Om inrättande av ett rättsvetenskapligt forskningsråd P. M.

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

\

vy i t i

o STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1949:52 ECKLESIASTIKDEPARTEMENTET

OM INRÄTTANDE AV ETT RÄTTSVETENSKAPLIGT FORSKNINGSRÅD

PM. utarbetad

av

INOM KUNGL. ECKLESIASTIKDEPARTEMENTET TILLKALLADE SAKKUNNIGA

S T O C K H O L M 1 9

Statens offentliga utredningar 1949 Kronologisk

1. Norrlandskommitténs principbetänkande. Första d e len. Norrländska utvecklingslinjer. I d u n . 303 s. J o . 2. Norrlandskommitténs principbetänkande. A n d r a d e len. Särskilda utredningar. I d u n . 194 s. J o . 3. Norrlandskommitténs principbetänkande. Tredje d e len. Utlåtanden och förslag i vissa frågor. I d u n . 163 s. J o . 4. Utredning m e d förslag o m lösdrivarlagens u p p h ä v a n d e m . m . Marcus. 213 s., bil. 1 73 s., bil. 2 106 s. I. 5. Principer och metoder för kostnadsberäkningar vid statens järnvägar. Beckman. 122 s. K. 6. Kriminalvård i frihet. Fångvårdsstyrelsens u t r e d ning angående skyddsarbetets organisation m . m . Marcus. 140 s. J u . 7. Betänkande m e d förslag till indexreglering a v folkpensionerna. Beckman. 80 s. S. 8. Betänkande angående förbättrad insyn i enskilda företags ekonomiska förhållanden. Norstedt. 105 s. Ju. 9. 1944 års allmänna skattekommitté. 3. B e t ä n k a n d e angående beskattning av realisationsvinster, m . m . samt ackumulerade inkomster. Marcus. 168 s. Fi. 10. Elkraftutredningens redogöreJse n r 2 : 1 7 . Redogörelse för detaljdistributörerna samt deras råkraftkostnader och priser vid distribution a v elektrisk kraft. Värmlands län. Beckman. 45 s. K. 11. Betänkande om sinnesslövården. Katalog o c h Tidskriftstryck. 248 s., 1 k a r t a . I. 12. Utredning rörande foikpensionärernas bostadsförhållanden och bostadskostnader. Idun. 94 s. S. 13. 1945 å r s bankkommitté. B e t ä n k a n d e m e d förslag om inrättande av e n statlig affärsbank. B e c k m a n . 83 s. Fi. 14. Bilagor till 1942 å r s järnvägskostnadsutrednings b e t ä n k a n d e . Produktions- och kostnadsstrukturen vid statens järnvägar. Promemorior. A v A. Sjöberg. Beckman. 269 s. K. 15. P . M. med s y n p u n k t e r på det svenska långtidsprogrammet. I anslutning till OEEC:s interimsrapport. Beckman. 23 s. H. 16. Promemoria över preliminär u t r e d n i n g r ö r a n d e b e fälsrekryteringen inom försvaret. Beckman. 75 s. Fö. 17. Betänkande med förslag till lag om registrerade föreningar m . m . Idun. 277 s. J u . 18. Kvalitetsforskning och konsumentupplysning. Kihlström. 265 a., 16 pl. H. 19. 1945 års skogshärbärgesutrednings b e t ä n k a n d e . 2. Utredning m e d förslag till lagstiftning r ö r a n d e tillfälliga bostäder vid skogs- och flottnings- m . fl. arbeten. Idun. 188 s., 26 p l . S. 20. Dissenterlagskommittén. B e t ä n k a n d e m e d förslag till religionsfrihetslag m . m . Marcus. XLVIII, 390 s. J u . 21. Svensk hamnbyggnadspolitik. Marcus. 313 s. K. 22. Betänkande rörande gallring a v h a n d l i n g a r hos vissa a v försvarets myndigheter. Haeggström. 232 s. Fö. 23. Lagberedningens u t l å t a n d e angående lagstiftning om gräns m o t allmänt vattenområde. Norstedt. 28 s. J u . 24. Kommunallagskommitténs b e t ä n k a n d e 2 m e d förslag till ändrade bestämmelser om ersättning å t innehavare a v k o m m u n a l a förtroendeuppdrag. I d u n . 84 s. I. 25. 1945 års försäkringsutredning. 1. P r i n c i p b e t ä n k a n d e rörande försäkringsväsendet. Norstedt. 220 s. H. 26. 1945 års försäkringsutredning. 2. B e t ä n k a n d e m e d förslag till lag o m trafikförsäkring. Norstedt. 160 s. H. 27. Betänkande m e d förslag till lag om sjömansskatt m. m . Katalog och Tidskriftstryck. 237 s. F i . 28. Folk- och skolbibliotek. B e t ä n k a n d e o c h förslag avgivet av folkbibliotekssakkunniga. Gummesson. 173 s. E.

förteckning

29. Elkraftutredningens redogörelse n r 2:3—4. Redogörelse för detalj distributörerna samt deras r å kraftkostnader och priser v i d distribution a v elektrisk kraft. Uppsala l ä n och Södermanlands län. Beckman. 57 s. K. 30. Statsmakterna och folkhushållningen u n d e r den till följd a v stormaktskriget 1939 inträdda krisen. Del 9. Tiden juli 1947—juni 1948. A v K. Amark. Idun. 382 s. Fo. 31. Social upplysning. Idun. XVI, 175 s., 89* s. S. 32. Yrkesutbildning för v a r u b u d m . fl. Norstedt. 66 s. E. 33. E n generalplan för rikets farleder och h a m n a r . B i - i laga 2 till SOU 1949:21 o m svensk h a m n b y g g n a d s politik. Marcus. 242 s. K. 34. Betänkande m e d förslag angående ä n d r a d e g r u n der för fördelning och u t t a g a n d e a v kostnad för? byggande och underhåll a v skogsvägar. G e r n a n d t . j 66 s. J o . 35. Skolöverstyrelsens u t l å t a n d e över vissa a v 1940 års skolutrednings b e t ä n k a n d e n och 1946 å r s skolkornmissions principbetänkande j ä m t e sammanfattning av avgivna yttranden. Haeggström. 404 s. E. 36. Utredningar i anslutning till 1949 å r s nationalbud-• get. Marcus. 67 s. Fo. 37. Klientelet p å arbetshemmen. E n socialpsykologisk utredning om försumliga försörjare och störande understödstagare. Beckman. 206 s. S. 38. Betänkande rörande avbetalnings- och förskotts-,] köp m. m . Gummesson. 67 s. J u . 39. Betänkande angående statens konstsamlingars or-; ganisation och lokalbehov. Marcus. 231 s. E. 49. Betänkande med förslag angående förenklat r e k v i sitions- och granskningsförfarande beträffande vissa statsbidrag till folkskoleväsendet. Katalog och Tidskriftstryck. 98 s. E. 41. Betänkande och förslag angående studiehjälpverk- : samheten vid de allmänna läroverken m . fl. statliga och statsunderstödda läroanstalter. Beckman. 103 s. E. 42. Elkraftutredningens redogörelse n r 2:1—2. R e d o - ' görelse för detaljdistributörerna samt deras r å kraftkostnader och priser vid distribution a v elektrisk kraft. Stockholms stad och Stockholms l ä n . Beckman. 38 s. K. 43. Betänkande m e d förslag till livsmedelsstadga m . m.j Beckman. 365 s. I. 44. Betänkande med förslag till vissa åtgärder till ra-1 tionalisering a v gat- och kantstensindustrien. Beckm a n . 102 s. H. 45. Betänkande m e d förslag till n y a medborgarskapslagar för Danmark, Norge o c h Sverige. Marcus. 85 s. J u . 46. B e t ä n k a n d e m e d u t r e d n i n g i vissa värnpliktsfrå-i gor. Katalog och Tidskriftstryck. 293 s. F ö . 47. Betänkande m e d förslag till ä n d r a d e bestämmelser rörande beskattningen a v äkta m a k a r . I d u n . 332 s. Fi. 4S. 1945 års universitetsberedning. 4. Studenternas s o ciala ursprung, betyg i studentexamen, vidare u t bildning, yrkesval m . m . I d u n . 320 s. E. 49. Betänkande rörande hjälp å t egnahemsägare och bostadsrättshavare som drabbats a v arbetslöshet. Beckman. 101 s. S. 50. Betänkande m e d förslag till lönereglering m . m . för lärarpersonalen v i d statsunderstödda folkhögskolor och lantbruksundervisningsanstalter. Kihlström. 303 s. F i . 51. Sjöfolkets arbetslöshet i u t l ä n d s k h a m n . Idun. 57 s. H. 52. O m inrättande a v e t t rättsvetenskapligt forskningsråd. P . M. utarbetad a v inom Kungl. ecklesiastikdepartementet tillkallade sakkunniga. Idun. 26 s. E.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, ä r t r y c k o r t e n Stockholm. Bokstäverna m e d fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till d e t departement, u n d e r vilket u t r e d n i n g e n avgivits, t. e x . E. = ecklesiastikdepartementet. J o . = jordbruksdepartementet.

STATENS OFFENTLIGA U T R E D N I N G A R

1949:52

ECKLESIASTIKDEPARTEMENTET

OM INRÄTTANDE AV ETT RÄTTSVETENSKAPLIGT FORSKNINGSRÅD

PM

utarbetad

av

INOM KUNGL. ECKLESIASTIKDEPARTEMENTET TILLKALLADE SAKKUNNIGA

STOCKHOLM 1949 IDUNS TRYCKERIAKTIEBOLAG, ESSELTE AB 917187

'OCWAOV

Till Herr Statsrådet

och Chefen för Kungl.

Ecklesiastikdepartementet.

Genom beslut den 3 januari 1949 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för ecklesiastikdepartementet dels att tillkalla högst tolv sakkunniga för att inom departementet verkställa utredning av de juridiska och statsvetenskapliga examina samt i samband därmed stående utbildningsfrågor ävensom att utse en av de sakkunniga att såsom ordförande leda utredningsarbetet, dels ock att i den utsträckning så befunnes påkallat utse sekreterare åt de sakkunniga och tillkalla experter för att stå till deras förfogande för överläggningar och samråd. Med anledning härav tillkallade departementschefen den 4 januari 1949 såsom sakkunniga för nämnda ändamål professorn vid universitetet i Lund Ragnar Bergendal, advokaten Bertil Ahrnborg, professorn vid universitetet i Uppsala Per Olof Ekelöf, byråchefen i socialstyrelsen Erland von Hofsten, juris kandidaten och politices magistern Börje Langendorf, lagmannen i Svea hovrätt G. Lindstedt, politices magistern Gunnar Löwegren, professorn vid universitetet i Uppsala Tord Palander, avdelningschefen i inrikesdepartementet, kanslirådet Anders Tottie, direktören Åke G. Wickman samt rektorn vid socialinstitutet i Göteborg, docenten Arne Wåhlstrand, varjämte uppdrogs åt Bergendal att såsom ordförande leda de sakkunnigas arbete. Genom beslut den 8 april 1949 bemyndigades departementschefen att tillkalla ytterligare en sakkunnig. Utöver tidigare utsedda elva sakkunniga beslöt departementschefen samma dag såsom sakkunniga tillkalla professorn vid Stockholms högskola Seve Ljungman och byråchefen i riksåklagarämbetet Gustaf Persson. Sedan Tottie anhållit om entledigande från ifrågavarande uppdrag, tillkallade departementschefen den 16 maj 1949 i hans ställe expeditionschefen i inrikesdepartementet Erik Montell såsom sakkunnig. Departementschefen uppdrog dels den 22 januari 1949 åt e. o. byråinspektören i arbetsmarknadsstyrelsen Nils-Otto Witting, dels ock den 19 april 1949 åt t. f. andre kanslisekreteraren i inrikesdepartementet Göran Karlen att tills vidare tjänstgöra såsom sekreterare hos de sakkunniga. Sedan Karlen anhållit om entledigande från uppdraget, förordnade departementschefen den 16 maj 1949 i hans ställe t. f. andre kanslisekreteraren i nämnda departement Bengt Gireli. 1*—917187

4 Enligt de av departementschefen angivna direktiven borde de sakkunniga taga ställning till frågan om särskilda anslag till juridisk forskning, enär denna för närvarande icke kunde erhålla anslag vare sig från nu existerande forskningsråd eller från statliga fonder. I denna fråga har till de sakkunniga inkommit en den 11 maj 1949 dagtecknad framställning från sektionen för vetenskapligt verksamma jurister inom Sveriges juristförbund, vari hemställes att de sakkunniga måtte upptaga frågan om inrättande av ett rättsvetenskapligt forskningsråd till omedelbar behandling och snarast möjligt framlägga särskilt förslag i ämnet. De sakkunniga ha funnit lämpligt utbryta nämnda fråga till särskild behandling. Efter framställning av de sakkunniga uppdrog departementschefen den 4 juli 1949 åt extra hovrättsfiskalen Olof Bruun att tjänstgöra såsom biträdande sekreterare hos de sakkunniga vid utarbetandet av ett delbetänkande angående ett rättsvetenskapligt forskningsråd. De sakkunniga få härmed vördsamt, med överlämnande av P. M. om inrättande av ett rättsvetenskapligt forskningsråd, föreslå att ett sådant råd måtte inrättas och anslag för ändamålet beviljas. Stockholm den 12 november 1949. På de sakkunnigas vägnar: RAGNAR BERGENDAL

I

/ Bengt Girell Olof Bruun

5 Inledning. I y t t r a n d e till s t a t s r å d s p r o t o k o l l e t d e n 3 j a n u a r i 1949 a n f ö r d e c h e f e n för e c k l e s i a s t i k d e p a r t e m e n t e t , s t a t s r å d e t W e i j n e , efter g e m e n s a m b e r e d n i n g m e d c h e f e n för j u s t i t i e d e p a r t e m e n t e t , b l a n d a n n a t f ö l j a n d e : Under senare år har från olika håll framställts önskemål om reformering av det juridiska undervisnings- och examensväsendet. En översyn av juristutbildningen är motiverad även med hänsyn till den långa tid som förflutit sedan de grundläggande bestämmelserna därom tillkommo. Den nuvarande examensordningen tillkom i huvudsak år 1904, och den har sedermera ändrats endast i m i n d r e betydelsefulla avseenden. De viktigaste ändringarna gjordes år 1935 i samband med inrättandet av statsvetenskaplig examen, då nu gällande stadga angående juridiska examina utfärdades. D e p a r t e m e n t s c h e f e n r e d o g j o r d e h ä r e f t e r för d e n k r i t i k , s o m f r å n o l i k a håll framförts mot den n u v a r a n d e juristutbildningen och yttrade h ä r u t i n n a n bland annat följande: Reformkrav ha även framkommit beträffande själva undervisningen vid de juridiska fakulteterna. Den säges ibland vara alltför omfattande och icke tillräckligt effektiv, beroende på att man i alltför stor utsträckning fasthåller vid föreläsningar och kurser såsom en huvudsaklig undervisningsform. Läroböcker finnas icke att tillgå i nödig omfattning. Ofta har i diskussionen gjorts gällande, att undervisningen är alltför teoretisk. Man önskar i stället flera möjligheter till verksamhet i det praktiska rättslivet och till praktiska övningar överhuvud taget under studietiden samt vidgad medverkan av praktiska jurister i undervisningen. Omvänt har också framhållits, att utbildningen icke har en tillräckligt vetenskaplig karaktär utan i alltför hög grad avser inlärandet av en elementär kunskap om lagstiftningens innehåll. I vad mån den kritik, för vars huvudlinjer här redogjorts, är berättigad, skall icke här diskuteras. Uppenbart är emellertid, att de juridiska fakulteterna ha stora svårigheter att bemästra. Anpassningen efter nya krav har sålunda försvårats dels av den oerhörda ökningen genom lagstiftning och annan rättsbildning av det material, som skall tillgodogöras i undervisningen, dels av en mycket stark ansvällning av de studerandes antal. Lärarkrafterna ha länge varit otillräckliga till antalet, och fakulteterna ha dessutom haft svårt att besätta befintliga befattningar med fullgoda krafter. Under de sista åren ha emellertid de juridiska fakulteterna fått något ökade materiella resurser. Sålunda ha enstaka nya lärarbefattningar inrättats, anslag till nya undervisningskurser beviljats och stipendier för högre studier ställts till förfogande. Ännu återstår emellertid en hel del att göra även i fråga om dessa förhållanden. Tiien torde således nu vara inne för en från skilda håll p å y r k a d översyn av de bestämmelser, som gälla det juridiska undervisnings- och examensväsendet. Det synes mig påkallat, att särskilda sakkunniga tillkallas för att verkställa denna

översyn och föreslå åtgärder för att effektivisera den juridiska utbildningen och anpassa densamma efter samhällets aktuella krav. Härefter angav departementschefen de olika spörsmål beträffande juristutbildningen, åt vilka de sakkunniga borde ägna uppmärksamhet. Vidare uttalade departementschefen att då de sakkunniga icke kunde undgå att även upptaga frågor rörande de statsvetenskapliga examina till behandling, det syntes vara lämpligt att utvidga de sakkunnigas uppdrag till att omfatta även den samhällsvetenskapliga utbildningen. Utredningsarbetet i vad avsåge de samhällsvetenskapliga studierna syntes emellertid i stort sett k u n n a inskränkas till en omprövning av de förslag rörande statsvetenskapliga examina m. m., som socialutbildningssakkunniga avlämnade år 1946. Ytterligare anförde departementschefen beträffande särskilda frågor, som de sakkunniga hade att pröva bland annat följande: Frågan om åtgärder för åstadkommande av läroböcker är av stor vikt och bör av de sakkunniga upptagas till prövning. Det bör också övervägas, huruvida andra åtgärder kunna vidtagas för undervisningens främjande. De sakkunniga böra slutligen taga ställning till frågan om särskilda anslag till juridisk forskning, enär denna för närvarande icke kan erhålla anslag vare sig från nu existerande forskningsråd eller från statliga fonder. Sedan de sakkunniga med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallats har i skrivelse den 11 maj 1949 till de sakkunniga sektionen för vetenskapligt verksamma jurister inom Sveriges juristförbund hemställt, att de sakkunniga måtte upptaga frågan om inrättande av ett rättsvetenskapligt forskningsråd till omedelbar behandling. Till stöd härför har sektionen anfört i huvudsak följande. Under de senaste åren hade forskningsråd inrättats för skilda vetenskaper i syfte att understödja forskningen. Sedan år 1947 även ett samhällsvetenskapligt forskningsråd inrättats, kunde numera så gott som alla vetenskaper som idkades vid universitet och högskolor, utom rättsvetenskapen, erhålla anslag från staten genom centrala organ. Vissa rättsvetenskapliga discipliner kunde möjligen för forskningar på gränsen till andra vetenskaper erhålla medel från redan existerande forskningsråd, såsom rättssociologi och vissa delar av den offentliga rätten från det samhällsvetenskapliga forskningsrådet och rättshistoria från humanistiska fondens nämnd, vilken nämnd till följd av vissa år 1947 genomförda åtgärder fått en ställning motsvarande forskningsrådens. Det vore emellertid otvivelaktigt, att rättsvetenskapen som helhet betraktad kommit att för tillfället befinna sig i en påtagligt ogynnsam undantagsställning. Socialvetenskapliga forskningskommittén hade i sitt betänkande (SOU 1946: 74) vid övervägande av frågan huruvida två särskilda forskningsråd, ett för samhällsvetenskap och ett för rättsvetenskap eller ett för dessa båda vetenskaper gemensamt råd borde inrättas, uttalat sig för det senare alternativet, varvid den bland annat anfört, att den rättsvetenskapliga forskningsverksamheten just då vore av ganska be-

7 gränsad omfattning i jämförelse med forskningen inom samhällsvetenskaperna i egentlig mening. Sagda förhållande vore emellertid numera icke längre rådande. Härom har sektionen yttrat: Sedan den socialvetenskapliga forskningskommittén gjorde sitt ovannämnda uttalande har den rättsvetenskapliga forskningens omfattning undergått en icke oväsentlig förändring. Under de sista åren har nämligen tillströmningen till den rättsvetenskapliga banan markant ökats; orsaken härtill är sannolikt främst de nyinrättade doktorandstipendierna. Inom juridiken torde för närvarande mellan 50 och 60 vetenskapsidkare vara sysselsatta. Denna ökning har icke följts av en motsvarande allmän »upprustning» för rättsvetenskapens vidkommande. Bl. a. med hänsyn härtill te sig rättsvetenskapens ogynnsamma villkor i jämförelse med andra vetenskaper särskilt iögonenfallande. Några statliga forskningsanslag finnas som sagt icke. De privata anslag, som kunna påräknas, äro knappa, och konkurrensen om dem har till följd av det ökade antalet vetenskapsidkare skärpts. Detta kan emellertid leda till att det genom statsmakternas åtgärder uppblomstrade intresset för högre juridiska studier ånyo börjar mattas med ödesdigra verkningar för den vetenskapliga rekryteringen. De behov, som skulle tillgodoses genom ett forskningsråd, vore enligt sektionen i huvudsak följande. De juridiska forskarna skulle få möjlighet undersöka de samhällsförhållanden, som utgjorde bakgrunden till gällande rättsordning. Vetenskapsidkarna skulle få möjlighet till studier utomlands. Bristen på anslag härför hade hittills isolerat svensk rättsvetenskap och omöjliggjort djupare komparativa rättsundersökningar. Tryckningsbidrag för rättsvetenskapliga verk och ersättning för mistad lön åt juridiska lärare eller andra vid tjänstledighet för forskning skulle kunna utgå. Det anförda utvisade enligt sektionen, att ett rättsvetenskapligt forskningsråd skulle utgöra lösningen på det kritiska läge, vari rättsvetenskapen befunne sig. Efter att hava anfört vissa synpunkter på rådets organisation samt angående storleken av det anslag, som kunde ställas till rådets disposition, yttrade sektionen: Med hänsyn till det nu sagda är det högeligen önskvärt att kommittén bryter ut frågan om ett forskningsråd till omedelbar behandling. Såvitt vi förstå kan detta ske utan större olägenheter. Nämnda fråga synes icke innefatta problem av mera tidskrävande art och den är på väsentliga punkter fristående i förhållande till andra spörsmål som kommittén har att behandla; frågans starka principiella samband med tidigare beslut om inrättande av forskningsråd bör även anmärkas. Sektionen får därför vördsamt anhålla att kommittén måtte upptaga frågan om inrättande av ett rättsvetenskapligt forskningsråd till omedelbar behandling och snarast möjligt förelägga statsmakterna särskilt förslag i ämnet. Som av direktiven framgår ha de sakkunniga i första hand att göra en översyn av det juridiska undervisnings- och examensväsendet. Härutöver ha de sakkunniga att behandla vissa andra frågor. Ur flera synpunkter kunde det synas riktigt att hela det problemkomplex de sakkunniga ha att utreda behandlas i ett sammanhang. De sakkunniga ha emellertid funnit 2*—917187

8 lämpligt att bryta ut frågan om ett rättsvetenskapligt forskningsråd till särskild behandling. Härför tala flera skäl. Nämnda fråga har redan behandlats i två offentliga betänkanden och torde därför få anses vara väl förberedd. Härtill kommer att frågan i förhållande till utredningsuppdragets centrala problem är av mera fristående natur, då den kan lösas oberoende av huru de juridiska examina komma att utformas. Samtidigt är dock frågan om ett forskningsråd av stor betydelse för den juridiska undervisningen. En väsentlig anledning till de brister, som vidlåda den juridiska undervisningen, är de fåtaliga lärarkrafterna. En förutsättning för att en reform av den juridiska undervisningen skall kunna genomföras är att antalet lärare ökas. Detta kan ej ske på annat sätt än att ekonomiska möjligheter skapas för en ökad vetenskaplig rekrytering vid de juridiska fakulteterna. Tidigare förslag i ä m n e t . Genom beslut den 26 november 1943 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för ecklesiastikdepartementet att tillkalla särskilda sakkunniga för att inom departementet biträda med utredning och avgiva förslag rörande inrättandet av ett socialvetenskapligt forskningsråd jämte därmed sammanhängande frågor. Dessa sakkunniga skulle enligt direktiven utreda, huruvida ett samhällsvetenskapligt forskningsråd borde inrättas för att pröva sådana frågor, vilka krävde samordning av forskningsarbetet inom flera socialvetenskaper, samt uppgöra förslag till fördelningen av statens anslag till samhällsvetenskaplig forskning. Av ett uttalande i direktiven framgår att till socialvetenskaperna räknades också rättsvetenskapen. I sitt den 15 maj 1944 avgivna betänkande (SOU 1944: 19) anförde de sakkunniga, att rättsvetenskapen strängt taget helt och hållet vore en samhällsvetenskap. Dess praktiska uppgifter gåve den visserligen en särställning, men rättssociologiska undersökningar, alltså studiet av det sociala resultatet, hade sin givna betydelse för de praktiska uppgifternas utförande. De sakkunniga förordade i betänkandet, att ett samhällsvetenskapligt forskningsråd skulle inrättas. F r å n remissbehandlingen må här nämnas att såväl juridiska fakulteten i Uppsala som juridiska fakulteten i Lund riktade kritik mot den i betänkandet hävdade uppfattningen av rättsvetenskapens karaktär. Båda fakulteterna förordade en mera allsidig juridisk representation i rådet. Fakulteten i Uppsala föreslog en särskild rättsvetenskaplig sektion i rådet, medan fakulteten i Lund begärde att ett särskilt rättsvetenskapligt forskningsråd skulle inrättas. Betänkandet föranledde icke något Kungl. Maj :ts förslag till riksdagen. Efter bemyndigande av Kungl. Maj :t tillkallade därefter chefen för ecklesiastikdepartementet den 27 september 1945 sakkunniga (socialveten-

9 skapliga forskningskommittén) för att inom departementet biträda med utredning och avgiva förslag rörande socialvetenskapernas ställning vid universitet och högskolor m. m. I de för denna kommitté meddelade direktiven anfördes bl. a.: I flertalet av de av ämbetsverken och näringsorganisationerna avgivna yttrandena över det tidigare betänkandet hade ingen principiell erinran framställts mot förslaget om inrättande av ett forskningsråd. En kritisk grundsyn på förslaget hade däremot präglat de utlåtanden, som avgivits av universitetskanslern och vissa av de akademiska myndigheterna och högskolorna. Utredningsarbetet borde enligt direktiven i första hand inriktas på frågan om en ökning av forskningsmöjligheterna på det samhällsvetenskapliga området. De sakkunniga borde j ä m väl upptaga det tidigare förslaget om ett samhällsvetenskapligt forskningsråd till förutsättningslös omprövning under beaktande av vad i ärendet anförts under remissbehandlingen. Socialvetenskapliga forskningskommittén avgav betänkande (SOU 1946: 74) den 31 oktober 1946. Efter att ha övervägt huruvida två särskilda forskningsråd, ett för samhällsvetenskap i trängre mening och ett för rättsvetenskap, eller ett för dessa båda vetenskaper gemensamt råd borde inrättas, stannade kommittén för det senare alternativet. I betänkandet betonades att inom rådets verksamhetsfält skulle falla rättsvetenskapen i dess helhet. Vid remissbehandlingen kritiserades betänkandet starkt i vad det berörde rättsvetenskapens ställning. Till kritiken anslöt sig universitetskanslern, som fann att rättsvetenskapen borde tillerkännas en mera självständig ställning. I proposition till 1947 års riksdag tog departementschefen avstånd från kommitténs förslag om ett gemensamt råd och uttalade samtidigt, att frågan om ett rättsvetenskapligt forskningsråd eller särskilda medel till juridisk forskning borde avgöras först efter ytterligare prövning. Propositionen upptog därför allenast anslag åt ett samhällsvetenskapligt, forskningsråd; den bifölls av riksdagen.

D e n juridiska vetenskapens läge och behov. Juridiken såsom vetenskap har gamla anor. Det göres ibland, icke helt utan fog, gällande att den sådan den plägar bedrivas både hos oss och i andra länder är alltför traditionsbunden och icke hållit j ä m n a steg med den allmänna utvecklingen i fråga om målsättning och metoder för vetenskapligt arbete. I den mån detta är riktigt, sammanhänger det till väsentlig del med att den juridiska vetenskapen länge haft alltför snävt tillmätta resurser, både personliga och ekonomiska. Juridikens forskningsföremål är rättsordningen och de rättsliga företeelserna. I första hand har den att iakttaga, redovisa och beskriva dessa. Detta är emellertid endast en grundval för forskningsarbetet. Juridiken har

10 att belysa de rättsliga företeelserna med hänsyn till deras uppkomst och deras samband med andra företeelser i samhällslivet och att söka förklara dem. Många rättsvetenskapsmän söka jämväl lösa lagtolkningsspörsmål med utgångspunkt från en värderande avvägning av olika intressen och söka även från sådana utgångspunkter kritiskt belysa de bestående rättsreglerna och angiva riktlinjer för deras förbättrande genom lagstiftning. Medan juridiken tidigare, vid sidan om det beskrivande arbetet, väsentligen inriktade sig på att logiskt analysera rättsreglernas innebörd och i j samband därmed att söka härleda normer för avgörande av fall, som icke uttryckligen reglerats i lag eller praxis (att utleta ett »medelbart» innehåll i rättskällorna, eller att »fylla luckor» däri), hava nyare strömningar sökt andra vägar och vilja framför allt undersöka den funktion, som faktiskt tillkommer och kan anses böra tillkomma rättsordningen i samhället. Dessa mera empiriskt betonade riktningar vända sin forskning mot olika sidor av rättslivet. Å ena sidan undersöker man spörsmål huru rättsordningen eller särskilda huvuddelar därav uppkomma och utvecklas, huru de faktiskt påverka samhällsmedlemmarna och huru de böra vara beskaffade för att effektivt nå sina syften. Vid sidan av denna juridiska grundforskning söker man å andra sidan inom många särskilda grenar av juridiken i detalj fastställa på vad sätt rättsreglerna faktiskt tillämpas och i vilken utsträckning de uppnå vad med dem åsyftats. För denna tillämpade rättsvetenskap eller juridiska målforskning kräves ofta ett ingående studium av de särskilda samhällsförhållanden som äro föremål för den rättsliga regleringen. Av det anförda framgår, att den juridiska forskningen kräver ett ganska mångskiftande material. I första hand har den att bearbeta gällande lagar och deras förarbeten samt domar och annat skriftligt material rörande rättsfall, som avgjorts av svenska domstolar. Redan detta material föreligger endast delvis publicerat i tryck, och det kan, då så icke är fallet, kräva mycket arbete för att uppspåras och samlas. Detta material är emellertid icke tillräckligt. Historiskt material måste i stor utsträckning anlitas, främst i offentliga arkiv men även ur andra källor. Rättshistorien har av gammalt utgjort en särskild, betydelsefull del av den juridiska forskningen. På senare tid har ökad vikt, både praktiskt och vetenskapligt, kommit att tillmätas internationell rätt och utländska rättsliga förhållanden. En särskild komparativ rättsforskning har utbildats med sina speciella krav på ofta ganska svårtillgängligt material. Den nyare mera empiriska rättsforskningen måste ofta skaffa sitt material genom enquéter och andra fältundersökningar av den art, som utformats inom den moderna sociologien och som för sitt rätta handhavande kräva särskild utbildning och en betydande organisatorisk apparat. De uppgifter, som enligt det sagda föreligga för den svenska rättsvetenskapen, hava endast ofullständigt blivit fyllda. Detta gäller såväl de i vår

11 litteratur behandlade ämnesområdena som de vid forskningen använda metoderna. Många viktiga rättsområden hava överhuvud icke blivit föremål för någon mera ingående vetenskaplig bearbetning. Beträffande dem finnas sålunda icke ens systematiska undersökningar av äldre typ. Några exempel anfördes av socialvetenskapliga forskningskommittén. Den framhöll bl. a. bristen på rättsvetenskaplig forskning inom finansrätten, en brist som enligt kommittén medfört kännbara olägenheter vid utformningen av den svenska skattelagstiftningen. Samma kommitté underströk behovet av forskning på det socialpolitiska området och framhöll betydelsen av att socialrätten bleve föremål för vetenskaplig bearbetning enligt juridiska metoder. Alltjämt gäller att vetenskapliga undersökningar av de många rättsliga spörsmål, som föranledas av vår moderna socialvård, endast i mycket ringa utsträckning ha kommit till stånd, överhuvud har den ökade offentligrättsliga lagstiftningen på olika områden av samhällslivet medfört ett starkt behov av förvaltningsrättsliga undersökningar. Till fastighets- och jordrätten äro många — delvis motstridiga — ekonomiska och politiska intressen knutna, varför en ökad vetenskaplig bearbetning av detta område framstår som ett väsentligt behov. F r å n advokathåll och från jurister inom näringslivet har framhållits bristen på svensk sjörättslitteratur. I jämförelse med våra grannländer, särskilt Norge, har den vetenskapliga verksamheten inom sjörätten varit obetydlig. Försäkringslagstiftningen har för närvarande påtagliga brister. Från för säkrings juridiskt håll har uttalats önskemål om ökad forskning inom det försäkringsrättsliga området. Ännu mera framträdande är bristen på undersökningar enligt nyare, mera empiriskt inriktade metoder. Detta gäller såväl de nyssnämnda rättsområdena som de flesta andra. Sålunda må nämnas stora delar av straffrätten och dess gränsområden. Angående särskilda brott liksom angående brottsligheten överhuvud föreligga talrika forskningsuppgifter, som endast kunna lösas med psykologiska och sociologiska metoder. Enahanda är fallet med talrika spörsmål, som föranletts av den senare tidens livliga reformarbete inom det straffrättsliga sanktionssystemet. På motsvarande sätt kräves på många punkter av civilrätten och förvaltningsrätten, bl. a. rörande socialrättsliga frågor, samt inom processrätten en närmare utredning av i vad mån rättsreglerna efterlevas och huru de verka, o. s. v. Till allt detta föreligga endast enstaka, visserligen delvis mycket beaktansvärda ansatser. En särskild fråga rör behovet av juridiska läroböcker av vetenskaplig karaktär. Även på sådana råder stor brist. Avhjälpande av denna utgör en oundgänglig förutsättning för att juristutbildningen skall k u n n a organiseras på ett tillfredsställande sätt och giva ett gott resultat. Bristen på juridisk forskning hänför sig icke endast till det nationella planet. Ett utmärkande drag för den svenska juridiska vetenskapen av i dag är sålunda den otillräckliga kontakten med rättsvetenskapen i utlandet,

12 bortsett från övriga nordiska länder. Rättsutvecklingen i andra länder har på många områden gått snabbt framåt i delvis nya banor. Länder, vilkas praxis och doktrin föga uppmärksammats av svensk rättsvetenskap, ha fått allt större betydelse i den internationella samfärdseln. Det är påfallande att medan det internationella utbytet alltmer utvecklats på de flesta andra områden, rättsvetenskapen ej kunnat hålla j ä m n a steg med denna utveckling. Det är av vikt att den svenska rättsvetenskapens isolering häves. Forskning i internationell rätt måste upptagas i betydligt större utsträckning än för närvarande är fallet. Vidare måste vid juridiska undersökningar komparativa principer tillämpas på ett annat sätt än nu. Härför fordras att den enskilde forskaren får möjlighet att på ort och ställe erhålla kännedom om det främmande rättssystem han vill undersöka. Reseanslag måste därför ställas till förfogande. Värdet av en ökad orientering utåt erkännes allmänt av rättsvetenskapsmännen själva. Ett uttryck härför är det vid Uppsala universitet år 1948 upprättade institutet för jämförande rättsvetenskap. Bristen på resurser har emellertid hindrat institutets utbyggnad. Det genom en privat donation grundlagda Svenska institutet för internationell rätt vid samma universitet har likaledes på grund av ekonomiska svårigheter hittills endast haft ringa betydelse. Av det anförda torde med skäl den slutsatsen kunna dragas, att åtgärder måste vidtagas för att förbättra den rättsvetenskapliga forskningens villkor. Det fordras sålunda i första hand att ett betydligt större antal forskningsuppgifter inom skilda områden bliva föremål för bearbetning. Att så mycket brister härutinnan beror på att de juridiska vetenskapsidkarna äro alldeles för få och att de, som finnas, hållas bundna av andra uppgifter, som hindra deras vetenskapliga arbete. En ökad rekrytering måste därför åstadkommas av personer, som ägna sig åt vetenskaplig verksamhet. Det är icke enbart för själva forskningen, som detta behov föreligger. För att fylla behovet av lärare vid de juridiska fakulteterna är det nödvändigt att få tillgång till betydligt flera, som genom att ägna sig åt vetenskapligt arbete förvärvat kompetens som lärare. Vidare föreligger ett behov av att frigöra kvalificerade praktiskt verksamma jurister för särskilda vetenskapliga uppgifter. Huvudorsaken till den juridiska forskningens ogynnsamma läge utgöres dock av bristen på ekonomiska resurser för att genomföra skilda forskningsföretag. Det är ett trängande behov att denna fråga snarast vinner en tillfredsställande lösning. En översikt av de möjligheter, som för närvarande finnas att möta de föreliggande behoven, må här lämnas. Genom enskilt initiativ ha tillkommit olika donationer och fonder för rättsvetenskaplig forskning. Den största av de hittills tillgängliga fonderna torde vara Institutet för rättsvetenskaplig forskning, grundat år 1947 av Knut och Alice Wallenbergs stiftelse, med ett kapital av omkring 2 miljoner kronor. Institutet har särskilt att främja en sådan vetenskaplig bearbetning av gällande svensk rätt,

13 som k a n vara till gagn för domstolarna, det praktiska rättslivet och juristutbildningen. Hittills ha anslag utdelats i form av arvoden åt författare. En a n n a n fristående fond är Tore Alméns minnesfond med en behållning av omkring 150 000 kr. Den har — vid sidan av andra ändamål — till uppgift a t t främja sådan rättsvetenskaplig forskning, som är av omedelbar betydelse för det praktiska rättslivet. Några större belopp ha icke regelbundet utdelats från denna fond för rena forskningsändamål. Vidare är att nämna Institutet för rättshistorisk forskning, grundat av Gustav och Carin Olin, vilket tillkom i november 1947 (grundfond 500 000 k r . ) . Institutets uppgift är att främja svensk rättshistorisk forskning, därunder inbegripet bl. a. rättslivets kulturhistoria. Svenska institutet för internationell rätt vid universitetet i Uppsala (Harry Ax:son Iohnson-institutet; behållning 32 000 kr.) syftar till att i utlandet sprida kännedom om svensk rättsvetenskap och att bereda unga svenska studerande tillfälle till rättsvetenskapliga studier i utlandet m. m. Det årligen disponibla beloppet är emellertid förhållandevis ytterst ringa. Sistnämnda fond har under sin verksamhet huvudsakligen lämnat vissa tryckningsanslag och med vissa mellanrum utdelat smärre resebidrag. En genom testamente av framlidne advokaten Emil Heijne år 1948 tillkommen stiftelse med ett beräknat kapital av ca 800 000 kr. har bland annat att främja rättsvetenskaplig forskning genom bidrag åt advokater, domare och andra vid landets allmänna domstolar anställda rättsbildade personer samt lärare vid landets universitet och högskolor; den har ännu icke utdelat några anslag. — Till de juridiska fakulteterna hava även några fonder och institut knutits. Vid Uppsala universitet finnes det redan berörda Svenska institutet för internationell rätt. Vid universitetet i Lund existerar direktören Gunnar Swensons donation till juridiska fakulteten därstädes (behållning något över 300 000 k r . ) . För de vid detta universitet verksamma har donationen utgjort en påtaglig hjälp, huvudsakligen genom reseunderstöd och bidrag till tryckningskostnader. Vid Stockholms högskola har sedan år 1937 funnits Justitierådet Edvard Cassels stiftelse med ett kapital av numera inemot en miljon kronor. Den får disponeras efter ganska fria villkor men skall i första hand främja privaträttens utvecklingsbehov. Stiftelsen har regelbundet utdelat stipendier till betydande belopp för fortsatta vetenskapliga studier. Av den nu lämnade redogörelsen framgår, att flera av donationsfonderna ha att tillgodose även andra ändamål än forskning i egentlig mening. Detta har medfört att i vissa fall förhållandevis ringa belopp kommit forskningen till godo. Vidare ha de enskilda fonderna ofta till uppgift att understödja forskningen endast inom vissa rättsområden, varför rättsvetenskapen genom dem icke kan bliva allsidigt tillgodosedd. Det får anses vara ett allmänt intresse att forskningen stödjes inom hela det rättsvetenskapliga området. Några för rena forskningsändamål avsedda statliga anslag existera som

av det föregående framgått icke. Två av riksstatens poster k u n n a dock redovisas i detta sammanhang, nämligen dels anslaget under andra huvudtiteln: bidrag till utgivande av författningskommentarer m. m. (ursprungligen 25 000 kr., från och med budgetåret 1949/50 höjt till 50 000 kr.) dels ock anslaget under åttonde huvudtiteln till gemensamma universitetsändamål: bidrag till tryckning av rättsvetenskapliga arbeten å 15 000 kronor. Förstnämnda anslag handhaves av ett särskilt organ, nämnden för utgivande av förvaltningsrättsliga publikationer. Enligt instruktion den 28 juni 1946 (SFS nr 412) har denna att främja tillkomsten av författningskommentarer, författningssamlingar och annan vägledande litteratur på förvaltningsrättens område och angränsande områden. Av den utredning, som föregick anslagets beviljande, framgår att det var avsett att de ifrågavarande publikationerna borde, samtidigt som de vore av omedelbar betydelse för det praktiska rättslivet, äga visst vetenskapligt värde. I enlighet med proposition nr 165 till 1948 års riksdag har riksdagen godkänt vissa riktlinjer för kommunal upplysningsverksamhet i anledning av kommunindelningsreformen. Enligt dessa borde åtgärder vidtagas bland annat för att dels främja tillkomsten av lämpliga handböcker, av vilka de kommunala förtroendemännen hade behov, dels underlätta utgivandet av nya upplagor av redan befintliga sådana handböcker, när så påkallades, dels ock åstadkomma en låg prissättning på handböckerna. På nämnden för utgivande av förvaltningsrättsliga publikationer skulle ankomma att ombesörja dessa åtgärder. I anledning härav undergick nämndens instruktion viss ändring (KK den 15 oktober 1948, nr 664). Anslaget för bidrag till tryckning av rättsvetenskapliga arbeten åter står öppet endast för lärare vid universiteten och Stockholms högskola. Huvudsyftet med ifrågavarande anslag är att tillgodose undervisningens behov. — Av statliga reseanslag finnas inga andra än de allmänna resestipendierna om tillhopa 70 000 kr. åt ordinarie lärare m. fl. Dessa stipendier få sökas av vetenskapsidkare vid samtliga fakulteter tillhörande universiteten, de medicinska högskolorna samt Stockholms och Göteborgs högskolor. Till den juridiska forskningens otillfredsställande läge medverkar, jämsides med bristen på ekonomiska resurser, svårigheten att erhålla en samlad överblick över denna forsknings resultat vid varje tid och dess förhållande tili de viktigaste forskningsresultaten inom angränsande vetenskaper och till det praktiska livets krav på rättsvetenskapliga framställningar ävensom till huvuddragen av utvecklingen i utlandet.

Behovens tillgodoseende. Av det anförda torde framgå, dels att de anslagsmöjligheter, som äro tillgängliga för den juridiska forskningen, icke stå i rimligt förhållande till de krav, som måste ställas på densamma, och att det är en angelägen stat-

15 lig uppgift att till forskningens förfogande ställa ett fast årligt anslag till betryggande belopp, dels att åtgärder böra vidtagas för att man kontinuerligt skall hava erforderlig överblick över pågående juridisk forskning och över alla de förhållanden, som äro av betydelse för forskningens utveckling. Härvid uppkommer först frågan om någon institution för närvarande finnes, som skulle kunna fungera som ett organ för befordrande av rättsvetenskaplig forskning. Denna fråga behandlades i de båda betänkandena angående samhällsvetenskapernas — inbegripet rättsvetenskapen — förstärkning, varvid framkom att något mot behovet svarande centralt organ icke finnes. I tidigare sammanhang ifrågasattes från något håll, att ett anslag skulle kunna ställas till universitetskanslerns förfogande att fördelas efter förslag från de juridiska fakulteterna. De sakkunniga dela icke denna uppfattning. Den skulle bland annat innebära, att den utomakademiska forskningens intressen åsidosattes. Den enda tillfredsställande lösningen synes därför vara att även för rättsvetenskapens del inrätta ett särskilt organ med representanter för både vetenskapsmän och praktiskt verksamma jurister. Den organisationsform, som befunnits lämplig i syfte att förbättra olika vetenskapers villkor, har hittills utan undantag varit forskningsrådets eller en därmed nära överensstämmande. Den kritik mot själva rådsidén, som tidigare framförts främst från vissa akademiska myndigheter, torde därför numera sakna aktualitet. Först inrättades år 1942 statens tekniska forskningsråd. År 1945 tillkommo ett jordbrukets forskningsråd och ett medicinskt forskningsråd. Därefter inrättades 1946 ett naturvetenskapligt forskningsråd och följande år fick humanistiska fondens nämnd i förhållande till den centrala humanistiska och teologiska forskningen en ställning motsvarande forskningsrådens. Efter inrättandet av samhällsvetenskapliga forskningsrådet 1947 torde så gott som alla vetenskaper vid våra universitet och högskolor utom rättsvetenskapen kunna erhålla statliga anslag genom centrala organ. Likaväl som alla dessa vetenskaper utrustats med forskningsråd synes ett sådant böra inrättas även för rättsvetenskapens del. De sakkunniga få därför föreslå, att rättsvetenskapen erhåller ett med statligt anslag utrustat forskningsråd. Forskningsrådets verksamhet bör omfatta samtliga discipliner vid de juridiska fakulteterna. Starka skäl tala vidare för en utvidgning till andra ämnen, vilka icke äro representerade i universitetsorganisationen men stå rättsvetenskapen nära t. ex. kriminologien, över huvud synas några fasta gränser för verksamheten ej böra uppdragas utan åt rådet bör överlämnas att självt träffa avgörande i tveksamma fall efter samråd med övriga forskningsråd. De sakkunniga utgå från att rådet i sin verksamhet inom den sålunda angivna ramen kominer att tillgodose forskningens intressen inom samtliga grenar av juridiken och därmed samhöriga områden. I likhet med vad som förekommit i motsvarande fall torde det böra överlämnas åt rådet att självt utarbeta förslag till instruktion för detsamma.

16 Forskningsrådets uppgifter. Rådets främsta uppgift bör vara att fördela de anslag för juridisk forskning, vilka kunna ställas till dess förfogande. Härvid torde huvudsakligen statsmedel komma i fråga. Rådet bör dock vara oförhindrat att mottaga och fördela medel, som från annat håll kunna ställas till dess disposition. Understöd åt forskning torde böra kunna lämnas i huvudsakligen fyra olika former. I första hand böra åt enskilda forskare kunna beviljas medel för rättsvetenskapligt arbete. Rådet skall vidare äga bevilja anslag till viss verksamhet, som icke kan betecknas som vetenskaplig i egentlig mening, nämligen för att främja tillkomsten av läroböcker för den juridiska undervisningen och av sådana mera självständiga kommentarer till lagar och författningar, som kunna tjäna undervisningens och det praktiska rättslivets behov. Även åt rättsvetenskapliga institutioner skola kunna lämnas anslag för att främja där bedrivet forskningsarbete. Slutligen torde möjlighet böra beredas rådet att lämna bidrag till och organisera större forskningsuppgifter under samverkan av flera rättsvetenskapsmän eller av företrädare för rättsvetenskap och andra vetenskaper, t. ex. samhällsvetenskap. Vad angår anslagen till enskilda forskare kunna dessa lämnas för flera olika syften. Det är av stor vikt att den rättsvetenskapliga forskningens utövare sättas i stånd att anlita v e t e n s k a p l i g a s s i s l e n s och biträdande arbetskraft i övrigt. Juridiskt utbildade forskningsassistenter skulle kunna anlitas för excerpering och systematisk genomgång av in- och utländska rättsfallssamlingar och annan litteratur, för redigeringsarbete, för fältundersökningar och för bearbetning av primärmaterial, inbegripet utomrättsliga avgöranden och utomprocessuell rättsbildning över huvud. Inom sistnämnda område, som hittills föga beaktats, skulle med säkerhet ett värdefullt nydaningsarbete kunna åstadkommas. Ett konkret exempel på uppgifter av nyss angivet slag utgör studiet av avtalstvister på arbetsmarknaden, vilka före eller efter öppen konflikt blivit lösta under hand. Åtskilliga företeelser rörande bolag och föreningar erbjuda andra exempel, såsom genomförandet av kapitalökningar inom aktiebolag och fusioner av sådana, skattelagstiftningens betydelse för användandet av skilda bolagsformer, föreningsmedlemmars skyldigheter att leverera produkter eller eljest naturaprestationer till ekonomiska föreningar och tillämpningen av påföljder för bristande fullgörelse av sådana förpliktelser, tillämpningen av ideella föreningars bestämmelser om uteslutning av medlemmar. Vidare kunna nämnas spörsmål angående förekomsten och innebörden av gäldenärers underhandsackord med borgenärer samt angående skiljeavtal och tillämpningen av skiljemannaförfärande. Behovet av b i t r ä d e s p e r s o n a l för skrivhjälp och dylikt är mycket beaktansvärt. De juridiska fakulteterna äro för närvarande i starkt behov av arbetskraft, som skulle kunna lämna skrivhjälp och även i övrigt övertaga stora delar av det för vetenskaplig verksamhet erforderliga mera

17 kontorsmässiga arbetet. Ännu mera kännbart är detta behov för forskare, vilka icke äro knutna till någon fakultet. Det skulle medföra betydande tidsbesparing för den enskilde forskaren, om han under arbetets gång kunde erhålla biträde med maskinskrivning och stenografering. över huvud böra de möjligheter att rationalisera vetenskapsmännens arbete, som den moderna kontorstekniken frambragt, utnyttjas. Universitetsberedningen har i sitt tredje delbetänkande (SOU 1947: 75) framlagt förslag om inrättande av centrala skrivbyråer vid universitet och högskolor, varigenom vissa av ovannämnda önskemål skulle k u n n a tillgodoses. Det kan dock ifrågasättas om förslaget, som ännu ej föranlett något beslut av statsmakterna, på ett tillfredsställande sätt tillgodoser det här föreliggande behovet. Möjlighet bör finnas till en smidigare anpassning efter individuella arbetsuppgifter och arbetsförhållanden. I detta sammanhang må nämnas, att det samhällsvetenskapliga forskningsrådet vid flera tillfällen beviljat anslag för avlöning av skrivbiträden. Anslag skola jämväl kunna lämnas till r e s o r f ö r v e t e n s k a p l i g a ä n d a r n a 1. Flera juridiska forskningsuppgifter berörande internationell eller komparativ rätt ha hämmats genom att de, som velat arbeta därmed, saknat möjlighet att företaga härför erforderliga resor till utlandet. Ett tillförlitligt studium av främmande länders rättsliv och av internationella juridiska frågor förutsätter tillfälle att arbeta i de länder, som undersökningarna skola avse eller där de internationella institut finnas, vilka k u n n a tillhandahålla det härför viktigaste materialet. I fråga om beviljandet av reseanslag torde några synpunkter få anföras. Det är av vikt att en resa noggrant planeras på förhand, och att därvid bl. a. en beräkning göres av den tid, som bör anslås för resan för att det därmed avsedda ändamålet skall kunna uppnås. Om alltför knapp tid tillmätes förefinnes risk att ändamålet med resan ej blir tillfredsställande tillgodosett. Bristande vana vid språk och miljö kan medföra avsevärd tidsutdräkt. Emellertid måste beaktas att mycken tid och arbete sparas genom noggranna förberedelser i hemlandet. Härvid skulle forskningsrådet kunna biträda med råd och upplysningar. En förutsättning härför är att rådet besitter både överblick och detaljkännedom i fråga om forskningsförhållandena i utlandet. Det skulle innebära besparingar på längre sikt, om sakkunskap på detta område så småningom kunde vara att finna hos rådet. Rådet bör vidare äga rätt att lämna e r s ä t t n i n g f ö r m i s t a d a r b e t s f ö r t j ä n s t i samband med vetenskaplig verksamhet. Härvidlag bör forskaren hållas ekonomiskt skadeslös för sådana merkostnader, som genomförandet av en särskild forskningsuppgift vållar honom. Åt forskare bör sålunda av rådet kunna beviljas anslag för säkerställande av en för honom skälig utkomst, då forskningsarbete för honom medför förlust av löneförmåner eller annan arbetsinkomst. Möjligheten att lämna ersättning för förlorad arbetsförtjänst kommer särskilt att få betydelse, när det gäl-

18 ler att frigöra inom lagstiftningen, rättskipningen och förvaltningen verksamma jurister för författarskap. Det föreligger ett behov av rättsvetenskapliga undersökningar på olika områden, där praktiskt verksamma jurister med fördel skulle kunna anlitas. Ytterligare bör rådet kunna lämna anslag till t r y c k n i n g s k o s t n a d e r . I främsta rummet gäller detta utgifter för publikation av egentliga forskningsresultat. Om rådet övertager hela det ekonomiska ansvaret för publikationen och därjämte utdelar visst författarhonorar — eventuellt delvis i form av ersättning för mistad arbetsinkomst — kan det ifrågakomma att i samband därmed avtal träffas om författarrätten. Rådet bör emellertid hava fria händer att för varje fall handla efter omständigheterna. Såsom ovan berörts bör rådet kunna med anslag främja tillkomsten av juridiska verk, som icke direkt kunna betecknas som forskningsarbeten, främst läroböcker och författningskommentarer. Det alltmer ökade lagstiftningsarbetet och de pågående reformerna av våra viktigare lagar ha medfört ett starkt behov av författningskommentarer. Bristen på lämpliga sådana kommentarer har framhållits i skilda sammanhang. Detta behov föreligger även beträffande inånga äldre lagar, där framför allt en bearbetning av en vid deras tillämpning utbildad praxis skulle vara värdefull. De vid de juridiska fakulteterna verksamma vetenskapsmännen äro alldeles för få för att kunna avhjälpa denna brist. Det bör vara en angelägen uppgift för rådet att söka avhjälpa denna olägenhet genom att för detta arbete söka förvärva inom det praktiska rättslivet verksamma kvalificerade jurister utan att dessa för denna sin insats skola behöva lida ekonomiskt avbräck. Även för tryckning och publicering av läroböcker och författningskommentarer skall rådet kunna lämna anslag. Juridiska vetenskapliga arbeten användas i viss utsträckning som undervisningslitteratur vid de juridiska fakulteterna. Omvänt äga arbeten, som till sin typ äro läroböcker eller författningskommentarer, ofta en viss vetenskaplig prägel. I praktiken kan det vara svårt att avgöra till vilken kategori det ena eller det andra verket är att hänföra. Därest ett forskningsråd inrättas synes det därför mest rationellt att det förutnämnda anslaget för bidrag till tryckning av rättsvetenskapliga arbeten kommer att upphöra. Vad härefter angår den förut berörda nämnden för utgivande av förvaltningsrättsliga publikationer har den, såsom av det föregående framgått, dels att främja tillkomsten av sådan vägledande litteratur inom förvaltningsrättens och angränsande områden, vilken är av i viss mån vetenskaplig karaktär, dels ock att medverka till utgivande av handböcker, av vilka de kommunala förtroendemännen ha behov. För budgetåret 1949/50 har till nämndens förfogande ställts ett anslag å 50 000 kronor. Till den del anslaget har den förstnämnda uppgiften synes det i fortsättningen icke böra utgå vid sidan av ett till forskningsrådets förfogande ställt anslag. Nämndens uppgifter i denna del böra överflyttas å rådet. Huruvida nämnden alltjämt

19 bör finnas för att handhava de med främjandet av den kommunala handboksverksamheten förenade uppgifterna eller om anslaget i denna del kan överflyttas å nämnden för kommunal upplysningsverksamhet är en fråga, till vilken de sakkunniga icke torde hava att taga ställning. Vid inrättande av forskningsrådet och beviljande av anslag därtill skulle alltså kunna vinnas en besparing genom indragning respektive nedsättning av nyssnämnda båda anslag. Rådet bör vidare kunna bevilja anslag till rättsvetenskapliga institutioner k n u t n a till de juridiska fakulteterna. Behovet av sådana torde numera vara allmänt erkänt i de närmast berörda kretsarna. Sådana institutioner hava en uppgift att fylla såväl för undervisningen, den elementära och den mera specialiserade, som ock för det rent vetenskapliga arbetet; det är sistnämnda sida som i förevarande sammanhang kräver beaktande. Rättsvetenskapliga institutioner kunna på ett betydelsefullt sätt komplettera biblioteken, när det gäller att anskaffa och tillhandahålla material för undervisning och forskning. För en allsidig och empiriskt inriktad forskning är det angeläget att k u n n a bygga även på material, som icke föreligger i tryckta rättsfallssamlingar eller liknande publikationer. Allehanda kontrakt (med därtill hörande förarbeten och bilagor), föreningsstadgar, protokoll och andra skrifter rörande förhandlingar av rättslig betydelse och rörande tvister, som blivit lo'sta utanför domstolarna, böra samlas och finnas tillgängliga i ordnat skick. Beträffande rättegångar bör i viss utsträckning samlas sådant material, som icke återfinnes i de tryckta rättsfallssamlingarna. Även utländskt material av dessa slag bör komma i betraktande. För att underlätta utnyttjandet av tryckta publikationer böra över dessas innehåll upprättas ingående kataloger och register, i viss omfattning excerptsamlingar. Det material, som erhållits genom verkställda fältundersökningar och statistiska utredningar, bör tillvaratagas för att underlätta fortsatta undersökningar. Enquéter och liknande undersökningar kunna med fördel organiseras av en institution. Med tränad personal kan en officiell institution utföra arbeten av denna art mera effektivt, snabbt och billigt än en enskild vetenskapsmän. Enligt erfarenhetens vittnesbörd ryggar nämligen en enskild alltför ofta tillbaka för sådana förarbeten till en vetenskaplig undersökning, även där de skulle vara mycket angelägna. Det vid en institution åstadkomna resultatet kan också bliva tillgängligt för flera forskare och utnyttjas även för nya ändamål. Rättsvetenskapliga institutioner ha börjat inrättas även i vårt land. Vid juridiska fakulteten i Uppsala finnes såsom ovan anmärkts ett institut för jämförande rättsvetenskap, vid juridiska fakulteten i Lund ett rättsvetenskapligt institut; vid Stockholms högskola finnas ett kriminologiskt institut och ett rättsgenetiskt institut. Med undantag för de sistnämnda, som ha en mera speciell inriktning, befinna sig dessa till universiteten k n u t n a institutioner i ett första begynnelsestadium. De åtnjuta inga fasta anslag

och hava ingen särskild avlönad personal. Det synes uppenbart att dessa brister böra avhjälpas genom att anslag på universitetens stat beviljas till personal och omkostnader för de till dessa knutna rättsvetenskapliga institutionerna, så som sker i fråga om andra universitetsinstitutioner. Denna fråga torde komma att uppmärksammas av de sakkunniga i annat sammanhang. Även sedan den erhållit sin lösning, kan det emellertid förutses att från tid till annan medel bliva erforderliga för ändamål, för vilka de löpande anslagen icke räcka till. Av forskningsrådet böra medel kunna ställas till förfogande för någon viss, mera kostnadskrävande forskningsuppgift. Likaledes böra engångsbelopp kunna beviljas för upprustning av någon viss institution, som för sin verksamhet kan vara i behov av större litteraturinköp, vidlyftiga katalogiseringsarbeten genom särskild personal och dylikt. Socialvetenskapliga forskningskommittén och dess föregångare föreslogo att på ett forskningsråd skulle kunna ankomma att vid anslagsfördelningen organisera ett samarbete mellan flera forskare för någon särskild forskningsuppgift. De sakkunniga finna att ett sådant samarbete kunde bliva fruktbringande även för rättsvetenskapens del. Närmast skulle det väl innebära att forskare av olika fack samtidigt upptaga ett visst ämne eller problemkomplex till behandling för att i samråd undersöka olika sidor därav. Konkursinstitutet skulle kunna erbjuda ett exempel på en uppgift av förevarande art, där flera forskare gemensamt kunde utföra en juridiskekonomisk-sociologisk undersökning. Även på andra sätt än de, som ovan särskilt nämnts, bör rådet vid behov kunna meddela anslag för att stödja och befordra det vetenskapliga arbetet. Forskningsrådets andra huvuduppgift vid sidan om rådets uppgift att bevilja anslag är att främja samarbetet mellan forskarna samt mellan dessa och det praktiska rättslivets män. Denna rådets koordinerande verksamhet kan bli av stor betydelse, om förefintliga möjligheter tillvaratagas. Samarbete bör befordras icke blott mellan enskilda forskare och praktiskt verksamma jurister utan även mellan olika läroanstalter och institutioner samt mellan forskning, rättskipning, förvaltning och näringsliv. En väsentlig uppgift för forskningsrådet är att förbättra kontakten mellan olika grupper av jurister. Behovet av samarbete har gjort sig starkt gällande mellan rättsvetenskapsmännen och de inom lagstiftningsarbetet verksamma juristerna. Men även i ett vidare sammanhang bör rådet kunna främja samarbetet jurister emellan. Detta skulle kunna ske genom anordnandet av k o n f e r e n s e r , vid vilka vetenskapliga föredrag och diskussioner hållas samt aktuella frågor rörande rättsvetenskapens läge och det vetenskapliga arbetets organisation jämte andra gemensamma problem be-

21 handlas. Rådet skulle kunna inbjuda vetenskapligt verksamma jurister samt representanter för rättskipning, förvaltning och näringsliv. Till konferenserna kunde vidare även inbjudas personer verksamma vid den juridiska forskningen närstående institutioner (socialinstituten, kriminologiska institutet, kriminaltekniska anstalten). Dylika konferenser skulle otvivelaktigt verka stimulerande på det rättsvetenskapliga arbetet och främja den rättsvetenskapliga rekryteringen. Enligt vad de sakkunniga inhämtat lärer universitetsberedningen inom kort framlägga förslag till normalt vart fjärde år återkommande akademiska konferenser för särskilda ämnen, ämnesgrupper eller fakulteter, med uppgift att behandla undervisnings- och examinationsfrågor m. fl. spörsmål rörande verksamheten vid universiteten. Enär åtminstone delvis samma personer böra deltaga i båda slagens konferenser, synas dessa, då så befinnes lämpligt, böra förläggas i anslutning till varandra. Av skäl, som närmare framgå vid behandlingen av forskningsrådets organisation, synes det önskvärt att de av rådet anordnade juridiska konferenserna hållas vart tredje år. Medel till dylika konferenser skulle kunna anslås av rådet i den mån kostnaderna härför ej kunna täckas på annat sätt. Rådet bör även söka stärka och utveckla rättsvetenskapens i n t e r n a t i o n e l l a f ö r b i n d e l s e r . Det är att förvänta att den rättsvetenskapliga forskningen kommer att intensifieras genom de ekonomiska resurser, som av forskningsrådet ställas till dess förfogande. Härigenom uppstår ett behov av att göra forskningsresultaten kända utanför landets gränser. Forskningsrådet bör därför vidtaga åtgärder för att publicera svenska forskningsresultat på främmande språk, eventuellt, när tiden kan anses mogen härför, i en av rådet utgiven tidskrift eller årsbok. Möjligen bör detta kunna ske i samarbete med övriga nordiska länder. Rådet bör lämna stöd för översättning till främmande språk av mera betydelsefulla svenska rättsvetenskapliga arbeten. Härjämte bör rådet äga rätt att för viss, ej alltför kort tid knyta någon framstående utländsk vetenskapsman till Sverige för forskning och högre vetenskaplig undervisning. Rådet skall vidare fungera som remissinstans i frågor rörande den rättsvetenskapliga forskningen. Härvidlag synes dock rådets funktion böra begränsas till viktigare frågor. Vidare skall rådet äga rätt att hos Kungl. Maj:t och statliga myndigheter göra framställningar i frågor rörande rådets verksamhet ävensom i övrigt äga befogenhet att taga initiativ till åtgärder för att främja den rättsvetenskapliga forskningen. Slutligen bör det åligga rådet att följa utvecklingen inom angränsande vetenskapsfält och att uppehålla förbindelse med övriga forskningsråd, främst det samhällsvetenskapliga. Behovet av en enhetlig praxis hos forskningsråden i anslagsfrågor o. dyl. torde också böra uppmärksammas. I samband med att ett rättsvetenskapligt råd inrättas, torde det böra övervägas

22 att utarbeta fastare former för samarbete mellan olika forskningsråd. En viss samverkan har sedan någon tid förekommit mellan de nu existerande rådens sekreterare.

Rådets organisation. För att rådet skall kunna rätt handhava sina i det föregående angivna uppgifter måste det uppenbarligen innehålla ett antal aktiva vetenskapsmän med högsta möjliga kvalifikationer. Sådana äro företrädesvis att finna bland dem, som tillhöra de juridiska fakulteterna eller eljest äro verksamma vid dessa. Lika viktigt är emellertid att den juridiska vetenskapens förbindelse med det praktiska rättslivet kominer till uttryck i rådets sammansättning. Framstående jurister med praktisk erfarenhet kunna lämna viktiga bidrag till bedömandet av en forskningsuppgifts betydelse och bästa sättet för dess utförande. Samarbete mellan sådana jurister och de juridiska vetenskapsmännen är av den största betydelse för att forskningsrådet skall kunna fylla sina uppgifter på ett tillfredsställande sätt. Det är av synnerlig vikt att rådet får en sådan sammansättning att rättsvetenskapens egna intressen bliva tillgodosedda. En garanti härför synes kunna vinnas genom att en majoritet i rådet utgöres av vetenskapsmän, som äro utsedda av vetenskapsmän, liksom fallet är i samtliga övriga forskningsråd för de vid universiteten företrädda vetenskaperna. Det nu anförda blir av betydelse för frågan om rådets storlek. Ett råd med ett litet antal ledamöter kan antagas komma att arbeta mera effektivt och mera fullständigt utnyttja fördelarna av samarbete mellan ledamöterna; kostnaderna kunna ock bli något mindre. Men ett alltför litet antal ledamöter kan ock medföra olägenheter. Arbete med granskning av ansökningar om anslag o. dyl. kan möjligen bliva väl betungande för de särskilda ledamöterna, om tillräcklig möjlighet till arbetsfördelning ej finnes. Framför allt kan det riskeras, att prövningens allsidighet kan bliva lidande. Visserligen består ett förhållandevis nära samband mellan de särskilda juridiska disciplinerna, varför en rättsvetenskapsman ofta har en viss sakkunskap även rörande frågor, som ej tillhöra hans eget ämne. Men det är viktigt att icke blott en någorlunda allsidig sakkunskap blir företrädd inom rådet, utan även att inom detta finnes utrymme för skilda uppfattningar om principer och metoder för rättsvetenskapligt arbete; härmed sammanhänger att rådet bör innehålla både äldre och yngre vetenskapsmän. På motsvarande sätt böra även de praktiskt verksamma juristerna inom rådet representera sakkunskap från skilda områden av rättslivet. De sakkunniga ha med hänsyn till det nu anförda funnit, att antalet ledamöter i forsKningsrådet, inbegripet ordförande, icke bör sättas lägre än sju, och att detta antal icke bör överskridas. I detta sammanhang må erinras om att antalet ledamöter i det samhällsvetenskapliga forskningsrådet utgör nio.

23 En tillämpning av förestående grunder medför att fyra av rådets ledamöter skola vara vetenskapsmän. Av dessa böra tre vara professorer, medan den fjärde bör vara docent. De tre återstående ledamöterna skola representera skilda områden av det praktiska rättslivet. Beträffande sättet för utseende av de tre professorerna ha två skilda alternativ varit föremål för övervägande. Det ena innebär, att de juridiska ämnena uppdelas i tre grupper och att de professorer, som företräda de till en grupp hörande ämnena, gemensamt utse en representant. Enligt detta alternativ erhålles ingen säkerhet för att samtliga fakulteter bliva representerade i rådet. En sådan representation är emellertid önskvärd. De sakkunniga hava därför anslutit sig till ett annat alternativ, som innebär att de ordinarie professorerna i rättsvetenskapliga ämnen inom var och en av de tre juridiska fakulteterna utse en representant i rådet. För att rådet skall komma att innehålla en så allsidig sakkunskap som möjligt, bör föreskrivas, att intet ämne eller grupp av närbesläktade ämnen samtidigt får representeras av mera än en professor. Med hänsyn härtill och för att även i övrigt uppnå att fakultetsrepresentanterna skola komma att inom rådet så allsidigt som möjligt företräda skilda intressen och uppfattningar, synas fakulteternas val böra förberedas å de ovan nämnda konferenserna. Därest så befinnes lämpligt, böra även själva valen kunna ske vid dessa konferenser. Ombyte av vetenskapliga ledamöter bör även ske ganska ofta för att i sin mån motverka ensidighet i rådets verksamhet. Därför bör val av dessa ledamöter liksom i övriga forskningsråd ske vart tredje å r ; längre tid än tre år bör således icke förflyta mellan konferenserna. Vid handelshögskolorna i Stockholm och Göteborg finnas professurer i rättsvetenskap. Innehavarna av dessa befattningar böra liksom övriga professorer i juridiska ämnen deltaga i utseendet av ledamöter i forskningsrådet. För detta ändamål föreslå de sakkunniga att nämnda två professorer skola deltaga i det val av ledamot, som förrättas vid Stockholms högskolas stats- och rättsvetenskapliga fakultet. Härvid bör en av nyssnämnda två professorer ock kunna utses till ledamot i rådet. Skulle i en framtid professurer i något rättsvetenskapligt ämne komma till stånd vid andra specialhögskolor eller institut synas innehavarna av sådana befattningar böra genom beslut av Kungl. Maj :t erhålla en ställning motsvarande professorernas vid handelshögskolorna. Docentrepresentanten bör utses av docenterna gemensamt, lämpligen vid de här föreslagna konferenserna. Andra docenter än docent- eller forskarstipendiater och biträdande lärare böra icke äga deltaga i valet eller vara valbara. Docent, som är t. f. professor, deltager i valet av docentrepresentant. De tre ledamöterna med erfarenhet från det praktiska rättslivet böra utses direkt av Kungl. Maj:t. Samtliga skola hava avlagt examen inom juridisk fakultet. En av dem bör av Kungl. Maj :t utses till ordförande i rådet. Det har icke ansetts lämpligt att för envar av ifrågavarande ledamöter

24 föreskriva att han skall representera visst närmare angivet område av det praktiska rättslivet, t. ex. rättskipning, inbegripet advokat- och åklagarväsende, lagstiftning, förvaltning och näringsliv. Oaktat någon föreskrift av nyssnämnda art ej givits bör det likväl eftersträvas att de av Kungl. Maj :t utsedda ledamöterna komina att företräda skilda områden av det praktiska rättslivet. Då ifrågavarande ledamöter skola utses direkt av Kungl. Maj :t förutsattes att Kungl. Maj :t inom den angivna ramen beaktar behovet av en viss cirkulation. Vid behandlingen av rådets uppgifter ha de sakkunniga ovan föreslagit, att forskningsrådet skulle övertaga nämndens för utgivande av förvaltningsrättsliga publikationer uppgifter i vad desamma avse att främja tillkomsten av förvaltningsrättsliga arbeten av i viss mån vetenskaplig karaktär. Då den särskilda representation förvaltningsrätten hittills åtnjutit härigenom försvinner kan ifrågasättas att en särskild garanti borde skapas för att trygga förvaltningsrättens representation i rådet. De sakkunniga ha icke funnit detta vara erforderligt. Det avgörande synes vara att sakkunskap rörande förvaltningen blir företrädd i rådet och det torde kunna förutsättas att Kungl. Maj :t beaktar denna synpunkt vid utseendet av ledamöter i rådet. För envar av rådets ledamöter skall finnas suppleant, vilken utses samtidigt med den ordinarie ledamoten. Vad mandattiden beträffar föreslås att densamma bestämmes till tre år för samtliga ledamöter. De av Kungl. Maj :t utsedda ledamöterna böra emellertid första gången utses för fyra år. Därigenom kommer ett successivt ombyte av ledamöter att äga rum utan att kontinuiteten äventyras. Beträffande de vetenskapliga ledamöterna skall omedelbar förnyelse av uppdragen icke vara tillåten. Dylikt förbud synes icke böra stadgas beträffande praktikerna. Därest vetenskaplig ledamot under mandattiden lämnar sin befattning eller eljest upphör att vara valbar, bör han utträda ur rådet. Detta skall icke gälla docent, som under valperioden blir professor. Avgår ledamot under mandattiden skall hans suppleant inträda som ledamot tills ny ledamot blivit utsedd. För att rådet skall vara beslutfört fordras att minst fem ledamöter, ordföranden inräknad, äro närvarande. Kostnader. Det möter givetvis stora svårigheter att i förväg rätt bedöma storleken av ett årligt forskningsanslag för ett rättsvetenskapligt forskningsråd. Närmast till hands ligger en jämförelse med det samhällsvetenskapliga forskningsrådet. Nämnda råd åtnjuter för närvarande ett årligt anslag å 300 000 kronor förutom kostnader för rådets administration. Med hänsyn till att en avsevärd utbyggnad av den juridiska forskningen bör eftersträvas — något som är av avgörande betydelse för en reform av det juridiska undervisnings- och examensväsendet — är det av vikt att anslaget icke

25 upptages till för lågt belopp. För att belysa vilka belopp det här är fråga om må n ä m n a s att enbart kostnaden för en svensk juridisk bibliografi nyligen beräknats till omkring 170 000 kronor (att utgå under ett antal å r ) . Ett annat exempel erbjuder det efter förslag av f. d. överståthållaren Torsten Nothin från privat håll tagna initiativet till utgivande av en ny svensk lagsamling, vartill ekonomiskt stöd lämnats av staten; dennas totalkostnad för hela lagsamlingen har uppskattats till mellan 400 000 och 500 000 kronor. Vid övervägande av de olika omständigheter, som kräva beaktande vid bestämmande av det anslag, som bör ställas till forskningsrådets förfogande för utdelning, ha de sakkunniga funnit sig böra föreslå ett årligt belopp av 250 000 kronor. Kostnaderna för rådets administration ha beräknats enligt följande. Till ordföranden torde böra utgå ett årligt arvode å 2 000 kronor. Ersättning till sekreteraren torde utgå med 6 000 kronor för år, därvid förutsattes att sekreteraren i princip skall vara föredragande beträffande till rådet inkommande ansökningar om anslag. Sekreteraren bör utses av rådet. För uppdraget torde så vitt möjligt böra anlitas en vetenskapligt verksam jurist, övriga kostnader för sekretariatets del torde böra beräknas till 5 000 kronor om året. För särskilda utredningar och oförutsedda utgifter föreslås ett årligt anslag om 2 000 kronor. Vid arbete för rådets räkning synas rådets sex ledamöter böra åtnjuta ersättning i enlighet med gällande kommittékungörelse; kostnaden härför jämte rese- och traktamentsersättningar åt ledamöterna torde årligen kunna uppskattas till 2 500 kronor. Administrationskostnaderna skulle sålunda uppgå till 17 500 kronor per år.

26 INNEHÅLLSFÖRTECKNING Skrivelse till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet

Sid. 3

Inledning

5 Tidigare förslag i ämnet

8 Den juridiska vetenskapens läge och behov

9 Behovens tillgodoseende

14 Forskningsrådets uppgifter

16 R å d e t s organisation

22 Kostnader

Statens offentliga utredningar 1-949 Systematisk

förteckning

(Slffrcrna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiskca

A l l m ä n lagstiftning. R ä t t s s k i p n i n g . F å n g v å r d . Utredning med förslag om lösdrivarlagens u p p h ä v a n d e m. m. [4] K r i m i n a l v å r d i frihet. Fångvårdsstyrelsens u t r e d n i n g ang. skyddsarbetets organisation m . m. [6] B e t ä n k a n d e m g . förbättrad insyn i enskilda företags ekonomiska förhållanden. [8] B e t ä n k a n d e n e d förslag till lag o m registrerade föreningar m. m. fl7] B e t ä n k a n d e n e d förslag till lag om sjömansskatt m . m . B e t ä n k a n d e n e d förslag till nya medborgarskapslagar för Danmaik, Norge och Sverige. [45] Statsförfattning. A l l m ä n

statsförvaltning.

Kommunalförvaltning. Kommunallagskommitténs b e t ä n k a n d e 2 m e d förslag till ändrad» bestämmelser om ersättning åt i n n e h a v a r e a v t o m m u n a l a förtroendeuppdrag. [24] Statens och k o m m u n e r n a s finansväsen. 1944 års allminna skattekommitté. 3. B e t ä n k a n d e ang. beskattning av realisationsvinster, m. m. samt a c k u m u l e r a d e iikomster. [9] B e t ä n k a n d e n e d förslag till ä n d r a d e bestämmelser r ö r a n d e beskattningen av äkta m a k a r . [47] B e t ä n k a n d e n e d förslag till lönereglering m. m . för lärarpersonalen vid statsunderstödda folkhögskolor och lantbruksundervisningsanstalter. [50] Politi. Nationalekonomi och socialpolitik. Betänkande n e d förslag till indexreglering a v folkpensionerna [7] Utredning rörande folkpensionärernas bostadsförhåll a n d e n och bostadskostnader. [12] P. M. m e d syr.punkter på det svenska långtidsprogrammet. I a n s h t n i n g till OEEC:s interimsrapport. [15] 1945 års skogshärbärgesutrednings b e t ä n k a n d e . 2. U t r e d n i n g m e i förslag till lagstiftning r ö r a n d e tillfälliga bostäder vid skogs- och flottnings- m . fl. a r beten. [19] Statsmakterna och folkhushållningen u n d e r d e n till följd av stormaktskriget 1939 inträdda krisen. Del 9. Tiden juli 1947—juni 1948. [30] Social upplysning. [31] U t r e d n i n g a r i anslutning till 1949 års nationalbudget. [36] Klientelet på arbetshemmen. En socialpsykologisk u t r e d n i n g om försumliga försörjare och störande u n derstödstagare. [37] B e t ä n k a n d e rjrande hjälp åt egnahemsägare och b o stadsrättshavare som drabbats av arbetslöshet. [49] Sjöfolkets arbetslöshet i utländsk h a m n . [51] Hälso- och sjukvård. B e t ä n k a n d e o n sinnesslövården. [11] Allmänt näringsväsen. Elkraf t u t r e d n h g e n s redogörelse n r 2 : 1 7 . Redogörelse för detaljdirtributörerna samt deras r å k r a f t k o s t n a d e r och priser vid distribution av elektrisk kraft. V ä r m lands län. [10] 2:3—4. Uppsala län och S ö d e r m a n lands län. [29] 2:1—2. Stockholms stad och Stockholms län. 42] B e t ä n k a n d e n e d förslag till livsmedelsstadga m. m. [43] B e t ä n k a n d e n e d förslag till vissa åtgärder till r a t i o n a lisering av gat- och kantstensindustrien. [44]

förteckningen.)

Fast egendom. Jordbrmk med binäringar. Norrlandskommitténs p r i n c i p b e t ä n k a n d e . Första delen. Norrländska utvecklingslinjesr. [1] Andra delen. Särskilda utredningar. [2] Tred.ije delen. Utlåtanden oca" förslag i vissa frågor. [3] Vatten väsen. Skogsbtruk. Bergsbruk. Lagberedningens utlåtande a m g å e n d e lagstiftning oira gräns m o t allmänt vattenormråde. [23] Industrri. H a n d e l o c h (sjöfart. Kvalitetsforskning och konsuimentupplysning. [18] Betänkande r ö r a n d e avbetalmings- och förskottsköp, m. m. [38] Kommunikaticonsväsen. Principer och metoder för I-kostnadsberäkningar vid] statens j ä r n v ä g a r . |5] Bikagor. Produktions- ochj kostnadsstrukturen vid staterns järnvägar. [14] Svensk hamnbyggnadspolitik. [21] E n generalplan för! rikets farleder och h a m n a r . . [33] Betänkande med förslag angåeinde ändrade grunder föri fördelning och uttagande a w kostnad för byggande] och underhåll av skogsvägair. [34] Bank-, kredit- och penningväsen. 1945 års b a n k k o m m i t t é . B e t ä m k a n d e med förslag omj i n r ä t t a n d e av en statlig affäirsbank. [13] Försäkringswäsen. 1945 års försäkringsutredning. : 1 . Principbetänkande r ö - , r a n d e försäkringsväsendet. [[25]. 2. Betänkande med] förslag till lag om t r a f i k f ö r s ä k r i n g m. m. [26] Kyrkoväsen. Undervisniingsväsen. Andlig odling i öwrigt. Dissenterlagskommittén. B e t ä m k a n d e med förslag till religionsfrihetslag m. m. [20)] Folk- och skolbibliotek. B e t ä m k a n d e och förslag avgivet av folkbibliotekssakkuunniga. [28] Yrkesutbildning för varubud im. fl. [32] Skolöverstyrelsens utlåtande i över vissa av 1940 årsskolutrednings b e t ä n k a n d e n och 1946 års skolkornmissions principbetänkande j ä m t e sammar.f attning i av avgivna y t t r a n d e n . [35] B e t ä n k a n d e angående statens konstsamlingars organisation och lokalbehov. [39] j B e t ä n k a n d e med förslag angåående förenklat rekvisitions- och granskningsförfairande beträffande vissa statsbidrag till folkskoleväsendet. [40] B e t ä n k a n d e och förslag a n g å e m d e studiehjälp-verksam- , h e t e n vid de allmänna lärovrerken m. fl. ställiga och statsunderstödda läroanstaltesr. [41] | 1945 års universitetsberedning.. 4. Studenterna? sociala ursprung, betyg i studentexaamen, vidare utluldnmg, yrkesval m. m. [48] Om i n r ä t t a n d e av ett rättsvfetenskapligt forskningsråd. [52] Försvarsväsen. Promemoria över preliminär uttredning rörande befälsr e k r y t e r i n g e n inom försvarett. [16] B e t ä n k a n d e r ö r a n d e gallring ?av handlingar bos vissa av försvarets myndigheter. [[22] B e t ä n k a n d e m e d u t r e d n i n g i. vissa värnplik'.sfrågor. [46]

Utrikes ärenden. Internationell rätt.

Esselte aktiebolag Stockholm 1949 917160