Betänkande med förslag till religionsfrihetslag m. m.

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

ST.ATENS O F F E N T L I G A UTREDNINGAR 1949:20 JUSTITIEDEPARTEMENTET

DISSENTERLAGSKOMMITTÉN BETÄNKANDE MED FÖRSLAG T I L L

RELIGIONSFRIHETSLAG M. M.

S T O C K H O L M 1 9

Statens offentliga utredningar 1949 Kronologisk förteckning 1. Norrlandikommitténs principbetänkande. Första delen. Nornändska utvecklingslinjer. Idun. 303 s. Jo. 2. Norrlandikommitténs principbetänkande. Andra delen. Särslilda utredningar. Idun. 194 s. Jo. 3. Norrlandikomraitténs principbetänkande. Tredje delen. Utl&anden och förslag i vissa frågor. Idun. 163 s. Jo. 4. Utrednln? med förslig oin lösdrivarlagens upphävande m.m. Marcus. 213 s., bil. 1 73 s., bil. 2 106 s. I. 5. Principer och metoder för kostnadsberäkningar vid statens jirnvägar. Beckman. 122 s. K. 6. Kriminahård i frihet. Fångvårdsstyrelsens utredning angående skyddsarbetets organisation in. m. Marcus. 140 8. Ju 7. Betänkanle med förslag till indexreglering av folkpensionerna. Beckman. 80 s. S. 8. Betänkande angående förbättrad insyn i enskilda företags ekonomiska förhållanden. Norstedt. 105 s. Ju. 9. 1944 års allmänna skattekommitté. 3. Betänkande angående beskattning av realisationsvinster, m. m. samt ackimulerade inkomster. Marcus. 168 s. F i . 10. Elkraftutredningens redogörelse nr 2: 17. Redogörelse för detalj distributörerna samt deras råkraftkostnade? och priser vid distribution av elektrisk kraft. VäTnlands län. Beckman. 45 s. K. 11. Betänkaide om sinnesslövården. Katalog och Tidskriftstryjk. 248 s., 1 karta. I.

12. Utredning rörande folkpensionärearnas bostadsförhållanden och bostadskostnader. Itdun. 94 s. S. 13. 1945 års bankkommitté. Betänkamde med förslag om inrättande av en statlig affärcsbank. Beckman. 83 s. Fi. 14. Bilagor till 1942 års järnvägskostntadsutrednings betänkande. Produktions- och kostnaidsstrukturen vid statens järnvägar. Promemorior. Av A. Sjöberg. Beckman. 269 s. K. 15. P. M. med synpunkter på det svejnska långtidsprogrammet. I anslutning till OEEC:s; interimsrapport. Beckman. 23 s. H. 16. Promemoria över preliminär utredlning rörande befälsrekryteringen inom försvaret. B'eckman. 75 s. Fö. 17. Betänkande med förslag till lag om registrerade föreningar m. m. Idun. 277 s. Ju. 18. Kvalitetsforskning och konsumentmpplysning. Kihlström. 265 s., 16 pl. II. 19. 1945 års skogshärbärgesutredningsä betänkande. 2. Utredning med förslag till lagstiftining rörande tillfälliga bostäder vid skogs- och fflottnings- m. fl. arbeten. Idun. 190 s., 26 pl. S. 20. Dissenterlagskommittén. Betänkainde med förslag till religionsfrihetslag m. m. Marceus. XLVIII, 390 s. Ju.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelse bokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet. Jo. = Jordbruksdepartementet.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR

1949:20

JUSTITIEDEPARTEMENTET

DISSENTERLAGSKOMMITTEN

BETÄNKANDE MED F Ö R S L A G T I L L

RELIGIONSFRIHETSLAG M. M.

STOCKHOLM

1949 ISAAC MARCUS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG 488230

Till Herr Statsrådet

och Chefen för Kungl.

Justitiedepartementet.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 15 oktober 1943 tillkallade dåvarande chefen för justitiedepartementet den 29 i samma månad t. f. presidenten friherre H. J. Nordenskjöld, biskopen Yngve Brilioth, ledamoten av riksdagens andra kammare rektorn Gustav Mosesson, sekreteraren Gunnar Sundqvist och professorn Gunnar Westin att såsom sakkunniga inom justitiedepartementet verkställa utredning rörande ny dissenterlagstiftning och därmed sammanhängande spörsmål. Åt Nordenskjöld uppdrogs att såsom ordförande leda de sakkunnigas arbete. De sakkunniga antogo benämningen dissenterlagskommittén. Ledamöterna Brilioth och Sundqvist ha sedermera begärt entledigande från det dem meddelade uppdraget, varefter departementschefen i deras ställe tillkallat, den 21 mars 1944 biskopen Gustaf Ljunggren och den 27 februari 1946 ledamoten av riksdagens andra kammare fattigvårdskonsulenten Verner Hedlund. Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 4 maj 1945 tillkallades vidare den 5 i samma månad ledamoten av riksdagens lorsta k a m m a r e A. J. Bärg att såsom sakkunnig deltaga i utredningsarbetet såvitt detsamma berörde frågor av skatterättslig natur och samtidigt forordnades kammarrättsrådet Nits Bodin att tjänstgöra såsom sekreterare vid utredningsarbetet i denna del. Sedan Bärg avlidit, tillkallade departementschefen den 11 december 1947 Bodin att, ined bibehållande av nyssnämnda sekreterareförordnande, vara sakkunnig beträffande de skatterättsliga frågorna. På framställning av kommittén tillkallades, dels den 30 september 1944 lorste folkskolinspektören Bror Jonzon för att vid behandlingen av frågor rörande skolundervisningen medverka vid utredningsarbetet, dels ock den 10 oktober 1947 docenten Ruben Josefson och den 8 maj 1948 kyrkoherden Alfred Wihlborg för att såsom experter biträda kommittén, den sistnämnde beträffande kyrkobokföringsfrågor. Departementschefen förordnade den 29 oktober 1943 stiftssekreteraren Enar Sahlin att vara kommitténs sekreterare och, sedan Sahlin avlidit förordnades den 16 september 1944 assessorn i kammarrätten Telemak Eliaeson till sekreterare. En statistisk utredning rörande kommunernas utgifter för olika sla<* av kyrkliga ändamål m. m. har t. f. förste aktuarien i statistiska centralbyrån John Bredal-Bauer verkställt åt kommittén.

IV

Beträffande vissa skolfrågor har kommittén hört numera avlidne undervisningsrådet N. J. F. Almkvist, varjämte kommittén angående olika spörsmål om kyrkobokföringen och folkbokföringen haft överläggningar med — utom Wihlborg — byråchefen i statistiska centralbyrån Alf Olsson och numera avlidne kyrkoherden J. E. Lindholm. Den apostoliske vikarien för Sverige samt representanter för Metodistkyrkan, Filadelfiaförsamlingen i Stockholm och de mosaiska församlingarna i Stockholm och Göteborg ha inför kommittén framfört sina önskemål och synpunkter beträffande det av kommittén behandlade lagstiftningsområdet. Därjämte ha, efter anmodan från kommittén, skriftliga framställningar, vilka redovisas i betänkandet, inkommit från ett stort antal trossamfund och andra sammanslutningar. En den 8 mars 1949 daterad skrivelse från samfundet Christian science — som velat fästa kommitténs och statsmakternas uppmärksamhet på det intrång i religions- och samvetsfriheten, som lagstiftningen rörande obligatoriska kroppsundersökningar for skolungdomen m. m. skulle utgöra — har bl. a. med hänsyn till tidpunkten för skrivelsens ingivande icke föranlett något kommitténs yttrande. Sedan kommitténs arbete numera slutförts, får kommittén vördsamt till Herr Statsrådet överlämna betänkande med förslag till religionsfrihetslag m. m. Ett särskilt yttrande har avgivits av undertecknad Nordenskjöld. Stockholm den 21 maj 1949. H. J. NORDENSKJÖLD NILS BODIN

VERNER HEDLUND

GUST. MOSESSON

GUSTAF LJUNGGREN GUNNAR WESTIN /

Telemak

Eliaeson.

FÖRFATTNINGSFÖRSLAG

Förslag till Religionsfrihetslag. Härigenom förordnas som följer. f

Allmänna bestämmelser.

1 §• Envar äge, utan andra hinder än dem som följa av denna eller annan lag ' eller laga stadga, fritt bekänna och utöva sin religion. 2 §•

Det stånde ock envar fritt att med andra sammansluta sig och sammankomma för religiös gemenskap och verksamhet. 3 §.

Med de undantag och inskränkningar, som föranledas av grundlag eller annan laga författning, skall olikhet i religionsuppfattning ej medföra skillnad i rättigheter och skyldigheter. 4 §.

I denna lag avses med trossamfund, förutom svenska kyrkan, sammanslutning för i 2 § avsett ändamål av personer, som icke tillhöra svenska kyrkan, såvitt sammanslutningen antagit en trosåskådning samt har offentlig religionsövning och en samfundsordning (särskilt trossamfund). Med trossammanslutning förstås i denna lag sammanslutning för i 2 § avsett ändamål av personer, som tillhöra svenska kyrkan, såvitt sammanslutningen har offentlig religionsövning och stadgar. Samfundsordning och stadgar skola hava det innehåll, som i 21 § sägs. 5 §. Ej må någon med laga verkan tillhöra mer än ett trossamfund. Om utträde ur svenska kyrkan. 6 §.

Medlem av svenska kyrkan, som vill ur kyrkan utträda, äge lov därtill, när h a n fyllt aderton år, dock att även den som fyllt femton år må utträda, såvitt anmälan om utträde biträdes av den, som om honom har vårdnaden.

VI

Anmälan om utträde skall göras personligen hos präst, som för kyrkoböckerna i den församling, där den utträdessökande är kyrkobokförd. Utträde skall anses hava skett trettio dagar efter anmälan, därest denna icke dessförinnan blivit återkallad. Bevis om utträde skall genast utfärdas och tillställas den utträdde. Om barns samfundstillhörighet. 7 §.

Barn i äktenskap tillhör det trossamfund, varav föräldrarna äro medlemmar. Äro föräldrarna medlemmar av skilda trossamfund, tillhör barnet faderns trossamfund. Är endast en av föräldrarna medlem av trossamfund, tillhör barnet detta trossamfund. Är ingen av föräldrarna medlem av trossamfund, tillhör barnet svenska kyrkan. Från vad sålunda stadgats gälla följande undantag. Ändock att ingen av föräldrarna är medlem av svenska kyrkan, äga de besluta att barnet skall tillhöra svenska kyrkan. Föräldrar, som äro medlemmar av skilda trossamfund, äga ock besluta att barnet skall tillhöra moderns trossamfund. Föräldrar, som icke tillhöra något trossamfund, äga besluta att ej heller barnet skall tillhöra något trossamfund. Föräldrarna äga jämväl besluta att ändring i fråga om deras medlemskap i trossamfund icke skall medföra ändring av barnets samfundstillhörighet. Tillkommer vårdnaden om barnet blott en av föräldrarna, må beslut om barnets samfundstillhörighet fattas av vårdnadshavaren ensam. Beslut, som i denna paragraf avses, må fattas såväl före som efter äktenskaps ingående. Beslut om barns samfundstillhörighet må endast av dem eller den, som fattat beslutet, kunna upphävas eller ändras. 8 §.

Barn utom äktenskap tillhör det trossamfund, varav modern är medlem; dock att modern, om hon ej är medlem av svenska kyrkan, äger besluta att barnet skall tillhöra svenska kyrkan. Tillhör modern icke något trossamfund, skall barnet tillhöra svenska kyrkan, såvitt icke modern beslutar att ej heller barnet skall tillhöra något trossamfund. Modern äger jämväl besluta att ändring i fråga om hennes medlemskap i trossamfund icke skall medföra ändring i fråga om barnets samfundstillhörighet. Beslut om barnets samfundstillhörighet må av modern kunna upphävas eller ändras. Tillkommer vårdnaden om barnet fadern, skall vad nu är sagt om modern tillämpas beträffande fadern. 9 §. Adoptivbarn skall, med motsvarande tillämpning av vad som i 7 och 8 §§ är stadgat, betraktas som vore det adoptantens eller, där barnet är adopterat av äkta makar eller ena makens barn adopterats av den andre, makarnas gemensamma barn.

VII

Barnet skall dock ej tillhöra annat trossamfund än det barnet före adopt i o n e n tillhörde, därest den eller de, som enligt 6 § lagen om adoption skola stamtycka till adoptionen, därom besluta och beslutet ingives till rätten inman tillstånd till adoptionen meddelas. 10 §. Beslut, som i 7—9 §§ avses, skola avfattas skriftligen med två vittnen och uippvisas för präst, som för kyrkoböckerna i den församling, där barnet sikall vara kyrkobokfört. 11 §• Beträffande den, som fyllt femton år, sker i fråga om hans samfundstiillhörighet ingen ändring, utan så är att han själv därom fattar beslut, varv/id såvitt angår utträde ur och inträde i svenska kyrkan skall gälla, vad i sjådant avseende stadgat är.

Om skolundervisningen i kristendom m. m. 12 §. Utom i de fall, varom sägs i 13-—15 §§, skola barnen erhålla undervisming i kristendomskunskap enligt de bestämmelser, som i sådant hänseende gnälla för de allmänna skolorna. 13 §. Särskilt trossamfund, som har en från grunderna för kristendomsunderwisningen i de allmänna skolorna väsentligt avvikande trosåskådning, må mied Konungens tillstånd ombesörja religionsundervisningen av barn som tiillhöra samfundet. 14 §. Har trossamfund erhållit tillstånd som avses i 13 §, må barn som tillhöra Siamfundet frikallas från kristendomsundervisning i allmän skola. Sådan frikallelse må jämväl äga rum beträffande barn som ej tillhöra mågot trossamfund. För att frikallelse må ske, skall skriftlig framställning därom göras av Ibarnets målsman. 15 §. Har barn med tillämpning av 14 § frikallats från kristendomsundervisming i allmän skola, åligge det skolans styrelse eller rektor tillse att barnet terhåller vederbörlig religionsundervisning. Sådan undervisning m å ske i därlför inrättad religionsskola eller på annat tjänligt sätt. Är den religionsundervisning, som barnet erhåller, otillfredsställande, och ssker ej rättelse oaktat därom given erinran, skall barnet ej längre vara frilkallat från kristendomsundervisningen i allmän skola.

VIII

16 §. Varder i de allmänna skolornas ställe upprättad enskild skola för barn, som tillhöra trossamfund av i 13 § avsett slag eller vilka ej tillhöra något trossamfund, och meddelas vid skolan religionsundervisning, må den ej såsom elev mottaga barn under femton år tillhörande svenska kyrkan eller trossamfund med en från grunderna för kristendomsundervisningen i de allmänna skolorna ej väsentligt avvikande trosåskådning, utan så är att Konungen därtill givit tillstånd. Om inskränkningar i rätten att innehava vissa tjänster. 17 §. Tjänst, varmed är förenat åliggande att meddela undervisning i teologisk vetenskap, må ej innehavas av annan än medlem av svenska kyrkan eller annat trossamfund med evangelisk grundåskådning. Den, som förordnas att förestå eller meddela teologisk undervisning vid de teologiska fakulteternas praktiska övningskurser, skall vara medlem av svenska kyrkan. Upphör den, som innehar tjänst eller förordnande, som här avses, att fylla angivna villkor, skall han entledigas från tjänsten eller förordnandet. 18 §. Tjänst, varmed är förenat åliggande att meddela kristendomsundervisning i allmän skola, må ej innehavas av annan än medlem av svenska kyrkan eller annat trossamfund med en från grunderna för denna undervisning ej väsentligt avvikande trosåskådning. Upphör den, som innehar sådan tjänst, att tillhöra trossamfund som nyss är sagt, ankomme på Konungen eller den myndighet han därtill förordnar att pröva huruvida tjänsteinnehavaren skall entledigas från tjänsten eller förflyttas till annan tjänst. 19 §. Innehavare av offentlig tjänst må ej i sådan egenskap, om han icke är medlem av svenska kyrkan eller annat trossamfund med en från grunderna för kristendomsundervisningen i de allmänna skolorna ej väsentligt avvikande trosåskådning, deltaga i handläggning eller avgörande av fråga, som är av synnerlig vikt för sagda undervisning. 20 §.

Innehavare av offentlig tjänst må ej i sådan egenskap, om han icke är medlem av svenska kyrkan, deltaga i handläggning eller avgörande av fråga, som angår religionsvård eller befordringar inom svenska kyrkan. Medför offentlig tjänst i väsentlig mån deltagande i handläggning eller avgörande av sådana frågor och upphör tjänsteinnehavaren att tillhöra svenska kyrkan, ankomme på Konungen eller den myndighet han därtill förordnar att pröva huruvida tjänsteinnehavaren skall entledigas från tjänsten eller förflyttas till annan tjänst.

IX

Om särskilda trossamfund och om trossammanslutningar. 21 §. Samfundsordningen för ett särskilt trossamfund och stadgarna för en trrossammanslutning böra innehålla: 1. samfundets (sammanslutningens) namn och ändamål samt allmänna riiktlinjer för dess verksamhet; 2. villkoren för medlems inträde och utträde samt uteslutning; 3. bestämmelser om huru styrelse skall utses, dess befogenhet och tiden fcör dess uppdrag samt om sättet för granskning av dess verksamhet (reviskion); 4. uppgift om den ort inom riket, där styrelsen skall hava sitt säte; 5. bestämmelser om hållande av sammanträde för sådana angelägenheter, scorn det icke tillkommer styrelsen att avgöra, om kallelse till sådant sammnanträde och om vilka, som därvid äga rösträtt; samt 6. bestämmelser om sättet för ändring av samfundsordningen (stadgarnaa) och samfundets (sammanslutningens) upplösning. 22 §. Särskilt trossamfund skall föra förteckning över sina medlemmar. Sådan skyldighet åligger jämväl trossammanslutning, inom vilken med K^onungens tillstånd vigsel må äga rum. 23 §.

Särskilt trossamfunds och trossammanslutnings namn skola tydligt skilja siiig från tidigare bildade, ännu bestående trossamfunds och trossammanslutnningars namn. 24 §.

För utträde ur särskilt trossamfund må ej gälla strängare villkor än de, scorn stadgats för utträde ur svenska kyrkan. 25 §. Medlem av särskilt trossamfund eller trossammanslutning vare ej skyldilig gälda annan avgift än sådan, som angivits i samfundsordningen (stadggarna) eller eljest blivit i enlighet med samfundsordningen (stadgarna) bestitämd. Ej heller skall den, som upphört att vara medlem av samfundet ({(sammanslutningen), hava skyldighet att gälda avgift, som förfaller till betaalning efter det medlemskapet upphört. 26 §.

I fråga om inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom skall för säärskilda trossamfund och trossammanslutningar gälla vad som i sådant hhänseende är stadgat för andra föreningar än ekonomiska.

X

27 §. Vad i 21—26 §§ stadgats skall i tillämpliga delar gälla i fråga om församling, evad den är ansluten eller ej till ett särskilt trossamfund eller en trossammanslutning. Om kloster. 28 §.

Kloster må inrättas endast såvitt Konungen därtill giver tillstånd och på de villkor, som därvid bestämmas. Sådant tillstånd må av Konungen återkallas, när omständigheterna det föranleda.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 19 . Genom denna lag upphävas förordningen den 31 oktober 1873 (nr 71 s. 3) angående främmande trosbekännare och deras religionsövning; förordningen den 30 juni 1838 (nr 28) angående mosaiske trosbekännares skyldigheter och rättigheter här i riket; den i kommerskollegii cirkulär den 13 augusti 1838 intagna, av Kungl. Maj:t den 30 juni samma år fastställda ordning, rörande vad mosaiska trosbekännare hava att hädanefter iakttaga i avseende på utövningen av deras religion och bestyret inom deras församling m. m.; förordningen den 11 december 1868 (nr 76) angående särskilda sammankomster för andaktsövning; och förordningen den 16 november 1869 (nr 60 s. 1) angående ansvar för den, som söker förmå annan till avfall från den evangeliskt lutherska läran. I samband med ikraftträdandet av denna lag skall dock iakttagas, att beträffande sådan avgift till mosaisk församling, som före lagens ikraftträdande i vederbörlig ordning påförts, äldre bestämmelser fortfarande skola gälla.

Förslag till ändrad lydelse av §§ 4 och 28 regeringsformen. § 4. Konungen äger att allena styra riket på det sätt, denna regeringsform föreskriver: inhämte dock, i de fall, här nedanföre stadgas, underrättelse och råd av ett statsråd, vartill Konungen kallar och utnämner kunnige, erfarne, redlige och allmänt aktade, infödde svenske medborgare. Ej må de, som äro i rätt upp- och nedstigande skyldskap, ej heller syskon eller äkta makar på en gång vara ledamöter av statsrådet.

XI

§ 28.

Komangen äger att i statsrådet utnämna och befordra svenske medborgare till alla de ämbeten och tjänster, högre och lägre, vilka äro av den egenskap, att Konungen fullmakter d ä r å utfärdar, dock böra vederbörande förut med förslag hava inkommit, där sådana hittills ägt rum. Konungen vare ock obetaget, att, efter vederbörandes hörande, eller uppå deras framställning, till lärarebefattningar vid universiteterna, de teologiska läraretjänsterna likväl undantagna, såsom ock till lärare- och andra beställningar vid andra inrättningar för vetenskap, slöjd eller skön konst, ävensom till läkarebefattningar, kalla och befordra även utländske män och kvinnor av utmärkt förtjänst. Likaledes må Konungen k u n n a uti militära ämbeten nyttja utlänningar av sällsynt skicklighet, men icke till kommendanter i fästningarna. Till konsul må ock utlänning nämnas, där lön ej är med befattningen förenad. Chef för statsdepartement, till vilket kyrkolagsärendena, kyrkoärendena eller ärendena angående religionsundervisningen höra, ävensom statsråd utan departement, som har att föredraga sådana ärenden, skall vara medlem av svenska kyrkan. Till prästerligt ämbete kan endast den utnämnas, som bekänner den rena evangeliska läran. Till tjänst, varmed är förenat åliggande att meddela undervisning i teologisk vetenskap, må ej annan utnämnas än medlem av svenska kyrkan eller annat trossamfund med evangelisk grundåskådning. Till tjänst, varmed är förenat åliggande att meddela religionsundervisning i allmän skola, må ej annan u t n ä m n a s än medlem av svenska kyrkan eller annat trossamfund med en från grunderna för denna undervisning ej väsentligt avvikande trosåskådning. Alla övriga ämbeten och tjänster må envar, oberoende av sin religionsuppfattning, kunna innehava. Dock må, med undantag för ledamot av statsrådet, ingen såsom domare eller innehavare av annan tjänst, om h a n ej är medlem av svenska kyrkan, deltaga i handläggning eller avgörande av fråga, som angår religionsvård eller befordringar inom svenska kyrkan, fij heller må, med undantag för ledamot av statsrådet, någon tjänsteinnehavare, som ej är medlem av svenska kyrkan eller trossamfund med en från grunderna för de allmänna skolornas religionsundervisning ej väsentligt avvikande trosåskådning, deltaga i handläggning eller avgörande av fråga, som är av synnerlig vikt för sagda undervisning. Kvinna må mom. stadgar. Konungen fäste departementet höra.

XII

Förslag till lag o m i n t r ä d e i s v e n s k a k y r k a n . Härigenom förordnas som följer. 1 §• Vill någon svensk medborgare eller här i riket bosatt utlänning vinna inträde i svenska kyrkan, vare det honom medgivet, när han fyllt aderton år, så ock sedan han fyllt femton år, såvitt den, som om honom har vårdnaden, biträder ansökan om inträde. 2 §. Ansökan om inträde skall göras personligen hos präst, som för kyrkoböckerna i den församling där den inträdessökande är kyrkobokförd. Avgiver sökanden inför prästen försäkran att ansökan är betingad av ett allvarligt uppsåt, och finnes sökanden äga nödig insikt i svenska kyrkans lära, skall han antecknas såsom medlem av kyrkan. 3 §•

Om barn, som ej fyllt femton år, stadgas i religionsfrihetslagen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 19

XIII

Förslag till lag o m ä n d r a d l y d e l s e a v f ö r o r d n i n g e n den 31 o k t o b e r 1873 ( n r 71 s. 1) a n g å e n d e ä n d r i n g i v i s s a delar av k y r k o l a g e n m e d därtill h ö r a n d e författningar. Härigenom förordnas, att förordningen den 31 oktober 1873 angående ändring i vissa delar av kyrkolagen med därtill hörande författningar skall hava följande ändrade lydelse. 1 §• Medlem av svenska kyrkan, som vill ur kyrkan utträda, må ej anses från kyrkan skild, såvitt ej iakttagits vad i religionsfrihetslagen är stadgat i sådant hänseende. 2 §.

Vad i fråga om rätt till gravplats å kyrkogårdar och andra allmänna begravningsplatser gäller för svenska kyrkans medlemmar, skall ock gälla för dem som icke äro medlemmar av kyrkan. 3 §•

Präst i församling, tillhörande svenska kyrkan, åligger att i avseende å dem som icke äro medlemmar av kyrkan, jämte iakttagande av vad kyrkolag stadgar, fullgöra vad honom genom allmän lag eller författning föreskrives. Denna lag träder i kraft den 1 januari 19

Förslag till k u n g ö r e l s e o m ä n d r i n g i v i s s a d e l a r av förnyade s t a d g a n d e n 26 s e p t e m b e r 1921 (nr 604) a n g å e n d e f o l k u n d e r v i s n i n g e n i riket. Härigenom förordnas, att § 12 mom. 4, § 18 mom. 1 och 2, § 19 mom. 3 och § 62 mom. 1 förnyade stadgan den 26 september 1921 angående folkundervisningen i riket skola hava ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att till stadgans § 38 skall fogas ett tredje moment av nedan angiven lydelse. § 12. 4. I skolor, där flera läraravdelningar finnas och omständigheterna i övrigt det medgiva, må skolrådet besluta om sådan ämnesfördelning att folk-

XIV

skollärare icke skall hava skyldighet att meddela undervisning i kristendomskunskap. I övrigt må ämncsfördelning mellan olika lärare kunna äga rum i mindre utsträckning efter medgivande av den kommunale skolledaren eller, där sådan icke är anställd, skolrådets ordförande. § 18. 1. För att anställas som folkskollärare erfordras: a) att vara känd för hedrande vandel och att äga den stadga i karaktären och den foglighet i lynnet, som ungdomens ledning kräver, samt, därest tjänsten innefattar åliggande att meddela undervisning i kristendomskunskap, att vara medlem av svenska kyrkan eller annat trossamfund med en från grunderna för denna undervisning ej väsentligt avvikande trosåskådning; b) att vara års ålder. 2. För att anställas såsom småskollärare, lärare vid mindre folkskola eller biträdande lärare erfordras: a) att vara känd för hedrande vandel och att äga den stadga i karaktäre:n och den foglighet i lynnet, som ungdomens ledning kräver, samt att v a r a medlem av svenska kyrkan eller annat trossamfund med en från grundernia för kristendomsundervisningen ej väsentligt avvikande trosåskådning; b) att vara års ålder. § 19. 3. Ansökan skall åtföljas av: a) behörigen styrkt styrkt avskrift; b) vederbörligt åldersbetyg innehållande uppgift jämväl angående sökanidens medlemskap i svenska kyrkan eller annat trossamfund; c) inom de k u n n a t företes. § 38. 3. I fråga om lärjunges frikallande från undervisningen i kristendomsskunskap gäller vad i religionsfrihetslagen finnes i sådant hänseende stadgatt. § 62. 1. ö n s k a r någon inrätta enskild skola för meddelande av undervisning åit barn, vilka icke avgått från folkskolan enligt 47 § av denna stadga eller ickce inför skolrådet styrkt sig hava förvärvat kunskaper, motsvarande de föSr sådan avgång erforderliga, skall ansökning därom göras hos distriktets skollråd, vilket ej må vägra tillstånd till skolans upprättande, så framt sökandem är känd för hedrande vandel, befinnes äga den skicklighet, som för undervis-»ningens meddelande erfordras, och är medlem av svenska kyrkan eller annait trossamfund med en från grunderna för kristendomsundervisningen i dee allmänna skolorna ej väsentligt avvikande trosåskådning. Enskild skoha skolans verksamhet. Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 19

XV

Förslag till k u m g ö r e l s e o m ä n d r i n g i v i s s a d e l a r a v f ö r n y a d e s t a d g a n den 22 jjuni 1923 ( n r 294) a n g å e n d e f o l k u n d e r v i s n i n g e n i S t o c k h o l m . Härigenom förordnas, att § 18, § 19 mom. 3 och § 62 mom. 1 förnyade stadlgan den 22 juni 1923 angående folkundervisningen i Stockholm skola hav.-a ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att till § § 1 2 och 38 i stadgan skola fogas nya moment, betecknade mom. 3, av nedan angiven lydelse. § 12. 3.. Där omständigheterna det medgiva må folkskoledirektionen besluta om sådam ämnesfördelning mellan lärarna att folkskollärare icke skall hava skylldighet att meddela undervisning i kristendomskunskap. § 18. F«ör att anställas som folk- eller småskollärare erfordras: a)) att vara känd för hedrande vandel och att äga den stadga i karaktären och den foglighet i lynnet, som ungdomens ledning kräver; b;) att vara års ålder. D>en, som ej är medlem av svenska kyrkan eller annat trossamfund med en ifrån grunderna för kristendomsundervisningen ej väsentligt avvikande trossåskådning, må icke anställas som folkskollärare, såvitt tjänsten innef a t t a r åliggande att meddela kristendomsundervisning, ej heller som småskolllärare. § 19. 3.. Ansökan skall åtföljas av: a)) behörigen styrkt — styrkt avskrift; b)) vederbörligt åldersbetyg innehållande uppgift jämväl angående sökanalens medlemskap i svenska kyrkan eller annat trossamfund; c)) inom de kunnat företes. § 38. 3.. I fråga om lärjunges frikallande från undervisningen i kristendomskumskap gäller vad i religionsfrihetslagen finnes i sådant hänseende stadgat. § 62. 1. Önskar någon inrätta enskild skola för meddelande av undervisning åt biarn, vilka icke avgått från folkskolan enligt § 47 i denna stadga eller icke styrkt sig hava förvärvat kunskaper motsvarande för sådan avgång erfoirderliga, skall ansökan därom göras hos direktionen, som ej må vägra

XVI

tillstånd till skolans inrättande, så framt sökanden är känd för hedrande vandel, befinnes äga den skicklighet, som för undervisningens meddelande erfordras, och är medlem av svenska kyrkan eller annat trossamfund med en från grunderna för kristendomsundervisningen i de allmänna skolorna ej väsentligt avvikande trosåskådning; börande dock sådan skola jämlikt § 4 mom. 2 av denna stadga stå under direktionens inseende. Finner direktionen — — —• skolans verksamhet.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 19

Förslag till k u n g ö r e l s e o m ä n d r i n g i vissa d e l a r av s t a d g a n d e n 17 juni 1938 ( n r 479) a n g å e n d e n o m a d u n d e r v i s n i n g e n . Härigenom förordnas, att § 13 mom. 1 stadgan den 17 juni 1938 angående nomadundervisningen skall hava ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att till stadgans § 29 skall fogas ett femte moment av nedan angiven lydelse. § 13. 1. För behörighet till nomadlärartjänst erfordras: a) att vara känd för hedrande vandel och att äga den stadga i karaktären och den foglighet i lynnet, som ungdomens ledning kräver, samt att vara medlem av svenska kyrkan eller annat trossamfund med en från grunderna för kristendomsundervisningen ej väsentligt avvikande trosåskådning; b) att vara — — — års ålder. § 29. 5. 1 fråga om barns frikallande från undervisningen i kristendomskunskap gäller vad i religionsfrihetslagen finnes i sådant hänseende stadgat.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 19

.

XVII

Förslag till kungörelse

o m ä n d r i n g i v i s s a d e l a r a v förnyade s t a d g a n d e n 7 juni 1934 (nr 248) för h ö g r e f o l k s k o l o r .

Härigenom förordnas, att § 12 mom. 3 och § 41 mom. A förnyade stadgan den 7 juni 1934 för högre folkskolor skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. § 12. 3. I fråga om lärjunges frikallande från undervisningen i kristendomskunskap (religionskunskap) gäller vad i religionsfrihetslagen finnes i sådant hänseende stadgat. §41. A. För att kunna antagas till ordinarie ämneslärare vid högre folkskola erfordras: 1) att vid för lärarkallet; 3) att vara känd för hedrande vandel samt, därest tjänstens innehavare har undervisningsskyldighet i ämnet kristendomskunskap, att vara medlem av svenska kyrkan eller annat trossamfund med en från grunderna för kristendomsundervisningen i de allmänna skolorna ej väsentligt avvikande trosåskådning; 4) att äga högre folkskola.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 19

2—4*8230.

.

XVIII

Förslag till k u n g ö r e l s e o m ä n d r i n g i v i s s a d e l a r av s t a d g a n d e n 24 s e p t e m b e r 1928 (nr 426) för k o m m u n a l a flickskolor. Härigenom förordnas, att § 11 mom. 12, § 23 mom. 12 och § 36 mom. A stadgan den 24 september 1928 för kommunala flickskolor skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. § 11. 12. I fråga om lärjunges frikallande från undervisningen i kristendomskunskap gäller vad i religionsfrihetslagen finnes i sådant hänseende stadgat. § 23. 12. Inträdessökande, som icke tillhör svenska kyrkan eller annat trossamfund med en från grunderna för kristendomsundervisningen i de allmänna skolorna ej väsentligt avvikande trosåskådning, skall efter anmälan vara frikallad från prövning i kristendomskunskap. § 36. A. För att kunna antagas till ordinarie ämneslärare vid kommunal flickskola erfordras: 1) att vid för lärarkallet; 3) att vara känd för hedrande vandel samt, därest tjänstens innehavare har undervisningsskyldighet i ämnet kristendomskunskap, att vara medlem av svenska kyrkan eller annat trossamfund med en från grunderna för kristendomsundervisningen i de allmänna skolorna ej väsentligt avvikande trosåskådning; 4) att äga — — — kommunal flickskola.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 19

.

XIX

Förslag till kungörelse om ändring i vissa delar av stadgan den 2 juni 1933 (nr 345) för kommunala mellanskolor. Härigenom förordnas, att § 11 mom. 4, § 24 mom. 3, § 25 mom. 3 och § 53 mom. A stadgan den 2 juni 1933 för kommunala mellanskolor skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. § 11. 4. I fråga om lärjunges frikallande från undervisningen i kristendomskunskap gäller vad i religionsfrihetslagen finnes i sådant hänseende stadgat. § 24. 3. Inträdessökande, som icke tillhör svenska kyrkan eller annat trossamfund med en från grunderna för kristendomsundervisningen i de allmänna skolorna ej väsentligt avvikande trosåskådning, skall efter anmälan vara frikallad från prövning i kristendomskunskap. § 25. 3. Inträdessökande, som icke tillhör svenska kyrkan eller annat trossamfund med en från grunderna för kristendomsundervisningen i de allmänna skolorna ej väsentligt avvikande trosåskådning, skall efter anmälan vara frikallad från prövning i kristendomskunskap. § 53. A. För att kunna antagas till ordinarie ämneslärare vid kommunal mellanskola erfordras: 1) att vid för lärarkallet; 3) att vara känd för hedrande vandel samt, därest tjänstens innehavare har undervisningsskyldighet i ämnet kristendomskunskap, att vara medlem av svenska kyrkan eller annat trossamfund med en från grunderna för k r i s tendomsundervisningen i de allmänna skolorna ej väsentligt avvikande trosåskådning; 4) att äga — kommunal mellanskola.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 19

.

XX

Förslag till k u n g ö r e l s e o m ä n d r i n g i v i s s a d e l a r a v f ö r n y a d e s t a d g a n deen 17 m a r s 1933 (nr 109) för r i k e t s a l l m ä n n a l ä r o v e r k . Härigenom förordnas, att § 10, § 29 mom. 4, § 30 mom. 4 och § 1777 förnyade stadgan den 17 mars 1933 för rikets allmänna läroverk skola errhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. § 10. I fråga om lärjunges frikallande från undervisningen i kristendoimskunskap gäller vad i religionsfrihetslagen finnes i sådant hänseende stadggat. Det ankommer i undervisningen. § 29. 4. Inträdessökande, som icke tillhör svenska kyrkan eller annat trosssamfund med en från grunderna för kristendomsundervisningen i de allmiänna skolorna ej väsentligt avvikande trosåskådning, skall efter anmälan vara frikallad från prövning i kristendomskunskap. § 30. 4. Inträdessökande, som icke tillhör svenska kyrkan eller annat t r o s s a m fund med en från grunderna för kristendomsundervisningen i de allmiänna skolorna ej väsentligt avvikande trosåskådning, skall efter anmälan vara frikallad från prövning i kristendomskunskap. § 177. Sökande till lektors- eller adjunktstjänst skall 1) vid ansökningstidens lärarkallet olämplig; 3) vara känd för hedrande vandel samt, därest tjänsten omfattar uindervisning i kristendomskunskap, vara medlem av svenska kyrkan eller ;annat trossamfund med en från grunderna för kristendomsundervisningen i de allmänna skolorna ej väsentligt avvikande trosåskådning; 4) utmärka sig stadgade tjänstgöringen.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 19

XXI

Förslag till kungörelse om ändring i vissa delar av stadgan den 18 juni 1937 (nr 535) för folkskoleseminarierna. Härigenom förordnas, att § 8, § 17, § 22, § 23 mom. 2, § 62 mom. 2 och § 136 mom. 1 stadgan den 18 juni 1937 för folkskoleseminarierna skola hava ändrad lydelse på sätt nedan angives. "" § 8. 1. Elev må — ä r stadgat. 2. Elev, som icke tillhör svenska kyrkan eller annat trossamfund med en från grunderna för kristendomsundervisningen i de allmänna skolorna ej väsentligt avvikande trosåskådning, må, om han så önskar, av rektor befrias från deltagande i undervisningsövningar i kristendomskunskap. § 17. Före den lämplig person. Elev, som i § 8 mom. 2 avses, må av rektor befrias från deltagande i morgonandakterna. § 22. 1. För inträde i fyraårig linje fordras a) att före högre ålder; b) att hava undergått vederbörlig skyddskoppympning eller blivit där. ifrån lagligen undantagen; c) att vara känd för gott uppförande; d) att vara fri från sådan sjukdom eller så beskaffat lyte, som kan utgöra hinder för framgångsrikt bedrivande av arbetet i seminariet eller menligt inverka på andra elever eller göra sökanden olämplig för lärarkallet; samt e) att hava undergått godkända inträdesprov på sätt i § 27 sägs. 2. För inträde i studentlinje fordras a) att före högre ålder; b) att uppfylla de i mom. 1 b)—d) angivna villkoren; c) att hava § 30 sägs. § 23. 2. Vid ansökningen skola vara fogade följande handlingar i original eller i av två ojäviga personer bestyrkt avskrift: a) intyg av vederbörande pastorsämbete om sökandens ålder och födelseort samt om de i § 22 mom. 1 b) angivna förhållandena; b) intyg av för inträdesprövningen.

*

XXII

§ 62. 2. Elev, som enligt § 8 mom. 1 varit befriad från undervisningen i .ämne eller ämnesgren, erhåller icke vitsord däri. § 136. 1. För behörighet till lektorstjänst fordras, a) att vid för lärarkallet; c) att vara känd för hedrande vandel samt, därest tjänsten omfattair ämnet kristendomskunskap, att vara medlem av svenska kyrkan eller .-annat trossamfund med en från grunderna för kristendomsundervisningen i die allmänna skolorna ej väsentligt avvikande trosåskådning; d) att utmärka som lärare. Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 19

.

Förslag till k u n g ö r e l s e o m ä n d r i n g i v i s s a d e l a r av s t a d g a n d e n 21 jamuari 1938 ( n r 42) för s m å s k o l e s e m i n a r i e r n a . Härigenom förordnas, att § 22 och § 132 mom. 1 stadgan den 21 jamuari 1938 för småskoleseminarierna skola hava ändrad lydelse på sätt medan angives. § 22. För inträde fordras a) beträffande inträde — högre ålder; b) att vara medlem av svenska kyrkan eller annat trossamfund mied en från grunderna för kristendomsundervisningen i de allmänna skolorna ej väsentligt avvikande trosåskådning; c) att hava § 27 sägs. § 132. 1. För behörighet till adjunktstjänst fordras, a) att vid för lärarkallet; c) att vara känd för hedrande vandel samt, därest tjänsten omfattair ämnet kristendomskunskap, att vara medlem av svenska kyrkan eller annat trossamfund med en från grunderna för kristendomsundervisningem i de allmänna skolorna ej väsentligt avvikande trosåskådning; d) att utmärka som lärare. Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 19

.

XXIII

Förslag till k u n g ö r e l s e o m ä n d r a d l y d e l s e a v § 68 m o m . 1 s t a d g a n d e n 3 m a j 1940 ( n r 347) a n g å e n d e d ö v s t u m u n d e r v i s n i n g e n . Härigenom förordnas, att § 68 mom. 1 stadgan den 3 maj 1940 angående dövstumundervisningen skall hava ändrad lydelse på sätt nedan angives. § 68. 1. För behörighet till ordinarie lärartjänst i kunskapsämne vid dövstumskola fordras, a) att vid års ålder; b) att vara känd för hedrande vandel och att äga den stadga i karaktären och den foglighet i lynnet, som den dövstumma ungdomens ledning kräver, samt, därest tjänsten innefattar åliggande att meddela undervisning i kristendomskunskap, att vara medlem av svenska kyrkan eller annat trossamfund med en från grunderna för denna undervisning ej väsentligt avvikande trosåskådning; c) att vara • vid dövstumskola.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 19

.

Förslag till k u n g ö r e l s e o m ä n d r a d l y d e l s e a v § 72 m o m . 2 i s t a t u t e r n a den 28 januari 1916 ( n r 66) för u n i v e r s i t e t e n i U p p s a l a o c h Lund. Härigenom förordnas, att § 72 mom. 2 i statuterna den 28 januari 1916 för universiteten i Uppsala och Lund skall erhålla följande ändrade lydelse. § 72. 2. Ej må och lärare. Till docent i teologisk vetenskap må endast den förordnas, som är medlem av svenska kyrkan eller annat trossamfund med evangelisk grundåskådning. Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 19

.

XXIV

Förslag till lag om ändrad lydelse av 4 kap. 2, 3, 8 och 9 §§ giftermålsbalken. Härigenom förordnas, att 4 kap. 2, 3, 8 och 9 §§ giftermålsbalken skola erhålla följande ändrade lydelse: 2 §.

Kyrklig vigsel må äga r u m : inom svenska kyrkan, om båda de trolovade äro medlemmar av kyrkan eller den ene är medlem därav och den andre tillhör annat kristet trossamfund eller ej tillhör något trossamfund; inom trossammanslutning, om båda de trolovade äro medlemmar av svenska k y r k a n och trossammanslutningen eller den ene är medlem av svenska kyrkan och trossammanslutningen samt den andre tillhör annat kristet trossamfund eller ej tillhör något trossamfund; inom särskilt trossamfund, som är kristet, om båda de trolovade äro medlemmar av samfundet eller den ene är medlem därav och den andre tillhör annat kristet trossamfund eller ej tillhör något trossamfund; och inom mosaisk församling, om båda de trolovade äro mosaiska trosbekännare. Konungen äger förordna, att medlem av utländskt evangeliskt-lutherskt trossamfund skall hava samma rätt till kyrklig vigsel som medlem av svenska kyrkan. 3

§.

Till vigsel inom svenska k y r k a n äga de trolovade välja den präst inom k y r k a n de själva åstunda; dock vare annan ej skyldig viga än präst i församling, av vilken endera är medlem. Präst vare ej heller skyldig viga därest någon av de trolovade icke tillhör något trossamfund eller är frånskild och andre maken i tidigare äktenskap lever. Kyrklig vigsel, som icke sker inom svenska kyrkan, förrättas av den som är därtill behörig enligt vad särskilt är stadgat. 8 §. Vigsel förrättas i släktingars eller a n d r a vittnens närvaro. Vid vigseln skola de trolovade, samtidigt tillstädes inför vigselförrättaren, på hans fråga avgiva sitt ja och samtycke till äktenskapet samt därpå av honom förklaras för äkta makar. I övrigt lände till efterrättelse, vid vigsel inom svenska kyrkan föreskrifterna i kyrkohandboken, vid annan kyrklig vigsel den ordning, som veder-

XXV

börande trossammanslutning eller särskilda trossamfund antagit, och vid borgerlig vigsel de bestämmelser, som varda av Konungen meddelade. Den som förrättat kyrklig vigsel give m a k a r n a ofördröj ligen bevis därom. Vad vid borgerlig vigsel förekommit skall upptagas i särskilt protokoll enligt de närmare föreskrifter Konungen meddelar. 9 §. Vigsel vare utan verkan, om den förrättats av någon, som ej äger behörighet att viga, eller om därvid ej så tillgått, som i 8 § andra stycket är föreskrivet; men ej skall vigsel anses ogill på den grund att eljest icke så förfarits, som i 8 § är sagt, eller vigselförrättaren överskridit sin behörighet eller vederbörlig lysning ej föregått.

Denna lag träder i kraft den 1 j a n u a r i 19

.

Förslag till förordning angående vigselförrättare i n o m trossammanslutningar och särskilda trossamfund. Härigenom förordnas som följer. 1 S. Konungen ma på ansökan av trossammanslutning eller särskilt trossamfund förordna personer inom sammanslutningen eller samfundet att förrätta vigsel. 2 §. Ansökan, som i 1 § avses, skall åtföljas av: 1) sökandens stadgar och en redogörelse för sökandens organisation och verksamhet samt, därest ansökan göres av särskilt trossamfund, redogörelse för dess trosåskådning; 2) den ordning, som sökanden avser skall tillämpas vid förrättande av vigsel; 3) uppgift om antalet medlemmar samt, därest till sökanden äro anslutna flera församlingar, dessas namn och medlemsantal; och 4) redogörelse för föreslagen vigselförrättares utbildning och tidigare verksamhet.

XXVI

3 §• När skäl därtill äro, må Konungen på ansökan förordna att vigselförrättare inom en trossammanslutning skall vara behörig att viga även inom andra trossammanslutningar. 4 §.

Förordnande för vigselförrättare m å Konungen, på ansökan av den som begärt förordnandet eller om eljest skäl därtill äro, återkalla. 5 §.

Genom denna förordning göres ej ändring i den prästerskapet inom vissa kristna trossamfund av Konungen tidigare medgivna rätt att viga; dock att präst inom sådant samfund, innan han må utöva samma rättighet, skall hos Konungen med intyg från samfundet styrka, att han är präst i samfundet och enligt dess ordning behörig att viga. Finnes prästens befogenhet uti ifrågavarande avseende vederbörligen styrkt, skall han därom erhålla bevis. 6 §.

Vigselförrättare åligger att föra noggrann förteckning över förrättade vigslar, upptagande tid och plats för varje vigsel samt de trolovades namn, yrke och hemvist samt medlemskap i trossamfund eller trossammanslutning. Anteckning att stadgad underrättelse om vigsel avsänts till vederbörande pastorsämbete skall även göras i förteckningen.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 19 , Genom denna förordning upphävas kungörelsen den 6 augusti 1894 (nr 63) angående vissa skyldigheter, som åligga föreståndare för församling av främmande kristna trosbekännare, dock att enligt samma kungörelse av överståthållarämbetet eller länsstyrelse utfärdat intyg icke genom denna förordning förlorar sin giltighet; och Kungl. Maj:ts resolution den 20 augusti 1909 angående rättighet för rabbiner i vissa mosaiska församlingar att med laga verkan förrätta vigsel, dock att de som vid förordningens ikraftträdande äro rabbiner vid de mosaiska församlingarna i Stockholm, Göteborg och Malmö alltjämt skola utan särskilt förordnande vara behöriga att förrätta vigsel.

XXVII

Förslag till lag a n g å e n d e ä n d r i n g i v i s s a d e l a r av lagen den 25 maj 1894 ( n r 36) a n g å e n d e jordfästning. Härigenom förordnas, att 8 § lagen den 25 maj 1894 angående jordfästning skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att i samma lag skall införas en ny paragraf, betecknad 8 a §, av nedan angiven lydelse. 8 §. 1 mom. Har den avlidne efter uppnådd ålder av aderton år skriftligen förordnat om begravning utan jordfästning i svenska kyrkans ordning (jordfästning i a n n a n ordning än svenska kyrkans eller begravning utan någon jordfästning), lände det till efterrättelse. Är dylikt förordnande ej givet, må begravning utan jordfästning i svenska kyrkans ordning ändock ske efter framställning, varom nedan stadgas; dock icke om den avlidne efter uppnådd ålder av aderton år skriftligen förordnat om jordfästning i svenska kyrkans ordning. Framställning om begravning utan jordfästning i svenska kyrkans ordning skall göras av anhörig eller av person, som eljest stod den avlidne nära. Företer sökanden tillika skriftlig förklaring att enligt hans mening sådan begravning ej skulle strida mot den avlidnes önskan, varde framställningen bifallen, därest icke annan anhörig eller närstående inom skälig tid inkommer med framställning jämte förklaring av motsatt innehåll. Äro mot varandra stridande förklaringar avgivna, skall med hänsyn till vad som kan antagas bäst överensstämma med den avlidnes önskan avgöras, huruvida jordfästning skall ske i svenska kyrkans ordning eller icke. Framställning, varom här är fråga, göres hos präst, som för kyrkoböckerna i den församling, vilken är r ä t t inskrivningsort för dödsfallet. 2 mom. Vid begravning utan jordfästning i svenska kyrkans ordning skall klockringning, om det begäres, äga r u m i vanlig ordning; och må vid sådan begravning kyrka k u n n a upplåtas, om särskilda skäl därtill äro. 8 a §. Ändock att en avliden ej tillhörde svenska kyrkan, må på framställning av anhörig eller av person, som eljest stod den avlidne nära, jordfästning kunna ske i svenska kyrkans ordning, därest det kan antagas att sådan jordfästning icke skulle strida mot den avlidnes önskan. Denna lag träder i kraft den 1 j a n u a r i 19

.

XXVIII

Förslag till f ö r o r d n i n g o m ä n d r i n g i v i s s a d e l a r av f o l k b o k f ö r i n g s f ö r o r d n i n g e n d e n 28 juni 1946 ( n r 469). Härigenom förordnas, dels att 10 § 1 mom., 17 § och 63 § folkbokföringsförordningen den 28 juni 1946 skola hava ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels att i förordningen skall införas en ny paragraf, betecknad 15 a §, av nedan angiven lydelse, dels ock att till förordningens 31 § skall fogas ett tredje moment av nedan angiven lydelse. 10 §. 1 mom. I varje församling skola föras följande kyrkoböcker nämligen 1. församlingsbok med tillhörande särskilda förteckningar över utländska undersåtar och personer som icke tillhöra svenska kyrkan (medlemmar av särskilda trossamfund och personer som icke tillhöra trossamfund) samt över blinda, dövstumma, sinnessjuka och sinnesslöa; 2. församlingsliggare; och begravningsbok. 15 a §. Särskilt trossamfund skall före den 1 juni varje år till vederbörande pastor lämna uppgift om medlemmarna i trossamfundet, varvid namn, födelsetid och bostad skola noggrant angivas. Av Konungen bestämmes, vilka trossamfund, som enligt religionsfrihetslagen äro att anse som särskilda trossamfund och förty hava sådan uppgiftsskyldighet, som i första stycket sägs. Försummar särskilt trossamfund att inom föreskriven tid lämna uppgift, som här avses, och fullgöres ej heller uppgiftsskyldigheten genast efter påminnelse, skall pastor i den ordning 63 § stadgar skriftligen anmana trossamfundet att inom viss tid efter delfåendet av anmaningen fullgöra sin skyldighet. 17 §. 1 mom. Förnamn som uppenbarligen kan väcka anstöt eller åtlöje må ej i födelse- och dopbok införas; dock att pastor, ändock att han för egen del anser att namnet ej bort givas, ej må vägra att införa namn som givits i dop inom svenska kyrkan, ej heller namn som, i enlighet med vad särskilt är stadgat, införts i romersk-katolsk församlings födelse- och dopbok. Förnamn, som blivit efter vederbörlig anmälan i födelse- och dopbok infört, m å ej ändras; ej heller må ytterligare förnamn tilläggas med mindre namnet givits vid dop, som blivit förrättat och jämväl till pastor anmält inom ett år efter barnets födelse.

XXIX

Namn som givits i dop må ej ändras; ej heller må efter dopet ytterligare förnamn tilläggas. 2 mom. Befinnes att inskrivning av namn skett i strid mot vad i 1 mom. a n d r a och tredje styckena stadgas, vare inskrivningen utan verkan. Anteckning härom skall göras i födelse- och dopboken jämte det namnet överstrykes. 3 mom. Utan hinder av vad i 1 mom. stadgas må riksbyrån på ansökan medgiva ändring eller tillägg av namn, om synnerliga skäl därtill äro. 31 §. 3 mom. Beträffande kyrkobokföringen av personer, som tillhöra romerskkatolsk församling, gäller vad därom särskilt är stadgat. 63 §. Anmaning, varom i 15 a §, 16 §, 21 §, 24 § 4 mom. eller 44 § förmäles, bör, där omständigheterna ej till annat föranleda, tillställas vederbörande i rekommenderat brev. Då så anses påkallat, må polismyndighet anlitas för delgivningen. Infordrad handling må avlämnas till den, som verkställer delgivningen. Hörsammas icke anmaningen, må för skyldighetens utkrävande anlitas biträde av länsstyrelsen, som äger förelägga den försumlige lämpligt vite. Polisman, som särskilt stadgat.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 19

Förslag till k u n g ö r e l s e o m ä n d r i n g i vissa d e l a r a v k u n g ö r e l s e n d e n 19 d e c e m b e r 1947 ( n r 944) a n g å e n d e f o l k b o k f ö r i n g e n i S t o c k h o l m . Härigenom förordnas, att 8 §, 9 § 1 mom., 20 § och rubriken till densamma samt 57 § kungörelsen den 19 december 1947 angående folkbokföringen i Stockholm skola hava ändrad lydelse på sätt nedan angives. 8 §.

I varje församling inom Stockholm skola föras följande kyrkoböcker, nämligen: 1. församlingsliggare; 2. förteckningar över personer som icke tillhöra svenska kyrkan (medlemmar av särskilda trossamfund och personer som icke tillhöra trossamfund), över sinnessjuka och sinnesslöa samt över omyndigförklarade; 3. födelse- och dopbok av avtryckskort.

XXX

9 §. 1 mom. Folkregistret föres — — — eller arkivregistret. Å folkregisterkort skola icke göras anteckningar angående dop, konfirmation, nattvardsgång eller nattvardshinder, angående medlemskap i trossamfund eller avsaknad av sådant medlemskap, beslut angående barn enligt 10 § religionsfrihetslagen, inträde i eller utträde ur svenska kyrkan, angående äktenskapsbetyg, äktenskapscertifikat eller lysning eller angående vigsels egenskap av kyrklig eller borgerlig. Förteckningarna över personer som icke tillhöra svenska kyrkan, nessjuka och sinnesslöa samt över omyndigförklarade.

över sin-

20 §. Förteckningarna över personer som icke tillhöra svenska kyrkan, över sinnessjuka och sinnesslöa samt över omyndigförklarade skola föras enligt de vid kyrkobokföringskungörelsen fogade formulären nr 3, 6 och 7. Personer som icke tillhöra svenska kyrkan, sinnessjuka och sinnesslöa samt omyndigförklarade skola, jämte det de införas i församlingsliggaren, uppföras envar i den eller de av de i första stycket omförmälda förteckningar till vilken eller vilka han hör. 57 §. Anmaning, varom i 25 §, 27 § 4 mom., 29 § 4 mom. eller 46 § förmäles, så ock anmaning enligt 15 a § folkbokföringsförordningen samt föreläggande jämlikt 27 § samma förordning bör, där ej omständigheterna till annat föranleda, tillställas vederbörande i rekommenderat brev. Då så anses påkallat, må dock polismyndighet eller särskild, av överståthållarämbetet förordnad förrättningsman anlitas för delgivningen. Infordrad handling må avlämnas till den, som verkställer delgivningen. I fråga om anmaning skall vidare gälla att, om anmaningen icke hörsammas, för skyldighetens utkrävande må anlitas biträde av överståthållarämbetet eller vederbörande länsstyrelse, som äger förelägga den försumlige lämpligt vite. Polisman eller särskilt stadgat.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 19

XXXI

Förslag till kungörelse om ändring i vissa delar av kungörelsen den 30 juni 1948 (nr 621) angående folkbokföringen i Göteborg. Härigenom förordnas, att 8 § 1 mom., 9 § 1 mom. och 52 § kungörelsen den 30 j u n i 1948 angående folkbokföringen i Göteborg skola hava ändrad lydelse på sätt nedan angives. 8 §•

1 mom. I varje församling inom Göteborg skola föras följande kyrkoböcker, nämligen: 1. församlingsbok med tillhörande särskilda förteckningar över personer som icke tillhöra svenska kyrkan (medlemmar av särskilda trossamfund och personer som icke tillhöra trossamfund), över sinnessjuka och sinnesslöa samt över omyndigförklarade; 2. församlingsliggare; — över obefintliga. 9 §. 1 mom. Folkregistret föres —- eller arkivregistret. Å folkregisterkort skola icke göras anteckningar angående dop, konfirmation, nattvardsgång eller nattvardshinder, angående medlemskap i trossamfund eller avsaknad av sådant medlemskap, beslut angående barn enligt 10 § religionsfrihetslagen, inträde i eller utträde ur svenska kyrkan, angående äktenskapsbetyg, äktenskapscertifikat eller lysning eller angående vigsels egenskap av kyrklig eller borgerlig. 52 §. Anmaning, varom i 18 §, 20 § 4 mom., 22 § 4 mom. eller 39 § förmäles, så ock anmaning enligt 15 a § folkbokföringsförordningen samt föreläggande jämlikt 27 § samma förordning bör, där ej omständigheterna till annat föranleda, tillställas vederbörande i rekommenderat brev. Då så anses påkallat, må dock polismyndighet anlitas för delgivningen. Infordrad handling må avlämnas till den som verkställer delgivningen. I fråga om anmaning skall vidare gälla att, om anmaningen icke hörsammas, för skyldighetens utkrävande må anlitas biträde av vederbörande länsstyrelse, som äger förelägga den försumlige lämpligt vite. Polisman, som särskilt stadgat. Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 19

.

XXXII

Förslag till kungörelse om ändring i vissa delar av kyrkobokföringskungörelsen den 30 december 1946 (nr 801). Härigenom förordnas, att 11, 20 och 28 §§, 37 § 3 mom., 48 § och 57 § 1 mom. i kyrkobokföringskungörelsen den 30 december 1946 samt anvisningarna vid samma kungörelse till församlingsboken kol. 3 och kol. 14, till personakten r u m 10, 11 och 20, till födelse- och dopboken kol. 20 och 22, till lysnings- och vigselboken kol. 4, 11—13 och 14, till död- och begravningsboken kol. 23 skola hava ändrad lydelse på sätt nedan angives. Punkten 4 av anvisningarna till församlingsboken kol. 14 skall upphöra att gälla. 11 §• Utlänningar, medlemmar av särskilda trossamfund, de som icke tillhöra något trossamfund samt blinda, dövstumma, sinnessjuka och sinnesslöa skola, jämte det de bokföras i församlingboken, uppföras envar i den eller de av de i 10 § 1 mom. 1. folkbokföringsförordningen omförmälda förteckningar till vilken han hör. Jämväl omyndigförklarade skola särskilt förtecknas. Såsom medlem av särskilt trossamfund må endast den uppföras, som utträtt ur svenska kyrkan eller eljest icke tillhör densamma. 20 §. Bätt inskrivningsort för dop är den döptes födelsehemort, om denna kan utrönas, och eljest hans kyrkobokföringsort. Dop, som förrättats inom svenska kyrkan, skall alltid därstädes antecknas. Jämväl annorledes förrättat dop — dock icke s. k. omdop — skall därstädes antecknas om behörig uppgift därom inkommer. Har präst i svenska k y r k a n förrättat dop inom annan församling än den som är rätt inskrivningsort för dopet, skall dopet jämväl därstädes antecknas i födelse- ch dopboken. Vad nyss sagts skall dock ej gälla, om båda församlingarna äro belägna inom samma stad eller kyrkoböckerna i såväl den församling där dopet skett som den vilken är r ä t t inskrivningsort föras av samma pastor, ej heller i fråga om barndop, som förrättats å barnbördshus eller sjukhus där barnet fötts. 1 mom. kyrkobokföringskungörelsen den 30 december 1946 samt anvisDop inskrives om dopet. 28 §. 1 mom. Bätt inskrivningsort för dödsfall, jordfästning, begravning, eldbegängelse och nedsättande av aska är den församling, där den döde är kyrkobokförd eller upptagen i bok över obefintliga. Vad i denna kungörelse stadgas om dödsfall skall i tillämpliga delar gälla jämväl i fråga om dödförklaring.

XXXIII

Såsom jordfästning antecknas såväl jordfästning i svenska kyrkans ordning som annan religiös akt av kristen innebörd, varigenom den döde överlämnas till gravens ro. Finnes ej rätt inskrivningsort enligt första stycket, skall såsom sådan anses den församling, där dödsfallet timat eller liket anträffats. 2 mom. Sker anmälan — för dödsfallet. Har jordfästning i svenska kyrkans ordning, begravning eller nedsättande av aska skett inom annan församling än den som är rätt inskrivningsort, skall anteckning därom ske jämväl i förstnämnda församlings död- och begravningsbok. Bestämmelsen i av kyrkorådet. 3 mom. Anteckning om jordfästning i annan ordning än svenska kyrkans göres när behörigt intyg av den som förrättat jordfästningen inkommit. 4 mom. I död- och begravningsboken antecknas ej dödfött barn, ej heller dess jordfästning eller begravning. 37 §. 3 mom. Underrättelse om dop, som förrättats av präst i svenska kyrkan, skall av dopförrättaren ofördröj ligen meddelas pastor i envar av de församlingar, där dopet jämlikt 20 § skall i födelse- och dopbok inskrivas. 48 §. Har vigsel förrättats av annan än pastor i den församling, som är rätt inskrivningsort för vigseln, åligger det vigselförrättaren att ofördröj ligen meddela pastor i rätta inskrivningsorten underrättelse om vigseln. 57 §. 1 mom. Om jordfästning i svenska kyrkans ordning förrättas i den församling, som är rätt inskrivningsort för jordfästningen, av annan prästman än pastor i församlingen, åligger det den förre att därom ofördröj ligen meddela pastor nödiga upplysningar för honom åliggande anteckningar i församlingens död- och begravningsbok. Har sådan jordfästning förrättats inom annan församling än den, som är rätt inskrivningsort för jordfästningen, skall den som utfört förrättningen ofördröjligen till pastor i den församling, som är rätt inskrivningsort för förrättningen, avsända bevis om jordfästningen för dess antecknande i dödoch begravningsboken ävensom, om jordfästningen jämlikt 28 § 2 mom. skall antecknas jämväl i död- och begravningsboken för den församling där den ägt rum, ombesörja att så sker. Anvisningar till kyrkoböckerna. Församlingsboken. Kol. 3. Förnamn skola för beslutet. För den som icke är döpt antecknas i denna kolumn efter hans namn icke döpt, vilka ord understrykas. Bliver icke döpt person sedermera döpt, 3—488230.

XXXIV

överstrykes anteckningen och angives i kol. 14 dagen för dopet. Anteckning göres då jämväl å översta raden i kol. 11. Angående anteckning kol. 2. Kol. 1k. 1. Angående anteckningar kol. 2. 2. Angående vissa kol. 3. 3. Angående anteckning i visst fall i denna kolumn beträffande dag för dop stadgas i anvisningarna till kol. 3. I denna kolumn antecknas vidare: 5. dag för som adoptivbarnet; 11. beslut angående barn enligt 10 § religionsfrihetslagen; 12. medlemskap i särskilt trossamfund med angivande av samfundets namn och avsaknad av medlemskap i trossamfund med orden tillhör icke trossamfund; 13. dag, då anmälan om utträde ur svenska kyrkan blivit gjord, och om dag, då utträde skett eller utträdesanmälan återkallats; 14. dag för inträde i svenska kyrkan; 15. dag, från eller lämpliga. Personakten. Rum 10. För den som tillhör särskilt trossamfund antecknas i detta rum samfundets namn. För den som icke tillhör vare sig svenska kyrkan eller särskilt trossamfund antecknas: tillhör icke trossamfund. Sådan anteckning överstrykes, om personen vinner inträde i svenska kyrkan, varjämte hänvisning göres till rum 20, där dagen för inträdet antecknas. Rum 11. För den som är döpt utskrives ordet döpt. För den som icke är döpt utskrivas orden icke döpt. Bliver icke döpt person sedermera döpt, överstrykes ordet icke och angives i rum 20 dagen för dopet. Rum 20. 1. Finnes i rum 9. 5. I detta rum antecknas dag, då anmälan om utträde ur svenska kyrkan blivit gjord, och dag, då utträde skett eller utträdesanmälan återkallats. Här antecknas jämväl dag för inträde i svenska kyrkan. 6. 1 det fall varom förmäles i anvisningarna till rum 11 antecknas här dag för dop. 7. Här antecknas dess beslut. 11. Beslut angående barn enligt 10 § religionsfrihetslagen antecknas i detta rum. 12. Här antecknas detta rum. Födelse- och

dopboken.

Kol. 20. I denna kolumn utsattes utom dopförrättarens namn även hans befattning eller yrke. Här angives även om dopet varit nöddop. Kol. 22. Här antecknas barnavårdsnämnds underrättande. Då påminnelse här antecknas. Har dop förrättats annorledes än enligt ordning, om vilken det är allmänt känt att den är tillfredsställande ur kristen synpunkt, skall här hänvisning

XXXV

göras till den skriftliga av två vittnen bestyrkta redogörelse för dophandlingen, som vid anmälan skall avlämnas för att sedermera förvaras. Blir nöddop sedermera bekräftat, skall sådant här antecknas. Här må moders kyrkotagning. I denna — i målet. Här antecknas av aska. Lysnings- och vigselboken. Kol. 4. I denna — eller frånskild. För såväl — kol. 4 sägs. Medlemskap i särskilt trossamfund och avsaknad av medlemskap i trossamfund antecknas här. I fråga om angivande av utländsk nationalitet gäller vad i anvisning till församlingsboken kol. 14 stadgas. För person av utländsk nationalitet skall därjämte födelseorten angivas, med iakttagande av vad därom i anvisning till församlingsboken kol. 7 stadgas. Kol. 11—13. I fråga om införande i dessa kolumner av anteckning om vigsel, förrättad av annan än präst i svenska kyrkan, iakttages att, där vigselförrättarens behörighet ej är av pastor känd, utfärdad attest om vigseln endast då kan föranleda anteckning, när attesten åtföljes i huvudskrift eller styrkt avskrift av vederbörligt bevis därom att vigselförrättaren äger förrätta vigsel med laga verkan. Kol. 11. För utrikes ingånget äktenskap antecknas här orten, där äktenskapet avslutats. I denna eller domaren. Död- och begravningsboken. Kol. 23. Då tillförlitliga kunna vinnas. Då bevis — antecknas här. Förordnande eller korthet antecknas. När jordfästning förrättats i annan ordning än svenska kyrkans, skall här antecknas vem som förrättat jordfästningen och hans befattning eller yrke. Har jordfästning jordfästningsorten angivas. Har begravning ur riket. Då av — sjuke rådfrågats. Här antecknas länsbyråns underrättande.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 19

XXXVI

Förslag till förordning med vissa bestämmelser angående kyrkobokföringen av p e r s o n e r s o m t i l l h ö r a r o m e r s k - k a t o l s k församling. Härigenom förordnas som följer. 1 §• I romersk-katolsk församling, som därtill erhållit Konungens tillstånd, skola föras födelse- och dopbok samt död- och begravningsbok. Beträffande förandet av dessa böcker skall, utom vad i denna förordning föreskrives, i tillämpliga delar gälla de i kyrkobokföringskungörelsen den 30 december 1946 givna stadganden samt därvid fogade anvisningar. Böckerna skola föras med användande av de vid kyrkobokföringskungörelsen fogade formulären n r 14 och 17. Böckerna skola vara bundna; och skola uppslagen eller sidorna vara numrerade, varjämte antalet uppslag eller sidor skall vara utsatt å titelbladet. För böckernas förande ansvarar kyrkoherden i församlingen. 2 §.

Den i 16 § folkbokföringsförordningen den 28 juni 1946 föreskrivna anmälningsskyldigheten beträffande barns födelse och förnamn skall, om barnet tillhör i 1 § avsedd församling, fullgöras genom anmälan till kyrkoherden i denna församling.

3 §. 1 mom. Förnamn, som uppenbarligen kan väcka anstöt eller åtlöje, må ej i födelse- och dopbok införas; dock att kyrkoherden, ändock att han för egen del anser att namnet ej bort givas, ej må vägra att införa namn som införts i födelse- och dopbok för församling inom svenska kyrkan. Förnamn, som blivit efter vederbörlig anmälan i födelse- och dopbok infört, må ej ä n d r a s ; ej heller må ytterligare förnamn tilläggas med mindre namnet givits vid dop, som blivit förrättat och jämväl anmälts inom ett år efter barnets födelse. Namn som givits i dop må ej ändras; ej heller må efter dopet ytterligare förnamn tilläggas. 2 mom. Befinnes att inskrivning av namn skett i strid mot vad i 1 mom. andra och tredje styckena stadgas, vare inskrivningen utan verkan. Anteckning härom skall göras i födelse- och dopboken jämte det namnet överstrykes.

XXXVII

3 mom. Utan hinder av vad i 1 mom. stadgas må riksbyrån för folkbokföringen på ansökan medgiva ändring eller tillägg av namn, om synnerliga skäl därtill äro. 4 §•

Har medlem av församling, som i 1 § avses, avlidit, skall den i 18 § folkbokföringsförordningen föreskrivna anmälningsskyldigheten beträffande dödsfallet fullgöras genom anmälan till kyrkoherden i församlingen. Beträffande intyg angående dödsorsaken (dödsbevis) gäller vad i 19 § folkbokföringsförordningen är stadgat. 5 §. I 2 och 4 §§ omförmäld anmälningsskyldighet skall fullgöras muntligen vid personlig inställelse av den anmälningsskyldige eller behörigt i saken kunnigt ombud för honom. Har anmälan gjorts skriftligen, bör den dock godtagas, om den är fullständig och i övrigt tillförlitlig. 6 §•

Har medlem av församling, som i 1 § avses, blivit döpt eller jordfäst av annan än kyrkoherden i samma församling, åligger det den som förrättat dopet eller jordfästningen att därom ofördröj ligen lämna kyrkoherden underrättelse. 7 §•

Angående födelse, förnamn, dop, dödsfall och jordfästning, varom anteckning göres i de enligt denna förordning förda böcker, skall underrättelse ofördröj ligen tillställas kyrkobokföraren i den församling av svenska kyrkan, som enligt folkbokföringsförordningen är rätt inskrivningsort, för vederbörlig anteckning. 8 §.

Har anmälan, som enligt vad ovan stadgas skall göras till kyrkoherde i romersk-katolsk församling, i stället skett hos kyrkobokföraren i församling av svenska kyrkan, åligger det den senare att därom ofördröjligen tillställa kyrkoherden i förstnämnda församling erforderlig underrättelse. 9 §. De särskilda föreskrifter, som må erfordras för tillämpningen av denna förordning, utfärdas av riksbyrån för folkbokföringen. Över de enligt denna förordning förda böckerna skall tillsyn utövas på sätt Konungen förordnar. 10 §. Underlåtenhet eller försummelse av kyrkoherde att iakttaga vad honom enligt denna förordning åligger straffes med böter högst trehundra kronor.

XXXVIII

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 19 . Genom denna förordning upphävas förordningen den 3 december 1915 (nr 476) angående kyrkoböckers förande och förordningen den 11 februari 1887 (nr 10) angående anmälningar om födda barn, till den del de ännu äga tillämpning.

Förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370). Härigenom förordnas, att 5 § 1 mom. och 53 § 1 mom. kommunalskattelagen samt anvisningarna till sistnämnda paragraf skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. 5 §. 1 mom. Från skatteplikt till fastighetsskatt undantagas: a) nationalparker och — eller undervisning; e) byggnader som tillhöra följande institutioner, nämligen akademier samt Nobelstiftelsen, så ock allmänna undervisningsverk, sådana sammanslutningar av studerande vid rikets universitet och högskolor i vilka de studerande enligt gällande stadgar äro skyldiga att vara medlemmar, sjömanshus, kyrkor, sådana särskilda trossamfund och trossammanslutningar som avses i 53 § 1 mom. e), sjukvårdsinrättningar vilkas verksamhet ej bedrives i vinstsyfte, barmhärtighetsinrättningar samt sådana stiftelser och föreningar som avses i samma lagrum, därest byggnaderna äro avsedda för nämnda institutioners verksamhet såsom sådana, ävensom dylika institutioner tillhöriga allmänna platser; f) regementens, officerskårers såsom sådana; h) sammanslutningar eller enskilda tillhöriga kyrkobyggnader och bönehus, i den mån desamma icke kunna anses hänförliga under e) här ovan, museer och så kallade soldathem; i) post- och — avsedda byggnader. Därest under fastighetens värde. 53 §. 1 mom. Skyldighet att sådan inkomst; e) kyrkor, sådana särskilda trossamfund och trossammanslutningar vilka utöva kyrklig verksamhet, sjukvårdsinrättningar vilkas verksamhet ej bedrives i vinstsyfte, barmhärtighetsinrättningar, stiftelser som hava till huvudsakligt ändamål att under samverkan med militär eller annan myndig-

XXXIX

het stärka rikets försvar eller att, utan begränsning till viss familj, vissa familjer eller bestämda personer, främja vård och uppfostran av barn eller lämna understöd för beredande av undervisning eller utbildning eller utöva hjälpverksamhet bland behövande eller främja vetenskaplig forskning, ävensom sådana föreningar vilka, utan att i sin verksamhet tillgodose medlemmarnas ekonomiska intressen, huvudsakligen verka för ändamål av den i fråga om stiftelser här angivna art: för inkomst av fastighet och av rörelse; f) svenska aktiebolag fastighet eller rörelse. Anvisningar till 53 §. 1. Såsom bosalt — i riket. Huruvida en samma år. 2. Verksamhet på något tjänsteförhållande. 3. Inkomst av — här bedrivits. 4. Oskift dödsbo — juridisk person. 5. Bestämmelsen i m. m. sådant. 6. Till pensionsanstalter hänföra till pensionsanstalter. 7. Med kyrkor avses de stundom förekommande fall, där vederbörande lokalkyrka, domkyrka e. d. såsom ägare till viss för svenska kyrkans verksamhet avsedd egendom anses utgöra juridisk person. Huruvida särskilt trossamfund eller trossammanslutning är förhanden bedömes enligt religionsfrihetslagen. Samfundet eller sammanslutningen skall sålunda hava antagit samfundsordning eller stadgar, utvisande bland annat samfundets eller sammanslutningens ändamål samt allmänna riktlinjer för dess verksamhet. För att verksamheten skall kunna betraktas såsom kyrklig förutsattes, att samfundet eller sammanslutningen har pastorer eller religionslärare, disponerar kyrkolokal samt regelbundet förrättar offentlig gudstjänst, vilken skall överensstämma med kristen eller såvitt angår särskilt trossamfund med kristen eller mosaisk trosåskådning. Frågan om skattskyldigheten för en till visst trossamfund eller viss trossammanslutning ansluten församling bedömes efter motsvarande grunder. 8. Frågan om ( = nuvarande punkt 7) annan art. Vad nu — — — ovan angives. 9. Delägare i - ( = nuvarande punkt 8) förvärvade vinst.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 19 och skall äga tillämpning jämväl med avseende å det beskattningsår, för vilket taxering av beskattningsnämnd i första instans verkställes under år 19 -1

1 Med det sistnämnda årtalet avses likaledes det år, då lagändringen träder i kraft.

XL

Förslag till förordning om ändrad lydelse av 7 § förordningen den 26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt. Härigenom förordnas, att 7 § förordningen den 26 juli 1947 om statlig inkomstskatt skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. 7 §• Från skattskyldighet olycksfall i arbete: för all inkomst; f) kyrkor, sådana särskilda trossamfund och trossammanslutningar vilka utöva kyrklig verksamhet, sjukvårdsinrättningar vilkas verksamhet ej bedrives i vinstsyfte, barmhärtighetsinrättningar, stiftelser som hava till huvudsakligt ändamål att under samverkan med militär eller annan myndighet stärka rikets försvar eller att, utan begränsning till viss familj, vissa familjer eller bestämda personer, främja vård och uppfostran av barn eller lämna understöd för beredande av undervisning eller utbildning eller utöva hjälpverksamhet bland behövande eller främja vetenskaplig forskning, ävensom sådana föreningar vilka, utan att i sin verksamhet tillgodose medlemmarnas ekonomiska intressen, huvudsakligen verka för ändamål av den i fråga om stiftelser här angivna art: för sådan inkomst som ej härflutit av rörelse; g) här ovan statlig inkomstskatt. Att personer samma paragraf.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 19 och skall äga tillämpning jämväl med avseende å det beskattningsår, för vilket taxering av beskattningsnämnd i första instans verkställes under år 19 .*

1 Med det sistnämnda årtalet avses likaledes det år, då författningsändringen träder i kraft.

XL I

Förslag till lag o m v i s s l i n d r i n g i s k a t t s k y l d i g h e t e n för d e m , v i l k a i c k e tillhöra svenska kyrkan. Härigenom förordnas som följer. Vid debitering av i slutlig eller tillkommande skatt ingående avgifter till svenska kyrkan eller hennes prästerskap, kyrkomusiker eller betjäning, vilka efter kyrkostämmas beslut eller eljest utdebiteras efter de grunder som för kommunalutskylders utgörande i allmänhet äro stadgade, skall iakttagas, att dylika avgifter skola, därest desamma belöpa å till kommunal inkomstskatt beskattningsbar inkomst, med endast hälften av det belopp som eljest bort utgå påföras personer, vilka icke tillhört svenska kyrkan sedan början av det kalenderår som närmast föregått det under vilket den taxering, till vilken avgifterna hänföra sig, av beskattningsnämnd i första instans verkställts. Inom varje församling åligger det pastor att årligen i den ordning som av Konungen bestämmes lämna uppgift å de inom församlingen kyrkobokförda personer, vilka sedan början av det närmast föregående kalenderåret icke tillhört svenska kyrkan. Den, som enligt vad i första stycket sägs är berättigad till lindring i skattskyldigheten inom viss församling men ej är där kyrkobokförd, har att årligen före den 1 juli hos den lokala skattemyndigheten styrka, att han sedan början av det närmast föregående kalenderåret icke tillhört svenska kyrkan. Vad nu sagts skall dock ej äga tillämpning i fall då nyssnämnda församling och den församling, där vederbörande är kyrkobokförd, tillhöra samma lokala skattemyndighets tjänstgöringsområde.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 19 , från och med vilken dag lagen den 16 oktober 1908 (nr 110 s. 1) angående lindring i främmande trosbekännares skattskyldighet till svenska kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning skall upphöra att gälla. I samband med ikraftträdandet av denna lag skall dock iakttagas, att vad i lagen såsom villkor för skattelindrings erhållande stadgats angående den tid, under vilken person som ej tillhör svenska kyrkan skall hava intagit dylik ställning, icke skall under det år, då denna lag träder i kraft, äga tillämpning å den, som enligt de äldre bestämmelserna skolat vara berättigad till sådan lindring i skattskyldigheten, som här avses.

XLII

Förslag till

lag angående ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1930 (nr 259) om församlingsstyrelse. Härigenom förordnas, att 9, 57 och 60 §§ lagen den 6 juni 1930 om församlingsstyrelse 1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. 9 §• Bättighet att allmän rådstuga. Sådan rättighet tillkommer dock icke annan än den, som är medlem av svenska kyrkan. Den som annan församling. I ärende eller fastighet. Att den andra stycket. 57 §. De avgifter, i stad. Angående viss lindring i skattskyldigheten för dem, vilka icke tillhöra svenska kyrkan, är särskilt stadgat. 60 §. Vad kyrkostämman övriga kommunalutskylder. Församling äger av statsverket uppbära de avgifter, som debiteras enligt bestämmelserna i kommunalskattelagen. Vid fastställandet av det belopp, som sålunda tillkommer församling, skall hänsyn icke tagas till den lindring i skattskyldigheten som enligt vad särskilt är stadgat är medgiven dem, vilka icke tillhöra svenska kyrkan. Församlingen äger av statsverket såsom förskott uppbära det belopp, som på grundval av visst års taxering till kommunal inkomstskatt beslutats till utdebitering för nästkommande år. Vad sålunda beslutats till utdebitering ingår i församlingens fordran hos statsverket vid ingången av året näst efter det då beslutet fattades. Förskottet avräknas, med iakttagande av vad i nästföregående stycke sagts, mot de avgifter, som debiteras på grundval av taxeringen under året efter det då förskottet enligt bestämmelserna i nästföljande stycke utanordnas. Belopp, som särskild styrelse.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 19

1 Senaste lydelse av 60 §, se 1946: 495.

XLIII

Förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1930 (nr 260) om församlingsstyrelse i Stockholm. Härigenom förordnas, att 6, 61 och 64 §§ lagen den 6 juni 1930 om församlingsstyrelse i Stockholm 1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. 6 §.

Bösträtt vid en röst. Sådan rättighet tillkommer dock icke annan än den, som är medlem av svenska kyrkan. Den som annan församling. 61 §. De avgifter — i Stockholm. Den som är mantalsskriven. Angående viss lindring i skattskyldigheten för dem, vilka icke tillhöra svenska kyrkan, är särskilt stadgat. 64 §.

Med det års taxering. Vad kyrkofullmäktige kommunal inkomstskatt. Om debitering är stadgat. Församling och den kyrkliga samfälligheten äga av statsverket uppbära de avgifter, som debiteras enligt bestämmelserna i kommunalskattelagen. Vid fastställandet av det belopp, som sålunda tillkommer församling eller den kyrkliga samfälligheten, skall hänsyn icke tagas till den lindring i skattskyldigheten som enligt vad särskilt är stadgat är medgiven dem, vilka icke tillhöra svenska kyrkan. Församling och den kyrkliga samfälligheten äga av statsverket såsom förskott uppbära det belopp, som på grundval av visst års taxering till kommunal inkomstskatt beslutats till utdebitering för nästkommande år. Vad sålunda beslutats till utdebitering ingår i församlings eller den kyrkliga samfällighetens fordran hos statsverket vid ingången av året näst efter det då besluten fattades. Förskotten avräknas, med iakttagande av vad i närmast föregående stycke sagts, mot de avgifter, som debiteras på grundval 1

Senaste lydelse av 64 § fjärde och femte styckena, se 1946: 496.

XL IV

av taxeringen under året efter det då förskotten enligt bestämmelserna i nästföljande stycke utanordnas. Belopp, som 15 november. överståthållarämbetet skall av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 19

Förslag till lag om ändrad lydelse av 13 § lagen den 6 juni 1930 (nr 262) om skolstyrelse i vissa kommuner. Härigenom förordnas, att 13 § lagen den 6 juni 1930 om skolstyrelse i vissa kommuner skall hava följande ändrade lydelse. 13 §. Folkskolestyrelsen må nästa sammanträde. I överläggning och beslut om ärende, som rör kristendomsundervisningen, må den som ej är medlem av svenska kyrkan eller annat trossamfund med en från grunderna för kristendomsundervisningen ej väsentligt avvikande trosåskådning icke deltaga. Vid sammanträde i besluten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 19

XLV

Förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § 5 mom. lagen den 27 juni 1947 (nr 275) om kyrkomusiker. Härigenom förordnas, att 2 § 5 mom. lagen den 27 juni 1947 om kyrkomusiker skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. 2 §• 5. Församlingsavgifter, som i 4 mom. avses, skola utgöras i den för församlingsavgifter till prästerskapets avlöning stadgade ordning. Angående viss lindring i skattskyldigheten för dem, vilka icke tillhöra svenska kyrkan, är särskilt stadgat. Denna lag träder i kraft den 1 januari 19 .

Förslag till lag om ändrad lydelse av lagen den 5 juni 1909 (nr 55 s. 2) angående byggnad och underhåll av kyrka med vad därtill hörer så ock av särskild sockenstuva. Härigenom förordnas, att lagen den 5 juni 1909 angående byggnad och underhåll av kyrka med vad därtill hörer så ock av särskild sockenstuva skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. Kyrka med — vara förenligt. Angående lindring för dem, vilka icke tillhöra svenska kyrkan, i skyldigheten att deltaga i omförmälda kostnad är särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 19 .

XL VI

Förslag till l a g o m ä n d r a d l y d e l s e av lagen den 5 juni 1909 (nr 55 s. 3) a n g å e n d e s k y l d i g h e t att deltaga i k o s t n a d e n för b y g g n a d och u n d e r h å l l av prästgård. Härigenom förordnas, att lagen den 5 juni 1909 angående skyldighet att deltaga i kostnaden för byggnad och underhåll av prästgård skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. Där, enligt privilegier befriade. Angående lindring för dem, vilka icke tillhöra svenska kyrkan, i skyldigheten att deltaga i omförmälda kostnad är särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 19

För si a g till l a g a n g å e n d e ä n d r a d l y d e l s e av 20 § l a g e n d e n 9 d e c e m b e r 1910 (nr 141 s. 27) o m reglering av p r ä s t e r s k a p e t s a v l ö n i n g . Härigenom förordnas, att 20 § lagen den 9 december 1910 om reglering av prästerskapets avlöning 1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. 20 §. I gäldandet och skola. Angående viss lindring i skattskyldigheten för dem, vilka icke tillhöra svenska kyrkan, är särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 19

1 Senaste lydelse av 20 §, se 1932: 405.

XL VII

Förslag till lag o m ä n d r a d l y d e l s e av 4 kap. 11 § r ä t t e g å n g s b a l k e n . Härigenom förordnas, att 4 kap. 11 § rättegångsbalken skall hava följande ändrade lydelse. 11 §• Domare skall, innan han må tjänstgöra, avlägga denna ed: »Jag N. N. lovar och försäkrar inför Gud den allsmäktige och vid hans heliga ord, att jag vill och skall efter mitt bästa förstånd och samvete i alla domar rätt göra, ej mindre den fattige än den rike, och döma efter Sveriges lag och laga stadgar; aldrig lag troget hålla.» Med Konungens rättens ordförande.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 19

.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 8 § kommunala vallagen den 6 juni 1930 (nr 253). Härigenom förordnas, att 8 § kommunala vallagen den 6 juni 19301 skall hava följande ändrade lydelse. 8 §• I röstlängden och landstingsmän. Envar sådan löpande kalenderår. Där en vid kommunala beslut och val, som i första stycket sägs, röstberättigad person saknar rösträtt å kyrkostämma och vid val av kyrkofullmäktige på den grund, att han icke är medlem av svenska kyrkan eller tillhör icke territoriell församling, skall om förhållandet göras anteckning i längden. Närmare föreskrifter av Konungen. Denna lag träder i kraft den 1 januari 19 1

Senaste lydelse av 8 § tredje stycket, se 1945: 250.

.

XLVIII

Förslag till

kungörelse om ändrad lydelse av 3 § 1 mom. kungörelsen den 18 april 1947 (nr 186) om upprättande av röstlängd för val till|fe& riksdagens andra kammare samt av kommunal röstlängd. Härigenom förordnas, att 3 § 1 mom. kungörelsen den 18 april 1947 om upprättande av röstlängd för val till riksdagens andra kammare samt av kommunal röstlängd skall hava följande ändrade lydelse. 3 §• 1. Det åligger svenska medborgare, b) den 10 juni icke äro medlemmar av svenska kyrkan, eller c) den 10 av uppgiftsskyldigheten.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 19

MOT IV

Inledning. Kommitténs uppdrag. Det yttrande till statsrådsprotokollet den 15 oktober 1943, varmed dåvarande chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, motiverade tillkallandet av sakkunniga för utredning rörande ny dissenterlagstiftning och därmed sammanhängande spörsmål, inleddes med följande ord: Sedan länge är religionsfrihetens princip allmänt erkänd i vårt land. Lagstiftningen har dock alltjämt på flera punkter ett innehåll, som kan sägas stå i mindre god överensstämmelse med denna princip. Delvis sammanhänger detta förhållande med vissa andra bristfälligheter i den nuvarande lagstiftningen. Statsrådet berörde därefter åtskilliga av bestämmelserna i förordningen den 31 oktober 1873 angående främmande trosbekännare och deras religionsövning, den s. k. dissenterlagen, främst bestämmelserna om statens erkännande av församling, som bildats av bekännare av annan kristen troslära än den evangeliskt lutherska (främmande trosbekännare), om utträde ur svenska kyrkan, om den religiösa lära i vilken barn av främmande trosbekännare skola uppfostras, om befrielse för sådana barn från deltagande i skolornas religionsundervisning och om förbud mot inrättande av munk- eller nunneorden eller kloster. Statsrådet framhöll, att i riket för närvarande visserligen existerade åtskilliga av staten erkända församlingar bestående av trosbekännare, vilka icke tillhörde svenska kyrkan, men att det stora flertalet bland dem som tillhöra de frireligiösa rörelserna icke anmält sitt utträde därur, och att de största frikyrkliga samfundens rättsliga ställning icke vore reglerad. I fråga om utträdet ur svenska kyrkan anförde statsrådet, att stadgandena därom bygga på den historiskt betingade uppfattningen att svenska kyrkan i princip skall omfatta hela svenska folket och att den som skiljer sig ur denna gemenskap i varje fall måste tillhöra ett annat religiöst samfund, men att dessa grundsatser icke längre motsvara de faktiskt rådande förhållandena. En mycket representativ opinion inom svenska kyrkan har också, yttrade statsrådet, funnit att det ur rent religiösa synpunkter icke kan vara gagneligt för kyrkan att med någon form av tvång kvarhålla medlemmar i sin gemenskap. Vidare omnämndes stadgandena i §§ 4 och 28 regeringsformen om konfessionellt betingade inskränkningar i rätten att bekläda ämbeten och tjänster, bestämmelserna i 4 kap. 2 § giftermålsbalken om behörighet att förrätta kyrklig vigsel, föreskrifterna i lagen den 25 maj 1894 angående jordfäst4—188230.

2 ning om begravning utan att jordfästning äger rum i svenska kyrkans ordning, lagen den 16 oktober 1908 angående lindring i främmande trosbekännares skattskyldighet till svenska kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning ävensom de för mosaiska trosbekännare gällande särskilda föreskrifterna. Efter att hava hänvisat till att åtskilliga i det föregående berörda frågor varit föremål för reformförslag under de senaste decennierna — religionsfrihetssakkunnigas betänkande den 9 augusti 1927 med förslag angående vidgad rätt till utträde ur svenska kyrkan jämte därmed sammanhängande frågor (SOU 1927: 13), motionen nr 1 vid 1929 års kyrkomöte (den s. k. biskopsmotionen), frikyrkliga samarbetskommitténs skrivelse till Kungl. Maj:t den 17 juni 1935 angående de inom svenska kyrkans ram existerande fria trossamfundens rättsliga ställning m. m., motionerna i andra kammaren vid 1938 års riksdag om de fria religiösa samfundens rättsliga ställning (nr 104), om åtgärder för att möjliggöra för svenska medborgare av judisk börd att utträda ur mosaisk församling utan att inträda i svenska kyrkan (nr 141) och om beredande av rättslig verkan åt frikyrklig vigsel (nr 143) — yttrade statsrådet slutligen: Det är enligt min mening angeläget, att lagstiftningen på här angivna områden underkastas en omprövning. Den utredning, som härför erfordras, bör omfatta hela ifrågavarande problemkomplex och syfta till att åvägabringa en ny dissenterlagstiftning och samtidigt lösa övriga härmed sammanhängande spörsmål. Utredningen bör bedrivas med utgångspunkt från de framställningar, som angivits i det föregående, och under skäligt hänsynstagande till olika trosbekännares önskemål. Däremot synes det icke lämpligt att närmare binda utredningsarbetet vid några i förväg fastställda direktiv. Den 12 maj 1947 har 1946 års kyrkomötes skrivelse (nr 18) till Konungen angående prästs inom svenska kyrkan skyldighet att viga frånskild blivit från justitiedepartementet överlämnad för att tagas under övervägande av kommittén.

3 KAP. I.

Om religionsfrihet och fritt utträde ur svenska kyrkan. R e l i g i o n s f r i h e t s s t a d g a n d e t i § 16 r e g e r i n g s f o r m e n . Vid den uppräkning av åtskilliga medborgerliga fri- och rättigheter, som innehålles i regeringsformens § 16, har grundsatsen om allmän samvetsoch religionsfrihet uttryckts i följande ordalag: Konungen bör ingens samvete tvinga eller tvinga låta, utan skydda var och en vid en fri utövning av sin religion, såvitt han därigenom icke störer samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkommer. Med genomförandet av den religionsfrihet, för vilken grundlagstiftarna sålunda principiellt och positivt uttalat sig, kom det att dröja åtskillig tid. Visserligen ägde främmande kristna trosbekännare enligt kungörelsen den 24 j a n u a r i 1781, det s. k. toleransediktet, rätt att bilda egna församlingar,, bygga egna kyrkor och hålla egna lärare av sin religion. Judarna ägde i huvudsak samma rättigheter enligt ett reglemente den 27 maj 1782. För infödda svenska medborgare var det dock alltjämt förbjudet att avfalla från den rätta evangeliska läran. Avfall och utspridande av villfarande lära straffades jämlikt missgärningsbalken i 1734 års lag med landsförvisning och förlust av arvsrätt i Sverige. Den enskilde ägde föga religiös självständighet gentemot statskyrkan. Med stöd av konventikelplakatet av år 1726 voro alla uppbyggelsesammankomster utom enskild husandakt förbjudna, där icke någon präst var närvarande och ledde sammankomsten. Om ock den under 1700- och 1800-talen ivrigt förda kampen för religiös frihet ledde till att religionstvånget icke alltid så strängt upprätthölls, dröjde det likväl till år 1858 innan konventikelplakatet upphävdes och först år 1860 upphävdes straffbestämmelserna för avfall från den rena evangeliska läran. För utspridande av villfarande lära är alltjämt ansvar i vissa avseenden föreskrivet genom förordningen den 16 november 1869 angående ansvar för den, som söker förmå annan till avfall från den evangeliskt lutherska läran.

1860 å r s f ö r o r d n i n g ang. f r ä m m a n d e t r o s b e k ä n n a r e . År 1860 kan betecknas som genombrottets år för den religiösa toleransen i Sverige. Genom förordningen den 23 oktober 1860 angående främmande trosbekännare och deras religionsövning blev det medgivet att utträda u r svenska kyrkan och att bilda särskilda församlingar för offentlig religions-

övning. Församlingsbildandet var dock beroende av Konungens medgivande. I ansökan till Konungen skulle uppgivas en trosbekännelse, vilken måste vara kristen, och församlingsordning. Biföll Konungen ansökan följde därmed rätt till fri religionsövning »inom de av lag och sedlighet bestämda gränser», dock att offentliga kyrkobruk och andaktsövningar fingo förrättas endast inom församlingens kyrka, bönehus eller kyrkogård. 1 Med hänsyn till det motstånd som mött införandet av denna förordning är det icke ägnat att förvåna att däri fortfarande förekommo uttryck som »avfälling» eller »villfarande lära». De förekommo dock icke i samband med bestämmelserna om församlingsbildning utan i de föreskrifter, varmed utträdet omgärdades. Dessa föreskrifter verka i vår tid föga toleranta. Sålunda föreskrevs att den, som ville utträda ur kyrkan, skulle av sin själasörjare undervisas och förmanas samt av domkapitlet eller dess ombud varnas. Vidhöll han ändock sin önskan skulle han hos kyrkoherden göra en personlig anmälan för anteckning i kyrkoboken. Likväl skulle han ej anses från kyrkan skild förrän han blivit upptagen i annat i riket tillåtet religionssamfund.

1873 å r s f ö r o r d n i n g ang. f r ä m m a n d e t r o s b e k ä n n a r e . Genom den alltjämt gällande förordningen den 31 oktober 1873 angående främmande trosbekännare och deras religionsövning, vilken avlöste den förut nämnda, lindrades utträdesvillkoren avsevärt. 3 § i denna förordning har följande lydelse: Har medlem av svenska kyrkan omfattat främmande kristen lära och vill fördenskull ur kyrkan utträda; give sin avsikt tillkänna för kyrkoherden i den församling, han tillhör; uppgive ock det trossamfund, vartill han vill övergå. Framhärdar han i sin avsikt; inställe sig, sedan minst två månader förflutit, personligen hos kyrkoherden samt anmäle sig till utträde ur kyrkan; och göre kyrkoherden därom anteckning i kyrkoboken. Ej må någon på grund av anmälan, som skett innan han fyllt aderton år, anses från svenska kyrkan skild. I främmande församling må ej heller någon före nämnda ålder upptagas. Bestämmelser om undervisning, förmaning och varning finnas alltså icke längre. I stället har stadgats en betänketid på två månader innan utträdet blir definitivt. Någon fordran på övergång till ett tillåtet samfund finnes icke heller; uppgift skall blott lämnas om något kristet trossamfund, till vilket den utträdessökande förklarar sig vilja övergå. Till en början rådde tvekan huruvida samfundet behövde vara av staten erkänt, men enligt ett Kungl. Maj :ts utslag den 7 november 1884 är det icke åsyftat. På en punkt, nämligen i det avseendet att 1873 års förordning förutsätter möjlighet att övergå endast till kristna samfund, innebär förordningen en skärpning av tidigare villkor. Då de mosaiska församlingarna hörde till de 1

Enahanda rätt tillkom de församlingar av främmande trosbekännare, som på grund av dittills gällande författningar redan bildats (församlingar av reformerta, romersk-katolska, grekiskortodoxa och mosaiska trosbekännare).

5 tillåtna religionssamfunden, var det enligt 1860 års förordning möjligt att utträda ur kyrkan även för övergång till den mosaiska läran. Bestämmelserna om bildande av särskilda församlingar och om offentlig religionsövning fingo i 1873 års förordning (1 §) en annan utformning än tidigare, varigenom Konungens prövning nu allenast gäller frågan huruvida en församling skall bliva av staten erkänd. Med det statliga erkännandet följer rätt till offentlig religionsövning — utan den förutnämnda i 1860 års förordning angivna inskränkningen — samt vissa andra i förordningen och särskilda författningar angivna rättigheter, t. ex. lindring i församlingsmedlemmarnas skattskyldighet till svenska kyrkan. I förordningen (14 §) har ock givits ett allmänt stadgande, att med de undantag och inskränkningar, som av grundlag eller eljest gällande författning föranledas, skall skiljaktighet i kristen trosbekännelse icke medföra någon olikhet i svenska medborgares rättigheter och skyldigheter. De ännu existerande församlingar, som blivit av Konungen i enlighet med 1873 års förordning erkända eller varit redan tidigare tillåtna, äro: Franska reformerta församlingen i Stockholm, anglikanska församlingar i Stockholm och Göteborg, romersk-katolska församlingar i Stockholm, Göteborg, Malmö, Hälsingborg, Norrköping och Gävle, Grekisk-katolska ortodoxa församlingen i Stockholm, katolsk-apostoliska församlingar i Stockholm och Norrköping, ett stort antal församlingar av Metodistkyrkan, Nya kyrkans svenska församlingar i Stockholm och Göteborg, Nya kyrkans församling i Stockholm, Nya kyrkans samfund i Jönköping, Nya kyrkans bekännares församling i Stockholm, församlingar i Stockholm, Göteborg, Malmö och Örebro av Christian science, Vännernas samfund i Sverige (Stockholm) samt de mosaiska församlingarna. De mosaiska församlingarnas förhållanden regleras av en särskild av Kungl. Maj :t den 30 juni 1838 fastställd ordning, intagen i kommerskollegii cirkulär den 13 augusti samma år, samt av särskilda utav Kungl. Maj :t för vissa av församlingarna senare fastställda ordningar. Såvitt angår rätten att offentligt utöva sin religion torde ingen annan skillnad förefinnas mellan dessa församlingar samt sådana som icke äro av staten erkända, än att de förra uttryckligen erhållit denna rätt, medan de senare utöva samma rätt utan formligt medgivande, vilket de på grund av sedvanerätt likväl måste anses äga. U t t r ä d e s f r å g a n s b e h a n d l i n g efter 1873. Bätten till utträde ur svenska kyrkan har av naturliga skäl ställts i förgrunden, då fråga varit om religionsfrihetens utvidgning. I och för sig är rätten att sammansluta sig med religiöst likatänkande icke mindre viktig, men den kan icke på samma sätt göras beroende och kontrolleras av lagbestämmelser. Bedan före och i samband med tillkomsten av 1873 års förordning framkommo förslag om en mera vidsträckt rätt till utträde ur svenska kyrkan;

6 och efter 1873 har frågan om vidgad rätt till utträde varit uppe vid en mångfald tillfällen. I bilaga I till 1925 års religionsfrihetssakkunnigas år 1927 avgivna betänkande med förslag angående vidgad rätt till utträde ur svenska kyrkan jämte därmed sammanhängande frågor (SOU 1927: 13 s. 293— 318) har en redogörelse lämnats för frågans behandling i riksdag och kyrkomöte från 1856—58 års riksdag fram till år 1909, då riksdagen hos Kungl. Maj :t anhöll om utredning under vilka villkor det må kunna tillåtas medlem av svenska kyrkan att, även utan uppgiven avsikt att övergå till annat trossamfund, utträda ur kyrkan, ävensom huru gällande lagstiftning lämpligast må kunna ändras därhän, att främmande trosbekännare och de, som anmält sig till utträde ur kyrkan, ej på grund därav uteslutas från rätt att deltaga i avgörandet av frågor, som icke prövas vara av beskaffenhet att höra allenast av kyrkans medlemmar handläggas. Den ovannämnda redogörelsen synes icke behöva här upprepas. Det må emellertid framhållas, att den med utträde ur kyrkan förenade förlusten av vissa medborgerliga rättigheter sällan beaktades i riksdagsmotioner och -diskussioner. Vid 1908 års riksdag framhölls desto klarare, att man vid genomförandet av en utträdesreform borde taga sikte på alla dess konsekvenser. Under utträdesfrågans behandling i andra kammaren påyrkade Karl Staaff en allsidig utredning i ämnet. »Ty religionsfrihetens krav är icke», yttrade Staaff, »att man skall låta en person välja mellan att stå kvar i en kyrka, vars lära han ogillar, och bibehålla medborgerliga rättigheter eller att utgå ur en kyrka, vars lära han ogillar, och förlora medborgerliga rättigheter, utan religionsfrihetens krav är, att han skall kunna utträda med bibehållande av medborgerliga rättigheter.» Den av 1909 års riksdag begärda utredningen blev icke genast igångsatt. Visserligen remitterades år 1911 riksdagsskrivelsen för utlåtande till samtliga domkapitel, men särskilda utredningsmän tillkallades först år 1918. Deras arbete fullföljdes emellertid icke och år 1925 tillkallades jämlikt Kungl. Maj :ts beslut de religionsfrihetssakkkunniga, vilka år 1927 avgåvo sitt förutnämnda betänkande. Betänkandet föranledde icke någon lagstiftningsåtgärd. R e l i g i o n s f r i h e t s s a k k u n n i g a s förslag. 1925 års religionsfrihetssakkunniga föreslogo, att bestämmelserna i 3 § i 1873 års förordning skulle erhålla följande lydelse: Vill medlem av svenska kyrkan utträda ur kyrkan; göre därom anmälan hos präst, som för kyrkoböckerna i den församling, där den, som vill utträda, är kyrkobokförd. önskar han, sedan två månader förflutit, fullfölja sin avsikt; anmäle sig, inom ytterligare två månader, till utträde ur kyrkan; och göre prästen därom anteckning i kyrkoboken. Ej må någon på grund av anmälan, som skett innan han fyllt aderton år, anses från svenska kyrkan skild, med mindre han vid tiden för anmälan fyllt femton år och denna biträdes av den, som har vårdnaden om den minderårige. Förslaget innebar alltså, att' utträde skulle kunna ske såväl för övergång till annat religionssamfund — jämväl om detta icke vore kristet — som

utan någon avsikt att övergå till annat religionssamfund, att någon personlig anmälan icke behövde göras, och att utträde under viss förutsättning medgavs redan vid femton års ålder. Bätten till utträde skulle med andra ord vara oinskränkt, även i det hänseendet att den, som anmälde sig till utträde, icke skulle vara skyldig att på något sätt motivera sitt beslut.

Om religionsfriheten o c h förhållandet m e l l a n d e n s v e n s k a k y r k a n o c h staten. Såsom den föregående redogörelsen visar, har religionsfriheten i växande omfattning, ehuru långsamt, blivit tillgodosedd i lagstiftningen om främmande trosbekännare. Den för denna lagstiftning grundläggande bestämmelsen i regeringsformens § 16 modifierade avsevärt den i tidigare konstitutionella författningar — från 1634 års regeringsform till 1772 års — uttalade grundsatsen, att »enighet i religionen och den rätta gudstjänsten är den kraftigaste grundvalen till ett lovligt, samdräktigt och varaktigt regemente». Tillämpningen av nämnda grundsats hade varit nästan självklar vid ordnandet av de religiösa förhållandena. Enligt denna äldre lagstiftning kunde kyrkan uppfattas såsom nära nog sammanfallande med staten, med den konsekvensen att medborgarskap i staten innebar anslutning till kyrkan. Tillkomsten av religionsfrihetsstadgandet i 1809 års regeringsform torde man ha anledning att betrakta som en ny utgångspunkt för regleringen av förhållandet mellan staten och kyrkan. Med en konsekvent tillämpning av den i regeringsformens § 16 angivna principen kunde det icke vara förenligt att tvinga någon att deltaga i kyrkans gudstjänst eller att underkasta sig kyrkans övriga kulthandlingar, att hindra någon att utöva sin religion i former avvikande från kyrkans eller att uttala en från kyrkans lära avvikande åskådning. Utvecklingen inom svenska kyrkan har ock alltmer bestämts av hänsyn till samvetsfrihetens fordringar, varför man numera icke rättvisligen borde k u n n a tala om något av kyrkan utövat tvång mot sina medlemmar. Kyrkan påtvingar icke någon sina tjänster mot hans egen vilja och det beror helt av den enskilda kyrkomedlemmens fria avgörande om han vill deltaga i kyrkans liv och arbete. Denna utveckling till vidgad frihet inom kyrkan har följts av en ökad insikt hos kyrkans representanter att ett än fullständigare erkännande av samvets- och religionsfrihetens princip, som medgivandet av fritt utträde ur kyrkan innebär, är förenligt med kyrkans eget intresse.

D e n s. k. b i s k o p s m o t i o n e n 1929. Såsom etl mycket representativt uttryck för kyrkans uppfattning av denna sida av religionsfriheten torde k u n n a betraktas den vid 1929 års kyrkomöte framförda, av religionsfrihetssakkunnigas betänkande föranledda motionen (nr 1) angående vissa kyrkoorganisatoriska frågor, den s. k. biskopsmo-

8 tionen. Det ur dissenterlagskommitténs synpunkt i detta sammanhang betydelsefulla är icke den i motionen givna religiöst-teologiska motiveringen för den evangeliska folkkyrkans idé, utan själva det faktum att motionärerna såsom talesmän för den svenska kyrkan — samtidigt med att de såsom något ouppgivligt betrakta kyrkans folkomspännande karaktär och såsom högst betydelsefullt för en folkkyrka framhålla det nära sambandet mellan kyrkan och staten -— betona att ett bibehållande av den nuvarande begränsningen av rätten till utträde, med det moment av tvång som den dock kan innesluta, för kyrkan betyder ett fördunklande av dess religiösa karaktär och ett försvagande av dess möjligheter att göra denna känd och erkänd. Utträdesrättens utsträckning kunde visserligen medföra en begränsning av kyrkans möjligheter att såsom folkkyrka nå fram till alla inom folket, men skulle å andra sidan utåt och inåt stärka medvetandet om kyrkans karaktär av att vara ett utpräglat religiöst samfund och ej blott en statsinstitution. Föranlett av rent religiösa motiv skulle medgivande av obegränsad rätt till utträde ur kyrkan medföra ett stärkande av kyrkans frimodighet och religiösa spännkraft, vilket åtminstone kvalitativt sett skulle vida överväga den yttre förlust, som den fria utträdesrätten kunde medföra, och därmed göra kyrkan mera skickad att vara till tjänst och gagn för vårt folk. Den uppfattning, som kommit till uttryck i biskopsmotionen och som av allt att döma vunnit en mycket vid anslutning inom kyrkan, kan sägas vara, att rätten till fritt utträde på visst, sätt skulle markera kyrkans verkliga karaktär och motverka föreställningen att den svenska kyrkan till skillnad från andra kristna samfund skulle sakna en egen åskådning och en bärande linje i sin etiska och religiösa verksamhet. Ur denna synpunkt skulle det fria utträdet vara till obestridlig fördel för kyrkan.

Utträdesfrågans sammanhang med andra frågor. För flertalet trossamfund och deras medlemmar utom och inom svenska kyrkan utgör det väsentliga intresset icke frågan om utträdesrätten i och för sig utan denna frågas sammanhang med andra spörsmål och särskilt garanterandet av likställighet i fråga om medborgerliga rättigheter och skyldigheter oberoende av trosuppfattning och samfundstillhörighet. Till deras önskemål härutinnan återkommer dissenterlagskommittén i senare delar av sitt betänkande. Någon slutgiltig lösning av religionsfrihetsproblemet anse åtskilliga av dessa sammanslutningar likvisst icke ens tillfredsställandet av dessa önskemål kunna innebära. Principiellt hävda de, att endast kyrkans skiljande från staten kan medföra en fullständig religionsfrihet och rättslig likställighet. Emot förslagen om fritt utträde ur svenska kyrkan ha understundom uttalats farhågor för en utveckling av det religiösa livet i riktning mot allt större frigörelse från kyrkan, varigenom den nuvarande förbindelsen mellan staten och kyrkan skulle förlora den faktiskt bärande grunden. Förutsatt

9 att kyrkan komme att omfatta endast en minoritet inom folket, bortfölle säkerligen statens intresse att vidmakthålla den ställning, som kyrkan nu rättsligen äger, liksom för kyrkans del värdet av förbindelsen med staten kunde allvarligt ifrågasättas. Teoretiskt skulle alltså det fria utträdet kunna skapa ett läge, i vilket en mer eller mindre radikal förändring i förhållandet mellan kyrkan och staten skulle te sig som den enda riktiga lösningen. De invändningar mot förslagen om fritt utträde, som resas utifrån sådana överväganden, vilja framhålla det principiellt oriktiga i att inom det nuvarande systemets ram införa en ordning, som står i motsägelse till själva | systemet och kan tänkas medföra ett nedrivande av detsamma. En invändning av denna art kan ej gärna utan vidare förbigås, då den bygger på en fullt tänkbar följd av en förändring av nu gällande bestämmelser. Man kan emellertid häremot framhålla, att om ett så stort antal av kyrkans medlemmar visa sig hysa en bestämd önskan att skilja sig från densamma att kyrkan utan dem t. o. m. skulle förändras till ett minoritetssamfund, så saknas anledning att med tvång hindra dem att följa vad deras religiösa uppfattning bjuder, oavsett vilka konsekvenser en sådan frihet kan få för gestaltningen av förhållandet mellan stat och kyrka. Den historiska utvecklingen av detta förhållande visar också att det ej är fråga om något en gång för alla givet utan om en förbindelse, som varit beroende av förhållanden inom såväl kyrkan som staten. Det låter sig icke göra att bedöma i vilken utsträckning rätten till fritt utträde kan komma att brukas, då detta är beroende av en rad okända faktorer, måhända främst av huru ur de utträddas synpunkt de rättigheter k u n n a värderas, som enligt kommitténs förslag skola i vidgad omfattning tillkomma vissa utträdda. Kommittén avser här bl. a. ändrade bestämmelser om rätt att inneha offentlig tjänst och om lindring i skattskyldigheten till den kyrkliga kommunen. En jämförelse med förhållandena i Finland och Norge ger dock icke anledning till förmodan att kyrkans ställning, såvitt nu kan förutses, väsentligt skulle komma att rubbas.

Utträdet u r de finska och n o r s k a f o l k k y r k o r n a . I Finland infördes en utvidgad religionsfrihet från den 1 januari 1923, då religionsfrihetslagen den 10 november 1922 trädde i kraft. Utträdet ur den evangelisk-lutherska folkkyrkan blev därmed fritt; rätten att stifta religionssamfund vid sidan av denna kyrka reglerades; personer som icke voro medlemmar av densamma befriades från att genom utgörande av fastighetsskatt eller i annan form deltaga i avlönandet av dess prästerskap och kyrkobetjäning eller i byggande och underhåll av prästgårdar, kyrkor m. m. eller i utskylder för andra dess ändamål; medborgarnas rätt att bekläda ämbeten och tjänster i landet förklarades i allmänhet icke vara beroende av huruvida de tillhörde något religionssamfund. 1 År 1923 utträdde ur den evange[lisk-lutherska kyrkan i Finland 22 660 personer, under 5-årsperioden 1918 1

Samma bestämmelser blevo gällande med avseende å den grekisk-katolska kyrkan.

10 —22 i medeltal per år endast 1 138, medan medeltalet inträdda utgjorde 1 578. Följande uppställning visar medeltalet utträdda och inträdda samt minskningen i medlemsantal genomsnittligt under 4-årsperioderna 1924—27 och 1928—31 samt under 5-årsperioderna 1932—36, 1937—41 och 1942 —46: 1 Medeltalet 1924—27 > 1928—31 > 1932—36 » 1937—41 > 1942—46

Utträdda

Inträdda

Minskning

3 915 4 737 3 302 2 422 2 786

c:a 1 200 1193 1601 1 882 2 244

c:a 2 715 3 544 1701 540 542

Den evangelisk-lutherska kyrkan omfattade i slutet av år 1925 97,is % av landets befolkning, den V * 1936 96,38 % och den 31A2 1946 95,94 %.2 Belysande för utvecklingen äro även följande uppgifter oni det antal personer och den procent av landets befolkning, som vid utgången av nedan angivna år voro införda i civilregistret, vilket omfattar alla personer, som icke äro medlemmar av varken evangelisk-lutherska kyrkan eller annat legaliserat trossamfund. År 1925 1931 1936 1940 1944 1946

Antal 28 818 55 034 68 414 73 308 7 2 700 78 534

Procent 0'82 149 179 1*88 184 1"94

I Norge infördes redan år 1845 en religionsfrihetslag, vilken medgav dem, som bekände sig till den kristna religionen utan att vara medlemmar av statskyrkan, en vidsträckt religionsfrihet. Denna lag ersattes av lagen den 27 j u n i 1891 angående kristna dissenters och andra, som icke äro medlemmar av statskyrkan, vilken lag alltjämt gäller och avser även unitarer och mosaiska trosbekännare men icke andra trosbekännare, som ej äro kristna. Lagen medger fri offentlig religionsövning, rätt till utträde ur statskyrkan, bildande av dissentersamfund med egna präster eller föreståndare och befrielse från skatt till statskyrkan och dess tjänstemän i viss utsträckning. Tillträdet till tjänster är för personer, som ej tillhöra statskyrkan, begränsat i huvudsak endast såvitt angår tjänster inom kyrko- och undervisningsväsendet. Vid folkräkningen 1875 tillhörde 99,6 % av landets befolkning statskyrkan. Utvecklingen därefter framgår av följande uppgifter från folkräkningarna under tiden 1890—1930 angående den procent av befolkningen, som tillhörde statskyrkan. År %

1890 98-47

1900 97-165

1910 97-38

1920 97-32

1930 96-75

1 Uppgifterna äro hämtade ur de tryckta berättelser över den evangelisk-lutherska kyrkans i Finland, tillstånd, som det enligt § 463 i den finska kyrkolagen tillkommer biskopsmötet att låta utarbeta. 2 Motsvarande procenttal voro för den grekisk-katolska kyrkan 1,69 %, 1,85 % och 1,74 %.

11 Från Danmark ha några statistiska uppgifter angående utträdet ur den danska k y r k a n icke stått att erhålla. Utvecklingen i Finland och Norge ger enligt kommitténs uppfattning lika litet som strömningarna i det religiösa livet i Sverige anledning till förmodan, att ett borttagande av de nuvarande inskränkningarna i rätten till fritt utträde u r svenska kyrkan skulle medföra någon väsentlig rubbning av kyrkans ställning i folket.

D i s s e n t e r l a g s k o m m i t t e n s y t t r a n d e o c h förslag. Ett uppgivande av kravet på att den utträdande skall angiva något kristet trossamfund, till vilket han vill övergå, skulle kunna påstås innebära en förändring i statens inställning till kyrkan och religionen. Förekomsten av berörda krav i 1873 års förordning lärer få anses såsom ett uttryck för att staten icke i princip velat erkänna förekomsten av icke-kristna medborgare (med undantag för judarna) eller konfessionslösa. Likväl sker icke någon kontroll av att en vid utträdet tillkännagiven avsikt att övergå till annat kristet trossamfund verkligen fullföljes. Faktiskt finnas ock åtskilliga svenska medborgare, som sakna varje anknytning till ett trossamfund och därför äro att betrakta såsom konfessionslösa. Anledningarna härtill äro bl. a. att den uppgivna avsikten kan ha varit en oriktig deklaration, given endast för att uppfylla kravet för utträde ur kyrkan, eller att avsikten av någon anledning icke fullföljts ehuru den varit allvarligt menad, samt att gällande bestämmelser om i vilken lära barn skola uppfostras, då ingen av föräldrarna tillhör svenska kyrkan, icke garantera att barnen erhålla medlemskap i något trossamfund. En lagändring, som avskaffar villkoret om avgivande av en förklaring angående önskan att efter utträdet ur svenska kyrkan ansluta sig till något kristet trossamfund, skulle innebära att lagen anknyter till de faktiska förhållandena på det religiösa området. Svenska i kyrkan och övriga kristna samfund torde ej förlora något av verkligt värde om det i nuvarande utträdesbestämmelser innefattade formella erkännandet av den kristna trosåskådningen skulle bortfalla. Det synes emellertid dissenterlagskommittén vara av vikt att utträdesbestämmelserna utformas på ett sådant sätt att de icke u p p m u n t r a kyrkans medlemmar att utträda för att sedan bli i religiöst avseende hemlösa. Den svenska staten är såväl i själva sin rättsordning som på inånga andra sätt knuten vid den evangeliska trosåskådningen och moralen. Den ger religionsfrihetens princip sitt erkännande, men kan icke förutsättas ha intresse av att medborgarna utan allvarligt övervägande lämna den kyrka, med vilken staten så länge varit förbunden och som gjort så betydelsefulla insatser vid uppbyggandet av det svenska samfundslivet. Det i grundlagen givna erkännandet åt religionsfrihetens grundsats innebär givetvis icke att staten förklarat sig neutral i religiöst avseende eller likgiltig för medborgarnas religiösa fostran. Problemet måste därför vara att borttaga de mo-

12 ment, som med skäl kunna förutsättas ha karaktären av tvång på den enskildes samvete. Dessa synpunkter ha varit avgörande för kommittén vid bedömningen av frågan om fritt utträde ur kyrkan och därmed sammanhängande frågor. Kommittén har med hänsyn till vad här anförts, i likhet med 1925 ars religionsfrihetssakkunniga, ansett att rätt bör beredas varje till viss ålder kommen medlem av svenska kyrkan att utträda ur k y r k a n utan att uppgiva en avsikt att ansluta sig till något annat trossamfund. Den personliga anmälningsskyldigheten anser kommittén böra bibehållas. Dess betydelse synas religionsfrihetssakkunniga ha underskattat, då de uttalat, att anmälan lika väl borde kunna ske skriftligen. En personlig inställelse är ägnad att motverka utträde under inflytande av tillfälliga sinnesstämningar. Vad som måste betecknas såsom missbruk av utträdesrätten — exempelvis massutträde i följd av tillfällig agitation eller akut antikyrklig propaganda eller utträde, som föranletts av att ett personligt beroendeförhållande utnyttjats för övertalning i sådan riktning — torde även onödigt underlättas av ett enbart skriftligt förfarande. Kravet på en personlig inställelse markerar vikten av att noga överväga det steg, som man står i begrepp att taga. I allmänhet pläga ock anmälningar av långt mindre betydelse för individen göras personligen. Att för utträdet ur kyrkan införa en annan ordning synes vara att i det allmänna medvetandet förringa betydelsen av detta allvarliga steg. Anmälan synes icke, såsom i 1873 års förordning är stadgat, nödvändigt behöva göras till församlingens kyrkoherde. Det torde vara tillräckligt föreskriva att anmälan skall ske till den präst, som handhar kyrkobokföringen i den församling där den, som vill utträda, är kyrkobokförd. Den dubbla anmälningsskyldigheten finner kommittén icke skäl att bibehålla. En fordran på att utträdesanmälan för att medföra verkan skall bekräftas efter viss tids förlopp blir gärna tolkad såsom uttryck för en avsikt att otillbörligt försvåra utträdet. 1 1925 års religionsfrihetssakkunniga sågo i den dubbla anmälningsskyldigheten en garanti mot förhastande och överilning. Det rådrum, som vederbörande därigenom erhölle, ansågo de öka sannolikheten för att han vid avgörandet handlade av egen fri övertygelse och icke under otillbörligt inflytande av annan. Dessa skäl har dissenterlagskommittén funnit mera tala för att anmälan om utträde skall göras personligen. Likväl synes det icke lämpligt att en gjord anmälan om utträde skall föranleda, att vederbörande anses omedelbart skild från svenska kyrkan. En viss kortare tid bör förflyta, under vilken vederbörande, i den händelse att han ändrar uppfattning, skall ha tillfälle att återkalla sin anmälan. Med hänsyn härtill föreslår kommittén, att utträde ur svenska kyrkan skall an1

1925 års religionsfrihetssakkunniga framhöllo emellertid, att den första anmälan, enligt de sakkunnigas förslag liksom enligt gällande rätt, gällde icke utträde ur svenska kyrkan utan avsikt att genom en följande anmälan vinna utträde

13 ses ha skett trettio dagar efter det anmälan om utträde gjorts, såvitt icke anmälan dessförinnan återkallats. 1 Återkallande av anmälan bör kunna ske skriftligt. 1873 års förordning medgiver icke att barn, som fyllt 15 år eller konfirmerats inom svenska kyrkan, få anmäla utträde ur kyrkan förrän de uppnått 18 års ålder. I förslag till ändringar i dissenterlagstiftningen, vilka framkommo vid 1896, 1898, 1903 och 1908 års riksdagar, var åldersgränsen satt till 21 år för den, som önskade utträda utan att uppgiva annat trossamfund, till vilket han önskade övergå, men för den, som ville inträda i annat kristet trossamfund, ansågs åldersgränsen böra bibehållas vid 18 år. Kommittén föreslår att den, som fyllt 18 år, får utträda ur svenska kyrkan, men att, under nedan angiven förutsättning, även den, som fyllt 15 år, må kunna utträda därur. Det kan sägas, att myndighetsåldern i religiöst hänseende, d. v. s. den ålder vid vilken individen kan anses mogen att själv träffa avgörande angående sin samfundstillhörighet, i vårt land inträder vid 18 år. Kommittén anser icke, att någon sänkning av denna myndighetsålder bör ifrågakomma. Tillräcklig mogenhet för ett självständigt bedömande av de religiösa spörsmål, vilka kunna föranleda ett behov att utträda ur svenska kyrkan, lärer i allmänhet icke förutsättas förr än vid 17—18 års ålder. Visserligen tilldraga sig de religiösa frågorna ofta nog långt tidigare de ungas uppmärksamhet i mera betydande omfattning, men den stadga i åsikter, utan vilken en ung människa icke synes böra medgivas att ändra sin religiösa samfundstillhörighet, är nog vanligen icke uppnådd dessförinnan. För att beakta de fall, då en tidigare religiös mognad inträtt, anser kommittén emellertid lämpligt medgiva rätt till utträde ur kyrkan för barn i åldern 15—18 år under förutsättning att vårdnadshavaren lämnar medgivande till utträdet. Genom en dylik bestämmelse erhålles även en naturlig övergång mellan föräldrarnas i kapitel IV avhandlade bestämmanderätt i fråga om barnens samfundstillhörighet, före det de fylla 15 år, och den självständiga bestämmanderätt, som inträder vid 18 år. De i det föregående motiverade utträdesbestämmelserna finner dissenterlagskommittén lämpligt intaga i en ny lag, som kommittén kallat religionsfrihetslag. Bestämmelserna i 1873 års förordning bliva nämligen över lag 1 I den finska religionsfrihetslagen har utträdesfrågan blivit löst på samma sätt. Lagens 5 § andra stycket lyder: >önskar någon utträda ur evangelisk-lutherska eller grekisk-katolska kyrkan, anmäle därom personligen hos kyrkoherden i den församling han tillhör; anmälan om utträde ur annat religionssamfund bör göras hos samfundets styrelse eller, om till samfundet höra flera församlingar, hos församlingens styrelse. En månad efter det anmälan blivit gjord, skall den anmälde anses hava utträtt, och skall honom bevis däröver på anhållan meddelas.i I proposition om denna lag till finska riksdagen år 1920 hade föreslagits, att utträdesanmälan skulle upprepas muntligen eller skriftligen efter en månads förlopp och inom ett år. Grundlagsutskottet var emellertid av den meningen, att lika stora garantier mot lättsinnigt utträde crhölles redan därigenom att anmälan om utträde skulle göras personligen, och föreslog därför att utträde skulle anses ha ägt rum en månad efter den personliga anmälan.

14 föremål för så vittgående ändringsförslag att förordningen bör ersättas av en helt ny lag. Därtill bidrager ock att det i både förordningens rubrik och dess paragrafer förekommande uttrycket främmande trosbekännare måste bort, då det utgör en oegentlig beteckning för personer, som äro svenskar men icke omfatta svenska kyrkans lära. Nämnda religionsfrihetslag anser kommittén böra inledas med allmänna bestämmelser (1—3 §§), vilka uttrycka, att i Sverige skall råda religionsfrihet utan andra hinder än de, som följa av särskilt stiftad lag eller förordning, att man äger sammansluta sig och sammankomma för religiös gemenskap och verksamhet och att religionsfriheten skall vara erkänd även så till vida att olikhet i religionsuppfattning ej skall medföra annan skillnad i rättigheter och skyldigheter, än sådan som föranledes av grundlag eller annan laga författning. I anslutning härtill föreslår kommittén upphävande av den i början av detta kapitel berörda förordningen den 16 november 1869 angående ansvar för den, som söker förmå annan till avfall från evangeliskt lutherska läran. Härom hänvisas till kap. XVII.

15 KAP. II.

Om inträde i svenska kyrkan. B e h o v a v lagstiftning o m i n t r ä d e i s v e n s k a k y r k a n . Såsom i kap. I anförts blev det först genom 1860 års förordning angående främmande trosbekännare och deras religionsövning medgivet för andra än främlingar att icke tillhöra svenska kyrkan. Genom 1873 års förordning blev denna frihet betydligt utvidgad, men alltjämt ansågs med svenskt medborgarskap vara i princip förenat medlemskap i svenska kyrkan. Oberoende av den ständigt fortskridande utvidgningen av religionsfriheten till nya områden kan berörda princip anses allt fortfarande gälla och den föranleder bl. a. att vid kyrkobokföringen alla, som icke lagligen tillhöra ett främmande trossamfund, betraktas såsom medlemmar av svenska kyrkan. 1 I fråga om utlänningar, som bosatt sig i Sverige, stadgas i kyrkobokföringskungörelsen den 30 december 1946, 11 §, att de skola bokföras såsom tillhörande svenska kyrkan, om de äro evangelisk-lutherska trosbekännare, men även konfessionslösa och de, som bekänna annan än kristen eller mosaisk tro, lära i allmänhet antecknas som kyrkomedlemmar. Med dissenterlagskommitténs förslag om oinskränkt rätt till utträde u r svenska kyrkan vinnes väl att icke någon behöver kvarstå såsom medlem biot sin egen önskan, men därmed är icke religionsfriheten tillräckligt tillgodosedd, om ej samtidigt bestämmelser givas, som hindra att någon, utlänning eller annan, upptages som medlem i svenska kyrkan utan egen önskan. Denna omständighet jämte behovet av klara bestämmelser om h u r u dem pom uttrycker en önskan att tillhöra svenska kyrkan, kan vinna medlemskap däri, har föranlett kommittén att avgiva förslag till lag om inträde i svenska kyrkan. Beträffande barn under femton år kommer frågan om medlemskap i svenska kyrkan att behandlas i kap. IV.

T i d i g a r e lagförslag o m i n t r ä d e i s v e n s k a k y r k a n . Ett sådant lagförslag avgavs även av 1925 års religionsfrihetssakkunniga* vilka i sitt betänkande lämnade den i det följande intagna redogörelsen för tidigare förslag i ämnet. Den år 1869 tillsatta kyrkolagskommittén upptog i kap. 1 av sitt den 2 oktober 1873 avgivna förslag till kyrkolag bestämmelser om övergång från främmande trossamfund till svenska kyrkan. 1 Om vem som >lagligen» tillhör ett främmande trossamfund råda olika meningar. utredning härom är dock i förevarande sammanhang icke erforderlig.

Någon

16 I skrivelse den 6 oktober 1883, nr 20, anhöll kyrkomötet, att sådana åtgärder måtte vidtagas, genom vilka kraft av lag snarast möjligt kunde beredas åt ett i skrivelsen intaget förslag till lag angående främmande trosbekännares övergång till svenska kyrkan. Detta förslag, som helt och hållet överensstämde med nyssnämnda stadganden i 1873 års kyrkolagsförslag, föranledde emellertid vid granskning i högsta domstolen väsentliga anmärkningar; och med avseende å dessa anmärkningar fann Kungl. Maj:t vid ärendets föredragning den 2 december 1887 kyrkomötets framställning icke föranleda vidare åtgärd. I skrivelse den 2 december 1890 anhöll kyrkoskrivningskommittén bl. a. att, till beredande av ökad reda i åtskilliga kyrkoskrivningen berörande avseenden, liksom i 3 § dissenterlagen bestämmelser vore givna angående sättet för utträde ur svenska kyrkan, föreskrifter måtte meddelas angående sättet för utträde ur främmande kristet trossamfund till annat sådant samfund eller till svenska kyrkan. Över denna hemställan anbefalldes den år 1890 tillsatta kyrkolagskommittén att avgiva utlåtande, och den 28 maj 1892 framlade kommittén följande »Förslag till lag rörande främmande trosbekännares övergång till svenska kvrkan. 1

§•

Önskar den, som bekänner annan kristen troslära än svenska kyrkans, att övergå till denna kyrka, må han för det ändamål vända sig till kyrkoherde, för vilken han har förtroende. Är han till förståndsmognad kommen och finnes hava nödig insikt i kyrkans lära samt förer han en oförvitlig vandel, skall han, sedan han inför församlingen eller ock inför kyrkoherden och tillkallade vittnen avlagt sin trosbekännelse, upptagas till medlem av svenska kyrkan. Är han icke rätteligen döpt, varde han genom det heliga dopet upptagen till kyrkans medlem. 2

§.

Anmäler jude, muhammedan eller hedning för kyrkoherde i svenska kyrkan sin önskan att varda upptagen till medlem av denna kyrka, skall han, om han är kommen till förståndsmognad, av kyrkoherden undervisas i kyrkans tro och bekännelse samt, därest han efter vunnen insikt framhärdar i sin önskan och förer en oförvitlig vandel, genom det heliga dopet upptagas till kyrkans medlem. 3

§.

Tillhör den, som önskar upptagas till medlem av svenska kyrkan, någon av staten erkänd församling av främmande trosbekännare, skall han, innan hans upptagande i svenska kyrkan må äga rum, styrka, att han anmält sig till utträde ur den främmande församlingen.» Till motivering av sitt förslag anförde kyrkolagskommittén: »Kommittén har vid utarbetandet av sitt förslag utgått från bestämmelserna i 1873 års kyrkolagsförslag, men sökt undanröja de brister, vilka högsta domstolen anmärkt hos detsamma. De personer, för vilkas upptagande i svenska kyrkan någon särskild form kan anses behövlig, äro dels medlemmar av främmande kristna trossamfund, dels ock icke kristna. Börande den förstnämnda kategorien meddelas bestämmelser i 1 § av kommitténs lagförslag. Enligt denna paragraf äger bekännare av främmande kristen troslära, evad han tillhör någon av staten erkänd församling eller icke, att, där han önskar övergå till svenska kyrkan, vända sig till en kyrkoherde inom samma kyrka för att få sin önskan uppfylld. Den prövning, som bör föregå upptagandet, h a r synts kommittén vara av den vikt, att den icke lämpligen bör anförtros åt någon prästman, som utövar ett ringare prästerligt ämbete än kyrkoherdens, men med avseende å ärendets synnerligen grannlaga natur har kommittén å andra sidan velat lämna den sökande frihet att vända sig till den kyrkoherde, till vilken han själv har största förtroende, och således icke binda honom att

17 anlita exempelvis kyrkoherden i den församling, inom vilken han är boende. Den kyrkoherde, till vilken sökanden vänt sig, har därvid i första rummet att pröva, huruvida han är till förståndsmognad kommen, äger nödig insikt i kyrkans lära och förer en oförvitlig vandel. Saknar den sökande nödig insikt i kyrkans lära, torde det tillkomma kyrkoherden att söka bibringa honom sådan. Kommittén har icke ansett sig kunna underlåta att här jämväl uppställa den fordran, att den sökande skall för att kunna i kyrkan upptagas föra en oförvitlig vandel. Det vore nämligen icke kyrkan värdigt att genom upptagande av personer, vilka icke upp| fyllde denna fordran, giva sig själv skenet av att söka förskaffa sig flera med: lemmar utan hänsyn till deras moraliska beskaffenhet. Befinnas alla de nämnda förutsättningarna vara för handen, skall kyrkoherden låta den sökande avlägga sin trosbekännelse antingen inför församlingen eller ock inför kyrkoherden och tillkallade vittnen. Därefter följer själva upptagandet till medlem av svenska kyrkan. Någon viss form härför lärer icke i allmänhet böra i kyrkolag bestämmas, utan närmare föreskrifter härom synes hava sin plats i kyrkohandboken. Endast i ett fall har kommittén ansett nödigt att särskilt bestämma sättet för upptagandet, nämligen om den sökande icke är rätteligen döpt, i vilket fall upptagandet endast kan ske genom att låta den sökande undfå dopet. Prövningen huruvida han kan anses rätteligen döpt eller icke tillkommer kyrkoherden. 2 § innehåller bestämmelse om upptagande i svenska kyrkan av icke kristen, d. v. s. jude, muhammedan eller hedning. Med avseende å en sådan synes man icke kunna såsom regel antaga, att han redan vid anmälan hos kyrkoherden äger nödig insikt i svenska kyrkans lära, varför här stadgas, att han skall av kyrkoherden undervisas i kyrkans tro och bekännelse. I övrigt gälla här samma villkor som beträffande bekännare av främmande kristen lära. Upptagandet måste i detta fall tydligen alltid ske genom det heliga dopet. Till förebyggande därav, att en person skulle kunna upptagas till medlem av svenska kyrkan, ehuru han icke anmält sig till utträde ur främmande församling och följaktligen formellt kvarstode i densamma, har kommittén funnit nödigt att i 3 § införa en föreskrift, att om den, som önskar upptagas till medlem av svenska kyrkan, tillhör någon av staten erkänd församling av främmande trosbekännare, det åligger honom att, innan hans upptagande i svenska kyrkan må äga rum, styrka, att han anmält sig till utträde ur den främmande församlingen.» Förslaget framlades genom proposition (nr 14) för 189b års riksdag, vars lagutskott anförde: »Utskottet anser visserligen det vara önskvärt, att en lag stiftas rörande främmande trosbekännares övergång till svenska kyrkan. Det i nämnda syfte utarbetade, av kyrkomötet godkända lagförslaget, som nu föreligger, innehåller emellertid bestämmelser, mot vilka, enligt utskottets mening, berättigade anmärkningar kunna framställas. Sålunda stadgas såsom villkor för den, vilken vill upptagas till medlem av svenska kyrkan, att han skall vara 'till förståndsmognad kommen'. Ett dylikt stadgande synes utskottet allt för svävande och torde, enligt vad befaras kan, komma att tillämpas mycket olika. På vederbörande prästs subjektiva uppfattning i berörda avseende komme att bero, huruvida anmälan om inträde i svenska kyrkan bifölles eller avsloges. Till undvikande av dessa olägenheter anser utskottet, att, i överensstämmelse med vad beträffande utträde ur svenska kyrkan förut skett i dissenterlagen av den 31 oktober 1873, en viss åldersgräns bort bestämmas även för inträde i densamma. En annan, enligt utskottets mening vida betänkligare bestämmelse, förekommer uti ifrågavarande lagförslag. I detsamma stadgas så väl i 1 §, som handlar om bekännare av annan kristen troslära än svenska kyrkans, som ock i 2 §, vilken handlar om jude, muhammedan och hedning, såsom ytterligare villkor för inträde i svenska kyrkan, att den sökande förer en oförvitlig vandel. Någon bestämmelse, 5—488230.

18 huru eller med vilka bevis den inträdessökande skall styrka detta, förekommer emellertid icke i lagförslaget. Även i detta fall komme prövningen alltså att bero på vederbörande präst; och föreställer sig utskottet, att denna prövning från kyrklig synpunkt skall bliva synnerligen svår, särdeles då fråga är om jude, muhammedan eller hedning. Kommitterade, som uppgjort förevarande lagförslag, motivera nämnda stadgande därmed, att det icke vore kyrkan värdigt att genom upptagande av personer, vilka icke uppfyllde fordringen på en oförvitlig vandel, giva sig själv skenet av att söka förskaffa sig flera medlemmar utan hänsyn till deras moraliska beskaffenhet. Denna kommitterades åsikt kan utskottet ej dela. Utskottet håller före att, såsom i högsta domstolen av en ledamot ock blivit framhållet, ifrågavarande bestämmelse icke överensstämmer med kyrkans uppgift. Uti ifrågavarande bestämmelse skulle till äventyrs dessutom kunna inläggas den oriktiga meningen, att svenska kyrkan skulle anse sig icke i samma grad som andra kristna trossamfund, vilka för inträde icke ställa fordran på oförvitlig vandel, äga förmåga att i andligt hänseende förbättra sina medlemmar. På grund av vad sålunda blivit anfört får utskottet hemställa, att ifrågavarande proposition icke må av riksdagen bifallas.» Fyra reservanter ansågo, att utskottet bort tillstyrka bifall till propositionen. Första kammaren biföll propositionen, men andra kammaren biföll utskottets hemställan. Under diskussionen framhölls bl. a., att det, om villkoret angående oförvitlig vandel uteslötes, skulle kunna inträffa, att en person, som på grund av sedeslöst levnadssätt uteslötes ur ett främmande samfund, direkt överginge till svenska kyrkan. Men sådant skulle helt visst väcka förargelse inom församlingen och ådraga kyrkan det främmande samfundets förakt. Vidare påpekades, att det i förslaget stode »förer» och att det således icke fordrades, att vederbörande alltid fört en oförvitlig vandel. Religionsfrihetssakkunnigas förslag innehöll, att den, som vill bliva medlem av svenska kyrkan, skulle göra anmälan därom hos präst i den församling, där han är kyrkobokförd, samt efter två och inom fyra månader fullfölja sin anmälan, därvid han, om han ej bleve i svenska kyrkans ordning döpt, skulle avgiva en skriftlig försäkran att hans anmälan vore grundad på ett allvarligt beslut. Den som ej fyllt 18 år skulle icke genom sådan anmälan upptagas i svenska kyrkan, med mindre han fyllt 15 år och vårdnadshavaren biträdde anmälan. Till motivering för detta förslag anfördes hl. a.: Ses frågan ur den enskildes synpunkt, ligger det nära att i fråga om inträde i svenska kyrkan tillämpa regler, analoga med de av de sakkunniga för utträde ur kyrkan förordade bestämmelserna. De sakkunniga föreslå också en sådan anordning, dock icke utan viss olikhet. Från kyrkans synpunkt ligger nämligen saken något annorlunda till. Under det religionsfriheten kräver, att ett kyrkosamfund icke må tvångsvis kvarhålla någon, som vill utträda ur samfundet, kan den givetvis icke anses fordra, att samfundet såsom sin medlem mottager var och en, som önskar vinna inträde. I anslutning till ett av 1869 års kyrkolagskommitté gjort uttalande har det ansetts icke tillkomma kyrkan såsom sådan att lagstifta om villkoren för frivilligt utträde ur kyrkan, under det däremot förpliktelse för kyrkan att betrakta en person såsom sin medlem ansetts icke kunna kyrkan utan eget medgivande åläggas.

19 Å andra sidan är det givetvis icke förenligt med svenska kyrkans egenskap av statskyrka att intaga en exklusiv ställning med avseende å medlemskap. En alltför stor motsättning emellan de krav, som kyrkan ställer på de inom henne födda medlemmarna, och villkoren för inträde torde ej heller böra förefinnas. Följaktligen bör varken dop eller trosbekännelse göras till förutsättning för inträde. En så ytterligt gående tillämpning av statskyrkosystemet som den gällande, enligt vilken en person kan bliva medlem av kyrkan utan att vare sig denna eller han själv är i stånd att hindra det, torde dock ej vara behövlig eller lämplig. Kyrkan bör visserligen icke förskjuta någon, men den, som icke kan säga, att hans önskan att vinna inträde är grundad på ett allvarligt beslut, torde ej böra emottagas som medlem. De sakkunniga hava därför i anslutning till ett i dansk rätt på ifrågavarande område förekommande stadgande föreslagit, att den, som önskar vinna inträde i svenska kyrkan, skall enligt formulär, som torde böra fastställas av Konungen, inför vederbörande präst avgiva en försäkran, att hans begäran är grundad på ett allvarligt beslut. Om den inträdessökande varder i svenska kyrkans ordning döpt, är denna försäkran emellertid icke erforderlig. Av det anförda följer, att skillnad med avseende å formen för inträde beträffande den, som tillhör annat kristet trossamfund, och den, som det icke gör, som regel icke bör uppställas. Ej heller bör undersökning angående sökandens insikter i svenska kyrkans lära föreskrivas, utan bör det vara sökandens egen sak att avgöra vad i den delen må anses nödigt såsom grundval för ett allvarligt beslut i frågan. Erforderlig förståndsmognad anse de sakkunniga böra garanteras genom bestämda åldersgränser. Beligionsfrihetssakkunnigas förslag innebär alltså, att den som vill vinna inträde i svenska kyrkan skall antingen döpas i kyrkans ordning eller avgiva viss försäkran angående sin önskan att bliva kyrkomedlem. Då svenska kyrkan enligt lära och praxis ej tillämpar omdop, skulle endast odöpta personer kunna så att säga välja formen för inträde, medan alla förut — vare sig enligt kyrkans ordning eller genom annat kristet samfund — döpta skulle vara hänvisade till att avgiva en försäkran. I utlåtande över förslaget anförde Uppsala domkapitel, att inträde i svenska kyrkan icke borde beviljas utan ett allvarligt beslut, men det vore för domkapitlet omöjligt att förstå, att inträde skulle göras svårare än utträde. Det syntes domkapitlet vara både ologiskt och orimligt att inträde i det religionssamfund, som omfattar största delen av svenska folket och vars åskådning i så hög grad genomsyrat tänkesätt och åskådningar i landet, skulle försvåras samtidigt med att utträde u r detta samfund underlättades. Det låge i sakens natur att inträde i normala fall icke komme att begäras av annan än den, som har ett allvarligt uppsåt, medan det vore lika naturligt att utträde kunde lättare än inträde föranledas av mera tillfälliga motiv. Domkapitlet ansåge dock, att villkoren för inträde och utträde borde vara lika svåra eller lika lätta. Domkapitlet påyrkade att bestämmelsen i förslaget angående försäkrans avgivande måtte utgå men att personlig anmälan skulle stadgas. Västerås domkapitel yttrade, att för inträde i kyrkan måste obetingat krävas att inträdesanmälan, såvitt kan bedömas, är grundad på en allvarlig, av religiösa skäl betingad önskan; mot ett uttryck av ungefärligen den-

20 na innebörd syntes det av de sakkunniga föreslagna »ett allvarligt beslut» böra utbytas. Lunds domkapitel yttrade, att skillnad ovillkorligen måste göras vid inträde i svenska kyrkan för dels personer, som förut tillhört kyrkan, och dels för medborgare, som icke tillhört kyrkan.

Dissenterlagskommitténs yttrande och förslag. Principiellt och ur rent kyrklig synpunkt synes rimligtvis ett dop enligt svenska kyrkans ordning böra grundlägga medlemskap i denna kyrka. Enligt den i de flesta kristna samfund tillämpade uppfattningen är dopet ett av de viktigaste villkoren för inträde i vederbörande samfund. Många hysa ock den mening, att utan dop medlemskap i en kristen församling icke k a n föreligga. När religionsfrihetssakkunniga förordat en form för inträde vid sidan av dopet (även om den som vill inträda icke är förut döpt), har detta sin förklaring i det förhållandet, att ett icke obetydligt antal av dem, som nu äro kyrkomedlemmar, äro odöpta. 1 Om man hävdar dopet såsom den enda väg, varigenom odöpta skulle k u n n a bliva medlemmar av kyrkan, skulle det innebära en markerad skillnad mellan de krav, som kyrkan ställer på dem, som för närvarande äro hennes medlemmar, och på nytillträdande medlemmar. Vid utarbetandet av förslag till bestämmelser om inträde har dissenterlagskommittén haft att utgå från det faktiska förhållandet att den svenska k y r k a n r ä k n a r både döpta och odöpta som sina medlemmar. Det må visserligen betraktas som ett kyrkligt önskemål, att kyrkans medlemmar skola vara döpta, och genom sin förkunnelse och själavård söker kyrkan klargöra innebörden av dopets sakrament och framhålla att en medlem av en kristen kyrka skall vara döpt, men ingen upphör att räknas som kyrkomedlem, därför att han icke mottager dopet. Det är på grund av nyss angivna förhållanden enligt dissenterlagskommitténs uppfattning mest följdriktigt att icke i lagstiftningen upptaga dopet såsom en alternativ möjlighet för inträde i svenska kyrkan. Dopet skall alltså icke grundlägga något medlemskap i rättsligt avseende. Ur kyrklig synp u n k t bör det icke ligga något stötande häruti, då de förutsättningar för vinnande av medlemskap, som kommittén i det följande uppställer, knappast k u n n a saknas hos den, som prästen anser sig kunna meddela dopet. I den svenska kyrkohandboken föreskrives beträffande dop av vuxna, att den som skall döpas förut måste ha erhållit erforderlig undervisning i kristendomens huvudstycken enligt svenska kyrkans bekännelse och att prästen måste ha övertygat sig om att den framställda anhållan om dop är frivillig och uppriktig. 1 Enligt Sveriges officiella statistik över folkräkningen den 31/i» 1930 (del V) utgjorde antalet i församlingsböckernas kol. 1 upptagna odöpta personer tillhörande svenska kyrkan 125 627 eller 20,5 °/oo av hela antalet kyrkomedlemmar, därav över 15 år 49 365 eller 8,06 °/W

21 Kommittén förutsätter emellertid med hänsyn till kyrkohandbokens anvisningar att även utan laga föreskrift därom »judar, muhammedaner och hedningar» — för att använda en äldre terminologi — normalt komma att låta döpa sig i samband med sitt inträde i kyrkan. Den omständigheten att i lag ej angives två olika former för inträde, en med och en utan dop, innebär en ej oväsentlig fördel. Sidoordnandet av dessa två möjligheter inbjuder nämligen lätt till den föreställningen att mottagandet av dopet skulle vara att betrakta endast såsom ett annat uttryck för den personliga förklaring, vilken eljest skulle avgivas. En dylik uppfattning gör icke rättvisa åt det innehåll, som dopet enligt svenska kyrkans lära äger. För en f olkkyrklig syn måste det te sig riktigast att ge dopet samma ställning som nattvarden och att därför icke beröra detsamma i lagstiftningen om inträde i kyrkan. Med hänsyn till det anförda h a r kommittén funnit inträdet i svenska kyrkan böra grundas på viljan att tillhöra kyrkan. En försäkran av den art, som religionsfrihetssakkunnigas förslag innehåller, synes med hänsyn härtill erforderlig. Kommittén förordar därför, att försäkran skall angiva att ansökan är betingad av ett allvarligt uppsåt. Den synes icke behöva vara skriftlig, då ansökan om inträde, i likhet med vad kommittén föreslagit beträffande utträde, skall göras personligen hos präst som för kyrkoböckerna i den församling, där den inträdessökande är kyrkobokförd. Därjämte bör emellertid enligt kommitténs uppfattning prästen förvissa sig om att den, som meddelar sin önskan att bli medlem av svenska kyrkan, äger nödig insikt i kyrkans lära. Det kan nämligen knappast vara tal om en uppriktig vilja att tillhöra kyrkan, såvida icke någon kunskap finnes om vad kyrkan är och om den religiösa åskådning, som är förutsättning för dess förkunnelse och övriga verksamhet. Det förefaller ock att vara ett kyrkligt intresse att den som vill bli medlem av kyrkan äger kännedom om innebörden av det sökta medlemskapet. Omfattningen av den insikt i kyrkans lära, som bör krävas, kan icke gärna i lagen närmare angivas. Bedömandet av vad som är nödig insikt får överlåtas åt vederbörande präst. Kommittén vill dock framhålla att avgångsbetyg från folkskolan, i vilket ingår vitsord om godkänd insikt i ämnet kristendom, eller tillförlitliga intyg av annat slag angående inhämtade k u n skaper synas böra godtagas. Någon anledning att genom förhör ytterligare pröva kunskaperna synes då icke föreligga. Det skall således ej vara fråga om att avfordra den inträdessökande en trosbekännelse, liksom någon prövning av det allvarliga uppsåtet ej må förekomma. Självklart är att prästen, om han finner sökanden sakna tillräcklig kristlig insikt, bör erbjuda hjälp och undervisning. Det torde ock utan särskild föreskrift härom vara klart, att, om den inträdessökande förut tillhört svenska kyrkan eller något utländskt evangelisk-lutherskt samfund, prästen k a n förutsätta att han äger nödig insikt i svenska kyrkans lära. I överensstämmelse med vad kommittén föreslagit i fråga om utträde ur svenska kyrkan skall ansökan om inträde k u n n a göras av den, som fyllt

18 år, och även tidigare, nämligen, under förutsättning att vårdnadshavaren lämnar sitt medgivande, av den som fyllt 15 år. Beträffande barn under 15 år föreslås, såsom ovan redan nämnts, bestämmelser om medlemskap i svenska kyrkan på sätt framgår av kap. IV.

23 KAP. III.

Om förenings- och mötesfriheten på det religiösa området. Bedan i kap. I har i korthet berörts utvecklingen av religionsfrihetslagstiftningen även i vad den angår rätten att bilda särskilda församlingar och att hålla sammankomster för offentlig religionsövning. Här skall lämnas en något fullständigare redogörelse för vad därutinnan förekommit. Vid behandlingen av dessa frågor, som alltså gälla föreningsfriheten och mötesfriheten på det religiösa området, har man, såsom utvecklingen historiskt gestaltat sig, att göra skillnad mellan förhållandena beträffande dem, vilka icke tillhöra svenska kyrkan (de främmande trosbekännarna) och dem, vilka äro medlemmar av denna kyrka och inom dess ram utöva en självständig religiös verksamhet.

Beträffande främmande trosbekännare. Enligt kap. 1 § 3 i 1686 års kyrkolag fick i regel ingen i riket »uppenbarligen hava någon främmande religionsövning eller densamma bevista». Beträffande dem, som voro av en annan religion än den evangelisk-lutherska och som inkommit i riket, medgavs dock enligt § 5 i samma kapitel att de finge, »så länge de stilla och utan förargelse leva, uti sin religion bliva». Det föreskrevs emellertid att, »när de vilja förrätta sin gudstjänst med läsande och sjungande, skola de det göra uti sina hus och härbärgen inom lyckta dörrar för sig allena och utan anställd sammankomst med andra». Bedan tidigare på 1600-talet hade fri religionsövning tillerkänts de grekiskkatolska trosbekännare, som genom fredsslut blivit svenska undersåtar. Genom en kungörelse den 27 augusti 1741 tillförsäkrades de medlemmar av engelska och reformerta kyrkorna, som nedsatte sig i Sverige, fri religionsövning jämte rättighet att bygga egna kyrkor. Genom kungörelsen den 24 januari 1781, det s. k. toleransediktet, medgåvos alla i riket inflyttade personer, som ej hyllade den evangelisk-lutherska läran, rätt att bilda församlingar, att bygga sina egna kyrkor och att ha egna I präster, varjämte störande av deras gudstjänst belades med straff. Förbud stadgades väl mot allmänna processioner och ceremonier, såvitt angick publika platser, torg och gator, men icke i fråga om invigning av deras kyrkor, kyrkogårdar, klockor eller någon av deras ceremonier, som inom slutna kyrko- och kyrkogårdsportar kunde förrättas.

24 En förordning den 7 mars 1855 upphävde det i toleransediktet bekräftade, redan förut stadgade förbudet »för Kungl. Maj :ts lutherska undersåtar att bevista främmande gudstjänster och för främmande religionsförvanter att vid sina gudstjänster inlåta andra än dem, som äro av deras trosförvanter». I en proposition (nr 104) till 1856—58 års riksdag framlade Kungl. Maj :t förslag till författning angående utvidgad religionsfrihet och vissa därmed gemenskap ägande ämnen. Enligt detta förslag skulle övergång från svenska kyrkan till annat kristet trossamfund vara tillåten och avfall från kyrkans lära således ej längre vara förbjudet. Vad i avseende å främmande trosförvanter dittills varit stadgat skulle fortfarande tjäna till efterrättelse och jäm\ ä l äga tillämpning på dem, som överginge från svenska kyrkan till annan trosbekännelse. Förslaget blev ej av riksdagen antaget, bl. a. på den grund att det ej innefattade tillfyllestgörande stadganden för ordnandet av dissenters förhållanden och rättigheter (riksdagens skrivelse nr 236). Nytt förslag i berörda ämnen förelades 1859—60 års riksdag. I propositionen (nr 38) anfördes härom bl. a. följande: Ehuru upphävandet av lagens bestämmelser mot avfall, till följd av dessa bestämmelsers otillämplighet, i och för sig är av vikt, får det likväl icke förbises att, på samma gång som det tillätes dem, vilka från svenska kyrkan övergå till annat trossamfund, att fortfarande i riket vistas, inträder ett oavvisligt behov att genom lag bestämma deras ställning till staten och ordna deras förhållande till kyrkan. I lagutskottets betänkande (nr 21) i anledning av propositionen anfördes bl. a : Huvudsaken i protestantiska trosbekännelsen, den ledande tanken i hela dess lärobegrepp, är ju den, att ingen mänsklig myndighet, ingen mänsklig sägen skall binda vår tro. Denna tanke är mänsklighetens stora fribrev, den är Guds kungaförsäkran till jorden, den är kristendomens innersta märg och kärna. Rastlös strävan av människoanden är det första villkoret för all utveckling: lägger sig den till vila på vunna lagrar, så är den död, och livet avstannar i alla dess riktningar. — Skulle väl kunskapen om de himmelska sanningarna härifrån göra ett undantag? Skulle ingen vidare utveckling på detta fält vara möjlig? Man bör härvid noga skilja emellan det gudomliga ordet självt och den mänskliga uppfattningen därav. Det förra är icke mäktigt av någon utveckling, ty det behöver ingen, utan förbliver i evighet detsamma. Men den mänskliga uppfattningen, begränsad såsom allt ändligt, kan ej heller här vara ofelbar, utan måste kunna allt mer fullkomnas. Sedan förslaget blivit av riksdagen antaget, utfärdades den 23 oktober 1860 en förordning angående främmande trosbekännare och deras religionsövning, vari 1 § hade följande lydelse: Vilja kristna trosbekännare av annan lära, än den rena evangeliska, förena sig i församling; göre därom hos Konungen ansökning och uppgive därvid sin trosbekännelse och församlingsordning. Finner Konungen, efter vederbörandes hörande, skäl att ansökningen bifalla; äge sålunda tillåtet främmande trossamfund rätt till fri religionsövning inom de av lag och sedlighet bestämda gränser; dock må offentliga kyrkobruk och andaktsövningar endast inom dylik församlings kyrka, bönehus eller kyrkogård förrättas.

25 Enahanda rätt tillkomme ock de, på grund av hittills gällande författningar, redan bildade församlingar av främmande trosbekännare. Härigenom blevo de främmande trosbekännarna — dock under förbehåll av Konungens tillstånd och på vissa andra villkor — tillförsäkrade en utvidgad föreningsfrihet, d. v. s. rätt att sammansluta sig för tillvaratagande av sina religiösa angelägenheter, och mötesfrihet, innebärande befogenhet att sammankomma för utövning av sin religion, såväl enskilt som offentligt. En annan, samtidigt utfärdad förordning upphävde förut stadgade påföljder av avfall från svenska kyrkans lära — bestämmelserna i kap. 1 § 2 kyrkolagen dock endast i vad de avsåge annan än präst eller innefattade annan straffbestämmelse än den om prästämbetets förlust — varjämte denna förordning innehöll ändrade bestämmelser om ansvar för spridande av villfarande lärosatser. Dessa bestämmelser ersattes sedermera av förordningen den 16 november 1869 angående ansvar för den, som söker förmå annan till avfall från den evangeliskt lutherska läran. Genom 1860 års förordningar hade kyrkolagens föreskrifter med syfte att bevara den religiösa enheten i riket genombrutits. Under åren 1860—1873 gav Kungl. Maj :t tillstånd till bildande av två romersk-katolska församlingar, en i Göteborg (1862) och en i Malmö (1870), en engelsk-episkopal församling i Stockholm (1866) samt en baptistförsamling i Våmhus (1868).* I 1873 års ännu gällande förordning angående främmande trosbekännare erhöll 1 § följande lydelse: Vilja bekännare av annan kristen troslära, än den evangeliskt lutherska, bilda särskild församling och önska de, att densamma varder av staten erkänd; göre därom hos Konungen ansökan, samt uppgive sin trosbekännelse och församlingsordning; bifoge ock, där de svenska kyrkan tillhört, bevis om sådan anmälan för utträde därur, som i 3 § omförmäles. Finner Konungen skäl att ansökningen bifalla; äge den församling rätt till offentlig religionsövning. Enahanda rätt tillkomme ock de, på grund av hittills gällande författningar, redan bildade församlingar av främmande trosbekännare. Sedan år 1873 ha bildats och erkänts åtskilliga församlingar av främmande trosbekännare. 2 Mellan 1860 och 1873 års förordningar råder uppenbarligen en viss skillnad. Enligt den förra var rätten att bilda församlingar och att sammankomma till möten beroende av Kungl. Maj :ts tillstånd. Däremot föreskriver den senare författningen statens mellankomst beträffande föreningsfrihetens utövning allenast då församling önskar bliva erkänd av Kungl. Maj :t. Att de erkända församlingarna äga föreningsfrihet är således fastslaget, men denna rättighet torde tillkomma jämväl de främmande trosbekännare, som ej begärt eller erhållit Kungl. Maj :ts erkännande. Detta utsäges visserligen ej klart i författningstexten och omnämnes ej i motiven men torde dock 1

K. J. Ekman: Ur dissenterskattekommitténs utlåtande II s. 9. Församlingen i Våmhus är sedan 1891 ej att anse såsom en erkänd församling av främmande trosbekännare. 2 Angående vilka erkända församlingar, som nu finnas, se kap. I s. 5.

26 vara obestridligt. I detta sammanhang må anmärkas, att vid författningsförslagets granskning i högsta domstolen ett av justitieråden yttrade, att »föreliggande förslag utgått från den i min tanke riktiga grundsats, att främmande trosbekännare efterlätes, vad svårligen kan förhindras, att bilda församling men åläggas att, såvida de önska att församlingen varder av staten erkänd, därom göra ansökan hos Konungen». I överensstämmelse härmed har Kungl. Maj :t i utslag den 7 november 1884 förklarat sig ej anse nödvändigt, att anmälan om utträde ur svenska kyrkan avsåge övergång till något av staten redan erkänt trossamfund. Med föreningsfriheten torde följa mötesfrihet, antingen församlingarna äro erkända eller ej, dock att rätt till möten för offentlig gudstjänst medgivits allenast dem som blivit erkända. Beträffande de mosaiska trosbekännarna — för vilka enligt toleransediktet skulle utfärdas ett särskilt »handelsreglemente», varuti även villkoren för den dem förunnade religionsfriheten komme att utsättas och förklaras — föreskrevs genom kommerskollegiums reglemente den 27 maj 1782, att dem tilläts att i vissa städer inrätta synagoga och anställa rahbin, varemot de icke fingo hålla »sammankomster uti sina hus till deras religions övning». Detta reglemente upphävdes genom förordningen den 30 juni 1838 angående mosaiska trosbekännares skyldigheter och rättigheter h ä r i riket. Samma dag fastställde Kungl. Maj :t en i kommerskollegiums cirkulär den 13 augusti samma år intagen ordning angående vad mosaiska trosbekännare hava att hädanefter iakttaga i avseende på utövningen av deras religion och bestyret inom deras församling m. m. 1 Dessa bestämmelser äro ännu i huvudsak gällande. Av stadgandena i nämnda ordning framgår bl. a. att alla mosaiska trosbekännare skola tillhöra någon mosaisk församling; att om sådan församling önskar hålla offentlig gudstjänst, tillstånd att i sådant avseende inrätta synagoga skall sökas hos Kungl. Maj:t; att där synagoga ej finnes, det är mosaiska trosbekännare obetaget, att »inom sig i egna hus förrätta de andaktsövningar, som deras religion bjuder»; och att den som stör gudstjänsten i synagogan är »underkastad samma påföljd, som för enahanda förbrytelse i svensk kyrka är i lag stadgad». 2 Jämväl i fråga om de mosaiska trosbekännarna kan således anses råda förenings- och mötesfrihet, om ock, även i deras fall, behäftad med viss inskränkning.

1 2

Svensk författningssamling 1838 nr 28 och 33. Om innehållet i denna ordning, se vidare kap. XIII s. 201—202.

27 Beträffande s v e n s k a k y r k a n s m e d l e m m a r . Personer, som, ehuru de tillhörde svenska kyrkan, önskade bilda förening, ar och hålla möten för religionsövning, hade ända till år 1858 icke tillåtelse att så göra på grund av konventikelplakatet av år 1726, som vid stränga straff förbjöd sammankomster för hållande av annan gudstjänst än husandakt. Visserligen förklarades i plakatet att dess syfte var, ej att förhindra någon andaktsövning utan fastmer att uppmana var och en att därom vinnlägga sig. Föräldrar och husfäder borde därför »sina barn, anhöriga och tjänstefolk uti sina hus lära och undervisa låta i katekesen och kristendomen dagligen med dem hålla bön, läsa ur bibeln eller andra gudliga, här i vårt rike vedertagna böcker». Det förklarades emellertid vara onyttigt och skadligt att »uti private och enskilte hus man- och kvinnokön, gamla och unga, kända och okända, få eller flera skola hava frihet sig att samla och tillhopa komina, allt under förevändning att bruka sin andakt och enkannerliga gudstjänst, den där med de vanliga sön- och helgdagars texters predikande och utläggande, böners och nya bönesätts förklarande finnes på åtskilliga ställen vara förrättad». Det i plakatet sålunda förekommande förbudet mot religiösa sammankomster av mer eller mindre offentlig k a r a k t ä r innebar givetvis också att sammanslutningar för utövande av gudstjänst ej heller finge bildas. Trots konventikelplakatets hårda bestämmelser förekom dock en viss församlingsbildning med ty åtföljande hållande av möten. Sålunda kunde herrnhutarna (Evangeliska brödraförsamlingen) redan i slutet av 1700-talet bilda »societeter» och även erhålla Kungl. Maj :ts tillstånd att ha lokaler för sina religiösa sammankomster. De nykterhetsföreningar på religiös grund och missionsföreningar, vilka i stort antal bildades under 1830- och 1840-talen, hade också officiellt erkännande och ofta voro andaktsövningar förbundna med deras möten. Då den första baptistförsamlingen, den äldsta av de frikyrkliga sammanslutningarna i Sverige, år 1848 bildades, bestreds lagligheten härav med hänsyn till att avfall och utspridande av villfarande lära ansågs föreligga. Under åren 1848—1860 bildades dock 92 församlingar tillhörande baptistsamfundet. 1 I den ovan (s. 24) omnämnda propositionen (nr 104) till 1856—58 års riksdag, varigenom förslag framlades angående övergång från svenska kyrkan till annat trossamfund, föreslogs även konventikelplakatets upphävande. I propositionen erinrades om religionsfrihetsstadgandet i § 16 regeringsformen och uttalades bl. a. följande. Då ej heller med syftningen av nämnda paragraf i grundlagen står tillsammans, att hinder lägges för svenska kyrkans medlemmar att utom den offentliga gudstjänsten sammankomma för gemensamma andaktsövningar, såvitt ej vid dessa sammankomster något företages, som strider mot ordning eller sedlighet, anser Kungl. Maj:t plakatet av den 12 januari 1726 angående förbud mot särskilda reli1

K. J. Ekman: Ur dissenterskattekommitténs utlåtande II s. 8 not 2.

28 gionssammankomster jämte de flera föreskrifter, som i samma ämne blivit meddelade, böra till all kraft och verkan upphävas. Men ehuru Kungl. Maj:t finner de band, som våra lagar hittills lagt på religionsfriheten, böra lossas och lämna rum för en efter nuvarande tids rättsbegrepp lämpad fördragsamhet, vilken vid minnet av forna för allmän trosfrihet utkämpade ärofulla strider höves svenska nationen framför andra, har Kungl. Maj:t likväl icke förbisett angelägenheten därav, att å ena sidan den medgivna friheten icke må urarta till självsvåld hos lättsinnet, eller bliva en uppmuntran för ogudaktigheten att förhärda sig i en otro, som söker undandraga sig all inflytelse av det uppenbarade ordet, och att å andra sidan fritt utrymme ej må lämnas åt det av världsliga avsikter ej sällan ledda omvändelsenitets försök att för sina villfarande lärosatser tillocka sig anhängare. Enligt propositionen skulle i stället för föreskrifterna i konventikelplakatet gälla följande stadgande: Bättigheten för svenska kyrkans medlemmar, att även utom den allmänna gudstjänsten sammankomma till gemensamma andaktsövningar, skall vara fri och obehindrad, såvitt ej vid sådan sammankomst företages något, som mot lag eller sedlighet stridande är, eller eljest allmän ordning stören Ej må dock vid religionsövning, som sker under annan än vederbörande prästerskaps omedelbara ledning, och icke är att hänföra till enskild husandakt, tillträde vägras prästerskapet i församlingen, eller den offentliga myndigheten i orten, vilken sistnämnda myndighet, i händelse av inträffad olaglighet eller oordning, äger att, där så nödigt anses, sammankomsten upplösa. Icke heller må så beskaffad sammankomst, varom nu sagt är, utan särskilt tillstånd hållas å tid, då allmän gudstjänst i församlingen förrättas, vid påföljd av böter från och med femtio till och med etthundra riksdaler för den eller dem, som föranstaltat sammankomsten eller därtill upplåtit hus, och till högst tio riksdaler för annan deltagare. I lagutskottets betänkande (nr 46) i anledning av nämnda proposition anfördes bl. a.: Man finner hurusom folket allt mer och mer vaknar till en innerligare tro, till en sannare gudsfruktan, med ett ord, hurusom ett djupare religiöst liv synes uppspira; och det är detta liv som nu påtränger samt ropar på tillfredsställelse, på lossande av de former, vilka hindra den andliga rörelsen, och på en frihet, vilken kyrkans nuvarande författning ej medgiver. Därav oron i sinnena. Men det är således icke själva kyrkan i sin grund, som är angripen, utan de former, genom vilka hon har att verka. — — •— De som med uppmärksamhet följt de religiösa rörelser, som särdeles under senare decennier hos oss uppenbarats och alltjämt vuxit i omfång, hava ej heller kunnat med likgiltighet betrakta dessa rörelser, ej vara blinda för de faror för kyrka och samhälle, som därav kunna bliva en följd, och således ej heller sluta till örat för de från nära nog alla landsändar framställda fordringar på en frihet inom kyrkan, som tillfredsställer de andliga behoven och lugnar de upprörda sinnena. •— •— •— Folkets behov av ett religiöst samliv utom den offentliga gudstjänsten, bekräftas även av dagliga erfarenheten; och lagens hot är ej nog mäktigt att hindra ett sådant liv. Förnuftet fattar icke brottsligheten därav; och för den religiösa känslan blir det städse sårande att de föreningar, genom vilka denna känsla söker sin tillfredsställelse, av lagen betraktas såsom vådliga, under det den tillåter allehanda samkväm för tidsfördriv och förströelser, vilka ej alltid torde gillas av samvetet. — • Om det förbud, som för närvarande hindrar enskilda att sammankomma för

29 religionsövning borttages, följer av sig självt att denna frihet inträder, utan vidare medgivande, samt underordnas de lagar, som för bruket av medborgares frihet att sammankomma, i allmänhet äro givna. Att ställa varje religiös sammankomst, därvid andra än husfolket är tillstädes, och således ej är hänförlig till den enskilda husandakten, under en speciell uppsikt av den offentliga polismakten, vore därför ej allenast stridande mot de allmänna grundsatser, varpå vår samhällsförfattning är byggd, utan ock en erinran om konventikelplakatets för känslan sårande uppfattning om det vådliga i slika sammankomster. Det skulle ock kunna föranleda polismaktens obehöriga inträngande på det enskilda livets fridlysta krets, som framför allt måste hållas helig. Gränsen är nämligen här svår att uppdraga; och för ordningens bevarande fordras icke att polismakten inrymmes andra rättigheter, än den redan äger i given lag. Prästerskapets rätt att bevista enskilda religionsövningar, torde här ej heller böra nämnas. En sådan rätt synes ligga i prästämbetets natur och följa av prästerskapets i lag föreskrivna plikt att besöka åhörare, för att lära och förmana. Sådan som den (därom) föreslagna bestämmelsen nu förekommer, inlägger den däremot i prästens uppträdande ett inkvisitoriskt moment och således något, som ej ingår i hans förhållande till församlingen, vilket bör vara ett uttryck av kärlek och försonlighet. I allmänhet visar sig ock att ett reglementerande i frågor av förevarande art snarare skadar än gagnar. Ju ömtåligare ett ämne till sin natur är, desto mindre tål det att vidröras. I enlighet härmed tillstyrkte utskottet ett upphävande av konventikelplakatet u t a n att några nya bestämmelser sattes i stället, vilket även kyrkolagskommittén i infordrat yttrande föreslagit. Detta vann emellertid ej riksdagens gillande. Biksdagen antog för sin del en författning, som — utöver bestämmelser i huvudsaklig överensstämmelse med propositionen — innehöll, dels att tillträde till dylik sammankomst ej heller finge vägras medlem av kyrkorådet, dels ock att kyrkoråd under vissa förutsättningar ägde förbjuda den, som ej var präst eller enligt kyrkolagen berättigad att offentligen predika, att vid dylik sammankomst inom församlingen uppträda såsom lärare med andliga föredrag. Kungl. Maj :t utfärdade i enlighet härmed förordningen den 26 oktober 1858 angående särskilda sammankomster för andaktsövning. Denna förordning har ersatts av den nu gällande förordningen den 11 december 1868 (nr 76) angående särskilda sammankomster för andaktsövning, vilken, utom i avseende å viss ansvarspåföljd, ej innebar annan ändring i förhållande till 1858 års förordning än att förbudet mot sammankomst, utan särskilt tillstånd, å tid då allmän gudstjänst i församlingen förrättas, ersattes med en föreskrift att sammankomst å tid, då allmän gudstjänst i församlingen förrättas, ej må äga r u m så nära det ställe, där gudstjänsten hålles, att denna eller ordningen därvid stores. Till stöd för denna ändring, vartill initiativet togs genom en motion vid 1867 års riksdag, anförde lagutskottet vid nämnda riksdag, i sitt utlåtande (nr 40) bl. a., att ifrågakomna förbud i 1858 års förordning ej torde, i sin stränghet tillämpat, överensstämma med den fördragsamhet, som vunnit ett uttryck i 1860 års förordning, enligt vilken »kristna trosbekännare, av vilken annan lära som helst än den rena evangeliska, äga att förena sig i för-

samling och hava rätt till offentlig religionsövning i egna bönehus å tid, som de fritt välja, under det allmänna villkoret att sådant sker inom de av lag och sedlighet bestämda gränser». Lagutskottet anförde vidare: Emellertid befinner sig inom landet en sekt, de s. k. baptisterna, den talrikaste bland alla, vilken icke vill formligen utträda ur svenska kyrkan och bilda egen församling. Denna sekt kan — såväl som övriga independenter, vilka icke göra mera buller av sig än de s. k. tillåtna religionssamfunden •— i de större städer, där både ottesång, högmässa och aftonsång i de allmänna kyrkorna äga rum, svårligen få tillfälle att gemensamt förrätta sin andakt, så länge det är förbjudet att sammankomma till andaktsövningar å tid, då allmän gudstjänst i församlingen hålles. Sådant får dock, kan man invända, enligt författningen ske efter »särskilt tillstånd». Men utom det att i åliggandet att för varje särskilt tillfälle utverka tillstånd att sammankomma till utövande av sin andakt, ligger ett tvång, som synes icke väl överensstämma med de grundsatser, den till tiden senare lagstiftningen angående religionsfrihet upptagit, och som därför blir desto mera förhatligt, bör ock tagas i betraktande, att en dylik sammankomst stundom icke torde vara beramad så tidigt, att vederbörandes tillstånd kan hinna utverkas, vilket dock enligt sammanhanget i författningen synes böra ske för varje särskilt tillfälle. Vad landsbygden beträffar kan denna svårighet jämväl för den rena evangeliska lärans egna bekännare till och med vara oövervinnelig, enär för oväder och under vissa årstider det från somliga trakter kan bliva omöjligt såväl att samlas till den allmänna gudstjänsten som att meddela sig med de vederbörande, av vilka den omförmälda tillåtelsen skall utfärdas, än mer att erhålla en präst till ledning vid den gemensamma andaktsövningen, för vilken till följd av behov och sed, befolkningen hyser en benägenhet, som ingalunda torde böra motverkas. Förordningen den 11 december 1868 är — frånsett ansvarsbestämmelserna — av följande lydelse: Medlemmar av evangeliskt-lutherska kyrkan vare ej förment att sammankomma till gemensamma andaktsövningar utan vederbörande prästerskaps omedelbara ledning; dock må sådan sammankomst å tid, då allmän gudstjänst i församlingen förrättas, ej äga rum så nära det ställe, där gudstjänsten hålles, att denna eller ordningen därvid stores. Ej heller må vid religionsövning, som ej är att hänföra till enskild husandakt, tillträde vägras församlingens prästerskap, medlem av dess kyrkoråd eller den offentliga myndigheten i orten, vilken sistnämnda myndighet, i händelse av inträffad olaglighet eller oordning, äger att, där så nödigt anses, sammankomsten upplösa. Uppträder någon, som ej är präst eller enligt kyrkolagen berättigad att offentligen predika, vid dylika sammankomster såsom lärare med andliga föredrag, som anses leda till söndring i kyrkligt hänseende eller förakt för den allmänna gudstjänsten, eller eljest till undergrävande av religionens helgd, ankomme på kyrkorådet att honom förbjuda att i berörda egenskap inom församlingen vidare uppträda. Genom denna förordning äro de personer, som tillhöra svenska kyrkan, tillförsäkrade mötesfrihet, som får anses gälla ej blott enskilda utan även offentliga möten. Däremot förbigår förordningen med tystnad frågan om föreningsfrihet. Det torde emellertid vara otvivelaktigt, att på grund av stadgad .sedvanerätt jämväl de, som äro medlemmar av svenska kyrkan, äga rättighet att sammansluta sig för religiösa ändamåls befrämjande. O e inskränkningar i mötesfriheten, som stadgas i förordningen, t. ex. kyrkoråds befogenhet att i vissa fall utfärda förbud mot hållande av andliga före-

31 drag, h a sedan åtskillig tid ej tillämpats. De sakna för övrigt stöd i den allmänna meningen, och förordningen torde därför böra upphävas. Anmärkas må dock, att beträffande här behandlade sammankomster offentlig myndighet måste anses äga samma rätt att inskrida, som den har i fråga om andra sammankomster, för hindrande eller beivrande av oordning och olaglighet. Å andra sidan åtnjuta sammanslutningarna det skydd för sina gudstjänster, andaktsövningar och andra religiösa förrättningar, som avses i 11 kap. 4 § strafflagen.

D i s s e n t e r l a g s k o m m i t t é n s förslag. Såsom framgår av vad i det föregående blivit anfört, råder numera jämväl på det religiösa området i huvudsak förenings- och mötesfrihet, och detta även för det fall att dess utövande innebär ett större eller mindre avståndstagande från svenska kyrkans lära och ordning. Sagda frihet är dock icke i allo uttryckligen lagfäst och är enligt författningarna behäftad med vissa restriktioner. Ej heller innehålla författningarna några bestämmelser om sådan frihet för trosbekännare tillhörande samfund, som är varken kristet eller mosaiskt. Dissenterlagskommittén har med hänsyn härtill funnit påkallat, att i sitt förslag till religionsfrihetslag införa bestämmelser, vilka otvetydigt angiva att envar äger sammansluta sig och sammankomma med andra för religiös gemenskap och verksamhet. Såsom redan antytts bör denna rättighet vara utan annan begränsning än den, som följer av skälig hänsyn till nödvändigheten att upprätthålla lag och allmän ordning. I dessa avseenden böra förhållandena vara alldeles likadana för de främmande trosbekännarna och andra som icke tillhöra svenska kyrkan samt för svenska kyrkans medlemmar. Den skillnad som, beträffande föreningsoch mötesfriheten, på sätt ovan sagts, varit rådande mellan olika slag av religiösa sammanslutningar, med hänsyn till huruvida de bestå av personer, som ej tillhöra svenska kyrkan, eller av personer, som tillhöra densamma, bör alltså undanröjas. I andra sammanhang, t. ex. i fråga om kyrkobokföringen och beskattningen, måste emellertid denna skillnad alltjämt upprätthållas. Härvid synes det, på sätt framhållits i kap. I, icke lämpligt att för de religiösa sammanslutningar, vars medlemmar ej tillhöra svenska kyrkan, använda den i 1873 års förordning brukade beteckningen främmande trossamfund. Kommittén föreslår, att en sådan sammanslutning i stället kallas särskilt trossamfund, genom vilken benämning angives skillnaden från svenska kyrkan, som givetvis själv är ett trossamfund. För en sammanslutning av personer, som tillhöra svenska kyrkan, föreslås benämningen trossammanslutning. Det torde böra framhållas, att enligt kommitténs mening icke alla slags sammanslutningar med religiöst syfte kunna r ä k n a s som särskilda tros-

samfund eller trossammanslutningar. Kommittén har därunder velat inbegripa endast sammanslutningar för det i 2 § av förslaget till religionsfrihetslag angivna syftet — religiös gemenskap och verksamhet — vilka dels ha en viss organisatorisk fasthet, visande sig bl. a. i förefintligheten av någorlunda fullständiga stadgar, dels framträda utåt genom offentlig religionsövning. För att räknas som ett särskilt trossamfund bör vidare fordras, att samfundet antagit en trosåskådning, vilken skiljer samfundet från andra trossamfund. Beträffande de fordringar, som kommittén funnit sig böra angiva i fråga om stadgarnas innehåll m. m., hänvisas till kap. VII.

33 KAP. IV.

Om minderåriga barns medlemskap i trossamfund. Äldre bestämmelser. I 6 § av 1873 års förordning angående främmande trosbekännare och deras religionsövning medgives i viss utsträckning rätt för föräldrar, av vilka endast den ene tillhör svenska kyrkan, att före äktenskapets ingående träffa avtal om i vilken lära barnen skola uppfostras. Av samma paragrafs sista stycke får anses följa att bestämmelserna avse icke blott barnens religiösa uppfostran utan även deras ställning till svenska kyrkan. En dylik avtalsrätt infördes första gången genom ett kungl. brev den 21 augusti 1765, varigenom det medgavs att barn i äktenskap mellan en man av reformerta läran och en kvinna av den lutherska finge uppfostras i faderns religion, därest överenskommelse härom träffats före vigseln. Genom 1781 års toleransedikt utsträcktes denna avtalsrätt att gälla även för äktenskap, där mannen var »grek, katolik eller annan religionsförvant». Tillhörde mannen den lutherska läran kunde avtal ej träffas utan barnen skulle ovillkorligen uppfostras i faderns lära. Samma ovillkorliga regel gällde enligt 1860 års förordning angående främmande trosbekännare och deras religionsövning, men avtalsrätten då mannen icke tillhörde svenska kyrkan ändrades därhän att då hustrun var av rena evangeliska läran skulle barnen uppfostras i hennes lära, om skriftligt avtal därom träffats före vigseln, men i brist på avtal finge barnen uppfostras i mannens lära (förutsatt att han var medlem av ett tillåtet religionssamfund). Gällande b e s t ä m m e l s e r . Genom 1873 års förordning infördes den förändringen att det, även om mannen tillhör svenska kyrkan, genom skriftligt avtal före äktenskapets ingående k a n överenskommas om barnens uppfostran i det samfunds lära, som hustrun bekänner, och om hustrun tillhör svenska kyrkan k a n på samma sätt avtalas om barnens uppfostran i mannens lära. Avtalet skall uppvisas för vigselförrättaren och antecknas i kyrkoboken. Då avtal saknas skola barnen i de s. k. blandade äktenskap där ena maken tillhör svenska kyrkan uppfostras i evangeliskt lutherska läran. Den företrädesrätt, som toleransediktet och 1860 års förordning gåvo åt faderns religion, har sålunda upphört. Man och hustru ha blivit likställda i fråga om avtalsrätten före äktenskapets ingående. P å sätt och vis kan man vid jämförelse med 6—188-230.

34 bestämmelserna i 1860 års förordning säga att, ehuru avtalsrätten utsträckts att gälla även då mannen tillhör svenska kyrkan, kyrkans företrädesrätt blivit stärkt, alldenstund barnen ovillkorligen skola uppfostras i dess lära, när avtal om annat icke blivit ingånget. 6 § bygger liksom tidigare bestämmelser i detta ämne på den förutsättningen att barnen som regel skola uppfostras i den evangelisk-lutherska läran. 1 I övrigt gälla beträffande barn inom äktenskap följande bestämmelser. När vid ett barns födelse icke någon av föräldrarna tillhör svenska kyrkan utan äro medlemmar av samma eller skilda främmande trossamfund, äga de bestämma att barnet skall uppfostras i det samfunds lära som bägge eller endera bekänner eller ock i evangelisk-lutherska läran. Det förutsattes ock att avtal kan ha träffats före äktenskapets ingående om barnens uppfostran i det samfunds lära, som en av makarna bekänner, eller i svenska kyrkans lära. övergå föräldrarna från svenska kyrkan till främmande trossamfund eller från ett sådant till ett annat, äga de bestämma huruvida barnens religiösa uppfostran samtidigt skall ändras. För det fall att blott en av föräldrarna på detta sätt ändrat samfundstillhörighet givas i 6 § inga bestämmelser. Här skall heller icke göras något försök att uttömmande angiva huru det kan förfaras i dylika situationer. Komma emellertid bägge föräldrarna att därigenom tillhöra samma trossamfund, torde de kunna bestämma att barnen skola uppfostras i detta samfunds lära, även om det genom avtal före äktenskapet bestämts att barnen skulle uppfostras i ett annat trossamfunds lära, som en av makarna då bekände. Om åter barnen uppfostrats i en lära, som blott den ene av föräldrarna bekänner, torde knappast den andres övergång från ett trossamfund till ett annat kunna medföra att barnens religiösa uppfostran får ändras. Tillkommer vårdnaden om barn allenast den ene av föräldrarna, skall h a n ensam äga utöva föräldrarnas bestämmanderätt. Förordningen berör ej verkan av att föräldrarna (eller endera av dem) övergå till svenska kyrkan. Äro emellertid därefter båda föräldrarna medlemmar av kyrkan, torde barnen böra uppfostras i kyrkans lära. Äro båda föräldrarna främmande trosbekännare och övergår en av dem till svenska kyrkan, torde barnen kunna följa den utom kyrkan varande av föräldrarna, i varje fall om avtal före äktenskapets ingående slutits om barnens uppfostran i troslära, som denne make bekänner. De bestämmelser i 6 §, för vilka i det föregående blivit redogjort, gälla uttryckligen barn till föräldrar, som vid barnets födelse äro äkta makar, medan barn vars föräldrar efter barnets födelse ingått äktenskap med varandra icke enligt ordalydelsen omfattas av bestämmelserna i förordningen. I fråga om dessa s. k. legitimerade barn torde emellertid i tillämpliga delar få anses gälla samma regler som beträffande övriga barn i äktenskap. 1 Jfr bestämmelsen i ÄB 22 kap. 2 §: Förmyndare skall låta den omyndiga upptuktas i rätta evangeliska läran, gudsfruktan, dygd oeh ära; upphävd med införandet av lagen om barn i äktenskap.

35 För barn utom äktenskap stadgas i 6 § att desamma må, där modern tillhör främmande trossamfund, uppfostras i hennes troslära och om modern övergår från svenska kyrkan till främmande trossamfund eller från ett sådant till annat, äger hon bestämma i vilketdera samfundets lära barnet skall uppfostras. Tillhör modern vid barnets födelse svenska kyrkan eller blir hon senare medlem därav, skall barnet tillhöra svenska kyrkan. I det fall att fadern förordnats till förmyndare för ett barn utom äktenskap skall vad nu sagts om modern tillämpas beträffande fadern. Beträffande adoptivbarn givas särskilda bestämmelser i 6 §. Barnets verkliga föräldrar ha tillförsäkrats rätt att genom skriftligt avtal, som skall ingivas till vederbörande domstol innan tillstånd till adoptionen meddelats, med adoptanten eller adoptanterna överenskomma om att barnet skall uppfostras i samma lära, som 6 § föreskriver för det fall att någon adoption icke kommit till stånd. Om dylikt avtal ej upprättats skall barnet uppfostras som om det vore adoptantens eller adoptanternas. Utan hinder av adoptions hävande m å barnets uppfostran fortsättas i den lära, vari det uppfostrats under det adoptivförhållandet bestod. I sista stycket av 6 § är stadgat att barn, som fyllt femton år eller blivit inom svenska k y r k a n konfirmerat, icke må anses skilt från svenska kyrkan på grund av föräldrarnas övergång till annan troslära eller i följd av adoption. Det skall här anmärkas att bestämmelserna i 6 § undergått ändring två gånger, nämligen dels genom lag den 14 juni 1917 i samband med ny lagstiftning om äktenskaps ingående och upplösning, om adoption och om barn utom äktenskap och dels genom lag den 11 juni 1920 i samband med ny lagstiftning om barn i äktenskap, samt att bestämmelserna i vissa delar först därmed fått det innehåll som ovan angivits. 1 Religionsfrihetssakkunnigas betänkande. 1925 års religionsfrihetssakkunniga anförde beträffande de allmänna principerna för en ändrad lagstiftning om barnens religiösa uppfostran bl. a. följande (SOU 1927: 13 s. 74 o. f.): Enligt 1734 års lag var den allmänna regeln, att barn skulle uppfostras i svenska kyrkans lära. Med den utvidgade religionsfrihet, som sedermera beviljats främmande trosbekännare, har denna ståndpunkt icke kunnat vidhållas. Det har måst medgivas föräldrar rätt att, när bägge eller endera tillhöra främmande trossamfund, uppfostra sina barn i sådant samfunds lära. Härom finnas bestämmelser meddelade i 6 § dissenterlagen. Lagrummet bygger emellertid alltjämt på den förutsättningen, att barn som regel skola uppfostras i den evangeliskt lutherska läran. Med rätt till fritt utträde ur statskyrkan torde skyldighet för föräldrar eller annan vårdare att uppfostra barn i den evangeliskt lutherska eller annan troslära böra upphöra. Att ålägga föräldrar, som enligt de föreslagna bestämmelserna intaga en ställning utanför varje trossamfund, att uppfostra sina barn i den ena 1

Se härom NJA II 1917 s. 571 o. f. och 1921 s. 332 o. f.

eller andra trosläran, lärer icke vara att förorda. Men även då endera av föräldrarna eller båda tillhöra svenska kyrkan eller annat trossamfund, synas de allmänna reglerna angående vårdnaden böra jämväl såvitt nu är i fråga vinna tillämpning. Vårdnadshavaren bör alltså äga att bestämma angående barnets religiösa uppfostran. Den frihet, som sålunda enligt de sakkunnigas mening bör tillerkännas vårdnadshavare, torde även för närvarande, trots gällande bestämmelser, faktiskt tillkomma honom. Barnets uppfostran i hemmet lärer nämligen i förevarande hänseende i stort sett undandraga sig kontroll. En motvikt emot försummelse eller ensidighet kunna och böra däremot bestämmelser angående barnens deltagande i skolornas religionsundervisning erbjuda. Dissenterlagens ifrågavarande bestämmelser torde emellertid hava sin största betydelse i vad de angå avtal mellan makar före äktenskapets ingående om deras barns uppfostran i den evangeliskt lutherska eller annan troslära, som en av makarna bekänner. Det synes dock icke tilltalande, att den ena maken före barnets födelse och äktenskapets ingående, måhända under påverkan av den andra makens anhöriga eller andra utomstående personer, utfäster sig att vid barnets uppfostran icke söka bibringa detsamma sin egen tro. Förutsättningarna för makarna att sinsemellan på ett lyckligt sätt ordna denna angelägenhet synas vara vida större efter äktenskapets ingående och barnets födelse. I förevarande hänseende är vidare att märka stadgandet i femte stycket av 6 § dissenterlagen om avtal vid adoption angående barnets uppfostran i viss troslära. Detta stadgande motiverades bland annat därmed, att förändring med avseende å den trosbekännelse, i vilken barnet skulle uppfostras, om möjligt borde undvikas, i synnerhet om barnets religiösa uppfostran redan påbörjats. Det är klart att barnets föräldrar kunna vilja i sådant hänseende binda barnets nya vårdare. Härutinnan synes dock hellre böra byggas på förtroende. Olämpligt synes det i allt fall vara att med stöd av lag söka tillförbinda en vårdare med en måhända starkt utpräglad ståndpunkt i konfessionellt hänseende att uppfostra barnet i en troslära, som tilläventyrs står i avgjort motsatsförhållande till den av honom själv omfattade. För det fall slutligen, att vårdnaden överlämnas åt särskilt förordnad förmyndare, finnes alltid möjlighet att vid förordnandets meddelande tillse, att ett dylikt motsatsförhållande emellan förmyndarens ställning i konfessionellt hänseende och den trosriktning, i vilken barnet förut uppfostrats eller enligt föräldrarnas önskan bör uppfostras, icke kommer att föreligga. Med det anförda avsågo religionsfrihetssakkunniga emellertid icke att frågan om barnens ställning i konfessionellt avseende icke borde i lag regleras. Med statskyrkosystemet låge det enligt de sakkunniga i sakens natur, att bestämmelser böra finnas om barnens ställning till kyrkan. Frågan om barns medlemskap i annat trossamfund torde däremot böra avgöras enligt samma regler som när det eljest gäller ordnande av deras personliga angelägenheter. Härvid komme ock i betraktande att vissa trossamfund överhuvud icke tillstädja upptagande i sin gemenskap av minderåriga. Att barn det oaktat skulle i rättsligt hänseende kunna betraktas som medlemmar av ett sådant samfund vore icke att förorda. Beligionsfrihetssakkunniga föreslogo alltså att 6 § i 1873 års förordning skulle innehålla bestämmelser allenast om barns medlemskap i svenska kyrkan samt anförde härom vidare följande (SOU 1927: 13 s. 79 o. f.): Barn i äktenskap lärer såsom regel böra med avseende å medlemskap i svenska kyrkan följa sina föräldrar. Äro föräldrarna medlemmar av kyrkan, är också barnet att betrakta såsom sådan; tillhör ingendera av föräldrarna kyrkan, är ej

37 heller barnet medlem av denna. Principiellt är det ovidkommande, h u r u v i d a föräldrarna vid barnets födelse intogo en ställning inom eller utom k y r k a n eller om förhållandet uppstått genom föräldrarnas eller enderas inträde i eller utträde ur denna. Emellertid torde förändring med avseende å barns ställning till svenska kyrkan såvitt möjligt böra undvikas. En förändring beträffande föräldrarnas ställning till kyrkan synes därför icke böra föranleda motsvarande förändring för barnet, med mindre det bestämmes av den, som har vårdnaden om barnet, vare sig det är föräldrarna eller en av dem eller särskilt förordnad förmyndare. Intaga föräldrarna olika ställning med avseende å medlemskap i svenska kyrkan, torde det böra ankomma på föräldrarna eller, ifall vårdnaden om barnet tillkommer allenast den ene av föräldrarna, den, som har vårdnaden, att bestämma, vilkendera av föräldrarna barnet skall följa. Det kunde givetvis ifrågasättas att, då vårdnaden tillkommer allenast den ene av föräldrarna, låta barnet utan vidare följa den, som har vårdnaden. Hinder synes dock ej böra möta för denne att låta barnet följa den andre maken. Därigenom vinnes, att förändring med avseende å barnets ställning till kyrkan på grund av ändring beträffande v å r d n a d e n under alla förhållanden kan undvikas och att möjlighet beredes den, som har vårdnaden, att respektera en angående barnets ställning till kyrkan emellan makarna träffad överenskommelse. Hinder synes icke heller böra möta mot att bestämmanderätten tillkommer den, som har vårdnaden, även då denna omhänderhaves av särskilt förordnad förmyndare. Av det anförda följer, att om förhållandet genom endera makens inträde i eller utträde ur svenska kyrkan blivit, att makarna intaga olika ställning med avseende å medlemskap i denna, och beslut angående barnets ställning till kyrkan icke fattas, barnet bibehåller den ställning i sådant hänseende, det förut innehade. Ett särskilt stadgande är däremot erforderligt för det fall, att vid barnets födelse den ene av föräldrarna men icke den andre är medlem av k y r k a n och sådant beslut, som nyss sagts, icke fattas. I sistberörda fall synes barnet böra icke tillhöra kyrkan, med m i n d r e det av vederbörande bestämmes. Kunna föräldrarna, då, såsom regeln är, vårdnaden tillkommer dem båda i förening, icke enas om vilken ställning barnet i förevarande hänseende skall intaga, synes nämligen med avgörandet av frågan om barnets upptagande i kyrkan böra anstå, tills barnet kan själv besluta härom. Barnet kan under den nämnda förutsättningen givetvis icke heller, utan att föräldrarna enas därom, med rättslig verkan upptagas i annat trossamfund. I överensstämmelse med vad förut anförts föreslå de sakkunniga u p p h ä v a n d e av det gällande stadgandet om avtal mellan makar före äktenskapets ingående angående barns uppfostran i viss troslära jämväl i vad det angår medlemskap i svenska kyrkan. Likasom vårdnaden om barn utom äktenskap i allmänhet tillkommer modern, synes sådant barn med avseende å medlemskap i svenska kyrkan såsom regel böra följa modern. Har fadern vårdnaden om barnet, torde det däremot böra följa honom. Emellertid lärer en förändring med avseende å moderns eller faderns ställning till kyrkan eller beträffande vårdnaden om barnet icke böra k u n n a föranleda förändring med avseende å barnets ställning till kyrkan, med m i n d r e det bestämmes av den, som har vårdnaden. Hittebarn lärer utan särskilt stadgande, till dess annat utrönes, vara att anse såsom medlem av svenska kyrkan. Ett adoptivbarn torde, där ej särskilda omständigheter annat påkalla, böra i förhållande till adoptanten eller adoptivföräldrarna intaga samma ställning som ett barn i allmänhet har till sina naturliga föräldrar. De sakkunniga föreslå alltså, efter förebild av vad för närvarande gäller, att adoptivbarn skall, u n d e r motsvar a n d e tillämpning av vad förut föreslagits, med avseende å medlemskap i svenska kyrkan betraktas som vore det adoptantens eller, om barn är adopterat av makar

38 eller ena makens barn adopterats av den andre, makarnas gemensamma barn. Utöver häremot svarande stadgande innehåller gällande lag i förevarande sammanhang, på sätt förut anförts, vissa bestämmelser angående adoption och hävande av adoptionsförhållande. Dessa bestämmelser avse huvudsakligen, såvitt nu är i fråga, att en förändring med avseende å barnets ställning till svenska kyrkan till följd av adoption eller hävande av adoptivförhållande ej må inträda med mindre den, som har vårdnaden, det bestämmer. Omförmälda, nu gällande stadganden avse emellertid även, att de naturliga föräldrarna må kunna med avseende å barnets ställning till svenska kyrkan avtalsvis binda den eller dem, som dock genom adoption skola i förhållande till barnet väsentligen träda i föräldrarnas ställe. De sakkunniga hava icke upptagit någon bestämmelse av sådan innebörd. I synerhet sedan barnet nått den mognad, att det kan ha en egen mening i fråga om sin ställning till svenska kyrkan, torde förändring i sådant hänseende böra såvitt möjligt undvikas. De sakkunniga föreslå därför, i överensstämmelse med vad de sakkunniga tidigare anfört och i anslutning till vad för närvarande gäller, att de förut i detta kapitel föreslagna bestämmelserna icke skola gälla barn, som fyllt femton år eller blivit inom svenska kyrkan konfirmerat, utan lärer om sådant barn böra gälla vad i 3 § dissenterlagen och i särskilt föreslagen lag om inträde i svenska kyrkan skils. För att åt förhållandena skänka nödig stadga torde slutligen vara erforderligt bestämma, att beslut enligt förevarande paragraf angående barns ställning till svenska kyrkan ej är giltigt, med mindre anteckning därom skett i kyrkoboken. Sedan anteckning skett, synes avgörandet icke böra kunna återkallas, utan att ändrade förhållanden inträtt. Såsom sådant är givetvis att anse, att någon, som barnet i förevarande avseende följer, ändrar ställning till svenska kyrkan. Men även ändring beträffande vårdnaden om barnet lärer böra äga enahanda betydelse. Att någon avlider, som barnet följer, torde däremot icke i och för sig böra kunna inverka på barnets ställning till kyrkan. I remissyttrandena över religionsfrihetssakkunnigas förslag förekommo i stor utsträckning erinringar emot bestämmelsen att ett barn icke skulle tillhöra svenska kyrkan, när föräldrarna vid barnets födelse intoge olika ställning med avseende å medlemskap i kyrkan och något beslut angående barnets ställning i sådant hänseende ej fattades. Av samtliga tolv domkapitel yttrade åtta, att barnet i sådant fall borde tillhöra kyrkan. Stockholms stads konsistorium och hovkonsistoriet voro av samma mening, övriga fyra domkapitel yttrade sig icke särskilt över förslaget i denna del; två av dessa avstyrkte bifall till förslaget i dess helhet, överståthållarämbetet och sexton länsstyrelser anförde intet i denna fråga. Sju länsstyrelser funno att barnet i ifrågavarande fall borde tillhöra kyrkan. Vidare yttrade en länsstyrelse, att det syntes ganska tvivelaktigt huruvida det vore klokt att upphäva det nu gällande stadgandet, att bindande avtal mellan m a k a r angående barns uppfostran i viss troslära eller angående deras medlemskap i svenska kyrkan kan träffas före äktenskapets ingående, samt att i stället hänvisa föräldrarna till att efter äktenskapets ingående och barnets födelse ordna denna angelägenhet med varandra. Vägande skäl kunde anföras såväl för som emot en sådan reform. Det vore dock att befara att svåra stridigheter inom äktenskapet kunde därav uppstå.

39 Skrivelser till dissenterlagskommittén. I skrivelser till dissenterlagskommittén från trossamfund och trossammanslutningar ha framställts önskemål om ändrade bestämmelser beträffande barnens religiösa uppfostran och medlemskap i svenska kyrkan. Sålunda ha Metodistkyrkan och Svenska baptistsamfundets missionsstyrelse ansett de av religionsfrihetssakkunniga föreslagna bestämmelserna lämpligen k u n n a ersätta nuvarande bestämmelser i 6 § av 1873 års förordning. Samfundet Christian science och Nya kyrkans församling samt Fribaptistsamfundet ha understrukit att bestämmanderätten beträffande barns religiösa uppfostran bör helt tillkomma föräldrarna utan att något företräde lämnas den evangelisk-lutherska läran. Därest föräldrarna äro av olika mening bör möjligen, enligt Fribaptistsamfundet, modern lämnas företräde att bestämma. Nya kyrkans svenska församling i Stockholm har däremot framfört, att fadern alltid bör få ha bestämmanderätten, när föräldrarna tillhöra olika trossamfund. Apostoliske vikarien och det apostoliska vikariatsrådet i Sverige samt de mosaiska församlingarna i Stockholm och Göteborg ha särskilt uppehållit sig vid frågan om avtal angående barns uppfostran. De förra ha härom yttrat följande: Vad religionsfrihetssakkunniga anfört till stöd för sitt förslag om upphävande av rätten för makar att före äktenskapets ingående träffa avtal om barnets uppfostran i religiöst hänseende förefaller icke övertygande. Det kan visserligen synas mindre tilltalande, att den ena maken skall nödgas avstå från att bibringa barnen sin egen tro, men detta är en olägenhet, som med nödvändighet är förbunden med s. k. blandade äktenskap. Därest barnen över huvud taget skola uppfostras i någon viss troslära, måste ju ett avgörande härom förr eller senare träffas, och det kan vid sådant förhållande endast bliva fråga om, vid vilken tidpunkt detta avgörande lämpligen bör ske. Att låta med avgörandet anstå till tid efter äktenskapets ingående torde i åtskilliga fall kunna befaras komma att giva anledning till beklagliga slitningar i äktenskapet till men såväl för makarna själva som för barnen. Till undvikande av dylika slitningar i äktenskapet lärer det sålunda vara lämpligast och mest ändamålsenligt, att avgörandet i förevarande hänseende träffas redan före äktenskapets ingående. Då härtill kommer, att den nuvarande bestämmelsen om rätt för makar att före äktenskapets ingående träffa avtal om barnens religiösa uppfostran även i övrigt synes vara principiellt riktig och välbetänkt, hemställa vi, att denna bestämmelse måtte bibehållas. De mosaiska församlingarna ha däremot förklarat sig hysa den bestämda uppfattningen att barn skola uppfostras i den lära och tillhöra det samfund, som föräldrarna efter barnets födelse bestämma, vare sig en av föräldrarna tillhör svenska kyrkan och den andre ett främmande trossamfund eller de tillhöra olika främmande trossamfund. Till stöd för denna åsikt ha de åberopat, att det i ett flertal fall inträffat att kontrahenterna vid äktenskaps ingående ej ägt kännedom om nödvändigheten av att träffa avtal före vigseln och att deras barn på så sätt mot båda makarnas önskan blivit medlemmar av svenska kyrkan. En sådan konsekvens måste verka stötande för rättskänslan och alltför ingripande i den vårdnadsrätt, som föräldrar ha gentemot sina barn.

40 D i s s e n t e r l a g s k o m m i t t é n s y t t r a n d e och förslag. Bestämmelserna i 6 § av 1873 års förordning gälla främst frågan om i vilken troslära, svenska kyrkans eller ett främmande trossamfunds, som barn skola uppfostras, men angå även barns medlemskap i svenska kyrkan. Vid tillkomsten av nämnda förordning räknade man i lagstiftningen principiellt icke med andra trossamfund och trosläror än sådana som vore kristna. Det enda undantaget utgjordes av föreskrifterna om mosaiska trosbekännare. Genom bestämmelserna i 6 § — vilka på grund av ett stadgande i 19 § skola gälla också beträffande barn till mosaiska trosbekännare — äro andra kristna trosbekännare än evangelisk-lutherska ävensom mosaiska trosbekännare i första hand tillförsäkrade rättighet att giva sina barn en uppfostran i den troslära, som de själva omfatta. Bestämmelserna innebära emellertid också en skyldighet för föräldrarna att uppfostra barnen i en viss troslära. Denna skyldighet står i överensstämmelse med den ståndpunkt, som samhället av ålder intagit till frågan om det uppväxande släktets religiösa och moraliska fostran. Därest utträde ur svenska kyrkan får ske på sätt kommittén föreslagit (se kap. I ) , och alltså även den som icke omfattat någon a n n a n kristen troslära äger rätt att utträda ur kyrkan, kunna bestämmelserna om barns uppfostran i viss troslära icke längre i full utsträckning grundas på att föräldrarna äga medlemskap i ett trossamfund. Ett erkännande av rätten för envar att tillhöra vilket trossamfund han önskar, kristet eller icke, eller att stå utanför varje religiös samfundsgemenskap kan också svårligen förenas med en ovillkorlig skyldighet för föräldrar att uppfostra sina barn i en kristen (eller mosaisk) troslära. För dem som icke tillhöra något kristet trossamfund lär en i lag föreskriven skyldighet att fostra barnen i en kristen lära i allmänhet te sig kränkande och säkerligen oftast icke bliva respekterad. Faktiskt förhåller det sig också redan nu så att hemmen i minskad omfattning sörja för barnens religiösa uppfostran. Några garantier mot en fortsatt utveckling i denna riktning kunna ej tillskapas. Under angivna förhållanden kan det finnas grundad anledning att ej bibehålla ifrågavarade föreskrifter om barns uppfostran i kristen eller mosaisk lära. Ändock synes det kommittén att den princip, som ligger till grund för bestämmelserna i 6 §, alltjämt bör äga stöd i lagstiftningen. Ur samhällets synpunkt är det ett viktigt intresse att barnen i allmänhet icke undandragas en religiös undervisning och fostran. Ett uttryck för detta samhällsintresse utgöra föreskrifterna i 7 § av 1873 års förordning, att barn, som icke skola uppfostras i evangelisk-lutherska läran, visserligen må på framställning av målsman fritagas från undervisningen däri såväl i folkskola som i elementarläroverk, men i så fall skola de genom målsmans försorg erhålla tillbörlig religionsundervisning och det åligger skolstyrelsen resp. rektor att tillse att sådan undervisning meddelas barnen. De barn åter, vilka tillhöra svenska kyrkan, skola ovillkorligen deltaga i skolundervisningen i kristendom. Såsom framgår av vad kommittén i kap. V anför angående barnens

41 deltagande i kristendomsundervisningen i skolorna, avser kommittén att denna undervisning skall i största möjliga omfattning bevistas även av barn, som ej tillhöra svenska kyrkan, och att således förutnämnda samhällsintresse i detta sammanhang skall iakttagas. Principen att alla barn böra erhålla en etiskt och religiöst god uppfostran kan sägas ha uttalats även i 3 § lagen om barn i äktenskap, vari föreskrives att föräldrarna äro pliktiga att giva barnen en sorgfällig uppfostran. Enligt förarbetena till nämnda lag skall en sorgfällig uppfostran omfatta såväl sedlig och religiös fostran som bibringande av kunskaper och färdigheter. Vid ett upphävande av 6 § i 1873 års förordning komma således föreskrifter icke att helt saknas till bevarande av den kristna traditionen inom lagstiftningen på uppfostrans område. Medan bestämmelserna i 6 §, såvitt de avse föräldrars skyldighet att fostra barnen i en kristen troslära, i stor utsträckning icke längre efterlevas, tilllämpas de fortfarande i fråga om avtal angående barns uppfostran i viss troslära. Därjämte ha de, såsom förut nämnts, betydelse för bestämmandet av i vilka fall barn tillhöra svenska kyrkan. I sistnämnda båda avseenden böra otvivelaktigt föreskrifter finnas. Avtal angående barnen synas dock med fördel kunna gälla icke den lära, vari de skola uppfostras, utan det trossamfund de skola tillhöra. Bestämmelser om barnens ställning till svenska kyrkan synas vara så mycket nödvändigare som det med ett vidgat utträde u r kyrkan uppkommer ett större behov att äga kännedom om varje medborgares samfundstillhörighet. Somliga trossamfund medgiva väl icke, såsom religionsfrihetssakkunniga framhållit, upptagande av minderåriga i sin gemenskap. Då barnen i allt fall kunna förutsättas vara på ett särskilt sätt omfattade av alla trossamfunds intresse och verksamhet, bör det emellertid icke behöva möta betänkligheter att anse barn såsom tillhörande ett trossamfund, till vilket de genom föräldrarna eller en av dem äro knutna, även om något formellt medlemskap för barnens del ej kommer till stånd. Med hänsyn härtill innebär kommitténs förslag ett angivande av både när barn skola tillhöra svenska kyrkan och när barn skola tillhöra ett särskilt trossamfund. Vid avfattningen av stadgandena härom har frågan om föräldrarnas bestämmanderätt haft mycket stor betydelse. Vad först angår den tidpunkt, vid vilken bestämmanderätten skall kunna utövas, må följande anföras. För att ett avtal angående barns samfundstillhörighet skall bliva bindande, är det enligt kommitténs uppfattning ej erforderligt att avtalet träffas före äktenskapets ingående. Kommittén kan emellertid ej heller ansluta sig till den av de förutnämnda mosaiska församlingarna uttalade uppfattningen, att det först efter äktenskapets ingående och barnets födelse skall bestämmas till vilket trossamfund barnet skall höra. Under vissa förhållanden kan det väl synas mindre tilltalande med avtal före vigseln, nämligen om de kunna antagas ske under påverkan av ena makens anhöriga eller andra, utomstående personer. Sådan påverkan lär dock icke kunna vara helt utesluten, vid vilken tidpunkt en överenskommelse än träffas. Det före-

42 faller bl. a. med hänsyn härtill vanskligt att i likhet med religionsfrihetssakkunniga bedöma förutsättningarna för makarna att sinsemellan på ett lyckligt sätt ordna denna angelägenhet såsom vida större efter äktenskapets ingående och barnets födelse. Kommittén finner sig alltså ej kunna förutsätta, vare sig att någon särskild tidpunkt är mindre lämplig för träffande av avgöranden av ifrågavarande slag eller att någon tidpunkt är särskilt lämplig därför. På grund härav föreslår kommittén, att överenskommelse om barns samfundstillhörighet skall kunna träffas både före och efter äktenskapets ingående samt innan och efter det att barnet blivit fött. Detta ståndpunktstagande anser kommittén böra medföra, att en överenskommelse också skall kunna upphävas eller ändras. Särskilda omständigheter k u n n a ju föranleda en önskan hos föräldrarna att frångå en tidigare överenskommelse, t. ex. att en av dem eller bägge ändrat samfundstillhörighet, men även eljest, närhelst föräldrarna bliva ense därom, torde överenskommelsen böra kunna upphävas eller ändras. Föräldrarnas samfundstillhörighet torde böra i princip vara avgörande för bestämmandet av barnens samfundstillhörighet, både när fråga är om överenskommelser mellan föräldrarna och — framför allt — d å så icke är fallet. Äro föräldrarna medlemmar av ett och samma trossamfund, böra alltså barnen som regel tillhöra detta samfund, och om föräldrarna äro medlemmar av olika trossamfund, böra barnen som regel tillhöra ett av dessa samfund. Kommittén finner likväl ej skäl för upphävande av den nu gällande rättigheten för makar, som tillhöra annat trossamfund än svenska kyrkan, att överenskomma att barnen skola tillhöra denna kyrka. Med hänsyn till svenska kyrkans ställning såsom folkkyrka synes ett sådant undantag från huvudregeln vara naturligt. Vid äktenskap mellan personer med väsentligt skiljaktiga uppfattningar i trosfrågor kan ock barnens medlemskap i svenska kyrkan, vilket ej medför tvång till deltagande i någon religiös akt eller handling, innebära ett utjämnande av anledningarna till schism i fråga om barnens religiösa fostran. Även i ett annat fall torde, såsom nedan närmare skall angivas, böra finnas möjlighet för föräldrarna att överenskomma att barnen skola tillhöra ett trossamfund, som ingen av föräldrarna tillhör, nämligen om föräldrarna övergå från ett trossamfund till ett annat och önska att barnens samfundstillhörighet likväl ej skall ändras. Tillhöra föräldrarna olika trossamfund och underlåta de att träffa avgörande om till vilket trossamfund barnen skola höra, måste lagen innehålla någon föreskrift härom, så att icke frågan om barnens samfundstillhörighet lämnas öppen under obestämd tid. För det fall att en av föräldrarna är medlem av svenska kyrkan vore väl tänkbart att icke föreslå någon ändring i vad som nu gäller, nämligen att barnen då skola tillhöra kyrkan. Emellertid synes det vara önskvärt att ha en bestämmelse, vilken är tillämplig i alla fall, då föräldrarna äro medlemmar av skilda trossamfund. Det lär då icke givas annan möjlighet än att låta antingen faderns eller mo-

43 derns samfund få företräde. I anslutning till tidigare lagstiftning har kommittén valt att låta faderns samfundstillhörighet bliva avgörande. Den bestämmanderätt, som tillkommer föräldrarna, kommer härvid att innebära att de m å överenskomma att barnen i stället skola tillhöra det trossamfund, varav modern är medlem, eller — även om ingen av föräldrarna är medlem av svenska kyrkan — att barnen skola tillhöra denna kyrka. Om icke någon av ett barns föräldrar är medlem av ett trossamfund, skulle m a n eventuellt i analogi med den förut angivna huvudregeln k u n n a föreskriva att ej heller barnet skall tillhöra något trossamfund. Vissa skäl tala emellertid för att detta icke bör ske utan att föräldrarna överenskomma därom. Efter medgivandet av fritt utträde ur kyrkan och det därmed förenade erkännandet av individens frihet att icke tillhöra något religiöst samfund, kommer man uppenbarligen att bland dem som använda sig av denna frihet kunna finna både för all religion likgiltiga eller mot densamma direkt fientliga personer och sådana som ha en bestämd positivt religiös inställning eller en oklar och varierande uppfattning om religiösa ting. Det enda gemensamma yttre kännetecknet för dessa blir att de, såvitt kyrkoböckerna utvisa, icke anslutit sig till något trossamfund. Det har förut framhållits att de, som stå utanför varje religiös samfundsgemenskap, näppeligen k u n n a åläggas att giva sina barn uppfostran i en viss lära, men att samhället har intresse av att barnen icke undandragas religiös undervisning och fostran. Detta synes tala för att barnen icke böra så att säga automatiskt bliva konfessionslösa utan räknas som medlemmar av den kyrka, med vilken staten är förbunden. I ett land, där den kristna livsåskådningens betydelse blivit på detta sätt erkänd, synes det normala böra vara att barnen i de fall, då tillhörighet till ett trossamfund icke är dem tillförsäkrad genom föräldrarnas medlemskap i ett sådant samfund, skola tillhöra landets kyrka. Det är här icke fråga om enbart ett samhällsintresse, då det för barnen själva många gånger kan innebära ett religiöst och moraliskt stöd att tillhöra ett trossamfund. Det kan också förutsättas, att en dylik bestämmelse står i överensstämmelse med många föräldrars önskemål. Medgivas föräldrarna rätt att besluta att barnen ej skola tillhöra svenska kyrkan, synes kravet på frihet för dem att träffa avgöranden i religiösa frågor angående barnen vara tillräckligt tillgodosett. När endast en av föräldrarna icke tillhör något trossamfund och den andre är medlem av svenska kyrkan, böra barnen i enlighet med vad förut anförts tillhöra denna kyrka. Är han medlem av ett särskilt trossamfund, böra barnen tillhöra detta samfund, med rätt likväl för föräldrarna att besluta att barnen skola tillhöra svenska kyrkan. I dessa fall lärer det icke finnas skäl medgiva att barnen skola kunna sakna samfundstillhörighet. Vad kommittén här anfört avser i lika mån förhållandena vid barns födelse som fortsättningsvis till dess barnet fyllt 15 år. Då barnet fyller 15 år erhåller det, enligt kommitténs förslag, en självständig rätt att utträda ur och inträda i trossamfund (till fyllda 18 år dock endast med vårdnads-

44 havarens medgivande). Den samfundstillhörighet barnet har, då det fyller 15 år, skall alltså icke k u n n a ändras genom beslut av föräldrarna eller genom att dessas egen samfundstillhörighet ändras. Såvitt gäller förändringar efter barnets födelse och tills det fyllt 15 år gäller i enlighet med det förut anförda följande. Om föräldrarna bliva medlemmar av svenska kyrkan, skall barnet tillhöra kyrkan, och om de bliva medlemmar av ett särskilt trossamfund, skall barnet tillhöra detta samfund, såvitt icke föräldrarna överenskomma att barnet skall tillhöra svenska k y r k a n ; om föräldrarna bliva medlemmar av olika trossamfund, skall barnet tillhöra faderns samfund, såvitt icke föräldrarna besluta att barnet skall tillhöra moderns samfund resp. svenska k y r k a n ; om föräldrarna upphöra att tillhöra något trossamfund, skall barnet tillhöra svenska kyrkan, såvitt icke föräldrarna besluta att ej heller barnet skall tillhöra något trossamfund; om blott en av föräldrarna står kvar i ett trossamfund, skall barnet tillhöra detta samfund eller, om detta samfund ej är svenska kyrkan, efter överenskommelse mellan föräldrarna kunna tillhöra denna kyrka. Givetvis behöva förändringar i fråga om föräldrarnas medlemskap alls icke alltid medföra någon ändring för barnens vidkommande. Så t. ex. saknar moderns övergång från ett trossamfund till ett annat betydelse, om barnen tillhöra samma trossamfund som fadern, och om föräldrarna eller en av dem utträder ur svenska kyrkan utan att inträda i ett annat trossamfund, tillhöra barnen alltjämt svenska kyrkan. Ha föräldrarna — före äktenskapets ingående eller senare — träffat överenskommelse angående barnens samfundstillhörighet, bör ju också, i enlighet med vad kommittén förut uttalat, överenskommelsen stå fast även om föräldrarnas samfundstillhörighet ändras, såvitt de icke enas om att upphäva överenskommelsen. I de fall, där en förändring beträffande föräldrarnas ställning i religiöst hänseende skulle ha såsom omedelbar följd enligt förut angivna regler att barnens samfundstillhörighet blir en annan än tidigare, bör det icke vara föräldrarna betaget att fatta beslut, varigenom den samfundstillhörighet, som barnen förut haft, kan bibehållas. Särskilt sedan barn uppnått skolåldern och börjat deltaga i religionsundervisning, kan en förändring ha en menlig verkan. Det torde dock böra helt överlämnas åt föräldrarna att med hänsyn till barnens bästa avgöra dylika frågor. I det föregående har endast talats om det fall att vårdnaden om ett barn tillkommer föräldrarna gemensamt. Ifall vårdnaden tillkommer endast en av föräldrarna, bör detta enligt kommitténs uppfattning icke föranleda, att hänsyn skall tagas endast till vårdnadshavarens religiösa förhållanden, men denne torde ensam böra få träffa sådana beslut, varom eljest föräldrarna gemensamt skola överenskomma. Ha emellertid föräldrarna före barnets födelse eller under tid, då de gemensamt haft vårdnaden om barnet, träffat överenskommelse angående barnets samfundstillhörighet, synas övervägande skäl tala för att vårdnadens överflyttande på en av föräldrarna icke

45 bör medföra att denne u t a n medgivande av den andre må fatta beslut, som innebär ett frångående av överenskommelsen. Med hänsyn till vad förut anförts därom att föräldrarna böra ha bestämmanderätten, synes det icke böra tillkomma särskilt förordnad vårdnadshavare någon bestämmanderätt i ifrågavarande avseende. För bestämmandet av vilket trossamfund ett barn utom äktenskap skall tillhöra, torde, när — såsom vanligen är fallet — modern har vårdnaden, hennes samfundstillhörighet böra vara avgörande. Med tillämpning i övrigt av de förut beträffande barn i äktenskap angivna regler, såvitt de röra barn vars föräldrar äro medlemmar av ett och samma trossamfund eller icke tillhöra något trossamfund, skall sålunda gälla, att barn utom äktenskap tillhör det trossamfund, varav modern är medlem, med rätt för modern — om hon ej är medlem av svenska k y r k a n — att besluta att barnet ändock skall tillhöra denna kyrka, samt att, om modern icke är medlem av något trossamfund, barnet tillhör kyrkan, såvitt icke modern beslutar att ej heller barnet skall tillhöra något trossamfund. Har modern fattat beslut, som nyss är nämnt, m å hon senare k u n n a upphäva beslutet även om någon ändring ej skett beträffande hennes egen samfundstillhörighet. Likaledes skall hon, om hon ändrar samfundstillhörighet, äga besluta att barnet fortfarande skall tillhöra det samfund som det förut tillhört. Har fadern till ett barn utom äktenskap vårdnaden om barnet, bör vad här ovan sagts om modern gälla med avseende å fadern. Såväl då fråga är om beslut, varigenom äkta m a k a r eller de vilka ä r n a ingå äktenskap träffat överenskommelse angående barns samfundstillhörighet, som i fråga om beslut av den av föräldrarna, som ensam har vårdnaden om barn, i eller utom äktenskap, torde det vara nödvändigt att besluten ske i viss form och att de bliva antecknade i kyrkoböckerna. För undvikande av ovisshet om något beslut blivit fattat och oklarhet om vad ett sådant beslut inneburit, synas de alltid böra avfattas skriftligen och vara bevittnade av två personer. När ett beslut innebär upphävandet av ett tidigare beslut är det, speciellt om vederbörande förut fattat flera beslut av olika innebörd, av särskild vikt att ingen tvekan k a n råda angående vad som därefter skall gälla beträffande barnets samfundstillhörighet. Ett till sitt innehåll oklart beslut kan av praktiska skäl ej föranleda någon anteckning i kyrkobok. Först sedan beslutet uppvisats för präst och antecknats i kyrkobok, bör detsamma lända till efterrättelse. Handlingen bör därför av kyrkobokföraren förses med bevis om att vederbörlig anteckning skett. Ett adoptivbarn torde, där ej särskilda omständigheter annat påkalla, böra i förhållande till adoptanten eller adoptivföräldrarna intaga samma ställning, som ett barn i allmänhet har till sina naturliga föräldrar. P å grund härav föreslår kommittén såvitt angår bestämmande av adoptivbarns samfundstillhörighet, att barnet skall betraktas som vore det adoptantens eller, om barnet adopterats av makar eller ena makens barn adopterats

46 av den andre, makarnas gemensamma barn, varvid vad kommittén föreslagit i fråga om barn i äktenskap och barn utom äktenskap skall äga motsvarande tillämpning. Har barnet adopterats av makar eller har ena makens barn adopterats av den andre, tillämpas alltså bestämmelserna angående barn i äktenskap, i övriga fall bestämmelserna angående barn utom äktenskap. I sistnämnda fall blir ju adoptivbarnets förhållande i ifrågavarande hänseende att jämställa med det som ett barn utom äktenskap intager till den av föräldrarna, som har vårdnaden om barnet. Därest barnets föräldrar eller den, som eljest skall lämna samtycke till adoption, vilja föreskriva att barnet efter adoptionen skall höra till samma trossamfund, som det dessförinnan tillhört, böra de dock äga rätt därtill. 1 Särskilt om barnets religiösa uppfostran påbörjats, kan ett sådant förbehåll vara påkallat. Därigenom kan även vinnas säkerhet för att en framr tida övergång av adoptivföräldrarna till ett annat trossamfund icke påverk a r barnets samfundstillhörighet. Ett sådant beslut, som ju innebär uppställandet av ett villkor för adoptionen, måste uppenbart, skriftligen avfattat, ingivas till rätten innan tillstånd till adoptionen meddelas. Därjämte bör det, i likhet med andra beslut angående barns samfundstillhörighet, uppvisas för präst, som för kyrkoböckerna i den församling, där barnet är kyrkobokfört. Enligt 24 § lagen om adoption upphör all verkan av adoption, om adoptivförhållandet häves. Detta stadgande bör äga tillämpning även med avseende å adopterat barns samfundstillhörighet och även om adoptivföräldrarna fattat särskilt beslut i detta hänseende. Beträffande de ändringar i kyrkobokföringsbestämmelserna, som föranledas av kommitténs förslag, hänvisas till kap. XII. 1 1 6 § lagen den 14 juni 1917 om adoption stadgas följande angående samtycke till adoption: »Den, som är omyndig på grund av sin ålder, må ej adopteras utan föräldrarnas samtycke. Är den ene av föräldrarna död eller är endera sinnessjuk, sinnesslö eller å okänd ort, vare den andres samtycke tillfyllest. Är sådant fall för handen beträffande båda föräldrarna, skall förmyndarens samtycke inhämtas. Är föräldrarnas äktenskap upplöst, erfordras samtycke allenast av den av föräldrarna, som har vårdnaden om barnet. Samma lag vare med avseende å barn utom äktenskap.»

47 KAP. V

Om religionsundervisningen i allmänna skolor m. m. Inledning. Ämnet kristendomskunskap ingår som fast läroämne i undervisningsplanerna för de allmänna skolorna. I det svenska skolväsendet ha kyrkliga och samhälleliga intressen mötts och givit åt kristendomsämnet en mycket central ställning. Den svenska skolans historia faller till stor del inom kyrkohistorien, och det är, med tanke på den andel kyrkan har i skolväsendets framväxt och utveckling, naturligt att skolorna ännu i mycket röja det n ä r a sambandet med kyrkan och kristendomen i vårt land. Skolans kristna karaktär visar sig, utom i den ställning kristendomsämnet har i gällande undervisningsplaner, även däri att morgonandakt regelmässigt förekommer. Eleverna äro med vissa undantag skyldiga att deltaga i såväl kristendomsundervisningen som morgonandakterna. Med hänsyn härtill är det uppenbarligen angeläget att närmare pröva, huruvida denna skyldighet kan anses k r ä n k a berättigade religionsfrihetsiritressen. Angående tidigare lagstiftning på detta område må endast följande nämnas. Bestämmelsen i kyrkolagen, att främmande trosbekännares barn, såframt de ville njuta burskap, skulle uppfostras i den rena evangeliska läran, upphävdes i realiteten genom 1781 års toleransedikt. Enligt detta voro främmande religionsförvanter oförhindrade att hos »sina ordentliga lärare eller andra enskilda personer» låta undervisa sina egna barn, men fingo icke inrätta publika skolhus eller undervisningsställen. 1782 års judereglemente innehöll uti ifrågavarande avseende allenast, att judarna icke på något ställe i riket finge inrätta publika skolhus till deras läras utvidgande. I 1838 års ordning rörande mosaiska trosbekännare är föreskrivet att det åligger vederbörande mosaiske religionslärare tillse, att barnuppfostran inom församlingen behörigen vårdas. 1860 års förordning angående främmande trosbekännare medgav främmande trosbekännare att inrätta skolor och andra undervisningsanstalter för bekännare av deras egen troslära och deras barn. 1873 års förordning angående främmande trosbekännare innehåller i sin alltjämt gällande 7 § följande bestämmelser: I avseende å folkundervisningen skola främmande trosbekännare och deras barn vara underkastade därom gällande stadgar och anses tillhöra det skoldistrikt, inom vilket de äro boende. Barn, som icke skall uppfostras i evangeliskt lutherska läran, må, på framställning av vederbörande målsman, fritagas från undervisning däri såväl i folkskola som vid elementarläroverk; dock åligger, vid den förra skolstyrelsen och vid det senare rektor tillse, att sådant barn genom målsmans för-

48 sorg erhåller tillbörlig religionsundervisning. Försummar målsman, oaktat av skolstyrelse eller rektor erhållen påminnelse, sin skyldighet härutinnan, skall barnet deltaga i den religionsundervisning, som i folkskola eller vid elementarläroverk meddelas. Denna paragraf, som avser att tillförsäkra främmande trosbekännare frihet att meddela sina barn en religionsundervisning, som motsvarar föräldrarnas egen trosuppfattning, medger således i viss utsträckning undantag från den allmänna regeln om obligatorisk kristendomsundervisning i skolan. Bestämmelsen äger endast tillämpning på barn till föräldrar, som äro främmande trosbekännare i lagens mening och således icke samtidigt äro medlemmar av svenska kyrkan. Närmast åsyftades väl vid bestämmelsernas tillkomst anhängare av reformert eller romersk-katolsk bekännelse samt mosaiska trosbekännare. De ge emellertid samma rätt för medlemm a r av andra främmande trossamfund, oavsett om dessa blivit av staten erkända. Frikallelse från kristendomsundervisningen medgives emellertid endast under den uttryckliga förutsättningen att tillbörlig religionsundervisning i stället meddelas genom målsmans försorg. En viss kontroll från skolmyndigheternas sida över denna undervisning är förutsatt, då barnet, om målsman oaktat erhållen påminnelse försummar sin skyldighet härutinnan, skall deltaga i skolans kristendomsundervisning. I stadgan den 26 september 1921 angående folkundervisningen i riket saknas (liksom i dessförinnan gällande författningar rörande folkskolan) tillämpningsstadganden till 7 § i 1873 års förordning. Bestämmelsen i folkskolestadgans § 38 att skolrådet under vissa förutsättningar må befria skolpliktiga barn från skolgång, därest föräldrar och målsmän vilja bereda barnen tillfälle till undervising i hemmen, avser undervisningen i allmänhet, och då undervisningen i hemmet skall i noggrannhet och omfattning någorlunda motsvara undervisningen i folkskolan, kan på denna väg befrielse från kristendomsundervisning icke vinnas. Enskilda skolor för meddelande av undervisning på folkskolestadiet stå under skolrådets inseende och undervisningen därstädes skall vara anordnad så att den ej strider mot folkskolestadgans föreskrifter (§ 62). Detta torde innebära, att religionsundervisningen i dessa enskilda skolor skall ansluta sig till folkskolans kursplaner. Beträffande kristendomsundervisningen i de allmänna läroverken är i stadgan den 17 mars 1933 för rikets allmänna läroverk, § 10, föreskrivet, att lärjunge tillhörande främmande trosbekännelse skall, efter av målsman hos rektor gjord skriftlig anmälan, frikallas från undervisningen i kristendomskunskap men skall genom målsmans försorg erhålla vederbörlig religionsundervisning samt vara skyldig att däröver förete intyg. 1 I överensstämmelse härmed är också föreskrivet ( § 2 9 mom. 4; § 30 mom. 4), att inträdessökande, som tillhör främmande trosbekännelse, skall efter anmälan vara befriad från prövning i kristendomskunskap. Elev, som enligt 1

Ett genom kungörelse den 26 juni 1918 (nr 577) infört tillägg till 10 § öppnar möjlighet till befrielse av religiösa skäl från all undervisning på lördagar.

49 § 1 0 varit frikallad från undervisningen i kristendomskunskap, är vid realexamen befriad från prövning i detta ämne men skall till rektor avlämna en skriftlig redogörelse för den undervisning han åtnjutit i religionskunskap samt intyg över sina insikter i detta ämne (§ 74 mom. 6). I studentexamen förekommer kristendomskunskap icke som särskilt examensämne, men elev som varit frikallad från undervisningen i kristendomskunskap skall till rektor avlämna redogörelse och intyg av samma slag, som nyss angivits beträffande realexamen (§ 101 mom, 2). Enligt nu nämnda bestämmelser skola således vederbörande skolmyndigheter i viss utsträckning öva kontroll över den särskilda religionsundervisning, som främmande trosbekännares barn erhålla i stället för den kristendomsundervisning, som meddelas i de allmänna skolorna. Arten och omfattningen av denna kontroll undersöktes av 1925 års religionsfrihetssakkunniga. Enligt uppgifter som lämnats av statens folkskolinspektörer förekomme i själva verket ej någon egentlig kontroll över ifrågavarande undervisning. På sin höjd infordrades från vederbörande religionslärare intyg utvisande, att undervisning verkligen ägt rum. I de flesta fall syntes m a n dock förlita sig på målsmans egen omsorg om barnens religiösa uppfostran. Av uppgifter från rektorer och föreståndare vid de till den högre skolundervisningen hörande läroanstalterna funno de sakkunniga, att kontrollen över den religionsundervisning, som meddelas genom målsmans försorg, tydligen — frånsett de i skolstadgan föreskrivna intygen vid realskol- och studentexamen — i de flesta fall inskränkt sig till, att rektor eller föreståndare erhållit målsmans muntliga eller skriftliga upplysningar om den undervisning, lärjungen erhölle. Religionsundervisningens obligatoriska karaktär. Skyldigheten för envar att under sin skolpliktstid och även vid fortsatta studier i de allmänna läroverken deltaga antingen i kristendomsundervisningen enligt gällande kursplaner eller i någon annan religionsundervisning är uppenbarligen motiverad av att ett visst mått av kunskap om religionens värld och den religiösa verkligheten skall komma alla till del. Denna undervisning skall — vilket även undervisningsämnets namn, kristendomskunskap, angiver — huvudsakligen beröra den kristna kyrkans historia och den kristna tros- och livsåskådningen. I fråga om barn till främmande trosbekännare, vilka frikallas från att deltaga i de allmänna skolornas kristendomsundervisning, talas mera obestämt om religionsundervisning och icke om undervisning i kristendomskunskap. Eftersom det i 3 § av 1873 års förordning föreskrives, att den, som må utträda u r svenska kyrkan, skall ha omfattat en annan kristen lära, bör det förutsättas att den undervisning, som enligt 7 § må träda i stället för skolans kristendomsundervisning, gäller kristendomen, dess historia och åskådning. Den religionsundervisning, som meddelas mosaiska trosbekännares barn, utgör ett undantag härifrån. 7—488280.

50 Att religionsundervisning bör förekomma i de svenska skolorna torde icke på allvar kunna bestridas. Visserligen ha stundom krav framställts, att deltagandet i kristendomsundervisningen bör göras till en frivillig angelägenhet, men de för skolväsendet ansvariga ha icke kunnat förorda, att ett så viktigt moment i medborgarnas fostran och bildning helt överlämnas till enskilda personers avgörande. Även en ganska elementär bildning måste omfatta kunskaper om den kristna tros- och livsåskådningen och den kristna kyrkans historia. Med hänsyn till kristendomens betydelse för vårt folks historia och dess andliga odling samt den kristna moral- och rättsuppfattningens djupgående inflytande på det svenska folk- och samhällslivet skulle en allvarlig brist uppstå i den allmänna bildningen om kristendomsämnet ej finge bibehålla sin ställning som ett obligatoriskt undervisningsämne på de svenska skolornas schema. Såväl svenska kyrkan som de andra kristna samfunden och sammanslutningarna i vårt land ha ett bestämt intresse av att en grundläggande kunskap om den kristna kyrkans historia och den kristna trosåskådningen och moraluppfattningen meddelas i de allmänna skolorna. Den omständigheten, att kristendomskunskap alltid varit ett undervisningsämne i skolorna, har motverkat den splittring i religionsundervisningen, som skulle blivit följden, om de olika trossamfunden allmänt skulle ha ombesörjt denna undervisning för samfundsmedlemmarnas barn. Att införa en ändring härutinnan skulle otvivelaktigt på en betydelsefull punkt innebära ett uppgivande av den för skolväsendet grundläggande principen om en enhetlig skola. De invändningar, som tidigare från frikyrkligt håll under åberopande av religionsfrihetskravet riktats mot kristendomsundervisningens obligatoriska karaktär, ha närmast grundats på att undervisningen hade en så strängt kyrklig konfessionell prägel att de, vilka voro anhängare av en mera frikyrkligt orienterad åskådning, ej funno skolornas kristendomsundervisning godtagbar. Det var här i första hand fråga om den grundläggande kristendomsundervisningen i folkskolan. Delvis på grund av den kritik, som så riktades mot kristendomsundervisningen, har emellertid denna omgestaltats på ett sådant sätt, att numera flertalet kristna samfund ha det gemensamma intresset att kristendomsämnet bevaras som obligatoriskt, vilket på olika sätt manifesterats. Flertalet kristna samfunds önskemål beträffande kristendomsundervisningen i skolorna sammanfaller således med samhällets krav på ett skolväsende, som, uppbyggt på en enhetlig bottenskola, ger en allmän medborgerlig bildning. 1925 års religionsfrihetssakkunniga betonade ävenledes vikten av att kristendomsämnet kvarstår som obligatoriskt ämne och hänvisade i detta samm a n h a n g till de ogynnsamma erfarenheterna från utvecklingen i Holland, där man sökt praktisera konfessionslös religionsundervisning. »Först medförde utvecklingen i detta land undanträngande av allt religiöst undervisningsstoff u r statens skolor, beroende på det misstroende föräldrar av utpräglat konfessionell åskådning hyste mot den religionsundervisning, som meddelades i skolorna. Sedan inrättades i allt större utsträckning privat-

51 skolor, som meddelade religionsundervisning i överensstämmelse med en viss konfession. Dessa privata bekännelseskolor ha sedermera tillkämpat sig liknande ekonomiskt understöd, som de religionslösa statsskolorna åtnjuta.» Beligionsfrihetssakkunniga framhöllo, att den alltjämt fortgående söndersplittringen av skolorna ingalunda varit till skolväsendets fördel samt att den konfessionella motsatsen skärpts genom den antydda utvecklingen, varjämte det konfessionella vid undervisningen över huvud taget kommit att betänkligt dominera. Liknande förhållanden kunna iakttagas i Amerikas förenta stater.

Kristendomsundervisningens innehåll. För nutida uppfattning ter det sig som alldeles självklart, att skolorna icke få utöva något andligt tvång gentemot den ungdom, som de omhändertaga och vars undervisning och fostran de få sig anförtrodd. Kravet på obligatoriskt deltagande i kristendomsundervisningen utgör i och för sig icke en kränkning av religions- och samvetsfrihetens grundsats. Det kommer härvid helt och hållet an på vilket innehåll denna undervisning har och i vilken anda den bedrives. Dessa frågor skola i det följande närmare prövas. Uppenbarligen sammanhänga de med det större och mera omfattande problemet, huruvida skolan såsom sådan i något avseende skall vara livsåskådningsmässigt bestämd eller i förhållande till olika livsåskådningar iakttaga en indifferent hållning. Av ålder h a r den svenska skolan i detta avseende haft en klar och bestämd inriktning. Den har som sitt mål haft såväl kunskapsmeddelelse som karaktärsfostran. Utvecklingen synes alltmera gå därhän, att skolan i större utsträckning än hittills måste beakta sin fostrande uppgift. 1940 års skolutredning har i flera av sina betänkanden uppmärksammat vikten av denna sida av skolans arbete. I sitt betänkande Skolan i samhällets tjänst (SOU 1944: 20 sid. 48) yttrar skolutredningen sålunda: »Skolan har å samhällets vägnar de växande i sin vård alltifrån deras sjunde år en stor del av dagen under större delen av året i en miljö, där en auktoritativ, planmässig och målbestämd verksamhet i stor utsträckning formar barnens vanor och gestaltar deras livsföring. Det är under sådana omständigheter klart, att skolan icke kan inskränka sig till ren undervisning och undandraga sig sin dryga andel av ansvaret för de växandes fostran». I samma betänkande framhålles även (sid. 57), »att det främsta målet för den etiska fostran måste vara att hos de unga skapa ett levande och starkt rättsmedvetande, respekt för människovärdet, ansvar inför det kulturarv, de äro kallade att förvalta. Den svenska skolan har varit och är djupt medveten om sitt ansvar för denna sida av lärjungarnas fostran och om sin plikt att för dem levandegöra de värden, som för vårt folks, vårt rättssamhälles och vår kristna kulturs bestånd och utveckling äro väsentliga». På liknande sätt formulerar 1946 års skolkommission i Betänkande med förslag till riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling (SOU 1948: 27

52 kap. 1 och 2) den demokratiska skolans mål. Skolkommissionen anger skolans främsta uppgift vara att fostra demokratiska människor och framhåller att den fria självständiga personligheten är det människoideal, som den svenska skolan skall ha som yttersta mål för den fostrargärning, som är skolan anförtrodd. Den fria personlighetsdaningen måste betraktas som skolans angelägnaste uppgift. Skolkommissionen r ä k n a r därför med vissa etiska värden, som skolan skall levandegöra för eleverna. Skolan skall grundlägga vördnad och aktning för vårt folks och mänsklighetens kulturarv, för människovärde, frihet och fred. Den skall utveckla fria människor, för vilka samarbetet är ett behov och en glädje. Denna vilja till och vana vid samarbete, som skolan uppodlar, skall ytterst åsyfta något djup a r e : känsla för folk och land, förståelse för andra folk och raser, andra seder och åsikter, respekt för människovärdet, vördnad för mänsklighetens gemensamma strävan, internationellt sinnelag, vilja att göra en insats i kulturarbetet. Den sociala fostran, som den demokratiska skolan skall ge, åsyftar inte endast att ge eleverna kännedom om sociala sammanhang utan också att bygga upp en socialetisk grundinställning, respekt för människovärde och gemenskap. Den fostrande uppgift, som i förening med den egentliga undervisningen är och skall vara skolans syfte, kan enligt dissenterlagskommitténs mening helt visst icke förenas med en indifferent hållning till de livsvärden, som kristendomen företräder. Det bör i detta sammanhang uppmärksammas, att den fostran och den religiöst och moraliskt vägledande undervisning, som gives i samband med undervisningen i kristendomskunskap, är inordnad som ett viktigt led i skolans allmänna fostrande bildningsarbete. Beligionsfriheten kräver förvisso att undervisningen bedrives på ett sådant sätt att samvetstvång är uteslutet. Men den bör icke så fattas som om man av skolan skulle kräva likgiltighet i förhållande till den kristna kulturens bärande ideal och livsvärden. Detta skulle innebära att skolans fostrande uppgift i hög grad försvårades. Vad som gäller skolans arbete i stort gäller naturligtvis i särskild grad undervisningen i kristendomskunskap. Skolans dubbla målsättning kommer klart till synes i skolornas kursplaner för kristendomsämnet. I undervisningsplanen för folkskolorna anföres beträffande kristendomsämnet följ a n d e : »Kristendomsundervisningen i folkskolan har till uppgift att på ett sätt, som k a n främja lärjungarnas religiösa och sedliga utveckling, giva dem en efter deras mottaglighet och behov avpassad kunskap om kristendomens uppkomst, innehåll och utveckling.» Här är således sagt att undervisningen skall skänka kunskap såväl om kristendomens historia som om den kristna trosåskådningen. I jämförelse med äldre kursplaner har den nu gällande ett mera historiskt orienterat mål. Den tidigare strängt kyrkligt-konfessionella prägeln i förening med en påfallande dogmatisk karakt ä r h a r av pedagogiska skäl och med hänsyn till det religiösa läget i vårt land bortfallit. Även den teologiska forskningen har bidragit härtill. Kristendomsundervisningen skall emellertid även enligt nu gällande kursplan

53 omfatta en utveckling av kristendomens innehåll, varför läromomentet givetvis finns kvar. Enligt kursplanen och anvisningarna till denna har bibeln ett mycket stort utrymme i undervisningen, varvid Jesu person och verk och kristendomens etiska grundsatser i anslutning till bergspredikan göras till föremål för särskilt ingående studium. »Bibelns egen framställning skall utgöra omedelbar grundval för kristendomsundervisningen.» Anvisningarna framhålla, att vid genomgången av kristendomens historia särskild uppmärksamhet skall ägnas reformationen och dess betydelse. En mera ingående redogörelse för kursplanen för ämnet kristendomskunskap torde i detta sammanhang vara överflödig. Som ett allmänt omdöme kan sägas, att folkskolans kristendomsundervisning icke är konfessionellt bunden på samma sätt som i äldre tider, då den som ett klart angivet mål hade att meddela tämligen grundliga insikter i den svenska kyrkans lära och bekännelse och därför byggde på ett icke obetydligt kateketiskt och dogmatiskt stoff, ofta med tonvikt på de läror varigenom kyrkan skilde sig från andra kristna samfund och riktningar. Den ortodoxa konfessionalismen har numera intet utrymme i folkskolans kristendomsundervisning. Däremot är denna undervisning konfessionell i den meningen, att den icke förhåller sig likgiltig till de stora konfessionella huvudtyperna och alltså icke är indifferent exempelvis i motsättningen mellan evangelisk och romersk-katolsk kristendomstolkning. I överensstämmelse med det djupaste i den svenska traditionen följer folkskolans kristendomsundervisning en evangelisk linje. Den centrala ställning som bibeln intager i folkskolans kristendomsundervisning är ett vittnesbörd härom. En granskning av de läroböcker, som användas vid denna undervisning, bekräftar ytterligare detta omdöme om kristendomsundervisningens karaktär. Anvisningarna till kursplanen ge tydligt vid handen att denna undervisning skall bedrivas utart polemisk udd med vidhj ärtenhet och tolerans. Det framhålles däri, att läraren skall undvika allt som kan verka som sårande angrepp. Som allmän grundsats gäller att undervisningen skall, »utan att den därvid förlorar i allvar eller stadga, bedrivas så att den ej kommer i strid med det nutida samhällets krav på tankefrihet för de enskilda individerna». Vad här sagts om folkskolans kristendomsundervisning äger sin giltighet också beträffande undervisningen i kristendomskunskap vid de högre skolorna. Bealskolans och gymnasiets kristendomsundervisning, som bygger på den i folkskolan lagda grunden, skall utvidga och fördjupa de där givna insikterna och ge, särskilt på gymnasiet, en mera sammanhängande framställning av kyrkans historia och en mera systematiserad undervisning om den kristna världs- och livsåskådningen. Den allmänna oriente-* ringen och de ledande grundprinciperna äro emellertid desamma även på detta högre stadium. Så heter det i kursplanen för realskolans kristendomsundervisning: »Undervisningen i kristendomskunskap i realskolan har till uppgift att, på grundval av vad som inhämtats i folkskolan och på ett sätt, som manar lärjungarna till allvarlig eftertanke i religiösa och etiska frågor, bibringa dem insikt i kristendomens historia och i dess tros- och

54 livsåskådning samt i anslutning därtill någon kännedom om viktigare främmande religioner». Undervisningen i gymnasiet skall på grundval av det i realskolan inhämtade och likaledes på ett sätt, som manar lärjungarna till allvarlig eftertanke i religiösa och etiska frågor, bibringa dem »en fördjupad insikt i kristendomens historia och i dess tros- och livsåskådning». För lycéet är kristendomsundervisningens mål angivet på samma sätt. I de anförda formuleringarna om kristendomsundervisningens mål framhålles, att undervisningen skall »främja elevernas religiösa och sedliga utveckling» eller »mana till allvarlig eftertanke i religiösa och etiska frågor». Härigenom har kristendomsundervisningens fostrande uppgift angivits. Några uttalanden ur de av skolöverstyrelsen fastställda metodiska anvisningarna till undervisningsplanen för rikets allmänna läroverk må belysa den anda och det sätt, varpå denna fostrande kristendomsundervisning är avsedd att bedrivas. Om kristendomsläraren heter det, att han skall stå »på den evangeliska kristendomsuppfattningens linje, som ursprungligen markerats av reformatorerna, särskilt Luther och Olavus Petri. Detta innebär också, att läraren icke får besjälas av en trång och fanatisk ande. Vetenskapligt sanningssökande och kristet ekumeniskt sinne förena sig i kravet på objektivitet och saklighet. Läraren skall i all sin undervisning bemöda sig om rättvisa och låta varje företeelse gälla för vad den är samt självfallet avhålla sig från sårande och stötande omdömen om andra kristna samfund och deras medlemmar likasom om icke-kristna religioner och åskådningar samt dessas anhängare». Bibeln är »den medelpunkt, kring vilken undervisningen överhuvud kretsar». Om bibelstudiet heter det vidare: »Till förebyggande av den missuppfattningen, att det vid bibelläsningen blott skulle vara fråga om tidshistoriska dokument utan någon egentlig betydelse för nutiden, är det av största vikt, att läraren, så ofta osökt anledning därtill erbjuder sig, anknyter undervisningen till det levande livet och framför allt tillämpar bibelns religiösa och etiska tankar på lärjungarnas egen erfarenhetsvärld. Endast härigenom komma dessa tankar att för lärj u n g a r n a framstå icke såsom tillhörande blott en gången tid och sålunda mer eller mindre verklighetsfrämmande, utan såsom religiösa och etiska sanningar, som i alla tider äga sin giltighet». Med hänsyn till att vissa förändringar beträffande skolväsendet för närvarande förberedas, har man anledning att fråga sig, om de ovan angivna allmänna riktlinjerna också i framtiden komma att följas. 1940 års skolutredning överväger icke någon mera djupgående förändring av kristendomsundervisningens karaktär. Den fasthåller vid de grundläggande principerna för kursplanen för kristendomskunskap i 1919 års undervisningsplan för folkskolorna och anger målet för undervisningen i kristendomsk u n s k a p på exakt samma sätt som i denna kursplan. Skolutredningen framhäver dock starkare vikten av att undervisningen icke får en alltför ensidigt historisk inriktning, då utredningen framhåller att undervisningen, om den skall främja lärjungarnas sedliga och religiösa utveckling, måste framställa kristendomen icke blott som ett historiskt faktum utan som en livsmakt i

55 den nuvarande tiden. (Skolpliktstidens skolformer. 2. Folkskolan. A. Allmän del. SOU 1946: 11 s. 253.) Man kan därför säga att kristendomsundervisningens fostrande uppgift blivit något starkare betonad. Det framgår kanske även av den omständigheten att orden »på ett sätt som manar lärjungarna till allvarlig eftertanke i religiösa och etiska frågor» vid målsättningen för realskolans kristendomsundervisning utbytts mot den i folkskolans undervisningsplan brukade formuleringen: »på ett sätt, som kan främja lärjungarnas religiösa och sedliga utveckling». (Skolpliktstidens skolformer. 3. Bealskolan. Teoretisk linje. SOU 1945:61 s. 247.) 1946 års skolkommission har i sitt förutnämnda betänkande endast upptagit förslag till riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling, men har ännu ej framlagt några förslag till kurs- eller studieplaner för ämnet kristendomskunskap. Först när sådana föreligga, är det möjligt att avgöra om skolkommissionen tänkt sig någon mera genomgripande förändring med avseende å kristendomsundervisningen. Att döma av de principuttalanden, som betänkandet innehåller, synes emellertid icke detta vara fallet. Skolkommissionen fasthåller vid att kristendomskunskap alltjämt bör vara ett obligatoriskt ämne. Då skolkommissionen anger kristendomsundervisningens mål, sker detta i nära anslutning till 1919 års undervisningsplan, som angivit de grundsatser, vilka nu äro vägledande för denna undervisning. I likhet med vad dissenterlagskommittén i den föregående redogörelsen för dessa grundsatser och deras faktiska tillämpning framhållit, anger skolkommissionen att undervisningen i kristendomskunskap, liksom undervisningen i andra skolämnen, skall vara objektiv, »d. v. s. den skall meddela sakliga kunskaper utan att auktoritativt påtvinga eleverna en viss åskådning». En dylik objektivitet måste givetvis även ur religions- och samvetsfrihetens synpunkt anses påkallad. Vissa uttalanden i skolkommissionens betänkande k u n n a möjligen tolkas som om denna objektivitet i kristendomsundervisningen skulle innebära indifferentism i förhållande till de kristna livsvärdena. Skulle en sådan linje k o m m a att följas i framtidens skola kommer givetvis det problem, som i förevarande sammanhang är föremål för uppmärksamheten, att få ett a n n a t utseende. Dissenterlagskommittén anser sig emellertid icke vid sitt ställningstagande kunna utgå från en tänkt utveckling i sådan riktning, i all synnerhet som skolkommissionen betonar kristendomsundervisningens fostrande syfte även i framtidens skola. Skolkommissionen framhåller (s. 38), att denna undervisning, om den vill vara objektiv, måste låta kristendomens innehåll fullt komma till sin rätt. »Kristendomsämnet bör mer än de flesta andra ämnen kunna vara instrument för den personlighetsdaning, som är skolans väsentligaste uppgift.» Därjämte uttalar skolkommissionen (s. 174), att »undervisningen i kristendomskunskap bör ha en etiskt fostrande syftning». Då undervisningen i kristendom svårligen kan tänkas tjäna ett annat personlighetsideal eller en annan etik än den kristna, måste ett positivt förhållande till den kristna livsåskådningen förutsättas. Skolkommissionen uttalar sig även i konsekvens härmed för ett bibehållande av den i princip obligatoriska morgon-

56 andakten, i vilken bön och psalmsång anses önskvärda. På dessa grunder sluter dissenterlagskommittén, att enligt skolkommissionens uppfattning kristendomsundervisningen i skolan beträffande det avgörande innehållet och syftet bör utvecklas efter de linjer, som redan nu följas och som i det föregående blivit angivna.

R ä t t e n till frikallelse från k r i s t e n d o m s u n d e r v i s n i n g e n . Den föregående översikten torde ha givit vid handen, att skolorna meddela en historiskt orienterad kristendomsundervisning med evangelisk karaktär och med ett religiöst och etiskt fostrande syfte i linje med skolornas allmänna uppfostringsprogram. Då kristendomsundervisningen således organiskt inordnats i skolans arbete överhuvud och utgör ett väsentligt led i detta arbete, måste det självfallet vara ett angeläget intresse att hävda denna undervisnings obligatoriska karaktär. Det är också självfallet, att skolundervisningen, om den bredvid den egentliga kunskapsmeddelelsen skall fylla sin fostrande uppgift, icke kan vara indifferent i förhållande till livsåskådningsfrågorna. Skolan kan ej underlåta att verka för de värden och den moraluppfattning, som är grundläggande för det svenska samhällslivet. I annat fall finge skolan avstå från en betydande del av sin fostrande gärning. Tydligt är att kristendomsundervisningen i skolorna har ett sådant innehåll och bedrives på ett sådant sätt att den för flertalet kristna samfund och riktningar icke framstår som en kränkning av tros- och samvetsfriheten. Kristendomsundervisningens allmänt evangeliska prägel lärer i huvudsak tillfredsställa såväl svenska kyrkan som de flesta frikyrkliga samfund inom och utom kyrkan. Annorlunda ter sig kristendomsundervisningen för dem, som bekänna en trosuppfattning, vars innehåll väsentligt avviker från grunderna för skolornas kristendomsundervisning, exempelvis romerska katoliker och mosaiska trosbekännare. Med det av dissenterlagskommittén föreslagna fria utträdet ur svenska kyrkan lärer ock följa, att det kommer att finnas åtskilliga personer, vilka icke tillhöra något trossamfund och icke bekänna någon tro. Även för dessa kan kristendomsundervisningen i skolorna verka som en inskränkning i fråga om religionsfriheten. Här föreligger uppenbarligen en spänning mellan tvenne betydande intressen. Å ena sidan ser samhället som sin uppgift att ge alla en undervisning och fostran i överensstämmelse med skolornas allmänna program. Å andra sidan är det för samhället angeläget att slå vakt om religionsfriheten och tillse, att även mindre grupper inom folket skyddas mot samvetstvång och åsiktsförtryck. En utjämning av denna spänning synes lämpligast böra ske på det sätt, som angivits i 7 § av 1873 års förordning, d. v. s. genom att under vissa förutsättningar frikallelse medgives från skyldigheten att deltaga i kristendomsundervisningen i de allmänna skolorna.

57 Undantag från den allmänna regeln kan enligt dissenterlagskommitténs uppfattning göras utan sönderbrytande av principen om skolväsendets enhetlighet, enär det k a n förutsättas att undantagen komma att gälla blott ett relativt fåtal av skolornas elever. Medlemmar av svenska kyrkan eller av sådana trossamfund, som ha en trosåskådning som ligger i linje med grunderna för kristendomsundervisningen i skolorna, böra icke med skäl kunna göra anspråk på att frikallas från att deltaga i kristendomsundervisningen. På grund härav finner dissenterlagskommittén att sådan rätt bör begränsas att gälla dels medlemmar av trossamfund, som ha en trosåskådning som väsentligt avviker från grunderna för kristendomsundervisningen i skolorna, dels ock dem som icke tillhöra något trossamfund. Frikallelse för barn, som tillhöra trossamfund med en från grunderna för kristendomsundervisningen väsentligt avvikande åskådning. 1925 års religionsfrihetssakkunniga föreslogo, att frikallelse från kristendomsundervisningen i de allmänna skolorna skulle medgivas, endast såframt barnens föräldrar (eller någon av dem) vore medlemmar av ett trossamfund med en från grunderna för kristendomsundervisningen väsentligt avvikande åskådning samt det på ansökan av samfundet medgivits dess medlemmar att i skolornas ställe ombesörja barnens religionsundervisning. Prövningen av sådana ansökningar från trossamfund ville de sakkunniga överlämna åt Kungl. Maj :t. I ansökan skulle även angivas grunderna för den religionsundervisning, som avsåges skola ersätta kristendomsundervisningen i de allmänna skolorna. De sakkunniga anförde härom vidare följande: Förutsättning för bifall till en sådan ansökan bör, enligt de sakkunnigas mening, till en början vara, att ifrågavarande samfund har en från grunderna för religionsundervisningen i skolorna verkligt avvikande åskådning. Vidare bör givetvis fordras, att den undervisning, som enligt ansökningen skall sättas i stället, icke blott icke innefattar mot lag och god sed stridande moment utan även finnes vara av beskaffenhet att kunna ur bildningssynpunkt på ett tillfredsställande sätt motsvara den i de allmänna skolorna meddelade undervisningen. Under det att skolornas religionsundervisning, enligt vad förut anförts, är i viss mån präglad av evangelisk uppfattning, må den undervisning, som skall sättas i stället, gå i annan exempelvis romersk-katolsk eller mosaisk riktning; den bör emellertid äga åtminstone något av den tolerans och förståelse för andras uppfattning, som utmärker de för de allmänna skolorna gällande undervisningsplanerna. Uppfyller den religionsundervisning, som enligt ansökan av ifrågavarande slag skall inom vederbörande trossamfund meddelas, icke de fordringar, som enligt det föregående böra ställas å densamma, och varder ansökan förty avslagen, skola barnen givetvis deltaga i skolans religionsundervisning; så ock då i de särskilda fallen undervisningen icke motsvarar av Kungl. Maj:t fastställda bestämmelser. Beträffande den kontroll, som i de särskilda fallen bör utövas, torde nuvarande bestämmelser böra bibehållas. Visserligen hava dessa, såsom av de inkomna yttrandena framgår, icke visat sig fullt effektiva. Men detta torde till största delen bero därpå, att de, som haft att utöva kontrollen, saknat erforderlig ledning angående de fordringar, som bort ställas å den undervisning, som vid fall av be-

58 frielse från den allmänna religionsundervisningen, skolat sättas i stället. Då detta enligt de sakkunnigas förslag kommer att bliva för varje särskilt samfund, för vilket befrielse enligt förslaget kan ifrågakomma, av Kungl. Maj:t fastslaget, lärer kontrollen bliva lättare att utöva och till följd därav mera effektiv. Dessutom torde angelägenheten av att kontroll verkligen utövas böra genom cirkulärskrivelser från Kungl. Maj:t eller skolöverstyrelsen hos vederbörande inskärpas. Dissenterlagskommittén biträder i huvudsak religionsfrihetssakkunnigas här anförda synpunkter. Kommittén anser således, att möjligheten till befrielse från kristendomsundervisningen i de allmänna skolorna bör vara beroende av ansökan från vederbörande trossamfund. Då även enligt kommitténs uppfattning trossamfund vid dylik ansökan skall angiva de grunder, efter vilka religionsundervisningen inom samfundet är avsedd att bedrivas, finner kommittén emellertid det riktigast betona trossamfundens ansvar för undervisningen genom att föreskriva, att rättigheten att ombesörj a religionsundervisningen gives icke åt samfundsmedlemmarna utan åt samfunden själva. I fråga om denna religionsundervisning vill kommittén understryka, att den bör präglas av tolerans och förståelse för avvikande trosåskådningar. Därjämte torde det vara motiverat påyrka, att kursplaner för undervisningen skola vara så uppgjorda, att de från de allmänna skolornas kristendomsundervisning frikallade eleverna erhålla elementära kunskaper om den kristna livsåskådningen och den kristna kyrkans historia med särskild hänsyn till utvecklingen hos vårt eget folk. Såsom förut framhållits är det i 1873 års förordning förutsatt att den religionsundervisning, som skall k u n n a sättas i stället för den i de allmänna skolorna, måste vara kristen — såvitt icke fråga är om undervisning av mosaiska trosbekännares barn. Till följd av det av kommittén föreslagna fria utträdet u r svenska kyrkan får emellertid förutsättas, att trossamfund av vitt skilda slag, även icke kristna, kunna komma att finnas, och några garantier för att i en av dem meddelad religionsundervisning hänsyn tages till den för den allmänna medborgerliga bildningen önskvärda kristendomskunskapen givas då icke, därest ej rättigheten att i skolornas ställe ombesörja religionsundervisningen förenas med bestämda föreskrifter härom. Enligt kommitténs förslag skall således särskilt trossamfund, som önsk a r erhålla rätt att i de allmänna skolornas ställe ombesörja religionsundervisningen av barn som tillhöra samfundet, hos Kungl. Maj:t göra ansökan härom och därvid förete de kursplaner, som denna undervisning skall följa. Såsom förutsättning för bifall till ansökan bör gälla, såväl att samfundet har en från grunderna för religionsundervisningen i de allmänna skolorna väsentligt avvikande trosåskådning, som ock att de företedda planerna för undervisningen, med särskild hänsyn till samhällets berättigade krav på innehållet i den allmänna medborgerliga bildningen, äro av sådan beskaffenhet, att de k u n n a godtagas som alternativ till de planer, som ligga till grund för kristendomsundervisningen i de allmänna skolorna. Har Kungl. Maj:t bifallit ansökan, skola barn som tillhöra trossamfundet frikallas från kristendomsundervisningen i allmän skola efter skrift-

59 lig, av målsman gjord anmälan. Sådan anmälan skall, i likhet med vad som nu gäller, göras hos skolstyrelsen (resp. skolrådet), såvitt angår undervisningen i folkskola, och hos rektor eller föreståndare, såvitt angår undervisningen vid andra läroanstalter. Då frikallelse meddelas måste det givetvis tillses, att i den religionsundervisning, som skall givas i stället, verkligen ingår det mått av religionskunskap, som är erforderligt. Till denna fråga återkommer kommittén i det följande. Enligt kommitténs uppfattning bör självfallet elev, som kan frikallas från kristendomsundervisningen, också kunna befrias från morgonandakten. Ett särskilt stadgande härom är emellertid ej erforderligt, eftersom skolornas styresmän enligt gällande stadgor äga rätt att meddela befrielse från deltagande i morgonbönerna.

Frikallelse för barn, som icke tillhöra något trossamfund. 1925 års religionsfrihetssakkunniga ville icke utsträcka rätten till befrielse från skolans kristendomsundervisning till personer, som utträtt ur svenska kyrkan utan att ingå i annat trossamfund. De sakkunniga hävdade, att man även med avseende å dem måste fordra att de erhölle kunskap om en i västerlandets kultur så ingripande företeelse som den kristna religionen. Då religionsundervisningen i skolorna enligt gällande bestämmelser skulle ha en historisk karaktär, och, om den meddelades i överensstämmelse med undervisningsplanernas anda och mening, icke borde på lärjungarna utöva något tryck, som komme i strid med religionsfrihetens grundsats, förelåge enligt de sakkunnigas uppfattning intet skäl att åt personer tillhörande denna kategori medgiva rätt att fritaga barnen från skolans religionsundervisning. Till stöd för denna åsikt åberopade de sakkunniga också förhållandena i Finland, där rätten att fritaga från skolans dock mer än här konfessionsbundna religionsundervisning endast i ett försvinnande fåtal fall kommit till användning. Dissenterlagskommittén hyser för sin del den uppfattningen att något mera omfattande religionsfrihetsintresse här knappast föreligger, då antalet personer, som icke tillhöra något trossamfund, sannolikt kommer att bli förhållandevis litet. Åtskilliga av dem kunna dock förmodas ha en bestämd religiös uppfattning, som väsentligt avviker från grunderna för skolornas kristendomsundervisning. Andra kunna förutsättas ha en sådan väsentligt avvikande uppfattning, i det att de avvisa varje religiöst präglad livsåskådning. I dessa fall skulle otvivelaktigt kristendomsundervisningen i skolorna kunna utgöra ett visst samvetstvång. I den allmänna diskussionen kring religionsfriheten och kristendomsundervisningen i våra skolor synes numera kravet på större frihet resas främst av personer, som h a en mot religionen avvisande hållning och därför i realiteten äro att betrakta som konfessionslösa, även om de på grund av nuvarande lagstiftning äro förhindrade att utträda ur svenska kyrkan.

60 Om utvecklingen i Finland skulle andragas till belysning av frågan, synes den omständigheten, att rätten till frikallelse från skolans kristendomsundervisning använts blott i ett försvinnande fåtal fall, tala för att ett medgivande av sådan rätt även i Sverige icke skulle rubba de bärande principerna för skolväsendet. Med hänsyn till det anförda anser sig kommittén kunna förorda att även barn, som ej tillhöra något trossamfund, må kunna efter skriftlig, av målsman gjord anmälan frikallas från kristendomsundervisningen i de allmänna skolorna. På den grundläggande principen, att alla skola erhålla vissa kunskaper i kristendomens historia och innehåll, kan emellertid intet avkall göras. Enligt kommitténs mening böra därför genom skolöverstyrelsens försorg utfärdas föreskrifter, vilka angiva det mått av kunskaper, som oundgängligen måste fordras av barn, som på grund av att de ej tillhöra något trossamfund bliva befriade från skolans kristendomsundervisning. Om befrielse från deltagande i morgonbönerna gäller givetvis även beträffande dessa barn vad kommittén ovan anfört.

Kontrollen över religionsundervisning, som icke meddelas i allmän skola. Den i det föregående förutsatta kontrollen över religionsundervisning, som skall ersätta kristendomsundervisningen i allmän skola, måste uppenbarligen först och främst innebära, beträffande barn som tillhöra särskilt trossamfund, att undervisningen sker i överensstämmelse med de planer, som skola gälla för undervisningen inom vederbörande samfund, och beträffande barn som icke tillhöra något trossamfund, att undervisningen följer härom särskilt givna anvisningar. I de fall, då ifrågavarande undervisning meddelas i särskilda religionsskolor, bör kontrollen från skolmyndigheternas sida kunna genomföras utan större svårigheter. De större trossamfunden ha i allmänhet sådant intresse för barnens religionsundervisning att de upprättat särskilda religionsskolor med kvalificerad lärarpersonal. I många fall torde därför intyg från föreståndare för eller lärare i sådan skola vara tillfyllest. Därest denna kontrollåtgärd icke anses tillräcklig eller därest elev, som frikallats från kristendomsundervisningen i allmän skola, icke följer en särskild religionsskolas undervisning, måste kontrollen ske på annat sätt. I folkskola bör lärare, som undervisar eleven i de flesta ämnena och således står i ständig kontakt med honom, självfallet kunna förvissa sig om beskaffenheten av den religionsundervisning hans elev erhåller utanför skolan. På liknande sätt torde också lärare vid högre skolor utan större svårigheter kunna bilda sig en uppfattning härom. När så är erforderligt bör givetvis en särskild prövning företagas. Om det konstateras att en elev icke erhåller erforderlig religionskunskap genom ifrågavarande undervisning, skall han uppenbart icke längre få vara frikallad från skolans kristendömsundervisning.

61 Om s k o l o r , v i l k a s r e l i g i o n s u n d e r v i s n i n g k a n ersätta u n d e r v i s n i n g e n i de a l l m ä n n a s k o l o r n a . I princip överensstämmer dissenterlagskommitténs förslag med bestämmelserna i 7 § av 1873 års förordning, ehuru kommittén, i anslutning till de föreslagna bestämmelserna om utträde ur svenska kyrkan och om barns samfundstillhörighet, ansett sig böra taga hänsyn till de barn, som kunna komma att sakna varje samfundstillhörighet. Medan 1873 års förordning medger främmande trosbekännares barn befrielse från de allmänna skolornas kristendomsundervisning — och detta, såsom förut framhållits, oavsett om det trossamfund föräldrarna tillhöra är av staten erkänt eller icke — innebär kommitténs förslag vidare en uppdelning av de utanför svenska kyrkan stående trossamfunden, i det att sådan rätt att ombesörja barnens religionsundervisning, som erfordras för att barnen skola kunna frikallas från kristendomsundervisningen i allmän skola, skall medgivas blott en del av dem, nämligen dem som ha en från grunderna för skolans kristendomsundervisning väsentligt avvikande trosåskådning. Den i 1873 års förordning icke uttalade men klart förutsatta rättigheten för främmande trossamfund att inrätta särskilda läroanstalter för den religionsundervisning, vilken skall meddelas barn, som frikallas från de allmänna skolornas kristendomsundervisning, tänker sig kommittén givetvis bibehållen. Då nämligen rättigheten för särskilda trossamfund att ombesörja religionsundervisningen i de allmänna skolornas ställe måste i sig innesluta rätt för samfunden att inrätta religionsskolor, föreslår kommittén en bestämmelse i sådan riktning. En liknande rätt bör givetvis finnas för dem, som icke tillhöra något trossamfund och vilja i skolmässigt ordnade former ge sina från kristendomsundervisningen befriade barn de elementära insikter i ämnet, som enligt kommitténs förslag dessa barn skola erhålla. I detta sammanhang bör emellertid prövas huruvida de läroanstalter, som särskilda trossamfund eller deras medlemmar inrätta och i vilka undervisning i religion meddelas, må upplåtas även för barn, som ej äro medlemmar av vederbörande trossamfund. I 1873 års förordning 12 § andra stycket är stadgat, att skolor eller andra uppfostringsanstalter, i vilka undervisning i religion meddelas, ej m å av främmande trosbekännare inrättas eller upplåtas för barn under femton år, tillhörande svenska kyrkan, utan att Konungen för särskilt fall det tillåter. 1860 års förordning angående främmande trosbekännare, 8 §, innehöll ett ovillkorligt förbud för främmande trosbekännare att inrätta eller upplåta skolor och andra undervisningsanstalter för andra än bekännare av deras egen troslära eller deras barn. I det av lagutskottet vid 1869 års riksdag utarbetade förslaget till ny förordning angående främmande trosbekännare utelämnades emellertid detta stadgande. Till motivering härför anförde lagutskottet (utlåtande nr 34) bl. a. följande:

62 Det synes föga konsekvent att tillåta en fader att med sitt barn övergå till främmande religionssamfund, men däremot förhindra honom att, kvarblivande i svenska kyrkan, låta barnet njuta undervisning i världsliga stycken uti en för det främmande samfundet inrättad skola, då han hyser förtroende för föreståndaren eller läraren. Likasom tillträde till statens skolor lämnas dissenters barn, utan att deras från den evangeliskt lutherska läran avvikande religiösa tro därigenom anses tillspillogiven, då de äro befriade från skyldigheten att där njuta religionsundervisning, så synes å andra sidan borttagandet av ifrågavarande förbud ej böra medföra några vådliga följder, helst såsom regel torde få antagas, att föräldrar och målsmän av naturlig omtanke för barnens väl skola låta sig angeläget vara att icke anförtro dessa i händerna på lärare, som kunna misstänkas vilja utöva ett obehörigt inflytande på barnens uppfostran i religiöst avseende. Det förslag, som förelades 1873 års riksdag, innehöll ej heller någon bestämmelse i detta hänseende, men vid förslagets granskning i högsta domstolen hade flera anmärkningar framställts härutinnan. Därvid hänvisades särskilt till stadgandets behövlighet mot katolsk propaganda. Lagutskottet vid 1873 års riksdag hemställde ock i sitt utlåtande (nr 17), att till 12 § skulle fogas det nämnda andra stycket. Tillägget blev antaget och i riksdagens skrivelse (nr 87) anfördes härom bl. a. följande: Biksdagen vidhåller alltså den princip, som i förevarande hänseende nu gäller för lagstiftningen, men anser, att man utan våda kan gå något längre i medgivande för främmande trosbekännare än för närvarande är händelsen. Sålunda är det, enligt riksdagens åsikt, icke blott obehövligt, utan kan till och med verka menligt, om någon, som är därtill lämplig, hindras att för vem som helst inrätta och upplåta tekniska läroanstalter, handelsinstitut, tillämpningsskolor o. s. v., vadan riksdagen inskränkt förbudet till sådana undervisningsanstalter allena, i vilka undervisning i religion meddelas; varförutan det synts riksdagen, som om någon våda ej skulle bliva förenad därmed, att bekännare av svenska kyrkans lära, som uppnått femton års ålder, tillåtas besöka främmande trosbekännares skolor, så att t. ex. den mera utmärkta språkundervisning, som kunde vara att hämta i en fransk eller tysk katolsk skola, även kan komma vår ungdom till del. Likaledes anser riksdagen förbudet böra inskränkas till upptagande i skolorna av barn, tillhörande svenska kyrkan, enär svenska staten icke lärer hava förpliktelse att emot avvikande läromeningar skydda andra än medlemmar av den kyrka, staten själv erkänner såsom sin; och därjämte har riksdagen trott sig kunna föreslå den ytterligare utvidgning av lärofriheten för främmande trosbekännare, att deras uppfostringsanstalter må upplåtas för vem som helst, därest Kungl. Maj:t efter särskild prövning för varje fall sådant tillåter. Det låter nämligen tänka sig, att i reglementet för en skola finnas upptagna sådana bestämmelser, att någon fara för proselytmakeri icke kan uppstå. Det bör framhållas, att bestämmelsen gäller såväl skolor, vilka äro avsedda att helt ersätta de allmänna skolorna, som ock särskilda religionsskolor, overtrades bestämmelsen skall skolan stängas och föreståndaren dömas till böter. 1925 års religionsfrihetssakkunniga föreslogo, att 12 § andra stycket skulle upphävas. De sakkunniga konstaterade därvid till en början, att stadgandet icke lägger hinder i vägen för främmande trosbekännare att för barn, som icke tillhöra svenska kyrkan, inrätta eller upplåta skolor eller andra uppfostringsanstalter, i vilka meddelas undervisning i religion, det

(53 må gälla särskilda religionsskolor, exempelvis s. k. söndagsskolor, eller skolor, avsedda att helt ersätta de allmänna skolorna. De sakkunniga framhöllo, att stadgandet i folkskolestadgans § 62 — att den som önskar inrätta enskild skola för meddelande av undervisning åt barn, vilka icke efter föreskriven avgångsprövning avgått från folkskolan eller styrkt sig ha förvärvat kunskaper, motsvarande för sådan avgång erforderliga, skall göra ansökan därom hos distriktets skolråd, vilket ej må vägra tillstånd till skolans upprättande, så framt sökanden är medlem av svenska kyrkan och äger vissa andra n ä r m a r e angivna kvalifikationer — icke heller lägger hinder i vägen för främmande trosbekännare att för undervisning av barn i folkskolåldern, vilka skola uppfostras i främmande troslära, inrätta enskild läroanstalt. Nämnda stadgande avsåge nämligen endast sådan enskild skola, som j ä m väl med avseende å kristendomsundervisningen skall motsvara den allmänna skolan. Såsom skäl för upphävande av bestämmelsen i 1873 års förordning anförde de sakkunniga härefter (s. 136): Andra stycket i 12 § dissenterlagen står i god överensstämmelse med den i 6 § dissenterlagen för närvarande tillämpade regeln, att svenska kyrkan "tillhörande barn ovillkorligen skola uppfostras i den evangeliskt lutherska läran. De sakkunniga hava emellertid, såsom i kap. II av detta betänkande närmare utvecklats, frångått denna grundsats och förutsatt, att i fråga om barns uppfostran de allmänna reglerna angående vårdnaden skola vinna tillämpning.1 I överensstämmelse härmed synes jämväl ifrågavarande förbud böra ur lagen utgå. Hinder bör således icke möta emot att barn, som tillhör svenska kyrkan, enligt vederbörande vårdares bestämmande deltager i religionsundervisningen i en av främmande trosbekännare upprättad skola. Att dylika skolor, avsedda att helt ersätta de allmänna skolorna, skulle såsom helhetsskolor komma att i avsevärd utsträckning tagas i anspråk för svenska kyrkan tillhörande barn, kan dock icke antagas, a*å barn, som tillhör svenska kyrkan icke kan fritagas från de allmänna skolornas religionsundervisning och således i allt fall måste tillförsäkras motsvarande undervisning. Dissenterlagskommittén har i motiveringen till sitt förslag om barns medlemskap i trossamfund anfört, att kommittén icke ansett sig böra bibehålla gällande stadganden om barns uppfostran i viss troslära samt ersatt dessa med bestämmelser om barns medlemskap i trossamfund (se kap. IV). Att särskilda stadganden angående föräldrars skyldigheter beträffande barnens religiösa uppfostran sålunda icke medtagits, är till stor del motiverat därav, att barnen i de allmänna skolorna erhålla grundläggande kunskaper om kristendomens historia och innehåll samt en viss religiös fostran. De barn, som frikallas från kristendomsundervisningen i allmän skola, äro också enligt kommitténs förslag tillförsäkrade en viss religionsundervisning. Givetvis skola de religionsskolor, som särskilda trossamfund inrättat eller komma att inrätta, i första hand vara avsedda för barn som tillhöra vederbörande samfund. Det synes emellertid ej finnas anledning att förbjuda ett särskilt trossamfunds religionsskola att mottaga barn även från andra särskilda trossamfund, som ha en sådan trosåskådning, att dem tillhörande 1

Se redogörelsen härför ovan i kap. IV s. 35—36.

64 barn kunna frikallas från de allmänna skolornas kristendomsundervisning. Elev, som tillhör ett visst trossamfund, torde nämligen i allmänhet ej ha någon fördel av att deltaga i undervisningen vid ett annat samfunds religionsskola, eftersom kursplanerna där äro annorlunda uppgjorda än de som gälla för hans eget samfund och som den honom meddelade religionsundervisningen måste följa. Tänkbart är dock att planerna för religionsundervisningen inom två varandra närstående samfund väsentligen sammanfalla. I sådant fall finnes ej skäl att hindra en elev, som tillhör det ena samfundet, att deltaga i den undervisning, som det andra samfundet ger i särskild religionsskola. Detsamma torde gälla i fråga om barn, som varken tillhöra svenska kyrkan eller särskilt trossamfund. Ha de som elever i de allmänna skolorna frikallats från kristendomsundervisningen, synes hinder icke böra möta att de deltaga i den religionsundervisning, som ett särskilt trossamfund anordnar, eftersom samhällets intresse att barnen under alla omständigheter erhålla ett visst mått av kristendomskunskap garanteras genom särskilda föreskrifter härom. Ej heller synes anledning föreligga att förbjuda de barn i de allmänna skolorna, vilka på grund av sin samfundstillhörighet icke kunna frikallas från kristendomsundervisningen, att dessutom deltaga i den religionsundervisning, som ett särskilt trossamfund anordnar. Enligt kommitténs uppfattning är det alltså ej erforderligt att förbjuda en av särskilt trossamfund inrättad religionsskola att mottaga barn från andra trossamfund eller barn, som ej tillhöra något trossamfund. Det i 1873 års förordning i detta avseende givna stadgandet finner kommittén således ej böra bibehållas. Förhållandet är emellertid annorlunda beträffande sådana av särskilda trossamfund eller deras medlemmar inrättade skolor, som äro avsedda att helt — och således även beträffande religionsundervisningen — ersätta de allmänna skolorna. Något hinder föreligger icke för dem, som ej tillhöra svenska kyrkan, att för undervisning av barn i folkskoleåldern, vilka ej tillhöra svenska kyrkan, inrätta enskild läroanstalt. Enligt folkskolestadgans § 37 skola alla skolpliktiga barn, antingen de åtnjuta undervisning vid offentlig eller enskild läroanstalt, erhålla en undervisning, som i noggrannhet och omfattning kan likställas med den, som på motsvarande stadium meddelas i folkskolan. Den religionsundervisning, som meddelas i en för ett särskilt trossamfund inrättad skola, kan visserligen, om den följer de för samfundet gällande kursplanerna, antagas motsvara det i § 37 uppställda kravet, men även om så är fallet får den förutsättas i åtskilliga och betydelsefulla hänseenden skilja sig från kristendomsundervisningen i folkskolan. Därför kan densamma icke för barn, som tillhöra svenska kyrkan eller andra evangeliska trossamfund, få träda i stället för folkskolans kristendomsundervisning. Något generellt medgivande att dylik skola får upplåtas för andra barn än dem, som den närmast är avsedd för, kan med hänsyn härtill ej lämnas.

65 Många gånger äro enskilda skolor emellertid en värdefull tillgång i arbetet för ungdomens undervisning och fostran och de ha gjort beaktansvärda insatser i det svenska skolväsendets historia. Exempel på att så varit fallet, även då skola drivits av andra än medlemmar av svenska kyrkan, skulle kunna andragas. Om religionsundervisningen i en sådan skola för barn tillhörande svenska kyrkan och andra barn, som ej kunna frikallas från kristendomsundervisningen i allmän skola, anpassas efter de allmänna skolornas kursplaner, torde därför Kungl. Maj :t, i likhet med vad som nu gäller enligt 12 § andra stycket i 1873 års förordning, böra äga möjlighet att efter särskild prövning medgiva, att en skola av denna art får mottaga andra elever än dem, för vilka den egentligen är avsedd. Ett oeftergivligt villkor härför torde även böra vara, att garantier finnas för att barnens undervisning och fostran sker i överensstämmelse med vad som gäller för det svenska skolväsendet. Dylikt medgivande torde Kungl. Maj :t, om särskilda skäl därtill äro, böra kunna lämna också med avseende å sådana skolor, som upprättats för undervisning av barn, vilka ej tillhöra något trossamfund. Enligt kommitténs förslag böra alltså, om ej Kungl. Maj :t därtill givit tillstånd, helskolor, som inrättats av trossamfund med rätt att ombesörja egen religionsundervisning eller av medlemmar i sådant trossamfund eller av personer, som ej tillhöra något trossamfund, icke få mottaga barn, vilka ej ha rätt att bli befriade från kristendomsundervisningen i allmän skola. Motsvarande bestämmelse i 1873 års förordning gäller endast beträffade barn under femton år. Härutinnan föreslår kommittén ingen ändring.

Om v i t s o r d för e l e v s o m frikallats från kristendomsundervisningen. De elever, som frikallas från skolornas kristendomsundervisning, kunna uppenbarligen ha vissa olägenheter av att icke deltaga i denna undervisning. Vid real- och studentexamen komma de nämligen att sakna betyg i ämnet kristendomskunskap och komma därigenom vid ansökan om inträde vid sådana högre läroanstalter, som för inträde lägga vikt vid den samlade betygssumman, i ett sämre läge än sina medsökande. Större rättvisa skulle onekligen vinnas om lärjunge, som erhållit religionsundervisning genom särskilt trossamfunds eller målsmans försorg, i någon form kunde över inhämtade kunskaper erhålla vitsord, vilket vore likvärdigt med de betyg i kristendomskunskap, som ges vid real- och studentexamen. Det skulle även vara av värde om vitsord i religionskunskap skulle k u n n a tillgodoräknas vid flyttning till högre klass. De elever, som fritagas från kristendomsundervisningen, äro även i detta avseende sämre ställda än sina kamrater, eftersom de, på grund av att de ej erhålla betyg i ämnet kristendomskunskap, ha mindre möjligheter till kompensation, då sådan är erforderlig för att flyttning skall kunna ske. Den apostoliske vikarien i Sverige hemställde hos Kungl. Maj :t i skri8—488230.

velse den 7 februari 1944, att de betyg, som givas vid katolsk religionsskola, skulle kunna anses som likvärdiga med vitsord i kristendomskunskap och tillgodoräknas, då fråga är om inträde och flyttning i högre skola, samt medtagas i examensbetygen. Framställningen föranledde ingen Kungl. Maj :ts åtgärd, sedan skolöverstyrelsen avstyrkt densamma under åberopande av att vitsord, avgivna vid en enskild läroanstalt, som ej står under skolmyndigheternas överinseende eller är föremål för deras inspektion, icke borde tillerkännas officiell karaktär. Det synes dissenterlagskommittén uppenbart, att de vitsord, som från kristendomsundervisningen i de allmänna skolorna frikallade elever kunna erhålla av sina religionslärare, icke utan prövning kunna godtagas som likvärdiga med de allmänna skolornas betyg i ämnet kristendomskunskap. Samtidigt förefaller det emellertid kommittén vara riktigt, att en önskan av en elev, som ej deltager i kristendomsundervisningen, att få tillgodoräkna sig vitsord över på privat väg inhämtade kunskaper icke avvisas som oberättigad. Om religionsfriheten anses kräva, att han skall k u n n a erhålla befrielse från kristendomsundervisningen, bör han därigenom icke komma i ett sämre läge än sina kamrater. Dock torde enda möjligheten i det fall, att sådan elev önskar erhålla vitsord, varom här är fråga, vara att han underkastar sig särskild prövning inför en av skolstyrelse, rektor eller föreståndare utsedd lärare. För elev, som tillhör särskilt trossamfund med rätt att i skolornas ställe ombesörja religionsundervisning, skulle prövningen omfatta den kurs, som han enligt de för samfundet gällande kursplanerna skall ha tillägnat sig. Elev, som ej tillhör något trossamfund, torde däremot för åstadkommande av likvärdighet i betygsavseende böra redovisa kunskaper i kristendomsämnet i överensstämmelse med de för de allmänna skolorna gällande kursplanerna. Kommittén är medveten om att det någon gång kan inträffa att lärare i allmän skola icke äger så djupgående kunskaper i ett särskilt trossamfunds trosåskådning, att han utan uppoffring av tid för studier och förberedelse kan verkställa en sådan prövning. Likväl anser sig kommittén, med hänsyn till att här ett ingalunda betydelselöst religionsfrihetsintresse möter, böra föreslå att rätten för elev i de allmänna skolorna att frikallas från kristendomsundervisningen innesluter rätten att efter särskild prövning erhålla vitsord i kristendoms- eller religionskunskap.

Om k r i s t e n d o m s u n d e r v i s n i n g e n vid f o l k s k o l e s e m i n a r i u m . Som en konsekvens av att folkskollärartjänsterna enligt kommitténs förslag skola stå öppna även för andra än medlemmar av svenska kyrkan, föreslår kommittén (se s. 95), att det nuvarande kravet på elev i folkskoleseminarium att han skall tillhöra svenska kyrkan bortfaller. Därest detta förslag genomföres, komma seminarierna även att utbilda folkskollärare, som icke komina att undervisa i kristendomskunskap. Kommittén

67 har övervägt frågan om i vilken utsträckning elever av denna kategori kunna frikallas från den i seminarierna meddelade kristendomsundervisningen. Det synes emellertid kommittén rimligt att den som betros att vara lärare i svenska folkskolor icke får sakna kunskaper om kristendomens åskådning och historia, även om han icke meddelar undervisning i ämnet kristendomskunskap. Folkskollärarna ha en så betydelsefull uppgift i det svenska samhällets liv, att insikt om samhällets andliga och etiska grundvalar bör krävas av dem. Det stora flertalet av deras elever äro medlemmar av kristna samfund. Bätten till fritt utträde ur svenska kyrkan torde icke komma att medföra någon avsevärd förändring i detta avseende. För att nå den i lärargärningen nödvändiga kontakten med eleverna måste folkskolläraren äga kunskaper om kyrklig och frikyrklig tradition i vårt land och insikter om de skiftande religiösa miljöer, varifrån eleverna komma. Ur flera synpunkter ter det sig således önskvärt att alla elever deltaga i den kristendomsundervisning, som meddelas i seminarierna. Däremot torde det vara befogat att frikalla de elever, som icke komma att undervisa i ämnet kristendomskunskap, från att deltaga i de övningar i kristendomsundervisning, som förekomma i seminariernas övningsskolor. En sådan befrielse torde utan svårighet kunna medgivas utan att den pedagogiska utbildningen därigenom blir lidande, då de elever, som frikallats från övningarna i kristendomsundervisning, kunna erhålla motsvarande pedagogisk övning i andra ämnen. Kommittén anser sig därför böra föreslå, att elev i folkskoleseminarium, vilken ej tillhör svenska kyrkan eller annat trossamfund med en från grunderna för kristendomsundervisningen i de allmänna skolorna ej väsentligt avvikande trosåskådning, må, om han så önskar, befrias från deltagande i undervisningsövningarna i kristendomskunskap. Som en följd härav bör enligt kommitténs uppfattning en från övningsskolans kristendomsundervisning befriad elev äga rätt att erhålla befrielse från att deltaga i eller förrätta morgonandakt.

68 KAP. VI.

Om behörighetsfrågorna i regeringsformen §§ 4 och 28 m. m. T i l l k o m s t e n av g ä l l a n d e b e s t ä m m e l s e r . Inledning. Med avseende å Konungens rätt att utnämna personer till ämbeten och tjänster, vara fullmakter utfärdas, finnas i 1809 års regeringsform § § 4 och 28 bestämmelser, vilka för vissa fall göra denna rätt beroende av den religiösa tro, som vederbörande ha. Enligt regeringsformens § 4 skola statsråden vara av den rena evangeliska läran. I § 28 andra stycket föreskrives att endast den, som bekänner den rena evangeliska läran, kan utnämnas till prästerligt ämbete eller till annan tjänst, varmed är förenat åliggande att meddela undervisning i kristendom eller teologisk vetenskap; till alla övriga ämbeten eller tjänster må bekännare av annan kristen troslära, ävensom av den mosaiska, kunna utnämnas, med det undantag, som stadgas i § 4 i avseende å statsrådets ledamöter, och vidare med den inskränkningen att utlänningar, endast om de bekänna den rena evangeliska läran, kunna erhålla fullmaktstjänst av visst slag.1 Vidare föreskrives i § 28 att icke någon, som ej tillhör den rena evangeliska läran, må såsom domare eller innehavare av annan tjänst deltaga i handläggning eller avgörande av fråga, som angår religionsvård, religionsundervisning eller befordringar inom den svenska kyrkan. Begeringsformens § 28 avser efter bokstaven endast sådana tjänster, som tillsättas av Konungen och medelst fullmakt. Bimligtvis bör den dock anses gälla alla tjänster, som av Konungen tillsättas, även om tillsättningen skulle ske genom konstitutorial eller förordnande. 2 Beträffande tjänster, som icke tillsättas av Konungen, har fordran på bekännelse till den rena evangeliska läran eller medlemskap i svenska kyrkan i många fall fastslagits genom särskild lagstiftning och i praxis upprätthålles i allt fall denna fordran såsom gällande rättsgrundsats i fråga om vissa slag av allmän tjänst. 3 1

De tjänster, vartill utlänningar av den rena evangeliska läran kunna av Konungen utnämnas, uppräknas i § 28 första stycket sålunda: lärarebefattningar vid universiteten, de teologiska läraretjänsterna likväl undantagna, lärare- och andra beställningar vid andra inrättningar för vetenskap, slöjd eller skön konst, ävensom läkarebefattningar. 2 Se Malmgren: Sveriges grundlagar, 4 uppl. s. 34. s Jfr 1925 års religionsfrihetssakkunnigas betänkande (SOU 1927: 13) s. 139.

69 Enligt regeringsformen (§§ 4 och 28) i dess ursprungliga lydelse skulle alla civila ämbetsmän och domare vara av den rena evangeliska läran. Till innehavare av militära tjänster kunde däremot befordras även främmande trosbekännare. Utlänningar (av sällsynt skicklighet) fingo nyttjas endast i militära ämbeten, men detta oberoende av trosbekännelse. Nu gällande bestämmelse att utlänningar må kunna erhålla vissa andra offentliga tjänster under förutsättning bl. a. att de bekänna den rena evangeliska läran infördes år 185b.1 Beträffande svenska medborgare fastställdes år 1863 ett förslag att även andra än bekännare av den rena evangeliska läran skulle k u n n a utnämnas till lärarebeställningar och övriga tjänster vid inrättningar för slöjd och skön konst ävensom läkarebefattningar; och år 1870 utvidgades friheten från bekännelsetvång i den omfattning gällande lydelse av § 28 andra stycket utvisar. Bekännande av den rena evangeliska läran utgör därefter icke villkor för svenska medborgares tillträde till annat än statsråds- och prästämbeten och tjänster förenade med åliggande att undervisa i kristendom eller teologisk vetenskap, medan för alla övriga ämbeten och tjänster fordras allenast bekännande av kristen eller mosaisk troslära, dock att icke någon, som ej tillhör den rena evangeliska läran, må såsom domare eller innehavare av annan tjänst deltaga i handläggning eller avgörande av fråga, som angår religionsvård, religionsundervisning eller befordringar inom svenska kyrkan.

Angående kompetensvillkoren för utlänningar. Den beträffande utlänningar år 1854 i regeringsformens § 28 införda och alltjämt gällande bestämmelsen om bekännande av den rena evangeliska läran stod vid dess tillkomst i överensstämmelse med vad som då gällde vid samma befattningars tillsättande med svenska medborgare. Bedan genom ovannämnda ändring år 1863 och än mer genom ändringen år 1870 av § 28 kommo utlänningarna att intaga en mindre gynnad ställning i jämförelse med svenska medborgare vid tillsättande av befattningar av ifrågavarande slag. Konstitutionsutskottet vid 1850—51 års riksdag hade likväl ifrågasatt (memorial nr 9), att det icke skulle stadgas något villkor om bekännande av den rena evangeliska läran för utlänningar, vilkas skicklighet och talent i vetenskap, konst eller slöjd kunde tillskynda samhället gagn, liksom att bekännande av denna lära ej skulle fordras av svenska medborgare för utnämning till samma slag av tjänster, som skulle vara tillgängliga för utlänningar. Detta förslag blev emellertid på grund av präste- och bondeståndens motstånd icke till fortsatt behandling antaget. Först vid 1913 års riksdag väcktes ånyo förslag (motion II: 224 av herr 1

Jfr not 1 å föregående sida.

70 Lindhagen) om att utlänningar icke skola bekänna den rena evangeliska läran för att kunna utnämnas till berörda i § 28 uppräknade befattningar. Konstitutionsutskottet ansåg då (utlåtande nr 26) åtskilliga principiella skäl tala för ifrågavarande klausuls borttagande. Det vore värt beaktande, anförde utskottet, att det vid dennas tillkomst näppeligen varit avsett att i omhandlade hänseende uppställa andra och strängare fordringar på utlänning än på svensk undersåte, utan att stadgandet på sin tid varit en naturlig och nödvändig konsekvens av den ståndpunkt, som lagstiftningen då i allmänhet intog och enligt vilken alla, även inländska, civila ämbetsmän måste tillhöra den evangelisk-lutherska trosläran. Bristen på överensstämmelse mellan de för svenska undersåtar och för utlänningar gällande regler hade uppstått först sedermera, då religionstvånget för de förras del mildrades, u t a n att motsvarande lättnader genomfördes beträffande de senare. Å andra sidan måste det enligt utskottets mening erkännas, att knappast något praktiskt behov dittills gjort sig gällande av vidgat tillträde för utlänning till svensk statstjänst. Tvärtom vore det uppenbart, att det senaste århundradets utveckling av svensk vetenskaplig och konstnärlig odling lett därhän, att dylikt inkallande av utlänning endast i rena undantagsfall kunde anses vara av omständigheterna påkallat. Vid sådant förhållande och då, efter vad erfarenheten från senare tid givit vid handen, hos utländska vetenskapsmän en ökad benägenhet framträtt att söka förvärva beställningar vid våra universitet, horde givetvis en fråga, som kunde sägas gå ut på att för dem underlätta tillträde till svenska lärarebefattningar, behandlas med en viss försiktighet. Slutligen vore att märka, att det alltid stode öppet för en utlänning, vilken på allvar ville bliva medlem av det svenska samhället, att efter naturalisation komma i åtnjutande av fulla medborgerliga rättigheter. Just för fall av här ifrågavarande slag, då det gällde utlänning, som gjort sig känd för utmärkt skicklighet i vetenskap eller konst, hade ock vederbörande möjlighet att tidigare, än eljest i regel kunde ske, förvärva svensk medborgarrätt. I varje fall syntes det utskottet, att, då § 28 regeringsformen under alla omständigheter inom den närmaste framtiden kunde väntas bliva föremål för lagstiftarens uppmärksamhet, tillräckliga skäl knappast förelåge att under dåvarande förhållanden vidtaga någon ändring. På grund av vad sålunda anförts, avstyrkte utskottet det väckta förslaget. Nio reservanter ansågo, att utskottets yttrande bort avfattas på följande sätt: Utskottet delar icke motionärens mening, att den i § 28 regeringsformen för utlänning stadgade religionsklausulen bör borttagas. Den gjorda åtskillnaden mellan svensk medborgare och utlänning vilar uppenbarligen på den tanken, att en person, vilken icke blott tillhör en annan nationalitet utan därtill bekänner en annan religion än den överväldigande delen av det svenska folket, står så fjärran ifrån samma folks tänkesätt, att hans utnämning till svensk ämbetsman ej bör komma i fråga. Skulle en dylik person känna sig så införlivad med det svenska samhället, att han önskar helt övergå till detsamma, äger han ock möjlighet att genom naturalisation komma i åtnjutande av fulla medborgerliga rättigheter. Just för fall av

71 ifrågavarande slag, då det gäller utlänning, som gjort sig känd för utmärkt skicklighet i vetenskap eller konst, har ock Kungl. Maj:t rätt att, tidigare än eljest i regel kan ske, medgiva naturalisation. Ej heller torde det kunna påstås, att något behov av vidgat tillträde för utlänning till svensk statstjänst gjort sig gällande. Fastmera lärer den Kungl. Maj:t medgivna rätten att inkalla utlänning böra med stor försiktighet tillämpas. Med utgångspunkt från ett dylikt betraktelsesätt måste man ställa sig bestämt avvisande till varje åtgärd, som skulle bidraga till ett utvidgande av sagda rätt. Första kammaren biföll utan votering utskottets hemställan med den av reservanterna anförda motiveringen. Andra kammaren biföll utskottets hemställan med 88 röster mot 31, som avgåvos för ett av herr Lindhagen framställt yrkande, att riksdagen ville anhålla att Kungl. Maj :t måtte taga i övervägande, huruvida ej sådan ändring i § 28 regeringsformen borde vidtagas, att villkoret om att utländska män för att kunna befordras till vissa där uppräknade befattningar skola bekänna den rena evangeliska läran bleve upphävt. Angående kompetensvillkoren för svenska medborgare. Till motivering av de år 1870 fastställda ändringarna i § 28 anförde konstitutionsutskottet vid 1867 års riksdag (utlåtande nr 11), såvitt angår bestämmelsen att till »alla övriga ämbeten och tjänster» kristna och mosaiska trosbekännare kunna utnämnas, bl. a. följande. Utskottet trodde, att icke blott rättvisan mot de främmande trosbekännare, som åtnjöte svensk medborgarrätt, utan även omtanken om fosterlandets bästa fordrade, att nämnda trosbekännares uteslutande från de flesta allmänna befattningar måtte upphöra. Rättmätigheten av deras anspråk på ett friare tillträde till statens ämbeten och tjänster hade också blivit mer och mer erkänd, och att detta erkännande icke vunnit vidsträcktare tilllämpning i grundlagen, torde mindre haft sin anledning i ett underkännande av dessa svenska medborgares rätt i berörda hänseende i allmänhet än i de betänkligheter, som mött i avseende å denna rätts omfattning, samt i svårigheten att kunna med erforderlig tydlighet bestämma gränsen för de rättigheter, man ansett sig k u n n a medgiva dem. Undantag från främmande trosbekännares tillträde till statens tjänster borde föranledas endast därav, att antingen den troslära, vilken ifrågavarande personer tillhörde, innefattade lärosatser, som för dess bekännare gjorde en verklig anslutning till staten i medborgerligt hänseende omöjlig, eller att befattningen vore av den beskaffenhet, att skiljaktigheten i trosbekännelse kunde äga inflytande å dess behöriga utövning. Utskottet hade sålunda icke funnit betänkligheter möta för medgivandet av ett friare tillträde till allmänna befattningar åt de svenska medborgare, som tillhörde kristen troslära eller den mosaiska bekännelsen, varemot skäl ej syntes vara för handen att lämna ett sådant medgivande även åt andra icke kristna trosbekännare, då åtskilliga bland dessa, t. ex. mormonerna, omfattat läror, som vore oförenliga med våra medborgerliga förhållanden.

72 I anledning av en motion vid 1882 års riksdag (II: 26 av herr K. P. Arnoldson) att även sådana svenska medborgare, som icke bekänna sig till någon kristen eller mosaisk lära, skulle vara behöriga att innehava statstjänst, åberopade konstitutionsutskottet (utlåtande nr 3), att riksdagen avslagit ett av motionären samtidigt framfört förslag om fritt utträde ur kyrkan och därigenom bestämt förklarat, att staten ej ville skänka sitt erkännande åt de religionssamfund som ställt sig utanför inflytandet av all kristlig tro och att svenska kyrkan ej medgåve utträde förrän den förvissat sig om att den utträdande bekände åtminstone någon kristlig lära. Med en sådan uppfattning av statskyrkans betydelse och den religiösa omvårdnad, den hade att utöva å rikets invånare i allmänhet, torde icke hos svenska folkets representanter kunna förutsättas någon önskan att se statens värv anförtros åt dem, som bekände sig till icke-kristen tro eller kanske övergått till fullständig religionslöshet. Utskottet avstyrkte förty motionen och k a m r a r n a biföllo utskottets hemställan. Då motionen förnyades vid 1885 års riksdag, blev resultatet detsamma. Utav den i övrigt av konstitutionsutskottet vid 1867 års riksdag andragna motiveringen för den av 1870 års riksdag slutligt antagna ändringen av § 28 må här anföras följande, som särskilt har avseende å tjänster, vilka i någon omfattning innebära sysslande med frågor som angå religionsvård, religionsundervisning eller befordringar inom svenska kyrkan. Det vore av sig självt tydligt, yttrade utskottet, att vidgad möjlighet icke kunde lämnas för tillträde till prästerliga ämbeten eller andra befattningar, med vilka vore förenad skyldighet att meddela undervisning i kristendom eller teologisk vetenskap, varemot den omständigheten, att handläggning eller avgörande av frågor rörande religionsvård, religionsundervisning eller befordran inom svenska statskyrkan mera tillfälligt inginge bland de åligganden, som tillhörde en domare- eller annan befattning, icke syntes böra utgöra ett ovillkorligt hinder för att till sådan befattning skulle k u n n a nämnas personer, tillhörande annan lära än statskyrkans, allenast befattningens innehavare uttryckligen förbjödes att deltaga i handläggning och avgörande av så beskaffade frågor, vilket förbud måste påkallas därav, att lika litet som andra troslärors bekännare ville medgiva vår statskyrkas medlemmar någon inblandning i deras religiösa angelägenheter borde ock de tillåtas en sådan i våra. Att åt statskyrkans bekännare uteslutande förbehålla varje befattning, vilken det tillhörde att, om också endast sällan eller tillfälligtvis handlägga frågor av omförmälda beskaffenhet, vore att mera än som syntes nödvändigt och skäligt inskränka främmande trosbekännares tillträde till våra allmänna befattningar, emedan få civila ämbeten eller tjänster hos oss funnes, vilka det icke tillhörde att någon gång handlägga ärenden, som med k y r k a n eller undervisningen kunde anses äga närmare eller fj armare samband. Genom en sådan inskränkning berövades ock samhället den fördel det kunde h ä m t a av de främmande trosbekännarnas lämplighet för dessa befattningar i alla deras övriga åligganden. Att några väsentliga praktiska svårigheter skulle föranledas av att främmande trosbekännare lämnades

73 friare tillträde till statens tjänster, med den begränsning i utövningen av vissa däribland, som här blivit ifrågasatt, syntes ej sannolikt, då inom domstolar eller ämbetsverk med kollegial form, där frågor av ovannämnda egenskap mera sällan förekomme, dithörande ärenden borde utan olägenhet kunna av andra ledamöter handläggas, och det borde kunna tagas för givet, att ingen, tillhörande en annan trosbekännelse, nämndes till ett ämbete med åliggande att vanligen eller ofta handlägga kyrkliga frågor, vilket ock vore stridande mot grundlagens föreskrift att vid varje befordran avseende borde fästas på de sökandes förtjänst och skicklighet. Ingen kunde nämligen anses förtjänt av eller skicklig till en befattning, med vars huvudsakliga åligganden han icke förut kunnat göra sig förtrogen och vilken han vid alltför många tillfällen bleve jävig att utöva. 1 Vid 1913 och 1918 års riksdagar ställdes de konfessionella behörighetsvillkoren i regeringsformen under debatt genom motioner, som avsågo upphävandet av dessa villkor för såväl statsråd (motioner 1913 av h r r Bäckström och Lindhagen; motion 1918 av hr Möller) som lärare vid de teologiska fakulteterna och lärare med undervisningsskyldighet i kristendom vid de allmänna skolorna (motion 1918 av hr Engberg). Innan kommittén övergår till att behandla de ändringar i regeringsformen § § 4 och 28, som k u n n a anses motiverade, och därvid även redogör för nyss nämnda motioner, blir det nödvändigt att närmare undersöka, vilken innebörd kravet att vara av den rena evangeliska läran äger. Innebörden av uttrycket: rena evangeliska läran. De urkunder, efter vilka man har att avgöra vad som är den rena evangeliska läran, ha angivits i regeringsformen § 2, som i övrigt föreskriver att Konungen skall vara av denna lära. Den oförändrade Augsburgiska bekännelsen och Uppsala mötes beslut av år 1593 äro de urkunder, som nämnas i § 2, men hänvisningen till Uppsala mötes beslut innebär att även de i detta beslut åberopade bibelns böcker och de tre trosbekännelserna från den kristna kyrkans äldsta tid (den apostoliska, den nicenska och den athanasianska) skola vara rättesnören för avgörande av vad som är den rätta läran. I kyrkolagen kap. 1 § 1 angivas som normer utom de i regeringsformen avsedda bekännelseskrifterna även den s. k. konkordieboken, vilken förutom nämnda skrifter innehåller aug.sburgska bekännelsens försvar, de schmalkaldiska artiklarna, Luthers båda katekeser och konkordieformeln. Endast de i regeringsformen § 2 avsedda skrifterna torde emellertid k u n n a tillerkännas juridiskt bindande kraft. Följaktligen kan en läroavvikelse, som ej strider mot regeringsformens § 2, icke heller medföra avsättning. Beträffande prästerna måste hänsyn tagas jämväl till bestämmelserna i kyrkolagen. 1

Kursiveringarna i detta stycke äro gjorda av dissenterlagskommittén.

74 Om än hinder icke möta att konstatera vad som objektivt sett innebalen avvikelse från den rena evangeliska läran, k a n det bjuda desto större svårigheter att söka fastslå huruvida en person i sitt subjektiva tänkande icke bekänner denna lära. Något anspråk på bekännelsetrohet k a n det ej heller ha varit grundlagsstiftarnas avsikt att framställa. I regeringsformen användas uttrycken bekänna, vara av och tillhöra den rena evangeliska läran såsom synonyma begrepp. 1 Måhända skulle man teoretiskt k u n n a inlägga någon divergerande innebörd hos dessa uttryck, såsom att ordet bekänna men icke ordet tillhöra vore liktydigt med »i sin övertygelse omfatta». En sådan tolkning av orden lär dock i verkligheten icke vara möjlig. Så snart en person är medlem av svenska kyrkan synes det i varje fall — för så vitt han icke uttryckligen förnekar kyrkans lära eller hävdar en uppfattning, som innefattar väsentliga avvikelser från kyrkans lära — svårligen kunna göras gällande att han ej i lika måtto bekänner, är av och tillhör den rena evangeliska läran. 2 Å andra sidan torde det såsom ett oeftergivligt villkor böra fordras medlemskap i svenska k y r k a n (eller såvitt angår utlänningar annat evangelisk-lutherskt kyrkosamfund) för att kravet i fråga om ren evangelisk lära skall anses uppfyllt. Den som ej äger sådant medlemskap kan näppeligen fylla det ifrågavarande kompetens villkoret, ändock att han i bestämd form uttalat att han omfattar en evangelisk-luthersk trosåskådning. Detta sammanhänger synbarligen med det förhållandet att det hittills icke varit någon svensk medborgare i lag medgivet att stå utanför varje religiös samfundsbildning. Envar, som icke tillhör svenska kyrkan, har förutsatts tillhöra ett främmande trossamfund och alltså omfatta en lära, som avviker från den svenska kyrkans. 1925 års religionsfrihetssakkunniga uttalade i denna fråga vidare: 3 I allmänhet nöjer man sig med medlemskap som bevis för vederbörandes trosbekännelse. Detta är otvivelaktigt fallet beträffande statsrådsämbeten och sådana lärarebefattningar, som kunna besättas med utländsk medborgare. Och när det stadgas bekännelse till kristen eller mosaisk troslära som villkor för att överhuvud kunna erhålla svenskt statsämbete, anses detta villkor ävenledes vara uppfyllt, därest medlemskap av kristet eller mosaiskt trossamfund styrkes. Grundlagens stadgande får emellertid icke fattas så, som om bekännelsefrågan ovillkorligen måste anses avgjord genom uppvisande av medlemskap. Då en prästman jämlikt lagen den 8 mars 1889 om straff för ämbetsbrott av präst m. m. kan dömas till ansvar eller avsättning för det han offentligen förkunnat eller annorledes utspritt lärosats, som är stridande mot svenska kyrkans lära, och, om han »avfaller» från samma lära, skall av domkapitlet skiljas från prästämbetet och den särskilda tjänst, han inom kyrkan innehar, är det uppenbart, att avvikelse från kyrkans lära även kan diskvalificera vid tillsättande av prästerlig tjänst. Därför har också Kungl. Maj:t ansett sig oförhindrad att för kompetens till prästerliga tjänster fordra intyg av vederbörande domkapitel om sökandes »lära och leverne». Från auktoritativt håll har också uttalats, (se F. K. prot. 1913 nr 33, s. 4—14) att, om 1

Jfr Malmgren: Sveriges grundlagar, 4 uppl. s. 38 not 21. Jfr SOU 1927: 13 s. 139. s SOU 1927: 13 s. 140. 2

75 en person blivit i laga ordning överbevisad om avvikelser från den rena evangeliska läran samt icke återkallat dessa, han ej kan anses till teologisk professur behörig. I detta sammanhang betonades dock, att, då svensk lag svårligen torde tillstädja någon inkvisition beträffande personers subjektiva uppfattning, i § 28 regeringsformen sannolikt icke kan inläggas någon preventiv garanti emot att någon kan utnämnas till teologisk professur som visat sig ej principiellt stå på den evangeliskt lutherska bekännelsens grund. Vad sålunda yttrats om teologisk professur gäller givetvis även annan tjänst, varmed är förenat åliggande att meddela undervisning i kristendom eller teologisk vetenskap.

Om ä n d r i n g i de k o n f e s s i o n e l l a b e h ö r i g h e t s v i l l k o r e n . Dissenterlagskommittén övergår härefter till att behandla frågan om revidering av de konfessionella behörighetsvillkoren i regeringsformen. Kommittén har ej funnit anledning att ingå i prövning av föreskrifterna i § 2 att Konungen skall vara av den rena evangeliska läran. Behörighetsvillkoren i §§ 4 och 28 behandlas i den ordning de röra: A. Fullmaktstjänster i allmänhet och tjänster, vilka k u n n a innehavas av utlänningar. B. Statsråden. C. Prästerliga tjänster. D. Lärartjänster förenade med åliggande att meddela undervisning i kristendom. E. De teologiska lärartjänsterna vid universiteten. F. Deltagande i handläggning eller avgörande av fråga, som angår religionsvård, religionsundervisning eller befordringar inom svenska kyrkan. A. Fullmaktstjänster i allmänhet och tjänster, vilka kunna innehavas av utlänningar. I det föregående (s. 71) har anförts vad konstitutionsutskottet vid 1867 års riksdag åberopat såsom skäl för att kristna och mosaiska trosbekännare skola äga tillträde till flertalet av statens ämbeten och tjänster, medan andra, icke kristna trosbekännare borde vara uteslutna från att nyttjas i statens tjänst. Av de åberopade skälen torde det, som innebär att långt gående skiljaktigheter i trosbekännelse kunna äga inflytande på det behöriga utövandet av en befattning, ej k u n n a frånkännas viss betydelse. Däremot synes det ej vara skäl att numera söka hävda, att »en verklig anslutning till staten i medborgerligt hänseende» skulle vara oförenlig med en religionsuppfattning, som saknar anknytning till vare sig kristen eller mosaisk trosåskådning. Någon bristande förmåga eller vilja att rätt utöva en befattning i statens tjänst har man i regel ej anledning förutsätta hos en medborgare blott därför att han i religionsfrågor hyllar en mer eller mindre särpräglad uppfattning. Förvisso kan större fara ligga uti andra, ej av religiösa skäl betingade uppfattningar rörande medborgaren-tjänstemannens ansvar gentemot stat och samhällsordning.

76 1925 års religionsfrihetssakkunniga föreslogo sådan ändring i § 28 att i regel även de, som icke tillhöra svenska kyrkan, vare sig de tillhöra annat trossamfund eller icke tillhöra något trossamfund, skola äga behörighet att bekläda statstjänst. 1 Endast för vissa fall, där bekännande av den rena evangeliska läran nu är stadgat som behörighetsvillkor, föreslogo de sakkunniga undantag från denna regel. Då det här är fråga om vad som bör gälla såsom allmän regel i fråga om ämbeten och tjänster, vilka icke få anses i och för sig av sina innehavare kräva någon bestämd religiös uppfattning, finner dissenterlagskommittén nu gällande kompetensvillkor med avseende å trosbekännelse icke böra bibehållas. Med hänsyn till vad ovan (s. 74) anförts, om huru bekännelse till kristen eller mosaisk troslära regelmässigt anses ådagalagd, framstår det nuvarande kompetensvillkoret också i sin tillämpning såsom skäligen betydelselöst. En icke oväsentlig del av svenska kyrkans medlemmar ha otvivelaktigt en trosåskådning, som icke motsvarar den, som kyrkan företräder, och åtskilliga äro rent negativt inställda till den kristna läran överhuvud. I viss mån likartade förhållanden råda eller kunna komma att råda inom andra trossamfund. Dissenterlagskommittén föreslår alltså, i likhet med religionsfrihetssakkunniga, sådan ändring i regeringsformen § 28 att behörigheten att innehava statstjänst skall — med de i det följande angivna undantag då medlemskap i svenska kyrkan eller annat kristet trossamfund av särskilda skäl får anses påkallat — vara oberoende av trosbekännelse och samfundstillhörighet. Vad nu anförts anser kommittén böra gälla även beträffande utlänningar, som Konungen med stöd av § 28 första stycket må u t n ä m n a till andra lärarebefattningar vid universiteten än de teologiska, till lärare- och andra beställningar vid andra inrättningar för vetenskap, slöjd eller skön konst eller till läkarebefattningar. Den för dem hittills gällande undantagsbestämmelsen saknar enligt kommitténs uppfattning giltig grund, särskilt som det får anses oegentligt att, på sätt konstitutionsutskottet vid 1913 års riksdag velat göra (se ovan s. 70), använda ett konfessionellt behörighetskrav såsom spärr mot utlänningars tillträde till tjänster varom här är fråga. Även religionsfrihetssakkunniga föreslogo upphävande av nyssnämnda bestämmelse. 2 B. Statsråden. I motioner vid 1913 års riksdag (1:5 av hr Bäckström och II: 224 av hr Lindhagen) yrkades, att föreskriften i regeringsformen § 4 om att statsråden skola vara av den rena evangeliska läran måtte upphävas. Konstitutionsutskottet förklarade i utlåtande (nr 26) över dessa motioner, att utskottet delade den av motionärerna uttalade meningen i fråga om 1 2

SOU 1927: 13 s. 142—143. SOU 1927: 13 s. 173.

77 bekännelsetvångets avskaffande för statsrådets ledamöter. Utskottet framhöll, att det ur principiell synpunkt knappast läte försvara sig att för statsrådsämbetena fasthålla en fordran, som eljest i stort sett övergivits. Det stämde ock bäst överens med den allmänna uppfattningen i våra dagar, att ingen må till följd av sin religiösa övertygelse utestängas från ett ämbete, för vars beklädande han i övrigt innehar de nödiga kvalifikationerna, såvida icke ämbetet är direkt förenat med handläggning eller avgörande av frågor som angå religionsvård, religionsundervisning eller befordringar inom den svenska kyrkan. Till sagda principiella skäl komme ock den omständigheten, att det ur praktisk synpunkt måste anses betydelsefullt, att vid statsrådsämbetenas tillsättande valet av personer kunde ske inom en så vid krets som möjligt. Utskottet anmärkte även, att, efter vad en i utlåtandet intagen utredning angående lagstiftningen i berörda hänseende i vissa främmande länder gåve vid handen, de därstädes omnämnda lagstiftningarna, med undantag för den i Norge gällande, icke hade någon motsvarighet till vår för statsrådets del gällande konfessionsklausul. 1 Det vore emellertid enligt utskottets mening uppenbart, att den ifrågasatta förändringen icke kunde genomföras genom att, på sätt motionärerna föreslagit, u t a n vidare borttaga nämnda klausul i 4 § regeringsformen (jämte tillhörande bestämmelse i 28 §). En dylik förändring borde till en början betraktas i samband med reglerna för regeringsärendenas behandling i statsrådet. Å ena sidan föreskreve 8 § regeringsformen, att statsrådets samtliga ledamöter, där de icke äga laga förfall, skola övervara alla mål av synnerlig vikt och omfattning, som i statsrådet förekomma, samt att i intet fall beslut må i statsråd fattas, utan att minst tre av statsråden, utom vederbörande föredragande, äro tillstädes. Å andra sidan stadgade 28 §, att bekännare av annan troslära än den rena evangeliska icke må såsom domare eller innehavare av annan tjänst deltaga i handläggning eller avgörande av fråga, som angår religionsvård, religionsundervisning eller befordringar inom den svenska kyrkan. Därest nu den för statsråd föreskrivna skyldigheten att tillhöra den evangeliskt lutherska trosbekännelsen bortfölle, skulle givetvis fall lätteligen kunna inträffa, i vilka konflikt mellan nyssnämnda stadganden måste uppstå. Om i statsrådet intoges män, som icke tillhöra sagda trosbekännelse, så kunde dessa icke deltaga i behandlingen av berörda frågor. Ett liknande förhållande kunde ock inträffa i de fall, då statsrådet i enlighet med 39—43 §§ regeringsformen hade att tjänstgöra såsom regering. Därtill komme, att själva grunderna för tillhörighet till statskyrkan och därav härflytande medborgerliga rättigheter i allmänhet under den närmaste framtiden kunde väntas komma under omprövning. Utskottet hänvisade därutinnan till riksdagens skrivelse den 9 mars 1909.2 I samband därmed måste 1

År 1919 ändrades Norges grundlov sålunda att över halva antalet av statsrådets medlemmar skulle bekänna sig till statens offentliga religion (§ 12) och att medlem av statsrådet, som icke bekänner sig till denna religion, icke må deltaga i behandlingen av frågor som angå statskyrkan (§ 27). 2 Se kap. I s. 6.

78 tydligen samtliga grundlagens bestämmelser rörande de krav, som i konfessionellt hänseende ställas på svenska medborgare för tillträde till statens ämbeten, således även till statsrådsämbetena, omprövas. Då frågan följaktligen inom den närmaste framtiden kunde förväntas bliva föremål för behandling samt det ej kunde anses lämpligt, att densamma företoges till avgörande, innan det vidsträcktare spörsmålet om rätt till utträde ur statskyrkan och dess konsekvenser kunde helt överblickas, hade utskottet icke funnit sig böra tillstyrka någon särskild framställning till Kungl. Maj :t med anledning av de förevarande motionerna. Nio av utskottets ledamöter anmälde reservation i fråga om motiveringen. En av reservanterna föreslagen lydelse utmynnade i att den yrkade grundlagsändringen icke kunde genomföras utan att grundlagens hithörande stadganden därigenom skulle råka i strid med varandra samt att med den homogenitet i religiöst hänseende, som i stort sett utmärker det svenska folket, något praktiskt behov av det ifrågavarande villkorets borttagande ej kunde anses föreligga. Konstitutionsutskottet vid 1918 års riksdag däremot hemställde (i utlåtande nr 7) — i anledning av en motion (II: 309 av herr Möller m. fl. )angående bekännelsetvånget för statsråden och en samtidigt väckt motion (II: 306 av herr Engberg) angående bekännelsetvånget för dem, som meddela undervisning i kristendom eller teologisk vetenskap — att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning i vilken utsträckning villkoret att tillhöra den rena evangeliska läran kunde bortfalla för de ämbeten och tjänster, som omnämnas i §§ 4 och 28 regeringsformen. Någon sådan utredning blev icke av riksdagen begärd, då första kammaren avslog utskottets hemställan. Även vid 1948 års riksdag var frågan om statsrådens bekännelse till den rena evangeliska läran föremål för behandling i anledning av en motion (I: 1 av herrar Nerman och Ström). Konstitutionsutskottet framhöll då i sitt utlåtande ( nr 4), att dissenterlagskommittén hade att behandla detta spörsmål, och fann med hänsyn härtill ej anledning tillstyrka en grundlagsändring i motionens syfte. Biksdagen beslöt i enlighet härmed. Den lösning av ifrågavarande spörsmål, som 1925 års religionsfrihetssakkunniga efter övervägande av olika möjligheter stannade för, innebar att chef för statsdepartement, till vilket kyrkolagsärendena, kyrkoärendena eller ärendena angående religionsundervisningen i skolorna höra, skulle vara medlem av svenska kyrkan, medan det för övriga statsråd icke skulle gälla något villkor om medlemskap i trossamfund. Beträffande dessa senare skulle heller icke hinder möta att de, även om de ej tillhörde den rena evangeliska läran, finge deltaga i handläggning eller avgörande av fråga, som angår rereligionsvård, religionsundervisning eller befordringar inom svenska kyrkan. De sakkunniga framhöllo särskilt att även tillfällig chef för de avsedda departementen måste vara medlem av svenska kyrkan och att däri låge en uppfordran till dem, som få Konungens uppdrag att bilda regering, att tillse att

79 a n t a l e t s t a t s k y r k o m e d l e m m a r i n o m m i n i s t ä r e n blir t i l l r ä c k l i g t s t o r t för a t t vid fall a v s. k. t i l l f ö r o r d n a d r e g e r i n g eller a n d r a i n t r ä f f a n d e fall a v förä n d r a d ä m b e t s u t ö v n i n g för de olika d e p a r t e m e n t s c h e f e r n a ä r e n d e n av o v a n n ä m n d a s l a g alltid m å k u n n a h a n d l ä g g a s av m e d l e m a v k y r k a n . F ö r sitt förslag att de s t a t s r å d , s o m u t ö v a c h e f s k a p e t över j u s t i t i e - och e c k l e s i a s t i k d e p a r t e m e n t e n , m e n icke ö v r i g a s t a t s r å d n ö d v ä n d i g t s k o l a v a r a m e d l e m m a r av svenska k y r k a n anförde religionsfrihetssakkunniga i huvuds a k f ö l j a n d e m o t i v e r i n g (SOU 1 9 2 7 : 13 s. 147 o. f . ) . Till en början konstaterades att för statsrådens vidkommande villkoret att vara av den rena evangeliska läran i realiteten betydde detsamma som medlemskap i statskyrkan. Vidare uttalades att med ett i formellt och jämväl i reellt avseende i möjligaste mån fritt utträde ur kyrkan medlemskapet torde komma att betyda mer än förut, och att en person, som utan att äga någon som helst samhörighet med kyrkan kvarstode eller inträdde i denna för att bereda sig möjlighet att bekläda en plats, för vilken av sakliga grunder uppställts krav på medlemskap i kyrkan, säkerligen komme att föga respekteras av den allmänna meningen. Det stora flertalet ärenden, som äro föremål för statsrådens ämbetsutövning, funno de sakkunniga givet vara av den beskaffenhet att det icke i fråga om statsrådsämbete mera än i fråga om a n d r a ämbeten vore av betydelse, vilken ställning i konfessionellt hänseende ämbetsinnehavaren intager. Såvitt dessa ärenden angår instämde de sakkunniga med konstitutionsutskottet vid 1913 års riksdag i att det ur principiell synpunkt knappast läte sig försvara att för statsrådet fasthålla vid en fordran, som eljest i stort sett övergivits, och att det bäst stämde överens med den allmänna uppfattningen i våra dagar, att ingen till följd av sin religiösa övertygelse må utestängas från ett ämbete, för vars beklädande han i övrigt innehar de nödiga kvalifikationerna. Vid statsrådsämbetenas tillsättande måste det även anses betydelsefullt att valet av personer kunde ske inom en så vid krets som möjligt. På grund av det rådande sambandet mellan kyrka och stat berörde emellertid vissa till statsrådens ämbetsbefattning hörande ärenden på det närmaste statskyrkan eller gällde hennes angelägenheter. Till ecklesiastikdepartementet hörde — utom undervisningsväsendet, som utgör den största delen av departementets verksamhetsområde — de kyrkliga ärenden, vilka anginge kyrkoväsendet; prästämbetets utövning; prästerskapets och kyrkobetjäningens avlöning och övriga förmåner; ecklesiastika boställen; rikets ecklesiastika indelning; kyrkostämma och den kyrkliga kommunen, i vad dessa ärenden ej tillagts annat departement; ekonomisk och administrativ lagstiftning motsvarande berörda förvaltningso m r å d e n ; samt lagstiftning angående byggande och underhåll av kyrka och prästgård ävensom angående tillsättning av prästerliga tjänster. Dessa ärenden vore, enligt de sakkunniga, uppenbarligen åtminstone till väsentlig del av den beskaffenhet att det icke torde böra förekomma att deras direkta handläggning i högsta instans anförtros en kyrkan utomstående person, exempelvis en romersk-katolsk eller mosaisk trosbekännare. De i regel viktigaste regeringsfrågorna beträffande kyrkan, nämligen kyrkolagsfrågorna jämte lagstiftning r ö r a n d e förordningen angående allmänt kyrkomöte, tillhörde dock justitiedepartementets handläggning. De sakkunniga erinrade även om att förslag varit uppe, sist vid 1926 års riksdag, om kyrkoärendenas skiljande från ecklesiastikdepartementet och överflyttande till justitiedepartementet och att departementalkommitterade i förslag (II: 1)

80 till ny organisation av Kungl. Maj:ts kansli (avgivet den 31 december 1912) upptagit ett justitie- och kyrkodepartement och ett undervisningsdepartement. Beträffande ecklesiastikdepartementets allmänna ställning till de kyrkliga ärendena hade nämnda kommittérade uttalat bl. a., att ecklesiastikdepartementet icke hade att reglerande och normerande ingripa i kyrkans inre liv. Vad departementet hade att göra vore huvudsakligen att reglera vissa yttre förhållanden, som rörde kyrkan, huvudsakligen av juridisk, kameral och ekonomisk natur. När sådana förhållanden inträdde, att det kyrkliga livet för sin utveckling krävde ändrade eller nya former, vid vilkas danande statens medverkan erfordrades, vore det organ, som härvid toges i anspråk, icke företrädesvis ecklesiastikdepartementet utan justitiedepartementet, vilket enligt gällande departementalstadga handhade den kyrkliga lagstiftningen och följaktligen hade att handlägga kyrkliga frågor av organisatorisk eller eljest mera genomgripande betydelse. I vad sålunda uttalats instämde religionsfrihetssakkunniga och funno med hänsyn härtill att än större skäl torde föreligga i fråga om de till justitiedepartementet hörande kyrkliga ärendena än beträffande ecklesiastikdepartementets kyrkoärenden, att den, som i egenskap av departementschef har att handlägga ifrågavarande ärenden, tillhör svenska kyrkan. Av övriga till statsrådens ämbetsutövning hörande ärenden funno religionsfrihetssakkunniga de, som angå religionsundervisningen i skolorna, intaga en särställning. Visserligen borde i viss utsträckning även .andra än medlemmar av svenska kyrkan kunna medgivas att vara kristendomslärare i skolorna, beroende på den garanti i fråga om dessa lärares verksamhet, som under alla förhållanden låge i gällande undervisningsplaner och föreskrivna kontrollbestämmelser av olika slag och som gjorde en föreskrift om ovillkorligt medlemskap i svenska kyrkan obehövlig. Med det statsråd, som har att förestå hela vårt undervisningsväsen samt bereda och till slutligt avgörande inför Konungen föredraga ärendena angående kristendomsundervisningen i skolorna, vore det emellertid annorlunda. Det kunde för denne näppeligen tänkas någon bestämmelse, som skulle vara ägnad att förekomma subjektiva, av främmande religionssynpunkter färgade bedömanden av hithörande frågor, om man ej nolle fast vid att han skall tillhöra svenska kyrkan. Ett eftergivande av detta villkor skulle kunna få till följd att ärenden, som röra fastställandet av själva grunderna för skolornas religionsundervisning ävensom kristendomslärarnas tjänstgöring, deras sätt att bedriva undervisningen samt deras åligganden i övrigt, komme att inom regeringen handhavas av en främmande trosbekännare. Chef för statsdepartement, till vilket höra ärendena angående religionsundervisningen i skolorna, måste därför vara medlem av svenska kyrkan. Att avgöra huruvida de statsråd, som efter genomförandet av den sålunda motiverade grundlagsändringen kunde komina att icke tillhöra svenska kyrkan, likväl borde kunna deltaga i avgörandet av fråga, som angår religionsvård, religionsundervisning eller befordringar inom svenska kyrkan, funno religionsfrihetssakkunniga bjuda den största svårigheten, beroende på att å ena sidan statsrådets samtliga ledamöter h a rätt och, i viss omfattning, också plikt att deltaga i alla i statsrådet förekommande ärenden och att å andra sidan inflytande å kyrkliga angelägenheter principiellt icke torde böra tillkomma andra än dem, som tillhöra kyrkan. Den förra grundsatsen finnes uttalad i regeringsformen §§ 6 och 8. Den senare grundsatsen har kommit till uttryck i stadgandet i § 28 om frågor, som angå religionsvård, religionsundervisning eller befordringar inom den svenska kyrkan.

81 För att häva detta motsatsförhållande mellan stadgandena i §§ 6 och 8, å ena sidan, samt § 28, å den andra, ifrågasatte religionsfrihetssakkunniga först en jämkning av bestämmelserna i §§ 6 och 8, eventuellt kompletterad med en jämkning i utvidgande riktning i fråga om det antal statsråd, beträffande vilka statskyrkobandet ansetts böra bibehållas. Om jämte ett stadgande sådant som det enligt Norges grundlov sedan 1919 gällande — att över halva antalet av statsrådets medlemmar skola bekänna sig till statens offentliga religion — ifrågavarande bestämmelse i § 28 kvarstode, finge bestämmelsen i § 6 om att statsrådets ledamöter äga övervara alla i statsrådet förekommande ärenden modifieras. Stadgandet i § 8, att i regel statsrådets samtliga ledamöter skola övervara alla mål av synnerlig vikt och omfattning angående rikets allmänna styrelse, kunde icke beträffande ifrågavarande ärenden upprätthållas; och ej heller bestämmelsen i § 42, att uti alla de fall, då enligt denna och föregående tre paragrafer riksstyrelsen föres av statsrådet (s. k. interimsregering), dess samtliga ledamöter, där de icke äga laga förfall, skola vara närvarande och rösta. Däremot kunde för normala fall bibehållas stadgandet i regeringsformen § 8, att Konungen ej må fatta något beslut i mål, varöver statsrådet bör höras, därest icke minst tre av statsråden, utom vederbörande föredragande, äro tillstädes. Men även om den gällande principen beträffande statsrådens deltagande i regeringsärendena modifierades i nu nämnd omfattning, kunde i fall enligt § 43 regeringsformen svårigheter uppstå. I detta lagrum stadgas, att Konungen eller tillförordnad regent vid frånvaro från huvudstaden förordnar tre ledamöter av statsrådet, under den ordförande, som han, antingen bland prinsar av sitt hus eller ibland statsrådets ledamöter, särskilt nämner, att föra regeringen i de mål, Konungen föreskriver (s. k. tillförordnad regering). Med de mål, Konungen då själv avgör, förhålles på det sätt, som 8 § stadgar. Religionsfrihetssakkunniga anförde vidare: I Kungl. Maj:ts beslut om tillförordnad regering brukar inryckas en föreskrift, att, därest ordföranden eller någon av ledamöterna blir av sjukdom, jäv eller annan orsak hindrad att deltaga i regeringen, denna skall äga att själv inkalla någon annan statsrådsledamot i hans ställe och att vid inträffande förändring i regeringens sammansättning den främste av regeringens ledamöter skall vara ordförande i densamma. Regeringens organisation och verksamhetsformer i övrigt bestämmas av den instruktion, som för varje tillfälle utfärdas. En tillfällig förändring i chefskapet för departementen äger rum, i det att dessa fördelas på de statsråd, som äro medlemmar av den tillförordnade regeringen. Föredragningen skötes dock icke av dessa tillfälliga departementschefer, utan av vederbörande expeditionschefer eller revisionssekreterare. Tillförordnad regerings kompetens är icke såsom den i § 39 regeringsformen omnämnda interimsregeringens bestämd genom grundlagen själv utan genom den förutnämnda instruktionen. Ehuru grundlagen icke gör någon begränsning i Konungens frihet att fastställa kompetensen, bör Konungen dock icke till sådan regerings avgörande överlämna ärenden, som enligt § 39 äro undantagna från interimsregerings befogenhet. Likaledes kan det icke vara grundlagens mening, att tillförordnad regering skulle få behandla frågor, vid vilkas avgörande Konungen själv enligt uttryckligt grundlagsstadgande måste höra statsrådet in pleno. Detta iakttages också i praxis. Instruktionen, sådan den van9—188230.

82 ligen lyder, uppdrager åt regeringen att avgöra »alla de mål, vilka enligt regeringsformen , lag och författningar böra Kungl. Maj :t uti Dess statsråd föredragas, varifrån dock jämte mål, som angå rikets förhållande till främmande makter, undantagas: a) befordringar till ämbeten och tjänster; regeringen likväl obetaget att vid inträffande ledighet eller förfall förordna någon att sysslan förestå, då sådant nödigt finnes; b) frågor om nya allmänna författningars utfärdande, om allmän förklaring, upphävande eller förändring av de nu gällande och om nya allmänna inrättningar i styrelsens särskilda grenar; c) frågor om nåd för livsstraff; samt d) alla de ämnen, om vilka §§ 13, 35, 37 och 49 regeringsformen handla».1 De statsråd, som icke äro medlemmar av den tillförordnade regeringen, kvarstanna i regel i huvudstaden. Skulle något ärende, som ej tillhör denna regerings kompetens, behöva avgöras, innan Konungen återkommit, få de nämnda statsråden eller — om det gäller frågor, som icke äro »av synnerlig vikt och omfattning» — fyra av dem, inberäknat föredraganden, resa till den plats, där Konungen befinner sig. Det vore tydligt, yttrade religionsfrihetssakkunniga, att, då den i § 43 regeringsformen stadgade ordningen tillämpas, med de i detta sammanhang i övrigt förutsatta bestämmelserna åtta statskyrkan tillhörande medlemmar av statsrådet kunna behöva samtidigt eller nästan samtidigt tagas i anspråk. Därtill komme, att sjukdomsfall och andra laga förfall kunna inträffa, varjämte vore att märka, att tillförordnad regering mestadels förekommer på sommaren, då statsrådens semesterledighet företrädesvis plägar uttagas. I själva verket skulle svårigheterna näppeligen kunna helt undvikas även om minimiantalet statsråd tillhörande kyrkan avsevärt ökades utöver det ovan förutsatta. I allt fall skulle det k u n n a inträffa, att tjänstgöringen måste så ordnas, att de kyrkan utomstående regeringsmedlemmarna icke kunde i full utsträckning tagas i anspråk. På grund av de uppenbara svårigheter, som mötte att på den angivna vägen uppnå en tillfredsställande lösning av ifrågavarande spörsmål, berörde religionsfrihetssakkunniga även möjligheten att inskränka det antal ledamöter, som behövde vara tillstädes vid besluts fattande i kyrkliga regeringsärenden. Detta skulle innebära att man närmade sig systemet med en kyrkominister icke tillhörande den politiska ministären utan utgörande en kyrkans specielle representant vid de kyrkliga regeringsärendenas behandling. En sådan anordning ansågs emellertid alltför mycket avvika från våra konstitutionella förhållanden och den hos oss gällande formen av statskyrkosystemet. Särskilt framträdande skulle olägenheterna visa sig i fall, då riksstyrelsen i större eller mindre utsträckning utövas av statsrådet. Dessutom borde den nämnda anordningen förutsätta helt andra garantier för ifrågavarande ämbetsmans samhörighet med kyrkan än den formella tillhörigheten innebär. 1 Enligt numera vanlig lydelse av instruktionen för tillförordnad regering bruka i stället för de ovan under b)—d) angivna undantagen föreskrivas följande undantag: b) frågor om nya allmänna författningars utfärdande, om allmän förklaring, upphävande eller förändring av de nu gällande och om nya allmänna inrättningar i styrelsens särskilda grenar, dock att, där ärendet är av synnerligen brådskande natur, regeringen må utfärda, upphäva eller förändra allmän författning; samt c) alla de ämnen om vilka §§ 13, 35 och 37 regeringsformen samt § 35 riksdagsordningen handla.

83 Beligionsfrihetssakkunniga stannade för att för statsrådens del föreslå upphävande i dess helhet av ifrågavarande stadgande i § 28. Därvid åberopade de, att en liknande fråga beträffande riksdagsmännen tidigare blivit löst i samma riktning 1 och anförde vidare: »Visserligen ligger sistnämnda fråga väsentligt annorlunda till än den förevarande. Beröringspunkter finnas dock. Kyrkomötets veto i kyrkolagsfrågor saknar icke heller i detta sammanhang betydelse. Det övervägande flertalets av befolkningen samhörighet med statskyrkan inverkar givetvis också. I själva verket är, även för närvarande, denna samhörighet en säkrare garanti uti ifrågavarande hänseende än villkoret om formell tillhörighet till statskyrkan. En väsentlig olikhet föreligger därutinnan, att ett statsråd icke såsom en riksdagsman kan av grannlagenhetsskäl underlåta att deltaga i avgörandet av en fråga, på vars bedömande en ifrån kyrkan avvikande ställning kunde anses inverka. Men han kan och bör taga den största hänsyn till vad från kyrkligt håll andrages, särskilt av hans i frågan närmast ansvarige kollega, beträffande vilken, på sätt förut framhållits, enligt de sakkunnigas förslag större garanti torde föreligga för en viss samhörighet med k y r k a n än man för närvarande har. Det anförda har i lika mån sin giltighet då Konungen eller tillförordnad regent utövar riksstyrelsen och då denna i större eller mindre utsträckning handhaves av statsrådet såsom interimsregering eller tillförordnad regering. I det förstnämnda, ojämförligt vanligare fallet tillkommer den viktiga omständigheten, att Konungen eller regenten är den beslutande.» Dissenterlagskommitténs

yttrande

och

förslag.

Dissenterlagskommittén delar religionsfrihetssakkunnigas åsikt, att skyldighet att tillhöra svenska kyrkan bör gälla endast för vissa medlemmar av statsrådet. Sedan konstitutionsutskottet vid 1913 års riksdag avgav sitt förenämnda utlåtande (se ovan s. 76 o. f.), har den uppfattningen blivit alltmer allmän, att det lika litet av statsråden som av andra ämbetsmän kan fordras anslutning till svenska kyrkan, såvitt icke för särskilda ämbetsuppgifter en sådan anslutning får anses påkallad. 1 I 1866 års riksdagsordning stadgades att riksdagsmannabefattning icke kunde utövas av annan än den, som bekände sig till kristen protestantisk lära. Detta stadgande upphävdes 1870. Konstitutionsutskottet vid 1867 års riksdag anförde i sammanhang därmed bl. a. följande. Någon annan anledning, varför valbarheten blivit inskränkt till bekännare av kristen-protestantisk lära, syntes ej förefinnas än de betänkligheter, som härrört därav, att bekännare av annan troslära skulle i sin egenskap av riksdagsman deltaga i lagstiftningen för svenska kyrkan. Dessa betänkligheter hade emellertid förlorat betydligt av sin vikt genom det veto, som blivit tillerkänt allmänt kyrkomöte i kyrkolagsfrågor, och borde helt och hållet försvinna, om det toges i betraktande, att antalet av dessa främmande trosbekännare hos oss vore så ringa i förhållande till den övriga befolkningens, att deras väljande till riksdagsmän endast högst sällan borde kunna ifrågakomma och följaktligen deras inflytande på kyrkliga frågor vid riksdagarna bliva utan någon betydenhet, även om de icke, vilket man borde kunna antaga, av grannlagenhetsskäl skulle finna sig förhindrade från att deltaga i avgörandet av frågor, på vilkas bedömande deras trosbekännelse skulle kunna anses inverka.

84 Efter ändring år 1941 av §§ 5 och 6 regeringsformen skola statsdepartement finnas till det antal, som bestämmes genom en av Konungen och riksdagen gemensamt stiftad lag, och statsrådet skall bestå av samtliga departementschefer samt statsråd utan departement till det antal varom stadgas i samfällt stiftad lag, dock minst tre. Enligt nu gällande lag av den 11 april 1947 skola departementen vara elva. Om statsråden utan departement innehåller samma lag endast att de skola finnas till det antal, lägst tre och högst fem, som Konungen bestämmer. För närvarande äro statsråden utan departement fem. Statsrådet beistår alltså av sexton ledamöter. Enligt Kungl. Maj :ts stadga den 30 juni 1947 angående statsdepartementen tillkommer det ecklesiastikdepartementet att handlägga bl. a. följande förvaltningsärenden, nämligen ärenden rörande kyrkoväsendet; prästämbetets utövning; prästerskapets och kyrkobetjäningens avlöning och övriga förmåner; ecklesiastika boställen; rikets ecklesiastika indelning; församlingsstyrelsen och den kyrkliga kommunen i övrigt, i vad dessa ärenden ej tillagts annat departement; universitets- och högskoleväsendet samt vetenskaplig verksamhet i övrigt, i vad dessa ärenden ej tillhöra annat departement; skol- och undervisningsväsendet, i vad det ej ankommer på annat departement. Av lagstiftningsärenden tillkommer det samma departement att handlägga dels lagstiftning angående byggande och underhåll av kyrka och prästgård, angående ärkebiskops- och biskopsval, angående tillsättning av prästerliga tjänster samt organist- och klockarbefattningar ävensom angående de allmänna gudstjänsterna och vad därmed äger samband, dels lagstiftning i andra frågor, som äro av den karaktär att motsvarande förvaltningsärenden, enligt vad nyss angivits, tillhöra ecklesiastikdepartementet och under förutsättning att lag därom ej skall stiftas enligt den i § 87 regeringsformen angivna ordning, i vilket fall lagstiftningen ankommer på justitiedepartementet. Enligt samma stadga handlägger justitiedepartementet inga förvaltningsärenden, som röra kyrkan eller undervisningsväsendet. Av lagstiftningsärenden tillkommer det sistnämnda departementet att handlägga ärenden rörande bl. a. kyrkolag och förordning angående allmänt kyrkomöte ävensom annan lag, som skall stiftas enligt den i § 87 regeringsformen omförmälda ordning och angår frågor, vilka äro av den karaktär att motsvarande förvaltningsärenden, enligt vad ovan angivits, tillhöra ecklesiastikdepartementet. Uppenbart är att med hänsyn till svenska kyrkans rättmätiga intressen kyrkliga förvaltnings- och lagstiftningsärenden av angivet slag böra beredas och föredragas endast av sådana medlemmar av statsrådet, som tillhöra svenska kyrkan. Cheferna för de departement till vilka höra kyrkolagsärenden och kyrkoärenden böra därför enligt dissenterlagskommitténs uppfattning vara medlemmar av svenska kyrkan.

85 Jämväl de ärenden, som angå religionsundervisningen, intaga i detta sammanhang en särställning. Dissenterlagskommittén ansluter sig helt till vad religionsfrihetssakkunniga enligt ovan (s. 80) därom uttalat och anser alltså, att chef för statsdepartement, till vilket ärendena rörande religionsundervisningen höra, skall vara medlem av svenska kyrkan. Med nu gällande fördelning av ärendena mellan departementen böra alltså cheferna för justitie- och ecklesiastikdepartementen tillhöra svenska kyrkan. Under senare år har inom flera departement förekommit, att departementschefen för lång tid erhållit befrielse från föredragning av vissa ärenden, vilka då överlämnats till ett konsultativt statsråd, som i fråga om dessa ärenden fungerat såsom departementschef. Särskilt intresse har i detta sammanhang den fördelning av ärendena, som skett mellan chefen för ecklesiastikdepartementet och ett konsultativt statsråd. Sedan den 12 januari 1946 ha de till departementets kyrkobyrå hörande ärendenas föredragning ankommit på nämnda konsultativa statsråd. Med hänsyn till vad nu anförts finner dissenterlagskommittén skäl föreslå att utom cheferna för de förutnämnda departementen även statsråd utan departement, som i departementschefens ställe föredrager kyrkolagsärenden, kyrkoärenden eller ärenden angående religionsundervisningen, skall vara medlem av svenska kyrkan. Beligionsfrihetssakkunniga ha utförligt behandlat den konflikt, som, när icke alla medlemmar av statsrådet tillhöra svenska kyrkan, uppkommer mellan bestämmelserna i regeringsformens § 6 tredje stycket, § 8 och § 42 andra stycket — om den rätt och plikt att övervara i statsrådet förekommande ärenden, som tillkommer statsrådets alla ledamöter — och stadgandet i § 28 att ingen må såsom domare eller innehavare av annan tjänst deltaga i handläggning eller avgörande av fråga, som angår religionsvård, religionsundervisning eller befordringar inom svenska kyrkan, ävensom de svårigheter som kunna uppkomma, när tillförordnad regering fungerar och ett mindre antal av statsråden tillhöra svenska kyrkan. Ehuru det icke i och för sig är tilltalande att här göra avsteg från den princip, som kommit till uttryck i § 28 och som dissenterlagskommittén i andra sammanhang betraktat som väsentlig, finner kommittén ingen annan lösning i detta fall praktiskt möjlig än att för medlemmarna av statsrådet göra undantag från ifrågavarande stadgande i § 28. I fråga om de höga befattningar det här gäller har man ock mer än eljest anledning förmoda, att de, som ej tillhöra svenska kyrkan, skola iakttaga varsamhet då fråga är om avgörandet av kyrko- och religionsfrågor. C. Prästerliga tjänster. Villkoret i regeringsformens § 28 att den, som skall utnämnas till prästerlig tjänst, måste bekänna den rena evangeliska läran anser dissenterlagskommittén böra bibehållas. Visserligen föreslår kommittén i det föregående med avseende å statsråd

och i det följande beträffande vissa andra ämbeten och tjänster, för vilka nu fordras bekännande av den rena evangeliska läran, att § 28 skall ändras så att i stället skall fordras medlemskap i svenska kyrkan. I fråga om berörda befattningar är en ändring motiverad bl. a. av att bekännelse till den rena evangeliska läran vid den praktiska tillämpningen av grundlagens stadgande ansetts ådagalagd genom medlemskap i svenska kyrkan samt att anslutning till ett annat trossamfunds lära knappast kan förutsättas i annat fall än om medlemskap i samfundet föreligger. För de prästerliga befattningshavarnas vidkommande kan vad nu anförts icke åberopas såsom skäl för en ändring av nuvarande bestämmelse, så mycket mindre som det vid prästvigningen i enlighet med kyrkolagens kap. 1 § 1 fordras en särskild förpliktelse till svenska kyrkans lära. D. Lärartjänster förenade med åliggande att meddela undervisning i kristendom. Till motivering av nu gällande bestämmelse, att till tjänst, varmed är förenat åliggande att meddela undervisning i kristendom eller teologisk vetenskap, endast den kan utnämnas, som bekänner den rena evangeliska läran, anförde konstitutionsutskottet vid 1867 års riksdag, att det vore av sig självt tydligt att icke åt främmande trosbekännare kunde lämnas tillträde till befattningar av ifrågavarande slag. Vid 1918 års riksdag väcktes en motion (II: 306 av herr Engberg) om upphävande av ifrågavarande konfessionstvång och att således nu nämnda befattningar icke längre skulle intaga den i § 28 givna undantagsställningen i förhållande till andra ämbeten och tjänster. I sitt utlåtande (nr 7) över motionen anförde konstitutionsutskottet: I princip har utskottet icke någonting att erinra mot förslaget angående bekännelsetvångets avskaffande för vissa lärarebefattningars vidkommande. Utskottet vill erinra, att ifrågavarande stadgande äger synnerligen stor praktisk räckvidd. Det gäller för lärarebefattningar vid de teologiska fakulteterna, för alla lärarebefattningar vid läroverk och gymnasier, i vilka ingår skyldighet att undervisa i kristendom, för det stora flertalet folkskollärarebefattningar och för alla lärarebefattningar vid seminarier. Om innebörden av det krav på »bekännelse», som stadgandet uppställer, hava två olika meningar yppats. Stadgandet har för det första uppfattats så, att kravet i regel skulle vara uppfyllt genom formell tillhörighet till kyrkan. Om det så tolkas, motsvarar det på intet sätt det syftemål, som föranlett dess intagande i regeringsformen; den formella tillhörigheten till kyrkan garanterar givetvis ingalunda den bekännelsetrohet, som lagstiftaren önskat hos dem, som skola meddela undervisning i kristendom eller teologisk vetenskap. I och för sig ändamålslöst leder stadgandet i denna tolkning allenast därhän, att personer, som av samvetsbetänkligheter föranletts att utträda ur kyrkan, försätta sig i en mindre gynnad ställning än de, som ehuru helt främmande för kyrkans åskådning kvarstanna i densamma. Starka skäl föreligga således, om denna tolkning är riktig, för den ifrågavarande klausulens avskaffande. En dylik åtgärd synes utskottet så mycket mera påkallad som vid sidan av den nu angivna även en annan uppfattning av stadgandets innebörd gjort sig gällande såväl vid dettas praktiska

tillämpning som i den offentliga diskussionen. Man har nämligen för det andra i detsamma velat inlägga en fordran på inre tillhörighet till kyrkan och gjort gällande, att den, som icke bekände sig till de av kyrkan uppställda lärosatserna, vore obehörig att bekläda de tjänster, som i stadgandet avses. Så tolkat kan stadgandet enligt utskottets mening icke i vår tid upprätthållas. I och för sig ohållbart i belysning av den friare riktning, som alltmer gör sig gällande inom teologisk forskning och vetenskap, blir stadgandet i denna tolkning särskilt orimligt beträffande sådana tjänster (i synnerhet folkskollärare- och seminarieläraretjänster), i vilka åliggandet att meddela undervisning i kristendom utgör endast en mindre del av de till tjänsten hörande uppgifterna. Alldeles oavsett huruvida sistnämnda tolkning är den riktiga eller ej, anser utskottet redan den omständigheten, att en dylik tolkning faktiskt alltjämt understundom förekommer, utgöra ett ytterligare skäl för en ändring i den föreslagna riktningen. Konstitutionsutskottet, som emellertid icke ansåg sig kunna tillstyrka förslaget om omedelbart genomförande av en grundlagsändring — då i ett sammanhang borde prövas spörsmålet, i vilken utsträckning villkoret att tillhöra den rena evangeliska läran kunde bortfalla för de ämbeten och tjänster, som omnämnas i §§ 4 och 28 regeringsformen — hemställde, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t anhålla om utredning härom. Nio reservanter anförde, att ett bifall till motionen skulle innebära en fullständig sekularisering av undervisningen i kristendom, en åtgärd som enligt reservanternas övertygelse varken vore förenlig med statskyrkans upprätthållande, gagnelig för vårt undervisningsväsende eller överensstämmande med vårt folks uppfattning i dessa frågor. Första kammaren avslog utskottets hemställan och motionen med 76 röster mot 32, som avgåvos för bifall till utskottets hemställan. Andra kammaren biföll utskottets hemställan med 94 röster mot 49 för reservationen. Lärarbefattningarna vid de teologiska fakulteterna upptager dissenterlagskommittén längre fram till behandling. Här är således fråga om konfessionskravet beträffande sådana lärare, som ha skyldighet att meddela undervisning i kristendom åt barn och ungdom i allmänna skolor. Ifrågavarande stadgande i regeringsformen syftar, som förut nämnts, direkt endast på sådana tjänster, vilkas innehavare utnämnas av Konungen, d. v. s. i förevarande hänseende främst adjunkturer och lektorat i kristendom vid läroverk och seminarier. I gällande läroverksstadga den 17 mars 1933, § 177, angives också att sökande till lektors- eller adjunktstjänst skall bekänna sig till den rena evangeliska läran, därest tjänsten omfattar undervisning i kristendomskunskap. Huru kravet härå anses uppfyllt, har i det föregående blivit belyst. Någon prövning av en lärares personliga inställning till den rena evangeliska läran förekommer i praktiken icke. Medlemskap i svenska kyrkan anses vara tillfyllest. Detta har kommit till uttryck i stadgan för folkskoleseminarierna den 18 juni 1937, § 136, och i stadgan för småskoleseminarierna den 21 januari 1938, § 132, då däri föreskrives att för behörighet till lektors- resp. adjunktstjänst med undervisning i kristendomskunskap fordras att vara medlem av svenska kyrkan. I fråga om de kristendomslärartjänster, som tillsättas av kommunala eller

88 andra myndigheter och på vilka regeringsformens stadgande således icke är tillämpligt, gälla samma regler enligt särskild lagstiftning eller vedertagen praxis. Av de särskilda bestämmelserna härom må nämnas följande. I stadgorna för kommunala flickskolor, kommunala mellanskolor och högre folkskolor föreskrives, att för att kunna antagas till ordinarie ämneslärare erfordras att vara medlem av svenska kyrkan, därest tjänstens innehavare har undervisningsskyldighet i ämnet kristendomskunskap. Enligt folkskolestadgan och stadgan angående nomadundervisningen fordras för anställning som folkskollärare eller nomadlärare att vara medlem av svenska kyrkan. I stadgan angående dövstumundervisningen föreskrives, att för behörighet till ordinarie lärartjänst i kunskapsämne vid dövstumskola fordras att vara medlem av svenska kyrkan. Börande lärare i kunskapsämnen vid blindskolor och skolor för bildbara sinnesslöa samt lärare som undervisa skolpliktiga barn vid skolor tillhörande barna- och ungdomsvården, vanligen kallade ungdomsvårdsskolor, finnes icke någon dylik föreskrift, men de av dessa lärare som meddela undervisning i kristendomskunskap torde alla, såvitt känt är, tillhöra svenska kyrkan. Ifrågavarande behörighetsföreskrifter äro givetvis ett uttryck för det nära samband mellan kyrka och skola, som under århundraden rått i vårt land. Det svenska skolväsendet har vuxit fram i kyrkans hägn och i äldre tider betraktades skolan som en central kyrklig angelägenhet. Skolans kristendomsundervisning fick sin bestämda prägel av detta förhållande. Undervisningens konfessionella karaktär var så självklar, att det icke på allvar kunde bestridas att den, som hade att meddela sådan undervisning, måste vara medlem av svenska kyrkan. Konstitutionsutskottets vid 1867 års riksdag förutnämnda uttalande (ovan s. 86) bekräftar detta. Någon ändring härutinnan ifrågasattes heller icke efter tillkomsten av 1873 års förordning angående främmande trosbekännare. Det torde ha ansetts såsom självklart, att den som utträdde ur svenska-korkan emedan han omfattat en annan kristen troslära därmed avstod från möjligheten att bliva kristendomslärare i skolor, där undervisningen skulle bedrivas i överensstämmelse med svenska kyrkans bekännelse. En väsentlig förskjutning såväl i det faktiska läget som i den allmänna uppfattningen inträdde emellertid så småningom. Det av konstitutionsutskottet vid 1918 års riksdag avgivna utlåtandet i anledning av herr Engbergs motion om upphävande av ifrågavarande konfessionstvång ävensom denna frågas behandling i riksdagens kamrar ådagalade klart, att bekännelsekravet för kristendomslärare icke längre uppfattades såsom höjt över all diskussion. I debatten kring religionsfriheten och det fria utträdet ur svenska kyrkan har det också framhållits, att en verklig frihet icke kan sägas vara förhanden, om icke det fria utträdet möjliggöres på ett sådant sätt, att fulla medborgerliga rättigheter tilkomma dem, som icke tillhöra svenska kyrkan, oavsett om de äro medlemmar av annat trossamfund eller icke. För en revision av grundlagens bestämmelser och de särskilda skolformer-

89 nas stadgor i ifrågavarande avseende talar också den omständigheten, att kristendomsundervisningen i våra skolor numera icke har den konfessionella prägel, som den ägde i äldre tider. Dissenterlagskommittén har i kapitlet om kristendomsundervisningen i skolorna framhållit, h u r u de gällande undervisningsplanerna förutsätta en saklig undervisning utan abstrakt dogmatisering, med vidhjartad förståelse för olika kristna åskådningar och fromhetsriktningar. Målet kan sägas vara dels en objektiv framställning av kristendomens historia och dess ställning i nutiden, dels en saklig, främst på Nya Testamentets vittnesbörd grundad undervisning om vad kristendomen är. Den objektivitet och saklighet, som sålunda förutsattes beträffande kristendomsundervisningen i lägre och högre skolor, synes icke leda till att som behörighetsvillkor för lärare i kristendom nödvändigt bibehålies kravet på bekännelse av den rena evangeliska läran eller medlemskap i svenska kyrkan. Även om kristendomsundervisningen i våra skolor numera icke på samma sätt som förr är konfessionellt bunden, så är det emellertid uppenbart att den i religiöst avseende har en bestämd innebörd. Undervisningsplaner, metodiska anvisningar och de läroböcker, som för ändamålet godkänts, ge tydligt vid handen att den svenska skolans kristendomsundervisning fullföljer en evangelisk linje. Bedan den centrala ställning, som bibeln intager som källa och norm för denna undervisning, är ett vittnesbörd om, icke att ett visst trossamfunds bekännelse är dess principiella förutsättning, men att den evangeliska åskådning, som utom av svenska kyrkan omfattas av de flesta kristna trossamfund i vårt land, ligger till grund för densamma. Därtill kommer att kristendomsundervisningen skall bedrivas på sådant sätt att den är ägnad att främja elevernas sedliga och religiösa utveckling. En kristendomsundervisning av denna art ställer givetvis i första hand sådana krav på läraren, som icke kunna tillfredsställande formuleras i bestämmelser i grundlag eller skolstadgor. Även om sålunda garantier icke k u n n a genom författningsföreskrifter vinnas för o* rätt bedriven kristendomsundervisning, måste det likväl ifrågasättas om icke i någon form särskilda behörighetsvillkor äro erforderliga beträffande de lärare, som ha skyldighet att meddela undervisning i kristendom. 1925 års religionsfrihetssakkunniga dryftade i sitt betänkande ingående detta problem, och då förhållandena på detta område sedan dess icke ha förändrats, kunna de där framförda synpunkterna alltjämt tjäna som vägledning för diskussionen. De sakkunniga sammanfattade sina överväganden på följande sätt: 1 »Det nuvarande konfessionsvillkoret för anställning som lärare i kristendomskunskap vid de allmänna skolorna kan betecknas såsom oberättigat eller överflödigt, 1) emedan det från nämnda lärarebefattningar utestänger personer, som, ehuru i övrigt fullt lämpliga för dessa, av vissa från den personliga samvetskänslan härrörande skäl anse sig förhindrade att tillhöra statskyrkan, 1

SOU 1927:13 s. 1G3.

90 2) emedan de nuvarande läroplanerna för kristendomsämnet icke förutsätta samma konfessionsbundna undervisning, som förr var fallet, 3) emedan ifrågavarande villkor icke kan lämna den garanti i fråga om lärarens personlighet, som i varje fall vore den ur kristendomsundervisningens synpunkt behövliga och önskvärda, och ej heller i övrigt kan i och för sig garantera inre anslutning till den religionsåskådning, som är den svenska kyrkans, samt 4) emedan staten i lärarnas föreskrivna utbildningskompetens, formerna för deras tillsättning och kontrollen över deras tjänstgöring ävensom i sättet för antagandet av läroböcker äger andra och starkare garantier för en nöjaktig kristendomsundervisning i skolorna; men även såsom berättigat och lämpligt. 1) emedan det klart och tydligt tillkännager, att i fråga om dem, åt vilka den svenska ungdomens religiöst-etiska undervisning skall vara anförtrodd, vissa gränslinjer måste vara uppdragna, syftande mot utestängandet från denna verksamhet av personer, vilka icke känna eller äga någon samhörighet med vårt folks allmänna religionsuppfattning, samt 2) emedan det måste anses med tämligen stor effektivitet från kristendomslärarens verksamhet utesluta personer med verkligt främmande religionsåskådning.» Med hänsyn härtill sökte de sakkunniga finna en framkomlig linje, som skulle k u n n a undanröja hindret lör eljest kvalificerade lärare, som ej tillhöra svenska kyrkan, att bekläda ifrågavarande tjänster men på samma gång tillgodose just de krav på garantier, som syntes grundade på verkliga sakskäl. De sakkunniga byggde härutinnan på det förslag, som de framlade i fråga om principerna för barns befrielse från kristendomsundervisningen i allmän skola. Sådan befrielse skulle ifrågakomma endast i de fall, då någon av barnets närmaste tillhör ett trossamfund, åt vars medlemmar Konungen med hänsyn till samfundets från grunderna för de allmänna skolornas religionsundervisning väsentligt avvikande åskådning medgivit rätt att i skolornas ställe ombesörja barnens religionsundervisning. Praktiskt sett skulle detta komma att betyda, att endast barn till katolska eller mosaiska trosbekännare skulle kunna på målsmans framställning fritagas från skolornas religionsundervisning. Beligionsfrihetssakkunniga funno det ligga nära till hands, att tillträde till kristendomslärartjänst icke på konfessionella grunder förmenades a n d r a än dem, som tillhöra dessa från den svenska kyrkan så skiljaktiga trossamfund att de ansett sig böra begära och jämväl erhållit tillstånd av berörda slag, men att beträffande sådana samfunds medlemmar ett uttryckligt förbud mot anställning som kristendomslärare bleve föreskrivet. Därmed skulle den undantagsställning för vissa icke-statskyrkomedlemmar, som rättvisligen kunde betecknas som ej motiverad, upphöra, samtidigt som motsvarande, ur statssynpunkt berättigade och välmotiverade, undantagsställning för vissa andra icke-fstatskyrkomedlemmar bibehölles. Det bärande i motiveringen är lätt skönjbart. Samtidigt som religionsfri-

91 hetens princip skulle givas en så vid tillämpning som möjligt, måste med tanke på kristendomsundervisningens karaktär förhindras, att denna undervisning komme att bedrivas av personer med en trosåskådning, som väsentligt avviker från grunderna för undervisningen. Dissenterlagskommitténs

yttrande

och

förslag.

Dissenterlagskommittén kan för sin del i huvudsak ansluta sig till de allmänna synpunkter, som religionsfrihetssakkunniga anfört som motivering för sitt förslag. Även på detta område böra berättigade religionsfrihetskrav förverkligas i så vid omfattning som möjligt. De invändningar, som kunna göras mot dessa kravs fulla förverkligande, måste vara motiverade av kristendomsundervisningens egen karaktär och alltså sakligt grundade. Just ur sakliga synpunkter förefaller det emellertid nödvändigt att bestämda föreskrifter givas för att förhindra att kristendomsundervisningen i de allmänna skolorna lämnas åt lärare, vilka anslutit sig till en åskådning som väsentligt avviker från grunderna för skolornas kristendomsundervisning. Ett sådant förhållande får uppenbart anses beröva dem den väsentliga förutsättningen för att kunna undervisa i enlighet med kursplanerna och deras metodiska anvisningar. Ehuru kommittén således i huvudsak ansluter sig till den av religionsfrihetssakkunniga givna motiveringen, anser sig kommittén av vissa nedan angivna skäl böra framlägga ett något modifierat förslag. Det synes nämligen kommittén uppenbart, att den önskade garantin beträffande kristendomsundervisningen är tämligen bristfällig, därest hinder för anställning såsom lärare med undervisning i kristendom skola finnas endast för medlemmar av trossamfund, som erhållit rätt att i skolornas ställe ombesörja religionsundervisning. Trossamfund kunna nämligen komma att finnas, vilka ej ha sådan rätt men ändock i fråga om trosåskådning och moraluppfattning väsentligt skilja sig från grunderna för de allmänna skolornas kristendomsundervisning i minst lika hög grad som de trossamfund, vilka erhållit dylik rätt. Frågan om behörighet för dem, som icke tillhöra något trossamfund, att söka och inneha ifrågavarande lärartjänster kommer givetvis också att aktualiseras, då fritt utträde ur svenska kyrkan medgives. Ofta nog lärer man ha skäl antaga, att den, som utträder u r svenska kyrkan utan att inträda i ett närstående trossamfund, i fråga om religionsåskådning intager en ståndpunkt, som väsentligt avviker icke blott från svenska kyrkans åskådning utan även från grunderna för skolornas religionsundervisning. Man kan med skäl ifrågasätta om en konfessionslös lärare själv skulle vilja eller i regel vore lämpad att undervisa i kristendom på det sätt som gällande föreskrifter förutsätta. Bortsett härifrån skulle konfessionslösa kristendomslärare sannolikt väcka en, måhända stundom omotiverad, misstro i breda befolkningslager och rubba det lugn, som är en förutsättning för skolornas arbete. Även om man i allmänhet icke skulle ha rätt att betvivla en

92 konfessionslös lärares lojalitet mot gällande föreskrifter och undervisningsplaner, skulle säkerligen många föräldrar komma att sakna förtroende för en av honom meddelad kristendomsundervisning. En tänkbar följd vore även att ett större antal trossamfund skulle söka att erhålla rätt till religionsundervisning i skolornas ställe, vilket helt visst icke vore till fromma för skolväsendets enhet i vårt land. På grund av dessa överväganden har dissenterlagskommittén funnit starka skäl tala för att frågan om behörigheten för kristendoimslärartjänster löses efter en linje, som något avviker från den av religionsfrihetssakkunniga föreslagna. Eftersom kristendomsundervisningen i de allmänna skolorna skall bedrivas med objektivitet och saklighet, bygga på vissa bestämt angivna grunder och ha en religiöst och moraliskt fostrande syftning, synes det rimligt att detta förhållande får inverka på behörighetsvillkoren. Därigenom vinnes en korrespondens mellan kristendomsundervisningens i kursplaner och på annat sätt angivna mål samt föreskrifterna i grundlag och skolstadgor. Då regeringsformens stadgande att kristendomslärare skall bekänna den rena evangeliska läran i praxis anses vara uppfyllt genom medlemskap i svenska kyrkan, är det motiverat att grunda behörigheten på samfundstillhörighet. Enligt kommitténs uppfattning bör det föreskrivas, att lärartjänst i allmän skola, med vilken är förenat åliggande att undervisa i kristendom, kan innehavas endast av den som är medlem av svenska kyrkan eller annat trossamfund, som har en från grunderna för denna undervisning ej väsentligt avvikande trosåskådning. En sådan föreskrift återfinnes, utom i förslaget till ändring av regeringsformen § 28, i förslaget till religionsfrihetslag, 18 §, varjämte ändringar i enlighet därmed föreslås i de skolstadgor, vari nu föreskrives att lärare med undervisningsskyldighet i kristendom skall vara medlem av svenska kyrkan. Tillträde till lärartjänster med undervisningsskyldighet i kristendom skall alltså vägras endast dem, som ej tillhöra något trossamfund och medlemmar av trossamfund, som ha en från grunderna för kristendomsundervisningen i de allmänna skolorna väsentligt avvikande trosåskådning. Bestämmelser av det sålunda angivna innehållet innebära en icke oväsentlig utvidgning av religionsfriheten. Ytterligare likställighet i förevarande hänseende skulle vinnas, om i större utsträckning än nu personer kunde inneha lärartjänster utan att vara skyldiga att undervisa i kristendom. Även detta spörsmål har kommittén därför upptagit till behandling. De högre skolor, som bygga på ett system av ämneslärartjänster, förorsaka i detta avseende intet egentligt problem. I sådana skolor omfatta flertalet lärartjänster ämnesgrupper, vari kristendomskunskap icke ingår, och stå sålunda öppna för alla oavsett deras samfundstillhörighet. Att de, som icke tillhöra vare sig svenska kyrkan eller närstående trossamfund, fortfarande komma att sakna rätt att vara lärare i kristendom kan så mycket mindre kännas som en inskränkning i deras religionsfrihet som de ej utom i sällsynta fall torde äga den utbildning, som fordras för behörighet att undervisa i kristendom i dessa skolor.

93 Beträffande folkskollärartjänsterna är emellertid läget väsentligen annorlunda. Folkskollärare har alltid skyldighet att meddela undervisning i kristendomskunskap. Enligt folkskolestadgans § 12 mom. 4 må visserligen i skolor, där flera läraravdelningar finnas och omständigheterna i övrigt det medgiva, ämnesfördelning mellan olika lärare kunna äga rum i mindre utsträckning, efter medgivande av den kommunale skolledaren eller skolrådets ordförande. Denna bestämmelse innebär emellertid icke någon rättighet för folkskollärare att få utbyta undervisningen i kristendom mot undervisning i annat ämne — utan lämnar endast möjlighet till ett sådant ämnesutbyte. Med de principer, som nu gälla beträffande undervisningsskyldigheten, skulle alltså enligt kommitténs ovan angivna förslag den, som tillbör ett trossamfund med en från grunderna för kristendomsundervisningen väsentligt avvikande trosåskådning, t. ex. en katolik, och den, som ej tillhör något trossamfund, icke k u n n a bliva folkskollärare. Det torde dock vara möjligt även i folkskolor — ehuru i begränsad omfattning — att ordna en ämnesfördelning på sådant sätt att vissa lärare fritagas från skyldighet att undervisa i kristendomsämnet. Vid ett stort antal skolor, särskilt på landsbygden, låter sig en sådan anordning icke genomföra. När endast en lärare finnes, måste han undervisa i kristendom. I större skolor med flera lärare skulle däremot med avseende på kristendomsundervisningen ämneslärarsystemet kunna praktiseras i viss utsträckning. Det må i detta sammanhang nämnas, att i Danmark folkskollärare äger rätt att bli befriad från att undervisa i kristendom. 1 Kommittén har rådfrågat erfarna skolman angående dessa spörsmål. De uppgifter, som kommittén därvid erhållit, bestyrka att ett icke så litet antal folkskollärartjänster på detta sätt skulle kunna komma att stå öppna för lärare, som icke äro behöriga att undervisa i kristendom. Den av kommittén rådfrågade expertisen har ansett sannolikt, att antalet folkskolor i hela landet, vid vilka ett sådant ämnesutbyte för närvarande skulle vara genomförbart, omfattar mer än hälften av folkskolornas sammanlagda elevantal. I den mån den pågående centraliseringen av folkskolorna fortsätter torde situationen bliva ännu gynnsammare. Vad ovan anförts har i första hand avseende å de lärare, som undervisa på det egentliga folkskolestadiet. Kommittén finner emellertid det vara möjligt att i viss utsträckning anordna ett ämnesutbyte i fråga om kristendomsundervisningen även genom att en småskollärare övertar kristendomsundervisning på folkskolestadiet. Något hinder för en sådan anordning finnes icke i folkskolestadgan. Enligt stadgans § 23 mom. 5 äger nämligen 1 I Lov om Folkeskolen den 18 maj 1937, § 53, stadgas härom följande: Om en fast anställd lärare, som det åligger att undervisa i kristendomskunskap, önskar att bli befriad från att meddela denna undervisning och därom insänder motiverad ansökan till skolkommissionen, skall denna, därest saken icke kan ordnas på tillfredsställande sätt genom byte av timmar mellan skolans lärare, överlåta kristendomsundervisningen till en av sköldirektionen godkänd person för ett honorar, som skall svara mot lärarens avlöning per undervisningstimme. Honoraret utbetalas av läraren.

94 skolråd vidtaga nödiga förändringar i arten av lärares tjänstgöring. Dock skall därvid iakttagas, att folkskollärares tjänstgöring huvudsakligen skall vara förlagd till folkskolestadiet och småskollärares huvudsakligen till småskolestadiet. Åtskilliga småskollärare ha säkerligen både personliga förutsättningar och tillräcklig kompetens för att kunna omhänderhava kristendomsundervisningen även på folkskolestadiet. 1 Även om ett på denna väg anordnat ämnesutbyte icke skulle komma att tillämpas i särskilt stor utsträckning, finner kommittén likväl önskvärt att bereda möjligheter därtill, för att öka antalet folkskollärartjänster som skola k u n n a innehavas av andra än dem, vilka tillhöra svenska kyrkan eller ett närstående trossamfund. Däremot finner sig kommittén icke böra förorda ett ämnesutbyte, varigenom även småskollärare skulle kunna befrias från skyldigheten att undervisa i kristendom. På skolans mest elementära stadium, där ämnesgränserna ej hållas så klara, bör undantag från klasslärarsystemet otvivelaktigt icke göras för kristendomsundervisningen. Därtill kommer att de praktiska möjligheterna för ordnandet av ämnesutbyte mellan småskollärare inbördes torde vara förhållandevis små. På grund av vad sålunda anförts föreslår kommittén först och främst sådan ändring av folkskolestadgans § 18 mom. 1 att däri utsäges, att för anställning som folkskollärare erfordras att vara medlem av svenska kyrkan eller annat trossamfund med en från grunderna för kristendomsundervisningen ej väsentligt avvikande trosåskådning, därest tjänsten innefattar åliggande att meddela undervisning i kristendomskunskap. Den ändring som föreslås beträffande § 18 mom. 2, vilket moment angår småskollärare m. fl., innehåller däremot endast, att för anställning som dylik lärare fordras att vara medlem av antingen svenska kyrkan eller annat trossamfund, som nyss är nämnt. Då undervisningsförhållandena vid nomadskolorna äro närmast jämförbara med småskolornas, föreslås samma ändring uti 13 § i stadgan angående nomadundervisningen. Befogenhet att förordna om sådan ändring i ämnesfördelningen att folkskollärare befrias från undervisningsskyldighet i kristendom anser kommittén böra anförtros skolrådet — icke dess ordförande eller den kommunale skolledaren. Kommittén föreslår införandet i § 12 mom. 4 av en bestämmelse härom. Då fråga är om tillsättandet av en ledig tjänst, finner kommittén det vara möjligt för skolrådet att redan vid ledigförklarandet angiva huruvida tjänsten icke behöver innefatta skyldighet att undervisa i kristendom. Som regel bör det emellertid vara enklare att först när såsom sökande anmält sig någon, som ej är behörig att undervisa i kristendom, avgöra om denne än1 Ett stöd för denna uppfattning ger kungörelsen den 26 juni 1948 (nr 388) med vissa bestämmelser angående anställande av småskollärarinnor för tjänstgöring å folkskolestadiet. Med hänsyn till rådande brist på folkskollärare och överskott på småskollärarinnor har Kungl. Maj :t i kungörelsen förordnat för tiden t. o. m. undervisningsåret 1950/51 att småskollärarinnor i viss omfattning skola anställas för tjänstgöring på folkskolestadiet (i klass 3 vid skola av A-form eller klasserna 3 och 4 vid skola av första B-formen).

95 dock må k u n n a förordnas å tjänsten. Kommittén finner sig icke böra föreslå några regler angående den ordning, i vilken skolrådens prövning av ifrågavarade spörsmål lämpligen bör ske. Uppkommer fråga om befrielse från kristendomsundervisningen beträffande en redan anställd lärare, torde skolrådet böra k u n n a pröva lämpligheten av ett ämnesutbyte såväl av eget initiativ som efter framställning från läraren. Kommittén är medveten om att folkskollärare, som komma att sakna behörighet att undervisa i kristendom, kunna få vidkännas en viss begränsning i sina befordringsmöjligheter, då de bliva hänvisade att söka tjänster vid större folkskolor vid vilka ett ämnesutbyte är möjligt att genomföra. Religionsfrihetsintresset torde dock genom kommitténs ovan angivna förslag tillgodoses så långt de praktiska omständigheterna det medgiva. En konsekvens av kommitténs förslag beträffande folkskollärarna är, att medlemskap i svenska kyrkan icke längre kan gälla såsom villkor för inträde vid folkskoleseminarium. I föreskriften att medlemskap i svenska kyrkan är villkor för inträde vid småskoleseminarium erfordras ej annan ändring än att jämväl medlemskap i annat trossamfund, som har en från grunderna för kristendomsundervisningen i de allmänna skolorna ej väsentligt avvikande trosåskådning, skall berättiga till inträde. E. De teologiska lärartjänsterna vid universiteten. Beträffande konstitutionsutskottets vid 1867 års riksdag uttalande angående det konfessionella behörighetsvillkoret för dessa tjänster samt samma frågas behandling vid 1918 års riksdag, hänvisas till vad ovan (s. 86— 87) anförts. Beligionsfrihetssakkunniga föreslogo i fråga om lärarebefattningarna vid de teologiska fakulteterna, att till sådan befattning icke skulle k u n n a utnämnas annan än medlem av svenska kyrkan. Detta funno de sakkunniga knappast innebära någon förändring i sak, med hänsyn till att fordran på bekännande av den rena evangeliska läran praktiskt taget beträffande ifrågavarande befattningar betydde detsamma som att vara medlem av svenska kyrkan. De skäl, som de sakkunniga anförde för att alltså icke vidtaga någon ändring i de teologiska lärarnas, d. v. s. främst teologie professorernas, ställning till svenska kyrkan, k u n n a här sammanfattas sålunda: Så länge staten upprätthåller en statskyrka och sörjer för en religionsförkunnelse i evangelisk-luthersk anda, synes följdriktigheten kräva att de, som hava att utbilda denna kyrkas tjänare, äro anslutna till samma kyrka. Religionsfrihetskravet kan icke rimligtvis innebära krav på rätt för envar att oberoende av kyrkotillhörighet få handhava utbildningen av svenska kyrkans prästerskap. Olika kategorier, som från vissa synpunkter kunna anses mindre önskvärda såsom teologiska lärare, böra vara uteslutna därifrån. Så t. ex. måste det från prästutbildningssynpunkt anses oegentligt att en romersk-katolsk trosbekännare med sin bundenhet vid det katolska kyrkosystemet och dess starkt betonade konfessionella

teologi skulle leda det praktisk-teologiska arbetet för de blivande prästerna i den evangelisk-lutherska kyrkan eller handleda dem i deras dogmatiska eller etiska studier. Ävenledes måste det av nu anförda grunder anses uteslutet att en romerskkatolsk trosbekännare skulle kunna lägga sin undervisning så objektivt och opartiskt, att han vid behandlingen av kyrkohistorien kunde låta reformationens och protestantismens idéer komma så till sin rätt, att de bleve fruktbringande för den lutherska prästtjänsten. Ifrågasättas kan också om den syn på det religiösa samfundslivet, som ofta utmärker medlemmar av frikyrkosamfund, skulle vara lämplig hos t. ex. en lärare i praktisk teologi såsom handledare av blivande präster i en evangelisk-luthersk folkkyrka. Eljest kunde det måhända ifrågasättas att — i likhet med vad de sakkunniga föreslagit rörande kristendomslärare vid de allmänna skolorna åt medlemmar av vissa den svenska kyrkan närstående trossamfund eller åt personer, vilka stå utanför de olika trossamfunden, medgiva rätt att vara lärare vid de teologiska fakulteterna. I motsats till kristendomslärarna vid de offentliga skolorna, för vilka gälla bestämmelser som inskärpa iakttagandet av givna föreskrifter rörande religionsundervisningen, hava emellertid lärarna vid de teologiska fakulteterna inga motsvarande bestämmelser att rätta sig efter i sin undervisning och sådana bestämmelser kunna av lätt insedda skäl icke genomföras. Visserligen kunde man som stöd för upphävande av nuvarande bestämmelse i konfessionellt avseende hänvisa till förhållandena i andra land, t. ex. Danmark, där inga bestämmelser i sådant avseende förefinnas rörande de teologie professorerna. I Danmark har dock ansetts självfallet att endast medlemmar av den danska evangelisk-lutherska kyrkan kunna innehava teologisk professur. Skulle den i Sverige gällande bestämmelsen upphävas, skulle det däremot innebära ett uttryckligt medgivande att andra än medlemmar av svenska kyrkan kunde bekläda professorsämbete vid teologisk fakultet. En förändring av bestämmelserna rörande de teologie professorernas ställning till svenska kyrkan skulle, enligt de sakkunnigas mening, sannolikt även ha till följd, att från kyrkan krav restes antingen på upprättande av prästseminarier utanför universiteten eller på inrättande av en konfessionell teologisk fakultet vid sidan av den konfessionslösa, såsom fallet blivit i Holland, där den sistnämnda fakulteten erhåller understöd av staten. Ingendera av de nu antydda konsekvenserna synes från allmän kulturell eller från statlig synpunkt, vara önskvärd. Från allmän kultursynpunkt synes ett utbrytande av prästutbildningen från universiteten med dess fria forskningsarbete icke vara något eftersträvansvärt. Och från statssynpunkt synes icke heller vara särskilt önskvärt att upprätta och — helt eller delvis — underhålla två parallella utbildningsanstalter. Mot förslaget anmälde en av de sakkunniga, rektor G. Mosesson, reservation och förordade att samma stadgande skulle gälla för de teologiska lärarna vid universiteten, som de sakkunniga föreslagit för övriga kristendomslärare och att följaktligen endast sådan person måtte förklaras obehörig att bekläda teologisk professur, som tillhör samfund, åt vars medlemmar Konungen medgivit rätt att i skolornas ställe ombesörja barnens religionsundervisning. Beservanten framhöll, att den teologiske vetenskapsman, som tillhör ett sådant samfund med egen religionsundervisning, markerat en från den evangeliska så väsensskild uppfattning, att det icke skulle innebära någon orätt att förvägra honom en sökt professur i teologiskt ämne. Om däremot en vetenskapligt kvalificerad sökande icke markerat sådan väsensskillnad men utträtt ur svenska kyrkan, borde han ej förklaras obehö-

97 rig. Den formella anslutningen till svenska kyrkan vore ju ingen garanti för lojalitet mot kyrkans idé och frånvaron av formell anslutning inget bevis på att vederbörande ämbetsman skulle bliva illojal. Dissenterlagskommitténs

yttrande

och

förslag.

Frågan om konfessionella behörighetsvillkor för de teologie professorerna kan givetvis betraktas ur såväl den vetenskapliga som den religiösa frihetens synpunkt. Kommittén har i enlighet med sitt uppdrag i främsta rummet haft anledning att bedöma frågan med hänsyn till de religionsfrihetsintressen, som här kunna göras gällande. Såsom också religionsfrihetssakkunniga framhållit är det emellertid ovedersägligt, att den vetenskapliga teologiska forskningen icke kan bestämmas av för densamma ovidkommande hänsyn utan endast av dess egna förutsättningar och metoder och att ingen verklig teologisk forskning i längden kan bedrivas utan att den tillförsäkras den vetenskapliga frihet, som är all forsknings förutsättning. Huruvida den teologiska vetenskapen hos sina utövare förutsätter en personlig anslutning till den kristna åskådningen eller ej är en omdebatterad principfråga, som i detta sammanhang icke behöver beröras. Otvivelaktigt är att en sådan anslutning icke utgör ett hinder för allvarligt vetenskapligt arbete. Emellertid är religionsfriheten med nuvarande lagstiftning i viss utsträckning begränsad, i det att personer, som icke äro medlemmar av svenska kyrkan, ej kunna inneha ifrågavarande lärarebefattningar. Denna begränsning är motiverad icke av den forskning, som de ha att bedriva, utan av den undervisning, som de ha att meddela. En viktig anledning till att de teologiska lärostolarna vid våra universitet icke tillhöra de filosofiska fakulteterna, utan bilda särskilda fakulteter, är behovet av utbildning av präster för tjänst i den svenska kyrkan. Såväl praktiska överväganden som det teologiska forskningsföremålets egenart h a förestavat de bestämmelser, genom vilka de teologiska lärarna i behörighetsavseende kommit att intaga en särställning i jämförelse med andra akademiska lärare. Den teologiska undervisningen står i främsta r u m m e t i prästutbildningens tjänst, och det synes i och för sig vara rimligt att de, som skola handhava utbildningen av blivande präster i svenska kyrkan, också själva tillhöra denna kyrka. Visserligen berättiga de vid universiteten avlagda examina icke till prästvigning och inträde i prästämbetet u t a n att dessförinnan särskild prästexamen avlagts inför vederbörande domkapitel. Men svenska k y r k a n har icke ansett sig behöva föranstalta om särskild undervisning och utbildning för prästkandidaterna utan har med förtroende accepterat den undervisning, som staten genom universitetens teologiska fakulteter ställt i prästutbildningens tjänst. Skulle de hittillsvarande behörighetsvillkoren för de teologiska fakulteternas lärare bortfalla, kan det läget inträda, som religionsfrihetssakkunniga omnämnt, nämligen att andra teologiska utbildningsanstalter komma till stånd, vilket icke k a n vara önskvärt ur vare sig samhällets eller kyrkans synpunkt. Det förefaller därför icke vara tillrådligt att före10—488230.

98 taga en lagändring innebärande att personer helt oberoende av samfundstillhörighet skulle kunna inneha lärarebefattningar vid de teologiska fakulteterna. Däremot måste man fråga sig, om ej även medlemmar av vissa andra trossamfund än svenska kyrkan borde kunna inneha ifrågavarande befattningar. Vissa särskilda trossamfund stå i fråga om trosåskådning den svenska kyrkan så nära, att det icke torde vara oförenligt med den teologiska undervisningens intressen att medlemmar i sådana trossamfund k u n n a få vara lärare vid de teologiska fakulteterna. Inomkyrkliga trossammanslutningars medlemmar ha ju enligt nu gällande ordning sådan behörighet, och det kan inträffa att ett särskilt trossamfund läromässigt är i större överensstämmelse med svenska kyrkan än en inomkyrklig trossammanslutning. Det förtjänar därför att närmare övervägas om ej vissa svenska kyrkan närstående trossamfund kunna anses vara av sådan beskaffenhet, att hinder ej bör möta för deras medlemmar att bli lärare i teologi vid universiteten. Härvid kan erinras om att den kristna samförståndstanken under senare tid vuxit sig allt starkare. Vidare bör framhållas att, ehuru de teologie studerandena vid universiteten till övervägande antal avse att bliva präster i svenska kyrkan, dock ganska många idka teologiska studier med andra syften. I allt större utsträckning bedriva olika samfunds medlemmar teologiska studier vid universiteten, ofta i avsikt att därefter träda i sitt samfunds tjänst och icke sällan med förnämliga vetenskapliga studieresultat. Därjämte ha de teologiska fakulteterna att ombesörja utbildningen av kristendomslärare vid högre allmänna skolor. Hittills har gällt, att dessa lärare skola tillhöra svenska kyrkan, men kommittén föreslår att även medlemmar av trossamfund med en från grunderna för de allmänna skolornas kristendomsundervisning ej väsentligt avvikande trosåskådning skola äga behörighet att undervisa i ämnet kristendomskunskap. En sådan lagändring skulle säkerligen föranleda än fler medlemmar av trossamfund, som äro svenska kyrkan närstående, att bedriva teologiska studier i syfte att bliva kristendomslärare. Kommittén finner det rimligt, att de, som tillhöra sådana trossamfund, också skola äga behörighet att inneha befattning som lärare vid teologisk fakultet. Kommittén föreslår därför, att medlemmar av vissa andra trossamfund än svenska kyrkan, vilka i sin bekännelse stå den senare nära och således företräda en evangelisk grundåskådning, icke på grund av sin samfundstillhörighet skola vara diskvalificerade att inneha befattning som lärare i teologisk vetenskap. Det synes kommittén motiverat att även en u r svenska kyrkan utträdd metodist skall kunna vara professor i ett teologiskt ämne, när intet hinder därför möter en hans trosfrände, som kvarstannat i kyrkan, eller en medlem av en exempelvis baptistisk inomkyrklig trossammanslutning. Det kan visserligen sägas att ett trossamfund, som ställt sig utanför den svenska kyrkan, på ett så markerat sätt tagit avstånd från denna kyrkas lära, att samfundet knappast kan betraktas som kyrkan närstående och att till följd därav dess medlemmar icke kunna vara lämpade att med-

99 dela den teologiska undervisning, som skall givas huvudsakligen åt blivande präster i svenska kyrkan. Men samtidigt bör det betonas, att ett trossamfund, som en gång av särskilda skäl ställt sig utanför svenska kyrkan, på grund av utvecklingen såväl inom kyrkan som inom vederbörande samfund kan i sin allmänna åskådning ha kommit att stå kyrkan relativt nära. Ofta är det så att trots bestående samfundsgränser överensstämmelse i centrala trosfrågor föreligger. Ett samarbete mellan medlemmar av olika närstående samfund i den teologiska vetenskapen vid universiteten skulle i själva verket k u n n a medverka till att avståndet samfunden emellan ytterligare minskas och på så sätt bidraga till att motverka den religiösa splittringen i vårt land. Naturligtvis inträda vissa svårigheter, då det gäller att avgöra vilka särskilda trossamfund som äro svenska kyrkan så närstående och ha en så evangelisk karaktär, att deras medlemmar böra vara behöriga att inneha befattningar som lärare i teologisk vetenskap. I fråga om kristendomslärarna har kommittén funnit grunderna för skolornas kristendomsundervisning k u n n a vara den norm, efter vilken trossamfundens bekännelser bedömas. De teologiska fakulteterna ha inga motsvarande grunder för undervisningen. En lösning, motsvarande den som kommittén beträffande kristendomslärarna funnit vara mest ändamålsenlig, äger därför icke tillämplighet i förevarande sammanhang. Alternativet synes då bliva, antingen att förklara dem, som med hänsyn till samfundstillhörigheten kunna vara kristendomslärare, ur samma synpunkt behöriga även att inneha akademiska lärartjänster i teologi, eller att reservera behörigheten för medlemmar av svenska kyrkan och andra trossamfund med evangelisk grundåskådning. I praktiken torde skillnaden mellan de angivna möjligheterna vara obetydlig eller ingen, eftersom ett samfund, som i sin trosåskådning ej väsentligt avviker från grunderna för skolornas kristendomsundervisning, naturligtvis har en evangelisk grundåskådning. Ur principiell synpunkt förefaller det emellertid icke tillfredsställande att behörigheten att inneha tjänst, med vilken skyldighet att undervisa i kristendom i de allmänna skolorna är förenad, skall vara normerande för behörigheten att vara professor vid teologisk fakultet. Kommittén förordar därför den i det uppställda alternativet sist angivna lösningen. Begeringsformen § 28 föreslås ändrad i enlighet härmed, varjämte ett stadgande av samma innehåll upptagits i 17 § av förslaget till religionsfrihetslag. Vid de teologiska fakulteterna finnas vid sidan av professorerna lärare i teologisk vetenskap, på vilka behörighetsföreskrifterna i § 28 regeringsformen ej äro tillämpliga. Kommittén har funnit det lämpligt att i detta sammanhang pröva, huruvida någon ändring i de konfessionella behörighetsvillkoren för deras del är erforderlig. För de teologie docenterna äro inga särskilda behörighetsvillkor i konfessionellt hänseende givna. Deras uppgift är vetenskaplig forskning och undervisning, såsom framgår av universitetsstatuternas § 72 mom. 2: »Ej

100 m å sådant förordnande (docentförordnande) meddelas någon, utan att hans anställande prövas nyttigt för den vetenskapliga forskningen eller för undervisningen samt han ådagalagt erforderlig skicklighet såsom vetenskapsidkare och lärare.» Samma villkor, som regeringsformen uppställer för de teologie professorerna, har emellertid ansetts gälla även för docenterna. (Veterligen har dock endast vid ett tillfälle fråga varit om förordnande för en ur svenska kyrkan utträdd person som docent i teologi. Efter samråd med de akademiska myndigheterna inträdde denne, som var metodist, i svenska kyrkan, innan ansökan ingavs och förordnande meddelades.) Med hänsyn till att docenterna i allt större utsträckning anlitas även för mera elementär undervisning och dessutom enligt § 86 i universitetsstatuterna äro pliktiga vikariera för professor, för-efaller det kommittén i princip riktigt att samma regler gälla för docenterna som för professorerna. Kommittén föreslår därför ett tillägg till berörda § 72 i universitetsstatuterna av innehåll att till docent i teologisk vetenskap endast den må förordnas, som är medlem av svenska kyrkan eller annat trossamfund med evangelisk grundåskådning. Enahanda villkor bör givetvis gälla för de år 1947 inrättade befattningarna som förste assistenter i exegetik. Kommitténs förslag till 17 § i religionsfrihetslagen avser bl. a. dessa befattningar. Till de teologiska fakulteterna äro k n u t n a särskilda praktisk-teologiska institut, inom vilka undervisningen bedrives i form av praktiska övningskurser. Dessa åsyfta enligt Kungl. Maj :ts stadga den 30 mars 1935 angående teologiska examina, § 4, de studerandes fostran till prästämbetets förvaltning inom svenska kyrkan, och de i kurserna ingående kateketiska, liturgiska, homiletiska och kyrkorättsliga övningarna skola, i den mån sådant är möjligt, anordnas såsom kyrkliga funktioner. Undervisningen vid dessa institut tager således så direkt sikte på den praktiska prästutbildningen, att det synes självfallet att de, som här äro lärare i de för den pastorala utbildningen väsentliga ämnena, böra vara medlemmar av svenska kyrkan. Dessa lärare äro direktorn eller biträdande läraren och assistenten. Till direktor k a n endast den som tillhör svenska kyrkan förordnas, då han skall vara »en i församlingstjänst högt förtjänt och i teologiska studier väl vitsordad prästman». Föreskrift härom finnes i två kungl. brev till statskontoret den 3 juli 1931 (angående anslagen till universiteten i Uppsala och L u n d ) . Beträffande assistent är däremot ej föreskrivet att han skall vara präst i svenska kyrkan. Enligt kommitténs uppfattning bör det stadgas, att assistent vid de praktisk-teologiska övningsinstituten skall tillhöra svenska kyrkan. Däremot synes det icke kommittén erforderligt, att uppställa detta behörighetsvillkor för övriga kurs- och övningsledare vid de praktisk-teologiska instituten. Dessa instituts anknytning till de teologiska fakulteterna markeras i ovannämnda examensstadga genom bestämmelserna att professorn i praktisk teologi eller annan ledamot av fakulteten, som kanslern för rikets universitet på fakultetens förslag förordnar, skall såsom föreståndare handhava upp-

101 sikten över de praktiska övningarna samt att de praktiska proven efter genomgången övningskurs avläggas inför teologiska fakulteten. Dessutom skall förordnande av lärare vid institutet ske på förslag av teologiska fakulteten. Enligt kommitténs förslag skola ju fakultetens ledamöter icke nödvändigt vara medlemmar av svenska kyrkan. Bedömningen av proven göres emellertid av de lärare, som lett övningarna, och på grundval av deras vitsord har fakulteten endast att enligt de i examensstadgan angivna reglerna förklara den avslutade prövningen godkänd eller icke godkänd. Denna anknytning mellan fakultet och institut synes utan olägenhet kunna bestå, även om några av fakultetens ledamöter ej skulle tillhöra svenska kyrkan. Däremot skulle det synas oegentligt, om en professor, som tillhör annat trossamfund än svenska kyrkan, vore föreståndare med dennes skyldighet att öva uppsikt över de praktiska övningarna. Med hänsyn till vad ovan blivit anfört, upptages i 17 § av förslaget till religionsfrihetslag ett stadgande av innehåll, att föreståndare för de praktiska övningskurserna och de, som vid dessa kurser meddela teologisk undervisning, skola vara medlemmar av svenska kyrkan.

F. Deltagande i handläggning eller avgörande av frågor, som angå religionsvård m. m. Bestämmelsen i regeringsformens § 28 att icke någon, som ej tillhör den rena evangeliska läran, må såsom domare eller innehavare av annan tjänst deltaga i handläggning eller avgörande av fråga, som angår religionsvård, religionsundervisning eller befordringar inom svenska kyrkan, tillkom såsom förut nämnts år 1870, i samband med att Kungl. Maj :ts rätt att utnämna innehavare av fullmaktstjänster i allmänhet utsträcktes till att gälla bekännare av varje kristen troslära ävensom den mosaiska. I det föregående (s. 72 o. f.) har intagits den av konstitutionsutskottet vid 1867 års riksdag anförda motiveringen för ifrågavarande grundlagsstadgande. Det viktigaste i berörda motivering var att, ehuru någon inblandning i svenska kyrkans statsangelägenheter ej borde tillåtas andra trosbekännare, dock alla de tjänster, vari mera tillfälligt inginge åligganden med avseende å frågor, som röra religionsvård, religionsundervisning eller befordringar inom statskyrkan, icke behövde ovillkorligen vara förbehållna kyrkans medlemmar utan borde kunna besättas med personer tillhörande en annan lära, allenast dessa förbjödes att deltaga i handläggning eller avgörande av så beskaffade frågor. Ett på detta sätt vidgat tillträde till allmänna befattningar innebure en fördel för samhället med hänsyn till den lämplighet för övriga med befattningarna förenade åligganden, som andra trosbekännare kunde besitta. Några väsentliga praktiska svårigheter skulle sannolikt ej föranledas därav, då det dels utan olägenhet kunde ordnas så inom domstolar eller ämbetsverk med kollegial form, där ärenden av ovannämnda egenskap mera sällan förekomme, att dessa ärenden handlades av andra leda-

102 möter, och dels kunde tagas för givet att ingen, tillhörande en annan trosbekännelse än statskyrkans, skulle utnämnas till en tjänst med åligganden att vanligen eller ofta handlägga kyrkliga frågor, vilket ock vore stridande mot grundlagens föreskrift att vid varje befordran avseende borde fästas på de sökandes förtjänst och skicklighet. Det torde här icke behöva särskilt framhållas, att man alltjämt, med beaktande av den av konstitutionsutskottet sålunda angivna innebörden av ifrågavarande stadgande, bör iakttaga att kyrkans inre angelägenheter icke handläggas av personer, som stå utanför kyrkan. Såvitt dissenterlagskommittén har sig bekant, har någon anmärkning heller icke riktats mot tilllämpningen av denna föreskrift, i den mån den rör kyrkliga ärenden. Med avseende å ärenden angående religionsundervisningen torde skillnad böra göras mellan frågor, som angå religionsundervisning inom svenska kyrkan, t. ex. konfirmationsundervisning, och frågor, som angå religionsundervisningen i de allmänna skolorna. Beligionsundervisningen inom svenska kyrkan synes kunna innefattas i uttrycket religionsvård. P å grund av vad sålunda anförts föreslår dissenterlagskommittén, att ingen, om h a n ej är medlem av svenska kyrkan, må såsom domare eller innehavare av annan tjänst deltaga i handläggning eller avgörande av fråga, som angår religionsvård eller befordringar inom svenska kyrkan. En bestämmelse härom upptages, utom i förslaget till ändring av regeringsformens § 28, i 20 § av förslaget till religionsfrihetslag. Från detta stadgande får undantag likväl göras för medlem av statsrådet, i enlighet med vad kommittén vid behandling av frågan om statsrådens konfessionella ställning uttalat därom, att det icke synts praktiskt möjligt att med ett upphävande av kravet på medlemskap i svenska kyrkan — såvitt gäller flertalet medlemmar av statsrådet — förena bibehållandet av samma krav såsom villkor för deras deltagande i handläggning eller avgörande av frågor, som röra religionsvård eller befordringar inom svenska kyrkan. Ifrågavarande undantag synes det vara tillräckligt att angiva i regeringsformen. Behörigheten att handlägga ärenden, som angå religionsundervisningen i de allmänna skolorna, torde otvivelaktigt böra vidgas, på samma sätt som behörigheten att innehava lärartjänst med undervisningsskyldighet i kristendom. Ej blott de, som tillhöra svenska kyrkan, u t a n även medlemmar av andra, svenska kyrkan närstående trossamfund böra således kunna handlägga dylika ärenden. Enligt kommitténs uppfattning finnes emellertid skäl •att gå ännu ett steg längre. I den mån frågor, som angå kristendomsundervisningen, ha karaktären av rutinärenden, vilkas avgörande ej inverkar på undervisningens innehåll eller omfattning, torde deras handläggning utan olägenhet kunna anförtros envar, utan särskilt hänsynstagande till samfundstillhörighet. Annorlunda ställer det sig beträffande vad som direkt har avseende å undervisningen såsom sådan, undervisningsplaner, godkännande av läroböcker m. m. Dylika

103 betydelsefullare frågor böra icke överlämnas till avgörande av tjänstemän, vilkas trosåskådning väsentligt avviker från grunderna för kristendomsundervisningen. Vid övervägande härav finner sig kommittén böra föreslå, att allenast beträffande frågor, som äro av synnerlig vikt för kristendomsundervisningen i de allmänna skolorna, skall fordras, att de handläggas och avgöras av tjänstemän, som äro medlemmar av svenska kyrkan eller annat trossamfund med en från grunderna för kristendomsundervisningen ej väsentligt avvikande trosåskådning. Även i detta hänseende får — på samma sätt som beträffande frågor, vilka angå religionsvård eller befordringar inom svenska kyrkan — undantag röras för ledamöter av statsrådet. O m t j ä n s t e i n n e h a v a r e s skiljande från tjänsten v i d förändrad ställning i konfessionellt hänseende. Begeringsformens § 35 innehåller, att innehavare av vissa förtroendesysslor, bl. a. statsrådets ledamöter, kunna av Konungen entledigas, när h a n prövar rikets tjänst det fordra. De som bekläda domarämbeten samt alla andra ämbets- och tjänstemän, än de i § 35 nämnda, k u n n a åter enligt § 36 icke, utan medelst rannsakning och dom, av Konungen avsättas, ej heller, utan efter egna ansökningar, till andra tjänster befordras eller flyttas. Fråga är här endast om sådana befattningshavare som erhållit fullmakt å sina befattningar. Emellertid stadgas i 1873 års förordning om främmande trosbekännare, 15 §, att innehavare av offentlig tjänst, som anmält sig till utträde ur svenska kyrkan, skall skiljas från tjänsten, där den ej är av beskaffenhet att han utan avseende å sin trosbekännelse kunnat till densamma utnämnas samt Konungen eller den myndighet, som äger att tjänsten tillsätta, finner skäligt att honom därvid bibehålla. Här är således fråga om ett administrativt avsättningsförfarande. Vid 1882 års riksdag framställdes i en motion (II: 25 av h r K. P. A T noldson) förslag om att Konungens och annan utnämningsmyndighets berörda prövningsrätt skulle borttagas. Motionären åberopade bl. a., att denna rätt ej överensstämde med vare sig § 28 eller § 36 i regeringsformen. Lagutskottet framhöll i sitt utlåtande (nr 11) över motionen, att de tvenne bestämmelserna, att en person av främmande trosbekännelse kan utnämnas till innehavare av offentlig tjänst, och att en innehavare av sådan tjänst, vilken vid tiden för utnämningen tillhörde svenska k y r k a n men sedan överginge till annan trosbekännelse, icke hade ovillkorlig rätt att varda vid tjänsten bibehållen, ej syntes utskottet vara mot varandra stridande. Vid tillsättningen av tjänsten hade nämligen den utnämnande myndigheten tillfälle att, i den m å n sådant vore förenligt med grundlag eller annan gällande lag, pröva personens lämplighet för just ifrågavarande tjänst även u r

104 synpunkten av att han vore av främmande trosbekännelse, under det att enligt motionärens förslag all sådan prövningsrätt skulle, när tjänsteinnehavaren överginge till främmande trossamfund, vara nämnda myndighet betagen. 1 Motionen avslogs av riksdagen och samma resultat mötte en vid 1885 års riksdag avgiven likadan motion (II: 116 av hr Arnoldson). I denna fråga uttalade 1925 års religionsfrihetssakkunniga i sitt betänkande (SOU 1927: 13 s. 178): Om innehavare av offentlig tjänst av beskaffenhet att till densamma allenast medlem av statskyrkan må nämnas utträder ur kyrkan, bör han givetvis, därest han icke själv avsäger sig tjänsten, av vederbörande myndighet skiljas från densamma. Därom synes full enighet råda. Detta lärer icke heller strida mot regeringsformen § 36 eller annat stadgande. Ostridigt synes det också, såsom en följd av att ej någon, som ej är medlem av svenska kyrkan, må deltaga i handläggning eller avgörande av kyrkliga frågor, vara, att den, som icke tillhör svenska kyrkan, icke bör nämnas till ett ämbete med åliggande att vanligen eller ofta handlägga kyrkliga frågor, även om icke för befattning av ifrågavarande slag medlemskap av kyrkan är ovillkorligt föreskrivet. Därav lärer emellertid följa, att även innehavare av ett dylikt ämbete bör, om han utträder ur kyrkan, kunna skiljas från befattningen. Det gäller att undersöka i huru stor utsträckning han skulle bliva jävig att utöva tjänsten. Skulle detta i betydande omfattning bliva fallet, kan ju hans kvarstannande å densamma innebära en ohållbar situation. Däremot synes det icke överensstämma med grundlagens bestämmelser i övrigt att, på sätt den gällande avfattningen av 15 § dissenterlagen kan synas giva vid handen, innehavaren av vilken som helst offentlig tjänst vid utträde ur statskyrkan skulle, såframt ej vederbörande myndighet funne skäligt bibehålla honom vid tjänsten, skiljas från densamma. Hans bibehållande vid tjänsten bör vara regeln. Endast om tjänsten är av beskaffenhet att vanligen eller ofta medföra deltagande i handläggning eller avgörande av kyrkliga frågor och under förutsättning, att sakens ordnande på annat sätt icke låter sig göra, bör han skiljas från tjänsten. De sakkunniga föreslogo på grund av det anförda sådan ändring av 15 § i 1873 års förordning, att innehavare av offentlig tjänst, som utträdde uir svenska kyrkan, skulle varda från tjänsten skild, om tjänsten vore av beskaffenhet att till densamma allenast medlem av svenska kyrkan må nämnas, samt att, om tjänsten utan att medlemskap i svenska kyrkan vore för densamma föreskrivet dock medförde deltagande i handläggning eller avgörande av frågor, som angå religionsvård eller befordringar inom svenska kyrkan, det skulle ankomma på Konungen eller den myndighet, som ägde tillsätta tjänsten, att pröva huruvida innehavaren av tjänsten skulle från densamma entledigas. I överensstämmelse med de sakkunnigas förslag i fråga om behörighet till tjänst förenad med åliggande att meddela religionsundervisning i allmän skola eller av beskaffenhet att eljest medföra deltagande i handläggning eller avgörande av frågor angående sådan undervisning inarbetades i 15 § även bestämmelser, motsvarande de nyssnämnda, om skiljande från dylika tjänster. 1

Beträffande frågan i vad mån vid tillsättning av tjänst, för vars beklädande bekännande av svenska kyrkans lära icke är stadgat, hänsyn må tagas till vederbörandes ställning i kyrkligt hänseende, se redogörelsen för konstitutionsutskottets vid 1867 års riksdag uttalande ovan s. 101 och 72.

105 Beligionsfrihetssakkunnigas förslag innebar alltså beträffande u t n ä m ningsmyndighetens prövningsrätt den ändringen, att en prövning huruvida vederbörande tjänsteman borde få behålla sin tjänst, oavsett att hans religiösa tillhörighet ändrats, skulle förekomma endast med avseende å frågan om tjänsten kunde anses av sin innehavare fordra att han vore medlem av svenska k y r k a n resp. att han ej vore medlem av visst annat trossamfund, nämligen trossamfund åt vars medlemmar Konungen medgivit rätt att i skolornas ställe ombesörja barnens religionsundervisning. Dissenterlagskommitténs

yttrande

och

förslag.

Dissenterlagskommittén finner ofrånkomligt att beträffande tjänster, till vilka enligt kommitténs förslag ej må utnämnas annan än medlem av svenska kyrkan eller medlem av trossamfund med evangelisk grundåskådning resp. medlem av trossamfund med en från grunderna för kristendomsundervisningen i de allmänna skolorna ej väsentligt avvikande trosåskådning, bibehålla en bestämmelse motsvarande den i 15 § av 1873 års förordning, sålunda att innehavare av tjänst av nämnda slag, som utträder u r svenska kyrkan eller upphör att vara medlem i trossamfund av angiven art, skall av vederbörande myndighet skiljas från sin tjänst. Emellertid vill kommittén, såvitt angår tjänster förenade med åliggande att meddela kristendomsundervisning i allmän skola, föreslå, att, då fråga om entledigande uppkommer, det skall prövas huruvida icke i stället för entledigande k a n ske en förflyttning till annan tjänst, som icke innefattar undervisningsskyldighet i kristendom. Det framgår av vad kommittén anfört vid behandling av frågan om undervisningsskyldigheten i kristendom, att en dylik anordning i vissa fall kan vara möjlig (se s. 92 o. f.). Berörda prövning synes böra ankomma på Konungen eller den myndighet han därtill förordnar. I fråga om innehavare av tjänster, vilka medföra deltagande i handläggning eller avgörande av frågor, som angå religionsvård eller befordringar inom svenska kyrkan, finner kommittén riktigt, att även de skola k u n n a skiljas från sina befattningar, om de genom ändrad samfundstillhörighet mistat sin behörighet att handlägga dylika frågor. Beträffande en tjänst av detta slag torde dock något entledigande ej böra ske, därest deltagande i kyrkliga frågors handläggning utgör endast en ringa del av de till tjänsten hörande uppgifterna. I sådant fall torde det ej möta några väsentliga svårigheter att befria tjänsteinnehavaren därifrån. Med hänsyn härtill föreslår kommittén, att entledigande skall kunna ske endast om tjänsten i väsentlig mån medför deltagande i handläggning eller avgörande av frågor, som angå religionsvård eller befordringar inom svenska kyrkan, och även i sådant fall torde Konungen eller den myndighet han därtill förordnar böra pröva huruvida icke i stället för entledigande kan ordnas med förflyttning till annan tjänst. Beträffande frågor, som angå kristendomsundervisningen i allmänna skolor, har kommittén i det föregående föreslagit, att endast frågor av synnerlig vikt för denna undervisning ej må handläggas av andra än dem, som

106 äro medlemmar av svenska kyrkan eller något närstående trossamfund. Sådana frågor av synnerlig vikt torde icke vara så allmänt förekommande att behörigheten att handlägga desamma skall kunna anses utgöra en betingelse för innehavandet av en tjänst. Bristande behörighet att handlägga dylika frågor finner kommittén med hänsyn härtill icke böra kunna utgöra skäl för en tjänsteinnehavares entledigande. Bestämmelser av ovan angivet innehåll ha av kommittén upptagits i 17, 18 och 20 §§ av förslaget till religionsfrihetslag. Fråga kunde väl uppkomma att även i regeringsformen införa bestämmelser rörande de villkor, under vilka en tjänsteman skall kunna entledigas eller förflyttas på grund av att hans samfundstillhörighet ändrats. Kommittén har emellertid avstått från att framlägga något sådant förslag, bl. a. enär riksdagen år 1942 (i skrivelse nr 475) och ånyo år 1946 (i skrivelse nr 261) hos Kungl. Maj :t anhållit om utredning av frågan om en revision av de i §§ 35 och 36 regeringsformen meddelade bestämmelserna om statstjänstemännens rättsliga ställning.

107 KAP. VII.

Om vissa bestämmelser angående religiösa sammanslutningars rättsställning. På grund av arten av sin uppgift äro sammanslutningarna för religiösa ändamål, och således även särskilda trossamfund och trossammanslutningar, att anse såsom ideella föreningar. Någon allmän reglering genom lag av dessas ställning i samhället eller av formerna för deras verksamhet har icke skett. Visserligen h a vid flera tillfällen förslag härom framkommit, men de ha icke lett till något resultat i lagstiftningsväg. En redogörelse för dessa förslags innehåll torde här ej vara påkallad. Det kan nämligen icke vara fråga om att i sammanhang med fullgörandet av dissenterlagskommitténs uppdrag föreslå bestämmelser av så omfattande räckvidd som i berörda förslag. Emellertid torde det vara oundgängligt att i lag angiva vissa regler rörande såväl de särskilda trossamfunden som trossammanslutningarna och deras verksamhet. De principiellt viktigaste av dessa regler ha redan angivits i kap. III, men ytterligare och mera ingående föreskrifter äro erforderliga. Visserligen är det angeläget, att icke onödigtvis klavbinda sammanslutningarnas sätt att organisera sig och att verka för sina ändamål. I dessa hänseenden böra de principiellt åtnjuta all den frihet, som är förenlig med upprätthållandet av lag och allmän ordning. Men, verkande i samhället och bärare av intressen som äro synnerligen betydelsefulla ej blott för deras medlemmar utan också u r samhällssynpunkt, måste de uppfylla vissa krav för att samhället skall taga vederbörlig hänsyn till dem och deras arbete samt lämna dem det rättsskydd, utan vilket deras verksamhet lätteligen kan utsättas för störningar. Beträffande främmande trosbekännare finnas i 1873 års förordning angående främmande trosbekännare och deras religionsövning vissa bestämmelser av huvudsakligen offentligrättslig karaktär. Av dem må erinras om följande. Vilja främmande trosbekännare bilda en församling, och önska de att densamma varder av staten erkänd, skola de vid därom hos Konungen gjord ansökan uppgiva sin trosbekännelse och församlingsordning. Om ansökningen bifalles, äga de r ä t t till offentlig religionsövning. Innan något hus eller r u m användes för offentlig gudstjänst, skall därom göras anmälan hos vederbörande polismyndighet; och må tillträde till gudstjänsten ej förvägras offentlig myndighet. Församling, som äger rätt till offentlig religionsövning, skall anställa föreståndare och därom göra anmälan hos länsstyrelsen. Föreståndaren h a r att öva tillsyn över att den offentliga guds-

108 tjänsten överensstämmer med den uppgivna trosbekännelsen och församlingsordningen samt att allmän lag därvid ej overtrades. Sker gudstjänsten annorlunda och vidtages, efter anmärkning av föreståndaren, ej rättelse, skall han anmäla förhållandet hos länsstyrelsen. Vidare åligger det föreståndaren att föra de förteckningar, som k u n n a bliva föreskrivna, lämna erforderliga upplysningar angående församlingens medlemmar och i övrigt ställa sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter, som meddelas av vederbörande myndighet. Beträffande sina borgerliga förhållanden skola de främmande trosbekännarna, om ej Konungen för viss församling annorlunda förordnar, upptagas i kyrkoböckerna för den till svenska k y r k a n hörande församling, inom vars område de äro boende. Visst straff är stadgat för främmande församlings föreståndare eller präst, som underlåter att iakttaga vad honom enligt förordningen åligger eller — i fråga om anteckningar i kyrkobok rörande borgerliga förhållanden eller meddelande av bevis därom — gör sig skyldig till fel eller försummelse, som kan medföra kränkning av allmän eller enskild rätt. Missbrukas rätten till offentlig religionsövning eller utses ej föreståndare, må Konungen förordna att denna rätt upphör. Främmande trosbekännares församlingar, inrättningar eller stiftelser få ej utan Konungens tillstånd förvärva eller besitta fast egendom. Beträffande dem, som äro medlemmar av svenska kyrkan, finnas i lag inga andra bestämmelser rörande deras religiösa verksamhet än de, som ingå i den uti kap. III intagna förordningen den 11 december 1868 angående särskilda sammankomster för andaktsövning. Genom densamma äro svenska kyrkans medlemmar visserligen tillförsäkrade mötesfrihet, men det stadgas att deras gemensamma andaktsövningar ej må, å tid då allmän gudstjänst i församlingen förrättas, äga r u m så nära det ställe där den hålles, att densamma eller ordningen därvid stores. Vidare må tillträde till religionsövningen ej förvägras församlingens prästerskap, medlem av dess kyrkoråd eller polismyndigheten i orten. Oni någon vid sammankomst uppträder såsom lärare med andliga föredrag, kan kyrkorådet under vissa villkor förbjuda honom att fortsätta därmed. Från åtskilliga håll ha framställningar gjorts om översyn av gällande bestämmelser och, såvitt angår trossammanslutningarna, om reglering av deras rättsliga ställning. Sålunda hemställde frikyrkliga samarbetskommittén, som då bestod av representanter för Svenska missionsförbundet, Svenska baptistsamfundet och Metodistkyrkan, i skrivelse till Kungl. Maj:t den 17 juni 1935 om allsidig utredning såväl av frågan om de inom svenska kyrkans ram existerande trossammanslutningarnas rättsliga ställning som angående behovet av en förbättrad lagstiftning rörande främmande trossamfund. 1 Även 1938 års riksdag anhöll i skrivelse (nr 300) till Kungl. Maj :t om en dylik utredning. I första lagutskottets utlåtande (nr 44) över den till grund för riksdagens 1 Sedan år 1947 ingå i frikyrkliga samarbetskommittén även representanter för Fribaptistsamfundet, Helgelseförbundet, Svenska frälsningsarmen och Örebro missionsförening.

109 skrivelse liggande motionen (II: 104 av herr Mosesson) anfördes bl. a. följande. Genom förevarande motion aktualiseras frågan om rättsreglerna för den religionsutövning i vårt land som sker i annan form än den för statskyrkan gällande, vare sig vederbörande utträtt ur statskyrkan eller kvarstår inom densamma. För den förstnämnda kategorien, de s. k. främmande trosbekännarna, finnas i skilda hänseenden ingående bestämmelser, huvudsakligen upptagna i den ännu i sina huvuddrag gällande dissenterlagen av år 1873. Däremot hava de religiösa samfund som kvarstå inom statskyrkan och utöva sin verksamhet inom dess ram — de s. k. frikyrkliga samfunden — i stort sett icke erhållit någon rättslig reglering. •— Härjämte bör, i fråga om de frikyrkliga samfundens föreningsverksamhet ur civilrättslig synpunkt, framhållas att den rådande bristen på stadganden därom sammanhänger med det förhållandet att någon allmän lagstiftning om ideella föreningar icke finnes i vårt land. Såsom i utskottets redogörelse omnämnts pågår för närvarande utredning om en dylik lagstiftning, och inom ramen för densamma torde kunna beaktas åtskilliga av de önskemål, som ligga bakom kravet på en reglering av de frikyrkliga samfundens rättsliga ställning. Utskottet avstyrkte motionen, men sju reservanter inom utskottet hemställde om utredning, därvid de anförde: Då den första dissenterlagen av år 1860 tillkom och denna sedan år 1873 ersattes av den nu gällande, avsåg man tydligen att reglera den religionsutövning i vårt land som bedrevs i andra former än de för statskyrkan gällande. Emellertid har det visat sig, att det övervägande flertalet av de sålunda åsyftade personerna icke ansett sig böra utnyttja den av lagen öppnade möjligheten att utträda ur statskyrkan och bilda egna dissenterförsamlingar utan kvarstått inom statskyrkan och utövat sin religionsverksamhet inom dess ram. Det synes även hava varit att beklaga därest en så betydande del av de religiöst intresserade i vårt land skulle hava uttträtt ur statskyrkan och därigenom kommit mera i oppositionsställning gentemot densamma än som med den skedda historiska utvecklingen blivit fallet. Genom de inom statskyrkans ram existerande frikyrkliga samfundens ökade utbredning har bristen på bestämmelser rörande dessa samfund blivit alltmer framträdande. Det gäller här en avsevärd del — enligt uppgifter från frikyrkligt håll närmare en tiondedel — av vårt lands befolkning. Bedan med hänsyn härtill synas statsmakterna icke böra ställa sig avvisande mot kravet på en allmän utredning av frågan vilken ställning dessa inom statskyrkan kvarstående religiösa samfund böra intaga. Då man här rör sig på ett område, som hittills i det stora hela lämnats utan rättslig reglering, synas några närmare riktlinjer för utredningen svårligen kunna angivas. Vid en utredning av den nu behandlade frågan böra tydligen även bestämmelserna i den i åtskilliga hänseenden föråldrade dissenterlagen upptagas till omprövning. Biksdagsskrivelsen, däri vad som anförts i reservationen åberopades såsom skäl för en allsidig utredning, remitterades av Kungl. Maj :t för yttrande till samtliga domkapitel och därjämte bereddes åtskilliga trossammanslutningar och trossamfund tillfälle att yttra sig och därvid angiva vilka frågor, som särskilt borde k o m m a under omprövning vid en utredning i enlighet med riksdagens anhållan. Ur de inkomna yttrandena må följande uttalanden citeras. Uppsala domkapitel: Det synes domkapitlet vara högeligen önskvärt, att de fria kristna samfunden måtte alltfort få behålla sin självbestämmanderätt och ej ställas under statsmakternas kontroll och ingripande. Det torde få anses tillhöra

110 dessa sammanslutningars väsen och giva dem deras karakteristiska existensberättigande, att de icke, såsom fallet är med svenska folkkyrkan, stå i bereende av staten. Å a n d r a sidan önskar domkapitlet uppriktigt främja åtgärder, som kunna visa sig ägnade att gagna ifrågavarande fria sammanslutningar. Domkapitlet håller för sin del före, att den begärda utredningen hör hemma inom ett större sammanhang, nämligen frågan om en allmän rättslig reglering av s. k. ideella föreningars ställning till det allmänna. Strängnäs domkapitel: Försåvitt det skulle ligga i motionens intresse att fixera bestämda gränser mellan den svenska kyrkan och de frikyrkliga samfundsbildningarna i Sverige, vill domkapitlet erinra om att, så som läget utvecklat sig i vårt land, det för närvarande som oftast alls icke består några skarpa gränser mellan frikyrkofolket och medlemmar av den svenska kyrkan. Värdet av att söka åstadkomma dylika gränser kan synas vara ganska tvivelaktigt, allra helst i en tid då tanken på samarbete mellan de kristna inom olika organisationer varit i tillväxt och då över huvud taget vikten av allt starkare kristen gemenskap synes vara ett oeftergivligt krav. Det är i varje fall uppenbart, att en lagstiftning av den art, som synes hava föresvävat motionären, lätt kommer att leda bort från de grundsatser, vilka hitintills hava legat till grund för de frivilliga strävandena och församlingsbildningarna. Växjö domkapitel: Det kan också förtjäna att framhållas, att de s. k. fria samfundens principiella krav på fullständig autonomi kan lägga vissa h i n d e r i vägen för ett mera bestämt statligt erkännande av dessa samfund. Varje sådant erkänn a n d e torde nämligen komma att medföra krav på en ökad statlig kontroll, som kan bli svår att förena med den principiella frikyrkligheten. Detta kan exemplifieras med avseende på den redan förut debatterade frågan om vigselrätten. Svenska baptistsamfundets missionsstyrelse. De frikyrkliga samfunden och församlingarna gälla nu i rättsligt avseende som ideella föreningar, och då det för sådana icke finnes någon särskild lagstiftning, uppstå ofta rättsfall vid vilkas avgörande vederbörande domstol icke har någon ledning i vare sig lag eller rättspraxis. Inom Svenska baptistsamfundet finnas för närvarande minst ett 30-tal sådana fall, vilka icke dragas inför domstol ej minst därför att juridiska experter stå tveksamma om huru dessa frågor böra avgöras, då det icke finnes någon lagstiftning, som gäller sådana fall. Det är i de flesta fall frågor om äganderätt till kyrkoegendomar, när lokala församlingar utgått ur baptistsamfundet eller blivit upplösta. Det gäller vidare förhållandet mellan s. k. över- och underföreningar, samfundet och den lokala församlingen, i rättsligt avseende. Givetvis kan man tänka sig att de antydda förhållandena ordnas genom en lag om ideella föreningar, men då de religiösa samfunden äro ideella föreningar av en alldeles särskild typ, så kan det vara berättigat att vid en utredning om dessa samfunds rättsliga ställning även upptaga de antydda spörsmålen. Men de frågor, som utredningen främst skulle taga sikte på äro av kyrkorättslig natur. De betingas av det förhållandet att de frikyrkliga samfunden, som alltfort kvarstå inom statskyrkan, äro kristna samfund med egen sakramentsförvaltning och egna predikanter och församlingstjänare och följaktligen icke kunna erkänna, att statskyrkan h a r någon principiell rättighet att i förhållande till dem intaga någon monopolställning. Vi mena då icke den omständigheten, att statskyrkan åtnjuter statens stöd i ekonomiskt avseende utan det förhållandet, att statskyrkoprästernas ämbetsutövning i vissa fall har en rättslig giltighet, som icke tillkommer motsvarande ämbetshandlingar av frikyrkornas tjänare. Örebro missionsförening: Då nu statsmakterna upptagit frågan om lagstiftning för reglerande av de »fria evangeliska samfundens rättsliga ställning» m. m., får man väl förutsätta, att avsikten därmed skall vara att gynna dessa fria evangeliska rörelser, så att de kunna bliva till ännu större gagn för land och folk. Det gäller att taga sikte på vad som rättvisligen kan givas dem av rättigheter och begäras

Ill av dem i fråga om skyldigheter. Religions- och samvetsfrihetens princip måste i varje avseende respekteras och värnas; i annat fall kan en blivande lagstiftning innebära ett steg tillbaka i stället för ett steg framåt. Det som från religiös synpunkt under den historiska utvecklingen visat sig vara det primära •— den fria församlingens framträdande och verksamhet — måste av lagstiftningen respekteras. Då emellertid såväl i motionen som i första lagutskottets yttrande däröver och riksdagens skrivelse talas om »de fria evangeliska samfundens» •— icke församlingarnas — ställning, har man anledning frukta, att den nya lagstiftningen på ett ensidigt sätt kommer att tillmäta samfunden en betydelse, som religiöst sett icke är motiverad. I sin motion angående ifrågavarande utredning ifrågasätter rektor Mosesson, att utredningen även borde omfatta minoritetens rätt inom en enskild församling. Såsom motivering härför angiver han, att »den demokratiska och kongregationalistiska styrelseform, som är allmän inom de fria samfunden, under enstaka förhållanden möjliggöra uppenbar kränkning av den idé, som organisationen från början velat förverkliga». Med anledning därav och med hänvisning till vad förut anförts må här framhållas, att de enskilda församlingarnas sammanslutande till samfund eller förbund — med undantag för metodistkyrkan •— från början icke hade till syfte att skapa några kyrkosamfund med rätt att blanda sig i de enskilda församlingarnas inre angelägenheter. Samfunden och förbunden voro betraktade allenast såsom organ för gemensamma missionsuppgifter, såsom missionssällskap. Dessa organisationer ha från början icke velat förverkliga någon kyrkosamfundsidé. Först under senare år ha sådana tendenser börjat framträda. Så har t. ex. den nuvarande ledningen för det svenska baptistsamfundet velat betrakta samfundet såsom det primära och de enskilda församlingarna såsom det sekundära. Det har i detta avseende gått så långt, att den åsyftade samfundsledningen menar, att om en församling med klar majoritet beslutar att utträda ur samfundet för att verka såsom fristående församling, skall den beslutande majoriteten anses därmed hava utträtt ur församlingen, och den mot beslutet röstande minoriteten skall anses utgöra församlingen med rätt att äga och besitta all församlingens egendom. Svenska alliansmissionen: Dissenterlagen av år 1873 tarvar enligt vår mening förändring med hänsyn tagen till nu rådande förhållanden, men vi anse ej att dissenterlagen bör vara tillämplig å de fria religiösa samfunden, som utöva sin verksamhet inom svenska kyrkan. Då en lagstiftning, som reglerar nyssnämnda samfunds rättsliga ställning, alltså saknas, synes en sådan lagstiftning vara av behovet påkallad. Då de fria evangeliska samfunden som stå kvar inom kyrkan genom sin verksamhet utöva ett självständigt gudstjänstliv och i regel själva förvalta de kristna sakramenten och även utföra andra kyrkohandlingar, böra dessa förhållanden beaktas vid en lagstiftning till förmån för de fria samfunden. Metodistkyrkan: Vi vilja bringa i förnyad åtanke det önskemålet, att av staten givet erkännande måtte, då det är fråga om för hela landet organiserade trossamfund, gälla hela trossamfundet. Genom ett sådant erkännande skulle alltså alla till samfundet anslutna lokalförsamlingar vara erkända, dock med bibehållande av bestämmelsen i § 10, att varje enskild församling har att hos Konungen begära rättighet att förvärva och besitta fast egendom i riket. Frälsningsarmén: Vi vilja betona önskvärdheten av att det beredes möjlighet för de fria evangeliska samfunden att genom registrering erhålla skydd för sina benämningar, så att andra förhindras att antaga samma namn eller namn, som lätt kunna förväxlas med redan existerande. Frälsningsarmén har erfarenhet av att likartade benämningar kunna förorsaka olägenheter. Av den i början av detta kapitel lämnade redogörelsen för gällande lag framgår, att ehuru de s. k. främmande trossamfunden fått sig tillerkända åt-

112 skilliga rättigheter, vilka i regel tillförsäkra dem möjlighet att fritt fullfölja sina religiösa ändamål, de likväl fortfarande äro föremål för vissa restriktiva föreskrifter, för vilka skäl numera saknas. Vid jämförelse med dessa samfund befinna sig de trossammanslutningar, som äro verksamma inom svenska kyrkans ram, enligt gällande lag i en missgynnad ställning, som synes föga motiverad. Visserligen har den a n m ä r k t a olikheten i Lagstiftningen rörande trossamfunden och trossammanslutningarna blivit mindre stor, till följd av att trossammansLutningarna genom sedvanerätt erhållit befogenheter, som de ej äga på grund av skriven lag, och enär de inskränkningar i deras rörelsefrihet, varom stadgas i 1868 års förordning, ej längre tillämpas. Vid dessa förhållanden h a r dissenterlagskommittén, såsom redan i kap. III angivits, ansett a t t nämnda restriktioner och inskränkningar böra upphävas. Emellertid måste, på sätt ovan sagts, vissa rättsregler fastställas beträffande såväl trossamfund som trossammanlutningar. Att så sker är så mycket mera motiverat som de enligt kommitténs förslag skola k u n n a erhålla vissa uppgifter av offentligrättslig natur, t. ex. i fråga om förrättande av vigsel, och komma i åtnjutande av vissa förmåner i beskattningshänseende. De regler, som således böra utformas, kunna avse både särskilda trossamfund och trossammanslutningar, enär de frågor av rättslig innebörd, som vidkommande dem uppställa sig, äro av likartad beskaffenhet. Att lämna några föreskrifter i lag rörande sättet för uppkomsten och bildandet av en religiös sammanslutning torde vara obehövligt. Därvidlag lärer praxis lämna tillräcklig vägledning. Det är uppenbart att begreppet sammanslutning bland annat innebär, att till densamma hör ett flertal personer. Den finska religionsfrihetslagen av år 1922 förutsätter att ett religionssamfund måste omfatta minst 20 personer. Kungl. Maj:t har genom resolution den 10 juni 1938 erkänt ett trossamfund, som då antagligen ej hade fler än 10 medlemmar. Det torde emellertid vara omöjligt att på objektiva grunder en gång för alla bestämma det antal personer, som måste tillhöra sammanslutningen för att den skall kunna uppfattas såsom ett trossamfund eller en trossammanslutning. Även denna fråga torde därför lämpligast böra överlämnas till avgörande i praxis. Den organisatoriska fastheten hos en sammanslutning framträder främst genom förefintligheten av en samfundsordning (för särskilda trossamfund) eller stadgar (för trossammanslutningar) av tillräcklig utförlighet. I detta avseende torde böra fordras att de angiva sammanslutningens namn och ändamål samt allmänna riktlinjer för dess verksamhet. Vidare lärer de böra innehålla bestämmelser angivande villkoren för medlems inträde och utträde samt uteslutning, bestämmelser angående styrelse, dess befogenhet och tiden för dess uppdrag, uppgift om den ort i riket, där den skall ha sitt säte, samt föreskrifter om revision. Därutöver böra finnas bestämmelser om sammanträden för sådana angelägenheter, som det icke skall tillkomma styrelsen att avgöra, om kallelse till sådant sammanträde och om vilka, som därvid äga rösträtt, ävensom angående sättet för ändring av samfundsordningen resp. stadgarna och angående sammanslutningens upplösning.

113 Bestämmelserna rörande sammanträden för avgörande av angelägenheter, vari det icke tillkommer styrelsen att besluta, och om rösträtten äro av vikt bland annat för förhindrande av överrumplingar och kränkningar av minoritetens rätt. Enär kommittén haft till ögonmärke att lagen så långt som möjligt borde lämna sammanslutningarnas handlingsfrihet obeskuren, ha på samfundsordningens resp. stadgarnas innehåll ej ställts större krav än nu angivits. Dessa krav torde för övrigt ej gå längre än inom sammanslutningarna redan i regel tillämpad praxis. Emellertid föreligger givetvis intet hinder att intaga ytterligare bestämmelser, t. ex. angående avgifter, som av medlemmarna böra erläggas, och om förhållandet mellan sammanslutningen och till äventyrs däri ingående sammanslutningar. Uppenbart är dock att samfundsordning resp. stadgar ej få innehålla föreskrift, som strider mot lag eller allmän ordning. Äro ovannämnda krav å samfundsordningen resp. stadgarna uppfyllda, får sammanslutningen anses ha förvärvat den organisatoriska fasthet, som är förutsättningen för att den skall äga rättskapacitet, d. v. s. k u n n a förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter samt söka, kära och svara inför domstol eller annan myndighet. Huruvida villkoren därför föreligga får prövas i varje särskilt fall, då fråga därom uppkommer. Kommittén förutsätter att vid denna prövning mera ses till lagens andemening än till dess ordalag. Sålunda bör t. ex. frånvaron av någon mindre viktig bestämmelse eller bristen på klarhet eller tydlighet i dess avfattning ej skäligen föranleda till att sammanslutningen ej anses såsom rättssubjekt eller ej betraktas såsom trossamfund resp. trossammanslutning. Att en sammanslutning ej bör få antaga namn, som kan leda till förväxling med annan förut existerande och ännu bestående sammanslutning, torde vara uppenbart. Vid överträdelse av den föreskrift därom, som förslaget innehåller och varigenom sammanslutningarnas rätt till deras namn således lagfästes, lärer domstol kunna förbjuda användandet av det rättsstridiga namnet, utan att stadgande därom behöver inflyta i lagen. Verkställighet av dylik förbudsdom torde kunna ske med tillämpning av 38 § andra stycket utsökningslagen. 1 Den föreslagna lagbestämmelsen synes ej böra erhålla retroaktiv verkan. I fråga om inträde i en sammanslutning, vare sig särskilt trossamfund eller trossammanslutning, saknas anledning att i lag intaga några bestämmelser. Det bör bero på sammanslutningen själv, vilka villkor den därutinnan vill uppställa. I princip bör detsamma gälla beträffande utträde. Emellertid måste därvid ur religionsfrihetens synpunkt iakttagas, att förutsättningarna för utträde ur särskilt trossamfund ej må vara strängare än de som gälla för utträde ur svenska kyrkan. Däremot kunna åt trossammanslutningarna, på grund av deras ställning inom svenska kyrkan, lämnas full frihet att bestämma jämväl villkoren för utträde. Vidkommande uteslutning 1

Se G. Eberstein: Bidrag till läran om namn och firma enligt svensk rätt, s. 42 o. f. samt NJA avd. I 1938: 232 och 1946:767. 11—188230.

in m å framhållas, att beslut därom måste, för att vara giltigt, tillkomma i den ordning, som i samfundsordningen resp. stadgarna föreskrivits. Ingen medlem av ett trossamfund eller en trossammanslutning bör vara skyldig att gälda andra avgifter än sådana, som angivits i samfundsordningen resp. stadgarna eller i enlighet därmed beslutats. Upphör medlemskapet, synes också skyldigheten att gälda avgifter böra upphöra, såvitt de förfalla till betalning efter den dag, från vilken personen i fråga ej vidare tillhör sammanslutningen. Det bör således ej få förekomma t. ex. att utträde väl beviljas, men den utträdde förpliktas att fortfarande under viss tid betala avgifter till sammanslutningen. Enligt vad ovan sagts kunna samfundsordningarna och stadgarna innehålla föreskrifter rörande sammanslutnings förhållande till däri ingående sammanslutningar. Att i lag fastställa några regler för dessa förhållanden har kommittén väl övervägt men funnit ej böra ske. Omständigheterna i de olika fallen äro så skiftande, att några å alla fall tillämpliga bestämmelser näppeligen kunna givas. Detsamma gäller i fråga om en sammanslutnings tillgångar, då den delas eller då ett större eller mindre antal personer samtidigt utträda ur densamma för att bilda en ny sammanslutning. Även i dessa fall variera omständigheterna i hög grad. Understundom har en uppdelning av tillgångarna efter huvudtalet ägt rum. Men i andra fall har hänsyn tagits till det sätt och genom vilkas bemödanden tillgångarna skapats. Vid enskilda utträden bör i varje fall den utträdde ej kunna göra anspråk på någon del av tillgångarna hos den sammanslutning, som han lämnar. Samma förhållande bör gälla då någon blir utesluten. Uppenbart är att särskilt trossamfund och trossammanslutning för att k u n n a förvärva fast egendom bör fylla samma villkor som de, vilka gälla för andra än ekonomiska föreningar. Då församling, ehuru hyllande samma trosuppfattning som andra församlingar, ej med dem ingår i en större sammanslutning, måste vad som i förevarande hänseenden stadgas om trossamfund resp. trossammanslutning vara tillämpligt å församlingen i fråga. Sådant är förhållandet beträffande t. ex. de församlingar, som tillhöra pingströrelsen. Det vore emellertid stridande mot religionsfrihetens idé att tvinga församling, som av religiösa skäl önskar utgöra en självständig enhet, att mot dess vilja sammansluta sig med andra församlingar. Varje dylik fristående församling är i själva verket att anse såsom ett särskilt trossamfund resp. en trossammanslutning. Såsom framgår av kommitténs förslag kominer i fortsättningen ej att fordras erkännande av de särskilda trossamfunden för att de skola ha rätt till offentlig religionsövning. För samtliga religiösa sammanslutningar skall blott gälla, att om samfundsordningen resp. stadgarna utvisa väsentliga brister eller sammanslutningarna eljest ej ställa sig till efterrättelse religionsfrihetslagens föreskrifter angående deras organisation, de icke k u n n a betraktas såsom trossamfund resp. trossammanslutning. Med kommitténs uppfattning angående den frihet, som bör tillkomma sammanslutningarna, överens-

115 stämmer också att kommittén ej upptagit bestämmelser liknande dem, som 1868 och 1873 års förordningar innehålla om tillsyn å formerna för sammanslutningarnas verksamhet. Ej heller har kommittén funnit anledning att stadga straff för befattningshavare inom sammanslutning som handlar i strid med religionsfrihetslagens stadganden. I sammanhag därmed bör emellertid framhållas, dels att — på sätt redan anmärkts i kap. III — offentlig myndighet beträffande de religiösa sammanslutningarna har enahanda r ä t t att hindra och beivra oordning och olaglighet, som den äger i fråga om andra sammanslutningar, dels ock att kommittén i förslaget till bestämmelser angående kyrkobokföringen i romersk-katolsk församling intagit en bestämmelse om straffpåföljd för underlåtenhet eller försummelse av den som ansvarar för böckernas förande inom sådan församling.

116 KAP. VIII.

Ordnar och kloster. T i l l k o m s t e n a v förbudet m o t o r d n a r o c h k l o s t e r . Genom besluten vid reformationsriksdagen i Västerås år 1527 sekulariserades de svenska medeltida klostren, i det att de ställdes under konungens överinseende. Något formligt klosterförbud utfärdades visserligen icke, men konungens ekonomiska och kyrkliga politik liksom den reformatoriska förkunnelsen undergrävde klosterväsendets fortsatta existens, varför som en konsekvens av besluten i Västerås det ena klostret efter det andra nedlades. Vid Uppsala möte år 1593 blev den augsburgska trosbekännelsen antagen som grundläggande bekännelse för den svenska kyrkan, och i denna förklarades att munklöftena tillhörde de kyrkliga missbruk, vilka de evangelisklutherska bekännarna avskaffat. Det är i detta sammanhang icke nödvändigt att närmare ingå på den kritik, som med utgångspunkt i den evangelisk-lutherska åskådningen riktades mot klosterväsendet. De missförhållanden, som tidvis rått inom klostren, och den stora förmögenhetsanhopningen inom ordnarna gav givetvis åt kritiken en särskild skärpa. De avgörande invändningarna voro emellertid av principiell art, då klosterväsendet såsom sådant ansågs oförenligt med en sann kristen tro. Klosterväsendet uppfattades nämligen såsom motiverat av tanken att den kristna fullkomligheten blott kunde förverkligas i lydnad för de krav, som munk- och nunneordnarnas medlemmar voro underkastade, vilken tanke innebar att livet i samhällets vanliga ordning nedvärderades. Därjämte ansågs oåterkalleligheten i de avlagda klosterlöftena strida mot den samvetsfrihet, som den evangelisk-lutherska åskådningen på sitt sätt ville slå vakt om. Det är därför naturligt att klostren och ordnarna efter Uppsala mötes beslut icke längre kunde äga hemortsrätt i vårt land. Som en omedelbar följd av dessa avgöranden tillkom beslutet vid Söderköpings riksdag år 1595, att det sista kvarvarande klostret, nunneklostret i Vadstena, skulle nedläggas. Genom det s. k. toleransediktet den 24 januari 1781 tillerkändes, såsom i annat sammanhang framhållits, främmande trosbekännare rätten att bilda egna församlingar, bygga egna kyrkor och hålla egna lärare av sin religion. Dock förbjöds allt slags proselytmakeri och vad som kunde leda till avfall från den evangelisk-lutherska läran. I samband med denna utvidgning av religionsfriheten blev frågan om ordnar och kloster åter aktuell. Toleransediktet stadgade »at Kloster ej mage inrättas, och Munkar ej tillåtas eller admitteras, af hwad Beligion och Sect the wara mage». Bakom detta förbud låg den gamla, till stor del religiöst motiverade misstron mot det romersk-

117 katolska klosterväsendet. Sannolikt uppfattades klosterförbudet icke som en inskränkning i religionsfriheten utan snarare som ett skydd för densamma, på grund av uppfattningen att klosterlöftena strede mot samvetsfrihetens princip. Genom klosterförbudet sattes även ett hinder för främmande religiös propaganda. Klostren icke blott uppfattades som utan voro även otvivelaktigt betydelsefulla härdar för den romersk-katolska propagandan. Det sålunda fastslagna klosterförbudet återfinnes i 1860 och 1873 års förordningar angående främmande trosbekännare och deras religionsövning. 12 § första stycket av sistnämnda förordning lyder: »Munk- eller nunneorden eller kloster må ej i riket inrättas.» I förarbetena till nämnda förordningar synes denna fråga icke ha blivit närmare berörd. Klosterförbudet föreföll sannolikt så självklart, att en motivering ansågs obehövlig. — 1925 års religionsfrihetssakkunniga funno icke sitt uppdrag giva anledning till behandling av denna fråga.

Yrkanden om förbudets upphävande. Den apostoliske vikarien och det apostoliska vikariatsrådet i Sverige ha i skrivelse till dissenterlagskommittén hemställt, att förbudet mot klosters och ordenssamfunds upprättande här i riket måtte upphävas, liksom det bortfallit i andra länder, varest det förut varit gällande, såsom i Danmark, Tyskland och England. Det uttalas i skrivelsen, att förbudet mot kloster i allmänhet i de stater där det förut existerat eller i undantagsfall fortfarande existerar tillkommit som reaktion mot verkliga eller förmenta missförhållanden inom klosterväsendet under senare delen av medeltiden och även motiverats med att klosterväsendet och det religiösa ordensväsendet innebure en oberättigad inskränkning av medlemmarnas personliga frihet, men att dessa motiv i nutiden icke ha något berättigande, alldenstund även i katolska länder klosters och ordenssamfunds forna privilegier (skattefrihet, asylrätt m. m.) så gott som undantagslöst upphävts, och då desamma i full överensstämmelse med nutida kanonisk lag och på densamma grundade konkordat mellan olika staters regeringar och den apostoliska stolen i alla civila angelägenheter ställts under statens allmänna lagstiftning. I samma skrivelse framhålles vidare såsom angeläget, därest ifrågavarande förbud skulle anses böra upprätthållas, att innebörden av begreppen kloster och ordenssamfund definieras i lagen, så att därav klart framgår vilka katolska institutioner och sammanslutningar, som ha full existensfrihet. I Sverige äro nämligen ett flertal religiösa kongregationer verksamma, vilka icke äro ordenssamfund, men vilkas verksamhet ofta uppfattas som ett kringgående av klosterförbudet. Den apostoliske vikarien och det apostoliska vikariatsrådet ha slutligen hemställt att, även om förbudet icke skulle helt upphävas, det ändock måtte

118 mildras så till vida att möjlighet beredes att med Kungl. Maj :ts tillstånd upprätta jämväl kloster och ordenssamfund i egentlig bemärkelse. Även Svenska baptistsamfundets missionsstyrelse, Fribaptistsamfundet och Missionssällskapet bibeltrogna vänner ha i skrivelser till dissenterlagskommittén berört förbudet mot ordnar och kloster. Av dessa h a r endast baptistsamfundets missionsstyrelse anfört att förbudet vore stridande mot religionsfrihetens grundsatser och ifrågasatt om tillräckligt bärande motivering — ur kulturell och social synpunkt — finnes för ett bibehållande av detsamma. De båda andra sammanslutningarna ha däremot förordat att förbudet bibehålles, varvid Fribaptistsamfundet åberopat, att förbudet icke k a n anses innebära förbud mot omfattande av viss religion och att det icke heller med hänsyn till vårt folks sociala välfärd förefinnes något behov av inrättandet av kloster.

S k i l l n a d e n m e l l a n o r d n a r ( o r d e n s s a m f u n d i egentlig b e m ä r k e l s e ) och kongregationer. Enligt uppgifter, som lämnats dissenterlagskommittén av apostoliske vikarien, finnas i Sverige följande kongregationer — vilka bedriva skolverksamhet eller socialt arbete, såsom sjukvård och fattigvård — representerade, nämligen Elisabetsystrarna (sedan 1864), Josef systrarna (sedan 1866), Birgittasystrarna (sedan 1923), de polska Mariasystrarna (sedan 1928), Dominikanersystrarna och Skolsystrar av Vår Fru (sedan 1931) samt Salesianerfäderna (sedan 1930).* Även medlemmar av ordenssamfund i egentlig mening finnas här, ehuru i obetydligt antal, och äro verksamma som församlingspräster. De bilda dock intet kloster. Ordenssamfund äro i den kanoniska rätten definierade som av romerskkatolska kyrkan erkända sammanslutningar av personer, tillhörande samm a kön, vilka genom offentliga löften förbinda sig till ett gemensamt liv (vita communis), reglerat av en för sammanslutningen gällande konstitution (regula, constitutio), i syfte att eftersträva kristlig fullkomlighet genom tillämpandet av de evangeliska råden om fattigdom, kyskhet och lydnad. Ordenssamfunden äro av två slag, egentliga ordnar och kongregationer, vilka skilja sig från varandra genom arten av de löften, som fordras för inträde, och de därmed förknippade villkoren för utträde. Den kanoniska lagen skiljer mellan högtidliga löften (vota solemnia) och enkla löften (vota simplicia). Skillnaden mellan dessa löften ligger icke i den större eller mindre högtidligheten vid deras avgivande utan i det sätt på vilket löftesgivaren bindes och i de rättsverkningar, som den kanoniska lagen tillägger löftena. 1

Vissa av dessa äro tertiarier (d. v. s. sällskap, vilkas medlemmar utan att lämna sin borgerliga sysselsättning förklara sig vilja leva efter vissa löften), men då de i Sverige verksamma tertiarierna ha liknande löften som kongregationerna, äro de i praktiken likställda med dessa och deras medlemmar ägna sig åt sina sammanslutningars verksamhet på samma sätt som medlemmarna i de egentliga kongregationerna.

119 Vota solemnia avgivas blott inom sådana sammanslutningar, som av på vestolen erkänts såsom ordnar i egentlig mening, och de grundlägga ett för båda parter i princip oupplösbart band mellan löftesgivaren och orden. Enligt den kanoniska rätten är en handling, som företages i strid mot dessa högtidliga löften, vilka anses såsom åt Gud givna, att betrakta som en nullitet. Skulle exempelvis äktenskap ingås av en katolik, som genom vota solemnia är bunden vid en orden, är detta ur romersk-katolsk synpunkt ogiltigt. Påvlig dispens är dock möjlig. Vota simplicia, avgivna vid upptagandet i en kongregation, binda icke på samma sätt löftesgivaren. Mot dessa löften stridande handlingar äro visserligen otillåtna men sakna icke därför giltighet. Därest en medlem av en kongregation ingår äktenskap, är detta ett brott mot kyrkans lag och kongregationens regler, men äktenskapet är därför ingen nullitet. Dessa vota simplicia äro av två slag, i det att de inom vissa kongregationer avgivas för viss tid (enkla tidsbegränsade löften), medan de i andra gälla för hela livet (enkla eviga löften). Som allmän regel gäller alltså att ordnarna, som alltid måste vara av påven erkända, ha vota solemnia, medan kongregationerna, för vilka ett påvligt erkännande icke är erforderligt men dock ofta föreligger, ha vota simplicia, tidsbegränsade eller eviga. Att m ä r k a är dock att påven i vissa fall k a n tillägga vota simplicia samma verkan som vota solemnia. Så har skett inom orden Jesu sällskap (jesuitorden). Å andra sidan k a n en orden erhålla påvligt tillstånd att blott använda vota simplicia. Så är förhållandet t. ex. i en del kvinnoordnar i Frankrike, Belgien och Amerikas förenta stater. Medlemmarna av en orden eller en kongregation tillhöra vanligen ett bestämt kloster, men mänskan vara bunden vid en orden eller kongregation även utan klostertillhörighet. Helt allmänt kan kloster (monasterium, domus) sägas vara en sluten, gemensam bostad för medlemmar av ett ordenssamfund, i vilket vissa för ordenssamfundet gällande regler iakttagas. Kloster i egentlig mening brukar en sådan inrättning icke kallas, såvida den icke har minst tolv medlemmar. Dock är gränsen mellan kloster i egentlig mening och en klosterliknande inrättning svår att draga. Den kanoniska rätten bestämmer redan en inrättning med sex medlemmar (i de prästerliga ordnarna fyra) som »domus formata», d. v. s. ett till kloster gestaltat eller utvecklat »hem», i vilket ordenssamfundets regler iakttagas. För att bliva upptagen i ett kloster fordras att först som novis undergå en prövningstid av minst ett år, föregången av en förberedelsetid på sex månader, benämnd postulat. För att antagas som novis fordras romerskkatolsk trosbekännelse, en ålder av minst femton år och frivillighet i beslutet. Innan någon inträder som novis i ett kvinnokloster med vota solemnia måste överlämnandet av eller åtminstone det civilrättsliga säkerställandet av en »hemgift» (dos) ske, vilken tillfaller orden (klostret) först vid vederbörandes död och återlämnas vid eventuellt utträde. Dock k a n biskop eller påven dispensera från denna bestämmelse om hemgift. I kloster med vota simplicia kan en sådan hemgift avkrävas, men en i den kanoniska lagen grundad skyldighet därtill föreligger icke.

120 Under novistiden och vid dess utgång finnes möjlighet till utträde ur klostret, liksom detsamma givetvis har rätt att vägra novisen att avlägga de löften, som fordras för att bli munk eller nunna. De löften, som avgivas efter novistidens utgång, ha karaktären av tidsbegränsade vota simplicia och binda löftesgivaren vid klostret för en tid av tre år. Efter denna treårsperiods utgång föreligger återigen möjlighet till utträde. I en del ordnar upprepas denna treårsperiod två gånger. Först därefter följa eviga löften i de egentliga ordnarna — deras vota solemnia äro alltid eviga — och i de kongregationer, som ha enkla eviga löften. För att få avlägga tidsbegränsade löften måste vederbörande vara minst sexton år. De eviga löftena förutsätta en ålder av minst tjuguett år. Innan novisen avger sina löften skall förvaltningen av förmögenheten för löftestiden överlämnas till tredje man, som novisen kan utse efter eget val. Förut har omnämnts i vilka fall hemgift före inträdet i ett kvinnokloster skall lämnas. I ordnarna måste man inom 60 dagar före de högtidliga löftenas avgivande befria sig från sin förmögenhet. Enligt uppgift sker detta genom testamente till förmån för vem det vara månde. Varje förvärv av egendom därefter tillfaller klostret eller orden eller, beträffande tiggarordnarna, påvestolen. I kongregationer med enkla löften kan den enskilde äga och förvärva egendom. Han får dock icke utan medgivande av överordnad göra ändring i ett före löftenas avgivande upprättat testamente eller under livstiden avhända sig sin förmögenhet eller del därav. Vad han genom egen verksamhet förvärvar tillfaller kongregationen. Dock kan, enligt uppgift, överordnad tillåta annan användning. I det föregående har även omnämnts löftenas verkningar med avseende på äktenskap. Ytterligare må här anföras, att vata solemnia upplösa ett ingånget men ej genom äktenskaplig samlevnad fullbordat äktenskap (matrimonium ratum sed non consummatum). Att ingå äktenskap, även civiläktenskap, efter avläggandet av enkla eviga eller högtidliga löften medför automatiskt uteslutning från kyrkans sakrament och övriga förmåner. För att skydda kyskhetslöftet har klausuren införts, d. v. s. förbud för utomstående att beträda kloster (utom kyrka, gäst- och samtalsrum) och för klostermedlemmarna att lämna detsamma. Munk- och nunneordnarna h a s. k. påvlig klausur, vilken för upphävande kräver påvlig dispens. Munkklostren få ej beträdas av andra kvinnor än statsöverhuvudets gemål med uppvaktning. Munkarna få ej utan tillåtelse av klostrets föreståndare lämna klostret. För nunnekloster gäller, att ingen, oberoende av kön, utan påvligt eller i vissa fall biskopligt tillstånd får beträda klausurområdet. Undantag göres för visiterande biskop eller annan överordnad, statsöverhuvudet med gemål och uppvaktning, kardinaler, biktfäder vid sjukdom och dödsfara, läkare och hantverkare. Förutom i de i konstitutionerna angivna fallen eller utan särskild påvlig dispens får ingen nunna lämna sitt kloster utom vid yttersta fara. I kloster, tillhörande en kongregation med mindre sträng, s. k. biskoplig klausur, kan biskop, utöver i konstitutionerna angivna fall, lämna dispens för tillträde till eller utträde ur klausurområdet.

121 Har ett tidsbegränsat löfte avlagts kan, såsom ovan nämnts, utträde ske, men först när löftestiden gått till ända. Den som avlagt vota solemnia kan endast av påven lösas från sina löften. I de kongregationer, som icke äro rättsligen erkända av och underställda påvestolen, beviljas utträde av därtill berättigad biskop. Utträde kan beviljas antingen för viss tid (indultum exclaustrationis), i vilket fall löftesförpliktelserna förbli bestående, eller för alltid (indultum saecularisationis). För samtliga ordnar och flertalet kongregationer är påven överhuvud. Sin makt utövar han i de flesta fall ej direkt utan genom biskopar och andra kyrkliga myndigheter. Dock kunna såväl ordnar som kongregationer genom s. k. exemtion direkt underställas den påvliga jurisdiktionen och därigenom göras oberoende av de lokala kyrkliga myndigheterna. Medlemmar av ordnar och kongregationer äro i kraft av lydnadslöftet skyldiga att lyda påven som den högsta myndigheten. I detta sammanhang må framhållas, att påven samtidigt är världslig suverän. Dock förklarar den kanoniska lagen, att medlemmarna i ordenssamfund genom sina lydnadslöften icke förbundit sig till sådant som kan strida mot den allmänna moralens eller statens rättmätiga lagar.

Dissenterlagskommitténs yttrande och förslag. Tydligen beror det förhållandet, att religiösa kongregationer och enskilda munkar, tillhörande de egentliga ordnarna, tillåtits vara verksamma i Sverige, på att tolkningen av förbudet i 1873 års förordning påverkats av den kanoniska rättens definitioner av ordnar, kongregationer och kloster. Förbudet torde i nuvarande läge betyda endast att kloster i egentlig mening icke få inrättas. Till jämförelse med förhållandena i Sverige kan nämnas, att i Schweiz — där det ej är tillåtet att inrätta nya eller återställa en gång upphävda kloster eller religiösa ordnar — begreppen kloster och orden av förbundsrådet givits en definition, som starkt avviker från den kanoniska lagen, i det att även ordensliknande kongregationer betraktas som ordnar samt hus eller anstalt, där en ordensregel iakttages, anses som kloster oavsett antalet medlemmar. I Danmark saknas bestämmelser angående kloster och ordnar. Kloster ha där inrättats. I norsk lag finnes endast förbud för jesuiter att vistas i riket. Andra ordnar och kongregationer k u n n a därför vara verksamma i Norge och ha frihet att anlägga kloster. I finsk lagstiftning förbjudes inrättandet av munk- eller nunneorden och kloster. Viss hänsyn har emellertid måst tagas till de grekisk-ortodoxa kloster, som sedan länge funnits i landet. Förbudet har därför i religionsfrihetslagen den 10 november 1922 erhållit följande lydelse: »Munk- eller nunneorden eller nytt kloster må ej inrättas och må

122 icke till medlemmar eller noviser i förut i landet befintligt kloster upptagas andra än finska medborgare». 1 Någon auktoritativ tolkning av begreppen orden och kloster i 1873 års förordning finnes icke. Skillnaden mellan en orden och en kongregation kan, såsom den föregående redogörelsen visar, vara mycket liten. Förbudet mot ordnars inrättande kan därför sägas vara av ganska formell art, såvitt icke en strängare tolkning av förbudet göres gällande, så att i begreppet orden även innefattas ordensliknande kongregationer. Nytillkomna organisationer av denna art få numera alltid karaktären icke av ordnar utan av kongregationer i den kanoniska lagens mening. Härutinnan har den katolska k y r k a n smidigt anpassat sig efter lägets krav. Då en strängare tolkning av ordensförbudet än den, som ligger till grund för den faktiska tilllämpningen av detsamma, näppeligen kan vara att förorda, synas några allvarliga invändningar ej gärna kunna resas mot ett upphävande av detta förbud. Den viktigaste frågan är därför i förevarande sammanhang om klosterförbudet i fortsättningen skall gälla eller icke. I den allmänna lydelse, som detta förbud har, avser det visserligen kloster över huvud taget, vilken religion eller kristen kyrka de än tillhöra, men historiskt och aktuellt har m a n ej anledning att räkna med andra kloster än de som tillhöra ordnar och kongregationer inom den romersk-katolska kyrkan. Otvivelaktigt är att klosterväsendet utgör ett så väsentligt moment i den romersk-katolska kyrkans liv att denna kyrka i ett klosterförbud måste se en väsentlig inskränkning i sin religiösa frihet. Den kan också hänvisa till att klostrens medlemmar, även om det yttersta målet for deras klosterliv är det egna kristna fullkomnandet, dock många gånger genom sjuk- och fattigvård och annat socialt arbete göra en allmännyttig insats, vilket visserligen i och för sig icke är ett motiv för klosterförbudets upphävande i ett samhälle med en utvecklad socialvård men ändock icke utan fog k a n åberopas mot dess bibehållande. Skall religionsfrihetens princip innebära icke blott rätt för den enskilde till fri utövning av sin religion utan även möjlighet för ett trossamfund att för sina medlemmar ordna de religiösa förhållandena på ett sätt som överensstämmer med samfundets åskådning, synes även klosterförbudet i dess nuvarande ovillkorliga form böra upphävas. Emellertid kan det knappast sägas vara ett religionsfrihetsintresse att bereda möjlighet för inrättandet i vårt land av kloster för utländska medborgare av romersk-katolsk trosbekännelse. En viss inskränkning i rätten att upprätta kloster förefaller därför i varje fall befogad. Antalet kloster, som efter ett upphävande av det nu gällande ovillkorliga klosterförbudet k a n komma att finnas, synes böra stå i en rimlig proportion till antalet svenska romersk-katolska trosbekännare. Om kloster grundas, bör det ske med tanke på de svenska romerska katolikernas behov. Otvivelaktigt skulle 1 1941 tillfogades en bestämmelse, att förut i landet befintligt kloster icke må utan statsrådets tillstånd förflyttas till annan ort i landet. Denna bestämmelse föranleddes av att gemm krigshändelser en förflyttning blivit nödvändig.

123 kloster, som bestå av utländska medborgare, te sig som ett mycket främmande inslag i svenskt religiöst liv och skulle kunna förorsaka onödiga religiösa motsättningar, i synnerhet som man även i framtiden har att räkna med en viss misstro gentemot klosterväsendet överhuvud. Den romerskkatolska kyrkan har visserligen en så utpräglat internationell karaktär, att det inte torde vara lämpligt att helt utesluta möjligheten för utlänningar att vara medlemmar av svenska kloster, men som allmän princip torde dock böra gälla att medlemmarna i svenska kloster huvudsakligen skola utgöras av svenska medborgare. Dissenterlagskommittén anser sig därför icke kunna förorda, att förbudet mot ordnar och kloster utan vidare upphäves. Kommittén föreslår med hänsyn härtill att kloster må inrättas endast efter tillstånd av Kungl. Maj :t och på de villkor, som därvid bestämmas. Enligt kommitténs uppfattning skall således kloster kunna grundas endast sedan behovet därav prövats och under förutsättning att klosterinstitutionen underkastar sig de villkor, som Kungl. Maj :t föreskriver. Då de olika ordnarna och kongregationerna för sina kloster ha regler, vilka, ehuru de givetvis samtliga äro i överensstämmelse med den kanoniska lagens allmänna föreskrifter, dock i många hänseenden avvika från varandra, torde det vara omöjligt att generellt angiva de villkor, under vilka kloster må här inrättas. Kommittén har i detta sammanhang endast ansett sig böra pröva huruvida den kanoniska lagens bestämmelser angående kloster äro av sådan art, att de äro förenliga med den religionsfrihetsprincip, som varit vägledande för kommitténs arbete. Som i det föregående anförts är minimiåldern för inträde som novis i ett kloster femton år. Enkla tidsbegränsade löften k u n n a avläggas först efter uppnådd ålder av sexton år och de eviga löftena förutsätta en ålder av minst tjuguett år. Novisen förbinder sig att vistas i klostret under ett år, men h a r möjlighet under novistiden och efter densammas utgång att utträda. E n sextonåring, som i en orden eller kongregation avger enkla löften för en tid av tre år, har först efter utgången av denna treårsperiod möjlighet att utträda. I den kanoniska lagen förutsattes att beslutet att inträda i kloster och avgivandet av löftena äro fullt frivilliga. Kommittén har i kap. I uttalat den meningen, att adertonårsåldern är den ålder, då individen i allmänhet kan anses ha nått en sådan mognad att han må handla fullt självständigt beträffande sina religiösa angelägenheter. Inträdet i ett kloster synes kommittén vara ett steg av så avgörande betydelse för den enskilde att denna ålder bör vara uppnådd innan någon förbinder sig att leva efter en ordens eller en kongregations regler. Kommittén anser därför, att Kungl. Maj :t som villkor för upprättandet av kloster bör föreskriva bl. a., att ingen i åldern under 18 år må upptagas i klostret eller avlägga löften. Då vota solemnia eller eviga vota simplicia avläggas, binder sig vederbörande vid en kongregation eller orden för hela livet. Möjligheterna att därefter utträda äro begränsade. Utträdet kan icke ske enbart på grund av klostermedlemmens eget beslut, utan därtill erfordras ett medgivande av högre myndighet. Beträffande samtliga ordnar och flera kongregationer är

124 denna myndighet den apostoliska stolen. Man kan förutsätta att ingen mot sin egen vilja skulle kunna kvarhållas i ett svenskt kloster, emedan ett sådant kvarhållande skulle strida mot svensk lag. Någon i den kanoniska lagen fastslagen rätt till utträde finnes emellertid ej, och bestämmelserna angående utträde kunna otvivelaktigt tillämpas på ett sådant sätt att samvetsfriheten kränkes. Kommittén har i sitt förslag till religionsfrihetslag stadgat, att för utträde ur särskilt trossamfund visserligen skall gälla vad i dess samfundsordning föreskrives, men att villkoren dock ej må vara strängare än de som stadgats för utträde ur svenska kyrkan. Ordnar och kongregationer äro dock icke att jämställa med särskilda trossamfund, varför det berörda stadgandet icke är direkt tillämpligt i detta sammanhang. Men den uppfattning om vad religionsfriheten kräver, som ligger till grund för detta stadgande, måste innebära att en klostermedlem, som ångrat sina givna löften och därför önskar lämna klosterlivet, skall beredas tillfälle att utan svårighet göra detta. Givetvis är i och för sig intet att invända mot de former, genom vilka utträdet ur ett kloster skall ske, därest medgivande till utträde verkligen lämnas. Om den romersk-katolska kyrkan, med en vidgad tillämpning av religionsfrihetens princip, för sina svenska bekännare erhåller tillstånd att här upprätta kloster, bör man kunna förutsätta att den själv i gengäld vid tillämpningen av reglerna för utträde u r kloster lämnar sin tribut åt religionsfrihetens princip. Skulle det visa sig att skälig hänsyn icke tages till den religions- och samvetsfrihet, som samhället vill tillförsäkra de enskilda, bör Kungl. Maj :t kunna återkalla ett givet tillstånd att här inrätta kloster. Bestämmelserna i den kanoniska lagen och de särskilda klostrens regler om kommunikationen mellan kloster och yttervärld få naturligtvis tilllämpas endast i den utsträckning de icke komma i strid med svensk lag och samhällets intressen. Då tillstånd till inrättande av ett kloster gives, torde därför böra angivas, att offentlig myndighet förbehålles den rätt till insyn och kontroll, som kan anses erforderlig, liksom de institutioner i fostrande och socialvårdande syfte, vilka kunna drivas av ordnar och kongregationer med anknytning till visst kloster, måste vara underställda de regler, som gälla för sådana institutioners verksamhet i allmänhet. Ej heller bör den s. k. klausuren kunna hindra offentlig myndighet att träda i direkt kontakt med dem som leva inom klostrets murar.

125 KAP. IX.

Om kyrklig vigsel. Äldre bestämmelser. Den religionsfrihet, som genom kungörelsen den 24 januari 1781, det s. k. toleransediktet, tillförsäkrades främmande kristna trosbekännare, innebar bl. a. att deras församlingspräster ägde förrätta vigsel, när ingendera kontrahenten var luthersk. Enligt det den 27 maj 1782 utfärdade reglementet för j u d a r n a tillätos dessa att ingå äktenskap blott med sina egna religionsförvanter. Deras religionslärare voro behöriga att förrätta vigsel och årligen skulle förteckning över j u d a r n a s giftermål avlämnas till magistraten i de städer, där de ägde vara bosatta, samt till kommerskollegium. Genom 1860 års förordning angående främmande trosbekännare och deras religionsövning (den gällde icke för mosaiska trosbekännare) gjordes ingen ändring i fråga om vigselrätten. Alltjämt skulle, när blott en av kontrahenterna var medlem av ett främmande trossamfund, vigsel förrättas av svenska kyrkans prästerskap. Det ålåg de främmande församlingarnas föreståndare att efter varje års slut till Konungens befallningshavande avlämna förteckning å församlingens medlemmar och under årets lopp ingångna äktenskap. Först genom förordningen den 20 januari 1863 angående giftermål mellan kristen och mosaisk trosbekännare förklarades det icke vara medlem av svenska kyrkan förmenat att ingå äktenskap med mosaisk trosbekännare. 1 I förordningen bestämdes att äktenskapen skulle ingås inför borgerlig myndighet (magistrat eller kronofogde) samt huru därvid skulle tillgå. 1873 års lagstiftning angående främmande trosbekännare medförde väsentliga förändringar i fråga öm vigselbehörigheten. Främmande trossamfunds prästerskap förklarades berättigade att viga först om Konungen funnit dem k u n n a anförtros att vigsel med laga verkan förrätta. 2 De mosaiska 1 Dylika äktenskap hade likväl förekommit tidigare efter Kungl. dispens, därvid ock angivits inför vilken myndighet äktenskapet skulle avslutas. Sålunda skulle enligt ett Kungl. Maj:ts beslut den 6 maj 1813 landshövdingen, sedan äktenskapskontrakt upprättats och intagits i vederbörande rådhusrätts protokoll, förklara kontrahenterna för lagligen gifta makar. 2 1869 års riksdag hade i skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan om ny dissenterlagstiftning anfört bl. a.: Då staten, utan att uppställa några fordringar på främmande församlings präst, lämnat åt sådan församling att utse vem som helst, förefinnes i allmänhet ej tillräcklig säkerhet att vigsel, förrättad efter främmande religionssamfunds kyrkobruk, skett under sådana förhållanden att den därigenom knutna förening kan av staten erkännas såsom lagligt äktenskap med hänseende till dess borgerliga följder. Här, liksom i det fall att religiösa betänkligheter föranledda av olikhet i trosbekännelse för kontrahenterna utgöra hinder för äktenskapets avslutande genom vigsel, inträder behovet av det s. k. civila äktenskapet eller äktenskap utan vigsel.

126 trosbekännarna berördes dock ej av denna bestämmelse. Äktenskap mellan medlemmar av ett och samma främmande trossamfund, vars prästerskap medgivits behörighet att viga, skulle avslutas med vigsel efter det samfundets kyrkobruk. Äktenskap mellan medlemmar av olika främmande kristna trossamfund eller mellan medlem av sådant samfund och medlem av svenska kyrkan kunde avslutas antingen med vigsel av därtill behörig präst inom enderas trossamfund eller inför borgerlig myndighet. Vidare stadgades att äktenskap skulle ingås inför borgerlig myndighet, när ingendera kontrahenten tillhörde svenska kyrkan eller trossamfund, vars prästerskap medgivits rätt att viga. Beträffande lysning föreskrevs att sådan skulle utfärdas och avkunnas i den till svenska kyrkan hörande församling, inom vilken kvinnan var boende. Detsamma skulle gälla om lysning mellan mosaiska trosbekännare eller mellan sådan trosbekännare och medlem av svenska kyrkan eller främmande kristet trossamfund. I vad som genom 1863 års förordning stadgats om äktenskap med mosaisk trosbekännare eller vad tidigare föreskrivits om mosaiska trosbekännares äktenskap gjordes i övrigt ingen ändring. Förordningen den 15 oktober 1880 angående äktenskaps avslutande i visst fall inför borgerlig myndighet föreskrev, att den (medlem av svenska kyrk a n ) , som ej blivit döpt eller ej begått nattvarden, skulle ingå äktenskap inför borgerlig myndighet, i den ordning, som angående främmande trosbekännare stadgats i 1873 års förordning. 1 Därmed var första steget taget på den väg, som sedermera ledde till en allmän rätt att ingå äktenskap utan kyrkans medverkan. För medlem av svenska kyrkan, som ej begått nattvarden men »efter förutgången konfirmationsundervisning funnits beredd att, efter undergången konfirmation, få tillträde till nattvarden», förordnades genom lag den 13 maj 1898 att kyrklig vigsel dock finge ske. 1908 års lag om äktenskaps ingående upphävde de bestämmelser i förutn ä m n d a förordningar 1863 och 1873, som gällde äktenskaps ingående genom vigsel eller inför borgerlig myndighet. Likaledes upphävdes ovannämnda förordning 1880 och lag 1898. Därefter gällde allenast bestämmelserna i 1908 års lag. De inneburo, att den borgerliga formen för äktenskaps ingående blev utan inskränkning tillgänglig för alla. Vigsel inom svenska kyrkan medgavs endast då bägge kontrahenterna tillhörde kyrkan och dessutom antingen begått nattvarden eller åtnjutit konfirmationsundervisning och funnits beredda att, efter undergången konfirmation, få tillträde till nattvarden. Vigsel inom främmande trossamfund, åt vars prästerskap Konungen anförtrott att vigsel med laga verkan förrätta, kunde ske endast, när bägge kontrahenterna tillhörde detta samfund. I det vida övervägande antalet fall 1 Ett den 21 juni 1889 av Kungl. Maj:t (i statsrådet) meddelat utslag, som rörde tillämpningen av 1880 års förordning, är märkligt så tillvida att därigenom fastslagits, att vigsel mellan en metodist och en medlem av svenska kyrkan, vilken förrättats av metodistpastor, icke ägde giltighet, då medlemmen av svenska kyrkan icke begått nattvarden (NJA 1889: 217). Äktenskap inför borgerlig myndighet var förty den enda lagliga form, under vilken dessa kontrahenter kunde ingå äktenskap.

kunde kontrahenterna nu välja mellan att avsluta äktenskapet inför borgerlig myndighet eller med kyrklig vigsel. 1908 års lag kan således sägas bygga på principen om fakultativt civiläktenskap. Möjligheterna att erhålla kyrklig vigsel blevo emellertid, såsom av det föregående framgår, i ej obetydlig omfattning inskränkta.

Tillkomsten av nu gällande bestämmelser. Nu gällande bestämmelser om kyrklig och borgerlig vigsel återfinnas i 4 kap. giftermålsbalken. De äro — frånsett smärre redaktionella jämkningar och ett genom lag den 26 april 1940 infört tillägg till 7 § angående vigsel utan föregående lysning — överensstämmande med vad som härutinnan stadgades i lag den 12 november 1915 om äktenskaps ingående och upplösning. 1 Lagberedningen, som avgivit förslag till nu nämnda bestämmelser, anmärkte i sitt betänkande, att det förhållandet att rätten till erhållande av kyrklig vigsel blivit genom 1908 års lag inskränkt ej undgått anmärkningar och att företrädesvis från kyrkans målsmän framställningar blivit gjorda i syfte att få en förändring till stånd. 2 De principer, efter vilka lagberedningens förslag upprättades och som ligga till grund för gällande lagstiftning, framgå av följande lagberedningens yttrande: Uppenbart är att staten ej kan godkänna vigsel inom annat kyrkosamfund än sådant, vars organisation erbjuder nödiga garantier för att vigseln och därmed sammanhängande åtgärder verkställas under noggrant iakttagande av lagens föreskrifter. Likaså lärer av hänsyn till god ordning vara påkallat att vigsel ej må ske vare sig inom svenska kyrkan eller annat trossamfund, där ej åtminstone den ene av kontrahenterna tillhör samfundet, och att kyrklig vigsel ej heller tilllåtes, om den ene av kontrahenterna men ej den andre tillhör kristet trossamfund. Med den av beredningen antagna grundsatsen om valfrihet mellan kyrklig och borgerlig form synes det bäst överensstämma, att kyrklig vigsel med allenast nu angivna förbehåll blir tillgänglig för alla dem, som vilja begagna sig därav. Vad då först angår vigsel inom svenska kyrkan, anser beredningen sålunda a tt sådan vigsel bör kunna äga rum, icke blott då bägge de trolovade äro medlemmar av kyrkan, utan även då den ene är medlem därav och den andre 1 Uttrycket borgerlig vigsel infördes i lagspråket med 1915 års lag om äktenskaps ingående och upplösning. Lagberedningen anförde såsom skäl härtill: Hittills har i lagspråket benämningen vigsel uteslutande förbehållits den kyrkliga akten. För den borgerliga använder lagen uttrycket »giftermål» eller betjänar sig av omskrivningar sådana som »äktenskaps avslutande inför borgerlig myndighet» eller dylikt. I det allmänna språkbruket har dock termen vigsel länge begagnats jämväl om den borgerliga formen, och numera synes en sådan vidsträcktare användning av ordet hava vunnit fullständigt burskap. Vid sådant förhållande har beredningen icke tvekat att låta benämningen vigsel i lagen omfatta bägge formerna. En sådan ändring är jämväl ägnad att medföra nytta i det hänseendet att den kan bidraga att avlägsna den emellanåt försporda föreställningen att ett äktenskap, som ingåtts i borgerlig form, skulle hava lägre värde än ett, som slutits med kyrkans medverkan, en föreställning, som det måste vara lagstiftaren angeläget att bekämpa. 2 Jfr redogörelsen i lagberedningens betänkande 1913 (sid. 284 o. f.) för motioner vid kyrkomötena 1909 och 1910 och kyrkomötenas skrivelser till Kungl. Maj:t 1908, 1909 och 1910.

128 tillhör annat kristet trossamfund, svenskt eller utländskt. Detta innebär en återgång till vad som gällde, innan 1908 års lag kom i tillämpning. På angivna grunder har beredningen ansett, att medlem av svenska kyrkan bör hava rätt till vigsel inom kyrkan, även om han icke begått nattvarden eller efter erhållen konfirmationsundervisning förklarats berättigad till konfirmation och nattvardsgång. Vigsel inom främmande trossamfund bör tydligen liksom hittills ej godkännas såsom giltig form för äktenskaps ingående, med mindre Konungen funnit det kunna anförtros åt samfundets prästerskap att förrätta vigsel med laga verkan och förty medgivit rättighet därtill. Är denna förutsättning för handen, synes emellertid inom samfundet verkställd vigsel lämpligen böra tillerkännas giltighet i en utsträckning, motsvarande vad nu beträffande statskyrklig vigsel ifrågasattes. Beredningen föreslår därför att vigsel inom främmande trossamfund med vigselberättigat prästerskap skall äga laga verkan dels, såsom enligt gällande rätt, när bägge de trolovade tillhöra samfundet, dels ock, om samfundet är kristet, när den ene är medlem därav och den andre av annat kristet trossamfund. Med hänsyn särskilt till den livliga förbindelsen med våra närmaste grannländer har föreslagits, att Konungen skall äga förordna, att medlem av utländskt evangeliskt-lutherskt trossamfund skall hava samma rätt till kyrklig vigsel som medlem av svenska kyrkan. Såsom förutsättning för att medlem av svenska kyrkan skulle vigas av präst inom kyrkan ansåg lagberedningen erforderligt föreskriva, att vederbörande blivit döpt. Därmed avsåg lagberedningen ej att ersätta fordran å konfirmationsundervisning och tillträde till nattvarden utan föreskriften ansågs betingad av att kyrkan ej betraktade dem, som icke blivit döpta, såsom medlemmar i dogmatisk mening och därför ej kunde antagas vilja lämna vigsel till sådana personer. På denna punkt mötte förslaget erinran vid behandlingen i riksdagen. Två motionärer i andra kammaren (hrr Bengtsson i Norup och Värner Bydén) föreslogo att bestämmelsen om dop skulle utgå. Lagutskottet, som vidhöll bestämmelsen, anförde härom: Begreppet »medlem av svenska kyrkan» tages i tvenne väsentligt olika bemärkelser, en vidsträcktare och en mindre vidsträckt. Bland dem, som i yttre, rättsligt hänseende tillhöra kyrkan, räknas nämligen såsom kyrkomedlemmar i dogmatisk mening allenast de som undfått dop. Då förslaget i förevarande paragraf bygger på det trängre begreppet, sammanhänger detta med den omständigheten, att präst lika litet enligt förslaget som enligt gällande rätt äger vägra en sin församlingsbo vigsel under åberopande av samvetsbetänkligheter. Då lagens stadganden om rätt till kyrklig vigsel på samma gång bestämma prästens skyldighet att viga, har det ansetts billigt att ej giva stadgandet en innebörd, som skulle strida emot en, av de ingångna utlåtandena att döma, tämligen enhällig uppfattning inom kyrkan. Och då de stridiga meningarna om lekmannadopet, såsom jämväl torde bestyrkas av det utav herr Bengtssson åberopade uttalandet av 1910 års kyrkomöte, numera synas vara på väg att utjämnas, torde ej heller ur den av lagrådet anförda synpunkten större betänklighet möta att bibehålla förslaget i denna del oförändrat. Ur den diskussion, som följde i riksdagens båda kamrar, och som ledde till slopandet av ifrågavarande bestämmelse, må följande anföras. Biskop Bergqvist motiverade dopvillkorets borttagande med 1 :o att det skulle se egendomligt ut, om en person, som tillhör ett främmande reli-

129 gionssamfund och ej är döpt, skulle kunna få kyrklig vigsel, under det han ej kan få sådan om han tillhör svenska kyrkan, 2:o att det icke vore fullt klart, vilka som äro döpta inom svenska kyrkan, 3:o att så många som möjligt måtte beredas tillfälle att erhålla kyrklig vigsel och att komma i kontakt med kyrkan i ett viktigt ögonblick i sitt liv. Herr A. Stärner trodde det antal präster inom kyrkan vara störst, som ansåge, att då en präst viger, när en av kontrahentena är odöpt, borde det icke ur samvetsbetänklighetssynpunkten ställa sig så mycket oegentligare för honom att viga, om båda äro odöpta. — I visst avseende borde den, som vore anhängare av den borgerliga vigseln, finna det bra att den från kyrkans och prästernas sida framträdande intoleransen i dylika frågor bättre än någonting annat befordrade civiläktenskap. President Petersson (ordf. i lagutskottet) ansåg det vara för mycket begärt att en kyrklig akt skulle vara tillgänglig för personer, som enligt kyrkans mening ej tillhöra denna. Kyrklig vigsel borde få anlitas av kyrkans medlemmar och inga andra. Utslagsgivande för frågan om en person tillhör kyrkan vore om personen i fråga är döpt. Kyrkan erkände alltmera lekmannadopet som ett behörigt dop. Men om en person icke ville tillhöra kyrkan i något avseende, borde han med rätta anvisas just den vigselform, som är speciellt lämpad för honom, nämligen den borgerliga vigseln. Något praktiskt behov att ändra lagförslaget i denna del funnes icke. Herr Bengtsson i Norup åberopade, att 1910 års kyrkomöte uttalat, att ett lekmannadop, utfört med rätt intention, är »till sin sakramentala, sin kristligt religiösa sida ett verkligt dop, ett nådemedel, således i detta avseende likvärdigt med det kyrkliga dopet», samt framhöll att lagförslaget ändock innebure, att en person, som är döpt av lekman och vuxit upp under kristlig fostran med både sinne och hjärta för kyrkan och religionen, icke skulle kunna få kyrklig vigsel. En person, vilken som barn i omedvetet tillstånd burits fram till dopet, skulle däremot få kyrklig vigsel, även om han växt upp främmande för kyrkans lära, utan religiös känsla, kanske rent av med förakt för kristendomen. Biksdagens beslut fattades i båda kamrarna utan votering. I anslutning till bestämmelsen i 1873 års förordning angående främmande trosbekännare och deras religionsövning att främmande trossamfunds prästerskap finge förrätta vigsel endast om Konungen medgivit rättighet därtill — vilken bestämmelse nu återfinnes i 4 kap. 2 § giftermålsbalken — föreskrevs genom den alltjämt gällande kungörelsen den 6 augusti 1894 angående vissa skyldigheter, som åligga föreståndare för församling av främmande kristna trosbekännare, att innan en av Konungen för visst prästerskap medgiven rättighet att viga må utövas, skall föreståndaren hos länsstyrelsen styrka att den person, varom fråga är, är präst i samfundet och jämväl behörig att viga. Med att han skall vara behörig att viga förstås, att han skall efter samfundets egna regler vara berättigad att viga. Det k a n såsom exempel nämnas att enligt katolsk kyrkorätt blott biskop 12—488230.

och kyrkoherde, var inom sitt tjänstgöringsområde, äro berättigade att viga, dock med rätt att därtill befullmäktiga viss annan prästman. Finnes prästens befogenhet uti ifrågavarande avseende vara vederbörligen styrkt, meddelar länsstyrelsen intyg därom. För de mosaiska församlingarna gäller icke samma ordning. Genom resolution den 20 augusti 1909 har Kungl. Maj:t på särskilda ansökningar av mosaiska församlingarna i Stockholm, Göteborg och Malmö medgivit att de såsom rabbiner anställda religionslärarna i nämnda församlingar samt vid vakans eller tjänstledighet för dem i behörig ordning såsom vikarierande rabbiner förordnade religionslärare må tills vidare med laga verkan förrätta vigsel mellan personer, som bägge äro mosaiska trosbekännare. De kristna trossamfund, vilkas prästerskap ha rätt att viga med laga verkan, äro Metodistkyrkans församlingar, Bomersk-katolska kyrkan, ang- j likanska församlingarna i Stockholm och Göteborg, Franska reformerta församlingen i Stockholm, Nya kyrkans svenska församling i Stockholm, Nya kyrkans församling i Stockholm och Nya kyrkans samfund i Jönköping, som är en systerförsamling till sistnämnda församling i Stockholm. 1

Ifrågasatta ä n d r i n g a r . Kommittén har beträffande vigseln haft att pröva, huruvida med hänsyn till de av kommittén föreslagna bestämmelserna om fritt utträde u r svenska kyrkan eller ur andra synpunkter någon ändring av gällande bestämmelser om rätt att erhålla kyrklig vigsel kan vara motiverad. Vidare har kommittén prövat frågan huruvida en svenska kyrkans präst skall kunna medgivas befrielse i vissa fall från den honom eljest åvilande skyldigheten att viga dem som tillhöra kyrkan. Beträffande kommitténs ställningstagande i sistnämnda fråga hänvisas till kap. X. Det mest omfattande problemet har varit huruvida rättslig verkan skall kunna tillerkännas vigsel förrättad av pastorer eller andra befattningshavare hos inomkyrkliga trossammanslutningar. I anslutning härtill har kommittén även behandlat frågan om vigsel inom särskilda trossamfund. I fråga om vigsels förrättande inom trossammanslutningar ha i skrivelser till kommittén yrkanden framställts av Svenska missionsförbundet, Svens1

Metodistkyrkan hade i början av år 1948 149 församlingar med sammanlagt 11 283 medlemmar. Antalet behöriga vigselförrättare var omkring 160. De romersk-katolska församlingarna ha c:a 6 000 medlemmar, som äro svenska medborgare — däri inräknade medlemmarna i de icke erkända församlingarna i Örebro, Sörforssa och Oskarström — samt omkring 25 vigselförrättare. Antalet utlänningar av romersk-katolsk trosbekännelse har uppgivits till c:a 4 200. Anglikanska församlingen i Stockholm har c:a 600 medlemmar, församlingen i Göteborg c:a 60; vardera församlingen har en vigselförrättare. Franska reformerta församlingen har c:a 100 medlemmar, Nya kyrkans svenska församling i Stockholm något över 50 medlemmar, Nya kyrkans församling c:a 100 och Nya kyrkans samfund c a 25 medlemmar; envar av dessa församlingar har en vigselförrättare. Antalet svenska medborgare, som tillhöra de mosaiska församlingarna, kan uppskattas till omkring 8 000. Antalet utlänningar av mosaisk tro torde vara minst lika stort.

131 ka baptistsamfundets missionsstyrelse, Örebro missionsförening, Adventistsamfundet, Frälsningsarmén och Filadelfiaförsamlingen i Stockholm. Ett par av dessa ha emellertid ansett den mest tillfredsställande lösningen av vigselfrågan vara att obligatoriskt civiläktenskap införes, d. v. s. att giftermål med rättslig verkan alltid skall ingås inför borgerlig myndighet, varefter var och en i överensstämmelse med sin religiösa uppfattning skulle kunna söka den kyrkliga välsignelse eller bekräftelse av giftermålet, som han önskar. Med hänsyn till att en sådan lösning av vigselfrågan dock knappast kunde vara att förvänta, ha berörda sammanslutningar alternativt yrkat, att inom dessa sammanslutningar vigsel tillerkännes rättsverkan.

Frågan om obligatoriskt civiläktenskap. Dissenterlagskommittén är för sin del övertygad om att det icke nu finnes anledning att i vårt land införa borgerlig vigsel såsom den enda legala formen för äktenskaps ingående. Statistiska uppgifter angående vigslar åren 1925, 1935 och 1945 utvisa att antalet vigslar uppgick till resp. 34 419, 51 306 och 64 280 och att de kyrkliga vigslarna utgjorde resp. 93,5, 92,7 och 94,2 %.x Dessa siffror tyda på att den kyrkliga vigseln har en så stark förankring i folket, att det otvivelaktigt skulle vara ett alltför radikalt ingrepp att genom införandet av obligatoriskt civiläktenskap fråntaga den kyrkliga vigseln dess rättsverkningar. Då de borgerliga vigslarna utgöra en så liten del av det totala antalet vigslar, synes det därför i nuvarande läge icke motiverat att införa obligatoriskt civiläktenskap. Det bör beaktas att i många fall, då äktenskap nu ingås mellan medlemmar av inomkyrkliga trossammanslutningar, borgerlig vigselförrättare anlitas därför att kontrahenterna önska att deras ingångna förbindelse efteråt skall i en eller annan form bekräftas av en frikyrkopastor och att på grund härav den kyrkliga vigseln är för dem mindre väl lämpad. Därest vigsel förrättad inom trossammanslutningar legaliseras, är det därför sannolikt att antalet borgerliga vigslar skulle komma att icke oväsentligt påverkas härav. För den stora majoritet, som uppenbarligen fasthåller vid kyrkans vigsel, skulle det betyda en onödig omgång om civiläktenskapet bleve obligatoriskt. Införandet av ett tvång att alltid anlita en borgerlig vigselförrättare måste för dem, som icke vilja avstå från en religiös akt vid äktenskapets ingående, te sig som en synnerligen opraktisk ändring av den nu gällande ordningen. Så länge kyrkan är förenad med staten och dess präster fylla viktiga samhälleliga funktioner, förefaller det också rimligt att den kyrkliga vigseln skall vara en av staten erkänd form för äktenskaps ingående. Därtill kominer att det religiösa momentet vid vigseln enligt dissenterlagskommitténs uppfattning måste anses bidraga till att bevara helgden kring äktenskapets ingående och att stärka den äktenskapliga gemenskapen. 1 Endast 0,2 % av alla vigslar under 1925 och 1935 förrättades av främmande trossamfunds prästerskap. För 1945 finnes icke någon uppgift härom.

132 Frågan om vigsel inom trossammanslutningar. a) Principiella synpunkter. Vid bedömande av frågan huruvida vigsel med laga verkan må k u n n a förrättas även inom inomkyrkliga trossammanslutningar, kan det möjligen anses tveksamt om nu gällande vigselbestämmelser, med rätt för alla att erhålla borgerlig vigsel, innebära något sådant tvång för medlemmarna av de trossammanslutningar, som vilja verka inom svenska kyrkans ram, att en ändring av bestämmelserna är motiverad av hänsyn till religionsfrihetens krav. Dissenterlagskommittén vill härvid erinra om att den rätt att viga med laga verkan, som prästerskapet hos vissa trossamfund äger, icke alltid ansetts obetingat vara en konsekvens av deras religionsfrihet. I propositionen (nr 2) till 1908 års riksdag med förslag till lag om äktenskaps ingående föreslogs, att denna rätt skulle avskaffas. Såsom motivering härför anförde departementschefen bl. a., att den visserligen hade sitt ursprung uti strävandet att visa religiös tolerans på en tid, då kyrklig vigsel var den enda erkända giftermålsformen, och på sin tid varit fullt berättigad, men att den icke längre kunde så anses, när tillfälle till ingående av borgerligt äktenskap lämnades alla utan undantag. Vidare anfördes, att staten skulle sakna garanti för att de för avslutande av ett äktenskap väsentliga momenten inginge i de vigselformer, som användes inom de främmande samfunden. Slutligen yttrade departementschefen, att ett avskaffande av dessas särskilda rätt till vigsels förrättande ingalunda innebure något angrepp på deras religiösa frihet, då det ju stode dem öppet att anordna en efterföljande religiös akt, på samma sätt som torde vara brukligt inom de främmande trossamfund, vilka icke åtnjöte privilegiet av vigselberättigat prästerskap. Biksdagen fann dock icke tillräckligt tungt vägande skäl tala för förslaget, som skulle tillskapa en ny konfessionell olikställighet, oaktat några menliga verkningar av ifrågavarande rättighet icke framträtt. I riksdagens skrivelse (nr 57) anfördes ytterligare, att det visserligen kunde vara sant att ett avskaffande av denna rätt ingalunda innebure något angrepp på de främmande samfundens religiösa frihet, då det stode dem öppet att anordna en efterföljande religiös akt, men då man under en avsevärd tid framåt torde böra r ä k n a med att det övervägande flertalet av dem, som skulle ingå äktenskap, hellre ville giva religionens helgd åt sitt förbund genom att besegla dess stiftande medelst vigsel än avsluta det inför borgerlig myndighet, syntes det riksdagen att borttagandet av rätten till vigsel för medlemmar av ifrågavarande samfund skulle vara för känslan något sårande. Det mindre lämpliga häri skulle otvivelaktigt framstå så mycket tydligare, som ett borttagande av denna högt skattade förmån icke kunde anses påkallat av något statens eller kyrkans intresse. 1908 års riksdag kan således sägas ha funnit det riktigt att understödja en förhandenvarande önskan att åt äktenskapets ingående giva religionens helgd samt därvid prövat det vara rätt och billigt att de främmande trossamfundens medlemmar finge vigas av sina egna religionslärare.

133 Dissenterlagskommittén har ansett sig böra tillämpa samma synpunkter i fråga om de inomkyrkliga trossammanslutningarnas krav på att vigsel inom dessa sammanslutningar skall kunna tillerkännas laga verkan. Deras verksamhet har i allmänhet utgestaltats på liknande sätt som de särskilda trossamfundens, i relativt fast organiserade församlingar och mestadels med egen sakramentsförvaltning. Genom sina insatser för bevarandet och stärkandet av de andliga värdena ha de tillvunnit sig en aktad ställning i det allmänna medvetandet. På grund av vad sålunda anförts har kommittén ansett sig böra föreslå, att vigsel med laga verkan skall kunna förrättas även inom en inomkyrklig trossammanslutning, förutsatt att sammanslutningen och de personer, åt vilka anförtros att förrätta vigsel, fylla de anspråk, som i det följande angivas. Då Kungl. Maj:t hittills lämnat medgivande att förrätta vigsel endast åt prästerskap hos erkända trossamfund, vilka genom sin organisation och verksamhet kunna antagas erbjuda tillräckliga garantier för ett rätt handhavande av uppdraget, kan det icke tänkas att mindre krav skulle ställas å en inomkyrklig trossammanslutning för dess handhavande av den viktiga samhälleliga funktion, som den med rättsverkningar förbundna vigseln utgör. En trossammanslutning bör alltså, för att vigsel med laga verkan skall få förrättas inom sammanslutningen, prövas vara på visst sätt kvalificerad att tjäna som ett rättsordningens organ. Bedan i sammanslutningens organisation skola finnas förutsättningar för att giftermålsbalkens bestämmelser om lysning och vigsel bli iakttagna. Organisatoriskt får sammanslutningen alltså icke sakna tillbörlig fasthet. Sålunda bör, såsom i 21 § av kommitténs förslag till religionsfrihetslag sägs, för sammanslutningen finnas stadgar, vilka innehålla uppgift om sammanslutningens namn och ändamål samt allmänna riktlinjer för dess verksamhet, bestämmelser om villkoren för medlems inträde och utträde samt uteslutning, huru styrelse skall utses, dess befogenhet och tiden för dess uppdrag, samt uppgift om den ort inom riket, där styrelsen skall ha sitt säte. Även bestämmelser om förande av medlemsförteckning böra finnas. Mera detaljerade föreskrifter om huru sammanslutningen skall vara beskaffad låta sig i detta sammanhang icke givas. Det torde därför böra ankomma på Kungl. Maj :t att pröva huruvida sammanslutningen är sådan, att det skäligen bör anförtros åt densamma att ha egna vigselförrättare. Till ledning för denna prövning torde böra fordras en redogörelse från sammanslutningen för dess verksamhet och storlek (t. ex. genom företeende av årsbok och statistik) samt uppgifter om den ordning, som sammanslutningen avser skall tillämpas vid förrättande av vigsel. b) Vigselförrättarnas kvalifikationer. Även om en inomkyrklig trossammanslutning uppfyller de i det föregående antydda kraven, anser kommittén icke möjligt förorda att alla befattningshavare inom sammanslutningen med själavårdande uppgifter skulle få

134 förrätta vigsel. Kommittén har med andra ord ej ansett det möjligt lösa frågan om inomkyrkliga trossammanslutningars vigselrätt så att det — i likhet med vad som nu gäller för erkända trossamfund — skulle anförtros åt envar, som har en själavårdande befattning, att förrätta vigsel. Skälen härtill äro följande. Hänsyn till vigselns rättsverkningar fordrar att stor vikt lägges vid att vigsel icke förrättas i andra fall än då vigsel lagligen må äga r u m och att den sker under iakttagande av föreskrivna formaliteter. På grund härav måste trygghet finnas för att vigsel förrättas endast av personer, vilka besitta erforderliga kvalifikationer för uppdraget. Härvid har en viss utbildning sin givna betydelse, även om mognad och erfarenhet här såsom på många andra områden kunna ersätta teoretiska kunskaper. Man m å ej heller förbise att ett visst mått av personlig auktoritet och förmåga att i värdig ordning viga böra utmärka dem, som skola anförtros att vara vigselförrättare. Den utbildning, som kräves av en predikant eller annan befattningshavare med själavårdande uppgifter, är hos de trossammanslutningar, inom vilka vigsel med laga verkan rimligen skulle kunna komma i fråga, mycket olika. En av kommittén verkställd undersökning har visat, att en del sammanslutningar ej ha några speciella utbildningskrav, medan andra sedan länge ombesörja en relativt grundlig predikantutbildning vid särskilda skolor. I vissa fall anses längre eller kortare studier på andra områden vara till fyllest. Vidare äro ej alla heltidsanställda. Många ägna sig åt någon profan verksamhet men tjänstgöra vissa tider såsom predikanter. Inom Svenska missionsförbundet finnas t. ex. heltidsanställda distriktsföreståndare och pastorer men också tillfälligt tjänstgörande evangelister. Såsom vigselförrättare anser kommittén icke böra ifrågakomma personer, som blott i mindre omfattning ägna sig åt själavårdande verksamhet. Vigselförrattarna böra intaga en ställning i huvudsak jämförbar med de erkända trossamfundens prästerskap. I själva ordet prästerskap ligger ju ett anspråk på att de personer, som kunna dit räknas, skola vara särskilt kvalificerade och för sitt kall avskilda. Så är emellertid icke förhållandet med alla hos de inomkyrkliga trossammanslutningarna verksamma befattningshavare med själavårdande uppgifter. Under angivna förhållanden är det enligt kommitténs uppfattning riktigast, att det särskilt prövas vilka som skola äga behörighet att förrätta vigsel inom en trossammanslutning. c) Vigselförrättarnas antal. Antalet heltidsanställda pastorer och liknande befattningshavare hos de inomkyrkliga trossammanslutningarna överstiger betydligt 2 000. Antalet församlingar uppgår till över 3 000. Åtskilliga av dessa församlingar bestå av ett relativt litet antal medlemmar. Ofta nog ha de heller icke en egen predikant utan dela med andra näraliggande församlingar kostnaden för en gemensam predikant eller besökas tillfälligt av resepredikanter. Av t. ex. de

135 församlingar, som äro anslutna till Svenska missionsförbundet, ha flertalet mindre än femtio medlemmar och predikanterna betjäna ofta två eller flera församlingar. Även om trossammanslutningarnas ifrågavarande befattningshavare skulle i stor utsträckning fylla de anspråk, som enligt vad ovan angivits böra ställas på en vigselförrättare, synes det kommittén att antalet vigselförrättare hos trossammanslutningarna icke bör bli beroende endast därav, utan att hänsyn måste tagas jämväl till h u r u stort det praktiska behovet av vigselförrättare kan anses vara. Berörda behov har kommittén funnit böra bedömas med hänsyn till följande omständigheter. De mycket små församlingar, inom vilka vigsel kan tänkas förekomma ytterst sällan, kunna icke rimligtvis behöva var sin vigselförrättare. En sådan anordning torde böra förutsättas endast för större församlingar. Å andra sidan kan det icke anses tillfredsställande om medlemmarna i mindre församlingar alltid skulle vara hänvisade att anlita en större församlings vigselförrättare. Med hänsyn till avstånd och kommunikationer skulle ett sådant system säkert ofta visa sig otjänligt. Däremot kunna mindre församlingar, som finnas i närheten av varandra och tillsammans ha ett relativt stort antal medlemmar, bliva någorlunda tillgodosedda, om en predikant i någon av församlingarna medgives behörighet att förrätta vigsel. F r å n dessa utgångspunkter har kommittén sökt göra en beräkning av huru många vigselförrättare, som kunna erfordras för Svenska missionsförbundets och Svenska baptistsamfundets vidkommande. Undersökningen ha grundats på förhållandena inom några av de distrikt, vara verksamheten inom nämnda sammanslutningar är uppdelad. Inom varje distrikt ha församlingarna grupperats på sådant sätt att avstånden mellan de i varje grupp ingående församlingarna icke blivit större än att en vigselförrättare skall kunna betjäna alla församlingar i gruppen. I vissa fall, där mindre församlingar äro spridda över ett relativt stort område (t. ex. baptistsamfundets tio församlingar i Västerbottens distrikt med sammanlagt 564 medlemmar), har kommittén dock ansett sig böra räkna med att avstånden måste bli rätt betydande. I mindre tätt befolkade distrikt torde i allmänhet behövas ett i förhållande till antalet medlemmar relativt större antal vigselförrättare än i distrikt, där befolkningstätheten är större. Besultatet av den gjorda beräkningen — vilket givetvis kan ge en blott ungefärlig uppfattning om behovet av vigselförrättare — visar, att inom tre distrikt av Svenska missionsförbundet med sammanlagt 210 församlingar och 11 712 medlemmar det skulle kunna anses tillräckligt med 18 vigselförrättare och att det inom tre distrikt av Svenska baptistsamfundet med sammanlagt 85 församlingar och 9 141 medlemmar kunde vara tillräckligt med 15 vigselförrättare. För missionsförbundets del skulle här således komma en vigselförrättare på 650 medlemmar och för baptistsamfundets del en vigselförrättare på 609 medlemmar. Kommittén anser sig kunna räkna med att för de nämnda trossaminan-

136 slutningarna behovet av vigselförrättare skulle bliva någorlunda väl tillgodosett om på vart 600-tal medlemmar komme en vigselförrättare. Då Svenska missionsförbundet för närvarande räknar c:a 105 000 medlemmar och Svenska baptistsamfundet c:a 40 000 medlemmar skulle således för deras del behövas 240 vigselförrättare, vilket betyder att ungefär var fjärde av deras heltidsanställda pastorer och liknande befattningshavare skulle äga behörighet att viga. Beträffande andra trossammanslutningar, inom vilka vigsel kan tänkas få ske, torde man — då det här gäller att få någon uppfattning om inom vilken ram det totala antalet vigselförrättare kan hålla sig — i stort sett kunna på samma vis räkna med en vigselförrättare för vart 600-tal medlemmar. I vilken omfattning andra trossammanslutningar kunna komma att begära vigselbehörighet för sina predikanter är emellertid osäkert. Dock har man enligt kommitténs uppfattning anledning räkna med sammanslutningar med ett sammanlagt medlemsantal av åtminstone 150 000 och sålunda ytterligare omkring 250 vigselförrättare. Med hänsyn till att de här gjorda beräkningarna äro helt approximativa bör det framhållas, att det faktiska behovet av vigselförrättare kan visa sig stundom avvika från det beräknade. Den utredning, som trossammanslutningarna måste förebringa vid ansökan om förordnande av vigselförrättare, har givetvis väsentlig betydelse för Kungl. Maj :ts bedömande av behovet. I början lärer emellertid detta böra tillgodoses med viss försiktighet. Om erfarenheten sedan visar, att ett större antal vigselförrättare erfordras för en trossammanslutning och att dennas vigselförrättare handhaft sitt uppdrag utan anmärkning, synes en utökning av antalet ej böra möta något hinder. Kommittén har i det föregående utgått från att de personer, vilka skola förrätta vigsel, skola vara predikanter eller inneha andra liknande befattningar inom den trossammanslutning, som de tjäna. Önskemålet att medlemmarna skola kunna med laga verkan bli vigda av sina egna själasörjare är ju grunden för legaliserandet av vigseln hos inomkyrkliga trossammanslutningar. Främst torde därför såsom vigselförrättare böra ifrågakomma församlingarnas egna predikanter. Kommittén anser sig emellertid böra framhålla, att även andra än de, som på detta sätt stå i omedelbar kontakt med församlingarna, synas böra få viga. Särskilt inom de sammanslutningar, som utöva en central ledning av verksamheten inom en mängd församlingar och bedriva utbildning av deras predikanter, kan det vara önskvärt att såsom vigselförrättare ha personer som ej äro i någon viss församlings tjänst. Givetvis kan icke antalet sådana vigselförrättare ställas i relation till antalet medlemmar i sammanslutningen. d) Vigselfrekvensen. Kommittén har ansett det vara av intresse att även göra ett försök till bedömning av i vilken omfattning vigsel kan komma att verkställas av dessa nya vigselförrättare. Besultatet av en sådan bedömning måste visserligen bliva ganska osäkert, men kan det oaktat belysa vad kommittén förut anfört angående behovet av vigselförrättare.

137 År 1945 förrättades 64 280 vigslar (kyrkliga och borgerliga), d. v. s. äktenskap ingingos av 128 560 personer. Folkmängden den 1 januari 1945 var 6 597 348, därav 1 664 519 personer under 18 år. Antalet personer i sådan ålder att de kunna ingå äktenskap understeg 5 miljoner. I förhållande till en folkmängd av 5 miljoner utgjorde antalet ingångna äktenskap 12,85 promille. På en folkmängd av 300 000 skulle alltså antalet vigslar utgöra 3 855 och antalet personer, som ingått äktenskap 7 710. Förutsätter man, med utgångspunkt från vigselfrekvensen under år 1945, att inom trossammanslutningar med ett medlemsantal av 300 000 äktenskap ingås av 7 710 personer under ett år och att vigsel i samtliga fall förrättas av trossammanslutningarnas egna vigselförrättare, skulle antalet sådana vigslar uppgå till lägst 3 855 — om båda nupturienterna tillhöra en sådan trossammanslutning — och högst 7 710 — om endast den ena nupturienten tillhör en trossammanslutning. Approximativt kan antalet vigslar sättas till 5 500. Om det för 300 000 medlemmar finnes 500 vigselförrättare, skulle en var av dem genomsnittligt viga 11 gånger om året. Till jämförelse kan nämnas att antalet präster inom svenska kyrkan i aktiv församlingstjänst år 1945 uppgick till omkring 3 000 och antalet inom kyrkan förrättade vigslar till omkring 60 000. Genomsnittligt förrättade varje präst alltså 20 vigslar. Om trossammanslutningarnas predikanter i allmänhet komma att förrätta färre vigslar, torde å andra sidan deras distrikt bli väsentligt större. e) Förordnande av vigselförrättare. I princip kan kommitténs förslag sägas innebära, att inom de trossammanslutningar, vilka vunnit en sådan stadga och auktoritet att de otvivelaktigt böra anses värda förtroendet att deras predikanter få förrätta vigsel, skola förordnas vigselförrättare, därvid dock en särskild prövning bör förutsättas såväl beträffande vigselförrättarnas kvalifikationer som med avseende å behovet. Kommittén anser att ifrågavarande prövning bör göras av Kungl. Maj :t på ansökan av trossammanslutningarna. Såvitt angår de sammanslutningar, som omfatta ett större antal församlingar, vilka i princip autonoma dock stå under den gemensamma organisationens ledning, torde det kunna förutsättas att huvudorganisationen föreslår samtliga vigselförrättare, vilka från förut angivna synpunkter må anses erforderliga. Beträffande de trossammanslutningar, vilka utgöras av en enda fristående församling och icke erkänna någon organisatorisk gemenskap med andra liknande sammanslutningar, ehuru de stå varandra nära, får däremot förutsättas, att var församling för sig kan komma att begära förordnande av en vigselförrättare. Här avses närmast pingstförsamlingarna, vilka vilja vara fullt självständiga i förhållande till varandra utan över- eller sidobyggnader i organisatoriskt avseende. Bepresentanter för den största pingstförsamlingen, Filadelfiaförsamlingen i Stockholm, ha inför kommittén uttalat, att pingstförsamlingarna äga så stor självständighet att det icke funnes möjlig-

138 het att de skulle överlåta åt något gemensamt organ att omhänderha sådana angelägenheter som förslag till och placering av vigselförrättare. Bepresentanterna förklarade sig också inse, att det vid sådant förhållande knappast kunde tänkas att en pingstpredikant skulle h a behörighet att viga inom samtliga pingstförsamlingar i riket. De framhöllo emellertid också, att det blott vore en gemensam styrelse som saknades för att sambandet mellan pingstförsamlingarna skulle framstå fullt tydligt. Trosuppfattningen vore gemensam, verksamheten enhetlig och den yttre missionen i viss mån gemensam. Kommittén har emellertid sökt finna en väg, som åtminstone delvis skulle k u n n a undanröja de olägenheter, vilka följa av att varje sådan församling betraktas som en isolerad enhet. I praktiken skulle det nämligen otvivelaktigt ofta visa sig både olämpligt och orättvist om en vigselförrättare i en sådan församling skulle äga att viga endast medlemmar av sin egen församling och att vid prövning av huruvida behov av vigselförrättare föreligger hänsyn ej skulle kunna tagas till medlemsantalet i andra näraliggande församlingar, vilka kunna vilja anlita samma vigselförrättare. Med hänsyn härtill föreslår kommittén, att vigselförrättare under vissa förhållanden skola förordnas gemensamt för flera trossammanslutningar, som. ehuru de sakna bestämda yttre kännetecken på sin samhörighet, dock äga en faktisk inre gemenskap. För pingströrelsens vidkommande framträder denna gemenskap bl. a. däri att predikanterna ofta utöva predikoverksamhet inom flera församlingar och flytta från den ena församlingen till den andra. Varje år anordnas också för predikanterna gemensamma bibelstudieveckor. Inom de församlingar, som stödja Örebro missionsförening, synes råda likartade förhållanden. Därest denna gemenskap, då fråga är om förordnande av vigselförrättare, ådagalägges genom en gemensam framställning från flera församlingar att en av församlingarnas predikanter skall få behörighet att viga eller genom en framställning från en församling att få anlita vissa andra församlingars vigselförrättare, synes hinder icke böra möta för Kungl. Maj :t att bifalla en sådan framställning.

Vigseln inom särskilda trossamfund. Gällande bestämmelser angående behörighet för trossamfunds prästerskap att förrätta vigsel innebära, att Kungl. Maj :t först skall pröva h u r u vida ett trossamfunds prästerskap i gemen k a n anförtros att viga med laga verkan samt att därefter, om Kungl. Maj:t medgivit prästerskapet rättighet att viga, varje präst skall av länsstyrelse erhålla intyg om sin behörighet att förrätta vigsel. De mosaiska församlingarnas vigselförrättare (rabbiner och vikarierande rabbiner vid församlingarna i Stockholm, Göteborg och Malmö) äro likväl undantagna från skyldigheten att styrka sin behörighet inför vederbörande länsstyrelse. Med hänsyn till önskvärdheten av största möjliga överensstämmelse mel-

139 lan vad som i ifrågavarande avseende skall gälla för trossammanslutningar och särskilda trossamfund har kommittén — då den icke funnit möjligt att rätta villkoren för de inomkyrkliga trossammanslutningarna efter de för trossamfunden gällande bestämmelserna —- övervägt om vigselförrättare inom de särskilda trossamfunden lämpligen kunna förordnas på samma sätt som vigselförrättare inom trossammanslutningarna. Detta skulle innebära, att ett trossamfund icke längre erhölle generallt medgivande för sitt prästerskap att förrätta vigsel samt att länsstyrelsernas befattning med ifrågavarande ärenden upphörde och ersattes av ett annat och mer ingående prövningsförfarande hos Kungl. Maj:t. Såvitt angår de erkända kristna trossamfund, vilkas prästerskap nu ha rättighet att viga med laga verkan, finner kommittén emellertid icke en sådan ändring påkallad. Nämnda rättighet synes böra bestå, om icke särskilda skäl föranleda att densamma bör återkallas. Enligt kommitténs uppfattning föreligga för närvarande icke några sådana skäl. Den prövning, som föregår länsstyrelsernas utfärdande av intyg om prästernas befogenhet att viga, synes emellertid k u n n a överflyttas på Kungl. Maj :t. Bestämmelserna i kungörelsen den 6 augusti 1894 har kommittén med härav föranledda ändringar intagit i sitt förslag till förordning angående vigselförrättare. För de mosaiska församlingarna ställer sig frågan något annorlunda. Enligt Kungl. Maj:ts förut nämnda resolution den 20 augusti 1909 äro rabbinerna vid församlingarna i Stockholm, Göteborg och Malmö behöriga att förrätta vigsel och likaså »vid vakans eller tjänstledighet för dem i behörig ordning såsom vikarierande rabbiner förordnade religionslärare». Församlingen i Stockholm har nu två rabbiner och församlingen i Göteborg en rabbin. Vid församlingen i Malmö är rabbinbefattningen vakant och såsom vigselförrättare fungera två religionslärare, övriga mosaiska församlingar — i Karlstad, Norrköping, Kalmar, Karlskrona, Oskarshamn, Växjö och Sundsvall 1 — ha icke egna vigselförrättare, utan då deras medlemmar vilja ingå äktenskap med mosaisk vigsel, måste de anlita någon av de nyssnämnda vigselförrättarna. Enligt vad kommittén inhämtat föreligger behov av flera vigselförrättare för de mosaiska trosbekännarna med hänsyn till att antalet vigslar under senare år ökat i antal — beroende på den stora inflyttningen av utländska judar — och att vigsel stundom sker på orter, långt avlägsna från Stockholm, Göteborg och Malmö. Det synes också vara en brist att det icke förekommer någon officiell registrering av vilka som äro behöriga att förrätta mosaisk vigsel. Antalet vigslar, som under år 1948 förrättades av Stockholmsförsamlingens rabbiner (eller andra såsom vigselförrättare fungerande religionslärare) utgjorde 134. Av dessa ägde 10 r u m på orter utanför Stockholm. På grund av vad här anförts finner kommittén skäl föreslå, att samma regler tillämpas för förordnande av vigselförrättare inom mosaisk församling som de, vilka ovan å s. 137 föreslagits. Med hänsyn härtill bör 1909 års 1

Om dessa församlingar se kap. XIII s. 204— 206. Såsom där namnes existerar knappast längre församlingarna i Oskarshamn och Växjö.

140 resolution upphävas, men för att icke de mosaiska församlingarna skola komma att sakna behöriga vigselförrättare vid tiden för de nya bestämmelsernas ikraftträdande, torde de som då äro rabbiner vid församlingarna i Stockholm, Göteborg och Malmö alltjämt, utan särskilt förordnande, böra vara behöriga att viga. Kommittén föreslår en övergångsbestämmelse i enlighet härmed. Även beträffande de särskilda trossamfund, inom vilka vigsel med laga verkan icke nu kan ske, synas samma regler böra tillämpas som de, vilka ovan å s. 137 föreslagits. Det torde dock i vissa fall kunna finnas anledning att ej bedöma behovet av vigselförrättare inom ett trossamfund alltför snävt. I detta sammanhang må nämnas, att Kungl. Maj:t den 10 juni 1938 biföll en ansökan av Nya kyrkans samfund i Jönköping om rätt för dess prästerskap att med laga verkan förrätta vigsel. Samfundet torde vid denna tid ha haft endast omkring tio medlemmar. Däremot har Kungl. Maj:t den 24 februari 1927 och ånyo den 11 februari 1944 avslagit sådana ansökningar av Nya kyrkans bekännares församling i Stockholm. En i varje fall bidragande orsak härtill torde ha varit församlingens ringa medlemsantal (39 medlemmar år 1943). En likformig behandling av trossammanslutningarnas och de särskilda trossamfundens vigselfrågor framstår särskilt såsom naturlig i den situation, som inträder om en trossammanslutning, inom vilken vigselförrättare förordnats, senare skulle övergå till att utgöra ett särskilt trossamfund. Vigsel m e l l a n p e r s o n e r m e d o l i k a s a m f u n d s t i l l h ö r i g h e t . I det föregående (s. 127) har anförts ett yttrande av lagberedningen, vilket ligger till grund för bestämmelserna i 4 kap. 2 § giftermålsbalken, nämligen att det av hänsyn till god ordning vore påkallat, att vigsel ej finge ske vare sig inom svenska kyrkan eller annat trossamfund, där ej åtminstone den ene av kontrahenterna tillhör samfundet, och att kyrklig vigsel ej heller skulle tillåtas, om den ene av kontrahenterna men ej den andre tillhör kristet trossamfund. Med kristna trossamfund avsågs både svenska och utländska. De enda icke-kristna trossamfund, med vilka man vid denna tid hade anledning att räkna, voro de mosaiska församlingarna och sålunda var det naturligt att någon diskussion icke fördes därom huruvida kyrklig vigsel skulle kunna få äga rum mellan kontrahenter, som tillhörde skilda ickekristna trossamfund. Icke heller nu finnes enligt dissenterlagskommitténs uppfattning anledning att ingå på någon prövning av denna fråga. Kungl. Maj :t torde, om ej förhållandena på det religiösa området i Sverige undergå en väsentlig förändring, under avsevärd tid framåt icke finna skäl medgiva att kyrklig vigsel skulle få förrättas inom ett trossamfund, som icke är vare sig kristet eller mosaiskt. Däremot finnes anledning att överväga om äktenskap må ingås med kyrklig vigsel inom det trossamfund, som en av kontrahenterna tillhör, när den andra kontrahenten ej tillhör något trossamfund.

141 Icke heller detta spörsmål hade någon aktualitet, när bestämmelserna i 4 kap. 2 § giftermålsbalken tilkommo. I lagstiftningen räknades då, såsom kommittén i annat sammanhang framhållit, icke med att någon skulle stå utanför varje samfundsgemenskap, även om lagstiftningen icke förhindrade ett sådant förhållande. I detta hänseende innebär kommitténs förslag om utträde ur svenska kyrkan och vad därmed sammanhänger en betydelsefull förändring. Man har då i framtiden att r ä k n a med att utträde ur svenska kyrkan i åtskilliga fall icke kominer att följas av inträde i annat trossamfund och att icke sällan jämväl barn till föräldrar, som ej tillhöra något trossamfund, även såsom vuxna stå utanför varje trossamfund. Äktenskap mellan personer, av vilka den ena tillhör svenska kyrkan och den andra icke tillhör något trossamfund, kunna således förekomma, och det måste förutsättas att kontrahenterna kunna önska att bli vigda inom svenska kyrkan. Den kyrkliga vigseln är ju emellertid en handling inom den kristna församlingen och det förefaller icke rimligt att de som icke tillhöra något kristet samfund skulle tillerkännas rättighet att vid vigseln bli betjänade av kyrkan, särskilt som man icke beträffande dem kan presumera en rätt förståelse för den religiöst bestämda vigselakten. Att för sådana fall medgiva en ovillkorlig rätt till vigsel inom svenska kyrkan, så snart den andra kontrahenten tillhör kyrkan, skulle på en ingalunda betydelselös punkt innebära ett avsteg från hittills gällande principer. Ett dylikt avsteg kan icke motiveras endast med en hänvisning till religionsfrihetens krav. Det nuvarande ovillkorliga hindret att förrätta kyrklig vigsel i här avsedda fall anser kommittén dock böra bortfalla. Den som icke tillhör något trossamfund kan vara döpt och ha erhållit kristen undervisning eller på annat sätt ha en positiv relation till den kristna religionen och kyrkan. Ur kyrklig synpunkt kan det inånga gånger icke vara något att invända emot att en sådan person erhåller kyrklig vigsel. Likaledes synes i detta sammanhang böra beaktas, att det ibland kan vara ovisst huruvida en person verkligen tillhör ett trossamfund. Förhållandena under senare år ha visat att denna fråga kan vara svår att avgöra beträffande utlänningar, som vistas i Sverige. Kommittén har ock i kapitlet om kyrkobokföringen framhållit, att någon fullständig redovisning i kyrkoböckerna av medlemskap i trossamfund av olika skäl ej bör förutsättas. Jämväl med hänsyn härtill finner kommittén lämpligt att lätta på kravet att, när en av kontrahenterna icke tillhör svenska kyrkan, denne dock skall tillhöra ett kristet trossamfund. På grund av vad sålunda anförts föreslår kommittén, att vigsel må kunna ske inom svenska kyrkan även om en av kontrahenterna icke tillhör något trossamfund, men att det skall vara prästen förbehållet att i sådant fall avgöra huruvida han finner skäl att förrätta vigseln. (Se kommitténs förslag till ändrad lydelse av 4 kap. 3 § giftermålsbalken.) Vad nyss sagts beträffande vigsel inom svenska kyrkan bör otvivelaktigt gälla även vigsel inom andra kristna trossamfund. Något förbehåll att vigselförrättare skall ha rätt att pröva huruvida han vill viga, när en av kontra-

142 henterna ej tillhör något trossamfund, är emellertid ej erforderligt, då över huvud taget någon i lag föreskriven skyldighet att viga icke föreligger för dessa vigselförrättare. I sista hand kommer det här an på huruvida det enligt samfundets egna regler är medgivet att viga en medlem av samfundet med en som icke tillhör något trossamfund. Vigsel inom en trossammanslutning inom svenska kyrkan har kommittén ansett k u n n a äga rum under samma förutsättningar, som skola gälla för erhållande av vigsel inom svenska kyrkan, dock att åtminstone en av kon* trahenterna skall tillhöra icke blott svenska kyrkan utan även trossammanslutningen. Någon skyldighet att viga, när en av kontrahenterna ej tillhör något trossamfund eller om vigselförrättaren eljest finner skäl att icke tillmötesgå en anhållan om vigsel, bör icke åligga trossammanslutningarnas vigselförrättare, lika litet som vigselförrättarna hos de särskilda trossamfunden. Vad angår vigsel inom mosaisk församling har mosaiska församlingen i Stockholm för kommittén framhållit följande. I Sverige vistas för närvarande ett stort antal utländska judar, vilka icke tillhöra någon mosaisk församling. De mosaiska församlingarna i Sverige bestå endast av svenska medborgare. Församlingarnas rabbiner förrätta dock vigsel även bland de utländska judarna. Om det genom en ändring av dissenterlagstiftningen medgives, att utträde får ske ur en mosaisk församling utan övergång till annat trossamfund, kan det vidare inträffa att en person, som på detta sätt utträder, ändock betraktar sig som mosaisk trosbekännare. Jämväl sådana fall k u n n a ifrågakomma, där personer, som icke förut tillhört en mosaisk församling och stå utanför varje trossamfund, förklara sig omfatta den mosaiska trosläran. Mosaiska församlingen och dess rabbiner ha därför intagit den ståndpunkten att vederbörande församlingsrabbiner måste äga rätt att viga, förutom medlemmar av mosaiska församlingar, jämväl utanför varje församling eller trossamfund stående personer, som bekänna sig till den mosaiska tron. Den rättighet att förrätta vigsel mellan personer, som bägge äro mosaiska trosbekännare, vilken medgivits rabbinerna genom Kungl. Maj:ts förut n ä m n d a resolution den 20 augusti 1909, är uppenbarligen mer omfattande än den rätt, som tillkommer de kristna trossamfunds prästerskap, vilka erhållit behörighet att viga, alldenstund icke någon av kontrahenterna vid en mosaisk vigsel behöver äga medlemskap i en församling. Om m a n icke vill begränsa rabbinernas behörighet att viga, är det uppenbarligen nödvändigt att alltjämt låta det avgörande vara att kontrahenterna äro mosaiska trosbekännare. Detta framgår tydligt av mosaiska församlingens i Stockholm yttrande. Det kan således icke vara tillräckligt stadga, att mosaisk vigsel får ske även om blott en av kontrahenterna tillhör en mosaisk församling och den andre icke tillhör något som helst trossamfund. Med hänsyn härtill vill kommittén ej föreslå någon ändring av vad som härutinnan nu gäller, ehuru kommittén eljest anser det i och för sig riktigt att fordra, att trosåskådningen skall vara ådagalagd genom medlemskap i vederbörande samfund.

143 Då det emellertid bör undvikas att fordran på medlemskap i ett trossamfund i andra sammanhang skulle — under åberopande av h u r u innebörden härav fattats vid tillämpningen av 4 kap. 2 § giftermålsbalken såvitt gäller mosaiska trosbekännare — kunna tolkas blott som ett krav på bekännande av samfundets lära, finner kommittén lämpligt att i 4 kap. 2 § direkt utsäga, att vigsel inom mosaisk församling må ske om båda de trolovade äro mosaiska trosbekännare.

Övriga frågor. I 4 kap. 8 § giftermålsbalken ha bestämmelser lämnats om huru vid vigsel skall tillgå. Dessa föreskrifter innehålla, att vigsel skall ske i vittnens närvaro och att de trolovade, samtidigt tillstädes inför vigselförrättaren, skola på hans fråga giva sitt ja och samtycke till äktenskapet och därpå av honom förklaras för äkta makar. Dessa äro de för äktenskapets uppkomst nödvändiga beståndsdelarna av vigseln. Därjämte har ansetts böra gälla, att vigseln skall ske i viss form, »som värdigt motsvarar dess höga betydelse för individen och samhället och som är ägnad både att hos kontrahenterna inskärpa styrkan och allvaret av de förpliktelser, de ikläda sig genom avtalet, och att i det allmänna föreställningssättet vidmakthålla känslan av äktenskapets helgd». 1 Med hänsyn till formen måste den kyrkliga vigseln naturligtvis vara en religiös ceremoni. På grund härav har med avseende å vigsel inom främmande trossamfund föreskrivits, att dess kyrkobruk skola vid vigseln följas. En sådan föreskrift torde hädanefter böra gälla beträffande vigsel inom såväl trossamfund som trossammanslutningar. Den synes dock bli av ringa värde, såvitt icke förut i någon form konstateras, vilket innehåll dessa »kyrkobruk» ha. Enligt kommitténs åsikt böra därför trossamfund och trossammanslutningar, som hos Kungl. Maj :t begära förordnande av vigselförrättare, angiva en till sina huvudsakliga moment bestämd ordning, som de avse skola tillämpas vid vigsels förrättande. Kommittén har därvid ej i tanke, att Kungl. Maj :t skall formligen fastställa denna ordning för vigseln, men om Kungl. Maj :t icke finner skäl att göra anmärkning mot densamma, synes den av samfundet eller sammanslutningen böra antagas till efterlevnad, så att det icke anförtros åt den enskilde vigselförrättaren att självständigt bestämma ordningen. Ur kontroll synpunkt anser kommittén erforderligt, att vigselförrättare inom trossamfund och trossammanslutningar föra noggranna förteckningar över de vigslar, som de förrätta. I likhet med vad beträffande protokoll över borgerliga vigslar är föreskrivet genom förordningen den 3 december 1915 om vad vid borgerlig vigsel skall iakttagas, bör dylik förteck1

Lagberedningens förslag 1913 till lag om äktenskaps ingående och upplösning m. m., s. 298.

144 ning innehålla uppgift om tid och rum för vigseln samt de trolovades fullständiga namn, yrke och hemvist. Därjämte bör däri göras anteckning om kontrahenternas medlemskap i trossamfund eller trossammanslutning. Skulle fråga uppkomma huruvida en vigselförrättare överskridit sin befogenhet genom att viga utan att de i 4 kap. 2 § giftermålsbalken angivna förutsättningarna för vigsel inom samfundet eller sammanslutningen förelegat, är det icke minst för honom själv av värde att ha fullständiga anteckningar härom. Med hänsyn härtill synes dylik anteckning även böra utvisa på vad sätt medlemskap blivit konstaterat, t. ex. om det framgått av lysningsbeviset eller visats genom intyg från församlingsföreståndare. Vidare bör såsom en påminnelse för vigselförrättaren finnas föreskrift, att i förteckningen skall göras anteckning om att den i 48 § kyrkobokföringskungörelsen stadgade underrättelsen om vigseln avsänts till vederbörande pastorsämbete. I nyssnämnda förordning den 3 december 1915 har enahanda föreskrift lämnats. Genom lagen den 30 juni 1948 (nr 491) om ämbetsansvar för vigselförrättare i vissa fall, vilken trädde i kraft den 1 januari 1949, är stadgat, att vigselförrättare som åsidosätter vad honom i sådan egenskap åligger beträffande annat än rent kyrklig ordning, dömes, ändå att det ej sker i utövning av befattning varmed ämbetsansvar är förenat, för tjänstefel till allmänt straff som i 25 kap. 4 § strafflagen sägs, d. v. s. i första hand till böter. Om felet är grovt, kan till fängelse dömas. Enligt förarbetena till lagen avser densamma bl. a. att, om präst i främmande trossamfund viger, då laga hinder mot äktenskapet möter eller utan att lysning eller annat kungörande i stadgad ordning föregått, eller eljest beträffande annat än rent kyrklig ordning åsidosätter vad honom i egenskap av vigselförrättare åligger, det skall anses som tjänstefel enligt 25 kap. strafflagen. Självfallet blir denna lag tillämplig även å vigselförrättare inom trossammanslutningar. Ansvarsbestämmelserna i 10 kap. 13 och 14 §§ strafflagen (i deras lydelse enligt lag den 30 juni 1948 nr 448) torde äga tillämpning även å den som uppträder obehörigen såsom vigselförrättare. Kommittén har ej ansett ansvarsbestämmelser utöver de nu angivna vara erforderliga. Med hänsyn till att anledning kan föreligga att återkalla förordnande för vigselförrättare, även utan att sådant tjänstefel, som kan föranleda ansvar enligt lagen om ämbetsansvar för vigselförrättare, förekommit, har kommittén föreslagit en särskild bestämmelse härom. (Se 4 § förslaget till förordning angående vigselförrättare.) Återkallelse synes böra ske t. ex. när en vigselförrättare upphör att tillhöra den trossammanslutning eller det trossamfund, han förut tjänat, eller om han på grund av sitt leverne eller någon sin gärning finnes ha skadat det anseende han såsom vigselförrättare bör äga. Vidare bör otvivelaktigt förordnande återkallas, om den trossammanslutning eller det trossamfund, som en gång begärt förordnandet, där-

145 om gör framställning. Det synes böra vara angeläget för trossamfund och trossammanslutningar att själva begära återkallelse av förordnande, när sådana skäl som de ovan nämnda finnas, eller när eljest t. ex. på grund av vederbörandes pensionering eller förflyttning ur samfundets resp. sammanslutningens synpunkt förutsättningen för hans fortsatta verksamhet såsom vigselförrättare upphört.

13—488230.

146 KAP. X.

Om vigsel av frånskilda. Frågan om kyrklig vigsel av frånskilda behandlades redan vid 1868 års kyrkomöte, då lektor P. P. Waldenström i en motion (nr 35) hemställde, att kyrkomötet hos Kungl. Maj :t skulle begära sådan ändring i gällande äktenskapslagstiftning »att kyrklig lysning och vigsel ej må tillkomma kontrahenter, som på grund av Matt. 19: 9, äro förhindrade att äktenskap ingå». Motionen föranledde icke någon kyrkomötets åtgärd. Kyrkomötet följde därvid kyrkolagsutskottet, som i avgivet betänkande (nr 13) uttalade, att samhället icke borde förändra sina lagar endast på den grund att någon av samvetsbetänklighet anser sig förhindrad att lyda en eller annan av deras bestämmelser. Vid kyrkomötet år 1883 blev frågan åter föremål för behandling. Då väcktes två motioner (nr 30 av professor W. Budin och nr 38 av lektor N. Lövgren), i vilka förordades en sådan lagändring att präst av samvetsskäl skulle k u n n a befrias från skyldigheten att viga frånskilda. Kyrkolagsutskottet föreslog även denna gång (i betänkande nr 11), att motionerna icke måtte föranleda någon kyrkomötets åtgärd och framhöll därvid, att därest äktenskap mellan frånskilda ej kunde erkännas såsom kristliga, konsekvensen måste bli, icke rättighet för prästen att vägra kyrklig vigsel, utan skyldighet till sådan vägran. Ett förbud för kyrkans präster att viga frånskilda, kunde emellertid utskottet icke förorda. Det skulle nämligen medföra en olycklig motsägelse mellan statens och kyrkans lagar. Kyrkan skulle betrakta såsom brott vad som enligt statens lag vore tillåtet. Utskottet uttalade även, att man icke utan tvingande skäl borde framkalla en tillämpning av det civila äktenskapet »icke blott där det av trosskiljaktigheter nödvändiggöres, utan i hela dess vidd». Kyrkomötet följde denna gång icke utskottets förslag. Kyrkomötet antog med 29 röster mot 27 för utskottets förslag ett under debatten framställt yrkande att ingå till Kungl. Maj :t med anhållan om »grundlagsenliga åtgärders vidtagande för vinnande av sådan lagbestämmelse, att äktenskap, som person, vilken självvilligt och utan att vara föranledd av horsbrott å den andra partens sida vållat ett föregående äktenskaps upplösning, önskar ingå under förra kontrahentens livstid, icke må såsom kristligt äkta förbund utlysas eller med kyrklig vigsel stadfästas». Kyrkomötet gick således längre än vad som åsyftats av motionärerna, vilka blott hade begärt rätt för den enskilde prästen att i vissa fall vägra förrätta

147 vigsel. Sedan flertalet domkapitel avstyrkt kyrkomötets förslag, förklarade Kungl. Maj:t den 18 april 1884 att kyrkomötets hemställan ej föranledde någon vidare åtgärd. När vid 1898 års kyrkomöte frågan ånyo togs upp i en motion (nr 36 av domprosten J. Personne), vari yrkande framställdes om sådan lagändring som begärts av 1883 års kyrkomöte, beslöt kyrkomötet, med 35 röster mot 16 för bifall till motionen, att icke anhålla om lagändring. En lagstiftning i sådant syfte, att präst skulle kunna befrias från skyldigheten att viga frånskilda — antingen detta skulle ske genom en rätt att i vissa fall vägra sådan vigsel eller skyldighet till vägran — måste naturligtvis också bereda möjlighet för dem, som i sådant fall ej kunde erhålla kyrklig vigsel, att på annat sätt ingå äktenskap. Diskussionen vid de ovan n ä m n d a kyrkomötena kom ock att i betydande omfattning röra sig kring det s. k. civiläktenskapet. Motståndet mot en förändring i gällande lag beträffande prästs skyldighet att viga grundades i stor utsträckning på betänksamhet inför civiläktenskapet. Emellertid blev civiläktenskapet mot slutet av 1800-talet — såsom framgår av redogörelsen i föregående kapitel — i ökad omfattning föremål för lagstiftning.. I 1873 års förordning angående främmande trosbekännare och deras religionsövning stadgades att äktenskap mellan personer, som varken tillhörde svenska kyrkan eller främmande trossamfund med vigselberättigat prästerskap, skulle ingås inför borgerlig myndighet. Vidare kunde enligt samma förordning äktenskap mellan medlemmar av olika främmande kristna trossamfund med vigselberättigat prästerskap eller mellan medlem av sådant samfund och medlem av svenska kyrkan avslutas antingen genom vigsel eller inför borgerlig myndighet. Detsamma gällde då blott en av kontrahenterna tillhörde trossamfund, som nyss nämnts, eller svenska kyrkan. Enligt förordningen den 15 oktober 1880 skulle medlem av svenska kyrkan, som ej blivit döpt eller inom svenska kyrkan begått nattvarden, ingå äktenskap inför borgerlig myndighet. Med sistnämnda förordning var, kan man säga, början gjord till införandet av en allmän rätt att ingå äktenskap inför borgerlig myndighet. För dem, som inom svenska kyrkan strävade efter att präst skulle k u n n a fritagas från skyldigheten att viga frånskilda, blev det en viktig angelägenhet att stödja förslagen om ett vidgat utrymme för civiläktenskapet. Vid 1903 års kyrkomöte avgåvos sålunda två motioner (nr 18 av professor Budin och nr 28 av domprosten Personne), i vilka frågan om civiläktenskapet var sammankopplad med kravet på ändring av bestämmelserna angående prästs skyldighet att viga. Professor Budin berörde i sin motion möjligheten att kontrahenterna vid ingående av äktenskap, då någondera parten är frånskild, skulle få fritt val mellan kyrklig vigsel och vigsel inför borgerlig myndighet och att prästen på samma gång skulle ha frihet att vägra kyrklig vigsel, där han av sitt samvete funne sig förhindrad att meddela sådan. Motionären framhöll emel-

148 lertid att prästen i dylika fall skulle sakna en fast hållpunkt för sitt bedömande och sitt handlingssätt och att h a n därför lätt kunde komma att handla eller synas handla godtyckligt. Likaså kunde det av kontrahenterna lätt komma att uppfattas som något personligt kränkande, om de hade rätt till kyrklig vigsel men bleve förvägrade sådan. Dessa svårigheter försvunne emellertid eller komme åtminstone att minskas högst väsentligt om alla äktenskap, varvid ena parten är frånskild, måste avslutas med borgerlig vigsel. Motionären hemställde, till ett skydd för den kyrkliga vigselns helgd, om sådan lagändring, att äktenskap mellan kontrahenter, av vilka endera eller båda genom skilsmässa upplöst eller blivit löst från föregående äktenskap, alltid måste med borgerlig vigsel avslutas. Den andre motionären, domprosten Personne, framställde två alternativa yrkanden. Antingen borde civiläktenskapet för alla svenska medborgare göras till den enda lagliga formen för äktenskaps ingående, dock med rättighet för alla, som enligt då gällande lag voro hänvisade till kyrklig vigsel, utom för frånskilda makar, att därjämte använda kyrklig vigsel. Eller ock borde — om kyrkomötet ansåge tiden ännu ej vara inne för införande av obligatoriskt civiläktenskap — i stället fakultativt civiläktenskap införas för alla svenska medborgare, vilka enligt gällande lag kunde ingå äktenskap endast med kyrklig vigsel, dock med den inskränkningen att för alla frånskilda makar s. k. borgerligt äktenskap skulle vara den enda lagliga formen för ingående av nytt äktenskap. Kyrkolagsutskottet hemställde i sitt betänkande (nr 15) i anledning av motionerna, att de icke måtte föranleda till någon kyrkomötets åtgärd. I betänkandet framhölls bl. a., att det icke torde ankomma på kyrkomötet att taga initiativet till införande av en allmän bestämmelse om äktenskaps ingående inför borgerlig myndighet, obligatoriskt eller fakultativt. Ett allmänt stadgande, som skulle hänvisa frånskilda till borgerlig vigsel, skulle innebära en oberättigad hårdhet mot den oskyldiga parten, varjämte den borgerliga formen för äktenskaps ingående i den allmänna uppfattningen kunde nedsättas i värdighet och anseende. I enlighet med en reservation av landshövding Holmquist beslöt emellertid kyrkomötet, med 32 röster mot 24 för utskottets förslag, att hos Kungl. Maj :t anhålla om sådan ändring i gällande äktenskapslagstiftning, att alla, för vilka kyrklig vigsel enligt gällande lag vore den enda formen för äktenskaps ingående, medgivas rätt att, om de så önska, inför borgerlig myndighet ingå äktenskap; samt att därvid sådana bestämmelser tillika varda meddelade, att icke kyrkans medverkan till äktenskaps avslutande må hos vederbörande prästerskap påfordras i de fall, där god kyrklig ordning och kyrkans värdighet skulle därpå lida. Genom 1908 års lag om äktenskaps ingående blev den borgerliga formen för äktenskaps ingående utan inskränkning tillgänglig för alla. I den proposition (nr 2), varigenom förslag till nämnda lag förelades riksdagen, hänvisade departementschefen till 1903 års kyrkomötes skrivelse, men ut-

149 talade, att han stannat vid den mening att den senare delen av kyrkomötets hemställan icke borde föranleda några särskilda lagbestämmelser. Med anledning härav hemställde hr P. Pehrsson i en motion i andra kammaren (nr 214) med instämmande av trettiosex andra ledamöter av kammaren, att präst icke må mot sin vägran kunna åläggas att förrätta vigsel av frånskild person, medan ännu den förra frånskilda kontrahenten lever. Lagutskottet förklarade i sitt utlåtande (nr 30), att utskottet funnit det vara ådagalagt att det för vissa präster är förenat med stora samvetsbetänkligheter att viga personer, vilka, enligt den tolkning de giva den heliga skrift, äro förhindrade att ingå nytt äktenskap. Såvitt utskottet kunnat finna, skulle någon rättskränkning icke tillfogas någon genom ett tillmötesgående av det framställda kravet på samvetsfrihet för vederbörande församlings präst att vägra att förrätta vigsel av frånskild person i de fall, då detta skulle strida mot hans samvetes vittnesbörd. Vägrar präst i vederbörande församling att viga frånskild make, kan nämligen denna vända sig till annan prästman, som är villig avsluta äktenskapet med vigsel. Utskottet fann därför giltig anledning föreslå att i lagen skulle intagas en så lydande bestämmelse: »Är någondera frånskild make, vare präst ej skyldig förrätta vigsel, medan den, med vilken det förra äktenskapet var ingånget, ännu lever.» Första kammaren antog, men andra kammaren avslog utskottets förslag. De sammanlagda röstsiffrorna visade dock övervikt för utskottets förslag. Efter hemställan av utskottet anslöt sig första kammaren till andra kammarens beslut, varför förslaget förföll. Frågan togs ånyo upp vid 1915 års kyrkomöte i en rad motioner (nr 27, 30, 46, 48, 49 och 54) i samband med förslag till ny lag angående äktenskaps ingående och upplösning och föranledde en ny hemställan från kyrkomötet till Kungl. Maj :t om åtgärders vidtagande för att icke kyrkans medverkan till äktenskaps avslutande må påfordras i de fall, där god kyrklig ordning och kyrkans värdighet skulle därpå lida. Denna hemställan föranledde emellertid icke någon Kungl. Maj:ts åtgärd. Vid kyrkomötet 1929 föreslogs i en motion (nr 24) och vid kyrkomötet 1936 i en motion (nr 11) hemställan till Kungl. Maj :t om åtgärder för upphävande av skyldigheten för präst att viga frånskilda. Ingen av dessa motioner föranledde kyrkomötet att hemställa om lagändring. Frågan om skyldigheten för präst inom svenska kyrkan att viga frånskild h a r vidare behandlats vid 1946 års kyrkomöte i anledning av en motion (nr 37) vari anfördes: Det som gör denna fråga till ett särskilt svårlöst problem är, att kyrkan här stundom tvingas att i handling motsäga den kristna synen på äktenskapet. En frånskilds ingående av nytt äktenskap behöver förvisso i många fall icke innebära något ur kristlig synpunkt förkastligt. Uppenbart är å andra sidan, att det också finns sådana fall, där frånskilds ingående av nytt äktenskap står i så påtaglig strid mot kristen anda och uppfattning, att kyrkans medverkan vid sådant äktenskaps ingående måste te sig som en osannfärdighet, i det att kyrkans handlande kommer i strid med vad hon har att lära om äktenskapet. Såväl omsorgen om äktenskapets helgd och dess ställning i folkmedvetandet som hänsynen till kyrkans och den enskilde prästens samvete påkallar en ändring.

150 Då dissenterlagskommittén på grund av framställningar från en rad inomkyrkliga sammanslutningar torde komma att upptaga frågan om vigselrätt i mer eller mindre begränsad omfattning för dessa sammanslutningars predikanter och då dessa i händelse av bifall icke torde kunna åläggas vigselplikt, är det uppenbarligen icke rimligt, att svenska kyrkans präster skulle i detta hänseende vara underställda ett tvång, som icke komme att gälla för andra kristna samfund. Det synes därför vara påkallat, att frågan i dess helhet blir föremål för dissenterlagskommitténs övervägande och förslag. Kyrkomötet beslöt att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att denna fråga måtte hänskjutas till dissenterlagskommitténs handläggning, och genom beslut den 12 maj 1947 överlämnades kyrkomötets skrivelse till dissenterlagskommittén för att av kommittén tagas under övervägande. Den föregående översikten av diskussionen i kyrkomöte och riksdag om rätt för präst att icke behöva viga frånskilda eller om uttryckligt förbud för frånskilda att erhålla kyrklig vigsel visar otvivelaktigt en betydande opinion för ändring av bestämmelserna angående prästs skyldighet att viga. Problemet synes heller inte ha förlorat i aktualitet. Med den stegrade skilsmässofrekvensen har tvärtom antalet fall betydligt ökats, då prästen ställes inför frågan om vigsel av frånskilda. Ett icke obetydligt antal präster känner otvivelaktigt allvarliga samvetsbetänkligheter att viga frånskilda, medan andra präster ha en annan uppfattning av den kyrkliga vigseln och anse sig kunna förrätta sådan utan inskränkningar. Det synes rimligt att skälig hänsyn tages till prästens samvete, om detta icke medför att samhällets intresse eller annans rätt därigenom kränkes. Hela frågan kommer också i ett delvis nytt läge, därest i enlighet med dissenterlagskommitténs förslag vigsel förrättad inom vissa trossammanslutningar tillerkännes laga verkan. Trossammanslutningarnas vigselförrättare synas icke rimligen böra i lag åläggas skyldighet utan endast givas rättighet att viga. Dessa vigselförrättares eventuella skyldigheter härutinnan kunna endast bestämmas av vad sammanslutningarna själva föreskriva. Det är anledning att förmoda att föreskrifterna härom eller den praxis som kan utvecklas bli sådana, att vigsel av frånskilda aldrig eller i mycket begränsad utsträckning förekommer. Under sådana förhållanden kan svenska kyrkan i den kristna opinionen framstå som ett samfund med mindre etiskt allvar och med mindre utvecklat sinne för äktenskapets helgd än de inomkyrkliga trossammanslutningarna. Det förefaller uppenbart att en kyrka, som undantagslöst och okritiskt meddelar vigsel åt frånskilda, därigenom lätt kan motverka sin egen förkunnelse om äktenskapsförbundets helgd och orygglighet. Visserligen innebär inte den kyrkliga vigselakten ett konstaterande av att den förbindelse, som ingås, är etiskt och kristet fullvärdig, och i detta avseende behöver därför icke någon väsentlig skillnad föreligga mellan vigsel av kontrahenter, som ej förut varit gifta, och vigsel av frånskilda; kyrkans vigselritual torde utan osanning kunna användas även vid vigsel av frånskilda. Men trots detta kvarstår det förhållandet att, då äktenskap ingås mellan personer, av vilka endera eller båda ha genom

151 skilsmässa upplöst äktenskap bakom sig, de tidigare vid en vigselakt uttalat trohetslöften och vetat ha sitt äktenskap betraktat som ett oupplösligt kristligt äkta förbund. Det kan inträffa fall då den kyrkliga vigseln av frånskilda så uppenbart skadar kyrkans anseende och auktoritet och står i strid mot hennes egen förkunnelse om äktenskapet, att prästen av sitt samvete och i trohet mot den kyrka han tjänar skulle känna sig förpliktad att vägra vigsel, om rättighet härtill förelåge. Så länge skyldigheten består, föres prästen in i en inånga gånger mycket allvarlig samvetsnöd. I den förda diskussionen ha två vägar anvisats till lösningen av denna fråga. Antingen skall kyrklig vigsel över huvud icke få förekomma, då någon av kontrahenterna är frånskild, eller också skall prästen medgivas rätt att under vissa förutsättningar vägra sin medverkan till vigsel i detta fall. Den första linjen har den fördelen att den objektivt fastställer, när kyrklig vigsel ej får äga rum, och förhindrar subjektivt godtycke. Å andra sidan uteslutas därigenom från kyrklig vigsel också de fall, då någon religiöst motiverad invändning mot kyrklig vigsel icke finnes. Den lidande parten i ett upplöst äktenskap skulle genom en sådan lagbestämmelse hindras att få ett nytt äktenskap bekräftat genom den kyrkliga vigselakten. Av dessa och andra skäl torde ett generellt förbud mot vigsel av frånskilda ej vara tillfredsställande. Många, icke blott bland prästerna, skulle anse en sådan lagbestämmelse vara stridande mot den kristna kärleken och mot den evangeliska kristendomstolkning, som den svenska kyrkan företräder. Den allmänna uppfattningen inom svenska kyrkan är icke heller att alla frånskilda böra förvägras kyrkans medverkan vid ingåendet av nytt äktenskap. Men det torde vara omöjligt att i en lagbestämmelse formulera de skäl, som böra föranleda en vägran att förrätta kyrklig vigsel. Avgörandet torde därför böra överlåtas till den enskilde prästen. Så har skett exempelvis i dansk lagstiftning. Enligt lag den 30 juni 1922 om äktenskaps ingående och upplösning (§ 30) kan präst i danska folkkyrkan neka att viga frånskild. Han kan också, om han av religiösa grunder anser sig icke kunna eller böra förrätta en vigsel, hänskjuta till biskopens avgörande huruvida han bör befrias från att förrätta vigseln. De kontrahenter, som på detta sätt nekas kyrklig vigsel, kunna givetvis få borgerlig vigsel, men de kunna också anlita annan präst, som finnes vara villig att viga dem. I den norska lagen den 31 maj 1918 om äktenskaps ingående och upplösning (§22) föreskrives, att präst i statskyrkan och präst eller föreståndare för en dissenterförsamling icke är, när det strider mot hans samvete, pliktig att viga om någon av kontrahenterna är frånskild och den tidigare maken lever. Några olägenheter av denna ordning ha icke försports i vare sig Danmark eller Norge. Finlands kyrkomöte har i oktober 1948 med 104 röster mot 7 antagit ett förslag till ändrad lydelse av den finska kyrkolagen (71 §), enligt vilket däri skall införas en så lydande bestämmelse: »Frånskild person, vars förra make är i livet, må icke vigas till kyrkligt äktenskap, ej heller hans borgerligt ingångna äktenskap välsignas, såvida icke präst anser synnerligen vä-

152 g a n d e skäl d ä r t i l l förefinnas.» F ö r s l a g e t s k a l l u n d e r s t ä l l a s p r e s i d e n t e n och r i k s d a g e n , v i l k a s b e f o g e n h e t h ä r v i d i n s k r ä n k e r sig till a t t a n t a g a eller förk a s t a kyrkomötets beslut. Beträffande förslagets tillkomst m å följande anföras ur k y r k o m ö t e t s civilutskotts b e t ä n k a n d e (nr 8 ) : Senaste kyrkomöte uppdrog åt kyrkolagskommittén att i frågan uppgöra två alternativa förslag till ä n d r i n g av kyrkolagen. Enligt det ena förslaget skulle präst förbjudas att förelysa och viga frånskild person, varvid tillika borde prövas, huruvida och i vilka fall kyrklig vigsel i dispensväg kunde beviljas. Enligt det andra förslaget skulle präst hava rätt att förvägra frånskilda lysning och vigsel. Kommittén har uppgjort förslag till dessa ändringar utan att den dock förordat någotdera. I stället har kommittén föreslagit sådan lagändring, att präst kan av samvetsskäl vägra viga frånskild person, varvid kyrklig lysning dock vore obligatorisk. I utskottet har en vidlyftig principiell diskussion förekommit, varvid den tanken kraftigt framförts, att det vore nödvändigt att från kyrkans sida sätta en damm för den alltmera tilltagande lättsinnigheten i äktenskapsfrågor. Därför borde i kyrkolagen uttalas såsom allmän regel att kyrkan icke viger frånskild person, vars förra make är i livet. Men å andra sidan borde beaktas, att det även ur Nya Testamentets synpunkt finnes berättigade skäl till äktenskapsskillnad. Utskottet anser att även andra fall kunna yppa sig, i vilka äktenskapsskillnad och nytt kyrkligt äktenskap kunna försvaras, om också en kristen i flere dylika fall hellre borde bära svårigheterna i sitt äktenskap såsom ett av Gud pålagt kors än söka skillnad i äktenskapet. För ovannämnda fall borde för den, som sådant önskar, beredas möjlighet att ånyo erhålla kyrklig vigsel. Emot kyrkolagskommitténs förslag, att präst kan av samvetsskäl vägra att viga frånskild person, har anmärkts, att avgörandet icke kan överlämnas åt den enskilde prästen, utan att kyrkan själv bör i saken intaga en klar ståndpunkt. Utskottet, som finner anmärkningen vara i någon mån berättigad, anser det vara till gagn för den enskilde prästen att erhålla anvisningar av något slag beträffande de fall, då kyrklig vigsel av frånskild person kan ifrågakomma. E h u r u det är synnerligen svårt, ja, till och med omöjligt att giva detaljerade och i alla avseenden hållbara anvisningar rörande de fall, då äktenskapsskillnad icke kan från kristlig synpunkt ovillkorligen fördömas, vill utskottet dock hänvisa till några orsaker till äktenskapsskillnad, vilka kunde anses vara motiverade. Sådana orsaker, vilka även nämnas i äktenskapslagen, äro äktenskapsbrott från den andre makens sida, könssjukdom, grov misshandel, långvarigt frihetsstraff, svårt missbruk av berusningsmedel, obotlig sinnessjukdom eller sinnesslöhet, försvinnande i obekanta öden eller med dem jämförbar omständighet. Däremot har utskottet icke velat i denna förteckning upptaga vanlig brytning i förhållandet mellan makarna, emedan denna kan bliva en mycket lättvindig orsak till skillnad. Vad här anförts skulle enligt utskottets åsikt tjäna vederbörande präst till ledning, men ankomme det på prästen själv att, på grund av sin kännedom om den, som anhåller om vigsel, träffa sitt avgörande. Härvid borde naturligtvis avseende fästas icke enbart vid den egentliga orsaken till skillnaden i äktenskapet utan också vid personens andliga och sedliga tillstånd. —• Slutligen vill utskottet meddela att utskottets förslag tillkommit genom sammanjämkning av olika ståndpunkter. Utskottets medlemmar ha besjälats av strävan, att få till stånd ett sådant resultat, som kunde tillfredsställa olika tankeriktningar. Dock har en medlem av utskottet velat få i betänkandet utsagt, att han omfattar kyrkolagskommitténs eget förslag. Även i F i n l a n d k o m m a a l l t s å p r ä s t e r n a , o m det av k y r k o m ö t e t a n t a g n a förslaget blir lag, a t t äga viss p r ö v n i n g s r ä t t m e d a v s e e n d e å vigsel a v f r å n -

153 skilda. Den präst, som vill viga en frånskild, skall dock anse synnerligen vägande skäl tala för att kyrklig vigsel får äga rum. Exempel på sådana skäl ha anförts i det ovannämnda utskottsbetänkandet. Icke heller denna lösning av lagstiftningsproblemet kan naturligtvis innebära någon garanti för en enhetlighet i avgörandena, som ur visssa synpunkter är eftersträvansvärd. Ett argument, som i Sverige anförts mot förslagen att överlämna frågan till prästernas avgörande, nämligen att prästerna skulle uppdelas i två klasser, en strängare och en mera liberal, och att detta för kyrkans arbete skulle vara en större olägenhet än den ovillkorliga skyldigheten att viga, synes med visst fog k u n n a riktas även mot det finska förslaget. En brist på enhetlighet i avgörandena torde under alla förhållanden vara oundviklig. Varken i detta hänseende eller i övrigt ha dock några olägenheter försports i Danmark och Norge. Det finska förslaget är, såsom framgår av civilutskottets betänkande, till stor del motiverat därav att man från kyrkans sida velat »sätta en damm för den alltmer tilltagande lättsinnigheten i äktenskapsfrågor». Dissenterlagskommittén har ej ansett sig böra närmare bedöma frågan om vigseln av frånskilda ur denna synpunkt. Kommitténs uppgift har varit att inom ramen för den nuvarande ordningen, som medger vigsel av frånskilda, giva den enskilde prästen en sådan frihet, att h a n ej är tvingad att utföra en handling, som skulle stå i strid med hans samvetes övertygelse. Ur denna synpunkt är en föreskrift tillfyllest, vilken ger präst rätt att vägra sin medverkan till vigsel av frånskilda. Man torde kunna förutsätta att svenska kyrkans präster med största varsamhet skulle göra bruk av rätten att vägra viga frånskilda och att inga andra skäl än samvetsskäl skulle diktera prästernas ställningstagande i en så betydelsefull och grannlaga fråga. Som präst i en folkkj^rka bör det ju vara hans intresse att i så vid utsträckning som möjligt förmedla kyrkans tjänster till dem som så önska, när detta icke strider mot de kristna normer, som han är pliktig att efter bästa förstånd och samvete följa. För ett rätt bedömande av denna fråga är det av vikt att framhålla, att prästen mottagit sitt ämbete av kyrkan och att han därför i första hand måste bedömas och betraktas som hennes tjänare. En viss olikhet mellan kyrkans och samhällets bedömande av skilsmässa och vigsel av frånskilda skulle möjligen markeras genom en sådan lagändring. I diskussionen har detta ofta andragits som ett argument mot att medgiva rättighet för präst att vägra meddela kyrklig vigsel åt frånskilda. Häremot kan emellertid anföras att den nuvarande förbindelsen mellan stat och kyrka icke rimligtvis kan innebära att kyrkan på alla punkter skulle vara nödsakad att i sin uppfattning och sitt handlande biträda de synpunkter, som samhället av olika skäl finner ändamålsenligt att anlägga. Det förefaller naturligt att kyrkan, klarare än staten förmår, k a n och skall framhålla det kristna äktenskapsidealet och att det t. o. m. skulle kunna vara av värde för staten, att kyrkan på detta sätt får göra sin äktenskapsuppfattning gällande.

154 Något väsentligt samhällsintresse synes således icke åsidosättas, om lagstiftningen skulle taga sådan hänsyn till prästens samvetsfrihet att han finge den föreslagna rätten. Man kan möjligen säga att en sådan rätt skulle betyda ett avsteg från en princip, som samhället måste vara angeläget att upprätthålla, nämligen att dess ämbets- och tjänstemän icke genom eget beslut k u n n a befrias från uppgifter som falla inom tjänsten. Prästen intager emellertid som ämbetsman en sådan särställning att ett frångående av denna princip kan anses försvarligt. På grund av förbindelsen mellan kyrka och stat har han fått sig vissa samhällsuppgifter anförtrodda. Det förefaller rimligt att, då samhället anförtror honom dessa uppgifter, skälig hänsyn tages till hans kall som präst i svenska kyrkan. Ett medgivande av rätt för präst att vägra vigsel av frånskilda skulle vara ett uttryck för ett sådant hänsynstagande. Ej heller torde det kunna hävdas att någon enskilds rätt kränkes genom en sådan bestämmelse. Den borgerliga vigseln står under alla förhållanden till kontrahenternas förfogande, och även om det ojämförligt största antalet äktenskap ingås genom kyrklig vigsel, har numera den borgerliga vigseln en sådan ställning i det allmänna medvetandet att en hänvisning till denna vigselform icke kan betraktas som nedsättande. För övrigt torde kännedomen om en lagbestämmelse, som medgiver prästen rätt att vägra meddela kyrklig vigsel av frånskilda, avhålla många av de kontrahenter, för vilka en vägran vore motiverad, att söka kyrklig vigsel. Då den äktenskapsuppfattning, som de präster ansluta sig till, vilka anse sig förhindrade att i allmänhet viga frånskilda, medger att nytt äktenskap får ingås när det gamla upplösts genom den ena partens död, bör rätten till vägran att viga, när båda eller ena parten äro frånskilda, endast gälla i sådana fall, där den andra parten i tidigare äktenskap ännu är i livet.

155 KAP. XI.

Om jordfästning m. m. Om s k i l l n a d e n m e l l a n b e g r a v n i n g och jordfästning. Nu gällande lag den 25 maj 1894 angående jordfästning avser endast medlemmar av svenska kyrkan. Genom densamma upphävdes helt kap. 18 i kyrkolagen, vilket bar rubriken »Om kristlig begravning». I kyrkolagen gjordes ingen bestämd skillnad mellan jordfästning och begravning. Den kristliga begravningen, varmed torde ha avsetts begravning under medverkan av präst inom svenska kyrkan, omfattade både jordfästning (i enlighet med kyrkohandbokens ritual) och gravsättning. I kap. 18 § 1 föreskrevs att de, som kristligen levat, skulle ärligen och på behörigt sätt varda befordrade till graven. I § 4 förbjöds att egenvilligt sätta liken i gravarna och låta dem sedan framgent stå »obegravna». Utförligare bestämmelser om huru kristlig begravning skulle tillgå saknades. Endast i fråga om nyfödda barn, som icke fått döpelsen, stadgades uttryckligen i § 9, att de skulle njuta föräldrarnas lägerstad och prästen skulle vara tillstädes att kasta mull på dem och läsa en bön. Om bannlyst stadgades i kap. 10 § 5 att bannlyst, som dött i sin obotfärdighet, icke skulle av någon präst eller uti kyrkogård begraven varda. Otvivelaktigt låg tyngdpunkten i den kristliga begravningen just i själva jordfästningen sådan den av ålder förrättats inom den svenska kyrkan. Med jordfästning i annan ordning har lagstiftningen icke befattat sig och beträffande begravning av andra än medlemmar av svenska kyrkan ha bestämmelser givits endast ur ordnings- och hälsovårdssynpunkt. En bestämd skillnad mellan jordfästningen såsom kyrkligt-religiös handling och begravningen synes först genom jordfästningslagen ha kommit till uttryck i lagstiftningen. Ehuru skillnaden mellan jordfästning och begravning sålunda blivit markerad, är gränsdragningen mellan dessa båda begrepp likväl icke klar. I lagen angives nämligen vad som är jordfästning i svenska kyrkans ordning, medan det endast antydes (i 2 och 8 §§) att jordfästning i annan ordning kan förekomma. Denna antydning förekom för övrigt icke i lagen i dess ursprungliga lydelse, utan tillkom i samband med den lagändring den 5 november 1926, varigenom det blev medlem av svenska kyrkan medgivet att begravas utan jordfästning i svenska kyrkans ordning. Uttrycket »begravning utan jordfästning i svenska kyrkans ordning» avser såväl begravning utan någon jordfästningsakt som jordfästning och begravning enligt erkänt trossamfunds ritual, förrättad av dess prästerskap, ävensom jordfästning och begravning, som förrättats av annan än präst inom svenska kyrkan eller erkänt trossamfund.

156 Anteckning i kyrkobok om jordfästning. I förordningen den 6 augusti 1894 angående kyrkoböckers förande gjordes ingen skillnad mellan jordfästning och begravning, i så måtto att enligt formuläret för död- och begravningsbok endast begravning skulle antecknas i denna bok. Egendomligt nog torde däri emellertid med anteckning om tiden för begravning ha avsetts tiden för jordfästning, så framt jordfästning ägde r u m enligt svenska kyrkans ordning, vilket före 1926 års ändringar i jordfästningslagen alltid skulle ske beträffande medlemmar av svenska kyrkan. I förordningens § 26 t. ex. angavs vilken församling, som var rätt inskrivningsort för »begravning (jordfästning)», och föreskrevs att »begravningen (jordfästningen)» skulle i denna församlings död- och begravningsbok inskrivas. Enahanda bestämmelser upptogos i 1910 och 1915 års kyrkobokf öringsförordningar. Genom kungörelsen den 5 november 1926 om ändrad lydelse i vissa delar av 1915 års kyrkobokföringsförordning borttogs den i föregående stycke citerade sammanställningen av orden begravning och jordfästning och infördes bestämmelser om särskilda anteckningar om tid för jordfästning och för begravning (likets jordande). Enligt nu gällande kyrkobokföringskungörelse (kungörelsen den 30 december 1946 angående kyrkobokföringen i riket) skola särskilda anteckningar göras om jordfästning och om begravning resp. nedsättande av aska efter eldbegängelse. Jordfästning förrättad av präst inom erkänt trossamfund torde i många fall antecknas såsom jordfästning. I det till 1915 års kyrkobokföringsförordning hörande (år 1926 ändrade) formuläret till död- och begravningsbok upptogs bland exemplen på anteckningar om jordfästning, att jordfästning förrättats av pastor i romersk-katolsk församling i Stockholm. Samma exempel torde komma att införas i den exempelsamling till 1946 års kyrkobokföringskungörelse, som är under utarbetande. Även angående jordfästningar förrättade av metodistkyrkans pastorer lärer anteckning i regel ske. Genom regeringsrättens utslag den 30 j a n u a r i 1945 (BÅ 1945 ref. 5) i fråga om anteckning i kyrkobok om jordfästning, som förrättats av pastor vid en av metodistkyrkans församlingar i Göteborg, är det dock fastslaget, att någon skyldighet för kyrkobokföraren att verkställa anteckning om en dylik jordfästning icke föreligger. Detsamma måste då också gälla beträffande jordfästning inom andra av staten erkända församlingar än metodistkyrkans, med undantag dock för de romersk-katolska, vilkas rätt att själva föra död- och begravningsbok med officiellt vitsord synes grunda en rätt för dem att få anteckning om jordfästning införd även i död- och begravningsbok för församling av svenska kyrkan.

157 1926 års lagstiftning om jordfästning och kyrkas upplåtande. Det s. k. kyrkliga jordfästningstvånget upphävdes, såsom förut berörts, genom ändring den 5 november 1926 av jordfästningslagen. Denna lagändring tillkom efter förslag av religionsfrihetskommittén i dess den 30 december 1922 avgivna betänkande (SOU 1923: 23). x Det är därefter även medlem av svenska kyrkan medgivet att bliva begravd utan jordfästning i svenska kyrkans ordning. Förutsättning därför är dock att den avlidne, om han fyllt 18 år, skriftligen förordnat om sådan begravning eller att den avlidnes närmaste anhöriga eller de, som eljest stodo den avlidne nära, framställa begäran därom och den avlidne icke efter fyllda 18 år skriftligen förordnat om jordfästning i svenska kyrkans ordning. Framställning att begravning må äga r u m utan jordfästning i svenska kyrkans ordning göres hos präst, som för kyrkoböckerna i den församling, vilken är rätt inskrivningsort för dödsfallet (8 § 1 mom. jordfästningslagen). I samband med det kyrkliga jordfästningstvångets avskaffande infördes i jordfästningslagen en bestämmelse, att vid begravning utan jordfästning i svenska kyrkans ordning klockringning skall äga rum, om det begäres, men att vid sådan begravning kyrka ej må upplåtas, med mindre särskilda skäl därtill äro. Mot här nämnda bestämmelser i 8 § jordfästningslagen och bestämmelserna angående anteckning i kyrkobok om jordfästning och begravning ha erinringar framställts av både särskilda trossamfund och inomkyrkliga trossammanslutningar. Bepresentativt för uppfattningen bland de förra är Franska reformerta församlingens i Stockholm önskemål, att jordfästning skall på ett definitivt sätt tillmätas samma religiösa värde, då den förrättas enligt reformert eller annan ritual, som då den förrättas enligt svenska kyrkans ritual. Av flera trossammanslutningar har anförts, att den negativa formuleringen »begravning utan jordfästning i svenska kyrkans ordning» borde utbytas mot någon annan, som tydligare angåve, att jordfästning kan ske 1

I religionsfrihetskommitténs betänkande anfördes bl. a. (s. 19), att det inom frireligiösa kretsar framvuxit en allt starkare önskan att begravning av medlem av svenska kyrkan måtte kunna ske utan föregående kyrklig jordfästning och att det måtte stå frireligiös officiant fritt att ensam förrätta däremot svarande ceremoni. Även från andra håll hade framställts önskemål om upphävande av det kyrkliga jordfästningstvånget, företrädesvis med avseende å personer, vilkas ställning till svenska kyrkan eller kristen livsåskådning över huvud skulle vara av den art, att den kyrkliga ceremonien för dem själva i livstiden och för de efterlevande måste te sig som ett pinsamt tvång, oförenligt med den anda, i vilken begravningshögtidlighcten borde begås. Kommittén ansåg (s. 26—27) berörda krav uppenbart vara ett led i utvecklingen mot frigörelse från kyrkligt tvång med avseende å kyrkliga kulthandlingar. För dem, som väl omfatta kristen livsåskådning men anslutit sig till en frireligiös sammanslutning inom kyrkan, kunde önskan, att begravningsceremonien helt skulle få sin prägel av deras tillhörighet till den egna sammanslutningen, te sig så naturligt berättigad, att en jordfästning i officiellt kyrklig form kändes som kränkande samvetstvång, som religionstvång. Sådant tvång kunde även föreligga, när den avlidnes och de anhörigas livsåskådning och livsföring stode i utpräglad motsättning till kyrkligt och religiöst liv över huvud.

158 även i annan ordning än svenska kyrkans, eller att i vart fall något annat uttryck borde användas för att visa att en kristlig begravning föreligger, även om den icke skett i svenska kyrkans ordning. Av de sammanslutningar, som framställt dessa och liknande yrkanden, synes det uppfattas som angeläget, att anteckningarna i död- och begravningsbok erhålla en sådan formulering att frikyrkliga begravningsakter framstå såsom likvärdiga med svenska kyrkans jordfästning. Särskilt har det åberopats, att begravning, som förrättas av en trossammanslutnings pastor, ofta i det allmänna språkbruket kallas borgerlig begravning. Vidare har det anmärkts, att formuleringen av 8 § 1 mom. jordfästningslagen givit anledning till olika tolkningar av förutsättningen för erhållande av begravning utan jordfästning i svenska kyrkans ordning, när den avlidne ej skriftligen förordnat om sättet för sin begravning. En del präster ha sålunda tillämpat paragrafen med större stränghet än andra. När t. ex. en avliden såsom närmaste anhöriga efterlämnat flera barn och ett av dem framställt begäran om begravning utan jordfästning i svenska kyrkans ordning, har i vissa fall prästen fordrat en förklaring av de övriga barnen att de biträda begäran. Även om ordalydelsen av 8 § 1 mom. kan åberopas som stöd för en sådan fordran, har det berättigade i ett dylikt förfarande ifrågasatts, särskilt för det fall att det möter svårighet att införskaffa yttrande av alla barnen. På samma sätt har det riktats erinringar mot att, om en avliden visserligen efterlämnat anhöriga men vårdats av en person, som kan anses ha stått den avlidne mera nära än hans anhöriga och bättre än de känt hans önskan i fråga om begravningen, det icke alltid ansetts tillräckligt att denna person gjort framställning om begravning utan jordfästning i svenska kyrkans ordning. Även med avseende å förutnämnda bestämmelse om upplåtande av kyrka ha önskemål framställts. Bland annat har det gjorts gällande, att fordran på särskilda skäl för upplåtandet upprätthålles alltför strängt, så att frikyrkliga begravningar ofta även under den otjänligaste väderlek få hållas utomhus. Om gravkapell ej finnes å kyrkogård, borde kyrkan kunna upplåtas. I religionsfrihetskommitténs förslag hade 8 § 1 mom. ett något annat innehåll än i den senare antagna lydelsen. I förslaget föreskrevs nämligen också, att framställning om begravning utan jordfästning i svenska kyrkans ordning icke finge bifallas, om den avlidne fyllt femton år och särskild anledning förelåge till antagande, att det skulle strida mot hans i livstiden hysta önskan. Till motivering för sitt förslag anförde religionsfrihetskommittcn bl. a.: Med utgångspunkt ifrån att svenska kyrkans kulthandlingar icke böra påtvingas någon utan endast bjudas dem, som önska bliva delaktiga därav, kunde det synas riktigast, att jordfästning i kyrkans ordning endast förekomme, när begäran därom blivit framställd. Då den avlidne vid dödsfallet tillhörde kyrkan, torde man dock såsom regel kunna antaga, att den avlidne önskat kyrklig jordfästning. Vid sådant förhållande synes, när det gäller avliden medlem av svenska kyrkan, någon

159 viljeyttring i stället böra erfordras för att begravning utan jordfästning i kyrkans ordning må äga rum. De sakkunniga anse nämligen skyldig pietet mot den avlidne kräva, att hans i livstiden hysta önskan med avseende å formen för begravningen bliver respekterad. De sakkunniga kunna icke ansluta sig till den av 1917 (och 1918) års lagutskott antydda uppfattningen, att en av avliden medlen i svenska kyrkan efterlämnad skriftlig hemställan om borgerlig begravning ej finge vara till hinder för de efterlevande att, om de så önskade, anlita den kyrkliga formen. Förslaget innehåller därför den bestämmelsen, att om den avlidne i livstiden skriftligen förordnat om begravning utan jordfästning i svenska kyrkans ordning, förordnandet skall lända till efterrättelse, givetvis under förutsättning att detsamma icke blivit bevisligen återkallat. Såsom förordnande om begravning utan jordfästning i svenska kyrkans ordning lärer i allmänhet även få anses förordnande om jordfästning i viss annan ordning. Har den avlidne icke efterlämnat skriftligt förordnande, synes man däremot i regel böra lita till de närmaste efterlevandes kännedom om och pietet för den avlidnes önskan. De sakkunniga anse på grund härav en framställning av den avlidnes närmaste efterlevande om begravning utan jordfästning i svenska kyrkans ordning i regel böra gälla framför den på den avlidnes medlemskap i kyrkan grundade presumtionen. Om däremot till denna kommer särskild anledning till antagande, att den avlidne önskat kyrklig jordfästning, bör sådan dock äga rum. Förhållandet kan exempelvis vara, att avliden medlem av svenska kyrkan, vilken önskat kyrklig jordfästning, icke litat på sina närmaste anhörigas respekt för hans vilja och därför skriftligen förordnat om jordfästning i kyrkans ordning. De efterlevande vidgå måhända eller kunna åtminstone icke förneka, att den avlidne önskat kyrklig jordfästning, men begära dock att slippa sådan. Den avlidne har kanske varit en flitig nattvardsgäst eller eljest stått i särskilt intimt förhållande till kyrkligt församlingsliv, eller ock föreligga andra vittnesbörd om kyrkligt sinnelag, som för ett opartiskt bedömande måste anses gälla mer än de närmastes framställning. I p r o p o s i t i o n till 1925 å r s r i k s d a g , n r 8, v a r i d e n s e n a r e a n t a g n a f o r m u l e r i n g e n av 8 § 1 m o m . föreslogs, a n f ö r d e d e p a r t e m e n t s c h e f e n : Lika med de sakkunniga anser jag den avlidnes önskan böra vara principiellt avgörande i fråga om formen för begravningen. I överensstämmelse härmed synes intet vara att invända mot det av de sakkunniga föreslagna stadgandet, att, om avliden medlem av svenska kyrkan efter u p p n å d d ålder av aderton år skriftligen förordnat om begravning utan jordfästning i kyrkans ordning, detta förordnande skall lända till efterrättelse. Av två domkapitel har förordats, att man skulle stanna med denna möjlighet till begravning av medlem i svenska kyrkan utan jordfästning i kyrkans ordning; och från andra håll har såsom förutsättning för sådan begravning föreslagits skriftligt eller muntligt testamentariskt förordnande av den avlidne. Med hänsyn till den vikt, som den avlidnes närmaste torde fästa vid sättet för begravningen, kan jag icke ansluta mig till vad sålunda ifrågasatts, utan anser jag, i likhet med de sakkunniga, att man i förevarande hänseende bör i avsevärd utsträckning taga hänsyn till de efterlevande samt därvid lita till deras kännedom om och pietet för den avlidnes önskan. Begravning av medlem av svenska kyrkan utan jordfästning i kyrkans ordning bör följaktligen, på sätt de sakkunniga föreslagit, kunna äga r u m jämväl utan den avlidnes förordnande, då det begäres av honom närstående. De sakkunnigas förslag gör undantag för det fall, att den avlidne fyllt femton år och särskild anledning föreligger till antagande, att den framställda begäran skulle strida mot den avlidnes önskan. Enligt förslaget skall i dylikt fall avgörandet ligga hos vederbörande präst. Denna bestämmelse synes, av de avgivna utlåtandena att döma, vara föremål för ett nästan enhälligt motstånd å såväl statskyrkligt

som frikyrkligt håll. Domkapitlen anföra med stor enstämmighet, att den ifrågasatta prövningsplikten skulle komma att föranleda konflikter eller i allt fall kännas synnerligen tryckande för prästen, och frikyrkliga samarbetskommittén uttalar farhågor för en alltför stor nitälskan om statskyrkans ordning vid prövningen. Vid sådant förhållande anser jag mig icke böra till antagande förorda ifrågavarande av de sakkunniga föreslagna bestämmelse. Ehuru något åsidosättande från de närmastes sida av den avlidnes önskan icke torde vara att befara, synes det likväl lämpligt, att en garanti däremot införes genom bestämmelsen, att, om den avlidne efter uppnådd ålder av aderton år skriftligen förordnat om jordfästning i svenska kyrkans ordning, sådan skall äga rum. På grund av detta och motsvarande förut berörda stadgande angående förordnande om begravning utan jordfästning i kyrkans ordning finnes alltid möjlighet för en till den föreslagna åldern kommen medlem av kyrkan att genom upprättande av skriftligt förordnande och dettas överlämnande till vederbörande präst eller annan pålitlig person säkerställa sin önskan i fråga om begravningens verkställande med eller utan jordfästning i kyrkans ordning. Väl kunde det ifrågasättas att härutinnan gå något längre och exempelvis låta även ett muntligt förordnande inför vittnen vara tillfyllest. Man undgår emellertid i dylikt fall icke att föreskriva en prövning, vilken, av de gjorda utlåtandena att döma, helst torde böra undvikas. Mot den prövning av det skriftliga förordnandet, som i alla händelser blir nödvändig och som torde böra anförtros vederbörande präst, lära däremot befogade anmärkningar icke kunna framställas. Där skriftligt förordnande, som nu sagts, icke förefinnes, synes riktigast att lita till de efterlevandes omdöme och önskningar och att alltså låta frågan, huruvida begravning utan jordfästning i svenska kyrkans ordning skall äga rum, bli beroende på gjord framställning av de efterlevande. Även i fråga om vilka, som skulle ha rätt att göra framställning angående ordningen för begravning, skilde sig departementschefens förslag från religionsfrihetskommitténs. Kommittén hade föreskrivit att framställning skulle få göras av den avlidnes »närmaste efterlevande». Beträffande vilka, som skulle anses som närmaste efterlevande, fann kommittén sig emellertid icke böra föreslå uttryckliga bestämmelser, men uttalade, att den, som anmäler dödsfallet och ombesörjer begravningen, väl i regel vore behörig att framställa begäran av ifrågavarande slag. Den omständigheten, att en av flera lika närstående uträttar dessa angelägenheter, borde dock — enligt kommitténs uppfattning — givetvis inte utesluta de övriga från inflytande, därest de önska göra det gällande, och vid oenighet emellan flera, som måste anses lika närstående, torde regeln böra gälla att jordfästning, då skriftligt förordnande av den avlidne om motsatsen icke föreligger, skall ske i svenska kyrkans ordning. Departementschefen fann, att ett ännu mera omfattande uttryck än närmaste efterlevande borde väljas. Framställning borde nämligen kunna göras jämväl av person, som icke är vare sig frände eller anhörig till den avlidne men ändock av en eller annan anledning stått honom nära, såsom exempelvis den, vilken vid dödsfallet sammanbott med den avlidne, varit i hans tjänst eller haft honom i sin vård, allt tydligen under förutsättning, att icke någon mera närstående framträder. Med hänsyn härtill ansåg bepartementschefen att uttrycket »närmaste efterlevande» borde utbytas emot

161 »närmaste anhöriga eller de, som eljest stodo den avlidne nära». Även härutinnan följde riksdagen departementschefens förslag. Enligt den ovan intagna motiveringen för ifrågavarande bestämmelser om begravning utan jordfästning i svenska kyrkans ordning skall den avlidnes önskan principiellt vara avgörande i fråga om formen för begravningen. Genom skriftligt förordnande att begravning skall ske utan jordfästning i svenska kyrkans ordning eller att jordfästning skall förrättas i kyrkans ordning kan varje medlem av svenska kyrkan, som fyllt aderton år, säkerställa uppfyllandet av sin önskan i detta hänseende. Från nämnda princip medgives emellertid undantag, då något skriftligt förordnande icke förefinnes. Av anförda skäl ansåg departementschefen år 1925 icke lämpligt införa en bestämmelse, varigenom det skulle anförtrotts åt prästerna att i viss omfattning pröva huruvida en framställning från avlidens efterlevande stode i strid mot den avlidnes önskan. Departementschefen uttalade, »att man i förevarande hänseende bör i avsevärd utsträckning taga hänsyn till de efterlevande samt därvid lita till deras kännedom om och pietet för den avlidnes önskan». I enlighet härmed fick frågan, huruvida begravning skall ske utan jordfästning i svenska kyrkans ordning, bli beroende på framställning av de efterlevande, så snart skriftligt förordnande av den avlidne icke förefinnes. Den av departementschefen företagna utvidgningen av den personkrets, som skall ha rätt att göra framställning av ifrågavarande slag, innebär uppenbart icke att det avgörande inflytandet skulle fråntagas de närmaste anhöriga. När framställning göres av någon, som utan att vara anhörig stått den avlidne nära, eller av anhörig, som ej är närmaste anhörig, skall framställningen därför bifallas endast under förutsättning att icke någon mera närstående eller närmare anhörig gör en motsatt önskan gällande.

Dissenterlagskommitténs yttrande angående begravning u t a n jordfästning i s v e n s k a k y r k a n s o r d n i n g . Tydligen bottna de svårigheter, som yppat sig med avseende å tillämpningen av 8 § 1 mom. jordfästningslagen, i att prästerna ofta icke k u n n a veta om en framställning angående begravning utan jordfästning i svenska kyrkans ordning kan komma att bestridas av någon, som i lika mån som den, vilken gjort framställningen, eller framför honom har rätt att göra sin uppfattning gällande. Det är med hänsyn härtill förståeligt, att prästerna stundom finna sig ha anledning att begära en förklaring från annan än den som gjort framställningen, för att icke, sedan tillstånd redan beviljats, eventuellt finna att detsamma rätteligen icke bort lämnas. En sådan förklaring ter sig särskilt angelägen i belysning av religionsfrihetskommitténs förut återgivna uttalande — mot vilket någon erinran ej framställdes av departementschefen — att vid oenighet mellan flera, som måste anses lika närstående, regeln att jordfästning skall ske i svenska kyrkans ord14—488230.

162 ning torde böra gälla. I enlighet härmed skulle alltså, om en avliden såsom närmaste anhöriga efterlämnat t. ex. fem barn och fyra av dem icke önska jordfästning i svenska kyrkans ordning, sådan jordfästning ändock äga rum, om det femte barnet påyrkar det. Härigenom motverkas ju syftet med bestämmelsen, att icke bara anhöriga utan även andra närstående må begära, att jordfästning ej skall ske i svenska kyrkans ordning. Så länge prästen har någon anledning förmoda, att en mera närstående kan framträda och yrka jordfästning i svenska kyrkans ordning, måste han ju anse sig förhindrad att bifalla förstnämnda begäran. Åtskilligt skulle nog vara vunnet om prästerna ägde att avgöra frågan med hänsyn till de framställningar och yrkanden, som göras inom viss tid efter dödsfallet. Det är emellertid svårt att bestämma en sådan tid, så att den dels icke blir för kort, om begravningen uppskjutes någon tid, dels icke blir för lång, om begravningen brådskar. I glest bebyggda trakter, särskilt i Norrland, kan en begravning dröja åtskillig tid, medan det på andra håll kan inträffa att begravning sker några få dagar efter dödsfallet. Otvivelaktigt bör lämnandet av tillstånd till begravning icke uppskjutas endast på grund av att delade meningar kunna råda om jordfästningen. Om det funnits lämpligt, att begravning sker en viss dag, bör det åligga prästen att i tillräckligt god tid dessförinnan, med hänsyn till då föreliggande framställningar, avgöra, huruvida jordfästning skall ske i svenska kyrkans ordning eller icke. På grund härav bör det vara prästen medgivet att avslå en framställning om begravning utan jordfästning i svenska kyrkans ordning, därest anordningarna för kyrklig jordfästning redan äro vidtagna och det ur praktiska synpunkter icke skäligen kan ifrågakomma, med hänsyn till den tid som återstår före jordfästningen, att göra någon ändring härutinnan. Likaledes bör prästen icke ha att taga hänsyn till vad som anföres av en, som bestrider en framställning om begravning utan jordfästning i svenska kyrkans ordning, om bestridandet ej framföres inom skälig tid. Dissenterlagskommittén har funnit angeläget vara, att i 8 § ge uttryck för de här anförda synpunkterna, och föreslår på grund härav sådan ändring av 1 mom. att det däri utsäges, att ifrågavarande framställningar skola göras inom skälig tid. I hög grad sammanhänga de tillämpningssvårigheter, varom här är fråga, också med det förhållandet, att lagen formulerats så att i verkligheten de efterlevandes och framför allt de närmast anhörigas önskemål bli avgörande, även om dessa icke alltid överensstämma med vad som kan ha varit den avlidnes vilja. Det förutsattes visserligen vid lagstiftningens tillkomst, att något åsidosättande från de närmastes sida av en avlidens önskan knappast kunde vara att befara. Likväl lär det på grund av bristande pietet för den avlidne ha förekommit, att anhöriga framställt begäran om begravning utan jordfästning i svenska kyrkans ordning eller att, sedan sådan framställning blivit gjord, andra anhöriga påkallat jordfästning i svenska kyrkans ordning utan att taga hänsyn till den avlidnes vilja. Den möjlighet att skydda sig häremot, som bestämmelserna om skriftliga

163 förordnanden avsågo att bereda, torde sällan utnyttjas, vilket ej heller är ägnat att förvåna med hänsyn till den hos många mötande obenägenheten att förordna om angelägenheter, som ha samband med deras bortgång. Sannolikt skulle ett starkare hävdande av att det är den avlidnes önskan, som bör vara bestämmande för begravningssättet — även om den avlidne ej skriftligt förordnat därom — föranleda att, såsom önskligt är, det mindre ofta skulle givas anledning till diskussion huruvida jordfästning i svenska kyrkans ordning skall ske eller icke. Om de anhöriga ofta för egen del kunna ha olika önskningar beträffande jordfästning och begravning, torde likväl mera sällan delade meningar kunna råda om vad, som med hänsyn till den avlidnes inställning kan vara den rätta formen för hans jordande. Ett vederbörligt hänsynstagande till den avlidnes vilja skulle visserligen kunna anses fordra att, då framställning göres om begravning utan jordfästning i svenska kyrkans ordning, framställningen borde stödjas av ett positivt vitsordande av dess överensstämmelse med den avlidnes önskan. Att uppställa en dylik fordran torde emellertid varken vara lämpligt eller erforderligt. Mången gång kan förhållandet vara att den avlidne ej haft någon bestämd önskan i viss riktning. Men även om så skulle vara fallet, kan säker kännedom därom saknas hos de efterlevande, ehuru de ha goda anledningar antaga, att ett visst förfarande ej skulle strida mot den avlidnes mening. Under sådana omständigheter skulle det nämnda kravets upprätthållande kunna beröva de efterlevande det inflytande på frågans avgörande, som i ett sådant läge bör tillkomma dem, eller påverka dem till att avge förklaringar, som äro mera vittgående än de i grunden vilja. Önskvärdheten av att, så vitt möjligt, förhindra meningsskiljaktigheter rörande den avlidnes jordande torde dessutom tillräckligt tillgodoses, även om på förklaringen ej ställes större anspråk än att dess syfte icke får strida mot den avlidnes önskan. Därigenom vinnes också ett visst utrymme för de efterlevandes egna önskningar, en synpunkt, som ej alldeles bör förbises, ehuru den i detta sammanhang ej är avgörande. För undvikande av tvist rörande förklaringens förefintlighet och innehåll bör den vara skriftlig. Däremot är det ej nödvändigt att den företes samtidigt med framställningen, blott förklaringen inkommer å sådan tid, att hänsyn till densamma skäligen kan tagas. Vidkommande de personer, som kunna göra framställning uti ifrågavarande hänseende, har kommittén ej ansett sig böra föreslå någon ändring i förhållande till vad som nu gäller. Framdeles såsom hittills bör således rätten att göra dylik framställning tillkomma den avlidnes närmaste anhöriga eller dem som eljest stodo honom nära. Fjarmare anhöriga torde, om de ej på annan grund än släktskapen stått i nära förbindelse med den avlidne, i regel sakna kännedom om hans önskemål med avseende å begravningen. Men inom den personkrets, som rätten således tillhör, bör det vara envar tillåtet, att, oberoende av de andra, göra framställning vartill han anser sig ha fog.

164 Givetvis innebär en särskild förklaring från den som gör framställningen icke någon garanti för att framställningen skall bli oemotsagd. Vill någon anhörig eller närstående påfordra jordfästning i svenska kyrkans ordning, bör han dock, likaväl som den, vilken gjort framställning att sådan jordfästning icke skall ske, avgiva en förklaring angående sin uppfattning om den avlidnes vilja, d. v. s. en förklaring att enligt hans mening jordfästning i svenska kyrkans ordning icke skulle strida mot den avlidnes önskan. Föreligga på detta sätt mot varandra stridande förklaringar, torde det ej kunna undvikas, att det måste bli prästens uppgift, att med hänsyn till vad han har anledning antaga bäst skulle överensstämma med den avlidnes önskan avgöra, huruvida jordfästning skall ske i svenska kyrkans ordning eller icke. Prövningen härav kan visserligen bli svår, men dylika fall torde enligt kommitténs mening icke bli ofta förekommande. I valet mellan att pålägga prästerna denna prövning eller att föreskriva att jordfästning i sådan situation ovillkorligen skall ske i svenska kyrkans ordning, synes det första alternativet vara att föredraga. Dissenterlagskommittén har i enlighet med här anförda synpunkter upprättat förslag till ändrad lydelse av 8 § 1 mom. jordfästningslagen. Därvid har även efter uttrycket »begravning utan jordfästning i svenska kyrkans ordning» i momentets första stycke inskjutits en parentes till förklaring av, att med detta uttryck förstås såväl jordfästning i annan ordning än svenska kyrkans som begravning utan någon jordfästning. I samband med förslag till ändringar i kyrkobokföringskungörelsen (se kap. XII) angives under vilka förutsättningar jordfästning, som ej skett i svenska kyrkans ordning, bör antecknas i kyrkobok.

F ö r u t s ä t t n i n g a r för jordfästning i s v e n s k a k y r k a n s o r d n i n g den avlidne icke tillhörde kyrkan.

när

Såsom i detta kapitel inledningsvis anmärkts avser jordfästningslagen endast medlemmar av svenska kyrkan. Frågan huruvida en kyrklig jordfästningsakt må äga r u m vid begravning av en kyrkan utomstående avliden kan därför icke besvaras med ledning av bestämmelserna i jordfästningslagen. I 1860 års förordning angående främmande trosbekännare och deras religionsövning, § 11, förbjöds präst i svenska kyrkan att påtvinga någon medlem av tillåtet främmande religionssamfund sin ämbetsåtgärd, men samtidigt föreskrevs att främmande trosbekännare ej skulle anses oberättigad att påkalla ämbetsåtgärd av svenska kyrkans prästerskap; dock att vid sådan förrättning kyrkans handbok skulle brukas. Denna bestämmelse, som sålunda grundlade skyldighet för präst i svenska kyrkan att i vissa fall betjäna personer, som icke tillhörde kyrkan, erhöll icke någon motsvarighet i 1873 års förordning angående främmande trosbekännare och deras religionsövning. Förklaringen härtill gives i riksdagens skrivelse den 13 maj

165 1869, vari framhölls, att det borde vara mera en samvetssak än en ämbetsplikt, mera en rättighet än en skyldighet för svenska kyrkans prästerskap att verkställa av främmande trosbekännare påkallad ämbetsåtgärd. Någon skyldighet för präst i svenska kyrkan att jordfasta avliden, som icke tillhörde kyrkan, föreligger således ej. Sedan gammalt har emellertid kyrkan ansett även andra ä n kyrkans egna medlemmar kunna jordfastas enligt dess ordning. Präst i svenska kyrkan har sålunda ansetts äga rätt att tillmötesgå en framställning om kyrklig jordfästning av avliden, som icke tillhörde kyrkan. I religionsfrihetskommitténs förut berörda betänkande (SOU 1923:23) intogs förslag till en bestämmelse om jordfästning i svenska kyrkans ordning av avliden, som ej tillhörde kyrkan. Kommittén framhöll därvid, att kyrkans medverkan vid jordandet av kyrkan utomstående avlidna förekommit sedan gammalt, men att den nuvarande bristen på bestämmelser i denna fråga medfört en viss osäkerhet i uppfattningen om gällande rätt på området. Kommittén ansåg det vara otillfredsställande, att en kyrkan utomstående avliden skulle kunna jordfastas av präst i svenska kyrkan på begäran av vederbörande efterlevande, oberoende av den avlidnes i livstiden hysta önskan. Enligt kommitténs uppfattning borde kyrklig jordfästning icke äga rum, när anledning förelåge till antagande att den skulle strida mot den avlidnes önskan. För att hänsyn skulle behöva tagas till en sådan önskan, borde den avlidne dock ha uppnått en ålder av femton år. Den av religionsfrihetskommittén föreslagna bestämmelsen, som avsågs skola inflyta i jordfästningslagen, hade följande lydelse: »Ändå att avliden icke tillhörde svenska kyrkan, må jordfästning i kyrkans ordning verkställas av präst, som därom anlitas och därtill finnes villig; dock icke om den avlidne fyllt femton år och särskild anledning föreligger till antagande, att det skulle strida mot hans i livstiden hysta önskan.» I propositionen till 1925 års riksdag med anledning av religionsfrihetskommitténs betänkande upptogs icke detta förslag. Departementschefen anförde därvid: På sätt de sakkunniga anfört lärer det emellertid redan nu icke vara svensk präst förmenat att på vederbörande efterlevandes begäran verkställa jordfästning av kyrkan utomstående avliden; och även om en viss osäkerhet i uppfattningen om gällande rätt på området kanske kommit till uttryck, synes mig dock tillräckliga skäl icke föreligga att i 1894 års lag, som ej har avseende å kyrkan utomstående avlidna, inblanda andra bestämmelser i ämnet. Den oklarhet, som tilläventyrs förefunnits i fråga om den gällande rättens innebörd i detta avseende, torde genom den lagändring, som nu föreslås, komma att upphöra.

166 D i s s e n t e r l a g s k o m m i t t é n s yttrande a n g å e n d e jordfästning i s v e n s k a k y r k a n s o r d n i n g av i c k e - k y r k o m e d l e m m a r . Otvivelaktigt kommer denna fråga i ett delvis nytt läge, därest de av dissenterlagskommittén föreslagna bestämmelserna om utträde ur svenska kyrkan genomföras. 1873 års förordning förutsätter att de som lämna svenska kyrkan omfatta en annan kristen trosåskådning. Svenska kyrkans ordning för jordfästning är så föga konfessionellt bestämd, att den torde kunna användas vid jordfästning även av avliden, som omfattat annan kristen trosåskådning. Det förefaller kommittén naturligt att präst i svenska kyrkan så som hittills må kunna förrätta jordfästning i sådana fall, och då givetvis enligt svenska kyrkans ordning. Särskilda bestämmelser, som uttryckligen meddela denna rätt, äro måhända ej nödvändiga men skulle säkert vara nyttiga med hänsyn till den av religionsfrihetskommittén påtalade oklarheten på detta område. Om rätten till fritt utträde genomföres, blir läget, som sagt, förändrat, såtillvida som man i framtiden har att räkna med en grupp konfessionslösa, som stå mer eller mindre främmande för icke blott den svenska kyrkan utan också i många fall den kristna trosåskådningen. Dissenterlagskommittén har övervägt huruvida även i sådana fall präst i svenska kyrkan skall äga förrätta jordfästning. Ur rent principiell synpunkt skulle det kunna göras gällande, att den som utträtt ur svenska kyrkan utan att ansluta sig till annat kristet trossamfund därmed också avstått från möjligheten att åtnjuta kyrkliga tjänster av detta slag. I verkligheten torde det dock inträffa, att konfessionslösa ha en positiv inställning till kristna grundvärden, ehuru de av olika skäl kommit att stå utanför svenska kyrkan och andra kristna trossamfund. Även den som tagit avstånd från kristen kult- och församlingsgemenskap kan inför döden väckas till sådan eftertanke, att han framställer önskan om kristen jordfästning. Möjligheten till inträde i kyrkan står visserligen alltid öppen, men denna möjlighet torde icke alltid kunna förverkligas. I sådana fall synes det icke vara oförenligt med svenska kyrkans väsen och uppgift att dess präster förrätta jordfästning. Med hänsyn till vad sålunda anförts synas numera särskilda bestämmelser bliva erforderliga, vilka uttryckligen medgiva präst att i vissa fall förrätta jordfästning av kyrkan utomstående avlidna. I sitt förslag till ändring av jordfästningslagen har dissenterlagskommittén upptagit ett stadgande härom. Då det alltjämt torde böra vara mindre en skyldighet än en rättighet för prästen att jordfasta en kyrkan utomstående avliden och då kyrklig jordfästning ej bör äga rum mot den avlidnes önskan, anser kommittén riktigast att dels betona prästens prövningsplikt, dels framhålla att vid framställning om jordfästning i svenska kyrkans ordning i dessa fall i regel bör avgivas en skriftlig förklaring att kyrklig jordfästning icke skulle strida mot den avlidnes önskan.

167 Bestämmelsen härom har kommittén föreslagit skola införas i jordfästningslagen oaktat, på sätt departementschefen anförde i propositionen till 1925 års riksdag, denna lag ej har avseende å kyrkan utomstående avlidna. Då det här är fråga om jordfästning i svenska kyrkans ordning, har emellertid kommittén funnit det vara att föredraga att införa bestämmelsen i jordfästningslagen i stället för att införa den i en särskild lag.

Om kyrkas upplåtande vid jordfästning i annan ordning än svenska kyrkans. Religionsfrihetskommitténs betänkande. Frågans behandling vid riksdagen och kyrkomötet 1925. Vid 1925 års kyrkomötes behandling av förslaget till ändringar i jordfästningslagen väckte frågan om upplåtande av kyrka, då jordfästning icke skall äga rum i svenska kyrkans ordning, särskilt mycken diskussion. Religionsfrihetskommittén hade i sitt betänkande erinrat om att tanken härå mött starkt motstånd från kyrkligt håll, att i Danmark upplåtande av kyrka vid »borgelig Begravelse» icke var tillåtet och att frågan i Norge varit föremål för starka meningsbrytningar, samt vidare anfört: För egen del behjärta de sakkunniga i hög grad det verkliga behov, som, särskilt å landsbygden, vid otjänlig väderlek föreligger att få kyrkorna upplåtna för anordnande av begravningsceremonier i fall, då jordfästning i svenska kyrkans ordning ej äger rum. Visserligen kan tänkas, att för sådant ändamål andra lokaler, såsom missionshus och ordenshus, kunna befinnas tjänliga. Men där sådana lokaler ej finnas i kyrkogårdens närhet, ställer sig saken onekligen ömmande. Å andra sidan kunna icke för rätt till disponerande av kyrka åberopas samma bärande skäl som i fråga om rätt till jordande å kyrkogård. Själva begravningen är i grunden en rent borgerlig angelägenhet och kyrkogården tjänar följaktligen även ett borgerligt ändamål. Men ett religionssamfund tillhörig kyrka är avsedd för gudstjänster och andra kulthandlingar, förrättade enligt samfundets ritual och av dess prästerskap. Det måste under sådana förhållanden naturligen väcka betänkligheter att stadga ovillkorlig rätt för andra än kyrkosamfundets eget prästerskap att i kyrka i anslutning till begravning anordna ceremonier, vilka kanske giva uttryck åt åskådningssätt och livsideal, som starkt kontrastera mot kyrkosamfundets egen förkunnelse och ritual. Mot betänkligheter av denna art är icke till fyllest ett åberopande av att den avlidne i livstiden må hava tillhört svenska kyrkan, då själva platsen för ceremonierna — kyrkolokalen — i alldeles särskild mening tjänar kyrkans rent religiösa syften. Visserligen har förslag varit uppe om åstadkommande av en lagstiftning med syfte att, i vidare utsträckning än vad nu äger rum, möjliggöra och reglera utnyttjande av kyrkolokalerna för profana ändamål. Men innan denna fråga upptagits till behandling och erhållit sin lösning i ett större sammanhang, anse de sakkunniga icke lämpligt att i en enskild punkt och därtill en särskilt grannlaga sådan föreslå en bestämmelse, som skulle innebära ett avsteg från hittills gällande regel, att kyrkorna utnyttjas för andra än rent kyrkliga ändamål endast i de fall, då vederbörande myndighet anser sig härtill kunna lämna medgivande. De sakkunniga hålla således före, att frågan om kyrkas upplåtande i anslutning till begravning må avgöras efter prövning i de särskilda

fallen på samma sätt, som eljest vid kyrkas upplåtande sker. Det torde kunna förväntas, att i flertalet fall genom ömsesidigt tillmötesgående och hänsynstagande den ömtåliga frågan kommer att tillfredsställande ordnas. Den alltmer utpräglade toleransen i vårt land mellan olika tänkande på det religiösa området synes innebära ett varsel om att svårigheterna icke böra bliva allt för stora. I enlighet härmed upptog religionsfrihetskommitténs förslag ingen bestämmelse om upplåtande av kyrka. Ej heller i propositionen till 1925 års riksdag förekom något förslag härom. Departementschefen redogjorde emellertid för att åtskilliga invändningar framställts emot den ståndpunkt, som religionsfrihetskommittén intagit, och tillade — under hänvisning i övrigt till kommitténs motivering — följande: Beträffande frågan om kyrkornas upplåtande vid icke kyrklig begravning synes kritiken till någon del skjuta över målet. De sakkunniga föreslå härutinnan icke någon ändring i gällande rätt. De taga uttryckligen avstånd från tanken att stadga ovillkorlig rätt till kyrkorummets användande vid sådan begravning. Det är således icke — såsom i ett yttrande anförts — fråga om kyrkornas öppnande »för jordfästningsakter av icke kyrklig karaktär, kanske i saknad av varje religiöst moment, ja, eventuellt av direkt irreligiös prägel». De sakkunniga anse emellertid icke heller de av dem i övrigt föreslagna stadgandena påkalla införande av ett generellt förbud mot kyrkorummets användande vid icke kyrklig begravning utan hålla före, att frågan efter antagande av deras förslag kan lösas på sätt för närvarande sker. Bätten att disponera över kyrkorna är ej reglerad genom uttryckliga bestämmelser i lag. Något avgörande i rättspraxis, av vilket en allmängiltig slutsats i frågan kan dragas, synes ej heller föreligga. Emellertid lärer det enligt tillämpad ordning tillkomma pastor att i första hand bestämma, om kyrkan må upplåtas för andra ändamål än sådana, som sammanhöra med gudstjänstens firande. Jämväl i fråga om kyrkornas upplåtande vid icke kyrklig begravning delar jag de sakkunnigas uppfattning. Kyrkobyggnaderna upplåtas för närvarande stundom till konserter, föreläsningar och andra liknande ändamål, och exempel saknas ej heller på att jordfästning enligt främmande trosbekännares ritual fått äga rum i kyrka. Givetvis bör kyrkan icke upplåtas för icke kyrklig begravning utan att vederbörande kyrkoherde förvissat sig om att intet kommer att försiggå, som skulle på något sätt kränka rummets helgd. Uppenbart torde ock vara, att viss, ej ringa hänsyn bör tagas till församlingsbornas åsikter och känslor. Att en i någon mån olika praxis sålunda kan uppstå på skilda orter, synes icke vara att betrakta såsom en alltför stor olägenhet. Emellertid torde man i detta avseende kunna hysa fullt förtroende till vederbörande kyrkoherdars självständighet och omdömesförmåga. Att stadga inskränkning i lag med avseende å kyrkornas användande vid icke kyrklig begravning lärer följaktligen vara obehövligt, och att, på sätt i en del utlåtanden föreslagits, hänskjuta frågan till högre myndighets omedelbara prövning måste med hänsyn till nödvändigheten av ett snabbt avgörande betecknas såsom opraktiskt. 1925 års riksdag antog Kungl. Maj :ts förslag utan ändring. Vid förslagets behandling i kyrkomötet samma år väcktes emellertid fem motioner angående kyrkas upplåtande. I kyrkolagsutskottets betänkande anfördes härom följande: Den utan all jämförelse betydelsefullaste av de frågor, som föreligga till bedömande i sammanhang med prövningen av föreliggande lagförslag, är den, huruvida kyrka må upplåtas till begravningshögtidlighet utan jordfästning i svenska

169 kyrkans ordning. Bent formellt sett kan med visst fog sägas, att lagförslaget icke berör denna fråga, enär det ingenstädes i detsamma utsäges vare sig att kyrka må tagas i a n s p r å k för nu nämnt ändamål eller motsatsen. Men såsom nedan framhålles kan densamma emellertid icke förbigås. Innan utskottet inlåter sig på denna fråga, anser sig utskottet böra säga några ord om kyrkobyggnadernas rättsliga ställning, uppgift och betydelse för kyrkosamfundet och för det kyrkliga livet. I detta avseende kan ingen tvekan uppstå därom, att k y r k o r n a äro uppförda för och avsedda till gudstjänstlokaler för kyrkoförsamlingarna i det religionssamfund, som heter svenska kyrkan. »Men ett religionssamfund tillhörig kyrka är», såsom de sakkunnige yttrat, vilkas betänkande lagts till grund för lagförslaget, »avsedd för gudstjänster och a n d r a kulthandlingar, förrättade enligt samfundets ritual och av dess prästerskap». I denna uppfattning, som även departementschefen i anförande till statsrådsprotokollet förklarat sig dela, instämmer utskottet till fullo. Vad därefter angår frågan om rätten att disponera över kyrkan, tillkommer denna rätt enligt vad de sakkunnige och departementschefen jämväl uttryckligen framhållit vederbörande pastor. Även i denna punkt instämmer utskottet i vad sålunda framhållits. Men utskottet håller före, att denna rätt icke är obegränsad. Bätten är nämligen förbunden med en plikt att förbjuda och förhindra kyrkans användande till ändamål, som strider mot kyrkans ställning som religionssamfund eller som skulle innebära en negation av eller en protest mot kyrkans religiösa ståndpunkt och den särskilda helgd, som tillkommer kyrkan och får sin högtidliga bekräftelse vid dess invigning. Kyrkans helgd intager en central punkt i den kyrkliga uppfattningen; kyrkan är platsen för gudstjänst, nådemedlens bruk och a n d r a kyrkliga kulthandlingar, och för dess helgd hysa åtminstone i stora delar av landet församlingarnas medlemmar en djup vördnad. Nu h a r emellertid från auktoritativt håll förutsatts, att pastor skulle äga befogenhet att bestämma om kyrkans upplåtande för en icke kyrklig begravning. Det kan befaras, att en sådan åsikt skulle kunna bliva allmän. Och det kan knappast förbises, att genom det föreslagna borttagandet ur lagens 3 § av förbudet mot annan jordfästning i kyrka än sådan, som i § 4 sägs (högtidlig jordfästning) en sådan tydning av lagens innebörd — om också icke med tillämpning av juridiska normer — dock för den stora allmänheten kan, såsom inom lagrådet antytts, ligga nära till h a n d s såsom förment stöd för den meningen, att pastor skulle vara oförh i n d r a d att i kyrka tillstädja även begravningsceremonier av icke kyrklig eller till och med icke kristlig innebörd. Av dessa principiella grunder är det utskottet omöjligt att nöja sig med den i lagförslaget avsedda ståndpunkten, att frågan om kyrkas upplåtande för nu nämnt ändamål lämnas öppen, att i varje fall för sig avgöras av kyrkoherden — eller vice pastor — efter hans uppfattning om lämpligheten av det ena eller det a n d r a förfaringssättet. I en sådan ofta ömtålig situation behöver församlingsprästen mer än väl stödet av ett i lag givet direktiv för hans handlande. Det synes utskottet därför nödvändigt att genom uttryckligt stadgande i lagen förebygga, att icke en dylik misstydning av pastors befogenhet må bliva allmän. Detta mål vinnes lämpligast genom införande i 8 § 2 mom. av ett direkt förbud mot kyrkas upplåtande vid begravning utan jordfästning i svenska kyrkans ordning. Då ett uttalande om begränsning på denna speciella punkt av pastors dispositionsrätt över kyrkan tillkommit av en särskild anledning, kan av denna lagbestämmelse icke dragas en annars kanske möjlig slutsats, att pastor skulle av de ovan n ä m n d a kyrkliga hänsynen vara obunden i avseenden å kyrkas upplåtande för a n d r a ändamål än begravning. I ett p a r av de till behandling föreliggande motionerna h a r yrkats, att vid avfattande av detta förbud skulle sörjas för en ordning, enligt vilken frikyrkoförsamlingarnas medlemmar kunde, under beaktande av svenska kyrkans berättigade

170 krav, beredas tillträde till svenska kyrkor för begravningshögtidligheter utan kyrklig jordfästning. Men det har för utskottet varit omöjligt att angiva tillfredsställande normer för ett samarbete av nu nämnd art. Ej heller känner utskottet, huru ett eventuellt ordnande av denna fråga enligt de motionsvis framförda grunderna skulle från frikyrkohåll hava mottagits. För övrigt har utskottet fått den uppfattningen, att de frikyrkliga i allmänhet önska att för sina begravningsceremonier använda sina egna samlingslokaler. Vid avfattningen av tillägget till 8 § 2 mom. har utskottet ingalunda förbisett, att genom inträffande snöstorm eller andra särskilt hälsovådliga väderleksförhållanden e. d. vid enstaka tillfällen nödfall kan inträffa, som till förebyggande av fara för begravningsgästers liv och hälsa nödvändiggör, att de må kunna komma under tak. Det är en allmänt erkänd rättsregel, att vid verkligt nödfall annars gällande lagbud tillfälligtvis kunna sättas ur tillämpning. Detsamma gäller följaktligen utan särskilt lagstadgande även beträffande nu omhandlade förhållanden. Såsom i början av detta betänkande framhölls, gäller hela denna lagstiftning om jordfästning till ingen del förhållandet till medlemmar av främmande trossamfund eller främmande undersåtar. Huruvida t. ex. kyrka må i gränstrakterna upplåtas för begravning enligt finsk, norsk eller dansk kyrklig ordning, lämnas alltså alldeles utanför denna lagstiftning. I detta avseende har vederbörande pastor samma möjligheter som hittills att tillgodose skäliga önskningar för begravning inom Sverige av till svenska kyrkan icke hörande avlidna. Utskottets förslag om att, med godkännande av lagförslaget i övrigt, i 8 § 2 mom. jordfästningslagen införa ett tillägg om att kyrka ej m å upplåtas vid begravning utan jordfästning i svenska kyrkans ordning, blev av kyrkomötet antaget. Då kyrkomötet således icke utan ändring antog Kungl. Maj :ts av riksdagen godkända förslag, förföll detsamma. Propositionen till 1926 års riksdag. Genom proposition (nr 44) till 1926 års riksdag förelades emellertid riksdagen samma lagförslag som året förut, med tillägg likväl till 8 § 2 mom. av en bestämmelse, att vid begravning utan jordfästning i svenska kyrkans ordning kyrka må upplåtas, när särskilda skäl därtill äro. Vid överlämnandet av detta förslag till lagrådet för inhämtande av dess yttrande beträffande bestämmelsen om upplåtande av kyrka, hade departementschefen anfört bl. a. följande: En närmare granskning av skälen för de olika ståndpunkter, som i förevarande fråga intagits av Kungl. Maj:t och riksdagen, å ena, samt kyrkomötet, å andra sidan, lärer giva vid handen, att dessa skäl icke behöva förutsätta någon större principiell skiljaktighet. I propositionen till förra årets riksdag förutsattes uttryckligen, att kyrkas upplåtande vid begravning utan jordfästning i svenska kyrkans ordning skulle ifrågakomma mera i undantagsfall, och kyrkomötet har framhållit, att i undantagsfall skäl till sådant upplåtande kunna föreligga. •— Kyrkomötet har självt framhållit, att förhållanden kunna inträffa, som göra det nödvändigt, att begravningsgäster må kunna komma under tak, men har i samband härmed anfört, att enligt en allmänt erkänd rättsregel vid verkligt nödfall annars gällande lagbud kunna sättas ur tillämpning. Såvitt härmed avsetts, att en uttrycklig bestämmelse i lag om kyrkas upplåtande skulle kunna åsidosättas, måste dock anmärkas, att nödfall av dylikt slag näppeligen kan åberopas till stöd för att i kyrka skulle få förrättas någon i lag icke angiven begravningshögtidlighet. Intet tvång förefinnes nämligen till användande av någon som helst ceremoni;

171 vad som skall förekomma vid en s. k. borgerlig begravning är helt beroende av de efterlevandes önskningar. I varje fall bör icke möjligheten till kyrkas upplåtande vid begravning utan jordfästning i svenska kyrkans ordning så starkt begränsas som skulle följa därav, att den komme att grundas allenast å förhandenvarande nödfall. Omständigheterna kunna även i andra fall — såsom då en särskilt allmän tillslutning är att emotse och annan lämplig och värdig lokal ej står till buds — tala för att kyrka skall kunna upplåtas. Kyrkomötet har gjort gällande, att vederbörande pastor trots det av kyrkomötet förordade förbudet skulle hava samma möjligheter som för närvarande att med avseende å kyrkas upplåtande tillgodose skäliga önskningar för begravning inom Sverige av personer, som icke tillhört svenska kyrkan. Biktigheten av denna uppfattning torde kunna ifrågasättas, önskvärdheten av att sådan möjlighet står till buds lärer däremot vara uppenbar. Men vid sådant förhållande synes det tydligt, att möjligheten icke bör avskäras för det fall, att den avlidne tillhört svenska kyrkan. Skillnaden mellan det kungl. förslaget och den av kyrkomötet intagna ståndpunkten torde till väsentlig del ligga däri, att, medan enligt propositionen avgörandet i fråga om kyrkas upplåtande lagts hos vederbörande präst med förtroende till dennes omdöme, kyrkomötet av fruktan för de svårigheter, i vilka prästen härigenom skulle kunna försättas, ansett honom behöva stöd av lag. Att i lagen n ä r m a r e angiva de fall, i vilka kyrka borde eller finge upplåtas, lärer emellertid icke lämpligen låta sig göra. Ej heller torde det vara lämpligt att överlämna avgörandet åt högre myndighets omedelbara prövning. De förslag, som under ärendets behandling i dessa hänseenden framkommit, hava icke heller vunnit anslutning av kyrkomötet. Emellertid torde åt lagen kunna givas en formulering, som tillgodoser kravet på visst stöd åt prästen vid avgörandet. Ett allmänt förbud mot kyrkas upplåtande vid begravning utan kyrklig jordfästning bör enligt min mening icke ifrågakomma, men väl kan i lagen såsom en förutsättning för upplåtandet angivas, att särskilda skäl därtill äro för handen. Mot a v f a t t n i n g e n a v det f ö r e s l a g n a s t a d g a n d e t a n m ä r k t e l a g r å d e t , a t t s t a d g a n d e t i stället för d e n p o s i t i v a f o r m , s o m givits d e t s a m m a , s y n t e s l ä m p l i g e n b ö r a e r h å l l a u n g e f ä r d e n n a f o r m u l e r i n g : » m e n ej m å vid s å d a n begravning k y r k a upplåtas, m e d m i n d r e särskilda skäl därtill äro». Lagrådet anförde vidare: En sådan förändring synes av skilda grunder vara att förorda. Genom en dylik avfattning skulle å ena sidan kraftigare betonas, att kyrkas upplåtande vid s. k. borgerlig begravning endast må förekomma mera undantagsvis och att i varje förekommande fall särskilda skäl därtill måste föreligga, vadan det alltså ej skulle vara tillfyllest med en allmän uppfattning hos den, som har avgörandet i sin h a n d , om lämpligheten av att tillmötesgå framställningar av ifrågavarande slag. Å a n d r a sidan bleve genom användning av den negativa formen uteslutet, att stadgandet skulle kunna uppfattas såsom ett särskilt medgivet undantag från ett eljest gällande allmänt förbud mot kyrkas upplåtande för annat än kyrkliga ändamål och således kunna anses indirekt innebära ett hinder härför i andra med ifrågavarande icke likartade fall. L a g r å d e t s a n m ä r k n i n g f ö r a n l e d d e icke d e p a r t e m e n t s c h e f e n a t t ä n d r a förslaget och till stöd för sin s t å n d p u n k t a n f ö r d e d e n n e y t t e r l i g a r e f ö l j a n d e : Av de olika förslag, vilka kunnat komma under övervägande vid avfattande av den nya bestämmelsen i 8 § 2 mom. jordfästningslagen, h a r den redaktion, det (till lagrådet) remitterade förslaget erhållit, synts mig bäst tillgodose de skilda

172 hänsyn, vilka härvid kräva beaktande. På samma gång stadgandets karaktär av en regel för undantagsfall fått komma till uttryck, har det varit angeläget att undvika en formulering, som kunnat leda till en mot lagens verkliga syfte stridande tillämpning. Det torde icke vara uteslutet att en i enlighet med lagrådets hemställan avfattad bestämmelse skulle kunna uppfattas såsom en begränsning av den fria prövningsrätt, vilken enligt förslaget skall ligga till grund för ett avgörande av vederbörande prästerskap i dessa fall. Till en dylik, alltför restriktiv tolkning inbjuder icke den formulering, som används i det remitterade förslaget. Att i denna formulering skulle kunna inläggas betydelsen av ett eljest undantagslöst förbud mot kyrkas upplåtande för annat än kyrkliga ändamål synes mig icke sannolikt, då dylika frågor icke regleras genom jordfästningslagen och för övrigt i detta avseende utbildats en praxis, vilken icke torde påverkas av denna lagändring. Första lagutskottet uttalade i sitt utlåtande (nr 20) över propositionen, att den lydelse ifrågavarande stadgande erhållit i Kungl. Maj :ts förslag torde vara att föredraga framför den av lagrådet förordade samt att det även enligt Kungl. Maj :ts förslag vore tydligt, att stadgandet hade k a r a k t ä r av en regel för undantagsfall. Två reservationer avgåvos, båda gående ut på att den av lagrådet föreslagna formuleringen borde antagas. Beservanternas antal var lika stort som utskottsmajoritetens. Vid frågans behandling i k a m r a r n a fattades beslut i enlighet med reservanternas yrkande. Lagen utfärdades i enlighet härmed. Motioner vid riksdagarna 1931, 1942 och 1945. Frågan om kyrkas upplåtande för annat ändamål än gudstjänst och sådana kyrkliga förrättningar i övrigt, som fullgöras av präst i svenska kyrkan, har efter år 1926 vid tre tillfällen varit föremål för behandling i riksdagen, dels på grund av en motion (nr 198) i första kammaren vid 1931 års riksdag, vari hemställdes om utredning rörande församlingskyrkornas upplåtande för frikyrkliga samfunds gudstjänster och andaktsövningar, dels på grund av en motion (nr 79) i andra kammaren vid 1942 års riksdag om ändring av 8 § 2 mom. jordfästningslagen, dels ock på grund av en motion (nr 41) i andra kammaren vid 1945 års riksdag om kyrkas upplåtande för annat ändamål än gudstjänst. I utlåtande (nr 9) över förstnämnda motion framhöll första kammarens första tillfälliga utskott bl. a., att något behov av en reform i av motionären föreslagen riktning uppenbart icke förelåge och hemställde att motionen icke måtte föranleda någon kammarens åtgärd. Första kammaren biföll utskottets hemställan. I första lagutskottets utlåtande (nr 19) över motionen vid 1942 års riksdag hemställdes om skrivelse till Kungl. Maj :t med anhållan om utredning angående sådan ändring i jordfästningslagen, att vidgad rätt till användande av kyrka vid begravning utan jordfästning i svenska kyrkans ordning medgåves. Fyra reservanter i utskottet yrkade, att motionen icke skulle föranleda till någon riksdagens åtgärd. Andra kammaren biföll utskottets hemställan, medan första kammaren biföll reservationen,

173 I motionen vid 1945 å r s riksdag påtalades »nu rådande missförhållanden» i fråga om kyrkas upplåtande. De missföhållanden, som exemplifierades i motionen, voro av två kyrkoherdar utfärdade förbud, i ena fallet mot införande av en svensk fana i kyrkan vid en hemvärnsmans begravning, sedan samme kyrkoherde vägrat införande av en fackföreningsfana vid en fackföreningsmans begravning, och i andra fallet vägran att upplåta kyrkan för en församlingsafton till förmån för »fältjulklappen». Första lagutskottet hemställde (i utlåtande nr 42) i anledning av motionen, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t anhålla om utredning och förslag angående upplåtande av kyrka för annat ändamål än gudstjänst. Sju av utskottets ledamöter yttrade i avgiven reservation, att utskottets hemställan bort haft den lydelse, att riksdagen måtte anhålla att Kungl. Maj :t i den form, som befinnes lämplig, fäster domkapitlens uppmärksamhet på angelägenheten av att domkapitlen genom ämbetsskrivelser till prästerna i stiftet uttala, att frågor om upplåtande av kyrkor för annat ändamål än gudstjänst måste behandlas med grannlagenhet och förståelse, samt att i tveksamma fall pastor bör rådgöra med biskopen och, i fall då upplåtelse vägras, h a r att anmäla detta med angivande av skälen härför till domkapitlet. I skrivelse till Kungl. Maj :t (nr 529) hemställde riksdagen, under åberopande av lagutskottets utlåtande, om utredning. I detta ärende ha utlåtanden sedermera avgivits den 31 januari 1946 av ärkebiskopen, efter hörande av rikets övriga biskopar, och den 30 april 1947 av kammarkollegiet. Ärkebiskopen har i sitt utlåtande anfört bl. a. följande: Första lagutskottet förordar i sitt utlåtande att pastor bör åläggas att i tveksamma fall eller då pastor anser sig böra vägra upplåtelse underställa frågan stiftets biskop. Ett sådant åläggande synes emellertid i realiteten innebära, att rätten att upplåta kyrka i mycket stor utsträckning skulle komma att överflyttas från pastor till stiftets biskop. Vilka fall, som skulle överlämnas till stiftschefens avgörande, skulle vara beroende av pastors eget bedömande. Ett åläggande som det av lagutskottet föreslagna skulle sannolikt fresta pastor att slå in på det mindre ansvarets väg och i stor utsträckning underställa stiftets biskop hithörande frågor, antingen genom att vägra upplåtelse av kyrka eller att definiera fallet såsom tveksamt. Då uppenbarligen på grund av ett fåtal missgrepp här och var en viss misstro uppstått mot det nuvarande systemet och en känsla av att frågor om upplåtande av kyrka överlämnats till det prästerliga godtycket otvivelaktigt någon gång förekommer, skulle biskopsmötet för sin del icke ha något att erinra mot att bestämmelser utfärdas med sådant innehåll, att fråga om upplåtelse av kyrka kan hänskjutas till biskop för avgörande i sådana fall, då pastor vägrat upplåtelse och den sökande därmed icke låter sig nöja. Det vore även förtjänt att övervägas om ej större likformighet i praxis skulle åstadkommas, därest pastor ålades att till visitation och prästmöte avgiva redogörelse för efter vilka linjer kyrka upplåtits till andra ändamål än gudstjänst. Kammarkollegiets utlåtande innehåller bl. a. följande: Kollegiet har för sin del av vad i förevarande ärende förekommit eller kollegiet eljest har sig bekant icke bibragts den uppfattningen, att lagstiftningsåtgärder i ämnet skulle vara behövliga. Landets präster synas, då de haft att fatta beslut om

174 församlingskyrkornas upplåtande för kyrkliga eller andra ändamål, i regel ha utövat sin befogenhet med omdöme och takt. Skulle det någon gång förekomma, att pastor handlar olämpligt eller överskrider sin befogenhet, har vederbörande biskop möjlighet att ingripa och söka åstadkomma ändring. Enligt vad handlingarna utvisa, har också dylikt ingripande i vissa fall förekommit. I likhet med reservanterna i första lagutskottet anser kollegiet alltså, att sådana missförhållanden icke visats föreligga, att någon särskild lagstiftning om upplåtelserätten till kyrkorna för närvarande är motiverad. En mera uttömmande reglering av denna fråga lärer för övrigt icke kunna företagas, utan reglerna måste formuleras så allmänt, att de bliva av föga värde. Härtill kommer att förhållandena och åskådningarna kunna växla från ort till ort, och så, att några allmängiltiga regler svårligen kunna uppställas. Där fråga om församlingskyrkas upplåtande uppkommer, synes denna böra avgöras med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall, varvid bland annat självfallet den allmänna inställningen hos församlingsborna bör beaktas. Skulle något anses böra ytterligare åtgöras i ärendet i anledning av riksdagens skrivelse, synes detta enligt kollegiets mening kunna inskränkas till att biskoparna eller domkapitlen uppmanas att för prästerna framhålla dels det angelägna i att frågor om upplåtande av församlingskyrkor för de med riksdagens skrivelse avsedda förrättningarna behandlas med grannlagenhet och förståelse dels ock det önskvärda i att de i tveksamma fall rådgöra med biskopen. Något beslut i anledning av riksdagens skrivelse har Kungl. Maj :t ännu icke meddelat.

D i s s e n t e r l a g s k o m m i t t é n s y t t r a n d e a n g å e n d e k y r k a s upplåtande. Kommittén anser sig med hänsyn till dels den nyssnämnda utredningen dels ock innebörden av sitt uppdrag icke böra beröra omförmälda spörsmål, i vidare mån än det gäller upplåtande av kyrka för jordfästning i annan ordning än svenska kyrkans. 1 I detta hänseende torde man alltjämt böra fasthålla vid grundtanken i den nuvarande lagbestämmelsen, nämligen att kyrkas upplåtande för angivet ändamål bör ha karaktär av undantagsmedgivande. Förvisso vore det i och för sig önskvärt att man kunde klart bestämma, när i lagen åsyftade undantagsfall skola anses föreligga. Dissenterlagskommittén håller det emellertid icke för möjligt att i detta hänseende fixera några regler, som skulle vara av verkligt värde. Det torde under sådana förhållanden vara nödvändigt att bibehålla prästernas rätt att allt efter omständigheterna i de enskilda fallen avgöra, när sådana skäl föreligga, som motivera upplåtandet av kyrka för jordfästning i annan ordning än svenska kyrkans. Beträffande formuleringen av den nu gällande bestämmelsen — att kyrka ej må upplåtas med mindre särskilda skäl därtill äro — har kommittén emellertid funnit en viss modifiering önskvärd. Enligt vad kommittén erfarit ha nämligen många präster på grund av bestämmelsens negativa utformning känt sig förhindrade att tillmötesgå framställningar om kyrkas 1

Om gällande rätt beträffande frågan om vem det tillkommer att i sådant fall lämna medgivande, synes i detta sammanhang ej någon redogörelse behöva lämnas.

175 upplåtande även i fall, då det kunde ha varit väl motiverat. Då samtidigt bestämmelsen av andra präster tolkats i en väsentligt generösare anda, har en alltför stor olikhet i praxis uppkommit, vilken ej synes önskvärd. Väl är det sant att svenska kyrkan såsom ett särpräglat religionssamfund måste, lika väl som andra samfund, äga gudstjänstrum, reserverade för hennes kulthandlingar, och att avvikelser från denna princip måste betraktas som undantag. Samtidigt synes det dock nödvändigt att med hänsyn till dessa undantag ej förfara så restriktivt, att svenska kyrkans evangeliska väsen och ekumeniska syftning därigenom fördunklas. Med hänsyn till dessa överväganden har kommittén ansett sig böra föreslå, att bestämmelsen i jordfästningslagens 8 § 2 mom. erhåller den lydelse, att vid begravning utan jordfästning i svenska kyrkans ordning kyrka m å k u n n a upplåtas, om särskilda skäl därtill äro. Det torde böra framhållas, att, såsom kyrkolagsutskottet vid 1925 års kyrkomöte även uttalat (se ovan s. 170), ifrågavarande bestämmelse liksom jordfästningslagen i övrigt ej gäller förhållandet till medlemmar av särskilda trossamfund, svenska eller utländska, och att därför t. ex. frågan huruvida kyrka i gränstrakterna må upplåtas för begravning enligt finsk, norsk eller dansk kyrklig ordning avgöres oberoende av denna bestämmelse. Bestämmelsen äger ej heller avseende å kyrkas upplåtande för begravning av personer, som icke vid sin död tillhöra något trossamfund. Enligt kommitténs mening torde anledning till medgivande att en rent borgerlig, icke kristlig begravningsakt skall få äga rum i kyrka föreligga endast i mycket sällsynta fall, då synnerligen starka skäl därtill äro. Under alla omständigheter bör det vid kyrkas upplåtande för akter, som icke ske i svenska kyrkans ordning, åligga den som medgiver sådant upplåtande att tillse, att intet förekommer, som kan vara ägnat att kränka kyrkorummets helgd. Kommittén har även övervägt om, på sätt biskopsmötet tillstyrkt beträffande en allmän lagstiftning om kyrkans upplåtande, ifrågavarande ärenden borde hänskjutas till biskop för avgörande, när den sökande ej låter sig nöja med pastors vägran att upplåta kyrkan. Därest ett sådant förfarande skulle komma att föreskrivas i fråga om upplåtande av kyrka i andra fall än förevarande, har kommittén intet att erinra mot att föreskriften tillämpas för ifrågavarande fall. Kommittén har emellertid ej funnit tillräckliga skäl att nu föreslå en sådan anordning endast med avseende å upplåtelser för jordfästning.

176 KAP. XII.

Kyrkobokföringen. Dissenterlagskommitténs förslag till religionsfrihetslag påkallar åtskilliga ändringar i kungörelsen den 30 december 1946 angående kyrkobokföringen i riket (kyrkobokföringskungörelsen). Några ändringar erfordras även i folkbokföringsförordningen den 28 juni 1946, kungörelsen den 19 december 1947 angående folkbokföringen i Stockholm och kungörelsen den 30 juni 1948 angående folkbokföringen i Göteborg.

Anteckning om trosbekännelse. Jämlikt 10 § 1 mom. folkbokföringsförordningen skall såsom bilaga till församlingsboken föras särskild förteckning över främmande trosbekännare. Anteckning om främmande trosbekännelse göres såväl i denna förtecknings kol. 5 som i församlingsbokens kol. 14 och personaktens rum 10. Vidare sker anteckning i födelse- och dopbok kol. 9 om föräldrarnas trosbekännelse (om främmande), i lysnings- och vigselbok kol. 4 om nupturienternas trosbekännelse (om främmande) samt i död- och begravningsbok kol. 5 om avlidens trosbekännelse (om främmande). Angående evangeliskluthersk trosbekännelse eller medlemskap i svenska kyrkan göres icke någon anteckning, såvitt icke fråga är om en person som från ett främmande trossamfund vunnit inträde i svenska kyrkan, i vilket fall dagen för inträdet antecknas i församlingsboken kol. 14 och personakten rum 20. Medlemskap i svenska kyrkan framgår således i allmänhet endast därav att anteckning om främmande trosbekännelse i sådant fall icke finnes. Kyrkobokföringskungörelsen bygger nämligen — i likhet med tidigare kyrkobokföringsförordningar — på den förutsättningen, att alla i församlingsbok upptagna personer, vilka icke antecknats såsom främmande trosbekännare eller ur svenska kyrkan utträdda, äro att anse såsom medlemmar av svenska kyrkan. I 11 § kyrkobokföringskungörelsen är stadgat, att i fråga om bokföringen av utlänningar skall iakttagas, att utlänning bokföres såsom tillhörande svenska kyrkan, om han är evangelisk-luthersk trosbekännare, och såsom främmande trosbekännare, om han tillhör främmande trossamfund. Vidare föreskrives i anvisningar till församlingsboken, att i dess kol. 14 antecknas främmande trosbekännelse, dock endast för den som lagligen tillhör främmande trossamfund. I anvisningarna till personakten stadgas,

177 att för den som lagligen tillhör främmande trossamfund antecknas i rum 10 den trosbekännelse han omfattar och samfundets namn. Innebörden av uttrycket »lagligen tillhör» är icke fullt klar, men ovedersägligen kan icke en person, vilken utan att ha utträtt ur svenska kyrkan blivit medlem av ett annat trossamfund, anses lagligen tillhöra det senare samfundet. Dissenterlagskommittén anser riktigt att kyrkobokföringen icke tar hänsyn till medlemskap i mer än ett trossamfund och att i enlighet därmed beträffande medlem av svenska kyrkan icke göres anteckning om medlemskap i annat trossamfund, även om sådant dubbelt medlemskap finnes. I 5 § av förslaget till religionsfrihetslag har kommittén intagit en bestämmelse om att ej någon må med laga verkan tillhöra mer än ett trossamfund. Särskilt hos metodistkyrkan är det vanligt att finna medlemmar, som samtidigt tillhöra svenska kyrkan. 1 Dessa böra då redovisas endast såsom medlemmar av svenska kyrkan. Av samma skäl kan det icke ifrågasättas att i kyrkobokföringen medtaga uppgifter om medlemskap i Svenska missionsförbundet, Svenska baptistsamfundet, pingstförsamlingarna m. fl. trossammanslutningar, vilkas medlemmar till alldeles övervägande antal tillhöra svenska kyrkan — även om detta ur religionsstatistisk synpunkt kunde ha sitt värde. I annat sammanhang har kommittén uttalat, att uttrycket främmande trosbekännare bör försvinna såsom beteckning för dem, som ha en annan trosåskådning än den evangelisk-lutherska. Kommittén vill i stället göra skillnad mellan medlemmar av särskilda trossamfund och medlemmar av svenska kyrkan ävensom personer, som icke tillhöra något trossamfund. 1 enlighet härmed föreslår kommittén, att förteckningen över främmande trosbekännare kallas förteckning över personer som icke tillhöra svenska kyrkan, samt att anteckning däri och på övriga ovan nämnda ställen i församlingsböckerna göres om medlemskap i särskilt trossamfund resp. avsaknad av medlemskap i trossamfund. I kap. III har kommittén angivit vad som skall förstås med ett särskilt trossamfund. Till medlemskap i andra samfund än dem, som uppfylla fordringarna enligt religonsfrihetslagen, synes av nedan angivna skäl icke böra tagas hänsyn vid kyrkobokföringen. Enligt 4 § jämförd med 21 § religionsfrihetslagen skall ett särskilt trossamfund ha en samfundsstyrelse, vilken måste ha sitt säte å ort inom Sverige. På grund härav bör enligt kommitténs förslag anteckning icke göras angående medlemskap i t. ex. den danska folkkyrkan. Kommittén vill såsom skäl härför anföra, att det torde ha mycket ringa intresse att hålla reda på om utlänningar tillhöra något utomlands befintligt trossamfund. Här bosatta utlänningars religiösa förhållanden synas icke böra antecknas 1

I redogörelsen för 1930 års folkräkning angavs antalet metodister i hela riket till 11 450, därav tillhörande svenska kyrkan 7 469. I början av 1948 uppgavs av metodistkyrkan, att man troligen kunde beräkna antalet ur svenska kyrkan utträdda metodister till 25 % av hela medlemsantalet, som då uppgick till 11 283. 15—488230.

178 i kyrkoböckerna i vidare mån än om vederbörande inträtt i svenska kyrkan eller annat trossamfund här i riket. Har icke så skett kommer för dem blott att antecknas »tillhör icke trossamfund», varmed alltså förstås att de icke tillhöra något trossamfund i Sverige. Det kan naturligtvis sägas, att det för en skandinav, som i sitt hemland tillhör ett med svenska kyrkan jämställt trossamfund, ej borde antecknas att han icke tillhör trossamfund. Vistas han här så lång tid att hans konfessionella status får någon betydelse, synes man emellertid kunna utgå ifrån att han icke skall ha något emot att bliva medlem av svenska kyrkan. Vistas han här endast en kortare tid, saknar hans status i konfessionellt hänseende betydelse. Även beträffande svenska medborgare måste i vissa fall anteckningen »tillhör icke trossamfund» komma till användning, då vederbörande visserligen tillhör en religiös sammanslutning, men denna icke kan anses som ett särskilt trossamfund. Det torde icke kunna åberopas något samhälleligt intresse att kyrkobokföringen så uttömmande redovisar vars och ens ställning i religiöst hänseende att medlemskap i varje slag av religiösa sammanslutningar skall omnämnas. Prövningen av huruvida en religiös sammanslutning kan anses som särskilt trossamfund och medlemskap i sammanslutningen till följd därav må antecknas i kyrkobok finner kommittén svårligen kunna åläggas kyrkobokförarna. Medlemskap i de nu existerande erkända församlingarna av främmande trosbekännare torde visserligen kunna antagas bliva att betrakta som medlemskap i särskilda trossamfund, men då fråga uppkommer om medlemskap i andra nu okända eller mindre kända samfund, lärer tvekan icke kunna undvikas i många fall t. ex. huruvida ett samfund antagit en trosåskådning, om antalet medlemmar är tillräckligt stort eller om stadgarna ha föreskrivet innehåll. För att åstadkomma enhetlighet i avgörandet av dessa frågor, finner kommittén lämpligt att låta Kungl. Maj:t pröva vilka trossamfund, som äro så beskaffade att medlemskap i desamma må antecknas i kyrkobok. Se förslaget till 15 a § i folkbokföringsförordningen. Kommittén förutsätter härvid, att som regel trossamfunden göra framställning därom och förete alla de handlingar, som kunna vara av betydelse för frågans avgörande. Dissenterlagskommittén har i kap. IV föreslagit, att i religionsfrihetslagen (7—11 §§) skola givas bestämmelser om barns samfundstillhörighet, vilka skola ersätta bestämmelserna i 1873 års förordning angående främmande trosbekännare och deras religionsövning, 6 §, angående barns uppfostran i viss troslära. Det bör ankomma på kyrkobokföraren att med tilllämpning av dessa bestämmelser avgöra till vilket trossamfund barn hör och att, såvitt barnet icke tillhör svenska kyrkan, därom göra anteckning i församlingsboken kol. 14, personakten rum 10 och förteckningen över personer, som icke tillhöra svenska kyrkan. Då ju i allmänhet båda föräldrarna äro kyrkobokförda där barnet kyrkobokföres, kan det vanligen med ledning av föräldrarnas samfundstillhörighet konstateras, till vilket tros-

179 samfund barnet skall höra. Är barnet fött utom äktenskap och har modern vårdnaden om barnet, fordras kännedom endast om moderns samfundstillhörighet. Enligt bestämmelserna i religionsfrihetslagen medgivas emellertid föräldrarna (i vissa fall den av föräldrarna, som ensam har vårdnaden; beträffande adoptivbarn den eller de, som enligt 6 § lagen om adoption skola samtycka till adoption) att i viss utsträckning fatta beslut angående barns samfundstillhörighet. Sådant beslut — vilket skall avfattas skriftligen med två vittnen och uppvisas för präst, som för kyrkoböckerna i den församling, där barnet skall vara kyrkobokfört — kan innehålla att barn skall tillhöra svenska kyrkan eller ett särskilt trossamfund eller att barn icke skall tillhöra något trossamfund. Beslut kan också innehålla att ett tidigare fattat beslut upphäves. Företes ett dylikt beslut har kyrkobokföraren att göra anteckning om beslutets innehåll i församlingsboken kol. 14 och personakten rum 20. Däremot synes icke erforderligt att, på sätt nu sker beträffande avtal före vigseln om barns uppfostran i viss troslära, i lysnings- och vigselbok göra anteckning om sådant beslut. Då beslut, såvitt angår barn i äktenskap, kan fattas såväl före som efter äktenskaps ingående och kan gälla både ofödda och födda barn, torde anteckning böra i första hand göras hos båda föräldrarna men givetvis även i de rum, där barnen äro eller bliva införda. Innebär ett beslut att barn skall tillhöra ett särskilt trossamfund eller icke skall tillhöra något trossamfund, göres anteckning även i r u m 10 av personakten för barnet, samtidigt som det upptages i förteckningen över personer som icke tillhöra svenska kyrkan. Det är angeläget att kyrkobokföringens uppgifter angående samfundstillhörighet så långt möjligt överensstämma med de verkliga förhållandena och att de icke på grund av underlåtna anmälningar om utträde ur eller inträde i särskilda trossamfund bliva missvisande. Det synes icke vara tillräckligt att härvid förlita sig på att erforderliga uppgifter lämnas av personerna själva. Emellertid torde trossamfunden skäligen k u n n a åläggas att till vederbörande kyrkobokförare lämna uppgift om sina medlemmar. Dissenterlagskommittén har med hänsyn bl. a. härtill i 22 § av förslaget till religionsfrihetslag föreskrivit, att trossamfunden skola föra förteckningar över sina medlemmar. En liknande anmälningsskyldighet är j u också redan nu ålagd de erkända trossamfunden genom föreskriften, att föreståndare för församling av främmande trosbekännare skall varje år före den 1 juli tillställa vederbörande pastorsämbete intyg om församlingsmedlemmarnas namn och bostad ävensom därom, att de under tiden från och med den 1 januari tillhört och fortfarande tillhöra församlingen. Ändamålet med dessa intyg är, att främmande trosbekännare skola erhålla lindring i skattskyldigheten till svenska kyrkan, hennes prästerskap och betjäning. 1 Intygen skola av pastorsämbetet efter granskning ofördröj ligen översändas till den, som verkställer debiteringen av skatt. 1

Lagen den 16 oktober 1908 angående lindring i främmande trosbekännares skattskyldighet till svenska kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning.

180 Kommittén föreslår emellertid med avseende å skattelindringen — vilken kommittén avser skola tillkomma alla som ej tillhöra svenska kyrkan, oberoende av om de tillhöra något särskilt trossamfund eller icke — att denna skall ordnas utan att trossamfunden behöva medverka därtill genom översändande av intyg eller medlemsförteckningar. Det skall, enligt kommitténs förslag, åligga kyrkobokförarna att lämna de för debiteringsförrättaren erforderliga uppgifterna om de personer, vilka icke tillhöra svenska kyrkan. Ehuru kommittén ej tagit bestämd ståndpunkt till frågan om i vilken ordning kyrkobokförarna skola tillhandahålla de här avsedda uppgifterna, har kommittén ansett det vara mest ändamålsenligt att ej härvid bygga på någon uppgiftsskyldighet från trossamfunden. (Se kap. XV s. 342 o. f.) Den skyldighet att årligen lämna uppgift om sina medlemmar, som kommittén vill ålägga de särskilda trossamfunden, behöver alltså ej vare sig med avseende å tidpunkten för skyldighetens fullgörande eller i övrigt äga samm a n h a n g med frågan om skattelindringen. Kommittén har funnit lämpligt att uppgift om medlemmarna lämnas varje år före den 1 juni. Ett stadgande i enlighet härmed har intagits i förslaget till 15 a § folkbokföringsförordningen. Det torde icke erfordras någon särskild föreskrift att, därest ett trossamfund består av mer än en församling, var församling för sig lämpligen bör lämna ifrågavarande uppgifter. Därest särskilt trossamfund uraktlåter att iakttaga den sålunda föreslagna bestämmelsen även efter påminnelse och anmaning från pastor, torde vite böra k u n n a föreläggas samfundet på sätt i 63 § folkbokföringsförordningen är stadgat. Några föreskrifter om i vilken ordning kyrkobokförarna med ledning av dessa uppgifter från trossamfunden skola komplettera kyrkoböckerna lärer icke böra lämnas. Ehuru en av trossamfund lämnad uppgift att en person är medlem i samfundet torde — förutsatt givetvis att han ej samtidigt tillhör svenska kyrkan — regelmässigt föranleda att medlemskapet antecknas i personakt, församlingsbok och förteckning över personer som icke tillhöra svenska kyrkan, lärer emellertid ibland komma att finnas anledning att från den person, varom är fråga, begära närmare upplysning. Så synes vanligen böra ske om personen i fråga förut står antecknad såsom tillhörande något annat särskilt trossamfund och uppgift saknas att han lämnat detsamma. Därest en person själv anmält att han tillhör ett särskilt trossamfund, men det av uppgifterna från trossamfundet icke framgår, att han är medlem, synes också kunna finnas anledning att undersöka det rätta förhållandet och att icke utan vidare anteckna att han icke tillhör något trossamfund. Beträffande barn, som fyllt femton år och intill dess med hänsyn till föräldrarnas samfundstillhörighet stått antecknat såsom tillhörande ett särskilt trossamfund, torde, om samfundet icke uppfört honom i sin medlemsförteckning, viss hänsyn böra tagas till att samfundet måhända först senare avgör frågan om medlemskapet.

181 Anteckning om utträde ur och inträde i svenska kyrkan. Enligt anvisningarna 13. och 14. till församlingsboken kol. 14 skall i denna kolumn anteckning göras om dag, då anmälan om utträde ur svenska kyrkan skett eller förnyats, och dag, då främmande trosbekännare inträtt i svenska kyrkan. Motsvarande anteckning skall göras i personakten rum 20 enligt anvisningspunkt 5 till nämnda rum. Ehuru dissenterlagskommittén i sitt förslag till bestämmelser om utträde ur svenska kyrkan icke bibehållit den dubbla anmälningsskyldighet, som föreligger enligt 1873 års förordning, har kommittén likväl ansett lämpligt att en anmälan om utträde ej skall föranleda, att vederbörande anses omedelbart skild från svenska kyrkan. Utträdet skall anses ha skett först trettio dagar efter det anmälan om utträde gjorts, såvitt icke anmälan dessförinnan återkallats. Med hänsyn härtill böra anvisningarna till församlingsboken kol. 14 och personakten r u m 20 ändras sålunda, att däri föreskrives anteckning om dag, då anmälan om utträde ur svenska kyrkan blivit gjord, och om dag, då utträde skett eller utträdesanmälan återkallats. Först sedan utträde skett må anteckning göras om medlemskap i särskilt trossamfund. Av kommitténs förslag till lag om inträde i svenska kyrkan föranledes icke någon ändring i kyrkobokföringskungörelsen i annan mån än att uttrycket främmande trosbekännare i anvisningspunkt 14 till församlingsboken kol. 14 icke bör bibehållas.

Anteckning om dop. Enligt 20 § kyrkobokföringskungörelsen är rätt inskrivningsort för dop den döptes födelsehemort, om denna kan utrönas, och eljest hans kyrkobokföringsort. Har dop förrättats inom annan församling än den som är rätt inskrivningsort för dopet skall, utom i vissa i 20 § angivna fall, dopet jämväl därstädes antecknas i födelse- och dopboken. Enligt 37 § 3 mom. skall underrättelse om dop av dopförrättaren ofördröj ligen meddelas pastor i envar av de församlingar , där dopet jämlikt 20 § skall i födelse- och dopbok inskrivas. Ordalagen kunna föranleda till den tolkningen att i berörda stadganden avses icke blott dop, som förrättats eller bekräftats inom svenska kyrkan, utan även andra dop. I praktiken har emellertid stadgandet i 37 § 3 mom. tillämpats endast på dop, förrättat av präst i svenska kyrkan. I anvisningarna till församlingsboken, personakten samt födelse- och dopboken göres emellertid en viss skillnad i sättet för anteckning om dop, som förrättats inom svenska kyrkan eller främmande trossamfund, och andra dop. Sålunda skall, då dop förrättats inom svenska kyrkan (och jämväl då lekman av nödfall döpt någon som tillhör kyrkan) eller främmande (erkänt) trossamfund, i födelse- och dopboken kol. 19—20 införas dag för do-

182 pet och dopförrättarens namn, varjämte bokstaven d antecknas i församlingsboken kol. 11 och ordet döpt i personakten rum 11. (Har dopet varit ett nöddop angives detta särskilt i födelse- och dopboken kol. 20 efter dopförrättarens namn.) Har åter dop förrättats i annan än nyss nämnd ordning, skall i födelse- och dopboken kol. 22 införas orden icke av svenska kyrkan döpt under hänvisning till den skriftliga och av två vittnen bestyrkta redogörelse för dophandlingen, som vid anmälan skall avlämnas för att sedermera förvaras. Därjämte antecknas i församlingsboken kol. 3 och personakten rum 11 på samma sätt: icke av svenska kyrkan döpt; i församlingsboken kol. 14 resp. personakten r u m 11 (ev. r u m 20) göres hänvisning till den födelseoch dopbok i vilken ifrågavarande dop finnes antecknat. De fall, då beträffande dop skall antecknas: icke av svenska kyrkan döpt, angivas i kyrkobokföringskungörelsen med orden »om någon uppgives vara utan nödfall döpt av lekman». Bliver ett sålunda angivet dop sedermera bekräftat av präst i svenska kyrkan, införes anteckningen döpt i församlingsboken kol. 11 och personakten rum 11, varjämte dagen för bekräftelsen av dopet införes i födelse- och dopboken kol. 22, församlingsboken kol. 14 och personakten r u m 20. I framställningar till dissenterlagskommittén har anmärkningar framställts mot avfattningen av de dopanteckningar, för vilka här redogjorts. Svenska baptistsamfundet har anfört, att det vore riktigare att i stället för icke av svenska kyrkan döpt anteckna att vederbörande är döpt inom det ena eller andra religiösa samfundet. En sådan anteckning innebure en korrekt upplysning och skulle alltså ha större värde än den nu förekommande. Svenska missionsförbundet har likaledes önskat, att dop utfört inom »de fria samfunden» antecknas i kyrkobok med en positiv formulering, och har vidare yrkat, att bestämmelsen, om antecknande i kyrkobok »när nöddop eller dop, som eljest blivit av lekman förrättat, blivit av präst inom svenska kyrkan bekräftat», måtte ändras därhän, att det uttryckligen fastställes, att dop utfört inom de fria samfunden icke bör bekräftas inom svenska kyrkan. Missionsförbundet har härvid åberopat att det skulle strida mot dopets väsen att ett samfund skall bekräfta ett dop, som skett inom ett annat samfund. Filadelfiaförsamlingen i Stockholm har anfört, att dop, som förrättas av föreståndare för en fri religiös sammanslutning, böra vara likvärdiga med dop inom svenska kyrkan och vederbörligen antecknas i kyrkoböckerna. Dissenterlagskommittén har funnit önskvärt att det icke i kyrkobokföringen göres en sådan skillnad mellan olika dop, som de nu föreskrivna anteckningarna »döpt» resp. »icke av svenska kyrkan döpt» markera. I alla fall då en dophandling obestridligen ägt rum på ett sätt, som uppfyller de krav som enligt kristen åskådning måste ställas på ett rätt dop, synes anteckning därom böra göras i kyrkoböckerna genom införande av ordet döpt, oberoende av vem som förrättat dopet.

183 Värdet av en dylik enhetlig anteckning skulle emellertid uppenbart minskas, om man icke i varje enskilt fall, då anteckningen göres, kan vara övertygad om att dop skett på rätt sätt. Med hänsyn härtill synes det vara ofrånkomligt att i vissa fall alltjämt fordra en redogörelse för dophandlingen. Någon sådan redogörelse bör naturligtvis ej fordras när dopet skett efter en ordning, om vilken det är känt att den är tillfredsställande ur kristen synpunkt. Är detta icke fallet får däremot en redogörelse, på sätt nu är föreskrivet, anses nödvändig. I födelse- och dopboken kol. 20 torde dopförrättarens n a m n alltid böra utsättas med angivande av hans befattning eller yrke. Med hänsyn till de ändringar beträffande dopanteckningarna, vilka kommittén sålunda föreslår, torde anteckning om bekräftelse av dop hädanefter icke böra ske i annat fall än då fråga är om bekräftelse av nöddop. Anteckningen torde böra göras endast i födelse- och dopboken (kol. 22), ej i församlingsboken och personakten. Den förut nämnda bestämmelsen i 37 § 3 mom. kyrkobokföringskungörelsen, att underrättelse om dop av dopförrättaren ofördröj ligen skall meddelas pastor i envar av de församlingar, där dopet jämlikt 20 § skall i födelse- och dopbok antecknas, synes uttryckligen böra angivas gälla endast beträffande dop, som förrättats av präst i svenska kyrkan. Någon möjlighet att bringa denna bestämmelse till efterlevnad med avseende å alla dop synes icke finnas och något betydelsefullt intresse därav lär icke heller k u n n a åberopas. Det torde därför vara tillräckligt att beträffande dop, som förrättats av annan än präst i svenska kyrkan, i 20 § föreskriva att anteckning skall ske i kyrkobok, när behörig uppgift om dopet lämnas. I följd härav synes anteckning om dop i sådant fall lämpligen icke böra ske i födelse- och dopbok på mer än en ort, nämligen i den döptes födelsehemort, om denna kan utrönas, och eljest i hans kyrkobokföringsort.

Anteckning om förnamn. I 16 § folkbokföringsförordningen föreskrives, att barns födelse och, därest barnet lever, förnamn för barnet skall så snart ske kan och senast inom sex veckor efter födelsen anmälas hos kyrkobokföraren. Denna anmälningsskyldighet, som principiellt åvilar barnets föräldrar, gäller icke förnamn i det fall att barnet blivit inom svenska kyrkan döpt. Detta undantag är tydligen motiverat därav att, när dop förrättas av präst i svenska kyrkan, underrättelse om dopet (och därvid givet n a m n ) skall jämlikt 37 § 3 mom. kyrkobokföringskungörelsen ofördröjligen av dopförrättaren meddelas vederbörande kyrkobokförare. När annan än präst i svenska kyrkan förrättat dop, underlåtes understundom att göra anmälan om detsamma. I 17 § 2 mom. folkbokföringsförordningen stadgas, dels att, när förnamn

184 blivit efter vederbörlig anmälan infört i födelse- och dopbok, m å det ej ändras, och ej heller må ytterligare förnamn tilläggas med mindre namnet givits vid dop, förrättat eller bekräftat inom svenska kyrkan, dels ock att n a m n som givits i dop, som nyss är sagt, ej må ändras, och ej heller må efter dopet ytterligare förnamn tilläggas. Genom dessa bestämmelser har åt namngivningen vid dop inom svenska kyrkan givits särskild betydelse. Detta torde icke ha varit förhållandet innan folkbokföringsförordningen började tillämpas. I 1915 års kyrkobokföringsförordning (anvisningarna till födelse- och dopboken kol. 8) stadgades nämligen, att dopnamn ej m å ändras, och vidare att förnamn, vilka efter författningsenlig anmälan blivit i födelse- och dopbok införda, ej må på annat sätt ändras än genom tillägg av namn, som vid dop möjligen bliva utöver de i boken redan införda namnen någon givna. Liknande bestämmelser upptogos i folkbokföringskommitténs förslag till folkbokföringsförordning (37 §).x Däri upptogos nämligen dels en bestämmelse, att dopnamn ej må ändras och att ytterligare förnamn ej heller må efter dopet tilläggas, dels ock en bestämmelse att, sedan förnamn som ej givits vid dop blivit efter anmälan infört i födelse- och dopbok, det ej m å ändras och ej heller ytterligare förnamn må tilläggas annorledes än vid dop. Utan hinder härav skulle dock — i huvudsaklig överensstämmelse med vad som förut gällt — riksbyrån äga att medgiva ändring eller tillägg av namn, om synnerliga skäl därtill förelåge. I den proposition (nr 255), varigenom Kungl. Maj :ts förslag till folkbokföringsförordning förelades 1946 års riksdag, anförde vederbörande departementschef härom bl. a. följande. 2 Dessa bestämmelser torde i huvudsak ej innefatta ändring i vad som nu gäller. I ett remissyttrande över förslaget har emellertid framhållits, att rätt att, sedan förnamn blivit i kyrkobok antecknade, få ytterligare sådana namn införda i boken enligt förslaget tillkomme endast den, som läte döpa sitt barn, och att sålunda viss skillnad gjorts mellan oliktänkande. Uppenbarligen i syfte att undanröja denna olikhet har i ett annat remissyttrande föreslagits viss utvidgning av rätten att tillägga nya namn. Den berörda olikheten synes emellertid motiverad genom att namngivningsproceduren kan anses avslutad först i och med dopet. Med hänsyn härtill och till de olägenheter, som en utökning av rätten att ändra eller tillägga namn i praktiken skulle medföra, torde bestämmelser i ämnet böra meddelas i huvudsaklig överensstämmelse med vad kommittén föreslagit. Såsom redan nämnts inneburo de i propositionen föreslagna och av riksdagen antagna bestämmelserna emellertid den väsentliga skillnaden, att tillägg av förnamn medgives endast i samband med dop (eller bekräftelse av dop) inom svenska kyrkan. Sedan förnamn blivit efter anmälan i födelse- och dopbok infört, är det enligt dissenterlagskommitténs mening, såsom ock departementschefen 1 8

Betänkande med förslag till omorganisation av folkbokföringen (SOU 1944: 52). Propositionen s. 183.

185 framhållit i den ovannämnda propositionen, ej lämpligt att medgiva tilllägg av förnamn annat än i samband med idop, men däremot torde det ej finnas tillräckliga skäl att i detta avseende göra skillnad mellan dop inom svenska kyrkan och dop, som ske i annan ordning. Antingen en präst i svenska k y r k a n eller någon annan förrättar dopet, bör enligt kommitténs uppfattning det eller de förnamn, som givits den döpte, få antecknas i födelse- och dopboken, oavsett huruvida något förnamn blivit före dopet anmält till kyrkobokföraren. Dock torde detta böra gälla med den inskränkning, som betingas av att namngivningen bör vara klar inom rimlig tid efter barnets födelse. Om dop sker många år efter födelsen, kanske först sedan barnet nått vuxen ålder, lärer det ej vara påkallat att tillåta införandet i kyrkobok av fler förnamn än barnet dessförinnan haft. Kommittén föreslår med hänsyn härtill, att förnamn som givits i dop, vilket förrättats och jämväl anmälts till kyrkobokföraren inom ett år efter barnets födelse, må antecknas i kyrkoböckerna. Att härvid med dop är att jämställa bekräftelse av nöddop, anser kommittén ej nödvändigt att särskilt anmärka i författningstexten. Beträffande namngivningen stadgas vidare i 17 § 1 mom. folkbokföringsförordningen, att förnamn, som uppenbarligen kan väcka anstöt eller åtlöje, ej må i födelse- och dopbok införas; dock att pastor ej må vägra att införa n a m n som givits i dop, förrättat eller bekräftat inom svenska kyrkan, ändock att pastor för egen del anser att namnet ej bort givas. Tilllika är genom lag den 20 december 1946 (nr 778) om tillägg till kap. 3 kyrkolagen föreskrivet, att vid dop skall iakttagas, att därigenom ej gives namn som uppenbarligen kan väcka anstöt eller åtlöje. Denna lag gäller givetvis endast beträffande dop inom svenska kyrkan. Folkbokföringskommittén hade i sitt betänkande (SOU 1944: 52 s. 334) föreslagit, att kyrkobokföraren skulle ha prövningsrätt endast i fråga om andra förnamn än dopnamn. Den prövning, som verkställts av dopförrättaren skulle vara bindande för kyrkobokföraren, och detta både när dopet skett inom svenska kyrkan eller i annan ordning. I den förutnämnda propositionen (nr 255/1946 s. 185) förordade emellertid departementschefen att detta skulle gälla endast i fråga om dopförrättare inom svenska kyrkan. Med hänsyn till dissenterlagskommitténs pågående arbete fann departementschefen nämligen icke lämpligt att då ingå i prövning av frågan huruvida dop, förrättat inom främmande trossamfund, borde i förevarande hänseende likställas med dop inom svenska kyrkan. Enligt dissenterlagskommitténs uppfattning skulle det med ifrågavarande bestämmelse i folkbokföringsförordningen avsedda syftet kunna bliva mindre väl tillgodosett, om man överläte åt andra än svenska kyrkans präster att vaka över att barnen ej få olämpliga namn. Därest kyrkobokförarna ej skulle ha rätt och skyldighet att pröva lämpligheten av förnamn, som givits i dop förrättat av någon annan än präst i svenska kyrkan, torde det böra

186 förutsättas att var och en som döper skulle vara ålagd iakttaga, att vid dop ej gives namn som kan väcka anstöt eller åtlöje. Värdet av en dylik föreskrift beträffande personer, som icke handla under tjänstemannaansvar, måste emellertid starkt ifrågasättas. Beträffande namngivningen vid dop, som förrättas av romersk-katolsk präst, ställer sig frågan något annorlunda. Såsom längre fram angives, föreslår kommittén att vissa romersk-katolska församlingar skola ha rätt att föra egna födelse- och dopböcker med officiellt vitsord. I fråga om barn, som tillhör sådan romersk-katolsk församling, skall anmälan om födelse, dop och namngivning göras till denna församlings kyrkobokförare. I anslutning härtill finner kommittén lämpligt föreslå, att kyrkobokföraren inom romerskkatolsk församling icke må i födelse- och dopbok införa förnamn, som uppenbarligen kan väcka anstöt eller åtlöje, dock att han ej m å vägra att införa namn, som tilläventyrs redan blivit i födelse- och dopbok för församling av svenska kyrkan infört. Med hänsyn härtill föreslår kommittén den ändringen i 17 § 1 mom. folkbokföringsförordningen, att pastor ej må vägra att införa namn som givits i dop inom svenska kyrkan, ej heller namn som, i enlighet med vad särskilt är stadgat, införts i romersk-katolsk församlings födelse- och dopbok. A n t e c k n i n g o m jordfästning. I kapitel XI har framhållits, att någon skyldighet att i död- och begravningsbok verkställa anteckning om jordfästning för närvarande icke åvilar kyrkobokförarna i annat fall än då jordfästning förrättats av präst i svenska kyrkan eller av präst i romersk-katolsk församling med egen kyrkobokföring. Beträffande de önskemål med avseende å anteckning om jordfästning, som trossamfund och trossammanslutningar framfört till dissenterlagskommittén, hänvisas till nämnda kapitel. Dissenterlagskommittén har vid övervägande av dessa önskemål funnit skäl föreslå, att såsom jordfästning skall i död- och begravningsbok antecknas såväl jordfästning i svenska kyrkans ordning som annan före den dödes begravning eller eldbegängelse förrättad religiös akt av kristen innebörd, varigenom den döde överlämnas till gravens ro. Föreskrift härom synes lämpligen böra införas i 28 § 1 mom. kyrkobokföringskungörelsen. Någon prövning från kyrkobokförarens sida huruvida en jordfästning haft sådan innebörd synes i allmänhet icke k u n n a ifrågakomma. Anteckning om jordfästning skall dock naturligtvis icke göras, därest det synes uppenbart att den akt som försiggått ej förtjänar beteckningen jordfästning. I död- och begravningsboken kol. 23 bör, när jordfästning skett i annan ordning än svenska kyrkans, alltid antecknas officiantens namn och befattning eller yrke. Bätt inskrivningsort för jordfästning är enligt 28 § 1 mom. den församling, där den döde är kyrkobokförd eller upptagen i bok över obefintliga,

187 men därjämte skall enligt 2 mom. jordfästning som skett inom annan församling än den som är rätt inskrivningsort, med vissa undantag antecknas även i denna församlings död- och begravningsbok. Då det icke lär kunna ifrågasättas någon skyldighet att göra anmälan om jordfästning, som förrättats i annan ordning än svenska kyrkans, torde sådan jordfästning, när behörig uppgift därom lämnas, böra antecknas endast i den församling, som är rätt inskrivningsort enligt 28 § 1 mom.

K y r k o b o k f ö r i n g e n i r o m e r s k - k a t o l s k församling. Före utfärdandet av 1894 års förordning angående kyrkoböckers förande ägde åtskilliga församlingar av främmande trosbekännare rätt till egen kyrkobokföring, men därefter kvarstod denna rätt endast för romerskkatolska och mosaiska församlingar. Genom Kungl. Maj:ts resolutioner den 25 och den 29 januari 1895 bekräftades de romersk-katolska församlingarnas kyrkobokföringsrätt på det sätt, att de katolska församlingarnas i Stockholm, Göteborg, Malmö och Gävle 1 medlemmar, som vore boende inom dessa städer, förklarades icke skola för anteckning om deras borgerliga förhållanden upptagas i kyrkoböckerna för den till svenska kyrkan hörande församling, inom vars område de bodde och hade sitt hemvist, utan i egna kyrkoböcker; i följd varav ifrågavarande katolska församlingars föreståndare hade att, med begagnande i tilllämpliga delar av därför fastställda formulär, över församlingarnas medlemmar föra enahanda anteckningar, som det enligt 1894 års kyrkobokföringsförordning tillkom svenska kyrkans prästerskap att föra över sina församlingsmedlemmar, samt att meddela betyg och uppgifter med samma giltighet som de av svenska kyrkans prästerskap meddelade. Genom 1910 års kyrkobokföringsförordning inskränktes rätten för församling av främmande trosbekännare att med officiellt vitsord föra egna kyrkoböcker till att gälla endast förandet av födelse- och dopbok, lysningsoch vigselbok samt död- och begravningsbok. I 1915 års kyrkobokföringsförordning, § 2, är stadgat att »i församling av främmande trosbekännare med rätt till egen kyrkobokföring skola i enlighet med, i tillämpliga delar, vad i denna förordning stadgas föras födelsebok samt död- och begravningsbok». Bättigheten att föra lysnings- och vigselbok bortföll alltså genom 1915 års förordning. De mosaiska församlingarna ha sedermera helt upphört med att föra officiella kyrkoböcker. Stadgandet i 1915 års förordning tillämpas därför endast å de romersk-katolska församlingarna. Utom de förut nämnda romersk-katolska församlingarna finnas följande, som blivit av Kungl. Maj:t erkända den 10 november 1939, nämligen S:ta Birgittas i Norrköping, S:t Clemens i Hälsingborg och S:t Eriks i Stockholm. (Den tidigare erkända församlingen i Stockholm kallas S:ta Eugenia.) Där1

Några ytterligare erkända romersk-katolska församlingar funnos då icke.

188 jämte finnas fyra icke erkända församlingar, vilka betecknas som annexförsamlingar, i Stockholm (Marie Bebådelse församling), Örebro, Sörforssa och Oskarsström. Var och en av dessa församlingar förestås av en kyrkoherde. De icke erkända församlingarna ha ej rätt att med officiellt vitsord föra några kyrkoböcker. Detsamma är förhållandet beträffande de år 1939 erkända församlingarna utom S:t Eriks församling i Stockholm, vilken på grund av resolutionen den 25 januari 1895 har ansett sig äga samma rätt som S:ta Eugeniaförsamlingen att föra egna kyrkoböcker. 1946 års kyrkobokföringskungörelse äger ej tillämpning beträffande de romersk-katolska församlingarnas kyrkobokföring. Genom förordningen den 28 juni 1946 (nr 470) om ikraftträdande av folkbokföringsförordningen föreskrevs, dels att 1915 års kyrkobokföringsförordning, som i övrigt upphävdes, alltjämt skall äga tillämpning såvitt angår församling av främmande trosbekännare med rätt till egen kyrkobokföring, dels ock att förordningen den 11 februari 1887 (nr 10) angående anmälningar om födda barn, vilken jämväl i övrigt upphävdes, alltjämt skall äga tillämpning såvitt angår barn tillhörande församling som nyss sagts. På grund härav synes beträffande förandet av födelsebok samt död- och begravningsbok inom romersk-katolsk församling med rätt till egen kyrkobokföring gälla följande. Böckerna skola föras av församlingsföreståndaren enligt, i tillämpliga delar, de i 1915 års kyrkobokföringsförordning givna stadganden och regler samt med begagnande av de vid samma förordning fogade formulär för ifrågavarande böcker. Anmälan om födelse av barn, som tillhör församlingen, skall jämlikt 1887 års förordning inom sex veckor efter födelsen göras hos församlingsföreståndaren av barnets fader eller moder eller, i händelse av deras död eller frånvaro, annan person, vilken om barnet har vård. 1 Anmälan skall innehålla uppgift om orten och tiden för barnets födelse samt barnets och dess föräldrars namn. Det åligger församlingsföreståndaren, jämlikt § 32 i 1915 års kyrkobokföringsförordning, att skyndsamt meddela pastor i vederbörande församling av svenska kyrkan erforderliga underrättelser för inskrivning i denna församlings kyrkoböcker. Även dödsfall inom församlingen skola enligt § 32 anmälas hos församlingsföreståndaren och av denne skyndsamt meddelas vederbörande pastor i svenska kyrkan. Beträffande anmälningsskyldigheten till församlingsföreståndaren med avseende å födelser och dödsfall gäller otvivelaktigt den inskränkningen, att sådan skyldighet föreligger endast då vederbörande är bosatt inom den kommun, där den romersk-katolska församlingen finnes. Är så icke fallet, skall anmälan göras till pastor i svenska kyrkan. I folkbokföringskommitténs betänkande angående omorganisation av folkbokföringen (SOU 1944: 52) intogos i förslaget till folkbokföringsförord1 Uraktlåtenhet att fullgöra denna anmälningsskyldighet kan föranleda böter och vitesföreläggande (2 § i 1887 års förordning).

189 ning följande bestämmelser angående kyrkobokföringen i församling av främmande trosbekännare med rätt till egen kyrkobokföring. I församling av främmande trosbekännare med rätt till egen kyrkobokföring skola föras födelsebok, vigselbok samt död- och begravningsbok. (13 § 2 mom.) Barns födelse, så ock, därest barnet lever och ej blivit inom svenska kyrkan döpt, förnamn för barnet skall så snart ske kan och senast inom en månad efter födelsen hos pastor eller, om barnet tillhör församling av främmande trosbekännare med rätt till egen kyrkobokföring, hos församlingsföreståndaren anmälas av barnets fader eller moder eller, om de äro döda eller hava laga förfall, annan person, vilken om barnet har vård. (63 § första stycket.) Har anmälan om barns födelse eller förnamn skett hos pastor i annan församling än den, som är barnets födelsehemort, eller hos församlingsföreståndare, som i 63 § sägs, åligger det pastor eller församlingsföreståndaren att ofördröjligen meddela pastor i födelsehemorten de uppgifter, han genom anmälningen inhämtat. (66 §.) Dödsfall skall så snart ske kan och senast inom tio dagar efter det dödsfallet kommit till den anmälningsskyldiges kännedom hos pastor, eller om den döde tillhört församling av främmande trosbekännare med rätt till egen kyrkobokföring, församlingsföreståndaren anmälas av efterlevande make eller anhörig, som sammanbott med den avlidne eller eljest är tillstädes, eller, där anmälningsskyldig som nu sagts icke finnes, eller laga förfall föreligger för envar sådan anmälningsskyldig, av annan, som sammanbott med den döde, eller av den dödes husvärd eller husfolk eller av annan, som är därtill närmast. (80 § 1 mom.) Då anmälan om dödsfall skett hos pastor i annan församling än rätta inskrivningsorten eller hos församlingsföreståndare, som i 80 § 1 mom. sägs, åligger det pastor eller församlingsföreståndare att ofördröjligen översända underrättelse därom till pastor i den församling, som är rätt inskrivningsort för dödsfallet. (83 § 1 mom.) Förslaget föranledde, såsom framgår av vad förut anmärkts, icke några nya bestämmelser om kyrkobokföringen inom församling av främmande trosbekännare. I propositionen till 1946 års riksdag (nr 255) med förslag till folkbokföringsförordning m. m. anförde departementschefen härom följande. Frågan om vilka kyrkoböcker som skola föras i dissenterförsamlingar torde däremot icke för närvarande böra upptagas till prövning utan torde därmed böra anstå i avbidan på att dissenterlagskommittén hunnit slutföra sitt arbete. De nuvarande bestämmelserna i ämnet torde sålunda tills vidare böra gälla oförändrade, (s. 81) Dock torde det med hänsyn till dissenterlagskommitténs pågående arbete icke vara lämpligt att nu ingå i prövning av frågan hur anmälan skall göras beträffande barn tillhörande församling av främmande trosbekännare med rätt till egen kyrkobokföring utan torde tills vidare därom böra gälla vad i kyrkobokföringsförordningen och förordningen den 11 februari 1887 är stadgat, (s. 183) I övrigt synes i huvudsak intet vara att erinra mot vad kommittén föreslagit angående skyldighet att göra anmälan om dödsfall. Dock torde i fråga om avliden person, som tillhört dissenterförsamling, de nuvarande bestämmelserna i ämnet 0f rändrade sitTJbe ° ' a v b i d a n På att dissenterlagskommittén hunnit slutföra Närmare föreskrifter angående kyrkobokföringsinspektörernas åligganden torde bora av Kungl. Maj:t meddelas i administrativ ordning. Arbetsuppgifterna torde kunna i huvudsak bestämmas på sätt kommittén föreslagit. Såsom i några remissyttranden framhållits torde emellertid den kyrkobokföring som äger rum å vissa

190 anstalter och inrättningar böra indragas under kyrkobokföringsinspektörernas tillsyn. I detta sammanhang må erinras om att kyrkoböcker föras jämväl i vissa dissenterförsamlingar. Med ställningstagande till frågan huruvida tillsynen bör omfatta även denna kyrkobokföring torde emellertid böra anstå i avbidan på att dissenterlagskommitténs arbete hinner slutföras, (s. 206) I en skrivelse till dissenterlagskommittén i februari 1944 har apostoliske vikarien och det apostoliska vikariatsrådet för Sverige hemställt, att de katolska församlingarna åter måtte varda i fråga om rätt till kyrkobokföring likställda med de statskyrkliga församlingarna. Såsom motivering härför har åberopats innehållet av en av apostoliske vikarien den 18 november 1927 dagtecknad, till Kungl. Maj :t ingiven skrivelse, vari enahanda yrkande framställts. 1 Ur sistnämnda skrivelse må följande citeras: En konsekvens av de år 1910 och 1915 genomförda förändringarna i kyrkobokföringen är att varje i Sverige bosatt katolik, både svenska och utländska medborgare samt även den apostoliske vikarien och hans präster, kommit i ett före år 1911 okänt beroende av ett annat konfessionellt samfunds prästerskap, emedan statskyrkans präster ensamma äga rätt att utfärda nästan alla på kyrkoböckerna grundade officiella attester. Vidare hava statskyrkoförsamlingarnas pastorsexpeditioner icke någon skyldighet att sända meddelanden om katolikers omflyttning till de katolska kyrkoherdarna. Härigenom samt genom saknaden av egna officiella församlingsböcker omöjliggöres förandet av fullständiga och korrekta förteckningar över katolikerna i Sverige, särskilt över dem som uppehålla sig på längre avstånd från någon av de kommuner, inom vilka katolsk församling finnes. Härigenom försvåras eller omintetgöres den katolska pastoralvården, en omständighet som både för prästerskapet och för lekmännen inom den katolska kyrkan i Sverige innebär ett allvarligt hinder för fri religionsutövning och följaktligen en betydande inskränkning av samvetsfriheten. För den katolska pastoralvården erfordras nämligen kyrkobokföring i långt större utsträckning än för protestantisk, emedan de aktiva katolikerna önska mottaga sin kyrkas sakrament och välsignelser oftare än vad fallet är med andra kristna trossamfunds medlemmar. Denna önskan söker den katolska kyrkan tillmötesgå genom individualiserad pastoralvård, för vilken med nödvändighet fordras en tillförlitlig registrering av den katolska kyrkans medlemmar. Såsom följd av kyrkobokföringens nuvarande anordning har det inträffat att katoliker mot sin vilja dött utan bistånd av någon präst inom deras eget samfund — enligt katolsk praxis mottager en svårt sjuk sakramenten — samt begravts av statskyrkopräst. Dylika fall, lika pinsamma för det katolska prästerskapet som för den svenska kyrkans, måste allt framgent inträffa, så länge de katolska kyrkoherdarna sakna vederbörliga uppgifter om vistelseorten för en betydande del av den katolska kyrkans i Sverige medlemmar. Till en statskyrkoförsamling inflyttande personers konfessionella förhållanden torde, som naturligt är, ej alltid efterfrågas av eller meddelas till statskyrkans pastorsexpeditioner, och i varje fall hava dessa ingen aviseringsskyldighet till de katolska kyrkoherdarna. Den nuvarande inskränkningen av de katolska församlingarnas rätt till kyrkobokföring med officiellt vitsord medför också betydande olägenheter vid katolikers ingående av äktenskap. Genom 1915 års kyrkobokföringsförordning samt genom 1920 års giftermålsbalk har nämligen prästerskapet i den katolska kyrkan så gott som ingen bestämmanderätt om äktenskap, som ingås av deras kyrkas med1 Denna skrivelse ingavs till Kungl. Maj:t samtidigt med apostoliske vikariens yttrande över 1925 års religionsfrihetssakkunnigas betänkande med förslag angående vidgad rätt till utträde ur svenska kyrkan jämte därmed sammanhängande frågor (SOU 1927: 13).

191 lemmar, emedan endast statskyrkans prästerskap i den kvinnliga kontrahentens hemförsamling äger avgöra huruvida lysning får äga rum eller ej. Härvid får hänsyn ej tagas, och tages ej heller, till katolsk åskådning, enligt vilken äktenskaps ingående är en religiös samvetsfråga och därför med nödvändighet i första hand en kyrklig angelägenhet. Denna åskådning utesluter ingalunda att den katolska kyrkan har full förståelse även för äktenskapet såsom civilrättslig angelägenhet och fullt beaktar statens rätt att ordna densamma genom sin lagstiftning. Enligt giftermålsbalken är en katolik alltid oförhindrad att vigas av borgerlig myndighet; om den andra kontrahenten tillhör svenska kyrkan, kan vigseln förrättas även av präst inom denna. I intetdera fallet erhåller vederbörande katolske kyrkoherde någon underrättelse om vigselns förrättande, oaktat han är av staten erkänd församlingsföreståndare. Analogt är förhållandet vid upplösning genom skilsmässa av äktenskap, då en eller båda av makarna äro katoliker. Nu gällande bestämmelser om kyrkobokföring av främmande trosbekännare hava bl. a. medfört, att en statskyrkoförsamlings pastorsexpedition ofta är ur stånd att vid förfrågan lämna tillförlitliga uppgifter om i församlingen boende katolikers antal, namn och övriga förhållanden, som skola antecknas i kyrkoböckerna, att ej sällan inom katolska kyrkan döpta personer å flyttningsbetygen antecknas såsom odöpta, därest ej dopattest företes, samt att vid uttagande av lysning till äktenskap svårlösta frågor om rätt inskrivningsort för vigseln uppstå, om endera eller båda kontrahenterna äro utländska medborgare. Såsom exempel kan anföras de komplikationer vid äktenskaps ingående, som uppkommit inom katolska församlingar, där en del av medlemmarna utgöras av österrikisk-ungerska, tjeckoslovakiska och polska arbetare. Då inskrivning av dessa personer i statskyrkoförsamlingarnas böcker mött alltför stora svårigheter, bl. a. på grund av språkliga skäl och ofta förekommande flyttningar, hava de vanligen betraktats såsom resande med endast tillfälligt uppehåll i Sverige. Så länge det katolska prästerskapet hade rätt att föra vigselbok, mötte inga svårigheter för dessa arbetares ingående av äktenskap i lagenlig form. På grund av bättre kunskap i deras språk och om deras hemlands förhållanden samt på grund av större förtroende från nupturienternas sida kunde nämligen det katolska prästerskapet lättare än ett för ifrågavarande katoliker främmande sådant underlätta deras vigsel även efter svensk lags fordringar, bl. a. genom hjälp med anskaffande av vederbörliga legitimationshandlingar. Från och med år 1916 hava dessa katolikers ingående av äktenskap försvårats, vilket givetvis medfört olägenheter ur såväl statens som kyrkans synpunkt. En annan konsekvens av saknaden av officiella församlingsböcker är att de katolska kyrkoherdarna ej alltid kunna fullgöra den anmälan till vederbörande taxeringsmyndigheter, som föreskrives i lagen den 16 oktober 1908 angåends lindring i främmande trosbekännares skattskyldighet till svenska kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning. I sammanfattning av det föregående får jag i underdånighet framhålla, att katolikernas beroende av statskyrkans prästerskap i kyrkobokförings- och äktenskapsfrågor icke kan anses vara förenligt med modern svensk rättsåskådning eller med allmänt erkända principer för religiös frihet, ävensom att detta beroende av katolikerna i Sverige uppfattas såsom olämpligt och kränkande. Vad särskilt äktenskapsfrågor beträffar, har visserligen enligt den katolska kyrkans lära äktenskapet karaktär av ett sakrament, varför denna kyrka uppställt vissa villkor för äktenskapets ingående, men intet hinder föreligger för att detta äger rum under former, som tillfredsställa både staten och den katolska kyrkan. I varje fall har staten möjlighet att ordna katolikers äktenskapsfrågor även om de katolska församlingarna återfå rätten att med officiellt vitsord föra samtliga kyrkoböcker och utfärda på desamma grundade intyg, varigenom beroendet av en annan konfessions prästerskap upphäves.

192 Det skäl, som i främsta rummet anförts för indragning av rätten att föra församlingsbok inom främmande trosbekännares församlingar, var brist på överensstämmelse mellan kyrkobokföringsort och mantalsskrivningsort för medlemmar av icke territoriella församlingar, både inom svenska kyrkan och inom andra konfessionella samfund. Att de svårigheter, som genom dessa församlingars existens uppkomma vid upprättandet av politiska röstlängder och vid befolkningens statistiska redovisning, dock äro överkomliga bevisas därav att icke territoriella församlingar inom svenska kyrkan allt fortfarande få äga bestånd och hava fullständig kyrkobokföring. Då slutligen inga anmärkningar mot det katolska prästerskapets kompetens att föra kyrkoböcker framställts, vore det ur statsförvaltningens synpunkt säkerligen fördelaktigt, om den före år 1911 gällande anordningen av kyrkobokföringen inom Sveriges katolska församlingar ånyo infördes, i vilket fall givetvis ifrågavarande kyrkobokföring skulle ställas under tillsyn av statens myndigheter. De katolska församlingarnas likställighet med den svenska kyrkans församlingar i rättsligt och administrativt hänseende skulle innebära, att de förras medlemmar icke längre skulle upptagas i de senares kyrkoböcker, åtminstone icke inom kommuner varest av staten erkänd katolsk församling bildats. Vidare skulle statskyrkans pastorsämbeten och kyrkoherdarna i de katolska församlingarna åläggas ömsesidig aviseringsskyldighet beträffande katolikers inoch utflyttning samt beträffande alla förrättningar, som enligt kyrkobokföringsförordningen skola antecknas i kyrkoböckerna. Slutligen skulle vid katolikers ingående av äktenskap erforderliga attester för den katolska kontrahenten, resp. kontrahenterna, utfärdas av kyrkoherden i en katolsk församling. Vid flera tillfällen ha framhållits de praktiska svårigheter och missförhållanden, som följa med att icke-territoriella församlingar ha egen kyrkobokföring. Sålunda framhöllo de inom ecklesiastikdepartementet tillkallade sakkunniga, vilka den 4 juni 1910 avgåvo betänkande och förslag rörande kyrkobokföringen i icke territoriella församlingar, bl. a. olägenheten av att mantalsskrivnings- och kyrkobokföringsorten för personer tillhörande dylik församling icke sammanfalla, de svårigheter vid mantalslängdens och mantalsuppgifternas kollationering mot församlingsboken, som härröra därav att pastor i den territoriella församlingen i sin bok saknar uppgift om samtliga de personer, vilka tillhöra icke territoriell församling, nackdelen av att den särskilda kyrkobokföringen för församlingar av främmande trosbekännare medför att icke ens äkta makar som sammanbo alltid bliva kyrkobokförda i samma församling samt olägenheter för befolkningsstatistiken. De sakkunniga föreslogo emellertid av andra skäl upphörande av kyrkobokföringen endast i vissa icke territoriella församlingar, bland dem de romersk-katolska och mosaiska församlingarna. Med avseende å kyrkobokföringen i dessa församlingar anförde de sakkunniga särskilt följande: Ifrågavarande församlingars existens är på intet sätt beroende av rättigheten att föra egna kyrkoböcker med officiellt vitsord. Detta ådagalägges redan därav, att som förut nämnts församlingarna med egen kyrkobokföring utgöra en försvinnande minoritet av det stora antalet församlingar av främmande trosbekännare. Skulle rättigheten att föra officiella kyrkoböcker indragas, komme naturligtvis dessa församlingar att framgent föra egna, privata kyrkoböcker; någon svårighet för dem att vinna kännedom om sina medlemmars förhållanden är knappast tänkbar. För övrigt torde redan nu, åtminstone inom romersk-katolska församlingarna, dylika privata kyrkoböcker föras vid sidan av de officiella. Ehuru rättigheten att föra egna kyrkoböcker med officiellt vitsord knappast torde för de ifrågavarande

församlingarna vara av något reellt värde, har denna rättighet av de romerskkatolska församlingarna betraktats såsom för dem synnerligen viktig. Skälet härtill torde man finna i ett yttrande i den underdåniga ansökan från Gävle romerskkatolska församling om rätt till egen kyrkobokföring, som av Kungl. Maj:t den 25 januari 1895 bifölls. Det heter nämligen här, att det vore »för katolikerna en smärtsam förödmjukelse att för erhållande av prästbetyg icke få hänvända sig till sina egna präster». Häremot kan till att börja med invändas, att verkliga prästbetyg, intyg rörande kristendomskunskap, kännedom om edens vikt o. s. v., naturligtvis allt framgent måste utfärdas av vederbörande katolska prästerskap lika väl som av prästerskapet i varje annat av staten erkänt religionssamfund. De intyg, som av svenska kyrkans prästerskap utfärdas rörande främmande trosbekännare, avse endast deras civila förhållanden, födelse, äktenskapsförhållanden, frejd, värnplikt och dylikt. I nästan alla främmande stater är utfärdandet av dylika intyg anförtrott åt statens tjänstemän, till vilka ju även den svenska statskyrkans prästerskap måste räknas. Vidare kan anmärkas, att med samma rätt som romerska katoliker i Stockholm, Göteborg, Malmö och Gävle fordra att för erhållande av prästbevis få hänvända sig till sitt eget prästerskap, skulle katoliker i riket i övrigt såväl som varje annan främmande trosbekännare kunna uppställa samma fordran. Kommitterade kunna därför icke finna, att här anförda omständighet bör utöva något nämnvärt inflytande vid föreliggande frågas bedömandeSkola de nämnda (mosaiska) församlingarna bibehållas vid sin särskilda kyrkobokföring, måste sålunda ovillkorligen ansvarsbestämmelser stadgas för deras kyrkobokförare. Men därjämte måste bliva nödvändigt, att en effektiv inspektion av dessa församlingars kyrkobokföring anordnas. Detta gäller för övrigt även de romersk-katolska församlingarna. Visserligen kunna mot kompetensen och dugligheten hos dessa församlingars prästerskap inga anmärkningar framställas, men däremot torde man av nära liggande skäl kunna befara, att kyrkoböckerna i vissa fall icke föras i sträng överensstämmelse med lag. Sålunda hava kommitterade erfarit, att under sistlidna året i åtminstone ett par fall i katolsk församlings kyrkobok skett anteckning om kyrklig vigsel jämte borgerligt äktenskap, en anteckning som synes böra betraktas såsom olaglig. Väger man emellertid emot varandra skälen för och emot bibehållande av de romersk-katolska och mosaiska församlingarnas särskilda kyrkobokföring, synes det kommitterade otvivelaktigt, att de senare äro de ojämförligt tyngsta. På grund härav få kommitterade föreslå, att den vissa församlingar av främmande trosbekännare medgivna rätt till egen kyrkobokföring indrages. Såsom förut nämnts blev denna rättighet dock ej helt indragen, utan begränsad till att gälla förandet av vissa böcker. I folkbokföringskommitténs förut nämnda betänkande anfördes (s. 178 o. f.) med avseende å de icke territoriella församlingarna inom svenska kyrkan, att de mest betydande av de i betänkandet 1910 angivna missförhållandena blivit undanröjda därigenom att tillhörigheten till de icke territoriella församlingarna blivit icke blott såsom förut korporativt eller nationellt utan även territoriellt bestämd, men att åtskilliga olägenheter alltjämt kvarstode och vållade besvär vid mantalsskrivningarna. Folkbokföringskommittén ansåg av detta skäl önskvärt, att de icke territoriella församlingarnas kyrkobokföring kunde avskaffas, men då det visat sig möjligt att om än med svårighet inpassa dessa församlingar i det av kommittén föreslagna folkbokföringssystemet och då vidare upphävandet av dessa församlingars kyrkobokföringsrätt sannolikt även skulle medföra, att själva församlingarna 16—488230.

194 måste indragas, bibehöll kommittén i sitt förslag nämnda kyrkobokföringsrätt, dock i förening med skyldighet för pastor i sådan församling att noggrant redovisa församlingsmedlemmarnas bostad ävensom för de sistnämnda att till pastor anmäla flyttning, jämväl sådan inom den kommun, där den icke territoriella församlingen finnes bildad. Med hänsyn till de ovan anförda synpunkterna på frågan om kyrkobokföring inom icke territoriella församlingar i allmänhet och trossamfunds församlingar i synnerhet finner dissenterlagskommittén det av apostoliske vikarien framförda kravet på en fullständig kyrkobokföring inom de romersk-katolska församlingarna icke kunna tillmötesgås, utan anser kommittén att ifrågavarande bokföring alltjämt bör vara begränsad att gälla förandet av endast vissa kyrkoböcker. 1 Vad härefter angår frågan vilka kyrkoböcker, som skola föras inom de romersk-katolska församlingarna, må erinras om att folkbokföringskommittén föreslagit, att även vigselbok skulle föras. I kap. IX (s. 143) har dissenterlagskommittén uttalat, att vigselförrättare inom trossammanslutningar och trossamfund måste föra noggranna förteckningar över de vigslar, som de förrätta. Vad dessa förteckningar böra innehålla har upptagits i 6 § förslaget till förordning angående vigselförrättare inom trossammanslutningar och särskilda trossamfund. Något vägande skäl för att i romersk-katolsk församling vid sidan härav skulle föras vigselbok i enlighet med föreskrifterna i 1915 års kyrkobokföringsförordning eller 1946 års kyrkobokföringskungörelse synes icke kunna anföras. Vad apostoliske vikarien önskar uppnå torde vara, att inom romersk-katolsk församling skall föras lysnings- och vigselbok och att därjämte sådana ändrade bestämmelser om lysning meddelas, att det romersk-katolska prästerskapet måste medverka till lysnings utfärdande, när någon av nupturienterna tillhör en romersk-katolsk församling. Till stöd för sin framställning har apostoliske vikarien anfört, att den romersk-katolska kyrkan fordrar av sina medlemmar att de skola mottaga äktenskapet såsom ett sakrament, och att varje hinder för upprätthållandet av detta anspråk av romersk-katolska kyrkan anses som ett hinder för dess religionsfrihet. Kommittén har icke kunnat finna att den nuvarande ordningen i något avseende skulle utgöra hinder för den romersk-katolska kyrkan att upprätthålla äktenskapets sakramentala karaktär. Med hänsyn till vad sålunda anförts kan kommittén icke tillstyrka vare sig rätt och skyldighet för romersk-katolsk församling att föra lysnings- och vigselbok eller införandet av några ändrade bestämmelser om lysning. Kommittén finner ej heller i övrigt skäl föreslå någon utvidgad innebörd av de romersk-katolska församlingarnas kyrkobokföringsrätt utom i det avseendet att församlingarna böra föra födelse- och dopbok, ej såsom nu blott födelsebok. 1 Apostoliske vikariens och vikariatsrådets framställning till kommittén gjordes innan det nya systemet för folkbokföringen införts, men har därefter blivit inför kommittén upprepad»

195 Såsom förut nämnts ha endast vissa romersk-katolska församlingar rätt att föra kyrkoböcker med officiellt vitsord och denna rätt grundas på Kungl. Maj:ts resolutioner den 25 och den 29 januari 1895. I och för sig torde något hinder icke möta att medgiva samma rätt för samtliga romersk-katolska församlingar. Kommittén har dock funnit lämpligt, att de församlingar, som önska erhålla sådan rätt, skola såsom hittills ansöka därom hos Kungl. Maj :t. I dylik ansökan torde uppgift böra lämnas om det område, vilket församlingen omfattar. Förut har jämväl anmärkts, att den nuvarande kyrkobokföringsrätten för romersk-katolska församlingar är begränsad till att gälla församlingsmedlemmar, som äro bosatta inom de kommuner, där församlingarna finnas bildade. Kommittén har övervägt huruvida denna begränsning borde bibehållas eller om de ifrågavarande böckerna borde avse alla församlingsmedlemmar. Vidare finnes den möjligheten, att låta kyrkobokföringen avse de församlingsmedlemmar som äro bosatta i den kommun, där församlingen finnes bildad, och därjämte församlingsmedlemmar bosatta i vissa näraliggande kommuner — i likhet med vad som enligt 13 § folkbokföringsförordningen kan gälla beträffande omfattningen av icke territoriell församlings inom svenska kyrkan kyrkobokföring. Vid valet mellan dessa tre alternativ har kommittén funnit sig böra taga hänsyn till att kyrkobokföringen inom de romersk-katolska församlingarna faktiskt i viss utsträckning omfattar även födelser och dödsfall inom dessa församlingar, som enligt nu gällande bestämmelser rätteligen, med hänsyn till de föddas och avlidnas bosättningsort, skola anmälas direkt till pastor i svenska kyrkan, men det oaktat av vederbörande anmälningsskyldiga meddelas endast den romersk-katolske kyrkobokföraren. I h u r u stor omfattning så sker är icke utrett. Någon svårare olägenhet därav har, såvitt är känt, icke uppkommit. Mot att kyrkobokföringen skulle få avse alla församlingsmedlemmar kan visserligen anföras, att det — särskilt med avseende å dödsfallen — är angeläget att anmälningarna skyndsamt komma till vederbörande kyrkobokförares i svenska kyrkan kännedom, så att denne kan underrätta vederbörande länsbyrå för folkbokföringen. Dröjsmål med dödsfallsanmälan kan medföra förlust för statsverket, om t. ex. folkpension på grund härav utbetalas för längre tid än eljest bort ske. Något längre tid måste j u vanligen förflyta när en anmälan göres till en romersk-katolsk kyrkobokförare och av denne aviseras kyrkobokföraren i svenska kyrkan. Kommittén har likväl ej ansett vådan härav vara särskilt stor. Därest ett bibehållande av de romersk-katolska församlingarnas numera så begränsade kyrkobokföringsrätt skall vara av något egentligt värde för församlingarna, synes ej heller rimligt att avfatta bestämmelserna så att de äga tillämpning endast å församlingsmedlemmar, som äro bosatta i samma k o m m u n som den där församlingen finnes eller i dess närhet. På grund av vad sålunda anförts finner sig kommittén böra förorda det andra av de förutnämnda alternativen.

196 I övrigt finner kommittén ej skäl föreslå andra ändringar i de bestämmelser, vilka nu gälla för kyrkobokföringen inom romersk-katolsk församling, än dem, som föranledas därav att bestämmelserna böra anpassas efter stadgandena i folkbokföringsförordningen och kyrkobokföringskungörelsen av år 1946. Sålunda föreskrives i 1 § av det författningsförslag, vari bestämmelserna angående de romersk-katolska församlingarnas kyrkobokföring sammanfattats, att beträffande förandet av födelse- och dopbok samt död- och begravningsbok skall, i tillämpliga delar, gälla de i kyrkobokföringskungörelsen givna stadganden samt därvid fogade anvisningar. Att i ifrågavarande författning närmare angiva de bestämmelser i kyrkobokföringskungörelsen, som skola tillämpas, finner kommittén icke erforderligt. Kommittén vill emellertid framhålla värdet av att dessa bestämmelser fullständigt angivas i anvisningar utfärdade genom riksbyråns för folkbokföringen försorg. 1 I förslagets 1 § angives vidare — i likhet med vad i 11 § folkbokföringsförordningen är föreskrivet — att böckerna skola vara bundna och uppslagen eller sidorna numrerade. Ansvaret för böckernas förande skall åvila kyrkoherden i församlingen. Den i förslagets 2 § behandlade anmälningsskyldigheten beträffande barns födelse och förnamn innebär i huvudsak ingen ändring av vad därom nu gäller enligt förordningen den 11 februari 1887 angående anmälningar om födda barn. Uraktlåtenhet att göra anmälan, vilket nu enligt 2 § i 1887 års förordning kan föranleda böter och vitesföreläggande, torde även med avseende å barn som skall upptagas i romersk-katolsk församlings födelseoch dopbok böra föranleda endast de åtgärder, som angivas i 16 § tredje stycket och 63 § folkbokföringsförordningen. Vad i 37 § 1 mom. kyrkobokföringskungörelsen och 23 § barnmorskereglementet är stadgat beträffande anmälan om barns födelse, finner kommittén böra alltjämt gälla endast i förhållande till kyrkobokföraren i svenska kyrkan. Bestämmelserna i förslagets 3 § angående anteckning om förnamn överensstämma i huvudsak med stadgandena i 17 § folkbokföringsförordningen. Med hänsyn till att kyrkobokförarna i svenska kyrkan ej ha rätt att pröva huruvida namn, som givits i dop förrättat av annan präst i svenska kyrkan, k a n väcka anstöt eller åtlöje, skulle väl kunna ifrågasättas att en romerskkatolsk kyrkobokförare icke heller skulle ha sådan prövningsrätt, när dopet förrättats av annan romersk-katolsk präst. Kommittén finner emellertid mest ändamålsenligt att ålägga kyrkobokföraren ensam ansvaret för namnens lämplighet. Såsom redan tidigare anförts (ovan s. 186) må han dock 1 Det lärer utan vidare vara klart t. ex. vad som av bestämmelserna i kyrkobokföringskungörelsen 5 och 6 §§, 7 § 2 mom. första stycket, 19 § 2 mom., 20 § tredje stycket, 22 §, 29 §, 69 § och 74 § är att iakttaga med avseende å förandet av födelse- och dopbok samt död- och begravningsbok i romersk-katolsk församling. A t t konstatera detta i anvisningar av berörda art torde likväl ej sakna praktisk betydelse. Sådana anvisningar synas för övrigt vara nödvändiga beträffande åtskilliga andra bestämmelser i kyrkobokföringskungörelsen och därvid fogade anvisningar, enär det säkerligen kan uppstå tvekan hos den romersk-katolske kyrkobokföraren angående vad som skall gälla ifråga om de av honom förda böckerna.

197 ej vägra införa namn, som redan blivit infört i födelse- och dopbok för församling av svenska kyrkan. Genom hänvisningen i förslagets 4 § till 18 § folkbokföringsförordningen regleras närmare än nu är fallet vem anmälningsskyldigheten åvilar. Tillika angives i 4 § att vad 19 § folkbokföringsförordningen innehåller om företeende av intyg angående dödsorsaken (dödsbevis) skall gälla även med avseende å dödsfallsanmälan till kyrkobokföraren i romerskkatolsk församling. Förslagets 5 § överensstämmer med de principer, vilka fastslagits i 15 § folkbokföringsförordningen. Beträffande förslagets 7 § må anmärkas, att däri ingenting utsäges beträffande avisering, när anteckning sker om begravning eller nedsättande av aska. Detta beror på att det redan genom föreskrifterna i 57 § 2 mom. kyrkobokföringskungörelsen är sörjt för att vederbörande kyrkobokförare i svenska kyrkan skall erhålla underrättelse om begravning och nedsättande av aska. Enligt kommitténs uppfattning lärer man böra förutsätta att anmälan, som enligt de här föreslagna bestämmelserna skall göras till kyrkoherden i romersk-katolsk församling, i vissa fall likväl göres hos kyrkobokförare i svenska kyrkan. Det kan icke vara lämpligt att denne då skall vägra att mottaga anmälan och hänvisa vederbörande till den romersk-katolska församlingens kyrkoherde. Å andra sidan bör ej den senares intresse av att få kännedom om det i anmälan avsedda förhållandet förbises. På grund härav föreslår kommittén i 8 § en bestämmelse att, när anmälan skett hos kyrkobokföraren i församling av svenska kyrkan, denne ofördröjligen skall tillställa kyrkoherden i den romersk-katolska församlingen erforderlig underrättelse härom. Enligt kyrkobokföringskungörelsen 34 § jämförd med 19 § 1 mom. andra stycket och 28 § 2 mom. första stycket skall, när födelse, förnamn eller dödsfall anmälts till pastor i annan församling än den som är rätt inskrivningsort, erforderliga uppgifter av denne lämnas till pastor i rätta inskrivningsorten. I likhet med kyrkobokföringen inom svenska kyrkans församlingar bör de romersk-katolska församlingarnas kyrkobokföring stå under regelbunden tillsyn. Det torde böra ankomma på Konungen att förordna om huru och av vem denna tillsyn skall utövas. Vad slutligen angår en av apostoliske vikarien i skrivelse till kommittén gjord framställning om portofrihet för de romersk-katolska pastorsämbetena vid korrespondens med statliga myndigheter och framför allt svenska kyrkans pastorsämbeten, föranleder densamma ej något annat uttalande från kommitténs sida än att kommittén för sin del vill tillstyrka, att de romersk-katolska pastorsämbeten som äga att föra egna kyrkoböcker må tillerkännas tjänstebrevsrätt för försändelser, som angå kyrkobokföringen.

198 KAP. XIII.

De mosaiska församlingarna och bidragsskyldigheten till desamma för deras medlemmar. Historik. I äldre tid var judars vistelse här i riket helt förbjuden. Sålunda föreskrevs i ett Kungl. brev den 3 december 1685 till Stockholms överståthållare, att alla i staden befintliga judar skulle »inom 14 dagars förlopp sig hädan utur staden och landet förfoga och, vid högsta straff, icke understa sig över den föresatte termin här att förbliva». 1686 års kyrkolag (kap. 3 § 10) innehöll den bestämmelsen, att »judar, turkar, morianer och hedningar, som här i riket inkomma, skola undervisas om vår rätta lära och befordras till dop och kristendom». Föreskriften om judars utvisande ur riket upprepades sedermera i flera Kungl. brev, bl. a. i ett av den 13 januari 1727. Laglig rätt att bilda egna församlingar medgavs hit inflyttade medlemmar av de engelska och reformerta kyrkorna genom en kungörelse av den 27 augusti 1741 och övriga inflyttade främmande kristna trosbekännare genom det s. k. toleransediktet av den 24 januari 1781. E h u r u toleransediktet i princip icke gällde mosaiska trosbekännare, innehöll detsamma en bestämmelse, vari förklarades, »att j u d a r ej må tillåtas hava sin synagoga på flera ställen i riket än Stockholm samt högst två eller tre andra större städer, varest de under en bättre polis k u n n a vara under en vaksammare tillsyn». Beträffande judarnas rättigheter och skyldigheter uttalades vidare, att Kungl. Maj :t komme att utfärda ett särskilt »handelsreglemente». Ett sådant reglemente — det s. k. judereglementet — utfärdades av kommerskollegium den 27 maj 1782. I reglementet stadgades bl. a., att judarna ägde i tre för dem utsedda städer, nämligen Stockholm, Göteborg och Norrköping, inom vissa där anvisade stadsdelar bosätta sig och idka all lovlig handel, så i gross som i minut, den senare dock ej annorlunda än i öppna bodar. De i gross handlande judarna ägde därjämte rättighet att anlägga och sköta fabriker, att deltaga i skeppsrederier, handelskompanier och skeppsvarv samt »i synnerhet att driva handel med växlar, aktier och publika papper». Däremot voro judar icke berättigade att bevista några marknanader utom den stad, där de voro bofasta och själva drevo handel eller fabrik. På landsbygden fingo de icke kringresa och bedriva handel eller hantverk, ej heller idka minuthandel å annan ort än i den stad, där de bodde och taxerades. I var och en av de för dem utsedda städerna fingo ju-

199 darna inrätta en synagoga och därvid hålla en rabbin med erforderlig betjäning samt anordna en särskild begravningsplats. J u d a r n a fingo här i landet ingå giftermål blott med sina religionsförvanter men ej med några andra. Ingen av de i riket varande eller efteråt inkommande judarna skulle äga frihet att i sin tjänst antaga och nyttja någon svensk undersåte, över deras giftermål, födda och döda skulle av deras äldste årligen till magistraten avlämnas tabeller enligt fastställt formulär. Alla arvstvister skulle vid judarnas egen rabbinrätt och ej annorstädes upptagas och avgöras. Skatt till stat och kommun erlade judarna enligt reglementet efter samma grunder som borgerskapet. Magistraten inlämnade till konungens befallningshavande nödiga uppgifter angående de enskilda judarnas rörelse och inkomster, varefter befallningshavanden, sedan »judesällskapet» blivit hört, fixerade totalitetssumman, vilken judarna sedan ägde att repartisera sinsemellan. Varje husfader eller husbonde ansvarade för de sinas kontributioner. Bedan före judereglementets utfärdande hade Gustaf III, påverkad av statsekonomiska hänsyn och den segrande upplysningsfilosofiens idéer om religiös tolerans, i vissa fall medgivit främmande trosbekännare rätt att bosätta sig i riket. Sålunda förklarades genom förordningen den 15 augusti 1775 stapelstaden Marstrand för Porto Franco (frihamn), där även främmande trosbekännare skulle få bosätta sig och åtnjuta oinskränkt näringsfrihet utan hänsyn till annorstädes i landet gällande skrå- och handelsförordningar ävensom fri religionsutövning för sig själva och för sina efterkommande. Denna bestämmelse skall enligt uppgift ha tillkommit i syfte att förmögna judiska affärsmän skulle engageras i Ostindiska kompaniets handel. 1 Genom särskilda skyddsbrev hade även vissa j u d a r tillerkänts rätt att bosätta sig och bedriva näring här i riket. Det första skyddsbrevet utfärdades den 2 maj 1775 för en tysk jude vid namn Aron Isak och innebar rätt för denne att med sin familj bosätta sig i Stockholm som pitschaftstickare och stensnidare. Aron Isak var grundaren av den mosaiska församlingen därstädes. På framställning av honom fingo nämligen j u d a r n a i Stockholm samma år rätt att hålla egen gudstjänst. Aron Isak gjordes av överståthållaren till sin församlings »huvudman», vars rekommendation skulle vara nödvändig för varje utländsk jude, som för längre eller kortare tid önskade slå sig ned i Stockholm, och för varje där bosatt jude, som önskade besöka landsorten eller utlandet. Den 10 juli 1776 fick den unga församlingen magistratens tillstånd att i Stadshagen på Kungsholmen anlägga en begravningsplats, som sedermera efter Aron Isak benämndes Aronsberg. Då religionsfrihetsfrågan avgjordes vid 1778—1779 års riksdag, bestod den judiska församlingen i Stockholm av omkring 40 personer utom kvinnor och barn. 2 Näst Stockholms mosaiska församling äro Marstrands och Göteborgs mosaiska församlingar de äldsta i Sverige. Båda dessa församlingar kunna an1 2

H. Valentin: Judarnas historia i Sverige, s 153. Anf. arb. s. 15H-167.

200 ses grundade omkring år 1780. Sedan frihamnsprivilegiet i Marstrand avskaffats år 1794, minskades församlingen i Marstrand och den synes i börj a n av 1800-talet ha upphört. 1 På 1780-talet grundades även den mosaiska församlingen i Norrköping. Karlskrona tillhörde icke de tre städer, där enligt judereglementet judar fingo bo. Emellertid hade några judar redan före reglementets utfärdande fått tillstånd att bosätta sig och bedriva näring därstädes. En av dem, nipperhandlaren Fabian Philip, erhöll år 1785 Kungl. Maj :ts tillstånd att utan hinder av reglementet kvarbliva i staden på villkor att han där uppförde en fabrik för tillverkning av bl. a. segelduk för flottans räkning. Omkring Fabian Philip och hans båda bröder uppväxte Karlskrona mosaiska församling. Bedan samma år fick nämligen Fabian Philip Kungl. Maj :ts tillåtelse att i sitt hus upprätta en synagoga för sin familj, sina judiska arbetare och biträden samt för ankommande judiska resande. 2 Av de i nuvarande tid förefintliga mosaiska församlingarna ha sålunda de i Stockholm, Göteborg, Norrköping och Karlskrona grundats redan under 1700-talet. övriga mosaiska församlingar ha tillkommit betydligt senare. Den första mosaiska församling, som därefter bildades, var församlingen i Malmö, vilken tillkom år 1873. I det av H. Valentin år 1924 utgivna arbetet »Judarnas historia i Sverige» har lämnats följande karakteristik av de under 1700-talet bildade mosaiska församlingarnas organisation och verksamhet i äldre tid: 3 »Då de judiska församlingarna på Gustaf III:s tid grundades i Sverige, bildade ännu det i världen skingrade Israel en sluten, i stort sett homogen folkenhet med en säregen kultur och ett andligt liv, som på en gång utgjorde föreningsbandet mellan folkets spridda delar och en skiljemur mellan detta och de övriga folken. En judisk kahal (församling) var ej en församling i vår tids mening utan snarast en av staten erkänd judisk koloni med vidsträckt kommunal självstyrelse och jurisdiktion. Frågor rörande äktenskap, skilsmässa, arv och förmyndarskap avgjordes ej efter landets lag utan efter judisk och ej av landets domstolar utan av 'nationens' Beth-din, i 1782 års judereglemente kallad rabbinrätt. Parnassim, d. ä. de äldsta eller föreståndarna, hade en vidsträckt myndighet som församlingens styresmän. De bestämmelser rörande dessa ärenden, som inrycktes i judereglementet, stodo således i full överensstämmelse med vad man snart sagt överallt i världen, där det fanns judar, vant sig att betrakta som 'jus judaicum', d. v. s . av staten för judiska nationen föreskrivna rättigheter och skyldigheter.» Den ovannämnda i judereglementet intagna bestämmelsen, att judarnas arvstvister skulle vid deras egen rabbinrätt upptagas och avgöras, har ansetts innebära, att under den tid, då reglementet var gällande, de svenska arvslagarna icke borde å j u d a r n a tillämpas. Genom ett högsta domstolsutslag av den 13 maj 1828 förklarades sålunda, att, då enligt den judiska lagstiftningen hustru icke ägde del (giftorätt) i mannens bo, efter hustruns död i bouppteckningen efter henne skulle trots stadgandet i 9 kap. 1 § ärvdabalken upptagas allenast den egendom, som tillhört h u s t r u n enskilt. 1

Anf. arb. s. 208-221. Anf. arb. s. 224—234. 8 Anf. arb. s. 470. 2

201 Det i judereglementet stadgade förbudet för judar att ha svenska undersåtar i sin tjänst upphävdes år 1792. 1782 års judereglemente upphävdes genom förordningen den 30 juni 1838 angående mosaiska trosbekännares skyldigheter och rättigheter här i riket, vilken förordning, ehuru ändrad på vissa punkter, alltjämt reglerar de mosaiska trosbekännarnas i Sverige borgerligt-rättsliga förhållanden. Förordningen motiverades i ingressen med en hänvisning till judereglementets otidsenlighet och myndigheternas fördelaktiga vittnesbörd om de här i riket bosatta mosaiska trosbekännarnas laglydnad och stilla uppförande. Genom denna förordning föreskrevs följande. Mosaiska trosbekännare, som fötts i Sverige eller, utrikes ifrån inkomna och i riket bosatta, blivit eller skulle bliva av Kungl. Maj :t upptagna till svenska medborgare, likställdes i rättsligt avseende med övriga svenska undersåtar samt åtnjöte enahanda rättigheter och förmåner, som tillkomme svenska undersåtar i allmänhet, utan andra inskränkningar än dem, som grundlagarna stadgade för utrikes födda män eller främmande trosbekännare, eller som i själva förordningen föreskrevs. Däremot voro sådana mosaiska trosbekännare såväl för sina personer som för sin egendom och näring eller rörelse underkastade samma skyldigheter som övriga svenska undersåtar. Mosaiska trosbekännare ägde icke utan konungens tillstånd köpa fast egendom å landet. Ej heller ägde mosaiska trosbekännare välja eller kalla präst eller kyrkobetjäning inom de svenska församlingarna, vara ledamot i direktioner eller kommissioner, som hade befattning med kyrkoärenden eller undervisningsverket, eller deltaga i val till sådana befattningar eller i överläggningar och beslut om dylika ämnen. De hade att själva underhålla sina fattiga utan att därför åtnjuta lindring i fråga om bidrag till kommunens allmänna fattigvård. I de fall, då prästbevis för svensk undersåte erfordrades, skulle svensk undersåte av mosaisk trosbekännelse förete bevis av religionsläraren vid en synagoga. Med utrikes född mosaisk trosbekännare, som antingen, behörigen förpassad, i egenskap av resande besökte Sverige eller komme att vilja bosätta sig härstädes, skulle förfaras i överensstämmelse med de föreskrifter, som i avseende på andra utlänningars inkommande och vistande i riket vore eller framdeles bleve meddelade. Beträffande vad mosaiska trosbekännare hade att iakttaga i avseende å utövningen av deras religion och bestyret inom deras församlingar hänvisades i förordningen till en samma dag fastställd ordning, varom sades, att densamma huvudsakligen överensstämde med vad därom dittills varit stadgat eller vanligen iakttagits. Denna ordning, vilken fastställts av Kungl. Maj :t, utfärdades emellertid av kommerskollegiet genom cirkulär den 13 augusti 1838. Den i nämnda cirkulär intagna ordningen »rörande vad mosaiska trosbekännare hava att hädanefter iakttaga i avseende på utövningen av deras religion och bestyret inom deras församling m. m.» innehöll bl. a. följande bestämmelser. Funnes i stad bosatta ett större antal personer, som bekände sig till mosaiska trosläran, skulle de utgöra särskild församling. Vore ej antalet mosaiska trosbekännare så stort, att de lämpligen kunde utgöra

202 egen församling, skulle de tillhöra närmaste mosaiska församling. Åstundade mosaisk församling att offentligen hålla gudstjänst, skulle hos Kungl. Maj :t sökas tillstånd att inrätta synagoga. Där synagoga funnes, borde av församlingen till religionslärare antagas en person, som behörigen styrkte sig innehava därtill erforderliga kunskaper. Vid predikningar borde helst svenska men även danska, tyska eller franska språken begagnas. Beligionsläraren skulle avlönas av församlingen samt hans lön och övriga villkor bestämmas genom överenskommelse mellan honom och församlingen. Där synagoga ej funnes, skulle det vara mosaiska trosbekännare obetaget att i egna hus förrätta de andaktsövningar, som deras religion bjöde. Mosaiska trosbekännare ägde att begrava sina döda å särskild begravningsplats, som med vederbörande jordägares bifall därtill kunde utses. Inom varje församling skulle utses vissa föreståndare för att vårda församlingens angelägenheter. Antalet föreståndare skulle i allmänhet vara fem men kunde efter överenskommelse inom församlingen inskränkas till tre personer. Föreståndare skulle väljas för tre år genom sju elektorer, utsedda av församlingens valberättigade medlemmar. Föreståndarna skulle inom sig utse ordförande samt en eller två kyrkoföreståndare. Till föreståndarnas åligganden hörde bl. a., att under loppet av april månad varje år för församlingen uppgiva det tillskott, som för påföljande år, utöver församlingens bestämda inkomster, erfordrades till bestridande av dess utgifter samt att uppbära och till föreskrivna ändamål använda församlingens bestämda eller tillfälliga inkomster och uttaxerade medel ävensom enligt ordningen utdömda böter i ordningsmål inom församlingen, över vilka inkomster noggranna och fullständiga räkenskaper skulle hållas och varje år före mars månads utgång det påföljande året avslutas. Församlingens röstägande medlemmar skulle i april månad varje år inom sig utse deputerade till visst antal, vilka skulle tillsammans med föreståndarna före j u n i månads utgång varje år bestämm a och uttaxera beloppet av erforderliga kyrko-, fattig-, begravnings- och skolmedel samt de av föreståndarna uppgivna extra behov och uppgifter, varvid vars och ens inkomst och förmögenhet skulle noga tagas i beräkning. Därest någon av församlingens medlemmar underläte att erlägga påförda avgifter, ägde föreståndare att därtill begära handräckning, i Stockholm hos överståthållarämbetet och i landsorterna hos magistraten i staden, där församlingen funnes. Sådan avgift kunde genast utmätas, så snart den stödde sig på den av föreståndare och deputerade upprättade och av dem underskrivna taxeringslängden. Även böter i ordningsmål kunde på föreståndarnas anmälan exekutivt uttagas. Mosaisk trosbekännare från främmande ort, som ett år uppehållit sig i stad där mosaisk församling funnes, skulle vara underkastad de avgifter till församlingen, som av deputerade och föreståndare kunde honom påföras. Så snart 1838 års förordning och kommerskollegiets cirkulär offentliggjorts, blevo desamma föremål för stark kritik särskilt i den mot regeringen oppositionella pressen. Förordningen ansågs av de liberala vara inkonstitutionell, då densamma behandlats såsom ett kommersiellt ärende utan

203 riksdagens hörande. I sak klandrades förordningen framför allt i den mån därigenom medgivits j u d a r n a fri bosättningsrätt. Demonstrationer och pöbeluppträden av judefientliga element förekommo i Stockholm. Den förbittring, som förordningen framkallat, föranledde Kungl. Maj :t att i en den 21 september 1838 utfärdad kungörelse rörande »tillämpningen i vissa fall» av nämnda förordning föreskriva väsentliga inskränkningar i de judarna genom densamma medgivna rättigheterna. I kungörelsen stadgades sålunda, att åstundade mosaisk trosbekännare, som antingen vore här i riket född eller, utrikes ifrån inkommen, blivit eller komme att bliva till svensk undersåte upptagen, att bosätta sig annorstädes än i Stockholm, Göteborg, Norrköping eller Karlskrona, borde underdånig ansökan därom göras hos Kungl. Maj :t med uppgift om ändamålet med den sökta bosättningen. Sedan vederbörande borgerskap och ämbetsmyndigheter blivit hörda, skulle Kungl. Maj :t besluta, huruvida den ifrågasatta bosättningen finge äga rum eller icke. Mosaiska trosbekännare som med Kungl. Maj :ts tillstånd endast tills vidare vistades i riket, finge ej bosätta sig annorstädes än i ovannämnda fyra städer. De i beslutet om 1838 års judelagstiftning deltagande statsråden blevo vidare ställda inför riksrätt, varvid de anklagades för att de rått konungen att genom en administrativ förordning förklara judarna i rättsligt avseende likställda med svenska undersåtar. Statsråden frikändes emellertid år 1842 av riksrätten. Genom olika författningsändringar ha sedermera judarnas rättigheter steg för steg utvidgats. Sålunda förklarades genom kungörelse den 9 november 1854, vilken tillkommit på riksdagens initiativ, de i Sverige födda mosaiska trosbekännarna berättigade att utan särskilt tillstånd av Kungl. Maj:t bosätta sig i vilken stad inom riket som helst. Vidare förklarades genom förordningen den 26 oktober 1860 angående mosaiska trosbekännares rätt att bosätta sig och besitta fast egendom i riket, vilken förordning likaledes tillkom på riksdagens initiativ, att mosaiska trosbekännare, som vore svenska medborgare, skulle äga rättighet att bosätta sig samt att förvärva och besitta fast egendom överallt inom riket, såväl på landet som i städerna, ävensom att utländska mosaiska trosbekännare, vilka efter erhållet tillstånd endast tills vidare vistades i riket, skulle äga att, såsom ditintills, ha någon av städerna Stockholm, Göteborg, Norrköping eller Karlskrona till bosättningsort. Därigenom hade de svenska j u d a r n a — med undantag av den då ännu kvarstående skyldigheten att själva underhålla sina fattiga, en skyldighet vars upphävande de själva icke påyrkat — blivit i administrativt avseende fullkomligt jämställda med övriga medborgare. 1 Det i den ovannämnda förordningen av den 26 oktober 1860 stadgade förbudet för utländska mosaiska trosbekännare, vilka efter erhållet tillstånd endast tills vidare vistades i riket, att bosätta sig annorstädes än i ovanberörda fyra städer upphävdes genom en kungörelse den 28 februari 1873, 1

H. Valentin: Judarnas historia i Sverige, s. 423.

204 vilken innebar, att sådana mosaiska trosbekännare hädanefter icke skulle vara underkastade särskild inskränkning i valet av boningsort. 1 Stadgandet i 1838 års förordning om skyldighet för mosaiska trosbekännare att själva underhålla sina fattiga upphävdes genom kungörelse den 22 juni 1899. Denna författningsändring var föranledd av en framställning av Göteborgs mosaiska församling till Kungl. Maj :t, vari hemställdes, att Kungl. Maj :t ville antingen upphäva nämnda stadgande eller också förklara detsamma redan ha upphört att gälla. Såsom skäl därför anfördes, att fattigvården, som i äldre tider ansetts tillhöra den kyrkliga och icke den borgerliga kommunen, genom utfärdandet av fattigvårdsförordningarna av år 1847, 1853 och 1871 övergått till att helt och hållet vara en den borgerliga kommunens angelägenhet. Ett bifall till församlingens anhållan skulle enligt dess förmenande ej heller ha några menliga följder för den allmänna fattigvården, emedan den frivilliga fattigvården inom de mosaiska församlingarna fortfarande skulle komma att så handhavas, att judiska nödlidande endast i sällsynta undantagsfall skulle falla det allmänna till last. I anledning av denna framställning, vari övriga mosaiska församlingar instämde, framlades proposition i ämnet till 1899 års riksdag, vilken bifölls. Därigenom upphävdes den särställning i fråga om skyldigheten att utgiva fattigvård, som de mosaiska församlingarna intagit allt sedan judereglementets dagar. 1908 års lag angående lindring i främmande trosbekännares skattskyldighet till svenska kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning gällde givetvis även mosaiska trosbekännare. I samband med tillkomsten av nämnda lag intogs fördenskull i 1 § av 1838 års förordning en erinran om den sålunda medgivna skattelindringen. I detta sammanhang må även nämnas, att regeringsrätten genom utslag den 26 januari 1917 (BÅ 1917 ref. 7) förklarat avgift till Stockholms mosaiska församling utgöra sådan utskyld, varför avdrag vid taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt finge äga rum. Genom en Kungl. resolution den 20 augusti 1909 medgavs rätt att med laga verkan förrätta vigsel mellan personer, som bägge voro mosaiska trosbekännare, åt de mosaiska församlingarnas i Stockholm, Göteborg och Malmö såsom rabbiner anställda religionslärare eller dessas ställföreträdare. Denna föreskrift torde ej h a inneburit något nytt men hade föranletts av den år 1908 antagna äktenskapslagen, vilken ej nämnde något därom. Såsom ovan nämnts grundades de mosaiska församlingarna i Stockholm, Göteborg, Norrköping och Karlskrona redan i slutet av 1700-talet, varjämte vid nämnda tid bildades en mosaisk församling i Marstrand, vilken emellertid i början av 1800-talet synes ha upphört. Mosaiska församlingar h a sedermera grundats, en i Malmö år 1873, en i Kalmar år 1888, en i Oskarshamn år 1889, en i Växjö år 1901, en i Halmstad år 1902, en i Sundsvall år 1 Genom förordningen den 20 jan. 1863 medgavs rätt till ingående av äktenskap mellan medlem av svenska kyrkan och mosaisk trosbekännare.

205 1903 och en i Karlstad år 1919. Den mosaiska församlingen i Halmstad har dock numera upplösts. Det sammanlagda antalet mosaiska församlingar i riket skulle sålunda för närvarande utgöra tio. Enligt uppgift existerar emellertid den mosaiska församlingen i Växjö endast »på papperet». Sannolikt förhåller det sig på samma sätt med den mosaiska församlingen i Oskarshamn. Det visade sig snart, att 1838 års cirkulär innehöll många oklara bestämmelser och saknade många av behovet påkallade stadganden. önskvärdheten av en grundlig revision av detsamma eller dess ersättande med en ny författning gjorde sig därför starkt gällande. Sedan saken länge varit aktuell, beslöt den mosaiska församlingen i Stockholm år 1868 tillsätta en kommitté för att gemensamt med representanter för de mosaiska församlingarna i Göteborg och Norrköping utarbeta förslag till ändringar av cirkuläret. Då sistnämnda församlingar icke ansågo lämpligt att upptaga saken, fingo de av Stockholmsförsamlingen utsedda representanterna ensamma utarbeta förslaget. Sedan förslaget upprättats, tillsatte alla tre församlingarna en gemensam kommitté för att avgiva utlåtande över den äldre kommitténs förslag. År 1873 antogs den nya kommitténs förslag med några få ändringar av Stockholms mosaiska församling. Emellertid förklarade sig Göteborgsförsamlingen endast på två villkor kunna gå med på den tilltänkta aktionen, nämligen att de mosaiska trosbekännarna borde såväl i fråga om rätten att bilda församlingar som beträffande varje församlings rätt att antaga en efter sina förhållanden lämpad församlingsordning beredas enahanda förmåner, som tillerkänts kristna dissenters. Sedan församlingarna i Stockholm och Norrköping godkänt dessa villkor, tillsattes ytterligare en ny kommitté. Trots att kommittén lämnat oavgjord frågan om likställighet mellan mosaiska trosbekännare och övriga dissenters beträffande rätten att bilda församlingar, blev dess förslag dock enhälligt godkänt av Göteborgs församling år 1877, varefter Stockholms och Norrköpings församlingar år 1878 antogo detsamma 1 . I april 1880 anhöllo föreståndarna för de mosaiska församlingarna i Stockholm, Göteborg och Norrköping hos Kungl. Maj :t, att varje svensk mosaisk församling i riket skulle vara berättigad att, i likhet med vad för varje annan troslära än den evangelisk-lutherska vore stadgat, antaga sin särskilda församlingsordning och underställa densamma Kungl. Maj :ts fastställelse. För då befintlig mosaisk församling, som icke begagnade sig av denna rätt, skulle 1838 års cirkulär fortfarande gälla såsom församlingsordning. Med ansökningen åsyftades undanröjande av de hinder, som genom nämnda cirkulär ansågos möta för ordnandet på ett tidsenligt sätt av de mosaiska församlingarnas inre angelägenheter. Såsom cirkulärets största brister framhölls, att detsamma icke tydligt angåve, vilka personer som skulle vara medlemmar av församlingen, i följd varav säker ledning saknades för bedömande av personers behörighet att taga del i församlingens angelägenheter, varjämte svårigheter uppstode vid taxering, kyrkoböckers 1

H. Valentin: anf. arb. s. 481—482.

206 förande och föreskrivna statistiska uppgifters meddelande. Vidare påpekades, att intet bestämt stadgande funnes angående rösträtt i andra angelägenheter än dem som rörde val av elektorer för utseende av föreståndare. Av cirkuläret framginge icke, hur den, som ansåge sig förnärmad av församlingens beslut, skulle kunna vinna ändring däruti hos högre myndighet. Församlingsledamot hade ej heller tillerkänts besvärsrätt i avseende å föreståndarnas och taxeringsmännens åtgärder. Då förhållandena inom församlingarna icke voro så enahanda, att en församlingsordning passade för dem alla, hade det synts sökandena lämpligast, att församlingarna bereddes möjlighet att få sina angelägenheter ordnade efter varje församlings särskilda behov. Genom beslut den 30 april 1880 fann Kungl. Maj :t berörda framställning icke föranleda till vidare yttrande än att hinder icke skulle möta att hos Kungl. Maj :t göra den framställning i det av sökandena omförmälda syftet, vartill någon kunde finna sig föranlåten. Av rätten att utarbeta och erhålla Kungl. Maj :ts fastställelse å särskild församlingsordning ha — vad angår de n u förefintliga tio mosaiska församlingarna — endast fem begagnat sig. Dessa äro: a) mosaiska församlingen i Stockholm, för vilken församlingsordning fastställts av Kungl. Maj:t, i dess ursprungliga lydelse den 12 juni 1882 samt i dess nuvarande lydelse den 28 juli 1933 och den 22 oktober 1948, b) mosaiska församlingen i Göteborg, för vilken församlingsordning fastställts av Kungl. Maj:t den 26 januari 1883 (vissa ändringar häri fastställda av Kungl. Maj :t den 5 m a r s 1915, den 30 december 1941 och den 20 februari 1948), c) mosaiska församlingen i Malmö, för vilken församlingsordning fastställts av Kungl. Maj :t, i dess ursprungliga lydelse den 10 mars 1905 och i dess nuvarande lydelse den 21 november 1930,1 d) mosaiska församlingen i Karlstad, för vilken församlingsordning fastställts av Kungl. Maj :t den 21 mars 1919, samt e) mosaiska församlingen i Norrköping, för vilken församlingsordning fastställts av Kungl. Maj :t den 6 oktober 1939. För de övriga mosaiska församlingarna, nämligen de i Kalmar, Karlskrona, Oskarshamn, Växjö och Sundsvall, har någon församlingsordning icke fastställts och 1838 års cirkulär är sålunda fortfarande på dem tillämpligt. Börande innehållet i de särskilda församlingsordningarna lämnas här en redogörelse i huvudsak endast såvitt angår medlemskapet i församlingarna, församlingarnas organisation, sättet för besluts fattande, bidragsskyldighe1 Mosaiska församlingen i Malmö har sedermera hos Kungl. Maj:t anhållit om fastställelse av en av församlingen antagen ny församlingsordning. Ansökningen återkallades av församlingen, varefter Kungl. Maj:t genom beslut den 23 april 1946 lät vid den gjorda återkallelsen bero. Ny ansökan i detta hänseende har av församlingen ingivits den 17 juli 1946. Genom beslut den 17 september 1948 har Kungl. Maj:t förklarat sig ej finna skäl fastställa den föreslagna nya ordningen.

207 ten till församlingarna och grunderna härför, taxeringsförfarandet samt besvärsrätt. En allmän bestämmelse angående församlingarnas ändamål finnes endast i församlingsordningarna för de mosaiska församlingarna i Malmö och Norrköping. I nämnda båda församlingsordningar har såsom § 1 intagits en bestämmelse, enligt vilken mosaiska församlingen i Malmö (Norrköping) har till ändamål »att vårda judisk religion samt judiska traditioner och föreskrifter». Detta stadgande, beträffande vilket uttalandet om vårdnaden av judiska traditioner och föreskrifter i främsta rummet är av intresse, återfinnes, såsom nämnts, icke i de övriga församlingsordningarna. Denna bestämmelse intogs första gången i den för Malmöförsamlingen den 21 november 1930 fastställda församlingsordningen. I den dessförinnan gällande ordningen för denna församling, vilken fastställts av Kungl. Maj :t den 21 maj 1920, fanns bestämmelsen icke. Mot denna bestämmelse framställdes invändning av länsstyrelsen i Malmöhus län i dess över församlingens ansökan om fastställelse av ny församlingsordning avgivna remissyttrande. Länsstyrelsen sade sig förutsätta, att föreskrifter, avsedda att inflyta i en ordning varom här vore fråga, skulle hållas inom den ram, som gällde för kristen församling här i landet och vore angiven i §§ 1 och 2 av den då gällande förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd. Det kunde emellertid ifrågasättas, huruvida icke ett fastställande av § 1 i den föreslagna församlingsordningen skulle förläna åt den mosaiska församlingen i Malmö en befogenhet, som icke hade någon motsvarighet hos den kristna församlingen med den uppgift den hade enligt förenämnda båda paragrafer. Tvivel därutinnan syntes länsstyrelsen så mycket hellre k u n n a uppstå som uttrycket »judiska traditioner och föreskrifter» vore obestämt. Kungl. Maj :t godkände dock den föreslagna bestämmelsen med viss formell jämkning. Samtliga församlingsordningar innehålla bestämmelser om medlemskapet i församlingen. Dessa bestämmelser äro för alla de fem församlingarna till sitt sakliga innehåll överensstämmande i så måtto, att medlem i församlingen är envar till mosaiska trosbekännelsen (läran) hörande svensk medborgare, som är mantalsskriven i den stad, där församlingen finnes, eller på annan svensk ort, belägen närmare till denna stad än till någon av de övriga orter i Sverige, där mosaisk församling finnes. Därjämte innehålla församlingsordningarna för församlingarna i Göteborg, Norrköping och Karlstad ett tillägg, enligt vilket medlem i församlingen även är utländsk undersåte, som då församlingsordningen trätt i kraft, redan tillhör församlingen. Då den nuvarande församlingsordningen för mosaiska församlingen i Malmö fastställdes av Kungl. Maj :t, hade en av de personer, som undertecknat församlingens ansökan, direktören Viggo Zadig, i en till Kungl. Maj :t inkommen skrift anhållit, att beträffande den ifrågavarande bestämmelsen om medlemskapet i församlingen orden »envar till mosaiska läran hörande» måtte få tolkas såsom ordalagen bjöde och icke som dittills såsom om de lydde »envar av judiska föräldrar född». Zadig hade därvid framhållit, att

208 det vore uppenbart att sistnämnda tolkning vore oriktig och att densamma vore en källa till ideliga tvister och orättvisor. Även den, som öppet i tal och skrift samt genom hela sitt levnadssätt tydligt tillkännagivit att h a n icke »tillhör mosaiska läran» bleve likväl tvingad att räknas som mosaisk trosbekännare och att med belopp, som utan gräns uttaxerades, underhålla en ritual, för vilken han själv stode främmande. Detta kunde aldrig ha avsetts, då församlingsordningen först fastställdes, och det överensstämde föga med svensk tros- och rättsuppfattning. Zadigs framställning föranledde icke någon ändring av ifrågavarande bestämmelse utan densamma bibehölls vid sin tidigare gällande lydelse. Bestämmelserna rörande församlingens gemensamma egendom äro i huvudsak likalydande i de olika församlingsordningarna. I ordningen för församlingen i Stockholm sägs, att vad församlingen tillhör i fastighet, rörligt kapital eller inkomstgivande rättighet är dess samfällda egendom och skall användas för församlingens gemensamma gagn, eller dess särskilda behov samt förvaltas enligt i ordningen givna föreskrifter. Börande de behov, som få fyllas genom beskattning, stadgas i sistnämnda församlingsordning, att till bestridande av utgifter, som utöver befintliga eller beräknade inkomster erfordras till församlingens gemensamma gagn eller för dess särskilda behov, äro, efter därom i laga ordning fattat beslut, församlingens medlemmar underkastade beskattning i enlighet med i ordningen fastställda grunder. En motsvarande bestämmelse finnes i de övriga församlingsordningarna. För församlingarna i Malmö och Norrköping har emellertid därutöver föreskrivits avgiftsplikt i vissa fall även för annan mosaisk trosbekännare än församlingsmedlem. Sålunda stadgas att mosaisk trosbekännare, som icke är medlem av församlingen och minst ett år varit bosatt å svensk ort, belägen närmare Malmö (Norrköping) än någon av de övriga orter i Sverige, där mosaisk församling finnes, skall vara underkastad avgiftsplikt till församlingen. Församlingens beslutanderätt utövas i alla församlingarna — utom Stockholmsförsamlingen — vid församlingsstämma enligt i ordningen givna föreskrifter. Två ordinarie församlingsstämmor hållas årligen, en på våren och en på hösten. Extra församlingsstämma hålles så ofta församlingens föreståndare anse det nödvändigt. Församlingen i Norrköping håller dock endast en ordinarie församlingsstämma, vilken skall infalla före utgången av april månad, samt därjämte extra församlingsstämma så ofta församlingens föreståndare anse det nödvändigt. Till församlingsstämmas handläggning höra bl. a. frågor om gudstjänsten och vad därmed äger sammanhang, om religionsundervisning, om val av nämnder, styrelser, föreståndare, taxeringsmän och revisorer, om de för religionsvården och bestyret med församlingens andra angelägenheter behövliga tjänstemännens tillsättande och entledigande, villkoren för deras antagande samt deras åligganden och löneförmåner, om bestämmande av avgifter för bänkplatser i synagoga, gravplatser med flera dylika avgifter, som anses böra ifrågakomma, samt om fastställande av den årliga inkomst- och utgiftsstaten ävensom förordnande om uttaxe-

209 ring av det belopp, som utöver befintliga tillgångar kan erfordras för församlingens ändamål. I vissa församlingsordningar nämnas bland församlingsstämmas uppgifter även frågor om fattigvård. Församlingsordningen för Malmöförsamlingen talar sålunda om fattigvård och Chevra Kadischa (sjukvårds- och begravningsärenden) samt församlingsordningen för Norrköpingsförsamlingen om fattigvård. Beträffande församlingarna i Göteborg och Karlstad sägs i samband med frågan om församlingsstämmas uppgifter intet om fattigvård, varemot namnes ordnande och fördelning av begravningsplatser. Enligt församlingsordningen för församlingen i Stockholm utövas församlingens beslutanderätt av församlingsfullmäktige, vilka skola vara 25 till antalet och väljas av församlingens röstberättigade medlemmar. Val av dessa fullmäktige samt val av rabbiner och kantorer ske dock vid särskilda valförrättningar. Till församlingsfullmäktiges handläggning höra frågor av motsvarande slag, som i de övriga församlingarna behandlas av församlingsstämma. Bland dessa frågor nämnas begravningsväsendet, församlingens understödsverksamhet, fastställande av den årliga utgifts- och inkomststaten samt förordnande om uttaxering av det belopp, som utöver andra inkomster kan erfordras för församlingens gemensamma gagn eller dess särskilda behov, ävensom fastställande av det skattetal, enligt vilket skatten bör utgå. Verkställighet och förvaltning tillkomma enligt alla församlingsordningarna församlingens föreståndare samt under dessas överinseende de nämnder och styrelser (i Stockholm även personer), som församlingen (i Stockholm församlingsfullmäktige) kan finna skäl tillsätta för särskilda slag av ärenden. Föreståndarna utses i de olika församlingarna till varierande antal. I Göteborg skola föreståndarna vara minst 3, högst 5 till antalet, varav en skall vara ordförande, en synagogsföreståndare och en kassaförvaltare. I Malmö äro föreståndarna 7 till antalet, nämligen en ordförande, en kassaföreståndare, en kyrkoföreståndare, en fattigvårdsföreståndare, en Chevra Kadischaföreståndare samt två utan särskild funktion. Församlingarna i Norrköping och Karlstad ha 3 föreståndare, varav en är ordförande, en synagogsföreståndare och en kassaföreståndare. Församlingen i Stockholm har 5 föreståndare, varav en ordförande, en kassaföreståndare, en synagogsföreståndare, en socialföreståndare samt en föreståndare för undervisningsväsendet. Bestämmelserna rörande utskylders påförande och erläggande äro i församlingsordningarna något olika formulerade. De utförligaste bestämmelserna finnas i församlingsordningen för Stockholms mosaiska församling. Församlingsordningarnas föreskrifter i detta hänseende innebära i huvudsak följande. a) Församlingen

i

Stockholm.

Det belopp, som enligt den vid ordinarie församlingsfullmäktigsammanträdet i oktober fastställda staten skall uttaxeras bland församlingens medlemmar, skall av den för sådant ändamål utsedda taxeringsnämnden för17—488230.

210 delas på dem, som under året näst före det år staten avser varit medlemm a r av församlingen. Såväl preliminär som slutlig skatt uttages. Skatten uträknas på grundval av den till statlig inkomstskatt beskattningsbara inkomsten med vissa tillägg och avdrag. För alla skattskyldiga skall skatten vara procentuellt lika och utgå efter det skattetal, som av fullmäktige bestämts i sammanhang med fastställandet av församlingens utgifts- och inkomststat. Då så av ömmande omständigheter prövas skäligt, må dock skattskyldig kunna påföras lägre skattebelopp än eljest vederbort eller helt bliva befriad från skattskyldighet. Skatt skall ej påföras församlingsmedlem, därest det belopp, som enligt angivna grunder skulle debiteras honom, ej uppgår till 5 kronor. Debiteringen verkställes av en taxeringsnämnd. Denna består av kassaföreståndaren och 7 andra ledamöter, vilka av församlingsfullmäktige årligen utses bland församlingens röstberättigade medlemmar. Vid sammankomst med taxeringsnämnden skall kassaföreståndaren eller, vid förfall för honom, efter nämndens val en av dess ledamöter vara ordförande. För besluts fattande inom nämnden fordras, att minst 5 ledamöter äro tillstädes. De påförda skattebeloppen skola, med angivande av de skattskyldigas namn, införas i särskilda taxeringslängder, vilka skola underskrivas av taxeringsnämndens ordförande och 2 av nämnden därtill utsedda ledamöter. Taxeringsnämndens arbete skall vara avslutat senast den 15 november, varefter debetsedlarna skola genom församlingsexpeditionens försorg utskrivas och för de skattskyldiga vara tillgängliga före den 1 december. över taxeringsnämndens beslut äger skattskyldig anföra besvär, såvitt honom rörer. Besvären skola, skriftligen avfattade, vid talans förlust ingivas till församlingens expedition senast den 15 december. Inkomna besvär skola före december månads utgång prövas av församlingens prövningsnämnd. Denna består av kassaföreståndaren, 2 av taxeringsnämnden utsedda ledamöter samt 5 andra ledamöter, utsedda av fullmäktige bland församlingens röstberättigade medlemmar. Tiden och sättet för utskyldernas erläggande bestämmas av föreståndarna. Förfallna utskylder äro utmätningsgilla, där de stödja sig på laga kraftvunnen taxeringslängd eller prövningsnämnds i vederbörlig ordning fattade beslut. b) Församlingen

i Göteborg.

Det vid den ordinarie församlingsstämman på hösten bestämda belopp, som utöver befintliga tillgångar erfordras för församlingens behov under nästfoljande år, skall av den för sådant ändamål utsedda taxeringskommittén fördelas på dem, som under det löpande året äro eller varit medlemmar av församlingen. Beträffande grunderna för det totala utskyldsbeloppets fördelning sägs endast, att vars och ens inkomst och förmögenhet samt förmåga att utgöra utskylder bör tagas i beräkning. (Bestämmelsernas knaipphändighet på denna punkt liksom även övriga avvikelser mot vad som föreskrivits i de andra församlingsordningarna sammanhänga gi-

211 vetvis därmed att församlingsordningen för Göteborgsförsamlingen fastställts av Kungl. Maj:t redan den 26 januari 1883 samt att de ifrågavarande bestämmelserna icke berörts av de därefter vidtagna ändringarna i församlingsordningen). Taxeringskommittén består av dels 6 bland församlingens röstberättigade medlemmar utsedda taxeringsmän dels ock kassaföreståndaren såsom självskriven ledamot. Taxeringskommittén utser inom sig en ordförande. För besluts fattande i taxeringskommittén fordras att minst 5 ledamöter äro närvarande. Taxeringen skall vara avslutad och längden för de skattskyldiga tillgänglig före den 15 november. Beträffande klagan över taxering sägs, att vill någon framställa anmärkning mot honom påförda utskylder skall han, vid talans förlust därom skriftligen göra anmälan hos kassaföreståndaren med angivande av skälen därför. Sådana anmärkningar skola inom årets slut prövas antingen av ovannämnda taxeringskommitté eller ock, där församlingen på förhand förordnat att för dylika fall en särskild prövningskommitté skall finnas, av denna. Prövningskommitté väljes vid församlingsstämma samt består av 3 bland taxeringskommitténs ledamöter och 4 andra av församlingens medlemmar. Över de beslut, som vid dylik prövning fattas, må klagan ej föras. Den, som förmenar sig k u n n a visa att utskylder till församlingen icke bort honom påföras av det skäl att h a n ej tillhör församlingen, är likväl obetaget att i laga ordning väcka och utföra sin talan. Tiden och sättet för utskyldernas erläggande bestämmas av församlingen. Förfallna utskylder äro utmätningsgilla, där de stödja sig på lagakraftvunnen taxeringslängd, underskriven av dem som i taxeringen deltagit, eller på längd, fastställd och underskriven av dem som deltagit i prövningen av anmärkningar över påförd taxering. c) Församlingen

i Malmö.

Det vid ordinarie församlingsstämman i oktober bestämda belopp, som erfordras för församlingens behov under nästfoljande år, skall av den för sådant ändamål utsedda taxeringskommittén utdebiteras på dem, som under det löpande året äro eller varit medlemmar av församlingen. Till grund för taxeringen, som skall ske procentvis lika för alla, lägges den skattskyldiges deklaration för inkomst- och förmögenhetsskatt, taxeringskommittén dock obetaget att tillämpa en lägre procentsats för de församlingsmedlemmar, som bo utom Malmö å ort, där lärare i judisk religion är anställd. Lägsta skattebelopp, som påföres, är 30 kronor. Skulle den skattskyldiges deklaration för inkomst och förmögenhet ändras av vederbörande myndigheter, skall taxeringskommittén vidtaga ändringar i proportion därtill oberoende av om flera år förgått dessemellan. Taxeringskommittén skall bestå av föreståndarna och 2 andra personer, utsedda av församlingen bland dess röstägande medlemmar. Föreståndarnas ordförande för ordet i taxeringskommittén. Om han är frånvarande, utses annan ordförande för tillfället. För besluts fattande i taxeringskommit-

212 tén fordras, att minst 5 ledamöter äro tillstädes. Taxeringen skall vara avslutad före den 15 november och debetsedlarna hållas för de skattskyldiga tillgängliga före den 1 december. Besvär över av taxeringskommittén påförda utskylder skola, vid talans förlust, före den 15 december ingivas till kassaföreståndaren och vara ställda till prövningskommittén. Sistnämnda kommitté skall bestå av taxeringskommittén och 2 av församlingen bland församlingens övriga röstägande medlemmar utsedda personer. Inkomna besvär skola före december månads utgång avgöras av prövningskommittén. Mosaisk trosbekännare, som icke är medlem av församlingen och minst ett år varit bosatt å svensk ort, belägen närmare Malmö än någon av de övriga orter i Sverige, där mosaisk församling finnes, är underkastad de avgifter till församlingen, som kunna påföras honom av taxeringskommittén. (Att m ä r k a är att de församlingsmedlemmarna påförda skattebeloppen benämnas utskylder, medan de belopp, som påföras icke-församlingsmedlemmar, här benämnas avgifter. Grunderna för avgifternas beräkning ha ej närmare angivits.) Tiden och sättet för utskyldernas och avgifternas erläggande äger taxeringskommittén bestämma. Uppbördsstämma må dock ej hållas tidigare än den 15 januari. Förfallna utskylder äro utmätningsgilla, därest de stödja sig på laga kraftvunnen taxeringslängd, underskriven av dem, som deltagit i taxeringen, eller på längd, fastställd och underskriven av dem, som deltagit i prövningen av anmärkningar över påförd taxering. (Ordet »avgifter» har ej använts i denna bestämmelse.) d) Församlingen

i

Norrköping.

Det vid den ordinarie församlingsstämman — endast en ordinarie stämma hålles i denna församling — bestämda belopp, som utöver befintliga tillgångar erfordras för församlingens behov under nästfoljande år, skall av en för sådant ändamål utsedd taxeringskommitté utdebiteras på dem, som under det löpande året äro eller varit medlemmar av församlingen. Till grund för taxeringen, som skall ske procentvis lika för alla, lägges den skattskyldiges deklaration till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. Skulle deklarationen ändras av vederbörande myndighet, skall taxeringskommittén vidtaga ändring i proportion därtill, oberoende av om flera år förgått dessemellan. Taxeringskommittén består av föreståndarna samt det antal andra församlingsmedlemmar, som församlingen å ordinarie församlingsstämma utser till ledamöter i kommittén. Föreståndarnas ordförande för ordet i taxeringskommittén. Om han är frånvarande, utses annan ordförande för tillfället. För besluts fattande i taxeringskommittén fordras, att minst 5 ledamöter äro tillstädes. Taxeringen skall vara avslutad före oktober månads utgång och debetsedlarna hållas för de skattskyldiga tillgängliga före den 1 december. Den, som vill framställa anmärkning mot honom av taxeringskommittén

213 påförda utskylder, må vid talans förlust före den 15 december till kassaföreståndaren ingiva skriftlig anmälan därom, upptagande hans yrkande och skälen därför. Sådana anmärkningar skola före december månads utgång prövas av en därtill utsedd prövningskommitté. Prövningskommitté väljes vid församlingsstämma och skall bestå av dels 3 bland taxeringskommitténs ledamöter dels ock 4 bland församlingens övriga röstägande medlemmar. Över de beslut, som vid dylik prövning fattas, må talan icke föras. Den, som förmenar sig kunna visa att utskylder till församlingen icke bort påföras honom på den grund att han ej tillhör denna, är likväl obetaget att i laga ordning väcka och utföra sin talan. Mosaisk trosbekännare, som icke är medlem av församlingen och minst ett år varit bosatt å svensk ort, belägen närmare Norrköping än någon av de övriga i Sverige, där mosaisk församling finnes, är underkastad de avgifter till församlingen, som kunna påföras honom av taxeringskommittén. Tiden och sättet för utskyldernas erläggande äger församlingen bestämma. Förfallna utskylder äro utmätningsgilla, därest de stödja sig på laga kraftvunnen taxeringslängd, underskriven av dem, som deltagit i taxeringen, eller på längd, fastställd och underskriven av dem, som deltagit i prövningen av anmärkningar över påförd taxering. e) Församlingen

i

Karlstad.

Det vid den ordinarie församlingsstämman på hösten bestämda belopp, som utöver befintliga tillgångar erfordras för församlingens behov under nästfoljande år, skall av den för sådant ändamål utsedda taxeringskommittén fördelas på dem, som under det löpande året äro eller varit medlemmar av församlingen, varvid vars och ens inkomst och förmögenhet samt förmåga att utgöra utskylder böra tagas i betraktande. Taxeringskommittén består av kassaföreståndaren samt 3 av församlingen bland dess röstägande medlemmar valda taxeringsmän. Taxeringskommittén utser inom sig en ordförande. För besluts fattande fordras att minst 2 ledamöter äro närvarande. Taxeringen skall vara avslutad före oktober månads utgång och taxeringslängden hållas tillgänglig för de skattskyldiga före den 15 november. Vill någon framställa anmärkning mot honom påförda utskylder, skall han, vid talans förlust, därom skriftligen med angivande av skälen härför göra anmälan hos kassaföreståndaren före den 15 december. Sådana anmärkningar skola före december månads utgång prövas antingen av taxeringskommittén eller, därest församlingen på förhand förordnat, att för dylika fall en särskild prövningskommitté skall finnas, av denna. Prövningskommittén utses vid församlingsstämma och består av dels 3 bland taxeringskommitténs ledamöter dels ock 4 bland församlingens övriga röstägande medlemmar, över de beslut, som vid dylik prövning fattas, må klagan ej föras. Den, som förmenar sig kunna visa att utskylder till församlingen icke bort honom påföras av det skäl att han ej tillhör församlingen, är likväl obetaget att i laga ordning väcka och utföra sin talan.

214 Tiden och sättet för utskyldernas erläggande äger församlingen bestämma. Förfallna utskylder äro utmätningsgilla, därest de stödja sig på laga kraftvunnen taxeringslängd, underskriven av dem, som deltagit i taxeringen, eller på längd, fastställd och underskriven av dem, som deltagit i prövningen av anmärkningar mot påförd taxering. Därjämte finnas i samtliga församlingsordningar bestämmelser om i vilka fall församlingsmedlem äger besvärsrätt över församlingsstämmas (i Stockholm församlingsfullmäktiges) beslut. Sådan besvärsrätt föreligger, om beslutet kränker klagandens enskilda rätt eller eljest vilar på orättvis grund, om det icke i laga ordning tillkommit, om det står i strid med allmän lag eller författning eller om det överskrider deras behörighet, som beslutet fattat. Besvären skola anföras hos vederbörande länsstyrelse och dit ingivas före klockan 12 å fjortonde dagen från det protokollet över beslutet blivit justerat. I församlingsordningarna för församlingarna i Malmö och Norrköping finnes slutligen en bestämmelse rörande villkoren för ändring av församlingsordningen. Det sägs sålunda, att beslut om ändring av ordningen ej är giltigt, med mindre det fattats å två på varandra följande församlingsstämmor och å båda biträtts av minst två tredjedelar av de röstande. En sådan bestämmelse saknas däremot i de övriga församlingsordningarna. Några rättsfall rörande tillämpningen av gällande bestämmelser om mosaiska trosbekännare. NJA 1897 s. 375. M. Warburg påfördes av mosaiska församlingens i Stockholm taxeringskommitté utskylder till församlingen för år 1895 med visst belopp. Häröver klagade Warburg hos församlingens prövningskommitté. Han uppgav därvid, att han icke tillhörde mosaiska läran och förmenade, att taxeringskommittén vid sådant förhållande saknat behörighet att påföra honom skatt. Prövningskommittén lämnade Warburgs anmärkning utan avseende. Såsom skäl härför anfördes, att Warburg enligt vad känt vore blivit i Göteborg uppfostrad i mosaiska läran och jämväl tillhört därvarande mosaiska församling, att Warburg icke ens uppgivit" än mindre styrkt att han sedermera i vederbörlig ordning övergått till annat trossamfund samt förty måste antagas fortfarande tillhöra nämnda lära, samt att W a r b u r g ostridigt vore svensk undersåte och för år 1894 i Stockholm mantalsskriven. Församlingen anhöll därefter om utmätning av det Warburg påförda beloppet. I avgiven förklaring bestred Warburg ansökningen och anförde därvid, att h a n visserligen vore född i Göteborg av mosaiska föräldrar, men att han redan år 1859 vid 18 års ålder utflyttat till England, där han icke tillhört något mosaiskt trossamfund och ej erlagt avgift till sådant samfund.

215 Han hade år 1891 återflyttat till Sverige men aldrig i Stockholm tagit befattning med mosaiska församlingen därstädes eller begagnat sig av dess institutioner. Utan avseende å vad W a r b u r g anfört lät andre stadsfogden verkställa utmätning hos Warburg för påförda beloppet. Sedan Warburg anfört besvär häröver, fastställdes utmätningen av överståthållarämbetet. Svea hovrätt och högsta domstolen gjorde ej ändring häri. NJA 1907 s. 454. Mosaisk trosbekännare, som tillhört mosaisk församling i stad men utflyttat till landsbygden och där mantalskrivits, ansågs skyldig att fortfarande erlägga utskylder till nämnda församling, vilken var den som av befintliga mosaiska församlingar i riket var närmast belägen vederbörandes boningsort. NJA 1931 s. 705. G. Guggenheimer, född år 1892 i Frankfurt am Main av föräldrar, som tillhörde mosaisk trosbekännelse, flyttade år 1922 från Tyskland till Hälsingborg. Han var fortfarande tysk medborgare. Mosaiska församlingens i Malmö taxeringskommitté påförde Guggenheimer avgifter till församlingen för åren 1927 och 1928 med vissa belopp. I februari 1929 verkställdes utmätning hos honom för gäldande av det för år 1927 påförda beloppet. Efter stämning till rådhusrätten i Malmö yrkade Guggenheimer att rådhusrätten måtte dels förplikta församlingen att till Guggenheimer återbetala det av honom erlagda beloppet dels ock friskriva honom från det för år 1928 påförda beloppet. Guggenheimer uppgav, att han vid ankomsten till Sverige år 1922 ansåg sig ej tillhöra det judiska trossamfundet samt att han vore konfessionslös eller enligt tyskt språkbruk »frireligiös». Den 21 december 1926 hade han enligt gällande tysk lag utträtt ur judendomen. Guggenheimer var hos pastorsämbetet i Hälsingborg kyrkobokförd såsom tillhörande svenska kyrkan och hade även betalt fulla utskylder till nämnda kyrka. Bådhusrätten biföll Guggenheimers talan, varvid såsom skäl åberopades, att Guggenheimer, som vore tysk undersåte, den 21 december 1926 enligt gällande tysk lag utträtt ur judendomen, samt att han därigenom ej heller i Sverige kunde anses såsom mosaisk trosbekännare. Vederbörande hovrätt och högsta domstolen fastställde rådhusrättens utslag. NJA 1937 s. 247. Direktören Viggo Zadig är född i Sverige. Hans föräldrar voro av mosaisk trosbekännelse och tillhörde mosaiska församlingen i Malmö.

216 År 1932 ingav Zadig en ansökan till Kungl. Maj :t, vari Zadig påkallade Kungl. Maj :ts ingripande till rättelse av det i Sverige rådande förhållandet, att envar, som vore född av judiska föräldrar och icke låtit döpa sig, bleve oberoende av sin religiösa tro, skattskyldig till en svensk mosaisk församling. Tillika ifrågasatte Zadig, under förutsättning att befrielse från en dylik tvångsanslutning icke lagligen kunde medgivas honom och med honom likatänkande, huruvida icke viss lindring i hans skattskyldighet till församlingen i Malmö kunde beviljas honom. Slutligen anhöll Zadig, att, därest ingen annan åtgärd i ifrågavarande hänseende för det dåvarande kunde vidtagas, han måtte få, ehuru odöpt, tillhöra svenska kyrkan. Kungl. Maj :t hörde åtskilliga myndigheter. Kontraktsprosten Lysander i Malmö påpekade de konsekvenser, som för de mosaiska församlingarna skulle uppstå, om Zadigs ansökan bifolles. De hade nämligen vid byggandet av sina synagogor och underhållet av rabbinerna utgått från att alla av judisk börd, som ej genom dopet blevo kristna, skulle vara skattskyldiga till församlingen. Lunds domkapitel ansåg, att en mosaisk trosbekännare kunde bliva medlem av svenska kyrkan, endast om han efter omfattande av kristen lära mottoge dopet, varför ansökningen icke lagligen torde kunna bifallas. Statistiska centralbyrån framhöll, att Zadig icke kunde undgå medlemskapet i den mosaiska församlingen annat än genom utträde ur det mosaiska religionssamfundet, varför också centralbyrån hemställde, att ansökningen ej måtte bifallas. Kungl. Maj :t fann genom beslut den 28 juli 1933 Zadigs ansökan ej föranleda någon Kungl. Maj :ts åtgärd. I skrivelse till mosaiska församlingen i Malmö den 20 september 1933 anmälde Zadig sitt utträde ur församlingen, till vilken han såsom icke mosaisk trosbekännare dittills med orätt räknats. Samtidigt förklarade han sin bestämda avsikt vara, att ingå i svenska kyrkan. Församlingens föreståndare svarade, att de med hänsyn till Kungl. Maj :ts ovannämnda beslut ej kunde godkänna ansökningen om utträde. I den av församlingens taxeringskommitté år 1934 upprättade taxeringslängden påfördes Zadig utskylder till församlingen med visst belopp. Mot debiteringen protesterade Zadig i skrivelse till församlingen, men församlingens prövningskommitté, där skrivelsen behandlades, ansåg skatten lagligen påförd. Efter stämning till Malmö rådhusrätt yrkade Zadig, att rådhusrätten måtte förklara församlingen icke vara berättigad att hos Zadig utkräva denna skatt. Församlingen invände, att Zadig under det löpande året (1934) varit medlem av församlingen samt att h a n icke endast genom att förklara att han ej vore mosaisk trosbekännare kunde utträda ur församlingen, enär denna hade till uppgift att vårda, icke blott mosaiska trosbekännares religion, utan även judiska traditioner och föreskrifter, såsom i fråga om hjälpverksamhet, undervisning m. m. Vidare framhöll församlingen, att Zadig ej k u n de utträda ur församlingen, förrän han styrkt sig hava inträtt i annat av staten erkänt kyrkosamfund.

217 Församlingen åberopade därvid ett utlåtande av professor Bobert Malmgren i Lund, vari yttrades följande: Enligt svensk rätt kunde m a n ej lämna svenska kyrkan utan att uppgiva annat kristet trossamfund, till vilket man ämnade övergå. Därifrån finge dock icke analogivis slutas, att man ej heller finge utträda ur främmande trossamfund litan att samtidigt övergå till ett därvid uppgivet samfund. Man torde väl betrakta saken så, att den svenska rättsordningen ansett sig kunna tillåta den enskilde att välja mellan svenska kyrkan och annat samfund men ej velat se honom stå alldeles utanför varje religiöst samfund. Lagen medgåve emellertid icke alls någon övergång från svenska kyrkan till mosaiskt trossamfund. Den anförda synpunkten kunde således ej äga tillämpning här. Lagstiftningen hade icke sysslat med frågan om utträde ur främmande trossamfund. Den hade ej ålagt ett dylikt samfund någon skyldighet att i sig upptaga personer, som förmält sig hava omfattat dess läror och därför vilja utträda ur svenska kyrkan, den hade ej förbjudit samfundet att utstöta medlemmar, som det ej ville tolerera, den hade nöjt sig med att reglera sättet för utträde ur svenska kyrkan. Det vore därför otillåtet att från vad som föreskrivits för sådant utträde draga några som helst slutsatser angående vad som skulle gälla om utträde ur främmande trossamfund. Bätten överläte åt varje trossamfund att självt ordna sina inre förhållanden, däri inbegripet fastställande av regler för medlemskap. I föreliggande fråga gällde därför först att se till om det judiska trossamfundet hade några bestämmelser om inträde i eller utträde ur samfundet. Det vore väl obestridligt, att utträde endast genom anmälan till lokalförsamlingen ej av samfundet erkändes. Zadigs anmälan om utträde hade alltså varit utan verkan, övergång till annat trossamfund finge naturligtvis utan vidare anses såsom ett erkänt sätt att utträda ur den mosaiska församlingen. Denna väg hade Zadig dock icke begagnat. Han hade sökt att utan dop bliva medlem av statskyrkan, men ansökningen hade avslagits. Annan möjlighet stode honom ej öppen. Det syntes följaktligen ofrånkomligt att betrakta honom såsom alltjämt tillhörande församlingen. Kungl. Maj :ts beslut den 28 juli 1933 innebure varken ett bestridande av möjligheten att utan övergång till annat samfund utträda ur det mosaiska trossamfundet eller ett underkännande av uppfattningen att man juridiskt kunde räknas till svenska kyrkan, utan att vara döpt. Vad som låge i beslutet vore endast att man ej, om man tillhörde det mosaiska trossamfundet, kunde övergå därifrån och till svenska kyrkan utan dop. En sådan övergång vore ingen enkel bokföringsåtgärd. Fallet låge helt annorlunda, när en person redan på ett eller annat sätt kommit utanför det främmande trossamfundet. Då torde det vara svårt att undgå hans bokförande inom svenska kyrkan, oavsett om han vore döpt eller ej. Här gällde nämligen regeln, att den som ej tillhörde något främmande trossamfund skulle behandlas såsom tillhörande svenska kyrkan. Malmgrens ståndpunkt vore alltså denna: Den svenska rätten toge principiellt icke befattning med frågan om inträde i eller utträde ur främmande trossamfund. Att man ingripit positivt reglerande i fråga om medlemmar i

218 lokalförsamlingar och deras skattskyldighet vore en helt annan sak. Spörsmålet huruvida en främmande trosbekännare kunde på annat sätt än genom övergång till svenska kyrkan eller annat kristet samfund utträda besvarades av varje samfunds egen rättsordning. Då Zadig varken övergått till kristet trossamfund eller efter gällande bestämmelser inom mosaiska trossamfundet ägt att utan sådan övergång utträda, tillhörde han fortfarande församlingen. Församlingen framställde även invändning mot rådhusrättens behörighet att upptaga Zadigs talan till prövning. Saken borde prövas i administrativ ordning och vore ej en domstolsfråga. Frågan vore offentlig- eller kyrkorättslig och samtidigt en intern angelägenhet inom församlingen. Bådhusrätten, som förklarade sig behörig att upptaga målet till prövning, utlät sig, att enär Zadig, vilken sedan födelsen varit medlem av församlingen, icke, såvitt visats, ingått i kristet trossamfund, samt Zadig förty varit medlem av församlingen under år 1934, då ifrågakomna utskylder debiterats honom, alltså och då vid sådant förhållande ifrågakomna utskylder blivit, jämlikt den av Kungl. Maj:t fastställda ordningen för församlingen, rätteligen påförda Zadig, prövade rådhusrätten rättvist ogilla Zadigs talan. Hovrätten över Skåne och Blekinge fann ej skäl att göra ändring i rådhusrättens utslag. En ledamot var skiljaktig och förklarade Zadig icke vara skyldig att erlägga de honom för år 1934 påförda avgifterna till församlingen. Såsom motivering härför anfördes bl. a. att Zadig enligt vad utredningen gåve vid handen icke omfattade den mosaiska trosbekännelsen samt att, då särskilda villkor för utträde icke funnes stadgade vare sig i den för församlingen fastställda ordningen eller eljest, Zadig enligt denne ledamots mening måste genom isin anmälan den 20 september 1933 — oaktat han icke ingått i kristet trossamfund — anses hava vunnit utträde ur församlingen. Sedan Zadig sökt ändring hos högsta domstolen, ogillades hans talan även därstädes. Högsta domstolen yttrade: »Enär Zadig, vilken sedan födelsen varit medlem av församlingen, icke övergått till kristet trossamfund, samt Zadig icke heller eljest visat någon omständighet, på grund varav hans medlemskap i församlingen upphört, alltså och då församlingen följaktligen ägt påföra Zadig avgifter för år 1934, prövar högsta domstolen rättvist fastställa hovrättens domslut.» 1938 års riksdagsskrivelse angående rätt till utträde ur mosaisk församling. I en vid 1938 års riksdag väckt motion, II: 141, av herr Hallen hemställdes, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj :t begära att åtgärder vidtagas för att möjliggöra för svenska medborgare av judisk börd att kunna utträda ur mosaisk församling utan att inträda i svenska kyrkan.

219 Till stöd för detta yrkande framhölls i motionen, att personer, som av religiösa samvetsbetänkligheter ville lämna en mosaisk församling, icke ansåges kunna göra det, med mindre de inträdde i svenska kyrkan. Och även om de vore villiga därtill, krävdes dessutom av dem, att de läte döpa sig. Detta sista villkor syntes oegentligt att längre vidmakthålla, då dels stora delar av medlemmarna i svenska kyrkan vore odöpta och dels praxis vore, att utlänningar, som upptagits till svenska medborgare, i och med sin mantalsskrivning automatiskt bleve medlemmar av den svenska kyrkoförsamling, inom vilken de vore bosatta, såvida icke direkt angåves, att de tillhörde visst främmande trossamfund. Funnes ej uppgift därom, upptoges de i kyrkan utan dop. Under senare år hade ett stort antal praktiskt taget konfessionslösa personer av utländsk härkomst utan dop automatiskt blivit medlemmar av kyrkan. Skulle det icke anses lämpligt att för judiska svenska medborgare upphäva villkoret om dop för medlemskap av svenska kyrkan, syntes det i allt fall vara skäligt, att medlemskapet i mosaiska församlingar gjordes frivilligt, så att den, som anmälde sig vilja utträda u r dylik församling, ej mot sin vilja tvingades att där kvarstanna. Därvid kunde ifrågasättas, om icke för de utträdda borde i beskattningsavseende gälla vad som vore stadgat för dem, som utträtt ur svenska kyrkan. Under alla förhållanden måste det för ett nutida betraktelsesätt synas ohållbart, att personer uteslutande på grund av sin börd skulle kunna förmenas religionsfrihet. Vederbörande utskott 1 inhämtade yttranden över motionen från domkapitlen i Uppsala, Lund och Stockholm, varjämte de mosaiska församlingarna i Stockholm och Malmö bereddes tillfälle att inkomma med yttrande. Domkapitlet i Uppsala tillstyrkte motionen såtillvida, att domkapitlet förordade att en utredning i frågan verkställdes i samband med och i den ordning som frågan angående fritt utträde ur svenska kyrkan kunde bliva föremål för vidare åtgärder från Kungl. Maj :ts sida. Domkapitlet i Lund ansåg, att det åtminstone icke borde beredas större svårighet för medlem av mosaisk församling att utträda ur densamma än för medlem av svenska kyrkan att utträda ur denna. Domkapitlet hade intet att erinra mot att medlem av mosaisk församling skulle äga rätt att utträda ur densamma utan att inträda i svenska kyrkan. Domkapitlet i Stockholm hemställde, under erinran om 1925 års religionsfrihetssakkunnigas betänkande, att därest frågan om rätt till utträde ur svenska k y r k a n skulle bliva föremål för fortsatt behandling, den i motionen berörda frågan även måtte bliva föremål för utredning. Mosaiska församlingen i Stockholm avstyrkte motionen. Gällande svensk lag medgåve principiellt icke konfessionslöshet. Ett bifall till motionen skulle innebära, att lagen medgåve konfessionslöshet för en särskild grupp av medborgare. Även mosaiska församlingen i Malmö avstyrkte motionen. Den automatiska anslutningen av personer av judisk börd till mosaisk församling med åtföljande skyldighet att tillhöra antingen sådan församling eller, efter 1

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande nr 5.

220 utträde därur, svenska kyrkan eller annat i riket erkänt kristet trossamfund, berodde på ett hävdvunnet, kyrkopolitiskt privilegium med djupa rötter i folksed och lag. Historiskt hade detta privilegium grundats på samma religionsfrihet, som av motionären åberopats, därvid religionsfrihet tolkats såsom rätt till fri religionsutövning men icke såsom rätt till frihet från religion. Ett bifall till motionen skulle för de mosaiska församlingarna medföra ödesdigra konsekvenser. Dessas organisation och budget vore väsentligen uppbyggd på den historiskt givna och tidigare såsom ett privilegium ansedda rätten att beskatta alla inom församlingens område bosatta personer av judisk börd, vilka ej övergått till annat trossamfund. Då det religiösa intresset kunde sägas vara starkast representerat bland de i ekonomiskt avseende minst lyckligt lottade, kunde det befaras, att lagstiftningsåtgärder i motionens syfte skulle i hög grad försvaga församlingens skatteunderlag genom utträde av religiöst indifferenta medlemmar. Dessa religiöst indifferenta, vilka enligt motionens syfte icke komme att tillhöra svenska kyrkan, skulle otillbörligt privilegieras i skattehänseende framför ur svenska kyrkan eller annat kristet trossamfund utträdda församlingsmedlemmar, vilka senare enligt gällande lagstiftning ej befriades från skyldighet att till vederbörande kyrkosamfund erlägga utskylder. Vederbörande utskott föreslog i enlighet med motionärens yrkande skrivelse till Kungl. Maj :t med hemställan att åtgärder måtte vidtagas för att möjliggöra för svenska medborgare av judisk börd att kunna utträda u r mosaisk församling u t a n att inträda i svenska kyrkan. Utskottet framhöll därvid, att det, såvitt utskottet kunnat finna, förelåge den skillnaden mellan en medlems av svenska kyrkan rätt till utträde ur denna kyrka och en medlems av mosaisk församling rätt till utträde ur denna församling, att medlem av svenska k y r k a n endast behövde anmäla att han ämnade övergå till annat erkänt kristet religionssamfund, medan däremot medlem av mosaisk församling måste inträda i svenska kyrkan. Judarna intoge alltså i viss mån en särställning. Det syntes utskottet önskligt, om full likställighet i detta hänseende kunde åvägabringas mellan alla medborgare, och att det följaktligen även för medlem av mosaisk församling för vinnande av utträde borde vara tillräckligt att ange erkänt kristet religionssamfund, till vilket övergång avsåges. För sålunda utträdda torde samma regler kunna bliva tilllämpliga som de, vilka gällde för u r svenska kyrkan utträdda. Om och när frågan om fritt utträde ur svenska k y r k a n bleve reglerad, förutsatte utskottet, att jämväl frågan om fritt utträde ur mosaisk församling samtidigt ordnades på enahanda sätt, men i avvaktan på åtgärder i detta hänseende syntes likställighet k u n n a åvägabringas genom införande av samma regler för utträde ur mosaisk församling som u r svenska kyrkan. Biksdagen beslöt skrivelse till Kungl. Maj :t i enlighet med utskottets hemställan (riksdagens skrivelse nr 323/1938). x 1 Första kammarens första tillfälliga utskott anslöt sig i utlåtande nr 13 till vad andra kammarens utskott i ärendet anfört.

221 I i n k o m n a skrifter eller eljest hos dissenterlagskommittén framställda önskemål med avseende å lagstiftningen om de mosaiska församlingarna och skattskyldigheten till desamma. Mosaiska församlingen i Stockholm (genom ordföranden hos församl i n g e n s f ö r e s t å n d a r e s a m t f ö r s a m l i n g e n s f ö r s t e r a b b i n ) h a r i en till k o m m i t t é n i n k o m m e n d e n 14 a p r i l 1944 d a g t e c k n a d skrift a n f ö r t : »Den grundläggande frågan huruvida en person skall äga frihet att utträda ur svenska kyrkan eller visst religionssamfund utan att ansluta sig till något annat religionssamfund eller ens övergå till annan troslära, bör enligt församlingens mening icke besvaras från någon annan synpunkt än religionsfrihetens. Att med tvång inom statskyrkan eller annat samfund kvarhålla personer, som av samvetsskäl önska utträda, står förvisso i strid mot den tros- och samvetsfrihet, som är en av de grundprinciper, på vilka det svenska samhället bygger. Mosaiska församlingen ansluter sig sålunda till den redan av 1903 års lagutskott i ett utlåtande rörande rätten att utträda ur svenska kyrkan uttalade meningen om 'individens rätt att i trossaker vara fri från alla tvingande band och i religiöst hänseende slippa gälla för annat än vad han verkligen är'. Församlingen vill i detta sammanhang fästa uppmärksamheten på att bestämmelserna i § 3 dissenterlagen ej tillåta en medlem av svenska kyrkan att övergå till judendomen. De mosaiska församlingarna söka icke på något sätt att värva proselyter. Men det händer att en person tillhörande statskyrkan av övertygelse önskar övergå till den mosaiska trosbekännelsen. Så h a r exempelvis inträffat i samband med äktenskap mellan en statskyrkomedlem och en mosaisk trosbekännare. Det kan också gälla en person, född i ett äktenskap mellan en statskyrkomedlem och en medlem av mosaisk församling. I ett sådant s. k. blandat äktenskap skola barnen som bekant tillhöra statskyrkan, såvitt ej avtal i föreskriven form träffats före äktenskapets ingående. Då de nuvarande bestämmelserna i dissenterlagen ställa sig h i n d r a n d e i vägen för en direkt övergång från statskyrkan till mosaisk församling, har vederbörande ingen annan möjlighet än att övergå till ett annat kristet trossamfund eller annan troslära, om han önskar inträda i en mosaisk församling. Det är en omväg, som måste verka stötande, och vars begagnande är förenat med svårigheter. Församlingen vill i detta sammanhang icke underlåta att påpeka, att, såvitt angår ifrågavarande spörsmål, nu gällande dissenterlag — jämförd med 1860 års förordning angående främmande trosbekännare och deras religionsövning — innebär en skärpning, i det att enligt 1860 års förordning övergång var tillåten även till mosaiskt trossamfund. Församlingen, som har erfarenhet av att gällande bestämmelser vållat verkligt lidande för personer, som önskat övergå till den mosaiska trosbekännelsen, förmenar, att om lösningen av frågan om obegränsad rätt till utträde ur statskyrkan skulle bliva ytterligare uppskjuten, i vart fall berörda förhållande påkallar snar rättelse. Om församlingen å ena sidan hävdar rätten att utträda ur ett religiöst samfund, måste församlingen å andra sidan — med hänsyn till de mosaiska församlingarnas speciella karaktär — på det allvarligaste understryka vikten av att utträde ur en mosaisk församling icke bör få äga rum av andra skäl än samvetsskäl. Det är av utomordentligt stor betydelse, att mosaiska trosbekännare äro anslutna till en mosaisk församling. Detta ligger givetvis till grund för såväl bestämmelserna i 1838 års Ordning om skyldighet för mosaiska trosbekännare att tillhöra närmaste mosaiska församling som motsvarande bestämmelser i de särskilda församlingsordningarna. På grund av givna historiska betingelser och därmed sammanhängande förplik-

222 telser av kulturell och socialpolitisk natur ha de mosaiska församlingarna icke blott att tillgodose behov av konfessionell art utan jämväl att fylla uppgifter, som ligga utanför det rent religiösa området. Den verksamhet, de tre stora mosaiska församlingarna i riket — dessa hava sina centra i Stockholm, Göteborg och Malmö — hava att fullfölja, måste anses såsom ytterst betydelsefull icke blott u r deras egen utan jämväl ur samhällets synpunkt. Därest möjlighet skulle öppnas att utträda ur de mosaiska församlingarna utan åberopande av tvingande samvetsskäl, måste befaras, att förutsättningarna för de tre omnämnda församlingarnas fortsatta verksamhet starkt komme att rubbas. Förutom de ovannämnda tre större mosaiska församlingarna finnas h ä r i landet ytterligare sju lagligen erkända mosaiska församlingar, nämligen i Kalmar, Karlskrona, Karlstad, Norrköping, Oskarshamn, Sundsvall och Växjö. Svenska medborgare av mosaisk trosbekännelse torde för närvarande uppgå till n ä r m a r e 7 000. Av dessa tillhöra omkring 4 000 personer Stockholmsförsamlingen, medan Göteborgs- och Malmöförsamlingarna räkna respektive omkring 700 och 1 000 medlemmar. Endast en mindre del av de mosaiska trosbekännarna tillhöra sålunda landets övriga sju mosaiska församlingar. Här må med några ord beröras Stockholms mosaiska församlings verksamhet. Förutom vidmakthållande av synagoga, religionsskola samt begravningsplats med begravningsväsende sysslar församlingen med flerfaldiga uppgifter, som ligga utanför det strängt konfessionella området. Församlingen förvaltar sålunda ett antal för olika humanitära ändamål donerade fonder och kan därigenom utöva en vidsträckt hjälp- och stipendieverksamhet. I nära samband med den kommunala fattigvården bedriver församlingen genom ett särskilt organ en ganska omfattande understödsverksamhet. Inom församlingen finnas dessutom ett flertal sociala välfärdsanordningar samt kulturella institutioner. Till församlingens viktigaste uppgifter hör dels att utöva en viss rådgivande och stödjande verksamhet bland sina medlemmar dels att i åtskilliga frågor representera sina medlemmar utåt. Församlingen har sålunda att yttra sig över av statliga och kommunala myndigheter till församlingen remitterade ärenden i olika frågor, som röra landets judar. Det ingår även i församlingens uppgifter att genom informationsverksamhet och klarlägganden såväl utåt som inom församlingen söka förebygga och rätta missuppfattningar, något som särskilt under senare tid varit maktpåliggande. Församlingen utövar vidare hjälpverksamhet till förmån för från utlandet komna trosfränder. Från 1933 har denna verksamhet fått en utomordentligt stor omfattning. Genom ofta återkommande insamlingar bland församlingsmedlemmarna ha stora belopp hopbragts och använts till flyktinghjälp. Denna hjälpverksamhet h a r upprätthållits i nära samförstånd och samverkan med statliga myndigheter, och sedan några år tillbaka utgår också statsbidrag genom statens flyktingsnämnd för de mosaiska församlingarnas verksamhet till flyktingarnas fromma. Församlingens flyktinghjälp finansieras sålunda för närvarande dels med statsmedel, dels med församlingsskattemedel och dels med på frivillighetens väg insamlade medel. Det bör också nämnas, att de inom Stockholmsförsamlingen befintliga flyktingarna utan särskild avgift ha tillgång till församlingens samtliga institutioner. Av det ovan sagda framgår, att församlingens uppgifter äro mer omfattande än dem, som i allmänhet gälla för flertalet andra dissenterförsamlingar. Det må h ä r tilläggas, att särskilt i kritiska tider församlingen för sina medlemmar utgör en kraftkälla av utomordentlig styrka. Vad ovan sagts om Stockholms mosaiska församling gäller till stor del också de mosaiska församlingarna i Göteborg och Malmö. Församlingen är givetvis medveten om, att möjligheten att utträda ur de mosaiska församlingarna för att övergå till en konfessionslös ställning kan komma att begagnas av religiöst indifferenta, och att därmed också församlingarnas ekonomiska bärkraft kan komma att förminskas. Då de större församlingarna k n a p -

223 past kunna se någon möjlighet att i nämnvärd mån inskränka sin verksamhet utan vådliga följder, skulle församlingarna givetvis råka i en synnerligen bekymmersam situation, därest utvecklingen skulle medföra utträde i större utsträckning. Skulle emellertid även personer, som omfatta den mosaiska trosläran och sålunda icke av samvetsskäl äro förhindrade att kvarstå i en mosaisk församling, äga rätt att utträda ur densamma, skulle de svenska judarnas församlingsverksamhet komma att undergå en djupgående omgestaltning, som icke kan vara till gagn vare sig för dem själva eller för samhället. Det måste även framhållas, att obegränsad rätt till utträde ur de mosaiska församlingarna skulle kunna ha till följd att inom ett och samma av de nuvarande församlingsområdena mer än en mosaisk församling komme att bildas. Sådana eventuella småförsamlingar skulle icke äga förmåga att fullfölja annat än mycket begränsade uppgifter och skulle sakna erforderlig auktoritet såväl inåt som utåt. Givetvis föreligger icke inom t. ex. Stockholms mosaiska församling en sådan konfessionell homogenitet, att icke risken för en söndersprängning av församlingen — därest de legala möjligheterna härför öppnas — kan föreligga. Trosriktningar av olika slag ha dock alltid kunnat göra sig gällande inom församlingens ram utan att någonsin fråga uppkommit om församlingsbildningar utanför moderförsamlingen. Skulle emellertid bestämmelserna r ö r a n d e de mosaiska församlingarna bliva sådana, att möjligheter till bildande av flera församlingar på samma plats skapas eller underlättas, är det fara värt att antydda i och för sig icke trängande behov av nya församlingsbildningar kommer att aktualiseras. Församlingen anser det dock icke uteslutet att verkligt behov kan komma att föreligga för en större grupp mosaiska trosbekännare, bosatta å någon ort utanför Stockholm, Göteborg eller Malmö, att bilda egen församling. I sådant fall synes det lämpligt, att den mosaiska församling, vederbörande äro medlemmar av, får tillfälle att yttra sig över deras framställning till Kungl. Maj:t om att få bilda egen församling. Beträffande de frågor i övrigt, som kunna sammanhänga med förhållandet mellan lokalförsamlingarna, är församlingen för närvarande icke beredd att göra något uttalande. Församlingen vill bestämt betona, att bibehållandet av de större mosaiska församlingarna måste anses vara värdefullt såväl för landets judar som för samhället, och att det för sagda församlingars fortsatta bestånd är ett livsvillkor, att utträde ur en mosaisk församling icke skall vara tillåtet på grund av andra skäl än tvingande samvetsskäl. Församlingen menar sålunda, att formerna för utträdet ur en mosaisk församling och därmed ur det judiska trossamfundet — varmed h ä r menas den trosgemenskap, som förenar de mosaiska församlingarna — måste göras sådana, att vissa garantier föreligga för att (len ll1träde§sökandes beslut om utträdet vilar på samvetsskäl. Den utträdande bör också föranledas att besinna vikten av det beslut, han står i begrepp att utföra. Möjligheten att i rent förhastande eller lättsinne utträda måste i möjligaste mån elimineras. Formen för utträdet bör lämpligen vara den, att vederbörande först får anmäla sin avsikt att utträda och sedan tidigast två månader därefter har att anmäla att han önskar fullfölja sin avsikt samt därvid ingiva en personlig deklaration enligt särskilt formulär. Denna deklaration bör gå ut på att vederbörande ej omfattar den mosaiska trosläran och känner det såsom ett samvetstvång att tillhöra det judiska trossamfundet. Sagda formulär till deklaration bör lämnas till den utträdessökande redan vid första anmälan. Nämnda procedur kommer sålunda att innebära en vädjan till vederbörande att inför sig själv underkasta sig en samvetsgrann och självständig prövning. Därest i samband med den ifrågasatta nya dissenterlagstiftningen de mosaiska församlingarna icke skulle få ovan angivna garantier beträffande utträde, kan för dessa församlingars del räknas med en allvarlig utveckling och oviss fram-

224 tid. Församlingen vågar emellertid tro att statsmakterna icke vilja skapa möjligheter för en sådan utveckling och har därvid tagit fasta på statsrådets i direktiven för de sakkunniga anförda mening, att utredningen bör bedrivas under skäligt hänsynstagande till olika trosbekännares önskemål.» Mosaiska församlingen i Göteborg har i en till kommittén inkommen den 13 april 1944 dagtecknad skrift likaledes framhållit önskvärdheten av att en medlem av svenska kyrkan tillerkännes rätt att utträda ur kyrkan och ingå i en mosaisk församling samt därjämte yttrat bl. a. följande: »Därest genom en ändring av lagstiftningen medlemmar av statskyrkan berättigas att utträda ur denna utan att ingå i annat trossamfund, finnes från vår sida givetvis icke något att erinra emot, att jämväl medlemmar av en mosaisk församling, som önska utträda ur denna, medgivas sådan rätt utan att ingå i annat trossamfund. •—• Skulle genom en ny lagstiftning medlemmar av statskyrkan berättigas att utträda ur denna utan att ingå i ett annat trossamfund, men de personer, som begagna sig därav, det oaktat vara pliktiga att erlägga samma avgifter till svenska kyrkan och hennes prästerskap och betjäning, som de i statskyrkan kvarstående medlemmarna, hemställes, att medlemmar av en mosaisk församling, som utträda ur denna utan att inträda i svenska statskyrkan eller annat tillåtet trossamfund, enligt lag måtte vara pliktiga att fortfarande betala utskylder till sin gamla mosaiska församling i likhet med de i församlingen kvarstående medlemmarna. Det kan kanske befaras, att en ny lagstiftning kommer att föra med sig, att en del personer, som nu äro medlemmar av en mosaisk församling, komma att utträda ur denna och detta icke av religiösa skäl utan för att slippa ifrån att betala de under nuvarande förhållanden dryga utskylderna till församlingen. Intet finnes givetvis att anmärka emot, att en person av religiös övertygelse utträder ur ett religiöst samfund. Däremot borde en medlems utträde ur ett religiöst samfund allenast för att undgå att betala den på medlemmen belöpande andelen i de gemensamma omkostnaderna såvitt möjligt förhindras. Det är icke i statens intresse att sådana personer gynnas, som hava ett så materiellt sinnelag, att de blott för att uppnå ekonomisk vinning lämna ett ideellt samfund, som de tillhört och före dem deras förfäder i många generationer. Att utträden enbart av materiella skäl så vitt möjligt förhindras, ligger icke blott i de kvarvarande församlingsmedlemmarnas intresse; det torde även ur det allmännas synpunkt sett vara önskvärt, att de mosaiska församlingarna i samma omfattning som nu skola kunna fortsätta den del av församlingsarbetet, som har ett filantropiskt syfte och går ut på exempelvis att hjälpa flyktingar och bispringa behövande församlingsmedlemmar och deras familjer, och som inom vår församling bedrivits i stor omfattning.» Advokaten M. R. Henriques i Göteborg har i en till chefen för justitiedepartementet ställd, den 20 november 1943 till nämnda departement inkommen skrift, vilken överlämnats till kommittén, framhållit bl. a. att, därest en lagstiftning om rätt för medlem av mosaisk församling att utträda ur församlingen utan att behöva ingå i annat trossamfund komme till stånd, följden därav förmodligen skulle bliva, att en del personer, vilka nu vore medlemmar av mosaiska församlingar här i landet, komme att begagna sig av möjligheten att utträda ur församlingen. Det torde nämligen inom församlingarna finnas inånga, vilka ansåge att vad de tänkte och tyckte i religiösa frågor vore deras privatsak, och att fördelarna för dem personligen att stå inskrivna som medlemmar av mosaiska församlingen vore små eller

225 obefintliga, under det att de genom att utträda ur församlingen besparade sig betydande årliga utgifter. Genom de judeförföljelser, som ägt r u m i olika länder under de senaste 10 åren, hade många judiska flyktingar inkommit i vårt land. Liksom staten ansett sig böra hjälpa hit till landet inkomna flyktingar, hade jämväl de mosaiska församlingarna velat hjälpa hitkomna judiska flyktingar. Detta hade medfört en betydande stegring av de skatter, som de mosaiska församlingarna utdebiterat. För år 1944 hade de mosaiska församlingarna i Stockholm och Göteborg sålunda beslutat att debitera medlemmarna en skatt till församlingen motsvarande 4 % av församlingsmedlemmarnas till inkomst- och förmögenhetsskatt beskattningsbara belopp; i Malmö vore skatteprocenten ännu högre eller 5,2 % av de beskattningsbara beloppen. Detta vore dryga skatter, och det vore alldeles givet, att många i dessa tider, då man ur många olika synpunkter sett funne det önskligt att spara så mycket som möjligt, komme att begagna sig av möjligheterna att uppnå besparing av sina utgifter genom att anmäla sitt utträde ur sin församling, och att man i sitt hjärta komme att anse sig vara lika god jude för det. I varje fall borde en lagstiftning om rätt till fritt utträde ur mosaisk församling icke komma till stånd utan att de hinder, som svensk lagstiftning för närvarande innehölle för övergång till mosaisk trosbekännelse, bleve undanröjda. För belysande av de mosaiska församlingarnas önskemål med avseende å lagstiftningen på hithörande område ha inför kommittén hörts bl. a. mosaiska församlingens i Stockholm förste rabbin professor M. Ehrenpreis, advokaten Henriques och kammarrättsrådet E. Stern. Därvid har meddelats följande: Ehrenpreis: För att rätt bedöma Stockholmsförsamlingens önskan att utträde ur församlingen icke skulle ske genom en enkel anmälan, vore det av betydelse att närmare granska de judiska församlingarnas uppgifter även utanför det religiösa området. De judiska församlingarna vore visserligen först och främst religionsförsamlingar. Sedan begynnelsen hade de emellertid haft att fylla en rad funktioner utanför det religiösa livet. Dessa funktioner hade sin upprinnelse i den tragiska särställning, som judarna fått intaga i historien. Judiska församlingar började bildas under tiden efter templets förstöring år 70 e. Kr. Uppgifter, som dessförinnan åvilat det judiska samhället, fingo övertagas av församlingarna. I gamla skrifter såge man, att församlingarna redan tidigt blevo skyldiga att fullgöra sociala funktioner. Församlingen blev ett organ bl. a. för meddelande av sjukvård och fattigvård. Häri låg ingenting av frivillighet. Nya uppgifter tillkommo i och med judeförföljelserna, vilka började redan på 100-talet e. Kr. Det judehat, som tid efter annan tagit sig uttryck i pogromer, framtvang att ett gemensamt organ måste vara verksamt för att motverka hatet och skydda judarna. Det blev församlingarnas uppgift att fylla även dessa funktioner. På denna väg hade den judiska församlingen blivit vad m a n kunde kalla överkonfessionell, d. v. s. dess verksamhet sträckte sig utöver de konfessionella frågorna. Församlingen kunde också sägas vara överlokal, då den ville 18—488-230.

226 verka på alla platser, där nöd eller faror hotade judar. Såsom ett exempel kunde anföras, att judarna i England vid förföljelsen i Damaskus år 1840 intervenerade hos sultanen och fingo denne att offentligen förbjuda sådana beskyllningar, som föranlett, förfölj elsen. För j u d a r n a vore det ett utslag av självbevarelsedrift att ingripa i dylika situationer. Deras ödesgemenskap framtvingade en sammanhållning. Det funnes alltså anledning att taga hänsyn till de särskilda uppgifter, som de judiska församlingarna utövade. Av religiösa skäl behövdes däremot ingen särställning i den blivande lagstiftningen. De mosaiska församlingarna hade alltid utövat och måste utöva vissa uppgifter vid sidan av de religiösa. Om vissa förmögna judar, vilka vore mindre intresserade av sin församlings verksamhet, av ekonomiska skäl skulle söka sitt utträde, komme underlaget för församlingarnas verksamhet att beskäras så starkt, att det sociala arbetet skulle äventyras. Med avseende å fattigvård och flyktinghjälp fyllde församlingen i Stockholm en samhällsgagnande uppgift. För flyktinghjälpen hade församlingarna i Sverige statsbidrag. Vad Stockholmsförsamlingen önskade vore en spärr för utträdet på så sätt att utträde beviljades endast den, som i och med utträdet ville lämna judendomen. Judendomen omfattade även de judar, som ej alls hade någon religiös tro. Judendomen kunde därför ej sägas vara identisk med den judiska trosläran och det vore icke förenat med något religiöst tvång att tillhöra judendomen. De sekulariserade judarna, d. v. s. de för församlingens religiösa intressen likgiltiga judarna, vore i många fall varmt intresserade av församlingens uppgifter av andra slag. I religiösa frågor funnes motsättningar, men icke så starka att några sekter bildats. Det funnes inga motsättningar som skulle kunna jämföras exempelvis med dem mellan den protestantiska och den katolska kyrkan. Visserligen funnes i Stockholm två synagogor utom församlingens, vilka besöktes av mindre grupper, som voro vana vid en mera konservativ form av gudstjänst. Mot detta hade församlingen aldrig ställt något hinder. Men församlingen skulle icke kunna tillstyrka att officiellt erkända församlingar finge bildas å en plats vid sidan av den där redan existerande officiella församlingen. Sammanfattningsvis framhölls slutligen, att Stockholmsförsamlingen ville fordra, att samvetsskäl skulle vara motivet för individuellt utträde ur judisk församling samt att blott en erkänd församling skulle få finnas å varje ort. Ansåge man att församlingarna hade samhällsgagneliga uppgifter och ville medge dem att fullfölja dessa, då syntes ingen annan lösning möjlig än att villfara församlingens önskemål. Det oaktat syntes det icke önskvärt att formulera en bestämmelse om utträde så, att j u d a r n a ställdes vid sidan av andra svenska medborgare. Henriques: Mosaiska församlingen i Göteborg hade ansett frågan böra lösas så, att även de utträdda skulle betala utskylder till sin församling. Göteborgsförsamlingen hade utgått ifrån, att personer, som utträdde ur svenska kyrkan utan att inträda i annat religionssamfund, fortfarande komme att vara pliktiga att betala utskylder till kyrkan. Hela denna fråga vore för Göteborgsförsamlingen ett rent ekonomiskt spörsmål. De judiska försam-

227 Ungarna hade under de sista åren nödgats påtaga sig en mängd nya utgifter. Uttaxeringen till Göteborgsförsamlingen uppginge år 1946 till 4,45 % av församlingsmedlemmarnas till inkomst- och förmögenhetsskatt beskattningsbara belopp. Två femtedelar av församlingens inkomster ginge till flyktingsverksamheten. Till förmån för denna verksamhet hade dessutom frivilliga insamlingar gjorts. Om utträdda sluppe att betala skatt till församlingen, kunde det befaras, att en mycket stor del av skatteunderlaget skulle försvinna. Icke på grund därav, att antalet utträdda skulle bliva särskilt stort, men därför, att det förmodligen just skulle vara några av de mera förmögna, som på grund av bristande intresse för församlingens verksamhet skulle utträda för att slippa ifrån att behöva betala de dryga utskylderna till församlingen. Om de ekonomiska problemen kunde lösas på något annat sätt än därigenom, att de utträdda ålades att betala skatt till sin förra församling, förefunnes icke några hinder för att lämna utträdet helt fritt. Stern: Sedan Stern fått taga del av de mosaiska församlingarnas i Stockholm och Göteborg inlagor till kommittén, hade han rådgjort i ämnet med professor Eli F. Heckscher, vilken i anledning av inlagan från Stockholmsförsamlingen (nedan betecknad såsom församlingsrepresentanternas) uppsatt följande i en av Stern till kommittén ingiven skrift intagna promemoria: »Församlingsrepresentanterna ställa sig från början oreserverat på religionsfrihetens grund och ansluta sig uttryckligen till ett yttrande av 1903 års lagutskott om 'individens rätt att i trossaker vara fri från alla tvingande band och i religiöst hänseende slippa gälla för annat än vad han verkligen är'. Annat är heller icke möjligt för dem som i dag tala på en svensk församlings vägnar, särskilt när de samtidigt framställa anspråk på likställighet mellan judar och andra i fråga om det för bägge gemensamma samhällets funktioner. En motsatt ståndpunkt skulle leda tillbaka till tiden före jude-emancipationen, då judarna visserligen åtnjöto ganska obegränsad frihet i vården av egna angelägenheter men voro avskurna från medverkan i det allmänna samhällsarbetet. I tillämpningen förefalla emellertid församlingsrepresentanterna komma in på en linje som är oförenlig med utgångspunkten. De förklara sig nämligen böra 'på det allvarligaste understryka vikten av att utträde ur en mosaisk församling icke bör få äga rum av andra skäl än samvetsskäl'. Anledningen förefaller vara, att dessa församlingar 'fylla uppgifter som ligga utanför det rent religiösa området'. Detta specificeras sedan utförligt; det talas om förvaltning av fonder och om understödsverksamhet, om välfärdsanordningar och svar på remitterade yttranden, informationsverksamhet och mycket annat. Konklusionen blir att en inskränkning i församlingarnas ekonomiska bärkraft skulle medföra 'vådliga följder' och icke kunna vara 'till gagn vare sig för dem själva eller för samhället'. Emellertid göres det icke klart, huruvida detta är något för de mosaiska församlingarna och deras medlemmar specifikt eller tvärtom gäller alla möjliga bildningar inom vårt samhälle. Ställer man sig på den förra ståndpunkten, hänger tankegången alldeles ihop, den innebär då, att man betraktar judarna som en främmande beståndsdel i samhällskroppen, underkastad sina egna lagar. Den är då alldeles oförenlig med kravet på ökad medverkan för judar i samhällets gemensamma angelägenheter. Går man på den senare linjen, ter det sig helt annorlunda, och man är då på helt annat sätt i kontakt med verkligheten. Det finns nämligen ett otal olika samhällsbildningar om vilka allt det gäller som har åberopats för de mosaiska församlingarnas anspråk på att bli föremål för en särbehandling. Exempelvis fack-

228 föreningarnas fonder och understödsverksamhet överstiga hundrafalt de mosaiska församlingarnas, de tillvarataga sina medlemmars intressen i en utsträckning som saknar alla motsvarigheter inom de mosaiska församlingarna, understödja dagliga tidningar, där medlemmarnas intressen bevakas, äro representerade i riksdag och kommunalrepresentation etc., etc. Med församlingsrepresentanternas argumentering borde därför fackföreningarna vara omgärdade med långt starkare statliga garantier än de mosaiska församlingarna. Men också fackföreningarna äro blott ett exempel bland otaliga, fastän kanske det största. I långt högre grad än om de mosaiska församlingarna gäller detsamma om mängden av bildningar omtalade med alla möjliga bokstavskombinationer, TCO, DACO, SYACO, osv., osv. Ja, många mena, att t. o. m. halva befolkningen, nämligen kvinnorna, har livsviktiga intressen att bevaka gentemot den a n d r a hälften. Om församlingsrepresentanternas argumentering hölle streck, borde alla sådana samhällsbildningar omgärdas med samma statliga skydd som de p å y r k a för sina församlingar. Nu är det intet tvivel om att en sådan eller åtminstone en likartad slutsats har •dragits, nämligen i den s. k. korporativa staten, vars enda moderna inkarnation var fasciststaten i Italien under Mussolini. Där band staten alla yrkesverksamma vid korporationer. Vill man nu p å y r k a en övergång till den korporativa staten, så är tankegången på nytt i ordning. Om en sådan stat är förenlig med religionsfrihet kan kanske vara föremål för delade meningar, men dess anhängare kunna 'tydligen mena att eftersom det gäller rent världsliga uppgifter h a r lösningen ingenting med religionsfrihet att göra. Församlingsrepresentanternas linje är ju just denna, att tvånget bör bevaras därför att det gäller församlingarnas världsliga uppgifter. Också om de voro anhängare av den korporativa staten — vilket de ganska säkert icke äro — skulle det emellertid ha ganska litet intresse, eftersom det ej föreligger någon utsikt till att få den införd i Sverige. Nu kommer det emellertid till något som icke åtminstone veterligen gällde Mussolinis Italien, nämligen att de korporationer det i föreliggande fall gäller innefatta ett religiöst moment, ja, till namnet rent av i första rummet äro religiösa. Förenligheten med religionsfriheten torde därmed vara definitivt uppgiven. Det blir omöjligt att då göra gällande just vad församlingsrepresentanterna ha satt i spetsen för sin framställning, att individen 'i religiöst hänseende slipper gälla för annat än vad han verkligen är'. Likväl mena förmodligen församlingsrepresentanterna, att de ha lämnat en sådan möjlighet till utträde öppen som befriar dem från självmotsägelsen. Möjligheten h a r formulerats på följande sätt, som förtjänar särskild u p p m ä r k s a m h e t : 'Formen för utträdet bör lämpligen vara den, att vederbörande får anmäla sin avsikt att utträda och sedan tidigast två månader därefter har att anmäla att h a n önskar fullfölja sin avsikt samt därvid ingiva en personlig deklaration enligt särskilt formulär. Denna deklaration bör gå ut på att vederbörande ej omfattar den mosaiska trosläran och känner det som ett samvetstvång att tillhöra det mosaiska trossamfundet'. Tydligen få alla som icke göra sig besvär att underkasta sig denna procedur icke 'slippa att gälla för annat än vad de verkligen äro', vilket representanterna ju ha förklarat sig vilja hindra. Det kan väl ej vara minsta tvivel att proceduren har till avsikt att hindra så många som möjligt från att utt r ä d a ; annars hade den ingen mening. Och detta krav framföres av världsliga hänsyn. Samvetstvång för världsliga ändamål anses alltså fullt tillåtligt; det faktum att man av sådana hänsyn icke vill tillhöra ett mosaiskt 'trossamfund' skulle ju uttryckligen och enligt hela argumenteringen icke tillåtas som skäl för utträde. Säkerligen finns det många medlemmar av mosaiska församlingar som av alla krafter skulle bekämpa försök att införa motsvarande procedur vid krav på utträde ur en fackförening, ur TCO, SYACO etc., etc. Varför? Säkerligen därför att de ansåge det som samvetstvång.

229 Positivt uttryckt: alla de obestridligen viktiga, icke-religiösa uppgifter som de mosaiska församlingarna tillgodose tillhöra frivilliga sammanslutningar i ett fritt samhälle. Om möjligt böra de också i fortsättningen tillgodoses av sådana. Argumenteringen bör alltså riktas till svenska judar att utan tvång sammansluta sig för vad de anse vara i gemensamt intresse. Som argument för ett av staten upprätthållet tvång leder det däremot till slutsatser som ingen vill taga. I praktiskt hänseende innebär representanternas förslag en snarast skärpt tilllämpning på de mosaiska församlingarna av bestämmelsen i nuvarande dissenterlags 3 § om utträde ur svenska kyrkan. Nu måste man gå ut ifrån att denna föreskrift kommer att försvinna, om dissenterlagstiftningen blir föremål för sin länge påyrkade reform. Att den i så fall skulle kunna införas gent emot utträde ur ett annat trossamfund än den svenska kyrkan förefaller uteslutet. Förslaget kan emellertid tänkas bli en ny sten i vägen för dissenterlagstiftningens obestridligen mycket svåra och svårgenomförbara reformering. Någon annan praktisk verkan av förslaget är det svårt att tänka sig. Det vore ytterst önskvärt att de mosaiska församlingarnas medlemmar allmänt finge tillfälle att göra sig hörda i någon form, innan något sker i fråga om utträde ur församlingarna. Endast i så fall blir det möjligt att uppnå giltighet för de ord i direktiven till den nu sittande kommittén som församlingsrepresentanterna egendomligt nog göra gällande till förmån för sitt yrkande, nämligen att utredningen bör bedrivas under skäligt hänsynstagande till olika trosbekännares önskemål.» Stern förklarade sig i ovannämnda skrift, vilken av Stern delgivits representanter för de mosaiska församlingarna i Stockholm och Göteborg, i allt väsentligt dela de av Heckscher anförda synpunkterna. I anslutning härtill framhöll Stern, att genom den analys, som Heckscher underkastat församlingsuttalandena, motsägelsen i dessa mellan å ena sidan de prononcerade sympatierna för full samvetsfrihet på det religiösa området och å andra sidan fasthållandet av vissa praktiska skäl vid tanken på statligt församlingstvång bjärt trädde i dagen. Stern anförde härefter i den av honom ingivna skriften för egen del följande: »Särskilt otillfredsställande synes det mig, att man i församlingsrepresentanternas inlagor saknar ett försök till närmare klarläggande av de historiska faktorer, av vilka deras ståndpunktstagande skulle kunna motiveras. Både de statliga och de specifikt judiska intressen, som tillvaratagits vid utformningen av nu gällande församlingsordningar, synas i detta sammanhang påkalla uppmärksamhet. Vad jag särskilt skulle vilja framhålla är, att den av statsmakterna sanktionerade tvångstillhörigheten till de mosaiska församlingarna icke blott får anses ursprungligen ha tillkommit av omtanke för judarnas intresse att organisera ett judiskt religiöst församlingsliv utan i lika hög grad får anses vara ett uttryck för statens vilja att kontrollera den judiska minoritetens samhälleliga verksamhet. Därefter hade det låtit sig fastslå, att genom den samhällsutveckling, som sedermera ägt rum, någon som helst grund för staten att ur något slags ordningsintresse ålägga här avsedda medborgare tvång att ansluta sig till viss församling numera givetvis icke längre kan sägas föreligga. Även i de delar, där församlingsrepresentanterna föra samvetsfrihetens talan, synas de mig alltför litet ha gjort försök till ett historiskt klarläggande. Sålunda ha de icke alls berört motionen nr 141 i AK vid 1938 års riksdag angående beredande av möjlighet för svenska medborgare av judisk börd att utträda ur mosaisk församling utan att inträda i svenska kyrkan. Denna motion torde väl omöjligen kunna tänkas ha varit okänd för församlingsrepresentanterna. — Man skulle föreställa sig, att den vidsynthet och tolerans som här kommer till tals utan vidare måst frammana en helhjärtad anslutning till denna anda • —

230 Den springande punkten är alltså nödvändigheten för församlingarna att få kontributioner av så många församlingsmedlemmar som möjligt. Intet synes mig vara angelägnare än att i detta sammanhang denna de mosaiska församlingarnas beskattningsrätt klarlägges. Enligt gällande församlingsordningar ha församlingarna rätt att för täckande av sina behov bland medlemmarna uttaxera erforderliga belopp. I Stockholm skall enligt § 43 i gällande församlingsordning till grund för taxeringen läggas det för var skattskyldig församlingsmedlem beskattningsbara beloppet till den statliga taxeringen för vederbörande år. Enligt § 49, samma stadga, äro förfallna utskylder utmätningsgilla, där de — såsom det heter — 'stödja sig på laga kraftvunnen taxeringslängd eller prövningsnämnds i vederbörlig ordning fattade beslut'. Enligt vad jag inhämtat, har församlingsskatten under de tio senaste åren uträknats efter följande procentsatser: 1937 1,2, 1938 1,2, 1939 1,8, 1940 1,6, 1941 3,o, 1942 3,o, 1943 3,o, 1944 4,0, 1945 3,0 och 1946 4,0. Såsom synes är det icke små belopp, som judiska medborgare utöver de ordinarie skatterna förpliktas att under exekutivt lika tvingande omständigheter som i fråga om dessa erlägga i församlingsavgifter. Att de sistnämnda blivit så höga synes icke minst sammanhänga med den flyktinghjälp, som församlingarna under senare år åtagit sig. Enligt Församlingsblad för mosaiska församlingen i Stockholm, nr 2/1946, uppgick den del av församlingens utgifter under år 1945, som huvudsakligen täckts av under året uppburna församlingsskattemedel till i runt tal omkring 548 000 kronor. Av sagda utgiftsbelopp föll ett belopp av 213 000 kronor på församlingens flyktinghjälp, administrationskostnader härför och med flyktinghjälpen sammanhängande registreringsarbete. Utan att på något sätt vilja bestrida angelägenheten av att judiska medborgare i största möjliga utsträckning ekonomiskt bistå samhället i dess ifrågavarande humanitära uppgifter, måste jag dock mycket starkt ifrågasätta, huruvida det överensstämmer med församlingsordningarna och grunderna för dessa, att detta bistånd genom församlingarnas förmedling lämnas med inom dessa uttaxerade medel. Det lär knappast med fog kunna göras gällande, att uttaxering inom de mosaiska församlingarna författningsenligt kan ske för sådant ändamål, varom nu är fråga. Av lojalitet såväl mot det svenska samhället som församlingarna ha medlemmarna hittills funnit sig i att erlägga dessa tyngande avgifter utan att, såsom det naturligtvis varit möjligt, få lagligheten av desamma vederbörligen prövad. Man har gjort det av moraliska bevekelsegrunder i tacksamhet över vad som besparats de svenska judarna och i känsla av att det var av övergående natur. Då nu emellertid församlingarnas officiella representanter visserligen under skenbar anslutning till religionsfrihetsprincipen dock de facto uppge denna för att tillgodose församlingarnas intresse av att ha så många skattedragare som möjligt, är tidpunkten för visso inne, att åtgärder vidtagas för att den beskattningsrätt, om vilken de sålunda under uppoffrande av de högsta andliga värden vilja värna, blir klart fixerad. Det måste förhindras, att beskattningsrätten av än så ideella motiv utsträcks utöver den gräns och de syften, som i församlingsordningarna kan ha varit avsedd. — Flyktinghjälpen, även i den del den har mosaiska trosbekännare till föremål, måste för visso på grund av dess av ingen förutsedda omfattning och varaktighet numera anses såsom en i främsta rummet statlig angelägenhet; det lärer därför icke för de mosaiska församlingarna i längden gå för sig att av enbart moraliska skäl uttaga församlingsavgifter av den storleksordning, vartill de nått u p p , och för de ändamål, till vilka de utsträckts. Utan tvivel kunna inga andra föremål än dem, som sammanhänga med realiserandet av församlingarnas egentliga syften, ha varit menade att täckas med skattemedel. Givetvis måste det alltid för en dissenterförsamling erfordras drygare avgifter än då det gäller en statskyrka. Men en jämförelse mellan uttaxeringarna i

den sistnämnda och i de mosaiska församlingarna ger dock intryck av en disproportion i storleken av ifrågavarande avgifter, som synes mycket litet rimlig. När beskattningen en gång återförts till rimliga proportioner, torde man enligt min mening knappast behöva befara att mista församlingsmedlemmar av ekonomiska skäl. Jag vågar därför ytterligare framhålla nödvändigheten av att denna de mosaiska församlingarnas skattefråga blir i hela sin vidd förutsättningslöst utredd. För att till slut ytterligare vidga perspektivet på en fri utträdesrätt ur de mosaiska församlingarna, skulle jag vilja framhålla, att situationer kunna tänkas uppstå, då medlemmar av svenska mosaiska församlingar skulle vilja utträda ur dessa visserligen icke av ekonomiska men dock av andra icke-religiösa skäl. Man måste då hålla i minnet, att de senare årens tragiska händelser medfört en utveckling, som mången gång är synnerligen antipatisk för den, som varit van att till judendomen enbart knyta religiösa och kulturella begrepp. Om det således inträffade, att en församling genom t. ex. en sionistisk majoritet drevs till politiska ställningstaganden eller att eljest intaga ståndpunkter motsatta dem svenskt inställda församlingsmedlemmar ansåge ur allmän samhällelig synpunkt gagneliga och lämpliga, måste det anses rimligt, att dessa medlemmar utan särskilda deklarationer hade rätt att utträda ur församlingarna. Trots sin otillfredsställelse med församlingarna kunde de mycket väl tänkas vara religiöst varmt kännande judar. Med tanke på rådande meningsskiljaktigheter, då det gäller trosformerna, bör det också framhållas, att judar med religiöst frisinnad uppfattning skulle kunna finna det outhärdligt att kvarstå i en församling, där medlemmar av ortodox åskådning kommo i majoritet och satte sin prägel på kulthandlingar och föreningsliv. Under åberopande av ovanstående får jag avslutningsvis såsom min uppfattning uttala, att utvecklingen medfört, att en lagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse med de i 1938 års omförmälda motion utstakade linjerna icke blott är önskvärd utan också nödvändig.» Stern anförde vidare beträffande de synpunkter på utträdesfrågan, som mosaiska församlingen i Stockholm framfört till kommittén, att dessa visserligen otvivelaktigt representerade en majoritetsuppfattning men att det funnes en stark minoritet i församlingen, som i åtskilliga frågor stode i opposition till majoriteten. Huruvida minoriteten i allmänhet delade de i ovannämnda skrift anförda synpunkterna vore vanskligt att bedöma. Beträffande beskattningsrätten yttrade Stern, att han för egen del icke påyrkade, att den borde upphöra, men att det borde undersökas hur långt denna rätt vore avsedd att sträcka sig. Direktören Viggo Zadig i Malmö har — under hänvisning till riksdagens år 1938 avlåtna skrivelse med begäran om utredning i ämnet — i ett flertal till justitiedepartementet inkomna skrifter, vilka överlämnats till kommittén, hemställt om åtgärder snarast möjligt för möjliggörande av att svenska medborgare av judisk börd skola kunna utträda ur mosaisk församling utan att nödgas inträda i svenska kyrkan. 1 Därvid har framhållits bl. a., att nuvarande regler härutinnan innebure en tvångsinskrivning, som föga överensstämde med den religionsfrihet, vårt land sedan gammalt berömt sig av att äga. 1

Jfr ovan refererade rättsfall NJA 1937 s. 247.

232 Under kommitténs behandling av frågan om de mosaiska församlingarnas rättsliga ställning ha representanter för mosaiska församlingen i Stockholm ånyo fått företräde inför kommittén. Därvid har från kommitténs sida framhållits, att det — under förutsättning att medlemmarna i de mosaiska församlingarna medgåves rätt till fritt utträde — kunde tänkas två alternativa lösningar, nämligen antingen att församlingarna finge k a r a k t ä r av helt frivilliga sammanslutningar eller att församlingarna i en eller annan form bibehölles vid den offentligrättsliga ställning de nu ha med rätt att verkställa uttaxering bland sina medlemmar och att med biträde av offentlig myndighet indriva sålunda uttaxerade medel. I sistnämnda fall finge, liksom enligt nuvarande bestämmelser, en viss statlig reglering av de mosaiska församlingarnas förhållanden ske. Kommittén anhöll fördenskull om upplysning om hur mosaiska församlingen i Stockholm ställde sig till dessa båda alternativ. I anledning härav har mosaiska församlingen i Stockholm inkommit med en den 1 mars 1948 dagtecknad skrift, vari under hänvisning till församlingens den 14 april 1944 dagtecknade yttrande framhållits, att rätten till fritt utträde kunde komma att medföra en omgestaltning av församlingens verksamhet. Icke minst den ekonomiska grundvalen för eft fullföljande av församlingens uppgifter kunde komma att väsentligt rubbas. Församlingen, som anslöte sig till religionsfrihetens krav att utträdet ur en församling borde vara fritt, finge emellertid vara beredd att möta den utveckling, som det fria utträdet kunde komma att medföra. I anslutning härtill har församlingen anfört bl. a. följande: »För församlingens möjlighet att fullfölja sina uppgifter torde det dock vara av allra största betydelse, att den rätt församlingen sedan gammalt äger att beskatta sina medlemmar och att, där så kräves, exekutivt kunna utfå förfallna församlingsutskylder alltjämt blir bestående. De här i riket existerande mosaiska församlingarna — framför allt de större — ha under hägnet av den nuvarande ordningen i avsevärd omfattning kunnat bygga upp och vidmakthålla församlingsinstitutioner och åtaga sig därmed sammanhängande stora förpliktelser. Dessa förpliktelser komma icke genom införandet av 'det fria utträdet' att i nämnvärd mån minskas. Skulle då de ekonomiska förutsättningarna för ett fullföljande av församlingsuppgifterna ytterligare försvagas genom borttagande av det stöd och den stadga exekutivrätten innebär, är det fara värt att församlingarna komma att drabbas av mycket stora ekonomiska svårigheter. Det synes oss angeläget icke blott ur den judiska befolkningens i Sverige egen synpunkt utan även ur allmän svensk samhällssynpunkt att dessa svårigheter icke bliva större än som är ofrånkomligt. Mosaiska församlingen vill därför hemställa, att de här i landet redan existerande mosaiska församlingarna, vilka av ålder haft beskattningsrätt gentemot sina medlemmar, måtte få bibehålla densamma. Att med denna beskattningsrätt måste följa skyldighet för vederbörande församlingar att — icke minst med hänsyn till medlens användning — även i fortsättningen underställa sina församlingsordningar Kungl. Maj:ts prövning och fastställelse, förefaller församlingen uppenbart. Församlingen har heller icke något att erinra emot en sådan ordning som att den av ålder givna beskattningsrätten endast får bibehållas av de bland de nu existerande mosaiska församlingar, vilka vid särskild prövning kan visa sig ha fog för bibehållande av denna rätt.»

233 Församlingen har vidare på förfrågan meddelat, att församlingsskatten under åren 1938—1948 uttagits efter följande skattetal, nämligen 1938, 1,2, 1939 1,3, 1940 1,6, 1941—1943 3, 1944 4, 1945 3 och 1946—1948 4 procent. De judiska församlingarnas ställning i vissa främmande länder.1 Tyskland

(Preussen).

Utgångspunkten för det judiska församlingsväsendet i Preussen var ett edikt av den 21 maj 1671, varigenom bestämmelser meddelades rörande 50 från Wien fördrivna judiska familjers bosättning i Preussen. Ediktet, som icke innehöll några föreskrifter rörande bildandet av församlingar (Gemeinden) utan endast reglerade de enskilda familjernas förhållanden, medgav judarna fri religionsutövning. Frågan om regleringen av judarnas ställning sågs vid denna tid i första hand ur statens skatteintresses synpunkt. Då detta intresse ansågs kräva ett solidariskt ansvar av alla judar för de dem pålagda skatterna till staten, uppkom behov av en organisation av j u d a r n a för upptagande av erforderliga skattebelopp och således av en församlingsbildning. Därvid anknöts till de judiska församlingar, som redan funnos, i det att staten till dessa församlingars förut rent religiösa uppgifter lade uppgiften att uttaga av staten påkallade skatter från judarna. Denna utveckling började med en förordning av den 24 januari 1700 och ett med stöd härav den 7 december samma år utfärdat reglemente samt fullföljdes vidare genom lagar och reglementen åren 1714, 1730 och 1750. Grunddragen av den genom nämnda lagstiftning skapade organisationen av judarna voro i huvudsak följande: a) Judarna i varje stad skulle sammanslutas i en församling (Gemeinde). Varje på orten boende jude var utan vidare (ipso jure) medlem i församlingen. b) Församlingen hade beskattningsrätt gentemot sina medlemmar, för vilkens genomförande staten lämnade sitt bistånd. c) De församlingen enligt lagstiftningen anvisade uppgifterna voro av dels religiös dels samhällelig (politisk) natur. I 1750 års reglemente voro församlingens samhälleliga uppgifter så vidsträckta, att församlingen solidariskt svarade ej allenast för de offentliga judeskatterna till staten utan även för varje av en jude begången stöld, ifall tjuven icke blev ertappad eller ej kunde ersätta det stulna. Församlingen hade vidare polismyndighet över samtliga j u d a r i staden, även gentemot judiska främlingar, vilkas besök i staden överhuvud taget var tillåtet. Församlingens organ voro rabbin, vicerabbin och de äldste. På grund av församlingens offentliga karaktär voro dessa befattningshavares funktioner icke blott av religiös utan även av utpräglat samhällelig natur. De hade så1 Denna redogörelse har i huvudsak hämtats från >Judisches Lexikon», tryckt år 1927 å Judischer Verlag i Berlin, samt »Encyklopedia of the Social Sciences», tryckt i London år 1932. Vissa andra källor angivas i det följande.

234 ledes vissa befogenheter att utmäta straff för överträdelser i religiöst avseende, rabbiner och vicerabbiner därjämte viss domsrätt i civilrättsliga tvister mellan judar. Genom ediktet av den 11 mars 1812 fingo j u d a r n a en ändrad ställning i samhället. Från att tidigare ha varit främlingar och skyddslingar upphöjdes j u d a r n a till inhemska invånare och statsborgare. J u d a r n a blevo således nu likställda med kristna i fråga om rättigheter och skyldigheter. Genom detta edikt ändrades även de judiska församlingarnas struktur. Med judarnas inlemmande i samhället bortföll grunden för upprätthållandet av deras sammanslutningar i dessas dittillsvarande form. Emellertid innehöll lagstiftningen överhuvud taget icke några som helst bestämmelser angående de judiska församlingarna. Följden blev oklarhet och osäkerhet vid behandlingen av församlingarna från statsmyndigheternas sida, vilket småningom medförde ohållbara förhållanden. De statliga myndigheternas ståndpunkt var dock, att genom ediktet någon ändring icke inträtt, såvitt gällde församlingarnas religiösa uppgifter. Efter år 1820 kom följande uppfattning mer och mer att bliva den förhärskande. Judendomen i Preussen hörde till de tillåtna (tålda) religionssamfunden och intoge i följd härav enligt den allmänna landsrätten en ställning av civilrättslig juridisk person. Såsom ett tillåtet religionssamfund kunde judendomen blott göra anspråk på fri religionsutövning. Staten befattade sig med judendomens angelägenheter endast om statens ordningsintresse så bjöde. Staten fordrade och reglerade fördenskull icke bildandet av judiska församlingar utan överlät fastmera åt den enskildes eget bedömande, om han ville vara medlem av en församling eller ej. Genom denna ståndpunkt blev församlingarnas existens hotad. Trots den uppställda grundsatsen om icke-inblandning i judendomens inre angelägenheter krävde staten av församlingarna upprätthållandet av vissa institutioner. De måste t. ex. ha en kyrkogård samt underhålla synagogor. Dessa institutioner pålade församlingarna bestående förpliktelser och därav föranledda utgifter. Till följd av möjligheten av massutträde ur församlingen eller medlemmarnas vägran att erlägga skatt till församlingen ansågs emellertid den finansiella grundvalen för upprätthållandet av dessa institutioner och fullgörandet av församlingens övriga uppgifter vara undanryckt. Detta tillstånd upphörde för storhertigdömet Posen genom en den 1 juni 1833 utfärdad provisorisk förordning, varigenom synagogsförsamlingarna i Posen ånyo indrogos inom den offentliga rättens sfär. Församlingarna förlänades korporationsrätt beträffande sina förmögenhetsangelägenheter. I stället för frivilligt medlemskap återinfördes tvångstillhörighet till församlingen. Församlingarna erhöllo vidare en statligt reglerad organisation. Omhänderhavandet av deras förmögenhetsangelägenheter ställdes under statsmyndigheternas uppsikt, och församlingarna förpliktades tillse, att inga skolpliktiga barn saknade skolundervisning. För övriga delar av Preussen skedde en omgestaltning av församlingarna först genom lagen den 23 juli 1847, vilken i huvudsak gick i samma rikt-

235 ning. Församlingarna erhöllo korporationsrätt och beskattningsrätt, varjämte principen om tvångstillhörighet ånyo infördes. Huvuddragen av denna reglering voro följande: a) Samtliga judar inom statsområdet sammanslötos till synagogsförsamlingar (Synagogengemeinden), så beskaffade att varje inom en församlings område bosatt jude var medlem i denna församling. b) Bildande av synagogområdet liksom dettas ändring skedde genom regeringsmakten under medverkan av intressenterna. c) Synagogsförsamlingarna voro offentligrättsliga sammanslutningar och hade beskattningsrätt gentemot sina medlemmar. d) Församlingens organ voro dels föreståndarna till ett antal av minst 3 högst 7 dels ock representantförsamlingen, bestående av minst 9 högst 21 medlemmar. e) Medlemmarna av representantförsamlingen valdes av samtliga till mogen ålder komna manliga medlemmar av församlingen, vilka ej stodo under annans beskydd och som självständigt försörjde sig. f) Valet av föreståndare skedde inom representantförsamlingen. g) Föreståndarnas och representantförsamlingens förhållanden rättade sig väsentligen efter kommunalrättens grundsatser angående magistraten och stadsfullmäktige, i övrigt efter statuterna. h) På grund av synagogsförsamlingens offentligrättsliga ställning förbehöll sig staten en vittgående uppsiktsrätt och sin medverkan vid åtskilliga rättshandlingar. Denna statens medverkan avsåg dock ej det religiösa området. i) Församlingen hade en vidsträckt autonomi, särskilt i fråga om regleringen av beskattningsförfarandet, församlingsordningen (inom ramen för de lagstadgade gränserna) och som nämnt på det religiösa området. För församlingsordningens giltighet krävdes dock statlig fastställelse. Den genom 1847 års lag uppställda principen om anslutningstvång har brutits genom den s. k. Austrittgesetz av den 28 juli 1876. Genom denna lag har möjlighet lämnats för en jude att, utan att avskiljas från judendomen, på grund av religiösa betänkligheter under vissa villkor utträda ur församlingen. Senare utfärdade Austrittgesetze av den 13 december 1918 och den 30 november 1920 ha bibehållit denna utträdesmöjlighet i än mera underlättad form. Sistnämnda lag, som gällde utträde ej allenast ur judiska församlingar utan ur offentligrättsliga religiösa sammanslutningar över huvud taget, innehöll bl. a. följande bestämmelser: Den, som vill med laga verkan utträda ur en offentligrättslig religiös sammanslutning, skall anmäla utträdet till domstolen (Amtsgericht) i sin hemort. De rättsliga verkningarna av sådan anmälan inträda en månad efter ingivandet av densamma till domstolen. Anmälan kan dessförinnan återkallas. Domstolen har att ofördröjligen underrätta föreståndaren för vederbörande sammanslutning om utträdet samt att meddela den utträdande bevis om utträdet. Utträdesanmälan medför befrielse för den utträdande från alla förpliktelser, vilka hänföra sig till den personliga tillhörigheten till

236 sammanslutningen. Denna befrielse inträder efter utgången av löpande skatteår, dock ej tidigare än 3 månader från anmälans ingivande. Bestämmelserna i denna lag förklaras uttryckligen skola gälla även utträde u r en synagogsförsamling. Vidare sägs att en jude, som utträtt ur en synagogsförsamling, blir medlem i en annan synagogsförsamling endast om han skriftligen anmäler sitt inträde i sistnämnda församling hos dennas föreståndare. 1 Vid nationalförsamlingen i Weimar år 1919, då den blivande tyska riksförfattningens minoritetsklausul dryftades, påyrkades från visst håll införandet av en bestämmelse, enligt vilken främmande folkgrupper och särskilt j u d a r n a skulle erkännas såsom nationell minoritet, för så vitt de gjorde anspråk på ett nationellt egenliv. Detta önskemål mötte starkt motstånd både inom och utom nationalförsamlingen. Tyska rikets största judiska organisation (»Centralverein») uttalade sålunda, att j u d a r n a vore tyskar av mosaisk trosbekännelse och ej någon nationell minoritet. Då flertalet tyska judar ställt sig avvisande mot nämnda önskemål, tog nationalförsamlingen ej någon hänsyn härtill. 2 Genom riksförfattningen i Weimar av den 11 augusti 1919 gåvos emellertid i artikel 137 vissa allmänna bestämmelser, vilka hade avsevärd betydelse även för de judiska församlingarna. Enligt dessa bestämmelser skulle varje religiös sammanslutning självständigt ordna och omhänderha sina angelägenheter inom ramen för gällande lagar, varjämte sammanslutningen skulle utse sina ämbetsmän utan medverkan av staten eller den borgerliga kommunen. Vidare sades i nämnda artikel, att religiösa sammanslutningar förbliva offentligrättsliga juridiska personer, om de förut varit sådana. Andra religiösa sammanslutningar kunna efter egen ansökan erhålla samma ställning, ifall de genom sin församlingsordning och antalet medlemmar erbjuda säkerhet för fortvarande bestånd. Sådana religiösa sammanslutningar, som utgöra offentligrättsliga juridiska personer, äro berättigade att på grundval av de borgerliga skattelängderna uttaga skatter. 3 Huruvida och i vilken utsträckning bestämmelserna i Weimarförfattningen utgjorde modifikationer i 1847 års lag har varit omtvistat. Enligt en åsikt, som företrätts av bl. a. Beichsgericht i flera utslag, var artikel 137 i väsentliga punkter att anse såsom gällande rätt och denna artikel hade därmed utan vidare ändrat däremot stridande bestämmelser i Landesgesetz. En annan mening, som särskilt företrätts av den preussiska statsregeringen, gick däremot ut på att artikel 137 endast innehöll riktlinjer för en kommande lagstiftning och att den äldre rätten fördenskull fortfarande gällde intill dess Landesgesetz bleve ändrad. Icke desto mindre har statsregeringen i en rad frågor gjort avvikelser från 1847 års lag, så t. ex. vid införandet av kvinnorösträtt. I fråga om rösträtt fanns i allmänhet ingen skillnad mellan utlänningar och landets inhemska invånare. Utlänningars rösträtt är dock starkt om1

Das gesamte deutsche und preussische Gesetzgebungs-Material, årg. 1921 (s. 5). K. Stillschweig: Det judiska minoritetsproblemet, tryckt år 1944, (s. 22—23). 3 Reichsgesetzblatt, årg. 1919 s. 1409. 2

237 stridd i vissa församlingar (såsom t. ex. i Hannover och i några församlingar i Bhenlandet). Enligt den förhärskande meningen var dock frågan om utlänningars rösträtt liksom även frågan om tillåtelse för utlänningar att vara tjänstemän hos en judisk församling från lagstiftningens ståndpunkt att besvara jåkande. De judiska församlingarna i Tyskland fingo — såsom framgår av vad ovan nämnts — enligt 1919 års riksförfattning och därmed sammanhängande lagstiftning i princip tillåtelse att i likhet med alla andra offentligrättsliga religiösa sammanslutningar uttaga egna skatter i form av procentuella tillägg till den vanliga inkomstskatten (Beichseinkommensteuer). Om så skedde, voro de statliga myndigheterna pliktiga att bistå de judiska församlingarna med anskaffande av de uppgifter, som erfordrades för bestämmandet av skattens underlag, ävensom med skattens indrivning. Skattens höjd fastställdes av de organ, som enligt lag och statuter skulle finnas härför. Skyldiga att erlägga skatt voro alla medlemmar i församlingen. Statsmedborgarskapet var utan betydelse för såväl tillhörigheten till församlingen som ^ör skattskyldigheten. Vid tvister angående lagligheten av en skattepåföring tillämpades förvaltningsrätten, såvitt det gällde offentligrättsliga angelägenheter. Frankrike. Före revolutionen år 1789 betraktades judarna som ett särskilt folk, som en judisk nation (»nation juive»). De hade en autonom församlingsorganisation. Enligt revolutionens grundsatser kunde endast den bliva medborgare som tillhörde den franska nationen. För judarnas emancipation krävdes då, att de skulle lägga bort alla ett främmande folks egenskaper, att de skulle assimilera sig och avstå från sin gamla församlingsorganisation samt att de över huvud taget skulle bliva, icke av judisk nation utan »fransmän av mosaisk trosbekännelse». En av judeemancipationens främste förespråkare i den konstituerande nationalförsamlingen, Clennont-Tonnerre, uttryckte saken så: »Man måste vägra judarna allt som nation men bevilja dem allt som individer.» I skrivelser till nationalförsamlingen förklarade sig de sedan långliga tider privilegierade sydfranska judarna (sefardim) och j u d a r n a i Paris beredda att avstå från varje slag av församlingsautonomi och reservationslöst bliva »fransmän av mosaisk trosbekännelse». 1 De östfranska j u d a r n a i Elsass (äschkenasiin), som i stor utsträckning bibehållit bruket av jiddisch, önskade däremot upprätthålla det rådande tillståndet. Först sedan detta lett till häftiga debatter i nationalförsamlingen, beslöto sig de östfranska judarna för att avstå från autonomien. Den 27 september 1791 antogs av nationalförsamlingen den för alla judar gällande emancipationslagen. Nationalförsamlingens tvivel beträffande judarnas assimilationsvilja föranledde dock församlingen att av dem kräva ett klart uttryck för denna vilja: de måste avlägga medborgareden och denna skulle gälla som 1 Med sefardim avses från Spanien härstammande judar och med aschkenasim från östra Europa inflyttade judar.

238 avsägelse av deras gamla församlingsorganisation. Det av Napoleon år 1807 inkallade »Stora synhedrion» i Paris, bestående av valda representanter för j u d a r n a i Frankrike och dess under franskt inflytande stående grannländer, förklarade, att judarna icke gjorde anspråk på någon särskild ställning i rättsligt hänseende utan önskade stå under den allmänna lagen, och att de ville räkna sig som hörande till de särskilda folkslag, bland vilka de bodde, såvida dessa gåve dem borgerlig och social likställighet. 1 Napoleon vidtog härefter åtgärder för judarnas assimilation. Genom dekret den 17 mars 1808 krossade han fullständigt judarnas självstyre. I dess ställe satte han den s. k. konsistorialförfattningen, varigenom församlingarna förlorade sin autonomi och omvandlades till israelitiska kyrkor. Babbinerna voro icke längre domare, notarier eller kyrkobokförare utan blott och bart präster, vilka sedermera (sedan år 1830) avlönades av staten. P å samma sätt som den kristna medborgaren var den franske »israeliten» endast underställd det gemensamma fosterlandets lagar och myndigheter. De enskilda församlingarna (synagogues particuliéres) underställdes enligt författningen bildade konsistorier och förlorade därmed all självständighet. Konsistorierna ägde i varje församling utse en förvaltare eller en förvaltningskommission. Babbinerna och delvis även kantorerna utnämndes av konsistorierna. Konsistorialförfattningen är fortfarande (säges år 1927) gällande i departementen Haut-Bhin, Bas-Bhin och Moselle med den avvikelsen, att konsistorierna ej längre såsom före år 1870 äro underställda centralkonsistoriet och vederbörande ministerium utan prefekterna och Directeur des Gultes. I de övriga departementen har till följd av den år 1905 genomförda skilsmässan mellan kyrka och stat inträtt en genomgripande förändring. Församlingarna ha åter erhållit sin självständighet, även om ramen för den gamla författningen såtillvida bibehållits, att församlingarna i några departement övervakas av ett centralkonsistorium. I Frankrike — liksom i England och Amerika — äro de judiska församlingarna icke offentligrättsliga juridiska personer utan fritt organiserade sammanslutningar. De judiska församlingarna i dessa länder ha fördenskull icke beskattningsrätt. Holland. Även i Holland infördes år 1808 en konsistorialförfattning. Efter denna författnings upphävande erhöllo judarna genom edikt år 1814 rätt att organisera sig i församlingar. År 1817 ställdes i spetsen för församlingarna en centralkommission, som utnämndes av konungen och var underställd vederbörande ministerium. De judiska församlingarnas organisation ändrades sedan flera gånger, bl. a. genom en konstitution av år 1848. År 1870 trädde i centralkommissionens ställe en ny centralkommission, kallad »Centrale Commissie tot de algemeine zaken von het Nederlandsch-Israelietisch Kerkgenootschap», såsom högsta förvaltningsorgan för de judiska för1

K. Stillsclrweig: Judarnas emancipation, tryckt år 1943, s. 21—27.

239 samlingarna. Dessa äro underkastade av kommissionen givna föreskrifter, varigenom församlingarnas befogenheter i flera avseenden inskränkts. Staten understödjer församlingarna och har en allmän övervakningsrätt över desamma. England. I Storbritannien och Irland utgör den judiska församlingen en av de talrika religiösa sammanslutningarna utanför statskyrkan. De judiska församlingarna äro fullständigt befriade från varje uppsikt från statens sida och erhålla ej heller statligt understöd. Församlingsorganisationen är frivillig. Såsom officiell företrädare för judarna beträffande vissa angelägenheter (t. ex. äktenskapsrätt) erkännes dock den år 1760 grundade »London board of Deputies of the British Jews». Församlingarna ha icke offentligrättslig karaktär och ha ej beskattningsrätt. Förenta

staterna.

På grund av att anslutningen till de judiska församlingarna här är frivillig äro desamma organiserade såsom privaträttsliga föreningar. Med hänsyn till att stat och kyrka äro åtskilda finnes icke någon som helst statlig reglering av församlingarnas rättsförhållanden. Församlingarna ha sålunda ej heller beskattningsrätt. Danmark. Lagen den 9 mars 1814, som utgör grundvalen för judarnas församlingsorganisation i Danmark, har delvis ändrats genom förordningar av år 1857 och 1877, vilka reglera utträdet och bildandet av nya församlingar. Konungen utnämner rabbinerna och överrabbinen i Köpenhamn. Utanför Köpenhamn finnas egentligen inga judiska församlingar. Församlingen i Köpenhamn benämnes mosaiska trossamfundet i Köpenhamn. Dess organ äro en delegeradeförsamling, ett representantskap och ett synagogsföreståndarskap. Babbinerna föra matrikel över församlingens medlemmar. Enligt kommittén tillhandakomna upplysningar från mosaiska trossamfundets representantskap gäller för närvarande följande. Varje i Danmark bosatt jude anses — oavsett statsmedborgarskap — tillhöra det mosaiska trossamfundet. En medlem av detta samfund kan dock när som helst hos representantskapet anmäla sitt utträde ur detsamma utan att därför tvingas tillhöra den danska folkkyrkan eller något annat trossamfund. Har den utträdde barn, anses ej heller dessa tillhöra det mosaiska trossamfundet. Den, som därur utträtt, är efter utträdet ej skyldig att betala bidrag till detta och ej heller att erlägga bidrag till något annat trossamfund. Det mosaiska trossamfundets medlemmar äro skyldiga att erlägga ett årligt bidrag till samfundet. Bidraget påföres av taxeringsmän, vilka efter framställning av representantskapet utses av Köpenhamns magistrat. Uttaxeringen sker icke på grundval av någon viss procentsats av den skattepliktiga intäkten utan efter skön med hänsyn till vederbörandes förmögenhet och näringsfång.

240 Skattebidraget kan beräknas i allmänhet till 1—l1/, procent av den skattepliktiga intäkten. Till betalning förfallna skattebidrag k u n n a utmätas genom vederbörande exekutiva myndighet. Norge. Enligt stadgarna för det mosaiska trossamfundet i Oslo, antagna vid möten den 18 och den 22 maj 1919, med därefter gjorda ändringar däri utgör samfundet en judisk församling i Oslo med ändamål att bevara och främja judisk religion och judiskt församlingsliv i Norge, särskilt i Oslo (§ 1). Såsom medlem i samfundet k a n upptagas envar som tillhör den mosaiska tron och har fyllt 18 år (§ 3). Norskt statsborgarskap utgör icke förutsättning för medlemskap. Samfundets styrelse beslutar, huruvida ansökning om medlemskap skall beviljas (§ 5 ) . Har ansökningen bifallits, skall sökanden avgiva en skriftlig förklaring, vari sökanden förbinder sig att följa samfundets stadgar samt att kvarstå såsom medlem i minst 3 hela kalenderår, varefter h a n kan utträda med 6 månaders uppsägning till den 1 januari följande år. Om vederbörande lämnar landet, kan uppsägning ske med 6 månaders varsel (§ 6). Medlem och änka efter medlem är skyldig att till samfundet erlägga kontingent (skatt), vilken betalas kvartalsvis i förskott. Vid medlems uteslutning eller strykning bortfaller kontingentplikten först efter utgången av ovannämnda tid av 3 år eller, om denna tid har utgått, efter 6 månaders forlopp till den 1 nästkommande januari. Styrelsen k a n dock vid uteslutning avstå från krav på kontingent för tiden efter dagen för uteslutningen (§ 9). Sedan en person oavbrutet i 10 år uppfyllt sina plikter såsom medlem av samfundet eller då fråga är om änka, kan styrelsen, om särskilda omständigheter tala härför, befria vederbörande från kontingentbetalning ( § 1 0 ) . Medlemmar i samfundet äro vidare — förutom de enligt § 5 upptagna — följande personer, såvitt de tillhöra den mosaiska tron, nämligen medlems hustru, medlems omyndiga barn och änka efter medlem, så länge hon förblir anka ( § 1 1 ) Uteslutning av medlem sker, då medlemmen övergår till annan religion än den mosaiska, eller om medlem gjort sig skyldig till särskilt omoralisk eller vanhedrande handling (§ 12). Strykning av medlem äger rum vid uraktlåtenhet under 6 på varandra följande månader att erlägga påförd kontingent eller annan gäld till samfundet (§ 13). Till betalning förfallen kontingent kan av samfundet indrivas endast i den ordning, som galler ior uttagande av vanlig gäld. Medlemskapet upphör - förutom vid uteslutning eller strvkning — dels efter skriftlig anmälan, vilken skall göras före den 1 juli ett~år för att erhålla laga verkan från och med den 1 januari påföljande ar dels ock när vederbörande är medlem enligt § 11 och de där nämnda betingelserna icke längre bestå (§ 14). Vid utträdet ur samfundet föreligger ej skyldighet att inträda i annat kyrkosamfund. Judisk härstamning eller mosaisk tro föranleder således i och för sig icke medlemskap i samfundet. " Samfundets förvaltning omhänderhaves av styrelsen, som bestar av föreståndaren och 6 andra medlemmar. Styrelsen tillsätter och entledigar samfundets tjänstemän. Babbinerna tillsättas dock av samfundsmotet efter forslag av styrelsen.

241 Kontingenten fastställes före den 15 november varje år av en särskild taxeringsnämnd, vilken består av 5 medlemmar, varav en väljes av och bland styrelsens medlemmar. Vid kontingentens fastställande lägges det officiella taxeringsprotokollet till grund. Klagan över taxeringsnämndens beslut kan ske senast den 31 december hös övertaxeringsnämnden. Denna består av 7 medlemmar, varav 3 väljes av och bland styrelsens medlemmar, övertaxeringsnämndens beslut får ej överklagas. Samfundsmöte med samfundets röstberättigade medlemmar hålles två gånger årligen, nämligen i mars—april och i september—oktober. Vid sistnämnda möte behandlas förslaget till budget för nästkommande år. Samfundet kan upplösas endast om antalet röstberättigade medlemmar nedgår under 10. Upplösning beslutas å samfundsmöte. Finland. Enligt 3 § lagen den 12 januari 1918 om mosaiska trosbekännare äga mosaiska trosbekännare rätt att i Finland bilda församlingar eller religiösa samfund för religionsövning ävensom övriga å församling ankommande uppgifter. Ytterligare bestämmelser finnas i förordningen den 17 januari 1918 om mosaiska trosbekännares rätt att bilda församlingar eller religiösa samfund i Finland samt om förande av förteckning över mosaiska trosbekännare. Det heter där, att vilja i Finland bosatta mosaiska trosbekännare för 'det i 3 § nämnda lag angivna ändamål bilda religionssamfund, skall anmälan härom göras hos senaten, varvid samfundsordningen bilägges. Samfundets medlemmar behöva icke vara finska medborgare. Uppfyller samfundet och därtill hörande församlings styrelse i förordningen föreskrivna villkor, låter senaten inskriva samfundet och församlingen i det register över religionssamfund, som av kyrko- och undervisningsexpeditionen föres, och meddelas härom bevis. Samfunds styrelse åligger att enligt av senaten fastställt formulär föra förteckning över samfundets medlemmar. Den, som utträtt ur ett samfund, är skyldig att till samfundet gälda avgift, som före utträdet förfallit till betalning, samt under högst 10 år från förbindelsens avgivande såd a n avgift, som han för viss tid utfäst sig att erlägga till samfundet. Efter medlems död ansvarar hans stärbhus endast för de avgifter, som vid hans död förfallit till betalning. Den nu gällande samfundsordningen för judiska församlingen i Helsingfors har antagits av församlingen den 29 januari 1946. Enligt denna ordning har församlingen till ändamål att bereda sina medlemmar tillfälle till utövande av sin religion, sörja för religionsundervisningen, upprätthålla begravnings-, sjukvårds- och fattigvårdskassor och andra för församlingen gagneliga inrättningar samt i övrigt verka för medlemmarnas judiskt nationella och kulturella utveckling. Envar mosaisk trosbekännare, som är finsk medborgare och är bosatt i Helsingfors eller å annan ort, belägen närmare Helsingfors än någon annan av de orter i Finland, där mosaisk församling finnes, blir efter därom gjord anmälan medlem i församlingen. I annat fall 19—488230.

242 k a n medlemskap förvärvas endast på av församlingsfullmäktige godkänd ansökan. Församlingen äger sålunda rätt att såsom medlemmar upptaga även judar som icke äro finska medborgare, men har ej skyldighet härtill. Önskar medlem utträda ur församlingen, bör han därom göra skriftlig anmälan till församlingen. Församlingens utgifter täckas medelst inkomster av församlingens förmögenhet ävensom beskattning och avgifter. Församlingens beslutanderätt utövas i fråga om val av församlingsfullmäktige samt val av bl. a. rabbin och kantor av församlingens medlemmar och i övriga frågor av församlingsfullmäktige. Skötseln av församlingens angelägenheter och verkställandet av dess beslut åligger församlingens förvaltningsråd samt under dess överinseende de nämnder, styrelser och personer, vilka av församlingsfullmäktige utsetts för särskilda uppdrag. Ordinarie sammanträden med församlingsfullmäktige hållas årligen i april och november. Vid novembersammanträdet sker bl. a. fastställandet av församlingens utgifts- och inkomststat för det kommande året samt bestämmandet av det belopp, som skall för samma år uttaxeras. Förslag till utgifts- och inkomststat uppgöres av förvaltningsrådet och av vederbörande nämnder och styrelser. Det belopp, som enligt den fastställda staten skall uttaxeras, fördelas av taxeringsnämnden på dem, som under det löpande året äro eller varit medlemmar i församlingen. Skattebeloppet bestämmes efter fri prövning med beaktande av envars inkomst och förmögenhet, levnadsstandard och familjeförhållanden ävensom övriga på förmågan att erlägga utskylder inverkande omständigheter. Taxeringsnämnden består av förvaltningsrådets kassör såsom ordförande och åtta ledamöter, vilka jämte 4 suppleanter utses av församlingsfullmäktige årligen å ordinarie sammanträdet i november bland församlingens röstberättigade medlemmar. Över taxeringen föres en taxeringslängd, i vilken angivas de skattskyldigas namn, antal skatteören och taxeringsbelopp. Skattskyldig, som icke åtnöjes med honom ågången beskattning, äger däri senast den 31 januari söka ändring hos prövningsnämnden, vilken består av, förutom kassören och en av taxeringsnämnden utsedd ledamot, 7 andra ledamöter, utsedda av församlingsfullmäktige. Besvären skola före den 15 februari prövas av prövningsnämnden. Över prövningsnämndens beslut må besvär anföras före utgången av februari månad hos förvaltningsrådet, i vars beslut ändring ej kan sökas. Förfallna utskylder äro utmätningsgilla, då de stödja sig på laga kraft vunnen taxering. Motivering till kommitténs förslag rörande de mosaiska församlingarna och bidragsskyldigheten till desamma. Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen äro i vårt land de n u gällande bestämmelserna rörande de mosaiska församlingarna annorlunda utformade än motsvarande föreskrifter i fråga om de nuvarande erkända församlingarna av främmande kristna trosbekännare. Andra främmande trosbekännare än judarna skola — om de vilja bilda en egen församling och få denna erkänd av staten enligt 1873 års förordning — göra ansökan härom

243 hos Kungl. Maj :t. Sökandena skola därvid uppgiva sin trosbekännelse samt bifoga en församlingsordning. Vid prövning av ansökningar av detta slag ställer Kungl. Maj :t naturligen vissa krav på församlingsordningens innehåll. Att döma av de nu erkända församlingarnas församlingsordningar synas dessa krav gå ut på att bestämmelser böra fmnas beträffande 1) församlingens ändamål och verksamhet, 2) hur medlemskap vinnes och förloras, 3) gudstjänstens anordnande samt 4) församlingens organisation. I det sistnämnda hänseendet torde anses, att föreskrifter böra finnas om församlingsföreståndare och hans funktioner, om besluts fattande och om revision. Det torde därvid förekomma, att Kungl. Maj :t, om församlingsordningen i något avseende befinnes ofullständig, bereder sökandena tillfälle att komplettera densamma. Kungl. Maj :t fastställer emellertid i regel icke själva församlingsordningen utan förklarar endast den bildade församlingen vara av staten erkänd. Att Kungl. Maj :t i några fall fastställt viss lydelse av en församlingsordning (såsom bl. a. beträffande Engelska episkopalförsamlingen i Stockholm) torde ha berott på särskilda omständigheter. Vad angår de mosaiska församlingarna har däremot genom 1838 års cirkulär fastställts en ordning för församlingarnas verksamhet, och denna ordning innehåller detaljerade föreskrifter i olika avseenden. De mosaiska församlingar, som så önska, kunna få en särskild församlingsordning för sig fastställd. Av de nu befintliga tio mosaiska församlingarna ha sålunda fem, nämligen församlingarna i Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping och Karlstad, var för sig erhållit statlig fastställelse å en särskild församlingsordning. Medlemskapet i de mosaiska församlingarna är grundat på tvångstillhörighet. Enligt de av Kungl. Maj :t fastställda församlingsordningarna gäller, att medlem i vederbörande församling är envar till mosaiska trosbekännelsen hörande svensk medborgare, som är mantalsskriven i den stad, där församlingen finnes, eller på annan svensk ort, belägen närmare till denna stad än till någon av de övriga orter i Sverige, där mosaisk församling finnes. 1838 års ordning innehåller en bestämmelse med motsvarande syfte. Några stadganden om rätt till utträde ur en mosaisk församling finnas ej. Vid tillämpningen av nu gällande bestämmelser har utträde ur en mosaisk församling icke ansetts kunna ske på annat sätt än genom övergång i härför föreskriven ordning till svenska kyrkan eller till annat kristet trossamfund. Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen för de judiska församlingarnas ställning i vissa främmande länder äro reglerna om utträdet ur en mosaisk församling i vårt land strängare än i exempelvis Danmark, Norge och Finland. Beträffande de nuvarande erkända församlingarna av främmande trosbekännare äro förhållandena annorlunda. Stundom finnas här i församlingsordningen intagna uttryckliga regler, enligt vilka medlem äger efter anmälan till församlingens pastor utträda ur församlingen. Detta är exempelvis fallet enligt Metodistkyrkans kyrkoordning. Å andra sidan förekommer, att några särskilda bestämmelser angående utträdet icke finnas intagna i för-

244 samlingsordningen. Ett exempel härpå är församlingsordningen för de romersk-katolska församlingarna i Sverige, enligt vilken medlemmar i vederbörande församling äro alla inom församlingens område bosatta katolska trosbekännare, oavsett deras nationalitet. Emellertid erfordras enligt vad för kommittén uppgivits för vinnande av utträde ur en katolsk församling i praktiken endast en engångsanmälan till kyrkoherden i vederbörande katolska församling. Såvitt kommittén kunnat finna anses ej heller hos övriga nu erkända församlingar av främmande trosbekännare hinder möta mot att utträde erhålles endast efter anmälan. En annan olikhet mellan de mosaiska församlingarna och övriga främmande trosbekännares församlingar är, att de mosaiska församlingarna — oavsett huruvida de ha en särskild församlingsordning eller 1838 års ordning är å dem tillämpligt — ha tillerkänts beskattningsrätt gentemot sina medlemmar, vilken rätt är förenad med rätt till indrivning genom de exekutiva myndigheternas försorg av församlingsmedlemmarna påförda utskylder. Andra främmande trosbekännares församlingar ha däremot icke beskattningsrätt gentemot medlemmarna. De mosaiska församlingarna kunna sålunda anses i högre grad än de övriga församlingarna intaga en offentligrättslig ställning. För de mosaiska församlingarna gällande föreskrifter i organisatoriskt hänseende äro för övrigt i stor utsträckning likartade med motsvarande bestämmelser i våra kommunalförfattningar. Den nuvarande regleringen av de mosaiska församlingarnas förhållanden kan sägas innebära, att dessa församlingar i viss mån jämställts med kommuner. Församlingarnas verksamhet omfattar även uppgifter, som ligga utanför det rent religiösa området. De mosaiska församlingarna kunna följaktligen för närvarande anses intaga en särställning i jämförelse med andra religiösa sammanslutningar. Att så blivit förhållandet beror otvivelaktigt på historiska skäl. Av den i det föregående lämnade redogörelsen för de mosaiska församlingarnas i Sverige tillkomst och utveckling liksom även av översikten över de judiska församlingarnas ställning i vissa främmande länder torde framgå, att dessa församlingar från början och sedan långt fram i tiden betraktades som ett samhälle för sig. Detta särskilda samhälle lydde i vissa avseenden sina egna lagar. J u d a r n a hade länge ej samma rättigheter som andra medborgare. Bildandet av mosaiska församlingar föranleddes ej heller enbart av religiösa skäl utan utgjorde i viss mån ett led i de europeiska staternas judepolitik. De församlingarna tillerkända befogenheterna, däribland deras beskattningsrätt, torde få ses mot bakgrunden härav. Vad vårt land beträffar må erinras om att enligt 1782 års judereglemente j u d a r n a skulle betala skatt till stat och kommun efter samma grunder som borgerskapet. Skatten påfördes emellertid icke varje enskild jude, utan konungens befallningshavande bestämde det totala skattebeloppet för dem, varefter j u d a r n a fingo fördela detta belopp sinsemellan. Någon sådan föreskrift förekom ej i 1838 års lagstiftning. Däremot gavs i samma års ordning en närmare reglering av de mosaiska församlingarna, medlemskapet i desam-

245 ma samt deras organisation och verksamhet. Angående församlingsmedlemmarnas bidragsskyldighet till sin församling meddelades uttryckliga bestämmelser, varigenom uttagandet av dessa bidrag fick formen av en beskattning förenad med rätt till indrivning genom de exekutiva myndigheternas försorg. Under 1800-talet har utvecklingen i vårt land — liksom i de flesta andra länder — gått i den riktningen, att de mosaiska trosbekännarna steg för steg erhållit likställighet med övriga medborgare i fråga om rättigheter och skyldigheter. 1838 års förordning byggde i princip på sådan likställighet men innehöll dock vissa betydelsefulla inskränkningar i dessa trosbekännares rättigheter. Sådana mosaiska trosbekännare, som voro svenska medborgare, fingo sålunda först år 1860 rätt att bosätta sig samt förvärva och besitta fast egendom var som helst i riket. För de utländska mosaiska trosbekännarna upphävdes inskränkningarna i valet av bosättningsort först år 1873. Enligt 1838 års förordning voro mosaiska trosbekännare skyldiga att själva underhålla sina fattiga utan att därför åtnjuta lindring i fråga om bidrag till kommunens allmänna fattigvård. Detta stadgande upphävdes först år 1899. Därigenom hade i administrativt hänseende den sista inskränkningen i de svenska judarnas likställighet med övriga medborgare bortfallit. Det torde vara lätt förklarligt, att under den tid, då judarna fingo vidkännas inskränkningar i olika hänseenden i sina medborgerliga rättigheter och judarna därjämte voro ålagda särskilda skyldigheter, en statlig reglering av deras församlingar och dessas verksamhet ansetts påkallad. Eftersom j u d a r n a voro skyldiga att själva underhålla sina fattiga, måste en de mosaiska församlingarna medgiven rätt att beskatta sina medlemmar för erhållande av bl. a. för detta ändamål erforderliga medel te sig tämligen självfallen. Att dessa församlingar dessutom få vidkännas kostnader för andra ändamål, exempelvis för byggande och underhåll av synagoga samt för de hos församlingarna anställda befattningshavarna, kan däremot ej antagas ha varit ett avgörande skäl för församlingarnas beskattningsrätt, eftersom motsvarande utgifter förekomma även hos andra trosbekännares församlingar utan att delta föranlett ett medgivande av beskattningsrätt. Även om således de mosaiska församlingarnas statligt reglerade organisation och deras beskattningsrätt kan anses ha varit väl motiverad i äldre tid, då judarna intogo en särställning i jämförelse med andra medborgare, lärer det icke kunna förnekas, att saken i viss mån kommit i ett annat läge, sedan denna särställning upphört. Den för de mosaiska församlingarna gällande särskilda regleringen måste då — i den mån icke andra skäl kunna 'åberopas för ett bibehållande av denna reglering — betraktas såsom en dessa församlingar medgiven speciell förmån, ett privilegium, som ej kommer andra likartade sammanslutningar till del. Med detta uttalande avser kommittén icke att göra gällande, att skäl ej skulle kunna anföras för en särbehandling av de mosaiska församlingarna. Denna fråga behandlas av kommittén närmare i det följande. Kommittén vill här endast påpeka, att, för

246 den händelse dessa skäl icke skulle k u n n a anses utgöra en tillräcklig motivering för en sådan särbehandling, ett bibehållande av en särskild reglering av de mosaiska församlingarna måste anses innebära en förmånsställning för dem. Vad angår de skäl, som från de mosaiska församlingarnas sida åberopats till stöd för ett bibehållande av den nuvarande regleringen av dessa församlingars organisation och verksamhet, får kommittén i detta sammanhang erinra om följande. Av mosaiska församlingen i Stockholm har — under uttalande av anslutning till religions- och samvetsfrihetens idé — understrukits vikten av att utträde ur en mosaisk församling med hänsyn till dess speciella karaktär icke borde få ske av andra skäl än samvetsskäl. Därvid har anförts, att på grund av historiskt givna betingelser och därmed sammanhängande förpliktelser av kulturell och socialpolitisk natur de mosaiska församlingarna hade icke blott att tillgodose behov av konfessionell art utan jämväl att fylla uppgifter, som låge utanför det rent religiösa området. Därest möjlighet skulle öppnas till utträde ur en mosaisk församling utan åberopande av tvingande samvetsskäl, måste det befaras, att förutsättningarna för församlingarnas fortsatta verksamhet starkt komme att rubbas. Beträffande mosaiska församlingens i Stockholm uppgifter utanför det strängt konfessionella området har framhållits, att församlingen förvaltade ett antal för olika humanitära ändamål donerade fonder och därigenom kunde utöva en vidsträckt hjälp- och stipendieverksamhet. I nära samband med den kommunala fattigvården bedreve församlingen genom ett särskilt organ ganska omfattande understödsverksamhet. Dessutom funnos inom församlingen ett flertal sociala välfärdsanordningar och kulturella institutioner. Till församlingens viktigaste uppgifter hörde dels att utöva en viss rådgivande och stödjande verksamhet bland sina medlemmar dels ock att i åtskilliga frågor representera medlemmarna utåt. Församlingen hade sålunda att yttra sig till statliga och kommunala myndigheter i frågor, som rörde landets judar. Det inginge även i församlingens uppgifter att genom informationsverksamhet och klarlägganden såväl utåt som inom församlingen söka förebygga och rätta missuppfattningar angående judarna. Församlingen utövade vidare hjälpverksamhet till förmån för från utlandet komna trosfränder, vilken verksamhet sedan år 1933 fått stor omfattning. Denna hjälpverksamhet bland flyktingar finansierades för närvarande dels med statsmedel, dels med församlingsskattemedel, dels ock med på frivillighetens väg insamlade medel. Församlingen har av det sagda dragit den slutsatsen, att församlingens uppgifter vore mer omfattande än dem som i allmänhet tillkomme flertalet andra dissenterförsamlingar, varvid tillagts, att församlingen särskilt i kritiska tider utgjorde en kraftkälla av utomordentlig styrka. Vad ovan sagts om mosaiska församlingen i Stockholm gällde till stor del också de mosaiska församlingarna i Göteborg och Malmö. Mosaiska församlingen i Stockholm har vidare framhållit, att, då de större mosaiska församlingarna knappast kunde se någon möjlighet att i nämn-

247 värd mån inskränka sin verksamhet utan vådliga följder, dessa församlingar skulle — om rätt till fritt utträde medgåves — råka i en synnerligen bekymmersam situation, därest utträde i större utsträckning skulle ske. En obegränsad rätt till utträde ur de mosaiska församlingarna skulle även k u n na ha till följd, att inom ett och samma av de nuvarande församlingsområdena mer än en mosaisk församling komme att bildas. Sådana eventuella småförsamlingar skulle icke äga förmåga att fullfölja annat än mycket begränsade uppgifter och skulle sakna erforderlig auktoritet såväl utåt som inåt. Församlingen menade sålunda, att formen för utträdet ur en mosaisk församling borde göras sådan att vissa garantier förelåge för att den utträdessökandes beslut om utträdet vilade på samvetsskäl. Formen för utträdet borde lämpligen vara, att vederbörande först finge anmäla sin avsikt att utträda och sedan tidigast två månader därefter anmäla att han önskade fullfölja sin avsikt, varvid skulle avgivas en personlig deklaration enligt särskilt formulär. Denna deklaration borde gå ut på att vederbörande ej omfattade den mosaiska trosläran och kände det som ett samvetstvång att tillhöra det judiska trossamfundet. Professor Ehrenpreis har inför kommittén närmare utvecklat sin syn på de föreliggande spörsmålen. Därvid har framhållits bl. a., att de judiska församlingarna visserligen först och främst vore religionsförsamlingar. Sedan begynnelsen hade de emellertid haft att fylla en rad funktioner utanför det religiösa livet. Dessa funktioner hade sin upprinnelse i den tragiska särställning, som j u d a r n a fått intaga i historien. Den judiska församlingen hade därigenom blivit vad man kunde kalla överkonfessionell, d. v. s. dess verksamhet sträckte sig utöver de konfessionella frågorna. Församlingen kunde också sägas vara överlokal, då den ville verka på alla platser, där nöd eller faror hotade judar. Judarnas ödesgemenskap framtvingade en sammanhållning. Det funnes alltså anledning att taga hänsyn till de särskilda uppgifter, som de judiska församlingarna utövade. Av religiösa skäl behövdes däremot ingen särställning i den blivande lagstiftningen. Vad Stockholmsförsamlingen önskade vore en spärr på utträdet på så sätt att utträde beviljades endast den, som i och med utträdet ville lämna judendomen. Judendomen omfattade även de judar, som ej alls hade någon religiös tro. Församlingen kunde icke tillstyrka, att officiellt erkända församlingar finge bildas å en plats vid sidan av den där redan existerande officiella församlingen. Mosaiska församlingen i Stockholm har slutligen i en senare till kommittén inkommen skrift närmare förklarat sin ståndpunkt till frågan om de mosaiska församlingarnas beskattningsrätt samt rätten till indrivning av medlemmarna påförda utskylder. Därvid har framhållits, att — om rätt till fritt utträde komme att medgivas dessa församlingars medlemmar — det i allt fall vore av den allra största betydelse, att beskattnings- och indrivningsrätten alltjämt bleve bestående. De här i riket existerande mosaiska församlingarna, framför allt de större, hade under hägnet av den

248 nuvarande ordningen i avsevärd omfattning kunnat bygga upp och vidmakthålla församlingsinstitutioner samt åtaga sig därmed sammanhängande stora förpliktelser. Dessa förpliktelser komme icke genom införandet av det fria utträdet att i nämnvärd mån minskas. Församlingen hemställde därför, att de här i landet redan existerande mosaiska församlingarna, vilka av ålder haft beskattningsrätt gentemot sina medlemmar, måtte få bibehålla densamma. Att med denna beskattningsrätt måste följa skyldighet för vederbörande församlingar att — icke minst med hänsyn till medlens användning — även i fortsättningen underställa sina församlingsordningar Kungl. Maj:ts prövning och fastställelse förefölle församlingen uppenbart. Församlingen hade ej heller något att erinra mot att den av ålder medgivna beskattningsrätten finge bibehållas endast av dem bland de nu existerande mosaiska församlingarna, vilka vid särskild prövning kunde visa sig ha fog för ett bibehållande av denna rätt. I samband med behandlingen av spörsmålet om de mosaiska församlingarnas ställning enligt kommitténs förslag bör — såsom framgår av det föregående — ståndpunkt tagas till följande frågor, nämligen angående villkoren för rätt till utträde ur en mosaisk församling, under vilka förutsättningar nya mosaiska församlingar skola få bildas samt huruvida en särskild reglering av de mosaiska församlingarnas organisation och verksamhet fortfarande bör ske. Sistnämnda fråga berör jämväl spörsmålet, huruvida dessa församlingar skola få bibehålla sin beskattningsrätt och rätten till indrivning av medlemmarnas oguldna utskylder. Kommittén ämnar nu behandla dessa frågor var för sig. 1) Rätten

till utträde ur en mosaisk

församling.

Enligt 6 § i det av kommittén framlagda förslaget till religionsfrihetslag skulle beträffande utträde ur svenska kyrkan gälla följande. Medlem av svenska kyrkan, som vill ur kyrkan utträda, äger lov därtill, när han fyllt 18 år, dock att även den som fyllt 15 år må utträda, om anmälan om utträde biträdes av den, som om honom har vårdnaden. Anmälan om utträde skall göras personligen hos präst, som för kyrkoböckerna i den församling, där den utträdessökande är kyrkobokförd. Utträde skall anses hava skett 30 dagar efter anmälan, därest denna icke dessförinnan blivit återkallad. Bevis om utträde skall genast utfärdas och tillställas den utträdde. I 24 § av samma lagförslag sägs vidare, att för utträde ur särskilt trossamfund ej må gälla strängare villkor än de som stadgats för utträde ur svenska kyrkan. Sistnämnda stadgande skulle, därest icke en särskild undantagsbestämmelse införes beträffande de mosaiska församlingarnas medlemmar, utan vidare komma att gälla med avseende å utträdet ur en mosaisk församling. Frågan om rätten till utträde ur ett särskilt trossamfund är i lika hög grad, som då fråga är om rätt till utträde ur svenska kyrkan, av väsentlig betydelse vid utformningen av en lagstiftning, vars främsta syfte är att

249 tillgodose religionsfrihetens krav. Att strängare villkor skulle i ifrågavarande hänseende gälla för mosaiska trosbekännare än för de till andra trossamfund anslutna finner kommittén fördenskull helt uteslutet. Bätten till fritt utträde skall sålunda enligt kommitténs förslag äga tillämpning även å de mosaiska församlingarna. Någon annan reglering finner kommittén icke kunna ifrågakomma. 2) Rätten att bilda nya mosaiska

församlingar.

Detta spörsmål sammanhänger med frågan om det fria utträdet. Anses rätt till fritt utträde ur en mosaisk församling böra medgivas, synes det icke kunna förmenas de ur församlingen utträdda att bilda en egen församling. En inskränkning i rätten att bilda nya mosaiska församlingar skulle vidare strida mot 2 § i kommitténs förslag till religionsfrihetslag enligt vilket stadgande det skall stå envar fritt att med andra sammansluta sig och sammankomma för religiös gemenskap och verksamhet. Mosaiska församlingen i Stockholm har framhållit önskvärdheten av att officiellt erkända församlingar icke finge bildas å en plats vid sidan av den där redan existerande församlingen. Bortsett från frågan huruvida enligt kommitténs förslag någon officiell reglering av de mosaiska församlingarna överhuvud taget skall äga rum, till vilken fråga kommittén återkommer i det följande, vill kommittén icke bestrida, att ett vidmakthållande av de större mosaiska församlingarna och ett tillgodoseende av deras ekonomiska möjligheter till fortsatt verksamhet kan anses vara ett betydelsefullt intresse för landets judar. Då emellertid andra trosbekännare enligt förslaget skola ha full frihet att bilda nya församlingar, kan kommittén icke finna tillrådligt att genom särskilda tvångsföreskrifter stadga förbud för mosaiska trosbekännare att bilda nya församlingar. I en lagstiftning av förevarande slag måste enligt kommitténs mening hänsyn i första hand tagas till de enskilda individernas önskemål och intressen. Frågan om tryggandet av sammanslutningarnas ekonomiska möjligheter måste här komma i andra hand. Såsom mosaiska församlingen i Stockholm själv framhållit kan även ett verkligt behov att bilda egen församling komma att föreligga för en större grupp mosaiska trosbekännare å någon ort utanför Stockholm, Göteborg eller Malmö. Kommittén finner det väl vara ett intresse, att de mosaiska församlingarna icke genom de föreslagna nya bestämmelserna skola få sina ekonomiska möjligheter mera väsentligt rubbade. Detta intresse bör emellertid icke tillgodoses genom tvång utan på frivillighetens väg. 3) Särskild reglering av de mosaiska församlingarnas organisation och verksamhet ävensom deras beskattningsrätt och rätten till indrivning av medlemmarna påförda utskylder. 1838 års förordning angående mosaiska trosbekännares skyldigheter och rättigheter här i riket bör upphävas. Beträffande sådana trosbekännare skall i stället gälla den i 3 § förslaget till religionsfrihetslag intagna allmänna be-

250 stämmeisen, enligt vilken med de undantag och inskränkningar, som föranledas av grundlag eller annan laga författning, olikhet i religionsuppfattning ej skall medföra skillnad i rättigheter och skyldigheter. I detta sammanhang uppkommer emellertid frågan, huruvida 1838 års ordning bör bibehållas samt om av mosaisk församling antagen särskild församlingsordning fortfarande bör underställas Kungl. Maj :t för fastställelse. Vad angår 1838 års ordning gjorde sig redan under 1860-talet behovet av en grundlig omarbetning av densamma gällande. Någon sådan omarbetning har dock icke skett. I stället valdes den utvägen, att de mosaiska församlingar, som så önskade, kunde antaga en särskild församlingsordning och erhålla Kungl. Maj :ts fastställelse härå. Det torde på grund härav vara uppenbart, att nämnda ordning nu måste anses föråldrad och att densamma fördenskull under alla förhållanden bör upphävas. Därvid inställer sig det spörsmålet, huruvida ordningen bör ersättas med någon annan författning eller om några särskilda anordningar eljest böra vidtagas med avseende å de mosaiska församlingarna. I detta sammanhang må påpekas, att även de särskilda församlingsordningarna — i varje fall om här bortses från församlingsordningen för Stockholmsförsamlingen — innehålla bestämmelser, som måste anses föråldrade. Såsom exempel härå m å nämnas de i församlingsordningarna angivna grunderna för det totala utskyldsbeloppets fördelning mellan församlingsmedlemmarna. Då det i församlingsordningarna för församlingarna i Göteborg och Karlstad i detta hänseende ej gives annan vägledning än att vars och ens inkomst och förmögenhet samt förmåga att utgöra utskylder böra tagas i betraktande, kan detta uppenbarligen ej anses tillfredsställande. Såsom framgår av det föregående kunna enligt nu gällande bestämmelser andra främmande troisbekännare än j u d a r n a erhålla statligt erkännande av sina församlingar. Enligt kommitténs förslag kommer emellertid något sådant erkännande av eller över huvud taget någon officiell bekräftelse å de särskilda trossamfunden icke att lämnas. Om de mosaiska församlingarna anses böra erhålla en mera officiell karaktär än övriga trossamfund, måste således en undantagsbestämmelse med detta syfte intagas i religionsfrihetslagen. Frågan huruvida de mosaiska församlingarnas församlingsordningar fortfarande böra vara underkastade Kungl. Maj :ts prövning och fastställelse har nära sammanhang med spörsmålet om dessa församlingars beskattningsrätt. Å ena sidan måste, om sådan rätt skall tillkomma en mosaisk församling, vissa garantier finnas för att de uppgifter, för vilka uttaxering sker, icke ligga utom ramen för det ändamål, som kan anses böra tillgodoses av en sådan församling. Syftet med en statlig fastställelse av församlingsordningen skulle närmast vara, att Kungl. Maj:t därigenom får åtminstone någon möjlighet till kontroll över på vad sätt församlingen ämnar utöva sin verksamhet. Å andra sidan kan det icke gärna ifrågasättas, att de mosaiska församlingarna skola i olikhet med andra trossamfund underkasta sig en sär-

251 skild procedur med avseende å sina församlingsordningar, därest de ej genom densamma erhålla någon förmån, som icke kommer andra trossamfund till del. Den förmån, som i varje fall mosaiska församlingen i Stockholm även efter införandet av rätten till fritt utträde önskar bibehålla, är deras beskattningsrätt. I det föregående har uttalats, att, även om de mosaiska församlingarnas statligt reglerade organisation och deras beskattningsrätt kunde anses ha varit väl motiverad i äldre tid, då judarna intogo en särställning i jämförelse med andra medborgare, denna fråga dock i viss mån kommit i ett annat läge, sedan denna särställning upphört. Att judarnas efter tillkomsten av 1838 års cirkulär ändrade ställning i samhället kan giva anledning till tvivel om lämpligheten av en speciallagstiftning för dem torde vara ovedersägligt. Den ståndpunkten skulle rent av kunna göras gällande, att med hänsyn till denna ändrade ställning saken numera vore så pass självklar att någon närmare diskussion i denna fråga knappast vore erforderlig. Kommittén har emellertid för sin del icke sett saken på detta sätt. I överensstämmelse med sin främsta uppgift att tillgodose religionsfrihetens krav har kommittén icke kunnat förorda andra bestämmelser rörande utträdet ur en mosaisk församling än som avses skola gälla i fråga om andra trossamfund. Av hänsyn till religionsfriheten har kommittén ej heller kunnat tillstyrka någon inskränkning i rätten att bilda nya mosaiska församlingar. Förslaget i dessa delar kan naturligen tänkas medföra en försvagning av det ekonomiska underlaget för de mosaiska församlingarnas verksamhet. Det har vid sådant förhållande synts kommittén önskvärt att i övrigt söka i möjligaste mån undvika en begränsning av de befogenheter, som nu tillkomma de mosaiska församlingarna. Självfallet måste härvid emellertid krävas, att särbestämmelser för dessa församlingar kunna anses sakligt motiverade. Kommittén ämnar nu undersöka vilka skäl, som kunna anföras för ett bibehållande av de mosaiska församlingarnas statligt reglerade organisation och deras beskattningsrätt. Av mosaiska församlingen i Stockholm har till stöd för en särställning för de mosaiska församlingarna framhållits bl. a., att dessa församlingars uppgifter utanför det strängt konfessionella området vore mera omfattande än de som i allmänhet tillkomme andra dissenterförsamlingar. Av religiösa skäl påkallades däremot ej någon särställning. Kommittén k a n icke finna vad härutinnan anförts utgöra ett tillräckligt motiv för en särskild behandling av de mosaiska församlingarna. Även om det skulle kunna antagas, att de mosaiska församlingarna i högre grad än andra trossamfund verka för uppgifter, som ligga utanför det religiösa området, följer härav enligt kommitténs mening icke, att en officiell karaktär och medgivandet av en offentligrättslig befogenhet att uttaga skatt skulle vara mera påkallade för de mosaiska församlingarna än för andra sammanslutningar med religiöst eller världsligt syfte. Av betydelse i detta avseende kan icke vara arbetsuppgifternas art. Om en särställning för de mosaiska församlingarna skall kunna tänkas ifrågakomma, måste härför kunna åberopas andra skäl.

252 Kommittén har under sina överväganden av denna fråga tänkt sig möjligheten av att såsom ett motiv för bibehållandet av en särställning för de mosaiska församlingarna skulle kunna anföras, att j u d a r n a kunde betraktas såsom en särskild folkgrupp med en i allmänhet mycket stark samhörighetskänsla de enskilda medlemmarna emellan. Denna tanke skulle kunna utvecklas sålunda. J u d a r n a äro någonting mera än en kategori av människor med en viss religiös tro. Deras ställning är olika i skilda länder. På vissa håll, framför allt i östra Europa, äro j u d a r n a otvivelaktigt att betrakta såsom nationella minoriteter i förhållande till folket i det land, där de leva. Enligt västerländsk uppfattning böra minoriteterna åtnjuta lagstadgat skydd för sina rättigheter. För en folkgrupp, som utgör en minoritet, kan rätten att beskatta de egna medlemmarna i vissa fall anses motiverad. Vad angår vårt land kan det givetvis icke komma i fråga, att judarna skulle utgöra en nationell minoritet. De svenska judarna äro svenskar, och de allra flesta av dem förvisso även mycket goda svenskar. Den omständigheten, att judarna i vissa länder utgöra nationella minoriteter, kan emellertid tänkas medföra, att man ej heller vid bedömandet av svenska förhållanden kan alldeles gå förbi minoritetsproblemet. J u d a r n a känna, såsom ovan nämnts, i allmänhet en mycket stark samhörighet och detta icke endast med sina trosfränder inom det egna landet utan även med sina trosfränder i andra länder. Det kunde måhända även synas opåkallat att fråntaga de mosaiska församlingarna deras offentligrättsliga karaktär, sedan staten Israel proklamerats och erkänts de facto eller de jure av ett flertal länder. Av de nu anförda skälen skulle det kunna göras gällande, att judarna i vårt land icke nödvändigtvis böra i alla avseenden vara likställda med andra trosbekännare. Kommittén har emellertid icke funnit de omförmälda skälen utgöra en bärande motivering för bibehållandet av en särställning för de mosaiska församlingarna i vårt land. Dessa skäl passa icke in på förhållandena i Sverige, där judarna numera i stor utsträckning gått upp i det svenska samhället. Kommittén är ej heller övertygad att det på lång sikt skulle vara till gagn för judarna, om de komme att intaga en särställning i ifrågavarande hänseende. Det bör även uppmärksammas, att efter genomförandet av kommitténs förslag angående rätten till fritt utträde beskattningsrätten i och för sig icke k a n vara av så stor ekonomisk betydelse för de mosaiska församlingarna. Då utträdet är fritt, utgör beskattningsrätten icke någon garanti för ett bibehållande av församlingarnas skatteunderlag. Å andra sidan bör beaktas, att det inom andra religiösa samfund visat sig att en betydande verksamhet kunnat uppbäras på frivillighetens väg. Att, såsom mosaiska församlingen i Stockholm ifrågasatt, endast de nu existerande mosaiska församlingarna eller vissa av dem skola få behålla sin beskattningsrätt finner kommittén ur principiell synpunkt icke k u n n a försvaras. Därtill kommer att ett bibehållande av de mosaiska församlingarnas beskattningsrätt förmodligen skulle i fortsättningen kunna medföra en sådan bundenhet för församlingarna, som dessa själva icke skulle anse överensstämma med sina intressen. Denna bundenhet skulle närmast sammanhänga

253 därmed att en beskattningsrätt måste anses förutsätta att de uppgifter, för vilka uttaxering sker, äga åtminstone någon lokal anknytning till det kollektiv, som beslutar uttaxeringen. Såsom ovan nämnts måste, om beskattningsrätt skall tillkomma en mosaisk församling, vissa garantier finnas för att de uppgifter, för vilka uttaxering sker, icke ligga utom ramen för det ändamål, som kan anses böra tillgodoses av en sådan församling. I de nuvarande församlingsordningarna finnes en bestämmelse om församlingens ändamål endast beträffande de mosaiska församlingarna i Malmö och Norrköping. Enligt församlingsordningarna för dessa båda församlingar har ändamålet angivits vara, »att vårda judisk religion samt judiska traditioner och föreskrifter». I de övriga församlingsordningarna finnes, såsom nyss nämnts, icke alls någon bestämmelse i detta hänseende. Om de mosaiska församlingarna skulle få bibehålla sin beskattningsrätt, vore det enligt kommitténs mening — särskilt på grund av att dessa församlingar i stor utsträckning främja uppgifter, som ligga utom det religiösa området — ofrånkomligt, att bestämmelser meddelas angående de ändamål, för vilka uttaxering hos medlemmarna skall få ske. De enskilda församlingsmedlemmarna ha nämligen ett berättigat intresse att uttaxeringen inom församlingarna icke blir högre än som kräves för ett tillgodoseende av det oundgängliga medelsbehovet för varje särskild församling. Det må här erinras om att ej heller kommunerna äro obundna i fråga om valet av uppgifter för sin verksamhet. Beträffande kommunernas kompetensområde har sedan gammalt gällt, att dessa äga »vårda sina gemensamma ordningsoch hushållningsangelägenheter». Genom lagstiftning vid 1948 års riksdag, vilken i förevarande avseende trätt i kraft den 1 juli samma år, ha kommunernas befogenheter visserligen utvidgats i så måtto, att kommunerna äga »vårda sina angelägenheter». Med denna ändring har emellertid åsyftats, att det till kommunen knutna samhällsintresset skall vara normerande för kommunens befogenheter. Därest församlingsmedlemmarnas bidrag till sin församling däremot icke skulle ha karaktären av skatt, möter givetvis intet hinder för en större frihet i medelsanvändliingeil. Kommittén har således av nu anförda skäl icke funnit anledning att bibehålla en särskild reglering beträffande de mosaiska församlingarna. Deras beskattningsrätt och rätten till indrivning av medlemmarna påförda utskylder skola alltså enligt kommitténs förslag upphöra. De mosaiska trosbekännarna bliva i alla här berörda avseenden likställda med andra trosbekännare, och de mosaiska församlingarna komma att intaga samma ställning som andra trosbekännares församlingar. De mosaiska församlingarna komma att äga full frihet vid avfattningen av sina församlingsordningar, dock med iakttagande av bestämmelserna i den föreslagna religionsfrihetslagen. Någon statlig fastställelse av dessa församlingsordningar erfordras ej. Beträffande de församlingar, som för närvarande ha en av Kungl. Maj:t fastställd församlingsordning, möter efter genomförandet av kommitténs

254 förslag intet hinder för att denna fortfarande tillämpas, i den mån den icke innebär en offentligrättslig ställning för församlingen eller är stridande mot religionsfrihetslagen. De församlingar, som icke ha en egen församlingsordning utan tillämpa den i 1838 års ordning intagna, torde kunna förväntas komma att beredas erforderligt rådrum för antagande av en samfundsordning. I ett år 1917 meddelat utslag har regeringsrätten förklarat avgift till mosaisk församling utgöra sådan utskyld, för vilken avdrag vid den statliga inkomsttaxeringen är medgivet. Vid införandet av det nuvarande uppbördssystemet med skatt vid källan erhöll den bestämmelse vara avdragsrätten grundar sig (numera 4 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt) ändrad avfattning. Någon avsikt att från avdragsrätt utesluta de till mosaiska församlingar erlagda avgifterna torde därvid ej ha förelegat. Med hänsyn till bestämmelsens nu gällande lydelse kan det dock måhända anses tveksamt, om sådana avgifter fortfarande inbegripas i denna avdragsrätt. Kommittén saknar för sin del anledning att närmare ingå på denna tolkningsfråga, eftersom enligt kommitténs förslag avgifter till mosaisk församling icke skola ha karaktär av skatt och således ej vara avdragsgilla enligt nämnda författningsrum. Vad angår de mosaiska församlingarnas beskattningsrätt må tilläggas, att dennas upphörande säkerligen ur allmän synpunkt sett kan betraktas såsom en i och för sig önskvärd rationalisering. Det kan ju icke förnekas, att det är ändamålsenligt om beskattningsrätten förbehålles staten samt landsting, kommuner och därmed jämförliga menigheter. Av mosaiska församlingarna i Stockholm och Göteborg har hemställts, att det nu i 1873 års förordning stadgade förbudet för medlem av svenska kyrkan att övergå till den mosaiska trosläran måtte upphävas. Kommittén vill i anledning härav endast påpeka, att enligt kommitténs förslag till religionsfrihetslag något hinder icke möter för sådan övergång.

255 KAP. XIV.

Vissa spörsmål rörande de religiösa sammanslutningarnas ställning i beskattningshänseende. A.

F r å g a n o m skattefrihet för religiösa s a m m a n s l u t n i n g a r vid beskattningen av inkomst och förmögenhet. Gällande bestämmelser om skattefrihet för vissa rättssubjekt och grunderna härför.

I vår skattelagstiftning ha sedan lång tid tillbaka vissa juridiska personer med allmännyttigt ändamål intagit en förmånsställning i beskattningshänseende, i det att skattefrihet helt eller delvis åtnjutits av dem vid såväl den statliga som den kommunala beskattningen av inkomst samt vid den statliga beskattningen av förmögenhet. En mera begränsad skattefrihet har även medgivits vid den kommunala taxeringen till fastighetsskatt (före 1928 års skattereform taxeringen till fastighetsbevillning). Den nuvarande regleringen på detta område har skett genom vissa år 1942 beslutade ändringar i förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt samt kommunalskattelagen, båda utfärdade den 28 september 1928 (nr 373 och 370). De i nämnda förordning intagna bestämmelserna i ifrågavarande hänseende ha numera i huvudsak oförändrade influtit i de nu gällande förordningarna om statlig inkomstskatt och om statlig förmögenhetsskatt, vilka utfärdats den 26 juli 1947 (nr 576 och 577). De år 1942 vidtagna författningsändringarna grundade sig på ett av 1936 års skattekommitté under år 1939 avgivet betänkande med förslag rörande beskattning av stiftelser och ideella föreningar m. fl. juridiska personer m. m. (SOU 1939: 47). I propositionen nr 134 till 1942 års riksdag följdes i huvudsak kommitténs förslag. Propositionen bifölls i väsentliga delar av riksdagen. Med avseende å gränsdragningen mellan skattefria och skattskyldiga rättssubjekt uttalade skattekommittén helt allmänt, att skattefriheten icke borde omfatta andra institutioner än sådana, som främjade ändamål vilka eljest måst tillgodoses av det allmänna. Denna grundtanke uttrycktes av departementschefen i ovannämnda proposition på så sätt, att skattefriheten icke borde omfatta andra rättssubjekt än sådana som verkade på områden, inom vilka positiva insatser från det allmännas sida ansåges ofrånkomliga, i den mån de icke tack vare enskildas initiativ befunnes överflödiga. Departementschefen anförde i anslutning härtill, att då emellertid därav icke följde

256 att alla rättssubjekt med sådana verksamhetsområden nödvändigtvis borde förlänas skattefrihet, innefattade skattekommitténs formulering ingen slutgiltig lösning av det uppställda problemet. En sådan torde enligt departementschefens mening icke stå att vinna annorledes än genom avvägning i detalj de olika allmännyttiga ändamålen emellan, därvid givetvis full enighet rörande värderingen knappast kunde åstadkommas. Beträffande frågan efter vilka principer urvalet av de skattefria rättssubjekten borde ske anförde skattekommittén, att någon allmängiltig norm att lägga till grund vid gränsdragningen mellan skattefria och skattskyldiga rättssubjekt icke funnes. De ändamål, som kunde betecknas såsom allmännyttiga, inrymde en mångfald olika syften av synnerligen varierande karaktär. Vid bedömandet av graden av allmännyttighet funnes icke någon klar skiljelinje dem emellan. Enligt kommitténs mening borde vid bestämmandet av skattefrihetens omfattning förfaras så, att man bland de allmännyttiga ändamålen utvalde vissa sådana av särskilt hög valör och medgåve dem en vid beskattningen privilegierad ställning. Därvid borde tillses, att ändamål, som kunde anses likvärdiga, erhölle lika behandling i skattehänseende. Av vikt vore emellertid också, att en klar gränslinje uppkomme mellan skattefria och skattskyldiga rättssubjekt samt att tolkningssvårigheter i möjligaste mån förebyggdes. Enligt före år 1942 gällande bestämmelser voro bl. a. akademier, allmänna undervisningsverk, sjukvårds- och barmhärtighetsinrättningar jämte andra fromma stiftelser ävensom stipendiefonder frikallade från skattskyldighet (vid kommunalbeskattningen för annan inkomst än av fastighet). Skattekommittén framhöll, att den verksamhet, som utövades av akademier, allmänna undervisningsverk samt sjukvårds- och barmhärtighetsinrättningar, utan gensägelse finge anses vara av den högt kvalificerade art att en särställning för dem i beskattningshänseende vore befogad. Enligt kommitténs förslag utgjorde dessa inrättningar en kärna, omkring vilken skattefriheten i övrigt uppbyggts. Skattefriheten borde emellertid icke vara begränsad till sådana rättssubjekt, som utövade sin verksamhet på egen anstalt. De allra flesta stiftelser vore att hänföra till penningstiftelser och dessa borde, därest de främjade samma ändamål som akademier, allmänna undervisningsverk samt sjukvårds- och barmhärtighetsinrättningar, erhålla samma skatteförmåner som dessa. I enlighet därmed föreslog kommittén, att stiftelser, vilkas verksamhet hade till ändamål att främja vård och uppfostran av barn, att lämna understöd för beredande av undervisning eller utbildning eller att utöva hjälpverksamhet bland behövande, skulle tillerkännas skattefrihet. En sådan reglering av skattefriheten fann kommittén ganska nära överensstämma med innebörden av det i då gällande lagtext förekommande uttrycket »andra fromma stiftelser ävensom stipendiefonder». Emellertid föreslogs därjämte en utsträckning av skattefriheten att avse även stiftelser för främjande av vetenskaplig forskning. Avgörande för frågan, huruvida skattefrihet borde medgivas eller icke, skulle vara ändamålet, sådant detsamma visade sig i den bedrivna verksam-

257 heten. Därest exempelvis en stiftelse i sin verksamhet skulle främja annat ändamål än som angåves i stadgarna, bleve skattefriheten beroende av på vad sätt verksamheten bedrivits. Ideella föreningar skulle, i den mån de främjade samma ändamål som de från skattskyldighet frikallade stiftelserna, enligt kommitténs förslag erhålla skattefrihet i likhet med dessa. Eftersom uttrycket ideell förening icke användes i lagstiftningen — annat än i 2 § av 1929 års lag om tillsyn över stiftelser — kunde denna benämning icke begagnas. En förutsättning för att en förening med sådant ändamål, varom här vore fråga, skulle komma i åtnjutande av skattefrihet borde emellertid vara, att föreningen icke i sin verksamhet på något sätt tillgodosåge medlemmarnas ekonomiska intressen. Om en stiftelse eller förening främjade flera ändamål, skulle det huvudsakliga ändamålet med stiftelsens eller föreningens verksamhet vara avgörande för frågan om skattefriheten. För att ett ändamål skulle k u n n a rubriceras såsom det huvudsakliga förutsattes, att detta ändamål till sin omfattning vore så dominerande i jämförelse med verksamheten i övrigt, att sistnämnda del av verksamheten tedde sig såsom en oväsentlig bisak. I den mån en juridisk person av ifrågavarande slag bedreve rörelse, skulle skattskyldighet föreligga för inkomsten härav. I propositionen var den mest betydelsefulla avvikelsen från kommittéförslaget, att skattefrihet skulle tillkomma även stiftelser och föreningar med huvudsakligt ändamål att under samverkan med militär eller a n n a n myndighet stärka rikets försvar. Nu gällande bestämmelser ha i de delar, som här närmast äro av intresse, följande innebörd: a) Statlig

inkomstskatt.

Från skattskyldighet för all inkomst frikallas: akademier samt Nobelstiftelsen, så ock allmänna undervisningsverk [7 § e) förordningen om statlig 'inkomstskatt]. 1 Från skattskyldighet för sådan inkomst som ej härflutit av rörelse frikallas: kyrkor, sjukvårdsinrättningar, vilkas verksamhet ej bedrives i vinstsyfte, barmhärtighetsinrättningar, stiftelser som hava till huvudsakligt ändamål att under samverkan med militär eller annan myndighet stärka rikets försvar eller att, utan begränsning till viss familj, vissa familjer eller bestämda personer, främja vård och uppfostran av barn eller lämna understöd för beredande av undervisning eller utbildning eller utöva hjälpverksamhet bland behövande eller främja vetenskaplig forskning, ävensom sådana föreningar vilka, utan att i sin verksamhet tillgodose medlemmarnas ekonomiska intressen, huvudsakligen verka för ändamål av den i fråga om stiftelser här angivna art [7 § f) ovannämnda förordning]. 1 Skattefriheten för Nobelstiftelsen infördes genom beslut vid 1946 års riksdag, varigenom nämnda stiftelse blivit likställd med en akademi. 20—488230.

258 b) Statlig

förmögenhetsskatt.

Skattskyldighet för förmögenhet åligger: föreningar och samfund, vilkas medlemmar icke på grund av medlemskapet äga del i föreningens eller samfundets förmögenhet, ävensom andra stiftelser än familjestiftelser, samtliga dock endast om och i den mån de äro skyldiga erlägga skatt för inkomst [6 § 1 mom. b) förordningen om statlig förmögenhetsskatt]. c) Kommunal

inkomstskatt.

Samma juridiska personer, som äro frikallade från skattskyldighet till statlig inkomstskatt, äro befriade från skattskyldighet till kommunal inkomstskatt. Skattskyldighet vid den kommunala beskattningen föreligger dock beträffande akademier, Nobelstiftelsen och allmänna undervisningsverk för inkomst av fastighet [53 § 1 mom. d) kommunalskattelagen] samt i fråga om kyrkor m. fl. juridiska personer för inkomst av fastighet och av rörelse [53 § 1 mom. e) samma lag]. d)

Fastighetsskatt.

Från skatteplikt till fastighetsskatt undantagas bl. a.: 1) byggnader som tillhöra akademier samt Nobelstiftelsen, så ock allmänna undervisningsverk, sjukvårdsinrättningar vilkas verksamhet ej bedrives i vinstsyfte, barmhärtighetsinrättningar samt sådana stiftelser och föreningar som avses i 53 § 1 mom. e) kommunalskattelagen, därest byggnaderna äro avsedda för nämnda institutioners verksamhet såsom sådana, ävensom dylika institutioner tillhöriga allmänna platser [5 § 1 mom. e) kommunalskattelagen], samt 2) sammanslutningar eller enskilda tillhöriga kyrkobyggnader och bönehus [5 § 1 mom. h) samma lag]. Därest här angiven fastighet jämväl användes för industriellt eller därmed jämförligt ändamål eller mot vederlag upplåtes åt annan till begagnande, föreligger skatteplikt för däremot svarande del av fastighetens värde. Vid inkomstbeskattningen — såväl den statliga som den kommunala — åtnjuter ägare av sådan fastighet, varom i 5 § 1 mom. kommunalskattelagen förmäles, skattefrihet för inkomst av fastigheten genom dess begagnande för de i nämnda mom. avsedda ändamål [7 § g) förordningen om statlig inkomstskatt samt 54 § d) kommunalskattelagen]. Beträffande religiösa sammanslutningar innebär 1942 års lagstiftning icke någon ändring i vad förut gällt. Såsom framgår av det föregående innebära nuvarande bestämmelser i detta hänseende, att »kyrkor» vid taxering till statlig inkomstskatt äro frikallade från skattskyldighet för sådan inkomst som ej härflutit av rörelse ävensom vid taxering till statlig förmögenhetsskatt från skattskyldighet för förmögenhet, i den mån skattskyldighet ej föreligger för inkomst. Vid taxering till kommunal inkomstskatt äro »kyr-

259 kor» frikallade från skattskyldighet för annan inkomst än av fastighet och av rörelse. Från skatteplikt till fastighetsskatt undantagas bl. a. sammanslutningar eller enskilda tillhöriga kyrkobyggnader och bönehus, varvid dock, om sådan fastighet mot vederlag upplåtes åt annan till begagnande, skatteplikt föreligger för däremot svarande del av fastighetens värde. I den mån fastighet av ifrågavarande slag är undantagen från skatteplikt till fastighetsskatt, föreligger vid såväl den statliga som den kommunala inkomstbeskattningen skattefrihet för inkomst av fastigheten genom dess begagnande för avsett ändamål. Därav följer att kyrkobyggnader och bönehus ej heller skola vid taxering till statlig förmögenhetsskatt anses såsom skattepliktig förmögenhet, även om den sammanslutning, som äger en fastighet av detta slag, i övrigt är skattskyldig för sin inkomst. 1 »Kyrkor» synas första gången ha undantagits från skatteplikt i 1835 års bevillningsförordning. Den i nämnda förordning medgivna skattefriheten avsåg emellertid icke bevillning för inkomst utan bevillning för gåvor och testamenten, varom bestämmelser funnos intagna i bevillningsförordningarna ända till 1883, då denna skatteform ersattes med stämpelskatt å dylika fång. Beträffande inkomstbevillningen meddelades föreskrift om skattefrihet för »kyrkor» första gången i 1861 års bevillningsförordning. Befrielsen från fastighetsbevillning för kyrkobyggnader och bönehus tillkom ursprungligen genom beslut vid 1862—1863 års riksdag. Grunden för sistnämnda skattebefrielse ansågs vara, att ifrågavarande byggnader tjänade ett gott ändamål bl. a. därigenom att där meddelades religionsundervisning åt dem, som av en eller annan orsak vore hindrade besöka församlingskyrkan. Börande tolkningen av begreppet »kyrkor» yttrade 1936 års skattekommitté, att därmed enligt kommitténs uppfattning avsåges dels de fall, där kyrklig egendom icke tillhörde vederbörande församling utan kyrkan såsom ägare till sådan egendom vore att betrakta såsom självständigt r ä t t s subjekt, dels ock de kyrkliga sammanslutningar, som kunde betecknas såsom kyrkosamfund. Kommittén framhöll vidare, att till kyrkosamfund torde räknas sådana sammanslutningar, som blivit erkända av staten enligt 1873 års förordning angående främmande trosbekännare och deras religionsövning. Såsom kyrkosamfund finge även anses religiösa samfund av mosaiska trosbekännare. Däremot räknades icke dit de s. k. frikyrkliga samfunden. Ej heller inginge statskyrkans församlingar under begreppet »kyrkor». Dessa församlingar åtnjöte emellertid skattebefrielse på grund av bestämmelsen om skattefrihet för »landsting, kommuner och andra menigheter». I 1941 års förordning om arvsskatt och gåvoskatt intager bl. a. »kyrka, landsting, k o m m u n eller annan menighet» en i skattehänseende privilegierad ställning. Departementschefen erinrade härom i den ovannämnda propositionen nr 134 till 1942 års riksdag och framhöll i anslutning härtill, att begreppet »kyrka» i nämnda förordning torde ha den av 1936 års skattekommitté angivna innebörden. Kommitténs tolkning av detta begrepp torde därmed få anses bestyrkt. 1 Jfr SOU 1946:79 med förslag till omläggning av den direkta statsbeskattningen m. m. s. 266—267 och prop, nr 212/1947 s. 355-356.

260 Såsom ovan nämnts ingå icke de frikyrkliga sammanslutningarna i begreppet »kyrkor». Dessa sammanslutningar åtnjuta fördenskull enligt nu gällande bestämmelser icke skattefrihet för sina inkomster i vidare mån än såvitt avser inkomst av kyrkobyggnad eller bönehus genom fastighetens begagnande för avsett ändamål. Frågan om en utvidgning av området för skattefriheten att avse även de frikyrkliga sammanslutningarna berördes emellertid av 1936 års skattekommitté, som därvid yttrade i huvudsak följande. Kommittén ansåge, att billighetsskäl talade för en förmånligare ställning i beskattningshänseende beträffande åtminstone vissa frikyrkliga sammanslutningar. Dessa bedreve en verksamhet, som för en mycket stor del av vårt folk ansåges vara av betydande värde och som även torde vara förtjänt av uppskattning från det allmännas sida. Det borde i detta sammanhang ej heller förbises, att utvecklingen i fråga om de frikyrkliga sammanslutningarna icke följt de linjer, som lagstiftarna tänkte sig vid tillkomsten av 1873 års förordning. Då utgick man ifrån att de, som ej helt anslöte sig till statskyrkans troslära, skulle utträda ur statskyrkan och bilda ett av staten erkänt kyrkosamfund. Hade utvecklingen gått i denna riktning, skulle många av dessa sammanslutningar redan enligt dåvarande skattelagsstiftning åtnjuta skattebefrielse såsom »kyrkor». Men utvecklingen följde icke denna väg, utan de frikyrkliga hade av olika skäl föredragit att kvarstanna inom statskyrkan och att genom sina sammanslutningar verka inom statskyrkans ram. Detta hade emellertid i beskattningshänseende lett till ogynnsamma konsekvenser för dessa sammanslutningar. Det måste synas obilligt, att de frikyrkliga sammanslutningarna på grund av att de ej utträtt ur statskyrkan skulle erhålla en sämre behandling i skattehänseende än sådana sammanslutningar som tagit detta steg och bildat särskilda kyrkosamfund. Kommittén framhöll emellertid vidare, att mot beviljande av skatteförmåner kunde invändas att ifrågavarande sammanslutningar ofta torde bedriva ekonomisk verksamhet såsom exempelvis bokförlags-, bokhandelseller pensionatrörelse. Det vore lämpligt — yttrade kommittén — att de sammanslutningar, som kunde ifrågakomma till skattefrihet, avskilde all ekonomisk verksamhet och läte densamma övertagas av särskilt bildade rättssubjekt. Därtill komme, att stora svårigheter uppstode, då det gällde att avgöra, vilka sammanslutningar som kunde medgivas en i skattehänseende privilegierad ställning. Uppenbart vore också, att för att skattefrihet skulle få åtnjutas av de frikyrkliga sammanslutningarna vissa krav måste uppställas beträffande såväl deras organisation som deras verksamhetssätt. En utredning i dessa hänseenden förutsatte emellertid mera ingående undersökningar än som kommittén i detta sammanhang kunde verkställa. Kommittén framlade fördenskull icke något förslag i ämnet utan hänvisade till att frågan om de frikyrkliga sammanslutningarnas rättsliga ställning kunde förväntas bliva föremål för särskild utredning. Den av skattekommittén sålunda åsyftade utredningen har anförtrotts åt dissenterlagskommittén.

261 I propositionen nr 134 till 1942 års riksdag följdes kommittéförslaget i ifrågavarande del. Emellertid uttalade departementschefen, att det enligt hans mening i och för sig vore tveksamt, huruvida enskilda religiösa sammanslutningar borde i beskattningshänseende intaga en förmånligare ställning än andra sammanslutningar med ideella syften. Departementschefen tillade, att det i varje fall, såsom kommittén framhållit, knappast kunde ifrågakomma att förläna dem en ovillkorlig skattefrihet. 1942 års bevillningsutskott anförde i sitt av riksdagen godkända betänkande nr 21, att utskottet, som liksom kommittén ansåge önskvärt att frågan om de frikyrkliga sammanslutningarnas ställning i beskattningshänseende toges under övervägande, för sin del ville framhålla önskvärdheten av att den sålunda ifrågasatta utredningen utan dröjsmål igångsattes.

Av religiösa sammanslutningar uttalade önskemål med avseende å skattefrihetens omfattning. I flera av de yttranden, som av dissenterlagskommittén inhämtats från vissa religiösa sammanslutningar, ha uttalats önskemål om en utvidgning av skattefriheten. Sådana önskemål ha framställts av Filadelfiaförsamlingen i Stockholm, Frälsningsarmén, Missionssällskapet bibeltrogna vänner, Svenska alliansmissionen, Svenska baptistsamfundet och Svenska missionsförbundet. Önskemålen gå ut på att de berörda sammanslutningarna skola likställas med »kyrkor». Därvid har anförts av Svenska baptistsamfundet bl. a., att de församlingar, som sammanslutit sig i och utgjorde baptistsamfundet, antagit församlingsordning, förvaltade sakrament, ägde egen skola för utbildning av pastorer, bedreve evangelisk och social verksamhet samt mission i främmande länder, uppehölle förbindelser med baptistiska kyrkosamfund i europeiska och utomeuropeiska länder samt även i övrigt fyllde de anspråk, som kunde ställas på begreppet »kyrka». Frälsningsarmén har betonat vikten av att sammanslutningar med religiösa och välgörande syften bleve befriade från skattskyldighet, så att deras inkomster kunde helt användas för deras behjärtaiisvärcla ändamål. Kommittén har i detta sammanhang även tagit under övervägande en den 25 maj 1939 till finansdepartementet inkommen skrift från Evangeliska fosterlandsstiftelsen, Svenska missionsförbundet och Sällskapet svenska baptistmissionen (Svenska baptistsamfundet), vilken skrift — efter att ha den 12 juni 1939 remitterats till 1936 års skattekommitté och kommunalskatteberedningen — numera torde få anses överlämnad till dissenterlagskommittén för att vid fullgörandet av dess uppdrag tagas under omprövning. I nämnda skrift har uttalats det önskemålet, att omfÖrmälda tre sammanslutningar samt andra religiösa föreningar, som kunna uppvisa en organisation med tillräcklig garanti för medelsanvändning i enlighet med sina religiösa syften, måtte i beskattningshänseende helt likställas med »kyrkor».

262 Motivering till dissenterlagskommitténs förslag rörande skattefriheten religiösa sammanslutningar.

för

Såsom framgår av det föregående ha bestämmelserna om skattefrihet för vissa juridiska personer med allmännyttigt ändamål relativt nyligen varit föremål för översyn, vilken föranlett ändrad lagstiftning i ämnet vid 1942 års riksdag. Denna lagstiftning medförde icke någon ändring i beskattningshänseende beträffande de religiösa sammanslutningarna. Frågan om dessa sammanslutningars skatterättsliga behandling berördes emellertid under förarbetena till nämnda lagstiftning, men ståndpunktstagandet till denna fråga uppsköts i avbidan på en kommande utredning rörande de religiösa sammanslutningarnas rättsliga ställning över huvud taget. Enligt nuvarande bestämmelser åtnjuta religiösa sammanslutningar i allmänhet icke skattefrihet för sina inkomster och sin förmögenhet. Endast sådana sammanslutningar, som kunna betecknas såsom »kyrkor», erhålla för närvarande — i likhet med vad som gällt alltsedan mitten av 1800-talet — skattefrihet vid såväl den statliga som den kommunala beskattningen. Med »kyrkor» förstås enligt vad som uttalats av 1936 års skattekommitté och av departementschefen vid 1942 års riksdag dels de fall, där kyrklig egendom icke tillhör vederbörande församling utan kyrkan såsom ägare till sådan egendom är att betrakta såsom självständigt rättssubjekt, dels ock de kyrkliga sammanslutningar, som kunna betecknas såsom kyrkosamfund. Till kyrkosamfund räknas sådana sammanslutningar, som blivit erkända av staten enligt 1873 års förordning angående främmande trosbekännare och deras religionsövning, ävensom sammanslutningar av mosaiska trosbekännare. Svenska kyrkans församlingar åtnjuta också skattefrihet men ej på grund av stadgandena om skattefrihet för »kyrkor» utan enligt bestämmelserna om skattefrihet för »landsting, kommuner och andra menigheter». Några mera genomgripande förändringar i jämförelse med vad förut gällt medförde icke 1942 års lagstiftning rörande ideella föreningars och stiftelsers beskattning, utan skattefriheten kan enligt denna lagstiftning i stort sett sägas vara reglerad på ungefärligen samma sätt som tidigare. Vissa ändringar i fråga om skattefrihetens omfattning genomfördes dock genom denna lagstiftning. Med författningsändringarna åsyftades emellertid framför allt att erhålla en tydligare formulering i författningstekniskt hänseende och en klarare gränsdragning mellan skattefria och skattskyldiga rättssubjekt. Vad särskilt angår denna gränsdragning avsågs med de nya bestämmelserna att vinna en viss systematik vid skattefrihetens reglering, varvid dock såsom framgår av vad ovan nämnts hänsyn icke togs till de religiösa sammanslutningarna. Denna systematik kan i korthet uttryckas så, att först bestämts vissa ändamål, som ansetts böra föranleda skattefrihet. Enligt 1936 års skattekommittés förslag hänfördes till sådana högt kvalificerade ändamål främjande av undervisning, barnuppfostran, sjukvård och annan hjälpverksamhet samt vetenskaplig forskning. Sedan detta urval skett, ha i författningstexten angivits vissa inrättningar, som främja dessa ändamål. Så-

263 dana inrättningar äro bl. a. akademier, allmänna undervisningsverk, sjukvårdsinrättningar, vilkas verksamhet ej bedrives i vinstsyfte, och barmhärtighetsinrättningar. Slutligen har i författningstexten lämnats en beskrivning av de övriga stiftelser och föreningar, som — annorledes än å egen inrättning — främja samma ändamål som de uppräknade slagen av inrättningar. Sålunda har skattefrihet medgivits bl. a. stiftelser, som ha till huvudsakligt ändamål att utan begränsning till viss familj, vissa familjer eller bestämda personer, främja vård och uppfostran av barn eller lämna understöd för beredande av undervisning eller utbildning eller utöva hjälpverksamhet bland behövande eller främja vetenskaplig forskning, ävensom sådana föreningar, vilka, utan att i sin verksamhet tillgodose medlemmarnas ekonomiska intressen, huvudsakligen verka för ändamål av den i fråga om stiftelser här angivna art. Därutöver tillkommer skattefrihet även stiftelser och föreningar, som ha till huvudsakligt ändamål att under samverkan med militär eller annan myndighet stärka rikets försvar. Sistnämnda grupp av rättssubjekt, som ej fanns upptagen i skattekommitténs förslag utan tillkom först i propositionen, faller i viss mån utanför den ovan skisserade systematiska uppläggningen av skattefrihetens omfattning. Denna utvidgning kan emellertid anses motiverad därmed att stärkande av rikets försvar måste betraktas såsom ett statsändamål av synnerlig vikt. 1942 års lagstiftning grundar sig således på den tanken, att ändamål, som kunna anses likvärdiga, skola erhålla en lika behandling i beskattningshänseende. En annan grundförutsättning för denna lagstiftning är, att ändamålet sådant detsamma visar sig i den bedrivna verksamheten — och ej endast ändamålet enligt stadgar e. d. — bör vara avgörande för frågan, huruvida skattefrihet skall medgivas eller icke. Även om genom den år 1942 vidtagna regleringen av skattefriheten ett stort antal stiftelser och föreningar torde komma i åtnjutande av skattefrihet, lärer det knappast kunna förnekas, att bestämmelserna härom äro utformade med rätt stor stränghet. I utländsk lagstiftning äro skattefrihetsreglerna för stiftelser och föreningar med allmännyttigt ändamål i regel betydligt mera vidsträckta än i vårt land. Den återhållsamhet i detta hänseende, som sålunda utmärker vår skattelagstiftning till skillnad från flertalet andra länders, torde närmast bero därpå att den vissa rättssubjekt medgivna skattefriheten av statsmakterna i vårt land ansetts irrationell. En vissa rättssubjekt medgiven skattefrihet har nämligen — enligt vad som vid upprepade tillfällen uttalats från riksdagens sida — ansetts böra betraktas som ett från det allmänna lämnat stöd till den av dessa rättssubjekt bedrivna verksamheten. Eftersom skatten bestämmes med hänsyn till storleken av inkomsten eller förmögenheten, blir resultatet av skattefriheten att den därigenom erhållna förmånen ökar i samma mån som inkomsten eller förmögenheten växer. Vid behandlingen av frågor om utvidgning av skattefriheten har fördenskull riksdagen, som därvid intagit en mycket restriktiv ståndpunkt, åtskilliga gånger framhållit, att, därest stöd från det allmännas sida anses påkallat, sådant stöd ej bör lämnas genom skattefrihet utan genom anslag

264 till den av vederbörande rättssubjekt bedrivna verksamheten. Av vad som förekommit dels under förarbetena till nu gällande bestämmelser i ämnet och dels under de senare åren vid riksdagsbehandlingen av hithörande frågor torde sålunda kunna dragas den slutsatsen, att en utsträckning av skattefriheten ej gärna kan ifrågasättas i vidare mån än att den ytterligare skattefriheten i systematiskt hänseende anknyter till och är förenlig med de nuvarande skattefrihetsreglernas principiella uppläggning. De religiösa sammanslutningarna intaga för närvarande så till vida en särställning, att en utvidgning av skattefriheten för dem ifrågasatts redan i samband med tillkomsten av nu gällande bestämmelser, varvid emellertid ståndpunktstagandet till denna fråga uppskjutits i avbidan på ytterligare utredning. 1936 års skattekommitté framhöll bl. a., att billighetsskäl talade för en förmånligare ställning i beskattningshänseende beträffande åtminstone vissa frikyrkliga sammanslutningar. Kommittén erinrade därvid om att sådana sammanslutningar, som vunnit erkännande såsom församlingar av främmande trosbekännare enligt 1873 års förordning, redan enligt nuvarande bestämmelser åtnjuta skattefrihet såsom »kyrkor», medan däremot sådana sammanslutningar, som kvarstannat inom statskyrkan, icke erhålla motsvarande skattebefrielse. I anslutning härtill yttrade kommittén, att det måste synas obilligt att de frikyrkliga sammanslutningarna på grund av att de ej utträtt ur statskyrkan skola erhålla en sämre behandling i skattehänseende än sådana sammanslutningar som tagit detta steg och bildat särskilda kyrkosamfund. Att en dylik utformning av beskattningsreglerna beträffande olika slag av religiösa sammanslutningar är otillfredsställande torde vara uppenbart och behöver ej närmare utvecklas. Dissenterlagskommittén vill för sin del endast tillägga, att en sådan ordning även måste anses oförenlig med grunderna för 1942 års lagstiftning på detta område. Såsom ovan nämnts avsågs med denna lagstiftning, att ändamål, som kunna anses likvärdiga, skola erhålla en lika behandling i beskattningshänseende. Lagstiftningens förarbeten voro i främsta rummet inriktade på ett uppnående av just detta mål. Då de religiösa sammanslutningarnas beskattning därvid icke underkastades reglering, torde det nu ankomma på dissenterlagskommittén att framlägga förslag till ändrade bestämmelser i ämnet i syfte att därigenom vinna en mera tillfredsställande anordning av skattefriheten för dessa rättsubjekt. Kommittén har därvid funnit angeläget att eftersträva en sådan lösning, som i största möjliga utsträckning ansluter sig till grunderna för 1942 års lagstiftning. Då kommittén nu övergår till att behandla frågan om på vad sätt en omreglering av skattefriheten för de religiösa sammanslutningarna skall kunna äga rum, får kommittén till en början framhålla, att genomförandet av en likställighet mellan de religiösa sammanslutningarna av olika slag inbördes givetvis icke med nödvändighet behöver ske genom en utvidgning av skattefriheten till rättssubjekt, som nu äro underkastade skattskyldighet.

265 Det skulle kunna tänkas, att en sådan likställighet kunde vinnas på motsatt väg eller genom ett upphävande av den nuvarande skattefriheten för »kyrkor». Kommittén avser nu att undersöka möjligheten av en sådan anordning. Kommittén bortser alltså i detta sammanhang från de skäl, som kunna anföras för att vid skattefrihetsreglernas utformning de religiösa sammanslutningarna erhålla en högre värdering än den som enligt nuvarande lagstiftning tillkommer flertalet sådana sammanslutningar. Därvid må erinras om att, såsom förut nämnts, församlingarna inom svenska kyrkan åtnjuta skattefrihet på grund av stadgandena om skattefrihet för »landsting, kommuner och andra menigheter» (7 § d) förordningen om statlig inkomstskatt och 53 § 1 mom. c) kommunalskattelagen). Denna skattefrihet avser vid statsbeskattningen all inkomst och vid kommunalbeskattningen annan inkomst än av fastighet och av rörelse. Skattefriheten för »kyrkor» måste ses i samband med skattefriheten för svenska kyrkans församlingar. Att de sistnämnda erhållit skattefrihet beror givetvis därpå att den kyrkliga kommunen icke rimligen bör intaga en sämre ställning i beskattningshänseende än den borgerliga kommunen, landsting och andra menigheter. Den nu medgivna skattefriheten för »kyrkor» kan sålunda närmast anses motiverad därmed att även i sådana fall, då kyrklig egendom icke tillhör vederbörande församling, en motsvarande skattefrihet bör tillgodonjutas. I ett land, där religionsfrihet råder, böra vidare de utom svenska kyrkan stående trossamfunden äga samma skatteförmåner som kyrkans inrättningar. På grund av nu anförda omständigheter torde det få anses uteslutet, att en likställighet mellan religiösa sammanslutningar inbördes skulle kunna vinnas genom ett upphävande av den nu medgivna skattefriheten för »kyrkor». Vid sådant förhållande uppkommer frågan på vad sätt och i vilken omfattning en utvidgning av den nuvarande skattefriheten bör äga rum för att därigenom en större likställighet mellan olika slag av religiösa sammanslutningar skall kunna åstadkommas. Såsom en allmän riktlinje synes därvid böra uppställas, att de sammanslutningar, som skulle komma att beröras av den utvidgade skattefriheten, skola likna de rättssubjekt, som i nu gällande författningstext inrymmas under begreppet »kyrkor», eller eljest utöva en verksamhet, som kan anses likvärdig med den av svenska kyrkan liksom även med den av övriga »kyrkor» bedrivna verksamheten. Ur taxeringsteknisk synpunkt är det vidare önskvärt att förutsättningarna för skattefriheten i möjligaste mån äro lätta att konstatera och att taxeringsmyndigheterna, vilka i regel icke besitta någon större sakkunskap på det religiösa området, sålunda icke ställas inför mera svårbedömliga tolkningsfrågor. En reglering av skattefriheten på detta område skulle otvivelaktigt underlättas, om det läte sig göra att finna några rent objektiva kännetecken, vilka skulle kunna anses utmärkande för de sammanslutningar som böra jämställas med »kyrkor» men däremot ej vara förhanden hos andra religiösa sammanslutningar. Såsom ett dylikt objektivt kännetecken skulle närmast förekomsten av

egen sakramentsförvaltning (dop och nattvard) kunna komma i fråga. En differentiering av de olika religiösa sammanslutningarna med hänsyn till huruvida egen sakramentsförvaltning finnes eller ej skulle emellertid enligt kommitténs uppfattning icke leda till ett tillfredsställande resultat. Av sammanslutningar, som kunna anses tämligen likvärdiga, ha en del egen sakramentsförvaltning, andra däremot icke. Egen sakramentsförvaltning ha bl. a. Fribaptistsamfundet, Helgelseförbundet, Metodistkyrkan, Pingströrelsen, Sjundedags-adventistsamfundet, Svenska alliansmissionen, Svenska baptistsamfundet, Svenska missionsförbundet och Örebro missionsförening. Vidare har Svenska frälsningsarmen egen sakramentsförvaltning, medan däremot egen sakramentsförvaltning saknas hos Frälsningsarmén (den internationella) och Vännernas samfund (kväkarna). Egen sakramentsförvaltning saknas vidare officiellt hos Evangeliska fosterlandstiftelsen, men vissa av dess missionsföreningar ha egen sakramentsförvaltning. Att låta denna omständighet vara avgörande för frågan, huruvida skattefrihet bör medgivas eller icke, kan fördenskull icke anses utgöra en rationell lösning och skulle icke skänka den rättvisa åt de religiösa sammanslutningarna inbördes, som här bör eftersträvas. Någon skillnad av den art, att en olika behandling i beskattningshänseende skulle k u n n a anses motiverad, torde sålunda i förevarande avseende icke förefinnas mellan exempelvis Evangeliska fosterlandsstiftelsen och Svenska missionsförbundet. En annan definition på de sammanslutningar, som k u n n a anses böra erhålla skattefrihet i likhet med »kyrkor», måste således utformas. Det gäller därvid i första hand att bilda sig en uppfattning om arten av de religiösa sammanslutningar, som kunna finnas. Kommittén får i detta sammanhang erinra om att 2 § i dess förslag till religionsfrihetslag innehåller en allmän bestämmelse om rätt för envar att sammansluta sig med andra för religiös gemenskap och verksamhet. I förslaget ha bestämmelser givits angående vissa slag av religiösa sammanslutningar, nämligen sådana som i förslaget erhållit benämningarna särskilda trossamfund och trossammanslutningar. Med trossamfund avses enligt 4 §, förutom svenska kyrkan, sammanslutning för i 2 § avsett ändamål av personer, som icke tillhöra svenska kyrkan, såvitt sammanslutningen antagit en trosåskådning samt har offentlig religionsövning och en samfundsordning. Sådan sammanslutning benämnes särskilt trossamfund. Med trossammanslutning förstås enligt 4 § sammanslutning för i 2 § avsett ändamål av personer, som tillhöra svenska kyrkan, såvitt sammanslutningen har offentlig religionsövning och stadgar. Såväl särskilda trossamfund som trossammanslutningar utmärkas alltså av att de ha en offentlig religionsövning, men de skilja sig från varandra huvudsakligen därutinnan att de särskilda trossamfundens medlemmar icke tillhöra svenska kyrkan, medan däremot medlemmarna i trossammanslutningarna göra detta. Ett särskilt trossamfund skall ha antagit en samfundsordning och en trossammanslutning stadgar. Samfundsordningen för ett särskilt trossamfund och stadgarna för en trossammanslutning skola enligt 21 § i förslaget till religionsfrihetslag innehålla bl. a. uppgift om samfundets (samman-

267 slutningens) namn och ändamål samt allmänna riktlinjer för dess verksamhet, den ort inom riket, där samfundets (sammanslutningens) styrelse skall ha sitt säte, huru styrelse skall utses, dess befogenhet och tiden för dess uppdrag samt sättet för granskning av dess verksamhet, huru beslut skola fattas i de angelägenheter, som det icke tillkommer styrelsen att avgöra, ävensom sättet för ändring av samfundsordningen (stadgarna) och samfundets (sammanslutningens) upplösning. Att skattefrihet skulle medgivas alla de sammanslutningar »för religiös gemenskap och verksamhet», vilka kunna inrymmas under 2 § religionsfrihetslagen, eller sålunda alla föreningar och andra samfundsbildningar med ett religiöst syfte torde icke k u n n a ifrågakomma. Skattefriheten skulle därigenom få en omfattning, som — i betraktande av den snävhet, som utmärker de nuvarande skattefrihetsreglerna i fråga om rättssubjekt med annat allmännyttigt ändamål — näppeligen skulle kunna försvaras. Det skulle vidare utan tvivel bereda svårigheter att med sådan reglering erhålla en klar avgränsning av de rättssubjekt, som böra åtnjuta skattefrihet. Vid sådant förhållande bör här tagas under övervägande, huruvida icke skattefrihet kunde tillerkännas sådana kvalificerade sammanslutningar med religiöst ändamål, vilka kunna betecknas såsom särskilda trossamfund och trossammanslutningar. Såsom framgår av det föregående avses med de särskilda trossamfunden sådana sammanslutningar, vilkas medlemmar icke tillhöra svenska kyrkan, och dessa samfund skulle fördenskull närmast komma att utgöra en motsvarighet till de nuvarande erkända samfunden av främmande trosbekännare, vilka i den nu gällande författningstexten ingå i begreppet »kyrkor». Bäckvidden av en eventuell bestämmelse om skattefrihet för särskilda trossamfund skulle givetvis i främsta rummet komma att bliva beroende av i vilken omfattning de religiösa sammanslutningarnas medlemmar begagna rätten till utträde ur svenska kyrkan. Vad angår trossammanslutningarna, vilka verka inom svenska kyrkans ram, äro dessa enligt nuvarande lagstiftning icke fritagna från skattskyldighet. Det är sålunda närmast beträffande trossammanslutningarna som den här ifrågasatta regleringen skulle innebära en utvidgning av området för skattefriheten. En sådan utvidgning måste i och för sig anses motiverad. Det kan givetvis icke vara rättvist, om sådana religiösa sammanslutningar, vilkas medlemmar icke utträtt ur svenska kyrkan men som till beskaffenheten och betydelsen av sin verksamhet äro jämförliga med de särskilda trossamfunden, skulle försättas i ett sämre läge än dessa. Ingen sammanslutning bör erhålla en förmån i beskattningshänseende därigenom att dess medlemmar utträtt ur svenska kyrkan. Emellertid kan det enligt kommitténs mening icke ifrågasättas, att alla de sammanslutningar, som kunna betecknas såsom särskilda trossamfund eller trossammanslutningar, skola erhålla skattefrihet. Såsom ovan nämnts bör den reglering, som här skall äga rum, i systematiskt avseende anknyta till och vara förenlig med de nuvarande skattefrihetsreglernas principiella uppläggning. Dessa regler utgå ifrån såsom en självklar förutsättning, att

268 endast sådana rättssubjekt böra komma i åtnjutande av skattefrihet, som i sin verksamhet visa en hög grad av allmännytta. Att en sammanslutning är så organiserad och har ett sådant syfte, att den kan betecknas såsom särskilt trossamfund eller trossammanslutning, innebär i och för sig icke något bevis för att en förmånsställning för densamma i beskattningsavseende är motiverad. Det skulle kunna tänkas, att trossamfundet eller trossammanslutningen icke utövar någon egentlig religiös verksamhet eller utövar sådan verksamhet endast i ringa utsträckning. Med hänsyn härtill bör såsom förutsättning för skattefrihet krävas, att trossamfundet eller trossammanslutningen verkligen utövar en religiös verksamhet samt att denna verksamhet skall vara av allmännyttigt slag. Vid den differentiering, som här således är erforderlig, kan i överensstämmelse med nu gällande lagstiftning den inskränkningen göras, att skattefrihet medgives endast kristna och mosaiska trossamfund och trossammanslutningar. I övrigt lärer dock en differentiering efter trosåskådningens art eller eljest efter rent religiösa utgångspunkter icke böra ske, eftersom en sådan anordning måste anses stridande mot religionsfrihetsprincipen. För kommittén har det framstått såsom uppenbart, att det krav, som i främsta rummet bör ställas på en differentiering efter allmännyttan, är att denna princip icke kan anses åsidosatt. Önskvärdheten av att differentieringen icke sker på ett sätt, som kommer att bereda taxeringsmyndigheterna svårigheter vid tillämpningen, måste även beaktas. Såsom ovan nämnts är det angeläget, att taxeringsmyndigheterna icke på nu ifrågavarande område ställas inför mera svårbedömliga avgöranden rörande de olika sammanslutningarnas karaktär utan k u n n a grunda sitt ståndpunktstagande på rent objektiva fakta, vilka äro lätta att konstatera. Inom kommittén har övervägts flera möjligheter för vinnande av en differentiering efter allmännyttan. Den väg, som kommittén slutligen stannat för, innebär, att differentieringen skall ske efter verksamhetens art eller närmare bestämt efter vad m a n skulle kunna kalla intensiteten i den religiösa verksamheten. Kommitténs förslag innebär, att skattefrihet enligt 53 § 1 mom. e) kommunalskattelagen och 7 § f) förordningen om statlig inkomstskatt skall tillkomma — förutom kyrkor — sådana särskilda trossamfund och trossammanslutningar, vilka utöva kyrklig verksamhet. Till taxeringsmyndigheternas ledning lämnas i en ny punkt 7 av anvisningarna till 53 § samma lag en beskrivning av vad som avses med kyrklig verksamhet. Denna anvisningspunkt innebär i förevarande avseende följande: För att verksamheten skall k u n n a betraktas såsom kyrklig förutsattes, att trossamfundet eller trossammanslutningen har pastorer eller religionslärare, disponerar kyrkolokal samt regelbundet förrättar offentlig gudstjänst, vilken skall överensstämma med kristen eller, såvitt angår särskilt trossamfund, med kristen eller mosaisk trosåskådning. Frågan om skattskyldigheten för en till visst trossamfund eller viss trossammanslutning ansluten församling bedömes efter motsvarande grunder.

269 Vad angår de nu nämnda villkoren för att kyrklig verksamhet skall kunna anses vara förhanden må framhållas, att något krav på att en församling skall ha anställt en egen pastor icke torde böra uppställas. Om flera församlingar ha en gemensam pastor, föreligger sålunda intet hinder för skattefrihet, såvida de övriga i anvisningspunkten angivna förutsättningarna äro uppfyllda. Det synes ej heller böra krävas, att vederbörande pastor åtnjuter lön av församlingen. Även frivilligt utfört arbete är i detta hänseende tillfyllest. Uttrycket »disponerar kyrkolokal» omfattar givetvis även det fall, då lokalen ej äges av sammanslutningen utan endast förhyres. Däremot synes böra krävas, att den lokal, som begagnas för andaktsstunderna, är av sådan beskaffenhet att den varaktigt kan tjäna detta ändamål. En profan lokal, som tillfälligtvis ställts till förfogande för en religiös sammanslutnings andaktsövning, kan således icke betraktas såsom kyrkolokal. Om en sammanslutning, som har .kyrkolokal, undantagsvis begagnar en dylik mera primitiv möteslokal eller håller andaktsstunder i det fria, inverkar detta givetvis dock ej på skattefriheten. Att kyrklig verksamhet sålunda enligt förslaget likställes med de kvalificerade slag av allmännyttig verksamhet, som enligt gällande bestämmelser föranleder skattefrihet, finner kommittén sakligt berättigat. Enligt västerländsk kristen uppfattning har kyrklig verksamhet (förkunnelse, själavård, undervisning o. d.) sedan gammalt ansetts intaga en framskjuten ställning i jämförelse med annan ideell verksamhet. Visserligen skulle mot den föreslagna utvidgningen av skattefriheten kunna resas den invändningen, att — i olikhet med flertalet av de ändamål som nu föranleda skattefrihet och som i stor utsträckning avse uppgifter av socialvårds karaktär — full enighet icke råder inom olika befolkningsgrupper om värdet av kyrklig och annan religiös verksamhet. Vid bedömandet av frågan om skattefrihetens omfattning bör emellertid icke vara utslagsgivande den omständigheten, att en viss ideell verksamhet vinner uppskattning hos alla befolkningsgrupper. Det avgörande bör i stället vara, huruvida det allmänna — närmast staten — finner ett visst slags verksamhet vara i så hög grad samhällsgagnande, att densamma skäligen bör likställas med sådan verksamhet som nu föranleder skattefrihet. Enligt kommitténs mening är detta fallet med den religiösa verksamhet, vilken såsom helhet betraktad kan anses vara av kyrklig karaktär. Förslaget innebär, att fullgörandet av sådana religiösa funktioner, vilka kunna sägas vara utmärkande för svenska kyrkans och de nuvarande erkända trossamfundens verksamhet, komma att medföra skattefrihet, oavsett huruvida den ifrågavarande verksamheten utövas inom eller utom svenska kyrkan. Genom förslaget vinnes sålunda, att likställighet i beskattningsshänseende uppnås mellan olika slag av religiösa sammanslutningar, vilka med hänsyn till verksamhetens art och omfattningkunna anses likvärdiga. Kommitténs förslag i denna del går för övrigt helt i linje med kommitténs i övrigt framlagda förslag. Då kommittén föreslår fritt utträde ur svenska kyrkan och över huvud taget utformat sitt förslag i syfte att erhålla större likställighet mellan de frikyrkliga sammanslutning-

270 arna och svenska kyrkan, skulle därmed stämma mindre väl överens, om skattefrihetsreglerna vore mera restriktiva beträffande dessa sammanslutningar än i fråga om svenska kyrkan. Kommittén vill i detta sammanhang framhålla ytterligare en omständighet, som kan anses tala för den nu föreslagna utvidgningen av skattefriheten för vissa religiösa sammanslutningar. Enligt gällande bestämmelser skall, om en ideell förening i sin verksamhet främjar ändamål av olika slag, av vilka något eller några men ej alla äro av beskaffenhet att böra föranleda skattefrihet, det huvudsakliga ändamålet med verksamheten vara avgörande för frågan om skattefriheten. Att en sådan reglering kan medföra olägenheter för skattskyldiga med verksamhet av flera slag framstod såsom uppenbart redan vid tillkomsten av gällande bestämmelser. Metoden att låta det huvudsakliga ändamålet vara bestämmande i ifrågavarande avseende ansågs dock — i brist .på annan framkomlig väg — böra godtagas. I propositionen till 1942 års riksdag anvisades emellertid av departementschefen en möjlighet till undvikande av de oförmånliga konsekvenserna av denna reglering. Departementschefen anförde nämligen, att enligt hans mening borde i de fall, då medel för olika ändamål enligt bindande föreskrifter holies klart avskilda från varandra, dessa medel anses i beskattningshänseende tillhöra särskilda rättssubjekt. I åtskilliga av de fall, där ett förvaltande organ hade att med anförtrodda medel tillgodose olika ändamål men någon för framtiden bindande uppdelning av medlen på de olika ändamålen icke förelåge, torde — framhöll departementschefen — en sådan utan större svårighet kunna komma till stånd. 1 I vad mån härav berörda skattskyldiga begagnat sig av den av departementschefen sålunda anvisade utvägen för vinnande av en sakligt sett riktigare taxering undandrager sig kommitténs bedömande. Det torde emellertid enligt kommitténs mening icke kunna råda någon tvekan om att olagenheterna av gällande bestämmelser äro särskilt stora beträffande sammanslutningar med religiöst syfte. Begelmässigt förhåller det sig så, att dylika sammanslutningar — förutom den religiösa verksamheten — ha välgörenhet mot behövande såsom en mer eller mindre betydelsefull verksamhetsgren. Till en del kan väl även i fråga om de religiösa sammanslutningarna en uppdelning av verksamhetsgrenarna på skilda rättssubjekt äga rum, framför allt givetvis beträffande sammanslutningarna anförtrodda donationsfonder. I stor utsträckning äro emellertid de olika verksamhetsgrenarna så inflätade i varandra, att en uppdelning därav på skilda rättssubjekt icke låter sig göra. Särskilt gäller detta i de ofta förekommande fall, då kollektmedel och andra insamlade medel användas för välgörenhet. Genom den föreslagna utvidgningen av skattefriheten vinnes, vad angår de fast organiserade sammanslutningarna, en mera tillfredsställande reglering på ifrågavarande område. I systematiskt och terminologiskt avseende bör uppmärksamma^, att kommitténs förslag innebär en avvikelse från nu tillämpad tolkning av be1

Prop, nr 134/1942 s. 50.

271 greppet »kyrka». Såsom ovan nämnts förklarade 1936 års skattekommitté begreppet »kyrka» så, att därmed torde avses dels de fall, där kyrklig egendom icke tillhör vederbörande församling utan kyrkan såsom ägare till sådan egendom är att betrakta såsom självständigt rättssubjekt och dels de kyrkliga sammanslutningar, som kunna betecknas såsom kyrkosamfund. Till kyrkosamfund torde räknas — yttrade kommittén — sådana sammanslutningar, som blivit erkända av staten enligt 1873 års förordning angående främmande trosbekännare och deras religionsövning, ävensom religiösa samfund av mosaiska trosbekännare. I den på grundval av kommitténs förslag framlagda propositionen till 1942 års riksdag vitsordade departementschefen riktigheten av denna tolkning. Departementschefen erinrade därvid om att enligt 1941 års förordning om arvsskatt och gåvoskatt bl. a. »kyrka» intoge en i skattehänseende privilegierad ställning samt yttrade, att »begreppet kyrka lärer här hava den av kommittén angivna innebörden». 1 Efter genomförandet av dissenterlagskommitténs förslag kommer något erkännande från statens sida av samfund av främmande trosbekännare ej längre att ske. Även ett tidigare enligt 1873 års förordning lämnat erkännande av visst samfund kommer att förlora sin betydelse, eftersom samfundet enligt kommitténs förslag blir att hänföra till kategorien särskilda trossamfund. De nuvarande erkända samfunden komma således att åtnjuta skattefrihet under samma förutsättning som övriga särskilda trossamfund, nämligen att de utöva kyrklig verksamhet. Kommittén har således ställts inför frågan, huruvida ordet »kyrkor» bör bibehållas i författningstexten eller om detta ord bör utgå och ersättas med någon annan benämning eller med en beskrivning av de rättssubjekt, som kunna anses ingå i begreppet »kyrka», sedan de nuvarande erkända samfunden av främmande trosbekännare avskilts från detta begrepp. Vid kommitténs övervägande av denna fråga har beaktats önskvärdheten av att rent terminologiska ändringar i författningstexten icke ske. Om ett uttryck fått en viss innebörd, är det givetvis i och för sig mindre lämpligt att vid en ändring av lagstiftningen använda samma uttryck med en annan innebörd. I detta fall är det emellertid att märka, att begreppet »kyrka» icke anknyter till de enligt 1873 års förordning erkända samfunden. Detta begrepp förekom första gången i 1835 års bevillningsförordning och alltså långt före tillkomsten av 1873 års förordning. Att begreppet sedan kommit att avse bl. a. de erkända samfunden av främmande trosbekännare beror på praxis. Om 1873 års förordning, såsom av kommittén föreslås, blir upphävd, måste givetvis ifrågavarande begrepp få en annan innebörd än det nu har. Det synes fördenskull ej vara nödvändigt att avskaffa även detta begrepp. Därtill kommer, att det vid kommitténs överväganden befunnits att begreppet »kyrka» i dess mera begränsade innebörd — d. v. s. såsom avseende till svenska kyrkan anknutna rättssubjekt — näppeligen 1

Prop, nr 134/1942 s. 58.

272 lärer kunna ersättas med någon annan benämning, som bättre uttrycker vad som menas med detsamma. I anslutning till 1936 års skattekommittés ovan återgivna tolkning av begreppet »kyrka» kan den frågan ställas, i vilka fall svenska k y r k a n k a n betraktas såsom särskilt rättssubjekt. Kommittén har ansett önskvärt, att denna fråga erhåller en närmare belysning. På grund härav har kommittén i det följande sammanställt vissa av på detta område sakunniga gjorda uttalanden rörande den kyrkliga egendomens rättsliga ställning. Härvid må till en början framhållas, att svenska kyrkan, betraktad såsom kyrkosamfund, icke synes vara av den svenska rätten erkänd såsom ett rättssubjekt. Detta bestyrkes genom uttalanden från flera håll. Sålunda yttrade 1927 års prästlöneregleringssakkunniga, att »varken före tillkomsten av gällande kyrkomötesförordning eller genom denna har den lutherska kyrkan i vårt land erhållit någon organisation såsom ett i sin yttre gestaltning fristående rättssamfund, förmöget att i förhållande till staten eller annan förvärva rättigheter eller ikläda sig skyldigheter». 1 Erik Schalling säger i ett år 1924 utgivet arbete, att »det svenska kyrkosamfundet — en andlig gemenskap — har aldrig av lagstiftningen eller rättsdoktrinen erkänts såsom privat juridisk person än mindre såsom ägare till kyrklig jord.» 2 Även Halvar Sundberg framhåller, att svenska kyrkan, betraktad såsom kyrkosamfund, icke synes hava varit av den svenska rätten erkänd såsom särskilt rättssubjekt. 3 Sundberg gör emellertid en jämförelse med dissenterförsamlingarna samt yttrar, att dessa församlingar, vilka erhållit statligt erkännande, av lagstiftningen förutsättas kunna »förvärva och besitta fast egendom» och sålunda äga rättskapacitet. Svenska kyrkan är — säger Sundberg _ också ett »erkänt yttre trossamfund» och erkännandet har givits icke blott genom administrativa beslut utan av lagstiftningen själv, både av grundlag, allmän lag, kyrkolag och administrativa författningar. Vid sådant förhållande kan enligt Sundberg svenska kyrkans existens såsom rattssubjekt icke med fog bestridas. Schalling och Sundberg synas däremot vara eniga om att lokalkyrkorna äro eller åtminstone kunna vara självständiga rättssubjekt. Beträffande frågan om lokalkyrkornas ställning har Schalling sålunda gjort följande uttalanden.* Enligt medeltidens kyrkorätt (den kanoniska rätten) var varje lokalkyrka juridisk person, ett institut. Andligt sett var den allmänneliga kyrkan enligt kanonisk uppfattning ej blott de heligas samfund u t a n ock - vilket under medeltiden blev huvudsaken - en anstalt, avsedd att förverkliga Kristi lära och bringa frälsning åt människorna. Egenskapen av de heligas (troendes) » SOU 1929:39 s. 12. ~ » Erik Schalling: Vem äger våra kyrkor och deras egendomar?, tryckt ar 1924 s. U*. 3 Halvar Sundberg: Om den kyrkliga egendomen och dess rättsställmng (i Festskrift til 1ägnad professor Vilhelm Lundstedt s. 9 0 - 9 1 , ingående i Uppsala universitets arsknft 1947:6). Jfr Sundberg; Kyrkorätt, tryckt år 1948, s. 49 o. f. 4 Schallings anf. arb. s. 15 o. f.

273 samfund hade småningom i och med den växande skillnaden mellan klerker och lekmän trätt i bakgrunden för anstaltskaraktären. Av denna anstalt var varje lokalkyrka en filial, som, förutom sin andliga uppgift, utåt i den världsliga rättssamfärdseln uppbar de ekonomiska tillgångar, vilka voro en förutsättning för anstaltsverksamheten. Behörighet att inför rätta tala och svara för kyrkoegendomen samt i övrigt utöva förvaltningsuppsikten däröver tillkom enligt kanonisk rätt biskopen och hans domkapitel. Även i våra landskapslagar uppfattades sockenkyrkan såsom juridisk person. Prästbostället (prästbolet) betraktades antingen såsom en sockenkyrkans tillhörighet eller såsom ett särskilt rättssubjekt. Såsom juridiska personer uppträdde jämväl domkyrkan, biskopsstolen och kanikämbetet. Lokalkyrkans egenskap av juridisk person var orubbad under hela medeltiden. Under senare delen av medeltiden torde även uppfattningen om prästbolet såsom självständigt rättssubjekt ha stadgat sig. Emellertid saknas ingalunda tecken på att uppfattningen varit vacklande och att kyrkan fortfarande stått såsom ägare till jorden eller såsom överordnad person. Uppfattningen om prästämbetet såsom rättssubjekt saknade ej heller företrädare. Beformationen avsåg icke att förändra de särskilda kyrkliga institutionernas juridiska karaktär. Domkyrkor och andra kyrkor torde därför liksom de icke reducerade boställena ha behållit sin egenskap av juridiska personer. 1686 års kyrkolag lagfäste uttryckligen den äldre, från kyrkligt håll alltid hävdade uppfattningen av lokalkyrka såsom juridisk person och äganderätts subjekt. 1862 års förordning om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd gav åt kyrkoförsamlingen en fast representation och former för dess verksamhet, därigenom erkännande den såsom särskild juridisk person, skild från den borgerliga kommunen. Ehuru i denna förordning åt församlingen inrymdes vissa befogenheter beträffande den ekonomiska vården av kyrka och dess egendom, har den icke tillerkänts karaktär av ägare till lokalkyrkan. Kyrkor kunna således —-framhåller Schalling — fortfarande uppträda såsom juridiska personer av det slag, som benämnes stiftelser eller anstalter. Emellertid har den populära uppfattningen, att församlingen egentligen vore ägare till lokalkyrkans egendom numera vunnit m a r k i avsevärd utsträckning. Sundberg har beträffande frågan om lokalkyrkornas ställning gjort följande uttalanden. 1 När kyrkolagen och andra författningar nämna »kyrkans» fasta och lösa egendom och kyrkans tillhörigheter, användes uttrycket kyrka genomgående i betydelse av lokalkyrka. Detta framgår otvetydigt av kap. 26 § 5 kyrkolagen, där det talas om »alla domkyrkors, så ock andra kyrkors i städer och på landet fasta egendom», liksom av kap. 26 § 8 i samma lag, enligt vilket stadgande »var kyrka i städer och på landet» skall hava en 1

Sundberg: Om den kyrkliga egendomen och dess rättsställning, s. 71 o. f. Jfr Sundberg: Kyrkorätt, s. 288 o. f. 21—488230.

274 eller flera kistor, »däruti kyrkans egendom» skall förvaras. I bestämmelserna om kyrkoherdens befattning med kyrkoegendomen avses uppenbarligen lokalkyrkans tillhörigheter. Dessa och andra föreskrifter visa, att kyrkolagen liksom tidigare rätt uppfattar lokalkyrkan såsom en juridisk person. Även senare lagstiftning utgår från att lokalkyrkan är ägare till jord. Kyrkans rättssubjektivitet har också godtagits av domstolarna: lagfart har meddelats för viss kyrka, och lokalkyrka har kunnat kära och svara inför rätta. Denna rättspersonlighet har tillkommit kyrkan även i förhållande till kronan. I fråga om prästboställena framhåller Sundberg, att enligt kap. 26 § 8 kyrkolagen kyrkoherde-, kaplans- och klockarbord tillhöra kyrkans egendom och att § 6 i prästerskapets privilegier talar om »de små kyrkan tillhöriga hemman, som av kapellaner och klockare äro brukade och hävdade vordna». Icke förty kan det påvisas tendenser att låta prästbordet uppträda självständigt i rättslivet vid sidan av kyrkan, vilket föranlett konstruktionen, att bostället vore att betrakta såsom en särskild juridisk person. Detta torde vara en ej blott onödig utan även oriktig utveckling av medeltidskyrkans skillnad mellan kyrkans fabrica och prästens mensa. Något hinder att betrakta kyrkan såsom ägare även till sådan jord, där förvärvet skett i prästbordets namn, synes ej föreligga. Sundberg har i annat sammanhang, nämligen beträffande frågan om kyrkorådets befogenheter, påpekat, att kyrkorådet har uppgiften att i rättegång företräda tvenne skilda rättssubjekt, d. v. s. dels lokalkyrkan såsom anstalt, dels församlingen såsom kyrklig kommun. 1 Till det »ombesörjande av kyrkans angelägenheter», som enligt kyrkostämmoförordningen och 41 § 1 st. f) lagen om församlingsstyrelse åligger kyrkorådet, hör sålunda att föra talan för kyrkans fasta och lösa egendom, något som också iakttagits i rättspraxis. Jämlikt 41 § 3 st. e) samma lag tillkommer det dessutom kyrkorådet att »i alla frågor, som angå församlingens egendom eller eljest dess gemensamma rätt, bevaka och utföra församlingens talan vid alla tillfällen, då icke särskilt ombud av församlingen förordnats för sådant ändamål». Särskild fullmakt tarvas icke, utan stadgandet är fullmakt nog. Såsom synes kan emellertid den kyrkokommunala uppgiften genom beslut av representationen berövas kyrkorådet och annan fullmäktig utses. Sådan möjlighet föreligger däremot icke, om saken rör kyrkoegendom, utan därvid måste kyrkorådet alltid företräda lokalkyrkan. Frågan om prästboställenas rättsliga ställning har behandlats vid flera offentliga utredningar. 1927 års prästlöneregleringssakkunniga yttrade härom, att över huvud taget kunde fastställas att ett allmänt sorterande av den prästerliga boställsjorden med hänsyn till det privaträttsliga ägandesubjektet (kronan, församlingen, lokalkyrkan, »självägande stiftelser» o. s. v.) alltjämt stötte på 1

Halvar Sundberg: Om kyrkans rättsliga representation (i Förvaltningsrättslig tidskrift årg. 1947 s. 190 o. t.)

275 de mest påtagliga praktiska svårigheter. 1 Sättet för boställenas redovisning i jordeboken vore därvid, såsom känt, icke av avgörande betydelse. De sporadiska rättegångar om äganderätten till särskilda prästerliga boställen, som vissa församlingar under senare tid, särskilt efter tillkomsten av 1910 års prästerliga lönelagstiftning, anhängiggjort mot kronan, hade heller icke förmått åvägabringa något allmänt klarläggande av det formellt-rättsliga problem, som här förelåge. I själva verket hade domstolen ofta icke medfört ett positivt avgörande av äganderättsfrågan ens i det enskilda fallet. 1931 års prästlöneutredning anförde, att pastoratens rätt till prästlöneboställena grundade sig dels därpå att de själva eller någon av de i dem ingående församlingarna anskaffat boställena, eller alltså på äganderätt till dem, dels på donation av enskild, även detta en rättighet av fullt privaträttslig natur, ibland äganderätt, ibland besittningsrätt eller rätt till avkomst, dels ock slutligen, i fråga om vissa av de av kronan upplåtna boställena, på § 77 regeringsformen, en rätt som alltså åtnjöte grundlagsskydd. 2 Om samtliga boställen gällde, att de voro rättsligen bundna vid bestämda kyrkliga ändamål. Kammarkollegiet framhöll i sitt remissyttrande över 1931 års prästlöneutrednings förslag, att den prästerliga boställsjord, som ej anvisats av kronan, enligt kollegiets mening på få undantag när vore att anse såsom stiftelseegendom under statens kontroll. 3 I den vid 1932 års riksdag framlagda propositionen med förslag till ecklesiastik boställsordning yttrade departementschefen, att av den i ämnet verkställda utredningen syntes framgå att i regel de från medeltiden härstammande prästboställena tillkommit genom donation av en eller flera enskilda samt att avsikten med dessa donationer varit att boställenas avkastning skulle utgöra avlöning åt den vid den särskilda lokalkyrkan anställda prästen. 4 Huruvida donationerna medfört äganderätt för församlingarna till de donerade boställena eller ej, vore en fråga av mera teoretiskt i n t r e s s e varpå departementschefen icke hade anledning att ingå. I anledning av vad kammarkollegiet anfört erinrade emellertid departementschefen om det faktum, att de medeltida boställena donerats för att tjäna ändamålet att gudstjänst samt övrig kristen kult och själavård skulle komma en viss församling till del. Att församlingen tidvis uppfattats såsom blott objekt för den kyrkliga verksamheten förringade enligt departementschefens mening icke betydelsen av detta faktum. Av de ovan återgivna från skilda håll gjorda uttalandena framgår, att åtmirstone lokalkyrkor och domkyrkor k u n n a utgöra särskilda rättssubjekt. Troligen finnas även andra hithörande rättssubjekt, men någon fulls t ä n d g klarhet rörande frågan i vilka fall kyrklig egendom utgör ett särskilt rättssubjekt synes icke kunna erhållas. Att i författningstexten giva en 1

SCU 1929:39 s. 149-150. SCU 1931:24 s. 43 och 66. s Pnp. nr 187/1932 s. 171. 4 Pnp. nr 187/1932 s. 186-187. 2

276 beskrivning av alla de rättssubjekt, varom här är fråga, är sålunda icke möjligt. Författningstexten måste alltså utformas på sådant sätt, att den täcker alla tänkbara fall. Såsom ovan nämnts finner kommittén hinder icke möta att här bibehålla begreppet »kyrka» såsom avseende allenast de till svenska kyrkan a n k n u t n a rättssubjekten. De nuvarande erkända samfunden av främmande trosbekännare komma att ingå i begreppet »särskilt trossamfund» och erhålla enligt kommitténs förslag skattefrihet, därest de utöva kyrklig verksamhet. Även ur systematisk synpunkt finner kommittén det vara till fördel, att de nuvarande erkända samfunden avskiljas från begreppet »kyrka». Enligt 1942 års lagstiftning på detta område utgjorde akademier, allmänna undervisningsverk samt sjukvårds- och barmhärtighetsinrättningar en kärna, omkring vilken skattefriheten i övrigt uppbyggts. Då alla de rättssubjekt, vilka främja samma ändamål som dessa anstalter, böra i beskattningshänseende vara likställda med anstalterna, föreskrevs, att jämväl ideella föreningar och stiftelser med motsvarande ändamål skola åtnjuta skattefrihet. I kommitténs förslag utgöra »kyrkor» så att säga en inre krets. Sådana särskilda trossamfund och trossammanslutningar, vilka utöva kyrklig verksamhet, kunna karakteriseras såsom de mot »kyrkor» svarande rättssubjekten med samma ändamål. Enligt kommitténs mening står således den nu föreslagna regleringen i god överensstämmelse med de principer, som lågo till grund för 1942 års lagstiftning. I den av kommittén föreslagna författningstexten har intet nämnts om skattefrihet för stiftelser med samma ändamål som de särskilda trossamfunden och trossammanslutningarna. Frånvaron av en uttrycklig bestämmelse härutinnan innebär emellertid icke, att donationsfonder, vilka äro anförtrodda ett trossamfund eller en trossammanslutning men bliva självständigt taxerade, skulle vara underkastade skattskyldighet, därest deras ändamål ej är av den art, att detsamma föranleder skattefrihet redan enligt nuvarande bestämmelser. Såsom framhållits redan av 1936 års skattekommitté har regeringsrätten i ett flertal mål rörande kommunala donationsfonder ansett skattefrihet böra medgivas, med stöd av de författningsrum, som gälla skattefrihet för kommuner. 1 Innebörden av denna tillämpning antogs av skattekommittén vara, att skattefrihet ansetts böra tillkomma kommunala donationsfonder dels om desamma främja ändamål, som det enligt lag åligger kommuner att tillgodose, dels ock då vederbörande kommun på grund av en vidsträckt formulering av donationsbestämmelserna äger själv bestämma det ändamål, som donationsfonden skall tillgodose. Det är alltså i sistnämnda fall kommunens vidsträckta dispositionsrätt över de donerade medlen, som ansetts böra föranleda skattefrihet. Dessa uttalanden gjordes av skattekommittén med ledning av ett flertal under åren 1938 och 1939 meddelade rege1

SOU 1939:47 s. 57.

277 ringsrättsutslag. 1 Enligt vad dissenterlagskommittén inhämtat tillämpas fortfarande denna praxis. Nunnera ha i regeringsrätten även förekommit avgöranden beträffande donationsfonder, vilka i det avseende, varom här är fråga, äro mera j ä m förliga med trossamfundens och trossammanslutningarnas donationsfonder. Sålunda meddelade regeringsrätten under år 1946 utslag angående ett stort antal nnder olika akademiers förvaltning stående donationsfonders taxering åren 1942 och 1943. Därvid avgjordes bl. a. tio mål rörande vissa under akademiens för de fria konsterna förvaltning stående donationsfonder. 2 Vid bedömandet av innebörden i regeringsrättens ställningstagande i dessa mål bör uppmärksammas, att konstakademien själv åtnjuter skattefrihet såsom varande en akademi. Det ändamål, som främjas av konstakademien, är dock icke av det slag, att detsamma i och för sig — d. v. s. då det tillgodoses av ett a n n a t rättssubjekt än akademien — bör föranleda skattefrihet. Samtliga donationsfonder förklarades av regeringsrätten skattefria jämlikt grunderna för 53 § 1 mom. d) kommunalskattelagen samt 7 § e) förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt eller alltså enligt de författningsrum, som gällde i fråga om skattefriheten för bl. a. akademier. Att m ä r k a är att dessa författningsrum åberopades även i de mål, som avsågo 1943 års taxering. 3 Vid nämnda års taxering hade de år 1942 beslutade författningsändringarna på ifrågavarande område trätt i kraft, och efter dessa ändringar hänfördes de skattefria stiftelserna i allmänhet under 53 § 1 mom. e) kommunalskattelagen samt 7 § f) förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. Såsom grund för skattefriheten åberopades i samtliga målen det ändamål vederbörande fond hade att tillgodose och den akademien tillerkända dispositionsrätten till fondens avkastning. Vidare avgjordes av regeringsrätten år 1946 ett flertal mål angående vissa under vetenskapsakademiens förvaltning stående donationsfonders taxering åren 1942 och 1943/ Ändamålet med dessa fonder var främjande av vetenskaplig forskning i olika avseenden. Dessa mål äro följaktligen så till vida av mindre intresse i detta sammanhang, att fondernas ändamål redan i och för sig föranleder skattefrihet. Utslagen i målen rörande vetenskapsakademiens fonder äro emellertid av betydelse i så måtto, att även i målen angående 1943 års taxering skattefrihet medgivits under åberopande av grunderna för 53 § 1 mom. d) kommunalskattelagen och 7 § e) förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt eller alltså enligt de författningsrum som gälla för bl. a. akademier. Även i dessa mål åberopades såsom grund för skattefriheten det ändamål vederbörande fond hade att tillgodose och den akademien tillerkända dispositionsrätten till fondens avkastning. 1

SOU 1939:47 s. 121-123. RÅ 1946 not. Fi 415—424. Angående övriga mål se Svensk Skattetidning 1947 s. 43—47. 3 Enligt den lydelse av ifrågavarande bestämmelser, som gällde vid 1942 års taxering, hänfördes såväl akademier som de skattefria stiftelserna under 53 § 1 mom. d) kommunalskattelagen och 7 § e) förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. 4 RÅ 1946 not. Fi 499-550. 2

278 Slutligen kan nämnas, a t t bland de av regeringsrätten år 1946 avgjorda målen jämväl förekommit några, avseende en under statskontorets förvaltning stående donationsfond, nämligen den Längmanska donationsfonden. 1 Denna fond består av tre delfonder, Litt. A, Litt. B och Litt. C, varav Litt. B är avsedd att främja vetenskaper och konst samt Litt. C har till ändamål att upphjälpa den svenska »coursen» (valutan). Delfonderna förklarades av regeringsrätten med avseende å de för desamma gällande bestämmelserna skattefria jämlikt grunderna för 53 § 1 mom. b) kommunalskattelagen och 7 § c) förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, alltså enligt de stadganden, som avse skattefrihet för staten. Utgången i de här ovan omförmälda målen får anses visa, att om till ett rättssubjekt, som självt är berättigat att komma i åtnjutande av skattefrihet, donerats en fond, vilken tillgodoser samma ändamål som detta rättssubjekt eller till vilken fonds avkastning rättssubjektet har fri dispositionsrätt, skattefrihet medgives för fonden. Innebörden av denna praxis torde k u n n a antagas vara, att i sådana fall fondens medel ansetts i beskattningshänseende likställda med det omförmälda rättssubjektets egna medel. Skattefrihet åtnjutes givetvis även, om en donationsfond har ett visst bestämt ändamål, som visserligen faller utom ramen för det rättssubjekts ändamål, varom fråga är, men fondens ändamål är av det slag, att detsamma i och för sig föranleder skattefrihet. Om däremot i sistnämnda fall fondens ändamål icke är sådant, att detsamma i och för sig medför skattefrihet, anses fonden skattskyldig för sin inkomst och förmögenhet." Kommittén utgår ifrån att de principer, som sålunda, såvitt kommittén kunnat finna, ligga till grund för nu rådande praxis, komma att tillämpas även beträffande till särskilda trossamfund och trossammanslutningar överlämnade donationsfonder, vilket efter genomförandet av kommitténs förslag torde komina att föranleda skattefrihet jämväl för flertalet sådana fonder. Vid sådant förhållande finner kommittén icke erforderligt att föreslå införande av särskilda bestämmelser med avseende å dessa fonder. Skall en särskild reglering äga rum beträffande donationsfonders skatterättsliga behandling, vilket i och för sig måhända kan anses önskvärt, bör en sådan reglering icke ske på ett isolerat område utan gälla alla de fall, där frågan kan få aktualitet. Beträffande sådana stiftelser, vilka ej äro knutna till trossamfund eller trossammanslutningar men äro avsedda för främjande av något religiöst ändamål, finner komittén icke anledning föreslå införande av bestämmelser om skattefrihet. I dessa fall skall emellertid enligt kommitténs förslag skattefrihet icke ifrågakomma. Kommittén, som vid utformningen av sitt förslag ej velat ifrågasätta större utvidgning av området för skattefriheten 1

RÅ 1946 not. Fi 910-912, jfr Svensk Skattetidning 1947 s. 45. Jfr RÅ 1946 not. Fi 505 angående den under vetenskapsakademiens förvaltning stående Letterstedtska donationsfonden. Viss till denna fond hörande delfond, vars avkastning i huvudsak skulle utgå till förtjänta folkskollärare i Linköpings stift, ansågs med hänsyn till sitt ändamål icke vara frikallad från skattskyldighet. 2

279 än som kan anses klart motiverad, har nämligen icke funnit tillräckliga skäl föreligga för skattefrihet för stiftelser av nu angivet slag. Om en sådan fristående stiftelse har till syfte att främja ett kyrkligt ändamål — exempelvis genom att avkastningen av stiftelsens tillgångar överlämnas till en trossammanslutning för tillgodoseende av dess kyrkliga verksamhet — skulle visserligen skäl kunna anses tala för att även en sådan stiftelse borde komma i åtnjutande av skattefrihet. Det bör emellertid besinnas, att den av kommittén föreslagna regleringen på nu ifrågavarande område grundar sig på ej allenast verksamhetens art utan även vissa organisatoriska betingelser, nämligen egenskapen av särskilt trossamfund eller trossammanslutning. Med hänsyn härtill och till de taxeringstekniska svårigheter, som skulle kunna uppstå vid en utsträckning av skattefriheten till vissa stiftelser av antytt slag, har kommittén icke ansett sig böra framlägga förslag i sådant hänseende. Kommittén håller ej heller för sannolikt, att något större antal stiftelser skulle kunna komma att beröras av en dylik anordning. Det har synts kommittén vara av intresse, att i detta sammanhang ett försök göres till en klassificering av ett tämligen stort antal sammanslutningar av sådant slag, att desamma, såvitt kommittén kunnat finna, böra kunna ifrågakomma till skattefrihet enligt kommitténs förslag. Kommittén bygger härvid på sin kännedom om de nu förefintliga sammanslutningarnas art och verksamhetssätt. Det bör emellertid starkt understrykas, att det här endast är fråga om en exemplifiering och att det sålunda nu kan finnas eller i framtiden kan komma att finnas andra rättssubjekt, hänförliga till särskilda trossamfund och trossammanslutningar, vilka utöva kyrklig verksamhet. Vidare bör framhållas, att den gjorda klassificeringen bygger på samfundens och sammanslutningarnas verksamhet, sådan den nu utövas, och att en ändring av verksamheten kan föranleda ändrad behandling i skattehänseende. Slutligen må påpekas, att, om ett trossamfund eller en trossammanslutning här angivits bland de skattefria, betyder icke detta, att även alla dess församlingar utan vidare bliva skattefria. Församlingarna måste också uppfylla de uppställda kraven för skattefriheten, t. ex. att utöva kyrklig verksamhet. Till särskilda trossamfund och trossammanslutningar vilka utöva kyrklig verksamhet synas kunna hänföras: a) Följande nu erkända församlingar: Anglikanska kyrkans församlingar i Stockholm och Göteborg, församlingar i Stockholm, Göteborg, Malmö och Örebro av Christian science, Franska reformerta församlingen i Stockholm, Grekisk-katolska ortodoxa församlingen i Stockholm, Katolsk-apostoliska kyrkans (Irwingianerna) församlingar i Stockholm och Norrköping, ett stort antal församlingar av Metodistkyrkan, de mosaiska församlingarna, Nya kyrkans svenska församlingar i Stockholm och Göteborg,

280 Nya kyrkans församling i Stockholm, Nya kyrkans samfund i Jönköping, Nya kyrkans bekännares församling i Stockholm samt Bomersk-katolska kyrkans församlingar i Stockholm, Göteborg, Malmö, Hälsingborg, Norrköping och Gävle. b) Följande av de nuvarande inomkyrkliga sammanslutningarna: Evangeliska fosterlandsstiftelsen, Frälsningsarmén, Missionssällskapet bibeltrogna vänner, församlingar inom Pingströrelsen, Svenska alliansmissionen, Svenska baptistsamfundet, Svenska frälsningsarmen, Svenska missionsförbundet samt Örebro missionsförening. Såsom härav framgår ha alla de nuvarande erkända församlingarna av främmande trosbekännare medtagits i den gjorda uppräkningen utom Vännernas samfund (kväkarna), vilket samfund har en av staten erkänd församling i Stockholm. Kommittén har nämligen funnit tveksamt, huruvida detta samfund för närvarande kan anses utöva kyrklig verksamhet av sådan art, som enligt kommitténs förslag skall föranleda skattefrihet. Tveksamhet råder även beträffande Sjundedags-adventistsamfundet, Fribaptistsamfundet och Helgelseförbundet. Kommittén vill emellertid icke göra något bestämt uttalande på denna punkt utan anser frågan böra få lösas vid tillämpningen. Av 1936 års skattekommitté anfördes såsom ett skäl mot beviljande av skatteförmåner för religiösa sammanslutningar, att dessa ofta torde bedriva ekonomisk verksamhet. Såsom i det följande kommer att närmare utvecklas har dissenterlagskommittén på grundval av deklarationsmaterialet för hela riket vid 1943 års taxering verkställt en undersökning rörande de religiösa sammanslutningarnas ekonomiska förhållanden. Denna undersökning har givit vid handen, att enligt avlämnade deklarationer och andra uppgifter, uppgående till ett antal av omkring 1 000, behållen inkomst av rörelse redovisats endast av 34 sammanslutningar och med ett sammanlagt belopp av 404 159 kronor. Börelsen har, där sådan förekommit, i allmänhet ej varit av någon mera betydande omfattning. I de fall, d å rörelsen varit mera avsevärd, har densamma utgjorts av förlagsrörelse (för böcker eller tidningar), bokhandel, hotell- och pensionatrörelse, vilohemsrörelse och vedgårdsrörelse. Givetvis skulle den omständigheten, att en religiös sammanslutning bedriver rörelse, med ett visst fog k u n n a sägas tala emot skattefrihet för sammanslutningen. Därvid bör dock ihågkommas, att, där rörelse bedrives, denna mestadels äger samband med sammanslutningens egentliga verksamhet samt att det just beträffande de religiösa sammanslutningarna med stor sannolikhet torde kunna antagas, att rörelseinkomsten användes för

281 främjande av sammanslutningens religiösa ändamål. Härtill kommer att, även om en sådan sammanslutning i övrigt skulle medgivas skattefrihet, inkomsten av rörelse självfallet skall beskattas. Bedan i samband med tillkomsten av 1942 års författningsändringar på ifrågavarande område förutsattes, att sådana ideella föreningar och stiftelser, som då erhöllo skattefrihet, kunna bedriva rörelse, varför skattskyldighet föreskrevs för inkomst härav. Kommittén kan med hänsyn till vad nu anförts icke finna, att den omständigheten att vissa religiösa sammanslutningar bedriva rörelse, utgör ett avgörande skäl mot den utvidgning av skattefriheten, som här ifrågasatts. Till belysande av verkningarna för stat och kommun av den av kommittén föreslagna utvidgningen av skattefriheten har kommittén, såsom ovan nämnts, på grundval av deklarationsmaterialet vid 1943 års taxering, omfattande cirka 1 000 deklarationer eller andra uppgifter, verkställt en undersökning rörande de religiösa sammanslutningarnas i hela riket ekonomiska förhållanden. Att vid denna undersökning de vid nämnda års taxering avlämnade deklarationerna kommit till användning sammanhänger därmed att utredningen av frågan om skattefriheten för religiösa sammanslutningar tidigare anförtrotts åt 1944 års skattesakkunniga. På framställning av de sakkunniga förordnade Kungl. Maj :t genom beslut den 26 maj 1944, med stöd av 56 § 1 mom. taxeringsförordningen, att i n ä m n d a författningsrum avsedda deklarationer och andra handlingar, som av bl. a. religiösa samfund och föreningar avlämnats till ledning vid 1943 års taxering, skulle av överståthållarämbetet och länsstyrelserna för statistisk bearbetning utlämnas till de sakkunnigas statistiker, taxeringsrevisorn O. östman. Sedan ifrågavarande utredningsuppdrag överlämnats till dissenterlagskommittén, ansåg sig kommittén böra vid sina undersökningar begagna det sålunda redan insamlade deklarationsmaterialet. Efter av kommittén därom gjord framställning förordnade Kungl. Maj :t, att nämnda deklarationer skulle för statistisk bearbetning utlämnas till kommitténs ordförande ävensom till kommitténs sekreterare beträffande frågor av skatterättslig natur. Att icke deklarationerna vid ett senare års taxering, varigenom mera aktuella uppgifter kunnat erhållas, lagts till grund vid den ifrågavarande undersökningen beror sålunda på praktiska skäl. Vissa förskjutningar kunna naturligen sedan år 1943 ha inträtt beträffande de religiösa sammanslutningarnas inkomst- och förmögenhetsförhållanden. Kommittén anser emellertid uteslutet, att dessa förskjutningar kunnat vara av sådan storleksordning att desamma skolat i någon mera avsevärd utsträckning påverka de slutsatser, som kunna dragas av ifrågavarande undersökning. Undersökningens resultat har sammanställts i följande fyra tabeller. Börande de vid undersökningen tillämpade beräkningsgrunderna må nämnas, att vid densamma medtagits i huvudsak endast sådana skattskyldiga, för vilka till kommunal inkomstskatt beskattningsbar inkomst eller till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt beskattningsbart belopp fastställts. Där-

282 utöver ha emellertid — för vinnande av en jämförelse med skatteutfallet enligt det vid 1947 års riksdag antagna nya skattesystemet — även medräknats sådana skattskyldiga, som, utan att ha beskattningsbar inkomst, ägt en förmögenhet överstigande 5 000 kronor och som enligt förordningen om statlig förmögenhetsskatt skola påföras sådan skatt. De i tabellerna redovisade uppgifterna angående inkomst och förmögenhet samt taxeringarnas storlek grunda sig på beskattningsnämndernas beslut enligt å deklarationerna gjorda anteckningar. I de stundom förekommande fall, då taxeringen blivit uppenbart felaktig, har dock rättelse skett. Vid sammanräknandet av förmögenheterna har eftersträvats att erhålla en redovisning av den skattepliktiga förmögenheten. Då vederbörande beskattningsnämnd i förmögenheten inräknat jämväl icke skattepliktig del av fastighets taxeringsvärde, har sålunda värdet å nämnda del icke medtagits. I vissa fall har dock — med hänsyn till fastigheten åvilande skulder eller på grund av ofullständighet i de i deklarationerna lämnade uppgifterna — en rättelse i detta hänseende ej ansetts möjlig att åstadkomma. Det ifrågavarande deklarationsmaterialet har, med några få undantag, gällt endast inomkyrkliga rättssubjekt. Med religiös sammanslutning avses i detta sammanhang såväl enskilda församlingar som övergripande organisationer. Av Tab. 1 framgår antalet vid 1943 års taxering beskattade religiösa sammanslutningar och stiftelser (vari såsom ovan nämnts inräknats de som icke åsatts taxering men som äga en förmögenhet överstigande 5 000 kronor) samt storleken av deras inkomst och förmögenhet. Antalet utgjorde i hela riket 374. Den sammanlagda inkomsten (nettointäkten) utgjorde i hela riket: av jordbruksfastighet 8 640 kronor, av annan fastighet 468 544 kronor, av rörelse 404 159 kronor, av tillfällig förvärvsverksamhet 6 348 kronor och av kapital 305 906 kronor eller av samtliga förvärvskällor tillhopa 1 193 597 kronor. Den sammanlagda behållna förmögenheten utgjorde i hela riket 31 406 200 kronor. Såsom framgår av tabellen hänförde sig den ojämförligt största delen av inkomsten och förmögenheten till i Stockholms stad hemmahörande sammanslutningar och stiftelser. Enligt beräkningar, som gjorts på grundval av deklarationsmaterialet, uppgick det sammanlagda taxeringsvärdet i hela riket å fastigheter tillhöriga religiösa sammanslutningar och stiftelser till omkring 52 miljoner kronor. Om hänsyn tages även till icke skattepliktig fastighet (bönehus o. d.), blir givetvis det sammanlagda taxeringsvärdet vida högre. I detta sammanhang må nämnas, att i de till kommittén inkomna yttrandena från vissa religiösa sammanslutningar det sammanlagda taxeringsvärdet å dessas fastigheter uppgivits till 98,6 miljoner kronor. Tab. 2 innehåller en sammanställning utvisande för de religiösa sammanslutningar, som redovisat inkomst av rörelse, arten av rörelsen, rörelseinkomstens storlek samt storleken av övrig inkomst. Såsom av tabellen framgår utgjorde antalet sammanslutningar, som åtnjutit inkomst av rörelse, 34. I ungefär hälften av fallen bestod rörelsen av innehav och drift

283 T a b . 1.

A n t a l e t v i d 1943 å r s t a x e r i n g b e s k a t t a d e r e l i g i ö s a s a m m a n s l u t n i n g a r o c h s t i f t e l s e r s a m t s t o r l e k e n av d e r a s i n k o m s t o c h f ö r m ö g e n h e t . Antal Inkomst (nettointäkt) av sammantillslut- jordfällig ningar bruks- annan föroch fastig- fastig- rörelse värvs- kapital het stifverkhet telser samhet

L ä n

Stockholms stad » län Uppsala Södermanlands Östergötlands Jönköpings Kronobergs Kalmar 1 Gotlands Blekinge Kristianstads Malmöhus Hallands Göteborgs o. Bohus . . Älvsborgs Skaraborgs Värmlands Örebro Västmanlands : Kopparbergs Gävleborgs Västernorrlands Jämtlands Västerbottens Norrbottens

57 9 17 23 10 37 2 6 4 7 10 30 4 30 10 7 22 13 8 10 8 13 4 6 27

273 179 325 631 5148 213 633 2 087 75 3338 10 807 400 61529 337 17 324 1140 1149 2 547 151 1513 12 200 8 881 1334 1006 5033 50 3 650 4 202 2 054 995 32 369 1258 1449 140 27 430 41633 240 13 595 5182 324 4 269 509 3 9 719 1061 7 471 901 25 420 15 255 419 2 839 86 1394 2 267 3 436 485 1140 3 895 3 960 6 430 1206 1358 130 4 937 690 10 622 682

Summa

8 640 468 544 404159

Behållen S:ma inkomst förmögenhet

817 591 22 247 600 5 500 399 200 73 073 1354 600 357 800 18 464 100 200 3 847 369800 23 928 1006 5 000 66 400 5 083 7 300 3 650 165 400 4 202 186400 3 049 33 627 1316 900 68100 1449 83 038 1 994 400 5 506 159 800 80100 4 781 18 251 327 900 41995 826 800 2 925 167 700 7 582 121800 185 000 5 035 480 900 10 390 53 000 1206 91000 6 425 11994 273 100

6348 305906 1193 597 31406200

Uppgifterna för Kalmar län i denna och följande tabeller avse 1944 års taxering.

av sommarhem, vilohem, soldathem eller ungdomsgård. Inkomsten av rörelsen var i dessa fall låg, i allmänhet endast några hundratal kronor. Beträffande rörelse i egentlig mening utvisar tabellen, att bokförlags- eller bokhandelsrörelse bedrivits av 7 sammanslutningar. Tidningsrörelse hade idkats av 3 sammanslutningar samt hotell- eller pensionatrörelse av 7 sammanslutningar. Vedgårdsrörelse hade utövats av en sammanslutning. Såsom framgår även av Tab. 1 uppgick den sammanlagda rörelseinkomsten i hela riket till 404 159 kronor, varav den ojämförligt största delen eller 325 631 kronor härrörde från sammanslutningar vilka äro hemmahörande i Stockholm. Av samtliga 34 sammanslutningar åtnjuten övrig inkomst uppgick till 272 854 kronor.

284 T a b . 2. S a m m a n s t ä l l n i n g u t v i s a n d e för de r e l i g i ö s a s a m m a n s l u t n i n g a r , s o m r e d o v i s a t i n k o m s t av r ö r e l s e , a r t e n a v r ö r e l s e n , r ö r e l s e i n k o m s t e n s s t o r l e k s a m t s t o r l e k e n av ö v r i g i n k o m s t . Rörelsens art

Sammanslutningens art Stockholms stad. Missionssällskap Religiös förening . . . Missionsförening Frikyrkosamfund . . . Frikyrkosamfund . . . Frikyrkosamfund . . . Frikyrkosamfund . . . Uppsala lån. Missionsförening Jönköpings lån. Missionsförening . . . . Religiös förening . . . Missionsförening . . . . Missionsförening Missionssällskap . . . . Religiös förening . . . Missionsförening . . . . Religiös förening . . . Religiös förening . . . Göteborgs och Bohus lån Missionsförening Missionsförening Frikyrkosamfund . . . Missionsförening Älosborgs lån. Missionsförening . . . . Skaraborgs lån. Missionsförening . . . . Värmlands län. Missionsförening . . . . Religiös förening . . . Religiös förening . . . Religiös förening . . . Missionsförening . . . . Örebro län. Missionsförening . . . . Missionssällskap . . . . Religiös förening . . . Kopparbergs län. Frikyrkosamfund . . . Norrbottens lån. Religiös förening . . . Religiös förening . . .

Inkomst Annan av rörelse inkomst

S:ma inkomst

Bokförlags-, bokhandels- och pensionatrörelse Hotellrörelse o. ideell verksamhet Bokförlagsrörelse Tidningsrörelse Hotell- och vedgårdsrörelse . . . . Förlagsrörelse och semesterhem . Tidningsrörelse

49 250 16 992 1195 21615 195 412 38 293 2 874

56 615 6134 2 670 7 030 18 725 36 527 59050

105 S65 23126 3 865 28 645 214 137 74820 61924

Tidnings- och bokförlagsrörelse .

49 696

50 033

Sommarhem Sommarhem Sommarhem Sommarhem Vilohem Sommarhem Sommarhem Sommarhem Sommarhem

263 275 360 690 5 770

Soldathem Konditorirörelse, bokhandel . . . . Hotellrörelse Soldathem

8 297 1450 14 383 17 503

127 350 681 365

8 — — — — — — —

263 283 360 690 5 770

127 350 681 365

4 468

8 297 6093 14 383 21971

4 643

—

Sommarhem

—

324 Sommarhem

—

509 Sommarhem Hotellrörelse Matservering och resanderum . . . Konditorirörelse och sommarhem Sommarhem

4 545 1653

201 478

2 908

6 406 2 017 3109

—

364 Bokförlag och bokhandel Bokförlag och pensionatrörelse . . Ungdomsgård

2 075 10 242 2 938

—

2 075 32 070 2 938

Vilohem

3 436

—

3 436

380 302

380 313

272 854

677013 Försäljning (basar) »Föreningsrörelse» Summa

285 T a b . 3 . T i l l statlig i n k o m s t - o c h f ö r m ö g e n h e t s s k a t t b e s k a t t n i n g s b a r t b e l o p p , s o m vid 1943 å r s t a x e r i n g å s a t t s r e l i g i ö s a s a m m a n s l u t n i n g a r o c h stiftelser, s a m t d ä r å b e l ö p a n d e statlig s k a t t ä v e n s o m — v i d t i l l ä m p n i n g a v n u g ä l l a n d e s k a t t e s y s t e m å s a m m a s k a t t e u n d e r l a g — till statlig i n k o m s t s k a t t b e s k a t t n i n g s b a r i n k o m s t s a m t u t r ä k n a d statlig i n k o m s t s k a t t o c h statlig f ö r m ö g e n h e t s s k a t t .

L ä n

Stockholms stad » län Uppsala Södermanlands Östergötlands Jönköpings Kronobergs Kalmar Gotlands Blekinge Kristianstads Malmöhus Hallands Göteborgs och Bohus Älvsborgs Skaraborgs Värmlands Örebro Västmanlands Kopparbergs Gävleborgs Västernorrlands Jämtlands Västerbottens Norrbottens Summa

Enligt nu gällande grunder å 1943 års skatteunderlag uträknad statlig

Uträknad Till statlig Till statlig inkomststatlig inkomst- och skatt förmögenhets- skatt enligt beskattskatt beskatt- år 1943 ningsbar ningsbart gällande inkomst belopp grunder

inkomstskatt

förmögenhetsskatt

776 030 8 420 35 400 16 830 3 910 16 520 800 3 800 3190 3 680 3 310 36 610 1250 66 990 5 240 3 460 15 060 42 360 3 740 7 520 5360 14 420 1320 6 450 12 010

104 764 1137 4 779 2 272 528 2 230 108 513 431 497 447 4 942 169 9 044 707 467 2 033 5 719 504 1015 724 1947 178 871 1621

550 890 4 350 21870 14 500 2 810 12 730 750 3 330 3110 2 090 1560 23 420 570 47 010 3 660 2 770 11890 34080 2130 6 420 3 590 9 620 790 5 530 9 620

82 634 652 3 281 2175 421 1910 112 500 467 313 234 3 513 85 7 052 549 415 1784 5112 320 963 538 1443 118 829 1443

32 965 531 1923 361 76 410

1093 680

147 647

779 090

116 863

44 848

62 3 196 223 1795 84 2 794 195 83 366 1165 195 116 232 654 57 109 253

Tab. 3 innehåller en beräkning av det sammanlagda till statlig inkomstoch förmögenhetsskatt beskattningsbara beloppet vid 1943 års taxering för religiösa sammanslutningar och stiftelser ävensom därå belöpande statlig skatt (inkomst- och förmögenhetsskatt samt värnskatt) enligt då gällande beskattningsgrunder. Det sammanlagda beskattningsbara beloppet utgjorde, såsom framgår av tabellen, 1 093 680 kronor och den därå belöpande statsskatten 147 647 kronor. För att erhålla en jämförelse med det nu gällande skattesystemet har å tabellen jämväl — under förutsättning att detta skattesystem gällt år 1943 — angivits den till statlig inkomstskatt beskattningsbara inkomsten, beräknad å samma skatteunderlag, samt därå belö-

286 T a b . 4. A n t a l e t v i d 1943 å r s t a x e r i n g i v a r j e k o m m u n till k o m m u n a l i n k o m s t s k a t t t a x e r a d e r e l i g i ö s a s a m m a n s l u t n i n g a r o c h stiftelser, d e n till s å d a n s k a t t å s a t t a s a m m a n l a g d a b e s k a t t n i n g s b a r a i n k o m s t e n f ö r d e s s a s k a t t s k y l d i g a s a m t d e n del d ä r a v s o m u t g ö r e s a v a n n a n i n k o m s t ä n av fastighet e l l e r a v r ö r e l s e .

Län

Stockholms stad • län . Uppsala

Södermanlands .

Östergötlands Jönköpings . .

Kronobergs . Kalmar Gotlands . . . .

Blekinge . . . . Kristianstads Malmöhus . .

Kommun

Antal skattskyldiga

Till kommunal Däri ingående ininkomstskatt komst av annat beskattnings- slag an av fastigbar inkomst het och av rörelse

Stockholm . . . Täby Södertälje . . . Tierps köping Älvkarleby . . Uppsala Enköping Österåker Sköldinge Malmköping . Flen Frustuna Strängnäs . . . Eskilstuna . . . Katrineholm . Finspong Börrum Norrahammar Vireda Bredestad . . . Mariannelund Bodafors Tofteryd Byarum Stockaryd . .. Vrigstad Malmbäck . . , Villstad Anderstorp . . Gnosjö Huskvarna .. Tranås ,

42 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 2 1 1 1 1 2 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 2 1

325 330 530 2 720 260 180 15100 220 610 1210 150 500 600 880 160 1420 140 380 540 150 200 280 200 110 690 110 5 770 120 350 680 360 860 230

191160 530 2 720

Mönsterås . . Visby Slite Östergarn . . .

1 1 1 1

540 120 300 150

50 Kristianstad , Kvidinge . . . Malmö Ystad Trelleborg . . Lund

1 1 1 1 1 1

670 210 100 200 490 820

,— — 15 100 220 610

— — 160

— 350 160

— 140

— 10 150

— — — 110

— —— — — — — 180 120

— — 150 670

— — 200 200 820

287 L ä n

Malmöhus Hallands Göteborgs och Bohus

Älvsborgs Skaraborgs Värmlands

Örebro

Västmanlands Kopparbergs .

Gävleborgs

Västernorrlands

Jämtlands . . . Västerbottens

Norrbottens .,

K o m m u n

Landskrona Västra Alstad Halmstad Tossene Uddevalla Göteborg Steneby Dals-Ed Skövde Visnum Rudskoga Östra Fågelvik Segerstad Svanskog Sunne Gunnarskog Karlstad Kristinehamn Varnum Örebro Kumla Kräklinge Skultuna Falun Svärdsjö Hedemora Ore Orsa Gävle Hofors Bollnäs Söderhamn Sundsvall Skön Härnösand Hällesjö Umeå Lycksele Dorotea Luleå Hortlax Nederluleå Arvidsjaur Boden Gällivare Nederkalix

An al ska sky dig

Till kommunal Däri ingående ininkomstskatt komst av annat beskattnings- slag än av fastigbar inkomst het och av rörelse 190 200 230 230 8 290 36 880 320 290 500 100 100 130 120 200 360 160 170 470 140 1930 2330 2 490 180 870 250 750 480 3140 730 290 530 1450 3 340 130 620 2 030 130 4 430 120 400 140 190 1150 320 890 760

Summa

443 790

100 100 130 120 200 160 170

870 250 750

240 290

3 340 620 130

260 190 210

20 233 440

288 pande statlig inkomstskatt ävensom uträknad förmögenhetsskatt å förmögenheter överstigande 5 000 kronor. Den sammanlagda beskattningsbara inkomsten utgjorde 779 090 kronor, den sammanlagda statliga inkomstskatten 116 863 kronor och den sammanlagda statliga förmögenhetsskatten 44 848 kronor. Vid tillämpning av nu gällande skattesystem på 1943 års skatteunderlag skulle således den sammanlagda statsskatten för ifrågavarande juridiska personer ha utgjort 161 711 kronor. Detta belopp skulle alltså på grundval av nämnda års skatteunderlag utgöra det högsta belopp, som vid genomförandet av kommitténs förslag skulle k u n n a bortfalla i statlig skatt. Skatteförlusten för staten komme emellertid att bliva mindre. En betydande del av den beskattningsbara inkomsten utgjordes ju av rörelseinkomst, vilken fortfarande skulle beskattas. Det är vidare att märka, att den föreslagna utvidgningen av skattefriheten icke torde komma att omfatta alla de vid undersökningen redovisade religiösa sammanslutningarna och stiftelserna. Såsom härav framgår kommer den statsfinansiella betydelsen av kommitténs förslag att bliva mycket liten. Vid den kommunala beskattningen skulle den av kommittén föreslagna utvidgningen av skattefriheten få än mindre räckvidd med avseende å kommunens finansiella intresse. Såsom framgår av Tab. b utgjorde den till kommunal inkomstskatt beskattningsbara inkomsten för hela riket sammanlagt 443 790 kronor, varav 325 330 kronor belöpte å Stockholms stad. Då emellertid efter förslagets genomförande skattskyldighet fortfarande skulle föreligga för inkomst av fastighet och av rörelse, komme på grundval av 1943 års skatteunderlag det högsta belopp, för vilket skattefrihet kunde ifrågakomma, att för hela riket uppgå till allenast 233 440 kronor, avseende i den beskattningsbara inkomsten ingående inkomst av annat slag än av fastighet och av rörelse. Av sistnämnda belopp hänförde sig 191 160 kronor till Stockholms stad. Tabellen utvisar vidare, att utvidgningen av skattefriheten vid den kommunala inkomstbeskattningen endast i de större eller medelstora städerna skulle få nämnvärd betydelse. Av större vikt vid den kommunala beskattningen är fastighetsskatten. Då kyrkobyggnader och bönehus redan enligt gällande bestämmelser äro fritagna från fastighetsskatt, samt en utvidgning av skattefriheten till ifrågavarande sammanslutningar skulle beträffande fastighetsskatten medföra endast den konsekvensen att byggnader avsedda för dessa sammanslutningars verksamhet såsom sådana ävensom dem tillhöriga allmänna platser bleve undantagna från skatteplikt, kan det icke antagas, att kommunernas intäkter av fastighetsskatt skulle i någon högre grad påverkas av en sådan utvidgning. Vad angår taxeringen till fastighetsskatt gäller enligt nuvarande bestämmelser beträffande rättssubjekt av nu ifrågavarande slag följande. Från skatteplikt till fastighetsskatt undantagas jämlikt 5 § 1 mom. d) kommunalskattelagen statens samt kommuns eller annan menighets byggnader för bl. a. religionsvård. Enligt 5 § 1 mom. h) undantagas vidare från skatteplikt till sådan skatt sammanslutningar eller enskilda tillhöriga kyrko-

289 byggnader och bönehus. Därest dylik fastighet jämväl användes för industriellt eller därmed jämförligt ändamål eller mot vederlag upplåtes åt annan till begagnande, föreligger skatteplikt för däremot svarande del av fastighetens värde. I 5 § 1 mom. e) finnes ett stadgande, enligt vilket byggnader, som tillhöra vissa uppräknade slag av institutioner, undantagas från skatteplikt till fastighetsskatt, därest byggnaderna äro avsedda för nämnda institutioners verksamhet såsom sådana. Frikallelsen från skatteplikt gäller jämväl dylika institutioner tillhöriga allmänna platser. De i 5 § 1 mom. e) nämnda institutionerna äro akademier samt Nobelstiftelsen, så ock allmänna undervisningsverk, sådana sammanslutningar av studerande vid rikets universitet och högskolor i vilka de studerande enligt gällande stadgar äro skyldiga att vara medlemmar, sjömanshus, sjukvårdsinrättningar vilkas verksamhet ej bedrives i vinstsyfte, barmhärtighetsinrättningar samt sådana stiftelser och föreningar som avses i 53 § 1 mom. e ) . Denna uppräkning avser sålunda flertalet av de rättssubjekt, vilka vid inkomstbeskattningen jämlikt 53 § 1 mom. d) och e) äro frikallade från skattskyldighet för viss inkomst. En olikhet föreligger emellertid mellan de båda författningsrummen så till vida, att kyrkor, vilka nämnas i 53 § 1 mom. e), icke medtagits i 5 § 1 mom. e ) . Det förhållandet, att kyrkor ej förekomma bland de enligt 5 § 1 mom. e) från skatteplikt till fastighetsskatt undantagna rättssubjekten, måste enligt kommitténs uppfattning anses utgöra en bristfällighet i författningstekniskt hänseende. Uraktlåtenheten att i 5 § 1 mom. e) nämna kyrkor torde kunna förmodas vara föranledd därav att vid författningstextens utformning an< tagits att all för svenska kyrkans verksamhet avsedd egendom tillhörde vederbörande församling. Befrielse från skatteplikt till fastighetsskatt skulle i sådant fall inträda redan enligt 5 § 1 mom. d), varigenom från skatteplikt till dylik skatt undantagas k o m m u n s eller annan menighets byggnader för religionsvård. Såsom framgår av vad kommittén i det föregående anfört är det emellertid ingalunda säkert, att den för svenska kyrkans verksamhet avsedda egendomen äges av vederbörande församling. Åtminstone lokalkyrkor och domkyrkor kunna utgöra särskilda rättssubjekt. Dessa kunna ej heller inrymmas i stadgandet i 5 § 1 mom. h) om befrielse från skatteplikt till fastighetsskatt för sammanslutningar eller enskilda tillhöriga kyrkobyggnader och bönehus. På grund av sistnämnda stadgande åtnjutes däremot skattefrihet för sådana byggnader av angivet slag, vilka begagnas i den religiösa verksamhet som utövas utom eller vid sidan av svenska kyrkan. Enligt kommitténs mening borde sålunda kyrkor ha medtagits i 5 § 1 mom. e ) . Att några olägenheter på grund av nämnda formella bristfällighet icke, såvitt känt, uppkommit vid tillämpningen sammanhänger säkerligen därmed att vederbörande församling även vid tillämpningen utan vidare ansetts såsom ägare till all sådan egendom, varom här kan bliva fråga, samt att skattebefrielse i varje fall — oberoende av hur det kan förhålla sig med egendomens rättsliga natur — måste anses självfallen. 22—488230.

290 1942 års författningsändringar rörande stiftelsers och ideella föreningars beskattning voro, vad angår reglerna om skatteplikt till fastighetsskatt, grundade på den uppfattningen, att samtliga de stiftelser och föreningar, som enligt denna lagstiftning skulle åtnjuta skattefrihet vid inkomstbeskattningen, borde erhålla befrielse från skatteplikt till fastighetsskatt i den utsträckning, som i 5 § 1 mom. e) sägs. 1 Detsamma torde böra gälla även efter genomförandet av kommitténs förslag. Kommittén föreslår sålunda, att den i 5 § 1 mom. e) gjorda uppräkningen kompletteras med »kyrkor, sådana särskilda trossamfund och trossammanslutningar som avses i 53 § 1 mom. e)». Skattebefrielse för dessa rättssubjekt skulle då komma att gälla dem tillhöriga byggnader, därest byggnaderna äro avsedda för rättssubjektens verksamhet såsom sådana, ävensom dessa rättssubjekt tillhöriga allmänna platser. Därest stadgandet i 5 § 1 mom. e) skulle ändras på sätt nu föreslagits, medför icke detta, att den nuvarande bestämmelsen i 5 § 1 mom. h) därigenom blir överflödig. Kyrkobyggnader och bönehus k u n n a givetvis ägas av andra sammanslutningar än sådana, som äro att hänföra till särskilda trossamfund och trossammanslutningar, vilka utöva kyrklig verksamhet. Dylika byggnader kunna även tillhöra enskilda personer. Känt är att fall förekomma, där ett aktiebolag står såsom ägare till byggnader av detta slag. Stadgandet i 5 § 1 mom. h) bör emellertid erhålla sådan avfattning, att därav framgår att stadgandet endast gäller för de fall, som ej kunna anses hänförliga under 5 § 1 mom. e ) . Beträffande skattefrihetens omfattning skulle, såsom framgår av vad ovan nämnts, efter genomförandet av kommitténs förslag komma att gälla, att skattefrihet åtnjutes för byggnader, därest desamma äro avsedda för de särskilda trossamfundens och trossammanslutningarnas verksamhet såsom sådana, varvid dock förutsattes att samfunden och sammanslutningarna utöva kyrklig verksamhet. Vidare skulle gälla att, därest fastigheten till någon del mot vederlag upplåtes åt annan till begagnande, skatteplikt föreligger för däremot svarande del av fastighetens värde. I punkt 5 av anvisningarna till 5 § kommunalskattelagen ges i den nu gällande lydelsen av denna anvisningspunkt vissa föreskrifter till ledning för bedömandet av frågan om skattefriheten för bl. a. de i 5 § 1 mom. e) avsedda juridiska personerna. Dessa föreskrifter innebära i huvudsak följande. För att skattefrihet helt eller delvis skall ånjutas för byggnad kräves, att den skall i väsentlig utsträckning nyttjas för ändamål, som föranleder skattefrihet. Sålunda är exempelvis byggnad, som i huvudsak tjänar bostadsändamål, i sin helhet underkastad fastighetsskatt, även om i densamma finnes inrymd någon förvaltningslokal. Prästgård på landet är skattepliktig. Dock kan bostadsbyggnad vara att anse som sådan oskiljaktig del av en anläggning, att den frihet från fastighetsskatt, som åtnjutes för anläggningen, även bör gälla bostadsbyggnaden. Såsom exempel härpå angives en inom ett lasaretts område uppförd läkarbostad, vilken är att anse såsom en 1

SOU 1939:47 s. 63.

291 del av lasarettsanläggningen. Vidare påpekas, att föreskriften att, därest under bl. a. 5 § 1 mom. e) angiven fastighet jämväl användes för industriellt eller därmed jämförligt ändamål eller mot vederlag upplåtes åt annan till begagnande, fastigheten skall vara skattepliktig för däremot svarande del av dess värde, närmast avser det fall, att dylik fastighet delvis utarrenderas eller uthyres. Upplåtes fastighet till annan mot vederlag, medför detta skatteplikt även om fastigheten användes till ändamål, vilket skulle föranleda skattefrihet, därest fastigheten ägdes av den, som hyrt densamma. Med det förhållande, att del av fastighet upplåtes mot ersättning, bör likställas det fall, att lokal, som eljest nyttjas för ändamål, vilket föranleder frihet från fastighetsskatt, tidvis uthyres. I dylikt fall skall vid bestämmandet av skatteplikten hänsyn tagas jämväl till den tidrymd, för vilken sådana upplåtelser ägt rum. Skatteplikt för viss del av fastighetens värde inträder dock endast om den användning, som skulle föranleda skatteplikten, ej är av alltför obetydlig omfattning. Den omständigheten, att i en förvaltningsfastighet är inrymd bostad om ett eller annat r u m för någon till vederbörande förvaltning hörande befattningshavare, medför sålunda ej skatteplikt för någon del av fastigheten. Likaså skola uthyrningar föranleda skatteplikt endast om de äga r u m mera regelmässigt. Om ett missionshus någon enstaka gång upplåtes till biograf- eller liknande föreställning eller ett församlingshus tillfälligtvis uthyres till samkväm eller dylikt, är detta ej tillräcklig anledning att låta fastighetsskatt utgöras. Ej heller föreligger skatteplikt, därest uthyrning sker på sådana villkor, att erhållet vederlag i stort sett innebär endast ersättning för de med begagnandet av den upplåtna lokalen förenade särskilda kostnader såsom för uppvärmning, belysning m. m., men icke inbegriper någon ersättning för själva begagnandet av lokalen. Kommittén har icke funnit erforderligt att föreslå ändring av dessa anvisningar. Förslaget innebär givetvis dock en utvidgning av skattefriheten för nu ifrågavarande juridiska personer, i det att till byggnader, vilka äro avsedda för särskilda trossamfunds och trossammanslutningars verksamhet såsom sådana, måste hänföras även andra byggnader än kyrkobyggnader och bönehus. Expeditionslokaler för sådana särskilda trossamfund och trossammanslutningar, vilka utöva kyrklig verksamhet, böra sålunda otvivelaktigt vara skattefria 1 . Likaså bör enligt kommitténs mening skattefrihet åtnjutas för sådana lokaler, som äro avsedda för utbildning av trossamfundens eller trossammanslutningarnas pastorer, predikanter och öv1 Jfr RÅ 1946 not. Fi 731, avseende fastighetstaxering av en Frälsningsarméns förlagsaktiebolag tillhörig fastighet, vilken dels inrymde möteslokaler och expedition för samfundet Frälsningsarmén dels ock användes för uthyrning. Vederbörande prövningsnämnd uppförde fastigheten med belopp, motsvarande värdet av mötes- och expeditionslokalerna i den skattefria längden samt i övrigt i den skattepliktiga längden. Kammarrätten, varest bolaget anförde besvär med yrkande att större del av fastighetens värde skulle uppföras i den skattefria längden, fann ej skäl att göra ändring i prövningsnämndens beslut. Kammarrättens utslag fastställdes av regeringsrätten. (Frågan huruvida värdet å expeditionslokalerna bort uppföras i den skattefria längden torde således ej ha blivit prövad av skattedomstolarna.)

292 riga församlingstjänare. Några mera preciserade föreskrifter till ledning vid bedömandet av frågan, i vilka fall frihet från fastighetsskatt skall föreligga för nu ifrågavarande juridiska personer, finner kommittén emellertid icke möjligt att uppställa, och kommittén anser ej heller lämpligt att så sker. Det spörsmål, som vid tillämpningen kan bereda de största svårigheterna, torde k u n n a antagas vara, under vilka betingelser trossamfundens eller trossammanslutningarnas byggnader k u n n a anses avsedda för deras verksamhet såsom sådana. Bedömandet av detta spörsmål bör emellertid ej ske enligt särskilda regler utan efter samma grunder, som enligt anvisningarna till 5 § nu skola tillämpas i fråga om andra i 5 § 1 mom. e) omförmälda juridiska personer, givetvis dock med beaktande av att förutsättningen för skattefriheten för de nu ifrågavarande juridiska personerna är att de utöva kyrklig verksamhet. Enligt ett flertal av regeringsrätten meddelade utslag föreligger skatteplikt till fastighetsskatt för religiösa sammanslutningars predikant- och vaktmästarbostäder, inrymda i fastighet som i övrigt är i egenskap av bönehus undantagen från skatteplikt till sådan skatt. 1 Dylika bostäder h a uppenbarligen ansetts vara mot vederlag upplåtna åt annan, varav följer, att de böra vara underkastade skatteplikt till fastighetsskatt. Kommittén anser sig icke böra ifrågasätta ändrade bestämmelser härutinnan. I detta sammanhang må dock påpekas, att enligt hittillsvarande praxis tjänstebostäder för folk- och småskollärare samt till skola hörande vaktmästarbostäder icke ansetts underkastade skatteplikt till fastighetsskatt. Grunden för denna skattefrihet torde k u n n a antagas vara, att lärarbostäder och vaktmästarbostäder i skolhus ansetts utgöra en oskiljaktig del av vederbörande skolanläggning. Skattefrihet har emellertid ansetts föreligga även för det fall att en byggnad, som endast innehållit lärarbostäder, varit belägen å a n n a n fastighet än själva skolanläggningen. Kommittén finner icke tillfredsställande, att exempelvis en vaktmästarbostad i ett skolhus behandlas annorlunda i skattehänseende än en vaktmästarbostad i ett församlingshus, bönehus eller dylikt. 1944 års skattesakkunniga ha i ett år 1945 avgivet betänkande föreslagit införande i anvisningarna till 5 § av ett uttryckligt stadgande, enligt vilket skatteplikt till fastighetsskatt skall föreligga för byggnad som anvisas till tjänstebostad åt folkskolans lärare. 2 Enligt vad kommittén inhämtat lärer proposition till riksdagen på grundval av skattesakkunnigas berörda betänkande k u n n a förväntas inom en nära framtid. Kommittén förutsätter, att därvid beaktas det ställningstagande, som vid tillämpningen av nu gällande bestämmelser skett i fråga om de religiösa sammanslutningarnas predikant- och vaktmästarbostäder. 1 2

Se t. ex. RÅ 1940 not Fi 862 och 863 samt 1936 not Fi 362, 363 och 391. SOU 1945:35 s. 157—160.

293 B.

D e religiösa s a m m a n s l u t n i n g a r n a s s t ä l l n i n g vid a r v s och gåvobeskattningen.

Innebörden av gällande bestämmelser samt framställda önskemål om ändring av desamma. I vissa av de till kommittén inkomna yttrandena ha önskemål framställts beträffande de religiösa sammanslutningarnas behandling vid arvs- och gåvobeskattningen. Denna fråga har även, såvitt angår vissa sådana rättssubjekt, i anledning av motionsvis väckt förslag varit föremål för riksdagens uppmärksamhet. På grund härav torde en undersökning härutinnan i detta sammanhang få anses påkallad. Beskattningen av arv och gåvor sker för närvarande enligt förordningen den 6 j u n i 1941 (nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt. Före tillkomsten av n ä m n d a förordning gällde förordningen den 19 november 1914 (nr 381) om arvsskatt och skatt för gåva, vilken förordning under sin giltighetstid ändrades vid flera tillfällen. Vad angår arvsbeskattningen har densamma enligt såväl 1914 års som 1941 års arvsskatteförordning formen av en arvslottsskatt, utgående å arvingars och testamentstagares särskilda lotter i dödsboet. Skattskyldig är vederbörande arvinge eller testamentstagare. Skatten är dubbelt progressiv, nämligen dels i förhållande till lottens storlek dels ock i förhållande till avtagande släktskap. I enlighet härmed fördelas de skattskyldiga i tariffen för skattens beräkning på fyra klasser, envar med progressiv skatteskala. Av dessa skatteskalor är skalan i klass I den lägsta och skalan i klass IV den högsta. I fråga om juridiska personers testamentsförvärv gällde enligt 1914 års förordning, att endast kronan var befriad från erläggande av arvsskatt, medan samtliga övriga juridiska personer voro underkastade skyldighet att gälda sådan skatt. Vissa av dem kommo emellertid i åtnjutande av skattelindring så till vida, att skatten beräknades enligt en annan klass i tariffen än den högsta. Enligt 1914 års förordning, sådan densamma lydde vid tiden för dess upphävande, hänfördes sålunda till klass II »akademi, vetenskapligt samfund, allmänt undervisningsverk, stipendiefond eller pensionsanstalt, liksom ock sjuk- eller fattigvårdsinrättning eller annan from stiftelse» samt till klass III »kyrka eller religiöst samfund, landsting, kommun, hushållningssällskap, registrerad sjukkassa, registrerad understödsförening eller ock sådan förening eller annan sammanslutning, som utan att hava till ändamål att genom ekonomisk verksamhet tillgodose medlemmarnas ekonomiska intressen, fullföljer övervägande religiösa, välgörande, politiska, sociala, vetenskapliga, konstnärliga eller eljest kulturella syften eller avser att främja handel, industri eller övriga näringar inom landet».

294 Andra juridiska personer än de nu nämnda erlade enligt 1914 års förordning i dess senaste lydelse arvsskatt enligt klass IV. Den nu gällande arvsskatteförordningen medförde vissa ändringar i fråga om beskattningen av juridiska personers testamentsförvärv. Dessa ändringar inneburo i huvudsak dels en utvidgning av skattefriheten vid arvsbeskattningen dels ock, vad angår arvsskattens beräkning, vissa ändringar med avseeende å de juridiska personernas fördelning å de olika klasserna. Enligt 3 § i 1941 års förordning äro från arvsskatt befriade: staten, stiftelse eller sammanslutning med huvudsakligt ändamål att under samverkan med militär eller annan myndighet stärka rikets försvar, stiftelse eller sammanslutning, som har till huvudsakligt ändamål att främja barns eller ungdoms vård och fostran eller utbildning eller att främja vård av behövande ålderstigna, sjuka eller lytta, dock icke där ändamålet är att sålunda tillgodose medlemmar av viss eller vissa släkter eller utom riket bosatta utlänningar, samt stiftelse eller sammanslutning, som har till huvudsakligt ändamål att främja vetenskaplig undervisning eller forskning. Skattebefrielse tillkommer dock icke sammanslutning, som har till syfte att i sin verksamhet tillgodose medlemmarnas ekonomiska intressen, och ej heller utländsk stiftelse eller sammanslutning. Med hänsyn till den sålunda gjorda utvidgningen av skattefriheten ansågs ett upptagande av vissa juridiska personer under klass II i tariffen ej längre vara erforderligt. De förut under klass II upptagna juridiska personerna, nämligen »akademi, vetenskapligt samfund, allmänt undervisningsverk, stipendiefond eller pensionsanstalt, liksom ock sjuk- eller fattigvårdsinrättning eller annan from stiftelse» komma ju, åtminstone i huvudsak, i åtnjutande av skattefrihet enligt 3 §. Enligt 1941 års förordning förekomma juridiska personer följaktligen först under klass III, till vilken klass hänföras: kyrka, landsting, k o m m u n eller annan menighet ävensom hushållningssällskap, stiftelse med huvudsakligt syfte att främja religiösa, välgörande, sociala, politiska, konstnärliga, idrottsliga eller andra därmed jämförliga kulturella eller eljest allmännyttiga ändamål, stiftelse med huvudsakligt ändamål att främja landets näringsliv, samt registrerad understödsförening eller sådan sammanslutning, som, utan att hava till syfte att i sin verksamhet tillgodose medlemmarnas ekonomiska intressen, huvudsakligen fullföljer ovan angivet ändamål, samtliga under förutsättning att fråga är om svensk juridisk person och skattebefrielse ej åtnjutes enligt 3 §. För övriga juridiska personer beräknas arvsskatten enligt klass IV. Dessa bestämmelser innebära således, att vissa rättssubjekt, som verka för ändamål av i särskilt hög grad allmännyttigt slag, äro befriade från

295 arvsskatt för sina testamentsförvärv samt att övriga rättssubjekt med allmännyttigt ändamål tillgodosetts genom skattelindring på så sätt att desamma placerats i klass III. Till sistnämnda grupp höra bl. a. de juridiska personer, som kunna hänföras under begreppet »kyrka», samt stiftelser och sammanslutningar med huvudsakligt syfte att främja religiösa ändamål. Likaledes hänföras till klass III svenska kyrkans församlingar (såsom ingående i »annan menighet»). Vid gåvobeskattningen gäller med avseende å skattens beräkning samma tariff som vid arvsbeskattningen. Skattskyldig till gåvoskatt är gåvans mottagare. Emellertid är skattefriheten vid gåvobeskattningen betydligt mera vidsträckt än vid arvsbeskattningen. Till stöd för den utvidgade befrielsen från gåvoskatt har närmast åberopats det skälet, att benägenheten att genom gåvor understödja allmännyttiga institutioner kunde befaras komma att minskas, om en del av gåvan toges i anspråk för gäldande av gåvoskatt. Detta skäl har ansetts göra sig gällande med större styrka vad angår gåvor än i fråga om testamentsdonationer. I och med arvfallet inträder nödtvunget en äganderättsövergång, och arvlåtaren har att räkna med att därvid kvarlåtenskapen i sin helhet blir föremål för arvsbeskattning. 1 I såväl 1914 års som 1941 års förordning har sålunda frihet från gåvoskatt medgivits vissa juridiska personer med allmännyttigt ändamål. Enligt 38 § i 1941 års förordning äro sålunda — förutom de i 3 § omförmälda juridiska personerna — samtliga de under klass III uppräknade slagen av rättssubjekt befriade från gåvoskatt. Skattebefrielse enligt 38 § tillkommer dock endast svensk juridisk person. F r å n skattebefrielse enligt samma paragraf undantagas även sådana fall, där givaren för sin livstid eller för viss tid förbehållit sig nyttjanderätt till eller rätt till ränta, avkomst eller annan förmån av den bortgivna egendomen eller del därav. Såsom härav framgår äro gåvor till rättssubjekt med religiösa ändamål under nyss angivna förutsättningar helt frikallade från gåvoskatt. Genom beslut vid 1947 års riksdag har den gällande arvslottsbeskattningen kompletterats med en särskild kvarlåtenskapsskatt, vilken skall gäldas av det oskiftade dödsboet. Bestämmelserna härom finnas i förordningen den 26 juli 1947 (nr 581) om kvarlåtenskapsskatt, vilken trätt i kraft den 1 januari 1948. Kvarlåtenskapsskatt, som utgår enligt en progressiv skala, skall erläggas i fall då behållningen i boet överstiger 30 000 kronor. Vid beräkningen av den skattepliktiga kvarlåtenskapen må dock vissa avdrag göras. Sålunda skall i den skattepliktiga kvarlåtenskapen bl. a. icke ingå efterlevande makes giftorättsandel. Av intresse i detta sammanhang är vidare, att vid den skattepliktiga kvarlåtenskapens beräkning skall från behållningen i boet avräknas lott, som på grund av arv eller testamente tillfaller juridisk person som enligt 3 eller 38 § arvsskatteförordningen är befriad från arvsskatt eller gåvoskatt. Testamentslegat till 1

SOU 1939: 18 s. 121.

296 juridiska personer med allmännyttigt (däribland religiöst) ändamål undantagas därigenom från kvarlåtenskapsbeskattning. Enligt förordningen om kvarlåtenskapsskatt skall skatt såsom för kvarlåtenskap även erläggas för vissa gåvor. Skattskyldighet föreligger dock ej för sådan gåva till i 3 eller 38 § arvsskatteförordningen omförmäld juridisk person, för vilken befrielse från gåvoskatt åtnjutes. Efter tillkomsten av 1941 års förordning har inom riksdagen frågan om ändring av bestämmelserna rörande beskattningen av nu förevarande juridiska personers testamentsförvärv vid ett tillfälle varit under behandling. I motioner vid 1945 års riksdag yrkades sålunda, att kyrka, landsting, kommun eller annan menighet ävensom hushållningssällskap måtte befrias från erläggande av arvsskatt vid testamentsförvärv. På hemställan av bevillningsutskottet föranledde dessa motioner icke någon riksdagens åtgärd. Utskottet erinrade därvid om den inom dissenterlagskommittén pågående utredningen rörande bl. a. kyrkosamfundens och de frikyrkliga sammanslutningarnas rättsliga ställning samt framhöll, att vid denna utredning jämväl frågan om dessa juridiska personers behandling i beskattningshänseende torde komma under övervägande. Besultatet av berörda utredning borde enligt utskottets mening avvaktas. På grund därav och då bestämmelserna i ämnet tillkommit så nyligen som år 1941, ansåge sig utskottet icke böra tillstyrka bifall till motionerna. I yttrandena till kommittén framställas önskemål om ändrad lagstiftning på ifrågavarande område av Filadelfiaförsamlingen i Stockholm, Missionssällskapet bibeltrogna vänner, Svenska alliansmissionen, Svenska baptistsamfundet, Svenska missionsförbundet och Örebro missionsförening. Önskemålen gå ut på att beskattningen av testamentsförvärv för religiösa sammanslutningar skall ske med tillämpning av klass II. Sålunda ifrågasätter Svenska baptistsamfundet det lämpliga i att å arv för missionsändamål uttages skatt enligt klass III. Samfundet framhåller därvid, att de fria samfunden för sin mycket omfattande mission vore beroende av frivilliga gåvor i motsats till inom statskyrkan, där i varje fall för den övervägande delen av evangelisk verksamhet inom landet uttaxering ägde rum, en uttaxering vari även de frikyrkliga finge deltaga. Det vore under sådana förhållanden rättvist att ett stöd från statens sida medgåves åtminstone i den formen, att donationer för religiös och social verksamhet bleve, om icke skattefria, så dock skattepliktiga efter klass II. Därigenom skulle också givare av dylika donationer uppmuntras. Kommittén. Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen äro enligt 3 § i 1941 års förordning om arvsskatt och gåvoskatt vissa juridiska personer med i särskilt hög grad allmännyttigt ändamål befriade från skattskyldighet vid såväl arvs- som gåvobeskattningen. Juridiska personer med religiöst ändamål äro ej omnämnda i detta stadgande. Om här bortses från den enligt

297 3 § medgivna skattebefrielsen, äro emellertid stiftelser och sammanslutningar med religiöst ändamål likställda med alla andra rättssubjekt, vilka främja allmännyttiga ändamål. Vid arvsbeskattningen gäller sålunda, att bl. a. stiftelser och sammanslutningar med huvudsakligt syfte att främja religiösa, välgörande, sociala, politiska, konstnärliga, idrottsliga eller andra därmed jämförliga kulturella eller eljest allmännyttiga ändamål erlägga arvsskatt enligt klass III i tariffen för skattens beräkning. Denna likställighet föreligger även i förhållande till församlingarna inom svenska kyrkan, vilka likaledes hänföras till klass III. Beträffande gåvobeskattningen gäller enligt 38 §, att samtliga de juridiska personer, vilka omförmälas i 3 § eller som vid arvsbeskattningen äro hänförliga till klass III, under vissa förutsättningar äro befriade från gåvoskatt. Gåvor till stiftelser och sammanslutningar med religiöst ändamål äro således i regel fritagna från gåvoskatt. Sådana stiftelser och sammanslutningar beröras ej heller av den år 1947 införda kvarlåtenskapsskatten. För egendom, som genom testamente eller såsom gåva tillfaller juridisk person med allmännyttigt ändamål, utgår nämligen icke kvarlåtenskapsskatt. Den fråga, som h ä r uppkommer till bedömande, är således närmast, huruvida de nuvarande bestämmelserna rörande arvsskatt för testamentslegat till sammanslutningar med religiöst ändamål kunna anses tillfredsställande. En jämförelse får därvid göras med den ställning, som i beskattningshänseende intages av andra likartade rättssubjekt. Kommittén k a n ur denna synpunkt sett icke finna någon anledning till erinran mot ifrågavarade bestämmelser. Eftersom landsting, kommuner och andra menigheter (församlingarna inom svenska kyrkan däri inbegripna) äro placerade i klass III, böra även kyrkor och andra rättssubjekt med religiöst ändamål hänföras till samma klass. De i några yttranden till kommittén uttalade önskemålen om en uppflyttning vid arvsbeskattningen av religiösa sammanslutningar från klass III till klass II bero sannolikt på ett förbiseende i så måtto, att de genom 1941 års förordning vidtagna ändringarna i klassindelningen icke beaktats. Såsom ovan nämnts förekomma numera icke några juridiska personer i klass II. Kommitténs förslag synes ej heller i redaktionellt avseende behöva föranleda någon ändring av hithörande bestämmelser i arvsskatteförordningen. Därest kommitténs förslag genomföres, komma särskilda trossamfund och trossammanslutningar att inrymmas inom det mera vidsträckta begreppet sammanslutning med huvudsakligt syfte att främja religiöst ändamål. Det bör dock uppmärksammas, att — såsom i annat sammanhang närmare utvecklats 1 — efter genomförandet av kommitténs förslag med kyrka kommer att avses endast sådana fall, där vederbörande lokalkyrka, domkyrka e. d. såsom ägare till viss för svenska k y r k a n avsedd egendom anses utgöra juridisk person, varemot de nuvarande erkända samfunden av främmande trosbekännare, vilka enligt nu gällande bestämmelser anses ingå i begreppet kyrka, enligt förslaget ej skulle göra detta. Såsom framgår av vad nyss nämnts har detta emellertid i sak ej någon betydelse. 1

Se s. 271 o. f.

298 KAP. XV.

Lindring i skattskyldigheten till kyrkliga ändamål för dem som ej tillhöra svenska kyrkan. Nuvarande bestämmelser om skattskyldigheten till kyrkliga ändamål. Till en början må här i korthet erinras om huvudgrunderna i avlöningssystemet för svenska kyrkans prästerskap. Det nuvarande avlöningssystemet för prästerna har i huvudsak tillkommit genom lagstiftning år 1910, vilken lagstiftning utgjordes av bl. a. lag om indragning till statsverket och avskrivning av prästerskapets tionde samt om ersättning därför, lag om reglering av prästerskapets avlöning, lag om kyrkofond samt ecklesiastik boställsordning. Häri ha sedermera vissa ändringar skett, särskilt genom lagstiftning år 1932, som innefattade bl. a. ny ecklesiastik boställsordning, ny lag om kyrkofond och vissa ändringar i 1910 års lag om reglering av prästerskapets avlöning. 1910 års lagstiftning innebar genomgripande förändringar i det för prästerskapet i de territoriella församlingarna dessförinnan gällande lönesystemet. Dessa förändringar avsågo icke blott beskaffenheten av de löneförmåner, som skulle tillkomma prästen, samt sättet och grunderna för bestämmandet av lönens storlek m. m. utan även grunderna för utgörandet av församlingarnas bidrag till prästerskapets avlöning. De syften, man genom n ä m n d a lagstiftning avsåg att vinna, voro huvudsakligen två, nämligen dels en skatteutjämning icke endast de olika pastoraten emellan utan även och företrädesvis mellan olika beskattningsföremål och dels en löneutjämning mellan de särskilda prästerna. Enligt det år 1910 antagna lönesystemet skall lönereglering för varje särskilt pastorat fastställas av Kungl. Maj:t för en tid av tjugu ecklesiastikår, räknade från det förut fastställd lönereglering upphört att gälla. De ordinarie prästerna — kyrkoherdar och komministrar — åtnjuta bl. a. följande löneförmåner, nämligen dels fri bostad eller, mera undantagsvis, hyresersättning, dels bidrag till uppvärmning, dels till visst belopp i penningar bestämd lön, vartill stundom kommer ålderstillägg, dels ock, i den m å n så prövas erforderligt, ersättning för skjuts för resor i tjänsteärenden. Lönerna skola beräknas så, att varje präst beredes en efter tjänstegrad och ämbetsåligganden m. fl. förhållanden lämpad anständig bärgning, u t a n att särskild ersättning för honom på grund av i tjänsten företagna förrättningar må äga rum. Kungl. Maj :t skall i enlighet med i

299 löneregleringslagen angivna grunder fastställa avlöningen för varje kyrkoherde och komminister. Lönerna utbetalas med sina fastställda belopp kvartalsvis (numera månadsvis) i efterskott av vederbörande kyrkoråd, vilket i sin ordning för detta ändamål uppbär de medel, som årligen få användas till prästerskapets avlöning. I fråga om det extra ordinarie prästerskapet stadgades, att varje tjänstgörande adjunkt skall såsom löneförmåner åtnjuta bostad och vivre — dessa förmåner utgående in natura eller under vissa förutsättningar i penningar — skjuts i tjänsteärenden, årligt adjunktsarvode samt kostnadsersättning för resa till tjänstgöringsort. Till ovannämnda löneförmåner komma även beträffande ordinarie präster och flertalet extra ordinarie präster på grund av särskilda lagar och författningar utgående provisorisk tilläggslön eller provisoriskt tilläggsarvode samt dyrtidstillägg. I fråga om skyldigheten att anskaffa och tillhandahålla de för prästernas avlöning erforderliga medlen kvarstod i det år 1910 beslutade avlöningssystemet visserligen ännu formellt grundsatsen att varje pastorat skall medelst församlingsavgifter och andra inom pastoratet tillgängliga avlöningstillgångar avlöna sitt prästerskap. Emellertid bereddes pastoraten lindring i bidragsskyldigheten på så sätt att pastoraten i regel berättigades att från de för hela prästerskapet gemensamma avlöningstillgångarna utbekomma ersättning i den mån deras i form av församlingsavgifter utgående lönebidrag översteg en viss för alla pastorat lika gräns. De gemensamma avlöningstillgångarna uppsamlades i den s. k. kyrkofonden. Till denna överfördes de gemensamma avlöningstillgångar, som förut legat fonderade i prästerskapets löneregleringsfond och i de ecklesiastika boställenas skogsfond. Till bestridande av de för kyrkoherde och komminister fastställda lönerna ävensom ersättning och arvode åt s. k. ständig adjunkt skulle enligt den före 1932 års författningsändringar gällande lydelsen av 19 och 21 §§ löneregleringslagen, i den m å n sådant erfordrades, i nedan nämnd ordning användas : 1) församlingsavgifter till belopp ej överstigande 3 öre för varje helt eller påbörjat 10-tal kronor av hela det inkomstbelopp, för vilket allmän kommunalskatt skulle inom pastoratet utgöras (den s. k. första treöringen), 2) arrenden av ecklesiastika löneboställen med vissa angivna undantag, 3) avgälder av lägenheter, avsöndrade eller upplåtna från boställen som under 2) avses samt ränta å särskilda till avlöning åt prästerskapet inom pastoratet avsedda medel, 4) skogsförsäljningsmedel från de under 2) avsedda boställen, samt 5) ytterligare församlingsavgifter utöver vad under 1) sägs till erforderligt belopp, dock till sammanlagt högst 6 öre för varje helt eller påbörjat 10-tal kronor av pastoratets hela inkomstbelopp (den s. k. andra treöringen). Vad därutöver erfordrades ersattes av kyrkofondens medel.

300 Med 1932 års lagstiftning avsågs i nu ifrågavarande hänseenden att erhålla ett bättre utnyttjande av prästlönetillgångarna, befordrande av enkelhet och reda på hithörande förvaltningsområde samt kostnadsminskningar och skattelindringar. I sistnämnda hänseende innebar 1932 års lagstiftning ett nedbringande av församlingsavgifterna för prästlönekostnaderna från ett maximum av 60 öre per skattekrona — som enligt vad departementschefen uppgav vid förslagets framläggande inom ett stort antal pastorat uttagits i sin helhet — till ett maximum av i princip 35 öre per skattekrona. 1 Enligt de år 1910 antagna bestämmelserna ägde ett pastorat icke använda avkastningen av sina prästlöneboställen och avlöningsfonder till prästerskapets löner, förrän för ändamålet uttaxerats 30 öre per skattekrona (3 öre per fyrk, den s. k. första treöringen), överskotten å de lokala avlöningstillgångarna ingingo till kyrkofonden. Denna anordning hade visat sig medföra obilliga resultat, i det att vissa pastorat, som innehade boställen, det oaktat nödgats täcka sina prästlönekostnader i deras helhet med skattemedel samt inleverera hela boställsavkastningen till kyrkofonden. 3 Detta ändrades år 1932 på så sätt, att pastoraten berättigades att i första hand använda avkastningen av sina prästlöneboställen och övriga lokala avlöningstillgångar till prästlönerna. Avkastningen av pastoratens prästlönetillgångar lades alltså nu »i botten». En annan olägenhet med de dittillsvarande bestämmelserna hade varit, att storstadspastoraten, vilka med ytterst låga församlingsavgifter kunnat gälda sina prästlönekostnader, blivit gynnade på landsortspastoratens bekostnad. 3 Utgifterna för pastoratens gemensamma ändamål, exempelvis det prästerliga pensionsväsendet och adjunktsinstitutionen, hade nämligen kommit att i stor utsträckning bekostas av landsortspastoraten. Då detta icke kunde anses överensstämmande med rättvisa och billighet, infördes genom 1932 års lagstiftning en form av skatteutjämning mellan pastoraten. Denna sker genom den till kyrkofonden ingående allmänna kyrkoavgiften, som betalas av varje pastorat i förhållande till det antal skattekronor, för vilket församlingsavgifter, där så erfordras, skola erläggas till pastoratet. Kyrkoavgiftens grundbelopp utgör 15 öre för skattekrona. Kungl. Maj :t bestämmer årligen, h u r stor del av grundbeloppet som skall för året uttagas. Sedan kyrkoavgiftens tillkomst har densamma uttagits med belopp, varierande mellan 10 och 15 öre för skattekrona. För år 1949 skola pastoraten sålunda erlägga i kyrkoavgift 10 öre för skattekrona (SFS 627/1948). Skatteutjämningen innebär, att, om för gäldande av ett pastorats prästlönekostnader under året åtgår högre belopp än som täckes dels av avkastningen av pastoratets prästlönetillgångar med visst undantag dels ock därutöver av ett belopp, motsvarande en uttaxering för skattekrona inom pastoratet av det öretal, Kungl. Maj:t för året bestämmer, äger pastoratet för vad ytterligare erfordras erhålla tillskott av kyrkofonden. Nämnda öretal för uttaxering av församlings1

Prop, nr 187/1932 s. 191. Prop, nr 187/1932 s. 206. 3 Prop, nr 187/1932 s. 208—209. 2

301 avgifter till bestridande av prästlönekostnader har alltsedan år 1933 genom av Kungl. Maj :t årligen utfärdade kungörelser varit bestämt till 20, vilket tal enligt 8 § lagen om kyrkofond är det högsta som må fastställas. Den sammanlagda uttaxeringen i församlingarna för kyrkofonden och för pastoratens prästlönekostnader är sålunda nominellt högst 35 öre per skattekrona. Allmänna kyrkoavgiften kan ju uttagas med högst 15 öre per skattekrona, och de avgifter i de olika församlingarna, som utgå direkt till kontant avlöning åt det egna pastoratets prästerskap, kunna, såsom framgår av det föregående, växla mellan 0 och 20 öre per skattekrona. Uttaxeringen för sistnämnda ändamål kan emellertid i särskilda fall stiga högre, såsom då den verkliga avkastningen av prästlönetillgångarna blir lägre än den beräknade normalavkastningen eller då vissa utgifter, vilka icke ersättas genom tillskott från kyrkofonden, tillkomma. Pastoraten kunna sålunda undantagsvis med Kungl. Maj:ts medgivande åtaga sig extra löneförmåner för präster, vartill bidrag ej erhålles från kyrkofonden, och oförutsedda engångskostnader för löneboställen k u n n a bliva nödvändiga. Det är även att märka, att prästerskapet tillkommande förmån av fri bostad genom upplåtande av prästgård eller däremot svarande hyresersättning, vilken förmån icke räknas till lönen, skall bekostas av pastoraten utan tillskott från kyrkofonden. För sådan kostnad måste viss uttaxering ske utöver vad ovan sagts, vilken ej blir föremål för utjämning. I gäldandet av församlingsavgifter skola alla de, som inom pastoratet utgöra allmän kommunalskatt, deltaga efter de för sådan skatts utgörande stadgade grunder. Avgifterna debiteras och uppbäras i samma ordning som utskylder till kyrka och skola. Frågan om en revision av bestämmelserna om prästerskapets avlöning och vad därmed sammanhänger är för närvarande föremål för statsmakternas prövning. På grundval av ett av 1946 års prästlönekommitté den 9 oktober 1948 avgivet betänkande (SOU 1948:44) har i propositionen nr 204 till 1949 års riksdag framlagts förslag till nya grunder för avlöningen av präster m. m. Beträffande kostnaderna för övriga kyrkliga ändamål gäller, att utgifterna för kyrkobetjäningens avlöning bestridas, i den mån de täckas direkt av församlingarna, efter de grunder, som för kommunalutskylders utgörande i allmänhet äro stadgade. I detta avseende gällde tidigare förordningen den 2 november 1883 angående allmänt ordnande av klockarnas löneinkomster och lagen den 16 oktober 1908 angående sättet för organistlöns utgående. Grunderna för lönebeloppens bestämmande i fråga om klockare och organister blevo vidare föremål för viss reglering genom lag den 9 december 1938 (klockarboställslagen), varigenom avsågs att befria dessa befattningshavare från de ofta nog svårartade ekonomiska risker, som innehavet av boställsfastighet och därmed förbunden nybyggnads- och underhållsskyldighet visat sig medföra. Genom lagstiftning vid 1947 års riksdag har emellertid numera införts

302 ändrade bestämmelser i ifrågavarande avseende. Sålunda skola enligt lagen den 27 j u n i 1947 (nr 275) om kyrkomusiker de hittillsvarande klockar-, organist- och kyrkosångarbefattningarna avvecklas och i dessas ställe inrättas nya kyrkomusikertjänster, så anordnade att varje församling — oberoende av folkmängd och egen ekonomisk bärkraft — beredes tillgång till en väl kvalificerad, i tjänsten skäligt avlönad kyrkomusiker. Denna lag, som utarbetats på grundval av betänkande, avgivet av 1942 års kyrkomusikerutredning (SOU 1945:16 och 1946:50), upptager emellertid endast vissa konstitutiva stadganden — så att säga i princip — i kyrkomusikerfrågan. Lagen innebär sålunda endast, att de särskilda, till den gamla klockarinstitutionen hänförliga befattningarna skola ersättas med en enda tjänst, kyrkomusikertjänst, att de blivande innehavarna av denna nya tjänst skola såsom de hittillsvarande motsvarande befattningshavarna vara kommunalavlönade, samt att avlöningskostnaderna härvid skola bestridas i nära överensstämmelse med vad som för närvarande gäller beträffande avlöningen till församlingsprästerskapet. Lagen om kyrkomusiker har trätt i kraft den 1 juli 1947, i samband varmed bl. a. vissa stadganden i kyrkolagen, avseende klockare och organister, samt de ovannämnda författningarna av den 2 november 1883, den 16 oktober 1908 och den 9 december 1938 upphävts. Intill dess kyrkomusiker enligt den nya lagen blivit för församling anställd, skola dock, med visst undantag, de hittills gällande bestämmelserna om klockar-, organist- och kyrkosångarbefattningar alltjämt lända till efterrättelse beträffande nuvarande i församlingen inrättade sådana befattningar. Dylik äldre befattning må dock icke annorledes än genom förordnande tills vidare tillsättas med ny innehavare. I propositionen n r 199 till 1949 års riksdag h a r Kungl. Maj :t framlagt förslag till nya grunder för kyrkomusikerorganisationen och i fråga om principerna för en lönereglering för kyrkomusikerna. Börande kostnaderna för kyrkomusikers verksamhet innehåller 2 § av lagen om kyrkomusiker följande bestämmelser: 1. Kyrkomusiker åtnjuter avlöning samt i vissa fall tjänstepension och rätt till pension för efterlevande i enlighet med vad Konungen efter av riksdagen fastställda grunder bestämmer. 2. Kostnaderna för kyrkomusikers verksamhet gäldas, i den mån de icke skola enligt vad särskilt stadgas annorledes utgöras, av pastorat och församling, vardera i den utsträckning Konungen efter av riksdagen godkända grunder bestämmer. 3. De särskilda avlöningstillgångar, som äro förenade med nuvarande klockar- och organistbefattningar inom ett pastorat, skola för pastoratet utgöra tillgångar för bestridande av kostnaderna för kyrkomusikers avlönande. 4. Till bestridande av de på pastorat enligt 2 mom. ankommande kostnaderna har pastoratet att taga i anspråk, i första hand, avkastning av avlöningstillgångar, vilka jämlikt 3 mom. äro för detta ändamål avsedda eller eljest därtill anvisas, ävensom förekommande andra medel, som blivit härför tillgängliga,

303 samt, i andra hand, församlingsavgifter till erforderligt belopp. Om rätt för pastorat att för kyrkomusikers avlönande åtnjuta bidrag av allmänna medel stadgas särskilt. 5. Församlingsavgifter, som i 4 mom. avses, skola utgöras i den för församlingsavgifter till prästerskapets avlöning stadgade ordning. Såsom ovan nämnts föreligger för närvarande icke beslut rörande den närmare regleringen av sättet för bestridandet av kostnaderna för kyrkomusikerinstitutionen. I detta hänseende m å emellertid framhållas, att enligt kyrkomusikerutredningens förslag pastoratet skulle kunna i skatteutj ämnande syfte erhålla tillskott u r kyrkofonden enligt en i huvudsak enahanda reglering som den som för närvarande gäller med avseende å prästerskapets avlöning. Utredningen föreslog därvid borttagande av det i 5 § kyrkofondslagen stadgade maximum för den allmänna kyrkoavgiften, 15 öre för skattekrona. Förslaget innehöll sålunda den lydelse av nämnda stadgande, att kyrkoavgiften skulle för varje år utgå med visst, av Konungen för året bestämt belopp för skattekrona. Utredningen föreslog därjämte, att maximum för de församlingsavgifter, som komme att erfordras för täckande av såväl präst- som kyrkomusikerlönekostnaderna, skulle fastställas till 30 öre (mot för närvarande 20 öre) per skattekrona samt att relationen mellan allmänna kyrkoavgiftens och församlingsavgifternas öretal skulle bestämmas sålunda, att detta senare öretal fortfarande komme att utgöra två gånger allmänna kyrkoavgiftens öretal, dock som sagt högst 30 öre. Enligt utredningens ursprungliga förslag (SOU 1945: 16) skulle emellertid denna relation vara tre gånger allmänna kyrkoavgiftens öretal. Lagarna den 5 juni 1909 angående byggnad och underhåll av kyrka med vad därtill hörer så ock av särskild sockenstuva samt angående skyldighet att deltaga i kostnaden för byggnad och underhåll av prästgård äro alltj ä m t gällande. Kostnaden för byggnad och underhåll av kyrka och prästgård bestrides enligt dessa lagar av dem, vilka inom församlingen erlägga kommunalutskylder, efter de grunder, som för sådana utskylders utgörande i allmänhet äro stadgade. Beträffande utdebiteringen av avgifter för kyrkliga ändamål i allmänhet, varom kyrkostämma eller kyrkofullmäktige besluta, gäller enligt 57 § lagen om församlingsstyrelse, att dessa avgifter skola utgå på sätt om täckande av kommuns skattebehov är stadgat i lagarna om kommunalstyrelse på landet och i stad. I detta hänseende är föreskrivet (67 § lagen om kommunalstyrelse på landet och 62 § lagen om kommunalstyrelse i stad), att kommuns eller stads medelsbehov skall, i den mån det ej fylles genom andra inkomster, täckas genom utdebitering av allmän kommunalskatt i förhållande till de skattekronor och skatteören, som enligt bestämmelserna i kommunalskattelagen vid senaste taxering påförts de till kommunen skattskyldiga. Vad angår sistnämnda båda författningsrum må här erinras om att enligt dessas lydelse före år 1938 skulle för täckande av k o m m u n s resp. stads medelsbehov i första hand anlitas progressivskattemedel och skogs-

304 accismedel samt att vad därutöver erfordrades skulle fyllas genom uttaxering av allmän kommunalskatt. Då den kommunala progressivskatten avskaffades år 1938, ansågs anledning saknas att bibehålla stadgandet om anlitande i första hand av skogsaccismedel. 1 Enligt lagen om skogsaccis skall denna skatt utgå ej allenast till den kommun, inom vilken skogen vara avverkning ägt r u m är belägen, utan även till församling, skoldistrikt och fattigvårdssamhälle. Nämnda lag skall emellertid enligt beslut vid 1947 års riksdag upphöra att gälla med utgången av år 1948, i samband varmed föreskrivits, att skogsaccisfond, som finnes vid 1948 års utgång, samt skogsaccismedel, som därefter inflyta till kommun eller annan menighet, skola i fråga om användningen anses likställda med andra kommunens eller menighetens skattemedel (SFS 589/1947). Beträffande Stockholms stad gäller enligt 61 § lagen den 6 j u n i 1930 (nr 260) om församlingsstyrelse i Stockholm, jämförd med 54 § lagen den 15 j u n i 1935 (nr 337) om kommunalstyrelse i Stockholm att de avgifter, om vilka kyrkofullmäktige eller församlingsdelegerade besluta, skola, utom för de fall då annorlunda är i lag eller författning föreskrivet, utgå efter enahanda grunder som ovan angivits för riket i övrigt. Församlingsdelegerade, vilka utses av kyrkofullmäktige i varje församling, handha vårdnaden om sådana kyrkliga angelägenheter, som äro gemensamma för hela huvudstaden och beträffande vilka samtliga stadens territoriella församlingar bilda en kyrklig samfällighet. Enligt 61 § lagen om församlingsstyrelse i Stockholm är medlem av icke territoriell församling icke skyldig att erlägga avgift till kyrka eller prästerskap i den territoriella församling, där han är mantalsskriven. Vidare stadgas i 64 §, att vad kyrkofullmäktige och församlingsdelegerade beslutat till utdebitering för skattekrona och skatteöre för nästkommande år skall allt efter ändamålets beskaffenhet genom kyrkorådet, skolrådet eller biblioteksstyrelse samt, vad angår av församlingsdelegerade beslutad avgift, genom delegerades ordförande delgivas överståthållarämbetet. För Göteborgs stad gäller lagen den 12 juni 1931 (nr 201) angående kyrkofullmäktige och kyrkonämnd i Göteborg. Enligt 1 § i denna lag skola samtliga Göteborgs stads territoriella församlingar för vården om vissa kyrkliga angelägenheter — däribland frågor om prästerskapets och kyrkobetj äntes löneförmåner, om kyrkomedels användande, om byggnad och underhåll av kyrka med vad därtill hör, församlingshus samt boställen för prästerskap och kyrkobetjänte ävensom om avgifter till kyrka jämte dithörande anstalter — bilda en kyrklig samfällighet. I följd härav skola församlingarnas tillhörigheter ävensom de avgifter, som utdebiteras för kyrkoväsendet eller eljest inflyta, användas för samfällighetens behov. Samfällighetens beslutanderätt utövas av kyrkofullmäktige. Samfällighetens kyrkoråd benämnes kyrkonämnd. I huvudsak gäller för samfälligheten lagen om församlingsstyrelse i tillämpliga delar. Avgifterna till kyrkliga ändamål skola alltså utgå på samma sätt som 1

Prop, nr 258/1938 s. 267.

305 allmän kommunalskatt, d. v. s. i förhållande till de skattekronor och skatteören, som enligt bestämmelserna i kommunalskattelagen vid senaste taxering påförts de till kommunen skattskyldiga. Enligt 2 § i nämnda lag består den allmänna kommunalskatten av dels fastighetsskatt dels kommunal inkomstskatt. Såsom underlag för fastighetsskatt påföras skattskyldig (enligt år 1947 i samband med skogsaccisens avskaffande antagen lydelse av nämnda paragraf) 5 skatteören för varje 100 kronor av fastighetens taxeringsvärde (SFS 590/1947). Denna lydelse, som träder i kraft den 1 januari 1950, innebär den avvikelsen från stadgandets nu gällande avfattning, att för närvarande skall för det i taxeringsvärdet ingående skogsvärdet påföras 4 skatteören för varje 100 kronor av skogsvärdet. Såsom underlag för kommunal inkomstskatt påföres skattskyldig 1 skatteöre för varje krona beskattningsbar inkomst. 100 skatteören motsvara 1 skattekrona. Den allmänna kommunalskatten är en repartitionsskatt, som utgår proportionellt i förhållande till det kommunala skatteunderlaget, nämligen fastighet och inkomst. Fastighet deltager därvid i repartitionen med 5 procent av taxeringsvärdet. Fastighetsskatten är anordnad såsom en s. k. garantiskatt, vilket innebär att fastighetsskatt utgöres i förhållande till ovannämnda procentuella del av taxeringsvärdet men med avdrag vid inkomstbeskattningen (s. k. procentavdrag) för denna del från den av fastigheten härflytande inkomsten, i den mån denna därtill förslår. 1908 års lagstiftning om lindring i skattskyldigheten till kyrkliga ändamål för främmande trosbekännare. Enligt 13 § förordningen den 31 oktober 1873 angående främmande trosbekännare och deras religionsövning må de för särskilda kyrkliga förrättningar stadgade avgifter till svenska kyrkan eller hennes prästerskap eller betjäning ej påföras främmande trosförvant i annat fall än att sådan förrättning blivit på hans egen begäran verkställd. I övrigt hänvisas i nämnda författningsrum till den lindring i skattskyldigheten till svenska kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning, som enligt lag den 16 oktober 1908 tillkommer vissa främmande trosbekännare. En bestämmelse av samma innebörd som i ovanberörda 13 § fanns redan i 1860 års religionsfrihetsförordning. Genom nyssnämnda lag av år 1908, sådan densamma lyder enligt lag den 31 december 1945 (nr 905), har stadgats, att vid debitering av i slutlig eller tillkommande skatt ingående avgifter till svenska kyrkan eller hennes prästerskap eller betjäning, vilka efter kyrkostämmas beslut eller eljest utdebiteras, skall iakttagas att för den till kommunal inkomstskatt beskattningsbara inkomsten dylika avgifter skola med endast hälften av det belopp, som eljest bort utgå, påföras medlemmar av sådan i riket befintlig församling av främmande kristna eller mosaiska trosbekännare, vilken äger rätt 23—488230.

306 till offentlig religionsutövning. Vad sålunda stadgats skall dock gälla endast såvida de främmande trosbekännarna före den 1 januari det år, då debitering av de i slutlig skatt ingående avgifterna verkställes, i laga ordning övergått till eller eljest rättsligen tillhört och fortfarande tillhöra den främmande församlingen. I ändamål att dylik lindring må tillgodokomma omförmälda främmande trosbekännare skall enligt nämnda lag intyg om deras namn och bostad ävensom därom att de under tiden från och med den 1 januari tillhört och fortfarande tillhöra den främmande församlingen av denna församlings föreståndare utfärdas och före den 1 juli tillställas vederbörande pastorsämbete, som har att ofördröjligen översända intyget, behörigen granskat, till den som verkställer debiteringen. Beträffande lagens tillämpningsområde har stadgats den inskränkningen att, om avgifterna till prästerskapets avlöning äro grundade å löneregleringsresolution, fastställd enligt förordningen angående allmänt ordnande av prästerskapets inkomster den 11 juli 1862 eller å äldre konvention eller förening, eller om avgifterna till kyrkobetjäningens avlöning utgå efter andra grunder än dem, som äro stadgade för utgörande av allmän kommunalskatt, må nedsättning i dylika avgifter ej äga rum. Den enligt 1908 års lag medgivna skattelindringen för främmande trosbekännare hänför sig således endast till sådana avgifter, som påföras för den till kommunal inkomstskatt beskattningsbara inkomsten. Skattelindring är däremot ej medgiven beträffande avgifter, som utgå för fastighet. Till grund för 1908 års lag låg ett av dissenierskattekommittén år 1907 avgivet betänkande med förslag angående ändrade bestämmelser i fråga om främmande trosbekännares skattskyldighet till svenska kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning. I sin motivering framhöll kommittén, att redan i 1860 års religionsfrihetslagstiftning erkänts att tillämpningen av religionsfrihetens grundsats måste med konsekvensens makt medföra lindring i främmande trosbekännares skattskyldighet till statskyrkliga ändamål. I samvetsfrihetens n a m n hade sedermera krav på mera vittgående befrielse tid efter annan framställts. Vid bedömandet av frågan om främmande trosbekännares rätt till lindring i skattskyldigheten till svenska kyrkan och hennes funktionärer borde, yttrade kommittén, billighetens grundsatser visserligen tillämpas och individernas religiösa känslor tillbörligt beaktas, men man finge icke bortse därifrån, att Sveriges grundlagar hävdade såsom en statsangelägenhet den lutherska kyrkans upprätthållande ävensom att staten ålagt det svenska prästerskapet mångfaldiga rent borgerliga bestyr, vilka avsåge alla medborgare utan hänsyn till deras trosbekännelse. Även andra än statsreligionens bekännare måste följaktligen såsom statsborgare och medlemmar av kommunerna finna sig i att genom skattebidrag främja de statskyrkliga ändamålen i en av omständigheterna påkallad utsträckning. Kommittén åberopade vidare följande skäl för lindring: 1) Främmande trosbekännare hade dubbel skattskyldighet, i det att de hade att betala avgifter både till svenska kyrkan och till egen församling.

2) De vore skattskyldiga till svenska kyrkan med allenast det förbehåll, som omnämndes i 13 § av 1873 års dissenterlag, men vore uteslutna från rättigheten att deltaga i överläggningar och beslut angående beviljandet av medel till kyrkliga behov och i kontrollen över dessa medels användande. Motsvarighet mellan skatteplikt och rösträtt förelåge således icke. 3) Så länge skattskyldigheten oförminskad kvarstode, ansåge sig personer, vilka hyllade främmande lära och faktiskt anslutit sig till bestående samfund av främmande trosbekännare, likväl icke förhindrade att i rättsligt avseende kvarstå inom svenska kyrkan samt till och med att deltaga i överläggningar och beslut angående denna kyrkas angelägenheter. Detta vore en olägenhet av mycket allvarlig natur för kyrkan, därför att denna icke kunde, med den dåvarande skattskyldighetens bibehållande, med tillbörlig auktoritet hävda sin ställning gentemot avvikande meningar inom hennes egna råmärken. 4) Den i 1860 och 1873 års lagstiftning framförda grundsatsen om dissenters befriande från vissa avgifter för kyrkliga förrättningar hade icke vunnit tillämpning vid senare ecklesiastika löneregleringars uppgörande. 5) Medlemmarna av de icke territoriella evangelisk-lutherska församlingarna i Stockholm, nämligen hovförsamlingen, tyska och finska samt garnisonsförsamlingarna, vore för sina personer samt för inkomst av arbete och kapital befriade från dem eljest åliggande skatteplikt till kyrkliga ändamål i den territoriella församling de tillhörde. 6) I protestantismens två huvudländer, Tyskland och England, samt våra lutherska grannländer, Finland, Norge och Danmark, vore dissenters i dessa länder i regel befriade från personella kyrkoskatter till nationalkyrkan men däremot ej från de å fastighet vilande avgifterna av grundskatts natur. I vissa av sagda länder vore dissenters befriade även från övriga kyrkliga skatter å förmögenhet, inkomst och rörelse. På grund av vad sålunda anförts ansåg kommittén, att skattelindring borde beredas främmande trosbekännare. Endast sådana (kristna eller mosaiska) trosbekännare, som i laga ordning övergått till eller eljest rättsligen tillhörde någon i riket befintlig, lagligen erkänd församling av främmande trosbekännare, borde enligt kommittén erhålla skattelindring, enär det eljest kunde befaras, att personer blott för vinnande av lindring i skattskyldigheten anmälde sig till utträde ur kyrkan, särskilt när större utgifter för kyrkliga ändamål förestode. Man finge betänka, att den ökade bördan måste överflyttas på andra eller på statsverket. Av enahanda skäl borde vederbörande åtminstone större delen av det år, för vilket bidraget till statskyrkan utginge, hava tillhört den främmande församlingen, för att skattelindring skulle ifrågakomma. Kommittén anmärkte med avseende å de skatteformer, som lindringen borde gälla, att det icke blivit ifrågasatt, att lindring skulle beredas främmande trosbekännare vid erläggande av avgifter för fast egendom. Däremot borde fullständig befrielse ske från personliga avgifter samt delvis från skatter för inkomst av kapital och arbete.

308 Vid bedömandet av frågan, i vilken omfattning befrielse i sistnämnda hänseende borde ske, hade man att taga i betraktande de ändamål, för vilka skatterna användes, nämligen till betridande av dels prästerskapets och kyrkobetjäningens avlöning dels utgifter för övriga kyrkliga ändamål. I det förra hänseendet inverkade å ena sidan det större eller mindre besvär, prästerskapet och kyrkobetjäningen måste underkasta sig för fullgörande av de ämbetsgöromål, vilka vore av beskaffenhet att direkt eller indirekt komma jämväl främmande trosbekännare tillgodo, och å andra sidan det större eller mindre gagn, de främmande trosbekännarna kunde anses hava av prästerskapets och kyrkobetjäningens dem lämnade biträde och övriga verksamhet. Biträde av svenska kyrkans prästerskap påkallades i icke få fall vid sjukdoms- eller dödsfall eller vid vigsel och jordfästning av främmande trosbekännare, vilka jämväl, där de saknade egen gudstjänstlokal, ofta deltogo i svenska kyrkans gudstjänster och även i övrigt begagnade hennes förmåner. Vida mera betungande vore den prästerskapet åliggande kyrkobokföringen och övriga borgerliga bestyr. Härav hade dissenters såsom medborgare i staten samma medelbara gagn som alla andra statsborgare och kunde ej med fog göra anspråk på befrielse från skyldighet att tillskjuta medel till beredande av ersättning åt dem, som utförde dessa borgerliga bestyr. Utom de mera regelbundet återkommande av dessa bestyr (för vilkas omfattning kommittén redogjorde) omnämnde kommittén pastors skyldighet att vara ordförande i skolrådet, att tillhandagå myndigheter och enskilda med intyg och upplysningar av allehanda slag, att pröva äktenskapshinder m. m., vilka samtliga göromål hade avseende jämväl å dissenters. Om man övervägde, vad prästerskapet i det borgerliga samhällets eller i den enskilde individens intresse hade att uträtta av beskaffenhet att komma även främmande trosbekännare direkt eller indirekt till godo, och tänkte sig dessa göromål överflyttade från prästerskapet till andra, särskilt avlönade personer, torde det, yttrade kommittén, knappast kunna antagas, att dylika tjänstemän i tillräckligt antal och med erforderlig utbildning för göromålens behöriga förrättande skulle kunna anställas för hälften av den summa, vartill församlingarnas lagbestämda och frivilliga avgifter till prästerskapets avlöning uppginge. Det gagn dissenters hade av kyrkobetjaningens verksamhet vore jämförelsevis mindre betydande, mest toges denna betjäning av dem i anspråk vid begravningar. I fråga om skattebidrag för övriga kyrkliga ändamål, såsom nybyggnad och underhåll av kyrka och prästgård, kulturella anordningar, anskaffning och underhåll av inventarier, kyrkas uppvärmning och belysning, beredande av lokaler för pastorsexpedition och kyrkoarkiv, anställande av skrivbiträde för kyrkobokföringen, diakoni, s. k. barnkrubbor och andra välgörenhetsinrättningar, underhåll och vård av begravningsplatser m. m. borde enligt kommitténs åsikt betydande lindring beredas dissenters. 1 betraktande av nu berörda omständigheter ansåg sig kommittén k u n n a göra det allmänna uttalandet, att den nedsättning i skattskyldigheten till kyrkliga ändamål, som för inkomst av kapital och arbete borde medgivas

309 främmande trosbekännare, syntes, då den främmande församlingen icke hade rätt till egen kyrkobokföring, kunna bestämmas till hälften av det belopp, de främmande trosbekännarna eljest skolat erlägga, och till tre fjärdedelar av samma belopp, då den främmande församlingen hade dylik rätt. Kommittén ville emellertid icke lagfästa storleken av den skattelindring, som främmande trosbekännare borde åtnjuta. Enligt kommitténs förslag skulle det i stället överlåtas åt församlingarna att var för sig besluta härom. Den genom skattelindringen uppkommande bristen i den kyrkliga kommunens inkomster borde — med hänsyn till att utgifter för kyrkliga ändamål till ojämförligt största delen bestredes av kommunerna själva — enligt kommitténs mening åtminstone i första hand och om bristen vore ringa (under 100 k r o n o r ) , fyllas genom ökade bidrag av inom kyrkan kvarstående församlingsmedlemmar. Vid större brist borde statsverket tillskjuta hälften av det felande beloppet. F r å n kommitténs förslag var en av dess medlemmar (herr Byström) så till vida skiljaktig, att han ville i ett allmänt lagstadgande fastslå främmande trosbekännares rätt till lindring i de kyrkliga utskylderna, vilken lindring enligt hans mening borde bestämmas till hälften av det belopp, som eljest skolat påföras. Att hänskjuta frågan om och i vad mån lindring skulle ske till församlingarnas avgörande ansåg reservanten k u n n a leda till ojämnhet i tillämpningen, varjämte sådan anordning kunde medföra ur olika synpunkter olämpliga diskussioner å kyrkostämmorna. Jämväl i fråga om storleken av den ersättning från statsverket, som skulle med anledning av skattelindringen beredas svenska kyrkans församlingar, var Byström så till vida skiljaktig, att han ansåg dylik ersättning böra utgå med belopp, som fullt motsvarade vad församlingarna miste, så snart beloppet för år och församling räknat uppginge till minst 50 kronor. I propositionen nr 85 till 1908 års riksdag förklarade sig departementschefen kunna i allt väsentligt godkänna de av kommittén angivna huvudgrunderna för en lagstiftning i ämnet. I de delar kommittéledamoten Byström anmält skiljaktig mening anslöt sig departementschefen dock till reservationen. Därvid anfördes, vad anginge storleken av statsbidraget, att eljest en eller annan till svenska kyrkan hörande mindre församling möjligen kunde få vidkännas en väl betungande ökning i skattebördan och att statsverkets kostnad för utbetalande av ersättning åt församlingarna även i den omfattning, som i reservationen avsåges, icke skulle bliva synnerligen betungande. Biksdagen biföll Kungl. Maj :ts förslag. Enligt en samtidigt med 1908 års lag utfärdad kungörelse ägde vederbörande församling att av allmänna medel undfå ersättning med belopp, motsvarande lindringen, där det avgiftsbelopp, för vilket befrielse åtnjutits, för året uppgått till sammanlagt minst 50 kronor. Församlingarnas rätt till ersättning av statsmedel till följd av ifrågavarande skattelindring avskaffades emellertid genom beslut vid 1942 års riksdag.

310 1925 års religionsfrihetssakkunnigas förslag. I 1925 års religionsfrihetssakkunnigas betänkande angående vidgad ritt till utträde ur svenska kyrkan (SOU 1927: 13) upptogs ånyo frågan om skattelindring för dem som ej tillhöra svenska kyrkan. Beträffande rätten till utträde ur svenska kyrkan föreslogo de sakkunniga, att den, som ville utträda, skulle kunna göra detta utan uppgivande av något trossamfund, till vilket han ville övergå. I fråga om skattskyldigheten föreslogo de sakkunniga, att lindring däri skulle beredas alla dem, som enligt de sakkunnigas förslag kunde komma att intaga en ställning utanför statskyrkan. Nedsättning skulle sålunda ske med hälften av de avgifter till kyrkliga ändamål, som utgingo på grundval av taxeringen till bevillning för inkomst av fast egendom, kapital eller arbete, dock med undantag för avgifter på grund av äldre lönereglering. Skattelindring skulle däremot icke medgivas beträffande avgifter, som utgingo för fast egendom. Liksom enligt 1908 års lag förutsattes för erhållande av den föreslagna skattelindringen, att vederbörande sedan början av det år, då debitering av avgifterna verkställdes, icke tillhört svenska kyrkan. Ersättning skulle beredas församlingarna för den genom skattelindringen uppkommande förlusten, då densamma uppginge till minst 100 kronor. Såsom ett provisorium borde ersättningen utgå av kyrkofondens medel. De sakkunniga funno, att hänsyn till religions- och samvetsfrihetens princip samt till den omständigheten, att personer, vilka icke tillhörde statskyrkan, måste förvägras rösträtt i kyrkliga angelägenheter, kunde åberopas till stöd för skattelindring åt alla dem, som enligt de sakkunnigas förslag kunde komma att intaga en ställning utanför statskyrkan. För vissa grupper bland dessa personer, nämligen de, som vore anslutna till annat trossamfund, kunde även det skälet åberopas, att de, om lindring ej medgåves, skulle bliva betungade med en dubbel avgiftsplikt till kyrkliga ändamål. Det skulle även enligt de sakkunnigas mening kunna anföras — och detta gällde samtliga grupper — att personer, som icke tillhörde statskyrkan, ej kunde antagas hava gagn eller åtminstone icke lika stort gagn av de statskyrkliga inrättningarna och den statskyrkliga verksamheten som kyrkans egna medlemmar, varför även ur denna synpunkt en lindring i avgifterna till sagda ändamål kunde anses böra av billighetsskäl medgivas ifrågavarande personer. Gentemot de invändningar, som ur statsrättslig synpunkt kunde anföras mot den ifrågasatta reformen, nämligen den svenska kyrkans egenskap av statskyrka, anförde de sakkunniga, att statsmedborgarna icke kunde undandraga sig skyldigheten att indirekt, genom skatt till staten, understödja kyrkan men att det ställde sig något annorlunda med de avgifter, som uttaxerades direkt till kyrkliga ändamål. Det statsändamål, som statskyrkan vore avsedd att fylla, låge nämligen på ett annat plan än andra statsändamål och kyrkans uppgift kunde rätt fyllas endast om och i den mån samhällsmedlemmarna personligen därvid medverkade. Men de, som ställ-

311 de sig utom statskyrkan, hade icke och kunde icke ha samma personliga solidaritet med kyrkan som hennes egna medlemmar. Staten, som tilläte och auktoriserade denna deras ställning, finge därigenom anses hava medgivit, att statsändamålet i fråga icke hade samma betydelse för de utom kyrkan varande som för de i kyrkan kvarstående. Under sådana förhållanden måste det anses möjligt för staten att, om goda skäl eljest talade därför, medgiva en differentiering i den direkta skattskyldigheten till statskyrkan och i den utsträckning omständigheterna påkallade befria dem, som ställde sig utom kyrkan, från den direkta skattskyldigheten till densamma. Förutsättningar för skattelindring måste dock vara, att den kunde ske utan att den statskyrkliga verksamhetens upprätthållande äventyrades och utan att de kvarstående kyrkomedlemmarnas berättigade intressen åsidosattes. Mot en utsträckning av skattelindringen till andra personer än sådana, som tillhörde erkända trossamfund, hade även åberopats, att man borde söka garanti mot att dissenterlagens bestämmelser om rätt till utträde ur statskyrkan skulle utnyttjas i egennyttigt syfte. Ett sätt att förhindra utträde av ekonomiska motiv vore att låta dem, som utträdde utan att ansluta sig till annat trossamfund, erlägga vad man skulle kunna beteckna som en ersättningsskatt, nämligen en avgift till något annat allmänt ändamål, exempelvis undervisningsväsendet eller samhällets barnavård, med belopp motsvarande den lindring, de erhölle i de kyrkliga utskylderna. En sådan anordning skulle emellertid på en omväg upphäva den skattedifferentiering, som de sakkunniga ansåge vara motiverad. En ersättningsskatt skulle även i praktiken medföra allvarliga olägenheter vilka närmare utvecklades av de sakkunniga. Vidare erinrades om att i Danmark, där systemet med ersättningsskatt (till folkskoleväsendet) tidigare praktiserats, detsamma sedermera »i religionsfrihetens intresse» avskaffats. Emellertid ansågo de sakkunniga en anordning, som åtminstone vore ägnad att hindra att utträde ur statskyrkan skedde för vinnande av omedelbara ekonomiska fördelar, dock vara möjlig. Till förekommande av utträde i syfte att undgå bidrag till redan beslutade utgifter föreslogo de sakkunniga, att skattelindring ej skulle tillkomma annan än den, som före den 1 januari det år, då utdebitering av skattebidragen beslutas och verkställes, i laga ordning utträtt ur eller eljest icke tillhört svenska kyrkan. Den, som under ett visst år utträdde ur statskyrkan, erhölle därigenom icke lindring i den skatt, han hade att erlägga under det närmast följande året, utan först i den skatt, han skulle betala under det andra året efter utträdet. Till stöd för den ifrågasatta utsträckningen av rätten till skattelindring åberopade de sakkunniga vidare, att i Danmark, Norge och Finland personer, som icke tillhörde de officiella kyrkosamfunden, vore helt eller delvis befriade från avgiftsplikt till dessa samfund. På grund av vad sålunda anförts anslöto sig de sakkunniga principiellt till den meningen, att lindring i kyrkliga utskylder borde beredas alla dem, som enligt de sakkunnigas förslag kunde komma att intaga en ställning utanför statskyrkan.

312 De sakkunniga upptogo härefter till behandling följande tre spörsmål, nämligen 1) frågan om vilka som borde erhålla skattelindring, 2) frågan om vilka skatteformer lindringen borde avse, samt 3) frågan om huru stor del av skatten som borde eftergivas. Beträffande den första frågan framhöllo de sakkunniga, att den skattelindring, varom här vore fråga, förutsattes kunna ske av skäl som närmast hade samband med vederbörandes personliga förhållanden till statskyrkan, i främsta rummet av hänsynstagande till religions- och samvetsfrihetens krav. Man torde därför i allmänhet icke kunna ifrågasätta skattelindring för juridiska personer. Skattelindring för aktiebolag borde fördenskull icke ifrågakomma. Däremot kunde förutsättningar för skattelindring tänkas föreligga för vissa andra juridiska personer med avseende å vilka inkomsten, där den över huvud taget beskattades, blott vore underkastad enkelbeskattning och denna av praktiska skäl vore lagd på den juridiska personen och icke på dess delägare eller medlemmar eller på dem, som eljest i sista hand finge del av inkomsten. De sakkunniga avsåge därvid icke-statskyrkliga församlingars kyrkor, frikyrkliga trossamfund samt stipendiefonder och s. k. fromma stiftelser, inrättade till förmån för personer tillhörande frikyrkosamfund. Dylika samfund och stiftelser m. fl. vore enligt gällande allmänna skattelagstiftning och därå grundad praxis i sådan utsträckning frikallade från skyldighet att utgöra fastighetsbevillning och bevillning för inkomst, att en eventuell skattelindring skulle för dem gälla väsentligen blott sådana avgifter till vederbörande statskyrkoförsamling, som de hade att utgöra på grundval av dels fastighetsbevillning för hyreshus, jordbruksegendomar o. d., dels bevillning för inkomst av dylika fastigheter. Då emellertid de sakkunniga avsåge att från skattelindring utesluta avgifter, som utginge på grundval av fastighetsbevillning och då inkomsten av sådana fastigheter, för vilka sagda juridiska personer vore bevillningspliktiga, väl sällan överstege den genom fastighetsbevillningen beskattade, beräknade inkomsten av samma fastigheter, skulle från dessa utgångspunkter en utsträckning av nu ifrågavarande skattelindring till omförmälda samfund och stiftelser knappast hava någon praktisk betydelse. De sakkunniga hade därför icke ansett sig böra framställa förslag i dylikt syfte. Börande den andra frågan eller vilka skatteformer lindringen borde avse framhöllo de sakkunniga, att församlingarnas förnämsta inkomstkälla till täckande av utgifter för prästerskapets avlöning och övriga kyrkliga ändamål utgjordes av den. uttaxering, som verkställdes på grundval av den allm ä n n a bevillningstaxeringen. Det syntes de sakkunniga naturligt och riktigt, att den skattelindring, som kunde komma att medgivas dem som icke tillhörde svenska kyrkan, hänfördes åtminstone till de slag av dylika avgifter, vari lindring dittills varit medgiven främmande trosbekännare. Vissa skäl kunde anses tala för att skattebefrielsen utsträcktes även till avgifter, som utginge av fast egendom. Lindring hade utan meningsskiljaktighet ansetts böra ske i avgifter, som belöpte på inkomst, därför att denna ansåges mera intimt beroende av inkomsttagarens personliga förhållanden. Men

313 även fastighetsbevillningen grundade sig på inkomst, låt vara en beräknad sådan. Om en jordbrukare åtnjöte avkastning av jordbruksfastighet till belopp, motsvarande exempelvis tio procent av fastighetens taxeringsvärde, torde för honom de första sex procentens inkomst, vilka vore underkastade fastighetsbevillning, knappast förefalla att vara av annan natur än den återstående inkomsten. 1 Det torde dock — fortsatte de sakkunniga — icke kunna bestridas, att fastighet representerade en kapitaltillgång, som i regel gåve avkastning i varje ägares hand. Det vore denna påräkneliga inkomst, som vore underkastad objektbeskattning i form av garantiskatt å en beräknad inkomst. Denna beräknade inkomst, som motsvarade en slags jord- eller kapitalränta och från denna synpunkt vore artskild från den övriga inkomst, som ägaren kunde förskaffa sig från en fastighet, vore således icke i samma grad som annan inkomst knuten vid fastighetsägarens person eller beroende av hans personliga arbete. Objektbeskattningen å ifrågavarande beräknade inkomst motiverades bl. a. med att kommunen, i detta fall den kyrkliga eller församlingen, hade behov av att äga tillgång till konstanta skatteobjekt, vilka vore oberoende av de ekonomiska konjunkturernas växlingar. Med anförande av vissa siffror för utdebiteringen för år 1926 till kyrkliga ändamål framhöllo de sakkunniga, att det för vissa landskommuner med hög utdebitering måste vara av stor betydelse att kunna räkna med fastigheterna såsom konstanta inkomstkällor. Vidare anfördes att objektskatterna kunde inverka på en fastighets värde. Om en person köpt en fastighet, som vore belastad med objektskatt, finge man antaga, att priset bestämts med hänsyn tagen till förekommande onera. En dylik köpare syntes sedermera ej med fog kunna göra anspråk på lindring i en på fastigheten vilande objektskatt till kyrkliga ändamål under åberopande av sin personliga ställning till statskyrkan. Slutligen framhölls att tillämpningen av dylik skattelindring understundom kunde möta praktiska svårigheter, bl. a. i de fall, då en fastighet växlade ägare eller tillhörde olika ägare, vilka icke intoge samma kyrkliga status. Det kunde även tänkas att, om skattelindring medgåves, denna skulle missbrukas genom skenförsäljningar. I detta sammanhang erinrades om att i våra grannländer Norge och Danmark skattebefrielsen för dem, som icke tillhörde respektive länders officiella kyrkor, icke omfattade tionde och andra avgifter av fast egendom, dock att i Norge vederbörande kommunalstyrelse ägde rätt att medgiva befrielse från »eiendomsskatt». I Finland gällde skattefriheten däremot även avgifter för fast egendom. På grund av det anförda funno de sakkunniga sig icke kunna tillstyrka, att skattelindringen utsträcktes att gälla avgifter för fast egendom. De sakkunniga förordade således, att skattelindringen skulle avse samma slag 1

Garantiskatten för fastighet beräknades vid nämnda tid i fråga om jordbruksfastighet på grundval av 6 procent av taxeringsvärdet.

av skatter, för vilka den dittillsvarande skattelindringen vore gällande, eller till kyrkliga ändamål utgående avgifter, vilka grundades på taxeringen till bevillning för inkomst av fast egendom, kapital eller arbete, dock med undantag för avgifter på grund av äldre lönereglering. Beträffande den tredje frågan eller huru stor del av skatten som borde eftergivas föreslogo de sakkunniga, att lindringen såsom dittills gällt skulle avse hälften av stadgade avgiftsbelopp. Till stöd härför anförde de sakkunniga följande: »Synnerligen omfattande och för den enskilde prästmannen ofta nog betungande är det arbete, som följer av den prästerskapet åliggande kyrkobokföringen och de övriga borgerliga bestyr, prästerskapet fått sig anförtrodda. Av detta arbete hava de, som icke tillhöra svenska kyrkan, samma gagn som övriga statsborgare och kunna därför lika litet som dessa senare med fog göra anspråk på befrielse från skyldigheten att, i en eller annan form, tillskjuta medel till beredande av ersättning åt dem, som utföra sagda borgerliga bestyr. Beskaffenheten och omfattningen av ifrågavarande ämbetsuppgifter, vid vilkas utförande prästmännen i stor utsträckning komma i omedelbar förbindelse med de enskilda församlingsborna, torde vara så allmänt kända, att någon mera detaljerad redogörelse för sagda bestyr icke kan vara erforderlig. Det torde emellertid böra påpekas, hurusom exempelvis prästerskapets befattning med kyrkobokföringen icke blott medför ett dagligt expeditionsarbete utan även är förknippad med förpliktelse för pastor att stå de borgerliga myndigheterna till tjänst med alla de upplysningar och åtgärder, som ligga inom området för hans ämbetsbefogenhet. Pastor bar sålunda skyldighet att lämna på församlingsböckerna grundade uppgifter till ett stort antal tjänstemän och myndigheter ävensom att från olika håll mottaga och, efter granskning, i församlingsböckerna införa uppgifter av skiftande slag. Så t. ex. skall pastor månatligen avlämna till pensionsstyrelsen uppgift å samtliga under månaden inom församlingen avlidna personer och till rullföringsområdesbefälhavaren uppgift å alla under månaden inflyttade, avlidna eller utflyttade värnpliktiga och inskrivningsskyldiga. Utdrag av död- och begravningsbok skall halvårsvis avlämnas till provinsialläkaren. Till domstolarna skall kvartalsvis lämnas uppgift om nytillkomna stärbhus och deras medlemmar. Mantalsskrivningen grundar sig på pastors uppgifter ur församlingsboken. Mantalslängden och den på densamma grundade pensionslängden skall av pastor granskas och jämföras med församlingsboken. Pastor har vidare till åliggande att i allt, som rör enskilda medborgares samhälleliga förhållanden, biträda med upplysningar och intyg av varjehanda slag, såsom flyttnings- och åldersbetyg;' intyg för inträde i undervisningsanstalter, intagning på sjukhus, sökande av platser, erhållande av understöd eller pension; bevis om släktskap, om medellöshet eller vederhäftighet i ekonomiskt hänseende, om svenskt medborgarskap med mera sådant. I egenskap av ordförande i kyrkoråd och vid kyrkostämma, samt på landsbygden och i åtskilliga städer även i skolrådet har pastor krävande och grannlaga uppgifter, delvis av ekonomisk art. Särskilt skolrådsordförandeskapet kräver ett tidsödande arbete. Den lokala uppsikten över skolväsendet, närvaro vid examina, lärareprov o. d., expediering av skolrådsbeslut, skötande av skolexpeditionen och avgivandet av alla skolstatistiska uppgifter tager, särskilt i större skoldistrikt, en anmärkningsvärt stor del av pastors arbetskraft i anspråk. I detta sammanhang torde jämväl böra erinras om de administrativa uppgifter, som åligga kontraktsprostarna. Dissenterskattekommittén, som ingående behandlade detta ämne, ansåg för sin del, att, om man övervägde vad prästerskapet hade att uträtta i det borgerliga samhällets eller i den enskilda individens intresse av beskaffenhet att komma alla

samhällsmedlemmar till godo, och om man tänkte sig dessa göromål överflyttade från prästerskapet till andra, särskilt avlönade personer, så skulle det knappast kunna antagas, att dylika tjänstemän i tillräckligt antal och med erforderlig utbildning skulle kunna anställas för hälften av den summa, vartill församlingarnas avgifter till prästerskapets avlöning då för tiden uppgick. Under de år som förflutit sedan kommitténs utredning verkställdes, hava förhållandena på hithörande område undergått viss förskjutning. Sålunda har på skolväsendets område en inskränkning skett i prästerskapets verksamhet såtillvida, att skolärendena i vissa städer lagts under den borgerliga kommunen, men å andra sidan hava nya uppgifter ålagts prästerskapet, särskilt i samband med utvecklingen av olika sociala verksamhetsgrenar, man må därvid bl. a. tänka på dem, som företrädas av pensionsstyrelsen och riksförsäkringsanstalten. Den förskjutning, som gjort sig gällande, får därför obetingat anses hava inneburit en ökning av de borgerliga bestyren. Då dessa, såsom angivits, i lika mån lända till gagn för alla samhällsmedlemmar, vare sig de tillhöra statskyrkan eller icke, och då personer, som icke tillhöra statskyrkan, kunna förväntas i viss utsträckning taga prästerskapets tjänster i anspråk jämväl i andra avseenden, såsom för vigsel och begravning m. m., torde man finna, att kyrkan utomstående böra endast i starkt begränsad omfattning erhålla lindring i kyrkliga utskylder, i vad dessa avse att utgöra bidrag till prästerskapets avlönande. Det gagn, som sagda personer kunna få av kyrkobetjäningens verksamhet torde vara mindre betydande. Mest torde denna betjänings biträde komma att tagas i anspråk vid begravningar. I fråga om skattebidrag för övriga kyrkliga ändamål, såsom nybyggnad och underhåll av kyrka och prästgård, kulturella anordningar, anskaffning av kyrka och inventarier, kyrkas uppvärmning och belysning, beredande av lokaler för pastorsexpedition och kyrkoarkiv, anställande av skrivbiträde för kyrkobokföringen, diakoni, s. k. barnkrubbor och andra välgörenhetsinrättningar, underhåll och vård av begravningsplatser m. m., torde betydande lindring böra beredas dem, som icke tillhöra statskyrkan. Av vad för angivna ändamål åtgöres är visserligen en del av beskaffenhet att lända även dylika personer i större eller mindre mån till gagn; så är t. ex. förhållandet med anordningarna för pastorsexpedition och kyrkoarkiv, diakoni, anstalter för barnavård och annan verksamhet i välgörande syfte, underhåll och vård av begravningsplatser etc. Andra åtgärder, särskilt de som avse gudstjänsten, äro däremot av beskaffenhet, att flertalet av de kyrkan utomstående kunna antagas i allmänhet icke önska därav betjäna sig. Vid övervägande av frågan om storleken av den åsyftade skattelindringen anse alltså de sakkunniga det vara befogat att räkna med, att sådan lindring kan vara berättigad för en relativt mindre del av avgifterna till prästerskapets avlönande men att större eftergift skulle kunna äga rum i avgifter till andra kyrkliga ändamål. Givetvis bör emellertid skattelindringen av praktiska skäl angivas i ett för samtliga kyrkliga avgifter gemensamt kvottal. I betraktande av ovan angivna omständigheter och då utgifterna för prästerskapets avlönande numera för riket i dess helhet betydligt understiga utgifterna för andra kyrkliga ändamål, hava de sakkunniga stannat vid att föreslå, att lindringen må, som hittills, gälla hälften av stadgade avgiftsbelopp.» De sakkunniga gjorde vissa beräkningar angående de ekonomiska konsekvenserna för församlingarna av den föreslagna skattelindringen. Vidare lämnade de sakkunniga vissa statistiska uppgifter angående antalet främmande trosbekännare och statsverkets utgifter genom utbetalande av ersättning åt församlingarna till följd av skattelindringen enligt 1908 års lag samt anförde i anslutning härtill följande:

»Av förestående uppgifter synes man med statistiska centralbyrån kunna draga den slutsatsen, att den år 1908 åt dissenters medgivna skattelindringen ej i nämnvärd mån lockat till utträde ur svenska kyrkan. Detta omdöme gäller personer med en från statskyrkans mer eller mindre avvikande religiös uppfattning. Att man inom religiöst betonade kretsar av en kyrkan mera närstående åskådning skulle vara benägen att för en relativt ringa ekonomisk vinnings skull taga steget att utträda ur kyrkan, lärer icke kunna antagas. Därest steget tages, sker det säkert av helt andra bevekelsegrunder. Det är likväl givetvis icke uteslutet, att personer ur olika religiösa läger kunna komma att i relativt stor utsträckning begagna sig av en nyvunnen möjlighet att ställa sig utom statskyrkans samfund, då de kunna göra detta under gynnsammare betingelser än hittills varit möjligt. Att söka med någon större grad av noggrannhet beräkna, i vilken utsträckning detta kan komma att inträffa eller i vilken omfattning personer kunna komma att av andra skäl än en skiljaktig religiös övertygelse lämna statskyrkan, torde, såsom tidigare framhållits, icke vara möjligt. Med kännedom om den traditionsbundna tillgivenhet, som större delen av vårt folk alltjämt ägnar den svenska kyrkan, och med tilltro till dennas egen inneboende livskraft vilja de sakkunniga dock uttala den förvissning, att de föreslagna friare reglerna för utträde ur statskyrkan icke komma att medföra, att denna skall behöva se sina medlemmars antal avsevärt nedgå. Då skola ej heller de ekonomiska konsekvenserna av den ifrågavarande skattelindringen bliva oöverkomliga eller ens besvärande.» De sakkunniga anförde slutligen, att skulle utträde ur svenska kyrkan komma att ske i mera avsevärd omfattning, den möjligheten icke torde vara utesluten att å orter, där utträde i anmärkningsvärd mån förekommit, vidtaga organisatoriska åtgärder, ledande till besparingar i den kyrkliga förvaltningen. Man kunde i sådant hänseende tänka sig omregleringar av pastorat och indragningar av prästerliga tjänster. Av de sakkunniga inhämtade uppgifter visade, att ersättningar enligt 1908 års dissenterskattelag utgått blott till ett relativt fåtal församlingar och att de mera avsevärda ersättningsbeloppen nästan undantagslöst tillfallit församlingar i de större städerna, beroende på att såväl flertalet av dissenters som de skattekraftigaste av dem varit där bosatta. Man hade icke skäl att förmoda annat än att även enligt den av de sakkunniga föreslagna ordningen de mera avsevärda skatteförlusterna komme att drabba församlingar i de större städerna, i vilka sådana omregleringar läte sig lättare verkställas än i landsförsamlingar. Emellertid föreslogo de sakkunniga, att ersättning skulle beredas församlingarna för den genom skattelindringen uppkommande förlusten, därest denna ej vore obetydlig. Gränsen borde med hänsyn till det sedan år 1908 ändrade penningvärdet något höjas, så att ersättning bereddes, då förlusten för någon församling uppginge till sammanlagt minst 100 kronor. Ersättningen borde såsom ett provisorium utgå av kyrkofondens medel. En av de sakkunniga, herr Mosesson, anmälde reservation mot de sakkunnigas förslag, att skattelindring icke skulle medgivas för kyrkliga avgifter, som belöpte på den genom fastighetsbevillningen beskattade, beräknade inkomsten av fast egendom, samt förordade, att befrielse från skatt till rent kyrkliga ändamål skulle medgivas icke-kyrkomedlem för hela den av fast egendom utgående bevillningen.

317 I remissyttrandena över religionsfrihetssakkunnigas förslag kommo delade meningar till uttryck angående lämpligheten av förslagets genomförande i nu ifrågavarande del. Förslaget tillstyrktes eller lämnades i huvudsak utan erinran av länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Östergötlands, Kalmar, Gotlands, Hallands, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västernorrlands och Västerbottens län. Följande myndigheter, nämligen domkapitlet i Härnösand samt Stockholms stads konsistorium och hovkonsistoriet tillstyrkte förslaget utan annan erinran än såvitt avsåge rätten för församlingarna till ersättning av kyrkofonden. Förslaget att skattelindring skulle medgivas dem som utträtt ur svenska kyrkan, oavsett om de anslutit sig till annat trossamfund eller ej, tillstyrktes av kammarrätten, domkapitlet i Härnösand samt länsstyrelserna i Stockholms och Gotlands län. Däremot avstyrktes förslaget i denna del eller anfördes betänkligheter mot detsamma av kammarkollegiet, domkapitlen i Uppsala, Skara, Växjö, Lund och Visby, överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Jönköpings, Kronobergs, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Västmanlands, Gävleborgs, Jämtlands och Norrbottens län. Kammarkollegiet framhöll, att det alltjämt vore att betrakta såsom en statens obestridliga rätt att av samtliga statsborgare kräva bidrag för upprätthållande av den för staten betydelsefulla verksamhet, som avsåge det religiösa livets vidmakthållande och befrämjande och som nu utövades av svenska kyrkan. Denna rätt borde ej eftergivas i andra fall än beträffande statsborgare, vilka på grund av sin tillhörighet till trossamfund, vars verksamhet staten funne vara för sig av motsvarande gagn som den svenska kyrkans, förutsattes inom sitt trossamfund lämna bidrag i jämförlig grad. Även med skyldig respekt för de skäl, som ur samvetsfrihetens synpunkt anförts till stöd för det framlagda förslaget, funne kollegiet sig för egen del icke kunna tillerkänna dem den betydelse, att rätt till skattelindring i omförmält hänseende skäligen borde medgivas var och en, som utträtt ur svenska kyrkan, och framför allt ej den, som icke anslöte sig till något trossamfund alls. Även en sådan person droge, oavsett sin egen uppfattning i religiösa frågor, fördel av att leva i ett samhälle med i religiöst hänseende ordnade förhållanden. De i övriga nu nämnda yttranden åberopade skälen mot förslaget i denna del voro i huvudsak följande. Upprätthållandet av svenska kyrkans organisation och verksamhet vore ett statsintresse, varav som oundviklig konsekvens följde enhetlighet i bestridandet av kostnaderna därför. Beligiös indifferens skulle gynnas genom skattelindring åt personer, som ställde sig helt utanför varje kyrklig verksamhet. Den föreslagna skattelindringen kunde locka fördomsfria personer att av ekonomiska skäl utträda ur svenska k y r k a n och därigenom medföra svårigheter för församlingarna. För erhållande av skattelindring borde krävas, att vederbörande tillhörde annat trossamfund, vars medlemmar kunde antagas få för samfundets verksam-

318 het vidkännas en motsvarande ekonomisk uppoffring. Det funnes många andra statsändamål, för vilka den enskilde medborgaren kanske kände sig främmande eller som han rent av fördömde, utan att det därför ifrågasatts, att han skulle äga undandraga sig bidrag till desamma. I ett par yttranden förordades en mera ingående undersökning av frågan om införande av en ersättningsskatt för dem, som utträtt ur svenska kyrkan. Beträffande skattelindringens storlek framhölls av domkapitlet i Uppsala och länsstyrelsen i Uppsala, att den föreslagna skattelindringen med hälften av stadgade avgiftsbelopp innebure en alltför stor, av faktiska förhållanden icke motiverad eftergift samt att en mera ingående utredning i detta hänseende vore erforderlig. Å andra sidan yttrade domkapitlet i Härnösand, att mängden och omfattningen av de kamerala uppgifter, kyrkans prästerskap måst åtaga sig och vilkas fullgörande tjänade det allmännas bästa utan hänsyn till kyrklig åskådning, fullt ut motiverade den proportion i skattefördelningen, som föreslagits av de sakkunniga. Frågan om utsträckning av skattelindringen till avgifter, som grunda sig på fastighetsbevillningen, berördes av länsstyrelsen i Stockholms län, som därvid yttrade, att länsstyrelsen icke kunde undgå att finna reservantens hos de sakkunniga ståndpunkt principiellt välgrundad, om ock den kyrkliga fastighetsskatten genom sin karaktär av objektbeskattning (garantiskatt) i viss mån skilde sig från skatt på inkomst av kapital och arbete. I varje fall syntes det knappast i längden hållbart att motivera de sakkunnigas ståndpunkt i denna del av förslaget med församlingarnas behov av »konstanta inkomstkällor», huru erkännansvärt detta behov än månde vara. En reservant i kammarrätten ansåg likaledes, att skattelindringen borde utsträckas till avgifter för fast egendom. Förslaget att kyrkofondens medel skulle anlitas för beredande av ersättning åt församlingarna till följd av skattelindring åt personer, som ej tillhöra svenska kyrkan, avstyrktes eller mötte starka betänkligheter i ett flertal yttranden, nämligen i de yttranden, som avgivits av kammarkollegiet, domkapitlen i Uppsala, Linköping, Skara, Strängnäs, Västerås, Växjö, Lund, Härnösand och Visby, Stockholms stads konsistorium, hovkonsistoriet samt länsstyrelserna i Jönköpings, Hallands och Jämtlands län. Därvid åberopades av kammarkollegiet, att den ifrågasatta användningen av kyrkofondens medel avsåge ändamål, som delvis vore främmande för fondens uppgift, nämligen till den del med förslaget åsyftades att kyrkofonden skulle ersätta församlingarna för efterskänkta utskylder för kyrkobetjäningens avlöning samt för kyrko- och prästgårdsbyggnad m. m. Kyrkofondens ändamål vore, att dess medel skulle på sätt i kyrkofondslagen funnes närmare angivet användas som bidrag till prästerskapets avlöning och för förvaltningen av vissa till prästerskapets avlöning anslagna fastigheter. Från flera håll framhölls vidare, att risk förefunnes för att fondens tillgångar ej skulle kunna bära en sådan åderlåtning. Ersättningen borde i stället bestridas av statsmedel eller genom uttaxering på inom kyrkan kvarvarande medlemmar. Beligionsfrihetssakkunnigas förslag har ej framlagts för riksdagen.

319 1942 års lagstiftning om borttagande av församlingarnas rätt till ersättning av statsmedel till följd av skattelindring för främmande trosbekännare. Genom beslut vid 1942 års riksdag (prop, nr 113) har församlingarnas rätt till ersättning av statsmedel till följd av skattelindring enligt 1908 års lagstiftning indragits från och med budgetåret 1942/43. Under det första året, då dessa ersättningar utgingo, nämligen år 1911, utgjorde desamma 6 465 kronor 43 öre. Ersättningarna hade sedan stigit och uppgingo under budgetåret 1940/41 till 86 300 kronor 25 öre. Förslag till indragning av dessa ersättningar framlades av besparingsberedningen, som till stöd härför åberopade, att ersättningarna i allmänhet utgått till stadsförsamlingar och till övervägande del belöpt på de största städernas församlingar. Ersättningsbeloppen till Stockholm, Göteborg och Malmö hade sålunda under sistnämnda budgetår utgjort tillhopa 63 346 kronor 4 öre. I ovannämnda proposition anförde departementschefen, att s. k. dissenters erlade kyrkoskatt till så stor del, som ansåges motsvara deras gagn av prästerskapets och kyrkobetjäningens verksamhet samt kyrkans övriga inrättningar. Enligt departementschefens uppfattning förelåge med hänsyn därtill strängt taget icke någon anledning att ersätta församlingarna av statsmedel för den genom skattelindringen minskade inkomsten. Församlingarnas utgifter för de kyrkliga befattningshavarna och institutionerna torde nämligen i stort sett icke röna inverkan av huruvida dissenters funnes inom församlingarna eller icke. Av den förebragta utredningen framginge även, att ersättningsbeloppen huvudsakligen utginge till sådana församlingar, för vilkas ekonomi dessa belopp icke hade någon större betydelse. I de till dissenterlagskommittén inkomna yttrandena uttalade önskemål om utvidgad rätt till skattelindring. Önskemål om utvidgad rätt till skattelindring ha framförts i ett flertal yttranden. Sålunda anför Svenska baptistsamfundet: En fråga av stor ekonomisk räckvidd är skyldigheten för dem som icke tillhöra kyrkan att erlägga skatt till statskyrkliga ändamål. Befrielse bör lämnas från skyldigheten att bidraga till avlöning åt statskyrkans prästerskap och till övriga rent statskyrkliga ändamål. Denna befrielse bör medgivas även för hela den av fast egendom utgående bevillningen. Fribaplistsamfundet yttrar: I skattehänseende torde kunna anses rimligt att de, som utträtt ur svenska kyrkan och bevisligen äro anslutna till frireligiösa församlingar, i vilkas verksamhet de deltaga, icke tvingas att betala även underhållet till svenska kyrkans prästerskap. Kan icke kyrkobokföringen och annat liknande kommunalt arbete, som prästerskapet nu har att utföra, anförtros åt borgerlig myndighet, avlönad av den borgerliga kommunen, borde väl åtminstone avlöningen härför kunna skiljas från prästlönen och bestridas av medel, som utdebiteras kommunalt, medan prästlönen bestrides av dem som tillhöra svenska kyrkan. Metodistkyrkan ansluter sig till herr Mosessons reservation vid religions-

320 frihetssakkunnigas betänkande samt hemställer därjämte, att även juridisla personer befrias från skatt för fast egendom till statskyrkan, i den mån de juridiska personernas egendom är avsedd att brukas uteslutande i av staten erkänt trossamfunds tjänst. Vännernas samfund framhåller, att bestämmelsen om befrielse för medlemmar av dissentersamfund från hälften av de för kyrkliga behov uttaxerade avgifterna torde behöva en översyn till större räckvidd för frikyrkosamfunden inom svenska kyrkan samt i fråga om avvägningen av den del, som skäligen kan anses utgå till kyrkans borgerliga uppgifter. Sjundedags-adventistsamfundet anser, att medlem av erkänt trossamfund bör vara fritagen från skatt till svenska kyrkan. Skulle ansvaret för folkbokföringen även i fortsättningen komina att åvila nämnda kyrka, bör bestämd avgift utgå för intyg, som utfärdas för medlem av frikyrkligt samfund. Nya kyrkans församling i Stockholm önskar, att avgifterna till statskyrkan eller dess prästerskap skola helt upphöra eller åtminstone sättas lägre än de nuvarande, då det arbete, som statskyrkans prästerskap har för en fristående församlings medlemmar, väl måste anses vara minimalt och då de avgifter, dessa medlemmar ha för sin egen församling och dess verksamhet, kunna vara nog så betungande. Även Christian science yrkar, att främmande trosbekännare skola helt befrias från skatt till svenska kyrkan, och anför därvid, att folkbokföringen »alltmer torde avlyftas svenska kyrkans prästerskap». Apostoliske vikarien och apostoliska vikariatsrådet i Sverige (representerande romersk-katolska kyrkan) framhålla, att för modern uppfattning av religionsfrihetens begrepp skattskyldighet — även en begränsad sådan — till ett annat konfessionellt samfund än det egna måste anses såsom ett samvetstvång och såsom en rättslig anomali. I anslutning härtill anföres följande: »En sådan skattskyldighet framstår som en orättvisa, vilken i förevarande fall är desto mera framträdande, som svenska kyrkan av staten åtnjuter vidsträckta förmåner, under det att främmande trosbekännare ha att själva bestrida, förutom skatt till statskyrkan, kostnader för underhåll av sina egna tjänare samt sina skolor och andra allmännyttiga inrättningar, till vilka understöd av statsmedel icke erhålles. Det kan härvid även erinras om att i Finland, Norge och Danmark, vilka länders religiösa förhållanden nära överensstämma med Sveriges, dylik skattskyldighet numera antingen helt bortfallit eller ock begränsats, så att den blivit betydligt mindre omfattande än i vårt land. Såsom motiv för att skattskyldighet till svenska kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning bör i viss utsträckning föreligga jämväl för främmande trosbekännare har åberopats statskyrkoprästernas arbete med kyrkobokföringen och därmed sammanhörande borgerliga ämbetsgöromål. Häremot kan dock invändas, att kyrkoböckerna inom svenska kyrkan i främsta rummet äro avsedda för pastoralvårdens behov och först i andra rummet för civil registrering av befolkningen. Denna uppfattning har ock kommit till uttryck i ett av Allmänna svenska prästföreningen den 12 oktober 1910 avgivet underdånigt yttrande i anledning av det betänkande, som den 4 juni samma år av särskilt tillkallade sakkunniga avgivits rörande kyrkobokföringen i icke territoriella församlingar. I detta yttrande framhålles sålunda, bland annat, att kyrkobokföringen enligt förslag i anförda betänkande skulle

321 mista sin karaktär av pastoralt församlingsarbete, såsom den jämlikt kyrkolagen av ålder varit, och till icke ringa del förvandlas till en administrativ ämbetsåtgärd såsom ett led i statens åtgörande för skatteväsendet och befolkningsstatistik. Tydligare än i detta yttrande av en för statskyrkans prästerskap representativ förening kan knappast framhållas, att vid kyrkobokföringen statskyrkans präster äro att anse i främsta rummet såsom ecklesiastika befattningshavare, i andra rummet såsom civila statstjänstemän. Det är också av naturliga skäl icke möjligt att göra någon åtskillnad mellan statskyrkoprästen såsom innehavare av ett andligt ämbete i ett konfessionellt samfund och såsom tjänsteman i statsförvaltningen. Skatt utgående såsom ersättning för prästerskapets borgerliga arbete blir på samma gång en skatt till förmån för dess religiösa uppgifter. Genom skattskyldigheten till den svenska kyrkan tvingas alltså vissa medborgare att mot sin vilja främja ett religiöst samfund, som deras samvete bjuder dem att icke understödja. För katolikerna måste denna skattskyldighet betecknas såsom en svårare olägenhet än för medlemmar av protestantiska samfund eller av sekter inom eller utom statskyrkan, emedan katolikerna ha en från statskyrkan mera väsentligt avvikande religiös åskådning, emedan de icke ha något nämnvärt gagn av inom statskyrkan förefintliga och av dess myndigheter förvaltade allmännyttiga institutioner, och slutligen emedan de önska, att åt deras eget prästerskap ånyo anförtros kyrkobokföring och de därmed sammanhängande uppgifter som nu handhas av den svenska kyrkans prästerskap. Då sålunda vägande skäl kunna anföras mot den skattskyldighet för statskyrkliga ändamål, som för närvarande åligger medlemmar av främmande trossamfund, hemställes om åtgärder i syfte att nämnda skattskyldighet måtte upphöra eller i allt fall väsentligt inskränkas.» Mot en utvidgad skattelindring uttalar sig Franska reformerta församlingen. Denna — som hemställt att anteckning om vissa inom densamma företagna kyrkliga förrättningar, nämligen dop och vigsel, skulle göras i statskyrkoböckerna — har anfört, att som en följd härav ingen som helst anledning förelåge att helt eller delvis befria församlingens medlemmar från erläggande av kyrkoskatt till statskyrkan. Plymouth-brödernas samfund yttrar, att samfundets medlemmar betrakta sig som om utträde ur svenska kyrkan ägt rum. Med hänsyn till de ödesdigra konsekvenserna av en tilltagande gudlöshet borde den ekonomiska sidan i form av skattelindring ej få utgöra bärande motivering för en separation, utan varje för kristendomens upprätthållande nitälskande medborgare borde vara »beredd på denna lilla uppoffring i vittnesbördets tjänst». Motivering till dissenterlagskommitténs förslag rörande lindring i skattskyldigheten till kyrkliga ändamål. Beligions- och samvetsfriheten har i vårt land under de senaste århundradena successivt vunnit erkännande i lagstiftningen. Den rätt till fri religionsutövning, som genom 1781 års toleransedikt medgavs främmande trosbekännare, bekräftades och utvidgades i 1809 års regeringsform genom stadgandet i dess § 16, enligt vilket stadgande »konungen bör — ingens samvete tvinga eller tvinga låta, utan skydda var och en vid en fri utövning av sin religion, så vitt han därigenom icke störer samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkommer». Villkoren för religions- och samvets24—488230.

322 frihetens utövning ha sedermera bestämts genom särskild lagstiftning, senast genom 1873 års förordning angående främmande trosbekännare och deras religionsövning. Att tillämpningen av religions- och samvetsfrihetens princip måste medföra en lindring i främmande trosbekännares skattskyldighet till svenska kyrkan erkändes redan vid utformningen av 1860 års religionsfrihetslagstiftning. Enligt nämnda lagstiftning var medlem av tillåtet främmande religionssamfund ej pliktig att gälda de för särskilda kyrkliga förrättningar stadgade avgifter till svenska kyrkan eller hennes prästerskap eller betjäning i annat fall än att sådan förrättning blivit på hans egen begäran verkställd. En motsvarande bestämmelse finnes i 13 § av 1873 års förordning. Genom 1908 års lag angående lindring i främmande trosbekännares skattskyldighet till svenska kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning medgavs en utvidgad rätt till skattelindring. Berättigade härtill äro medlemmar av sådan i riket befintlig församling av främmande kristna eller mosaiska trosbekännare, vilken äger rätt till offentlig religionsutövning. Enligt den nuvarande lydelsen av denna lag åtnjutes skattelindring beträffande sådana i slutlig eller tillkommande skatt ingående avgifter till svenska k y r k a n eller hennes prästerskap eller betjäning, vilka efter kyrkostämmas beslut eller eljest utdebiteras och som hänföra sig till den till kommunal inkomstskatt beskattningsbara inkomsten. Skattelindringen avser hälften av det belopp, som eljest bort utgå. Enligt nuvarande bestämmelser åtnjutes skattelindring sålunda endast av dem som tillhöra ett av staten erkänt samfund av främmande trosbekännare. Skattelindring medgives däremot ej dem som tillhöra ett icke erkänt trossamfund och ej heller dem som icke tillhöra något trossamfund alls. Såsom ovan nämnts är skattelindringen vidare begränsad till de å inkomst belöpande avgifterna till svenska kyrkan. Beträffande sådana avgifter, som påföras för fastighet, åtnjutes icke skattelindring. 1908 års lag motiverades vid sin tillkomst till stor del av billighetssynpunkter. Dissenterskattekommittén anförde sålunda, såsom framgår av det föregående (s. 306 o. f.), bl. a., att vid bedömandet av frågan om främmande trosbekännares rätt till lindring i skattskyldigheten till svenska k y r k a n och hennes funktionärer billighetens grundsatser visserligen borde tillämpas och individernas religiösa känslor tillbörligt beaktas, men att man icke finge bortse därifrån att Sveriges grundlagar hävdade såsom en statsangelägenhet den lutherska kyrkans upprätthållande ävensom att staten ålagt det svenska prästerskapet mångfaldiga rent borgerliga bestyr, vilka avsåge alla medborgare utan hänsyn till deras trosbekännelse. Även andra än statsreligionens bekännare måste följaktligen, yttrade kommittén, såsom statsborgare och medlemmar av kommunerna finna sig i att genom skattebidrag främja de statskyrkliga ändamålen i en av omständigheterna påkallad utsträckning. Såsom skäl för skattelindring åberopade kommittén vidare bl. a., att främmande trosbekännare hade skattskyldighet till såväl svenska k y r kan som egen församling samt att motsvarighet mellan skatteplikt och röst-

323 rätt icke förelåge. Skattelindringens begränsning till sådana kristna eller mosaiska trosbekännare, som i laga ordning övergått till eller eljest rättsligen tillhörde någon i riket befintlig, lagligen erkänd församling av främmande trosbekännare, motiverades av kommittén med att det eljest kunde befaras att personer blott för vinnande av lindring i skattskyldigheten anmälde sig till utträde ur kyrkan, särskilt när större utgifter för kyrkliga ändamål förestode. Den motivering, som sålunda ligger till grund för nu gällande bestämmelser i ämnet, kan enligt dissenterlagskommitténs mening icke anses helt överensstämma med nutida uppfattning. Att den som utträtt ur svenska kyrkan och anslutit sig till annat trossamfund ej bör deltaga i täckandet av sådana utgifter, som uteslutande föranledas av svenska kyrkans religiösa verksamhet och som sålunda uteslutande sammanhänga med tillhörigheten till svenska kyrkan, synes dissenterlagskommittén vara en ofrånkomlig konsekvens av religionsfrihetens princip och kan ingalunda betraktas såsom en av enbart billighetsskäl lämnad eftergift, låt vara att även billighetsskäl tala i samma riktning. Någon större meningsskiljaktighet torde numera knappast råda på denna punkt. Kommittén kan i detta avseende hänvisa till de över religionsfrihetssakkunnigas förslag avgivna remissyttrandena. Den kritik, som i flera av dessa yttranden riktades mot den av de sakkunniga föreslagna utvidgningen av skattelindringen beträffande kyrkliga ändamål, gällde sålunda närmast skattelindringen för dem som ej anslutit sig till annat trossamfund. Dissenterlagskommittén finner på grund av vad nu anförts icke erforderligt att närmare än som här skett utveckla skälen för att skattelindring med avseende å avgifterna till svenska kyrkan medgives dem som tillhöra annat trossamfund. Till spörsmålet om hur stor skattelindringen bör vara återkommer kommittén i det följande. Mera tveksam ter sig givetvis frågan om skattelindring för dem som stå utanför svenska kyrkan men ej tillhöra annat trossamfund. Även den ståndpunkt, som sådana personer intaga, kan bero på samvetsskäl. Det skulle emellertid kunna invändas, att en livsuppfattning, som tager sig dylika uttryck, icke med samma fog och i lika hög grad kan förtjäna respekt som en av religiös övertygelse föranledd övergång från svenska kyrkan till annat trossamfund. Vidare kan framhållas, att religiös verksamhet sedan gammalt intagit en särställning i jämförelse med övrig verksamhet med allmännyttigt syfte. I detta hänseende må erinras om att kommittén i samband med behandlingen av frågan om skattefrihet för religiösa sammanslutningar (s. 269 o. f.) anfört bl. a., att vid bedömandet av denna fråga det avgörande bör vara, huruvida det allmänna — närmast staten — finner ett visst slags verksamhet vara i så hög grad samhällsgagnande att densamma skäligen bör likställas med sådan verksamhet som nu föranleder skattefrihet. Kommittén har därvid uttalat, att detta enligt dess mening vore fallet med den religiösa verksamhet, vilken såsom helhet betraktad kan anses vara av kyrklig karaktär. Med hänsyn till den av kommittén sålunda anförda motiveringen för en utsträckning av skattefriheten för religiösa

324 sammanslutningar skulle kunna göras gällande, att ett avståndstagande från eller likgiltighet för detta allmänna intresse icke bör föranleda skattelindring. Ytterligare kan invändas, att den, som utträtt ur svenska kyrkan utan att ansluta sig till annat trossamfund, icke — såvida ej skattelindringen kompenseras med en skatt i annan form, till vilken fråga kommittén återkommer i det följande — får vidkännas några utgifter av det slag, som med skattskyldigheten till svenska kyrkan avses. En åt sådana personer medgiven skattelindring skulle alltså för dem innebära en ekonomisk förmån, vilken ej kommer andra till del. Att detta kan väcka betänkligheter är förståeligt. Frågan om skattelindring för dem som stå utanför svenska kyrkan och ej tillhöra annat trossamfund måste emellertid ses i samband med spörsmålet om rätten till fritt utträde ur svenska kyrkan, vilket spörsmål av kommittén behandlats i det föregående (s. 3 o. f.). Då kommittén i likhet med religionsfrihetssakkunniga föreslår rätt för varje till viss ålder kommen medlem av svenska kyrkan att utträda ur densamma utan att behöva uppgiva någon avsikt att ansluta sig till annat trossamfund, sammanhänger detta på det närmaste med den innebörd av religionsfrihetens princip, som vunnit anslutning även från svenska kyrkans sida. Såsom framhållits i den s. k. biskopsmotionen vid 1929 års kyrkomöte syftar visserligen den svenska kyrkan att nå fram till alla inom folket, men den vill icke kvarhålla någon inom kyrkan mot hans klart uttalade önskan. Varje form av tvångsmässig anslutning har sålunda ansetts kunna fördunkla kyrkans religiösa karaktär och försvaga dess möjligheter att göra denna känd och erkänd. Det har således ansetts vara ett klart kyrkligt intresse, att stadgandet om rätt till utträde ur svenska kyrkan bringas till bättre överensstämmelse med religionsfrihetens princip. Beträffande vad i övrigt kan anföras beträffande rätten till fritt utträde ur svenska kyrkan får kommittén hänvisa till sin motivering härutinnan. Enligt kommitténs mening får ställningstagandet till frågan om rätten till fritt utträde ur svenska kyrkan avgörande betydelse för spörsmålet om lindring i skattskyldigheten till kyrkliga ändamål för dem som ej tillhöra något trossamfund. Anses rätten till fritt utträde ur svenska kyrkan böra genomföras, måste det enligt kommitténs uppfattning vara principiellt oriktigt att av de utträdda kräva bidrag till täckande av kostnaderna för kyrkans religiösa verksamhet. Ett utträde med bibehållande av samma ekonomiska förpliktelser gentemot kyrkan som före utträdet ålegat den utträdande kan icke sägas vara fullt fritt. I detta sammanhang må även erinras om att enligt nuvarande bestämmelser rösträtt å kyrkostämma icke tillkommer den, som anmält sig till utträde ur svenska kyrkan. Någon ändring härutinnan har icke av kommittén ifrågasatts. Vid ett bibehållande av skattskyldigheten till svenska kyrkan skulle således den utträdde komma i ett sämre läge än före utträdet, i det att han icke äger möjlighet att deltaga i bestämmandet av de utgifter, till vilka han får bidraga. Detta kan enligt kommitténs mening icke anses riktigt.

325 Å andra sidan finnes det givetvis ett visst fog för den uppfattningen, att även den, som utträtt ur svenska kyrkan utan att ansluta sig till annat trossamfund, h a r något gagn av den kyrkliga verksamheten. Såsom framhållits i flera över religionsfrihetssakkunnigas betänkande avgivna remissyttranden k a n det jämväl för en sådan person, oavsett hans egen uppfattning i religiösa frågor, anses vara till fördel att leva i ett samhälle med i religiöst hänseende ordnade förhållanden. På detta sätt kan man i varje fall se saken ur allmän synpunkt. Det lärer emellertid icke kunna förnekas, att den religiösa verksamheten icke har samma betydelse för en sådan person som för den vilken tillhör svenska kyrkan eller ett annat trossamfund. Ett bibehållande av skattskyldigheten till svenska kyrkan för dem, som utträtt ur densamma utan att ansluta sig till annat trossamfund, måste vidare anses innebära, att kyrkan i ifrågavarande avseende tillerkännes ett företräde framför andra trossamfund. Ett sådant företräde synes ej vara i överensstämmelse med nutida uppfattning. Kommittén får i detta sammanhang ånyo erinra om vad som anförts i biskopsmotionen vid 1929 års kyrkomöte. I denna motion, som biträtts av rikets samtliga biskopar, berördes religionsfrihetssakkunnigas förslag rörande de ur kyrkan utträddas skattskyldighet för kyrkliga ändamål. Förslaget mötte därvid icke någon gensaga i vidare mån än såvitt avsåg den ifrågasatta anordningen, att församlingarnas förluster på grund av skattelindring för utträdda skulle täckas genom kyrkofondens medel. Av vad ovan anförts framgår, att kommittén ifrågasätter lindring i skattskyldigheten till kyrkliga ändamål endast för dem, som icke tillhöra svenska kyrkan. Skattelindring föreslås däremot icke för personer, vilka tillhöra en inomkyrklig trossammanslutning och ej utträtt ur svenska kyrkan. Att en person tillhör en sådan sammanslutning har i detta sammanhang icke någon betydelse. Bedan det faktum, att vederbörande kvarstår inom svenska kyrkan och följaktligen har samma rättigheter som kyrkans övriga medlemmar, utesluter ett medgivande av skattelindring. De skäl, som tala för skattelindring för icke-kyrkomedlemmar, kunna alltså icke åberopas i fråga om dem, som kvarstå inom kyrkan. Genom sitt kvarstannande inom kyrkan torde dessa för övrigt få anses ha visat, att de fortfarande önska bevara kontakten med kyrkan. Det torde vidare icke vara möjligt att i nu ifrågavarande avseende göra åtskillnad mellan olika medlemmar av kyrkan. Vad beträffar skattelindringen för dem, som enligt de föreslagna nya bestämmelserna k u n n a komma att ställa sig utom svenska kyrkan, är det givetvis skattetekniskt möjligt att genomföra en sådan, eftersom detta redan enligt nuvarande lagstiftning kunnat ske i fråga om främmande trosbekännare. Med hänsyn till frågans principiella innebörd synes det emellertid lämpligt att här erinra om att skattedifferentiering för vissa grupper av skattskyldiga även i övrigt förekommer i vårt skattesystem. Mest framträdande är denna differentiering vid den statliga beskattningen, där exempelvis beträffande juridiska personer beskattningens höjd är olika för skilda kategorier av skattskyldiga (18 § 2 mom. i 1928 års förordning om statlig

326 inkomst- och förmögenhetsskatt samt 10 § 2 mom. i 1947 års förordning om statlig inkomstskatt). Men även vid kommunalbeskattningen förekommer en skattedifferentiering av avsevärd betydelse, nämligen genom objektskatten å fastighet. Vid såväl den statliga som den kommunala beskattningen sker vidare en skattedifferentiering i så måtto, att vissa juridiska personer äro helt eller delvis befriade från skattskyldighet. Kommittén vill även erinra om att under tidigare lagstiftningsarbeten på kommunalbeskattningens område ingående diskuterats frågan, huruvida denna beskattning borde byggas väsentligen å principen »skatt efter intresse» eller å principen »skatt efter förmåga». Med den förstnämnda principen har därvid åsyftats det förhållandet, att bland de kommunala beskattningsobjekten finnas dels vissa, som äro mera intimt förbundna med kommunen än andra, dels vissa, som av de kommunala anordningarna kunna ha mera omedelbart och direkt gagn än andra, och dels vissa, som k u n n a förorsaka kommunen direkta kostnader i högre grad än andra, samt att det kunde anses skäligt att hänsyn härtill toges vid utmätandet av deras bidragsskyldighet till kommunen. Även om intresseprincipen numera icke torde åberopas såsom bärande grund för kommunalbeskattningen och ett konsekvent genomförande av densamma givetvis är förenat med stora praktiska svårigheter, lärer det dock få anses uppenbart, att en skattedifferentiering med hänsyn till det gagn vederbörande kan ha av vissa anordningar lättare torde kunna motiveras och genomföras inom den kommunala beskattningen än inom den statliga beskattningen. Särskilt gäller detta på det kyrkliga området. De utgifter, som skola täckas genom skatt, äro på detta område till sin natur klart fixerade. Vidare är det där möjligt att bland de subjekt, som kunna ifrågakomma såsom skattskyldiga, avskilja dem, som kunna antagas icke ha något direkt gagn av de rent kyrkliga anordningarna. Beträffande lagstiftningen på ifrågavarande område i övriga nordiska länder må nämnas, att i våra grannländer personer, som icke tillhöra de officiella kyrkosamfunden, äro helt eller delvis befriade från avgiftsplikt till dessa samfund. Sålunda stadgas i § 75 av Danmarks grundlag av den 5 juni 1915, att ingen är pliktig att lämna personliga bidrag till någon annan gudsdyrkan än den som är hans egen. Med personliga bidrag menas i detta sammanhang även skatt å inkomst i motsats till reella bidrag, som utgå av fast egendom. I § 77 av den tidigare gällande grundlagen (av den 5 juni 1849), vilket lagrum motsvarar den nuvarande § 75, fanns även bestämmelsen, att envar, som icke vore medlem av något i landet erkänt trossamfund, skulle till skolväsendet erlägga avgifter, motsvarande de lagstadgade personliga avgifter till folkkyrkan, från vilka han befriades. Med bestämmelsen åsyftades att förhindra, att någon skulle med tanke på ekonomisk vinning ställa sig utanför varje religiöst samfund. Efter framställning av riksdagens kirkelige udvalg, att sistnämnda stadgande, vilket f. ö. hade föga ekonomisk räckvidd, måtte »i religionsfrihetens intresse» borttagas har grundlagen vid 1915 års författningsreform erhållit ovan angivna lydelse. F r å n reella skatter

327 — d. v. s. sådana som utgå av fast egendom t. ex. ännu ej avlöst tionde — äro de, som stå utom folkkyrkan, icke befriade. Närmare bestämmelser om skattebefrielsen för den, som ej tillhör folkkyrkan, återfinnas i år 1946 utfärdade lagar angående prästerskapets och kyrkobetjäningens avlöning samt i en år 1922 utfärdad lag, avseende utgifter till andra kyrkliga ändamål. Enligt dessa lagar får uttaxering för kyrkliga ändamål förekomma endast hos medlemmar av folkkyrkan. I fråga om uttaxering till kyrkobetjäningens avlöning stadgas, att, om så inånga av en kommuns (sogns) invånare utträtt ur folkkyrkan eller slutit sig till en valgmenighet att endast intill 2/3 av det vid senaste skattetaxering till kommunen uttaxerade beloppet faller på sognmenigheten samt förhållandena även i övrigt starkt tala för en avvikelse från de sedvanliga kyrkliga uttaxeringsreglerna, kan kyrkoministern medgiva, att en del av bl. a. det till kyrkobetjäningens avlöning nödvändiga beloppet må utbetalas av den gemensamma fonden (faellesfonden). Vad angår Norge stadgas i § 4 av dissenterlagen den 27 juni 1891, att direkta personliga avgifter till statskyrkan och dess tjänstemän erläggas av dissenters blott i anledning av kyrkliga förrättningar, vilka utföras för någon som tillhör deras husstand. Till någons husstand räknas de, för vilka vederbörande har försörjningsplikt och som icke intaga en självständig ekonomisk ställning. När avgifter till kyrkliga ändamål ingå i belopp, som uttaxeras till kommunen såsom personlig skatt (varmed i detta sammanhang menas skatt å inkomst och förmögenhet), undantagas dylika avgifter med ett av kommunalstyrelsen bestämt belopp vid beräknandet av de skattebidrag, som falla på dem, som under året före skatteåret med hela sitt husstand tillhöra en erkänd dissenterförsamling. Kommunalstyrelsen beslutar, huruvida och i vilken utsträckning sådan frihet även m å medgivas dissenters, vilka icke tillhöra dylik församling eller vilkas husstand omfatta medlemmar, som tillhöra statskyrkan, ävensom huruvida skattebefrielsen må gälla även eiendomsskatten, d. v. s. avgifter, uttaxerade på fast egendom eller därmed enligt gällande skattelagar likställda skatteföremål. Sådant beslut kan överklagas. Från tionde och andra på fast egendom vilande avgifter kunna dissenters icke fritagas. Vederbörande kommunala myndighet kan även befria dissenters helt eller delvis från personliga eller på fast egendom belöpande kommunalutskylder till folkskolan, helt dock endast då de ha en mot folkskolan väsentligen svarande fullständig skola, som av skolstyrelsen anses tillfredsställande, samt deras barn icke använda folkskolan. I 1911 års kommunala skattelagar ha bestämmelser införts därom att skattelindringen för dissenters skall vara beroende av att vederbörande under hela kalenderåret före skatteåret oavbrutet varit dissenter samt att han anmälts som sådan hos taxeringsnämnden inom den 31 påföljande januari. Enligt dissenterlagen § 24 mom. 2 äga stadgandena om dissenters befrielse från vissa bidrag till kyrkliga ändamål tillämpning även på dem, som icke tillhöra statskyrkan och icke heller något annat kristet trossamfund.

328 Kommunerna erhålla icke i någon form ersättning av staten eller eljest för den skatteförlust, som kan för dem uppkomma genom skattelindring åt dissenters m. fl. I Finland gäller enligt 12 § i religionsfrihetslagen av den 10 november 1922, att person, som icke är medlem av evangelisk-lutherska eller grekiskkatolska kyrkan, icke är skyldig att genom utgörande av fastighetsskatt eller i annan form deltaga i avlönande av dess prästerskap och kyrkobetjäning eller i byggande och underhåll av prästgårdar, kyrkor, klockstaplar och begravningsplatser eller i utskylder för andra av dess ändamål. Befrielsen från utskylder för evangelisk-lutherska eller grekisk-katolska kyrkans ändamål gäller även annat religionssamfund och dess församling. Kommittén har även inhämtat upplysningar i ifrågavarande hänseende rörande kantonen Bern i Schweiz. I nämnda kanton finnas tre erkända landskyrkor, nämligen en evangelisk-reformert, en romersk-katolsk och en kristkatolsk. Den som icke tillhör någon landskyrka är befriad från erläggandet av kyrkoskatt. På grund av vad nu anförts anser kommittén rätten till utträde ur svenska kyrkan böra åtföljas av skattelindring till kyrkliga ändamål för den utträdde även i de fall, då vederbörande ej anslutit sig till annat trossamfund. Då enligt kommitténs förslag lindring i kyrkliga utskylder bör beredas alla dem, som efter förslagets genomförande kunna komma att intaga en ställning utanför svenska kyrkan, kunde möjligen i konsekvens härmed hävdas, att dessa personer rätteligen borde erhålla lindring även i sin statliga beskattning, till den del denna kan anses motsvara av staten lämnade bidrag till kyrkliga ändamål. Den statliga skatten avser emellertid att utgöra bidrag fill täckandet av samtliga statsutgifter och det är icke möjligt att utröna huru stor del av skatten, som belöper å en viss bestämd utgiftspost. Statsbidragen äro vidare relativt små i jämförelse med församlingarnas totala utgifter för kyrkliga ändamål. Givetvis är det av vikt, att bestämmelserna om skattelindring för ur svenska kyrkan utträdda personer utformas på sådant sätt att desamma icke direkt uppmuntra till utträde av ekonomiska motiv. Såsom ovan nämnts (s. 307) åberopades vid tillkomsten av 1908 års lag som skäl mot en utsträckning av skattelindringen till andra personer än dem, som tillhörde erkända trossamfund, att det vid en sådan utsträckning kunde befaras att personer blott för vinnande av lindring i skattskyldigheten anmälde sig till utträde ur kyrkan, särskilt när större utgifter för kyrkliga ändamål föreslode. Kommittén har icke förbisett, att, om skattelindring tillerkännes envar, som begagnar den föreslagna vidgade rätten till utträde ur svenska kyrkan, detta kan i än högre grad locka till utträde än man tänkte sig vid tillkomsten av 1908 års lagstiftning. Visserligen lärer väl, såsom senare i detta betänkande skall påvisas (s. 348 o. f.), den åsyftade skattelättnaden i allmänhet bliva relativt obetydlig, men församlingar finnas dock, särskilt på landsbygden, där utdebiteringen till kyrkliga ändamål är ganska hög, och det kan tänkas, att en och annan i en dylik församling boende skulle vilja

329 begagna utvägen att utträda ur svenska kyrkan för att därigenom minska sin samlade skattebörda. Ett sätt att förhindra utträde av ekonomiska motiv vore att låta dem, som utträda utan att ansluta sig till annat trossamfund erlägga vad man skulle kunna beteckna som en ersättningsskatt, nämligen en avgift till något annat allmänt ändamål, exempelvis undervisningsväsendet eller samhällets barnavård, med belopp, som motsvarade den lindring de erhölle i de kyrkliga utskylderna. Frågan om införande av en ersättningsskatt såsom kompensation för skattelindringen diskuterades ingående av religionsfrihetssakkunniga (jfr s. 311). Mot införandet av en sådan skatt anförde de sakkunniga bl. a. följande. Genom ersättningsskatten skulle på en omväg upphävas den skattedifferentiering, som de sakkunniga ansett vara motiverad, och ersättningsskatten skulle även i praktiken medföra allvarliga olägenheter. Den kunde svårligen utmätas annorlunda än i förhållande till storleken av de avgifter från vilka vederbörande erhållit befrielse. Man kunde nämligen med hänsyn till den växlande storleken av utdebiteringen för kyrkliga ändamål inom olika församlingar och under olika år icke tänka sig något i förväg fixerat avgiftsbelopp. De personer, varom här vore fråga, skulle således alltjämt få betala belopp, vilkas storlek bleve beroende av de i kyrkan kvarstående församlingsmedlemmarnas beslut, i vilka de icke finge deltaga. I den mån statsmedel av skattenatur användes för fyllande av den brist i församlingarnas kassor, som uppstått genom utträdet, måste de utträdande deltaga även i dessa medels anskaffande och komme då utträdet att medföra en ökad skattskyldighet. Vidare vore det att befara, att en dylik ersättningsskatt kunde leda till disposition av skattemedel för tillfredsställande av behov, som eljest icke skulle ha utsikt att bliva tillgodosedda. Den inflytande ersättningsskatten måste nämligen på något sätt användas, under det att den i församlingarnas kassor uppkommande bristen i allt fall måste fyllas. Slutligen framhölls, att uppbörden och redovisningen av ifrågavarande avgiftsbelopp skulle medföra besvär och kostnader, som ofta nog icke komme att stå i proportion till beloppens storlek. De sakkunniga ansågo sig på grund av det anförda böra låta tanken på införandet av en ersättningsskatt falla. Därvid erinrades om att i Danmark, där systemet med ersättningsskatt (till folkskoleväsendet) tidigare praktiserats, detsamma sedermera »i religionsfrihetens intresse» avskaffats. När det gäller att taga ställning till frågan om en ersättningsskatt, kan det enligt dissenterlagskommitténs mening icke gärna bestridas, att bakom densamma ligger en riktig tanke. Förhåller det sig så, att både kyrkan och de fria religiösa samfunden genom sina insatser för vårt folks moraliska fostran utföra en ur samhällets synpunkt gagnande verksamhet — något som måste anses vara motivet till de förmåner i beskattningshänseende, som tillkomma kategorien »kyrkor» — synas skäl kunna anföras för att även medborgare, som stå utanför varje religiös samfundsgemenskap, skola göra en motsvarande insats i det helas tjänst. Trots detta håller emellertid

330 kommittén före, att så istarka praktiska skäl tala emot införande av en dylik skatteform, att detta ej bör ifrågakomma. Därvid ansluter sig kommittén till de synpunkter, som anförts av religionsfrihetssakkunniga. Därjämte vill kommittén framhålla, att den syn på ersättningsskatten, varåt ovan givits uttryck, ej är så omedelbart tillgänglig för gemene man, att man kan räkna med allmän förståelse för densamma. Sannolikt skulle en dylik skatt i många fall uppfattas såsom ett förfarande, avsett att på en omväg hålla de ur kyrkan utträdda bundna vid de förpliktelser, mot vilka de i religionsfrihetens namn reagera. Kommittén får i detta sammanhang påpeka, att i remissyttrandena över religionsfrihetssakkunnigas förslag frågan om införandet av en ersättningsskatt berördes endast i ett par yttranden. Vad som därvid anfördes synes närmast ha gått ut på att denna fråga borde göras till föremål för en mera ingående undersökning än som verkställts av religionsfrihetssakkunniga. Någon ersättningsskatt för de ur kyrkan utträdda utgår ej i Danmark, Norge och Finland. Ej heller i kantonen Bern i Schweiz utgår någon ersättningsskatt. Beträffande längden av den tid, varunder den utträdde skall ha stått utom svenska kyrkan för att skattelindring skall inträda, förordade religionsfrihetssakkunniga bibehållande av gällande bestämmelser. De sakkunniga föreslogo sålunda, att skattelindring ej skulle tillkomma annan än den, som före den 1 januari det år, då debitering av avgifterna verkställdes, i laga ordning utträtt ur eller eljest icke tillhört svenska kyrkan. En sådan tidsbestämning skulle innebära, att skattelindring komme att inträda beträffande den inkomst, som uppkommit redan under det år, då utträdet skett. Enligt dissenterlagskommitténs mening kan det ifrågasättas, om icke en pä nu angivet sätt bestämd tid för skattelindringens inträdande måste anses utgöra ett allt för stort tillmötesgående gentemot de ur svenska kyrkan utträdda, eftersom därigenom skattelindring medgives även å sådan inkomst, som belöper å tid före utträdet. Detta kan åskådliggöras genom följande exempel. Om en person utträtt ur svenska kyrkan i augusti 1944, skulle han enligt religionsfrihetssakkunnigas förslag — liksom även enligt gällande bestämmelser, ifall han anslutit sig till ett erkänt trossamfund — varit berättigad att åtnjuta lindring i den skatt, som debiterades på hösten 1945 och erlades under år 1946. Denna skatt hänförde sig till 1944 års inkomst och alltså även till inkomsten under tiden före augusti 1944. Betydelsen av att skattelindringen avser inkomsten redan under det år, då utträdet skett, framträder i än starkare dager efter det nya uppbördssystemets ikraftträdande den 1 januari 1947. Med detta system åsyftas ju, att skatten skall så nära som möjligt uttagas redan under det år då inkomsten förvärvats. De ändringar, som i samband med det nya uppbördssystemets genomförande vidtogos i 1908 års lag om lindring i främmande trosbekännares skattskyldighet voro i huvudsak av rent redaktionell art. Enligt den ursprungliga lydelsen avsåg skattelindringen »avgifter till svenska kyrkan

331 eller hennes prästerskap eller betjäning, vilka efter kyrkostämmas beslut eller eljest uttaxeras». Efter de år 1945 beslutade ändringarna i denna lag skall skattelindring ske »vid debitering av i slutlig eller tillkommande skatt ingående avgifter till svenska kyrkan eller hennes prästerskap eller betjäning, vilka efter kyrkostämmas beslut eller eljest utdebiteras». Den sålunda antagna nya lydelsen innebär, att vid den preliminära skattens beräkning hänsyn icke tages till skattelindringen, utan så sker först vid den slutliga skattens beräkning eller alltså efter det att taxeringen ägt rum. Att skattelindringen ej fått inverka redan vid den preliminära skattens beräkning torde k u n n a antagas ha berott på praktiska skäl. Skatteberäkningen skulle givetvis kompliceras om vid uträknandet av den preliminära skatten skulle för skilda skattskyldiga tillämpas olika skattesatser. Någon ändring i detta avseende anser sig kommittén icke böra ifrågasätta. Däremot förefaller det kommittén som om införandet av systemet med skatt vid källan bör föranleda en tillbakaflyttning av den för skattelindringens inträdande avgörande tidpunkten. Det synes sålunda rimligt, om såsom villkor för skattelindring krävdes, att vederbörande under hela det kalenderår, varunder den beskattade inkomsten åtnjutits, icke tillhört svenska kyrkan. Skattelindring skulle då tillkomma den, som sedan början av det kalenderår som närmast föregått taxeringsåret, icke tillhört svenska kyrkan. Enär de uppbördsterminer, som komma närmast efter avräkningen mellan den slutliga och den preliminära skatten, infalla först under året efter det, då taxering och debitering ägt rum, medför den av kommittén sålunda föreslagna ändrade tidsbestämningen, att verkningarna av rätten till skattelindring framträda först under tredje året efter utträdet ur svenska kyrkan. I detta sammanhang må påpekas, att den omständigheten att den skattskyldige kan deklarera för räkenskapsår, vilket ej sammanfaller med kalenderår, icke medför någon ändring härutinnan. Ett par exempel kunna åskådliggöra detta. Om utträdet ur svenska kyrkan antages ha skett i februari 1947, och den skattskyldige taxeras för ett räkenskapsår, som sträcker sig från den 1 mars ett år till den 28 februari påföljande år, blir visserligen den under januari och februari 1947 åtnjutna inkomsten taxerad redan år 1947 eller alltså ett år tidigare än om beskattningsåret sammanfallit ined kalenderår. Skattelindring enligt kommitténs förslag inträder emellertid icke fördenskull tidigare utan — liksom enligt vanliga regler — först beträffande de avgifter, som debiteras under år 1949 och slutligt erläggas under år 1950. Antages utträdet ur svenska kyrkan fortfarande ha skett i februari 1947 men räkenskapsåret sträcka sig från den 1 juli ett år till den 30 juni påföljande år, kommer även här skattelindring att inträda först beträffande de avgifter, som debiteras under år 1949 och slutligt erläggas under år 1950. Den ändrade tidsbestämningen samt det förhållandet, att skattelindringen inverkar först å den slutliga skattens beräkning, synas kommittén ändamålsenliga även i så måtto, att den ekonomiska fördelen av utträdet där-

332 igenom förskjutes framåt i tiden, i jämförelse med vad som gäller enligt nuvarande bestämmelser och vad som skulle ha gällt enligt religionsfrihetssakkunnigas förslag. Någon ytterligare sådan förskjutning kan kommittén däremot icke förorda. Ej heller anser sig kommittén böra ifrågasätta andra lagstiftningsåtgärder i syfte att förebygga utträde ur svenska kyrkan av ekonomiska motiv. Kommittén håller dock icke för sannolikt, att utträde ur svenska kyrkan i syfte att därigenom vinna ekonomiska fördelar skulle, om kommitténs förslag genomföres, komma att ske i någon mera betydande utsträckning. Att stå utanför svenska kyrkan medför ju en särställning bl. a. så till vida, att förlust av rösträtt såväl vid prästval som i kyrkliga ärenden i övrigt inträder. Betydelsen av de återhållande momenten i fråga om utträdet ur svenska kyrkan bör icke underskattas. Såsom framgår av den i detta betänkande i samband med frågan om rätt till fritt utträde ur svenska kyrkan lämnade redogörelsen för utträdesfrekvensen i Finland och Norge, där en motsvarande rätt redan förefinnes, har denna rätt därstädes ej heller begagnats i någon mera avsevärd omfattning. Det bör härvid även uppmärksammas, att den skattelindring, som i vårt land genom 1908 års lag bereddes medlemmar av erkända församlingar av främmande trosbekännare, icke i någon större utsträckning lockat till utträde ur kyrkan. I detta sammanhang må erinras om att enligt det nya uppbördssystemet vederbörande församling under varje år erhåller ett förskott å de kyrkliga utskylder, som komina att debiteras efter det att taxering under nästföljande år verkställts. Detta förskott motsvarar det belopp, som på grundval av nästföregående års taxering till kommunal inkomstskatt beslutats till utdebitering för det år, varom fråga är. Sedan taxering under det därpå följande året verkställts, erhåller församlingen de slutliga utskylder, som efter den för ifrågavarande år fastställda utdebiteringen debiterats på grundval av nämnda taxering, med avdrag för det till församlingen tidigare utbetalda förskottet. Hänsyn torde därvid tagas till medgiven skattelindring av nu ifrågavarande slag. Enligt kommitténs förslag skall alltså skattelindring tillkomma den, som sedan början av det kalenderår som närmast föregått det, då debitering av "de i slutlig skatt ingående avgifterna verkställes, icke tillhört svenska kyrkan. Beträffande den, som förut ej tillhört svenska kyrkan men inträtt däri, får denna bestämmelse den innebörden, att förmånen av skattelindring upphör tämligen snart efter det att inträdet i kyrkan ägt rum. Bedan vid den debitering, som verkställes närmast efter det att debiteringsförrättaren erhållit kännedom om inträdet i kyrkan, skall sålunda vederbörande påföras full kyrklig skatt. Att därigenom uppstår en olikformighet i jämförelse med den tid, efter vilken skattelindring medgives vid utträde ur kyrkan, kan enligt kommitténs mening icke möta betänkligheter. Den omständigheten, att skattelindring efter utträde ur svenska kyrkan till förebyggande av missbruk medgives först vissa år efter utträdet, torde ej böra föranleda därtill att efter inträdet i kyrkan uttagandet av full kyrklig skatt skall i motsvarande mån framflyttas. Uppenbart torde även vara, att införandet av större likformighet härutinnan skulle rent tekniskt komplicera förfarandet.

333 Kommittén övergår härefter till att behandla vissa i detta sammanhang uppkommande särskilda spörsmål, nämligen dels frågan om vilka som böra åtnjuta skattelindring, dels frågan om vilka skatteformer som lindringen bör avse, dels frågan om huru stor del av skatten som bör eftergivas dels ock frågan om det tekniska förfaringssättet för skattelindringens erhållande. Beträffande först frågan om vilka som böra åtnjuta skattelindring bör framhållas, att den skattelindring, varom här är fråga, grundar sig på skäl, som närmast ha samband med vederbörandes personliga förhållanden till svenska kyrkan, och därvid i främsta rummet på ett hänsynstagande till religions- och samvetsfrihetens krav. Sådana skäl kunna icke åberopas beträffande de juridiska personerna. Det torde därför, såsom även anförts av religionsfrihetssakkunniga, icke finnas anledning att i allmänhet ifrågasätta skattelindring för juridiska personer. Emellertid skulle det kunna tänkas, att skäl för skattelindring förelåge beträffande vissa sådana juridiska personer, för vilka inkomsten, där den över huvud taget beskattas, endast är underkastad enkelbeskattning samt denna beskattning av praktiska skäl är lagd på den juridiska personen och icke på dess delägare eller medlemmar eller på dem, som eljest i sista hand få del av inkomsten. Kommittén åsyftar här religiösa sammanslutningar av utom svenska kyrkan stående personer samt stiftelser med ändamål att främja religiös verksamhet utom kyrkan. I detta hänseende får kommittén erinra om att kommittén föreslagit viss utvidgning av skattefriheten för dylika rättssubjekt. Enligt förslaget skola sålunda sådana särskilda trossamfund och trossammanslutningar, vilka utöva kyrklig verksamhet, erhålla skattefrihet vid kommunalbeskattningen för annan inkomst än av fastighet och av rörelse och vid statsbeskattningen för annan inkomst än av rörelse. Stiftelser med religiösa ändamål ha i den av kommittén föreslagna författningstexten icke uppräknats bland de från skattskyldighet frikallade rättssubjekten. Därest kommitténs förslag rörande skattefriheten för religiösa sammanslutningar genomföres, torde emellertid åt särskilda trossamfund och trossammanslutningar donerade fonder, även om dessa blivit taxerade såsom självständiga stiftelser, i stor utsträckning komina i åtnjutande av skattefrihet, ehuru något uttryckligt stadgande härom ej meddelats. På grund härav finner kommittén icke erforderligt att föreslå lindring för rättssubjekt av ifrågavarande slag beträffande skatt å sådan inkomst, som enligt kommitténs förslag skulle komina att beskattas. Vad angår sådana kyrkliga avgifter, vilka utgå för fastighet, innebär kommitténs förslag av skäl, som i det följande komma att närmare utvecklas, över huvud taget icke någon lindring i dylika avgifter. En särskild fråga i detta sammanhang är huruvida skattelindring bör tillkomma oskift dödsbo efter person, som icke tillhört svenska kyrkan. Skäl kunna anföras såväl för som emot skattelindring för sådana dödsbon. Ett skäl, som talar för skattelindring för dödsbo efter person, som ej tillhört svenska kyrkan, är givetvis önskvärdheten av att dödsboets skattskyl-

334 dighet icke göres mera vidsträckt än den avlidnes. Härvid må erinras om att oskift dödsbo i flera avseenden vid beskattningen likställts med fysisk person. Oskifta dödsbon erlägga sålunda enligt 10 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt skatt till staten efter samma skala som fysiska personer. Emellertid finnas i kommunalskattelagen vissa särbestämmelser angående oskift dödsbo. Sålunda förklaras i punkt 4) av anvisningarna till 53 §, att oskift dödsbo anses i skattskyldighetsavseende såsom inländsk juridisk person, då den avlidne varit vid sitt frånfälle här i riket bosatt eller vid samma tid stadigvarande vistats härstädes, samt i annat fall såsom här i riket ej hemmahörande juridisk person. Vidare stadgas i 53 § 3 mom. kommunalskattelagen, att avlider skattskyldig, skall för det beskattningsår, då dödsfallet inträffade, oskift dödsbo efter honom taxeras såväl för inkomst, vilken den avlidne haft, som för inkomst, vilken ingått till dödsboet efter dödsfallet, och skall därvid för dödsboet tillämpas vad som enligt bestämmelserna i kommunalskattelagen skolat gälla för den avlidne. Dödsboet erhåller alltså vid taxeringen året efter dödsfallet ortsavdrag med samma belopp, som skulle ha medgivits den avlidne om han fortfarande levt. Om dödsboet under året efter det, då dödsfallet inträffade, fortfarande är oskiftat, åtnjutes emellertid vid den därpå följande taxeringen i regel icke ortsavdrag. Enligt föreskrift i 49 § må dock, därest delägarna i boet efter avliden person, som vid dödsfallet varit här i riket bosatt, levt i oskift bo och varit för sitt uppehälle huvudsakligen beroende av dödsboets inkomst, dödsboet efter vederbörande beskattningsnämnds beprövande k u n na för senare beskattningsår än det, då dödsfallet inträffade, tillerkännas grundavdrag och avdrag för barn med högst samma belopp, som den avlidne skulle ha åtnjutit i avdrag, därest han fortfarande levt. Om sådana omständigheter, som i 49 § avses, icke föreligga, erhåller följaktligen oskift dödsbo vid taxering senare år än det första efter dödsfallet icke något ortsavdrag, och skatten blir därigenom högre för dödsboet än den skolat vara för den avlidne. Med hänsyn till innehållet i de ovan återgivna bestämmelserna skulle det kunna göras gällande, att oskift dödsbo efter person, som ej tillhört svenska kyrkan, borde erhålla lindring i den skatt, som påföres på grund av taxering året efter dödsfallet. Den beskattade inkomsten består då till större eller mindre del av den avlidnes inkomst. Däremot synes svårt att försvara skattelindring för dödsbo, som varit oskiftat i flera år. Såsom framgår av 49 § kommunalskattelagen bortses beträffande sådant dödsbo redan vid taxeringens bestämmande mera från den avlidnes personliga förhållanden, och dödsboet erhåller ortsavdrag endast i vissa särskilt angivna fall och endast efter beskattningsnämnds beprövande. Medgives skattelindring för dödsbo utan begränsning till första året efter dödsfallet, synes detta fördenskull endast kunna motiveras med att därigenom vunnes en förenkling i förfarandet och att de flesta dödsbon rätt snart bliva skiftade. Emellertid finnas såsom ovan nämnts även skäl, som tala emot att oskift dödsbo över huvud taget erhåller skattelindring. Häremot talar givetvis

335 främst den omständigheten, att oskift dödsbo är att betrakta såsom juridisk person. Då den ifrågavarande skattelindringen är motiverad av hänsyn till religions- och samvetsfrihetens krav samt således sammanhänger med den avlidnes personliga ställning till svenska kyrkan, kan det otvivelaktigt göras gällande, att någon grund för skattelindring ej förefinnes beträffande ett dödsbo. Det kan ej heller tagas för givet, att i ett dödsbo finnas delägare, som själva äro berättigade till skattelindring i förevarande avseende. Vid sitt övervägande av skälen för och emot skattelindring för oskift dödsbo har kommittén stannat för att låta de principiella skälen eller alltså de, som tala emot skattelindring, väga tyngst. Kommittén föreslår således, att skattelindring icke medgives oskift dödsbo. Därvid har kommittén även beaktat, att skattelindring för senare år än det första efter dödsfallet ej gärna kan ifrågakomma samt att ett medgivande av skattelindring endast beträffande det första året efter dödsfallet skulle tekniskt komplicera förfarandet. Skattelindring skall alltså enligt kommitténs förslag tillkomma fysiska personer, vilka sedan början av det kalenderår som närmast föregått det, då taxering av beskattningsnämnd i första instans verkställes, icke tillhört svenska kyrkan. Börande frågan om vilka skatteformer lindringen bör avse må erinras om att enligt nu gällande bestämmelser lindring medgives i sådana avgifter, som påföras för den till kommunal inkomstskatt beskattningsbara inkomsten. Lindring medgives däremot icke i sådana avgifter, som utgå för fastighet. Undantagna från lindring äro vidare avgifter till prästerskapets avlöning grundade å löneregleringsresolution enligt 1862 års förordning eller å äldre konvention eller förening, ävensom sådana avgifter till kyrkobetjäningens avlöning, vilka utgå efter andra grunder än dem som för utgörande av allmän kommunalskatt äro stadgade. Spörsmålet huruvida lindring borde ifrågakomma beträffande kyrkliga avgifter för fastighet behandlades av religionsfrihetssakkunniga, vilka därvid mot en sådan utsträckning av området för skattelindringen anförde flera skäl. Sålunda framhölls bl. a. att en fastighet representerade en kapitaltillgång, som i regel gåve avkastning i varje ägares hand. Det vore denna påräkneliga inkomst, som underkastades objektbeskattning i form av garantiskatt å en beräknad inkomst. Denna beräknade inkomst, som motsvarade ett slags jord- eller kapitalränta, vore således icke i samma grad som annan inkomst knuten vid fastighetsägarens person eller beroende av hans personliga arbete. Vidare anfördes, att förekommande objektskatter kunde inverka på en fastighets värde. Om en person köpt en fastighet, som vore belastad med objektskatt, finge m a n antaga, att priset bestämts med hänsyn tagen därtill. En dylik köpare syntes sedermera ej med fog kunna göra anspråk på lindring i en på fastigheten vilande objektskatt till kyrkliga ändamål under åberopande av sin personliga ställning till svenska kyrkan. De sakkunniga framhöllo slutligen, att tillämpningen av en dylik skatte-

336 lindring understundom kunde möta praktiska svårigheter, bl. a. i de fall då en fastighet växlade ägare eller tillhörde olika ägare vilka icke intoge samma kyrkliga status. I detta sammanhang erinrades om att i Norge och Danm a r k skattebefrielsen för dem som icke tillhörde resp. länders officiella kyrkor ej omfattade tionde och andra avgifter av fast egendom, dock att i Norge vederbörande kommunalstyrelse ägde rätt att medgiva befrielse från »eiendomsskatt». I Finland gällde skattefriheten däremot även avgifter av fast egendom. De sakkunniga funno sig av ovan anförda skäl icke kunna tillstyrka, att skattelindringen utsträcktes att gälla avgifter för fast egendom. I vad religionsfrihetssakkunniga sålunda anfört kan dissenterlagskommittén för sin del i allt väsentligt instämma. Kommittén vill därvid särskilt understryka vad de sakkunniga yttrat om objektskatternas betydelse för fastighetsvärdena. I likhet med de sakkunniga anser sig sålunda kommittén icke kunna förorda, att skattelindring medgives beträffande sådana avgifter som påföras för fastighet. Vad angår avgifterna till prästerskapets avlöning grundade å löneregleringsresolution enligt 1862 års förordning eller å äldre konvention eller förening, vilka avgifter enligt nuvarande bestämmelser äro undantagna från skattelindring, finnes enligt vad kommittén inhämtat numera icke någon sådan äldre lönereglering i tillämpning. Detta undantag är sålunda icke längre erforderligt. Slutligen undantagas enligt nuvarande bestämmelser från skattelindring avgifter till kyrkobetjäningens avlöning, vilka utgå efter andra grunder än dem, som äro stadgade för utgörande av allmän kommunalskatt. Beträffande detta undantag må erinras om att sedan lång tid tillbaka kostnaden för lön åt klockare och organister sammanskjutits av vederbörande församling efter de grunder, som äro stadgade för utgörande av allmän kommunalskatt. För dessa befattningshavares vidkommande torde således ifrågavarande undantag icke vara behövligt. I fråga om kyrkobetjäningen i övrigt — kyrkvaktare, dödgrävare, ringare m. fl. •— synes det icke vara uteslutet, att avlöningen till dem på sina håll kan bestridas annorledes än efter nämnda grunder. Oavsett huru därmed förhåller sig, synes det dock kommittén som om även detta undantag bör kunna utgå. Den nu medgivna, liksom även den av kommittén föreslagna skattelindringen avser ju endast sådana avgifter, som påföras för till kommunal inkomstskatt beskattningsbar inkomst. Bestämmas avgifterna annorledes än efter den beskattningsbara inkomsten, falla desamma sålunda redan enligt huvudstadgandet utanför området för skattelindringen. Att några avgifter skulle finnas, som väl påföras för sådan inkomst men det oaktat utgå efter andra grunder än dem, som äro stadgade för utgörande av allmän kommunalskatt, synes icke tänkbart. Kommittén får i detta sammanhang erinra om att även religionsfrihetssakkunniga hade att taga ställning till förevarande spörsmål. I det av de sakkunniga framlagda förslaget till författningstext i ifrågavarande hänse-

337 ende undantogos sålunda från skattelindring endast avgifter till prästerskapets avlöning grundade å löneregleringsresolution, fastställd enligt 1862 års förordning. De sakkunniga framhöllo därvid, att efter den 1 maj 1927 sådan äldre lönereglering gällde endast i 22 pastorat och att i samtliga dessa pastorat på ett undantag när löneregleringarna löpte tillända senast år 1934, i nämnda undantagsfall först år 1941. Enligt de sakkunnigas mening borde från skattelindring undantagas avgifter till prästerskapets avlöning, utgående efter äldre bestämmelser i ännu icke nyreglerade pastorat, samt till äventyrs utgående avgifter till kyrkobetjäningens avlöning, vilka utginge efter andra grunder än dem, som för kommunalutskylders utgörande i allmänhet vore stadgade. Då emellertid — yttrade de sakkunniga — några avgifter till prästerskapets avlöning numera icke utgå enligt äldre konvention eller förening (d. v. s. hänförande sig till tiden före år 1862) samt avgifter till kyrkobetjäningens avlöning vilka utgå efter andra grunder än dem som för kommunalutskylders utgörande i allmänhet äro stadgade, uteslutas från den föreslagna skattelindringen genom avfattningen av huvudstadgandet i författningsförslaget, hade i detta sammanhang undantag behövt göras blott för avgifter till prästerskapets avlöning enligt 1862 års förordning. 1 Någon erinran på denna punkt framställdes ej i de över sakkunnigförslaget avgivna remissyttrandena. Dissenterlagskommittén har fördenskull i sitt förslag till författningstext låtit det nu stadgade undantaget från skattelindring beträffande vissa avgifter till prästerskapets och kyrkobetjäningens avlöning enligt äldre grunder helt utgå. Frågan om huru stor del av skatten som bör eftergivas behandlades ingående av såväl dissenterskattekommittén som religionsfrihetssakkunniga. Beträffande vad som därvid anförts får dissenterlagskommittén hänvisa till den i det föregående (s. 314 o. f.) lämnade redogörelsen i detta hänseende. Dissenterlagskommittén vill här endast erinra om att dissenterskattekommittén därom uttalade att, om man övervägde vad prästerskapet hade att uträtta i det borgerliga samhällets eller i den enskilde individens intresse av beskaffenhet att komma alla samhällsmedlemmar till godo och om man tänkte sig dessa göromål överflyttade från prästerskapet till andra, särskilt avlönade personer, det knappast skulle kunna antagas, att dylika tjänstemän i tillräckligt antal och med erforderlig utbildning skulle kunna anställas för hälften av den summa, vartill församlingarnas avgifter till prästerskapets avlöning då för tiden uppgick. Beligionsfrihetssakkunniga framhöllo i anslutning härtill, att under de år, som förflutit sedan dissenterskattekommitténs utredning verkställdes, förhållandena på hithörande område undergått en förskjutning, vilken obetingat finge anses ha inneburit en ökning av de borgerliga bestyren. Då dessa i lika mån lände till gagn för alla samhällsmedlemmar och då perso1

SOU 1927: 13 s. 202—203, 210—211 och 265.

25—488230.

338 ner, som icke tillhörde svenska kyrkan, kunde förväntas i viss utsträckning taga prästerskapets tjänster i anspråk jämväl i andra avseenden, såsom för vigsel och begravning m. m., ansågo de sakkunniga, att kyrkan utomstående endast i starkt begränsad omfattning borde erhålla lindring i kyrkliga utskylder, i vad dessa avsåge att utgöra bidrag till prästerskapets avlönande. Det gagn, som dessa personer kunde få av kyrkobetjäningens verksamhet, ansågo de sakkunniga vara mindre betydande. De sakkunniga framhöllo därvid, att denna betjänings biträde mest torde komma att tagas i anspråk vid begravningar. I fråga om skattebidragen till övriga kyrkliga ändamål, såsom nybyggnad och underhåll av kyrka och prästgård, kulturella anordningar, anskaffning och underhåll av inventarier, kyrkas uppvärmning och belysning, beredande av lokaler för pastorsexpedition och kyrkoarkiv, anställande av skrivbiträde för kyrkobokföringen, diakoni, s. k. barnkrubbor och andra välgörenhetsinrättningar, underhåll och vård av begravningsplatser m. m., ansågo de sakkunniga betydande lindring böra beredas dem, som icke tillhörde svenska kyrkan. Av vad för angivna ändamål åtgjordes, vore visserligen en del av beskaffenhet att lända även dylika personer i större eller mindre mån till gagn; så vore t. ex. förhållandet med anordningarna för pastorsexpedition och kyrkoarkiv, diakoni, anstalter för barnavård och annan verksamhet i välgörande syfte, underhåll och vård av begravningsplatser etc. Andra åtgärder, särskilt de som avsåge gudstjänsten, vore däremot av beskaffenhet, att flertalet av de kyrkan utomstående kunde antagas i allmänhet icke önska därav betjäna sig. Vid övervägande av frågan om storleken av den åsyftade skattelindringen ansågo alltså de sakkunniga det vara befogat att räkna med att sådan lindring kunde vara berättigad för en relativt mindre del av avgifterna till prästerskapets avlönande men att större eftergift skulle kunna äga r u m i avgifter till andra kyrkliga ändamål. Givetvis borde emellertid skattelindringen av praktiska skäl angivas i ett för samtliga kyrkliga avgifter gemensamt kvottal. Då utgifterna för prästerskapets avlönande dåmera för riket i dess helhet betydligt understege utgifterna för andra kyrkliga ändamål, hade de sakkunniga stannat vid att föreslå, att lindringen skulle, som dittills, gälla hälften av stadgade avgiftsbelopp. Dissenterlagskommittén får i anslutning härtill framhålla, att sedan skattelindring för kyrkliga ändamål införts genom 1908 års lagstiftning, vissa ändringar ägt rum på de områden, som med de kyrkliga avgifterna avses. Vad angår prästerskapets åligganden må erinras om att enligt religionsfrihetssakkunnigas uppfattning förhållandena på hithörande område undergått en förskjutning, vilken obetingat finge anses ha inneburit en ökning av de borgerliga bestyren. Efter det att religionsfrihetssakkunnigas betänkande avgivits ha ytterligare ändringar skett i detta hänseende. Kyrkoherde är sålunda numera icke självskriven såsom ordförande i kyrkostämma och skolråd, ehuru han fortfarande kan utses härtill, liksom även till ordförande i kyrkofullmäktige. Å andra sidan har pastoratens övertagande av den ecklesiastika boställsförvaltningen — därest ej en särskild boställs-

339 styrelse tillsatts — för kyrkoherden i hans egenskap av ordförande i pastoratskyrkorådet medfört en ökning i hans arbetsuppgifter. Den nya folkbokföringen, som innebär en betydelsefull omläggning med avseende å kyrkoböckernas förande och vad därmed sammanhänger, har även medfört stora ändringar i prästerskapets tjänsteåligganden. Införandet av den nya folkbokföringen innebär otvivelaktigt för närvarande en avsevärt ökad arbetsbelastning för prästerna. Hur därmed förhåller sig — sett på längre sikt - - är svårt att säga. Det torde även vara uppenbart, att det, vad angår prästerskapets borgerliga arbetsuppgifter över huvud taget, är förenat med svårigheter att kunna fastställa, i vad mån dessa sedan år 1908 ökats till sin omfattning i jämförelse med de kyrkliga arbetsuppgifterna. Kommittén finner dock antagligt, att en sådan ökning ägt rum. Vad angår skattebidragen till andra kyrkliga ändamål än prästerskapets och kyrkobetjäningens avlöning ansågo religionsfrihetssakkunniga en betydande lindring böra beredas dem, som ej tillhöra svenska kyrkan. De sakkunniga sammanförde därvid, såsom framgår av det föregående, ett flertal i nu ifrågavarande avseende olikartade angelägenheter, nämligen dels vissa, som avse den rent kyrkliga verksamheten, dels vissa, som gälla rent borgerliga uppgifter, och dels vissa, som främja båda dessa syften. Mot vad de sakkunniga därutinnan anfört framställdes erinringar i flera remissyttranden. Därvid framhölls bl. a., att anställande av skrivbiträde för kyrkobokföringen, diakoni, s. k. barnkrubbor och andra välgörenhetsinrättningar samt underhåll och vård av begravningsplatser — vilka uppgifter av de sakkunniga redovisats i detta sammanhang — i samma mån vore till gagn för de ur kyrkan utträdda som för de inom kyrkan kvarstående personerna. Dissenterlagskommittén kan för sin del ej heller godtaga de sakkunnigas resonemang på denna punkt. Det torde visserligen kunna antagas, att beträffande hela den ifrågavarande gruppen av uppgifter —- vilken, förutom de nyss nämnda, omfattade nybyggnad och underhåll av kyrka och prästgård, kulturella anordningar, anskaffning och underhåll av inventarier, kyrkas uppvärmning och belysning samt beredande av lokaler för pastorsexpedition och kyrkoarkiv — en större skattelindring är påkallad än i fråga om bidragen till prästerskapets avlöning. Den av de sakkunniga gjorda uppräkningen av hithörande uppgifter kan dock icke anses i och för sig giva stöd för uttalandet, att skattelindringen i denna del bör vara »betydande», eftersom flera av dessa uppgifter i samma grad komma de utträdda som de inom kyrkan kvarstående tillgodo samt flertalet av de övriga uppgifterna åtminstone till viss del måste anses vara av betydelse även för de utträdda. Strängt taget torde det principiellt sett endast vara nybyggnad och underhåll av kyrka, anskaffning och underhåll av inventarier till kyrka samt kyrkas uppvärmning och belysning, som ej äro av något direkt intresse för de utträdda. Ej heller beträffande dessa angelägenheter kan det emellertid göras gällande, att de äro helt utan betydelse för de utträdda. Det bör nämligen ihågkommas, att inånga kyrkor i viss utsträckning tagas i anspråk även för icke-gudstjänstliga ändamål, t. ex. i samband med nationella hög-

340 tider, skolavslutningar, konserter etc. Många kyrkor äro även genom sin ålder att hänföra till sådana byggnadsminnesmärken, som påkalla omsorg av alla medborgare. I detta sammanhang vill kommittén även erinra om att begravningsväsendet, som åtminstone för närvarande på de flesta håll fortfarande är en kyrklig angelägenhet, avsevärt utvecklats under den tid som förflutit sedan religionsfrihetssakkunnigas betänkande avgavs. Anspråken på kyrkogårdarnas vård ha sålunda starkt ökats. Uppförandet av krematorier och gravkapell samt anskaffandet av likvagnar etc. kräva stora kostnader. Däri böra de ur kyrkan utträdda deltaga i samma omfattning som kyrkans medlemmar. Enligt dissenterlagskommitténs mening bör skattelindringen för dem som ej tillhöra svenska kyrkan bestämmas på sådant sätt, att den skatt, dessa ha att erlägga, kan anses motsvara deras gagn av prästerskapets och kyrkobetjäningens verksamhet samt av kyrkans övriga inrättningar. Av praktiska skäl är det, såsom religionsfrihetssakkunniga jämväl uttalat, därvid nödvändigt, att skattelindringen angives i ett för samtliga kyrkliga avgifter gemensamt kvottal. Detta tal bör även, likaledes av praktiska skäl, vara jämnt avrundat, vilket medför att kraven på exakthet vid skattelindringens bestämmande icke kunna ställas alltför högt. Med hänsyn till dessa förhållanden har kommittén icke ansett erforderligt att införskaffa material, som skulle kunna tjäna till ledning vid en mera noggrann avvägning av skattelindringens storlek. En sådan undersökning skulle för övrigt på grund av den för närvarande rådande starka arbetsbelastningen för prästerskapet i anledning av övergången till det nya folkbokföringssystemet icke giva ett rättvisande resultat. Därjämte må framhållas, att det icke torde vara möjligt att siffermässigt beräkna exakt till hur stor del kyrkans anordningar tagas i anspråk för borgerliga uppgifter eller eljest äro till gagn även för dem som ej tillhöra svenska kyrkan. Fastställandet av i vilken utsträckning detta är fallet måste till stor del bliva en ren bedömningsfråga. På grund av vad sålunda anförts anser kommittén anledning saknas att ifrågasätta ändring av nuvarande bestämmelser rörande skattelindringens storlek. Kommittén föreslår alltså, att skattelindringen liksom hittills skall gälla hälften av de påförda avgiftsbeloppen. Kommittén övergår härefter till frågan om det tekniska förfaringssättet för skattelindringens erhållande. Enligt 1908 års lag angående lindring i främmande trosbekännares skattskyldighet till svenska kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning möjliggöres skattelindringen i huvudsak genom medverkan av föreståndaren i den främmande församlingen. Denne skall nämligen årligen före den 1 juli tillställa vederbörande pastorsämbete ett intyg om vilka som äro medlemmar i den främmande församlingen. Pastorsämbetet har sedan att efter granskning översända intyget till den som verkställer debiteringen. Beligionsfrihetssakkunniga erinrade om att efter genomförandet av deras förslag om rätt till fritt utträde ur svenska kyrkan de utom kyrkan ståen-

341 de komme att vara dels sådana, som anslutit sig till annat trossamfund, och dels sådana, som icke tillhörde något trossamfund. Då skattelindringen icke skulle bliva beroende av huruvida vederbörande tillhörde annat trossamfund, komme det att med ledning av församlingsböckerna kunna utan svårighet konstateras vilka inom en församling bosatta personer som vore berättigade till skattelindring. Dessa borde utan eget åtgörande erhålla lindringen. De sakkunniga föreslogo därför skyldighet för pastor att årligen till vederbörande debiteringsförrättare lämna uppgift på de inom församlingen kyrkobokförda personer, vilka sedan början av året icke tillhört svenska kyrkan. I anslutning härtill anfördes, att dylik uppgiftsplikt måhända inom vissa församlingar kunde bliva betungande för pastor men att densamma icke torde kunna undvikas. Pastor hade dock redan enligt gällande regler skyldighet att granska främmande församlingsföreståndares uppgifter. Då emellertid pastors uppgift ej kunde avse sådana inom församlingen skattskyldiga, som ej vore där kyrkobokförda, borde dessa för att komma i åtnjutande av skattelindring själva hos debiteringsförrättaren styrka, att de icke tillhörde svenska kyrkan. För dem, som vore kyrkobokförda i annan svensk församling, kunde erforderligt intyg lämnas av präst i kyrkoskrivningsorten, och de, som varit skrivna i svensk församling men icke längre vore det, kunde erhålla intyg av präst i senaste kyrkoskrivningsorten. Den omständigheten, att en utflyttad tillhörde annat trossamfund än svenska kyrkan, torde däremot ej vara tillfyllestgörande bevis. Vid dissenterlagskommitténs ställningstagande till den föreliggande frågan har till en början övervägts, huruvida för skattelindringens tillgodonjutande bör krävas särskild framställning av den därtill berättigade eller om skattelindring bör medgivas utan den enskildes medverkan genom vederbörande myndigheters försorg. Det lärer icke kunna förnekas, att vissa skäl skulle kjmna anses tala för att den enskilde bör taga initiativet i nu ifrågavarande avseende. Sålunda skulle härför kunna anföras bl. a., att då en förmån medgives en viss kategori av människor, det i och för sig icke synes vara obilligt, om den, som vill komma i åtnjutande av denna förmån, själv får göra framställning härom. Å andra sidan föreligger vid en sådan reglering alltid den risken, att möjligheten till erhållande av skattelindring i många fall kan komma att förbises och att vederbörande därigenom går miste om denna förmån. När kommittén nu i likhet med religionsfrihetssakkunniga föreslår, att de utanför svenska kyrkan stående böra utan egen medverkan erhålla lindring i de kyrkliga utskylderna, ha dock för kommittén i främsta rummet tekniska synpunkter varit avgörande. Eftersom de myndigheter, vilka skulle komma att beröras av kommitténs förslag i denna del, redan nu torde vara arbetstyngda, har kommittén strävat efter att finna en anordning, som skulle för dessa myndigheter medföra en så ringa ökning i arbetsbördan som möjligt. Om ett ansökningsförfarande i ifrågavarande hänseende skulle föreskrivas, måste ju de inkomna ansökningarna genom myndigheternas

342 försorg kontrolleras, och denna kontroll skulle enligt kommitténs uppfattning bliva vida mer arbetskrävande för myndigheterna än om skattelindringen effektuerades helt genom dessas egna åtgärder. Kommittén ämnar nu närmare undersöka vilka möjligheter, som här skulle kunna ifrågakomma. En tänkbar utväg skulle kunna vara att beträffande sådana skattskyldiga, som tillhöra ett särskilt trossamfund, skattelindringen skulle liksom nu är fallet i fråga om medlemmar i de erkända trossamfunden grundas på uppgifter från församlingsföreståndarna i dessa samfund. Såsom rramgår av vad kommittén i annat sammanhang (s. 179 o. i.) anfört har kommittén föreslagit införande i folkbokföringsförordningen av en bestämmelse, innebärande skyldighet för de särskilda trossamfunden att årligen till vederbörande pastor lämna uppgift om sina medlemmar. Då emellertid enligt kommitténs förslag skattelindring skall tillkomma endast sådana personer, vilka sedan början av det år som föregått taxeringsåret icke tillhört svenska kyrkan, finge pastor vid granskningen av dessa uppgifter anmärka, vilka av de därå upptagna personerna som vore berättigade till skattelindring. Pastor skulle sedan översända förteckningarna till debiteringsförrättaren. De personer, som under ovan angivna tid stått utanför svenska kyrkan men icke tillhöra något trossamfund, finge pastor själv årligen anmäla till debiteringsförrättaren. Något hinder mot att skattelindringens tillgodonjutande m ö j liggöres genom anordningar av nu angivet slag kan kommittén icke finna. Kommittén vill emellertid framhålla, att de uppgifter, som här äro erforderliga — nämligen om det förhållandet att vederbörande ej tillhör svenska kyrkan och, därest han själv utträtt ur kyrkan, om tiden för utträdet — finnas hos pastorsämbetena, och fullt tillförlitliga upplysningar härutinnan k u n n a givetvis icke erhållas annorledes än från pastorsämbetena. Begagnandet ^av uppgifterna från de särskilda trossamfunden för nu ifrågavarande ändamål skulle närmast kunna anses motiverat av hänsyn till önskvärdheten av att pastorsämbetena icke ålades nya arbetsuppgifter i större utsträckning än som är oundgängligen nödvändigt. Det synes dock kommittén kunna ifrågasättas, om begagnandet av trossamfundens uppgifter skulle för pastorsämbetena innebära någon lättnad i jämförelse med det arbete, som skulle följa av att pastorsämbetena själva finge på ett eller annat sätt meddela uppgift om alla dem, vilka under den tid som här avses stått utanför svenska kyrkan. Liksom hittills skall ju enligt kommitténs förslag vid församlingsboken finnas fogad särskild förteckning över personer, som icke tillhöra svenska kyrkan. Kommittén har fördenskull ansett mest ändamålsenligt, att den ifrågavarande uppgiftsplikten helt ankommer på pastorsämbetena. Enligt 28 § folkbokföringsförordningen åligger det pastor att i den ordning Konungen föreskriver fortlöpande meddela länsbyråerna erforderliga uppgifter ur kyrkoböckerna till ledning för de tryckande registrens förande. Närmare föreskrifter härom meddelas i kungörelsen den 30 december 1946 (nr 801) angående kyrkobokföringen i riket (kyrkobokföringskungö-

343 relsen). Pastor skall enligt dessa föreskrifter lämna länsbyrån fortlöpande underrättelser rörande ett flertal förhållanden, beträffande vilka ändring inträtt. I varje församling föres nu ett församlingsregister, bestående av avtryckskort av tryckplåtarna i det hos länsbyrån förda tryckande registret beträffande den i församlingen kyrkobokförda befolkningen. Pastors aviseringar till länsbyrån ske genom att pastor å avtryckskortet antecknar inträffad förändring och översänder kortet till länsbyrån. Från länsbyrån erhåller pastor därefter ett nytt avtryckskort med skyldighet för pastor att kontrollera att aviseringen rätt uppfattats. Det skulle kunna ifrågasättas, huruvida icke pastors aviseringsplikt kunde utökas att omfatta jämväl det förhållandet att vederbörande utträtt ur eller eljest icke tillhör svenska kyrkan. Om skyldighet för pastor till avisering rörande dessa förhållanden bleve införd, skulle uppgifter om utträde ur resp. inträde i svenska kyrkan kontinuerligt komma att inflyta i det tryckande registret. Eftersom flertalet av de uppgifter, som finnas å tryckplåtarna, avtryckas i debiteringslängden, skulle därigenom möjlighet ha beretts för debiteringsförrättaren (den lokala skattemyndigheten) att vid den slutliga skattens debitering iakttaga rätten till skattelindring i de fall, då sådan rätt förefinnes. Såvitt kommittén kan finna, skulle denna metod för skattelindringens tekniska genomförande utgöra en enkel och praktisk lösning. Med hänsyn till det begränsade utrymmet å tryckplåtarna är det dock en ofrånkomlig förutsättning för metodens användande, att ifrågavarande uppgifter göras ytterst kortfattade. Att en person utträtt ur svenska kyrkan under år 1948, kunde exempelvis betecknas med »u 48». Det förhållandet, att en person aldrig tillhört svenska kyrkan, skulle kunna utmärkas med enbart »u» eller något liknande. Enligt vad kommittén inhämtat finnes dock för närvarande icke å tryckplåtarna något utrymme, som kan tagas i anspråk för anteckning om uppgifter av förevarande art. Visst utrymme, som nu ej användes, är reserverat för speciella uppgifter. Från åtskilliga håll ha därjämte framställts önskemål om beredande av utrymme å tryckplåtarna för uppgifter av mycket varierande slag. Sådana önskemål ha framförts beträffande nummer å körkort, nummer å vapenlicens, rotenummer, beteckning för huruvida personen bor i tätort eller ej, valdistriktets nummer och om rätt till barnbidrag. Det tillkommer givetvis icke dissenterlagskommittén att avgöra, huruvida vid disponerandet av utrymmet å tryckplåtarna det ändamål, varom här är fråga, bör tillerkännas företräde framför de övriga ändamål, som k u n n a påkalla uppmärksamhet i detta avseende. Vid den översyn av folkbokföringsförordningen, som enligt vad för kommittén upplysts avses skola äga r u m inom en nära framtid, torde en avvägning mellan de olika önskemålen komma att ske. Kommittén vill för sin del endast uttala, att kommittén finner önskvärt att utrymme kunde beredas å tryckplåtarna för nu ifrågavarande uppgifter. Kommittén anser sig även böra understryka, att

344 ställningstagandet till detta önskemål ej bör ske allenast med hänsyn till den betydelse, som anses böra tillmätas det ifrågavarande ändamålet i och för sig. Oavsett vilken värdering, som vid en jämförelse mellan de olika ändamålen kan komma det förevarande ändamålet till del, är det, om kommitténs förslag genomföres, en angelägenhet av vikt, att det tekniska förfarandet för skattelindringens erhållande ordnas på ett sätt, som icke bereder därav berörda myndigheter alltför stora svårigheter. Såsom framgår av vad ovan anförts har kommittén just u r denna synpunkt funnit det tryckande registrets användande för ifrågavarande ändamål vara att föredraga framför de andra utvägar, som här kunna ifrågakomma. Om emellertid den omprövning, som kan förutsättas bliva verkställd, skulle giva vid handen, att det tryckande registret icke kan tagas i anspråk för nu ifrågavarande ändamål, måste någon annan anordning i samma syfte komma till användning. Kommittén ämnar i det följande angiva några tänkbara utvägar i detta hänseende. Enligt kommitténs uppfattning kan dock ingen av dem anses ur arbetssynpunkt likvärdig med den av kommittén i första hand föreslagna. Det skulle k u n n a ifrågasättas, att debiteringsförrättaren erhölle underrättelse om de utanför svenska kyrkan stående på så sätt, att pastor årligen till honom översände en avskrift av den vid församlingsboken fogade förteckningen över personer som icke tillhöra svenska kyrkan. Om förteckningen skall kunna begagnas för ifrågavarande ändamål, torde den emellertid böra kompletteras med dag för utträde ur svenska kyrkan, varom anteckning för närvarande ej sker i förteckningen. Å förteckningen antecknas nu kyrkobokföringsfastigheten. Har flyttning skett inom församlingen, antecknas emellertid enligt vad för kommittén uppgivits icke den nya kyrkobokföringsfastigheten. I större församlingar med en mera rörlig befolkning skulle det sålunda kunna uppstå vissa svårigheter för debiteringsförrättaren att med ledning av förteckningen finna den skattskyldige i debiteringslängden. En annan utväg skulle kunna tänkas vara, att pastor varje år lämnade debiteringsförrättaren särskild uppgift om de personer, vilka sedan nästföregående års början icke tillhört svenska kyrkan. Det är härvid att märka, att pastor redan enligt nu gällande föreskrifter är skyldig att för annat ändamål årligen i viss ordning göra anmälan om vilka personer, som ej tillhöra svenska kyrkan. Uppgift härom är nämligen erforderlig vid upprättandet av vissa röstlängder. Enligt 3 § kungörelsen den 18 april 1947 (nr 186) om upprättande av röstlängd för val till riksdagens andra kammare samt av kommunal röstlängd åligger det sålunda pastor att beträffande personer inom församlingen, vilka uppnått eller under kalenderåret uppnå en ålder av 21 år, årligen å blankett enligt fastställt formulär meddela uppgift bl. a. å dem, som den 10 juni äro främmande religionsbekännare eller senast nämnda dag anmält sig till utträde ur svenska kyrkan. Uppgiften skall senast den 12 juni avlämnas till den lokala skattemyndigheten (d. v. s. på landet häradsskrivaren och i stad, som icke tillhör fög-

345 deri, kronokamreraren). I de åligganden, som ankomma på den lokala skattemyndigheten, ingår bl. a. att verkställa debiteringen av slutlig och tillkommande skatt, vari inbegripas de utskylder till kyrkliga ändamål, varom här är fråga. Den myndighet, som har att vid debiteringen iakttaga rätten till skattelindring, erhåller således i annat sammanhang vissa av de härför erforderliga uppgifterna. Dessa avse dock endast personer i 21-årsåldern och däröver, medan skattelindring givetvis kan ifrågakomma även för personer, vilka icke uppnått denna ålder. Å andra sidan avse uppgifterna jämväl andra än dem, som kunna erhålla skattelindring. Sådan tillgodokommer ju endast personer, vilka sedan nästföregående års ingång icke tillhört, kvrkan. Det skulle emellertid kunna ifrågasättas, att pastorsämbetenas uppgiftsplikt enligt röstlängdskungörelsen och med avseende å den nu föreslagna skattelindringen samordnades på sådant sätt, att dubbla anmälningar av pastor kunde undvikas. Uppgifterna från pastor måste då för att kunna ligga till grund såväl vid röstlängdernas upprättande som vid debiteringen avse alla inom församlingen kyrkobokförda personer, vilka den 10 juni icke tillhöra svenska kyrkan. Anteckning skulle därvid även göras om tidpunkten för utträdet ur kyrkan, vilket måhända ej sker i de nuvarande till ledning vid röstlängdernas upprättande avlämnade uppgifterna. Debiteringsförrättaren finge sedan i vederbörande längder anteckna dem som på grund av ställning utanför kyrkan ej äro röstberättigade resp. skola erhålla skattelindring. E n enklare utväg skulle måhända vara, att pastor vid sidan av den vid församlingsboken fogade förteckningen förde ett särskilt kortregister över u r svenska kyrkan utträdda personer. Å korten skulle antecknas den utträddes fullständiga namn, födelsedatum och födelseort, dag från och med vilken vederbörande ej tillhört kyrkan, samfundstillhörighet samt kyrkobokföringsfastighet. Vid flyttning inom församlingen skulle anteckning göras om den nya kyrkobokföringsfastigheten. Pastors underrättelseskyldighet till debiteringsförrättaren skulle kunna fullgöras på så sätt, att hela kortregistret av pastor för erforderlig tid utlånades till debiteringsförrättaren, vilken genom jämförelse mellan registerkorten och debiteringslängden kunde konstatera vilka personer som vore berättigade till skattelindring. Eftersom pastor icke har någon kännedom om vilka av de utanför kyrkan stående som äro inkomsttagare, måste pastor i förteckningar eller andra uppgifter medtaga samtliga inom församlingen kyrkobokförda, till skattelindring berättigade personer. Åtskilliga, som ej ha några inkomster, komma givetvis därvid att bliva medtagna. Med det nu skisserade systemet med ett kortregister undvikes, att pastor nödgas göra dylika för ändamålet onödiga anmälningar. För debiteringsförrättaren bleve begagnandet av ett kortregister mera arbetskrävande än om pastors uppgiftsplikt fullgöres på annat sätt. Det synes emellertid kunna anses rimligt att, då genomförandet av kommitténs förslag medför en ökad arbetsbelastning, denna i den mån så är möjligt j ä m n t fördelas mellan pastor och debiteringsförrättaren.

346 Om uppläggandet av ett kortregister av ifrågavarande slag skulle vara en helt frivillig anordning och det alltså skulle tillkomma pastor att avgöra, om ett sådant skall begagnas eller icke, erfordras ej någon författningsändring. Enligt 10 § 3 mom. folkbokföringsförordningen är nämligen pastor berättigad att, utöver de föreskrivna kyrkoböckerna och registren, föra de förteckningar eller register han i övrigt finner behövliga för församlingsarbetet eller kyrkobokföringen. Skulle däremot uppläggandet av ett kortregister anses böra bliva en obligatorisk angelägenhet, måste författningsändring ske. Med hänsyn till den nu rådande oklarheten rörande den utväg, som kan komma att begagnas för skattelindringens tekniska genomförande, har kommittén i förslaget till lag om viss lindring i skattskyldigheten för dem, vilka icke tillhöra svenska kyrkan, ej lämnat någon närmare precisering härutinnan. Kommittén har sålunda allenast angivit, att det inom varje församling åligger pastor att årligen i den ordning som av Konungen bestämmes lämna uppgift å de inom församlingen kyrkobokförda personer, vilka sedan början av det närmast föregående kalenderåret icke tillhört svenska kyrkan. I vilken form dessa uppgifter än kunna komma att lämnas böra desamma avse viss för alla bestämd tidpunkt. Beligionsfrihetssakkunniga anförde härom, att med hänsyn till att inträde i statskyrkan kunde äga r u m under det år, då debiteringen sker, uppgiftskyldigheten borde avse så stor del av året som möjligt. De sakkunniga föreslogo därför, att uppgiftsskyldigheten skulle vara fullgjord under loppet av september månad. Enligt dissenterlagskommitténs mening bör emellertid icke en så sen tidpunkt väljas. För att några olägenheter med avseende å debiteringsarbetets behöriga fortgång ej skola uppkomma synes uppgiftsskyldigheten böra vara fullgjord före den 1 juli. Att uppgifterna sålunda komma att avse endast hälften av taxeringsåret finner kommittén icke kunna möta några större betänkligheter. Då verkningarna i beskattningshänseende av utträdet u r svenska kyrkan icke framträda förrän under tredje året efter utträdet, torde det kunna anses vara av mindre vikt, om ett inträde i kyrkan under senare hälften av taxeringsåret föranleder skatteförmånens bortfallande först efter den taxering, som äger r u m under det därpå följande året. Beträffande sådana personer, vilka åtnjuta inkomst i församling där de icke äro kyrkobokförda, torde några särskilda anordningar ej vara erforderliga i de fall, då denna församling och kyrkobokföringsorten tillhöra samma lokala skattemyndighets tjänstgöringsområde. Då så icke förhåller sig, torde det emellertid vara ofrånkomligt, att en annan reglering sker. I sistnämnda fall bör det enligt kommitténs mening — i likhet med vad som förutsattes av religionsfrihetssakkunniga — ankomma på den enskilde att hos debiteringsförrättaren styrka att han under den tid, varom här är fråga, icke tillhört svenska kyrkan. På vad sätt dylik bevisning bör fullgöras kan i frågans nuvarande läge ej närmare angivas. Uppenbart är emellertid, att intyg av präst i kyrkobokföringsorten eller, vad angår den som varit kyrkobokförd i svensk församling men ej längre är det, intyg av präst

347 i den senaste kyrkobokföringsorten, alltid bör kunna godtagas såsom tillfyllestgörande bevis. Bevisskyldigheten bör för att skattelindring skall kunna erhållas vara fullgjord före den 1 juli under taxeringsåret. Kommittén övergår nu till att närmare undersöka de ekonomiska konsekvenserna av den föreslagna skattelindringen. Vid tillkomsten av 1908 års lag angående lindring i främmande trosbekännares skattskyldighet till svenska kyrkan förefanns möjlighet att tämligen noga uträkna, huru stora belopp, som genom den då ifrågasatta skattelindringen skulle frångå församlingarna. Förslaget avsåg ju endast begränsade grupper av skattskyldiga, nämligen sådana främmande trosbekännare, som voro anslutna till av staten erkända trossamfund. Med hänsyn till innebörden av det nu föreliggande förslaget om rätt till utträde ur svenska kyrkan är det uppenbart, att någon tillförlitlig beräkning av antalet personer, som kunna komina att begagna sig av den vidgade rätten att lämna kyrkan, icke är möjlig att göra och att därför någon säker uppskattning ej heller kan ske av det samlade belopp, till vilket skattelindringen kan väntas uppgå. Av stort intresse för bedömande av detta förslags ekonomiska konsekvenser måste dock vara att k ä n n a storleken av församlingarnas faktiska utgifter för kyrkliga ändamål, såväl absolut som i förhållande till storleken av samtliga kommunala utgifter, storleken av det kommunala skatteunderlaget, d. v. s. kommunalskattetaxeringens (för såväl inkomst som fastighet) resultat, samt storleken av den därpå grundade utdebiteringen för kyrkliga och andra ändamål. Med ledning av dessa siffror kan en uppskattning göras av det belopp, som under olika förutsättningar skulle frångå församlingarna genom den föreslagna skattelindringen, nämligen om man antager, att de utom svenska kyrkan stående komma att representera vissa kvotdelar av det kommunala skatteunderlaget. Sådana beräkningar torde ha sitt värde, då m a n genom desamma får en uppfattning om frågans allmänna ekonomiska räckvidd. P å uppdrag av kommittén har t. f. förste aktuarien i statistiska centralbyrån J. F. Bredal-Bauer verkställt viss statistisk utredning i ifrågavarande hänseende, vilken utredning återfinnes i Bilaga till detta betänkande med därvid fogade tabellerna 1—4. Tab. 1 utvisar kommunernas utgifter för dels kyrkliga och dels övriga kommunala ändamål under åren 1942—1944. Härvid redovisas såväl bruttosom nettoutgifter, av vilka de sistnämnda framkommit efter avräknande av inkomsterna i den kommunala verksamheten utom skatter. Beträffande bruttoutgifterna för kyrkliga ändamål skiljes mellan sådana utgifter, som bestridas av pastoraten, och övriga kyrkliga utgifter, som i regel bekostas av församlingarna. Pastoratens bruttoutgifter äro specificerade å följande utgiftsslag, nämligen anskaffning av fastighet, underhåll av fastighet och inventarier, prästerskapets avlöning, andra avlöningar och pensioner, allmän kyrkoavgift samt övriga utgifter. Bruttoutgifterna för andra kyrkliga ändamål än pastoratsändamål uppdelas å anskaffning av fastighet, underhåll av fastighet och inventarier, avlöningar och pensioner samt övriga utgifter.

348 För hela riket utgjorde de kyrkliga bruttoutgifterna under år 1942 78,6 under år 1943 82,2 och under år 1944 84,8 miljoner kronor. Av större intresse i detta sammanhang äro nettoutgifterna för kyrkliga ändamål. Dessa uppgingo i hela riket under år 1942 till 45,9, under år 1943 till 46,8 och under år 1944 till 49,9, allt miljoner kronor, vilka belopp motsvarade resp. 8,o, 7,7 och 7,2 procent av samtliga nettoutgifter för kommunala ändamål. Med stöd av dessa uppgifter skulle kommunernas nettoutgifter för kyrkliga ändamål för närvarande kunna beräknas till omkring 50 miljoner kronor, motsvarande omkring 7,5 procent av kommunernas samtliga nettoutgifter. Sistnämnda procenttal utgör ett medeltal för hela riket. För landskommunerna utgjorde de kyrkliga nettoutgifterna i medeltal för år 1942 12,o, för år 1943 12,i och för år 1944 11,5 procent av landskommunernas samtliga nettoutgifter. De kyrkliga nettoutgifterna för städerna utgjorde för år 1942 6,o, för år 1943 5,7 och för år 1944 5,2 procent av städernas samtliga nettoutgifter. I landskommunerna ha således de kyrkliga utgifterna avsevärt större betydelse än i städerna. Tab. 2 utvisar beloppen av utdebiterade utskylder till de i Tab. 1 angivna ändamålen under åren 1941—1944 samt de mot dessa utskylder svarande utdebiteringarna per skattekrona under samma år. Uppgifterna avse — vad angår totalbeloppen av utskylderna för samtliga kyrkliga ändamål, övriga kommunala ändamål och samtliga kommunala ändamål — de belopp, som beslutats till utdebitering, och årtalen motsvara de år, då utskylderna influtit. Av tabellen framgår, att utskyldsbeloppen under nämnda fyra år förete en betydande stegring. De för samtliga kyrkliga ändamål debiterade skattebeloppen utgjorde sålunda i hela riket för år 1941 52,7, för år 1942 56,7, för år 1943 63,4 och för år 1944 71,i miljoner kronor. Bäknat per skattekrona utvisar den kyrkliga utdebiteringen i medeltal för hela riket däremot — beroende på skatteunderlagets stegring — för nämnda fyra år endast en ringa variation, nämligen mellan 0,so och 0,83 kronor, under det att den genomsnittliga utdebiteringen för samtliga kommunala ändamål för samma år varierat betydligt mer, nämligen mellan 8,60 och 9,62 kronor per skattekrona. Utdebiteringen för samtliga kyrkliga ändamål har sålunda för nämnda år i medeltal för hela riket understigit 10 procent av hela den kommunala utdebiteringen för samma år. På landsbygden utgöra emellertid de kyrkliga utskylderna en betydligt större andel av den totala kommunalskatten än i städerna. Utdebiteringen per skattekrona för kyrkliga ändamål varierade sålunda under åren 1941—1944 mellan l,n och l,is i landskomkommunerna och mellan 0,eo och 0,64 i städerna. I detta sammanhang må påpekas, att de ovannämnda uppgifterna rörande utdebiterade utskylder framkommit utan hänsyn till åtnjutna understöd av skatteutjämningsmedel. Då det här närmast gäller att belysa storleksordningen av de debiterade utskylderna för dels kyrkliga ändamål och dels kommunala ändamål över huvud taget, torde dock denna omständighet vara av mindre betydelse. Totalbeloppen för de debiterade utskylderna minskas nämligen icke genom dessa understöd i någon mera avsevärd utsträckning.

349 Understöden motsvarade sålunda år 1943 en minskning av den totala kommunala utdebiteringen av 0: 62 kronor per skattekrona i landskommunerna och 0: 02 kronor per skattekrona i städerna. Vid en jämförelse mellan Tab. 1 och Tab. 2 framgår, att de utdebiterade utskyldsbeloppen för kyrkliga ändamål rätt avsevärt överstiga motsvarande nettoutgifter. Detta åskådliggöres närmare genom följande sammanställning: Utdebiterade Nettoutgifter utskylder till till kyrkliga kyrkliga ändaändamål i kr. mål i kr. 19i2. Landskommuner Städer Hela riket

22 548 692 23 319 789 45 868481

29 294 768 27 378 647 56 673415

23 187 003 23 595 358 46 782361

33 811 579 29 592 972 63 404 551

25 535 765 24 322 475 49858 240

38 759 478 32 377 185 71136 663

19i3. Landskommuner. Städer Hela riket 1944. Landskommuner. Städer Hela riket

De utdebiterade utskylderna överstiga sålunda nettoutgifterna varje år med icke mindre än omkring 10 å 20 miljoner kronor för hela riket. Detta förhållande torde kräva närmare förklaring. Till en början må framhållas, att uppgifterna om utskylderna, såsom ovan nämnts, avse de belopp, som utdebiterats. Hänsyn har alltså icke tagits till uppkommande restantier. Uppenbart är emellertid, att denna omständighet icke kan ha givit anledning till de stora divergenser, varom här är fråga. Körande anledningen till sådana divergenser mellan kommunernas nettoutgifter och de faktiska medelutdebiteringarna i kommunerna ha i den av statistiska centralbyrån utgivna publikationen »Kommunernas finanser år 1943» (s. 34 i texten) gjorts vissa uttalanden. Sålunda framhålles, att avvikelserna bl. a. bero — förutom på den omständigheten, att de faktiska medelutdebiteringarna äro beräknade med hänsyn till uppkommande restantier o. d. — därpå att de kommunala räkenskapssammandragen såsom vanliga utgifter upptaga även sådana nyanskaffningar och aktieteckningar, som bestridas med lånemedel, men å andra sidan icke redovisa amorteringar bland utgifterna, medan motsatsen äger rum vid debiteringssatsernas bestämmande. Såsom andra omständigheter, vilka kunna bidraga till avvikelser, angivas, att vid staternas upprättande tagits i anspråk tillgängliga medel, som i räkenskapssammandragen ej behandlats såsom inkomst, eller att å andra sidan avsatts medel till ett kommande års behov, vilka avsättningar

350 i räkenskapssammandragen ej komma till synes såsom utgifter. Vad nu anförts avser närmast de borgerliga kommunerna. Motsvarande gäller givetvis dock även beträffande de kyrkliga kommunerna. Av Tab. 3 framgår storleken av det kommunala skatteunderlaget, uttryckt i antalet skattekronor, enligt taxeringarna åren 1941—1946. I tabellen redovisas antalet skattekronor för de olika beskattningsföremålen såväl i sammanlagt belopp som i procent av hela skatteunderlaget. Uppgifterna avse antalet skattekronor dels av fastighet och dels av inkomst, varvid antalet inkoinstskattekronor uppdelats i två grupper, nämligen dels fysiska personer, oskifta dödsbon och familjestiftelser (d. v. s. sådana skattskyldiga som finnas, upptagna i inkomstlängdens A-längd) och dels övriga skattskyldiga. Under sistnämnda grupp höra först och främst sådana skattskyldiga, som redovisas i inkomstlängdens B-längd, nämligen bl. a. svenska aktiebolag, svenska ekonomiska föreningar, svenska försäkringsanstalter som icke äro aktiebolag, sparbanker m. fl. samt sådana utländska juridiska personer som icke äro oskifta dödsbon eller familjestiftelser. Vidare höra till sistnämnda grupp skattskyldiga enligt inkomstlängdens C-längd, nämligen staten, kommuner, ideella föreningar och stiftelser m. fl., i den mån dessa äro skattskyldiga för inkomst. Tabellen utvisar, att skatteunderlaget under åren 1941—1946 ökat avsevärt. Medan sammanlagda antalet skattekronor i hela riket år 1941 utgjorde 68 652 286, hade detta antal år 1946 stigit till 116 765 211. Av de i tabellen angivna procenttalen framgår vidare, att skatteunderlagets fördelning mellan fastighet och inkomst under dessa år undergått en förskjutning, innebärande en minskning av fastighetsskattekronornas procentuella andel i skatteunderlaget. Denna andel var för hela riket år 1941 17,s men år 1946 13,6 procent. Fastighetsskattekronornas andel i skatteunderlaget är emellertid större på landsbygden än i städerna. Den ökning av inkomstskattekronornas procentuella andel i skatteunderlaget, som sålunda ägt rum, faller, såsom av tabellen framgår, helt på fysiska personer, oskifta dödshon och familjestiftelser, beträffande vilka procenttalet för hela riket ökat från 69,6 år 1941 till 75,8 år 1946. Beträffande övriga skattskyldiga har däremot inkomstskattekronornas procentuella andel i skatteunderlaget minskat, i det att denna andel för hela riket utgjorde år 1941 12,6 och år 1946 10,6 procent. En sådan minskning har för sistnämnda skattskyldiga skett såväl på landsbygden som i städerna. Minskningen är dock större på landsbygden än i städerna. I övrigt må påpekas, att fastighetsskattekronornas övervikt på landsbygden i jämförelse med städerna ungefärligen kompenseras av att inkomstskattekronornas antal för »övriga skattskyldiga» är större i städerna än på landsbygden. Enligt kommitténs förslag skall skattelindring kunna ifrågakomma endast för fysiska personer. Då de i A-längden redovisade skattekronorna avse ej allenast fysiska personer utan även oskifta dödsbon och familjestiftelser, för vilka skattelindring icke kan ifrågakomma, borde i förevarande sammanhang hänsyn tagas endast till de skattekronor, som avse fysiska perso-

351 ner. Hur stor del av skatteunderlaget, som belöper å oskifta dödsbon och familjestiftelser, är dock ej känt. Denna del torde emellertid vara så obetydlig, att vid beräkningen av förslagets ekonomiska konsekvenser kan helt bortses härifrån. Efter förslagets genomförande skulle sålunda den skatt för kyrkliga ändamål, som belöper å omkring 3 / 4 av det totala kommunala skatteunderlaget, komma att i större eller mindre utsträckning minskas. Proportionen är ungefär densamma i såväl landskommunerna som städerna. Antalet inkomstskattekronor för fysiska personer, oskifta dödsbon och familjestiftelser motsvarade sålunda år 1946 i landskommunerna 76,9, i städerna 75,o och i hela riket 75,8 procent av hela det kommunala skatteunderlaget. Det bör emellertid uppmärksammas, att nämnda procenttal utgöra medeltal för samtliga landskommuner resp. samtliga städer och för hela riket. Inom de särskilda kommunerna kan givetvis proportionen mellan de olika beskattningsföremålen vara högst varierande. Tab. 4 utvisar variationerna inom de olika kommunerna av utdebiteringens storlek per skattekrona år 1944 för kyrkliga ändamål. Såsom framgår av den i bilagan lämnade kommentaren till nämnda tabell har år 1944 icke någon utdebitering för kyrkliga ändamål behövt äga rum i en kommun, nämligen Bodsjö kommun i Jämtlands län, av den anledningen, att församlingens kyrka haft betydande inkomster från egen skogsfastighet. De högsta utdebiteringarna för kyrkliga ändamål ha samma år förekommit i Bännelanda kommun i Älvsborgs län och Gerums kommun i Gotlands län, där den kyrkliga utdebiteringen varit resp. 7: 00 och 6: 35 kronor per skattekrona. Utdebiteringen för kyrkliga ändamål synes ofta vara mera betungande bland småkommunerna än bland de större. Av Tab. 4 framgår, att ett relativt stort antal kommuner med mer än 2 kronor i utdebitering för kyrkliga ändamål förekommo i Östergötlands, Kalmar, Gotlands, Älvsborgs och Skaraborgs län, i vilka län småkommunerna äro tämligen talrika, under det att i t. ex. Stockholms och Kopparbergs län samt Norrlandslänen den kyrkliga utdebiteringen i betydande utsträckning fallit inom de lägre grupperna. Hur antalet landskommuner och städer fördelar sig mellan de olika grupperna för utdebiteringen åskådliggöres närmare i följande sammanställning, vari antalet kommuner anges i procent av hela antalet landskommuner resp. städer. Utdebitering till kyrkliga ändamål

hö^st 0"50 0'51—1'00 1-01 —1'50 1-51—2'00 2-01—3'00 301 — 4-00 över 5'00

Antal landskommuner i procent

Antal städer i procent

0-9 21-1 35-3 238 16-0 2-5 03 o-i

4-1 78-0 9-8 3-2 4-9

100-0

352 Av denna sammanställning framgår, att år 1944 den kyrkliga utdebiteringen i allmänhet var lägre i städerna än i landskommunerna. Sålunda var den kyrkliga utdebiteringen högst en krona per skattekrona i 22,o procent av landskommunerna och 82,i procent av städerna, högst två kronor per skattekrona i 81,i procent av landskommunerna och 95,i procent av städerna samt högst tre kronor per skattekrona i 97,i procent av landskommunerna och i alla städer. I flertalet kommuner — såväl landskommuner som städer — var den kyrkliga utdebiteringen mellan 0: 50 och två kronor per skattekrona, nämligen i 80,2 procent av landskommunerna och i 91,o procent av städerna. Såsom ovan nämnts föreligga avsevärda divergenser mellan de i den officiella statistiken redovisade nettoutgifterna för kyrkliga ändamål och de utdebiterade utskylderna för sådana ändamål, i det att de sistnämnda äro betydligt högre än de förstnämnda. Vid bedömandet av de ekonomiska konsekvenserna av den föreslagna skattelindringen torde uppgifterna om de utdebiterade utskylderna böra läggas till grund. De utdebiterade utskylderna till kyrkliga ändamål utgjorde år 1942 i hela riket 56,7, år 1943 63,4 och år 1944 71,i miljoner kronor. Kommittén utgår fördenskull från ett sammanlagt utskyldsbelopp för hela riket av 70 miljoner kronor. Av detta belopp hänför sig enligt den beräkning, som ovan gjorts med avseende å skatteunderlaget, omkring s /, eller 52,5 miljoner kronor till fysiska personers beskattningsbara inkomster. I den utdebitering, som belöper å sådana inkomster, skulle enligt kommitténs förslag skattskyldiga, vilka icke tillhöra svenska kyrkan, kunna erhålla lindring med hälften. Det belopp, som genom utträde ur kyrkan och därav föranledd skattelindring skulle komma att minskas, utgör alltså hälften av 52,5 miljoner kronor eller 26,2 miljoner kronor. Om man antager, att skattskyldiga, som kunna komma att stå utom svenska kyrkan, representera en mot sitt antal proportionell del av skatteunderlaget, skulle skatteförlusten bliva, om hälften av de skattskyldiga utträdde, 13,i miljoner kronor, om 25 procent utträdde, 6,5 miljoner kronor, om 20 procent utträdde, 5,2 miljoner kronor, om 10 procent utträdde, 2,6 miljoner kronor, om 5 procent utträdde, 1,3 miljoner kronor, och om 1 procent utträdde, 0,3 miljoner kronor. Med de här anförda siffrorna avses allenast att ge några hållpunkter vid bedömandet av förslagets ekonomiska verkningar. Storleken av skatteförlusten för varje enskild församling blir ju beroende av i vilken utsträckning dennas medlemmar kunna komma att begagna sig av den föreslagna rätten till fritt utträde ur svenska kyrkan och därom kunna på förhand några mera bestämda förutsägelser icke göras. Skulle i en viss församling utträde u r kyrkan ske i större omfattning, kan skatteförlusten för församlingen otvivelaktigt bliva avsevärd. Såsom ovan nämnts håller kommittén icke för troligt, att efter förslagets genomförande utträde ur svenska kyrkan i någon betydande utsträckning kommer att äga rum. De anförda siffrorna äro emellertid av den storleksordning, att det enligt kommitténs mening redan av denna anledning icke gärna kan ifrågasättas att den upp-

353 kommande skatteförlusten skall stanna å församlingarna. Kommittén kommer i det följande att närmare behandla denna fråga. I detta sammanhang inskränker sig kommittén till att påpeka, att församlingarna i en eller annan form böra erhålla gottgörelse för den genom utträdet och den därav föranledda skattelindringen uppkommande skatteförlusten. Kommittén övergår härefter till att behandla frågan om täckandet av skatteförlusten för församlingarna genom den föreslagna skattelindringen för dem som ej tillhöra svenska kyrkan. Enligt religionsfrihetssakkunnigas förslag skulle kyrkofondens medel få användas för täckande av denna förlust, därest det avgiftsbelopp, för vilket befrielse åtnjutits, i varje församling för ett år uppgått till sammanlagt minst 100 kronor. Denna anordning betraktades av de sakkunniga dock endast som ett provisorium. Den rätta lösningen ansågo de sakkunniga vara att låta skattelindringen i möjligaste mån så att säga finansiera sig själv på så sätt att den genom skattelindringen uppkommande inkomstminskningen kompenserades av utgiftsminskning i följd av förenklingar i den kyrkliga organisationen på de orter, där utträde ur k y r k a n kunde komma att äga r u m i avsevärd omfattning. De sakkunniga torde sålunda ha ansett, att kostnaderna för de ändamål, varom här är fråga, i princip borde bestridas av församlingarna själva. Mot religionsfrihetssakkunnigas förslag i denna del framställdes såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen (s. 317 o. f.) erinringar i ett flertal remissyttranden. I de flesta av de på denna punkt kritiska yttrandena framhölls, att anlitandet av kyrkofonden för ifrågavarande ändamål skulle strida mot fondens egentliga syfte, nämligen till den del kyrkofonden skulle komma att få ersätta församlingarna för avgifter till kyrkobetjäningens avlöning samt till byggande och underhåll av kyrka och prästgård. Vidare påpekades risken för att kyrkofonden icke skulle kunna bära den ifrågasatta utgiftsökningen. I de flesta av de kritiska yttrandena förordades i stället, att församlingarnas skatteförluster genom skattelindringen skulle — liksom dittills skett — täckas av statsmedel. Bepresentativt för denna ståndpunkt var det yttrande, som avgavs av Uppsala domkapitel. I detta yttrande framhölls, att domkapitlet måste erkänna den tankegång, som låge till grund för förslaget, nämligen att medlemmar av svenska kyrkan icke skulle åsamkas större utgifter för upprätthållande av kyrkans andliga och sedliga verksamhet därigenom att i en församling ett antal sockenbor utträdde ur kyrkan. Domkapitlet tillstyrkte därför förslagets grundtanke. Emellertid ansåge domkapitlet, att denna ersättning borde utgå icke av kyrkofonden u t a n av statsmedel. Ingen anledning förelåge att därutinnan ändra de bestämmelser, som införts genom 1908 års lagstiftning. I ett yttrande, nämligen det av Västerås domkapitel avgivna, ifrågasattes, att den genom skattelindringen uppkommande bristen skulle täckas genom uttaxering i form av en särskild kyrkoskatt på kyrkans samtliga kvarstående medlemmar. Denna tanke har framförts även i den s. k. biskopsmotionen vid 1929 års kyrkomöte. 26—488230.

354 Dissenterlagskommittén får rörande förevarande spörsmål framhålla, att församlingarnas utgifter för kyrkliga ändamål sedan gammalt ansetts böra bestridas av dessa samfälligheter själva, varvid ä r att m ä r k a att pastoraten utgöra en specialkommun med avseende å det prästerliga avlöningsväsendet. Fortfarande förhåller det sig även så, att den största delen av de kyrkliga utgifterna bekostas av pastoraten och församlingarna var för sig. Till en ej ringa del bestridas emellertid dessa utgifter numera av kyrkofonden, i det att en skatteutjämning äger rum de olika pastoraten emellan beträffande kostnaderna för församlingsprästerskapets avlöning och vad därmed sammanhänger. Denna skatteutjämning sker genom den allmänna kyrkoavgiften. Till belysande av storleksordningen av de belopp, som sålunda användas till skatteutjämning, m å nämnas, att kyrkofondens utgifter för budgetåret 1945/46 uppgingo till 21,2 miljoner kronor. Av detta belopp synas omkring 13,4 miljoner kronor ha avsett avlöningar m. m. åt församlingsprästerskapet och omkring 4 miljoner kronor emeritilöner och pensioner. Såsom framgår av Tab. 1 i bilagan utgjorde den allmänna kyrkoavgiften år 1944 10,6 miljoner kronor. (Den till kyrkofonden under budgetåret 1945/46 inflytande allmänna kyrkoavgiften uppgick likaledes till 10,6 miljoner kronor.) Av nämnda tabell samt Tab. 2 till samma bilaga framgår vidare, att för år 1944 pastoratens och församlingarnas nettoutgifter beräknats till 49,9 miljoner kronor och de utdebiterade utskylderna för kyrkliga ändamål till 71,i miljoner kronor. I den mån kyrkofondens inkomster härröra från den allmänna kyrkoavgiften, innebära de av fonden lämnade tillskotten för prästlönekostnadernas bestridande en skatteutjämning å kommunalbeskattningens grund. Kyrkofonden erhåller emellertid därjämte bl. a. vissa ersättningar från statsverket, i huvudsak avseende prästerskapets till statsverket indragna tionde m. m., vilka ersättningar utgå med ett i kyrkofondslagen fastställt årligt belopp av 5,os miljoner kronor. Då dessa ersättningar utgå av statsmedel anslagna å budgeten, finansieras skatteutjämningen, i den mån densamma sker med anlitande av dessa medel, å statsbeskattningens grund. Skatteutjämningen möjliggöres sålunda till ett sammanlagt belopp av 15,65 miljoner kronor av kyrkofonden tillförda skattemedel, varav huvudparten utdebiteras efter de grunder, som gälla för den kommunala beskattningen. Därest skattelindring för utanför svenska kyrkan stående personer skulle genomföras i enlighet med kommitténs förslag men några särskilda anordningar ej vidtagas för erhållande av täckning för de skatteförluster, som därigenom kunna tillskyndas pastoraten och församlingarna, komme varje pastorat eller församling att var för sig få bära den genom skattelindringen uppkomna inkomstminskningen. Då inkomstminskningen i allt fall måste täckas, komme kyrkans kvarvarande medlemmar inom pastoratet eller församlingen att få bidraga härtill genom förhöjd utdebitering. Väl är det sannolikt, att, i den mån utträde ur kyrkan kommer att ske i någon mera betydande utsträckning, detta företrädesvis kan antagas bliva fallet med storstadspastoraten samt att på grund av skatteunderlagets storlek därstädes

355 den genom skattelindringen föranledda förhöjningen av utdebiteringen bleve förhållandevis ringa. Även i ett storstadspastorat kan det dock tänkas, att utträdet u r kyrkan kunde procentuellt sett bliva så avsevärt att därigenom skulle föranledas en kännbar höjning av utdebiteringen för kyrkliga ändamål. Framför allt föreligger emellertid denna risk beträffande de mindre pastoraten och församlingarna, där redan den omständigheten att ett fåtal personer utträda ur kyrkan stundom skulle kunna för de inom kyrkan kvarvarande medlemmarna medföra en avsevärt höjd kyrkoskatt. Om den genom skattelindringen uppkommande skatteförlusten för pastorat och församlingar skulle anses böra täckas på samma sätt, som nu sker beträffande utgifterna för kyrkliga ändamål, och skatteförlusten således skulle anses i princip böra stanna å dessa samfälligheter — en uppfattning som emellertid icke delas av kommittén — finner kommittén ofrånkomligt, att en utjämning i en eller annan form äger r u m mellan pastoraten och församlingarna för täckandet av dessa förluster. Kommittén vill i detta hänseende erinra om att kommunalskatteberedningen i sitt år 1943 avgivna betänkande rörande den kommunala skatteutjämningen övervägt möjligheterna att utsträcka det utjämningssystem, som redan finnes beträffande kostnaderna för prästerskapets kontanta avlöning, till andra kyrkliga utgifter. 1 Beredningen anförde därvid, att det låge nära till hands att även låta prästgårdsbyggnadsbesväret bliva föremål för en dylik kostnadsreglering. Samma skäl kunde åberopas därför som för den nuvarande utjämningsanordningen beträffande de kontanta prästlönerna genom kyrkofonden. En reglering av församlingarnas kostnader för den högre kyrkobetjäningens avlöning genom en central fond vore likaså ett alternativ för vilket talade skäl av samma art som de beträffande utjämningen av prästlönekostnaderna anförda. För utjämning av kostnaderna för kyrkobyggnader vore det tänkbart att införa en likartad anordning. Den samhörighet mellan de olika församlingarna, som kommit till uttryck med avseende å prästerskapets avlönande, borde icke vara mindre beträffande de för prästerskapets verksamhet erforderliga lokalerna. En utjämning av kyrkobyggnadskostnaderna syntes kunna ske antingen genom att kyrkofondens uppgift utsträcktes till detta område eller genom att en särskild fond upprättades i sådant syfte. En reglering av kostnaderna för kyrkobyggnader på antytt sätt finge förbindas antingen med en höjning av den allmänna kyrkoavgiften eller ock med upptagande av en särskild å det kommunala skatteunderlaget utgående avgift till en kyrkobyggnadsfond. Emellertid hade beredningen icke ansett sig kunna framlägga definitiva förslag av sådan innebörd som ovan antytts, då det icke synts beredningen lämpligt att ingå på de invecklade organisatoriska och rättsliga spörsmål, som vore förknippade därmed. Beredningen inskränkte sig därför till att konstatera, att förhållandena på det kyrkliga området icke vore tillfredsställande ur skatteutj ämningssynpunkt samt att utvägar att åstadkomma ett bättre tillstånd ej saknades, även om de egenartade kyrkliga förhållandena, framför allt den ecklesiastika egendomens särskilda natur, kunde försvåra erforderliga ändringar. i SOU 1943:43 s. 1 2 2 - 1 2 3 .

356 Utan att ingå närmare på vad kommunalskatteberedningen sålunda anfört vill dissenterlagskommittén framhålla, att något hinder givetvis icke föreligger för att utsträcka skatteutj amningen på det kyrkliga området till andra utgifter än prästerskapets avlöning, om ock, såsom beredningen jämväl påpekat, en ändrad reglering härutinnan kan antagas komma att bereda vissa organisatoriska och tekniska svårigheter. Ett sätt att åstadkomma en utjämning av de förluster, som kunna komma att uppstå för pastorat och församlingar genom den föreslagna skattelindringen för utträdda, skulle kunna vara, att medel för möjliggörande av en sådan utjämning anskaffades genom en för alla inom kyrkan kvarvarande personer i riket lika uttaxering på kommunal grund. Såsom ovan nämnts ifrågasattes en sådan anordning i ett remissyttrande över religionsfrihetssakkunnigas förslag samt i den s. k. biskopsmotionen vid 1929 års kyrkomöte. Skulle denna väg anses böra beträdas, torde de på angivet sätt uttagna skattemedlen böra samlas i en fond, varifrån ersättning för uppkomna förluster på grund av skattelindring för utträdda finge i mån av behov utbetalas till pastorat och församlingar. Då en dylik fond skulle få en med kyrkofonden likartad uppgift, kan den frågan ställas huruvida icke kyrkofonden skulle kunna anlitas för detta ändamål, varvid en höjning av den allmänna kyrkoavgiften finge äga rum. Besvarandet av denna fråga blir beroende av huruvida den ifrågasatta användningen av kyrkofonden k a n anses stridande mot fondens syfte. Såsom framgår av vad ovan nämnts gjordes i detta hänseende från flera håll invändningar mot religionsfrihetssakkunnigas förslag, varvid emellertid är att märka, att förslaget avgavs före den allmänna kyrkoavgiftens införande, vilket skedde genom 1932 års lagstiftning. Att nu gällande bestämmelser rörande kyrkofonden och dess användning lägga hinder i vägen för fondens begagnande vid den här tänkta utjämningen är uppenbart. Frågan är emellertid nu, huruvida med hänsyn till fondens syfte några principiella skäl kunna anses tala mot att bestämmelserna rörande fondens användning utvidgas på det sätt som här skisserats. I remissyttranden över religionsfrihetssakkunnigas förslag framhölls bl. a. såsom stridande mot kyrkofondens egentliga syfte, att fonden skulle komma att få ersätta församlingarna för avgifterna till kyrkobetjäningens avlöning samt till byggande och underhåll av kyrka och prästgård. Kommittén får i detta sammanhang erinra om att 1942 års kyrkomusikerutredning föreslagit, att pastorat skulle kunna i skatteutj ämnande syfte erhålla tillskott ur kyrkofonden för gäldande av kyrkomusikernas avlöning enligt en i huvudsak enahanda reglering som den för närvarande beträffande prästerskapets avlöning gällande. 1 Därvid förordades att det i 5 § kyrkofondslagen stadgade maximum för den allmänna kyrkoavgiften, 15 öre för skattekrona, skulle borttagas samt att maximum för de församlingsavgifter, som komme att erfordras för täckande av såväl präst- som kyrkomusikerlönekostnaderna, skulle fastställas till 30 öre per skattekrona mot för när1

SOU 1945: 16 s. 113—146 samt 1946: 50 s. 138—143 och 177—178.

357 varande 20 öre per skattekrona för prästlönekostnaderna. Kyrkomusikerutredningen lämnade i detta sammanhang en utförlig redogörelse för de huvudsakliga grunderna för kyrkofondens nuvarande användning. 1 Dissenterlagskommittén anser sig böra i korthet återgiva huvuddragen i vad utredningen därvid anfört, i den mån detta här är av intresse. Kyrkomusikerutredningen erinrade om att enligt 1 § kyrkofondslagen denna fond skulle användas för kyrkliga ändamål. Det skulle väl — yttrade utredningen — redan med hänsyn till kyrkofondens sålunda angivna lagbestämda ändamål kunna utan vidare antagas, att något principiellt hinder icke borde möta mot att tillägga denna fond en uppgift för finansieringen av kostnaden för kyrkomusikernas avlönande, i det hela motsvarande den som fonden alltsedan dess tillkomst fullgjorde inom området för prästlöneväsendet. Då emellertid, enligt vad för utredningen vore känt, alltjämt på sina håll förekomme en rätt utbredd missuppfattning rörande kyrkofondens uppgift inom den kyrkliga ekonomin, enkannerligen beträffande innebörden av den över nämnda fond skeende kyrkligt-kommunala skatteutjämningen, ansåge utredningen det angeläget att i detta sammanhang lämna en redogörelse för de huvudsakliga grunder, varpå den gällande regleringen i dessa hänseenden vore fotad. I 1910 års lag om kyrkofond hade 1 § följande lydelse: »De prästerskapet i territoriella församlingar anslagna avlöningsmedel, om vilka här nedan förmäles, skola under benämning kyrkofonden, användas för kyrkliga ändamål, på sätt i denna lag bestämmes, och av statskontoret, utan sammanblandning med andra medel, förvaltas.» Efter att ha erinrat härom framhöll utredningen, att i samband med 1932 års ecklesiastika boställsreform 1910 års kyrkofondslag blev ersatt med en ny lag i ämnet. Genom den nya kyrkofondslagen hade visserligen fondens ekonomiska struktur blivit från grunden omlagd. I avseende å den äldre kyrkofondslagens bestämmande av kyrkofondens allmänna ändamål hade däremot någon ändring icke skett. Enligt en tidigare rätt gängse, på sina håll ännu förekommande uppfattning skulle användningen av kyrkofondens medel vara på något principiellt sätt begränsad till utgifter för avlöningen till de i territoriella församlingar anställda prästerna. Denna uppfattning vore helt grundlös. Missuppfattningen torde måhända ha fått en viss näring genom de inledande orden i 1 § i 1910 års kyrkofondslag: »De prästerskapet i territoriella församlingar anslagna avlöningsmedel etc». På sätt framhölls i motiven till den nya kyrkofondslagen (prop. 1932: 187 s. 404) vore dessa ord allenast en definition av de medel, som vid fondens tillblivelse skulle tillföras ifrågavarande fond, icke en bestämning av fondens blivande ändamål. Denna i 1910 års lagtext förekommande definition hade också år 1932, då kyrkofonden redan var bildad, ansetts kunna utgå. Däremot bibehölls i den nya lagen i avseende å bestämningen av fondens allmänna syfte oförändrat uttrycket »för kyrkliga ändamål», en bestämning, som givetvis vore långt vidare än det territoriella prästerskapets avlöning. Ly1

SOU 1945: 16 s. 125 o. f.

358 delsen av 1 § i 1932 års nu gällande lag blev därför följande: »Kyrkofonden skall användas för kyrkliga ändamål på sätt i denna lag bestämmes och förvaltas av statskontoret utan sammanblandning med andra medel». Kyrkomusikerutredningen framhöll vidare, att i den nu gällande kyrkofondslagen fonden pålagts ansvarigheten för ett flertal utgiftsändamål, som endast indirekt eller delvis och i andra fall icke alls sammanhörde med det territoriellt anställda församlingsprästerskapets avlöning. Härpå anfördes flera exempel. Efter att ha redogjort närmare för innebörden av 1932 års reglering och för kyrkofondens ekonomiska ställning anförde utredningen såsom slutsats, att huvuddelen av de fonden formellt pålagda utgifterna i realiteten finansierades icke av fondens egna tillgångar utan med fonden årligen tillförda, på rikets alla skattskyldiga utdebiterade skattemedel. Fondens årliga utgiftssumma utgjordes till övervägande del av sådana utgiftsposter för den kyrkliga organisationen (avlöningen av församlingsprästerskapet och vad därtill hörde), som principiellt bort åvila kyrkoförsamlingarna. Man kunde därför fastställa, att de fonden tillförda skattemedlen å tillhopa cirka 15,5 miljoner kronor i stort sett redan nu främst disponerades för skatteutjämning de kyrkliga kommunerna emellan. Begulatorn därvid vore — i sista hand — den allmänna kyrkoavgiften. Utredningen fann därav framgå, att, om och i den mån en reformering av kyrkomusikerbefattningarna samt en reglering av avlöningen vid dessa nu ansåges böra genomföras, intet principiellt hinder — vare sig från synpunkten av kyrkofondens lagbestämda ändamål eller eljest — mötte mot att jämväl i vad gällde kostnaderna för kyrkomusikernas verksamhet dessa kostnader för en utjämning de kyrkliga kommunerna emellan pålades kyrkofonden. På grundval av kyrkomusikerutredningens förslag har genom lagstiftning vid 1947 års riksdag antagits en lag om kyrkomusiker. Förslaget om finansieringen av kostnaderna för de nya befattningarna upptogs emellertid -— såsom ovan nämnts — icke till behandling i detta sammanhang. Ej heller den i det föregående omförmälda propositionen nr 199 till 1949 års riksdag innehåller något förslag härutinnan. Först sedan denna fråga blivit föremål för statsmakternas behandling, blir det sålunda fastslaget, om den av kyrkomusikerutredningen ifrågasatta användningen av kyrkofonden — eller, rättare sagt, de denna fond genom förhöjning av den allmänna kyrkoavgiften tillförda ökade skatteintäkterna — vinner statsmakternas gillande. Vad kyrkomusikerutredningen anfört rörande kyrkofondens syfte synes emellertid dissenterlagskommittén vara bärande, och kommittén kan — för den händelse pastoratens och församlingarnas förluster på grund av den nu föreslagna skattelindringen anses böra täckas på kommunalbeskattningens grund — icke finna, att med hänsyn till kyrkofondens syfte några principiella hinder skulle föreligga mot en utjämning av dessa förluster över kyrkofonden. Några betänkligheter med avseende å kyrkofondens bärighet behöva ej hysas vid en sådan anordning, då de ifrågavarande kostnaderna skulle bestridas icke av själva fonden och dess avkastning utan genom till fonden inflytande skattemedel, uttagna av kyrkans samtliga medlemmar i riket.

359 Enligt kommitténs mening böra dock, såsom redan i det föregående antytts, de pastoraten och församlingarna åsamkade förlusterna genom skattelindring för u r svenska kyrkan utträdda icke täckas genom medel, som uttaxeras på kommunalbeskattningens grund. Att lindring i skattskyldigheten till kyrkliga ändamål enligt kommitténs förslag medgives ur svenska kyrkan utträdda personer är att betrakta såsom en konsekvens av den av kommittén föreslagna rätten till fritt utträde ur kyrkan. Kommittén har såsom framgår av det föregående ansett ett medgivande av denna rätt ligga i kyrkans eget intresse. Med hänsyn härtill kan det utan tvivel göras gällande, att även de förluster, som genom den föreslagna skattelindringen kunna komma att tillskyndas pastorat och församlingar, ha direkt samband med vad av kommittén i detta avseende förordats. Därav följer emellertid enligt kommitténs mening icke, att de förluster, varom här är fråga, böra bäras av vederbörande pastorat och församlingar, vare sig var för sig eller gemensamt, i sistnämnda fall med anlitande av kyrkofonden för vinnande av en kostnadsutjämning. Då det här gäller ett hela landet omfattande intresse, böra kostnaderna för dettas tillgodoseende bestridas genom medel, som uttagits å statsbeskattningens grund. Att märka är även att man måste räkna med möjligheten av att utträde ur svenska kyrkan kan komma att ske av andra skäl än religiösa och att utträdet på grund härav kan inom vissa församlingar taga större proportioner. Det vore då ej rimligt, att kostnaden för skattelindring skulle bäras av de inom församlingarna kvarstående medlemmarna. Beligionsfrihetens tillgodoseende är sålunda ej endast ett kyrkligt intresse utan även — och i hög grad — ett statligt intresse, vilket bl. a. tagit sig uttryck i § 16 regeringsformen. I detta sammanhang må erinras om att redan den år 1908 införda — men år 1942 upphävda — rätten för församlingarna till ersättning av statsmedel till följd av skattelindring för främmande trosbekännare av dissenterskattekommittén motiverades med att genom skattelindringen främjades ett intresse, vilket kunde sägas beröra ej ensamt de inom församlingen boende främmande trosbekännare, som omedelbart komme i åtnjutande av sådan lindring, utan jämväl samhället i dess helhet. Enligt dissenterlagskommitténs uppfattning böra sålunda de ifrågavarande förlusterna ersättas av statsmedel. Såsom framgår av vad ovan anförts var detta även den förhärskande meningen i de remissyttranden över religionsfrihetssakkunnigas förslag, där en mot förslaget avvikande ståndpunkt intogs i ersättningsfrågan. Den genom 1908 års lagstiftning medgivna rätten till ersättning av statsmedel till följd av skattelindring för främmande trosbekännare var begränsad till de fall, då det avgiftsbelopp, från vilket befrielse åtnjöts, för ett år i en församling uppgick till sammanlagt minst 50 kronor. För utbekommande av sådan ersättning skulle vederbörande kyrkoråd före utgången av april månad året efter det, då debitering av ifrågavarande avgifter verkställts, å beloppet ingiva rekvisition till statskontoret eller vederbörande länsstyrelse, som hade att utbetala beloppet.

360 Bätten till ersättning av statsmedel och sättet för ersättningens utbekommande skulle givetvis nu kunna regleras i huvudsaklig överensstämmelse med vad som sålunda tidigare gällt enligt 1908 års lagstiftning. Kommittén vill emellertid för sin del ifrågasätta, huruvida icke uppbördssystemets omläggning kan anses motivera en annan anordning. Enligt det nya uppbördssystemet, vilket trätt i kraft från och med den 1 januari 1947, skall under det år, då inkomst förvärvas, för inkomsten erläggas preliminär skatt, avseende såväl statlig som kommunal skatt. Den sålunda preliminärt erlagda skatten skall sedan avräknas mot den slutliga skatt, som nästfoljande år påföres efter verkställd taxering. Skattelindringen för främmande trosbekännare iakttages ej vid den preliminära skattens beräkning utan först vid debiteringen av den slutliga skatten. Bedovisningen av kommun eller annan kommunal samfällighet tillkommande utskylder är anordnad på följande sätt. En kommun erhåller under visst år förskott å de kommunalutskylder, som på grundval av nästföregående års taxering till kommunal inkomstskatt beslutats till utdebitering för förstnämnda år. Under år 1948 erhåller sålunda kommunen av statsverket ett förskott, vilket beräknats på grundval av skatteunderlaget till kommunal inkomstskatt i kommunen vid 1947 års taxering och efter den utdebitering som beslutats för år 1948. Sedan 1949 års taxering ägt r u m och skatteunderlaget i kommunen under år 1948 sålunda blivit fastställt, påföres den slutliga skatten på grundval av sistnämnda skatteunderlag men med begagnande av samma utdebitering som fastställts att gälla för den preliminära skatten. Det under år 1948 av kommunen uppburna förskottet avräknas därefter mot den slutliga skatten. Kommunens fordran hos statsverket vid ingången av år 1950 utgöres alltså av — förutom det belopp som kommunen äger uppbära såsom förskott under sistnämnda år — ett belopp motsvarande skillnaden mellan å ena sidan den i slutlig skatt ingående allmänna kommunalskatt, som debiterats på grundval av 1949 års taxering, och å andra sidan det förskott å sagda skatt, som kommunen under år 1948 uppburit av statsverket. Vad ovan sagts om kommun gäller även församling. Därest kommitténs förslag om skattelindring för ur svenska kyrkan utträdda personer nu varit genomfört, torde enligt bestämmelserna om det nya uppbördssystemet resultatet ha blivit följande. Då en sådan person under år 1948 erlägger preliminär skatt för sin inkomst under samma år, iakttages icke skattelindringen, men sedan 1949 års taxering ägt r u m sker rättelse härutinnan vid den slutliga skattens påförande. Vederbörande församling får under år 1948 av statsverket ett förskott, beräknat på grundval av bl. a. personens taxering till kommunal inkomstskatt år 1947 men med tillämpning av den av församlingen för år 1948 beslutade utdebiteringen. Det torde kunna antagas, att någon reduktion av utdebiteringstalet till hälften därvid icke kommer att ske. Sådan reduktion torde däremot jämlikt bestämmelsen i 60 § andra stycket lagen om församlingsstyrelse i detta lagrums nuvarande lydelse komma att äga rum vid den under år 1949

361 skeende avräkningen mellan den slutliga skatten och förskottet. Församlingen får därigenom vidkännas den förlust, som föranledes av skattelindringen. Med hänsyn till det sätt, på vilket de församlingarna tillkommande förskotten sålunda beräknas, och då en årlig avräkning verkställes mellan statsverket och församlingarna, förefaller det kommittén vara mest ändamålsenligt, att statsverket redan i samband med avräkningen tillgodoför församlingarna de belopp, som frångått dem genom skattelindringen. Att därvid föreskriva ett särskilt ansökningsförfarande torde, såvitt kommittén kan finna, icke vara erforderligt. Då debiteringen av de i den slutliga skatten ingående kommunalutskylderna verkställes av den lokala skattemyndigheten, d. v. s. på landet av häradsskrivaren och i stad, som ej tillhör fögderi, av kronokamreraren, synes det icke möta något hinder att församlingarna bliva gottskrivna de ifrågavarande skatteförlusterna i de av vederbörande länsstyrelse årligen till kommunerna avgivna redovisningarna över kommun tillkommande och till kommun utanordnad allmän kommunalskatt. Någon föreskrift om visst minimum för skatteförlustens sammanlagda belopp såsom villkor för detta tillgodoräknande synes ej böra meddelas. Härav erforderliga författningsändringar skola sålunda enligt kommitténs förslag vidtagas i lagen den 6 juni 1930 (nr 259) om församlingsstyrelse och den samma dag (nr 260) utfärdade lagen om församlingsstyrelse i Stockholm. Då lagen den 12 juni 1931 (nr 201) angående kyrkofullmäktige och kyrkonämnd i Göteborg i de delar, varom här är fråga, hänvisar till lagen om församlingsstyrelse, är någon ändring i sistnämnda lag i detta sammanhang ej erforderlig.

362 KAP. XVI.

Om domareden m. m.1 Landskapslagarna innehöllo inga föreskrifter om domared, varemot enligt bestämmelser i lands- och stadslagarna domare skulle under ed utfästa sig att i sina domar »allom rätt följa och aldrig vränga mot samvete mitt och lagen». I 1615 års rättegångsprocess fanns intaget ett edsformulär innehållande förpliktelse att döma efter »bästa, yttersta och högsta förstånd, så ock efter Sveriges lag, rikets stadgar, avhandlingar och beslut, gode lovlige bruk och sedvanor». Sedermera utfärdade edsformulär hade liknande innehåll och hänvisning till Guds lag förekom första gången i processförordningarna till 1683 års krigsartiklar och 1685 års sjöartiklar, enligt vilka båda författningar krigsdomstolarnas ledamöter skulle med ed förbinda sig att döma »efter Guds och Sveriges lag, stadgar och dessa krigs- (resp. sjö-) artiklar samt mitt bästa samvete». För ledamöter i de allmänna domstolarna föreskrevs genom kungl. breven den 11 februari och den 6 juni 1687 att domareden skulle innehålla förpliktelse att döma efter »bästa, yttersta och högsta förstånd, Guds och Sveriges lag samt stadgar, avhandlingar och beslut, goda lovliga bruk och sedvanor». Orden »Guds och Sveriges lag» återfinnas i alla sedermera beträffande domareden stadgade formulär, av vilka främst märkas de som intagits i rättegångsbalken till 1734 års lag och i nu gällande, år 1942 antagna rättegångsbalk. Vid åtskilliga tillfällen ha emellertid framkommit förslag om bl. a. sådan ändring av domareden att hänvisningen till Guds lag skulle därur utgå. I de åren 1822 och 1826 framlagda förslagen till rättegångsbalk föreslog lagkommittén att eden borde ha följande avfattning: »Jag lovar och svär, vid Gud och dess heliga ord, att jag vill och skall, efter mitt bästa förstånd och samvete, rätt och sanning styrka och främja, efter lag och laga stadgar döma, och aldrig uppsåtligen därifrån vika eller orätt göra, för vad orsak eller under vad skäl det vara må; så sant mig Gud hjälpe till liv och själ.» Äldre lagberedningens förslag till rättegångsbalk av år 1849 innebar, såvitt nu är i fråga, ingen ändring i sistberörda avfattning av eden. I en artikel, införd i Naumanns tidskrift för lagstiftning m. m. år 1876, förklarade sig J. J. Kreuger anse det vara oriktigt att genom eden ålägga domaren att döma efter Guds iag och anförde till stöd för sin åsikt: 1

Se härom J. E. Almquist: Domareden i historisk belysning (Svensk Juristtidning 1944 s. 44 o. f.).

363 Med Guds lag kan ej avses kanonisk rätt ty, ehuru denna även efter reformationen var i Sverige gällande, så våga vi påstå, att denna rätt ej någonsin betecknats med sagda namn. Skulle med Guds lag menas bibeln eller egentligen den mosaiska lagstiftningen i gamla testamentet, vilken stundom fått tjäna till efterrättelse ej blott i andra länder utan även i Sverige, så måste en förpliktelse att iakttaga denna Ing vara stridande icke allenast mot vår rätt, såväl den konstitutionella som den övriga, utan även mot våra seder och förhållanden. Avses åter med Guds lag den s. k. naturrätten eller den lag som Gud skrivit i människans sinne, så måste väl denna förnuftets och den eviga rättvisans lag utgöra huvudnormen för varje domares förfarande, men förpliktelsen härtill är tillräckligt uttryckt genom löftet att döma efter bästa förstånd och samvete. I ett den 28 juni 1883 avgivet utlåtande, tillkommet med anledning av önskemål som av riksdagen framställts bl. a. om reformering av de då brukade edsformulären, 1 anförde Nya lagberedningen, dock utan att särskilt ingå på hänvisningen till Guds lag i domareden, följande: Om en edsformel icke längre allmänt godkännes av samhällets tänkande medlemmar, om den väcker anstöt och framkallar betänkligheter, icke hos fåtalet utan hos flertalet, ligger det vikt uppå att förändring sker och sker snart. Även den, som icke delar betänkligheterna, måste erkänna att edgången vid sådant förhållande löper fara att betraktas antingen såsom en tom formalitet, vilken utan eftertanke av den lättsinnige fullgöres, eller såsom en olidlig tvångsåtgärd, emot vilken den allvarligt tänkande och religiöse måste i samvetsfrihetens nnmn protestera. I huvudsaklig överensstämmelse med vad beredningen föreslagit i sitt år 1884 framlagda betänkande rörande rättegångsväsendets ombildning, utarbetades inom justitiedepartementet ett förslag till edsformulär så lydande: »Jag N.N. svär inför Gud den allvetande och allsmäktige att efter bästa förstånd och samvete, utan vald och mannamån fullgöra mig anförtrodda domarvärv.» Mot denna lydelse gjordes inom högsta domstolen, dit förslaget remitterats, åtskilliga invändningar, som dock ej avsågo uteslutandet av hänvisningen till Guds lag utan i huvudsak inneburo bl. a. att formuläret måste anses alltför knapphändigt och icke ägnat att med tillräcklig högtidlighet framhålla den med eden åsyftade allvarliga känslan för högheten i de plikter, som äro förenade med domarämbetet. Med anledning av de sålunda framställda anmärkningarna framlades förslaget ej inför riksdagen, men i proposition (nr 2) till 1885 års riksdag föreslog Kungl. Maj :t följande edsformulär: »Jag N.N. lovar och svär, att jag vid fullgörande av domarkallet vill och skall, efter bästa förstånd och samvete, rätt och sanning styrka och främja, efter lag och laga stadgar döma och aldrig uppsåtligen därifrån vika eller orätt göra, för vad orsak det vara må. Detta svär jag inför Gud den allvetande och allsmäktige.» Förslaget tillstyrktes av lagutskottet (utlåtande nr 8) och bifölls av andra kammaren men avslogs av första kammaren, varför det förföll. 1

Se riksdagens skrivelse den 2 juni 1883 (nr 47), vilken avsåg dels inskränkning i brukandet av ed dels ock ändring av edsformulärens slutord (då lydande: >så sant mig Gud hjälpe till liv och själ»).

364 Därefter framkommo inga nya förslag i ämnet förrän av processlagberedningen föreslogs och såsom lag antogs den i 4 kap. 11 § av gällande rättegångsbalk intagna formuleringen, i hithörande delar så lydande: »Jag N.N. lovar och försäkrar inför Gud den allsmäktige och vid hans heliga ord, att jag vill och skall efter mitt bästa förstånd och samvete i alla domar rätt göra, ej mindre den fattige än den rike, och döma efter Guds och Sveriges lag och laga stadgar. Detta allt vill och skall jag som en ärlig och uppriktig domare troget hålla.» Med Konungens tillstånd må, enligt bestämmelse i samma lagrum, den som på grund av sin åskådning i religiöst hänseende hyser betänklighet mot att avlägga ed i stället avgiva försäkran på heder och samvete av det innehåll edsformuläret anger. I en vid 1948 års riksdag väckt motion (11:30) föreslogs sådan lagändring att den försäkran, som avgives vid tillträdande av domar uppdrag, icke skulle ha någon religiös prägel. I första lagutskottets över motionen avgivna utlåtande (nr 8) anfördes bl. a. följande: Vid processreformens genomförande rådde enighet därom, att i överensstämmelse med vad tidigare gällt domare skulle, innan han finge börja tjänstgöra, i högtidlig form avgiva en förbindelse att oväldigt och efter bästa förstånd fullgöra honom anförtrodda domarvärv. Förbindelsen skall enligt 4 kap. 11 § rättegångsbalken ha formen av antingen en ed eller en försäkran på heder och samvete. Ed skiljer sig från försäkran därutinnan, att i eden alltid ingår ett religiöst moment. Detta är vanligen så utformat, att den som går ed avgiver sitt löfte under åberopande av Guds namn. Bortsett från dessa löftesord skola emellertid ed och försäkran vara av samma innehåll. Domareden och domarförsäkran, vilka sålunda skilja sig endast genom de inledande orden, inrymma båda en utfästelse att döma efter Guds och Sveriges lag och laga stadgar. Gentemot avfattningen av förbindelsen i denna del har erinrats, att det innebär ett otillbörligt samvetstvång, om den, som icke tror på en personlig Gud, måste avgiva en förbindelse av sådan lydelse. I det återgivna uttrycket torde icke böra inläggas annat än en förpliktelse för den blivande domaren att vid sidan av lagens uttryckliga föreskrifter i sin domargärning iakttaga även de allmänt humanitära moralbud, som utformats under den kristna etikens inflytande. Ett löfte att lägga dessa normer till grund för den dömande verksamheten synes utskottet kunna avgivas av envar, oavsett religiös uppfattning. Frågan, huruvida med hänsyn till domarförsäkrans natur någon jämkning av edens och försäkrans ordalydelse i denna del är erforderlig, kan väntas komma att beaktas av dissenterlagskommittén under dess fortsatta utredningsarbete. Den gamla rättegångsbalken i 1734 års lag kände blott en av de nämnda båda formerna för förbindelsen, nämligen eden. Av hänsyn till dem, som på grund av sin åskådning i religiöst hänseende hysa betänklighet mot att avlägga ed, tillskapades vid processreformen en möjlighet för dessa att lämna förbindelsen i form av en försäkran på heder och samvete i stället för såsom ed. Därvid ansågs uppenbarligen, att även de, som voro religiöst indifferenta, skulle tillåtas avgiva försäkran i stället för ed. Motionären synes mena, att domareden helt bör avskaffas och för alla fall ersättas med försäkran. Då den förbindelse, som domare har att avgiva vid början av sin verksamhet, torde böra anknyta till vad vederbörande anser högst och mest förpliktande, är uppenbart att den, för vilken religionen har betydelse, bör med

ed bekräfta sin förbindelse. Utskottet kan därför icke dela motionärens nyssnämnda mening. I enlighet med av utskottet gjord hemställan föranledde motionen ej någon riksdagens åtgärd. I en till utlåtandet fogad reservation yrkades, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om förslag till sådan ändring av rättegångsbalken att blivande domare skulle kunna välja mellan att avlägga domareden jämlikt nuvarande lydelse och att avgiva en högtidlig försäkran utan religiösa moment. I motiveringen till reservationen anfördes bl. a. följande: Domareden och domarförsäkran, vilka sålunda skilja sig endast genom de inledande orden, inrymma båda en utfästelse att döma efter Guds och Sveriges lag och laga stadgar. Gentemot avfattningen av förbindelsen i denna del har erinrats att det innebär ett otillbörligt samvetstvång, om den, som icke tror på en personlig gud, måste avgiva förbindelse av sådan lydelse. Å andra sidan har inbegripandet av »Guds lag» även i den högtidliga försäkran tolkals så, att man med detta uttryck endast velat förpliktiga den blivande domaren att vid sidan av lagens uttryckliga föreskrifter i sin domargärning iakttaga även de allmänt humanitära moralbud, som utformats under den kristna etikens inflytande. Mot denna tolkning kan dock invändas, att man skiljer på Guds lag och evangelium, att. det är evangelium, som representerar den humanitära kristna etik man vill rekommendera för domarämbetets utövare, och att Guds lag både av rättshistoriker och menige man uppfattas som hänsyftande på Mose lag. Att enskilda personer reagerat mot att avgiva löfte att lägga dessa normer till grund för sin kommande dömande verksamhet ges det exempel på. Det står inte i samklang med domarförsäkrans natur, att densamma innehåller ifrågavarande religiöst färgade moment. Angående innebörden av orden »Guds lag» ha förr och nu olika meningar yppats. Så har det påståtts att orden skulle avse den mosaiska lagen. 1 Anledningen till denna uppfattning torde — även om sagda lag både före och i synnerhet efter reformationen övat direkt inflytande på svensk rätt och rättsuppfattning — främst vara att söka däri, att Karl IX i företalet till den av honom år 1608 föranstaltade tryckta upplagan av Kristoffers landslag förklarade sig vilja att »man uti höginåls- och andra sådana grova saker, som äro mened, Guds lastande, svärjande, dråp, hor, frändsämjospjeld, ocker, falskt vittne och annat sådant, rättar sig efter Guds lag, som i den heliga skrift är författad». Därjämte återgåvos i ett bihang (appendix) till lagen en i sex avdelningar uppdelad sammanställning av lagbud, hämtade ur Gamla testamentet och avseende enligt avdelningarnas rubriker, utom ovannämnda förbrytelser, olydnad och förakt mot fader och moder samt mökränkning. De flesta i bihanget upptagna brotten voro enligt de angivna budorden bestraffade med döden och bihanget avslutades med citat av den i 5 Mosebok 19: 21 befintliga regeln om »öga för öga och tand för tand». Dessa bestämmelser, 1

Se härom: G. Olin: Några blad ur det svenska straffsystemets historia (Minnesskrift ägnad 1734 års lag, II s. 820 o. f.). J. Fischler: Mosaisk rätt i svensk lagstiftning och rättskipning (Judisk Tidskrift 1935). H. Munktell: Mose lag och svensk rättsutveckling (Lychnos 1936). J. E. Almquist: Karl IX och den mosaiska rätten (Lychnos 1942). B. Lassen: Domareden och Mose lag (Svensk juristtidning 1943, s. 14 o. f.).

366 vilka gällde såsom lag till införandet av 1734 års lag, föranledde att under 1600-talet och den första tredjedelen av 1700-talet, således vid den tid då orden infördes i domareden, i lagkommentarer (se t. ex. Clas Rålambs år 1674 utgivna arbete »Åtskilliga påminnelser uti rättegångssaker grundade uti Guds lag, Sveriges lag» och den av J. Arnell år 1730 utgivna upplagan av stadslagen) samt i domar, meddelade såväl av underrätter som av överrätter, åberopades tillämpliga ställen i Gamla testamentet, särskilt beträffande hor och andra sedlighetsbrott, hädelse, mened, dråp och misshandel av föräldrar. De bibelställen, till vilka vanligen hänvisades, voro 2 Mosebok 20: 14, 3 Mosebok 18: 7—17, 19 och 20: 10, 14 samt 5 Mosebok 22: 22—24, 30. Hänvisningarna till Moseböckerna avsågo understundom även brott som ej voro upptagna i förenämnda bihang till landslagen. Med stöd av dessa omständigheter uttalade juris professorn O. Rabenius, antagligen någon gång på 1760-talet, såsom sin mening att orden »Guds lag» hade avseende på den mosaiska lagen. Rabenius medgav emellertid att orden enligt de flestas åsikt avsågo, ej mosaisk lag utan naturrätten »som också är gudomlig». Genom på senare tid gjorda rättsvetenskapliga undersökningar torde det numera få anses ådagalagt att det i varje fall vid tillkomsten av 1734 års lag och därefter ej varit lagstiftarens avsikt att ställa mosaisk lag i paritet med Sveriges lag och laga stadgar. Därutinnan m å framhållas, att J. E. Almquist får anses ha visat att Karl IX :s åtgärd i huvudsak var en nödfallsutväg orsakad av nödvändigheten att sätta något i stället för den förut använda kyrkobalken, vars vidare brukande förbjöds till dess den blivit »översedd och förbättrad och all påvisk villfarelse utesluten». Almquist framhåller också att, ehuru ovannämnda tillägg till landslagen upphävdes genom 1734 års lag, uttrycket bibehölls uti den där intagna domareden, och han anför vidare: Med Guds lag menades under 1500- och 1600-talen i själva verket varje uttryck för Guds vilja, evad det återfanns i Gamla eller Nya testamentet. Därvid skilde man dock i någon mån mellan de föreskrifter, som hade en mera allmän innebörd, och de regler som ansågos vara uteslutande tillämpliga för judafolket. De i appendix samlade bibelspråken utgjorde likväl endast ett tämligen godtyckligt gjort urval, som i mån av behov kunde kompletteras. Att man även före 1608 i Sverige laborerat med uttrycket Guds lag, är ett gott stöd för riktigheten av det sagda. På grund av att orden Guds lag intogos i domareden under Karl XI :s regering, då den lutherska ortodoxien fick sin strängaste utformning, och enär det kan förmodas att deras införande i eden skett under påverkan av ortodoxiens tankegångar, torde orden böra belysas jämväl ur synpunkten av dennas uppfattning av den gudomliga lagen, närmast med hänsyn till Mose lag. : Denna uppfattning kan sammanfattas sålunda: Den mosaiska lagen uppdelas i trenne delar, nämligen den ceremoniella, den forensiska och den moraliska lagen. De ceremoniella och forensiska lagarna gälla blott det judiska folket och ha ingen giltighet för andra folk, hedningar eller kristna. Den 1

Angående den svenska ortodoxiens uppfattning av begreppet Guds lag. se C.-E. Normann: Prästerskapet och det karolinska enväldet, s. 39 o. f.

367 moraliska lagen, d. v. s. i huvudsak tio Guds bud, av Jesus sammanfattade i kärleksbudet, är däremot evig, gäller alla folk och är Guds lag i egentlig mening. Överheten är fri i förhållande till de forensiska lagarna, d. v. s. de judiska, av Moses givna civil- och strafflagarna, men bunden vid den moraliska lagen. Den sistnämnda skall tillämpas vid lagstiftning och rättstillämpning samt sammanfaller för övrigt med den naturliga lagen, som fordrar rättvisa och kärlek. Den principiella friheten från den mosaiska rätten i övrigt hindrar givetvis icke en lagstiftare att hämta lagar och straffbud från Mose lag, om detta anses skäligt och gagneligt för folkets välfärd. Även den mosaiska rätten kan ju innehålla föreskrifter, som stå i överensstämmelse med den naturliga lagen, och dessa äga då givetvis sin giltighet även utanför det judiska samhället. Otvivelaktigt är ock att mosaisk rätt i betydande omfattning påverkat svensk lag. Men de däri intagna, från Gamla testamentet lånade rättsgrunderna äro att hänföra till »Sveriges lag», icke till »Guds lag». Med sistnämnda uttryck avses i förevarande sammanhang den moraliska lagen, som enligt den gängse läran hade icke blott etisk-religiös utan också rättslig-politisk betydelse (usus legis politicus). Redan på 1680-talet hade emellertid de naturrättsliga idéerna gjort sig starkt gällande. En anknytning till den ortodoxa lutherdomen fanns, enär denna hade identifierat den gudomliga morallagen med den naturliga. Så småningom blev det emellertid uppenbart, att de bibliska moralbuden inneburo mera än vad naturrätten innehöll. De naturrättsligt påverkade teologerna och rättsfilosoferna talade om vissa i bibeln uppenbarade bud och moraliska grundsatser, som icke kunde återföras på den naturliga lagen och icke heller tillhörde de föreskrifter, som Moses givit det judiska samhället, men som ändock gällde alla människor, eftersom de voro givna genom gudomlig uppenbarelse. Så småningom kommo dessa bud att hänföras till vad man kallade Guds positiva universella lagar. Dessa skilde sig från den naturliga lagens föreskrifter därigenom att kunskapskällan var en annan, nämligen enbart uppenbarelsen i Gamla och Nya testamentet. De skilde sig från Guds positiva partikulära lagar (d. v. s. den ovan nämnda forensiska lagen) därigenom att de gällde alla människor och icke blott det israelitiska folket och samhället. Till dessa positiva universella lagar hörde exempelvis buden om vilodagens helgd och om det monogama äktenskapet. (Den naturliga lagen ansågs ej ge besked i frågan polygami eller monogami.) Enär föreställningen att bibeln innehåller sådana positiva universella lagar var tämligen allmän under slutet av 1600-talet och i början av 1700talet, skulle man möjligen kunna antaga att uttrycket Guds lag i domareden skulle åsyfta — utom de andra moralbud, som äro givna både i bibeln och i samvetet eller det sunda förnuftet — dessa positiva universella lagar. Ett sådant antagande stöter dock på åtskilliga hinder. De gammaltestamentliga rättsföreskrifter, varom fråga kan vara, äro i huvudsak intagna i 1734 års lag och måste därför, som sagt, innefattas under begreppet Sveriges lag. Därtill kommer, att den ledande rättsvetenskapen vid tiden för tillkomsten av 1734 års lag förkastade denna lära om Guds positiva universella lag och

368 i stället gjorde gällande att ifrågavarande bud kunde härledas ur den naturliga lagen. 1 Starka skäl tala alltså för att uttrycket Guds lag redan på 1680-talet och åtminstone år 1734 samt därefter avsetts skola vara en hänvisning till den naturliga lagen. Att det allmänna moraliska medvetandet betecknas såsom Guds lag överensstämmer med dåtida betraktelsesätt, enligt vilka de i människans förnuft nedlagda moral- och rättsprinciperna ytterst härstamma från Gud. Ett stöd för denna tolkning av uttrycket Guds lag i domareden kan man finna i företalet till 1734 års lag, vilket är präglat av den grundsyn, som är förutsättning för det naturrättsliga betraktelsesättet. Däri framhålles att »den allsvåldige Gudens och hans heliga viljas naturliga kännedom är alla människor i hjärtat så djupt inskriven, att intet folk ännu är funnet, som sig utan Gud och lag bekänna gittat». Efter denna hänvisning till den naturliga gudskunskapen, heter det i företalet, att medan Gud beträffande gudstjänsten icke givit människorna frihet utan därom givit bestämda föreskrifter, så har han beträffande inrättningen till det borgerliga samhällets värn och bästa överlämnat åt det sunda förnuftet att fastställa, påbjuda och förändra. Hänvisningen till det sunda förnuftet i detta sammanhang är ett typiskt uttryck för det tänkesätt, som vid denna tid i allt större utsträckning blev bestämmande inom juridik och rättsfilosofi. I enlighet härmed skulle domaren genom eden förbinda sig att vid tillämpning av den skrivna lagen och vid sidan av densamma taga hänsyn till naturrätten eller den naturliga lagen. När domaren förband sig att vid dömandet taga i betraktande Guds lag skulle detta således innebära ett löfte från hans sida att i domarvärvet tillämpa vissa grundprinciper, vilka uppfattades såsom på en gång kristna och allmänt humana. I väsentlig överensstämmelse härmed kommenterar G. Kallenberg uttrycket Guds lag på följande sätt: 2 Uttrycket Guds lag torde böra förstås såsom åsyftande icke Moses' lag utan över huvud Guds ord eller källan till den kristna religionens läror. — Såväl utfästelsen att vid dömandet taga hänsyn till Guds lag som ock löftet att döma efter bästa förstånd och samvete ådagalägger, att domaren enligt lagstiftarens i edsformuläret uttryckta vilja, skall fästa sig icke blott vid vad som efter en bokstavlig tolkning av lag visar sig vara rätt, utan även vid vad det moraliska medvetandet giver vid handen såsom rätt. Dissenterlagskommitténs

förslag.

Den innebörd som uttrycket Guds lag således numera må anses äga, framgår emellertid ej klart och otvetydigt av ordalydelsen, som fasthellre kan giva anledning till tvekan och ovisshet om den rätta meningen. Redan denna omständighet synes böra utesluta uttryckets användande i edsformuläret. Därtill kommer att, enligt vanligt språkbruk, uttrycket ej har nyssnämnda betydelse utan närmast innefattar en förpliktelse för domaren att — vid si1 Se Nehrman: Inledning till den svenska jurisprudentiam civilem, tryckt 1729, s. 28 o. f. och Inledning till den svenska jurisprudentiam criminalem, tryckt 1756, s. 3. 2 G. Kallenberg: Svensk civilprocess rätt I, 1 uppl., s. 252.

369 dan av och jämte Sveriges lag och laga stadgar — i sin rättskipning tillämpa en lag direkt härrörande från Gud. Så uppfattade måste orden ifråga sakna mening och innehåll för den som förnekar Guds existens och följaktligen också måste bestrida befintligheten av en lag grundad på Guds bud. Edens avläggande måste tillika — och framför allt — för en person med dylik inställning innebära och av honom betraktas såsom ett otillbörligt tvång på hans samvete. Lagstiftaren har med rätta tagit hänsyn till vikten av sådant tvångs undvikande genom att öppna möjlighet till utbyte av edens begynnelseord, innefattande en försäkran »inför Gud den allsmäktige och vid hans heliga ord», mot en försäkran på heder och samvete. Det torde vara lika påkallat att samma hänsyn visas beträffande nu ifrågavarande uttryck. Att domaren i sin gärning skall beakta, jämte vanliga förnuftsregler, allmänt vedertagna moraliska grundsatser, i regel tillkomna under den kristna etikens inflytande, torde, såsom Kreuger på sin tid anmärkte, vara tillräckligt angivet genom åläggandet att »efter bästa förstånd och samvete i alla domar rätt göra». Slutligen må framhållas, att domaredens innehåll givetvis ej kan variera alltefter den edsavläggandes uppfattning om Guds tillvaro och en av honom stiftad lag. Domarens plikter måste nämligen vara desamma, vilken uppfattning i religiösa ting han än må ha. På grund av vad sålunda anförts föreslår kommittén, att hänvisningen till Guds lag skall utgå ur edsformuläret. Beträffande den för ledamot av domkapitel föreskrivna eden, i vilken hänvisning också sker till Guds lag, och ifråga om konungaförsäkran, statsrådseden samt tro och huldhetseden, vilkas begynnelse- och slutord förutsätta tro på Gud, har kommittén ansett sig sakna anledning att föreslå någon ändring.

27—488230.

370 KAP. XVII.

Tillägg beträffande vissa författningsändringar. F ö r o r d n i n g e n d e n 31 o k t o b e r 1873 a n g å e n d e ä n d r i n g i v i s s a d e l a r a v k y r k o l a g e n m e d därtill h ö r a n d e författningar. Samtidigt med förordningen den 1 oktober 1873 angående främmande trosbekännare och deras religionsövning utfärdades en förordning angående ändring i vissa delar av kyrkolagen med därtill hörande författningar, vari upptogs sådana ämnen rörande främmande trosbekännare, som ansågos vara hänförliga till kyrkolag. 1 I 1 § av denna förordning är föreskrivet, att den som vill utträda ur svenska kyrkan ej må anses från kyrkan skild, förrän han uppnått den ålder och uppfyllt de föreskrifter, som särskild, till kyrkolag ej hörande förordning angående främmande trosbekännare och deras religionsövning stadgar som villkor för utträde u r svenska kyrkan. Behovet av en dylik bestämmelse av kyrkolags natur har förklarats med att den i 1873 års förordning angående främmande trosbekännare, 3 §, förutsatta förpliktelsen för svenska kyrkan att fortfarande för längre eller kortare tid såsom sin medlem betrakta en person, som redan förklarat sig vilja utträda ur kyrkan, ansetts icke k u n n a kyrkan utan eget medgivande åläggas. Om 1 § i ifrågavarande förordning lämnades oförändrad, skulle väl icke ifrågasättas annat än att de bestämmelser om utträde ur svenska kyrkan, som dissenterlagskommittén föreslår till införande i religionsfrihetslagen, måste vara på samma sätt förbindande som de i 1873 års förordning angående främmande trosbekännare. Kommittén anser emellertid lämpligt föreslå, att 1 § ändras så att den direkt ansluter sig till utträdesbestämmelserna i religionsfrihetslagen. 3 och 4 §§ av ifrågavarande förordning innehålla bestämmelser om dels främmande trosbekännares rätt till lägerstad för sina döda, dels ock kyrkoherdes skyldighet att i avseende å främmande trosbekännare, jämte iakttagande av vad kyrkolag stadgar, fullgöra vad honom genom allmän lag eller författning föreskrives. Vad i dessa paragrafer stadgas beträffande främmande trosbekännare lärer vara att tillämpa även å andra, som icke äro medlemmar av svenska kyrkan. Paragraferna torde emellertid böra i detta avseende förtydligas. Då förordningens 2 § tidigare upphävts, föreslår kommittén samtidigt en omnumrering av 3 och 4 §§. 1 Se Kungl. Maj:ts skrivelse nr 3 till 1873 års kyrkomöte. Beträffande den vidlyftiga diskussionen i kyrkomötet angående innehållet av förslaget till ifrågavarande förordning, se kyrkomötets protokoll 1873 s. 175—253.

371 F ö r o r d n i n g e n d e n 16 n o v e m b e r 1869 a n g å e n d e a n s v a r för d e n , s o m s ö k e r f ö r m å a n n a n till avfall från d e n e v a n g e l i s k t lutherska läran. Den i kap. I och III berörda förordningen den 16 november 1869 (nr 60 s. 1) angående ansvar för den, som söker förmå annan till avfall från den evangeliskt lutherska läran, stadgar böter eller fängelse i högst ett år som straff för den, som genom bedrägliga medel, hotelser eller löften om timliga fördelar söker förmå annan till avfall från den evangeliskt lutherska läran. Enahanda straff stadgas för det fall att någon, vilken av föräldrar eller målsman fått sig anförtrott att uppfostra eller undervisa barn tillhörande svenska kyrkan, söker under utövningen av sådant uppdrag bibringa barnet annan tro än den, som med den evangeliskt lutherska läran överensstämmer. Vidare föreskrives böter för envar som till deltagande i främmande trosbekännares andaktsövning nödgar eller lockar den, som är minderårig eller står under hans lydnad och tillhör svenska kyrkan. Ur religionsfrihetssynpunkt äro dessa stadganden icke tillfredsställande. Genom desamma beredes ett särskilt skydd för den lära, som är svenska kyrkans. Även om användande av bedrägliga medel och tvång och även löften i de i förordningen angivna fallen i och för sig är förkastligt, är det icke motiverat att genom straffbud ensidigt skydda den evangelisk-lutherska läran. Det är ej heller påkallat att utvidga ett sådant skydd till att gälla även andra trosläror. Vidare må framhållas att dissenterlagskommittén, såsom framgår av kap. IV, funnit skäl att icke bibehålla nuvarande bestämmelser om skyldighet att uppfostra barnen i en viss bestämd troslära. Därmed undanryckes själva grunden för stadgandet, att den, som fått sig anförtrott att uppfostra eller undervisa barn tillhörande svenska kyrkan, ej äger bibringa barnet annan tro än den, som överensstämmer med den evangelisk-lutherska. Vad sålunda anförts finner kommittén motivera, att ifrågavarande förordning upphäves.

L a g e n d e n 6 juni 1930 o m s k o l s t y r e l s e i v i s s a k o m m u n e r m. fl. författningar. Enligt lagen den 6 juni 1930 om skolstyrelse i vissa kommuner skall i lands- eller stadskommun, som sammanfaller med skoldistrikt och där kommunal- eller stadsfullmäktige finnas, folk- och fortsättningsskoleväsendet utgöra en för kommunen gemensam angelägenhet, vilken kommunen såsom sådan har att vårda. Såvitt angår Stockholms stad gäller samma förhållande enligt lagen den 15 maj 1903 angående folkskoleväsendet i Stockholm.

372 Genom n ä m n d a lag av den 6 juni 1930 har den tidigare gällande principen att skolväsendet tillhör församlingarna fått vika för uppfattningen att skolväsendet är en den borgerliga kommunens angelägenhet. 1 Alltjämt är dock i kommuner, som ha mindre än 700 invånare och där fullmäktige alltså icke måste finnas, samt i kommuner, som icke sammanfalla med skoldistrikt, skolväsendet en angelägenhet, som enligt lagen den 6 juni 1930 om församlingsstyrelse vårdas av församlingen eller, i vissa fall, av en kyrklig samfällighet. 1 kommuner, där nämnda lag om skolstyrelse gäller, handhaves förvaltningen och vården av folk- och fortsättningsskoleväsendet av en folkskolestyrelse. 2 Där lagen om församlingsstyrelse äger tillämpning, är det huvudsakligen skolrådet, som utövar vården av och befattningen med folk- och fortsättningsskolan. 3 Enligt uppgift från skolöverstyrelsen funnos under läsåret 1945/46 folkskolestyrelser i 1766 skoldistrikt och skolråd i 684 skoldistrikt. När skolväsendet sålunda i en del fall tillhör den kyrkliga kommunen, är inflytandet över denna angelägenhet begränsat till dem, som tillhöra svenska kyrkan. Skolrådets ledamöter väljas av kyrkostämma eller kyrkofullmäktige. Vid kyrkostämma, val av kyrkofullmäktige och val av skolråd gäller, att främmande religionsbekännare eller den som anmält sig till utträde u r svenska kyrkan icke äger rösträtt. I fråga om valbarheten till kyrkofullmäktig och skolrådsledamot gäller motsvarande inskränkning. I lagen om skolstyrelse finnes däremot ingen annan konfessionellt betingad bestämmelse än den i 13 § beträffande ledamot i folkskolestyrelse, av innehåll att främmande religionsbekännare eller den som anmält sig till utträde u r svenska k y r k a n icke må deltaga i överläggning och beslut om ärende, som rör kristendomsundervisningen. Dissenterlagskommittén finner icke befogat, att de som ej tillhöra svenska kyrkan skola vara undandragna allt inflytande över folk- och fortsättningsskoleväsendet i de skoldistrikt, där skolråd fortfarande finnas. Såsom ovan nämnts är antalet sådana skoldistrikt alltjämt betydande. Att en dylik undantagsställning för dem, som icke tillhöra svenska kyrkan, ej bör bestå, synes vara uppenbart. I och för sig vore det därför motiverat, att genomföra en lagändring, som innebure större likformighet och rättvisa på ifrågavarande område. 1925 års religionsfrihetssakkunniga föreslogo (SOU 1927: 13 s. 188 o. f.) med hänsyn till det dåvarande läget i fråga om vården av folk- och fortsättningsskoleväsendet, att även icke-kyrkomedlemmar skulle äga deltaga i kyrkostämmas behandling av skolfrågor och likaledes få vara skolråds1 Beträffande städerna hade detta kommit till uttryck redan i lagen den 25 juni 1909 angående folkskoleväsendet i vissa städer. 2 I vissa fall utses särskild fortsättningsskolestyrelse. Vad i det följande sägs om folkskolestyrelse gäller även fortsättningsskolestyrelse. 8 Även i församling kan särskild fortsättningsskolestyrelse utses. I sådant fall gäller vad som sägs om skolråd även beträffande fortsättningsskolestyrelse.

373 ledamöter. Endast ärenden om kristendomsundervisningen skulle vara undantagna från deras befattning. En lagändring i sådan riktning synes emellertid i nuvarande läge icke erfordras. Den pågående kommunala nyindelningen, för vilken ett av de viktigaste syftena är att åstadkomma mera lämpliga skoldistrikt, innebär nämligen att kommunerna genomgående skola bliva så stora att kommunal- resp. stadsfullmäktige måste finnas, varjämte det såvitt möjligt skall ordnas så att skoldistrikten sammanfalla med kommunerna. Härigenom kommer skolrådsinstitutionen att upphöra och kommunerna överlag övertaga vården om folk- och forsättningsskoleväsendet. Intill den 15 maj 1949 har Kungl. Maj :t fastställt ny kommunindelning för Östergötlands, Gotlands, Blekinge och Hallands län. Därvid har i samtliga fall skoldistrikten och kommunerna bringats att sammanfalla. Någon avvikelse i sådant hänseende lärer man praktiskt taget icke heller i övriga län behöva räkna med, ehuru undantag givetvis kunna tänkas. Kommunindelningen skall vara i sin helhet genomförd vid utgången av år 1951, då lagen den 21 juni 1946 rörande ny indelning av riket i borgerliga kommuner upphör att gälla. Med hänsyn till vad sålunda anförts finner kommittén syftet att bereda andra än svenska kyrkans medlemmar inflytande över folkskoleväsendet icke behöva föranleda någon ändring i lagen om församlingsstyrelse. Beträffande lagens 9 § föreslås allenast den redaktionella ändringen, att orden »främmande religionsbekännare eller den, som anmält sig till utträde ur svenska kyrkan» utbytas mot orden» annan än den som är medlem av svenska kyrkan». Enahanda ändring föreslås i 6 § lagen den 6 juni 1930 om församlingsstyrelse i Stockholm. Den ovannämnda bestämmelsen i 13 § av lagen om skolstyrelse i vissa kommuner föreslår kommittén ändrad, så att även den, som ej är medlem av svenska kyrkan, men tillhör annat trossamfund med en från grunderna för kristendomsundervisningen ej väsentligt avvikande trosåskådning må deltaga i överläggning och beslut om ärende, som rör kristendomsundervisningen.

K o m m u n a l a v a l l a g e n d e n 6 juni 1930 m. m. Enligt kommunala vallagen, 8 §, skall i röstlängd för kommunalval och kommunala beslut göras anteckning huruvida person, som är röstberättigad i avseende å beslut å kommunalstämma eller allmän rådstuga ävensom val av kommunal- eller stadsfullmäktige och landstingsmän, dock saknar rösträtt å kyrkostämma och vid val av kyrkofullmäktige på den grund, att han är främmande religionsbekännare eller anmält sig till utträde ur svenska kyrkan. Ytterligare bestämmelser om kommunal röstlängd finnas i kungörelsen den 18 april 1947 om upprättande av röstlängd för val till riksdagens andra kammare samt av kommunal röstlängd. I dess 3 § 1 mom. föreskri-

374 ves, att det åligger pastor att årligen å blankett enligt visst formulär meddela uppgift bl. a. om dem, som den 10 juni äro främmande religionsbekännare eller senast nämnda dag anmält sig till utträde ur svenska kyrkan. I enlighet med den av kommittén föreslagna ändringen i 9 § lagen oni församlingsstyrelse bör den ovannämnda i 8 § kommunala vallagen föreskrivna anteckningen om avsaknad av rösträtt å kyrkostämma och vid val av kyrkofullmäktige gälla den, som icke är medlem av svenska kyrkan, varjämte pastors uppgiftsskyldighet enligt förenämnda kungörelse bör gälla dem, som den 10 juni icke äro medlemmar av svenska kyrkan. Det formulär, vilket pastor skall använda vid lämnandet av dessa uppgifter, torde i sammanhang därmed böra ändras.

375 Särskilt yttrande. Klosterväsendet, med dess speciella levnadsideal och dess avskildhet från yttervärlden, står i strid med flerhundraårig tradition i vårt land och är enligt min åsikt oförenligt med protestantisk uppfattning. Numera finnes emellertid ett icke alldeles oväsentligt antal svenska medborgare som stå utanför svenska kyrkan och hylla en trosåskådning enligt vilken livet i kloster utgör en betydelsefull form av religionsutövning. Vid sådant förhållande skulle det, ur religionsfrihetens synpunkt, innebära en anomali att upprätthålla det nuvarande ovillkorliga förbudet mot klosters inrättande. Om således sagda förbud bör upphävas, kan dock, såsom i betänkandet närmare utvecklas, den därefter inträdande rätten att anlägga kloster ej vara obegränsad utan den bör i sin tillämpning vara föremål för viss prövning och tillsyn. Med hänsyn härtill biträder jag övriga kommittéledamöters mening att kloster må inrättas endast såvitt Konungen därtill giver tillstånd och på de villkor som därvid k u n n a bestämmas. Den bestämmelse härom, som intagits i 28 § av förslaget till religionsfrihetslag, innebär uppenbarligen att sådana ordnar och ordensliknande organisationer vilkas medlemmar, i regel efter avlagda vota solemnia, äro förbundna att leva i kloster, skola få finnas i Sverige, under förutsättning av vederbörligt tillstånd att här anlägga kloster. Emellertid förekomma ordnar (t. ex. de så kallade tiggarordnarna), där medlemmarna väl tillhöra något kloster men ej äro förpliktade att leva inom dess murar. Sådan förpliktelse åligger i allmänhet ej heller medlemmarna av kongregationer — vilka dock ofta utgöra förgreningar av någon orden — och därmed jämförbara sammanslutningar, där löftena vanligen blott ha karaktär av vota simplicia. Dessa ordnar, kongregationer och sammanslutningar skulle alltså, om de avstå från att här inrätta kloster, ej vara underkastade det i paragrafen föreskrivna tillståndsförfarandet utan kunna fritt och utan några villkor utöva sin verksamhet i riket. Det synes mig likväl som om samma skäl, som tala för viss kontroll av dem som önska och få anlägga kloster, kunna åberopas till stöd för att jämväl andra ordnar ävensom kongregationer och likartade sammanslutningar underkastas tillståndsprövning och skyldighet att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter som kunna fästas vid tillståndet. Beträffande sådana föreskrifter må framhållas att vad betänkandet därutinnan innehåller med rätta motiveras av vikten av att den enskildes religiösa övertygelse ej utsattes för obehörigt och övermäktigt tvång. Religionsfriheten är en rättighet som i första rummet tillkommer, ej organisationerna utan individerna. Härtill kommer att gränsen mellan ordnar av olika slag ävensom mellan dem, å ena, samt kongregationer och liknande sammanslutningar, å andra

376 sidan, ofta är osäker och svår att fastställa. Att så är förhållandet framgår av den utredning som verkställts inom kommittén och för vilken redogöres i betänkandet. Stora variationer förefinnas mellan de olika konstitutionerna (statuterna). På grund därav kan en orden hava stor likhet med en kongregation, liksom — omvänt — en kongregation kan väsentligen hava ordenskaraktär. Så kan t. ex. anses vara fallet med den s. k. jesuitorden, vars vota simplicia av påven tillagts samma verkan som om de vore vota solemnia. Ej heller torde det alltid vara lätt att skilja mellan kloster i egentlig bemärkelse och anstalt där t. ex. medlemmar av en kongregation i enlighet med dess konstitution föra ett gemensamt och från andra avskilt liv. Förmodligen är det av detta skäl som klosterbegreppet i Schweiz givits en annan och vidare innebörd än som följer av kanonisk rätt. Vidare synas de skillnader, som hava sin grund i konstitutionerna, i praktiken förminskas genom i större eller mindre omfattning förekommande, påvliga eller biskopliga medgivanden av undantag från konstitutionernas stadganden. Slutligen är det i detta sammanhang ej utan betydelse att nya organisationer av den art varom här är fråga numera alltid få karaktären, icke av ordnar utan av kongregationer eller liknande. På dessa grunder anser jag att förevarande bestämmelse i religionsfrihetslagen bör innehålla att kloster samt ordnar, kongregationer och därmed likartade religiösa sammanslutningar endast om Konungen därtill giver tillstånd må i riket inrättas eller där hava sin verksamhet. Dessutom bör Konungen äga att vid tillståndet foga de villkor, som må finnas påkallade, och kunna återkalla detsamma när omständigheterna därtill föranleda. Bland de villkor som omnämnas i betänkandet förtjäna tvenne en särskild uppmärksamhet. Jag syftar därvid på dem som avse dels att ingen må, före fyllda aderton år, upptagas i kloster eller avlägga klosterlöften dels ock att medlem av kloster, som önskar därur utträda, skall kunna så göra, oberoende av den tid löftena avse och utan att hinder däremot resas. Ur religionsfrihetens synpunkt och för att skydda den enskilde mot obehörigt tvång på hans samvete äro dessa villkor av den synnerliga vikt att jag ifrågasätter huruvida icke bestämmelser därom böra inflyta i lagen. Om så sker, synas dessa bestämmelser böra avse ej blott klosterordnar och klosterlöften utan samtliga här omhandlade organisationer och hos dem brukade löften. Stockholm den 21 maj 1949. H. J. NORDENSKJÖLD.

377 Bilaga.

Kommunernas utgifter för olika slag av kyrkliga ändamål samt dessa utgifters betydelse i förhållande till kommunalförvaltningen i dess helhet samt till det kommunala skatteunderlaget. I bilagda fyra tabeller lämnas uppgifter om storleken av kommunernas utgifter för kyrkliga ändamål samt h u r u dessa ställa sig i förhållande till dels kostnaderna för den totala kommunala förvaltningen dels det skatteunderlag, vara utdebitering för ändamålet i fråga utgår. Vidare meddelas uppgifter om utskylderna till kyrkliga och andra kommunala ändamål samt om det kommunala skatteunderlagets fördelning på olika beskattningsobjekt. Beträffande de särskilda tabellerna må följande upplysningar lämnas. I Tab. 1 redogöres för kommunernas brutto- och nettoutgifter, i kronor, för kyrkliga ändamål under åren 1942—1944. Därvid ha dessa uppdelats på utgifter för pastoratsändamål (utgifter jämlikt 1910 års prästlöneregleringslag samt 1932 års ecklesiastika boställsordning jämte följdförfattningar) och andra kyrkliga ändamål. I tabellen ingå även uppgifter om storleken av a n d r a kommunala utgifter än kyrkliga samt om kostnaderna för hela den kommunala förvaltningen. F ö r underlättande av jämförelser ha även procenttal, beräknade i förhållande till de sistnämnda kostnaderna medtagits. Uppgifterna ha antingen direkt hämtats från tabellerna i statistiska centralbyråns berättelser Kommunernas finanser eller framräknats med ledning av dessa. F ö r riket i dess helhet h a r ifrågavarande berättelse icke offentliggjorts för senare år än 1943, men inom ämbetsverket h a r en ännu ej publicerad sammanfattning av 1944 års kommunala räkenskaper färdigställts, varur uppgifter hämtats för denna tabell. I Tab. 1 liksom i de tre övriga tabellerna meddelas uppgifter för dels riket i dess helhet, dels landsbygden och städerna var för sig. Vad Tab. 1 beträffar må nämnas, att de för städer och landskommuner gemensamma räkenskaperna, vilka kunna förekomma, t. ex. när en stad och angränsande landskommuner bilda ett pastorat eller ett kommunalförbund, i sin helhet förts till städerna. De sistnämndas andel i de gemensamma räkenskaperna äro nämligen så starkt övervägande, att det för jämförelse mellan städer och landsbygd är helt utan betydelse, att landskommunernas andel i dylika gemensamma räkenskaper statistiskt redovisas bland städernas finanser. Tabellens uppgifter om bruttoutgifterna avse kostnaderna utan frånräknande av någon mot utgifterna svarande inkomst, medan uppgifterna om nettoutgifterna avse de kostnader som återstå, sedan andra inkomster än för ändamålet influtna skatter fråndragits. I fråga om arten av kommunernas utgifter redovisas numera i den kommunala finansstatistiken endast de olika förvaltningsgrenarnas kostnader för a) anskaffning av fastighet, b) underhåll av fastighet samt anskaffning och underhåll av inventarier, c) avlöningar och pensioner samt d) övriga utgifter. Beträffande pastoratskassorna redovisas dessutom särskilt prästlönerna, vilka skilts från andra löner, samt till kyrkofonden redovisad allmän kyrkoavgift, som utbrutits ur övriga utgifter. Uppgifter om bruttoutgifterna för samtliga dessa ändamål lämnas i Tab. 1. I fråga om nettokostnaderna kan ingen specificering å utgiftsslag meddelas, då pastorats- och kyrkokassornas särskilda inkomster i be-

378 tydande utsträckning avse pastoratens och församlingarnas verksamhet i allmänhet och ej vissa speciella ändamål. En olägenhet vid användandet av uppgifter från den kommunala finansstatistiken för bedömande av en förvaltningsgrens krav på anslag av skattemedel föreligger däruti, att i den kommunala finansstatistiken redovisas kostnader för nybyggnader, vilka vanligen bestridas med lånemedel, i sin helhet som utgift under det år kostnaderna erlagts. Däremot ingå ej amorteringar å lån, vilka i regel bestridas med skattemedel, bland utgifterna. Ej heller ingå räntor bland utgifterna för de särskilda förvaltningsgrenarna utan dylika upptagas i finansstatistiken under en för den borgerliga resp. kyrkliga kommunen gemensam rubrik. I fråga om den kyrkliga kommunen kan därvid ingen åtskillnad göras mellan räntor å lån för rent kyrkliga ändamål och räntor å lån för under kyrkliga kommuner hörande skoldistrikt. För pastoraten finnas i finansstatistiken särskilda uppgifter om ränteutgifter men då dylika ej kunna erhållas beträffande andra kyrkliga ändamål, ha i Tab. 1 samtliga ränteutgifter förts till övriga kommunala ändamål. Påpekas bör, att samtliga utgifter för folkskola, högre folkskola och kommunal mellanskola förts till övriga kommunala ändamål, trots att dessa skolor understundom tillhöra kyrkliga kommuner. Såsom av Tab. 1 framgår, visa för hela riket samtliga utgiftsgrupper i fråga om såväl brutto- som nettoutgifterna, uppgång under perioden 1942—1944, med undantag för pastoratsutgifterna, vilka voro högre år 1943 än år 1944. Av procenttalen i tabellen kan vidare utläsas, att utgifterna för kyrkliga ändamål äro obetydliga i förhållande till kommunernas totala utgifter, vilket gäller i avsevärt högre grad om städerna än om landsbygden. Sålunda uppgingo år 1944 inom hela riket de sammanlagda kyrkliga bruttoutgifterna till 5,2 % av kommunernas totala utgifter. Motsvarande relativtal utgjorde för landsbygden 11,1 % men för städerna endast 2,7 %. I fråga om nettoutgifterna spelade de kyrkliga ändamålen en något större roll än beträffande bruttoutgifterna. År 1944 utgjorde de 7,2 % av de totala nettokostnaderna inom riket i dess helhet samt 11,5 % resp. 5,2 % av landskommunernas resp. städernas sammanlagda nettoutgifter. De anförda relativtalen variera endast tämligen obetydligt under de tre i tabellen redovisade räkenskapsåren. Av de sammanlagda kyrkliga bruttoutgifterna, som under perioden 1942—1944 uppgingo till lägst 78,6 och högst 84,8 milj. kr., belöpte huvuddelen, lägst 45,8 och högst 48,5 milj. kr., på pastoratsändamål, övervikten för pastoratsutgifterna faller helt på landsbygden. I städerna voro däremot kostnaderna för andra kyrkliga ändamål något större än för pastoratsändamål. Detta sammanhänger därmed, att driftkostnaderna för skogsavverkning m. m. i de ecklesiastika skogarna huvudsakligen falla på landsbygdens pastorat, vilket i tabellen belyses därav att »övriga» utgifter för pastoratsändamål äro mer än 10 gånger större på landsbygden än i städerna. Vidare är antalet präster större på landsbygden än i städerna, varför prästlönekostnaderna bli större på den förra än i de senare. Vad de övriga kyrkliga ändamålen beträffar, är det uppenbart, att de fåtaliga men stora och dyrbara stadskyrkorna var för sig i regel draga mer betydande kostnader för såväl nybyggnad och underhåll som betjäning än de många men oftast enkla landskyrkorna. I fråga om totalbeloppen äro också städernas utgifter (netto- såväl som brutto-) för övriga kyrkliga ändamål endast obetydligt lägre än landsbygdens. Av samtliga kyrkliga utgifter utgöra, såsom av tabellen framgår, prästlönekostnaderna den ojämförligen största delen på landsbygden, medan i städerna den kyrkofonden tillkommande allmänna kyrkoavgiften samt avlöningarna till kyrkobetjäning o. d. äro mest betydande. Att landsbygdspastoraten ofta ha betydande inkomster av sina prästlönetillgångar (löneboställen, expropriationsfonder m. <m.), återspeglar sig däri, att netto-

379 utgifterna för ifrågavarande pastorat något understiga motsvarande kostnader för pastoraten i städerna. Av nettoutgifterna för kyrkliga ändamål belöpte, med undantag endast för städerna år 1943, en något mindre del på pastoratsändamål än på andra kyrkliga ändamål. I Tab. 2 redogöres för storleken, i kronor, av utskylderna till de i Tab. 1 redovisade ändamålen samt mot dessa utskylder svarande utdebiteringar per skattekrona under åren 1941—1944. Uppgifterna ha hämtats antingen ur statistiska centralbyråns berättelser Kommunernas finanser eller ur arbetstabellerna till dessa berättelser. Upplysningsvis må nämnas, att uppgifterna om utskylderna för samtliga kyrkliga ändamål, övriga kommunala ändamål samt samtliga kommunala ändamål avse utdebiterade belopp. I fråga om pastoraten saknas uppgifter i statistiska centralbyråns primäruppgifter om de till dessa debiterade skatterna. Tabellens uppgifter avse därför i stället de till pastoratskassorna influtna skattemedlen. Siffrorna äro något för låga, enär årligen en mindre del av det debiterade beloppet ej inflyter utan måste avskrivas eller kvarstå på restlängd, men eftersom det ingalunda är ovanligt, att de borgerliga kommunerna ensamma svara för restantierna och avskrivningarna av icke influtna skatter, torde felet vara tämligen obetydligt och i fråga om skatternas förhållande till skatteunderlaget kunna helt förbises. Utskylderna till andra kyrkliga ändamål utgöra skillnaden mellan utskylderna till samtliga kyrkliga ändamål och utskylderna till pastoratsändamål. Såsom av det föregående framgår, torde i motsats till pastoratsutskylderna dessa belopp vara något för höga. Utskylder till under kyrkliga kommuner hörande skolor ingå bland utskylderna till öviga kommunala ändamål. Beloppen avse de under resp. år inflytande, alltså under nästföregående år beslutade utskylderna. I förhållande till skatteunderlaget förete, såsom synes av Tab. 2, de kyrkliga utskylderna endast ringa variation, 80—83 öre inom hela riket under åren 1941— 1944. I förhållande till samtliga kommunala ändamål ha inom hela riket de totala kyrkliga utskylderna ej uppgått till 10 % under nämnda år. På landsbygden utgöra de en relativt större andel i den totala kommunalskatten än vad fallet är i städerna. Med tanke på den betydligt mer omfattande kommunala förvaltningsapparaten i städerna än på landet är detta tämligen självklart. Av tabellen framgår vidare, att pastoraten äro mindre skattekrävande än den övriga kyrkliga förvaltningen. År 1944 motsvarade, vad riket i dess helhet beträffar, utskylderna till de förra 0,31 kr. per skattekrona mot 0,49 kr. för den senare. Sistnämnda förhållande pekar f. ö. i samma riktning som de i Tab. 1 lämnade uppgifterna om nettoutgifterna för dessa ändamål. För svårigheten att erhålla en god jämförelse mellan å ena sidan nettoutgifterna för visst ändamål samt å andra sidan den för ändamålet i fråga erforderliga utdebiteringen per skattekrona har förut redogjorts. För belysande av skatteunderlagets fördelning på olika beskattningsobjekt lämnas i Tab. 3 uppgifter för taxeringsåren 1941—1946 om skattekronor härrörande dels från fastighet, dels från inkomst, i sistnämnda fall med åtskillnad mellan å ena sidan fysiska personer, oskifta dödsbon och familjestiftelser (skattskyldiga enligt A-längderna) samt å andra sidan svenska aktiebolag m. fl. juridiska personer (skattskyldiga enligt B- och C-längderna). Uppgifterna ha erhållits ur statistiska centralbyråns publikationer Skattetaxeringarna. Då dessa uppgifter i regel bruka bli något korrigerade i de kommunala räkenskapssammandrag, som utgöra primärmaterialet för statistiken över kommunernas finanser, ha icke skattekrontalen enligt Skattetaxeringarna utan skattekrontalen enligt räkenskapssammandragen använts för beräkningarna av uppgifterna om utdebitering per skattekrona i Tab. 2. Då emellertid räkenskapsammandragens uppgifter om inkomstskattekronor icke äro fördelade på beskattningsobjekt, ha de icke kunnat användas för den i Tab. 3 meddelade specifikationen. Differensen mellan summa skattekronor enligt Skattetaxeringarna och enligt Kommunernas finanser är emellertid ganska obetydlig.

380 Som synes av tabellen, utgöra fastighetsskattekronorna en tämligen obetydlig andel, 13,6 % år 1946 i hela riket, av hela skatteunderlaget. Deras betydelse har under perioden varit stadd i sjunkande, oaktat därunder (år 1945) inträffat en allmän fastighetstaxering, varvid värdena särskilt i fråga om jordbruksfastigheter höjdes betydligt. På landsbygden spela fastighetsskattekronorna en större roll än i städerna. Av inkomstskattekronorna dominera de som avse fysiska personer, oskifta dödsbon och familjestiftelser, vilka under perioden ökat i betydelse och år 1946 utgjorde cirka 3/4 av hela skatteunderlaget såväl på landsbygden som i städerna. Inkomstskattekronorna för »övriga» skattskyldiga avse främst de svenska aktiebolagen och äro av större betydelse i städerna än på landsbygden. I de förra utgjorde de år 1944 12,9 %, på den senare endast 7,2 % av hela skatteunderlaget. Om variationerna inom de olika komimunerna av storleken av utdebiteringen per skattekrona år 1944 för kyrkliga ändamål (pastorats- såväl som andra kyrkliga ändamål) giva uppgifterna i Tab. 4 en föreställning. I fråga om landskommunerna lämnas uppgifter för varje län. Uppgifterna till tabellen ha erhållits ur de kommunala räkenskapssammandragen för år 1944. Då tabellen avser kommuner och icke församlingar har, i de fall då en kommun (stad) består av två eller flera församlingar, den för kommunen (staden) beräknade medelutdebiteringen för kyrkliga ändamål använts. I en kommun, Bodsjö i Jämtlands län, där församlingens kyrka haft betydande inkomster från en egen skogsfastighet, har ingen utdebitering till kyrkliga ändamål behövt äga rum år 1944. Motsatta ytterligheter utgöra Rännelanda kommun i Älvsborgs län samt Gerums kommun i Gotlands län, som nämnda år haft de högsta kyrkliga utdebiteringarna, resp. 7: 00 kr. och 6: 35 kr. per skattekrona. Utdebiteringen för kyrkliga ändamål synes ofta vara kännbarare bland småkommunerna än bland de större. Av Tab. 4 synes, att ett relativt stort antal kommuner med mer än 2 kr. utdebitering för kyrkliga ändamål förekommo i Östergötlands, Kalmar, Gotlands, Älvsborgs och Skaraborgs län, i vilka län småkommunerna äro tämligen talrika, under det att i t. ex. Stockholms och Kopparbergs län samt Norrlandslänen den kyrkliga utdebiteringen i betydande utsträckning fallit inom de lägre grupperna i tabellen. Jämföras städerna och landsbygden, kan man finna, att i 101 eller 82 % av istäderna men i 527 eller endast 22 % av landskommunerna den kyrkliga utdebiteringen uppgått till högst 1: 00 kr. per skattekrona. Stockholm i september 1947. John Bredal-Bauer.

381 T a b . 1.

Kommunernas brutto- och nettoutgifter för vissa ändamål å r e n 1942—1944. År Landskommunerna

Ändamål

Kronor

194 2

Städerna Kronor

Hela riket

%

Kronor

°/. 0

Bruttoutgifter för: pasloratsåndamål:1 anskaffning av fastighet . . . . underhåll av fastighet, inventarier prästerskapets avlöning . . . . andra avlöningar o. pensioner allmän kyrkoavgift övriga utgifter

5 817 806

1-3

0-1

6 418 464

0-5

2 738 382 14 369 120 546 790 3 636 516 6 169 469

0-6 3-3 0-1 0-8 1-4

498 554 4 466115 56 641 6 581620 363 058

O-o 0-5 00 0-7

O-o

3 236 936 18 835 235 603 431 10 218 136 6 532 527

0-2 1-3 0-0 0-7 0-5

Summa pastoratsändamål

33 278 083

7-5

12 566 646

1-3

45 844 729

3-2

2 477 560

0-5

2 938 819

0-3

5 416 379

0-4

3143 059 6 045 942 5 021967

0-7 1-4 1-1

3 384120 6 089 613 3 614 834

0-3 0-6 0-4

6 527 179 12 135 555 8 636 801

0-5 0-8 0-0

Summa andra kyrkliga ändamål

16 688 528

3-7

16 027 386

1-6

32 715 914

2-3

Summa pastorats- och andra kyrkliga ändamål

49 966 611

11-2

28 594 032

2-9

78 560 643

5-5

ändamål 394 686 589

88-8

949 885 205 971 1 344 571 794 94-5

Summa kommunala ändamål 444 653 200 100 0

978479 237 1000 1423132 437 1000

andra kyrkliga

ändamål:

anskaffning av fastighet . . . . underhåll av fastighet, inventarier avlöningar och p e n s i o n e r . . . övriga utgifter

övriga kommunala

Nettoutgifter

för

pastoratsändamål 1 andra kyrkliga ändamål

9 778 787 12 769 905

5-2 6-8

Summa pastorats- och andra kyrkliga ändamål

11172 982 12 146 807

2-9 3-1 60

20 951 769 24 916 712

3-7 4-3

45 868 481

22 548 692

12-0

23 319 789

Övriga

kommunala

ändamål 165 136 152

362 363 038 94-0

527 499 190 920

Summa

kommunala

ändamål 187 684 844 1000

385 682 827 1000

573 367 671 1000

1 Utgifter jämlikt 1910 års prästlöneregleringslag samt 1932 års ecklesiastika boställsordning jämte följdförfattningar.

382 Tab. 1 (forts.). Kommunernas brutto- och nettoutgifter för vissa ändamål åren 1942—1944. År

Ändamål

Landskommunerna

1943 Hela riket

Städerna %

Kronor

%

521 739

0-1

5 416 982

0-4

0-7 3-2 0-1 0-9 1-6

453 263 4 684 770 71808 7 273 377 482 483

O-o 0-4 O-o 0-7 0-1

3 543 505 19 425 256 693 908 11 409 060 7 983 221

0-2 1-3

34 984 492

7-6

13 487 440

1-3

48 471 932

3-2

andra kyrkliga ändamål: anskaffning av fastighet . . . underhåll av fastighet, inven-

1945 490

0-4

1 723 096

0-2

3 668586

0-2

avlöningar och pensioner . . .

3 688 797 6 651 434 5 332 649

0-8 1-5 1-2

4 201 701 6 533 050 3 660 649

04 0-6 0-3

7 890 498 13184 484 8 993 298

0-5 0-9 0-6

Summa andra kyrkliga ändamål

17 618 370

3-9

16 118 496

1-5

33 736 866

2-2

Summa pastorats- och andra kyrkliga ändamål

52 602 862

11-5

29 605 936

2-8

82 208 798

5-4

97-2 1 431 450 659

94-6

Kronor

%

4 895 243

l-l

3 090 242 14 740 486 622100 4135 683 7 500 738

Summa pastoratsändamål

Brutioutgifter för: pastoratsändamål: anskaffning av fastighet underhåll av fastighet, inven-

andra avlöningar o. pensioner

övriga kommunala ändamål 404 708 493

Kronor

88-5 1 026 742 166

O-o 0-8 0-5

Summa kommunala ändamål 457 311355 1000 1056 348102 1000 1513 659 457 100- 0 Nettoutgifter

för: 11984194 11611164

2-9 2-8

21 831 943 24 950 418

3-6 4-1

9 847 749 13 339 254

5-1 7-0

23187 003

23 595 358

5-7

46 782 361

7-7

övriga kommunala ändamål 168 287 911

87-9

392 455 416

94-3

560 743 327

92-3

andra kyrkliga ändamål Summa

pastorats- och andra kyrkliga ändamål

Summa kommunala ändamål 191474 914 1000

416050 774 1000

607 525 688 1000

383 Tab. 1 (forts.). Kommunernas brutto- och nettoutgifter för vissa ändamål åren 1942—1944. År Ändamål

Landskommunerna

1944 Hela riket

Städerna %

Kronor

%

403 405

0-o

5 352 180

0-3

0 •5 3 •0 0 •2 0 •8 1•5

367 261 4 857 033 72 053 6 750 790 506 961

0-o 0-4 0-o 0-6 0-1

2 838 686 19 591 792 759 087 10 614382 7 765 794

0-2 1-2 O-o 0-7 0-5

33 964 418

7-o

12 957 503

l-i

46 921 921

2-9

andra kyrkliga ändamål: anskaffning av fastighet . . . underhåll av fastighet, inven-

2 714 201

0-5

1 966 579

0-2

4 680 780

0-3

avlöningar och pensioner . . .

4176 561 7 222 115 5 878 251

0-9 1-5 1-2

4 754 051 7 048 048 4 100 886

0-4 0-6 0-4

8 930 612 14 270 163 9 979 137

0-5 0-9 0-6

Summa andra kyrkliga ändamål

19 991128

4-1

17 869 564

1-6

37 860 692

2-3

Summa pastorats- och andra kyrkliga ändamål

53 955 546

30 827 067

2-7

84 782 613

973 1 555 044 134

948 Kronor

%

pastoratsåndamål: anskaffning av fastighet . . . underhåll av fastighet, inven-

4 948 775

1•0

andra avlöningar o. pensioner

2 471 425 14 734 759 687 034 3 863 592 7 258 833

Summa pastoratsändamål

Bruttoutgifter

Kronor

för:

övriga kommunala ändamål 431 750 204

88-9 1123 293 930

Summa kommunala ändamål 485 705 750 1000 1154120 997 1000 1639 826 747 100-0 Nettoutgifter

för: 2-5 2-7

21 751 433 28106 807

4-6 6-9

11 505 757 12 816 718

25 535 765

11-5

24 322 475

5-2

49 858 240

7-2

övriga kommunala ändamål 197 319 540

88-5

441126 327

94-8

638 445 867

92-8

10 245 676 15 290 089 Summa

pastorats- och andra kyrkliga ändamål

Summa kommunala ändamål 222 855 305 100 0

465 448 802 1000

3-1 4-1

688 304107 100-0

384 T a b . 2.

U t s k y l d e r o c h u t d e b i t e r i n g i m e d e l t a l p e r s k a t t e k r o n a för v i s s a ä n d a m å l å r e n 1941—1944. Landskommunerna

Ändamål och år

Hela riket

Städerna

Utskylder kr.

Utdeb. per skattekrona

Utskylder kr.

Utdeb. per skattekrona

Utskylder kr.

11 749 054 12 649 009 14 291 977 15 425 293

0-48 0-49 0-49 0-45

10 709 780 11 622 864 12 357 054 12 204 458

0-26 0-27 0-26 0-23

22 458 834 24 271 873 26 649 031 27 629 751

15 490 085 16 645 759 19 519 602 23 334185

0-63 0-64 0-66 0-68

14 743170 15 755 783 17 235 918 20 172 727

0-35 0-37 0-37 0-37

30 233 255 32 401 542 36 755 520 43 506 912

27 239 139 29 294 768 33 811 579 38 759 478

Ml M3 M3

25 452 950 27 378 647 29 592 972 32 377 185

0-61 0-64 0-63 0-60

52 692 089 56 673 415 63 404 551 71136 663

176 623 900 194 995 451 218 427 718 243 338 776

7-22 7-56 7-43 7-07

383 296 900 407 950 572 414 204 239 449 870 835

9-17 9-54 8-79 8-26

559 920 800 602 946 023 632 631 957 693 209 611

203 863 039 224 290 219 252 239 297 282 098 254

8-33 8-69 8-58 8-20

408 749 850 9-78 435 329 219 10-18 443 797 211 9-42 482 248 020 8-86

612 612 889 659 619 438 696 036 508 764 346 274

Pastoratsändamål1

1941 1942 1943 1944 Andra

kyrkliga

ändamål.

1941 1942 1943 1944 Samtliga

kyrkliga

ändamål.

1941 1942 1943 1944 övriga kommunala

ändamål.

1941 1942 1943 1944 Samtliga mål.

1941 1942 1943 1944 1

kommunala

1-15

ända-

Utgifter jämlikt 1910 års prästlöneregleringslag samt 1932 års ecklesiastika boställsordning j ä m t e följdförfattningar.

385 Tab. 3.

Antal s k a t t e k r o n o r enligt t a x e r i n g a r n a å r e n 1911—1946. Antal skattekronor Av inkomst Av fastighet

Fysiska personer Oskifta dödsbon Familjestiftelser

övriga skattskyldigal

Belopp

Belopp

Belopp

°/

Summa

Belopp

%

/o

Landskommunerna. 1941 1942 1943 1944 1945 194C

5 616 521 21-6 5 666 405 18-8 5 642 988 16-1 5 672 893 14-5 7 164 424 17-1 7 271 730 15-9

17 647 825 21 637 850 26 276 620 30 390 133 31 717 422 35 039 832

68-0 71-8 75-1 77-4 75-9 76-9

2 686 973 2 836 459 3 064 270 3 187 827 2 928 031 3 275 213

10-4 9-4 8-8 8-1 7-0 7-2

25 951 319 30140 714 34 983 878 39 250 853 41 809 877 45 586 775

100 100 100 100 100 100

6 600 340 15-5 6 709 060 14-4 7 005 805 12-9 7 344 874 12-1 8 224 476 12-7 8 596 819 121

30 125 205 33 627 423 40 278 199 44 991 093 48 891 233 53 418 412

70-5 72-2 74-5 74-5 75-2 75-0

5 975 422 14-0 6 240399 13-4 6 802 107 12-6 8 079 313 13-4 7 849 579 12-1 9 163 205 12-9

42 700 967 46 576 882 54 086 111 60 415 280 64 965 288 71178 436

100 100 100 100 100 100

12 216 861 17 8 12 375 465 16-1 12 648 793 14-2 13 017 767 13-1 15 388 900 14-4 15 868 549 13-0

47 773 030 55 265 273 66 554 819 75 381 226 80 608 655 458 244

69-6 8 662 395 12-G 68 652 286 72-0 9 076 858 11-9 76 717 596 74-7 9 866 377 IM 89 069 989 75-6 11 267 140 [11-8 99 666 133 75-5 10 777 610 10-1 106 775 165 75-8 12 438 418 10-0 116 765 211

100 100 100 100 100 100

Städerna. 1941 1942 1943 1944 1945 1946 Heta riket. 1941 . . . 1942 . . . 1943 . . . 1944 . . . 1945 . . . 1946 . . .

1 Svenska aktiebolag, svenska ekonomiska föreningar, svenska försäkringsanstalter, som icke äro aktiebolag, sparbanker m. fl., sådana utländska juridiska personer, som icke äro oskifta dödsbon eller familjestiftelser, samt skattskyldiga enligt G-längden (staten, kommuner, ideella föreningar m. fl.).

28—488280.

386 T a b . 4.

K o m m u n e r n a f ö r d e l a d e efter s t o r l e k e n av u t d e b i t e r i n g e n p e r s k a t t e k r o n a för k y r k l i g a ä n d a m å l å r 1944. Antalet kommuner med utdebitering per skattekrona för kyrkliga ändamål uppgående till kr.

K o m m iiner

Landskommunerna. Stockholms län Uppsala län Södermanlands län . . . . Östergötlands län Jönköpings län Kronobergs län Kalmar län Gotlands län Blekinge län Kristianstads län Malmöhus län Hallands län Göteborg o. Bohus län Älvsborgs län Skaraborgs län Värmlands län Örebro län Västmanlands län . . . . Kopparbergs län Gävleborgs län Västernorrlands län Jämtlands län Västerbottens län Norrbottens län

högst 0 - 5 1 1-00 0-50

1-01- 1*51— 2-01— 3-01 — 4-01— mer än Summa 5-00 4-00 3-00 1-50 5-00 2-00

36 34 37 49 56 27 42 21 13 66 95 32 28 61 84 23 14 19 17 14 22 32 15 9

24 16 19 34 25 25 15 26 14 34 69 27 20 59 76 21 14 17 1 9 13 3

34 18 15 17 26 21 21 6 6 33 50 11 20 41 32 24 25 16 27 19 15 16 8 4

14 17 16 39 17 9 24 21 3 13 20 11 17 45 59 12 4 11 3 4 12 5 2 6

Samtliga landskommuner

384 Städerna

390 Hela riket

1 5 3 4 4 11 1 1 1 3 1 10 4 3 1

—

387 Innehållsförteckning. Sid.

Skrivelse till Statsrådet och Chefen för Kungl. Justitiedepartementet

in

Förf attningsförslag Religionsfrihetslag Regeringsformen §§ 4 och 28 Lag om inträde i svenska kyrkan Förordningen den 31 oktober 1873 angående ändring i vissa delar av kyrkolagen med därtill hörande författningar Skolstadgor Giftermålsbalken 4 kap. m. m Jordfästningslagen Folkbokföringsförordningen m. m Skatteförfattningar Lagen om församlingsstyrelse in. m

v x xn xm xm xxiv xxvn xxvm xxxvm XLII

Rättegångsbalken 4 kap. 11 §

XLVII

K o m m u n a l a vallagen m. m

XLVII Motiv

Inledning.

Kommitténs

uppdrag

1 Kap.

I. Om religionsfrihet och fritt utträde ur svenska kyrkan Religionsfrihetsstadgandet i § 16 regeringsformen s. 3 — 1860 års förordning ang. främmande trosbekännare s. 3 — 1873 års förordning ang. främmande trosbekännare s. 4 — Utträdesfrågans behandling efter 1873 s. 5 — Religionsfrihetssakkunnigas förslag s. 6 — Om religionsfriheten och förhållandet mellan den svenska kyrkan och staten s. 7 •— Den s. k. biskopsmotionen 1929 s. 7 — Utträdesfrågans sammanhang med andra frågor s. 8 •— Utträdet ur de finska och norska folkkyrkorna s. 9 — Dissenterlagskommitténs yttrande och förslag s. 11

3 Kap.

II. Om inträde i svenska kyrkan Behov av lagstiftning om inträde i svenska kyrkan s. 15 — Tidigare lagförslag om inträde i svenska kyrkan s. 15 — Dissenterlagskommitténs yttrande och förslag s. 20

15 Kap.

III. Om förenings- och mötesfriheten på det religiösa området Beträffande främmande trosbekännare s. 23 — Beträffande svenska kyrkans medlemmar s. 27 — Dissenterlagskommitténs förslag s. 31

23 Kap.

IV. Om minderåriga barns medlemskap i trossamfund 33 Äldre bestämmelser s. 33 — Gällande bestämmelser s. 33 — Religionsfrihetssakkunnigas betänkande s. 35 —• Skrivelser till dissenterlagskommittén s. 39 — Dissenterlagskommitténs yttrande och förslag s. 40

388 Sid.

Kap.

V. Om religionsundervisningen i allmänna skolor m. m Inledning s. 47 — Religionsundervisningens obligatoriska karaktär s. 49 — Kristendomsundervisningens innehåll s. 51 R ä t t e n till frikallelse från kristendomsundervisningen Frikallelse för barn, som tillhöra trossamfund med en från grunderna för kristendomsundervisningen väsentligt avvikande trosåskådning s. 57 — Frikallelse för barn, som icke tillhöra något trossamfund s. 59 Kontrollen över religionsundervisning, som icke meddelas i allmän skola Om skolor, vilkas religionsundervisning kan ersätta undervisningen i de allmänna skolorna Om vitsord för elev som frikallats från kristendomsundervisningen Om kristendomsundervisningen vid folkskoleseminarium

60 61 65 66

Kap. VI. Om behörighetsfrågorna i regeringsformen §§ 4 och 28 m. m 68 Tillkomsten av gällande bestämmelser 68 Inledning s. 68 — Angående kompetensvillkoren för utlänningar s. 69 — Angående kompetensvillkoren för svenska medborgare s. 71 — Innebörden av uttrycket: rena evangeliska läran s. 73 Om ändring i de konfessionella behörighetsvillkoren 75 A. Fullmaktstjänster i allmänhet och tjänster, vilka kunna innehavas av utlänningar s. 75 B. Statsråden s. 76 — Dissenterlagskommitténs yttrande och förslag s. 83 C. Prästerliga tjänster s.. 85 D. Lärartjänster förenade med åliggande att meddela undervisning i kristendom s. 86 — Dissenterlagskommitténs yttrande och förslag s. 91 E. De teologiska lärartjänsterna vid universiteten s. 95 — Dissenterlagskommitténs yttrande och förslag s. 97 F. Deltagande i handläggning eller avgörande av frågor, som angå religionsvård m. m. s. 101 Om tjänsteinnehavares skiljande från tjänsten vid förändrad ställning i konfessionellt hänseende 103 Dissenterlagskommitténs yttrande och förslag s. 105 Kap. VII. Om vissa bestämmelser angående religiösa sammanslutningars rättsställning 107 Kap. VIII. Ordnar och kloster 116 Tillkomsten av förbudet mot ordnar och kloster s. 116 — Yrkanden omförbudets upphävande s. 117 — Skillnaden mellan ordnar (ordenssamfund i egentlig bemärkelse) och kongregationer s. 118 —Dissenterlagskommitténs yttrande och förslag s. 121 Kap.

IX. Om kyrklig vigsel 125 Äldre bestämmelser s. 125 — Tillkomsten av nu gällande bestämmelser s. 127 — Ifrågasatta ändringar s. 130 Frågan om obligatoriskt civiläktenskap 131 Frågan om vigsel inom trossammanslutningar 132 a) Principiella synpunkter s. 132 — b) Vigselförrättarnas kvalifikationer s. 133 — c) Vigselförrättarnas antal s. 134 — d) Vigselfrekvensen s. 136 — e) Förordnande av vigselförrättare s. 137

389 Sid.

Vigseln inom särskilda trossamfund Vigsel mellan personer med olika samfundstillhörighet Övriga frågor Kap.

X. Om vigsel av frånskilda

138 140 143 146

Kap. XI. Om jordfästning m. m 155 Om skillnaden mellan begravning och jordfästning s. 155 -r~ Anteckning i kyrkobok om jordfästning s. 156 — 1926 års lagstiftning om jordfästning och kyrkas upplåtande s. 157 Dissenterlagskommitténs y t t r a n d e angående begravning utan jordfästning i svenska kyrkans ordning 161 Förutsättningar för jordfästning i svenska kyrkans ordning när den avlidne icke tillhörde kyrkan 164 Dissenterlagskommitténs yttrande angående jordfästning i svenska kyrkans ordning av icke-kyrkomedlemmar s. 166 Om kyrkas upplåtande vid jordfästning i annan ordning än svenska kyrkans 167 Religionsfrihetskommitténs betänkande. Frågans behandling vid riksdagen och kyrkomötet 1925 s. 167 — Propositionen till 1926 års riksdag s. 170 — Motioner vid riksdagarna 1931, 1942 och 1945 s. 172 — Dissenterlagskommitténs yttrande angående kyrkas upplåtande s. 174 Kap.

XII. Kyrkobokföringen 176 Anteckning om trosbekännelse s. 176 — Anteckning om utträde ur och inträde i svenska kyrkan s. 181 — Anteckning om dop s. 181 — Anteckning om förnamn s. 183 — Anteckning om jordfästning s. 186 — Kyrkobokföringen i romersk-katolsk församling s. 187

Kap. XIII. De mosaiska församlingarna och bidragsskyldigheten till desamma för deras medlemmar 198 Historik s. 198 — Några rättsfall rörande tillämpningen av gällande bestämmelser om mosaiska trosbekännare s. 214 — 1938 års riksdagsskrivelse angående rätt till utträde ur mosaisk försanding s. 218 — I inkomna skrifter eller eljest hos dissenterlagskommittén framställda önskemål med avseende å lagstiftningen om de mosaiska församlingarna och skattskyldigheten till desamma s. 221 — De judiska församlingarnas ställning i vissa främmande länder s. 233 — Motivering till kommitténs förslag rörande de mosaiska församlingarna och bidragsskyldigheten till desamma s. 242 Kap. XIV. Vissa spörsmål rörande de religiösa sammanslutningarnas ställning i beskattningshänseende 255 A. Frågan om skattefrihet för religiösa sammanslutningar vid beskattningen av inkomst och förmögenhet 255 Gällande bestämmelser om skattefrihet för vissa rättssubjekt och grunderna härför s. 255 — Av religiösa sammanslutningar uttalade önskemål med avseende å skattefrihetens omfattning s. 261 — Motivering till dissenterlagskommitténs förslag rörande skattefriheten för religiösa sammanslutningar s. 262 R. De religiösa sammanslutningarnas ställning vid arvs- och gåvobeskattningen 293 Innebörden av gällande bestämmelser samt framställda önskemål om ändring av desamma s. 293 — Kommittén s. 296

390 Sid.

Kap. XV. Lindring i skattskyldigheten till kyrkliga ändamål för dem som ej tillhöra svenska kyrkan 298 Nuvarande bestämmelser om skattskyldigheten till kyrkliga ändamål s. 298 — 1908 års lagstiftning om lindring i skattskyldigheten till kyrkliga ändamål för främmande trosbekännare s. 305 — 1925 års religionsfrihetssakkunnigas förslag s# 3io — 1942 års lagstiftning om borttagande av församlingarnas rätt till ersättning av statsmedel till följd av skattelindring för främmande trosbekännare s. 319 — I de till dissenterlagskommittén inkomna yttrandena uttalade önskemål om utvidgad rätt till skattelindring s. 319 — Motivering till dissenterlagskommitténs förslag rörande lindring i skattskyldigheten till kyrkliga ändamål s. 321 Kap.

X VI. Om domareden m. m Dissenterlagskommitténs förslag s. 368

362 Kap.

X VII. Tillägg beträffande vissa författningsändringar 370 Förordningen den 31 oktober 1873 angående ändring i vissa delar av kyrkolagen med därtill hörande författningar s. 370 — Förordningen den 16 november 1869 angående ansvar för den, som söker förmå annan till avfall från den evangeliskt lutherska läran s. 371 — Lagen den 6 juni 1930 om skolstyrelse i vissa kommuner m. fl. författningar s. 371 — Kommunala vallagen den 6 juni 1930 ra. m. s. 373

Särskilt yttrande 375 Bilaga. Kommunernas utgifter för olika slag av kyrkliga ändamål samt dessa utgifters betydelse i förhållande till kommunalförvaltningen i dess helhet samt till det kommunala skatteunderlaget 377

Statens offentliga utredningar 1949 Systematisk förteckning (Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.)

Allmän lagstiftning.

Rättsskipning.

Fångvård.

Utredning med förslag om lösdrivarlagens upphävande m. m. [41 Kriminalvård i frihet. Fångvårdsstyrelsens utredning ang. skyddsarbetets organisation m. m. [6] Betänkande ang. förbättrad insyn i enskilda företags ekonomiska förhållanden. [8] Betänkande med förslag till lag om registrerade föreningar m. m. [17] 1945 års skogshärbärgesutrednings betänkande. 2. Utredning med förslag till lagstiftning rörande tillfälliga bostäder vid skogs- och flottnings- m. fl. arbeten. [19]

Vattenväsen. Skogsbruk. B e r g s b r u k .

Industri.

Handel och sjöfart. Kvalitetsforskning och konsumentupplysning. [18]

Statsförfattning. Allmän statsförvaltning.

Kommunalförvaltning. Statens och. k o m m u n e r n a s

flnansväsen.

K o m m u n i k a t i o n s väsen. Principer och metoder för kostnadsberäkningar vid statens järnvägar. [5] Bilagor. Produktions- och kostnadsstrukturen vid statens järnvägar. [14]

1944 års allmänna skattekommitté. 3. Betänkande ang. beskattning av realisationsvinster, m. m. samt ackumulerade inkomster. [9] B a n k - , kredit- och penningväsen. Politi.

1945 års bankkommitté. Betänkande med förslag inrättande av en statlig affärsbank. [13]

N a t i o n a l e k o n o m i och socialpolitik. Betänkande med förslag till indexreglering av folkpensionerna. [7] Utredning rörande folkpensionärernas bostadsförhållanden och bostadskostnader. [12] P. M, med synpunkter på det svenska långtidsprogrammet. I anslutning till OEEC:s interimsrapport. [15] H ä l s o - ocli sjukvård. Betänkande om sinnessl övar den. [11]

Försäkringsväsen.

K y r k o v ä s e n . Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Dissenterlagskommittén. Betänkande med förslag till religionsfrihetslag m. m,. [20]

A l l m ä n t näringsväsen. Eikraftutrodningens redogörelse nr 2: 17. Redogörelse för detalj distributörerna samt deras råkraftkostnader och priser vid distribution av elektrisk kraft. Värmlands län. [10]

Försvarsväsen. Promemoria över preliminär utredning rörande befälsrekryteringen inom försvaret. [16]

F a s t egendom. J o r d b r u k med b i n ä r i n g a r . Norrlandakommitténs principbetänkande. Första delen. Norrländska utvecklingslinjer. [1] Andra delen. Särskilda utredningar. [2] Tredje delen. Utlåtanden och förslag i vissa frågor. [3]

Utrikes ä r e n d e n . I n t e r n a t i o n e l l r ä t t .

Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag 488230