1940 års skolutrednings betänkanden och utredningar. 4,3,

.V)NC<,

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1945:61 ECKLESIASTIKDEPARTEMENTET

1940 ÅRS SKOLUTREDNINGS BETÄNKANDEN OCH UTREDNINGAR

IV

SKOLPLIKTSTIDENS SKOLFORMER 3. REALSKOLAN Teoretisk

linje

S T O C K H O L M 1 9

4 5

Statens offentliga utredningar 1945 K r o n o l o g i s k

1. Betänkande med förslag till utlänningslag och lag angående omhändertagande av utlänning i anstalt eller förläggning. Norstedt. 169 s. J u . 2. Betänkande med förslag till organisation av en luft- lartsstyrelse m. m. Norstedt. US s. K. 3. Betänkande rörande särskilda åtgärder vid återförandet till civil verksamhet av till beredskaps- l tjänstgöring inkallad personal. IIxggströni. 74 s. F ö . 4. Betänkande angående den husliga utbildningen. Beckman. 167 s. S. 5. Betänkande med utredning och förslag angående yrkesutbildning av sjöfolk av manskapsgrad samt åtgärder till höjande av sjöfolkets allmänna och medborgerliga bildning. Idun. 370 s. E. 6. Utredning rörande den tekniskt-vetenskapliga forskningens ordnande. 7. Förslag till åtgärder för livs- ; medelsforskningens ordnande. Haeggström. 150 s. H . 7. Betänkande rörande Sveriges smalspåriga järnvägar. : Del 1. Allmänna synpunkter. Idun. 109 s. K. 8. Betänkande rörande Sveriges smalspåriga järnvägar. \ Del 2. Blekingenätets järnvägar. Idun. 124 s. 1 pl. K. [ 9. Promemoria med förslag till arrendebestämmelser för kommunal jord. Marcus. 56 s. J o . 10. Betänkande och lörslag rörande effektivisering av skyddshemselevernas eftervård m. m. Marcus. 158 s. S. 11. Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanering. i 8. Framställningar och utlåtanden från kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering. 2. Betänkande med förslag till vissa åtgärder i syfte att under ; depression stimulera avsättningen av varaktiga kon- j sumtionsvaror m. m. Marcus. 153 s. F i . 12. Investeringsutredningens betänkande med förslag till investeringsreserv för budgetåret 1945/46 av statliga, kommunala och statsunderstödda anläggningsarbeten. Marcus, v ä j . 350 s. Fi. 13. Bilagor till investeringsutredningens betänkande .ned förslag till investeringsreserv för budgetåret 1945/46 av statliga, kommunala och statsunderstödda anläggningsarbeten. Marcus. 83 s. Fi. 14. Socialpolitikens ekonomiska verkningar. Frågeställningar och riktlinjer. Av C. Welinder. Beckman, j 113 s. . i 15. Stadsplaneutredningen 1942. 3. Förslag till byggnadslag m. m. V. Petterson. 660 s. Ju. 16. Betänkande med förslag till nyorganisation av kyrkomusikerbefattningarna m. m. Del 1. Hseggstrom. 210 s. E. • .,, | 17. Statsmakterna och folkhushållmngen under den till följd av stormaktskriget 1939 inträdda krisen. Del 5. I Tiden juli 1943—juni 1944. Idun. 484 s. Fo. 18. Normalbrandordning för städer, köpingar och municipalsamhållen. Norstedt. 21 s. K. 19. Normalbrandordning för landskommuner. Alternativ 1. För kommuner med bygdebrandförsvaret och skogsbrandförsvaret samordnade. Norstedt. 21 s. K. 20. Normalbrandordning för landskommuner. Alternativ 2. För kommuner, i vilka skogsbrandförsvaret ordnats för sig. Norstedt. 22 s. K. • 21. Betänkande och förslag rörande upplysningsverksamhet om och inom försvaret. Katalog- o. Tidskriftstryck. 142 s. Fö. ' . 22. Ungdomen och nöjeslivet. Ungdomsvårdskommitténs betänkande del 3. Haeggström. 372 s. Ju. 23. Socialvårdskommitténs betänkande. 10. Statistisk undersökning angående folkpensionärernas bostadsförhållanden m. m. Beckman. 108 s. S. 24. Betänkande angående grundpenningväsendet. Marcus. 64 s. H. ' . .... 25. Betänkande och förslag angående statsbidrag till byggnader för folkskoleväsendet. Haeggström. 83 s. E. 26. Kommitténs för partiellt arbetsföra betänkanden. Bilaga n r 1. Riktlinjer för skapande av social vasendets forskningsorganisation. Av H j . Cederström. Idun. xx, 296 s. 4 pl. S. 27. 1944 å r s uppbördsberednings betänkande med förslag till omläggning av uppbördsförfarandet. Marcus. 589 s. Fi. '

f o r t e c k

n i n g

28. Straffrättskommilténs betänkande med förslag till ändringar av strafflagen för krigsmakten i vad den berör brott mot -staten och allmänheten. Norstedt. 85 s. Ju. 29. Straffrättskommitténs betänkande med förslag till ändrad lagstiftning om ämbetsbrott av präst. Norstedt. 26 s. J u . 30. Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanering. 9. Framställningar och utlåtanden från kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering. 3. Betänkande angående den svenska handelspolitiken efter kriget m. m. Marcus. 124 s. Fi. 31. Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanering. 10. Sysselsättningsundersökningar. Marcus. 224 s. F i . 32. Betänkande angående dyrortsgrupperingen. Haeggström. 400 s. F i . 33. Betänkande angående yrkesutbildningen i Norrland. Sv. Tryckeri AB. 301 s. J o . 34. Betänkande med förslag angående kommissionärsväsendet vid statens förvaltningsmyndigheter m. ni. V. Petterson. 160 s. S. 35. 1944 års skattesakkunniga. 1. Betänkande med förslag angående vissa spörsmål på den allmänna kommunalbeskattningens område. V. Petterson. 231 s. Fi. 36. Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanering. 11. Framställningar och utlåtanden från kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering. 4. Betänkande angående vissa arbetsmarknadsfrågor m. m. Marcus. 91 s. F i . 37. Betänkande angående revision av kommunala fondbildningslagen m. m. Haeggström. 80 s. F i . 38. Kommunindelningskommittén. 2. Betänkande med förslag till riktlinjer för en revision av rikets indelning i borgerliga primärkommuner. Haeggström. 342 s. S. 39. Kommunindelningskommittén. 3. Bilagor till kommunindelningskommitténs betänkande med förslag till riktlinjer för en revision av rikets indelning i borgerliga primärkommuner. Haeggström. 124 s. S. 40. Utredning rörande den tekniskt-vetenskapliga forskningens ordnande. 8. Slutbetänkande med utredning om silikatkemisk forskning och läderforskning m. m. Haeggström. 94 s. H . 41. 1941 å r s reumatikervårdssakkunnigas betänkande. Del 3. Utredning om reumatikervårdens utbyggande och vidtagande i övrigt av åtgärder för de reumatiska sjukdomarnas bekämpande. Idun. 194 s. S. 42. Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanering. 12. Framställningar och utlåtanden från kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering. 5. Betänkande angående övervakning av konkurrensbegränsande företeelser inom näringslivet. Marcus. 175 s. Fi. 43. 1940 års skolutrednings betänkanden och utredningar. Bilaga 5. Skolungdomens vägledning till utbildning och yrke. Av E. Neymark. Idun. 277 s. E . 44. 1940 års skolutrednings betänkanden och utredningar. Bilaga 4. Lärjungurvalet till studielinjer med den nuvarande realskolans mål. Av E. Dahr. Idun. 123 s. E. 45. 1940 års skolutrednings betänkanden och utredningar. 5. Skolans betygssättning. Idun. 89 s. E. 46. Socialvårdskommitténs betänkande. 11. Utredning och förslag angående revision av lagen om folkpensionering. V. Petterson. 312 s. S. 47. Betänkande om skolmåltiderna. Beckman. 322 s., 1 bil. S. 48. Naturvetenskapliga forskningskommittén. 1. Den naturvetenskapliga forskningens behov av personal, anslag och lokaler. Förslag om inrättande av ett naturvetenskapligt forskningsråd. Beckman. 243 s. E. 49. Betänkande med förslag till förordning om vissa investeringsfonder m. m. Marcus. 129 s. F i . (Forts, å omslagets 3:e sida)

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR ECKLESIASTIKDEPARTEMENTET

1945:61

1940 ÅRS SKOLUTREDNINGS BETÄNKANDEN OCH UTREDNINGAR

IV

SKOLPLIKTSTIDENS SKOLFORMER 3. REALSKOLAN Teoretisk

linje

STOCKHOLM 1945 ID UNS T R Y C K E R I A K T I E B O L A G , E S S E L T E AB 516517

INNEHÅLL Sid.

Skrivelse till Konungen

5 Kap. 1. Realskolans tillkomst. Tidigare och nuvarande organisation

»

2. Nuvarande lärjungerekrytering

»

3. Studiegång och studieresultat

»

4. Realskolans lärjungeklientel och utbildningsuppgifter

»

5. Uttalanden om realskolans kursinnehåll av arbetslivets representanter

»

6. De främmande språken 76 a. Språkstudiets hittillsvarande omfattning 76 b. Tyska och engelska 73 c. Franska 32 d. Begynnelsespråket 99 1. Allmänna synpunkter 90 2. Försöken med engelska som begynnelsespråk 94 Underbetygsfrekvensen i tyska och engelska på de båda linjerna s. 97. — 1. Lärjungårgång 1939 resp. 1940 s. 98. — 2. Underbetyg i tyska och engelska vårterminen 1944 s. 100.— 3. Ämneskonferensernas uppgifter s. 102. — Andra erfarenheter s. 104. 3. Skolutredningen H5

»

7. Allmän motivering till undervisningsplanen a. Sättet för bestämmande av skolans kursinnehåll b. Innebörden av 1928 och 1933 års undervisningsplan i jämförelse med tidigare gällande c. Timplaner för 5-årig och 4-årig realskola. Allmänna s y n p u n k t e r . . d. Kursplaner för 5-årig och 4-årig realskola. Allmänna synpunkter e. Treårig realskola

120 120 122 125 146 159

»

8. Flyttning inom realskolan

16i

»

9. Realexamen 1. Historik och nuvarande förhållanden 2. Examens skriftliga del och villkoren för dess godkännande 3. Examens muntliga del och villkoren för dess godkännande 4. Ledning och kontroll 5. Examina på realskolestadiet i några andra länder 6. Erfarenheter av realexamen 7. Skolutredningens överväganden a. Skäl mot och för en examen b. Olika kontrollmöjligheter c. Examens anordnande

-175 175 179 183 18g 193 202 207 207 212 219

4 Sid.

Kap. 10. Lästid och ferier

»

11. Lärjungarnas fördelning på klassavdelningar

»

12. Undervisningsplaner Kristendomskunskap Modersmålet Främmande levande språk Engelska Tyska Franska Historia med samhällskunskap Geografi Matematik Biologi med hälsolära Fysik Kemi Teckning Musik Gymnastik med lek och idrott Slöjd för gossar Slöjd för flickor . Hemkunskap med hushållsgöromål

247 247 251 25o 266 269 270 271 281 285 293

Yrkanden

301 304

307 311 316 339 344 347 353

Bilaga 1. Skrivelse till Konungen den 28 maj 1941 angående examensskrivningar i främmande levande språk 355

'»

Till

KONUNGEN.

Genom nådigt beslut den 22 november 1940 uppdrog Eders Kungl. Maj:t åt en kommitté att verkställa utredning rörande skolväsendets organisation m. m. och framlägga därav föranledda förslag. Angående kommitténs

(1940 års skolutredning) samtidigt förordnade ledamöter samt hos kommittén tjänstgörande sekreterare, tillkallade experter m. m. tillåter sig skolutredningen hänvisa till den skrivelse av den 23 oktober 1945, med vilken skolutredningen överlämnat sitt betänkande IV. Skolpliktstidens skolformer. 1. Allmän organisationsplan. Såsom skolutredningen där erinrat, utgör realskolans utformning en av de huvudfrågor, som skolutredningen haft att undersöka. Därvid har skolutredningen uppmärksammat dels den skolform, som motsvarar den nuvarande allmänna realskolan, dels den, som motsvarar de praktiska mellanskolorna och inbyggda linjer. Det är den förstnämnda formen som är föremål för här förevarande undersökning, medan de hithörande praktiska linjerna behandlas i ett särskilt betänkande: IV. Skolpliktstidens skolformer. 4. Realskolan. Praktiska linjer. Skolutredningen får härmed i underdånighet överlämna sitt betänkande IV. Skolpliktstidens skolformer. 3. Realskolan. Teoretisk linje. Under erinran om vad skolutredningen anfört i sin ovan omförmälda skrivelse får skolutredningen påpeka, att även i det nu överlämnade betänkandet de hittills brukade namnen på olika skolformer bibehållits, ehuru skolutredningen i vederbörligt sammanhang föreslagit ändrade benämningar. Stockholm den 27 november 1945. t

Underdånigst GÖSTA BAGGE T O R ANDRA:

KARIN CARDELL

ELISABETH DAHR

URBAN

HJÄRNI.

GUSTAF IVERUS

SIGRID JONSSON

BROR JONZON

B E R T I L KARNELL

MARTIN KOLMODIN

KARL KÄRRE

NILS PERSSON

VIKTOR FREDRIKSSON

F R . SANDBERG

ERIK

WKLLANDER

Henning

Bruce

Kap. 1. Realskolans tillkomst. Tidigare och nuvarande organisation. Såsom en anspråkslös början till vår tids realskola kan den i äldre tid förekommande s. k. skriv- och räkneklassen betraktas. Den organiserades genom 1649 års skolordning och bildade en avgrening från lärdomsskolan, som då utgjordes av en 4-årig trivialskola och ett därpå byggande 4-årigt gymnasium. Trivialskolan var att anse som ett lägre humanistiskt läroverk med latin och under vissa tider grekiska såsom viktigt studium. Skrivoch räkneklassen var byggd på trivialskolans första klass, och hela skolformen blev tvåårig. Från och med 1724 års skolordning kallades den apologistklassen och utvecklade sig efter hand till flerårig. Enligt bestämmelserna i 1807 års skolordning kunde de mer försigkomna inom apologistklassen få undervisning i de två moderna språken (tyska och franska) tillsammans med gymnasisterna, och alla lärjungar i denna klass skulle undervisas tillsammans med gymnasisterna i naturalhistorien. Genom 1820 års skolordning utvidgades klassen även formellt till en skola, apologistskolan, som antingen var 4-årig (två klasser) eller 6-årig (tre klasser). Undervisningsämnena voro kristendom, modersmålet, matematik, historia, geografi, naturkunnighet, svensk lag- och statskunskap samt franska och tyska; från de båda sista ämnena kunde eleverna dock befrias. Skolorna voro avsedda för blivande lägre tjänstemän och näringsidkare, och de voro icke organiskt förbundna med lärdomsskolorna och gymnasiet. Genom 1839 års cirkulär inrättades fem högre apologistskolor, vilka ledde till studentexamen utan klassiska språk. Därmed hade apologistskolans utveckling till ett högre läroverk inletts, och genom den läroverksreform, som 1849 års kungl. cirkulär innebar, sammanslogos lärdomsskolan och apologistskolan till ett läroverk, som i vissa fall förenades med gymnasiet till ett till studentexamen ledande läroverk. Genom denna utveckling hade apologistskolans uppgift såsom allmän medborgarskola skjutits i bakgrunden. 1856 års läroverksstadga upptog en särskild latin- och en särskild reallinje på de två första klassernas gemensamma grund, och skolan siktade i sin helhet mot studentexamen. Under de närmaste årtiondena blev det en av huvudfrågorna i den allmänna pedagogiska debatten, huru en bildningslinje, som tillgodosåge de

8 gamla kraven på allmän medborgerlig bildning, skulle kunna skapas, då den nya reallinjen var alltför omfattande för att fylla denna uppgift. Vid 1870 års riksdag utformades av Abr. Rundbäck huvudtankarna i det program, som under de närmaste tre årtiondena kom att beteckna Andra kammarens ståndpunkt i denna fråga: det allmänna läroverkets lägre avdelning, n ä r m a r e bestämt dess fem lägre klasser, skulle göras till en skola för allmän medborgerlig bildning. 1882 års läroverkskommitté föreslog särskilda smärre skolor, »kommunalskolor», vilka närmast skulle vara avsedda för dem, som ville efter en kortare skolkurs gå ut i det praktiska livet. När Kungl. Maj:t vid 1887 års riksdag framlade ett förslag i denna fråga, följde detta emellertid en annan linje. Propositionen upptog nämligen icke särskilda skolor men väl en särskild »praktisk bildningslinje», bestående av fem klasser, den sista 2-årig, vilken linje skulle förekomma vid de allmänna läroverken i några av de större städerna. Detta förslag blev emellertid aldrig föremål för riksdagens behandling. Under 1800-talets sista årtionde trädde fordran på inrättandet av en examen på läroverkets mellanstadium ännu starkare i förgrunden, ehuru delade meningar rådde om den exakta förläggningen av denna examen. Att en sådan avgångsetapp var av behovet påkallad, var också uppenbart. Icke mindre än omkring tre fjärdedelar av de allmänna läroverkens lärjungar avbröto nämligen av det ena eller andra skälet sin skolgång på olika stadier utan att ha nått fram till studentexamen. Framför allt avgingo de från mellanklasserna, särskilt från femte klassen, som för åtskilliga av de lägre läroverken var den sista, men många elever lämnade också skolan vid slutet av tredje och fjärde samt nedre och övre sjätte klassen. Visserligen hade de då vid sin avgång från läroverket förvärvat ett större eller mindre mått av allmänt medborgerlig bildning, och väl förekommo i viss mån skarpare kursgränser efter tredje, femte och övre sjätte klassen, men om någon verklig avrundning av kurserna och om något till en helhet sammanhållet kursinnehåll kunde man icke tala. Studierna hade från början i allt väsentligt präglats av inriktningen på studentexamen och hade sålunda för dem, som avgingo på mellanstadiet, icke ägt den självständiga och avslutade karaktär, som ett klart markerat eget studiemål förlänar; det blev snarast brottstycken av en mera omfattande utbildning, icke en mera begränsad men helgjuten utbildning. En alltmera utbredd opinion ansåg därför, att en avkortad utbildnings väg, ledande till avgångsexamen med bestämd behörighet, borde läggas till rätta för dylika lärjungar. Därtill kom, att inom samhälls- och näringsliv gjorde sig allt starkare gällande ett behov av arbetskraft med en allmän utbildning av ungefär det mått, som en dylik tidigare avgångsexamen avsåg att beteckna. Om den exakta förläggningen av den nya examen voro emellertid, såsom nyss nämnts, meningarna delade, och en förskjutning i uppfattningen inträdde därvid under 1890-talet. Medan på riksdagarna till en början krav

9 framställdes på en 5-årig medborgerlig bildningskurs och på en särskild avgångsexamen från femte klassen, vare sig den föregående undervisningen tänktes vara gemensam med läroverkens allmänna undervisning eller därifrån helt eller delvis skild, började vid 1890-talets mitt röster höjas för en 6-årig allmänbildande kurs. I en uppmärksammad tidskriftsuppsats år 1894 förfäktade sålunda den unge läroverksläraren Harald Dahlgren i första hand behovet av en särskild avslutningsklass och framhöll vidare, att denna borde förläggas parallellt med gymnasiets första klass ( = nedre sjätte klassen): först på detta stadium hade lärjungarna nått den ålder, 15—16 år, som vore lämplig för avgång från skolan. Vid 1896 års riksdag blev också kursavslutningens förläggande till ett åldersstadium, motsvarande nedre sjätte klassen, ett yrkande, som gjordes med allt eftertryck och knappast rönte gensägelse. Vid nya elementarskolan i Stockholm prövades fr. o. m. höstterminen 1897 en lärogång innefattande fem med läroverket gemensamma klasser och en därpå byggande sjätte klass såsom en särskild avslutningsklass, men denna särskilda klass fick av olika skäl, bl. a. det, att avgångsexamen icke medförde någon högre kompetens än avgångsbetyg från femte klassen, icke någon större anslutning. De tre sakkunniga (Höjer, Lindhagen och Boije), som år 1898 tillkallades för att utreda vissa läroverksfrågor, avvisade i sitt följande år avgivna betänkande tanken på en särskild examensklass efter den femte men föreslogo en allmän kursavslutning i nedre sjätte klassen. På denna 6-åriga nederskoia skulle sedan byggas ett 3-årigt gymnasium. År 1899 anhöll riksdagen hos Kungl. Maj:t »om utarbetande och framläggande inför riksdagen av förslag till inrättande vid rikets fullständiga och femklassiga allmänna läroverk av en under offentlig kontroll ställd och av viss kompetens åtföljd avgångsexamen för lärjungar, som vid 15—16-årsåldern önska sluta sin skolgång, samt till de ändringar i läroverkens organisation, som därmed stå i samband». Riksdagsbeslutet föranledde tillsättandet av 1899—1902 års läroverkskommitté. Det förslag, som denna kommitté utarbetade och som låg till grund för Kungl. Maj:ts proposition i frågan till 1904 års riksdag, innebar en uppdelning av läroverket i realskola och gymnasium. Även inom kommittén gjorde sig olika meningar gällande, huruvida den dåvarade femte klassen skulle bilda avslutningsklass i den nya skolformen — så en minoritet i läroverkskommittén — eller om lärjungarna skulle få ännu ett år till förfogande för att i lugn takt kunna bringa de i föregående klasser inhämtade kunskaperna till en mera helgjuten avslutning — så kommitténs majoritet. Efter att därvid ha diskuterat olika möjligheter — examen efter en särskild sjätte klass, examen för alla efter nedre sjätte klassen och examen efter nedre sjätte klassen endast för dem, som icke läst latin — föreslog kommittén, att en särskild sjätte klass, avslutad med realskolexamen, skulle anordnas parallellt med nedre sjätte klassen. Den kungl. propositionen i frågan år 1904 stannade likaledes för detta alternativ, och

10 då riksdagen i det väsentliga biföll propositionen, innebar riksdagsbeslutet sålunda, att på tredje folkskoleklassen skulle byggas en 6-årig realskola och att realskolexamen komme att organisationsenligt avläggas vid 16 års ålder. Motioner vid samma riksdag, att realskolans avslutning skulle förläggas efter femte klassen och att ingen med första gymnasieklassen parallell avslutningsklass skulle anordnas, vunno icke riksdagens bifall. När realskolan alltså inrättades genom beslut av 1904 års riksdag, avsågs den skola bereda en på lämpligt sätt avrundad och avslutad utbildning åt sådana läroverkselever, som icke ämnade eller icke kunde fullfölja studierna ända till studentexamen. Latinstudiet, som förut börjat i fjärde klassen och därmed nödvändiggjort en linjedelning redan efter läroverkets tredje klass uppsköts till gymnasiet. Realskolan fick en fullt självständig ställning i förhållande till gymnasiet, vars lägsta ring löpte parallellt med realskolans avslutningsklass, och den avslutades med en egen examen, som skulle klart markera dess slutmål. Kunskapsinnehållet bestämdes med huvudsaklig hänsyn till de lärjungars behov, vilka skulle från realskolan gå ut i förvärvslivet, och lärogången gjordes sammanhängande, så att kursen bildade en inom sig sluten enhet. I avslutningsklassen inlades vissa mera praktiska bildningsmoment, såsom samhällslära, bokföring (i samband med matematiken) och praktiskt betonad räkning, vilka voro avsedda att utgöra led i den allmänt medborgerliga bildning, som det var den nya skolformens huvuduppgift att meddela. Genom denna organisation hade man velat tillförsäkra skolformen ett bestämt eget värde i det allmänna föreställningssättet. Vid 1908 och 1909 års riksdagar framlades propositioner om inrättande av en kommunal mellanskola, omfattande minst tre årsklasser ovanpå sjätte folkskoleklassen och meddelande ungefär det kunskapsmått, som vitsordades genom realskolexamen. Då beslut i frågan fattades vid 1909 års riksdag, fann emellertid riksdagen, att mellanskolan för att utan överansträngning av eleverna kunna uppnå ett resultat, som vore i alla avseenden likvärdigt med den sexåriga realskolans, måste göras 4-årig, och riksdagen beslöt sålunda att upprätta en 4-årig kommunal mellanskola. Examensåldern kom därigenom att i denna skolform bli organisationsenligt 17 år mot realskolans 16 år. 1918 års skolkommission — som ville bygga även realskolan på 6-årig folkskola utan språkundervisning — föreslog likaså en 4-årig realskola. Kommissionen ansåg sig icke kunna, för undvikande av förlängningen av skoltiden, föreslå en 3-årig realskola, då det i så fall icke vore möjligt att vinna en utbildning likvärdig med den, som då vitsordades med avlagd realskolexamen och som vore stadgad såsom villkor för tillträde till ett antal fackskolor och statstjänster. Man kunde enligt skolkommissionen befara, att krav på komplettering av det i realskolan meddelade kunskapsförrådet i så fall skulle framkomma antingen genom fordran på genomgång av sär-

11 skilda kurser eller genom fordran på genomgång av en eller två av gymnasiets ringar. Icke minst skulle svårigheter yppa sig, menade kommissionen, att under tre år på tillfredsställande sätt till önskvärd omfattning inhämta kunskaper i två främmande språk. Mot den anförda olägenheten med den 4-åriga realskolan, att lärjungarna efter avlagd realexamen bleve för gamla för att med önskvärd lätthet kunna anpassa sig efter olika praktiska levnadsbanor, ställer kommissionen den nyss antydda efter dess mening icke mindre framträdande svagheten, att en 3-årig realskola icke förmådde ge en tillräcklig utbildning för vissa fackliga läroanstalter och för ett flertal lägre administrativa tjänster hos staten och kommunen. Vidare kunde med 4-årig realskola gymnasiet organiseras såsom treårigt, vilket vore en fördel för sådana lärjungar, som icke vore bosatta på gymnasieorten, men ett till tre år begränsat gymnasium kunde icke komma i fråga, ifall realskolan gjordes endast 3-årig. Kommissionens förslag innebar således, att realexamen, såsom den föreslog, att examen i fortsättningen skulle benämnas, skulle avläggas av alla lärjungar, vare sig de efter genomgången realskola ämnade gå ut i det praktiska livet eller fortsätta sina studier vid gymnasium eller facklig läroanstalt. Härigenom skulle examen tillförsäkras ökat värde i allmänhetens ögon, och den påstådda olägenheten av en särskild klass, parallell med gymnasiets första ring, skulle försvinna. I de yttranden, som avgåvos över skolkommissionens betänkande, ägnades den huvudsakliga uppmärksamheten åt anknytningen mellan folkskola och läroverk. Från många håll gjordes invändningar mot kommissionens förslag, medan dess uppfattning om realskolans avgränsning uppåt icke mötte någon mera uttalad opposition. I den mån saken över huvud behandlas i lärarkollegiernas yttranden, äro uttalandena mot en särskild anknytningsklass dock övervägande. Å andra sidan uttalade sig ett tiotal av kollegierna vid de högre allmänna läroverken, vid vilka avslutningsklassens ogynnsamma ställning och ringa anseende närmast bör ha gjort sig gällande, bestämt för bibehållandet av den särskilda avslutningsklassen och detta ur både gymnasiets och realskolans synpunkt. I skolöverstyrelsens yttrande över skolkommissionens betänkande (Statens offentliga utredningar 1924: 24) kom emellertid en annan mening till uttryck. Överstyrelsens majoritet, bestående av folkskole- och yrkesskoleavdelningarna, fann visserligen, att realskolexamens inrättande medfört goda verkningar, men fann å andra sidan, att vissa farhågor, som uttalats år 1904, i huvudsak besannats. Avgången av lärjungar från fjärde och femte realskoleklasserna och från andra och tredje klasserna i den kommunala mellanskolan tydde på att examen komme för sent. I enskilda och offentliga uttalanden av skolledare, målsmän och representanter för näringslivet yppades, framhöll skolöverstyrelsen, betänkligheter över att realskolans lärjungar alltför länge finge stanna kvar på skolbänken. Förhoppningarna på den kompetens examen meddelade hade varit för högt upp-

12 drivna: de som ämnat sig till statliga verk hade ingalunda alla blivit mottagna. Samtidigt vore examen på grund av dess officiella kompetensvärde till hinder för andra utbildningsvägar, och m a n föredroge på många orter att upprätta en kommunal mellanskola framför en yrkesbetonad högre folkskola. En avprutning i kraven på allmänbildningens omfattning till förmån för en ökad fack- och yrkesutbildning vore möjlig. Starka skäl talade således enligt överstyrelsen för bortskärande av dåvarande realskolans och mellanskolans högsta klass. Överstyrelsen föreslog därför, att realskolan i fortsättningen skulle organiseras som 3-årig, byggande på 6-årig folkskola (tills vidare dessutom i viss utsträckning som 5-årig, byggande på 3-årig folkskola), överstyrelsen fann det visserligen uppenbart, att i och med den angivna begränsningen realskolans bildningsmål måste sänkas, omfattningen av dess kurser till viss grad minskas och den med realskolexamen förbundna kompetensen beskäras samt att examen därmed finge ett i viss mån minskat värde i det allmänna medvetandet. Men överstyrelsen fann det därmed icke sagt, att det mått av allmänbildning, realskolan framdeles komme att meddela, ej skulle kunna anses tillräckligt för sitt syfte. Även med den avsedda begränsningen skulle realskolan tillbörligen kunna tillgodose sin gamla uppgift att vara en allmänt medborgerlig bildningsanstalt, avsedd att förbereda för inträde på olika levnadsbanor och för fortsatt utbildning i gymnasium — som då finge bibehållas såsom 4-årigt — eller i särskilda fackskolor. Och dess examensmål skulle nås genom en studiekurs, som icke i något fall behövde bli längre än den, som då ledde fram till realskolexamen, låt vara att detta mål skulle få en något lägre valör. I själva verket skulle enligt överstyrelsen genom den föreslagna begränsningen åstadkommas en bättre anpassning av bildningsomfånget efter arbetsuppgifternas behov. Realskolekursen skulle göras ekonomiskt mindre betungande och möjligheterna därmed bli större att låta ett ökat antal lärjungar i övergångsåldern komina i åtnjutande av den utbildning, som genom densamma kunde vinnas. I en reservation till skolöverstyrelsens utlåtande, avgiven av ledamöterna inom överstyrelsens läroverksavdelning, framhölls till en början, att det borde undersökas, om icke tiden kunde anses mogen för en omorganisation i sådan riktning, att realskolan komme att bygga på folkskolans fjärde klass och inrymma fem klasser. En sådan omorganisation skulle stå i överensstämmelse med det gamla reformkrav, för vilket andra kammaren redan under 1880- och 1890-talen upprepade gånger uttalat sig, nämligen att första läroverksklassen skulle indragas. I enlighet med propositionen i läroverksfrågan hade också 1904 års riksdag medgivit, att försök med indragning av denna klass finge anställas å sådana orter, där kommunerna så önskade och folkskolan vore väl utvecklad. Några sådana försök hade emellertid aldrig kommit till utförande. Beträffande en indragning av den högsta realskoleklassen gjorde reservanterna i skolöverstyrelsen endast det

13 uttalandet, att det icke vore möjligt att för en dylik avkortad realskolekurs uppehålla den kompetens, som då åtföljde realskolexamen, i synnerhet som den av dem ifrågasatta 5-åriga realskolan därigenom skulle bli 4-årig och kommissionens 4-åriga bli 3-årig. Realskolebildningen finge då i ännu större utsträckning än som redan skedde kompletteras genom fortsättningskurser, förberedande för olika levnadsbanor. En dylik förändring i realskolans organisation skulle få en ganska stor räckvidd och borde i varje fall icke företagas utan en ingående undersökning av alla dess konsekvenser och de utbildningsanordningar av olika slag, som skulle ersätta den. I ett särskilt utlåtande erinrade generaldirektör Bergqvist om realskolans två syften, att förbereda för verksamhet ute i det praktiska livet samt att förbereda för vissa tjänsteanställningar inom den lägre statsförvaltningen; därjämte hade den uppgiften att tjäna som grundval för gymnasiet. Ur den förra uppgiftens synpunkt kunde realskolan enligt honom upptill beskäras med ett år, men den bleve i så fall mindre lämpad för den senare uppgiften. De lärjungar, som behövde en mera omfattande allmänbildning än den avkortade realskolan förmådde giva, bleve hänvisade att fortsätta ett längre eller kortare stycke i gymnasiet eller att anlita propedeutiska kurser, anordnade i mån av de olika banornas behov av aspiranter. I båda fallen skulle de lockas att hellre söka nå studentexamensmålet. Därjämte torde »en upptill beskuren, i sin helhet mera praktiskt inriktad realskola bliva ett svagt postament för gymnasiet, även om detta bibehölles såsom 4-årigt». i 1924- års skolsakkunniga granskade också realskolan ur synpunkten av dess olika uppgifter. Efter inhämtande av yttranden från rektorerna vid vissa tekniska läroanstalter och handelsgymnasier, som byggde på realskolexamen, funno de uttalandena ge vid handen, att den oavkortade realskolan var en i det hela lämplig grundskola för de ifrågavarande fackutbildningsanstalterna, vilka mottoge en avsevärd kontingent realskolabiturienter. En avkortad realskola skulle ge för svaga kunskaper och icke ge den allmänna mognad, som krävdes vid utbildningsanstalterna i fråga. En förlängning av utbildningen vid dessa bleve då den naturliga lösningen, som dock skulle medföra stora kostnader för både det allmänna och den enskilde. Vad beträffar den avkortade realskolans möjlighet att förbereda för vissa tjänstemannabanor, undersökte de förhållandena vid postverket, telegrafverket och statens järnvägar och ansågo sig i fråga om alla tre nämnda tjänsteområden kunna uttala, »att realskolexamen som kompetensvillkor betraktas som en lägsta gräns, vilken man icke kan understiga men som man gärna skulle se kunna höjas». Från ämbetsverkens sida skulle sannolikt en strävan göra sig gällande att få en till avgången från gymnasiets andra ring utsträckt lärokurs eller ock studentexamen fastställd som behörighetsvillkor. Detsamma torde också komma att gälla om

14 en del anställningar av olika slag i enskild tjänst. Ur synpunkten slutligen av realskolans ställning som grundskola för gymnasiet bleve verkningarna av en avkortning av realskolan, i den mån de hade betydelse, tydligen icke gynnsamma, eftersom en kursavrundning och kursavslutning redan i den dåvarande näst högsta realskoleklassen skulle medföra förändringar i kursplanens innehåll och byggnad och i flertalet ämnen ge en i någon mån annan syftning även åt själva behandlingssättet m e d hänsyn till bildningsbehovet hos de lärjungar, som efter genomgång av denna klass skulle gå ut i praktisk verksamhet. Genom 1927 års skolreform indrogs som bekant helt den förutvarande lägsta realskoleklassen och ersattes av folkskolans fjärde klass; i stor ut sträckning indrogs även den näst lägsta realskoleklassen. Däremot ansågs icke någon ändring böra ske i fråga om realskolans avgränsning uppåt. Realskolan kom alltså att bli antingen 5-årig, byggande på folkskolans fjärde klass, eller 4-årig, byggande på sjätte folkskoleklassen. Hela studiegången fram till realexamen, såsom realskolexamen i fortsättningen kallades, kom alltså att i stället för de tidigare 3 folkskole- och 6 realskoleåren, alltså tillsammans 9 år omfatta antingen 4 folkskole- och 5 realskoleår, tillsammans 9 år liksom förut, eller 6 folkskole- och 4 realskoleår, tillsammans 10 år. Den förra studiegången anslöt sig till den tidigare förekommande och avvek från denna endast genom att realisera det gamla kravet om första läroverksklassens indragning. Den senare studiegången överensstämde med den, som gällde för den kommunala mellanskolan, vilken skolform hade erhållit stor utbredning. Den år 1927 beslutade organisationen av realskolan har sedan dess kvarstått oförändrad. Anknytningen till folkskolan innebär, att lärjunge vid inträde i 5-årig realskola skall ha inhämtat det kunskapsmått, som de fyra första klasserna av folkskola, anordnad enligt någon av denna skolas Aeller B-former, ha att bibringa, och att lärjunge vid inträde i 4-årig realskola skall ha inhämtat det kunskapsmått, som 6-årig folkskola av A- eller B-form eller de sex första klasserna av 7-årig folkskola av A- eller B-form avse att bibringa. Realskolans kurser ha visserligen omlagts och fått ett i mycket ändrat innehåll i jämförelse med realskolekurserna före skolreformen, men i det hela leder realskolan till ett med det tidigare likvärdigt bildningsmål, och den behörighet, som realexamen skänker, överensstämmer med den behörighet, som var förbunden med den gamla realskolexamen. Realskolan är sålunda, vare sig den förekommer som fristående skola eller i förening med gymnasium vid ett högre allmänt läroverk, för närvarande organiserad antingen som 5-årig eller som 4-årig. Ofta förekomma båda linjerna vid samma läroverk. De båda realskolelinjernas förekomst är emellertid icke nu densamma som den vid 1927 års riksdags beslut för

15 den totala läroverksorganisationen beräknade. Riksdagen hade för sina kostnadsberäkningar och till ledning för omorganisationen uppgjort en plan, som upptog dels vilka linjer som skulle förekomma vid de skilda läroverken, dels antalet avdelningar av varje linje vid varje särskilt läroverk. Det visade sig emellertid, att tillströmningen till de olika linjerna blev en a n n a n än den beräknade, och Kungl. Maj:t och skolöverstyrelsen bemyndigades därför snart att inom ramen av tillgängliga anslagsmedel upprätta erforderliga parallellavdelningar inom linjerna; för införande av ny linje eller indragning av linje vid ett läroverk erfordrades däremot riksdagens medverkan. Vidare ha sedan 1927 en del nya läroverk upprättats, varigenom organisationen vidgats utöver den beräknade, särskilt genom förstatligande från och med läsåret 1944/45 av förutvarande kommunala mellanskolor. !f j Enligt särskilt uttalande av 1928 års riksdag skulle 1927 års riksdags beslut i läroverkens organisationsfråga anses inrymma full likställighet mellan 4-årig och 6-årig folkskolekurs såsom grundval för den högre skolan. Möjlighet att övergå till högre skola från sjätte folkskoleklassen borde enligt 1927 års riksdags beslut finnas på varje läroverksort, där icke särskilda omständigheter föranledde undantag; 5-årig linje tänktes närmast skola förekomma vid de läroverk, som p å realskolestadiet omfattade två eller flera genomgående parallellavdelningar. Vidare synes man vid genomförandet av 1927 års skolreform inom riksdagen ha utgått från den principen, att de nya allmänna läroverk, som i samband med reformen kunde komma att upprättas, skulle anknyta uteslutande till sjätte folkskoleklassen. Denna princip har dock i några fall blivit bruten (se Betänkande II, s. 12 f.), och i ett fall har en förutvarande kommunal mellanskola i samband med förstatligandet utrustats jämväl med 5-årig linje. Antalet orter, som äro utrustade med allmänt läroverk, är läsåret 1944/45 141, därav 49 med högre allmänt läroverk, de övriga 92 med endast realskola. Antalet läroverk utgjorde 162, därav 64 högre allmänna läroverk och 98 realskolor. Av realskolorna hade 20 genom statsövertagande av förutvarande kommunala mellanskolor nyinrättats från och med läsåret 1944/45 och hade sagda läsår som statlig läroanstalt endast första klassen; de upprättas successivt med en ny klass varje år, samtidigt som motsvarande klass av den förutvarande kommunala mellanskolan avvecklas. Läsåret 1943J44 var det totala antalet avdelningar vid 5-årig realskola 793 och vid 4-årig 710 1 eller tillsammans 1 503, därav i första klassen på 5-årig linje 176 vid 76 läroverk och på 4-årig linje 188 vid 130 läroverk, tillsammans 364 nybörjaravdelningar vid 142 läroverk. Antalet avdelningar i varje 1 Då inbyggd praktisk linje förekommer vid dubbellinjig realskola, har avdelning av praktisk linje räknats såsom till hälften tillhörande den 5-åriga och till hälften den 4-åriga linjen. Likaså ha för båda linjerna gemensamma avslutningsklasser här uppdelats med hälften på vardera linjen.

16 nybörjarklass blev alltså för 5-årig linje i genomsnitt 2*3 och för 4-årig linje 1'4. Läsåret 1944/45 skedde en utökning av antalet nybörjaravdelningar, bl. a. genom förstatligandet av de nyssnämnda 20 kommunala mellanskolorna. Vid sidan av den statliga realskolorganisationen förekommer en omfattande organisation av till realexamen ledande kommunala mellanskolor. Sålunda funnos läsåret 1943/44 76 kommunala mellanskolor med på sjätte folkskoleklassen byggande 4-årig linje omfattande ett totalt antal avdelningar av 420 och ett antal nybörjaravdelningar av 113. Av dessa mellanskolor stå, som nyss nämnts, 20 från och med läsåret 1944/45 under ombildning till samrealskolor. Därjämte förekommo läsåret 1943/44 13 till praktisk realexamen ledande praktiska mellanskolor med 215 avdelningar, därav 60 i första klassen. Sammanlagda antalet nybörjaravdelningar vid läroverk och mellanskola utgör alltså med anknytning till 4-årig grundskola 176 och med anknytning till 6-årig grundskola 361. Slutligen leda 12 enskilda skolor ävenledes till realexamen. Av dessa bygga de enskilda mellanskolorna på sjätte, övriga hithörande skolor huvudsakligen på fjärde folkskoleklassen. Här bör även nämnas, att vid sidan av de till realexamen ledande skolorna finnas åtskilliga, som leda antingen direkt till studentexamen eller till s. k. normalskolekompetens. Huvudgruppen av dessa skolor utgöres av de kommunala flickskolorna, vilka med en 7-årig linje bygga på fjärde folkskoleklassen och med en 6-årig linje på sjätte folkskoleklassen; den sistnämnda är på grund av det låga lärjungantalet endast i ett par fall organiserad som fristående linje; dess lärjungar sammanföras i regel med den 7-åriga linjens till en s. k. förenad linje. Övriga hithörande skolor äro enskilda, antingen högre flickskolor eller högre goss- och samskolor. Läsåret 1944/45 förekom den 5-åriga realskolelinjen på 60 läroverksorter vid 77 av de 162 allmänna läroverken, vid 13 läroverk som enda linje, vid 64 tillsammans med den 4-åriga. Den förekommer i regel vid de högre allmänna läroverken, nämligen vid 54 av samtliga 64, medan den är upprättad vid endast 23 av de 98 realskolorna, i regel de äldre och större bland dessa. Den 4-åriga linjen förekom på 137 läroverksorter vid 149 läroverk, vid 85 läroverk som enda linje och vid 64, såsom nyss nämnts, tillsammans med den 5-åriga. 1 Av de 149 läroverken med 4-årig linje äro 56 högre allmänna läroverk och 93 realskolor; 75 av läroverken i fråga äro förutvarande kommunala mellanskolor, som förstatligats, därav 20 från och med läsåret 1944/45. 1 Vid 2 av läroverken i fråga saknas dock för närvarande på grund av bristande lärjungetillströmning den 4-åriga linjen.

17 Ur skolöverstyrelsens yttrande angående 1940 års skolutrednings betänkanden I och II, sid. 16, tillåta vi oss slutligen att här återge följande tabellariska översikt över antalet klassavdelningar höstterminen 1944 i nybörjarklasserna av de skolformer, som syfta fram till realexamen, praktisk realexamen eller normalskolekompetens. Här angives även antalet lärjungar i nybörjarklasserna av de olika skolformerna. A n t a l Skolformer med anknytning till folkskolans fjärde klass

Allmänna läroverk, klass l 5 Enskilda högre goss- och samskolor, klass l 5 . .

avdel- lärningar jungar

A n t a l lärj. per avd.

6 242

28 Kommunala flickskolor o. statens normalskola klass l 7 Enskilda högre flick- o. samskolor, klass l 7 . .

2 405

27 Summa

9 498

Skolformer med anknytning Ull folkskolans sjätte klass

Allmänna läroverk, klass l 4 Enskilda högre goss- och samskolor samt enskilda mellanskolor, klass l 4 (o. I3) Kommunala mellanskolor, klass l4 Allmänna högre folkskolor, klass l 4

avdel- lärningar jungar

lärj. per avd.

5 640

3 608

26 Kommunala flickskolor, klass l 6

o

243 Enskilda högre flickskolor, klass l 6 Praktiska mellanskolor, klass l 4

2 065

Summa

12 384

33 I översikten äro icke inbegripna de fåtaliga högre folkskolorna med kortare lärogång än fyra år och icke heller yrkesbestämda högre folkskolor och däremot svarande linjer vid praktiska mellanskolor samt rena yrkesskolor av olika slag. Ej heller har i tabellen hänsyn kunnat tagas till de lärjungar, som bedriva studier för realexamen i s. k. robertsforsskolor eller per korrespondens. Tabellen avser förhållandena den 15 september 1944, varför 19 av de 20 kommunala mellanskolor, vilkas första klass förstatligats under sagda läsårs lopp, alltjämt ha av överstyrelsen räknats till de kommunala mellanskolorna, medan de i vår föregående statistik förts till de allmänna läroverken. Av 6-årig linje vid kommunala och enskilda flickskolor finnas endast 2 resp. 1 fristående linjer; i övrigt undervisas ifrågavarande lärjungar tillsammans med lärjungarna på den 7-åriga linjen. Totalantalet lärjungar i de högre skolornas första klass är sålunda för närvarande 21 882. Då antalet kvarlevande av de år 1933 födda enligt skolöverstyrelsens uppgift är ungefär 79 000 innevarande år, innebär detta sålunda, att icke mindre än omkring 27 procent av årsklassen söka en utbildning av i stort sett den art och omfattning, som realskolan skänker. 2— 516517 IV 3

Kap. 2. Nuvarande lärjungerekrytering. B e t r ä f f a n d e l ä r j u n g e r e k r y t e r i n g e n i r e a l s k o l a n och m e l l a n s k o l a n k a n väsentligen h ä n v i s a s dels till d e n n y s s å t e r g i v n a u r skolöverstyrelsens yttr a n d e h ä m t a d e t a b e l l a r i s k a översikten, dels till v a d d ä r o m blivit a n f ö r t i v å r t b e t ä n k a n d e II ( S a m b a n d e t m e l l a n folkskola och h ö g r e s k o l a ) . I n ä m n d a b e t ä n k a n d e r e d o g ö r e s , sid. 23—26, för antalet lärjungar på olika linjer och i olika k l a s s e r s a m t fördelningen på gossar och flickor. D ä r l ä m n a s ä v e n en översikt över utvecklingen av lärjungetillströmningen under tiden f r å n h ö s t t e r m i n e n 1926 till h ö s t t e r m i n e n 1941. Sistnämnda termin undervisades i 5-årig realskola 22 400 lärjungar, därav 74-3 % gossar och 25'7 % flickor, i 4-årig realskola 16 400 lärjungar, därav 48*4 % gossar och 51-6 % flickor och i kommunal mellanskola 9 500 lärjungar, därav 44-2 % gossar och 55-8 % flickor. De angivna siffrorna inneburo en ökning av lärjungantalet vid ifrågavarande skolor sedan skolreformen med nära 18 000 (höstterminen 1926), därav 4 800 gossar (ökning 20 %) och 13 000 flickor (ökning 197 %). Proportionen mellan gossar och flickor utgjorde höstterminen 1941 på 5-årig linje ungefär 3 : 1 och på 4-årig linje ungefär 1 : 1 med viss övervikt för flickorna. Att den 5-åriga linjen har så mycket färre flickor än den 4-åriga beror närmast därpå, att åtskilliga mycket stora läroverk med endast 5-årig linje äro gossläroverk, medan flertalet flickläroverk endast har 4-årig linje. I många av de städer, där samläroverk med 5-årig linje förekommer, finnes dessutom flickskola, som upptager många av de kvinnliga aspiranterna till högre skolor, medan de många samrealskolorna med mestadels blott 4-årig linje utom i två fall äro belägna på orter, som sakna flickskola. I de egentliga samrealskolorna äro flickor även på den 5-åriga linjen ungefär lika talrika som gossarna. I första klassen av 5-årig realskola funnos höstterminen 1941 omkring 5 600, i förslå klassen av 4-årig realskola 4 800 och i första klassen av kommunal mellanskola 2 900 elever. Antalet lärjungar i begynnelseklasscn på orter med dubbel anknytning utgjorde samma termin: på 5-årig linje 5 500, på 4-årig linje vid realskola 1 700 och på 4-årig linje vid kommunal mellanskola 1 000. Antalet lärjungar i begynnelseklassen på orter med enkel anknytning utgjorde: på 5-årig linje 175 (blott tre orter), på 4-årig linje vid realskola 3 100 och på 4-årig linje vid kommunal mellanskola 1 900, allt i avrundade siffror. Läsåret 1943/44 u t g j o r d e a n t a l e t l ä r j u n g a r i de a l l m ä n n a l ä r o v e r k e n s r e a l s k o l o r i r u n t tal 4 1 0 0 0 m o t 14 000 i g y m n a s i e t . Av dessa 4 1 0 0 0 v o r o d r y g t 25 000 gossar och i n e m o t 16 000 flickor. I d e n k o m m u n a l a m e l l a n -

19 skolan gingo samtidigt i runt tal 10 600 elever, därav 4 700 gossar (44 %) och 5 900 flickor (56 %), och i den praktiska mellanskolan 5 900 elever, därav 2 500 gossar (42 %) och 3 400 flickor (58 %). I statliga och kommunala anstalter av realskoletyp erhålla sålunda för närvarande omkring 57 500 lärjungar undervisning, därav över 32 000 gossar (56 %) och över 25 000 flickor (44 %). Samtidigt erhålla minst 15 000 flickor undervisning i kommunala och enskilda flickskolor. Det ä r anmärkningsvärt, att antalet flickor i de kommunala mellanskolorna — liksom i viss mån även i de 4-åriga statliga realskolorna — är så avsevärt större än antalet gossar. Vilka orsakerna till detta förhållande kunna vara, är svårt att avgöra. Måhända vilja föräldrarna icke vid denna tidiga tidpunkt skicka ut flickorna i förvärvslivet, och flickorna ha väl icke heller så stora möjligheter till yrkesval som gossarna. Det kan även tänkas, att förhållandet har något samband med utvecklingspsykologiska omständigheter och därav betingade större studieintresse och bättre skolprestationer å flickornas sida. Vilka orsakerna till det berörda förhållandet än må vara, blir det emellertid tydligen allt vanligare, att flickorna efter folkskolan fortsätta i högre skola och i många fall t. o. m. framför gossarna. I fråga om lärjungarnas rekrytering ur olika medborgerliga skikt hänvisas till ovannämnda betänkande, sid. 64—75, med tillhörande tabeller (3—9). Där lämnas översikter över lärjungarnas i de olika skolformerna fördelning dels på olika större yrkesgrupper (A—E, tab. 3—5, 7—8), dels på större socialgrupper (I—III, tab. 6 och 9). Översikterna avse förhållandena höstterminen 1938 vid de allmänna läroverken och höstterminen 1941 vid de kommunala mellanskolorna. Sammanfattningsvis må här endast ur den nämnda redogörelsen meddelas följande översiktssiffror, varvid de reservationer, med vilka siffrorna lämnats, böra noga beaktas. Lärjungarnas i realskolan fördelning på yrkeshuvudgrupper bland föräldrarna framgår av följande översikt. 5-årig realskola

4-årig realskola

Tillsammans

Antal

%

Antal

/o

Antal

%

1 449 5 310 8 258 5 248 1 128

6-8 24-8 28-6 24-5 5-3

3 864 8 426 7 799 4 061 1 336

15-2 33-1 30-6 15-9 5-2

5 313 13 736 16 057 9 309 2 464

11-3 29-3 34-3 19-9 5-2

25 486

46 879

1000 Y r k e s g r u p p

A = jordbruk och skogsbruk B = industri och hantverk C = handel och samfärdsel D = allm. tjänst och fria yrken E = obestämda yrken Summa

Att olika yrkeskategorier äro långt ifrån jämnt representerade i de högre skolorna blir tydligt, när man ställer de angivna siffrorna i relation till yrkesfördelningen inom befolkningen. Enligt en av statistiska centralbyrån

20 i samband med 1936 års partiella folkräkning företagen undersökning av denna yrkesfördelning utgjorde grupp A 30'6 %, grupp B 31*8 %, grupp G 15*5 %, grupp D 6*5 % och grupp E 11"6 %, varjämte statistiska centralbyråns undersökning upptog en sjätte grupp »husligt arbete», omfattande 4 % av befolkningen. Även i övrigt bör märkas, att gruppindelningen i de båda undersökningarna icke helt sammanfaller; men överensstämmelsen synes vara tillräckligt stor för att tillåta en jämförelse i mycket stora drag med starkt understrykande av att den icke är exakt. Så mycket är i varje fall tydligt, att i förevarande skolor gruppen A är underrepresenterad och grupperna C och D överrepresenterade. Den jämförelsevis sparsamma förekomsten i realskolan av elever ur yrkesgrupp A beror givetvis i första hand på att ifrågavarande ungdomar i regel äro bosatta utanför läroverksorterna och på de därav föranledda större kostnaderna för hithörande målsmän att hålla sina barn i högre skola. Men den beror säkerligen också i stor utsträckning på traditionsbundenhet, icke minst därpå, att realskolutbildning eller liknande utbildning är sällsynt bland dessa yrkesidkare själva. Yrkesidkare inom grupp C och framför allt grupp D äro däremot dels oftare bosatta i stadssamhällen eller tätorter, dels i större omfattning själva i besittning av någon form av högre utbildning, varför de gärna önska, att även deras barn skola erhålla sådan. Beträffande yrkesidkare inom grupp D gäller slutligen särskilt, att de icke företräda sådana »fria» yrken, till vilka deras barn kunna utan vidare övergå efter avslutad folkskola. För en lantbrukarson faller det sig i flertalet fall naturligt att efter skolpliktens fullgörande fortsätta i lantbruket, ofta på faderns egen gård, för en folkskollärares son åter ger sig en viss praktisk bana icke på samma sätt av sig själv, och det blir därför naturligt, att han före sitt slutliga val av levnadskall söker skaffa sig ett visst mått av högre utbildning. Familjetraditioner i fråga om yrkesval äro för övrigt säkerligen i många fall av stort värde både ur den enskildes och ur samhällets synpunkt. Med överrepresentation av enskilda yrkesgrupper och underrepresentation av andra torde man under alla förhållanden nödgas räkna. Fördelningen på olika yrkesgrupper av eleverna på de olika realskolelinjerna sammanhänger givetvis nära med linjernas förekomst vid olika läroverk. Yrkesidkare, vilka i större antal ha sin verksamhet på de stora läroverksorterna, återfinnas i första hand bland målsmännen på den 5-åriga linjen, medan yrkesidkare på landsbygden eller på mindre läroverksorter med endast 4-årig realskola (mellanskola) helt naturligt i främsta rummet sända barnen till skolor av den senare typen. Lärjungarnas i realskolan fördelning på socialgrupper framgår av följande översikt.

bland

föräldrarna

21 5-årig realskola

4-årig realskola

antal

%

antal

%

antal

%

3 862 13 473 5 058

18-1 58-3 23-6

2 236 14 056 9 194

8-8 55-1 36-1

6 098 26 529 14 252

13-0 56-6 30-4

21 393

25 486

46 879

1000 Socialgrupp

I II III Summa

Tillsammans

Socialgrupp III, som är den största inom befolkningen i dess helhet, är här underrepresenterad, även om antalet elever i denna grupp har starkt ökats under de senaste årtiondena. Förekomsten av de olika socialgrupperna inom realskolans olika linjer sammanhänger med den skiftande sociala strukturen hos befolkningen inom respektive skolorter. Då grupp I givetvis är talrikast förekommande i de större städerna med deras högre allmänna läroverk, vilka så gott som genomgående äro utrustade med 5-årig realskola, är det helt naturligt, att denna grupp skall vara talrikare representerad på den 5-åriga än på den 4-åriga linjen. Av speciellt intresse är förekomsten av lärjungar tillhörande socialgrupp III vid läroverk och mellanskolor på sådana orter, där såväl 5-årig som 4-årig skola på realskolestadiet finnes anordnad. I storstäderna — Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping — funnos under det undersökta året 1 222 lärjungar från denna socialgrupp på den 5-åriga linjen och 2 234 på den 4-åriga, flertalet tillhörande de kommunala mellanskolorna, vilka på dessa orter erbjuda särskilda ekonomiska förmåner och vilka redan sedan tiden före den sista skolreformen fått en viss tradition för sig bland föräldrar inom denna socialgrupp. På orter med båda linjerna utanför de nämnda fyra storstäderna funnos från socialgrupp III 3 044 lärjungar på den 5-åriga och 1 123 på den 4-åriga linjen. Det bör givetvis beaktas, att gränsen mellan de tre befolkningslager, som betecknats som socialgrupperna I, II och III, är ytterst vag och flytande och delvis godtycklig, varför de anförda siffrorna endast kunna åberopas såsom angivande den allmänna tendensen. I skolutredningens betänkande III med utredning och förslag angående vidgade möjligheter till högre undervisning för landsbygdens ungdom lämnas en redogörelse för lärjungarnas hemvist i förhållande till skolorten. Det framgår av denna redogörelse, att höstterminen 1941 av omkring 50 000 barn i realskolan och kommunala mellanskolan (samt 4-åriga högre folkskolor) omkring 36 000 eller 72 % av samtliga hade sin hemvist på skolorten eller på ort belägen högst 5 km från högre skola, ledande till minst realexamens kunskapsmått, medan omkring 14 000 eller 28 % voro från orter på längre avstånd från ort med sådan högre skola, alltså från vad som i detta sammanhang betecknades som den egentliga landsbygden. Av de

22 senare voro 10 700 dagligen resande lärjungar och 3 300 inackorderade. Den totala befolkningen fördelar sig däremot på skolorter och landsbygd p å så sätt, att närmare 2 900 000 eller 45 % av befolkningen bo på orter med skola ledande fram till minst realexamens kunskapsmått och omkring 3 500 000 eller 55 % utanför dessa skolorter. Begreppen tätort och landsbygd äro här visserligen icke avgränsade mot varandra på alldeles samma sätt vid angivandet av å ena sidan lärjungarnas hemvist och å andra sidan befolkningens fördelning. Men överensstämmelsen sträcker sig dock så långt, att det icke torde bli i alltför hög grad missvisande, om man sålunda konstaterar, att i stort sett 72 % av real- och mellanskolans lärjungar svara mot de 45 % av befolkningen, som äro bosatta på skolorterna, och 28 % av real- och mellanskolans lärjungar svara mot de 55 % av befolkningen, som bo utanför skolorterna. Även vid denna jämförelse visar sig sålunda, såsom är att vänta, landsbygdens ungdom starkt underrepresenterad i realoch mellanskolan. Av en annan undersökning i samma betänkande III framgår, att antalet elever med hemvist inom läroverkskommunen höstterminen 1941 utgjorde n ä r a 69 % av samtliga och antalet elever med hemvist utanför läroverkskommunen drygt 31 %. I andra betänkanden ha vi föreslagit eller ämna vi föreslå åtgärder i syfte att åstadkomma en jämnare fördelning av utbildningsmöjligheterna på olika yrkeskategorier, på olika socialgrupper samt mellan land och stad. Det ligger i sakens natur, vad som upprepade gånger framhållits, alt en fullständig utjämning endast kan stå som ett mål för det allmännas strävanden, men vi äro övertygade om att ett genomförande av de ifrågasatta åtgärderna skulle innebära betydande framsteg mot ett sådant mål. I detta sammanhang ha vi endast velat bringa vissa huvudfakta rörande lärjungerekryteringen inom real- och mellanskolan i erinran.

Kap. 3. Studiegång och studieresultat. Innan vi gå in på frågan om realskolans framtida organisation, torde det likaledes vara lämpligt att h ä r erinra om de viktigaste resultaten av de undersökningar beträffande studiegång och studieresultat i realskolan, vilka undersökningar närmare redovisats i Betänkande II, sid. 94—173, med tillhörande statistiska tabeller (nr 10—31). De nämnda undersökningarna ha nämligen uppenbarat vissa ojämnheter och svagheter i realskolans arbetsresultat, vilka vid organiserandet av realskolan och icke minst vid uppgörandet av dess tim- och kursplaner böra uppmärksammas och så långt möjligt undanröjas. Samtidigt beröra vi här också vissa i samband med de refererade undersökningarna stående frågor, som icke varit föremål för närmare diskussion i vårt tidigare betänkande. Den årskull, som började sin skolgång höstterminen 1934 i 5-årig och höstterminen 1935 i 4-årig realskola, den kommunala mellanskolan däri inberäknad, utgjorde tillsammans 10 837 lärjungar men reducerades genom övergång till andra skolor av realskoletyp eller flickskola eller genom dödsfall till 9 739. Av de ifrågavarande eleverna tillhörde 6 024 eller omkring 62 % den 4-åriga och 3 715 eller omkring 38 % den 5-åriga linjen. Omkring 60 % av lärjungarna i fråga voro gossar, 40 % flickor, varvid ånyo må erinras om att flickorna bildade en minoritet på den 5-åriga linjen (omkring 21 %), medan de hade någon övervikt på den 4-åriga (53 %). Av denna grupp på 9 739 elever, det s. k. reducerade lärjungantalet — de som bytt skola ha i fortsättningen icke kunnat följas och ha därför måst lämnas ur räkningen — ha i det hela närmare 30 % avbrutit skolgången utan att avlägga realexamen eller övergå till gymnasium, medan sålunda drygt 70 % fullföljt studierna fram till målet. En närmare undersökning av dessa lärjungars studiegång i realskolan visar, att de som fullföljt studierna utgöra på 5-årig linje 71-5 % av gossarna och 76-3 % av flickorna och på 4-årig linje 65*8 % av gossarna och 71 '5 % av flickorna. Avgången från skolan har alltså visat sig vara något större på den kortare linjen, den 4-åriga, där den utgjort 34*2 % av gossarna och 28-5 % av flickorna mot respektive 28 och 23*7 % på den 5-åriga linjen. Avgången sker oftast från tredje klassen av den 5-åriga och andra

klassen av den 4-åriga realskolan, men redan från den sistnämndas första klass avgår en större procent elever (10'9 % av gossarna och 7*8 % av flickorna) än från någon av den 5-åriga linjens klasser. Huvudmassan av dem, som avbryta skolgången, övergår till förvärvsarbete eller hemmet. I motsats mot avgången från skolan visar sig kvar sittning en vara större å den längre linjen, den 5-åriga, och skillnaden mellan linjerna är därvidlag större än den är i fråga om avgången. Bland de elever, som fullföljt skolgången, voro på den 5-åriga linjen nära 24 % bland gossarna och 15 % bland flickorna någon gång kvarsittare, medan motsvarande siffror för den 4-åriga voro 11, respektive 8 %. Likaså har antalet av dem, som passerat realskolan efter att varje år vid vårterminens slut eller höstterminens början ha blivit flyttade till högre klass, i fråga om gossarna visat sig vara mindre på den 5-åriga linjen än på den 4-åriga: 47*9 % mot 54-8 %; för flickorna är skillnaden här mycket obetydlig eller 61*5 % på 5-årig mot 63'5 % på 4-årig linje. Av dem, som intagits på den 5-åriga linjen, ha icke mindre än 28 % kommit från en högre folkskoleklass än den normala anknytningsklassen, vanligen från den femte. Då dessa lärjungar i allmänhet befunnits representera en i begåvningsavseende svagare grupp, ehuru de vid intagningen kunnat ha ett tillfälligt övertag i kunskapshänseende, har en särskild statistisk undersökning gjorts beträffande de lärjungar, som på de båda linjerna intagits från respektive anknytningsklass, med uteslutande alltså av de vid inträdet överåriga. Det har då visat sig, att bland dessa i normal ordning intagna lärjungar procenten av dem, som utan försening (kvarsittning) nått skolgångens mål (realexamen eller inträde i gymnasium), utgjort för gossar 51*1 på 5-årig och 54*9 på 4-årig linje samt för flickor 64*6 på 5-årig och 63*6 på 4-årig linje. I fråga om dessa lärjungar råder sålunda ingen nämnvärd skillnad mellan linjerna. Av de vid intagningen överåriga ha däremot endast 36'9 % av gossarna och 50-9 % av flickorna på 5-årig linje uppnått skolgångens mål utan försening; för alla 4-åriga linjer, där dylika elever äro jämförelsevis fåtaliga, äro motsvarande siffror för gossarna 42*4 och för flickorna 55'7 %. I detta sammanhang må även omnämnas, att undersökningar, som företagits av skolöverstyrelsens statistiska avdelning över den prövningsfria intagningen vid vissa försöksläroverk, utvisa, att de överåriga eleverna i klass l 5 i genomsnitt ha intagits med svagare folkskolebefyg än de normalåriga. Trots detta ha de dock hävdat sig väl i realskolans första klass och där t. o. m. erhållit bättre betyg än de yngre eleverna. Detta förhållande torde ha sin naturliga förklaring däri, att de tack vare ålders- och träningsfaktorer haft ett visst övertag i denna första klass, där det delvis varit fråga om samma kursmoment som de redan genomgått i femte folkskoleklassen. I det hela visa alltså skolutredningens statistiska undersökningar, att på båda linjerna ungefär samma procenttal elever utan försening når fram till

25 skolgångens mål. Mot den större avgången på 4-årig linje står en oftare förekommande kvarsittning på den 5-åriga linjen. De anförda siffrorna ge också vid handen, att åtgärder äro påkallade för en bättre reglering av övergången mellan folkskola och realskola, så att lärjungarna i regel hänvisas att övergå till realskolan från resp. normala anknytningsklass i folkskolan. Delta spörsmål behandlas närmare i samband med frågan om intagningen i realskolan, varvid vissa preciserade förslag framställas. Vid sidan av undersökningen av den årgång lärjungar, som intogs i läroverken åren 1934 och 1935, gjordes en särskild tvärsnittsundersökning av avgång, flyttning, kvarsittning och underbetygsfrekvens vid slutet av vårterminen och början av höstterminen 1939. På grund av primärmaterialets beskaffenhet måste undersökningen av lärjungarnas avgång från skolan därvid begränsas till klasserna l 5 —3 5 och l 4 —2 4 , medan övriga undersökningar kunde avse hela realskolestadiet utom avgångsklassen. Från de tre lägsta klasserna av 5-årig realskola avgingo 7*1 % av gossarna och 6*0 % av flickorna, däribland 5*8 % gossar och 4*7 % flickor med minst ett underbetyg, medan från de två lägsta klasserna av 4-årig realskola avgingo 11-2 % av gossarna och 8*8 % av flickorna, däribland 9 % gossar och 6-6 % flickor med ett eller flera underbetyg. Även vid denna undersökning visade det sig sålunda, att studieavbrotten voro flera på den 4-åriga linjen, liksom det av denna undersökning klart framgick, att orsaken till avgången i det alldeles övervägande antalet fall på båda linjerna var bristande framgång i studierna: av de gossar, som avgingo i förtid, hade omkring 80 % på båda linjerna något underbetyg, av flickorna något färre. Flyttningsprocenten är nästan densamma på båda linjerna. Sålunda flyttades av gossarna sammanlagt 82*2 % på den 5-åriga och 83-8 % på den 4-åriga linjen; av flickorna flyttades på båda linjerna 88-8 %. Därvid voro emellertid flera av den 5-åriga linjens elever flyttade först vid höstterminens början, vilket kan antagas innebära, att ferieläsningen haft något större omfattning på denna linje; utan något underbetyg flyttades vid vårterminens slut av gossarna 59*5 % på 5-årig och 63'G % på 4-årig linje och av flickorna 72*0 % på 5-årig och 71-5 % på 4-årig. liv ar sittning spr o cent en visade sig liksom vid förut nämnda undersökning större på 5-årig än på 4-årig linje. Kvarsittare vid höstterminens början voro sålunda 11*9 % av gossarna och 6*5 % av flickorna på 5-årig samt 7*6 % av gossarna och 4*8 % av flickorna på 4-årig linje. I och för sig ge kvarsittningssiffrorna ingen tydlig eller allsidig bild av betygsläget, då de endast ange omfattningen av markerad svaghet bland lärjungarna och då f. ö. de svagaste lärjungarna lika väl kunna ha valt att lämna skolan som att sitta kvar. Mera signifikativ är i detta hänseende underbetygsfrekvensen, d. v. s. antalet underbetyg i procent av antalet avgivna betyg. Denna utgjorde vårterminen 1939 på 5-årig linje 9'7 för gossarna och 5'8 för flickorna

samt på 4-årig linje 8*1 för gossarna och 5*7 för flickorna. Liksom flyttningsprocenten var den således i det närmaste densamma på båda linjerna, dock med något högre siffra för gossarna på 5-årig linje. De här anförda siffrorna kunna i det hela sägas peka i samma riktning som de ovan anförda i fråga om årgången 1934/35, även om skillnaden i kvarsittningsprocent mellan de båda linjerna här är något mindre utpräglad. I detta sammanhang må även erinras om en undersökning av flyttningsoch kvarsittningsförhållandena i realskolans första klass, som finnes refererad i lektor F. Wigforss' Betänkande angående intagning av elever i första klassen (Statens offentl. utredn. 1938:29), sid. 26 f. och som återfinnes i Bil. IV till våra betänkanden, sid. 20, vartill hänvisas. Av de anförda siffrorna framgår, att å ena sidan en viss skärpning i bestämmelserna angående flyttning och kvarsittning, å andra sidan en viss omläggning i kursavseende ter sig motiverad. Vi ha också föreslagit vissa ändringar i undervisningsplanerna. Hithörande frågor behandlas i kapitlet om flyttning inom realskolan samt i samband med kursplanerna. En särskild undersökning av betygssummor och medelbetyg i samtliga läroämnen (utom franska) i realskolans näst högsta klass har verkställts för vårterminen 1940. Dessa siffror angiva allra tydligast det faktiska betygsläget men ha den svagheten, att de endast avse en av realskolans klasser. Betygssumman (C och BG = 0, B = l, B a = l V 2 , AB = 2, a = 2V2, A = 3) visade sig därvid utgöra på 5-årig linje 13*3 resp. 13*4 för gossarna och 13*S resp. 14-2 för flickorna — den förra av de dubbla siffrorna gällande större klassavdelningar med minst 25 lärjungar i varje, den senare högre siffran gällande mindre avdelningar med ett lärjungantal av 15—25 — och på 4-årig linje 14*1 resp. 14-2 för gossarna och 14*3 resp. 14*6 för flickorna. Skillnaden i betygssumma på de båda linjerna blev i genomsnitt för gossar 0#85 och för flickor 0*45 till den 4-åriga linjens fördel och är alltså för gossar något mindre än en hel och för flickor något mindre än en halv betygsenhet på sammanlagt 10 avgivna betyg. Eleverna i klass 3 4 äro enligt skolöverstyrelsens utredning i genomsnitt 0*7 år äldre än eleverna i klass 4 5 . I samma riktning gick resultatet av en undersökning av de skriftliga realexamensbetygen, sådana dessa satts vid skolöverstyrelsens eftergranskning. Skillnaderna äro dock här i regel helt små. På skrivningen i modersmålet ligger medelbetyget för den undersökta årgången på den 4-åriga linjen 0*07 betygsenheter högre än på den 5-åriga, medan motsvarande siffror i tyska, engelska och matematik äro respektive 0*13, 0*10 och 0-09. Det vill synas, som om skillnaden mellan linjerna framträdde starkast i den näst högsta klassen 4 5 och 3 4 . Det har sålunda i det hela visat sig, att den 4-åriga linjen har något större avgång från skolan men något bättre studieresultat för de lärjungar, som

fullföljt studierna. I Betänkande II ha vi angivit några av de sannolika anledningarna till detta förhållande, och vi hänvisa till vad i detta hänseende där (sid. 151—160) anförts. Inom lärjungårgången 1934/35 övergingo till gymnasiet — procenten beräknad på det reducerade lärjungantalet — 50-4 % av gossarna och 36*2 % av flickorna på 5-årig linje samt 26 % av gossarna och 16*2 % av flickorna på 4-årig linje. På 5-årig linje övergingo 23 % av gossarna och 15'1 % av flickorna och på 4-årig linje 19*9 % av gossarna och 10-9 % av flickorna först efter realexamen, alltså i regel till 3-årigt gymnasium, de återstående, d. v. s. 27-4 % av gossarna och 21*1 % av flickorna på 5-årig samt 6'1 % avgossarna och 5-3 % av flickorna på 4-årig linje redan efter näst högsta realskoleklassen, alltså till 4-årigt gymnasium. Från den 5-åriga linjen sker övergången till gymnasiet alltså oftare eller i mer än halva antalet fall från näst högsta klassen, medan denna övergång från den 4-åriga linjen i regel sker först efter avlagd realexamen. De ådagalagda olikheterna äro helt naturliga. Den 5-åriga linjen förekommer framför allt vid de högre allmänna läroverken, den 4-åriga är svagare företrädd vid dessa men är den enda förekommande vid flertalet samrealskolor och alla kommunala mellanskolor. I förra fallet ha eleverna gymnasiet på samma ort som realskolan och kunna alltså med mindre uppoffringar från hemmets sida fortsätta studierna, varvid de i regel föredraga det mindre ansträngande 4-åriga gymnasiet, där sådant finnes tillgängligt; i senare fallet gäller det övergång till en skolform på större avstånd från hemmet, skolgången måste ofta förbindas med inackordering, övergången till gymnasium blir då överhuvud taget mindre vanlig, och när den sker, väljes hellre den senare möjligheten. De siffror, som här anförts, visa, att det föreligger ett framträdande behov av studieunderstöd för sådana begåvade realskolabiturienter, som äro bosatta utanför gymnasieorterna. Förslag härom ha av oss framlagts i betänkande III angående vidgade möjligheter till högre undervisning för landsbygdens ungdom, och beslut i denna riktning har fattats av 1945 års riksdag. Ovan har nämnts, att omkring 28 % av lärjungarna på den 5-åriga linjen kommit från högre folkskoleklass än den egentliga anknytningsklassen. Siffran utgör en medelsiffra för de tre åren 1937—1939. Närmare bestämt kommo 72 % från klass 4, 24 % från klass 5 och 4 % från klass 6 i folkskolan. Av de samtidigt på den 4-åriga linjen intagna kommo 93 % från sjätte klassen, d. v. s. den i detta fall normala anknytningsklassen, 2 % kommo från klass 5 och hade alltså hoppat över en folkskoleklass, medan slutligen 5 7o kommo från klass 7. Av den i detta sammanhang gjorda undersökningen framgick också, att av 24 089 till klass l 4 prövade lärjungar 20 637 blevo godkända, d. v. s. 85*7 %. Av de prövade gossarna godkändes därvid 83-1 % och av de prö-

28 vade flickorna 88'0 %. Till klass l 5 prövades 17 731 lärjungar, och av dessa godkändes 14 368 eller 80-5 %. Av gossarna godkändes därvid 78-4 % och av flickorna 88*9 %. Någon större skillnad i procent godkända mellan de båda linjerna kan knappast anses konstaterad, särskilt om man tar i betraktande, att inträdesprovets svårighet och fordringarna kunna förete vissa variationer vid olika skolor och skolformer. Däremot föreligger en skillnad i fråga om antalet av dem, som blevo intagna bland de sålunda godkända. På den 4-åriga linjen utestängdes av brist på utrymme under de tre åren endast 883 av de 20 637 godkända lärjungarna eller 4 % av dessa, medan av den 5-åriga linjens 17 731 elever 1 460 eller 10 % blevo utestängda. En något större möjlighet till gallring föreligger sålunda på den 5-åriga linjen, låt vara att denna gallring särskilt kommer att känneteckna intagningen vid vissa läroverk. Å andra sidan utgöra de på detta sätt icke godkända eller icke intagna eleverna en betydande kontingent bland dem, som ett följande år ånyo söka inträde i klass l 5 , då från femte folkskoleklassen, och bilda sålunda en svagare lärjungegrupp. Medeltalet elever i en klassavdelning var höstterminen 1941 i den 5-åriga realskolan 29'8 och i den 4-åriga realskolan 24-2; den genomsnittliga skillnaden utgjorde alltså 5-6 lärjungar. Genomsnittsantalet lärjungar i varje avdelning av den 6-åriga realskolan hade höstterminen 1926 utgjort 26*4. En sänkning av lärjungantalet i varje klass är ett av de allra starkast framträdande reformbehoven. För nästan hela den 5-åriga och för en mängd enskilda klassavdelningar av den 4-åriga realskolan är den höga lärjungenumerären en svår belastning. Vi föreslå i annat sammanhang en sänkning av maximiantalet lärjungar i varje klass. De statistiska undersökningarna ha, såsom framgår av de ovan anförda siffrorna, givit vid handen, att resultaten i nästan alla avseenden äro gynnsammare för flickorna än för gossarna. Skillnaden är ofta avsevärd. Här må endast på två mycket centrala punkter erinras om de ovan anförda siffrorna ur här förevarande synpunkt. Underbetygsfrekvensen vid slutet av vårterminen 1939 visade sig vara 9*7 för gossarna och 5*8 för flickorna (5-årig linje), respektive 8*1 för gossarna och 5-7 för flickorna (4-årig linje). Här föreligger alltså en skillnad på 3-9 respektive 2*4 till flickornas förmån, vilken skillnad är avsevärt större än skillnaden mellan linjerna: 1*6 (gossarna) och 0-1 (flickorna). Betygssumman i näst högsta realskoleklassen vårterminen 1940 var i de stora klassavdelningarna (minst 25 lärjungar) 13-3 för gossarna och 13-8 för flickorna (5-årig linje), respektive 14*1 för gossarna och 14*3 för flickorna (4-årig linje) med en överlägsenhet för flickorna sålunda av 0-5 (5-årig linje) respektive 0*2 (4-årig linje) betygsenheter; skillnaden mellan linjerna är på denna punkt större: 0-8 (gossarna) och 0'5 (flickorna). I de mindre klassavdelningarna — 15—25 lärjungar — var

29 betygssumman 13*4 för gossarna och 14-2 för flickorna (5-årig linje), respektive 14*2 för gossarna och 14*6 för flickorna, således med en skillnad mellan gossar och flickor av 0*8 (5-årig linje) respektive 0'4 (4-årig linje) betygsenheter; skillnaden mellan linjerna var här exakt densamma: 0*8 (gossarna) respektive 0*4 (flickorna). Likaså är avgången från skolan i förtid avsevärt mindre bland flickorna, och detsamma gäller kvarsittningen — skillnaden mellan könen är i allmänhet betydligt större på den 5-åriga linjen än på den 4-åriga. Anledningen till flickornas överlägsenhet i olika avseenden har i Betänkande II angivits vara deras större flit och ambition, som också yttrar sig i deras längre hemarbetstider, vidare ett i vissa fall sannolikt något strängare urval i fråga om flickorna, då det för föräldrarna gäller att låta barn gå studievägen genom realskola, i varje fall på läroverksort, där jämväl flickskola förekommer, samt slutligen och icke minst den olika psykologiska utvecklingsgången för gossar och flickor, vilken i de åldrar, som här avses, ger flickorna ett klart försprång. Sistnämnda förhållande torde också vara en orsak till att skillnaden mellan könen är mindre utpräglad på den 4-åriga linjen. I realexamen, då båda könen ha nått 16—17-årsåldern, inträder i själva verket en förskjutning i betygsavseende och i något fall till och med en omkastning könen emellan. Vid eftergranskningen av skrivningarna i realexamen har det sålunda visat sig, att gossarna äro överlägsna flickorna i modersmålet och matematik: skillnaden i modersmålet är dock så liten som 0-06 (5-årig linje) respektive 0*03 (4-årig linje), medan den i matematik utgör 0-39 (5-årig linje) respektive 0*44 (4-årig linje) betygsenheter. I matematik föreligger sålunda där en klar överlägsenhet för gossarna, medan skillnaden i modersmålet är ytterst obetydlig och måhända helt tillfällig. I tyska och engelska visa sig flickorna däremot överlägsna med 0*41 (5-årig linje) respektive 0*37 (4-årig linje) betygsenheter mer än gossarna i tyska och 0'U (5-årig linje) respektive 0-35 (4-årig linje) betygsenheter mer än gossarna i engelska. Det kan synas, som om den stora skillnaden i prestation mellan gossar och flickor på ifrågavarande åldersstadium skulle tala emot samundervisningen på detta stadium och för upprättande av särskilda skolor för gossar och flickor. Ekonomiska hänsyn torde dock i flertalet fall omöjliggöra en sådan organisation, och genom förekomsten av särskilda flickskolor motverkas olägenheterna i viss mån på de större läroverksorterna. Å andra sidan anse vi oss böra framhålla, utan att här gå närmare in på problemet om samundervisning och särundervisning, att samundervisningen är förenad med vissa bestämda fördelar, som måste vägas mot de antydda olägenheterna, och särskilt anses det av många iakttagare, att gossarna i en samskoleklass genom konkurrensen med flickorna ryckas upp till större energi och bättre arbetsprestationer. Detta förhållande manar också till försiktighet, när det kan bli fråga om att uppdela lärjungarna i stora samläroverk

30 i rena goss- resp. flickavdelningar. Men givetvis bör förhållandet beaktas och en onödig likformning av skolväsendet undvikas. Särskilda goss- och flickläroverk synas sålunda även i fortsättningen böra finnas, där läroverksortens storlek motiverar uppehållande av flera läroverk. Av realskolans ämnen visar sig tyskan bereda gossarna och matematiken flickorna de största svårigheterna. Den högsta procentsiffran underkända möter i tyska för gossarna i klasserna 3 5 och 4 5 (drygt 31 %) samt 2 4 och 3 4 (över 27 %). Närmast komma matematik i klass 4 5 (gossar) med drygt 25 % samt matematik i klass 3 5 (gossar) och 4 5 (flickor) med nära 24 % underbetyg. En procentsiffra av över 20 uppvisa även tyska i l 5 , 2 5 och l 4 (gossar) samt i 4 5 (flickor), engelska i 4 5 och 3 4 (gossar) samt matematik i 3 4 (flickor); matematiken i 2 4 (gossar) samt tyskan i 2 4 och 3 4 (flickor) ha nära 20 % underkända. Väsentligen är det i de nämnda ämnena jämte modersmålet, som underbetyg i större utsträckning förekomma; i övriga ämnen rör det sig endast om en mindre procent. Modersmålet, tyska, engelska och matematik äro på detta stadium de fyra skrivämnena, i vilka lärjungarna ställas inför mera bestämt fixerade krav på självständiga arbetsprestationer, och detta i förening med ämnenas större svårighet och vikt är givetvis orsaken till de talrikare underbetygen i dessa ämnen. Skolutredningen föreslår vissa åtgärder, som äro ägnade att minska underbetygsfrekvensen i tyska och matematik. Vid de skriftliga proven i realexamen visar sig emellertid underbetygsprocenten i skrivämnena mycket lägre än under de föregående skolåren, dock med undantag för modersmålet, där vid skolöverstyrelsens eftergranskning en något större procent underkännes än i näst högsta realskoleklassen. Vårterminen 1941 underkändes 11-9 % av gossarna på båda linjerna i tyska, 11-8 % av den 5-åriga och 10*8 % av den 4-åriga linjens flickor samt 10*9 % av den 5-åriga och 9'7 % av den 4-åriga linjens gossar i modersmålet, 10*7 % av den 4-åriga linjens gossar i engelska och 9*7 % av den 5-åriga linjens flickor i matematik. I övrigt varierar underbetygsprocenten på de skriftliga realexamensproven mellan 3'7 (gossar i matematik 4-årig linje) och 8*7 (flickor i engelska 5-årig linje). Medelbetygen ligga ogynnsammast till för modersmålsämnet. För gossar och flickor tillsamman bli medelbetygssiffrorna på 5-årig linje i modersmålet 0*99 (B = l ; B a = l - 5 0 e t c ) , i tyska 1*40, i engelska 1*54 och i matematik 1*60 samt på 4-årig linje i modersmålet 1*06, i tyska 1-53, i engelska l-64 och i matematik 1*69. Medan modersmålsbetyget är endast omkring B, är sålunda medelbetyget i de främmande språken och matematik omkring Ba eller något däröver. Härvid bör emellertid märkas, att ganska stora skillnader kunna föreligga i de särskilda ämnena från det ena året till det andra; medelbetyget i moders-

målet har dock i stort sett hållit sig konstant. Åren 1938—1940 låg medelbetyget i tyska högre än medelbetygen i de andra ämnena. Att medelbetyget i realexamensskrivningarna håller sig så mycket lägre i modersmålet än i de främmande språken och matematik, torde i första hand bero därpå, att modersmålsbetyget i hög grad beror på elevernas allmänna mognad och deras förmåga av självständigt omdöme. En ökning av timtalet för ämnet modersmålet, som omedelbart inställer sig som en behövlig åtgärd och som i och för sig vore mycket önskvärd, skulle med all sannolikhet ur denna synpunkt icke visa sig effektiv, då en elev icke kan på samma sätt »läsa sig till» ett högt betyg i svensk skrivning, som han kan i tyska, matematik och andra ämnen. Av vikt är, att alla lärare känna sig som modersmålslärare, som ge lärjungarna rikliga tillfällen att uttrycka sig och som därvid ägna uppmärksamhet jämväl åt den form, i vilken lärjungarna, muntligt eller skriftligt, redovisa sina kunskaper. Av intresse kan vara att jämföra flyttningsprocenterna vid vårterminens slut 1939 och 1918, för vilket sistnämnda år uppgifter finnas intagna i skolkommissionens betänkande III, sid. 146—147. I nedanstående tabell lämnas en dylik jämförelse, varvid siffrorna för 1918 äro uppdelade på högre allmänna läroverk, gossrealskolor och samskolor, medan siffrorna för 1939 gälla samtliga läroverk. Endast siffror för gossarna på 5-årig linje ingå i tabellen. S k o l f o r m

Klass 2«, l 5

Klass 3 6 , 2ä

Klass 4«, 3 5

Klass 5,!, l5

6-årig realskola 1918 högre allmänt läroverk gossrealskolor samrealskolor 5-årig realskola 1939

70-6 69-4 69-7 70-5

70-3 67-8 72-2 69-8

64-7 64-1 61-0 60-7

68-2 64-7 67-7 62-0

I klasserna l 5 och 2 5 synes sålunda under ifrågavarande år flyttning skett i ungefär samma utsträckning som under den förut rådande skolorganisationen, medan flyttningsprocenten var lägre i klasserna 3 5 och 4 5 än i motsvarande klasser av den äldre 6-åriga organisationen. Här torde man dock få räkna med icke obetydliga variationer från det ena året till det andra, varför några säkra slutsatser icke kunna dragas ur de anförda siffrorna, då skillnaderna icke äro större. Vad flickorna beträffar visar jämförelsen följande resultat: S k o l f o r m

6-årig samskola 1918 5-årig realskola 1939

Klass 2 6 , 2 5

Klass 3 8 , 2 6

Klass 4 5 , 3 5

Klass 3«, 4"

81-0 83-9

72-2 79-2

69-2 77-8

72-3 70-3

32 Här föreligger sålunda en markerad förbättring i flyttningsresultatet vid det senare tillfället, dock med undantag för näst högsta realskoleklassen. Jämföres slutligen flyttningsresultatet i den nuvarande 4-åriga realskolan (mellanskolan) med flyttningsresultatet i den kommunala mellanskolan 1918, erhålles följande resultat. Klass 1*

Klass 2 4

Klass 3*

A r

1918 1939

g-

n.

g.

11.

fi-

fl.

75-1 76-3

82-7 83-9

68-4 68-2

73-6 77-5

68-9 70-3

78-0 76-0

Flertalet förskjutningar äro i riktning mot en höjd flyttningsprocent, men skillnaderna mellan de båda åren äro alltför obetydliga för att tillåta någon annan slutsats än att flyttning vid de båda tillfällena skett i väsentligen samma utsträckning. En undersökning av arbetstiden i realskolan för läsåret 1940/41 har givit till resultat, att tiden för hemarbetet i allmänhet är från en halv till en och en halv timme per vecka längre på den 4-åriga linjen än i motsvarande klasser på den 5-åriga. Därvid är dock att märka, alt eleverna på den 4-åriga linjen äro i genomsnitt 0'7 år äldre än eleverna i motsvarande klasser av den 5-åriga (se nedan) och följaktligen böra kunna uppbära en något större arbetsmängd. Den för lektioner i skolan upptagna tiden omfattar sammanlagt 2 timmar mera i den 4-åriga realskolan än i motsvarande klasser (25—55) av den 5-åriga. En jämförelse mellan hemarbetstiden läsåren 1932/33 och 1940/41 gav vid handen, att under den mellanliggande tiden en minskning inträtt med i allmänhet 7a å 272 timmar i veckan. En jämförelse med de hemarbetssiffror, som anges i skolkommissionens betänkande III, sid. 142 och 143, för läsåret 1918/19, visar en mycket markerad sänkning under tiden, starkast framträdande i de högsta klasserna och särskilt i avgångsklassen, där den utgör för gossarna 6 å 9 och för flickorna 7 å 8 timmar i veckan; jämförelsen har då skett mellan den nuvarande 5-åriga och den dåvarande 6-åriga realskolan. En jämförelse slutligen med de hemarbetssiffror, som anges i Axel Keys undersökningar från början av 1880-talet, visar en mycket stark sänkning under det senaste halvseklet. Å andra sidan är arbetstiden i skolan nu något längre än den var vid tiden för Keys undersökningar. Vid uppgörandet av tim- och kursplanerna föreslå vi, att den skillnad i arbetstid i skolan, som nu finnes mellan 5-årig och 4-årig realskola, upphäves, så att timtalet i varandra motsvarande klasser av de båda linjerna blir detsamma. Tillika föreslå vi en bestämd begränsning av arbetstiden såväl i skolan som i hemmet.

33 Vad slutligen beträffar studietidens längd och lärjungarnas ålder vid avläggande av realexamen, h a r undersökningen givit vid handen, att medelåldern vid realexamen under 6-årsperioden 1937—1942 utgjort på 5-årig linje för gossar 16-6 till 16-7 och för flickor 16'4 till 16*6 år samt på 4-årig linje för gossar 17*2 till 17-3 och för flickor 17-1 till 17*2 år. Flickornas genomsnittsålder har alltså hållit sig en obetydlighet — oftast 0*1 år — under gossarnas, och genomsnittsåldern har på den 5-åriga linjen legat för gossar 0-5 till 0'6 och för flickor 0*5 till 0'7 år lägre än på den 4-åriga. I skolöverstyrelsens yttrande över skolutredningens betänkanden I och II har gjorts en ingående undersökning av åldersskillnaderna mellan eleverna i 5-årig och i 4-årig realskola. Av materialet för höstterminen 1939 har framgått, att skillnaden i ålder mellan eleverna i klasserna 2 5 —4 5 å ena sidan och motsvarande klasser l 4 —3 4 å den andra utgör i genomsnitt 0-7 år. Den motsvarar i det hela den initialförsening av 0*3 år för lärjungarna på den 5-åriga linjen, som vållas därav, att omkring 28 % på denna linje övergå till realskolan från högre klass än den normala anknytningsklassen. Att åldersskillnaden i själva realexamen blir icke 0-7 utan endast knappt 0*6 år synes närmast bero på den större avgången av elever till det 4-åriga gymnasiet från den 5-åriga linjens näst högsta klass än från motsvarande klass av den 4-åriga linjen, överstyrelsen drar av sin detaljundersökning av frågan den slutsatsen, att den verkliga tidsvinsten genom valet av den tidigare anknytningen, sådana förhållandena för närvarande äro, bör uppskattas till 0-7 år. Mera belysande för den verkliga åldern vid realexamens avläggande än medelåldern är åldersfördelningen bland realexamensabiturienterna. Av denna åldersfördelning framgår också över- och underårigheten å linjerna. De som under åren 1937—1941 avlade realexamen vid allmänna läroverk och kommunala mellanskolor fördelade sig med avseende på åldern procentuellt på följande sätt: P Ålder vid avläggande av realexamen

16 år eller yngre 17 » 18 » •> äldre Summa

5-årig

linje

r

o

c

e

n

t

4-ä rig

t

a

linje summa

m.

kv.

m.

kv.

48-4 34-0 17-6

58-7 29-8 11-5

11-5 59-G 28-9

11-0 66-6 22-4

23-6 53-9 22-5

100 0

100-0

1000 Över- och underårighet i förhållande till den organisatoriskt avsedda normalåldern framgår av följande översikt: 3 — 5 1 6 5 1 7 IV

34 P r o c e n t t a l över-

och

underåriga

5-årig

realskola

4-årig

kv.

kv.

Underåriga. Normal åriga överåriga. .

realskola

5-7 42-7 51-6

5-4 53-3 41-3

11-5 59-6 28-9

11-0 66-6 22-4

1000 Den 4-åriga linjens elever avlägga i större utsträckning examen vid för linjen normal ålder — 17 år — medan på 5-årig linje överårighet i förhållande till linjens normala ålder — 16 år — är betydligt vanligare. Förseningen gäller i de flesta fall ett år, och de på den 5-åriga linjen försenade bli således i åldershänseende jämställda med de normalåriga på 4-årig linje. Anledningen till den större överårigheten på den 5-åriga linjen är, såsom redan nämnts, icke minst den, att en så stor del av dess lärjungar (åren 1937—1939 28 %) övergå till realskola från högre klass än anknytningsklassen. Därtill kommer, att kvarsittningsprocenten på linjen är högre. Underårigheten på båda linjerna beror huvudsakligen på underårighet redan vid inträdet i realskolan. Åtskilliga elever börja skolgången under året före det kalenderår, varunder de fylla sju år, och på den 4-åriga linjen komma en del elever (åren 1937—1939 2 %) från lägre klass än den normala anknytningsklassen. I den högre skolan själv uppstår ej gärna någon underårighet, då överhoppning av klass där är ytterst sällsynt. Den totala procentsiffran för de tre åldersgrupperna i realexamen kommer närmare de för den 4-åriga linjen gällande siffrorna än de för den 5-åriga gällande. Detta beror därpå, att flertalet abiturienter tillhör den 4-åriga linjen eller, närmare bestämt, i medeltal per år för den ifrågavarande 5-årsperioden 4 345 mot 1 978 lärjungar på den 5-åriga. Den stora övervikten i numerär för den 4-åriga linjens lärjungar beror i sin tur icke blott på det större antalet skolor med 4-årig linje utan även på det redan omnämnda förhållandet, att övergången till det 4-åriga gymnasiet från näst högsta realskoleklassen är så mycket vanligare från 5-årig än från 4-årig linje, varför realskolans avslutningsklass blir förhållandevis vida större för den 4-åriga linjen. I Betänkande IV: 1, innehållande organisationsplan för skolpliktstidens skolformer, ha vi föreslagit vissa organisatoriska åtgärder, som avse att möjliggöra realexamens avläggande vid 16-årsåldern (och studentexamens avläggande vid 19-årsåldern) i större utsträckning än för närvarande.

Kap. 4.

Realskolans lärjungeklientel och utbildningsuppgifter.

Vid sidan av den nuvarande allmänna realskolan, som leder till realexamen, finnes sedan år 1933 en praktisk realskola, som leder till praktisk realexamen. Denna senare skolform förekommer dels som fristående skola, s. k. praktisk mellanskola, byggd på folkskolans sjätte klass och omfattande fyra ettåriga klasser, dels såsom i den allmänna realskolan eller kommunala mellanskolan inbyggd praktisk linje, vilken i fråga om tim- och kursplan endast i de två högsta klasserna avviker från den allmänna realskolan. Det som i detta betänkande anföres kan i många stycken sägas äga giltighet för både den allmänna och den praktiska realskolan. Den senare formen av realskola har emellertid varit föremål för en särskild utredning och kommer därför att i detalj behandlas i ett särskilt betänkande. I detta sammanhang taga vi därför närmast sikte på den allmänna realskolan. Såsom i det föregående angivits, upprättades realskolan som särskild skolform genom beslut av 1904 års riksdag och erhöll sin praktiska gestaltning genom 1905 års läroverksstadga och 1906 års undervisningsplaner. Realskolans mål har alltsedan skolformens tillkomst varit detsamma och har angivits på samma sätt: att utöver omfånget för folkskolans verksamhet meddela allmän medborgerlig bildning. På sätt och vis har realskolans uppgift följt redan av skolformens plats inom skolsystemet, ovanför grundskolan samt vid sidan av andra folkskolans överbyggnader och mellan folkskolan och gymnasiet. När nu folkskolan reser sig högre vid sidan av realskolan, uppställa sig givetvis nya spörsmål beträffande de båda skolformernas förhållande till varandra. Ett sådant spörsmål är frågan om förhållandet i mål och syftning mellan den förlängda folkskolan och realskolan. Om man utgår ifrån att folkskolan, som om tre år över hela landet är 7-årig och i enstaka fall 8-årig, kommer att under en nära framtid successivt utvecklas till 8-årig, så är det tydligt, att en 5-årig realskola ovanpå fjärde folkskoleklassen med endast ett år skjuter över folkskolan; en 4-årig realskola ovanpå sjätte folkskoleklassen överskjuter den med två år. Vid bibehållen dubbel anknytning och samma omfattning av realskolan som för närvarande står alltså valet efter fjärde folkskoleklassen mellan å ena sidan en 4-årig fortsättning av folk-

36 skolan med därpå följande yrkesutbildning, å andra sidan en 5-årig realskola, liksom valet efter sjätte klassen står mellan en 2-årig fortsättning av folkskolan och en 4-årig realskola. Skulle folkskolan i en framtid utvecklas till 9-årig, blir överensstämmelsen i de båda studievägarnas längd ännu större. Det är under sådana förhållanden uppenbart, att skillnaden mellan folkskolans och realskolans bildningsmål blir mindre än den tidigare varit. Men det är lika uppenbart, att om realskolan alltjämt med ett eller två skolår skjuter över folkskolan och alltså har till sitt förfogande ett åldersstadium av större mognad, den kan föra sina genom särskilt förfarande utvalda ele- j ver till ett högre mått av allmän medborgerlig bildning än vad även en förlängd folkskola kan göra. Med avseende på anlagsart och intresseinriktning samt individuell arbetstakt förete lärjungarna stora olikheter. Somliga ha en mångsidig begåvning med stora förutsättningar för både teoretiska studier och praktiskt arbete, andra äro mera ensidigt lagda åt det teoretiska eller praktiska hållet och en tredje grupp slutligen visar sig tämligen håglös och har svårt att göra sig gällande på något område. Vissa lärjungar tillgodogöra sig lätt och med stort intresse skolans kunskapsinnehåll och ha lätt för att minnas och kombinera inlärda fakta. Andra arbeta långsammare och snarast med olust på dessa teoretiska områden, ha mindre förmåga att ordna och knyta tillsammans vad de läst och glömma därför fort vad de inhämtat. Lärjungar av denna senare typ få icke försummas. Skolan bör tvärtom göra allt som står i dess makt för att väcka deras bildningshåg och ge dem den andliga utrustning, som icke heller de utan skada kunna undvara. Alla, som icke alldeles sakna förutsättningar därför, böra meddelas en allmänbildning, som svarar mot de individuella och medborgerliga behov, vilka måste anses ofrånkomliga i ett modernt demokratiskt samhälle. Men skälig hänsyn bör tagas till de ungas olika utvecklingstempo och begåvningsriktning, och bildningsinnehållet bör få olika både omfattning och karaktär för olika lärjungekategorier. För de mindre teoretiskt lagda måste också det teoretiska bildningsinnehållet få avsevärt mindre omfattning, det måste meddelas i långsammare tempo och i närmare anslutning till övningar av praktisk art; konkretionen och åskådligheten kan här ofta icke bli för stor. Praktiskt arbete bör för dem särskilt på högre stadier i större omfattning omväxla med teoretiskt. Folkskolan får så till vida en svårare arbetsuppgift än realskolan, som den måste räkna med att få omhändertaga och föra vidare lärjungar tillhörande båda de här berörda kategorierna. Under de första åren har den ju att undervisa alla lärjungar. Men hela tiden har den att arbeta med ett i begåvningsavseende mera heterogent lärjungeklientel. I vad mån det kan bli önskvärt eller lämpligt att i folkskolan göra en uppdelning av lärjungarna i olika arbetsavdelningar eller »strömmar» allt efter begåvningsarten, såsom förordas i de officiella engelska anvisningarna för undervisningens

organisation i folkskolan, kommer att närmare diskuteras i andra sammanhang. Realskolan åter, såväl den allmänna som den praktiska, kräver av de elever, som skola deltaga i dess undervisning, på ett bestämt sätt kvalificerade arbetsprestationer. Detta innebär visserligen icke, att realskolan skulle vara en skola endast för en intellektuell elit. Så högt synas fordringarna för tillträde till realskolans undervisning icke böra ställas, i varje fall icke, om ordet »elit» skall fattas i den snävare betydelse, som väl i regel förknippas med detta ord. Men den riktar sig till ett klientel med tydlig studiebegåvning och alltså med förmåga att inhämta dess i snabbare tempo meddelade och mera omfattande teoretiska kunskapsinnehåll. Elever, som komma in i realskolan utan att äga tillräckliga studieförutsättningar, få finna sig i att icke kunna gå vidare till skolformens slutmål. Den frågan kan visserligen här uppställas, om realskolan skall anpassa sin studiegång efter ett från grundskolan övertaget genomsnittligt elevmaterial eller om den skall ställa sina intagningsvillkor högre och välja sina lärjungar så, att dessa kunna nå ett visst bildnings- och utbildningsmål, med risk att en eller annan lärjunge icke förmår uppfylla villkoren för arbetstakt och prestationer eller når målet med större eller mindre försening. Detta spörsmål behandlas i samband med frågan om intagning i realskolan. I och för sig kunde det te sig mest tilltalande att hålla realskolan tillgänglig för ett ganska brett lärjungeklientel. Det mått av allmänbildning, som realskolan sedan gammalt bibringat sina elever, är varken av den omfattning eller av den speciella karaktär, att det skapar vad som brukar kallas »överkvalificerad arbetskraft», åt vilken sysselsättning de som förvärvat denna bildning än må ägna sig. Det är endast en bildning, som bör vara till nytta och glädje för envar både ur allmänt mänskliga och ur medborgerliga synpunkter. Den ger eller bör ge de verktyg, som göra det lättare för den enskilde att, i den mån han så önskar eller behöver, på egen hand fördjupa sin orientering på det ena eller andra kunskapsområdet. Men en sak är att ha personlig nytta och glädje av en viss form av utbildning, en annan att ha direkt behov av den för sin fortsatta framkomst. Vi återkomma nedan till frågan om den kategori av lärjungar, som för sitt arbete eller sin vidare utbildning har bestämt behov av en förbildning av den art och omfattning, som realskolan skänker, och konstatera för ögonblicket endast, att det existerar en betydande sådan lärjungekategori. Dessa lärjungars behov måste i främsta rummet beaktas. Det måste tillses, att de, så långt sig göra låter i en allmänbildande skola, som har att tillgodose inånga syften, erhålla den förbildning, som är behövlig för deras framtida sysselsättningar eller för deras fortsatta utbildning. Denna för vissa bestämda sysselsättningar och utbildningar önskvärda eller nödvändiga förbildning blir det utbildningsmål, som realskolan i första hand måste inrikta sig på. Det är också uppenbart, att realskolans allmänna bildningsuppgift ej blir lika starkt framträdande i den mån folkskolan förlänges och blir

38 i stånd att meddela en allmän medborgerlig bildning av större mått och gedignare beskaffenhet än för närvarande. Därmed är dock icke sagt, att detta utbildningsmål kan utan vidare uppställas för skolformen. Det kan tänkas, att målet behöver sättas så högt, att dess uppnående på den tid, som hittills disponerats, endast skulle vara möjligt för ett mindretal elever, under det att de övriga försenades eller nödgades spänna sina krafter på ett sätt, som icke vore förenligt med hygieniska krav. Det kan också tänkas, att det högt satta målet skulle nödga till en förlängning av studietiden i skolformen. Det kan slutligen också tänkas, att det skulle tvinga till en så stark betoning av vissa ämnen, som äro av särskild vikt i utbildningsavseende, att allmänna bildnings- och uppfostringssynpunkter finge i allt för stor utsträckning uppoffras: utbildningen kunde tänkas allt för mycket skjuta bildningen åt sidan. Det gäller här en skolform, som i stor utsträckning löper parallell med folkskolan och som liksom denna icke har specialutbildning på sitt program. I och för sig torde det icke heller vara något att invända mot att ett icke för litet antal människor i olika levnadsställningar förvärvar ungefär det mått av teoretiska insikter och av färdigheter liksom av intellektuell träning, som det varit realskolans uppgift att förmedla, även om detta icke skulle för dem vara alldeles nödvändigt. En dylik breddning av klientelet har givetvis sitt värde. Men den kan å andra sidan icke drivas så långt, att deras intressen trädas för när, för vilka genomgång av realskola är nödvändig. En kompromiss mellan olika syften synes därför oundgänglig, en kompromiss mellan skolformens allmänna bildningsmål och dess speciella utbildningsmål. Svårare är det att finna något mått på samhällets behov av arbetskraft med den kompetens, som det i första hand är realskolans uppgift att meddela. Efter ingående överväganden och av skäl, som dels dryftas i samband med frågan om intagning i realskolan, dels komma att beröras i fortsättningen av detta kapitel, ha vi stannat för att visserligen anpassa realskolans bildningsmål efter de bestämda krav på förbildning, som ställas av huvudmassan av skolformens lärjungeklientel, men samtidigt tillse, att dessa krav dock icke ställas högre än att de kunna fyllas av ett jämförelsevis stort antal bland dem, som av olika skäl kunna tänkas vilja begagna realskolans undervisning. Bildningsmålet och därmed kunskapsinnehållet och arbetstakten anpassas efter de mera studiebegåvades och studiehågades allmänna psykiska förutsättningar. De för realskolestudier lämpliga lärjungarnas antal ha vi icke beräknat så snävt som t. ex. den engelske psykologen Cyril Burt, som anger en intelligenskvot av 115—130 såsom förutsättning för »realskolestudier» och från denna utgångspunkt räknar med 12 % av barnen såsom lämpliga för dessa studier, vilka enligt honom tänkas förbereda för kontors- och högre yrkesarbete samt för fortsatt teoretisk utbildning. Åtminstone för några år sedan synes procenten studerande i högre skolor i England icke heller ha väsentligt över-

39 skridit denna siffra; ransoneringen av platser i den högre skolan har där varit betydligt strängare än hos oss. Enligt nyss utgivna anvisningar från undervisningsdepartementet bör intagningen i de högre teoretiska skolorna där även efter 1944 års skolreform icke ökas utan snarare något minskas, vilket anses motiverat bl. a. av folkskolans förlängning och förstärkning och dess anpassning efter arbetslivets och medborgarbildningens behov. En intelligenskvot på minst 100, vilket brukar betraktas som ett medelvärde, beräknar Cyril Burt för omkring 50 % av barnen. Vi hänvisa här även till den översikt över hithörande frågor, som lämnas av utredningens ledamot Urban Hjärne i Bil. I till skolutredningens betänkanden, sid. 10 ff. Ur denna översikt må här endast citeras några av honom i detta sammanhang anförda siffror och benämningar (anf. a. sid. 11): Intelligenskvot under 25 » 25— 50 » 50— 70 » 70— 90 » 90—110 » 110—130 » över 130

idioter imbecilla debila svagt begåvade medelmåttor begåvade högt begåvade

Den procentuella fördelningen av barn på de olika grupperna återges av Hjärne efter den amerikanske psykologen Terman (cit. efter Koht—Skard) i följande tablå: Intelligenskvot

Procent

Intelligenskvot

Procent

56— 65 66— 75 76— 85 86— 95 96—105

0-83 2-3 8-0 20-1 33-9

106—115 116—125 126—135 136—145

23*1 9'0 2-3 0-55

Enligt Terman skulle alltså barnen fördela sig med omkring 31 % på intelligenskvoter av högst 95, med 34 % på intelligenskvoter mellan 96 och 105 samt med 35 % på intelligenskvoter över 105, alltså med ungefär en tredjedel på vardera gruppen. I skolöverstyrelsens provisoriska anvisningar för betygssättning i folkskolan den 23 april 1940, i vilka Ba förordas som »normalbetyg», angives följande betygsfördelning vara den »normala» i en klass på 30 lärjungar, med reservation för det förhållandet, att en individuell klass omfattar för få lärjungar för att annat än undantagsvis kunna förete »normala» frekvenstal: Betygsgrad: Antal elever:

A 0

a 2

AB 8

Ba 10

B 8

BG 2

C 0

40 Denna beräkning utgår uppenbarligen också från en ungefärlig tredelning av barnen på medelgoda, över medelgoda och under medelgoda. För närvarande övergår i vårt land en dryg fjärdedel av samtliga folkskolebarn till studier i högre skola. Höstterminen 1944 utgjorde procenten av till högre skolor övergående elever, beräknad på de kvarlevande av 1933 års födelseårgång, ungefär 27. Vi ha icke nyare siffror tillgängliga för förhållandena härvidlag i andra länder, men vi ha anledning tro, att den svenska siffran är hög, mätt med internationella mått, dock knappast den högsta. De nya studieunderstöden kunna tänkas föranleda en höjning av siffran. Hur en förlängning av folkskolan, som gör skillnaden mellan de båda skolformerna i antal årsklasser mindre, kan tänkas komma att verka i detta avseende, om utvecklingen får följa sina egna banor, därom synas meningarna gå isär. Somliga mena, att folkskolan därigenom blir mera konkurrenskraftig och att tillströmningen till realskolan därför bör minska. Andra hålla före, att den ringa skillnaden i utbildningstid kommer att trots folkskolans förstärkning öka dragningen till den obetydligt längre mera teoretiska skolan. Under alla förhållanden synes det för det allmänna bli mindre anledning att låta tillströmningen till »högre» skolor allt för mycket bestämmas av efterfrågan, när den förlängda folkskolan blir i stånd att meddela en allmän medborgerlig bildning av större mått än för närvarande och därmed bör göra det mindre nödvändigt för många ungdomar att genomgå t. ex. realskolan. Redan detta förhållande motiverar en skärpning i villkoren för tillträde till den högre skolan. Det synes också alltid föreligga en risk, att en alltför stark tillströmning till de teoretiska skolorna påverkar fördelningen på sysselsättningar och yrken i för samhället ogynnsam riktning, en utveckling som kunde bli förenad med stora vådor under de närmaste årtiondena med deras ogynnsamma åldersfördelning inom befolkningen. Om ett större antal relativt svagt studiebegåvade skulle medges tillträde till realskolan, skulle det verka hämmande på arbetstakten och minska möjligheterna att ge dem, för vilka realskolan i första h a n d är avsedd, den utbildning, som de behöva. Från här angivna och andra praktiska utgångspunkter ha vi räknat med att genomsnittligt för hela landet högst en tredjedel av barnen i grundskolan kan antagas lämpligen böra genomgå en högre teoretisk skola ovanpå grundskolan. Givetvis är detta endast att betrakta som ett medeltal, då stora ojämnheter säkerligen alltid komma att förefinnas, beroende på olika omständigheter av traditionell och annan art. Detta innebär, att realskolans bildningsinnehåll bör tillrättaläggas så, att det med god anpassning efter de ungas förmåga kan tillgodogöras av den i fråga om intellektuell utrustning och energi bättre delen av barnen i grundskolan. Vi ha också stannat vid att realskolan utöver det ur utbildningssyfte särskilt viktiga alltjämt bör ge en fördjupad allmänbildning av sådan art, att den ger utblickar över naturens och kulturens centrala områden, med upp-

41 märksamhet fästad vid sammanhang och orsaksförhållanden, att den tjänar personlighetslivet och att den kan utgöra en enande länk i de nationella och allmänt mänskliga intressena. För dem, som ägna sig åt fortsatta teoretiska studier eller åt mera kvalificerade arbetsuppgifter, är det både ur specialbildningens och ur mera allmän synpunkt av särskild betydelse, att de få goda möjligheter att skaffa sig kännedom om olika kulturområden och icke bli alltför snävt instängda inom sina ofta starkt specialiserade kunskaps- och arbetsområden. Ett speciellt utbildningssyfte gör sig här omedelbart och särskilt starkt påmint. Realskolan tjänstgör som grundskola för gymnasiet. Vid angivandet av gymnasiets mål framhålles också i läroverksstadgan, att gymnasiet har att på grundvalen av det i realskolan meddelade kunskapsmåitet (vår kursivering) bibringa en fördjupad och utvidgad allmän medborgerlig bildning. En stor del av realskolans lärjungar fortsätter efter avlagd realexamen i 3-årigt gymnasium, och omkring hälften av de blivande gymnasieeleverna övergår till det 4-åriga gymnasiet redan från näst högsta klassen, alltså utan att ha fullföljt realskolans lärogång fram till slutmålet, realexamenskompetensen. I själva verket är ingen med hänsyn till framtidsplanerna homogen lärjungekategori i realskolan tillnärmelsevis så stor och i fråga om sina utbildningsbehov så enhetlig som den, vilken fortsätter studierna i gymnasium. Det blir därför av största vikt, att realskolans undervisning lägger en säker grund för dessa lärjungars blivande studier i gymnasiet. Med det allmänna gymnasiet äro i detta avseende i stort sett att jämställa vissa andra utbildningsanstalter av gymnasial natur, såsom handelsgymnasier och tekniska läroverk, seminarier av olika slag m. fl. läroanstalter. Det kan synas, som om ur här berörda förhållande skulle uppspringa en viss dualism i realskolans bildningsuppgift. Det kan väl icke heller undvikas, att en sådan i någon mån gör sig gällande. För de lärjungar, som efter realexamen gå direkt ut i det praktiska livet, kräves en allmän orientering på skilda områden, en snarare på bredden än på djupet gående allmänbildning, låt vara med särskild koncentration på vissa ur inedborgarbildningens synpunkt viktiga områden. Men denna utbildning bör ha en viss avrundad och avslutad karaktär. För gymnasiets arbete åter ter det sig framför allt betydelsefullt, att de i realskolan förvärvade kunskaperna och färdigheterna erbjuda en fast och säker grund för gymnasiala studier. De böra givetvis också ha en viss omfattning och bredd, och i exempelvis geografi och biologi, för att icke tala om språk och matematik, böra vissa områden vara avslutade och »undangjorda», så att gymnasiet vid den dithörande genomgången av helt nya ämnesområden kan bygga på de i realskolan förvärvade detaljkunskaperna såsom ett förutsatt underlag. Men av primär betydelse är, att det som genomgåtts är så grundligt genomarbetat och så väl behärskas av eleverna, att gymnasiets undervisning icke behöver

42 hejdas av täta återblickar och övningar på elementära kunskaps- och färdighetsområden. Det sagda är icke så att förstå, som om fasthet och säkerhet i kunskaperna icke vore av den största betydelse även för dem, som efter realexamen gå direkt ut i det praktiska livet. Vad vi mena är snarare det, att för de blivande gymnasieeleverna utbildningens omfattning icke är av samma primära vikt som för dem, som med realskolan avsluta sina allmänbildande studier, liksom självfallet icke heller dess avrundade karaktär. Åtskilligt av det, som är viktigt och oumbärligt ur realskolans synpunkt, måste nämligen i gymnasiet ändå genomgås på ett mognare stadium, då eleverna ha andra förutsättningar för att tillägna sig kunskapsstoffet i fråga och kunna tillgodogöra sig detta på ett annat sätt och ur nya synpunkter. Den för realskolan nödvändiga avrundningen av kurserna kan därför för gymnasiets del komma att i vissa fall rent av vålla ett föga rationellt dubbelarbete. Detta är ju också den huvudsakliga förklaringen till att det 3-åriga gymnasiet, som bygger på avslutad realskola, måst få en mera forcerad lärogång än det 4-åriga, som bygger på den näst högsta klassen i realskolan och som därför, obundet av kursernas avrundning och avslutning i realskolans sista klass, kan tidigare inrikta sig på gymnasiets slutmål och mera planmässigt fördela det totala kursinnehållet på den längre tiden. Det är likaså skälet till att man trott sig på den s. k. lyceivägen kunna under vissa förutsättningar komma fram till studentexamen på ett år kortare tid än på den vanliga vägen över realskola och gymnasium. Man kan givetvis fråga sig, om det finnes anledning att vid organiserandet av realskolan särskilt beakta de blivande gymnasieelevernas intressen i jämförelse med övriga lärjungars, då det gäller en allmänbildande skolform, vars elever sedermera ägna sig åt många skilda slag av verksamhet. I anslutning till det ovan anförda måste det dock bestämt hävdas, att man bör sträva efter att tillgodose icke blott ett allmänt fattat medborgerligt bildningskrav utan även sådana speciella önskemål, som äro gemensamma för mycket stora lärjungekontingenter. Så sker ju sedan gammalt i gymnasiet med dess linjeklyvning och numera även med dess differentiering på det högsta stadiet, organisatoriska anordningar, som just avse att tillgodose olika lärjungekontingenters behov. Även om olikheten i behov måste bli mera framträdande på ett högre skolstadium såsom gymnasiet, förefinnes dock redan på realskolestadiet en bestämd olikhet, som så långt ske kan bör beaktas. Om en säker översikt kunde vinnas över alla de levnadsbanor och utbildningsvägar, för vilka ett bildnings- och utbildningsmått av den ungefärliga omfattning, som realskolan representerar, kan beräknas vara behövligt, så skulle man på den vägen kanske rent av kunna kvantitativt bestämma samhällets behov av realskolutbildad arbetskraft. En sådan beräk-

43 ning ä r dock icke möjlig. De förändringar och förskjutningar, som ständigt inträda i det rörliga samhället av i dag, skulle för övrigt snabbt rycka undan grunden för sådana beräkningar. Vi h a emellertid ansett, att en överblick av det nuvarande faktiska läget i fråga om realskolabilurienternas sysselsättningar och studier efter avlagd examen bör kunna tjäna som en utgångspunkt, när det gäller att bilda sig en uppfattning i stort, först om arten, men sedan i någon mån även om omfattningen av de behov, som i detta sammanhang möta. En sådan översikt torde i själva verket ge bättre vägledning för bedömandet än mera allmänna överväganden från teoretiska och principiella utgångspunkter. I vårt betänkande II, sid. 47 ff. samt bil., tabell 1 i samma betänkande, ha vi därför lämnat en översikt över realexamensabiturienternas tillämnade levnadsbanor. Undersökningen avser lärjungar vid offentliga och enskilda läroanstalter (icke privatister, för vilka uppgifter i detta avseende saknas) under åren 1932—1939. Det bör måhända betonas, att undersökningen avser de tillämnade levnadsbanorna, varöver material regelbundet insamlas av skolornas rektorer och insändes till skolöverstyrelsen. I vad mån abiturienternas planer fullföljts, är svårare att statistiskt bestämma. Redan deras avsikt ger emellertid upplysning om, för vilket ändamål de genomgå realskolan och tänka använda sin utbildning. Det bör kanske också betonas, att närmare en tredjedel av dem, som påbörja realskolestudier, avbryta dessa utan att ha uppnått skolgångens mål. Det synes emellertid uppenbart, att skolformen måste läggas till rätta främst med tanke på dem, som förmå att fullt utnyttja den. Det framgår av den nämnda undersökningen — för närmare detaljer hänvisa vi till anfört ställe — att under åren 1932—1939 mellan 37 och 41 % av de manliga och mellan 20 och 26 % av de kvinnliga realexamensabiturienterna hade för avsikt att fortsätta sina studier i gymnasium, eller mellan 30 och 34 % av samtliga. År 1939, för vilket sammanfattande siffror särskilt ges, utgjorde de blivande gymnasisterna 30 % (38 % av gossarna och 20 % av flickorna). Till denna grupp kunna såsom nämnts även räknas de, vilka ämna fortsätta i handelsgymnasier och handelsskolor samt tekniska läroanstalter och vilka i fråga om allmänbildningens omfattning och i väsentliga avseenden även i fråga om dess art äro jämställda med de förra. Ifrågavarande elever utgjorde omkring 15 %, därav 9 %, som ämnade övergå till handelsutbildning av antytt slag, och 6 %, som ämnade övergå till tekniska läroanstalter. Sistnämnda grupp omfattade helt naturligt så gott som uteslutande manliga elever och utgjorde omkring 10 % av de manliga realexamensabiturienterna, medan handelsgruppen visade både absolut och relativ övervikt för de kvinnliga abiturienterna (omkring 11 % av flickorna och 8 % av gossarna). Om hit också räknas de 2 å 3 % (mest flickor), som avsågo att övergå till seminarium, samt en del av de 2 %, som ämnade upptaga studier av annat slag (lantbruksinstitut, skogsskolor, gym-

44 nastiska institut m. m.), så kommer den hithörande lärjungegruppen att omfatta ungefär hälften av samtliga realexamensabiturienter. Ytterligare är att märka, att utom de nära 2 000 av omkring 6 500 abiturienter år 1939 (30 %), vilka såsom nyss angivits efter avlagd realexamen önskade övergå till studier i 3-årigt allmänt gymnasium, ett ungefär lika stort antal redan hade övergått till 4-årigt gymnasium från näst högsta realskoleklassen. Därtill komma sedan de ovannämnda realexamensabiturienter, som övergå till kommersiella och tekniska utbildningsanstalter av i regel gymnasiekaraktär samt till seminarier och vissa andra läroanstalter. Av de i första klassen intagna, som icke avbryta studierna i förtid, övergå på den 5-åriga linjen 50*4 % bland gossarna och 36*2 % bland flickorna till gymnasium, medan på den 4-åriga linjen motsvarande procenttal utgöra resp. 26 och 16-2. Sammanlagt ha av de i realskolan intagna nära 31 % övergått till allmänt gymnasium, drygt 39 % avlagt realexamen utan att fortsätta på allmänt gymnasium och 30 % avbrutit skolgången i realskolan i förtid. Då hänsyn till den sistnämnda gruppen icke gärna kan tagas vid fastställande av realskolans mål och utbildningsuppgift, blir det alltså, enligt siffrorna för den undersökta årgången, drygt 70 % av de intagna, på vilka realskolans slutmål har att ta sikte, och bland dessa är proportionen mellan de blivande gymnasieeleverna och dem, som icke övergå till allmänt gymnasium, 44 resp. 56 %. Räknas även de, som övergå till andra utbildningsanstalter av gymnasiekaraktär, till den förra gruppen, är det tydligt, att grupperna få en annan inbördes storleksordning och att gymnasiegruppen bildar en avgjord majoritet. Även så tillvida synes det viktigt, att den här nämnda lärjungekategoriens behov så långt möjligt beaktas, som det gäller elever med fortsatt och ofta mycket lång och krävande utbildning och med i allmänhet viktiga samhällsuppgifter framför sig. Det gäller i detta fall lärjungar, som i framtiden skola utgöra ett kulturbärande skikt i vårt samhälle. En försvagning av den grund, på vilken dessa lärjungars fortsatta studier skola bygga, betyder en motsvarande förlängning av dessa fortsatta och i regel mera kostsamma studier. De realexamensabiturienter, som icke avse gymnasiestudier eller därmed jämförlig utbildning, bilda i regel inga större enhetliga grupper. Undantag därvid utgöra egentligen endast de, som ämna ägna sig åt handel, kontors-, försäkrings- och bankverksamhet — alltså utöver dem, som övergå till handelsgymnasium el. dyl. — och som utgöra en grupp på omkring 18 % av samtliga. Dessa lärjungars utbildningsbehov torde för närvarande bäst tillgodoses genom de praktiska mellanskolornas handelslinje och de inbyggda handelslinjerna, och då vi i annat sammanhang föreslå en utvidgning av dessa linjer, kommer den form av högre allmän bildning, som bäst lämpar

45 sig för dem, att framför allt behandlas i vårt betänkande om praktiska realskolelinjer. Den därnäst största gruppen av dem, som anmält sig ämna direkt övergå i praktisk verksamhet, utgöres av de kvinnliga elever, som avse att ägna sig åt hem och husligt arbete. Denna grupp utgjorde år 1932 10 % av samtliga (26 % av flickorna) men har sedan successivt sjunkit, i varje fall procentuellt, och var år 1939 nere i 6 % (12 % av de kvinnliga abiturienterna). Till bruks-, fabriks- och hantverksverksamhet ämnade sig år 1939 5 %, mest gossar (8 % av gossarna), och till civil tjänst — post, telegraf, radio, järnvägar, tull, lantmäteri och landsstaten — lika många. Den sista gruppen h a r varit i starkt stigande, men särskilt i fråga om hithörande elever torde man nödgas räkna med att icke på långt när alla lyckas realisera sina avsikter, övriga grupper äro helt små. Till sjuk- och barnavård ämna sig 3 %, till militär- och flygaryrket 2 % — för närvarande säkerligen fler — till lantbruk och trädgårdsskötsel 1 % och till övriga sysselsättningar 1 %. För 10 % saknas uppgifter i här berörda avseende; dessa abiturienter fördela sig sannolikt på de nyss nämnda verksamhetsområdena. De som avlägga praktisk realexamen ingå icke bland de här redovisade lärjungegrupperna. Om de blivande gymnasiestuderandena och den tämligen stora grupp av elever, som ämnar ägna sig åt kommersiell verksamhet av något slag, undantagas, är det alltså fråga om ett stort antal olika grupper och om jämförelsevis mindre eller helt små lärjungekontingenter. Det är alltså tydligt, att ett tillgodoseende av alla dessa olika elevgruppers mera speciella önskemål, i den mån sådana föreligga, skulle föranleda en långt gående splittring och en differentiering av eleverna, som skulle medföra stora organisatoriska vanskligheter och avsevärda kostnader. Därtill kommer den avgörande svårigheten att på ett så tidigt stadium avgöra, dels vilka som ämna fortsätta i gymnasium eller efter avslutad realskola övergå i praktisk verksamhet, dels, för de senare, vad de enskilda lärjungarna komma att i sin verksamhet företrädesvis behöva av en mera specialiserad förberedande utbildning. Det synes därför under alla förhållanden bli en praktisk nödvändighet att på realskolans stadium begränsa bildningsprogrammet till att omfatta sådana kunskapsmoment, som äro av vikt för alla elever eller, i den mån det gäller mera speciella önskemål, för stora lärjungekontingenter. Detta, att realskolan för en så stor del av sina lärjungar är grundskola för gymnasiet, betingar det nära sambandet mellan dessa båda skolformer. Vid sidan av fristående realskolor äro realskolor också sedan gammalt i yttre avseende förenade med gymnasier till enhetliga högre läroverk: ett gymnasium har hittills alltid varit förbundet med en realskola. I den mån den praktiska realskolan växer fram och får större utbredning, bör egentligen den ovan berörda dualismen i den teoretiska realskolans bildningsmål bli mindre kännbar. Visserligen synes i enlighet med ovan förda

46 resonemang utvecklingen gå i den riktningen, att allt fler ungdomar eftersträva den allmänbildning, som realskolan ger. Om denna utvecklingstendens skulle fortsätta och i sina konsekvenser accepteras av statsmakterna utan begränsning, är det möjligt, att fler lärjungar än nu efter avlagd realexamen komma att gå ut i praktisk förvärvsverksamhet och att realskolan på så sätt mer och mer utvecklar sig till att bli den »mellanskolelinje», som grundskolelever med endast någorlunda goda studieförutsättningar söka komma in på. Det moderna samhället med sin fortskridande kommersialisering och industrialisering synes onekligen i växande utsträckning kunna ha användning för personer med viss vidgad allmänbildning. Inom industrien ökas den tekniska och kommersiella förvaltningspersonalen i antal vida starkare än de egentliga kroppsarbetarna. Jämväl inom jordbruket, sådant det f. n. bedrives, behövs i stor utsträckning en bättre även teoretisk skolning. Den alltmera komplicerade statliga och kommunala förvaltningsapparaten kräver i ökad omfattning formellt skolat folk. Om icke den ekonomiska förbättring, som kan iakttagas inom olika samhällsgrupper, skulle av någon anledning avbrytas och tvinga till tidigaste möjliga övergång till praktiskt förvärvsarbete, måste man därför även med den av oss föreslagna förstärkta examensfria linjen åtminstone som en möjlighet räkna med att allt fler bestämma sig för den i jämförelse med folkskolan endast obetydligt längre realskolelinjen. För sådana elever, som önska en grundligare allmänbildning utan att åsyfta längre gående studier, erbjuda både de praktiska och de teoretiska realskolelinjerna en jämförelsevis väl tillrättalagd utbildning, de förra dock i regel en bättre. Det synes därför naturligt, att flertalet av dessa elever i första hand söka sig till den praktiska realskolan, särskilt om denna, såsom vi i annat sammanhang föreslå, ytterligare differentieras. I samma mån som så sker, bör den teoretiska realskoleformen i ännu högre grad än nu få karaktären av en förutbildningsskola, en passageskola, som mera planmässigt bör kunna förbereda för fortsatta studier av gymnasial eller därmed jämförlig karaktär. Särskilt ter sig sistnämnda utvecklingstendens som sannolik, om statsmakterna skulle finna lämpligt att endast med vissa restriktioner tillhandahålla teoretiska realskolelinjer. Å andra sidan bör den här berörda dualismen i bildningsuppgiften icke överdrivas, såsom ej sällan synes ske. Väsentligen, om också icke uteslutande, gör den sig gällande blott på det högsta realskolestadiet och framför allt i själva avslutningsklassen, medan inriktningen av arbetet i de tidigare klasserna knappast mera nämnvärt behöver förskjutas genom det dubbla syftemålet. I många undervisningsämnen kan man för övrigt icke tala om några framträdande skillnader i utbildningsbehov, vare sig man ser frågan mera

47 ur allmän bildningssynpunkt eller mera med hänsyn till gymnasiets speciella behov. Detta gäller framför allt det centrala ämnet modersmålet, där undervisningen på realskolans stadium under alla förhållanden måste i första hand ta sikte på att lära eleverna att uttrycka sig ledigt och språkriktigt i tal och skrift samt att ge dem viss förtrogenhet med och intresse för svensk litteratur. Det gäller också sådana ämnen som kristendomskunskap, geografi och biologi med hälsolära, där realskolan åsyftar en grundläggande allmänbildning och där gymnasieundervisningen sysslar med helt andra moment av dessa ämnen men, såsom nyss nämnts, behöver realskolans allmänna orientering som förutsättning. Det gäller ganska långt men icke helt det viktiga ämnet matematik, där någon skillnad med hänsyn till olika slutmål icke är motiverad för realskolans lägre klasser men där onekligen på högstadiet behovet blir ett delvis annat för flertalet av dem, som skola fortsätta i gymnasium, än för åtminstone åtskilliga bland dem, som efter realexamen gå ut i praktisk verksamhet eller till praktisk utbildning. I synnerhet i realskolans avslutningsklass och i någon mån i den näst högsta klassen kunna behoven här anses gå till en viss grad isär. Säkerhet i elementära räkneoperationer är dock i detta ämne ett för alla gemensamt krav. I främmande språk finnes icke anledning att differentiera undervisningen, i den mån det gäller att bibringa lärjungarna grundläggande kunskaper och färdigheter. Så långt den elementära undervisningen sträcker sig, bli skillnaderna på detta stadium och under de förutsättningar för språkstudiet, som realskolan erbjuder, tämligen obetydliga, även om de längre bort liggande slutmålen kunna te sig ganska starkt åtskilda. Den grundläggande undervisningen kan visserligen meddelas efter olika metodiska förfaringssätt, men detta berör mindre frågan om undervisningens inriktning efter gymnasiets eller efter det praktiska livets krav. Förmåga att läsa och förstå främmande litteratur och uppfatta det talade språket samt viss förmåga att själv använda det främmande språket i tal och skrift blir här det mål, som under alla förhållanden får hållas i sikte. Lärjungarnas mognadsgrad och den tid, som står till undervisningens förfogande i varje särskilt språk, bestämmer sedan i huvudsak, hur långt man i de enskilda fallen kommer mot detta måls uppnående. Den exakthet och säkerhet i kunskaperna, som ur gymnasiets synpunkt är oeftergivlig, är av värde även i det praktiska livet. Den i förvärvslivet ofta värdefulla förmågan att tala språket, vilken brukar betraktas som den svårast uppnådda delen av språkstudiernas mål, liksom förmågan att i ljud- och intonationsavseende uttala språket riktigt bör ägnas speciell uppmärksamhet just på realskolans stadium, där lärjungarnas psykologiska förutsättningar för dessa färdigheter ännu äro goda och där deras intresse för övningar av detta slag är starkast. Det dubbla slutmålet vållar alltså därvidlag ingen skillnad. Däremot kan det med visst fog göras gällande, att kraven på grammatisk korrekthet, som särskilt kommer till synes vid den skriftliga behandlingen av språket, äro större, när det gäller elever,

48 som i gymnasier (handelsgymnasier m. m.) skola fortsätta sina studier av språket, än i fråga om sådana lärjungar, som icke få anledning att senare systematiskt förkovra sina språkkunskaper. Denna skillnad — som språkmetodiskt sett för övrigt icke står utom diskussion — gör sig i så fall dock gällande blott på realskolans högstadium, och en sammanjämkning mellan divergerande riktlinjer för undervisningen bör här enligt vår mening kunna åvägabringas, som på ett tillfredsställande sätt tillgodoser olika krav. Därest engelskan i överensstämmelse med vårt förslag göres till huvudspråk i realskolan, blir på grund av engelskans egenart skillnaden ännu mindre. Vad slutligen beträffar sådana ämnen som historia med samhällskunskap och de blott i de högre klasserna lästa fysik och kemi, skulle skolans kursinnehåll väl icke erhålla alldeles samma uppläggning, om det gällde att från början ta sikte på studentexamen som när det gäller att först nå realexamen. Några allvarligare olägenheter av en planläggning, som tar dessa dubbla hänsyn, anse vi emellertid icke föreligga, om vi bortse från historiekursen i realskolans avslutningsklass, där önskemålen obestridligen gå i sär, beroende på om det gäller alt avsluta en allmänbildande kurs eller att arbeta på längre sikt. I det hela är det alltså tydligt, att det i realskolans arbete råder en viss dualism och att denna icke är helt utan ölägenheter. Men det synes oss tydligt, att dessa olägenheter dels väsentligen blott göra sig gällande på det högsta stadiet och inom vissa läroämnen, dels icke äro av den allvarliga beskaffenhet, att de behöva förrycka realskolans bildningsmål: att meddela en utvidgad allmän medborgerlig bildning och samtidigt ge lämplig förbildning för studier av gymnasial art. I ett följande kapitel upptages till övervägande frågan, i vad mån någon viss olägenhet, som gör sig starkare kännbar, skulle kunna i större eller mindre grad neutraliseras, t. ex. genom att studieplanen i viss utsträckning redan på realskolans stadium tillgodosåge skilda bildningskrav. I själva verket torde skillnaden i utbildningsbehov för de båda huvudkategorier av lärjungar, om vilka det här är fråga, väsentligen ligga däri, att de elever, som gå direkt ut i praktisk verksamhet, behöva avrundade kurser och därutöver ofta en viss förberedande specialutbildning, olika allt efter det tillämnade levnadskallet. En sådan kan dock icke utan förlängning av studietiden vinnas på annat sätt än genom inskränkningar i den allmänbildning, som meddelas, till förmån för helt nya kunskaper och färdigheter av nyss antydd karaktär. En sådan differentiering av utbildningen kan dock, såsom redan ovan har framhållits, icke ifrågasättas, om den icke har betydelse för större lärjungegrupper. Men det finnes elevgrupper, för vilka en förberedande utbildning av exempelvis kommersiell eller teknisk art är så värdefull, att de för att erhålla denna med fördel kunna avstå från vissa moment av realskolans allmänbildande kurs. I sådana fall erbjuder realskolan redan nu på många orter en särskilt tillrättalagd utbildningsväg i

49 de ovan omnämnda praktiska linjerna, och denna utbildningsmöjlighet bör utsträckas till att omfatta ett större antal orter. Beträffande denna fråga hänvisa vi till betänkandet om praktiska realskolelinjer. Men det kan för andra elever ställa sig så, att den specialutbildning, de skulle behöva, är alltför speciell eller alltför omfattande för att kunna rymmas inom realskolan, utan att denna skulle förlora alltför mycket av sin allmänbildande karaktär. I sådana fall synes det lämpligast, att eleverna i fråga efter genomgången folkskola gå direkt till sådan speciell utbildning eller, i fall den speciella utbildningen är av beskaffenhet att förutsätta vidgade teoretiska insikter, att de först genomgå en vanlig realskola och därefter ägna sig odelat åt den speciella utbildningen. Samma förhållande synes böra gälla i de fall, då behovet av förberedande specialutbildning endast berör ett relativt fåtal elever. Även i dessa fall bör den sålunda alltjämt förläggas till särskilda kurser eller skolor efter avslutad realskolekurs. Hur högt realskolans bildningsmål skall i den praktiska tillämpningen kunna sättas, blir beroende, utom på grundskolans ämneskrets och undervisningsresultat, på den tid, som kommer att ställas till realskolans förfogande, och det kunskaps- och bildningsinnehåll, som eftersträvas inom den sålunda avgränsade skolformen. Vi ämna i det följande upptaga dessa huvudfrågor till närmare behandling. I det inledande kapitlet om realskolans tillkomst samt dess tidigare och nuvarande organisation ha vi redogjort för de olika uppfattningar, som gjort sig gällande i fråga om realskolans avgränsning uppåt. På vissa håll h a r man velat låta realskolan avslutas ett år tidigare och då nöja sig med det lägre utbildningsmål, som skulle följa av en sådan organisation. Men önskemål ha också framförts om en förlängning av realskolan och en motsvarande höjning av dess slutmål. 1 allmänhet har man emellertid önskat bibehålla den nuvarande utbildningsstandarden och alltså velat bevara den nuvarande högsta klassen inom realskolan, och detta har också blivit statsmakternas beslut vid de tillfällen, då frågan varit dem underställd. Beträffande de huvudsakliga skälen till de olika uppfattningarna hänvisas till vad därom blivit anfört i kap. 1. Vi ha emellertid ansett önskvärt, att denna grundläggande fråga bleve föremål för överväganden från sådant håll, där man har behov av realskolebildad arbetskraft och där man har praktisk erfarenhet av den nuvarande realskoleutbildningens värde. Vi ha därför vänt oss till centrala ämbetsverk och andra institutioner, till olika praktiska utbildningsanstalter, som bygga på realexamenskompetens, samt till representativa företrädare för näringslivet och anhållit att få del av deras uppfattning om den utbildning, som meddelas eller som bör meddelas i realskolan, och i samband därmed också av deras uppfattning om vissa andra därmed nära sammanhängande 4—616517 IV 3

50 frågor. D å d e n s ä r s k i l d a flickskolan, vilken leder till s. k. n o r m a l s k o l e k o m p e t e n s , h a r ett m e d r e a l s k o l a n s likartat, e h u r u p å vissa p u n k t e r n å g o t h ö g r e b i l d n i n g s m å l och ger i stort sett s a m m a officiella b e h ö r i g h e t , h a vi i v å r a f ö r f r å g n i n g a r funnit oss b ö r a i n b e g r i p a även n o r m a l s k o l e k o m p e t e n s e n . U p p l y s n i n g a r n a h ä n f ö r a sig till f ö r h å l l a n d e n a å r 1941. F ö r s t vilja vi emellertid r e d o g ö r a för den b e h ö r i g h e t , s o m a v l ä g g a n d e t a v r e a l e x a m e n medför. I stort sett ger f ö r v ä r v a d n o r m a l s k o l e k o m p e t e n s s a m m a behörighet. Den formella b e h ö r i g h e t , r e a l e x a m e n n u medför, f r a m g å r av följande av skolöverstyrelsen u t a r b e t a d e och (under m o m . I B) av oss m e d vissa tillläggsuppgifter från resp. ä m b e t s v e r k k o m p l e t t e r a d e

SAMMANFATTNING av den kompetens, som med avseende på fordringarna på förvärvad allmänbildning åtföljer avlagd realexamen. 1 I. Avlagd godkänd realexamen* (med här nedan upptagna tilläggsfordringar jämte övriga kompetensvillkor, angående vilka bestämmelser äro utfärdade i en eller flera av i det följande angivna författningar) berättigar: A) till inträde i följande fackskolor och specialkurser: 1) de tekniska fackskolorna: inträdessökande, som avlagt realexamen med betyg om godkända insikter i ett eller flera av ämnena svenska språket, fysik och kemi samt teckning, skall vara frikallad från inträdesprövning i det eller de ämnen, som sagda betyg avser (särskild prövning i matematik erfordras) (Sv. förf.-saml. nr 365/1919); 2) de tekniska gymnasierna: inträdessökande, som avlagt realexamen med betyg om godkända insikter i ett eller flera av ämnena svenska språket, tyska, engelska, matematik, fysik och kemi samt teckning, skall vara frikallad från inträdesprövning i det eller de ämnen, som sagda betyg avser, så framt han söker inträde senast höstterminen näst efter det två år förflutit, sedan ifrågavarande betyg utfärdades (Sv. förf.-saml. nr 47/1938); 3) tekniska skolan i Stockholm*, för utbildning till lärare i teckning och välskrivning (K. brev den 28 juni 1941, bilaga); 4) Lennings textiltekniska institut i Norrköping* med villkor av minst betyget godkänd i matematik; 5) handelsgymnasierna*, 2-åriga kursen; vid vissa handelsgymnasier fordras godkända betyg i vissa ämnen (Sv. förf.-saml. nr 529/1938 och reglementen, fastställda av skolöverstyrelsen); 6) Stockholms stads handelsskola*, högre handelsavdelningen och korrespondentkursen ; 7) Bröderna Påhlmans handelsinstitut* och Barlockinstitutet*, vissa kurser; 8) statens skolköksseminarium och hushållsskola*, förberedande lärarinnekursen (husmoderskursen); för inträde i skolkökslärarinnekursen fordras överbetyg i svensk skrivning, svenska språket och litteraturen, matematik, fysik och kemi samt komplettering för överbetyg i biologi vid kommunal flickskola (K. brev den 5 febr. 1943); 9) statsunderstödda skolköks- och handarbetsseminarier*; fackskolans för huslig 1

För med asterisk * betecknade fackskolor, specialkurser och tjänstebefattningar medför s. k. normalskolekompetens i huvudsak samma behörighet som avlagd realexamen.

51 ekonomi i Uppsala lärarinnekurser m. m., Ateneums skolköksseminarium, Göteborgs skolköksseminarium, lanthushållningsseminariet å Rimforsa. Maria Nordenfelts handarbetslärarinneseminarium i Göteborg samt föreningen Handarbetets vänner och Andrea Eneroths högre handarbetsseminarium i Stockholm (särskilda K. brev och resolutioner); 10) gymnastiklärarkursen* vid gymnastiska centralinstitutet, med villkor av minst betyget godkänd i samtliga läroämnen utom franska samt dessutom vitsord om fyllnadsprövning i studentexamen med minst betyget godkänd i fysik, kemi och biologi med hälsolära (bestämmelser om sådan prövning Sv. förf.-saml. nr 97/1943) (Sv. förf.saml. nr 350/1934); 11) sjukgymnaslikkursen* vid d:o för kvinnlig sökande (Sv. förf.-saml. nr 350/1934); 12) sydsvenska gymnastikinstitutet*, avsett endast för kvinnliga elever; 13) specialgymnasiet för lantbruks-, mejeri- och skogsstuderande, förberedande klassen; första årsklassen med villkor av minst betyget med beröm godkänd i modersmålet, i tyska eller engelska och i matematik ävensom viss prövning i matematik, fysik och det av ämnena tyska och engelska, som sökanden ämnar välja till huvudspråk (Sv. förf.-saml. nr 341/1943); 14) skogshögskolan, efter fyllnadsprövning i studentexamen med godkända vitsord i biologi med hälsolära, svensk skrivning och tyska eller engelska på latin- eller realgymnasium och i matematik (allmän kurs och specialkurs), fysik (muntliga provet) och kemi å realgymnasium (Sv. förf.-saml. nr 187/1937); 15) statens sjuksköterskeskola* (Sv. förf.-saml. nr 437/1939); 16) enskilda sjuksköterskeskolor*, Sophiahemmet, Röda korset m. fl. (Sv. förf.saml. nr 320/1937); 17) musikhögskolan*, högre organistexamen, högre kantorsexamen och musiklärarexamen (Sv. förf.-saml. nr 960/1940); 18) navigationsskolorna: inträdessökande, som avlagt realexamen med minst vitsordet godkänd i ett eller flera av ämnena modersmålet, matematik och geografi skall vara frikallad från prövning i det eller dem av ifrågavarande ämnen vitsordet avser (inträdessökande till styrmansklass är skvldig underkasta sig prövning i algebra) (Sv. förf.-saml. nr 31/1936); 19) postexpeditörskursen*, med villkor av minst godkända insikter i modersmålet, tyska, engelska, franska, geografi och matematik (Bestämmelser rörande utbildning av viss personal vid postverket, utfärdade av generalpoststyrelsen den 29 april 1942); 20) trafikelevkursen vid statens järnvägar, med villkor av vitsord om godkända insikter i modersmålet, tyska, engelska, franska, geografi och matematik 1 (Statens järnvägars förf.-saml. 1939, särtryck nr 9). B) till anställning i följande tjänstebefattningar: 1) vid fångvårdsstyrelsen*: kansliskrivare (Sv. förf.-saml. nr 301/1925); enligt uppgift kvinnlig kontorsskrivare och assistent vid fångvårdsstaten; 2) vid statens sinnessjukhus*: bokhållare, kassör, kameralbiträde, kanslibiträde och kontorsbiträde (för sysslomansbefattning fordras realexamen och handelsgymnasium) (K. brev den 30 december 1940); 3) vid postverket*: befattningar inom lönegraderna A l l , A 12 och A 15 (postexpediför, förste postexpeditör resp. överpostexpeditör) (Sv. förf.-saml. nr 189/1930); enligt uppgift värdesättes, när det gäller tjänster i lönegrad A l l , normalskolekompetensen högre än realexamen på grund av bl. a. kunskaperna i främmande språk, särskilt franska; 1 På grund av konkurrensen kan tillträde numera påräknas endast av dem, som avlagt studentexamen.

52 4) vid telegrafverket*: telegrafexpeditör, förste telegrafexpeditör, telegrafassistent 1 , förste telegrafassistent 1 samt telegrafkommissarie av klass 6, 5 och 4 skola hava avlagt realexamen (eller annan examen, som medför motsvarande kompetens) med minst betyget godkänd i modersmålet, fysik, geografi, matematik, engelska, franska och tyska (Sv. förf.-saml. nr 502/1941); enligt uppgift värdesättes därvid normalskolekompetensen högre än realexamen. Enligt uppgift även följande anställningar: kansliskrivare, kontorsskrivare, bokhållare och förste bokhållare; 5) vid statens järnvägar*: huvudkassör, bokhållare och kontorsskrivare, förste kansliskrivare och kansliskrivare, under villkor av vitsord om godkända insikter i modersmålet, tyska, engelska, franska, geografi och matematik (Sv. förf.-saml. nr 216/1928 och 503/1929); enligt uppgift även ångfärjebefälhavare, förste styrman och reservbefälhavare samt andre styrman, förste trafikinspektör och trafikinspektör samt övriga ej särskilt nämnda tjänstemän vid distrikten inom lönegraderna A 15—A 27 — med undantag av ritare och tjänstemän inom mästargraderna — ävensom förste kansliskrivare och kansliskrivare; 6) vid vattenfallsstyrelsen*: vissa befattningar inom lönegraderna A 7—21 (Sv. förf.saml. nr 518/1939); enligt praxis plägar i regel fordras minst realexamen även för befattningarna förste kontorist, kontorist och kanslibiträde; 7) vid generaltullstyrelsen*: biträdestjänster (skrivbiträde, kontorsbiträde, kanslibiträde och kansliskrivare); 8) vid statistiska centralbyrån*: kansliskrivare, biblioteksassistent och registrator (Sv. förf.-saml. nr 226/1929); 9) vid lantmäteristyrelsen*: icke fackutbildat (kvinnligt) biträde hos styrelsen eller på lantmäterikontor; 10) vid rikets allmänna kartverk: gravör (A 15), flygfotograf (A 15), tekniskt biträde ( A l l ) , gravyrritare ( A l l ) . Normalskolekompetens fordras för anställning som kassör och registrator (A 14), kansliskrivare ( A l l ) , förste ritare ( A l l ) , ritare (A 7), kontorsbiträde (A 4), ritbiträde (A 4); 11) vid patent- och registreringsverket*: den kvinnliga personalen hos ämbetsverket (enligt praxis); 12) vid riksräkenskapsverket: revisionspersonal, som utför den s. k. förgranskningen; 13) såsom teckningslärare eller musiklärare vid allmänt läroverk (läroverksstadgan, Sv. förf.-saml. nr 109/1933 och 581/1945); 14) såsom lärare i övningsämne vid folkskoleseminarierna eller småskoleseminarierna (Sv. förf.-saml. nr 535/1937 och 42/1938); 15) vid domänstyrelsen*: kassör och kansliskrivare (Sv. förf.-saml. nr 48/1935); 16) vid riksbankens kontor*: lägre tjänster (under lönegraden A 16), dock ej vaktmästare-, maskinist-, eldare- eller chaufförstjänster (bankoreglementet den 13 juni 1939); 17) vid riksgäldskontoret*: se föregående (reglemente för riksgäldskontoret den 13 juni 1939). Överståthållarämbetet och fem länsstyrelser ha meddelat, att sökande till kansli-, kontors- och skrivbiträdesbefattningar enligt praxis måste ha normalskolekompetens, realexamen eller därmed jämförlig utbildning. Likaså synes enligt praxis sökande till landskanslist- eller landskontoristbefattningar ha måst avlägga minst realexamen.

1 Under nuvarande förhållanden erhålla endast studenter tillträde till kursen för telegrafassistenter.

53 II. För inträde i följande fackskolor och för anställning i nedannämnda tjänstebefattningar motsvara fordringarna på föregående skolutbildning i stort sett realexamen (normalskolekompetens): 1) folkskoleseminarier, 4-årig linje: inträdesprövning enligt fordringar i huvudsaklig överensstämmelse med realskolans kursplan (Sv. förf.-saml. nr 535/1937); 2) småskoleseminarier, 2-årig linje: inträdesprövning enligt fordringar i flertalet ämnen i huvudsaklig överensstämmelse med realskolans kursplan (Sv. förf.-saml. nr 42/1938); 3) seminariet för utbildande av lärarinnor vid sinnesslöanstalten i Slagsta; 4) bergsskolan i Filipstad, insikter i svenska, tyska och matematik ungefär motsvarande dem, som fordras i realexamen; 5) Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut, högre trädgårdskursens kunskaper motsvarande minst betyget med beröm godkänd i realexamen i ämnena modersmålet och matematik samt tyska eller engelska och minst betyget godkänd i geografi och naturlära (Sv. förf.-saml. nr 632/1938); 6) socialinstitutet; 7) socialpedagogiska seminariet; 8) diakonissanstalten vid Ersta; 9) Fröbelinstitutet, Norrköping; 10) pedagogiska institutet, Uppsala; 11) departement, centrala ämbetsverk, överståthållarämbetet och länsstyrelserna, kontors- och kanslibiträden samt kansliskrivare; 12) kommunal och enskild tjänst, befattningar av olika slag. III. Med avseende på anställning inom försvarsväsendet medför avlagd godkänd realexamen rätt att utan prövning vinna inträde i den andra av de tre årskurserna på officerslinjen vid försvarsväsendets läroverk samt att utan genomgång av samma läroverks tvååriga A-, B- eller T-linjer bli underofficer. IV. Bestämmelser angående den behörighet, som åtföljer avlagd praktisk realexamen (K. brev den 10 november 1933, § 25). Lärjunge, som avlagt praktisk realexamen å teknisk linje, äger att utan prövning vinna inträde i tekniskt läroverk på sätt i fråga om realexamen är föreskrivet. Likaledes äger lärjunge, som avlagt praktisk realexamen å handelslinje, att utan prövning vinna inträde i statsunderstött handelsgymnasium, och lärjunge, 'som avlagt praktisk realexamen å hushållslinje, att utan prövning vinna inträde i statens skolköksseminarium samt statsunderstött skolköks- eller handarbetsseminarium, på sätt i fråga om realexamen är eller varder stadgat. I fråga om inträde å gymnasium efter avlagd praktisk realexamen har skolöverstyrelsen att, med avseende fäst å den för olika praktiska mellanskolor och praktiska realskollinjer fastställda undervisningsplanen, bestämma, i vilken utsträckning i examen undfångna vitsord må tillgodoräknas lärjunge, som om de varit i realexamen tilldelade. I övrigt medför praktisk realexamen, där ej annorlunda varder i vederbörlig ordning bestämt, enahanda behörighet som realexamen. Kungl. skolöverstyrelsen har den 8 november 1940 föreslagit, att vitsord i praktisk realexamen måtte i följande ämnen tillgodoräknas lärjunge för inträde på gymnasiet, som om de varit i realexamen tilldelade: på handelslinje: modersmålet, tyska, engelska, franska och geografi; på teknisk linje: modersmålet, engelska, matematik, fysik och kemi; på hushållslinje: modersmålet, tyska, engelska, geografi, biologi och kemi.

54 Detta förslag har sedermera vunnit Kungl. Maj:ts bifall (se § 37 läroverksstadgan i dess lydelse enligt kung. 581/1945). Så långt den av skolöverstyrelsen utarbetade och av oss på vissa punkter kompletterade sammanfattningen. Av andra av oss tillfrågade institutioner må här nämnas statens väginstitut, svenska stadsförbundet, Stockholms stads statistiska kontor, Stockholms gas- och elektricitetsverk samt Stockholms stads fattigvårdsstyrelse, vilka hava yttranden av innebörd, att normalskolekompetens eller realexamen enligt praxis i allmänhet utgör kompetensfordran för den kvinnliga kontorspersonalen. Fattigvårdsstyrelsen anför därjämte, att sökande, som vill inneha anställning inom socialt fältarbete, enligt praxis bör hava en skolunderbyggnad, motsvarande realexamen. I övrigt hava nedannämnda korporationer eller företag på vår förfrågan yttrat sig i ämnet och därvid anfört följande. Bankernas förhandlingsorganisation: Av affärsbankernas personal (c:a 7 000 personer) hade enligt en år 1937 företagen undersökning 45 % av de manliga och 27 % av de kvinnliga avlagt realexamen, varjämte 48 % av de kvinnliga genomgått åttaklassig flickskola eller (till ett mindre antal) avlagt studentexamen. 18 % av de manliga och 25 % av de kvinnliga ha genomgått endast folkskola. Svenska sparbanksföreningen: Realexamen hade vid en företagen undersökning 3 av 72 sparbanksdirektörer, 16 av 91 sparbankskamrerare, 78 av 349 övriga manliga sparbankstjänstemän och 26 av 223 kvinnliga sparbankstjänstemän. 101 av dessa sistnämnda hade normalskolekompetens. Svenska försäkringsbolags riksförbund: För antagande i tjänst hava bolagen i flertalet fall beträffande kvinnliga tjänstemän fordrat normalskolekompetens eller realexamen. Svenska försäkringsinspektörernas förbund: Försäkringsinspektör: realexamen. Daco: Under senare år har det blivit allt vanligare, att de, som ämna slå in på tjänstemannabanan, fortsätta sin skolutbildning t. o. m. realexamen. För ett stort antal tjänstemän är dock folkskolan den enda grundläggande skolutbildningen. Svenska järnvägars kontorspersonalförbund: Normalskolekompetens: vissa kvinnliga befattningar av högre grad i järnvägsstyrelsen. Realexamen med vissa kvalificerade betyg: stationsskrivare- och högre befattningar vid statens järnvägar. Befattningarna i lönegrad H 2 vid statens järnvägar stå däremot öppna för personer med folkskoleutbildning. Sveriges konditionerande trädgårdsmästares förbund: För inträde i den högre trädgårdskursen vid Alnarp fordras bland annat realexamen. För

55 inträde i lägre trädgårdsskolekurs fordras genomgången folkskola jämte lägst 4 års praktik. Av handelstjänstemannaförbundet har däremot anförts, att man inom handeln för det lägre rutinarbetet betjänar sig av personal utan annan skolunderbyggnad än folkskola. Bendix, Josephson & Co, AB: Rekryteringen av personal sker bland dem, som genomgått kommunal mellanskola eller Stockholms Borgarskola. Aktiebolaget Wilh. Becker: Praktisk eller annan realexamen erfordras för elevplats i butik. I åtskilliga fall fordras, såsom redan antytts, på visst sätt kvalificerat realexamensbetyg, t. ex. för inträde i den 2-åriga postelevkursen samt telegrafverkets kurser. I praktiken är realexamen i själva verket icke tillräcklig för tillträde till de senare, då sedan några år tillbaka endast studenter å reallinjen med godkända vitsord i vissa särskilda ämnen utbildas till telegrafassistenter. Jämväl vid uttagningsprövningen till postexpeditörskurserna ha sökande med studentexamen på grund av sin större allmänna mognad i flertalet fall stått sig bättre än sökande med lägre kompetens, medan å andra sidan sökande till kontorsbiträdestjänster, för vilka endast folkskoleutbildning erfordras, i viss mån undanträngts av sökande med högre kvalifikationer. I järnvägsstyrelsen godkännes realexamen som kompetensvillkor endast under förutsättning av godkända vitsord i modersmålet, tyska, engelska, franska, geografi och matematik, men konkurrensen har även här medfört, att sökande med studentexamen i ganska stor utsträckning undanträngt sökande med realexamen vid rekryteringen av stationsskrivare. Handarbetsseminarierna framhäva bl. a. ämnena svenska och matematik. Vid de tekniska läroverken och gymnasierna fordras i allmänhet för inträde godkänt betyg i svenska, tyska, engelska, matematik, fysik, kemi och teckning, och konkurrensen har gjort, att överbetyg i själva verket äro nödvändiga, särskilt i matematik. För inträde i handelsgymnasierna fordras i regel godkänt betyg i svenska, tyska, engelska och matematik, ibland även geografi. För inträde i korrespondentkurser vid handelsskolor fordras ofta överbetyg i främmande språk. En slätstruken realexamen har visat sig otillräcklig för den, som vill vinna inträde vid folkskoleseminarium. Vid specialkursen för lantbruks-, mejeri- och skogsstuderande i Vilan fordras för inträde i första årsklassen realexamen med minst AB i modersmålet, matematik och tyska eller engelska. Vid navigationsskolorna erfordras godkänt betyg i svenska och matematik (till styrmansklass även geografi). Fredrika Bremerförbundets lanthushållningsseminarium i Rimforsa fordrar för inträdet överbetyg i ämnena modersmålet, matematik, biologi, fysik och kemi, och liknande gäller i stort sett skolköksseminarierna över lag. För inträde i diakonissanstalterna erfordras godkänt betyg i fysik och kemi. Ett av de större privatföretagen godtager realexamen som kompetensvillkor endast om

56 vederbörande har minst godkänt betyg i matematik och kemi, medan andra privatföretag betona vikten av godkända språkkunskaper i realexamen. Beträffande tjänster, där konkurrensen medfört en höjning i praktiken av annars enligt föreskrifter eller praxis gällande kompetensvillkor, märkas även befattningarna som landskanslist och landskontorist, vilka ofta kunnat tillsättas med personer, som avlagt studentexamen; länsstyrelserna anse i allmänhet, att studentexamen bör fordras för dessa tjänster. De ifrågasatta förändringarna i länsstyrelsernas organisation torde för övrigt få viss inverkan på utformningen av behörighetsbestämmelserna för dessa befattningar. Försäkringstjänstemannaföreningen framhåller, att inom dess verksamhetsområde sökande med studentexamen i regel erhåller företräde framför annan, även om befattningen ej kräver sådan utbildning. Av Stockholms stads fattigvårdsstyrelse göres i detta sammanhang det uttalandet, att de, som ha en mera omfattande utbildning, lättare vinna anställning inom socialt fältarbete. Vid urvalet för befordran till högre befattningar inom förvaltningen har det konstaterats, säger styrelsen, att personal med högre teoretisk utbildning i allmänhet visat sig äga större formella förutsättningar än de, som icke haft möjlighet och tillfälle att förvärva dylik. Sveriges arbetsledarförbund konstaterar helt allmänt, att arbetsledare, som genom studier skaffat sig en bättre underbyggnad, erhålla mera förmånliga anställningar inom industrien. Svenska industritjänstemannaförbundet och svenska banktjänstemannaföreningen anföra, att vid nyanställning av kvinnlig kontorsarbetskraft företräde i vissa fall gives dem, som ha realexamen eller normalskolekompetens, framför dem, som ha endast folkskolebildning. En annan synpunkt framhålles av svenska försäkringsbolags riksförbund, som betonar betydelsen av de i examen - erhållna betygen, i det att med goda vitsord avlagd realexamen eller genomgången normalskolekurs ofta väger tyngre än en i betygsavseende slätstruken studentexamen. Efter realexamen men före inträdet i praktisk yrkesutövning kräves i betydande utsträckning särskild tilläggsutbildning. Postexpeditörs- och postassistentkurser inom postverket, telegrafverkets kurser, trafikelevkurser inom järnvägsstyrelsen ha redan berörts eller antytts i det föregående. Bergsskolan i Filipstad fordrar tilläggskurser i matematik, och vissa tekniska läroverk fordra mer än realskolekunskaper i detta ämne. I navigationsskolor fordras likaledes ibland tilläggskurs i algebra. Understundom fordras utom realexamen studentkunskaper i vissa ämnen, t. ex. vid gymnastiska centralinstitutet och skogshögskolan. Ytterst vanlig är fordran på genomgång av maskinskrivningskurser, t. ex. i telegrafverket, domänstyrelsen, lantmäteristyrelsen, rikets allmänna kartverk, länsstyrelserna, Stockholms stads byggnadsnämnd, inom affärsvärlden. Svenska samfundet för affärsutbildning anför, att för anställning på kontor som regel torde erford-

57 ras en viss påbyggnad av yrkesundervisning ovanpå den teoretiska undervisningen, vare sig denna avslutas med studentexamen eller realexamen eller med förvärvande av normalskolekompetens. Praktisk utbildning av olika slag fordras i många fall eller anses åtminstone önskvärd, t. ex. av socialinstitutet, diakonissanstalten, samariterhemmet, Fröbelinstitutet, södra K. F. U. K:s pedagogiska institut, sjuksköterskeskolorna (i regel), sydsvenska gymnastikinstitutet, bergsskolan i Filipstad, lanthushållningsseminariet i Rimforsa, skolköks- och handarbetsseminarierna, tekniska gymnasier. I detta sammanhang må även helt kort beröras vår förfrågan angående erfarenheterna av värdet av de olika utbildningsvägarna, och särskilt angående värdet av realexamen jämförd med normalskolekompetensen. Fyra ämbetsverk, nämligen socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, skolöverstyrelsen och rikets allmänna kartverk samt en länsstyrelse och överståthållarämbetet för polisärenden föredraga för kvinnliga befattningshavare normalskolekompetens framför realexamen — jämför vad ovan anförts om generalpoststyrelsen och telegrafstyrelsen — medan fem, nämligen fångvårdsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, riksräkenskapsverket, statistiska centralbyrån och riksgäldskontoret samt fyra länsstyrelser tillerkänna de båda kompetensformerna samma värde. Av institutioner och företag, som uttalat sig på denna punkt, har flertalet likställt realskolevägen och flickskolevägen. I det hela likställas alltså dessa utbildningsvägar eller tillerkännes flickskolevägen ett visst företräde, i regel på grund av de bättre språkkunskaperna och den större mognaden. I något enstaka fall har man dock gett realexamen företräde framför normalskolekompetensen. Svenska stadsförbundet, Stockholms stads statistiska kontor (såvitt angår normalskolekompetens) och handelstjänstemannaförbundet ha förklarat sig nöjda med de ifrågavarande olika slagen av utbildning, svenska försäkringsbolags riksförbund finner erfarenheten hava visat, att kunskaperna i matematik i realexamen och vid normalskolekompetens äro för små. Aktiebolaget Separator kräver tillskott till de allmänna skolornas bildningsmått i form av genom specialkurser förvärvad eller kompletterad utbildning i vissa för kontorsarbete särskilt önskvärda ämnen, såsom maskinskrivning, stenograf! och bokföring. Daco finner den nuvarande allmänna realskolan knappast såsom sådan svara mot arbetslivets behov: i ju högre grad realexamen kvalificerar till omedelbart inträde på tjänstemannabanan, desto större anspråk måste ställas på denna examens praktiska inriktning. Detta sistnämnda uttalande aktualiserar åter frågan om de praktiska realskolelinjerna. ,~ Vi ha även ställt en fråga till ämbetsverk, institutioner och företag, huruvida stigande behov förelåge av arbetskraft med grundläggande allmänbildning, vitsordad genom betyg över student- och realexamen, resp. praktisk

58 realexamen, samt normalskolekompetens. Ämbetsverken ha i allmänhet besvarat frågan nekande, dock med undantag för järnvägs- och vattenfallsstyrelserna, rikets allmänna kartverk och riksgäldskontoret, där det åtminstone under vissa förutsättningar funnes ett sådant stigande behov. Inom vissa organisationers områden konstateras stigande behov av realskoleutbildad arbetskraft, enligt uttalande av Sveriges grossistförbund, svenska samfundet för affärsutbildning och Sveriges köpmannaförbund (i vad angår detaljhandeln), Sveriges allmänna lantbrukstjänstemannaförbund, svenska väginstitutet, AB Stockholmssystemet och statspolisintendenten. Sveriges arbetsledarförbund och Sveriges grafiska faktorsförbund göra uttalanden av innebörd, att den ökade allmänbildningen hos arbetarna medför ökade anspråk på kunskap även hos arbetsledarna och att en förbättrad yrkesutbildning är önskvärd med realexamen eller till och med studentexamen som grundläggande allmänbildning. Svenska arbetsgivarföreningen och Sveriges industriförbund ha förfrågat sig hos 21 företag rörande detta spörsmål, och av dessa företag ha 9 ansett behovet av sådan allmänbildning, som vitsordas genom allmän realexamen, och 13 ansett behovet av sådan allmänbildning, som vitsordas genom praktisk realexamen, stigande. / det hela kan konstateras ett ökat behov av arbetskraft med allmänbildning, vitsordad genom praktisk realexamen, och en bestämd tendens till stigande behov av arbetskraft med allmänbildning, vitsordad genom allmän realexamen. Av i detta sammanhang gjorda uttalanden äro några av speciellt intresse. Sålunda framhåller Husqvarna vapenfabriks AB, att man alltmera söker avkoppla ingenjörer och förmän samt merkantil personal i motsvarande ställning från visst rutinarbete, såsom skrivgöromål, rutinmässig planering, kortföring m. m. och för dessa sysslor i stället använda personer med helst praktisk realexamen. Fagersta bruks AB yttrar, att den fortskridande rationaliseringen inom industrien ökar proportionen tjänstemän och förmän i jämförelse med arbetarantalet, vilket förhållande ökar behovet av för kontorsarbete och dylikt lämpad arbetskraft. Genom industriens utbyggnad i organisatoriskt och tekniskt hänseende komma i framtiden större krav att ställas på dels den ledande, dels den verkställande personalen, säger AB Ehrnberg och Sons läderfabrik, och därför erfordras grundligare skolning, varjämte antalet kommer att ökas. AB Astra tillskriver det stigande behovet av arbetskraft med speciellt praktisk realexamen det förhållandet, att personer med denna utbildning bättre kunna utnyttjas för vissa lägre befattningar än personer med fullständig folkskolekurs. Bankernas förhandlingsorganisation gör i detta sammanhang det uttalandet, att den kategori, som hittills rekryterats med studenter, även skulle kunna rekryteras med exempelvis sökande, som avlagt realexamen. De första åren i bank anses nämligen giva en utbildning, vars värde ur banksynpunkt väl torde motsvara en fortsatt skolutbildning. En realexamen har också, i synnerhet där den kun-

59 nat påbyggas med utlandsvistelse, visat sig giva en god grund för en banktjänstemans utbildning. Billeruds AB betonar vikten av att realskolan tillgodoser lärjungarnas allmänbildning. Den kommersiella utbildningen önskar bolaget sedan förlagd till ett förstorat, exempelvis 3-årigt handelsgymnasium. Därmed äro vi åter inne på frågan om de praktiska utbildningsvägarna. Av särskilt intresse har varit att få kännedom om rådande uppfattning i fråga om lämpligheten av den ålder, vid vilken rea!examen för närvarande avlägges, då frågorna om examensåldern och realskolans längd höra nära samman. På vår förfrågan i detta avseende, varvid angavs att realexamen för närvarande genomsnittligt avlägges i 17-årsåldern, har i allmänhet lämnats det svaret, att den angivna åldern kan anses lämplig, varvid från de centrala ämbetsverkens sida framhållits, att minimiåldern för vinnande av anställning i allmänhet är 18, högst 20 år. Såsom lämplig har den nuvarande examensåldern också angivits av sådana institutioner och företag som AB Stockholmssystemet, Stockholms stads rättshjälpsanstalt, Stockholms stads byggnadsnämnd, Stockholms stads statistiska kontor, Stockholms gasoch elektricitetsverk, Sveriges grossistförbund, Sveriges allmänna exportförening, AB Kahlén & Block, firman P. O. Westerberg, AB Wilh. Becker, försäkringstjänstemannaföreningen, svenska bankmannaföreningen, svenska industritjänstemannaförbundet och svenska banktjänstemannaföreningen samt tjänstemannaförbundet för hotell och restauranger. Andra synpunkter ha emellertid framförts av svenska samfundet för affärsutbildning, som anser, att realexamen kunde avläggas ett år tidigare, varigenom realexamen skulle bliva den grundläggande examen, som erfordras för anställning inom branschen. Ungdom med realexamen skulle då med största lätthet kunna vinna inträde på de lägsta posterna, från vilka avancemang sedan snabbt kunde ske. En avkortad realskola skulle enligt detta samfund göra det möjligt för ett större antal att i tid få ägna sig åt yrkesutbildning vid ettåriga handelsskolor och eventuellt handelsgymnasier. (Beträffande handelsgymnasierna bör dock märkas, att dessa själva bestämt avvisa tanken på en avkortning av realskolan; om en sådan komme till stånd, måste i varje fall handelsgymnasiet förlängas. Jfr nedan, sid. 63.) Sveriges köpmannaförbund anför likaledes, att de unga lättare skulle kunna vinna inträde på begynnelseplatserna, varifrån avancemang snart kunde ske till bättre anställningar, om realexamen kunde avläggas ett år tidigare. Därigenom skulle också, framhåller köpmannaförbundet, ett större flertal beredas tillfälle till en kompletterande yrkesutbildning vid specialskola omedelbart efter realexamen. Av Daco anföres, att det stora flertalet blivande tjänstemän redan vid omkring 17 års ålder bör ha erhållit sådan utbildning, att möjligheter till direkt övergång till praktiskt förvärvsarbete föreligga och att redan då vissa krav kunna ställas på arbetskraftens duglighet. En längre utbild-

ningstid anser Daco ofta ställa sig alltför dyrbar, varför det med hänsyn till den nu införda ettåriga allmänna värnplikten för den manliga ungdomen är angeläget, att den dessförinnan vunnit en någorlunda fast anställning. Dacos uttalande torde få anses innebära, att realexamen antingen bör avläggas något tidigare än vid 17 års ålder eller också att den, om den avlägges vid 17 år, bör garantera erforderlig förberedande yrkesutbildning. Bankernas förhandlingsorganisation påpekar, att en viss förenkling i bankarbetet på senare år har genomförts, och anser det därför kunna tänkas, att minskade krav på grundläggande utbildning kunde införas för den grupp, som hittills rekryterats med personer med realexamen. Sveriges grafiska faktorsförbund erinrar om att de flesta av dem, som för närvarande inneha arbetsledarbefattningar inom den grafiska industrien, endast ha vanlig folkskolbildning och att detta hittills varit tillfyllest. Med tanke på de skärpta kraven på arbetsledarna skulle dock säkerligen en avkortad realskola vara lämplig som grundläggande skolutbildning, innan den praktiska utbildningen påbörjas. Länsstyrelserna ha i allmänhet icke haft något att erinra mot den nuvarande examensåldern, och frågan, huruvida en med ett år avkortad realskola med i motsvarande mån minskade kurser skulle ge en tillräcklig grundläggande skolutbildning för anställning inom deras verksamhet, har av dem antingen besvarats nekande eller lämnats utan svar med undantag för en länsstyrelse, som anser, att en sådan avkortad realskola skulle vara tillräcklig beträffande kansli-, kontors- och skrivbiträdestjänster. Bland de 13 centrala ämbetsverk, som förklarat, att en med ett år avkortad realskola icke skulle ge en tillräcklig grundläggande skolutbildning för anställning inom deras verksamhet, har särskilt generalpoststyrelsen som motivering anfört, att undervisningen i de främmande språken, särskilt franska, redan nu är bristfällig och att elev med realexamen redan nu har svårt att utan komplettering följa undervisningen i postexpeditörskurs. En fråga till vissa företag, huruvida de hade den erfarenheten, att det för vissa lägre tjänster inom industri, som nu vanligen besättas med personer, som avlagt realexamen, skulle räcka med en ett år kortare realskoleutbildning, har besvarats nekande av 15 och jakande av 4 företag, varjämte 2 företag avstått från att uttala sig. Fyra av de företag, som svarat nekande, göra gällande, att de kunskaper, som bibringas i realskolan, redan nu äro i minsta laget. Tre företag anföra, att sådana platser, som fordra lägre utbildning än den nuvarande realexamen, lika väl kunna tillsättas med personer, som endast ha folkskoleutbildning. Utredningen har även till vissa utbildningsanstalter riktat en förfrågan, huruvida de ansåge, att de unga efter bland annat avlagd realexamen eller praktisk realexamen hade en för inträde och studier i vederbörande läroanstalt lämplig ålder. Frågan har i allmänhet besvarats jakande, ehuru icke sällan med det tillägget, att åldern för inträde i respektive utbildningsanstalt visserligen voro högre, men att viss praktik jämte realexamen vore erfor-

derlig för inträde och att realexamensåldern därför kunde anses i det hela lämplig. Vid sjuksköterskeskolorna, där minimiåldern för inträde vore 20 år, visade sig dock skoltiden för sökande med realexamen ligga väl långt tillbaka, medan sökande med studentexamen eller normalskolekompetens efter eventuellt ett års träning i praktiskt arbete hade den för inträde lämpliga åldern. Postverkets undervisningsanstalt finner åldern för realexamen för låg och anser, att undervisningen i realskolan bör utökas med minst ett år. Flertalet undervisningsanstalter ha även funnit realexamen i det hela tillräcklig och lämplig som grund för utbildning vid respektive läroanstalt och icke yrkat på förstärkning eller förlängning med ytterligare ett år. Detta gäller exempelvis de flesta handelsgymnasier och handelsskolor, men ett av dessa gymnasier finner, att realexamen och praktisk realexamen behöva en med ett år förlängd studietid, och två av gymnasierna uttala tveksamhet beträffande praktisk realexamen. Skolköksseminarier, högre handarbetsseminarier och sjuksköterskeskolor finna normalskolekompetensen utgöra en god och lämplig grund men äro delvis mera tveksamma om realexamen, och sjuksköterskeskolorna finna praktisk realexamen otillräcklig. På en direkt förfrågan, huruvida realskolan ansåges kunna nedskäras med ett år, ha i allmänhet nekande svar avgivits. Bestämt nekande svar ha sålunda lämnats av Stockholms stads handelsskola, bröderna Påhlmans handelsinstitut, alla folkskoleseminarier — ofta i ordalag såsom »avrådes bestämt», »alldeles otillräckligt» o. s. v. — småskoleseminarierna (med viss reservation för det 3-åriga seminariet i Haparanda), alla handelsgymnasier — i regel i ytterst kategoriska uttalanden —, tekniska läroverk och gymnasier (jfr dock nedan), Lennings textiltekniska institut, navigationsskolorna i Härnösand och Stockholm, statens skolköksseminarium och hushållsskola, Ateneums och Göteborgs skolköksseminarier, fackskolan för huslig ekonomi i Uppsala, samtliga handarbetsseminarier, Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut, Norrlands trädgårdsskola — beskärning av vissa ämnen dock möjlig — lantbruksakademiens trädgårdsskola (»nedskärning knappast önskvärd»), Fredrika Bremerförbundets lanthushållningsseminarium, specialkurser för lantbruks-, mejeri- och skogsstuderande i Vilan, skogshögskolan, gymnastika centralinstiutet, sydsvenska gymnastikinstitutet, statens sjuksköterskeskola (»nedskärning synnerligen olycklig»), Sofiahemmet, svenska röda korsets sjuksköterskeskola, Betaniastiftelsens sjuksköterskeskola, S:t Eriks sjuksköterskeskola, Uppsala sjuksköterskehems sjuksköterskeskola, södra Sveriges sjuksköterskeskola, Göteborgs sjuksköterskeskola, Fröbelinstitutet, södra K. F. U. K:s pedagogiska institut, socialpedagogiska seminariet, socialinstitutet (»under inga omständigheter»), pedagogiska institutet, svenska diakonanstalten, Ersta diakonissanstalt, musikhögskolan samt postverket, telegrafverkets och statens järnvägars undervisningsanstalter. I några få fall har frågan besvarats jakande, nämligen av navigationsskolan i Kalmar, Adelsnäs trädgårdsskola, bergsskolan i Filip-

stad och Bjurfors skogsskola. Tekniska skolan i Stockholm anser, att en reducerad realexamen är fullt tillräcklig som förutbildning för de konstindustriella yrkena. De tekniska läroverken i Stockholm och Borås anse nedskärning möjlig, om det tekniska läroverket, såsom de skulle finna önskvärt, i stället gjordes fyraårigt. De enkätsvar, för vilka här redogjorts, ha berört icke blott själva åldersfrågan, d. v. s. frågan om den lämpligaste åldern för avläggande av realexamen, utan lika mycket spörsmålet, huruvida en beskärning av realskolan med en årsklass kunde anses möjlig eller lämplig med hänsyn till den åsyftade utbildningsnivån. I den mån det endast gäller examensåldern, torde svaren i det relativa fåtal fall, där en sänkning av examensåldern förordats, med hänsyn till formuleringen av vår förfrågan, innebära, att realexamen anses böra avläggas vid 16 i stället för vid 17 år, alltså vid den ålder, som organisatoriskt är den normala på 5-årig linje. I den mån åter samma utbildningsanstalter anse en sänkning av nivån möjlig, torde svarens innebörd vara den, att en beskärning anses kunna ske av realskolans högstadium och att realexamen bör kunna avläggas vid slutet av den näst högsta av realskolans nuvarande klasser, givetvis dock först efter en omläggning av kurserna. Om en sådan beskärning skulle ske med nuvarande organisationsformer i övrigt bibehållna, skulle realskolan komma att omfatta 4 resp. 3 år och realexamen alltså avläggas vid 15 respektive 16 år. Denna uppfattning har emellertid, såsom nedan nämnts, framförts endast av ett relativt fåtal av de tillfrågade. Givetvis vore det av många skäl önskvärt, om realexamen kunde avläggas vid 16 och studentexamen vid 19 års ålder. Särskilt måste för studentexamen 20-årsåldern — i många individuella fall blir det av olika anledningar en ännu högre ålder — anses vara för hög med tanke på den långa utbildning, som därefter mestadels väntar abiturienterna och som ofta ytterligare förlänges genom kompletteringar och genom långvarig militärtjänst. Ur den synpunkten vore det med hänsyn till vägen genom 6-årig grundskola och 4-årig realskola onekligen i och för sig önskvärt, om realskolan kunde beskäras med en årsklass. Att en sålunda avkortad skola, alltså den nuvarande 5-åriga realskolan nedskuren till 4-årig och den nuvarande 4-åriga realskolan nedskuren till 3-årig, icke skulle kunna föra till samma bildningsmål som motsvarande former av den nuvarande realskolan, är emellertid uppenbart. Redan för den nuvarande realskolan anses kurserna vara väl omfattande och arbetet alltför forcerat. Det ligger i sakens natur, att ju kortare en högre skolform är, desto strängare tendera kraven och desto mer forcerat tenderar arbetet inom den att bli. Under den första tiden fordras alltid mycket arbete för att utfylla luckor och ojämnheter i kunskaperna hos de från olika skolor kommande eleverna. En på detta sätt avkortad realskola skulle alltså erhålla ogynnsammare arbetsvillkor och mera forcerat

»

63 arbete, den skulle bli ur hygieniska synpunkter mindre tillfredsställande, och den skulle ändå icke nå fram till den nuvarande realskolans utbildningsresultat. Om emellertid målet för realskolan sänkes och avgångsexamen i anslutning därtill förlägges ett år tidigare än den nuvarande realexamen, alltså till 15- resp. 16-årsåldern, blir det icke möjligt att på denna realskola bygga ett 3-årigt eller på dess näst högsta klass ett 4-årigt gymnasium, ledande till samma utbildningsstandard som det nuvarande gymnasiet. Med en på så sätt avkortad realskola bleve det, därest den nuvarande standarden i studentexamen skulle bibehållas, nödvändigt att bygga gymnasiet 4-årigt på genomgången realskola. I så fall ernåddes dock för studenterna icke den önskade tidsvinsten av ett år, och det är för denna kategori, som tidsvinsten är mest angelägen. Men den nya avgångsexamen i realskolan skulle icke heller i övrigt kunna tillerkännas samma behörighetsvärde som den nuvarande realexamen. Flertalet av de myndigheter och organisationer, som yttrat sig, ha tydligt uttalat sig i denna riktning. Såsom nyss nämnts, ha 13 centrala ämbetsverk nekande besvarat frågan, huruvida en med ett år avkortad realskola med i motsvarande mån minskade kurser skulle ge en tillräcklig grundläggande skolutbildning för anställning inom deras verksamhetsområde, och ett av ämbetsverken har anfört, att kunskaperna i de främmande språken, särskilt franska, redan nu äro bristfälliga. Av 21 industriella företag ha 15 besvarat samma fråga nekande och endast 4 jakande, varvid fyra av de företag, som svarat nekande, göra gällande, att de kunskaper, som bibringas i realskolan, redan nu äro i minsta laget, och tre av dessa företag anföra, att sådana platser, som icke fordra så hög utbildning som den nuvarande realexamen, lika väl kunna besättas med personer, som endast ha folkskolutbildning. Det alldeles övervägande antalet specialutbildningsanstalter, som fordra förkunskaper motsvarande de genom realexamen vitsordade — handels- och tekniska gymnasier, seminarier av olika slag, sjuksköterskeskolor m. fl. — ha bestämt avstyrkt en sådan nedskärning av realskolutbildningen. Man synes också böra taga med i beräkningen, att om realexamensnivån sänkes och den behörighet, realexamen medför, minskas, det uppstår en stegrad önskan att fortsätta studierna till studentexamen och på detta sätt förvärva högre kompetens. En sänkning av realexamensnivån kan därför befaras medföra ökad tillströmning till gymnasierna och till studentexamen. I detta sammanhang vilja vi erinra om det ovan citerade uttalandet av Sveriges arbetsledareförbund, att den ökade allmänbildningen hos arbetarna medför ökade anspråk på kunskap även hos arbetsledarna och att en förbättrad yrkesutbildning är önskvärd med realexamen eller t. o. m. studentexamen som grundläggande allmänbildning. Samma tankegång går igen i

flera av de ovan omnämnda enkätsvaren, där betydelsen av en god allmänbildning starkt framhäves. Vad särskilt beträffar de levande språken, låter det sig icke heller göra att överflytta stoff från realskolan till gymnasiet, utan att intrång där måste ske på utrymmet för andra viktiga ämnen. Redan för närvarande anses på universitetshåll studenternas språkkunskaper vara otillräckliga, och även om viss omgruppering inom den språkliga ämneskretsen kan övervägas, måste otvivelaktigt någon inskränkning i språkens ställning i det hela anses utesluten. Vi återkomma i andra sammanhang till hithörande frågor. Ett annat spörsmål, vilket här icke har berörts, är, huruvida genom viss differentiering av undervisningen i folkskolans femte och sjätte klasser eller språkundervisning i dess sjätte klass skulle kunna skapas förutsättningar för en på en så anordnad folkskola byggande 3-årig realskola, vilken kunde leda till i allt väsentligt samma utbildningsresultat som den nuvarande realskolan. (Se betänk, om allmän organisationsplan och kap. 3-årig realskola nedan.) På några håll anses, såsom framgår av det ovan anförda, att för sådana platser, för vilka realexamen icke är behövlig, folkskoleutbildning, eventuellt utökad med viss specialutbildning, är tillfyllest. Detta bör i ännu högre grad komma att bli fallet, när folkskolan genomgående blir 7-årig och sedan successivt 8-årig. Det har ibland gjorts gällande, att realexamen kommer för tidigt för somliga — så dock endast undantagsvis bland de av skolutredningen tillfrågade — och för sent för andra. För dessa senare kommer den egentliga yrkesutbildningen, har man då menat, att på detta sätt börja för sent. Särskilt ifall folkskolan göres 8-årig, bör den kunna ge en fastare och säkrare utbildning än för närvarande och kunna tillgodose åtskilliga sådana önskemål, som man velat tillgodose med en avkortad realskola. Genomgång av den förlängda folkskolan i dess helhet bör med andra ord, såsom redan förut framhållits, för åtskilliga kunna ersätta genomgång av realskola. Men denna förlängning av folkskolan talar å sin sida emot en samtidig förkortning av realskolan. Även om läroplanen för folkskolans högstadium löper efter andra linjer, skulle skillnaden mellan de båda skolformernas bildningsmål dock i så fall alltför starkt reduceras för att en sådan organisation skulle bli verkligt ändamålsenlig. I själva verket skulle samma omständigheter, som göra en förlängning av folkskolan påkallad, kunna åberopas jämväl för en förlängning av realskolan: samhällsutvecklingen har skärpt betydelsen av vissa gamla och gett aktualitet åt helt nya utbildningsmoment. I några av de åberopade yttrandena framföras ju också önskemål om en utökning av realskolans bildningsmål och en motsvarande förlängning av skolformen. Därest folkskolan, såsom från några håll redan blivit ifrågasatt, i en framtid skulle utbyggas till 9-årig och sålunda få samma längd som den över 5-årig realskola ledande studiegången till realexamen, bleve en avkortning av realskolan ännu mera orimlig.

65 Om realskolan avkortades med ett år i syfte att därmed nedbringa examensåldern, såsom vissa organisationer, närmast på affärslivets område, synas önska, torde man nödgas räkna med att det bleve nödvändigt att införa två avgångsetapper, av vilka den senare finge förläggas — i likhet med vad som skett i Danmark — antingen ett år efter den första, alltså på samma stadium som den nuvarande realexamen, eller två år efter den första. (I Danmark medför mellemskoleeksamen, den första av de n ä m n d a avgångsetapperna, dock ingen formell kompetens.) Om den andra avgångsetappen förlades två år efter den första, komme den att ligga mitt emellan den första examen och studentexamen. Mot en så sen förläggning talar dock det förhållandet, att den nuvarande realexamen i allmänhet befinnes väsentligen tillräcklig såsom behörighetsgrund för de anställningar och såsom underlag för den vidare utbildning, varom det inom respektive verksamhets- och utbildningsområden varit fråga. Å andra sidan uppställer sig i detta sammanhang den frågan, huruvida möjligen en examen, som låge ett år över den nuvarande realexamen och två år under studentexamen, kunde övertaga några av den senare examens uppgifter, så att en dylik mellanexamen bleve tillräcklig för inträde på vissa banor, där studentexamen för närvarande erfordras. I så fall kunde skälen för ett tvåårigt intervall mellan de båda lägre examina möjligen komma att väga något tyngre. Detta sistnämnda spörsmål berör på det närmaste frågan om gymnasiets organisation och måste bedömas i samband med den. Av de uttalanden att döma, som till skolutredningen gjorts från olika slag av fackhögskolor, vilka bygga sin undervisning på studentexamen, ter sig emellertid en sänkning av studenternas utbildningsnivå knappast såsom genomförbar, utan att samtidigt andra organisatoriska förändringar vidtagas, vilka för högskolor av skilda slag bleve mycket vittutseende och för den enskilde vida kostsammare. I de fall, där en fackutbildningsanstalt icke anser sig behöva kräva hela den förbildning, som studentexamen är avsedd att garantera, har utvecklingen snarast gått i riktning mot fordran på studentexamen i vissa ämnen, s. k. partiell studentexamen. Vad vi emellertid redan i detta sammanhang velat framhålla har varit, att en sådan avkortning av realskolan, som medför en sänkning av dess bildningsmål, med nödvändighet lärer framtvinga en ny avgångsetapp mellan realskolans nya avgångsexamen och studentexamen. Den lägre realexamen kunde icke bibehålla det behörighetsvärde, som har tillerkänts den nuvarande realexamen. Den avkortade realskolan kan, såsom framgår bl. a. av de ovan i korthet refererade uttalandena, icke tjäna som underlag för handelsgymnasium och tekniskt gymnasium, utan att dessa förlängas, och icke heller för folk- och småskoleseminarier, skolköks- och handarbetsseminarier, sjuksköterskeskolor, postverkets, telegrafverkets och statens järnvägars undervisningsanstalter m. fl. Den lägre realexamen kan icke tillerkännas 5—516517

IV

66 det behörighets värde, som den nuvarande realexamen har, för anställning i civil tjänst; redan för närvarande anses realexamensstandarden på många håll ligga i underkant. Om en differentiering av läroverkens examina med sammanlagt tre avgångsetapper i stället för två skulle motsvara vissa behov och vara förenad med vissa fördelar, såsom framgår av vad ovan blivit anfört, är det lika uppenbart, att den skulle vara förenad med betydande olägenheter. Flera avgångsetapper med jämförelsevis korta intervaller kunna befaras vålla sugning till närmast högre examen och sedan till den därpå följande. Den lägsta examen kommer lättare i skymundan än vid ett system med endast två examina, åtskilda av längre tidsintervall. En allvarlig olägenhet är också, att krav på avrundade och avslutade kurser åtminstone i många ämnen göra sig oavvisligt gällande inför varje särskild avgångsetapp; dylika krav försvåra i hög grad en rationell planering av studierna i deras helhet. I det hela är det tydligt, att de till skolutredningen gjorda uttalanden, för vilka ovan redogjorts, bestämt stödja den ordning i fråga om examenså\lder och bildningsmål, som för närvarande gäller, och att de, som ifrågasätta ändring åt det ena eller andra hållet, utgöra en minoritet. Närmast synes det vara vissa i affärslivet inträdande realskolabiturienter, som med hänsyn till den följande speciella yrkesutbildningen anses med fördel kunna lämna den allmänna skolan ett år tidigare. I annat sammanhang har uppvisats, att omkring 17 % av dem, som avlägga realexamen, ämna övergå till handel och kontorsverksamhet. För alla dessa gäller säkerligen icke det antydda önskemålet. Men för många bland dem vore det sannolikt en lämplig anordning, om realexamen kunde avläggas vid 16 års ålder och sedan ett år eller mera ansloges till genomgång av handelsskola eller motsvarande praktisk utbildning. Mest oläglig är emellertid den höga examensåldern för dem, som övergå till de allmänna gymnasierna — dessa beröras icke av vår förfrågan hos ämbetsverk, utbildningsanstalter och representanter för det praktiska livets män — då den för dem innebär en studentexamensålder av 20 år. För inga torde emellertid en sänkning av utbildningsnivån vara förenad med större olägenheter än just för dessa. Realskolan synes således i allt väsentligt böra bibehålla sitt nuvarande slutmål. Vi förutsätta då, att den behörighet, som realskolan sedan gammalt givit, kan bibehållas även i fortsättningen och att gymnasiet kan bygga på ett i huvudsak oförsvagat underlag. Givetvis innebär icke detta, att reabkolekursernas innehåll och omfång i varje särskilt ämne skola kvarstå oförändrade. Till frågan om realskolans kunskapsinnehåll liksom till frågan om målet för studiet av varje särskilt ämne inom skolformen återkomma vi i det följande, särskilt i samband med kursplanerna. Samtidigt förutsätta vi emellertid, att möjligheter skola på olika sätt be-

67 redas realskolans lärjungar att i ökad utsträckning nå fram till realexamen vid 16 års ålder, såsom för närvarande avses med systemet med 5-årig realskola. Om så sker, tillgodoses i själva verket deras önskemål, som förorda realexamens avläggande ett år tidigare än nu, och det blir möjligt för de utgående eleverna att påbörja den egentliga yrkesutbildningen vid 16 års ålder.

Kap. 5. Uttalanden om realskolans kursinnehåll av arbetslivets representanter. Då det gäller att nu företaga en översyn av realskolans kurser i olika ämnen, ha vi funnit det angeläget att inhämta kännedom om de önskemål, som i detta avseende gjort sig gällande inom det praktiska arbetslivet, och vi ha därför riktat vissa förfrågningar till representanter för arbetslivet. I de cirkulär, som vi utsänt till offentliga myndigheter och institutioner, till organisationer och enskilda företag samt till vissa utbildningsanstalter, ha vi sålunda bland annat framställt den frågan, huruvida de på grund av erfarenheter från sina resp. arbetsområden hade några önskemål eller förslag att framföra beträffande den utbildning, som de olika skolorna nu meddela, samt, om så vore fallet, vilka ändringar de ansåge önskvärda. Denna förfrågan avsåg visserligen läroverket i dess helhet och alltså icke endast realskolan. Av 12 centrala ämbetsverk har frågan om sådana särskilda önskemål eller förslag besvarats nekande. Likaså har frågan besvarats nekande av Stockholms stads rättshjälpsanstalt, Stockholms stads statistiska kontor, svenska försäkringsinspektörernas förbund, Sveriges allmänna lantbrukstjänstemannaförbund, Sveriges grafiska faktorsförbund och tjänstemannaförbundet för hotell och restauranger. I stor utsträckning ha de tillfrågade särskilt berört vissa kunskapsområden, där de funnit goda insikter hos lärjungarna vara av speciell betydelse. Sålunda har betydelsen av goda kunskaper i svenska betonats av järnvägsstyrelsen, och behovet av större förmåga att behandla svenska språket i tal och skrift av domänstyrelsen samt tre länsstyrelser. Vidgade språkkunskaper är ett önskemål, som framförts på flera håll, bland annat av patent- och registreringsverket, generalpostslyrelsen (särskilt i fråga om franska) och järnvägsstyrelsen, vilken senare önskar, att större vikt skall läggas vid förmågan att i tal använda språket. Ökad språkundervisning med särskild inriktning på förmågan att kunna tala ett främmande språk påyrkas likaledes av bankernas förhandlingsorganisation, svenska bankmannaföreningen samt vissa enskilda företag (AB Separator och firman Westerberg). Mera utbildning i samhällslära eller medborgarkunskap önskas av patent- och registreringsverket, fyra länsstyrelser, Stockholms stads fattigvårdsstyrelse, bankernas förhandlingsorganisation och Sveriges arbetsledareförbund, vilket sär-

69 skilt önskar, att eleverna bibringas kännedom om vårt näringsliv och dess förutsättningar. Till förmån för ökad utbildning i räkning uttala sig domänstyrelsen, järnvägsstyrelsen, länsstyrelsen i Norrbottens län, AB Stockholmssystemet (som önskar ökad aritmetisk träning för siffermässigt kontorsarbete), svenska försäkringsbolags riksförbund samt det enskilda företaget AB Wilhelm Becker. På en fullt läslig och vårdad handstil böra fordringarna ökas enligt uttalanden av rikets allmänna kartverk, en länsstyrelse, Sveriges allmänna exportförening, bankernas förhandlingsorganisation, samt vissa enskilda företag. Vidare framkomma önskemål om undervisning i olika sidor av kontorsarbete, såsom maskinskrivning, stenografi, bokföring och blankettifyllning av Sveriges allmänna exportförening, svenska bankmannaföreningen, Stockholms stads fattigvårdsstyrelse och det enskilda företaget AB Separator. Särskilt är därvid utbildning i maskinskrivning ett ofta framfört önskemål, t. ex. utom av de nyssnämnda även av pensionsstyrelsen, telegrafstyrelsen och järnvägsstyrelsen samt av fem länsstyrelser. Allmänna uttalanden om en mera praktisk inriktning av studierna på yrkeslivets problem göras av statens hantverksinstitut, svenska bankmannaföreningen, bankernas förhandlingsorganisation, försäkringstjänstemannaföreningen, Sveriges grossistförbund, Daco samt enskilda företag (AB Wilhelm Becker, AB Separator). De betona därvid ofta det önskvärda i att det egna initiativet utvecklas, självförtroendet starkes och den tafatthet bortarbetas, som ofta ådagalägges av ungdomar, vilka söka anställning direkt efter avslutad skola. Svenska köpmannaförbundet framhåller, att större uppmärksamhet bör ägnas åt den formella sidan av undervisningen och uppfostran, t. ex. åt utvecklande av ordningssinnet. Bankernas förhandlingsorganisation uttalar sig med en viss utförlighet i här berörda avseenden. Den skriver: »Den språkutbildning, som givits såväl studenter som realskoliter och dem, som genomgått den 8-klassiga flickskolan, möjliggör icke för vederbörande att föra utländsk handelskorrespondens eller att i tjänsten föra ett samtal med utlänningar. Däremot kunna samtliga grupper tillgodogöra sig innehållet i brev å de stora kulturspråken. Kunnighet att föra utländsk handelskorrespondens är en specialitet, som endast kräves av ett fåtal. Däremot synes man kunna uppställa önskemålet, att någon färdighet i talandet av utländska språk skulle bibringas eleverna. Kunskaperna i fråga om näringslivets förhållanden och den ekonomiska historien synes ofta förvånande små även hos studenter. Handstilen, som exempelvis för bokföringsarbetet har stor betydelse, har synbarligen icke ägnats någon större omsorg. Ungdomar, som direkt efter avslutad skola söka befattningar, ådagalägga i många fall en tafatthet och en obekantskap med det praktiska livet, som skolunderbyggnaden borde kunna förminska.» Vi ha velat återge detta kritiskt färgade uttalande om vissa sidor av skotutbildningen. Därvid vilja vi emellertid framhålla, att, vad till en början be-

70 träffar näringslivets förhållanden och förutsättningar, dessa för närvarande behandlas ganska ingående dels i realskolans avslutningsklass, dels på det differentierade gymnasiet. I senare fallet få dock endast de, som tillvälja ämnet geografi, någon närmare inblick i hithörande förhållanden. Dessa utgöra omkring 30 % å latin- och 25 % å reallinjen. Att kännedomen om ekonomisk historia och ekonomiska spörsmål är tämligen ringa icke blott bland realexamensabiturienterna utan även bland dem, som avlagt studentexamen, är emellertid obestridligt, och vi ha även haft vår uppmärksamhet fästad på detta förhållande. Beträffande övning i att muntligt använda det främmande språket må erinras om att talövningar föreskrivas i undervisningsplanerna, i vilka dock icke lämnas föreskrift, att eleverna på realskolestadiet verkligen skola ha uppnått färdighet att tala något av språken. Många lärare ägna stor uppmärksamhet åt lärjungarnas övning i att aktivt använda det främmande språket och nå däri goda resultat. I detta avseende råder alltjämt betydande ojämnhet, liksom det också kan råda en påfallande skillnad mellan olika lärjungar, vilka åtnjutit alldeles samma undervisning. Sistberörda förhållande bör givetvis alltid beaktas vid bedömande av varje skolas och varje skolforms undervisningsresultat i vilket ämne det vara må, och uttalanden om en skolforms undervisningsresultat bli givetvis ytterst olika, allt eftersom de gå tillbaka på erfarenheter av väl vitsordade lärjungar eller av elever med mera slätstrukna betyg. Det synes dock icke osannolikt, att elevernas större eller mindre talfärdighet i ett främmande språk otillräckligt beaktas vid betygssättningen och att i varje fall bristande förmåga att muntligt använda det främmande språket sällan i och för sig föranleder underbetyg, vilket också är naturligt med hänsyn till läroverksstadgans formulering av målet. Det bör för övrigt ihågkommas, att det här är fråga om den mest svårförvärvade av de språkliga färdigheterna, särskilt när det gäller undervisning i klass och läsning av flera språk samtidigt, och att det gäller den sida av språkkunskaperna, som ställer de största anspråken på lärarens egen behärskning av språket. I många individuella fall känna sig lärarna icke ha tillräcklig säkerhet i att själva tala det främmande språket. Svårigheter möta också, när det gäller att utveckla lärjungarnas förmåga att uttrycka sig klart och ledigt på det egna språket. Att brister här föreligga, synes oss ovedersägligt. Det är ett centralt problem, hur man skall råda bot för detta. Förmåga att ge klart uttryck åt sina tankar är också på ett särskilt sätt ägnat att stärka elevernas självförtroende och bidraga till deras allmänna mognad. Det som kan göras för att öka denna förmåga blir därför av betydelse även för bortarbetande av den tafatthet och bortkommenhet, som ofta anses vidlåda de i real- och studentexamen utexaminerade. Det blir härvid icke blott undervisningen i ett enskilt ämne sådant som modersmålet, som blir av betydelse. Mycket kommer an på de använda undervisningsmetoderna och på arbetssättet i det hela. Såsom vi i annat sammanhang framhålla, utvecklas förmågan av muntlig framställning i

71 samband med allt skolarbete, och samtliga lärare måste så till vida känna sig som modersmålslärare, att de ge akt på den språkliga form, som eleverna använda i sitt tal, samt tillse, att eleverna så mycket som möjligt få vänja sig vid att redovisa kunskaperna i sammanhängande och självständig form. Vi återkomma i andra sammanhang närmare till hithörande frågor. Det kan dock här vara av intresse att konstatera, att klagomål över elevernas bristande förmåga att uttrycka sig ledigt och klart icke äro säregna för den svenska skolan. Den engelska kommitté, som under åren 1941— 1943 undersökt kurser och examina i de högre skolorna i England, säger sig sålunda ha fått mottaga dylika klagomål från universitet, seminarier, yrkessammanslutningar, affärsföretag och enskilda. Den sammanfattar kritiken i följande ord: »The complaint briefly is that too many pupils show marked inability to present ideas clearly to themselves, to arrange them and to express them clearly on paper or in speech, they read without sure grasp of what they read, and they are too often at a loss in communicating what they wish to communicate in clear and simple sentences and in expressive and audible tone.» Det är intet tvivel om att skolan här står inför en av sina viktigaste men också en av sina allra svåraste uppgifter. Hur svår uppgiften är, torde icke till fullo inses av dem, som icke själva ha förtrogenhet med praktiskt skolarbete. Man förbiser också lätt, att realskolans elever icke ännu ha nått en sådan mognadsgrad eller ha förvärvat sådana erfarenheter, att de kunna förväntas ha överlag fått tillräckliga impulser att söka utveckla sin förmåga av självständig språklig framställning. Även i övrigt gäller, att de knappast kunna förväntas ha vunnit någon klar uppfattning av många sådana sidor av det praktiska livet, som kunna te sig nästan självklara för den mera erfarne. På ett område synas dock svenska ungdomar, i detta fall särskilt de manliga eleverna, visa stor livaktighet och aktivitet. Det gäller det naturvetenskapligt och tekniskt betonade arbetsområdet, där visserligen icke alla men dock ett stort antal manliga lärjungar ägna sig åt sina uppgifter med liv och lust. Den hos svenskarna tydligt framträdande begåvningen åt det naturvetenskapliga och tekniska hållet bildar ett gynnsamt underlag för skolans undervisning och fostran på dessa områden. Men förtjänsten kan säkerligen också till väsentlig del tillskrivas de nya, laborativt betonade arbetsmetoder, som den svenska skolan här utvecklat under det sista halvseklet. När elever av denna begåvningstyp bli satta att lösa arbetsuppgifter av här avsedd art, synes det mindre ofta finnas anledning att påtala deras tafatthet och bortkommenhet. De önskemål beträffande utbildningen i den högre skolan, för vilka här redogjorts, gälla emellertid, såsom nämnts, icke blott realexamens- och normalskolekompetensen utan även studentexamenskompetensen.

72 Ej heller de utbildningsanstalter, som besvarat vår fråga, hålla alltid i sär real- och studentexamen. Med kännedom om bl. a. fordringarna för inträde i dessa utbildningsanstalter är det dock i regel lätt att bilda sig en uppfattning om innebörden av deras önskemål. I nedanstående redogörelse är det närmast realexamen. som avses. Av handelsgymnasierna önska två bättre utbildning i svenska, medan fem vilja öka språkstudierna, särskilt förmågan att kunna skriva utan hjälpmedel. I något annat fall framhålles, att geometrikursen kan avsevärt nedskäras. Två navigationsskolor önska mera undervisning i matematik, särskilt algebra. Ett handelsgymnasium och Bröderna Påhlmans handelsinstitut påyrka större uppmärksamhet åt handstilen. Det senare önskar större färdighet i räkning, speciellt huvudräkning, och säkrare rättstavning. Ett uttalande av Stockholms stads handelsskola går ut på att historia med samhällslära och geografi under sista läsåret böra ges en prägel, som mera ansluter sig till behovet av deskriptiva sociala, ekonomiska och ekonomiskhistoriska kunskaper. Likaså önskar Bröderna Påhlmans handelsinstitut bättre insikter i allmän geografi. På samma håll finner man i språkundervisningen talövningar i anslutning till i det praktiska livet förekommande förhållanden av värde. Stockholms handelsgymnasium framhåller, att en fastare grund i modersmålets och de främmande språkens grammatik kanske kunde vinnas genom starkare betoning av viktigare moment och utgallring av mindre viktiga. Örebro handelsgymnasium finner det viktigaste för handelsgymnasierna vara goda förkunskaper i svenska, tyska, engelska och matematik och betonar, alt dessa ämnen böra »läsas och skrivas ända fram till examen». Av de 7 tekniska läroverk och fackskolor, som yttrat sig i frågan, påyrka 6 förstärkning av realskolans matematikutbildning, varvid en skola anser detta lämpligen kunna ske på bekostnad av franskan och en annan skola håller före, att kurserna i biologi, geografi och/eller franska möjligen kunde minskas i motsvarande mån. Tekniska läroverket i Stockholm framhåller med skärpa, att matematikens numera försvagade ställning i realskolan utgör en betydande olägenhet för ett tekniskt läroverk. En ökning av kurserna fordras ej, men däremot säkra kunskaper i kursens fundamentala delar. Färdigheten i även enkla numeriska beräkningar är påfallande dålig hos elever med lågt betyg i ämnet, och kunskaperna i geometri äro likaledes bristfälliga. Ökning i timtalet för matematik befinnes önskvärd av detta läroverk liksom av tekniska läroverket i Malmö och tekniska gymnasiet i Borås, och torde även avses av uttalanden från tekniska gymnasierna i Örebro och Härnösand samt tekniska fackskolan för maskinindustri i Eskilstuna. Av folkskoleseminarierna yttrar ett, att realskolans kurser i modersmålet och matematik icke böra beskäras, och tre efterlysa obligatorisk undervisning i slöjd, ett även i instrumentalmusik. Av småskoleseminarierna önska tre förstärkning av kristendomsämnet, ett anför detsamma beträffande ut-

73 bildningen i övningsämnen samt i matematik och de naturvetenskapliga ämnena i flickskolan, under det att två seminarier icke finna någon ändring erforderlig. Mera undervisning i teckning och slöjd önska även tekniska skolan i Stockholm och Andrea Eneroths högre handarbetsseminarium. Fastare kunskaper i kristendom önskas jämväl av svenska diakonanstalten och Ersta diakonissanstalt. Skolköksseminarierna framhålla, att goda kunskaper i åtminstone två främmande språk äro nödvändiga för blivande skolkökslärarinnor, så att de hjälpligt kunna tillgodogöra sig utländsk facklitteratur. Kurserna i fysik kunde däremot tåla någon inskränkning, och modersmål, matematik och kemi skulle vinna på en mera praktisk inriktning. Eleverna borde få övning att på kort tid sätta upp enklare skrivelser, återge huvudpunkterna i ett föredrag, en diskussion o. d. Större utrymme borde ges åt den muntliga framställningen. Från sjuksköterskeskolornas sida uttalas, att matematik bör läsas även sista året i realskolan (möjlighet till bortval av ämnet finnes, som ovan nämnts, för närvarande under de båda sista åren). De önska också i allmänhet repetition på ett senare skolstadium av de lägre klassernas kurs i matematik, förslagsvis omfattande reguladetri, procenträkning, allmänna bråk och decimalbråk, förstagradsekvationer och räkning med olika sorter. Därjämte yrka de i allmänhet på ökade fysik- och kemistudier. En alldeles motsatt uppfattning framföres av Fröbelinstitutet, som anser, att stora delar av kurserna i fysik, kemi och matematik äro utan praktisk betydelse för de flesta elever. Vår fråga om önskade ändringar besvaras helt nekande av gymnastiska centralinstitutet beträffande real- och flickskolor — däremot har institutet vissa önskemål beträffande studentexamen —, av Sveriges textiltekniska institut, lantbrukshögskolan, specialkursen för lantbruks-, mejeri- och skogsstuderande, bergsskolan i Filipstad, pedagogiska institutet i Uppsala, statens järnvägars trafikelevkurs och statens polisskola. På en särskild förfrågan angående de olika främmande språkens betydelse inom vederbörande verksamhetsområden ha tyskan och engelskan tämligen allmänt satts främst, men i ett mycket stort antal fall har franskan nämnts vid sidan av dessa. De här nämnda svaren avse dock både realskolan och gymnasiet, utan att skillnad därvid gjorts. I en del fall betonas särskilt engelskan, i andra tyskan. Sveriges arbetsledareförbund framhåller, att tyska språket har särskild betydelse för dem, som vilja följa med den tekniska utvecklingen, och lantmäteristyrelsen och rikets allmänna kartverk påpeka, att facklitteraturen inom deras område huvudsakligen är skriven på tyska. »Engelska, tyska och franska i nu nämnd ordning», säga åtskilliga av dem, som yttrat sig, medan andra betona ordningen tyska, engelska, franska. En tredje grupp jämställer alla tre språken. Riksbankens direk-

74 tion anför, att bortval av ett språk betecknar ett stort minus för en banktjänsteman. Svenska samfundet för affärsutbildning sätter i första rummet tyska och engelska, i andra rummet spanska, franska och ryska. Den lämnade översikten giver vid handen, att det icke egentligen göres invändningar mot själva det kunskapsstoff, som genomgås i realskolan, men väl att man särskilt understryker betydelsen av vissa ämnen och ämnesgrenar samt önskvärdheten av en mot det praktiska livets behov inriktad undervisning. Det blir i synnerhet de praktiskt betydelsefulla nyckelämnena, modersmålet, främmande språk och matematik, för vilka man önskar en stark och om möjligt förstärkt ställning, medan de ämnen, som mera anses tjäna allmänbildningens syften, icke i samma utsträckning bli föremål för särskilda uttalanden. En ökad uppmärksamhet åt medborgarkunskapen är dock en utbredd önskan. Det framgår också av den gjorda undersökningen, att arbetslivets representanter ingalunda önska någon inskränkning i det kunskaps- och färdighetsinnehåll, som realskolan för närvarande meddelar, även om visst utbyte av kunskapsstoff i några fall ifrågasattes. Snarare önskas utvidgningar, och på icke få håll omnämnas nya kunskapsgrenar. Detta förhållande bör givetvis beaktas icke blott vid den yttre organisationen av realskolan utan även vid uppgörande av skolans undervisningsplaner. Å andra sidan måste framhållas, att det icke är möjligt att inom realskolans ram och utan förlängning av den tid, som anslagits för skolformen, tillgodose alla de önskemål, som blivit framförda från olika håll. En avvägning kraven emellan måste ske. Från åtskilliga håll, ehuru icke från de av oss tillfrågade instanserna, t. ex. i uttalanden i pressen, brukar ju framhållas, att skolans kursomfång för närvarande är alltför stort och att en beskärning av detta är nödvändig. Denna från mera allmänna utgångspunkter framförda kritik mot den nuvarande ordningen riktar sig delvis mot de vid undervisningen använda läroböckerna, som anses vara belastade med alltför många detaljer. Vi ha också vid uppgörande av kursplanerna sökt tillse, att undervisningen i de olika ämnena inriktas på det väsentliga, och vi ha strävat efter att gallra ut föråldrat och icke nödvändigt eller mindre viktigt kunskapsstoff. Detta är för övrigt ofrånkomligt redan på grund därav, att det av hygieniska skäl har befunnits nödvändigt att minska arbetsdagens längd. Att i motsvarande mån öka hemarbetet synes oss icke kunna komma i fråga. Tvärtom bör arbetet i skolan och i hemmet tillsammans hållas inom en sådan ram, att nödig tid vinnes för sömn, vila och rekreation i huvudsaklig överensstämmelse med de allmänna riktlinjer, som i detta avseende uppdragits i Bil. I till skolutredningens betänkanden. Det är under sådana förhållanden uteslutet att utvidga de nu gällande kurserna. I stället måste, såsom nämnts, en beskärning ske inom de enskilda ämnena, så att detaljer få utgå, som icke äro av större vikt för helhetsbilden

75 eller för åstadkommande av behövlig konkretion och åskådlighet. Där nytt kunskapsstoff införes, bör annat i stället utgå. I ett sådant ämne som tyska måste rent av åtskilligt utgå icke minst av grammatiskt stoff, som är mycket svårt att undvara, när det gäller att giva säkra grundläggande insikter i språket. Genom ändrade metoder torde dock i åtskilliga fall nya resultat kunna utvinnas av undervisningen i ett ämne, ehuru ämnets tid icke har ökats. I det hela och med tanke jämväl på realskolans viktiga uppgift att lägga en säker grund för det allmänna gymnasiets arbete synas emellertid de ändringar, som anses påkallade, snarare beröra kurserna inom de enskilda ämnena och dessa kursers omfattning och karaktär än ämnena själva, vilka icke, så långt uttalandena giva vid handen, önskas ersatta av andra. Vi ha vid våra överväganden också kommit till den uppfattningen, att ett slopande av något av realskolans obligatoriska läroämnen icke kan komina i fråga och väl icke heller på något håll satts i fråga. En historisk, geografisk och naturvetenskaplig orientering, som går längre och djupare än den som ges i en kortare, för alla obligatorisk skola, synes oundgänglig för ungdomar, som avse att förvärva ett högre mått av allmän medborgerlig bildning, särskilt med hänsyn till de fall — och de utgöra flertalet — där realskolans kunskapsmått skall bilda underlag för studier i gymnasium och därmed jämförliga läroanstalter. En fortsatt religiös orientering kan ej heller avvaras. Stor betydelse har undervisningen i de olika övningsämnena, vilka dessutom behövas som en motvikt mot de teoretiska studierna. Det skulle bli en alltför ensidigt formellt bildande skola, som icke beaktade de bildningsvärden, som förmedlas av de allsidigt utvecklande övningsämnena (sång och musik, teckning och konst, slöjd i olika former, hemhushållning, fysisk fostran). Ur allmänna bildningssynpunkter förefaller det sålunda berättigat, att de nuvarande läro- och övningsämnena få behålla sin plats på realskolans bildningsprogram. Frågan kommer alltså att gälla, i vad mån en utgallring eller ett utbyte av kunskapsstoff inom de gamla ämnena kan och bör ske samt huruvida eventuellt helt nya ämnen böra upptagas på schemat. Frågan kommer också att gälla arbetssättet och vad som kan göras för att fostra eleverna till större självständighet i kunskapsförvärv och i arbete över huvud taget. Vid uppgörandet av realskolans undervisningsplan ha vi sökt i möjlig utsträckning tillgodose framför allt sådana av de ovan refererade önskemålen, om vilka en utbredd enighet råder eller som från mera allmänna pedagogiska och praktiska utgångspunkter måste anses särskilt behjärtansvärda. De föreslagna undervisningsplanerna avse framför allt att åstadkomma samling och koncentration kring det väsentliga i vart och ett av de ämnen, som upptagits på studieprogrammet.

Kap. 6.

De främmande språken.

a. Språkstudiets hittillsvarande omfattning. Alltifrån sin tillkomst har realskolan upptagit obligatorisk undervisning i två främmande språk, tyska och engelska, samt erbjudit tillfälle för dem. som önskat, att inhämta de första grunderna av ett tredje, nämligen franska. I den 6-åriga realskolan, i vilken lärjungarna organisationsenligt mottogos i 1 O-årsåldern, förekom tyska, som var begynnelsespråk, med sammanlagt 29 veckotimmar, fördelade på de sex klasserna med, från första klassen räknat, 6, 6, 6, 4, 4, 3 veckotimmar, och engelska med 14 timmar, fördelade p å de tre högsta klasserna med resp. 5, 5, 4 timmar. Franska förekom som frivilligt ämne i de båda högsta klasserna med 2 veckotimmar i vardera klassen, varvid lärjunge, som deltog i denna undervisning, på begäran kunde befrias från undervisningen i teckning. I den vid sidan av den 6-åriga realskolan sedan år 1910 verksamma kommunala mellanskolan, som hade fyra år i åldern 13—17 år till förfogande, varierade den åt språkstudiet anslagna tiden i någon mån från skola till skola. I tyska förekommo variationer mellan sammanlagt 18 och 24 veckotimmar, men vanligen torde timantalet ha hållit sig vid 19—21. Engelskan upptog i regel 13 eller 14 timmar, och för den frivilliga franskan gällde samma timtal som vid realskolorna, i den mån de särskilda mellanskolorna överhuvud meddelade undervisning i detta språk. Att ett så mycket lägre timtal kunde anslås åt tyskan i den 4-åriga mellanskolan än i den 6-åriga realskolan, trots att det avsedda slutmålet var detsamma i båda fallen, berodde givetvis därpå, att studiet i mellanskolan var koncentrerat till ett mognare åldersstadium. Arbetstakten i ett sådant ämne som tyska blir mecf nödvändighet långsam i 10—12-årsåldern. Vid studiets början i 10-årsåldern saknade lärjungarna stödet av några som helst kunskaper i modersmålets grammatik, och lektionerna i ett så komplicerat språk som tyskan måste därför till stor del användas till allmän grammatisk orientering. I vad mån full likvärdighet i kunskaperna i tyska i den 6-åriga och den 4-åriga realskolan uppnåddes, därom är det svårt att nu uttala ett bestämt omdöme. När den 5- och 4-åriga realskolan enligt 1927 års riksdags beslut ersatte den 6-åriga, skedde ingen annan ändring i fråga om tyskans och engelskans

ställning än att timtalet för det förstnämnda språket nedgick till 23 på den 5-åriga och 21 på den 4-åriga realskolans timplan, fördelade på klasserna med 6, 6, 4, 3, 4 resp. 7, 5, 4, 5 veckotimmar; 23 veckotimmar under 5 år i åldern 11—16 år ansågos alltså väga jämnt mot 21 veckotimmar under 4 år i åldern 13—17 år. I själva verket torde den 4-åriga realskolans timplan därvid ha varit överlägsen den 5-årigas för tyskans vidkommande med hänsyn till det högre timtalet på ett mognare stadium: 5, 4, 5 timmar i de tre högsta klasserna i åldern 14—17 år mot 4, 3, 4 i motsvarande klasser av den 5-åriga i åldern 13—16 år, även om å andra sidan utbredningen över en ett års längre tid var en fördel, särskilt för inlevelsen i språket. Vid den revision av undervisningsplanerna, som skedde i samband med tillkomsten av 1933 års förnyade läroverksstadga, minskades timtalet på den 4-åriga linjen till 20. I det hela torde 1928 och 1933 års timplan för tyskan ha inneburit en viss försvagning i förhållande till den för den 6-åriga realskolan gällande, en försvagning, som dock synes i stort sett ha neutraliserats av andra omständigheter. Kunskaperna kunna i varje fall för närvarande sägas vara av väsentligen samma omfattning som tidigare, i åtskilliga fall dock med den skillnaden, att i tysk grammatik numera genomgående användas förkortade läroböcker, medan de mera vidlyftiga grammatikupplagorna tidigare i icke ringa utsträckning lästes även i realskolan. I tysk grammatik hade alltså kunskaperna under den 6-åriga realskolans tid åtminstone i många fall större omfattning än för närvarande. Engelskan hade enligt 1928 års timplan 14 timmar på 5-årig (normal ålder 13—16) och 13 timmar på 4-årig linje (ålder 14—17) men fick i 1933 års undervisningsplaner trots skillnaden i lärjungeålder 13 timmar på båda linjerna (4, 4, 5). Att i stort sett likvärdiga examensresultat uppnåtts på de båda linjerna torde framför allt bero på att lärjungarna på den 5-åriga linjen fått läsa tyska i två års tid, innan det nya språket inträtt på timplanen. Vad franskan beträffar, hade det, när språket, under tiden före 1927 års skolreform, började läsas i gymnasiets andra ring, befunnits vara en olägenhet, att endast en del av eleverna hade vissa grundläggande kunskaper från realskolan, medan andra helt saknade sådana. Grunden var alltså ytterst ojämn, och ämnet fick tagas upp från början på gymnasiet. I samband med läroverksreformen vidtogs för den skull den ändringen, att franskan gjordes obligatorisk i realskolan för dem, som skulle fortsätta på gymnasiet, frivillig för de övriga. Därigenom gjordes det möjligt för gymnasiets undervisning att bygga vidare på den i realskolan lagda grunden. Ämnets timtal i realskolan blev från år 1928 5, fördelade med 3 resp. 2 timmar på de båda högsta klasserna. Enligt 1933 års tim- och undervisningsplaner förstärktes franskan avsevärt såväl i realskolan som på gymnasiet (latinlinjen), och timtalet i realskolan blev 4 -f- 3 i de två högsta klasserna.

78 b. Tyska och engelska. För ett folk som det svenska, som icke har något av de stora kulturspråken till modersmål men som upprätthåller och måste upprätthålla livlig kontakt med de stora kulturfolken, är språkproblemet ett av de mest centrala vid organiserandet av den högre skolan. Vårt allmänt kulturpolitiska läge liksom ländernas ökade beroende av och allt livligare förbindelser med varandra kräver, att den största uppmärksamhet ägnas språkbildningen i vårt land, om vi skola ha utsikter att upprätthålla vår ställning i det mellanfolkliga umgänget och i den internationella konkurrensen. Det är av största nationella betydelse, att vi så vitt möjligt stå språkligt rustade att på vetenskapliga, tekniska, kommersiella, politisk-sociala och andra områden upptaga alla erforderliga kontakter och tillgodogöra oss gjorda framsteg. En mindre nation har i flertalet fall att uppmärksamt följa utvecklingen och själv taga nödiga initiativ. Det är härvid icke längre blott fråga om de oss närmast stående språken, tyska, engelska och franska, vilka sedan gammalt varit föremål för studier i våra högre skolor. Andra språk ha trängt fram till allt större betydelse, och även ur synpunkten av vårt eget lands förbindelser kunna dessa språk icke längre lämnas ur räkningen, när det gäller att i vad på skolorganisationen ankommer ordna vårt lands språkfråga. Vi tänka därvid i främsta rummet på den geografiskt oss närstående ryskan, med vars språkområde våra förbindelser uppenbarligen komma att allt mer intensifieras, och på spanskan, som med sin utbredning i det för oss handelspolitiskt viktiga Sydamerika kan beräknas komma att i framtiden spela en allt större roll, framför allt i kommersiellt hänseende. Vi kunna visserligen icke ordna det så, att alla, som genomgå högre skola, erhålla kunskaper i alla dessa språk. Men vi måste se till, att vi ha en utbredd kännedom om språken i fråga garanterad, så att personliga hinder icke möta för uppnående av behövliga kontakter på olika kulturområden i skilda delar av världen. Det kan förefalla, som om synpunkter av antytt slag icke kunde behöva anläggas, så länge det endast gäller ordnandet av realskolans språkfråga. Ett sådant resonemang håller dock icke streck. Visserligen torde det knappast komma i fråga att införa t. ex. ryska i realskolan. Språket är av den svårighetsgrad, att det med stor sannolikhet skulle visa sig överstiga flertalet realskolelevers förmåga att på den tid, som i realskolan kan ställas till förfogande, nå några användbara kunskaper i språket. Ett försök med ryska på detta stadium har ifrågasatts vid en tilltänkt praktisk mellanskola, och ett sådant försök skulle onekligen erbjuda ett betydande pedagogiskt intresse. Den knappa tillgången på kompetenta lärarkrafter begränsar också möjligheterna att införa sådana språk som ryska och spanska i realskolan. Men annorlunda ställer det sig, när det blir fråga om gymnasier av olika slag och överhuvud om utbildningsanstalter, som bygga på realskolan. Där

79 blir frågan om införande av sådana språk som ryska och spanska nu ovillkorligen aktuell. Men om det skall bliva möjligt att därvid bereda nödigt utrymme för de nya språkämnena, måste det förutsättas, att språkstudiet i realskolan haft en viss bredd, då i annat fall realskolans överbyggnader drabbas av en alltför stark belastning i fråga om främmande språk. Anspråken på realskolans språkundervisning ha långt ifrån minskats, de ha i stället på grund av utvecklingen avsevärt stegrats. Genom inskränkningen av den tid, som står till realskolans förfogande, har problemet för denna skolforms vidkommande emellertid blivit betydligt mera komplicerat än tidigare. I den 6-åriga realskolan kunde tre år i följd ägnas åt det första främmande språket, innan ett nytt språk behövde införas. I den 5-åriga realskolan inträder det andra främmande språket två och i den 4-åriga endast ett år efter det första, och det tredje språket påbörjas under det därpå följande året. Pedagogiskt skulle det i flera avseenden innebära beaktansvärda fördelar, om man under sådana förhållanden icke behövde bereda utrymme för mer än ett främmande språk i realskolan. Den täta språkföljd, varom nyss talats, är en icke ringa olägenhet. Ämnesträngseln skulle överhuvud minskas och större koncentration i arbetet vinnas vid en begränsning av språkstudiet till ett främmande språk. Det har också framhållits, att detta då skulle kunna studeras grundligare och att det borde vara möjligt att bibringa lärjungarna en mera allsidig och säker behärskning av detta. Ur principiellt pedagogiska synpunkter kunde det alltså synas, som om goda skäl kunde anföras för en dylik anordning. Å andra sidan tala starka praktiska skäl mot en sådan organisation. Vårt land har sedan gammalt nära och omfattande förbindelser med särskilt två stora kulturkretsar: den tysktalande (Tyskland, Österrike, Schweiz) och den engelsktalande (framför allt England och Nordamerika). Med hänsyn till den allmänna utvecklingen, i första hand å kommunikationernas område, kan det, såsom ovan antytts, förväntas, att dessa förbindelser, när den gångna tidens spärrar i det mellanfolkliga umgänget nu försvinna, komma att bli ännu livligare. Både tyskan och engelskan spela därvid för oss svenskar en sådan roll, att förtrogenhet med dem är behövlig i tämligen breda kretsar. I kommersiellt avseende ha våra förbindelser västerut under de senare årtiondena varit mera omfattande än förbindelserna söderut — vi räkna här endast med förkrigsförhållandena —, men vår handel med tysktalande länder har också haft stor omfattning, särskilt importen från dessa länder. Handelsomsättningen mellan Sverige och de tysk-, resp. engelsktalande länderna har visserligen varierat och företett stegringar och sänkningar under olika perioder allt efter tidsförhållandena, men under årtiondet närmast före krigets utbrott utgjorde handelsomsättningen med engelsktalande länder 36 a 37 % av den totala, medan motsvarande siffra för de tysktalande länderna var 20 a 23 %. Ett yttre vittnesbörd om de livliga förbindelserna med hithörande länder

80 är också antalet avgångna postförsändelser. Detta utgjorde under 1920- och 1930-talen omkring tio miljoner årligen till tysk- och engelsktalande länder sammanlagt, därav till tysktalande över fyra och till engelsktalande över fem miljoner. Mycket belysande äro i detta sammanhang siffrorna för bokimporten. År 1936, för att endast anföra ett enda år, betingade den totala bokimporten till vårt land ett värde av 1 805 408 kronor. Böckerna från tysktalande länder hade ett värde av 882 511 kronor, vilket utgjorde nära 49 % av hela det importerade bokvärdet, och böckerna från engelsktalande länder ett värde av 400 118 eller 22-2 % av det totala bokvärdet. Den tyska boksiffran låg därvid något under och den engelska något över de närmast föregående årens. De här anförda siffrorna avse en period, då handelsförbindelserna voro andra än de för närvarande äro. Hurudant läget blir under efterkrigstiden, därom tilltro vi oss icke att fälla något omdöme, men det är sannolikt, att vi komma att återupptaga och utveckla våra gamla kommersiella förbindelser åt olika håll, icke minst med de anglosaxiska länderna. I brist på andra säkra uppgifter ha vi likväl ansett oss böra erinra om de nämnda förhållandena, ehuru vi äro väl medvetna om att siffror av det slag, som här anförts, på intet sätt utgöra någon säker mätare på förbindelsernas och än mindre på de olika språkens relativa betydelse; en viss föreställning om läget äro de dock ägnade att ge. Går man till de vetenskapliga och tekniska studierna, visar det sig, att framför allt den tyskspråkiga litteraturen varit av mycket stor betydelse. Detta framgår av litteraturanvisningarna i studiehandböckerna; för högskolestudierna äro studenterna starkt beroende av tyskspråkig litteratur. Detta gäller praktiskt taget i fråga om alla vetenskapliga discipliner, naturvetenskapliga, medicinska och tekniska likaväl som humanistiska och teologiska. Särskilt på det tekniska området har den tyska litteraturen varit ledande; med hänsyn till de anglosaxiska ländernas mått- och viktsystem m. m. möter det stora svårigheter att vid undervisningen på detta område använda engelskspråkig litteratur, särskilt på ett lägre stadium. På senare tid har emellertid även engelskan kommit att spela en allt större roll i de vetenskapliga studierna, och i vissa ämnen är den i studiehandböckerna angivna litteraturen numera till övervägande del engelskspråkig. Under de allra senaste åren synes även den i vårt land använda tekniska facklitteraturen ha mer och mer övergått till att bli engelskspråkig. Engelskans betydelse i detta avseende kan med all sannolikhet beräknas vara i starkt stigande. På skönlitteraturens liksom på filmens område är den engelska importen ledande. Vi ha även på denna punkt riktat förfrågningar till ämbetsverk, institutioner, företag och utbildningsanstalter, och av deras svar, vilka vi i korthet redovisa i ett följande kapitel, framgår att tyskan och engelskan anses vara de för oss viktigaste språken och att kunskaper i båda dessa språk fordras

81 på många verksamhetsområden. Det visar sig för övrigt vara ett utbrett önskemål, att eleverna skola bibringas vidgade kunskaper i främmande språk. För de båda huvudgrupperna av realskolestuderande, de som fortsätta på allmänt gymnasium och de som övergå till kommersiell verksamhet eller utbildning, är det särskilt betydelsefullt, att en säker grund lagts i både tyska och engelska i realskolan. Skola flera språk sedan införas på gymnasiets schema, är det av vikt, att så mycket som möjligt undangjorts i realskolan i fråga om elementerna av dessa båda språk. Av här anförda praktiska skäl finna vi det sålunda nödvändigt att bereda rum i realskolan för båda de stora germanska kulturspråken. Ytterligare skäl skulle kunna andragas, men det anförda torde vara tillfyllest: det synes i själva verket vara en tämligen allmän mening, att realskolan bör meddela undervisning i både engelska och tyska. Så sker ju också på motsvarande skolstadium i Danmark, Holland m. fl. jämförliga länder. Ur både allmänna och pedagogiska synpunkter vilja vi också till sist framhålla, att en mera fullständig praktisk behärskning av ett främmande språk knappast synes kunna uppställas som mål för realskolans eller ens för gymnasiets språkundervisning. Det torde närmast bli speciella undervisningsanstalter, som få åtaga sig en dylik uppgift. En god språklig grund och praktiskt väl användbara kunskaper i flera språk torde snarare vara mål, som man i dessa allmänbildande skolformer bör sikta mot. Kunniga och skickliga lärare visa i sin undervisning, att i realskolan mycket goda och praktiskt hållbara resultat kunna vinnas i både tyska och engelska med den ordning, som nu gäller, även om läsfärdigheten särskilt i engelska på grund av den knappa tiden icke kunnat drivas särskilt långt. Beträffande den ordning, i vilken de båda språken böra inträda på skolschemat, återkomma vi i en följande punkt till frågan härom. Likaså återkomma vi senare, i samband med undervisningsplanerna, till de närmare detaljerna i fråga om språkundervisningens mål och inriktning. Det hade givetvis varit önskvärt att vid uppgörande av realskolans undervisningsplaner kunna tillmötesgå det nyss omnämnda från flera håll framförda önskemålet om förstärkning av kunskaperna i främmande språk, framför allt i engelska och tyska. Med hänsyn till den avsevärda beskärning av timtalet i realskolan i dess helhet, vilken vi funnit oss böra vidtaga och för vilken vi närmare redogöra i ett följande kapitel, har det tyvärr icke varit möjligt att öka tiden för språkundervisningen; tvärtom ha språken lika väl som flertalet övriga ämnen fått vidkännas någon timminskning. En viss omkastning i de båda språkens ställning har skett, för vilken närmare redogöres i det följande, och engelskan erhåller i den nya realskolan en förstärkt ställning. Särskilt bör större färdighet att läsa engelsk litteratur och att muntligt uttrycka sig på engelska kunna förväntas med de nya undervisningsplanerna. 6 — 5 1 6 5 1 7 IV

82 c. Franska. Realskolans organisationsproblem är, såsom redan nämnts, till mycket väsentlig del en fråga om de främmande språken. När det nu visar sig nödvändigt att beskära realskolans sammanlagda timtal med ett 10-tal veckotimmar, uppstå betydande svårigheter att tillgodose de bildningskrav, som framstå som berättigade. Den närmast till hands liggande lösningen vore, såsom också från en del håll ifrågasatts, att slopa det tredje av realskolans främmande språk, franskan, vilket såsom allenast frivilligt ämne för alla de elever, som icke avse att fortsätta på gymnasium, i viss mån intar en särställning vid sidan av de andra ämnena. Många mena också, att det blir för mycket att söka pressa in tre främmande språk i realskolan och att franskan såsom varande av för oss mindre omedelbar vikt än engelskan och tyskan bör uppskjutas till gymnasiet. Då franskan, såsom ovan nämnts, för närvarande disponerar över 7 veckotimmar i realskolan, skulle beskärningen kunna gå ut över detta ämne, och övriga ämnen skulle i huvudsak kunna lämnas oberörda eller i några fall behöva vidkännas endast en obetydlig minskning. Även oss synes det nödvändigt, att timbeskärningen i första hand får gå ut över franskan. Att i det nya schemaläget bereda detta språk 7 timmar i realskolan är helt enkelt icke möjligt utan att inkräkta på bildningsuppgifter, som måste anses mera angelägna för det stora flertalet realskolelever. Det synes oss i det nya läget icke heller under några förhållanden möjligt att bereda tillfälle till två års studium av franska i realskolan. Redan av pedagogiska skäl vill man ju helst undvika en så tät språkföljd, att tre främmande språk börja i tre på varandra följande klasser; i en fjärde årsklass skulle dessutom latinet inträda för vissa elever. En icke oväsentlig reduktion av kursen i franska blir alltså under alla omständigheter ofrånkomlig. Frågan blir enligt vår mening i själva verket, huruvida franskan överhuvud taget skall kunna bibehållas, i så fall med sänkt timtal och till en årskurs reducerad tid, eller om den skall helt slopas på realskolans timplan. Innan vi besvara denna fråga, vilja vi lämna en redogörelse för den omfattning, i vilken franska för närvarande läses i realskolan. Följande översikt avser förhållandena i olika skolformer i näst högsta realskoleklassen vårterminen 1939. Av de 9 867 lärjungarna i näst högsta realskoleklassen vårterminen 1939 läste sålunda 6 666 eller 67*6 % franska, d. v. s. drygt två tredjedelar. Av de 5 900 gossarna deltogo 4 053 eller 68'7 % och av de 3 967 flickorna 2 613 eller 65*4 % i undervisningen i franska. Att anslutningen är störst vid de högre allmänna läroverken är naturligt med hänsyn till den mera omfattande övergången till gymnasium vid dessa läroverk. På samma sätt har den lägre siffran vid de kommunala mellanskolorna givetvis sin grund däri, att övergången till gymnasium från kom-

83 Franskläsande lärjungar 1 real- och mellanskolor vårterminen 1939. 46

K l a s s antal lärjungar i klassen

Grupp av skolor

deltagande i franska

fl.

gH . allm.

g.

fl.

K l a s s % deltagande i franska g-

fl.

antal lärjungar i klassen g-

deltagande i franska

fl.

l ä r o v e r k . . . . 2 601 298 Gossrealskolor 391 K o m m . mellanskolor

600 2 054 302 180 286

460 79 75-8 664 818 180 61-6 59-6 1 062 1 114 73-1 71 8 1 3 1 133

Tills i m m a n s

9 0 2 2 520

040 76-6 71

3 290

3* %

deltagande i franska

g-

fl.

403 651 35 444

612 60-7 74-8 695 61-3 52-4 49-3 666 54-6 58-8

g.

fl.

2 010 3 0 0 5 1 5 3 3 1 9 7 3 5 8 7 04«4

munal mellanskola är mindre vanlig. Enligt § 11 mom. 1 av Kungl. Maj:ts stadga för kommunala mellanskolor är franska läroämne vid de kommunala mellanskolorna endast »efter styrelsens beprövande för lärjungar, som däri önska erhålla undervisning». För närvarande synes dock undervisning i franska över hela linjen erbjudas lärjungarna jämväl vid de kommunala mellanskolorna. Hur många av de franskläsande lärjungarna i näst högsta realskoleklassen vårterminen 1939 som sedermera övergingo till gymnasiet, därom föreligga i vårt statistiska material inga uppgifter. Man kan dock bilda sig en ungefärlig föreställning om proportionerna genom att jämföra antalet franskläsande i realsko^n och antalet i gymnasiet intagna under ett visst år. Re ;u:tåtet av en sådan undersökning för år 1943 framgår av följande översiktstabeller: Antal frän sk läsande vt 1913 i k l a s s

Antal utan prövning ht 1913 intagna i

4 , 3*

r i n g

gossar

flickor

srmmi

3 881

2 512

6 393

gissar 1 055

1*

flickor

summa

1 554

De höstterminen 1943 i ring I4 utan prövning intagna (från läroverk och kommunala mellanskolor) utgjorde i procent av dem som läste franska i klasserna 4 5 och 3 ! vårterminen 1943 27-2 % av gossarna och 199 % av flickorna eller tillsammans 24*3 % av samtliga. Antal iransk läsande vt 1943 i k l a s s gossar 1 951

5 , 4

fliclor 1 588

Antal utan prövning h t 1943 intagna i

r i n g

I3

smma

gossar

flickor

summa

3 539

1 522

84 De höstterminen 1943 i ring I 3 utan prövning intagna (från läroverk och kommunala mellanskolor) utgjorde i procent av dem, som läste franska i klasserna 5 5 och 44 vårterminen 1943, 55-6 % av gossarna och 27'5 % av flickorna eller tillsammans 43-0 % av samtliga. Alla i gymnasiet intagna utgjorde i procent av de i realskolan franskläsande 36-7 % bland gossarna, 22-8 % bland flickorna och 3 LO % bland samtliga. Inom denna årgång läste sålunda mer än två tredjedelar av eleverna i realskolan franska utan att sedan övergå till gymnasiet. Emellertid måste man räkna med att antalet franskläsande varierar starkt från det ena året till det andra, och de erhållna procentsiffrorna få därför icke läggas till grund för några alltför generaliserande slutsatser. Dessutom ha givetvis åtskilliga elever, som läst franska i realskolan, gjort detta i avsikt att vinna inträde i gymnasiet, ehuru de icke sedermera fullföljt eller lyckats fullfölja sina avsikter. Före 1927 års skolreform kunde franska läsas som frivilligt ämne i femte och sjätte klasserna av den dåvarande 6-åriga realskolan med 2 veckotimmar i vardera klassen. På gymnasiet började sedan franska i andra ringen, och ämnet lästes då från början, varvid jämväl de, som läst ämnet frivilligt i realskolan, fingo börja från början. Under tiden närmast före skolreformen synas av eleverna i femte klassen ungefär tredjedelen vid de högre allmänna läroverken, ungefär hälften vid gossrealskolorna och ungefär två tredjedelar vid samskolorna ha deltagit i den frivilliga undervisningen i franska. I sjätte klassen var deltagandet mindre. Tidigare hade fler lärjungar begagnat denna undervisning, men under den sista femårsperioden före skolreformen kunde en avsevärd nedgång noteras, särskilt i sjätte klassen. Enligt 1928 års stadga lästes franska med 3 timmar i näst sista och 2 timmar i sista klassen och var liksom för närvarande obligatorisk för dem, som ämnade övergå till gymnasium, frivillig för de övriga. Deltagandet var då livligare än under tiden näst före 1928 års och efter 1933 års stadga och undervisningsplaner. Under åren 1930—1933 höll sig deltagarantalet vid omkring 81 % av samtliga i näst högsta och omkring 63 % i högsta realskoleklassen. Minskningen i högsta klassen står här uppenbarligen i samband med övergången till 4-årigt gymnasium av många elever från näst högsta klassen; av realskolabiturienterna övergingo sedan, t. ex. år 1932, 33 % till gymnasiet. Inom skolutredningen äro meningarna delade om lämpligheten av franskans medtagande på realskolans schema. Ledamöterna Andra, Elisabeth Dahr, Iverus, Hjärne, Kolmodin, Kärre, Sandberg och Wellander ha ansett, att möjlighet att inhämta de första grunderna av franska alltjämt bör beredas inom realskolan, medan Ordföranden samt ledamöterna Karin Car-

85 dell, Fredriksson, Sigrid Jonsson, Jonzon, Karnell och Persson ansett, att franskan bör helt utgå ur realskolans undervisningsplan. De av utredningens ledamöter, som önska bibehålla franska, anföra som skäl lör sin uppfattning i huvudsak följande. Det framgår redan av den nyss lämnade översikten, att det i det hela är en betydande kontingent, som trots att franska efter 1933 års undervisningsplaner upptager 4 timmar i näst högsta och 3 timmar i högsta realskoleklassen, läser ämnet frivilligt, alltså utan att i fortsättningen avse gymnasiestudier. Detta förhållande vittnar om en stor uppskattning av värdet av kunskaper i franska, då eleverna i så stor utsträckning avstå från en möjlig fritid för att kunna medtaga ämnet. Kunskaper i franska höja behörighetsvärdet av realexamen. Vissa ämbetsverk, framför allt generalpoststyrelsen, telegrafverket och järnvägsstyrelsen uppställa krav på kunskaper i franska såsom i realexamen ingående ämne och betona mycket starkt, att sådana insikter äro oumbärliga för vissa grupper av befattningshavare inom deras arbetsområden. Generalpostslyrelsen betraktar franska såsom det viktigaste ämnet, vilket också framgår därav, att sökande med realexamen eller normalskolekompetens, som vilja antagas till elever i 2-årig utbildningskurs, måste ha AB i franska, medan Ba fordras i fem andra ämnen och B i de övriga. Styrelsen anser därför, att undervisningen i franska i realskolan bör erhålla ett ökat timantal, för att en med sådan examen antagen elev utan kompletterande undervisning nöjaktigt skall kunna följa undervisningen i postexpeditörskurs. — Likaså erfordras för inträde i den ena av korrespondenskursens vid Stockholms stads handelsskola båda parallellavdelningar minst godkänt betyg i franska i realexamen, och för inträde i korrespondentkurserna vid Bröderna Påhlmans handelsinstitut fordras överbetyg i främmande språk. Om franska skulle helt bortfalla ur realskolans kursplan, minskas följaktligen det behörighetsvärde, realexamen för närvarande äger, och förlänges den pä realexamen följande förberedande utbildningen för vissa levnadsbanor, som rekryteras med bl. a. realskolabiturienter. Å andra sidan skall icke förbises, att de realskolabiturienter, som övergå till verksamhet inom de nyss nämnda ämbetsverkens arbetsområden, äro jämförelsevis fåtaliga och att det därför kan synas tvivelaktigt, huruvida avgörande hänsyn skäligen bör tagas till deras behov. I civiltjänst inträda överhuvud endast högst 5 % av realskolabiturienterna — 1939 avsågo drygt 300 av 6 500 lärjungar sådant arbete, därav ungefär hälften inom de nämnda verken (med säkerhet kunde dock icke alla dessa beredas avsedd anställning eller utbildning). Även om också många av dem, som efter realexamen övergå i affärsanställningar av olika slag, säkerligen ha nytta av kunskaper i franska, blir det totala antalet av dem, som efter realexamen gå ut i praktisk verksamhet eller till speciell förutbildning för sådan verksamhet och som därvid äro i direkt behov av kunskaper i franska, knappast av den storleksordning.

86 att det i och för sig kan anses göra upptagandet av franska på realskolans läroplan oundgängligen nödvändigt. Såsom skäl för medtagande av franska även i realskolan må dock ytterligare anföras, att kunskaper i detta språk äro ur allmänbildningens synpunkt värdefulla. Med hänsyn icke minst till det inflytande på vårt eget språk, som franskan under olika perioder utövat, är en viss förtrogenhet med franskt uttal, fransk ortografi och franskt ordförråd till stor nytta. En sådan förtrogenhet stöder modersmålskunskaperna, även om den endast omfattar de grundläggande elementen av språket, och den underlättar den riktiga förståelsen av de talrika franska låneorden och språkelementen i svenskan. Den utgör också ett stöd för språkstudierna i allmänhet och särskilt för studiet av engelska, vars ordförråd till mycket stor del är av franskt ursprung: engelskan och franskan stödja varandra ömsesidigt. Den underlättar i hög grad inlärandet av andra romanska språk, t. ex. spanska, som många enskilda elever sedermera få anledning att upptaga. Det synes överhuvud ur den allmänna språkbildningens synpunkt önskvärt, att även eleverna i realskolan göra bekantskap med något utomgermanskt språk. Den av oss ifrågasatta inskränkningen av kursen i franska minskar givetvis dennas värde, men det är obestridligt, att även en helt kort kurs i ämnet, omfattande endast ett läsår, är av betydelse. Det är i allmänhet de första elementen av ett språk, som det är svårast att inhämta på egen hand, och detta gäller i hög grad om ett språk av franskans art. Den, som måste förvärva grundligare kunskaper i ämnet, har numera stora möjligheter att med framgång arbeta vidare på egen hand, under förutsättning att de allra första grunderna — uttalet, huvuddragen av formläran, ett begränsat ordförråd — inhämtats och särskilt om han, såsom i detta fall, har stödet av tidigare mera ingående studier av andra främmande språk. Det kan därför med fog göras gällande, att det icke vore med elevernas intressen förenligt, om de skulle berövas den möjlighet att inhämta grunderna av franskan, som de för närvarande ha och som de i så anmärkningsvärt stor utsträckning begagna. Det gäller ju endast att även i den nya skolorganisationen bereda de elever tillfälle att erhålla undervisning i franska, som önska erhålla sådan undervisning. Ur allmänt kulturella synpunkter kan det också anses värdefullt, att realskolorna på de orter, där dessa skolor äro förlagda, ha tillgång till någon person med mera ingående kunskaper i franska: de skulle förlora detta element av allmänbildningen, om ämnet helt strokes från realskolans undervisningsplan. Även om en synpunkt av denna art givetvis icke kan vara i och för sig avgörande, synes den dock böra tillmätas en viss betydelse. Att ett grundligare studium av franska måste uppskjutas till gymnasiet, därom torde i stort sett allmän enighet råda. Skälen för att franskan blir vederbörligen tillgodosedd på läroverkens högstadium komma att närmare utvecklas i samband med behandlingen av gymnasiet i ett senare betänkande.

87 Men ur gymnasiestudiets synpunkt skulle det vara en stor fördel, om studiet av franskan fortfarande kunde åtminstone påbörjas i realskolan. Det gäller även här, att skolorganisationen måste ses som en enhet. Vid arbetet med gymnasiets timplan har det visat sig ytterst svårt att bereda de olika ämnena det utrymme, som är behövligt, och gymnasiets och framför allt reallinjens timplan blir uppenbarligen ännu mera ansträngd än realskolans. Det skulle därför vara ägnat att verka i många avseenden underlättande, om de, som genomgå det 3-åriga gymnasiet, kunde få påbörja studiet av franskan i realskolan och sålunda, i den mån ämnet fullföljes ända upp till studentexamen, få möjlighet till fyra års studier i ämnet. Franskan skulle då inträda i realskolans avslutningsklass och liksom för närvarande vara obligatorisk för dem, som därefter ämna fortsätta på gymnasiet, medan den vore frivillig för de övriga. Påbörjandet av franska skulle alltså under alla förhållanden uppflyttas ett år jämfört med nuvarande förhållanden, från näst högsta till högsta realskoleklassen. Genom att fyra års studium möjliggöres, kan dock en viss fördjupning och inlevelse i språket vinnas. Av praktiska skäl synes franskan böra inträda samtidigt, vare sig studievägen går genom 3-årigt eller 4-årigt gymnasium. Ett uteslutande av franskan ur realskolan inskränker under sådana omständigheter språkets studium i gymnasiet överhuvud till tre år. Enligt 1905 års stadga hade franskan väsentligen blott de tre högsta ringarna till sitt förfogande, och detta ansågs då ge ett otillfredsställande resultat. Med utbredning över fyra år kan franskan bättre tillgodoses även med ett något lägre timtal under vart och ett av de fyra åren än som blir möjligt, om ämnet skall koncentreras till tre år. En sådan timtalsminskning för franskan på det högsta gymnasiestadiet, som kan bli möjlig vid 4-årigt studium av språket, är av betydelse även för andra ämnen, av vilka något eller några annars där bli lidande. Därtill kominer en omständighet av stor pedagogisk betydelse. Första årets studium av ett främmande språk rör sig med rent elementärt formstudium. Det är önskligt, att detta studium icke uppskjutes till ett alltför sent åldersstadium. I första ringen av det 3-åriga latingymnasiet skulle, vid treårigt studium av franska, mer än en tredjedel av tiden för läsämnena komina att få ägnas åt sådant elementärt formstudium dels i franska, dels i latin, en pedagogiskt ytterst olämplig anordning och särskilt otillfredsställande, när det gäller elever i så hög ålder som 17-årsåldern. Det vore en given fördel att få påbörja franskan ett år före latinet på det 3-åriga gymnasiet i stället för samtidigt. I det 4-åriga latingymnasiet komma visserligen franska och latin att ändå inträda samtidigt. Men vid fyraårigt studium av franska kan timtalet, såsom nyss antytts, hållas något lägre i detta ämne, liksom det även är lägre i latin i ring I 4 än i ring I3, och anhopningen av elementärt formstoff blir alltså vid samtidigt inträdande av latin och franska, något mindre i I 4 än i I3, varjämte eleverna i den förra ringen äro yngre: åldersskillnaden mellan eleverna i dessa båda ringar är nu ofta två år,

88 då det 4-åriga gymnasiet till stor del rekryteras från den 5-åriga realskolan, medan det 3-åriga gymnasiet i större utsträckning rekryteras från den 4-åriga realskolan. Ehuru realskolans timplan därigenom blir mera pressad, ha vi därför ansett oss icke kunna underlåta att bereda utrymme åt franskan även inom realskolan. Vi föreslå därför, att ämnet blir obligatoriskt för de blivande gymnasisterna, men frivilligt för de övriga. Då det upptages endast i högsta realskoleklassen, kan det beräknas, att flertalet elever ha klart för sig, om de skola fortsätta på gymnasiet eller icke, vilket torde vara svårare vid början av näst högsta realskoleklassen, där franskan för närvarande inträder. Ett lägre timtal än 3 veckotimmar synes oss därvid icke kunna komma i fråga för det år, varunder språket först inträder på schemat. Vi skulle helst vilja föreslå 4 veckotimmar, men med hänsyn till ämneskretsen i dess helhet och den allmänna beskärningen av det totala timtalet ha vi funnit oss nödsakade att stanna vid det lägre timtalet. Detta är för övrigt detsamma, som ämnet har i den kommunala flickskolan under sitt första år. Realskolans elever skulle alltså få tillfälle att läsa språket i samma utsträckning som de lärjungar i flickskolan, vilka efter första årets studium icke tillvälja språket i de båda högsta klasserna. De lärjungar, som ämna övergå till gymnasium, och de övriga lärjungar, som önska förvärva grundläggande kunskaper i franska, böra i stället befrias från 2 veckotimmars undervisning i tyska och 1 veckotimmes undervisning i teckning. Arbetstiden i skolan blir alltså densamma för de franskläsande och de icke-franskläsande eleverna, och även i fråga om hemarbetet ha vi grundad anledning antaga, att det i stort sett ställer sig lika för de båda grupperna. Vissa lärjungar, för vilka teckningsundervisningen kan vara av särskild betydelse, äga möjlighet att deltaga i den frivilliga undervisningen i teckning. Anordningen att något försvaga tyskan för att bereda rum för franskan kan synas stå i strid med den erkända pedagogiska regeln, att man hellre bör söka fördjupa studiet i färre ämnen än sträva efter en mera ytlig kunskap i flera. Just i fråga om språkstudiet hålla vi emellertid före, att det, åtminstone för ett stort antal elever i realskolan, är värdefullare att ha kunskaper i tre språk, även om det endast rör sig om begynnelsekunskaper i ett av dem, än att besitta något bättre insikter i det andra språket och ingen kunskap alls i det tredje. De av utredningens ledamöter, som anse, att franskan bör utgå från realskolans schema (se ovan), vilja för sin del anföra följande. I allt väsentligt äro vi ense med utredningens övriga ledamöter i fråga om de skäl, som tala för franskans bibehållande på realskolans undervisningsplan. Den kontakt med det franska språket och den franska kulturen, som genom undervisningen i realskolan kunnat givas en större krets medborgare,

89 har ett värde, som icke utan mycket starka skäl bör uppgivas. Då vi icke desto mindre ansett oss nödsakade föreslå, att ämnet uteslutes, så grundar sig detta på följande omständigheter. Med hänsyn till den beskärning av undervisningstiden i realskolan, som av hygieniska skäl är ofrånkomlig, visar det sig under alla omständigheter omöjligt att såsom för närvarande medtaga franska i näst högsta klassen. Ämnet skulle alltså kunna inträda på undervisningsplanen först i avslutningsklassen och där med ett mycket begränsat timtal. I denna klass, där kurserna i flertalet ämnen skola bringas till en viss avslutning, och där översiktliga repetitioner inför den stundande examen torde vara ofrånkomliga, måste man räkna med att lärjungarnas arbete och i synnerhet deras hemarbete blir åtskilligt drygare än i de föregående klasserna. Att under sådana omständigheter här införa ett nytt ämne, som på grund av sin karaktär särskilt på nybörjarstadiet erbjuder stora svårigheter, synes oss icke tillrådligt. Om något nämnvärt resultat skulle kunna uppnås, måste utan tvivel med det ringa timtal, som ämnet erhölle, ett betydande hemarbete påläggas lärjungarna. Den ökade splittringen i arbetet torde kunna förutses komma att menligt inverka på arbetsresultatet i dess helhet. I det förslag till undervisningsplan, som framlagts av utredningens övriga ledamöter, har limtalet för ämnet kristendomskunskap sänkts från 2 timmar till 1 timme i en av realskolans klasser (3 5 och 24) — på den femåriga linjen i den klass, som motsvarar folkskolans sjunde klass — och de lärjungar, som vilja deltaga i undervisningen i franska, få timtalet för ämnet tyska i avslutningsklassen minskal med två timmar. Då det enligt vår uppfattning är värdefullare för lärjungarna att erhålla en till två språk begränsad men grundligare språkbildning än en mångsidigare och mera ytlig, så kunna vi icke finna den sistnämnda anordningen lycklig. Om tyskan erhåller ställning som andra språk i realskolan, så blir dess timtal i varje fall starkt beskuret. En ytterligare nedskärning därav bör icke företagas. Det torde också kunna befaras, att om tiden i skolan för undervisningen i tyska minskades, så skulle kraven på hemarbetet i ämnet komma att ökas. Uteslutes ämnet franska från realskolans arbetsordning, så kan även beskärningen av tiden för ämnet kristendomskunskap enligt vår mening i någon mån undvikas. Att kunskaper i franska höja behörighetsvärdet av realexamen är visserligen sant. Men detta behörighetsvärde är givetvis ett annat, om ämnet lästs under två år med sammanlagt 7 veckotimmar än om det lästs under ett år med 3 veckotimmar. Det är icke sannolikt, att något av de ämbetsverk eller någon av de läroanstalter, som uppställa krav på kunskaper i franska för anställning eller tillträde till kurser, skulle komma att godtaga ett betyg, som avsåge endast en årskurs med lågt timtal. Kompletteringskurser bleve under alla omständigheter erforderliga. Antalet av de lärjungar, för vilka undervisningen i franska av denna anledning kunde få någon betydelse, är dessutom förhållandevis ringa.

90 Betydelsen av kunskaper i franska ur allmänbildningens synpunkt skall ingalunda förringas. Men önskemålen med hänsyn till den allmänbildning, som realskolan kan skänka sina lärjungar, kunna endast i begränsad omfattning tillgodoses. Av större praktisk betydelse än kunskaper i franska är utan tvivel en någorlunda tillfredsställande insikt i de personlighetsbildande ämnena i skolan. Uppenbart är, att en till realskolan förlagd begynnelsekurs i franska skulle kunna vara till fördel för gymnasieundervisningen i ämnet. Under de förutsättningar, som nu föreligga, torde denna synpunkt dock icke böra tillmätas alltför stor betydelse. Redan realskolekursens obetydliga omfattning förringar dess värde för gymnasieundervisningen. Men härtill kommer, att de lärjungar, som gå till det treåriga gymnasiet, oftast komma från flera skilda realskolor och därför med ojämna förkunskaper. I stort sett skulle man säkerligen bliva nödsakad att vid gymnasieundervisningen taga kursen från början. Särskilt bör beaktas, att den vinst, som skulle kunna göras för franskans räkning, skulle komina att motvägas därav, att undervisningen i tyska skulle komina att bygga på svagare grunder. Ställer man mot varandra de skäl, som kunna anföras för bibehållandet av franskan i realskolan, och de skäl, som tala för uteslutande av ämnet, så synas oss de sistnämnda väga tyngre. Utslagsgivande synes oss böra vara hänsynen till lärjungarnas arbetsbelastning och till önskvärdheten ur pedagogiska synpunkter av att ämnesträngseln i realskolan icke må bli större än vad som måste anses alldeles oundgängligt. Genom franskans uteslutande från realskolan blir en elementär kunskap i franska visserligen mindre allmän, men undervisningen i detta ämne i gymnasier, handelsskolor och åtskilliga andra läroanstalter skulle alltjämt utgöra en garanti för att vårt folk skulle komma att hålla det önskvärda sambandet med det franska kulturlivet öppet.

d. Begynnelsespråket. 1. Allmänna synpunkter. Ett spörsmål av grundläggande betydelse för organisationen av realskolans liksom av gymnasiets arbete är frågan om begynnelsespråket. Genom utfärdande av 1849 års kungl. cirkulär erhöll tyskan normalt ställningen som begynnelsespråk före latinet, men denna regel tillämpades icke överallt; vid åtskilliga skolor inträdde latinet alltjämt före de moderna språken på schemat. I ett fall hade man redan tidigare satt tyskan som begynnelsespråk, nämligen i den 1828 upprättade statens provskola, nya elementarskolan i Stockholm. Under den korta perioden 1856— 1859 var franskan läroverkens begynnelsespråk och inträdde i dåvarande andra klass, men genom 1859 års läroverksstadga blev tyskan genomgående begynnelsespråk.

91 Skälet till att tyskan valdes såsom första främmande språk var framför allt, att kunskaper i tyska på grund av detta språks grammatiska byggnad, vilken bibehåller mycket av de klassiska språkens rikare formsystem, ansågos bilda en särskilt god grund för språkstudiet i allmänhet och alltså underlätta studiet av andra främmande språk. Våra materiella och kulturella förbindelser med tysktalande folk ha också varit mycket livliga, och Tyska riket har varit vår närmaste granne bland de stora europeiska makterna. Icke minst har den tyska forskningen spelat en betydelsefull roll för de vetenskapliga studierna i vårt land, varom, såsom ovan framhållits, universitetens studiehandböcker bära vittne. Vi ha också redan omnämnt den mycket stora omfattning, som varuutbytet mellan Sverige och Tyskland av naturliga skäl har haft, liksom också det välkända förhållandet, att reseoch postförbindelserna med vårt södra grannland varit av stor livlighet. Å andra sidan har utvecklingen under de senare årtiondena medfört en betydande förskjutning i olika avseenden. Särskilt har det engelska språket, uppburet av det Brittiska imperiet och Nordamerikas Förenta stater, kommit att intaga en alltmera dominerande ställning i världen och utvecklat sig till att bli det internationella språket framför alla andra. Denna utveckling har på det närmaste berört även vårt land. Särskilt på det kommersiella området kommo de engelsktalande länderna under tiden före och fram till det nyss avslutade kriget att inta främsta platsen i våra förbindelser med utlandet. Vi hänvisa till vad vi i detta avseende ovan (sid. 79 f.) anfört. Likartat var, såsom i nämnda sammanhang också påpekades, förhållandet på de postala förbindelsernas område. Att reseförbindelserna västerut i fortsättningen komma att snabbt utvecklas och få en mycket stor omfattning och betydelse, därför tala många omständigheter och därom synes råda en enstämmig uppfattning. Om engelskan under sådana förhållanden kommit att få allt större kulturell och praktisk betydelse och därför måst göra anspråk på en starkare ställning på våra högre skolors läsordning, vilket man menat, att språket skulle få, om det gjordes till begynnelsespråk (jfr dock nedan sid. 93), har även från pedagogiska utgångspunkter kritik riktats mot den nuvarande anordningen med tyska som begynnelsespråk. För närmare kännedom om den diskussion, som i detta avseende förts, och de synpunkter, som därvid framkommit, vilja vi hänvisa till dels de s. k. språksakkunnigas betänkande med utredning och förslag angående begynnelsespråket i realskolan (Statens offentl. utredn. 1938:32), dels skolöverstyrelsens den 14 januari 1939 avgivna utlåtande över detta betänkande. Här vilja vi endast framhålla, att det huvudskäl av pedagogisk art, som anförts mot tyskan och för engelskan som begynnelsespråk, har varit, att tyskan på grund av sin invecklade formlära och sin därur härrörande större svårighet på nybörjarstadiet vore mindre lämplig som begynnelsespråk framför allt på ett tidigt åldersstadium, under det att de språkliga svårigheterna kunde införas mera successivt och

92 icke bleve så anhopade vid studiets början, om man i stället valde engelska som första språk. Man kunde då lättare följa den vid undervisning i allmänhet såsom riktig ansedda regeln att gå från det lättare till det svårare. Mot denna ståndpunkt har å andra sidan framhållits, att tyskans svårigheter, som framför allt låge på det grammatiska området, i själva verket icke vore så avgjort mycket större än engelskans, vilka framför allt låge på uttalets och fraseologiens men delvis även på grammatikens område, och att de i varje fall knappast spelade någon roll för dem, vilka började sina språkstudier först vid 13-årsåldern och för vilka det tvärtom vore angeläget att snarast möjligt på allvar ta itu med den grammatiska sidan av studiet. Ju senare språkstudiet börjar, desto starkare bli onekligen skälen att låta ett språk med tyskans struktur inträda som begynnelsespråk. Åtskilliga torde också hålla före, att pedagogiskt sett engelskan är ett lämpligare begynnelsespråk, om språkstudiet skall inträda så tidigt som exempelvis i 10- eller 11-årsåldern, men att tyskan är lämpligare, om språkstudiet inträder först senare. Att vid dubbel anknytning ha olika begynnelsespråk, är dock av praktiska skäl uteslutet. Såsom nyss nämnts, har man på många håll ansett, att språkstudierna i sin helhet underlättas genom att tyska är grundläggande språk. För att lära sig grunderna av det tyska språket behövde man också längre tid till sitt förfogande än för att lära sig grunderna av det engelska. I engelska komme man ändå icke, med hänsyn till detta språks karaktär, så mycket längre på 4 år än på 3 år, särskilt som arbetstempot alltid är betydligt långsammare i begynnelsespråket. Tyskan skulle därför, har man menat, i varje fall om man betraktade frågan ur realskolans synpunkt, förlora mer på en omkastning av språkföljden än engelskan skulle vinna. Båda de uppfattningar, som här refererats, ha blivit framförda i den tidtals mycket livliga diskussion, som under de senaste årtiondena förts i vårt land i denna fråga. Språklärarna själva ha varit delade i sin uppfattning, men av yttrandena från de allmänna läroverkens ämneskonferenser i moderna språk över de språksakkunnigas betänkande framgick, att det vid dessa läroanstalter var en majoritet av 109 mot 28, som ansågo de pedagogiska skälen tala till förmån för tyskan som begynnelsespråk. Här må även erinras om den statistiska undersökning rörande betygsförhållanden m. m. i realskolan, för vilken redogjorts i Betänkande II och vilken är ägnad att i viss mån belysa frågan om de svårigheter tyskan och engelskan bereda lärjungarna på realskolestadiet. Vid denna undersökning visade sig bl. a., att antalet underbetyg i tyska i realskolans olika klasser för gossarna uppgår till icke mindre än på 5-årig linje mellan 21 och 31 % och på 4-årig mellan 20 och 27 % av samtliga avgivna betyg och för flickorna till mellan 10 och 21 % på 5-årig och mellan 12 och 19 % på 4-årig linje. I ämnet engelska visade sig motsvarande underbetygsprocent uppgå till för gossarna mellan 18 och 22 resp. 15 och 21 och för flickorna mellan

»3 6 och 16 resp. 8 och 15 %. Tyskan har sålunda visat sig vara det svårare av de båda ämnena, och det kan anses stå utom allt tvivel, att detta väsentligen beror på den svårare tyska formläran. En av de tillfrågade psykologiska experterna har i detta avseende uttalat, att undervisningen i tyska, sådan den för närvarande är organiserad på begynnelsestadiet, måste anses vara för svår i förhållande till ålderssstadiets förutsättningar, då den invecklade grammatikaliska apparaten innesluter för mycket abstrakt regelkunskap för att kunna bli tillgänglig för en genomsnittligt intellektuellt begåvad 10- eller 11-åring (Bil. II till skolutredningens betänkande, sid. 29). Han synes för sin del hålla före, att engelskan med sin betydligt mindre invecklade grammatik (speciellt formlära) vore lämpligare som begynnelsespråk. När det gäller att bedöma frågan om begynnelsespråket, får man icke heller förbise, att ställningen som första språk icke utan vidare är liktydig med ställning som huvudspråk. I själva verket torde det faktiska läget vid våra läroverk för närvarande närmast kunna karakteriseras så, att tyskan är huvudspråk i realskolan, franskan på latingymnasiet och engelskan på real gymnasiet. Någon större skillnad i fråga om tyskans och engelskans ställning inom realskolan kan dock icke anses föreligga, och vid angivande av målet för undervisningen i tyska och engelska i realskolan göres ingen skillnad. Ställningen som begynnelsespråk är i vissa avseenden förmånlig men är ingalunda uteslutande förenad med fördelar. I ett land, där flera främmande språk måste läsas, blir det lätt nödvändigt, att det först inträdande språket får nöja sig med en svagare ställning på det högsta gymnasialstadiet. Enligt skolkommissionens förslag, vilket upptog engelskan som begynnelsespråk, fick detta språk också en i hög grad försvagad ställning på gymnasiet, där franskan gjordes till helt dominerande. I 1924 års skolsakkunnigas förslag däremot, enligt vilket tyska skulle inträda som första språk, var tyskan tänkt att avslutas 1 resp. 2 år före studentexamen på latin- resp. realgymnasiet. Språklärarna torde i stor utsträckning hålla före, att det i rent pedagogiskt avseende är viktigt icke blott för tyskan utan för språkstudiet i dess helhet, att tyskan har en jämförelsevis stark ställning på det lägre stadiet, där de svåra grunderna skola inhämtas, medan det för engelskan anses viktigt, att den har en stark ställning på högstadiet, enär dess speciella svårigheter äro sådana, att de först på ett mognare ålders- och utbildningsstadium kunna tillfredsställande klarläggas och behärskas. Frågan om begynnelsespråket måste alltså ses i samband med frågan om både realskolans och gymnasiets organisation och med frågan om de olika språkens ställning inom skolorganisationen i det hela. Om det anses önskvärt, att engelskan i det hela får ställningen som huvudspråk i våra högre skolor, följer därav alltså icke utan vidare, att det också måste vara begynnelsespråk. Om frågan ses uteslutande ur realskolans synpunkt blir det dock naturligt, att begynnelsespråket också i stort sett blir huvudspråket inom denna skolform.

94 Frågan om begynnelsespråket har emellertid även visst samband med frågan om anknytningen mellan folkskola och läroverk. Där språkundervisning för närvarande meddelas i folkskolan, är det i det alldeles övervägande antalet fall engelska, som läses. Vi hänvisa i detta avseende till vad som yttrats om språkundervisningen i folkskolan i kap. IV av skolutredningens betänkande II, sid. 68 ff. Därest ett främmande språk allmänt införes i folkskolan, låt vara som frivilligt ämne, behöver detta icke nödvändigtvis påverka språkföljden i realskolan, om nämligen det främmande språket inträder på ett så sent stadium av folkskolan, att övergången till realskola skett redan förut. Om åter det främmande språket skulle påbörjas redan i den femte eller sjätte folkskoleklassen, komma många elever att ha läst ett språk i folkskolan före övergången till läroverk, och det vore då givetvis olämpligt att ha olika begynnelsespråk i realskolan och i folkskolan. Det slutliga ställningstagandet i fråga om begynnelsespråket måste alltså baseras icke blott på förhållandena i realskolan; det står även i samband med organisationen av folkskolan och av gymnasiet. En svårighet inträder vid ett system med engelska som begynnelsespråk. I Betänkande angående begynnelsespråket i realskolan (Statens off. utrcdn. 1938:32) föreslogo de sakkunniga, att engelska skulle bli begynnelsespråk men att tyskan även i den 5-åriga realskolan skulle inträda i andra klassen. Med hänsyn till detta språks karaktär ansågs det tydligen bli svårt att nå ett praktiskt användbart slutresultat på mindre än fyra år, om studiet var förlagt till ifrågavarande åldersstadium. Om parallellisering i viss utsträckning skall ske av kurserna i den 5-åriga realskolans första och andra klass å ena sidan och folkskolans kurser i femte och sjätte klass å den andra, blir det emellertid icke möjligt att låta tyskan inträda förrän i tredje klassen av den 5-åriga realskolan, eftersom det uppenbarligen icke kan komma i fråga att läsa mer än ett främmande språk i folkskolan. Det blir under sådana förhållanden knappast heller möjligt att undvika en avsevärd försvagning av tyskan i realskolan vid ett system med engelskan som begynnelsespråk. 2. Försöken med engelska som begynnelsespråk. För att få säkrare ledning för bedömandet av den omstridda frågan om det lämpligaste begynnelsespråket har Kungl. Maj:t, på förslag av skolöverstyrelsen, föranstaltat om viss försöksverksamhet på ifrågavarande område. Genom nådigt beslut den 5 maj 1939 har nämligen Kungl. Maj:t dels föreskrivit, att vid 14 femåriga och 7 fyraåriga realskolelinjer samt vid 3 kommunala flickskolor och 3 kommunala mellanskolor skola tills vidare från och med läsåret 1939/40 upprättas försökslinjer med engelska som begynnelsespråk, s. k. engelska linjer, dels fastställt bestämmelser och undervisningsplaner för dessa linjer. Sedermera har tillkommit ytterligare en 5-årig försökslinje och en försöks-

95 linje vid kommunal flickskola. 1 Dessa försök pågå alltjämt och ha nu fortskridit därhän, att realexamen på den engelska linjen för första gången kunnat avläggas på 4-årig linje vårterminen 1943 och på 5-årig linje vårterminen 1944. Skolöverstyrelsen har vid årsskiftet 1944/45 inhämtat yttrande enligt särskilda frågeformulär från de läroverk, vid vilka sedan fem och ett halvt år tillbaka försök pågått med engelska som begynnelsespråk, och skolutredningen har från skolöverstyrelsen erhållit ett duplettexemplar av varje läroverks yttrande i frågan. Då skolöverstyrelsens eget yttrande icke föreligger, när detta skrives, ha vi ansett lämpligt att här lämna en någorlunda utförlig redogörelse för de från försöksläroverken ingångna rapporterna. De skolor, dit försöken med engelska som begynnelsespråk ha varit förlagda, ha varit Vasa läroverk i Göteborg och allmänna läroverket för gossar i Hälsingborg, vid vilka båda läroverk liknande försöksverksamhet tidigare bedrivits, åren 1908—1933 vid det förra och åren 1921—1933 vid det senare, högre allmänna läroverken i Jönköping, Karlstad, Lund och Skara, högre allmänna läroverket för gossar på Norrmalm och högre läroverket för gossar på Södermalm i Stockholm, högre allmänna läroverken i Södertälje, Umeå och Västerås, Vasa realskola i Stockholm och samrealskolan i Ängelholm, alla de nämnda på 5-årig linje, högre allmänna läroverket för flickor på Norrmalm och högre allmänna läroverket i Umeå på 5-årig och 4-årig linje2, högre allmänna läroverket i Lidingö, högre allmänna läroverket för flickor i Malmö, samrealskolorna i Nässjö, Sollefteå3 och Tranås, samtliga på 4-årig linje, kommunala mellanskolorna i Göteborg och Spånga och Norra kommunala mellanskolan i Stockholm samt Vasa kommunala flickskola i Göteborg, kommunala flickskolorna i Jönköping och Linköping samt Vasa kommunala flickskola i Stockholm. 1 Till den 5-åriga realskolelinjen ha alltså 15 (ursprungligen 14) engelska försökslinjer varit knutna och till den 4-åriga 10 (för närvarande blott 8) dylika linjer. Försöken ha i allmänhet ansetts vara av det största intresset för den 5-åriga linjen, där engelskan med hänsyn till åldersstadiet förmodats skola särskilt lämpa sig som begynnelsespråk, medan de pedagogiska skälen för tyska som begynnelsespråk ansetts vara starkare för de äldre eleverna i klass l 4 . Av den engelska försökslinjen har i regel förekommit en serie parallellavdelningar vid varje skola. Vid kommunala mellanskolan i Göteborg ha förekom1

Materialet för sistnämnda försökslinje har ej varit tillgängligt för skolutredningen. Vid högre allmänna läroverket för flickor på Norrmalm avsågo försöken ursprungligen den 4-åriga linjen, men sedan en 5-årig linje inrättats vid läroverket, överflyttades försöken enligt beslut av K. M:t år 1941 till denna linje, varvid dock föreskrevs, a t t det påbörjade försöket på den 4-åriga linjen skulle fullföljas. För närvarande finnes alltså vid detta läroverk försökslinje endast på den 5-åriga linjen. 3 Vid samrealskolan i Sollefteå har på grund av bristande lärjungetillströmning den engelska försökslinjen enligt nådigt beslut nedlagts från och med höstterminen 1944. 2

96 mit 5 samt vid Vasa realskola i Stockholm (av de tre lägre klasserna) och Norra kommunala mellanskolan i Stockholm 2 serier parallellavdelningar (vid sistnämnda skola första försöksåret 3). Vid kommunala flickskolan i Jönköping har den första lärjungårgången på försökslinjen varit uppdelad på 2 parallellavdelningar. Läsåret 1945/46 har högre allmänna läroverket för flickor på Norrmalm, Vasa högre allmänna läroverk i Göteborg samt katedralskolan i Lund vardera 2 avdelningar på försökslinjen av klass l 5 , medan antalet avdelningar vid kommunala mellanskolan i Göteborg i klass l 4 nedgått från 5 till 4. Den lärjungårgång, som höstterminen 1939 intogs på engelsk linje i klass l 5 (vid 14 läroverk), utgjorde 503 lärjungar, därav 437 gossar och 66 flickor, medan på den tyska linjen vid samma skolor i klass l 5 gingo 674 lärjungar, därav 600 gossar och 74 flickor. 1 Den lärjungårgång, som höstterminen 1940 (vid 10 skolor) intogs i klass l 4 på engelsk linje, omfattade 477 lärjungar, därav 167 gossar och 310 flickor, medan på den tyska linjen vid samma skolor i klass l 4 gingo 509 lärjungar, därav 192 gossar och 317 flickor 2 . Vid de tre kommunala flickskolorna intogos höstterminen 1939 i klass l 7 på engelsk linje 121 och på tysk linje 130 flickor. Vid 16 läroverk och mellanskolor och vid de 3 kommunala flickskolorna har under försöksåren ibland eller regelbundet efterfrågan på tysk linje överstigit platslillgången, varför elever mer eller mindre mot sin vilja måst hänvisas till engelsk linje, medan från 7 skolor ingen sådan hänvisning mot vederbörandes önskan rapporteras. Vid en kommunal mellanskola (Stockholm) fingo höstterminen 1939 några elever tvångshänvisas till tysk linje, och detsamma gällde ett högre allmänt flickläroverk (Stockholm) höstterminen 1944. Vid några läroverk (Vasa • läroverk i Göteborg, Umeå, Uppsala och Västerås) angives upp till en tredjedel eller hälften av lärjungarna på den engelska linjen ha ursprungligen ansökt om inträde på den tyska. Denna omständighet har givetvis icke alltid varit gynnsam för den engelska linjens rekrytering, då i sista hand betygen fått bli avgörande för lärjunges placering på önskad eller icke önskad linje, och på några håll rapporteras också, att elevurvalet varit bättre på den tyska linjen. Ä andra sidan har den tyska linjen varit från början tyngd av ett antal kvarsittare, medan den engelska linjen kunnat åtminstone starta utan sådana. I allmänhet har tillströmningen till den engelska linjen ökats under de senare åren, och höstterminen 1945 ha, såsom nyss nämnts, nya parallellavdelningar av engelsk linje kunnat inrättas vid tre läroverk, medan parallellavdelning behövt indragas vid endast en skola. I några fall anmärkes också, att tvångshänvisning till engelsk 1 Den tyska linjen vid högre allmänna läroverket för flickor på Norrmalm har här icke inräknats, eftersom läroverket vid ifrågavarande tidpunkt saknade engelsk linje i 5-årie realskola. 8 Högre allmänna läroverket för flickor i Malmö har genomgående inräknats i statistiken, trots att lärjungeklientelet i visst avseende är av beskaffenhet att göra siffrorna från detta läroverk föga belysande. Totalsiffrorna påverkas dock ytterst obetydligt därav.

97 linje endast gällt något eller några år i början. Vid samrealskolan i Ängelholm har exempelvis antalet av dem, som mot sin vilja hänvisats till engelsk linje, utgjort ht. 1939 8, ht. 1940 7, ht. 1941 6, ht. 1942 10, ht. 1943 0 och ht. 1944 0. Vid ett par läroverk (Jönköping, Umeå) har dock utvecklingen gått i motsatt riktning. Anledningen till den mindre efterfrågan på engelsk linje torde, åtminstone ofta, vara den, att föräldrarna funnit det tryggare att välja den »normala» linjen än försökslinjen, om vars fortbestånd man måhända känt sig oviss. Särskilt gäller detta givetvis i sådana fall, då de måst räkna med möjligheten av ombyte av skola för sina barn under skolgångens lopp, eftersom endast ett fåtal skolor erbjudit engelsk linje. Enligt det kungl. brevet angående försöksverksamheten skall intagningsberättigad, vilkens målsman kan styrka, att hänvisning till icke önskad linje kan medföra svårighet med anledning av förestående eller beräknad avflyttning från orten eller dylikt, äga företräde till önskad linje. Av de höstterminen 1939 i klass l 5 undervisade lärjungarna nådde på engelsk linje 47-9 % utan försening skolgångens mål (realexamen eller tidigare övergång till gymnasium), medan motsvarande siffra för den tyska linjen var 40*9 %} För de höstterminen 1940 i klass l 4 befintliga lärjungarna voro motsvarande procentsiffror på engelsk linje 48*6 och på tysk linje 53-2. I här berörda avseende var alltså resultatet gynnsammare på engelsk linje i 5-årig och på tysk linje i 4-årig realskola. Givetvis tillåter dock det till en enda årgång vid ett mindre antal skolor begränsade materialet inga säkra slutsatser. 2 Vid de tre flickskolorna hade flyttning till klass 6 eller övergång till gymnasium utan försening nåtts på engelsk linje av 56*2 % och på tysk linje av 57*7 % av de intagna eleverna. Underbetygsfrekvensen i tyska och engelska på de båda linjerna. Skolöverstyrelsen har i sina frågeformulär till skolorna sökt på tre sätt få en bild av underbetygsfrekvensen: a) genom att inhämta uppgifter rörande de lärjungars underbetyg i tyska och engelska under den följande skoltiden, som tillhörde klass l 5 vid försöksläroverken höstterminen 1939 och klass l 4 höstterminen 1940; b) genom att inhämta uppgifter rörande underbetygen i realskolans olika klasser vid försöksläroverken för vårterminen 1944; c) genom att fråga ämneskonferenserna i tyska och engelska vid försöksläroverken om deras uppfattning av underbetygsfrekvensen (och överbetygsfrekvensen) på tysk resp. engelsk linje under hela försökstiden. 1 Siffran dragés ned särskilt av en enda (stor) skola, som av ifrågavarande årgång hade en exceptionellt stor avgång i förtid eller kvarsittning. PJndast omkring 20 % av denna årgång nådde där överhuvud taget eller utan försening skolgångens mål. 2 I här gjorda jämförelser ha endast sådana skolor medtagits, som för samma linje, (5-årig resp. 4-årig) äro utrustade med både tysk och engelsk linje.

7—516517

IV

UN

1. Lärjungårgång 1939 resp. 1940. Av dem, som höstterminen 1939 resp. höstterminen 1940 tillhörde klass l 5 resp. klass l 4 vid försöksläroverken, erhöllo vid slutet av vårterminen 1940 resp. 1941 följande antal lärjungar, procentuellt räknat, underbetyg i begynnelsespråket (engelska resp. tyska) i första klassen: i klass l 5 , engelsk linje, i engelska » tysk » » tyska 4 l , engelsk » » engelska » tysk » » tyska

gossar » » »

14-4 %, flickor 0 % 25-7%, » 10-8% 32-9%, » 12-9% 26'0%, » 15*5%

Resultatet har alltså under första året visat sig gynnsammare för engelsk linje utom i fråga om gossarna på 4-årig linje, som uppvisa en påfallande hög underbetygsfrekvens på den engelska linjen. Om undersökningen utsträckes till att gälla hela skoltiden i realskolan för berörda lärjungegrupper, erhållas följande procenttal underbetyg i engelska och tyska på de båda linjerna, varvid procenttalen beräknats på det ursprungliga antalet lärjungar i klass l 5 resp. I 4 (i ett stort antal fall har det givetvis varit samma lärjungar, som erhållit underbetyg i ämnet i flera klasser; procenttalet lärjungar med underbetyg skulle sålunda med säkerhet vara avsevärt lägre: 5-årig engelsk linje, engelska gossar 60 %, flickor 19-7 % » 53 % 57 %, » » > tyska » 28-4 % 32-2 %, engelska » tysk » » 67-7 % 78-8 %, » » > tyska » 46-1 % 80-2 %, engelska 4-årig engelsk > » 39-7 % 50-3 %, » » i tyska » 30 % 30-2 %, engelska » tysk > » 54-9 % 77-1 %, » » )> tyska Vad som här är särskilt ägnat att frappera är den starka ökningen av underbetygsfrekvensen i engelska på den engelska linjen i jämförelse med den tyska. En sådan ökning är visserligen självklar med hänsyn till det större antal år ämnet läses och det större antalet tillfällen till underbetyg, som därigenom uppstår, men särskilt på 4-årig linje och särskilt beträffande gossarna är ökningen i antalet underbetyg dock förhållandevis mycket större. Endast flickorna på 5-årig linje kunna uppvisa en minskad underbetygsfrekvens i engelska, men å andra sidan är det statistiska materialet just för deras vidkommande så ytterst begränsat (66 resp. 74 flickor i klass l 5 ), att resultatet måste anses sakna allt bevisvärde. I den mån materialet i övrigt kan tillerkännas någon signifikans, är det onekligen ägnat att bekräfta den bland språklärarna ganska allmänt hysta uppfattningen, att undervisningen i engelska har en mycket stor nytta av den grundläggande undervisningen i tyska. Å andra sidan har underbetygsfrekvensen i tyska nedgått starkt på

99 den engelska linjen, där tyska är andra språk, dock utan att nedgången för tyska, vad gossarna beträffar, är lika stor som stegringen lör engelska. I det hela är underbetygs) rekvensen högre för gossarna på lörsökslinjen både på 5-årig och pä 4-årig linje och särskilt på den sistnämnda, så att, medan 5-årig linje har högre underbetygsfrekvens än 4-årig på tysk linje, är förhållandet det motsatta på engelsk linje. För flickorna är den däremot i det hela densamma på engelsk och tysk linje i den 4-åriga realskolan, medan det här föreliggande materialet visar företräde för engelsk linje i den 5-åriga realskolan. Det totala antalet kvarsittare på de båda linjerna har varit, räknat i procent på antalet ursprungligen intagna: 5-årig engelsk linje gossar 44-4 %, flickor 21-2 % » tysk » s 41-8%, » 29-7% 4-årig engelsk » » 24-6 %, » 19 % » tysk » > 29-6%, » 14-5% Skillnaderna mellan linjerna äro med hänsyn till materialets knapphet icke anmärkningsvärt stora och behöva icke stå i närmare konstitutivt sammanhang med linjernas språkliga konstruktion. Mest anmärkningsvärd är den pålallande höga kvarsittningsprocenten inom ifrågavarande lärjungårgång vid iörsöksläroverken överhuvud taget. Vad beträffar de tre flickskolorna, har underbetygsprocenten i klass 1 vårterminen 1940 utgjort på engelsk linje 4*1 och på tysk linje 8'5. Till eleverna i klasserna l 7 —5 7 vårterminerna 1940—44 utdelades underbetyg i engelska och tyska i följande utsträckning, räknat i procent på de intagna: på engelsk linje i engelska 45*5 % och i tyska 49*6 %, » tysk » » » 21-7 % » » » 68-2 %. I det hela innebär detta något högre underbetygsfrekvens på engelsk linje. Kvarsittningsprocenten, räknad på antalet intagna, har utgjort på engelsk linje 19-8 och på tysk linje 14. Sammanfattningsvis kan sålunda konstateras, att lärjungarna lättare ha passerat realskolans och flickskolans första klass utan underbetyg i det främmande språket på den engelska linjen. Detta gäller i fråga om realskolan särskilt de unga eleverna i klass l 5 , där förhållandet är mycket påtagligt och där man även kan vänta sig, att engelskan skall ligga gynnsammare till än tyskan. Däremot synes det mera ovisst, om någon skillnad mellan de båda språklinjerna råder i klass l 4 . Flickornas underbetygsfrekvens har visserligen där visat sig något lägre på den engelska linjen, men gossarnas har tvärtom visat sig högre på denna linje; detta kan dock i båda fallen, då skillnaderna icke äro större och materialet är så litet, vara tillfälligt (jfr

100 nedan). Det vunna betygsresultatet för klass i 4 i det hela stöder dock den uppfattning, som man a priori är böjd att hysa, att valet av begynnelsespråk ur svårighetssynpunkt är mera likgiltigt för trettonåringarna i denna klass med den begåvningsstandard, som lärjungarna där i genomsnitt uppvisa. Tages hänsyn till resultatet för hela realskolan, visar sig, vad gossarna beträffar, underbetygsfrekvensen i det hela större på den engelska linjen, medan i fråga om flickorna någon egentlig skillnad icke kan iakttagas mellan de båda språklinjerna; lör de fåtaliga flickorna på 5-årig linje har underbetygsfrekvensen varit lägre på den engelska linjen. I begynnelsespråket inträder i fråga om gossarna en förbättring för 5-årig linje på den engelska linjen (60 mot nära 79 %), medan för 4-årig linje någon egentlig skillnad icke kan konstateras (80 % underbetyg i engelska mot 77 % i tyska som begynnelsespråk) . Men i det andra språket stiger underbetygslrekvensen på engelsk linje för båda realskoleiinjerna (57 mot 32 % på 5-årig och 50 mot 30 % på 4-årig linje). Som andra språk vållar uppenbarligen tyskan genomgående större svårigheter än engelskan, och minskningen i antalet underbetyg i tyska på engelsk linje motsvarar i stort sett endast minskningen i antalet år, som ämnet läses. Engelska som första språk visar sig endast på den 5-åriga linjen lättare än tyska som första språk. Vi vilja dock än en gång betona, att de vunna resultaten böra bedömas med den yttersta försiktighet med hänsyn till materialets knapphändighet. Hade flera lärjungårgångar kunnat följas, är det mycket sannolikt, att siffrorna hade förskjutits och detta till och med avsevärt. Detta göres också sannolikt av undersökningen nedan under 2. Kvarsittningssifirorna för linjerna ha likaledes för fullständighetens skull angivits. De visade på 5-årig linje större kvarsittning för gossarna och mindre kvarsittning för flickorna på den engelska linjen, medan förhållandena på den 4-åriga linjen voro rakt motsatta. Detta resultat kan vara helt tillfälligt. Frånsett att siffror rörande kvarsittning endast angiva särskilt utpräglad svaghet och därigenom närmast karakterisera lärjungekvaliteten, torde de sakna större betydelse för den fråga det här gäller, då de underbetyg, som föranlett kvarsittningen, ofta beröra helt andra ämnen. 2. Underbetyg i tyska och engelska vårterminen 1944. Den i icke ringa mån tillfälliga karaktären av de under 1 vunna undersökningsresultaten belyses av de nedan angivna siffrorna, som på vissa punkter gå i annan riktning. Vi sammanställa här i tabellform underbetygsprocenterna i tyska och engelska för varje särskild klass på de båda språklinjerna. För första skolåret är underbetygsprocenten på den engelska linjen här utpräglat mindre för gossarna på den 4-åriga linjen, medan skillnaderna äro jämförelsevis små för övriga grupper (i regel dock till förmån för den engelska linjen). Detta resultat avviker alltså från det under 1 erhållna och visar, hur osäkra slutsatserna måste bli, då de bygga på så litet material.

101 Underbetyg i engelska och tyska vid slutet av vt. 1944, i procent av antalet lärjungar i varje klass. E n g e l s k

T y s k

l i n j e

underbetygsprocent i

underbetygsprocent i Klass

an tal lärjungar

blott engelska fl.

g-

fl.

l5 25 35 45 ö5

439 428 391 317 137

111 18-7 95 8-9 76 8-4 78 8-2 26 0-7

175 226 17-1 18-0 148 192 8-8 4-7 1 ?,: 176 7-3 6-8 92 178 1-1 3-4

24 34 44 1

g-

engelska och tyska

blott tyska

antaJ lärjungar

blott engelska

g-

fl.

734 583 535 505 216

137 170 149 146 38

— 206 6-8 4-2 18-9 18-2 188 0-8 10-2 10-6 8-0 183 7-6 5-6 9-8 1-1 114

349 336 272 186

g-

fl.

g-

l i n j e

fl.

_ 9-9 6-3 6-5 5-3 15-7 10-5 9-2 10-7 6-0 12-8 13-2 7-7 12-3 7-7 15-5 7-7 0-0 0-0 O-o 4-4 !23-l

g-

blott tyska

fl.

g-

fl.

engelska och t y s k a g-

20-2 8-8 .— — 22-1 18-2 — 4-5 2-0 16-5 12-1 13-1 8-3 8-2 12-9 13-0 12-5 3-2 2-6 8-8 0-0 5-6

— •

fl.

—. —

4-0 6-8 0-0

— — 6-8 9-3 0-9

31-1 20-9 — — 1-8 19-8 16-4 10-7 8-9 5-1 14-2 12-1 15-3 10-2 2-2 7-0 5-9 4-4 2-3

Det ab solut; i talet 6, alla vid en skola, övriga s k o l o r 0-0.

Sammanfattningsprocent underbetyg i engelska och tyska enligt föregående tabell. Engelsk

linje

Tysk

linje

g-

fl.

g-

fl.

18-7 31-1 31-9 36-0 5-1

9-9 22-1 29-0 1 23«1 23-1

20-2 22-1 33-7 33-7 17-6

8-8 18-2 18-1 28-0 2-6

171 34-5 27-7 18-5

18.6 27-1 25-0 10-1

31-1 37-3 38-8 12-3

20-9 27-1 27-5 10-3

K l a s s

15 35 45 55

\* 24 34 44 1

Det absoluta talet (5, alla v i d (ra s k o l a , ö-v rriga skoloi• 0-0.

Vad övriga klasser beträffar, visa de anförda siffrorna minskning i underbetygsfrekvensen på den engelska linjen för gossarna i 4-årig realskola, vilket likaledes avviker från resultatet för den första lärjungårgången. Det förtjänar dock anmärkas, att gossarna på 4-årig tysk linje här uppvisa en osedvanligt hög underbetygsprocent i de båda främmande språken (37— 39 % i 2 4 och 3 4 ), och denna underbetygsprocent är även mycket hög på 4-årig engelsk linje. För flickorna på 4-årig linje äro skillnaderna mellan språklinjerna med avseende på underbetygsfrekvensen obetydliga; de små skillnader, som finnas, äro till den engelska linjens fördel. Tillsammans synas resultaten under 1 och 2 antyda, att språkföljden för flickorna på 4-årig linje skulle vara utan egentlig betydelse.

102 För flickorna på 5-årig linje gå resultaten under 2 stick i stäv mot resultaten under 1, men med hänsyn till del särskilt knappa materialet på denna punkt torde dessa resultat böra lämnas helt å sido. För gossarna på 5-årig linje är resultatet, såsom nämnts, något gynnsammare i klass 1 av den engelska linjen, och det är snarast förvånande, att skillnaden bär icke är större. Resultatet är för dem ogynnsammare i klass 2, vilket är tämligen självklart, eftersom de där läsa två språk mot endast ett på den tyska linjen, och det kan anses vara i stort sett detsamma som på den tyska linjen i klasserna 3 och 4. Vad avgångsklassen beträffar, är materialet begränsat på både 5- och 4-årig linje och ger intet egentligt värde åt de erhållna siffrorna. Vad beträffar de olika ämnena, öka underbetygen i engelska på den engelska linjen ocb minska samtidigt underbetygen i tyska, delta i likhet med del under 1 erhållna resultatet. För gossarna på 4-årig linje äro dock de engelska underbetygen i de båda högsta klasserna färre på engelsk än på tysk linje. En underbetygsprocent på 25 eller däröver uppvisar på den engelska linjen tyskan i klass 4 5 (gossar) samt engelskan och tyskan i klass 24 (gossar). På den tyska linjen uppnås denna procentsiffra av tyskan i klass 3 5 och 4 5 (gossar) samt av tyskan i klass l 4 , 24 och 3 4 (gossar) samt 24 (flickor). 3. Ämneskonferensernas uppgifter. Skolöverstyrelsen har till ämneskonferenserna vid de berörda skolorna riktat den frågan, om språk följden engelska—tyska i det hela visat sig fördelaktigare eller mindre fördelaktig än den vanliga språkföljden bl. a. med avseende på underbetygsfrekvensen i tyska och engelska under försöksperioden i dess helhet (den under 1 utvisade statistiska undersökningen avsåg ju en lärjungårgång, den under 2 redovisade ett undersökningstillfälle). Sex ämneskonferenser uttala, att underbetygsfrekvensen varit högre på den engelska linjen och Ivå konferenser, att den varit högre på den tyska. Sju konferenser förklara sig icke ha iakttagit någon skillnad i detta avseende eller finna sig, liksom konferenserna vid högre allmänna läroverken i Karlstad och Uppsala och högre allmänna läroverket för gossar på Norrmalm, icke kunna utläsa någon enhetlig tendens ur de starkt varierande siffrorna, medan en del konferenser visserligen ha konstaterat proportionsvis fler underbetyg på den ena eller andra linjen men finna detta beroende på tillfälliga eller ovidkommande omständigheter. En viktig sådan omständighet är uppenbarligen, att det vid åtskilliga skolor funnits en tendens till bättre begåvningsurval på den tyska linjen: icke mindre än åtta skolor rapportera sålunda ett gynnsammare elevurval på denna linje. »Huvudorsakerna till de svårigheter, som yppat sig å engelska linjen», skriver såhinda huvudläraren i tyska och engelska vid högre allmänna läroverket i Södertälje i ett särskilt yttrande, »torde vara skillnaden i begåvning mellan linjernas elever samt vissa brister i linjens nuvarande utformning.»

103 Svaren från några av de skolor, som gjort ingående statistiska undersökningar, skola här särskilt beröras. För Vasa läroverk i Göteborg ha följande siffror erhållits: Underbetyg på engelsk linje. 5

Underbetyg på tysk 5

linje.

i engelska klass l (1940—44) 14 % i tyska klass l (1940—44) » 2 5 (1941—44) 21 % » 2 5 (1941—44) 5 » 3 (1942—44) 22 % » 3 5 (1942—44) 5 » 4 (1943—44) 15 % » 4 5 (1943—44) i tyska » 2 5 (1941—44) 24 % i engelska » 3 5 (1942—44) 5 » 3 (1942—44) 28 % » 4 5 (1943—44) 5 » 4 (1943—44) 24 %

10 % 14 % 15 % 21 % 10 % 18 %

Underbetygsfrekvensen har här alltså nästan genomgående visat sig avgjort högre på engelsk linje. Dock tillhör detta läroverk de skolor, som rapportera bättre elevurval på den tyska linjen. Ämneskonferensen har även uppgjort en liknande översikt över överbetygen på de båda linjerna för varje klass. Medan överbetygen på den tyska linjen hållit sig genomgående mellan 41 och 45 %, ha de på den engelska linjen visat procentsiffror mellan 19 och 28; endast i tyska i klass 2 5 ha de här gått upp till 40. På det skriftliga provet i engelska i realexamen ha dock den engelska linjens lärjungar visat sig överlägsna, i det att samtliga elever där hade överbetyg vt. 1944. I den muntliga realexamen åter voro eleverna på den tyska linjen överlägsna med 83 % överbetyg i både tyska och engelska mot 66 % överbetyg i engelska och 0 % överbetyg i tyska på den engelska linjen. Att resultatet för tyska här blivit mycket underlägset på den engelska linjen, är ju uppenbart och synes knappast kunna helt förklaras av begåvningsskillnaden. Vad annars överbetygen beträffar, torde dessa i regel mindre påverkas av linjernas språkliga konstruktion, såsom också från några håll uttalas. »En duktig elev får överbetyg, vare sig han går på tysk eller engelsk linje», skriver rektorn vid katedralskolan i Lund. Enligt den vid högre allmänna läroverket i Skara uppgjorda statistiken är skillnaden mellan linjerna mindre, men underbetygsfrekvensen är något högre och överbetygsfrekvensen något lägre på den engelska linjen. Någon tvångshänvisning till engelsk linje eller någon olikhet i elevmaterialet rapporteras ej från detta läroverk. Högre allmänna läroverket i Umeå finner underbetygsprocenten på de båda linjerna vara i stort sett densamma, när det rör sig om klasser med samma begåvningsstandard. Vid samrealskolan i Ängelholm (5-årig) har underbetygsfrekvensen varit högre på tysk linje i de lägre klasserna trots bättre elevmaterial på denna linje. Detta stämmer ju i stort sett med iakttagelserna rörande första klassen i allmänhet.

104 Samrealskolan i Nässjö (4-årig) har funnit underbetygsprocenten något högre på engelsk linje. Den kommunala flickskolan i Linköping rapporterar, att skillnaden i underbetygsfrekvens mellan linjerna varit praktiskt laget ingen, och kommunala flickskolan i Jönköping, att underbetygen i engelska varit färre på den engelska linjen. Ett särskilt intresse knyter sig till de uppgifter, som i detta och andra avseenden lämnats för Göteborgs kommunala mellanskola, eftersom denna skola med sitt ovanligt stora lärjungeklientel har haft icke mindre än fem parallellinjer på den engelska linjen. Under försöksåren ha där inskrivits 842 lärjungar på tysk och 1 055 lärjungar på engelsk linje. Dessutom har man vid en jämförande intelligenstestning av 9 goss- och flickklasser på engelsk linje och 6 goss- och flickklasser på tysk linje, samtliga ur klass 1, icke kunnat påvisa några skillnader i begåvningsavseende (värdena resp. 51 och 50 poäng). Man gör dock den reflexionen, att gossarna varit proportionsvis starkare representerade på den engelska linjen och att detta kunnat påverka betygsförhållandena på linjerna. Underbetygsfrekvensen har vid denna skola visat sig vara nästan densamma på båda linjerna. På den tyska linjen ha underkänts omkring 24 % i tyska och 16 % i engelska, på den engelska linjen 21 % i tyska och 20*5 % i engelska. Sammanlagt blir underbetygsprocenten i språken drygt 1 enhet högre på den engelska linjen. Mera anmärkningsvärt är emellertid, att av de ht. 1940 på tysk linje inskrivna 129 lärjungarna 57-4 % avlade realexamen i normal ordning vt. 1944, medan av de samtidigt på engelsk linje inskrivna 158 lärjungarna endast 39-2 % avlade realexamen efter 4 år. Andra erfarenheter. I det frågeformulär, som skolöverstyrelsen utsänt till ämneskonferenserna, har den riktat frågor rörande erfarenheterna i åtskilliga andra avseenden. Många gånger uttala konferenserna, att försökstiden ännu varit för kort för att medgiva en bestämd uppfattning om de båda linjernas företräden i det ena eller andra avseendet. Skolöverstyrelsen har sålunda frågat, huruvida den engelska linjen visat sig fördelaktigare eller mindre fördelaktig än den tyska linjen i fråga om lärjungarnas förmåga att tillägna sig engelska resp. tyska. På några håll gör man här intet uttalande eller anser sig icke kunna konstatera någon skillnad mellan linjerna. På rätt många håll uttalas dock, att lärjungarna ha lättare att tillägna sig engelska än tyska på det yngsta åldersstadiet. I klass l 5 (l 7 ) finner man sålunda den nya språkföljden i detta avseende gynnsam vid åtskilliga skolor (Jönköping, Skara, Södermalm i Stockholm, Södertälje, Uppsala, Ängelholm, Vasa kommunala flickskola i Göteborg), och man finner den engelska formlärans enkelhet möjliggöra en raskare lärogång. I klass 2 går sedan »inhämtandet av de första grunderna i tyska relativt lätt på grund nv elevernas större mognad och med stöd av den grammatiska

105 kurs, som inhämtats i klass 1», skriver ämneskonferensen vid allmänna läroverket i Jönköping. Det senare inträdande språket har för båda linjerna visat sig vara lättare att tillägna sig, säger ämneskonferensen vid samrealskolan i Tranås, och liknande synpunkter framföras från norra kommunala mellanskolan i Stockholm och kommunala mellanskolan i Spånga. Högre allmänna läroverket för gossar i Hälsingborg uttalar, att det i fråga om tyskan varit helt naturligt, att det varit något lättare för eleverna att tillägna sig grammatiken på grund av deras högre ålder och större språkliga mognad. Högre allmänna läroverket för flickor i Malmö uttalar sig också på detta sätt om tyskan i klass 2 4 men tillägger, att det snabbare begynnelsetempot i tyska icke kan vidmakthållas i de följande klasserna, och läroverket i Uppsala framhåller, att elevernas sammanlagda svårigheter med de främmande språken i de följande realskoleklasserna ökas på försökslinjen genom att den tyska grammatiska trappan blir ännu brantare där, om samma nivå skall nås i avslutningsklassen som på den vanliga linjen. Ämneskonferensen vid högre allmänna läroverket i Västerås, som förordar engelska som begynnelsespråk, uttalar sammanfattande, att lärjungarnas förmåga att tillägna sig språken på försökslinjen visar sig bättre beträffande engelskan och ej sämre beträffande tyskan. Sammanfattningsvis synes kunna sägas, att språkstudiet underlättats på försökslinjen på det lägsta stadiet. Särskilt gäller detta den 5-åriga realskolan och den kommunala flickskolan. För den 4-åriga realskolan synes skillnaderna i detta avseende vara mindre. Ämneskonferensen vid kommunala mellanskolan i Göteborg framhåller också, att eleverna i första klassen av 4-årig realskola »nått den psykiska utveckling, att de kunna förstå och tillägna sig de vanligaste grammatiska begreppen. Att längre än till 13-årsåldern uppskjuta inlärningen av grammatikens elementer, vilket lättast sker i samband med undervisningen i tyska, synes ur pedagogisk synpunkt icke vara lämpligt». Ämneskonferensen vid samrealskolan i Sollefteå (4-årig) anser sig under försöksundervisningen ha funnit, att »lärjungarna i första klassen kommit över den ålder, där man för engelskan skulle ha särskild fördel av en imitativ metod, vilket torde förklara, varför arbetet i första klassen med engelskan varit tyngre än väntat. Dock har det visat sig, att arbetet med tyskan i andra klassen på engelska linjen blivit åtskilligt lättare än i l 4 på tyska linjen.» Rektor vid högre allmänna läroverket för flickor i Malmö finner tyska vara att föredraga som begynnelsespråk på den 4-åriga linjen, men reserverar sig för att läget kan vara ett annat i andra skolformer. Hon skriver: »Redan vid inträdet i klass l 4 böra lärjungarna, som ju äro i trettonårsåldern, ha tämligen goda förutsättningar att kunna förstå och smälta den grammatikundervisning, som är oundgänglig vid inlärande av tyska språket. Frågan blir därför för denna skolform mindre den: vilket språk erbjuder de minsta svårigheterna för nybörjare? utan i stället denna: vilket språk behöver den längre tiden, för att de grundläggande kunskaperna skola kunna både

106 inhämtas och befästas? — Det språket är givetvis tyskan med dess stora formrikedom.» Vid kommunala mellanskolan i Spånga och norra kommunala mellanskolan i Stockholm, som likaledes representera den 4-åriga realskolan, finner man dock, såsom nyss nämnts, stora fördelar i att få uppskjuta tyskan ett år. Timplanen för försökslinjen uppgjordes av de språksakkunniga och av skolöverstyrelsen med tanke på att slutresultatet i vartdera språket skulle bli i stort sett likvärdigt med resultaten på den vanliga linjen, även om en mindre förskjutning kunde tänkas inträda. Såsom tidigare framhållits, kan ju tyskans och engelskans ställning i realskolan för närvarande sägas vara den, alt intetdera språket är i egentlig mening huvudspråk men att lärjungarna i fråga om ordförråd, grammatisk insikt och allmän inlevelse i språket dock hunnit något längre i tyskan. Då det gällde att inom den existerande skolorganisationens ram göra försök med en omkastning av språkföljden, åsyftade denna omkastning icke en förändring i språkens ställning vid vissa läroverk — i så fall skulle den väl icke ha fått försökskaraktär — utan den avsåg att utröna, med vilketdera språket som begynnelsespråk den naturligaste och pedagogiskt lämpligaste språkliga lärogången erhölles inom den nuvarande organisationsramen. Vidare avsågs givetvis också att utröna, på vad sätt omkastningen kunde komma att påverka kunskapsresultatet, vad som med visst timtal visade sig möjligt att åstadkomma i vartdera språket i det nya läget, detta för att ge ledning vid en eventuell övergång till engelska som begynnelsespråk. Då det nu gäller att söka bilda sig ett omdöme om huru försöken i detta avseende utfallit, är det en ogynnsam faktor, att försöken ännu pågått alltför kort tid för att man skulle ha tillräckligt faktiskt underlag för ett mera definitivt sådant omdöme. Ett utslag har provet dock gett vid så många av försöksläroverken, att det redan kan betraktas som i stort sett fast och allmängiltigt: resultatet i engelska har blivit bättre på den engelska linjen än på den tyska, och resultatet i tyska har blivit sämre. Utbredningen över en ett eller två år längre tid har sålunda visat sig värdefull för engelskans del, men den kortare tid, som blivit disponibel för tyskan, har trots ett jämförelsevis högt timtal i allmänhet visat sig otillräckligt och gjort tysksludiet alltför forcerat; elementen i detta språk kräva enligt all erfarenhet lång tid för att kunna någorlunda säkert inhämtas och befästas. Om de nuvarande fordringarna skola bibehållas, anses därför vid flera av försöksläroverken en ökning av tyskans timtal nödvändig, därest försöken skola fortsättas eller en allmän övergång till engelska som första språk skall ske. Skolöverstyrelsens fråga på denna punkt lydde: »Har den engelska linjens lärjungar i realskolans högsta klass och sedermera i gymnasiet, resp. i flickskolans femte och sjätte klasser, visat sig stå på en högre eller lägre kunskapsnivå i engelska resp. tyska än den som enligt Eder erfarenhet är det

genomsnittliga på detta stadium av den vanliga linjen? Karakterisera eventuella skillnader för båda språken med avseende på uttal, ordförråd och förmåga att uppfatta främmande text, grammatik, skrivning, talande.» Det visar sig i ämneskonferensernas svar, att vid det stora flertalet läroverk den engelska linjens lärjungar vid angivna tidpunkt stodo på en högre kunskapsnivå i engelska och på en lägre i tyska än den genomsnittliga på den vanliga linjen. Här må citeras en del utla'anden på denna punkt. Ämneskonferensen vid högre allmänna läroverket i Uppsala sammanfattar slutresultatet sålunda: »Engelska: väsentligt förbättrat uttal, mera omfattande ordförråd och därför större förmåga att uppfatta obekant text, betydligt större förmåga att uttrycka sig på det främmande språket, grundligare grammatiska kunskaper och större säkerhet i skrivning. Tyska: För de svagare eleverna en försämring i samtliga moment utom uttalet.» Högre allmänna läroverket i Lund: »I realskolans högsta klass och på gymnasiet ha den engelska linjens lärjungar visat sig stå på en betydligt högre kunskapsnivå i engelska än den vanliga linjens, särskilt vad beträffar ordförråd, uttal och förmåga att uppfatta engelsk text. Däremot äro lärjungarnas kunskaper i tyska pä den engelska linjen betydligt sämre än på den vanliga, särskilt vad beträffar skrivning.» Högre allmänna läroverket i Skara: »Engelska linjens lärjungar visa sig svagare i tyska i första ringen.» Läroverket för flickor i Malmö: »I ett så formrikt språk som tyskan måste under ett till tre år begränsat studium i realskolan den mesta tiden ägnas åt inlärandet av formläran. I denna del av ämnet kan väl därigenom lika stor säkerhet vinnas som på den vanliga linjen, men därav följer också, att det ej blir så mycket tid över till textläsning och samtalsövningar, varigenom dessa delar av ämnet bli lidande. Å andra sidan ha eleverna i engelska visat sig stå på en något högre kunskapsnivå än den genomsnittliga, särskilt med avseende på ordförråd, förmåga att uppfatta främmande text och talande.» På liknande sätt uttalar sig läroverket i Umeå. Högre läroverket för gossar på Södermalm: »Beträffande engelskan har kunskapsnivån varit högre i realskolans högsta klass; även i gymnasiet, ehuru mindre framträdande. Beträffande tyskan har kunskapsnivån i realskolans högsta klass varit genomsnittlig; i gymnasiet något under den genomsnittliga.» En reservant inom ämneskonferensen, lektor Björkhagen, ultalar särskilt: »Den engelska linjens lärjungar i realskolans högsta klass hade en avsevärt högre kunskapsnivå i engelska än den genomsnittliga. Det har visat sig, att lärjungarna finna det roligare att börja med engelska, som de fortare kunna praktiskt använda språkljud och intonation bli mera genuina, när inlärandet börjar på lägsta åldersstadiet. Engelskan med sin enklare grammatiska struktur lämpar sig också bättre som begynnelsespråk för elvaåringar än tyskan med dess svåra formsystem och abstrakta grammatiska drill.» Liknande synpunkter framhållas av två reservanter inom ämneskonferensen vid högre allmänna läroverket för

108 gossar på Norrmalm, rektor Norrbom och adjunkten Ernolv, vilka också uttala sig mera allmänt: »Fördelarna med engelskan som begynnelsespråk äro, frånsett den redan berörda grammatiska lättnaden på nybörjarstadiet, att just de sidor av engelska språket, som behöva längre tid lör att ge fullgoda resultat och alltså kräva mera inlevelse, bli utbredda över längre tid och därigenom hinna att assimileras grundligare. Detta gäller om uttalet, förmågan att uppfatta det talade språket samt även om ordförrådet, som på grund av sin stora olikhet med svenskans är betydligt svårtillgängligare än tyskans. Det torde icke vara oväsentligt, att just dessa sidor av språktillägnelsen blivit av allt större vikt, ju mera radion och de ökade kommunikationerna framhävt de akustiska och vokabulära sidorna hos språket i motsats till en äldre tids ensidigt grammatiska språkriktighetskrav.» Samrealskolan i Nässjö: »Engelskan givetvis på en högre nivå, särskilt i fråga om uttal, ordförråd, talande och förmåga att uppfatta främmande text. Tyskan på en väsentligt lägre nivå i samtliga ovannämnda avseenden utom i fråga om uttalet.» På den sista punkten anför dock en reservant, samrealskolans rektor, att tyskan på den engelska linjen enligt hans mening icke uppvisar nämnvärt sämre resultat i något avseende än tyskan på den tyska linjen. De kommunala flickskolorna ha gjort liknande erfarenheter. Så skriver kommunala flickskolan i Jönköping: »I engelska torde nivån i stort sett vara något högre än den genomsnittliga på motsvarande stadium av den vanliga linjen, särskilt med avseende på uttal, intonation, ordförråd och förmåga att uppfatta främmande text samt talande. I tyska däremot tyckes nivån vara lägre vad beträffar ordförråd och förmågan att uppfatta främmande text samt talande. I grammatik och skrivning (ej uppsatser, referat och kombinerade skrivningar) kommer antagligen en utjämning att ske, så att eleverna i sjunde klassen på försökslinjen nå samma resultat som eleverna på den vanliga linjen.» I någon mån avvikande uttalar sig kommunala mellanskolan i Göteborg: »Den engelska linjens lärjungar torde i realskolans högsta klass i engelska stå på en högre men i tyska däremot på en i alla hänseenden betydligt lägre kunskapsnivå än den genomsnittliga för detta stadium på den vanliga linjen. Vad engelskan beträffar framträder den högre nivån huvudsakligen, när det gäller uttalet, för vilket man hinner lägga en synnerligen god grund under första året med det där för detta språk rikligt tilltagna timtalet. I fråga om ordförråd, förmåga att uppfatta främmande text samt talande torde skillnaden åtminstone i examenshänseende vara oväsentlig. Beträffande skrivning torde den mer omfattande grammatiska träningen under första läsåret på den vanliga linjen komma även engelskan tillgodo och skänka eleverna större säkerhet framför allt i formläran.» Kommunala mellanskolan i Spånga: »I allmänhet något högre nivå i engelska, något lägre nivå i tyska i samtliga nämnda avseenden.» Norra kommunala mellanskolan i Stockholm: »Bättre i engelska och sämre i tyska.» Detta gäller särskilt ordförrådet, varjämte den tyska grammatikkunskapen blir fastare å tysk linje.

109 Vid några få läroverk har man dock gjort något gynnsammare erfarenheter i fråga om tyskan. Sålunda finner ämneskonferensen vid högre allmänna läroverket i Jönköping, att eleverna i tyska ha befunnits stå på ungefär samma nivå som på den vanliga linjen. Högre allmänna läroverket för flickor på Norrmalm uttalar, att tack vare den extra timmen i avgångsklassen standarden blir approximativt densamma i detta ämne. De ovannämnda reservanterna vid läroverket för gossar på Norrmalm finna också, att den extra timmen i tyska i avgångsklassen på den engelska linjen haft åsyftad verkan, men att däremot försökslinjens elever i gymnasiet visa sig svagare i tyska, och de påyrka därför höjt timtal för tyska i första ringen. Detta yrkande göres även från andra håll. Det är givetvis endast naturligt, att med de skilda tillvägagångssätt, som olika lärare använda vid språkundervisningen, resultaten komma att i viss mån avvika på den ena eller andra punkten. Nästan fullständig enighet råder dock uppenbarligen därom, att resultatet i engelska blivit bättre på försökslinjen, särskilt i uttal, läs- och talfärdighet samt i regel även i skrivning, även om skillnaderna mot den vanliga linjen kunna vara mer eller mindre markerade vid olika läroverk. Ganska genomgående är också uppfattningen, att resultatet i tyska är sämre, men vid en del skolor synes försämringen främst ha drabbat läs- och talfärdigheten, vid andra behärskningen av formsystemet och skrivsäkerheten, vid åter andra samtliga moment. En undersökning av de i fråga om engelsk och tysk text medhunna kurserna visar, att mycket stora olikheter i detta avseende råda mellan olika skolor. De genomsnittssiffror, som framkommit, skulle därför måhända avvika betydligt, om undersökningen i stället för att omfatta 26 skolor hade omfattat rikets samtliga läroverk, mellanskolor och flickskolor. I enstaka fall kunna siffrorna vid de nu undersökta skolorna avvika så starkt i endera riktningen från genomsnittet, att de måste påverka detta genomsnitt för den ifrågavarande skoltypen. Detta är exempelvis fallet med ett par 4-åriga realskolor och en kommunal mellanskola, vilka uppvisa osedvanligt höga siffror. I 5-årig realskola ha vid 15 läroverk lästs i genomsnitt på tysk linje 243 sidor tysk och 144 sidor engelsk text, tillsammans alltså 387 sidor, och på engelsk linje 205 sidor engelsk och 196 sidor tysk text, sammanlagt 401 sidor. I 4-årig realskola, inklusive kommunal mellanskola, ha vid 13 skolor i medeltal lästs på tysk linje 243 sidor tysk och 186 sidor engelsk text, tillsammans 429 sidor, och på engelsk linje vid 10 skolor lästs i genomsnitt 248 sidor engelsk och 203 sidor tysk text eller tillsammans 451 sidor. Troligt är att ett genomsnitt för samtliga läroverk och mellanskolor skulle uppvisa något lägre siffror för 4-årig linje. Om det andra främmande språket läses under samma antal år och med samma timtal på 5-årig och 4-årig linje, böra dock något större kurser medhinnas på 4-årig linje, eftersom eleverna där äro närmare ett år äldre under hela den tid, de läsa ämnet. De tre flickskolorna uppvisa

110 för klasserna 1—5 följande medeltalssiffror: på tysk linje tyska 302 och engelska 167, tillsammans 469 sidor, och på engelsk linje engelska 262 och tyska 129, tillsammans 391 sidor. Det visar sig sålunda, att de medhunna textkurserna vid läroverken och mellanskolorna varit något ehuru obetydligt större pä den engelska linjen, medan vid flickskolorna tvärtom större textkurser medhunnit» pä den tyska linjen; skillnaden är vid sistnämnda skolor större. 1 den 5-äriga realskolan ha tyskan och engelskan sammanlagt en veckotimme mer pä den engelska än på den tyska linjen och böra löljaktligen medhinna något större textkurs. Dä materialet är sä begränsat, torde det vara försiktigast att av silirorna icke draga annan slutsats än att i stort sett samma textomlång medhinnes på de båda linjerna. Beträffande det intresse för språkundervisningen, som eleverna visat på de båda linjerna, anser man sig i allmänhet (vid 14 å 15 skolor) icke kunna konstatera någon skillnad. Vid högre allmänna läroverken i Jönköping och Västerås iinner man dock ett ökat intresse lör språkstudiet på den engelska linjen, läroverket på Södermalm finner ett ökat intresse för engelskan på denna linje, vilket till och med inverkat ofördelaktigt på intresset lör tyskan, och samma iakttagelse beträffande engelskan har ämneskonferensen vid Umeå läroverk gjort. Vid något läroverk iinner man större intresse lör språkstudiet under första läsåret på den engelska linjen. Läroverket i Karlstad uttalar i detta sammanhang, att elevernas intresse för engelska på båda linjerna visar sig större än lör tyska och anser detta delvis bero på tidsförhållandena. »Olust inför tyska i mellanskolan mindre framträdande för engelsk än för tysk linje», skriver norra kommunala mellanskolan i Stockholm, som för övrigt icke finner någon skillnad i lärjungarnas intresse för språkstudiet mellan de båda linjerna. Då intet läroverk ansett sig kunna konstatera större intresse lör språken på den tyska linjen, kunna uttalandena på denna punkt snarast anses gå i en för den engelska linjen gynnsam riktning. Vad angår arbetsbelastningen på linjerna, gå däremot uttalandena i för försökslinjcn ogynnsam riktning. Därvid gör man dock undanlag lör första klassen. »Avgjort större på försökslinjen i klasserna 2 och 3», skriver Vasa läroverk i Göteborg (5-årig linje). »Något större i tyska på den engelska linjen», säger Karlstads läroverk, medan högre allmänna läroverket för flickor i Malmö uttalar sig med en viss utförlighet: »Studierna i tyska på engelska linjen (4-årig realskola) måste under de två sista åren i realskolan i hög grad forceras och intensifieras, för att eleverna med något så när lasta kunskaper i tysk formlära efter två års studier skulle kunna övergå till fyraåriga latingymnasiet och efter ännu ett år avlägga realexamen. Arbetsbelastningen måste under sådana förhållanden bli hårdare på den engelska linjen än på den tyska.» Arbetsbelastningen blir större, ju senare undervisningen i tyska

Ill

inträder, konstaterar läroverket tor flickor på Norrmalm, som likväl förordar engelska som begynnelsespråk. Södertälje läroverk finner arbetsbelastningen särskilt i klass 26 av den engelska linjen vara betungande (tyskan inträder där), och Umeå läroverk konstaterar, att arbetsbelastningen på denna linje är ofördelaktigare fr. o. m. andra året. Även från läroverket i Uppsala påtalas arbetsbelastningen i klass 2 3 , där försökslinjens lärjungar läsa två språk med sammanlagt 8 veckotimmar, medan den vanliga linjens lärjungar läsa ett språk med 6 veckotimmar. Kommunala mellanskolan i Göteborg skriver på denna punkt: »Arbetsbelastningen i den fyraåriga realskolan är överhuvud taget stor, särskilt i tredje klassen. Är engelska begynnelsespråk, inträder nog någon lättnad i språkstudiet i första klassen, men belastningen blir därigenom ännu större i de följande klasserna. Att nå realexamens mål i tyska på fyra år har för många litet svaga elever, vilka dock ha mer än väl den betygssumma från folkskolan, som krävs för inträde i realskolan, redan förut varit hårt, att göra det på tre år har för dem blivit omöjligt.» Enbart från ett par skolor gå omdömena i motsatt riktning. Kommunala flickskolan i Jönköping finner sålunda arbetsbelastningen mindre i klasserna l 7 och 27 på den engelska linjen och ungefär lika med arbetsbelastningen på den tyska linjen i övriga klasser. Gossläroverket på Södermalm har ur läroverkets årsredogörelse sammanställt den totala tiden för hemarbetet på de båda linjerna lör hela femårsperioden i varje klass och därvid funnit följande: klass lr' genomgående och väsentligt kortare arbetstid på engelsk linje, klass 2 5 omväxlande, ingen större skillnad, klass 3 5 större på engelsk linje under två av åren, på tysk linje under ett år, klass 4 5 större på tysk linje. Samtidigt framhålla de emellertid, att materialet är knappt. Det torde böra tilläggas, att övriga ämnen ha en stor andel i arbetsbelastningen och att språkens roll icke utan vidare kan utläsas ur den totala hemarbetstiden. En särskild fråga, huruvida engelskan visat sig lägga en lika säker grund för det följande språkstudiet som tyskan, har av en majoritet av skolor besvarats nekande. Vid två av dessa läroverk äro dock meningarna delade, och fyra skolor ha besvarat frågan jakande; fem skolor göra på denna punkt intet uttalande. »Engelskan har ej visat sig kunna lägga någon säker grammatisk grund för språkstudium. De grammatiska begreppen ha klarnat först i 24 i och med tyskans inträde. Detta skedde emellertid då betydligt fortare än i l 4 av den tyska linjen» (samrealskolan i Sollefteå). »Det ligger i sakens natur, att tyskan på grund av språkets struktur och den därav betingade undervisningsmetodiken måste lägga en betydligt säkrare grammatisk grund för fortsatta språkstudier än engelskan. Detta icke minst med hänsyn till att eleverna vid intagningen nästan utan undantag sakna grammatisk skolning. Därtill kommer, att uttalsundervisningen nästan helt dominerar de engelska studierna i klass 1, varför egentlig grammatikundervisning kan sägas sätta in först i samband med tyskan i klass 2» (Göteborgs

112 kommunala mellanskola). »Engelskan har i gramma tiskt avseende mera nytta av tyskan som föregående språk än vice versa» (högre allmänna läroverket i Uppsala). »Tyska linjens elever visa större grammatisk säkerhet, vilket inverkar åtminstone på latinundervisningen» (läroverket i Skara). Konferensen vid högre allmänna läroverket på Södermalm, som finner engelskan icke lägga en lika säker grund för det följande språkstudiet som tyskan, meddelar, att en latinlärare säger sig icke ha märkt någon nytta av realskolans tyska grammatikstudium för latinets del. Däremot anser han det engelska ordförrådet av latinskt ursprung vara till hjälp för latinet. »Från modermålslärarhåll framhölls, att elever från engelsk linje hade svårare att inlära den svenska grammatiken. Möjligen kunde man hos dessa elever lägga märke till en viss större rörlighet under den första uppsatsskrivningen än hos deras 'tyska' kamrater» (läroverket för gossar på Norrmalm). En i viss mån liknande fråga, i vilketdera språket lärjungarnas prestationer ge den klaraste bilden av deras allmänna intelligensnivå har nästan genomgående besvarats till förmån för tyska, ibland med tillägg såsom »utan tvekan» eller »obetingat». »Lärjungens förmåga att övervinna tyskans större initialsvårigheter måste ge en klarare bild av hans prestationsförmåga och -nivå», skriver högre allmänna läroverket i Uppsala. Tre ämneskonferenser finna dock ingen skillnad därvidlag, och inom tre andra konferenser äro meningarna delade. Konferensen vid läroverket i Umeå finner ingen skillnad på den 4-åriga linjen men anser, att på den 5-åriga realskolans lågstadium prestationerna i tyska säga mer om elevernas allmänna intellektuella förutsättningar än prestationerna i engelska. Vid Göteborgs kommunala mellanskola har en stickprovsundersökning företagits på elever ur klass 1, intagna ht. 1941 och ht. 1942, omfattande 2 goss- och 2 flickklasser på engelsk linje ( = 119 elever) och lika många klasser på tysk linje ( = 108 elever). Därvid visade sig betygen i tyska ge något högre korrelation än betygen i engelska med resultaten av en intelligensundersökning med grupp test (61 resp. 51). Skolöverstyrelsen har i sin enkät frågat, huruvida de totala timtalen samt timfördelningen inom olika klasser befunnits lämpliga för dels tyskan, dels engelskan, samt vilka önskemål som i detta avseende eventuellt hystes. En mycket utbredd, för att icke säga nästan allmän önskan synes råda om en timmes ökning för engelskan i andra klassen, från 3 till 4 timmar i veckan, och man anser ofta detta låga timtal redan andra året för det första främmande språket ha varit en för arbetet på försökslinjen ogynnsam faktor. Även för tyskan önskas av många ökning av timtalet under andra året eller i någon högre klass, eventuellt med minskning av timtalet under första året ämnet läses. Från några håll (Lund, Skara, läroverken för gossar på Norrmalm och på Södermalm m. fl.) uttalas, såsom redan nämnts, bestämda önskemål om högre timtal i tyska på gymnasiet för elever från engelska

113 linjen, då dessa i detta ämne icke äro i nivå med eleverna från den tyska linjen och vid gemensam undervisning verka starkt retarderande. Särläsning i första gymnasieringen påyrkas därför av åtskilliga. Det blir den tyska linjens lärjungar, som på gymnasiet bestämma takten i engelska, och eleverna från engelska linjen, som bestämma takten i tyska, skriver rektor vid läroverket i Skara. En fråga, huruvida tyska som andra språk och utbrett över de tre sista åren av realskolan, bör vara förenat med skriftligt prov i realexamen har besvarats olika. En betydande majoritet önskar behålla det tyska skriftliga provet, ev. med något modifierade fordringar, men sju skolor anse, att det icke kan med denna ställning uppbära skriftligt prov, varvid dock ett par skolor ange, att de mena ett prov av nuvarande svårighetsgrad. Det lägsta timtal för tyska, som erfordras, för att skriftligt prov skall kunna med fördel anordnas, uppges av ämneskonferenserna något olika, 14, 16, 17, 18, 19 veckotimmar; vissa skolor uttala sig ej på denna punkt. Den skola, som önskar skriftligt prov redan vid 14 timmar, tillägger, att ett lättare skriftligt prov bör kunna ges. Ett särskilt önskemål uttalas av ämneskonferensen vid läroverket i Uppsala, som framhåller, att om engelskan göres till nybörjarspråk och dess ställning i realskolan starkes, detta icke bör medföra en reducering av dess timtal på gymnasiet, då det tidskrävande studiet av de verkliga svårigheterna i engelskan måste förläggas till ett stadium, där eleverna nått större mognad. Slutligen har skolöverstyrelsen till ämneskonferenserna vid de 26 försöksskolorna riktat följande två frågor: Anser Ni, med stöd av de vid Eder skola gjorda erfarenheterna, att engelskan bör bli begynnelsespråk i den högre skolan? Anser Ni av andra skäl, att en omkastning av den nu vanliga språkföljden bör ske? I så fall, av vilka skäl? Rätt allmänt anses, att försökstiden ännu varit för kort för att möjliggöra ett vägledande svar på den första av de framställda frågorna. Så länge endast en årgång — på 4-årig linje två årgångar — kunnat följas genom hela realskolan, måste, framhåller man, erfarenheterna vara mycket tillfälliga och därför otillräckliga. Sju konferenser avböja av denna anledning enhälligt att nu göra något uttalande med anledning av den första frågan. Två andra konferenser intaga samma ståndpunkt, varvid dock i ena fallet en, i andra fallet två ledamöter med stöd av sina erfarenheter såsom lärare på försökslinjen uttala sig för engelska som begynnelsespråk. Vid ett tredje läroverk ha slutligen tre medlemmar av konferensen intagit samma ståndpunkt, medan fyra uttalat sig för tyska och tre för engelska. 8—516517 IV 3

114 Sju ämneskonferenser förorda med stöd av sina pedagogiska erfarenheter enhälligt tyska, varvid dock en konferens tillägger: »om samma resultat som hittills kräves i tyska i realexamen». Ytterligare en konferens har samma mening men med en reservant. Mera jämnt delade meningar lörelinnas inom tre konferenser. En majoritet till förmån för engelskan uppvisa slutligen tre konferenser, och två konferenser uttala sig helt lör engelska, den ena dock med tillägget, att en alternativ linje med tyska bör finnas, den andra under påpekande, att den engelska linjen »icke helt motsvarat de förväntningar, som dess anhängare vid skolan ställde på den från början». Denna konferens menar, att med ändring av timplanen linjens värde skulle väsentligt ökas. A .j|j Beträffande den andra av de båda framställda frågorna, om andra skäl ansåges motivera en omkastning av språkföljden, ha elva konferenser antingen icke alls uttalat sig eller lörklarat, att de anse sig såsom ämneskonferenser böra uteslutande anlägga pedagogiska synpunkter på frågan. På sistnämnda sätt utalar sig exempelvis Vasa läroverk i Göteborg, som däremot finner de hittills gjorda erfarenheterna tala för tyskans större lämplighet som grundläggande språk. (Vid detta läroverk ha, såsom nämnts, lörsök med engelska som begynneisespråk tidigare varit anställda under åren 1908 —1933.) Vid fem skolor finner man inga andra skäl tala för en omkastning av språkföljden; vid två av dessa har dock konferensen av pedagogiska skäl i sin helhet eller övervägande förordat engelskan. Ämneskonferensen vid högre allmänna läroverket i Karlstad, som funnit det för tidigt att uttala sig om de pedagogiska erfarenheterna, anser, att andra skäl, framförallt det sannolika framtida världsläget med därur härrörande ökat inflytande för de anglosaxiska länderna och större betydelse för det engelska språket, kunna tala för en omkastning av språkföljden, men är i viss mån tveksam med hänsyn därtill, att den tyska linjen visar sig locka ett vida större antal inträdessökande i trots av för tyskans del mycket ogynnsamma politiska förhållanden. Högre allmänna läroverket i Lidingö, där meningarna om de pedagogiska skälen varit delade, anser, att valet av begynnelsespråk bör bero på vilket språk som införes i folkskolan och vilket stadium som där väljes för införandet. Högre allmänna läroverket i Skara, som med hänsyn till de pedagogiska erfarenheterna röstat för tyska, finner icke desto mindre, att engelskans vikt och ställning motiverar, att det blir begynnelsespråk. Alldeles samma ståndpunkt både i fråga om de pedagogiska och de allmänt kulturella skälen intaga Vasa kommunala flickskola i Göteborg och Linköpings kommunala flickskola. Göteborgs kommunala mellanskola, som med hänsyn till de pedagogiska erfarenheterna uttalat sig för tyska, anlägger även i detta sammanhang en pedagogisk synpunkt och anser, att engelska bör bli begynnelsespråk, om språkundervisningen börjar på tidigare stadium än klass l 4 . Ämneskonferensen vid Jönköpings kommunala flickskola, inom vilken meningarna om innebörden av de pedagogiska erfarenheterna varit

115 delade, är enig om att engelskan bör bli det förhärskande språket i våra skolor på grund av den ställning England har och i framtiden kommer att få. Samrealskolan i Ängelholm, som ej uttalat sig om de pedagogiska erfarenheterna, finner engelskan lämplig på grund av dess ställning som internationellt affärs- och umgängesspråk. Norra kommunala mellanskolan i Stockholm slutligen finner det fördelaktigt för dem, som tidigt avbryta skolgången, med ett språk, som på tidigt stadium ger praktisk färdighet. Medan ämneskonferenserna i det alldeles övervägande antalet fall funnit de pedagogiska erfarenheterna tala för den nuvarande språkföljden, är det sålunda åtskilliga skolor, som finna allmänt kulturella skäl tala för en omkastning av denna språkföljd. 3. Skolutredningen. Såsom inledningsvis blivit anfört, ha vi funnit oss böra med en viss utförlighet redogöra för de erfarenheter, som enligt skolöverstyrelsens undersökning hitintills gjorts under de nu pågående försöken med engelska som begynnelsespråk. Det är uppenbart, att dessa erfarenheter icke varit i alla avseenden gynnsamma för den prövade språkföljden. Underbetygsfrekvensen har på det hela taget i varje fall icke sänkts, såsom många hoppats, och arbetsbelastningen har icke minskats. Majoriteten av de ämneskonferenser, som överhuvud taget uttalat sig i huvudfrågan, finna sig med stöd av de gjorda erfarenheterna böra föreslå ett bibehållande av den nu gällande språkföljden. En vinst av omläggningen har dock varit, att det första införandet i studiet av främmande språk uppenbarligen har underlättats. Särskilt för lärjungar i Il-årsåldern, som är den normala i första klassen av 5-årig realskola och kommunal flickskola, synes det ligga lättare och naturligare till att lära sig grunderna av engelska, som har en enkel formbyggnad och som visar sina verkliga svårigheter först långt senare, än av den formrika tyskan, som visserligen är lättare i längden men där begynnelsesvårigheterna äro starkt framträdande. Att brottningen med de formella svårigheterna i tyskan i sig själv är mycket värdefull lör det följande språkstudiet och i hög grad underlättar detta genom att lärjungarna bli effektivt förtrogna med det grammatiska kategorisystem, som i stort sett är gemensamt för de europeiska språken, bestrides därmed på intet sätt. Det är detta förhållande, som ger tyskan dess värde såsom grundläggande språk. Men det kan å andra sidan icke heller bestridas, att lärjungarnas förmåga av abstraktion ännu i Il-årsåldern är föga utvecklad och att det för många lärjungar bereder svårigheter att på detta åldersstadium på ett tillfredsställande sätt inhämta grunderna av tyskan. Visserligen kan även det grundläggande studiet av tyskan läggas efter mer eller mindre utpräglat grammatiska linjer, men det är dock svårare att där undvara en grammatikalisk apparat, som ställer betydande krav på språklig analys och abstraktion. Den första undervisningen i engelska ställer de större kraven på den rent reproducerande förmågan,

116 och det förefaller nog, som om denna undervisning borde lättare kunna anpassas efter en mera allmän psykisk utveckling på detta åldersstadium. De nu gjorda erfarenheterna synas också bestyrka, att en lättnad inträder under det första året, även om denna lättnad gjort sig gällande med olika styrka vid olika skolor. Läget förskjutes emellertid i icke ringa mån, ifall språkstudiet framflyttas till efter Il-årsåldern och den totala tiden för språkstudiet samtidigt förkortas. Och därest språkstudiet uppskjutes ända till 13-årsåldern, torde det ur den här hävdade synpunkten, de båda språkens olika svårighet vid studiets början, vara mera likgiltigt, vilketdera språket som väljes som det första. Erfarenheterna från de pågående försöken äro på denna punkt icke ensartade, men från några 4-åriga realskolor hävdas i varje fall med stor styrka, att tyskan bör vara begynnelsespråk i denna skolform. Även om engelskan också för ifrågavarande elever skulle i början te sig något lättare än tyskan, är skillnaden dock icke här så stor, att fördelen härav på dessa håll anses neutralisera de större olägenheter, som annars uppstå i fortsättningen av språkstudiet. Att ha olika språkföljd i olika skolformer alltefter tidpunkten för differentieringens inträde torde dock, såsom redan inledningsvis framhållits, av praktiska skäl få anses uteslutet. Organisationen bör givetvis icke vara sådan, att den erbjuder onödiga svårigheter för övergång mellan olika skolor och skolformer. Så länge frågan ses ur den första språkklassens synpunkt, torde sålunda övervägande skäl tala för engelska som begynnelsespråk, i varje fall på den 5-åriga linjen. Det synes också vara ådagalagt, att det första studiet av tyskan går lättare och raskare, när barnen vunnit i åldersmognad och när de ha stödet av en föregående undervisning i engelska. Dock har man på några håll funnit det ansträngande för eleverna att i den 5-åriga realskolan börja med tyskan redan under det andra året, då eleverna sålunda äro i 12-årsåldern, och velat med denna språkföljd uppskjuta tyskan ännu ett år; från andra håll har åter hävdats nödvändigheten ur tyskans synpunkt, att den finge börja redan det andra året. Från och med andra eller tredje året finner man i stor utsträckning den nya språkföljden medföra olägenheter i form av ökad arbetspress och forcering, och man finner svårighet att nå det resultat i tyska, som kan nås med den andra språkföljden. Det vill synas, som om de på försökslinjen gjorda erfarenheterna härvidlag övervägande gått i mindre gynnsam riktning och som om de sammanlagda språksvårigheterna snarast varit större på denna linje. Dock torde detta i viss mån ha sammanhängt med själva organisationen. Det har gällt att inom den gamla organisationens ram med så liten rubbning som möjligt av undervisningsplanen i övrigt komma fram till i huvudsak det mål för undervisningen i de båda språken, som den vanliga undervisningsplanen föreskriver. Det har visat sig, att man i allmänhet kommit längre i engelska men

117 icke kommit lika långt i tyska. Möjligen skulle redan överflyttningen av en veckotimme från engelska till tyska ha icke obetydligt minskat svårigheterna för det senare språkets vidkommande. Ä andra sidan hade engelskan uppenbarligen behövt ha ytterligare en veckotimme i klass 2 för att komma fullt till sin rätt. Själva den yttre utformningen har sålunda icke varit riktigt gynnsam för försökslinjen. Vid många läroverk har denna också fått vidkännas ett mindre fördelaktigt lärjungurval. Vid en generell språkföljd engelska— tyska böra betingelserna kunna bli gynnsammare i olika avseenden. Det torde emellertid vara nödvändigt att vid en generell omkastning av språkföljden vidtaga en viss justering i fråga om målet för undervisningen i de båda språken. Det torde bli nödvändigt att från början avstå från att söka uppnå det mål, som nu är uppsatt för undervisningen i tyska i realskolan. En sänkning av kunskapsnivån är visserligen ägnad att ingiva betänkligheter. I de till skolutredningen ingångna uttalandena från organisationer och institutioner liksom från fortbildningsanstalter är det ett av de talrikast återkommande önskemålen, att den nuvarande språkliga standarden i realexamen om möjligt bör höjas, och tyska och engelska äro de språk. som i detta sammanhang särskilt betonas. Det nuvarande kunskapsmåttet i tyska i realexamen innebär förtrogenhet med språkets grunder och en praktiskt användbar kunskap i ämnet. Men det kan i detta avseende icke anses tilltaget med någon prutmån. Inträder en stark minskning av tiden för realskolans undervisning i tyska, innebär detta ofrånkomligt, att realskolabiturienternas praktiska språkfärdighet i detta ämne minskas och alt. realskolan närmast blott kommer att i tyska lägga en grund, på vilken eleverna sedan kunna bygga vidare. I varje fall kommer detta att gälla de elever, som avlägga realexamen med något av de lägre betygen i tyska. Denna konsekvens måste dock tagas, därest en omkastning av språkföljden skall ske. Omläggningen har ju även en positiv sida: kunskapsstandarden i engelska ökas. Denna vinst synes oss vara mycket stor, i varje fall så länge frågan ses ur de elevers synpunkt, som från realexamen gå ut i det praktiska livet utan att fortsätta i högre utbildningsanstalter. Engelskan har i den nuvarande realskolan icke den ställning, som svarar emot ämnets utomordentliga vikt i våra dagar. Om kunskapsmåttet i tyska i realskolan för närvarande icke är tilltaget med prutmån, så ligger kunskapsmåttet i engelska alldeles avgjort i underkant. En förstärkning är här i hög grad påkallad och utgör i och för sig det viktigaste skäl, som kan anföras, för att ge engelska ställningen som begynnelsespråk. Därmed äro vi inne på frågan om de skäl av mera allmän art, som tala för en förstärkning av engelskan i realskolan. Vi ha redan förut berört dessa skäl och anse oss icke behöva vidare utveckla synpunkterna. Vi vilja här endast framhålla, att med den praktiska betydelse, den ställning som allmänt gängse internationellt meddelelsemedel, som engelska språket redan

118 har och i ännu högre grad torde komma att i framtiden få, det blir nödvändigt att i våra skolor bibringa lärjungarna en bättre behärskning av detta språk än nu. Därvid synes det också påkallat att lägga större vikt vid en god aktiv behärskning av språket och icke endast nöja sig med den mera passiva förmågan att förstå. Undervisningen i engelska i våra skolor synes sålunda i särskild grad böra inrikta sig på att bibringa eleverna icke blott läsfärdighet utan även talfärdighet och aktiv språkfärdighet överhuvud. För detta måls vinnande är det önskvärt, att undervisningen i ämnet kan påbörjas så tidigt som möjligt och utbredas över så inånga år som möjligt. Med hänsyn till de elever, som från realexamen gå mera direkt ut i förvärvslivet, är det därför enligt vår mening av stort värde, att de under skoltiden förvärvat så grundliga kunskaper i engelska som möjligt. För att vinna denna höjning i kunskapsstandarden i engelska nödgas man, då undervisningsplanen givetvis icke bör överbelastas med språkligt kunskapsstoff, taga olägenheterna av en sänkning av standarden i tyska. De elever, som i realexamen förvärva något av de högre betygen i tyska, torde dock även i detta språk ha tillägnat sig sådana kunskaper och en sådan färdighet, som äro omedelbart praktiskt användbara. Det ligger emellertid delvis annorlunda till för de lärjungar, som från realskolan övergå till allmänt gymnasium, handelsgymnasium och dylika läroanstalter. För dessa kan språkföljden engelska—tyska i åtskilliga avseenden bli mindre gynnsam. Problemläget är icke detsamma vid ett 6—8årigt språkstudium som vid ett 4—5-årigt och vid ett mångårigt språkstudium är det ingen större svårighet att låta det andra språket bli huvudspråk. 1918 års skolkommission, som föreslog engelska som begynnelsespråk, föreslog också, att i de mot studentexamen direkt siktande lyceerna tyskan fortfarande skulle vara första språk. Det ligger i engelskans egenart, att man för dess inlärande visserligen har utomordentlig nytta av ett tidigt åldersstadium men att man också är i ofrånkomligt behov av ett mera moget åldersstadium, när det gäller behärskning av dess verkliga svårigheter, som först där kunna med framgång angripas och begripas. Begynnelsespråket får emellertid i regel nöja sig med en svagare ställning på gymnasiet. Detta kan lättare genomföras med tyska som begynnelsespråk, där de största svårigheterna ligga i början och där de vokabulära överensstämmelserna med svenskan underlätta textstudiet och förståendet, sedan väl formsystemet hunnit inhämtas. Ett genomförande av språkföljden engelska—tyska med den förskjutning i språkens ställning, som här förordas för realskolan, kommer därför att bereda vissa svårigheter vid organisationen av det allmänna gymnasiet; 1918 års skolkommissions organisationsplan i detta avseende innebar en ytterst stark beskärning av engelskan — liksom även av tyskan — på det gymnasiala stadiet. Denna fråga blir det emellertid anledning att närmare överväga i ett senare sammanhang. Då vi för vår del stannat för att föreslå, att engelskan blir begynnelsespråk

119 i realskolan och därmed jämförliga läroanstalter, är det ytterligare ett skäl, som varit mycket tungt vägande och som nu onekligen ställer frågan i ett annat läge än tidigare. Vi föreslå i annat sammanhang, i Betänkande IV: 2 om folkskolan, att ett främmande språk skall införas som ordinarie ämne på folkskolans undervisningsplan. Det har stått klart, att något annat främmande språk än engelskan därvid icke kan komma i fråga. Men om engelska införes i folkskolan, ter det sig under alla förhållanden nästan som en följdåtgärd, att engelskan också blir det grundläggande språket i läroverken. Visserligen kan det tänkas, att studiet av engelskan i folkskolan inträder på en så sen lidpunkt, t. ex. först i sjunde klassen, att övergång till realskola redan skett. Såsom vi redan tidigare framhållit, föreligger då ingen yttre nödvändighet att även välja engelska som begynnelsespråk i realskolan. Men även för detta fall synes det mest naturligt att välja samma språk; åtskilliga elever komma säkerligen även då att ha påbörjat engelska före inträdet i realskolan. Och med den organisation av enhetsskolan, som skolutredningen föreslår — även om olika ledamöter därvid tänka sig en i viss mån olika utformning — ter det sig ännu mera naturligt, för att icke säga självklart, att det för enhetsskolans olika linjer gemensamma främmande språket också blir begynnelsespråk på realskolelinjen.

Kap. 7.

Allmän motivering till undervisningsplanen.

a. Sättet för bestämmande av skolans kursinnehåll. Undervisningens innehåll eller den s. k. kursen bestämmes i första hand av undervisningsplanen. Den nu gällande undervisningsplanen för rikets allmänna läroverk — vilken i vad avser den 4-åriga realskollinjen i det väsentliga äger giltighet även för den kommunala mellanskolan — h a r utfärdats genom kungl. brev den 28 april 1933. I undervisningsplanen anges dels målet för undervisningen i varje särskilt ämne i realskolan respektive gymnasiet, dels kursernas fördelning för de särskilda klasserna och ringarna. Det timtal, varöver undervisningen i de olika ämnena i varje klass eller ring förfogar, anges för vecka i de s. k. timplanerna, de senaste utfärdade den 17 mars 1933. De olika timtalen upptagas jämväl i undervisningsplanen. Såväl målbestämningen som kursfördelningen angivas i helt allmänna ordalag. Särskilt gäller detta målbestämningen, som i regel endast kan sägas antyda en riktpunkt, mot vilken det praktiska undervisningsarbetet skall syfta. Såsom exempel må anföras målbestämningen för ämnena kristendomskunskap, tyska, geografi och teckning i den nuvarande realskolan. Kristendomskunskap. Undervisningen i kristendomskunskap i realskolan har till uppgift att på grundval av vad som inhämtats i folkskolan och på ett sätt, som manar lärjungarna till allvarlig eftertanke i religiösa och etiska frågor, bihringa dem insikt i kristendomens historia och i dess tros- och livsåskådning samt i anslutning därtill någon kännedom om viktigare främmande religioner. Tyska. Undervisningen i tyska i realskolan har till uppgift att bibringa lärjungarna gott uttal, förmåga att läsa och förstå lättare text, en viss färdighet att uppfatta det talade språket och någon övning i språkets muntliga och skriftliga bruk. Geografi. Undervisningen i geografi i realskolan har till uppgift att, på grundval av vad som inhämtats i folkskolan, meddela kunskap om fäderneslandets och det övriga Europas samt de främmande världsdelarnas geografi, i syfte att giva lärjungarna en samlad och i möjligaste mån åskådlig bild av jordytan, dess natur, befolkning och näringsförhållanden. Teckning. Undervisningen i teckning har till uppgift att, på grundval av folkskolans undervisning i ämnet, bibringa lärjungarna fördjupade kunskaper och ökade färdigheter i frihandsteckning, målning och geometrisk ritning, ävensom att utveckla deras form-, färg- och skönhetssinne samt väcka deras intresse och förståelse för konst och konsthantverk.

121 Men även angivandet av själva kursfördelningen måste ske i helt allmänna ordalag. I historia med samhällslära angives t. ex. endast, att i klass 3 av den 5-åriga realskolan skall under ämnets 3 veckotimmar läsas »Allmän och svensk historia: från omkring 1600 till 1815», och kursfördelningen i geografi upptager för de 2 veckotimmarna i samma klass endast »De främmande världsdelarna (påbörjad kurs)». Detsamma gäller om kursfördelningen i främmande språk. För tyskan med 4 veckotimmar i den nämnda klassen upptagas under kursfördelningen följande moment: »Läsning av lättare text. Hör- och talövningar. Formläran avslutad; syntax i anslutning till den lästa texten. Tillämpningsövningar. Fyra skriftliga arbeten.» I övrigt ankommer det vid varje läroverk på den s. k. ämneskonferensen, som består av samtliga i ett ämne undervisande lärare, att mera i detalj utforma kursen. Enligt § 166 av läroverksstadgan har nämligen ämneskonferensen »att, med huvudsaklig ledning av den i de stadgade undervisningsplanerna angivna kursfördelningen, närmare bestämma lärokurser för varje klass, ring och krets och i anslutning härtill granska lärostoffet i de vid undervisningen använda läroböckerna». Så tillvida kunna alltså lärarna själva sägas bestämma kursinnehållet. Vidare komma läroböckerna att utöva ett avsevärt inflytande på undervisningens innehåll och utformande. Ett sådant inflytande måste alltid göra sig gällande, men det blir särskilt starkt, om en lärare eller lärarinna icke har tillräcklig överblick över eller grepp om sitt ämne för att kunna stå någorlunda självständig gentemot läroboken. I ämnen, där i examen skriftliga prov förekomma, komma även dessa att genom sin karaktär av slutprov samt genom sin art och form i icke ringa grad påverka undervisningen, och detsamma gäller om inverkan av examen överhuvud. Icke minst av denna anledning blir det så betydelsefullt, att examen och examensuppgifter få en sådan karaktär, att den inverkan, de utöva på undervisningen, verkligen blir gynnsam. Slutligen må erinras därom, att vissa närmare anvisningar (alltså icke föreskrifter) rörande kursernas innehåll i de olika ämnena ges i de metodiska anvisningarna, som enligt Kungl. Maj:ts uppdrag blivit utfärdade av skolöverstyrelsen och som i första hand avse att utgöra anvisningar rörande ämnenas metodiska behandling. Nu gällande metodiska anvisningar utfärdades den 18 maj 1935. För de främmande levande språken har överstyrelsen sedermera, den 15 december 1941, med anledning av försöken med kombinerade skrivningar utan hjälpmedel, utfärdat särskilda tilläggsanvisningar, vilka i många avseenden ta sikte på språkundervisningen i allmänhet oberoende av formen för de skriftliga arbetena. Till dessa tilläggsanvisningar ha ytterligare fogats detaljerade förslag till grammatikkurs i de moderna språken för varje särskild klass, avsedda att ge grammatikundervisningen de proportioner, som kunna anses bäst tjäna språkundervisningens väsentliga mål.

122 Sammanfattningsvis kan sålunda konstateras, att undervisningens innehåll bestämmes av undervisningsplanerna (tim- och kursplanerna), de metodiska anvisningarna, ämneskonferenserna, läroböckerna, de enskilda lärarna samt examina. Undervisningsplaner och metodiska anvisningar kunna därvid sägas ange de allmänna riktlinjerna, medan det blir ämneskonferenserna, lärarna, läroböckerna och examensfordringarna, som bli avgörande för kursinnehållets konkreta utformning och karaktär. b. Innebörden av 1928 och 1933 års undervisningsplancr i jämförelse med tidigare gällande. Om själva målet för realskolans undervisning, sådant det angives i läroverksstadgan, icke ändrats sedan realskolans tillkomst på grund av 1904 års riksdags beslut, har däremot kursinnehållet undergått mycket stora förändringar i samband med de nya undervisningsplaner, som tillkommo efter 1927 års skolreform. I nästan varje ämne skedde därvid omläggningar och utskiftning av lärostoff i syfte att bringa undervisningens innehåll i närmare överensstämmelse med vad som ansågs vara väsentligt och betydelsefullt för orientering i samtidens liv och kultur och som grund för utbildning av olika slag. Denna omläggning kom även till uttryck i själva målbestäm• ningen för de särskilda ämnena, i det att nya moment infördes redan i målangivningen. Några viktiga ändringar må här anföras. I kristendomskunskap, såsom ämnet kallades i den nya undervisningsplanen (tidigare kristendom), upptogs såsom nytt moment någon kännedom om viktigare främmande religioner. I historia med samhällslära (tidigare historia) betonades starkare, att lärjungarna skulle bibringas en mera sammanhängande kännedom om vårt folks historia och att undervisningen skulle ske under beaktande av vad som är av större betydelse för förståendet av vår egen tids kultur och samhällsliv, liksom även samhällsläran fick något starkare betoning. I modersmålet framhävdes kännedomen om litteraturen starkare än tidigare, varvid som nya moment upptogs någon kännedom om de nordiska frändefolkens språk och litteratur samt om särskilt betydelsefulla utomnordiska litteraturverk; däremot utgick ur själva målbestämningen föreskriften, att lärjungarnas skriftliga framställning skulle ske »med säker rättstavning och interpunktion». I tyska och engelska framhölls, att övning skulle bibringas även i språkets muntliga bruk. I geografien fästes uppmärksamhet även på jordens befolknings- och näringsförhållanden. För de tre naturvetenskapliga ämnena, biologi med hälsolära, fysik och kemi, infördes särskilda målbestämningar i stället för den tidigare gemensamma, och de förut frivilliga laborationerna gjordes obligatoriska i alla tre ämnena; genom ökning i timtal fingo dessa ämnen i 1928 års undervisningsplaner en starkare ställning i realskolan. Matematiken bibehöll i stort sett sin tidigare ställning även i 1928 års undervisningsplan; först undervisnings-

123 planen av år 1933 medförde en väsentlig försvagning genom att timtalet beskars med icke mindre än 4'5 timmar i den 5-åriga och 2-5 timmar i den 4-åriga realskolan; någon nämnvärd inskränkning i kursen skedde dock knappast samtidigt. Vad för övrigt själva timplanen beträffar, reducerades i 1928 års timplaner timtalet något för ämnena kristendomskunskap och historia med samhällslära: klasserna i den nya 5-åriga realskolan jämföras då med de fem högsta klasserna i den förutvarande 6-åriga realskolans; från den senares första klass bortses helt, då den ju kom att ersättas av folkskolans fjärde med dess timtal för de olika ämnena, varvid det alltså endast blev det första främmande språket, tyska, som helt förlorade timmarna i första klassen. Mot den nyssnämnda minskningen för kristendomskunskap och historia med samhällslära svarade någon ökning av undervisningstiden för matematik, biologi med hälsolära, fysik och kemi samt för modersmålet och franska, vilket sistnämnda ämne gjordes obligatoriskt för dem, som från realskolan önskade vinna inträde på gymnasium. I 1933 års timplaner åter vidtogs den ovannämnda starka reduktionen av timtalet för matematik och någon minskning av timtalet för fysik i såväl 5-årig som 4-årig realskola samt någon reduktion av timtalet för tyska i 4-årig och för engelska i 5-årig realskola. Däremot ökades undervisningstiden för modersmålet, franska och historia med samhällslära i både 5-årig och 4-årig realskola. Vid genomförandet av 1927 års skolreform avsågs att ge större utrymme åt vissa övningsämnen. I 1927 års skolproposition (nr 116, sid. 59) betonade departementschefen, att han avsåge att bereda handens arbete vidgat utrymme på läsordningen. I detta syfte fann han sig böra föreslå dels, såsom redan antytts, att de naturvetenskapliga ämnenas laborationer skulle erhålla obligatorisk karaktär, dels att i realskolan och mellanskolan manlig och kvinnlig slöjd, »praktiskt arbete» samt hushållsgöromål skulle bliva obligatoriska ämnen. Manlig och kvinnlig slöjd samt hushållsgöromål upptogos också på 1928 års timplan. Emellertid gjordes endast den kvinnliga slöjden obligatorisk, såsom den redan tidigare varit, medan manlig slöjd och hushållsgöromål tills vidare blevo och alltjämt äro frivilliga och endast förekomma i den utsträckning, som av riksdagen för ändamålet anslagna medel medgiva. Mångenstädes saknas också ännu för denna undervisning nödiga lokaler. I ämnet slöjd för gossar har sålunda för budgetåret 1944/45 beräknats ett anslag av 136 000 kronor, avsett att täcka kostnaderna för 820 veckotimmars undervisning. Enligt vad vi inhämtat, har detta anslag fördelats på 98 läroverk, vid vilka således meddelats undervisning i manlig slöjd, ehuru ofta i mindre omfattning än enligt timplanen, medan sådan undervisning helt saknats vid 37 läroverk med manliga elever. Vad angår ämnet hushållsgöromål, har anslaget för budgetåret 1944'45 beräknats till 78 000 kronor, motsvarande högst 480 veckotimmars undervisning. Sådan

124 undervisning meddelades under läsåret vid 59 läroverk, medan undervisning i hushållsgöromål saknades vid 62 läroverk med kvinnliga lärjungar. Även för ämnet musik gäller, att den förbättrade ställning, som 1928 års tim- och kursplaner inneburo, endast delvis förverkligats, alldenstund de nya timoch kursplanerna för detta ämne icke ännu förklarats skola träda i kraft; härför erforderliga medel ha icke blivit av riksdagen beviljade, även om en successivt ökad medelstilldelning medfört framsteg i riktning mot ett fullständigt förverkligande av bestämmelserna i 1928 års undervisningsplan. Skolreformen av år 1927 avsåg också att bättre tillgodose lärjungarnas fysiska fostran. Ämnet gymnastik fick ett ökat timantal, i regel 4 veckotimmar, i undervisningen inlades lekar och idrottsövningar, vilkas betydelse framhävdes genom att ämnet fick namnet gymnastik med lek och idrott. Dessutom tillkommo särskilda friluftsdagar, som i första hand voro avsedda att ägnas åt idrott och kroppsövningar, och samtliga lärare ålades att medverka som ledare vid friluftsdagarna. Detta nya inslag i lärjungarnas fysiska fostran har otvivelaktigt varit till stor nytta, även om den otillräckliga kompetensen hos många av lärarna försvårat det fulla utnyttjandet av dessa dagar. De alltför stora gymnastikavdelningarna utgöra också en kännbar olägenhet. Lärjungarna skola deltaga i undervisningen i alla obligatoriska läroämnen. Dock kan enligt 1933 års läroverksstadga lärjunge i de båda högsta klasserna helt eller delvis frikallas från undervisningen i matematik. Endast få lärjungar begagna sig av denna rätt. För inträde på gymnasiet fordras vitsord i matematik från vederbörande klass i realskolan. Från viss undervisning i övningsämnen kan rektor under särskilt angivna betingelser — kommunikationssvårigheter, stor arbetsbörda i skolan m. m. — meddela enskild lärjunge befrielse. Lärjunge, tillhörande främmande trosbekännelse, skall, efter målsmans skriftliga anmälan, frikallas från undervisningen i kristendomskunskap men skall genom målsmans försorg erhålla vederbörlig religionsundervisning samt vara skyldig att däröver förete intyg. Sistnämnda bestämmelse är av gammalt datum.

125 c. Timplaner för 5-årig och 4-årig realskola. Allmänna synpunkter. 1933 års timplan. De nu gällande timplanerna för realskolan, vilka utfärdades den 17 mars 1933, upptaga för de olika klasserna följande ämnen och timtal, räknat för vecka: Fcmårig Ä m n e n

r e a 1 s k o l.a

Fyraårig

realskola

K l a s s

K l a s s

Summa

Summa 12 Kristendomskunskap . . Modersmålet Tyska Engelska Franska Historia med samhällslära Geografi Matematik Biologi med hälsolära. Fysik Kemi Summa Välskrivning Teckning Musik Gymnastik med lek och idrott Slöjd för gossar Slöjd för flickor Hushållsgöromål Summa Totalsumma

1 2 2 3 3 4 (4)

2 3 4 5 (3)

10 23 23 13

2 3 4 4 (4)

2 3 4 5 (3)

17 20 13 (7)

3 2 3 2 2 3

2 2 4 2-5 2 1-5

15 10 20 106 4-

3 2 3 2 2 3

2 2 4 2-5 2 1-5

12 8 16 8-5 6 4-5

2» 29 28+ (4) 2 8 + (3)

2» 2 7 + (4) 28 + (3) 2 g- 1 fl, 1 fl.

10 g. 9 fl, 8 fl,

g. 3 fl 3

19 g. 18 fl, 9 (i 4

9 G

3 6 + (4) 34+(3)

1 fl, 1 fl.

8 g. 7 fl, 5 g- 6 fl,

4 g. 3 fl, 3

15 g. 14 fl 7 4 4

22 2

4 10 10

38139 3 7 + (4) 34+(3)

Den totala timbelastningen blir alltså, för vecka räknat, i den 5-åriga realskolans klasser respektive 36, 38, 38, 40(36) och 37(34) samt i den 4-åriga realskolans klasser respektive 38, 39, 41(37) och 37(34) timmar, varvid de lägre timtalen inom parentes för de båda högsta klasserna avse de lärjungar, som icke deltaga i undervisningen i franska (omkring en tredjedel av samtliga). För närvarande måste särskilt den näst högsta realskoleklassen anses arbetstyngd, men även klasserna 2 5 , 3 5 , l 4 och 2 4 uppvisa jämförelsevis höga timtal. I detta sammanhang må nämnas, att den nu gällande normaltimplanen för klasserna 5 och 6 av den 7-åriga folkskolan av A-typ, vilka i åldersavseende motsvara klasserna 1 och 2 av 5-årig realskola, upptar följande timtal i de olika ämnena, bortsett från förekommande undervisning i ämnet slöjd:

126 Ä m n e n

5:e klassen 6:e klassen

Kristendomskunskap Modersmålet: Tal- och låsövningar Skrivning och språklära Räkning och geometri Geografi Naturkunnighet HisLoria Summa

2 1 3

Teckning Sång Gymnastik med lek och idrott

2 1 3

Summa

6 Totalsumma

30 Förslag till ändringar i timplaner och arbetstid. Till en början vilja vi här erinra om de i Bil. 1 till skolutredningens betänkanden i kap. VI och VII (sid. 51 ff.) gjorda uttalandena och om de där framlagda förslagen. Skolutredningens hygieniske expert tänker sig där ett antal lektioner från 5 till 6 dagligen i hela realskolan, varvid klass l 5 skulle få 30 lektioner i veckan, k'ass 2 5 30—32, klass 3 5 och l 4 33, klasserna 45, 5 5 , 2 4 och 3 4 35 samt klass 44 36. Lektionstalet har då satts i relation till elevernas ålder på så sätt, att klass 3B jämställts med klass l 4 o. s. v. Därtill må här den anmärkningen förutskickas, att då klasserna 3 5 och l 4 , 4 5 och 2 4 o. s. v. motsvara varandra i åldersavseende, den svårigheten inträder ur undervisningsplanens synpunkt, att i kursavseende klass 3 5 närmast svarar mot klass 2 4 , klass 4 5 mot klass 3 4 och klass 5 5 mot klass 4 4 . Vid fastställande av timtalet för de olika klasserna har dock hänsyn tagits till elevernas åldersförhållanden. Då vi för realskolans vidkommande stannat för en arbetstid i skolan av i medeltal 6 lektionslimmar per dag, alltså 36 lektioner i veckan, i vad angår klasserna från och med l 4 och 3U uppåt, och då jämväl skolutredningens hygieniske expert funnit sig kunna acceptera denna ordning, grundar sig vårt ståndpunktstagande på i huvudsak följande omständigheter. Varje lektion beräknas omfatta 45 minuter, och lektionerna skiljas av minst 10 minuters rast. Endast 3 lektioner behöva förläggas i följd före respektive efter frukostrasten. Detta är en vanlig ordning i andra länder, t. ex. i Danmark, där läsdagen omfattar 6 lektioner, var och en dock om 50 minuter under elt läsår något längre än det svenska. Fördelningen av lektionerna i skolan på olika dagar och deras förläggning till olika timmar synas även i fortsättningen böra bestämmas lokalt, då förhållandena äro mycket olika i olika delar av landet. Vi räkna emellertid med tre lektioner före och tre lektioner efter frukostrasten såsom det normala; det synes vara det ur hygienisk synpunkt

127 mest lämpliga. Skulle man för åstadkommande av två timmars ledighet på lördag önska förlänga ett par av veckans övriga dagar till att omfatta sju lektioner, bör detta stå den lokala skolledningen fritt, även om vi icke för vår del förorda en sådan anordning. I sådana fall bör tillses, att hemarbetet efter en sjulimmarsdag vederbörligen begränsas. Vid fastställandet av en 36-lektionsvecka ha vi även tagit hänsyn till att läroämnena omväga med övningsämnen, vilka senare torde få anses något mindre ansträngande och i regel icke äro förenade med hemarbete; på åldersstadiet 11—12 år (l 8 och 2°) upptaga de närmare en tredjedel av undervisningstiden. För de båda lägsta klasserna av den 5-åriga realskolan föreslås dessutom ett något mindre timtal än för övriga klasser och än för närvarande, nämligen 34 och 35 timmar i veckan. Vi förutsätta också, att en utökning av hemarbetet icke tillgripes såsom ersättning för förlusten av undervisningstid i skolan. Friheten från hemuppgifter till måndag bör bibehållas, och läroverksstadgan bör upptaga föreskrift härom. Antalet läxor till varje dag bör så långt möjligt inskränkas och bör under inga förhållanden överskrida det i skolöverstyrelsens cirkulär den 19 juli 1937 för olika klasser angivna. På arbetsordningen skall angivas, vilka lektioner som må förbindas med hemarbete. Den av oss sålunda förutsatta skolarbetstiden innebär en betydande minskning av de nu gällande timtalen, nämligen med ett 10-tal veckotimmar i hela realskolan. Denna minskning måste, såsom ovan framhållits, medföra en icke ringa beskärning av kurserna. En ytterligare nedskärning ha vi icke ansett tillrådlig med hänsyn till angelägenheten av att bibehålla realskolans nuvarande bildningsmål. Vid uppgörande av timplanerna ha på några punkter olika uppfattningar gjort sig gällande. Dessa sammanhänga i första hand med den ovan berörda meningsskiljaktigheten beträffande franskans upptagande på realskolans schema, men de gälla även timtalet i kristendomskunskap, engelska och tyska samt vissa övningsämnen. Den timplan, som utgår från att visst utrymme skall beredas franskan, har nedan betecknats såsom timplan A, den andra såsom timplan B. Timplan A har föreslagits av ledamöterna Andra, Elisabeth Dahr, Iverus, Kolmodin, Kärre, Sandberg och Wellander och timplan B av Ordföranden samt ledamöterna Karin Gardell, Fredriksson, Hjärne, Sigrid Jonsson, Jonzon, Karnell och Persson, varvid ledamoten Hjärne anfört följande: »Då veckotimtalen äro lika i båda alternativen med undantag av att klass 1 i 4-årig realskola har 36 veckotimmar enligt timplan A mot 35 veckotimmar enligt timplan B, kunna båda alternativen vara godtagbara ur hygienisk synpunkt.» De uppgjorda timplanerna skulle alltså komma att upptaga följande totala antal timmar för de olika klasserna:

128 klass l ä i 25 » 35 i 4B » 55

Läroämnen 24 (23) 25 26 27 30 resp. 31 (30)

Övningsämnen 10 (11) 10 10 9 6 resp.

Summa 132 resp. 133 (131)

klass • » »

1* 24 34 4*

Läroämnen 26 (25) 26 27 30 resp. 31 (30)

(6)

45 resp. 44 (46) Övningsämnen 10 10 9 6 resp. 5 (6)

Summa 109 resp. 110 (108)

35 resp. 34 (35)

De sagda timtalen innebära i förhållande till de nu gällande följande reduktion: klass » » i »

lä 25 35 45 55

Läroämnen Övningsämnen — 1 (-— 2) — 1 ( ± 0) — 2 — 1 — 2 ± 0 ± 0 resp. — 4 ± 0 + 2 resp. + 0 ( + 2 resp. — 1) + 0 resp. — 1 ( + 0) Summa — 3 resp. — 9 ( — 4 resp. — 11)

klass » » »

l4 2i 34 44

— 2 resp. — 3 ( — 1)

Läroämnen Övningsämnen — 2 (— 3) ± 0 — 3 ± 0 —- 1 resp. — 5 ± 0 + 2 resp. ± 0 ( + 2 resp. — 1) ± 0 resp. — 1 ( ± 0) Summa — 4 resp. — 10 (— 5 resp. — 12)

± 0 resp. — 1 ( ± 0)

Där alternativa siffror angivas, betecknar den förra siffran timtalet för dem, som icke läsa franska, och den senare timtalet för dem, som läsa franska. Inom parentes angivas timtalen enligt timplan B. För närvarande omfatta de två första lektionerna på morgonen och de två första lektionerna efter frukostrasten 45 minuter, övriga endast 40 minuter. Vid den begränsning av arbetstiden i skolan, som de av oss föreslagna timplanerna innebära i förhållande till dem, som nu gälla, har det icke ansetts nödvändigt att bibehålla denna olikhet i lektionstiden. Lektionstiden har därför genomgående bestämts till 45 minuter eller samma tid, som gäller för lektionerna i folkskolan. Verkningar av ändringarna i timplanen. För lärarna skulle sålunda i den 5-åriga realskolan bortfalla enligt timplan A sammanlagt 7 och enligt timplan B sammanlagt 9 samt i den 4-åriga enligt timplan A sammanlagt 8 och enligt timplan B sammanlagt 10 veckotimmar, allt i läroämnen. Bortfallet av timmar kommer framför allt att drabba de moderna språken. Å andra sidan tillkommer viss ökning av lärartimmarna i matematik (4 tim-

129 mar), för vilket redogöres nedan. Vidare bortfalla 1—2 veckotimmar i övningsämnen i den 5-åriga realskolan, vilka dock kompenseras genom viss frivillig undervisning i övningsämnen (se nedan). Till den angivna lästiden ha vi ansett kunna läggas en timme varannan vecka eller en halv timme i veckan i varje klass för samtal med klassen i allmänna och aktuella frågor, en s. k. klasstimme, som det i första hand skulle ankomma på klassföreståndaren att använda för sin allmänt orienterande och fostrande verksamhet. Till denna fråga återkomma vi närmare i betänkandet om det inre arbetet. Minskningen i timtal kommer att medföra en viss minskning i behovet av lärarkrafter dels vid de allmänna läroverken, dels vid de kommunala mellanskolorna och andra jämförliga skolor. Starkast skulle minskningen komma att beröra lärarna i moderna språk, medan viss ökning skulle inträda i behovet av lärare i matematik. Om återgång sker till den delning av klass under vissa nybörjarlektioner i språk, som föreskrives i den nu gällande tim} länen, skulle detta emellertid medföra, att minskningen i lärarkrafter bleve något mindre. Ännu större verkan i detta hänseende skulle en reduktion av klassernas storlek utöva. Vi framställa i ett följande kapitel bestämda förslag i berörda hänseenden. I detta sammanhang bör icke heller bortses från det ökade behov av lärarkrafter, som kan uppstå genom nyinrättande av realskolor. Vad särskilt lärare i moderna språk beträffar, torde möjligheter till anställning i icke ringa utsträckning yppa sig inom folkskolan, därest de förslag till språkundervisning i folkskolan, som vi i annat sammanhang framlägga, bliva förverkligade. En exakt beräkning av de nya timplanernas inverkan på lärarbehovet i olika ämnen har för skolutredningens räkning verkställts av f. d. undervisningsrådet H. Wallin. Vi hänvisa till bil. 1, där en redogörelse lämnas för dessa beräkningar. I det följande lämnas en redogörelse för timplanernas innebörd i fråga om de olika ämnena. Realskolans läro- och övningsämnen behandlas i detta sammanhang endast med hänsyn till timplanen, till timtilldelningen och timfördelningen i fråga om olika ämnen. Till själva kursinnehållet återkomma vi nedan under moment d, i den mån det finnes anledning att i detta sammanhang särskilt beröra det; detaljerad redogörelse för kurserna lämnas i kap. 12 Undervisningsplaner. Läroämnena enligt de nya timplanerna. När det gäller att fördela den disponibla tiden på de skilda ämnena, måste givetvis på åtskilliga punkter olika uppfattningar göra sig gällande. Inom skolutredningen ha meningarna på en speciell punkt varit delade, nämligen, såsom redan nämnts, i fråga om franskans upptagande på realskolans schema. Då emellertid franskan enligt timplan A icke skall upptagas såsom ett tilläggsämne för vissa lärjungar utan såsom al9—516517 IV 3

130 ternerande med vissa timmar i andra ämnen och lärjungarna sålunda fritt få välja mellan dessa båda möjligheter — varvid franskan dock skall vara obligatorisk för dem, som ha för avsikt att övergå till gymnasium — kommer detta icke att spela någon egentlig roll vid timplanernas uppgörande. Förlusten i veckotimtal går framför allt ut över ämnet franska, som enligt 1933 års undervisningsplaner har 7 veckotimmar i realskolan, samt, genom omkastningen i språkföljd, över ämnet tyska. I övrigt ha vi funnit det riktigast att någorlunda jämnt fördela förlusten mellan de olika ämnena. Sådana ämnen, som förekomma i alla realskolans klasser, ha i flertalet fall fått vidkännas någon timminskning. Sålunda ha på båda linjerna modersmålet måst avstå en och biologi mod hälsolära en halv timme. På den 5-åriga linjen har historia med samhällskunskap, såsom vi stannat för att i fortsättningen kalla ämnet, förlorat en halv veckotimme, medan på den 4-åriga linjen matematik minskats med en veckotimme. Däremot ha fysik och kemi, som endast läsas i vissa av realskolans klasser, fått behålla sitt förutvarande timtal, och detsamma gäller geografi på båda linjerna och matematik på den 5-åriga linjen. På den 4-åriga linjen har historia med samhällskunskap ökats med en halv timme. Anledningen härtill framgår av vad som nedan anföres. I ämnet kristendomskunskap har i den 5-åriga realskolan tiden minskats med en veckotimme enligt timplan A, däremot icke minskats enligt timplan B. I den 4-åriga realskolan har ämnet enligt båda timplanerna erhållit en timme mindre. För tyska och engelska kan den föreslagna timplanen icke utan vidare jämföras med den nu ga'lande, eftersom dessa språk ha bytt plats på schemat. Tillsammans ha de enligt timplan A förlorat en timme på den 4-åriga linjen, tyskan dessutom två timmar på vardera linjen för dem, som läsa franska. Enligt timplan B ha tyskan och engelskan förlorat sammanlagt 2 veckotimmar på såväl den 5-åriga som den 4-åriga linjen. Franskan har, såsom framgår av det redan anförda, förlorat enligt timplan A 4 och enligt timplan B samtliga 7 veckotimmar. När ett ämne som biologi med hälsolära, vilket läses under alla åren med genomsnittligt två timmar i veckan, förlorar sammanlagt en halv timme, så innebär detta, om hänsyn tages till den förlängning av lästiden, som vi räknat med, icke någon nämnvärd tidsförlust. Detsamma gäller, när ett större ämne som modersmålet eller på den 4-åriga linjen matematik förlorar en hel timme. Till belysning av de föreslagna ändringarna i timplanen må följande anföras. I ämnet geografi har ingen minskning av timtalet skett på någondera linjen, trots att ämnet genomgår hela realskolan och förlängningen av läsåret alltså kommer att innebära en relativ förstärkning av ämnet. Geografien är i sin mo-

131 derna utformning på detta stadium av stor betydelse ur allmänbildningssynpunkt, och delta gäller såväl den fysiska geografien som de politiska och ekonomiska sidorna av ämnet. En god geografisk orientering är även av värde för ett rätt förstående av andra folk och de förhållanden, under vilka de leva, samt av nationernas inbördes beroende och samhörighet. Icke minst i vår tid synes oss en sådan orientering betydelsefull. Det har i allmänhet visat sig svårt att tillräckligt grundligt genomarbeta den ganska omfattande kursen, som kräver ett avsevärt mått av ren minneskunskap. Det har dessutom visat sig önskvärt, dels att det grundligare studiet av Sveriges geografi förenas med ett närmare studium av de övriga nordiska ländernas, dels att kursen i ekonomisk geografi något utökas. Medan vi räkna med någon beskärning avvissa kursmoment genom att en del mindre viktiga detaljer i de nu använda läroböckerna uteslutas, tillkommer sålunda nytt kunskapsstoff på andra områden. I historia med samhällskunskap har, som nämnts, undervisningstiden minskats med en halv timme på den 5-åriga och ökats med en halv timme på den 4-åriga linjen. Därvid är en betydande omläggning avsedd, för vars innebörd närmare redogöres dels nedan (mom. d), dels i samband med själva undervisningsplanen och anmärkningarna till denna i ett följande kapitel. I den egentliga historiekursen måste en icke obetydlig minskning ske. Ämnet fick genom 1933 års undervisningsplan en knappast påräknad ökning i sitt timtal. En minskning av kursen i vissa äldre skedens historia har ansetts kunna ske, varvid realskolan får i större utsträckning lita till den i folkskolan meddelade undervisningen. Detta gäller sålunda med undantag för antiken hela den äldre tiden fram till 1500, vilket skede icke kominer att behandlas i realskolan. Tiden 1500—1789 är avsedd att läsas i klasserna l 5 —2 5 och l 4 . Vi ha icke ansett oss böra sätta undervisningstiden i klass l 4 lägre än 3 veckotimmar, trots att kursen här till icke ringa del omfattar samma kursmoment som kursen för folkskolans klasser 5 och 6 (tiden 1500—1815). Beträffande skälen för denna åtgärd gå visserligen meningarna isär inom utredningen. Vissa av skolutredningens ledamöter vilja för sin del framhålla, att realskolans kurs i delta ämne är så mycket utvidgad, särskilt i allmän historia, att ett mindre timtal otvivelaktigt skulle resultera i en forcerad och jäktad lärogång. Ett visst sammanhang i behandlingen av den allmänna historien synes dem vara of.ånkomlig i realskolans undervisning, och även om särskild vikt fästes vid vissa tilldragelser och skeenden, kan undervisningen dock icke inskränkas till att endast ge isolerade bilder. Andra ledamöter inom skolutredningen anse för sin del, att historiekursen i klass 5 och 6 i folkskolan å ena sidan och i klass l 5 och 2 5 i realskolan å andra bör sammanfalla icke blott i fråga om själva ramen utan väsentligen även till innehåll och omfång. Härigenom bleve, anse de, kursen i klass l 4 en ren repetitionskurs. I det hela har historieämnets timtal i klasserna före avgångsklassen minskats med 2-5 veckotimmar på 5-årig och 1*5 veckotimmar på 4-årig linje, medan

132 det ökats i realskolans avslutningsklass med icke mindre än 2 veckotimmar på vardera linjen. Denna ökning är avsedd att komma samhällskunskapen till del, varvid 1 veckotimme tänkts anslagen till undervisning i ekonomilära. I de kommunala flickskolorna är ekonomilära särskilt läroämne, och i valet mellan att upptaga det såsom sådant även i realskolan och att i denna skolform inlägga undervisningen i fråga i ämnet historia med samhällskunskap ha vi av skäl, som nedan skola anföras, till sist stannat för det senare alternativet. För ämnet biologi med hälsolära inskränker sig timminskningen till 0*5 veckotimmar. Därvid avses emellertid en viss ökning av undervisningen i hälsolära, vilken måste medföra en motsvarande begränsning av den rent biologiska undervisningen. Då ämnena historia med samhällskunskap och biologi med hälsolära i näst högsta klassen erhållit 2*5 resp. 1-5 veckotimmar, behöva de halva timmarna icke vålla något besvär ur schematekniska synpunkter. Timmarna kunna utan svårighet ställas emot varandra på läsordningen. Vad ämnet kristendomskunskap beträffar, förlorar det, såsom nämnts, en veckotimme på vardera linjen enligt den timplan, som upptar franska i avgångsklassen. De ledamöter, som föreslå denna timplan, ha icke funnit det möjligt att låta kristendomskunskap helt undgå den timminskning, som flertalet ämnen måst vidkännas på grund av arbetsdagens förkortning. De vilja också erinra om att ytterligare undervisning i kristendomskunskap ges ett stort antal lärjungar i samband med konfirmationsundervisningen eller genomgången av bibelskola. Denna sistnämnda undervisning gäller visserligen icke alla lärjungar, och den inträffar icke samtidigt för lärjungar från olika hem, men i icke få fall är den förlagd till just den klass, där ämnets timtal föreslås minskat. Kurserna i kristendomskunskap i folkskolans femte och sjätte klass ha i stort sett samma omfattning ehuru i sjätte klassen icke helt samma innehåll som kurserna i den 5-åriga realskolans första och andra klass. De tre återstående klasserna av den 5-åriga realskolan ha i sin tur samma kurser i kristendomskunskap som de tre högsta klasserna av den 4-åriga realskolan. Ämnet får därigenom en något starkare ställning i den 4-åriga realskolan än i den 5-åriga, och det kunde ifrågasättas att endast upptaga en timme i ämnet i klass l 4 . Men då timtalet beskäres i klass 24, som svarar mot klass 3 5 , har det ansetts riktigt, att ämnets förutvarande timtal i första klassen bibehålies. I kristendomsundervisningen är det ju icke endast fråga om kursläsning och kunskapstillägnelse, utan ämnet har en särskild uppgift att fylla i den etiska fostrans tjänst och bör i viss utsträckning beledsaga undervisningen under hela tiden. Ä andra sidan ha de av utredningens ledamöter, som föreslagit timplan B, just med hänsyn till sistberörda omständighet funnit sig icke kunna vara med om någon minskning av timtalet för detta ämne, i varje fall icke i den 5-åriga realskolan, där ämnet annars skulle få ett lägre timtal än i den motsvarande

133 folkskoleklassen (klass 7). Ämnet skulle också i en klass erhålla endast 1 veckotimme. Ett så lågt timtal för ett ämne måste redan av principiella skäl anses olämpligt och bör så långt möjligt undvikas. Genom att ämnet erhåller 2 veckotimmar även i klass 3 5 blir det möjligt att ge en fylligare framställning av den kristna kyrkans historia under 1700- och 1800-talen fram till vår tid. På den 4-åriga linjen har det icke kunnat undvikas, att ämnet i en klass erhållit endast en veckotimme. Olägenheten härav minskas på denna linje därigenom, att eleverna åtnjutit undervisning i ämnet under ett år längre tid än på den 5-åriga linjen. I ämnena fysik och kemi, som läsas endast i de tre respektive två högsta klasserna och där ha låga timtal, har den nu gällande undervisningstiden såväl sammanlagt som i de enskilda klasserna bibehållits oförändrad; i fysik innebar ju 1933 års timplan en minskning från sammanlagt 7 till 6 veckotimmar, och ett ämne med så lågt timtal skulle drabbas hårdare av en timmes minskning än ett ämne med högre timtal. De framlagda kursförslagen ha dock, såsom närmare utvecklas nedan under mom. d, tagit sikte på att så långt som möjligt begränsa kursinnehållet, då det ofta visat sig svårt att med dettas nuvarande omfattning nå fasta och säkra kunskaper. Det gäller här ämnen, där de individuella förutsättningarna för ett framgångsrikt studium kunna gå starkt isär och där det icke sällan framträder en skillnad mellan flertalet manliga och flertalet kvinnliga lärjungars inställning och förmåga att självständigt tillgodogöra sig kunskapsstoffet. Alla böra dock, med hänsyn icke minst till dessa ämnens betydelse i det moderna samhället och arbetslivet, förvärva en viss orientering inom dessa kunskapsområden. Det synes oss därvid vara av vikt, att eleverna redan före avslutningsklassen fåit stifta bekantskap med ämnena i fråga och det i dem tillämpade arbetssättet, då detta otvivelaktigt är av betydelse för deras eget bedömande av lämplig vidareutbildning och eventuellt val av gymnasielinje. Vad särskilt kemin beträffar, som läses blott i de båda högsta klasserna, ha krav framförts på ökad undervisningstid för detta ämne, och goda skäl kunna obestridligen anföras för en sådan ökning, framför allt hänsynen till ämnets stora och växande betydelse inom näringslivet. På tre av de praktiska linjerna, nämligen den maskintekniska samt framför allt den kemisk-tekniska linjen och jordbrukslinjen, har ämnet också beretts en starkare ställning, men beskärningen av det totala timtalet har omöjliggjort en ökning av kemins timtal i den allmänna realskolan. Vi föreslå emellertid, såsom i kursplanen närmare angives, vissa omläggningar av kursen, så att även en del grundläggande moment av den organiska kemin komma att behandlas i näst högsta klassen och icke såsom nu först i den högsta. Ur realskolans synpunkt finna vi den föreslagna ordningen i varje fall icke underlägsen den nu gällande, och den är avgjort att föredraga för dem, som övergå till 4-årigt latingymnasium och som icke för närvarande ha eller i fortsättningen torde få tillfälle att inhämta ytterligare kemikunskaper.

134 Ämnet matematik har fått behålla sitt timtal på den 5-åriga linjen men fått det nedsatt med en timme på den 4-åriga. Ämnets undervisningslid blev s'a.kl beskuren i samband med utfärdandet av 1933 års undervlsnlngsplaner, nam ligen med icke mindre än 4*5 timmar på den 5-åriga och 2-5 timmar på den 4-åriga linjen, varför en ytterligare minskning icke nu synes böra komma i fråga. Nedskärningen av år 1933 rubbade därjämte i någon mån balansen mellan de båda linjerna i detta ämne, och vårt förslag avser jämvä' alt återställa denna. Mot femte och sjätte folkskoleklassens tillsammans 10 undei visningstimmar i veckan i detta ämne kunna sägas nu stå 4 veckotimmar i klass i 5 , eftersom de fyra klasserna l 4 —4 1 och 2 6 —5 5 ha exakt samma timtal eller 16 timmar. Det nu föreslagna timtalet innebär, att klass T får en t m m e mera än klass l 4 men att tim- och kursplaner sedan sammanfalla i de tre högsta klasserna på båda linjerna. Mellan klasserna 3 5 och 45 liksom mellan 24 och 3 4 har en omkastning av de nuvarande timtalen vidtagits, vilket måste anses innebära en förstärkning. I kursplanen ha föreslagits vissa inskränkningar, då det visat sig svårt att med det nuvarande timtalet medhinna de föreskrivna kurserna. Nedan under mom. d återkomma vi till denna fråga liksom även till frågan, huruvida den nuvarande bestämmelsen om rätt till befrielse i viss utsträckning från matematikundervisningen skall bibehållas eller icke. Beträffande de främmande levande språken ha vi i undervisningsplanen utgått från engelska som begynnelsespråk. Vi ha därvid sökt utnyttja erfarenheterna från de försök med denna språkföljd, vilka sedan läsåret 1939/10 pågå vid 27 läroanstalter och för vilka ovan i kap. 5 redogjorts. Vid dessa följes, såsom förut nämnts, en särskild, av Kungl. Maj:i fastställd timplan, vilken innebär en ökning av den nuvarande 5-åriga realskolans totala timtal med 1 veckotimme (minskning med 1 timme i klass l 5 och ökning med 2 timmar i klass 27') men oförändrat timtal för den 4-åriga linjen. Nedanstående tabell visar den för närvarande vid försöksläroverken följda timplanen i fråga om tyska och engelska: 5 - å r i g

4-årig

r e a l s k o l a

A m n e kl. 1 kl. 2 kl. ."] kl. 4 kl. 5

5 Tyska

o

3 5

Sammanlagd ökning eller minskning mot den vanliga timplanen — 1 + 2 ± 0

3 4

4 5

± o ± o

s:a

r e a l s k o l a

kl. 1 kl. 2 kl. 3 k l . <1

s:a

4 5

16 17

3 7

+ 1 — 1

+ 1

18 19

3 5

± o ± o ± o

För båda linjerna har dessutom i utjämnande syfte överflyttats 1 timme i modersmålet från andra till första klassen. Såsom framgår av den anförda timplanen, har det icke befunnits möjligt alt vid en omkastning av språkföljden utan vidare byta timtal mellan de båda

135 språken. Medan tyska som första språk i 5-årig realskola har 23 och i 4-årig 20 veckotimmar, har det ansetts möjligt att stanna vid 18 respektive 16 veckotimmar för engelska som begynnelsespråk. Och medan engelska som andra språk haft sammanlagt 13 veckotimmar i de tre sista klasserna på båda linjerna, har det ansetts nödvändigt att ge tyskan i denna ställning 19 respektive 17 veckotimmar, alltså i själva verket 1 timme mer än begynnelsespråket. På den 5-åriga linjen har man också velat breda ut tyskan över fyra år, vilket ansetts erbjuda en så betydande fördel, att den funnits böra överväga olägenheterna med den täta språkföljden på detta låga åldersstadium. Den här omnämnda förskjutningen i timtal har framstått som nödvändig med hänsyn till de stora svårigheter, som inhämtandet av själva grunderna av det tyska språket erbjuder — bördan av den allmänna grammatiska skolningen har av gammalt till väsentlig del fallit på undervisningen i tyska. Det har då i enlighet med de språksakkunnigas förslag avsetts, att man vid omkastad språkföljd skulle med förskjutningen i timtal språken emellan komina fram till i allt väsentligt samma slutresultat i båda språken som vid den vanliga ordningen men erhålla en pedagogiskt mera tillfredsställande studiegång genom att börja med det lättare språket, och försöken ha i huvudsak avsett att utröna, vilkendera ordningen i pedagogiskt avseende är mest fördelaktig. Samtidigt borde de givetvis också ge ledning i fråga om de lämpliga timtalen för vartdera språket vid en eventuell generell övergång till ett system med engelska som begynnelsespråk. Enligt de uttalanden, som nu gjorts av ämneskonferenserna vid försöksläroverken, äro, såsom ovan nämnts, erfarenheterna av de gjorda försöken i olika avseenden ingalunda enhetliga. Det anmärkes också på flertalet håll, att försöken ännu pågått för kort lid för att medgiva ett grundat omdöme — på 5-årig linje har endast en årgång förts fram till realexamen — och givetvis hade ytterligare ett par års erfarenheter varit av stort värde. I varje fall synes dock, såsom också ovan nämnts, den erfarenheten ha gjorts, att man hunnit mera i engelska men mindre i tyska än förut. Vad som emellertid i detta sammanhang särskilt är av intresse att konstatera, är uppfattningen om den nuvarande timfördelningen mellan klasserna, och i detta avseende framgår, att man nästan allmänt är missnöjd med det låga timtalet för engelska under andra året, vilket också synes helt naturligt. På denna punkt ha vi därför höjt undervisningstiden med en timme. Vi ha för övrigt funnit nödvändigt att på en viktig punkt avvika från den vid försöksläroverken följda timplanen, nämligen i fråga om tidpunkten för det andra språkets inträde på schemat. Då vi tänkt oss en närmare samordning mellan femte och sjätte klasserna i folkskolan å ena sidan och de båda första klasserna av den 5-åriga realskolan å den andra, i syfte bl. a. att därigenom underlätta övergång mellan skolformerna, synes det icke möjligt att arbeta med mer än ett främmande språk under dessa båda år. Tyskan kan alltså icke inträda förrän under det tredje året av den 5-åriga realskolan, vilket givetvis

136 medför en försvagning i förhållande till ämnets ställning enligt den nu gällande försöksplanen. Å andra sidan är detta ägnat att minska arbetsbelastningen i klass 25, vilken man på några håll funnit större på den engelska linjen i denna klass än på den tyska och funnit alltför stor. Ämnet skulle därför få samma ställning som på den 4-åriga linjen, där eleverna dock äro äldre. Med tanke på denna åldersskillnad ha vi emellertid ansett oss kunna hålla undervisningstiden en timme lägre på den 4-åriga linjen, detta jämväl i överensstämmelse med erfarenheterna i fråga om medhunna textkurser på de båda linjerna. Med hänsyn till engelskans stora internationella betydelse synes det också vara naturligt att i samband med en omkastning av språkföljden eftersträva en förstärkning av engelskans nuvarande ställning. Denna är för närvarande jämförelsevis svag i realskolan, och i fråga om de lärjungar, som icke fortsätta på gymnasium — där engelskan på reallinjen är huvudspråk — vore det önskvärt, om något grundligare kunskaper i engelska kunde bibringas dem. Engelskan har därför i samband med omkastningen i språkföljd erhållit en viss ökning i det totala timtalet i jämförelse med timtalet vid försöksläroverken från 18 till 20 veckotimmar på 5-årig och från 16 till 17 veckotimmar på 4-årig linje. De gjorda erfarenheterna ge vid handen, att timtalen 20—17 å de båda linjerna bli de, som bäst balansera varandra. Timplan A och timplan B upptaga för engelskan samma totala timtal, men timplan B har i begynnelseklassen 1 timme mindre och i avslutningsklassen 1 timme mer än timplan A. Det har i timplan A icke varit möjligt att i avslutningsklassen ge engelskan ytterligare en timme, såsom i och för sig hade varit önskvärt. Det vid försöksläroverken gällande timtalet för tyska — 19 veckotimmar på 5-årig och 17 på 4-årig linje — visar sig icke ha varit tillräckligt för att medgiva genomgång av lika stor kurs som vid de vanliga skolorna med tyska som första språk. Å andra sidan har, såsom nämnts, större kurs medhunnits i engelska vid försöksläroverken än vid övriga läroverk. Med hänsyn till det långsamma framåtskridandet i tyska just i början hade vi därför gärna velat åtminstone bibehålla de nuvarande timtalen. Detta har dock icke varit möjligt inom den tidsram, som stått till förfogande. Vi ha varit nödsakade att minska tyskans timtal enligt timplan A till 16 respektive 15 veckotimmar på 5- respektive 4-årig linje — för dem, som läsa franska, minskas denna tid med ytterligare två veckolimmar — enligt timplan B till 14 timmar på båda linjerna. Genom det jämförelsevis höga timtalet i avslutningsklassen för dem, som läsa endast två språk i realskolan, ha vi dock sökt neutralisera de allvarligaste olägenheterna av timminskningen, så att en någorlunda säker grund skall kunna läggas i ämnet. En sänkning av slutresultatet i detta ämne mot för närvarande blir dock oundviklig och blir särskilt markerad för dem, som läsa franska. Denna försvagning av ämnet torde dock i det hela motsvaras av förstärkningen av ämnet engelska. Såsom framgår av de föreslagna kursplanerna ha vi räknat med en normal textkurs i realskolan av omkring 250 sidor för engelskan och 150—190 för tyskan.

1 anslutning till vad här anförts ha vi avvägt timtalen för de båda språken så som framgår av följande plan: Timplan A. 5-årig

r e a l s k o l a

4-årig

kl. 1 kl. 2 kl. 3 kl. 4 kl Engelska Tyska .,

x

r c a 1s k o 1 a

kl. 1 kl. 2 kl. 3 kl. 4 I s:a 3 6 '

20 16

6 Ii 1 5

1 För blivande gymnasieelever och frivilligt för övriga elever ersättas 2 av dessa timmar med franska.

Timplan 5 - å r i g

15.

r e a l s k o l a

4-årig

r e a l s k o 1a

Ä m n e kl. 1 kl. 2 kl. 3 kl. 4 kl. 5 ; s.a Engelska Tvska

3 4

4 , 5

20 14

kl. 1 kl. 2 kl. 3 kl. 4 6

4 5

3 1

5 ||

s:a

17 14

övningsämnena enligt de nya timplanerna. Det synes vara mest praktiskt att först mera ingående redogöra för innebörden av utredningens förslag enligt timplan A och sedan i korthet nämna de förändringar, som inträda vid en tillämpning av timplan B. Någon väsentlig minskning av den åt övningsämnena anslagna tiden synes knappast kunna komma i fråga. Några smärre jämkningar ha dock måst vidtagas. Till en början vilja vi emellertid beträffande övningsämnena såsom särskilt betydelsefullt framhålla, att undervisningsplanens bestämmelser icke stanna på papperet utan föras ut i verkligheten. För närvarande gäller nämligen, såsom redan framhållits, att både gossarnas slöjd och flickornas hushållsgöromål endast äro frivilliga; slöjd för gossar är dock enligt 1933 års läroverksstadga (nu gällande lydelse 581/1945) från och med läsåret 1945/46 obligatorisk i första klassen av den 5-åriga realskolan. De fastställda timoch kursplanerna böra således, i enlighet med vad som anförts i Betänkande I, sid. 64 f., i sin helhet bringas i tillämpning för båda ämnena, eventuellt med viss kortare respittid för sådana skolor, som tills vidare sakna för ifrågavarande undervisning erforderliga lokaler. Likaså finna vi det angeläget, att undervisningsplanen för musik i sin helhet sättes i kraft. För detta ämne innebär nämligen 1933 års undervisningsplan en avsevärd förbättring, som emellertid icke ännu kunnat genomföras vid samtliga läroverk. I viss utsträckning tillämpas ännu för detta ämne en nu 50-årig undervisningsplan av den 19 augusti 1895. Dessutom böra flera timmar än för när-

138 varande anslås åt den individuella musikundervisningen. Ett mycket avsevärt större antal elever anmäler sig till deltagande i instrumentalmusik än som kan mottagas, och många tecken tyda på att skolungdomens musikintresse är i stigande. Då en undervisningstimme icke kan beräknas medgiva handledning i instrumentalmusik åt mer än tre elever, kunna vi icke föreslå mindre än en timmes instrumentalmusik i veckan för varje klassavdelning i skolan. Detta är dock endast att betrakta som en beräkningsgrund; undervisningen tankes icke på något sätt bunden vid klasserna. Timplan A. I hemkunskap och hushållsgöromål, såsom vi ha föredragit att kal'a det nuvarande ämnet hushållsgöromål, har det av skäl, som redan angivits, ansetts nödvändigt att utöka tiden från 4 till 5 timmar i den klass, där undervisningen meddelas. I de föreslagna 5 timmarna inräknas då även en halvtimme, som tankes anslagen åt undervisning i hemmets ekonomi, varom mera nedan under mom. d, och som skall vara gemensam för gossar och flickor. Gossarnas slöjd har av denna anledning minskats med en halvtimme i klassen i fråga. I samband med utökningen av undervisningen i huslig ekonomi med en veckotimme har det tyvärr blivit nödvändigt att minska tiden för ämnena teckning och musik med vardera en halv timme för flickornas vidkommande. Genom att den återstående halva timmen för flickornas musikundervisning i klass 4 5 (34) bibehålies, blir det emellertid möjligt att bevara körsången även vid de minsta samrealskolorna; för någon annan obligatorisk musikundervisning blir det i denna klass icke utrymme. På en punkt ha vi sett oss nödsakade att låta den totala timminskningen gå ut över ett övningsämne. Det gäller det i och för sig viktiga ämnet välskrivning. Omdömena om de från realskolan utgående lärjungarnas handstil gå i sär: medan i några av de ovan citerade yttrandena denna i många fall betecknas såsom bristfällig, ha vi från andra håll hört uttalanden, som gått i klart lovordande riktning. Otvivelaktigt föreligga här mycket stora individuella skillnader, väl också olikheter mellan olika skolor. Én enhetlig, för alla likformig undervisning i ämnet synes oss med hänsyn härtill icke utgöra den naturligaste lösningen. Vi ha därför föreslagit, att välskrivning, som nu har en veckotimme i vardera av den 5-åriga realskolans båda lägsta klasser, icke upptages såsom särskilt ämne i realskolans undervisningsplan. Men vi förutsätta, att i klass l 5 av teckningsundervisningen under höstterminen en timme anslås till välskrivning. -Vidare förutsätta vi, att den nuvarande bestämmelsen om hänvisning till välskrivningsundervisning av enskilda lärjungar skall med vissa förändringar kvarstå och i praktiken utvidgas, och föreslå sålunda, att rektor må efter hemställan av klasskonferensen kunna hänvisa lärjunge i klasserna 25—4Ö och l 4 —3 4 samt under vårterminen i klass l 5 till undervisning i välskrivning under en timme i veckan utom timplanen. För detta ändamål räkna vi med en timtilldelning av 1—4 timmar i veckan, olika allt efter skolornas storlek. — I detta sammanhang må framhållas vikten av att alla lärare

139 ge noga akt på lärjungarnas handstil och själva undvika sådan skrivning, som kan föranleda eleverna alt vårdslösa sin skrift. Betyg i handstil skall liksom för närvarande i varje klass avgivas av den lärare, som rektor därom anmodar. I teckning sker i det hela ingen minskning i timtalet, men tiden för undervisning i ämnet beskäres något för vissa grupper av lärjungar. Sålunda få de kvinnliga lärjungarna i näst högsta klassen endast en halv mot förut en veckotimme av skäl, som redan anförts. Därjämte måste de lärjungar i högsta klassen, som läsa franska, befrias från en veckotimme i teckning men böra på egen begäran kunna beredas tillfälle att deltaga i frivillig teckning. Lä året 1944/45 förekom frivillig teckning endast vid 53 högre allmänna läroverk med en timme i veckan, närmast avsedd för lärjungarna i gymnasiet. Vi föreslå, att den frivilliga teckningen återinföres även vid realskolorna och att därvid beräknas en timme i veckan för sammanlagt fyra klassavde'ningar i de båda högsta klasserna. Vi förutsätta sålunda, att medel alltid skola vara anslagna, som möjliggöra frivillig undervisning i ämnet, då många lärjungar med hänsyn till kommande verksamhet eller fortsatt utbildning äro mycket angelägna om att erhålla sådan. Om den tid, som i första klassen av den 5-åriga realskolan bör avstås till övningar i välskrivning, har nyss talats. För gymnastik med lek och idrott föreslås, att nuvarande timtal bibehålies oförändrat. En önskad höjning med en veckotimme i högsta klassen har icke visat sig moj'ig. Den mest angelägna reformen för detta ämnes vidkommande synes oss vara, att de nu i regel alldeles för stora gymnastikavdelningarna, som i regel omfatta två sammanslagna klassavdelningar av normalstorlek, nedbringas till en storleksordning, som tillåter en effektiv undervisning med mera individuell omsorg om den enskilde lärjungens fysiska utveckling. Vi framlägga i annat sammanhang förslag i detta avseende. En särskild ställning intar frågan om den hållning sr ättande gymnastiken. En långvarig försöksverksamhet på delta område har pågått och kan nu anses avslutad. Enligt rapporter från skolläkarna vid cle läroverk, där undervisning i hållningsrättande gymnastik meddelats, ha erfarenheterna varit synnerligen goda. Läsåret 1944/45 utgick liksom tidigare anslag för 100 timmar hållningsrättande gymnastik; av rektorerna, som dock vetat, att ökade medel för ändamålet icke stode till förfogande, hade för samma år begärts 138 timmar. För budgetåret 1945/46 har skolöverstyrelsen begärt en ökning av medelstilldelningen till att medgiva 150 timmar, och denna hemställan har bifallits av statsmakterna. Då denna undervisning för att göra avsedd nytta i stor utsträckning behöver vara individuell, bör det för ändamålet disponibla timtalet icke vara för lågt tillmätt. Men då å andra sidan åtskilliga gymnastiklärare sakna kompetens för att meddela sådan undervisning, kan den icke beräknas komma att, i varje fall tills vidare, upptagas på schemat vid varje läroverk och mellanskola. Vi föreslå, att för hållningsrättande gymnastik tills vidare beräknas i genomsnitt 2 veckotimmar för varje realskola, vilka

140 timmar sedan få på lämpligt sätt fördelas av skolöverstyrelsen efter fram ställning från de olika skolorna. Möjlighet till frivillig undervisning bör även beredas. För närvarande finnes intet anslag för detta ändamål, men det är redan nu vanligt, att intresserade gymnastiklärare under många timmar på idrottsplatsen instruera de intresserade eleverna i olika slag av idrott. Vi föreslå, att anslag för frivillig undervisning i gymnastik med lek och idrott i fortsättningen skall utgå. varvid bör stipuleras, att ett visst minimiantal lärjungar, som kunna bilda en gymnastikgrupp av lämplig storlek, anmält sig önska komma i åtnjutande av undervisningen i fråga. Anslaget synes därvid böra beräknas så, att en timme frivillig gymnastik för gossar och en timme för flickor beredes för var sin grupp på 10 avdelningar vid samläroverk och för grupper på 5 avdelningar vid gossresp. flickläroverk. Endast elever ur de tre högsta klasserna beräknas skola deltaga i den frivilliga gymnastiken. Även i slöjd kan man hos många elever räkna med ett stort intresse för frivillig undervisning. Delta gäller närmast klasserna efter dem, där ämnet är obligatoriskt, alltså högsta klassen i fråga om slöjd för gossar och de båda högsta klasserna i fråga om slöjd för flickor. Den frivilliga manliga slöjden torde närmast böra ha karaktären av lämpligt verkstadsarbete, men hänsyn till individuella önskningar böra givetvis tagas. För flickorna torde ett fortsättande av undervisningen i sömnad m. m., sedan ämnet nedlagts på schemat, vara av synnerligen stort värde. Vi beräkna frivillig undervisning i manlig slöjd med tills vidare 2 arbetstimmar — mindre tid synes ej kunna ifrågakomma — för 4 klassavdelningar och i kvinnlig slöjd med 2 veckotimmar för 3 klassavdelningar. Elever från andra klasser än den högsta resp. de båda högsta böra beredas tillfälle att deltaga i mån av utrymme. Några av de önskemål, som uttalats av vissa det praktiska livets representanter, äro av den beskaffenhet, att de svårligen kunna tillgodoses inom den allmänna realskolans ram. Det gäller exempelvis kraven på undervisning i bokföring, om därmed avses mera ingående kunskap, och stenograf i. Inom den praktiska realskolan, som enligt vår uppfattning bör få större utrymme inom vårt skoVäsen än för närvarande, kunna sådana krav lättare tillgodoses. Då vid upprättandet av realskolans timplaner sålunda företagits en avkortning av skoldagen, har delta skett för alt minska lärjungarnas arbetsbelastning men också för att bereda dem ökade möjligheter att ägna sig åt sina särskilda ämnen, sina speciella intressen. Men i och med att lärjungarnas fritid följaktligen blir längre, torde det i många fall bli ett direkt önskemål från både lärjungars och föräldrars sida, att skolan bereder viss möjlighet till lämplig frivillig undervisning, som under sådana förhållanden med fördel skulle kunna inläggas på schemat utanför den ordinarie timplanen. Den skulle givetvis vara fullständigt frivillig, men tillgänglig för dem, som önskade begagna sig av den erbjudna möjligheten. Vi hänvisa i detta avseende till vårt betänkande I, sid. 56, där denna fråga närmare utvecklats.

141 Ett ämne, vari det ur olika synpunkter skulle vara av stort värde att på detta sätt erbjuda realskolans elever tillfälle till övning, är maskinskrivning. Från olika håll ha också, såsom ovan anförts, uttalats önskemål om undervisning i maskinskrivning i realskolan. I sådana fall, då ämnet frivilligt införts vid någon skola, har det visat sig, att anslutningen blivit synnerligen stor. Från Göteborgs kommunala mellanskola meddelas sålunda, att nästan alla lärjungar i klass 4 deltagit i frivillig maskinskrivning, och vid Vasa realskola i Stockholm har intresset likaledes varit mycket stort. Att upptaga ämnet såsom ordinarie ämne på schemat erbjuder emellertid stora svårigheter med hänsyn dels till den ansträngda timplanen, dels och ej minst till den icke överallt lättlösta frågan om materielutrustning. En förutsättning för att ämnet skall kunna i någon form upptagas på timplanen är givetvis, att skolorna utrustas med erforderligt antal skrivmaskiner. Ur skolornas egna materielkassor kan sådan utrustning i regel icke bekostas, och vi förutsätta därför med hänsyn till den praktiska betydelsen av ifrågavarande undervisning, att medel av det allmänna ställas till förfogande för inköp av erforderligt antal skrivmaskiner. Vi föreslå sålunda, att undervisning i maskinskrivning skall, efter tilldelning av lärartimmar för ändamålet genom skolöverstyrelsen, årligen kunna anordnas under 1—4 veckotimmar, olika allt efter skolans storlek och efter tillgången på skrivmaskiner, och att denna undervisning skall i mån av utrymme stå öppen för de lärjungar i de tre högsta klasserna, som önska däri deltaga. På ett annat praktiskt område torde det också finnas utbredda och berättigade önskemål om åtminstone en viss inledande undervisning även för de lärjungar, som icke normalt erhålla sådan enligt undervisningsplanen. Vi syfta på hemkunskap med hushållsgöromål för gossar. Svårigheterna att tillgodose dessa äro dock utomordentliga och ligga i öppen dag. Vi ha övervägt olika alternativ, i första hand möjligheten att låta gossarna i näst högsta klassen fritt välja mellan slöjd och hushållsgöromål. Då slöjd har mindre timtal än huslig ekonomi, måste emellertid ytterligare timmar lösgöras, närmast — liksom i fråga om flickorna — i teckning och gymnastik med lek och idrott, och detta har icke synts oss tillrådligt. Därtill skulle det, om tillfälle till fritt val mellan slöjd och hushållsgöromål skulle beredas, försvåra läsordningens uppgörande och försämra schemat för klassens samtliga elever. Vid mindre realskolor bleve det också små elevgrupper i både slöjd och hemkunskap med hushållsgöromål, om gossarna i näst högsta klassen skulle uppdelas i två grupper, varför undervisningen bleve förhållandevis kostsam. Att för varje klass medgiva endast ettdera av ämnena och låta flertalets önskningar bestämma valet, har synts oss mindre lämpligt. En undervisning av den o m : fattning, som ges flickorna i detta ämne, torde icke heller böra i första hand åsyftas. Vad som synes önskvärt vore framför allt att även de manliga eleverna insåge vikten av arbetet i ett hem och finge förståelse för detta arbete samt en sådan rent elementär kunskap i matlagning, att de icke stode

142 handfallna inför tillagningen av de allra enklaste maträtterna. Om ämnet skulle särskilt betecknas, torde scoutmatlagning närmast täcka det som åsyftas. För detta ändamål föreslå vi, alt för de gossar i näst högsta klassen, som därtill anmäla sig, tillfälle beredes att genomgå en av skolan anordnad sex veckors kurs om 2'5 timmar i veckan i scoutmatlagning. Denna endast några veckor omfattande kurs måste givetvis förläggas utom timplanen. I mån av behov böra emellertid deltagande lärjungar efter framställning av målsman kunna i erforderlig utsträckning under tiden befrias från undervisning i slöjd eller efter rektors bestämmande erhålla annan kompensation. För att kursen skall kunna till fullo utnyttjas med ett så lågt timtal, synes det nödvändigt, att antalet deltagare i varje grupp begränsas till 12 lärjungar. Viss erfarenhet av liknande anordningar föreligger. Sålunda har vid allmänna läroverket i Bromma under två år varit anordnad en liknande kurs, omfattande 5 lektioner om 3'5 timmar i veckan. Undervisningen omfattades med påfallande intresse, och anslutningen var, trots kursens frivilliga karaktär, i det närmaste 100-procentig. Sedan den av med kristiden sammanhängande skäl måst upphöra, ha gossarna upprepade gånger förfrågat sig, om icke undervisningen skulle upptagas på nytt. I samband med kursplanen lämna vi närmare förslag om kursens innehåll. Timplan B. Den viktigaste skillnaden i fråga om övningsämnena är här, att ämnet slöjd för gossar, som erhåller 3 veckotimmar i stället för 2'5 i näst högsta klassen, i denna klass kan utbytas mot hemkunskap med hushållsgöromål, som då erhåller 4 veckotimmar. Det avses därvid, att i varje enskild klass undervisning skall meddelas endast i ettdera av ämnena och att det skall ankomma på rektor att med hänsyn till elevernas önskemål och andra på frågan inverkande omständigheter bestämma härom. Där undervisning i hemkunskap med hushållsgöromål därvid icke anordnas för gossar, skola dessa erhålla undervisning i hemkunskap under 1 veckotimme, av vilken en halv timme är gemensam för gossarna och flickorna och en halv timme är avsedd endast för gossarna (i praktiken 1 timme varannan vecka sam- resp. särläsning). Kursen i scoutmatlagning bortfaller. Med anledning av ökningen i timtal för slöjd för gossar och hemkunskap för gossar har det blivit nödvändigt att minska tiden för undervisningen i gymnastik med lek och idrott för gossarna i näst högsta klassen till 3 veckotimmar. Det blir alltså samma timtal i detta ämne i denna klass för gossar och flickor. Välskrivning har bibehåMils som särskilt ämne i klass l 5 med 1 veckotimme, medan den enligt timplan A endast får 1 timme under höstterminen, vilken timme tages från teckningen. Å andra sidan har enligt timplan B ämnet teckning minskats till 1 timme för gossarna i näst högsta klassen samt helt slopats för flickorna i denna klass, där i stället ämnet musik erhållit 1 timme för både gossar och flickor.

143 De föreslagna timplanerna. De av olika grupper ledamöter (se ovan) föreslagna timplanerna A och B få således i sin helhet följande utseende. Ledamöterna Karin Cardell, Fredriksson, Sigrid Jonsson, Karnell och Persson erinra härvid om den uppfattning, som de i annat sammanhang gjort gällande angående den 5-åriga realskolan. Timplan A. F e m å r i' g Ä

m

n

e

r e a l s k o l

;i

F yr a å r 1g

K l a s s

r e a 1i k o 1 a

K 1 a ss Summa

1 Kristendomskunskap Modersmålet Engelska Tyska Franska Historia med samhällskunskap . . . . Geografi Matematik Biologi med hälsolära Fysik Kemi

2 3

2 2 (i 6

fi

1 1 3 6

2 3 3 4

2 3 3 1 1

2 9

3 3 ? ') 5 3

') 0

2 Summa 2-1 25 20

6 3

Summa 1 2

2 3 3 4

2 3 3

9 22 20 16 3

!

(i

4 I

14-5

3 3 2 2 i 3

2-5 2 4

4 2 1

10 20

!•;")

2-5 2 1-5

10 0 4-5

—

20 20

2 3 27

•> 2 2

Summa 10 10 10 Tillsammans 34 35 36

9 30

4 o 4

1-5

2-5 2 1-5

•)

lOgS-öfl 2 7g 7-5 fi 2

19 g 18 fl 4

—

8-5 6

—

0-5 g 5 fl

resp. 5

resp. 44

12-5 8 15 8

(; 4-5 109

resp. 31 resp. 110

6 3

2-5 2 4

resp. 31 resp. 133 2') Teckning 2 •>2 g 0-5 fl > ' ? o 0-5 fl Musik Gymnastik med lek 1 1 4 4 g 3 fl och idrott Slöjd för gossar . . . . 2 2 2 2-5 Slöjd för flickor . . . . 2 2 2 — Hemkunskap med huslig ekonomi . . — — - 0-5 g 5 fl

1 1

7 16 17 15 3

2 2

'•>2 g 0-5 fl 0-5 fl

i 2 1

8 g 6-ä fl 5 g 5-5 fl

1 4 g 3 fl 2 2-5 2 —

15 g 14 fl

— —.

6-5 4

0-5 g 5 fl

—

0-5 g 5 n

•>

10 10

36 36

9 36

resp. 5

resp. 34

144 Anm. 1. Utom timplanen beredes tid under 1 timme varannan veck a för värj c klass för behandling av allmänna och aktuella frågor, klassangelägenheter i a. m. Anm. 2. Undervisning i välskrivning må av rektor efter hemställan ? v vederb<irande klasskonferens kunna anordnas för de lärjungar, som behöva unde ^visning i detta ämne, dels under vårterminen i klass l 5 , dels ock i klasserna 2 5 —4' resp. 1* —3*, i varje särskilt fall under högst en veckotimme. 1 För de lärjungar, som läsa franska, minskas timtalet i tyska ti 1 4 och i teckning till 1. 2 Därav under höstterminen 1 timme välskrivning.

Av största vikt är, att den förkortade arbetstiden utnyttjas så effektivt som möjligt och att minskningen i kurskvantitet kompenseras genom ökad säkerhet och fasthet i kunskapsförvärvet. Lärjungarnas självverksamhet bör så långt

144 Timplan It. F e m å r 1 S, r c a 1 s k o 1 a A

m

n

F y ra å r ig r ea 1 sk o1a K 1 a s s

K l a s s

e

Summa

Kristendomskunskap Modersmålet Engelska Tyska Historia med samhällskunskap Geografi Matematik Biologi m e d h ä l s o l ä r a Fysik Kemi Summa Välskrivning Teckning Musik G y m n a s t i k m e d lek och i d r o t t Slöjd för g o s s a r , Slöjd för flickor H e m k u n s k a p med hushållsgöro mål Hemkunskap

2 6 5

2 6 5

2 2 4 2

3 2 5 2

10 22 20 14 14- i 10 20 10 6 4-i

— __ 23

26 27

t 2 2 4 2 2

2 2 4 2 2

Ig 1

5 il

—. —

26 27

3 4 5 4 2 4 2-5 2 1-5

16 17 14 12-5

8 6 4-5

7g 6fl 6 14 7 4

9g 8 fl 8 18 9 6 5 fl Ig

5 fl lg

5 fl Ig

l

Summa

10 Tillsammans

35 Anm. U t o m t i m p l a n e n b e r e d e s t i d u n d e r 1 t i m m e v a r a n n a n v e c k a för v a r j e k l a s s för b e h a n d l i n g a v a l l m ä n n a och a k t u e l l a frågor, k l a s s a n g e l ä g e n h e t e r m . m . 1 Ä m n e n a slöjd för g o s s a r och h e m k u n s k a p m å u t b y t a s m o t ä m n e t h e m k u n s k a p med hushållsgöromål med 4 timmar.

ske kan tagas i anspråk, egna laborationer böra förekomma i ökad utsträckning, där ämnets natur gör sådana lämpliga, och självständig kunskapsredovisning bör eftersträvas. Hemuppgifterna böra i enlighet med vad som framhålles i de metodiska anvisningarna så långt möjligt genomgås och förberedas i skolan, så att hemarbetet och därmed också den sammanlagda arbetstiden varje dag i huvudsak hållas inom de gränser, som angivits dels i bil. I till skolutredningens betänkanden, dels ovan. En sådan förberedelse av hemuppgifterna bör dock icke utesluta, att i den mån så är lämpligt uppgifter ges för självständigt genomarbetande. En nödvändig förutsättning för ökad effektivitet i själva arbetet och för ett bättre tillgodoseende av undervisningens fostrande moment är en minskning i klassavdelningarnas storlek. Vi komma i ett följande kapitel att närmare utreda denna fråga, varvid storleken av minskningen samt övriga därmed sammanhängande spörsmål skola bli föremål för närmare överväganden.

145 Ett gammalt önskemål, som vi redan tidigare berört, är också en minskning av gymnastikavdelningarnas storlek. Dessa äro hos oss större än vad som är regel i andra länder, ett förhållande, som är anmärkningsvärt med hänsyn till den förgrundsställning Sverige intagit på gymnastikens område. Det vanliga synes utomlands vara, att gymnastikavdelning sammanfaller med klassavdelning, alldeles så som är fallet med undervisningsavdelningar i andra ämnen. En ändring i denna riktning torde också vara en allmän önskan bland representanterna för ämnet gymnastik med lek och idrott. Vi återkomma senare med utförligare utredning även i denna fråga. Såsom ovan nämnts, stadgas i anmärkningarna till nu gällande timplan för realskolan, att årsklass eller avdelning av årsklass, då antalet av de lärjungar, som deltaga i undervisningen i vederbörande ämnen, överstiger 20, efter medgivande av skolöverstyrelsen må kunna under 1 veckotimme i varje ämne uppdelas i två undervisningsavdelningar vid undervisning i modersmålet, tyska, engelska och franska i de klasser av realskolan och kretsar av lyceet, i vilka undervisningen i nämnda ämnen tager sin början. Under de senaste åren ha emellertid av ekonomiska skäl medel icke anslagits för uppdelning av klass i enlighet med dessa bestamme'ser. Då det framför allt för den första uttalsundervisningen men även för viss grammatikundervisning är av utomordentlig betydelse att kunna arbeta med mindre elevgrupper och därigenom få ökade möjligheter för individuell träning, finna vi det angeläget, att denna rätt till delning av klass i mindre arbetsgrupper med det snaraste återinföres. Om läraren själv har ett utmärkt uttal och behärskar den undervisningsteknik, som är av så stor betydelse just vid uttalsundervisningen, behöver det av eleverna icke krävas mera arbete att lära sig ett gott uttal än att under en svagare lärares ledning lära sig ett dåligt, men även den skickligaste lärare måste vid sidan av den kollektiva övningen få tillräckliga tillfällen till individuella övningar. Den första uttalsundervisningen försvåras i själva verket utomordentligt av storleken på de klassavdelningar, som man i regel måste arbeta med: en enkel division säger, hur mycket tid den individuella övningen kan påräkna under en 45-minuterslektion i en klass på 35 lärjungar. Den här berörda speciella klassdelningen vid nybörjarundervisningen i främmande språk torde bliva behövlig även vid en generell minskning av klassernas storlek, för så vitt icke en sådan minskning skulle gå mycket 7ångt. Vad beträffar den nu gällande rätten till klassdelning vid laborationer och viss undervisning i övningsämnen, förutsätta vi givetvis, att dessa möjligheter komina att fortbestå, då arbete med större grupper i dessa fall är praktiskt taget ogenomförbart och då lokalutrymmet i regel icke heller medger stora arbetsgrupper. Även i ett sådant ämne som teckning skulle det vara av särskild betydelse att få arbeta med mindre lärjungegrupper. Den individuella undervisning, som i detta ämne är naturlig och lämplig, synes alltmer ha fått vika för en gemensam klassundervisning, en utveckling, som ingalunda kan betecknas så10—516517 IV: 3.

146 som lycklig. Då vi räkna med en generell minskning av lärjungantalet i klassen, ha vi emellertid icke ansett oss böra framställa krav på delning av klass därutöver i fråga om detta ämne. d. Kursplaner för 5-årig och 4-årig realskola. Allmänna synpunkter. Redan minskningen av det totala veckotimtalet nödvändiggör, såsom framgår av det redan anförda, för enskilda ämnen en viss begränsning av kursinnehållet. Men även från allmänna utgångsptmkter ter det sig angeläget att noga överväga kursinnehållet. Inom många ämnen måste sålunda ske ett visst utbyte: nya kursmoment måste tillkomma och andra gå ut. Åtskilliga detaljer i de nuvarande kurserna böra bortfalla, och vi ha för avsikt att i olika ämnen ge positiva anvisningar rörande det, som kurserna i huvudsak böra innehålla. Vi foga därför till de kortfattade kursplanerna för varje ämne mera utförliga detaljanvisningar angående kursernas innehåll och även rörande vissa metodiska tillvägagångssätt, i den mån vi dels funnit sådana önskvärda utöver de nuvarande metodiska anvisningarna, dels ansett dem vara av särskild vikt för genomförande av de nya kursplanerna. Däremot ha vi icke funnit behövligt att för realskolans del till kursplanen för varje ämne foga fullständiga metodiska anvisningar på sätt som skett i kursplanerna för folkskolan, detta med hänsyn därtill, att metodiska anvisningar för realskola och gymnasium så nyligen utfärdats av skolöverstyrelsen och dessa i allt väsentligt alltjämt synts oss tillämpliga. Det torde dock vara lämpligast, att i anslutning till av oss föreslagna detaljanvisningar nya anvisningar sedermera i slutgiltig form utfärdas av skolöverstyrelsen såsom tillägg till de metodiska anvisningarna eller möjligen genom inarbetning i dessa. Med hänsyn härtill ha vi icke heller ryckt in anvisningarna i själva den kursplan, som skall fastställas av Kungl. Maj:t. De enskilda lärarna synas liksom hittills böra äga betydande frihet i fråga om sättet för undervisningens ineddelande, då det, som faller sig lämpligt för en lärare, ofta icke passar för en annan. Sovringen av kursinnehållet i varje särskilt ämne bör ständigt fortgå, alltefter som nya vetenskapliga och pedagogiska rön inom ämnesområdet tillkomma och alltefter lärarens egna pedagogiska erfarenheter. Beträffande allmänna metodiska anvisningar för undervisningen i realskolan hänvisa vi likaledes till skolöverstyrelsens nyssnämnda metodiska anvisningar samt till de i Betänkande IV: 2 för undervisningen i folkskolan givna anvisningarna, vilka i tillämpliga delar böra beaktas jämväl vid undervisningen i realskolan. I detta sammanhang vilja vi erinra om vad i vårt betänkande I, sid. 52 ff. anförts om nödvändigheten att eftersträva begränsning av lärostoffet, och av vad där yttrats tillåta vi oss att citera följande, som särskilt är av allmän och principiell innebörd: »Endast om kursernas omfång ställes i riktig proportion till den tid. som slår till undervisningens förfogande, kunna arbetsjäkt och

147 ytlighet undvikas. Det ligger i sakens natur, att skolkurserna ha benägenhet att svälla ut. Så tillföras de historiska ämnena ständigt nytt stoff, och på många områden ställer samhällsutvecklingen nya krav på skolans undervisning. Därom vittnar icke minst den mångfald av framställningar rörande utvidgning av undervisningen i olika avseenden, som ingivits i samband med den nu pågående skolutredningen. Man måste emellertid fasthålla vid att skolan icke kan påtaga sig uppgiften att utrusta lärjungarna med alla de kunskaper, av vilka de vid sitt utträde i livet kunna komma att få behov. Målet för skolans undervisning måste väsentligen begränsas till att sätta de verktyg i lärjungarnas händer, med vilka de själva efter skoltidens slut kunna vidga sitt vetande. Att bibringa lärjungarna säkra kunskaper och färdigheter i läsning, skrivning, räkning och språk är därför vad undervisningen först och främst måste inriktas på. Vid sidan därav bör den giva lärjungarna en god grund för deras allmänbildning inom de humanistiska och naturvetenskapliga sakämnena samt en så långt förhållandena medgiva fyllig orientering i samhällsproblemen. Härvid varken kan eller bör någon form av systematisk fullständighet eftersträvas, i varje fall icke på folkskolans och realskolans åldersstadier. Kurserna böra i dessa ämnen begränsas till väsentliga partier, och kraven på minneskunskaper i fråga om detaljer och fakta få icke drivas längre, än som måste anses nödvändigt, för att lärjungarnas kunskaper skola erhålla en fast ryggrad. Under alla omständigheter är det en angelägen uppgift att tillse, att i den mån nya moment tid efter annan måste införas i undervisningen, äldre och mindre nödvändigt lärostoff uteslutes.» Mycket kommer givetvis under alla förhållanden att bero på den utformning, som kurserna i den praktiska tillämpningen få i de läroböcker, som komma att föranledas av omregleringen. Våra detaljerade anvisningar till kursplanerna avse jämväl att ge läroboksförfattarna mera ledning beträffande läroböckernas innehåll än vad det hittills varit brukligt att lämna. Beträffande denna fråga hänvisa vi jämväl till vårt betänkande om det inre arbetet. I samband med undervisningsplanerna bör i detta sammanhang beröras den parallellitet mellan olika skolformer, som vi funnit ur enhetsskolans synpunkt önskvärd. Vad först beträffar parallelliteten mellan den 5-åriga och den 4-åriga realskolelinjen, är det av stor praktisk betydelse för att icke säga nödvändigt, att sådana lärjungar, som vid flyttning till annan ort måste byta skola, kunna övergå från 5-årig till 4-årig linje eller tvärtom utan extra läsning och undergående av särskild prövning. På grund av skolornas olika organisation på olika orter förekomma helt naturligt sådana fall i betydande utsträckning inom våra dagars rörliga samhälle. Det bör därför undersökas, i vad mån kurserna för de båda linjerna kunna läggas parallellt, så att dylik övergång mellan linjerna underlättas. Därigenom möjliggöres dessutom sam-

148 läsning mellan linjerna, där lärjungantalet gör sådan ur ekonomisk synpunkt lämplig. De nu gällande undervisningsplanerna för 5-årig och 4-årig linje äro uppgjorda med hänsyn till här berörda förhållande, och läroverksstadgan kan därför (§ 32) reglera övergången mellan linjerna genom att angiva den direkta motsvarigheten mellan de särskilda klasserna. I de tre högre klasserna äro kurserna på de båda linjerna sålunda i stort sett desamma. Endast i ämnena tyska, historia med samhällslära och biologi med hälsolära gör den nu gällande undervisningsplanen vissa skillnader i samtliga klasser utom i avgångsklassen, men skillnaderna äro jämförelsevis små och blott i tyska av större betydelse. I realiteten inträda dock ofta förskjutningar även i andra ämnen, särskilt i modersmålet och matematik, vilket sammanhänger därmed, att ämneskonferensen, såsom ovan nämnts, har rätt att närmare bestämma kurserna i varje klass. I de två lägsta klasserna av den 5-åriga och den lägsta av den 4-åriga linjen är det icke möjligt att genomföra någon parallellitet i verklig mening, men i stort sett har det i första klassen av den 4-åriga realskolan i flertalet ämnen blivit en genomgång av samma kurser, vilka i den 5-åriga realskolan äro uppdelade på de två första klasserna; i tyska kan man dock icke hinna så långt i klass l 4 som i de båda klasserna l 5 och 25, och vissa avvikelser möta jämväl i andra ämnen. Av här anförda skäl har det synts oss angeläget att i de tre högsta klasserna bibehålla denna redan nu förefintliga överensstämmelse mellan linjerna vid utarbetandet av de nya undervisningsplanerna. Men vi ha inom utredningen också varit eniga om att i större utsträckning än tidigare skett söka åstadkomma parallellitet mellan folkskolans femte och sjätte klasser å ena sidan och klasserna 1 och 2 av den 5-åriga realskolan å den andra samt därmed indirekt med första klassen av den 4-åriga realskolan. Skolutredningen har sålunda eftersträvat att i största möjliga utsträckning förlägga samma kursavsnitt i respektive ämnen till klasserna l 5 och 2° i realskolan som till klasserna 5 och 6 i folkskolan, så att kurserna i de olika ämnena i dessa klasser i de båda skolformerna kunna sägas bli inordnade under till stor del gemensamma rubriker. Genom en sådan anordning underlättas i hög grad en flyttning i sidled mellan folkskolan och realskolan. Vid den närmare utformningen av denna parallellitet ha dock, såsom framgår av vad i andra sammanhang blivit anfört, delade meningar gjort sig gällande. Somliga ha menat, att kurserna på detta stadium borde till innehåll och omfattning vara väsentligen desamma i olika skolformer. Andra ha icke funnit en så långt gående parallellitet möjlig att genomföra, om den 5-åriga realskolans möjligheter skola kunna till fullo utnyttjas och likvärdiga studiegångar skola kunna skapas, men ha ansett en samordning mellan de berörda klasserna i vad avser själva kursramen lämplig och möjlig att genomföra. Beträffande hithörande frågor hänvisa vi till vad därom yttrats bland annat i vårt betänkande om allmän organisationsplan kap. 6.

149 Beträffande undervisningsplanens detaljer i de olika ämnena vilja vi här endast framhålla några särskilda synpunkter utöver vad som redan framhållits under moment c och hänvisa i övrigt till själva kursplanerna samt anvisningarna och anmärkningarna till dem. De ämnen, som vi i detta sammanhang vilja helt kort beröra, äro historia med samhällskunskap samt matematik, biologi med hälsolära, fysik och kemi. Vad angår främmande språk, hänvisa vi till de allmänna anvisningarna i fråga om dessa i kapitlet om undcrvisningsplaner. Rörande historia med samhällskunskap vilja vi särskilt framhålla, att en någorlunda likformig behandling av de partier av historien, vilka genomgås, synes böra eftersträvas på realskolans stadium, ehuru givetvis de oss närmare liggande eller särskilt viktiga skedena böra behandlas med större bredd och utförlighet. Den svenska historien bör, så långt lärjungarnas förutsättningar göra detta möjligt, ses i belysning av det världshistoriska skeendet. Den förstås också på ett riktigare och mera fördjupat sätt, i den mån den kan infogas i det större sammanhanget. Den allmänna historien bör få en någorlunda sammanhängande behandling, och icke minst böra lärjungarna kunna se ett visst sammanhang i de länders historia, vilkas språk de studera. Det allmänhistoriska studiet har också därutinnan ett värde, att det är av betydelse för de ungas fostran till förstående av andra folk, deras liv, tänkesätt och intressen, och till insikt om att även andra folk ha en historia och historiska traditioner. För en sådan fostran till internationellt samförstånd och samarbete torde inga ämnen erbjuda så stora möjligheter som historia och geografi i förening med de främmande språken. Att utesluta den allmänna historien från realskolans läroplan ha vi därför icke ansett möjligt, detta så mycket mindre, som även enligt folkskolans kursplan allmän historia är föremål för uppmärksamhet. Särskilt åt antikens historia (»arvet från antiken») ha vi funnit angeläget att bereda någorlunda gott utrymme på en läroplan, som tillgodoser ett så stort ^ärjungeklientel som realskolans, och vi ha förlagt detta studium till ett mognare åldersstadium än för närvarande, nämligen till näst högsta klassen (för närvarande första klassen). Vi avse därvid också, att anliken icke skal] behöva ånyo genomgås i gymnasiet. För tiden mellan antiken och nyare tiden blir det däremot icke alTs utrymme inom realskolan; denna får för dessa kursmoment lita till vad som genomgåtts i grundskolans fjärde klass. En del av realskolans kurs i historia med samhällskunskap, som synes böra tillgodoses starkare än för närvarande i många fall sker, är samhällskunskap. För innebörden av denna förstärkning redogöres närmare i samband med själva kursp'anerna. Såsom ett helt nytt moment i samband med undervisningen i samhällskunskap kan övervägas en viss orientering i frågor, som röra den enskildes och samhällets ekonomi. Till skolutredningen ha från skilda håll framförts önskemål, att skolan skulle sörja för en vidgad och fördjupad ekonomisk fostran av

150 svensk ungdom. Sålunda har samarbetskommittén för sparpropaganda genom en särskilt för ändamålet tillsatt kommitté verkställt en utredning av frågan om förbättrad ekonomiundervisning. Kommittén, som inhämtat yttrande av generalpoststyrelsen, svenska bankföreningen, svenska sparbanksföreningen, Sveriges industriförbund, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, Sveriges lantbruksförbund, kooperativa förbundet, landsorganisationen i Sverige samt politiska ungdomsorganisationer, har på grundval av dessa yttranden i en till oss riktad framställning (tryckt 1943 under rubriken Ungdomen inför de ekonomiska problemen) meddelat vissa allmänna synpunkter och önskemål i frågan. Kommittén framhåller, att av landets nationalinkomst på omkring 11 miljarder kronor icke mindre än 8 miljarder beräknas gå till privatkonsumtion, till övervägande del inom de enskilda hushållen, där även väldiga värden i form av husgeråd, kläder och dylikt förvaltas. Då hemmens förmåga att ge tillräcklig upplysning och kunskap på området icke anses tillräcklig, finner kommittén det vara en viktig uppgift för skolan att lära de unga sköta sin egen ekonomi klokt och förtänksamt, helst som förvärvsarbetande ungdom numera snabbt kan komma att förfoga över förhållandevis stora arbetsinkomster. Därjämte bör emellertid ungdomen få nödig kännedom om samhällets ekonomi och särskilt om det svenska näringslivets problem. Sådan ekonomisk allmänbildning anser kommittén vara en viktig förutsättning för ett ansvarigt deltagande i samhällslivet, för politisk, facklig och social verksamhet av olika slag. Det betonas, att den undervisning i dessa förhållanden, som för närvarande lämnas i realskolan, är otillräcklig. För vinnande av en mer systematisk lärogång förordar kommittén, att ekonomiundervisningen i realskolan, såsom nu är fallet i den kommunala flickskolan, upptages på schemat som särskilt ämne. På liknande sätt understrykes i en särskild framställning från Sveriges husmodersföreningars riksförbund (tryckt 1941 under rubriken Hem och familj i skolans undervisning), att behovet av ekonomisk undervisning bör tillgodoses inom ramen av den hem- och familjefostran, som riksförbundet finner angelägen. De framförda synpunkterna äro givetvis i hög grad beaktansvärda. Den ekonomiska fostran, som realskolan hittills kunnat ge, har vad samhällsekonomien beträffar ingått i undervisningen i historia med samhällslära och i geografi. Vilken omfattning den fått har i stor utsträckning berott på den enskilde lärarens intresse och kunnighet. Den enskildes ekonomi har huvudsakligen berörts i samband med undervisningen i hushållsgöromål, vilken dels förekommit blott i vissa realskolor, dels i det stora flertalet fall kommit blott de kvinnliga lärjungarna till del. Att oenhetlighet och ofullständighet kommit att i hög grad vidlåda undervisningen i ekonomiska frågor har under sådana förhållanden varit oundvikligt. En förbättring av möjligheterna för denna undervisning finna vi önskvärd. Det synes emellertid icke nödvändigt att för detta ändamål utöka det redan stora antalet läroämnen med ytterligare ett, ekonomilära. De ovan

151 angivna kraven skulle kunna tillgodoses genom att mera bestämt fixerade kurser i ekonomilära inlades i kursplanen för vissa av realskolans ämnen, främst då, jämte hushållsgöromål, historia med samhällskunskap och geografi. Men i så fall måste dessa ämnens timtal tillmätas så, att tid för det nya kursmomentet erhålles. Detta synes utan större svårighet kunna genomföras för den del av ekonomiläran, som berör hemmets och den enskildes ekonomi. För ämnet hushållsgöromål har timtalet ökats från 4 till 5 veckotimmar. Visserligen står denna ökning närmast i samband med den praktiskt konstaterade svårigheten att på den förut tillmätta tiden hinna avsluta vissa husliga göromål och samtidigt tillgodose den teoretiska undervisningen, och ämnet behöver således en ökning redan i och för sig. Men om det praktiska arbetet alltid får minst 4 timmar till förfogande, kunde en femte timme utnyttjas dels till den även tidigare meddelade undervisningen i närings- och födoämneslära m. m., dels till en systematisk undervisning rörande hemmets och den enskildes ekonomi. Den senare undervisningen bör i så fall omfatta en timme varannan vecka. Enligt timplan B skulle gossarna få sådan undervisning en timme varje vecka, ena veckan tillsammans med flickorna, andra veckan för sig. I en särskild skrivelse har Sveriges skolkökslärarinnors riksförbund betygat sina medlemmars villighet att åtaga sig undervisning av detta slag, dock under förutsättning att de, innan utbildningen vid skolköksseminarierna rättats efter de nya krav den innebär, genom särskilda utbildningskurser sättas i stånd att handhava den. Vi anse, att undervisningen i fråga icke bör begränsas till flickor utan vara obligatorisk även för gossarna. För dessa har med hänsyn härtill undervisningen i slöjd enligt timplan A beräknats omfatta 2*5 veckotimmar, varvid alternering med ekonomiundervisningen under en veckotimme blir möjlig. På grund av att nya teoretiska kursmoment framdeles komma att ingå i lärokursen i ämnet hushållsgöromål, har ämnets namn utbytts mot benämningen hemkunskap med hushållsgöromål. Även den del av ekonomiläran, som berör samhällets ekonomi, ha vi efter långvariga överväganden funnit riktigast att väsentligen infoga i ett redan förekommande läroämne, nämligen historia med samhällskunskap, varjämte vissa ekonomiska problem avsetts skola grundligare behandlas i samband med högsta klassens geografikurs. Ett avgörande skäl härför ha vi funnit i den omständigheten, att den ekonomiska teorien icke med fördel kan behandlas som ett skolämne och att den ekonomiska undervisningen i skolan därför bör inskränkas till en beskrivning av de ekonomiska samhällsinstitutionerna och deras sätt att fungera, något som lämpligast sker i samband med undervisningen i historia och samhällskunskap samt geografi. Visserligen kunna åtskilliga skäl anföras för att göra ekonomiläran till ett särskilt ämne. Detta finge då ett bestämt timtal, som måste användas för det angivna syftet. Det kan annars möjligen befaras, att lärarna i historia komme att begagna sin i de metodiska anvisningarna medgivna rätt att i viss

152 mån själva avgöra, åt vilka kursmoment de vilja ägna sitt och klassens huvudintresse, på ett sådant sätt, att ekonomiläran i många fall bleve mindre väl tillgodosedd. Denna risk vore så mycket större, som historielärarna ofta torde anse sin egen utbildning i historisk-ekonomiska frågor otillräcklig för att de däri skulle kunna meddela mera ingående undervisning. Den omständigheten, att alla lärare i historia ej äro eller anse sig kompetenta att undervisa i ekonomilära, är också ett skäl för att upptaga denna som särskilt ämne, som då lättare skulle kunna tillgodoses med speciell lärarkraft Slutligen har man också räknat med att åtskilliga representanter för historieämnet vid universitet och läroverk ej gärna se detta ämne utvidgat till att omfatta från den egentliga historien så vitt skilda ting som t. ex. penning* och bankväsen eller prisbildningsteoriens elementära utgångspunkter. Denna sistnämnda invändning synes emellertid icke avgörande med den begränsning av skolans undervisning i ekonomilära, som vi ovan framhållit som nödvändig. De övervägande skälen synas oss likväl tala för ekonomilärans infogande i ämnet historia med samhällskunskap. Den kan då lättare sammansmältas med samhällslära under enhetliga synpunkter. En viss dubbelläsning skulle annars i många fall bli oundviklig. Sådana kursmoment som t. ex. statens och kommunernas finanser kunna icke lämpligen utbrytas ur samhällskunskapen för separatbehandling i ekonomiläran. Det finnes andra dylika gränsområden. Beträffande lärarkompetensen torde denna snabbt förbättras i här berörda avseende. Under en övergångstid torde särskilda handböcker och lärarkurser kunna ge provisorisk hjälp. I den framtida lärarutbildningen får sedan hänsyn tagas till de nya behoven i den form, som kan befinnas lämplig. Redan nu synes intresset bland de blivande historielärarna inriktat åt detta håll. En kurs i ekonomisk historia för blivande historielärare, som år 1944 gavs vid Stockholms högskola, besöktes av ett 40-tal studenter, trots att kursen icke var obligatorisk. Också 1936 års lärarutbildningssakkunniga (Statens offentl. utredn. 1938:50) synas (sid. 115) anse det omöjligt att i längden undgå, att viss undervisning i ekonomisk historia och nationalekonomi infogas i historiekursen för ämbetsexamen. Vi ha alltså funnit övervägande skäl tala för att ekonomiläran inlägges i samhällskunskapen. Ämnet historia med samhällskunskap, som fått minskad tid i realskolans lägre klasser, har därför också erhållit en ökning med 2 veckotimmar i avslutningsklassen för att tillgodose behovet av undervisning i ekonomilära och av utökad undervisning i samhällskunskap. För ekonomiläran har därvid avsetts en extra veckotimme. I nu gällande kursplaner för realskolan föreskrives även nykterhetsundervisning ( = undervisning om de alkoholhaltiga dryckernas natur och verkningar), och i ett kungl. cirkulär den 24 sept. 1928 (Sv. förf. saml. nr 351). angivas vissa riktlinjer för denna undervisning. I kursplanerna är det närmast inom ämnet biologi med hälsolära, som detta kursmoment upptages, och där hör ju också

153 den fysio^giska sidan av alkoholfrågan närmast hemma. Även i andra sammanhang skall emellertid denna fråga vara föremål för uppmärksamhet, och ovannämnda kungl. cirkulär samt de metodiska anvisningarna till undervisningsplanen för de allmänna läroverkan giva därom närmare erinringar. Så bör frågans etiska sida ihågkommas vid undervisningen i kristendomskunskap, och dess sociala sida beröres vid studiet av samhällslära, bl. a. vid behandlingen av nykterhetsrörelsen. Röster ha ej minst under senare tid höjts för en effektivisering av nykterhetsundervisningen i skolorna. Särskilt har detta önskemål framhållits i det betänkande angående nykterhetstillslåndet under krigsåren, som den 29 januari 1914 framlagts av tillkapade sakkunniga. Vid övervägandet av denna fråga ha vi överlagt med representanter för vissa nykterhetsorganisationer samt för de år 1944 tillkallade sakkunniga för utredning rörande nykterhetslagstiftningens framtida innehåll och utformning. På grundval av dessa överläggningar och med hänsyn tagen till i övrigt gjorda uttalanden i frågan ha vi närmare berört undervisningen om alkoholen och dess verkningar i anmärkningarna till kursplaner för historia med samhällslära, biologi med hälsolära samt huslig ekonomi. I kursplanen för sistnämnda ämne har nykterhetsfrågan tidigare icke särskilt berörts. Det synes önskvärt, att vid sidan av denna undervisning särskilda föreläsningar eller kortare föreläsningsserier hållas vid skolorna, såsom redan nu i viss utsträckning sker, varvid av skolöverstyrelsen auktoriserade föreläsare böra medverka. Kostnaderna bestridas redan nu delvis av statsmedel. Särskilt i realskolans avslutningsklass synas sådana föreläsningar ha en stor uppgift att fylla. Välkvalificerade föreläsare böra användas för denna uppgift, och det upplysningsarbete, som på detta sätt bedrives, bör framför allt ta sikte på att belysa de social alkoholskadorna och de samhälleliga åtgärder, som vidtagas i syfte att råda bot för dessa. Enligt kungl. kungörelse den 27 november 1936 (nr 583) skall obligatorisk trafikundervisning meddelas bl. a. vid de allmänna läroverken. Den egentliga trafikundervisningen anslutes emellertid icke till undervisningen i samhällskunskap utan till undervisningen i gymnastik med lek och idrott, även om historieläraren i vissa sammanhang kan ha anledning att beröra lagar och förordningar, som innebära viktiga trafikbestämmelser. För trafikundervisningen har utarbetats en särskild handbok (Handbok för lärare i trafikundervisning), vilken överlämnats till läroverken genom cirkulär från skolöverstyrelsen den 2 november 1937. Liksom i de högsta folkskoleklasserna bör i de båda högsta klasserna av realskolan även ägnas viss uppmärksamhet åt ungdomens yrkesvägledning och orientering rörande olika utbildningsmöjligheter. I bil. V till skolutredningens betänkanden berör författaren, chefen för statens arbetsmark-

154 nadskommissions sektion för ungdomsförmedling och yrkesvägledning E. Neymark, hithörande frågor och finner, att för realskolans och därmed jämförliga skolformers avslutningsklasser yrkesvägledningsprogrammet måste läggas upp i hela sin vidd. Yrkesvägledningen bör enligt honom ske i anknytning till olika läroämnen, men han skulle finna önskvärt, om ett tiotal timmar i ämnet historia med samhällskunskap under höstterminen i avslutningsklassen kunde ägnas åt frågor, som beröra yrkesorientering och -utbildning; av dessa kunde dock ett par disponeras för de lektioner, som böra ordnas under medverkan av ungdomsförmedlingen. Vi hänvisa till vad han där anför, särskilt sid. 84—105. Vi dela den uppfattning, som sålunda kommit till uttryck, om värdet och vikten av viss anlags- och yrkesorientering, och i annat sammanhang har uttalats anslutning till tanken på samarbete mellan skolan och ungdomsförmedlingen, varvid bl. a. skulle från skolan lämnas uppgifter angående lärjungarnas läggning, intressen m. m. När det gäller att lämna föreskrift om undervisning i hithörande frågor måste emellertid beaktas, att man icke alltid kan räkna med att tillräcklig insikt i yrkeslivets förhållanden och problem förefinnes bland lärarna vid en realskola och att redan med hänsyn härtill vissa svårigheter kunna vara förhanden. Det synes också bli svårt att bereda utrymme för hithörande undervisning inom ämnet historia med samhällskunskap med hänsyn till de nya uppgifter, som i övrigt tilldelats detta ämne, i varje fall att bereda den det utrymme, som sålunda blivit ifrågasatt. Men givetvis är det önskvärt, att läraren i historia med samhällskunskap liksom även i andra ämnen, i den mån deras kompetens för uppgiften och den disponibla tiden medgiva, ägna uppmärksamhet åt hithörande spörsmål. I vissa sammanhang torde man vid undervisningen i samhällskunskap komma naturligt in på frågor av denna art. Vid genomgången av statsförvaltningen och dess arbetsuppgifter bör det sålunda, för att endast belysa det anförda med ett exempel, falla sig naturligt att beröra den utbildning, som kräves av de inom förvaltningen anställda, och på samma sätt vid behandlingen av den lokala förvaltningen, socialvården o. d. Vid behandlingen av undervisningsväsendet och dess organisation ges osökt anledning att beröra olika utbildningsvägar, varvid icke minst de möjligheter till praktisk yrkesutbildning, som stå ungdomen till buds, böra beröras (en god hjälp är här de »översikter över läroanstalter för yrkesundervisning» som ges ut av arbetsmarknadskommissionen). I samband med studiet av befolkningsförhållandena — vid historie- eller geografiundervisningen — kan det vara lämpligt att ge eleverna en samlad framställning av hur många människor som ha sin bärgning inom de olika huvudgrupperna av yrken, alltså av fördelningen av arbetskraften på olika näringsgrenar och yrkesområden. Kännedom om dylika förhållanden utgör alltid en god bakgrund för den mera personliga yrkesvägledningen.

155 Vi ha emellertid närmast räknat med att den orientering och vägledning, varom här är fråga, skulle ges under den s. k. klassens timme i avslutningsklassen samt i viss utsträckning även i näst högsta klassen, där viss vägledning beträffande val av gymnasielinje kan vara behövlig. Lärjungarna böra få sin uppmärksamhet inriktad på de egna anlagen och förutsättningarna. Samtal om olika yrken böra förekomma under klasstimmarna i vederbörande klasser. Hembygdens yrkesförhållanden böra särskilt uppmärksammas. Det synes vara nödvändigt, att skolan vid denna yrkesvägledning, såsom också Neymark föreslagit, kan påräkna hjälp från kompetenta krafter inom ungdomsförmedlingen. Viktigt är, att de unga få upplysning om samhällets organ för yrkesvägledning och arbetsförmedling och att de uppmuntras att där söka hjälp och anvisningar. I den mån klassens timme tages i anspråk för yrkesvägledningsuppgifter, böra även radioföredrag och lämpliga filmer, som belysa yrkesförhållanden, kunna utnyttjas i dessa syften. Ett eller annat av de institutionsbesök, besök på arbetsplatser, vid yrkesskolor o. d., som bruka företagas i samband med skolungdomens utflykter, torde också kunna ställas i yrkesvägledningens tjänst. I ämnet matematik har, såsom ovan nämnts, timtalet bibehållits på den 5åriga linjen men minskats med en timme på den 4-åriga. Från åtskilliga håll har begärts en förstärkning av detta ämne, vilket fick vidkännas en betydande försvagning genom 1933 års undervisningsplaner. Sålunda har både från gymnasiets lärare och i vissa ovan berörda uttalanden från andra fortbildningsanstalter och från representanter för det praktiska livet den alltför stora osäkerheten i de matematiska insikterna påtalats. Skolöverstyrelsen har också i skrivelse till Kungl. Maj:t den 16 september 1940 angående ändring i gällande tim- och undervisningsplaner vid de allmänna läroverken hemställt om en provisorisk ändring av realskolans timplan, innebärande, att matematiken skulle få ytterligare en veckotimme i realskolan (klasserna 4 5 och 3 4 ), vilken timme skulle tagas från historia med samhällslära, som år 1933 erhållit en förstärkning både i realskolan och på gymnasiet. Att en sådan förstärkning av ämnet icke synts oss möjlig men att vi genom beskärning av vissa kursmoment ansett oss kunna hoppas på fastare och säkrare resultat av matematikundervisningen, har redan tidigare framhållits. Bibehållet timtal betyder emellertid tack vare läsårets och lektionstidens förlängning i själva verket en relativ förbättring. Omflyttningen i timantal mellan klasserna 3 5 och 4 5 liksom mellan klasserna 2 4 och 3 4 innebär också en viss förstärkning. Från undervisningen i matematik kunna enligt § 7 i läroverksstadgan lärjungarna helt eller delvis befrias i de båda högsta klasserna. Antalet av de lärjungar, som begagna sig av denna rätt, är dock ytterst begränsat. Under de senare åren ha i hela landet årligen blott förekommit omkring 100 fall av hel befrielse i examensklassen, och något fall av partiell befrielse ha vi icke kunnat konstatera under denna tid. Den partiella befrielsen torde väl liksom vid de

156 gamla samskolorna närmast avse geometrikurserna, men en sådan befrielse skulle icke göra det möjligt för lärjungen att fullständigt deltaga i behandlingen av de planimetriska uppgifter, som utgöra en mycket väsentlig del av examensklassens kurs. Den återstående kursen b'eve då rält ofullständig och dessutom av föga värde på de levnadsbanor, som stode öppna efter en examen med ofullständig matematikkurs. Då härtill kommer, att ett partiellt bortval med hänsyn till den oregelbundna ledighet, som det skulle medföra, icke som det fullständiga bortvalet lämnade lärjungen någon nämnvärd möjlighet till ökat arbete i andra ämnen, är det naturligt, att sådana bortval praktiskt taget icke förekomma. Rätlen till partiellt bortval av matematik torde därför icke böra bibehållas i denna form. Den fullständiga befrielsen ger visserligen lärjungen viss möjlighet att koncentrera sitt arbete på andra ämnen och kan därigenom vara till tillfällig nytta. Men genom bortvalet stängas vissa utbildningsvägar och levnadsbanor, där ett matematikbetyg fordras, även om i en del fall vissa delar av realskolans kurs skulle kunna undvaras. I de yttranden över värdet av realexamen, som vi erhållit, betonas från flera håll behovet av säker räknefärdighet och praktiskt inriktad undervisning. Även i den rådgivande nämnden gjordes liknande yrkanden, varvid hela bortvalsrätten klandrades ur olika synpunkter. Då realskolans fullständiga matematikkurs med hänsyn till bl. a. det treåriga gymnasiet, de tekniska gymnasierna och vissa anställningsförhållanden \ äsentligen måste bibehållas vid sin nuvarande omfattning, vilket klart framgår av de inkomna yttrandena, uppstår frågan, om en del lärjungar icke skulle ha större fördel av en mera aritmetiskt upplagd praktisk repetitionskurs, vilken kunde leda till yrken och utbildningsbanor, som visserligen kräva god räknefärdighet men där man icke behöver hela realskolans algebraiska och geometriska kurs. En sådan kurs skulle vara icke blott tillräcklig utan även i viss mån bättre än den fullständiga kursen såsom underlag för utbildningen vid exempelvis sjuksköterskeskolor, handelsgymnasier, skolköksseminarier, handarbetsseminarier, liksom för kontors- och affärsanställning samt för alla husliga sysselsättningar. Vid de kommunala flickskolorna finnes redan nu en frivillig repetitionskurs för dem, som efter femte klassen icke längre läsa matematik. Denna kurs har visat sig lämplig för bland andra sjuksko'erskeskolornas elever. Skolöverstyrelsen har också, utan att närmare gå in på frågan, i ovannämnda skrivelse till Kungl. Maj:t den 16 september 1940 ifrågasatt en uppdelning av realskolans matematikkurs. Vi föreslå därför, att matematikkursen i högsta klassen må uppdelas i en allmän del, som är obligatorisk för bl. a. blivande gymnasieelever, och en mera aritmetisk, till stor del repetiforisk kurs. För att en sådan uppdelning skall komma till stånd, synas dock minst fem elever böra ha anmält sig önska deltaga i den aritmetiska kursen. I ämnet biologi med hälsolära ha hälsolärans olika moment betonats starkare än förut och fördelats över hela realskolan. En kortfattad översikt över människokroppens byggnad och något om dess livsförrättningar har

157 inlagts i den 5-åriga realskolans första klass, och i dess andra klass skola ges vissa allmänna synpunkter på arbetshygienen, den kroppsliga träningen, fritiden och dess användning ur hälsovårdssynpunkt samt sexualhygienen. Dels ha vi ansett önskvärt, att undervisningen i hälsolära beledsagar biologiundervisningen under hela skoltiden, dels ha vi genom inläggande av kursen i klass l 6 velat förebygga, att elever, som avbryta skolgången före genomgången av realskolans högsta klass, där människokroppen behandlas mera utförligt, gå miste om en grundläggande undervisning på detta viktiga område. Så händer för närvarande i åtskilliga fall. Sexualundervisning har införts i större utsträckning än för närvarande och inlagts i klasserna 25, 5 5 och 4 4 . Frågan om sexualundervisningen har undersökts genom efter Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade sakkunniga, och för folkskolans del föreligga för denna undervisning redan riktlinjer, som på basis av de sexualsakkunnigas förslag utfärdats av skolöverstyrelsen enligt uppdrag av Kungl. Maj:t. För de högre skolornas vidkommande äro de sakkunniga för närvarande sysselsatta med att utarbeta liknande riktlinjer, och för realskolans undervisning på området kommer givetvis att gälla vad av Kungl. Maj:t på grundval av kommitténs förslag kan komma att föreskrivas. Vi ha sålunda i avvaktan på resultaten av sexualsakkunnigas utredning ej utarbetat mera detaljerade anvisningar i detta ämne. Såsom nya moment i ämnet biologi med hälsolära ha även inlagts en ytterst kort översikt över ärftlighetslärans grunder samt något om rashygien. Ä andra sidan blir det nödvändigt att beskära den detaljerade systematiska framställningen av djur- och växtlivet. Vi ha förslagsvis uppgjort detaljerade anvisningar rörande det som bör genomgås i varje särskild klass och till och med framlagt anvisningar rörande de olika kursmomentens lämpliga fördelning i detta ämne på olika delar av läsåret. Givetvis är detta endast att betrakta som ett förslag, avsett att tjäna till ledning. För ämnena fysik och kemi, där den anslagna tiden också visat sig knapp i förhållande till de föreskrivna kurserna och någon timökning icke är möjlig, har den eftersträvade beskärningen av kurserna icke i nämnvärd mån kunnat vinnas genom fullständig uteslutning av större partier. De nuvarande kurserna äro icke så omfattande, att sådana strykningar varit möjliga. En avsevärd inskränkning bör dock kunna åstadkommas genom att den fasta, för inlärande avsedda kursen begränsas och genom att vissa rätt tidskrävande partier hänvisas till vad vi kallat en föredragsmäss:g e'ler läseboksartad behandling under lärarens ledning men utan krav på aktiv behärskning från lärjungens sida, en behandling, som alltid, där förhållandena det medgiva, bör stödjas av demonstrationsförsök. Samtidigt med att genom den fasta kursens begränsning en del äldre partier utmönstrats, ha i sta'let en del modernare och mer aktuellt lärostoff införts. Det bör kraftigt framhållas, att den redan nu föreskrivna fortgående översynen av kurserna med hänsyn till behovet att utbyta äldre, nu mindre betydelsefullt innehåll mot aktuellare delar är särskilt viktig i fråga om

158 de naturvetenskapliga ämnena. Ämneskonferenser och lärare torde nog i praktiken ofta ha varit väl mycket bundna av tradition och läroböcker. Såväl ämneskonferenserna som de enskilda lärarna böra äga relativt stor rörelsefrihet vid uppläggningen av kursen och utformningen av dess detaljer. Läroboken bör därför vara så beskaffad, att den möjliggör en något varierande uppdelningav stoffet i två delar: en grundstomme, avsedd att säkert inläras av alla, och en kompletterande del, som genom större detaljrikedom, historiska återblickar och notiser kan ge intresserade lärjungar vidgad syn på ämnet. Det kan icke bli tal om att lämna några i detalj bindande föreskrifter om hur denna uppdelning skall göras vare sig i fråga om fördelningen av innehållet eller i fråga om det tekniska utförandet. Huvudsaken är, att den enskilde läraren med hänsyn till förefintliga experimentella resurser, klassavdelningamas storlek och intellektuella nivå o. s. v. utarbetar ett rationellt arbetsprogram, som sätter honom i stånd att utan menligt jäkt ge lärjungarna bästa möjliga inblick i ämnet och vidgad syn på företeelserna. Till frågan om den ständiga (iversynen av kursen återkomma vi i annat sammanhang. Det torde möjligen vara lämpligt att i detta syfte vidtaga särskilda åtgärder. Det är givetvis önskvärt, att på alla områden med praktisk tillämpning så moderna apparater som möjligt anskaffas och brukas, så att icke användningen av i praktiken övergivna konstruktioner bibringar lärjungarna oriktiga eller föråldrade föreställningar. Emellertid är man av ekonomiska skäl härvidlag mången gång tvungen att kompromissa, då många mindre realskolor icke skulle kunna anskaffa den behövliga apparaturen. Denna kompromiss får dock icke sträckas så långt, att den materiel, som anskaffas, blir otillräcklig för att möjliggöra en undervisning med demonstrationer, laborationer och andra praktiska tillämpningar i erforderlig utsträckning. För bibringande av såväl praktisk som teoretisk kunskap i de naturvetenskapliga ämnena äro laborationer av avgörande betydelse. Men deras fostrande betydelse är icke mindre, i det att de liksom andra på aktivitet inriktade arbetsmetoder i sin mån bidraga till att utveckla lärjungarnas omdömesförmåga och bidraga till att vänja dem vid samarbete, ordning, snygghet, noggrannhet och ärlighet. Beträffande flickorna har det mången gång konstaterats, vilket värdefullt korrektiv dessa övningar äro mot den obenägenhet att syssla med apparater och maskinella anordningar, som kan iakttagas hos många av dem. Den tid, som kan anslås till laborationer, är emellertid väl knapp. Då behandlingen av ett visst kursavsnitt med laborationer givetvis kräver mer tid än lektionsbehandling med demonstrationsförsök, är det icke möjligt att allmänt anslå längre tid till laborationer, än som hittills har skett, men då olika lärare ha olika förmåga att hinna med laborationer och då möjligheterna att medhinna sådana dessutom kunna vara olika i olika klasser, torde delning av klassen för sådant ändamål böra medgivas utöver det i timplanen angivna minimet.

159 Vad nyss anförts om en uppdelning av kurserna i en egentlig lärobokskurs och en föredragsmässig eller läseboksartad behandling under lärarens ledning men utan krav på fullständig behärskning å lärjungens sida synes äga giltighet icke blott för ett sådant ämne som fysik utan för det stora flertalet ämnen. En möjlighet att underlätta en sådan anordning är en uppdelning av själva läroböckerna i läroboks- och läsebokspartier, såsom redan har skett i något fall. Uppdelning på två skilda böcker är måhända lämpligare i vissa andra ämnen, t. ex. historia och geografi. Ibland kunna även typografiska anordningar vara tillfyllest, för att det avsedda syftet skall tillgodoses. Detta gäller icke minst grammatiska läroböcker, vilkas stoff dock väsentligen bör inskränka sig till det som alla behöva, och vilka därför genomgående böra vara kortfattade. Vissa språkliga företeelser kunna dock vara av den frekvens och vikt, att eleverna böra kunna inhämta kännedom om dem i sin lärobok utan att behöva fullständigt behärska dem. e. Treårig realskola. 1 betänkandet om skolpliktstidens skolformer framhåller skolutredningen, hurusom tidigare framkommit förslag om olika slag av 3-åriga realskoleformer. Ett sådant förslag, enligt vilket en 3-årig- realskola skulle bygga på 6-årig grundskola utan någon undervisning i engelska, har skolutredningen enhälligt avböjt. Däremot ha ledamöterna Fredriksson, Sigrid Jonsson, Karnell och Persson såväl i Betänkande II som i betänkandet om skolpliktstidens skolformer framlagt förslag om en 3-årig realskola, som bygger på 6-årig grundskola, i vars sjätte klass meddelats undervisning i engelska i ungefär samma utsträckning som i den 4-åriga realskolans första klass. Enligt denna tankegång ersättas kurserna i de två lägsta klasserna av 5-årig realskola av kurserna i folkskolans femte och sjätte klass. Till kursen för sistnämnda klass anknytes kursen i den 3-åriga realskolans lägsta klass i samtliga ämnen. Kursen i den 3-åriga realskolan blir utom i engelska densamma som föreslagits för de tre högsta klasserna i en 5-årig realskola, dock med de förändringar för vissa ämnen, som folkskolans representanter i utredningen föreslagit i särskilt uttalande i anslutning till kursplansförslaget för 5-årig och 4-årig realskola. För engelska språket blir kursen i 3-årig realskola densamma som i 4-årig realskolas tre högsta klasser. För 3-årig realskola föreslå nämnda ledamöter omstående timplan (sid. 160): Ifrågavarande timplan är i samtliga läroämnen utom i engelska och matematik lika med den för 5-årig realskola föreslagna, i ämnet kristendom enligt timplan A, i övriga ämnen enligt timplan B. I ämnet matematik föreslås för klass 2 3 en timme mindre än för motsvarande klass 4 5 . Å andra sidan får klass 5 i folkskolan en timme mer än som föreslås för klass l 5 ,

160 K l a s s Ä m n e

Kristendomskunskap , Modersmålet Engelska Tyska Historia med samhällskunskap. Geografi Matematik Biologi med hälsolära Fysik Kemi

54-6

l

1 4 4 5 3 2 3 2 2

5—3 3

— —

—

3 2 6 6 6

2 2 4 2 2

2 g1 fl. 4 g. 3 fl. 2-5 g.

1 1 3

0-5 g. 5 fl.

8 g. 6 fl. 5 g. 6 fl. 17 g. 16 fl. 10-5 8 0-5 g. 5 fl.

— 5 4 10 5

Teckning Musik Gymnastik med lek och i d r o t t . . . . Slöjd för gossar Slöjd för flickor Hemkunskap och hushållsgöromål

Summa

23 2 3 4 4 2-5 2 3 1-5 2 3

*18

Summa

2 3 5 5 4 2 4 2-5 2 1-5

9 28 19 14 14-5 10 20

— — —

21-5

—

—

Summa

41 Summa

177 Anm. Utom timplanen beredes tid under 1 timme varannan vecka för varje klass för behandling av allmänna och aktuella frågor, klassangelägenheter m. m. 1 I modersmålet ingår i klasserna 5 och 6 även välskrivning med en halvtimme i vardera klassen.

varför det sammanlagda timtalet för ämnet blir lika på de båda studievägarna. I ämnet engelska är timtalet i de tre högsta klasserna av 5-årig realskola enligt timplan A resp. 3, 3, 3 och enligt timplan B resp. 3, 3, 4 och i motsvarande klasser av 4-årig realskola enligt timplan A resp. 4, 3, 3 och enligt timplan B resp. 4, 3, 4, medan 3-årig realskola föreslås få resp. 4, 4, 5. Med inberäknande av timmarna för engelska i folkskolans sjätte klass få lärjungarna i 3-årig realskola undervisning i engelska sammanlagt 19 veckotimmar mot 20 veckotimmar på 5-årig och 17 veckotimmar på 4-årig linje. De allmänna synpunkter, som i detta kapitel under momenten c och d framförts rörande realskolans tim- och kursplaner, gälla i tillämpliga delar även för 3-årig realskola. Beträffande denna fråga hänvisas därjämte dels till uttalandena av olika grupper inom utredningen i betänkandet om skolpliktstidens skolformer, kapitel 5 under rubrikerna Differentieringens inträde efter fjärde klassen och Differentieringens inträde efter sjätte klassen, dels till särskilt uttalande i slutet av kap. 12. Undervisningsplaner.

Kap. 8. Flyttning inom realskolan. Enligt de bestämmelser lör flyttning, som i 1933 års förnyade läroverksstadga fastställdes att gälla för realskolan, anställer kollegiet vid slutet av varje läsår allmän flyttning efter vissa bestämda normer. Lärjunge, som erhållit lägst vitsordet Godkänd i samtliga läroämnen, flyttas sålunda utan vidare. Om därvid betyget Godkänd i ett eller flera ämnen av vederbörande lärare på något sätt markerats såsom avgivet med tvekan, påverkar detta icke sådan lärjunges flyttning. Bristande insikter i ett läroämne behöva icke utgöra hinder för flyttning, såvida lärjungen blivit godkänd i modersmålet och på grund av insikter i övriga läroämnen anses böra flyttas; för sådant beslut erfordras enkel majoritet i kollegiet. Vanligen tillämpas bestämmelsen så, att ett underbetyg anses kompenserat av vissa överbetyg, varvid graden av kompensation varierar efter de föreliggande omständigheterna; hänsyn läges därvid jämväl till i vad mån betyget Godkänd i ett eller flera andra ämnen avgivits med tvekan. Även lärjunge, som blivit underkänd antingen i modersmålet eller i två andra läroämnen, kan, när särskilda omständigheter föreligga, medgivas flyttning; härför fordras, att minst två tredjedelar av kollegiets ledamöter rösta för flyttning. Dylika beslut äro snarast att betrakta som undantagsfall. Villkoren för flyttning till realskolans högsta klass äro i fall av underbetyg mera preciserade och något strängare. Sålunda fordras i regel, för att flyttning med ett underbetyg skall kunna av kollegiet medgivas, en kompensation i vitsord över Godkänd, uppgående till minst IV2 betygsenhet, således exempelvis 3 Ba eller 1 AB och 1 Ba. Vid underbetyg i två läroämnen eller i svensk skrivning kan flyttning till denna klass icke medgivas. Kompensationen i vitsord över Godkänd i läroämnen kan ersättas av betyget A i ett övningsämne. Lärjunge, som vid vårterminens slut icke blivit uppflyttad till högre årsklass, äger, om han så önskar, anmäla sig till flyttning vid höstterminens början, varvid prövning anställes med honom i det eller de läroämnen, vari han vid vårterminens slut icke blivit godkänd, och beslut om flyttning fattas i enlighet med ovan angivna bestämmelser. Lärjunge, som vid vårterminens slut flyttats till näst högsta eller högsta klassen äger, om han så önskar, vid början av höstterminen undergå prövning i ämne, vari han erhållit lägre vitsord än Godkänd. 11—5 16517.

IV: 3.

162 Då särskilda skäl därtill föreligga, kan lärjunge flyttas även vid vårterminens början eller under pågående termin. Beträffande kvarsittning gäller, att lärjunge vid allmänt läroverk endast får tillbringa två läsår i samma årsklass, medan någon motsvarande begränsning icke är stadgad för kommunala mellanskolor. Redan 1918 års skolkommission hade uttalat sig för strängare flyttningsbestämmelser för realskolan än dem, som år 1933 blevo gällande. Sålunda ansåg kommissionen, att godkänt betyg i svenska borde uppställas som ett oeftergivligt krav för flyttning; i fråga om underbetyg i andra ämnen ansågs böra fordras, att de bristande insikterna i ämnet kompenserades genom överbetyg i ett eller flera andra ämnen, varjämte det villkoret borde uppställas, att två tredjedelar av vederbörande lärare vid anställd omröstning funne lärjungen äga förutsättningar att tillgodogöra sig undervisningen i den högre klassen; flyttning med underbetyg borde icke medges lärjunge, som vunnit inträde i klassen med icke godkänt vitsord i det ifrågavarande ämnet. Kommissionen hade vidare framlagt förslag, att lärjunge skulle få sitta kvar högst en gång i realskolan, avslutningsklassen oberäknad. I skrivelse nr 1.96 uttalade 1941 års riksdag, att en strängare gallring av elevmaterialet vid de allmänna läroverken vore önskvärd, främst i avsikt att inskränka lärjungetillströmningen till dessa skolor. I anledning härav anbefallde Kungl. Maj:t den 16 maj samma år skolöverstyrelsen att inkomma med yttrande i ärendet. Efter att ha infordrat yttranden från rektorsämbetena vid de högre allmänna läroverken och realskolorna samt rektorerna vid de kommunala mellanskolorna avgav överstyrelsen den 27 april 1942 yttrande och förslag i frågan. Av de 205 skolornas uttalanden framgick, att 87 skolor funnit en strängare gallring önskvärd, medan 74 skolor uttalat sig för viss mindre skärpning särskilt av bestämmelserna för kvarsittning och rätt till flyttningsprövning: 41 skolor hade icke ansett någon skärpning önskvärd och 3 hade lämnat frågan obesvarad. Skolornas ställningstagande visade sig i stor utsträckning bero av elevtillströmningens storlek. De små skolorna, som haft föga eller ingen känning av konkurrens om tillgängliga platser, önskade i de flesta fall ingen skärpning, helst som en sådan i en del fall ansågs kunna äventyra skolans fortsatta existens. Det antyddes till och med i ett par fall, att villkoren redan vore för höga och att svensk ungdom snarare borde beredas ökade än minskade möjligheter att genomgå realskolan genom att kurser och läroböcker förkortades och förenklades. Omkring 150 av de 205 tillfrågade skolorna hade emellertid påyrkat, att nu gällande villkor för flyttning närmare skulle preciseras och i ett eller annat avseende skärpas. Sålunda uttalades önskemål om att det antal betygsenheter, som på varje stadium fordras som kompensation för underbetyg i läroämne, måste klart angivas, och förslag framlades från några skolor om en stigande kompen-

163 sationsskala. Vidare uttalades önskemål om att underbetyg i skrivämne skulle k u n n a kompenseras blott av överbetyg i annat skrivämne. En del skolor hade velat skärpa gällande bestämmelse, att lärjunge på vissa villkor må kunna flyttas med underbetyg i modersmålet eller i två andra ämnen, åtskilliga hade yrkat på att flyttning med kompensation endast skulle beviljas, när minst två tredjedelar av kollegiets ledamöter ansåge flyttning böra medgivas. I fråga om villkoren för kvarsittning hade skolorna ansett flyttningsprövningarna vara huvudproblemet. Många skolor uttalade sig för sådan in-, skränkning i rätten att undergå flyttningsprövning, att lärjunge, som vid vårterminens slut erhållit flera än tre underbetyg icke utan att särskilda skäl förelåge borde medgivas denna rätt. Vidare föreslogs, att lärjunge, som vid två på varandra följande läsårs slut erhållit underbetyg i samma ämne, icke borde få rätt till flyttningsprövning. Från många skolor yrkades antingen på allmänt förbud mot kvarsittning i första klassen eller på skärpta villkor; ett par skolor hade dock funnit, att kvarsittning i denna klass kan ha nyttiga verkningar. Samtliga skolor utom 3 avvisade tanken på att genom förhöjda terminsavgifter för lärjungar, som sitta kvar mer än en gång, inskränka »vanekvarsittning». Ett flertal skolor förordade tvärtom en uppmjukning av nu gällande bestämmelse, att lärjunge, som på grund av bristande fallenhet för studier tillbragt mer än två terminer i en årsklass, icke måtte erhålla befrielse från eller nedsättning av terminsavgiften. Till belysning av läroverkens flyttningsförhållanden refererar överstyrelsen två nyare undersökningar, docenten numera skolöverläkaren C. W. Herlitz' Undersökning rörande den svenska skolungdomens arbetsbörda och därmed sammanhängande problem samt professorn W. Gyllenbergs Undersökning över kvarsittningsfrekvensen vid de högre allmänna läroverken. Ur den förstnämnda undersökningen anföras siffror för underbetyg i gossläroverk, samläroverk och fristående realskolor. Läsåret 1937,38 hade av gossarna i de båda senare skolgrupperna 50 % ett eller flera underbetyg; för samtliga elever i de tre skolgrupperna var siffran 40 %. Genomsnittligt hade 20 % av lärjungarna två eller flera underbetyg — bland gossarna i realskolorna var detta procenttal 27 — vilket i regel måste innebära sommarläsning, för att kvarsittning skall kunna undgås. Tre eller flera underbetyg hade i vissa klasser upp till 10 a 15 % av lärjungarna. De flesta underbetygen gällde tyska, matematik, latin och engelska. Ferieläsningen visade sig ha stor omfattning; omkring en femtedel av lärjungarna beräknades begagna sig av regelbunden ferieläsning. Av gossarna blevo mellan 10 och 11 %, av flickorna 6—7 % kvarsittare; störst var kvarsittningsfrekvensen i fristående realskolor (8*6 %) och samläroverk (8-2 %). Gyllenberg har vid sin undersökning om kuggningsprocent och kvarsitt-

161 ningsfrekvens funnit en karakteristisk linje med utpräglat minimum vid tiden omkring 1910 och ett maximum omkring 1930; från 1932 till 1938, det sista år undersökningen omfattat, hade siffrorna icke undergått större förändringar. Procenttalet flyttade i realskolan vid vårterminens slut var år 1932 för gossar 66'5, för flickor 79-8; år 1938 voro motsvarande siffror 68-0 och 79-6. Procenttalet flyttade efter höstprövningarna var år 1932 för gossar 84-0, för flickor 90-1, år 1938 voro siffrorna 83'5 och 89'9. De icke flyttade utgjorde följaktligen år 1932 16 % gossar och 9*9 % flickor, år 1938 16-5 % gossar och 10-1% flickor. Procenttalet »verkliga kvarsittare», d. v. s. antalet kvarsittare i förhållande till antalet lärjungar i den klass, i vilken de faktiskt suttit kvar, var för hela realskolan utom högsta klassen läsåret 1933/34 6-0, för läsåret 1937/38 6*7. I den 5-åriga realskolans fyra lägre klasser voro procenttalen verkliga kvarsittare, räknade från klass l 5 , det förra läsåret 7-4, 8-0, 9-8 och 8-1, det senare 8'0, 8*0, 10'3 och 10'7; i den 4-åriga realskolans tre lägre klasser voro motsvarande siffror det förra året 4-0, 4*8 och 4-9, det senare 5-2, 6-0 och 6-2. Procenttalen för verkliga kvarsittare ha stegrats mer än procenttalen för icke flyttade, vilket visar en tendens hos de mindre väl studiebegåvade lärjungarna att i ökad utsträckning begagna möjligheten att gå kvar i klasserna. Kvarsittningsprocenten är enligt Gyllenberg av något större omfång nu än för omkring 25 år sedan men väsentligt lägre än vid 1900-talets början; särskilt fåtaliga äro fallen av upprepad kvarsittning — i fjärde klassen av gossläroverken, vilka anses särskilt representativa, endast 2-5 pro mille. 1 det hela finner Gyllenberg avgången så stor, att han kan beteckna kuggningen vid läroverken såsom mycket effektiv. Den synes också i det hela rättvis. Kvarsittarna ligga i sitt fortsatta skolarbete genomsnittligt under normalnivån, trots sitt försprång i ålder. I verkligheten befinnes åldersgrupperingen av lärjungarna motsvara en slags intelligensgruppering; ett större procenttal av de yngsta i läroverkens lägsta klass än av varje äldre lärjungegrupp når fram till abiturientavdelningen, och procenttalet sålunda godkända sjunker successivt med stigande ålder. P å grundval av de gjorda utredningarna framlade överstyrelsen vissa förslag rörande flyttning och kvarsittning i realskolan. Överstyrelsen utgick därvid ifrån att realskolan bör stå öppen icke blott för dem, som äga förmåga att genomgå densamma på normaltid, utan även för dem, som av skilda orsaker behöva något längre tid att tillgodogöra sig den allmänt medborgerliga bildning, som enligt överstyrelsens mening är och bör vara realskolans bildningsmål. Flyttningsbestämmelserna fann överstyrelsen med hänsyn härtill vara tillfredsställande. Särskilt ansågs det vara av värde, att stadgan är så formulerad, att den gåve kollegiet tämligen stor frihet, detta med hänsyn till att stadgan skall gälla för skolor av mycket olika karaktär och arbetande under helt olika förhållanden. Däremot ansåg överstyrelsen en viss mycket måttlig skärpning av bestämmelserna om kvarsittning och

165 rätten till flyttningsprövning erforderlig i överensstämmelse med riksdagens intentioner. Vad angår kvarsittningsfrågan, framhöll överstyrelsen, att de betänkligheter beträffande det stora antalet kvarsittare vid läroverk, som uttalats först av 1932 års statsrevisorer och sedan av 1939 och 1941 års riksdagar, mera torde ha berott på en önskan att förebygga en ytterligare ökning av antalet klassavdelningar vid läroverken än på gjorda iakttagelser rörande stegring av procenttalen icke flyttade och kvarsittare. Någon tanke på att förhindra engångskvarsittning ansågs icke gärna ha kunnat föreligga. Av skäl, som framförts i de olika skolornas yttranden, fann överstyrelsen det också vara en naturlig och nödvändig sak för en ratt stor procent av lärjungarna i läroverken att sitta kvar någon gång i realskolan. Den upprepade kvarsittningen däremot, som visserligen befunnits vara så sällsynt, att dess förbjudande knappast kunde få några större ekonomiska följdverkningar, ansågs i regel bero på bristande studielämplighet, och det befanns rimligt, att lärjungar, som trots ett års kvarsittning icke kunnat flytta till högre klass, förhindrades att öda bort tid på mer eller mindre fruktlösa studier samt att tynga undervisningen i realskolan. Beträffande rätt till flyttningsprövning fann överstyrelsen, att en icke oväsentlig successiv utgallring av de för studier mest obekväma lärjungarna skulle kunna ske, om lärjungar med underbetyg i ett flertal ämnen icke finge rätt att anmäla sig till sådan prövning. E n dylik föreskrift skulle väl, åtminstone i början, öka antalet kvarsittare. Men de lärjungar, som verkligen kunde ha fördel av ett kvarsittningsår, skulle tvingas att utnyttja denna fördel, och de övriga skulle sedan utmönstras genom förbudet mot upprepad kvarsittning. överstyrelsen framhöll dock, att bestämmelser av ifrågavarande slag måste ges en betydande elasticitet med hänsyn till de mycket olikartade förhållandena vid olika skolor. Dessutom fann överstyrelsen det i allmänhet riktigt, att en lärjunge, som vid slutet av ett läsår flyttats med underbetyg i ett ämne, icke borde erhålla flyttning vid nästa läsårs slut, om han fortfarande hade underbetyg i ämnet, även i det fall att underbetyget vore kompenserat av överbetyg i andra ämnen. Däremot kunde överstyrelsen icke ansluta sig till det av åtskilliga kollegier framförda yrkandet, att lärjunge i första klassen, som vid vårterminens slut erhållit mer än tre underbetyg, borde skiljas från läroverket; ålders- och mogenhetsjusteringen ansåg överstyrelsen vara av så stor betydelse på detta stadium, att det knappast kunde anses försvarligt att här tilllämpa strängare bestämmelser än på andra klasstadier. Sålunda föreslog överstyrelsen, att lärjunge, som i ett läroämne erhållit lägre vitsord än Godkänd och som jämväl vid inträdet i klassen varit underkänd i samma ämne, icke skulle kunna flyttas, om ej två tredjedelar av kollegiets ledamöter på grund av särskilda omständigheter ansåge flyttning böra lärjungen medgivas. Vidare föreslogs, att lärjunge, som vid vårterminens slut

166 erhållit lägre vitsord än Godkänd i mer än tre läroämnen, ämnet franska oberäknat, och lärjunge som tillbragt två år i en och samma krass eller sammanlagt två år i två varandra motsvarande årsklasser vid allmänt läroverk eller kommunal mellanskola men likväl icke befunnits äga de kunskaper, som för uppflyttning till högre årsklass erfordras, icke vid höstterminens början skulle äga anmäla sig till flyttning, såvida icke kollegiet prövade sjuklighet eller andra giltiga skäl böra föranleda undantag. Slutligen föreslogs, att lärjunge endast en gång inom realskolan skulle få tillbringa två år i en och samma klass eller sammanlagt två år i varandra motsvarande årsklasser, avslutningsklasserna dock oberäknade, såvida icke kollegiet prövade sjuklighet eller andra giltiga skäl böra föranleda undantag. Genom kung. den 29 juni 1945 (581) ha för de allmänna läroverken bestämmelser utfärdats, som i allt väsentligt överensstämma med det av överstyrelsen framlagda förslaget. Sålunda gäller, att för flyttning av lärjunge, som i annat läroämne än tilläggsämne erhållit lägre vitsord än Godkänd och som jämväl vid inträdet i klassen varit underkänd i samma ämne, ävensom för flyttning inom realskolan från andra klasser än den näst högsta av lärjunge, som erhållit lägre vitsord än Godkänd i modersmålet eller i två andra läroämnen, erfordras, att minst två tredjedelar av kollegiets ledamöter på grund av särskilda omständigheter anse flyttning böra ske. Vidare gäller, att lärjunge, som erhållit lägre vitsord än Godkänd i mer än tre läroämnen, icke-obligatoriskt ämne oberäknat, och lärjunge, som tillbragt två år i samma klass eller varandra motsvarande årsklasser men likväl ej befunnits äga kunskaper, som erfordras för uppflyttning till högre årsklass, icke må deltaga i flyttningsprövning, med mindre kollegiet efter skolläkarens hörande finner sjuklighet eller andra särskilda skäl föranleda undantag. Slutligen gäller, att lärjunge endast en gång i realskolan, avslutningsklassen oberäknad, må tillbringa två år i samma klass, såvida icke kollegiet efter skolläkarens hörande finner sjuklighet eller andra särskilda skäl böra föranleda undantag. Är lärjungen på grund härav icke berättigad att vidare tillhöra läroverket, skall han med avgångsbetyg därifrån skiljas och icke mottagas i samma, motsvarande eller lägre årsklass vid annat läroverk eller kommunal mellanskola. Skolutredningen. Gjorda undersökningar om studiegång och studieresultat i realskolan, ge i vissa avseenden ytterligare belysning åt flyttnings- och kvarsittningsförhållandena i de olika årsklasserna. De siffror, som vi erhållit vid undersökning av flyttnings- och kvarsittningsförhållandena vid slutet av vårterminen och början av höstterminen 19391, stämma rätt nära överens med dem, som framgått vid de ovannämnda tidigare undersökningarna. I klass l 5 flyttades automatiskt, d. v. s. med godkända betyg i läroämnen, 68 % av gossarna och 80 % av flickorna. 1

Skolutredningens betänkande II. tab. 20—23.

167 4

i klass l respektive 71 och 80 %; i närmast högre klass lågo dessa siffror lägre: de voro 65 och 73, respektive 60 och 69 %, klass 3 5 visade för gossarna 54 och för flickorna 71 % automatiskt flyttade, för övriga klasser ha motsvarande siffror icke stått att vinna, då primärmaterialet jämställer lärjungar, som fått underbetyg i franska, vilket ämne icke har betydelse för flyttningen, med övriga lärjungar med underbetyg. Efter omröstning i kollegiet, d. v. s. med ett eller annat underbetyg, som ansetts kompenserat, flyttades på våren i klass l 5 3 % av såväl gossar som flickor, i klass l 4 5 % gossar och 4 % flickor. I följande klass voro procenttalen sålunda flyttade för 2 5 4, respektive 6, för 2 4 i båda fallen 8 %; i klass 3 5 låg procenttalet för både gossar och flickor mellan 6 och 7 %. Tillsammans flyttades på våren från samtliga realskolans klasser utom avslutningsklassen i 5-årig realskola 66 % av gossarna och 78 % av flickorna, i 4-årig realskola respektive 72 och 80 %. Efter flyttningsprövning vid höstterminens början flyttades på 5-årig linje 16 % av gossarna och 11 % av flickorna, på 4-årig linje respektive 12 och 9 %. Det slutgiltiga antalet flyttade blev för gossarnas del 82 % på 5-årig och 84 % på 4-årig linje, för flickornas 89 % på båda linjerna. Procenttalen lärjungar, som icke erhållit godkända betyg, beräknade på totala lärjungantalet i respektive klasser, voro i de klasser, där franska icke läses, följande. 5 - å r i g %

4 - å r i g

r e a l s k o l a

gossar

med u n d e r b e i y g i

%

flickor

%

med u n d e r b e t y g i

r e a l s k o l a

gossar

med underbetyg i

%

flickor

med u n d e r b e t y g i

2 2 2 3 cl. fl. 2 3 e). fl. 1 3 el. fl. 1 1 3 el. fl. 1 ämne äir.nen ämnen ämne ämnen ämnen ämne ämnen ämnen ämne ämnen ä m n e n Klass 1 » 2 »> 3

15-2 17-2 18-7

9-1 10-2 12-8

8-1 9-1 15-0

4-0 81 2-7

12-8 16-5 15-7

2-7 2-2 5-2

14-1 15-9

9-2 10-9

5-9 12-7

11-5 15-2

2-8 7-5

5-4 8-0

På samma sätt beräknade procenttal för lärjungar, som flyttats med underbetyg och som slutgiltigt vägrats flyttning, ställde sig på följande sätt. m e d

L ä r j u n g a r

u n d e r b e t y g

5 - å r i g

r e a l s k o l a

4 - å r i g

r e a l s k o 1 a

gossar

flickor

gossar

flic kor

icke flyttade icke flyttade flyttade icke (vt. o. ht.) flyttade (vt. o. ht.) flyttade (vt. o. ht.) flyttade 18-0 20-5 29-3

14-4 141 21-6 21-8

11-7 18-5 16-3

7-7 8-4 12-3 18-0

15-5 21-2

13-7 18-4 16-9

icke flyttade (vt. o. ht.) flyttade 11-7 17-4

8-4 13-4 12-2

168 De lärjungar, som slutgiltigt vägrats flyttning, torde väl oftast återfinnas bland dem, som haft två eller flera underbetyg; nedanstående tabell visar, huru många procent av totala lärjungantalet i varje klass som erhållit flyttning, ehuru de vid vårterminens slut erhållit mer än ett underbetyg. Givetvis ha dessa lärjungar i de allra flesta fall flyttats efter prövning vid höstterminens början. rea 1 sko1a

5-årig gossar

flickor

2-8 3-3 5-6

2-0 0-6

Klass 1 » 2 » 3

1-årig

re a1sk o1a

gossar

flickor

1-4 5-3

0-2 2-2

Av dem, som vid vårterminens slut haft ett eller flera underbetyg, ha åtskilliga avgått, medan andra gått om klassen. Hur procenttalen för dessa båda kategorier ställt sig, visar följande tablå, där procenttalet avgångna beräknats på elevantalet vid vårterminens slut och procenttalet kvarsittare på elevantalet vid höstterminens början:

Klass 1 » 2 » 3

5 - å r i g

r e a l s k o l a

4 - å r i g

r e a l s k o l a

gossar

flickor

gossar

flickor

avg.

kvars.

avg.

kvars.

avg.

kvars.

avg.

kvars.

3-6 4-6 9-2

10-9 9-7 12-6

4-4 3-8 6-1

3-7 4-8 6-6

7-6 111

6-7 7-9

4-fi 8-9

4-1 5-1

Siffrorna visa, att den tendens till ökning av antalet kvarsittare, som Gyllenberg i sin tidigare nämnda undersökning spårat, alltjämt består och i 5-årig realskola till och med blivit något starkare. I viss mån ha också flyttnings- och kvarsittningsförhållandena kunnat studeras i den lärjungårgång, vars studiegång vi följt genom realskolan. 1 De lärjungar, som fullföljt skolgången i denna skola, uppvisa följande procenttal: 5-årig realskola

Avgångna på normaltid Avgångna efter kvarsittning en gång Avgångna efter kvarsittning mer än en gång . . Summa avgångna efter fullföljd 1

skolgång

Skolutredningens betänkande II, tab. 13.

4-årig realskola

gossar

flickor

gossar

flickor

47-9 19-8 3-8

61-5 12-9 1-9

54-8 10-0 1-0

63-5 7-8 0-2

71-5

76-3

65-8

71-5

169 De anförda siffrorna synas vid första anblicken ge vid handen, att underbetygsfrekvensen och procenttalen underkända i realskolan äro föga gynnsamma. Blott omkring hälften av gossarna och ett något större antal bland flickorna ha i normal ordning flyttats från klass till klass skoltiden igenom; omkring 70 % av gossarna och 80 % av flickorna ha erhållit flyttning vid vårterminens slut, och av dessa ha några procent icke i alla ämnen haft godkända betyg. Omkring hälften av de 30 å 20 %, som sålunda nekats flyttning, har sedan efter sommararbete kunnat flyttas upp vid höstterminens början; de återstående ha dels suttit kvar — särskilt gäller detta gossar på 5-årig linje — dels avbrutit skolgången. Såsom också vissa av de skolor, som på anmodan av skolöverstyrelsen yttrat sig i ärendet, föreslagit, kunde en skärpning av flyttningsvillkoren, särskilt på ett så tidigt stadium, att en utmönstring av de olämpliga finge verklig effekt, te sig motiverad. Emellertid böra även andra synpunkter beaktas. Såsom i annat sammanhang n ä r m a r e utredes, ge de intagningsförfaranden, som för närvarande användas i realskolan, icke ett alltigenom gott urvalsresultat. Den korrelation, som råder mellan lärjungarnas betyg från folkskola eller inträdesprövning och deras senare betyg i realskolan, är visserligen jämförelsevis god — omkring + 0'6 — men icke tillräcklig för att tillförsäkra realskolan ett i det hela lämpligt lärjungematerial. De villkor för godkännande, som i skolor med plats för samtliga godkända sökande gälla vid inträdesprövningarna, och i ännu högre grad de minimivillkor i fråga om betygssumma från folkskolan, som försöksvis gälla vid skolor med prövningsfri intagning, torde få betecknas som alltför låga i förhållande till de krav realskolan sedermera ställer på de intagna. Skolan hålles tillgänglig för en stor grupp lärjungar, som icke blir i stånd att i längden nöjaktigt följa dess undervisning, och så länge denna grupp är talrik, måste procenten underkända bli hög. Att detta senare förhållande väcker kritik och att från såväl föräldrar som skolman emellanåt den utvägen rekommenderas att sänka kraven på lärjungeprestationerna i realskolan, är i viss mån naturligt; av skäl, som i annat sammanhang angivits, kunna vi emellertid icke finna en sådan väg framkomlig. Från åtskilliga håll rekommenderas såsom botemedel mot underkännanden och kvarsittning förbättringar i undervisningsmetoderna och omsorgsfullare tillrättaläggande av lärostoffet. Så långt möjligt böra givetvis dylika reformer genomföras, men det måste betonas, att deras verkan på betygsresultatet under alla förhållanden blir begränsad; avgörande för framgången i skolan blir dock till sist, bortsett från förändringar i fordringarna, alltid lärjungens grad av allmän intelligens jämte hans personliga insats av flit och målmedvetet arbete. Så länge det intagningsförfarande, som användes i realskolan, icke ger fullt tillfredsställande utslag — och att en viss ofullkomlighet hos intagningsinstrumentet trots alla försök till förbättring är ofrånkomlig, utredes i

170 annat sammanhang — komma underbetyg och kuggningar att ingå såsom ett nödvändigt led i gallringen av realskolans elevmaterial. De höga siffrorna för underbetyg få en naturlig förklaring med hänvisning till den icke särskilt höga korrelationen mellan intagningsförfarandets resultat och prestationerna i realskolan samt till de relativt låga kvalitetskrav, som ställas på inträdessökande till skolformen. En förbättring av den nämnda korrelationen genom effektivisering av intagningsförfarandet i förening med en sådan justering av minimikravet för intagning, att det mot den erhållna korrelationen svarande minsta möjliga antalet felaktigt intagna uppnås, skulle emellertid automatiskt nedbringa kuggningsprocenten i realskolans klasser och inskränka den roll underbetygen måste spela som gallringsinstrument. Förbättringar i sådan riktning föreslå vi i annat sammanhang. Ju strängare flyttnings villkor som gälla, dess svårare bli inom realskolan såväl som vid intagningen följderna av felbedömningar. Vid flyttning från klass till klass förekomma liksom vid intagning fall av felaktigt godkännande och felaktigt underkännande. Om korrelationen mellan betygsresultatet i två på varandra följande klasser är låg och samtidigt stränga flyttningsvillkor gälla, kan det sammanlagda antalet dylika fall bli beklagligt stort, och om lärjungarna icke få tillfälle att rehabilitera sig genom flyttningsprövning eller kvarsittning, kommer skolan att utsätta många av dem för allvarliga orättvisor. Enligt av skolöverstyrelsens statistiska avdelning företagna undersökningar, som refereras i annat sammanhang, är visserligen korrelationen mellan två på varandra följande klassers betygsresulta! i realskolan så hög som omkring + 0*85, vilket antyder, att faran för sådana orättvisor icke behöver skattas alltför högt, men en viss försiktighet inför yrkanden på avsevärd skärpning av flyttningsvillkoren torde dock vara tillrådlig. De nyligen fastställda bestämmelserna synas med hänsyn till ovannämnda synpunkter i det hela väl avvägda. Att en elev, som vid flyttning till en klass erhållit underbetyg i ett ämne och som sedermera vid läsårets slut icke kunnat vinna godkända vitsord i detta ämne, i regel icke skall kunna flyttas, medför en viss garanti mot att lärjungar år efter år komma framåt i skolan, ehuru de icke allvarligt bemöda sig om att följa med i något visst ämne. Fall, där en lärjunge med ensidigt utpräglad specialbegåvning icke har möjlighet att bli godkänd i något visst ämne, torde på realskolans stadium vara mindre vanliga och synas, om de förekomma, kunna vinna tillbörligt beaktande genom bestämmelsen, att kollegiet, där särskilda omständigheter föreligga, efter hörande av skolläkaren kan medgiva flyttning. Riktigt torde det också vara, att det av 1918 års skolkommission gjorda förslaget, att underbetyg i modersmålet under alla förhållanden skulle utgöra hinder för flyttning, icke lett till någon åtgärd. Ämnet modersmålet innefattar många skilda moment av inbördes olika vikt, och bristande in-

171 sikt eller färdighet i några av dessa kan i en del fall möjligen föranleda underbetyg utan att lärjungens allmänna oförmåga att följa undervisningen i en högre klass därmed kan anses klart dokumenterad. Genom den nu gällande föreskriften, att två tredjedels majoritet vid kollegiebeslut kräves för att lärjunge med underbetyg i modersmålet skall kunna flyttas med kompensation, torde ämnets vikt vara tillräckligt understruken. Den likaledes av kommissionen föreslagna bestämmelsen, att i samtliga fall, då lärjunges flyttning blir beroende av kollegiets beslut, minst två tredjedelar av vederbörande lärare skola rösta för flyttning, för att denna skall kunna medges, har också med all rätt lämnats åsido. Särskilt bör här hänvisas till de låga procenttal, som i verkligheten befunnits gälla för fall av flyttning efter omröstning. I de klasser, där undersökning av förhållandena varit möjlig, uppgingo dessa fall vid vårterminens slut till lägst 3, högst 8 % av elevantalet i en årsklass. Höstflyttningen medförde, såsom den ovan anförda tabellen visar, icke någon större förhöjning av dessa procenttal, då endast lärjungar, som haft två eller flera underbetyg, kunnat komma i fråga vid sådan omröstning och då i allmänhet blott några få procent av dessa lärjungar lyckats vinna flyttning. Tydligt är, att skolorna i det hela använt möjligheten att flytta lärjungar efter omröstning med stor försiktighet. Såsom skolöverstyrelsen framhållit, råda också vid olika skolor olika förhållanden i fråga om lärjungeantal i klasserna. Därav följer, att möjligheterna att ägna den enskilde lärjungen sådan hjälp och omsorg, som han kan behöva för att dragas fram genom en klass, bli olika stora. Även med hänsyn härtill är det av värde, att flyttningsbestämmelserna icke göras särskilt snäva. Att i läroverksstadgan närmare precisera villkoren för kompensation, som vissa tillfrågade skolor påyrkat, torde av samma skäl icke vara tillrådligt. Alltför stora olikheter i fråga om dessa villkor böra dock undvikas. Det synes böra ankomma på skolöverstyrelsen att genom lämpliga anvisningar åvägabringa en tillfredsställande grad av enhetlighet i detta hänseende. Att en viss inskränkning i rätten att anmäla sig till flyttningsprövning skett, måste även anses väl motiverat. Ferieläsning för att vinna flyttning kan i det hela betecknas som en mindre önskvärd företeelse; den är betungande för hemmen och kan vara olämplig med hänsyn till lärjungarnas behov av vila, rekreation eller sysselsättning med praktiska uppgifter efter läsårets slut. Gäller det blott att reparera brister i ett läroämne, torde dock olägenheterna av sådan läsning icke vara särskilt betydande. Annorlunda ställer sig saken för lärjungar med mer än ett underbetyg. Av föreliggande procenttal framgår, att de flesta bland dessa lärjungar slutgiltigt vägrats flyttning — i de undersökta klasserna ha högst 5*6 %, i allmänhet blott 1 a 2 % flyttats med så låga vårterminsbetyg. Att en procentuellt betydligt större grupp arbetat under sommaren och sedan misslyckats i prövningen, får anses synnerligen troligt. För dessa lärjungar har sommar-

172 feriens värde ur rekreationssynpunkt minskats, utan att någon verklig fördel vunnits i utbyte. Med hänsyn till det klena resultat, som flyttningsprövningen således visat sig ge för lärjungar med två eller flera underbetyg, kunde till och med en något större inskränkning av rätten att anmäla sig till prövning än den som på skolöverstyrelsens förslag nu genomförts, ha tett sig önskvärd. Således synes det oss, att de lärjungar, som erhållit mer än två underbetyg — bestämmelserna avse dem, som erhållit mer än tre — väl hade kunnat förvägras rätten att deltaga i flyttningsprövning i vanlig ordning, såvida icke kollegiet funne särskilda skäl böra föranleda undantag. Däremot skulle enligt vår mening en bestämmelse, innebärande att varje elev, som anmäler sig vilja från skolan avgå och för vilken utfärdat avgångs- eller utskrivningsbetyg kommer att gälla i stället för avgångsbetyg från folkskola, äger rätt att anmäla sig till prövning i ämne, som tillhör folkskolans ämneskrets och i vilket han icke erhållit godkänt betyg, vara synnerligen önskvärd med hänsyn till att dylika betyg för lärjungarna komma att gälla i stället för avgångsbetyg från folkskola. Att antalet kvarsittare i realskolan, särskilt bland gossar på 5-årig linje, är förhållandevis stort, ge de undersökningar vi företagit klart vid handen. I det hela kan det givetvis synas önskvärt, att realskolans elever utväljas så, att de kunna genomgå skolan på normaltid. En rigorös utmönstring av varje lärjunge, som icke godkänts vid vårterminens slut och icke heller kunnat reparera skadan vid höstterminens flyttningsprövning samma år, kunde emellertid anses fullt försvarlig, endast om det med hänsyn till de ungas utvecklingsförhållanden under realskolåren kunde anses givet, att oförmåga att hålla realskolans arbetstakt vore liktydig med bristande lämplighet för studier överhuvud. Ett sådant antagande finna vi icke riktigt. Pubertetstiden kan i enskilda fall medföra stora växlingar i den fysiska och psykiska prestationsförmågan, vilka icke alltid kunna utjämnas under ett läsår; en särskild tid för återhämtning och mognad kan emellanåt behöva inrymmas bland skolåren, för att vederbörande elev skall kunna göra sin förmåga fullt, gällande. I första hand är det utvecklingsoregelbundenheter inom vilje- och känsloliv, som på realskolestadiet synas oss motivera, att möjlighet till kvarsittning alltjämt bör bibehållas. Såsom påpekats av professor J. Elmgren i hans yttrande till skolutredningen (St. off. utr. 1943:19, sid. 21—22) avtager intensiteten i den allmänna intelligensutvecklingen genomsnittligt i och med stigande levnadsålder på sådant sätt, att de årliga utvecklingstillskotten på realskolestadiet bli mycket små. Kvarsittning måste således i regel med hänsyn till den intelligensmognad, som k a n vinnas under kvarsittningsåret, bli en tämligen illusorisk åtgärd på detta stadium. De av skolöverstyrelsen refererade undersökningarna av professor Gyllenberg bekräfta riktigheten av detta uttalande, då de visa, att kvarsittarna, långt ifrån att ha dragit nytta i mognadshänseende av sin kvarsittning, under den följande skoltiden

173 alltjämt mestadels visa sig underlägsna de kamrater, som gå fram genom skolan i normal ordning, och att överhuvud de yngre i klasserna oftare nå fram till skolans slutmål än de äldre. Våra egna undersökningar över studentexamensåldern ha givit samma resultat. Skall ur intelligensmognadssynpunkt någon nämnvärd effekt vinnas av kvarsittning i realskolan, måste denna kvarsittning således avse de yngsta åldersstadierna. Att, såsom från vissa skolor föreslagits, förbjuda kvarsittning i första klassen, skulle således vara en föga välbetänkt åtgärd. Enligt den undersökning vi företagit är upprepad kvarsittning i det hela rätt ovanlig. På 5-årig linje förekommer den oftare än på 4-årig. I den undersökta lärjungårgången ha bland gossarna på den förra linjen 7-8 % suttit kvar mer än en gång; av dessa »vanekvarsittare» har något mer än halva antalet, 3-8 %, fullbordat skolgången. Av flickorna på linjen ha 2 % suttit kvar mer än en gång, praktiskt taget alla ha här fullbordat sin skolgång. P å den senare linjen äro siffrorna för gossar 1 % och för flickor 0-2 %, h ä r ha alla fullföljt skolgången. Det bör betonas, att i siffrorna ingår även kvarsittning i högsta klassen efter misslyckande i examen. De högre siffrorna på 5-årig linje böra ses i samband med den lägre genomsnittsåldern på linjen; eleverna här behöva ju efter ett års kvarsittning icke bli äldre vid examens avläggande än kamrater, som i vanlig ordning genomgått 4-årig realskola. Den avsedda tidsvinsten uppnås icke, om dylika beräkningar uppmuntras. Ett bättre elevurval hade här kunnat verka tillräckligt inskränkande på kvarsittarprocentens storlek. De erhållna siffrorna för upprepad kvarsittning ge visserligen vid handen, att »vanekvarsittarna», eller kanske snarare deras målsmän, i de flesta fall verkligen genomdriva sina planer på fullbordad realskolutbildning. Men skolöverstyrelsens uppfattning, att ifrågavarande lärjungar knappast kunna äga den önskvärda graden av studielämplighet, torde dock i det hela vara riktig. Dessa lärjungars skoltid har säkerligen mången gång kännetecknats av deprimerande misslyckanden och hårt arbete; för många hade arbete av annan art varit långt mera lämpligt även med hänsyn till deras framtida verksamhet. På grundval av gjorda undersökningar och överväganden finna vi således bestämmelsen, att engångskvarsittning alltjämt bör vara medgiven men att upprepad kvarsittning i regel icke bör vara tillåten i realskolan, avslutningsklassen undantagen, väl motiverad. E n för realskolestudier mycket litet lämpad lärjungegrupp kan hädanefter genom den till sin egen och skolans båtnad överföras till annan verksamhet, medan sådana lärjungar, som mera tillfälligt brista i förmåga att följa realskolans arbetstakt, bibehålla en möjlighet att dokumentera den studielämplighet de i grunden möjligen äga. Beträffande de nu gällande bestämmelserna om flyttning, flyttningsprövning och kvarsittning ha vi således intet annat att föreslå, än att en tillläggsbestämmelse utfärdas, innebärande att lärjunge, som vid vårterminens slut erhållit lägre vitsord än Godkänd i mer än två läroämnen och som

171 anmält sig vilja avgå från skolan, skall äga rätt att, i det fall att utfärdat avgångs- eller utskrivningsbetyg för honom skall gälla i stället för avgångsbetyg från folk- eller fortsättningsskola, anmäla sig till särskild prövning i ämnen, som tillhöra folkskolans ämneskrets och i vilka han icke vid vårterminens slut erhållit vitsordet Godkänd. Föreskrifterna synas böra gälla såväl för statliga realskolor som för kommunala mellanskolor.

Kap. 9. Realexamen. 1. Historik och nuvarande förhållanden. En redogörelse för realskolans tillkomst och hittillsvarande organisation har lämnats i kap. 1. Det framgår av denna redogörelse, att när realskolan inrättades genom beslut av 1904 års riksdag, den organiserades i huvudsaklig överensstämmelse med det förslag, som 1899 års läroverkskommitté avgivit år 1902. Detta innebar bland annat, att skolgången i realskolan skulle avslutas med en examen, som benämndes realskolexamen. Riksdagen gjorde inga närmare uttalanden om denna examens utformning. Bestämmelserna härom intogos i den i vanlig administrativ ordning utfärdade läroverksstadgan den 18 februari 1905. Både före och efter realskolexamens inrättande framfördes en del allmänna betänkligheter mot denna examen, vilka åtminstone icke i allo bekräftats eller också visat sig överdrivna. F r å n några håll framfördes dock rätt länge invändningar mot lämpligheten och behovet av hela examen. Man ville liksom mot varje examen göra gällande, att rena tillfälligheter kunde förrycka resultatet och att examen utövade en ofördelaktig inverkan på undervisningen, som särskilt under sista året komme att sakna nödigt lugn. Anmärkningar riktades även mot examens utformning och mot bestämmelsernas tillämpning. 1918 års skolkommission ansåg visserligen, att varje examen ur pedagogisk synpunkt kunde medföra olägenheter, men fann dock en avgångsexamen på mellanstadiet välmotiverad som garanti för ett vederbörligen uppnått kunskapsresultat. Skolkommissionen ville därför genom de förändringar, som den föreslog, för framtiden söka undanröja grunden för anmärkningarna och göra examen mera uppskattad. Kommissionen föreslog även, att examen skulle kallas realexamen och att den skulle förläggas till samma tidpunkt som realskolexamen vid kommunal mellanskola. 1924 års skolsakkunniga behandlade ingående frågan om realskolans längd och utarbetade olika förslag. De intogo ingen bestämd ståndpunkt i fråga om tidpunkten för examen. Men realskolexamens avskaffande ansågo de sig icke kunna förorda.

1 76 De anförde, att vid tiden för den senaste läroverksreformens genomförande »en under offentlig kontroll verkställd och av viss kompetens åtföljd avgångsexamen» som avslutning på skolans mellanstadium betraktades som en nästan självklar konsekvens av programmet om det lägre läroverksstadiets avskiljande till en skola för allmän medborgerlig bildning. Examen skulle ge den nya skolan karaktär av självständig läroanstalt, den skulle till en punkt samla alla de i förtid avgående lärjungarna, den skulle ge ett fast underlag åt de läroanstalter, som skulle bygga på realskolan, den skulle bli till gagn för dem, som gingo ut i det praktiska livet, i det att den skulle skänka skolans vitsord den auktoritet, som de behövde för att vinna anseende hos allmänheten, och den skulle minska tillströmningen till gymnasiet. Skolkommissionen hade ansett, att examen skulle bibehållas och även skärpas. I yttrandena över kommissionens betänkande funnos uttalanden både för examens avskaffande och dess bibehållande. Som skäl för dess avskaffande hade anförts, att den icke motsvarat de förhoppningar man ställt på den, att den inverkat menligt på undervisningen i realskolan, särskilt i skolans högsta klass, och att den medförde oro och överansträngning för lärjungarna. I denna riktning uttalade sig flera kollegier vid olika läroanstalter, ävensom svenska läkarsällskapet och svenska skolläkarföreningen, vilka senare ansågo, att alla examina vid de högre skolorna borde försvinna. Dessa skäl ansågo de sakkunniga förtjäna allvarligt beaktande, men å andra sidan vore det uppenbart, att åtskilligt vunnes genom en examen, varför det gällde att i varje särskilt fall väga fördelar och olägenheter mot varandra. Mycket berodde vidare på hur examen anordnades. De skäl, som en gång föranledde examens inrättande, gällde fortfarande. Även om förväntningarna blott delvis infriats, hade examen med tiden tillvunnit sig ökat förtroende, och i ett avseende hade den överträffat förväntningarna: den hade fått en vida större användning, än m a n kunnat förutse. I fråga om examens återverkan på den föregående undervisningen erinra de om, att denna återverkan ingalunda vore endast av ondo. I den mån den medförde fasta kunskaper utan att föranleda överansträngning, vore den till ovedersägligt gagn. Det vore också obestridligt, att realexamen verksamt bidragit att hålla realskolor och mellanskolor uppe på en någorlunda enhetlig nivå, vilket vore av särskild betydelse med hänsyn till skolornas uppgift att förbereda för gymnasiestudier. I den kungl. propositionen 1927 angående omorganisation av det högre skolväsendet anslöt sig statsrådet till dem, som funno att realskolan framdeles liksom dittills borde avslutas med en särskild examen, som borde kallas realexamen. Vid riksdagen tilldrog sig frågan om realexamen icke mycken uppmärksamhet.

177 1 en motion yrkades avskaffande av alla examina vid läroverken, i en annan påyrkades studentexamens avskaffande, medan realexamen icke ens nämndes, och i en tredje föreslogs, att realskolans kurser skulle anordnas så, att avgång med realskolekompetens kunde ske såväl från näst sista som sista klassen i realskolan. Riksdagen anslöt sig till utskottets förslag, som utan motivering innebar en allmän anslutning till propositionen, varigenom det nya namnet realexamen godkändes. Varken i skolöverstyrelsens förslag år 1928 till ny läroverksstadga eller i samband med 1931 års läroverkssakkunnigas förslag diskuterades frågan om examens existens eller dess verkningar och värde. År 1928 föreslog skolöverstyrelsen, att examen icke skulle anordnas under höstterminen, vilket förslag dock icke vann Kungl. Maj:ts bifall. Kompetensvärde. Beträffande den ifrågasatta examens kompetensvärde hade 1899 års läroverkskommitté uttalat, att den vore lämplig som förberedelse för följande fackskolor och specialkurser för män: 1. Tekniska elementarskolor 2. Teckningslärarkursen, Byggnadsyrkesskolan och maskinyrkesskolan vid Tekniska skolan i Stockholm 3. Falu bergsskolas högre avdelning 4. Filipstads bergsskolas högre avdelning 5. Skogsinstitutets högre kurs 6. Göteborgs handelsinstituts tvååriga kurs 7. Schartaus handelsinstituts tvååriga kurs 8. Sjökrigsskolan 9. Ultima lantbruksinstitut 10. Alnarps lantbruksinstitut 11. Postelevkursen 12. Telegraf eievkursen 13. Tandläkarinstitutet 14. Farmaceutiska institutet 15. Folkskoleseminariernas tredje årskurs 16. Ifrågasatt järnvägselevkurs samt att den vore lämpligt villkor för anställning vid följande tjänstebefattningar för män: 1. Musiklärare vid de allmänna läroverken 2. Teckningslärare vid de allmänna läroverken 3. Landskontorist 4. Landskanslist 12—516517. IV: 3.

178 5. Länsman 6. Järnvägstjänsteman 7. Tulltjänsteman 8. Riksbankstjänsteman; att den vore lämplig förberedelse för följande fackskolor och specialkurser för kvinnor: 1. Teckningslärarkursen vid tekniska skolan i Stockholm 2. Göteborgs handelsinstituts tvååriga kurs 3. Schartaus handelsinstituts tvååriga kurs 4. Postelevkursen 5. Tandläkarinstitutet 6. Farmaceutiska institutet 7. Folkskoleseminariets tredje årskurs 8. Telegrafelevkursen 9. Gymnastiska centralinstitutet samt att den vore lämpligt villkor för anställande vid följande tjänstebefattningar för kvinnor: 1. vid statens järnvägar 2. vid postsparbanken. Departementschefen instämde i huvudsak med kommittén men ansåg av olika skäl det icke vara lämpligt att på dåvarande stadium träffa något avgörande. Riksdagen uttalade sig icke heller om realskolexamens kompetens värde. Sedermera ha i olika sammanhang huvudsakligen i av Kungl. Maj:t utfärdade reglementen och instruktioner bestämmelser givits om examens kompetensvärde. Några större omläggningar ha därvid icke förekommit. En avsevärd förändring av examens hela ställning inom skolsystemet föreslogs dock av skolkommissionen, som ville infoga realexamen som ett led på vägen till studentexamen; förslaget innebar, att gymnasiet genomgående skulle göras treårigt och bygga på avlagd realexamen. Skolöverstyrelsen, som ville bibehålla det fyraåriga gymnasiet, föreslog i sitt yttrande över skolkommissionens betänkande, att den särskilda examensklassen i realskolan skulle avskaffas och att realexamen skulle avläggas ett år tidigare. Härigenom skulle ett års kurser bortskurits och realexamens kompetensvärde avsevärt ha sänkts. Förslaget ledde emellertid icke till någon ändring. Realskolexamen organiserades genom ovannämnda kungl. kungörelse av den 18 februari 1905. Den uppdelades därvid från början i en skriftlig och en därefter följande muntlig del, och den har hela tiden varit och är alltjämt uppdelad på sådant sätt.

179 2. Examens skriftliga del och villkoren för dess godkännande. Enligt de ursprungliga bestämmelserna skulle skriftlig prövning anordnas i modersmålet, tyska, engelska och matematik. Proven utgjordes av en svensk uppsats över ett bland flera givna lättare ämnen, en översättning från svenska till tyska, alternativt reproduktion av en lättare tysk text, en översättning från svenska till engelska, alternativt reproduktion av en lättare engelsk text, samt en provräkning. Proven i modersmålet, ett av de främmande språken och matematik voro obligatoriska. De skriftliga proven utgåvos av den samtidigt inrättade läroverksöverstyrelsen och voro desamma samt förelades examinanderna samtidigt vid alla rikets skolor. För att få undergå muntlig prövning fordrades betyget Godkänd (graderade betyg gåvos ej, blott Godkänd och Icke godkänd) på den svenska uppsatsen och ett annat skriftligt prov. Denna examens utformning utsattes redan från början för kritik. I fråga om de skriftliga proven i främmande språk ville man göra gällande, att översättningar från svenska till det främmande språket icke vore ett lämpligt prov med hänsyn till språkundervisningens huvudsyfte att bibringa lärjungarna förmåga att förstå det främmande språket i tal och skrift. 1918 års skolkommission ville bibehålla skriftlig prövning, anordnad på ii det stora hela med de dittillsvarande förhållandena överensstämmande sätt, men föreslog, att den skriftliga prövningen skulle omfatta allenast tre ämnen. På alla lärjungar borde ställas kravet att författa en svensk uppsats över ett av flera förelagda ämnen. Vidare borde fordras en reproduktion i det första främmande språket ävensom en provräkning, vilken för dem, som begagnade den föreslagna rätten att i sista realskoleklassen utbyta ämnet matettnatik mot ett tredje främmande språk, skulle utbytas mot skriftlig prövning i det andra främmande språket. Behörighet att undergå muntlig prövning skulle alltfort göras beroende av den skriftliga prövningens godkännande. Kommissionen ansåg självklart, att endast ett godkänt skriftligt prov icke borde kunna berättiga till godkänd skriftlig examen. I de fall åter, då två skrivningar voro godkända och en underkänd, syntes tillträdet till den muntliga prövningen böra bedömas med hänsyn till det ämne, i vilket examinanden blivit underkänd. Att den svenska uppsatsen i regel borde vara bland de godkända proven ansågs nödvändigt, men undantagsvis borde dock detta krav kunna eftergivas. Om exempelvis lärjungen uppenbarligen missuppfattat det givna ämnet, eller om på grund av andra särskilda omständigheter uppsatsen befunnes bestämt missvisande i fråga om examinandens förmåga att i skrift behandla det svenska språket, ansågs tillträde till muntlig examen kunna lämnas, därest de övriga proven voro fullt godkända. Sådant godkännande av examens skriftliga del borde dock ske först efter noggrann prövning av omständigheterna, vilken prov-

180 ning, för att i möjligaste mån likformighet i tillämpningen skulle vinnas, borde ske i skolöverstyrelsen. Vidkommande därefter de båda andra skriftliga proven borde underbetyg i ettdera av dem icke med nödvändighet medföra examens underkännande. Därvid borde dock hänsyn tagas till lärjungens förut ådagalagda kunskaper i ämnet i fråga och till beskaffenheten av hans övriga skriftliga examensprov. Kommissionen höll före, att muntlig provning i sådant^fall borde kunna medgivas, under förutsättning att hans skriftliga arbeten under läsåret varit genomgående goda i det ämne. där skrivningen vore underkänd, eller att han kunde uppvisa överbetyg i bada eller ettdera av de övriga examensskrivningarna, varvid dock skulle fordras, att tva tredjedelar av de lärare, för vilka examinanden under sista läsåret åtnjutit undervisning, funne honom böra medges rätt att undergå muntlig provning. Kommissionen föreslog, att de skriftliga examensproven skulle bedomas med graderade betyg men att examensbetyget skulle upptaga allenast ett sammanfattande vitsord för varje ämne utom i svenska, där särskilda vitsord borde givas för ämnets skriftliga och muntliga del, varvid det förstnämnda vitsordet skulle avgivas med skälig hänsyn till examensskrivningen. Genom en sådan anordning ansågs ett mera enhetligt och verklighetstroget bedömande av de examinerades allmänna mognad och kunskapsmått kunna ske. . I sitt yttrande över skolkommissionens betänkande ansåg skolöverstyrelsens läroverksavdelning beträffande examens omfattning, att man borde bibehålla skrivningar i två främmande språk. Ett flertal kollegier b a d . också haft sådant yrkande. Vidare uttalade sig läroverksavdelningen under hänvisning till ett stort antal skolors kollegier obetingat för bibehållande av den dittillsvarande formen för språkskrivningarna. I fråga om rätten att undergå muntlig prövning anslöt sig avdelningen i huvudsak till kommissionens förslag men ansåg, att fråga om tillträde till den muntliga examen vid underbetyg på den svenska uppsatsen borde kunna avgöras av rektor och kollegium (två tredjedels majoritet), samt ville uppställa kravet på minst godkänd på den svenska uppsatsen och tva andra prov som normalt villkor för tillträde till den muntliga provningen, dock att lärjunge, som erhållit godkänd eller högre vitsord på den svenska uppsatsen och ett annat skriftligt prov, det oaktat skulle kunna förklaras berättigad undergå muntlig prövning såvida två tredjedelar av de lärare, som sista terminen undervisat honom i de till den muntliga provningen hörande ämnena, ansågo sådant böra honom medgivas. Graderade skrivningsbetyg tillstyrktes, men i motsats mot kommissionen ansåg läroverksavdelningen, att de borde utsättas i examensbetyget. Beträffande den skriftliga examens anordnande anföra 1924 års skolsakkunniga, att de i likhet med skolkommissionen funnit det synnerligen önskvärt att examensarbetet kunde så vitt möjligt begränsas, och ansloto

181 sig därför till kommissionens förslag, att den skriftliga prövningen skulle omfatta blott tre prov. Att två av proven borde avläggas i modersmålet och matematik, syntes dem självklart. I fråga om det tredje provet ansågo de det ej lämpligt, att föreskrift lämnades om vilket av de två obligatoriska främmande språken provet skulle avse, utan funno starka skäl tala för att den enskilde lärjungen finge rätt att välja mellan examensskrivning i tyska och engelska, vilka skrivningar skulle anordnas samtidigt, så att ingen kunde deltaga i bägge. Detta skulle givetvis leda till att undervisningen i båda språken måste läggas så, att lärjungarna voro beredda att utföra ett skriftligt arbete i vilketdera av dem som helst, medan å andra sidan den enskilde lärjungen skulle få möjlighet att i viss mån koncentrera sig på ett av dem. Med blott tre examensskrivningar bleve det vidare möjligt att uppställa som villkor för godkännande, att endast en skrivning finge vara underkänd. Beträffande arten av provet i främmande språk ansågo de sakkunniga, att examinanderna alltfort borde ha rätt att välja mellan en reproduktion på det främmande språket och en översättning från svenska till det främmande språket. I fråga om villkoren för tillträde till den muntliga prövningen anslöto sig de sakkunniga i stort sett till vad skolkommissionen föreslagit. Underbetyg på den svenska uppsatsen ansågo de dock böra kompenseras genom under läsåret utförda svenska skrivningar, som otvetydigt visade, att misslyckandet blott berott på tillfälliga omständigheter. I framtida bestämmelse härom borde missuppfattning av ämnet icke särskilt nämnas, utan bestämmelsen syntes dem böra få en allmännare avfattning. Avgörandet borde kunna överlämnas åt rektor och lärarna med fordran på en majoritet av minst två tredjedelar bland de till deltagande i omröstningen berättigade. De sakkunniga biträdde även kommissionens förslag om graderade betyg på skrivningarna och om att dessa icke borde utsättas på examensbetyget, vilket dock borde upptaga ett särskilt vitsord avseende modersmålets skriftliga behandling. I propositionen till 1927 års riksdag angående omorganisation av det högre skolväsendet anslöt sig statsrådet beträffande formerna för realexamen i stort sett till skolkommissionens förslag, och riksdagen uttalade sig icke om sådana detaljer som den skriftliga examens anordnande. I de yttranden, som skolöverstyrelsen därefter på uppdrag av Kungl. Ma j:t infordrade från läroverkens och de kommunala mellanskolornas kollegier, uttalade sig dessa i fråga om den skriftliga prövningens omfattning emot förslaget om blott tre skriftliga prov. Intet kollegium tillstyrkte och nästan alla uttalade sig. Man anförde bl. a., att möjlighet till endast ett skriftligt prov i språk redan funnes men att denna möjlighet i regel icke begagnades. Majoriteten uttalade sig för graderade skrivningsbetyg, vilka man vanligen önskade få utsatta i examensbetyget. E h u r u med vissa skiftningar i fråga om detaljer ansågo kollegierna i

182 allmänhet, att tre godkända skrivningar normalt skulle fordras för tillträde till den muntliga examen. I vissa undantagsfall ville en del dock medge sådant tillträde även med blott två godkända prov, varvid olika villkor uppställdes. I sitt eget yttrande föreslog skolöverstyrelsen i regel fyra examensskriviiingar men med rätt för lärjunge att efter eget val avlägga skriftligt prov i endast det ena av de främmande, språken. Språkskrivningarna borde fortfarande utgöras av översättning eller reproduktion. Alla examensskrivningarna borde bedömas med graderade betyg, vilka dock icke skulle utsättas i examensbetyget. Då skolöverstyrelsen föreslagit fyra skriftliga prov, ansåg den, att andra vilkor för godkännande borde uppställas än skolkommissionen och de skolsakkunniga gjort. Normalt borde fordras Godkänd på den svenska uppsatsen och två andra skrivningar. Lärjunge, som misslyckats i någon skrivning borde dock ha möjlighet att få sin examen godkänd. Därför föreslogs, att lärjunge, som erhållit minst betyget Godkänd för den svenska uppsatsen och blott ett annat skriftligt prov eller betyget Icke godkänd för den svenska uppsatsen men minst godkänd i tre skriftliga prov, det oaktat måtte kunna förklaras berättigad att undergå muntlig prövning, därest av hans under läsåret å lärorummet utförda skrivningar i det eller de ämnen, vari han i den skriftliga prövningen underkänts, otvetydigt framginge, att hans misslyckande berott på tillfälliga omständigheter och minst två tredjedelar av de lärare, som under sista terminen undervisat honom i de till den muntliga prövningen hörande ämnena, ansågo sådan rätt böra honom medgivas. Skolöverstyrelsen föreslog vidare, att examensskrivningarna i visst fall skulle kunna få gälla följande år. Den 24 september 1928 (kung. 414/1928) utfärdades ny läroverksstadga. I denna frångick Kungl. Maj:t den i propositionen till 1927 års riksdag beträffande de skriftliga proven uttalade anslutningen till skolkommissionens förslag. Sålunda bestämdes beträffande deltagandet i den skriftliga prövningen, att lärjunge skulle vara skyldig deltaga i provet i modersmålet samt i minst två av de övriga skriftliga proven. Följaktligen blev även provräkningen valfri. De föreslagna graderade skrivningsbetygen godtogos i fråga om förmåga att skriftligen behandla modersmålet, där ett sammanfattande vitsord infördes; i övriga ämnen skulle betygen på examensskrivningarna (Godkänd eller Icke godkänd) utsättas i examensbetyget. För tillträde till den muntliga prövningen skulle normalt fordras minst godkänt betyg i förmåga att skriftligen behandla modersmålet samt i två andra skriftliga prov, dock att lärjunge, som erhållit minst vitsordet Godkänd för förmåga att skriftligen behandla modersmålet och blivit godkänd i endast ett annat skriftligt prov, det oaktat skulle äga undergå sådan prövning, därest minst två tredjedelar av de lärare, som under sista terminen

183 undervisat honom i de till den muntliga prövningen hörande ämnena, ansåge sådant böra honom medgivas. Examensskrivningarna skulle, som skolöverstyrelsen föreslagit, i visst fall kunna gälla följande år. 1931 års läroverkssakkunniga, som tillkallats för att utarbeta nya timoch kursplaner m. m., föreslogo även andra ändringar, som delvis berörde realexamen. I fråga om den skriftliga prövningen föreslogs icke mycket nytt. Dock intogs första gången förslag om en bestämmelse, att provräkningen för att kunna godkännas borde innehålla minst tre nöjaktigt behandlade uppgifter. En sådan bestämmelse fanns tidigare blott i skolöverstyrelsens cirkulärskrivelse av den 19 mars 1907. Här angavs också för första gången i detta sammanhang bokstavsbeteckningar och siffervärden för betygsgraderna. Bestämmelserna om tillträde till den muntliga examen föreslogos icke ändrade, men det tillades, att om sådant tillträde lämnades, då lärjungen blott var godkänd i svensk skrivning och ett annat prov, anledningen till beslutet skulle antecknas i protokollet. Skrivningsbetygen skulle utsättas i examensbetygen. I de yttranden, som kollegierna sattes i tillfälle att avgiva över de läroverkssakkunnigas förslag, anfördes intet väsentligt om realexamens skriftliga del. Skolöverstyrelsens yttrande av den 28 februari 1933 anslöt sig i fråga om skrivningarna till de läroverkssakkunnigas förslag. Genom kungörelse av den 17 mars 1933 utfärdade Kungl. Maj:t ny läroverksstadga, som i fråga om realexamens skriftliga del i sak helt följde de läroverkssakkunniga och skolöverstyrelsen (kung. 109/1933 §§ 68, 69, 71, 72, 73; nuvarande lydelse se kung. 581/1945). 3. Examens muntliga del och villkoren för dess godkännande. Enligt de ursprungliga bestämmelserna i 1905 års läroverksstadga skulle den muntliga prövningen omfatta minst fyra av de läroämnen, som upptogos i timplanen för sjätte klassen. Skolöverstyrelsen bestämde de ämnen, i vilka prövning skulle äga rum för varje läroverk. Ordningen för den muntliga prövningen bestämdes av rektor. Därvid skulle tillses, att lärjungarna fördelades i lämpliga examensgrupper och att varje lärjunge underkastades förhör i samtliga de fyra för examen bestämda ämnena. Prövningen fick icke för någon lärjunge utsträckas över fyra timmar. Lärarna i sjätte klassen förrättade prövningen i de delar av sjätte klassens kurs, som bestämdes av eforus, inspektor eller närvarande examensvittne. Vid bedömandet av den muntliga prövningen skulle vitsord avgivas av vederbörande lärare över lärjungarnas insikter i samtliga på timplanen upptagna läroämnen. Därvid skulle hänsyn tagas såväl till den skriftliga prov-

184 ningen, där sådan förekommit i ämnet, som till lärjungens förut och huvudsakligen under sista läsåret ådagalagda insikter. Lärjunge var berättigad erhålla betyg över godkänd examen, därest han erhållit minst vitsordet godkänt i samtliga på sjätte klassens timplan upptagna läroämnen. Sådant betyg skulle också utfärdas för lärjunge, som underkänts i ett läroämne, såvida minst två tredjedelar av de i bedömningen deltagande lärarna funno honom på grund av hans ståndpunkt i det hela böra i examen godkännas. Därjämte föreskrevs, att vid examens bedömande hänsyn icke finge tagas till underbetyg i franska eller övningsämne. År 1907, sedan en examen ägt rum, uppmjukades bestämmelserna om examens godkännande. Då i den nya undervisningsplanen för realskolan ämnet naturlära uppdelades i tre ämnen: biologi, fysik och kemi, ansågs det, att eftersom underbetyg i naturlära icke med nödvändighet medfört examens underkännande, villkoren för godkännande borde något mildras, varför det föreskrevs, att examen under i övrigt förut gällande villkor kunde godkännas med två underbetyg. Redan tidigt framfördes anmärkningar mot realskolexamen. Huvudanmärkningen var, att de för examens godkännande stadgade fordringarna icke upprätthölles samt att den 1907 vidtagna ändringen beträffande villkoren för examens godkännande hade medfört konsekvenser, som icke varit avsedda. Att en examinand kunde godkännas med två underkända skrivningar och två underbetyg i den muntliga examen utan någon kompensation i fråga om överbetyg i andra ämnen ansågs ägnat att inge allvarliga betänkligheter. Läroverksöverstyrelsen hade också 1914 ansett sig genom ett cirkulär till samtliga examensberättigade läroanstalter böra erinra om vikten av att stadgade fordringar bättre upprätthölles, och även vid andra tillfällen fann sig överstyrelsen föranlåten vidtaga åtgärder i samma syfte. Det ansågs under sådana förhållanden begripligt, att realskolexamen icke kommit att få den uppskattning, som avsetts. Dessa anmärkningar refereras av 1918 års skolkommission, som fann dem berättigade. För att för framtiden förebygga liknande anmärkningar ville kommissionen delvis omlägga examen. Den muntliga examen ansågs fortfarande böra omfatta fyra ämnen. Men i fråga om den muntliga prövningens och därmed hela examens godkännande gav kommissionen uttryck åt den åsikten, att villkoren borde -fastställas med nödig stränghet. De dittillsvarande fordringarna ansågos för små. För godkänd examen uppställde därför kommissionen som allmän regel kravet på minst godkända insikter i samtliga ämnen. Dock borde en examinand, som blivit underkänd allenast i ett ämne, icke vara alldeles utestängd från att få sin examen godkänd. I sådant fall borde frågan om godkännande göras beroende av huruvida vederbörande genom grundligare insikter i andra läroämnen kunde sägas i det hela ha förvärvat den allmänbildning, som examen avsåge att bibringa. Det borde alltså fordras kompen-

185 sation genom överbetyg i andra ämnen, dock att lärjunge icke finge vara underkänd i svenska språkets skriftliga behandling. 1 sitt yttrande över skolkommissionens förslag angav skolöverstyrelsen, att den icke ville vara med om någon skärpning, medan dess läroverksavdelning i huvudsak instämde i vad skolkommissionen föreslagit i fråga om den muntliga examens godkännande; den ville dock fordra två tredjedels majoritet bland lärarna för godkännande, om ett underbetyg förelåge. Om kompensation nämndes ingenting. Enligt 1924 års skolsakkunniga borde den muntliga prövningen liksom dittills omfatta minst fyra ämnen. De ansågo vidare, att två av dessa borde falla inom ämnesgruppen modersmålet, tyska, engelska och matematik. En sådan bestämmelse vore motiverad redan av de uppräknade ämnenas betydelse. Därmed skulle också vinnas, att i examen ej skulle ingå för inånga ämnen, i vilka prövningen lätt kunde komina att avse rena minneskunskaper. Det vore tydligen just i fråga om undervisningen i dylika ämnen, som examen kunde komma att verka tryckande. För att motverka skadligt tryck av examen uttalade sig de sakkunniga för att besked om vilka ämnen som skulle ingå i den muntliga prövningen borde komma rektor tillhanda minst 7, högst 10 dagar före examen, varigenom skulle kunna undvikas, att de sista dagarna före examen ägnades åt en för lärjungarna enerverande repetition i samtliga ämnen. I de av skolkommissionen föreslagna villkoren för den muntliga examens godkännande instämde de sakkunniga på det hela taget liksom läroverksavdelningen. De ifrågasatte emellertid, om icke bestämmelserna om kompensation genom överbetyg borde närmare preciseras. Fordringarna på kompensation kunde då lämpas efter det ämne, i vilket examen blivit underkänd. Man kunde sålunda tänka sig en bestämmelse av innehåll, att om examinand blivit underkänd i något av ämnena modersmålet, tyska, engelska eller matematik, kompensationen skulle vara minst 2 betygsenheter (B = 1), men om underkännandet skett i något av de övriga ämnena, minst 1 betygsenhet. Man kunde givetvis också tänka sig en mera allmän bestämmelse av innebörd, att kraven i fråga om kompensation borde vara större i skrivämnena än i andra. Underbetyg i franska ansågo de sakkunniga icke behöva inverka på examens godkännande, men överbetyg i detta ämne borde få räknas som kompensation. Sådant värde borde också tillmätas framstående skicklighet i ett eller flera övningsämnen. I varje fall förutsattes, att två tredjedelar av de i bedömandet deltagande lärarna funne examinanden på grund av hans ståndpunkt i det hela böra i examen godkännas. I propositionen till 1927 års riksdag förklarade sig statsrådet anse, att formerna för examen i stort sett kunde bestämmas i överensstämmelse med det av skolkommissionen framlagda förslaget, vilket i all huvudsak ansågs ha vunnit de skolsakkunnigas tillstyrkan. Riksdagen ägnade ej någon sär-

186 skild uppmärksamhet åt frågan om realexamens anordnande och villkoren för dess godkännande utan anslöt sig utan motivering till det förslag, som framställts i propositionen. Sedan riksdagen fattat sitt beslut uppdrog Kungl. Maj:t åt skolöverstyrelsen att efter kollegiernas med flera hörande inkomma med förslag till ny läroverksstadga. I fråga om den muntliga examens godkännande ansågo kollegierna rätt allmänt, ehuru med olika motiveringar, att godkännande borde kunna tilllåtas, om blott ett underbetyg förelåge. Skolöverstyrelsen föreslog beträffande den muntliga prövningen, att den ej borde få utsträckas utöver en dag, ej heller utöver fyra timmar, samt att examen fortfarande borde omfatta fyra ämnen. De skolsakkunnigas förslag, att två av dessa skulle tagas inom gruppen modersmålet, tyska, engelska och matematik avstyrktes. Examen ansågs vidare skola kunna godkännas med ett underbetyg, varvid dock två tredjedelar majoritet bland lärarna skulle fordras. Inga föreskrifter om viss kompensation föreslogos därvid. Vitsorden borde i allmänhet avse ämnet i dess helhet, varvid hänsyn skulle tagas till under de båda senaste läsåren visade kunskaper, men särskilda vitsord borde avgivas i svensk skrivning samt i tysk och engelsk skrivning, varvid hänsyn skulle tagas såväl till den skriftliga prövningen som till lärjungens under senaste läsåret å lärorummet utförda skriftliga arbeten. Sedan särskilt tillkallade sakkunniga utarbetat förslag, utfärdade Kungl. Maj:t ny läroverksstadga den 24 september 1928 (kung. 412/28). I denna gjordes en del mindre avvikelser från skolöverstyrelsens förslag. Den muntliga prövningen fick icke utsträckas utöver fyra timmar, men begränsades ej till en dag. Skyldigheten att taga hänsyn till tidigare ådagalagda kunskaper inskränktes till att gälla sista läsårets kurser. Lärjunge, som erhållit vitsordet Godkänd eller därutöver i minst nio av de på timplanen för realskolans högsta klass upptagna läroämnena, ämnet franska oberäknat, skulle godkännas i realexamen. Ett underbetyg, även i svenska språket och litteraturen, kunde alltså förekomma, utan att examen kunde underkännas; däremot tilläts som tidigare anförts ej underbetyg i förmåga att skriftligen behandla modersmålet. Vidare kunde lärjunge, som erhållit minst vitsordet Godkänd i modersmålet samt dessutom i matematik och ett av ämnena tyska och engelska eller ock i nämnda två främmande språk, och som därjämte erhållit minst vitsordet Godkänd i fem andra å timplanen upptagna läroämnen, ämnet franska oberäknat, godkännas i examen, under förutsättning att minst två tredjedelar av de lärare, som i läroämnena undervisat honom i realskolans högsta klass, funno honom på grund av hans i övrigt ådagalagda kunskaper och färdigheter förtjänt att i examen godkännas; i dylikt fall skulle anledningen till beslutet antecknas i examensprotokollet. Ingen kompensation föreskrevs här, men sådan torde dock ha avsetts.

187 Av intresse är, att fastän det icke uttryckligen sades, att överbetyg i övningsämne kunde utgöra kompensation, formuleringen dock möjliggjorde hänsynstagande till lärjungens färdigheter i sådana ämnen. 1928 års läroverksstadga blev icke länge gällande. Redan 1931 tillkallades, som förut nämnts, nya utredningsmän. Dessa läroverkssakkunniga, vilkas huvuduppgift var utarbetandet av ny tim- och kursplan samt anvisningar, föreslogo även en hel del ändringar i läroverksstadgan, vilka till en del berörde realexamen. De sakkunniga föreslogo dock beträffande den muntliga examens anordnande endast, att icke blott skrivningar och arbeten i teckning utan även i förekommande fall slöjdarbeten skulle framläggas. I fråga om examens godkännande däremot innehöll förslaget åtskilligt nytt. Som normalt villkor uppställdes minst Godkänd i alla läroämnen utom franska. Var lärjunge frikallad från undervisningen i matematik, uppställdes för examens godkännande fordran på kompensation i vitsord över Godkänd, uppgående till sammanlagt minst en och en halv betygsenhet. Förekom ett underbetyg, skulle samma kompensation vara nödvändigt villkor för godkännande, men dessutom skulle minst två tredjedelar av de lärare, som under terminen undervisat honom i läroämnena, finna honom på grund av hans allmänna ståndpunkt böra godkännas. Hade en lärjunge ej nått den föreskrivna kompensationen, skulle han ändock kunna godkännas, därest han erhållit vitsordet Berömlig i något av de på timplanen för realskolans högsta klass upptagna övningsämnena. ö v e r detta läroverkssakkunnigas förslag sattes kollegierna i tillfälle att yttra sig. Många avstodo, och de, som yttrade sig, anförde icke mycket om realexamen. Utom en del detaljanmärkningar ifrågasattes lämpligheten av att skriftliga arbeten och dylikt framlades vid examen — det förmenades onödigt öka lärjungarnas arbete med den formella behandlingen. Vidare påpekades, att den övningslärare, som utdelat ett Berömlig, i förekommande fall borde deltaga i omröstningen om examens godkännande, att lärjunge skulle vara skyldig deltaga i de skriftliga proven i samtliga ämnen i hans examen, i vilka sådana förekomme, att bestämmelsen om godkännande av den, som bortvalt matematik, utan omröstning vore inkonsekvent, då den. som blivit underkänd i matematik, kunde godkännas blott efter omröstning, samt att ingen skärpning eller blott en mindre skärpning av bestämmelserna i 1928 års stadga vore påkallad; mindre kompensation än som föreslagits, borde fordras både vid bortval av matematik och vid underbetyg. Skolöverstyrelsen yttrade sig den 28 februari 1933 över läroverkssakkunnigas förslag och föreslog därvid frånsett vissa formella ändringar endast få avvikelser från de sakkunnigas förslag. Endast skrivningar och arbeten i teckning borde framläggas vid den muntliga examen. De i huvudsaklig enlighet med skolöverstyrelsens förslag avfattade bestämmelserna återfinnas i gällande läroverksstadga §§ 74—81.

188 4. Ledning och kontroll. Beträffande realskolexamens anordnande hade 1899 års läroverkskommitté föreslagit, att den skulle kontrolleras av censorer, men departementschefen ansåg detta onödigt. Den för examensfordringarnas jämnhet behövliga kontrollen kunde, ansåg han, erhållas på enklare sätt, om de skriftliga provens utgivande och ledningen av examen i övrigt överlämnades åt den samtidigt föreslagna läroverksöverstyrelsen. Riksdagen år 1907 uttalade icke i detta avseende någon egen mening, vilket måste anses innebära, att den anslöt sig till vad departementschefen anfört. I övrigt hade riksdagen sannolikt samma uppfattning som 1899 års riksdag, vilken hade uttalat, att den då tilltänkta examen ej borde göras allt för rigorös. Examen anordnades så, att de skriftliga proven utgåvos av läroverksöverstyrelsen och förelades examinanderna samtidigt i hela riket. Efter examens avslutande insändes examensskrivningarna till överstyrelsen, där de underkastades en central eftergranskning. Så sker alltjämt, och överstyrelsen meddelar numera läroverken, om eftergranskarna framställt anmärkningar mot skrivningarna i formellt hänseende, mot deras yttre skick och framför allt mot bedömningen av de olika proven m. m., samt upprättar erforderlig statistik över examens utfall vid rikets olika skolor. Över den muntliga prövningen utövades i allmänhet ingen egentlig kontroll vid läroverken. Överstyrelsen bestämde de ämnen,-i vilka förhör skulle äga rum, men i övrigt leddes examen av rektor, såvida icke någon ledamot av överstyrelsen var närvarande och övertog ledningen av examen. I den mån 1 äro verksråden hade tillfälle därtill, besökte de skolorna och voro närvarande vid examen, men i andra fall voro blott inspektor, någon gång eforus. lokalstyrelsens ledamöter och de kommunala vittnena närvarande. Dessa hade visserligen liksom läroverksråden rätt att föreskriva, vilka delar av kursen som förhöret skulle omfatta, men denna rätt begagnades ingalunda alltid. Varken läroverksråd eller övriga, som skulle närvara, hade någon formell rätt att ingripa i fråga om examens godkännande. Examen försiggår vid läroverken alltfort på detta sätt. Blott den ändringen har vidtagits, att bestämmelsen om de kommunala vittnena avskaffats år 1928. Vid kommunala och enskilda skolor, som erhållit rätt att anställa realskolexamen, gällde motsvarande bestämmelser men med det tillägget, att examen skulle övervakas och ledas av ett läroverksråd eller av ett av läroverksöverstyrelsen utsett ombud, som efter att ha tagit del av examensskrivningarna bestämde de ämnen, i vilka förhör skulle äga rum, och sedan även angav de delar av kursen, förhöret skulle omfatta, men som dock icke hade befogenhet att godkänna eller underkänna en examen. Beträffande examens övervakande betonade skolkommissionen vikten av en effektiv kontroll. Den dåvarande övervakningen vid läroverken genom

189 eforus, inspektor, (lokalstyrelse) och vittnen ansågs mindre verksam än den ordning, som gällde för kommunala mellanskolor och privata läroanstalter med examensrätt. Kommissionen ansåg, att denna anordning hade visat sig vara till bestämt gagn och att den i icke ringa grad bidragit till det förhållandevis goda resultat, som i fråga om realskolexamen i regel vunnits vid sagda läroanstalter. Den förordade därför ombudsinstitutionens utvidgande till att omfatta alla läroanstalter med rätt att anställa realexamen. Ombuden ansågos även böra erhålla något större befogenhet än förut. De borde äga att fastställa ämnen för det muntliga förhöret samt leda och i övrigt övervaka examen, men avgörandet i fråga om en examens godkännande eller underkännande borde fortfarande tillkomma lärarna. Ombuden borde dock uttryckligen tillerkännas rätt att i detta avseende göra uttalanden till examensprotokollet. Kommissionen fann det alltså visserligen icke lämpligt, att de vanliga examensombuden erhölle inflytande på examens godkännande men ansåg, att om examensledaren vore ledamot av skolöverstyrelsen, åtskilligt talade för att han utrustades med vidsträcktare makt. I överstyrelsen funnes tillgång till eftergranskarnas omdömen om de skriftliga proven och till examensombudens berättelser. Såväl härigenom som genom sin inspektionsverksamhet ansågos överstyrelsens ledamöter ha erhållit en vidsträckt överblick över examensresultatet och kunskapsnivån vid rikets olika läroanstalter. Ledamöterna ägde härigenom förutsättningar för ett enhetligt bedömande av examinandernas prestationer och dessas förhållande till de bedömande lärarnas vitsord, till vilka de övriga ombuden i regel icke ägde någon motsvarighet. En eventuell censorsbefogenhet syntes emellertid lämpligen böra begränsas till sådana fall, där vederbörande lärare uppenbarligen visat en överdriven mildhet vid godkännandet av examinandens kunskaper, medan däremot det motsatta förhållandet, vilket bl. a. på grund av examens omfattning undandroge sig ett fullt säkert bedömande, icke syntes böra falla inom området för berörda censorsbefogenhet. I de av läroverkens och andra skolors kollegier m. fl. över skolkommissionens betänkande avgivna yttrandena har frågan om hur kontrollen av realexamen skulle anordnas icke tillvunnit sig så stort intresse. Åtskilliga kollegier uttala sig dock emot den av skolkommissionen föreslagna kontrollen av examen, och i ett rätt stort antal yttranden ifrågasattes examens avskaffande. Skolöverstyrelsen konstaterade i sitt yttrande, att examens inrättande medfört goda verkningar, men framhöll även, att vissa farhågor, som uttalades 1904, i huvudsak besannats. Beträffande examens anordnande ville skolöverstyrelsen icke vara med om någon skärpning och var snarast böjd för att avstyrka kommissionens förslag till kontrollanordningar men ville icke i detta sammanhang uttala sig om sådana detaljer.

190 Överstyrelsens läroverksavdelning framhöll, att realskolexamen trots vissa brister i stort sett fyllt det avsedda ändamålet. Den hade särskilt genom de skriftliga proven blivit en kontroll på realskolans verksamhet. Att, som skolkommissionen föreslagit beträffande examens ledning och övervakning, göra ombudsinstitutionen allmän ansåg läroverksavdelningen stå i strid mot det resultat, riksdagen kommit till vid examens införande. I propositionen till 1904 års riksdag hade den av 1899 års läroverkskommitté föreslagna censorsinstitutionen slopats, och detta mötte inga invändningar från riksdagens sida. Den muntliga examens ledning och övervakning borde i huvudsak vara beskaffad på samma sätt som dittills. Det skulle bli ogörligt att erhålla lämpliga personer för uppdraget som skolöverstyrelsens ombud utan att i stor utsträckning använda läroverkslärare, som icke lämpligen borde resa bort från de egna läroverken vid den tidpunkt, det här gällde. Läroverkslärare som ombud vid eget eller andra läroverk ansågs också kunna ge upphov till onödiga slitningar. Dessa ombuds övervakande uppgift ansågs även mindre påkallad, om villkoren för examens godkännande skärptes på sätt avdelningen föreslagit. En del av de kommunala skolorna ansågos ha nått en sådan utveckling, att examen vid dem ej heller alltid behövde övervakas från överstyrelsens sida. Avdelningen ifrågasatte därför, om ej överstyrelsen kunde erhålla rätt att för varje särskilt fall bestämma, huruvida den muntliga prövningen skulle övervakas och ledas från överstyrelsens sida eller om ordningen skulle bestämmas av vederbörande eforus eller inspektor efter samråd med skolans rektor. Dessa bestämmelser borde då gälla alla examensberättigade skolor, således även de allmänna läroverken. Avdelningen hade utgått ifrån att realskolan i det hela skulle meddela samma kunskapsmått som tidigare, men erinrade om att Kungl. Maj:t anbefallt utredning om dels i vad mån realskolexamens behörighetsområde kunde vidgas, dels ock om möjlighet att eftergiva kravet på avlagd studentexamen som villkor för tillträde till vissa studie- och levnadsbanor. Dessa utredningar förelågo icke ännu, varför det vore omöjligt att taga hänsyn till de förändringar, som i en framtid kunde bli en följd av dessa utredningar. Beträffande examens ledning och kontroll, anförde 1924 års skolsakkunniga, hade starka invändningar mot skolkommissionens förslag om ett allmänt införande av ombudsinstitutionen gjorts från åtskilliga kollegier samt från skolöverstyrelsens såväl majoritet som minoritet. Även de sakkunniga ställde sig tveksamma beträffande ett allmänt införande av ombudsinstitutionen. Den ekonomiska sidan av frågan borde även beaktas. Det vore uppenbart, att kostnaderna för en så omfattande ombudsinstitution som den föreslagna måste bli ganska betydande. Det syntes icke de sakkunniga tillrådligt att utan synnerligen vägande skäl införa en sådan anordning. Det hade varit ganska naturligt, att de kommunala mellanskolorna underkastats en strängare kontroll, innan någon grundligare erfarenhet om

191 dem vunnits, men om, som det ifrågasatts, de kommunala mellanskolorna i större eller mindre utsträckning förstatligades, syntes det saknas tillräcklig anledning att beträffande dem tillämpa en strängare examenskontroll än vid andra skolor. Ett viktigt skäl mot den utsträckta ombudsinstitutionen låge vidare däri, att den antagligen mer än något annat skulle komma att utöva ett skadligt tryck på skolans arbete. Även mot läroverksavdelningens förslag om en till särskilda fall begränsad användning av ombudsinstitutionen ansågo de sakkunniga allvarliga skäl kunde anföras. Såsom av motiveringen framginge. skulle ombuden framför allt sändas till skolor, vilka vore i ett eller annat avseende misstänkta som mindre gocla. Utsändandet av ombud till en skola kunde då lätt komma att på denna trycka en stämpel av mindervärde, varigenom hela institutionen kunde komma att framstå som synnerligen förhatlig, vilket skulle motverka dess uppgift att utgöra ett stöd för skolan och dess lärare. Skulle med hänsyn härtill ombud blott komma att utsändas i rena undantagsfall, torde det syfte de skulle tjäna lika väl kunna vinnas genom besök av skolöverstyrelsens ledamöter vare sig i form av inspektion eller för att leda och övervaka examen. De sakkunniga hade tagit under övervägande, huruvida icke sådana former för ledningen av den muntliga prövningen skulle kunna utfinnas, att den varken behövde regelbundet ske genom särskilda ombud eller helt överlämnas åt rektor. Det syntes dem, som om detta syfte skulle vinnas, om ledningen av examen i regel utövades av eforus eller inspektor. Givetvis borde ledning och övervakande av examen, i den ringa utsträckning så kunde ske, utövas av skolöverstyrelsens medlemmar, men där detta ej vore möjligt, skulle eforus eller inspektor vara examensledare. Endast i de fall, då ingen av de nämnda vore i tillfälle att fullgöra uppdraget, skulle examensledningen överlämnas åt särskilda av skolöverstyrelsen utsedda ombud. En sådan organisation tillämpades redan i fråga om folkskollärarexamen och hade där visat sig tillfredsställande. De sakkunniga nämnde till sist även något om de uppgifter, som borde tillkomma examensledaren. Medlem av skolöverstyrelsen, vilken ledde examen, borde äga den vidsträcktare befogenhet, som av skolkommissionen förordats. De skyldigheter och befogenheter, som eljest skulle tillkomma examensledaren, bleve i huvudsak följande. Examensledaren skulle taga kännedom om de i den skriftliga prövningen utförda arbetena, vilka därför, i vederbörlig ordning granskade, jämte det över deras bedömande förda protokollet borde i god tid före den muntliga prövningen överlämnas till examensledaren. Denne skulle bestämma de ämnen, i vilka muntlig prövning skulle äga rum, och, som i det föregående antytts, inom viss tid före den muntliga examen lämna meddelande åt rektor om dessa ämnen. Examensledaren skulle efter förslag av rektor fastställa ordningen för den muntliga

192 prövningen. Det skulle också tillkomma honom att bestämma de delar av sista klassens kurs, i vilka lärarna vid prövningen skulle verkställa förhör. Vidare skulle examensledaren äga att, om han så önskade, föra ordet vid examenskollegiet och h a rätt att deltaga i dettas överläggningar men icke i dess beslut. Plan skulle jämte rektor underteckna examensprotokollet samt ha rätt att till detta göra de anteckningar, vartill den verkställda examen kunde föranleda. Betyg för lärjunge, som blivit godkänd i examen, skulle undertecknas av examensledaren jämte rektor. Det skulle slutligen åligga examensledaren att inom en månad efter examens slut till skolöverstyrelsen avgiva berättelse över den verkställda examen, varvid han hade att meddela de erinringar angående arbetet vid läroanstalten eller prövningen och betygsgivningen, han till äventyrs kunde ha att framställa. Det syntes de sakkunniga rimligt, att såväl inspektor som särskilt förordnat ombud erhölle skäligt arvode för uppdragets fullgörande. Dessutom borde i förekommande fall reseersättning utgå. Då dessa fall givetvis bleve sällsynta, skulle kostnaderna vid här diskuterade ordning bliva väsentligt mindre, än om ombudsinstitution allmänt infördes. I propositionen till 1927 års riksdag förklarade statsrådet, att den enda mera anmärkningsvärda avvikelse från skolkommissionens förslag i fråga om examens ledning och kontroll, som syntes honom påkallad, gällde ledningen av examen. Statsrådet fann övervägande skäl tala för en anordning, enligt vilken den önskvärda likformigheten uppnåddes genom att även vid mellanskolorna tillämpa den ordning, som gällt beträffande de allmänna läroverken. Vidare ansåg han sig böra framhålla, att bedömandet av examen borde försiggå under beaktande av de båda senaste årens studieresultat. Riksdagen uttalade i överensstämmelse med utskottets förslag, att vad departementschefen anfört i fråga om realexamen och därmed sammanhängande förhållanden ej hade givit riksdagen anledning till någon erinran. Den nu förekommande examenskontrollen vid de kommunala mellanskolorna fann riksdagen alltså ej böra upprätthållas för framtiden. Skolöverstyrelsen, som på uppdrag av Kungl. Maj:t efter kollegiernas hörande inkom med förslag till erforderliga ändringar i läroverksstadgan, anförde beträffande kontrollen av den muntliga examen, att examen skulle ske i närvaro av eforus eller inspektor, »läroverksnämnden» samt minst tre av vederbörande kommunalstyrelse utsedda ojäviga vittnen. Ehuru ledningen av den muntliga examen ansågs böra ligga hos rektor, borde ledamot, av skolöverstyrelsen, om han vore närvarande, kunna fördela lärjungarna i grupper och bestämma de delar av kursen, förhören skulle omfatta. Överstyrelsen borde fortfarande bestämma de ämnen, i vilka förhör skulle äga rum. I den nya stadgan gjordes i fråga om kontrollen av examen blott den avvikelsen från överstyrelsens förslag, att de kommunala vittnena avskaflades. Blott inspektor och lokalstyrelsens ledamöter hade alltså normalt rätt att närvara vid examen.

193 1931 ars läroverkssakkunniga föreslogo inga ändringar i fråga om examens ledning och kontroll. Kollegierna, bland vilka många avstodo från att yttra sig, anförde utöver en del detaljanmärkningar, som huvudsakligen gällde anordnandet av fyllnadsprövningarna och privatistexamen, i stort sett blott, att examensvittnen vore behövliga vid stora skolor, där inspektor och lokalstyrelse ej alltid räckte till för alla examensgrupperna. Skolöverstyrelsens yttrande, som Kungl. Maj:t i sak följde vid utfärdandet av 1933 års läroverksstadga, innehåller blott obetydliga avvikelser från de läroverkssakkunnigas. Liksom av flera kollegier avstyrktes dock förslaget om vittne vid muntlig fyllnadsprövning, varigenom avgiften kunde minskas.

5. Examina på realskolestadiet i några andra länder. Avslutade kurser med eller utan examen på ett åldersstadium motsvarande vår realexamen finnas vid flera andra länders skolor. Därvid kan kursavslutningen vara inlagd på vägen fram till skolans slutexamen, så att alla måste passera den, eller placerad som målet för en utgrening från den övriga organisationen. Även fullt fristående skolformer kunna meddela på delta åldersstadium avslutade kurser ulan något samband med de högre skolor, som förbereda för tillträde till universitet eller högskolor. Före realskolexamens inrättande i Sverige var huvudstridsfrågan just, om den allmänt medborgerliga bildning, lägre än studentexamens, som var behövlig för en del yrken, tjänster och praktiska skolor, skulle meddelas i från de dåvarande läroverken skilda skolor eller i dessas lägre klasser. Olika länder ha löst denna fråga på olika sätt. Danmark har tre examina av detta slag: realeksamen, almindelig forberedelseseksamen och pigeskoleeksamen. Realeksamen förutsätter, att lärjungen tidigare avlagt mellemskoleeksamen, som år en skolans inre årsexamen utan andra rättsverkningar än att under vissa villkor berättiga till inträde i gymnasiets lägsta klass eller i realeksamensklassen. Alla Ire examina ha såväl skri.tlig som muntlig prövning. I realeksamen givas följande skriftliga prov: en dansk uppsats, ett prov i engelska eller i tyska bestående av översättning från danska till det främmande språket eller en reproduktion, samt uppgifter i räkning och matematik. Flickorna kunna i fråga om räkning och matematik välja mellan alt deltaga i båda proven, blott deltaga i räkning eller icke alls deltaga. Almindelig forheredelseseksamen avlägges vid vissa realskolor, i allmänhet på mindre orter ute i landet, men det finns även kurser anordnade, som direkt från landsbygdsfolkskolorna leda till denna examen. Den har skriftliga prov i dansk uppsatsskrivning, i räkning, i aritmetik, (algebra), i geometri och i översättning från engelska till danska. Till de skriftliga proven anslås i båda dessa examina 3 timmar för språkskriv13—516517. I V : 3.

194 ningarna och 4 timmar för övriga prov. Samma två uppsatsämnen lämnas i båda examina, men de övriga proven äro olika. Pigeskoleeksamen har delvis samma skriftliga prov som realeksamen. Inga andra hjälpmedel än räknetabeller (logaritmtabeller) vid proven i räkning och i matematik tillåtas vid någon av dessa examina. Alla äro de kontrollerade av censorer, som sätta betygen. Godkänd realeksamen och almindelig forheredelseseksamen berättiga till intagning i vissa högre skolor, varvid dock särskild intagningsprövning kan förekomma vid några högskolor, samt fordras för vissa tjänster. År 1910 avlades realeksamen av 5 957 lärjungar; pigeskoleeksamen av 67 och almindelig forheredelseseksamen av 1 740. Av dessa senare avlade 1 355 sin examen vid någon realskola, medan de övriga 385 avlade examen inför en examenskommission. Medelåldern i realeksamen var för gossarna 16'8 år och för flickorna 16-7 år. (Dessa medeltal äro beräknade med användande av den namnförteckning över dem, vilka avlagt examen, som återfinnes i Meddelelser angaaende de hojere Almenskoler i Danmark for Skoleaaret 1939—40.) England. Såväl de hittillsvarande Senior Schools som Central Schools avse att bibringa lärjungarna ett mått av allmän medborgerlig bildning, behövligt för vissa levnadsbanor. Kursen i Senior School är mera allmänt lagd, medan den i Central School är i någon mån yrkesbetonad. Dessa skolor avslutades ej med någon examen, men grundliga prövningar verkställas varje år på den genomgångna kursen. Emellertid finnas under skoltiden för gossar, som fyllt 13 år, och flickor, som fyllt 13x/2 år, tillfälle att avlägga en examen, som leder över 1111 rena yrkesskolor med 3-åriga kurser för gossar och 2-åriga för flickor. Denna examen är egentligen anordnad för lärjungar, som genomgått seniorskolans andra klass, men omkring en tiondel av examinanderna komma från Central Schools. Examen avlägges i två etapper, efter vilka även kommer en muntlig prövning. Första avdelningen upptar engelska och räkning. Den andra omfattar för gossarna slöjd, frihandsteckning och linearritning och för ilickorna sömnad och teckning. Ungefär hälften av deltagarna i första avdelningen komma fram till den andra, som avlägges tre månader senare. I första avdelningen underkända kunna dock få deltaga i den andra, om de äro särskilt skickliga i manuellt arbete eller ha ovanligt goda konstnärliga anlag. Något mer än hälften av dem, som gå igenom de två första avdelningarna, bruka bestå i den muntliga prövningen. De lärjungar, som e r h å r a goda examensbetyg, få understöd eller friplatser vid de yrkesskolor, som examen leder till. Dessa skolor lägga huvudsakligen vikt vid yrkesundervisning (Vocational Training). De finnas exempelvis inom handel, tekniska yrken, konst, sjöfart och hushålls verksamhet. Ännu en avgångsexamen för seniorskolans och centralskolans lärjungar finnes i trettonårsåldern. Den är avsedd för dem. som först nu nått en ut-

195 veckling, som gör dem lämpliga för undervisningen i Secondary Schools, eller som tidgare underlåtit att begagna sina möjligheter. Denna examen, som heter Supplementary Junior County Scholarships Examination, är närmast en konkurrens om fripiatser vid läroverken, också deltaga här lärjungar icke blott från scniorskolan och centralskolan utan även från läroverken. Denna examen är helt skriftlig. De, som från de förra av dessa skolor anmäla sig till denna examen, måste tillhöra femte eller högre klass. De skola deltaga i det vanliga skolarbetet och få icke skiljas från kamraterna för särundervisning. Examen beslår av två avdelningar med två eller tre månaders mellanrum. Ungefär en tredjedel från första omgången bruka få gå upp i den andra. Det slutliga målet nås av omkring 10 % av de anmälda. Procenten är något högre för flickor än för gossar. Första avdelningen omfattar vanligen modersmålet och räkning och den andra historia och geografi. Dessa examina äro rent inre skolexamina och medföra ingen formell kompetens utanför skolsystemet. Detta gäller däremot i viss mån om the School Certificate Examination även kallad First School Examination, som avlägges av läroverkens lärjungar i åldern 16 till 17 år och som närmast motsvarar vår realexamen (efter fem års skolgång i realskolan) ehuru med högre behörighetsvärde än denna. Den är en yttre examen även i det avseendet, att den icke anordnas av skolorna själva eller av den centrala skolledningen utan av något eller några av de engelska universiteten. Examen förekommer sålunda i åtta varianter med någon skillnad i fråga om fordringar. Den mest ansedda är »the Oxford and Cambridge Certificate Examination». Vanligen välja sekundärskolorna dock någon annan form, t. ex. den, som anordnas av Oxfords resp. Cambridges universitet ensamt, the Oxford-(Cambridge-) Local Examination, eller också någon av de examina, som anordnas av något av de nyare universiteten, vilka former i vissa fall anses något lättare. Al!a dessa examina förrättas av universitetsexamensnämnder, vilka på förslag av ett centralt examensråd godkänts av undervisningsdepartementet. Examensrådet, som utom av ordföranden består av 10 representanter för examensnämnderna, 10 representanter för de lokala skolmyndigheterna och 10 representanter för lärarkåren, är tillsatt av departementet och skall övervaka, att examensstandarden blir någorlunda likformig trots de åtta varianterna. Examen var avsedd att gälla alla lärjungar i examensklassen och icke blott dem, som anmälde sig, för att på så sätt bli en mätare på effektiviteten av skolornas arbete. Fordran på att hela klasserna skola anmälas upprätthålles emellertid icke numera. Examen är helt skriftlig med undantag för främmande språk, där även muntlig prövning kan förekomma. Alla ämnen äro i engelska skolor vad vi kalla skrivämnen, och skriftlig examen anordnas i alla. Ämnena uppdelas därvid i fyra grupper på följande sätt: I. engelska ämnen: engelska, kristendomskunskap, historia och geografi:

196 II. främmande språk; III. matematik och naturvetenskap, varvid den senare omfattar en mängd specialämnen (botanik, biologi, kemi, fysik, mekanik, värme, ljus och ljud, elektricitet och magnetism o. s. v.); IV. konstnärliga och praktiska ämnen: teckning eller konst, musik, slöjd, hushållsgöromål, handelsämnen. För godkännande fordras godkänt betyg i minst fem ämnen, varav minst ett ur vardera av grupperna 1, II och 111. I praktiken anmäla de flesta engelska, franska och matematik. Denna examen vitsordar icke samma breda allmänbildning som den svenska. Däremot medför den en betydligt mera fördjupad utbildning i de i examen ingående ämnena än svensk realexamen och i vissa fall även än svensk studentexamen. Provet i det främmande språket är sålunda såsom helhet betraktat av en svårighetsgrad, som icke kan anses ligga under ett svenskt skriftligt prov i studentexamen. Det gäller för dessa sextonåringar att utan hjälpmedel på tre timmar åstadkomma följande: översättning frän franska av dels en prosatext på 200—300 ord, dels en poesitext på omkring 100 ord, eller två prosaprov i olika stilarter, översättning till franska av en text på omkring 150 ord samt en uppsats på franska på omkring 200 ord över ett av flera, vanligen tre förelagda ämnen, t. ex. Brev till dekanus vid ett franskt universitet med begäran om upplysningar om en sommarkurs, fortsättning på en berättelse, som klassen haft att översätta från franska el. dyl. Även om kraven på korrekthet av olika skäl icke äro lika höga som vid de svenska skolornas prov, vilka mera ha karaktären av precisionsprov, torde dock det engelska provet överträffa det svenska som mätare på lärjungarnas levande språkkunskaper. Provet i modersmålet är i England av helt annat slag än hos oss. Det omfattar i regel dels en uppsats över ett av flera vanligen relativt lätta ämnen, till vilken är anslagen en tid av IV2 timme, dels behandling av ett antal språkliga uppgifter av olika slag under ytterligare iVt timme omedelbart efter uppsatsprovet, dels slutligen senare samma dag behandling av omkring fyra bland ett antal litteraturhistoriska och litteraturanalytiska uppgifter under 2 timmars tid. I praktiken variera ämnenas antal i denna examen mellan 6 och 8; normalt medtagas 7. En del lärjungar nöja sig med 5, men att detta gäller de svagare lärjungarna, framgår av att denna grupp har den största kuggningsprocenten. Av de i examen deltagande lärjungarna kuggas normalt mer än 25 %. Dä endast omkring 54 % deltaga i examen, avlägges denna blott av knappa 40 % av läroverkens lärjungar. Denna examen berättigar vid vissa universitet till inträde utan vidare, medan man vid andra fordrar visst högt betyg i bestämda ämnen. Den befriar vidare från en för tillträde till vissa intellektuella yrken eller utbildningsvägar eljest föreskriven preliminär examen. Olika förslag till ändringar i den nuvarande examensproceduren ha framställts, bl. a. har den ändringen föreslagits, att godkänt betyg skulle fordras i

197 engelska och i antingen ett främmande språk eller ett matematiskt natur vetenskapligt ämne. Fortfarande skulle dock fordras fem godkända ämnen, men det högsta antalet ämnen skulle begränsas till 6 eller möjligen 7. För närvarande föreligger ett officiellt förslag rörande en omorganisation av the School Certificate Examination vilket framlagts av den s. k. Nonvoodkommittén, som haft att utreda frågan om de engelska »läroverkens» kurser och examina. Enligt detta förslag skall examen icke såsom för närvarande avläggas inför universitetens examensnämnder utan inför skolans egna lärare, som därigenom förväntas få större frihet att ordna lärokurser och arbetssätt och även väntas erhålla större auktoritet inför allmänheten. Därjämte skall lärjungarnas bundenhet vid vissa ämnesgrupper eller ett visst anta? ämnen bortfalla, och de skola få rätt att till examen anmäla de ämnen, som de själva önska. Avgångsbetyget skall innehålla uppgift dels om lärjunges förhållande i skolan, om det sätt, varpå han deltagit i skolans allmänna liv. lekar (games), föreningsväsen o. dyl., så att därav framgår, hur lärjungen begagnat de möjligheter, som skollivet erbjudit, dels vitsord över den avslutade examen. Under en övergångstid av sju år skall emellertid examen fortfarande anordnas av universitetens examensnämnder och ledas av ett permanent examensutskott, som skall bestå av åtta lärare, fyra medlemmar av den lokala skolmyndigheten, fyra universitetsrepresentanter och fyra »undervisningsråd*. Vid slutet av denna övergångsperiod skall övervägas och beslutas. huruvida examen dä kan läggas helt i skolans händer och sålunda bli en intern examen eller om en ytterligare övergångstid är erforderlig, under vilken lärarna successivt få ökat inflytande över examen. Den försiktighet, med vilken de nya examensformerna föreslås till genom förande, angives ha sin grund i den starkt delade opinionen i frågan bland läroverkens egna lärare och jämväl bland allmänheten. Ett växande antal av läroverkens lärjungar kvarstanna efter 16-årsålderu i skolan, där de under ett eller två år syssla med specialiserade studier — en motsvarighet till de klasser vid franska lycées, som efter baccalauréal förbereda för högskolestudier. Vid 18-årsåldern kunna dessa lärjungar avlägga en ny examen, the Higher Certificate Examination eller Second Examination, som tillgår på väsentligen samma sätt som den föregående examen men ligger på ett betydligt högre plan och är starkt specialiserad. Den är även väsentligen skriftlig och omfattar 3 a 5 ämnen. Examensuppgifterna äro här mycket krävande. I franska förekomma sålunda samma dag tvä skriftliga prov på vartdera 3 timmar och av olika beskaffenhet. Det första liknar School Certificate-provet men är längre och svårare och det senare äv ett litteraturanalytiskt och litteraturhistoriskt prov, där svaren kunna ges antingen på franska eller engelska. Detta senare prov ger vid handen, att språkundervisningen på det högsta stadiet har en utpräglat litterär karaktär och särskilt tar sikte på den klassiska litteraturen. Omläggning planeras til! en svårare examen särskilt för dem. som söka stipendier.

198 De underkändas antal är här ännu större än i den föregående examen, minst 30 %, och större för flickor än för gossar. Den här skildrade högre examen föreslås av Norwoodkommittén fortfarande skola ledas av universiteten. Ehuru man, som ovan sagts, kan vinna inträde vid universitetet med endast First School Examination blir det allt vanligare, att de blivande studenterna avlägga den högre examen. Det högre stadiet finns dock ännu på långt när ej vid alla läroverk, och de små läroverken kunna icke alllid stå till tjänst med de kombinationer, som lärjungarna önska. I en nyutkommen officiell redogörelse för skolreformens innebörd har undervisningsdepartementet förordat, att lärjungarna i »grammatikskolorna», som den engelska motsvarigheten till de svenska realskolorna kallas, så vitt möjligt böra kvarstanna till 18-årsåldern, alltså till den högre examen. Det inträffar i England icke sällan, att personer med den lägre examen och rätt till inskrivning vid universitet likväl underkasta sig inträdesexamen (Matriculation Examination) vid ett visst universitet, ehuru de icke ha för avsikt att bedriva universitetsstudier utan ämna gå till praktiskt arbete. Detta sammanhänger med många arbetsgivares vana att vid anställning ge företräde åt personer med dylika betyg, vilka ha större anseende än de relativt nya och traditionslösa skolbetygen. Finland. Mellanskolan har avslutade kurser vare sig den är fristående eller utgöres av ett linjelyceums lägre klasser. De klassiska lyceerna äro ej uppdelade i mellanskola och gymnasium och ha alltså ingen sådan avgångsetapp. Frånses dessa, måste alla lärjungar passera denna kursavslutning, även om de skola avlägga studentexamen. Kursavslutningen kontrolleras ej genom någon examen. Avgångsbetyg från mellanskolans högsta klass medför rätt till inträde i olika yrkesskolor för handel, sjöfart, skogsskötsel, lantbruk 0. s. v. samt fordras för vissa tjänster. Frankrike. Före den senaste reformen (1941) ledde de högre folkskolorna (Écoles primaires supérieures, E. P. S.) och cours complémentaires (C. C.) till examina, som medförde Brevet élémentaire och Brevet d'enseignement primaire supérieur. Dessa examina inrättades 1887, och deras program ändrades 1917. De, som anmälde sig till examen, skulle ha fyllt 15 år den 1 januari det år, de anmälde sig till examen. Ingen dispens lämnades i fråga om åldern. Proven voro skriftliga, muntliga och praktiska. Båda examina avlades inför samma examenskommission. Proven för Brevet élémentaire voro 1936 på den allmänna linjen följande: l:a serien. : , .:.-... ,c 1. En. fransk uppsats över ett moraliskt eller litterärt ämne: 2Vs timme. %. Ett ?Knftti§t.prr^*:i historia och geografi: J V.? timme..

199 3. En provräkning: motiverad lösning av två problem i aritmetik, algebra eller geometri: IV2 timme. 4. Ett skriftligt prov i fysik eller naturlära lVi timme. 5. En rättskrivning: en diktamen om cirka 20 rader, åtföljd av tre språkliga frågor, IV2 timme. Handstilsbelyg sattes efter denna diktamensskrivning. Betyget på en skrivning sänktes en poäng, om stavning eller handstil voro dåliga, två poäng om båda voro dåliga eller om den i ett sådant avseende var mycket dålig. 2:a serien. 1. 2. 3. 4.

Läsning och explication av en fransk text. Ett förhör i aritmetik, algebra eller geometri. Ett förhör i moral- och samhällslära (1'instruction civique). Ett förhör i fysik och naturlära. Vart och ett av dessa förhör varade för varje lärjunge omkring en kvart. 5. Ett prov i teckning. 2 timmar. 6. Föredragande av en sång, som fanns pä en lista med fem stycken framlämnad av lärjungen. Därpå enkla frågor om musik och sång. 10 min. 7. Ett enkelt prov i gymnastik. 10 min. 8. För flickorna: utförande av ett sömnadsarbete. 1 timme. För Brevet d'enseignement primaire supérieur avlades utom de ovan angivna även följande prov. 1. En översättning till franska från ett levande språk. Ordbok på det främmande språket var tillåten. 2 tim. 2. Ett muntligt prov i det främmande språket: samtal. 3. Ett prov i slöjd: förfärdigande av ett föremål av trä eller järn eller en modell av lera efter eget val (gossar) 3 timmar. Ett prov i att komponera en dräkt eller ett plagg (exercices de composition) (flickor) 2 timmar. Proven i concours för inträde i écoles normales primaires (de gamla folkskollärarseminarierna) voro desamma som för Brevet élémentaire. De högre folkskolornas speciella linjer för handel o. s. v. hade i viss mån andra prov. Vid lycées och colleges kunde de manliga lärjungarna efter genomgång av 3:e klassen erhålla ett Certificat d'Etudes secondaires du I er Degré, vilket erhölls utan examen, om medelbetyget i de föregående klasserna alla år varit minst 10. (Skalan gick från 0—20.) I annat fall kunde certificatet erhållas efter en examen av ungefär samma karaktär som examen för brevet d'enseignement primaire supérieur. För flickorna fanns ett certificat d'Etudes secondaires de Troisiéme, som erhölls efter examen, vilken tidigare avlades vid annat läroverk än det lärjungen tillhörde. Dessa fyra olika »betyg» ersättas, sedan numera de högre folkskolorna avskaffats och blivit colleges eller linjer i colleges, genom ett decret av no-

vember 1941 av Certificat d'Etudes classiques du premier cycle och av Certificat d'Etudes mödernes du premier cycle. De erhållas efter examen, som avlägges vid slutet av 3:e klassen. Uppgifter om de praktiska linjernas examina kunna ej ännu lämnas. Dessa examina motsvara i Frankrike närmasl realexamen hos oss. De äro sålunda villkor för intagning i lycées andra cykel, för deltagande i concours för intagning av folkskollärarkandidater, för tillträde till olika praktiska utbildningsanstalter (motsvarande våra handelsgymnasier, tekniska gymnasier o. s. v.) och för vissa tjänster. De speciella linjernas motsvarande examina ha en ställning liknande vår praktiska realexamen även på så sätt, att de skolor, som motsvara våra handelsgymnasier o. s. v., föredraga den allmänna examen framför de speciella. Holland. De högre skolor, som leda fram till högskolestudier, ha icke någon avgångsetapp eller examen motsvarande vår realexamen. De treåriga Hoogere Burgerschoolen eller sådana skolors treåriga linjer meddela dock avslutade kurser, som ge ett mått av allmän medborgerlig bildning jämförligt med vår realexamens. Även de, som avgå från Schoolen vor Uitgebreid Onderwijs, ha inhämtat avrundade kurser av denna natur. Någon examen kunna dessa lärjungar dock ej avlägga vid sina egna skolor, men på ett par platser i landet kan en examen avläggas av dem, som efter genomgång av någon av dessa skolor anmäla sig därtill. De skolor, som meddela här avsett mått av allmän medborgerlig bildning, ha egna avslutade kurser och utgöra icke några för läroverkens högre klasser förberedande anstalter. Detta allmänt medborgerliga bildningsstadium nås icke genom utgrening från gymnasiers eller Hoogere Burgerschoolens lärokurs, och det är icke ett led inpassat på vägen fram till dessa högre skolors slutmål. Norge. Till den 1 juli 1939 avlades i Norge middelskoleeksamen efter genomgång av Middelskolen. Denna examen omfattade en skriftlig och en muntlig prövning och prövning i färdigheter (övningsämnen). Den skriftliga prövningen bestod av en norsk stil, som kunde skrivas endera på bokmål eller landsmål, en tysk översättning eller reproduktion, en engelsk reproduktion och en provräkning. Inga hjälpmedel tillälos vid någon skrivning. Provräkningen bestod av fyra (långa) uppgifter, som alla skulle besvaras. Det fanns möjlighet att undergå inskränkt prövning: med endast ett främmande språk och med en mindre matematikkurs. Den anslagna tiden var i norska och matematik 5 timmar och i språk 4 timmar. För godkännande i den skriftliga prövningen fordrades »Nogenlunde tilfredsstillende» (1) på samtliga skrivningar, dock kunde en examinand vid fullständig prövning godkännas med betyget »Måtelig» (—2) på en skrivning utom den norska uppsatsen, om han på de andra hade en betygssumma av minst 5 och vid inskränkt prövning med blott tre skrivningar, om betygssumman var minst 3. Skrivningarna rättades och bedömdes centralt — landet var härför indelat i 13 kretsar — och även den muntliga examen censurerades.

201 Undervisningsrådet bestämde för varje skola, i vilken utsträckning det skulle anordnas muntlig prövning och prövning i färdigheter. Denna senare prövning förekom dock på senare år av ekonomiska skäl i regel icke. Lägre betyg än »Nogenlunde tilfredsstillende» fick ej förekomma i denna del avexamen, om den skulle godkännas. Den 1 juli 1939 trädde den nya skollagen av 1935 helt i kraft. Enligt denna skall i norska förekomma en uppsats på bokmål eller på nynorska och en reproduktion på det andra språket. För övriga bestämmelser om examen, som från och med då kallas realeksamen, hänvisades till ett reglemente, som skulle utfärdas. Detta har endast delvis kommit i definitiv form. Det nya, som är bestämt, är huvudsakligen, att i de treåriga realskolorna en del av den skriftliga examen avlägges redan efter andra klassen. Sålunda prövas redan då skriftligt i engelska (reproduktion) och i matematik (geometri, aritmetik och praktisk räkning) samt liksom redan förut muntligt i en del av religionskursen (bibelkunskap och katekes) och i en del av naturkunskapskursen (zoologi och botanik). Sista året förekommer en ny provräkning i samhällsräkning samt muntligt prov i språk. Hela examens godkännande är liksom före 1939 beroende icke blott av de enskilda betygen utan även av betygssumman i alla ämnen. Den norska realeksamen avlägges endast vid realskolorna, vilka ha sitt eget slutmål och icke organisatoriskt avse att förbereda för gymnasiet, och den är alltså icke som motsvarande examen i Frankrike och på sätt och vis även i England en etapp på vägen till den högre skolans slutmål, vilken passeras av alla lärjungar. Den, som avlagt realeksamen, intages dock utan prövning i det femåriga gymnasiets tredje klass. Hans studieväg till artium blir då förlängd med ett år. Examen medför i övrigt en behörighet och kompetens av ungefär samma slag som vår realexamen. Schweiz. De olika kantonerna ha mycket växlande skolförhållanden. Vår realskola motsvaras närmast av Sekundarschulen eller Bezirksschulen och Progymnasien. Dessa kunna vara två- till femåriga och utgå från folkskolans fjärde, femte, sjätte eller sjunde klass. I flertalet fall torde de utgå från sjätte klassen och vara treåriga. Någon examen direkt motsvarande vår realexamen finnes icke, men i slutet av varje klass anordnas årsprövningar. Das Sekundarschulzeugnis medför i allmänhet rätt till inträde i mellanskolorna (gymnasier eller högre yrkesskolor), även om tilläggskurser kunna fordras och detta icke blott vid latinläsande gymnasier, ehuru de lägre skolornas kurser ofta äro inriktade mot praktiska yrken och utbildningsanstalter. Genoingång av sekundärskola medför en viss prestige och ger något av den i Schweiz så nödvändiga kunskapen i åtminstone ett av landets andra språk. I allmänhet eftersträvas av dem, som ej skola fortsätta i någon mellanskola, en tvåårig kurs, efter vilken lärjungen undergår inträdesprövning till någon yrkesskola för handel eller av tekniskt slag. En del genomgå, dock en tre-

årig kurs och pröva först därefter in i yrkesskolan. som ha längre kurser, närma sig mer mellanskolorna.

De sekundärskolor,

Tyskland. Genom reformen 1938 avskaffades icke blott »Obersekundareife» utan även begreppet »mittlere Reife», som svarade mot genomgången mellanskola men som även inneslöts i avgångsbetyg från Untersekunda. Det högre läroverket och mellanskolan, med undantag för Zubringeschule, som icke har något eget mål och icke meddelar avgångsbetyg utan blott flyttningsbetyg till viss klass i det högre läroverk, till vilket den anknyter, fingo nu helt skilda mål. Mellanskolan meddelar »das Schulzeugnis der Mittelschule», som medför rätt till inträde i yrkesskolor och fordras för vissa anställningar. Detta betyg har en ställning i huvudsak motsvarande realexamensbetyget hos oss, men leder icke till någon klass eller linje i det högre läroverket, vilket i sin tur icke meddelar något avgångsbetyg, som medför någon kompetens, annat än mogenhetsbetyget efter genomgång av åttonde klassen. Flyttningsbetyget till klass 7 medför dock samma rätt till intagning i fackskolor som tidigare Obersekundareife eller Mittlerereife medförde. Redan före 1938 erhölls avgångsbetyget från mellanskolorna utan någon kontrollerad examen — blott vid vissa till folkskolan anknutna mellanskolelinjer (gehobene Abteilungen) förekom vid avgången en Kommissionsprufung. E n slags examen förekommer dock för privatister. U. S. A. Någon motsvarighet till vår realexamen finnes icke. Avgångsbetyg från High School representerar för en mängd människor den allmänt medborgerliga bildning, som de bygga sin vidare utbildning på. Collegeundervisningens första år svara mot våra gymnasiers högsta ringar. Detta är anledningen till att, som på annat ställe redan omnämnts, det fordras vissa förberedande kurser i allmänbildande ämnen, innan den egentliga akademiska yrkesutbildningen börjar. 6. Erfarenheter av realexamen. 1 skolutredningens betänkande II ha vi lämnat vissa uppgifter om avlagda realexamina, godkända och underkända i examen, examensåldern och de examinerades tillämnade levnadsbana. Här torde det dock vara av intresse att framlägga en kort sammanställning av en del uppgifter om hur examen utfallit under olika tider och vid olika skolformer (Bil. 2). I tabell 1 lämnas först en översikt dels av antalet till realskolexamen anmälda, dels av antalet uteblivna och underkända i den skriftliga respektive muntliga examen under åren 1929—1942. De, som icke infunnit sig till eller som underkänts i den skriftliga examen, utgjorde, under denna tid på den femåriga linjen genomsnittligt något större procent av anmälda såväl gossar som flickor än på den sex- och fyraåriga linjen.

203 Variationerna år från år äro i allmänhet oregelbundna och torde till väsentlig del bero av olikheter i de förelagda uppgifterna. En fullständig jämnhet i uppgifternas svårighetsgrad torde icke alltid vara möjlig att åstadkomma. Procenttalen av dem, som icke passerat den skriftliga examen, äro genomgående låga och nå icke i något fall värden, som äro vanliga i motsvarande examen i en del andra länder. Procenttalen av dem, som icke passerade den muntliga examen, äro genomgående ännu lägre än i den skriftliga examen och berättiga icke till någon jämförelse mellan olika skolformer eller linjer. Då tillämpningen av gällande bestämmelser för examens godkännande icke torde vara underkastad några egentliga variationer vid ett och samma läroverk, ha vi, för att erhålla en översikt av förfarandet, härvidlag ansett oss kunna inskränka undersökningen till att omfatta ett år. De erhållna uppgifterna, som avse år 1943, framgå av tab. 2 och 3. I bestämmelserna om realexamen stadgas, att den skriftliga examen skall godkännas, om examinanden är godkänd i svensk skrivning och två andra skriftliga prov. Examinanden må även kunna undergå muntlig prövning, om han erhållit lägst vitsordet Godkänd för svensk skrivning och för endast ett annat skriftligt prov, därest minst två tredjedelar av de lärare, som under terminen undervisat honom i läroämnena, anse sådant böra honom medgivas. I dylikt fall skall anledningen till beslutet antecknas till examensprotokollet. Som framgår av tab. 2 äro sådana godkännanden icke särdeles vanliga. Somliga år förekommo sådana fall vid vissa läroverk, andra år vid andra läroverk. Antalet växlar givetvis något år från år, men större olikheter kunna icke väntas, om icke yttre orsaker av mera allmän natur skulle uppträda. Sådana omständigheter måste då komma till synes i de till examensprotokollen antecknade motiveringarna, varom längre fram något skall sägas. Det antal, som godkänts i den skriftliga examen enligt den ovan angivna särbestämmelsen, uppgår för flickorna till en knapp procent av antalet anmälda och är för gossarna ännu lägre. De utgöra vid de olika skolformerna växlande procent av dem, som ha två underkända skriftliga prov. Denna procent är för gossarna i genomsnitt 20-6 men för flickorna åtskilligt större. Omkring hälften av dessa godkända ha haft den engelska skrivningen godkänd. Talen äro för små, för att olikheterna mellan linjerna skulle förtjäna uppmärksamhet. De, som på detta sätt erhållit tillträde till den muntliga prövningen, ha till största delen godkänts i denna. Sammanlagt ha av ifrågavarande lärjungar 2 gossar och 2 flickor underkänts i den muntliga examen. . Som skäl för detta godkännande i skriftlig examen h a r i det alldeles övervägande antalet fall med växlande formulering angivits, att examensskrivningarna . icke utvisat examinandens verkliga ställning (tillfälligt misslyckande, kunde väntas erhålla godkänt examensbetyg i ettdera eller i båda de

ämnen, där skrivningen var underkänd o. s. v.); andra skäl anföras blott i enstaka fall. Som bidragande förklaring har sålunda i en del fall anförts, att kompensation förelåge i andra ämnen. I ett fall har endast hänvisats till kompensation. I övrigt har i några enstaka fall som skäl angivits, att examinanden haft besvärliga studieförhållanden med tröttande resor, dålig hälsa, att dödsfall eller sjukdom förekommit i hemmet före eller vid skrivningarna, att han haft tråkiga familjeförhållanden, att han varit sjuk eller nyligen utsatts för olycksfall, att han varit nervös samt att han vore en utpräglad specialbegåvning. I några fall ha världskrigets verkningar angivits som bidragande orsak till misslyckandet eller som förklaring till att skolresorna blivit betungande. Ett läroverk har flera fall, där de försämrade bussförbindelserna ansetts vara huvudskälet till det dåliga resultatet. Då många omnibusturer indrogos under det undersökta läsåret, hade man kanske kunnat vänta, att resornas besvärlighet skulle angivits som orsak i flera fall än nu skett. Någon mera allmänt verkande yttre orsak av annat slag har heller icke angivits, varför året kan anses ha varit normalt. Vid höstexamen har i två fall som skäl till godkännandet angivits, att examinanden varit godkänd vid skrivningarna föregående vårtermin eller i varje fall då haft bättre betyg. För godkännande i muntlig examen fordras, om icke matematik bortvalts, normalt, att examinanden är godkänd i alla läroämnen. Men föreligger ett underbetyg, ämnet franska oberäknat, må han i examen kunna godkännas, om han har viss kompensation (läroverksstadgan § 76). Uppgifter om de enligt denna särbestämmelse godkända äro sammanställda i tabell 3. Undersökningen visar, att praktiskt taget alla, som nåtl föreskriven kompensation, också godkännas i examen. Det undersökta året hade blott 2 gossar och 2 flickor underkänts i muntlig examen, trots att tillräcklig kompensation förelåg. Tre av dem voro från högre allmänna läroverk och en från kommunal mellanskola. Någon större olikhet i tillämpningen mellan olika skolformer synes icke föreligga. De med underbetyg godkända utgöra visserligen vid olika skolformer ett något växlande procenttal av hela antalet godkända, men då praktiskt taget alla, som ha föreskriven kompensation, godkännas, bero dessa olikheter knappast på denna examensbeslämmelses olika tillämpning. I vad mån olikheterna sammanhänga med att någon skolform har ett strängare förfarande vid betygssättningen, så att de svagaste lärjungarna icke komma i fråga för godkännande, framgår däremot icke av siffrorna. Tabellen förefaller närmast blott att ge uppgift om förekomsten av sådana, som kunnat godkännas med underbetyg. Kompensationens olika beskaffenhet kan dock möjligen ge upplysning om vissa olikheter. För godkännande fordras, att betygssumman överskjuter minimibetygssumman med minst 1*5 enheter (B = l ) . För gossarna är det konstaterade överskottet vid alla skolformer i medeltal mer än dubbelt så stort som det föreskrivna. Också för flickorna är medeltalet mer än

205 dubbelt sä stort som minimikompensationen men genomgående något lägre än för gossarna. De fristående samrealskolornas femåriga linjer avvika här något med icke fullt den dubbla kompensationen. Vi ha även undersökt, om vid underbetyg i skrivämne kompensation föreligger i annat skrivämne. Det framgår av tabellen, att kompensation i ett annat skrivämne föreligger i flertalet fall, men en icke obetydlig procent av denna grupp saknar kompensation i skrivämne. Denna grupp är genomgående procentuellt större för gossar än för flickor och även överallt större på fyraårig linje än på femårig. Detsamma är förhållandet med den procentuellt något större grupp, i vars kompensation blott ingår Ba i ett skrivämne. Det iakttagna förhållandet berättigar dock knappast till den slutsatsen, att någon olikhet i bedömandet skulle föreligga. Den femåriga linjen har emellertid icke fullt så många av den svagaste kategorien, då dessa tydligen redan utgallrats genom mer än ett underbetyg. Det är därför icke möjligt att veta, h u r där i annat fall skulle förfarits. De, som blott ha mmimikompensation, utgöra i alla skolformer en liten grupp, som förefaller att överallt vara tämligen likartat sammansatt. Kompensation i övningsämne har kommit till användning blott i ett fåtal fall. Fyllnadsprövning i realskolexamen har varit medgiven sedan examens tillkomst. Enligt 1905 års stadga kunde dock prövning ske endast i ämne, där underbetyg erhållits i examen, samt i franska och teckning, om dessa ämnen icke förekommit i examen. Från och med 1928 är efterprövning medgiven i alla ämnen, som kunna förekomma i examen. Från överstyrelsens statistiska avdelning ha vi erhållit uppgifter på antalet fyllnadsprövningar i de olika ämnena under 20-årsperioden år 1923 till år 1942 (se tabell 4). Tabellen visar, att gossarna genomgående efterpröva mer än flickorna, vilket synes sammanhänga med att de mer än flickorna söka sig till sådana levnadsbanor och utbildningsanslalter, där betyg i vissa ämnen fordras och där konkurrensen framtvingar höga betyg. Under hela tiden är det i matematik, som de flesta fyllnadsprövningarna skett. Därnäst komma franska, fysik, kemi, tyska och engelska. I kristendomskunskap och historia med samhällslära förekomma blott sporadiska efterprövningar; även i geografi är antalet obetydligt. Bland övningsämnena är det blott teckning, som för gossarna uppvisar något nämnvärt antal; flickor ha endast efterprövat i teckning under tre av alla åren. Under de senare åren ha fyllnadsprövningar även förekommit i musik och gymnastik med lek och idrott. I de ämnen, där fyllnadsprövningar normalt förekomma, har antalet i regel ökat under perioden både för gossar och flickor. I annat sammanhang ha vi redogjort för omdömen om den nuvarande realexamen från skolor och utbildningsanstalter, verk och inrättningar,

som mera allmänt mottaga gossar och flickor med denna utbildning. I dessa omdömen ha önskningar framkommit om fördjupade och fastare kunskaper i en del ämnen, men i det stora hela har man varit tillfreds med de kunskaper examen vitsordat. Emellertid är därmed intet direkt utsagt om likvärdigheten av betyg från olika skolor och möjligheten att jämföra dessa. Där olika omdömen om de realskolutbildades kunskaper och kvalifikationer förekomma, kunna dessa mycket väl bero på erfarenhet från olikartat lärjungematerial och av lärjungar från olika lärare eller skolor. Det är ett väl känt förhållande, att medan ett godkänt betyg i ett ämne för en viss lärare utgör en mycket säker garanti för tillfredsställande kunskaper, samma betyg kan från annat håll ha getts på betydligt lindrigare villkor. Betygen över de skriftliga prestationerna synas dock vara tämligen likvärdiga. De undersökningar, som vi i detta avseende ha gjort, ha blott kunnat omfatta betygen i den skriftliga examen, för vilka eftergranskningen i skolöverstyrelsen gör detta möjligt (se skolutredningens betänkande II sid. 127—128). Betygssättningen visade sig därvid vara grundad på mycket nära överensstämmande betygsskalor. För den muntliga examens del finnes för närvarande ingen likare, som gör det möjligt att döma om de olika betygens likvärdighet (se skolutredningens betänkande om betygssättning). Den praktiska erfarenheten kan dock sägas ha visat, att även dessa betyg, ehuru med en större latitud för lokala variationer, i det hela äro satta efter likartade normer. Ojämnheter i betygssättningen äro dock mångenstädes fullt märkbara; något annat kan icke heller rimligen väntas med nuvarande avsaknad av utjämnande anordningar. För närvarande kontrolleras den muntliga examen praktiskt taget blott vid privata skolor, och några anordningar för betygsskalornas uniformering finnas alltså egentligen endast i skrivämnen. Tidigare, före år 1928, kontrollerades även de kommunala mellanskolornas muntliga examina. Från något håll, där man har erfarenhet från dessa skolor före och efter kontrollens upphörande, har under hand anförts, att omläggningen följts av en märkbar ändring i betygssättningen. Denna iakttagelse överensstämmer med det statistiskt vunna resultatet, att när en lärare utan tillräckligt tillfälle till jämförelser ensam svarar för betygen, de högsta och lägsta betygen visa en tendens att bli sällsynta. Då examen bland annat har till uppgift just att utgöra en garanti för betygens likvärdighet, skulle de här anförda synpunkterna sålunda tala för att en effektivare kontroll över den muntliga examen bör eftersträvas. I annat sammanhang har redogjorts för den formella kompetens, som realexamen medför. Det bör därvid observeras, att på en del områden denna kompetens i praktiken icke alltid har så stort värde. Detta beror på att tillströmningen till en del utbildningsanstalter och anställningar mången gång är mycket större än det antal, som kan mottagas, och alt en stor del av dessa sökande ha högre utbildning än den, som realskolan lämnar. I Betänkande II sid. 51 samt 308 ff. ha vi lämnat uppgifter om de levnads-

207 banor eller utbildningsvägar, realexamensabiturienterna avsett att beträda åren 1936—1939. Någon mera omfattande undersökning av dessa ungdomens verkliga levnadsbanor föreligger däremot icke. Vid enskilda skolor ha dock deras öden följts; i något fall har undersökning gjorts även vid statsläroverk (se t. ex. Nils Hagström, Tjugo års realskolabiturienter, Härnösand 1926). Av den erfarenhet, som står oss till buds, torde bland annat framgå följande. Storleken av den grupp, som går mer eller mindre direkt till arbetslivet, är starkt beroende av konjunkturerna: den ökar i goda tider, medan antalet av dem, som fortsätta sin utbildning framför allt vid handelsskolor, tvärt om ökar i dåliga tider. Tillströmningen till teknisk utbildning synes vara tilltagande, vilket även torde gälla om det antal, som går till hantverksyrken. En ökning kan även märkas vid seminarier och naturligtvis vid läroverkens gymnasier efter år 1928, då ju organisationen här på många håll framtvingar vägen över realexamen, varvid utan tvivel de nyupprättade gymnasierna, som till stor del varit treåriga, utövat en stark dragningskraft. De, som intagits vid kommunikationsverken eller eljest i allmän tjänst, ha hela tiden utgjort en tämligen liten grupp.

7. Skolutredningens överväganden. a. Skäl mot och för en examen. Som redan tidigare har anförts, yrkades i en motion vid 1927 års riksdag på realexamens avskaffande. I den offentliga diskussionen har även därefter sådana yrkanden framkommit. Det gäller då först att taga ställning till frågan om examens fortbestånd över huvud taget. I den tidigare diskussionen om real (skol) examen, vilken i det föregående refererats, ha en del skäl anförts för och emot examen, och i annat sammanhang ha vi tillfälle att ur principiell synpunkt behandla frågan om examina.vid läroverken, men en kort sammanfattning av skälen för och emot synes dock här vara på sin plats. Först torde dock böra anmärkas, att det måste röra sig om en i någon form kontrollerad examen, ty borttages varje kontroll, blir examen egentligen blott en högtidlig form för skolavslutning. Som skäl mot examen anföres huvudsakligen följande. Skolans uppgift förklaras vara att ge lärjungarna ett mål för deras arbete och en stimulans till dess samvetsgranna utförande utan tvånget av en yttre kontroll, vilken kan leda till att framgång i examen uppfattas som ett mått på uppfostrans resultat. En kontrollerad examen anses lätt komma att bli bestämmande icke blott för kursinnehållet utan även för lärogång och metodiskt förfarande, varigenom den försvårar försöksverksamhet, begränsar friheten att välja kursinnehåll på för vederbörande lärare och lärjunge lämpligaste sätt, försvårar den rätta behandlingen av vissa kursmoment och stör undervis-

208 ningen, sä att denna framför allt under sista läsåret kommer att sakna nödigt lugn och i stället präglas av jäkt och nervositet. Tanken på examen anses lätt medföra, att själva inlärandet av fakta och färdigheter kommer att så dominera skolans arbete, att uppfostringsverksamheten försummas. Examenskontrollen kan för övrigt knappast bli fullt allsidig, varför värdet av icke förhörbara kunskaper gärna underskattas, och det omedelbara nyttovärdet ur examenssynpunkt av det som läses otillbörligt träder i förgrunden. Lärjungen frestas då att blott inlära det, som betalar sig i form av betyg, och producerar ofta blott en andrahandskunskap, som huvudsakligen har tillfälligt värde. Examen kan sålunda göra rättvisa blott åt en del av lärjungens begåvning, intressen och förmåga, varigenom egenskaper av värde kunna bli obeaktade. De svagare lärjungarna »tvångsmatas», och originalitet får vika för uniformitet. Examenstillfället medför oro och nervositet, vilka liksom sjukdom och andra omständigheter kunna medföra tillfälliga misslyckanden. Det hela kommer att inriktas på att få ett intyg om att lärjungen vid ett visst tillfälle har uppvisat vissa kunskaper, ehuru ingen vet, i vad mån han kan praktiskt använda dem. Även med examen komma icke alltid två lika betyg att svara mot samma kunskaper. Häremot anföres som skål för en examen följande. Skolan har två uppgifter: att meddela kunskaper och att uppfostra. En examen kan icke och har aldrig avsetts skola vara ett instrument för att mäta resultatet av skolans uppfostrande verksamhet. Då omdömen om uppfostrans resultat avgivas av skolan, sker detta icke på grund av examensresultatet, utan omdömena äro, även om de stå i examensbetyget, grundade på lärarnas allmänna kännedom om lärjungen. Vid examen gäller det kunskaperna, men liksom skolans uppfostrande och undervisande verksamhet städse gripa in i varandra, så att uppfostran icke minst sker i och genom undervisningen, så har redan examens existens ansetts äga uppfostrande verkningar genom att ge lärjungen ett bestämt och konkret mål att sträva till, vilket utgör ett stöd och en påtaglig stimulans i arbetet. Examen anses befordra sunda arbetsvanor: lärjungen inser, att han måste planera sitt arbete på längre sikt och uppnå ett visst resultat inom bestämd tid, hans uthållighet och målmedvetenhet starkes, och han tvingas att ha sina kunskaper i samlad och tillgänglig form. Arbetet för examen framtvingar också en överblick över större områden, som är ägnad att låta det väsentliga i kursinnehållet framträda på ett annat sätt än vid den mer detaljerade genomgången och på så sätt bidraga till lärjungens mognad. Examen tjänar vidare till att göra kurserna vid olika skolor mera samstämmande, vilket icke behöver vara någon nackdel, om rimliga krav på uniformitet ställas; någon uniformitet i fråga om kurserna måste ju finnas i skolor, vilkas genomgång medför bestämd kompetens. Examen tvingar läraren att hålla sig till väsentligheter, och han lockas icke så lätt att för-

209 lora sig i detaljer, vilka han av det ena eller andra subjektiva skälet kan vara benägen att tillmäta en överdriven betydelse. Läraren har visserligen, och bör även ha, en viss frihet i fråga om kursens innehåll, men avvikelserna få icke bli så stora, alt högre skolor och utbildningsanstalter icke ha en tillräckligt enhetlig grund för sin fortsatta undervisning eller att de, som anställa ungdom med ifrågavarande utbildning, icke veta, vilka kunskapskvalifikationer de kunna räkna med att ungdomen har. Det måste i och för sig anses rimligt, att det allmänna utövar effektiv kontroll över resultatet av undervisningen i skolformer, som avse att ge viss behörighet och vilkas upprätthållande är förenat med stora kostnader. Alla skolor av samma slag få därigenom en gemensam standard, som de måste uppehålla. Tillströmningen till realskolorna har visat sig öka starkt år från år, och den kan, trots folkskolans förlängning, komma att svälla ännu mer, sedan, som vi på annat ställe föreslagit, åtgärder vidtagits för att underlätta åtkomsten av realskolutbildning för landsbygdens ungdom och för medellös eller mindre bemedlad ungdom överhuvud. I den mån allt större skaror komma att söka sig till realskolan och sedermera konkurrera om de anställningar och på de utbildningsvägar, för vilka realexamen nu utgör kompetensvillkor, måste i rättvisans n a m n krävas, att betygssättningen vid avgången från realskolan sker efter möjligast likvärdiga betygsskaior. Skall vidare rättvisa kunna skipas, när det gäller att verkligen realisera kravet på begåvningarnas tillvaratagande, så måste urvalet ske efter samma normer i hela landet, varför anordningar behövas, som möjliggöra pålitliga jämförelser mellan betyg från olika håll. En effektiv kontroll är ägnad att inge lärjungar och allmänhet förtroende för bedömningen, och betygen få utanför skolan, vid anställning och vid intagning i gymnasier och andra högre skolor ett mer bestämt värde. Utan tvivel h a r kontrollen varit en starkt bidragande orsak till att i vårt land göra de olika skolornas examensbetyg likvärdiga i allmänhetens ögon — vi ha hittills haft föga av den olika värdering, som i vissa andra länder tillmätes ett betyg allt efter det anseende, den avlämnande skolan eller dess lärare åtnjuta. En i allmänhetens ögon tillräcklig likformighet i fråga om betygen torde under gynnsamma förhållanden kunna uppnås även utan en speciell slutkontroll eller examen. De högre flickskolornas (kommunala flickskolornas) avgångsbetyg ha anförts som exempel. Men trots den traditionella standard, som flickskolornas avgångsbetyg ofta framgångsrikt strävat att upprätthålla, ha dock avgångsbetygens betygsskalor icke i allmänhet varit av så enhetligt likformig natur som real(skol)examens. Anmärkningar ha icke heller saknats, även om de under senare år ha minskat i skärpa. Detta torde till en del kunna sammanhänga med den nuvarande differentieringen i dessa skolors högre klasser, som försvårat allmänhetens jämförelse av betygen. Men betydelsefullare torde vara. att numera en övergång till gymnasium 1 4 — 5 1 6 5 1 7 . I V : 3.

210 har organiserats från flickskolans femte och sjätte klass, varför realskolans kurser där måste vara inhämtade och kunskaperna så bedömda, att betygen bli tillförlitliga vid intagningen i gymnasiet. Detta gäller alla ämnen men framför allt de ämnen, i vilka prövning skall äga rum. Här finnes alltså en likare med verkningar av samma slag som en kontrollerad examen. Men det, som är avgörande för normalskolekompetensens värde, exempelvis i jämförelse med realexamens, är icke betygens likformighet utan den omständigheten, att den långa studietiden och den därav betingade högre åldern vid avgången från skolan möjliggöra ett så grundligt genomarbetande av kurserna, att alla dock förvärvat ett mått av kunskaper, som ingenstädes understiger en viss bestämd nivå. Uppvisbara kunskaper, som en kontrollerad examen är ägnad att gynna, kunna vara mindre värdefulla, om de blott utgöras av inpluggade minnesdetaljer. Men de i skolan förvärvade kunskaperna skola icke utgöras av lösryckta detaljer, och vi anse oss kunna utgå ifrån att detaljerna vid undervisningen insatts i ett större sammanhang samt att det är fråga om kunskaper, som lärjungarna ha tillgodogjort sig. I examen skola lärjungarna visa, att de kunna redovisa kunskaper, som äro exakta, samlade och aktuella och därigenom direkt användbara. Det kan emellertid ingalunda förnekas, att åtskilligt av det, som anförts mot en kontrollerad examen, verkligen innebär olägenheter, som ofta åtfölja kontrollen. Det kan exempelvis inträffa, att en lärare, som är intresserad av att pröva nya undervisningsmetoder eller tillvägagångssätt, tvekar att göra detta av fruktan för att han, i varje fall till en början, icke skall nå samma resultat eller medhinna lika mycket, rent kvantitativt sett, med det nya förfaringssättet. Ä andra sidan beror det på beskaffenheten av examen och på sättet för dess anordnande, om dylika farhågor verkligen skola besannas, och åtgärder böra kunna vidtagas, som neutralisera olägenheter av sådant slag. I studentexamen gäller t. ex. för närvarande den bestämmelsen, att det muntliga examensförhöret huvudsakligen skall omfatta »de kursmoment, vilka enligt uppgift av vederbörande lärare gjorts till föremål för särskild behandling (vår kursivering) under de senaste två läsåren». En sådan bestämmelse ger onekligen läraren en mycket långt gående frihet vid valet av lärostoff i ämnet, och röster ha icke saknats, som gjort gällande, att den t. o. m. ger alldeles för stor frihet. Även om en sådan bestämmelse icke är lika befogad vid realexamen bl. a. av det skälet, att förhören där blott avse högsta klassens kurs, skulle någon liknande föreskrift dock otvivelaktigt kunna vara till nytta även vid denna examen. En examen, rätt lagd, behöver alltså knappast ha några skadliga verkningar på skickliga lärares undervisning, och vad mindre skickliga eller mindre samvetsgranna lärare beträffar, kan deras undervisning knappast komma att förbättras, om examen borttages. Tvärt om måste man räkna

211 med att det tvång till noggrannhet, som en examen medför, är av värde och att det är ett tvång till samvetsgrannhet från lärarens sida. Ett borttagande av examenskontrollen skulle blott bidraga till att dölja lärarens eventuella svagheter, och detta kan icke ligga i vare sig det allmännas eller lärjungarnas intresse. Här framträder liksom i så många andra sammanhang klart, att den nödvändiga grunden för en framgångsrik reform måste vara bästa möjliga lärarurval och lärarutbildning. När det gäller att taga ställning till en sådan fråga som den om examenskontrollens bibehållande eller avskaffande, måste hänsyn tagas till nyssberörda förhållande och därvid lärjungarnas behov sättas i främsta rummet. Det är härvidlag oförnekligt, att en skola utan slutkontroll kan erbjuda en del av lärjungarna, som behöver det, lugna och ostörda arbetsförhållanden med goda tillfällen att individualisera, koncentrera och fördjupa studierna på de områden, som särskilt intressera. Läraren bör genom själva undervisningens bedrivande även här i de flesta fall kunna finna medel att sporra lärjungarna till och intressera dem för samlande och lämpligt krävande arbetsuppgifter. För andra lärjungar åter saknas i en sådan skola det för dem välgörande och för alla, som tåla det, karaktärsutvecklande tvånget att planera arbetet på längre sikt och att samla sig för att inom bestämd tid lösa och redovisa förelagda uppgifter. Det förhåller sig, som känt är, så, att examenskontrollen icke är lämplig | för en del lärjungar. Men alla ungdomar äro i detta avseende ingalunda lika. För somliga medför spänningen inför examen en nervositet, som icke blott kan äventyra ett rättvist resultat utan även kan medföra skadliga verkningar för framtiden, medan andra åter behöva examens eggelse för att kunna åstadkomma sitt bästa. Somliga lärjungar vantrivas i examensskolan, och för dem böra skolformer finnas, där andra anordningar ha träffats för att garantera en för skolans mål tillräcklig kunskapsnivå, medan andra åter icke kunna förmås att spänna sina krafter under en examensfri regim. Mellan dessa ytterligheter finnas alla möjliga variationer, som göra de olika lärjungarna ägnade att mer eller mindre väl anpassa sig efter den ena eller andra skolformens förhållanden. Av särskild vikt är härvid, att icke lärjungar med goda kunskaper på grund av ett tillfälligt misslyckande bli underkända i examen. I examensbestämmelserna har man också alltid strävat efter att förebygga dylika fall. Om ett prov misslyckats, böra lärarna utan svårighet kunna avgöra, om provets resultat varit något för lärjungen alldeles onormalt, varför i sådant fall rättelse i regel bör kunna vidtagas genom omprövning eller på annat sätt. Frekvensen av sådana tillfälliga misslyckanden är svårbedömbar. I tab. 2 redovisa vi en del fall av detta slag, vilkas antal är ytterst blygsamt. Vågade man draga någon slutsats härav, skulle den bli, att majoriteten av realskolabiturienterna icke skulle ha större olägenhet av examenstrycket. Därvid måste dock den reservationen

212 göras, att man icke vet, i vad man examen, utan att något misslyckande förekommit, dock inneburit en skadlig påfrestning för individen. Funnes intet annat att taga hänsyn till, vore saken formellt lätt att ordna. Men en stor del av ungdomen behöver, som nyss framhållits, mången gång stimuleras att spänna sina krafter, den behöver förvärva kunskaper av olika slag, även om de för tillfället icke i högre grad väcka intresse, varvid samlingen inför examen är synnerligen värdefull, och den behöver, som redan framhållits, rättvisa och jämförbara omdömen om arten av de förvärvade kunskaperna. I ett land som vårt, där den fordran upprätthålles, att intet annat än dugligheten och de nödvändiga och tillräckliga kunskaperna får vara grunden för individens intagning i allmän tjänst och på olika högre utbildningsvägar, är detta senare ett oeftergivligt krav, som svårligen kan tillfredsställas, utan att samhället utövar en effektiv kontroll över undervisningens resultat. Den ökade tillströmningen av lärjungar till realskolan, som gynnas av samhällsutvecklingen, gör samhällets övervakande uppgift härvidlag allt nödvändigare. Vägas skälen för och emot en avslutande kunskapskontroll, avsedd att skänka viss behörighet, torde icke minst med hänsyn till samhällets krav på likformighet och fasthet i fråga om de förvärvade kunskaperna, kontrollen icke kunna uppgivas utan stora olägenheter. Kontroll av lärjungarnas kunskaper åligger visserligen läraren under hela skoltiden och i alla skolformer, men här är det fråga om en kontroll i syfte att normalisera slutresultatet, vilken på intet sätt dikteras av någon misstro mot lärarna utan av en allvarlig önskan att gagna lärjungarna och skolan. Det gäller då att finna en form, som å ena sidan fyller de krav, vilka måste ställas på kontrollen, och som å andra sidan reducerar olägenheterna till ett minimum, så att examen icke får skadliga verkningar för lärjungar och lärare. En sådan kontroll måste vara effektiv, så att undermåliga kunskaper icke godkännas. Den måste avse väsentliga och centrala ting men samtidigt vara så allsidig, att undervisningen icke ensidigt kan inriktas på vissa sidor av ett ämne. Kontrollen skall så avpassas, att den leder undervisningen i riktiga banor och måste därför ligga i linje med en välordnad föregående undervisning. Utåt måste den, och detta är därvidlag den viktigaste men också svåraste uppgiften, garantera tillbörlig enhetlighet i fråga om fordringar och bedömande. Tillfälliga felkällor kunna aldrig helt avlägsnas, varför medel måste utfinnas för att eliminera deras verkningar. b. Olika kontrollmöjligheter. En kontroll skulle väl kunna tänkas anordnad, även om examen avskaffades. De tillvägagångssätt, som därvid närmast kunna komma i fråga, äro ökad inspektion och någon form av för realskolan avpassade standardiserade prov, i vilket senare fall liksom vid skriftlig examen eftergranskning av de rättade proven borde anordnas, eller andra åtgärder vidtagas, för att fullt normerande verkan skulle kunna uppnås.

213 En ökad framför allt rådgivande och vägledande inspektion är behövlig alldeles oberoende av realexamen; härvid är den närmaste och angelägnaste åtgärden att ge rektor möjlighet och tid till att, mer än vad nu mången gång kan ske, lära känna lärarnas sätt att undervisa. Men detta läcker icke. Skolöverstyrelsens inspektion av såväl examina som läroverken i deras helhet är härvidlag synnerligen betydelsefull, men den kan, om icke ledamöternas antal betydligt ökas, tyvärr icke förekomma så ofta, att den i önskvärd grad kan verka normerande på betygssättningen i de särskilda ämnena, helst som ett undervisningsråd icke kan vara fackman i alla ämnen. Då dessutom ämnesinspektionen, vare sig den skall avse att ersätta examen eller icke, bör förekomma oftare än den allmänna inspektionen av hela läroanstalten, är under alla förhållanden en vidgad ämnesinspektion behövlig. I betänkande angående studentexamen (Statens off. utredn. 1937:45) ha också de sakkunniga bland annat för betygsnormeringens skull föreslagit särskilda fackinspektörer för gymnasierna, rekryterade på samma sätt som de nuvarande censorerna, som därjämte i mån av tid skulle tjänstgöra i stället för medbedömarna vid de av de sakkunniga föreslagna sluttentamina för studentexamen. Ett liknande system med ämneskonsulenter har utformats i betänkandet angående skolöverstyrelsens organisation (Statens off. utredn. 1938: 14). Dessa konsulenters verksamhet skulle syfta icke blott till kontroll utan framför allt till instruktion och vägledning. Vi föreslå i annat sammanhang, oberoende av hänsyn till examen, att sådana konsulenter tillsättas. T Danmark finnas sedan länge, trots att alla examina äro censurerade, en ämnesinspektion av sådan art. Betydande svårigheter stå emellertid i vägen för att en ämnesinspektion av detta slag skall medföra sådana resultat, att den ens till en del kan ersätta slutkontrollen. Då det vid denna form av inspektion är den rådgivande och stimulerande verksamheten, som är huvudsaken och som skall medföra enhetlighet i fråga om kurser och kunskaper, kan resultatet beträffande betygen icke väntas förr än efter en sannolikt rätt avsevärd tid. Skall detta mål kunna uppnås, måste antalet ämneskonsulenter vara stort, så att den rådgivande och vägledande verksamheten, vilken nyss angivits som huvudsaken, icke skjutes åt sidan för kurskontroll och föreskrifter i betygsnormerande syfte, som skulle medföra motsatt verkan mot den med hela anordningen ursprungligen avsedda. Varje läroanstalt torde böra besökas av någon konsulent i ett visst ämne ungefärligen vart tredje år, vilket innebure att frånsett övningsämnena varje skola i medeltal skulle få närmare fyra inspektioner om året, låt vara i olika ämnen. Inspektionerna skulle med hänsyn till resor, skolornas storlek och andra omständigheter i genomsnitt kräva flera dagar för varje skola. Tages hänsyn till att en person icke kan och enligt förslaget icke heller skall användas för inspektion mer än i högst två ämnen, förefaller det, som om flera ämneskonsulenter vore behöv-

214 liga än de sakkunniga föreslagit för denna verksamhet, om inspektionen verkligen skall kunna medföra avsedd kontroll och tillräckligt stöd för läraren med impulser både till förbättring av undervisningen och till ökad likformighet i betygssättningen vid olika läroverk. I detta sammanhang bör man icke glömma den övervakande ledning, som rektor skall utöva. Denna ledning blir för närvarande oftast mindre än den borde vara, då andra göromål icke lämna honom tillräcklig tid att följa lärarnas undervisning. Det i detta sammanhang närmast avsedda målet torde emellertid svårligen kunna uppnås genom ökad övervakning från rektors sida och genom ämneskonsulenternas verksamhet, om denna inskränkes till att de följa skolans dagliga arbete under några dagar. De få därvid ringa möjlighet att överblicka slutresultatet. Annorlunda skulle det ställa sig, om konsulenternas verksamhet, på sätt som studentexamenssakkunniga föreslagit beträffande studentexamen, utsträcktes till att omfatta även en slutkontroll. Detta skulle betydligt öka deras möjligheter att överblicka undervisningens verkningar och göra deras råd och vägledande anvisningar värdefullare för lärarna. Konsulenternas behövlighet för slutkontrollen skulle kunna ifrågasättas, om överstyrelsens ledamöter bleve så inånga, att de finge tillräcklig tid att besöka skolorna både under det dagliga arbetet och vid examina. Men då ett för detta ändamål tillräckligt antal ledamöter av skolöverstyrelsen av ekonomiska och andra vägande skäl icke gärna kan på allvar ifrågasättas, böra, om denna väg väljes, även ämneskonsulenter användas. Skriftliga prov äro otvivelaktigt i allmänhet tillförlitligare och lättare att objektivt bedöma än muntliga prov och påverkas mindre av tillfälliga förryckande omständigheter; alla ställas inför samma uppgift, och examinanden h a r inga gissningsmöjligheter med ledning av andras svar och examinators oavsiktliga anvisningar. Av standardiserade prov ha vi ännu föga erfarenhet här i landet. Försök pågå visserligen i folkskolan sedan våren 1944, men provens användning är frivillig, varför det torde dröja rätt länge, innan de kunna väntas leda till mera allmängiltiga resultat. För övrigt måste likformiga kunskapsprov för realskolan vara av annan art än folkskolornas standardiserade prov. Provens beskaffenhet måste här bero av det mål, man sätter för realskolan, och icke av lärjungarnas genomsnittliga prestationer, eftersom lärjungepopulationen icke alltid kan vara konstant i begåvningshänseende. Prov, som avses att vara av här antytt slag, förek o m m a i de franska skolorna vid deras årligen återkommande olika slag av concours och i de engelska prövningarna för scholarships, men här deltaga icke alla lärjungar. I själva verket skola också de skriftliga proven i realexamen vara just av detta slag. Svårighetsgraden har kanske icke alltid år från år varit så jämn, som önskligt hade varit, men i fråga om språkskrivningarna och provräkningen torde man under senare tid ha nått en tämligen tillfredsställande likformighet, även om åsikterna kunna vara

215 delade, om därmed den rätta nivån har träffats. Det kan dock icke anses givet, att proven nödvändigt måste ha den form, som nu är den normala. För närvarande pågå försök med ett nytt slags språkskrivningar. Resultaten av dessa försök böra avvaktas. De torde dock redan ha visat, att man kan konstruera skriftliga språkprov, som ge lärjungarna tillfälle att visa sin förmåga i fråga om ämnets viktigaste sidor och som ge möjlighet till ett mycket mångsidigt bedömande av deras kunskaper. Enligt gängse uppfattning skulle dock icke alla ämnen lika väl lämpa sig för skriftliga prov. Ett sådant prov exempelvis i historia förmenas lätt ge en olämplig inriktning åt den föregående undervisningen. Men provet behöver ingalunda ha sådana verkningar. Det är ett allmänt önskemål, att undervisningen skall läggas så, att lärjungarna så mycket som möjligt få lämna sammanhängande redogörelser för ett förlopp eller en händelses betydelse o. s. v., och anvisningar i denna riktning ha även blivit utfärdade. I samma mån som dessa önskemål uppfyllas, torde det bli mindre svårt för lärjungarna att skriftligen ge en kort sådan framställning som svar på en fråga. Man bör sålunda i alla ämnen kunna åstadkomma skriftliga prov, som ge en god grund för bedömande. Men det får därvid icke förbises, att realskolans lärjungar icke ens i avgångsklassen alla ha nått en mognad, som gör ett sådant resultat lätt åtkomligt. Det kan därför befaras, att sådana skriftliga prov, innan deras utformning tillräckligt studerats, på många håll skulle leda till ett tidskrävande och betungande lappskrivningssystem, som kunde snedvrida undervisningen. Frågan om sådana prov diskuteras principiellt i samband med behandlingen av intagning och betygssättning. Vi vilja här blott uttala, att det förefaller, som om en sådan förhörsform, när den kan realiseras, utom att den sannolikt skulle förmånligt påverka undervisningens resultat i riktning mot fasta och aktuella kunskaper, i de flesta ämnen skulle kunna utgöra en både allsidig och effektiv prövning. Men även i sådant fall måste det sammanfattande betyget, liksom nu sker i språken, sättas med hänsyn till tidigare prestationer, även om dessa avvika från resultatet av det skriftliga provet. I andra länder, exempelvis Frankrike och England, förekomma skriftliga prov i praktiskt taget alla ämnen och i Finlands studentexamen finnes ett skriftligt realprov med frågor i olika ämnen. Härvid är dock att märka, att exempelvis i England examen icke har samma tvingande behörighetsvärde som hos oss, varför mindre vikt där kan läggas vid betygens allsidighet. Från dessa utgångspunkter skulle kunna övervägas att utsträcka den skriftliga prövningen till alla ämnen och utbygga de nuvarande examensskrivningarna med flera eventuellt vid olika tidpunkter och möjligen i olika klasser centralt utgivna prov av lämplig art, varigenom examens bedömande och betygssättningen skulle få en betydande fasthet. Därvid torde dock tämligen detaljerade bestämmelser om provens rättande och bedömande bli behövliga, såvida icke den redan nu omfattande eftergranskningen skulle

216 utsträckas till alla proven eller andra anordningar träffas för ett enhetligt bedömande. Man kunde t. ex. liksom i Norge låta alla proven rättas och bedömas centralt eller efter danskt mönster låta utsända censorer sätta betygen. Det kan dock icke gärna tänkas, att alla sådana prov skulle koncentreras till slutet av examensklassen. Att utge dem tidigare vid olika tillfällen skulle för närvarande kunna komma att störa undervisningen mer än lämpligt vore. Medan man avvaktar utarbetandet av lämpliga kunskapstest, vilket är det tekniska namnet på sådana standardiserade prov. och effektiva föreskrifter för deras bedömande, skulle ett tillfredsställande resultat möjligen kunna uppnås med mindre vidlyftiga anordningar och med mindre ingrepp i undervisningens normala gång. Om en ökning av de skriftliga provens antal ansåges böra ske, kunde den dock icke för närvarande tänkas gälla alla ämnen och icke heller förekomma annat än i avslutningsklassen. Då det finska tillvägagångssättet icke torde vara lämpligt hos oss, skulle kontrollen kunna tänkas anordnad så, att i slutet av examensklassen årligen utgåves ett eller möjligen två skriftliga prov i kort tid före examen meddelade ämnen. Men då en examen skall leda undervisningen, så att den inriktas på det för varje ämne lämpligaste sättet, skulle en anordning med enbart skriftliga prov under nuvarande förhållanden lätt kunna leda till att det skriftligt redovisbara överbetonades. En ökning av de skriftliga proven med nuvarande form torde därför böra avvisas. Vidare bör kontrollen i den examen, som skall avsluta realskolan, där kursernas fördjupning icke kan eller bör drivas på samma sätt som på gymnasiet, mindre inriktas på kortare partier, utan examensområdet måste ha en viss översiktlig bredd. Skriftliga prov äro därför icke alltid så lätta att konstruera. Möjligen kunna härvidlag som ovan framhållits förhållandena bli andra i framtiden, i den mån tillgång kommer att finnas till utprövade kunskapstest i ett flertal ämnen. Tanken på centralt utgivna prov före realexamen ha vi ovan avvisat. I visst fall torde man dock kunna överväga att förlägga det skriftliga examensprovet till annan tidpunkt än slutet av vårterminen. Om det skriftliga provet i begynnelsespråket finge avläggas i slutet av höstterminen eller början av vårterminen, skulle man få hela eller större delen av vårterminen fri från hänsyn till skrivningen, och denna termin kunde då odelat ägnas åt uppövande av muntliga färdigheter, vilkas grund lagts i samband med skrivningarna, och sålunda ge en avslutande utbildning i språkets läsande, hörande och talande. Men lämpligheten av en sådan anordning måste bliva beroende av språkskrivningens beskaffenhet och torde vara mindre motiverad vid den nya skrivningstypen, varför ett ställningstagande icke lämpligen kan ske, förrän resultatet föreligger av de nu pågående försöken. Kommer man i framtiden genom införande av kunskapstest att utbygga det skriftliga examensförfarandet, torde man dock icke kunna helt avskaffa det muntliga examensförhöret, om kontrollen skall bli allsidig. I språk och modersmålet samt eventuellt i geometri bleve ett muntligt förhör i varje

217 fall behövligt, för att icke vissa viktiga kursmoment konsekvent skulle undandragas kontroll. Hänsyn måste också tagas till att lärjungarna böra få tillfälle att visa sin förmåga i fråga om muntlig framställning i olika ämnen. Den muntliga prövningen skulle givetvis bli till stor del överflödig, om skriftliga prov anordnades i alla ämnen, även om, som nyss anförts, vissa kunskapsmoment svårligen kunna prövas annat än i samband med ett muntligt förhör. Då vi emellertid av skäl, som ovan anförts, icke föreslå en utvidgning av de skriftliga proven, som kunde innebära en övervärdering av den skriftliga kunskapsprövningen på bekostnad av den muntliga, synes det nödvändigt att bibehålla den muntliga examen och att söka finna en lämplig form för denna. Den muntliga realexamen försiggår nu i de flesta fall praktiskt taget utan kontroll. Den befogenhet, som tillkommer inspektor och lokal styrel sens ledamöter att föreskriva området för förhören, begagnas långt ifrån alltid, och det kan icke bestridas, att den muntliga prövningen till mycket stor del blivit blott en mer eller mindre högtidlig form. Vid vissa länders examina förekomma lokalt utsedda medbedömare i de särskilda ämnena. Så har exempelvis Danmark i realeksamen och med den jämförliga examina i vissa ämnen centralt utsedda censorer, medan i andra lokalt utsedda fungera. De lokalt utsedda censorernas inflytande på ämnesbetygen är exempelvis i almindelig forheredelseseksamen icke större än lärarnas. Vid fyllnadsprövning i studentexamen i Sverige förekomma även sådana medbedömare liksom för de skriftliga proven i real- och studentexamen. I sitt år 1937 avgivna betänkande föreslå studentexamenssakkunniga en anordning med tentamina inför ämnesläraren och en vid läroverket utsedd medbedömare. En sådan anordning skulle emellertid för realexamens del stöta på vissa svårigheter. Det kan på detta åldersstadium icke vara lämpligt att införa tentamina vid olika tider under vårterminen. Examensgrupperna måste bli små, vilket skulle medföra, att examen kommo att taga flera dagar i anspråk vid varje skola. Anordnad på sådant sätt finge examen säkerligen ett skrämmande anseende av att vara en verklig examen rigorosum, även om medbedömarna sannolikt i praktiken icke skulle visa sig vara särdeles fordrande. Vid små skolor skulle det i många fall icke vara möjligt att erhålla kompetenta medbedömare i alla ämnen, varför det bleve nödvändigt, att i sådana fall en central myndighet utsåge medbedömare från andra skolor, varmed systemet genast vore brutet. Dessa små skolor skulle på detta sätt bli föremål för en yttre kontroll, som ej förekomme på andra håll. Medbedömare från andra skolor skulle visserligen ge en möjlighet till jämförelser mellan ett par skolor åt gången, men i alla andra fall förelåge icke en sådan möjlighet till uniformering av betygen, varför man med en sådan medbedömarinstitution icke heller skulle kunna uppnå det avsedda målet.

218 Den muntliga examens anordning vid de kommunala mellanskolorna före år 1928 måste anses ha inneburit en relativt väl avvägd form av kontroll, och en kontroll av i det närmaste samma slag förekommer nu vid teknisk studentexamen, där den i stort sett fungerar till belåtenhet. Emellertid avskaffades den vid mellanskolorna i stället för att utsträckas till läroverken. Skälet var delvis, att man befarade svårigheter att få lämpliga ombud till ett ökat antal skolor. Ovan ha här refererats de olika förslag till anordnande av den muntliga examen, som framkommit under senare år. Gemensamt för skolkommissionens och 1924 års skolsakkunnigas förslag kan sägas vara, att de icke annat än i de fall, att examensledaren är medlem av överstyrelsen, förutsätta, att han — det må vara eforus, inspektor eller ett ombud från skolöverstyrelsen — skulle få någon egentlig censorsbefogenhet. Men han skulle ha ledningen av examen och vissa befogenheter beträffande anordnandet. De innebära båda blott något olika förslag till anordningar, som avsågos skola leda till att den befogenhet, som redan då tillkom inspektor och vittnen, verkligen utövades. I övrigt har frågan om kontrollen ägnats mindre uppmärksamhet. Kunde det förväntas, att man genom att uppdraga examensledningen ät eforus eller inspektor och genom att ge examensledaren även de andra befogenheter, som exempelvis 1924 års skolsakkunniga föreslogo, skulle kunna uppnå ett tillstånd likartat med det, som fanns vid mellanskolorna före år 1928, vore mycket vunnet. Men det kan ifrågasättas, om skolornas inspektörer — med eforus torde man blott i undantagsfall kunna räkna — i större utsträckning skulle motsvara de krav, som sålunda ställdes på dem. En person, som väl kan fylla en inspektörs övriga uppgifter, torde mången gång icke vara lämplig som effektiv examensledare. Härtill kommer, att en muntlig prövning vid en skola icke i och för sig ger några grunder för jämförelse av lärjungar från olika håll. Har man däremot ombud, som besöka ett flertal skolor, bli möjligheterna till jämförande bedömning större, särskilt om ombuden utgå från likartade normer för de anvisningar, de lämna angående förhören. Men man stöter här på samma svårighet, som ledde till avskaffandet av överstyrelsens ombud vid de kommunala mellanskolorna. Det nu behövliga antalet ombud för en sådan examensledning kan emellertid approximativt beräknas. Läsåret 1943—1944 skulle vid läroverk och mellanskolor omkring 1 400 eller omkring 1 600 examensavdelningar varit behövliga, allt eftersom examensgrupperna normalt innehållit 6 eller 5 examinander. Räknar man med att examen anordnades under en tid av tre veckor, så att en examensledare i regel kunde besöka flera skolor, och tar man hänsyn till att en person knappast kan leda examen för mer än en grupp per dag, torde minst ett hundratal personer årligen behövas. Detta antal är visserligen stort men knappast större än antalet ombud vid de kommunala mellanskolornas examina före år 1928, vilka dock i regel icke besökte flera skolor. Man borde i viss utsträckning kunna an-

219 vända lärare i pensionsåldern enligt samma grunder, som gälla för censorerna i studentexamen, varför det icke torde vara alldeles omöjligt att uppbringa lämpliga personer utan att allt för mycket störa undervisningen. Den tidigare framförda tanken, att ombuden icke varje år skulle utsändas till alla skolor, bör emellertid övervägas. Men i sådant fall måste kontrollen fördelas så, att alla skolor under en fastställd period besöktes av vederbörande ombud minst ett visst antal gånger, även om intervallen mellan besöken icke i regel bleve lika långa. De tidigare omnämnda ämneskonsulenterna skulle vara de lämpligaste för denna uppgift. De ha vid tidigare besök lärt känna undervisningen vid skolan i sina ämnen och skulle nu få tillfälle att även överblicka slutresultatet, varigenom deras rådgivande verksamhet bleve fullständigare. En sådan anordning bleve visserligen mindre effektiv, än om alla skolor årligen besöktes, men då svårighet att erhålla tillräckligt antal lämpliga ombud kan väntas uppstå och då kostnaderna komme att bli avsevärda, torde man, om en ombudsinstitution införes, böra reflektera på någon sådan inskränkning. Våra överväganden i denna fråga leda oss till att en tillfredsställande kontroll utan examen icke kan uppnås, varför realexamen bör bibehållas. Dess anordnande och kontrollen av examen böra därvid så förbättras, att berättigade anmärkningar mot likformigheten av betyg från olika skolor i allmänhet icke kunna framställas. Beträffande examens anordning ha vi kommit till den ståndpunkten, att i varje fall för närvarande, intill dess utprovade kunskapstest föreligga i olika ämnen, examen bör bestå av en skriftlig och en muntlig del. Vilka anordningar som än träffas i fråga om examen, böra dock först och främst alla redan existerande möjligheter att upprätthålla en gemensam kunskapsstandard och att erhålla likvärdiga betyg utnyttjas. Som närmare beröres i vårt betänkande om betygssättningen gäller det att effektivt utnyttja eftergranskningen av de skriftliga proven i realexamen och de betygsöversikter, som årligen publiceras i läroverkens årsredogörelser, vilka böra kunna användas som hjälpmedel för uppnående av likvärdiga betygsnivåer och rättvis fördelning av betygen inom avdelningarna. c. Examens anordnande. Realexamens skriftliga del har sedan examens tillkomst utgjorts av prov i modersmålet, tyska, engelska och matematik. Lärjunge är enligt nu gällande bestämmelser skyldig att deltaga i den svenska skrivningen samt i minst två av de övriga proven. På olika sätt utformade förslag om att skrivningarna blott skulle vara tre ha framkommit vid ett par tillfällen. Då skolornas kollegier satts i tillfälle alt yttra sig över förslagen om en sådan inskränkning, har majoriteten av dem avstyrkt förändringen. Vid det senaste tillfället, år 1927, uttalade sig alla kollegier, som berörde frågan, mot in-

skränkningen. Sedan dess har den pedagogiska diskussionen icke mycket sysslat med denna fråga, och det funnes icke nu anledning att upptaga en ny diskussion i ämnet, om icke det föreliggande förslaget till omkastning av språkföljden i realskolan påkallade ett förnyat övervägande. Den avsevärda försvagning av tyskans ställning i realskolan som blir en följd av dess placering som andra språk, vilket medför icke blott en minskning av tyskans timtal utan även en inskränkning av det antal år, under vilka tyska språket läses, måste medföra en sådan allmän sänkning av kunskaperna i tyska, att skrivningar av nu normalt förekommande svårighetsgrad icke. lämpligen skulle kunna föreläggas examinanderna. Det är då motiverat att överväga, om det skriftliga provet i tyska bör bibehållas. Skrivningar äro visserligen ett värdefullt och oumbärligt hjälpmedel vid språkundervisningen, men frågan är, om den nya kursen i tyska har ett sådant omfång, att lärjungarnas kunskaper lämpligen böra göras till föremål för centralt utgivna prov. Bibehölles den tyska examensskrivningen, kunde den naturligtvis icke vara av samma art och svårighetsgrad som nu. Den finge anpassas efter den lägre kunskapsnivå, examinanderna skola uppnå. Dess beskaffenhet bleve säkerligen av mycket elementär natur. Under sådana förhållanden ha vi funnit oss böra avstå från att yrka på bibehållandet av det skriftliga examensprovet i tyska. Den skriftliga examen kommer då att vid teoretisk realexamen omfatta blott tre skriftliga prov för varje lärjunge. Då, som vi i annat sammanhang föreslagit, bortvalsrätten beträffande matematik avskaffas och ersattes med rätt att i examensklassen välja mellan den allmänna kursen och en speciell aritmetisk kurs, i vilka båda skriftliga prov skulle föreläggas, böra examensbestämmelserna så ändras, att abiturienterna skola deltaga i alla de tre skriftliga proven. De båda provräkningarna böra föreläggas examinanderna samtidigt, och abiturienterna skola icke ha rätt att behandla bägge. För närvarande betygsättes visserligen den svenska examensuppsatsen för sig, men examensbetyget upptar blott ett sammanfattande betyg i svensk skrivning, som avgives med hänsyn till såväl examensskrivningen som samtliga uppsatser under läsåret. Bestämmelsen har tillkommit, för att den fordran skall kunna upprätthållas, att examensbetyget skall innehålla minst godkänt vitsord i fråga om modersmålets skriftliga behandling och för att neutralisera eventuella tillfälliga faktorers inverkan på examensbetyget. För övriga skrivämnen föreligger icke det första av dessa skäl, medan det andra även för dem har full giltighet. I realexamen är det ingen ovanlig företeelse, att examinander prestera felfria eller så gott som felfria språkskrivningar, fastän deras föregående prestationer eller allmänna kunskapsnivå icke är förtjänt av det höga betyg, med vilket examensskrivningen bedömes. I andra fall kunna naturligtvis tillfälligheter ge anledning till ett sämre resultat vid examensskrivningen än det, som med hänsyn till abiturientens föregående

prestationer i ämnet kunnat väntas, i fräga om matematiken äro de tillfälliga misslyckandena huvudanledningen till mindre rättvisande resultat. Även i dessa ämnen torde man därför, om icke rätt till omskrivning i vissa fall skall införas, böra söka en säkrare grund för det omdöme, som skall upptagas i examensbetyget. Vi föreslå därför, att för dessa ämnen givas bestämmelser om sammanfattningsbetyg i engelsk skrivning och i problemlösning eller räkning, av samma innehåll, som nu gäller för svensk skrivning. I fråga om betygssättningen av de skriftliga proven ha vid skilda tillfällen olika åsikter framkommit. Ursprungligen förekommo blott uttrycken Godkänd och Icke godkänd, varvid endast de godkända skrivningarna angåvos i examensbetyget. Röster höjdes snart för införande av en mera graderad betygsskala, men meningarna voro delade beträffande de avgivna vitsordens utsättande i examensbetyget. Genom 1928 års läroverksstadga infördes graderade betyg för det sammanfattande betyget i förmåga att skriftligen behandla modersmålet, och genom 1933 års stadga utsträcktes den graderade skalan att gälla alla skrivningarna. De graderade vitsorden ha alltid utsatts i examensbetyget. Invändningar göras alltjämt mot de graderade skrivningsbetygens utsättande; det anses, att en skrivning icke är en så säker mätare på lärjungens kunskaper, att dess betyg förtjänar plats i examensbetyget, och man ifrågasätter också, om den skriftliga behandlingen av andra ämnen än modersmålet är värd att särskilt bedömas. Om, som vi föreslå, sammanfattande betyg införas i engelsk skrivning samt i problemlösning eller räkning, varvid läsårets föregående skrivningsbetyg i dessa ämnen bifogas examensprotokollet, torde invändningarna förlora i värde. Det berättigade i att särskilt bedöma skriftliga språkkunskaper torde icke böra ifrågasättas; blott i fråga om matematik kunde det förefalla, som om provräkningen omfattade så stor del av ämnet, att icke mycket skulle återstå för det allmänna betyget. En sådan åsikt torde dock bottna i någon underskattning av de kunskaper, som provräkningen icke ger tillfälle att ådagalägga, varför ingen tillräcklig grund kan sägas föreligga för att i betygsavseende behandla matematikskrivningarna på annat sätt än språkskrivningarna. Därest, som vi ovan föreslagit, skrivningarnas antal skall vara tre och därest examinanden skall vara skyldig deltaga i dem alla, böra de nu gällande bestämmelserna om villkoren för tillträde till den muntliga examen ändras. Normalt bör härför fordras lägst sammanfattningsbetyget Godkänd i alla tre ämnenas skriftliga del. I fråga om de lärjungar, som endast godkänts i svensk skrivning och ett annat ämnes skriftliga del, är med hänsyn till att de vitsord, det här gäller, alla äro sammanfattningsbetyg, ändring även påkallad. Under de förhållanden, som vi föreslå skola bli rådande, bör tillfälligheternas spel praktiskt taget vara eliminerat. Skulle det ändock med hänsyn till utpräglade specialbegåvningar anses, att godkännande vid en sådan prestation i något fall skulle böra ske. bör det fordras, att de icke under-

222 kända sammanfattande skrivningsbetygen båda äro överbetyg eller att ett av dem är ett AB samt att betygssumman i läsämnena vid höstterminens slut med minst två enheter överstiger antalet ämnen, varvid ett AB måste ingå i summan. En sådan bestämmelse om skrivningsbetygen skulle om den gällde nu, blolt låtit något över en tredjedel av de år 1943 enligt särbestämmelsen godkända gå fram till muntlig prövning. Detta förhållande säger emellertid icke något om verkningarna i framtiden, då det ju därvidlag skulle gälla sammanfattande betyg och underbetyg i ett ämnes skriftliga del säkerligen bleve mycket sällsyntare än underbetyg på en enstaka skrivning. Det kan även tänkas, att en lärjunge, som godkänts i svensk skrivning och som av sjukdom eller annat tvång icke kunnat deltaga i mer än en av de övriga skrivningarna, varvid den obefintliga skrivningen bör betraktas som underkänd, i visst fall borde kunna medges tillträde till muntlig prövning. Detta bör kunna ske, om betygen på årets föregående skriftliga prov i det ämne, där han icke kunnat deltaga, motivera ett godkännande och tillräcklig kompensation enligt ovanstående föreligger. Den nuvarande bestämmelsen, att vid uppröstning minst två tredjedelar av de lärare, som undervisat vederbörande i läroämnena, skola vara för godkännande, bör under alla förhållanden bibehållas; likaså torde fortfarande motivering för beslutet böra antecknas till examensprotokollet. Våra förslag beträffande den skriftliga prövningen kunna sammanfattas sålunda Prövningen bör omfatta tre skriftliga prov för varje lärjunge. De skriftliga proven betygsättas av ämnesläraren och den vid läsårets början utsedda medbedömaren på sätt som för närvarande sker med graderade betyg, och därefter sättas sammanfattande graderade betyg i svensk skrivning, engelsk skrivning och i problemlösning eller praktisk räkning, vilka senare vitsord införas i examensbetyget. Lärjunge skall vara berättigad undergå muntlig prövning, om han godkänts i svensk skrivning, engelsk skrivning och i problemlösning eller praklisk räkning. Är lärjunge godkänd i svensk skrivning och blott ett annat ämnes skriftliga del, må han dock kunna medgivas tillträde till den muntliga prövningen, om han har erhållit överbetyg i båda de godkända skriftliga ämnena eller betyget AB i ett av dem samt om han i höstterminens betyg har en betygssumma i läsämnena, som med två enheter överstiger ämnenas antal, varvid ett AB skall ingå i summan. Har lärjunge av giltigt förfall hindrats deltaga i en skrivning, dock ej den svenska uppsatsen, må bestämmelsen vid blott två godkända skriftliga ämnen kunna tillämpas, om föregående skrivningsbetyg motivera det. I båda dessa fall bör för tillträde till den muntliga prövningen fordras två tredjedelars majoritet bland de bedömande lärarna och motiven för beslutet antecknas till protokollet. I en bilaga till examensprotokollet böra samtliga lärjungars skrivningsbetyg på alla läsårets skrivningar meddelas. Den muntliga delen av realexamen har alltid normalt omfattat fyra ämnen. Någon större ändring av denna bestämmelse synes oss icke motiverad,

223 ej heller finnes någon anledning att allmänt ändra föreskriften beträffande den för förhören nu gällande tidsbegränsningen. Ordningen för den muntliga prövningen bestämmes enligt nu gällande läroverksstadga helt av läroverkets rektor, såvida icke någon ledamot av skolöverstyrelsen är närvarande, i vilket fall denne äger rätt fördela lärjungarna i examensgrupper och bestämma de delar av kursen, som det muntliga förhöret skall omfatta. Då undervisningsråden blott kunna besöka ett fåtal skolor och då inspektor och lokalstyrelsens ledamöter blott i ringa utsträckning begagna sin i stadgan angivna rätt att bestämma, vad förhören skola handla om, kan, som vi tidigare framhållit, den muntliga examen praktiskt taget sägas vara okontrollerad. Vi ha av förut anförda skäl funnit, att en ökad kontroll är önskvärd. Denna kontroll torde för närvarande, i den mån undervisningsråden ej kunna utöva den, lämpligen böra utövas av ombud för skolöverstyrelsen. Vi föreslå i annat sammanhang, att en ämnesinspektion av det slag, som här tidigare behandlats, upprättas samt att eftergranskningen av de skriftliga proven i realexamen och betygsstatistiken utnyttjas för betygssättningens uniformering. Verkningarna av dessa åtgärder kunna visserligen icke väntas bli omedelbara, och man torde icke heller redan nu kunna bedöma, hur stora de kunna bli. Det kan emellertid förväntas, att under dessa omständigheter ett förbättrat betygsresultat kan uppnås, även om skolöverstyrelsens ombud vid realexamen icke årligen ledde examen vid alla skolor. Vi föreslå därför, att intill dess större erfarenhet vunnits, varje skolas examen skall ledas av ledamot av skolöverstyrelsen eller av ett överstyrelsens ombud, så ofta överstyrelsen anser det behövligt, exempelvis vart tredje eller fjärde år, varvid de ovannämnda ämneskonsulenterna skola fungera som ombud. Blott om det visar sig, att dessa icke räcka till för uppgiften, böra även andra personer utses. Ombudet skall vid den skola, som besökes, bestämma, i vilka ämnen förhör skola äga rum, fördela lärjungarna i examensgrupper och bestämma, vilka delar av sista realskoleklassens kurs som förhören skola omfatta, samt om han i något fall skulle anse det behövligt för viss lärjunge, föreskriva förhör i ett femte ämne. Har ämneskonferensen i något läroämne uppgjort särskild plan för kursens omfattning, skall förhörsområdet i sådant ämne rättas efter denna plan. Ombudet skall ha tillgång till examensskrivningarna och protokollet över deras bedömande samt även till en katalog, som upptar examinandernas betyg från de tre sist förflutna terminerna. De ämnen, i vilka förhör skola äga rum, böra normalt meddelas rektor en vecka före examen. För de skolor, som icke besökas av ombud, bestämmer överstyrelsen på sätt, som för närvarande sker, de ämnen, examen skall omfatta. Ombud bör icke ha rätt att själv övertaga förhöret vid examen och icke heller att underkänna en examen. Rätt att underkänna en examen bör dock tillkomma ledamot av skolöverstyrelsen, som leder en examen. Ombudet skall vara närvarande vid examenskollegiet och skall jämte rektor och lärare underskriva protokollet. Det skall vara berättigat att till examensprotokollet låta anteckna en

från kollegiets beslut avvikande mening samt andra uttalanden med anledning av gjorda iakttagelser. Den ovan omnämnda treterminskatalogen och katalog över läsårets skrivningsbetyg skola åtfölja examensprotokollet, när detta insändes till skolöverstyrelsen. Ledes examen vid en skola icke av en ledamot av skolöverstyrelsen eller av ombud, övertar inspektor ledningen av examen med alla ombudets befogenheter utom rätten att bestämma de fyra ämnen, som varje examensgrupp normalt skall förhöras i. Efter förhörens slut skola vederbörande lärare avgiva betyg över varje lärjunges insikter och färdigheter i samtliga de på timplanen för realskolans högsta klass upptagna läro- och övningsämnen, i vilka han åtnjutit undervisning under sista läsåret. Vitsordet i läroämne, där särskilt skrivningsbetyg förekommer, skall i fråga om modersmålet avse lärjungens insikter i svenska språket och litteraturen samt i övriga ämnen, huvudsakligen de delar av kursen, som icke vitsordas av det sammanfattande skrivningsbetyget. I alla ämnen skall vitsordet avgivas med hänsyn till lärjungens under läsåret ådagalagda kunskaper och färdigheter samt till examensförhöret, om sådant förekommit i ämnet. Villkoren för examens godkännande torde icke behöva bli föremål för några principiella förändringar. Sålunda bör alltjämt normalt fordras, att lärjungen skall ha erhållit lägst vitsordet godkänd i samtliga på timplanen för realskolans högsta klass upptagna läroämnen, ämnet franska oberäknat. Men detta torde i vissa fall icke kunna anses tillräckligt. Den rätt att deltaga i den muntliga prövningen, som vi tänka oss att utpräglade specialbegåvningar under vissa omständigheter skulle kunna erhålla, trots att godkända betyg blott föreligga i svensk skrivning och ett annat ämnes skriftliga del, bör icke kunna leda till godkänd examen, annat än om examinandens särbegåvning gjort sig positivt gällande. Detta bör då ha satt sin prägel på betyget, varför i sådant fall samma bestämmelser böra gälla beträffande examensbetyget, som föreskrivits beträffande höstterminens betyg för tillträde till den muntliga prövningen. Om lärjunge erhållit underbetyg i ett läroämne, kan han nu godkännas, om en kompensation av sammanlagt minst en och en halv betygsenhet föreligger. Den undersökning, vi utfört (se tab. III) beträffande de lärjungar, som enligt denna bestämmelse godkänts i examen, visar, att praktiskt taget alla, som uppnått den föreskrivna kompensationen, godkännas i examen. Den visar också, att kompensationen vid flertalet skolor genomsnittligt är mer än dubbelt så stor, som den formellt behövde vara. Den svagaste gruppen, som blott har minimikompensation, utgjorde det undersökta året för gossarna 14-9 % och för flickorna 12*3 % av de med underbetyg godkända. Mer än hälften (54*5 % för både gossar och flickor) av dessa små grupper (för gossar och flickor var det sammanlagt 99 lärjungar) saknade kompensation i något skrivämne, medan nästan alla hade underbetyg i skrivämne.

225 Hela denna grupp, som blott har minimikompensation, är synnerligen svag. De examinander, som ingå i den, torde icke komma att få någon större nytta av sin examen. Med hänsyn till att examen bör motsvaras av en någotsånär jämn kvalitet, kan det icke anses orimligt, dels att minimikompensationen höjes något, dels att om vid underbetyg i skrivämne blott minimikompensation föreligger, denna bör innehålla överbetyg i annat skrivämne eller i tyska. En med hänsyn till förhållandena rimlig minimikompensation böra ! två betygsenheter normalt utgöra. Har lärjunge vunnit tillträde till muntlig prövning med godkända betyg i svensk skrivning och blott ett annat ämnes skriftliga del, bör han icke kunna godkännas med underbetyg i tyska. Examensresultatet har hittills endast i visst fall av godkännande kunnat bero av betyget i ett övningsämne. Från representanter för övningsämnen ha någon gång hörts beklaganden av att flyttningarna och även examen vore oberoende av betygen i övningsämnen. Att göra examens godkännande avhängigt av godkända betyg i övningsämnena på samma sätt som för läroämnena skulle sannolikt mycket förmånligt påverka skolarbetet i dessa ämnen, men då vart och ett av de övningsämnen, som regelmässigt ingå i examensklassens lärokurs, för vissa lärjungar kan erbjuda oöverkomliga svårigheter, kan ett villkor av sådant innehåll icke rimligen uppställas. Övningsämnenas stora värde torde dock tala för att betygen i denna ämnesgrupp böra tillmätas större betydelse än hittills skett. Ett kompensationsvärde äga betygen i övningsämnen redan nu, vilket utgör en god uppmuntran för lärjungar, som ha fallenhet och intresse för något av dessa ämnen, men den stimulans till samvetsgrant arbete, även när intresset koncentrerats på andra områden, som betygsvärderingen i läroämnena har, föreligger icke här. Vi föreslå, att ett A i övningsämne alltfort skall kunna ersätta bristande kompensation i läsämnen, utom när kompensation föreskrives i skrivämne eller tyska. Men det borde icke vara orimligt, att försummade övningsämnen även påverkade examen på sådant sätt, att när underbetyg i läsämne föreligger tillsammans med underbetyg i övningsämne och kollegiet icke genom anteckning till protokollet vitsordar, att underbetyget i övningsämnet beror av lärjungens oförmåga att tillgodogöra sig undervisningen, större kompensation skulle fordras än den, som vore föreskriven vid enbart underbetyg i läroämne. Det torde kunna anses rimligt, att kompensationen i sådant fall höjdes med 0*5 enheter för varje underbetyg i övningsämne av detta slag, varvid även överbetyg i andra övningsämnen finge medräknas. Övningsämnenas kompensationsvärde torde därutöver icke böra höjas. Befrielse från undervisningen i övningsämne bör icke påverka examensresultatet. För att de angivna bestämmelserna om en examens godkännande, när viss kompensation är föreskriven, skola få tillämpas, bör alltid fordras två tredjedelars majoritet bland de bedömande lärarna. Ingår betyg i övningsämne i kompensationen, bör den lärare, som utdelat det ifrågavarande be15—516517.

IV: 3.

226 tyget, deltaga i omröstningen. Så bör även ske. om ökad kompensation fordras på grund av underbetyg i övningsämne. Den nu medgivna rätten för vissa lärjungar att undergå examen vid höstterminens slut har skolöverstyrelsen ansett böra avskaffas. Det gäller icke något större antal lärjungar, och höstexamen är en för skolarbetet tämligen störande institution, varför denna rätts avskaffande nog kunde förefalla både rimligt och önskvärt. Men bland dem, som äga rätt att undergå höst examen, finnas två grupper, för vilka rätten ingalunda är betydelselös. Det är de, som godkänts i den skriftliga examen på våren och sedan exempelvis av sjukdom hindrats undergå muntlig examen, samt de gymnasister, som av någon anledning finna sig icke kunna fortsätta sin skolgång fram till studentexamen. Vi anse därför, att höstexamen bör bibehållas för gymnasiets lärjungar och för de lärjungar i högsta realskoleklassen, som endera icke anmält sig till examen föregående vår eller som efter godkänd skriftlig prövning icke undergått muntlig examen. Den rätt att vid höstexamen tillgodoräkna sig vårens skrivningsbetyg, som nu i vissa fall kan medges, torde i detta senare fall böra bibehållas. Nuvarande bestämmelser om eventuell prövning i mer än fyra ämnen vid höstexamen torde även böra bibehållas. Realexamen för lärjungar från enskild undervisning torde beträffande läroämnena icke behöva underkastas andra förändringar än dem, som bli en följd av de för skolornas egna lärjungar genomförda. Men med hänsyn till övningsämnenas allmänbildande värde borde det fordras, att icke blott teckning utan även den för alla obligatoriska teoretiska och historiska kursen i musik skall ingå i varje examen. Fyllnadsprövning efter avlagd realexamen var enligt 1905 års läroverksstadga, som förut nämnts, tillåten blott i ämne, där underbetyg erhållits i examen, samt i franska och teckning, om dessa ämnen icke inginge i examen. År 1928 gjordes rätten till fyllnadsprövning generell och har sedan så förblivit. Fyllnadsprövningar förekomma numera även i gymnastik och musik. Antalet är icke stort men dock icke mycket mindre i övningsämnena än i kristendomskunskap. Värdet av ett betyg, som erhållits vid fyllnadsprövning är visserligen mången gång i realiteten icke särdeles stort, men då fall finnas, där ett legitimt intresse av rätten till fyllnadsprövning föreligger, torde rätten böra bibehållas i samma utsträckning som för närvarande. Då här lika väl som vid själva examen en normalisering av betygen måste eftersträvas, bör, som tidigare ehuru utan resultat föreslagits, systemet med medbedömare användas icke blott för de skriftliga proven utan även vid det muntliga förhöret

Kap. 10. Lästid och ferier. Nu gällande bestämmelser. Enligt nu gällande läroverksstadgas bestämmelser fördelas läsåret vid de allmänna läroverken på två terminer, hösttermin och vårtermin. Det börjar senast första söckendagen i september och slutar inom juni månad, därest icke särskilda omständigheter föranleda undantag. Läsåret omfattar, utöver tiden för inträdes- och flyttningsprövningar, trettioåtta veckor ( = 2 6 6 dagar). Med avseende på beräkningen av sådana avlönings- och arvodesmedel, som utgå efter läsår, anses läsåret omfatta 273 dagar, räknat från och med den dag, då höstterminens inträdesoch flyttningsprövningar vid läroverket taga sin början. Dag för terminernas början och slut bestämmes efter rektors förslag av vederbörande eforus. Också äro ifrågavarande dagar icke desamma vid alla läroverk i landet. I läsåret inräknas dels den ledighet, som vid slutet av varje termin oundgängligen erfordras för skolarbetets avslutande, dels den ledighet, som lämnas lärjungarna från och med torsdagen före påsk till och med nästföljande onsdag samt från och med lördagen före pingst till och med nästföljande tisdag. Om för vinnande av lämpligare fördelning av lärjungarnas ledighet under vårterminen så befinnes ändamålsenligt, må efter läroverkskollegiets beprövande ledigheten under torsdagen före påsk, söckendagarna efter påsk och söckendagarna vid pingst kunna helt eller delvis utbytas mot annan ledighet av motsvarande längd under loppet av samma termin. Avslutas läsåret före pingstdagen, kan i stället för ledigheten vid pingst lämnas ledighet två dagar under vårterminens lopp. För hela läroverket gemensam ledighet från undervisningen skall rektor dessutom lämna under sammanlagt minst fyra, högst sex dagar under läsåret. Det vanliga skolarbetet ersattes vidare av friluftsverksamhet under minst tio, högst tolv dagar under läsåret, ägnade dels åt vandringar, idrottsövningar och kroppsarbete i det fria, dels åt exkursioner och andra studieutflykter. Under den tid, s. k. värntjänstövningar anordnades vid de högre allmänna läroverken och vissa andra läroanstalter, togos friluftsdagarna delvis i anspråk för nämnda övningar; hädanefter torde vissa av dessa dagar komma att användas för civilförsvarsutbildning. Med de allmänna läroverken jämförliga högre läroanstalter: kommunala flickskolor och mellanskolor, tekniska läroverk, folk- och småskolesemi-

228 narier m. fl., ha läs- eller arbetsår av ungefär samma omfattning och fördelning som läroverken. Som ovan nämndes skall i fråga om de allmänna läroverken vid beräkningen av vissa arvoden ett läsår anses omfatta 273 dagar eller 39 veckor. Så många dagar ingå dock ej alltid i det egentliga läsåret. Dettas verkliga längd beror på hur många dagar som åtgå för inträdes- och flyttningsprövningar. Inträdesprövningar för sökande till första klassen anställas i regel omedelbart efter vårterminens slut och falla då utanför läsårets 39 veckor men kunna undantagsvis äga rum även före nämnda termins slut, varjämte sådan prövning må, därest ytterligare utrymme i läroverket finnes, kunna anordnas även vid höstterminens början. För övriga inträdessökande anställas inträdesprövningar vid höstterminens början, stundom vid vårterminens slut. Vid förstnämnda tidpunkt anordnas jämväl de vanliga flyttningsprövningarna. Vid större läroverk är antalet flyttningssökande samt antalet inträdessökande till andra klasser än den första ofta så stort, att alla dagar, som kunna disponeras för ifrågavarande prövningar, måste användas härför. För nämnda prövningar få ej användas flera dagar, än att själva läsåret får sin i stadgan föreskrivna minimilängd av 38 veckor eller 266 dagar. Prövningsdagarna torde alltså ej kunna omfatta mer än en vecka (273 — _ 2 6 6 = 7). De 266 dagar, som utgöra ett läsår i vanlig bemärkelse, resp. de 273 dagar, som utgöra ett läsår i administrativ mening, representera givetvis ett bruttoantal. Däri ingå alla under läsåret fallande sön- och helgdagar, de till friluftsverksamhet anslagna dagarna (vanligen kallade friluftsdagar) samt vissa lovdagar. För att få fram den verkligen disponibla arbetstiden, inklusive friluftsdagarna, vilka ju icke äro lovdagar, måste man alltså frånräkna ett avsevärt antal dagar, på vilka lärjungarna ej sysselsättas av skolan. Sön- och helgdagarnas antal kan växla något, likaså lovdagarnas. Antalet dagar, som bör frånräknas, kan angivas sålunda: sön- och helgdagar (i regel) 43 1 maj 1 fasta lovdagar (söckendagar) 6 rörliga » ( » ) 6 termins början och avslutning omkr 6 62 Nettoantalet dagar, d. v. s. antalet effektiva arbetsdagar, torde således, med utgångspunkt från ett läsår om 266 dagar, i allmänhet kunna beräknas utgöra 204. Några främmande länder. Vi ha sökt inhämta uppgifter om läsårets längd i några främmande länder för jämförelse med förhållandena vid

229 svenska skolor. De sålunda erhållna uppgifterna kunna dock knappast anses vara i varje särskilt fall exakta och avse icke alla former av skolor. I flera länder ha de särskilda distrikten eller skolorna stor frihet att ordna Jästiden efter gottfinnande, i andra fall är det svårt att, även där man känner gällande bestämmelsers ordalydelse, få en säker föreställning om den faktiska tillämpningen. Dessutom må påpekas, att de nu i de flesta länder rådande förhållandena givetvis vålla ovisshet och flerstädes medföra mer eller mindre tillfälliga ändringar i tidigare bestämmelser. I Danmark börjar läsåret i högre skolor omkring den 15 augusti och i folkskolan den 1 april. Julferien omfattar 2 veckor och påskferien en vecka. Därtill komma »några dagars» ledighet vid pingst och ett lov om ungefär en vecka under hösten. Sommarferien varar 6—7 veckor. Ferie- och lovdagarnas antal får i högre skolor i regel ej omfatta mer än 63 vardagar under ett läsår. Då till dessa vardagar böra räknas till dem hörande helgdagar, vilkas antal torde kunna uppskattas till minst 9, torde ledigheten omfatta minst 72 dagar. Det bör härvid även påpekas, att lektionerna omfatta en tid av 50 minuter. I Norge skola ferierna vid högre skolor tillsammans omfatta 13—14 veckor. Av denna tid skall skolan använda minst 4 dagar — samlade eller var för sig — till idrott. Rektor (resp. bestyrer) fördelar den till ferier bestämda tiden, sedan han inhämtat skolrådets mening. Sommarferien får dock ej omfatta mindre än 7 veckor. Rektor (resp. bestyrer) kan använda högst 10 dagar av skolåret till enstaka lovdagar. På landsbygden är stadgad en minimilästid av 16 veckor för småskolorna och 18 veckor för folkskolorna. För sistnämnda läroanstalter kan lästiden ökas till i medeltal 27 veckor. Vid Finlands läroverk omfattar läsåret 36 veckor med sommarferier under tiden den 1 juni—den 1 september. De verkliga läsdagarna torde uppgå till ett antal av 198—200 under läsåret. Folkskolorna arbeta 36 veckor om året; läsåret får ej börja före den 1 augusti. I Tyskland räknas skol- eller läsåret från påsk till påsk. Ferier åtnjutas dels efter skolårets slut, dels under sommaren, dels under hösten under tillhopa 85 dagar. I Englands folkskolor omfattar läsåret 200—210 arbetsdagar eller 40—42 5-dagarsveckor. Sommarferierna överstiga sällan 5 veckor. Vid de högre skolorna indelas läsåret i 3 terminer. Sommarferierna omfatta 6—8 veckor i augusti och september, varjämte lämnas 3—4 veckors ferier vid jul och vid påsk. Sammanlagt omfatta ferierna alltså upp till 12 veckor. I Frankrike skall, såvitt framgår av gällande bestämmelser, läsåret vid de högre skolorna omfatta tre »trimestres» eller terminer: en under tiden 1 oktober—23 december, en 3 januari—sex dagar före påsk och en fr. o. m. sex dagar efter påsk—13 å 15 juli. Ferierna omfatta alltså 78 dagar på sommaren, 10 dagar vid jul och 12 dagar vid påsk, eller tillhopa 100 dagar. Därjämte givas 3 fasta lovdagar. Arbetsdagarnas antal kan beräknas till

omkring 225, varvid dock bör påpekas, att torsdagarna i stor utsträckning äro fria från undervisning. I Ryssland omfattar läsåret tiden den 1 september—den 31 maj med två veckors ledighet vid nyår och likaledes två veckor i slutet av mars. Den effektiva undervisningstiden uppgives vara 196 dagar. Skolutredningen. Såsom i betänkandet om folkskolan omnämnts, omfattar läsåret vid folkskolorna antingen 364A? eller 39 veckor. Den senare längden är den ojämförligt vanligaste. Någon ändring i avseende på längden av folkskolans 39-veckors läsår har ej ifrågasatts. Av flera skäl är det tydligen mycket önskvärt, att läsårets längd vid folkskolor och vid läroverk är lika. Vid folkskolor med 39 veckors läsår utgör enligt gällande bestämmelser antalet verkliga undervisningsdagar minst 214. Häri inräknas då tid för friluftsverksamhet samt den tid av tre dagar, under vilken undervisningen varit inställd på grund av lärares deltagande i vissa kurser eller möten. Friluftsdagarnas antal kan beräknas uppgå till tio. Frånräknar man de nyssnämnda tre dagarna, utgör antalet arbetsdagar (214 — 3 = ) 211 dagar. Vid läroverken åter kan, som nyss nämnts, motsvarande antal beräknas till 204, d. v. s. sju dagar mindre än vid folkskolan. För att nå imskemålet om lika lång arbetstid vid de båda slagen av läroanstalter skulle man alltså behöva förlänga läroverkets läsår med sju arbetsdagar, vilket skulle innebära, att läsåret vid läroverken omfattade 39 verkliga läsveckor mot för närvarande 38. För en dylik förlängning talar också ett annat skäl. Vi ha i annat sammanhang i detta betänkande omnämnt, att vi vid utarbetandet av timplaner för realskolan av hygieniska skäl utgått från en sammanlagd undervisningstid, som endast i vissa klasser av praktiska realskolor överstiger 36 lektioner i veckan. En dylik begränsning innebär ju en förkortning av arbetstiden, som under loppet av realskolekursen blir avsevärd nog och som under i övrigt oförändrade förhållanden betingar en motsvarande minskning av kurserna och således av det inhämtade kuiiskapsmåttet. E n förlängning av läsåret med en vecka skulle giva någon ersättning för den vidtagna begränsningen av veckotimsumman. På nu anförda skäl vilja vi alltså förorda en sådan förlängning av läsåret vid läroverken, att detta blir lika långt som vid folkskolan, eller 39 veckor. Denna förlängning gäller givetvis gymnasiet lika väl som realskolan. Det närmast till hands liggande sättet för förlängning av läroverkets läsår synes oss vara, att man förlägger de sju dagar, som enligt nu gällande bestämmelser få användas för höstterminens inträdes- och flyttningsprövningar och vilka nu inräknas i läsåret, utanför detta. Härvid må erinras om att avlöning till extra lärare vid allmänt läroverk utgår för läsår och att läsåret för dessa lärare skall beräknas omfatta 273 dagar, Om nu inträdes- och flyttningsprövningarna flyttas utanför läsåret.

33t bör tillses, att extra lärare, som tages i anspråk för dylika prövningar och som alltså har att tjänstgöra utöver 273 dagar, får ersättning för den överskjutande tiden. Av den ledamot av skolutredningen, som företräder den skolhygieniska expertisen, har framhållits, att en mindre förlängning av läsåret kunde vidtagas, under förutsättning att några dagars avbrott i arbetet sker dels under höstterminen, dels under vårterminens förra hälft. Till deima mening ansluta vi oss och vilja i avseende på ledigheternas placering, längd m. m. anföra följande. Vad till en början beträffar ledigheten under våren, synes det icke tillrådligt att generellt fastställa tidpunkten för detta lov. Den lämpligaste tiden kan vara och är sannolikt olika i olika delar av landet, i vissa delar bäst i februari, i andra senare. Tidpunkten för ledigheten bör alltså lämpas efter förhållandena på varje särskild ort. I regel torde ledigheten böra inpassas mellan exempelvis 15 februari och 15 mars, men i vissa fall kan det utan tvivel visa sig förmånligt att sammanslå den med påsklovet. Detta bör alltså kunna ske. Särskilt torde en dylik förlängd påskledighet vara en lämpliganordning under sådana år, då påsken infaller tidigt. Vid avgörandet av dessa frågor måste hänsyn även tagas till tiden för studentskrivningarna. Lovet synes böra omfatta 6 dagar. Vid sammanslagning med påsklovet uppstår alltså en sammanhängande ledighet av omkring 14 dagar. Det är också möjligt, att — särskilt i landets sydliga delar — de klimatiska förhållandena åtminstone enstaka år äro så ogynnsamma, att en dylik vårvinterledighet ej kan lämpligen givas under vårterminens förra del. Att under terminens senare del inpassa en ledighet av denna längd är av flera skäl olämpligt. Anses ledigheten alltså ej kunna placeras före påsken, måste den, synes det oss, indragas. Vi vilja emellertid betona, att en dylik åtgärd bör vidtagas endast av särskilda skäl. Den ovannämnde skolhygieniske experten har som nämnts framställt det kravet, att ett fast avbrott i undervisningen skulle göras även under höstterminen, och vi ha ansett oss böra instämma i denna mening. Det ifrågasatta lovet under höstterminen torde med hänsyn till denna termins mindre längd kunna begränsas till tre läsdagar och kan lämpligen förläggas till slutet av oktober eller början av november. Utöver dessa båda ledigheter om sammanlagt nio läsdagar räkna vi med att ett antal friluftsdagar behålles. För närvarande är, såsom ovan nämnts, antalet bestämt till 10 å 12. Enligt vad som framgår av respektive årsredogörelser, uttaga de flesta läroverk alla 12 dagarna. Skäl kunna anföras för att en latitud även i fortsättningen bibehålles, men den hittills vid läroverken allmänt följda praxis att uttaga samtliga dagar och således ett bestämt antal, talar för att antalet friluftsdagar fixeras. Med hänsyn till den Ökning av antalet lovdagar, som vi ovan föreslagit, synes oss antalet frilufts-

232 dagar kunna minskas till 10. För tillfälliga lov beräknas för närvarande 4 å 6 dagar. På grund av omfattningen av övriga lov anse vi dessa tillfälliga lovdagar kunna begränsas till 2. Påsklovet skulle med hänsyn till de nu ifrågasatta lovdagarna kunna begränsas till 6, pingstlovet till 3 dagar — helgdagarna inberäknade. Om möjligt böra, såsom vi i annat sammanhang framhållit, ledighetsdagarna under terminerna bestämmas till samma dagar för samtliga allmänna skolor på en ort. I sådant syfte böra skolcheferna på orten samråda, så att liktidighet så långt som möjligt må vinnas. Sedan läsåret gjorts lika långt vid läroverken som vid folkskolan, är det givetvis synnerligen lämpligt, att även terminernas början och slut sammanfalla för alla läroanstalter på en ort. Dessa dagar bestämmas för närvarande i fråga om läroverken av vederbörande eforalstyrelse, sedan rektor avgivit förslag, vid folkskolorna av vederbörande skoldistrikt. Samtidighet i nu ifrågavarande avseende lärer utan svårighet kunna ernås genom samråd mellan skolcheferna på orten. I vårt betänkande om folkskolan ha vi föreslagit, att den ledighet under våren, som skulle lämnas folkskolans elever, skulle räknas som ferietid och således icke inräknas i läsåret. Samma föreskrift bör givetvis gälla även i fråga om läroverken. För dessa läroanstalter innebär en dylik anordning något nytt; läroverken ha hittills icke haft några andra ferier än jul- och sommarferierna. Beträffande folkskolorna åter ha, som förut påpekats, vissa under läsårets lopp infallande dagar, under vilka läsningen varit inställd, betraktats som ferietid. Av praktiska skäl synes det .oss lämpligt, att för extra lärare, som enligt gällande bestämmelser äger att uppbära arvode allenast under läsåret men icke under ferietid, arvodet må fördelas även på de 6 dagar, som avses" för vårvinterlov, ehuru denna tid eljest räknas som ferietid. Vårvinterlovet skulle enligt vårt förslag omfatta 6 arbetsdagar. Då dessa i egenskap av ferietid icke skulle ingå i läsåret, påverkas dess datering härav. Höstterminen kan ej sluta senare än nu är vanligt och bör enligt vår mening ej börja nämnvärt tidigare än nu sker. Vad beträffar vårterminen, skulle den genom vårvinterlovet delas i två delar, av vilka den förra delen bör börja omkring den 10 januari. Dess slut liksom tidpunkten för den senare delens början beror på lovets placering. Den senare delens slut åter bör infalla lika många dagar som motsvarar vårvinterlovets längd, eller 6 dagar, senare än vårterminen för närvarande i regel slutar. I de fällda vårvinterlovet är indraget, flyttas alltså läsårets avslutningsdag tillbaka 6 dagar. Läsåret skulle enligt den nu föreslagna ordningen få exempelvis följande fördelning, vid vars uppgörande vi utgått ifrån att terminernas början och slut bestämmas lokalt, såsom för närvarande sker, och att alltså veckodagarna komma att växla på olika orter. Såsom hittills skulle läsåret börja omkring den 22 augusti, föregånget av några dagar, högst 7, för inträdes-

och flyttningsprövningar, vårterminen börjas omkring den 10 januari med, som regel, ett avbrott av 6 dagar i februari eller mars, och läsåret slutas omkring den 16 juni. Detta skulle då omfatta 273 dagar, vartill skulle komina högst 7 utanför läsåret fallande dagar för inträdes- och flyttningsprövningar. I de fall, då vårvinterlov icke åtnjötes vid läroanstalten, flyttas läsårets avslutningsdag tillbaka 6 dagar och infaller då omkring den 10 juni.

Kap. 11. Lärjungarnas fördelning på klassavdelningar. Vad beträffar klassavdelningarnas storlek i de högre skolorna, ha hithörande förhållanden jämförelsevis nyligen varit föremål för en ingående undersökning. Sedan riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t den 22 maj 1936 anhållit om utredning rörande möjligheterna för minskning av del fastställda maximiantalet lärjungar i de högre allmänna läroverkens klasser och Kungl. Majrt anbefallt skolöverstyrelsen att verkställa den begärda utredningen, avgav skolöverstyrelsen denna utredning den 27 februari 1939. I sin utredning lämnade skolöverstyrelsen en detaljerad redogörelse för de olika förslag, som i denna fråga framkommit under senare år, en redogörelse, till vilken vi här hänvisa. Här skola endast i korthet beröras de viktigaste momenten i frågans förhistoria samt för närvarande och tidigare rådande förhållanden. Nu gällande föreskrifter angående det högsta antal lärjungar, som kan mottagas i en och samma avdelning vid de allmänna läroverken, återfinnas i § 44 mom. 3 förnyade stadgan för rikets allmänna läroverk den 17 mars 1933, i dess lydelse enligt kungörelsen nr 581/1945, som icke innebär någon ändring av denna bestämmelse. I varje avdelning av årsklass må i realskolans högsta klass (liksom i gymnasiet) undervisas högst 30 och i realskolans övriga klasser högst 35 lärjungar, såvida icke rektor enligt av skolöverstyrelsen givna riktlinjer annorlunda bestämmer. Tills vidare är dock, sedan läsåret 1940/41, enligt bestämmelser i varje års regleringsbrev till statskontoret angående anslag till avlöningar vid de allmänna läroverken, rätten att ha ett lägre maximiantal elever i realskolans högsta klass upphävd. För den kommunala mellanskolan och den kommunala flickskolan gälla i huvudsak liknande bestämmelser, varvid det tillkommer skolans styrelse att bestämma, om maximiantalet 35 resp. 30 må något överskridas. Liknande gäller även för den högre folkskolan, där maximiantalet i regel är 35 lärjungar men av skolöverstyrelsen i vissa fall kan sänkas till 30, dock att beträffande yrkesbestämd högre folkskola skolöverstyrelsen äger att under viss förutsättning medgiva uppdelning i parallellavdelningar till och med vid ett lägre lärjungantal än 30. Det genomsnittliga antalet lärjungar i varje klass understiger givetvis icke obetydligt maximiantalet. Särskilt kunna realskolans avgångsklasser

235 vara jämförelsevis glest besatta på grund därav, att många lärjungar från näst högsta klassen övergått till 4-årigt gymnasium. Begynnelseklasserna äro i regel »fullsatta», d. v. s. äga maximalt antal lärjungar, och ha ofta övertaliga lärjungar, men i regel ehuru ingalunda genomgående sjunker lärjungantalet något för varje klass. I vissa skolor är elevantalet också lägre, och denna ojämnhet mellan olika skolor och olika klasser bidrager att sänka genomsnittsstorleken. En undersökning, som skolutredningen verkställt, utvisade, att höstterminen 1941 det genomsnittliga lär jungantalet i varje klass av 5-årig realskola utgjorde 29-8 lärjungar — en mycket hög siffra för att beteckna ett medeltal, då maximum är 35 — och i varje klass av 4-årig realskola 24*2. I den gamla 6-åriga realskolan var klassernas genomsnittsstorlek höstterminen 1926 26'4. Det dröjde länge, innan något behov av maximering av lärjungantalet i de högre skolorna gjorde sig gällande, och ännu i 1878 års läroverksstadga saknas alla föreskrifter härom. Under 1890-talet började emellertid Kungl. Maj:t i samband med beslut om anvisande av extra lärarkraft meddela vissa bestämmelser om ett högsta lärjungantal under olika förhållanden. Några enhetliga bestämmelser funnos dock icke, och medan man vid vissa läroverk kunde finna lärjungarna uppdelade enligt mycket generösa grunder, tillämpades vid andra läroverk strängare principer. Sålunda föreskrev Kungl. Maj:t den 7 juni 1895, att vid vissa läroverk och i vissa klasser inträdessökande bosatta utom läroverkets lärjungeområde icke finge inskrivas, därest lärjungantalet i avdelningen därigenom komme att överskrida 30; att inträdessökande tillhörande lärjungeområdet icke finge intagas, om lärjungantalet därigenom komme att överskrida 35; och att om i någon klassavdelning antalet lärjungar, som redan tillhörde läroverket och vore berättigade tillhöra klassen, vid höstterminens början visade sig överstiga 40, rektor ägde ingå till chefen för ecklesiastikdepartementet med anmälan om förhållandet och förslag till åtgärd. För andra läroverk gällde däremot inga dylika föreskrifter. De första generellt verkande bestämmelserna i denna fråga infördes i 1905 års läroverksstadga och inneburo en maximering av realskolans klasser vid 35 och av gymnasiets ringar vid 30 lärjungar, varvid dock maximum med läroverksöverstyrelsens medgivande kunde överskridas, om det gällde lärjungar, som redan tillhörde läroverket. Nya lärjungar kunde däremot icke intagas i på detta sätt fullsatta klasser, men genom nådig kungörelse den 3 september 1915, nr 331, bemyndigades läroverksöverstyrelsen att medgiva undantag jämväl för inträdessökande. Den år 1918 tillsatta skolkommissionen ansåg de stora klasserna utgöra ett hinder för ett tillämpande av de principer för det inre arbetet, som kommissionen påyrkade, och fann yrkandena på koncentration i skolarbetet och på lärjungarnas aktiva deltagande i detsamma med nödvändighet leda till kravet på att antalet samtidigt undervisade lärjungar så inskränktes, att

236 läraren finge bättre tillfälle till individuell behandling av dessa. Kommissionen förordade därför vissa åtgärder för begränsning av antalet samtidigt undervisade lärjungar, och den utgick i sina kostnadsberäkningar från en övre gräns av 30 lärjungar i realskolans och flickskolans avdelningar och 25 lärjungar i gymnasiets avdelningar. Skolkommissionens förslag i fråga om lärjungantalets begränsning vunno under remissgången enhällig anslutning, och i proposition till 1927 års riksdag angående omorganisation av det högre skolväsendet m. m. anslöt sig Kungl. Maj:t i huvudsak till kommissionens förslag både i fråga om det inre arbetet och i fråga om lärjungantalets maximering i de olika skolformerna men föreslog av praktiska och statsfinansiella skäl, att den nya ordningen endast successivt skulle bringas i tillämpning, så att den vore fullt genomförd först från och med höstterminen 1933, där icke lokala svårigheter föranledde särskilt undantag. I sin skrivelse den 2 juni 1927 (nr 262) yttrade riksdagen, att åtskilliga av de åtgärder, vilka av departementschefen framhållits såsom önskvärda, utan tvivel verksamt skulle bidraga till den förbättring av skolarbetet, som torde vara oundgänglig, därest det mål skulle kunna uppnås, till vilket hela den föreslagna omorganisationen av det högre skolväsendet syftade. I den mån programmets genomförande medförde ekonomiska utgifter och framställningar följaktligen komme att göras hos riksdagen, förutsatte emellertid riksdagen, att dessa måtte åtföljas av erforderliga utredningar för frågans allsidiga och fullständiga bedömande. Särskilt borde därvid uppmärksammas den av departementschefen ifrågasatta nedsättningen i högsta medgivna antalet lärjungar i realskolans klasser och gymnasiets ringar. Riksdagen ansåg sig icke kunna taga bestämd ställning till detta förslag, innan dylik utredning förelåge, och hade därför vid sina beräkningar rörande organisationen utgått från dittills gällande bestämmelser i detta avseende. Bestämmelserna om lärjungemaximum kommo sålunda att bibehållas oförändrade i den läroverksstadga, som påföljande år utfärdades. Man kan säga, att riksdagens beslut innebar ett accepterande i stort sett av de principer rörande skolans inre arbete, som hade föreslagits av skolkommissionen, men ett avböjande tills vidare av det villkor, som skolkommissionen hade funnit nödvändigt för ett tillämpande av dessa principer. Framställningar om sänkning av lärjungenumerären i klasserna ha sedan framkommit från olika håll. År 1929 ingavs från 28 rektorer vid under förstatligande stående kommunala mellanskolor en framställning med syfte, att de gynnsammare bestämmelser, som i detta avseende hade gällt för dessa skolor, så länge de voro kommunala mellanskolor, måtte få gälla även för den nya 4-åriga samrealskolan. Något senare ingav jämväl styrelsen för läroverkslärarnas riksförbund en underdånig framställning, däri de till en början beklagade, att riksdagen ej kunnat godtaga det förslag, som år 1927 hade förelagts densamma, och framhöllo, att en enhällig opinion bland

läroverkens lärare hade givit förslaget sitt varma erkännande och betraktat dess genomiörande som en av de viktigaste förutsättningarna för att undervisnmgen i en realskola, kortare än den 6-äriga, och i ett 3-årigt gymnasium skulle kunna lämna någorlunda tillfredsställande resultat. Ett högre lärjungantal försämrade möjligheten lör läraren att i viss utsträckning individualisera undervisningen, lörsvårade hans övervakande och fostrande uppgilt samt verkade nedtyngande på arbetet och försämrade undervisningens resultat, svårigheter, som otvivelaktigt bleve mera framträdande i den nya 4- eller 5-åriga realskolan än i den gamla 6-åriga. Riksförbundets styrelse fann behovet av en begränsning av lärjungantalet till högst 30 i stället för 35 icke vara något särintresse lör de nybildade samrealskolorna utan en angelägenhet, som kunde sägas vara av vitalt intresse för samtliga läroverk. För den händelse Kungl. Maj:ts förslag till 1927 års riksdag icke kunde i sin helhet upptagas till ny omprövning, ville styrelsen emellertid instämma i de 28 rektorernas framställning, dock med det tillägg, att begränsningen av lärjungantalet till högst 30 per klassavdelning skulle avse dels samtliga 4-åriga realskolor, dels även högsta klassen av övriga former av realskolan. De nämnda framställningarna överlämnades av Kungl. Maj:t enligt skolöverstyrelsens förslag till 1927 års skolsakkunniga, vilka däröver avgåvo yttrande den 16 december 1930. De sakkunniga funno de pedagogiska skäl, som talade för en minskning av lärjungantalet i de 4-åriga realskolor, som uppstått ur kommunala mellanskolor, gälla med oförminskad styrka även för övriga 4-åriga realskolor och framhöllo, att även den 5-åriga realskolan arbetade under långt ogynnsammare förhållanden än den gamla 6-åriga. I och genom att ett skolår överflyttats från realskolan till folkskolan, måste realskolans kurser, särskilt i språk och historia, sammanpressas på ett sätt, som berett den 5-åriga realskolans lärare stora bekymmer. I den 4-åriga realskolan uppvägdes den oundgängliga sammanpressningen av den egentliga realskolekursen i viss mån därav, att lärjungarna hade ett års längre utbildningstid bakom sig och däremot svarande högre genomsnittsålder. »Givetvis framträder», fortsatte de sakkunniga, »behovet av mindre avdelningar starkast i sådana ämnen, där, såsom i språk, en individuell träning av varje enskild lärjunge är nödvändig. En minskning i lärjungeantalet i realskoleklasserna från 35 till 30 skulle sålunda för den enskilde lärjungen innebära en intensifiering av övningen, som för resultatet kan vara betydelsefull nog — i själva verket skulle ingen reform vara så väl ägnad att i någon mån uppväga den försvagade ställning för språkundervisningen i det hela sett, som blivit en oundviklig följd av realskolans avkortning, som just en effektiv begränsning av klassernas lärjungeantal.» »Mindre starkt», yttra de sakkunniga vidare, »framträder naturligtvis behovet av en minskning av klassavdelningarnas storlek i sådana ämnen som kristendomskunskap och historia, där en hela klassen omspännande undervisning är det vanliga. Men det får icke heller här förbises, att det inom

238 dessa ämnen icke minst är klassavdelningarnas storlek, som försvårar den omläggning av undervisningen hän mot starkare självverksamhet från lärjungarnas sida, som är den moderna pedagogikens kanske mest trängande krav.» De sakkunniga funno det icke vara skäl att räkna med en mindre sänkning än den av Kungl. Maj:t till 1927 års riksdag föreslagna, om antalsbegränsningen skulle få avsevärd verkan. Därest emellertid en så långt gående nedsättning av statsfinansiella skäl icke kunde sättas i fråga, syntes det de sakkunniga böra övervägas, om icke tills vidare ett mera begränsat program kunde genomföras, så att lärjungantalet i realskolans högsta klass begränsades till 30 och i gymnasiets tvä högsta ringar och lyceets två högsta kretsar till 25. Den ekonomiska depression, som kännetecknade början av 1930-talet, omöjliggjorde emellertid alla förbättringar, och vid 1933 års riksdag höjdes i stället lärjungemaximum provisoriskt vid de kommunala mellanskolorna, de kommunala flickskolorna och de högre folkskolorna till överensstämmelse med vad som gällde för realskolan. 1937 års riksdag genomförde emellertid den av 1927 års skolsakkunniga föreslagna förbättringen i vad avsåg realskolans avslutningsklass, ehuru denna reform provisoriskt återgick, i anslutning till besparingssträvandena, genom beslut vid 1940 års riksdag. , ÅT 1935 hemställde Fredrika-Bremer-förbundet om åtgärder för begränsning av lärjungantalet såväl i folkskolans som i den högre skolans klassavdelningar. Under nu rådande förhållanden, framhöll förbundet bl. a., hunne läraren icke taga hänsyn till den enskilde lärjungens behov av förklaringar, ej heller verkligen pröva klassens kunskaper i den utsträckning, som är nödvändig för uppehållande av elevernas flit, intresse och ambition. Den uppfostrande verksamheten bleve lidande, då lärarna finge alltför ringa möjlighet att verkligen lära känna sina elever. Det förslag, vari framställningen utmynnade, sammanföll, i vad avsåg de högre skolorna, väsentligen med Kungl. Maj:ts förslag vid 1927 års riksdag. Följande år ingav förbundet en ny skrivelse med förslag om vissa delåtgärder såsom provisorier till dess de nödvändiga ekonomiska förutsättningarna för realiserandet av ett mera genomgripande program hunnit framväxa. Vid 1936 års riksdag var frågan om klassavdelningens storlek föremål för övervägande med anledning av en motion i ämnet (11:620). Under riksdagsbehandlingen framkommo eller antyddes tre olika förslag. Andra kammarens första tillfälliga utskott pekade på möjligheten att begränsa kostnaderna för en sänkning av lärjungemaximum genom att bestämma gränstalen till 32 och 28 i stället för 30 och 25, såsom tidigare i diskussionen hade förutsatts. Första kammarens första tillfälliga utskott hänvisade till möjligheten av en begränsning av kostnaderna genom att undantag göres för de fall, då på

239 grund av de övertaliga elevernas fåtalighet upprättande av ny avdelning icke rimligen kunde ske. Riksdagens skrivelse i ärendet begränsade räckvidden av eventuella åtgärder genom att inskränka dem till de högre allmänna läroverkens klasser, varjämte riksdagen hemställde om den inledningsvis omnämnda utredningen av frågan. 1 sin ovannämnda utredning undersökte skolöverstyrelsen verkningarna i fråga om lärarbehov och kostnader av en minskning i lärjungantalet enligt olika framställda förslag och alternativ. För egen del stannade överstyrelsen vid ett förslag, som kom tämligen nära det av andra kammarens första tillfälliga utskott vid 1936 års riksdag skisserade programmet men företog lör det dåvarande viss reduktion av detta program med hänsyn till bristen på tillgängliga lärarkrafter. Skolöverstyrelsens argumentering och förslag i frågan gingo i huvudsak ut på föijande. Begränsningen av lärjungenumerären vore särskilt starkt påkallad inom de praktiska skolformerna, sålunda vid de yrkesbestämda högre folkskolorna, de praktiska mellanskolorna och de i allmänna läroverk och kommunala mellanskolor inbyggda praktiska linjerna. Redan i 1918 års stadga för de högre folkskolorna gjordes också en skillnad mellan allmänna och yrkesbestämda högre folkskolor, i det att lärjungemaximum för de förra bibehölls vid 35 men vid de yrkesbestämda sänktes till 30, vilket av föredragande departementschefen motiverades med att undervisningen i en skola av den senare typen måste antaga en betydligt mera individualiserad karaktär än i en allmän högre folkskola. Då andra kammarens första tillfälliga utskott hade föreslagit en sänkning av lärjungemaximum till 28 å gymnasiet och i realskolans avslutningsklass och till 32 i realskolans övriga klasser, fann överstyrelsen därför detta representera ett minimikrav i fråga om de praktiska skolformerna, som under inga omständigheter borde underskridas. Snarare ville överstyrelsen här gå ett steg längre och föreslog sålunda, att i yrkesbestämd högre folkskolas fjärde klass och i praktisk mellanskolas högsta klass måtte undervisas högst 28 och i övriga klasser högst 30 lärjungar, dock med rätt för skolans styrelse att i särskilda fall något överskrida dessa maximital, om sådant befunnes nödvändigt. Motsvarande bestämmelse föreslogs för de inbyggda linjerna. Beträffande de allmänna läroverken föreslog skolöverstyrelsen, att den reglerande bestämmelsen i läroverksstadgan § 44 mom. 3 borde erhålla ungefär följande lydelse: »I varje för viss årsklass bestämd avdelning må undervisas å gymnasiet och lyceet samt i realskolans översta klass högst 28 och i realskolans övriga klasser högst 32 lärjungar, rektor likväl obetaget att, om särskilda omständigheter det påkalla, i sådan avdelning efter klasskonferensens hörande mottaga ytterligare högst två lärjungar. På rektors framställning må skolöverstyrelsen kunna medgiva, att flera lärjungar än nu är sagt till undervisning mottagas.»

240 Liknande bestämmelser föreslogos för de kommunala mellanskolorna och de kommunala flickskolorna samt allmänna högre folkskolor och statsunderstödda enskilda skolor. Skolöverstyrelsen föreslog emellertid en viss begränsning av klassavdelningarnas antal på så sätt, att den framför allt drabbade skolor, där det gällde att inrätta en andra parallellavdelning av en klass. Inrättandet av en sådan andra avdelning ansågs nämligen i regel böra ske först om frågan icke kunde lösas med anlitande av den föreslagna rätten för rektor att i klassen intaga två övertaliga lärjungar. På det lägre stadiet skulle sålunda i praktiken delning av klass i två avdelningar företagas, först då lärjungantalet överstege 34, i tre avdelningar däremot, så snart antalet överstege 64, i fyra avdelningar när det överstege 96 o. s. v. På det högre stadiet bleve motsvarande maximisiffror 30, 56, 84 o. s. v. Med utgångspunkt i dessa maximital borde vederbörande anslag beräknas. Detta överstyrelsens tillläggsförslag torde få anses innebära ett preciserande av den tankegång, som synes ha legat bakom yttrandet av första kammarens första tillfälliga utskott vid 1936 års riksdag. Till sist må här även erinras om de i vårt betänkande om folkskolan omnämnda framställningar, som i detta ärende ingivits till skolutredningen av Sveriges husmodersföreningars riksförbund samt av föreningen Hem och skola i Uppsala och Uppsala kvinnoföreningars samarbetskommitté. representerande 17 olika sammanslutningar. Skolutredningen. Vi ansluta oss oreserverat till vad som från olika håll anförts om behovet av en minskning av klassernas storlek. Det står för oss alldeles klart, att den individualisering av undervisning och fostran, den tilllämpning av aktivitetspedagogiska principer, som låter lärjungarnas självverksamhet i olika former komma bättre till sin rätt, den intensifiering av arbetet och den lättare och fullständigare överblick över klassernas arbete och arbetsresultat liksom över elevernas personliga förhållanden, arbetsförutsättningar och kvalifikationer, som med rätta begäras av vår tids lärare, såsom en nödvändig förutsättning kräver, att elevantalet i de olika klasserna icke är för stort. »Ju mera övertygad man är om att ett demokratiskt statsskick ytterst förutsätter självständiga och initiativdugliga medborgare, desto angelägnare ter sig uppgiften att i skolan giva r u m för personliga initiativ, lärjungarnas såväl som lärarens, och att förebygga, att den tänkandets passivitet, som gör det bekvämt att följa med strömmen, får makt över skolungdomen», skrev skolöverstyrelsen i sitt ovannämnda yttrande år 1939 och fortsatte: »På lärarens lott faller det att inom en sådan skolorganisation grundlägga lärjungarnas sinne för ärligt och kritiskt tänkande, väcka deras arbetshåg, främja deras produktiva självverksamhet och gynna uppkomsten hos dem av sunda arbetsvanor. Ju mer läraren vid undervisningen besjälas av dessa strävanden, desto mera tryckande

241 kännas för honom de hämningar i arbetet, som betingas av klassens alltför stora numerär.» 1 de högre skolorna med deras ämneslärarsystem har den enskilde läraren att undervisa i flera klasser, och lärare i ämnen med lågt timtal, såsom kristendomskunskap, geografi och biologi med hälsolära, meddela understundom undervisning i ett tiotal klassavdelningar och sålunda åt flera hundra lärjungar samtidigt. Det säger sig självt, att det under sådana förhållanden måste fordras en ovanlig pedagogisk begåvning, rörlighet och observationsförmåga, som icke alltid torde kunna påräknas, om läraren verkligen skall kunna säkert bedöma de olika eleverna och deras arbetsprestationer och kunna vid undervisningen beakta deras individuella behov och intressen. 1 sådana ämnen som språk och matematik med deras i regel större timtal får den enskilde läraren visserligen sammanlagt ett mindre antal klasser och elever att undervisa samtidigt, men i dessa ämnen är det stora lärjungantalet i klassen med hänsyn till ämnets och undervisningens natur ett ännu större hinder lör det än mer framträdande behovet av individuell vägledning och övning. En sänkning av den nuvarande övre gränsen lör klassernas storlek ter sig därför som ett oundgängligt villkor för att den omläggning av undervisningen och de riktlinjer lör det inre arbetet, som vi förorda, skola kunna med framgång genomiöras. Vi finna det också uppenbart, att en mindre sänkning av elevantalet, hur värdefull den i sig själv än må vara, icke är tillfyllest lör att säkerställa den önskade reformen av skolornas inre arbete. För att tillfullo nå detta syfte fordras enligt vår mening ett djärvare grepp och mera radikala åtgärder. 1 bilaga I till skolutredningens betänkanden har ledamoten av utredningen, skolöverläkaren U. Hjärne, under framhållande av att kortare arbetstid och mera tiiilälle till rekreation säkert kunde ge intensivare arbete och bättre totalresultat och befria från den långsläpighet, som understundom ansetts vidlåda arbetet i de svenska skolorna, föreslagit en mycket långt gående sänkning av klassernas elevnumerär. Han skriver (sid. 38): »Om man här vill komma fram till ett bättre resultat, måste man tänka på följande åtgärder: antingen avsevärt kraftigare utgallring av de för studier mindre begåvade eller sänkning av fordringarna, minskning av kursernas omfattning. / båda fallen: höjning av elevernas prestationsförmåga genom intensifiering av arbetet; förkortning av arbetstiden och ökning av rekreationsmöjligheterna. Ett utomordentligt sätt till intensifiering av arbetet vore sänkning av elevantalet i klasserna från nuvarande tillåtna 30—35 elever i varje avdelning ner till vad som ur pedagogisk och hygienisk synpunkt skulle vara ytterst önskvärt: icke mer än omkring 20 elever i varje avdelning under hela skoltiden.» Även i den offentliga diskussionen i skolfrågan framföres icke sällan siffran 20 såsom angivande en klasstorlek, vilken i regel icke borde åtmins16—516 5 17. I V : 3.

242 tone mera nämnvärt överskridas. Vi ha därför också ansett oss böra verkställa vissa beräkningar av de verkningar i fråga om klassantal och därav betingat lärarbehov samt kostnader, som skulle inträda vid en nedskrivning av lärjungemaximum i varje klass till omkring 20. Här vilja vi emellertid förutskicka vissa erinringar, väsentligen i anslutning till skolöverstyrelsens meromnämnda förslag av 1939. Det synes oss nödvändigt att beakta icke blott storleken av de odelade klasserna utan också storleken av de klasser, som uppkomma efter delning vid visst lärjungantal. Skulle dessa klassavdelningar bli mycket små, kan det rent av hända, att uppdelningen motverkar sitt syfte, då ett alltför litet antal lärjungar i en klass lätt minskar det intresse och den anspänning av krafterna, som växelverkan mellan lärare och elever och mellan dessa senare inbördes utlöser. I detta avseende skulle vi vilja framhålla, att klasser med 12—24 lärjungar representera en mycket lämplig storleksordning, som vid en starkt individualiserad undervisning icke bör överskridas. Ett något större elevantal synes dock möjligt för att den vanliga klassundervisningen, som givetvis under alla förhållanden måste spela en huvudroll, skall kunna få avsevärda inslag av mera individualiserad undervisning i olika former, men arbetet tynges starkt och det blir svårare att hålla alla elever aktivt engagerade, när lärjungantalet går upp till 26 eller därutöver. Från dessa utgångspunkter kommer det att bli en viss skillnad, om det gäller en uppdelning av en klass i två avdelningar eller om det gäller en uppdelning av samma klass i tre eller flera avdelningar. Om man satte lärjungemaximum i varje klassavdelning till 20, skulle detta innebära, att en första delning finge ske vid 21, en andra delning vid 41, en delning på fyra avdelningar vid 61 o. s. v. Storleken av de delade klasserna skulle då bli vid första delningen 10 resp. 11 elever, vid andra delningen 13 resp. 14 och 14 elever, vid tredje delningen 15 resp. 15, 15 och 16 elever o. s. v. De vid den tredje delningen uppkomna fyra klassenheterna och de vid den andra delningen uppstående tre avdelningarna skulle bli av en lämplig storleksordning, men i det första fallet med 10 resp. 11 elever i varje avdelning kan det med fog göras gällande, att uppdelningen hade gått onödigt långt, f varje fall synes en så långt gående uppdelning vara att ställa alltför stora ekonomiska krav på det allmänna. Vi ha därför i likhet med skolöverstyrelsen funnit oss böra räkna med viss övertalighet av lärjungar i förhållande till det normala lärjungemaximum, när det gäller den första delningen, d. v. s. upprättande av två parallellavdelningar av en och samma klass. Då vi låtit verkställa beräkningar av lärarbehov och kostnader vid ett normalt lärjungemaximum av 20, ha vi därför utgått ifrån att icke mindre än 4 övertaliga lärjungar skulle mottagas, innan den första delningen finge ske. Denna komme sålunda att äga rum vid 25 lärjungar, andra delningen vid 41, tredje vid 61, fjärde vid 81 o. s. v. Om det skulle gälla en så stark sänkning av den nuvarande övre

243 gränsen, ha vi icke heller funnit påkallat att upprätthålla någon skillnad mellan realskolans avslutningsklass och övriga klasser. Icke heller synes oss någon skillnad mellan praktiska och teoretiska skolformer i detta fall erforderlig. På uppdrag av skolutredningen har f. d. undervisningsrådet H. Wailin verkställt en summarisk beräkning av lärarbehov och kostnader vid ett realiserande av detta förslag, och hans utredning finnes fogad som bil. 3 till detta betänkande. Det framgår av denna utredning, att om den tänkta maximeringsprincipen hade gällt under läsåret 1944/45, antalet klassavdelningar i realskolan hade ökat från 1 553 till 2 463, i kommunala mellanskolan från 437 till 662 och i de praktiska mellanskolorna från 221 till 340, att det alltså i dessa skolformer hade inträtt en ökning i antalet avdelningar med 1 254, innebärande närmare 57 % ökning. Detta kan i runt tal anses motsvara en ökning i lärarantal av minst 1 300, frånsett ökningen i timtal för övningslärare av olika kategorier. Ökningen av de nu utgående kostnaderna för lärarlöner skulle belöpa sig till för de allmänna läroverkens realskolor 8-6 miljoner, för de kommunala mellanskolorna över 2*2 miljoner och för de praktiska mellanskolorna över 1 miljon kronor, tillsammans 11-9 miljoner kronor, frånsett rörligt tillägg och kristillägg. Medräknas dessa, skulle merkostnaderna ha uppgått till 15-4 miljoner kronor. Därtill skulle sedan, frånsett folkskolan, komma en motsvarande kostnadsökning för gymnasierna, de kommunala flickskolorna, de högre folkskolorna och de statsunderstödda enskilda läroanstalterna. Trots den ifrågasatta reformens utomordentliga betydelse ha vi icke ansett oss våga räkna med att statsmakterna skulle vara beredda att nu ikläda sig en kostnadsökning av dessa dimensioner. Men därtill kommer en annan omständighet, som gör det praktiskt uteslutet att tänka sig en så stark ökning i klassavdelningarnas antal. Såsom nyss nämndes, förutsätter denna ökning för de tre nämnda skolformernas vidkommande ett tillskott i lärarkrafter på åtminstone 1 300. Någon sådan lärarreserv finnes icke disponibel och kan icke på många år beräknas bli tillgänglig. I vissa ämnesgrupper, framför allt moderna språk, finnes visserligen god tillgång på lärare, och en icke obetydlig reserv kan här påräknas. Men i andra ämnen och särskilt matematik och fysik är lärartillgången nu så knapp, att den icke svarar ens mot det nuvarande behovet och icke tillåter någon gallring bland aspiranterna. Personer med akademisk utbildning i dessa ämnen absorberas i stor utsträckning inom det enskilda förvärvslivet, av industriföretag, försäkringsbolag och andra inrättningar, där gynnsammare löneförhållanden erbjuda sig, och de högre skolorna ha under de senaste åren haft stora svårigheter att erhålla ett tillräckligt antal kompetenta lärarkrafter i dessa ämnen. I nuvarande ögonblick utgör denna lärarbrist ett praktiskt hinder för en omedelbar sänkning av lärjungemaximum i klasserna. Även om man bör kunna hoppas på en ökad tillströmning av studerande till de matema-

tisk-naturvetenskapliga fakulteterna, alltefter som vetskapen om de gynnsamma platsmöjligheterna vid de högre läroanstalterna blir mera allmän, dröjer det i bästa fall några år, innan tillräckligt antal lärarkrafter för ett mera avsevärt ökat lärarbehov kan beräknas disponibelt. Vi ha sålunda icke för närvarande kunnat sträcka kraven på en begränsning av det nuvarande lärjungemaximum ända ned till 20 elever per klass, även med den ovan uppställda restriktionen i fråga om den första delningen. Å andra sidan ha vi, då det i första hand gäller ett principiellt ståndpunktstagande, icke ansett, att den beskärning a* klasstorleken, som skolöverstyrelsen föreslagit, är tillfyllest, om det gäller att på allvar bereda utrymme för mera individualiserande arbetsmetoder. Efter övervägande av olika möjligheter ha vi stannat vid ett normalt lärjungemaximum av 28 i realskolans och motsvarande skolformers olika klasser med undantag av avgångsklassen, där vi tänkt oss samma maximum, som vi senare ämna föreslå för gymnasiet, nämligen 24. Även i detta fall ha vi emellertid funnit skäligt, att viss övertalighet förekommer, innan den första delningen får äga rum. Vi räkna därvid med en övertalighet av 2 lärjungar. Den faktiska första delningen skulle alltså få ske i fråga om avgångsklassen vid ett elevantal av 27, den andra delningen vid 49, den tredje vid 73 o. s. v. och i fråga om övriga klasser vid resp. 31, 57, 85 o. s. v. Givetvis räkna vi med rätt för skolöverstyrelsen att i särskilda fall kunna medgiva undantag från de här förslagna bestämmelserna. Det kan t. ex. inträffa, att en klass, som enligt dessa bestämmelser varit odelad i näst högsta klassen, måste uppdelas i högsta klassen enligt de för denna gällande bestämmelserna. I sådana fall bör delning utebli, då en upplösning av klassenheten under sista skolåret med åtminstone delvis nya lärare är en större olägenhet än en något större avdelning. Sådana fall äro emellertid ytterst sällsynta, då det vanliga i stället är, att fler klassavdelningar sammanslås i en avdelning i avslutningsklassen. De föreslagna bestämmelserna verka därför snarare i den riktningen, att en annars nödvändig klassammanslagning i avgångsklassen i vissa fall icke behöver vidtagas, vilket ur elevernas och undervisningens synpunkt ju uteslutande är en fördel. Verkningarna av de föreslagna grunderna för uppdelning av klass i parallellavdelningar framgår av undervisningsrådet Wallins nämnda utredning. Beräkningarna avse, hur en tillämpning av dessa grunder skulle ha verkat med de förhållanden, som rådde under läsåret 1944/45. Antalet klassavdelningar skulle ha ökat med vid de allmänna läroverkens realskolor 354, vid kommunala mellanskolor 94 och vid praktiska mellanskolor med 41, tillsammans alltså 489 avdelningar — från 2 211 till 2 700 en ökning med 22 %. Nya lärare i läroämnen skulle ha behövts till ett antal av 508 jämte ett antal timlärare samt lärare och timlärare i övnings-

245 ämnen. Kostnaderna för de nya lärartjänsterna skulle efter vid beräkningen följda grunder ha utgjort för realskolorna 3*4 miljoner, för de kommunala mellanskolorna nära 1 miljon och för de praktiska mellanskolorna över 0*3 miljoner kronor eller sammanlagt 4-7 miljoner kronor utom rörligt tillägg och kristillägg. Medräknas dessa, skulle kostnadsökningen ha utgjort 6-1 miljoner kronor. Om de av oss föreslagna timplanerna (timplan A) hade följts i stället för de nu gällande, skulle detta ha minskat lärarbehovet med omkring 24 lärare i läroämnen. Därav skulle också ha följt en minskning i den beräknade kostnadsökningen med omkring 260 000 kronor, och den totala kostnadsökningen för lärarlöner skulle alltså ha stannat vid mellan 5*8 och 5-9 miljoner kronor. För övriga detaljer i kostnadsberäkningarna hänvisa vi till den nämnda bilagan. Genom en sådan ändring i klasstorleken skulle skolornas kapacitet ha ökats, och en del av de lärjungar, som höstterminen 1944 sökte inträde i första klassen men avvisades på grund av platsbrist, hade kunnat beredas tillträde. Enligt utredningen skulle 450 nya lärjungar ha kunnat mottagas i klass l 5 , därav 80 i Stockholm, och 400 i klass l 4 av realskolan samt dessutom 300 i de kommunala mellanskolornas första klass. Det ökade antalet klassavdelningar medför emellertid också ett ökat lokalbehov. Omkring 500 nya klassrum hade sålunda blivit erforderliga för de tre h ä r berörda skolformerna, och endast i Stockholm hade behövts nya klassrum till ett antal, som motsvarar två större läroverksbyggnader. Det framgår av vad som redan blivit anfört, att hänsynen till dels tillgången på lärare, dels tillgången på lokaler göra ett successivt framgående nödvändigt, när det gäller att på allvar förverkliga önskemålen om en minskning av klassernas storlek. Ett omedelbart genomförande i ett sammanhang av här föreslagna program är icke möjligt. Vi finna det emellertid vara en angelägenhet av primär vikt, att ett principbeslut med det snaraste kommer till stånd i här angiven riktning. Ett sådant skulle med all sannolikhet vara ägnat att påskynda utbildningen av lärare i erforderlig utsträckning, och det är nödvändigt för att vid nybyggnader och tillbyggnader av skolor ge fasta hållpunkter för beräkningen av klassrumsbehovet och klassrummens storlek. Det är sedan också önskvärt, att icke täta rubbningar i fråga om klassernas storlek vidtagas, i varje fall icke i form av ökning av lärjungemaximum, då dylika rubbningar ställa de lokala skolmyndigheterna inför stora svårigheter med avseende på lokalbeskaffenhet och lokaltillgång. Vi föreslå alltså, att ett principbeslut fattas av den innebörd, som här utvecklats, och att det sedan skall ankomma på skolöverstyrelsen att i samband med de årliga framställningarna om anslag av riksdagen inkomma med utredning och förslag om den utsträckning, i vilken programmet med hänsyn till föreliggande omständigheter kan och bör förverkligas under

246 följande budgetår. En kortare övergångstid än 10 till 12 år torde under inga förhållanden kunna beräknas.

I samband med frågan om undervisningsavdelningarnas storlek i realskolan har givetvis även spörsmålet om antalet lärjungar i gymnastikavdelningarna varit föremål för överväganden. De synpunkter, som enligt vår mening böra läggas på sistberörda fråga, äro väsentligen desamma, som kunna göras gällande även beträffande gymnasiet. Härtill kominer att hithörande kostnadsberäkningar synas lämpligen kunna göras för realskolan och för gymnasiet gemensamt. Av nämnda skäl ha vi uppskjutit förevarande frågas slutliga behandling till den utredning beträffande gymnasiet och dess organisation, som det åligger oss att verkställa.

Kap. 12. Undervisningsplan. Kristendomskunskap. 1. Mål. Undervisningen i kristendomskunskap i realskolan har till uppgift att, på grundval av vad som inhämtats i folkskolan och på ett sätt, som kan främja lärjungarnas religiösa och sedliga utveckling, göra dem förtrogna med bibeln och med kristendomens tros- och livsåskådning samt bibringa dem insikt i kristendomens historia och samfundsformer ävensom någon kännedom om viktigare främmande religioner.

2. Kursfördelning. 5-årig

realskola.

Klass 1 (2 timmar). De stora profeternas liv och verksamhet. Berättelser och liknelser ur nya testamentet. Jesu bergspredikan. Kyrkoåret och gudstjänsten. Psalmer u r psalmboken. Klass 2 (2 timmar). Grunddragen av den kristna tros- och livsåskådningen. Berättelser och bilder ur kristendomens historia till omkring 1700. Psalmer ur psalmboken. Klass 3 (1 timme). Huvuddragen av 1700- och 1800-talets kyrkohistoria samt mot denna historiska bakgrund en översiktlig framställning av nutida kyrkosamfund och fromhetsriktningar med huvudvikten lagd vid förhållanden i vårt eget land. Psalmer ur psalmboken. Klass 4 (2 timmar). Kortfattad översikt av den kristna psalmens historia med exempel ur den svenska psalmboken. Drag ur den kristna missionens historia. Meddelanden om viktigare utomkristna religioner, översikt av gamla testamentets böcker med huvudvikten lagd på en i samband härmed given skildring av profetismen i Israel. Klass 5 (2 timmar), översikt av nya testamentets böcker och i samband därmed en sammanfattande framställning av Jesu liv och förkunnelse samt av Pauli verksamhet och förkunnelse. Den kristna trosoch livsuppfattningen med särskilt beaktande av dess förhållande till kultur- och samhällsliv.

248 4-årig

realskola.

Klass 1 (2 timmar). Läsning av valda delar av gamla testamentets urtidsoch patriarkberättelser. Berättelser och bilder ur kristendomens historia till omkring 1700. Psalmer ur psalmboken. Klass 2 (1 timme) = 3 5 . Klass 3 (2 timmar) = 4 5 . Klass 4 (2 timmar) = 5 5 . Anm. till kursplanen. Den föreslagna kursen i kristendomskunskap möjliggör, att på det högsta stadiet i realskolan (klasserna 5 5 och 44) skall kunna givas dels en bibelundervisning, som gör eleverna bekanta med en historisk syn på bibeln, dels en sådan framställning av den kristna tros- och livsuppfattningen, som på ett naturligt sätt ger anledning att samtalsvis behandla religiösa och etiska problem med särskild hänsyn till förhållandena i nutiden. Övriga delar av kristendomsämnet ha så förlagts i de olika klasserna, att bl. a. största möjliga anknytning vunnits till den föreslagna historiekursen. Kyrkohistorien börjar sålunda redan i klass 2 5 med berättelser och bilder ur kristendomens historia till omkring år 1700 — historiekursen går i denna klass till omkring år 1789. I klass 3 5 , där historiestudiet föres fram till modern tid, läsas huvuddragen av 1700- och 1800-talens kyrkohistoria samt behandlas nutida kyrkosamfund och fromhetsriktningar. I klass 4 e , där antikens historia genomgås, skall givas en översikt av gamla testamentets böcker samt kunskap om viktigare utomkristna religioner. Efter den undervisning i bibelkunskap samt kristen tros- och livsåskådning, som gives i den femåriga realskolans två lägsta klasser, komma således att ligga två läsår, då undervisningen ägnas åt andra sidor av ämnet. När bibelkunskapen och den kristna tros- och livsåskådningen åter upptagas i högsta klassen och med andra utgångspunkter än tidigare, k a n undervisningen hos lärjungarna påräkna ett förnyat intresse.

Detaljerad kursförteckning. 5-årig realskola. Klass 1. De stora profeternas liv och verksamhet: rikets delning, Ahab, Elia, Amos och Hosea, nordrikets undergång, Ahas, Hiskia, Jesaja, Josias reformation, Jeremia, sydrikets undergång, fångenskapen, Hesekiel, den andre Jesaja, återkomsten, det nya templet. Ur Jesu liv och verksamhet i anslutning till tidigare läst kurs i folkskolan: Petri bekännelse, Jesus förkunnar sitt lidande, tempelreningen, skattepenningen, den yttersta domen, Jesus instiftar nattvarden: kallelse och ansvar: den stora måltiden, den rike kornbonden, den

249 rike mannen och Lasarus, arbetarna i vingården, de anförtrodda punden; ogräset och vetet, noten i havet. Jesu bergspredikan. Kyrkoåret och den svenska högmässogudstjänsten. Klass 2. Grunddragen av den kristna tros- och livsåskådningen. Berättelser och bilder ur kristendomens historia intill början av 1700-talet: apostlakyrkan, Paulus, martyrtiden, Augustinus, eremit- och munkväsendet, påvedömets uppkomst, Gregorius den store, germanmissionen och Nordens kristnande, Franciskus, Tiggarordnarna, Birgitta, Luther, Calvin, Olaus Petri, Loyola, Rudbeckius, Svedberg, kväkarna, puritanerna, Bunyan. Den amerikanska kristendomens grundläggning. Klass 3. Spener, Francke, Zinzendorff, svensk pietism, Wesley, metodismen, Booth, frälsningsarmen, Schartau, LEestadius, Grundtvig, Hauge, Rosenius, Waldenström, Söderblom. Kyrka och samfund i Sverige. Den svenska kyrkans organisation. Svenska frikyrkosamfund. Kristen social verksamhet. Den romersk-katolska kyrkan i nutiden. Klass 4. I samband med psalmboken behandlas J. O. Wallin. Vid undervisningen i missionshistoria skildras några särskilt representativa personligheter i missionens historia, exempelvis Carey, Livingstone. Hudson Taylor, Fjellstedt, Schweitzer och Kagawa. Svensk mission. Urvalet av utomkristna religioner göres efter konferens med klassens lärare i historia. Det kan anses lämpligt, att egyptisk, grekisk och romersk religion behandlas i historieämnet, primitiv religion samt Indiens och Östasiens religioner i samband med missionshistorien. Semitisk och persisk religion behandlas lämpligen i samband med gamla testamentet. Klass 5. Vid genomgången och diskussionen av den kristna tros- och livsuppfattningen böra de kristna tankarna om broderskap, humanitet, rättfärdighet och andlig frihet behandlas konkret på grundval av exempel från bibeln, historien och nutiden. 4-årig realskola. Klass 1. Valda delar av urtids- och patriarkberättelserna ha här inlagts i kursen med hänsyn till att de tidigare endast genomgåtts muntligt i folkskolans andra klass. För kursmomentet berättelser och bilder ur kristendomens historia till omkring 1700 hänvisas till den detaljerade kursförteckningen för klass 2 5 Klass 2 = 3 5 . Klass 3 = 4 5 . Klass 4 = 5 5 .

250 Anvisningar. 1. Realskolans lärare, särskilt i begynnelseklasserna, böra taga noggrann kännedom om folkskolans kursplaner för kristendomskunskap och de anvisningar, som fogats till dessa. Dessa lärare böra tillse, att elever, som övergått från folkskolans sjätte klass till klass 3 5 eller 2 4 , i nämnda klass erhålla kännedom om de viktigaste momenten av kyrkohistorien intill år 1700, i den mån dessa icke ingått i folkskolans kurs eller på annat sätt inhämtats. 2. För att undervisningen skall bli åskådlig och livfull böra kartor och bilder komma till flitig användning. Vissa partier av kurserna, Palestinas geografi, kyrkokunskap, missionshistoria och religionshistoria, kunna också belysas genom film. Det är önskvärt, att eleverna i största möjliga utsträckning få taga aktiv del i undervisningen genom diskussioner, grupparbeten, enskilda arbetsuppgifter, arbetsböcker el. dyl. Särskilt vid behandlingen av nutida kyrkosamfund böra eleverna själva kunna samla in uppgifter. 3. Framställningen i klass 2 5 av den kristna tros- och livsåskådningen bör i första hand bygga på de tio budorden och de nytestamentliga skrifternas, särskilt evangeliernas vittnesbörd. Det är angeläget, att denna del av undervisningen hålles fri från abstrakta, systematiserande utredningar och definitioner. 4. Skildringen av nutida kyrkosamfund bör erhålla större utrymme än tidigare och icke inskränkas till svenska kyrkan. Eleverna böra också få någon kännedom om det för olika delar av vårt land i religiöst hänseende karakteristiska. Efter beslut av ämneskonferensen bör mera historiskt stoff kunna infogas i kyrkokunskapen, varvid den direkt historiska delen av kursen, »kristendomens utbredningshistoria», kan avslutas tidigare. 5. Undervisningen i realskolan om främmande religioner kan enligt sakens natur icke bli omfattande. Det gäller på detta stadium att ge konkreta drag, som belysa det karakteristiska i de religioner, som behandlas. Om muhammedanismen icke behandlats i samband med kyrkohistorien, bör denna religion behandlas i klass 4 5 . 6. Vid behandlingen av gamla testamentet i femåriga realskolan bör observeras, att vissa delar av detta stoff endast genomgåtts muntligt i folkskolans andra klass. I klass 4 5 bör därför i samband med genomgången av gamla testamentets böcker ges en kort framställning av urtids- och patriarkberättelserna. 7. Vid bibelundervisningen i realskolans två högsta klasser böra eleverna på ett mognare sätt än tidigare kunna uppfatta det historiska sammanhanget, och undervisningen bör utformas med hänsyn därtill.

251 Modersmålet. 1. Mål. Undervisningen i modersmålet i realskolan har till uppgift att på den grundval, som lagts i folkskolan, vidare utveckla lärjungarnas språkkänsla och färdighet att redigt och språkriktigt framställa sina tankar i tal och skrift, utbilda deras förmåga att uttrycksfullt och med vårdat uttal läsa prosa och vers, göra dem bekanta med våra främsta författare i deras betydelsefullaste verk samt giva dem någon inblick i de nordiska frändefolkens språk. 2. Kursfördelning. a. 5 - å r i g

realskola.

Klass 1 (6 timmar). Läsning dels i klassen, dels på egen hand av valda, till form och innehåll värdefulla stycken med klart och enkelt språk. Muntligt redogörande för egna erfarenheter och återgivande av berättelser och skildringar; framsägning av inlärda stycken i bunden och obunden form; samtal, dramatisk framställning. Språklära med tillämpningsövningar. Rättskrivningsövningar; övningar i svenskans skriftliga behandling; uppsatsövningar på lärorummet under lärarens ledning. Klass 2 (6 timmar). Läsning som i föregående klass; några lätta stycken ur dansk eller norsk litteratur. Fortsatta övningar i språkets muntliga behandling. Språkläran fortsatt, med tillämpningsövningar. Rättskrivningsoch uppsatsövningar som i föregående klass. Klass 3 (4 timmar). Läsning av valda stycken ur 1800- och 1900-talens svenska litteratur; några lätta stycken ur dansk eller norsk litteratur. Fortsatta övningar i språkets muntliga behandling. Välläsningens allmänna grunder jämte elementerna av versläran. Språkläran avslutad, med tilllämpningsövningar. Rättskrivnings- och uppsatsövningar. Nio uppsatser. Klass 4 (3 timmar). Läsning av svenska litteraturprov, även utförligare, huvudsakligen från 1800- och 1900-talen; i anslutning därtill litteraturhistoriska upplysningar och anvisningar för litteraturläsning på egen hand; valda stycken ur dansk eller norsk litteratur. Fortsatta övningar i språkets muntliga behandling. I samband med litteraturläsning och uppsatsgenomgång elementär behandling av frågor rörande språkbruk, språkriktighet och stilarter. Kort repetition av språkläran, med utvidgning på viktigare punkter. Nio uppsatser. Klass 5 (3 timmar). Litteraturläsning som i föregående klass; valda stycken ur dansk och norsk litteratur; prov ur isländsk sago- och eddadiktning i översättning; prov ur finsk litteratur i svensk översättning. Fortsatta övningar i språkets muntliga behandling, även i form av utförligare referat och diskussioner. Fortsatt och sammanfattande behandling

252 av frågor rörande språkbruk, språkriktighet och stilarter. Övningar i att uppsätta enklare skrivelser av praktisk art. Sju uppsatser, av vilka någon kan utbytas mot en översättning. b. 4 - å r i g

realskola.

Klass 1 (6 timmar). Läsning dels i klassen, dels på egen hand av valda, till form och innehåll värdefulla stycken med klart och enkelt språk; några lätta stycken ur dansk eller norsk litteratur. Muntligt redogörande för egna erfarenheter och återgivande av berättelser och skildringar; framsägning av inlärda stycken i bunden och obunden form; samtal, dramatisk framställning. På grundval av och med återblick på femte och sjätte folkskoleklassens kurs språklära med tillämpningsövningar. Rättskrivningsövningar; övningar i svenskans skriftliga behandling; uppsatsövningar på lärorummet under lärarens ledning. Klass 2 (4 timmar) = klass 3 5 . Klass 3 (3 timmar) = klass 4 5 . Klass 4 (3 timmar) = klass 5 5 . Anmärkningar till kursplanen i modersmålet. 5

Klass l . Läsning: läseboken jämte sådana stycken på vers och prosa, som föredragas av enskilda lärjungar. Språklära: enkla satser och satsföreningar; satsens huvuddelar och dessas viktigaste bestämningar; predika tets och subjektets kongruens; satston; de viktigaste ordklasserna; substantivens och verbens böjning. Ordkännedom; analys av ords betydelse; likljudande och likbetydande ord, motsatsord, samhörighet mellan besläktade ord, främmande ord; enkla och sammansatta ord; några vanliga avledningstyper; talat språk och skrivet språk; vardagligt och högtidligt språk, barnspråk, slang, folkmål. Skrivning: rättskrivning, ljud och bokstäver, språkljudens bildning, tonlösa och tonande ljud, uttalsövningar, betonade och obetonade stavelser, vokal- och konsonantljuds teckning i svenska ord, enkel- och dubbelskrivning av konsonant, avstavning, stor bokstav, användning av ordlista; huvudreglerna för skiljetecknens bruk; förberedande övningar i modersmålets skriftliga behandling och utarbetande av uppsatser på lärorummet under lärarens ledning i överensstämmelse med de metodiska anvisningarna till läroverkens undervisningsplan; i hemmet eller skolan utarbetade skriftliga små uppsatser eller anteckningar som lösning av arbetsuppgifter, givna av läraren; dramatisering av berättelser. Klass 1* och 25. Läsning som i klass l 5 ; några för eleverna lättfattliga dikter u r någon antologi (t. ex. Mjöberg-Wennström, Dikt och hävd) och i Runebergs Fänrik Ståls sägner; kortare levnadsteckningar över några

253 författare, av vilka stycken blivit lästa i skolan, studium av disposition och tankegång i en längre framställning; övning att använda enklare uppslagsböcker. Några lätta stycken på danska eller norska, gärna i bunden form. Muntlig framställning som i klass l 5 . Språklära: satser och satsföreningar; det viktigaste om bisatser; satsdelarna; ordföljd; anföring; ordklasserna; olika arter av substantiv; adjektivens böjning och komparation; pronomens böjning; de viktigaste prepositionerna och konjunktionerna; ordkännedom som i klass l 6 , ordfamiljer, sammansättningar och avledningar; om stilarter som i klass l 5 . Skrivning som i klass l 5 . Klass 2'' och 35. Läsning som i föregående klass; dikter som i föregående klass samt Runebergs Älgskyttarne eller Julkvällen; några av Snoilskys Svenska bilder; i samband med läsningen korta levnadsteckningar över några lästa författare. Muntlig framställning: kortare föredrag, referat, redogörelser för gjorda iakttagelser, utförda arbeten, upplevelser, sysselsättningar; deklamationsövningar och i anslutning till dessa välläsningens allmänna grunder och det viktigaste av versläran. Språklära: sats- och formläran avslutad; utförligare behandling av t. ex. tempus och modus, satsdelar, bisats och fogeord; ordbildning, betydelseförändring hos ord; tilltalsord i svenska, namn och byte av familjenamn. Skrivning: rättskrivning, uppsatsskrivning på särskilda skrivdagar i skolan; hemskrivningar; skiljeteckensläran utförligare; om disposition av uppsatser. Klass 3* och A5. Läsning: litteraturprov från 1800- och 1900-talen; återblick på de förnämsta förut lästa författarna och litteraturproven ur deras skrifter; Tegnérs Fritiofs saga (vissa delar endast refererade), ytterligare några av Snoilskys Svenska bilder, något utförligare prosaverk, huvudsakligen läst i hemmet, t. ex. Strindbergs Hemsöborna, Marika Stiernstedts Ulla-Bella; litteraturhistoriska upplysningar; någon dansk eller norsk läsning. Muntlig framställning som i föregående klass. Språklära: repetition med utförligare behandling av valda partier, t. ex. förhållandet mellan huvudsats och bisats, meningsbyggnad, ordföljd, kongruens, betoning, utförligare om främmande ords uttal, böjning och betydelse; om talspråk och skriftspråk, prosans stilarter. Skrivning: rättskrivningsprov, även med vanliga främmande ord; uppsatser, även behandlande lättare sakämnen och resonerande ämnen. Klass 4'' och 55. Läsning som i föregående klass, sammanfattning av realskolans litteraturläsning och en överblick över 1800- och 1900-talens förnämsta författare och litterära riktningar; dansk och norsk läsning; en isländsk saga och ett par sånger ur Eddan. Muntlig framställning: föredrag och diskussioner, deklamation. Språklära: repetition, med särskild hänsyn till den skriftliga framställningens behov (uttrycksmöjligheter för olika ändamål, de vanligaste språkfelstyperna); stilarter: sammanfattning, något om poesiens språk. Skrivning som i föregående klass; praktiska skrivelser.

254 Studiet av de nordiska grannspråken, som utsträckts till hela realskolan utom klass l 5 , måste i början tas långsamt och varligt med blygsamma anspråk på uttalet. Under de första två åren läses företrädesvis det språk, som ligger närmast till eller där hjälp kan påräknas exempelvis av någon dansk- eller norskkunnig lärjunge. Vid realskolans slut böra alla ha genomgått ett 30-tal sidor på vartdera språket, delvis i form av hemläsning, och kunna hjälpligt förstå norsk och dansk text. Där så visar sig lämpligt, kan studiet koncentreras på ettdera språket, utan att det andra helt lämnas ur sikte. Det ovan angivna urvalet av dikter och prosastycken är att betrakta som ett förslag, som på intet sätt är bindande men som avser att ge någon ledning beträffande litteraturstudiets art och omfång. Det bör n ä r m a r e utformas av ämneskonferensen. Den »grammatiska trappan» får icke göras för brant. Studiet av språkläran bör fortskrida i lugn takt och ständigt stödjas på konkret iakttagelse. Analysen av språkelementen får icke ensidigt ställas i de främmande språkens tjänst eller tunnas ut till en formell drill med grammatiska termer utan bör oavlåtligt beledsagas av språkbyggnadsövningar, ägnade att utveckla den muntliga och skriftliga framställningskonsten. Huvudsyftet är icke en logisk begreppsanalys utan en språkkänslan utbildande och organiserande syntes. Det är önskvärt, att modersmålsläraren också handhar undervisningen i det första främmande språket. Där så icke kan ske, bör planmässigt samarbete mellan lärarna i modersmålet och i främmande språk ordnas. Rättskrivningen bör övas under ständigt beaktande av ordens relativa vikt och frekvens och bör överhuvud icke tillmätas överdriven vikt, framför allt icke vid avgöranden rörande flyttning och examen. De flesta avrealskolans lärjungar torde under sin skoltid läsa och skriva så mycket, att de småningom förvärva en hjälplig förmåga att stava, och de som ha särskilda hämningar i detta hänseende böra, om de i övrigt visa goda studieförutsättningar, icke hindras i sin lärogång endast pä grund av bristande ortografisk säkerhet. Det ä r angeläget, att undervisningen i modersmålet icke faller i sär i skilda undervisningsområden utan hålles samman i den naturliga organiska enhet, som ämnet utgör. Den grammatiska och stilistiska kunskapen skall alltså stödja såväl muntlig som skriftlig framställning, liksom å andra sidan både läsning och uppsatsskrivning skola leda till en säkrare behärskning av språkläran och en mera medveten stilkänsla. Det biografiska och litteraturhistoriska inslaget får icke göras till ett fristående kursmoment, än mindre svälla ut till en verklig kurs i litteraturhistoria, utan bör alltid nära anslutas till de lästa verken. Kursmoment rörande ordförråd, språkriktighet, stilarter, språkets liv äro ej avsedda att vid undervisningen behandlas isolerade för sig och i ett

255 sammanhang utan i samband med ämnets övriga delar, med läsning, skrivning och muntlig framställning.

Främmande levande språk. Innan vi övergå till kursplanerna för tyska, engelska och franska, vilja vi framhålla några synpunkter rörande språkstudiets allmänna läggning, som i det stora hela äro gemensamma för undervisningen i främmande levande språk. Förutom de metodiska anvisningarna för dessa ämnen, vilka utfärdades år 1935, har skolöverstyrelsen, såsom i annat sammanhang nämnts, den 15 december 1941 utfärdat tilläggsanvisningar till de metodiska anvisningarna för tyska, engelska och franska. Dessa tilläggsanvisningar ha närmast föranletts av försöken med nya skrivningar i främmande språk, men de äro i allt väsentligt tillämpliga oberoende av skrivningstypen. De avse i första hand att ge denna undervisning en så aktiv och levande prägel som möjligt samt att därvid ge de olika momenten av språkundervisningen det utrymme, som bäst bidrager till ett gott helhetsresultat. På denna punkt har sålunda eftersträvats en modernisering och effektivisering, som också i betydande utsträckning torde ha genomförts, även om verkningarna icke ännu ha kunnat göra sig generellt gällande; den enskilde läraren bibehåller för övrigt givetvis sin metodiska frihet i dessa lika väl som i andra ämnen. Utöver vad som framhäves i de nämnda anvisningarna och tilläggsanvisningarna må här endast framhållas några få detaljer, som synas oss av speciell vikt. Huvudmålet för undervisningen i främmande språk i realskolan måste vara att bibringa lärjungarna viss förmåga att läsa litteratur på det främmande språket och förmåga att på egen hand vidare utveckla denna läsfärdighet. Men därutöver böra de förvärva viss aktiv språkbehärskning, d. v. s. någon förmåga att själva tala och skriva språket. Övningarna i sistnämnda avseende böra alltså icke allenast tjäna ett metodiskt syfte, även om ett sådant alltid starkt framträder, när det gäller övningar, som avse att bibringa grundläggande kunskaper i ett främmande språk. Den aktiva språkfärdigheten är i fråga om tyskan av vikt med hänsyn till det tyska språkområdets geografiska närhet och våra sedan gammalt livliga förbindelser med den tyskspråkiga världen (Tyskland, Österrike, Schweiz), och den torde få anses ännu viktigare i fråga om engelskan med dess utbredda användning som internationellt meddelelsemedel, dess ställning som världsspråk framför andra. De olika språkliga färdigheterna hänga nära tillsammans och böra icke isoleras; någon fullständig isolering är för övrigt knappast möjlig. De gemensamma kunskaper, som ligga till grund för dem alla, skola bibringas

256 just under de första åren ett språk läses. Inlevelsen i språket skapas därvid icke minst av de olika slagen av aktiv övning, öga, öra och talorgan behöva i lika grad övas, för att det främmande språket skall framstå som ett levande helt, och undervisningens uppgift är att ge en helhetsbild av språket, även om en viss färdighet eller vissa färdigheter träda i förgrunden. Erfarenheten visar, att vid den grundläggande undervisningen i ett språk — detta gäller givetvis med särskild styrka om begjmnelsespråket och om språk, som förete stora avvikelser från modersmålet, däremot icke o m helt närstående språk såsom danska och norska, vilka i detta sammanhang icke kunna jämföras — behållningen blir större av en mindre, grundligt genomarbetad kurs än av en större, som lästs mera ytligt. En intensiv snarare än en extensiv metod bör därför komma till användning vid den första språkundervisningen, och detta i stor utsträckning oberoende av det huvudmål, som sedan ställes för undervisningen i det ena eller andra språket. Lärjungarna böra sålunda säkert förstå varje särskilt moment av den främmande texten samt kunna snabbt och någorlunda språkriktigt aktivt använda vad de inhämtat. Det första helt centrala ord- och frasförrådet bör alltså behärskas både passivt och aktivt för att bilda en kärna, kring vilken det övriga sedan kan växa ut. Det huvudsakliga av formsystemet behöver successivt inövas i nära anslutning till texterna. Annars blir även förståendet av den främmande texten ofullständigt och ofta helt oriktigt, eleverna få vanan att gissa sig fram, att arbeta inexakt, att gå förbi svårigheter i stället för att reda ut dem. Om grunderna i fråga om ord och former aldrig blivit ordentligt inlärda, måste mycken tid gå förlorad för undervisningen genom ständiga upprepningar av det som redan genomgåtts, den fortsatta undervisningen blir överhuvud lidande av bristen på ett fast underlag av rent elementära språkliga insikter, och eleverna själva komma att arbeta under stor osäkerhetskänsla. En dylik intensiv metod som den här antydda bör komma till användning under åtminstone de två första åren ett språk läses, i begynnelsespråket något längre, ehuru under successivt ökad omväxling m e d mera extensiv genomgång av nytt språkgods. Det här sagda gäller givetvis närmast den högre skolans grundläggande språkundervisning. I väsentliga avseenden synes det dock vara tillämpligt även på språkundervisningen i folkskolan, men i den mån denna skolform har en kortare tid till sitt förfogande för nämnda undervisning, kommer en viss gradskillnad i användningen av en intensiv metod h ä r att göra sig gällande. I den mån det främmande språket får ökad tid i folkskolan, bli skillnaderna i metodiskt förfarande givetvis mindre eller k o m m a att helt försvinna. Vi hänvisa här jämväl till vad som anförts i metodiska anvisningar för undervisningen i främmande språk i folkskolan i Betänkande om folkskolan. De första läroböckernas beskaffenhet blir på grund av vad h ä r anförts

257 av den största betydelse, delta icke minst med hänsyn därtill, att deras ordförråd i så stor utsträckning bör behärskas även aktivt. De böra just upptaga det mest centrala ord- och uttrycks för rådet och så långt möjligt undvika mindre vanliga ord. I övrigt böra de texter, som läggas till grund för språkstudiet, väljas så, att de så långt som möjligt belysa resp. folks förhållanden (geografi och arbetsliv, seder, bruk och tänkesätt, framstående personligheter, viktiga moment i landets historia m. m.). De böra därvid återspegla både det mera vårdade skriftspråket och vardagens i samtal, brev o. d. mötande språk. Stor frihet vid valet av texter bör alltjämt råda för ämneskonferenser och lärare, om blott de här anförda synpunkterna samt kraven på litterärt värde och saklig korrekthet och lämplighet beaktas. Någon standardisering av skolans textmaterial i främmande språk vilja vi alltså icke förorda. Däremot ha vi, för åstadkommande av större enhetlighet, funnit lämpligt att, i likhet med vad som skett exempelvis i Danmark, fixera en viss normalkurs i fråga om omfånget av läst text. Med utgångspunkt från erfarenheterna av vad som brukar medhinnas, ha vi hållit textkurserna inom en jämförelsevis starkt begränsad ram. Dock ha vi ansett, att dels genom någon ökning från och med andra läsåret av mera kursivt lästa texter, dels genom viss omläggning av den första läroboken ett något ökat textomfång skulle medhinnas. Planering bör så långt möjligt ske i förväg av det textmaterial, som avses skola genomgås i en realskoleklass under realskolan i dess helhet. Av stor betydelse är, att lärjungarna uppmuntras att på egen hand läsa litteratur på det främmande språket. I skolans lärjungebibliotek bör därför finnas god tillgång på för de olika stadierna lämpliga böcker med fängslande innehåll samt enkelt, lättläst språk. Böcker med på olika sätt begränsat ordförråd (1 000 ord, 1 500 ord o. s. v.) äro ofta mycket användbara för här ifrågavarande syfte. Vad beträffar grammatik, bör kursen i enlighet med skolöverstyrelsens metodiska anvisningar begränsas till det genom sin frekvens och vikt strängt nödvändiga. I stort sett torde för tyskans och engelskans vidkommande den kurs, som förslagsvis angives i bilaga till överstyrelsens Tilläggsanvisningar, kunna tjäna som ledning, dock med de modifikationer, som kunna betingas av vid undervisningen gjorda erfarenheter och av det genom omkastningen av språkföljden ändrade läget. En minskning av grammatikkursen i tyska blir under de ändrade förhållandena nödvändig i realskolan, medan ett och annat nytt moment av särskild vikt bör kunna tillkomma i engelska. I detta sammanhang vilja vi framhålla, att en ändring synes böra ske i fråga om det tempo, i vilket det grammatiska stoffet inläres. Särskilt under det första året i den 5-åriga realskolan, då lärjungarna ännu äro helt unga och icke ha stöd av några säkra kunskaper i svensk språklära, 17—516517. IV:3.

258 böra nya grammatiska former införas långsammare och försiktigare än för närvarande sker. Den »grammatiska trappan» synes för närvarande vara alltför brant. En ändring torde kräva en viss omläggning av den första läseboken, såsom nyss antytts, så att denna i varsammare takt inför nya grammatiska former. Den bör i högre grad än för närvarande betrakta meddelandet av ett centralt ord- och uttrycksförråd såsom huvuduppgiften. Den systematiska uppställningen med successivt införande av nya former bör fördenskull icke uppgivas. En sådan omläggning av undervisningen på det lägsta stadiet skulle stå i bättre överensstämmelse med lärjungarnas psykiska utveckling på ifrågavarande åldersstadium, den skulle underlätta lärjungarnas arbete och stimulera deras intresse och den borde därför också leda till ett bättre studieresultat. En uppflyttning av vissa grammatiska moment från en klass till den närmast högre blir under sådana omständigheter nödvändig. En sådan omflyttning av kunskapsstoffet som den här berörda ger sig i avsevärd mån av sig själv, om språkföljden omkastas och engelska blir begynnelsespråk. Även för detta språk gäller emellertid, att den »grammatiska trappan» kan göras mer eller mindre brant. En viss skillnad i här berörda avseende gör sig också gällande, allt eftersom begynnelsespråket inträder i 11- eller först i 13-årsåldern. I senare fallet, alltså vid odifferentierad 6-årig grundskola, är det knappast möjligt att nämnvärt förskjuta tiden för det grammatiska stoffets inövande, och ett sådant uppskov är där också, med hänsyn till elevernas större mognad, mindre behövligt. Talövningar böra på alla stadier ägnas stor uppmärksamhet, och läraren själv bör begagna alla tillfällen att tala till eleverna på det främmande språket. Rätt ledda bidraga talövningarna i hög grad att göra språkundervisningen levande. Från att till en början huvudsakligen bestå i korta frågor och svar i nära anslutning till den lästa texten böra de successivt få en friare och självständigare karaktär. Lärjungarna böra vänjas vid att återberätta lästa stycken på det främmande språket, varvid läraren visserligen måste i mån av behov ingripa med stödfrågor och annan hjälp. Vid dessa övningar bör mindre avseende fästas vid språkriktigheten än vid ledigheten att uttrycka sig och vid förmågan att överhuvud göra sig förstådd, även om läraren i regel bör på så sätt rätta av eleverna begångna fel, att han själv anger den riktiga formen. Talövningen bör alltså icke ideligen avbrytas av rättelser och än mindre av mer eller mindre ingående förklaringar med anledning av fel, som lärjungarna begått. Det är av vikt att eleverna vid dessa övningar så långt som möjligt befrias från hämningar och att de uppmuntras att frimodigt och oförskräckt uttrycka sig på det främmande språket. Särskilt i engelskan böra lärjungarna vid tiden för realexamen ha förvärvat en någorlunda god talfärdighet i alldagliga ämnen, och deras färdighet

259 därvidlag bör beaktas vid betygssättningen, såväl när det gäller godkänt betyg som framför allt när det gäller överbetyg. Skrivningarna böra framför allt betraktas som tillämpningsövningar, som övningsskrivningar. Deras uppgift är således i första hand att befästa vid den muntliga undervisningen genomgånget språkstoff, framför allt sådant, som hänför sig till språkets formsystem och satsbyggnad, men även till användningen av ord och uttryck. Särskilt i början komma dessa tilllämpningsövningar därför att ansluta sig till just det, som för tillfället behandlas eller nyss behandlats vid textläsning eller på annat sätt, för att sedermera i successivt ökad grad jämväl få karaktär av övningar på större områden. Vid skrivning göra sig lärjungarna särskilt till en början ofta skyldiga till inadvertenser även i fråga om ordformer, som de väl känna till, s. k. slarvfel. Ett mindre gott resultat av en skrivning kan mången gång bero mindre på otillräckliga kunskaper hos eleven än på otillräcklig självdisciplin och koncentration. De skriftliga övningarna ha därför som en viktig uppgift att vänja eleverna vid noggrannhet och eftertanke och till att för sig själva väl fixera sina kunskaper. De skriftliga övningarna böra icke föregripa den muntliga undervisningen. I den mån de på ett mera framskridet stadium ibland komma att innehålla något, som icke behandlats muntligt, skall intet avseeende fästas vid oriktigheter, som på en sådan punkt kunna ha blivit begångna. För läraren ge de skriftliga tillämpningsövningarna ofta god vägledning, när det gäller att bedöma, i vad mån han behöver ytterligare dröja vid inövandet av vissa former o. d. eller kan gå vidare i sin undervisning. De ge även god ledning vid bedömandet av lärjungarnas kunskaper, men det är av vikt, att deras huvuduppgift såsom tillämpningsövningar noga beaktas och att de icke få karaktär av för lärjungarnas vitsord särskilt betydelsefulla prov, framför allt icke under de första åren ett språk läses. Även om det bör råda och i regel råder överensstämmelse mellan lärjungarnas muntliga och skriftliga prestationer och även om lämpligt lagda skrivningar i allmänhet ge en god och rättvis bild av lärjungarnas verkliga kunskaper, händer det dock icke så sällan, bl. a. av skäl, som nyss anförts, att lärjungar, vilkas muntliga prestationer äro tillfredsställande, särskilt i början lyckas mindre väl, när de skola sätta sina meningar på papperet. Motsatsen inträffar visserligen också allt emellanåt, och i detta fall synes det uppenbart, att lärjungarna verkligen sitta inne med kunskaperna, ehuru de på grund av blyghet eller andra förhållanden ha svårare att komma till sin rätt vid den muntliga undervisningen. Lärjungar med verkligt gedigna språkkunskaper göra sig nästan alltid starkt gällande vid skriftlig kunskapsredovisning. Vid sådan framträder framför allt lärjungarnas säkerhet i kunskaperna och förmåga av korrekthet i språkbehandlingen. Förmågan att snabbt röra sig med språket kommer i regel mest till synes vid de muntliga övningarna.

260 På grund av det här anförda är det av största vikt, att lärjungarnas kunskaper vid betygssättningen bedömas allsidigt och i sin helhet, icke endast eller företrädesvis efter de skriftliga arbetena. Stor hänsyn skall sålunda alltid tagas till elevernas prestationer vid den muntliga undervisningen, till deras därvid ådagalagda förmåga att förstå och att använda språket och till deras uttal av språket. Då det i kursplanen för första året, som engelska resp. tyska läses, har föreslagits, att översättningen till engelska resp. tyska av lätta svenska meningar i nära anslutning till läst text skall ske företrädesvis muntligt, innebär detta givetvis icke, att sådan skrivning på svarta tavlan eller i skrivböcker skulle på något sätt anses otillåten. Olika lärare torde därvid föredraga olika tillvägagångssätt. Med den muntliga översättningen vinnes tid, och avsevärt mer kan medhinnas, än om mening för mening skall skrivas. Å andra sidan är det en god pedagogisk regel att så mycket som möjligt arbeta med pennan i hand, och denna regel äger i hög grad giltighet vid nybörjarundervisningen i språk. De till översättning förelagda meningarna böra också vara så väl valda, att de förtjäna att behandlas noggrant. Ett tillvägagångssätt, som många lärare torde använda och finna fördelaktigt, är att först muntligt analysera det nya eller svåra i ett svenskt övningsstycke, innan klassen får i hemuppgift att översätta stycket till engelska resp. tyska, och att sedan vid förhöret låta eleverna skriva det på tavlan. Sedan det därvid gemensamt rättats på tavlan och i skrivböckerna, ges det som förnyad hemuppgift i den rättade formen, varvid kunskapsundervisningen i regel endast sker muntligt. Lärare ha givetvis frihet att använda det förfaringssätt, som de därvid finna ger den största behållningen. Allt för mycket skrivande kan dock lätt verka hämmande på spontaniteten och uttrycksglädjen hos eleverna. Vidare böra skriftliga övningar av detta slag icke anordnas som prov på detta tidiga stadium. Beträffande de skriftliga arbetenas art vilja vi här endast erinra om de försök med en ny typ av skrivningar, som på skolutredningens förslag för närvarande pågå vid 22 allmänna läroverk och kommunala mellanskolor. I den skrivelse angående examensskrivningarna i främmande levande språk, som vi den 28 maj 1941 avgåvo till Kungl. Maj:t och som finnes fogad som bilaga till detta betänkande, ha vi bl. a. lämnat en redogörelse för språkskrivningarna i vissa andra länder samt diskuterat olika förekommande eller tänkbara typer av skrivningar. Vi ha där föreslagit, att försök skulle anställas med s. k. kombinerade prov, omfattande översättning både från och till det främmande språket och utförda utan hjälpmedel. Genom kungl. brev den 15 augusti 1941 igångsattes försök i enlighet med detta förslag. Huvudsyftet med den nya skrivningstypen var att närmare ansluta skrivningen till den muntliga undervisningens viktigaste moment samt därvid befrämja allsidiga och praktiskt omedelbart användbara kunskaper; de nya

261 skrivningarna borde också ge en riktigare bild av elevernas verkliga språkkunskaper. Skrivningar, som utföras med hjälpmedel, kräva längre tid än skrivningar, som utföras utan sådana, då slåendet i lexikon och grammatika tar lång tid i anspråk. Fordringarna på precision och språkriktighet måste i förra fallet ställas högre, under det att bedömningen av utan hjälpmedel utförda skrivningar måste ske efter en delvis annan och mildare måttstock. Mer än tre timmar torde icke böra beräknas för några språkskrivningar på realskolans stadium. De sålunda igångsatta försöken ha nu fortgått sedan läsåret 1941/42, och man torde vid dessa icke behöva räkna med någon längre försökstid. Man torde inom en mycket nära framtid, kanske redan under läsåret 1945,46, kunna inhämta erfarenheterna från försöksläroverken och på grundval därav skrida till ett mera definitivt fixerande av skrivningstypen. Enligt Kungl. Maj:ts förordnande ankommer det närmast på skolöverstyrelsen att undersöka resultaten av försöken och på grundval därav ingiva de framställningar och förslag, vartill de kunna föranleda. I avvaktan på resultatet av dessa undersökningar ha vi icke ansett oss nu böra föreslå ändrade former för språkskrivningarna. Yttre hjälpmedel vid språkundervisningen och stimulerande åtgärder. Av stor betydelse vid undervisningen i främmande språk är, att eleverna icke tröttna och rent av känna leda vid undervisningen utan att deras intresse stimuleras genom olikartade moment. I realskolans klasser, särskilt på lågstadiet, finnas i regel åtskilliga elever, som ha mindre goda förutsättningar att på ett tillfredsställande sätt tillgodogöra sig undervisningen. Redan med hänsyn härtill är det önskvärt, att i undervisningen införas moment, vari alla kunna deltaga med viss framgång. Lekar på det främmande språket äro ofta ägnade att väcka intresse, samtidigt som de kunna ge god övning. Ett annat på en gång stimulerande och övande moment är sången. Grammofon, radio och film äro likaledes intresseskapande och i undervisningsavseende värdefulla hjälpmedel, som böra utnyttjas i möjlig utsträckning. Sång. Många svagare elever kunna här göra insatser, som stärka deras självkänsla och ge dem större tillförsikt att gripa sig an med studiet av ämnet i övrigt. För alla blir sången ett moment, som bidrager att öka intresset för det främmande språket. Vid den tidigare uttalsundervisningen visar sig sången ofta göra goda tjänster. Många ha lättare att imitera de främmande ljuden vid sång än i tal. Uttalsfel framträda ofta med stor skärpa vid sånguttal och kunna då med framgång angripas och rättas. Då eleverna skola lära sig en sång på ett främmande språk, bör läraren först läsa och förklara texten. Därefter böra eleverna i kör läsa stroferna, så

att uttalet blir så korrekt som möjligt. Då rytm och melodi underlätta inlärandet, kräva sångtexterna i regel endast obetydligt hemarbete, önskvärt är, att läraren själv kan sjunga för, men detta är icke en nödvändig förutsättning. I varje avdelning finnas merendels åtminstone ett par elever, som väl lämpa sig som sångledare och alltså kunna instruera sina kamrater. En sångkunnig elev i en annan avdelning, där vissa sånger redan genomgåtts, kan också tillfälligt »lånas». Av musikläraren torde ofta visst bistånd kunna påräknas, men meningen är icke, att större vikt skall fästas vid den musikaliska prestationen. En god hjälp är grammofonillustration av sångerna. Mycket lämpliga för sång i skolklasser äro folkvisor och folksånger, vilka samtidigt ge en viss känsla för respektive folks lynnesart. Texternas innehåll bör vara enkelt och lättfattligt. Icke sällan möter i dylika sånger dialekt i viss utsträckning; i dylika fall är den ursprungliga texten att föredraga framför en reviderad version. Läraren får förklara och kommentera de språkliga företeelserna. Risken att elevernas språkkänsla på något sätt skulle skadas genom enstaka dialektala uttryck torde vara obetydlig. Även andra slag av sånger torde kunna komma till användning. Tillgång till lämpliga text- och sångböcker är en av förutsättningarna för att sången skall kunna odlas i samband med språkundervisningen. I somliga läseböcker för nybörjarstadiet finnas införda både text och melodistämma till ett antal kända sånger. Men i dylika böcker kan det givetvis endast bli fråga om ett begränsat antal. Av läroverken böra sång- och textböcker anskaffas jämte grammofonskivor till åtminstone några däri förekommande sånger. Grammofon. Det är närmast i samband med uttalsundervisningen, som grammofonen kan göra språkundervisningen tjänster. Den kan därvid icke ersätta läraren, som behöver öva ljud för ljud och ord för ord med de enskilda eleverna. Dessa höra icke heller alltid, hur nära deras eget uttal av ett ljud kommer det riktiga, utan läraren behöver ingripa med individuellt tillrättaläggande. Men å andra sidan är den infödde lärarens uttal på grammofonskivan ännu genuinare och tillförlitligare än den svenskfödde lärarens och är därför ett värdefullt komplement till lärarens undervisning. Grammofonen kan även användas för övningar med uttalet av enskilda ljud. En grammofonskiva kan upptaga lämpliga nyckelord och övningsord till de enskilda ljuden, och eleverna kunna i kör säga efter orden under pauserna mellan varje ord. Läraren kan därvid avbryta uppspelningen och ta om övningsorden till enskilda ljud allteftersom det visar sig behövligt. Köruttal av enskilda ord kan sålunda med stor fördel övas på detta sätt. Eleverna böra därvid tillhållas att vid eftersägningen uttala orden tydligt och energiskt. Även när eleverna längre fram lyssna till sammanhängande uttal, kan detta lyssnande tjäna det riktiga ljuduttalet, dels mera allmänt, dels på så sätt i detalj, att läraren kan låta eleverna särskilt iakttaga vissa ljud. Olika elever

263 kunna därvid anvisas att lyssna på olika ljud allt efter deras individuella uttalsbrister. Lyssnandet bidrager därvid till att hos lärjungarna befästa en riktig akustisk minnesbild av de enskilda ljuden och orden, men i regel behöver läraren ingripa vägledande och justerande för att få lärjungen att även själv producera det riktiga ljudet. Av särskild betydelse är grammofonen för inövning av den riktiga talmelodien. Genom att samma sats spelas om, fästes intonationsbilden i medvetandet. Vid sådan omtagning av en sats är det ofta lämpligt att låta eleverna först lyssna till satsens melodi tre eller fyra gånger och sedan gnola den i samband med lyssnandet, innan de uttala de förekommande orden. Viktigt är, att de få lyssna till satsmelodierna i en sammanhängande framställning. Icke minst för läraren är det av stort värde att för sig själv noga inöva intonationen av lärobokens satser med hjälp av grammofon. Det kan vid nybörjarundervisningen tillhöra den otränade lärarens viktigaste förberedande arbete före en lektion, om han icke själv har en mönstergill intonation, och på denna punkt blir den icke infödde lärarens uttal sällan fullt genuint. Det är därför ett önskemål, att ett icke för litet antal stycken i en nybörjarbok äro intalade på grammofon och att skolan är i besittning av dessa skivor. Grammofonen vänjer också eleverna vid att uppfatta olika röster och kan därför på olika stadier användas för att bereda tillfälle till kortare hörövningar. Ett mera estetiskt och litterärt syfte kan tillgodoses genom att skolan har tillgång till grammofonupptagning av skådespelares och författares uppläsning av utdrag ur litterära verk, dikter o. d. eller till sångskivor. Radio. För realskolans vidkommande torde skolradion närmast komina till användning i de två högsta klasserna för engelska och i högsta klassen för tyska. De vanliga skolradioprogrammen i främmande språk kunna i regel knappast med behållning avlyssnas på ett tidigare stadium, och det synes icke finnas anledning att utarbeta särskilda radioutsändningar i språk för realskolan för ett tidigare stadium. Det skulle i så fall snarast vara isolerade lektioner, vilka kunde betraktas som särskilt mönstergilla på det avsedda stadiet, men dessa komme i så fall snarare att vända sig till lärarna än till eleverna. På det högsta realskolestadiet är ett avlyssnande av skolradiolektioner i främmande språk däremot att förorda, övningarna äro närmast att betrakta som hörövningar, alltså övningar i att uppfatta det främmande språket, när det talas av olika personer. Då texterna ofta äro så valda, att de ge värdefulla upplysningar om det främmande landet eller folket i något avseende, tjäna dessa lektioner också kännedomen om den främmande kulturen. En plan bör vid terminens början uppgöras för avlyssningen av programmen i de olika klasserna. Ett exemplar av programhäftet bör senast vid ämneskonferensernas sammanträden överlämnas till varje lärare i främmande

264 språk, vilken undervisar i de klasser, till vilka programmen rikta sig. Sedan vid ämneskonferensen uppmärksamheten riktats på skolradiprogrammen, blir det den enskilde lärarens sak att avgöra, vilket eller vilka program han anser sig böra avlyssna med sin klass. Ett sådant urval kan ofta med fördel ske i samverkan med eleverna. På grund av ämneslärarsystemet kunna svårigheter uppstå att inpassa radiolyssningen i schemat. Dessa svårigheter kunna dock väsentligen undanröjas, om vid schemats uppgörande hänsyn tages till skolradioprogrammet, så att en särskild timme i veckan frigöres för radiolyssning. I skolor, där en sådan ordning icke låter sig genomföra, kan ändock en viss anpassning ske genom att lektioner i de främmande språken i viss utsträckning förläggas till radiotid. Varje avlyssning fordrar alltid någon förberedelse. Först och främst måste läraren förvissa sig om att apparaten fungerar och att lyssningsrummet — om särskilt sådant användes — är ledigt vid tillfället. En friare placering av eleverna än under vanliga lektioner är att rekommendera, om hörbarheten därigenom förbättras. Elever med svagare hörsel böra placeras bredvid läraren intill apparaten. Programhäftet upptar för närvarande hela eller i varje fall allt det väsentliga av radiolektionens textinnehåll jämte ordförklaringar och i vissa fall arbetsuppgifter. Det blir beroende på elevernas språkkunskaper och lärarens avsikt med radiolyssningen, i vilken utsträckning och med vilken noggrannhet detta material skall vara i förväg genomgånget. För alla stadier synes det dock vara ett minimikrav, att ordförteckningarna äro noggrant genomgångna före avlyssningen, vare sig detta sker under en tidigare lektion eller strax före lyssningstillfället. När det gäller elever på ett lägre stadium, visar det sig i regel mest fördelaktigt att i förväg läsa och tolka hela texten till föredraget. Föredragstexten bör i regel betraktas som en del av textkursen och ägnas fullt samma uppmärksamhet som denna i övrigt. Avsikten med lyssningen är ju alltid i första hand att låta eleverna höra det främmande språket i genuin form och i längre sammanhängande framställning, och det måste förutsättas, att programmet är så avfattat, att eleverna kunna i allt väsentligt, om också icke i alla detaljer, uppfatta innehållet. Men läraren kan därjämte vid olika program lägga huvudvikten vid vissa undervisningsmoment. Ena gången kan t. ex. särskild uppmärksamhet ägnas åt uttalets detaljer (uppdelning i fraser, tonfallet vid påstående- och frågesatser samt i längre sammansatta meningar, tryckets fördelning på satsens delar, t. ex. i tyskan det svaga trycket på hjälpverben, tryckets placering i enskilda ord, uttalet av vissa ljud m. m). Andra gången kan det gälla att inrikta sig på ett referat av innehållet. Vilketdera som företrädesvis avses, bör meddelas eleverna i förväg, och de böra uppmanas att göra understrykningar i programhäftet — om detta är deras egendom — eller anteckningar i sin arbetsbok under programmets gång. Avlyssningen kan ske på olika sätt. Hörtelefoner eller högtalare kunna an-

265 vändas. De förra ge åtminstone för närvarande ett bättre resultat. Ljuden höras distinktare, och störningar av olika slag elimineras. Under avlyssningen har läraren ibland anledning att göra en och annan anteckning på svarta tavlan, t. ex. av vissa ord, som böra uppmärksammas för sitt uttals skull eller av andra skäl, eller av viktigare fakta, som kunna tjäna som vägledning (»stolpar») vid ett följande referat. Radioföredragets syfte att utgöra en hörövning tillgodoses i regel bäst, om eleverna få koncentrera sig på lyssnandet och icke följa texten i det tryckta programhäftet. På lågstadiet kan det dock även vara motiverat, att eleverna ibland följa ett föredrag med uppslagna texthäften. Efter avlyssningen följer efterbehandlingen av radiolektionen. Om flera klasser med olika förutsättningar lyssnat samtidigt, böra klasserna i regel skiljas åt vid efterföljande genomgång. Till den hörövning, som radioföredraget utgör, ansluter sig lämpligen en talövning, som på lågstadiet lämpligen kan ha formen av korta frågor och svar på det främmande språket men som på högre stadier kan antaga formen av ett mera sammanhängande referat av flera elever, varvid den ene tar vid där den andre slutar. På detta stadium kan övningen också ske på så sätt, att eleverna fråga varandra. I samband med genomgången kan det vara lämpligt, att läraren låter eleverna redogöra för sina iakttagelser beträffande föredragshållarens uttal, talhastighet, förståelighet, förmåga att fånga intresset o. s. v. Genomgången av ett åhört radioföredrag erbjuder givetvis större intresse för eleverna och ger även bättre resultat, om den kan ske i direkt anslutning till avlyssning och medan innehållet är aktuellt, än om den uppskjutes till följande lektion. I varje fall bör genomgången av det åhörda ske snarast möjligt efter avlyssningen. De i programmen ingående sketcherna kunna göras till föremål för talövning bl. a. på det sättet, att de uppträdande personerna karakteriseras och att särskilda poänger dryftas. Ett annat sätt, som någon gång kan komma ifråga, är att återuppföra sketchen inför klassen med fördelade roller, varvid det närmast blir de duktigare eleverna, som komma att medverka. Ett sammanhängande referat av ett radioföredrag eller ett dramatiskt återgivande av ett radioprogram utgör en lämplig form för de referat på främmande språk, som undervisningsplanen föreskriver för gymnasiets två högsta ringar. Ett radioföredrag kan också på grund av sitt i regel värdefulla sakinnehåll vara lämpligt att ge som uppgift för ett skriftligt referat på det främmande språket. Film. De största möjligheterna att utnyttja både radion och filmen för vinnande av förtrogenhet med ett främmande språk ha eleverna utanför skolundervisningen: vid lyssnande på utländsk radio och i samband med bio-

grafbesök. Särskilt i den senare formen begagna sig ju lärjungarna i stor utsträckning av dessa möjligheter, och detta skärper givetvis deras öra för språket och ökar deras förmåga att uppfatta det. Att icke på långt när alla filmer äro språkligt föredömliga, behöver därvid icke utgöra någon allvarlig olägenhet: det gäller ju att kunna uppfatta språket i olika nyanseringar. Men det är önskvärt, att i språkligt och litterärt avseende förstklassiga filmer medvetet utnyttjas i språkundervisningens tjänst. I den mån scenarier till sådana filmer finnas tillgängliga för skolorna, är det därför lämpligt att emellanåt söka få till stånd särskilda skolfilmföreställningar, vilket kan ske genom att skolan hyr den film, som önskas, och förhyr lämplig lokal, om den icke själv har sådan. Åtskilliga sådana filmtexter finnas numera. Liksom ifråga om radioföredragen böra även filmföreställningarna på lämpligt sätt förberedas och efterbehandlas, och filmtexten bör i sådant fall betraktas och behandlas som en del av årets textkurs. Eleverna böra i förväg göras fullt förtrogna med filmens ordförråd, och behållningen torde bli störst, om scenariet i förväg behandlats som en vanlig text. Filmen som sådan bör givetvis också diskuteras med eleverna, dess innehåll, personer och persontolkningar. Vissa filmer kunna även lämpa sig för senare dramatiskt uppförande av eleverna. Det stadium, som härvid kommer i fråga, är detsamma som i fråga om skolradio. I språkligt avseende är filmen med sitt fängslande innehåll och sin spänning särskilt ägnad att etsa in ord och uttryck i minnet. Den ger en god övning i att uppfatta det främmande språket, när det möter i ledigt och naturligt sammanhang. Ofta förmedlar den litterära och kulturella värden. Och den är särskilt ägnad att låta språket framstå som levande och hos eleverna väcka intresse för att lära sig behärska det.

Engelska. 1. Mål. Undervisningen i engelska i realskolan har till uppgift att bibringa lärjungarna gott uttal, förmåga att läsa och förstå lättare text samt att uppfatta enkel muntlig framställning ävensom en viss färdighet att tala och skriva språket. 2. Kursfördelning. a. 5 - å r i g

realskola.

Klass 1 (6 timmar). Uttals- och läsövningar med hjälp av ljudskrift. Läsning av lätta stycken med centralt ordförråd (omkring 35 sidor, varav minst 10 med tillhörande ljudskrift). Memorering. Hör- och talövningar. Dikta-

mensskrivning. I anslutning till textläsningen det viktigaste av formläran samt en och annan grundläggande syntaktisk företeelse, översättning till engelska av lätta svenska meningar i nära anslutning till läst text, företrädesvis muntligt. Klass 2 (5 timmar). Läsning av lättare texter med centralt ordförråd (omkring 50 sidor, därav ett tiotal kursivt). Memorering. Hör- och talövningar jämte andra tillämpningsövningar. Muntliga reproduktioner. Formläran avslutad och repeterad, viktigare syntaktiska företeelser i anslutning till textläsningen. Klass 3 (3 timmar). Läsning av lättare texter med centralt ordförråd (omkring 50 sidor, därav ett tiotal kursivt). Hör- och talövningar. Muntliga reproduktioner. Grammatik: syntax i anslutning till den lästa texten. Tillämpningsövningar. Under vårterminen fyra lätta skrivningar — översättningar i nära anslutning till läst text samt reproduktioner — utförda utan hjälpmedel. Klass 4- (3 timmar). Läsning av text (omkring 60 sidor, delvis kursivt). Hörövningar. Talövningar dels i anslutning till texten, dels fria. Muntliga reproduktioner och korta referat. Grammatik: syntax i anslutning till den lästa texten. Tillämpningsövningar. Nio skriftliga arbeten. Klass 5 (3 timmar). Läsning av valda författare (50—60 sidor, därav ett tjugutal kursivt). Hörövningar. Talövningar, dels i anslutning till texten, dels fria. Muntliga reproduktioner och kortare referat. Repetition av den mera intensivt behandlade kärnan i den lästa textkursen. Grammatiken avslutad i sina huvuddrag och repeterad. Tillämpningsövningar. Åtta skriftliga arbeten. b. 4 - å r i g

realskola.

Klass 1 (7 timmar). Uttals- och läsövningar med hjälp av ljudskrift. Läsning av lätta stycken med centralt ordförråd (omkring 60 sidor, varav minst 10 med tillhörande ljudskrift). Memorering. Hör- och talövningar. Diktamensskrivning. I anslutning till textläsningen det viktigaste av formläran samt vissa grundläggande syntaktiska företeelser, översättning till engelska av lätta svenska meningar i nära anslutning till läst text, företrädesvis muntligt. Klass 2 (4 timmar). Läsning av lättare texter med centralt ordförråd (omkring 60 sidor, därav ett tiotal kursivt). Memorering. Hör- och talövningar jämte andra tillämpningsövningar. Muntliga reproduktioner. Formläran avslutad och repeterad, viktigare syntaktiska företeelser i anslutning till textläsningen. Under vårterminen fyra lätta skrivningar — översättningar i nära anslutning till läst text samt reproduktioner — utförda utan hjälpmedel. Klass 3 (3 timmar). Läsning av valda texter (omkring 70 sidor, delvis kursivt). Hör- och talövningar. Muntliga reproduktioner och korta referat.

268 Grammatik: syntax i anslutning till textläsningen. Tillämpningsövningar. Nio skriftliga arbeten. Klass 4 (3 timmar) = klass 5 5 (text omkring 60 sidor). Anmärkningar till kursplanen i engelska. I jämförelse med den timplan, som för närvarande gäller för försöksläroverken med engelska som första språk, har timtalet höjts på den 5-åriga linjen från 18 till 20 och på den 4-åriga från 16 till 17 veckotimmar; detta synes åt de båda linjerna ge så likvärdiga timtal som möjligt. Lå vi dessutom räkna med en mindre förlängning av läsåret och alla lektioner beräknats omfatta 45 minuter samt då slutligen den av oss föreslagna timfördelningen mellan de olika klasserna måste anses naturligare och riktigare, även om ämnet förlorat en timme i högsta klassen, bör ett bättre resultat av undervisningen i engelska i fortsättningen kunna förväntas. Någon ändring i den allmänt hållna målbestämningen har dock icke ansetts påkallad. Då det gällt att i fråga om omfånget av läst text fixera en lämplig normalkurs, har hänsyn tagits till svårigheterna i språkets uttal och önskvärdheten av en någorlunda god aktiv behärskning av detta språk, och sidoantalet har därför satts jämförelsevis lågt. Erfarenheterna från försökslinjen, vilka visserligen gå starkt i sär i fråga om den textkurs, som läses, ha givit vid handen, att omkring 250 sidor (normalsidor om 30 rader), därav ett 50-tal kursivt, utan större svårighet böra kunna medhinnas. Angivandet av en normalkurs är icke avsett att utgöra hinder för den lärare, som under de sista åren önskar ge textstudiet en mera extensiv läggning, att gå utöver den sålunda angivna textkursen. Å andra sidan bör det totala omfånget av läst text icke allt för mycket understiga 250 sidor. Vid tidpunkten för examen bör lärjungen kunna läsa och förstå även en icke förberedd text av för stadiet lämplig svårighetsgrad. Enligt nu gällande undervisningsplan med engelska som andra språk och ett timtal av endast 13 veckotimmar har icke blott text- utan även grammatikkursen blivit mycket starkt begränsad. Den senare bör under den nya ordningen kunna inhämtas fastare, och vissa viktiga företeelser i syntaxen, som avgjort höra till en grundläggande kurs i ämnet men som hittills ha måst förbigås, böra i fortsättningen kunna medtagas. Dock bör kursen i grammatik i enlighet med de allmänna anvisningarna alltjämt begränsas till de centrala företeelserna, d. v. s. formläran och själva huvuddragen av syntaxen. Skrivningarna i klasserna 35 och 2 4 torde böra omfatta endast två timmar och kunna därför helt eller i huvudsak förläggas till ämnets egna lektionstimmar. Givetvis böra skrivningarna under sådana förhållanden göras helt enkla och korta; de torde i regel böra hållas inom ett omfång av 70—

269 100 ord. Oberoende av huruvida språkskrivningarna i fortsättningen skola utföras med eller utan hjälpmedel, vilket synes böra i huvudsak bli beroende av de erfarenheter, som göras under de nu pågående försöken, böra under alla förhållanden skrivningarna i denna klass vara av sådan beskaffenhet, att hjälpmedel äro helt överflödiga. Engelska ordböcker böra icke behöva anskaffas av lärjungarna förrän i den näst högsta klassen. .Skrivningarna i de båda högsta klasserna böra aldrig omfatta mer än 3 timmar och torde i några fall, lämpligen tre gånger i näst högsta och en till två gånger i högsta klassen, kunna inskränkas till 2 timmar och därvid i huvudsak förläggas till ämnets ordinarie lektionstid. Med en 3-timmarsskrivning avse vi en sådan, som omfattar tre lektioner med mellanliggande raster, t. ex. tiden 8.15—10.50. Något extra lov under en fjärde timme anse vi därvid icke påkallat. övriga moment i kursplanerna torde icke i detta sammanhang kräva närmare förklaringar eller anvisningar.

Tyska. 1. Mål. Undervisningen i tyska i realskolan har till uppgift att bibringa lärjungarna gott uttal, förmåga att läsa och förstå lättare text och att uppfatta enkel muntlig framställning samt någon färdighet att tala och skriva språket. 2.

Kursfördeining.

a. 5 - å r i g

realskola.

Klass 3 (6 timmar). Uttals- och läsövningar. Läsning av lättare text med centralt ordförråd (40—50 sidor). Memorering. Hör- och talövningar. Diktamensskrivning. Det viktigaste av formläran i anslutning till textläsningen, översättning till tyska av lätta svenska meningar i nära anslutning till läst text, företrädesvis muntligt. Klass 4 (4 timmar). Läsning av lättare text med centralt ordförråd (omkring 60 sidor, därav ett tiotal sidor kursivt). Memorering. Hör- och talövningar. Korta muntliga reproduktioner. Formläran och viktigare syntaktiska företeelser i anslutning till textläsningen. Tillämpningsövningar. Under vårterminen fyra lätta skrivningar — översättningar i anslutning till läst text samt reproduktioner — utförda utan hjälpmedel. Klass 5 (6, för dem som läsa franska 4 timmar). Läsning av lättare text (omkring 90 resp. 50—60 sidor, därav omkring 25 resp. 10 sidor kursivt). Hör- och talövningar, dels i anslutning till texten, dels fria. Muntliga reproduktioner och korta referat. Repetition av den mera intensivt behandlade kär-

nan i den lästa textkursen. Grammatik: syntaxen utförligare i samband med textläsningen och skrivningarna; översiktlig repetition av grammatiken. Tillämpningsövningar. Nio skriftliga arbeten (reproduktioner och översättningar). b. 4 - å r i g

realskola.

5 Klass 2 (5 timmar) = klass 3 . Klass 3 (4 timmar) = klass 4 5 . Klass 4 (6, för dem som läsa franska 4 timmar) = klass 5 5 . Anmärkning till kursplanen i tyska. Den totala textkursen har här satts till inemot 200 sidor för de lärjungar, som icke läsa franska, och omkring 150 sidor för övriga. I grammatik blir det nödvändigt att avsevärt beskära den nu anvisade kursen. Det blir väsentligen blott huvuddragen av formläran och de grundläggande företeelserna i syntaxen, som kunna genomgås. Skrivningarna böra genomgående ha en ytterst enkel karaktär och böra i högsta klassen omfatta 75 a 100 ord.

Franska. 1. Mål. Undervisningen i franska i realskolan har till uppgift att hos lärjungarna grundlägga ett gott uttal samt att giva dem övning i att läsa och förstå lättare fransk text. 2. Kurs. a. 5 - å r i g

realskola.

Klass 5 (3 timmar). Uttals- och läsövningar. Läsning av lättare text (omkring 20 sidor). Memorering. Hör- och talövningar. Diktamensskrivning. Viktigare delar av formläran, översättning till franska av lätta svenska meningar i nära anslutning till läst text, huvudsakligen muntligen. b. 4 - å r i g

realskola.

5 Klass 4- (3 timmar) = klass 5 . Anmärkningar till kursplanen i franska. Det som medhinnes under ett enda år med tre veckotimmar blir givetvis av så elementär natur, att någon åtskillnad i målsättning eller kursdetaljer med hänsyn till å ena sidan dem, som skola fortsätta franskstudiet i gymnasiet, och å andra sidan dem, som efter realexamen gå ut i praktisk verk-

271 samhet, icke synes kunna komma i fråga. Uppmärksamheten bör framför allt inriktas på att bibringa lärjungarna ett så gott uttal och en så flytande läsning som möjligt, kännedom om det allra huvudsakligaste av formsystemet och en fast, låt vara helt elementär ordkunskap. Talövningar böra regelbundet förekomma under detta första år, mindre för att bibringa lärjungarna någon verklig talfärdighet än för att befästa ord- och formförrådet och för att bereda omväxling i den upprepade behandlingen av lärobokens stycken: lärjungarnas spontana intresse för att säga något på det nya språket bör utnyttjas. Med ledning av erfarenheterna av vad som nu brukar medhinnas på fyra veckotimmar i klassen närmast under realskolans avslutningsklass och med utgångspunkt från den mest använda läseboken ha vi räknat med en textkurs av omkring 20 sidor. Vi ha, likaledes i anslutning till den vanligaste elementarboken, tänkt oss genomgång av följande avsnitt av grammatiken: Artikeln: formerna av obestämd, bestämd och parti tiv artikel, den parti tiva artikelns huvudsakliga användning. Substantivet och adjektivet: huvudreglerna för plural- och femininbildning. Räkneorden: grundtalens och ordningstalens former, uttal och användning. Pronomina: förenade personliga pronomina, deras placering som objekt vid ett pronominellt objekt, självständiga personliga pronomina och deras huvudsakliga användning, det viktigaste om förenade possessiva och förenade demonstrativa pronomen. Av interrogativa och relativa pronomina inläras de nominativ- och ackusativformer, som äro nödvändiga för textläsningen och talövningarna. Verbet: indikativens tempus (utom passé simple och passé antérieur) samt imperativen av hjälpverben avoir och étre samt av de tre regelbundna konjugationerna i aktiv form, nekande och frågande form. Presens av i texten förekommande oregelbundna verb. Syntax: en och annan detalj, framför allt den vanliga raka ordföljden, i samband med textläsningen och tillämpningsövningarna.

Historia med samhällskunskap. 1. Mål. Undervisningen i historia med samhällskunskap i realskolan har till uppgift att på den i folkskolan lagda grunden bibringa lärjungarna en mera sammanhängande kännedom om vårt folks historia under nya tiden och kunskap om viktigare gestalter och betydelsefullare politiska, ekonomiska, sociala och kulturella företeelser och sammanhang i den allmänna historien

272 ävensom en elementär kännedom om det moderna svenska samhällets livsformer samt ekonomiska och sociala förhållanden. 2.

Kursfördelning.

a. 5 - å r i g

realskola.

Klass 1 (2 timmar). Allmän och svensk historia: från nya tdens början till omkring 1611. Klass 2 (3 timmar). Allmän och svensk historia: från omkr.ng 1611 till omkring 1789. Klass 3 (3 timmar). Allmän och svensk historia: från omkring 1789 till nuvarande tid. Klass A (2-5 timmar). Allmän historia: forntiden, med betonande av det för vår egen tid betydelsefulla (»arvet från antiken»). Klass 5 (4 timmar). Allmän och svensk historia. Översikt av tiden efter 1815 med särskilt beaktande av den historiska utvecklingens huvuddrag. Svensk samhällskunskap i anknytning till den genomgångna historiekursen: grunddragen av det svenska statsskicket; den statliga och den kommunala förvaltningen; elementär kännedom om det svenska samhällets sociala struktur, dess ekonomiska, sociala, ideella och politiska institutioner samt om samhällsorganens social vårdande verksamhet; grunddragen av samhällsekonomien: elementär kännedom om de viktigaste institutionerna och företeelserna inom vår tids ekonomiska liv med särskild hänsyn till förhållandena i Sverige. b. 4 - å r i g

realskola.

Klass 1 (3 timmar). Allmän historia: översikt av tiden från omkring 1500 till omkring 1789. Svensk historia under motsvarande tid i mera sammanhängande framställning. Klass 2 (3 timmar) = klass 3 5 . Klass 3 (2-5 timmar) = klass 4 5 . Klass 4 (4 timmar) = klass 5 5 . Detaljerad kursförteckning. Med avseende på innehållet i de olika lärokurserna, vilket endast summariskt angivits i kursfördelningen, har det avsetts, att undervisningen skulle samlas väsentligen kring följande huvudpunkter: Klass l5. Allmän historia: De geografiska upptäckterna. Boktryckarkonsten och dess betydelse. Karl V. Luther. Den spanska stormakten under Karl V och Filip II. Nederländska frihetskriget. Elisabet av England. Henrik IV av Frankrike. Östeuropa under 1400- och 1500-talen.

273 Svensk historia: Gustav Vasas regering: befrielsekriget, reformationen, bondeupproren, riksstyrelsens utveckling, näringslivet, konungens personlighet. Erik XIV och Johan III: det svenska östersjöväldets grundläggning, nordiska sjuårskriget, det ryska kriget, de religiösa motsättningarna. Karl IX:s tid: Uppsala möte och kampen mot Sigismund, konung och adel. Klass 25. Allmän historia: Krigshändelserna och huvudpersonerna i det trettioåriga kriget. Ludvig XIV:s Frankrike: samhällsskick, kultur, utrikespolitik. England under Stuartarna; den engelska parlamentarismens uppkomst; utvecklingen av det engelska kolonialväldet. Förenta staternas uppkomst. Fredrik II av Preussen. Ryssland under Peter den store och Katarina II. Polens delning. Fransk kultur och franska samhällsförhållanden under 1700-talet. Svensk historia: Gustav II Adolfs regering: konungens personlighet, förvaltningens organisation, städerna, det svenska näringslivets utveckling, den yttre politiken under konungens och hans medhjälpares ledning. Axel Oxenstierna som Sveriges regent. Kristina. Karl X Gustav. Det svenska östersjöväldets tillväxt och slutliga gestaltning. Ståndsmotsättningarna under 1600-talet. Karl XI :s förmyndare. Förmyndarräfsten. Reduktionen. Det karolinska enväldet: förvaltningen, försvaret. Karl XI :s personlighet. Karl XII och det stora nordiska kriget. Stormaktsväldets fall. Frihetstiden: statsskicket och partipolitiken, de främsta statsmännen, näringslivets utveckling, vetenskap, litteratur, konst. Gustav III:s revolution och hans verksamhet som kulturfrämjare, samhällsreformator och utrikespolitiker. Det gustavianska enväldets tillkomst. Klass 35. Allmän historia: Franska revolutionens främsta gestalter och händelser. Napoleons inre styrelse och de väsentligaste resultaten av hans krigföring. Wienkongressen. Liberala och nationella strävanden i Europa och deras resultat. Den industriella revolutionen. Den internationella arbetarrörelsen. Europeisk expansion i främmande världsdelar. Förenta staterna. Stormaktsgrupperingen före det första världskriget. Världskriget 1914—1918 i starkt sammandrag; dess politiska och ekonomiska följder. Det andra världskriget. En allmän återblickande kulturöversikt. Svensk historia: Gustav IV Adolf och finska kriget 1808—1809. Statsvälvningen 1809 och det nya statsskicket. Karl XIV Johan. Den svensk-norska unionen. De liberala idéerna och deras förverkligande. Den kommunala självstyrelsen. Representationsfrågan. Efter 1866 behandlas, med huvudvikten lagd på de episka momenten, huvudsakligen den ekonomiska utvecklingen, arbetarrörelsen, det demokratiska genombrottet och parlamentarismen, de politiska partierna, försvarsfrågan och unionsupplösningen. Sverige under och mellan de båda världskrigen. Det väsentliga i de nordiska grannländernas historia. En allmän återblickande kulturöversikt. 18—516517. IV: 3.

274 Klass 4*.

Allmän historia: Några kulturbilder från Nillandet samt Eufnt- och Tigrisområdet. Fenicierna. Det persiska världsväldet. Grekiska guda- och hjältesagor. Den kretisk-mykenska kulturen. Homeros. Den hellenska kulturen: Grekland, framför allt Aten, under 400-talet. Alexander den store och hellenismen. Roms uppkomst och makttillväxt i mycket stora drag. De sociala striderna. Graccherna. Cajus Julius Caesar. Det romerska kejsardömets om- j fattning, förvaltning, inrikespolitiska och sociala förhållanden. Kulturlivet. De förnämsta caesarerna. Det romerska rikets undergång. Arvet Iran antiken belyses, bl. a. med renässanskulturen. Klass 5 5 . Allmän historia: Den franska revolutionens idéer; reaktionen, liberalismen och nationalitetsrörelserna jämte därmed sammanhängande maktförskjutningar inom och mellan staterna; kolonialpolitiken; den ekonomiska och den sociala utvecklingen; socialismen; parlamentarismen och demokratien; det första världskriget, framför allt dess resultat; diktaturstaterna; motsättningen diktatur—demokrati och det andra världskriget; det demokratiska nutidssamhället. Anmärkning. Historieundervisningens huvudmål i denna klass bör vara att klargöra den närmaste historiska bakgrunden till vår egen tids politiska, ekonomiska, sociala och kulturella förhållanden. Den utförlighet, med vilken de olika kursmomenten behandlas, bör därför stå i proportion till den betydelse de haft för uppkomsten av dessa förhållanden, och behandlingen bör bli utförligare, ju närmare det studerade stoffet ligger vår egen tid. Samhällskunskap. I. Regeringen: konungen och hans befogenheter; statsrådet, dess sammansättning, uppgifter och arbetssätt; de olika departementen och deras verksamhetsområden. II. Riksdagen: sammansättning; val; den proportionella valmetodens innebörd; riksdagens befogenheter (skattebevillning, budgetgranskning, lagstiftning, kontrollmakt); riksdagens arbetssätt. III. De viktigaste statsärendena: finanserna (även beskattningen, olika slag av skatter, självdeklaration — åskådligt med deklarationsblankett —, taxeringsnämnd, prövningsnämnd etc, beskattningens ekonomiska innebörd för såväl den enskilde som samhället, den statliga upplåningen); rättsväsendet; försvarsorganisationens huvuddrag; den kyrkliga organisationen; skolväsendet (särskilt med hänsyn till möjligheterna för fortsatt utbildning). IV. Statsförvaltningens huvuddrag: centralförvaltningen (av de centrala ämbetsverken behandlas blott de viktigaste), lokalförvaltningen (särskilt sådana organ, med vilka allmänheten brukar komma i direkt beröring). V. Den kommunala självstyrelsens viktigaste former i lands- och stadskommun med särskild hänsyn till förhållandena på respektive ort; landstingen; de viktigaste kommunala ärendena; den kommunala beskattningen.

275 VI. Det svenska samhällets sociala struktur: befolkningsförhållanden (befolkningens storlek, folkmängdens förändringar, åldersfördelningen och dess betydelse, fördelningen på land och stad, yrkesfördelning); inkomst och levnadsstandard (dessas förutsättningar, inkomstens fördelning, förmögenhetens art och dess fördelning). VII. Ekonomiska, sociala, ideella och politiska rörelser: företags- och näringsorganisationer, inklusive producent- och konsumentkooperation, arbetsmarknadens organisation (arbetsgivarföreningar, fackföreningar och tjänstemannaorganisationer) , samhällsrörelser (kvinnorörelsen, nykterhetsrörelsen, folkbildningsrörelsen, idrotten), de politiska partierna. Internationellt och nordiskt samarbete. VIII. Sociala frågor och den samhälleliga socialvården med särskild hänsyn till de institutioner, med vilka allmänheten har anledning att träda i direkt beröring: sjuk- och hälsovård; nykterhetsfrämjande; fattigvård; folkpensionering; arbetarskydd; pensionsförsäkring; olycksfallsförsäkring; sjukoch arbetslöshetsförsäkring (i samband därmed livförsäkring); egnahem; samhällelig bostadsproduktion; bosättningslån; mödravård, barnavård. IX. Familjen: äktenskap (lysning, vigsel, giftorätt), föräldrar och barn (myndighetsålder, arvsrätt, utomäktenskapliga barns rättsställning, adoption, försörjningsplikt); hemmets betydelse för individ och samhälle. X. En svensk medborgares rättigheter och skyldigheter. Samhällsekonomi (utöver vad som enligt ovanstående genomgås i samband med kursen i samhällskunskap): hushållningens innebörd (tillgångarnas knapphet och de obegränsade mänskliga behoven; sambandet mellan den enskildes hushållning och det egna landets samt världshushållningen; sambandet mellan produktion och konsumtion; arbetet, naturtillgångarna och kapitalet samt deras insatser i produktionen; arbetsfördelningen samt dess betydelse och konsekvenser; sparandets roll för den enskilde och för samhället; bytet och penningen; handeln (den internationella såväl som inrikeshandeln); hjälpmedel att följa det ekonomiska livets förändringar (indices, statistik); våra dagars strävanden att genom samhälleligt ingripande påverka den ekonomiska utvecklingen. 4-årig

realskola.

Klass 1. Allmän och svensk historia = l 5 och 2 5 med hänsynstagande till vad som tidigare lästs i folkskolan. Klass 2 = 3 5 . Klass 3 = 4 5 . Klass 4 = 5 5 . Anmärkningar till tim- och kursplanerna i historia med samhällskunskap. 1. Såsom närmare utvecklats på annat ställe i detta betänkande har timtalet i historia med samhällskunskap föreslagits till 14'5 i den 5-åriga

realskolan och 12-5 i den 4-åriga emot nu resp. 15 och 12. Av de sålunda anslagna timmarna komma 4 på realskolans avslutningsklass, vilket betyder en fördubbling i jämförelse med dess nuvarande timtal. Av de två extra timmarna är den ena avsedd att möjliggöra ett mera ingående studium av den moderna tiden och i samhällskunskap, den andra särskilt för studiet av de ekonomiska företeelser, som karakterisera vår tids samhällsliv, och som ansetts böra beredas rum i skolans undervisning och därvid lämpligen föras till ämnet historia med samhällskunskap. För historiekursen i realskolans klasser l 5 —4 5 och l 4 —3 4 blir alltså timtalet 10'5 resp. 8'5, vilket i jämförelse med nuvarande timtalet för dessa klasser — 13 resp. 10 — betyder en minskning med 2*5 t. i den 5-åriga realskolan och 1*5 i den 4-åriga. Minskningen kompenseras dock i viss mån genom de allmänna anordningar, som vi föreslagit och för vilka redogjorts i annat sammanhang. Dock har det ansetts nödvändigt att något beskära vissa äldre partier i nuvarande kurser; sålunda har realskolans kurs i svensk historia inskränkts till att omfatta e n b a r t den nya tiden emot tidigare företrädesvis. 2. De nyssnämnda 10*5 resp. 8-5 veckotimmarna ha så fördelats på klasserna l 5 —3 5 och l 4 —2 4 , att man bl. a. vunnit en viss parallellism med folkskolans timtal och kursplan, varigenom övergång från en differentierad linje i folkskolan till realskolans klass 3 5 (24) underlättas och omläsning av kursmoment, som tidigare genomgåtts i folkskolan, minskas. Med den föreslagna kursplanen kan även den fortlöpande behandlingen av både svensk och allmän historia avslutas i klass 3 5 , varigenom vinnes, att de elever, som efter genomgång av nämnda klass övergå till praktisk utbildning eller helt avbryta sin skolgång, ha genomgått historiekursen fram till våra dagar; för närvarande ha lärjungar, som sluta med klass 3 5 , ej läst tiden efter 1815, vilket däremot de elever gjort, som genomgått obligatorisk 7-årig folkskola. Samma synpunkt gäller för de förhållandevis många elever, som sluta med klass 24. Kursen i 4 5 (34) har föreslagits omfatta antikens historia, till ett omfång som ungefär motsvarar vad som nu läses i ring I jämte de episka moment ur antikens historia, som ingå i nuvarande kurser i l 5 och l 4 . För att medhinna denna kurs, vars tyngdpunkt kommer att ligga på det som nu behandlas i ring I under 2 veckotimmar och som enligt förslaget kommer att genomgås med lärjungar, som i regel äro ett år yngre, har tiden utökats till 2-5 timmar i veckan. Det innebär ur vissa synpunkter en fördel, att undervisningen i antikens historia flyttas från l 5 (l 4 ) till 4 5 (3 4 ): bl. a. äro eleverna där mera mogna att tillägna sig stoffet. Detta för allmänbildningen viktiga kursmoment kommer sålunda med den föreslagna omläggningen även de lärjungar i realskolan till del, som taga realexamen utan att sedan fortsätta i gymnasiet. I folkskolans tredje klass läses i hembygdskunskap och modersmålet bl. a. följande kursmoment från historiens område: den äldsta bebyggelsen,

277 svenska rikets uppkomst, berättelser och dikter till Nordens guda- och : hjältesaga, runorna. Undervisning i historia såsom självständigt ämne påbörjas i folkskolans fjärde klass. Där läses svensk och allmän historia under tiden 800—1523. I den allmänna historien genomgås folkvandringarna, Karl den store, araberna, korstågen, striden mellan kejsare- och påvemakten, riddarlivet, allt såsom bakgrund till den svenska historien, vilken omfattar tiden från vikingatågen till Gustav Vasas tronbestigning. Då undervisningen i realskolan skall bygga på den i folkskolan lagda grunden, börjar därför historieundervisningen i första klassen av den 5-åriga realskolan med en såvitt möjligt synkronistisk behandling av den allmänna och svenska historien under nya tiden. I folkskolans femte och sjätte klasser fortsattes läsningen av bilder och berättelser ur allmän och svensk historia från o. 1523 till o. 1815. Innehållet i denna historiekurs är emellertid, såsom här ovan anförts, icke tillräckligt omfattande för att kunna anses täcka den mera sammanhängande framställning av den historiska utvecklingens förlopp, som det är realskolans uppgift att giva och som särskilt är nödvändig såsom grundval för undervisningen i samhällskunskap i realskolans avslutningsklass. En förnyad genomgång av såväl den svenska som särskilt den allmänna historien från början av 1500-talet är därför högeligen önskvärd i den 4-åriga realskolans första klass. Därvid bör emellertid beaktas, att åtskilliga av kursens moment äro bekanta för eleverna, och deras tidigare förvärvade kunskaper böra i möjligaste mån utnyttjas såsom grundval för undervisningen. Denna får icke bliva någon enkel repetition; nya moment måste tillföras och nya synpunkter anläggas, bl. a. med hänsyn till undervisningen i samhällskunskap. 3. Den detaljerade kursplan, som föreslagits, avser att framhäva vissa huvudpunkter, kring vilka undervisningen lämpligen kan koncentreras utan att därmed betaga läraren möjlighet att såsom hittills vid undervisningen i viss utsträckning följa sina specialintressen. Åtskilligt av det lärostoff, som ingår i historieundervisningen, kommer enligt förslaget att liksom nu mer eller mindre ingående behandlas även i andra ämnen, t. ex. kristendomskunskap, modersmålet och geografi. Vid gemensamma ämneskonferenser bör kursfördelningen närmare bestämmas, på sätt som nu sker, mellan historia med samhällskunskap å ena sidan och de nyssnämnda ämnena å den andra. De kursmoment, som enligt denna fördelning behandlas mera ingående i andra ämnen, böra dock vid historieundervisningen kortfattat upptagas och infogas i sitt historiska sammanhang. 4. En genomförd parallell behandling av den allmänna och svenska historien bör eftersträvas, varvid givetvis den allmänna historien läses före den svenska. Såsom redan i de nuvarande metodiska anvisningarna framhålles, vinnes genom en sådan anordning dels förnuftig begränsning och koncentration av stoffet, i det att man vid genomgången av den svenska

278 historien kan utan tidsödande utvikningar från ämnet hänvisa till förut behandlade företeelser i den allmänna historien, dels bestämd markering av sammanhanget mellan nationalhistorien och universalhistorien. Betydelsen för de små staterna av detta sammanhang har allt starkare framträtt genom det världshistoriska skeendet i våra dagar. Synkronismen bör tillämpas icke blott inom en årskurs utan även för mindre perioder: efter det kontinentala Europas historia under förra hälften av 1600-talet läses svensk historia 1611 —1660; efter tiden 1789—1815 behandlas svensk historia under perioden 1792—1814 o. s. v. Där lärobokens framställning sker i form av berättelser och bilder, är det nödvändigt, att läraren vid preparation och övrig undervisning klargör sammanhangen. 5. De nordiska grannländernas historia behandlas på samma sätt som nu, dels i direkt sammanhang med Sveriges historia, dels i större översikter, varvid undervisningen bör taga sikte på den historiska och kulturella samhörigheten mellan nordens länder och bidraga till att stärka förståelsen dem emellan. Tillräcklig uppmärksamhet bör ägnas även den inre sociala och ekonomiska utvecklingen, t. ex. bondeståndets frigörelse i Danmark, den norska demokratien under 1800-talet, Finlands inre historia efter 1809. 6. För själva historieundervisningen givas riktlinjer redan i de nuvarande metodiska anvisningarna, vilka synas oss omsorgsfullt avvägda och väl värda att alltfort följas. Följande önskemål må här särskilt framhållas: a. Undervisningen i historia göres åskådlig och enkel samt begränsas till väsentligheter. I kursplanerna förekommande historiska termer och begrepp förklaras och konkretiseras, så att säga transponeras till ett för lärjungarna lämpat språk. Lärostoffet måste alltid så behandlas, att det blir fattbart även för de yngsta eleverna. Den episka och anekdotiska detaljen tages i undervisningens tjänst som stöd för minnet. Teckningar av de ledande personerna i form av kortare belysande biografier givas i större omfattning än som hittills i allmänhet torde varit fallet. Även eleverna i realskolan böra få stifta någon bekantskap med källmaterial, som ur språklig synpunkt icke bereder allt för stora svårigheter. Den historiska dikten bör beaktas som ett medel att ge undervisningen konkretion och lyftning. b. För att underlätta den konkreta uppfattningen böra illustrationer användas i så stor utsträckning som möjligt, såväl porträtt (fotografier etc.) av statsmän, krigare, vetenskapsmän o. s. v. som föremåls- och situationsbilder. Bristen på bildserier för såväl allmän som svensk historia är påtaglig. Det är ett önskemål, att förlagen med hjälp av pedagogiska och fackliga experter låta utarbeta fullständiga bildserier för historieundervisningen, belysande utvecklingen på skilda områden, t. ex. målar- och bildhuggarkonsten, arkitekturen, möbelstilen, klädedräkten, bostadsförhållanden, redskap o. s. v. Det vore önskvärt, att i varje läroverk skapades små vandrande konstsamlingar av goda reproduktioner. I en lärosal kunde t. ex. finnas en samling reproduktioner av antik konst och arkitektur, i en annan

279 av renässanskonst, i en tredje av barockkonst o. s. v. Dessa samlingar flyttas från lärosal till lärosal allt efter kursbehandlingens fortgång. Det skulle ge tidsstämning och tidsmiljö, skänka ökad åskådlighet och bidraga till lärjungarnas estetiska fostran. c. Det har ofta klagats över att de historiska kunskaperna hos de högre läroanstalternas elever snabbt förflyktigas. Det bör därför inskärpas, att viktigare data och händelser skola effektivt inläras. 7. Samhällskunskap. Målet för undervisningen i samhällskunskap i realskolans avslutningsklass är att ge lärjungarna en sammanfattande kännedom om de för det moderna svenska samhället betydelsefulla institutioner och företeelser, vilkas framväxt behandlats i historiekursen. Vid den tidigare undervisningen bör därför, allt efter elevernas förutsättningar, uppmärksamhet ägnas åt de moment, som sedan komma att behandlas vid översikten och tillbakablicken i avslutningsklassen. Ej minst vid genomgången av antikens historia i klass 4 5 (34) möta lärjungarna termer, begrepp och företeelser, som skänka ökat intresse åt studiet av modern samhällskunskap. Målet för undervisningen i samhällskunskap är därjämte, liksom för historieundervisningen överhuvud taget, att, såsom närmare utvecklats i de nuvarande metodiska anvisningarna, väcka de ungas samhällskänsla och lära dem känna och förstå det samhälle de tillhöra. Det är därför av vikt, att undervisningen föres fram till nu rådande förhållanden och skänker en god orientering i aktuella samhällsproblem, behövlig för deras senare medborgerliga uppgifter. Till denna orientering kunna de avgångna eleverna sedan anknyta vid eventuella studier på egen hand. Lärostoffet är inom samhällskunskapen, ej minst dess ekonomiska partier, ofta mera främmande för eleverna och ligger till en betydande del utanför deras erfarenhet och intressesfär. Det måste därför utväljas med särskild omsorg för realskolans olika stadier och vid undervisningen givas en konkret och för lärjungarna fullt fattbar form. Läraren måste överväga, vad som lämpligen bör medtagas vid den första genomgången och vad som helst bör sparas till den enhetliga framställningen i avslutningsklassen. Eleverna böra få göra bekantskap med de kommunala och statliga organ, som finnas inom räckhåll, helsl genom besök på respektive myndigheters lokaler, om möjligt t. ex. under pågående stadsfullmäktigesammanträde. Utan lämplig kontakt med verkligheten leder eljest undervisningen lätt till en död minneskunskap. Då det icke kan beräknas, att en hel klass kan få tillfälle till många gemensamma studiebesök, är det lämpligt anordna olika gruppbesök eller individuella besök på skilda institutioner, varefter redogörelse sedan framlägges för den samlade klassen i form av kortare elevföredrag. De samhällsekonomiska företeelserna böra i största möjliga utsträckning belysas genom hänvisning till sådant konkret stoff, som behandlas vid undervisningen i historia och i samhällskunskap; de samhällsekonomiska

280 kursmomenten kunna därvid till stor del lämpligen inarbetas i den historiska framställningen. Den repetition av kursen i svensk historia, som i realskolans avslutningsklass föregår det mera systematiska studiet av samhällskunskap, upplägges lämpligen efter vissa huvudlinjer, varigenom utvecklingen klarare betonas. Följande huvudfrågor kunna behandlas: de yttre förändringarna av det svenska statsområdet; samhällets inre politiska utveckling med avseende på författning och förvaltning — statlig och kommunal; den ekonomiska utvecklingen med kortfattad tillbakablick på tiden före den industriella revolutionen och med tyngdpunkten lagd på näringslivets utveckling under 1800- och 1900-talen (industri och hantverk, jordbruk, bergsbruk, skogsbruk); utvecklingen av de olika politiska och sociala idéerna och de viktigaste politiska partierna; den sociala utvecklingen och tillkomsten av sociala välfärdsanordningar. Vid genomgången av de nuvarande förhållandena är det av vikt, att lärjungarna införas i aktuella politiska, ekonomiska och sociala problem, förstå betydelsen av allmänt brukade termer och begrepp och ej stå alltför främmande för den offentliga diskussionen i viktigare samhällsfrågor. De senaste årens världshistoriska händelser ge rikt material för denna undervisning. Att införa den ekonomiska teorien ens i dess elementära delar i undervisningen på detta stadium är av olika skäl icke lämpligt. De allmänna utläggningar av ekonomisk innebörd, som angivits i kursplanen, böra utföras på ett sätt, som anknyter till elevernas dagliga erfarenheter eller till den genomgångna kursen i historia liksom även i geografi, och böra icke gå alltför mycket på djupet. Beskrivningar av den ekonomiska verkligheten och dess olika institutioner böra utgöra undervisningens egentliga föremål. Sveriges historia under och mellan de båda världskrigen erbjuder goda tillfällen till diskussion av viktiga ekonomiskt-politiska och sociala frågor: penningvärdets förändring, inflation och deflation; lönefrågor och prisnivå; olika företagsformer: det enskilda näringslivet, kooperationen, de statsunderstödda grenarna av näringslivet med statskontroll, ren statsdrift; den statliga upplåningen, den enskilda sparsamhetens betydelse; ekonomiska betingelser för de sociala välfärdsanordningarna (se vidare även den detaljerade kursen i samhällsekonomi, sid. 275). Bland de sociala frågorna, vilka lämpligen tagas var för sig i ett sammanhang, bör arbetarrörelsen behandlas först, emedan den på ett naturligt sätt ansluter sig till genomgången av näringslivets historia. Arbetarnas och arbetsgivarnas organisationssträvanden, bakgrunden till dessa liksom deras resultat bland annat i form av bestämmelser, som reglera förhållandet mellan arbetsgivare och anställda (kollektivavtal, lärlingskontrakt m. m.) behandlas tämligen ingående, icke minst på grund av att de voro ett av de tidigaste och viktigaste stegen i riktningen mot det moderna »organisationssamhället». I anslutning härtill behandlas

281 ett antal av de övriga intresseorganisationerna. Viktiga arbetsmarknadsproblem såsom arbetslöshet, säsongarbete, skiftarbete, ackordsarbete, arbetarskydd, försäkringsskydd m. m. böra så långt möjligt klargöras. Även kvinnorörelsen framställes delvis mot ekonomisk-historisk bakgrund. Med utgångspunkt i vad som tidigare genomgåtts om följderna av självhushållets gradvisa upphörande samt av produktionens betydelse för det allmänna välståndet belyses innebörden av kvinnans deltagande i förvärvsarbetet och det ekonomiska värdet av hennes insats (varvid anknytes till kursen i hemmets och den enskildes ekonomi i föregående klass). Även andra synpunkter på denna fråga än de ekonomiska böra givetvis framhållas. Nykterhetsrörelsen skall icke endast behandlas såsom en historisk företeelse, utan framställningen skall åsyfta ett klarläggande av alkoholmissbrukets ekonomiska och sociala verkningar och samhällets skyddsåtgärder mot detta missbruk (varvid också här kan anknytas till undervisningen i hemmets och den enskildes ekonomi samt i biologi med hälsolära). Vid behandlingen av de aktuella politiska, ekonomiska och sociala nutidsfrågorna, om vilka meningarna i den offentliga debatten ofta skarpt bryta sig, är det av särskild vikt, att undervisningen lägges sakligt, opartiskt och lidelsefritt. Det är ett önskemål, att lärjunge, som genomgått realskolan, skall ha erhållit så pass omfattande kunskaper om samhället, att han icke står alltför desorienterad inför de stora problem han möter, även om hans kunskap endast undantagsvis kan få den konkretion, som först praktisk erfarenhet av samhällslivets problem kan bereda vaken ungdom. Det är ej minst förmågan att iakttaga och smälta sådana praktiska erfarenheter, som realskolans kurs i historia med samhällskunskap bör utveckla. Geografi. 1. Mål. Undervisningen i geografi i realskolan har till uppgift att, på grundval av vad som inhämtats i folkskolan, giva lärjungarna en samlad kunskap om och en i möjligaste mån åskådlig bild av jordytan, dess natur, befolkningsoch näringsförhållanden. 2. Kursfördelning. a. 5 - å r i g r e a l s k o l a . Klass 1 (2 timmar): Kort återblick på Sveriges geografi. Kort framställning av jordens form och rörelse, världsdelar och världshav, globen och dess avbildning genom kartan samt gradnätet. Sveriges nordiska grannländer. Östeuropa och Sovjetunionens asiatiska del, Polen och Tyskland. Geografiska övningar och exkursioner.

282 Klass 2 (2 timmar): Europas geografi avslutad. Geografiska övningar och exkursioner. Klass 3 (2 timmar): Afrika, Amerika, Antarktis. Geografiska övningar och exkursioner. Klass 4 (2 timmar): Asien, utom Sovjetunionens asiatiska del, Australien, Oceanerna. Grunddragen av den fysiska geografien med särskild hänsyn till Sverige: landytans förändringar. Geografiska övningar och exkursioner. Klass 5 (2 timmar): Den fysiska geografien avslutad. Kulturgeografi med särskild hänsyn till den ekonomiska geografien, varvid även de nationalekonomiska grundbegreppen belysas. Sveriges geografi: översikt av vårt lands topografi; Sveriges natur- och kulturgeografiska områden med särskild vikt lagd på naturförutsättningar och naturtillgångar, befolkningsförhållanden och näringsliv. Sveriges nordiska grannländer i översiktlig framställning, behandlade på samma sätt som Sverige. Geografiska övningar och exkursioner. b. 4 - å r i g

realskola.

Klass 1 (2 timmar): Kort återblick på Sveriges geografi. Sveriges nordiska grannländer, Östeuropa och Sovjetunionens asiatiska del, Polen, Tyskland, Holland, Belgien, Brittiska öarna och Frankrike. Geografiska övningar och exkursioner. Klass 2 (2 timmar): Europas geografi avslutad. Afrika, Amerika, Antarktis. Geografiska övningar och exkursioner. Klass 3 (2 timmar) = klass 4 5 . Klass 4 (2 timmar) = klass 5 5 . Anmärkningar till kursplanen i geografi. a. 5 - å r i g

realskola.

Antalet lärotimmar är i den föreslagna kursplanen detsamma som i den nu för realskolan gällande. Kursfördelningen har emellertid ändrats så, att den tid, som anslagits till studiet av den regionala geografien, de nordiska länderna undantagna, något förkortats, medan studiet av de sistnämnda länderna liksom kursen i allmän geografi, som på några punkter utökats, fått mera tid till förfogande. Vissa inskränkningar i kursen i den regionala geografien torde därför bli oundgängliga. Sålunda bör namnförrådet så långt möjligt begränsas, bl. a. genom uteslutande av namn, som främst ha historiskt intresse, och kursen i det hela koncentreras till det för förståelsen av landskapets förändringar och det ekonomiska livet väsentliga. De nordiska länderna kunna i klass 1 läsas något mer kortfattat än nu med hänsyn till att dessa länder skola ingå även i högsta klassens kurs. Tyngdpunkten i framställningen av Europas regionala delar kan lämpligen förläggas till behandlingen av större regionala enheter, t. ex.

283 norra och södra Mellaneuropa, Sydeuropa. Det torde även innebära en tidsbesparing, att Sovjetunionen behandlas som en helhet. Första klassens lärokurs inledes med en återblick på Sveriges geografi, avsedd att för lärjungarna aktualisera kartbilden samt viktiga geografiska namn och begrepp. I samma syfte bör i varje följande klass inläggas en kort återblick på kursen i närmast föregående klass. Denna översikt kan förläggas till höstterminens första lärotimmar, den kan även, om så befinnes önskvärt, inpassas vid andra tillfällen under läsårets lopp i anslutning till lämpliga kursmoment. Den framställning av jordens form och rörelse, globen, kartan och gradnätet, som ges i första klassen, måste vara mycket kortfattad och enkel. De föreslagna kursplanerna angiva något utförligare än de nuvarande, vilka länder, som skola ingå i de särskilda klassernas kurs; förhållandena efter fredsslutet kunna givetvis komma att motivera justeringar i detta hänseende. Under de båda första läsåren skall, liksom nu är fallet, studiet av Europa fullföljas; Sovjetunionen läses emellertid såsom en helhet, och första årets kurs omfattar således även dess asiatiska del. I klass 3 läsas Afrika, Amerika och Antarktis. De båda senare kursmomenten ingå i den för folkskolans sjunde klass föreslagna kursplanen. Lärjungar, som från denna skolas sjätte klass söka inträde i klass 3 5 , bibehålla genom denna anordning en viss kontinuitet i sin lärokurs. I klass 4 läsas Australien och det, som återstår av Asien. För att möjliggöra en utökning av examensklassens kurs med vissa nya kapitel har till klass 4 vidare hänförts en del av den allmänna geografin, nämligen kapitlet om landytans förändringar. Efter en överblick av bergarterna samt deras uppkomst och utbredning i vårt land genomgås således i denna klass de landformbildande krafterna, såväl de inre — nivåförändringar, sprickor och förkastningar, veckning och bergskedjebildning samt vulkaner — som de yttre — vittring, bergras och flytjord, det rinnande vattnets, glaciärernas, havets och vindens arbete och i samband därmed jordslagens utbredning i vårt land. Exempel och bilder i den allmänna geografien hämtas här liksom eljest, där det är lämpligt, från vårt eget land för att sålunda förbereda studiet av Sverige i nästa klass. Kapitlet om oceanerna, deras djup- och strömförhållanden, måste slutgiltigt genomgås i denna klass och icke, såsom nu sker på olika håll enligt vissa läroböckers uppläggning, på nytt tagas upp i sista klassen. Ytförhållanden och kustbildning, insjöars uppkomst och försvinnande böra behandlas dels i kapitlet om de landformbildande krafterna, dels tidigare i regionala sammanhang. Kursen i klass 5 kräver en ytterst noggrann planläggning från lärarens sida, så att vart och ett av de olika kursmomenten får tillräcklig tid till

284 förfogande. I denna klass läses efter en kort återblick på föregående årskurs kapitlen om klimat: atmosfärens sammansättning, temperaturens beroende av solstrålning, ortens avstånd från havet, havsströmmar och höjden över havet, värmezonerna, lufttryck och vindar samt deras fördelning över viktiga delar av jordklotet, nederbörd. Undervisningen kan här bygga på den i klass 3 5 i ämnet fysik genomgångna kursen i meteorologi. Klimatområdena behandlas bäst i sammanhang med det följande kapitlet om vegetationsområdena samt deras betydelse för djurliv och kultur. Under kapitlet kulturgeografi behandlas språkstammar och människoraser, religionernas utbredning, folktäthet i olika delar av världen, bebyggelsetyper samt primitiva folks näringsliv. översikten av jordens ekonomiska geografi bör behandla produktionen i jordens tempererade och tropiska åkerbruksområden, högre boskapsskötsel och därav beroende industrier, skogsområden och skogsindustrier, de stora kraftkällorna kol, petroleum och vattenkraft, järn, storindustriområden och handelsvägar. Genom en klok uppläggning av tidigare kurser kan denna högst behövliga och värdefulla översikt vara väl förberedd och vid behov genomgås ganska snabbt. Kursen i ekonomisk geografi bör läggas så, att de nationalekonomiska grundbegreppen belysas. I kapitlet om Sverige göres en topografisk översikt över vårt land, liknande den som inleder första klassens kurs. Därefter behandlas de naturoch kulturgeografiska områdena med särskild vikt lagd på naturförutsättningar och naturtillgångar, befolkningsförhållanden och näringsliv. Åt sjöfart och handelsförbindelser med andra länder och världsdelar bör särskild uppmärksamhet ägnas. Sveriges nordiska grannländer behandlas översiktligt på samma sätt som Sverige. Kartprojektioner och Sveriges kartverk ha uteslutits såsom särskilt kursmoment. De upplysningar, som i dessa hänseenden kunna meddelas lärjungarna, böra inläggas på lämpliga ställen i kursen i övrigt. Med hjälp av särtryck, t. ex. ur de topografiska och geologiska kartbladen för respektive bygder, böra eleverna i samband med exkursioner göras förtrogna med de svenska kartverken. Det har särskilt angivits, att vid sidan av exkursioner geografiska övningar av annat slag så långt möjligt böra förekomma i alla; klasser. b. 4 - å r i g

realskola.

Även den fyraåriga realskolans kurs inledes med en återblick på Sveriges geografi. E h u r u det kunde synas önskvärt, att folkskolans kurs därefter omedelbart fullföljdes med studiet av Amerika, har detta kursmoment uppskjutits till realskolans andra klass med hänsyn till de lärjungar, som

285 eventuellt komma att söka inträde i denna klass från sjätte klassen i folkskolan. I första klassen skall således liksom nu läsas Europa, varvid dock Sovjetunionen behandlas såsom en helhet. Då undervisningen kan byggas på tidigare i folkskolan inhämtade kunskaper, kan studiet av denna världsdel avslutas på kortare tid än i den femåriga realskolan. Det har emellertid visat sig praktiskt otillfredsställande att denna del av kursen, med de två veckotimmar, som stå ämnet till buds, koncentreras till en enda årsklass. Södra Mellaneuropa och Sydeuropa ha därför skjutits över på andra klassen. I övrigt sammanfaller andra klassens kurs med tredje klassens i den femåriga realskolan. Här läsas således Afrika — ett kursmoment, som beräknas kunna genomgås ganska fort med hänsyn till att det ingått i elevernas folkskolekurs — samt Amerika och Antarktis. Lärjungar, som inträda i klass 2 4 från folkskolans sjätte klass, behöva med denna kursfördelning icke komplettera sin i folkskolan lästa kurs med de båda sistnämnda kursmomenten och lärjungar, som avsluta sin skolgång efter genomgång av de två lägsta klasserna i den 4-åriga realskolan, ha under sin sammanlagda skoltid i folk- och realskola erhållit en fullständig översikt över jordens länder. Kursen i klasserna 3 och 4 löper helt parallellt med kursen i klasserna 4 och 5 i den femåriga realskolan.

Matematik. 1. Mål. Undervisningen i matematik i realskolan har till uppgift att, på grundval av vad som inhämtats i folkskolan, bibringa lärjungarna kunskap och färdighet i räkning med tillämpning på skilda uppgifter, särskilt av praktisk art, samt göra dem förtrogna med geometriens elementära begrepp och metoder. 2. Kursfördelning. a. 5 - å r i g

realskola.

Klass 1 (4 timmar). Fortsatt övning i de fyra räknesätten med hela tal jämte tillämpningar. Allmänna bråks uppkomst och beteckning, förlängning och förkortning; enkla exempel i anknytning härtill. De fyra räknesätten i decimalbråk jämte tillämpningar, övningar och tillämpningsuppgifter, åsyftande att säkert inlära användningen av myntenheterna samt längd-, yt-, rymd- och viktmåtten. Huvudräkning. Klass 2 (5 timmar). De fyra räknesätten i allmänna bråk jämte tillämpningar. Procenträkning med tillämpning på beräkning av ränta, av vinst

286 eller förlust vid köp och försäljning, av rabatt, av provision sant av olika ämnens procentiska sammansättning. Andra enkla praktiska räkneuppgifter, övningar och tillämpningsuppgifter, åsyftande att säkert inlära användningen av icke-dekadiska sorter för tid och styckeräkning. Enkla sifferekvationer av första graden med en obekant jämte tillimpningar. Huvudräkning. Förberedande kurs i geometri med laborationei (ett tiotal under vårterminen). Klass 3 (3 timmar). Fortsatt behandling av ekvationer av första graden med en obekant jämte tillämpningsuppgifter. Huvudräkning. Geometri: punkter, räta linjer, sträckor, vinklar, trianglar, parallella linjer och parallellogrammer (ett 20-tal satser); lätta geometriska övningssatsei. Klass 4 (4 timmar). Fortsatt behandling av ekvationer av föista graden med en obekant; tillämpningsuppgifter. Enkla användningar av de fyra räknesätten på bokstavsuttryck. Huvudräkning. Geometri: cirkeln, mätetal för sträckor, ytor och vinklar, för cirkelns omkrets och yta, för cirkelbågar och cirkelsektorer; lätta geometriska övningsuppgifter och planimetriska beräkningar. Uppritning av och avläsning i enkla diagram; funktionsbegreppet. Sex skriftliga arbeten. Klass 5 (4 timmar). Fullständig kurs: fortsatt behandling av ekvationer av första graden med en obekant och fortsatt räkning med bokstavsuttryck; lättare ekvationssystem av första graden med två obekanta; någon räkning med kvadratrötter; uppgifter av praktisk art, lösta med eller utan användande av ekvationsmetoden. Huvudräkning. Geometri: transversalsatsen, likformighet, »3:e likformighetsfallet», längdskala och ytskala. Pythagoras' sats; planimetriska och stereometriska beräkningsuppgifter. Fem skriftliga arbeten. Klass 5 (4 timmar). Aritmetisk kurs: sifferräkning. En grundlig repetilorisk behandling av procent- och ränteräkning, regula de tri, bolagsräkning och blandningsräkning samt diagram (funktionsbegreppet). Uppgifter av praktisk art, lösta med eller utan användande av ekvationsmetoden. Huvudräkning. En kortfattad kurs i bokföring, med ett enkelt bokslut, i anslutning till kursen i hemkunskap och hushållsgöromål i klass 4 5 (34). Fem skriftliga arbeten. b. 4 - å r i g

realskola.

Klass 1 (4 timmar). Folkskolans kurs i bråk fördjupad och utvidgad. Sifferekvationer av första graden med en obekant jämte tillämpningar, övningar för att säkert inlära användningen av sorter. Huvudräkning. Förberedande kurs i geometri med laborationer (ett tiotal under vårterminen). Klass 2 (3 timmar) = klass 3 5 . Klass 3 (4 timmar) = klass 45. Klass 4 (4 timmar) = klass 5 5 .

287 Anmärkningar till kursplanen i matematik. a. 5 - å r i g Aritmetik

realskola.

och algebra.

Matematiken är på realskolestadiet framför allt ett övningsämne. För att m a n skall kunna uppnå den för framtiden såväl i det praktiska livet som vid fortsatta studier behövliga räknefärdigheten, måste räkneoperationerna övas så, att de kunna utföras snabbt och säkert och så långt som möjligt mekaniskt. Huvudräkning bör därför övas som ett led i allt räknande. Sådana begrepp som term. faktor, summa, produkt, dividend, divisor och kvot måste noga innötas, så att lärjungarna obehindrat kunna använda dem och aldrig tveka om deras innehåll. Erfarenheten och våra undersökningar ha visat, att realskolans matematikkurs enligt nu gällande kursplan för ett stort antal lärjungar är allt för krävande i förhållande till det anslagna timtalet. Då någon ökning av tiden med hänsyn till den totala arbetsbelastningen icke visat sig möjlig att åstadkomma, måste en koncentration och förenkling av kursinnehållet genomföras. Denna rationalisering bör i första hand göra sig gällande i fråga om problemlösningen och ekvationsläran, vars behandling trots hänsynen till den föreslagna synkroniseringen av kurserna i klasserna l 5 och 2 5 med kurserna i folkskolans 5:e och 6:e klasser icke utan timökning kan helt uppskjutas till klass 3 5 . Kursen i ekvationslära blir alltså i klass 3 5 enligt förslaget ungefär oförändrad. Den beskärning av tiden, som sker i denna klass genom att en timme överflyttas till klass 45, kommer visserligen att kompenseras genom överflyttning dit av en del av geometrikursen, men det blir dock nödvändigt att vid behandlingen av ekvationsläran i klass 3 5 (24) utesluta sådant, som ej oundgängligen kräves. Algebraiska reduktioner nämnas därför icke i kursplanen för klass 3 5 , varigenom markeras, att de här icke ha någon självständig uppgift utan blott skola läsas i den mån de behövas för behandling av ekvationer med sifferkoefficienter. Vidare måste alla tillkrånglade problem undvikas. Sålunda bör man, då procentvärden förekomma, här liksom i övriga klasser alltid angiva, till vilken eller vilka storheter procenttalen hänföra sig. Alla problem, som röra affärshandlingar och andra praktiska förhållanden, måste vara naturliga, så att som regel storheter icke sökas, vilka i verkligheten alltid äro kända. Likaså böra alla övriga problem vara enkla och naturliga. Även om denna allmänna förenkling kan sägas redan vara avsedd av nu gällande metodiska anvisningar, har tillämpningen knappast alltid svarat mot denna avsikt, varför ett tydligt framhållande av saken har synts oss nödvändigt. I denna klass bör räkning med digniteter av siffertal bedrivas som förberedelse till algebrakursen, huvudsakligen som huvudräkning.

288 Kapitlet om sammansatt ränta bör utgå. Även behandlingen av den fullständiga andragradsekvationen uteslutes. Den har i allmänhet icke kunnat ske så grundligt, att en praktiskt användbar kunskap vunnits. Icke heller torde den med detta kursmoments införande i realskolan avsedda lättnaden på det treåriga gymnasiet alltid ha uppnåtts. Med utgångspunkt i av lärjungarna ritade diagram (grafisk behandling av vägproblem kan vara en lämplig början) och i samband med övningar att göra avläsningar i diagram bör man i klass 4 5 (3 4 ), utan att det i realskolan får intaga någon central ställning, ge en förberedande behandling av funktionsbegreppet, så att lärjungarna få någon uppfattning av dess natur och användning. En sådan behandling bör även kunna ske, då man i examensklassen läser om ekvationssystem, varvid rötter och rotpar lämpligen kunna demonstreras grafiskt. Någon utförligare behandling avses icke, men funktionsbegreppet är såväl för det praktiska livet som gymnasiet så viktigt, att det icke bör försummas i realskolan. Den genom omflyttning av timmarna ökade tiden i klass 4 5 , i vilken klass den egentliga algebrakursen skall börja läsas, bör göra det möjligt att efter den förberedelse, som skett i föregående klass, nå ett fastare resultat än man nu ofta kan. Det blir dock nödvändigt, att kursen alltfort begränsas; vid uppdelning i faktorer böra inga invecklade uttryck förekomma och räkningen med algebraiska bråk inskränkas till enkla sådana. Huvudräkning med digniteter av siffertal bör fortfarande övas. Räkningen med kvadratrötter bör inskränkas till det, som är nödvändigt för lösandet av de planimetriska och stereometriska uppgifter, som förekomma i klass 5 5 (44). Man bör redan från och med laborationerna i klass 2 5 (l 4 ) ha övat lärjungarna i att bedöma det antal siffror, som bör medtagas i ett resultat. I examensklassen bör antalet medtagbara siffror sättas i samband med ur tabeller tagna värden och med det sätt, på vilket räkningen utförts. I denna klass måste sifferräkning så övas, att nödig säkerhet och räknehastighet uppnås av alla, som godkännas i matematik. Den aritmetiska specialkursen i klass 5 5 (44) avser att ge dem, som avlägga realexamen och icke behöva någon större matematisk kunskap, en fast praktisk räknefärdighet, som underlättar deras dagliga gärning, samt på sätt som angivits i den allmänna motiveringen till kursplanerna lägga en bättre grund för viss yrkesutbildning. Den i denna kurs angivna sifferräkningen bör utom en kortare allmän repetition huvudsakligen avse decimalbråk. Undervisningen i bokföring bör avse en privatpersons förhållanden och icke behandla annat än enkla affärshändelser.

289 Geometri och

laborationer.

E n avsevärd tidsvinst torde kunna göras genom en koncentration och omläggning av geometrikursen, så att den anpassas efter lärjungarnas utveckling. Geometrikursen torde kunna inskränkas till att — utom några enkla grundsatser — omfatta exempelvis följande satser. Klass 35 och 2 4 . Satsen om sidovinklar till lika vinklar. Satsen om vertikalvinklar. Kongruensfallen (det 4:e blott för rätvinkliga trianglar). Satsen om basvinklarna i en likbent triangel och dess ömvändning. Satser om parallella linjer jämte ömvändningar. Yttervinkelsatser. Satsen om mittpunktsnormalen. Satsen om sidor och vinklar i en triangel med ömvändning. Summan av två sidor i en triangel är större än den tredje. I en parallellogram äro motstående sidor och vinklar lika. En fyrhörning, i vilken motstående sidor äro lika, är en parallellogram, En fyrhörning, i vilken två motstående sidor äro lika och parallella, är en parallellogram. Klass 45 och 3 4 . Mätetal för sträckor, vinklar och ytor. Summan av mätetalen för en vinkel och dess sidovinkel. Summan av mätetalen för vinklarna i en triangel. Mittpunktsnormalen till en körda går genom cirkelns medelpunkt. En linje från medelpunkten i en cirkel till en kördas mittpunkt är normal till kordan. Normalen från medelpunkten i en cirkel till en körda delar kordan mitt itu. Vinkeln i en halvcirkel är rät. Periferivinkelsatsen. Satserna om gemensamma punkter till en rät linje och en cirkel (3 satser, varav 2 utan bevis). Satsen om vinkeln mellan en körda och en tangent. Satserna om gemensamma punkter till två cirklar (3 satser, varav 2 utan bevis). Satsen om tangenterna från en punkt utom en cirkel. För cirkelns omkrets och yta samt för cirkelbågar och cirkelsektorer nöjer man sig med att införa formlerna och räkna med dem. Klass 59 och 4\ Transversalsatsen, »3:e likformighetsfallet». Längdskala. Ytskala. Pythagoras' sats. Planimetriska och stereometriska beräkningsuppgifter. Utom de här angivna satserna bör kursen innehålla några enkla följdsatser samt de vanligast förekommande konstruktionsuppgifterna. Ovanstående geometrikurs har upplagts med hänsyn till en lärogång, för vilken en kort översikt skall lämnas i det följande. Väljes någon annan lärogång, är det givet, att satsurvalet kan bli ett annat, men framställningen torde icke böra göras mera omfattande. På det åldersstadium, då den förberedande undervisningen i geometri börjar, ha lärjungarna med sitt ordförråd redan införlivat namn på vissa enkla geometriska begrepp. Men deras föreställningar om dessa begrepp äro knutna till den konkreta åskådningen. Kanten på en linjal, linjerna i en skrivbok och en spänd tråd t. ex. äro för dem räta linjer och uppfattas icke endast som exempel på begreppet rät linje. Vid den inledande under1 9 — 5165 17. I V : 3.

290 visningen i geometri bör hänsyn tagas till denna lärjungarnas uppfattning av de begrepp, som införas. En mera empirisk metod bör därfir komma till användning i klass 2 5 (l 4 ) och början av klass 3 5 (2 4 ). Maa bör följaktligen utgå från vissa enkla begrepp i fråga om form, storlek och inbördes läge — punkt, rät linje, en rät linje går genom en punkt, en punkt ligger mellan två punkter på en linje, en sträcka respektive vintel ä r lika med en annan sträcka respektive vinkel — vilka äro tillräckliga för beskrivning av föremålens form, storlek och inbördes läge. För dessa former och samband väljas konkreta exempel. För konstruktioner av p m k t e r och räta linjer användas pennspets och linjal. För konstruktion av en sträcka (vinkel) lika med en annan sträcka (vinkel) användas lämpligen ograderad måttstock respektive smygvinkel. Därefter införas successivt sådana begrepp som sidovinklar, vertikal vinklar, rät vinkel, normal, mittpunkt, bissektris, triangel, kongruens mellan trianglar, parallella linjer, parallellogram, rektangel och kvadrat, och erforderliga konstruktioner utföras med hjälp av instrumenten. I den förberedande kursen upptagas lämpligen även några satser (t. ex. genom två punkter går en enda rät linje, första kongruensfallet, basvinkelsatserna, avstånden från punkter på en rät linje till en med denna parallell linje äro lika, i en parallellogram äro motstående sidor och vinklar lika), vilka formuleras på grundval av experiment. Man övergår sedan till mätning av sträckor och vinklar, varvid det torde vara lämpligt att med hjälp av instrumenten demonstrera, hur en graderad linjal och en gradskiva konstrueras. Laborationerna böra omfatta mätning av längder med graderad linje, skjutmått och mikrometerskruv. Mätning av vinklar: summan av två sidovinklars mätetal och summan av mätetalen för vinklarna i en triangel. Sedan mätetal införts för rektanglars, trianglars och fyrhörningars ytor, beräknas vid laborationerna vissa figurers ytor efter mätning av behövliga sträckor. Cirkelns omkrets och yta mätes. Därefter mäter och beräknar man volymer, mäter vikter samt utför bestämningar av några ämnens sp. v. I fråga om cirkeln bör man begränsa sig till att införa begreppen radie, körda och diameter samt därefter med linjal och passare utföra konstruktioner av t. ex. normal, mittpunkt och bissektris. Man för inga bevis utan verifierar resultaten genom experiment. Framställningen till mätning av sträckor avser att vara en förberedelse för geometriundervisningen i klass 3 5 och 2 4 . Mätningarna av sträckor o. s. v. skall förbereda fysikundervisningen i klass 3 5 (24) och geometriundervisningen i klass 4 5 (3 4 ). Anordnas den förberedande kursen på ovan skisserat sätt, bör en god grund ha lagts för geometriundervisningen. Det förut genomgångna av definitioner, konstruktioner och satser skall nu inordnas i en större, systematisk framställning. Denna bör ha deduktiv karaktär men kan knappast

291 vara helt byggd på axiom, varför satserna i lämplig utsträckning formuleras på grundval av experiment. Redan i den förberedande kursen ingå några viktiga definitioner och de flesta konstruktionerna. Det är av betydelse, att definitionerna därvid givits en form, som direkt kan ingå i den nya framställningen. För den kommande bevisföringen införas vissa grundsatser (axiom), vilka illustreras experimentellt [t. ex. genom två punkter går en rät linje; om två sträckor (vinklar) var för sig äro lika med en tredje, så äro de sinsemellan lika]. Från lärjungarnas ståndpunkt är det ännu naturligt, att satser hämtas ur experiment. Bevisen för en del satser, bl. a. kongruensfallen (l:a kongruensfallet väljes lämpligen som grundsats), ersättas därför med experiment (sträcktransportör och smygvinkel användas). Vid dessa experiment ledas lärjungarna till att själva uppställa satserna, varigenom de till synes erhållas mycket enkelt. Vikningar och flyttningar bli överflödiga. Satserna handla om lika sträckor och vinklar, som jämföras med hjälp av transportörer. För att förmedla övergången till teorien sägas experimenten ge oss anledning att uppställa satserna. Sedan man eventuellt parallellt med experimenten genomgått några enkla bevis, framträder bevismetoden för lärjungarna som mera exakt, och detta bör väcka deras intresse för att i allmänhet genomföra bevis. Det nya blir då till en början endast, att man med utgångspunkt i föregående satser bevisar nya. Först på gymnasiet, då lärjungarna äro fullt förtrogna med bevismetoden, påpekas möjligheten att bevisa alla satser med hjälp av ett antal axiom. Redan vid den förberedande undervisningen i klass 2 5 (l 4 ) ha mätetal för sträckor, vinklar och ytor införts och använts. I klass 4 5 (34) ges en mera systematisk framställning av mätetal med utgångspunkt i de införda grundsatserna (axiomen). Denna framställning bör vara ytterst enkel. I fråga om vinklar bevisas satserna om summan av mätetalen för två sidovinklar och summan av mätetalen #för vinklarna i en triangel. Den euklideiska jämförelseteorien för ytor är obehövlig. Teorien för ytor aritmetiseras direkt, varigenom kursen avsevärt förkortas och förenklas. Pythagoras' sats bevisas enklast i samband med likformighetsfallet eller i samband med mätetal för ytor. I båda fallen erhålles den i aritmetisk form, d. v. s. i den form, i vilken den användes vid tillämpningarna. Även teorien för cirkeln bör kunna avsevärt förenklas och förkortas. Ett antal satser om cirkelbågar kunna utan vidare utgå. De användas icke, och bevisen äro besvärliga att föra deduktivt. Även en del annat kan strykas, såsom försöken att bevisa satserna om snittpunkt mellan cirklar och mellan cirkel och rät linje. Emedan dessa satser spela en viss roll på gymnasiet, kunna de medtagas utan bevis. Den förenkling av kursen, som här skisserats, bör ge möjlighet att ägna mera tid åt såväl övningssatser som andra delar av kursen, utan att den geometriska kunskapen blir lidande.

292 På vissa håll ha redan kraftiga beskärningar av geometrikursen företagits. Den här skisserade uppläggningen av geometrikursen syftar till en konsekvent förenkling och rationalisering, som bör göra det möjligt att nå ett gott och fast resultat. Den är däremot icke avsedd att vara bindande i fråga om detaljer eller tillvägagångssätt. Läraren måste välja den lärogång, som bäst passar för hans läggning och med vilken han vet sig nå ett gott resultat. b. 4 - å r i g

realskola.

Utöver det som här ovan anförts under rubriken »5-årig realskola», bör beträffande den 4-åriga linjen särskilt följande iakttagas. Timtalets minskning i klass l 4 gör det nödvändigt, att repetitionen och utvidgningen av folkskolans kurs inskränkes till det allra nödvändigaste. Den tid, som står till förfogande, måste användas till att grundligt inlära bråkläran, varvid särskild uppmärksamhet måste ägnas åt division i bråk, som icke alltid fullständigt behandlats i folkskolan. Den tillmätta tiden är visserligen knapp, men det bör observeras, att många tillfällen ges till övning i sifferräkning och användning av parenteser vid behandlingen av sifferekvationer, varvid huvudvikten bör läggas vid bråkräkningen. Även inlärandet av sorter och deras användning samt inövandet av sådana begrepp som term, faktor o. s. v. höra till den nödvändiga repetitionen av folkskolans kurs. Den formella behandlingen av uppgifter, som lösas utan ekvationer, får icke försummas. »Tecknandet» av dessa problems lösningar måste noggrant övas. Man bör vinna tid för nödvändiga övningar genom att uppgifter med flera samtidigt tecknade räkneoperationer inskränkas till antalet och förenklas till formen. Framför allt böra stora nämnare och allt för mångsiffriga tal undvikas. Från och med klass 2 4 överensstämmer kursen med den femåriga realskolans. Redan i klasserna 4 5 och 3 l äro provräkningar med tillräcklig tid för formellt tillfredsställande behandling av uppgifterna nödvändiga, för att nöjaktig säkerhet skall uppnås. I klass 4 5 (34) kan icke längre tid än två timmar erhållas för en provräkning, om tiden helt skall tagas från matematikens egna timmar. Därför föreslås här särskilda provräkningar. Till alla dessa torde man ej behöva anslå tre timmar, men åtminstone en under höstterminen och två under vårterminen med längre tid än två timmar böra förekomma. Detta förslag innebär blott, att en redan på många håll utbildad praxis kodifieras. Den förenkling och koncentration av kursen, som h ä r framlagts, innebär väsentligen utom de rena uteslutningarna av den fullständiga andragradsekvationen och av kapitlet om sammansatt ränta, vilka mer än väl uppväga det lilla tillskottet av funktionsbegreppet, att problemlösningen

293 rationaliseras, algebrakursen och räkningen med kvadratrötter något inskränkas samt att geometrikursen göres lättfattligare och koncentreras. En betydande tidsbesparing till förmån för ett säkrare inlärande av viktigare kursområden måste göras, när de behandlade problemen bliva verkligt naturliga. Det torde dock vara omöjligt att i detalj föreskriva, hur problemen skola vara beskaffade. Deras art och svårighetsgrad bli ytterst beroende av lärarens omdöme och förmåga att anpassa sin framställning efter klassens förmåga att tillgodogöra sig undervisningen. En stor vinst bör även göras genom den föreslagna uppläggningen av geometrikursen.

Biologi med hälsolära. 1. Mål. Undervisningen i biologi med hälsolära i realskolan har till uppgift att, på grundval av vad som inhämtats i folkskolan, bibringa lärjungarna en så vitt möjligt på egna iakttagelser grundad kunskap om växt- och djurrikets viktigaste former med särskild hänsyn till vårt eget lands flora och fauna, om människokroppens byggnad och förrättningar, om övriga levande varelsers byggnad och livsyttringar, samt om organismernas samliv och beroende av varandra, ävensom att lämna vägledning för ett sunt levnadssätt. 2.

Kursfördelning.

a. 5 - å r i g

realskola.

Klass 1 (2 timmar). Växternas byggnad (fortsatt kurs — utöver den i folkskolans fjärde klass meddelade — och avslutad kurs) i samband med undersökning av höstväxter. Kortfattad översikt över människokroppens byggnad och något om dess livsförrättningar (menstruationsupplysning åt flickorna). I samband härmed hälsolära omfattande: tandvård, mat och matvanor, sömn och gifter (kaffe). Kortfattad systematisk repetition av däggdjuren och fåglarna (de i fjärde folkskoleklassen genomgångna) kompletterade med arter, som icke behandlats i folkskolans fjärde klass. Systematisk behandling av kräldjur. Undersökning och examination av vårväxter. Exkursion med växtinsamling. Grunderna för växters preparering. Naturskydd. Klass 2 (2 timmar). Undersökning och examination av höstväxter. Systematisk genomgång av groddjur, fiskar och ryggradslösa djur. Hälsolära: arbetshygien, skolhälsovård, kroppslig träning (gymnastik och hållning), samt fritiden och dess användning. Sexualundervisning. Undersökning och examination av vårväxter. Exkursion för växtinsamling och iakttagande av insektlivet. Naturskydd.

294 Klass 3 (2 timmar). Växtrikets huvudgrupper i ett samramhang (nedifrån—uppåt). Kryptogamexkursion. Svamputställning. Vårt lands växtoch djurvärld (påbörjad kurs, omfattande: kulturbygderna, barrskogar, lövskogar, löväng, ängsmark, hedar och fjällområden). Exkursion till något eller några av de behandlade växtsamhällena. Naturskydd. Klass 4 (1-5 timme). Exkursion till insjö eller annat vattendrag. Vårt lands växt- och djurvärld (fortsatt och avslutad kurs, omfattande: insjöar, rinnande vatten, kärr och myrmarker, havsområden och havsstränder), översikt av kulturväxterna. I samband härmed hälsolära, o n i a t t a n d e gifters skadliga verkan (kaffe, te, tobak, alkohol m. m.). Den svenska växtoch djurvärldens invandringshistoria. Översikt av jordens växt- och djurgeografiska områden. Klass 5 (2-5 timmar, varav 1 timme varannan vecka laborationer). Cellen, vävnadslära. Människokroppens byggnad och förrättningar (utvidgad kurs utöver den i klass 1 meddelade). Hälsolära: födans rätta sammansättning, infektionssjukdomar, betydelsen av att i tid söka vård för sjukdom, social hälsovård, sexualundervisning, även innefattande sexualetik. något om hemsjukvård, barnavård. Ärftlighetslärans grunder, rashygien. Växternas livsföreteelser. b. 4 - å r i g

realskola.

Klass 1 (2 timmar). Växternas byggnad (repetition av i folkskolan genomgånget stoff, utökat med sådant, som ingår i realskolekursen m e n som icke behandlats i folkskolan) i samband med undersökning och examination av höstväxter. Översikt av djurrikets huvudgrupper (repetition av i folkskolan genomgånget stoff, utökat med sådant, som ingår i realskolekursen, men som icke behandlats i folkskolan). Hälsolära: tandvård, mat och matvanor, sömn, gifter (kaffe), arbetshygien, kroppslig träning (gymnastik och hållning) samt fritiden och dess användning. Undersökning och examination av vårväxter. Exkursion för växtsamling och iakttagande av insektslivet. Naturskydd. Klass 2 (2 timmar) = klass 3 5 . Klass 3 (1-5 timme) = klass 4 5 . Klass 4 (2-5 timmar, varav 1 timme varannan vecka laborationer) = klass 5 5 . Detaljerad kursfördelning och anmärkningar till kursplanen i biologi med hälsolära. Följande detaljerade översikt av kursinnehållet avser att lämna ett exempel på hur kursen kan fördelas och på hur lång tid som lämpligen genomsnittligt bör anslås till de olika kursmomenten. Den är blott avsedd att tjäna till ledning vid kursens uppläggning, eftersom beskaffenheten av klassavdelningen samt olika orters geografiska och klimatiska förhållanden m. m. kunna föranleda annan disposition av tiden.

295 a. 5 - å r i g

realskola.

Klass 1: den 25 augusti—den 25 september: undersökning av minst tre typväxter, förslagsvis åkersenap, lejongap eller gulsporre och ärt eller luktärt. I samband härmed gives en repetition av i folkskolans fjärde klass meddelade kunskaper om växternas byggnad (rot, stam, blad) och en genomgång av blomman, blomställningar, frukter och frön, frukt och fröspridning. Den 25 september—den 1 november: Elementär översikt av människokroppens byggnad och något om dess viktigaste förrättningar (till omfång avsevärt understigande kursen i sjätte folkskoleklassen). Kursen bör omfatta: skelettet, matsmältningsorganen och något om matsmältningen, andningsorganen, blodomloppet, nervsystemet och en ytterst schematisk översikt av sinnesorganen. I samband härmed meddelas undervisning om tandvård, betydelsen av rätt sammansatt kost, regelbundna måltidsvanor samt ordentlig och regelbunden sömn ävensom om faran av kaffemissbruk. Den 1 november—den 1 m a j : kortfattad systematisk översikt av i folkskolans fjärde klass genomgångna däggdjurs- och fågeltyper (väsentligen för sammanhangets skull och för att få tillfälle att demonstrera på institutionen befintligt undervisningsmaterial), kompletterade med sådana djurtyper, som icke genomgåtts i folkskolan men som böra ingå i realskolekursen. Tiden till den 15 februari torde lämpligen böra ägnas åt däggdjuren och den återstående tiden åt fåglarna. Den 1 maj—den 20 maj: viktigare kräldjurstyper i samband med genomgång av kräldjurens byggnad i översiktlig framställning. För zoologikursen i klasserna 1 och även 2 gäller, att en klar bild av djurrikets system och släktskapsförhållanden skall eftersträvas. Med tanke på att den regionala geografikursen icke hunnit behandla de främmande världsdelarna, böra djurgeografiska synpunkter lämpligen sparas till kursmomentet »Översikt av jordens växt- och djurgeografiska områden» i klass 4. Den 20 maj—terminens slut: undersökning och examination av minst tre typväxter, förslagsvis vitsippa, gullviva och tulpan eller vårlök (eller andra växter av liknande svårighetsgrad, som med hänsyn till breddgrad och klimatiska förhållanden kunna befinnas lämpliga). Examination sker efter floror, disponerade av skolan. Växtpressning, de pressade växternas montering och deras förvaring och inordning i herbarium demonstreras. Den frivilliga ferieinsamlingen av växter förberedes (insamlingsteknik) och stimuleras (genom att framhålla önskvärdheten av en genom egen insamling grundad kännedom om vårt lands viktigare vilda växter) under en exkursion, varvid inledande, lättfattliga synpunkter på naturskydd anläggas. Där omständigheterna det medgiva, ä r det önskvärt, att under exkursionen insamlat lämpligt material pressas och får bilda en första början till ett klassherbarium (c:a ett 10-tal arter). Föreskriften bör icke tolkas så, att den är obligatorisk eller nödvändig för samtliga parallellavdelningar. Undervisar en lärare i två eller flera parallellavdelningar, kan ett klassher

296 barium, åstadkommet genom samverkan av dessa avdelningar, anses vara tillfyllest, om svårigheter beträffande lämplig, icke allt för svlägsen, exkursionsterräng föreligga (exempelvis för Stockholm). Där så k a n ske, böra skolfilm, för årskursen lämpliga skolradioprogram och grammofonskivor med fågelsång beredas plats i undervisningen. För de i kursen ingående mera betydande svenska djuren gäller, att deras närings- och fortplantningsbiologi, nyttighet och skadegörelse etc. kominer att behandlas i kursmomentet »Vårt lands växt- och djurvärld» i klasserna 3, 4, varför en del stoff av denna karaktär måste anstå till detta senare tillfälle. Klass 2: Den 25 augusti—den 5 september: undersökning och examination av minst två typväxter av lämplig svårighetsgrad, förslagsvis solros och potatis. Där omständigheterna det medgiva, bör klassherbariet, där sådant h a r påbörjats, genom frivillig insamling av intresserade lärjungar kompletteras efter lärarens anvisningar och under hans översyn. Den 5 september—den 20 september: viktigare groddjurstyper. I samband härmed groddjurens byggnad i översiktlig framställning. Den 20 september— den 10 november: systematisk översikt av fiskarna, inledd av en översiktlig framställning av benfiskarnas allmänna byggnad. Den 10 november— den 1 m a j : systematisk översikt av de ryggradslösa djuren. Av byggnaden hos de olika huvudgruppernas typdjur lämnas en rätt kortfattad framställning, avsevärt mindre detaljrik än den i nuvarande realskolekurs. Kursen bör i första hand ta sikte på säker formkännedom. Den 1 maj— den 20 maj: hälsolära omfattande: arbetshygien, skolhälsovård, rätt sammansatt kost, kroppslig träning (gymnastik och hållning), fritidssysselsättningar. Sexualundervisning: skillnaden mellan könen, jämförelse mellan ryggradsdjurens och människans fortplantning, varvid samlag och befruktning klargöras i anslutning till däggdjurens parning, könsorganens byggnad och uppgifter, fosterutvecklingen, födelsen, barnens beroende av föräldrarna och värdet av ett gott hem. Upplysningar om förhudsförträngning, pollutioner och onani böra lämnas åt gossarna, om menstruation åt flickorna. I övrigt skola de riktlinjer följas, som kunna komma utfärdas av Kungl. Maj:t. Den 20 maj—den 1 juni: undersökning och examination avminst två typväxter förslagsvis sälg eller annan hängeväxt och gran eller tall. Den frivilliga insamlingen under sommarferierna av växter och insekter stimuleras och förberedes genom en exkursion, varvid ytterligare något om naturskydd genomgås. Klass 3: under september: kryptogamexkursion med demonstration avviktigare kryptogamtypers förekomst och levnadssätt samt insamling avalger, lavar, mossor och kärlkryptogamer. Där möjlighet så gives, bör en svamputställning i skolan anordnas. Den 25 augusti—den 20 december: växtrikets huvudgrupper lästa i ordning nedifrån och uppåt omfattande: encelliga organismer, alger (grön-, brun- och rödalger), svampar (de viktigaste matsvamparna och deras kännetecken, vanligare giftiga svampar

297 och deras kännetecken, skadesvampar e t c ) , mossor, lavar, kärlkryptogamer (fräken-, hummer- och egentliga ormbunksväxter), barrträd, gräs, halvgräs, liljeväxter, orchidéer, hängeväxter, ärtväxter, rosväxter, flockblomstriga, korsblommiga, smörblomsväxter, ljungväxter, lejongapsväxter, potatisväxter, kransblommiga och korgblommiga. Den 12 januari—den 1 juni: vårt lands växt- och djurvärld (påbörjad kurs), omfattande karaktärsdrag för fauna och flora inom kulturbygderna, barrskogar, lövskogar, löväng, ängsmark, hedar och fjällområden. För varje naturtyp genomgås karaktärsbildande växter och deras beroende av jordmånen, typiska djurformer, organismernas levnadssätt, näringsförhållanden, fortplantningsbiologi, deras nytta för andra inom naturtypen levande varelser och för människan samt deras skadegörelse och organismernas beroende av varandra. I samband härmed delgivas i lämplig omfattning uppgifter om jaktlagstiftning, jaktvård, kamp mot skadedjur, skogsplantering, kulturpåverkan, fridlysningsbestämmelser och vidgade synpunkter på naturskydd och naturvett. Exkursion till någon eller några av de behandlade naturtyperna (ex. viss barr- eller lövskog, löväng etc.) omfattande demonstration av viktigare trädtyper, deras krav på jordmån och klimat, deras tillväxt och användning för människan, insamling av typiska arter ur markvegetationens våraspekt och vårsvampar samt frukter och frön från »vinterståndare», iakttagelser rörande lövsprickningen, fågellivet och insektsfaunan. Klass 4: Omkring den 1 september företages en exkursion till lämplig närbelägen insjö, till rinnande vatten eller till havsstrand, omfattande undersökning av flora och fauna inom strandregionen, det närmaste bottenskiktet och det fria vattnets region, demonstration av fiskerättsförhållanden, fiskemetoder och fiskredskap, insamling av strand- och vattenväxter för de frivilliga lärjungeherbarierna och klassherbariet och smärre djur och växter för skolakvarierna. Kan av praktiska skäl en dylik exkursion icke anordnas, kan den lämpligen utbytas mot exkursion till någon eller några naturtyper behandlade i klass 3 5 (24) och då givas karaktären av en tillämpningsuppgift. I så fall bör någon lektion användas till en repetitorisk översikt av ifrågavarande naturtyp i samband med demonstration på lärosalen av under exkursionen insamlat undervisningsmateriel. Den 25 augusti—den 20 december: vårt lands växt- och djurvärld (fortsatt och avslutad kurs) omfattande karaktärsdrag för fauna och flora inom insjöar och deras stränder, rinnande vatten och deras stränder, k ä r r och myrmarker, havsområden och havsstränder. Vid genomgången böra förutom tidigare framhållna synpunkter lämpliga uppgifter meddelas om underlagets, bottnens och vattnets natur och betydelse för växt- och djurlivet, vattendjupets och istäckets roll för djurlivet, strandvegetationens beroende av vindriktning, drivis etc. samt bestämmelser angående fiske, fiskerätt och kräftpest. Den 12 januari—den 1 april: översikt av jordens viktigare kulturväxter, lämpligast indelade i stärkelse-, socker-, fett- och äggviteproducerande

växter, grönsaker, foderväxter, virkesväxter, prydnadsväxter, växter, som lämna njutningsmedel, kryddor, läkemedel och gifter, färg- och garvämnes- j växter, spånadsväxter och andra tekniskt betydelsefulla växter. Kunskapsstoff inhämtat under geografiundervisningen bör utnyttjas och samordnas med det rent biologiska. I anslutning till njutningsmedlen givas lämpliga medicinskt-hygieniska synpunkter på det skadliga inflytandet på hälsan särskilt under uppväxtåren vid användandet av kaffe, te, tobak och alkohol. Den 1 april—den 1 maj: den svenska växt- och djurvärldens invandringshistoria. Under senare delen av vårterminen kan det förutsättas, att Östersjöområdets utvecklingsförhållanden efter istidens slut har genomgåtts under geografiundervisningen. Med denna kunskap som basis lämnas en framställning av florans och något om faunans invandring i Sverige. Reliktbegreppet (glacialmarina, ancylus-, tundratids- och värmetidsrelikter), torvmossarnas vittnesbörd (profilborrning, pollenanalys etc.) och spridningsförhållanden under senare tid böra klargöras och illustreras genom för ändamålet erforderliga kartor och planscher. Den 1 maj—den 1 juni: översikt av jordens indelning i växt- och djurgeografiska områden. Kursmomentet skall utformas till att bli ett översiktligt realskolebiologiens »bokslut», baserat på behållningen av de gångna årens biologiundervisning samordnad med de erfarenheter av växt- och djurgeografisk natur, som den vid denna tidpunkt avslutade regionala realskolegeografien har skapat. Klass 5: Den 25 augusti—den 20 april: cellen, dess olika typer och delningar. Vävnadslära. Människokroppens byggnad och vissa organsystems funktion och deras betydelse för hälsoarbetet. Stoff, som genomgåtts i klass 1, gives en repetitorisk behandling. I anslutning härtill gives den rent anatomiska kursen på lämpliga partier den utökning, som är nödvändig för förståendet av den vidgade fysiologiska och hygieniska undervisning, som årskursen är avsedd att meddela (exempelvis matsmältningsorganens körtlar och deras sekret, blodets sammansättning, de inresekretoriska körtlarna, nervsystemets byggnad och könsorganens byggnad). Enklare laborationsförsök, som bl. a. avse att belysa matsmältnings- och sinnesfysiologien. (Orientering i mikroskopels användning med demonstration av cell- och vävnadstyper; påvisande av kolhydrat, fett och äggviteämnen på växtpreparat; enkla försök, som belysa kolhydratens, fetternas och äggviteämnenas löslighet, reagens, reaktioner och spjälkningsprocesser; undersökning av några enkla födoämnen, blodets sammansättning och egenskaper; enkla bakteriologiska försök, där detta låter sig utföra; försök, som belysa känselsinnets, smaksinnets och synens fysiologi.) Hälsolära: födans rätta sammansättning bl. a. med beaktande av vår kunskap om vitaminerna, bostadshygien (luftväxling, belysning, uppvärmning), infektionssjukdomarna och hur man skall förhålla sig gentemot dem (även innefattande könssjukdomarna och på vad sätt de smitta, vaccination mot smittkoppor och tuberkulos e t c ) , betydelsen av vård av sjukdom i tidigt

299 stadium. Vid hälsolärans behandling anknytes till det som meddelas i samhällsläran om social hälsovård (sjukhus, barnavårdscentraler, småbarnsvård, skolhälsovård, nykterhetsnämnder, hälsovårdsnämnder: vattenhygien, födoämneshygien, bostadsinspektion), dessutom meddelas något om hemsjukvård och om barnavård. Sexualundervisning, utvidgad kurs utöver den i klass 2 (folkskolans sjätte klass) meddelade, omfattande kompletterande uppgifter om könsorganens byggnad och fysiologi, sexualhygien, de sekundära könskaraktärerna med utgångspunkt från hormonläran, befruktning, havandeskapets förlopp, förlossning, amningstiden, fosterfördrivning, risk för nedsmittning med könssjukdomar, sexualetik, sociala synpunkter. En ytterst kort översikt av ärftlighetslärans grunder. Något om rashygien. Den 20 april—terminens slut: grunddragen av växternas livsföreteelser med enkla lektionsförsök och laborationer, som belysa assimilation, transpiration, respiration, rottryck, groning och jäsning; svältkulturer; avvikande näringsupptagning. b. 4 - å r i g

realskola.

Klass 1 (2 timmar). Den 25 augusti—den 10 oktober: undersökning och examination av fyra, fem typväxter exempelvis åkersenap, lejongap eller gulsporre, ärt eller luktärt, solros och potatis (om möjligt väljas sådana typer, som icke behandlats i ortens folkskola). I samband härmed växternas byggnad: utvidgad repetition av i folkskolan behandlat stoff. Den 10 oktober—den 10 maj: djurrikets huvudgrupper: repetition av viktigare utomsvenska arter och typer, som icke behandlats i folkskolan, samt lämpliga översikter. Den 10 maj—terminens slut: växtundersökning och växtbestämning: vitsippa, gullviva, tulpan, sälg eller annan hängeväxt och gran eller tall. Examination sker efter floror, disponerade av skolan. Växtpressning, de pressade växternas montering och deras förvaring och inordning i herbarium demonstreras. Den frivilliga ferieinsamlingen av växter förberedes (insamlingsteknik) och stimuleras (genom att framhålla önskvärdheten av en genom egen insamling grundad kännedom om vårt lands viktigare vilda växter) under en exkursion, varvid inledande, lättfattliga synpunkter på naturskydd anläggas. Där omständigheterna det medgiva, är det önskvärt, att under exkursionen insamlat lämpligt material pressas och får bilda en första början till ett klassherbarium (c:a ett 10-tal arter). Föreskriften bör icke tolkas så, att den är obligatorisk eller nödvändig för samtliga parallellavdelningar. Undervisar en lärare i två eller flera parallellavdelningar, kan ett klassherbarium, åstadkommet genom samverkan av dessa avdelningar, anses vara tillfyllest, om svårigheter beträffande lämplig, icke allt för avlägsen, exkursionsterräng föreligga (exempelvis för Stockholm). Där så kan ske, böra skolfilm, för årskursen lämpliga skolradioprogram och grammofonskivor med fågelsång beredas plats i undervisningen. För de i kursen ingående mera betydande svenska djuren gäller, att deras närings- och fort-

300 plantningsbiologi, nyttighet och skadegörelse etc. kommer att behandlas i kursmomentet »Vårt lands växt- och djurvärld» i klasserna 2 4 , 3 \ varför en del stoff av denna karaktär måste anstå till detta senare tillfälle. Naturskydd. På lämpligt ställe under årskursen meddelas elementär hygienundervisning, omfattande tandvård, mat och matvaror, sömn, gifter (kaffe), arbetshygien, kroppslig träning (gymnastik, hållning), och fritidssysselsättningar. Klass 2 (2 timmar) = klass 3 r '. Klass 3 (1-5 timme) = klass 4 5 . Klass 4 (2-5 timmar) = klass 5 5 . Beträffande undervisningen i alla klasser bör gälla, att detaljerna ej få dominera och att systematiken icke får undanskymma andra viktiga sammanhang. Enligt Kungl. Maj:ts cirkulär den 24 september 1928 rörande nykterhetsundervisning skall undervisning meddelas om de alkoholhaltiga dryckernas verkningar på individ och samhälle. Denna undervisning bör i fråga om biologien lämnas vid behandling av hälsoläran i de klasser, där sammanhanget gör detta naturligt. Den bör behandla alkoholens fysiologiska, psykiska och medicinska verkningar, exempelvis dess inverkan på kroppstemperaturen och på infektionssjukdomar, om alkoholens verkningar även i små doser på precisionsarbete, idrottsprestationer och själsligt arbete, om h u r alkoholbruk kan leda till alkoholism, om alkoholens orsakande av olycksfall (trafikolyckor), om dess inverkan på brottslighet och på könssjukdomarnas spridning samt om alkoholism, dess k a r a k t ä r och botande endast genom fullständig avhållsamhet. Framställningen skall vara en rent saklig redogörelse för vetenskapens resultat, men läraren bör även framhålla betydelsen av personlig avhållsamhet.

Exkursioner. a. 5 - å r i g

realskola.

Exkursionernas antal och placering måste starkt växla, beroende på läroverksortens storlek, på dess omgivningar och på dess geografiska belägenhet — i större städer har det på grund av många olika omständigheter ofta visat sig mycket svårt att anordna lämpliga exkursioner. Enligt läroverksstadgan skola friluftsdagar användas till denna undervisning. Där förhållandena det medgiva, varvid hänsyn bör tagas såväl till lärarens tjänstgöring som till andra förhållanden, torde följande program kunna vara lämpligt. Klass 1: En vårexkursion (växtinsamling).

301 Klass 2: En höstexkursion (insamling av frukter och frön; fröspridning) och en vårexkursion (växtinsamling, insektsstudier). Klass 3: En höstexkursion (kryptogaminsamling). En vårexkursion (växtsamhällestudier). Klass 4: En höstexkursion (insjöexkursion eller exkursion till annan naturtyp) . b. 4 - å r i g

realskola.

Klass 1: En vårexkursion (växtinsamling, insektsstudier). Klass 2: = klass 3 5 . Klass 3: = klass 4 5 .

Fysik. 1. Mål. Undervisningen i fysik i realskolan har till uppgift att, med utgångspunkt i redan förvärvade föreställningar och insikter, bibringa lärjungarna en åskådlig kunskap om de viktigaste fysiska företeelserna och lagarna och deras praktiska tillämpningar. 2. Kursfördelning. a. 5 - å r i g

realskola.

Klass 3 (2 timmar, varav V< timme laborationer). Allmän fysik. Värmelära. Meteorologi. Klass 4 (2 timmar, varav x/-' timme laborationer). Magnetism. Elektriciletslära. Optik, påbörjad kurs. Klass 5 (2 timmar, varav x/* timme laborationer). Optik, avslutad kurs. Akustik. Mekanikens grundbegrepp. Energiformerna och deras samband. Det allmännaste om solsystemet och himlakropparna i övrigt. b. 4 - å r i g

realskola.

1 Klass 2 (2 timmar, varav U timme laborationer) = klass 3 5 . Klass 3 (2 timmar, varav l/a timme laborationer) = klass 4 8 . Klass 4 (2 timmar, varav % timme laborationer) = klass 5 5 . Detaljerad kursfördelning och anmärkningar till kursplanen i fysik. Klass 35 och 2h. Allmän fysik. Mätning av längd, yta, volym och vikt. Täthet (g/cm 3 ). Kraft, tyngd, tyngdpunkt. Jämvikt, stabilitet. Hävstången med några till-

lämpningar (några verktyg, balansvågen, brevvågen). Vätskors tryck. Kommunicerande kärl. Arkimedes' princip med några tillämpningar. Ytspänning och kapillaritet (några belysande experiment). Luftens tryck: luftens tyngd, barometern, vattenluftpumpen. Instängda gasers tryck: öppna manometern. Några praktiska användningar av lufttrycket (pipetten sug- och lyftpumpen). Mätningar av längd, yta och volym samt bestämning av tätaet ha utförts under matematiklaborationerna i klass 2 5 (l 4 ). Lärjungarna böra i samband med behandlingen av instängda gasers tryck få någon kännedom om tryckets beroende av volymen och om dess samband med molekylernas rörelse. Kolvluftpumpen kan uteslutas ur den fasta kursen. Sughäverten bör få en mycket kortfattad behandling. Värmelära. Kroppars utvidgning vid uppvärmning (kvalitativa försök). Termometern. Värmets strömning, ledning och strålning. Mätning av värmemängder, specifikt värme. Smältning och stelning. Kokning och kondensation. Avdunstning. Värmemotorer: ångmaskinen kortfattat beskriven, ångturbiner, fyrtaktsmotorn (tvåtaktsmotorn i föredrags- eller läseboksframställning). Meteorologi. In- och utstrålning av värme. Luftens temperatur. Lufttryck och vindar. Cykloner och anticykloner. Luftens fuktighet. Vattenångans kondensation. Synoptiska kartor. Väderleksförutsägelser. Klass 45 och 3\ Magnetism. Olika slag av magneter. Magnetisk pol. Den magnetiska kraftens verkningar; magnetisk influens. Kraftlinjer. Jordmagnetismen. Elektricitetslära. Gnidningselektricitet. Ledare och isolatorer. Elektroskopet. Elektrisk influens. Influensmaskinen (ingen redogörelse för verkningssättet): experiment. Elektricitetens övergång mellan två ledare. Gnistan. Åskfenomenet (läseboksartad eller muntlig behandling). Kondensatorn. Elektrisk ström; galvaniskt element; elektriskt batteri. Ackumulatorn. Elektriska strömmens magnetiska verkningar. Elektromagneten. Ringklockan. Mätning av elektriska strömmars styrka (coulometern, vridspolegalvanometern, mjuk järnsgal vanometern, eventuellt den vanligen i alla skolor förekommande vertikalgalvanometern). Elektriskt motstånd. Ohms lag I. Voltmetern. Experimentell bestämning av elektriskt motstånd. Elektriska strömmens värme- och ljusverkningar (enheterna watt och wattsekund), elektrisk energi. Glödlampan, ljusbågen. Induktion. Elektriska generatorer för växelström och likström (framställningen uppdelas på en fast kurs och en föredrags- eller läseboksmässig framställning). Elektriska motorer (framställningen fördelas som beträffande generatorerna). Transformatorer, omformare, likriktare. Telefonen och mikrofonen. Elektricitetens ledning genom gaser av olika tryck (glimljuslampa, skyltrör; fram-

303 ställningen fördelas mellan en mindre, fast kurs och en föredrags- eller läseboksmässig framställning). Röntgenröret och röntgenstrålarnas viktigaste egenskaper. Röntgenstrålarnas egenskaper är här det väsentligaste. Ett r ö r av endera huvudtypen (jonrör eller elektronrör) bör demonstreras, a n d r a blott omnämnas. Morsetelegrafen är utesluten från den fasta kursen; den bör dock förekomma i en läsebok eller behandlas föredragsmässigt i samband med ringklockan. Även gnistinduktorn bör få en liknande behandling eventuellt med något försök. Transformatorn bör i stället få en mera framskjuten plats än den nu ofta har. Då de fysiska grundprinciperna för radion äro svårtillgängliga på detta stadium, bör radiorörets genomgång uppskjutas till examensklassen. Framställningen torde i varje fall även där böra huvudsakligen ges i föredragsrnässig eller läseboksartad form. Optik. Ljuskällor. Ljusets utbredning. Reflexion vid plan yta. Oregelbunden reflexion. Buktiga speglar. Ljusets brytning vid en plan skiljeyta. Totalreflexion. Brytning i ett prisma. Brytning i linser. Klass 55 och 4*. Optik. Skuggfenomenet. Ljusstyrka och belysning (kan eventuellt blott genomläsas). Optiska instrument (kameran, projektionsapparaten, luppen, kikare, mikroskop). Färgspridning. Spektrum. Spektroskopet. Kroppars färg. Buktiga speglar behandlas mycket kortfattat, då varken deras praktiska eller deras teoretiska betydelse är särdeles stor; detsamma gäller om de negativa linserna. Teaterkikaren bör utgå ur den fasta kursen. Biandfärger och komplementfärger kunna lämpligen behandlas föredragsmässigt eller i läseboksform, varvid om möjligt några demonstrationsförsök böra göras. Det bör bero på tid och tillfälle, om och i vilken utsträckning synkorrektion genom glasögon skall medtagas i den fasta delen av kursen. I jämförelsevis svaga klassavdelningar, där tiden blir knapp, kan läraren nöja sig med att behandla linser och optiska instrument utan någon bildkonstruktion och inskränka sig till experiment. Akustik. Ljudets uppkomst, utbredning och reflexion. Tonhöjd och tonskala; ljudstyrka. Resonans. Musikinstrument. Klangfärg. Mekanik och energilära. Rörelse. Tröghetslagen (allmän inledning). Krafter, deras sammansättning och upplösning (man torde kunna inskränka sig till vinkelräta komposanter). Tryck och mottryck. Friktion. Rörelsemotstånd hos vätskor och gaser (kort notis). Lutande planet (i allmänhet blott experimentellt). Kraft och rörelse. Likformigt föränderlig rörelse; fritt fall; lodrätt kast. Rörelsers sammansättning, kaströrelse; relativ rörelse. Centralrörelse (kvalitativa försök). Pendeln. Mekaniskt arbete; effekt. Lägesenergi; rörelseenergi. Arbete och värme. Elektrisk energis övergång till värme och arbete. Energiformer (sammanfattning). Energiprincipen.

304 Återblick på olika motorer. Verkningsgrad. Något om energiöverföring. Radio huvudsakligen i föredragsform eller läseboksmässigt. Rörelsemotstånd hos vätskor och gaser är ett nytt moment för kursen, men det torde vara så betydelsefullt, att det väl försvarar sin plats. I samband härmed bör muntligt eller genom något läsestycke något nämnas om lyftkraften på en aeroplanvinge. Astronomi. Jorden. Solen. Stjärnorna. Jordens rotation. Stjärnornas skenbara dagliga rörelse. Stjärnkartan. Norra himmelspolens höjd över horisonten. Jordens årliga rörelse. Årstiderna. Månen. Tidräkningen. Förmörkelser. Ebb och flod. Planetsystemet. Planeternas verkliga och skenbara rörelser. Kometer; meteorer. Stjärnvärlden. Vår uppfattning av världsalltet (bör genomgås men ej ges som läxa). Sann tid och borgerlig tid. Bestämning av en orts geografiska läge. Framställning av solsystemet bör utgå från den heliocentriska uppfattningen. Laborationerna i examensklassen böra behandla några mekaniska fenomen och några kalorimetriska försök (Joules konstant). Den tid, som normalt kan anslås till laborationer, är väl knapp. Särskilt har detta gällt klass 4 5 (34), där en ökning av tiden för laborationerna varit starkt motiverad med hänsyn till att kursen både ger lämpliga laborationsuppgifter och för en rationell behandling kräver ökat antal laborationer. Här h a r därför föreslagits, att en mindre del av den hittillsvarande kursen i denna klass överflyttas till examensklassen och att den på sådant sätt i klass 4 5 (34) vunna tiden användes till ökade laborationer. I examensklassen måste då tiden för laborationerna i samma mån minskas. Denna anordning torde möjliggöra ett rationellare utnyttjande av laborationerna än för närvarande.

Kemi. 1. MåL Undervisningen i kemi i realskolan har till uppgift att bibringa lärjungarna en så vitt möjligt på iakttagelser byggd, åskådlig kunskap om de viktigaste kemiska företeelserna och deras praktiska tillämpning. Kursfördelning. a. 5 - å r i g

realskola.

Klass 4 (3 timmar, varav 1 timme laborationer). Den oorganiska kemiens viktigaste företeelser, påbörjad kurs. Några av den organiska kemiens viktigaste ämnesgrupper. Klass 5 (1-5 timme, varav 1J2 timme laborationer). Fortsatt behandling

305 av den oorganiska kemiens viktigaste företeelser. De viktigaste mineralen. Några särskilt betydelsefulla områden av tillämpad kemi. b. 4 - å r i g

realskola.

Klass 3 (3 timmar, varav 1 timme laborationer) = klass 4 5 . Klass 4 (1-5 timme, varav V2 timme laborationer) = klass 5 5 . Anmärkningar till kursplaner i kemi. Det är icke blott hänsyn till latingymnasiets biologikurs utan även och framför allt det moderna livets krav på någon kännedom hos alla människor om kemiens olika områden, som föranlett, att kursen i organisk kemi föreslås nedflyttad till första året, under vilket kemi läses, eftersom kemiundervisning icke kan meddelas på alla gymnasielinjer. Då den timökning, som väl motiveras av ämnets omfattning och betydelse, icke kunnat åstadkommas, måste en del av kursen i oorganisk kemi flyttas till examensklassen. Denna del bör lämpligen utom läran om de viktigaste mineralen (bergartsläran är ej kemi och bör till största delen utgå här och behandlas i geografikursen) omfatta elektrolys, joner och jonreaktion samt en översikt av metallerna, vilket sistnämnda kapitel redan nu mången gång förlägges till examensklassen. Det bör för kemistudiet kunna innebära en fördel att på detta sätt uppskjuta behandlingen av elektrolyterna, till dess elektricitetsläran slutbehandlats i fysiken. I det stora hela avses, att kursen får oförändrad omfattning. Så många detaljer böra emellertid ej medtagas, att deras inlärande kan komma att inkräkta på det väsentliga, vilket redan i realskolan bör vara de allmänna förhållanden, som utvisa kemiens lagbundenhet och samband med andra naturvetenskaper. En målmedveten begränsning är därför nödvändig. Följande mera detaljerade kursfördelning är icke avsedd att vara bindande i fråga om lärogången men utgör exempel på en uppläggning av kursen, som bör kunna medhinnas på den tillmätta tiden. Avdelningen tillämpad kemi måste ständigt vara föremål för uppmärksamhet. Allt efter den tekniska industriverksamhetens förändringar måste h ä r uteslutning ske och tillägg göras. Klass 4S och 3''. Oorganisk kemi. Blandning och kemisk förening, grundämnen. Kemisk reaktion; förening av två grundämnen (exempelvis järn och svavel, koppar och svavel) samt någon sönderdelning (exempelvis kvicksilveroxid), värmets roll. Viktens oföränderlighet. Bestämda viktsförhållanden. Atomer, molekyler, valens (intet försök till induktiv framställning bör på denna punkt göras, utan det här behövliga bör meddelas som ett vetenskapens resultat). Luft, syre, kväve, oxidation, förbränning, brinnande gas (iåga), eldfara. 20—516517.

IV: 3.

306 Väte, vatten, reduktion. Kemiska tecken och formler. Syror: klorvätesyra (klor), salpetersyra (kväve), svavelsyra (svavel), kolsyra och fosforsyra (fosfor och tändstickor). Baser: natriumhydroxid, kaliumhydroxid, kalciumhydroxid och ammoniak. Salter. Organisk kemi. Kolets oxider. Kolets väteföreningar (metan, etan, acetylen, bensol), bergolja. Alkohol (etylalkohol, glycerin). Syror (ättiksyra, stearinsyra, palmitinsyra, oljesyra). Fetter. Industrier endast omnämnas här; de behandlas under kapitlet tillämpad kemi. Kolhydrat, socker, stärkelse, cellulosa; industrier omnämnas. Äggviteämnen: hönsäggvita, ostämne, lim; sönderdelningsprodukter: urinämne. Torrdestillation (gasverket behandlas mycket kortfattat med omnämnande av de viktigaste biprodukterna, vilka göra anläggningen ekonomisk, och deras utvinning). Detaljer om gasens rening böra i huvudsak utelämnas. Klass 55 och 4k. Elektrolys. Joner. Jonreaktioner. Mineralogi: kolsyra, kiselsyra, fosforsyra och deras salter, sulfider. Kemisk vittring. Glas, lergods, cement. Några viktigare metaller: koppar, silver (fotografi), guld, zink, kvicksilver, aluminium, tenn, bly, krom, volfram, mangan, järn, nickel och platina (metallernas förening behandlas endast undantagsvis här). Katalys. Tillämpad kemi. Järnframställning och färskning, masugnens princip, järnsvamp; av färskningsprocesserna omnämnas endast de allmännast använda; järnskrotets betydelse. Framställning av tekniskt viktiga syror och baser: svavelsyra, salpetersyra, klorvätesyra, natriumhydroxid, ammoniak. Konstgödsel. Pappersmassa. Konstsilke och cellull, cellofan o. dyl.; ingen redogörelse för olika framställningsmetoder lämnas, det torde endast böra meddelas, att cellulosan löses och sedan åter utfälles i form av trådar. Födoämnesindustrier: socker, margarin, härdning av fetter. Tvål och såpa, hårt vatten. Jäsningsindustrier. Laborationer. I klass 4 5 och 3 4 böra laborationerna huvudsakligen omfatta framställning av oorganiska preparat och enkla försök inom organisk kemi. I klass 5 5 och 44 bör en kort kurs i enkel kvalitativ analys samt några kvantitativa bestämningar förekomma. Några organiska synteser och omsättningar, enzymreaktioner och äggvitereaktioner. En mycket behjärtansvärd önskan att införa en mindre k u r s om kolloider har icke ansetts kunna få medföra någon ändring i kursens allmänna formulering. I de flesta fall torde en sådan kurs icke k u n n a medhinnas på den tillmätta tiden. Emellertid bör det med hänsyn till ämnets betydelse stå fritt att, där så kan ske, inrymma en mindre sådan kurs. Kursminskningen i kemi bör huvudsakligen vinnas genom en koncentration, som inskränker framställningens bredd.

307 Teckning. A. 5 - å r i g

realskola.

1. Mål. Undervisningen i teckning har till uppgift att, på grundval av folkskolans undervisning i ämnet, bibringa lärjungarna ökade kunskaper och färdigheter i frihandsteckning, målning och geometrisk ritning, utveckla deras form-, färg- och skönhetssinne, giva dem någon kunskap om konstens historia samt väcka deras intresse och förståelse för konst och konsthantverk. Den undervisning i välskrivning, som skall lämnas i samband med undervisningen i teckning i klass l 5 , har till uppgift att, på grundval av tidigare förvärvad färdighet i ämnet, vidare utveckla lärjungarnas handstil. 2. Kursfördelning. Klass 1 (2 timmar, varav 1 timme välskrivning under höstterminen). Frihandsteckning: profilteckning med formanalys och proportionsövning efter verkliga eller å krittavlan återgivna föremål; bildframställning ur minnet och fantasien; färglära och färgläggningsövning; textning. — Välskrivning: Kursivskriftens bokstavsbildning i stora och lilla alfabetet. Bokstävers sammanställning och bindning. Siffror. Klass 2 (2 timmar). Frihandsteckning: fortsatt profilteckning med formanalys; proportionsövning med syftning och syftmätning; dekorativ teckning med enkla kompositions- och orneringsövningar; bildframställning ur minnet och fantasien; färglära; penselteckning och andra teknikövningar; textning. Klass 3 (2 timmar). Frihandsteckning: fortsatt, svårare övning i profilteckning; proportionsövning med syftning och syftmätning; någon övning i frontperspektiv; kompositions- och orneringsövningar; bildframställning ur minnet och fantasien; färglära; penselteckning och andra teknikövningar. Linearritning: geometriska konstruktioner i ett plan. Klass 4 (2 timmar för gossar, 0*5 timme för flickor). Frihandsteckning: perspektivteori med tillämpningar; belysningslärans grunder; färg- och valörstudier. Linearritning: geometriska konstruktioner i ett plan; likformig avbildning; skalor med tillämpningar; projektionsritning i två plan (gossar); krokiteckning med tillhörande arbetsritning. Klass 5 (2 timmar; för dem, som läsa franska, 1 timme). Frihandsteckning: perspektivteckning med målning, snabbskissering och minnesritning av perspektivmotiv; färg- och belysningsstudier; stilhistorisk teckning. Linearritning: krokiteckning med tillhörande arbetsritning i given skala; härledning av linjers, vinklars och ytors verkliga storlek ur givna projektioner; några exempel på geometriska kroppars skärning och ytutbredning. Konsthistoria: en kort framställning med huvudvikten lagd på svensk konsthistoria.

308 B. 4 - å r i g

realskola.

Klass 1 (2 timmar) = klass 25. Klass 2 (2 timmar) = klass 3 5 samt textning. Klass 3 (2 timmar för gossar, 0*5 timme för flickor) = klass 4°. Klass 4 (2 timmar; för dem, som läsa franska, 1 timme) = klass 5°. Anm. På tid utanför timplanen anordnas i såväl 5-årig som 4-årig realskola frivillig undervisning i teckning i den utsträckning, därtill anslagna medel tillåta och förhållandena i övrigt medgiva. Anmärkningar till tim- och kursplanen för teckning. För att den i alla klasser knappa tiden skall kunna effektivt utnyttjas, är det önskligt, att lektionerna där så kan ske förläggas som dubbeltimmar. I kursplanen ha de olika klassernas kurser angivits något mera detaljerat än i nu gällande kursplan. Detta innebär dock blott smärre förändringar, såsom att projektionsritningen icke påbörjas förrän i klass 4 5 (3 4 ). En nyhet är, att en mindre kurs i konsthistoria införts i avgångsklassen. Den bör blott utgöras av en i samband med eller efter den stilhistoriska teckningen lämnad kort översikt över de viktigaste stilskedena med en något mer detaljerad framställning av svenska förhållanden. Välskrivningsundervisningen i realskolan under höstterminen i klass l 5 är avsedd att utgöra en avslutning på folkskolans undervisning. Den därefter följande undervisningen är avsedd för lärjungar, vilkas handstil från början visar sig otillfredsställande eller försämras under skoltidens lopp. Undervisningen bör därför mer inriktas på observation av lärjungarnas skrivvanor och rättelse av deras individuella fel än på likformig gemensam övning. Med hänsyn till att lärjungarna befinna sig i den ålder, då den personliga handstilen börjar göra sig gällande, bör utrymme lämnas för utvecklingen av individuella drag i handstilen, så långt dessa kunna förenas med den fordran på en vårdad, lättläst och flytande stil, som ovillkorligen skall upprätthållas. Tillika bör eftersträvas, att handstilen blir enkel och snabb. Möjlighet bör beredas lärjungar, som ha svårighet att skriva siffror jämnt, tydligt och vackert, att öva sig med dylika uppgifter. De, som visa mindre god uppfattning om hur rubriker o. dyl. skola uppställas på ett redigt och prydligt sätt, böra i detta hänseende få särskild handledning. Det är för främjandet av lärjungarnas handstil av synnerlig vikt, att inom alla läroämnen, i vilka skriftliga arbeten, laborationsredogörelser o. dyl. förekomma, dessa utföras med ordning och omsorg. Någon uppsikt bör också övas över de anteckningar, som lärjungarna få göra på egen hand i skilda läroämnen. Samtliga lärjungar böra i dessa hänseenden noggrant observeras, och de, som visa tecken på försämring av handstilen, böra hänvisas till välskrivningsundervisningen.

309 Det har med hänsyn till de mycket varierande förutsättningarna för undervisningen, som bero såväl av skolornas geografiska belägenhet och resurser som av lärarens personliga läggning och lärjungarnas växlande fallenhet och intresse, icke ansetts lämpligt att uppgöra någon mera detaljerad kursförteckning, som kunde ange de olika momentens relativa omfattning. Detta mål ha vi i stället sökt uppnå genom följande timfördelningsschema, som, utgående från att läsår med omkring 200 effektiva läsdagar, naturligtvis blott upptager ungefärliga tider för kursernas olika delar och endast är avsedd till ledning för läraren. Klass l5 2 veckotimmar, motsvarande omkring 67 timmar per läsår. Frihandsteckning. Profilteckning, formanalys och proportionsövning, färgläggningsövning 19 Färglära 4 Bildframställning ur minnet och fantasien 17 Textning 12 52 timmar. Välskrivning 15 timmar. 5 Klass 2 . 2 veckotimmar, motsvarande omkring 67 timmar per läsår. Frihandsteckning. Profilteckning, formanalys, proportionsövning 22 Dekorativ teckning, kompositions- och orneringsövning . . . . 8 Penselteckning och andra teknikövningar 6 Färglära 6 Bildframställning ur minnet och fantasien 13 Textning 12 67 timmar. Klass 35. 2 veckotimmar, motsvarande omkring 65 timmar per läsår. Frihandsteckning. Profilteckning, proportionsövning Frontperspektiv Kompositions- och orneringsövning Penselteckning och andra teknikövningar Färglära Bildframställning ur minnet och fantasien

17 8 8 6 6 8

Linearritning. Geometriska konstruktioner i ett plan

12 65 timmar.

310 Klass 4 5 . Gossar. 2 veckotimmar, motsvarande omkring 64 timmar perläsår. Frihandsteckning. Perspektivteori med tillämpningar, färg- och belysningslära 38 Linearritning. Geometriska konstruktioner i ett plan Likformig avbildning, skalor Krokiteckning med arbetsritning Projektionsritning i två plan Klass 45. per läsår.

Flickor.

4 6 4 12

64 timmar. 0*5 veckotimmar, motsvarande omkring 16 timmar

Frihandsteckning. Perspektivteori med tillämpningar, färg- och belysningslära

7 Linearritning. Geometriska konstruktioner i ett plan Likformig avbildning, skalor

2 4

Krokiteckning med arbetsritning

3 16 timmar.

5 Klass 5 . Frihandsteckning. Perspektivteckning och målning i förening med färg- och belysningsstudier 16 Snabbskissering 3 Minnesteckning av perspektivmotiv 2 Stilhistorisk teckning 8 29 timmar. Linearritning. Krokiteckning med arbetsritning i given skala 6 Projektionsritning i tre plan, linjers, vinklars och ytors verkliga storlek 12 Skärning och ytutbredning 6 24 timmar. Konsthistoria. översiktlig framställning med ljusbilder

7 7 timmar. Summa 60 timmar.

311 Även om i stora klasser undervisningen i icke så liten omfattning måste bli klassundervisning, får läraren icke förbise, att lärjungarnas fallenhet och intresse för ämnets olika delar äro mycket varierande, varför individuell undervisning måste vara det eftersträvade målet. Vad beträffar kursens fördelning på läsåret, torde linearritningen böra förläggas till läsårets mörkaste del.

Musik. 1. Mål. Undervisningen i musik i realskolan har till uppgift att väcka och vidmakthålla lärjungarnas kärlek till musik, bibringa dem en elementär musikteoretisk allmänbildning och odla deras intresse för god musik. Den åsyftar därjämte att hos lärjungar med därför erforderliga förutsättningar utbilda gehör och sångteknik och med dem inöva värdefulla sånger samt giva dem, som så önska, någon färdighet i instrumentalmusik.

2. Kursfördelning. a. 5 - å r i g

realskola.

Klass 1 (2 timmar). Inledande repetition, omfattande det huvudsakliga av folkskolans kurs. Visor, däribland folkvisor, två- och trestämmiga kanon, koraler. Till allmänt inlärande föreskrivna sånger enligt särskilda anvisningar. Valda delar ur den svenska mässan. Tonbildningsövningar. Rytmiska övningar i anslutning till i sångerna förekommande rytmer. Musikdemonstrationer (eventuellt på grammofon). Fortsatta övningar i duroch mollskalor intill tre förtecken. Diktat och melodiläsning (bl. a. av koraler). Analys av kända visor med hänsyn till melodibildning, takt och rytm. Klass 2 (2 timmar). Unisona och tvåstämmiga sånger; kanon; koraler. Till allmänt inlärande föreskrivna sånger enligt särskilda anvisningar. Valda delar ur den svenska mässan. Tonbildningsövningar. Rytmiska övningar, varvid synkopen införes. Musikdemonstrationer. Dur- och mollskalor intill sex förtecken jämte modulationsövningar i dur och moll. Melodiläsning. Diktat. Analys av enklare visor med hänsyn till melodiutveckling och satsbyggnad. Klass 3 (2 timmar). Unisona och tvåstämmiga sånger; kanon; koraler. Till allmänt inlärande föreskrivna sånger enligt särskilda anvisningar. Valda delar ur den svenska mässan. Tonbildningsövningar samt något om röstorganens fysiologi. Analys av melodier, diktat, melodiläsning. Något om intervall- och ackordlära. Orienterande framställningar över orkesterns in-

312 strument (deras funktion, klangfärg och historia) samt över aktuell musik vid konserter och i radio. De vanligaste körformerna. Klass 4 (flickor 0*5 timme). Unisona och flerstämmiga sånger; kanon; koraler. Till allmänt inlärande föreskrivna sånger enligt särskilda anvisningar. Klass 5 (1 timme). F-klaven införes. Praktiska och teoretiska gehörsövningar i anslutning till intervall- och ackordläran. De viktigaste epokerna i musikhistorien. Biografier över tonsättare läsas och refereras. Musikalisk formlära (någon av de vanligaste vokala och instrumentala formerna, såsom kantat, oratorium, opera, svit, sonat, symfoni) i förening med illustrationer på grammofon. b. 4 - å r i g

realskola.

Klass 1 (2 timmar). Unisona och tvåstämmiga sånger; kanon; koraler. Repetition i erforderlig utsträckning av de till allmänt inlärande föreskrivna sånger, vilka tillhöra kurserna för klasserna 3—6 i folkskolan. Repetition av valda delar ur den svenska mässan. Tonbildningsövningar. Rytmiska övningar. Musikdemonstrationer (eventuellt på grammofon). Modtilationsövningar i dur och moll. Melodiläsning. Diktat. Analys av enklare visor med hänsyn till melodiutveckling och satsbyggnad. Klass 2 (2 timmar) = klass 3 5 . Klass 3 (flickor 0-5 timme) = klass 4 5 . Klass 4 (1 timme) = klass 5 5 . Instrumental

musik.

I såväl 5-årig som 4-årig realskola meddelas individuell undervisning företrädesvis i violin- (ev. violoncell-), piano-, harmonium- och orgelspelning; samspelning av olika instrument eventuellt i förening med vokalmusik. Anm. I klasserna l 5 , l 4 , 5 5 och 4 5 sammanfaller undervisningsavdelning med klassavdelning. Alla lärjungar i dessa klasser deltaga i undervisningen. Jämväl i realskolans övriga klasser sammanfaller undervisningsavdelning med klassavdelning, för så vitt icke lärjungarnas antal är så ringa, att sammanslagning av klassavdelningar lämpligen kan ske. Endast de lärjungar i dessa klasser, vilka uppenbarligen sakna förutsättningar att tillgodogöra sig undervisningen, befrias från deltagande. Årsklasserna 25, 3 5 och 2 4 bilda en köravdelning. I denna deltaga de elever, som äga förutsättningar att tillgodogöra sig körsångsundervisning. I klasserna 4 5 och 3 4 , där gossarna i stor utsträckning befinna sig i målbrottet, deltaga endast flickor i undervisningen, som här närmast avser körsång. I de större skolorna bilda parallellavdelningar en kör av minimum 70, maximum 110 röster. Om maximisiffran överskrides, bildas två, eventuellt tre körer. Varje sådan köravdelning undervisas en veckotimme.

313 I små 4-åriga realskolor bildas kören av elever ur klass 2 och i mån av behov även av elever ur klass 3 och klass 4. Klass 3 bildar i sådant fall icke egen undervisningsavdelning. På enahanda sätt bildas i en 5-årig realskola kören av elever ur klasserna 2, 3 och 4. Klass 4 bildar i sådant fall icke egen undervisningsavdelning. Eleverna ur klass 4 befrias från undervisning i egen klassavdelning. Anmärkningar till kursplanen i musik. 1. Musikundervisningen är icke enbart avsedd för lärjungar med sångröst. De, som icke ha sådan, behöva ej sakna den för undervisningen nödvändiga begåvningen. Liksom god sångröst icke alltid är förenad med gott gehör, kan även den föga röstbegåvade vara i besittning av jämförelsevis gott gehör. I själva verket är det en försvinnande del av lärjungarna i en skola som helt sakna förutsättningar för att lära sig rätt höra och förstå musik. För att kunna nå alla lärjungarna med undervisningen, även icke röstbegåvade och dem, som befinna sig i målbrott, skall i samtliga klassavdelningar läraren vid varje lektion låta lärjungarna få åhöra musik, eventuellt på grammofon, med förklarande kommentarer. Medan på de lägre stadierna företrädesvis musikens instrumentala karaktär bör vara föremål för uppmärksamhet, kan studiet på de högre stadierna ägnas åt dess form, tidsstil och kompositörens personliga stil. Vid stilhistoriska studier bör samband sökas med undervisningen i andra ämnen, företrädesvis kristendomskunskap, modersmålet och historia med samhällskunskap. 2. I början av varje termin bör sångprövning anordnas, varvid läraren skall göra sig noga underrättad om varje lärjunges röstomfång. Läraren måste ständigt vara uppmärksam på fortgående förändringar i rösten samt i de fall, då sjukliga sådana föreligga, göra skolläkaren uppmärksam på dessa, på det att de så vitt möjligt må kunna botas. 3. Vid undervisningen måste stor hänsyn tagas till elevmaterialet. I avdelning med endast flickor kan en omväxling av sång och teori vara att föredraga, under det att i goss- och samrealskolor sdnmundervisningen koncentreras till lektion avsedd för körsång, teorien till undervisningen i klassavdelning. I realskolans båda första klasser böra dock lärjungar, som ej kunna sjunga, lära känna en del av vår sångskatt genom att lyssna på kamraterna. I klass 3, där vanligen rätt många elever äro befriade dels på grund av bristande musikalisk begåvning, dels på grund av målbrott, bör sång endast undantagsvis förekomma. Undervisningen skall här inriktas på för alla lärjungarna tillgängliga delar av musiken, t. ex. formlära, orienterande framställningar till musik vid konserter eller i radio, men främst genom orienterande framställningar över musikinstrumenten, deras funktion, klangfärg, historia e t c , varigenom lärjungarnas intresse för instrumentalmusiken stimuleras.

314 4. Ett av musikundervisningens främsta mål skall vara att väcka och öka lärjungarnas lust att sjunga och stärka deras känsla för vacker sång. En av dess viktigaste uppgifter är att i så stor utsträckning som möjligt låta lärjungarna få del av såväl den profana som den andliga sångskatten. Urvalet bör anpassas efter lärjungarnas ålder och musikaliska utvecklingsgrad. Av stor betydelse är det sätt, på vilket sångerna inläras. Ett själlöst mekaniskt försjungande bör icke förekomma. Olämpligt är också att inlära alla sånger uteslutande efter noter. Allt vad som kan äventyra lärjungarnas lust att sjunga bör vara uteslutet från undervisningen, medan omvänt intet tillvägagångssätt bör lämnas oprövat, som kan vara ägnat att stimulera intresset. Textens innehåll bör klargöras för lärjungarna. Åt textuttalet, textbetoning, frasering och nyansering bör ägnas särskild uppmärksamhet. Det är önskvärt, såsom tidigare i annat sammanhang påpekats, att musiklärarna såväl vid valet av sånger som vid deras inlärande samråda med lärarna i andra ämnen, såsom modersmålet, historia och främmande språk. 5. En god röstbehandling är av grundläggande betydelse både för rösthälsa och för sångkultur. Tonbildningsövningar böra därför förekomma i alla klasser och i allmänhet upptaga några minuter av varje sånglektion. De böra omfatta övningar för åstadkommande av riktig andning, mjuk tonansats samt huvudklang (huvudresonans). Med avseende på andningen bör eftersträvas, att lärjungarna förvärva förmågan av en ljudlös och lugn mellangärdsandning. För detta ändamål torde vara nödvändigt, att särskilda andningsövningar anställas åtminstone i de högre klasserna. Lärjungarna böra vänjas vid att under sjungandet intaga en ledig hållning, att sjunga med lösa läppar samt utan spänning av tungan eller av käk- och svalgmusklerna. Tonen bör läggas så långt fram i munhålan som möjligt, vilket lättast åstadkommes genom djup mellangärdsandning och tydlig artikulation. Av stor vikt för att detta skall uppnås är att läraren väl sjunger före vad lärjungarna sedan sjunga efter. 6. Takt och rytm. Material till de i kursplanen upptagna övningarna i syfte att utveckla rytm- och taktkänslan hämtas i första hand från kända melodier. Detta material bör läraren komplettera genom improvisationer på något instrument, övningarna uppläggas progressivt och anordnas så, att lärjungarnas aktivitetslust utnyttjas. Handrörelser (klappning, knackning e. d.) för markering av starka taktdelar och återgivning av rytm rekommenderas, likaså taktering. Då musikens metriska rytm icke överensstämmer med textens naturliga språkrytm, skola dessa avvikelser påpekas, så att musiken icke framkallar en onaturlig betoning. 7. Melodiläsning (a vistasång). Först under det fjärde året i folkskolan ha lärjungarna fått göra bekantskap med de alfabetiska notnamnen (tonnamnen) jämte G-klaven. Större krav på behärskning av notskriften få så-

315 lunda icke från början ställas på lärjungarna. Enkla å vistaövningar kunna och böra dock förekomma tidigt i samband med inpräglandet av notskriften. Omväxlande med dessa övningar böra diktat ingå i undervisningen. Dessa kunna anordnas så, att läraren spelar eller sjunger före kortare fraser, vilka av lärjungarna återgivas antingen genom pekning på skalan eller i vanlig notskrift. För utvecklandet av gehöret och stärkandet av tonsäkerheten är flerstämmig sång av stor betydelse. Med hänsyn till den knappa tid, som står till förfogande för undervisningen, bör denna sångart emellertid förekomma i begränsad omfattning. Redan på ett tidigt stadium bör flerstämmig sång övas i form av kanon. 8. Studiet av musikalisk formlåra avser att giva lärjungarna möjlighet till en fördjupad inlevelse i musik. Det gäller här närmast att göra lärjungarna uppmärksamma på att även den minsta lilla visa har en bestämd form, att den alltså ej består av ett antal toner, löst hopade på varandra, utan att den utgör en fast enhet, sammansatt av mindre delar, vilka inbördes betinga och fullständiga varandra. Bedrives detta studium på lämpligt sätt och i lämplig omfattning redan på ett tidigt stadium, kommer det också att i hög grad underlätta inlärandet av sånger. Början göres med melodistudiet. Med utgångspunkt från en känd visa klarlägges grundläggande begrepp, såsom fras, motiv, sats. Egenheter i själva melodiutvecklingen, såsom absolut och relativ upprepning (sekvensbildning), påvisas. Ytterligare formelement, exempelvis tema och period, införas och illustreras med exempel. Sedan lärjungarnas uppmärksamhet sålunda blivit inriktad på melodiutvecklingen i en komposition, införas några av de å konsertprogrammen vanligast förekommande musikformerna, såsom svit och sonat. Framställningen illustreras, där så kan ske, med hjälp av grammofon. Undervisningen på detta område bör koncentreras kring det mest karakteristiska i respektive former och sträva till att bibringa ej namnkunskap i första hand utan levande insikt i det väsentliga av ämnet. Musikalisk formlära är en ämnesgren, som kanske mera än någon annan är ägnad att leda direkt in i musikens värld. Handledning häri är därför av den största betydelse för de ungas musikaliska fostran. 9. Vid valet av de delar ur svenska mässan, som enligt kursplanen skola genomgås, torde företrädesvis följande ur Den svenska mässboken böra ifrågakomma: Klass l5. Fjärde serien: Herre, förbarma dig III (F-dur), Herren vare med eder (församlingens svar) samt Amen I och Trefaldigt Amen I. Andra serien: Herre, förbarma dig, Herren vare med eder (församlingens svar) I och Trefaldigt Amen I. Klass 25. Första serien: Herre, förbarma dig I, Herren vare med eder (församlingens svar) samt Amen I, Tackom och lovom (församlingens svar) och

316 Trefaldigt Amen. Fjärde serien: Herre förbarma dig I, Vi prisa dig (F-dur) samt Tackom och lovom (församlingens svar) I. Klass lé. Valda delar av de för klasserna l 5 och 2 5 angivna partierna. Klass 35 (2*). Tredje serien: Herre, förbarma dig, Tackom och lovom, Trefaldigt Amen, Nattvardsmässan (Gud upplyfte våra hjärtan, Allena han är värdig tack och lov II samt O, Guds Lamm). Klass 45 (3*). Andra serien: Nattvardsmässan (Gud upplyfte våra hjärtan, Allena han är värdig tack och lov II, Helig (g-moll) samt O, Guds Lamm (g-moll). 10. Sång bör förekomma i skolan icke blott under de på arbetsordningen angivna sångtimmarna utan vid alla tillfällen, då den kan giva större intresse eller ökad livaktighet åt skolarbetet. 11. Instrumentalmusik: Med hänsyn till realskolans begränsade möjligheter att bereda lärjungarna undervisning i instrumentalmusik bör urvalet göras efter omsorgsfull prövning av lärjungar med tydliga musikaliska anlag. Främst böra de lärjungar bli delaktiga av undervisningen, som skolan behöver för sin verksamhet, såsom organister till morgonbön, eller instrumentalister till skolans orkester samt lärjungar, vilkas yrkesval fordrar förmåga att spela något instrument. Då så befinnes lämpligt, må gruppundervisning anordnas. Vid individuell undervisning bör lärjunge åtnjuta minst 15 minuters enskild undervisning i veckan. Tilldelade veckotimmar för instrumentalmusik böra fördelas på olika veckodagar. Ett önskemål är, att varje större skola har en orkester, liksom även att kammarmusik odlas samt att körsång tillsammans med orkester även förekommer. Undervisningen bör främst omfatta övningar på följande instrument: violin, piano, orgel och orgelharmonium samt violoncell och altviolin. I de fall, då lärjunge genom yrkesval är mera beroende av undervisningen i instrumentalmusik, må även undervisning i harmonilära få förekomma.

Gymnastik med lek och idrott. 1. Mål. Undervisningen i gymnastik med lek och idrott i realskolan har till uppgift att söka åstadkomma allsidig utveckling av lärjungarnas kroppsliga anlag, god hållning och god samverkan mellan kroppens olika rörelsefunktioner, skänka dem känsla av välbefinnande och livsglädje samt frammana goda karaktärsegenskaper, laganda och självdisciplin.

317 2. Kursfördelning. A. 5-årig realskola. a. Manliga

lärjungar.

Klass 1 och 2 (4 timmar i vardera klassen). Gymnastik: gymnastikövningar. Lek: smålekar, stora lekar eller bollspel och terränglekar. Idrott: fri idrott, simning, orientering, skidlöpning och skridskoåkning. Trafikundervisning. Klass 3 (4 timmar). Gymnastik: gymnastikövningar. Lek: smålekar och stora lekar eller bollspel. Idrott: fri idrott, simning och livräddning, orientering, skidlöpning och skridskoåkning. Klass 4 (4 timmar). Gymnastik, lek och idrott som i föregående klass. Klass 5 (3 timmar). Gymnastik, lek och idrott som i klass 3. b. Kvinnliga

lärjungar.

Klass 1 och 2 (4 timmar i vardera klassen). Gymnastik: gymnastikövningar. Lek: smålekar, stora lekar eller bollspel, terränglekar, sånglekar och folkdanser. Idrott: fri idrott, simning, orientering, skidlöpning och skridskoåkning. Trafikundervisning. Klass 3 (4 timmar). Gymnastik: gymnastikövningar. Lek: smålekar, stora lekar eller bollspel, sånglekar och folkdanser. Idrott: fri idrott, simning och livräddning, orientering, skidlöpning och skridskoåkning. Klass 4 (3 timmar). Gymnastik, lek och idrott som i föregående klass. Klass 5 (3 timmar). Gymnastik, lek och idrott som i klass 3. B. 4-årig realskola. a. Manliga Klass 1 (4 timmar) = Klass 2 (4 timmar) = Klass 3 (4 timmar) = Klass 4 (3 timmar) =

klass 2 . klass 3 5 . klass 4 5 . klass 5 6 . b. Kvinnliga

Klass 1 (4 timmar) = Klass 2 (4 timmar) = Klass 3 (3 timmar) = Klass 4 (3 timmar) =

lärjungar.

lärjungar.

klass 2 . klass 3 5 . klass 4 5 . klass 5 5 .

Anm. 1. Kursplanen är avsedd för all obligatorisk undervisning i lek och idrott inom- och utomhus, under ordinarie gymnastiklektioner och under friluftsdagar. Anm. 2. Anvisningar rörande den personliga hygienen samt upplysningar om den fysiska fostrans mål och medel lämnas vid lämpliga tillfällen.

318 Anm. 3. På tid utanför timplanen anordnas frivillig undervisning i gymnastik med lek och idrott i den utsträckning, därtill anslagna medel tillåta och förhållandena i övrigt medgiva. Anm. 4. Om det prövas lämpligt och tillfälle kan beredas, böra även gossar kunna få deltaga i undervisningen i sånglekar och folkdanser. Anm. 5. Vid undervisningen i gymnastik med lek och idrott skall i enlighet med föreskrift i kungörelse den 27 november 1936 (nr 583) som ett moment ingå trafikundervisning. Som ledning vid undervisningen följes den av skolöverstyrelsen med cirkulär av den 2 november 1937 överlämnade Handbok för lärare i trafikundervisning. I ovanstående kursfördelning ha i likhet med den nu gällande endast huvuddragen av ämnets olika grenar kunnat angivas. Då en mera detaljerad och exemplifierad plan ansetts önskvärd till ledning vid undervisningen, införes här nedan en sådan, upptagande huvudsakligen typrörelser, lämpade för de olika klasserna. Efter denna detaljplan följer en allmän kommentar. I fråga om allmänna synpunkter på undervisningen hänvisas till tillämpliga delar av de nu gällande metodiska anvisningarna.

Klass

l5,

gossar.

Gymnastik. Bålrörelser. Ryggrörelser. 1. Motknäst. Ryggböjn. bakåt med handstöd, handfattn. eller låg armställn., ribbstol. 2. Framligg. Ryggböjn. bakåt med armföring nedåt, handflatan i golvet. 3. Ridsitt. Ryggavspänn. och Ryggsträckn., utan armställn. eller armställn. sam tidigt med ryggsträckn., bänk. Lekform: Spetsframbågknäsitt. Hastig resning till Famnknäst. = »Gubben i asken». 4. Knäfyrfota Växel armlyftn. uppåt. 5. Gripräckmotfällst. Svänga runt med små steg = »Mala salt». Bukrörelser. 1. Ridsitt. Ryggfälln. bakåt. Lekform: »Kapprodd», bänk. 2. Ryggligg. eller Fotstödkrokligg. Växel knäuppböjn. och sträckn. = »Cykla». 3. Grenstupframlut. Handgång framåt med hjälp av kamrat, fattn. ovan knäleden, = »Köra skottkärra». Sidrörelser. 1. Knäsittfyrfota | Grenknäfyrfota > Huvudvridn. och Sidvridn. med enkel armrörelse, eller Korssitt. 2. Grenst. Sidvridn. och Ryggböjn. snett nedåt med enkel eller dubbel armsvängn. eller sträckn. nedåt till motsatt sidas fot. Lekform: »Smidighetsprovet», »Klappa hälen», »Såga ved», Hugga ved».

319 3. Knäst. Sidböjn. från sida till sida utan armställn. eller armrörelse. 4. Slutsmalgrenst. Sidböjn. utan armställning eller armrörelse, vänd bänk. 5. Korssidhäng. utg., ribbstol. Balansrörelser. 1. Balansgång framåt, vänd bom under knähöjd, vänd bänk. 2. Balansgång bakåt, vänd bom under knähöjd, vänd bänk. 3. Balansgång framåt med knäuppböjn., vänd bom under knähöjd, vänd bänk, parvis. 4. Balansgång framåt med stor boll under armen, vänd bom under knähöjd, vänd bänk. 5. Balansgång åt sidan med ringfattn., vända bänkar. Uppgång: a. Fri uppstign., bom, bänk. b. Uppstign. från Sidmotst., vid Balanstvärst. från Motst., bom. c. Upplöpn. på lut. bänk, bom. Nedgång: a. Fri nedstign., bom, bänk. b. Djuphopp åt sidan och bakåt med handstöd på redskapet, bom, bänk. c. Djuphopp framåt, bänk. d. Löpn. nedför lut. bänk. Hävrörelser. 1. 2. 3. 4. 5.

Fallhäng. utg., bom i axelhöjd. Stuphäng. utg., ribbstol. Stegsitt. Vågslingr. med huvudet före, stege. Motfrånhäng. och Mothäng, utg., bom. Klätterhäng. utg., lodlina.

1. 2. 3. 4.

Anspring. Sidhopp med åtvändn., böjda ben, lut. bänk. Anspring. Grenhopp över kamrat, fri form. Motnigfyrfota, Motst. eller Anspring. Kullerbytta framåt, matta. Anspring. Mellanhopp med böjda ben. Inledes med Nigsitt. Mellanställn., bom och sadel.

Bundna hopp.

Lek. Smålekar. Stora lekar eller bollspel. Fästningsboll. Rundboll. Ballongboll. Terrängleka i'.

Idrott. Fri idrott. Löpning 60 m. Stafettlöpning (rundbanestafett). Längdhopp. Höjdhopp. Kast med liten boll.

320 Simning. Orientering. Kartläsning. Jämförande studium av kartan och terrängen (utefter vägar och stigar). Punktorientering. Orientering inom synkretsen genom syftning. Skidlöpning. Skridskoåkning.

K l a s s 2', l 4 , g o s s a r. Gymnastik. Bålrörelser. Ryggrörelser. 1. Ridsitt. Ryggböjn. bakåt med låg armställn., bänk. 2. Framligg. Ryggböjn. bakåt med låg armställn. 3. Fotstödkrokligg. Frånspänn. 4. Korssitt. Ryggavspänn. och Ryggsträckn., utan armställn. eller armställn. samtidigt med ryggsträckn. 5. Ridsitt. Armsim, bänk. Bukrörelser. 1. Tvärsitt. eller Tvärtrubbhelsitt. Ryggfälln. bakåt 30°—45°, bänk, ev. (:). 2. Ryggligg. Bensim. 3. Högframlut. utg., bänk, bom. Sidrörelser. 1. Ridsitt. eller Korssitt. Skruvvridn. med låg armställn. eller Kastvridn. med låg armrörelse, ev. med fingerstuds mot bänk eller golv. 2. Grenst. Sidvridn. med växel armsträckn. framåt. Lekform: »Boxning», »Simma crawl». 3. Grenst. Sidböjn. utan armställn. eller armrörelse. 4. Halvspännsidmotslutst. Frånspänn. = »Spänna båge», ribbstol. 5. Gångsidlut. utg. Balansrörelser. 1. Balansgång framåt uppför lutande vänd bänk. 2. Balansgång framåt över hinder, sadel, kägla, stor boll, kastpåse, vänd bom i knähöjd, vänd bänk. 3. Balansgång framåt med djup knäböjn. till fattn. om redskapet, vänd bom i knähöjd, vänd bänk. 4 Balansgång framåt med boll på huvudet, bollen stödes med en hand, vänd bom i knähöjd, vänd bänk. 5. Balanstvärst. utg., Balansgång åt sidan, vänd bom under knähöjd. Uppgång: a, b eller c = klass l 5 . d. Uppstign. från Balanssidsitt. med fattn. om redskapet, bom. Nedgång: a, b, c eller d = klass 1B. e. Nedstign. till Balanssidsitt., bom.

321 Hävrörelser. 1. Fallhäng. Hävn., bom. 2. Mellanst. »Flå katt», lodlinor. 3. Stegsitt. Lodslingr. uppåt och nedåt med huvudet före uppåt och med benen före nedåt, stege. 4. Mothäng. Armgång åt sidan med kroppspendl., bom. 5. Lodhäng. Äntr. uppåt och nedåt, lodlina. 6. Stupvalvst. utg. ev. med hjälp av kamrat, ribbstol. Bundna hopp. 1. 2. 3. 4. 5.

Anspring. Sidhopp med åtvändn., böjda ben, bom, plint. Anspring. Grenhopp, bock, ev. med satsbräda. Anspring. Kullerbytta framåt, plint på längden. Anspring. Mellanhopp med bensträckn. framåt, bom och sadel. Anspring. Hänghopp med lodhäng. fattn., vändn. 180°, kroppen lodrätt, delad sats, samlat nedhopp, en lodlina. Lek. Smålekar.

Stora lekar eller bollspel. Ballongboll. Korgboll, delat fält. Handboll, delat fält. Terränglekar. Idrott. Fri idrott. Löpning 60 m. Stafettlöpning. Längdhopp. Höjdhopp. Kast med liten boll. Kast med slungboll, 0*7 kg. Simning. Orientering. Klass 2 5 , 3 5 , l 4 och 2>. Orienteringsvandring med hjälp av karta. Rapportorientering, cykel. Kompassen och dess användning. Miniatyrorientering i terräng. Orienteringsvandring med hjälp av karta och kompass. Skidlöpning. Skridskoåkning. Klass

35, 24,

gossar.

Gymnastik. Bålrörelser. Ryggrörelser. 1. Motst. Ryggböjn. bakåt med handstöd, handfattn. eller låg armställn., ribbstol. 2. Framligg. Ryggböjn. bakåt med armarna i mellanläge. 21—576577. IV: 3.

322 3. Sträckryggstödtrubbkroksitt. Bakåtdragn., parvis. 4. Kroksitt. utg. med armrörelser i mellanläge. 5. »Lunkentus». = Gång eller löpn. framåt med långa utfall-liknande steg och med växel armsvängn. framåt-uppåt. Bukrörelser. 1. Fotfästtrubbkroksitt. Ryggfälln. bakåt, ribbstol eller (:). 2. Ryggligg. Knäuppböjn., Knästräckn. och Bensänkn. 3. Framlut. utg. Sidrörelser. 1. Grenst. Sidvridn. med låg armställn. eller låg armrörelse. 2. Trubbkroksitt. Huvud- och sidvridn. ev. med tänjn. i Vridtrubbkroksitt., låg enkel armrörelse, handstöd på motsatt sidas knä. 3. Grenst. Sidböjn. med låg armställn. eller låg armrörelse. 4. Fotstödsidspjärnst. Sidböjn. mot uppstödda benets sida, ev. enkel armrörelse, ribbstol, bänk, bom. 5. a. Spännhögsidlut. utg., ribbstol. b. »Hjulning». Balansrörelser. t. Balansgång framåt på bommens smala sida, ovänd bom i knähöjd. 2. Balansgång framåt med springsteg, vänd bom under knähöjd; parvis, vänd bänk. 3. Balansgång framåt med Balansgångnigsitt. Mellanställn., vänd bom i knä-höfthöjd, vänd bänk. 4. Balansnigfyrfota Förflyttn. framåt uppför vänd lut. bänk, vänd bom i knähöjd. 5. Anspring. Löpn. uppför och nedför lut. ovänd bänk. Uppgång: a, b, c eller d = klass 2 5 , 1*. e. Sidmotst. eller Smalgrenst. (gränsle över redskapet) med fattn. om bommen med båda händerna — hopp upp till Balansnigfyrfota. Nedgång: a, b, c, d eller e = klass 2 5 , 1*. f. Balansnigfyrfota Djuphopp till sida med fattn. i bommen med en hand eller djuphopp med vändn. mot redskapet och fattn. med båda händerna. Hävrörelser. 1. Motknäst. Armgång uppåt och nedåt, ribbstol. 2. Motbakåttåstödst. överkastn. med frånfattn., bom. a. Järnväg, överslag. b. Järnväg, Vändn. till Sidsitt. Fall till sida under bommen med motfrånfattn. 3. Stegsitt. Korsslingr. snett uppåt med huvudet före och snett nedåt med benen eller huvudet före, stege. 4. Mothäng. Armgång åt sidan utan kroppspendl. eller svängn., bom. 5. Motst. Växel klivgång uppåt och nedåt, lejdare, väggstege. 6. Stupvalvst. utg. (:). Bundna hopp. 1. Bakåttåstödst. Sidhopp med frånvändn., delad sats, samlat nedhopp = >Fäkthopp», plint och bom, hoppet utföres över bommen. 2. Anspring. Grenhopp, plint på längden, ev. med satsbräda. 3. Kullerbytta bakåt på matta.

323 4. Anspring. Mellanhopp till Högst. Djuphopp till sida med enkelt handstöd, plint på längden. 5. Sidmotst. Hänghopp mellan redskap med motfrånhäng. fattn., dubbelbom. Lek. Smålekar. Stora lekar eller bollspel. Korgboll. Handboll. Långboll. Idrott. Fri idrott. Löpning 60 m. Stafettlöpning. Häcklöpning, inga fordringar på teknik, häckhöjd: 76-2 cm. Längdhopp, Höjdhopp. Kast med shmgboll, 0*7 kg. Kulstötning, 3-6 kg. Simning och livräddning. Orientering. Klass 2 5 , 3 5 , l 4 och 2 4 . Orienteringsvandring med hjälp av karta. Rapportorientering, cykel. Kompassen och dess användning. Miniatyrorientering i terräng. Orienteringsvandring med hjälp av karta och kompass. Skidlöpning. Skridskoåkning. Bandyspel.

Klass

45, 34,

gossar.

Gymnastik. Bålrörelser. Ryggrörelser. 1. Knäst. Ryggböjn. bakåt med armarna i mellanläge. 2. Framligg. Ryggböjn. bakåt med stöd för fötterna, fri armställn. 3. Båghäng. utg., bom, ribbstol. 4. Gripsträckframfällgrenst. Tänjn., bom, ribbstol. 5. Knäfyrfota Växel arm- och benlyftn. till något över vågplanet. Bukrörelser. i. Tvärtrubbhelsitt. Ryggfälln. och böjn. bakåt till nackstöd mot golvet, bänk, (:). 2. Ligg. Benlyftn. uppåt till Tåstödspetsspjärnligg. 3. Stupframlut. utg., ribbstol, bom. Sidrörelser. 1. Ridsitt. eller Grenst. Sidvridn. med tänjn. i Vridridsitt. eller Vändgrenst., låg armställn. eller låg armrörelse, bänk.

324 2. Grenst. Ryggböjn. nedåt med sidvridn. i bågformig bana, låg armrörelse = »Slå gräs». 3. Grenst. Sidböjn. med lyftn. av motsatt eller samma sidas häl, låg armställn. eller låg armrörelse. 4. Snettutfallst. eller Lodsidutfallst. utg. 5. Halvspännsidlut. utg., ribbstol. Balansrörelser. 1. Balansgång framåt nedför lut. vänd bänk. 2. Balansgång framåt med upptagn. och nedläggn. av kastpåse, stor boll eller band, vänd bänk. 3 Balansgång framåt med »Trä på nålen», Krokst. Mellanställn., ev. band mellan händerna, vänd bom i höfthöjd. 4. Balansgång framåt med bollkast till kamrat, vänd bom i knä-höfthöjd. 5. Balansgång åt sidan med vändn. 180° genom korssteg på bommens mitt, vänd bom i knähöjd. Uppgång: a, b, c eller d = klass 3 B , 2 4 . e. Järnväg. Vändn. till Balanssidsitt. och Uppstign. till Balansst. Nedgång: a, b, c, d eller e = klass 3 5 , 2*. f. Nedstign. till Balanssidsitt. Djuphopp till sida med stöd av en hand eller med vändn. mot bommen och stöd av båda händerna. g. Nedstign. till Balanssidsitt. Vändn. till Balanstvärsitt. Djuphopp framåt. Hävrörelser. 1. Spännhävhäng. Sänkn., ribbstol. 2. Motst. Överkastn. med mot- eller frånfattn., Järnväg. Vändn. till Tvärsitt. a. Kullerbytta bakåt eller b. Ryggjämväg. överslag bakåt = »Kvarn bakåt», bom. 3. Högttvärsitt. Vågslingr. med huvudet före, dubbelbom. 4. Mothäng. Armgång åt sidan med vändn. 180° växelvis till frånhäng, och till mothäng., bom. 5. Undervåghalvknähäng. Slagäntr. med huvudet före, bom, båglina. 6. Stupvalvst. utg. på bänk med stöd av ribbstol eller kamrat. Bundna hopp. 1. Anspring. Sidhopp med frånvändn., delad sats, samlat nedhopp = »Fäkthopp», plint, bom. 2. Anspring. Grenhopp med vändn. 180°, stöd av händerna vid nedhoppet, bock. 3. Anspring. överslag över kamrat i knäfyrfota. 4. Anspring. Mellanhopp, plint, bock eller häst på tvären, ev. med satsbräda. Inledes med Nigsitt. Mellanställn. 5. Anspring. Hänghopp med lodhäng. fattn., två lodlinor.

Lek. Smålekar. Stora lekar eller bollspel. Långboll. Handboll. Fotboll.

325 Idrott. Fri idrott. Löpning 60 m. Stafettlöpning. Häcklöpning, häckhöjd: 76-2 cm. Terränglöpning. Längdhopp. Höjdhopp. Ev. Stavhopp. Kast med slungboll, 1 kg. Kulstötning, 3-6 kg. Simning och livräddning. Orientering. Klass 4 5 , 5 B , 3 4 och 4 4 . Orientering inom synkretsen, kartan orienteras med hjälp av kompass. Orienteringsvandring med hjälp av karta och kompass. Orienteringslöpning. Linjeorientering. Poängorientering. Skidlöpning. Skridskoåkning. Bandyspel. Ishockey.

K l a s s 5 5 , 44, g o s s a r . Gymnastik. Bålrörelser. Ryggrörelser. 1. Ryggstödst. Ryggböjn. bakåt, bom, eller St. Ryggböjn. bakåt med låg armställn. 2. Mellanst. (-häng.) Framåtförn. till Spännbåghäng. utg. (:), två lodlinor. 3. Sträcknackstöd-fälltrubbhelsitt. Frånspänn., bänk och ribbstol. 4. Slappspetsframbåggrenst. Ryggsträckn. till Framfällgrenst. utg. med låg armställn. samtidigt med ryggsträckn. 5. Utfalltåstödst. Förflyttn. framåt och bakåt med utfall-liknande steg och växel armsvängn. framåt-bakåt — »Pyrrikai». Bukrörelser. 1. Grenknäst. Ryggfälln. bakåt. 2. Sträckryggmotgrenst. »Väga salt» och överslag med handstöd i golvet, parvis. 3. Vågframlut. utg., bänk. Sidrörelser. 1. Grenst. Kastvridn. med tänjn. i Vändgrenst., armarna i mellanläge. 2. Framfällgrenst. Sidvridn. med armrörelse = »Kämpa-slag». 3. Grenst. Sidböjn. med tänjn. i Sidbåggrenst., hög enkel armrörelse. 4. Framåt-utfallst. utg. 5. Slappspetsdjupframbåggrenst. Bålrulln., utan armställn. eller armrörelse. Balansrörelser. 1. Balansgång framåt (bakåt) med vändn. 180°, Balansgång bakåt (framåt), vänd bom i knä-höfthöjd. 2. Balansgång framåt med bensvängn. (benpendl.) framåt-bakåt-framåt, vänd bom i höfthöjd, vänd bänk, ev. parallella bänkar och kedjefattn.

326 3. Balansgång framåt med Famnutfalltåstödst. Mellanställn., vänd bom i höfthöjd, vänd bänk, ev. parallella bänkar och kedjefattn. 4. Balansgång framåt med bollkast (1—2 bollar), vänd bom i höfthöjd. 5. Balansgång åt sidan med djup knäböjn. efter vartannat steg, vänd bom i knähöfthöjd, Uppgång: a, b, c, d eller e = klass 4 5 , 3*. f. Järnväg. 1 Bensvängn. till Ridsitt., 2 Bensvängn. till Balansnigfyrfota — Balansst., bom. Nedgång: a, b, c, d, e eller f = klass 4 5 , 3*. g. Nedstign. till Balansnigfyrfota och Järnväg. Djuphopp bakåt. Hävrörelser. 1. 2. 3. 4. 5.

Motst. Armgång uppåt och nedåt, väggstege eller lejdare. Järnväg. Förflyttn. åt sidan genom vändn., bom. Motvåghalvknähäng. Uppsittn. till Järnväg, genom benslag, bom. Motfrånhäng. Armgång åt sidan med vändn. bakåt 180°, Hävn. och Sänkn. Lodhäng. Äntring snett uppåt med övergång från en lina till en annan — »Resning». 6. Handst. med höftstöd av kamrat i helgrensitt. Bundna hopp. 1. Anspring. Sidhopp med åtvändn., raka ben, bom, plint, ev. med satsbräda. 2. a. Anspring. Grenhopp, bom och sadel, plint eller häst på tvären = »Ytterhopp», ev. med satsbräda, b. Anspring. Grenhopp, plint på längden, lina eller tvärställda bänkar framför plinten, = »Tigersprång*, ev. med satsbräda. 3. Handst. Kullerbytta framåt, matta. 4. Anspring. Mellanhopp, delad sats, samlat nedhopp, plint eller häst på tvären, = »Tjuvhopp», ev. med satsbräda. 5. Anspring. Hänghopp med mothäng. fattn., dubbelbom eller bom och plint. Lek. Smålekar. Stora lekar eller bollspel. Handboll. Fotboll. Volleyboll.

Idrott. Fri idrott. Löpning 60—100 m. Stafettlöpning. Häcklöpning, häckhöjd: 91-4 cm. Terränglöpning. Längdhopp. Höjdhopp. Stavhopp. Kast med slungboll, 1 kg. Kulstötning, 3-6 kg eller 5*5 kg. Simning och livräddning. Orientering. Klass 4 5 , 5 5 , 3 4 och 4 4 . Orientering inom synkretsen, kartan orienteras med hjälp av kompass vandring med hjälp av karta och kompass. Orienteringslöpning ring. Poängorientering.

OrienteringsLinjeoriente-

327 Skidlöpning. Skridskoåkning. Bandyspel. Ishockey.

Klass

1',

flickor.

Gymnastik. Bålrörelser. Ryggrörelser. 1. Motknäst. Ryggböjn. bakåt med handstöd, handfattn. eller låg armställn., ribbstol. 2. Framligg. Ryggböjn. bakåt med armförn. nedåt, handflatan i golvet. 3. Ridsitt. Ryggavspänn. och Ryggsträckn., utan armställn. eller armställn. samtidigt med ryggsträckn., bänk. Lekform: Spetsframbågknäsitt. Hastig resn. till Famnknäst. = »Gubben i asken» m. fl. 4. Knäfyrfota Växel armlyftn. uppåt. 5. Gripräckmotfällst. Svänga runt med små steg = »Mala salt». Bukrörelser. 1. Ridsitt. Ryggfälln. bakåt, bänk. Lekform: »Kapprodd», m. fl. 2. Ryggligg. eller Fotstödkrokligg. Växel knäuppböjn. och sträckn. = »Cykla». 3. Grenstupframlut. Handgång framåt med hjälp av kamrat, fattn. ovan knäleden = »Köra skottkärra». Sidrörelser. 1. Knäsittfyrfota, Grenknäfyrfota > Huvudvridn. och Sidvridn. med enkel armrörelse, eller Korssitt. 2. Grenst. Sidvridn. och Ryggböjn. snett nedåt med enkel eller dubbel armsvängn. eller sträckn. nedåt till motsatt sidas fot. Lekform: »Smidighetsprovet», »Klappa hälen», »Såga ved», »Hugga ved» m. fl. 3. Knäst. Sidböjn. från sida till sida utan armställn. eller armrörelse. 4. Slutsmalgrenst. Sidböjn. utan armställn. eller armrörelse, vänd bänk. 5. Korssidhäng. utg., ribbstol. Balansrörelser. 1. Balansgång framåt, vänd bom under knähöjd, vänd bänk. 2. Balansgång bakåt, vänd bom under knähöjd, vänd bänk. 3. Balansgång framåt med knäuppböjn., vänd bom under knähöjd, vänd bänk (parvis). 4. Balansgång framåt med stor boll under armen, vänd bom under knähöjd, vänd bänk. 5. Balansgång åt sidan med ringfattn., vända bänkar. Uppgång: a) Fri uppstign., bom, bänk.

328 bj Uppstign. från Sidmotst. vid Balanstvärst. från Motst., bom. c) Upplöpn. på lut. bänk, bom. Nedgång: a) Fri nedstign., bom, bänk. b) Djuphopp åt sidan och bakåt med handstöd på redskapet vid nedhoppet, bom, bänk. c) Djuphopp framåt, bänk. d) Löpn. nedför lut. bänk. Hävrörelser. 1. 2. 3. 4. 5.

Fallhäng. utg., bom i axelhöjd. Stuphäng. utg., ribbstol. Stegsitt. Vågslingr. med huvudet före, stege. Motfrånhäng. utg., Mothäng. utg. bom. Klätterhäng. utg., lodlina. Bundna hopp.

1. Sidmotst., Anspring. Sidhopp med åtvändn., böjda ben, lut. bänk. a) Anlopp snett emot redskapet. b) » vinkelrätt emot redskapet. 2. Anspring. Uppsittn. till Nigfyrfota, Djuphopp till sida, plint på längden. 3. Anspring. Mellanhopp, böjda ben, bom med sadel. 4. Anspring. Hänghopp med lodhäng. fattn., vändn. 180°, kroppen lodrätt, delad sats, samlat nedhopp, en lodlina. 5. Motnigfyrfota Kullerbytta framåt, Motst. Kullerbytta framåt, matta.

Lek. Smålekar. Stora lekar eller bollspel. Fästningsboll, rundboll, ballongboll. Terränglekar. Sånglekar och folkdanser. Idrott.

Löpning 60 m. Stafettlöpning Kast med stor och liten boll.

Fri idrott. (kurirstafett). Längdhopp utan och med anlopp. Simning. Orientering.

Kartläsning. Jämförande studium av kartan och terrängen (utefter vägar och stigar). Punktorientering. Orientering inom synkretsen genom syftning. Skidlöpning. Skridskoåkning.

329 Klass

2\

l4,

flickor.

Gymnastik. Bålrörelser. Ryggrörelser. t. Motst. Ryggböjn. bakåt, med handstöd, handfattn. eller låg armställn., ribbstol. 2. Framligg. Ryggböjn. bakåt, med låg armställn. 3. Fotstödkrokligg. Frånspänning. 4. Korssitt. Ryggavspänning och Ryggsträckn., utan armställn. eller armställn. sam tidigt med ryggsträckn. 5. Ridsitt. Armsim, bänk. Bukrörelser. 1. Tvärsitt. eller Tvärtrubbhelsitt. Ryggfälln. bakåt 30—45°, bänk, ev. (:). 2. Ryggligg. Bensim. 3 Högframlut. utg., bänk, bom. Sidrörelser. 1. Ridsitt eller Korssitt. Skruvvridn. med låg armställn. eller Kastvridn. med låg armrörelse, ev. med fingerstuds mot bänk eller golv. 2. Grenst. Sidvridn. med växel armsträckn. framåt. Lekform: »Boxning», »Simma crawl». 3. Grenst. Sidböjn. utan armställn. eller armrörelse. 4. Halvspännsidmotslutst. Frånspänn = »Spänna båge», ribbstol. 5. »Hjulning». Balansrörelser. 1. Balansgång framåt uppför lut. vänd bänk. 2 Balansgång framåt över hinder, sadel, kägla, stor boll, kastpåse, vänd bom i knähöjd, vänd bänk. 3. Balansgång framåt med djup knäböjn. till fattn. om redskapet, vänd bom i knähöjd, vänd bänk. 4. Balansgång framåt med boll på huvudet, bollen stödes med en hand, vänd bom i knähöjd, vänd bänk. 5. Balanstvärst. utg. Balansgång åt sidan, vänd bom under knähöjd. Uppgång: a, b eller c = klass 1B. d) Uppstign. från Balanssidsitt. med fattn. om redskapet, bom. Nedgång: a, b. c eller d = klass l 5 . e) Nedstign. till Balanssidsitt., bom.

1. 2. 3. 4 5.

Hävrörclser. Fallhäng. Hävn., bom. Motbakåttåstödj. överkastn. med frånfattn. Järnväg. Kullerbytta framåt, bom. Stupvalvst. utg., ev. med hjälp av kamrat, ribbstol. Mothäng. Armgång åt sidan med kroppspendl. åt sidan, bom. Lodhäng. Äntring uppåt och nedåt, lodlina.

330 Bundna hopp. 1. Anspring. Sidhopp med åtvändn., böjda ben anlopp vinkelrätt mot redskapet, plint, två på varandra ställda bänkar med stöd för övre bänken. 2. Motst., Bakåttåstödj., Anspring. Uppsittn. till Järnväg, Djuphopp bakåt med bibehållen fattn. i bommen. 3. Anspring. Upphopp till Nigfyrfota, Djuphopp till sida eller Grenhopp framåt, »Katthopp», plint på längden. i. Sidmotst. Hänghopp mellan redskapet med motfrånhäng. fattn. dubbelbom. 5. Anspring. Kullerbytta framåt, låg plint. Lek. Smålekar. Stora lekar eller bollspel. Korgboll delat fält, rundboll, ballongboll. Terränglekar. Sånglekar och folkdanser. Idrott. Fri idrott. Löpning 60 m. Stafettlöpning (kurirstafett). Längdhopp utan och med anlopp. Höjdhopp. Kast med stor och liten boll. Simning. Orientering. Orienteringsvandring med hjälp av karta. Rapportorientering, cykel. Kompassen och dess användning. Miniatyrorientering i terräng. Orienteringsvandring med hjälp av karta och kompass. Skidlöpning. Skridskoåkning.

Klass

3&, 2 4 ,

flickor.

Gymnastik. Bålrörelser. Ryggrörelser. 1. Sträckryggstödmotst. Ryggböjn. bakåt (:), ribbstol. (:) = bakåttåstödj. utg.

331 2. 3. 4. 5.

Framligg. Ryggböjn. bakåt med armarna i mellanläge. Sträckryggstödtrubbkroksitt. Bakåtdragn., parvis. Kroksitt. utg. med armrörelser i mellanläge. »Lunkentus.» Gång eller löpn. framåt med långa, utfallsliknande steg och med växel armsvängn. framåt-uppåt.

Bukrörelser. 1. Fotfästtrubbkroksitt. Ryggfälln. bakåt, ribbstol eller (:). 2. Tvärhögtkroksitt. Ryggfälln. bakåt till Stupknähäng. utg., stöd på fötterna, lejdare, stege. 3. Framlut. utg. Sidrörelser. 1. Grenst. Sidvridn. med låg armställn. eller låg armrörelse. 2. Trubbkroksitt. Huvud- och sidvridn. ev. med tänjn. i Vridtrubbkroksitt., låg enkel armrörelse, handstöd på motsatt sidas knä. 3. Grenst. Sidböjn. med låg armställn. eller låg armrörelse. 4. Fotstödsidspjärnst. Sidböjn. mot uppstödda benets sida, utan armställn., ev. enkel armrörelse, ribbstol, bänk, bom. 5. Gångsidlut. utg. Balansrörclser. 1. Balansgång framåt på bommens smala sida, ovänd bom i knähöjd. 2. Balansgång framåt med springsteg, vänd bom under knähöjd, vänd bänk, parvis. 3. Balansgång framåt med Balansgångnigsitt. Mellanställn., vänd bom i knä—höfthöjd, vänd bänk. 4. Balansnigfyrfota. Förflyttn. framåt uppför vänd lut. bänk, vänd bom i knähöjd. 5. Anspring. Löpn. uppför och nedför lut., ovänd bänk. Uppgång: a, b, c eller d = klass 25, 1*. e) Sidmotst., Smalgrenst. (gränsle över redskapet) med fattn. om bommen med båda händerna — hopp upp till Balansnigfyrfota. Nedgång: a, b, c, d eller e =z klass 25, l 4 . f) Balansnigfyrfota Djuphopp till sida med fattn. i bommen med en hand eller djuphopp med vändn. mot redskapet och fattn. med båda händerna. Hävrörelser. 1. Mothävhäng. Sänkn., ribbstol. 2. Stegsitt. Lodslingr. uppåt och nedåt med huvudet före uppåt och benen före nedåt, stege. 3. Mothäng. Armgång åt sidan utan kroppspendl. eller svängn., bom. 4. Motst. Växel klivgång uppför lejdares sidor, lejdare. 5 a. Undervåghalvknähäng. utg., bom. b. » Benskifte, bom. Bundna hopp. 1. Anspring. Sidhopp med åtvändn., böjda ben, anlopp vinkelrätt mot redskapet, bom. 2. Anspring. Grenhopp, bock. 3. Anspring. Mellanhopp med bensträckn. framåt, bom med sadel. 4. Anspring. Hänghopp med lodhäng. fattn., två lodlinor. 5. Anspring. Kullerbytta framåt, matta, plint.

332 Lek. Smålekar. Stora lekar eller bollspel. Korgboll delat fält, långboll, ballongboll. Sånglekar och folkdanser. Idrott. Fri idrott. Löpning 60 m. Stafettlöpning (rundbanestafett). Längdhopp utan och med anlopp. Höjdhopp. Kast med stor och liten boll. Kast med slungboll (0*7 kg). Simning och livräddning. Orientering. = klass 2 5 , 1*. Orienteringsvandring med hjälp av karta. Rapportorientering, cykel. Kompassen och dess användning. Miniatyrorientering i terräng. Orienteringsvandring med hjälp av karta och kompass. Skidlöpning. Skridskoåkning.

K l a s s 45, 3 4 , f l i c k o r . Gymnastik. Bålrörelser. Ryggrörelser. 1. Knäst. Ryggböjn. bakåt med armarna i mellanläge. 2. Framligg. Ryggböjn. bakåt med stöd för fötterna, fri armställn. 3. Båghäng. utg., bom, ribbstol. 4. Knäfyrfota Växel arm- och benlyftning till något över vågplanet. 5. Gripsträck- eller Griphalvfamnutfalltåstödst. utg., ribbstol, bom. Bukrörelser. 1. Tvärtrubbhelsitt. Ryggfälln. och böjn. bakåt till nackstöd mot golvet, bänk, (:). 2. Ryggligg. Knäuppböjn. Knästräckn. och Bensänkn. 3. Stupframlul. utg., ribbstol, bom. Sidrörelser. 1. Ridsittl Sidvridn. med tänjn. i Vridridsitt. eller Vändgrenst., låg armställn. eller Grenst./låg armrörelse. 2. Grenst. Ryggböjn. nedåt med sidvridn. i bågformig bana, låg armrörelse = »Slå gräs».

333 3. Grenst. Sidböjn. med lyftn. av motsatt eller samma sidas häl, låg armställn. eller låg armrörelse. 4. Snettutfallst. eller Lodsidutfallst. utg. 5. Spännhögsidlut. utg., ribbstol. Balansrörelser. 1. Balansgång framåt nedför lut. vänd bänk. 2. Balansgång framåt med upptagning och nedläggning av kastpåse, stor boll eller band, vänd bänk. 3. Balansgång framåt med »Trä på nålen», »Trä fot över sammanknäppta händer», med uppehåll i Krokst., ev. band mellan händerna, vänd bom i höfthöjd. 4. Balansgång framåt med fotombyte, vänd bom i knä-höfthöjd, vänd bänk, ev. musik (hambo). 5. Balanstvärst. Förflyttn. åt sidan med vänd. 180° genom korssteg på bommens mitt, vänd bom i knähöjd. Uppgång: a, b, c eller d = klass 3 B , 2*. e) Järnväg. Vändn. till Balanssidsitt och Uppstign. till Balansst. Nedgång: a, b, c, d eller e = klass 3 5 , 2*. f) Nedstign. till Balanssidsitt. Djuphopp till sida med stöd av en hand eller med vändn. mot bommen och stöd av båda händerna. g) Nedstign. till Balanssidsitt. Vändn. till Balanstvärsitt. och Djuphopp framåt. Hävrörelser. 1. Järnväg. Vändn. till Sidsitt. utg. och fall till sida under bommen med motfrånfattn., bom. 2. Stupvalvst. utg., ribbstol, ev. med hjälp av kamrat. 3. Stegsitt. Korsslingr. snett uppåt och snett nedåt med huvudet före snett uppåt och med benen före snett nedåt, stege. 4. Motfrånhäng. Armgång bakåt med kroppspendl. framåt-bakåt, bom. 5. Undervåghalvknähäng. Slagäntr. med huvudet före, båglina. Bundna hopp. 1. Sidmotst. Sidhopp med frånvändn. mellan redskapet med halvhäng-halvjämväg. fattn., delad sats, delat nedhopp = Pendelhopp, dubbelbom. 2. Anspring. Grenhopp, bock, satsbräda. 3. Anspring. Mellanhopp till Högtst., Djuphopp till sida med stöd av en hand, plint. 4. Anspring. Hänghopp mellan redskapet med mothäng. fattn., bom och språnglina, dubbelbom. 5. Fotstödkrokligg. Kullerbytta bakåt. Nigfyrfota. Kullerbytta bakåt, matta.

Lek. Smålekar. Stora lekar eller bollspel. Korgboll fritt fält, långboll, handboll. Sånglekar och folkdanser.

334 Idrott. Fri idrott. Löpning 60 m. Stafettlöpning (rundbanestafett). Längdhopp utan och med anlopp. Höjdhopp. Kast med liten boll och slungboll (0-7 kg). Simning och livräddning. Orientering. Orientering inom synkretsen, kartan orienteras med hjälp av kompass. Orienteringsvandring med hjälp av karta och kompass. Orienteringslöpning. Linjeorientering. Poängorientering. Skidlöpning. Skridskoåkning.

K l a s s 5;i, 44, f l i c k o r . Gymnastik. Bålrörelser. Ryggrörelser. 1. Ryggstödst. Ryggböjn. bakåt, bom eller St. Ryggböjn. bakåt med låg armställn. 2. Mellanst. (häng). Framåtförn. till Spännbåghäng. utg. (:), två lodlinor. 3. Sträcknackstödfälltrubbhelsitt. Frånspänn., bänk och ribbstol. 4. Slappspetsframbåggrenst. Ryggsträckn. till Framfällgrenst. utg. med låg armställn. samtidigt med ryggsträckn. 5. Utfalltåstödst. Förflyttn. framåt och bakåt med växel armsvängn. framåt-bakåt, parvis = »Krigisk Pyrrikai». Bukrörelser. 1. Grenknäst. Ryggfälln. bakåt. 2. Ryggligg. Benlyftn. till Tåstödspjärnligg. utg. 3. Vågframlut. utg., bänk. Sidrörelser. 1. Grenst. Kastvridn., armarna i mellanläge. 2. Framfällgrenst. Sidvridn. med armrörelse = »Kämpaslag». 3. Grenst. Sidböjn. med tänjn. i Sidbåggrenst., låg armställn. eller hög enkel armrörelse. 4. Framåt-utfallst. utg. 5. Slappspetsdjupframbåggrenst. Bålrulln., utan armställn. eller armrörelse. Balansrörelser. 1. Balansgång framåt (bakåt) med vändn. 180°, Balansgång bakåt (framåt), vänd bom i knä-höfthöjd. 2. Balansgång framåt med bensvängn. (benpendl.) framåt-bakåt-framåt, vänd bom i höfthöjd, vänd bänk, ev. parallella bänkar och kedjefattn. 3. Balansgång framåt med Famnutfalltåstödst. Mellanställn. vänd bom i höfthöjd, vänd bänk, ev. parallella bänkar och kedjefattn.

335 4. Balansgång framåt med bollkast (t—2 bollar), vänd bom i höfthöjd. 5. Balansgång åt sidan med djup knäböjn. efter vartannat steg, vänd bom i knähöfthöjd. Uppgång: a, b, c, d eller e = klass 4 n , 3 4 . f) Järnväg. Benförn. till fotstöd på bommen. Vändn. till Balansnigfyrfota och resn. till Balansst. Nedgång: a, b, c, d, e eller f = klass 4 5 , 3 4 . g) Nedstign. till Balansnigfyrfota och Järnväg. Djuphopp bakåt. Hävrörelser. i. 2. 3. 1.

Järnväg, överslag framåt med raka ben, bom. Mellanfotstöd(fäst)stuphäng. utg., lodlinor. Stegsitt. Korsslingr. snett uppåt och snett nedåt med huvudet före, stege. Bredmothäng. Armgång till sidan utan kroppspendl. med handflyttn. hand intill hand, bom. 5. Motst. Växel klivgång uppåt och nedåt, lejdare, väggstege. Bundna hopp. 1. Anspring. Sidhopp med åtvändn. och Järnväg. Mellanställn. = »Plankhopp», dubbelbom, bom och plint. 2. Anspring. Grenhopp till Högtst., Djuphopp till sida, plint. 3. Bakåttåstödj. Sidhopp med frånvändn., delad sats, samlat nedhopp = »Fäkthopp», bom och plint med hopp över bommen. 4. Anspring. Hänghopp med lodhäng. fattn. med vändn. 180°, korsade linor. 5. Motgångnigfyrfota Kullerbytta med delat avtryck och uppåtresn. Lek. Smålekar. Stora lekar elier bollspel. Korgboll fritt fält, långboll, handboll, volleyboll. Sånglekar och folkdanser. Idrott. Fri idrott. Löpning 60 m. Stafettlöpning (rundbanestafett). Längdhopp utan och med anlopp. Höjdhopp. Kast med liten boll och slungboll (0-7 kg). Simning och livräddning. Orientering. 5

= klass 4 , 3 . Orientering inom synkretsen, kartan orienteras med hjälp av kompass. Orienteringsvandring med hjälp av karta och kompass. Orienteringslöpning. Linjeorientering. Poängorientering. Skidlöpning. Skridskoåkning.

336 Anmärkningar till kursplan i gymnastik med lek och idrott. Gymnastik. Omfattning. Bålrörelser: a. Ryggrörelser: Ryggböjning bakåt, rygghållning. Ryggböjningar framåt och nedåt äro ej upptagna som särskild övningsgrupp. De utföras lämpligen i samband med ryggböjning bakåt. b. Bukrörelser: Benlyftning, ryggfällning bakåt, bukhållning (lutande ställn.). c. Sidrörelser: Sidvridning, sidböjning, sidhållning. Balansrörelser. Hävrörelser. Bundna hopp. Härmed har begränsning skett till de viktigaste rörelsegrupperna. Icke medtagna äro: ordningsrörelser, armrörelser, benrörelser, huvudrörelser, gång, löpning och fria hopp. Det har varit en strävan att inom varje rörelsegrupp få fram de mest karakteristiska rörelsetyperna. Exempel från gruppen ryggböjning bakåt: Stående ryggböjning bakåt, Framliggande ryggböjning bakåt, Frånspänning, Spännböjning, även inledningar, Passiv ryggtänjning. Till varje typ höra ett flertal rörelser. De, som för denna kursplan utvalts, äro prövade i de klasser, för vilka de äro föreslagna. Rörelserna synas måhända i en del fall vara av enklaste slag och alltför lätta att utföra, men de äro valda med tanke på att nästan alla lärjungar böra ha möjlighet att fullgöra kursplanens fordringar. För att de i kursplanen upptagna övningarna skola kunna anpassas efter de olika arbetsmetoder, som förekomma inom svensk skolgymnastik, äro huvudsakligen typrörelser föreslagna och ej i detalj utformade övningar. Terminologien är den år 1935 av direktionen över gymnastiska centralinstitutet officiellt fastställda. Följande förkortningar ha använts: St. = stående, utg. = utgångsställning. Ord, som sluta på ändelserna -ing och -ande, förkortas genom att dessa ändelser ersättas med en punkt (.). Låg armställning och låg armrörelse = armarna under eller i vågplanet. Armarna i mellanläge = armarna i eller något över vågplanet. Hög armställning = armarna över vågplanet eller i lodplanet. (:) betecknar, efter en rörelses benämning, att levande stöd användes.

337 Lek. Omfattning. Smålekar. Stora lekar eller bollspel. Terränglekar. Sånglekar, för flickor. Folkdanser, för flickor. Kursplanen är utarbetad för all obligatorisk undervisning i lek inom- och utomhus, under ordinarie gymnastiklektioner och under friluftsdagar. Någon uppdelning av s m å l e k a r n a på de olika klasserna har ej gjorts. Flera av dessa smålekar kunna med fördel användas hela realskolan igenom. Förberedande övningar till b o l l s p e l e n skola inskjutas bland smålekarna och omfatta bollteknik, samspel och markering. Uppdelning av t e r r ä n g l e k a r n a har ej heller ansetts påkallad. De passa bäst för klasserna l 5 , 2° och l 4 . I anvisningarna för de högre läroanstalternas friluftsdagar linnes ett flertal terränglekar beskrivna. Idrott. Omfattning. Fri idrott. Simning och livräddning. Orientering. Skidlöpning. Skridskoåkning. Kursplanen är utarbetad för all obligatorisk undervisning i idrott inomoch utomhus, under ordinarie gymnastiklektioner och under friluftsdagar. Undervisningen i idrott avser att giva lärjungarna en grundläggande insikt och god färdighet i de idrottsgrenar, som övas i skolan. Skolidrotten får ej leda till specialisering, utan utbildningen skall vara så mångsidig som möjligt. I klasserna 5 5 och 44 bör dock hänsyn tagas till lärjungarnas individuella intressen. Skolungdomens idrottstävlingar böra i största möjliga utsträckning handhavas av skolan. Anordnas skoltävlingar av utomstående, bör lärare medverka. All tävling utan föregående träning är olämplig. Det h a r icke ansetts nödvändigt att uppdela s i m - o c h l i v r ä d d n i n g s ö v n i n g a r n a på de olika klasserna. För de realskolor, som h a möjlighet att anordna simundervisning, torde nedanstående anvisningar kunna tjäna till vägledning. Simundervisningen skall i första hand anordnas för de icke simkunniga lärjungarna. Sedan dessa genom lämpliga övningar erhållit vana att vistas 22—516517. IV: 3

338 i vattnet, tager den egentliga simundervisningen sin början, varvid det i regel torde vara lämpligt att börja med bröstsim och ryggsim. De simkunniga kunna därjämte undervisas i crawl, vattentrampning, flytning, dykning, hopp från trampolin och livräddning. Till livräddning hör förmåga att simma med kläderna på, taga av kläderna i vattnet, dyka efter föremål, använda olika lösgöringsgrepp, föra en drunknande i land och företaga upplivningsförsök med skenbart drunknad. Om möjligt skola alla lärjungar lära sig simma. Anteckning om simkunnighet bör göras på lärjunges vårterminsbetyg. I samtliga realskolor skall förberedande simundervisning (torrövningar) anordnas. De elementära simsättens rörelsebanor, andningsteknik m. m. inläras i klasserna l 5 , 2 5 och l 4 . Livräddningens torrövningar förläggas till klasserna 3 5 , 4 5 , 2 4 och 3 4 . Instruktion rörande livräddning på is skall även förekomma och förlägges till sistnämnda klasser. För de realskolor, som ha möjlighet att anordna undervisning i s k i d l ö p n i n g , torde följande anvisningar kunna tjäna till vägledning. Undervisningen skall i första hand omfatta elementär skidutbildning. För de yngre barnen kan skidfärdighet uppnås genom skidlekar och andra enkla övningar. Därest förutsättningar finnas, bör utbildningen kunna fortsätta och även omfatta delar av den avancerade skidlöpningen. Instruktiva utflykter och tillämpningsövningar skola omväxla med de formella övningarna. Formella övningar i skidutbildning: Slätlöpning. Löpning utan stavar. Löpning med stavar: Växelvis stavföring i 2-takt och 4-takt (diagonalgång). Samtidig stavf öring (stakning). Förflyttning uppför. Sneddning i sicksack. Saxning. Trampning. Utförslöpning. Löpning utför i normalställning, hukad ställning och skråställning. Balansövningar och fartövningar. Bromsningsövningar: Plog, Sladd. Svängtekniska övningar: Trampsväng, Plogsväng, Plogkristianiasväng, Kristianiasväng. Backhoppning, för gossar. Nedanstående anvisningar torde kunna tjäna till vägledning för de realskolor, som ha möjlighet att anordna undervisning i s k r i d s k o å k n i n g . Nybörjare skola lära vanlig åkning framåt, först parvis och sedan en och en. På samma sätt övas även åkning bakåt. Till elementär skridskoåkning kan även räknas bromsning, vändning helt om och s. k. klyvning. Så snart

339 tillräcklig åkfärdighet uppnåtts, böra skridskolekar förekomma. För gossar i klasserna 3 5 och 2 4 bör anordnas bandyspel, i klasserna 4 5 , 5 5 , 3 4 och 4 4 tillika ishockey. Spel lag mot lag skall föregås av instruktion och förberedande övningar. Dessa skola icke minst tjäna till att öka lärjungarnas åkförmåga. För flickor kunna från klass l 5 enkla former av konståkning övas. Skridskofärder böra finnas med på friluftsdagarnas program. Undervisning i iskunskap och livräddning på is skall meddelas.

Slöjd. Slöjd

för

gossar.

1. Mål. Undervisningen i slöjd för gossar har till uppgift att, på grundval av lärjungarnas i folkskolan inhämtade kunskaper och färdigheter i praktiskt arbete, bibringa dem förmåga att självständigt förfärdiga enkla föremål av trä eller annat lämpligt material för hemmet, skolan, leken och friluftslivet, fostra till allmän händighet, ordning och noggrannhet, utveckla praktiskt omdöme, formsinne och god smak samt väcka håg och aktning för handens arbete. 2. Kursfördelning. a. F e m å r i g

realskola.

Klass 1 (2 timmar i följd). Föremål av trä utan sammansättningar eller med enkla sådana, såsom skärbräden, brödbräden, hängare och andra enklare föremål för hemmet, ljusstakar, leksaker, trafikmärken, idrottsredskap, julsaker, enkelt målade, holkar och bord för fåglar, lek- och idrottsredskap, spel. Klass 2 (2 timmar i följd). Föremål av sammansatta delar men med enkel konstruktion, såsom bokstöd, pimpelspön, blomkrukspallar och fotskrapor, lämpligt ytbehandlade. Sammansatta föremål av något svårare konstruktion, lämpligt ytbehandlade och dekorerade, såsom pallar, bokställ, hyllor, väggställ och brickor. Klass 3 (2 timmar i följd). Enkla mindre bord, taburetter, bakbord, strykbräden, lådor, skrin, kistor och skåp. Mindre armatur av lämpligt material (trä och metall). Reparation av föremål från hemmet. Alternativ. Metallslöjd. Enkla föremål utan sammansättningar eller med lättare sådana, såsom skohorn, skohängare, skidskrapa, ljusstakar, ställ för varma kärl, askraka, papperskniv, nyckelhängare, kakspade, nötknäppare. Klass 4 (2-5 timmar helst i följd). Mindre bokhyllor, bords- och golvlampor samt annan elektrisk armatur av lämpligt material. Skidor och idrottsredskap. Friare val av arbeten, allt efter lärjungens förmåga.

340 Alternativ. Metallslöjd. Föremål med enkla sammansättningar, enklare smide, lödning, såsom klädhängare, bakplåtstång, hängare för våta skor, huggmejsel, skruvmejsel, kakformar, ljusstakar, blomställ, skålar. b. F y r a å r i g

realskola. 5

Klass 1 (2 timmar i följd) = klass 2 . Klass 2 (2 timmar i följd) = klass 3 5 . Klass 3 (2-5 timmar) = klass 4 5 . Anm. De lärjungar i realskolans högsta klass och på gymnasiet, som så önska, böra, om förhållandena det medgiva, tillåtas att deltaga i den obligatoriska slöjdundervisningen. Dessutom anordnas på tid utanför timplanen frivillig undervisning i slöjd i den utsträckning, därtill anslagna medel tillåta och förhållandena i övrigt medgiva. Anmärkningar till kursplanen i slöjd för gossar. 1. Enligt undervisningsplanen för rikets folkskolor bör gossarnas slöjd i skola av A-formen under de första skolåren i huvudsak upptaga enklare sömnadsarbete och under det fjärde pappslöjd; under de följande åren skola de erhålla undervisning i träslöjd, under sjunde och åttonde skolåren alternativt i metallslöjd. Då emellertid slöjdundervisningen i folkskolan icke överallt gjorts till ett obligatoriskt ämne, ha särskilt de gossar, som erhålla inträde i den femåriga realskolan, ej i någon större utsträckning deltagit i n ä m n d a undervisning. Underlaget för undervisningen i praktiskt arbete är därför så skiftande, att en kursplan, byggd på i folkskolan inhämtade färdigheter i slöjd, knappast kan bliva allmängiltig. De gossar, som från folkskolans sjätte klass övergå till fyraårig realskola, torde dock i allmänhet ha inhämtat så mycket av grundläggande färdigheter, att de böra kunna arbeta självständigt. 2. Undervisningen i gosslöjd bör syfta till att lära barnen planera manuellt arbete samt utföra enklare föremål, som förekomma i ett hem eller ligga inom lärjungarnas intresseområden, och att därigenom bibringa dem förmåga att hjälpa sig själva, vara företagsamma och genom en aktiv inställning försöka lösa praktiska uppgifter, som möta dem i livet. Detta arbete bör utföras under sådana förhållanden, att lärjungarna känna tillfredsställelse med att ha frambringat ett praktiskt föremål och känna glädje under arbetet. En förutsättning härför är, att det praktiska arbetet i slöjdsalen ordnas i anslutning till aktuellt sådant, förekommande såväl på hemorten som inom de områden, vilka i olika avseenden stå i förbindelse med denna. Vid slöjdundervisningen bör noga uppmärksammas, att i tekniskt avseende riktiga metoder användas vid sammansättningar och att sådana formgivningar väljas, som ansluta sig till materialets egenart. Lärjungarna böra

341 göras uppmärksamma på skillnaden mellan hantverklig och storindustriell produktion, på de möjligheter till personlig insats, som det produktiva arbetet tillåter samt på skillnaden även i fråga om användningsområden mellan personlig och kollektiv formgivning. 3. Vid val av arbeten för den första undervisningen bör läraren utvälja enkla sådana, som huvudsakligen ge övning i uppritning, sågning och hyvling. Vid dessa elementära övningar bör läraren giva för hela slöjdgruppen gemensam instruktion. Även i fortsättningen bör läraren, då nya övningar skola införas, giva dylik gemensam instruktion. I övrigt bör undervisningen i möjligaste mån bedrivas individuellt och lärjungen ha möjlighet att inom gränserna av sin färdighet utföra av honom själv uppritade arbeten med stegrad svårighetsgrad. Läraren skall dock övervaka och godkänna planeringen av arbetet och tillse, att icke arbeten av större svårighet ifrågasättas än som lärjungen kan ha förutsättningar att fullfölja. Under de senare slöjdåren böra lärjungarna kunna mera självständigt utföra sina uppgifter, vilket dock icke får ge läraren anledning att släppa undervisningen. Till ledning för val av arbeten böra lärjungarna ha tillgång till ett slöjdbibliotek med förebilder samt med uppgifter om arbeten, som passa för olika stadier, och om deras lämpliga utförande. I biblioteket böra även finnas anvisningar på speciella detaljarbeten, såsom montering av elektriska ledningar (gällande föreskrifter angående elektriska monteringsarbeten måste noga observeras och ovillkorligen klargöras för lärjungarna), tillvägagångssättet vid sammanfogning av arbetsstycken medelst spikning, skruvning, limning, sinkning, gradning, lödning, svetsning och nitning, tillvägagångssättet vid etsning och härdning samt förklaring därtill. Vidare böra där finnas uppgifter om och prov på trä och metallvaror samt övrigt material, som kan komma till användning, prov på betser, lacker, färger o. s. v. Varje lärjunge bör i anslutning till de för arbetena utförda ritningarna göra anteckningar om erforderligt material, ytbehandling m. m. och i vissa fall göra enkla kostnadsberäkningar. 4. Även om slöjdarbetet av lämplighetsskäl huvudsakligen bör begränsas till föremål av trä eller, i mindre utsträckning, av metall, är det av vikt, att även andra material prövas och komma till användning. Vid undervisningen bör det uppmärksammas, att vid tillverkningen av ett föremål det för föremålets funktion lämpligaste materialet kommer till användning och att beräkningar rörande kostnad, hållfasthet och utseende därvid äro bestämmande faktorer. I sådant syfte bör en för träslöjd inredd lokal även förses med de nödvändigaste verktygen för arbeten av papp och papper, metall, fibermaterial och konstharts (bakelit e t c ) . Det är mycket önskvärt, att vid läroverk, särskilt där teknisk linje är inrättad eller där eljest för ändamålet behövlig utrustning finnes, undervisning i metallslöjd anordnas. 5. Metallslöjd må kunna införas såsom alternativ i läroverk, där härför passande lokaler med utrustning kunna anskaffas och där lämplig lärare

342 finnes. I läroverk, där metallslöjd införes, bör undervisningen i träslöjd vara obligatorisk i klasserna 1 och 2 av den femåriga linjen. I de följande två klasserna, liksom i den fyraåriga linjens två lägsta klasser, böra lärjungarna få välja mellan trä- och metallslöjd. Det kan anses, att lärjungarna i de två lägsta klasserna av den femåriga linjen äro väl unga för att deltaga i denna mera krävande slöjdart. Ej heller finnas överallt nödiga förkunskaper, i det att undervisning i slöjd ännu ej är införd i alla folkskolor och att denna undervisning ofta icke tager sin början förrän i folkskolans femte klass. Träslöjden bör således vara den grundläggande slöjdarten för alla; lärjungarna böra ej vara obekanta med träet som material. Då slöjden skall tjäna lärjungarnas uppfostran och avser att bibringa dem elementära begrepp om vissa sidor i det praktiska livet, må denna sida av undervisningen i praktiska ämnen beaktas. P å många platser rör sig arbetslivet kring mekaniska industrier. Då ett stort antal lärjungar komma från hem, där fadern är sysselsatt vid sådana företag, kan man tänka sig, att även sönerna söka sig in på områden, som ligga dessa arbetsfält nära. Det kan därför vara av vikt, att lärjungarna i de högre klasserna genom undervisningen i metallslöjd erhålla någon praktisk erfarenhet av metaller och deras bearbetning samt om verktyg härför. Ur pedagogisk synpunkt torde intet kunna anföras mot metallslöjden. Den ä r tvärtom särdeles betydelsefull, bland annat för fostran till ordning och precision. Vidare bör undervisningen i metallslöjd lämpligen kunna sättas i samband med fysikundervisningen på så sätt, att lärjungarna jämlöpande med denna lämpligen kunna förfärdiga fysikaliska apparater m. m. Om undervisning i metallslöjd skall kunna bedrivas med framgång och fylla sin uppgift, erfordras god maskinell utrustning. Bland maskiner, som oundgängligen behövas, nämnas supportsvarv, bänksvarv, pelarborrmaskin — alla med tillbehör för utnyttjande av desamma, — smärgelmaskin med putsskivor samt banksax. Lärjungarna skola erhålla undervisning om verktygens rätta användning och vård med hänsyn till verktygens konstruktion, om tekniska hjälpmedel samt om mätverktyg. Vad angår materialkännedom, bör någon undervisning lämnas om olika metaller såsom koppar, mässing, tenn etc, om olika järn- och stålsorter, stålets inre byggnad, struktur och omvandling. 6. Arbetet inom en slöjdavdelning bör så ordnas, att varje lärjunge har en bestämd arbetsplats och under de första skolåren en personlig arbetsuppgift. På ett högre stadium böra lärjungarna, om passande uppgifter finnas, samarbeta för uppgifternas lösande. Undervisning, som gäller verktyg, material eller formgivning, bör i regel meddelas hela avdelningen gemensamt, även om detaljerna icke vid tillfället äro aktuella för den enskilde lärjungen. Lärjungarna skola undervisas att iakttaga god ordning på sin arbetsplats,

att gemensamt svara för att allmänna verktyg läggas på sina bestämda platser och att slöjdsalen lämnas i ett ordnat skick. 7. Lärjungarna böra undervisas i att grundligt planera sina arbeten och att genom utförandet av enkla ritningar visa, att uppgiften är genomtänkt och förstådd. Läraren bör i anslutning härtill göra lärjungarna uppmärksamma på olika ritningsmetoder och deras användningsområden. För slöjdarbetet kunna projektionsskisser i skala vara tillfyllest. Innan ett mera självständigt arbete påbörjas, bör läraren förvissa sig om att uppgiften är genomtänkt och att arbetets formgivning på ett tillfredsställande sätt ansluter sig till föremålets funktion och till det material, som skall användas. Därvid böra övriga lärjungar i slöjdavdelningen, som tillhöra samma stadium, göras uppmärksamma på formgivningsdetaljer, som kunna vara av allmännare intresse genom sin härledning eller sin anpassning till funktion och material. Lärjungarna böra häri genom sådana allmänna diskussioner vänjas vid att i samförstånd med kamraterna diskutera slöjdarbetets utformning. 8. Vid undervisningen i slöjd bör läraren städse söka anknytning till skolans övriga ämnen. Det praktiska arbetet i slöjdsalen har sålunda i mycket en ställning mellan den teoretiska undervisningen och det praktiska arbetslivet. Slöjdläraren bör sålunda söka anknyta sin undervisning till skolans teori och arbetslivets praktik. Detta kan ske inom flera ämnen, såsom fysik, kemi, matematik, biologi med hälsolära och teckning. Läraren i slöjd bör taga kännedom om skolans undervisning i övrigt och söka kontakt med lärare i andra ämnen, särskilt då lärjungarna välja arbeten, som anknyta till annan undervisning. 9. I undervisningen i slöjd för gossar må, där omständigheterna så medgiva, även flickor deltaga. För flickornas del kan det vara lämpligt att efter de grundläggande övningarna med uppritning, sågning och hyvling, inlägga sådana arbeten, som kunna förekomma i ett hem, t. ex. att spika, skruva, limma och att utföra smärre reparationer av olika slag. Då det kan förutsättas, att gossarna arbeta i slöjdarten under längre tid än flickorna, hinna de förra i regel inhämta de angivna kunskaperna och färdigheterna, utan att dessa avsnitt behöva särskilt uppmärksammas. 10. Läraren bör noga följa de enskilda lärjungarnas arbete och genom regelbundna anteckningar avgiva detaljerade omdömen över deras förmåga att planera ett arbete, att taga initiativ, över deras energi och uthållighet, koncentrationsförmåga, allmänna omdöme, sinne för detaljer och precision. Tillsammans med det vanliga vitsordet om tillägnade färdigheter i ämnet böra de gjorda anteckningarna vara värdefulla för bedömandet av lärjungens lämplighet, t. ex. vid val av vissa yrken.

344 Slöjd

för

flickor.

1. Mål. Undervisningen i slöjd för flickor har till uppgift att, på grundval av folkskolans undervisning i ämnet, bibringa lärjungarna någon färdighet i att tillverka enkla klädesplagg och föremål i övrigt, som äga betydelse för hemmet, ävensom att i samband därmed utveckla smaken samt väcka aktning och håg för praktiskt arbete. 2. Kursfördelning. a. F e m å r i g

realskola.

Klass 1 (2 timmar). Stickning, rätt och avigt, med 5 stickor. Måttagning och tillklippning av plagg med sömnad för hand och enkel maskinsömnad. Prydnadssöm: Korsstygn på grovtrådigt material, sydda över tygets räknade trådar. Modellförslag: Raggsockor, tennissockor, vantar. Hängselkjol, solklädning, shorts. Fyllnadsarbete: Knyppling eller stickning. Klass 2 (2 timmar). Symaskinens skötsel och användning. Måttagning och tillklippning samt sömnad företrädesvis på maskin av underkläder. Strumpstoppning. Prydnadssöm: Hopdragssöm, hålsöm eller plattsöm. Modellförslag: Linne och byxor, nattlinne eller pyjamas. Fyllnadsarbete: Knyppling, stickning eller prydnadssöm. Klass 3 (2 timmar). Linne- och klädsömnad på maskin. Demonstration av hur mönster förstoras och förminskas. Lappning och lagning, om möjlighet finnes maskinstoppning. Materiallära: de viktigaste textila råvarorna, deras användning och egenskaper. Undersökning av material med hänsyn till ursprung och kvalitet. Tyg val för olika ändamål. Modellförslag: Skolköksförkläde och snibb, klädning eller arbetsrock. Knyppling eller prydnadssöm. b. F y r a å r i g

realskola.

Klass 1 (2 timmar). Måttagning och tillklippning av plagg för linnesömnad och enkel klädsömnad, företrädesvis maskinsömnad. Demonstration av hur mönster förstoras och förminskas. Stoppning och lagning. Modellförslag: Örngott. Underkläder eller blus. Fyllnadsarbete: Stickning. Prydnadssöm: Hålsöm, korsstygn eller plattsöm. Klass 2 (2 timmar). Fortsatt linne- och klädsömnad. Om möjlighet finnes maskinstoppning. Materiallära: De viktigaste textila råvarorna, deras användning och egenskaper. Undersökning av material med hänsyn till ursprung och kvalitet, tygval för olika ändamål.

345 Modellförslag: Skolköksförkläde och snibb eller underkläder, klänning eller arbetsrock. Fyllnadsarbete: Prydnadssöm eller stickning. Anm. 1. Material- och kostnadsberäkningar böra förekomma i samtliga klasser. Anm. 2. På tid utanför timplanen anordnas frivillig undervisning i slöjd för flickor i den utsträckning, därtill anslagna medel tillåta och förhållandena i övrigt medgiva. Anmärkningar till kursplanen i slöjd för flickor. 1. Den kvinnliga slöjden är ett viktigt bildnings- och uppfostringsmedel, i den mån undervisningsämnet utnyttjas till att utveckla lärjungarnas smak och fostra dem till ordning och noggrannhet, arbetsamhet och ihärdighet. Undervisningen bör i första hand syfta till att bibringa lärjungarna kunnighet i sådant arbete, som äger praktisk betydelse för hemmet. Därjämte bör, så långt tiden medgiver, undervisning meddelas i prydnadsslöjd, vilken lämpligen anknytes till hemortens traditioner men anpassas efter nutidens behov. Undervisningen bör läggas så, att den utvecklar lärjungarnas självständighet i fråga om arbetets planläggning och utförande samt främjar hågen för fortsatt eget arbete. Alltför svåra och tidsödande uppgifter undvikas. 2. Innan en ny arbetsuppgift påbörjas, bör lärarinnan genomgå de grundläggande arbetsmomenten inför hela avdelningen. I övrigt bör undervisningen i möjligaste mån bedrivas individuellt. För att utveckla lärjungarnas omdömesförmåga och stimulera deras intresse är det lämpligt att de beredas tillfälle att utforma arbeten eller arbetsdetaljer efter egna förslag. Det utförda arbetet får därigenom större personligt värde. I den mån kontakt med teckningsundervisningen är möjlig, bör den väl tillvaratagas. Utförandet av t. ex. någon av våra landskapssömmar kräver en väl avvägd komposition, till vars utformning teckningsundervisningen lämpligen k a n medverka. 3. Införandet av s. k. arbetsböcker är ur undervisningssynpunkt värdefullt. Varje elev kan lämpligen redan i l 5 resp. I 4 anskaffa en för ändamålet avpassad anteckningsbok, där redogörelse för varje arbete införes. Lämpligt är, att lärjungarna redan under arbetets gång göra anteckningar om de olika momenten i utförandet. Härigenom vinna de större säkerhet i arbetssättet och kunna lättare på egen hand gripa sig an med uppgifter av samma eller liknande art. Även material- och kostnadsförslag böra ha sin plats i arbetsboken. För att tiden i största möjliga mån skall kunna tillvaratagas, kräves tillräcklig undervisningsmateriel, såsom textila bildverk, framför allt över det egna landskapets allmogemönster, modejournaler och en samling modeller av lämpliga arbeten, vilken årligen förnyas och ändras.

346 Det är angeläget, att undervisningsmaterielen ej föråldras utan tid efter annan kompletteras och ändras eller förnyas. 4. Maskinsömnad i klass l 5 bör endast omfatta enkla, raka sömmar såsom förberedande övningar i maskinsömnadsteknik. I följande klass övas maskinsömnad ingående. Den 4-åriga realskolans elever ha i folkskolan erhållit grundläggande kunskap om symaskinens skötsel och användning och erhålla i klass 1 ytterligare övning i tekniken. Med hänsyn till det praktiska värdet av kunskap i maskinstoppning, är det önskvärt, att lärjungarna så vitt möjligt erhålla övning i denna teknik. Någon verklig övning i förstoring och förminskning av mönster kan knappast medhinnas i realskolan. Genom demonstrationer kunna emellertid lärjungarna bibringas någon kännedom om tillvägagångssättet. Materialläran bör icke få taga mycken tid i anspråk. Den bör huvudsakligen bedrivas genom demonstrationer av olika råmaterial och tygsorter och genom utnyttjande av lärjungarnas egna observationer om dessas användning, hållbarhet m. m. I klass 3 5 och 24, där klädsömnad ingår, kan det vara värdefullt att, där så är lämpligt, låta ändringsövningar ingå. Att av ett gammalt plagg skapa ett fullvärdigt nytt är ur både pedagogisk och ekonomisk synpunkt en värdefull arbetsprestation. Lärjungar i klass 2 4 böra ha möjlighet att sy en skolköksutrustning. En sådan ha visserligen dessa lärjungar enligt kursplanen för kvinnlig slöjd förfärdigat i folkskolans sjätte klass, men då den här varit avsedd för användning redan i sjunde klassen, kan det befaras, att plaggen blivit urväxta eller hunnit slitas ut i hemmet, innan de komma till användning i realskolans skolköksundervisning i klass 3 4 . Knyppling synes endast undantagsvis böra förekomma i den 4-åriga realskolan, då slöjdundervisningen här blott omfattar två år med 2 veckotimmar, vilket får anses vara alltför kort tid för övning i denna slöjdart. 5. Där särskild lokal för den kvinnliga slöjden finnes bör denna vara rymlig med god såväl naturlig som artificiell belysning. Lämpliga arbetsbord och rymliga tillskärningsbord med linoleumbeläggning (för kritteckning) samt erforderliga anordningar för provning och pressning skola höra till utrustningen. En nödvändig förutsättning för att undervisningen skall kunna bedrivas under effektiva och väl ordnade former är att behovet av förvaringsskåp, symaskiner och utrustning i övrigt väl tillgodoses.

347 Hemkunskap och hushållsgöromål. 1. Mål. Undervisningen i hemkunskap och hushållsgöromål har till uppgift att giva lärjungarna en grundläggande kännedom om skötseln av ett hushåll och någon färdighet i hushållsgöromål, att utveckla deras praktiska anlag samt att väcka deras intresse och ansvarskänsla för hemmets uppgifter. 2. 5

Kursfördelning.

4 Klass 4 och 3 (gossar och flickor, 0*5 timmar). Hemmets och den enskildes ekonomi: konsumtionens och det egna hushållets praktiska ordnande; inkomsternas lämpliga fördelning på olika utgiftsposter; försäkringar; skuldsättning. (Flickor, 4-5 timmar.) Hushållslåra med hushållsgöromål. Hushållslära (0-5 timmar): N ä r i n g s - o c h f ö d o ä m n e s l ä r a : Näringsämnenas uppgifter i organismen, deras egenskaper och förekomst. Betydelsen av en ändamålsenligt sammansatt kost. De viktigaste födoämnena med särskild hänsyn till deras användning ur näringshygienisk och ekonomisk synpunkt. Grundprinciperna för födoämnenas tillagning och förvaring. Uppgörande av matsedlar. M a t e r i a l - o c h h e m v å r d s l ä r a : Hemmets och särskilt kökets inventarier och deras vård. Typer av spisar och bränslesorter med särskild hänsyn till ortens förhållanden. Anvisningar beträffande de dagliga rengöringsarbetena i hemmet, särskilt i kök och sovrum, samt beträffande veckostädning och storrengöring. Korta anvisningar beträffande vatten, tvättmedel och tillvägagångssätt vid tvätt. Hushållsgöromål (4 timmar). M a t l a g n i n g : Beredning av enklare maträtter, varvid undervisningen bör inriktas på typrätter. Bakning av jäsbröd och enklare småbröd. Konservering. Dukning och servering. H e m v å r d , t v ä t t - o c h k l ä d v å r d : Rengöringsarbeten i samband med matlagningen. Städning av kök och sovrum. Tvätt av hushållslinne, underkläder, strumpor och enkla klänningar. Mangling, strykning och pressning. Uttagning av de vanligast förekommande fläckarna. Skodonens dagliga skötsel. I samband med det praktiska arbetet beräkning av kostnader för måltider, rengöring, tvätt m. m. Detaljerad kursförteckning samt anmärkningar till kursplanen i hemkunskap och hushållsgöromål. Ämnets benämning h a r ändrats från hushållsgöromål till hemkunskap och hushållsgöromål med hänsyn till att en särskild kurs i hemmets och den enskildes ekonomi inlagts i undervisningen.

348 Framställningen av hemmets och den enskildes ekonomi beräknas omfatta följande huvudmoment: Diskussion kring den första arbetsförtjänsten och dess lämpliga användning. I anslutning härtill bokföringens första grunder. Studier och samtal kring hemmets budget och uppgörande av typiska budgetförslag för olika hushållskategorier och inkomster, varvid varje särskild post i budgeten noggrant analyseras. Därvid beaktas ej minst sådana moment som försäkringar, sparande (skuldamortering och direkt sparande), räntor, skatter (den samhällsekonomiska delen av skatteproblemet behandlas i samhällsläran). Betydelsen av en god husmodersutbildning, hemarbetets rationalisering, kontant- och kreditköp. Kostnadsberäkningar över lejd arbetskraft och över diverse tekniska hjälpmedel. Bosättningskalkyler. Undervisningen bör lämpligen handhavas av lärarinnan i hemkunskap och hushållsgöromål. Det förutsattes, att den nuvarande lärarinnentbildningen förstärkes. Det är önskvärt att även gossar erhålla tillfälle att deltaga i en kortare kurs i praktiskt hushållsarbete (»scoutmatlagning»).

Scoutmatlagning. Mål. Undervisningen i scoutmatlagning har till syfte att lämna manliga lärjungar inblick i hemsysslorna, särskilt matlagning, och att för dem klargöra hemarbetets betydelse och värde, att väcka och utveckla praktiska anlag samt att uppmuntra intresse för friluftsliv. Arbetsordning. Varje arbetsdag beräknas omfatta receptgenomgång med kostnadsberäkning, matlagning, måltid och avslutande rengöringsarbeten. Matsedel (till huvudsaklig ledning): 1. Pannbiff, kokt potatis och makaroner. Saftkräm. 2. Hotch-potchsoppa. Tunna pannkakor eller fattiga riddare. 3. Kokt eller stekt fisk, potatis. Russinris eller äppelris. 4. Stuvad vitkål, kokt eller stekt korv. Mannagrynskräm med saftsås. 5. Kött- och grönsaksgryta eller korv- och grönsaksgryta. Fruktsoppa.

349 6. Köttbullar, råkost, kokt eller stekt potatis. Chokladkräm eller maizenakräm. Anmärkningar till kursplanen i scoutmatlagning. Undervisning i scoutmatlagning beräknas anordnad såsom fritidssysselsättning för manliga lärjungar i realskolans näst högst klass med en anslagen tid av 2V2 lektionstimmar i veckan (2 timmar å 60 min.) under 6 veckor. Med hänsyn till att undervisningen måste förläggas till eftermiddagarna efter den ordinarie läsdagens slut har längre lektionstid icke kunnat beräknas. För att varje deltagare under dessa förhållanden skall kunna få önskvärt utbyte av kursen, måste undervisningsavdelningarna hållas mindre än vid vanlig skolköksundervisning. Maximiantalet deltagande lärjungar bör således vara 12. Förutsättningen för att undervisning av detta slag överhuvud skall få anordnas bör vara, att minst 6 lärjungar anmäla sig till deltagande. Med hänsyn till den begränsade arbetstiden har intet annat husligt arbete än matlagning och därmed sammanhängande rengöringsarbeten inlagts i kursen. Undervisningen måste ha rent praktisk karaktär; i samband med receptgenomgång och praktiskt arbete torde emellertid vissa notiser kunna ges rörande den lämpliga sammansättningen av en måltid samt rörande husgerådens beskaffenhet och vård. På arbetsschemat ha endast upptagits enkla rätter, som icke kräva långt förberedelsearbete och som även lämpa sig för tillagning i det fria. Då lektionstiden tankes förlagd till eftermiddagen, ha endast middagsrätter kunnat upptagas; dessa ha dock valts så, att tillagningsmetoderna äro tillämpliga även på enkla frukost- och lunchrätter. Ledamöterna Karin Cardell, Fredriksson, Sigrid Jonsson, Jonzon, Karnell och Persson vilja i fråga om realskolans kursplaner anföra följande. »De organisationsförslag, som i betänkandet angående skolpliktstidens skolformer framlagts dels av ledamöterna Karin Cardell och Jonzon, dels av ledamöterna Fredriksson, Sigrid Jonsson, Karnell och Persson, överensstämma i det avseendet, att kurserna för de tre högsta klasserna på examenslinjerna, vare sig det gäller 5-årig, 4-årig eller 3-årig realskola, omedelbart ansluta sig till de allmänna kurserna för klass 6 i folkskolan, i fråga om alla ämnen utom engelska enligt de förstnämnda ledamöternas förslag och i fråga om alla ämnen enligt det av de sistnämnda ledamöterna framställda förslaget. I det hela uppfylla de i det föregående framlagda kursplansförslagen för den 5-åriga och därmed i stort sett även för den 4-åriga realskolans tre högsta klasser detta villkor. Vissa omflyttningar av kursmoment äro dock från nu ifrågavarande synpunkt sett erforderliga. I främsta rummet gäller detta ämnena kristendomskunskap och geografi.

350 Beträffande dessa ämnen föreslå vi följande kursplaner för de tre här berörda klasserna.

Kristendomskunskap. Klass 1 (1 timme). Något om bibelns uppkomst och historia. Översikt av gamla testamentets böcker med huvudvikten lagd vid en skildring av profelismen i Israel. Psalmer ur psalmboken. Klass 2 (2 timmar), översikt av nya testamentets böcker. I samband därmed en återblick på Jesu liv och förkunnelse samt en samlad framställning av Pauli verksamhet. Tids- och livsbilder, ägnade att belysa det kristna fromhetslivets historia under tiden till omkring 1800. Klass 3 (2 timmar). Tids- och livsbilder, ägnade att belysa det kristna fromhetslivets historia under nyaste tiden. I anslutning härtill en kort framställning av nutida kyrkosamfund och fromhetsriktningar med huvudvikten lagd vid förhållandena i vårt eget land. Något om den kristna psalmens historia, belyst med exempel ur vår psalmbok. Några drag ur den kristna missionens historia och i samband därmed korta meddelanden om de viktigaste främmande religioner, med vilka kristendomen kommit i beröring. Den kristna tros- och livsuppfattningens förhållande till kultur- och samhällsliv.

Geografi. Klass 1 (2 timmar). Australien, Amerika, Antarktis, Oceanerna. Förnyad genomgång av Europas ledande kulturländer (påbörjad kurs). Klass 2 (2 timmar). Förnyad genomgång av Europas ledande kulturländer (avslutad kurs). Grunddragen av den fysiska geografien med särskild hänsyn till Sverige. Geografiska övningar och exkursioner. Klass 3 (2 timmar). Kulturgeografi. Sveriges geografi: översikt av vårt lands topografi, dess natur- och kulturgeografiska områden med särskild vikt lagd på naturförutsättningar och naturtillgångar, befolkningsförhållanden och näringsliv. Sveriges nordiska grannländer i översiktlig framställning, behandlade på samma sätt som Sverige. Geografiska övningar och exkursioner. I fråga om vissa andra ämnen, särskilt ämnena matematik, historia med samhällskunskap och biologi med hälsolära, erfordras smärre justeringar av vissa moment i kursplanen. Dessa justeringar äro emellertid av den art, att de utan nämnvärd svårighet torde kunna vidtagas vid en slutlig redigering av kursplanerna.»

351 Ledamöterna Fredriksson, utöver anföra följande.

Sigrid Jonsson, Karnell och Persson vilja här-

»En huvudanmärkning mot den hittillsvarande kursplanen för den 4-åriga realskolan har varit, att den ej erhållit självständig utformning utan anpassats efter den 5-åriga realskolans. Denna kursläggning hade medfört, att kursen i den 4-åriga realskolans lägsta klass (l 4 ) i stor utsträckning kommit att omfatta samma kursmoment, som upptagas i folkskolans femte och sjätte klass. Omläsningen av tidigare genomgånget lärostoff gåve ett sämre slutresultat i den 4-åriga realskolan, än om dennas kurs blivit byggd på sjätte folkskoleklassens och jämnare fördelad över de fyra åren. Liknande anmärkningar som de här återgivna kunna enligt vår uppfattning riktas mot det nu framlagda kursplansförslaget för 4-årig realskola. På grund av samordningen av de föreslagna kurserna för de tre högsta klasserna av 4-årig och 5-årig realskola har första klassen i 4-årig realskola i stort sett ej kunnat erhålla någon självständig uppgift utan i kurshänseende kommit att skjuta ner i grundskolan. Kursernas uppbyggnad i de olika skolorna åskådliggöres i följande diagram. S k o l a

Grundskola 5-årig realskola 4-årig realskola

2 Klasser

och

årskurser 6

2 1

"3

4 Första årskursen i 5-årig realskola bygger sålunda i enlighet med organisationsplanen på fjärde årskursen i folkskolan. Däremot ligger den 4-åriga linjens första årskurs inom ramen för den 6-åriga grundskolekurs, på vilken den skulle bygga. Kursen i den 4-åriga linjens första klass i ämnena modersmålet, matematik, historia, geografi och biologi, d. v. s. samtliga sakämnen utom engelska, upptager huvudsakligen samma kursmoment, som innefattas i kurserna för folkskolans femte och sjätte klass. Införes undervisning i engelska i folkskolans sjätte klass enligt vårt i betänkandet om folkskolan framförda förslag, bortfaller för den lägsta klassen av en sådan 4-årig realskola även uppgiften att meddela en grundläggande språkundervisning. Om en 4-årig realskola framdeles skall bibehållas, bör den enligt vår mening få en fullt självständigt utformad kursplan, som bygger direkt på sjätte folkskoleklassens kurs. I en sådan realskola skulle med säkerhet kunna uppnås ett undervisningsresultat, som komme att väsentligt överträffa resultatet i den 5-åriga realskolan. I betänkandet om skolpliktstidens skolformer ha vi föreslagit, att den 5-åriga realskolan under en övergångsperiod skall avvecklas och ersättas

352 av en 3-årig realskola, byggande på folkskolans sjätte klass, och att senare bör tagas under övervägande att även indraga lägsta klassen av den 4-åriga realskolan. För den övergångsperiod, som vi sålunda räkna med, ha vi icke ansett oss böra uppgöra annan kursplan än den föreslagna för 4-årig realskola. I fråga om kursplanen för 5-årig realskola, som enligt vtrt förslag skall tillämpas blott under övergångstiden, hänvisas till vad vi tillsammans med andra ledamöter av utredningen här ovan framhållit.»

Yrkanden. Ordföranden

och samtliga ledamöter

föreslå:

1. Realskolans undervisning lägges genom utmönstring av umbärliga detaljer och starkare koncentration kring det för utbildningsuppgiften väsentliga så, alt kunskaper och färdigheter bli mera omedelbart användbara i nutidens praktiska liv. 2. Språkföljden omkastas så, att engelska inträder som första främmande språk på timplanen. Språkundervisningen inriktas på mera allsidig och praktisk behärskning av språkstoffet. 3. I kursen för ämnet historia med samhällskunskap inlägges ett moment avseende samhällets ekonomi, och i kursen för ämnet hemkunskap med hushållsgöromål inlägges för såväl gossar som flickor ett moment behandlande den enskildes och hemmets ekonomi. 4. Matematiken göres obligatorisk i realskolans alla klasser. I avslutningsklassen få lärjungarna rätt att välja mellan två olika kurser i matematik: en fullständigare kurs, avsedd för dem, som för fortsatta studier eller för praktisk verksamhet behöva något mer omfattande matematiska kunskaper, och en mera praktiskt betonad kurs, avsedd för yrken och utbildningsbanor, som kräva god räknefärdighet men mindre omfattande algebraiska och geometriska insikter. 5. Antalet obligatoriska undervisningstimmar i den allmänna realskolans klasser begränsas till högst 36 timmar i veckan. Utom timplanen anordnas under vissa villkor frivillig undervisning i olika övningsämnen och i maskinskrivning. 6. Utom timplanen anslås för varje klass en timme varannan vecka förbehandling av allmänna och aktuella frågor, klassangelägenheter m. m. 7. Realexamens skriftliga del omfattar prov i modersmålet, i engelska samt i matematik. I sistnämnda prov givas uppgifter dels i problemlösning och dels i räkning. Lärjunge är skyldig att deltaga i den svenska skrivningen, i den engelska skrivningen samt i ett av proven i problemlösning och räkning. På grundval av dessa skrivningar och lärjungens under läsåret verkställda skriftliga arbeten givas sammanfattande vitsord för svensk skrivning, engelsk skrivning samt problemlösning respektive räkning. För den skriftliga examens godkännande fordras som regel, att lärjungen som sam23—-516517. IV: 3

354 rnanfattande betyg i svensk skrivning, i engelsk skrivning och i problemlösning eller räkning erhållit minst vitsordet Godkänd. 8. Den muntliga examen ledes av en ledamot av skolöverstyrelsen, av ett skolöverstyrelsens ombud eller av läroanstaltens inspektor. 9. De inträdes- och flyttningsprövningar, som enligt nu gällande bestämmelser må anordnas under högst sju dagar före höstterminens början och som inräknas i läsåret, förläggas till tid utanför läsåret och ingå alltså icke i läsårets 39 läsveckor. 10. Under höstterminen lämnas lov under tre dagar vid tiden omkring den 1 november, och under vårterminens förra del gives ledighet under sex arbetsdagar. Denna ledighet må, om så anses lämpligt, förenas med ledigheten vid påsk och kan, där särskilda skäl därtill äro, helt indragas. Nämnda ledighet om sex dagar räknas som ferietid. 11. I varje för viss årsklass bestämd avdelning må undervisas i realskolans sista klass högst 24 och i realskolans övriga klasser högst 28 lärjungar; dock att den första delningen må äga rum först när ovannämnda antal överskridits med mer än två. Ordföranden och samtliga ledamöter hemställa därjämte, att nya tim- och kursplaner må utfärdas för realskolan. Härvid ha ledamöterna Andra?, Elisabeth Dahr, Iverus, Kolmodin, Kär re, Sandberg och Wellander förordat det såsom timplan A betecknade timplansförslaget, medan Ordföranden och ledamöterna Karin Cardell, Hjärne och Jonzon förordat det såsom timplan B betecknade timplansförslaget, tillämpat på det sätt, som framgår av de framlagda olika organisationsförslagen. Ledamöterna Fredriksson, Sigrid Jonsson, Karnell och Persson ha — under hänvisning till sina särskilda uttalanden i detta betänkande och i betänkandet om allmän organisationsplan — hemställt, att tim- och kursplaner må utfärdas för 3-årig realskola i enlighet med deras i detta betänkande framlagda förslag samt att de för 5-årig och 4-årig realskola föreslagna tim- och kursplanerna må gälla endast under en övergångstid, varvid det såsom timplan B betecknade timplansförslaget tillämpas.

Bilaga

1.

Skrivelse till K o n u n g e n d e n 28 m a j 1941 angående examensskrivningar i f r ä m m a n d e levande språk. Till Konungen. 1940 års skolutredning får härmed göra följande underdåniga framställning i en av de frågor, som den fått i uppdrag att utreda. I departementschefens yttrande till protokoll över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen den 22 november 1940, framhålles bland de inom ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde aktuella spörsmålen bl. a. frågan om språkskrivningarna (punkt 8 i departementschefens yttrande), vilken lämpligen borde bedömas i sitt samband med undervisningsplanerna. I annat sammanhang framhålles, att kommitténs förslag böra framläggas, allteftersom de bliva färdiga. Vi ha ännu icke haft möjlighet att bedöma den berörda frågan i dess samband med de blivande undervisningsplanerna och avse alltså icke att nu framlägga ett förslag till slutgiltig lösning. Men vi ha haft anledning ägna frågan en ingående uppmärksamhet. Vi ha därvid kommit till den uppfattningen, att en omläggning av språkskrivningarna innebär en ändring av vittgående och i vissa avseenden svårbedömbar verkan och att ett definitivt beslut i ärendet därför icke bör fattas, utan att dessförinnan någorlunda omfattande praktisk erfarenhet inhämtats. Då våra överväganden givit vid handen, att egentligen endast ett speciellt system synes kunna komma i fråga såsom alternativ till det för närvarande gällande, ha vi funnit det önskvärt, att försök med detta alternativa system snarast möjligt anställas i den omfattning, som för ett säkert bedömande av frågan kan anses behövlig. Dessa försök synas oss kunna utföras inom de nuvarande undervisningsplanernas ram, då den föreslagna alternativa skrivningstypen står i lika god överensstämmelse med gällande undervisningsplaner som den för närvarande brukliga. Beträffande den nuvarande förekomsten och anordningen av skrivningar i främ- « mande levande språk i student- och realexamen i vårt land vilja vi till en början system ""föl erinra om följande. språkskrivI studentexamen förekommer skriftligt avgångsprov i samtliga främmande levande nin9<*r'stu' språk, alltså tyska, engelska och franska. På latinlinjen är skrivning obligatorisk i felu'xamen franska, på reallinjen i engelska, på den nyspråkliga linje, som förekommer vid vissa privatläroverk liksom i den av åtskilliga privatister avlagda studentexamen enligt fordringarna för nyspråkligt lyceum, i engelska och franska. Lärjungarna ha emellertid rätt och möjlighet att deltaga i skrivning även i tyska å samtliga linjer samt i engelska å latinlinjen och franska å reallinjen. Vårterminen 1940 deltogo sålunda bland 3 979 abiturienter 650 frivilligt i den tyska skrivningen. Vid nya elementarskolan i Stockholm förekommer en särskild form av nyspråklig linje med ryska i stället för latin och med skriftligt avgångsprov i ryska. De nämnda språkskrivningarna i studentexamen ha formen av antingen en översättning av en svensk text till det främmande språket eller en uppsats över ett bland

356 tre angivna ämnen på det främmande språket. Den svenska översättninjstexten omfattar i tyska och engelska omkring 200 ord och i franska 160—175 ord. Endast helt få välja uppsatsen. Till skrivningen anslås 4 timmar, vartill kommer en halv timme för uppgilternas delgivande, vnken tid också kan i huvudsak ägnas åt skrivningen. Såsom hjälpmedel fa användas av skolöverstyrelsen godkända ordböcker. Tillåtna äro för närvarande svensk-trämmande och främmande-svenska ordböcker, cäremot icke exempelvis ensprakiga lexika, grammatikor eller främmande språktexlei. Konstruktionsiexika och vissa större ordböcker äro icke heller tillåtna. I realexamen förekommer skriftligt prov i tyska och engelska. Lärjunge är skyldig deltaga i tva av de tre proven i tyska, engelska och matematik. Flertalet examinander underkastar sig dock samtliga dessa prov. Är 1940 deltogo av 8 338 examinander 7 bOi i skrivningen i tyska ocn 7 715 i skrivningen i engelska (ett mindre antal lärjun 0 ar, a ttkiiisk nnje, na icke lör utsättningar att deltaga i mer än ett av språkproven). Även i denna examen u.göres huvudprovet av en översättning frän svenska, omfattande i regei högst 130 ord. Såsom vaifritt alternativ lörekommer en reproduktion av en utländsk text på i regel 200—300 ord, vilken uppläses tvä gånger med ett kort meha^rum. Mycket lä välja reproduktionen. 1 1939 ars examen valdes : tyska översättningen av 7 291 och reproduktionen av 310 lärjungar. För engelska voro motsvarande siifror 7 552 och 163. Tiden för skrivningen är 3 timmar. Dessutom är en haivtimme anslagen åt uppgifternas meddelande, och denna tid åtgår till stor del för reproduktionsprovets uppläsande, översättningsuppgiften utdelas icke förrän 5 minuter före själva skrivtidens början, sedan reproduktionen upplästs. Säsom hjälpmedel få enligt av skolöverstyrelsen meddelade föreskrifter användas svensk-främmande och främmande svensk ordbok samt spraklära, dock icke konstruktionslexika eller alfabetiskt uppställda grammatikor. Fr. o. m. i år har skolöverstyrelsen preciserat medgivandet att använda grammatik därhän, att endast den vid undervisningen använda läroboken i grammatik ma begagnas. Förberedan- Skolöverstyrelsen anhöll i underdånig skrivelse den 14 mars 1938 om visst anslag de utredning a v examensavgiftsmedel för en utredning av frågan om språkskrivningarnas anordav frågan. n j n g j avvaktan på Kungl. Maj:ts svar på denna anhållan igångsatte skolöverstyrelsen en förberedande utredning av frågan, närmast med sikte på motsvarande förhållanden i andra länder. Med underdånig skrivelse den 16 december 1940 överlämnade överstyrelsen till Eders Kungl. Maj:t resultatet av detta förarbete till en utredning av språkskrivningsproblemet. Eders Kungl. Maj:t har sedermera överlämnat dessa förarbeten till oss att beaktas vid vår utredning. Den preliminära utredningen inom skolöverstyrelsen verkställdes av adjunkten vid högre realläroverket å Norrmalm i Stockholm Nils Björnsson i samråd med överstyrelsens representant för moderna språk. För utredningens resultat har adjunkten Björnsson inför kommittén lämnat en sammanfattande redogörelse, av vilken ett sammandrag här bifogats såsom bil. 2. Björnsson lämnar däri tillika en översikt över frågans läge i vårt land, sådant det tett sig under de båda senaste årtiondena, samt framlägger förslag till en skrivningsform, vilken i sina allmänna grunddrag överensstämmer med den, som enligt vår uppfattning bör göras till föremål för försök. Dock ha vi i detta sammanhang i motsats mot Björnsson icke alls gått in på frågan om skrivningarna å den ny språkliga linjen. SpråkskrivVad beträffar förhållandena i vissa andra länder, vilja vi i huvudsak hänvisa till mngama i ^ e n j n ä m n d a bil. 2 lämnade översikten. Därutöver påkalla språkskrivningarna i Engr ndra lander. . .. m . land i detta sammanhang en närmare redogörelse.

357 School Certificate Examination (avlägges vid 16 år och motsvarar närmast realexamen, men fordringarna äro större i bl. a. det främmande levande språket; mer än ett sådant förekommer sällan; i regel är detta franska) omfattar dels översättning från franska (ev. annat främmande språk) till engelska av en prosatext på 200—300 ord, och ofta en poesitext på omkring 100 ord, dels översättning från engelska till franska av en text på omkring 135—200 ord, dels uppsats på franska på 150—200 ord över ett av vanligen tre angivna ämnen. (Examen, som förekommer i några varianter, kan visserligen skifta i någon mån. Ofta förekommer t. ex. en diktamensövning under en halvtimme av den för provet anslagna tiden.) Alla dessa uppgifter skola lösas. Den anslagna tiden är 3 timmar, och inga hjälpmedel få användas. Den föregående undervisningstiden växlar men rör sig omkring 4 å 5 veckotimmar under 5 läsår. Innehållet i de olika provuppgifterna är i regel besläktat, varför de i betydande mån stödja varandra. Var och en av uppgifterna utom möjligen poesiprovet kan anses tämligen enkel, men som helhet betraktat måste provet anses betydligt svårare än vårt realexamensprov och måhända även svårare än vårt studentexamensprov. Det vid bedömandet använda poängsystemet synes dock verka därhän, att kraven på formell korrekthet komma att ställas något lägre än hos oss. Kuggningsprocenten i denna engelska examen i dess helhet (alltså icke speciellt i det främmande språket) ligger mellan 25 och 30 % (år 1937 27-2 % ) , alltså avsevärt högre än i vår realexamen, där kuggningsprocenten exempelvis år 1939 utgjorde endast 10-5 %, en genomsnittlig svensk siffra. Higher Certificate Examination (vid 18-årsåldern. närmast motsvarande studentexamen, men mera specialiserad) innefattar dels kombinerade prov av samma slag som de nyss nämnda men längre och svårare, dels besvarande på engelska eller på det främmande språket av ett antal frågor av litteraturhistorisk och litteraturanalytisk art, vittnande om en starkt litterär och speciellt klassisk-litterär inriktning av språkstudiet på högstadiet. Den anslagna tiden är för vartdera provet 3 timmar. Vanligen avläggas båda proven samma dag. Inga hjälpmedel fä användas. Kuggningsprocenten i denna examen i dess helhet är mycket hö?, mellan 30 och 35 % (år 1937 31*5 % mot i svensk studentexamen samma år 10-6 %). Såsom sammanfattning av den gjorda undersökningen rörande förhållandena i andra länder må här särskilt framhållas, att den för det skriftliga snräkorovet anslagna tiden är förhållandevis mycket kortare än i värt land. Endast i Norge och Finland är längre tid anslagen än hos oss. Särskilt i Holland, Schweiz, Frankrike och England m^n även i Tyskland gälla i förhållande till provets beskaffenhet och längd myckel korta skrivtider. Man synes starkt betona fordran på snabbhet vid redovisningen av de språkliga kunskaperna. En annan och ännu mera genomgående skillnad från vårt svstem liirger däri, att hjälpmedel icke i någon form få användas, undantagandes att i Tvskland lexikon under vissa förhållanden må begagnas. I fråga om provets beskaffenhet äro förhållandena däremot starkt skiftande. Kombinerade prov av olika slag äro vanliga. Våra överväganden i den föreliggande frågan ta företrädesvis sikte pä själva examens Utredningens skrivningarna. Det ligger emellertid i sakens natur, att den skrivningstyp, som före- övervägankommer i examina, blir i viss män normerande för de vanliga skolskrivnin^arna och 5iJ; \Ta$e~ j - c-

i

,, .

•• ,

,

,.

. .

,

dartor kommer att i avsevärd grad påverka det dagliga skolarbetet. Det är närmast tvä huvudfrågor, som vi ha haft att i detta sammanhang ta ställning till. De stä båda i närmaste samband med varandra. Den ena gäller provets art och beskaffenhet, den andra de'vid provet använda hjälpmedlen. Av praktiska skäl taga vi här först i skärskådande den senare av dessa båda huvudfrågor, frågan om hjälpmedlen.

ställningen.

358 Nu gällande Den nuvarande svenska formen för språkskrivningar med begagnande av ordböcker svenska n a r U p p e n b a r a förtjänster. I det praktiska livet bruka de, som ha att avfatta skrivelser ^system*' e l l e r b r e v P å e t t främmande språk eller att skriftligt översätta något till ett sådant. ._ självfallet begagna sig av lexikaliska hjälpmedel. Där är ju ordförrådet icke på visst F .. or jans er. ^ k r a n s a t utan varierar alltefter det föreliggande uttrycksbehovet. Särskilt när man skall använda den skriftliga formen, är det av vikt, att man med sina allmänna insikter i det främmande språkets bvggnad kan riktigt utnvttja de hjälpmedel, som sta til! buds. Ingen behärskar sä helt det främmande språkets resurser, att han icke i större eller mindre utsträckning är beroende av ordboken. Den nuvarande formen för våra skriftliga avgångsprov liksom för den större delen av de föregående språkskrivningarna i skolan kan därför anses väl motsvara de krav, som möta i det praktiska livet. Med nuvarande ordning komma de skriftliga språkproven i studentexamen att visa, dels i vad mån abiturienten utan stöd av läroboken i grammatik kan skriva någorlunda sprakriktigt. dels i vad mån han kan utnvttja de upplvsningar. som ordböcker ge. De fel, som abiturienten därvid gör, betraktas i allmänhet eller böra i varje fall betraktas som lika allvarliga, om de visa oförmåga att använda lexikon som om de visa bristande insikter i språkets bvgenad, d. v. s. bristande grammatiska kunskaoer. Vad särskilt beträffar skrivning i engelska torde de s. k. lexikaliska felen ofta vara lika vanliea som de grammatiska. vilket delvis sammanhänger med en viss brist på överskårllishet och klarhet i den för närvarande mest använda och mest användbara svenskengelska ordboken: det kräves onekligen både mognad och övning att kunna säkert berasma denna. Med hänsvn till det här anförda finna vi det också ofrånkomligt, att skriftliga övningar av nu brukligt slag under alla förhållanden och oberoende av den form. som kan komma att väljas för avgångsprovet, i viss utsträckning bibehållas vid undervisningen i främmande språk i våra högre skolor. Bibringandet av erforderlig lexikonsteknik är för språkundervisningen en uppgift, som omöjligen kan försummas. Det torde vara nödvändigt, att direkt föreskrift i denna riktning utfärdas, därest för själva avgångsprovet skulle komma att gälla en annan ordning än den nuvarande. I realexamen få, såsom redan omnämnts, såväl grammatik som ordböcker användas vid utarbetandet av de skriftliga avgångsproven. Dessa prov visa alltså endast, att lärjungarna vunnit den förtrogenhet med det främmande språket, att de med anlitande av båda dessa slag av hjälpmedel kunna i det hela sprakriktigt överflytta en lätt svensk text till tyska eller engelska. Även på det lägre gymnasialstadiet användes vid spräkskrivningarna i regel grammatisk lärobok. Först under loppet av det differentierade gymnasiet borttages grammatiken som hjälpmedel, i tyska och engelska dock ej sällan redan i ringarna II 4 och I s . Om hjälpmedel vid de vanliga skolskrivningarna ankommer det pä vederbörande ämneskonferens att fatta beslut, men givetvis komma förhållandena vid avgångsproven alt verka starkt normerande. Även om bruket av ordbok kräver både insikter och ett visst språkligt omdöme, är det uppenbart, att svårigheterna i en med dylikt hjälpmedel utarbetad skrivning företrädesvis bli av grammatisk art. Detta kan sägas ha blivit fallet i allt högre grad, allt eftersom ordböckerna utvecklats i fråga om fullständighet, överskådlighet och klarhet. Åtskilligt icke blott ur de gamla s. k. konstruktionslexikonen utan också av grammatikens innehåll har i själva verket flyttat in i de moderna ordböckerna. Förberedelserna för en med hjälp av ordbok utförd skrivning komma framför allt att gä ut på ett omsorgsfullt grammatikstudium. Lärjungarna måste i'första hand inrikta sig på att styrka sin förmåga att skriva sprakriktigt i de stycken, där icke lexikonet ger ledning. Detsamma gäller för övrigt också de fall på ett lägre skolstadium, där grammatik får användas. En grammatik, som icke är alfabetiskt uppställd, kan knappast

359 med fördel användas av en elev, som icke vunnit en någorlunda god förtrogenhet med densamma och äger vissa grundläggande grammatiska insikter. Visserligen brukar det i slutet av de gängse skolgrammatikorna förekomma ett kortfattat register, som underlättar orienteringen, men något rent mekaniskt förfarande blir dock icke möjligt. Då den grammatiska läroboken får användas vid skrivningarna, bör man också i den föregående undervisningen kunna genomgå större partier av densamma, och även om lärjungarna icke ha läst in allt det genomgångna, böra de ha vunnit den orientering i läroboken, som de behöva för att göra ett förnuftigt bruk av densamma som hjälpmedel. Grammatiken redogör för ett språks byggnad, för ordens former i olika funktioner och sammanhang i satsen och deras sammanfogande till hela satser. Dessa förhållanden kunna visserligen i betydande utsträckning skifta inom ett språkområde, men grammatiken, sådan den studeras i skolan och i allmänhet utanför språkforskarnas krets, tar sikte på det faktiska språkbruk inom ett språkområde, som allmänt erkännes såsom det normala och normerande, det inom språkområdets egna skolor eftersträvade, det s. k. riksspråket. Då det för all aktiv användning av ett främmande språk och i icke ringa mån även för ett säkert förstående av detsamma är nödvändigt att grundligt känna språkets byggnad och alltså kunna säkert tillämpa det faktiska språkbruk, för vilket en vederhäftig lärobok i grammatik redogör, är det uppenbart, att denna sida av språkstudiet måste tillerkännas grundläggande betydelse. I en skola av den dels allmänbildande, dels för fortsatta specialstudier förberedande karaktär, som våra högre skolor ha, måste därför under alla förhållanden säkra grammatiska kunskaper bibringas lärjungarna. Det synes obestridligt, att den nuvarande skrivningstypen, särskilt i studentexamen, påverkar den föregående undervisningen till noggrannhet och exakthet och förebygger ett försummande av den grammatiska träningen. Vi ha därmed icke uttalat oss om själva formerna för grammatikundervisningen, en i och för sig utomordentligt viktig fråga, som torde förtjäna ökad uppmärksamhet från språklärarnas sida; den faller emellertid utanför utredningens syftemål i detta sammanhang. Nu gällande ordning garanterar sålunda en icke ringa formell säkerhet hos lärjungarna och tillgodoser på ett förtjänstfullt sätt kravet på språklig korrekthet. Under förutsättning att den givna översättningsuppgiften icke är alltför enkel, blir den nuvarande avgångsskrivningen ett precisionsprov, som möjliggör ett ganska tillförlitligt omdöme icke blott om säkerheten och fastheten i den prövades språkliga kunskaper utan även om hans allmänna begåvning samt förmåga av självkontroll och koncentration inför en arbetsuppgift. Den blir tillika — särskilt i jämförelse med vissa andra skrivningsformer — så till vida ett rättvist prov, som den ställer alla lärjungar inför alldeles samma uppgift, sä att en exakt jämförelse mellan deras prestationer kan ske. Slutligen och icke minst äro språkskrivningar av detta slag synnerligen värdefulla som övningsskrivningar genom att de kunna anpassas efter undervisningens systematiska framåtskridande. Så långt är endast gott att säga om den för närvarande rådande ordningen. Men Svagheter, denna har även svagheter. Icke utan fog brukar det framhållas, alt den uppmuntrar till och gynnar en ensidigt grammatisk inriktning av undervisningen. Kravet på språklig korrekthet får, såsom här utvecklats, visserligen icke skjutas ät sidan, om skolans språkundervisning skall ge erforderlig säkerhet och klarhet i kunskaperna och bibringa nödig formell skolning samt i fråga om vederhäftighet och gedigenhet motsvara berättigade anspråk. Utan en grund av fasta språkkunskaper visar det sig svårt att någonsin, t. o. m. vid långvarig utomlandsvistelse, komma fram till en verklig behärskning av språket, medan åter den, som har en sådan fast grund, vid utomlandsvistelse i regel snabbt lär sig att tala språket både flytande och korrekt. Men den språkliga korrekt-

360 heten får å andra sidan icke i skolundervisningen betonas så starkt, att aidra viktiga sidor av språkförvärvet försummas. Så behöver naturligtvis icke ske med det nuvarande systemet — i själva verket vinnas med detta de bästa skrivningsresultaten icke genom ensidigt grammatikplugg utan genom en mera allsidig läggning av undervisningen. Men det kan icke förnekas, att detta system lätt leder till en sådan förskjutning av språkundervisningens olika moment, att grammatiken och språkriktigheten överbetonas på bekostnad framför allt av ord- och uttrycksförrådet och av snabbheten i språkets användning, kanske ibland också på viss bekostnad av det viktigaste avspråkundervisningens mål, läsfärdigheten. Provet kan med gällande ordning icke heller göras särskilt lätt i gran.matiskt avseende, ty då skulle det med hänsyn till förefintligheten av hjälpmedel bli skäligen ineffektivt och icke tjäna sitt syfte. Det får så långt möjligt bli ett normalt stycke text utan speciella svårigheter eller fällor men också utan någon längre gående förenkling. Lärarnas och lärjungarnas medvetande, att vid de avgörande proven lexikon finnas till förfogande, synes också vara ägnat att i viss mån motverka den mera energiskt målmedvetna och aktiva form av språkinlärande, som är en viktig förutsättning för vinnande av praktisk språkbehärskning. I samma riktning verkar den långa tid, som i Sverige är anslagen till dessa prov, i studentexamen icke mindre än 4Vs timme för att översätta en text på omkring 200 ord i tyska och engelska och på omkring 170 ord i franska. Den långa tiden betingas av det tidsödande slåendet i hjälpmedel liksom givetvis också av provets karaktär av precisionsprov. Det ligger tvivelsutan en kärna av sanning i det ofta hörda påståendet, att skrivningen blir alltför mycket av ett pusselspel, där det gäller att ur lexikonet plocka ut ett material, som sedan med grammatikkunskapens hjälp sammanfogas, i stället för vad den i första hand bör vara, ett verkligt prov på lärjungarnas levande språkkunskaper. Den omständigheten, att värt land för närvarande står praktiskt taget ensamt om att medgiva användning av ordböcker i avgängsskrivningarna, synes också tala för att man på andra håll funnit detta system i viktiga avseenden otillfredsställande. Exempelvis gällde i Finland tidigare det svenska systemet, men sedan åtskilliga år tillbaka är en ny ordning genomförd, enligt vilken hjälpmedel icke äro medgivna, och man synes där avgjort föredraga detta system framför det gamla. Hjälpmedel I skolöverstyrelsens metodiska anvisningar heter det också på tal om skolans språkvid sftriyn/n-skrivningar bl. a.: »Om på det högre stadiet det skriftliga arbetet skall utgöra ett kon^? r f?" _ nn "trollmedel på lärjungarnas språkkunskaper, bör det helst utarbetas utan hjälp av vägandcn. grammatisk lärobok, varemot cnspråkigt eller främmande-svenskt lexikon mä begagnas.» Här ställer sig skolöverstyrelsen alltså indirekt och principiellt avvisande till användningen av svensk-främmande ordbok, ehuru överstyrelsen, i anslutning till den tankegäng, som ovan anförts, fortsätter: »Dä lärjungarna emellertid måste äga vana och säkerhet i bruket av svensk-främmande ordböcker, är det jämväl nödvändigt att i icke för ringa utsträckning till översättning förelägga obekant svensk text med användande av sådana hjälpmedel.» En möjlighet vore, att bruket av ordböcker vid avgångsskrivningarna icke förbjödes men väl inskränktes i överensstämmelse med överstyrelsens nvss citerade metodiska anvisning, så att dels enspråkiga, dels främmande-svenska ordböcker finge användas. Mot ett dylikt tillvägagångssätt talar emellertid den omständigheten, att det synes skäligen onaturligt. Så torde en skrivande i det praktiska livet sällan gå tillväga, när han skall avfatta något på ett främmande språk. Bland olika lexikaliska hjälpmedel är det dock framför allt det svensk-främmande lexikonet, som man då behöver kunna begagna och som också i allmänhet visar sig svårast att fullt utnyttja. Konsten att an-

361 vända de främmande-svenska ordböckerna torde vara åtskilligt mindre svårlärd, och häruti få lärjungarna i det hela tillräcklig övning vid arbetet med sina textläxor. Såsom prov blir en skrivning, utförd med exempelvis ett kortfattat enspråkigt lexikon eller en mindre främmande-svensk eller enspråkig ordlista, visserligen värdefullare än en skrivning utförd med svensk-främmande ordbok, då skribenten i förra fallet behöver känna ordet eller åtminstone ordstammen och endast får hjälp med stavning, genus, viss böjning och viss användning m. m. Principiellt synes det dock riktigare att vid ett sådant system taga steget fullt ut och göra skrivningen till ett verkligt prov på språkbehärskningen i dess helhet och i stället bedöma vissa slag av oriktigheter eller uteIämnanden efter något mildare principer. Formella oriktigheter och luckor få med andra ord göras till föremål för en noggrann avvägning vid bedömandet av skrivningen, och vissa allmänna riktlinjer för detta bedömande få utfärdas av den centrala skolmyndigheten. Man torde få vara beredd på att offra något av nu gällande krav på språklig korrekthet, om man i stället kan vinna ökad snabbhet och ledighet i spräkels användning och överhuvud en ökad aktivitet i språkförvärvet och allsidighet i språkkunskaperna. Vad ovan anförts om bruket av lexikaliska hjälpmedel gäller såväl realexamen som studentexamen. På sätt och vis synes det ännu naturligare att slopa bruket av ordböcker i realexamen, då det här endast är fråga om helt enkla texter med centralt ordförråd och bruket av lexikon på detta stadium blir mycket tidsödande och i själva verket ofta leder lärjungarna vilse. Ett förnuftigt användande av lexikon förutsätter icke blott en inövad teknik, som det är skolans uppgift att söka bibringa lärjungarna så tidigt som möjligt, det förutsätter också en allmän och speciellt språklig mognad, som icke ännu är tillfinnandes hos alla lärjungar på realskolestadiet. Men övningsskrivningar med användning av vanliga ordböcker böra givetvis under alla förhållanden förekomma redan på detta stadium. Därest ordboken borttages som hjälpmedel i realexamen, synes även språkläran böra slopas. Borttagandet av ordböcker skulle annars icke erhålla full effekt, och det synes även i och för sig riktigast, att sä sker. Detta är också genomgående fallet i andra länder med motsvarande examensprov. Provet blir vid en sådan anordning obestridligen en säkrare mätare på lärjungarnas verkliga kunskaper. Den, som icke behärskar språkets grundläggande element utan även för de enklaste böjningar och konstruktioner är beroende av språkläran, har icke sådan språkfärdighet, som håller måttet inför det praktiska livets krav. När grammatik användes, tar dessutom gärna även den kortaste skrivuppgift en oproportionerligt lång tid i anspråk. Enstaka övningsskrivningar torde dock alltjämt böra utföras med hjälp även av grammatik, då jämväl här ett visst mått av övning i att använda grammatiken som referensbok vid själva skrivningen är till nytta. Om hjälpmedlen vid skrivningarna borttagas, torde detta komma att i det hela gvnnsamt inverka på den föregående undervisningen. Uppmärksamheten måste mera jämnt fördelas mellan ordförråd och grammatik, och en större vakenhet och ett ökat intresse från elevernas sida bör kunna påräknas. De försök med skrivningar utan hiälpmedel, för vilka närmare redogöres i bil. 3 och 4, synas också utvisa, att den nya skrivningsformen stimulerat lärjungarnas intresse och att de själva föredragit denna form framför den vanliga. Av vikt blir i själva undervisningen, att textläxornas innehåll noga utfrågas på det främmande språket och att lärjungarna vänjas vid att, med vissa ledfrågor av läraren, siälva redogöra för detta innehall på det främmande språket, överhuvud borde den föreslagna skrivningen vara ägnad att uppmuntra en ökad användning av det främmande språket i undervisningen. Vid själva den grundläggande undervisningen i ett språk bör utantilläsning i lämpliga former och återöversättning komma till vidsträckt användning, såsom också förordas i skolöverstyrelsens metodiska anvis-

362 ningar och såsom redan nu brukas av säkerligen flertalet språklärare. Under de första åren, ett språk läses är det av vikt, att undervisningen lägges intensivt för att den på ett högre stadium skall kunna lämna ett gradvis ökat utrymme för ett mera extensivt studium. Det kan sättas i fråga, om icke slopandet av hjälpmedlen vid examensskrivningarna i främmande språk försvårar dessa och om icke en dylik skärpning av kraven kan tänkas utgöra ett skäl emot en sådan omläggning. Härtill måste till en början svaras, att då denna anordning praktiskt taget genomgående brukas i andra länder, bland dem även Danmark, Norge och Finland, den icke gärna kan tänkas ogenomförbar i Sverige. Vår ungdoms förmåga att lära främmande språk samt våra lärares utbildning, kunskaper och skicklighet torde icke stå tillbaka vid en jämförelse med förhållandena i dessa länder. Visserligen försväras proven så tillvida, som lärjungarna måste svara för ett visst aktivt och genast mobiliserbart ordförråd vid sidan av de grammatiska insikterna. Och i realexamen måste de behärska grammatikens elementer därhän, att de icke äro beroende av språkläran för vanliga ordböjningar och dylika elementära ting. Men därav följer icke, att provet i sin helhet behöver bli svårare än tidigare eller medföra någon ökning i antalet underkännanden i språkskrivningarna. Från andra utgångspunkter kan det t. o. m. och med lika stort fog göras gällande, att den skisserade anordningen kan göra provet lättare. Både provets beskaffenhet och dess bedömande under de nya förutsättningarna kunna tänkas verka i den riktningen. Hänsyn måste nämligen tagas till de nya betingelser, varunder skrivningarna utföras. Vid utarbetande och fastställande av uppgifterna måste givetvis tillses, att dessa erhålla den karaktär, att lärjungarna icke ställas inför andra uppgifter än sådana, som de med hänsyn till den nya situationen och den tid, de studerat språket i fråga, kunna förväntas vara vuxna. Uppgifterna böra sålunda i regel icke innehålla andra ord än som tillhöra det centrala ordförrådet. I den mån innehållet gör användningen av mindre vanliga ord och uttryck behövlig, bör upplysning om dessa lämnas i själva skrivningen. Vid skrivningarna i realexamen, där redan för närvarande endast de viktigaste grammatiska företeelserna, företrädesvis på formlärans område, bruka vara exemplifierade, torde det bli nödvändigt att mera generellt fixera den grammatikkurs, som skall genomgås i varje särskilt språk, i stället för att, som för närvarande sker, överlämna detta helt ål ämneskonferenserna och de enskilda lärarna. Givetvis böra lärarna å andra sidan icke bliva alltför strängt bundna, men någon risk härför torde näppeligen uppstå, om den lämpliga grammatikkursen anges icke i föreskrifter utan i anvisningar, som utfärdas av skolöverstyrelsen. Det synes ägnat att befrämja fastheten i språkkunskaperna, om på sådant sätt fixeras en minimikurs i grammatiken, omfattande dessa för varje korrekt språkbehandling grundläggande och oumbärliga element, som abiturienterna måste säkert och snabbt behärska. Vad det i grammatiken gäller är icke i första hand omfattande kunskaper utan en säker behärskning av elementen. I detta sammanhang må erinras om den vidsträckta övergång från utförligare till mera kortfattade grammatiska läroböcker, som under den senare tiden skett i både tyska och engelska. Skolöverstyrelsen har sedan en ganska lång tid tillbaka icke bifallit framställningar om införande av de utförliga grammatikupplagorna. I den nya läroboksförteckningen äro icke heller dessa utförligare grammatikor upptagna, och de komma alltså under de närmaste åren att helt försvinna ur skolbruk. Det kan icke bestridas, att det blir svårt att avpassa det i skrivningsuppgifterna förekommande ordförrådet på ett lämpligt sätt. I olika skolor läsas olika texter, eleverna i en skola ha sålunda icke samma ordförråd som i en annan. Provet kan tänkas, åtminstone i de båda högsta ringarna (klasserna), kräva en standardisering av textmaterialet, vilken icke är tilltalande. Endast erfarenheten kan ge ett definitivt besked,

363 om dessa farhågor äro grundade, men åtskilligt talar för att den angivna risken i realiteten skall visa sig mindre framträdande. Den sakkunskap, som kommer att fastställa uppgifterna, får antagas besitta det språkligt-pedagogiska omdöme, som erfordras för att bedöma, om ett ord eller uttryck tillhör det centrala ordförråd, med vilket man i första hand bör stifta bekantskap i skolorna. Och oförmåga att finna det ena eller andra ordet och uttrycket får givetvis bedömas med urskillning och en viss liberalitet. Det må i detta sammanhang erinras därom, att de nuvarande reproduktionsproven i realexamen självfallet innehålla obekant text. I den mån orden i texten icke kunna anses bekanta för lärjungarna, angivas de upplysningsvis före textens uppläsning och antecknas på tavlan. Det har icke visat sig, att de sålunda lämnade ordförklaringarna varit otillräckliga, trots att lärjungarna under de föregående åren läst högst olika texter. Pä samma sätt torde det också vara sannolikt, att ett ganska säkert bedömande av vad som kan anses böra tillhöra lärjungarnas ordförråd i de särskilda språken skall visa sig möjligt. Men att utarbetandet av lämpliga uppgifter blir svårare än med det nuvarande systemet, torde vara ofrånkomligt. Det bör också, såsom redan antytts, ankomma på skolöverstyrelsen att utfärda närmare anvisningar rörande skrivningarnas bedömande under de ändrade förhållandena. Kanske måste t. o. m., i varje fall till en början, utsändas formliga anvisningar för rättandet av den enskilda skrivningen och däri angivas lämpliga normer för bedömandet, för att största möjliga enhetlighet i bedömningsprinciperna skall garanteras. Genomsnittsprestationerna torde i början få bli väsentligen normerande för betygssättningen, liksom erfarenheterna från lärjungarnas prestationer få bli vägledande för de i fortsättningen givna uppgifternas beskaffenhet. Hittills ha vi huvudsakligen behandlat frågan om hjälpmedlen vid de skriftliga &v-Provens begångsproven i främmande levande språk enligt nu gällande ordning, som ju vanligen skaffenhet. omfattar en översättning från svenska till det främmande språket i såväl studentexamen ninQSprov'et som realexamen. principiur Det kan emellertid icke anses ställt utom all fråga, att en översättning från svenskae/Za synpunkter till det främmande språket överhuvud är den lämpligaste formen för ett prov. Från vissa håll ha gjorts invändningar mot skrivningstypen såsom sådan, vilken förmenats antingen vara för svår eller vara ägnad att motverka det direkta tänkandet på det främmande språket. Då endast få personer finge användning för färdigheten att i skrift använda det främmande språket, vore denna ett jämförelsevis mindre viktigt mål för språkundervisningen. Det funnes viktigare sidor av språkkunskaperna, som i första hand borde prövas. Dylika invändningar torde merendels göras från lekmannahåll, under det att språklärarna själva i det säkerligen alldeles övervägande antalet fall anse skrivningstypen lämplig och för språkkunskaperna värdefull. För vår del kunna vi icke tillerkänna de anförda invändningarna någon större bärkraft. Det är icke riktigt, att endast ett fåtal personer skulle få användning för sin förmåga att i skrift begagna ett främmande språk. Redan under själva skoltiden förekommer en betydande korrespondens mellan ungdom i olika länder, och den svenska skolungdomen har tagit livlig del i denna låt vara anspråkslösa form för internationella samarbetssträvanden. Läsåret 1938—39 deltogo sålunda 2 239 skolungdomar i den av läroverkslärarnas riksförbund anordnade lärjungebrevväxlingen, däribland 1 278 med Tyskland-Österrike, 412 med England och Australien och 258 med Amerika. I det verkliga livet antager korrespondensen mellan länderna av kända skäl allt större omfattning. Med den utbredning det internationella reselivet har tagit — vi bortse självfallet från de för tillfället rådande förhållandena — och med de livliga personliga, kommersiella och andra förbindelser, som numera knytas mellan personer och företag

364 i skilda länder, är förmågan av skriftlig framställning i själva verket av det största praktiska värde och av ojämförligt större vikt nu än tidigare. Vi vilja här endast fästa uppmärksamheten vid det förhållandet, att under tiden 1920—1936 årligen mellan 9 och IIV2 miljoner postförsändelser avgingo enbart till tysk- och engelsktalande länder. Det sista av de nämnda åren var antalet postförsändelser till tysk-talande länder 4 036 000 och till engelsktalande 5 479 000. Dessa siffror tala ett tydligt språk. Invändningen, i den män den numera framställes, torde i själva verket ha oreflekterat övertagits från en äldre tid, då andra förhållanden rådde. Därtill kommer det pedagogiska skälet, att ett säkert grepp pä ett främmande språk i regel aldrig kan vinnas utan skriftliga tillämpningsövningar av här berört slag, varigenom den lärande tvingas att för sig själv klargöra och fixera de språkliga företeelserna. Endast genom aktiv användning av det främmande språket i tal och skrift erhålla lärjungarna den aktiva inställning i språkstudiet och den fasthet och säkerhet i de språkliga kunskaperna, som äro nödvändiga förutsättningar för ett bärkraftigt och varaktigt resultat av språkundervisningen, oavsett vilket huvudmål man i fråga om le särskilda språken ställer för denna undervisning. Givetvis ställer skrivningen på det främmande språket de största kraven pä lärjungarna. Aktiv språkkunskap kräver mera än passiv. Vid skriftlig framställning måste fordringarna på språklig korrekthet ställas någorlunda höga. Det skrivna ordet består. Det gör ett dåligt intryck, om en skrivelse vimlar av grova form- och stavfel. Pedagogiskt sett är skrivningens uppgift just att skapa och befästa redan i de språklisa kunskaperna, att främja den språkliga korrektheten. Att lära sig tala ett nvtt snråk kan visserligen synas ännu svårare, eftersom det jämväl kommer an pä snabbheten. Därvid gäller det emellertid framför allt förmågan att överhuvud tåset göra sig säkert förstådd. På språkriktighet gör man mindre anspråk, och talspråkets kortare satser och parataktiska satsbyggnad underlätta för övrigt framställningen. Men när man ibland även pä språklärarhåll gör gällande, att översättningsprovet är i sig siälvt ett för svart prov, torde detta för övrigt mindre avse svårigheten ur snråkriktighetssvnpunkt än fastmer ett annat förhållande. Väsentligen svnes påståendet bero nå en missuppfattning. Att översätta en svensk originaluppsats till ett främmande snråk och därvid återge det stilistiskt karakteristiska, ordens och uttrvckens valörer och själva atmosfären, är givetvis en utomordentligt svår uppgift. Men det är icke detta, som begäres på skolans stadium. På realskolestadiet är det fråga om språkligt lätta texter med enkel satsbvggnad, där det antingen gäller en ordagrann översättning eller ett idiomatiskt återgivande av mvcket vanliga uttrvckssätt. vilkas normala utländska motsvarighet skall vara tärningarna bekant. Varie tal om stilistiska svårigheter går här på sida™ om saken. Även i de högsta gvmnasieringarna rör dot sig mestadels om mera enkelt berättande eller beskrivande texter, där den stilistiska ffirs?nin«en ei är särskilt framträdande. En viss förmåga av ordval med beaktande av stilvärdet bör dock förefinnas p;å detta stadium och brukar också ådagaläggas. Någon mera konstnärlig översättning kan det självfallet icke vara fråga om, en sådan brukar ickp ens fordras vid översättning — muntlig eller skriftlig — från ett främmande språk till svenska. Invändningar av detta slag svnas oss därför föga vägande. Bättre grundad, åtminstone teoretiskt sett. torde den återstående av de (citerade invändningarna vara. Det är obestridligen ett önskemål, att snråk undervisningen så långt möiligt lägges så, att förmågan att tänka på det främmande soråket frärnias och ingen översättningsprocedur behöver tillgrinas vare sig för att förstå eller för attt siälv uttrvcka sig på det främmande språket. Men de praktiska riskerna torde här överdrivas. Skrivningarna spela pä denna punkt en relativt underordnad roll, medam däremot läggningen av den muntliga undervisningen är av stor betydelse för uppiodlande av den ifrågavarande förmågan. Det måste emellertid beaktas, att det främmande språket

365 i skolan icke inläres under samma betingelser och på samma sätt som modersmålet: det inläres av individer på ett mognare stadium, vilka redan behärska modersmålets elementer, det har ett mycket begränsat timantal att förfoga över per vecka och det läses under större delen av skoltiden jämsides med ett eller flera främmande språk. Den inlevelse i språket, som kan ske under vistelse i det främmande landet, är i skolan icke möjlig. Varje nytt uttryck, som möter, förmedlas i regel säkrast och snabbast [ genom modersmålet och blir ett led i den psykologiska enhet, som begrepp och språki ligt uttryck bilda. Medvetet eller omedvetet står länge det svenska ordet mellan begreppet och det främmande ordet och ger dettas innebörd fastare konturer. Alt försöka hindra ett sammanställande av det svenska och det främmande ordet vore enligt vår mening — frånsett att det icke lyckas — ett metodiskt missgrepp, sådan språkundervisningen av naturliga skäl måste läggas i en skola med stora klassenheter och med de betingelser i övrigt, under vilka den arbetar. Säkerligen vore det också ett psykologiskt missgrepp ur de enskilda lärjungarnas synpunkt. Modersmålet bör enligt var mening icke betraktas som ett hinder utan som ett stöd för tillägnandet av ett främmande språk. Men i den muntliga undervisningen är det av vikt, att orden nötas in i satssammanhang och därigenom bli levande, så att jämväl direkta associationer skapas mellan begreppen och deras främmande språkliga uttryck och behovet av det svenska mellanledet allt mer försvinner. Att översättning från svenska icke behöver motverka syftemålet att få till stånd direkta associationer mellan det främmande språket och begreppen, visar den praktiska erfarenheten. Vid de akademiska specialstudierna i främmande språk är det jämte den vidsträckta textläsningen just översättningarna frän modersmålet, muntliga och skriftliga, som intensivt användas för att träna upp själva den aktiva språkfärdigheten. Detta förhållande säger åtskilligt om det faktiska och effektiva tillvägagångssättet vid tillägnandet av ett främmande språk, som man icke har tillfälle att lära på ort och ställe. Att översättningar från modersmålet skulle vara hinderliga för skapande av direkta associationer mellan begreppen och de främmande orden och därmed för snabb språkanvändning motsäges också därav, att icke ens den rent imitativa metodens förkämpar generellt avböja dylika översättningsövningar. Den förnämste representanten för den induktivt-imitativa metoden i vårt land, Daniel Elfstrand, har icke ställt sig avvisande till dessa översättningar vare sig som övningar eller som prov; tvärtom har han vid skilda tillfällen livligt försvarat dem och funnit dem effektiva, ja, ovillkorligen nödvändiga både som övnings- och kontrollmedel (så bland annat helt nyligen i brev till en av skolutredningens ledamöter). Elfstrand hävdar med särskilt eftertryck, att icke minst lärare, som använda imitativ metod, måste vara angelägna att genom effektiva prov ådagalägga, att lärjungarna behärska det främmande språket tillräckligt för att på detsamma kunna återge ett tankeinnehåll, som presenteras i modersmålets dräkt. Proven böra | enligt honom just avse att fastställa, om undervisningen »förmått i tillräcklig grad rå j på eller neutralisera modersmålet», som alltid finnes i medvetandet och som man icke | kommer ifrån. Vi vilja för vår del obetingat ansluta oss till denna ståndpunkt. Den ovan citerade invändningen må synas teoretiskt naturlig och motiverad, den visar sig icke desto mindre i praktiken verklighetsfrämmande. Andra former kunna emellertid tänkas för skriftliga övningar och prov. Såsom alter- Reproduk nativ till översättningsprovet för den som så önskar förekommer, såsom redan nämnts, tionsprov i realexamen ett reproduktionsprov. Vi anse oss icke böra föreslå någon ändring på denna punkt. Men del kan sättas i fråga, om icke även reproduktionsprovet bör utföras under ändrade former. Det torde numera vara en ganska vanlig uppfattning, att reproduktionsprovet bättre fyller sin uppgift, om det utföres utan hjälpmedel. Användning av ett enspråkigt lexikon skulle visserligen vid ett dylikt prov vara något

366 mera motiverad än vid ett översättningsprov, men tillräckliga skäl synas knappast före ligga för att i fräga om hjälpmedel göra någon skillnad mellan de båda proven. Det är möjligt, att ett ökat antal ord behöver meddelas före skrivningens början eller att ett reproduktionsprov, som passar iör utförande med lexikon, icke lämpar sig för utförande utan lexikon. Dylika frågor få prövas från fäll till fall, och det far tillses, att under de ändrade förhållandena lämpliga texter föreläggas lärjungarna. Nägon utvidgning av reproduktionsprovets användning i realexamen synes å andra sidan icke böra ifrågasättas. Att exempelvis göra denna typ av prov aiienarädande vore enligt vär bestämda mening mindre lyckligt. Provet har betydande förtjänster, vilka framhållas i skolöverstyrelsens metodiska anvisningar (sid. 96), och det synes lämpa sig väl för vissa lärjungar, men det har också allvarliga svagheter. Det är ett icke alltid rättvisande prov: en rättvis bedömning av de ofta mycket olikartade prestationerna är svär, och elever med gott minne för en nyss uppläst berättelse gynnas framiör elever av annan begåvningstyp. Ogynnsamt ställda bli även lärjungar med hörseldefekter. Trots att provet i det hela far anses lätt, kan det dock i viss mening också vara ett enerverande prov, då uppfattningen av textinnehållet kräver en koncentration av uppmärksamheten, inför vilken åtskilliga lärjungar känna oro. Vanskligheten att erhålla lämpliga texter och texter av samma svårighetsgrad är mera framträdande vid denna form av prov än vid nägon annan, och provets värde är starkt avhängigt av textprovets fullgodhet i dessa avseenden. Vid en systematiskt fortskridande undervisning har reproduktionsprovet icke samma värde såsom övningsuppgift, varjämte genomgången av skrivningarna tar längre tid och svårligen kan ge lika stor behållning för en klass i dess helhet. Den mycket ringa procent av lärjungar, som väljer detta prov i stället för översättningsprovet — vårterminen 1938 317 av 7 637, d. v. s. 4-15 % i tyska, och 301 av 7 749, d. v. s. 3*9 % i engelska; vårterminen 1939 ännu lägre siffror, se ovan s. 356 och jfr statistiken i bil. 2 — måste också anses visa, att det icke åtnjuter större popularitet vare sig bland lärare eller lärjungar. I själva verket ha reproduktionsövningar en större uppgift att fylla vid den muntliga undervisningen, där de förtjäna att komma till vidsträckt användning såsom underlag för iiör- och talövningar, än vid de egentliga skrivningarna. Men om sålunda en utvidgning av provets användning vid skrivningarna i realexamen icke bör komma i fråga, följer därav icke, att under nuvarande förhållanden en inskräkning bör ske; reproduktionen synes alltjämt böra förekomma såsom alternativ till översättningen. Vid de vanliga skolskrivningarna i realskolan och även å det lägre gymnasiestadiet synas reproduktionsuppgifter icke böra saknas. Utföres reproduktionen utan hjälpmedel, ökas otvivelaktigt dess värde såsom prov betraktat, vilket särskilt bör göra sig gällande i tyska. Under en förutsättning skulle reproduktionsprovet måhända rent av kunna ifrågakomma som alternativt prov även på ett högre stadium. Denna förutsättning är, att texten får sådan längd, att ett enkelt memorerande icke är möjligt. Vi vilja erinra om att prov av sådan beskaffenhet verkligen förekommit i vårt land, nämligen i studentexamen i franska vid den s. k. nyspråkligt-humanistiska linjen i Whitlockska samskolan i Stockholm. Den givna reproduktionstexten omfattade ungefär tre sidor av den i fransk skönlitteratur vanliga storleken. Provet ställde stora krav på lärjungarnas kunskaper i franska, både i vad det gällde uppfattning och korrekt språklig formgivning, och var sålunda såsom prov betraktat effektivt. Lärjungarna visade sig i regel lösa uppgiften synnerligen tillfredsställande, och provet måste i det hela anses ha utfallit gynnsamt. Ett prov av denna omfattning torde emellertid vara väl krävande på de vanliga gymnasielinjerna, i varje fall i fråga om franska och såsom enda prov. Såsom alternativt prov torde det emellertid vara ganska lämpligt. Ett utan hjälpmedel utarbetat

367 referat av en uppläst tysk eller engelsk text på 400—500 ord eller av en fransk texl på 300—400 ord skulle sannolikt visa sig effektivt som prov. Ett sådant prov komme att till sin omfattning ligga avsevärt över det nuvarande realexamensprovet i tyska och engelska men å andra sidan under det nyssnämnda provet i franska å nyspräkligthumanistiska linjen vid Whitlockska samskolan. Då vi anse ett sådant prov användbart som alternativ skrivningsuppgift, bortse vi icke från de svagheter, som vi från principiella utgångspunkter funnit vidlåda reproduktionsprovet, men vi hålla före, att åtminstone vissa av dessa svagheter i huvudsak neutraliseras av provets längd samt därav, att det utarbetas utan hjälpmedel. En annan skrivningsform, som kunde ifrågasättas, är fritt återgivande på det fram-fritt dtergimande språket av uppläst svensk text. Det är en helt oprövad skrivningstyp, som det vande av måhända vore av intresse att fä prövad i vanliga övningsskrivningar i det dagliga skol- svensk text. arbetet. Dock föreligger fara för att den i praktiken endast bleve en försämrad form av de vanliga översättningarna. Liksom det vid reproduktionsövningar ibland förekommer, att en lärjunge först skriver ned en svensk version av den upplästa texten och sedan översätter denna, torde ett dylikt tillvägagångssätt i större omfattning kunna befaras vid skrivningar av nämnd typ. Och även utan direkt nedskrivning av en svensk text bleve det i det hela en översättning från svenska, blott med försvagande av skrivningens värde som prov, eftersom lärjungarna med all sannolikhet skulle undvika och kringgå mötande svårigheter. Ett dylikt arbetssätt skulle från mera allmänna utgångspunkter sett vara ägnat att avtrubba känslan för det i innehållsavseende väsentliga och ur språklig synpunkt adekvata. Vid den systematiskt fortskridande språkundervisningen skulle dylika skrivningar icke heller få samma värde för den oumbärliga övningen på och tillämpningen av det genomgångna och därför icke befordra det planmässiga framåtskridandet så som de nuvarande översättningarna göra. En naturlig och i sig själv god form för språkskrivningar är däremot obestridligenr/ppSCrtSS]friyden självständiga uppsatsen, även om i viss mån samma invändningar som mot denning på främs rä nyssberörda typen av skrivningar kunna göras även här. Framför allt måste ä\enmande P '• mot uppsatsen framställas den tungt vägande erinran, att den icke stöder det systematiska grammatikstudiet på samma sätt som de till både detta och det aktuella textstudiet lätt anpassbara översättningarna, och att den blir tidsödande genom att så stor del av det anslagna timtalet kräves för genomgången i klassen. Denna genomgång måste läggas mera individuellt, den kommer att varje gång omspänna alltför många och skiftande moment och avsätter därför icke samma fasta resultat för en klass i dess helhet. Uppsatsen är icke heller en lika rättvis form för skrivningar, som översättningen är. Vid denna ställas alla inför exakt samma uppgift. Vid uppsatsen åter kunna lärjungarna gå ifrån svårigheter och av brist på uttrycksmöjligheter förbigå eller snedvrida partier, som äro väsentliga för den sakliga behandlingen av ämnet. Den ene lärjungen kan skriva en i innehållsavseende god uppsats med många formella fel, den andre kringgår svårigheterna och slipper ifrån felen genom att skriva till ytterlighet förenklat och på ett sätt, som icke motsvarar hans intellektuella åldersstadium. En rättvis avvägning mellan dylika prestationer — de valda exemplen beteckna givetvis extrema fall, varemellan många mellanformer finnas — är ytterst svår, och det måste allvarligt befaras, att den subjektivitet, som alltid kommer att i någon mån vidlåda uppsatsbedömning, även när det gäller modersmålsuppsatser, skulle få alltför stort spelrum vid bedömande av uppsatser på ett främmande språk. Att märka är också, att den stilistiskt mindre begåvade, även om han har goda och säkra språkkunskaper, lätt blir ogynnsamt bedömd, då begåvning för främmande språk icke alltid sammanfaller med stilistisk begåvning. Å andra sidan är det obestridligt, att

368 den, som förenar dessa båda slag av begåvning, på ett särskilt sätt kan göra sig gällande vid denna form av språkskrivningar. I vissa avseenden är uppsatsen i olika former otvivelaktigt en högst naturlig typ av språkskrivning. Den låter den enskilde lärjungen arbeta i sina speciella tankebanor och med sina speciella uttryckssätt, vilkas främmande motsvarighet han individuellt bäst bör känna till. Den uppmuntrar på ett särskilt sätt ett direkt uttryckande av tankarna på det främmande språket. Den främjar otvivelaktigt den aktiva inställning till språkstudiet, vilken enligt vår mening är särskilt betydelsefull. Och sist men icke minst, den ansluter sig närmare än andra skrivningstyper till det sätt, varpå denna sida av språkfärdigheten i det praktiska livet mest kommer till användning. Skäl kunna alltså anföras både för och emot uppsatsen såsom skrivningsform i främmande språk på skolans stadium. Då uppsatsen, som i värt land redan förekommer på det högre stadiet som alternativ till översättningen, här så sällan väljes av lärjungarna och då den i flertalet andra länder icke alls förekommer, torde detta framför allt sammanhänga därmed, att den av både lärare och lärjungar anses som en mycket svär skrivform. Vid studentskrivningarna vårterminen 1941 ha i tyska 17 lärjungar av 572 eller 3 % valt uppsatsen, medan för engelska motsvarande siffra är så låg som 16 av 2 375 eller knappt 0*7 % och för franska 14 av 1 734 eller 0-8 %. I England förekommer den, såsom nämnts, tämligen regelbundet såsom ett led i ett skriftligt prov, vilket dessutom omfattar översättning både till och frän modersmålet. Men därvid måste ihågkommas, icke blott att den är relativt enkel och begränsad till mellan 150 och 250 ord, så att det alltså knappast kan bli fråga om någon uppsats i egentlig mening, utan även och icke minst, att en lärjunge där sällan läser mer än ett främmande levande språk och även i övrigt har en starkare begränsad ämneskrets. Uppsatsskrivningen är krävande, redan när det gäller modersmålet, den måste bli dubbelt krävande, när det gäller ett främmande språk och lärjungen på en gång har att producera själva tankeinnehållet och att kläda detta i främmande språkdräkt, i viss utsträckning alltid med modersmålet som medvetet eller omedvetet mellanled. För utsikt till framgång fordras i varje fall ett mycket högt timtal i ämnet, och uppsatsen kommer ändå att visa sig krävande för de språkligt mindre begåvade bland lärjungarna, vilka i vårt land samtidigt måste syssla med flera främmande språk. Därtill kommer en omständighet, som måste tillmätas stor vikt: uppsatsen ställer större krav på lärarna, än vad många av dessa torde vara vuxna. Rättandet av modersmålsuppsatser erfordrar uppodlad språkkänsla och ett säkert språkligt omdöme hos lärarna. Kan det förväntas, att lärare i främmande språk, även om de äro mycket kunniga, verkligen äga den säkra språkbehärskning, som är nödvändig för att prestera en tillförlitlig och vägledande rättning av uppsats på ett främmande språk? I själva verket torde det vara så, att icke blott åtskilliga lärare ej äro den nämnda uppgiften vuxna, utan att rent av endast ett ringa fåtal lärare gå i land med densamma. Alldeles särskilt torde detta gälla engelskan med dess speciella svårigheter. Där denna skrivningsform förekommer utomlands liksom i de fall, då lärjungarna på högstadiet för närvarande använda den i vårt land, torde rättningen av skrivningarna ej sällan lämna åtskilligt övrigt att önska. Om en övergång till denna anordning av språkskrivningarna skall kunna övervägas, måste långvarig och upprepad utomlandsvistelse krävas av alla språklärare, och dessutom torde det bli nödvändigt att införa systemet »en lärare — ett språk». Trots principiellt hög uppskattning av uppsatsen som skrivningsform även i de främmande språken finna vi oss sålunda nödsakade att, i varje fall för närvarande, bestämt avstyrka en utvidgning av dess användning vid avgångsproven. Däremot torde den, icke minst av hänsyn till lärjungar med särskilda förutsättningar för det ena eller

369 andra språket, böra kvarstå som alternativ i studentexamen. Vidare finna vi det önskligt, att lärare med intresse för denna skrivningsform och förutsättningar för dess användning i större skala, uppmuntra lärjungarna till försök i denna riktning. Skrivningstypen torde i enkel form kunna användas även på ett lägre stadium; enligt vissa lärares erfarenheter går den där till och med lättare att tillämpa än högre upp, vilket synes lätt förståeligt. I detta sammanhang vilja vi ifrågasätta, om det icke vore fördelaktigt att vid meddelande av uppgifter för uppsatsskrivning på främmande språk till underlättande i större utsträckning lämna ledning i form av huvudpunkter, »stolpar», för behandlingen. Den av skolöverstyrelsen numera tillämpade ordningen att redan i formuleringen av uppsatsämnena använda det främmande språket finna vi välbetänkt. En skrivningsform, som här ännu icke alls berörts men som varit föremål för många Översättnindet överväganden, är översättningen från det främmande språket. Skolkommissionen före-9« r från slog denna skrivningstyp som huvudform i studentexamen. Till förmån för densamma främmande kan anföras, att den prövar den viktigaste av de färdigheter, som språkundervisningen (*Hemberavser att bibringa, nämligen förmåga alt läsa främmande språk. Den borde alltså vara setzung», ägnad att i särskild grad koncentrera det föregående språkstudiet på textläsningen, version*). vilken enligt skolöverstyrelsens metodiska anvisningar hela tiden bör stå i centrum för språkundervisningen. Vid ett första betraktande ligger det onekligen nära till hands att för avgångsskrivningarna förorda denna form. Vad särskilt realexamen beträffar, där det i allmänhet icke förekommer annan yttre kontroll än eftergranskningen av skrivningarna och där i den muntliga examen den enskilde lärjungen så gott som aldrig blir förhörd i mer än ett främmande språk, är det onekligen mindre tillfredsställande, att praktiskt taget all säker kontroll skall saknas över lärjungarnas läsfärdighet. Faran kan onekligen ligga nära till hands, att en lärare under sådana förhållanden kommer att överbetona den grammatiska sidan av undervisningen och försumma textläsningen. 1924 års skolsakkunniga hade på sin tid denna fråga under övervägande och anföra åtskilliga tungt vägande skäl mot systemet med översättningar från det främmande språket. De yttra bland annat följande: »De föreslagna övningarna ansluta sig till språkundervisningens viktigaste mål, nämligen förståendet av det främmande språket, men de ansluta sig till detta mål på ett synnerligen ensidigt sätt, i det att den svenska översättningens språkliga form kräver väsentlig uppmärksamhet. Detta innebär i idiomatiskt avseende en förskjutning av studiets tyngdpunkt i riktning från det främmande språket och till modersmålet. Om översättningen till svenska verkligen skall bliva till någon vinst för modersmålets tukt ! och ans, så förutsätter nämligen denna vinst för svenskan ett betydande arbete och därmed en tidsförlust för de främmande språken, som dessa med sina knappa timantal J torde få synnerligen svårt att bära. Försummas åter den svenska översättningens språk| liga form, så komma dessa översättningar alls icke att innebära någon vinst för modersj målet utan tvärtom att i form av hopade germanismer, anglicismer och i viss mån även igallicismer betyda en fara för det svenska språkets vård, en fara, om vars verklighet 'och allvar de i modersmålsundervisningen stundom förekommande översättningarna från tyska eller engelska avgiva talande vittnesbörd. På den muntliga undervisningen komme dylika skriftliga övningar att återverka j framför allt på det sättet, att särskilt i högsta ringarna framtvingades ett vidsträckt översättande till modersmålet med oavlåtligt aktgivande på huru ord, uttryck och konstruktioner bäst skola återgivas på svenska. Genom detta av avgångsprovet betingade söversättningsförfarande komme i själva verket den av kommissionen förutsatta metod e n att principiellt skilja sig icke blott från den imitativa, som vid språkundervis24—516517.

IV: 3

370 ningen så långt ske kan vill inskränka bruket av modersmålet, utan även från den gamla översättningsmetoden, vilken icke fäste denna vikt vid den svenska översättningens utformande till även formell korrekthet. Ett dylikt metodiskt förfarande synes stå i uppenbar motsats icke blott till modern språkpedagogisk metod utan även till de riktlinjer, skolkommissionen själv velat uppdraga för undervisningen i främmande språk. Däremot kunna den grammatiska utbildningens krav icke sägas vara garanterade genom denna metod. Med dylika prov i sikte kan den grammatiska utbildningen i stor utsträckning åsidosättas utan nämnvärd risk; en översättning från ett modernt främmande språk kan på abiturientsladiet åstadkommas med ganska blygsam grammatisk utrustning. Hur texten än lägges till rätta, kräves ett förhållandevis ringa mått av exakt grammatisk kunskap. Jämförelsen med den latinska stilen är i detta avseende missvisande: latinets mera komplicerade morfologiska struktur gör i förening med den friare ordföljden en översättning från latin till modersmålet till ett även grammatiskt prov, där den på detta område mindre hemmastadde ohjälpligen kommer till korta. Vid förståendet av även ganska svåra texter på ett modernt språk spelar för en intellektuellt utvecklad person den grammatiska kunskapen en jämförelsevis obetydlig roll. Centrala partier av det främmande språkets grammatik, såsom i tyskan verbens och prepositionernas kasusrektion och ordföljden, i franskan de personliga pronominas plats vid verbet, i engelskan artiklarnas bruk, ordföljden och stora delar av tempusläran, kunna utan risk försummas, medan uppmärksamheten riktas på vissa för svenskan karakteristiska egendomligheter, exempelvis i tempusbruket, vilka måste iakttagas för att den svenska texten skall kunna bliva idiomatiskt tillfredsställande; resultatet blir alltså även på grammatikens område en förskjutning av studiets tyngdpunkt i riktning från det främmande språket och till modersmålet. I metodiskt avseende skulle språkundervisningen i gymnasierna i själva verket riskera att genom det myckna översättandet i visst hänseende kastas tillbaka till den ståndpunkt, den intog före den imitativa metodens landvinningar, men fara vore, att även den gamla grammatiserande metodens fördelar skulle givas till spillo. Det kan befaras, att gymnasierna skulle komma att utbilda lärjungar, som varken hade den med den imitativa metoden eftersträvade aktiva språkfärdigheten eller den formella säkerhet, som med den grammatiserande metoden förvärvades. Slutligen synes det ifrågasatta översättandet alltför starkt ha karaktär av ett arbete för skolan, icke för livet: skriftligt översättande från ett främmande språk till svenska är en verksamhet, som utanför yrkesöversättarnas trånga krets sällan torde utövas i det praktiska livet, och i sådant fall aldrig med enspråkigt lexikon. Ur utbildningssynpunkt synes en förändring av de skriftliga övningarna i den av kommissionen föreslagna riktningen således icke önskvärd. Förmågan att förstå det främmande språket övas snart sagt varje undervisningstimme, som ägnas åt ifrågavarande språk. Vad som kräves för att komplettera den muntliga undervisningen är i själva verket övningar i att skriftligt uttrycka sig på det främmande språket.» Vad de sakkunniga sålunda anfört synes oss i allt väsentligt ovedersägligt. Att översättning till svenska av främmande text skulle komma att taga ett stort tidsutrymme i anspråk till förfång för övningarna på det främmande språket och till tvivelaktigt gagn för modersmålet, skulle helt enkelt icke kunna undvikas. Den viktiga aktiva inställningen i språkstudiet skulle i stället för att intensifieras förbytas i en passiv. Ett försummande av det produktiva arbetet vid språkstudierna vore enligt vår mening icke blott metodiskt ett steg tillbaka, det vore en tillbakagång i skolarbetet överhuvud. De olika sidorna av språkstudiet — grammatik, textläsning, talövningar, skrivningar — avse icke var sin speciella färdighet. Säkert förstående av främmande språk är icke för den som icke kan leva sig in i det på det främmande språkområdet m öjlig t _

371 och knappast ens för honom — utan behärskning av grammatikens elementer, och för att kunna uttrycka sig på det främmande språket, muntligt eller skriftligt, är en tämligen omfattande textläsning en förutsättning. De olika språkliga färdigheterna kunna visserligen vara mycket olika utvecklade, men de gripa in i varandra och bilda i mångt och mycket en enhet. Vissa grundläggande moment äro nödvändiga för dem alla. De skriftliga övningarna och proven böra vara sädana, att de sä långt möjligt uppmuntra till eller rent av framtvinga en i möjligaste män allsidig läggning av språkundervisningen. Särskilt är undervisningens allsidiga karaktär av fundamental betydelse på det grundläggande stadiet, alltså de första åren ett språk läses, och detta oberoende av den inriktning, man företrädesvis vill ge studiet av ett visst språk på det högre stadiet. översättningar från det främmande språket skulle icke verka i riktning mol allsidighet. I den muntliga undervisningen kunna översättningarna från det främmande språket med visst fog betraktas som ett nödvändigt ont. Av åtskilliga språklärare betraktas de på detta sätt, då de finna dem föga värdefulla för det främmande språket självt men trots detta oumbärliga såsom det snabbaste och effektivaste kontrollmedlet. Farhågorna för en ogynnsam inverkan på den föregående undervisningen av avgångsprov i form av översättning till svenska, skulle emellertid med all sannolikhet i det hela neutraliseras, om ett sådant avgångsprov icke bleve det enda utan endast inginge som led i ett planmässigt sammansatt prov. En anordning med prov, omfattande dels en översättning från det främmande språket till svenska, dels en översättning i motsatt riktning, i båda fallen utan hjälpmedel, skulle sannolikt vara ägnad både att förläna den föregående undervisningen en allsidig läggning och att ge den en impuls i aktiviserande riktning med verklig praktisk språkbehärskning såsom mål. Den borde tillika kunna trygga en effektiv avgångsprövning. En anordning av här skisserat slag synes oss äga stora förtjänster. Men givetvis bliva de fördelaktiga verkningarna beroende dels på utformningen av detaljerna och på skrivningarnas bedömande i princip och i praktiken, dels på lärarnas förmåga att anpassa sig till det allsidigt aktiva arbetssätt, som anordningen förutsätter, dels slutligen och icke minst på lämpligheten av de uppgifter, som föreläggas som prov. Det torde dock saknas anledning antaga, att icke samtliga dessa förutsättningar skola kunna uppfyllas. 1936 års sakkunniga för utredning angående studentexamen övervägde en övergång i studentexamen från nuvarande prov till just kombinerade prov (sid. 46 av deras betänkande), men stannade vid att icke föreslå någon ändring. 1937 års sakkunniga angående begynnelsespräket i realskolan ifrågasatte i sitt betänkande (sid. 95 f.) mera bestämt, »huruvida icke skriftliga prov av kombinerad typ, bestående såväl av en översättning från det främmande språket som av en översättning Ull det främmande språket, skulle mera allsidigt tillgodose undervisningens ändamål». Vid ett kombinerat prov bör enligt vår mening huvudvikten läggas på översättningen från svenska. Har denna del av provet utförts alldeles otillfredsställande, bör provet i sin helhet underkännas. Detsamma bör visserligen gälla vid en helt underhaltig översättning till svenska, men det torde i praktiken endast mera sällan inträffa, att en lärjunge, som skriver en klart godkänd översättning från svenska, presterar en underhaltig översättning av den främmande texten. Den skriftliga kontrollen av förmågan att aktivt och någorlunda sprakriktigt använda språket, måste på grund därav anses angelägnare än kontrollen av förmågan att förstå det. Om den förra färdigheten finns, saknas i regel icke den senare. Vid gränsfallen får en avvägning ske, så att påtagliga förtjänster i den ena delen av provet få uppväga vissa svagheter i den andra. Vid dylikt prov torde följande ordning kunna iakttagas. Första delen av provet utgöres av ett kortare stycke tysk (engelsk, fransk) text, som återges på svenska. Där-

372 efter följer, tryckt på samma papper, en något längre svensk text för översättning till tyska (engelska, franska). Innehållet i de båda styckena kan antingen vara utan inbördes samband eller vara besläktat, exempelvis på sådant sätt, att den senare delen utgör en fortsättning eller en omskrivning av den förra. I fråga om ord och uttryck blir i senare fallet lärjungarnas arbete något underlättat, i det att de båda partierna stödja och komplettera varandra. Å andra sidan får detta stöd icke bli av den beskaffenhet och styrka, att provet förlorar sin effektivitet. Vad beträffar den tid, som lämpligen bör anslås till ett dylikt kombinerat prov, bör till en början märkas, att den långa tid, som för närvarande är anslagen, sammanhänger med provets karaktär av precisionsprov och med användningen av hjälpmedel. Det är framför allt slåendet i lexikon, som tar så mycken tid i anspråk. Ofta har lärjungen översättningen av en sats fullt klar för sig omedelbart — bortsett från något enstaka ord, som han behöver slå upp i lexikon — men med hänsyn till provets vikt anser han sig böra undersöka ordbokens uppgifter om nästan varje ord i satsen, vilket, i förbigående anmärkt, icke sällan resulterar i en försämring av den från början tänkta översättningen. Den tidsvinst, som möjliggöres genom uteslutandet av hjälpmedlen, är mycket betydande. Om man i studentexamen utan hjälpmedel till svenska översätter en främmande-språklig text på 125 å 175 ord och från svenska en text av i stort sett nuvarande översättningsprovs längd, bör detta arbete icke taga ens så lång tid som det nuvarande enkla provet, utfört med hjälpmedel. I England användas, såsom nämnts, 3 timmar till ett tre- eller fyrledat prov. Försiktigtvis, till dess närmare erfarenhet vunnits, torde den i vårt land för närvarande anslagna tiden i studentexamen dock icke böra minskas och detsamma synes t. v. böra gälla i fråga om realexamen, där de olika proven till sin längd torde böra ha väsentligen samma inbördes proportioner som i fråga om studentexamen, ehuru de, vart för sig sett, äro kortare. Provet skulle alltså komma att i viss mån påminna om det engelska, ehuru det icke skulle som detta uppta ett tredje obligatoriskt led, en kort uppsats, icke heller som detta någon poesitext vid sidan av prosatexten för översättning till modersmålet och ej heller någon diktamensövning. Det skulle också i fråga om sin dubbla karaktär ansluta sig till det i finsk studentexamen förekommande, ehuru tyngdpunkten i detta senare är lagd på översättningen till modersmålet och översättningen från finska resp. svenska är betydligt kortare. Alternativa Det föreslagna provet skulle sålunda gälla både real- och studentexamen. I realskrivnings- examen skulle såsom hittills i stället för översättningen kunna förekomma en reprodukuppgifter. tionsuppgift. Vad studentexamen beträffar, ha vi, såsom framgår av det ovan anförda, intet att erinra mot bibehållande av den fria uppsatsen. Om denna bibehålles som alternativt prov, anse vi oss dock icke böra föreslå, att den skall utarbetas utan hjälpmedel. Uppsatsprovet är i sig självt en så mycket svårare uppgift, att denna skillnad i hjälpmedel är motiverad redan därav. Därjämte skulle avsaknad av ordbok vid utarbetande av en uppsats pålägga eleven en begränsning, som hindrade denne att finna de mest adekvata uttrycken för sina tankar. Den skulle också lägga ett band på den ämnesbestämmande myndigheten därhän, att valet av lämpliga ämnen alltför starkt inskränktes. Emellertid skulle vi finna det önskvärt, att den ovan berörda längre reproduktionen också bleve föremål för försök i studentexamen. Då försöksanordningarna skulle onödigt kompliceras, om sådant prov infördes vid vissa läroverk och kombinerat prov vid andra, i båda fallen utan hjälpmedel och i båda fallen med uppsatsen — skriven med hjälpmedel — som alternativt prov, ha vi stannat vid att föreslå, att det kombinerade provet och det längre reproduktionsprovet uppställas som alternativa prov vid försöksläroverken under den tid försöken pågå. De gamla skrivningsformerna med översätt-

373 ning till det främmande språket och uppsats, i båda fallen med hjälpmedel, kvarstå under tiden vid det stora flertalet läroanstalter. På delta sätt skulle vinnas både en mångsidig prövning av ifrågakommande möjligheter och enkelhet i försöksanordningarna. Försök med skrivningar av i huvudsak den karaktär, som här föreslagits till prov-Redan gjorda ning, hava i viss utsträckning redan gjorts. Vi hänvisa i detta avseende till bil. 3, som försök med innehåller dels en promemoria av lektor Sven Lide, Uppsala, angående försök vid där- skrivningar varande högre allmänna läroverk med skrivningar av kombinerad typ utan hjälp- m e c / e / m m medel, dels en av honom utgiven skrift »Nya vägar för tysk skrivning», där han i förordet närmare redogör för de vid försöken tillämpade principerna. Vid högre allmänna läroverket för gossar å Norrmalm i Stockholm ha också tämligen omfattande försök gjorts med översättning till det främmande språket utan hjälpmedel, för vilka försök en redogörelse lämnas av lektorn vid sagda läroverk, Hugo Gerring i bil. 4. Även på andra håll ha försök av liknande art blivit gjorda, ehuru icke i den omfattning och under sådana omständigheter, att de medgiva längre gående slutsatser.

En viktig förutsättning för att en omläggning till nytt skrivningssystem skall lyckas, måste, såsom redan framhållits, bland annat vara, att lärarna anpassa sin undervisning efter det nya läget, att lämpliga uppgifter ges och tillfredsställande bedömningsgrunder tillämpas. Med tanke på dessa och andra förhållanden finna vi oss, såsom vi redan framhållit, icke kunna föreslå en omedelbar övergång till det skisserade kombinerade systemet. Däremot finna vi starka skäl tala för att försök med systemet i fråga anordnas vid ett icke för litet antal skolor, för att på detta sätt nödig erfarenhet må kunna vinnas före det definitiva ståndpunktstagandet till frågan om språkskrivningarnas anordning. Verkningarna av en omläggning böra också kunna iakttagas och eventuellt sådana särskilda åtgärder vidtagas, som kunna visa sig påkallade, innan eventuellt beslut om definitiv övergång till nytt system fattas, överhuvud taget böra omläggningens positiva och negativa verkningar på lärjungarnas kunskapsförvärv inom olika stadier och grenar av språkstudiet så säkert som möjligt fixeras och undervisningens resultat prövas. Försöksanordningen kommer -visserligen att innebära en avsevärd arbetsbelastning för skolöverstyrelsen, då fastställandet av så många olika skrivningar vid samtliga realoch studentexamina och sedermera även vid fyllnadsprövningarna måste bli maktpåliggande och tidskrävande. Men denna olägenhet lärer icke kunna undvikas, och det torde icke vara omöjligt för överstyrelsen att i nödig utsträckning anlita sakkunniga utanför verket, även om ämbetsverket givetvis måste bära ansvaret för uppgifterna. Då vi redan på detta stadium av våra undersökningar göra en underdånig framställning i ifrågavarande ärende, beror detta alltså därpå, att vi stannat för en försöksanordning, som snarast bör igångsättas, och att vi sålunda vilja föreslå omedelbara åtgärder för anställande av försök. De läroverk, som komma att beröras av försöken, behöva i god tid inrikta sig på den ifrågasatta omläggningen, som ju förutsätter, att undervisningen anpassats efter det nya läget. Kortare tid än två år för en sådan förberedelse torde i det hela icke böra ifrågakomma, men å andra sidan synes en längre tidsfrist ej heller vara påkallad. På en punkt finna vi t. o. m. ett års övergångstid tillfyllest, nämligen i engelska i realexamen, då regelbundna skrivningar i detta ämne icke förekomma förrän under det tredje och sista av de år, då engelska läses i realskolan. Vi tänka oss alltså, att försök med den kombinerade typen skola igångsättas i realexamen vt 1942 i engelska samt i realexamen i tyska och i studentexamen i tyska, engelska och franska vt 1943.

Förslag.

374 Efter övervägande av olika former för försöken ha vi stannat vid att föreslå, att vid vissa läroverk skrivningarna genomgående anordnas på det föreslagna sättet. En anordning med valfrihet mellan olika typer av prov enligt olika lärares eller lärjungarnas egna önskemål, vilken också övervägts, skulle vålla praktiska olägenheter och icke erbjuda samma möjlighet att objektivt bedöma försöksresultaten ur de synpunkter, som därvid måste anläggas. Liksom Eders Kungl. Maj:t tidigare bestämt de läroverk, vid vilka försök med intagning på grund av folkskolans betyg ske, liksom de läroverk, där realskolelinje med engelska som första språk upprättats, torde det även i detta fall böra bero pä beslut av Eders Kungl. Maj:t, vid vilka läroverk examensskrivningarna i främmande levande språk skola anordnas enligt de nya riktlinjerna. Det synes lämpligt, att de s. k. medbedömarna — läroverksstadgan §§ 72 och 98 — i tyska, engelska och franska vid försöksläroverken utses redan vid sista läsarets början. Direkt stadgeföreskrift härom torde dock knappast erfordras, dä skolöverstyrelsen under alla förhållanden synes böra erhålla bemyndigande att utfärda närmare anvisningar för försökens praktiska genomförande. Dä försöken givetvis böra få en viss omfattning och då skolor av olika typer böra vara med bland försöksskolorna, vilja vi föreslå, att försöken få omfatta ett 20-tal läroanstalter. Huvudparten bör utgöras av högre allmänna läroverk, eftersom endast vid dessa både student- och realexamen förekomma, men den bör även omfatta några realskolor och kommunala mellanskolor. Utan att försöka slutgiltigt fixera de ifrågavarande läroanstalterna, skulle vi förslagsvis vilja nämna följande: högre allmänna läroverken i Uppsala, Linköping, Jönköping, Eksjö, Lund, Ystad och Sundsvall, högre allmänna läroverket för gossar å Norrmalm, högre realläroverket å Norrmalm, högre allmänna läroverket i Bromma, högre allmänna läroverken för flickor i Malmö och Göteborg, samrealskolorna i Alingsås, Höganäs, Säffle, Ljusdal och Boden samt kommunala mellanskolorna i Älmhult, Göteborg och Timrå. Försöksanordningarna torde lämpligen böra regleras genom ett nådigt brev i ärendet till skolöverstyrelsen av innehåll, som framgår av utredningens bil. 1 med förslag till bestämmelserna i fråga. Vi bifoga några prov på dels i utlandet givna examensuppgifter (bil. 5), dels förslag till kombinerat prov i svensk real- och studentexamen (bil. 6). 1940 års skolutredning får alltså i underdånighet hemställa, det täcktes Eders Kungl. Maj:t lata igångsätta försök med här föreslagna skriftliga prov i real- och studentexamen samt utfärda föreskrifter rörande dessa försöksanordningar i enlighet med här bifogade förslag (bil. 1). Å 1940 ärs skolutrednings vägnar: GÖSTA BAGGE. / Fr. Sandberg. Stockholm den 28 maj 1941.

375 Bilaga 1.

Kungl. Maj:t förordnar att vid i mom. 2 nämnda läroanstalter skola, utan hinder av bestämmelserna i nådiga stadgan för rikets allmänna läroverk §§ 69, 95 och 96, i nådiga stadgan för kommunala mellanskolor § 34 samt i Kungl. Maj:ts brev till skolöverstyrelsen den 10 november 1933 angående särskilda bestämmelser rörande inbyggda praktiska utbildningslinjer vid allmänna läroverk och kommunala mellanskolor § 9, tills vidare frän och med vårterminen 1942 anordnas försök med nya former för skriftligt prov i engelska i realexamen samt tills vidare från och med vårterminen 1943 anordnas försök med nya former för skriftligt prov i tyska i realexamen samt för skriftliga prov i tyska, engelska och franska i studentexamen enligt nedan i mom. 1 angivna grunder. 1. De skriftliga arbetena i nämnda språk skola under försökstiden utgöras av a) i realexamen dels en översättning från tyska resp. engelska till svenska, dels en översättning från svenska till tyska resp. engelska, eller i stället för dessa prov, om | lärjungen så önskar, en reproduktion av en tysk resp. engelsk text; b) i studentexamen dels en översättning från respektive tyska, engelska, franska till svenska, dels en översättning från svenska till respektive tyska, engelska, franska eller, i stället för dessa prov, om lärjungen så önskar, en reproduktion av en längre tysk resp. engelsk och fransk text. Vid samtliga nämnda prov skola hjälpmedel i form av grammatiska läroböcker och ordböcker icke förekomma. 2. Skriftliga arbeten av i mom. 1 nämnt slag skola under försökstiden ersätta de i gällande bestämmelser föreskrivna vid följande läroanstalter: 3. I övrigt skola för proven och deras bedömande gälla vad i vederbörande stadga och nådiga brev är bestämt angående realexamen (prakt, realexamen) resp. studentexamen, åliggande det likväl skolöverstyrelsen att dels utfärda de ytterligare bestämmelser och anvisningar, som må befinnas erforderliga för genomförande av försöken, med särskild uppmärksamhet på behovet av närmare riktlinjer för provens bedömande, dels ock utfärda de föreskrifter rörande skriftliga arbeten i främmande levande språk t i den föregående undervisningen, som kunna finnas av behovet påkallade. 4. Slutligen anbefaller Kungl. Maj:t skolöverstyrelsen att till Kungl. Maj:t, så snart ske kan, inkomma med redogörelse för de erfarenheter i olika hänseenden, som genom ifrågavarande försöksverksamhet inhämtas, samt med de förslag, vartill erfarenheterna kunna giva anledning. Detta meddelas skolöverstyrelsen till efterrättelse samt för vederbörandes underrättande. Stockholms slott den —

376 Bilaga 2.

Skrivningarna i främmande levande språk. Den historiska framställning av de moderna språkens ställning i svensk skolundervisning, som ingår i skolkommissionens betänkande, slutar med följande ord: missnöjet med de skriftliga examensproven i moderna språk har blivit alltmera utbrett, om än meningarna skifta, när det gäller att avgöra, hur dessa skrivningar bäst böra anordnas. Skolkommissionen föreslog, som bekant, ingripande förändringar. I realexamen skulle reproduktion bli enda provet och detta endast i det första främmande språket, således i allmänhet engelska. I studentexamen föreslogs översättning från det främmande språket till svenska. På den föreslagna nyspråkliga linjen skulle dessutom i det redan i realskolan studerade språk, som fördes upp i studentexamen, med den skriftliga översättningen till svenska förbindas ett annat prov, ett théme d'imitation, d. v. s. en återöversättning till det främmande språket av en fri svensk transkription av den text examinanden haft att översätta till svenska. Såsom hjälpmedel skulle endast enspråkiga lexika på det främmande språket få användas. Emellertid möttes dessa förslag av ganska enstämmigt avstyrkande från läroverkskollegiernas och ämneskonferensernas sida. De år 1924 tillkallade sakkunniga, vars uppgift var att »verkställa ytterligare bearbetning av frågan om det svenska skolväsendets organisation», sysslade ingående med frågan om anordningen av de skriftliga examensproven i främmande språk. I en grundlig analys av skolkommissionens förslag i detta avseende, påvisade de sakkunniga de ogynnsamma följder ett förverkligande av skolkommissionens förslag skulle medföra för språkundervisningen och därmed för hela spräkbildningen. Särskilt nedgörande var den kritik, som riktades mot det av skolkommissionen föreslagna översättningsprovet från det främmande språket, som skulle förekomma i studentexamen. Enligt de sakkunnigas förslag skulle examinand få välja mellan reproduktion och översättning till det främmande språket i realexamen och mellan uppsats och en översättning till det främmande språket i studentexamen. I 1927 års riksdags beslut om ny läroverksorganisation godtogos de sakkunnigas förslag angående de skriftliga examensproven. Emellertid har debatten i fråga om språkskrivningarna ej upphört. Som bevis på frågans aktualitet må endast nämnas, att bland de fem föredrag, som stodo på programmet för sektionen för moderna språk vid läroverkslärarmötet i augusti 1938, två stycken ägnades åt språkskrivningarna. Skolöverstyrelsen avlät den 14 mars 1938 en skrivelse till Kungl. Maj:t, i vilken den, efter att bl. a. ha framhävt frågans vikt och komplicerade natur, anhöll om visst anslag i och för verkställande av utredning av frågan. Denna skrivelse remitterades den 21 september 1938 till Riksföreningen för lärare i moderna språk, som i sitt remissvar den 12 oktober 1938 instämde i skolöverstyrelsens hemställan. Vid samma förenings årsmöte i augusti 1940 antogs en resolution, som ingavs till Kungl. Maj:t den 12 september 1940. Efter att ha erinrat om det av föreningens arbetsutskott den 12 oktober 1938 överlämnade yttrandet uttalar föreningen, som anser, att »en utredning av skrivningsfrågan och med den sammanhängande spörsmål är ett av språkundervisningens mest trängande behov, den förhoppningen, att

377 Kungl. Maj:l inom den närmaste tiden må finna tillfälle att ta ställning till skolöverstyrelsens hemställan». Ar 1938 gjordes inom överstyrelsen en undersökning om hur avgångsskrivningarna i främmande språk äro anordnade i ett antal europeiska kulturländer. Genom utrikesdepartementets försorg införskaffades vissa uppgifter från undervisningsmyndigheterna i resp. länder, med ledning av vilka man kunde bilda sig en föreställning om förutsättningen för de olika skrivningsproven. Följande frågeformulär användes: 1. Vilka slag av skrivningar i tyska, engelska och franska förekomma å olika linjer i studentexamen och realexamen (mellanskoleexamen) ? Var god sänd skrivningsuppgifterna (i realexamen) för åren 1937 och 1938. 2. a) Hur många år ha vederbörande lärjungar läst respektive språk, då de haft att utföra nyssnämnda prov? b) Under vilket sammanlagt antal veckotimmar ha de studerat språket i fråga t. o. m. tiden för resp. examensskrivning? (Ex.: Engelska 13 tim. till realexamen, 23 timmar till studentexamen å reallinjen.) 3. Vilka hjälpmedel få lärjungarna använda i examensskrivningarna? (Ex.: Grammatik; ordbok: modersmålet-främmande språk; ordbok: främmande språk-modersmålet; enspråkigt lexikon (typen Concise Oxford Dictionary); särskilda ordlistor uppgjorda för skrivningen i fråga). 4. Hur många timmar ha de prövande till förfogande för att utföra den skriftliga uppgiften? 5. Anses formen för det skriftliga provet lämplig och tillfredsställande? I annat fall, äro några särskilda ändringar under övervägande och vilka? De inkomna enquétesvaren, vilka tyvärr icke alltid voro så fullständiga, som hade varit önskvärt, blevo föremål för bearbetning, och jag skall i korthet redogöra för innehållet i svaren. A.

Realexamen. 1) N o r g e :

Tysk reproduktion eller stil efter val (det framgår ej, om det är lärjungens eller skolans val); fr. o. m. 1939 endast repr. Engelsk reproduktion; inga hjälpmedel; 4 timmar. 2) D a n m a r k : Efter varje skolas eget bestämmande skrives översättning eller reproduktion. De flesta skolor välja översättning. I realexamen skriftligt prov i engelska eller tyska; alltså ej i båda; inga hjälpmedel; 3 timmar; proven anses tillfredsställande. 3) E n g l a n d : För de engelska skrivningsproven torde en av kommitténs ledamöter själv lämna en redogörelse. B.

Studentexamen.

1. N o r g e . Seal- och latinlinjen. Fr. o. m. 1939 reproduktion i tyska. Engelsklinjen. Engelsk uppsats över ämne, hämtat från under skoltiden läst text; efter särskild anmälan möjlighet att skriva fri uppsats.

378 Tysk reproduktion: Inga hjälpmedel. Inget omdöme.

5 timmar.

2. D a n m a r k . Nyspråkliga linjen. övers. fr. danska + en kortare reproduktion eller en längre referatstil, dessa båda senare former enligt skolans val. Inga hjälpmedel. 3 timmar; endast ett skriftligt prov per dag. Ingen kritik mot stilprovet; i dess nuvarande form använd sedan 1916. Referatstilen införd 1937. Den säges gynna de begåvade lärjungarna i förhållande till de svagare, som synas ha svårt att klara denna prövningsform. Beträffande den tyska reproduktionen anmärkes från flera håll, att den gynnar de rent reproduktiva begåvningstyperna och icke ställer så stora krav på kunskaper och konstruktiv begåvning. Inga skriftliga prov i moderna språk på den klassiska och matematisk-naturvetenskapliga linjen. 3. F i n l a n d . Ett av de moderna språken efter abiturientens val, engelska, franska eller tyska, obligatoriskt i realläroverk. Provet består av a) översättning från det främmande språket av ganska svår text (c:a 200 ord); och b) översättning från modersmålet till det främmande språket; c:a 100 ord. översättningstexten innehåller än en fortsättning av den föregående, än en sammanfattning av dess innehåll, än något som står i annat sammanhang till den främmande texten; därigenom erhälles god hjälp vid val av ord och konstruktioner. Dä avdeln. a) är dubbelt sä lång som avdeln. b), synes största vikten läggas på översättningen från det främmande språket. Inga hjälpmedel. 6 tim. I allmänhet är man nöjd med provet. 4. H o l l a n d . översättning från franska, tyska och engelska till modersmålet. Texten svår, både i avseende på innehåll och form, innehållet från 250—300 ord i gymnasia och 350—400 i högre borgarskolan. Inga hjälpmedel. 1 tim. vid gymnasia och 2 tim. vid »högre borgarskolan». Intet omdöme om provets lämplighet. 5. T y s k l a n d . Tre slag av skriftliga prov förekomma: 1) översättn. frän tyska, 2) återberättande efter tysk el. fransk resp. engelsk text, 3) uppsats. Den form väljes, som huvudsakligen övats i högsta klassen. Reproduktionsproven äro långa, 500—600 ord, men ganska lätta. Ämnen för uppsats synas vara valda så, att lärjungarna få visa sina kunskaper i kulturkunskap. Skriftliga prov förekomma bara på språkliga linjen. Lexikon får användas, om detta skett vid skrivningar i högsta klassen. 3 timmar. Inget omdöme. I Tyskland är, eller kanske rättare sagt var, examensväsendet ej centraliserat så som hos oss. Skolan fick skicka in ett antal förslag till prov till distriktets skolmyndighet, som därefter fastställde ett av dem. Jfr examen vid våra folkskoleseminarier. 6. F r a n k r i k e . Den skriftliga examen sker vid slutet av näst sista läsåret. De tillgängliga proven äro givna så tidigt som 1930. Proven enligt »Ancien regime» bestå i såväl tyska som engelska av 1) översättning till franska (version) (175—200 ord, texten som regel utdrag av namngiven författare) och 2) översättning från franska (théme). Stiltexten, ungefär lika lång, står i avseende på innehållet i något sammanhang med den föregående texten. Proven enligt »Noveau regime» äro antingen anordnade som de enligt

379 Ancien regime eller också bestå de av uppsats (composition). (Ex.: En dikt om kärleken till hemstaden citeras. Med ledning av denna redogöres för orsakerna till en människas kärlek till sin fädernestad.) Inga hjälpmedel. Först fick enspråkigt lexikon användas. Åtskilliga beklaga borttagandet av detta hjälpmedel. 3 timmar. Man är i allmänhet nöjd. Dock anses på vissa håll, att proven äro för svåra och att man därför fär nöja sig med svaga prestationer. 7. T y s k a

Schwei?.

Det skriftliga provet består av a) översättn. till franska resp. engelska. Ett ex. frän handelslinjen på gymnasiet omfattar c:a 350 ord ingalunda lätt text och b) en uppsats. Examinand får välja ett bland 3 givna. [Ex. i franska: 1) En propagande, buts, moyens et effets. 2) Tout comprendre, c'est tout pardonner. 3) la crise actuelle.] Inga hjälpmedel. Uttryck, som anses ej kunna fordras av en genomsnittselev, givas av examinatorn vid skrivningens början. 4 timmar för båda proven tillsammans. Tillfredsställelse med det använda systemet, översättningen visar, huruvida lärjunge äger de nödvändiga grammatiska kunskaperna, under det att uppsatsen ger honom tillfälle att visa sin förmåga att uttrycka sina tankar på ett enkelt och begripligt sätt. Sammanfattningsvis kan sägas, att hjälpmedel i form av lexikon och grammatik praktiskt taget äro förbjudna och vidare, att avslutningsskrivningen i mänga fall utgöres av ett kombinerat prov. När det gäller att bedöma ett avgängsprovs lämplighet, bör man enligt mitt förmenande granska det ur 3 synpunkter: a) Hur förhåller det sig till målet för skolundervisningen i sin helhet? b) Hur förhåller det sig till det allmänna målet för språkundervisningen? c) Ansluter det sig organiskt till den föregående undervisningen? Beträffande undervisningens allmänna mäl skiljer man mellan två riktningar; den materialistiska principen, som framhåller det kvantitativa, kunskapsmängden, som fäster mer vikt vid besittningen av kunskaper än vid förmågan att tillägna sig dem och bruka dem, mera vikt vid vetande än färdigheter, och den formalistiska riktningen, arbetsskoleprincipen, som anser att utvecklandet av lärjungens färdigheter är huvudsaken, under det att stoffmängden inte bör tillmätas något absolut egenvärde. Den anser, att det är viktigare att lära sig, hur man skall skaffa sig kunskaper än kunskaperna själva. Den betonar övningen, den egna iakttagelsen och förmågan att på ett självständigt sätt använda vetandet. Den vill utveckla och skärpa den formella intelligensen. Amerikanerna kallar den senare riktningen activity-instruction, medan den förra icke sällan får vedernamnet spoon-fed instruction. Det förefaller mig inte vara någon tvekan om vilken riktning inom pedagogiken som bör tillerkännas företräde. Rörande målet för språkundervisningen vid de högre teoretiska skolorna är man väl numera ense om följande rangordning: a) förmågan att läsa den främmande litteraturen; b) förmågan att uttrycka sig i skrift; c) förmågan att uppfatta och förstå det talade ordet; och d) förmågan att tala. Realexamen. Jag skall ur dessa synpunkter granska de i realexamen givna proven. översättningsprovet. Det är klart, att ur den första och delvis den andra synpunkten detta prov är utmärkt lämpligt. De sakkunniga av år 1924 skriva, på sid. 66, att »översättningens främsta värde ur praktisk utbildningssynpunkt ligger i den träning det skänker i bruket av de skilda hjälpmedel, som sedan i det praktiska livet kommer till användning. Men därutöver har den skriftliga översättningsövningen en betydelsefull uppgift som

380 stöd för den övriga undervisningen, i det att den framtvingar grundlighet i grammatikundervisningen och exakthet i textbehandlingen och därigenom skänker fasthet, skärpa och klarhet åt språkstudiet i dess helhet. Som metodiskt hjälpmedel i språkundervisningen äro övningar av detta slag i själva verket oumbärliga.» Mot denna utmärkta karakteristik av översättningsprovet skulle jag inte ha kunnat invända någonting, om det hade gällt det högsta stadiet, men som prov i realexamen tror jag, att det ur den tredje synpunkten och delvis också ur den andra lider av allvarliga brister. Jag anser nämligen, att realskoleabiturienterna inte äro mogna för detta prov. Det är nämligen så, att förmågan att använda ett vanligt lexikon är en svår konst, som tar lång tid att lära sig. Det är närmast ömkligt och verkar missbrukad gossekraft att se de outvecklade realabiturienterna halvt försvinna i sina stora lexikon, planlöst slående och bläddrande; de äro så trollbundna av sitt lexikon, att de inte våga översätta det enklaste ord utan att slå upp det. Och detsamma, om också i något mindre grad, gäller om grammatiken, i vilken de ännu inte ha lärt sig att hitta. Under sådana omständigheter torde det inte kunna förnekas, att provet verkar förryckande på den föregående undervisningen. Till detta bidrager ett annat förhållande, som jag tror ägnats alltför litet beaktande. Den muntliga realexamen är ju, som bekant, med några få undantag, okontrollerad. Däremot underkastas de skriftliga proven en genomgående eftergranskning — alltså inte bara stickprov — i syfte att hålla uppe prestationsnivån och att bidraga till en något så när uniform bedömning. Nu är det visserligen min uppfattning, att översättningsprovet i dess nuvarande form inte behöver göra språkundervisningen ensidig, men det är bara mänskligt, att en ambitiös lärare med vetskap om eftergranskningen överbetonar skrivningen till förfång för övriga grenar av undervisningen. Det har sagts eller skrivits av en av denna kommissions medlemmar, som också är censor, att standarden hos studentabiturienterna på det treåriga gymnasiet, som ju till stor del rekryteras från real- och kommunala mellanskolor, med avseende på de muntliga prestationerna är icke obetydligt lägre än den är hos abiturienterna från det fyraåriga gymnasiet. Jag skulle tro, att en av anledningarna kan vara den ensidiga undervisningen i den lägre skola, från vilken de komma. Jag är benägen att tro, att undervisningen i de högre allmänna läroverken är mera allsidig, eftersom man där så att säga arbetar på längre sikt. Med utgångspunkt från ovanstående resonemang och med beaktande av de anordningar, som man funnit lämpliga i utlandet och särskilt då våra grannländer, ber jag få skissera en skrivningsform, som jag tror har vårt nuvarande översättningsprovs förtjänster, men ej dess nackdelar. Jag tänker mig alltså en ingress på det främmande språket åtföljd av en svensk text, som i avseende på innehållet äger sammanhang med ingressen, helst en fortsättning. Ingressen, som bör vara kort, c:a Vs av provets hela längd, avser väsentligen att ge den skrivande ett eller annat ord eller konstruktion, som kan underlätta den följande översättningen. Denna är sålunda huvudsaken, och vid betygssättningen bör avgörande hänsyn tagas till översättningen av den svenska texten, medan översättningen av ingressen endast utövar ett modifierande inflytande. Detta avser att förebygga, att man i den föregående undervisningen ägnar sig överdrivet åt översättning till svenska, som enligt mitt förmenande huvudsakligen bör tjäna som kontrollmedel på ordentlig läxöverläsning. Texten måste vara synnerligen omsorgsfullt utformad med regelbunden och enkel satsbyggnad och så formulerad, att inga fraseologiska svårigheter förefinnas. Dessutom får den endast innehålla mycket vanliga ord och bygga på viss, strängt begränsad grammatikkurs. Provet utföres utan hjälpmedel. En grundförutsättning för ett så beskaffat prov är att skolöverstyrelsen noga preciserar den kurs i grammatik, som skall vara genomgången och inlärd. Det räcker inte att säga: det viktigaste av det och det, t. ex. de oregelbundna verben i engelska, ty del finns ju en

381 hel del, som ingalunda hör till det centrala ordförrådet. Vidare bör överstyrelsen föranstalta om utgivande av en ordförteckning, som omfattar det allra vanligaste ordförrådet. Det bör tas i övervägande, hur en sådan ordförteckning bäst skall sammanställas. En alfabetisk ordlista torde inte vara lämplig. En sammanställning efter innehållssynpunkt, så att t. ex. ord sammanföras, som hänföra sig till ett föremål, en situation eller en verksamhet, skulle säkerligen underlätta inlärandel. Ett annat sätt vore att utgå från kärnord och sedan ge de vanligaste sammansättningarna och avdelningarna. Man kunde också sammanföra ord med näraliggande betydelse. På så sätt finge man ju en inledande synonymlära. Vid bedömningen av provet måste man naturligtvis ta noggrann hänsyn till detta provs karaktär. Jag har redan talat om den inbördes värdesättningen av provets båda delar. Vad beträffar översättningen från svenska, så torde väl de fel böra få anses vara svårast, som visa okunnighet om satslärans och grammatikens elementer. Till fel av första graden hör t. ex. att sätta pred.-fylln. vid sein i ackusativ eller att ej kunna böja ett adjektiv rätt. Det skulle anses mera graverande, om en lärjunge behandlade Ubung som maskulinum än om han utrustade Versuch med ett das. Okunnighet om ett mycket vanligt ord borde väga tungt, medan en felaktig, ej alltför elementär konstruktion borde bedömas med mildhet. Vad skulle ett sådant prov ha för inverkan på den föregående undervisningen? Det skulle uppmuntra till intensiv textläsning och därmed ge lärjungarna en fast och säker ordkunskap. Det skulle locka till mera talövningar, i det att dessa befästa den genom textläsningen vunna ordkunskapen. Vidare skulle det bidraga till en fastare kunskap om språkets grammatiska elementer. Kort uttryckt tror jag, att den aktiva språkkunskapen skulle bli större och därigenom underlaget för fortsatta språkstudier bli fastare. Nu invändes, att det inte blir tillfälle till det så viktiga lexikonstudiet. Detta är bara till en del riktigt, övning i användandet av den utländsksvenska ordboken får man ju, och användningen av det svenskutländska lexikonet ställer så stora krav på omdömesförmågan, att studiet därav lämpligen bör uppskjutas till ett högre stadium. Vad beträffar det alternativa provet i realexamen, reproduktionsprovet, så måste jag tillstå, att jag inte tycker det är tillfredsställande som avslutningsprov, i varje fall så, som det är anordnat hos oss. Reproduktionen är en förträfflig hör- och talövning vid den muntliga undervisningen. Läraren läser upp en text, som lärjungen omedelbart återberättar. Han får därmed en övning i att tänka på det främmande språket. Men som skrivningsprov med alla möjliga hjälpmedel och 3V2 timmar till förfogande blir det i praktiken ett dåligt översättningsprov. För att inte glömma bort detaljerna under den långa skrivningstiden skriver som oftast lärjungen ner en svensk text, som han sedan översätter. Denna skrivningsform har aldrig kunnat glädja sig åt någon större popularitet, en popularitet, som under de sista fyra åren tenderat att ytterligare avtaga, såsom framgår av följande siffror:

1937 1938 1939 1940

Tyska

Engelska

5-1 % 4-2 % 4-1 % 3-1 %

6-1 % 3-9 % 2-1 % 1-9 %

För lärjungar med utpräglat hörselminne är reproduktionen ett tacksamt och inte alltför svårt prov och torde därför böra bibehållas som alternativt prov. Vad angår språkskrivningarna i studentexamen, så framgår det av det förut sagda, att översättning till det främmande språket med tillgång till hjälpmedel bör förekomma,

382 i varje fall å en mera språkligt betonad linje. Under alla förhållanden bör alltså en sådan linje ingå som del i avslutningsprovet. I den kritik, som 1924 års sakkunniga riktade mot det av skolkommissionen föreslagna översättningsprovet till svenska, heter det på sid. 70, att »det ifrågasatta översättningsprovet synes alltför starkt ha karaktär av ett arbete för skolan, icke för livet; skriftlig översättning från ett främmande språk till svenska är en verksamhet, som utanför yrkesöversättarnas trånga krets sällan torde utövas i det praktiska livet, och i sådana fall aldrig med enspråkiga lexikon». Om översättningsprov till det främmande språket säges på sid. 67, att »det står i överensstämmelse med livets krav, ty färdighet i detta stycke är av stort värde, icke minst ute i det praktiska förvärvsarbetet». Det torde vara svårt att jäva dessa påståenden. Om man frågar sig, vilka egenskaper översättningen förutsätter och vilka färdigheter den ger övning i, så skulle väl svaret bli ungefär följande. Användningen av lexikon kräver gott omdöme, uppmärksamhet och koncentration, översättningen förutsätter förmåga av språklig analys, och tillämpningen av grammatiken ger övning i både induktiv och deduktiv slutledning, överhuvudtaget torde det med rätta kunna sägas, att översättning till ett främmande språk icke står tillbaka för latin och matematik såsom formellt bildningsmedel. Om därför, som jag hoppas, den nu sittande kommitténs överväganden resultera i inrättandet av en nyspråkligt betonad gymnasielinje utan latin, så torde ett språkstudium med översättning till det främmande språket som integrerande del åtminstone på denna linje vara nödvändigt, för att den nya bildningslinjen skall kunna anses som jämbördig med de gamla. Men i ett avseende kan man rikta invändning mot översättningsprovet. I skolöverstyrelsens förut omnämnda skrivelse till Kungl. Maj:t heter det: »Den invändning, som av många göres mot det svenska systemet — detta gäller särskilt studentexamensprovet — synes framför allt vara den, att det säkra förvärvet av ett centralt aktivt ordförråd icke vederbörligen uppmuntras, då lärjungarna veta med sig, att de få använda ordböcker i de skriftliga proven. På grund av de moderna lexikas fullständighet och utförlighet — de förbjudna konstruktionslexikonens innehåll har i själva verket till icke ringa del flyttat in i de moderna ordböckerna — kommer skrivningsuppgiften i vad avser valet av ord och uttryck och konstruktioner icke att utgöra något verkligt prov på lärjungarnas kunskaper; skrivningsuppgiftens svårighet kommer därför för lärjungarna att alltmer exklusivt koncentrera sig på det grammatiska området. Därigenom ledes undervisningen i sin tur lätt att överbetona den i och för sig viktiga och oundgängliga grammatiska kunskapen, medan förvärvandet av säker ordkunskap lätt kommer att skjutas i bakgrunden. Å andra sidan torde till försvar för det gällande svenska systemet bl. a. kunna anföras, att den övning att använda ordböcker, som detta ger, är ytterst behövlig och ytterst värdefull, och att denna övning icke kan få försvinna; vid skriftlig användning av ett främmande språk i det praktiska livet har man ju också dess hjälpmedel till sitt förfogande.^ Den prövning av lärjungarnas aktiva och passiva ordförråd, som under alla förhållanden behöver äga rum i examen, kan ju också ske i samband med den muntliga examen.» Denna som jag tror rättvisa kritik av det svenska systemet, nämligen att det inte tillräckligt prövar lärjungarnas aktiva språkkunskaper — den prövning av deras aktiva ordförråd, som säges kunna ske i den muntliga examen, är ju sällan förekommande och tämligen otillfredsställande — d. v. s. deras förmåga att utan hjälpmedel uttrycka sig skriftligt på det främmande språket skulle kunna bringas till tystnad, om man i likhet med vad som förekommer i t. ex. Danmark och Schweiz kombinerade översättningsprovet med ett annat prov. Som ett lämpligt andra prov skulle jag vilja föreslå vad som skulle kunna kallas en bunden uppsats. Engelsmännen kalla den skeleton-story.

383 Ex. In der Sommerfrische. Sie verbringen die Sommerferien auf einem Lantgut zusammen mit einigen Kameraden. Sie helfen mit bei der Arbeit. Heuernte. Obst. Gemuse. Unkraut. Jäten. In der Nähe ein See. Ein Ruderboot und ein Segelboot stehen zur Verfiigung. Fischfang. Hecht. Barsch. Ausflug nach einer Insel. Johannisabendfest. Tanz um den Maibaum. En s. k. referatstil vore också tänkbar, men där kommer en praktisk svårighet. Den svenska texten skall läsas upp av den vaktande läraren. Det kombinerade provet torde kunna anordnas på följande sätt. översättningsprovet får 3 å 3V2 timmars tid till sitt förfogande, varefter hjälpmedel läggas undan. Därefter lämnas uppgifter för den bundna uppsatsen eller referatstilen. Det senare provet borde utföras på 1 å IV2 timme. På de icke nyspråkligt betonade linjerna borde ett skriftligt prov, liknande det för realexamen gällande men naturligtvis något svårare och längre, kunna räcka. För att alla lärjungar skulle få tillfälle till övning att använda lexikon som hjälpmedel, borde det uttryckligen stipuleras, att ett visst antal skriftliga arbeten skulle utföras med detta hjälpmedel. Liksom nu borde på alla linjer som alternativt prov förekomma en fri uppsats, detta särskilt tänkt för dem, som haft tillfälle att vistas i det främmande landet. N. BJÖRNSSON.

Bilaga 3 a.

P . M. ang. försök m e d skrivningar utan hjälpmedel vid högre a l l m ä n n a läroverket i Uppsala. Vid högre allmänna läroverket i Uppsala ha försök med skrivningar utan hjälpmedel prövats sedan 1931. Under de första åren användes uteslutande den kombinerade typen. Ett stycke ur Thomas Mann: Buddenbrooks översattes från tyska till svenska, och dessutom gavs en skrivning, som skulle översättas från svenska till tyska. Denna sista del stod understundom i ganska löst sammanhang med den tysk-svenska delen. Sedan 1935 ha de försök utförts, som finnas uppförda i Sven Lide, Nya vägar för tysk skrivning, Svenska bokförlaget 1940, vilken skrift bifogas. Jag hänvisar till förordet, i vilket en ganska ingående redogörelse lämnas för de ledande synpunkterna. Jag ber att få understryka, att vi i Uppsala anse, att de båda texterna vid den kombinerade typen böra ha samma ordval. Den tyska texten blir mer känslobetonad, eleverna se upp bättre på de tyska uttrycken, om de veta, att det kommer något liknande i den svenska delen. Till typ nr II vill jag anmärka, att man knappast kan medhinna den mer än en gång per termin, eftersom genomarbetandet tar avsevärd tid. Typ IV ha vi använt endast en gäng per termin. Försöken i tyska ha på gymnasiet utförts av 8 å 10 lärare. Lärarkandidater ha under senare år i stor utsträckning fått göra sådana skrivningar av kombinerad typ.

384 På realskolestadiet ha försök med tyska skrivningar utan hjälpmedel utförts av 1 å 2 lärare. I engelska ha försök med skrivningar utan hjälpmedel gjorts av 3 å 4 lärare. I franska ha försök med skrivningar utan hjälpmedel utförts av undertecknad Lide. I Uppsala högre elementarläroverk och gymnasium för flickor ha försök i tyska och engelska med gott resultat utförts av 3 å 4 lärarinnor. Skrivningarnas längd (överallt): Vid den kombinerade typen har den tyska delen omfattat 175 till 250 ord och den svenska delen 100 till 150 ord. Tillsammans ha de både delarna av den kombinerade typen omfattat c:a 300 ord. Bedömningen: Vid den kombinerade typen ha de båda delarna räknats såsom en enhet. I regel har betyg B getts på tillsammans 4 å 5 fel. Vid svårare och längre skrivningar har i undantagsfall betyg måst ges på 7 å 8 fel. I franska ha vid högre allmänna läroverket i Uppsala följande försök gjorts: I. Skrivning utan hjälpmedel, från svenska till franska. Skrivningen har utarbetats i anslutning till en noga penetrerad fransk text på c:a 8 sidor. II. översättning från franska till svenska har skett under tvåtimmarsskrivning på ämnets timmar. Med rektors tillstånd ha hemskrivningar utbytts mot dylika översättningar från franska till svenska. III. Under första skrivningsåret i franska ha skrivningarna utarbetats på 4 å 5 sidor text, som behandlats i skolan. Hjälpmedel ha då fått förekomma, men skrivningarna ha kunnat tas något längre. Skrivningarna i franska utan hjälpmedel ha utarbetats i anslutning till det prov, som i England utgivits av Oxford Board of Education. Skrivtiden: Vid alla de nya försöken med skrivningar utan hjälpmedel har skrivtiden vid högre allmänna läroverket i Uppsala i regel varit 2V2 å 3 timmar. Vid ett tillfälle i franska var skrivtiden 4 timmar, men då hade eleverna en text på c:a 300 ord, som skulle översättas från svenska till franska, och där en väl genomarbetad fransk text var grund för skrivningen. Förslag till skrivningar på realskolestadiet, lämnade av lärare vid högre allmänna läroverket i Uppsala: För att garantera tillräcklig övning med lexikon bör ett visst antal stilar av gammal vanlig typ påbjudas. Examensprovet må gärna vara av kombinerad typ men helst få utföras med tillhjälp av vanliga skollexikon och grammatik. Auerbachs svensk-tyska lexikon borde icke få förekomma. Under ggmnasietiden borde olika slag av övningsstilar påbjudas. Studentexamensprovet borde omfatta kombinerad typ utan hjälpmedel. I studentexamen borde provet kunna utgöras av uppsats med direktiv jämte disposition på det främmande språket. I flickskolornas högsta klasser borde påbjudas skrivningar av kombinerad typ utan hjälpmedel och översättningar till de främmande språken utan hjälpmedel och med en väl genomarbetad text som grund. Försök med enspråkigt lexikon ha utförts i tyska och engelska. Resultaten ha icke varit sådana, att de stimulerat till fortsatta försök. Uppsala i mars 1941. SVEN LIDE.

Bilaga 3 b. Denna bilaga, som utgöres av en tryckt skrift, nämligen Sven Lide: Nya vägar för tysk skrivning (Svenska bokförlaget, Albert Bonnier, Stockholm 1940), är här utesluten.

385 Bilaga 4.

Redogörelse för anställda försök m e d språkskrivningar utan hjälpmedel. Försökens

omfattning.

Läsåret 1931—1932 tyska i klass 4 6 vid Kungsholmens h. allm. lärov » 1932—1933 tyska i klass 5 6 » » , Läsåren 1936—1941 tyska i ring I 4 och II 4 vid Norra Latin » 1938—1941 engelska i ring I4 och II4 » » , Uppgifternas

art.

--M Vid de anställda försöken ha uppgifterna i regel utgjorts av översättning från svenska till det främmande språket. De första försöken gjordes i en 4 6 , som skulle börja med officiella skrivningar i tyska. Jag hade undervisat klassen i detta språk under föregående läsår och därvid regelbundet var fjortonde dag anordnat en s. k. lappskrivning med tillämpningar på det aktuella grammatikstoffet. Från att under h. t. i 3 6 ha inskränkt mig till osammanhängande meningar hade jag under v. t. övergått till sammanhängande skrivningstext, byggd på de senast genomgångna styckena i läseboken. När nu klassen i 4 6 skulle ha officiella skrivningar, tillämpades i utvidgad form principiellt samma förfaringssätt, d. v. s. det genomgångna läseboksmaterialet omarbetades till översättningstext. Inga hjälpmedel fingo användas. Den första skrivningen av denna art hade ungefär samma längd som en ordinär skrivning i första ringen, c:a 140 ord. Då det visade sig, att eleverna skrevo den färdig på hälften av den anslagna tiden, gjordes texten hädanefter något längre, vanligen 180 å 190 ord. Vid försöken i tyska och engelska i ring I 4 och II 4 har likaledes översättning till det främmande språket varit den vanliga skrivningsformen. Texten har på detta stadium innehållit 180 å 200 ord, i engelska högst 210. Minst en gång under läsåret har dock förekommit ett sammanfattande referat av något större avsnitt av den lästa texten. Beträffande engelskan har erfarenheten visat, att referatet i I 4 överstiger elevernas förmåga, emedan de ej tillräckligt behärska engelskans grammatik. Därför har referat nu inskränkts till II 4 . I tyska har resultatet varit bättre i I 4 men torde kanske ej kunna sägas vara fullt tillfredsställande på detta stadium. Någon gång har reproduktion av uppläst text förekommit. Det har visat sig, att resultatet blir bäst, om endast tgskt(engelskt)-svenskt lexikon användes, och under denna förutsättning torde reproduktionen kunna anses som en mycket nyttig form av skrivning som omväxling med översättningen. Minst en gång varje termin har översättning av obekant text (d. v. s. ej byggd på genomgången text) anordnats, varvid lexika men ej grammatik fått användas. Om så varit möjligt, har därvid samma text givits, som förelagts parallellavdelning, som regelbundet skrivit med hjälpmedel. Försöksavdelningen har därvid ingalunda visat sig underlägsen beträffande förmågan att använda lexikon. 25—516517.

IV: 3

386 översättning till svenska från det främmande språket har ej förekommit, emedan en sådan form av skrivning synes mig förrycka språkundervisningen, så till vida att den tränger det främmande språket i bakgrunden och leder till att för mycken vikt lägges på den svenska språkformen. Uppsatser torde överstiga elevernas förmåga på det stadium, där dessa försök förekommit, och med det ringa timantal, som står till språkens förfogande, varför sådana ej förekommit. Undervisningsmetod. Vid de första försöken i 4 6 förbereddes skrivningarna på det sättet, att varje textläxa genomgicks så grundligt som möjligt genom grammatisk analysering och uttömmande glosförhör. Undervisningen fördes på svenska. Detta tillvägagångssätt tog så mycken tid i anspråk, att det sällan blev någon tid över för talövningar. Resultatet av denna metod blev, att eleverna visserligen förvärvade en påtaglig säkerhet i fråga om ordförrådet, men trots allt arbete kvarstod osäkerheten i de mest elementära ting på formlärans område. Jag kom då till den slutsatsen, att paradigmdrill och översättning av övningssatser ej var den riktiga och effektivaste vägen att uppnå acceptabel säkerhet i praktiskt tillämpad grammatik. Från och med andra terminen tillämpades den metoden, att talövningarna togos i grammatikens tjänst. Avsikten var, att de grammatiska elementerna skulle inövas genom användande av det främmande språket i största utsträckning varje timme. Grammatiseringen på texten inskränktes, och i stället eftersträvades en så fullständig utfrågning och reproducering av textläxan som möjligt. I elevernas svar krävdes fullständiga satser, och frågorna formulerades avsiktligt så, att eleverna tvingades att i svaren använda sådana uttryck och konstruktioner, som voro aktuella ur grammatisk eller annan synpunkt. Efter någon tid visade det sig också, att eleverna på detta sätt vunno en påtagligt större säkerhet i formerna, än jag förut kunnat bibringa dem. De muntliga och skriftliga översättningarna till tyska under läxfria timmar (extemporalier) inskränktes nu avsevärt till förmån för systematisk utfrågning och referat av texten. Vid de senare försöken i ring I 4 och II 4 fortsattes samma metod, och de gynnsamma erfarenheterna från mellanstadiet bekräftades. De läxfria timmarna på detta stadium ha under de senaste åren använts i lika utsträckning till talövningar på texten, extemporalier och skrivning med tillhjälp av lexikon och grammatik under lärarens ledning. I det senare fallet har hela timmen använts för denna övning. Eleverna ha därvid arbetat självständigt men tillhållits att i största utsträckning framställa frågor. Detta har visat sig vara ett förträffligt sätt att lära eleverna rätt använda lexikon. För grammatikstudiet bilda företeelserna i texten utgångspunkterna. Grammatiken läses alltså i regel »i anslutning till texten». För läraren underlättas därigenom utgallringen av det oväsentliga och mindre viktiga, och för eleverna får grammatikstudiet därigenom ett mera aktualitetsbetonat och praktiskt intresse. I många fall synes det dock vara tillrådligt att behandla likartade företeelser i ett sammanhang (t. ex. »skulle», verbets rektion i tyskan, artikeln i engelskan). Likaså naturligtvis vid repetitionerna. Ett nödvändigt moment i undervisningen är och förblir noggrann glosskrivning, när det gäller tyskan, och som komplement därtill effektivt glosförhör, helst varje timme, samt i samband därmed genomgång av ordbildningslärans elementer (Tiefe, Höhe, Länge; Gedränge, Genosse; Gebirge; Schrift, Fahrt; Tritt, Gang, Schlag; das Biiro, Kontor, Telephon; o. s. v.). Detta är ju ett bland de viktigaste hjälpmedlen för inlärandet av ordförrådet och skall ju ersätta lexika vid skrivningarna.

387 Rättandet. Vid de hittills gjorda försöken ha alla skrivningar utan hjälpmedel rättats på samma satt som skrivningar med hjälpmedel. Jag har nämligen ansett det vara av ett visst intresse att kunna helt matematiskt jämföra de båda skrivningsformerna med avseende pa felens antal. Särskilt har detta varit värdefullt, när en försöksavdelning fått anvanda lexikon och därvid skrivit samma text som en parallellavdelning, som regelbundet använt sådana. Om denna skrivningstyp blir allmänt genomförd, och särskilt om den skall användas som avslutnmgsprov, kan man naturligtvis också tänka sig ett annat förfarande vid rättningen, t. ex. särskild markering av genusfel i tyskan. Bedömningen. Ehuru de metodiska anvisningarna föreskriva, att »vid bedömandet av de skriftliga arbetena . . . kravet på grammatikalisk korrekthet (ej bör) framträda som det enda eller ens primära» och att »ett möjligast allsidigt bedömande . . . med hänsyn till förefintliga förtjänster och brister bör eftersträvas», torde tyvärr alltjämt den negativa, rent mekaniska metoden att bedöma skrivningen efter antalet »bockar» vara den allmänt tillkämpade. Därvid brukar gränsen melan »godkänd» och »underkänd» ligga vid 4 å 5 fel vid skrivningar av vanlig längd, utförda med tillhjälp av lexikon och ev. även grammatik. Om man med bibehållande av denna schablonartade bedömningsmetod sätter gränsen vid 7 a 8 fel för en skrivning, som är en tredjedel längre och utförd utan hjälpmedel, vilket torde motsvara den högsta genomsnittssiffran för godkänd vid mina forsok, är den något mildare bedömningen välmotiverad som en rättvis uppskattning av elevens prestation. I det senare fallet har eleven redovisat sina verkliga språkkunskaper, i det förra huvudsakligen sin förmåga att använda hjälpmedlen. Erfarenheter. Som sammanfattning av erfarenheterna från försöken med skrivningar utan hjälpmedel, anordnade så som ovan relaterats, kan följande framhållas: 1. Eleverna förvärva en avsevärt större förmåga att såväl i tal som skrift röra sig med det främmande språket. Särskilt blir ordförrådet säkrare. 2. Större intresse från elevernas sida både för textbehandlingen vid litteraturläsningen och for skrivningarna kan konstateras. 3. Läraren inser snart nödvändigheten att något begränsa grammatikstudiet och kan bättre bedöma, i vilken omfattning en förnuftig utgallring av det mindre väsentliga bor ske. ° 4. Försöken synas mig ha lämnat ett övertygande bevis för riktigheten i de metodiska anvisningarnas råd att använda det främmande språket i största utsträckning vid textbehandlingen och att, särskilt på det högre stadiet, väsentligt inskränka översättningen till svenska till förmån för andra kontrollmetoder. 5. Om den här ovan behandlade skrivningstypen kommer till användning, kan tiden tor skrivningen utan olägenhet förkortas till 2 t:ar, om textens längd begränsas till den tor skrivningar med hjälpmedel nu vanliga. 6. Skrivningar med lexikon böra anordnas minst en gång varje termin. Stockholm i mars 1941. HUGO GERRING.

388 Bilaga 5.

Prov på i utlandet givna examensuppgifter. FINLAND. Studentexamen våren 1931. Der Kaufmann des Mittelalters war im Geschäft ein harter Mann, der vor allem danach trachtete, sich allein die Fruchte seiner Anstrengung zu sichern. Denn wer seinen Vorteil verfolgte unter diebischen Landsleuten öder räuberischen Heiden und unter dem Hass und Neid anderer Kaufleute, der nahm nicht immer wohlwollende Riicksicht auf den Vorteil anderer, der hatte wenig Geduld bei der Konkurrenz seiner Genossen und sah wohl oft recht gleichgultig auf Gewalttat und vergossenes Blut, wenn es seinem Geschäft Nutzen brachte. Und doch hat der deutsche Kaufmann bei all seinem harten Egoismus die Völker des Mittelalters zuerst aus Isolierung und Barbarei herausgehoben; er hat, wo er hinkam, zugleich höhere Kultur verbreitet, er hat die Räuber der Landstrasse und die der See bekämpft, er hat bluhende Städte an ödem Strande und auf durrer Heide geschaffen, er hat die Bildung jener Zeit in ferne Länder getragen; indem er iiberall dieselben Bedurfnisse sowohl erweckte als befriedigte, hat er zuerst die Völker der Erde zu einer Einheit verbunden, und er, der so biegsam gegen starke Ubermacht und so unduldsam gegen seine Mitbewerber war, hat die Uberlegenheit deutschen Wesens bewiesen, ja sogar die Grenzen des Reichs erweitert in einer Zeit, wo Kaiser und Fursten darauf verzichten mussten, grosszugige Politik zu treiben. De tyska köpmännen gjorde under medeltiden långa resor i hela den då kända världen för att sälja sina varor och köpa främmande länders produkter (Erzeugnis). Så gjorde de det tyska namnet känt överallt. Även hantverkarna sålde själva sina varor, men de förblevo mestadels i sina städer eller gjorde resor blott i dessas närmaste omnejd. Efter att ha blivit rika, började även många av dem att driva handel utom landets gränser och samlade sig sålunda stora rikedomar. Studentexamen våren 1931. There is no such thing as a single national character common to all Englishmen. The diversity between individuals and classes is extreme, and a picture which presented the common feature of all would not place before the reader anything like the actual Englishmen whom he meets in flesh and blood. Englishmen like to think and act for themselves, and they are impatient of control or interference. They do not like to be fettered by regulations, and they will sooner endure some inconvenience than have it laid down for them too exactly what they may or may not do. In private life they are tolerant of personal views and eccentricities. Thus there is a degree of real freedom about English life, which, we are often assured, has no parallel elsewhere in the world. At the same time this is united with a deep respect for authority. There is no class of English Society, which does not appreciate the value of order and discipline. Moreover, all Englishmen are at bottom Conservatives. They have no passion for change; they prefer what they have been used to. Sometimes they are even too slow in setting about reforms, and if the history of great and important reforms is investigated, it will often be found that they ware wanted long before they were carried out, and that they were only brought about by the persevering efforts of one or two far-sighted individuals.

389 Huru vanligt är det icke att höra människor tala om en nations karaktär, såsom om varje invånare i ett land vore alldeles lik alla andra. Mycket ofta känna de, som tala så, knappt det folk de tala om. Har du hört historien om den resande engelsmannen, som sent på aftonen kom till en liten fransk stad och tillbragte natten där? Den enda person han såg där var en uppassare (waiter), som han icke tyckte om. Tidigt följande morgon lämnade han orten och skrev i sin dagbok (journal): Människorna i denna stad hava rött hår och äro mycket oförskämda (impudent). Studentexamen våren 1931. En conquérant la Gaule, César l a rendu entiérement et pour jamais romaine. Cette rapidité merveilleuse avec laquelle Rome s'assimile alors les Gaulois ne se comprend que lorsqu'on sait en quel état elle les avait trouvés. Ils n'etaient pas tout å fait barbares comme les Germains. lis avaient de grandes villes, une aristocratie ambitieuse et puissante, et une sorte d'education nationale dirigée par les prétres. Cette culture, encore imparfaite, si elle n'avait pas entiérement éclairé les esprits, les avait au moins éveillés. Dés le commencement de la guerre, les Gaulois réussirent å imiter la tactique romaine, å construire des machines de siége et å les manoeuvrer avec une habileté å laquelle Cesar rend justice. Ils étaient done encore rudes et grossiers. si Ion veut, mais déja tout prets pour une civilisation supérieure dont ils avaient le désir et 1'instinct. Voilå ce qui explique qu'ils l'aient si facilement accueillie. Ils avaient combattu dix ans contre la domination de Terränger; ils ne résistérent pas un jour å adopter sa langue et ses usages. On peut dire que la Gaule ressemblait å ces lerres fendues par un soleil bridant et qui boivent avec tant d'avidite les premieres gouttes de la pluie; elle s'est si profondément imprégnée de la civilisation romaine que e'est la seule chose qui ait persisté jusqu'a present dans ce pays ou tout change. Då Caesar för två tusen år sedan erövrade Gallien, voro detta lands invånare icke mera barbarer, liksom många andra folk i Europa, mot vilka romarna hade kämpat. Vid havet och vid de stora floderna funnos städer och byar, vilkas hus voro omsorgsfullt byggda, om ock för det mesta av trä. Folket talade ett språk, som hörde till den keltiska (celtique) språkgruppen ( = familjen) och som ännu i dag talas av över en miljon av invånarna i Bretagne; — dessa äro likväl icke de forna gallernas avkomlingar (descendant), utan hava i 5:e århundradet kommit dit från England.

DANMARK. Studentereksamen i Maj—Juni 1933. Oversaettelse fra Dansk til Tysk. Fra Schillers

Barndom.

Fra Schillers Barndom fortaelles folgende lille Historie: Med sin Soster og en god Ven gennemstrejfede Schiller ofte Omegnen af den By, de boede i. Da de engang vendte hjem fra et saadant Strejftog, modte de nogle fattige, daarligt klsedte Born, som bad om en Gave. Den lille Schiller satte1 et forlegent Ansigt opx, thi de faa Penge, han havde haft med, var givet ud undervejs. Men da Bornene saa saa bedendp paa ham, at han nödig vilde lade dem gaa uden en Gave, saa han eftert^enksomt ned for sig. Da faldt hans Blik paa hans smukke, temmelig vaerdifulde Skospamder*. Hurtigt bukkede han sig, rev Spamderne af og rakte de fattige Born dem, idet han sagde: »Tag 1

machen.

2 Schnalle, f,

390 dem! Mere har jeg ikke. Hvis I soelger Spamderne, vil I nok kunne kobe et Bröd for Pengene.» Fornojede gik Bornene bort; men Sosteren sagde: »Hvad vil Fader sige. naar du kommer hjem uden Skospsender?» — »Det gerz ikke noget», svarede han; »jeg kan lige saa godt bruge et Par Baand.» Om Eftermiddagen bemserkede den strenge Fader, at Spsenderne var borte, og spurgte, hvor de var blevet af. Nu maatte Drengen fortselle, hvorledes det var gaaet til. Faderen sksendte dog ikke, men truede ham blot med Fingeren og sagde: »Fritz, Fritz; jeg er ikke rig nok til at baere Omkostningerne ved din Gav mildhed*.»

Studentereksamen i Maj—Juni 1933. Tysk GenforUelling. Wie der Weichensteller auf Blockstelle 383 ein Eisenbahnungluck

verhinderte.

In dem Museum einer kleinen deutschen Stadt, wo verschiedene geschichtliche Erinnerungen aus jener Gegend aufbevvahrt werden, steht unter kostbaren alten Kunstgegenständen eine ganz einfache kleine Laterne, wie man sie heute fur eine Mark kaufen känn. Wie ist dies bescheidene Ding in so vornehme Gesellschaft geraten? Damit hat es folgende Bewandtnis. Vor einigen Jahren hatte in einer dunklen Nacht ein Weichensteller Dienst in der unvveit der Stadt gelegenen Blockstelle 383. Zur fahrplanmässigen Zeit sauste ein D-Zug vorbei. Gleich darauf ertönte ein furchtbarer Knall. Der Weichensteller rannte ans Fenster, konnte zvvar in der Finsternis nichts sehen, begriff aber, dass es sich um eine Entgleisung handeln musste, was sich auch später als richtig herausstellte. Da fiel ihm auf einmal ein, dass sich ein Personenzug, der in der Stadt nicht halten sollte, auf demselben Gleis befand und in einigen Minuten hier durchfahren wurde. Was tun? Der Weichensteller bedachte sich nicht länge, ergriff eine Handlaterne, rannte mit ihr aus der Blockstelle dem kommenden Zug entgegen, immer die Schienen enllang. Schreiend schwingt er die Laterne. Bald braust der Zug heran. Trotz der Gefahr, vom Zuge uberfahren zu werden, weicht der Mann nicht, sondern bleibt stehen. Immer eifriger schwingt er die Laterne, immer heiserer ruft er: Halt, halt» — und im letzten Augenblick steht auch der Zug. So wurde vielleicht ein paar hundert Menschen das Leben gerettet, und die einfache Laterne steht jetzt in dem Stadtmuseum als ein Denkmal des heldenmiitigen Weichenstellers. Der alte Aufseher nennt sie das kostbarste Stiick der ganzen Sammlung und versäumt nie, ihre Geschichte zu erzählen.

NORGE. Artium

1 9 3 9.

Norronlina. Tysk skriftleg. Gib kurz den geschichllichen Hintergrund des Schillerschen Gedichtes »Der Graf von Habsburg», und erzähle den Hauptinhalt desselben. Stelle am Schluss die leitenden Gedanken des Gedichtes dar. 3

schaden.

4 Freigebigkeit.

391 Artium

1 9 3 9.

Tysk gjengivelse for engelsklinjen. Das Fest des Fursten von Schwarzenberg in Paris. Am /. Juli 1810 gab der öslerreichische Botschafter in Paris, Furst von Schwarzenberg, ein glänzendes Fest zu Ehren des Kaisers Napoleon und der Kaiserin Marie Louise. Es vvurden hierzu die umfassendsten Vorbereitungen getroffen. Da die Wohnung des Botschafters fur die Feierlichkeit nicht gross genug schien, liess er in dem Garten einen geräumigen Tanzsaal auffuhren, der inwendig mit den prächtigsten Tapeten, farbigen Lampen und grossen Spiegeln ausgestattet war. Die Säulen, die die Decke trugen, waren mit den kostbarsten Stoffen reich umhullt. Das Fest war um Mitternacht im besten Gang, als plötzlich die Flamme einer Kerze, von einem Luftzug bewegt, ein dunnes Tuch beruhrte, welches sogleich aufflammte. Das Feuer verbreitete sich mit unglaublicher Schnelligkeit: bald brannte die ganze Decke. Ohne seine Kaltblutigkeit zu verlieren, gab Napoleon der Kaiserin den Arm och fiihrte sie durch den Saal, indem er die Gaste mit kurzen Worten zu Ordnung und Besonnenheit ermahnte. Kaum aber war der Kaiser hinausgetreten, da hörte jede Rucksicht auf, und angstvoll und gewaltsam strömte die tobende Menge dem Ausgang zu. Hier entstand ein furchtbares Gedränge, in welchem viele umgerissen und zertreten vvurden. Draussen im Garten herrschte die wildeste Vervvirrung. Manner suchten ihre Frauen, Eltern ihre Söhne und Töchter, die sie kurz vorher in den Reihen der Tanzenden gesehen hatten; iiberall hörte man Jammer und Wehgeschrei der Verwundeten und Verzweifelten. In kurzer Zeit war der Saal völlig niedergebrannt. Die Feuerspritzen waren schon eine Weile in Tätigkeit, konnten aber wenig ausrichten, da sie schlecht bedient wurden. Plötzlich erschien der Kaiser wieder auf dem Schauplatz. Nachdem er die Kaiserin zum Wagen gefuhrt hatte, war er zuruckgekehrt und ubernahm persönlich die Leitung der Löschversuche. Augenzeugen berichteten später, dass er dabei von dem Wasserstrahl einer Spritze getroffen und fast umgeworfen worden sei, ohne dass er sich dadurch habe stören lassen. Ein furchtbares Gewitter, das jetzt losbrach und gewaltige Regenströme herunterschickte, löschte endlich die letzten Gluten des Brändes aus. Viele Menschen sind bei diesem Brände urns Leben gekommen, darunter auch die Furstin von Schwarzenberg, die Wirtin des Festes. Nachdem der Furst seine schwerverletzte Tochter in Sicherheit gebracht hatte, war er zuruckgekehrt, um seine vermisste Gattin zu suchen. Erst am folgenden Morgen fand man unter den Trummern einen Leichnam, der an einem Ring und anderen Schmucksachen als die ungluckliche Furstin erkannt vvurde. Det blir opgitt: /. Juli 1810 Botschafter — sendemann, ambassador die Kaiserin Marie Louise die Feuerspritze — brandsproiten, brandsproyta. Överskriften og de opgittc ord blir skrevet på veggtavlen. Teksten blir derefier lest op to ganger.

392 Artium

1 9 3 9.

Tysk stil for engelsklinjen. Bokmålstekst. Fra Bismarcks

ungdom.

Våren 1832 tog Bismarck studentereksamen og drog til universitetet i Göttingen for å studere reltsvidenskap. Han hadde med sig et anbefalingsbrev til den beromte rettslaerde Hugo. Men Bismarck var ingen flittig student. Han nod studenterlivet i fulle drag. Således utkjempet han 27 dueller i tre semestre og vant dem alle sammen. Forelesningene besökte han ikke. Professor Hugo skrev i hans avgangsvidnesbyrd at han aldri hadde sett student Bismarck i sitt auditorium. Fra Göttingen reiste Bismarck til Berlin for å studere der. Men heller ikke her fant han tid til å hore forelesninger. Da eksamenstiden naermet sig, besluttet han å innhente det forsomte. Ved hjelp av en dyktig privatlserer og sin egen store flid greide han virkelig eksamen i 1835. Derefter fikk han ansettelse som protokollforer ved byretten i Berlin. Den folgende vinter blev han innfort ved hoffet, samtidig med en annen adelsmann som var likeså hoi som Bismarck. Da han blev forestilt for prins Wilhelm, den senere keiser, sa prinsen smilende: »Justisen synes å velge sine unge rekrutter efter gardemål.» Efter et kort ophold i Aachen blev han forflyttet til Potsdam. Hans sjef gav ham det vidnesbyrd, at han vilde bli en ualmindelig dyktig statsmann dersom han kunde overvinne sin store uvilje mot all kontorvirksomhet. Da han var ferdig med militgertjenesten, måtte han överta en del av fårens godser, til å begynne med sammen med broren; senere blev han eier av to av dem; det ene var Kniephof. I 1842 blev han utnevnt til kavalleriloitnant i landvernet. På denne tid fikk han sin förste orden, som han alltid senere var overordentlig stolt av. En dag stod han på en bro sammen med noen andre offiserer og så at rideknekten hans, som nettop var i ferd med å vanne et par hester, styrtet på hodet i elven. Bismarck kastet fort av sig sabel og uniform og sprang ut i vannet, og det lyktes ham å få mannen på land. Politikk brydde han sig nesten ikke om i denne tid. Han var en standsbevisst landadelsmann, som interesserte sig for ridning, jakt og mat, men som også leste meget, sserlig filosofi og engelsk litteratur. Bare få ante hvor långt denne unge mann engang skulde bringe det. duellen — das Duell; fl. die Duelle semesteret — das Semester avgangsvidnesbyrdet — das Abgangszeugnis auditoriet — der Hörsaal justisen — die Justiz forflytte — versetzen vanne —- tränken Artium

1 9 3 9.

Tysk gjengivelse for reallinjen og latinlinjen. Die List des Pfarrers. Der dänische Prediger Erik Pontoppidan war bekanntlich ein sehr gelehrter Mann. Die Zeit, die ihm seine Berufspflichten ubrig Hessen, widmete er den Studien theologischer Schriften. Zu diesem Zwecke hatte er sich eine grosse Bibliothek angeschafft, die

393 er auch seinen Amtsbrudern mit grosser Bereitwilligkeit zur Verfiigung stellte. Sein Vorgesetzter, Bischof Maus, der selbst ein Liebhaber guter Bucher war, benutzte deshalb gem die Gelegenheit, wenn er bei seinen Visitationen zu Pontoppidan kam, dessen Bibliothek zu besuchen. Leider vergass aber der Bischof immer, die wertvollen Bucher, die ihm Pontoppidan freundlichst auslieh, nach dem Lesen zuriickzuschicken. Lange liess der Pfarrer es ruhig geschehen, aber zuletzt hatte doch seine Geduld ein Ende. Als der Bischof sich wieder einmal bei dem Pfarrer anmeldete, dachte dieser mit Schrecken an seine bereits mehrmals visitierte Buchersammlung, band alle seine Bucher in grosse Laken und hängte sie an der Decke auf. Einige Tage nachher traf der Bischof ein. Wie gewöhnlich wurde er nach dem Gottesdienste bei dem Pfarrer zum Mittagessen eingeladen. Bishof Maus, der kein Kostverächter war, nahm auch diesmal mit Freude die Einladung an. Nachdem er gut gegessen und getrunken hatte, äusserte er den Wunsch, die Bibliothek des Pfarrers zu sehen. Dieser öffnete ihm höflich die Tur zu seinem Studierzimmer, verzog aber keine Miene, als sein Vorgesetzter in slummer Verwunderung die Regale betrachtete. »Was haben Sie mit Ihren wertvollen Biichem angefangen?» fragte zuletzt der Bischof. Pontoppidan wies nach der Decke: »Ich sah mich genötigt, sie dort aufzuhängen.» Streng fragte der Bischof: »Und warum?» Höflich lächelnd gab der Pfarrer mit unschuldsvoller Miene zur Antwort: »Um sie vor den Mäusen zu schutzen.» Diese Antwort hatte die erzielte Wirkung. Nach seiner Heimkehr schickte Bischof Maus augenblicklich die bisher entlehnten Bucher mit der Bitte zuruck, der Pfarrer möge seine Vergesslichkeit gutigst entschuldigen. Seitdem hat der Bischof auch nie wieder ein Buch entlehnt. Det blir gitt op: der Prediger Erik Pontoppidan der Bischof Maus die Visitation — bispevisitasen das Laken — Iakenet, lakanet das Regal, pl. die Regale — bokhyllen, bokhylla Överskriften og de opgitte ord blir skrevet på veggtavlen. Derefter blir teksten lest op to ganger. ENGLAND. (Copyright

Reserved.1)

University of London. General School Examination Midsummer, 1938. French. Ordinary

Syllabus.

Examiners Mrs F. M. Hodgson, B. A. A. H. Sleight, Esq., M. A. Monday, June 20. — Afternoon, 2.30 to 5. (N. B. — Great importance is attached to the English rendering of Section I and to grammatical accuracy in Sections II and III. 1

Texten är återgiven med tillstånd av universitetet i London.

394 Candidates are stronglg recommended to spend some time in studying Sections I and II before beginning to write. All sections of the paper are to be attempted, but candidates should note that in Section I passages (b) and (c) are alternatives. Each part of Section I should be begun on a fresh page.) Section I. Translate into English passage (a) and EITHER passage (b) OR passage (c):— (a) Je rencontrai Zabeth avec sa chévre dans l'allee qui longe le presbytére. Elle ne pouvait guére s'eloigner de la maison å cause de l'heure avancée, — il était dix heures, et mon oncle aimait a se mettre å table å midi precis. Dégagé pour le moment de toute occupation, je proposai a Zabeth de gärder la chévre, si elle avait å veiller au diner. »Et tu crois qu'elle t'obeira, Julien?» »Certainement. Tenez, voyez si elle ne me connait pas. Bly! m'ecriai-je, viens!» La chévre releva sa tete å moitié enfouie dans les jupes de la vieille femme, aspira lair niaisement, fixa sur moi ses grands yeux bruns et fit trois pas dans ma direction. »Viens done!» Elle s'approcha timidement, puis lécha du bout de sa langue la main que je lui tendais. »Eh bien», dit Zabeth, »je te la laisse, et je rentre a la maison ou ne manque pas la besogne. Seulement, veille bien a ce qu'elle n'entre pas dans le potager de nos voisins; elle y ravagerait tout. »Soyez tranquille», répondis-je, gonflé d'orgueil par la confiance qu'on me montrait. — FERDINAND FABRE.

EITHER — (b) Héléne: C'est å Paris que vous allez? Sébastien: Oui, madame. Héléne: Et vous allez au hasard, sans letlre de recommandation ? Sébastien: J'en ai plein mes poches. J'en ai une pour Moulaine, notre depute, mais je ne m'en servirai pas. Héléne: Pourquoi? Mon pére le connait tres bien. Sébastien: Et moi done! C'est pour ca que je n'irai pas le voir. II me promettrait une p l a c e . . . il me ferait attendre six mois avant de me donner une réponse, et, pendant ce temps-lå, je mourrais de faim, ce que je suis decide å ne faire sous aucun prétexte. Héléne: Vous riez de ces choses-lå! Sébastien: Ca m'empeche d'en avoir peur. J'ai aussi une lettre pour le chef d'une usine importante. Ce que j'ai appris ne me sera pas inutile pour ce métier-lå. D'ailIeurs, il faut vivre. Héléne: Et votre sceur, vous l'emmenez? Sébastien: Non. Elle va rester ici. — ALFRED CAPUS. OR — (c) Lorsque Ton est encor petit et que vient l'heure Ou le jour n'est plus lå sans qu'il fasse encor nuit, Quelle joie! Au dehors c'est l'hiver, le vent pleure, Au dedans le feu clair danse et flambe å grand bruit. »N'allumez pas encor la lampe. Chut! silence! Grand'mere, contez-nous 1'Ogresse ou l'Oiseau bleu.»

395 Dans l'horloge de bois le tic tac se balance; Le grillon fait son cri, le chat dort prés du feu. La troupe des enfants, assise en rond, écoute. Ah! que ce conte est beau! qu'il fait peur et plaisir! Mais la soupe est fumante; allons, quoi qu'il en coute, L'histoire s'entendra demain plus å loisir. A la fin du repas, la nappe blanche ötée, lis admirent, d'un ceil quelquefois endormi, La boite de couleurs le jour méme achetée. JEAN AICARD.

Section II. Translate into French:— The old servant went home to prepare her master's lunch, leaving the animal with Julien. She hoped that he would do what he had promised, and that he would not allow it to do any harm. Julien led it to a spot where the grass was long and green and watched it eating greedily for some minutes. Soon, however, he became bored, and began to regret his kind action. He called Zabeth whom he could see in the garden, but she was deaf and did not hear him and disappeared into the house while he was still shouting. It was very hot and Julien was sleepy. He sat down under a tree where there was a little shade and there he fell asleep. Suddenly something woke him. Section III. Write a composition in French ON ONE of the following subjects. There should be not fewer than 150 words, nor more than 200. Read the subjects carefully and do not write irrelevant matter. Do not use the present tense. (a) Continuez l'histoire qui commence dans les sections I (a) et II. (b) Un vieil åne raconte son histoire. (c) Votre grand-pére a été gravement målade. Vous lui écrivez pour lui exprimer le bonheur que vous éprouvez de le voir entrer en convalescence et vous lui racontez les nouvelles de chez vous. (Copyright Reserved.1) University of London. General School Examination Midsummer, 1938. French. Ordinary Syllabus. Dictation Test. Examiners Mrs F. M. Hodgson, B. A. A. H. Sleight, Esq., M. A. Monday, June 20. — Afternoon, 2 to 2.30. Instructions for Dictation Test. 1. Before reading the Passage for Dictation (see overleaf), the Teacher is required to make the following announcement to the Candidates:— (a) The passage will be read to you three times. 1

Texten är återgiven med tillstånd av universitetet i London.

396 (b) During the first reading you must not write anything down; this reading is to give you an idea of the general meaning of the passage. (c) At the second reading you are required to write down the passage, which will be dictated in small groups of words, each group being read once only. (d) The passage will be read slowly a third time, and at the conclusion of the third reading you will have five minutes in which to revise what you have written. 2. In giving the dictation the Teacher should not read very quickly or very slowly. At the second reading appropriate pauses should be made after each group of words, as indicated by lines. Only the liaisons indicates should be made. Punctuation must be given. 3. If, owing to some noise from outside during the second reading, or for any other good cause, the Teacher considers it desirable to repeat a group of words, this may be done and the circumstances must be reported to the University on the special report form. Passage for Dictation. La maison ou je suis né / a disparu / depuis longtemps / pour faire place / å la gare du chemin de fer. / Sa petite facade blanche, / tapissée de vigne, / se cachait^au fond d'un vaste jardin / toujours encombré / de troncs d'arbres / et de planches. / Sixjm sept garcons de mon age / venaient jouer avec moi / sur ce terrain / plein de cachettes incomparables, / et merveilleusement dispose / pour le jeu de bascule, / dont nous raffolions tous. / Ma mere / poussait les hauts cris / quandjslle me voyaitji cheval / au bout d'une poutre / qui montait et descendait / tour å tour. / Mais papa lui disait: / »Laisse-le faire! / Une chute l'instruira / mieux que vingt lecons.» / (Copyright

Reserved.1)

University of London. Higher School Examination: 1938. F r e n c h . — I. (Group B.) Examiners Mrs H. Temple Patterson, M. A. H. E. Whittle, Esq., B. A. Friday, July 1. — Morning, 9.30 to 12.30. 1. Translate into English:— (a) Un matin, mon parrain, M. Danquin, vint déjeuner å la maison. Le jour était radieux. Les moineaux piaillaient sur les toits. J'eprouvai subitement une irresistible envie d'accomplir une action étonnante, et, autant que possible, merveilleuse, qui rompit la monotonie des choses. Mes moyens pour concevoir et exécuter une telle entreprise étaient tres restreints. Pensant découvrir des ressources dans la cuisine, j'y pénétrai et la trouvai flambante, odorante et déserte. Au moment de servir, Mélanie, selon sa coutume constante, était allée chercher chez l'epicier ou le fruitier quelque herbe, quelque graine, quelque condiment oublié. Sur le fourneau. un civet de liévre chantait dans la casserole. A cette vue, une inspiration soudaine s'empara de mes esprits. Pour y obéir, je retirai le civet du feu et 1'allai cacher dans 1'armoire aux balais. Cette operation s'effectua heureusement, å cela prés que j'eus quatre doigts de la main droite, 1

Texten är återgiven med tillstånd av universitetet i London.

397 le coude gauche et les deux genoux brulés, le visage échaudé, mon tablier, mes bas et mes souliers gåtés et que la sauce fut aux trois quarts renversée sur le carreau avec nombre de tardons et de petits oignons. Incontinent, je courus chercher 1'arche de Noé que j'avais recue pour mes étrennes et je versai tous les animaux qu'elle renfermait dans une belle casserole de cuivre que je mis sur le fourneau å la place du civet de liévre. — ANATOLE FRANCE, Le Petit Pierre. (b) Si le ruisseau des bois emprunte sa parure, La riviere aime aussi que des arbres divers, Les påles peupliers, les saules demi-verts, Vous, cependant, vieux portraits qu'on oublie, Vous respirez vos bouquets sans parfums, Et souriez avec mélancolie Au souvenir de vos galants défunts. Section II. — VICTOR HUGO, Ruy

Bias.

Answer one of the following questions:— 1. »Le drame fond sous un méme souffle le grotesque et le sublime, le terrible et le bouffon, la tragédie et la comédie.» — V. HUGO. Apply this statement to Ruy Bias. 2. »C'est surtout la poésie lyrique qui sied au drame.» — V. HUGO. HOW far does Ruy Bias bear out this opinion? Section III. — ALFRED DE MUSSET: Carmosine, or On ne badine pas avec I'amour. Answer one of the following questions:— 1. »Le theatre de Musset est exquis, et de la plus pure essence romantique.» Comment upon the statement with reference to one of A. de Musset's plays. 2. Give an account of the devices by which Musset obtains his humorous effects in EITHER Carmosine OR On ne badine pas avec I'amour. Section IV. — MÉRIMÉE: Colombo. Answer one of the following questions:— 1. Discuss the realism of the principal characters of Colombo. 2. What idea have you formed of Merimee's literary ability from reading Colombo? Section V. — GAUTIER: Voyage en Espagne. Answer one of the following questions:— 1. Imagine that you are a literary critic. Write a review of Voyage en Espagne. 2. »Gautier was a word-painter, but no thinker.» Discuss this dictum with reference to Voyage en Espagne. Section VI. — T H E OXFORD BOOK O F FRENCH VERSE.

Answer one of the following questions:— 1. Give an account of the themes dealt with in the poems by Victor Hugo in the Oxford Book of French Verse. When does Hugo seem most happily inspired? Illustrate your answer by quotations. 2. »La poésie de Musset est une causerie charmante ou vibre toute son åme.» Amplify this statement with special reference to Les Nuits, quoting from the poems where necessary. 3. Select and arrange in order of preference what you consider to be the three best poems of those you have been required to study. Give fully the reasons which determine your choice and order of preference.

398 Section VII.

— GENERAL HISTORY AND LFTERATURE.

Answer one of the following questions:— 1. Outline the work of the Romantic poets during the period you have studied. 2. What do you know of French history from 1815 to 1848? 3. Sketch the development of literary criticism during the first half of the nineteenth century.

Bilaga 6.

Förslag till realexamensprov i engelska.1 I. översätt till svenska: A wealthy gentleman, who had no wife and family, made a will, in which he left nearly all his wealth to his most intimate friend, a clergyman, who lived in the neighbourhood. He gave this will, which was unknown to his relatives, into the care of the clergyman. Several years after this and shortly before he died, the gentleman changed his mind, however, and made another will, leaving the clergyman only £ 500 and the rest of his fortune to his nephew. But he had not thought of informing his old friend of the later will. II. översätt till engelska: Några dagar efter farbroderns död fann brorsonen testamentet. Han läste det. När han såg, att prästen skulle få så mycket pengar, tänkte han: »Jag är ensam i rummet. Ingen ser mig. Om ingen kan finna något testamente, så får jag alla pengarna, eftersom jag är hans närmaste släkting.» Därpå kastade han testamentet i elden. Samma dag kom prästen på besök till honom (pay a visit to a person). Han frågade, om de hade funnit något testamente. Utan att tveka (hesitate) en sekund svarade (reply) han: »Nej, det finns inget testamente.» »Jaså», sade prästen, »då måste detta vara hans sista vilja. Han gjorde sitt testamente för många år sedan och bad mig taga hand om det.» De båda herrarnas överraskning (surprise) var stor. Farbrodern hade lämnat prästen allt, vad han ägde, utom 500 pund till brorsonen. Det är lätt att förstå, att den unge mannen inte kände sig vidare (very) lycklig. Förslag till realexamensprov i tyska. I. översätt till svenska: Die Schildbiirger (borgare i staden Schilda) hatten sich eine Miihle gebaut. Nun brauchten sie auch dazu zwei schwere Miihlsteine, die das Korn zu Mehl mahlen sollten. Deshalb zogen sie auf einen hohen Berg. Dort hieben sie die Miihlsteine aus dem Felsen. Als sie den ersten runden Stein fertig hatten, brachten sie ihn mit grosser Miihe ins Tal. Aber da sagte einer: »Das hatten wir ja leichter tun können! Damals, 1 Översättningsproven från svenska torde i regel böra vara något kortare än de här lämnade förslagen.

399 als wir unser Rathaus bauten, liessen wir die Bäume den Berg hinabrollen. Also wäre auch der Stein von selbst hinabgerollt. Da sind wir wieder einmal dumm gewesen!» Aber sie wollten ja klug sein! Darum schleppten sie den Stein noch einmal den Berg hinauf. II. Översätt till tyska: När de nu skulle skjutsa iväg (hinunterstossen) stenen, sade en av schildborgarna: »Men hur skola vi veta, vart stenen rullar (laufen)?» Borgmästaren svarade: »Det är ju enkelt. En man måste sätta sig i hålet (Loch -er, n) och rulla med ner.» I mitten av kvarnstenen var ett runt hål. Dit in kröp en schildborgare. Sedan gåvo de stenen en knuff, och den susade nedför berget. Vid bergets fot var en fiskdamm (Fischteich -e, m). Stenen rullade ner i det djupa vattnet, och mannen drunknade. När schildborgarna kommo dit, ropade de på mannen (ropa på någon einen rufen). Men ingen svarade. Då sade borgmästaren: »Han har säkert sprungit bort med stenen. Han vill stjäla stenen från oss.» Därpå skickade de ut följande befallning (Befehl -e, m) till byarna runt omkring staden: »Om det kommer en ung man med en kvarnsten om halsen, skall han fasttagas (festnehmen). Han är en tjuv från Schilda.»

Förslag till engelskt prov i studentexamen. I. Översätt till svenska: »Though I have travelled much I am a bad traveller. The good traveller has the gift of surprise. He is perpetually interested by the differences he finds between what he knows at home and what he sees abroad. — Since everything is strange to him, he notices everything, and according to his humour can be amusing or instructive. But I take things for granted so quickly that I cease to see anything unusual in my new surroundings. I travel because I like to move from place to place, I enjoy the sense of freedom it gives me, it pleases me to be rid of ties, responsibilities, duties. I like the unknown . . . I am often tired of myself, and I have a notion that by travel I can add to my personality and so change myself a little. I do not bring back from the journey quite the same self that I took.» II. översätt till engelska: Författaren till ovanstående rader säger sig icke kunna konsten att resa. Han vänjer sig för lätt vid det nya, som omger honom. En god resenär håller ögonen öppna för allt vad som skiljer sig från det han är van vid i det egna landet. Han finner det märkvärdigt, att människorna, bland vilka han vistas, inte bära samma kläder som han, och han kan aldrig komma över sin förvåning, att det finns människor, som skriva med pensel (brush) i stället för med penna. Det förefaller honom aldrig lika naturligt att fara i rickshaw som i bil eller att sitta på golvet i stället för på en stol. Den som skrivit detta om sig själv är den bekante engelske författaren Somerset Maugham. Även om vi måste tro honom, då han säger, att han efter en kort tid finner allt lika naturligt på ett nytt ställe, som om han aldrig hade sett någonting annat, så är det i alla fall ett faktum, att få författare ha kunnat skildra exotiska (exotic) länder så levande och åskådligt (graphic) som han. Några av hans mest lästa böcker föra oss till långt avlägsna länder, till Kina, Ostindien och Söderhavsöarna.

400 Förslag till skriftligt prov i tyska i studentexamen. I. översätt till svenska: »Das Unternehmen wäre als Geschäft fur beide Parteien vorteilhaft», fiigte der Freiherr bedächtig hinzu. »Das muss ich zugeben», sagte Erich. »Wiirde dies Unternehmen die Folge haben, dass Ihr Neffe in unserer Gegend seinen dauernden Aufenthalt nähme?» fragte die Baronin. »Das glaube ich nicht, gnädigste Frau; die Arbeiten selbst wird er jedenfalls einem Techniker ubertragen, sein lebhafter Geist wird ihn schnell genug in die Welt treiben. Was ihn bestimmt, dem Herrn Baron sein Anerbieten zu machen, das känn ich nur raten. Grossen Anteil däran hat allerdings der Wunsch, Ihnen und vielleicht auch mir in diesen unruhigen Tagen mit einigem Recht nahe zu sein. Gerade das, was andern jetzt diese Gegend unerträglich macht, die Gefahr, das hat wohl auch fur sein kiihnes Herz viel Lockendes.» »Und vvurde Ihnen nicht lieb sein, Ihren Neffen hier zu behalten?» fragte die Baronin weiter. »Ich habe dies bis heut noch nicht gehofft», erwiderte Erich. »In friiherer Zeit war zuweilen meine Aufgabe, ihn von schnellen Entschliissen zuruckzuhalten, bei denen er um einer Laune vvillen Vieles aufs Spiel setzte.» II. översätt till tyska: Rödluvan 1 heter en av Grimms mest bekanta sagor. Rödluvan hade fått sitt namn därav, att hon bar en röd sammetsluva 2 , som hennes mormor hade gett henne. Alla tyckte om henne, därför alt hon var så vacker och snäll. En dag sade modern åt henne, att hon skulle gå med litet mat till sin mormor, som hade blivit sjuk. Nu bodde mormodern rätt långt borta på andra sidan en stor skog, och Rödluvan fick lova sin mor att inte vika av från vägen. Men det var just, vad Rödluvan gjorde. Hon hade knappt kommit in i skogen, förrän hon mötte vargen. Men hon visste inte, vad det var för ett otäckt djur och var inte rädd för honom. Hon svarade på alla vargens listiga frågor. Denne visade henne blommorna, som växte på båda sidor om vägen, och sade åt henne att plocka en stor bukett 3 åt mormodern. Under tiden sprang han före till mormoderns stuga och dödade den gamla, och när Rödluvan kom dit, åt han upp henne också. Men sagan får ett lyckligt slut. Oskulden triumferar, och brottet bestraffas. En jägare kom förbi stugan och hörde vargen, som hade lagt sig att sova och snarkade högt. Jägaren skar upp vargens mage 4 , och mormodern och Rödluvan hoppade ut. Men vargen kastades i den djupa brunnen.

ten.

Rotkäppchen, n. 2 Samt, m. = sammeten; Käppchen = luva. * einem den Bauch aufschneiden.

8 Strauss, m. = buket-

26 -516617. IV: 3

402 Realexamen 1929—1942. AnProcenten äro beräknade S e x å r i g

gossar

flickor

År

1 C a

1929 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42

1 632 1 611 1 552 1542 1 574 1019 247

S:a

9 177

a rf o •d c 3 rf 3 a :cs Ii o

•d 3

a

3 Ö

74 66 105 96 99 58 23

a rf

4J

rf rf

fel rf rf

3 6

rf rt

78 54 68 63 65 39 14

4-S 3-4 4-4 4-1 4-1 3-8 5-7

s£ 4-5 4-1

6-s

6-2 6-3 5-7 9-3

c . 0^ 3 o

156 163 185 136 148 81 6

1 3 8 4 1 1 1

0-6 1-8 4-3 2-9 0-7 1-2 16-7

1 2

—

— —

— — .— — — — — — .— — — — — — — —

— — —

— — — — — .— — —. — — — — — — — —- — — — — — —521

5-7

2-2

4-2

213 £ a

rt

©

— — —

flickor

gossar

flickor

rf G >, "3 rf •d c 3 « •d c 3 rf c2 e 2 2 au <- § | X- -Qo 3 :2 :rfu Xo ti3 :rf2 S >» 6 c d 3 « « •d 3 ** G C 3 d 3 Ö S

rf

Skriftlig prövning

Muntlig prövning

Skriftlig prövning Gossar

F e m å r i g

Ii n j e

2-6 0 0 0 1-5 5-1 0

— — — — — — —

rf 2 o * > 3 rf | | t- o

:1

£2

« ti •d s C 3 c . rf cS 3 o ^o ©>•

_ — — —

128 754 1487 1701 1754 1 737 1 688 1 775 1761 1 825

, — — — —

15 75 152 134 250 174 193 147 116 187

0-6 14 610 1 4 4 3

11-7 9-9 10-2 7-9 14-3 10-0 11-4 8-3 6-C 10-2

rf « c £ 3 n

•a-s o **

rf •d3 3. rf a 3 o

. —

— — — — — 30 — 0 •

•

—

—

•

271 393 425 512 461 510 527 552 582

—

13 26 17 29 27 43 37 33 57

4-s 6-6 4-0 5-7 5-9 8-4 7-9 6-ö d-S

9-9 4 2 6 3 282

6- G

403 Tabell 1. malda, underkända och uteblivna. på antalet anmälda. F y r a å r i g

l i n j e

« rf

>d c 3 > ••a a M a b o> 4> ti •d 3 3 3 d

«

d

3 | "* c rf e8

ca rf •d s

c £ :ca a x a u

3 rf s 2 C3 =rf

o

2 * § d

rf«

2,3 3,2 4,9 3,6 2,7 3,6 4,3 2,9 2,9 2,5

5 12 10 9

3,3 0,4 2,0 0,9 0,8 0 1,9 2,3 1,8 1,5

3,4

1,3

/

«

5§

3 24 73 62 47 62 73 51 51 15

1 1 8 4 4

rf

2 3 S c

« 2 •o g :<s a x a

a 2 rf c 2 rf :S

i-"

>i

O

•d 3 3 3 d

rf 2 £ s

rf «

d c 3 >

ses a Ä a

t. i) •d 3 G

rf rf 3 | rf

et

3 d

« a

801 860 968 1 161 1369 1811 1912 2 014 2 174 2 183 2 043 2 092 2 103 2 302

16 15 58 44 79 77 141 120 156 138 118 110 91 172

2,0 1,7 6,0 3,8 5,« 4,3 7,4 6,0 7,2 6,3 5,8 5,3 4,3 1,5

945 1014 1154 1467 1693 1905 2 175 2 266 2 498 2 558 2 547 2 503 2 546 2 706

15 15 42 25 58 120 116 80 150 108 126 97 83 192

23 793

1 335

5,6

2 7 977

1 227

flickor

gossar

flickor

gossar

flickor

3 rf

Muntlig prövning

Skriftlig prövning

Muntlig prövning gossar

l i n j e

1,6 1,5 3,6 1,7 3,4 0,6 5,3 3,5 6,0 4,2 4,9 3,9 3,3 7, i 4,4

rf 2

2 et

rf 2

4>

2 rf c 2 « :2

j3 2l i l 1! rf a h &> •d 3 G , a

a 'rf

o

>i

7 12 8 9 11 13 27 17 17 9 24 26 29 27

o? 0,9 1,4 0,8 0,8 0,8 0,7 1,4 0,8 0,8 0,4 1,2 1,2 1,4 1,8

1,0

S3

^S

c s d8 3 14 6 10 11 20 25 17 14 16 23 22 33

0,8 0,3 1,2 0,4 0,6 0,6 0,9 1,1 0,7 0,5 0,6 0,9 0,9 1,2

0,8

T. o) • ti •d 3

405 -

uoSui

! | |

| |

M l

I I I

IBIS

|~ m

|~ -

I , ,

B \ £

1 - -

III

I I I

I I I

l - 1 ~

|- | - « -

[ [ I

[ [ J

|~ | «

| » '| M - M

(5IBSJ0 opUBäBjpiq) to

^ogUJISpiJBjV

'C

JBA 9pU3Bg - a j o j g £ ; g q 9Ji:iBq J3II 3 Bpog : u 9 U i c x 3 i s o q v\h.

Bsreq SlJBp 'JOS9J 'U9pUE[ - r e q j o p i p n j s BgiiJBAsag guuiABggq -IBt09Cls p u p j B J d l Q

" 1 -

I I I

(jBguuajnuiJOi

N H

co]

o.

P

B>nio)

9puB5jo^issim j9ni?jinx

<H

U9UUIB BJpUB i s u u c j uoijBSugdnio^j

M i

BpUBJJpOg BJIB AB % I ' - n u n U I U9AB SlUBJJpog UIOS 'JBguraAUJIS 9va

BpuB^japun z V

u

rf

JBgUIUAIJJIS

£ «

gUTUAUJIS 5lSI9gU0 I pUBJIpOO

:rf

gUlUAlJJtS JIsA'a i puB5ipo£)

I I I 1

Nr" -

1 •* ©

oo-fcM o co t-* NCO is rH rH

h © e m coo

n M B

TI< m m «j COY-<-*I<CM rj<oir><-N 01

owoo W O O uo OJ o H

o W w M

COTH»* TH rH

eo ca

i»

rn t> T*

oi

w^Ch

e

rH

rH

©

© ©

•«

» j 6i o

CNJ

o ö w WTf «j

*H

i

»

H

CM 01 CO

»3 ><3 IN

ic-Aiineö -*caoj

«s n «# w rn W M

A

<o

<o

oo

löobåieboÅ n<f« w M «

CT>

© °0

O

c l t , i o i ( 5

CM >* t -

©

*>.

«>

rH O

©

Ö O O Ö

TH TH O

rH ©

rH

"* CM

cs

•** ca

«s

rH i-~ -rji

rH

rH 1

OJ

oi

co -H- i>

rH

rH

t>. eo oo "*

| |

rH rH rH

"* LO CJ

rH

»!5

-fcics

| n «

ö

IN w c o

o

ID es

rH

|

«ji

j c o r n ^

| -* ca

rH

rH

©

eo

cs

0 0 5 0 0

O O i O

50 00 ©

CO

OS ^

O

«

«)

CJ rH 91

CO rH ca

« WN

M

Å

M

00 CO NT CO rH CO

co iO OS rH

OJ1XD Hrlrl

M W

!>OiTt<OCSOO rl N « h H CO rH

TH uo

H O O O

a

o

os a>

es

r

H

H

r

cs

O l O 18 cocacs

ffl

rH

incö*?

-*OL0 co-tftx

5-årig linje Gossar:

an-

r* 91

rn

COH

mälda

men

och

eo 01

Ö TH Ö

cjrHO

•UATJJIS BpUB^japUn Z poui c r e a m s B P H

skolform

I I I

eo rH

O

C4

•d O OBpp3UIUB 9 p AB "OOjd } D Z POUI ^Opj^UB BJ9H

till

rH

O O O

©

gujUJIBJAOjd t pUBI[pO£)

exa-

o co o

©

Biurans

Linje

1 1- 1 1 - 1

o

©

H O

Antal

1 - i - £ M

o

BpiBuiuc A B j n g o o j j

*t

T) G

m •*

|

öcacjs carHrH

C/I

bl B •d G 3 CN -d 01

H

I - -

T - H Ö Ö

es »ra

> upuBiiJopnn z P a n I 19IBJUB B p q AB 1U900JJ rf *d G

H I

Q.

guiuAQjd g q i u n u i I U9AB BpUB3lpO£)

60 G G

151 S S U

M M

co

„

3 Bpug5ipo2 uouiBxa t laicpaB B { 9 H

!«

M 9*

r-

carfOOkO mc5i>oi CM

-

r

(K

i/ V"

c PC

v E

co i>

»

©

rH rH

»I

•*

00OU0M<rHO o o o c s o o o

E 7=

Alla flickor

bl

Summa

0 o *J o

Hal R. o. Srs

a>

r-

Summa

rf •b»

UOpUBUBlJJOJO fllUIBJ Bgp^BJi U a u i u i a q i mopJinfS J3J13 HBJSpOQ

| rH |

Hal

G

'HBJS>IOXIO

J

Summa

o v

}9}ISOAJ9U 'uiop^nfs

|

Flickor:

a 3

Hal

6 •a 3

Summa

o

Hal

>

-

Flickor:

o

|

4-årig linje Gossar:

guijaAijoui

400 G O

c c.

anuin -AIJ3{S i gÄiaqjapun para m a p AB IU9OOJ<J

o

©

O

ca oc co ca

rH

i > - r oc co co c i

91 00

91 09

8UUIBAJJJIS

oo o

»9 19

r f lO Cl rH c i ca

_,

©

©

©

to © 0!

rH

lO

©

f^

in in öo cc co ca

01 09

© 09

O 10

co co ca TH ca ca

©

g

»^

.

ö

©

©

© ©

©

o 00

119 1

g

V

9UUIB -AU51S i

g^i9qj9pun

ö o

•d

P9UI U i a p AB !U900JfT

CO CN

9UUIBAIJJIS

m m

£ 3

t. C3

5 £

£ 3

I

U0J1BS

U9UUIB -AU51S t i

60 ""

I--

s

O »o

uoiiBSU9drao>T ©

U9UUIBAU31S

1v

O

er;

o ©

p31I9p9UI

»ra

cö cö ©

i uuiuins :8Äi9q

O

Cl

•Hl

OS

rH

CJ

©

r«

©

cö ca 6 "SJ ci «* in 91

tå

-SUOJlBSU9dUIO}I

•d C

BpUBlt -pog AB i n g o o j j

— G

1-1

1>

IBIUV

c

ieiiapaui i aoTiBSuaduio>{

S "y "

o _* o

BpUBJlpOg

£

G

BUiumssgXiaq -SU0JlBSU9dUI0>I

BUB AB

1U900.IJ

:rf

91 ©

i^. co t> co t> i >

i> ©

—1

»0

O!

»n CM era

cö Cl

cö cö cö

era 09

© © c© c s CO Ci

©

>ra

LO ©

rf i> i n O CO r f

1--

rf

'•H

tH

•* ^

rf

9 ©

C£

eo

^

- f rf rH rH

©

>ra

ca co co

esi 09

©

©

91 19

© ©

-H

i - oo era O © ©

rH rH rH

rH

O r f rf in O O rnrr

t» ©

to

•* — ^

t>. »9 09

;^ © oo CÖ CÖ CO 09

©

»ra

©

© »ra i n © r l CÖ cot^O) rH ca Cl

© i>

© 09

**

ob oc c

'*

"W

00 w

co

W

l

éi

"**

i n co

p31I9p9UI

eb

o m in ca

IBinv

>

o o n oö co ö

7-1

^

o

M

CD

O

G

•a

OI

-uadui05{ u c i n IBIUV

>>

i0

©

t/5 C5

—' b>

"?

S'0 l i o i q patu [Bitty

o

+n

©

rf

UOtlBSUOdUK»!

M 60

©

i

*~

ra

U0tlBSU9dtU0^I

O

O C5

© >r. Cl oc

BuruinssgÅi9q -suoiiBSU9dino\j

-H

OC

m

»ra

© O

"H

o

t~-

BpUBJJpog BUB AB 1U930JJ

o

IBIUV

i

*

i

Cl

w^

^

wm

r f ir

©

»n c-

t»

O)

UJ

i > er c o ir

09 91

co CJ

©

00 rf

o er ci1 o-

IX

-

oo m oc oo t^ i>

" 2

« °

a 2

s

©

© l> 80

© ca occ

© 91 19 91

rf in m O H T f r f © i>

•*

lO t o in ©

»0

c

«* rf t/i

v

«

O ©

*"*

c OC

"C

•al

t/ b

in

'/ _^

C

"« Sff

ö

a ep "C •3

C/5 b.

rf

72 6

09 © © © 09 OC •

"Ö ' °rf rf

'. •

O

'

o

;

.° !s* •• o

f

rf . £

££*

»rH>*

01 rH 91

2 S g a C/5

s7J

S,

es ©

" WH

a'J 13 S1 3=

c>

Cl eé

OC--7 "u C

•ca a in

407 r *

s •

•v

G

G

"Ö

H

O

(flrf

as 2 >.

G

Cl 1

G

l

OC

;

91 De n komp satic men d unde känd

2 3 £ o b, rf

odkän med underbetyg i icke skrivämne

Ti

1 11

rH 91

i-<

to

1 1

_^

1 rH

rH

K j n n

l >

©

rf 1

N!"

rH Cl rH

•*

©

^^

1 1|

i: i

91 O i

i

odkän med kompei sation övning ämne

rf

so

"

50 O

'"•

uoijBSU9duioJiiuimiui paui uiap A B ixiaooaj

o

.2

b.

3UUIBAI.I51S I

U O

rf 1/5 3 a E

g^iaqjapun

paiu

BpUBJIpog AB 1U30OJJ

©

O l>

m co co co

»4"

i n r^ r f 00 LO r f

© © ©

©

© 00 r f

©

c» »ra t r rH CÖ 00

rH

CM

«o

r l

C l

19 CO 00

©

auUIBAIJJlS

S

£

l

©

UOllBS

a

-uadiuo?! UBin I B I U V

g

gÅiaqjapun para BpuBJjpog AB l u a o o j j

0/

rf

»^ © rH r f rH CI 00 O 1-1

IBIUV

Cy

G

G

auuiBAUJis

S C IC9 =C3

X

rH

•H

o

O

aUUIBAIJJ[S I UOIVBS -uaduio?! UBin

IBIUV

o

uauuiBAjjJis

iBiiap

bl

- f

>ra 19 91

rH

rH

»v* rH

O rf ©

•v* 10

O

1-1

© © O

O

era

ci

^

^

© 99

c o © oo

1>

O ©

r«

CO

^

CM

i n © cö

©

^-< "* 91

rH

^

©

»ra •k

rH

•* •*

•i

H

m m ©

rH

CM rH

rH

© ca co rH

n

©

rH

©

m 19 19

- r

cc 19 91

cö cö 6 co co ca

© ©

© 91

© rf C rH CO CO

91 ©

10 ©

era

rf Cl CC Oi w n

© »9 91

co co arH ca cs

»9 ©

© ©

©

©

era

»ra

s £

os ©

T-i

rH

rH

o m

** ©

oo

CO

r— oo t -

O

©

o o c

U9UUIBAUJTS I

»ra »ra

Buiumssg^iaq-'duio^i

ca © rf ca

© 91 1»

CO 0 0 I >

19 ©

l»

•fr

66c

©

_r

r-

v i

© ©

rf CO 0"

9 © 91

"^ « 3©

t~

-pog

AB

©

©

»r

0 0

rH

CC

rH

rH

rf

m

in co

rf B

ii

B

rH

m r© H rc-

CS

•g -a io J

CO

c/:

OC

•rf

c

'C «s

_

rt.

C!

w

C/5

3 C/!

EK

Ä

O

£ 2

»ra

© 01

•

sG' a> G

4J

^G

„

»ra

t»

rf 00 1U300JJ

IBIUV

a

oj

CO

i

uojiBsuadmo^j

2 a

s

-H

oo

»)

o 3

»ra era 00 Tf

-am i

•9 « *d Å

ca ca m oo

r -qaapun

o

CU VH,

0 CÄ

I> CJ

paui uiap A B l u a o o j j

> g 'C 'C a

rH

c'o l i o i q para I B I U V

6" 3 irf

CO

auuiBAU'sis t -qaapun paui uiap AB i n a a o j j aumBAUSis n a i -duioji

•d

1-

l-

6 CO m ©

paui m a p AB l u a o o j j

_o

•a

»ra

rH Cl

uojiBsuaduioiiiuiiuiui

a

C l

©

IBIUV

•3

1 1 11

rH

IBIUV

CJ rH

O r4 G

CJ

UOI1BS

-uaduio?! UBin

ca

'c

C/3

C/3

1*1

x&z

3 C/3

G '-' ä 00

.BP 43 <H . i

m

408 Fyllnadsprövningar Ar

Kristendom Modersmålet fl

g

1923 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 S:a

__ — 2 2

— — •

fl

g 1 1

— — — — — — — — —• — — —

3 4 2

—

3 2

—

5 3 3 7 8 7 11 21 26 34 50 21 21 35

— — — 2 2 2 4 1

— 2 2

—

3 2

— 2 1

g

—

Medeltal per år under

Tyska

2 1 1 1 4 4 2 2 6 7 16 6 12 5

1 9 2 4 5 9 4 10 8 9 20 27 37 53 55 72 76 48 56 69

— 1

— —

Engelska

fl

g 1 1

4 3 5 3 8 1 6 7 9 6 7

4 3 3 4 1 2 4 6 5 11 22 25 32 35 57 53 72 41 49 49

— 1 1

— 2 1

—

fl

Franska g

fl

3 5 2 2 5 2 4 6 7 3 6 5

9 2 12 16 8 18 14 40 21 28 36 53 54 59 51 65 74 68 83 100

2 3 1 3 8 17 5 4 8 14 7 7 9 10 13 10 23 19 21 25

2 1 1

— 1 1

— —

Historia

Geografi

g

fl

—

—.

—

—-

— — — — — — — — — — —

1 1 2 1

fl

g 1

1 1

— — — — 1 3 5 1 1 1 3 3 4 2 27

—

1 3 1

— — — 1

—.

1 1 1 2 4 5 8 3 4 3 5 5 9

—

1 1 1 1

—.

1 2

.—. 1 2 1 4 2 1 2 3

perioden.

| 1-2 | 0-5 | 13-2 | 3-6 128-7 | 3-3 123-9 | 2-8 140-6 | 10-5 | 1*4 | 0-4 | 2-8 | 1-3

409 Tabell 4. i realexamen. Matematik

Biologi

g

fl

fl

31 19 15 30 29 27 17 28 35 31 46 65 97 127 141 151 173 144 157 180

1 3 2 8 9 8 7 5 9 13 7 23 16 15 22 30 50 40 46 47

13 9 10 15 5 17 8 11 7 5 9 7 16 17 6 6 3 11 5 9

49 731

77-2 18-1

9-5

2-5 36-6

o

Kemi

Fysik

g 1

— — — — — — .— — — 2

— 6 2

— 6 9 11 6 6

8 20 10 15 8 14 13 23 17 14 18 27 40 57 70 65 97 70 65 80

fl

g

— 1

— — 1 2

11 20 7 14 10 15 8 20 12 13 22 22 36 53 65 59 76 58 64 79

Musik

Teckning

fl

fl

g

—

—

—

2 2

— — — — —

—

S:a

fl

g

fl 10 14 6 17 19 26 18 13 22 42 28 47 51 53 70 98 140 121 126 124

—

—

—

79 82 66 107 73 104 76 147 111 122 190 245 343 438 476 533 659 486 539 647

5 523

o| -| -| -|

-

~

—

— t

•

— — —

— — — — —

— — — — —

— — —

— — —

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

— —

— — — —

— 1

— — —

—

— — — —

2 2 4 6 7 11 17 21 18 17 18

57 664

2-9 33-2

6--J

0.5|

1 1 1 2 6 5 6 5 10 6 9

S:a

g

—

3 5 2 1 4 3 6 6 1 21 28 17 26 33

—

fl

g

Gymnastik

4 •

—

— 1

— — —

•

—

—

410 Bilaga 3.

P . M. angående ändringen i antalet klassavdelningar och i kostnaden för lärarlöner vid viss minskning av maximiantalet lärjungar i varje klassavdelning vid allmänna läroverkens realskolor, kommunala mellanskolorna och praktiska mellanskolorna. Enligt bestämmelse i 1933 års läroverksstadga må för viss årsklass bestämd avdelning i realskolans högsta klass högst 30 och i realskolans övriga klasser högst 35 lärjungar undervisas. Vederbörande rektor må dock enligt av skolöverstyrelsen givna riktlinjer mottaga ytterligare en eller annan lärjunge. Under de senare åren har med anledning av rådande förhållanden maximiantalet lärjungar även i avslutningsklassen bestämts till 35. Motsvarande bestämmelser gälla för kommunala och praktiska mellanskolorna. På grund av de senare årens starka tillströmning till de högre skolorna ha övertaliga lärjungar i många fall mottagits, och ett mycket stort antal klassavdelningar särskilt i den femåriga realskolans fyra lägre klasser, uppgå till eller ligga i närheten av maximum. Föreliggande utredning avser att närmare undersöka, i vad mån antalet klassavdelningar vid allmänna läroverken, kommunala mellanskolorna och praktiska mellanskolorna samt i samband därmed antalet lärare och kostnaderna för deras avlöning komma att ökas vid eventuell sänkning av maximiantalet lärjungar i de olika klassavdclningarna. Vid beräkningarna läges som utgångspunkt antalet lärjungar i de olika klassenia höstterminen 1944. Vidare räknas med antalet veckotimmar enligt gällande timplaner för allmänna läroverken och kommunala mellanskolorna. Då de olika skolorna och de olika linjerna vid praktiska mellanskolorna ha olika timplaner, räknas med vissa medelvärden för dessa skolor i Stockholm och Göteborg. Hur långt man lämpligen bör gå i fråga om sänkningen av lärjungantalet i klassavdelningarna är huvudsakligen en ekonomisk fråga. I det följande har det räknats med två alternativ, av vilka det ena i stort sett avser bögst 28 och det andra högst 20 lärjungar i varje klassavdelning. Alternativ

A.

Det första alternativet (alternativ A) vid den nu ifrågasatta sänkningen av lärjungemaximum innebär, att i varje avdelning av avslutningsklassen högst 24 lärjungar och i varje avdelning av de övriga klasserna högst 28 lärjungar må undervisas, varvid dock en första delning ej må äga rum, förrän antalet lärjungar i avslutningsklassen överstiger 26 och i övriga klasser 30. Nedanstående tabell utvisar det ökade antal klassavdelningar och det ökade behov av lärare i läroämnen, teckning med välskrivning och musik, som en tillämpning av nämnda anordning under höstterminen 1944 skulle medfört. I avslutningsklassen är ämneslärarnas medeltjänstgöring 22 veckotimmar och i övriga klasser 27 veckotimmar.

411 Läroämnen K

l a s s

Summa lärj. h t 1914

Antal avd. ht 1944

Antal avd. alt. A avd. A l l m ä n n a

Is 25 35 45 I4 2* 3* lB + 44 Summa

Summa

Summa

Ö k n i n g

i

a n t a l e t

veckot.

lärare

veckot.

veckot

l ä r o v e r k e n

185 179 176 174 195 189 195 260

256 241 223 193 260 235 203 296

76 62 47 19 65 46 8 36

1 775 1674 1316 513 1810 1334 224 1 008

66 61 49 19 67 49 9 45

213 186 94 38 130 92 16 72

42 467

9 664

m e l l a n s k o l o r n a

3 706 3 127 2 523 2 019

121 115 108 93

167 142 114 108

46 27 6 15

11 375

94 Summa lärj. h t 1944

Antal avd. h t . 1944

Antal avd. alt. A.

Avd.

P r a k t i s k a 1 2 3 4

Musik

6 242 4 703 5 239 4 581 5 578 5 067 4 271 5 786

K o m m u n a l a 1 2 3 4

Teckning

1288 783 188 420 2 659

48 29 6 19 102

92 54 12 30

— —

15 P r a k t i s k a läroämnen och teckniiag

Teoretiska läroämnen

m e l l a n s k o l o r n a

2 017 1 762 1324 992

62 60 54 45

82 73 57 50

20 13 3 5

520 364 72 110

19 13 3 5

140 91 30 60

6 095

l 066

— — — — —

I ovanstående tabell äro medtagna endast sådana timmar, som automatiskt följa med ökat antal klassavdelningar. Då franska som frivilligt ämne icke läses av alla lärjungar, är det svårt att utan ingående undersökningar avgöra, i vad mån timtalen för detta ämne ökas vid begränsning av antalet lärjungar i de klasser, i vilka franska läses. En mera summarisk undersökning av förhållandena ger vid handen, att man för detta ämne torde böra räkna med omkring 70 flera veckotimmar vid allmänna läroverken och 20 flera veckotimmar vid kommunala mellanskolorna än under höstterminen 1944. Vad nu anförts om franska gäller i huvudsak även om delning av klass vid laborationer samt i slöjd för flickor och hushållsgöromål. Om antalet lärjungar i en klassavdelning överstiger 16, må avdelningen efter särskilt medgivande av skolöverstyrelsen vid lärjungelaborationer samt vid undervisningen i slöjd och hushållsgöromål uppdelas i två undervisningsavdelningar. Om t. ex. en klass höstterminen 1944 hade 64 lärjungar och var uppdelad på två avdelningar med 32 lärjungar i varje avdelning, uppkom 4 laborationsavdelningar. Delas samma klass på tre avdelningar med 20 å 22 lärjungar i vardera, erfordras 6 laborationsavdelningar. En summarisk undersökning ger vid handen, att man för delning av klass vid lärjungelaborationer bör räkna med en ökning av omkring 150 veckotimmar vid allmänna läroverken och med omkring 60 veckotimmar vid kommunala mellanskolorna.

412 Då man i stort sett kan räkna med att varje klassavdelning i samläroverken och samrealskolorna har ungefär lika många gossar och flickor, torde klassavdelning i dessa skolor endast i undantagsfall behöva delas i slöjd för flickor. I enstaka fall torde två klassavdelningar kunna undervisas gemensamt i detta ämne. Räknar man med ett genomsnittligt behov av 2 veckotimmar för vardera av 230 nytillkomna avdelningar inom klasserna l 5 — 3 5 och l 4 —2 4 , får man 460 veckotimmar. Härifrån bör emellertid dragas de omkring 70 timmar, som höstterminen 1944 anvisades för delning av klassavdelning. Det ökade behovet av veckotimmar i slöjd för flickor blir alltså omkring 400. Vid kommunala mellanskolorna kan man räkna med omkring 70 nya avdelningar, i vilka undervisning i slöjd för flickor förekommer. Det ökade behovet blir alltså 140 veckotimmar. På grund av övergångsbestämmelser har undervisningsplanen beträffande slöjd för gossar och hushållsgöromål ännu icke trätt i kraft. Om detta varit fallet höstterminen 1944, kan man approximativt räkna med att en nerskärning av maximiantalet lärjungar i varje klassavdelning enligt alternativ A skulle medfört ett ökat behov av 600 veckotimmar i slöjd för gossar och 100 veckotimmar i hushållsgöromål vid allmänna läroverken samt respektive 160 och 20 veckotimmar vid kommunala mellanskolorna. Även om det nuvarande medeltalet deltagare i varje gymnastikavdelning i stort sett bibehålles, torde man av schematekniska skäl böra räkna med någon ökning av antalet gymnastikavdelningar, t. ex. med 30 vid allmänna läroverken och 15 vid kommunala mellanskolorna, motsvarande 120, respektive 60 veckotimmar. För praktiska mellanskolorna torde man ej behöva räkna med någon annan mera nämnvärd ökning i antalet undervisningstimmar än den, som redan finnes angiven i ovanstående tabell. För beräkning av de ökade kostnader, som skulle uppkommit, om den i alternativ A ifrågasatta nerskärningen i maximiantalet lärjungar i de olika klassavdelningarna varit genomförd höstterminen 1944 användas följande utgångspunkter. För det i tabellen här ovan angivna ökade behovet av ämneslärare räknas med 90 % ordinarie adjunkter, 7 % e. o. ämneslärare och 3 % extra ämneslärare. För de 220 veckotimmar, som erfordras för ökat antal timmar i franska och för delning av klass i laborationer, räknas med timlärartimmar. Beträffande övningsämnena och praktiska läroämnena torde man vid ett summariskt övervägande kunna utgå ifrån att 60 % av undervisningen i dessa ämnen bestridas av ordinarie lärare, 20 % av e. o. lärare och 20 % av timlärare. För undervisningen i manlig slöjd räknas dock endast med extra lärare och timlärare och i hushållsgöromål endast med timlärare. För ordinarie och c. o. lärare räknas med näst högsta löneklassen samt för extra ämneslärare med löneklass 18. Vidare räknas med nettolön å E-ort utan rörligt tillägg och kristillägg. Härvid är dock att märka, att timlärararvodena äro uppräknade till sådana belopp, att tillägg ej utgå på dessa. Kostnadsökningarna framgå av följande tabeller.

413 Kostnadsberäkningen lör undervisningen enligt alt. A. Lönegrad och löneklass

A l l m ä n n a 8 067 A 12:25 6 759 E u 21:22 5 670 E x 20:18 259

Ämneslärare. Adjunkt . . . E. o. lärare . E x t r a lärare Timlärare . . . Lärare i teckning, musik, med lek m. m. Ord. lärare E . o. lärare Timlärare Kvinnlig Ord. lärare E . o. lärare Timlärare . .

slöjd.

Manlig

slöjd.

Nettolön å E-ort kronor

Antal veckotimmar

Antal heltidstjänster

Kostnad kronor

l ä r o v e r k c n 330 2 662 110 167 975 9 664 25 62 370 11 56 980 220

ggmnastik

Extra lärare Timlärare

20:22 18:20

6 789 6 036 188

750 240 279

A 16:90 Eo 15: 17

5 685 5 001 161

240 90 60

Ex

4 230 161

300 300

100 A Eo

15:13

45 480 15 003 11270 10

Hushållsgöromål. Timlärare

Ämneslärare.

42 300 48 300 16 100 3 398 353

Summa kronor Kommunala KO 23: 25 KEo21:22 KEx20:18

Ordinarie . . . E. o. lärare . E x t r a lärare. Timlärare . . .

169 725 48 288 52 422

8 067 6 759 5 670 259

mellanskolorna

742 164 47 313 17 010 20 720

2 659

91 7 3

Lärare i teckning, musik, ggmnastik m. m. KO 20: 22 Ordinarie KEol8:20 E . o. lärare Timlärare

6 789 6 036 188

240 90 95

54 312 18 108 17 860

Kvinnlig Ordinarie . . E . o. lärare Timlärare . .

slöjd. KO 16:19 Eo 15:70

5 675 5 001 161

90 30 20

17 055 5 001 3 220

Manlig

slöjd. KExl5:30

4 230 161

90 70

12 690 11 270

3 220

E x t r a lärare Timlärare Hushållsgöromål. Timlärare

969 943

Summa kronor Läroämnen. Ordinarie lärare E. o. lärare . E x t r a lärare Yrkesämnen Timlärare

Praktiska KO 23: 25 KO 21:23 KEo21: 22 KFx20:18

8 067 7 173 6 759 5 670

mellanskolorna 1 066

och teckning.

— — Summa kronor

226 170 161

100 121

20 16 2

161 340 114 768 13 518 11340 22 600 17 000 19 481 360 047

414 Enligt dessa tabeller blir den sammanlagda kostnadsökningen för allmänna läroverken kommunala mellanskolorna praktiska mellanskolorna

3 399 353 969 943 360 047 Summa kronor 4 729 343

Som förut är nämnt ingå ej här rörligt tillägg eller kristillägg. Sådana tillägg på heltidstjänsternas avlöningar utgå för närvarande med tillsammans 31 % och skulle alltså uppgå till 0-31 X (4 729 343 — 300 473) = 1372 950 kronor. Hela kostnadsökningen skulle alltså bliva 6 102 293 kronor eller omkring 6 miljoner kronor. De gjorda beräkningarna avse hela kostnaden för lärarnas avlöning, oavsett att vid de kommunala skolorna statsbidrag utgår med blott 78 % av lärarnas löner. Fördelar man kostnadsökningen för allmänna läroverken på de 354 nya klassavdelningarna, blir ökningen för varje avdelning i genomsnitt 9 600 kronor. För kommunala mellanskolorna blir motsvarande ökning 10 000 kronor. Fördelas kostnadsökningen på de lärjungar, som undervisas i de klasser, vilka skulle beröras av anordningen, blir det omkring 80 kronor för varje lärjunge i allmänna läroverken och omkring 85 kronor per lärjunge i kommunala mellanskolorna. Tager man hänsyn endast till de lärjungar, som kunna sägas ha direkt fördel av de minskade klassavdelningarna, d. v. s. lärjungarna i klassavdelningar med flera lärjungar än maximiantalet enligt alternativ A, kan kostnadsökningen i genomsnitt uppskattas till omkring 115 kronor per lärjunge i allmänna läroverken och till 160 kronor per lärjunge i kommunala mellanskolorna. Huvudsakliga anledningen till att kostnadsökningen per klassavdelning blir något större för kommunala mellanskolorna än för allmänna läroverken är, att vid kommunala mellanskolorna 17 % av de nya klassavdelningarna tillhöra avslutningsklassen, under det att vid allmänna läroverken blott 10 % tillhöra denna klass. Kostnaden för undervisningen i läroämnena är nämligen högre i avslutningsklassen än i de övriga klasserna. Härtill kommer, att klassavdelningarnas kapacitet ej utnyttjas i samma grad vid mellanskolorna som vid allmänna läroverken. I de angivna kostnaderna ingå ej tillägg på lärarnas löner. Medräknas dessa får man höja beloppen med 30 %. Om man betraktar gossläroverken belägna på Södermalm i Stockholm, i de noitra stadsdelarna i Stockholm, i Göteborg och Malmö som enheter på så sätt, att klassavdelningarna vid en skola måste fyllas, innan ny parallellavdelning inom viss klass får upprättas vid en annan skola inom samma enhet, skulle antalet nya klassavdelningar kunna minskas med 10 i Stockholm, 5 i Göteborg och 1 i Malmö. En sådan anordning skulle dock medföra den olägenheten, att t. ex. en lärjunge, som gått i Östermalms läroverk i de två första klasserna, skulle behöva flyttas till realläroverket å Norrmalm från och med tredje klassen. Vid den i det föregående gjorda omräkningen av det behövliga antalet klassavdelningar vid de olika skolorna bliva dessa ej fyllda. Skolornas kapacitet ökas därigenom rätt avsevärt utan någon kostnadsökning. Tager man hänsyn blott till första klassen vid de skolor, som vid början av höstterminen 1944 antingen avvisat till intagning godkända lärjungar eller som hade övertaliga lärjungar i nämnda klass, finner man, att vid allmänna läroverken skulle kunnat intagas ytterligare omkring 450 lärjungar, därav omkring 80 i Stockholm, å den 5-åriga linjen samt ytterligare omkring 400 å den 4-åriga linjen och omkring 300 vid kommunala mellanskolorna. Givetvis skulle det ej med detsamma funnits behov av alla dessa lediga platser.

415 Den 27 februari 1939 inlämnade skolöverstyrelsen till Kungl. Maj:t en utredning angående minskning av det fastställda maximiantalet lärjungar i de olika klassavdelningarna. I denna utredning utgår överstyrelsen från antalet lärjungar under läsåret 1936—1937 och upptager till behandling olika alternativ. I det första alternativet (Kungl. Maj:ts förslag till 1927 års riksdag) räknar överstyrelsen med högst 25 lärjungar i gymnasiets avdelningar och högst 30 i realskolans och kommunala mellanskolans avdelningar. Enligt överstyrelsens beräkning skulle antalet avdelningar stiga med 325 vid allmänna läroverken, gymnasiet och lyceet inberäknade, och 32 vid kommunala mellanskolorna. Med de under första halvåret 1939 gällande avlöningsbestämmelserna skulle de nya avdelningarna krävt en kostnadsökning för allmänna läroverken med omkring 3 300 000 kronor samt dessutom provisorisk avlöningsförstärkning och dyrtidstillägg på omkring 550 000 kronor. Statsbidraget till kommunala mellanskolorna skulle ökas med omkring 215 000 kronor jämte vissa tillägg med omkring 45 000 kronor. De här anförda siffrorna äro ej direkt jämförbara med de i det föregående enligt alternativ A gjorda beräkningarna. I skolöverstyrelsens beräkningar ingå även gymnasiet och lyceet, under det att alternativ A omfattar endast realskolan. Vidare har antalet skolor och antalet lärjungar stigit rätt avsevärt från höstterminen 1936 till 1944, vartill kommer att grunderna för lärarnas avlöning ändrats. Slutligen innebär förslaget i alternativ A en större nerskärning av maximiantalet lärjungar i olika klassavdelningar än det i överstyrelsens utredning omnämnda förslaget. Som förut är nämnt, har vid omräkningen av det behövliga antalet lärartimmar vid minskat maximiantal lärjungar 1933 års timplan följts. Om man i stället räknar med den av 1940 års skolutredning föreslagna timplanen för realskolan, uppkomma följande ändringar i antalet veckotimmar. Allmänna läroverken.

Klass

15 05 5

I) 45 1* 2* . 3* 5 5 -f 4* Summa

Läroämnen

Övningsämnen

Ändring i ant. veckot.

Ändring i ant. veckot.

Per avdeln.

Summa

Per avdeln.

Summa

—1 —2 .2

— 71 — 124 — 94

—1 —1

— 71 — 62

—2 — 3 — 1

+2

— 130 — 138 —8 -i- 72

—9

— 493

—2

— 133

För allmänna läroverken skulle detta medföra ett minskat behov av 493 veckotimmar i läroämnen, motsvarande ungefär 18 ämneslärare, och 133 veckotimmar i övningsämne (välskrivning). För kommunala mellanskolorna blir det en minskning av 149 veckotimmar i läroämnen. Hela kostnadsminskningen kan beräknas uppgå till omkring 200 000 kronor titan tillägg eller till omkring 260 000 kronor med rörligt tillägg och kristillägg.

416 Antal läri. h t 1944 Antal klassavd. h t 1944 Antal klassavd. alt. B ökning i antalet avdelningar Lärare » » Veckotimmar i teckning » » musik » » teor. läroämnen . . . . Lärare » » » .... Veckotim. i prakt, läroämnen och

Allmänna läroverken

Komm. mellansk.

Praktiska mellansk.

42 467 1553 2 463 910 24 863 938 2 132 667

11 375 437 662 225 6 367 243 450 212

6 095 221 340 119

3 078 117 955

Alternativ

B.

Enligt detta alternativ sättes lärjungemaximum i varje klassavdelning till 20, varvid dock en första delning ej må äga rum, förrän antalet lärjungar i klassen överstiger 24. Tillämpar man vid beräkningarna i huvudsak samma grunder som i alternativ A, får man det i nedanstående tabell angivna antalet klassavdelningar m. m. Vid här ifrågavarande beräkningar har för allmänna läroverken och kommunala mellanskolorna 1933 års timplan följts. För praktiska mellanskolorna har räknats med vissa medelvärden för dessa skolor i Stockholm. Det ökade behovet av lärartimmar i franska, för delning av klass vid laborationer och i övningsämnen kan uppskattas till ungefär nedanstående antal veckotimmar i jämförelse med det antal, som skulle erfordrats, om 1933 års timplan tillämpats i full utsträckning höstterminen 1944. Allmänna Komm. läroverken mellansk. Franska 90 20 Laborationer 220 80 Gymnastik 120 60 Slöjd för gossar 1 600 400 Slöjd för flickor 1 200 300 Hushållsgöromål 160 20 Även för beräkning av kostnadsökningarna tillämpas samma grunder som i alternativ A. Enligt de utförda beräkningarna ökas den årliga kostnaden med följande belopp: för allmänna läroverken » kommunala mellanskolorna » praktiska mellanskolorna

kronor » »

8 597 474 2 218 160 1 045 700

Summa kronor 11 861 334 Häri ingå ej rörligt tillägg och kristillägg. Medräknas dessa uppgår den sammanlagda kostnadsökningen till omkring 15 400 000 kronor. Sammanfattning. Som sammanfattning av den föregående utredningen må anföras, att en minskning av antalet lärjungar i de olika klassavdelningarna på realskolestadiet vid allmänna läroverken, kommunala mellanskolorna och praktiska mellanskolorna till i regel högst 24

417 i avslulningsklassen och högst 28 i övriga klasser skulle medföra en ökad årlig kostnad för lärarnas avlöning med omkring 6 miljoner kronor. Minskas maximiantalet lärjungar i alla klassavdelningar till i regel 20, blir den årliga kostnadsökningen omkring 15^2 miljon kronor. I dessa summor ingå rörligt tillägg och kristillägg enligt de år 1944 gällande grunderna. Beräkningarna avse kostnaderna vid fullt genomförd omreglering i jämförelse med kostnaderna under budgetåret 1944/45. Härvid må dock framhållas, att en utökning av antalet klassavdelningar även medför en rätt avsevärd ökning i möjligheten att mottaga ytterligare lärjungar utan nägon kostnadsökning. Givetvis skulle den ifrågasatta ändringen av bestämmelserna om maximiantalet lärjungar i varje klassavdelning icke kunna genomföras på en gång bland annat på grund av brist på utbildade lärare. Tvärtom måste man nog räkna med en ganska lång övergångstid. En minskning av antalet lärjungar i de större klassavdelningarna medför också ökat behov av skollokaler. Enligt alternativ A skulle det erfordras tillsammans omkring 500 nya klassrum och dessutom ett antal nya specialrum. För Stockholm torde det ökade behovet av lärosalar m. m. motsvara ett par större läroverksbyggnader. Harald Walt in.

27— 5 165 17. IV: 3

418 Bilaga

't.

P. M. angående ändring av lärarbehovet på realskolans stadium vid de allmänna läroverken och de kommunala mellanskolorna vid övergång från gällande timplaner till 1940 års skolutrednings förslag till timplaner. Inledning. Vid beräkning av det förändrade behovet av lärare på realskolans stadium vid övergång från gällande timplaner till 1940 års skolutrednings förslag till timplaner tages antalet klassavdelningar läsåret 1944/45 till utgångspunkt. Härvid räknas med de 142 allmänna läroverk, som finnas upptagna på personalförteckningen i Kungl. Maj:ts brev till statskontoret den 30 juni 1944 angående anslag för budgetåret 1944/45 till avlöningar vid allmänna läroverken m. m. Under sagda läsår ha beslut fattats om att ett antal kommunala mellanskolor successivt skall ombildas till statliga samrealskolor. Då emellertid vid dessa skolor under läsåret endast första klassen av den fyraåriga realskolan upprättats, under det att skolan i övrigt kvarstår som kommunal mellanskola och då timplanerna äro lika för den fyraåriga realskolan och för kommunala mellanskolan, har det synts lämpligast, att vid beräkningarna hänföra även dessa under ombildning varande skolorna till kommunala mellanskolorna. I annat fall skulle det sammanlagda antalet skolor bliva missvisande. Den vid kommunala mellanskolan i Solna nyupprättade första klassen av den femåriga realskollinjen skulle motsvaras av en indragning av en parallellavdelning av den femåriga linjen vid Vasa realskola i Stockholm. På grund av senare beslut har emellertid Vasa realskola fått behålla sina 5 avdelningar i klass l 5 . I antalet klassavdelningar i klass l 5 medräknas avdelningen i Solna. På grund av ovanstående har man att räkna med 78 kommunala mellanskolor, varvid skolorna i Räneå och Älvsbyn, som upprättats frän och med 1 juli 1944 resp. 1 januari 1945, medräknats. Nedanstående tabell anger antalet klassavdelningar vid de olika skolformerna. Allmänna

låroverk.

l4

5 5 -i-4 4

Summa

1553 Klass

Y-

2 Antal avd. . .

179 Kommunala

mellanskolor.

Klass

4 Summa

Antal avd

419 A. T i m p l a n A. Förändringar

Kristendomsk.

— 1

i timplanen i jämförelse med 1933 års (Lärartimmar per klassavdelning.) Moders- Engelska målet

— 1

+ 6 + 5 — 1 — 1 2 + 7

— 1

— 1 — 1 — 2

Tyska

Historia Matema- Biologi med Franska med samtik hälsolära hällslära

— 6 — 0

+ 2 -t- 1 + 2

— 1 — 1 — 4

— 0-ö + 2 — 1

— 7 — 4 + 2

timplan.

— 0-5 + 2

— 1 + 1

— 0-5

— 1 — 1 + 1

— 0-5

För matematik i avslutningsklassen tillkomma i genomsnitt 4 veckotimmar vid varje läroverk med hänsyn till den föreslagna uppdelningen av undervisningen i detta ämne (algebraisk linje och aritmetisk linje). För övningsämnena föresläs minskning med 0'5 veckotimme i slöjd för gossar i klasserna 4 5 och 3* samt ökning med 1 veckotimme i hemkunskap och hushållsgöromål i samma klasser. Kommunala mellanskolornas timplan överensstämmer med den fyraåriga realskolans timplan. Läroämnen. För beräkning av det förändrade lärarbehovet i läroämnena användas ovanstående tabell. Härvid har man emellertid att taga hänsyn till även ett par andra omständigheter. Enligt skolutredningens förslag skall rätt till uppdelning av klassavdelning med över 20 lärjungar under 1 veckotimme i varje ämne vid undervisningen i modersmålet, engelska, tyska och franska i de klasser, i vilka undervisningen i nämnda ämnen tager sin början, åter införas. Under de senare åren har dylik uppdelning icke fatt äga rum, om särskilda kostnader för statsverket därav föranletts. Därjämte har skolutredningen föreslagit, att inom varje klassavdelning en timme varannan vecka skall användas för behandling av vissa allmänna och aktuella frågor m. m. under klassföreståndarens ledning. Då man vid läroverken har att räkna med 1 553 och vid kommunala mellanskolorna med 437 klassavdelningar, tillkomma för denna anordning 777 + 219 = 996 veckotimmar. Dessa timmar ha fördelats pä de olika ämnena i förhållande till antalet veckotimmar för dessa ämnen på timplanerna. Följande tabell utvisar ökningen och minskningen av antalet veckotimmar för de olika ämnena och den därav betingade förändringen i lärarbehovet. Medeltjänstgöringsskyldigheten för ämneslärare beräknas till 27 veckotimmar. Det h a r ej ansetts erforderligt att taga särskild hänsyn till att lärarna ha viss nedsättning i undervisningsskyldigheten inom realskolans högsta klass. 21]—ö

16517.

IV: 3

420 Förändringar

i lärarbehovet

vid övergång till skolutredningens

Allmänna läroverk Antal veckotimmar

Läroämne

Antal lärare o. lärartimmar

förslag till

timplaner.

Kommunala mellanskolor

Summa

Antal veckotimmar

Lärare och lärartimmar

Antal lärare o. lärartimmar

ökning minsk- ökning minsk- ökning minsk- ökning minsk- ökning minskning ning ning ning ning Kristendomskunskap . . . . Modersmålet . . Engelska Tyska Franska Historia Geografi Matematik . . . . Biologi Kemi Summa

313 123 2 780

11 16

4 15 102 26 2 068 1417 139

57 492

34 704 76 16 52 13 5 4

530 414

4 20 2 22 25

3 553

4 065 131 16 150 16

1 8 16 7 24 38

2 19 26 3

1 7 9 1033

96 6 67 22 3 23

1 11

34 9 1045

15 9 5 22 129 1

19 17 15 9

35 16 213

2 3 18 6

76 25

3 20 1 7 26 2

38 19

6 4 4 2 1 7

40 3 169

189 10

Om viss uppdelning av klassavdelning, i vilken undervisning i modersmålet och främmande språk börjar, ej kommer till stånd, minskas antalet veckotimmar i vartdera av modersmålet och engelska med 479, motsvarande 17 lärare och 20 timlärartimmar i vartdera ämnet, i tyska med 445, motsvarande 16 lärare och 13 timlärartimmar samt i franska med 54, motsvarande 2 lärare. I stället för den i tabellen angivna förändringen i lärarbehovet skulle för dessa ämnen nedanstående ändringar inträda. Lärare

och

lärartimmar

Läroämne ökning Modersmålet Engelska Tyska

111 Summa

minskning 11

112 69

19 22

8 Vid beräkningen av antalet veckotimmar för delning av klassavdelning tages hänsyn till att höstterminen 1944 vid allmänna läroverken 19 klassavdelningar i klass 1* och 22 avdelningar i klass 2* samt vid kommunala mellanskolorna 3 avdelningar i klass 1 och 13 avdelningar i klass 2 hade mindre än 21 lärjungar. För delning av klassavdelning vid nybörjarundervisning i franska har räknats med 42 veckotimmar vid allmänna läroverken och 12 veckotimmar vid kommunala mellanskolorna. Av föregående beräkningar framgår, att vid genomförande av den av skolutredningen föreslagna timplanen med samma antal klassavdelningar som höstterminen 1944 behovet av åmneslårare vid allmänna läroverken och kommunala mellanskolorna skulle minskas med tillsammans 20 lärare och 10 timlårartimmar. Om ovannämnd delning av begynnelseklass i modersmålet och språk ej anordnas, minskas behovet av ämneslärare med tillsammans 74 lärare och 9 timlårartimmar.

421 Övningsämnen. Välskrivning och teckning. Då ämnet välskrivning uteslutes från timplanen, bortfalla i klass l 5 185 och i klass 2 5 179 veckotimmar eller tillsammans 364 veckotimmar. För den undervisning i välskrivning, som skall anordnas utom timplanen, räknas med en lärartimme i veckan för varje påbörjat antal av 8 klassavdelningar i de olika skolorna. Behövliga antalet lärartimmar framgår av nedanstående tabell. 1—8 Allmänna läroverk . . . . 52 Komm. mellansk 74 Summa 126

Antal klassavdelningar 9—16 17—24 25—31 66 24 — — 3 1 66

27 Summa lärartimmar 256 87

343 För undervisningen i välskrivning kan alltså räknas med en minskning av 21 (364 — 343) lärartimmar. För teckning föreslås ingen ändring i timplanen. Frivillig teckning förekommer för närvarande endast vid 53 högre allmänna läroverk med en timme i veckan, närmast avsedd för lärjungarna från gymnasiet. Om frivillig teckning utom timplanen skall införas även på realskolan med i genomsnitt en veckotimme för 4 klassavdelningar i de två högsta klasserna, fordras härför vid allmänna läroverken 157 veckotimmar och vid kommunala mellanskolorna 50 veckotimmar eller tillsammans 207 veckotimmar. I det hela skulle alltså de ifrågasatta förändringarna medföra en ökning av teckningslärarnas undervisning med 186 veckotimmar. Musik. Vid beräkning av det behövliga antalet lärartimmar för undervisningen i sång tilllämpas anvisningarna i 1933 års timplan med den ändringen, att vid de större skolorna, ungefär en tredjedel av samtliga, två timmar i veckan anslås för undervisning i körsång. För undervisning i instrumentalmusik räknas med i genomsnitt en timme för varje klassavdelning. Behovet av timmar blir följande vid allmänna läroverken: Klass l 5 och l 4 : 380 X 2 » 5 5 och 4 4 : 260 X 1 Körsång Stämövningar 57 X 4 11 X 3 74 X 2 Instrumentalmusik

760 timmar 260 » 180 » 228 » 33 148 » 1 553

»

Summa 3 162 timmar och vid kommunala mellanskolorna: Klass 1 121 X 2 » 4 93 X 1 Körsång Stämövningar 4 X 4 + 1 X 3 + 70 X 1 Instrumentalmusik

242 timmar 93 82 » 89 » 437 » Summa 943 timmar

422 Höstterminen 1944 anvisades för undervisningen i musik vid allmänna läroverken 2 199 och vid kommunala mellanskolorna 569 veckotimmar eller tillsammans 2 768 veckotimmar. I det hela skulle alltså de ifrågasatta förändringarna medföra en ökning av tillsammans 1 337 lärartimmar i musik. Gymnastik

med

lek

och

idrott.

Enligt 1940 års skolutrednings förslag skall den egentliga timplanen i gymnastik med lek och idrott vara lika med 1933 års timplan. För hållningsrättande gymnastik får under läsaret 1944/45 användas högst 100 veckotimmar. Enligt skolutredningens förslag bör för detta ändamål räknas med i genomsnitt 2 veckotimmar för varje skola. För allmänna läroverken erfordras härför 2 X 142 = 284 veckotimmar och för kommunala mellanskolorna 2 X 78 = 156 veckotimmar eller tillsammans 440 veckotimmar. Dragas härifrän 100 veckotimmar, som nu äro anvisade för ändamålet, erfordras en ökning av 340 veckotimmar. Dessutom föreslår skolutredningen, att frivillig gymnastik skall anordnas för lärjungarna i klasserna 3 5 —5 5 och 2*—4* samt i motsvarande klasser i kommunala mellanskolorna med rätt för lärjungar i övriga klasser att deltaga i mån av utrymme. För frivillig gymnastik beräknas för varje skola en veckotimme för gossar och en veckotimme för flickor för varje påbörjat antal av 10 (för läroverk med enbart gossar eller enbart flickor i realskolan 5) klassavdelningar i ovan nämnda klasser. Behövliga antalet veckotimmar framgår av nedanstående tabell. Antal klassavdelningar Summa 1 io 11—20 21—30 lärartimmar Allm. läroverk: gossar 109 22 4 165 flickor 109 11 131 Komm. mellansk.: gossar flickor ..

74 74

3 3

1 1

83 Summa 366

462 För genomförande av de ifrågasatta anordningarna erfordras en ökning av tillsammans 802 lärartimmar i gymnastik med lek och idrott. Slöjd

för

gossar.

Undervisning i slöjd för gossar är under läsaret 1944/45 införd endast vid 97 allmänna läroverk med tillsammans 816 veckotimmar och vid 31 kommunala mellanskolor med tillsammans 243 veckotimmar. Tillämpning av den föreslagna timplanen kan för allmänna läroverken beräknas kräva följande antal timmar 924 klassavd. (I 5 —3 5 ; l 4 —2 4 ) å 2 t 1 848 timmar 369 » (45 och 31) å 2'5 t 922'5 Delning av klass omkring 580 » Summa 3 350'5 timmar och för kommunala mellanskolorna 236 klassavd. (kl. 1 och 2) å 2 t 108 » (kl. 3) a 2-5 t Summa

472 270

timmar

timmar

423 Dessutom föreslår skolutredningen anordnandet av frivillig undervisning i slöjd inom realskolans och kommunala mellanskolans högsta klasser med 2 veckotimmar för varje påbörjat antal av 4 klassavdelningar (för skolor med enbart gossar i realskolan räknas med 2 veckotimmar för 2 klassavdelningar e t c ) . För sådan undervisning erfordras vid allmänna läroverken 288 lärartimmar och vid kommunala mellanskolorna 160 lärartimmar. För undervisningen i slöjd för gossar skulle alltså erfordras tillsammans 4 540 lärartimmar. Då under läsåret 1944/45 anslag utgår till 1 059 timmar, skulle alltså de föreslagna förändringarna medföra en ökning av tillsammans 3 481 lärartimmar. Slöjd

för

flickor.

Enligt skolutredningens förslag skall timplanen i slöjd för flickor vara lika med 1933 ärs timplan. För undervisning i frivillig slöjd utom timplanen i realskolans och kommunala mellanskolans två högsta klasser föreslår skolutredningen, att 2 veckotimmar anslås för varje påbörjat antal av 3 klassavdelningar (för skolor med enbart flickor räknas med 2 veckotimmar för IV2 klassavdelning e t c ) . Vid de rena gossläroverken förekommer ej slöjd för flickor. För här ifrågavarande frivilliga undervisning erfordras vid allmänna läroverken 396 och vid kommunala mellanskolorna 174 lärartimmar. Denna undervisning skulle alltså medföra en ökning av tillsammans 570 lärartimmar. Hemkunskap

och

hushållsgöromål.

Undervisning i hushållsgöromål förekommer under läsåret 1944/45 vid 58 allmänna läroverk med tillsammans 456 veckotimmar och vid 28 kommunala mellanskolor med tillsammans 291 veckotimmar. Vid full tillämpning av den föreslagna timplanen behöves för allmänna läroverken följande antal veckotimmar 369 klassavd. (4 5 och 34) å 5 t Delning av klass omkring Scoutmatlagning 300 avd. a 0,5 t

— 1 845 timmar 40 » — 150 » Summa 2 035 timmar

och för kommunala mellanskolorna 108 klassavd. (kl. 3) å 5 t Scoutmatlagning 100 avd. å 0,5 t

— 540 timmar — 50 » Summa 590 timmar

För här ifrågavarande undervisning fordras alltså en ökning lärartimmar.

av inalles 1 878

Vid beräkning av antalet timmar i slöjd för gossar, slöjd för flickor samt hemkunskap och hushållsgöromål kan man utgå ifrån att i regel ingen uppdelning av klassavdelning erfordras vid sådana skolor, där bäde gossar och flickor undervisas i realskolan. Vid de övriga skolorna räknas däremot med uppdelning av varje klassavdelning i tvä undervisningsavdelningar i vart och ett av nämnda ämnen. Maskinskrivning. Enligt skolutredningens förslag skall frivillig undervisning i maskinskrivning kunna anordnas under 1—4 veckotimmar, olika allt efter skolans storlek och tillgången på

424 skrivmaskiner. O m m a n r ä k n a r med ett medelvärde av två v e c k o t i m m a r vid varje skola, 142 a l l m ä n n a läroverk och 78 k o m m u n a l a mellanskolor, skulle för ä n d a m å l e t erfordras tillsammans 440 timlärartimmar.

B. Timplan B. Ett genomförande t i m p l a n A. •

av t i m p l a n B m e d f ö r

följande

ändringar i jämförelse

med

K l a s s A

m

n

e l

Kristendomskunskap Modersmålet Engelska Tyska Franska

....

1*

4*

+ 1 — 1

Teckning + 1 Musik Gymnastik med lek och idrott Slöjd för gossar Hemkunskap och hushållsgöromål

+ 1 — 1 — 3 — 3

+ 1 — 1 — 3 — 3

— 1

— 1 + 1

fl. — 0-5 + 0-5

g— 1 + 1 — 1 -f 0-5

— 1 + 0-5

+ 1

fl. -0-5 - 0-5

+ 4

+ 4

+ 3-5

+ 3-5

-f 3-5

— 1

+ 3-5

Dessa ä n d r i n g a r i l i m p l a n e n m o t s v a r a nedanstående ä n d r i n g a r av antalet t i m m a r i j ä m f ö r e l s e m e d t i m p l a n A.

vecko-

V e c k o t i m m a r allmänna läroverk Kristendomskunskap Modersmålet Engelska Tyska Franska

Teckning Musik Gymnastik med lek och idrott Slöjd för gossar

kommunala mellanskolor

+ 176

..

Hemkunskap och hushållsgöromål

summa +

176 27 529 1059

+ 93

— 150 — 436 — 780

— 93 — 279

— —

1 160

— 279

— 1439

— 184 -f 185

— 108 + 54 — 27 -f 54 -f- 259

— 93 + 176 + 794 + 878 — 282

+ 232 —

+ + + + —

292 239 120 230 1053 1 110 329

425 Vid beräkning av det minskade behovet av timmar i gymnastik har räknats med att gossarna i 4 klassavdelningar motsvara en gymnastikavdelning. Vid beräkning av antalet veckotimmar i slöjd för gossar samt i hemkunskap och hushållsgöromål för gossar ha flickläroverken ej medtagits. Den undervisning i hemkunskap, som skall anordnas med 1 veckotimme, torde i regel kunna äga r u m under de timmar, som beräknats för undervisning i hemkunskap och hushållsgöromål åt de gossar, som önska medtaga detta ämne i stället för slöjd för gossar. Det är givetvis svårt att på förhand beräkna omfattningen av sådant utbyte. I tabellen har som genomsnitt räknats med tre grupper (12 timmar) för skolor med minst 5 avdelningar, två grupper (8 timmar) för skolor med 3 eller 4 avdelningar samt en grupp (4 timmar) för skolor med 2 avdelningar och för hälften av antalet skolor med 1 avdelning i näst högsta klassen. För den återstående hälften av sistnämnda skolor har räknats med 1 veckotimme för undervisningen i hemkunskap. Som sammanfattning kan anföras, att tillämpning av timplan B i jämförelse med tillämpning av timplan A i runda tal medför en ökning av 7 lärare i kristendomskunskap samt en minskning av 1 lärare i engelska, 20 lärare i tyska och 39 lärare i franska eller tillsammans en minskning av 53 lärare i läroämnen. För övningsämnena skulle antalet veckotimmar ökas med 1 110.

C. 3-årig realskola i stället lör 5-årig. Vid jämförelse mellan antalet veckotimmar enligt den föreslagna timplanen för 3-årig realskola (se ovan) och timplan A för 5-årig realskola bortfalla samtliga timmar i klasserna l 5 och 2 5 . För klasserna l 3 , 2 3 och 3 3 i 3-åriga realskolan uppkomma följande ändringar i antalet veckotimmar i jämförelse med klasserna 3 5 , 4 5 och 5 5 i 5-åriga realskolan. Ämne

Engelska . Tyska . . . Franska . Matematik Teckning. Musik . . .

Klass 8

1 (3 )

23(4*)

38(55)

+ 1 — 1

+ 1

+ 2 — 1 — 3

— 1 — 0-5 (fl.) + 0-5 (fl.)

Indragning av klasserna l 5 och 2 5 jämte ovanstående ändringar i timplanen för övrigt medför för 3-åriga realskolan nedanstående minskning av antalet veckotimmar i jämförelse med timplan A. Härvid räknas med 185 klassavdelningar i klass l 5 , 179 i klass 2 5 , 176 i klass 3 5 (l 3 ), 174 i klass 4 5 (23) och 88 i klass 5 5 (33) enligt tabell ovan. Vid den ifrågasatta förändringen av den 5-åriga realskolan till 3-årig skulle, med utgångspunkt från antalet klassavdelningar läsåret 1944/45, behovet av lärare i läroämnen med en medeltjänstgöring av 27 veckotimmar minskas med 344 samt dessutom med 15 timlärartimmar. Det minskade behovet av lärare i de olika övningsämnena framgår av tabellen här ovan. Å andra sidan medför den från klass 4 till 6 i folkskolan uppskjutna övergången till realskolan ökat behov av läraravdelningar i klasserna 5 och 6 i folkskolan. Enligt en

426 Ämne

Kristendomskunskap Modersmålet Engelska Tyska Franska Historia med samhällskunskap Geografi Matematik Biologi med hälsolära Klassfrs »klasstimmar» Summa i läroämnen

Antal

Antal veckotimmar

lärare

728 2 184 1 479 264 294 907 728 1809 728 182

26 80 54 9 10 33 26 67 26 6

26 24 21 21 24 16 26

9 303

lärartimmar

26 20

728 200 750 1 456

Teckning Musik (appr.) Gymnastik med lek och idrott (appr.) Slöjd för gossar och för flickor Summa i övningsämnen

3 134

i a n n a t s a m m a n h a n g gjord u n d e r s ö k n i n g skulle indragning av 171 klassavdelningar (höstterminen 1941) av klass l 5 medföra behov av tillsammans 289 n y a läraravdelningar i klasserna 5 och 6 i folkskolan. Då det h ä r ä r fråga o m 185 i n d r a g n a avdelningar i klass l 5 , b ö r m a n r ä k n a m e d 312 n y a läraravdelningar i folkskolan. Enligt timplanen (se ovan) ä r antalet v e c k o t i m m a r för klasserna 5 och 6 tillsammans 63, ober ä k n a t s l ö j d t i m m a r n a . H ä r erfordras alltså för varje l ä r a r a v d e l n i n g dels en l ä r a r e (30 t i m m a r ) , dels lVs v e c k o t i m m e av timlärare, dels ock 6 v e c k o t i m m a r i slöjd.

D. 3-årig realskola i stället lör 4-årig. O m 3-årig realskola införes vid alla de a l l m ä n n a l ä r o v e r k och k o m m u n a l a mellanskolor, som u n d e r läsaret 1944/45 h a d e 4-årig realskollinje, skulle antalet l ä r a r t i m m a r ytterligare m i n s k a s . F ö r att m a n skall fä en ungefärlig uppfattning o m h u r u stor denna m i n s k n i n g blir r ä k n a s h ä r endast med den m i n s k n i n g i antalet l ä r a r t i m m a r , som b e r o r p ä i n d r a g n i n g av första klassen av de 4-åriga realskollinjerna. Skillnaden i antalet t i m m a r mellan de olika t i m p l a n e r n a för de övriga klasserna ä r obetydlig. Vårterminen 1945 funnos 316 avdelningar i första klassen, d ä r a v 195 i a l l m ä n n a l ä r o v e r k e n och 121 i k o m m u n a l a m e l l a n s k o l o r n a . I varje avdelning av klass l 4 ä r enligt t i m p l a n A antalet v e c k o t i m m a r i l ä r o ä m n e n 26-5, däri i n b e r ä k n a t klassföreståndarens »klasstimmar», i teckning, m u s i k och gymnastik m e d lek o c h idrott i genomsnitt 5 t i m m a r samt i slöjd 4 t i m m a r . I n d r a g n i n g av första klassen av den 4-åriga realskollinjen skulle alltså m e d f ö r a en m i n s k n i n g av 316 X 26*5 == 8 374 l ä r a r t i m m a r 316 X 5 = 1 580 » 316 X 4 = 1 264 »

i läroämnen, » teckning m . m., » slöjd.

Med en medeltjänstgöring av 27 v e c k o t i m m a r för varje ä m n e s l ä r a r e blir det ett m i n s k a t behov av 310 l ä r a r e och 4 t i m l ä r a r t i m m a r i l ä r o ä m n e n .

427 Kostnadsberäkningar. För beräkning av de ändrade kostnader, som skulle ha uppkommit, om timplan A varit genomförd läsåret 1944/45, räknas med att det minskade behovet av ämneslärare vid allmänna läroverken ordnats genom minskning dels av antalet extra lärare, dels av antalet timlärartimmar och vid kommunala mellanskolorna genom minskning av antalet timlärartimmar. I fråga om övningsämnena räknas endast med timlärartimmar. Om timplan A genomföres, torde dock efterhand en del nya övningslärarbefattningar vid de större läroverken böra upprättas. Vidare räknas med arvoden på E-ort. I läroämnena minskas antalet veckotimmar med tillsammans 550. Om ungefär hälften av dessa timmar vid allmänna läroverken bestridas av extra lärare med avlöning i löneklass 17 och de övriga av timlärare dels med, dels utan behörighet som c. o. adjunkt, blir kostnadsminskningen 10 X 5 304 + 121 X 259 + 121 X 226 + 38 X 226 = 120 313 kronor. Läggas härtill rörligt tillägg och kristillägg på extra lärarnas arvoden, ökas summan med 16 442 kronor till 136 755 kronor. På timlärararvoden utgå inga tillägg. För undervisningen i teckning, musik samt gymnastik med lek och idrott blir det en ökad kostnad av (186+1 337+802) X188 = 437 100 kronor. samt för undervisningen i slöjd för gossar, slöjd för flickor, hemkunskap och hushållsgöromål och maskinskrivning en ökad kostnad av (3 4 8 1 + 5 7 0 + 1 878+440) X161 = 1 025 409 kronor. Tillämpning av timplan A skulle alltså medföra en ökad kostnad av tillsammans 1 325 754 kronor. Därav kommer 986 726 kronor på allmänna läroverken och 339 028 kronor på kommunala mellanskolorna. I denna kostnadsökning ingår emellertid kostnader för 1 457 veckotimmar, avsedda för uppdelning av klassavdelning, i vilken undervisning i modersmålet och främmande språk börjar. Om kostnaden för denna uppdelning ej medräknas med hänsyn till att sådan uppdelning kan anordnas oberoende av ändringen i timplanen, minskas ovannämnda kostnadsökning enligt följande beräkning. Dessa 1 457 timmar kunna antagas fördelade pä 25 e. o. lärare i löneklass 22 och 25 extra lärare, därav 10 i löneklass 18 och 15 i löneklass 17, samt resten pä timlärare. Kostnaden för dessa lärarkrafter uppgår till 2 5 X 6 7 5 9 + 1 0 X 5 6 7 0 + 1 5 X 5 3 0 4 + 1 0 7 X 2 5 9 = 332 948 kronor. Läggas härtill rörligt tillägg och kristillägg på lärarnas löner, blir kostnaden 127 571 kronor. Frändrages denna kostnad från den ovan beräknade kostnadsökningen för timplansändringen, återstår en ökad kostnad på 898 183 kronor. En tillämpning av timplan B i stället för timplan A skulle medföra följande ändrade kostnader. För läroämnena kan man räkna med en minskning av 53 lärare och för övningsämnena med en minskning av tillsammans 173 veckotimmar i teckning, musik och gymnastik med lek och idrott samt med en ökning av tillsammans 1 283 veckotimmar i slöjd för gossar samt hemkunskap och hushållsgöromål. Räknar man med att ämneslärarna minskas med 40 e. o. lärare i lönegrad 22 (nettolön) och med 13 extra lärare, därav 6 i lönegrad 18 och 7 i lönegrad 17, uppkommer en minskad kostnad på 40 X 6 759 + 6 X 5 670 + 7 X 5 304 + 173 X 188 — 1 283 X 161 = 167 469 kronor i jämförelse med kostnaden enligt timplan A.

428 Tages hänsyn även till rörligt tillägg och kristillägg, blir kostnadsminskningen i det närmaste 275 000 kronor. Om 3-årig realskola anordnas f stället för 5-årig på samma orter och i samma omfattning som läsåret 1944/45, minskas de årliga kostnaderna med nedanstående belopp. I läroämnena minskas antalet veckotimmar med 9 303. Om dessa timmar tänkas fördelade pä 200 ordinarie adjunkter i löneklass 25, 80 e. o. lärare i löneklass 22, 60 extra lärare i löneklass 17 och resten pä timlärare med tillsammans 123 veckotimmar, är kostnaden för dessa lärarkrafter pä E-ort (nettolöner) utan rörligt tillägg och kristillägg 200 X 8 067 + 80 X 6 759 + 60 X 5 304 4- 123 X 259 - 2 504 217 kronor. För övningsämnena minskas koslnaden med 1 678 X 188 + 1 456 X 161 = 549 880 kronor. Hela kostnadsminskningen blir alltså 3 054 097 kronor. Om man för de 312 nya läraravdelningarna i folkskolan räknar med nyanställning av 262 ordinarie folkskollärare 1 med hälften i löneklass 20 och andra hälften i löneklass 19 och 50 e. o. lärare i löneklass 16 samt med 170 kronor per veckotimme för timlärare och med i genomsnitt 75 kronor per veckotimme för undervisningen i slöjd, blir kostnaden 131 X 6 036 + 131 X 5 658 J r 50 X 4 647 + 1-5 X 312 X 170 + 6 X 312 X 75 = 1 984 224 kronor. Det förutnämnda beloppet 3 054 097 kronor bör alltså minskas med 1 984 224 kronor och den ifrågasatta anordningen med 3-årig realskola i stället för 5-årig medför alltså en minskad kostnad på 1 069 873 kronor. Läggas härtill rörligt tillägg och kristillägg enligt nu gällande bestämmelser, blir hela kostnadsminskningen omkring 1 390 000 kronor. Om även 4-årig realskola utbytes mot 3-årig både vid allmänna läroverk och kommunala mellanskolor, minskas de årliga kostnaderna ytterligare med nedanstående belopp. Det minskade behovet av lärare i läroämnen tankes fördelat på 250 ordinarie adjunkter i löneklass 25, 45 e. o. lärare i löneklass 22 och övriga 139 timmar på timlärare. Kostnaden för dessa lärarkrafter på E-ort (nettolöner) ulan tillägg blir 250 X 8 067 + 45 X 6 759 + 139 X 259 » 2 356 906 kronor. För övningsämnena minskas kostnaden med 1 580 X 188 + 1 264 X 161 = 500 544 kronor. Hela kostnadsminskningen blir alltså 2 857 450 kronor utan tillägg och omkring 3 700 000 kronor med rörligt tillägg och kristillägg. För folkskolan innebär här ifrågavarande organisation ingen särskild kostnadsökning, enär enligt den föreslagna timplanen undervisning i engelska i klass 6 i folkskolan i varje fall tankes anordnad. Harald Wallin. 1 Vårterminen 1945 var det 8 % icke ordinarie folkskollärartjänster vid folkskolorna. Med hänsyn till att det här är fråga om folkskolor i städer räknas det med 16 % icke ordinarie.

50. Betänkande om förlossningsvården. Beckman. 186 s. S 51. Betänkande om akademikernas amorteringsproblem Beckman. 67 s. S. 52. Betänkande med förslag angående reglering av den territoriella församlingsindelningen i Göteborg. Elan der, Göteborg. 107 s., 2 kartor. E. 53. Statistiska undersökningar kring befolkningsfrågan Beckman. 419 s. S. 54. Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanering 13. Sysselsättningen under ocb närmast efter kriget Av E. WestcrJind. Marcus. 247 s. FI. 55. Betänkande om åtgärder för beredande av vila och rekreation åt mödrar och barn. Beckman. 173 s. S 56. Betänkande med utredning och förslag angående lakar utbildningen. 3. Utbildningen efter medicine licentiat examen. Haeggström. 171 s. E.

57. överarbetning av förslag angående läkarutbildningen. Ha?ggström. 109 s. E. 58. Betänkande med förslag angående skogsvårdsstyrelserna. Marcus. 287 s. Jo. 59. Belänkande med förslag till lagstiftning om längre semester för vissa arbetstagare. Beckman. 184 s. S. 60. 1940 års skolutrednings betänkanden och utredningar. 4. Skolpliktstidens skolformer. 1. Allmän organisationsplan. Idun. 184 s. E. 61. 1940 års skolutrednings betänkanden och utredningar. 4. Skolpliktstidens skolformer. 3. Realskolan. Teoretisk linje. Idun. 428 s. E. 62. 1940 års skolutrednings betänkanden och utredningar. Bilaga 6. Sammanfattning av allmän organisationsplan. Idun. 35 s. E.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, år tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. "• ecklesiastikdepartementet, Jo. =jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre anordning (nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.

Statens offentliga utredningar 1945 Systematisk

förteckning

•^••if- i a inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.) Allmänt näringsväsen. A Intln lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård. F<'.ånkande med örslag till utlänningslag och lag angående omhändertagande av utlänning i anstalt eller förläggning. UJ Fast egendom. Jordbruk med binäringar. nniiitténs belänkande med förslag till ändringar av strafflagen lör krigsmakten i vad den be- Promemoria med förslag till arrendebestämmelser för rör brott mot staten och allmänheten. [28] kommunal jord. [9] Straffrältskommitténs betänkande med förslag till ändrad lagstiftning om ämbetsbrott av präst. [29] Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk. Betänkande med förslag angående skogsvårdsstyrelscrna. [58] Industri. Utredning rörande den tekniskt-vetenskapliga forskningens ordnande. 7. Förslag till åtgärder för livsmedelsKommunalförvaltning. forskningens ordnande. 16] 8. Slutbetänkande med utredning om silikatkemisk forskning och läderforskning Stadsplaneutredningen 1942. 3. Förslag till byggnadslag m. m. ]40[ m. m. 115] Kommunindelningskommittén. 2. Betänkande med förHandel och sjöfart. slag till riktlinjer för en revision av rikets indelning i borgerliga primärkommuner. [38] 3. Bilagor till kom- Betänkande ang. grundpenningväsendet. [24] munindelningskommitténs betänkande med förslag till Kommunikations väsen. riktlinjer för en revision av rikets indelning i borgerBetänkande med förslag till organisation av en luftfartsliga primärkommuner. [39] styrelse m. m. [2] Statens och kommunernas finansväsen. Betänkande rörande Sveriges smalspåriga järnvägar. Del 1. Allmänna synpunkter. [7] Del 2. Blekingenätets 1944 å r s uppbördsberednings betänkande med förslag till iärnvägar. [8] omläggning av uppbördslörfarandet. [27] 1944 å r s skattesakkunniga. 1. Betänkande med förslag Bank-, kredit- och penningväsen. ang. vissa spörsmål på den allmänna kommunalbeskaltningens område. [35] Betänkande ang. revision av kommunala fondbildningslagen m. m. [37] Försäkringsväsen. Be länkande med förslag till förordning om vissa investeringsfonder m. m. [49]

Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Betänkande ang. dyrortsgrupperingcn. [32] Betänkande med förslag ang. kommissionärsväsendet vid statens förvaltningsmyndigheter m. m. [34]

Politi. Normalbrandordning för städer, köpingar och niunici- Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Betänkande med utredning och förslag ang. yrkesutpalsamhällen. [18] Normalbrandordning för landskommuner. Alternativ 1. bildning av sjöfolk av manskapsgrad samt åtgärder till höjande av sjöfolkets allmänna och medborger[19] Alternativ 2. [20] liga bildning. [5] Betänkande med förslag till nyorganisation av kyrkomuNationalekonomi och socialpolitik. sikerbefattningarna m. ni. Del 1. [16] Betänkande ang. den husliga utbildningen. [4] och nöjeslivet. Ungdoinsvårdskommilténs beBetänkande och förslag • rörande effektivisering av Ungdomen tänkande del 3. 122] skyddshcmselcvernas eftervård m. m. [10] Utredningar ang. ekonomisk efterkrigsplanering. 8. [11] Betänkande och förslag ang. statsbidrag till byggnader för folkskoleväsendet. [25] 9. [30] 10. |31] 11. [361 12. [42] 13. [54] Investeringsutrediiingens betänkande med förslag till in- Betänkande ang. yrkesutbildningen i Norrland. [33] års skolutrednings betänkanden och utredningar. 4. vesteringsreserv för budgetåret 1945/46 av statliga, 1940 Skolpliktstidens skolformer. 1. Allmän organisationskommunala och statsunderstödda anläggningsarbeten. plan. [G0] 3. Realskolan. Teoretisk linje. [611 5. Sko[12] Bilagor. 113] lans betygssättning. [45] Bilaga 4. Lårjungurvalet iill Socialpolitikens ekonomiska verkningar. [14] Studielinjer med den nuvarande realskolans mal. [44| Statsmakterna och folkhushållningcn under den till följd Bilaga 5. Skolungdomens vägledning till utbildning och av stormaktskriget 1939 inträdda krisen. Del 5. Tiden yrke. [43] Bilaga 6. Sammanfattning av allmän orgajuli 1943—juni 1944. [17] nisationsplan. [62] Socialvårdskommittéhs betänkande. 10. Statistisk under- Naturvetenskapliga forskningskommittén. 1. Den naturvesökning ang. folkpensionärernas bostadsförhållanden tenskapliga forskningens behov av personal, anslag och m. m. [23] 11. Utredning och förslag ang. revision avlokaler. Förslag om inrättande av ett naturvetenskaplagen om folkpensionering. [46] ligt forskningsråd. [48] Kommitténs för partiellt arbetsföra betänkanden. Bilaga Betänkande med förslag ang. reglering av den territorin r 1. Riktlinjer för skapande av socialväsendets forskella församlingsindelningen i Göteborg. [52] ningsorganisation. [26] Betänkande ined utredning och förslag angående läkarut-. Betänkande om skolmåltiderna. [47] bildningen. 3. Utbildningen efter medicine licentiatexaBetänkande om förlossningsvården. [50] men. [56] Betänkande om akademikernas amorteringsproblem. [51] överarbetning av förslag ang. läkarutbildningen. [57] Statistiska undersökningar kring befolkningsfrågan. [53] Betänkande om åtgärder för beredande av vila och rekreaFörsvarsväsen. tion åt mödrar och barn. [55] Betänkande rörande särskilda åtgärder vid återförandet Betänkande med förslag till lagstiftning om längre semestill civil verksamhet av till bcredskapstjänstgöriug inter för vissa arbetstagare. [59] kallad personal. [3] Betänkande och förslag rörande upplysningsverksamhet Hälso- och sjukvård. om och inom försvaret. [21] 1941 å r s reumatikervårdssakkunnigas betänkande. Del 3. Utrikes ärenden. Internationell rätt. Utredning om reumalikervårdens utbyggande och vidtagande i övrigt av åtgärder för de reumatiska sjukdomarnas bekämpande. [41] Idum tr., Esselte, Slhlm 45 516517