägar 9 186 184 meter stängsel, under det att hägnad saknades å sträckor med en sammanlagd längd av 917 797 meter, motsvarande 9,08 procent av de sammanlagda sträckorna (dubbla banlängden). Vid slutet av år 1926 uppgick längden av samtliga hägnader vid statens järnvägar till 11018 225 meter, medan stängsel saknades å sträckor med en sammanlagd längd av 1 482 342 meter. Hägnader saknades sålunda vid nämnda tidpunkt å 11,86 procent av de sammanlagda sträckorna. Järnvägsstyrelsen har med skrivelse den 6 mars 1944 överlämnat följande sammanställning rörande den utsträckning, vari statens järnvägar voro inhägnade vid slutet av år 1939, det sista år för vilket uppgift ansetts kunna lämnas. Hägnadens beskaffenhet ^hägiScf" S u m m a Anmärkningar Befintlig hägnad Hägnad utestängande såväl större som mindre hemdjur 5 järntrådar 40 031 Stenmurar 488 049 Jordvallar 53 339 Spjälor, spikade 38 589 » hopflätade 315 446 f Osäkert huruvida en Häck» ener andra slag • 268 293 , 1 9 8 747 £ £ £ £ » JffiJ. Hägnad utestängande endast större hemdjur 3slanor 4 , 1 slana och 2 trådar 1 > > 3 , 1 > » hopflätade trådar 3 järntrådar 4 , Hopflätade järntrådar Hägnad saknas å en sammanlagd längd av

' 147 831 1433 713 085 3 302 691 10 518 2 081 583 4 723 205 52 774 UQ33120 Summa 12 231 867 4126 681

hem

Jur<

29 Förestående uppgifter avse hägnader på båda sidor av banorna och följaktligen, där stängsel finnas å ömse sidor, dubbla banlängden. Vid slutet av år 1939 saknades sålunda stängsel å 25,23 procent av den dubbla banlängden. Under de 13 åren från slutet av år 1926 till slutet av år 1939 har den omfattning, vari stängsel hållits utmed statens järnvägar, procentuellt sett minskats från 88,14 till 74,77 procent av den dubbla banlängden. Minskningen har inträtt, oaktat de enskilda järnvägar, som under ifrågavarande år övertagits av staten, såsom regel varit inhägnade. Då nya banor åren 1927—1939 byggts genom statens försorg allenast till en sammanlagd längd av 604 k m (huvudsakligen delar av inlandsbanan), därav för övrigt ungefär 40 procent av sträckorna försetts med stängsel, måste den angivna procentuella minskningen till huvudsaklig del bero på att stängsel under ifrågavarande år nedlagts eller fått förfalla. Järnvägsstyrelsen har också i skrivelsen den 5 april 1944 uppgivit, att statens järnvägars stängselskyldighet efter den 1 juli 1928 — då de nya ersättningsbestämmelserna trädde i kraft — minskats med 1 860 620 meter stängsel. De överenskommelser, som av järnvägsstyrelsen i anslutning till bestämmelserna i 1932 års kungl. brev träffats med markägarna om befrielse för statens järnvägar att hålla stängsel, ha varit av olika slag. Markägarnas medgivanden ha såsom regel skett genom undertecknande av förklaring i enlighet med formulär, som fastställts av järnvägsstyrelsen. I vissa fall h a medgivandena, endast innefattat en förklaring, att från markägarnas sida hinder icke mötte för statens järnvägar att nedtaga stängsel utmed angiven sträcka. I andra fall har markägarens förklaring, att stängsel utmed viss sträcka icke längre behövde bibehållas, förenats med det förbehåll, att markägaren ägde rätt att utan ersättning övertaga eller tillgodogöra sig stängslet mot skyldighet att, så länge det kvarstode, underhålla detsamma. Ej sällan ha överenskommelserna haft den formen, att statens järnvägar på markägaren överlåtit äganderätten till visst stängsel mot skyldighet för honom att underhålla hägnaden, därest han ansåge erforderligt att ha densamma kvarstående. Enligt vad järnvägsstyrelsen uppgivit i yttrande den 5 april 1944 till utredningsmannen ha markägarna övertagit statens järnvägar förut åliggande stängselskyldighet till en sammanlagd stängselsträcka av 638 671 meter. Någon ersättning har icke utgått härför, men före övertagandet ha stängslen i viss omfattning iordningställts av statens järnvägar. Ersättning h a r icke heller utgått i de fall, då hägnaderna, enligt överenskommelse med vederbörande markägare, fått förfalla eller nedlagts. I de fall, då jordägare övertagit hägnad mot skyldighet att underhålla densamma, måste anledningen härtill vara, att behov av hägnaden förelegat ur jordbmkssynpunkt. Om sådant behov varit för handen, är det — då statens järnvägar icke ägt att utan vidare nedlägga stängslet och då ersättning icke utgått — svårt att förstå, varför jordägaren befriat järnvägarna från skyldigheten att själva hålla stängslet. Det har från många håll i landet gjorts gällande, att jordägarna undertecknat förklaringarna på grund av okunnighet om järnvägsstyrelsens skyl-

digheter. Järnvägsstyrelsen har emellertid framhållit, att styrelsen i cirkulärskrivelser till distriktscheferna betonat vikten av att de tjänstemän, som företrädde statens järnvägar vid förhandlingar med jordägare, uppträdde på sådant sätt, att markägarna förstode, att statens järnvägar endast avsåge frivilliga överenskommelser om stängslets borttagande eller övertagande med underhållsskyldighet. Det måste, heter det i ett cirkulär, noga framhållas, att det icke är fråga om att på något sätt påtvinga jordägarna skyldigheter, som rätteligen påvila järnvägarna. I ett par fall ha vederbörande jordägare gjort framställning till Kungl. Maj:t om åläggande för järnvägsstyrelsen att återtaga underhållet av vissa stängsel, om vilka avtal träffats om stängslens övertagande av jordägarna. Dessa framställningar ha emellertid icke lett till någon Kungl. Maj:ts åtgärd, enär järnvägsstyrelsen i dessa fall givit order om underhållets återtagande redan innan Kungl. Maj:t meddelat beslut i ärendet. Ovisshet har yppats beträffande de rättigheter och skyldigheter, vilka tillkomma jordägare, som övertagit hägnad mot skyldighet att underhålla densamma. Järnvägsstyrelsen har emellertid förklarat, att ett sådant övertagande av stängselskyldigheten icke medförde någon minskning av den ersättningsskyldighet, som enligt 1886 års lag skulle åvila styrelsen för det fall att stängslet helt borttagits. Den omständigheten, att markägare övertagit underhållet av stängsel, lärer icke heller medföra skyldighet för honom att ersätta skador å bananläggningen, som vållas av kreatur, vilka på grund av bristfälligt underhåll av stängslet trängt in på banan, såvida icke markägaren i samband med stängslets övertagande åtagit sig sådan ersättningsskyldighet. I anledning av infordrat yttrande har järnvägsstyrelsen med ledning av uttalanden av distriktscheferna förklarat, att olägenheter och förluster för markägarna på grund av stängslets borttagande i stort sett varit små. Vid statens järnvägars första distrikt hade enligt distriktschefens åsikt någon nämnvärd olägenhet eller förlust icke vållats markägarna. I andra distriktet hade det förekommit fem fall av skada å hemdjur i följd av stängslets borttagande. Från fjärde distriktet hade uppgivits, att en del markägare måst valla sina hemdjur efter det järnvägsstängslen borttagits mot deras fastigheter, och det hade även förekommit, att markägare själva satt upp stängsel för alt skydda hemdjuren. Svenska järnvägsföreningen har beträffande de till föreningen anslutna järnvägarna i skrivelse den 2 februari 1928 uppgivit, att dessa då vore fullständigt inhägnade med undantag för sträckor, där järnväg låge invid en sjö eller större vattendrag. I skrivelse den 25 februari 1944 uppger föreningen att praktiskt taget samtliga enskilda järnvägar alltjämt vore inhägnade, ehuru alla icke i full utsträckning. På sådana platser, där inhägnad icke ansetts tjäna något syfte, såsom t. ex. utmed sjöstränder, parallellöpande landsvägar, å mossar och dylikt, hade stängslen under de senaste åren alltmer borttagits. I övrigt hade stängslen vid de enskilda järnvägarna efter den 1 juli 1928 bibehållits i oförändrad utsträckning. Markägare hade, föreningen veterligen,

31 icke i något fall övertagit stängselskyldighet, som förut åvilat enskild järnvägBeskaffenheten av hägnaderna vid statens järnvägar framgår av den å sid. 28 återgivna sammanställningen rörande hägnader vid slutet av år 1939. Beträffande de enskilda järnvägarna har järnvägsföreningen uppgivit, att stängslen utmed banorna vanligen bestode av trästolpar på ett inbördes avstånd av 2—6 meter, normalt 3 meter, förbundna medelst 3 till 5, undantagsvis 2 trådar av järn. Tråden utgjordes normalt av vanlig rundtråd, men förekomme även vriden bandtråd liksom ock taggtråd. Tidigare hade i vissa fall varit föreskrivet, att den översta tråden skulle utbytas mot slana av trä. Ehuru järnvägshägnaderna, på sätt framgår av det anförda, i flertalet fall äro av förhållandevis enkel beskaffenhet, stiga dock kostnaderna för deras underhåll till betydande belopp. I fråga om statens järnvägar har järnvägsstyrelsen uppgivit, att de årliga kostnaderna för underhåll av stängsel utgjort under åren 1910 1917 omkring 300 000 kr., under åren 1918—1921 mellan 600 000 och 1 000 000 kr, under åren 1922—1925 mellan 400 000 och 500 000 kr., under åren 1927 och 1928 ca 800 000 resp. 850 000 kr., under åren 1935—1940 mellan 549 000 och 729 000 kr. samt under år 1943 1 238 600 kr. I de för tidigare år angivna beloppen ingå emellertid icke kostnaderna för de arbeten med avseende å stängsel, som utförts av ordinarie banvakter. Dessa arbeten ha tidigare beräknats draga en kostnad av cirka 300 000 kr. om året. Vad angår enskilda järnvägar uppgav svenska järnvägsföreningen i skrivelse den 2 februari 1928, att den årliga kostnaden för underhåll av hägnaderna vid de till föreningen anslutna järnvägarna uppginge till cirka 1 252 000 kr. I skrivelse den 25 februari 1944 har föreningen uppgivit, att kostnaderna för underhåll av järnvägshägnader numera uppginge till något över 550 000 kr. om året. De skador å betande kreatur, som förorsakats genom järnvägsdriften, äro förhållandevis tämligen obetydliga. Järnvägsstyrelsen har i skrivelsen den 5 april 1944 uppgivit att antalet hemdjur, som under tioårsperioden 1934—1943 skadats i följd av statens järnvägars drift, utgjorde 192 hästar, 736 nötkreatur samt 32 får och getter till ett sammanlagt värde av 244 665 kr. Härav hade 213 hemdjur till ett värde av 76 718 kr. skadats i följd av frånvaro av stängsel utmed banan. Svenska järnvägsföreningen har i skrivelse den 25 februari 1944 upplyst, att antalet hemdjur, som under nyssnämnda tioårsperiod skadats i följd av järnvägsdriften på grund av brister i stängslet, utgjorde vid de till föreningen anslutna enskilda järnvägarna 17 hästar, 105 nötkreatur, 2 får och 2 grisar till ett sammanlagt värde av 45 478 kr. Ytterligare ett ungefär lika stort antal djurskador hade förekommit, förorsakade av att grindar längs banan lämnats öppna. Då järnvägarna icke vore skadeståndsskyldiga i sistnämnda fall, kunde några kostnader för dessa skador ej uppgivas.

32 Under förutsättning, att jämväl sistnämnda djurskador kunna uppskatttas till ett belopp av cirka 45 000 kr., skulle det sammanlagda värdet av de hemdjur, som under åren 1934—1943 skadats i följd av järnvägsdrift, kunna beräknas till omkring 335 000 kr., d. v. s. i medeltal för år omkring 33 500 kr. Motsvarande medeltal beräknades år 1928 med ledning av uppgifter för de då sist förflutna 10 åren till 61 870 kr. Kostnaderna hava sålunda nedgått avsevärt, oaktat stängsel nedlagts vid statens järnvägar i betydande utsträckning. Såväl järnvägsstyrelsen som svenska järnvägsföreningen ha uppgivit, att några svårigheter att med vederbörande djurägare träffa överenskommelse om ersättningsbeloppen såsom regel icke förekommit. Domstolsbehandling hade sålunda endast undantagsvis förekommit.

33 Det nuvarande rättsläget. De i byggningabalken och i vissa förordningar från början av 1800-talet givna föreskrifterna om stängselskyldighet, som gällde vid tiden för de första järnvägarnas anläggande i Sverige, åsyftade endast att förekomma den skada, som hemdjur kunde förorsaka genom betning och tramp. Föreskrifterna kunde sålunda icke åberopas till stöd för någon skyldighet för järnvägarnas innehavare att hålla stängsel till förhindrande av att hemdjur komme in på banan och skadades av tågen. Icke heller bestämmelserna i förordningen den 21 december 1857 om ägors fredande emot skada av annans hemdjur samt om stängselskyldighet ha, på sätt bland annat framgår av Kungl. Maj:ts dom den 21 april 1879 (antecknad i H.D:s minnesbok; se N. J. A. 1879: 172), ansetts äga tillämpning i fråga om järnväg. Nyssnämnda bestämmelser kunde sålunda icke göras gällande vare sig emot järnvägs innehavare till skydd för hemdjur eller av denne gentemot ägarna av mark, som angränsade järnvägen, till skydd för järnvägstrafiken. Lagen den 2 juni 1933 om ägofred, genom vilken lag förut omförmälda författningar upphävdes, avser — såsom i motiven uttryckligen angivits — icke stängsel utmed järnväg. Ej heller eljest ha, såsom i annat sammanhang berörts, i lag upptagits några stadganden om skyldighet för statens järnvägar och enskilda järnvägsföretag att hålla banorna inhägnade. Sådan stängselskyldighet har icke heller ålagts ägarna av den mark, som gränsar till järnvägarna. De föreskrifter om inhägnande av järnväg, som under tidernas lopp meddelats i banförordningar, tjänstgöringsreglementen och säkerhetsordningar, avse, såsom av bestämmelsernas ordalydelse framgår, allenast tryggande av trafiksäkerheten på järnvägarna. Föreskrifterna kunna därför icke åberopas till skydd för i järnvägarnas närhet betande hemdjur. Härav har ansetts följa att — om järnväg försummade att iakttaga föreskrifterna och detta föranledde, att kreatur komme in på banan och där skadades genom påkörning av bantåg — försummelsen i och för sig icke medförde förpliktelse för järnvägens innehavare att ersätta skadan (jfr Nauman 1870: 490 samt N. J. A. 1879:172 och 1900: 236). Den kontroll och tillsyn över enskilda järnvägar med därtill hörande anläggningar, som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen enligt föreskrifter i instruktionen för styrelsen och i kungörelsen den 8 april 1938 angående viss statlig kontroll över enskilda järnvägar har att utöva, lärer icke innefatta befogenhet för styrelsen att ålägga enskild järnväg att hålla stängsel utmed 3—440852

sitt område av annan anledning än för betryggande av trafiksäkerheten på järnvägen. Enskild järnväg, som icke av annan grund är stängselskyldig, torde sålunda icke kunna av tillsynsmyndigheten åläggas att hålla stängsel till skydd för betande kreatur å angränsande fastigheter. Den hägnadsskyldighet, som genom koncessionerna ålagts flertalet enskilda järnvägar, torde väl i främsta rummet avse att trygga trafiksäkerheten p å järnvägarna. Som emellertid koncessionerna tillika innefatta expropriationsrätt till erforderlig mark samt Kungl. Maj:t vid beviljandet av koncession även haft att väga olika enskilda intressen mot varandra och avgöra vilket intresse, järnvägsföretagets eller jordägarens, som var av största betydelse för det allmänna, böra sådana i koncessionen uppställda villkor, som på grund av sin natur omedelbart beröra jordägarnas intressen, kunna av dem göras gällande med rättslig verkan. Det har framhållits (av Just. R. Herslow i uppsats i N. J. A. avd. II 1886 nr 8 s. 47) att, även om skyldigheten att hålla järnväg inhägnad, där denna skyldighet blivit från statens sida ålagd järnvägsinnehavaren, finge antagas ha järnvägstrafikens egen säkerhet till sitt närmaste och egentligaste syfte, kunde dock staten vid fastställandet av berörda skyldighet icke, utan att detta ådagalades, anses ha lämnat alldeles ur sikte nyttan och behovet av stängsel mot järnvägen även för dem, som bodde i järnvägens närhet. Vid sådant förhållande måste, i fall järnvägsinnehavaren enligt stadgande i koncessionen vore pliktig att hålla stängsel kring järnvägens område, järnvägens grannar, såframt de icke bevisligen åtagit sig att uteslutande själva draga försorg om sina hemdjurs avhållande från järnvägens område, vara berättigade att förlita sig därpå, att järnvägens stängsel, sedan det efter upprättandet blivit vid avsyningen av järnvägen från det allmännas sida godkänt, fortfarande i samma skick försvarligen underhölles; varav följde att, i händelse järnvägsinnehavaren eftersatte sin skyldighet i detta avseende och någon grannes kreatur av denna anledning inkomme å järnbanan och toge skada genom järnvägstrafiken, järnvägsinnehavaren vore vållande till skadan. Riktigheten av denna uppfattning vinner stöd av utgången i ett flertal rättsfall (jfr N. J. A. 1881:251, 1886:199). Hägnadsskyldighelens berörda innebörd har jämväl kommit till uttryck p å det sätt att, då Kungl. Maj:t, såsom i åtskilliga fall skett, beträffande enskilda järnvägar medgivit befrielse från eller inskränkning i genom koncession ålagd stängselskyldighet, dylikt medgivande i regel lämnats under villkor, att samtliga ägare eller brukare av den mark, som låge invid vederbörande järnväg eller järnvägssträcka, för sin del lämnade samtycke till befrielsen eller inskränkningen. Vad nu sagts om rätt för ägare av fastighet att till skydd för sina hemdjur åberopa den stängselskyldighet, som genom koncession ålagts järnväg, torde gälla även beträffande den förpliktelse att hålla bana inhägnad, som för enskild järnväg uppkommit genom att Kungl. Maj:t för bananläggningen fastställt arbetsplan, i vilken stängsel upptagits. Sålunda har ersättning (före 1928 års lagändring) utdömts för skada å kreatur på grund av järnvägs

35 uraktlåtenhet att hålla stängsel i enlighet med fastställd arbetsplan (jfr N. J. A. 1881: 251 och 1886: 199). Den hägnadsskyldighet, som järnväg genom koncession fått sig ålagd, har, såsom i annat sammanhang redan nämnts, ansetts innebära att hägnaden skall vara av sådan beskaffenhet, att den hindrar annans större hemdjur, som icke är okynnigt eller vilt, att inkomma å banan. Uppfattningen har sin grund däri, att hänsynen till trafiksäkerheten ej ansetts kräva, att mindre hemdjur utestängas från järnvägsområdet. I vissa fall ha enskilda järnvägar, som i de för dem meddelade koncessionerna ålagts hägnadsskyldighet, sedermera förvärvats av staten. Därest staten ej vid dylikt förvärv särskilt förbundit sig att svara för sagda skyldighet, h a r densamma liksom koncessionen i övrigt ansetts upphöra att gälla i och med förvärvet. I överensstämmelse härmed har Kungl. Maj.t, sedan staten förvärvat den av enskilt bolag byggda järnvägen Orsa—Sveg, vilken järnväg i koncessionen underkastats stängselskyldighet, samt järnvägsstyrelsen gjort framställning om rätt för styrelsen att allenast i viss inskränkt omfattning hålla stängsel utmed järnvägen, genom beslut den 6 mars 1925 — utan att vederbörande fastighetsägare dessförinnan fått tillfälle att yttra sig — förklarat, att hinder ej mötte för järnvägsstyrelsen att i vanlig ordning låta utrusta sagda järnväg med stängsel allenast i den omfattning, som styrelsen funne betingad av hänsyn till trafiksäkerheten. Riktigheten av den uppfattning, som ligger till grund för sistnämnda beslut, torde dock kunna ifrågasättas. I varje fall synes dock med visst fog kunna hävdas, att ett statens affärsdrivande verk icke bör förvärva enskilda järnvägar på ett sådant sätt, att ägarna av fastigheter, som gränsa till fastigheten, därigenom lida rättsförlust. På sätt framgår av den förut lämnade redogörelsen ha järnvägarna vid expropriation eller eljest vid förvärv av mark för anläggningarna endast i mindre omfattning uttryckligen åtagit sig eller formligen ålagts att hålla stängsel utmed banorna. F r å n jordägarhåll har emellertid hävdats, att järnvägarna — även om något sådant åtagande eller åläggande icke förekommit — likväl vore hägnadsskyldiga. Till stöd härför har anförts, att omständigheterna vid markförvärven, oavsett om dessa skett genom expropriation eller genom avtal, varit sådana, att järnvägsföretagen måste anses pliktiga att hålla banorna inhägnade. Innan skälen härför närmare beröras, må erinras, att ägare av fastighet, varav en del exproprierats, enligt 7 § första stycket expropriationslagen är berättigad till ersättning för skada och intrång, som återstoden av fastigheten lider genom expropriationen. I motiven till denna paragraf angives såsom exempel på skada och intrång, som häi avses, bland annat ökad stängselskyldighet. Härmed torde även vara att jämställa kostnad, som fastighetsägare får vidkännas för utövande av tillsyn å djur till förhindrande av att dessa komma in på järnväg och skadas. Det framhålles emellertid i motiven, att skadan skall stå i direkt sammanhang med expropriationen

36 samt att detta är händelsen, om skadan icke alls eller i motsvarande omfattning skulle ha drabbat egendomen, om den ej utgjort föremål för expropriation. Inträffar däremot skadan oberoende av expropriationen, finnes, enligt uttalande i motiven, intet skäl att giva den egendom, varav en del exproprierats, en bättre ställning än annan egendom. I motiven framhålles vidare att nämnda grundsatser torde stå i överensstämmelse med vad som gällde enligt 1866 års expropriationsförordning. Rätt till ersättning för intrång och skada begränsas emellertid av stadgandet i 7 § andra stycket gällande expropriationslag. Enligt detta stadgande skall med visst undantag vid expropriationsersättningens bestämmande hänsyn tagas till huruvida den expropierande på grund av åtagande eller av annan anledning är pliktig att vidtaga åtgärd till förebyggande eller förminskande av skada eller intrång. I motiven till lagrummet angives uppförande av hägnader såsom ett medel att förebygga eller förminska skada genom expropriation. I det kommittéförslag, som låg till grund för 1917 års expropriationslag, framhölls att det ej kunde anses lämpligt, att den exproprierande skulle i expropriationsmålet kunna få sig ålagt att vidtaga åtgärder i förevarande syfte. Detta har dock förekommit i vissa fall, särskilt i äldre tider. Vidtagande av dylika åtgärder borde, uttalades i motiven, bero på överenskommelse mellan parterna. Anmäldes ej inför expropriationsnämnden, att parterna träffat avtal om skyddsåtgärder, finge sålunda nämnden värdera skadan, sådan den kunde antagas bliva utan dylika åtgärder. Inginges däremot överenskommelse, begränsades nämndens värdering till den skada, som trots skyddsåtgärderna förväntades uppstå. Sedermera uttalade vederbörande departementschef (1912), att den av kommittén föreslagna bestämmelsen om jämkning av expropriationsersättning med hänsyn till en mellan parterna träffad överenskommelse av nyssnämnda innebörd borde utvidgas att gälla även i det fall, att den exproprierande utfäst sig att vidtaga viss åtgärd till förebyggande eller förminskande av skada genom expropriationen, men jordägaren det oaktat yrkade ersättning för hela den skada, som därförutan skulle uppstå. Detsamma borde gälla, om den exproprierande av annan anledning, t. ex. en av myndighet vid fastställande av plan för anläggningen eller därefter meddelad föreskrift, vore skyldig att vidtaga skyddsåtgärd. Beträffande nu omförmälda jämkning av den exproprierandes ersättningsskyldighet på grund av åtagande gäller dock den inskränkningen att — om åtagandet innebär utfästelse av servitut till förmån för fastigheisdel, som ej exproprieras, och expropriationen ej sker för kronans räkning — hänsyn, om fastighetsdelens ägare det yrkar, ej må tagas till utfästelsen utan att denna gjorts i sådan form, att inteckning för servitut kan meddelas. Denna inskränkning av jämkningsregeln torde emellertid sakna intresse i förevarande hänseende, enär en utfästelse av järnväg att hålla hägnad till skydd för betande kreatur å angränsande fastighet näppeligen kan anses såsom ett servitut. Utfästelsen avser ju vidtagandet av en positiv åtgärd — uppförande och underhåll av stängsel — till förmån för angränsande fastighet.

37 Nu omförmälda bestämmelser om jämkning i den exproprierandes skyldighet att gälda ersättning för skada och intrång torde — ehuru uttryckliga föreskrifter härom saknades — ha allmänt tillämpats även före tillkomsten av gällande expropriationslag. Av det anförda lärer framgå, att vid expropriation av mark för framdragande av järnväg ägare av fastighet, varav en del exproprierats, i allmänhet varit berättigad att erhålla ersättning för den skada, som för honom uppstode, om banan icke holies inhägnad, såvida icke innehavaren av järnvägen på grund av åtagande eller eljest varit pliktig att inhägna banan. Järnvägsstyrelsen har i den förut omförmälda skrivelsen den 31 januari 1928 uppgivit, att det icke i något fall förekommit, att ersättning tillerkänts markägare för skada och intrång enbart på grund av att järnvägen komme att lämnas ohägnad. Överhuvud kunde man numera ej göra klart för sig, huruvida å ohägnad bana, där ersättning för skada och intrång tillerkänts markägare, denna ersättning utgått just för att banan icke komme att bliva inhägnad. Styrelsen hölle dock för troligt att, där sådan ersättning utgått, densamma åtminstone huvudsakligen avsett gottgörelse för försvårad brukning på grund av att ägorna kommit att ligga på ömse sidor om järnvägen. Av den vid skrivelsen fogade utredningen framgår däremot, att markägare i många fall tillerkänts ersättning för tärning av järnvägsstängsel till förekommande av att mindre hemdjur, får och getter, inkomme å banan. Även svenska järnvägsföreningen har upplyst, att ersättning ej utbetalats till markägare på grund av att järnväg ej inhägnats. Däremot ha jordägarna i åtskilliga fall av expropriationsnämnder tillerkänts ersättning för förbättring av uppsatt järnvägsstängsel att årligen utgå, intill dess vederbörande järnvägsföretag försett banan med fredgillt stängsel. Anledningen till att ersättning för skada, som uppstår, om banan ej hålles inhägnad, icke utdömts eller med få undantag ens yrkats, har i en del fall varit, att järnvägen vid expropriationen uttryckligen åtagit sig eller formligen ålagts att hålla stängsel utmed banan. Detta h a r ju dock såsom redan framhållits skett endast i ringa utsträckning. Skulle järnvägsföretag uraktlåta att fullgöra sålunda åtagen eller ålagd stängselskyldighet, lärer ägaren av den fastighet, i förhållande till vilken förpliktelsen gjorts, kunna genom rättegångsförfarande framtvinga förpliktelsens fullgörande liksom även erhålla ersättning för den skada, som uppkommit genom försummelsen. Preskriptionsförordningens bestämmelser torde icke vara tillämpliga å en genom domstols åläggande eller genom utfästelse i samband med expropriation uppkommen förpliktelse att uppsätta och underhålla stängsel utmed järnväg (jämför N. J. A. 1903: 210 och 1922:445). Rätt till särskild ersättning för ökad stängselskyldighet eller för kostnad för erforderlig tillsyn över betande kreatur föreligger — på sätt redogörelsen för gällande rättsregler giver vid handen — icke heller i sådana fall, då järnvägs innehavare på grund av föreskrift av myndighet är pliktig hålla banan inhägnad. Av det förut anförda framgår, att beträffande statens järn-

38 vägar icke meddelats några författningsbestämmelser om skyldighet att till skydd för betande kreatur uppföra stängsel utmed järnvägarna. Enligt uppgift av järnvägsstyrelsen har icke heller av Kungl. Maj:t för de statliga järnvägsanläggningarna fastställts arbetsplaner, som upptagit stängsel. Däremot har flertalet enskilda järnvägar genom föreskrift i koncession eller genom fastställande av arbetsplaner för järnvägsanläggningarna ålagts skyldighet att hålla stängsel. Till sådan skyldighet har hänsyn skolat tagas vid bestämmande av expropriationsersättning, i följd varav ersättning i dessa fall icke kunnat utdömas för den olägenhet, som komme att uppstå, om järnvägen underläte att hålla stängsel. Skulle enskild järnväg i dylikt fall uraktlåta att hålla sitt område inhägnat, torde de markägare, som vid expropriationen icke fått ersättning för olägenhet på grund av att stängsel ej hålles av järnvägen, kunna genom rättegång framtvinga förpliktelsens fullgörande. Vad sålunda anförts torde giva vid handen, att anledningen till att vid expropriation av mark för järnväg ersättning ej tillerkänts markägarna för den skada, som för dem uppkomme, om banan lämnades ohägnad, endast till en mindre del varit, att den exproprierande uttryckligen åtagit sig eller på grund av myndighets beslut varit skyldig att hålla järnvägsområdet inhägnat. Beträffande övriga expropriationsfall, d. v. s. de, i vilka något sådant åtagande eller åläggande icke förekommit, har från jordägarhåll hävdats, att det vid expropriationen förutsatts, att banan städse skulle hållas inhägnad genom vederbörande järnvägsföretags försorg. På grund härav vore den exproprierande, som icke utgivit någon ersättning för den skada, som uppkomme, om järnvägsområdet lämnades ohägnat, pliktig att hålla stängsel utmed detta. Det förhåller sig otvivelaktigt så, att såväl staten som de enskilda järnvägsföretagen med mycket få undantag vid järnvägarnas anläggande försett dem med stängsel. Dessa ha i allmänhet varit uppsatta redan vid expropriationsmålens handläggning. Det är då förklarligt, att jordägarna vid expropriationsersättningarnas bestämmande utgått från att banorna även framdeles komme att hållas inhägnade av järnvägsföretagen. Därest så icke varit förhållandet, är det svårt att förklara, att ersättning icke i något fall, såvitt känt är, tillerkänts markägare för den skada, som för honom komme att uppstå, om banan icke inhägnades eller uppsatt stängsel icke bibehölles. Det är att märka att fastighetsägarna varken enligt tidigare eller enligt nu gällande bestämmelser äro berättigade att efter expropriationsmålets slutliga avgörande framställa anspråk på ersättning för skada på grund av expropriationen, såframt icke den exproprierande är ersättningsskyldig enligt vanliga skadeståndsregler (jämför motiven till 65 § sista stycket expropriationslagen) . Frågan om stängselskyldighet för innehavare av järnväg har, såvitt protokollen utvisa, i allmänhet icke omnämnts av parterna i samband med expropriationen. Detta utesluter givetvis icke, att sådan skyldighet det oaktat kan hava uppkommit för den exproprierande. Den omständigheten, att fastighets-

39 ägarna vid expropriationen utgått från att järnvägsföretagen komme att för all framtid hålla järnvägarna inhägnade, torde dock — även vid beaktande av att antagandet medfört att järnvägsföretagen sluppit betala intrångsersättning — i och för sig icke vara tillräcklig för att konstituera skyldighet för företagen att hålla banorna inhägnade. För uppkomsten av sådan skyldighet måste, då frågan icke blivit av parterna uttryckligen berörd vid expropriationen, minst krävas antingen att den exproprierande avsett att ikläda sig sådan skyldighet eller ock att han genom positiva åtgärder givit fastighetsägarna anledning att antaga, att han iklädde sig sådan skyldighet. Väl är det troligt att även järnvägsföretagen i äldre tid utgått från att de stängsel, som uppförts utmed järnvägarna, skulle genom deras försorg bibehållas. Detta antagande från järnvägarnas sida torde emellertid ha sin grund i den förr allmänt rådande uppfattningen, att järnvägarnas inhägnande var nödvändigt ur trafiksäkerhetssynpunkt. Det är icke säkert att järnvägarna velat ikläda sig stängselskyldighet till förmån för fastighetsägarna. Det kan icke uteslutas, att järnvägsföretagen — om saken kommit på tal — hellre velat utgiva ersättning till vissa markägare för ökad hägnadsskyldighet än att åtaga sig att för all framtid hålla stängsel till förekommande av att hemdjuren å angränsande fastigheter inkomme å järnvägsområdet. Det är även att märka att de lokala förhållandena ofta varit sådana, att markägarna icke varit berättigade till ersättning på grund av att banan icke komme att hållas inhägnad. Att järnvägsföretagen även i sådana fall velat ikläda sig stängselskyldighet i förhållande till markägarna är icke troligt. Även om såväl expropriationsnämnderna som fastighetsägarna vid expropriation av mark för järnväg icke utan fog förutsatt, att för utestängande av större hemdjur erforderlig hägnad skulle hållas utmed banorna genom jäfnvägsförvaltningarnas egen försorg, torde, på sätt i motiven till 1928 års lagändring framhölls av chefen för justitiedepartementet (se prop. 192/1928 s. 39), denna förutsättning merendels ej ha kommit till ett så klart och otvetydigt uttryck, att något rättsligt anspråk enbart på grund därav kan göras gällande mot järnvägarna. Såvitt av tillgängliga prejudikatsamlingar framgår, har i varje fall ej förekommit, att järnväg av sådan grund förklarats stängselskyldig. Vad här anförts om expropriation av mark för anläggande av järnväg synes i stort sett äga tillämpning jämväl då mark i annan ordning förvärvats för detta ändamål. Med avseende å det nuvarande rättsläget återstår att undersöka, huruvida den i grannelagsförhållandet grundade begränsningen av en fastighetsägares förfoganderätt över sin fastighet kan medföra skyldighet för järnvägsföretagen att till förekommande av skada å hemdjur genom järnvägsdriften hålla banorna inhägnade. Den förfoganderätt över fastighet, som i vårt land tillkommit ägaren därav, har aldrig varit fullständigt fri utan begränsats i olika avseenden, bl. a. av hänsyn till grannarnas intressen. Principen att ingen får så bruka sin egen-

dom, att annan därav lider skada, har sålunda i åtskilliga hänseenden kommit till uttryck i svensk rätt alltifrån landskapslagarnas tid. Den moderna tekniken och den allt tätare bebyggelsen ha ökat de olägenheter, som utnyttjandet av en fastighet kan medföra för grannfastigheterna. Detta förhållande har under senare tid lett till ökat beaktande av de sistnämndas intressen. Någon systematisk reglering av de frågor, som avse förhållandet mellan grannar, har dock icke kommit till stånd i vårt land. Vissa speciella frågor ha emellertid reglerats i samband med lagstiftning beträffande vissa särskilda rättsområden. Därjämte ha vissa grundsatser inom grannskapsrätten vunnit erkännande genom rättspraxis. Det av lagberedningen år 1909 framlagda förslaget till ny jordabalk (III) innehöll även ett kapitel om rättsförhållandet mellan grannar. Enligt 1 § i detta kapitel må icke någon nyttja sin fastighet på sådant sätt, att granne utöver vad i orten är vanligt kommer att besväras av rök, gnistor, hetta, buller, skakning, stank eller dylikt och att därav för honom uppkommer märkligt men vid nyttjandet av hans fastighet. Ehuru förslaget icke upphöjts till lag, har detsamma utövat ett avgörande inflytande på rättspraxis. Genom lagstiftning och rättspraxis ha sålunda utbildats rättsregler, på grund av vilka fastighetsägarnas handlingsfrihet inskränkts. Härvid har en avvägning måst göras mellan olika kolliderande intressen. För att icke näringarnas utveckling skall hämmas har man icke kunnat binda fastighetsägarnas handlingsfrihet så, att varje utnyttjande av fastighet, som medför olägenhet för grannarna, förbjudes. Å andra sidan har grannarnas intresse av frihet från olägenheter icke kunnat helt offras. Den närmare avvägningen mellan de olika intressena har skett vid domstolarnas prövning av talan om förbud eller skadestånd på grund av olägenheter, förorsakade vid utnyttjandet av fastighet. Förutsättningar för bifall till sådan förbuds- eller skadeståndstalan ha i allmänhet och i huvudsaklig överensstämmelse med lagberedningens förslag varit dels att de olägenheter för granne, som fastighets utnyttjande för visst ändamål medfört, varit ovanliga med hänsyn till ortsförhållandena, dels ock att olägenheterna varit av viss större intensitet. Olägenheterna bruka vara sanktionsfria, om deras verkan med hänsyn till ortsförhållandena kunna antagas genomsnittligt sett kompenserade genom liknande olägenheter från grannen. Beträffande olägenheternas väsentlighet brukar krävas, att desamma skola medföra mera avsevärt men. I enlighet med nu angivna principer har förbud i åtskilliga fall meddelats ägare av fastighet att nyttja denna för visst ändamål utan att dessförinnan ha vidtagit åtgärder till förekommande eller förminskande av de olägenheter, som nyttjandet eljest medför för granne. I andra fall har fastighetsägare, med hänsyn till det allmännas intresse av att näringarnas utveckling icke hämmas, väl icke ansetts kunna förbjudas att nyttja fastigheten på ett sätt, som medfört olägenheter för granne, men i stället ålagts att ersätta grannen den skada, som för denne uppkommit. Järnvägsdriften måste otvivelaktigt betecknas såsom ett med hänsyn till ortsförhållandena osedvanligt och för grannarna farligt sätt att nyttja järn-

41 vägsfastigheten. Därest järnväg lämnas ohägnad, kan ej sällan för ägarna av angränsande fastigheter, såsom i annat sammanhang skall närmare utvecklas, uppkomma olägenheter, såsom minskade möjligheter att utnyttja vissa områden, ökad stängselbörda eller tillsyn av kreatur. Dessa olägenheter kunna ofta för därav berörda fastighetsägare innebära avsevärt men. Båda de förutsättningar — ortsovanlighet och väsentlighet — som enligt rättspraxis bruka krävas för bifall till förbuds- eller skadeståndstalan i mål rörande intrång från annan fastighet, torde sålunda ej sällan vara för handen, om järnväg lämnas ohägnad. Det oaktat har innehavare av järnväg enligt rättspraxis icke utan särskilt åläggande eller åtagande ansetts skyldig att uppföra stängsel utmed banan till förekommande av de olägenheter, järnvägsdriften eljest skulle medföra för grannarna. Järnväg har före 1928 års lagändring i rättspraxis icke ens ansetts pliktig att gottgöra granne för de skador å hemdjur, som på grund av frånvaron av stängsel uppkommit genom järnvägsdriften, såvida icke järnvägen på grund av särskilt åtagande eller åläggande varit pliktig att hålla sitt område inhägnat eller vållande legat järnvägen eller dess personal till last. I flera rättsfall (Nauman 1870: 490 samt N. J. A. 1879: 172, 1886: 497 och 1900: 236) har innehavare av järnväg förklarats icke vara skyldig att ersätta sådan skada å hemdjur, som uppkommit av järnvägsdriften till följd av att stängsel saknats eller att detta varit bristfälligt. I dessa fall har järnvägen sålunda funnits icke vara skyldig att hålla stängsel omkring sitt område till förekommande av olägenhet för granne av järnvägsdriften. De åberopade rättsfallen äro emellertid gamla. Utvecklingen har under senare tid gått i riktning mot uppställande av snävare gränser för fastighetsägares förfoganderätt över sin fastighet än tidigare. Särskilt är detta fallet efter det av lagberedningen år 1909 framlagda förslaget till ny jordabalk. Med hänsyn till nu berörda rättsutveckling torde det icke kunna anses uteslutet, att domstol skulle kunna ålägga järnväg att, i den mån behov därav förelåge för grannfastigheterna, hålla sitt område inhägnat till skydd för hemdjur, i all synnerhet om man tar i beaktande övriga på saken inverkande omständigheter, särskilt att järnvägarna i vårt land såsom regel hållits inhägnade, att ersättning icke utgått för de olägenheter, som vållas ägarna av angränsande fastigheter, om järnväg lämnas ohägnad, samt att man vid expropriation eller eljest vid förvärv av mark för järnvägarna uppenbarligen utgått från att banorna komme att hållas inhägnade genom järnvägens försorg. Mot en sådan ändring av rättspraxis beträffande järnvägarnas stängselskyldighet kunna dock åberopas de överväganden från statsmakternas sida, som lågo till grund för 1928 års lagändring. Denna avsåg ju att — på samma gång som djurägarnas berättigade intressen tillgodosågos genom stadgande i lag om generell förpliktelse för järnväg att ersätta genom driften förorsakad skada å större hemdjur under betesgång — beakta järnvägarnas ekonomiska intressen genom att hålla möjlighet öppen för dem att underlåta uppsättande av stängsel eller att t. o. m. nedlägga befintligt sådant. Vidare må erinras, att

42 så sent som under förarbetena till 1933 års lag om ägofred uttalades (se prop. 107/1933 s. 66), att järnvägsägare i allmänhet icke vore pliktig att hålla stängsel i närboende jordägares intresse. Sådan skyldighet ålåge järnvägsägare, heter det vidare i motiven, allenast därest han enligt för järnvägen meddelad koncession eller annat i behörig ordning meddelat beslut vore pliktig att hålla järnvägen inhägnad eller särskilt åtagit sig att göra detta. I annat fall stode det ägaren fritt att underlåta att hålla stängsel. Samma uppfattning kom även till uttryck i chefens för kommunikationsdepartementet ovan återgivna interpellationssvar vid 1938 års riksdag. I detta uttalades, såsom framgår av redogörelsen härför, att någon skyldighet att hålla järnvägsområdet inhägnat icke ålåge statens järnvägar.

43 Allmän motivering. Äro 1928 års ersättningsbestämmelser av den natur, att något behov av stängselskyldighet icke finnes? Då frågan om hållande av stängsel utmed järnväg i samband med 1928 års lagändring sist var föremål för prövning i hela sin vidd, ansågs något stadgande i lag om skyldighet för innehavare av järnväg att hålla sitt område inhägnat icke erforderligt. Jordägarnas ekonomiska intressen ansågos nämligen tillräckligt tillgodosedda — förutom genom det för statens järnvägar meddelade förbudet mot att utan vederbörligt medgivande nedlägga befintligt stängsel — genom bestämmelserna om skyldighet för järnvägs innehavare att med vissa inskränkningar ersätta sådan skada å ctörre hemdjur, som inträffade i följd av järnvägs drift. Denna ersättningsskyldighet avser i likhet med den ifrågasatta hägnadsskyldigheten att skydda de invid järnvägarna boende jordägarna mot förluster genom järnvägsdriften. I samma mån som järnvägarna åläggas att hålla effektiva stängsel, minskas risken för skador och därmed betydelsen av ersättningsskyldigheten. Minskas hägnadsskyldigheten, ökas däremot betydelsen av ersättningsskyldigheten. Det ligger i sakens natur, att jordbrukarna måste vara mera angelägna, att deras djur icke komma till skada, än att få full gottgörelse för denna. Stängselskyldigheten genom vilken skador å kreatur i följd av järnvägsdriften i huvudsak förekommas måste därför för jordbrukarna rent principiellt vara att föredraga framför rätten till ersättning för uppkomna skador. Erfarenheten giver också vid handen, att djurägarna — även om de äro berättigade till ersättning för kreatur, som skadas i följd av järnvägsdriften — såsom regel icke låta sina djur, i varje fall icke i större antal, fritt beta på sådana betesmarker, som gränsa till ohägnad järnväg. En följd härav är att antingen kunna dessa marker icke utnyttjas för betesbruk eller också nödgas ägarna själva hålla stängsel eller vakta djuren under betesgången. För dessa olägenheter utgår icke någon ersättning från järnvägen. Om järnväg icke hålles inhägnad, kunna djurägarna tillskyndas även andra olägenheter än de förut berörda. Exempelvis kunna djur, som släppas fritt på bete, få tillfälle att begiva sig långt från de betesplatser, varest de avsetts skola uppehålla sig. Härigenom blir vården av kreaturen mera betungande. Icke heller härför utgår någon ersättning från järnvägens sida. Vidare må framhållas, att rätten till ersättning icke omfattar all skada, som kan uppkomma genom att järnväg icke hålles inhägnad. Om exempel-

44 vis kreatur under betesgång begiva sig över det ohägnade järnvägsområdet in på annan fastighet och där åstadkomma skada, blir djurägaren på grund av förplikteisen att taga vård om sina kreatur skyldig att utgiva ersättning för skadan, men han är icke berättigad till gottgörelse av järnvägens innehavare för vad han sålunda får utgiva, såvida icke stängselskyldighet åligger järnvägen. Hålles järnvägen inhägnad, kan dylik skada endast undantagsvis inträffa. Härtill kommer att man icke kan helt bortse från alt det icke är möjligt att vinna full säkerhet för att djurägare i händelse av skada får full ersättning för denna. Ej sällan är det svårt för honom att förebringa fullständig utredning om skadans omfattning, särskilt djurets värde. Om järnvägsförvaltningen erbjuder gottgörelse och djurägaren icke godtager denna såsom full ersättning, kan han, om saken fullföljes till domstol och anbudet visar sig tillfredsställande, bliva ålagd att betala motpartens rättegångskostnader. Med hänsyn till risken härför kan den skadelidande p å grund av ovisshet om djurets värde känna sig nödsakad att godtaga ett anbud om ersättning, som är lägre än den, vartill han är berättigad. Av vad sålunda anförts är uppenbart, att rätten till ersättning för djur, som skadas i följd av järnvägsdriften, icke för jordägarna kan utgöra full kompensation för de olägenheter, som för dem uppkomma, om stängsel icke hålles utmed järnvägarna. Man kan naturligtvis tänka sig att ersättningsbestämmelserna kompletteras så, att rätten till ersättning kommer att avse även nyss omförmälda olägenheter. På många håll måste emellertid stängsel hållas utmed järnvägarna, om angränsande fastigheter skola kunna effektivt utyttjas för jordbruksändamål. Då tillgången på arbetskraft numera är mindre för jordbruket än för järnvägarna, måste det för jordägarna — även om de erhålla full ersättning för hållande av stängsel — vara fördelaktigare, att erforderliga stängsel hållas av järnvägarna. Med hänsyn härtill lärer icke ens en mycket väsentlig utsträckning av rätten till ersättning kunna utgöra full kompensation för de ölägenheter, som för jordägare bliva en följd av att stängsel icke hålles av järnvägarna. Ett överflyttande av stängselbördan från järnvägarna till fastighetsägarna torde för övrigt — även om full ersättning härför skulle utgå — vara mindre lämpligt, då hällandet av stängsel torde bliva billigare, om det sker genom järnvägarnas försorg än om många fastighetsägare skulle hålla var sitt lilla stycke. Bör skyldighet föreskrivas för innehavare av järnväg att hålla stängsel, där så erfordras? Om stängsel icke hålles utmed järnvägarna, kan järnvägsdriften, på sätt framgår av det nyss anförda, för betesbruket å grannfastigheterna medföra skador och olägenheter, för vilka ersättning enligt gällande bestämmelser utgår endast i begränsad utsträckning. Då det gäller att avgöra, om fastighetsägarna böra vara skyldiga att tåla

45 sådana olägenheter av järnvägsdriften, för vilka ersättning ej utgår, må till en början framhållas, att bruket att släppa kreatur fritt på bete är vida äldre än järnvägarna och vanligen förekommande. Särskilt i skogsbygderna ha djuren sedan urminnes tider fått fritt, ströva omkring för att söka sig föda. Fastighets användande för järnvägsdrift kan aldrig anses såsom ett sådant för orten vanligt sätt att nyttja fastighet, att grannarna på grund härav böra vara pliktiga att tåla av driften uppkommande olägenheter. Ägare av fastighet lärer väl enligt vedertagna rättsregler vara skyldig alt, åtminstone intill ett visst mått, tåla, att grannfastighet nyttjas på ett sätt som för honom medför men, även om nyttjandet är att anse såsom ovanligt för orten. Men stegras olägenheterna till en grad, som för ägaren av förstnämnda fastighet utesluter eller inskränker möjligheten att nyttja denna på det sätt, som eljest skulle vara tjänligt, kommer saken i ett annat läge. De olägenheter, vilka för belesbruket uppkomma på grund av järnvägsdriften, om stängsel ej hålles, kunna medföra, att förutsättningarna för fastighets utnyttjande på ett ur jordbrukssynpunkt ändamålsenligt sätt minskas. Där olägenheterna av järnvägsdriften medför märkligt men vid nyttjandet av grannfastighet, bör ägaren av denna icke vara pliktig att utan vidare finna sig i intrånget. I sådant fall bör det skäligen åligga järnvägens innehavare att hålla stängsel till förebyggande av de olägenheter, som järnvägsdriften eljest medför för betesbruket. Föreskrift om sådan skyldighet skulle — på sätt framgår av det förut anförda —- stå i full överensstämmelse med utvecklingen på grannskapsrättens område. Det torde icke med fog kunna göras gällande, att innehavare av järnväg bör åtnjuta någon särställning med avseende å förhållandet mellan grannar. Det är att märka, att ägare av fastighet, som gränsar till järnväg, i allmänhet icke har större fördel av denna än ägarna av fastigheter, som äro belägna något längre bort. Det har även framhållits, att det med tanke på de i förhållande till andra näringar sämre ekonomiska förhållanden, varunder jordbruket arbetar, är önskvärt, att detta icke tynges av de olägenheter för betesbruket, som föranledes av järnvägsdriften, om stängsel ej hålles. Till stöd för meddelande av föreskrift om skyldighet för innehavare av järnväg att hålla denna inhägnad kan även åberopas den praxis, som här i landet tillämpats i förevarande hänseende. Järnvägarna ha med få undantag, som i allmänhet motiverats av särskilda förhållanden, redan vid anläggandet försetts med stängsel. Först under de senaste årtiondena ha en del av dessa stängsel nedlagts. Alltjämt äro dock den övervägande delen av järnvägarna inhägnade. Den praxis som sålunda tillämpats har, enligt vad från flera håll omvittnats, hos landets jordbrukande befolkning i allmänhet framkallat den uppfattningen, att järnvägarna äro pliktiga att hålla banorna inhägnade. Ett lagfästande av nämnda praxis skulle — om förpliktelsen begränsas till de stängsel, av vilka behov föreligger ur jordbrukets synpunkt — icke behöva medföra någon ökning av järnvägarnas totala kostnader för hållande av stängsel. Tvärtom torde man, om möjlighet tillskapas att bereda markägarna gottgörelse för olägenheter på grund av att stängsel ej

hålles, kunna räkna med att medgivande till nedläggande av stängsel, av vilka behovet icke är så stort, kommer att lämnas i större utsträckning än förut och att sålunda de sammanlagda stängsel- och ersättningskostnaderna komina att minskas. De föreskrifter om stängselskyldighet som meddelats i koncessioner för enskilda järnvägar torde kunna anses såsom ett uttryck för den uppfattning om skyldighet för järnvägarna att hålla stängsel, som varit allmänt rådande. Väl ha koncessionernas föreskrifter om stängselskyldighet i första hand avsett trafiksäkerheten på järnvägarna. Det har dock sedan mer än sextio år tillbaka i rättspraxis och eljest (se justitierådet Herslows uppsats i N. J. A. avd. II årgång 1886) hävdats, att stängselskyldigheten ålagts även till förmån för ägarna av angränsande fastigheter. Någon dylik stängselskyldighet har däremot icke ålagts statens järnvägar. Denna olikhet mellan dessa och flertalet enskilda järnvägar är icke motiverad av sakliga skäl. De förhållanden, under vilka statens och enskildas järnvägar anlagts och mark för dem förvärvals, äro i stort sett likartade och bådaderas drift medför samma olägenheter för betesbruket å angränsande fastigheter. Därjämte är att märka, att de statliga och de enskilda järnvägarna i övrigt underkastats samma rättsliga ansvar för den av driften vållade skadan. Anledningen till olikheten i fråga om stängselskyldighet måste vara, att man beträffande statens järnvägar utgått från såsom självfallet, att staten även utan särskild föreskrift skulle självmant hålla stängsel utmed sina banor och sålunda tillgodose trafiksäkerhetens och de närboende jordägarnas intressen. Det skulle med hänsyn härtill vara stötande, om ägarna av fastigheter, belägna utmed av staten anlagda järnvägar, skulle komma i ett sämre läge än markägarna utmed de enskilda järnvägarna. Det synes därför befogat, att de statliga och enskilda järnvägarna likställas med avseende å hägnadsskyldigheten. För ett föreskrivande av stängselskyldighet för järnvägarna tala också de förhållanden, varunder järnvägarnas markförvärv skett. På sätt i annat sammanhang framhållits ha ägare av fastighet, av vilken mark upplåtits för järnväg, enligt gällande bestämmelser varit berättigad till ersättning för det intrång, som vid brukandet av den återstående delen av fastigheten uppkomme genom järnvägsdriften, om stängsel icke holies utmed järnvägen av dennas innehavare. Det har även framhållits att sådan ersättning utgått endast i undantagsfall och att anledningen härtill vore, att fastighetsägarna vid markupplåtelserna såsom regel utgått från att järnvägarna komme att hållas inhägnade genom järnvägsförvaltningens försorg. På grund härav och då markägarna, på sätt framgår av det förut anförda, haft skäl för ett sådant antagande, synas de med visst fog kunna kräva, att järnvägarna hållas inhägnade på järnvägsförvaltningarnas bekostnad. I detta sammanhang må framhållas, att hållande av stängsel utmed järnvägsområdena icke är helt utan betydelse även för järnvägarna. Förr, då påkörning av kreatur befarades kunna föranleda urspårning av bantåg, ansågs järnvägarnas inhägnande nödvändigt för trafiksäkerheten. Enligt nu radan-

47 de uppfattning hos fackmän kan någon fara för trafiksäkerheten i allmänhet ej uppstå genom påkörning med bantåg av ett eller annat större hemdjur. Icke ens påkörning med rälsbuss av sådana djur utgör, enligt vad erfarenheten givit vid handen, någon fara för trafiken annat än under särskilt olyckliga omständigheter. Det torde emellertid vara uppenbart att förekomsten av kreatur på banan måste innebära olägenheter även för järnvägen. Tågen måste i sådant fall inbromsas och måhända bringas att stanna, något som i sin tur måste medföra kostnader och tidsförlust. Vidare kunna djuren åstadkomma skada å järnvägsanläggningarna. För sådana skador äro diurägarna icke ansvariga annat än i undantagsfall. Mot införande i lag av skyldighet för järnväg att hålla stängsel har främst anförts ekonomiska synpunkter. P å sätt framgår av järnvägsstyrelsens och svenska järnvägsföreningens förut återgivna uppgifter uppgå kostnaderna för underhållet av nu befintliga stängsel till betydande belopp varje år. Dessa kostnader, som kunna variera rätt avsevärt år till år, bruka uppgå till mellan 17* och 2 milj. kr. om året för samtliga järnvägar i riket. Sålunda uppgingo utgifterna för detta ändamål år 1927 till något över 2 milj. kr., år 1939 till 17* milj. kr. och år 1943 till 17 4 milj. kr. Ehuru man givetvis saknar möjlighet att tillförlitligt uppskatta värdet av de hemdjur, som skulle komma att skadas, om järnvägarna lämnas ohägnade, finnes med hänsyn till de höga kostnaderna för stängslens underhållande fog för antagande, att sistnämnda kostnader överstiga värdet av de djur, som komma att skadas, om stängsel icke hålles utmed järnvägarna. Om så är fallet, måste det i princip vara för järnvägarna mera fördelaktigt att nedlägga befintliga stängsel och i stället ersätta djurägarna de skador, som föranledas av järnvägsdriften. Från järnvägshåll har hävdats, att frågan om järnvägarnas stängselskyldighet genom 1928 års lagändring blivit på ett praktiskt sätt tillrättalagd såsom ett ekonomiskt spörsmål. Järnvägsekonomisakkunniga ha i ett den 19 december 1928 avgivet betänkande (SOU 1929: 2) framhållit angelägenheten av att den för järnvägarna starkt betungande och i stor utsträckning fullständigt improduktiva ekonomiska bördan av stängselhållning bleve snabbt och i största möjliga omfattning avlyftad. Det borde, uttalade nämnda sakkunniga, icke behöva möta betänkligheter att, såsom en konsekvent tillämpning av de ekonomiska synpunkterna kräver, helt befria järnvägarna från varje skyldighet att hålla stängsel till skydd för betande djur och således bibehålla stängselskyldigheten endast för de fall, där stängsel av andra anledningar kunde vara erforderligt. Då det ekonomiska ansvaret för bristande hägnad helt lagts på järnvägarna, kunde det nämligen icke betvivlas, att icke dessa skulle hålla stängsel i erforderlig utsträckning. Det finnes otvivelaktigt på många håll icke något behov för markägarna av stängsel utmed järnvägarna. Att järnvägarna icke böra vara skyldiga att hålla stängsel på sådana ställen, synes uppenbart. Sådan skyldighet bör icke heller åvila järnvägarna, om jordbrukets behov av stängsel är ringa.

48 Det är självfallet, såsom ock under förarbetena till 1928 års lagändring betonades, nationalekonomiskt av största vikt, att järnvägarna ej tvingas att för djurägarnas skyddande mot förluster i förevarande avseende vidkännas större kostnader än som för detta ändamål äro oundgängligen nödiga. Härav följer dock icke, att järnvägarna böra lämnas helt ohägnade eller att hållande av stängsel bör begränsas till sådana sträckor, där förekomsten av lösgående, betande kreatur är så stor, att det även för järnvägarna är fördelaktigare att hålla stängsel än att ersätta inträffade skador. Hänsyn måste även tagas till den ekonomiska betydelsen av de olägenheter, som för ägarna av de i närheten av järnvägarna belägna fastigheterna uppkomma, om hägnad ej hålles av järnvägarna, och som icke ersättas enligt 1928 års bestämmelser. Såsom förut framhållits bruka djurägarna i allmänhet icke släppa något större antal kreatur på bete i närheten av ohägnad järnväg. Man kan därför icke låta frågan, om stängsel skall hållas utmed viss sträcka eller icke, uteslutande bedömas med ledning av vad som är för järnvägen ekonomiskt mest fördelaktigt. Frågan måste i stället avgöras genom en avvägning i varje särskilt fall av markägarens och järnvägens motstående intressen. P å senare år har man, såsom i annat sammanhang berörts, i allt större utsträckning i vårt land börjat genomföra en modernisering av betesbruket, avseende de gamla extensiva betesmetodernas ersättande med intensiva sådana genom anordnande av särskilda för ändamålet lämpade inhägnade områden, där kreaturen hållas i bete. I den mån en dylik modern beteskultur vinner tillämpning, böra nu befintliga stängsel utmed järnvägarna kunna nedläggas, där icke betesområdena gränsa till järnväg. Genom denna utveckling minskas behovet av en lagfäst stängselskyldighet för järnvägarna. I detta sammanhang må framhållas, att nedläggande av järnvägsstängsel mot skogsmark förordats från skogsvårdshåll såsom ägnat att minska det för återväxten och eljest för skogsbruket menliga bruket att släppa kreatur fritt på bete i skogsmark. Det har därvid betonats, att även ett i förhållande till arealens storlek ringa antal kreatur kan åstadkomma stor skada på skogsåterväxten. Då tillgången på foderväxter på skogsområden i regel är ringa och vanligen lokaliserad till hyggestrakterna, blir följden att kreaturen med förkärlek uppehålla sig där och skada eller förstöra den uppkommande återväxten. Genom järnvägsstängslens nedläggande utmed sådana områden skulle, har det sagts, kreaturen försvinna från dem och skadegörelsen upphöra, vilket skulle innebära en betydande fördel ur nationalekonomisk synpunkt. Vidare m å här erinras om den från olika håll framförda åsikten, att anordnande av hägnad utmed järnväg i viss mån ökar risken för att å järnvägsområdet inkomna kreatur skadas genom påkörning. Enligt vad erfarenheten vid järnvägarna givit vid handen skulle nämligen kreatur, som kommit in på ohägnat järnvägsområde, ha en benägenhet att springa ned från banan, då tåg nalkas, under det att de å inhägnad järnväg springa längs banan. Även om så är fallet, är dock uppenbart, att risken för skada

49 å kreatur ä r väsentligt mindre, om djuren genom stängsel i huvudsak hindras att inkomma å banorna. Det är emellertid av ekonomiska skäl icke praktiskt möjligt att genom hägnad helt hindra djuren från att inkomma å järnväg. Särskilt är det vanligt att djuren tränga in å järnvägsområdet vid vägövergångar. Mot införande i lag av skyldighet för järnväg att hålla stängsel utmed sitt område kan möjligen invändas, att väghållare icke ansetts pliktig att hålla stängsel utmed allmän väg till förekommande av skada å kreatur, som under betesgång komma in på vägen (jfr prop. 107/1933 med förslag till lag om ägofred, s. 76). Risken för sådan skada kan åtminstone å vägar, där motorfordonstrafiken är livlig, vara mycket stor. Som en följd härav ha fastighetsägarna i stor utsträckning själva uppfört stängsel mellan sina betesmarker och vägarna. Det har emellertid aldrig varit brukligt att väghållarna inhägnat de allmänna vägarna. Vidare ha ägarna av de fastigheter, över vilka vägar framdragits, åtminstone under de senaste årtiondena erhållit särskild ersättning för ökad stängselbörda. Härtill kommer att ägarna av jordbruksfastigheter i allmänhet ha större nytta av en väg än av en järnväg. Slutligen torde faran för att kreatur skadas genom påkörning såsom regel vara väsentligt större å järnväg än å allmän väg. Vid prövning av de skäl, som sålunda anförts för och mot ett föreskrivande av principiell skyldighet för innehavare av järnväg att hålla stängsel utmed sitt område, synas övervägande skäl tala för åläggande av sådan skyldighet.

Stängselskyldighetens omfattning. Grunden för den förordade stängselskyldigheten är, såsom framgår av det anförda, främst att den av grannelagsförhållandet betingade begränsningen av en fastighetsägares förfoganderätt över sin fastighet måste anses medföra principiell skyldighet för innehavare av järnväg att vidtaga åtgärder till förebyggande av de olägenheter, som för grannfastigheterna uppkomma av järnvägsdriften, om järnvägen lämnas ohägnad. Redan härav följer att skyldigheten bör begränsas till sådana sträckor, där driften medför olägenheter för grannarna, om stängsel ej hålles, samt behov av hägnad följaktligen föreligger. Det kan sålunda icke komma i fråga att föreskriva skyldighet att hålla järnvägen i dess helhet inhägnad. När det gäller att avgöra, om behov av stängsel kan anses föreligga, uppkommer först fråga, huruvida därvid hänsyn skall tagas till sådana behov av hägnad, som icke betingas u r jordbrukssynpunkt. Ibland torde hägnad erfordras till skydd för trafiken på järnvägen eller till förhindrande av att banan beträdes av obehöriga personer, exempelvis där järnvägen framgår omedelbart intill lekplats för barn. De föreskrifter, som kunna påkallas på grund härav, äro emellertid i huvudsak av politirättslig karaktär och böra därför liksom hittills meddelas i annat sammanhang. Icke holier eljest tor4—443069

50 de vid den reglering av järnvägarnas stängselskyldighet, som betingas av jordbrukets behov av stängsel utmed järnvägarna till skydd för betande kreatur, finnas tillräcklig anledning att taga hänsyn till behov av hägnad ur annan synpunkt än den sist nämnda. Stängselskyldighet skulle sålunda, såvitt nu är i fråga, icke äga rum, där något behov av hägnad icke föreligger ur jordbrukssynpunkt. I enlighet härmed behöver stängsel icke hållas å sådana platser, där betande kreatur över huvud icke förekomma utmed järnvägen eller där djuren av ålder hållas tjudrade eller vaktas under betesgången till förhindrande av att de tränga in på annans ägor och där göra ofred. Behov av hägnad torde icke heller föreligga, om terrängförhållandena utmed järnvägen äro sådana, att någon fara för att djuren komma in på banan icke är för handen. Med hänsyn härtill behöver stängsel icke hållas utmed sådana sträckor, där järnvägen löper intill vattendrag eller kärrmarker eller där banan framgår på hög bank, i bergsskärningar eller dylikt. P å många håll är jordbrukets behov av stängsel mycket litet. Äro olägenheterna av att stängsel ej hålles utmed järnvägen små, böra grannarna i överensstämmelse med vad eljest gäller på grannelagsrättens område vara pliktiga att tåla intrånget. Men även om olägenheterna av att stängsel ej hålles äro av en sådan intensitet, att grannarna skäligen icke böra vara pliktiga att utan vidare tåla intrånget, är därmed icke sagt, att skyldighet för järnvägen att hålla stängsel genast bör inträda. Hänsyn måste även tagas till kostnaderna för hållande av stängsel. Är missförhållandet mellan nyttan av stängsel och kostnaderna för hållande av detsamma stort, kan det — även om olägenheterna av att stängsel ej hålles överskrida nyssnämnda minimigräns — u r nationalekonomisk synpunkt icke vara ändamålsenligt att tvinga järnvägarna att hålla stängsel på sådana platser. Föreligger sådant missförhållande, måste det vara lämpligare, att ersättning för intrång tillerkännes grannarna, där de icke äro skyldiga att utan vidare tåla detsamma. Stängselskyldighet bör sålunda inträda först då behovet av hägnad är så stort, att kostnaderna för hållande av stängsel äro rimliga i förhållande till nyttan därav. Varje prövning av fråga om stängselskyldighet måste därför innefatta en avvägning mellan jordbrukets behov av stängsel, å ena, samt järnvägarnas intresse av att kostnaderna för stängsel hållas inom skäliga gränser, å andra sidan. Om vid avvägningen mellan de motstående intressena kostnaderna för hållande av stängsel prövas oskäliga i förhållande till nyttan därav och stängselskyldighet sålunda icke föreligger, bör ersättning, på sätt i det följande skall närmare angivas, utgå för olägenheterna av att stängsel ej hålles, såframt dessa äro av någon betydelse. Att närmare än som skett angiva i vilka fall stängselskyldighet skall föreligga torde icke vara möjligt. Fråga om sådan skyldighet föreligger eller ej måste diskretionärt avgöras från fall till fall med ledning av angivna riktlinjer och under hänsynstagande till lokala förhållanden. Regelmässigt innebär detta, att stängselskyldighet icke äger rum å sådana ställen, där betande kreatur förekomma utmed järnvägen endast i ringa antal eller där kreaturen

51 släppas fritt på bete endast under kortare tider på året, exempelvis för höstbete av vallar. I vissa fall måste hänsyn tagas till att annan lämplig betesmark ej finnes på fastigheten. Förhållandena på järnvägen kunna även vara av betydelse för avvägningen. Trafikeras bana endast av ett litet antal tåg varje dygn och framföras dessa med liten hastighet, är risken för olyckshändelse mindre. Järnvägarna löpa ofta parallellt med och intill allmänna vägar. Om hägnad i dylikt fall icke hålles mellan vägen och järnvägen, kunna hemdjur tränga över vägen in på banan. Såsom i annat sammanhang redan framhållits, ha fastighetsägarna emellertid i stor utsträckning själva uppfört stängsel mellan sina betesmarker och de allmänna vägarna, vartill ersättning i samband med markförvärv för vägens framdragande i allmänhet utgått under de senaste decennierna. Där hägnad hålles mellan vägen och betesmarken, kan behovet av stängsel mellan vägen och banan uppenbarligen icke vara stort. I sådant fall bör järnvägens innehavare följaktligen icke vara stängselpliktig. Vidkommande därefter det fall, att hägnad ej hålles mellan betesmarken och vägen, torde omständigheterna endast sällan vara sådana, att behov av stängsel mellan vägen och banan föreligger. Man torde nämligen, med hänsyn till risken såväl för olyckshändelse till följd av biltrafiken som för att djuren begiva sig allt för långt bort från betesplatsen, såsom regel kunna förutsätta, att en djurägare icke släpper kreatur till större antal fritt på bete på mark, som gränsar till allmän väg, utan att hägnad uppförts mellan vägen och betesmarken. Är fråga endast om ett mindre antal djur, lärer nyttan av stängsel mellan banan och vägen icke kunna vara så stor, att stängselskyldighet för järnvägens innehavare kan göras gällande. Om den allmänna vägen är mycket obetydligt trafikerad under betestiden eller avstängd av grindar samt frånvaron av stängsel mellan vägen och angränsande mark med hänsyn härtill i och för sig icke utgör hinder för markens ändamålsenliga användande såsom betesplats för ett större antal djur, kunna omständigheterna vara sådana, att järnvägens innehavare bör vara pliktig att hålla stängsel mellan banan och vägen. Med hänsyn härtill bör någon generell befrielse från stängelskyldighet icke föreligga för det fall, att järnvägen löper utmed allmän väg. I detta sammanhang må till behandling upptagas frågan, huruvida stängselskyldigheten bör omfatta förpliktelse att vidtaga åtgärder till förhindrande av att kreatur inkomma och skadas å järnväg, där denna korsas av väg. Om järnväg på grund av åtagande eller åläggande i koncession eller eljest är skyldig att hålla stängsel utmed sitt område, lärer järnvägen icke kunna till befrielse från denna skyldighet åberopa, att hållandet av grind över vägen ej kan äga rum med hänsyn till vägtrafiken. Hinder möter nämligen icke för järnvägen att vid korsningen avhålla kreatur från järnvägsområdet genom uppsättande av grind eller bom, som stänger över järnvägsspåren. Sådana anordningar medföra visserligen att järnvägen måste hålla vakt, som öppnar grind eller bom varje gång tåg passerar. I enlighet härmed har Kungl. Maj:t

52 i ett fall ålagt en järnväg, som på grund av koncession var hägnadss<kyldig, att vid tvennc korsningar mellan järnvägen och allmänna vägar, i stället för fällbommar, som avstängde vägarna, då tåg passerade, anordna grindar, som ej blott tillfälligt utan ständigt avstängde banan från vägarna, så a t t kreatur såvitt möjligt hindrades att vid ifrågavarande korsningar inkomma på järnvägens område. Vid järnvägar saknas i allmänhet, även om de på grund av åtagande eller åläggande i koncession eller eljest äro skyldiga att hålla sina områden inhägnade, grindar på de ställen, där järnvägarna korsas av allmänna vägar eller andra vägar, som allmänneligen befaras. I regel hålla järnvägarna vid dylika korsningar grindar eller bommar endast i de fall, då detta enligt kungörelsen den 26 juni 1933 angående varningsmärken och säkerhetsanordningar m. m. vid korsningar i samma plan mellan järnväg och väg är särskilt föreskrivet. För underlättande av trafiken på vägarna bruka dessa grindar eller bommar emellertid hållas stängda över vägen allenast under de tider, då tåg passera. På grund härav och då grindarna och bommarna blott undantagsvis äro så anordnade, att de växelvis stänga över vägen och järnvägsspåren, föreligger i här avsedda fall, med undantag för nyssnämnda tider, i allmänhet fritt tillträde för betande kreatur från vägen till järnvägsområdet. Numera torde emellertid, såsom nyss nämnts, stängsel i stor utsträckning hållas utmed de betesmarker, som gränsa till de allmänna vägarna. Kreaturen komma därför i allmänhet icke in på dylika vägar. Behovet av särskilda stängningsanordningar vid korsning mellan järnväg och allmän väg till förhindrande av att kreaturen inkomma på järnvägen kan därför icke vara stort. Med hänsyn härtill och till kostnaderna för stängnings- och bevakningsanordningar vid dylika korsningar, torde skyldighet icke böra åläggas järnväg att enbart till skydd för kreatur hålla sådana anordningar. Det är att märka att järnväg enligt bestämmelserna i 1886 års lag är pliktig att ersätta kreatur, som vid dylik vägkorsning kommit in på banan och skadats. Utmed smärre enskilda vägar finnes däremot hägnad i allmänhet icke uppförd. Det finnes därför risk för att kreaturen vid korsning mellan enskild väg och järnväg inkomma å den senare, om icke grind hålles över vägen. Det torde också för närvarande vara regel, att järnvägarna hålla grindar vid dylika korsningar. Med hänsyn härtill bör stängselskyldigheten omfatta förpliktelse att vid sådan korsning hålla grind över vägen, om vederbörande markägare så yrkar. Härefter må till diskussion upptagas frågan, huruvida den omständigheten, att stängsel aldrig hållits av järnvägen utmed viss sträcka, bör föranleda undantag från den stängselskyldighet, som enligt vad förut anförts bör åvila innehavare av järnväg. Frågan är givetvis endast av betydelse för det fall, att behovet av stängsel är så stort, att stängselskyldighet föreligger i enlighet med förut angina riktlinjer, om hänsyn icke tages till nu berörda omständighet. Man torde visserligen kunna antaga att — där stängsel aldrig hållits — något behov därav i allmänhet icke föreligger. Det förekommer

53 dock otvivelaktigt fall, där stängsel aldrig hållits men behovet därav är tillräckligt att i och för sig motivera stängselskyldighet. Till en början må framhållas att m a n vid 1928 års lagändring — då innehavarna av järnväg förpliktades att ersätta sådana skador å djur, som uppkommit genom att hemdjur trängt in å ohägnad järnväg och där skadats genom järnvägsdriften — icke gjorde undantag för det fall, att stängsel aldrig förut hållits. Grunden för såväl den år 1928 stadgade ersättningsskyldigheten som den nu förordade stängselskyldigheten är uppenbarligen densamma, nämligen att för jordbrukarna undanröja verkningarna av de skador och olägenheter i övrigt, som för fastighetsägarna bliva en följd av järnvägsdriften, om stängsel ej hålles. Då sålunda grunden för 1928 års lagändring är densamma som nu åberopas till stöd för att i lag föreskriva skyldighet för järnväg att hålla stängsel, kan med visst fog hävdas att den omständigheten, att stängsel icke förut hållits utmed viss sträcka, icke bör tillmätas större betydelse för stängselskyldigheten än för ersättningsskyldigheten, såvida icke till befrielse från stängselskyldigheten i berörda fall kan åberopas något särskilt förhållande, som icke med samma styrka gör sig gällande med avseende å ersättningsskyldigheten. Vad först angår det fall, att ägare av fastighet, som gränsar till järnväg, vid upplåtelse av m a r k för denna erhållit särskild ersättning för att själv hålla stängsel eller för de ölägenheter som uppkomma genom att stängsel ej hålles, så bör innehavaren av järnvägen i dylikt fall uppenbarligen icke vara stängselskyldig. Järnvägens innehavare är i detta fall enligt 1928 års lagändring icke heller ersättningsskyldig för skada å kreatur. Såsom förut framhållits torde dylik ersättning till markägarna i samband med markupplåtelserna endast undantagsvis ha lämnats. I vissa fall kan anledningen till att ersättning till markägarna ej lämnats eller till att stängsel icke uppförts vara, att något behov av hägnad icke förelåg vid järnvägens anläggande. Bör nu den omständigheten att behov därav sedermera uppkommit — exempelvis genom utdikning eller nyodling av område omedelbart intill en järnväg, som måhända från början framgått genom en ödemark — medföra stängselskyldighet för järnvägen? Ett dylikt förhållande medför enligt 1928 års bestämmelser icke någon befrielse från järnvägarnas skyldighet att ersätta skador å hemdjur på grund av järnvägsdriften. Lagberedningen har också i motiven till sitt förslag till ny jordabalk uttalat, att den omständigheten, att ägaren av en fastighet först genom förändrat sätt att använda densamma komme att lida intrång av en verksamhet, som utövas å grannfastighet, icke uteslöte honom från rätt att däremot inskrida; den ene fastighetsägaren kunde icke endast av den grund utestänga den andre från ett i och för sig ändamålsenligt sätt att använda dennes fastighet, att han själv redan tidigare börjat nyttja sin på ett visst sätt. Först när ett sådant användningssätt blivit i orten vanligt, måste alla finna sig däri. Det kan emellertid icke anses obefogat att den, som med kännedom om att järnvägens innehavare enligt gällande lag och rättspraxis icke är pliktig

54 att hålla stängsel utmed järnvägen, börjat utnyttja områden invid denna för betesbruk, får, då stängselskyldighet sedermera fastslås i lag, finna sig i ett större mått av olägenheter av järnvägsdriften än vad en granne eljest är pliktig att tåla. Sådana fastighetsägare böra anses tillräckligt tillgodosedda med rätten att erhålla ersättning för lidna skador. Järnvägarna böra i dylika fall vara fria från stängselskyldighet. Hänföra sig de förändrade förhållendena till järnvägen så, att olägenheterna och faran av järnvägsdriften blivit större, exempelvis genom en väsentlig, oförutsebar ökning av trafiken, bör däremot stängselskyldighet åvila järnvägen. Vidkommande övriga fall, där stängsel aldrig hållits, må till en början erinras, att i de flesta av dessa fall lång tid förflutit, sedan järnvägarna anlades. I vissa fall är den tid, som markägarna fått tåla olägenheterna av driften på de oinhägnade järnvägarna så lång — beträffande de äldsta järnvägarna nära tre generationer — att det kan ifrågasättas, om icke dessa järnvägar böra vara fria från stängselskyldighet på grund av urminnes hävd. I allmänhet torde dock den tid, som förflutit från järnvägarnas anläggande, icke vara så lång alt reglerna om hävd kunna tillämpas. Att ägarna till de fastigheter, mot vilka stängsel ej hållits, funnit sig i olägenheterna härav utan att framställa anspråk på stängsel, kan uppenbarligen icke uppfattas såsom ett bevisdatum för att de avstått från anspråk på stängsel, enär de ju hittills icke haft någon möjlighet att göra ett dylikt anspråk gällande. Det kan emellertid icke helt förbises, att markägarna i de flesta av nu berörda fall haft möjlighet att vid upplåtelserna av mark för järnvägarna få ersättning för olägenheterna av att stängsel ej komme att hållas av järnvägarna, men underlåtit att begära ersättning härför, oaktat stängsel i dessa fall ej upptagits i arbetsplanerna för nu berörda järnvägar och markägarna följaktligen icke haft välgrundad anledning antaga att stängsel komme att hållas av järnvägarna. Det är vidare uppenbart att de skäl, som anförts till stöd för en principiell skyldighet för järnväg att hålla stängsel utmed sitt område, icke göra sig gällande med samma styrka beträffande sådana sträckor, där stängsel aldrig hållits av järnvägen. Markägarna kunna här icke som på de flesta andra håll hänvisa till att järnvägen hittills alltid hållit stängsel. Fastmera har sättet för brukande av de fastigheter, om vilka nu är fråga, under decennier anpassats med hänsyn till intrånget av järnvägsdriften på grund av att stängsel ej hållits. Har en sådan fastighet varit föremål för köp, torde man kunna förutsätta att — där olägenheterna av att stängsel ej hålles äro av någon betydelse — hänsyn därtill tagits vid köpeskillingens bestämmande. Det kan på grund av vad sålunda anförts icke vara rimligt, att markägarna lång tid efter järnvägarnas anläggande skola på grund av en ny lagstiftning, som i huvudsak påkallats av att befintliga stängsel nedlagts i alltför stor utsträckning, få möjlighet att tvinga järnvägarna att hålla stängsel även i nu if rågakomna fall. Väl ha nu anförda skäl icke ansetts böra medföra undantag från den ersättningsskyldighet, som föreskrevs genom 1928 års lagändring. Det synes

55 emellertid med fog kunna hävdas, att markägare — där stängsel aldrig hållits och lång tid förflutit sedan järnvägens anläggande — bör anses tillräckligt kompenserad genom rätten till ersättning för inträffade skador å kreatur och därför pliktig att tåla de olägenheter i övrigt som uppkomma genom att järnvägen icke hålles inhägnad. Stängselskyldighet bör därför icke äga rum, där stängsel aldrig hållits av järnväg och lång tid förflutit från dennas anläggande. Skälen för att göra avsteg från huvudregeln äro däremot svagare, om endast kort tid förflutit från järnvägens tillkomst. Där så är fallet, bör därför den omständigheten, att stängsel ej förut hållits, ej medföra befrielse från stängselskyldighet. Vidkommande därefter frågan, huruvida särskilda föreskrifter böra meddelas för det fall, att stängsel tidigare funnits utmed viss sträcka men borttagits eller fått förfalla, må till en början erinras, att frågan givetvis är aktuell endast i sådana fall, där behovet av stängsel är av den storleksgrad, att stängselskyldighet — om hänsyn till nu berörda förhållande ej tages — skulle åligga järnvägen. I övriga fall följer av det tidigare anförda att stängsel ej skall hållas. Om hägnaden, där behovet av densamma är av nyssnämnda storleksgrad, nedlagts utan medgivande av vederbörande myndighet eller fastighetsägare, kunna praktiskt taget samtliga de skäl, som anförts till stöd för att järnvägarna i princip skola vara stängselskyldiga, åberopas till stöd för att järnvägen skall vara pliktig att återuppföra stängslet. Det är att märka, att det endast är under senare tid, som stängsel i någon större utsträckning nedlagts. Brukandet av de fastigheter, mot vilka stängsel nedlagts, kan med hänsyn härtill icke anses ha anpassats efter de förändrade förhållandena. Vidare bör den omständigheten, att järnvägen utan medgivande nedlagt stängsel, som varit behövligt, icke medföra att järnvägen befrias från den stängselskyldighet, som eljest skulle åvila densamma. Om stängsel före de n u föreslagna bestämmelsernas ikraftträdande av järnvägen nedlagts efter överenskommelse med vederbörande markägare, måste, där behov av stängslet förelegat men ersättning för nedläggandet det oaktat icke utgått, anledningen till medgivandet från markägarens sida antagas vara missuppfattning rörande järnvägens skyldighet att hålla stängsel. Ersättning för olägenheter på grund av stängsels nedläggande har, på sätt framgår av det förut anförda, icke i något fall utgått. Med hänsyn härtill bör medgivandet, om stängselskyldighet i princip föreskrives, icke medföra befrielse för järnvägen från den stängselskyldighet, som eljest skulle åligga järnvägen. Såsom förut nämnts h a r Kungl. Maj:t den 18 november 1932 beträffande vissa järnvägssträckor förklarat hinder från Kungl. Maj:ts sida icke möta för borttagande av stängsel utmed statens järnvägar i den omfattning, som vederbörande länsstyrelse tillstyrkt, eller därutöver i den mån överenskommelse i sådant avseende kunde träffas mellan järnvägsstyrelsen och veder

56 börande ägare och brukare av mark. Då Kungl. Maj:ts beslut, i vad det avser medgivande att nedlägga stängsel efter överenskommelse med vederbörande sakägare, icke grundats på någon utredning om behovet av hägnad, bör beslutet i nu berörda del — med hänsyn till vad nyss anförts beträffande dylika överenskommelser — i och för sig icke medföra befrielse från stängselskyldighet. I den mån Kungl. Maj:ts medgivande den 18 november 1932 grundats på tillstyrkan av länsstyrelse, torde man kunna förutsätta, att tillräckligt behov av hägnad icke förelåg vid tiden för länsstyrelsens prövning. Om behov av stängsel därefter uppkommit, kan det väl med hänsyn till grunden för den föreslagna stängselskyldigheten anföras skäl för att järnvägen skall vara pliktig att återuppföra stängsel på ifrågavarande sträcka. Om emellertid granne, efter det stängsel med Kungl. Majts tillstånd nedlagts, med kännedom om att skyldighet att hålla stängsel enligt då gällande lag icke ålåg järnvägen, börjat utnyttja områden invid denna för betesbruk, bör han inte, sedan principiell skyldighet för innehavare av järnväg att hålla stängsel sedermera fastslagits i lag, kunna tvinga innehavaren att återuppföra stängslet. Därest de förändrade förhållandena i något undantagsfall hänföra sig till järnvägen, k a n Kungl. Maj:t, på sätt uttryckligen angivits i brevet den 18 november 1932, ålägga järnvägsstyrelsen att åter uppsätta hägnad. Vad nu sagts bör äga tillämpning även med avseende å det fall, att medgivande att nedlägga stängsel lämnats av myndighet efter de nya bestämmelsernas ikraftträdande. Det kan icke vara ändamålsenligt att vidtaga förändringar i järnvägs stängselskyldighet för varje gång sättet för utnyttjandet av angränsande fastighet förändras. Ett medgivande av behörig myndighet att nedlägga stängsel bör därför tillmätas samma betydelse som om befrielse från stängselskyldigheten vunnits genom expropriationsförfarande. Uppkommer efter medgivandet behov av stängsel, bör därför stängselskyldighet icke inträda för järnvägen, och detta vare sig ersättning för olägenheter på grund av nedläggandet utgått eller icke. Markägaren får i sådant fall själv hålla stängsel eller ock tåla olägenheterna av att hägnad ej hålles. Härmed bör likställas det fall, att stängsel nedlagts i enlighet med en efter de nya bestämmelsernas ikraftträdande träffad överenskommelse mellan järnvägens innehavare och vederbörande markägare. Sammanfattningsvis skulle förslaget med avseende å omfattningen av järnvägarnas stängselskyldighet kunna i enlighet med det anförda angivas så, att innehavare av järnväg är pliktig att hålla stängsel utmed banan, där så erfordras till skydd för större hemdjur under betesgång och där kostnaderna för hållande av stängsel icke äro oskäliga i förhållande till den nytta, stängslet medför för betesbruket. Från denna regel skulle gälla vissa undantag. Om hägnad, då de föreslagna bestämmelserna träda i kraft, aldrig förut hållits utmed viss sträcka, skulle järnvägen vara fri från stängselskyldighet, såvida ej särskilda skäl till annat föranleda. Såsom sådana särskilda skäl har angivits dels att behovet av stängsel uppkommit efter järnvägens anläggan-

57 de på grund av förhållanden som äro att hänföra till järnvägen, dels ock att endast kort tid förflutit från järnvägens anläggande. Om stängsel tidigare funnits men nedlagts före de nya bestämmelsernas ikraftträdande, skulle huvudregeln om stängselskyldighet gälla; undantag skulle äga rum endast om nedläggandet skett efter tillstyrkan av länsstyrelsen. Slutligen har undantag från huvudregeln föreslagits för det fall, att behovet av hägnad uppkommit, först sedan genom dom eller avtal efter de nya bestämmelsernas ikraftträdande bestämts, att stängselskyldighet ej äger rum.

Stängsels beskaffenhet. Då syftet med den ifrågasatta stängselskyldigheten är att hindra hemdjur att under betesgång inkomma på järnvägsområdet och där skadas, måste stängslen utmed järnvägarna självfallet vara av sådan beskaffenhet att detta syfte vinnes. De stängsel som hittills hållits utmed järnvägarna ha, på sätt förut nämnts, såsom regel varit av beskaffenhet att utestänga endast större hemdjur (hästar och nötkreatur). Undantagsvis förekomma dock på grund av särskilt åtagande hägnader som stänga även mot mindre hemdjur, såsom får och getter. Om innehavare av järnväg anses pliktig att i jordbrukande grannars intresse vidtaga åtgärder till förebyggande av den fara för i järnvägens närhet betande kreatur, som ligger i själva driften å järnvägen, kan det väl synas mindre konsekvent att göra stängselskyldigheten beroende av kreaturens storlek. Det torde emellertid förhålla sig så att den fara, för vilken mindre hemdjur utsättas genom järnvägarnas drift, i stor utsträckning beaktats vid järnvägarnas anläggande. Där ej järnvägarna åtagit sig att hålla hägnader även mot mindre hemdjur, torde fastighetsägarna i allmänhet ha tillerkänts ersättning för djurens utestängande från järnvägsområdet. Det ä r vidare att märka att fastighetsägarna vid upplåtelse av mark för järnväg icke haft anledning räkna med att stängsel till skydd för mindre hemdjur skulle av järnvägsförvaltningarna anordnas. Ägare av mindre hemdjur torde därjämte själva såsom regel ha vidtagit erforderliga åtgärder för att hindra djuren från att inkomma p å järnvägsområdet. Det har icke heller under senare tid från något håll gjorts gällande, att järnvägarna borde underkastas förpliktelse att hålla stängsel även till skydd för mindre hemdjur. En sådan utökning av stängselskyldigheten skulle för övrigt medföra en så betydande ökning av järnvägarnas stängselkostnader, att den redan på grund härav måste inge betänkligheter. P å grund av vad sålunda anförts bör — i full anslutning till såväl de grunder, vara 1928 års lagstiftning bygger, som vad i allmänhet redan gäller vid järnvägarna — hägnad, där icke särskild förpliktelse föranleder till annat, icke behöva vara av dyrbarare beskaffenhet, än att den bör hindra större hemdjur, som icke är okynnes eller otamt, att inkomma på järnvägsområdet. Det torde icke vara erforderligt att i lag närmare angiva, huru stängsel skall

58 vara beskaffat för att det skall kunna anses freda mot större hemdjur. Av redogörelsen för beskaffenheten av de nuvarande järnvägsstängslen (s. 28 och 31) framgår, att den övervägande delen av dessa består av trästolpar, förbundna sinsemellan av 3—4 järntrådar eller av en slana och 2—3 trådar. Hägnader av dylikt slag ha, om stolparna stå tillräckligt nära varandra och materialet är av fullgod beskaffenhet, ansetts fylla kravet på att freda mot större hemdjur. Det har från järnvägshåll framhållits, att nötkreatur på sådana ställen, där gräset på banvallen är bättre än på den inhägnade betesmarken, bruka sticka sina huvuden mellan trådarna för att komma åt gräset på banvallen samt att de därvid ej sällan slita loss trådarna från stolparna, huru ordentligt trådarna än fastsatts, och på detta sätt tränga in på järnvägsområdet. Den omständigheten, att det lyckats djur att på ett sådant sätt tränga in på banan, lärer dock icke innebära, att en hägnad av nyss angivet slag icke skall anses vara av beskaffenhet att böra utestänga större hemdjur från järnvägsområdet. Det torde böra undersökas, huruvida icke järnvägshägnaderna skulle kunna vara av något enklare beskaffenhet än vad som nu är vanligt. Inom de sakkunniga har ifrågasatts, huruvida icke stängseln skulle kunna bestå av allenast två taggtrådar. Kostnaderna för en sådan hägnad, som torde vara lika effektiv som de nu vanliga järnvägsstängslen, äro, enligt uppgift av överinspektören för bantjänsten vid statens järnvägar, vid nuvarande prisläge omkring 25 procent lägre än kostnaderna för de nu vanliga järnvägsstängslen. Det har även ifrågasatts, att stängslen skulle bestå av en eller två släta järntrådar, förande svag elektrisk ström. En sådan hägnad kan måhända icke anses fredgill enligt ägofredslagens bestämmelser men torde i huvudsak fylla det med stängselskyldigheten avsedda ändamålet. Om en del djur skulle tränga igenom en dylik hägnad, betyder mindre, om man därigenom skulle kunna vinna en väsentlig kostnadsbesparing. För att stängslen skola kunna anpassas efter vad vid varje tidpunkt finnes lämpligast bör befogenhet givas åt Kungl. Maj:t att meddela föreskrifter om stängslens beskaffenhet.

Ersättningsfrågor. Om kreatur inkommer å järnväg och där skadas, oaktat denna är försedd med järnvägen tillhörigt stängsel, som är så beskaffat, att det bör utestänga större hemdjur, är järnvägens innehavare enligt 1928 års bestämmelser icke pliktig att ersätta skadan. Härutinnan torde icke finnas anledning att göra ändring. Därest befogenhet, på sätt nyss förordats, gives Kungl. Maj:t att meddela föreskrifter om hägnads beskaffenhet samt innehavare av järnväg i enlighet med sådan särskilt meddelad föreskrift håller stängsel, som icke kan anses vara av fredgill beskaffenhet, blir innehavaren, om djur inkommer å banan och skadas, enligt 1928 års bestämmelser ersättningsskyldig. Det synes ock skäligt, att järnvägarna, om rätt medgives dem att hålla stängsel av billigare

59 beskaffenhet än vad strängt taget erfordras för utestängande av större hemdjur, få ansvara för de ökade skador som bli en följd härav. Har kreatur, som skadats av järnvägs drift, inkommit å järnvägen till följd av att grind, som av järnvägen hålles vid korsning mellan järnvägen och väg, lämnats öppen, är järnvägen enligt uttalande i förarbetena till 1928 års bestämmelser icke ersättningsskyldig. Under stängselhållet inbegripes nämligen enligt praxis icke åliggande för järnvägen att tillse, att grind hålles stängd (jfr N. J. A. 1906: 64 och 1916:92). Inom de sakkunniga har ifrågasatts en utsträckning av järnvägarnas stängselskyldighet att omfatta jämväl skador, som uppkomma till följd av att grind lämnas öppen. Även om vissa skäl kunna anföras till stöd härför, torde frågan härom likväl icke vara av den beskaffenhet, att den bör upptagas till prövning i förevarande sammanhang. Vad därefter angår det fall, att stängsel icke hålles av järnvägen, må till en början erinras, att innehavare av järnväg i sådant fall väl med vissa undantag är pliktig att ersätta de skador å större hemdjur, som uppkomma genom att djuren under betesgång inkomma å järnvägen och där skadas till följd av järnvägsdriften, men däremot icke olägenheterna för fastighetsägarna av att stängsel ej hålles. Varken i 1928 års proposition med förslag till lag om ändring i 1886 års lag eller i kungl. brevet den 18 november 1932 synes ha förutsatts, att ersättning skulle utgå för berörda olägenheter. Av järnvägsstyrelsens uppgifter framgår, att vid nedläggande eller överlåtande av stängsel ersättning hittills icke lämnats för dylikt intrång. I det föregående har givits uttryck åt den uppfattningen, att innehavare av järnväg i princip bör vara pliktig att genom hållande av stängsel utmed järnvägen förekomma de skador och olägenheter, som järnvägsdriften eljest kan medföra för närboende jordägare. Det kan icke stå i överensstämmelse med denna uppfattning, att den lättnad i stängselskyldigheten, som i det föregående förordats, skall medföra att fastighetsägarna skola själva utan ersättning bära olägenheterna av järnvägsdriften. Hänsynstagandet till järnvägarnas ekonomiska intressen, som undantagen från stängselskyldigheten innebära, bör icke ske på bekostnad av jordägarnas intressen. Om kostnaderna för hållande av stängsel äro oskäliga i förhållande till nyttan därav och järnvägens innehavare följaktligen icke är stängselskyldig, bör han därför i stället vara pliktig att ersätta icke blott de skador å betande kreatur utan även de olägeheter i övrigt, som föranledas av att stängsel ej hålles. För närvarande torde grannfastigheternas ägare i allmänhet motsätta sig nedläggande av stängsel, så snart de ha någon nytta därav, även om densamma är ringa. Om rätt till ersättning för de olägenheter, som bliva en följd av hägnads borttagande, föreskrives, torde kunna förväntas att medgivande därtill lämnas i ett mycket större antal fall än för närvarande. Även tillstånd av myndighet torde kunna påräknas i större antal fall, om möjlighet finnes att förena tillståndet med skyldighet för järnvägens innehavare att utgiva ersättning för uppkommande olägenheter. Föreskrift om rätt för fastighetsägare till ersättning för olägenheter av järnvägsdriften på grund av

att hägnad ej hålles torde därför vara ägnad att främja nedläggande av stängsel i de fall, då behovet därav icke är så stort. Då kostnaderna för hållande av stängsel ej sällan väsentligt överstiga de ersättningar, vartill jordägarna kunna vara berättigade, lärer en dylik föreskrift vara till ekonomisk fördel för järnvägarna. Av syftet med den föreslagna skyldigheten för innehavare av järnväg att gälda ersättning för olägenheter av att stängsel ej hålles framgår, att ersättning bör utgå endast där omständigheterna äro sådana, att stängselskyldighet, om behovet av hägnad vore tillräckligt stort, skulle åligga järnvägen enligt de angivna riktlinjerna. Ersättningsskyldighet i nu ifrågakomna hänseende bör exempelvis icke föreligga, om stängsel aldrig hållits av järnväg och lång tid förflutit från järnvägens anläggande. Från nu angivna förutsättning för rätt till ersättning för intrång bör undantag göras endast för det fall, att tillstånd till nedläggande av befintligt stängsel lämnats av Kungl. Maj:t efter tillstyrkan av länsstyrelse före de nya bestämmelsernas ikraftträdande. Såsom förut framhållits har hittills i samband med beviljande av sådant tillstånd ersättning icke i något fall lämnats fastighetsägare för de olägenheter, som genom stängsels nedläggande kunna ha uppkommit för honom. Då föreskrift om ersättning för dylikt intrång för närvarande saknas och ersättningsfrågan följaktligen icke kunnat prövas vid tillståndets beviljande, bör detta, då nu nya principer införas, icke utgöra hinder för att tillerkänna vederbörande fastighetsägare ersättning för olägenheter på grund av hägnadens nedläggande. Av enahanda skäl, som anförts beträffande stängselskyldighet vid förändrade förhållanden, bör den omständigheten, att olägenheterna av att stängsel ej hålles ökats, efter det frågan om stängsel- och ersättningsskyldighet varit föremål för reglering i enlighet med de föreslagna bestämmelserna, ej medföra, att frågan om ersättningsskyldigheten må upptagas till omprövning. När det gäller att angiva de olägenheter, för vilka ersättning bör utgå, må till en början framhållas, att ersättning icke bör utgå för att kreatur kunna inkomma å järnväg och där skadas, om hägnad icke hålles. Risken härför måste anses kompenserad genom rätten till ersättning för skada, då sådan inträffar. Icke heller bör gottgörelse utgå för risken att djurägare kall komma att nödgas utgiva ersättning för att djuren över järnvägen tränga in på annans fastighet och där göra skada. Djurägarnas intressen torde nämligen bliva tillräckligt tillgodosedda, om innehavare av järnväg, på sätt i det följande föreslås, förklaras pliktig gottgöra djurägare vad han i dylikt fall får vidkännas. Ersättning bör sålunda utgå endast för sådana olägenheter, som icke kunna anses kompenserade genom rätt till särskild ersättning för de skador, som uppkomma på grund av att stängsel icke hålles. Att närmare angiva de olägenheter, för vilka ersättning bör utgå, torde icke vara erforderligt. Det torde vara tillfyllest att framhålla, att olägenheten skall vara av sådan beskaffenhet, att ersättning skulle ha utgått för densamma i enlighet med expropriationslagens bestämmelser vid expropriation av mark för järnvä-

61 i

gen. Exempelvis bör ersättning utgå för att markägare icke vidare kan nyttja visst område såsom betesmark utan att utsätta djur till större antal för faran att komma in på banan och skadas. Är fråga endast om ett litet antal djur, bör man kunna kräva att djuren tjudras. Härför bör dock ersättning utgå. Där betesmarkerna icke lämpligen kunna utnyttjas, om djuren hållas tjudrade, bör markägaren, om fråga är endast om ett litet antal djur, få finna sig i att djuren utsättas för faran att komma in på banan och skadas. I sådant fall bör dock gottgörelse kunna erhållas för försvårad skötsel därigenom att djuren få tillfälle att över den ohägnade järnvägen begiva sig till längre bort belägna områden. Om kreatur i större antal endast under kortare tid av året släppas på bete å områden intill järnväg, exempelvis för höstbete av vallar, bör detta ej utgöra hinder för borttagande av stängsel. Markägaren bör emellertid i sådant fall äga rätt till gottgörelse för vakthållning eller för särskilda åtgärder för förhindrande av att djuren inkomma å järnvägen. För att ersättning för olägenhet skall utgå bör dock såsom villkor uppställas, att intrånget är av någon betydelse. Är olägenheten endast att anse såsom ringa, bör markägaren vara pliktig att tåla densamma i överensstämmelse med vad eljest gäller på grannelagsrättens område. Ersättning för olägenhet förutsattes skola utgå såsom engångsersättning. Såsom i annat sammanhang framhållits kunna djurägare, om järnväg icke hålles inhägnad, tillskyndas förlust därigenom att kreatur under betesgång tränga över järnvägen in på annans fastighet och där göra skada, för vilken djurägaren enligt 1933 års lag om ägofred är ansvarig. I motiveringen till sistnämnda lag framhölls, såsom förut nämnts, att med hänsyn till den omfattning, vari järnvägarna vore försedda med stängsel, någon fara i allmänhet icke förelåge för att betande kreatur över ohägnad järnväg trängde in på annans fastighet och där gjorde ofred. På grund härav och då järnvägsförvaltningarna ej vore befogade att själva besluta nedläggande av nu befintliga stängsel, utan fråga härom skulle prövas av Kungl. Maj:t, därvid hänsyn jämväl skulle tagas till stängslets betydelse ur ägofredssynpunkt, förelåge, heter det vidare i motiveringen till nämnda lag, Icke tillräckliga skäl att ålägga järnväg eller till denna gränsande fastighet skyldighet att i ägofredens intresse hålla stängsel utmed järnvägen. Sedan berörda uttalande gjordes, har emellertid stängsel i betydande utsträckning nedlagts och torde, om föreskrift meddelas om rätt för fastighetsägare till ersättning för intrång på grund av att stängsel ej hålles, komma att i än större utsträckning nedläggas. Faran för att djurägarna kunna tillskyndas förluster genom att djuren tränga över ohägnad järnväg in på annan fastighet och där göra ofred är alltså nu större än vid tillkomsten av ägofredslagen och torde kunna förväntas framdeles bliva än större. I vilken omfattning, förluster av nu berörda slag uppkommit för djurägarna genom att stängsel nedlagts, har icke varit möjligt att utreda. Ehuru framställning om åtgärder till skydd för djurägarnas intressen i detta hänseende icke gjorts från något håll, synas med hänsyn till det anförda skäl likväl föreligga att till förnyad prov-

62 ning upptaga frågan, om och i vad mån innehavare av järnväg bör vara pliktig att vidtaga åtgärder till förekommande av sådan skada eller vara ansvarig för densamma. Risken för att djur under betesgång inkomma på annans fastighet har genom järnvägarnas anläggande ökats och kan, om järnvägarna icke hålla banorna inhägnade, från djurägarnas sida såsom regel icke förekommas utan en vid jämförelse med förhållandena vid tiden för järnvägarnas anläggande väsentlig ökning av djurägarnas kostnader för stängsel eller vakthållning. Det kan med hänsyn härtill icke anses oskäligt, att järnvägarna förpliktas att, helt eller delvis, antingen hålla stängsel utmed järnvägarna till förebyggande av att någons djur tränga över järnvägen in på annans fastighet eller ock ersätta inträffad skada. Mot att låta järnvägarna ensamma bära kostnaderna för hållande av stängsel i nu berörda syfte eller ansvaret för inträffade ägofredsskador kan möjligen invändas att, om en järnväg framgår just i gränsen mellan två fastigheter, som — därest järnvägen icke funnes — äro stängselskyldiga i förhållande till varandra, fastigheterna därigenom skulle få en ur ägofredssynpunkt något bättre ställning än vad de skulle haft, om järnvägen icke framdragits där. Om man av andra skäl än ur ägofredssynpunkt anser järnväg vara i princip skyldig att hålla banan inhägnad, lärer nu berörda fall icke böra bedömas annorlunda än övriga. Det är för övrigt att märka, att järnvägarna i allmänhet korsa de förutvarande fastighetsgränserna. Därest det fall, att en järnväg helt åtskiljer två fastigheter, som förut gränsade till varandra, skulle behandlas på annat sätt än övriga fall, skulle grunden härtill vara, att de båda fastigheterna måste anses i princip pliktiga att gemensamt hålla stängsel utmed en sida av järnvägen. Hålles stängsel endast utmed en sida av denna, skulle detta väl hindra djuren från att tränga över järnvägen från den ena fastigheten till den andra, men stängslet skulle icke hindra djuren från en av fastigheterna att begiva sig in på längre bort belägna fastigheter. Att mellan järnväg och fastighetsägare fördela stängselskyldigheten eller ansvaret för uppkomna skador i förevarande hänseende torde vara praktiskt ogörligt. Innehavare av järnväg bör därför vara pliktig att antingen hålla stängsel utmed järnvägen eller ock gottgöra djurägarna vad de få utgiva på grund av att djuren tränga över järnvägen in på annans fastighet och där göra skada eller intagas. Att ålägga järnväg att hålla stängsel endast i syfte att trygga ägofreden å angränsande fastigheter skulle emellertid innebära att å järnvägarna lägges en börda, som är större än vad som betingas av hänsyn till djurägarnas intresse i förevarade hänseende. Nämnda intresse torde nämligen — på ett för järnvägarna ekonomiskt fördelaktigare sätt — kunna helt tillgodoses genom bestämmelser om ersättningsskyldighet. Den föreslagna ersättningsskyldigheten bör omfatta all den förlust, djurägare k a n tillskyndas genom att djuren över ohägnad järnväg komma in på annans fastighet. Förpliktelsen bör sålunda avse icke endast vad ägare av djur nödgats utgiva till fastighetens ägare i gottgörelse för den skada, som gjorts av djuret. På sätt framgår av 53 § ägofredslagen kan djurägaren bliva

03 nödsakad att utgiva gottgörelse jämväl för djurets intagande och vård samt för kungörelsekostnad. Även vad djurägaren i nu berörda hänseenden får utgiva bör han äga söka åter hos järnvägens innehavare. Ersättningsskyldigheten bör tillika omfatta förlust, som djurägaren åsamkats genom att han icke kunnat nyttja djuret under den tid, som det varit intaget. Slutligen må till prövning upptagas frågan, huruvida den tid, inom vilken ersättningsanspråk må väckas, bör begränsas. I åtskilliga författningar finnes stadgad kortare preskriptionstid än den sedvanliga. Såsom skäl för en dylik kortare preskriptionstid har anförts dels vikten av att slutlig uppgörelse beträffande ersättningsanspråk framtvingas inom en tid, då tillförlitlig uppskattning av skadan kan ske, dels ock faran för att den ersättningsskyldige efter en längre tids förlopp utsattes för ohemula krav. Då tvåårig preskriptionstid redan nu finnes stadgad beträffande ersättningsanspråk i anledning av att hemdjur inkomma å järnväg och där skadas i följd av driften, är nu endast fråga om ersättningsanspråk för olägenhet till följd av att stängsel ej hålles eller för förlust, som djurägare åsamkas på grund av att hans djur trängt över järnväg in på annans fastighet och där gjort skada eller där intagits. Ur bevisningssynpunkt torde tidpunkten för väckande av ersättningsanspråk i sistnämnda två hänseenden icke vara av någon större betydelse. För järnvägarna torde det emellertid vara av vikt att till förekommande av obefogade anspråk tiden för väckande av ersättningsanspråk i anledning av stängsels nedläggande begränsas. Det synes därför lämpligt, att tiden för väckande av talan om ersättning för olägenhet till följd av att stängsel ej hålles begränsas till två år från det genom dom, som är bindande för den som vill framställa ersättningsanspråk, fastställts att stängselskyldighet ej äger rum eller medgivande till nedläggandet lämnats av vederbörande sakägare. Har hägnad aldrig funnits eller har den redan nedlagts, då de nya bestämmelserna träda i kraft, bör tiden räknas därifrån. Vidkommande anspråk på ersättning för vad djurägare fått utgiva till följd av att hans djur trängt över järnväg in på annans fastighet och där gjort skada eller där intagits, må till en början erinras, att någon särskild preskriptionstid ej är stadgad för talan mot djurägaren av den som lidit skada. Med hänsyn härtill bör icke heller föreskrivas någon begränsning av tiden för talan av djurägare mot järnvägens innehavare om återfående av vad ägaren nödgats utgiva. Om innehavare av järnväg medgives rätt att nedlägga stängsel mot viss fastighet, kan värdet av denna minskas något. Med hänsyn härtill kan ifrågasättas, om icke eventuell ersättning för olägenheter på grund av att stängsel ej hålles borde nedsättas hos länsstyrelsen och fördelas på samma sätt som är stadgat beträffande expropriationsersättning. De ersättningsbelopp om vilka här är fråga torde emellertid såsom regel vara små. Enligt förslaget skall ju stängsel alltid hållas, där ej kostnaderna för detsamma äro oskäliga i förhållande till nyttan av stängslet. Då ersättning sålunda skall utgå en-

64 dast, då nyttan av hägnad är mindre än kostnaderna för densamma, lärer ersättningen endast i undantagsfall kunna uppgå till belopp, som är av någon betydelse u r inteckningshavares synpunkt. Med hänsyn härtill torde föreskrift om ersättnings nedsättande och fördelning i enlighet med vad som gäller beträffande expropriationsersättning icke påkallas.

Om behovet av särskilda föreskrifter för det fall att järnväg är stängselskyldig på grund av särskilt åtagande eller åläggande. Såsom framgår av det anförda bör den föreslagna stängselskyldigheten endast avse hägnad till skydd för större hemdjur. Om innehavare av järnväg på grund av särskilt åtagande eller åläggande är pliktig att hålla stängsel till skydd för mindre hemdjur, bör förpliktelsen därför icke påverkas av de föreslagna bestämmelserna. Är innehavare av järnväg — som på grund av föreskrift i koncession eller eljest är pliktig att hålla stängsel, som fredar mot större hemdjur — stängselskyldig även enligt de föreslagna bestämmelserna, kan ett bibehållande av den äldre skyldigheten praktiskt taget icke utgöra någon särskild förmån för vederbörande markägare. Ett bibehållande av skyldigheten medför i nu berörda fall å andra sidan icke någon olägenhet för någon part. Stadgas emellertid rätt för järnvägen att i enlighet med föreskrifter, som meddelas av Kungl. Maj:t, hålla stängsel av något enklare beskaffenhet än nu är vanligt, kunna ägarna av angränsande fastigheter komma i ett sämre läge, om de äldre skyldigheterna för järnvägarna upphävas. Den försämring, som härav skulle följa, är dock icke av någon praktisk betydelse och bör därför icke hindra ett upphävande av dessa skyldigheter, om så av andra skäl anses påkallat. Frågan om den förpliktelse att hålla stängsel, som nu åvilar vissa järnvägar, bör bibehållas eller icke har betydelse egentligen endast med avseende å sådana sträckor, där järnvägen enligt de förordade bestämmelserna skulle vara fri från sådan förpliktelse. Därest stängselskyldighet, som tidigare uppkommit, skall gälla även framdeles, innebär detta, att stängsel, som icke längre erfordras och till vars nedläggande tillstånd eljest skulle kunna påräknas, icke kan nedläggas utan medgivande av ägaren till angränsande fastighet. Även om man lärer kunna antaga, att de fastighetsägare, som icke ha något behov av stängsel, i allmänhet icke komma att motsätta sig dettas nedläggande, kan det icke uteslutas, att nödvändigheten att i alla fall, då järnväg på grund av föreskrift i koncession eller eljest är stängselskyldig, erhålla vederbörande fastighetsägares medgivande till stängsels nedläggande, kan av ägaren utnyttjas att för medgivandet betinga sig en gottgörelse, som är större än vad som är skäligt. Det är givetvis av betydelse att järnvägarna icke tvingas att bibehålla stängsel, varav behov icke finnes, eller att de för avlösning av stängselskyldigheten nödgas utgiva oskäligt stora belopp. Väl böra redan uppkomna rättigheter icke upphävas genom ny lagstiftning utan synnerliga skäl. Det är emellertid att märka, att skyldigheten att hålla

65 stängsel, där sådan förpliktelse nu föreligger, i de flesta fall uppkommit genom föreskrift i koncession. Då dessa föreskrifter, om man bortser från behovet av desamma ur trafiksäkerhetssynpunkt, avsett att fylla samma uppgift som de nu föreslagna bestämmelserna, synes någon betänklighet icke behöva möta mot ett upphävande av koncessionernas föreskrifter om hägnad. Enligt 7 § ser vitutslagen kan servitut, som till följd av förändrade förhållanden blivit onyttigt, av domstol förklaras förfallet. Är ej servitutet onyttigt, men är nyttan ringa i förhållande till den tunga, som därav vid fastighetens bruk uppkommer, kan domstol förordna att servitutet skall avlösas. Det synes med fog kunna hävdas, att de principer, som kommit till uttryck i sistnämnda lagrum, böra gälla även beträffande stängselskyldighet, som på grund av särskilt åläggande eller åtagande åvilar järnväg. Anses dessa principer böra gälla även äldre stängselskyldigheter, torde, om de föreslagna bestämmelserna bliva lag, något behov av att bibehålla berörda skyldigheter icke föreligga. Enligt de ifrågasatta bestämmelserna får ju stängsel icke nedläggas, om behovet därav är av större betydelse. Är stängslet icke att anse såsom onyttigt för fastighetsägaren, är ju denne, om stängslet nedlägges, berättigad till ersättning för den olägenhet, som härav uppkommer, om den är av någon betydelse. För att icke markägarnas rätt skall försämras, bör emellertid, där järnvägens innehavare vid de nya bestämmelsernas ikraftträdande är stängselskyldig på grund av särskilt åläggande eller åtagande, ersättning utgå för olägenhet, även om denna är endast av ringa betydelse. P å grund av vad sålunda anförts bör den skyldighet att hålla stängsel till skydd för större hemdjur, som åligger innehavare av järnväg på grund av föreskrift i koncession eller eljest, icke utgöra hinder för prövning av innehavarens anspråk på befrielse från stängselskyldighet i enlighet med de föreslagna bestämmelserna. För att nedlägga hägnad i nu berörda fall bör icke alltid erfordras att rätt därtill fastslagits genom dom. Om överenskommelse mellan järnvägens innehavare och vederbörande sakägare träffas, bör något tillstånd av domstol eller annan myndighet icke behöva inhämtas, och detta även om stängselskyldigheten fastställts i koncession.

Om prövningen av stängsel- och ersättningsfrågor. Det kunde måhända ligga närmast till hands att låta innehavare av järnväg p å egen risk bedöma, om stängsel i enlighet med givna föreskrifter skall hållas i det särskilda fallet eller icke. Skulle innehavaren felbedöma läget och underlåta att hålla stängsel i ert fall, då så rätteligen borde ske, skulle det ankomma på vederbörande myndighet att på talan av markägaren ålägga järnvägens innehavare att hålla stängsel. E n sådan ordning synes vara den lämpligaste i fråga om sådana sträckor, utmed vilka stängsel icke hålles vid de nya bestämmelsernas ikraftträdande. Man torde nämligen kunna antaga, att stängselskyldighet enligt de föreslagna principerna icke föreligger i det övervägande antalet fall, där stängsel icke nu b—443069

66 hålles. En överprövning av alla dessa fall är sålunda icke av behovet påkallad. Det k a n med hänsyn härtill icke komma ifråga att låta myndighet pröva behovet av stängsel utmed alla de sträckor, där hägnad icke hålles vid de nya bestämmelsernas ikraftträdande. Det torde vara fullt tillräckligt att det åt markägarna överlämnas att i mån av befogenhet hos myndighet anhängiggöra talan om åläggande för järnvägens innehavare att hålla stängsel utmed sträcka, där hägnad för närvarande saknas. Samma ordning bör gälla även för det fall att ny järnväg anlägges. Det k a n nämligen icke vara av behovet påkallat att låta myndighet på förhand avgöra utmed vilka sträckor av den nya järnvägen som stängsel skall hållas. Härom bör överenskommelse träffas mellan järnvägens innehavare och vederbörande markägare. Kan sådan överenskommelse icke träffas, får frågan av markägaren hänskjutas till prövning av behörig myndighet. En sådan ordning ä r naturligtvis tänkbar även då det gäller nedläggande av nu befintliga stängsel. Det kan emellertid mot densamma anmärkas, att det ur kostnadssynpunkt icke kan vara lämpligt att innehavare av järnväg nedlägger stängsel och sedan efter prövning av myndighet tvingas att återuppföra detsamma. Den nuvarande ordningen — som föreskriver tillstånd av Kungl. Maj:t för nedläggande av stängsel, såvida icke överenskommelse träffats med vederbörande markägare — är ur nämnda synpunkt ändamålsenligare. Det torde även för fastighetsägarna framstå såsom fördelaktigare att stängsel, där ej överenskommelse träffas, icke må nedläggas utan föregående prövning av myndighet. Antalet tvister som komma under myndighets prövning torde praktiskt taget bliva lika stort vilken lösning av spörsmålet som än väljes. Man torde nämligen kunna förutsätta, att markägare, som vid förhandlingar med järnväg motsatt sig nedläggande av stängsel, komme att påkalla myndighets prövning, om stängslet trots hans bestridande nedlägges. Med hänsyn till vad sålunda anförts synas övervägande skäl tala för att nedläggande av befintligt stängsel göres beroende av myndighets prövning, där ej överenskommelse härom träffats med vederbörande markägare. Det skulle naturligtvis kunna tänkas, att nedläggande av stängsel icke i något fall finge ske utan tillstånd av myndighet och sålunda icke ens i de fall, då järnvägens innehavare och vederbörande markägare vore överens. Till stöd härför kan anföras att frågan, om stängsel bör hållas, ej sällan berör även andra än ägaren av angränsande fastighet. Förfarandet skulle emellertid bliva onödigt tungt. Nedläggande av befintligt stängsel bör därför kunna ske efter överenskommelse mellan järnvägens innehavare och vederbörande sakägare. Sådan överenskommelse bör fastmera eftersträvas. Det kan ifrågasättas, om icke ärenden rörande skyldighet för innehavare av järnväg att hålla stängsel borde handläggas i administrativ ordning av länsstyrelsen i orten i viss överensstämmelse med bestämmelserna i det kungl. brevet den 18 november 1932. Länsstyrelsen saknar emellertid befattningshavare, som lämpa sig för och h a tillfälle att verkställa den förrätt-

67 ning på stället, som ej sällan torde vara nödvändig för ett tillförlitligt avgörande av hithörande ärenden. Härtill kommer att det knappast bör ankomma på länsstyrelse att pröva de ersättningsfrågor, som kunna uppkomma i samband med fråga om stängselskyldighet. En uppdelning så, att frågor om stängselskyldighet prövas av länsstyrelsen och ersättningsfrågor av annan myndighet, kan icke heller vara lämplig. Prövningen av hithörande mål bör därför icke ankomma på länsstyrelsen. Enligt ägofredslagen skola frågor om skyldighet att hålla stängsel mellan fastigheter och om betesreglering, där ej förening träffas, företagas till prövning vid särskild syneförrättning. Skäl kunna åberopas för att jämväl frågor om skyldighet för innehavare av järnväg att hålla stängsel utmed sitt område och därmed sammanhängande ersättningsfrågor borde i första hand prövas av en synenämnd. Det är emellertid att märka, att de uppgifter, som enligt ägofredslagen ankomma på synemännen, omfatta även sådant, som icke lämpligen bör i första hand ankomma på domstol. Frågor om stängsel skall hållas utmed järnväg och om rätt till ersättning för olägenhet på grund av att stängsel icke hålles äro däremot spörsmål, som lämpligen kunna direkt upptagas av domstol, särskilt om den sammanträder på platsen. Skola sistnämnda frågor i första hand prövas av synenämnd, kan detta leda till dröjsmål med ärendenas avgörande och en ökning av kostnaderna utan motsvarande fördel. På grund av vad sålunda anförts och med hänsyn till ärendenas natur synes lämpligast, att prövningen av hithörande frågor ankommer på domstol. Vidkommande slutligen frågan om vilken domstol — allmän underrätt eller ägodelningsrätt — som i första hand skall pröva frågor om skyldighet för innehavare av järnväg att hålla stängsel utmed denna eller att gälda ersättning för olägenhet av att stängsel ej hålles, må till en början framhållas, att häradsrätterna i allmänhet icke utan betydande kostnader kunna sammanträda på den plats, där behovet av hägnad bäst kan bedömas. På grund härav skulle häradsrättens prövning bliva grundad på andras utsagor, vilket med hänsyn till dessa måls natur är mindre lämpligt. Parterna skulle på grund härav ofta finna sig föranlåtna att söka genom vidlyftig argumentering och inkallande av vittnen och sakkunniga komplettera utredningen samt härigenom förlänga och fördyra processen. Motsvarande förhållanden ha beträffande mål om enskilda och allmänna vägar föranlett att allmän underrätt utbytts mot ägodelningsrätt. De skäl som anförts till stöd härför torde med i huvudsak samma fog kunna åberopas för att lägga mål om järnvägarnas stängselskyldighet under ägodelningsrätt. Härigenom skulle vinnas större förutsättningar för ett riktigt avgörande av dessa mål. Om ägodelningsrätten sammanträder på platsen, något som regelmässigt torde bliva fallet, lärer målen kunna avgöras med förhållandevis små konstnader för parterna. På grund av nu anförda skäl synas mål om skyldighet att hålla stängsel utmed järnväg och om ersättning för olägenhet till följd av att stängsel ej hålles böra ankomma p å ägodelningsrätt. Däremot böra mål om ersättning

för skada å kreatur i följd av järnvägs drift liksom hittills prövas av allmän underrätt. Icke heller kunna tillräckliga skäl anföras för att till ägodelningsrätt hänskjuta prövningen av mål om ersättning för det hemdjur över järnväg trängt in på annans fastighet och därå gjort skada eller där intagits. Beträffande förfarandet i mål, som skola handläggas av ägodelningsrätt, samt talan mot däri meddelade beslut bör i tillämpliga delar gälla vad angående jorddelningsmål, som anhängiggöras genom stämning, finnes stadgat i jorddelningslagen. Tillräckliga skäl att förbehålla ägare av fastighet rätt att ensam föra talan för fastigheten i mål om hållande av stängsel mot denna eller om ersättning för olägenhet på grund av att hägnad ej hålles ha icke ansetts föreligga. Talerätt i sådana mål förutsattes sålunda skola tillkomma icke blott ägaren av fastigheten utan även den, som på grund av ägofredslagens bestämmelser om gemensamt bete eller om betesreglering äger rätt att för bete nyttja fastigheten eller del därav, eller annan, som äger servituts- eller nyttjanderätt med avseende å fastigheten. Någon gång kan det vara svårt för innehavare av järnväg att utreda, om annan än ägaren av den berörda fastigheten äger talerätt. Denna svårighet kan leda till att det — sedan befintligt stängsel efter överenskommelse med fastighetsägaren nedlagts och ersättning härför utgått till denne — visar sig att även annan än ägaren äger talerätt. överenskommelsen bör då icke utgöra hinder för prövning av talan av sådan senare framträdande sakägare, även om mera än två år förflutit från det stängslet nedlagts. Detta torde icke behöva medföra någon olägenhet av praktisk betydelse för järnvägarna. Överenskommelserna med fastighetsägarna böra lämpligen innehålla en försäkran från deras sida, att annan sakägare icke finnes. Vid expropriation åligger det den exproprierande att gälda all av expropriationen föranledd kostnad, övervägande billighetsskäl ha nämligen ansetts tala för att en sakägare utan risk att drabbas av någon kostnad skall kunna få egendomens värde bestämd av sakkunniga och opartiska värderingsmän. Att han icke utan vidare vill godkänna den exproprierandes anbud, behöver nämligen icke bero på tredska. Den behövliga utredningen skall därför göras på den exproprierandes bekostnad. I tvister rörande nedläggande av befintligt stängsel eller o m ersättning härför intager markägaren i viss mån samma ställning som sakägaren i expropriationsmål. De regler rörande kostnader, som fastslagits beträffande expropriationsmål, böra därför äga motsvarande tillämpning i mål rörande nedläggande av befintligt stängsel eller om ersättning härför. Emellertid bör det ej förbises att bestämmelse om skyldighet för järnvägens innehavare att under alla förhållanden ersätta motpartens rättegångskostnader kan framkalla obefogade tvister samt försvåra åstadkommande av överenskommelser mellan kontrahenterna. Till stävjande av uppenbart obefogade rättegångar bör därför möjlighet finnas för domstolen att kvitta kostnaderna eller att tillerkänna järnvägens innehavare ersättning.

09 Vad nu sagts om rättegångskostnader i mål rörande nedläggande av befintligt stängsel eller om ersättning härför gäller däremot icke övriga mål om stängsel- och ersättningsskyldighet. Med avseende å sistnämnda mål böra därför sedvanliga regler om rättegångskostnader äga tillämpning. En av de sakkunniga, överingenjör Swartling, har förklarat sig befara, att den föreslagna bestämmelsen rörande rättegångskostnader i mål rörande nedläggande av befintligt stängsel eller om ersättning för olägenhet på grund av nedläggandet kunde föranleda anhängiggörande av ohemula rättegångar. De vanliga bestämmelserna om rättegångskostnader borde därför gälla även i sistnämnda mål. Böra de föreslagna bestämmelserna gälla även spårväg? För utredning av behovet av stängsel utmed spårvägar ha genom svenska lokaltrafikföreningen vissa uppgifter infordrats från landets spårvägsföretag. Av de inkomna uppgifterna framgår att flertalet spårvägar icke äro inhägnade. Det är emellertid att märka att spårvägarna endast till en mindre del sträcka sig utanför städernas innerområden. Enligt spårvägsföretagens uppgifter genomlöpa endast fyra spårvägar i mindre utsträckning områden, där hemdjur beta. Av dessa fyra spårvägar äro tre inhägnade. Två av dessa äro på grund av föreskrift i koncession eller genom beslut i samband med fastställande av arbetsplan för anläggningen pliktiga att hålla banorna inhägnade. Den fjärde spårvägen, som är oinhägnad och som tillhör Gävle stads spårvägar, genomlöper endast till en sträcka av 800 meter område, där kreatur beta. Denna spårväg är icke stängselskyldig på grund av föreskrift i koncession eller eljest. De sålunda återgivna uppgifterna synas väl giva vid handen, att behovet av en reglering av spårvägarnas skyldighet att hålla stängsel till skydd för betande kreatur icke är stort. Det kan emellertid icke uteslutas att framdeles i större utsträckning komma att anläggas spårvägar, som sträcka sig genom områden, där kreatur beta. Ur djurägarnas synpunkt är naturligtvis önskvärt att de åtnjuta samma skydd mot olägenheter av spårvägsdriften som av järnvägsdriften. Det är vidare att märka, att ett utsträckande av de för järnväg ifrågasatta bestämmelserna knappast skulle föranleda någon ändring i de nu bestående förhållandena för spårvägarna. På grund av vad sålunda anförts synas de föreslagna bestämmelserna böra gälla även spårvägar. Bör den föreslagna regleringen ske genom lagstiftning eller i administrativ ordning? Vid den prövning av hithörande spörsmål, som skedde år 1928, ansågs en reglering av frågan, om och i vad mån järnväg borde hållas inhägnad, böra ske i administrativ ordning. Till stöd härför åberopades, att det icke kunde vara lämpligt att genom lagstiftning försvåra ett skäligt hänsynstagande till de ekonomiska synpunkterna samt att avvägningen kunde vid en administrativ bj—443069

70 reglering verkställas med bättre beaktande av de i varje särskilt fall föreliggande förhållandena och större hänsyn tagas till den ekonomiska ställningens krav, än om järnvägarna genom lagstiftning underkastades en mer eller mindre stelt reglerad hägnadsskyldighet. Beträffande statens järnvägar kan naturligtvis göras gällande, att behovet av bestämmelser av civillags natur rörande järnvägarnas hägnadsskyldighet icke är så stort. Såsom högsta administrativa myndighet lärer det nämligen stå Kungl. Maj:t fritt att i administrativ väg beträffande statens järnvägar bestämma, att stängsel skall uppföras utmed bana, som hittills lämnats ohägnad, att befintliga stängsel skola bibehållas liksom även — där civilrättslig skyldighet att hålla stängsel icke föreligger — de villkor, under vilka hägnad må nedläggas. En enbart administrativ reglering av järnvägarnas stängselskyldighet kan emellertid icke omfatta de enskilda järnvägarna. Av utredningen framgår visserligen, att de flesta enskilda järnvägar äro inhägnade, om ock icke i full utsträckning. På de ställen, där hägnad saknas, torde såsom regel något behov av sådan icke föreligga ur djurägarnas synpunkt. Av svenska järnvägsforemingens yttrande den 25 februari 1944 synes ock framgå, att från de enskilda järnvägarnas sida några åtgärder icke vidtagits för nedläggande av stängsel, som varit erforderligt till skydd för betande kreatur. Det är vidare att märka, att de enskilda järnvägarna torde kunna förväntas bliva inom en tämligen snar framtid övertagna av staten och sålunda underkastade de bestämmelser, som gälla för statens järnvägar. Det kan med hänsyn till nu berörda förhållanden ifrågasättas, om tillräckliga skäl för närvarande finnas att enbart av hänsyn till de enskilda järnvägarna i lag reglera frågan om järnvägarnas stängselskyldighet. Även om behovet av en reglering av järnvägarnas stängselskyldighet hittills i huvudsak endast visat sig med avseende å statens järnvägar, måste det dock anses lämpligt, att regleringen — om en sådan anses böra komma till stånd — omfattar alla järnvägar. Även för de enskilda järnvägarna torde det vara önskvärt att frågan om deras stängselskyldighet blir föremål för reglering. Härigenom skulle för dem öppnas möjlighet att utan hinder av föreskrift i koncession nedlägga sådana stängsel som icke kunna anses behövliga. En sådan reglering kan för de enskilda järnvägarna icke genomföras utan lagstiftning. Det måste därjämte ur jordägarnas synpunkt anses önskvärt, att deras och trafikföretagens rättigheter och skyldigheter i förevarande hänseende fastställas genom lag. På grund härav och med änsyn till det föreslagna sättet för regleringen bör denna i sin helhet ske genom lag. Förslaget till lag i ämnet har utarbetats i överensstämmelse med förut angivna grunder för frågornas lösning. De särskilda bestämmelserna i förslaget synas tillräckligt kommenterade med det ovan anförda. Därest förslaget genomföres, böra föreskrifterna i kungl. breven den 18 juni 1926 och den 18 november 1932 upphöra att gälla.

71 Särskilt yttrande av överinspektören G. Engwall. Undertecknad, som genom departementsskrivelse den 2 maj 1944 kallats att som sakkunnig deltaga i överläggningar rörande den utredning om statens järnvägars stängselskyldighet, som med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 1 oktober 1943 anbefallts åt hovrättsrådet T. A. Bexelius att som utredningsman verkställa, får härigenom, utan att i övrigt ingå på detaljfrågor och motiveringar, anmäla min från utredningsmannens förslag avvikande mening i fråga om det sätt på vilket den föreliggande frågan bör lösas. Utredningsmannen ger i sitt betänkande uttryck åt den uppfattningen att övervägande skäl tala för att innehavare av järnväg i princip skall åläggas stängselskyldighet samt att frågan om denna skyldighet skall regleras genom lagstiftning. Att börja med må då erinras om att järnvägs inhägnande närmast haft trafiksäkerheten till sitt främsta mål och icke nyttan eller behovet av stängsel för jordägare, vars marker gränsa till järnvägsområdet. I förevarande spörsmål tidigare verkställda offentliga utredningar och gjorda uttalanden stödja även uppfattningen om att hägnadsskyldighet gentemot jordägarna icke kan anses åvila järnvägarna. Något väsentligen nytt i detta spörsmål har sedan dess icke tillkommit. Vid sådant förhållande kan det icke vara rimligt att frågan om rätt och skyldighet vad avser hållandet av banstängsel endast löses med tanke p å jordägarna och att inga olägenheter alls skulle få drabba dem utan hela stängselskyldigheten och de ersättningsanspråk av skilda slag som därav kunna framkomma genom lagstiftning principiellt pålägges järnvägarna. Detta desto mindre som viss kompensation för olägenheter av banstängsels borttagande redan i 1928 års lag tillerkänts jordägare för överkörda större hemdjur, en rätt, som dessförinnan icke tillkommo dem. Förnekas skall icke att jordägarna i vissa fall kunna åsamkas olägenheter genom att hägnad utmed järnvägen borttages och att vissa billighetshänsyn även tala för att så icke utan vidare bör eller får ske, men å andra sidan bör denna fråga lösas på sådant sätt, att icke blott jordägarnas synpunkter, utan även järnvägarnas berättigade intressen att få sina kostnader nedbringade, bliva beaktade. För järnvägarna kan det nämligen icke framstå såsom med sund sparsamhet förenligt att hålla hägnad i större utsträckning än som rimligen svarar mot båda parters nytta och behov. De stridiga intressen som kunna förekomma i denna fråga äro helt av praktiskt-ekonomiskt slag och böra då ock givas en häremot svarande lösning genom från fall till fall träffade frivilliga överenskommelser och åta-

72 ganden. Frågan huruvida och i vad mån järnväg bör hållas inhägnad synes mig därför lämpligast liksom nu böra regleras i administrativ ordning. Vid en dylik reglering kan nämligen avvägningen mellan parternas intressen verkställas snabbare och med bättre beaktande av och smidigare anpassning till i varje särskilt fall föreliggande förhållanden och tidens utveckling ävensom större hänsyn tages till den ekonomiska ställningens krav, än om järnvägarna genom lagstiftning underkastas en mer eller mindre stelt reglerad hägnadsskyldighet. Utredningsmannen framför såsom motiv för sitt förslag om att järnvägarnas hägnadsskyldighet bör regleras genom lag, önskvärdheten av att de enskilda järnvägarna beredas möjlighet till att utan hinder av föreskrifter i koncessionsresolutionen få nedlägga sådana banstängsel som icke anses behövliga. Förhållandena vid de enskilda järnvägarna sakna emellertid nämnvärd aktualitet vad avser lagstiftning på detta område. Sedan principbeslutet år 1939 fattades om enskilda järnvägarnas förstatligande har nämligen för närvarande närmare hälften av det enskilda järnvägsnätet förstatligats och såvitt nu kan bedömas beräknas resterande enskilda järnvägsföretag i enlighet med statsmakternas beslut komma att bliva inlemmade i statsbanenätet inom loppet av de närmaste åren. Under sådana förhållanden kan det av utredningsmannen framförda motivet näppeligen nu anses vara bärande för lagstiftningsåtgärd. Stockholm den 12 juli 1944.

Gösta

Engwall.

73 Bilaga.

översikt av föreskrifterna i vissa främmande länder rörande järnvägarnas stängselskyldighet. P r o p o s i t i o n e n n r 192 till 1928 å r s riksdag m e d förslag till lag o m ä n d r a d lydelse a v 1886 å r s lag o m a n s v a r i g h e t för s k a d a i följd av j ä r n v ä g s drift inn e h å l l e r n e d a n å t e r g i v n a uppgifter r ö r a n d e d e b e s t ä m m e l s e r , s o m gälla i vissa f r ä m m a d e l ä n d e r b e t r ä f f a n d e j ä r n v ä g s stängselskyldighet. H u r u v i d a b e s t ä m m e l s e r n a u n d e r g å t t n å g o n ä n d r i n g s e d a n 1928 h a r p å g r u n d a v r å d a n d e förh å l l a n d e n i c k e k u n n a t i sin h e l h e t k o n t r o l l e r a s . J ä r n v ä g s s t y r e l s e n h a r e m e l lertid f ö r k l a r a t att n å g o n ä n d r i n g a v b e s t ä m m e l s e r n a icke v o r e k ä n d för styrelsen. I Finland stadgas i lagen den 14 juli 1898 om expropriation av fast egendom för allmänt behov, att ägare av järnväg är pliktig att, där ej annorlunda överenskommes, inrätta och underhålla stängsel i den mån och på de ställen, sådant kan erfordras för avhållande av andras kreatur från järnvägens område. Ägare av järnväg är sålunda i Finland principiellt underkastad skyldighet att hålla järnvägen inhägnad till skydd för annans hemdjur. Denna hägnadsskyldighet kan dock enligt nyssberörda lag, där järnvägens ägare det fordrar, mot full ersättning överflyttas på jordägaren. Dylik överflyttning har ock enligt uppgift ägt rum i betydande utsträckning. I Danmark finnes ej någon lagstadgad hägnadsskyldighet för järnväg. Vid fattande av beslut om anläggning av nya stats järn vägar bestämmes emellertid, huruvida dessa skola inhägnas eller ej, därvid enligt uppgift hänsyn uteslutande tages till trafiksäkerheten å banan. På grund av i denna ordning meddelade föreskrifter äro de danska statsjärnvägarna i regel inhägnade. Undantag härifrån äger rum allenast i fråga om ett fåtal banor, å vilka tåghastigheten understiger 45 k m per timme, samt beträffande sträckor, där järnvägarna genomlöpa s. k. fredade skogar. Beträffande enskilda järnvägar bestämmes, liksom hos oss, i koncessionerna, huruvida dessa skola inhägnas. De enskilda järnvägarna, å vilka tåghastigheten i regel är låg, äro emellertid i allmänhet oinhägnade. Järnvägarna i Tyskland äro enligt Eisenbahn Bau- und Betriebsordnung av den 4 november 1904 underkastade hägnadsskyldighet, där banans gestaltning och den vanliga banbevakningen icke anses tillräckliga för att hindra banans beträdande. Denna bestämmelse äger dock ej tillämpning i fråga om »Nebenbahnen», för vilka någon hägnadsskyldighet ej finnes föreskriven. I förordningen den 4 november 1904 stadgas därjämte, att den, som har uppsikt över kreatur, är ansvarig för att dessa icke beträda järnvägsanläggning. Beträffande Preussen gäller, förutom nyssangivna bestämmelser, jämväl lagen den 30 november 1838 angående järnvägsföretag, däri föreskrives, att järnvägsförvaltning är skyldig att anordna och underhålla alla anläggningar, som regeringen anser nödvändiga beträffande, bland annat, överfarter, beten och stängsel i syfte att angränsande jordägare må skyddas mot fara och olägenheter vid brukande av sin jord, dock att, därest behov av sådana anläggningar uppstår först efter banans öppnande på grund av förändring, som vidtages å angränsande jordområde, jordägaren är pliktig bekosta sådana anläggningar. På grund av nu angivna bestämmelser äro de tyska järnvägarna inhägnade — förutom där hägnader erfordras för trafiksäkerhetens tryggande — å sådana sträc-

74 kor, där särskild fara kan uppstå för människor och djur, såsom vid alla vägövergångar, i skärningar med branta släntor samt där allmän väg följer längs banan. I övrigt beror hållandet av hägnader utmed järnvägarna i hög grad på ortsbruket i fråga om kreatursdrift. I de stora jordbruksområdena i norra och mellersta Tyskland, där kreaturen i regel hållas tjudrade eller vallas å betesmarkerna, förekomma sålunda i allmänhet ej hägnader invid järnvägarna. Däremot äro dessa i stora delar av nordvästra Preussen samt östra Bayern, varest kreaturen i regel få gå lösa å betesområdet, allmänt försedda med stängsel. I Österrike gäller enligt Eisenbahnbetriebsordnung den 16 november 1851, att järnväg skall hava banan inhägnad på sådana platser, där vederbörande myndigheter föreskriva detta till förhindrande av olycksfall samt att järnväg är ansvarig för vidmakthållandet och underhållet av alla anläggningar i fråga om, bland annat, vägkorsningar och hägnad, som enligt vederbörande myndigheters uppfattning eller eljest blivit nödvändiga på grund av banans anläggning och trafikerande. Härförutom innehåller förordningen en allmän föreskrift om skyldighet för järnvägsförvaltningar och direktioner att vid järnvägsdriften använda alla medel, som framkommit genom erfarenhet eller teknik, för att förhindra och förebygga olyckshändelser. Slutligen stadgas i förordningen, att i omedelbar närhet av järnväg boskap får beta endast under omsorgsfull uppsikt samt att det måste tillses, att boskapen icke beträder banan med dess tillbehör eller överskrider stängslet. Beträffande innebörden av förenämnda stadganden har i en av Verwaltungsgerichtshof den 23 november 1888 meddelad dom uttalats, att i fråga om järnvägs inhägnande endast det ur allmän synpunkt objektivt avvägda behovet, sådant detta sakkunnigt bedömts av vederbörande myndigheter, vore utslagsgivande. Banans inhägnande skedde framför allt för skyddande av själva banan och järnvägstrafiken, och hade angränsande markägare ingen rätt påfordra dylik hägnad. Vidare har järnvägsministeriet i ett särskilt fall förklarat, att närboende boskapsägare vore berättigad kräva järnvägs inhägnande blott i det fall, att betesområdet redan före järnvägens byggande varit inhägnat och hägnaden berörts av järnvägsanläggningen. Vid järnvägarnas anläggande i Österrike blevo emellertid dessa i trakter, där lösgående kreatur höllos på bete, på vederbörande markägares begäran i regel av järnvägsförvaltningarna försedda med hägnader. Även i övrigt anordnades hägnader utmed järnvägarna i ganska stor utsträckning. Inom de egentliga åkerbruksområdena, där kreaturen brukade tjudras eller vallas, lämnades dock järnvägarna i allmänhet ohägnade. För genomförande av nödiga besparingar i järnvägarnas drift hava under senare år från vederbörande järnvägsdirektioners sida energiska åtgärder vidtagits för nedläggande av järnvägshägnaderna å de sträckor, där stängsel ansetts obehövligt och där hägnadsskyldighet ej åligger järnvägen enligt lag eller särskilt åtagande. I skrivelse den 7 juni 1924 har generaldirektionen för de österrikiska förbunds järnvägarna anbefallt samtliga underlydande bandirektioner att verkställa en allmän undersökning rörande borttagande av obehövliga järnvägsstängsel och till generaldirektionen inkomma med förslag härom. Beträffande den s. k. sydbanan hade redan före avlåtandet av sagda skrivelse genom vederbörande bandirektions försorg en dylik undersökning igångsatts. Sedan sålunda detaljerade förslag upprättats över de hägnader, vilka anses kunna borttagas, föreläggas dessa förslag vederbörande administrativa myndigheter till prövning och avgörande. Nu angivna åtgärder hava emellertid från jordägarnas sida föranlett protester och invändningar. Detta gäller särskilt Tyrolen, där boskapsskötseln är en av huvudnäringarna och kreaturen allmänt få gå lösa å betesmarkerna. De bestämmelser om järnvägs hägnadsskyldighet, som gälla i Österrike, äga jämväl tillämpning i Tjeckoslovakien. I sistnämnda stat äro emellertid järnvägarna i allmänhet icke inhägnade, beroende enligt uppgift därpå, att vederbörande jordägare jämlikt förenämnda Eisenbahnbetriebsordnung den 16 november 1851 an-

75 setts pliktiga att själva taga sådan vård om sina kreatur, att dessa hindrades inkomma å järnvägsområdet. Förvaltningarna av de schweiziska järnvägarna hava genom Bundesgesetz uber den Bau und Betrieb der Eisenbahnen av den 23 december 1872 ålagts att, där så erfordrades för den allmänna säkerheten på egen bekostnad inhägna vederbörande banor på ett för denna säkerhet tillfredsställande sätt samt att städse hålla hägnaden i gott skick. Nyssberörda lag gäller dock ej s. k. Nebenbahnen, d. v. s. banor och bansträckningar, som huvudsakligen tjäna ett lokalt trafikändamål eller annat speciellt ändamål och som ej förmedla större genomgångstrafik för personer och gods. Sistnämnda banor äro enligt en lag av den 21 december 1899 underkastade hägnadsskyldighet allenast på sådana ställen, där tåghastigheten och säkerheten för trafiken å järnvägarna och korsande vägar påfordra hägnad. På grund av nu angivna föreskrifter hava huvudbanorna i regel inhägnats, bibanorna däremot i regel lämnats ohägnade. Även å huvudbanorna förekomma dock betydande sträckor, som sakna stängsel, särskilt i de landsdelar, där det är brukligt att tjudra eller vakta kreaturen under betandet. I Frankrike skola järnvägarna enligt lagen den 15 juni 1845 angående järnvägarnas förvaltning vara inhägnade å båda sidor utefter banans hela sträckning, och ankommer å vederbörande styrelse att bestämma, huru hägnaden skall vara beskaffad. Från sålunda föreskriven hägnadsskyldighet äger emellertid enligt lagen den 26 mars 1897 ministern för allmänna arbeten rätt att medgiva undantag då han finner detta skäligt med hänsyn till trafiksäkerheten å banan och allmänhetens skyddande. Denna dispensbefogenhet gäller dock ej de mest trafikerade järnvägarna samt ar jamval i övrigt underkastad vissa inskränkningar. Vid prövning av spörsmål om befrielse från hägnadsskyldighet låter ministern höra, förutom förvaltningen av den järnväg, varom fråga är, prefekten och le conseil general i vederbörande departement samt le conseil general des ponts et chaussées. Av ministern lämnad dispens ar av provisorisk natur och kan när som helst återkallas. Till följd av nu berörda föreskrifter äro de franska huvudbanorna i regel inhägnade till hela sin längd. Hägnaderna utgöras i allmänhet av häckar eller stängsel av stolpar med 3 järntrådar, och uppgår hägnadernas höjd till omkring 1 meter. Hägnaderna aro enligt uppgift ej avsedda att hindra människor eller djur att inkomma a järnvägsområdet utan endast att markera detta område såsom farligt och indlyst Hägnaderna äro sålunda av limitativ, ej av defensiv karaktär. Undantagsvis förekomma dock defensiva stängsel, där banan framdragits egnom trakter, varest losgaende dyrbara kreatur till större antal bruka hållas å bete I Holland gällde ursprungligen enligt lagen den 9 april 1875 angående järnvägarnas drift m m., att varje järnväg skulle vara inhägnad på sätt regeringen bestämde. Denna bestämmelse har emellertid genom lagen den 6 maj 1922 ersatts av en föreskrift av innehall, att varje järnväg skall inhägnas på sätt, som föreskrives genom allman forordning, med de undantag, som däri angivas. Denna ändring avsåg att möjliggöra borttagandet av sådana stängsel vid järnvägarna, som ej voro nödvändiga, och härigenom minska järnvägarnas driftskostnader. Kort efter berörda lagändring utfärdades den 9 augusti 1922 en kunglig förordning med närmare bestämmelser angående järnvägarnas inhägnande. Denna upptager detaljerade b e s t ä m m a Zl T 7 2 ? f m ä r a ? a n S e S å s ° m I a g g i U h ä g n a d u t m e d J ä r n v ä g samt lämnar befogenhet for kommunikationsministern att medgiva befrielse från skyldighet att hålla järnväg inhägnad i de fall, då säkerheten ej kräver detta. Beträffande korsningar mellan järnväg och allmän väg gäller dock såsom villkor för lämnande av dylikt medgivande, att trafiken över korsningar ej är stor samt att utsikten från den korsande jagen over järnvägen är tillräckligt fri å båda sidor. Enligt uppgift har be-

h

^

agn

! d S ? Y ! d i g h e t * a l l m ä n h e t m e d g i W t s a v kommunikationsministern, då

hägnaden ej vant absolut nödvändig för beredande av erforderlig säkerhet

76 INNEHÅLLSFÖRTECKNING. Sid.

Skrivelse

till herr statsrådet och chefen för kungl. justitiedepartementet

Förslag till lag om skyldighet stängsel

för innehavare

av järnväg eller spårväg att hålla

Motiv. " FöriaUningsb^stämmelser om' skyldighet a t t hålla stängsel utmed j ä r n v ä g Stäneselskyldighet på grund av föreskrift i koncession ••• Å t a g a n d e eller åläggande av stängselskyldighet vid expropriation eller eljest vid förvärv av mark för järnvägsanläggning Stängselfrågans utveckling före 1928 års lagändring 1928 års lagändring Utvecklingen efter 1928 års lagändring Utredningsuppdraget Vissa uppgifter rörande järnvägarnas hägnader Det nuvarande

8 8 9 10 ^ ^

rättsläget

43 Allmän motivering " " ' . ' ' V V V." ' '«„', Äro 1928 års ersättningsbestämmelser av den natur, a t t något behov av stängselskyldighet icke finnes \l'l'-W '' i» ' LillV Bör skyldighet föreskrivas för innehavare av järnväg a t t hälla stängsel, där så erfordras Stängselskyldighetens omfattning Stängsels beskaffenhet Ersättningsfrågor ••••••• ; • * ' .' Om behovet av särskilda föreskrifter för det fall a t t j ärnvag ar stangselskyldig p å grund av särskilt åtagande eller åläggande °* Om prövningen av stängsel- och ersättningsfrågor 65 Böra de föreslagna bestämmelserna gälla även spårväg • • • • *>J Bör den föreslagna regleringen ske genom lagstiftning eller i administrativ , .

ordning Särskilt yttrande av överinspektören Översikt av föreskrifterna stängselskyldighet

i

vissa

71 G. Engwall Bilaga. främmande

länder

rörande

järnvägarnas

Statens offentliga utredningar 1944 S y s t e m a t i s k

f ö r t e c k n i n g

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen).

A l l m ä n lagstiftning. Rättsskipning. F å n g v å r d . Processlagberedningens förslag till lag om införande av nya rättegångsbalken m. m. 1. Lagtext. [9] 2. Motiv m. m. [10] , — . Betänkande med förslag rörande revision av lagstiftningen om kvinnas bebörigbet att innehava statstjänst ocb annat allmänt uppdrag. [24] • ^' _ •$ , Betänkande med förslag till lag om skyldighet for innehavare av järnväg eller spårväg att hålla stängsel. [35] Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Betänkande med förslag ang. revision av riksdagens arbetsformer. [8] Kommunalförvaltning. Promemoria med förslag till lag med bestämmelser om allmänna behörighetsvillkor för vissa kommunala uppdrag m. m. [4] Statens och k o m m u n e r n a s

Betänkande åren. [3]

flnansväsen.

Politi. nykterhetstillståndet under krigs-

N a t i o n a l e k o n o m i ock socialpolitik. Utredningar ang. ekonomisk efterkrigsplanering. l.[7]2. [12] 3. [13] 4. [14] 5. [25] , Statsmakterna och folkhushållningen under den till följd av stormaktskriget 1939 inträdda krisen. Del 4. Tiden juli 1942—juni 1943. [11] . Socialvårdskommitténs betänkande. 7. Utredning och förslag ang. lag om allmän sjukförsäkring. [15] 8.Kostnadsberäkningar ang. lag om allmän sjukförsäkring. [10] 9. Utredning och förslag ang. revision av lagstiftningen om barnavårdsanstalter och fosterbarnsvård. [34] Befolkningspolitik i utlandet. [26] Socialvårdens omfattning ocb kostnader efter 1930. [33J H ä l s o - o c h sjukvård. 1941 års reumatikervårdssakkunnigas betänkande. Del 2. Utredning och förslag rörande behovet av och formen för statligt understöd till utbyggande inom landets sjukvårdsväsen av efterbehandling och konvalescentvård. [28] Ungdomsvårdskommitténs betänkande 1 med utredning och förslag ang. psykisk barna- och ungdomsvård. [30] A l l m ä n t näringsväsen. Betänkande med utredning och förslag ang. rätten till ! vissa uppfinningar m. m. [27]

F a s t egendom. J o r d b r u k med binäringar. Jordbruksbefolkningens levnadskostnader. [1] Betänkande med förslag till byordningar och instruktioner för ordningsmännen i lappbyarna. [6]

Vattenväsen. Skogsbruk.

Bergsbruk.

Industri.

H a n d e l och sjöfart.

Kommunikationsväsen. Betänkande med förslag till vägtrafikstadga m. m. [18] Slututlåtande avgivet av besparingsberedmngens jarnvägssakkunniga. [32]

B a n k - , kredit- ocb penningväsen.

Försäkringsväsen.

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Betänkande med förslag till åtgärder för främjandet av litteraturtjänsten inom de tekniska fackområdena. [17] Om inrättande av ett samhällsvetenskapligt forskningsråd. [19] 1940 års skolutrednings betänkanden och utredningar. 1. Skolan i samhällets tjänst. [20] 2. Sambandet mellan folkskola och högre skola. [21] 3. Utredning och förslag ang. vidgade möjligheter till högre undervisning för landsbygdens ungdom. [22] Bilaga 3. förhandlingarna vid sammanträde den 15—den 17 juni 1943 med 1940 års skolutrednings rådgivande nämnd. [23] Socialutbildningssakkunniga. 1. Utredning och förslag rörande den högre socialpolitiska och kommunala utbildningen. [29] . ' " . .-; " Ungdomsvårdskommitténs betänkande 2 med utredning och förslag ang. stöd åt ungdomens föreningsliv. [31] Försvarsväsen. Betänkande med förslag ang. långtjänstunderbefäl m. m. [2] , r,, Betänkande med förslag till civilförsvarslag m. m. [5J Utrikes ä r e n d e n . Internationell r ä t t .

Stockholm 1944. Kungl. Boktr. P. A. Norstedt & Söner 4430G9