('angående riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 70. 1

Nr 70.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling; given Stock­ holms slott den 8 februari 1950.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats­ rådsprotokollet över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

GUSTAF.

Josef Weijne.

Propositionens huvudsakliga innehåll:

I propositionen föreslås, att åtgärder skola vidtagas för genomförande inom tid, som framdeles bestämmes, av en på nioårig allmän skolplikt grun­ dad enhetsskola, avsedd att ersätta den nuvarande folkskolan, fortsättningsskolan, den högre folkskolan, den kommunala mellanskolan och realskolan samt till viss del flickskolan och den praktiska mellanskolan. I enhetsskolan skall undervisning i engelska meddelas från och med femte klassen och för­ beredande yrkesutbildning tillhandahållas i nionde klassen. Yrkespraktiken skall alltefter omständigheterna kunna förläggas till yrkesskolor, inom en­ hetsskolan anordnade yrkesavdelningar, näringslivet, hemmen eller andra lämpliga praktikplatser. Där omständigheterna det påfordra, skall den för­ beredande yrkesutbildningen kunna ersättas med en allmänpraktisk ut­ bildning. Enhetsskolan skall uppdelas i tre stadier, vartdera omfattande tre år. Undervisningen på lågstadiet skall i regel bestridas av småskollärare, som utbildats för tjänstgöring i klasserna 1—4, på mellanstadiet av mellanskollärare med utbildning för klasserna 3 —6 och på högstadiet, klasserna 7—9, av ämneslärare. Den årliga merkostnaden för enhetsskolan har beräknats till i runt tal 250 miljoner kronor, varav 125 miljoner till förhöjning av barnbidragen för

1 — Jiihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 70.

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

lärjungar, tillhörande de båda högsta årsklasserna. Härtill komma engångs­ kostnader för byggnader m. m. Med hänsyn till kostnaderna och andra om­ ständigheter, såsom lärar- och lokalbrist, kan enhetsskolan endast förverk­ ligas successivt, allteftersom förutsättningarna skapas. För de närmaste tio åren planeras huvudsakligen försöksverksamhet. En provisorisk gymnasiereform skall snarast möjligt genomföras. Därvid skall en tredje bildningslinje inrättas, den allmänna linjen, med ett socialt orienterat bildningsmål. Samtidigt skall en revision av differentieringssystemet i gymnasiets båda högsta ringar företagas, syftande till att genomföra en fastare studiegång inom varje linje. Från tidpunkt, som senare bestäm­ mes, skall anordnas ett eller flera gymnasier för vuxna. När de första, försöksvis anordnade enhetsskolorna om några år äro ut­ byggda, skola försök påbörjas med särskilda till enhetsskolan anknytande former av gymnasiet, den högre flickskolan och den praktiska realskolan (mellanskolan). För försöksverksamheten skall erforderlig utbyggnad av psykologisk­ pedagogiska institutet och skolöverstyrelsen företagas. Terminsavgiftssystemet vid de allmänna läroverken och därmed jämför­ liga högre kommunala skolor skall avvecklas i ordning, som framdeles be­ stämmes. Ekonomiska stödåtgärder skola successivt genomföras för att giva varje barn tillgång till en utbildning, som svarar mot dess förutsätt­ ningar och samhällets behov. Då propositionen endast avser fastställande av riktlinjerna för en kom­ mande utveckling, begäras i densamma inga anslag. Frågorna om skolans ledning och lokala organisation samt om lärar­ utbildningen avses komma att behandlas i en särskild proposition senare under riksdagen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 70. 3

IJtdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 3 februari 1950.

Närvarande: Statsministern E rlander , statsråden M öller , S köld , Q uensel , D aniel -

son , V ougt , Z etterberg , N ilsson , S träng , E ricsson , M ossberg , W eijne , A ndersson , L ingman .

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Weijne, fråga om riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling och anför därvid följande.

Inledning.

Det allmännas omsorger om skolväsendet kunna aldrig inskränkas till stundens behov. Den utbildning, som gives vid våra lärarutbildningsanstalter, skall vara grunden även för arbetet inom framtidens skolformer en generation framöver. Det räcker inte med att de unga lärarna förberedas för sin uppgift inom det nuvarande skolväsendet, de måste även, så långt ske kan, göras medvetna om skolans utveckling och närmaste framtidsmål och om de ändrade krav ett reformerat skolväsen kan komma att ställa på dem. De många skolbyggnader, som skola uppföras de närmaste åren, måste, även de, tjäna undervisningens behov en generation framåt eller mer. Vill man undvika felinvesteringar, måste de planläggas med tanke på framtiden, så långt dess skolförhållanden kunna överblickas. Kommunerna behöva i olika sammanhang klarhet om statens intentioner beträffande skolväsendet för sin planering av lokala organisationsproblem av olika slag. För staten är det icke mindre angeläget att så klart som möjligt fatta bildningsväsendets utvecklingstendenser och i rättan tid utforma dess mål; det är en av förutsättningarna för att det allmännas insatser på skilda arbetsfält skola kunna rätt avvägas sinsemellan och efter samhällets resurser. Yrkanden om en planering på lång sikt för undervisningsväsendet ha framställts långt före vår tid. Redan inom den s.k. »snillekommittén», som framlade sitt betänkande i december 1828, pläderade C. A. Agardli för ett sådant företag. I sitt slutanförande beklagade han, att kommittén alltför mycket begränsat sitt arbete till de omedelbara behoven. Den borde ha frågat sig, vad som i grunden låg i tidens oro om undervisningsväsendets angelägenheter. Helheten borde ha prövats, icke blott delarna. Det borde ha tillkommit kommittén »mera att i allmänhet bestämma den riktning.

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

hvaruti alla Undervisnings-verkets tillkommande förbättringar böra göras, än förändringarna sjelfva, mera att utkasta den sammanhängande idéen af ett Skolverk, till hvilken det Svenska småningom, om än aldrig så lång­ samt, skall närma sig, än framställa endast de förbättringar, som för när­ varande eller inom ett eller två Qvinqvennier kunna anses nödiga.» På folkundervisningens område innebar stadgan av den 18 juni 1842 ett sådant idéprogram, vars förverkligande måste sträcka sig över årtionden. Stadgans bestämmelser voro i flera avseenden vaga: intet föreskrevs om skoltidens längd; kunskapskraven preciserades endast för de barn, som måste avgå med minimikurs; och målsmännen kunde, om de så önskade, ersätta barnens skolgång med en ofta torftig undervisning i hemmet. För ett land, där en stor del av befolkningen levde i fattigdom, var det dock ett väldigt företag. Man kan förstå de betänksamma rösterna i bondestån­ det: fattigkassan kunde ju icke underhålla alla. Tempot i organisationsarbetet måste givetvis rättas efter vad som var ekonomiskt möjligt. Men redan år 1853 hade man hunnit därhän, att två tredjedelar av barnen i skolåldern erhöllo någon undervisning i skola. När prästeståndet påföljande år debatterade en motion om indragning av se­ minarierna, kunde en av talarna konstatera, att det var för sent att upp­ träda reaktionärt i fråga om folkundervisningen: folket hade redan till en del erfarit dess gagn. Riktlinjerna av år 1842 ha småningom fullföljts, organisationsramen har fått sitt konkreta innehåll och vidgats allteftersom nya behov framträtt. År 1858 inrättades småskolan med uppgift att ge nybörjarna det första förberedande kunskapsmåttet, 1878 fastställdes den första normalplanen för undervisningen med sexklassig skola som normaltyp, och 1882 preci­ serades skolpliktstiden genom bestämmelsen, att skolåldern skulle räknas från och med det år, under vilket barnet fyllde 7 år till och med det år, under vilket det fyllde 14. Slutligen har enligt 1936 års riksdagsbeslut den obligatoriska folkskolan utvidgats med en sjunde klass; denna organisation är praktiskt taget fullständigt genomförd från och med läsåret 1948—49. Parallellt härmed ha folkskolans överbyggnader alltmer utbyggts. Mär­ kesåret i denna utveckling är 1918, då de nuvarande praktiska ungdoms­ skolorna beslötos av riksdagen. Även det från början helt fristående skolsystem, som hade den gamla lärda skolan som sin kristallisationspunkt, har efter hand knutits närmare samman med folkskolan. En början gjordes 1894, då inträdesfordringama till de allmänna läroverkens första klass anslötos till kursen för första årsklassen av fast folkskola litt. A. År 1909 inrättades de kommunala mellanskolorna med sexårig folkskola som grund, och efter ytterligare refor­ mer inom det högre skolväsendet åren 1927 och 1928 bygga numera realskolestadiets samtliga skoltyper på fyra- eller sexårig folkskolekurs. Ett sista steg har nyligen tagits, då inträdesprövningama till de allmänna

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70. 5

läroverken och jämförliga skolformer från och med innevarande läsår av­ skaffats för lärjungar, som i vederbörande folkskoleklass ha uppnått före­ skrivna betygskvalifikationer. Det gångna århundradet har sålunda under ett jämnt och lugnt framstegsarbete småningom fullbordat det företag, som i enkla former och ofta under primitiva förhållanden påbörjades på 1840-talet till åtlydnad av vår första folkskolestadga. Bakom oss ligger nu en utvecklingsperiod, som karakteriseras av mycket påtagliga resultat på folkbildningens alla områ­ den men också av en kvardröjande dualism i skolorganisationen. Måhända kunde en sådan dualism försvaras, så länge det var möjligt att draga en skarp gräns mellan »det offentliga ståndet» av lärda, präster och ämbets­ män å ena sidan och folkets breda lager å den andra, mellan lärd och med­ borgerlig bildning. Under decenniernas lopp har dock denna gräns alltmer utplånats. Folkundervisningen själv är en av de krafter, som bidragit därtill, då den successivt höjt vårt folks andliga nivå. Men den har där­ med också ändrat förutsättningarna för skolans organisation och arbete. Ett skolväsen, som skall utformas efter vår tids förutsättningar, kan icke utan prövning och kritik övertaga arvet från 1800-talet. Det måste bygga mera på hela folkets intressegemenskap än på de olika folkgruppernas sär­ intressen. Dualismen inom skolväsendet måste vika för en högre grad av enhetlighet. En så genomgripande reform kan icke genomföras i ett slag: den är sna­ rare en värdig uppgift för en generations bemödanden. Det är ju icke fråga om att genomföra någon abstrakt princip utan hänsyn till dess praktiska konsekvenser utan tvärtom att tillgodose samhällsbehoven allsidigare, smi­ digare och effektivare än som hittills varit möjligt. En reform av detta slag får nödvändigtvis karaktären av ett fortgående omdaningsarbete, där först endast de organisatoriska huvudkonturerna och de allmännaste riktlinjerna för utvecklingen dragas upp och sedan enskildheterna utprovas och det inre arbetet finner sin form under en mångförgrenad försöksverksamhet. Behovet av en samlad överblick över reformkraven och klara linjer för ett blivande nydaningsarbete har särskilt framträtt under det senaste år­ tiondet och betonas kraftigt i direktiven för de utredningar, vilkas resultat jag i det följande kommer att referera. När dåvarande chefen för ecklesia­ stikdepartementet den 22 november 1940 hemställde om bemyndigande att tillsätta en kommitté för utredning rörande skolväsendets organisation m. m., gav han i 22 punkter en sammanfattning av de mest trängande ut­ redningsuppgifterna och yttrade därefter: »När jag med ledning av den gjorda sammanställningen söker vinna en överblick över de skilda utbildningsanstaltemas uppgifter, arbetsvillkor och behov, så framträder i mångfalden av olika skolformer en viss brist på planmässighet. Den summariska och ingalunda uttömmande översikten av aktuella önskemål och reformkrav ger vid handen, att det svenska

6 Kungl. Maj.ts 'proposition nr 70.

undervisningsväsendet trots den livliga reformverksamheten icke kan be­ traktas som ett vare sig i grunddragen eller i detaljerna fullt tillfredsstäl­ lande system. ---------- En genomgående granskning och prövning av hela vårt undervisningsväsen ur den planmässiga avvägningens, samordningens och helhetens synpunkt har aldrig blivit försökt. De utredningar, som gjorts, och de förslag, som på grund av dessa framställts, ha syftat till av­ lägsnande av påvisade missförhållanden eller tillgodoseende av nya önske­ mål och behov på skilda områden, men de ha av naturliga skäl begränsats till respektive områden, och ett slutligt ståndpunktstagande till förslagen har försvårats och i vissa fall omöjliggjorts genom ovissheten om vilka återverkningar deras genomförande skulle få på andra områden. Reform­ kraven ha i mer eller mindre utrett skick hopats och pocka nu på en helhetsprövning.----------- Sammanförandet av ett flertal nu aktuella skolfrågor i ett utrednings­ uppdrag ställer givetvis stora krav på utredningsarbetet såsom sådant och kan ... medföra dröjsmål med lösningen av en eller annan fråga. Men jag vill ifrågasätta, om icke de olägenheter och svårigheter, som härigenom uppstå, uppvägas av fördelarna av att det svenska skolväsendet sent om­ sider, i samband med prövningen av dessa med varandra sammanhängande frågor, i betydelsefulla delar underkastas en granskande översyn och det hela en prövande, ordnande och avvägande samsyn i syfte att göra det ännu bättre lämpat för sitt ändamål och att trygga bästa möjliga utbyte av de betydande anslagsbelopp, som skolväsendet årligen kräver.» Kommitténs arbete skulle ledas av dåvarande departementschefen pro­ fessor Gösta Bagge. Till ledamöter utsågos numera framlidne biskopen Tor Andrse, småskollärarinnan Karin Cardell, rektorn Elisabeth Dahr, numera folkskolinspektören Viktor Fredriksson, numera skolöverläkaren i Stockholm Urban Hjärne, rektorn Gustaf Iverus, numera överläraren Sig­ rid Jonsson, förste folkskolinspektören Bror Jonzon, numera undervisnings­ rådet Bertil Karnell, rektorn Martin Kolmodin, undervisningsrådet Karl Kärre, folkskolinspektören Nils Persson, kanslirådet Fredrik Sandberg och professorn Erik Wellander. Kommittén, som antog namnet 1940 års skolutredning, har utom sepa­ ratframställningar i vissa frågor avlämnat 10 betänkande^ som jämte bilagor omfatta omkring 4 000 trycksidor. Utredningen dryftar ingående de flesta nu aktuella skolfrågor; dock ha frågor rörande folkhögskolan, yrkesundervisningen och lärarutbildningen samt alla löneregleringsspörsmål enligt givna direktiv undantagits. 1940 års skolutredning var i det väsentliga en fackmannarepresentation. Då dess förslag före det slutliga avgörandet borde prövas även från allmän­ politiska utgångspunkter, tillsattes på föredragning av min närmaste före­ trädare i ämbetet den 12 januari 1946 en ny skolkommission med starkt parlamentariskt inslag. Departementschefen anförde därvid bland annat följande: »Det synes råda en relativt stor enighet om att det svenska skolväsendet bör underkastas en genomgripande omgestaltning beträffande såväl mål-

Kungl. Maj.ts 'proposition nr 70. 7

sättning som arbetsmetoder och kursplaner. De beslut, som komma att fattas i denna fråga, bli av grundläggande betydelse för vårt samhälles fortsatta framåtskridande och komma att under avsevärd tid sätta sin prägel på vårt samhällsliv. Besluten böra icke fattas utan djupgående prövning och moget övervägande. 1940 års skolutredning har i sina om­ fattande och om grundliga förberedelser vittnande betänkanden i enlighet med utredningsarbetets planläggning anlagt väsentligen fackmässiga syn­ punkter på de föreliggande arbetsuppgifterna. För att dessa skola bli all­ sidigt belysta böra de emellertid även skärskådas ur mera allmänna syn­ punkter. Det är givetvis av största vikt, att lekmanna- och föräldraintressena därvid få komma till tals och att allmänpolitiska synpunkter få göra sig gällande.----------- Kommissionens huvuduppgift bör vara att uppgöra en plan för det all­ männa skolväsendets framtida organisation och riktlinjer för dess genom­ förande. Enligt sakens natur måste emellertid åt mera genomgripande reformer inom detta område tillmätas en relativt lang övergångstid. Det bör därför vara kommissionen obetaget att även framlägga förslag till sådana omedelbart eller på kortare sikt genomförbara förbättringar inom skolväsendet, som må befinnas påkallade och som kunna åstadkommas utan föregripande av den framtida organisationen.» Till ordförande utsågs dåvarande departementschefen, numera stats­ ministern Erlander, och till ledamöter, förutom nuvarande departements­ chefen, redaktören fru Märta de Laval, professorn Ingemar Diiring, riks­ dagsledamoten doktor Bertil von Friesen, förbundssekreteraren Hilding Färm, studierektorn fru Alva Myrdal, dåvarande riksdagsledamoten lant­ brukaren Gustav Nilsson i Göingegården, riksdagsledamoten fattigvårdsordföranden Emil Näsström, redaktören Knut Olsson samt riksdagsleda­ möterna agronomen Ivar Persson i Skabersjö, fru Anna Sjöström-Bengtsson och sekreteraren Adolf Wallentheim. Till kommissionens förfogande ställdes ett manstarkt expertråd, utsett bland personer med insikt och erfarenhet från olika områden av kulturlivet och skolväsendet. Kommis­ sionen antog benämningen 194-6 års skolkommission. Sedan Erlander i ok­ tober 1946 frånträtt chefskapet för ecklesiastikdepartementet, har jag såsom ordförande lett kommissionens arbete. Kommissionen har till Kungl. Maj:t avlåtit åtskilliga framställningar, av vilka flera lett till provisoriska reformer. I juni 1948 kunde den överlämna sitt principbetänkande, innehållande allmänna riktlinjer för en genomgri­ pande skolreform. Betänkandet innehåller jämväl förslag i fråga om lärar­ utbildningen. Däremot har arbetet på folkhögskolväsendets och den egent­ liga yrkesutbildningens utformning ännu icke avslutats. 1940 års skolutrednings tre första betänkanden remitterades redan år 1944. Sedan skolkommissionen avgivit sitt huvudbetänkande, ha utlåtan­ den över detta och i samband därmed stående delar av skolutredningens betänkanden inhämtats från vederbörande statsmyndigheter. Därjämte ha vissa folkskolestyrelser och ett stort antal sammanslutningar av olika slag bcretts tillfälle inkomma med yttranden. Remissen till länsstyrelserna

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

har ansetts kunna begränsas till de frågor, som avhandlas i kapitlen 10 , 12, 14 och 15 av skolkommissionens betänkande, alltså frågor om skolans ledning och lokala organisation, skolbyggnader samt skolreformens kost­ nader och genomförandet av densamma, och remissen till universitet och högskolor till de frågor, som avhandlas i kap. 7 (om gymnasiet) och i vissa fall kap. 9 (om lärarutbildningen). Detta utesluter givetvis icke, att åtskil­ liga av dessa myndigheter — i synnerhet länsstyrelserna — ingått även på andra sidor av problemkomplexet. Då jag går att angiva min ståndpunkt till de frågor, som böra bringas under riksdagens prövning eller till dess kännedom, ämnar jag, punkt för punkt, giva en översikt av de ingångna yttrandena, i den mån detta är erforderligt för att giva de behandlade spörsmålen deras fulla belysning. Jag vill jämväl erinra om att skolöverstyrelsens utlåtande jämte samman­ drag av de yttranden, som avgivits av rektorer och kollegier vid under dess inseende stående läroanstalter, av statens folkskolinspektörer och vissa folkskolestyrelser samt av åtskilliga lärarsammanslutningar av olika slag, finnes tillgängligt i tryck (SOU 1949: 35 ). Innan jag övergår till detaljföredragningen, vill jag blott ytterligare påpeka, att behovet av en allmän översyn av skolväsendet från enhetliga utgångspunkter och av riktlinjer för dess framtida utveckling under senare år har framträtt jämväl i vissa andra länder. Den finska skolkommittén av år 1946 anger sålunda som sin uppgift »att uppgöra en plan för faststäl­ landet av de allmänna principerna för en nyorganisation av skolväsendet, ordnandet av de skilda skolformernas inbördes förhållande och fixerandet av läropliktens omfattning». Och den skolreform, som våren 1944 beslöts av engelska parlamentet, ger grundritningen och riktlinjerna men icke detaljutformningen av ett skolsystem, vars stolta framtidsmål är att giva de unga »a happier childhood and a better start in life». I det följande ämnar jag först taga ställning till arten och organisationen av den undervisning, som bör vara obligatorisk för alla; jag kommer där­ efter att ingå på några problem rörande ungdomsålderns skolor, i första hand gymnasierna, och behandlar slutligen vissa för olika skolformer ge­ mensamma frågor. Beredningen av frågorna om skolans ledning och lokala organisation samt om lärarutbildningen är ännu icke avslutad. Jag beräknar emellertid att inom kort kunna anmäla detta ärende.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70. 9

Avdelning I. Skolor för barn och skolpliktig ungdom.

1. Nuvarande förhållanden och utvecklingstendenser,

a. Skolpliktens omfattning.

Den allmänna skolplikten fullgöres vanligen helt och hållet i folkskolan och fortsättnings skolan. Ett avsevärt antal skolpliktiga övergå dock före skolålderns slut till olika högre skolor. Folkskolan omfattar i regel sju årsklasser men kan efter medgivande av Kungl. Maj:t anordnas med ett större antal obligatoriska klasser. De båda första klasserna, där den grundläggande undervisningen meddelas, utgöra tillsammans småskolan. De övriga klasserna bilda den egentliga folkskolan. Den årliga lästiden utgör inom flertalet skoldistrikt 39 veckor; ett mindre antal skoldistrikt har dock en lästid av 36 4/1 veckor. Fortsättningsskolan omfattar för lärjungar, som i normal ordning er­ hållit avgångsbetyg från sjunde klassen, vanligen en arskurs med 180 undervisningstimmar. Lärjungar, som erhållit avgångsbetyg från obligato­ risk åttonde klass i någon av folkskolans huvudformer, äro frikallade från fortsättningsskola. Skolåldern i folkskolan räknas alltjämt från och med det kalenderår, under vilket barnet fyller 7 år, till och med det, under vilket barnet fyller 14. Lärjunge, som icke under denna tid inhämtat det föreskrivna kunskapsmåttet, är dock skolpliktig till läsårets slut det år han fyller 15. Fortsättningsskolplikten upphör, när den skolpliktige fyllt 18 år. Skolgången kan börja redan det år, då barnet fyller 6 år, om föräld­ rarna så önska och barnet vid läkarundersökning och prövning i övrigt befinnes vara väl skolmoget. Fyller barnet 6 år först efter den 1 juli, fordras dock folkskolinspektörens medgivande. Å andra sidan kan skolgångens bör­ jan uppskjutas ett år, om barnet ej är skolmoget. Vid skolor, där en och samme lärare bestrider undervisningen för samtliga lärjungar på skolans båda stadier, sker intagning endast vartannat år. Skolgången avslutas, när den föreskrivna lärokursen inhämtats, tidigast dock det år då lärjungen fyller 13. De lärjungar, som vilja avgå från folk­ skolan, äro skyldiga att vid läsårets slut undergå särskild prövning i den ordning, som föreskrives i skoldistriktets ordningsstadga, och erhålla av­ gångsbetyg enligt § 47 folkskolestadgan, om de nått upp till vissa närmare angivna vitsord. Om lärjunge på grund av sjukdom, lyte eller svag fatt­

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70. ningsförmåga icke kunnat inhämta det föreskrivna kunskapsmåttet, kan han enligt § 48 i samma sta'dga ändock få tillåtelse att avgå, dock icke före läsårets slut det år, då han fyller 14. Under en övergångstid av fem år efter införandet av obligatorisk sjunde klass i ett skoldistrikt kan skolrådet, om särskilda omständigheter förehgga, medgiva lärjunge rätt att avgå redan från sjätte klassen, såvida han nöjaktigt inhämtat de genomgångna klassernas kurser. En analog bestäm­ melse gäller, när obligatorisk åttonde klass införes i ett distrikt. Fortsättningsskolplikten fullgöres vanligen i den årskurs, som börjar när­ mast efter det lärjungen avgått från folkskolan. Den som uppenbarligen saknar fönnåga att tillgodogöra sig undervisningen i fortsättningsskolan, kan befrias från skolplikten. Inom ett mindre antal skoldistrikt, för närvarande högst ett tjugutal, finnes en högre avdelning av folkskolan, som vanligen är frivillig och byg­ ger på folkskolans sjunde klass. Lärjungar, som genomgått mot åttonde klassen svarande årskurs av högre avdelningen, ha därmed fullgjort sin fortsättningsskolplikt. Ända till 1918 kunde lärjungar på grund av fattigdom få avgå från folk­ skolan utan att ha genomgått fullständig lärokurs. På många håll medgavs detta mycket frikostigt ännu vid sekelskiftet, men avgång med ofullstän­ dig lärokurs har sedan blivit allt sparsammare förekommande. År 1947 avgingo endast 3 726 lärjungar, eller 4,7 procent av årsklassen, med reducerat kunskapsmatt enligt § 48 folkskolestadgan. Införandet av obligatorisk sjunde klass påbörjades i rätt många skol­ distrikt redan innan riksdagen fattat beslut om allmänt genomförande av sjuårig folkskola. I januari 1935 var sålunda sjuårig skolplikt införd eller beslutad i 569 skoldistrikt av 2 462; i 435 av dessa gällde den sjuåriga orga­ nisationen samtliga folkskolor. År 1940 hade antalet skoldistrikt med ute­ slutande eller övervägande sjuårig folkskola stigit till 611 och år 1945 till 1 032. För läsåret 1948—49, då den sjuåriga folkskolan enligt plan skulle vara fullständigt genomförd, behövde endast 9 skoldistrikt uppskov med införande av sjunde klassen. Numera återstå blott två skoldistrikt med sexårig obligatorisk skola. Inom andra skoldistrikt åter har tiden ansetts inne att genomföra obli­ gatorisk åttaårig skola, Början gjordes läsåret 1941—42, då Kävlinge och Mariestad med vederbörligt tillstånd organiserade sitt skolväsen på detta sätt. Utvecklingen under de senaste åren belyses av följande tabell, som sammanställts av skolöverstyrelsens statistiska avdelning. I tabellen äro lärjungarna grupperade efter skolpliktstidens längd. Uppgifterna avse för­ hållandena under vårterminen, men lärjungarna i klass 6 i skoldistrikt, som vid början av påföljande hösttermin infört obligatorisk sjunde klass, ha hänförts till gruppen med sjuårig skolgång.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70. 11

Tab. 1. Lärjungeantalet för delat efter skolpliktstidens längd vårterminerna 19J+6, 191+7 och 1948.

Städ erna Hela r i k e t L a n d s b } g < e n

År 8 år 6 år 7 år 8 år 6 år 7 år 8 år

6 år 7 år

Lärj. Lärj. Lärj. Lärj. % Lärj. % Lärj. % Lärj. % Lärj. % Lärj. % % % %

71390 13,5 1946. 147 954 42,8 197 613 56,4 4 478 1,8 3 556 2,0 106 746 60,2 66 912 37,8 151 510 28,8 304 359 57,7

84 095 15,4 1947. 133 626 37,7 214 928 60,6 6 109 1,7 2 204 1,2 109 638 57,7 77 986 41,1 135 830 25,0 324 566 59,6 1948. 1840 0,5 343 521 97,6 6 649 1,9 — — 117 180 57,7 85 821 42,3 1840 0,3 460 701 83,0 92 470 16,7

Siffrorna i tabellen giva vid handen, att planen för det sjunde skolårets införande kunnat hållas nästan hundraprocentigt. De ge dessutom en före­ ställning om i vilken utsträckning behov av ytterligare undervisning inom folkskolans ram gjort sig gällande med sådan styrka, att skoldistrikten spontant genomfört en förlängning till åtta år av den obligatoriska skol­ tiden.

b. Folkskolans organisation och utvecklingstendenser.

Enligt 1921 års folkskolestadga äro de obligatoriska läroämnena i små­ skolan kristendomskunskap, modersmålet, räkning, hembygdsundervisning med arbetsövningar, sång och gymnastik. I den egentliga folkskolan före­ komma samma läroämnen. Hembygdsundervisningen avlöses dock i fjärde klassen av ämnena geografi, naturkunnighet, historia och teckning, och un­ dervisningen i matematik omfattar även geometri. Härtill kommer träd­ gårdsskötsel, om lämpligt jordland blivit upplåtet. Med skolöverstyrelsens medgivande kan undervisning i främmande språk (engelska) anordnas i sjunde och åttonde klasserna. I 'den utsträckning omständigheterna medgiva, bör vidare undervisning i slöjd anordnas för de gossar och flickor, som anmälas att däri deltaga, och på folkskolestadiet undervisning i hushållsgöromål för de flickor, som be­ gära och erhålla tillstånd att deltaga. Undervisningen i slöjd och hushålls­ göromål kan efter skoldistriktets beslut göras obligatorisk. Vid arbetsordningens uppgörande skall bland annat iakttagas, att lär­ jungar, som tillhöra samma klass, såvitt möjligt är, sammanhållas i ett läxlag. Undervisningsplanen för rikets folkskolor av den 31 oktober 1919 indelar folkskolans organisationsformer i två stora grupper, huvudformer och undantagsformer. Huvudformerna äro heltidsläsande skolor, där undervisningen på folksko­ lestadiet i regel bestrides av lärare, som avlagt folkskollärarexamen. Hit höra folkskolans A- och B-formcr.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70. Undantagsjormema äro dels folkskolor med halvtidsläsning (C-formerna), dels mindre folkskolor, där undervisningen även på folkskolestadiet bestrides av småskollärarinnor (D-formerna). Skolor med halvtidsläsning få före­ komma, endast där heltidsläsning på grund av gles befolkning och långa skolvägar icke kan anordnas. Mindre folkskolor få förekomma, endast där skolområde har så avskilt läge och så litet barnantal, att folkskola icke skäligen kan upprättas för barnen. Huvudformernas vanligaste organisationstyper äro: A-formen, som kännetecknas av att varje årsklass utgör minst en läraravdelning, Bl-formen, där småskolestadiet bildar en eller två läraravdelningar och folkskolestadiet två läraravdelningar, B2-formen, där småskolestadiet och folkskolestadiet bilda var sin läraravdelning, och B3-formen, där båda stadierna tillsammans bilda en läraravdelning och nybörjare intagas vartannat år. I de halvtidsläsande undantagsformerna omfattar varje läraravdelning två undervisningsavdelningar, undervisade på skilda tider, antingen var­ annan dag under hela läsåret (varannandagsläsning) eller varje dag under en del av läsaret (periodläsning). Av dessa skolor äro två former alltjämt i bruk, nämligen Cl-formen, där vartdera stadiet bildar en läraravdelning, och C2-formen, där båda stadierna tillsammans bilda en läraravdelning. n mindre folkskola utgör alltid endast en läraravdelning. För närva­ rande förekomma blott två typer, nämligen „ Dl-f°rmen> som ar heltidsläsande med intagning av nybörjare vartannat ar, och D2-formen, som är halvtidsläsande med två undervisningsavdelningar, av vilka den ena utgöres av småskolestadiet och den andra av folkskole­ stadiet.

Anm..-. Om endast småskolestadiet avses, användes beteckningen a, när varje årsklass utgör minst

en läraravdelning. Bilda båda klasserna tillsammans en läraravdelning, begagnas beteckningen b

eller c, allteftersom skolan är heltids- eller halvtidsläsande.

Beträffande arbetsförhållandena inom dessa skolformer anför 19J)0 års skolutredning i den allmänna delen av sitt betänkande om folkskolan (SOU 1946: 11): »Rent organisatoriskt sett erbjuda de olika skol typerna mycket olika be­ tingelser för undervisningen. Dennas resultat är emellertid beroende icke endast av skolans form utan i hög grad även av andra faktorer, såsom lararens pedagogiska duglighet, erfarenhet och hängivenhet för sitt kall,

Kungl. Maj:ts proposition nr 70. 13

barnantalet i lärara vdelningen, lärjungematerialets beskaffenhet, skolloka­ lernas ändamålsenlighet och utrustning med materiel, undervisningstidens längd samt socialpédagogiska anordningar. En jämförelse mellan de undervisningsresultat, som kunna vinnas i olika skolformer, är därför vansklig att göra, och man måste taga sig till vara för generaliserande omdömen. Ur undervisningsteknisk synpunkt mest förmånlig är A-skolan, där alla lärjungarna tillhöra samma årsklass och läraren därför ständigt har möj­ lighet att meddela direkt handledning. I de skolformer, där en läraravdelning innefattar två eller flera årsklasser, äro undervisningsbetingelsema vä­ sentligt annorlunda. Om i dylika skolor A-skolan toges till förebild på det sättet, att läraren sysselsatte sig med en klass åt gången, skulle tiden för direkt undervisning av varje särskild klass bliva synnerligen begränsad. Var och en av folkskolestadiets fem klasser skulle exempelvis i 7-årig skola av andra B-formen få omedelbar undervisning blott omkring 6 veckotim­ mar. Under de återstående 24 veckotimmarna skulle lärjungarna behöva sysselsättas med tysta övningar på egen hand. " För att ökad tid skall vinnas för direkt undervisning i de mera kompli­ cerade skolformerna, har det visat sig ändamålsenligt att anordna samläsning mellan olika årsklasser, som därvid sammanhållas i en arbetsgrupp. Ett dylikt arbetssätt kan ej tillämpas i skolans alla läroämnen. I ett sådant ämne som matematik, där det inre sammanhanget mellan kursens^ olika delar med nödvändighet kräver en bestämd ordningsföljd vid genomgången, måste varje klass i regel undervisas för sig. I kristendomskunskap, historia, geografi och naturkunnighet kan däremot samläsning ske, varvid ordnings­ följden mellan de olika kursmomenten regleras genom s. k. kursväxling. Skillnaden i ålder och utvecklingsgrad mellan de lärjungar, som under­ visas i en arbetsgrupp med samläsning, bör icke vara för stor. Samläsning kan i regel icke lämpligen omfatta flera klasser än två eller tre. I Bl-skolan kan varje lärare i allmänhet sammanhålla sina klasser i en grupp i de ämnen, som ingå i kursväxlingen, och denna skolform erbjuder sålunda ar­ betsvillkor, som äro i väsentlig mån jämförliga med A-skolans. Större äro de undervisningssvårigheter, som möta i B2-skolan. I denna skolform måste klasserna på follcskolestadiet vid samläsning fördelas på två grupper, av vilka den ena omedelbart undervisas av läraren, medan den andra under­ tiden arbetar på egen hand efter av läraren givna anvisningar. I B3-skolan, som saknar underlag av särskild smaskola, omfattar läraravdelningen även småskolestadiet, vars lärjungar måste bilda ytterligare en arbetsgrupp inom läraravdelningen. Självfallet ställer undervisningen i B 2 - och B3-skolor stora krav pa lä­ rarens förmåga att planlägga och organisera arbetet. Mycken omsorg måste ägnas åt förberedelsen och kontrollen av de uppgifter, som föreläggas lär­ jungarna att av dem mer eller mindre självständigt lösas, medan läraren omedelbart undervisar eu annan arbetsgrupp. Å andra sidan äga dessa skol­ former ett betydande värde därigenom, att de framtvinga ett arbetssätt, som är ägnat att taga lärjungarnas självverksamhet i anspråk. I många fall kunna påfallande goda resultat uppnås, under förutsättning att barnan­ talet hålles inom rimliga gränser. Men även andra åtgärder än en begräns­ ning av barnantalet böra vidtagas, för att de särskilda undervisningssvårighetema i dessa skolformer såvitt möjligt skola kunna minskas.» (IV: 2 A s.15—IG.)

14 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.

Svårigheten att pa en gang tillfredsställande sköta flera klasser med lärjungar pa olika utvecklingsstadier har motiverat den förut nämnda vartannatårsintagning , som enligt 1919 års undervisningsplan skall förekomma vid skolor tillhörande B3- och Dl-formerna. Genom införandet av det sjunde skolåret kom emellertid antalet samtidigt undervisade klasser att ökas i många läraravdelningar. Behovet av ytterligare åtgärder för att minska de undervisningstekniska svårigheterna i flerklassiga avdelningar blev därigenom mera framträdande. Om barnantalet ej är stort nog att motivera en förbättring av skolformen, kan alltid något vinnas genom att de samläsande klasserna skiljas åt några timmar i veckan i de ämnen, där det bäst behöves. Bestämmelser om förstärkning sanordningar av detta slag utfärdades år 1940, då skoldistrikten erhöllo rätt att vid folkskolor av B-formen, mindre folkskolor av Dl-formen och småskolor av b-formen uppdela särskilt stora läraravdelningar i en högre och en lägre grupp vid undervisning i ämnen, vilka i mindre grad lämpa sig för behandling under de gemensamma lärotimmarna. Antalet timmar för den enskilde lärjungen ändras ej vid denna anordning, men lärartimmarnas antal ökas. I viss ut­ sträckning kan detta ske utan särskilda kostnader genom att de vid skolan anställda lärarnas maximitjänstgöring enligt avlöningsreglementet tages i anspråk. För tjänstgöring därutöver utgår ersättning som till timlärare, dock för högst fyra veckotimmar per läraravdelning. Medgivandets värde begränsas i praktiken av de relativt höga lärjungesiffror, som enligt kun­ görelsen satts som villkor. Oberoende av skolformen är det av pedagogiska skäl särskilt önskvärt, att undervisningsenhetema på det lägsta stadiet icke äro för stora. De små barnen ha ett utpräglat behov av att få vara aktiva, men förmågan att arbeta på egen hand är ännu outvecklad, och de behöva därför i hög grad individuell hjälp i skolarbetet. Då därjämte på medicinskt håll anses, att arbetstiden pa smaskolestadiet hittills varit för lång, öppnar sig en möjlig­ het att minska antalet undervisningstimmar för varje barn, samtidigt som undervisningen göres effektivare genom uppdelning av klassen i mindre undervisningsgrupper under en del av arbetstiden. Denna väg har beträtts genom en i somras utfärdad kungörelse om reducerad timplan och gruppundervisning i smaskolan. Kungörelsen är tillämplig på läraravdelningar med minst 15 lärjungar i småskola av a-form och minst 12 lärjungar i små­ skola av b-form. Undervisningstiden för varje lärjunge skall i klass 1 av a-formen minskas till 20 timmar i veckan, men samtidigt delas avdelningen i två undervisningsgrupper under 8 av dessa timmar. I klass 2 får varje lärjunge 24 timmar, och avdelningen klyves under 4 av dessa timmar. I b-formen äro motsvarande siffror 22 och 6 . För läraren blir totala under­ visningstiden i klassen i samtliga fallen 28 veckotimmar. Dubbleringen gäller modersmålet och räkning samt i någon utsträckning arbetsövningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70. 15

Gruppundervisningen medför i vissa fall praktiska svårigheter vid an­ ordnande av skolskjutsar och skolmåltider, varför skolstyrelsen har tillagts rätt att inskränka kungörelsens tillämpning inom distriktet. Innan sådant beslut fattas, skall dock inspektören beredas tillfälle att yttra sig. Ofta minskas olägenheterna, om vardera gruppen får ledighet en dag i veckan, medan den andra undervisas för sig. Skolstyrelserna ha bemyndigats att vid behov fördela undervisningstiden på detta sätt. En liknande anord­ ning, s. k. växellov, har också tidigare undantagsvis kunnat förekomma vid vissa skolformer, men den har då varit begränsad till fall, där skol­ vägarnas längd eller andra förhållanden av motsvarande betydelse gjort anordningen önskvärd. Då lärarens undervisningsskyldighet jämväl i tredje klassen överstiger antalet lektioner enligt timplanen, finnes även här en differens, som kan utnyttjas för gruppundervisning. Lärjungeantalet i avdelningen måste dock i detta fall vara mist 20 . På samma sätt har läraren skyldighet att bestrida fyllnadstjänstgöring i småskoleklass, om anordningen med reducerad tim­ plan trots tillräckligt barnantal icke kommit till stånd. I övrigt användes lärarnas fyllnadstjänstgöring bland annat för att täcka beviljad nedsättning av överlärares undervisningsskyldighet och för bestridande av slöjdundervisning. Folkskolans utveckling under den senaste generationen har icke minst tagit sig uttryck i undantagsformemas starka tillbakagång. Ännu 1911 undervisades 38 procent av den totala lärjungemassan i våra folkskolor i halvtidsläsande skolor. På landsbygden voro dessa skolformer i vissa trakter helt dominerande. Sålunda gingo nämnda år i Älvsborgs län icke mindre än 84,3 procent och i Värmlands län 81,3 procent av landsbygdsbarnen i halvtidsläsande skolor. Den senare utvecklingen framgår av följande av sta­ tistiska avdelningen utarbetade tabell. I hela riket erhöllo våren 1948 endast 4 064 barn halvtidsundervisning. De halvtidsläsande skolformerna äro nu i huvudsak inskränkta till ett bälte tvärs över Götaland och utgöra även där ett tämligen obetydligt inslag i skolväsendet. I Svealand och Norrland samt i de sydligaste delarna av vårt land äro de numera i det allra närmaste försvunna. En av undantagsformerna, nämligen den mindre folkskolan av Dl-typ, är heltidsläsande — att den har förts till undantagsformerna, beror på att undervisningen även för folkskolans barn bestrides av småskollärarinna. Jämväl denna skolform är, såsom tabellen visar, numera stadd i utdöende. Under 1920-talet tillväxte Dl-skolorna ännu i antal, huvudsakligen be­ roende på att halvtidsläsande mindre folkskolor då i stor skala gjordes hel­ tidsläsande. Sedan har emellertid lärjungeantalet i dessa skolor kontinuer­ ligt avtagit och utgjorde vårterminen 1948 enligt preliminära uppgifter endast 6 647. Skolformen förekommer nu huvudsakligen i Norrland och har endast inom Västerbottens län någon större utbredning.

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Tab. 2. Lärjungeantalet i folkskolans undantagsformer åren 1920—1948.

Heltidsläsande mindre Halvtidsläsande skolor folkskolor Län Vt 1920 Vt 1930 Vt 1940 Vt 1948 Vt 1920 Vt 1930 Vt 1940 Vt 1948

Stockholms stad 41 40

Stockholms län 1458 53 — — 1029 833 238 24 Uppsala » 711 119 — — 397 158 69 16 Södermanlands 1 706 627 198 — 109 208 104 50

Östergötlands 13 315 3 437 648 308 124 623 305 130 Jönköpings » 12 326 5 616 766 213 77 577 249 132

Kronobergs > 9 790 4 263 151 — — 104 232 89

Götebrs o. Bohus > 15 857 11 201 6125 1039 132 131 81 196

Älvsborgs » 21 781 15 342 6 908 2 095 26 123 140 85

Skaraborgs 15 470 3 880 352 88 49 230 23 15 Värmlands T> 12 488 3179 284 44 329 633 368 153 Örebro » 1671 150 — — 518 602 219 78

V ästerbottens > 11 782 5 022 — — 2 294 4 966 4 203 2 444

Norrbottens » 4 783 994 — — 4 387 4 405 2 753 953 Summa | 176 829 70189 17 903 4 064 14 534 22 394 14 202

6 647

Anm. Vårterminen 1948 preliminära siffror.

Undantagsformema äro sålunda numera en tämligen betydelselös detalj i vårt skolväsen. Utvecklingen i övrigt belyses översiktligt av följande tabell, där absoluta och relativa siffror meddelas rörande de olika skol­ formernas lärjungeomslutning. Folkskolans högre avdelning har icke medtagits, där den är frivillig; den obligatoriska högre avdelning av folkskolan, som i Göteborg ersätter sjunde och åttonde folkskoleklassema, har där­ emot sammanförts med A-formen.

bo

Bih an g

Ta b. 3. Fördelningen efter skolform av folkskolans lärjungar

til l

rik åren 1930 — 1948.

sda L a n d s b y g 3 e n 3 t ä d e r n a H e 1 a r i k t gens

•*

Skolform Vt 1930 Vt 1940 Vt 1948 Vt 1930 Vt 1940 Vt 1948 Vt 1930 Vt 1940 Vt 1948

p

K

ro

to u k Lärj. % Lärj. % Lärj. % Lärj. % Lärj. % Lärj. % Lärj. % Lärj. % Lärj. % n o g l.

ll

1950.

M

1. Huvud-

a j:

former:

ts

1

A, a ... 115 741 23,1 102 303 26,1 105 093 29,9 157 426 94,3 140 733 92,0 184 445 91,2 273167 40,9 243 036 44,6 289 538 52,3 sam

B 1, b . . 194 201 38,7 168 808 43,0 164 754 46,8 3 656 2,2 3 394 2,2 5 076 2,5 197 857 29,6 172 202 31,6 169 830 30,6 'p ro

l.

N B 2 ... . 81 742 16,3 70 044 17,9 54 899 15,6 846 0,5 889 0,6 1030 0,6 82 588 12,4 70 933 13,0 55 929 10,1 p o

r

si

B 3 ... . 16861 3,4 18 283 4,7 15 599 4,4 124 0,1 94 0,1 190 0,1 16 985 2,5 18 377 3,4 15 789 2,9

tio

70 .

n

2. Undantags-

former . . 92 363 18,4 32 105 8,2 10 711 3,n 220 0,1 — — — — 92 583 13,9 32 105 5,9 10711 1,9 nr

7 0 3. Hjälp - och .

specialklas­

Summa 501 208 100,0 391 943 100,0 351 970 100,0 166 870 100,0 153 000 100,0 202 156 100,0 668 078 100,0 544 943 100,0 554126 100,0

Anm. Vårterminen 1948 preliminära siffror.

<1

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

I städerna är A-formen sedan länge förhärskande, och ett allt fylligare komplement av specialklasser av olika slag är under uppbyggnad. B-formerna omfattade våren 1948 endast 3,1 procent av lärjungeantalet i stä­ derna, undantagsformer förekommo icke alls. På landsbygden kom åter Bl-skolan främst med nära hälften av barnantalet. A-skolan omfattade ungefär 30 procent av lärjungarna; B 2 -skolan med 15,6 procent av landsbygdslärjungarna hade mindre betydelse. För riket i det hela omsluter de för undervisningen gynnsammaste organisationsformerna — skolor av ty­ perna A och Bl samt hjälp- och specialklasserna — icke mindre än 85,i procent av hela lärjungenumerären.

c. Fortsättningsskolan.

* Enligt 1918 års stadga för fortsättningsskolan är denna skolas uppgift att såsom praktisk ungdomsskola grundlägga och förbereda de ungas ut­ bildning för deras levnadsyrke och befordra deras framtida medborgerliga duglighet, allt under det att den syftar till att vidga deras allmänna bild­ ning och främja deras sedliga utveckling. Fortsättningsskolan är antingen yrkesbestämd eller allmän. För lär­ jungar, som ha avgått från mindre folkskola eller avgått från folkskolan utan att ha inhämtat det stadgade kunskapsmåttet, anordnas i viss ut­ sträckning särskilda skolor, s. k. ersättning sskolor. Lärjungeantalet i dessa är dock numera obetydligt. Läroämnena i den yrkesbestäirida fortsättningsskolan äro arbetskunskap, medborgarkunskap och modersmålet och i den allmänna fortsättnings­ skolan medborgarkunskap, modersmålet och naturkunnighet. I båda for­ merna förekomma därjämte i viss utsträckning slöjd, trädgårdsskötsel och gymnastik. Undervisningen skall utgå från det arbetsliv och den omgivning i övrigt, vari lärjungarna befinna sig, och i största utsträckning stödja sig på de erfarenheter, dessa föra med sig från sitt praktiska arbete. Så långt möjligt skall arbetet taga hänsyn till det egenartade i den övergångsålder, vari lärjungarna befinna sig, och söka i fråga om både undervisning och upp­ fostran tillgodose det behov av självständighet och självverksamhet, som utmärker denna ålder. Då lärjungarna vid den tid de besöka fortsätt­ ningsskolan ofta stå inför sitt yrkesval, böra de jämväl erhålla yrkesväg­ ledning; stadgan förutsätter, att skolan i samråd med arbetsförmedlingens organ skall kunna medverka till att lärjungarna anställas inom de arbets­ områden, där de äga de bästa förutsättningarna. För de yrkesbestämda skolorna upptager karaktärsämnet arbetskunskap omkring hälften av arbetstiden. Undervisningen i detta ämne skall samlas kring ett visst yrke eller en viss grupp av yrken. Den sysselsätter sig med yrkets eller yrkesgruppens allmänna förutsättningar, dess teknik, råvaror

20 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.

När riksdagen år 1918 fattade beslut om fortsättningsskolorna, var det dess bestämda mening, att yrkessynpunkten borde tillgodoses i undervis­ ningen och att den yrkesbestämda fortsättningsskolan sålunda borde vara målet för denna skoltyps utveckling. Svårigheten att anskaffa lämpliga lärare och andra omständigheter kutide dock väntas hämma utvecklingen, och man finge räkna med att den allmänna fortsättningsskolan en tid framåt komme att erhålla en ganska stor utbredning. Under hela 1920-talet var också mycket riktigt den allmänna fortsätt­ ningsskolan den vanligaste organisationsformen. Efter hand har emeller­ tid allt större del av fortsättningsskolväsendet kunnat erhålla den yrkes­ bestämda karaktär, som från början avsågs. I tabell 4 meddelas några siffror, som äro ägnade att belysa utvecklingen under den senaste tjuguårsperioden. Lärjungeantalet i fortsättningsskolorna visar under perioden en ned­ gång, som förklaras genom minskningen av årskullarnas storlek, den allt vanligare övergången till högre skolor och införandet av det sjunde folkskoleåret, som ersätter fortsättningsskolans ena årskurs. Ännu redovis­ ningsåret 1947/48 hade dock fortsättningsskolan över 70 000 lärjungar, av vilka nära 50 000 i yrkesbestämda skolor. Nästa tabell — tabell 5 — redogör för de yrkesbestämda fortsättningsskolornas bindning till olika yrkesgrupper redovisningsåret 1944/45. För den kvinnliga ungdomen dominerar gruppen husligt arbete, för den man­ liga äro snickeri och träindustri samt jordbruk med binäringar de viktigaste yrkesgrupperna. Vid jämförelse med tillgängligt äldre material är det på­ fallande, huru snickerigruppen arbetat sig fram. Den omfattade år 1930 endast 3 792 lärjungar men 1940 11 216, vilket antal, trots den allmänna nedgången av lärjungeantalet inom skolformen, höll sig ännu vid den tid­ punkt tabellen avser, då 11 270 lärjungar redovisades inom denna yrkes­ grupp. En annan detalj må nämnas: medan 1930 endast 18 pojkar full­ gjorde sin fortsättningsskolplikt i anslutning till husligt arbete, var detta 1944 fallet med icke mindre än 975. De 37 850 flickorna inom denna yrkes­ grupp utgjorde dock en stabil majoritet. Eortsättningsskolplikten väckte första tiden rätt mycken opposition; det såg till en tid ut, som om Kerschensteiners idé inte skulle hålla i praktiken. När frågan om ett obligatoriskt sjunde folkskoleår kom upp till allvarlig diskussion på 1930-talet, föreställde sig nog mången, att tiden vore inne att samtidigt avskaffa fortsättningsskolan. Skälen för denna ståndpunkt utvecklades av dåvarande departementschefen i direktiven för 1934 års folkskolesakkunniga; han ville dock icke betaga de sakkunniga rätten att överväga något alternativ, som innebure ett bevarande av det mest värde­ fulla i fortsättningsskolan i form av en kortare påbyggnad på folkskolan, obligatorisk eller frivillig. De sakkunniga föreslogo emellertid, att även efter sjunde skolårets införande en fristående fortsättningskolkurs om

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

särskilt då den yrkesbestämda fortsättningsskolan. Med hänsyn till de sakligt vägande skäl, som förebragts till förmån för fortsättningsskolans bibehållande, och myndigheternas praktiskt taget enhälliga uppslutning kring fortsättningsskolan fann han sig böra frångå den ståndpunkt, han antytt i direktiven. Det torde numera sällan ifrågasättas att avskaffa fortsättningsskolorna annat än i den mån deras uppgifter övertagas av andra skolformer för ifrågavarande åldersstadium. Den tanke, som låg bakom 1918 års riksdags­ beslut om en praktiskt lagd ungdomsskola som förberedelse för yrkesvalet och yrkesverksamheten, har bevarat sin livsduglighet, även om formerna för dess realiserande i framtiden kunna bli andra än nu.

d. Lärlingsskolan.

Lärlingsskolan intager på sätt och vis en mellanställning mellan folkunder­ visningens obligatoriska skolor och yrkesundervisningens frivilliga: den kan genom beslut av vederbörande kommun göras obligatorisk för vissa grupper av minderåriga. Skolplikten skall dock alltid upphöra, när lär­ junge fyllt 18 år. Lärlingsskolan är en praktisk ungdomsskola, tillhörande yrkesundervis­ ningen. Den är avsedd för ungdom, som avslutat fortsättningsskolan och arbetar i hantverk, industri, handel eller husligt arbete, men i vissa fall kan inträde medgivas utan att fortsättningsskolplikten är fullgjord, och lärlingsskolan ersätter då för eleven kursen i fortsättningsskola. I lärlings­ skolan inhämtar lärlingen teoretiska kunskaper för sitt yrke parallellt med att han genom arbetet i yrket förvärvar den praktiska yrkesfärdigheten. Undervisningen fördelas på två årskurser med ett läsår om 8 eller högst 9 månader och en undervisningstid av i regel 8—12 timmar i veckan. Skol­ arbetet förlägges till aftnarna eller eljest så, att skolgången icke inkräktar på arbetstiden i yrket. Undervisningen är avgiftsfri. Lärjungarna inträda vanligen i skolan i 15-årsåldern eller något år därefter. Eleverna skola enligt 1921 års yrkesskolstadga sammanföras i yrkesavdelningar, var och en ansluten till ett visst yrke. Om antalet elever till­ hörande samma yrke understiger fem, kunna blandade avdelningar upp­ rättas. Läroämnena växla, allteftersom lärjungarna tillhöra olika hantverk och industrier, handel eller husligt arbete. Kursen skall alltid begränsas till ett fåtal för yrket centrala ämnen, vartill kunna komma frivilliga ämnen; i vissa fall omfattar undervisningen i yrkeslära även praktiskt yrkesarbete. Av varje läroämne medtages endast det som kan underlätta det praktiska yrkesarbetets rätta utförande eller göra dess detaljer mera begripliga. Undervisningen bör överhuvud läggas så, att den befrämjar intresset för yrkesarbetet och därigenom höjer arbetsglädjen och ökar yrkesarbetets socialt fostrande värde.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70. 23

Om arbetet i lärlingsskolan yttrar 1946 års skolkommission i sitt prin­ cipbetänkande (SOU 1948:27): »På en del orter, där man inrättat lärlingsskolor, har det visat sig svårt att förmå lärlingar och andra yngre arbetare att i önskvärd utsträckning deltaga i undervisningen, emedan det stora lektionsantalet per vecka., som 1 regel kommer utöver elevernas ordinarie arbetstid i förvärvsarbetet, verkat avskräckande. För en ung människa, som har fullt arbete i näringslivet med upp till 48 timmars arbetsvecka, måste det nämligen vara en verklig kraftinsats att fullgöra 8—12 timmars kvällsarbete per vecka i teoretiska studier i lärlingsskolan. Ovannämnda förhållanden torde bland annat ha varit orsak till att lärlingsskolan, sådan den utformades av 1918 års riks­ dag, visat sig svår att upprätthålla.» (S. 215.) Antalet lärjungar uppgick läsåret 1947—48 endast till 1 768. Inräknas även sådana, som blott deltaga i frivilliga ämnen, kommer man upp till 2 217 kursdeltagare, varav 1 499 i första och 718 i andra årskursen. De fördelade sig efter yrkesgrupper med 57,0 procent på industri och hantverk, 37,8 procent på handel och 5,2 procent på husligt arbete. Skolplikt har i praktiken sällan förekommit. Lärlingsskolan i dess ursprungliga form har småningom trätt tillbaka för mera begränsade lärlingskurser. Någon allmän föreskrift om dessa kursers omfattning finnes icke. I regel kan det ordnas så, att deltagarna endast behöva engagera sig för fyra timmar i veckan, varav två kunna falla inom något biämne som svenska eller räkning. Deltagarna kunna med rätt stor frihet välja bland de ämnen undervisningsplanen upptager och kombinera ihop en ämnesgrupp, som 'de anse lämplig. Kurserna göras stundom till­ gängliga även för ungdom, som ännu icke har fått stadigvarande anställ­ ning i något yrke. Avgifter kunna upptagas av kursdeltagarna. Vid lärlingsskolorna förekomma också » kurser för äldre», d. v. s. för arbetare, som fyllt 18 år och alltså icke längre äro att anse som minder­ åriga. Elevantalet i lärlingskurserna (utan dubbelräkning) var läsåret 1947 —48 25 677 och i kurserna för äldre 31 860. Rätt många deltogo i mer än en kurs. Av de tre huvudgrupperna, industri och hantverk, handel och hus ­ ligt arbete, var den första starkast representerad i de egentliga lärlings­ kurserna, den sista i kurserna för äldre.

e. De högre skolorna.

Organisation och lärjungeantal.

Bland de högre skolor, som mottaga lärjungar i skolplikt^ ålder, är realskolan den viktigaste. Andra hithörande skolor äro de kommunala mcllanskolorna, de leommunala flickskolorna, de lwgre folkskolorna, de praktiska mellanskolorna och olika former av privatläroverk.

24 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.

Rikets allmänna läroverk äro dels högre allmänna läroverk, som förutom realskola omfatta gymnasium, dels fristående realskolor. De allra flesta äro samläroverk, men i de större städerna finnas även läroverk avsedda endast för gossar eller endast för flickor. Antalet högre allmänna läroverk är för närvarande 67 och antalet fristående realskolor 152. Enligt läroverksstadgan kan ännu en läroverkstyp förekomma, kallad lyceum. De efter 1927 års skolreform upprättade lyceilinjerna visade dock ringa drag­ ningskraft och äro numera nedlagda. Realskolans anknytning till folkskolan är sedan 1928 dubbel: den har en femårig kurs, som bygger på fjärde, och en fyraårig, som bygger på sjätte klassen av folkskolans huvudformer. För närvarande äro båda lin­ jerna representerade vid 65 läroverk, endast den fyraåriga vid 139 läro­ verk och endast den femåriga vid 15. Läsårets längd är 38 veckor förutom tiden för inträdes- och flyttningsprövningar. Skoltypens huvudform är en allmän utbildningslinje, som förekommer vid alla realskolor, vare sig de äro fristående eller ingå i läroverk med gymnasium. Därjämte finnas vid 42 läroverk inbyggda praktiska linjer, i regel handelslinjer. De inbyggda linjerna omfatta två årskurser och äro parallella med realskolans båda högsta klasser. Lärjungeantalet utgjorde hösten 1948 på femårig linje 28 903, på fyra­ årig linje 30 114 och på de inbyggda praktiska linjerna 799. Realskolan har enligt läroverksstadgan till ändamål att utöver omfånget för folkskolans verksamhet meddela allmän medborgerlig bildning. På de praktiska linjerna meddelas därjämte på visst yrke eller viss yrkesgrupp inriktad praktisk utbildning. Undervisningen skall avse en harmonisk utveckling av lärjungarnas anlag, eftersträva att väcka deras arbetshåg och utveckla deras förmåga till självverksamhet. Läraren skall i sin undervisning använda de metoder, som bäst främja detta syfte på samma gång som de lämpa sig för hans egen läggning och de olika ämnenas beskaffenhet. Största möjliga del av arbetet skall förläggas till skolan. Hemskrivningar förekomma numera på realskolestadiet endast i modersmålet. Om arbetet inom realskolan yttrar 191+0 års skolutredning i sitt betän­ kande rörande realskolan (SOU 1945:61): »Med avseende på anlagsart och intresseinriktning samt individuell arbetstakt förete lärjungarna stora olikheter. Somliga ha en mångsidig begåvning med stora förutsättningar för både teoretiska studier och prak­ tiskt arbete, andra äro mera ensidigt lagda åt det teoretiska eller praktiska hållet och en tredje grupp slutligen visar sig tämligen håglös och har svårt att göra sig gällande på något område. Vissa lärjungar tillgodogöra sig lätt och med stort intresse skolans kunskapsinnehåll och ha lätt för att minnas och kombinera inlärda fakta. Andra arbeta långsammare och snarast med olust på dessa teoretiska områden, ha mindre förmåga att ordna och knyta tillsammans vad de läst och glömma därför fort vad de inhämtat. Lär­

Kungl. Maj:ts proposition nr 70. 25

jungar av denna senare typ få icke försummas. Skolan bör tvärtom göra allt som står i dess makt för att väcka deras bildningshåg och ge dem den andliga utrustning, som icke heller de utan skada kunna undvara. Alla, som icke alldeles sakna förutsättningar därför, böra meddelas en allmän­ bildning, som svarar mot de individuella och medborgerliga behov, vilka måste anses ofrånkomliga i ett modernt demokratiskt samhälle. Men skälig hänsyn bör tagas till de ungas olika utvecklingstempo och begåvningsriktning, och bildningsinnehållet bör få olika både omfattning och karaktär för olika lärjungekategorier. För 'de mindre teoretiskt lagda måste också det teoretiska bildningsinnehållet få avsevärt mindre omfattning, det måste meddelas i långsammare tempo och i närmare anslutning till övningar av praktisk art; konkretionen och åskådligheten kan här ofta icke bli för stor. Praktiskt arbete bör för dem särskilt på högre stadier i större omfattning omväxla med teoretiskt.» (IV: 3 s. 36.) Obligatoriska läroämnen på realskolans allmänna linje äro kristendomskunskap, modersmålet, engelska, tyska, historia med samhällslära, geografi, matematik, biologi med hälsolära, fysik och kemi. Engelska inträder som första främmande språk, tyska som andra. I de båda högsta klasserna med­ delas undervisning även i franska; detta ämne är frivilligt, men det till­ välj es av mer än två tredjedelar av lärjungarna, och kunskaper i ämnet fordras för inträde i gymnasiet. Efter anmälan av målsman äger lärjunge i någon av de båda högsta klasserna rätt att bliva helt eller delvis befriad från undervisningen i matematik. Realskolans övningsämnen äro välskrivning, teckning, musik, gymna­ stik med lek och idrott, slöjd och hushållsgöromål. Undervisning i manlig slöjd meddelas dock för närvarande endast vid 143 och i hushållsgöromål vid 109 läroverk. Om lärjunge med hänsyn till kommunikationerna eller av annan anledning är i behov av lättnad i arbetsbördan, kan han erhålla befrielse från någon del av undervisningen i övningsämnen. Enligt denna dag utfärdad kungörelse skall undervisningstiden per vecka i realskolan minskas, varvid studiet av franskan uppskjutes ett år. Beskärningen gäller huvudsakligen läroämnena. Manlig slöjd och hushålls­ göromål erhålla däremot fastare ställning, och det senare ämnet utvidgas med en kurs i hemkunskap, som skall vara obligatorisk för både gossar och flickor. Där omständigheterna det medgiva, skola även gossar kunna del­ taga i den praktiska undervisningen i hushållsgöromål. De inbyggda praktiska linjerna förekomma mestadels på mindre orter, där upprättande av praktisk mellanskola icke kan komma i fråga. Jag återkommer till dessa linjer i samband med den redogörelse för sistnämnda skolform, som jag i det följande kommer att lämna. För lärjungarna i högsta klassen på allmän linje anordnas vid vårtermi­ nens slut realexamen. Denna innefattar skriftliga prov i modersmålet, engel­ ska, tyska och matematik, men examinanden är endast skyldig deltaga i pro­ vet i modersmålet och två av de övriga proven. Den muntliga examen om­ fattar förhör i fyra läroämnen. För lärjungar å praktisk linje anordnas på

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

samma sätt i högsta klassen en praktisk realexamen. Totalantalet vid olika skolformer och av privatister avlagda allmänna realexamina uppgick år 1948 till 8 668 , därav 5 977 vid allmänna läroverk, och totalantalet prak­ tiska realexamina till 1 307, varav 356 vid allmänna läroverk. Vid de allmänna läroverken har antalet underkända i realexamen vår­ terminerna 1944—48 hållit sig inom gränserna 5,8— 9,2 procent med om­ kring 0,9 procent i den muntliga examen. Genomsnittsåldern för de god­ kända lärjungarna var vårterminen 1948 16,9 år. Även vid de allmänna läroverken och jämförliga läroanstalter kunna i viss utsträckning jörstärkningsåtgärder vidtagas. För närvarande kunna klasser med mer än 20 lärjungar delas i två undervisningsavdelningar en timme i veckan första året klassen läser något av de tre främmande språ­ ken, engelska, tyska och franska. En motsvarande anordning vid under­ visningen i modersmålet är förutsedd i läroverksstadgan men kan för när­ varande till följd av lärarbristen icke praktiseras i avsedd utsträckning. Lärjungarna erlägga terminsavgifter till läroverkets kassor med belopp, som variera från läroverk till läroverk men vanligen för fullt betalande hålla sig vid 40 å 50 kronor. Avgifterna till statsverket och de särskilda examensavgifterna äro sedan några år avskaffade.

De kommunala mellanskolorna representera samma allmänna skoltyp som de fyraåriga realskolorna. Tim- och kursplanerna äro identiskt lika. Vad som skiljer är skolans ställning i administrativt och ekonomiskt hän­ seende. Bland annat skall undervisningen vara avgiftsfri, såvida icke annor­ lunda bestämmes i skolans reglemente. Höstterminen 1947 upptogo dock drygt tre fjärdedelar av de kommunala mellanskolorna terminsavgifter av lärjungar, som icke tillhörde skolans område, och mer än hälften jämväl av lärjungar tillhörande skolområdet. Beloppen voro för fullt betalande lär­ jungar i regel av samma storleksordning som vid de allmänna läroverken. I de större städerna var undervisningen avgiftsfri. Enligt beslut av 1944 års riksdag ha under senare år ett stort antal kom­ munala mellanskolor förstatligats. Omorganisationen är avslutad i fråga om 61 mellanskolor och pågår vid 14. Nya kommunala mellanskolor till­ komma dock ständigt genom omorganisation av högre folkskolor. För när­ varande är antalet kommunala mellanskolor 32. Lärjungeantalet vid de kommunala mellanskolorna uppgick höstterminen 1948 till 4 470 och an­ talet lärjungar, som vårterminen 1949 avlade realexamen, till 1 390. Det i förhållande till lärjungeantalet relativt stora antalet avlagda examina får ses mot bakgrunden av den pågående omorgansiationen av vissa skolor; för en grupp av skolor hörde sålunda våren 1949 de tre lägsta klasserna till den statliga samrealskolan och endast högsta klassen till den under av­ veckling varande kommunala mellanskolan.

De kommunala flickskolorna ha enligt den år 1928 utfärdade stadgan till ändamål att bereda kvinnliga lärjungar tillfälle till inhämtande av ett

Kungl. May.ts 'proposition nr 70. 27

högre mått av allmän medborgerlig bildning med hänsyn tagen till den kvinnliga ungdomens egenart samt att därvid tillika i större eller mindre utsträckning förbereda lärjungarna för praktisk verksamhet, särskilt inom hemmets område. Liksom de allmänna läroverken ha de kommunala flickskolorna dubbel anknytning till folkskolan. Flickskolans sjuårskurs bygger på fjärde klassen av folkskolan i denna skolas huvudformer, dess sexårskurs på folkskolans sjätte klass. Vanligen undervisas den sexåriga linjen gemensamt med de sex högsta klasserna av den sjuåriga; i första klassen erhåller dock den sex­ åriga linjen separat undervisning i engelska. Om lärjungar anmäla sig, skola båda kurserna finnas vid varje kommunal flickskola. Läsåret har samma längd som vid de allmänna läroverken. Antalet kommunala flickskolor är för närvarande 47. Höstterminen 1948 uppgick lärjungeantalet på den sjuåriga linjen till 15 017 och på den sex­ åriga till 1 237. Den kommunala flickskolans lägre stadium utgöres av sjuårskursens fem lägsta och sexårskursens fyra lägsta klasser. Skolans två högsta klasser bilda dess högre stadium, som är differentierat efter mönstret av gymna­ siets högsta ringar. Inom det högre stadiet finnes även en praktisk linje, som dock har ringa anslutning. Höstterminen 1948 var lärjungeantalet på det lägre stadiet 13 364 och på det högre stadiet 2 890, varav 67 på prak­ tisk linje. Undervisningsämnena på det lägre stadiet äro desamma som i realskolan. Engelska är första främmande språk. I regel inträder tyska som andra språk och franska som frivilligt tredje språk med början i högsta klassen av det lägre stadiet. Tre kommunala flickskolor i Göteborg ha dock även avdelningar med franska som andra och tyska som tredje språk. På det högre stadiet inträda som nya obligatoriska ämnen hälsolära och ekonomilära och som tillvalsämne på den teoretiska linjen psykologi. De vanligaste tillvalsämnena äro språk och matematik. Den praktiska linjens schema upptager en rad praktiskt husliga ämnen: sömnad, vävning, hushållsgöromål och barnavård. Undervisningen skall liksom i realskolan syfta till en harmonisk utveck­ ling av lärjungarnas anlag och förmögenheter, väcka deras arbetshag och främja deras självverksamhet. Vid sidan av den egentliga klassundervis­ ningen må arbetet jämväl så anordnas, att grupper av lärjungar få sig gemensamma uppgifter förelagda. Därjämte böra lärjungarna i man av fortskridande utveckling erhålla individuella arbetsuppgifter, lämpade efter deras olika anlag och intressen. Dessa böra väljas så, att de utveckla lärjungarnas förmåga att på egen hand planlägga och bedriva ett arbete under utnyttjande av de kunskapskällor som sta till buds; bland annat böra lärjungarna för fullgörandet av sina uppgifter hänvisas till lämpliga arbeten i skolans bibliotek.

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Den som avgår från den teoretiska linjen efter att ha inhämtat läro­ kursen i dess helhet, erhåller avgångsbetyg, som medför s. k. normalslcolekompetens. År 1947 erhöllo 1 288 flickor normalskolekompetens efter av­ slutad kurs vid kommunal flickskola. Samma läsår erhöllo 41 flickor av­ gångsbetyg från den praktiska linjen. Genomsnittsåldern vid avgången från flickskolan torde ligga ungefär vid 18,1 år. Flickskolans studiegång utmärkes av ett långsammare arbetstempo och på grund härav även av en gynnsammare flyttningsfrekvens än realsko­ lans. Övergången till fyraårigt gymnasium, som i den femåriga realskolan sker efter fjärde klassen, äger för lärjungar från flickskolorna vanligen rum efter femte klassen; de måste därvid tentera i matematik och kemi. Över­ gången till treårigt gymnasium sker vanligen efter sjätte klassen. Även då krävas tentamina, till en del dock beroende av vilka ämnen lärjungen till­ valt i sjätte klassen. Drygt fjärdedelen av de flickor, som genomgått flick­ skolans lägre stadium, torde förr eller senare övergå till gymnasium. Liksom vid de kommunala mellanskolorna skall undervisningen vara avgiftsfri, såvida ej annorlunda bestämmes i skolans reglemente. Ännu höstterminen 1946 upptogo dock alla kommunala flickskolor, utom två, terminsavgifter med belopp, som i allmänhet varierade mellan 40 och 60 kronor för fullt betalande lärjungar. Skillnad får icke göras mellan lär­ jungar, som tillhöra skolområdet, och utsocknes lärjungar.

Den högre folkskolan är en relativt gammal skoltyp, beslutad redan av 1858 års riksdag. Dess uppgift var från början att åt begåvade barn ur »arbetsklassen» bereda tillfälle att för framtida självstudier inhämta behöv­ liga förkunskaper. Riksdagen framhöll dock, att barnen icke genom skolan finge ryckas ur sina vanliga levnadsförhållanden eller för mycket avhållas från en för framtida arbetsduglighet nödvändig ihärdighet i kroppsarbete. En reminiscens av skoltypens förhistoria finnes alltjämt i stadgan för högre folkskolor, där det heter, att den högre folkskolan, såsom överbyggnad till den egentliga folkskolan, skall bereda sina lärjungar tillfälle att inhämta ett högre mått av allmänt medborgerlig eller praktisk bildning, »utan att de unga därigenom dragas från sina vanliga levnadsförhållanden eller nödig övning i praktiskt arbete». Den högre folkskolan kan liksom fortsättningsskolan antingen vara all­ män eller yrkesbestämd. Den omfattar högst fyra ettåriga klasser. Läsårets längd skall vara minst 36 veckor men är i synnerhet i de fyraklassiga skolorna vanligen ett par veckor längre. De ämnen, vari undervisning meddelas, böra begränsas till sådana, som äro för praktiska ungdomsskolor särskilt lämpliga; dock skall bland dem i varje fall upptagas modersmålet och i yrkesbestämda skolor även ett eller flera yrkesämnen. Den högre folkskolan har i sin ursprungliga form aldrig haft något stort

Kungl. Maj:ts proposition nr 70. 29

lärjungeantal. Dess historiska betydelse kan dock icke räknas efter lärjungenumerären. Den allmänna högre folkskolan har nämligen förberett marken för den kommunala mellanskolan och den yrkesbestämda för den praktiska mellanskolan. Den ursprungliga högre folkskolan motsvaras i våra dagar närmast av 7 tvåklassiga allmänna skolor och 15 två- eller treklassiga yrkesbestämda skolor. Lärjungeantalet i de nämnda allmänna skolorna var höstterminen 1948 endast 191 och i de yrkesbestämda 1 408, fördelade med 290 lärjungar på handelslinje, 113 på jordbrukslinje, 786 på hushållslinje och 217 på teknisk linje. Därjämte finnas 37 fyraklassiga allmänna högre folkskolor. Dessa skolor följa i allt väsentligt den fyraåriga realskolans undervisningsplan och för­ bereda sina lärjungar att avlägga realexamen som privatister. Sedan skolan blivit fullt utbyggd och den första årskullen lärjungar undergått realexa­ men, brukar framställning göras om skolans ombildning till kommunal mellanskola. Under åren 1947—1949 ha salunda 10 skolor av detta slag ombildats till kommunala mellanskolor men samtidigt 15 nya upprättats i mindre tätorter. De fyraklassiga allmänna högre folkskolorna torde där­ för, ehuru formellt examensfria skolor, i regel vara att anse som kortvariga övergångsformer till examensskolor av realskoletyp. Lärjungeantalet höst­ terminen 1948 var 2 762. Även en del av de yrkesbestämda högre folkskolorna äro övergångssta­ dier till närmast högre skoltyp, den praktiska mellanskolan. Under åren 1947—1949 ombildades 3 sådana skolor till praktiska mellanskolor. Vid en dylik omorganisation bruka dock ofta vissa linjer, särskilt hushallslinjerna, bibehållas oförändrade med ett lägre antal klasser och bilda då organisatoriskt en högre folkskola under samma ledning som den praktiska mellanskolan. Undervisningen var höstterminen 1946 avgiftsfri för lärjungar tillhörande skolområdet vid omkring två tredjedelar av de högre folkskolorna.

För de praktiska mellanskolorna gäller alltjämt i tillämpliga delar samma stadga som för de högre folkskolorna, men särskilda bestämmelser äro ut­ färdade rörande lärjungarnas intagning, flyttning och examina. Räknar man som en enda skola de praktiska mellanskolor, som ha gemen­ sam rektor och styrelse, är antalet praktiska mellanskolor för närvarande 18 med ett sammanlagt lärjungeantal av 7 103 höstterminen 1948. De äro samtliga fyraklassiga. Lärjungarna äro vanliven fördelade på handelslinjer, tekniska linjer och hushållslinjer. I Stockholm, Göteborg, Hälsingborg, Öre­ bro, Borås och Kalmar äro alla tre linjerna representerade. Vid tekniska mellanskolan i Stockholm finnes utom den vanliga maskintekniska linjen även en kemisk-teknisk, vid mellanskolan i Nacka utom handelslinje även

30 Kungl. Majrts 'proposition nr 70.

en allmän linje. Liksom på läroverkens inbyggda linjer avslutas studierna med praktisk realexamen. Lärjungarnas fördelning på olika slag av praktiska linjer framgår av följande tabell, som även innehåller uppgifter om läroverkens inbyggda linjer. Tabellen avser förhållandena höstterminen 1948 enligt uppgifter från skolöverstyrelsens statistiska avdelning.

Tab. 6. Lärjungeantalet vid de praktiska mellanskolorna och inbyggda praktiska linjer höstterminen 1948.

Praktiska Inbygggda Linje mellanskolor linjer

därav 25 på lcemisk-teknisk linje

Summa 6 927 799

Härtill kommer 176 lärjungar på allmänna linjen vid mellanskolan i Nacka.

Ämnesuppsättning och timfördelning kunna något variera, men i stort sett representera de tre huvudlinjerna tämligen väl utexperimenterade typer, som i sina huvuddrag återkomma icke blott vid de praktiska mellanskoloma utan även i realskolans inbyggda linjer. På handelslinjerna undervisas utom i realskolans läroämnen i bokföring, affärskorrespondens och annat kontorsarbete, handelslära och handelsrätt samt stenografi och maskinskrivning. Handelsräkning kan vara särskilt ämne men inlägges vid vissa skolor i ämnet matematik som särskild undervisningsgren. Varukännedom kombineras vanligen på samma sätt med geo­ grafi eller kemi. Vid en och annan skola förekommer även inköps- och försäljningsteknik. Undervisning i franska är betydligt sällsyntare än på realskolans allmänna linje. I teckningen få textning och välskrivning större utrymme än i realskolan. För de tekniska linjerna är ämnesgruppen matematik, fysik, kemi av särskild vikt. I övrigt kännetecknas linjen av de tekniskt orienterade äm­ nena maskin- och byggnadslära, ritteknik och verkstadsarbete. Mindre ämnen äro mekanik med hållfasthetslära, teknisk varukännedom och indu­ striell ekonomi. Undervisning i franska förekommer icke och undervisning i biologi endast vid en del av skolorna. På hushållslinjema upptager schemat realskolans vanliga läroämnen med särskilt höga timtal för sömnad och hushållsgöromål. Stundom ges där­ jämte mindre omfattande kurser i barnavård och hemsjukvård. Utrymmet för estetiska ämnen är vid de praktiska mellanskolorna och på läroverkens inbyggda linjer i det hela mindre än i realskolan. Undervisning

Kungl. Maj.ts proposition nr 70. 31

i gymnastik med lek och idrott är obligatorisk vid samtliga praktiska mellanskolor. Praktisk realexamen är icke mindre krävande än den allmänna realexamen. På handelslinjerna utföras praktiska examensarbeten i bokföring och stenografi och obligatoriska skriftliga prov i modersmålet, tyska och engelska, på de tekniska linjerna examensarbeten i maskin- och byggnadslära och i mekaniskt verkstadsarbete samt skriftliga prov i modersmålet, fysik och ett främmande språk, på hushållslinjerna examensarbeten i hushållsgöromål och sömnad samt skriftliga prov i samma ämnen som i den allmänna realexamen. Den i höstas utfärdade timplanen för realskolan förutsätter emellertid, att en minskning av examensprovens antal skall ske. Den muntliga examen omfattar liksom på den allmänna linjen korta för­ hör i fyra ämnen. Antalet lärjungar, som år 1948 avlade praktisk real­ examen vid dessa skolor, var 933. Kuggningsprocenten i praktisk real­ examen har vårterminerna 1944—48 legat inom gränserna 4,5—9,4 procent med omkring 0,6 procent i den muntliga examen. Lärjungarnas genomsnitts­ ålder vid examens avläggande var vårterminen 1948 17,i år. Undervisningen i de praktiska mellanskolorna är överallt avgiftsfri för lärjungar tillhörande skolområdet, men flertalet skolor upptaga måttliga avgifter av främmande lärjungar.

De privatläroverk, som arbeta med ungdom i skolpliktsåldern, skilja sig i regel icke alltför mycket från motsvarande statliga och kommunala skolor vad lärogång och klassindelning beträffar. En del av dem komplettera det offentliga skolväsendet på orter, där staten icke tillhandahåller undervis­ ning av ifrågavarande slag eller där platstillgången är otillräcklig. Andra äro internatläroverk, som bland annat mottaga utlandssvenskars barn, landsbygdsbam och barn med speciella familjeförhållanden. Ett par privat­ läroverk ha snabbare studiegång än statsläroverken och vända sig särskilt till något äldre, begåvad och ambitiös ungdom, som av olika skäl måste påskynda studierna. Man brukar särskilja tre typer av privatläroverk, nämligen högre goss- och samskolor, som ha realskolor med vanligen fyraeller femårig lärogång i kombination med gymnasium, enskilda mellanskolor, som ha fyraårig realskola, och enskilda högre flickskolor, vilka leda fram till normalskolekompetens, realexamen eller studentexamen. Bland de statsunderstödda privatskolorna befinner sig även en skola, Höglands­ skolan, som bereder möjlighet för manlig ungdom att erhålla normalskole­ kompetens. Höstterminen 1948 besöktes de under skolöverstyrelsens inseende ståen­ de privatläroverken av 2 909 lärjungar på linjer, som närmast äro att jämföra med den femåriga realskolan, 898 lärjungar på linjer, jämförliga med den fyraåriga realskolan, och 1 329 lärjungar på linjer av flickskoletyp. Kalenderåret 1948 avlade 233 lärjungar realexamen, och 161, varav 8 pojkar och 153 flickor, erhöllo normalskolekompetens.

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Terminsavgifterna skifta men kunna för fullt betalande lärjungar vara rätt avsevärda. Enligt en av 1944 års lönekommitté för privatläroverken lämnad sammanställning varierade läsåret 1947—48 terminsavgifterna vid de statsunderstödda privatläroverken mellan 20 och 300 kronor på realoch flickskolestadiet och mellan 120 och 350 kronor på gymnasialstadiet, internatavgifter oberäknade. Vid en av skolorna — Fjellstedtska skolan i Uppsala — var undervisningen avgiftsfri.

Lärjungeklientelet. De högre skolornas faktiska roll i samhällslivet framstår fylligare och påtagligare, om stadgornas allmänna bestämmelser om skolornas ändamål kompletteras med uppgifter rörande lärjungerekryteringen. Det högre skolväsendet i vårt land har länge ensidigt tillgodosett den manliga ungdomens utbildning. Härutinnan har emellertid under de senaste årtiondena en genomgripande ändring skett. Flertalet högre läroanstalter äro numera öppna för kvinnlig ungdom, och dessutom ha flickorna sin egen traditionsrika skolform i den högre kommunala eller enskilda flickskolan. 1927 års skolreform, varigenom flertalet av de allmänna läroverken öpp­ nades för flickor, var ett led i denna utveckling, men utvecklingen hade börjat betydligt tidigare och på 1920-talet redan hunnit rätt långt. Det totala antalet flickor i högre skolor för det åldersstadium, varom nu är fråga, översteg i själva verket redan vid tiden för skolreformen antalet gossar på samma stadium. Skillnaden kan endast delvis förklaras med att de speciella flickskolorna behålla sina lärjungar ett större antal år än real­ skolor och mellanskolor. Utvecklingen belyses närmare av nästa tabell, som på samma gång ger en föreställning om det högre skolväsendets snabba till­ växt. Den avser skolor, som bibringa lärjungarna ett med realskolekursen någorlunda jämförligt kunskapsmått; gymnasieklasser och fristående gym­ nasiala skolformer äro således ej medräknade, icke heller de förberedande klasserna i vissa privatskolor. På de allmänna läroverkens realskolestadium dominera alltjämt poj­ karna, ehuru icke alls i samma grad som förr; att den manliga ungdomen vid denna skolform behållit majoriteten, beror säkerligen främst på att i de större läroverksstäderna flickorna ha fritt val mellan läroverk och högre flickskola och i rätt stor utsträckning föredraga den senare skolformen. Intressant är att lägga märke till den särskilt vissa tider påfallande stora majoriteten av kvinnliga lärjungar i de praktiska skolformerna och även i de kommunala mellanskoloma. Handelslinjerna ha alltid utövat större dragningskraft på den kvinnliga ungdomen än på den manliga. Om man tidigare kunnat tala om att skolväsendet genom sin konstruk­ tion missgynnat flickorna, är detta i varje fall numera i stort sett icke fallet. Detta utesluter givetvis icke, att på en eller annan ort ojämnheter fortfarande kunna finnas. I vissa städer, där planerade flickrealskolor icke

34 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.

Till gruppen C föras även exempelvis tjänstemän vid riksbanken, post, telegraf, spårväg och sjöfart och till gruppen E bland annat pensionärer och änkor. Vid folkräkningarna brukar ytterligare en yrkesgrupp särskiljas, omfattande i husligt arbete anställda. De målsmän, som tillhöra denna grupp, äro sannolikt fåtaliga och ha i statistiken fördelats på övriga grupper. Lärjungarnas fördelning efter målsmännens yrkesgrupper framgår av följande tabell. Grupperna B (industri och hantverk) och C (handel och

Tab. 8. Målsmännens fördelning efter yrkesgrupper vid några högre skolformer.

Y r ees huv u d g r u p P

Skolform A B C D E

Antal % Antal % Antal % Antal % Antal •A Antal %

Realskolan vid högre allm.

vid fristående realskolor . . . 2118 13,7 4 743 30,6 5 233 33,8 2 565 16,6 815 5,3 15 474 100,0 Kommunala mel­ lanskolan . . . 1375 14,1 3 643 37,5 2 903 29,8 1284 13,2 524 5,4 9 729 100,0

Kommunala flick­

Summa 6 058 10,2 16 933 28,6 20 792 35,2 12115 20,5 3 229 5,5 59127 100,0

Yrkeshuvudgruppens storlek år

samfärdsel) dominerade. Den senare gruppen var procentuellt störst i real­ skolan och kommunala flickskolan, den förra i kommunala mellanskolan. I de högre allmänna läroverkens realskolor och i de kommunala flickskolor­ na var dock även gruppen D (allmän tjänst och fria yrken) starkt fram­ trädande. Gruppen A (jordbruk och skogsbruk) var, såsom man kunde vänta, bäst representerad i de fristående realskolorna och i de kommunala mellanskolorna. Man observerar, att yrkesfördelningen bland målsmännen var mycket likartad på de högre allmänna läroverkens realskolestadium och i den kommunala flickskolan och att på samma sätt yrkesfördelningen hade vissa överensstämmande drag vid de fristående realskolorna och de kommunala mellanskolorna. På tabellens sista rad återgivas de fem yrkesgruppernas relativa styrke­ förhållanden enligt 1940 års folkräkning; endast gruppen husligt arbete, som omfattade 2,9 procent av befolkningen, har vid beräkningen uteläm­

36 Kungl. Maj.ts proposition nr 70.

De anförda siffrorna få naturligtvis icke pressas. Som i åtskillig annan socialstatistik äro gränserna mellan grupperna flytande, vartill kommer, att de undersökningar, som åberopats, icke utförts vid exakt samma tid­ punkt. Viktigare är emellertid, att statistiken återgiver förhållandena så­ dana de voro före den omfattande stipendiering av skolungdom, som in­ leddes genom 1945 års riksdagsbeslut. Stipendierna åsyfta just en utjäm­ ning av studiemöjligheterna mellan land och stad och mellan mindre be­ medlade och mera bemedlade hem och ha säkerligen icke lämnat procent­ talen i tabellen orubbade. Det är likväl föga sannolikt, att de drag i lär­ jungekårernas sammansättning, som så skarpt framträdde för 10 år sedan, nu äro utplånade. Skolutredningen har icke utfört någon motsvarande undersökning av lärjungematerialet vid praktiska mellanskolor och högre folkskolor, men luckan utfylles i någon mån genom stickprov, som företagits på privat ini­ tiativ. Sålunda har fil. mag. John Andersson i Skola och samhälle för år 1945 publicerat en undersökning rörande den sociala grupperingen av lär­ jungarna i första klassen av de högre läroanstalterna i Malmö höstterminen 1944. Vid sorteringen ha samma normer följts som vid bearbetningen av skolutredningens material. Det visade sig, att av de 210 lärjungarna i den praktiska mellanskolan icke mindre än 75 procent tillhörde socialgrupp III. Handelsmellanskolan i Stockholm uppger motsvarande tal till nära 77 pro­ cent för de 361 lärjungarna i dess Eriksdalsavdelning. Tekniska mellan­ skolan i Stockholm räknar med ett procenttal av omkring 70. Skulle dessa siffror bekräfta sig vid mera ingående undersökningar, ha tydligen de prak­ tiska mellanskoloma en helt annan social struktur än övriga högre skolor. Den tredje socialgruppen skulle till och med vara överrepresenterad inom denna skoltyp. En mera detaljerad analys av de förhållanden, som bestämma barnens övergång till högre skolor, har utförts av docenten Gunnar Boalt i hans år 1947 ventilerade doktorsavhandling. Hans material utgöres av de 4 895 lärjungar, som vårterminen 1936 lämnade grundskolans fjärde klass i Stockholm; vid den statistiska bearbetningen ha dock 93 barn, som till­ hörde hjälpklass, uteslutits. Författaren uttrycker sambandet mellan en viss faktor, exempelvis familjens årsinkomst, och barnens övergång till högre skola med hjälp av en lämpligt vald korrelationskoefficient, vars värden falla mellan —1 och -j-1. Värdet noll betyder, att intet samband finnes; ett positivt värde, att de undersökta förhållandena mer eller mindre följas åt; och ett negativt, att de gå i motsatt riktning. Sambandet är star­ kare, ju mer korrelationskoefficientens talvärde närmar sig 1. Det finnes ett stort antal statistiskt tillgängliga förhållanden, som visa mer eller mindre utpräglad samvariation med rekryteringen av de högre skolorna. Boalt finner exempelvis, att korrelationen mellan föräldrarnas socialgrupp och barnens övergång till högre skola mätes genom den starkt positiva

Kungl. Maj:ts proposition nr 70. 37 korrelationskoefficienten +0,77. Tages familjens hyra till utgångspunkt i stället för dess socialgrupp, erhålles en korrelation av samma storleksord­ ning, mätt genom korrelationskoefficienten +0,71. Utgår man från famil­ jens inkomst, erhålles den något lägre korrelationskoefficienten +0,60 o. s. v. De tre talen äro emellertid icke oberoende av varandra, eftersom hög socialgrupp, hög hyra och hög inkomst av naturliga skäl i det stora hela följas åt. Boalt gör emellertid ett försök att skilja inverkan av olika faktorer genom att, så gott sig göra låter, beräkna, huru korrelationen skulle utfalla, om endast en faktor varierade och de övriga vore konstanta. För de lärjungar, som nämnda år tillhörde folkskolans fjärde klass, beräk­ nar han exempelvis korrelationen mellan föräldrarnas socialgrupp och bar­ nens övergång till högre skolor vid jämställdhet i fråga om inkomst, betygssumma och åtskilliga andra inverkande faktorer. Efter en sådan isole­ ring av de inverkande faktorerna finner han för

korr.-koeff.

Av olika skäl måste de siffermässiga resultaten tagas med försiktighet. De tyda dock ganska bestämt på att vid avgörandet om barnens fortsatta studier föräldrarnas sociala ställning spelar minst lika stor roll som barnens betygsresultat i folkskolan, medan inkomstens storlek — givetvis inom de gränser, som i praktiken förekomma för vederbörande socialklass — är av mera underordnad betydelse. Det som här uttryckes i siffror är i grunden samma sak, som den mer litterärt lagda skolutredningen uttalar med orden: »Vad som för snörmakare Lekholm ter sig som en originell idé är för en fattig prästänka i samma stad en självklar plikt mot barnen». (I s. 97.) De geografiska förhållandenas inverkan på lärjungerekryteringen bely­ ses av ett av 19J/J års skolutredning hösten 1941 insamlat material, varur några siffror återgivas i tabell 10. Tabellen ger klart uttryck åt disproportionen mellan studiemöjligheterna för tätorternas och den egentliga landsbygdens ungdom. De lärjungar, som voro bosatta högst 5 km från skolan, voro i stark majoritet, och av landsbygdslärjungarna bodde de flesta icke längre bort från skolan, än att de dagligen kunde resa mellan hemmet och skolan. Inackorderingen i skolstädema, som en gång var ett mycket framträdande drag vid våra lärdomsskolor, har tack vare de förbättrade kommunikationerna och det ökade antalet läroverk numera en ganska blygsam omfattning. Enligt skolutred­ ningens material voro blott 6,6 procent av lärjungarna i realskolan och läro­ anstalter av realskoletyp och endast 4,3 procent av lärjungarna i de kom­ munala flickskolorna inackorderade. Jag vill dock betona, att även detta

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70. 39

Tab. 11. Intelligenskvoter för vissa grupper av manlig ungdom enligt mätningar vid inskrivningsförrättningama år 1945.

Översta Medel­ Nedersta Utbildningsnivå decilen talet decilen

Anm. Mera detaljerade redogörelser på grundval av senare mätningar i Husens bok »Begåv­ ning och miljö», Sthlm 1948.

sier och högskolor, ligger den., som man kan vänta, i genomsnitt högre än för de i tabellen medtagna grupperna. Inom folkskolegruppen finnes utan tvivel, trots de lägre genomsnitts­ talen, ett icke obetydligt antal påfallande goda begåvningar — Husén näm­ ner bland annat, att inom den allra bästa procenten av årsklassen 20 per­ soner (av 440) endast hade folkskola. De relativt höga genomsnittliga in­ telligenskvoterna för den grupp, som avlagt realexamen, äro säkerligen i främsta rummet resultatet av en sållningsprocedur, som påbörjas redan vid övergången till realskolan och fortsätter skolan igenom. Tabellens siffror kunna naturligtvis även ha påverkats av oundvikliga brister i försöksmetodiken — från fackmannahåll har framhållits, att det torde vara praktiskt taget omöjligt att konstruera test, som mäta den rena naturbegåvningen alldeles oberoende av miljöinflytandena. Husén anser också själv, att test­ ningen sannolikt i någon mån favoriserat personer med längre skolutbild­ ning. Slutligen må kraftigt betonas, att framgången i studierna i de indi­ viduella fallen icke bestämmes blott av intelligensen utan även av indivi­ dens ambition, uthållighet och koncentrationsförmåga och av de miljö­ betingelser, under vilka han arbetar. Siffrorna i tabellen torde dock vara användbara som en orientering rörande de grövsta dragen av intelligens­ fördelningen inom de olika ungdomsgrupperna. Ett av undersökningsresultaten synes vara värt särskilt beaktande i före­ varande sammanhang. Den nedre decilen för realskolegruppen ligger i Husens material så högt som vid intelligenskvoten 107, vilket innebär, att högst en tiondel av de unga män, som avlagt realexamen, gått i land med detta företag med en intelligenskvot av 107 eller därunder. En pojke med intelligenskvoten 100, vilket är genomsnittstalet inom ett osållat folk­ material, har, om detta är sant, mycket små utsikter att nå fram ens till den första läroverksexamen. Den del av totalbefolkningen, som har en intelligenskvot överstigande 107, är enligt Husén 33 procent, och man torde därför med en viss rätt kunna säga, att realskolan, såsom den nu arbetar, är konstruerad endast för den i begåvningshänseende bästa tredjedelen av vårt folk. Därmed över­

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

ensstämmer ock den karaktäristik, som 1940 års skolutredning ger av real­ skolan. »Den riktar sig», säger skolutredningen, »till ett klientel med tyd­ lig studiebegåvning och alltså med förmåga att inhämta dess i snabbare tempo meddelade och mera omfattande teoretiska kunskapsinnehåll. Ele­ ver, som komma in i realskolan utan att äga tillräckliga studieförutsätt­ ningar, få finna sig i att icke kunna gå vidare till skolformens slutmål.» (IV: 3 s. 37.) Härtill vill jag för ögonblicket blott anmärka, att en kvantitativ ökning av den nuvarande realskoleorganisationen med bibehållande av dess hit­ tillsvarande krav på lärjungarna tydligen icke kan vara lösningen till det långt mera omfattande folkbildningsproblem, som uppstått genom en inom alla folklager i vår tid alltmer framträdande strävan efter förbättrad kunskapsutrustning vid starten i livet.

Det högre skolväsendets expansion. Utvecklingstendenserna inom det högre skolväsendet framträda tydli­ gast, om man tar sikte på första klassen av vederbörande skolformer i stäl­ let för på hela lärjungestocken. Vid jämförelser mellan skolformerna und­ går man då de felkällor, som ligga i att lärogången vid olika skolor om­ fattar olika antal klasser och att de äldre lärjungarna träffat sitt val av skola under förhållanden, som måhända redan mer eller mindre ändrats. Tabell 12 ger en översikt av lärjungeantalet i första klassen av de högre skolorna under tiden från och med 1931, då övergången till den nuvarande läroverksorganisationen överallt var påbörjad, till och med höstterminen 1948. Under rubriken »skolor med anknytning till folkskolans klass 6» äro införda även de skolor med anknytning till klass 7, som tidvis förefunnits. Till »kortare skolformer» ha räknats alla högre folkskolor, som icke för­ bereda för realexamen. Dessa voro höstterminen 1948 uteslutande tvåeller treåriga, men tidigare ha bland dem förekommit även skolor med fyra­ åriga linjer, som numera äro omorganiserade till praktiska mellanskolor. Materialet för tabellen har till största delen erhållits från skolöverstyrel­ sens statistiska avdelning; endast skolor under överstyrelsens inseende äro medtagna. Realskolan — särskilt den fyraåriga — företer en oavbruten och under senare år påskyndad utveckling. I skolor av realskoletyp undervisades höstterminen 1948 icke mindre än 21 157 av de 27 912 nybörjarna i de högre skolorna. Flickskolan visade tillbakagång under de första åren efter det de allmänna läroverken öppnats för flickor, men stabiliserade sig snart nog och har under senare år gått framåt i ungefär samma takt som övriga skolformer. De praktiska mellanskolornas ökning i lärjungeantal beror, såsom redan anmärkts, delvis på omorganisation av yrkesbestämda högre folkskolor. Handelslinjerna ha ett betydande försprång inom skolformen, men man observerar, att de tekniska linjerna och hushållslinjerna relativt

Kungl. Maj.ts proposition nr 70.

ekonomi har förmått hejda stegringen. Krigsperioden^ avtecknar sig i kur­ van blott som en obetydlig undervariation; redan år 1944 är lärjunge­ tillströmningen åter normal som ett tecken på att optimismen om fram­ tiden återvänt. I övrigt bär denna kurva inga spår av konjunkturernas växlingar. Barnens inträde i den högre skolan bestämmes tydligen av myc­ ket djupt liggande sociala faktorer. De yttre förhållanden, som i många enskilda fall naturligtvis är helt avgörande, påverkar överraskande litet den massföreteelse, som avspeglas i den lugnt stigande kurvan.» (S. 50 51.)

En liknande jämn stegring visa de skolformer, som mottaga nybörjare vid den högre anknytningspunkten. Det betyder därvidlag föga, om man medräknar eller utelämnar lärjungarna i de kortare skolformer, som syfta till ett något lägre kunskapsmått än realskolan. Utelämnas de, finner man för skolorna med den högre anknytningen en stegring från 5,2 till 17,8 procent av årskullen på de 17 år tabellen avser. Hela övergången till högre skolor hade enligt tabellen höstterminen 1948 stigit till 30,9 procent eller, om de kortare skolformerna medräknas, till 31,7 procent. Vid en mycket noggrann beräkning borde man å ena sidan rensa lärjungestatistiken från eventuella kvarsittare, vilka ju lämnat grund­ skolan redan föregående år, och å andra sidan beakta, att de kvarlevande av årskullen med 6 ä 7 procent understiga årskullens ursprungliga storlek. Dessa korrektioner kompensera emellertid varandra till god del och kunna i förevarande sammanhang undvaras. Tillströmningen till de högre skolorna har på sistone årligen stigit med omkring 1,5 procent av årskullen. Huru länge stegringen skulle kunna fortgå, om de nuvarande skolorganisatoriska förhållandena bibehölles oför­ ändrade, och huru långt den skulle föra, är givetvis omöjligt att förutsäga. Det är dock under alla omständigheter värt att observera, att tillskotten till de högre skolorna hittills icke visat någon tendens att stagnera utan^ tvärtom med åren allt raskare gått i höjden. En sadan utveckling förut­ sätter givetvis en höjd levnadsstandard, men den är otvivelaktigt dessutom ett vittnesbörd om en allt allmännare uppskattning av skolarbetet som grund för verksamheten i livet.

f. Sammanfattning.

Den översikt av skolväsendets nuvarande tillstånd, som i det föregående lämnats, ger onekligen ett starkt intryck av skolväsendets livskraft och snabba utveckling hän mot ökad effektivitet. De flyttande skolorna, som en gång voro folkundervisningens stora bekymmer, äro nu i praktiken utmönstrade ur vårt skolsystem, och övriga undantagsformer bestrida på sin höjd undervisningen för 2 procent av barnen i skolåldern. Över 85 pro­ cent få numera undervisning i våra bästa skoltyper — A- och Bl-formerna och specialklasser av olika slag — procenten blir till och med högre, om

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

man inräknar dem som övergått till högre skolor. Fortsättningsskolorna ha i allt större utsträckning arbetat sig fram till den yrkesbestämda form, i vilken de bäst göra sin tjänst. Samtidigt har skoltiden förlängts. Det sjunde skolåret har kunnat lycko­ samt genomföras, och läsarets längd har allmänt ökats några veckor. In­ emot tredjedelen av varje arskull söker nu i högre skolor en utvidgad teo­ retisk eller praktisk allmänbildning. Av folkskolans lärjungar tillhöra sjätte­ delen skoldistrikt, som redan pa eget initiativ genomfört åttaårig skolplikt. Genom denna utveckling ha de förefintliga organisatoriska möjligheterna allt fullständigare utnyttjats. Den fortsatta utvecklingen pekar emellertid, så vitt jag kan se, utöver det nuvarande skolväsendets ram. Vi ställas genom utvecklingens egen gång inför nödvändigheten att söka de organisatoriska formerna för en ny fas i var folkundervisnings historia. Innan jag övergår till att granska de förslag, som därutinnan framställts, vill jag blott dröja något vid den diskussion om skolans och uppfostrans mål, som förts under det senaste årtiondets utredningsarbete.

2. Skolans mål.

I debatten om de ungas fostran flyttas frontlinjerna fram och tillbaka alltefter tidevarvets uppfattning av människan, kulturen och samhället. I vår tid och i vår kulturkrets gälla meningsbrytningarna kanske mindre uppfostrans mål än avvägningen mellan dess deluppgifter. Ofta kan dis­ kussionen i dessa frågor följas långt tillbaka i tiden. Gamla problemställ­ ningar återkomma, när man tangerar frågor om karaktärsfostran och kunskapsmeddelelse, om allmänbildning och praktisk nytta och om betoningen av uppfostrans individuella och sociala inslag. Men de få ständigt nytt detaljinnehåll; det är fråga om avvägningar, som icke kunna företagas en gång för alla utan måste göras om och om igen, för att skolan skall kunna bäst tjäna sin tid. Det är ganska naturligt, att de stora kriserna i historien utlösa en sär­ skilt In lig pedagogisk diskussion. Det första världskrigets erfarenheter och sociala följdföreteelser gåvo riktning åt 1920-talets pedagogiska reform­ diskussioner och praktiska skolreformer, och det ser ut, som om det andra världskrigets omvälvningar åter skulle framtvinga en kritisk granskning av de vedertagna uppfostringsnormerna och i vissa länder bliva utgångs­ punkten för verkligt genomgripande omgestaltningar av det offentliga skol­ väsendet. Medan kriget pågick, gällde diskussionen främst vad skolan kunde uträtta för att skapa de karaktärer nationen behövde i nödens stund, efter kriget frågar man sig med icke mindre rätt vad som från skolans sida kan göras för att förebygga mänsklighetens stora olyckor och i framtiden trygga ett demokratiskt samhällsliv.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70. 45

a. Karaktärsfostran och kunskapsmeddelelse.

1940 års skolutredning tillsattes i världskrigets andra år. Direktiven åter­ speglade det allmänna tidsläget: »Vi se mot en framtid, som kan för oss medföra svåra prövningar, och självbevarelsedriften bjuder oss att med tjänliga medel stärka vår motståndskraft och våra möjligheter att som självständig nation möta de påfrestningar, som kunna komma. Vi måste redan nu oaktat alla dagens bekymmer inrikta oss på att tillvarataga och utveckla vårt folks andliga resurser. Det är till dessa vi främst måste lita för framtiden. Och då ligger det närmast till hands att förbättra ungdomens andliga och fysiska fostran och utbildning genom att främja undervisnings­ väsendet.» Starkt understryker departementschefen sin åsikt, att det där­ vid främst kommer an på karaktärsfostran. »Som allmän princip för utredningsarbetet bör fasthållas, att skolans yttersta mål måste vara icke kunskapsmeddelelse utan fostran i ordets vidaste och djupaste mening. Skolans uppgift är att harmoniskt utveckla ungdomens anlag ej blott intellektuellt utan även fysiskt och moraliskt. Vår tid kräver en fysiskt vältränad ungdom, som kan ta upp tävlan med sina jämnåriga inom andra folk, men den behöver också en ungdom, som med lugnt omdöme förenar raskhet i beslut och handling. De unga måste fostras till sanningskärlek och självständighet, till fasthet i karaktären, till självdisciplin och social ansvarskänsla, till en medveten och offervillig samhällsanda, till trohet mot vårt folks traditioner och andliga arv. Sär­ skilda möjligheter till moralisk fostran erbjuder undervisningen i kristen domskunskap men även i sådana ämnen som modersmålet och historia samt det gemensamma aktiva arbetet i och utanför skolan. Skolans hela verksamhet — både studiearbete samt gymnastik, lek och idrott — bör stäl­ las i karaktärsutvecklingens tjänst. Dess slutmål är icke att göra sina lär­ jungar till mångkunniga lärda i smått utan till rådiga och handlingsdugliga människor.» I sitt inledande betänkande, »Skolan i samhällets tjänst» (SOU 1944: 20) erinrar 19^0 års skolutredning först om en anmärkning, som av 1918 års skolkommission riktats mot arbetet i våra skolor: »En gammal, ofta upprepad erinran mot vår svenska skola är, att dess undervisning är allt för intellektualistisk, att den ensidigt odlar förståndslivet på bekostnad av vilje- och känslolivet och med undanskjutande av praktiskt arbete och fysisk fostran. Skolkommissionen framhåller sålunda, att undervisningsmetoder, som ensidigt ta lärjungarnas förståndsverksamhet i anspråk, leda till försummande av karaktärsdaning och djupare personlighetsfostran. Särskilt betonar skolkommissionen, att de från skolorna utgående lärjungarna vid fortsatta studier liksom i arbetslivet visa sig sakna förmåga av självständigt arbete, stå mer eller mindre handfallna inför mötande uppgifter och oförmögna att reda sig på egen hand.» (Is. 51.) Skolutredningen framhåller nu vikten av att undervisningen icke alltför mycket isolerar sig i rent intellektuella frågeställningar. Vad lärjungarna få ut av undervisningen beror i högsta grad av i vad mån det lyckas för läraren att känslomässigt binda dem vid det gemensamma arbetet. Under­

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

visningen måste alltid sträva efter att levandegöra sitt innehåll i deras medvetande, skolan måste leta sig fram till arbetsmetoder, som ge de unga vilja och förmåga att självständigt tänka över den vunna kunskapen, lust att utvidga denna och förutsättningar att på egen hand skaffa sig den kunskap, som kan befinnas erforderlig. Den mest maktpåliggande men också svåraste uppgiften är dock personlighetsfostran i vidare bemärkelse. Det rör sig därvidlag icke om att införa ett nytt ämne i skolarbetet utan snarare om att låta allt skolarbete genom­ trängas av medvetandet om denna högsta och viktigaste uppgift.

»Kristendomens grundsanningar, bilderna ur kyrkans liv, våra skalders och tänkares verk, historiens och särskilt vårt eget folks stora gestalter, allt detta skall icke endast inhämtas som kunskap, som vetande, det skall forma föreställningslivet i dess helhet, genomglödga det med intresse och fylla det med den känslans spänning, som kan utlösa vilja och handling. De naturvetenskapliga ämnena med sina laborationer och med den själv­ verksamhet, som i både folkskolor och läroverk är förbunden med studiet av dessa ämnen, ha särskilda förutsättningar att fostra lärjungarna till ett exakt arbetssätt, till noggrann iakttagelse och till ansvar för iakttagelsernas riktighet. De kunna ge rika impulser i olika riktningar och leda de ungas ofta konturlösa planer in på arbetsuppgifter, som just på grund av det ideella intresset kunna fattas som livsuppgifter. Det råder heller intet tvi­ vel om att exempelvis en åskådlig och levande undervisning om vårt jord­ bruk, dess.förutsättningar, dess arbetsformer och uppgifter, dess betydelse för folket i dess helhet, kan bidraga till att ge ny inriktning åt ungdomens' intressen och även åt dess yrkesval.» (I s. 54.)

Väckandet av den nationella samhörighetskänslan bör vara en av under­ visningens centrala uppgifter: »Vad som nu med allmän enighet begäres av svensk skola, det är att den skall lära den uppväxande ungdomen vad det innebär att vara svensk, medborgare i ett fritt land, medarbetare i ett folkstyrt samhälle, med­ ansvarig för sitt folks framtid. I olika ämnen, kristendom, modersmålet, historia, geografi skall undervisningen sammanstråla mot detta mål och göra den unge medveten om det nationella arvet och om de förmåner och förpliktelser det medför. Det rör sig främst om en kunskap, men detta vetande måste få fäste i känslolivet och ge riktning åt viljelivet. Endast en sådan bildning kan göra den unge oemottaglig gentemot påträngande propaganda och villig till de uppoffringar, som kunna komma att utkrävas.» (I s. 49.)

Det främsta målet för den etiska fostran måste vara att hos de unga skapa ett levande och starkt rättsmedvetande, respekt för människovärdet, ansvarskänsla inför det kulturarv, de äro kallade att förvalta. Den svenska skolan har varit och är djupt medveten om sitt ansvar för denna sida av lärjungarnas fostran och om sin plikt att för dem levandegöra de värden, som för vårt folks, vårt rättssamhälles och vår kristna kulturs bestånd och utveckling äro väsentliga. Men i fråga om vilka medel som bäst kunna tjäna målet har den i viss mån stått osäker.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70. 47

»Den abstrakt moraliserande undervisning, som tidigare betraktades såsom ett nödvändigt medel för lärjungarnas etiska fostran, har numera på goda grunder mer och mer fått vika för en konkret, exemplifierande undervisningsmetod. Denna undervisning måste emellertid utformas så, att de etiska momenten klart komma till sin rätt. Barnens spontana känslooch viljereaktioner inför det erbjudna lärostoffet måste utnyttjas, de böra ledas till ett personligt ståndpunktstagande i etiska spörsmål, och i deras känsloliv bör skapas en gynnsam resonans för de etiska normer, som utgestaltas ur detta stoff. Jämte kristendomsämnet erbjuda alla de ämnen, som röra sig om mänskliga förhållanden och om naturens liv, rika tillfällen till undervisning av denna art, tillfällen, som skolan säkerligen icke alltid tillräckligt utnyttjar. Av vikt är också, att de givna impulserna icke plan­ löst lämnas att förklinga ur lärjungarnas medvetande utan att de sammanarbetas för att åskådliggöra ett enhetligt system av etiska grundsatser. Sådana grundsatser kunna otvivelaktigt utöva en djupgående verkan på individens livssyn. . På mognare åldersstadier böra lärjungarnas vaknande intresse för etiska problemställningar — även sådana, som icke sta i samband med skol­ arbetet — och deras medvetna sökande efter livsideal tagas i den etiska fostrans tjänst. Diskussioner, där lärjungarnas egna synpunkter sakligt och hänsynsfullt prövas och värderas, studieformer, som tillata koncentra­ tion och fördjupning av arbetet, bli här betydelsefulla medel för etisk fost­ ran; tid och tillfälle att utnyttja dessa medel borde i högre grad än nu sker beredas skolan i alla dess former.» (I s. 57—58.) Personlighetens fulla utveckling förutsätter dock även en estetisk fost­ ran med syfte att lära de unga att efter måttet av sin förmåga uppfatta och njuta av det sköna i olika former: litteratur, sång och musik, skön konst, natur. Skolutredningen ser i denna bildningsgren ett nära komple­ ment till skolans etiska fostran: »Den estetiska fostran är även ur etisk synpunkt betydelsefullare än man i allmänhet synes föreställa sig. Den syftar icke blott till att roa och förströ. Rätt allmänt klagas över en påfallande och utbredd brist på ideella intressen inom alla åldrar och alla samhällslager, och särskilt klandras den nutida ungdomens tomma, tarvliga och ibland även råa nöjesliv. Åtskilliga botemedel föreslås, negativa och jämväl positiva. Med förbud yinnes dock här föga, mot ett ytligt, mindervärdigt och direkt förråande nöjesliv måste sättas bättre sysselsättningar, ädlare nöjen,, delaktighet i ett förfinat kul­ turliv. Det hjälper icke att skaffa sammanträdeslokaler och ställa biblio­ tekens, filmens och radions resurser till förfogande, om icke tillika skapas intresse för böcker, smak för konst, sinne för musikalisk njutning. För­ mågan att läsa och se, höra och känna är hos flertalet människor knappast stark nog att utveckla sig av egen drift, den måste väckas, övas, förädlas och därmed sättas i stånd att befordra och berika det inre livet.» (I s. 60.)

Ej mindre viktig för de ungas utveckling är den fysiska fostran skolan har att ge. Idrotten omfattas med det livligaste intresse av skolungdomen; utan detta tidigt grundlagda idrottsintresse hade den nutida ungdomens ofta påtalade tomma nöjesliv helt visst varit ännu tommare. Särskilt er­ bjuder arbetet inom lärjungarnas idrottsföreningar gynnsamma möjlig­

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

heter att utveckla initiativ, organisationsförmåga och ledaregenskaper, egenskaper, som eljest icke alltid komma till sin rätt i skolan. Inom idrot­ ten framhäves starkt betydelsen av den enskilda prestationen, med allt vad den kan innebära av seg, målmedveten träning och hård segervilja. Men idrotten visar även genom sina lagtävlingar, vad kamratanda, sam­ manhållning, lojalt samarbete och rent spel kan betyda, och detta värde bör i vår tid med särskild kraft understrykas både inom och utom skolan. Tillräcklig tid för fysisk fostran har dock icke anslagits vid alla skolformer:

»Såväl de statliga som de kommunala skolorna för yrkesundervisning sakna i regel obligatorisk undervisning i gymnastik med lek och idrott. Detta är särskilt beklagligt därför, att ungdomarna, när de lämna folk­ skolan och därmed även dess idrottsliv, äro för unga för att vinna inträde i någon av de stora idrottsföreningarna och därför ej alltid vidmakthålla sitt intresse för idrott och friluftsliv, ännu mindre själva utöva idrott. Vik­ ten av att de ideella strävandena uppehålla kontakten med ungdomarna och ena dem kring gemensamma intressen i den betydelsefulla skarven mellan folkskolan och inträdet i arbetslivet har betonats ej blott ur idrot­ tens utan även ur den allmänna ungdomsvårdens synpunkt och förtjänar ... allvarligt beaktande. Liksom man av skolan begär, att den skall grund­ lägga lust att på egen hand fullfölja studier och intellektuella intressen, måste man även önska, att eleverna efter skoltiden bevara sitt intresse för ett sunt idrottsliv.----------- Gymnastik med lek och idrott har ... såsom skolämne, direkt och in­ direkt, en betydelse såsom fostran för livet, som väl motiverar, att dess möjligheter omsorgsfullt tillvaratagas inom skolorganisationen.» (I s. 62 o. 64.)

19^6 års skolkorn mission skärper kritiken mot den nuvarande skolans arbete. Redan i dess frågeteknik ser kommissionen en återhållande kraft.

»Den förhärskande metoden, åtminstone i de s. k. kunskapsämnena, torde fortfarande vara den med klassundervisningen sammanhängande 'frågor och svar’-metoden: läraren frågar och eleven svarar. Om denna metod används i måttlig omfattning och i sådana fall, där den motiveras av lärostoffets natur, har den en uppgift att fylla. Hittills har den emeller­ tid varit tämligen allenarådande i svenska skolor, och det är på denna punkt en radikal ändring är önskvärd. Då denna metod förutsätter, att det är läraren, som dirigerar lärjungarnas aktivitet, blir denna — lärjung­ arnas — aktivitet i bästa fall endast halv. Metoden är ägnad att framskapa osjälvständighet, auktoritetstro, passivitet, i värsta fall leda vid skola och arbete överhuvud. Den ger föga möjlighet till initiativ från lär­ jungarnas sida, och den har föga utrymme för samarbete mellan lär­ jungarna. Den befordrar inte lusten till fortsatt studiearbete på egen hand. Till sin inre syftning är metoden auktoritär. Inom svenskt skolväsen finns tendenser till orientering bort från en undervisning av denna typ.----------- Denna utveckling bör av samhället systematiskt understödjas.» (S. 5.)

Skolarbetet bör organiseras så, att lärjungen från första början kommer på god fot med sitt arbete. En av skolans viktigaste uppgifter är att skapa arbetsglädje. Om skolan alltifrån början förstår att låta lärjungen genom

Kungl. Maj:ts proposition nr 70. 49

arbete övervinna svårigheter, som äro avpassade efter hans ålder och hans personliga förutsättningar, har den därigenom givit sitt viktigaste bidrag till hans personlighetsfostran. Han har lärt sig aktning för ansträngningen och för det systematiska, planerande arbetet, fått erfara glädjen över att tränga framåt, fått självförtroende och intresse för att gå vidare. »Verkligt studieintresse kan svårligen vinnas, så länge klassundervis­ ningen med läxläsning och förhör i form av frågor och svar dominerar. Lära­ rens handledning, övervakning och kontroll av elevernas arbete är nöd­ vändiga men bör framför allt inriktas på att ge eleverna riktig studieteknik och riktiga studievanor.------------ Förmågan att studera oberoende av ständig ledning och utan onödiga frågor bör så småningom upparbetas. Därvid bör uppmärksammas, att det inte bara gäller att referera och lära in: viktigare är att eleverna får en självständig inställning till kunskaps­ stoffet, att de på egen hand söker sig fram till svaren på frågorna hur och varjör, att de frigörs från auktoritetsinställningen till läroböckerna och det tryckta ordet, att de bringas till insikt om att en sak kan bedömas från olika utgångspunkter.----------- En av skolans viktigaste uppgifter är alltså att lära eleverna arbeta, självständigt och metodiskt. Därvid spelar själva studietekniken en viktig roll. Eleverna bör få lära sig att samla fakta och material ur tabeller, dia­ gram, kartor, register, kataloger, uppslagsböcker, facklitteratur, tidningar och tidskrifter, att hitta till och i bibliotek, utnyttja dessas kataloger och rekvirera böcker, att hitta i böcker, att utnyttja museer och utställningar, föreläsningar och föreningsverksamhet, film och radio som kunskapskällor, att lära sig lyssna, att därvid föra anteckningar, att deltaga i studiecirkel­ arbete — men samtidigt att sovra och bedöma ursprung och värde hos det sålunda insamlade kunskapsmaterialet. Ytterst har denna verksamhet ett tredubbelt syfte: att ge eleverna sammanhängande, personligt tillägnade kunskaper, att ge dem studiefärdighet och intresse för fortsatta studier samt att hos dem grundlägga aktning för sanningskravet och för mot­ sägelselös sanning och objektivitet.» (S. 26—27.)

Ett viktigt led i personlighetsdaningen är den fostran skolan kan ge i fråga om inställningen till livsåskådningsproblemen. Skolans primära upp­ gift bör härvidlag vara att ge lärjungarna saklig upplysning om livsåskåd­ ningarnas innehåll och syftning, om deras uppkomst och utveckling, om deras förhållande till verkligheten och uppfattning av denna. Men kun­ skapen bör ges på sådant sätt, att lärjungarna få ögonen öppnade för frågeställningarnas djupa allvar och betydelse för dem själva. En sådan uppgift har bland annat skolans religionsundervisning att fylla.

»Lärjungarna bör genom kristendomsundervisningen få kännedom om kristendomens uppkomst, innehåll och utveckling, dess källskrifter, person­ ligheter och betydelse, särskilt på högstadiet bör de få tillfälle att genom diskussioner fördjupa sin uppfattning, de bör få del av de tankesvårigheter, som varje livsåskådning måste brottas med, och de bör få en levande upp­ fattning av att en ständig utveckling försiggår också på religionens och livsåskådningens område. I överensstämmelse med tankegångarna i det avsnitt av 1919 års undervisningsplan för folkskolan, där kristendoms-

4 -— Biliang till riksdagens protokoll 1000. 1 samt Nr 70.

50 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.

undervisningen behandlas, hävdar kommissionen, att skolans uppgift inte kan vara att påverka eleverna till ett ställningstagande för den ena eller andra livsåskådningen. Däremot måste undervisningen, om den vill vara objektiv, låta kristendomens innehåll komma fullt till sin rätt.» (S. 38.)

Kristendomsämnet bör mer än de flesta andra ämnen kunna vara in­ strument för personlighetsdaningen, framhåller kommissionen. Undervis­ ningen i detta ämne bör ge eleverna möjlighet att på grund av sakliga upp­ lysningar och gedigen kunskap om religionens värld, på grund av insikt om frågornas allvar och livsavgörande betydelse och på grund av egna erfaren­ heter och egen läggning bygga upp en personlig livsåskådning. För den estetiska skolningen är redan den yttre omgivningen i skolan av betydelse: skolbyggnadens stil, som gärna bör ansluta till den omgivande naturen och anknyta till landskapets bästa traditioner, en välvårdad skol­ plan med träd och blommor, i vars skötsel lärjungarna deltaga, vackra lokaler, helst prydda med god konst. Om skolans ledning förstår att ge de gemensamma samlingsstunderna och högtidligheterna den rätta estetiska inramningen och att ge dem en konstnärligt fullödig prägel, har mycket vunnits. Men även den dagliga undervisningen har i en lång rad ämnen möjligheter att väcka sinnet för konstnärliga kvaliteter och låta lärjung­ arna få utlopp för skapardrift, känsla och fantasi. »I modersmålet bör litteraturläsningen läggas så, att eleverna från bör­ jan lär sig uppskatta diktens skönhetsvärden och så småningom vänjer sig att välja god litteratur framför dålig. Nödvändigt torde därvid vara att i högre grad än nu låta eleverna syssla med modem litteratur, som de lättare kan få personlig anknytning till. Teckningsundervisningen bör mer än nu uppmärksamma vikten att se god konst. Sång och musik har sin givna upp­ gift att skola sinnet för god musikunderhållning och förståelse av den stora tonkonsten och av folkmusikens skönhet. Undervisningen i geografi och biologi bör mer än nu kunna fostra eleverna till förståelse för naturens och bebyggelsens skönhets värden. För alla dessa ämnen bör elevernas fritid i högre grad än nu kunna tas i anspråk på så sätt, att eleverna stimuleras till frivilligt inträngande i skönhetens värld.» (S. 31.)

Icke minst när det gäller heminredningen är ungdomens sinne för de enkla linjernas skönhet, för kvalitet och ändamålsenlighet ofta föga ut­ vecklat. Kommissionen ifrågasätter, huruvida icke framför allt tecknings­ undervisningen kunde nyinriktas till att uppodla smakomdömet i fråga om möbler, inventarier, prydnadssaker, färger och linjer i ett hem. Sam­ arbete mellan teckning och slöjd vore härvidlag naturligt. Utöver den egentliga skolundervisningen bör skolan bereda lärjungarna tillfälle att besöka museer och konstutställningar, konstnärligt värdefulla teater- och filmföreställningar, konserter och uppläsningar. Radions och skolfilmens möjligheter böra utnyttjas. Slutligen kan lärjungarnas för­ eningsliv få mycket stor betydelse för medlemmarnas estetiska fostran.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70. 51

Ur allmän uppfostringssynpunkt tillerkänner kommissionen även de praktiska ämnena ett stort värde. »De kan skänka värdefulla praktiska färdigheter, som envar har behov av i det dagliga livet, de utgör en betydelsefull motvikt till de intellektuella sysselsättningar, som upptar en stor del av skolans arbetsdag, de ger möj­ lighet till aktivitet och arbetsglädje för de lärjungar, som eljest har små förutsättningar för skolarbete, de uppodlar formsinne och organisations­ förmåga, de möjliggör prövning av lärjungarnas anlag, de lägger grunden för många slag av yrkesutbildning, de bidrar till skapandet av hemkultur.» (S. 32.) &Sdtl Dessa ämnen förtjäna, framhåller kommissionen, en starkare ställning i skolan än nu och ett fastare sammanfogande med det allmänna stoff skolan arbetar med. Slutligen berör kommissionen i korthet den fysiska fostrans ämnen: gym­ nastik, idrott och friluftsliv. Kommissionen betonar betydelsen för folk­ hälsan av en riktig inställning till dessa ämnen och erinrar om den vik­ tiga roll de spela under uppväxttiden genom att medverka till en harmonisk kroppslig utveckling och till behärskning av kroppen. Dessa ämnens fost­ rande och karaktärsdanande uppgift är allmänt erkänd. Skolan bör till­ varataga ungdomens oerhörda idrottsintresse och utveckla det, så att lär­ jungarna livet igenom behålla kärleken till kroppsrörelse och friluftsliv. Det är lätt att påvisa vissa karakteristiska olikheter mellan skolutred­ ningens och skolkommissionens synpunkter på de frågor, som berörts i det föregående, men man måste ihågkomma, att i det praktiska skolarbetet alltid olika lärarpersonligheter måste mötas och att vägen till barnens hjärtan icke beror av någon uppfostringsteori. Vad de båda utredningarna anfört belyser i varje fall, huru intimt den allmänna fostran i skolan är förenad med skolans vardagliga uppgift att bibringa kunskaper och uppöva färdigheter. Det är icke möjligt att göra någon sorts boskillnad mellan karaktärsfostran och intellektuell utbildning. Försummas den ena av dessa uppgifter, blir även den andra lidande. För framgången av skolans arbete är det av väsentlig betydelse, att den enskilde läraren är klart medveten om sin dubbla uppgift: att meddela kunskap och att fostra.

b. Tradition och aktualitet.

De flesta av dem som ha hunnit till mogen ålder kunna sannolikt ur minnets gömmor plocka fram någon dammig kunskapsklenod, som det kostat möda att förvärva under skolåren men som sedan i livet befunnits föga användbar. Samtidigt kanske något annat saknas i kunskapsutrustningen, något som kunde ha inlärts i skolan men icke är lätt att senare inhämta. Man kan fråga sig, huruvida icke de växandes intellektuella kraf­ ter hade tillvaratagits bättre, om skolan mer konsekvent tillämpat den gamla maximen »Vi lära ej för skolan utan för livet».

52 Kungl. Maj:ts -proposition nr 70.

Även om kritiken understundom kan bero på missförstånd eller bristan­ de kännedom om nuvarande förhållanden, representerar den dock erfaren­ heter, som vid en allmän översyn av skolväsendet icke böra lämnas obe­ aktade. Skolutredningen framhåller först, att kursernas omfång måste stäl­ las i riktig proportion till den tid, som står till undervisningens förfogande, om arbetsjäkt och ytlighet skola kunna undvikas: »Målet för skolans undervisning måste väsentligen begränsas till att sätta de verktyg i lärjungarnas händer, med vilka de själva efter skoltidens slut kunna vidga sitt vetande. Att bibringa lärjungarna säkra kunskaper och färdigheter i läsning, skrivning, räkning och språk är därför vad undervis­ ningen först och främst bör inriktas på. Vid sidan därav bör den giva lär­ jungarna en god grund för deras allmänbildning inom de humanistiska och naturvetenskapliga sakämnena samt en så långt förhållandena medgiva fyllig orientering i samhällsproblemen. Härvid varken kan eller bör någon form av systematisk fullständighet eftersträvas, i varje fall icke på folk­ skolans och realskolans åldersstadier. Kurserna böra i dessa ämnen begrän­ sas till väsentliga partier, och kraven på minneskunskaper i fråga om de­ taljer och fakta få icke drivas längre, än som måste anses nödvändigt, för att lärjungarnas kunskaper skola erhålla en fast ryggrad.» (I s. 52—53.) Kritiken mot folkskolan gäller mera, att behållningen av undervisningen är för klen, än att onödigt kunskapsstoff medtages. »Det är framför allt de elementära färdigheterna att läsa, skriva och räkna, som exempelvis vid prövningar under värnpliktstjänstgöringen be­ funnits icke hålla måttet, men även kunskaperna i kristendom, svenskt språk och svensk litteratur, historia, samhällslära, geografi, biologi och hälsolära visa ej sällan påfallande och betänkliga brister. Så långt anmärk­ ningarna äro befogade, torde de emellertid mindre böra riktas mot under­ visningen i folkskolan än mot omfattningen av denna undervisning. Den har upphört för tidigt, innan de förvärvade kunskaperna och färdigheterna ha hunnit stadgas och befästas och innan lärjungarna nått den ålder och mognad, att de efter skolans slut mera allmänt förstått att bevara och förkovra skoltidens bildningsförvärv.» (I s. 74.)

Anpassningen av skolkunskaperna efter behoven i livet försvåras av den stora tidrymd, som faller mellan förvärvet av kunskaper och användningen. Skolutredningen erinrar om att de lärjungar, som i år tagas in i småskolans första klass, stå i sin ålders blomma först om ett par årtionden och sedan verka i arbetslivet ytterligare en lång följd av år, alltjämt med den grund­ utrustning, som skolan givit. Självfallet är det också omöjligt att noggrant förutse vad som kan komma till nytta i livet efter så lång tid. Men detta förklarar icke allt. Det finnes, såsom skolutredningen själv framhåller, alltid en risk att skolan av olika skäl stelnar till i bildningsmål och uppfostringsmetoder. I sitt sjätte be­ tänkande »Skolans inre arbete» (SOU 1946: 31) yttrar skolutredningen därom:

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70. 53

»Under årens och århundradenas lopp har en tradition skapats rörande vad som bör anses ingå i utbildningen för ett visst bildningsstadium. Vis­ serligen har gammalt kunskapsstoff utmönstrats och nytt har tillkommit, men traditionen har dock varit en mäktig faktor i utformningen av bildningsmålet, desto starkare ju äldre skolform det varit fråga om. I och för sig har den nog också sin andel i den ansvällning av kurserna, som städse varit ett av skolans bekymmer. Utvecklingen själv, inom vetenskap och samhällsliv, har nödvändiggjort, att nytt stoff och nya kunskapsämnen tillförts skolans undervisning, men utmönstringen av gammalt stoff har ej kunnat ske i samma takt. En äldre generation har endast motvilligt velat från skolans arbetsschema stryka sådant, som under dess egen skoltid rymdes inom det ofrånkomliga kunskapsmåttet. Det kan gälla detaljer, namn, årtal och dylikt inom de olika ämneskurserna, men det kan också gälla hela ämnen och skolans bildningsinnehåll i stort. Mot denna bak­ grund kan man till en del se exempelvis den långa striden mellan klassisk och real bildning eller mellan formell humanistisk bildning och realism i undervisningen.» (VI s. 46—47.)

Sådana förhållanden kunna alltid ge anledning till en kritisk granskning, som med större eller mindre berättigande påvisar »vår bildnings fåfänglighet». Å andra sidan måste man dock, då det gäller skolan, se ej blott på nuet och framtiden, utan även tillbaka. Skolan har också att förvalta tra­ ditionen hos ett folk, vars kultur har djupa rötter i det förflutna, och att, i vad på den ankommer, förmedla arvet från förfäderna till nya generatio­ ner. Det kan råda delade meningar om huru avvägningen bäst skall göras mellan dessa båda uppgifter, vården om kulturarvet och fostran för fram­ tiden, men att en sådan måste ske, är uppenbart. En gyllene medelväg måste finnas: man får ej i blindo kasta bort det värdefulla och livsdugliga men måste vara beredd att en och annan gång, när det behöves, oför­ skräckt både rensa upp och nygestalta i skolans värld. »Ett fördomsfritt uppbyggande av skolans kursplaner skulle strängt taget förutsätta en noggrann analys och sovring av det kunskapsstoff, som kräves av en medborgare i det nutida samhället.----------- En dylik över­ syn av det mänskliga vetandet från skolundervisningens synpunkt inne­ bär uppenbarligen ett jättearbete, och resultatet därav vore helt säkert svårt att överblicka, även om enstaka iakttagelser utan tvivel skulle er­ bjuda mycket av intresse. Såvitt bekant har man under senaste tid endast i Förenta staterna vågat sig på mera omfattande undersökningar av detta slag. I mera begränsad omfattning, inom vissa specialområden, kan där­ emot ett liknande tillvägagångssätt med fördel komma till användning. Så har i själva verket i vårt land skett beträffande rättskrivningsundervisningen. På folkskolestadiet försiggår numera i ett betydande antal skolor undervisning i stavning på grundval av ingående undersökningar av ordfrekvensen, och dessa undersökningar ha också blivit normgivande för fordringarna i fråga om stavningsförmåga. Detta har säkert varit till stor fördel för behandlingen i skolan av ifrågavarande ämnesmoment, och ord som dalkjusa och sjubbskinnspäls höra numera till de skolhistoriska kuriositeterna. Man kunde också tänka sig att genom likartade undersökningar och

54 Kungl. Maj:ts proposition vr 70.

överväganden söka vinna någon klarhet om arten och omfattningen av studiet av de främmande språken på skolstadiet. De frågor, som sålunda skulle besvaras, gälla i första hand, vilka främmande språk som böra före­ komma på respektive skolstadier och inom skilda skolformer, och vidare vilka slag av språkfärdighet som borde eftersträvas. (VI s. 47.)

194-6 års skolkonimission skildrar i mörkare färger den nutida skolans beroende av sina föregångare. Den bär, säger kommissionen, på ett be­ tungande arv från medeltidens och den gamla ämbetsmannastatens skola, ett arv av organisatorisk bundenhet och stelhet, formalism och bristande verklighetssinne. Läxförhören, betygshetsen och konkurrensen mellan lär­ jungarna äro andra sidor av detta beroende. Kommissionen är dock ense med skolutredningen om att man vid omdaningen av skolan bör bygga vidare på den svenska kultur- och skoltraditionen. Den uttrycker redan på betänkandets första sidor sin grundsyn i följande ord: »Om man ... uppställer skolans demokratisering som mål för skolrefor­ men — och härom synes enighet råda — innebär själva denna målsättning ett konstaterande av att vår skola, sådan den ter sig i dag, i skilda avseen­ den är en produkt av andra samhällsformer än demokratins och därför på många sätt står i motsättning till det samhälle den skall tjäna. Uppgiften blir under sådana förhållanden att med fasthållande av det värdefulla i det svenska skolarvet söka utrensa det tyngande och otidsenliga och ersätta detta med element som är i nivå med samhällsutvecklingen.» (S. 2.)

Vid stoffurvalet vill kommissionen kraftigare betona de färdigheter och kunskaper, som man oftast har användning för i det praktiska livet. En mera realistisk bedömning av behoven härvidlag är nödvändig på många punkter. Färdigheterna i modersmålet och levande språk böra sålunda få en mera praktisk inriktning än i våra nuvarande skolor. Eleverna äro, när de komma ut i livet, oftast ytterst tafatta, då det gäller att framträda muntligt och skriftligt, och konsten att läsa med behållning är föga ut­ vecklad. Vår tids yrkes- och organisationsliv, reseliv och kulturella behov fordra dock mer än behärskningen av modersmålet. Varje svensk man eller kvinna har behov av åtminstone elementära kunskaper i något av de stora världsspråken. Bekantskap med danska och norska bör göras redan i skolan. En starkare anknytning av undervisningen till det aktuella samhällslivet är lika nödvändig:

»Att den samhällsorientering, som skolan enligt undervisningsplanen erbjuder, inte är tillräcklig, därom vittnar de särskilda föranstaltningar som under senare tid måst vidtagas för att i folkskolans undervisning inlägga moment av omedelbar praktisk betydelse för elevernas möte med livet: nykterhetsundervisning, sexualundervisning, trafikundervisning, sparsamhetsuppfostran, yrkesorientering. Det gäller att gå vidare på denna väg i syfte att ge lärjungarna konkret kännedom om de företeelser, som kommer att möta dem ute i samhället, och göra dem bättre anpassade för livets svårigheter. Uppgiften är så pass betydelsefull för elevernas fostran till

Kungl. Maj:ts proposition nr 70. 55

samhällsmedborgare, att ett särskilt skolämne härför bör inrättas, sam­ hällskunskap, som bör avlösa hembygdsundervisningen i fjärde klassen och sedan kvarstå på schemat till och med den obligatoriska skolans avslutningsklass.» (S. 6—7.) En så genomgripande modernisering av undervisningsprogrammet nöd­ vändiggör bland annat förskjutningar inom och mellan orienteringsämnena. »Vilka delar av nuvarande kurser som måste flyttas till överkurserna, kan inte sägas generellt. För varje ämne måste stoffet detalj granskas av sakkunniga, innan något avgörande sker. Några exempel kan dock lämnas på avsnitt i realskolans kurser, som med all sannolikhet måste få minskat utrymme i medborgarskolan. Äldre historiska epoker, krigshistoria och kyrkohistoria torde få mindre plats. Även namngeografin samt växt- och djursystematiken inom biologin måste troligen drabbas av reducering. —- — — Kommissionen föreslår vidare, att särskilt språkundervisningen i medborgarskolan skall bjuda på lättnader i förhållande till nuvarande real­ skola. Undervisningen i engelska bör bedrivas så, att ämnet blir mindre krävande än tyskan varit i samma ställning. Franskan införes ett år senare än nu är fallet i realskolan. En förändring i målsättningen, som kan med­ föra lättnad, är att de skriftliga översättningarna till de främmande språ­ ken, i varje fall som prov, träder mera i bakgrunden.» (S. 149.) Varken skolutredningen eller skolkommissionen finner det lätt att nog­ grant anpassa skolans kunskapsstoff efter livets krav. Lärdomar för livet kunna hämtas även ur det längesedan förgångna; vad som kommer till omedelbar användning i nästa generation beror ofta av förhållanden, som vi icke kunna förutse eller ännu endast oklart ana. Det kan icke vara lät­ tare för den enskilde läraren att välja och vraka bland gammalt och nytt. Om skolan skall undgå risken att bli efter i samhällets utveckling, kräves ett målmedvetet granskningsarbete av rätt betydande mått, utfört av de mest kvalificerade krafter, som stå till buds för ändamålet.

c. Individuell och social fostran.

Det brukar sägas, att skolan är den unges växtplats, där han skall ut­ vecklas och mogna för samhällslivet. Personlighetsgrunden är redan lagd, men det är ännu tid att påverka utvecklingens gång till individens och samhällets bästa. Skolan får därigenom, framhåller skolutredningen, en dubbel uppgift: att ta hand om individen och göra det bästa möjliga av hans anlag och förutsättningar och att tjäna samhället genom att fostra de växande till samarbete med andra och solidaritet med samhället. Avvägningen mellan dessa båda sidor av uppfostran har under tidernas lopp gestaltat sig mycket olika. »Det har funnits epoker, då uppfostrans främsta uppgift synts vara att undertrycka och förkväva naturanlagen och söka dana den unge efter ett likformigt och förment allmängiltigt bildningsideal. Under andra epoker ha starkt förkunnats den ursprungliga människonaturens företräden och

56 Kungl. Majits proposition nr 70-

uppfostrarens uppgift framför allt ansetts vara att låta dessa naturanlag fritt utvecklas, så långt möjligt ohämmade av civilisationens fördärvliga inflytelser. (VI s. 12.) Mot slutet av förra århundradet framträdde en alltmer stigande uppskatt­ ning av det individuella. Liksom man åter på sina håll började inse, att massproduktionen ej kunde helt ersätta den individuella handaskickligheten, det personligt präglade hantverket, så fick man också blicken allt­ mer öppen för individen i massan, för lärjungen i klassen. Man upptäckte, har det sagts, barnet, den växande, ej blott som ett oskrivet blad utan såsom en individuell personlighet i vardande, med sina speciella särdrag, anlag, intressen och förutsättningar.----------- Till uppfattningen om den personliga och individuella fostrans betydelse har väsentligt. bidragit den fördjupade kännedom om barnets och den växandes själsliv, som den nutida psykologien förmedlat. I äldre tid hade man en tämligen onyanserad uppfattning om barnet såsom en ofullständig och outvecklad varelse, som skulle få sin prägel utifrån genom förbud och stadgar, förmaningar och bestraffningar, noggrann inprägling och förhör. Det var en form av uppfostran och undervisning, som nog kan ha sin upp­ gift att fylla, men som långt ifrån räcker till. Numera har man en helt annan blick för barnets inre liv, dess eget väsens art och för den rytmiska utvecklingsgången i dess andliga växt. Personligheten får sin prägel ej blott genom yttre intryck utan även genom de inre krafternas och anlagens fria utveckling, där ett olämpligt ingripande kan föranleda skador och miss­ anpassning för hela livet. Man har alltmera blivit medveten om att barnet och den unge, likaväl som den vuxne, ha rätt till sitt eget personliga och individuella liv, inom de gränser, som utstakas av den mänskliga samman­ levnadens villkor.» (VI s. 29—30.)

En framtida anpassning till och insats i de vuxnas liv behöver icke för­ svåras genom att barnet även i skolan får vara barn och den unge ung. Redan kamratlivet är en övning i mänsklig sammanlevnad och kan ha ett mycket gott inflytande, om det behärskas av lärjungar, som äro skickade att leda det i rätt riktning. Skolklassen som social enhet är en viktig fost­ rande faktor. Själva skolarbetet främjar uppkomsten av vissa socialt värde­ fulla levnadsvanor och arbetsvanor.

»Skolan måste fordra punktlighet, samvetsgrannhet, ordentlighet, ford­ ringar, som icke behöva framstå såsom ett utifrån pålagt godtyckligt tvång utan även av lärjungarna lätt inses såsom nödvändiga för skolarbe­ tets rätta bedrivande. Skolans verksamhet förutsätter arbetsamhet, uthål­ lighet och pliktuppfyllelse, och genom övning häri lägges grunden till en verklig arbetsglädje, till uppfattningen av arbetet som en välsignelse och icke som en nödtvungen börda. Skolan bör också eftersträva, att lärjungar­ na i mån av sin psykiska utveckling lära sig att själva taga ansvaret för sitt arbete och överhuvudtaget för sina handlingar och sitt uppträdande i skolan.» (VI s. 86.)

Slutligen måste skolan medverka till att bibringa de unga formerna för ett gott uppträdande, lära dem att iakttaga de regler för den mänskliga umgängeisen, som visserligen i många fall äro konventionella och i och

Kungl. Maj ds proposition nr 70. 57

för sig måhända icke ha större värde men ändock spela en sa stor roll för de unga vid deras utträde i livet. »En ung människa, som har lärt sig att iakttaga reglerna för god ton , för vanlig hövlighet i umgänget med bekanta och obekanta, med överord­ nade och kamrater, har därigenom lättare att bli uppskattad efter sina verkliga förtjänster än den, som brister i dessa hänseenden, och framför allt är det för den unge själv till betydlig hjälp för anpassningen i livet, för undanröjande av känslor av underlägsenhet och oförmåga.» (VI s. 85—86.) Det finns också en annan sida av skolarbetet, som mahända från den moderna skolans håll lätt förbises, därför att den befinner sig i linje med vad som betraktas som den traditionella skolans kännetecken. Barn och ungdom, liksom för övrigt också de vuxna, ha behov icke blott av själv­ hävdelse utan också av auktoritet och vägledning.

»I uppfostran ingår att lära sig att lyda: lyda sina överordnade, hör­ samma givna regler och föreskrifter. Men den lydnad, som en rätt fostran kräver, avser ingen blind underkastelse, intet uppgivande av egen efter­ tanke eller eget bedömande. Endast den, som lär att lyda på detta sätt, kan också lära sig att i verklig mening leda, bestämma över andra. ----------- Särskilt inom den anglosaxiska skolvärlden har man förstått att väl beakta denna uppfostringsprincip. Den har bl. a. kommit till uttryck genom en i större eller mindre utsträckning genomförd självstyrelse bland lärjungarna.» (VI s. 92.)

De långa ferierna vid de svenska skolorna kunna, även de, giva sitt bidrag till ungdomens sociala fostran.

»Särskilt är det av betydelse, icke minst för lärjungarnas fostran till samhällssolidaritet och social vidsyn, att de därunder i ej alltför ringa ut­ sträckning deltaga i det praktiska arbetslivet. För landsbygdens ungdom, både i folkskola och i högre skola, sker detta redan i stor utsträckning, men det är av vikt, att även städernas ungdom, såsom skett under kris­ åren, erhåller och uppmuntras att söka lämplig praktisk _ sysselsättning under ferierna. Detta bör också i sin mån förebygga, att fritiden och fram­ för allt dess nöjesliv får den dominerande plats i ungdomens tankevärld,, som ofta konstateras.» (I s. 56.)

Om avvägningen mellan individuellt och kollektivt arbete inom det nu­ varande skolsystemet yttrar slutligen skolutredningen:

»Inom praktiskt skolarbete söker man med olika medel främja lärjungar­ nas utveckling. Å ena sidan vill man genom uppmuntran av det indivi­ duella arbetet och genom tävling, prövningar, betyg, examina och be­ löningar föra fram den enskilde till bästa möjliga prestation. Å andra sidan skjutes den individuella tävlan mera tillbaka, man strävar mindre till toppresultat och söker i stället att genom lärjungarnas sammanhållande i klassoch gruppenheter skapa en känsla av social samhörighet, en^ god laganda , som skall föra om möjligt alla fram till fullgoda resultat. För båda meto­ derna kunna åberopas förhållandena ute i livet, där ju i manga fall fordras

58 Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

högsta arbetsinsats av den enskilde men framför allt lojal samverkan av flera eller många. För visso är skolans uppgift här som i så många andra fall ömtålig och svår. Svensk skola söker gärna att förena båda metoderna och på det sättet utvinna bästa möjliga resultat. Det gäller verkligen att det ena göra och det andra icke låta. Skolan får ju icke genom ett organiserat tävlings- och konkurrenssystem draga upp osociala individualister, egoister och hänsyns­ lösa karriärister, men den måste individualisera, uppmuntra den enskildes duglighet och framåtanda, originaliteten, initiativet. Å andra sidan är det klart, att goda samarbetsmänniskor’ endast kunna danas genom sam­ arbete, och skolan måste alltså skapa förutsättningar för ett sådant, men det får icke ske så, att vare sig den energiskt uppåtsträvande vingklippes eller den maklige vänjes vid att lita till kamraternas hjälp. Här måste efter­ strävas en syntes mellan båda riktningarna.» (I s. 49—50.)

Skolkommissionen är ense med skolutredningen om att den enskilde lär­ jungens individualitet och personliga förutsättningar icke endast böra upp­ märksammas i skolan utan vara själva utgångspunkten för uppläggningen av fostran och undervisning. Varje lärjunge bör känna, att han respekteras, och veta, att han är välkommen i skolan, vilka studieförutsättningar han än har. Skolans arbete bör vara inriktat på att befrämja en fri och har­ monisk utveckling av alla sidor av lärjungens personlighet och utveckla det för honom egenartade och speciella. Men på samma gång bör den lägga sitt arbete så, att det fostrar också till samarbete som en naturlig livsform och hos lärjungarna väcker lust att engagera sig, att frivilligt inordna sig i ett sammanhang. Liksom skolutredningen understryker skolkommissionen kamratlivets betydelse.

»I kamratlivet gäller ofta oskrivna lagar om solidaritet, om inbördes hjälp, om sammanhållning, om rent spel, där uppskattas mod, självbehärsk­ ning, förmåga att bära ett nederlag. Inte alltid har skolan förstått att för sitt eget arbete och sin fostran av eleverna tillgodogöra sig dessa lagar. De vanliga undervisningsmetoderna är väl snarare ägnade att motverka dem genom att inte tillvarataga elevernas lust till samarbete och genom att bortse från dettas moralbyggande betydelse.» (S. 34.)

Skolan har all anledning att stödja sund föreningsverksamhet bland lär­ jungarna. Men skolan torde också vara betjänt av att då och då begagna föreningsteknisk metod vid undervisningen.

»Samtliga elever får på detta sätt föreningsvana, vana att följa sammanträdesregler. De får tillfälle att uppodla föreningstekniska färdigheter: att leda förhandlingar, att skriva protokoll, rapporter och referat, att hålla anföranden, göra inlägg. Diskussioner och förhandlingar lär deltagarna att motivera sina påståenden, att modifiera sina ståndpunkter, att göra över­ enskommelser, att lojalt foga sig i majoritetsbeslut men ändå stå för sina åsikter och kunna verka för ändring av beslut. Dessa övningar bör inte ha enbart formell innebörd, ty då förlorar de lätt i intresse. De bör ha saklig karaktär, de bör behandla frågor, som för eleverna ter sig brännande: pro­

' Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70. 59

blem, vilkas principiella lösande har inverkan på deras egna förhållanden i skolan eller kamratlivet. Aktuella samhällsfrågor bör därvid^ inte bann­ lysas. Tvärtom bör eleverna så småningom och framför allt på högstadiet vänjas vid att intressera sig för samhällsfrågor, diskutera dem och använda sakliga argument som stöd för sin uppfattning hur de bör lösas. Skolans sociala fostran syftar bland annat till att grundlägga ett socialt och poli­ tiskt intresse, som förbereder ett senare ställningstagande till samhälleliga och politiska frågor och som skapar förståelse för den politiska verksam­ hetens uppgift.» (S. 35—36.)

Skolklassen bör inte endast vara en arbetsmiljö och en kamratkrets utan­ för arbetet utan också en arbetsgemenskap. De metodiska svårigheterna att förena individuell arbetstakt med gemenskapsarbete äro ingalunda oöver­ vinneliga. »Skolan måste i detta avseende bringas i överensstämmelse med sam­ hällslivet, där individuellt självständigt arbete måste gå hand i hand med samarbete. Det är lärarens uppgift att planlägga arbetet sa, att eleveina i sitt individuella arbete också tillgodoser kamraternas arbete. För manga uppgifters lösande lämpar sig klassen i sin helhet som grupp. Den kan för­ enas om lösandet av en självständig uppgift: en teaterföreställning, en fest, ett program, utgivandet av en klasstidning, arrangerandet av en tävlmg. Därvid måste hållas i sikte, att nivåskillnaderna och olikheterna i fråga om lämplighet för skilda uppgifter äro mycket stora inom en normalklass i den obligatoriska skolan. Samarbetets uppgift blir därför att skapa en kamratanda, som respekterar vars och ens förmåga, och en anda av hjälp­ samhet, som drar alla med sig i det gemensamma arbetet. Ledarbegåvning, organisationsförmåga, villighet att samarbeta, att underordna sig gemen­ skapen, att offra sig för den gemensamma framgången, skicklighet att lata detaljerna samverka till ett helt, talanger av intellektuell, konstnärlig och praktisk art kommer vid ett sådant arbete alla till sin rätt.» (S. 35.)

I uppgiften att vidga lärjungarnas sociala sfär från den egna kretsen till samhället böra alla skolans ämnen samverka. Psykologien bör få en star­ kare ställning i skolsystemet. Psykologisk insikt i motiveringsprocesserna bakom det mänskliga handlandet ökar viljan till självkontroll och vidgar möjligheterna att samleva med andra människor. Elementära kunskaper i, barnpsykologi böra ingå i den förberedande fostran för föräldrakallet, utan vilken eleverna knappast böra få gå ut i livet. Geografiundervisningen bör väcka förståelse för andra folk, för vikten av det internationella samarbetet och för Sveriges roll i detta. Framför allt bör dock det nya ämnet samhälls­ kunskap ge en orientering rörande den mänskliga samlevnadens nutida villkor: »Här behandlas familjens ekonomiska och rättsliga villkor, samhälls­ institutionernas uppgifter, juridiska problem av praktisk betydelse, det ekonomiska livet från den enskildes och från samhällets synpunkt, folk­ rörelserna, folkstyrets institutioner och problem. Angeläget är därvid att ge eleverna konkreta och praktiska upplysningar om hur man uträttar ärenden vid institutioner som post, järnväg, tull, banker, om hur man

60 Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

skall komma i förbindelse med de samhällsinstitutioner, som lämnar hjälp i juridiska, sociala och ekonomiska angelägenheter, om hur man inträder i en sjukkassa, hur man bör ordna sitt försäkringsskydd, hur man uppgör en familjebudget o. s.v.» (S. 36.)

Syftet att ge de växande en god social fostran mötes här av strävanden efter aktualitet i undervisningen.

d. Fostran i det demokratiska samhället.

Den svenska skolans uppgift kan icke fixeras blott och bart genom över­ väganden från allmänmänskliga utgångspunkter, den måste också bära det samhälles signatur, som den skall tjäna, och fullgöra sina uppgifter i klart medvetande om att vart svenska samhälle i dag är ett modernt demokra­ tiskt samhälle, grundat pa medborgarfrihet och medborgaransvar. Demo­ kratien har i vart land urgamla traditioner, vi vänta av vår ungdom, att den skall halla dessa traditioner vid makt och — huru än tekniken om­ formar den materiella samhällsgrunden — låta demokratien uppbära sam­ hällsinstitutionerna och ge sin anda åt den mänskliga sammanlevnaden. I uppfostran böra vi ge de unga materialet till en livsåskådning efter vårt folks kynne, och vi måste — så långt det står i vår förmåga — ge dem stöd i de avgöranden, som grundlägga inställningen till det demokratiska samhället och ofta bestämma karaktären av den blivande samhällsinsatsen. Den känsla för social rättvisa, som demokratien håller levande, måste också i sin mån påverka skolorganisationens utformning. Bildningen kan i ett demokratiskt samhälle aldrig få bli ett prerogativ för någon viss sam­ hällsgrupp. I alla dess former bör den vara tillgänglig för varje uppväxande samhällsmedlem efter hans förmåga att taga emot, utan hänsyn till kön, hemort, social ställning och ekonomiska villkor. Slutligen måste skolans verksamhet liksom det demokratiska samhällets präglas av en ökad redobogenhet att socialt taga sig an den enskilde indi­ viden. Även om de personlighetsdanande uppgifterna ligga i centrum för skolans verksamhet, kan den icke begränsa sig till dessa, och än mindre får den nöja sig med att vara ett verk för kunskapers meddelande; den måste även, så långt dess rustning räcker, medverka till att giva de växan­ de den allmänna sociala omvårdnad de behöva. 19j6 års skolkommission betonar starkt skolans uppgift att fostra demo­ kratiska människor men är angelägen att förebygga misstydningar:

»Satsen får inte missförstås. Den innebär inte, att skolan skall förkunna demokratisk-politiska doktriner. Undervisningen får inte vara auktoritär, vilket den skulle bli, om den ställdes i en politisk doktrins tjänst, vore denna doktrin än demokratiens egen. Demokratisk undervisning måste tvärtom vila på objektiv vetenskaplig grundval. Den skall hos lärjungarna befrämja aktning för sanningen och lust att söka den. Lärjungarna äger rätt till saklig upplysning om de stora ideologiska och samhälleliga strids­

Kungl. Maj:ts proposition nr 70. 61

frågorna och bör på grundval härav själva sedan arbeta sig fram till en personlig uppfattning. Om skolan — såsom väl alla torde vara ense om — hos lärjungarna skall grundlägga vördnad och aktning för vårt folks och mänsklighetens kulturarv, för människovärde, frihet och fred, bör det och kan det ske endast på denna fria väg. Blott genom en fri uppfostran kan skolan skapa förutsättningarna för — såsom skolutredningen uttryckt det — ’en på medborgarnas egen insikt och vilja grundad samhällsutveckling’. Kravet på att skolan skall fostra demokratiska människor innebär alltså ingen likriktning. Det kan och får inte bli tal om att stöpa alla i samma form. Redan den alltmer utpräglade specialiseringen i det moderna sam­ hället kräver en rikt facetterad skolorganisation med möjlighet för var och en att erhålla den för honom lämpligaste utbildningen. Även ur ren kultur­ synpunkt är det fördelaktigare med en fördelning av kunskaperna än med en nivellering av dem till ett för alla gemensamt mått. Specialisering är alltså i och för sig önskvärd.» (S. 3.) Uppfostran bör dock syfta till att hos alla utveckla vissa egenskaper, som både ur samhällets och individens synpunkt äro särskilt värdefulla. »Självständigheten är en sådan egenskap. Dess värde har särskilt upp­ märksammats i debatten om de totalitära regimernas psykologiska förut­ sättningar. Av medborgaren i ett folkstyrt samhälle bör man fordra ett kri­ tiskt sinnelag, som ger motståndskraft mot andliga farsoter. Demokratin har ingen nytta av osjälvständiga massmänniskor.» (S. 4.) 1940 års skolutredning dröjer särskilt vid den sociala rättvisans krav på fri väg för den duglige. Från en synpunkt sett är begåvningarnas tillvara­ tagande en av skolsystemets främsta uppgifter: »Kommer varje individ på sin rätta plats i livet, vinner såväl samhället som individen därpå — samhället, ty därigenom kunna den enskildes arbets­ kraft och förmåga bäst utnyttjas och komma samhället helt till godo, och individen, ty han känner under sådana omständigheter den tillfredsstäl­ lelse med sitt arbete och med sin ställning i livet, som är av så stor vikt för hans andliga välbefinnande och jämvikt.» (I s. 134.) I sitt betänkande rörande vidgade möjligheter till högre undervisning för landsbygdens ungdom (SOU 1944: 22) föreslog skolutredningen i överens­ stämmelse med denna uppfattning de studieunderstöd till landsbygdsungdom, som sedermera beviljades av 1945 års riksdag, och framlade något år senare jämväl förslag om studieunderstöd åt lärjungar i högre skolor, oav­ sett deras bostadsort, ett förslag, som lades till grund för den nuvarande utformningen av stipendieverksamheten vid 1946 års riksdag. I sitt be­ tänkande rörande vissa socialpedagogiska anordningar inom skolväsendet (SOU 1947: 11) har utredningen vidare föreslagit avskaffande av inskriv­ nings- och terminsavgifterna vid statliga och kommunala högre skolor och utsträckning av lärjungarnas möjligheter att erhålla annan skolhjälp, såsom fria läroböcker och fri undervisningsmateriel. Skolutredningen synes emellertid vara tveksam, huru långt en dylik utjämnande verksamhet kan drivas. Utredningen tänker därvid icke blott på de ekonomiska konsekvenserna.

62 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.

»Saken har också en annan sida. De som .. . hävda, att den växande individen bör få en utbildning, motsvarande hans anlag och önskningar, synas gå ut från förutsättningen, att individernas anlag och önskemål för­ dela sig på ett sätt, som i det hela svarar mot samhällets behov. Om alla unga oberoende av ekonomiska och andra hämningar finge följa sin kallelse och utbilda sina anlag, så skulle sålunda samhällets behov av arbetskraft på skilda områden bli väl tillgodosedda. Erfarenheten ger emellertid knappast vid handen, att en dylik optimism är berättigad. I den mån ekonomiska och andra hinder för fortsatta studier röjas undan, komma allt flera unga att slå in på allt längre och kostsam­ mare studiebanor och då i första rummet med sikte på de yrken, som av ekonomiska eller sociala eller personliga skäl te sig som mest eftertraktade. -----------Å andra sidan kommer det att visa sig allt svårare att rekrytera yrken, som, ehuru nödvändiga för samhället, dock på grund av arbetets art icke utöva samma lockelse.----------- När det gäller att undvika en farlig snedbelastning av samhället, blir där­ för det centrala problemet, ... huru den praktiska utbildningen på skilda stadier, vare sig den meddelas jämsides med undervisning i de mera teore­ tiska ämnena eller huvudsakligen utgöres av ren yrkesundervisning, skall kunna utbyggas och ges nödig konkurrenskraft genom att höjas till social likvärdighet med den teoretiska. Målet bör vara att på alla stadier över det rent grundläggande åstadkomma en jämvikt mellan teoretiska och praktiska utbildningsmöjligheter, motsvarande så vitt möjligt både ung­ domens anlag och arbetslivets behov.» (I s. 134—137.)

1946 års skolkommission är medveten om risken för en utveckling, var­ igenom de praktiska levnadsbanorna skulle utarmas på begåvningar, men synes anse, att den väsentligen är begränsad till ett skolsystem, där de teo­ retiska och praktiska utbildningsvägarna liksom i det nuvarande skilja sig åt tämligen tidigt. Genom sen differentiering och yrkesvägledning bör man kunna uppnå, att ett icke oväsentligt antal lärjungar med en lycklig kom­ bination av teoretisk och praktisk begåvning självmant slå in på utbildningsvägar, som utmynna i praktiska eller manuella yrken. I skolan bör därför meddelas en ordnad yrkesfostran. Den bör kunna grundlägga akt­ ning för andras yrkesverksamhet och bidraga till en demokratisk yrkesvärdering. För den enskilde har den dessutom en dubbel uppgift: att ge honom kännedom om olika yrken, gärna i konkret form genom direkt kontakt med företrädare för olika yrken, samt att lära honom bättre känna sina egna förutsättningar för ett ifrågasatt yrke.

»Till denna yrkesorientering hör också upplysning om möjligheterna till yrkesutbildning, om betydelsen av yrkesutbildning och av en noggrann planläggning vid yrkesvalet samt kännedom om arbetsmarknadens förhål­ landen, om tillvägagångssättet vid sökande av plats och om regler för arbetsanställning, om arbetsmarknadens organisationer och om de olika yrkenas ekonomiska betingelser.» (S. 33.)

Den yttre omvårdnaden om lärjungarna har länge räknats som en hem­ mens angelägenhet. Där dessa brusto i förmåga, fick fattigvården träda till.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70. 63

Under de senaste årtiondena ha emellertid ofta på kommunalt, initiativ olika socialpedagogiska anordningar knutits till skolorna. Att detta ligger i både samhällets och skolans intresse, har småningom blivit alltmera er­ känt. Skolutredningen yttrar i denna fråga bland annat följande: »Samhällets intresse förutsätter ej blott en intellektuell utbildning och en fostran av känslo- och viljelivet utan även omvårdnad om de unga i hygieniskt, avseende och en fysisk fostran, som avser skapande av goda hälsovanor, förebyggande hälsovård och en sund kroppslig utveckling jäm­ sides med den själsliga. Skolan har under årens lopp i alltmera vidgad ut­ sträckning fått jämväl en social uppgift, särskilt framträdande på de lägre skolstadierna, men betydelsefull även på de högre. Sålunda har skolan kommit att sörja för barnens och de ungas friluftsvistelse, omhänderha sommarkolonier, anordna barnbespisning, bereda möjlighet för lämplig fri­ tidssysselsättning m. m. En fortsatt utveckling av denna skolans sociala verksamhet kommer helt säkert att visa sig påkallad från det allmännas synpunkt.» (VI s. 19.) I betänkandet om skolans socialpedagogiska anordningar föreslår skol­ utredningen ett systematiskt utbyggande av lekskol&verksamheten, anord­ nande av skolbad och simundervisning för alla skolans lärjungar, försök med social och psykisk rådgivning, innefattande bland annat en i fria for­ mer anordnad skolkuratorsverksamhet samt fortsatta försök med testning. (VIII s. 52.) Skolans omvårdnad om lärjungarna börjar, framhåller i sin tur skolkommissionen, redan med den individuella fostran, som förutsätter att skolan uppspårar lärjungens anlag och leder honom in på rätt studieväg. Skolan måste på ett helt annat sätt, än som nu vanligen är möjligt, hjälpa lär­ jungarna att övervinna personliga svårigheter av olika slag. De kunna be- . höva instruktion redan i hälsofrågor:

»Det gäller att lära eleverna att vid behov söka läkare, att underkasta sig regelbunden tandvård, att vid sjukdom följa givna föreskrifter. Kunskap i elementär sjukvård bör ingå i skolans undervisning. I biologiundervis­ ningen bör ingå en kurs i de vanligaste sjukdomarna, omfattande de väsent­ ligaste symtomen jämte en orientering över de viktigaste behandlingsmeto­ derna.» (S. 33.) Men många lärjungar ha också behov av mental omvårdnad. »Specialister på detta område, s. k. skolpsykologer, har härvidlag en stor uppgift att fylla, bland annat då det gäller att i samarbete med lärare, skolläkare m. fl. öka skolans möjligheter att bedöma och avhjälpa beteende­ rubbningar, läs- och skrivsvårigheter och andra avvikelser från det nor­ mala samt att avskilja lärjungar för särundervisning. Huvudansvaret för den mentala omvårdnaden om eleverna måste dock alltid åvila läraren. Denne bör i större utsträckning än nu anförtros själsvårdande och sociala uppgifter. Lärarutbildningen bör anpassas härefter.» (S. 4.)

Till skolans uppgifter hör också.att ge lärjungarna möjlighet till lämpliga fritidssysselsättningar:

64 Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

»Fritiden är elevernas egen, och något tryck från skolans sida får därför inte förekomma. Å andra sidan är fritiden så viktig för elevernas personlighetsdaning, att skolan inte kan stå likgiltig för hur den begagnas. Sko­ lan bör erhålla resurser att ställa materiel och lokaler till förfogande för elevernas föreningar, klubbar och ’gäng’, för fritidsläsning, musik, spel, sport och hobbies. Också i detta avseende är samarbetet med hemmen en förutsättning för lyckosamt resultat. Skolan bör emellertid inte försumma den hjälp, som folkrörelsernas ungdomsverksamhet kan ge, utan i stället samverka med denna och stimulera eleverna till medverkan i densamma.» (S. 25.)

Slutligen sammanfattar skolkommissionen sitt uppfostringsprogram och skolans uppgifter på följande sätt:

»Den omvårdnad, som skolan skall ge eleverna, bör ta sikte på att göra skolan till ett tryggt hem för dem alla, där deras personlighet respekteras, där de alla äro välkomna, där man hjälper dem att övervinna svårigheterna och där de får den utbildning och ledes den studieväg, som är bäst avpassad efter deras förutsättningar. Skolans studiefostran syftar till att ge eleven en självständig inställning till arbetet och förmåga att arbeta vidare på egen hand. Språk- och räknefär digheterna är verktyg, med vilkas hjälp eleverna livet igenom kan öka sitt vetande och orientera sig i tillvaron. Allmän­ bildningen utgör grundvalen för special- och yrkesstudier, för orienteringen i samhället och för livets praktiska utformning men samtidigt för sannings­ sökande och personlighetsutveckling. Skolans estetiska fostran vill väcka förståelse för konstens och naturens skönhetsvärden och därmed göra livet rikare för den enskilde; den vill också uppspåra och utveckla elevernas konstnärliga anlag. Skolans praktiska fostran är ägnad att utveckla en vik­ tig sida av personligheten, det praktiska sinnet, den manuella skickligheten, formsinnet. Skolans yrkesfostran avser att orientera eleverna inför yrkes­ valet, att leda dem in på rätt yrkesväg, att grundlägga aktningen för ett ärligt yrkesarbete, att intressera dem för en livsuppgift. Genom sin hälso­ fostran vill skolan visa eleverna vägen till sunda levnadsvanor och hygien. Den sociala fostran, som skolan ger, åsyftar inte endast att ge eleverna kännedom om sociala sammanhang utan också att bygga upp en socialetisk grundinställning, respekt för människovärde och gemenskap.» (S. 37. )

Anlagd på detta sätt grupperar sig skolans verksamhet kring dess cen­ trala uppgift, den fria personlighetsdaningen.

e. Yttrandena.

Skolöverstyrelsen har den 13 november 1944 yttrat sig över det första av skolutredningens betänkanden och den 31 januari 1949 över skolkommissionens principbetänkande. I det förra utlåtandet fäster överstyrelsen uppmärksamheten på likheter­ na mellan skolutredningens syn på uppfostran och det götiskt inspirerade uppfostringsprogram, som en gång fick uttryck i 1820 års skolordning. Det är icke lätt, framhåller överstyrelsen, att på personlighetsfostrans område komma med omvälvande nyheter, och det kunde därför synas, som om utrymmet för en genomgripande skolreform icke vore alltför stort.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70. 65

»Det existerar som bekant en naturlig spärr för vad som på karaktärsdaningens område kan uppnås genom organisatoriska reformer, då varje nytt mål, som uppställes för en fostrande påverkan, kräver rikligt med tid för sitt förverkligande. Vad som göres till stärkande av en sida av personlighetslivet, undantränger med en viss nödvändighet från uppfostringsprogrammet något annat, som i regel icke heller kan frånkännas uppfost­ ringsvärde inom någon av personlighetslivets sfärer. Läggbitarna kunna sammanfogas till ett nytt mönster, men det är svårt att inom en fixt be­ gränsad följd av ungdomsår tillfoga något djupgående nytt. Resultaten bli gärna i praktiken starkt begränsade.-----------En översyn av lärostoffet är av naturliga skäl med jämna mellanrum påkallad, men en reform med större anspråk låter sig knappast motivera enbart med de relativt små för­ skjutningar i uppfattningen om uppfostrans mål, som äro möjliga i ett samhälle, vilket alltjämt vilar på den kristna traditionens och den demo­ kratiska utvecklingens grund.»

När överstyrelsen likväl slutligen finner, att skolutredningen förebragt fullgoda skäl för en omprövning från grunden av vårt skolväsens innehåll och organisation, fäster ämbetsverket huvudsakligen avseende vid de eko­ nomiska och sociala förskjutningar, som successivt ha omskapat våra sam­ hällsförhållanden. Överstyrelsen citerar med instämmande de ord, vari skolutredningen ger uttryck åt den nationella samhörighetskänslans betydelse för uppfostran, men tillägger:

»Likväl täcker detta program blott en sida av det väntande arbetet. När undervisningsplanema skola ges form, räcker det inte med sund idealitet, hur nödvändig denna än i och för sig är. Det fordras därutöver en god por­ tion realism, ett utvecklat sinne för det ändamålsenliga och praktiskt livs­ dugliga. Redan verkar ute i våra samhällen en yngre generation, som fått sina grundläggande intryck under effektivitetens, rationaliseringens och funktionalismens årtionden. Den har skarpa ögon för vad som är äkta och oäkta, vad som är grundat på faktiska, sakliga behov och vad som är romantik. Hur dess dom över den blivande skolorganisationen en gång skall utfalla, beror nog inte så litet på om skolutredningen, när den slut­ ligen går till verket, visar sig ha sinne för sådana praktiska realiteter som tidens värde och kunskapernas praktiska användbarhet.»

I sitt senare utlåtande (SOU 1949: 35) konstaterar överstyrelsen ett på­ tagligt inflytande från amerikansk reformpedagogik i skolkommissionens principbetänkande. Kommissionen har tillgodogjort sig mycket av det värdefulla i dessa strömningar. Till skillnad från skolutredningen har den dock benägenhet att alltför mycket undervärdera den traditionella skolan, även den svenska, och att övervärdera den nya skolan, särskilt i dess ame­ rikanska form, och kommissionen nämner ingenting om att det även inom den amerikanska progressiva skolans egna led har riktats kritik mot dess 5 — Dihang till riksdagens protokoll 1950. 1 saml. Nr 70.

66 Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

uppfostringsprinciper. Ej heller har kommissionen i sitt betänkande myc­ ket att säga om den fostran till hänsynsfullhet, som är av grundläggande betydelse för all uppfostran.

»Ehuru SK... framhåller, att 'förmågan av samarbete och självkontroll behöver uppövas’, förefaller det, som om kommissionen närmast hade den uppfattningen, att skolarbetet och särskilt grupparbetet liksom av sig självt frammanar dessa egenskaper.----------- De disciplinsvårigheter, som den extrema frihetspedagogiken överallt i världen har att kämpa med, tyda på att de uppväxande ej heller i 'samhällsorienterande’ skolor på egen hand eller på ett så enkelt sätt, som SK tänkt sig, kunna nå fram till den efter­ strävade självdisciplinen. Ehuru frågan om behandlingen av barn med anpassningssvårigheter hänskjutits till särskild utredning, hade det varit önskvärt, att SK i fråga om skolans allmänna disciplinproblem uttalat sig på ett mera vägledande sätt, än som skett i föreliggande betänkande.» (S. 14.)

Överstyrelsen ansluter sig i stort sett till skolkommissionens tankar om urvalet av skolans kursinnehåll. Bland annat finner ämbetsverket det för­ tjänstfullt, att skolkommissionen velat kraftigt stärka de s. k. övningsämnenas ställning och bryta dessas isolering från andra ämnen. Överstyrelsen anser sig emellertid i betänkandet kunna utläsa en viss underskattning av behovet och betydelsen av fasta och sammanhängande kunskaper. De äro oundgängliga förutsättningar för ett verkligt »kunska­ pande» i både inre och yttre mening, betonar överstyrelsen; men översty­ relsen är åter fullt ense med kommissionen, när den understryker vikten av att skolarbetet lägges så, att det främjar och vidgar lärjungarnas in­ tressen. »På den punkten måste skolan för att fylla sin uppgift ha att er­ bjuda den uppväxande ungdomen en i verklig mening idealbildande miljö.» Flera yttranden, i synnerhet från domkapitlen och olika religiösa sam­ manslutningar, finna den etiska fostran underbetonad i kommissionens betänkande. Domkapitlet i Växjö känner en viss tvekan inför den i väsent­ lig grad relativistiska kulturuppfattning, som präglat framställningen.

»Skolan har. .. icke endast att orientera de unga i den tidsaktuella, snabbt växlande situationen. Den har att till dem överlämna mänsklig­ hetens, folkets samlade kulturarv och härvid icke ensidigt låta dagens vär­ deringar bli utslagsgivande. Av ålder har skolan här haft en i viss mån stabiliserande uppgift i kulturutvecklingen. Att personlighetsdaningen är en huvuduppgift i all fostran förnekas av ingen. Men då exempelvis den este­ tiska fostran så pass utförligt behandlas, förvånas man över att behovet av en djupgående etisk fostran icke med .tillräcklig klarhet framhålles. Yarje grundlig analys av det samtida kulturläget, särskilt på det sedliga livets område, är ägnad att understryka det trängande behovet av eu fostran, som ställer de unga inför klara bud och uppfordrande ideal. En sådan fostran är enligt domkapitlets mening möjlig endast på religiös grund.»

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

En uppfostran på kristen grund är icke oförenlig med objektivitetens krav, hävdar domkapitlet i Strängnäs. Objektiviteten är intet annat än det för all fostran grundläggande sanningskravet. »De erfarenheter vårt släkte gjort av hur auktoritära regimer gått fram, när det gällt att tvångsfostra ungdomen efter ett visst system med tillhjälp av andlig mörkläggning och komplett likgiltighet för de krav sanningen ställer på undervisningen, har i blixtbelysning ställt fram de oerhörda ris­ ker, som följer med objektivitetens undertryckande. Ingenting kan, allra­ helst under närvarande tidsläge, vara mera livsviktigt än att skolundervis­ ningen tillförsäkras största möjliga objektivitet och får ledas av obrottslig sanningskärlek.»

Riskerna för subjektivitet i livsåskådningsfrågor äro större vid den orien­ tering, som kan ifrågakomma inom andra fack än kristendomsämnet, an­ ser domkapitlet. »Ju mera objektiv, ju mera saklig kristendomsundervisningen är, ju mera kristendomen sådan den faktiskt är kommer till sin rätt i undervisningen, desto bättre kommer också ämnets uppfostrande karak­ tär till sin rätt.» Att kristendomen, om den helt och fullt kommer till sin rätt, innebär just påverkan, förvandling, personlighetsdaning, är en ledande synpunkt jäm­ väl i det yttrande, som har avgivits av domkapitlet i Karlstad. »Kristendomen vill göra oss annorlunda än vi äro i naturtillståndet. 'Per­ sonlighetens fria växt’ är enligt kristendomen en chimär.----------- Själv­ fallet får det inte bli fråga om någon påverkan av vulgär agitatorisk art, och all konfessionell ofördragsamhet måste vara bannlyst. Men det skall klart sägas ifrån, att västerlandets kultur vilar på kristen grund, att vårt lands bästa traditioner äro kristna och att kristendomen som personlighetsdanande och kulturskapande faktor och såsom grundval för en sann demokrati är överlägsen inte bara de gamla hedniska religionerna utan också den moderna hedendomen i olika former.»

Det är slutligen nödvändigt att lära de unga skilja mellan vad som är sunt och osunt inom religionens värld. De uppväxande få icke blottställas för den religiösa okultur, som understundom möter i extatiska fromhetsriktningar och apokalyptiskt svärmeri, erinra ett par av domkapitlen. »Vi äro icke kristna i allmänhet utan evangelisk-lutherska kristna», och det hör till skolans angelägna uppgifter att lära bamen skilja mellan evan­ gelisk och oevangelisk fromhet. I yttrandena från lärarsammanslutningarna betonas nödvändigheten att i lärjungarnas eget intresse sätta vissa skrankor för deras frihet. Allmänna adjunktsföreningen yttrar därom: »Man gör inte de unga någon tjänst, om friheten i skolan blir så stor, att eleverna senare får svårt att anpassa sig i samhället. Även om kraven på lydnad och disciplin i forna tiders skola gått för långt, måste man akta sig att gå till överdrift åt andra hållet, vartill tendenser inte saknats under senare tid. Erfarenheterna visar också, att en lärare, som upprätthåller

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

disciplinen, uppskattas mera av eleverna än en lärare, som ger dem alltför stor frihet. Självfallet är, att lärarens auktoritet måste utövas på olika sätt gentemot elever på olika åldersstadier. Målet för skolans disciplin bör vara att hos eleverna successivt utveckla förmågan av självdisciplin och själv­ ansvar.»

På de yngre åldersstadierna måste uppfostran ytterst bygga på auktori­ tet, hävdar Sveriges överlärarförbund:

»Skolkommissionen säger att fostran och undervisning icke får vara auktoritär, men då skolans uppgift bland annat torde vara att meddela kunskap om de normer, som ligger till grund för såväl den enskilda män­ niskans etiska liv som för samhällsmoralen, så är auktoritativ uppfostran, åtminstone på ett tidigare stadium, helt enkelt ofrånkomlig. I allmännaste betydelse är uppfostran hela den process, varigenom ett nytt släkte växer in i det äldres kulturmiljö, och i egentlig bemärkelse de vuxnas avsiktliga påverkan på de växande för att bilda dem i viss riktning. På grund härav innebär uppfostran alltid en begränsning av uppfostringsobjektens frihet. Frihetsbegreppet i samband med uppfostran måste således under alla om­ ständigheter innebära en frihet inom vissa gränser, en frihet under ansvar.»

Några större meningsskiljaktigheter råda dock knappast i lärarkretsar om det program för skolans fostran, som kommissionen har uppställt i sina tio punkter. »Med den begränsning, som bristande materiella resurser för­ anleda, torde vår skola redan nu arbeta efter de uppdragna linjerna», säger folkskolinspektören i Östergötlands östra inspektionsområde. Men man får icke överskatta skolans möjligheter att påverka ungdomen:

»Arvsanlagen, hemförhållandena och i all synnerhet intrycken under förskolåldern äro faktorer av ojämförlig betydelse för karaktärs- och personlighetsdanandet. Ju längre tjänstetid en lärare har, desto större blir hans ödmjukhet inför uppgiften och hans obenägenhet att överskatta sin insats som fostrare.»

Särskilt har skolkommissionen enligt en allmän mening överdrivna före­ ställningar om den studiefostran, som är möjlig inom skolpliktsskolans ram.

»När skolkommissionen talar om studiefostran, måste man nog säga, att den — åtminstone när det gäller folkskolan — har allt för höga tankar om elevmaterialet», skriver exempelvis inspektören i Sydsmålands mellersta inspektionsområde. »Att sovra och bedöma ursprung och värde hos insam­ lat material kan man möjligen fordra av elever på gymnasiet men givetvis inte av elever i folkskolan. Vid läsningen av betänkandet får man inte så sällan en känsla av att det är tanken på gymnasiets behov och möjlig­ heter, som framför allt föresvävat skolkommissionen. Skolan torde icke ens efter den föreslagna reformen kunna uträtta underverk i fråga om studiefostran.»

Bestämt hävdar Sveriges yngre läroverkslärares förening, att kommissio­ nens uppfostringsprogram överskrider det i praktiken uppnåeliga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70. 69

»Hur glädjande en utveckling mot en högre och mera meningsfylld mål­ sättning för skolans arbete än skulle vara, konstaterar föreningen, att skolkommissionen i sitt förslag skisserat ett närmast utopiskt slutmål. Detta bör betonas, för att allmänheten icke skall förledas att ställa alltför stora förhoppningar på framtidens skola, och för att elever och lärare icke skola känna sig avskräckta av de begränsade framsteg, som ligga inom räckhåll.» Att åtskilligt icke kan omsättas i praktiken allmänt och omedelbart, torde i varje fall framgå av yttrandena. »Många av de förträffliga tankarna i betänkandet tillhöra ett stimulerande önskeprogram att långt in i fram­ tiden bearbetas av den ständigt fortskridande skolreformen», skriver läns­ styrelsen i Göteborg. »Hur skall en till kvantiteten starkt ökad lärarkår kunna uppfylla de här uppställda kvalitetskrav, som avse att omvandla förhörare till lärare?»

f. Departementschefen.

Diskussionen om skolans mål i förarbetena har visat, huru mångskiftande krav som måste ställas på arbetet i skolan, om den verkligen skall fylla hela sin uppgift i det moderna samhället. Kanske har diskussionen också ådagalagt, att meningarna om uppfostran i grunden icke äro oförenliga, ehuru betoningen av de särskilda arbetsuppgifterna kan växla. Vi äro i det lyckliga läget att icke behöva bryta ned de gångna generationernas verk. De ha fört vårt folk den långa vägen från primitiviteten till den punkt, där vi nu befinna oss. Vi kunna visserligen icke stanna där vi nu äro, utan måste gå vidare mot mål, som det ankommer på vår generation att ställa upp, men måhända skall det en gång, när man fått perspektiv på utveck­ lingen, visa sig, att de nya målen äro en rätt självfallen konsekvens av vår tids sociala framsteg och de nya vägarna en ganska naturlig fortsätt­ ning av de gamla. I många stycken äro kraven på skolan oförändrade. Den måste alltjämt ge något av det som hör barnaåldern till, sång och saga, lek och poesi, och den måste med nit och allvar innöta de grundläggande tekniska färdig­ heterna: läsning, skrivning och räkning; inpränta dem så, att färdigheten blir varaktig. Formerna för kunskapsmeddelelsen kunna skifta från ämne till ämne. Skolan får icke väja för arbete både av lärare och av lärjungar, om det är förutsättningen för att en nödvändig färdighet skall övas in. Ämnen som främmande språk och matematik och i viss utsträckning även moders­ målet måste nu som förr syfta till att ge vissa fasta, lätt mobiliserbara kun­ skaper och färdigheter, som skola vara till hands, när de behövas i det praktiska livet; de kunna visst icke alltid ersättas med efterforskningar i handböcker och bibliotek. De ämnen åter, som ha till särskild uppgift att förmedla barnens orien­ tering i omvärlden, måste främst vara inriktade på att vidga de växandes

70 Kungi. Maj:ts 'proposition nr 70. synfält och ge stoff åt deras fantasi, samtidigt som de lämna sitt oumbärliga bidrag till den allmänna medborgarbildningen. Inom dessa ämnen kunna icke rimligen samma krav på kunskapernas fasthet och reproducerbarhet uppställas, till en del redan därför att undervisningen på vissa områden icke kan ge mer än en ögonblicksbild av ett arbetsfält, där fakta och data hastigt föråldras. För läraren gäller det i sådana fall främst att ge de väx­ ande en uppfattning om ämnets anda och arbetsmetoder och att visa dem vägen till lätt tillgängliga kunskapskällor. En för stark belastning med minnesstoff kan bli direkt skadlig. Kursinnehållet måste således ständigt sovras och förnyas. Det skadar nog inte med en nypa radikalism, när man går till det verket: hänsynen till traditionen får aldrig gå så långt, att kun­ skapsmassorna växa de unga över huvudet eller att orienteringen blir eftersläpande och glömmer det samhälle, som är i vardande, för det som har varit. Inom en skola, som är avsedd för alla, stegras av naturliga skäl kraven på kunskapernas praktiska användbarhet. En sådan skola kan icke nöja sig med att kopiera realskolans kurser. Den nuvarande realskolan är en examensskola, som ger en viss kompetens; för dem som nyttja dess under­ visning för sina barn, är examen och den därpå grundade behörigheten till tjänster och levnadsbanor stundom av så väsentlig vikt, att kursernas innehåll och utformning kommer i andra hand. En skola, som är gemensam för alla, måste hålla måttet inför en granskning från andra utgångspunkter. Valet av ämnen och kursmoment och undervisningens metodik måste mera bestämt och målmedvetet inriktas på att ge de växande en kunskap, av vilken de kunna draga påtaglig nytta i vardagslivet och i sin blivande verk­ samhet. Detta krav på skolans arbetsresultat motiverar, att praktiska äm­ nen inläggas på skolschemat, men det berör på samma gång mer eller min­ dre den obligatoriska skolans övriga läroämnen och måste sätta spår i dess studieplaner. Hur värdefull skolans kunskapsmeddelelse än må vara, måste dock enligt min övertygelse en reform av skolans arbete främst syfta till en mera in­ gripande personlig påverkan på de unga. Inlärandet av de tekniska färdig­ heter, som bilda civilisationens grundvalar, är förvisso en central uppgift för skolundervisningen, men målet med uppfostran är dock icke nått, om dessa färdigheter efter skoltidens slut icke nyttjas för meningsfyllda syssel­ sättningar. Läsfärdigheten är redan nu allmän i vårt land, men det är för få, som på allvar använda den till att vidga sin synkrets och öka sitt kun­ nande. Skolan måste i framtiden göra allt som står i dess förmåga för att giva de unga också de vanor och intressen, som äro de nödvändiga förut­ sättningarna för att de tekniska färdigheterna skola bliva dem till verkligt gagn i livet. Hon måste förstå att visa vägen från abc-boken till böckernas värld, till skolbibliotek och folkbibliotek, till studiecirklar och annan bil-

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70. 71

dande verksamhet, till de allmänna intressen, som möta i yrket och i sam­ hället. En sådan studiefostran är blott en del av den allmänna fostran för ett demokratiskt samhälle. Det är icke nog med att skolan förmedlar fakta om samhällets historia och struktur och lär de unga, huru det går till, när de styras av andra. En sådan kunskap kan vara död, likaväl som de tek­ niska färdigheterna äro det, om de få ligga i lägervall. Det är procentuellt alltför få, som hysa ett djupgående personligt intresse för folkstyret, för allmänna angelägenheter, för sociala, kulturella, andliga och även fackliga strävanden. Känslan av medansvar för utvecklingen är icke så allmän som den borde vara. Här måste enligt min mening skolan gripa in på ett mera målmedvetet sätt, än som hittills varit vanligt. I det nya ämnet samhälls­ kunskap men också i andra sammanhang böra barnen på ett enkelt, lätt­ fattligt och konkret sätt bringas att förstå de sidor av samhällsverksam­ heten, som äro tillgängliga för deras ålder. De böra småningom fa lära sig något om de praktiska motiveringarna för samhällets ordning och påbud och om de behov, som ligga bakom dess institutioner, kanske också att inse, att samhällets tillgångar icke äro outtömliga och att det beror av allas ge­ mensamma arbete, om de skola förkovras och växa. Det bör icke vara omöjligt att i ett väl organiserat skolarbete klargöra, att man kan nå längre och uträtta mer med samarbete, än om var och en begränsar sig till sina egna möjligheter. I denna fostran för samhällslivet och den sociala samlev­ naden finnes, vill jag tro, även en karaktärsbyggande komposant. Det kan icke vara svårare än förr att i skolans arbete lägga in den etiska fostran, som vädjar till det bästa i den unga människan. En undervisning med de mål, som jag nyss skisserat, måste nödvändigt­ vis mer eller mindre avvika från den traditionella klassundervisningen. Den måste innehålla inslag av individuellt arbete och av grupparbete och överhuvudtaget bygga mer på de ungas självverksamhet än som är möjligt vid en genomförd klassundervisning av äldre snitt. En sådan arbetsmetod behöver ingalunda innebära, att läraren släpper tyglarna och lämnar fältet öppet för de opåverkbaras självsvåld. Auktoritet kan icke undvaras i upp­ fostran; lärarens personliga auktoritet är i själva verket förutsättningen för barnens förtroende och därmed en nödvändig förutsättning för varje djup­ gående fostran — även uppfostran till frihet. Lika litet behöver ett skol­ arbete med friare metoder uppluckra samhällets auktoritet hos de växande. Den blinda underkastelsen under samhällsordningen är i längden under­ lägsen den samhällssolidaritet, som är grundad på insikt i samhällets moti­ veringar och inlevelse i de sociala sammanhangen. Icke desto mindre måste man uppmärksamt lyssna till dem som mena, att sådana mål äro ouppnåeliga, att eleverna icke äro vuxna mera själv­ ständiga uppgifter än att fullgöra sitt dagliga läxbcting och att icke heller lärarna kunna gå utanför sin personlighets och sin utbildnings förutsätt­

72 Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

ningar. Det ligger rätt mycket i invändningar av detta slag. Men jag tror, att pessimisterna lätt felbedöma skolans möjligheter på längre sikt. Ett närmare studium av skolans metoder och arbetsresultat röjer på olika sta­ dier mycket påtagliga framsteg under loppet av ett par generationer. Ännu i slutet av 1800-talet fanns inom folkskolans undervisning en formalism med definitioner, abstrakta översikter, utantilläsning och mekaniska repe­ titioner. Den har allmänt givit vika för en åskådligare och konkretare meto­ dik, som ständigt bättre har format sig efter de växandes mognad och in­ tressen. Det som begäres nu är i grunden blott, att skolan skall gå vidare på denna väg, ytterligare anpassa uppfostran efter de växandes personliga förutsättningar och mera målmedvetet förbereda dem för livet i det sam­ hälle, där de om några år skola inträda som fullmyndiga medborgare. En­ skilda lärare ha redan gjort en god början. Deras antal ökas, i den mån lärarutbildningen tar sikte på de nya målen. I ett demokratiskt land som vårt kan det icke bliva tal om att likrikta undervisningen. Varje lärare måste ha frihet att söka sig fram efter de vägar, han finner mest framkomliga. Intet mål kan vinnas helt, ingen metod slå igenom hundraprocentigt. Men när det gäller skolans utveckling får man icke förbise, att även partiella framgångar ha sitt värde. Varje framsteg för en på fri personlighetsdaning inriktad uppfostran betyder en vinst för demokratien, betyder att skolan kommer att lyckas bättre med sin uppgift att dana demokratiska människor. Det finnes andra uppgifter för den demokratiska skolan, som icke få försummas. Någon gång bör samhällsundervisningen låta blicken löpa vidare ut över våra nationella gränser för att tangera internationella pro­ blem och ge de unga en aning om världsmedborgarskapets innebörd och förpliktelser. Införandet av ett främmande språk i den för alla obligatoriska skolan skulle stödja denna strävan. Omvårdnaden om de unga, om deras mentala och fysiska sundhet och välbefinnande, samt förberedelserna för deras yrkesval äro även väsentliga uppgifter för den moderna skolan. Jag återkommer till dessa frågor i senare sammanhang.

3. Skolpliktstidens längd.

Att folkundervisningen är ett hela samhällets intresse och icke blott en­ skilda medborgares uttalades redan av 1841 års riksdag, när den anmälde sitt beslut i folkskolefrågan: »Samhället måste ega rätt att af hvarje dess medlem fordra, icke allenast att han är oskadlig, utan ock att han eger det kunskapsmått, som gör honom till en nyttig medborgare och skicklig att rätt fatta samhällspligten.» Det moderna samhället är klart medvetet härom. Men dess syften gå längre. Skolan har, såsom jag nyss framhållit, blivit ett organ även för samhällets omvårdnad om barnen och de unga, en omvårdnad som icke

Kungl. Maj:ts proposition nr 70. kan begränsas till endast en del av uppväxttiden. En förlängning av skol­ plikten ökar det allmännas möjligheter att giva de växande stöd och hjälp. I våra dagar, då avstånden ha förkortats och det internationella um­ gänget fått allt större omfattning, tillkommer ytterligare ett starkt skäl att ånvo överväga skolpliktstidens längd. Kunskaper i språk äro icke längre blott hjälpmedel för bokliga studier; de äro till nytta i många av vardagens situationer, och man frågar sig ovillkorligen, om icke skolplikten nu bör tillmätas så, att det blir utrymme i medborgarskolan också för studiet av ett främmande språk.

a. Skolplikten och samhällets omvårdnad om de växande.

Samhällsomvårdnaden om de unga är en av utgångspunkterna för 19^0 års skolutrednings överväganden. Det är ett karakteristiskt drag i den nu­ tida samhällsutvecklingen, framhåller skolutredningen, att hemmen icke i samma utsträckning som förr äro produktionsenheter och att därför hem­ mens arbetsgemenskap inom allt vidare samhällskretsar tenderar till att upplösas. Fadern och ofta även modem ha sin huvudsakliga verksamhet på annan plats, helt utom barnens synkrets. De unga kunna icke alltid som fordom handledas av föräldrarna fram till den punkt i sitt liv, där de äro redo att i föräldrarnas spår inträda i yrkeslivet. Därigenom nödgas skolan på ett helt annat sätt än förr övertaga hemmens fostrande funktioner och ställes så inför nya, delvis vittutseende problem. På samma gång måste samhällets sociala och pedagogiska omvårdnad om de unga vidgas till att omfatta utvecklingsskedena före och efter den egentliga skoltiden:

»Tidigare har uppmärksamheten huvudsakligen riktats på spädbarns­ åldern och på skoltiden, men mellan ettårsåldern och sjuårsåldem ha bar­ nen mindre varit föremål för samhällets omsorger. Nu bör särskilt den s. k. förskolåldern mera än som hittills varit fallet uppmärksammas, ej blott ur social utan även och ej mindre ur pedagogisk synpunkt. Mycket tyder på att denna ålder just nu kommer att stå i intressets förgrund pa ett helt annat sätt än tidigare. Utomordentligt viktig ur den sociala och etiska fostrans synpunkt är också övergången från den obligatoriska skolan till arbetslivet. Om i den skarven uppstår en lucka, ett mer eller mindre tomt ar, kanske flera ar, som endast delvis fyllas av utbildning och tillfälliga arbeten, sa hota särskilt i städer med starkt utvecklad nöjesindustri allvarliga faror. I den mån hemmen visa sig oförmögna att under denna vanskliga övergångstid leda de ungas kroppsliga och andliga utveckling, maste samhället genom lämpliga organ ta ledningen. Uppgiften är här att a ena sidan lata skolutbildningen utan desorienterande avbrott naturligt och organiskt mynna ut i arbets­ livet, å andra sidan ställa skolans fritidssysselsättningar i otvunget men dock vägledande samband med de folkliga bildnings- och idrottsrörelserna, så att de unga vid skoltidens slut utan plågsam och farlig kamp i de påfres­ tande övergångsåren finna sig till rätta i arbetslivets vardag och fritidens mångskiftande intressen.» (I s. 4G.)

74 Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

I flera länder ha dessa behov redan lett till en förlängning av skolpliktstiden eller till upprättandet av särskilda skoltyper för åldrarna nedanför och ovanom den egentliga skoltiden. Mångenstädes börjar skolplikten redan vid 6 år, så i Frankrike, Tyskland och Italien, i vissa av de Förenta staterna och i de västra kantonerna i Schweiz. I England bliva barnen skolpliktiga redan vid 5 års ålder. Skolan för de yngsta, the Infant School, börjar som lekskola och utvecklar sig successivt i riktning mot vad vi kalla småskola. Undervisning i läsning påbörjas vanligen i sexårsåldern. I somliga länder finnes ett rikt utvecklat förskoleväsen. I Holland besöker sålunda, enligt vad skolutredningen upp­ giver, omkring en fjärdedel av barnen i åldern 3—6 år olika förskolor. I Förenta staterna finnas i nästan alla större städer förskolor, där barnen börja vid 4—5 års ålder. Den år 1939 av den fascistiska regimen i Italien utfärdade skolstadgan upptog en tvåårig småbarnsskola för barn, som ännu icke uppnått 6 års ålder. Till och med i England, där den obligato­ riska skolan börjar redan vid 5 år, finnas särskilt i storstädernas fattig­ distrikt »Nursery Classes» för ännu yngre barn. Skolutredningen finner förskolorna önskvärda redan ur den sociala rätt­ visans synpunkt. »Vad som ännu vid övergången till högre skola sätter barn ur bokligt mindre bildade hem i ett relativt ofördelaktigt läge är icke minst miljö­ förhållandena. Skall samhället här ingripa utjämnande, så torde det icke kunna ske i annan form än den, att barn med en ur ifrågavarande synpunkt mindre gynnsam hemmiljö beredas tillfälle att tillbringa åtminstone någon del av dagen i en utvecklingsfrämjande miljö, som så långt ske kan fyller ut vad som brister i föräldrahemmet. Det handikap, som de i bildningshänseende svagare hemmens oförmåga pålägger dessa barn, kräver i all­ mänhet lång tid för att utjämnas. Därför böra åtgärder vidtagas redan på tidigt stadium, före skolpliktens inträdande. Denna tankegång leder till ett krav på att skolorganisationen i vidgad utsträckning fullständigas med lekskolor och liknande anstalter, där barn i förskolåldem under lek och andra sysselsättningar kunna få planmässiga övningar, syftande till att bortarbeta hämningar av olika slag, skärpa deras iakttagelseförmåga, vidga deras^ föreställningskrets, rikta deras ordförråd, utveckla deras omdömes­ förmåga och socialt infoga dem i samhällsgemenskapen.» (I s. 101—102.) Med hänsyn till barnens sociala anpassning äro förskolor önskvärda också för många andra barn, icke minst för enbarnsfamiljernas och över huvud taget de barnfattiga familjernas socialt ofta mycket isolerade små. Karak­ tärs- och personlighetsutvecklingen är i ännu större utsträckning än de intellektuella funktionerna beroende av den tidiga barndomens mognad, skriver professor John Elmgren i ett uttalande till skolutredningen, åter­ givet i en bilaga till dess betänkanden (SOU 1943: 19), och fortsätter: »All miljöterapeutisk verkan är och måste vara starkast i den tidiga barndomen. Utan att på något sätt vilja hemfalla åt den väl ensidiga de­ terminism, som gjort sig bred i nutida barnpsykologisk forskning med dess

Kungl. Maj:ts proposition nr 70. 75

starka betonande av de s. k. tidiga barndomsintryckens betydelse, måste jag här framhäva förskoleålderns och den tidiga skolålderns dominerande uppfostringsbetydelse i jämförelse med senare åldersperioder. . _ Förskoleåldern är i realiteten människoblivandets och personlighetsbildningens gyllene ålder. Under ingen period äro heller utvecklingsriskerna större. Men under ingen annan period äro möjligheterna större till verkligt resultatrika ingripanden, medicinskt och pedagogiskt, för att rätta till en snedvriden utveckling, stimulera en försenad utveckling eller socialt an­ passa individen till sin omgivning.» (Bil. II s. 22—23.)

Utredningen återkommer till förskoleproblemet i sitt socialpedagogiska betänkande (SOU 1947:11) och ingår där närmare på förskolornas mål och metod. »Undervisning i vanlig mening bör i dessa skolor icke förekomma. Att såsom ofta sker i England, där skolgången är obligatorisk för barn redan i 5-årsåldern, införa regelbunden undervisning i läsning, skrivning och räk­ ning för barn på detta åldersstadium torde ej lämpa sig för svenska för­ hållanden. Dock bör verksamheten i lekskolan ha en för barnens själsliv utvecklingsfrämjande, pedagogiskt betonad inriktning. Likaså böra barnen sysselsättas med övningar av olika slag, ägnade att främja, och klarlägga graden av, deras skolmognad. Utförda försök i detta avseende tyda på att väl utvecklade lärjungar, vilkas lämplighet för skolarbetet kunnat utrönas på ett tidigt stadium, antingen kunna börja den obligatoriska skolan ett år tidigare än normalt eller också tillägna sig småskolans kurser på ett i stället för två läsår.» (VIII s. 24.) Förskolorna böra sålunda icke få karaktär av barnavårdsanstalter utan få pedagogisk inriktning, arbetet bör ledas av pedagogiskt och psykologiskt utbildad personal, den lokala ledningen bör utövas av vederbörande folkskolestyrelse och den centrala av skolöverstyrelsen. 1946 års skolkommission understryker, att förskolefostran icke bör vara en ersättning för hemuppfostran utan en komplettering till denna. Denna begränsning förringar naturligtvis pa intet sätt förskolinstitutionemas värde. Förskolepedagogiken börjar ha nått den stadga, som fordras för att man skall kunna vänta pålitliga resultat av förskolornas verksamhet. Åt­ skilligt av det stoff, som nu måste räknas såsom tillhörande småskolan, hör utvecklingspsykologiskt sett med större rätt hemma på förskolestadiet. »Just därför att en särskild förskola ej finns, måste småskolan t. ex. arbeta med en del hembygdsorientering om tid och almanack m. m., med elementär renlighets- och artighetsfostran och dylikt, som rätteligen skulle höra förskolestadiet till. Problemet är ej betydelselöst; allt i förhållande till utvecklingen felplacerat stoff tenderar att skapa negativa inställningar hos barnet; mycket i småskolan blir 'för lätt’, ’för enkelt’, just därför att det för de mer utvecklade barnen tas upp för sent.» (S. 186.) Särskilt vid avgöranden om barnens skolmognad böra förskolorna kunna göra god tjänst. Skolmognadsproven skulle på ett värdefullt sätt komplet­ teras av förskolelärarinnornas erfarenheter om barnen, och ickc-skolmogna

76 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.

barn kunde hänvisas att tillbringa något vänteår i en förskoleinstitution, om sådana vore inrättade i tillräcklig omfattning. Enligt skolkommissionens uppfattning måste förskolefostran vara fri­ villig och utbyggandet av naturliga skäl främst gälla tätt befolkade distrikt. Kommissionen framställer dock inga konkreta förslag, alldenstund för­ skolornas organisation ligger under särskild utredning hos 1946 års kom­ mitté för den halvöppna barnavården. Om övergången till skolan från det ombonade livet i hemmet och an­ passningen efter skolans bud och regler är barnens första, mycket betydelse­ fulla steg ut mot samhällslivets större sammanhang, så stå de några år senare, när skolan slutar och ungdomstiden börjar, inför en ny anpassnings­ process, varunder de skola finna sin slutliga väg in i de vuxnas värld. Denna anpassning är icke mindre påfrestande, den är ofta, skriver ungdomsvardskommitten i ett betänkande om ungdomen och nöjeslivet (SOU 1945:22), »en individuellt smärtsam och prövande process, som ställer stora anspråk pa omgivningens förståelse och på miljön i övrigt». Hemmet och skolan ha alltför mycket format de unga till receptiva och passiva lydnadsmänniskor. Nu kastas de — redan i 14-årsåldern — ganska handlöst ut i en tillvaro, där de tvingas klara sig själva i en utsträckning, som de tidigare bara i ringa utsträckning förberetts på. »Från en dag till en annan får många av dem en egen inkomst att bestämma över, de får själva råda över den plötsligt läxfria fritiden, de får i stor utsträckning själva fatta avgörande beslut om yrkesanställning och eventuellt om att flytta hem­ ifrån.» (S. 84.) Professor David Katz skildrar i sitt yttrande till skolutredningen dras­ tiskt pubertetsårens känslolabilitet. »Den puberterande liknar ett fartyg utan roder, vilket redlöst drivs omkring av oberäkneliga naturkrafter.» Från sådana utgångspunkter finner Katz en sjuårig skolpliktstid för kort:

»En elev, som genomgår den 7-åriga folkskolan, lämnar denna vanligen vid 14 år, alltså under en tid, då pubertetsutvecklingen är i full gång. ~7 Det är beklagligt, att man lösgör en ung människa ur det väl­ görande skolsammanhanget under en tid, då hon ännu vunnit så föga stadga. Från psykologisk synpunkt är det lämpligt, att varje elev, som lämnar folkskolan vid 14 år, kommer i åtnjutande av något slag av fort­ satt undervisning.» (Bil. II s. 56.)

Jämväl skolutredningen betonar de sociala och etiska skälen för en höj­ ning av skolpliktstidens övre gräns. I synnerhet i städer och tätorter är tiden efter avgången från skolan en vansklig övergångsperiod för ungdomen. »Skolan släpper greppet om de unga, hemmet har i många fall föga in­ flytande och an mindre kontroll över dem, i synnerhet där förvärvsarbete av låt vara ofta tillfällig art gjort dem ekonomiskt oberoende, och de ha ännu icke fatt fast fot vare sig i yrkesarbete eller i föreningsliv. Det har framhållits, att fortsättningsskolan varit ’en av de få makter, som stödde

Kungl. Maj:ts proposition nr 70. den unge under hans första stapplande steg på livets svåra väg’, och att dess betydelse både för ungdomen och för samhället därför varit mycket stor. Det har emellertid ofta varit svårt för fortsättningsskolan med sitt begränsade veckotimtal att behålla ledning och kontroll av en i övrigt ledig eller förvärvsarbetande och redan självförsörjande ungdom. Tydligt är, att en förlängd folkskola, som tar ungdomens tid mera helt i anspråk, har vida större möjligheter att fylla den stödjande och fostrande uppgift, som sär­ skilt i samhällen med starkt utvecklad nöjesindustri visat sig så maktpåliggande.» (IV: 1 s. 18—19.) I utlandet har utvecklingen mångenstädes lett fram till längre skolpliktstider än här i landet. I Förenta staterna upphör, enligt uppgifter i skolutredningens betänkan­ de^ skolplikten vid 16 år i 30 stater, vid 17 år i 7 stater och vid 18 år i 7 stater. Den tidigare allmänt åttaåriga folkskolan i U. S.A. har visserligen sedan år 1909 i stigande utsträckning ersatts med sexårig, men där detta skett övergå i regel nästan alla barn till en treårig junior high school. I franska Schweiz är folkskolan nioårig, i tyska Schweiz vanligen åttaårig. I England omfattar skolplikten sedan år 1947 åldern 5—15 år, och det förutsättes i lagen, att den övre gränsen skall höjas till 16 år, sedan under­ visningsministern har försäkrat sig om att lärare och lokaler stå till för­ fogande. Tyskland, Österrike och Frankrike ha länge haft åttaårig skol­ plikt, på Island och i Polen har beslut fattats om dess genomförande. I Ryssland och i den tyska östzonen ha åtminstone ansatser till ytterligare förlängning av den obligatoriska skoltiden förekommit.

b. Skolplikten och yrkesvalet.

Om medborgarskolan även hos oss förlänges, måste de unga redan i sko­ lan få tillfälle att bilda sig en uppfattning om förvärvslivets olika former och villkor och om sin egen duglighet och lämplighet för skilda studie- och yrkesbanor. »Problemet är i själva verket», framhåller skolutredningen, »hur den all­ mänbildande skolan på bästa sätt skall kunna leda sina lärjungar över i yrkesutbildning och arbetsliv, utan desorienterande mellanskov men också utan slitningar och konkurrens mellan allmänbildningens och fackutbild­ ningens krav. Bäst torde detta problem lösas genom en småningom väx­ ande differentiering av ämneskrets och lärostoff, så att de allmänbildande ämnena steg för steg få vika för yrkesorientering och fackutbildning.» (IV: 1 s. 13.) Den närmare utformningen av yrkesorienteringen blir beroende av om skolan göres åttaårig, såsom skolutredningen förordar, eller nioårig i över­ ensstämmelse med skolkommissionens förslag. Skolutredningen tänker sig, att yrkesorientering skulle givas i olika sam­ manhang men särskilt i samband med undervisningen i samhällskunskap i den åttonde och högsta klassen.

78 Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

»Lärjungarna böra i denna ålder föras till insikt om betydelsen av en god yrkesutbildning och ett lämpligt yrkesval samt få någon inblick i arbetsmarknadens problem. Olika utbildningsmöjligheter diskuteras, och hänvisningar lämnas till samhällets organ för yrkesvägledning och arbets­ förmedling. Genom studiebesök på arbetsplatser, filmförevisningar med motiv från arbetsliv och yrkesutbildning, läsning av belysande litteratur och dylikt vill man vidga de ungas yrkeskännedom. Sådana begrepp som arbetsmarknad, arbetslöshet, säsongarbete, skiftarbete, övertidsarbete, ac­ kordsarbete o. s. v. söker man förklara på ett lättfattligt sätt. Innebörden av vissa bestämmelser, som reglera förhållandet mellan arbetsgivare och anställda, t. ex. kollektivavtal, lärlingskontrakt, klargöras. Frågor rörande lagstiftning om arbetarskydd, arbetslöshetsförsäkring, sjukkassor och dylikt upptagas till behandling. Det kan förväntas, att denna sida av undervis­ ningen skall alltmera komma till sin rätt, i den mån erfarenheter vinnas.» (IV: 2A s. 114.)

Undervisningen bör särskilt i åttonde klassen differentieras med hänsyn till lärjungarnas anlag och intressen samt lokala önskemål och behov. Det kan tänkas alternativ med eller utan främmande språk och med större eller mindre inslag av praktisk undervisning. I naturkunnighet meddelas enligt ett alternativ en mera allmänt hållen kurs om sådana fysiska och kemiska företeelser, som äro av betydelse för det praktiska livet, enligt ett annat alternativ en kurs i elementär material- och maskinlära, enligt ett tredje bland annat demonstrationer och praktiska övningar, varigenom eleverna få lära sig konstruktionen och den praktiska användningen av i modernt lantbruk vanligen förekommande maskiner. De praktiska ämnena få en stark ställning i åttonde klassen, och utredningen väntar, att de er­ farenheter, som göras av lärjungarna i dessa praktiska sysselsättningar, skola ge goda utgångspunkter för bedömandet av deras anlag. Undervis­ ningen i hemkunskap med hushållsgöromål föreslås bli obligatorisk för flickorna med tillhopa 10, eller enligt vissa alternativ 15, veckotimmar i klasserna 7 och 8; gossarna böra ha möjlighet att, om de så önska, deltaga i denna undervisning. Enskilda skoldistrikt skola kunna få tillstånd att införa ett obligatoriskt nionde skolår eller frivilliga överbyggnader på den åttaåriga skolan. Undervisningsplaner för dessa överbyggnader äro dock icke utarbetade. Dess­ utom förutsätter skolutredningen, att teoretiska realskollinjer skola in­ byggas i skolsystemet.

Skolkommissionen tänker sig i sin nioåriga skola en successiv anpassning av skolarbetet efter lärjungarnas individuella behov, underlättad genom valfrihet mellan teoretiska och praktiska ämnen i en med åren stigande ut­ sträckning. Ämnesvalet bör föregås av testning och rådgivning, så att ele­ verna och deras föräldrar äro fullt insatta i vad avgörandet gäller. Diffe­ rentieringen börjar i sjunde klassen och vidgas i den åttonde. Varje lärjunge får dessutom ett antal timmar till sin disposition för personliga arbetsupp­ gifter, varigenom variationsmöjligheterna ytterligare ökas. En sådan diffe­

Kungl. Maj:ts proposition nr 70. 79

rentiering bör kunna bli effektiv utan att den gemensamma ämneskärnan behöver alltför starkt kringskäras. En viss praktisk grundkurs bör vara obligatorisk för alla. Kommissionen antyder på följande sätt dess innehåll: »Eleverna behöver lära sig att klara sig utan passning, att reda sig själva vid praktiska uppgifter. I kursen bör ingå elementär hushållskunskap med närings- och matlagningslära samt orientering om viktiga former av pro­ duktion i hemmet. Inköpskunskap och varukunskap måste ägnas stor upp­ märksamhet. Lärjungarna bör få öva sig att i olika situationer göra en lämplig avvägning mellan inköp av färdiga produkter och tillverkning i hemmet. Vidare bör meddelas enkla grunder i hemvård och bostadskunskap. Hemreparationer bör vara ett viktigt moment. Eleverna bör lära sig att göra enkla reparationer av möbler, husgeråd, kläder och böcker och att göra sådana mindre målnings- och snickeriarbeten, som ofta förekommer i ett hem, sätta i lås och elektriska proppar m. m.» (S. 178.) I övrigt kunna olika tillvalskurser förekomma: tilläggskurser i hemkun­ skap och slöjd, kurser i maskinskrivning och i sådana ämnen, som före­ komma på motsvarande stadium av de praktiska mellanskolorna. Vid sidan av den »teoretiska» yrkesorientering, som ingår i samhällskunskapen och bland annat innefattar studiebesök och orienterande anföranden av yrkes­ män, bör praktisk yrkesorientering förekomma i åttonde klassen som till­ valsämne för dem som så önska. Den bör organiseras så, att den ger lär­ jungarna en kortare praktisk erfarenhet av några yrken, som de äro in­ tresserade av. Det räcker i detta fall icke med studiebesök, lärjungarna böra även få manuell övning samt förtrogenhet med yrkets verktyg och helst också med själva arbetsmiljön. För några yrken kan skolan själv till­ handahålla material och verktyg, som ge en verklighetstrogen övning; en skicklig yrkesman kan då anlitas som handledare. Ett deltagande i verk­ samheten på själva arbetsplatsen är dock den avgjort bästa och i många fall enda lösningen. Under arbetet torde lärjungarna kunna förvärva prak­ tiska kunskaper, som bli till nytta, även om de till sist inte välja yrket i fråga. I åttonde klassen avslutas den allmänna orientering i samhället, som bör vara gemensam för alla lärjungar. Nionde klassen kan därigenom ges en speciell karaktär; den bör ge lärjungarna en ny start i skollivet mot mera preciserade mål. I denna klass företages en regelrätt linjedelning, som sam­ tidigt i viss mån innebär val av yrkesutbildningslinje. För vissa lärjungar är klassen en första ring i det fyraåriga gymnasiet (9 g), för andra — tro­ ligen majoriteten — utformas den med hänsyn till fortsatt yrkesutbildning (9 y), och för en tredje grupp får undervisningen en mera allmän karaktär, i vissa avseenden erinrande om den nuvarande realskolan eller den allmänna högre folkskolan (9 a). Avsaknaden av ett rikt utbyggt yrkesskolväsen betraktas för närvarande allmänt som den största bristen i vår utbildning av de unga. Det är en av

80 Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

skolkommissionens uppgifter att utforma ett sådant skolsystem, och kom­ missionen betraktar sitt förslag om skolpliktstidens förlängning som en för­ utsättning för lösandet av uppgiften i dess helhet. »I den nioåriga skolplikten ser kommissionen ingalunda ett försvårande av yrkesutbildningen utan tvärtom ett medel att ge denna den obligato­ riska karaktär, som den hittills saknat. Kommissionen, som önskar ge de praktiska och manuella ämnena ökat utrymme på skolschemat och som häri ser ytterligare ett skäl till förlängning av skolpliktstiden, föreslår näm­ ligen, att det nionde skolåret för majoriteten av lärjungarna utformas som ett förberedande yrkesskoleår. Lärjungarna föreslås få rätt att tillbringa detta år antingen i yrkesskola eller — vilket givetvis åtminstone tills vidare torde bli det vanligaste — i yrkesutbildning direkt i näringslivet, varvid kontrolleras, att deras arbete verkligen får yrkesutbildande karaktär samt att de samtidigt erhåller den utvidgade teoretiska medborgarbildning (när­ mast i ämnena modersmålet, samhällskunskap och hälsolära), som övriga elever erhåller i den allmänna nionde klassen. Härmed skulle det nionde skolåret för majoriteten av eleverna få den omedelbart nyttobetonade karaktär, som kan göra det tilltalande för de unga själva, för deras föräldrar och för arbetslivets målsmän. En viss in­ komst kan under året påräknas för de elever, som får sin utbildning i näringslivet. Någon avsevärd försening av utträdet i arbetslivet utöver vad det åttonde skolåret medför skulle på detta sätt inte bli följden av det nionde skolåret, och därmed skulle några väsentliga betänkligheter ur ar­ betsmarknadens synpunkt inte kunna resas mot skolpliktstidens förläng­ ning med ett år utöver det av utredningen föreslagna åttonde. Då det nion­ de året av de flesta eleverna kommer att ägnas åt yrkesutbildning inom näringslivet, kommer detta nionde år inte att betyda något alltför stort avbräck i tillgången på ung arbetskraft. Vad speciellt jordbruket och han­ deln beträffar, borde dessutom studierna med fördel kunna läggas så, att eleverna kan ägna sig odelat åt yrkesarbetet under de för detta arbete intensivaste perioderna av arbetsåret. I längden kan näringslivet endast ha nytta av den effektivisering av arbetskraften, som en bättre skolunderbyggnad i de flesta fall åstadkommer, och genom det nionde året kan näringslivet räkna med att få all arbetskraft åtminstone i någon mån yrkes-, skolad. (S. 48—49.) Ett på detta sätt ordnat nionde skolår med en riktigt lagd förberedande yrkesutbildning bör icke endast kunna skapa en sådan mjuk övergång från skolan till förvärvslivet, som avsågs med bland annat fortsättningsskolan, utan också ge de unga förståelse för behovet och betydelsen av fortsatt utbildning, utveckla ett aktivt intresse hos dem för det yrkesområde ut­ bildningen avser, ge inblickar i yrkenas samhörighet med och beroende av varandra och skapa förståelse för skolans undervisning, då den knytes omedelbart till erfarenheter, som eleverna erhåller under sin yrkespraktik.» (S. 223.)

c. Skolplikten och kursinnehållet.

Det är knappast nödvändigt att som bakgrund för ett förslag om förlängd skolplikt teckna det svenska samhällets utveckling, sedan skolplikt först infördes i vårt land. Att det finnes ett samband mellan ett folks sociala och kulturella utveckling å ena sidan och folkundervisningens ståndpunkt å den

Kungl. Majds proposition nr 70.

andra, torde vara allom uppenbart. Folkundervisningen är en av grund­ pelarna för vår ställning som kulturnation; det räcker icke med att den hålles i gott stånd, den måste tid efter annan förstärkas för att kunna upp­ bära sin del av det nationella framåtskridandet. 1940 års skolutredning motiverar i första rummet sitt förslag om förlängd skolplikt med behovet av en mot nutida krav svarande höjning av folk­ skolans arbetsresultat, särskilt beträffande de elementära färdigheterna att läsa, skriva och räkna. Även förmågan av muntlig framställning lämnar enligt omdömesgilla iakttagare mycket övrigt att önska, framhåller skol­ utredningen, och bör genom en förlängning av skoltiden kunna höjas av­ sevärt.

»De som icke övergått till högre skola ha fått lämna skolan för tidigt, undervisningen har avslutats, innan de förvärvade kunskaperna och färdig­ heterna ha hunnit stadgas och befästas och blivit till varaktig egendom. Den önskade varaktigheten i bildningsförvärvet kan icke vinnas genom intensifiering av skolarbetet under de sju år, som nu i regel stå till buds, än mindre genom undervisningens begränsande och koncentrerande till ifrågavarande elementära färdigheter — en sådan utarmning av undervis­ ningen vore ur allmänbildningens och personlighetsutvecklingens synpunkt högst olycklig — den kan nås endast genom en utsträckning av studietiden till ett åldersstadium, då undervisningsresultaten tack vare lärjungarnas större mognad kunna få den fasthet och säkerhet, att de sedermera kunna mera allmänt bevaras och förko vras. Icke minst de socialt så betydelse­ fulla färdigheterna att ledigt och vårdat i tal och skrift behandla det sven­ ska språket kunna genom ett åttonde skolår utvecklas och befästas på ett sätt, som i hög grad kan bidraga till utjämnande av en ofta besvärande klasskillnad. Även skolans kunskapsämnen ha mycket att vinna på en förlängning av skolpliktstiden, och detta ej blott tack vare det minskade trycket från undervisningen i de livsnödvändiga tre färdigheterna. Det högre ålders­ stadiets högre mognad kommer på särskilt sätt studiet av kunskapsämnena till godo. Sådana ämnen som kristendomskunskap, svensk språk- och litte­ raturkunskap, historia, samhällskunskap, geografi och hälsolära vinna väsentligt både på bredden och på djupet med varje år, varmed studiet utsträckes. Fn årskurs till innebär ju icke endast, att ämnesinnehållet i sin helhet kan utbredas över ännu en klass och alltså behandlas med större grundlighet och fyllighet utan även att svårare moment kunna uppskjutas till ett åldersstadium, som ger bättre förutsättningar för ett självständigt och fördjupat tillägnande. Därtill kommer som en viktig omständighet, att värdefullt kunskapsstoff, för vilket en sjuårig skola överhuvud icke förmår bereda utrymme, kan upptagas i läroplanen. Vad allt detta betyder för sådana ämnen som samhällskunskap och hälsolära behöver icke särskilt utvecklas. Jämväl kurserna i fysik och kemi kunna på ett högre stadium öppna helt andra perspektiv än som på ett lägre stadium är möjligt.» (IV: 1 s. IG—17.)

Härtill komma så de allt starkare kraven på vidgande av den obligato­ riska skolans ämneskrets:

6 — Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 sand. .Yr 70.

82 Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

»Det främsta önskemålet gäller införandet av undervisning i främmande språk. Man begär, att skolan skall förmedla en elementär insikt i åtmin­ stone ett främmande språk åt varje lärjunge, som vill och kan tillägna sig en sådan. I skolutredningens betänkande I framhålles, att utlandet tränger oss allt närmare in på livet och att det i längden blir ohållbart, att de breda lagren av vårt folk endast i andra hand, genom översättningar och annan förmedling, kunna vinna kunskap om vad som rör sig utanför Nordens gränser.-----------Även därom torde numera allmän enighet råda, att folk­ skolan måste upptaga undervisning i danska och norska i sina kursplaneroch bereda denna en icke obetydlig plats.» (IV: 1 s. 17—18.)

Det stora avståndet mellan folkskolans och realskolans slutmål synes icke väl stämma överens vare sig med tidens fortskridande demokratise­ ring eller med de alltmer komplicerade arbetsuppgifter, som i stigande om­ fattning ankomma även på menige man. Slagordet »realskolebildning åt alla svenska barn» innebär visserligen enligt skolutredningens åsikt en över­ drift, redan därför att icke alla vare sig kunna eller böra tillägna sig just den bildning, som hittills realskolan har bibragt sina lärjungar, men en all­ män höjning av folkskolans studiemål är påkallad.

»Det är intet önskemål», skriver skolutredningen, »att all svensk ung­ dom skulle inriktas på den nuvarande teoretiska realskolans studiemål. Men det är ett viktigt önskemål, att den obligatoriska skolan ger en bättre teoretisk utbildning åt lärjungar, som övergå direkt till arbetslivet eller till yrkesutbildning.----------- Yrkesskolans målsmän ha också mer och mer funnit det ändamålsenligast, att intagningen i yrkesskolan icke sker, förrän eleverna äro i 15-årsåldem. De framhålla starkt värdet av ökade kunskaper i allmänna ämnen för de elever, som antingen intagas i yrkesskolan, övergå till särskild lärlingsutbildning eller gå direkt ut i yrkeslivet.------------I Stockholm t. ex. mottogo yrkesskolorna tidigare sina lärjungar dels från sjunde folkskoleklassen, dels från åttonde, men de skola nu, sedan den obli­ gatoriska skolan gjorts 8-årig, taga in alla efter avslutad 8-årig folkskola.» (IV: 1 s. 18.)

19^6 års skolkommission är i stort sett ense med skolutredningen i dess argumentering för en längre skolpliktstid. Kraftigt understryker kommis­ sionen behovet av undervisning i engelska i skolpliktsskolan:

»Kunskaper i främmande språk har hittills varit förbehållna ett litet fåtal, de s.k. bildade. Om ett främmande språk — och valet kommer då rimligen att falla på engelskan — införes som obligatoriskt ämne i skolpliktstidens skola, skulle därigenom en gammal bildningsklyfta åtminstone hjälpligt överbryggas. Ett fönster ut mot världen skulle öppnas för den breda massan av medborgare. I allt högre grad gör sig också behovet av kunskaper i åtminstone ett främmande språk gällande både i yrkes- och organisationslivet. Fullt medveten om de svårigheter, som en obligatorisk undervisning i engelska i den allmänna skolan erbjuder, föreslår kommis­ sionen engelskans införande som vanligt skolämne från och med femte klas­ sen. Detta betyder tre till fem års undervisning i engelska åt all svensk ungdom (hjälpklassklientelet undantaget).» (S. 7.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Kommissionen vill emellertid hålla före, att de av skolutredningen an­ förda skälen lika väl kunna nyttjas som motiv för en nioårig skolplikt och att slutledningen i själva verket snarare bort utmynna i förslag om en sådan.

d. Åttaårig eller nioårig skolplikt?

Under den första delen av sin verksamhet tvekade 191+0 års skolutred­ ning, huruvida tiden vore inne att generellt genomföra en obligatorisk åtta­ årig folkskola. Den sjuåriga folkskolan var då ännu icke helt genomförd. Den åttaåriga borde uppställas som ett framtidsmål och undervisningsplan uppgöras, men generella bestämmelser kunde enligt utredningens då­ varande uppfattning knappast komma i fråga (I s. 77—78). När de första delarna av utredningens betänkande år 1944 remitterades till vederbörande myndigheter, framträdde emellertid en opinion för längre gående åtgärder i frågan. Flera av remissyttrandena pläderade för en nio­ årig obligatorisk skola. Sålunda anförde Svenska stadsförbundets styrelse: »Vad utredningen framhållit om de av både rent praktiska och ideella skäl stegrade kraven på allmänbildning påkallar .. . synnerligt beaktande. Utan att närmare ingå på dessa krav vill styrelsen särskilt understryka, att en ökad undervisning med inriktning speciellt på praktisk verksamhet framför allt synes erforderlig. Ett annat icke mindre viktigt önskemål synes vara att genom folkundervisningen ge så breda lager som möjligt av na­ tionen grundläggande kunskaper i ett världsspråk vilket väl borde vara engelskan. Styrelsen finner det så angeläget att dessa ökade anspråk på folkundervisningen bli tillgodosedda, att den för sin del är beredd att för­ orda dels en ej för sent påbörjad språkundervisning i folkskolan och dels en ytterligare utökning av den för alla obligatoriska skoltiden. Full­ goda skäl synas föreligga att härvidlag taga sikte på en så betydande höjning av den allmänna folkundervisningen, att en nioårig skoltid därför bleve erforderlig.» Likartade uttalanden gjordes av länsstyrelsen i Gävle, domkapitlen i Stockholm och Härnösand, stadsfullmäktige och folkskoledirektionen i Stockholm samt ytterligare några kommunala representationer i olika delar av landet. I det förord för en nioårig skolorganisation, som avgavs av folkskolestyrelsen i Nacka, hävdade styrelsen, att ett verkligt demokra­ tiskt skolsystem borde ge alla en likvärdig allmänt medborgerlig utbildning. I detta avseende borde det icke vara någon skillnad mellan verkmästaren och de arbetare han har att leda. »Undervisningen måste vara tillräckligt omfattande för att åt alla ge en tillräcklig kunskapsgrundval. Fostran måste bäras upp av en sådan anda, att den befrämjar inbördes solidaritet och sammanhållning både individer och olika folkgrupper emellan. Men undervisningen skall därtill även förbereda de unga för deras blivande ställning inom yrkeslivet. Detta allmänna resonemang leder fram till följande utgångspunkter för den nu

84 Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

behövliga skolreformen: folkskolan måste göras till den för alla gemen­ samma bottenskolan, undervisningen måste beakta den praktiska utbild­ ningen lika mycket som den teoretiska, och undervisningstiden i folkskolan måste förlängas. Folkskolans undervisningstid måste göras så lång, att den har möjligheter att åt alla ge en tillräckligt omfattande medborgarutbild­ ning. Detta resonemang leder oss fram till att ställa kravet på en nioårig folkskola.» Styrelsen betonade vikten av att något väsentligt nytt bjudes i samband med förlängningen av skolpliktstiden. »Om de sex första åren av folkskolan ägnas åt att lägga den rent elementära grunden i fråga om kunskaper, skola de följande åren — med iakttagande av differentieringens särskilda krav — ägnas åt att fördjupa och vidga problemställningar, att söka göra barnen väl förtrogna med de arbets- och miljöförhållanden, i vilka de som vuxna kunna beräknas verka och att befrämja deras självverksamhet och initiativkraft.» Egentlig yrkesutbildning borde icke inläggas i folkskolan, men däremot yrkesorientering, yrkesrådgivning och vissa praktiska öv­ ningar. Ett främmande språk borde vara obligatoriskt med början åtmins­ tone i sjätte klassen. Av remissvaren såg sig skolutredningen kunna draga den slutsatsen, att den allmänna meningen åtminstone för de större skolsamhällena redan hade godtagit en åttaårig obligatorisk skolgång som en reformplan, vilken snarast möjligt borde realiseras. Däremot ansåg skolutredningen opinionen ännu icke mogen för en allmän nioårig skolplikt. »En utökning av den obligatoriska skoltiden till 9 år torde icke vinna allmän förståelse vare sig hos de unga eller hos arbetslivets målsmän», förmodade utredningen (IV: 1 s. 20). Skolkommissionen medger, att man måste räkna med ett visst motstånd av folkpsykologisk art mot varje förlängning av skolpliktstiden: »Alltifrån början har den svenska folkskolans företrädare haft att kämpa mot ett motstånd av denna art. Numera torde man dock kunna räkna på större förståelse för betydelsen av bildning och utbildning och detta inom alla samhällslager. Utsträckningen av skolplikten från sex till sju år upp­ fattades emellertid på sina håll endast som en uttänjning över en längre tid av den gamla skolkursen och betraktades därför såsom onödig och im­ produktiv. Det är fara värt, att man kommer att betrakta en utsträckning av skolplikten till åtta år på samma sätt. Utsträckes skoltiden däremot till nio år, innebär detta, att skolan utrustas med ett högstadium, som dels får sin egen karaktär och ger något helt nytt, dels leder fram till en slutexa­ men, som bör kunna ges ett värde jämförbart med den nuvarande realexamens. Om motstånd mot skolpliktstidens förlängning till nio år ändå reses från de unga själva eller från deras föräldrar, kommer skälet härtill främst att vara av privatekonomisk art.» (S. 47.) Folkundervisningens historia har rätt mycket att förtälja om återhål­ lande krafter av det slag skolutredningen berört. För 100 år sedan, medan det ännu stod strid om folkskolans existensberättigande, åberopade motio­

Kungl. Maj:ts proposition nr 70. 85

närer och talare i riksdagen ofta sina kommittenters uppdrag och vilja som stöd för yrkanden om inskränkningar inom skolväsendet. Ute i orterna res­ tes långt senare ett liknande motstånd mot skolförbättringar, som inneburo övergång till heltidsläsande skolformer. Till en del bottnar väl motståndet i en naturlig reaktion mot det nya och oprövade, alltså i bristande erfaren­ het och kännedom om vad saken gäller, till en del är det säkerligen, såsom skolkommissionen framhåller, av privatekonomisk natur. Vid varje skolre­ form måste givetvis dess inverkan på hemmens och de ungas egen ekonomi vägas mot de fördelar reformen i andra avseenden medför. När det sjunde skolåret var å bane, anförde 1934 års folkskolsakkunniga i denna fråga: »Det lärer väl ej kunna bestridas, att en utökning av skoltiden för bar­ nens föräldrar i vissa fall kommer att innebära en kännbart ökad tunga dels med hänsyn till barnens utrustning, dels ock på grund av minskad möjlig­ het att taga barnens arbetskraft i anspråk för sysslor i hemmet. Betänker man emellertid, att den ifrågasatta utvidgningen av skolplikten otvivel­ aktigt är ägnad att stärka barnens förvärvsduglighet och allmänna förut­ sättningar att bestå och göra sig gällande i livskampen, förringas väsent­ ligt betydelsen av invändningar, baserade på skäl av nyssnämnda art. I en­ staka fall kan fattigdom eller eljest svåra levnadsomständigheter göra skol­ plikten till en börda för hemmet. Men ingalunda kan det allmänna ekono­ miska och sociala läget i vårt land sägas vara sådant, att hemmens ekonomi icke skulle kunna tåla denna merprestation, som flertalet andra väster­ ländska kulturfolk mäktat utföra. Snarare förhåller det sig väl så, att Sve­ riges folk är bättre rustat härutinnan än åtskilliga av dessa andra.» (SOU 1935:58 s. 72.) Skolkommissionen föreslår nu, att barnbidragen höjas i de åldrar, den nya skolplikten skulle gälla, varigenom hemmen komme att erhålla en viss kompensation. De unga själva kunna, om de välja yrkeslinjen, påräkna viss inkomst av sitt arbete under sista skolåret. Det är knappast troligt, att det befarade motståndet under sådana omständigheter blir ett verkligt hinder för reformens genomförande, om denna eljest befinnes önskvärd. De yttranden, jag i det följande kommer att referera, ge viss ledning för denna frågas bedömande. Större vikt synes 1940 års skolutredning i själva verket tillmäta en annan av sina invändningar, vilken gäller yrkesundervisningens anknytning till den allmänna skolan. Utredningen anför därom följande: »Av avgörande betydelse är hänsynen till den fackutbildning, som med­ delas i yrkesskolor av skilda slag. Där ett tomrum av tillfälliga sysselsätt­ ningar eller ren sysslolöshet gapar mellan folkskolan och yrkesutbildningen är en förlängning av skolplikten önskvärd och i vissa fall nödvändig, men där skolningen för yrket sluter väl till den allmänna folkskolan, kan en ut­ sträckning av denna komma att menligt inverka på yrkesutbildningen.» (IV: 1 s. 19—20.) Skolkommissionen är ense med skolutredningen om att vid planerandet av den obligatoriska skolan all hänsyn bör tagas till yrkesskolväsendet men

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70. håller före, att yrkesskolans anknytning till en åttaårig skolgång — där den existerar — icke torde ha bestämts på grundval av vetenskapliga över­ väganden om den lämpliga tidpunkten för yrkesutbildningens början utan snarare är att betrakta som en anpassning till den grundläggande skolans längd. Vissa expertuttalanden utpeka till och med sextonårsåldern som den ur yrkesvalssynpunkt optimala tiden för inträde i yrkesskolorna. Skolkommissionens förslag att nionde klassen skall kunna fullgöras i yr­ kesskola trubbar onekligen av invändningen. Skolutredningen har av allt att döma icke räknat med att en organiserad övergång till egentliga yrkes­ skolor skulle kunna ifrågakomma efter åttonde skolårets slut. Om den medgives, blir skolpliktens utsträckning till åtta- eller nioårig av föga relevans för anknytningen till de egentliga yrkesskolorna. Till de allmänna skälen mot en nioårig skolplikt lägger skolutredningen ett par av mera temporär betydelse, som stå i samband med befolknings­ utvecklingen i landet. Utredningen pekar på olägenheterna ur arbetsmarknadssynpunkt av att ungdomen alltför länge bindes vid skolbänken vid en tidpunkt, då årskullarna ha tunnats ut och brist råder på ung arbetskraft. Utredningen hänvisar vidare till svårigheterna att skaffa lärare för de större årskullar, som sedan följa. Skolkommissionen är medveten om att en förlängning av skolpliktstiden just nu komme att medföra momentana svårigheter för näringslivet. »Då man emellertid vid utbyggandet av det åttonde och nionde skolåret liksom fallet var vid utbyggandet av det sjunde måste räkna med en lång övergångstid, och då det befolkningspohtiska läget under denna övergångs­ tid kommer att förändras såtillvida, att de stora årskullarna från 1940talets början därunder hinner upp i arbetsför ålder, behöver man måhända inte frukta, att brist på ung arbetskraft skall ställa sig hindrande i vägen för reformen. Vid bedömandet av förhållandet mellan näringsliv och skol­ plikt bör man dessutom beakta, att den del av en människas livstid, som kan ägnas åt produktivt arbete i näringslivets tjänst, genomsnittligt kraf­ tigt ökats _ i och med tillväxten av människans livslängd. En ökning av skolpliktstiden borde vi alltså även ur näringslivets synpunkt ha råd till.» (S. 48.) På grund av det sista skolårets anordning behöver den nioåriga skolplik­ ten ej medföra någon avsevärd försening av utträdet i arbetslivet utöver vad det åttonde skolåret medför. Betänkligheterna mot den nioåriga skol­ plikten ur arbetsmarknadens synpunkt bli därför knappast avsevärt större än betänkligheterna mot den åttaåriga. »Vad speciellt jordbruket och handeln beträffar, borde dessutom stu­ dierna med fördel kunna läggas så, att eleverna kan ägna sig odelat åt yrkes­ arbetet under de för detta arbete intensivaste perioderna av arbetsåret. I längden kan näringslivet endast ha nytta av den effektivisering av arbets­ kraften, som en bättre skolunderbyggnad i de flesta fall åstadkommer, och genom det nionde året kan näringslivet räkna med att få all arbetskraft åtminstone i någon mån yrkesskolad.» (S. 49.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 70. 87

Beträffande läraranskaffningen anför skolutredningen: »Det får . . . ej förbises, att folkskolan .. . med hänsyn till lärarkrafternas antal och utbildning icke är rustad för en så vittutseende utbyggnad som en 9-årig skolplikt kräver. Om det vore möjligt att i de stora städerna an­ ställa tillräckligt antal för uppgiften kompetenta lärare, så skulle det i varje fall dröja mycket länge, innan en liknande pedagogisk upprustning bleve möjlig för landet i dess helhetr I själva verket ställer redan den 8-åriga obligatoriska skolan nya och vittutseende krav på den lärarpersonal, som skall undervisa på dess hög­ stadium. ----------- Det kommer att dröja, innan så många för dessa nya uppgifter kompetenta lärarkrafter hunnit utbildas, att alla skoldistrikt kunna tillgodoses. Därest skoltidens förlängning skall medföra avsett gagn, behöves i verk­ ligheten en reform av lärarnas utbildning. Om 1936 års omorganisation av seminarierna kan sägas vara en förutsättning för det lyckosamma förverk­ ligandet av samma års riksdagsbeslut om obligatorisk 7-årig folkskola, så kan den 8-åriga obligatoriska skolans framgångsrika genomförande sägas vara beroende av en ny och genomgripande reform av lärarutbildningen. Denna i och för sig svåra frågas lösning kompliceras i hög grad därav, att de nya kraven på lärarnas utbildning anmäla sig samtidigt med att den ökade nativiteten ställer helt nya anspråk på lärarutbildningsapstalterna. En forcerad utveckling av folkskolans högstadium kan under sådana omständigheter leda till att särskilt vissa landsbygdsdistrikt ställas inför oberäkneliga svårigheter, icke blott när det gäller att ändamålsenligt ordna sin skolorganisation utan även när det gäller att överhuvud få sitt lärarbehov tillgodosett. Ur denna synpunkt måste alltså en utveckling i långsammare tempo vara att förorda.» (IV: 1 s. 20—21.) S kolkommissionen är, framhåller den, icke mindre medveten om de svå­ righeter, som bristande tillgång på lärare kan ställa i vägen för en ut­ sträckning av skolplikten. Skolpliktstidens förlängning måste under alla förhållanden, vare sig det gäller ett eller två år, företagas i den takt, som lärartillgången medgiver. Det bör dock observeras, att en relativt obetydlig del av det ökade behovet av realskollärare kommer på det nionde skolåret. Majoriteten av lärjungarna i nionde klassen torde komma att välja yrlceslinjen och få sin huvudsakliga undervisning av det praktiska livets män och kvinnor. De övriga behöva visserligen undervisning av realskollärare, men därvidlag måste beaktas, att inom motsvarande åldersgrupp redan nu många lärjungar åtnjuta sådan undervisning och att detta antal befin­ ner sig i snabb tillväxt. Målet för skolreformen bör under alla omständigheter vara en nioårig, obligatorisk medborgarskola. »Härigenom skulle plats beredas för en utvidgad medborgerlig utbild­ ning; all ungdom skulle kunna föras fram till en realexamen, som visser­ ligen måste avpassas efter lärjungarnas varierande möjligheter men som dock åt alla gåve en medborgerligt likvärdig avslutning på arbetet i den allmänna skolan; slutligen skulle man inom den obligatoriska skolans ram

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.

kunna inrymma den förberedande yrkesutbildning, som skulle ge de sista skolåren påtagligt intressebetonad prägel och eleverna ett incitament till fortsatt arbete med sin utbildning.» (S. 8.)

Med all säkerhet kan den nioåriga skolan doek icke i sin helhet förverk­ ligas tidigare än under 1960-talet. När kommissionen likväl ansett sig böra redan nu framlägga principförslag om en nioårig enhetsskola, har det skett på grundval av följande överväganden:

»1950-talet kommer, även om man bortser från den verkan, som ett be­ slut om en genomgripande skolreform kan få, att bli en uppbyggnadsperiod inom den svenska skolvärlden. Det ökade barnantalet nödvändiggör en forcerad lärarutbildning för skolans samtliga stadier och därmed en ut­ ökning och föryngring av lärarkåren utan motstycke i Sveriges tidigare historia. Barnantalets ökning medför samtidigt ett behov av nya skolloka­ ler, som framtvingar ett till sitt omfång mycket stort investeringsprogram i fråga om skolbyggnader och skolutrustning. Vid årtiondets början skall vidare en lokal omorganisation av skolväsendet vara avslutad i samband med den nya kommunindelningen. Skolväsendets lokala organisation och struktur måste_ därvid bli föremål för en ingående planering. Allt detta — lärarutbildning, skolhusbyggnation, lokal omorganisation — kan rim­ ligen inte ske med hänsyn till skolans verksamhet endast under det när­ maste decenniet utan måste ske med sikte på även de följande decennier­ nas behov. De nyutbildade lärarna kommer doek att verka även under dessa decennier, de nya skolbyggnaderna kommer att användas även då, och den lokala organisationen kommer att i sina grunddrag vara orubbad dessa årtionden igenom. Om man inte redan nu — före massutbildningen av lärare, före. massbyggnation en av skolhus, före den lokala skolorganisa­ tionens planering — fastställer riktlinjerna för skolans utveckling, organi­ satoriskt sett, för de närmaste årtiondena, riskerar man kraftiga felinveste­ ringar i fråga om lärarutbildning och skolhusbyggen och svårkorrigerade misstag i fråga om den lokala planeringen.» (S. 52—53.)

Principbeslutet om nioårig skolplikt bör således, enligt skolkommissionens mening, fattas redan nu. Under en övergångstid böra lättnader i skolplikten kunna medges liksom nu i fråga om det sjunde skolåret. Kommissionen föreslår, att under de fem första åren efter den nya organisationens genomförande inom ett skol­ distrikt befrielse bör kunna meddelas både från åttonde och nionde skol­ året och under de fem följande åren endast från det nionde året. Då an­ sökan om sådan befrielse behandlas, bör skolstyrelsen taga hänsyn till lär­ jungens personliga och ekonomiska förhållanden. Vidare bör skolstyrelsen kunna medge avgång efter åttonde året för lärjungar, som ha passerat skolan snabbare och redan genomgått nionde klassen, och i speciella fall även för lärjungar, som på grund av bristande studieförutsättningar skulle ha föga utbyte av ytterligare ett års skolgång. Den debatt om skolpliktens längd och om den rätta tidpunkten för principbeslut i frågan, som sålunda har upptagits, fortsätter i remissyttran­ dena. Innan jag övergår till att redogöra för vad som framkommit under

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70. 89 remissgången, torde det doek vara lämpligt, att jag ger en redogörelse för de utförda kostnadsberäkningarna. Jag uppehåller mig därvid huvudsak­ ligen vid den nioåriga skolorganisation, som skolkommissionen förordat.

e. Summarisk översikt över reformens kostnader.

Skolkommissionens förslag är ett principförslag och går inte in på detal­ jerna. Mycket ingående kostnadsberäkningar äro redan därför uteslutna. Huru pris- och löneutvecklingen kommer att te sig under den långa över­ gångstiden är dessutom omöjligt att nu förutsäga. Beräkningarna ha därför blott till uppgift att ge en föreställning om storleksordningen av de med reformen förenade kostnaderna. Alla beräkningar rörande skolväsendets omfattning och kostnader i fram­ tiden måste utgå från en uppskattning av barnantalet i de ifrågakommande årsklasserna. För de redan födda årsklasserna har kommissionen begagnat den officiella statistikens uppgifter om antalet levande födda och om död­ ligheten under barnaåren. Vid den tidpunkt, då kommissionens beräkningar utfördes, sträckte sig födelsestatistiken icke längre än till och med år 1945. För därefter följande årskullar ha beräkningarna verkställts i anslutning till en av professor Sten Wahlund utförd prognos (SOU 1945: 46 s. 298 o. följ.). De av kommissionen nyttjade hypotetiska födelsetalen för åren 1946 —53 framgå av följande tablå:

Å r 1946 1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953

Födelsetal:

För de tre första åren ligga de faktiska födelsetalen något lägre än de i beräkningarna antagna. Uppgifterna för 1947 och 1948 äro dock ännu pre­ liminära. För 1949 synes siffran komma att stanna vid omkring 121 000. Av tabell 14 framgår barnantalet dels i åldern 7—13 år (klasserna 1—7), dels i åldrarna 14 och 15 år (klasserna 8 och 9) för tiden till och med läs­ året 1960—61 enligt kommissionens beräkningar. Tabellen visar, att antalet barn i åldern 7—13 år först raskt stiger, når ett maximum på omkring 858 000 åren 1956 och 1957 och då med 34 pro­ cent överstiger det nuvarande samt därefter åter småningom dalar. Antalet barn i åldern 14 år når maximum först hösten 1959, femtonåringarnas an­ tal fortsätter att stiga under hela perioden. Den raska tillväxten av årskullarna i skolåldern under 1950-talet måste medföra mycket betydande automatiska kostnadsökningar och torde även på annat sätt komma att försvåra och försena genomförandet av varje mera omfattande skolreform. Vissa antaganden om tempot i organisationsarbetet

90 Kungl. May.ts 'proposition nr 70.

Tab. H. Beräknat antal barn i skolåldern läsåren 1949 — 61.

Å 1 d e r Å 1 d e r Läsår Läsår 7—13 år 14 år 15 år 7—13 år 14 år 15 år

1949-50. . 640 300 80 500 79 600 1955—56 . . 845 900 93 500 89 600 1950-51 . . 674 200 83 400 80 400 1956—57 . . 858 100 106 800 93 300 1951—52. . 714 500 84 700 83 200 1957—58 . . 858 100 117 100 106 700

1952-53. . 751 800 88 000 84 600 1958-59 . . 848 500 124 800 116 900 1953—54. . 785 300 91 300 87 900 1959-60 . . 836 800 125 100 124 600 1954—55 . . 818 400 89 800 9l 100 1960—61 . . 823 600 124 600 124 900

äro emellertid nödvändiga för kostnadsberäkningarna. Vid de kalkyler, som för kommissionens räkning ha utförts av byråchefen Per Åsbrink, har denne antagit, att den nya skolorganisationen under en första tioårsperiod skall genomgå ett försöksstadium, avsett att giva erfarenheter om den planerade organisationen, och att det egentliga genomförandet skall börja först läs­ året 1958—59, då antalet barn i den nuvarande obligatoriska skolan åter börjar gå tillbaka. Därefter skulle den allmänna omorganisationen kunna genomföras under loppet av nästa tioårsperiod. Som ett belysande exempel på huru kostnadsberäkningen i sådant fall kan komma att te sig beräknar Åsbrink kostnaderna under det preciserande antagandet, att reformen, sedan den har passerat experimentstadiet, årligen genomföres med en tion­ del av den slutliga omfattningen. Åsbrink beräknar först den automatiska utgiftsökning, som är en följd av barnantalets ökning. Folkskolan tänkes därvid omfatta de nu obligato­ riska sju årsklasserna, och de högre skolorna antagas bibehålla den lär­ jungeomslutning och den kostnadsram, som gällde läsåret 1948—49. Där­ efter beräknar han kostnaderna för den omorganisation av folkskolans över­ stadium, som är skolreformens kärna. Sjunde klassen tänkes därvid övergå från klass- till ämneslärarsystem, och de båda översta klasserna, åttan och nian, tillkomma successivt. Slutligen beräknas de besparingar, som från och med budgetåret 1961/62 kunna påräknas till följd av barnantalets minsk­ ning och den fyraåriga realskolans avveckling. Nästa tabell sammanfattar Åsbrinks resultat för tiden till och med bud­ getåret 1969/70. Den automatiska utgiftsökningen under 1950-talet är högst betydande. Även om intet beslut fattas om utvidgning av skolplikten, skulle efter 7 år, räknat från budgetåret 1948/49, kostnaderna ha stigit med 156 miljoner kronor eller omkring 33 procent, oberäknat kostnadsökningar på grund av de högre skolornas utveckling. Jag saknar emellertid anledning att när­ mare uppehålla mig vid beräkningen av denna post: det torde genom­ gående vara fråga om utgifter av den art att de måste tagas.

92 Kunql. Maj:ts proposition nr 70.

Kostnadsberäkningarna inkludera, till skillnad från den vanliga redovis­ ningen av utgifterna för skolväsendet, jämväl pensionskostnader för lärar­ personalen. Summorna bli därigenom icke direkt jämförliga med nuvarande under 8:e huvudtiteln upptagna belopp, men de ge i gengäld ett bättre ut­ tryck för den totala budgetbelastningen i samband med en eventuell skol­ reform. För varje barn beräknas först en grundkostnad, som inbegriper lärarnas löne- och pensionsförmåner och de flesta kostnader för folkskoleväsendet och abnormundervisningen enligt riksstaten för budgetåret 1948/49. Den har på grundval av budgetberäkningen för nämnda år kalkylerats till 500 kronor per barn. Grundkostnaden multipliceras med barnantalet i de års­ klasser, varom det är fråga. Åsbrink baserar beräkningarna på årsklasser­ nas storlek år 1960. Antalet 14- och 15-åringar torde då komma att uppgå till omkring 250 000, men summan måste i kalkylen minskas med antalet lärjungar, som ha övergått till högre skola. Då Åsbrink i denna del av be­ räkningen bortser från den pågående ökningen av lärjungenumerären i de högre skolorna, blir avdraget omkring 50 000, motsvarande nuvarande lär­ jungeantal i åldern 14 och 15 år vid de högre skolorna. Grundkostnaden blir sålunda 200 000X500 = 100000 000 kronor. De löne- och pensionsbelopp, som ingå i grundkostnaden, förutsätta, att undervisningen bestrides av nuvarande lärarkategorier, alltså små- och folkskollärare. I klasserna 7—9 beräknas emellertid ämneslärare komma att tjänstgöra efter reformens genomförande, liksom nu vid de kommunala mellanskolorna. Dessas löne- och pensionsförmåner äro högre än de förut nämnda gruppernas, och undervisningsskyldigheten, uttryckt i veckotim­ mar, är lägre. Åsbrink beräknar lärarbehovet med utgångspunkt från ett genomsnittligt lärjungeantal av 25 per klassavdelning och ett antaget veckoschema av 36 veckotimmar. Avlönings-, pensions- och tjänstgörings­ förhållandena för samtliga lärargrupper ha antagits oförändrade. Kost­ naderna för övergång till ämneslärarsystem i sjunde klassen beräknas under dessa förutsättningar till omkring 25 500 000 kronor och kostnaderna för upprättandet av åttonde och nionde klasserna till sammanlagt omkring 68 600 000 kronor. Löne- och pensionskostnaderna skulle sålunda — utöver vad som inberäknats i grundkostnaden — stiga med 25 500 000+68 600 000 = 94 100000 kronor. Statsbidragen till fria skolmåltider åt lärjungarna i klasserna 8 och 9 ha i överensstämmelse med gällande bidragsgrunder beräknats till 60 kronor per lärjunge och år och böra sålunda uppskattas till 200 000X60 = 12 000 000 kronor. Till förbättring av skolornas bibliotek och materielutrustning beräknas ett avrundat belopp av 10 000 000 kronor och för fria läroböcker ett belopp av 900 000 kronor, i båda fallen utöver vad som ingår i grundkostnaden.

Kungl. May.ts proposition nr 70. 93

Till följd av det sätt, varpå grundkostnaden för de nya klasserna har beräknats, ingår däri även drygt 3 miljoner kronor för skolskjutsar och för inackordering av skolbarn i skolhem, arbetsstugor och enskilda hem. Cen­ traliseringen av de högre klasserna kommer dock utan tvivel att draga väsentligt högre kostnader, enligt Åsbrinks uppskattning ytterligare 15 miljoner kronor vid fullt förverkligad nioårig skolpliktsskola. Bestämda hållpunkter för beräkningen av denna post saknas dock. Till jämförelse kan nämnas, att 1940 års skolutredning har ansett en ökning av centraliseringsanslagen med omkring 10 miljoner erforderlig för det fullständiga utbyggandet av en åttaårig folkskola. Då sjunde klassen vid tidpunkten för skolutredningens beräkning var införd i ungefär halv utsträckning, kunna utredningens siffror sägas hänföra sig till en utvidgning av skolorganisa­ tionen med en och en halv årsklass mot den utvidgning med två årsklasser, som nu är aktuell. Även om hänsyn tages till denna omständighet, ligger Åsbrinks uppskattning tydligen högre. Därmed är naturligtvis icke sagt, att beloppet är för högt: centraliseringskostnaderna torde just för nionde klassen komma att bli avsevärt större än för de lägre klasserna. Med hän­ syn till de erfarenheter, som på senaste tiden ha gjorts beträffande belast­ ningen på anslaget till skolskjutsar, skulle jag snarare vara böjd att upp­ skatta totalkostnaden ett par miljoner kronor högre. Den del av kostnaden, som ej ingår i grundbeloppet, skulle sålunda kunna anslås till 17 000 000 kronor. Vid bedömningen av de utgifter, centraliseringen vållar, bör emel­ lertid som alltid beaktas, att en väl planlagd centralisering ofta medför be­ tydande besparingar på lönekontot. Ytterligare bör tilläggas ett belopp för ökade administrations- och inspektionskostnader, av Åsbrink uppskattat till 2 000 000 kronor, medan kostna­ derna för fortsättning sskolan, i runt tal 4 000 000 kronor, böra fråndragas. Ökningen av de årliga utgifterna för statsverket vid genomförandet av en nioårig organisation i den antagna utsträckningen skulle enligt de anförda beräkningarna kunna uppskattas till 100 000 000 + 94 100 000 + 12 000 000 + 10 000 000 + 900 000 + 17 000 000 + 2 000 000 — 4 000 000 = 232 000 000 kronor. Denna uppskattning innefattar likväl icke engångskostnaderna för den nya organisationen. Huvuddelen av dessa utgöres av kostnader för de olika byggnadsföretag, som bli nödvändiga inom skolväsendet, men även utbild­ ningen av lärare för det nya högstadiet drager rätt avsevärda kostnader. På grundval av de gjorda antagandena om antalet lärjungar och om klassavdelningarnas storlek beräknas ett behov av tillsammans 8 000 klass­ rum för klasserna 8 och 9. Byggnadskostnadema för ett klassrum med bi­ utrymmen ha i kalkylerna anslagits till i genomsnitt 100 000 kronor, varav staten beräknats komma att tillskjuta i medeltal 50 procent. Engångs­ kostnaden för de nya lokalerna skulle alltså, i vad den belastar statsverket, kunna uppskattas till 400 miljoner kronor.

94 Kungl. Maj:ts -proposition nr 70.

Statsverkets genomsnittskostnad för utbildning av en lärare för realskolestadiet beräknas av Åsbrink grovt approximativt till 6 500 kronor. Det behövliga antalet nya lärare (i samtliga ämnen, även övningsämnen) uppskattas till 11 865, varav följer en engångskostnad för utbildning av lärarkraft av omkring 77 miljoner kronor. De totala engångskostnaderna för statsverket skulle sålunda uppgå till omkring 477 miljoner kronor. Fördelas de jämnt på en tioårsperiod, skulle de betyda en årlig budgetbelastning av 47 700 000 kronor. Åsbrink räknar med detta belopp men framhåller, att det ur andra synpunkter än den bud­ getära vore riktigare att fördela beloppet på en längre tidrymd, motsva­ rande den genomsnittliga nyttjandetiden för lokaler respektive lärare. Den antagna produktionskostnaden för ett klassrum jämte biutrymmen torde, såsom Åsbrink också framhåller, i dagens byggnadsläge snarare under- än överstiga den faktiska kostnaden. Med hänsyn till ovissheten om den framtida utvecklingen av byggnadskostnaderna har han dock an­ sett det försvarligt att i kalkylen räkna med ett avrundat belopp av 100 000 kronor per läraravdelning. Även kostnadsberäkningen för lärarproduktionen torde ligga i underkant, enär, såsom Åsbrink framhåller, hänsyn icke har tagits till behovet av vikarier och substitut för lärare, som exempelvis på grund av giftermål eller övergång till annat yrke lämna lärarbanan i förtid. Det kan slutligen anmärkas, att de uppförda nya skol­ byggnaderna och de utbildade unga lärarna i en avlägsnare framtid måste ersättas, vilket då nödvändiggör en förhöjd ersättningsproduktion av loka­ ler och lärare, t nder den tid, varom nu är fråga, torde emellertid de för sistnämnda ändamål erforderliga kostnaderna kunna lämnas obeaktade. Skolöverstyrelsen beräknar i sitt utlåtande statens engångskostnader för nya skollokaler till 500 miljoner kronor och för extra utbildning av lärare till avrundat 100 miljoner eller tillhopa 600 miljoner kronor. Utgår man, såsom i övrigt skett vid beräkningarna, från nuvarande löne­ nivå och priser, förefaller en viss höjning av beräkningen onekligen påkal­ lad. Då även engångskostnader för lärarbostäder och skolhem ifrågakomma i vissa delar av landet, torde man sannolikt icke kunna räkna med en lägre totalkostnad än 550 000 000 kronor, om de av skolkommissionen uppställda kvalitetskraven fasthållas. En sänkning av byggnadsstandarden kan givetvis diskuteras. Jag vill erinra om att enligt en 1948 utfärdad kungörelse statsbidrag kan utgå jämväl för provisoriska lokaler och att enligt beslut den 14 januari 1949 sakkunniga ha tillkallats för att utreda möjligheterna att tillgodose behovet av skolbyggnader och undervisningslokaler på ett enklare och mindre kost­ nadskrävande sätt, än vad nu är fallet. Dessa besparingssträvanden torde underlätta den forcerade produktion av skolbyggnader, som förestår under det närmaste årtiondet, men de stå i så skarp kontrast mot skolkommissionens bemödanden att i vissa avseenden höja skolbyggnadernas standard,

Kungl. Maj:ts proposition nr 70. 95

att det för närvarande icke kan förutses, vilka linjer som komma att följas i 19G0-talets bvggnadsproduktion. Engångskostnaderna för skolreformen påverkas emellertid vida mer av en annan omständighet. De nya lokalerna och de nya lärarna äro givetvis nödvändiga, om reformen genomföres vid en tid, då barnantalet växer eller stationärt; men behovet nedgår mer eller mindre, om den genomföres i en tid av sjunkande barnantal. De nya klasserna kunna då övertaga klass­ rum, som byggts för de redan nu obligatoriska klasserna, och de torde — åtminstone till någon del — kunna undervisas av lärare, som ha utbil­ dats och anställts tidigare, när årskullarna Voro större. Engångsåtgärderna kunna då begränsas, måhända i så hög grad, att de ovan refererade beräk­ ningarna skulle ge en alldeles felaktig föreställning om deras omfattning. En mera definitiv uppskattning är tydligen icke möjlig, förrän de närmare omständigheterna vid reformens genomförande preciserats. Jag återkom­ mer därför till denna fråga i ett annat sammanhang. I nära samband med skolreformen står ytterligare en fråga, som kan få avsevärda ekonomiska konsekvenser, nämligen den av skolkommissionen föreslagna höjningen av barnbidragen. Kommissionen har kommit till den uppfattningen, att en utsträckning av skolpliktstiden med två år inte gärna kan vidtagas utan att eleverna eller deras föräldrar på ett eller annat sätt kompenseras för de ekonomiska uppoffringar den förlängda skoltiden med­ för. En fullständig kompensation är inte tänkbar och vore f. ö. svår att beräkna; till viss del erbjuder sig en sådan redan därigenom, att den längre skoltiden är en investering, som senare bör kunna ge avkastning. En par­ tiell ekonomisk kompensation kan dock komma i fråga i form av antingen stipendier eller förhöjda barnbidrag, och kommissionen föreslår sådana understöd för de två högsta årsklasserna. Den uttalar icke någon bestämd mening om vilkendera linjen som bör föredragas men räknar i kostnads­ kalkylerna med ett bidragsbelopp av 500 kronor per person och år. Om barnbidragen utgå oberoende av föräldrarnas ekonomi och den skoltyp barnen tillhöra, torde kostnaderna komma att ungefärligen belöpa sig till 250 000 X 500 = 125 000 000 kronor. Tillämpas i stället systemet med sti­ pendier, vilka behovsprövas, blir summan givetvis lägre. Den hittills refererade delen av Åsbrinks kalkyl förutsätter, att kostna­ derna för de högre skolorna hållas konstanta, sådana de voro budgetåret 1948/49, och att lärjungeantalet i dessa skolor i huvudsak är oförändrat, medan skolgången förlänges med två år för den övriga ungdomen. För­ farandet medför beräkningstekniska fördelar men är naturligtvis i sak orea­ listiskt. Önskar man stöd för det praktiska bedömandet, torde hellre två realiserbara fall, ett maximi- och ett minimiprogram, böra ställas mot var­ andra. Maximiprogrammet får väl i nuvarande diskussionsläge anses vara det fullständiga genomförandet av skolreformen med indragning av alla de klasser i andra skolformer, som iiro parallella med de nya åttonde och

96 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.

nionde klasserna, och minimiprogrammet en fortsatt utbyggnad av de högre skolorna i mån av efterfrågan på platser och jämsides därmed en för skoldistrikten frivillig utbyggnad av folkskolan ovanom den nuvarande sjuan. Vid en sådan jämförelse ställes den planerade skolreformen oförmed­ lat mot en fortsatt utveckling efter samma linjer som hittills. Det fullständiga genomförandet av skolkommissionens organisationsförslag skulle beröra såväl de högre skolorna som — i viss mån — den kommunala yrkesundervisningen. En omedelbar besparing skulle göras genom att den fyraåriga realskolan komme att ersättas med tre klasser, tillhörande den obligatoriska skolans högstadium; den uppskattas av Åsbrink till 7 miljoner kronor. Däremot är det mindre troligt, att övertagandet av en del av lärlingsskolans uppgifter skulle möjliggöra någon nedprutning av anslagen för yrkesundervisning. Sannolikt komme besparingarna att motvägas ax­ en ny utbyggnad av yrkesundervisningen på den genom skolpliktsskolans verksamhet höjda grunden. Den totala ökningen av årskostnaderna, sedan jämväl de högre skolorna omorganiserats efter de nya förutsättningarna, torde därför kunna uppskattas till 232 000 000 — 7 000 000+125 000 000 = 350 000 000 kronor, inräknat förhöjningen av barnbidragen men exklu­ sive eventuella engångskostnader. Mera svåruppskattad är den stegring av läroverksbudgeten, som skulle inträffa, om de högre skolornas utveckling finge fortgå obeskuren under en längre följd av år, i princip på samma sätt som hittills. Att nya skolor och nya klassavdelningar upprättats i allt snabbare takt, har som bekant icke kunnat hindra, att köerna utanför läroverkens portar ständigt tätna. Till­ strömningen har på en del orter tagit mycket stora proportioner. Skolkommissionen nämner, att för närvarande i Stockholm icke mindre än 70 procent av årskullen övergår till högre skolor av olika slag. När Åsbrink »mera för att illustrera storleksordningen av de kvantitativa förändringar, det kan bli fråga om, än för att formulera förutsägelser om den framtida sannolika utvecklingen», gör antagandet, att läsåret 1960—61 ungefär 28 procent av det totala antalet barn i åldrarna 13—16 år undervisas i all­ männa läroverk och kommunala mellanskolor och att andra högre skolor undergått en utveckling i proportion därtill, förefalla hans utgångspunkter vara rätt acceptabla. Då vid denna tidpunkt realskolestadiet rekryteras från 1940-talets stora årskullar, komme den absoluta ökningen av de högre skolornas lärjungeomslutning att bliva mycket betydande. Man måste sålunda även i detta fall räkna med att ett omfattande lärarutbildningsproblem uppkommer som en konsekvens av utvecklingen. Samtidigt måste man motse, att en åttonde klass i allt flera skoldistrikt göres obligatorisk. Åsbrink beräknar, att kostnadsökningarna för denna expansion av real­ skolestadiet år 1960 skola ha summerat sig till ett årsbelopp av storleks­ ordningen 100 000000 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70. 97

Den årliga merkostnaden enligt det av skolkommissionen framlagda alter­ nativet skulle således komma att uppgå till i runt tal 250 000 000 kronor. Ungefär hälften av detta belopp utgöres av den ifrågasatta höjningen av barnbidragen. Härtill komma så engångskostnaderna, men dessa bero, såsom nyss framhållits, i högsta grad på befolkningsutvecklingen under den tid, då reformen genomföres. Enligt av skolöverstyrelsen verkställda beräkningar innebära dessa siff­ ror, att ytterligare drygt en procent av nationalinkomsten skulle behöva tagas i anspråk för skolväsendet, utöver vad som skulle erfordras, därest skolreformen ej genomfördes. Skolutredningens organisationsförslag innebär en mellanlinje. Utred­ ningen stannar visserligen för åttaårig skolplikt och föreslår en i överens­ stämmelse därmed organiserad folkundervisning, men därjämte har utred­ ningen i sin enhetsskola inkomponerat en motsvarighet till de nuvarande högre skolorna för realskolestadiet. Organisationen kommer därigenom att omfatta ett nionde skolår för en avsevärd del av varje årsklass och i viss utsträckning, nämligen i den mån fyraårig realskola bibehålies, till och med ett tionde. Sannolikt komme vidare vissa skoldistrikt efter genomförandet av den åttaåriga skolplikten att begagna sig av möjligheten att påbygga folkskolan med ett obligatoriskt eller frivilligt nionde skolår. En skolorga­ nisation efter skolutredningens linjer skulle därför troligen i tätorterna få ungefär samma omfattning som en organisation enligt skolkommissionens förslag, medan landsbygdens skolväsen sannolikt i allmänhet bleve stående vid en organisation med kortare lärotid. Huru stor del av årskullen, som under sådana omständigheter komme att tillbringa ett nionde år inom den av utredningen föreslagna skolorganisa­ tionen är vanskligt att bedöma, framför allt till följd av den ovisshet, som alltid råder beträffande tillströmningen till frivilliga högre skolformer. Om antagandena i föregående resonemang äro riktiga, skulle troligen allra minst tredjedelen, efter någon tid kanske snarare hälften av årsklassen be­ gagna de möjligheter till ett nionde skolår, som organisationen erbjuder, eller av skoldistriktet åläggas skolplikt under detta år. Besparingen genom att acceptera skolutredningens förslag skulle således i varje fall icke uppgå till kostnaderna för undervisningen av en hel årsklass, snarare få de kal­ kyleras efter en halv årsklass eller något mer. Utgår man från den beräk­ nade årskostnaden av 232 miljoner för de båda högsta klasserna enligt skol­ kommissionens förslag, kunde man måhända räkna med en besparing av omkring 70 miljoner, därest i stället skolutredningens alternativ antoges, en besparing, som väsentligen vore att tillskriva en mindre omfattande utbyggnad av landsbygdens skolväsen. Frågan om barnbidragen har vid denna uppskattning betraktats som en fristående angelägenhet. Skolkommissionen har icke gjort något försök att beräkna kommunernas

7 — Bihang till rikxdagcnx yrnUdcoll 1050. 1 samt. Nr 70.

98 Kungl. Maj:ts -proposition nr 70. kostnader efter skolreformens genomförande, och även skolutredningen har nöjt sig med att uppskatta vissa delposter. Kommunernas kostnader kunna dock icke lämnas ur räkningen vid bedömningen av frågekomplexet i dess helhet, i synnerhet som skolkommissionen föreslår, att kostnaderna för skolväsendet så långt möjligt skola överföras på statsverket. Enligt finans­ statistiken för år 1946 uppgingo kommunernas sammanlagda utgifter för folkskoleväsendet, minskade med statsbidragen för ändamålet, till 175 mil­ joner kronor. Lärjungeantalet var då 527 000. Om det vore tillåtet att be­ räkna kostnaderna proportionellt med barnantalet, skulle kostnadsökningen för kommunerna vid en höjning av lärjungeantalet med 200 000 uppgå till i runt tal 70 000 000 kronor, förutsatt då att kostnadsfördelningen mellan stat och kommun vore oförändrad. Kommunernas kostnader utgöras emel­ lertid till stor del av utgifter för anskaffning, utrustning och underhåll av fastigheter samt för uppvärmning m. in. i samband med fastigheternas bruk. Delvis komma de därför liksom de nyss diskuterade byggnadsbidragen att bli beroende av huruvida reformen genomföres i en tid av stigande eller sjunkande barnantal. Delvis bero de ock på den standard, kommunerna anse lämpligt att giva sitt skolväsen; ej sällan tilltagas byggnadsprojekten så, att statsbidrag icke kan utgå mer än till en del av företaget. När skolkommissionen för sin del tager ställning till de motsedda mer­ kostnaderna, hänvisar den till den pågående expansionen av de teoretiska skolorna och till de uppenbara svårigheterna att med konstlade medel hindra tendenser av denna art att göra sig gällande.

»I själva verket torde valet stå inte mellan vårt nuvarande skolsystem och det av skolkommissionen föreslagna utan mellan detta senare och ett skolväsen, som i förhållande till det nuvarande uppvisar en stark ansväll­ ning av realskolans lärjungeantal. På lång sikt betyder en sådan ansväll­ ning, att vårt skolväsen snedvrides i ensidigt teoretisk riktning utan att därför bli väsentligt billigare än den av skolkommissionen föreslagna orga­ nisationen. Både med hänsyn till elevernas begåvningsstruktur och med hänsyn till samhällets behov av utbildad arbetskraft skulle det vara ändamålsenligare, om för de flesta den teoretiska utbildningen kombinerades med praktisk utbildning.----------- För hundra år sedan ansågs en sexårig skola nödvändig för medborgarnas fostran. Samhället var den gången ett relativt okomplicerat agrarsamhälle med små resurser. Resurserna har sedan dess mångdubblats. Den nioåriga skolan ter sig som en enkel konsekvens av den materiella standardhöj­ ningen. Men den är samtidigt nödvändig för uppehållandet av den mate­ riella standarden. De kostnadsökningar, som en omläggning av skolorganisationen kommer att medföra men som inte i full utsträckning kommer att göra sig känn­ bara förrän på 1960-talet, ter sig för skolkommissionen ingalunda av­ skräckande. De måste ur alla synpunkter betraktas som skäliga.» (S. 486 —487.)

Kungl. Maj ds proposition nr 70. 99

f. Yttrandena.

I det följande redogöres först för de yttranden rörande skolpliktstidens längd, som avgivits av vederbörande skolmyndigheter — alltså av de cen­ trala skolmyndigheterna, domkapitlen, folkskolinspektörerna och vissa folkskolestyrelser samt rektorer och kollegier vid olika högre skolor. Till denna grupp ha även förts yttranden av statens psykologisk-pedagogiska institut och av olika lärarorganisationer. Därefter refereras utlåtanden av övriga statsmyndigheter — universitet och högskolor, centrala ämbetsverk och länsstyrelser. Slutligen återgivas uttalanden av vissa sammanslutningar av kommuner och enskilda.

Skolmyndigheter och lä rarsammanslutningar. Av de båda centrala skolmyndigheterna — skolöverstyrelsen och över­ styrelsen för yrkesutbildning — tillstyrker den förra nioårig skolplikt, under det att den senare, utan att uttryckligen taga ställning i sakfrågan, »utgår från att en nioårig skolplikt kommer att genomföras allt efter det att till­ gången på lärare, skollokaler etc. medger detta». Skolöverstyrelsen erinrar först om erfarenheterna från Förenta staterna, där skolplikten i vissa stater utsträckts ända upp till 18 år: »I Förenta staterna är det en allmän erfarenhet, att de uppväxande ej fara väl av att träda ut i förvärvslivet redan i 14—16 årsåldern. Man har funnit, att de förspilla sina bästa praktiska läroår i okvalificerat arbete i s. k. återvändsgrändsyrken (blind alley jobs), som visserligen ge en jäm­ förelsevis hög begynnelselön men icke ha mycket att ge i fråga om utbild­ ning och utkomstmöjligheter för framtiden. Det har också visat sig mycket svårt att för dessa minderåriga förvärvsarbetare kunna ordna en lämplig form av fortsättningsskola, som vid sidan om eller i anslutning till deras förvärvsarbete kan ge dem all den hjälp, som de behöva för att komma till rätta i yrke och samhälle. Därför har man i de flesta nordamerikanska sta­ ter — liksom på många andra håll i världen — frångått systemet med ’deltidsundervisning’ i fortsättningsskola och för övergångsålderns ungdom i stället föreskrivit fortsatt ’heltidsundervisning’ i yrkesskolor eller andra lämpliga former av ungdomsskolor. Det bör dock icke fördöljas, att man i de nordamerikanska stater, som infört bestämmelser om fortsatt skolplikt ända upp till 18-årsåldern, tid­ vis haft svårigheter att effektuera dessa bestämmelser. I ’The Year Book of Education 1948’ (s. 127) meddelas sålunda, att amerikansk ungdom särskilt under det senaste världskriget — delvis lockad av de höga arbets­ förtjänsterna inom krigsindustrierna — sökt undandra sig den fortsatta skolplikten i sådan utsträckning, att man år 1943 såg sig nödsakad att på offentligt initiativ sätta i gång en landsomfattande ’Back to School’-kampanj.» (S. 22.) I likhet med skolkommissionen anser överstyrelsen, att de motiv, som skolutredningen åberopat för en förlängning av skolplikten till åtta år, lika­ väl kunna anföras såsom skäl för en nioårig skolplikt. Av huvudmotiven

100 Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

understryker överstyrelsen särskilt ungdomsvårds- och yrkesutbildningssynpunkterna.

»Så som det nu är, utlämnas en stor del av de uppväxande i övergångs­ åldern alltför tidigt och oförberedda åt förvärvslivet, där de i okvalificerat arbete löpa stor risk att under sina bästa läroår bli utnyttjade i stället för utbildade. Deras vid den åldern yrvakna strävan att bli oberoende frestar många att söka första bästa arbete, som kan ge dem en stor begynnelselön — ofta större än de på ett förståndigt sätt kunna handha — men som har föga att ge dem ifråga om utbildning och utsikter för framtiden. Det synes under sådana förhållanden välbetänkt att låta det 9:e och delvis redan det 8:e skolåret för det stora flertalet elever bli ett orienteringsstadium, närmast för deras yrkesval, förberedande yrkesutbildning och utplacering i arbetslivet. Ett sådant orienteringsstadium, avsett även för allmän livs- och samhällsorientering, har alltför länge saknats inom vårt skolväsen. Överstyrelsen kan ej dela den i en del remissyttranden framförda upp­ fattningen, att ett eller flera av dessa orienterande skolår borde vara fri­ villiga. Detta komme nämligen att leda till att denna för alla uppväxande viktiga orientering ej kunde komma de ungdomskategorier till godo, vilkas arbetskraft nu både av näringslivet och i vissa fall av föräldrarna utnyttjas i förtid till förfång för dessa uppväxande själva och deras framtid. Det är nämligen ej endast näringslivet, som hyser vissa betänkligheter mot den föreslagna förlängningen av skolplikten, utan även hem, vilka på grund härav få vidkännas minskning i familjeinkomsten. För att emellertid en så avsevärd förlängning av skolplikten som med två år ej skall komma att kännas alltför betungande för familjerna, förutsätter överstyrelsen liksom SK, att vissa familjestödjande åtgärder från det allmännas sida komma att bli behövliga, närmast i form av stipendier.» (S. 24—25.)

Överstyrelsen anser tiden vara inne att även i vårt land uppställa en nioårig skolplikt såsom mål för en fortskridande skolreform, avsedd att genomföras i den takt, som förutsättningarna — närmast de allmänt eko­ nomiska och personella — medge. Starkt hävdar överstyrelsen vikten av att de båda nya skolåren verkligen få den omedelbart nyttobetonade karak­ tär, som kan göra den förlängda skolgången tilltalande för de unga själva, deras föräldrar och arbetslivets målsmän. Under alla omständigheter får man dock vara beredd på att vissa dispenser från skolplikten bliva erfor­ derliga:

»Hur denna fortsatta utbildning än ordnas, så kommer det alltid att fin­ nas en icke obetydlig grupp elever, som varken kan eller vill tillgodogöra sig den utbildning, som kommer att bjudas dem. Såsom SK likaledes förut­ sätter (s. 141, 494), måste det därför finnas vissa dispensmöjligheter sär­ skilt under övergångstiden men även för framtiden. Med de elever, som medges befrielse från det 9:e och eventuellt också det 8:e skolåret, bör enligt överstyrelsens mening skolan dock söka stå i kontakt under hela skolpliktstiden för att få tillfälle att bistå dem på det sätt, som är möjligt. Hur stor denna grupp kommer att bli och på vilket sätt den lämpligen kan stödjas, får försöksverksamheten närmare utvisa.» (S. 25—26.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Överstyrelsen delar kommissionens uppfattning om behovet av ett prin­ cipbeslut snarast möjligt men förutsätter, att detta beslut endast kommer att röra själva riktlinjerna. Dessa böra utformas på ett sadant sätt, att all vederbörlig hänsyn kan tagas till med tiden förändrade förhallanden och ej minst till resultaten av de fortsatta undersökningar och praktiska för­ sök, som överstyrelsen anser vara nödvändiga förutsättningar för en fort­ skridande skolreform. Psykologisk-pedagogiska institutet uttalar sin med kommissionens i princip överensstämmande uppfattning i fråga om den nioariga skolplik­ ten, förstärkningen av den samhällsorienterande ämnesgruppen samt in­ förandet av ett främmande språk från och med femte klassen. Institutet befarar dock motstånd från vissa målsmän och från en del av näringslivets organisationer m. fl. »Det synes därför betydelsefullt att saklig upplysning lämnas om de beräknade fördelarna av en utökad skolpliktstid, så att en positiv inställ­ ning till den planerade skolan skapas hos skilda samhällsgrupper. Det torde vara lämpligt med en förhållandevis lång övergångstid, innan den nioåriga enhetsskolan göres obligatorisk, och förändringen bör endast ske stegvis, så att en sju- och åttaårig skola fullt effektivt har kunnat utbyggas, innan den nioåriga införes. Institutet förutsätter, att stor frihet lämnas de olika skoldistrikten att efter de lokala förhållandena ordna ortens skolväsen. I detta sammanhang må framhållas, att institutet förutsätter en omfattande försöksverksamhet i syfte att praktiskt pröva den föreslagna skolorganisa­ tionen. Utfalla dessa försök gynnsamt, kan man vänta att det befarade motståndet mot den nioåriga skolplikten i stor utsträckning undanröjes.» Några av styrelsens ledamöter, som i annan egenskap hade att yttra sig över kommissionens betänkande, antecknade till protokollet, att de icke kunde deltaga i beslutet eller i de delar av beslutet, som avveke från av dem i sådant sammanhang tillkännagivna meningar. Inom domkapitlen äro mycket skiftande meningar företrädda. Domkapit­ let i Västerås tillstyrker omedelbart principbeslut. »SK har givit så övertygande skäl för behovet av en förbättrad medborgarbildning, att denna enligt domkapitlets mening framstår som en förstahandsuppgift. Målsättningen sådan den angivits i förslaget vidgar ramen för medborgarfostran, och viktiga områden, såsom yrkesfostran och personlighetsdaningen, torde kräva, att skolpliktstiden inkluderar övergångs­ åldern. I allt vidare kretsar har man också kommit till insikt om att den sju­ åriga skolan erbjuder en för svag grund för vår tids medborgarbildning. Ett antal skoldistrikt har därför i syfte att förstärka denna grund infört åttaårig skolplikt. I långt flera fall skulle detta ha skett, om ej bristen på skollokaler lagt hinder i vägen. Även om det helt visst finnes fog för SK:s påpekande, att en utsträckning av skolplikten hittills alltid väckt olust inom vida befolkningslager, anser sig domkapitlet ha anledning vitsorda, att övergången till sjuårig folkskola försiggått anmärkningsvärt friktions­ fritt åtminstone inom Västerås stift. Ett par skoldistrikt ha visserligen

Kungl. May.ts proposition nr 70.

begärt uppskov med reformens genomförande, beroende på svårigheter att anskaffa skollokaler för den sjunde klassen. Slutet har emellertid blivit, att lokalfrågan provisoriskt ordnats. Men vad som i detta sammanhang tett sig mest löftesrikt är, att de flesta skoldistrikten långt före respittidens utgång infört det sjunde skolåret, många omedelbart efter riksdagens be­ slut i frågan. Det torde ej vara att missta sig på att intresset växt sig allt starkare hos den stora allmänheten under senare år. Detta gäller såväl stad som landsbygd. Även om detta förstärkta intresse ej bottnar i ett medvetet fattat mål för skolan att ge en grundläggande bildning, som, för att tala med SK, möjliggör för människorna att tillgodogöra sig kulturens skatter och att leva ett rikare personlighetsliv, torde man här möta en på erfarenhet grun­ dad insikt, att livet numera blivit så komplicerat och följaktligen ställer så stora krav på varje medborgare, att ökad kunnighet, praktisk och teo­ retisk, är behövlig. Landsbygdens tidigare ofta ådagalagda svala intresse då det gällt skolväsendets förkovran, har börjat förbytas i en strävan mot likställighet med tätorterna. Man torde följaktligen med visst fog kunna förutsätta, att de psykologiska betingelserna från skoldistriktens och den stora allmänhetens sida äro förhållandevis goda, då det gäller att skapa förståelse för en utsträckt skolplikt. Måhända kommer det att visa sig, att de samhällsekonomiska och tekniska hindren bli svårast att övervinna. Får emellertid vårt näringsliv utveckla sig normalt med hjälp av en alltmer förbättrad teknik torde enligt domkapitlets mening komma att finnas för­ utsättningar för reformens genomförande.» SK förutsätter med rätta en lång övergångstid för ett allmänt genom­ förande av reformen. Ej förrän under 1960-talet beräknas den nya skolord­ ningen kunna träda i tillämpning. Såsom skäl för ett uppskov med princip­ beslutet kan bl. a. hänvisas därtill, att ytterligare utredning tarvas rörande vissa framförda projekt, varjämte det onekligen skulle vara av stort värde att, innan beslut i principfrågan fattas, vinna ledning av de erfarenheter, som den planerade försöksverksamheten kan komma att giva. Domkapitlet håller likväl före, att än starkare skäl kunna anses tala för ett principbeslut snarast möjligt. Detta bör dock begränsas till de frågor, som avse den organisatoriska ramen samt lärareutbildningen. Med beslut i övriga frågor torde däremot böra anstå, så mycket mera som utredningen ej är slutförd beträffande flera av dem.

Domkapitlet i Härnösand vill visserligen icke binda sig för betänkandet i alla delar men anser sig kunna tillstyrka, att statsmakterna i princip måtte godtaga skolkommissionens förslag om en nioårig enhetsskola. Domkapitlet i Luleå har ej heller något att erinra mot nioårig skolplikt men förutsätter en sådan utformning av skolorganisationen, att barnen icke i större ut­ sträckning än hittills tvingas lämna sina hem före det sjunde skolårets början. Den vanligaste ståndpunkten är dock en principanslutning i fråga om skolpliktens längd med så pass starka reservationer beträffande skolorga­ nisationens utformning, att försöksverksamhet anses nödvändig, innan be­ slut fattas. Domkapitlet i TJppsala, som uttryckligen principiellt ansluter

Kungl. Maj:ts ;proposition nr 70. 103

sig till kommissionens förslag om nioårig skolplikt och skolans stadieindel­ ning, avslutar sålunda sin granskning med att uttala en förhoppning om att vårt land »så småningom och efter samvetsgranna omprövningar» måtte få ett skolväsen, ungefärligen av den art och omfattning, som kom­ missionen föreslår. Innan avgörande beslut fattas, böra dock preliminära kursplaner utarbetas, omfattande praktiska prov igångsättas och erfaren­ heterna av dessa prov avvaktas. Ett par av domkapitlen önska en åttaårig folkskola, vars högsta klass meddelar yrkesorientering och i viss man även förberedande yrkesutbild­ ning. Domkapitlet i Växjö anför sålunda:

»I fråga om den utsträckning av skolplikten till nio år, som skolkommissionen föreslår, känner domkapitlet under nuvarande förhållanden en stark tvekan. Det torde kunna ifrågasättas, om en allmänt genomförd 9-årig skolplikt skulle komma att medföra den förbättring, som avses. Alt kvarhålla även de mindre studiebegåvade på skolbänken under en tid, da de på grund av sin fysiska utveckling äro föga ägnade för teoretiskt arbete, torde vara mindre välbetänkt. Visserligen räknar man med att det nionde året för flertalet lärjungar skulle komma att bli praktiskt betonat. Men det kan här göras gällande, att för den ungdom, som uppväxer i jordbruks­ bygder, denna utbildning lämpligen erhålles genom en praktisk arbets­ insats. Här måste jämväl någon hänsyn tagas till bristen på arbetskraft inom jordbruket. Det bör ånyo övervägas, om icke den obligatoriska skol­ plikten borde begränsas till åtta år, varvid det åttonde aret borde kunna få den orientering på yrkesutbildning som nu föreslås för det nionde, men jämväl möjlighet bereddes för de skoldistrikt, som ha möjlighet därtill, att införa en nionde årskurs. Det kan förtjäna att övervägas, om icke denna i sådant fall borde kunna framflyttas till en senare tidpunkt, då man kan räkna med en vaknande studiehåg, och sålunda i viss mån få karaktären av en vidgad folkhögskola.»

Vid ärendets behandling var en av ledamöterna, lektorn Rosén, skilj­ aktig. Reservanten ansåg, att skolkommissionens betänkande efter någon omarbetning borde kunna läggas till grund för en reform av vårt skol­ väsen. »Genomföres en sådan i enlighet med skolkommissionens riktlinjer, skulle det komma att innebära ett av de betydelsefullaste framsteg, som gjorts i vårt undervisningsväsens historia.» En klar avslagslinje förfäktas av domkapitlet i Lund, som håller före, att förslaget i sin väldiga omfattning kommit att få en delvis orealistisk prägel.

»Kritisk och betänksam måste man .. . ställa sig ej blott mot genomför­ barheten av en plan, som bygger på oprövade antaganden, utan också mot planens rationalitet. Man måste fråga sig, om för manga ungdomar en obligatoriskt förlängd undervisning i ett nionde skolår verkligen innebär en fördel och om dylika elevers intellektuella utrustning och negativa inställ­ ning till skolan ej är sådan, att de och vårt land ha större gagn om de komma ut i arbetslivet efter eu 7- eller 8-arig skolgång.»

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.

Skolöverstyrelsen lämnar följande statistiska översikt av de yttranden, som inkommit från lokala myndigheter inom överstyrelsens verksamhets­ område: Skolstyrelser och skolråd. Antal yttranden: 74 » tillstyrkanden: 63 » » med tvekan: 2 » avstyrkanden: 9 (varav 3 ha önskat frivillig skolgång åttonde och nionde skolåren). Seminariekollegierna. Antal yttranden: 22 » tillstyrkanden: 10 » avstyrkanden: 2. Av de återstående 10 önska 5, att ingående försök måtte äga rum, innan något bindande principbeslut fattas. 3 understryka kraftigt, att möjlig­ heten att få dispens från nionde skolåret icke måtte få karaktär av undantagsföreteelse. Läroverkskollegierna. Antal yttranden: 200 » tillstyrkanden: 95 » positivt inställda: 52 » negativt inställda: 31 » avstyrkanden: 22. Statens folkskolinspektörer. Antal yttranden: 44 » tillstyrkanden: 27 » » med tvekan: 11 » avstyrkanden: 4 (dessutom ha 2 rekommenderat att låta skol­ distrikten försöksvis genomföra reformen).

Av de 340 remissinstanser, som yttrat sig till överstyrelsen, ha alltså endast 37 helt avstyrkt den nioåriga skolplikten, medan 195 ha tillstyrkt utan reservation. (S. 212.) Som motivering för skolpliktens utsträckning till nioårig har anförts, att landsbygdens barn skulle bli mindre vanlottade i förhållande till tät­ orternas, a,tt studiebegåvad ungdom från alla samhällskikt skulle få möjlighet till högre utbildning utan hinder av föräldrar, som vilja exploatera små barns arbetskraft, att på snart sagt alla områden krav ha rests på ökade kunskaper och förbättrad medborgerlig bildning, vilket bl. a. har fatt till följd, att med varje år antalet barn ökats, som söka sig till real­ skolorna, att införande av nioårig obligatorisk enhetsskola skulle medföra bättre möjligheter till ett rationellt lärjungeurval, att ökade möjligheter för karaktärsfostran skulle skapas genom att skolplikten komme att omfatta den viktiga övergångsåldern, samt att skolkommissionens målsättning för skolan skulle kräva förlängd skolpliktstid. Att göra den obligatoriska skol­ plikten nioårig har allmänt betecknats som en synnerligen önskvärd kul­ turell upprustning.

Kungl. Majds proposition nr 70. 105

De yttranden, som ställa sig direkt avvisande, ha som stöd för avslags­ yrkandena framdragit de med reformen sammanhängande kostnaderna, bristen på lärare och skollokaler, svårigheter för näringslivet, särskilt .jord­ bruket samt olämpligheten av att tvinga alla, oavsett begåvning och in­ tresse, till en förlängd skolgång. I övrigt hänvisas beträffande alla dessa grupper av yttranden till över­ styrelsens tryckta sammanfattning. Åsiktsgrupperingen synes vara likartad även inom yrkesundervisningens skolor, vilka icke ingå i skolöverstyrelsens sammanfattning. Flertalet till­ styrker nioårig skolplikt eller lämnar förslaget utan erinran. Men även av­ rådande röster höras. »Ett kvarblivande i skolan till sexton år», skriver sålunda kollegiet vid tekniska gymnasiet i Göteborg, »skulle för ett stort antal elever betyda dels ett förkvävande av deras praktiska anlag, dels en stark motvilja mot stu­ dier i all framtid. Det finns enligt kollegiets mening ett avsevärt antal barn, som efter sjuårig skolgång önska och böra utan vidare skoltvång fullfölja sin egen väg till praktisk verksamhet. Många av dem genomgå vid mognare år fortsatt utbildning och behålla sedan studielusten i hela sitt liv, och denna studielust är av stor betydelse för vårt samhälle och dess utveck­ ling. Kollegiet anser nioårig skolplikt ej vara av behovet påkallad men att däremot folkskolans överbyggnader böra ge tillfälle till frivillig fortsatt skolgång samt att alla åtgärder för förbättrad yrkesutbildning och för ut­ bildning av personer i mognare år böra uppmuntras.» Av lärarsammanslutningarna tillstyrka de flesta nioårig skolplikt, en del dock med reservationer av olika slag. Läroverkslärarnas riksförbund jäm­ för inledningsvis de båda kommittéförslagen och finner skillnaden mindre än den vid första intrycket förefaller. »Skillnaden mellan de bägge förslagen reduceras, om man tar i betrak­ tande å ena sidan den ökade tillströmning till skolor av realskolekaraktär, vilken, om den fortsätter, inom kort leder till att ungefär hälften av en årskull frivilligt går till realexamen eller motsvarande utbildning, å andra sidan att enligt SK:s förslag ungefär halva årskullen beräknas tillbringa det nionde skolåret i en sådan form av nionde klassen, där av teoretiska ämnen endast modersmålet, samhällslära och hälsolära ingå, medan arbetet i öv­ rigt inriktas på förberedande yrkesutbildning. Beaktas bör därvid, att en­ ligt SK:s förslag ifrågavarande lärjungegrupp även under sjunde och åttonde skolåren skulle ägna en stor del av sin arbetstid åt praktiska äm­ nen. Det förefaller också riksförbundet sannolikt, att SK har rätt i sin för­ modan, att en utsträckning av skolpliktstiden med två år, innebärande en möjlighet att ge den obligatoriska skolan ett verkligt överstadium, skulle röna större uppskattning och ha större värde än en förlängning med ett år, vilken kunde synas innebära blott ett uttänjande av nuvarande skolkurser på en längre tidrymd. Möjligheten att inom detta högstadium låta skol­ arbetet få en skiftande karaktär, motsvarande olika elevers anlag och in­ tressen liksom tillämpande på detta stadium av ämnesliirarsystemet, skulle måhända motverka den skolleda, varöver ibland klagats i anslutning till den utsträckning av skolpliktstiden, som under senare år ägt rum till sju eller åtta år.

106 Kungl. Mai ds proposition nr 70.

Såsom SK föreslagit (betänkandet sid. 141) bör skolstyrelsen ha möjlig­ het att medge avgång efter åtta år, bland annat för elever, som på grund av bristande förutsättningar kunna antagas ha föga utbyte av ytterligare ett års skolgång. Som ett alternativ till den föreslagna utsträckningen av den samman­ hängande obligatoriska skoltiden har i diskussionen stundom framförts den tanken, att de elever, som det önskade, skulle få lämna skolan efter sju år och gå ut i praktiskt arbete för att efter några år återvända till en etteller tvåårig kurs av folkhögskolekaraktär. Mot bakgrunden av å ena sidan den skolleda, som ofta framträder i pubertetsåldern och kan göra skol­ arbetet under denna tid mindre fruktbringande, å andra sidan de utmärkta erfarenheterna av folkhögskolans arbete, synes en sådan tanke bestickande. Emellertid torde dess realiserande vara förenat med betydande olägenheter. Om den tilltänkta kursen skall ersätta en del av skolplikten, måste den tydligen göras obligatorisk för alla, som ej genomgått nioårig skola eller skaffat sig däremot svarande skolbildning. Den kunde då ej få folkhög­ skolekaraktär, eftersom det som ger folkhögskolan dess karaktär kanske främst är, att dit frivilligt samlas elever, som drivas av ett starkt bildningsintresse. En skola, till vilken man tvångsvis sammanförde just de elever, som visat det minsta egna intresset för att fullfölja sin skolutbildning, skulle tydligen få en alldeles motsatt och säkerligen för studiearbete ganska ogynnsam karaktär. Det bleve nog också rätt svårt att förena en sådan kurs dels med den yrkesutbildning, som bör följa på den obligatoriska sko­ lan, dels med näringslivets behov att få behålla den arbetskraft, som redan börjat träda i dess tjänst. Problemet måste nog i stället bli att så utforma skolarbetet under åttonde och nionde skolåren, att det har något att ge åt ungdomar av olika läggning. Därmed vinnes också, att all ungdom nås av skolans fostrande verksamhet och omvårdnad under de ömtåliga puber­ tetsåren, vilket måste te sig särskilt betydelsefullt mot bakgrunden av hem­ mens tyvärr alltför ringa möjligheter att fylla denna uppgift. Efter sådana överväganden finner sig riksförbundet kunna tillstyrka ett beslut om nioårig skolplikt och väntar sig, att statsmakterna skola låta sig angeläget vara att så snabbt som möjligt undanröja de hinder av ekono­ misk art, som stå i vägen för ett omedelbart genomförande av denna för hela vårt folks kulturella standard betydelsefulla reform.»

Sveriges folkskollärarförbund ansluter sig till skolkommissionens förslag om obligatorisk nioårig enhetsskola. Bl. a. hänvisar förbundsstyrelsen till vikten av att studiebegåvningarna tillvaratagas och erhålla en för dem av­ passad undervisning.

»Om realskolestadium upprättas i varje skoldistrikt lcomme studiebegåv­ ningar, särskilt på landsbygden, vilka genom nuvarande skolsystem har svårt att erhålla fortsatt utbildning, att iå möjligheter till sådan utbildning i vida större utsträckning än nu. Den kommunala enhetsskolan skulle inne­ bära ett betydelsefullt steg för utbildningsmöjligheternas demokratisering.»

Det är emellertid icke mindre nödvändigt att även de svagt begåvade lärjungarna ägnas tillräcklig uppmärksamhet:

»Det planerade realskolestadiet måste ges en sådan utformning att även de svagt begåvade eleverna får utbyte av undervisningen. Denna bör även

Kungl. Maj:ts proposition nr 70. 107

i teoretiska ämnen erhålla en starkt praktisk inriktning, och kraven på dessa svagt utrustade elever får inte ställas för höga.»

Det från en del håll framförda förslaget om en på frivillighet baserad över­ byggnad på den nuvarande sjuåriga skolan avböjes av förbundsstyrelsen med följande ord: »Om åttonde och nionde skolåren gjordes frivilliga, komme den mindre del av ungdomen som avslutade sin skolgång efter sjunde skolåret att ut­ göras av dels en del svagt begåvad ungdom med olust för studier, dels en ungdom som av oförståelse från hemmets sida inte finge fortsätta. Det kan ifrågasättas, om dessa kategorier av ungdom äro betjänta av att ga .ut i samhällslivet med en betydligt svagare skolutbildning än den stora majo­ ritet av ungdom som frivilligt eller genom föräldrarnas ambition skulle ut­ nyttja den nioåriga skolan. Om det treåriga realskolestadiet ska ge en av­ slutad utbildning, kan avgång efter sjunde eller åttonde året inte skänka det beräknade utbytet av studierna.»

Huruvida de avsedda fördelarna med en nioårig skola komma att vinnas, beror dock i hög grad på skolans praktiska utgestaltning.

»Under förutsättning att undervisningen under åttonde och nionde skol­ åren får en sådan utformning att den i tillräcklig utsträckning anpassas för elever med olika mått och olika slag av studiebegåvning och att den praktiska och förberedande yrkesutbildningen blir tillfredsställande ordnad bör en nioårig skolplikt genomföras, dock först efter tillräckligt lång över­ gångstid.»

Principbeslut om skolväsendets organisation bör fattas så snart som möj­ ligt. Det bör dock endast avse den nioåriga skolplikten jämte förslag till enhetsskolans organisation och mål i stora drag samt huvudprinciperna för en reform av lärarutbildningen. Intet försök bör göras att genom detalje­ rade föreskrifter ge den nya skolan slutgiltig form redan nu. De resultat, vartill skolkommissionens principbetänkande och avgivna remissyttranden fört, måste kompletteras med fortsatta utredningar och försöksverksamhet, innan definitiva beslut kunna fattas i detaljfrågorna. Sveriges folkskollärarinneförbund accepterar likaledes den nioåriga skol­ plikten som mål för en fortskridande skolreform. »Ett absolut villkor för denna förlängning av skolplikten är emellertid, att enhetsskolan får en sådan utformning, att den verkligen tillgodoser ele­ ver med olika mått och olika slag av begåvning. Förbundsmedlemmarnas erfarenhet av det ringa utbyte folkskolans sjunde och åttonde klasser ofta ger de klent begåvade och föga studieintresserade i klasserna gör dem starkt medvetna om att kurserna för enhetsskolans sista år väl måste anpassas efter de olika elevernas förmåga och intressen och med hänsyn till puber­ tetsårens speciella svårigheter. Om ungdomarna — och deras föräldrar — märker, att den förlängda skoltiden ger verkligt utbyte, kommer det 'mot­ stånd av folkpsykologisk art', som kommissionen räknar med, att betydligt lättare kunna övervinnas.»

108 Kungl. Maj:ts -proposition nr 70.

Även enligt detta förbunds mening måste förslagens hållbarhet vid prak­ tisk tillämpning prövas genom omfattande försöksverksamhet i kommu­ ner av olika storlek och struktur. Ett principbeslut av statsmakterna om nioårig enhetsskola bör således inte få binda skolans utformning vid de rikt­ linjer kommissionen har uppdragit, utan dessa böra kunna modifieras — eller, om så krävs, radikalt omprövas — med utgångspunkt från de prak­ tiska rönen. Svenska facklärarförbundet kan helt ansluta sig till förslaget att ut­ sträcka skolpliktstidens längd till nio år. »Det torde vara synnerligen värdefullt, att även de, som efter avslutad skolgång ägna sig åt praktiskt arbete, få en bättre skolunderbyggnad. Sär­ skilt vill förbundet därvid understryka vikten av goda kunskaper i svenska språket och matematik, enär på dessa punkter bristerna hos de manuella yrkenas utövare äro särskilt vanliga och bereda dem de största svårig­ heterna.» Centralstyrelsen för Flick- och samskoleläramas riksförbund anser icke tiden mogen för ett principbeslut men vill dock ej motsätta sig tanken på en nioårig allmän skolgång. »Fördelarna av att de unga under sina vanskligaste utvecklingsår hållas under skolans vård och fostran äro för uppenbara för att förslaget skall kunna avvisas. Säkerligen behövs det dock ... en omfattande försöksverk­ samhet, innan den rätta formen för den allmänna skolbildningen blivit fun­ nen, och möjligen vore det klokt att förbereda reformen genom att först göra det nionde året frivilligt.» Sveriges yngre läroverkslärares förening tillstyrker principiellt men under en rad förutsättningar, som göra att föreningens principtillstyrkan kommer bra nära ett avslagsyrkande. Föreningen anser bland annat, att skolrefor­ men kan realiseras endast om klassavdelningarna minskas och göras mera homogena och lärarnas undervisningsskyldighet nedsättes till förmån för förberedelsearbetet och annat hemarbete, som nödvändiggöres av indivi­ dualiserad undervisning. Exempel finnes slutligen på att en lärarsammanslutning även av andra skäl än de praktiska organisationssvårigheterna vill ställa den nioåriga skol­ plikten på framtiden. Läroverkens handelslärares förening, som icke för när­ varande kan tillstyrka nioårig skolplikt, anser det sålunda diskutabelt, huruvida det för en stor del av barnen är en fördel att gå i skolan i åklem 14—16 år. Många barns personlighetsdaning torde snarare hämmas än be­ fordras av en mot deras vilja förlängd skolgång. Övriga statsmyndigheter. De båda centrala universitetsmyndigheterna, kanslersämbetet och över­ styrelsen för de tekniska högskolorna, luta närmast åt skolutredningens förslag. Tf. universitetskanslern yttrar:

Kungl. Maj:ts •proposition nr 70.

»I likhet med såväl skolutredningen som skolkommissionen anser jag en förlängning av skolplikten starkt motiverad. Då det gäller att taga ställ­ ning å ena sidan till den av utredningen föreslagna förlängningen till åtta år med möjlighet till frivilligt inrättande av ett nionde år, å andra sidan till kommissionens förslag om obligatorisk 9-arig enhetsskola synes det mig av ekonomiska och praktiska skäl (bland annat lärarbristen) kunna ifråga­ sättas om icke försiktigheten bjuder att till en början välja den av utred­ ningen angivna vägen. Erfarenheten torde sedermera fa utvisa ändamåls­ enligheten av en dylik organisation eller om åtgärder i av kommissionen förordad riktning kunna vara att föredraga.» Jämväl överstyrelsen för de tekniska högskolorna finner en förlängning av skolplikten motiverad av den samhällsutveckling, som ligger bakom oss.

»I och för sig kan det därvid förvisso framstå som ett önskemål att ut­ sträcka denna till att omfatta en tid av nio år i enlighet med skolkommissionens förslag, vilket skulle innebära, att varje medborgare finge en ut­ bildning motsvarande den nuvarande realexamen. I vad män vårt lands ekonomiska och personella resurser medgiva ett förverkligande av detta förslag undandrager sig visserligen i stort sett överstyrelsens bedömande, men överstyrelsen kan icke undgå att taga intryck av de betänkligheter härutinnan, som föranlett skolutredningen att för sin del stanna vid att för­ orda en till åtta år utsträckt skolpliktstid.» Inom de hörda akademiska kollegierna ha framträtt talesmän både för längre syftande och för mindre omfattande åtgärder. Nioårig skolplikt tillstyrkes sålunda av teologiska fakulteten och av de bada sektionerna inom filosofiska fakulteten i Lund. Humanistiska sektionen i Lund förordar ett principbeslut, i varje fall omfattande den nioåriga enhetsskolan och en all­ män linje inom gymnasiet. Professorn i psykologi och pedagogik Herman Siegvald anför i ett särskilt yttrande: »Eftersom det demokratiska samhället i hög grad bygger på de enskilda medborgarnas erfarenheter och omdömeskraft, framstår det som en av sko­ lans främsta uppgifter att i största möjliga omfattning vidga de växandes erfarenhetskrets och utveckla deras omdömesförmåga. Därför måste det hälsas med synnerlig tillfredsställelse, att 1946 års skolkommission föreslår nioårig skolplikt för alla barn. Många anse säkerligen detta vara alldeles för mycket för de barn, som sedan skola ägna sig åt praktiskt yrkesarbete, men enligt min på mångårig erfarenhet såsom statens folkskoleinspektör grundade erfarenhet är det särskilt dessa ungdomar, som just i pubertetsåldern äro i trängande behov av skolans fostran och handledning ej minst i en tid, då många föräldrar förlorat greppet om ungdomen.» En annan uppfattning hävdas exempelvis av uppsalaprofessorerna Collinder, Hjärnc, Holmberg, Jansson och Svennung, vilka vid remissens hand­ läggning inom humanistiska sektionen anförde följande: »Ett demokratiskt samhällsskick ger inte folkets flertal rätt att öva mera tvång mot mindretalet än vad allmänt väl kräver. Skolkommissionen säger att samhället har blivit så invecklat, att alla måste gå i skola i minst nio är för att lära sig vad en medborgare behöver veta och kunna. Det på­

no Kunql. Maj ds proposition nr 70.

ståendet har inte blivit styrkt. Redan det sjuåriga skoltvånget har väckt missnöje bland Sveriges bönder. Nioårigt skoltvång innebär att jordbru­ karnas barn inte skola få tillfälle att på allvar börja lära sig föräldrarnas yrke förrän vid sexton eller sjutton års ålder. För pojkarna tillkommer se­ dan ett års värnplikt. Skolkommissionen har klart för sig att försörjningsläget inte är sådant att nioårigt skoltvång kan genomföras. Det finns inte heller tillräckligt med lärare, hur lågt man än sätter fordringarna på lä­ rarna. Vad är det under sådana förhållanden för mening med att stifta en lag som går ut på att man skall bli tvungen att skicka fjärdingsman och polis för att ta barnen ur hemmen och släpa dem till skolan? Räcker det inte med att man skaffar nio års kostnadsfri skolgång åt alla som så önska och ytterligare utbildning åt dem som äro särskilt lämpade för fortsatta studier?»

Flertalet av de hörda fakulteterna och lärarråden har icke preciserat sin ståndpunkt till skolpliktstidens längd. Flera av de hörda centrala myndigheterna nöja sig med att taga ställning till de delar av skolkommissionens förslag, som beröra ifrågavarande myn­ digheters verksamhetsområden, och komma därigenom antingen icke alls eller också blott från någon viss synpunkt in på frågan om skolpliktens förlängning. Sålunda anför tjf chefen för försvarsstaben:

»Den föreslagna utformningen av enhetsskolan (synes) innebära en för­ bättring i jämförelse med nuvarande folkskoleordning. Av särskild bety­ delse är därvid den ökade undervisningen i samhällskunskap och främman­ de språk samt den vikt, som skolkommissionen tillägger fysisk fostran. På lång sikt kommer detta att bredda och förbättra underlaget vid urval av såväl fast anställt som värnpliktigt befäl.»

Statskontoret har avgivit ett utförligare utlåtande. Ämbetsverket anför:

»Att skolväsendet med nuvarande utformning i många avseenden läm­ nar åtskilligt övrigt att önska torde vara obestridligt. Den omfattande och grundliga undersökning av hela problemkomplexet, som verkställts först av 1940 års skolutredning och sedermera av 1946 års skolkommission, ger också god vägledning för bedömande av de i och för sig önskvärda refor­ merna. Utredningen visar emellertid tillika, trots ofullständiga och osäkra kostnadsberäkningar, att ett genomförande av hela reformprogrammet kommer att ställa mycket betydande krav på landets ekonomiska och per­ sonella resurser, i själva verket så höga, att redan ett principbeslut, avsett som målsättning för framtidens skolväsen icke bör fattas utan ingående överväganden av vad som, såvitt nu kan bedömas, är praktiskt möjligt att genomföra. . Kärnpunkten i förslaget är att bereda tillgång på tillräckligt antal, för sina nya uppgifter rätt utbildade och fullt kompetenta lärare. Lyckas man icke härmed, torde större delen av reformförslaget i övrigt komma att stanna på papperet. Förutsättningarna äro emellertid icke särskilt gynn­ samma. — Håller man samtidigt i minnet, att övriga aktuella reformer inom försvarsväsen, kommunikationsväsen, hälso- och sjukvård, den allmänna

Kungl. May.ts proposition nr 70. in

socialvården, jordbruket o. s. v. samtliga förutsätta väsentligt utökade personalresurser, för att nu icke tala om det stegrade arbetskraftsbehov, som erfordras för ett genomförande av den industriella upprustning och den utbyggnad av' näringslivet, som utgör själva grundvalen för ett vid­ makthållande och utvecklande av vårt nationella välstånd, måste förslaget inge allvarliga farhågor för att våra befolkningstillgangar icke skola räcka till för dess realiserande inom överskådlig framtid. Vad därefter den ekonomiska sidan angår, vore det enligt statskontorets mening knappast tillrådligt, att vid nuvarande tidpunkt, da den angeläg­ naste uppgiften ansetts vara att i enlighet med den nyligen framlagda 4-årsplanen söka uppnå ekonomisk stabilisering, fatta principbeslut röran­ de en skolreform, som binder staten för nya årliga utgifter, vilka av allt att döma äro av en storleksordning på omkring *4 miljard kronor. Helt bestic­ kande frågar kommissionen: 'Om våra förfäder för hundra år sedan ansågo sig ha råd till en sexårig skola, skulle inte vi ha möjligheterna att skapa en nioårig?’ Detta synes dock innebära en alltför långt gående förenkling^ av frågeställningen. Den sjuåriga skolan har först med innevarande läsår i huvudsak genomförts, och ett utbyggande med ytterligare en klass har på frivillighetens väg påbörjats. Takten för utbyggnaden är till väsentlig del beroende av tillgången på lärare och skollokaler. Skall ett principbeslut i fråga om skolväsendets fortsatta utveckling nu fattas, anser ämbetsverket försiktigheten bjuda, att man begränsar sig till att fastslå den attaåriga skolplikten som närmaste mål. På den framtida befolknings- och väl­ ståndsutvecklingen får sedan bero, om och vid vilken tidpunkt beslut bör fattas om införandet av nioårig skolplikt. Ett principbeslut av nu ifrågasatt innebörd behöver icke medföra sa genomgripande omläggningar i de nu hävdvunna skolformernas struktur som kommissionens förslag synes förutsätta. Därigenom vunnes även bättre rådrum för de nya principernas gradvisa omsättande i praktiken och. storre garantier mot organisatoriska och pedagogiska misstag. Emellertid vill statskontoret understryka, att även ett på angivet sätt begränsat princip­ beslut måste föregås av noggranna ekonomiska överväganden.-------— Såsom statskontoret redan inledningsvis konstaterat äro skolkommissionens kostnadsberäkningar alltför ofullständiga för att medgiva ett tillför­ litligt bedömande av den föreslagna skolreformens ekonomiska konsekvenser.Visserligen är en fullt uttömmande detaljberäkning icke möjlig att på nuvarande stadium åstadkomma, men som ett minimikrav måste dock upp­ ställas, att alla nu kända kostnadselement specificeras och i görligaste män beräknas, innan förslaget framlägges för riksdagen i och för principbeslut. Härvid synes, till undvikande av den syårberäkneliga faktor, som det väx­ lande lärjungeantalet innebär, böra anlitas den utvägen, att beräkningarna projicieras på ett visst närliggande år, varefter svar sökes pa frågan, hur de faktiska kostnaderna hade ställt sig, om den nya organisationen vid denna tidpunkt hade varit i full tillämpning.» Vissa av statskontoret berörda frågor, såsom om lärarproduktionens möj­ ligheter och kostnader, konsekvenserna för lärarnas lönegradsplacering av en eventuellt förlängd lärarutbildning och kostnaderna för den nya distriktsorganisationen, komma att senare upptagas i vederbörliga samman­ hang.

Kungl. Maj.ts 'proposition nr 70.

Arbetsmarknadsstyrelsen berör först i korthet de allmänkulturella syn­ punkter, som ha inspirerat reformförslagen, och ger därefter en ingående analys av reformens inverkan på arbetsmarknaden.

»Vilken ställning man bör taga till förslaget om en förlängning av skolpliktstiden från 7 till 9 år, beror delvis på vilken uppfattning man har om skolans mål och uppgifter. Accepterar man den målsättning, som skolkommissionen (liksom tidigare 1940 års skolutredning) anser bäst motsvara det moderna demokratiska samhällets krav, blir det onekligen mest konsekvent att också räkna med en avsevärd förlängning av skolpliktstiden. Vill man, att den allmänna, obligatoriska medborgarskolan inte endast skall lämna utrymme för olika praktiska utbildningsmoment utan även leda all ung­ dom med normala intellektuella förutsättningar fram till ett kunskapsmått, som ungefär motsvarar realexamen och som bland annat skall kunna bli en bärkraftig grund för fortsatta studier av såväl fackligt som gymnasialt slag — syftar man så långt, blir man nog tvungen att räkna med lika lång studietid, som för närvarande kräves för kombinationen 4+5 (fyra klasser folkskola och därefter femklassig realskola). För dem, som för närvarande ta realexamen vid fyraårig realskola, dit övergång sker från folkskolans sjätte klass, blir ju studietiden 10 år. Frågan om skolpliktstidens förlängning kan och får emellertid inte enbart ses som en pedagogisk fråga. Den måste bedömas även från andra synvink­ lar och bland annat med hänsyn till de konsekvenser, som en förlängning av skolpliktstiden kommer att medföra för arbetsmarknaden. De relativt låga födelsesiffrorna under 20- och 30-talen med bottensiff­ ran år 1934 ha medfört, att den svenska arbetsmarknaden under 40-talet haft att räkna med en alltmera kännbar brist på ungdomlig arbetskraft. Bristen har varit så mycket mera kännbar, som det under samma tid till följd av de goda konjunkturerna varit relativt stor efterfrågan på arbets­ kraft. Det totala antalet ungdomar i åldern 13—14 till och med 17—18 år (5 årskullar) kommer år 1949 att nå bottensiffran 407 000.»

Styrelsen lämnar så till jämförelse de sifferuppgifter rörande antalet ungdomar i åldern 13—14 till och med 17—18 år, som äro sammanställda i nästa tabell.

Tab. 16. Antalet personer i åldern 13—14 t. o. m. 17—18 år vid slutet av åren 1924 — 1959.

Beräknat Beräknat Antal

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70. Medan man mot mitten av 50-talet har att räkna med ungefär samma tillgång på ungdomlig arbetskraft som i slutet av 30-talet, kan man vid 60-talets början räkna med att totalantalet ungdomar i arbetsför ålder är uppe i nivå med de högsta siffror, som någonsin ha konstaterats här i lan­ det, fortsätter styrelsen. Den årliga tillväxten av antalet personer i arbets­ för ålder kan dock även vid slutet av 1950-talet icke väntas bli mer än ungefär hälften så stor som under perioden 1910—40. Det är delvis mot bakgrunden av dessa siffror, som frågan om skolplilctstidens förlängning enligt arbetsmarknadsstyrelsens uppfattning bör ses. Därvid måste emellertid ihågkommas, att en stor del av den yngsta arbets­ kraften redan för närvarande av olika skäl är undandragen arbetsmarkna­ den och att denna tendens synes komma att förstärkas, även utan skol­ reformens genomförande. Delvis är orsaken den ständigt ökande tillströmningen till fortsatta stu­ dier men även en annan omständighet bör i detta sammanhang uppmärk­ sammas. I januari 1949 utfärdades en ny arbetarskyddslag. Enligt denna får minderårig, som ej fyllt eller undef kalenderåret fyller 15 år, icke an­ vändas till hantverks- eller industriellt arbete, byggnadsarbete, arbete i gruva, stenbrott eller grustag eller å annat dylikt arbetsställe, skogsavverk­ nings- eller kolningsarbete eller arbete med transport av personer eller gods eller arbete i hotell-, restaurang- eller kaférörelse. Stadgandet gäller dock icke uträttande av bud, ärenden samt lättare distributionsarbete. Arbetarskyddsstyrelsen kan ge minderårig tillstånd till dylikt arbete ett ar tidigare, om så befinnes påkallat av hänsyn till den minderåriges yrkesutbildning eller det eljest kan vara till gagn för honom. Styrelsen fullföljer nu på följande sätt analysen: »För ovannämnda yrkesområden kommer tydligen skolpliktstidens för­ längning inte att få någon direkt betydelse, bortsett från den minskade tillgången på springpojkar. Detsamma kan konstateras beträffande ett fler­ tal andra yrkesområden, där man av olika skäl inte anser sig kunna syssel­ sätta ungdomar i den ålder, varom här är fråga — kanske är minimiåldern för inträde satt ännu högre. Men även om alla dessa yrkesområden sålunda inte direkt drabbas av arbetskraftsminskningen, kunna de ändå få känning därav, nämligen på ett mera indirekt sätt: det blir hårdare konkurrens om de äldre ung­ domarna, eftersom dessa även komma att behövas för de arbetsuppgifter, som man för närvarande kan överlåta åt 14—15-åringar. Bland de arbetsområden, som mera direkt och påtagligt drabbas av arbetskraftsreduceringen, må i första hand nämnas jordbruk och trädgårds­ skötsel, affärs-, kontors- och lagerarbete, barnavård och husligt arbete. Visserligen är det arbete, som 14—15-åringar kunna utföra på dessa om­ råden, av tämligen okvalificerat slag. Men i den mån arbetet i fråga måste utföras, kommer skolpliktstidens förlängning att medföra, att arbetskraft måste tagas från äldre årsgrupper. Framför allt kommer bristen på sökande till springpojksplatser och dylikt att bli ännu mer kännbar än för när-

8 -— Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 70.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

varande, och det torde bli nödvändigt för företagen i fråga att mer och mer övergå till andra former för transport och distribution. Skolkommissionen har ingalunda varit blind för att skolreformen måste medföra åtskilliga olägenheter på arbetsmarknaden. Men man är angelägen att framhålla, att den arbetskraft, som 14—15-åringarna representera, i relativt stor utsträckning kommer att ställas till näringslivets förfogande under 8:e och 9:e skolåren. Dels komma många elever i samband med den praktiska yrkesorienteringen i klass 8 att som ett slags praktikanter hjälpa till på olika arbetsplatser, dels skall ungefär hälften av utbildningstiden i klass 9 y ägnas åt praktiskt yrkesarbete, i stor utsträckning förlagt till arbetsplatser ute i näringslivet. Därvid skall även näringslivets önskemål och behov i görligaste mån tillgodoses. Är det t. ex. fråga om praktik på ett yrkesområde med säsongpräglad arbetsmarknad, skall praktiktiden kunna koncentreras just till ifrågavarande högsäsonger, då arbetsinsatsen bäst behövs. Det är svårt att på förhand bedöma, hur detta system kommer att fun­ gera. Som senare kommer att påvisas, är det förenat med svårbemästrade praktiska problem. Men det är tänkbart, att ifrågavarande svårigheter kunna övervinnas, och i så måtto böra i varje fall arbetsplaceringarna under 9:e skolåret kunna innebära en vrss kompensation för den arbetskraftsminskning, som skolpliktstidens förlängning medför. Praktikplaceringarna under 8:e skolåret torde däremot ur arbetsmarknadssynpunkt komma att bli utan större betydelse. Vad man förlorar med avseende på arbetskraftens kvantitet, bör man emellertid kunna delvis återvinna i kvalitativt avseende. Enbart detta, att all ungdom, som har möjlighet att tillgodogöra sig enhetsskolans undervisning, tillförsäkras en grundligare allmänbildning och medborgerlig uppfostran, än vad den nuvarande folkskolan kan ge, inne­ bär givetvis, att man får en bättre grund att bygga på vid utbildningen av yrkesmän på olika områden.»

Yrkesorienteringen och den sena differentieringen komma dessutom, framhåller styrelsen, att öka möjligheterna att leda de unga in på lämpliga yrkes- och utbildningsvägar och åstadkomma en i kvalitativt avseende bättre rekrytering till olika yrkesområden. Rationellt ordnad bör vidare den förberedande yrkesutbildningen i högsta klassen kunna bibringa ung­ domen tillbörlig insikt om yrkesutbildningens betydelse, en viss arbetsfostran och vissa grundläggande kunskaper och färdigheter av värde för den kommande yrkesutbildningen och yrkesanpassningen. Huru mycket 8:e och 9:e skolåren till sist kunna ge, kan dock fastställas först på grundval av en efter olika linjer och under olika förhållanden bedri­ ven, relativt långvarig försöksverksamhet.

»Av vad som tidigare sagts bör emellertid ha framgått, att arbetsmark­ naden och näringslivet enligt styrelsens mening i alla händelser bör kunna räkna med en värdefull kompensation i följande avseenden: 1. Den ungdom, som i 15—16-årsåldern lämnar skolan, bör bli mera mogen och bättre förberedd för yrkesvalet och yrkesutbildningen. 2. Genom det föreslagna skolsystemet, som möjliggöres genom skolplikts­ tidens förlängning och som bland annat innebär, att valet mellan teore­

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

tisk och praktisk studiegång uppskjutes till 9:e skolåret och att även ungdom med praktisk inriktning tillförsäkras realexamen, bör rekryte­ ringen till olika yrkes- och utbildningsvägar kunna ske på ett sätt, som bättre tillgodoser även de praktiska yrkenas behov och intressen, än vad det nuvarande skolväsendet förmår.» Då remissen till länsstyrelserna formellt endast omfattat vissa delar av de verkställda utredningarna, ha tämligen få länsstyrelser uttryckligen an­ givit sin ståndpunkt till skolpliktstidens längd. Utlåtanden, som tillstyrka omedelbart principbeslut om nioårig skolplikt, ha avgivits av länsstyrelserna i Gävle, Kalmar och Malmö. Länsstyrelsen i Gävle finner visserligen många detaljer av skolkommissionens förslag tämligen diskutabla, men totalintrycket förblir dock mycket fördelaktigt. Det är särskilt tre omständigheter, som enligt länsstyrelsens mening tala för att förslaget i dess grunddrag bör accepteras. »Först genom denna nya, utvidgade folkskola tillgodoses landsbygdens utbildningsbehov på ett rationellt sätt.----------- Förslagen ha utformats med syftning att göra praktisk utbildning inom skolorganisationen likvärdig med teoretisk. Framställningen rörande klass 9 y innehåller exempelvis beaktansvärda och okonventionella uppslag. Reformen öppnar för hela det uppväxande släktet en port åt världen genom att bereda all ungdom tillgång till något främmande språk. ----------- Oavsett den rent praktiska nyttan av språkkunskap — vilken icke kan förväntas kunna bli allmänneligen tillgodogjord — rives härmed ett stort stycke av klassmuren mellan s. k. bildade och s. k. obildade inom vårt folk.» Då genomförandet av en nioårig skola kräver en betydande tidsutdräkt, kunde det måhända ifrågasättas att börja med ett åttonde år, innan steget tages fullt ut. Ett sådant tillvägagångssätt avvisar emellerid länsstyrelsen. »Det skulle vara olyckligt om statsmakterna icke nu grundade hela pla­ neringsarbetet på målsättningen nioårig skolplikt. Tron att det skulle vara lättare vinna den stora allmänhetens förståelse, om man åtnöjde sig nu med ett beslut om åtta års skolgång, är föga välgrundad. Det är tvärtom anledning tänka, att landsbygdens folk på ett helt annat sätt kommer att känna sig till freds med en mera radikal och samtidigt mera rationell lös­ ning. Man ser vilka ansträngningar landsbygdens befolkning gör att för­ bättra sin missgynnade ställning genom korrespondensskolor och korre­ spondenskurser. Utsikten att i de nya storkommunerna få centralskolor, som ge all ungdom ungefär realskolans bildningsstandard, kommer att väcka anklang på helt annat sätt än att blott låta den nuvarande folk­ skolan skjuta ytterligare i höjden med ett åttonde år. Ett annat skäl är att, ehuru det fulla genomförandet kräver kanske ett par årtionden, skolkommissionens förslag öppnar möjlighet för större kommuner att påbörja upp­ byggandet av den nya skolan långt tidigare. Men därför kräves att dess struktur i sina grunddrag blivit fastställd. Det är att befara att även efter den nya kommunindelningen många av dessa ’storkommuner’ icke kunna var och en uppbära cn centralskola. Ett detaljplaneringsarbete förestår rörande dessa skolors förläggning _ och de omfattande skolbyggnadsprojekt, som ställas på dagordningen. Riktlinjer härför skulle saknas, om man nu ryggar för att gå till botten med frågan.»

116 Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Principbeslut i frågan förordas även av länsstyrelserna i Luleå, Nyköping, Västerås och Växjö, ehuru ett par av dessa förutsätta, att organisationen först efter försök i tämligen stor skala skall erhålla sin definitiva form. Läns­ styrelsen i Nyköping framhåller sålunda vikten av att principbeslutet icke utformas så snävt, att det försvårar anordnandet av en allsidig försöksverk­ samhet eller tillgodogörandet av dess resultat; särskilt bör man icke binda sig så hårt för den nioåriga skolan, att man därigenom avskär sig från möj­ ligheterna att i större utsträckning än i skolkommissionens förslag bereda en rätt tidigt differentierad utbildning för de skilda begåvningsinriktningarna. Länsstyrelsen i Växjö tänker sig ett principbeslut, följt av en successiv utbyggnad av den nya skolorganisationen, kombinerad med försöksverk­ samhet rörande det inre arbetet. »Länsstyrelsen finner .. . önskvärt att statsmakterna såsom målsättning för det svenska skolväsendet ville besluta att en enhetsskola bestående av en sammanslagen folk- och realskola skall utgöra grunden för landets skol­ väsen samt genomföras etappvis inom landet i sin helhet, så snart förhål­ landena det medgiva. I detta sammanhang bör beslut tillika fattas, att under en viss icke för kort tid försök i stor skala skall inom vissa lämpliga områden igångsättas med enhetsskolan, därvid av skolkommissionen före­ slagna undervisningsmetoder skola praktiseras. Under en sådan försöks­ verksamhet kunna icke blott de viktiga differentieringsfrågoma utan även spörsmålet om lärarkompetensen undergå prövning.----------- Om skolreformen på ett sådant sätt genomföres, kommer det visserligen att under en relativt lång tid inom landet vid sidan av varandra finnas två skilda skolsystem, av vilka det äldre systemet inom en icke fixerad tid är avsett att upphöra. Enligt länsstyrelsens uppfattning är det dock en min­ dre olägenhet om skolreformen etappvis genomföres inom landet i sin hel­ het, därest man i stället kan erhålla betryggande garantier för att såväl utbildade lärare som lämpliga lokaler kan ställas till förfogande inom de områden, där beslut om enhetsskolans genomförande vid skilda tidpunkter kommer till stånd.----------- Icke minst viktigt är att under en sådan övergångstid tillfälle ges till ett lugnare genomarbetande av skolplaner och de många organisatoriska spörs­ mål, som i skilda avseenden äro förknippade med en så genomgripande om­ välvning av hela vårt skolväsende.» Även överståthållarämbetet föreslår ett genomförande i varsamma etap­ per. Länsstyrelsen i Uppsala ger till känna »att länsstyrelsen med hänsyn till angelägenheten av att landets ungdom i gemen erhåller en fördjupad skolbildning och särskilt att landsbygdsungdomens tillträde till de högre skolstadierna verksamt underlättas, oför­ behållsamt lämnar sin principiella anslutning till den av skolkommissionen föreslagna 9-åriga enhetsskolan, vilken främst tillgodoser dessa högviktiga och berättigade medborgarkrav.» Länsstyrelsen har dock svårt att värja sig för tanken, att skolkommissio­ nen har överskattat både lärare och lärjungar och underskattat de yttre svårigheter, som måste möta förverkligandet av skolkommissionens vittfamnande förslag.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70. 117

»Förverkligad torde skolkommissionens skola inte bli så bra som den är tänkt. Anledning gives därför enligt länsstyrelsens mening att underkasta det stora komplexet en grundlig översyn och en sovring, som går ut på att finna vad som verkligen går att omsätta i verklighet, varjämte det måste vara klokt och ändamålsenligt att som en första etapp, innan principbeslut fattas, pröva de nya skolplanerna i praktiken.»

Kostnaderna för reformen bedömas mycket olika. Sålunda säger läns­ styrelsen i Kristianstad: »Vad skolkommissionens betänkande innehåller om de beräknade kost­ naderna för skolreformen föranleder ingen erinran från länsstyrelsens sida. Kostnaderna kunna icke anses vara av sådan storleksordning att de få utgöra hinder för en eljest ur olika synpunkter önskvärd reformering av skolväsendet.» Länsstyrelsen i Kalmar förmodar åter, att kostnaderna för reformen skola väsentligt överstiga de av kommissionen beräknade. Länsstyrelsen i Upp­ sala finner icke kostnaderna i och för sig oöverkomliga, särskilt som de för­ dela sig på en följd av år, »sannolikt flera än skolkommissionen själv räk­ nat med». »Emellertid äro ju kostnadsbeloppen för svenska förhållanden väldiga, varför det ligger makt uppå att ett i alla avseenden gott resultat vinnes. Detta är ytterligare en anledning att... ånyo framhålla vikten av att innan något fastlåses, vissa detaljer ytterligare överarbetas och att en grundlig och realistisk försöksverksamhet kommer till stånd.»

Med hänsyn till beslutade eller planerade reformer på andra områden, särskilt inom socialvården, måste dock den ekonomiska sidan av saken till­ mätas en icke oväsentlig betydelse. Några länsstyrelser vilja skjuta på re­ formens genomförande. Sålunda yttrar länsstyrelsen i Karlstad:

»Nämnvärd skada torde icke behöva uppstå, om principbeslutet med skolväsendets utformning uppskjutes något år. Härför talar i första hand det nuvarande ekonomiska läget, behovet av så långt möjligt gjorda finansieringsberäkningar samt den omständigheten, att under alla förhållanden en lång övergångstid är nödvändig. De av kommissionen föreslagna åtgär­ derna för ökad lärartillgång synas dock böra genomföras med hänsyn till den beräknade höjningen av lärjungeantalet i skolorna på grund av nativitetsökningen. Väntetiden bör emellertid verksamt tillvaratagas genom för­ nyade detaljundersökningar samt utvidgad och fördjupad försöksverk­ samhet.» Länsstyrelsen i Falun finner förslaget nära nog utopiskt med tanke på de rådande svårigheterna på byggnadsmarknaden. »I varje fall synes lokalbehovet för den nuvarande skolorganisationen böra nöjaktigt fyllas, innan åtgärder vidtagas för att utöka skoltiden och skapa behov av ytterligare lokalutrymmen. Att genomföra reformer så att säga på lager och utan möjlighet att bedöma, när de kunna sättas ut i prak­ tisk tillämpning, kan icke vara klok politik.----------- Kommissionen har

118 Kungl. Maj:ts proposition nr 70. själv påpekat bristen på lärarkrafter och ovissheten om en tillräcklig ny­ rekrytering till detta arbetsområde. Följaktligen synes det icke ha större betydelse, huruvida principbeslutet fattas vid 1949 års riksdag eller senare.» Förslaget om höjning av barnbidragen i samband med skolreformen eller införande av ett stipendiesystem har i allmänhet lämnats utan erinringar. Överståtliållarämbetet ifrågasätter dock, »huruvida statsverket över huvud skall betala föräldrar för att deras barn få förmånen av en kostnadsfri undervisning. Mera angelägen understödsverksamhet torde finnas utan att vi ännu ha de ekonomiska möjligheterna därtill.» Länsstyrelserna i Gävle och Östersund uttala sig i samma riktning. Länsstyrelsen i Visby erinrar om att barnbidrag för närvarande utgå till och med det kvartal, varunder barnet fyller 16 år, och fortsätter: »När gränsen för barnbidragets utgående bestämdes till 16 år, torde väl detta närmast ha skett med tanke på att barnet i regel intill denna ålder icke har egen eller högst obetydlig egen arbetsinkomst. Länsstyrelsen kan icke finna någon rimlig anledning föreligga att ge alla barn i 14- och 15årsåldern med 500 kronor förhöjda barnbidrag, varigenom statsverket skulle åsamkas en ytterligare årlig merutgift av 125 000 000 kronor. Detta så mycket mindre som dels enligt vad skolkommissionen själv påpekar 'eko­ nomisk kompensation erhålles redan därigenom, att den längre skoltiden är en investering, som senare bör kunna ge avkastning’, dels barnet dess­ utom under skoltiden kommer i åtnjutande bl. a. av fria skolmåltider och sålunda även till en viss grad får sitt uppehälle.» Länsstyrelserna i Karlskrona och Karlstad förorda en lösning med be­ hovsprövade stipendier. Länsstyrelsen i Halmstad befarar, att städer och andra tätorter, som i allmänhet ha större möjligheter att skaffa lokaler och att tillförsäkra sig kvalificerade lärare, bli gynnade på landsbygdens bekostnad under skol­ reformens etappvisa genomförande. Länsstyrelsen ifrågasätter, huruvida det icke föreligger skäl att — i avvaktan på en nödvändig ökning av lärar­ kåren och på skolbyggnadsprogrammets realiserande — låta utarbeta för­ slag till en mindre genomgripande skolreform, avsedd att tillämpas inom samtliga skoldistrikt, intill dess den slutliga skolreformen utan större om­ gång kan genomföras överallt. Länsstyrelsen i Umeå yppar liknande betänkligheter: »Länsstyrelsen kan icke se att---------- landsbygden (skulle) få en fullgod skola genom en skolreform enligt de föreslagna riktlinjerna under annan förutsättning än att staten ikläder sig ekonomisk garanti för att landsbyg­ den och de ekonomiskt svaga kommunerna utan eftersläpning få i möjliga­ ste mån lika goda skolformer som stadssamhällena och de ekonomiskt välsituerade kommunerna. Endast på villkor att det bedömes vara möjligt för staten att bära de kostnader skolreformen medför under av länsstyrelsen här angivna förutsättning, kan länsstyrelsen förorda ett principbeslut i enlighet med kommissionens förslag.»

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70. 119

I varje fall vore det önskvärt att före ställningstagandet till förslaget erhålla en utredning om kostnaderna för avhjälpande av förefintliga brister inom den nuvarande folkskolan, slutar länsstyrelsen. Länsstyrelsen i Göteborg synes anse, att skolplikten bör utsträckas till nio år, först sedan yrkesskolväsendet nått större utveckling än nu. »Man måste räkna med att ett försök att inom den obligatoriska enhetsskolans ram få en yrkesutbildning eller grundläggande yrkesutbildning av ekonomiska och teknisk-pedagogiska skäl kommer att misslyckas. Man kan inte få yrkeslärare i tillräcklig utsträckning och ännu mindre få den utrustning som behövs. Man borde inrikta sig på att med alla ekonomiska och tekniska resurser utrusta yrkesskolorna så fort som möjligt. Det är lång väg dit. I åtminstone den lägsta klassen i yrkesskolorna borde också ingå något av den social-humana utbildning, som man tänkt för 9:e klas­ sen. När yrkesskolorna utbyggts kan 9:e skolåret göras obligatoriskt.»

Flera länsstyrelser framhäva slutligen behovet av bättre överblick över hela den reformpolitik, som för närvarande bedrives. Personalanspråken för olika ändamål böra preciseras, kostnaderna sammanställas och angelägenhetsgraden jämföras. Länsstyrelsen i Mariestad hänvisar till att »så mycket annat är i görningen». »Länsstyrelsen vill ifrågasätta, om ej en samlad överblick över alla dylika större starkt personal- och kapitalkrävande projekt borde upprättas, av­ sedd att tjäna till ledning för det långsiktiga, samhälleliga reformarbetet. Under senaste tiden har redan beslutats flera större samhällsreformer, vil­ kas praktiska genomförande mött vissa svårigheter i brist på personal, loka­ ler och andra nödvändiga personliga eller materiella förutsättningar. Innan man går vidare i dylik reformtakt, synes det vara av nöden att väga be­ hoven och ändamålen mot förmågan att genomföra dem. Vid en dylik lång­ siktig, samlad reformplanering skulle alltså å ena sidan sammanställas det totala behovet av personal och material (lokaler m. m.) för alla olika, av kommittéer m. fl. framlagda större projekt samt å andra sidan göras en be­ räkning rörande landets resurser i avseende å arbetsföra befolkningsgrup­ per och investeringsmöjligheter. På basis av dylik utredning skulle så en avvägning göras för att få upprättat en mångårsplan för de projekt, som ur samhällets synpunkt befinnas mest angelägna och betydelsefulla och be­ träffande vilkas genomförande landet kan antagas hava resurser. Med det sagda har länsstyrelsen velat framhålla angelägenheten av att man ej uppställer ett program för skolreformatoriska åtgärder av sådan räckvidd och omfattning, att programmets realiserande måhända kräver undanskjutande av andra viktiga samhällsfrågor, som också pocka på sin lösning. Skulle statsmakterna fatta principbeslut om en ny skolorganisation enligt det föreliggande förslaget synes det under alla förhållanden nödvän­ digt att vid genomförandet av organisationen framgå med försiktighet och i etapper, eventuellt genom anordnande av försöksskolor, varvid såsom skolkommissionen förordat, relativt stor handlingsfrihet bör ges kommunerna och deras lokala organ skolstyrelserna.» Vikten av försök betonas även av länsstyrelserna i Karlskrona, Visby och Östersund, vilka hålla före, att principbeslut bör ifrågakomma, först sedan »de löst skisserade förslagen» ha prövats i tillräcklig utsträckning.

120 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.

Sammanslutningar av kommuner och enskilda.

Behovet av en avvägning mellan olika reformprojekt inskärpes jämväl av styrelsen för Svenska landstingsförbundet, som skriver: »Omfattande och kostnadskrävande reformprojekt föreligga även på andra områden. Förbundsstyrelsen har sålunda nyligen haft att taga ställ­ ning till ett av medicinalstyrelsen framlagt synnerligen omfattande och kostnadskrävande förslag, syftande till en utbyggnad och effektivisering av hälsovården. Även den slutna sjukvården måste, för att kunna tillgodose föreliggande behov, väsentligt utbyggas, vilket drager kostnader av be­ tydande omfattning. Beslut har vidare fattats om införande av allmän obli­ gatorisk sjukförsäkring och om kostnadsfri vård å sjukhus, men dessa re­ formers realiserande har på grund av tidsläget måst uppskjutas.-------— Anspråken på det allmänna äro sålunda betydande, och de många och kostnadskrävande projekt, som stå på dagordningen, skulle väl motivera en översyn i syfte att åstadkomma en avvägning mellan de olika projekten, skolreformen däri inbegripen, med hänsyn till samhällets bärkraft och per­ sonella resurser. Å andra sidan tala enligt styrelsens mening skäl för att man utan större tidsutdräkt söker komma till klarhet om de linjer, efter vilka vårt undervisningsväsen skall ordnas. Icke minst när det gäller ut­ formningen av den lokala skolorganisationen och planerandet av nya skol­ byggnader är det av värde, att de framtida riktlinjerna på detta område äro klarlagda.»

Styrelsen för Svenska stadsförbundet hänvisar till den positiva inställ­ ning förbundet redan i sitt remissyttrande av år 1944 intagit till den nio­ åriga skolplikten. Beträffande kursinnehållet framhäver styrelsen särskilt angelägenheten av att undervisningen i samhällskunskap samt moders­ målet och räkning förstiirkes. Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund förklarar sig ej heller ha några vägande invändningar mot skolkommissionens förslag och moti­ veringar. Kan skolreformen genomföras inom rimlig tid, komme detta att i ett ytterst viktigt avseende utjämna rådande olikheter mellan städer och landsbygd. I samband härmed framhåller styrelsen den stora betydelse barnbidragen komme att få för landsbygdens ställningstagande till frågan: »Det får icke förbises, att frågan om ersättning för inkomstbortfall för eleverna i enhetsskolans högsta klasser måste bli av större angelägenhetsgrad för den egentliga landsbygden än för tätorterna. I jordbruks- och skogskommuner måste ungdomen tidigare än på andra håll göra sin insats i arbetslivet. I många fall torde det vara just de två år, som skulle upp­ tagas av de två högsta klasserna, som nyttiggöras i föräldrarnas jordbruk. Särskilt i de fall, då skolpliktens fullgörande i klasserna 8—9 medför att elev ej kan bo i hemmet, komma jordbrukarhemmen att gå miste om ett värdefullt arbetskraftstillskott. De former under vilka kompensationen här­ för kan komma att lämnas torde i jordbruksbygderna bli avgörande för det sätt, på vilket reformen kommer att mottagas. Om ersättningsfrågan icke ordnas på ett tillfredsställande sätt, blir den eftersträvade likheten mellan landsbygd och tätorter illusorisk; reformen kan då på landsbygden komma att betraktas som en besvärande tunga.»

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.

Även en omprövning av kostnadsfördelningen mellan stat och kommun torde bli nödvändig i samband med reformen, framhåller styrelsen.

»Med hänsyn till beskattningsföremålens ojämna fördelning torde redan nu i åtskilliga fall den övre gränsen för kommunernas möjlighet att bära skolutgifter vara nådd. För dylika kommuners vidkommande måste en för­ utsättning för reformens genomförbarhet vara att staten ikläder sig huvud­ parten av de nya kostnaderna. Det säger sig självt, att utgifterna för enhetsskolan — räknat såväl per elev som per skattekrona — måste bli be­ tydligt högre i flertalet landskommuner än i städerna. Statsbidraget måste så konstrueras, att den kommunala utdebiteringen för enhetsskolan kom­ mer att motsvara ungefärligen samma belopp per skattekrona i hela landet. Här möta problem av stor räckvidd och av svårbemästrat slag. I den mån dessa problem icke bli tillfredsställande lösta genom det förslag till nya statsbidragsgrunder, som väntas bli framlagt av 1945 års folkskolesakkunniga, måste de snarast upptagas till särskild behandling.»

Målsmännens riksjörbund accentuerar mycket starkt reformens konse­ kvenser för de enskilda hemmens ekonomi.

»Särskilt för landsbygdens del innebär det åttonde och nionde skolåret, att från hemmen dragés arbetskraft, för vilken ersättning ej står att få. Över huvud taget gäller det, att den ekonomiska belastningen vid en ut­ ökad skolplikt hårdast träffar de sämst ställda i samhället. Inom de lägre inkomstskikten gäller den regeln, att ungdomarna, där de ej kunna arbeta hemma, snabbt sättas i förvärvsarbete och därigenom få bidraga till fa­ miljens försörjning. Fn utökad skolplikt innebär givetvis för dessa familjer en ’utgift’ av samma storlek som den summa, den unge kan avstå hemma av sin arbetsförtjänst, eller värdet av det arbete, han eller hon kan utföra hemma. Den belastning av familjens ekonomi eller arbetsbörda, som en ut­ ökad skolplikt sålunda innebär för landets — ofta fattiga — föräldrar, är utan tvekan av mera väsentlig storleksordning än den ekonomiska belast­ ning, som kommer att åvila stat och kommun. Skolkommissionen nämner i betänkandet, att man får tänka sig en ekonomisk kompensation åt föräld­ rarna i samband med den förlängda skolplikten, och att höjda barnbidrag i så fall vore en utväg. Detta uttalande innebär enligt Målsmännens Riksför­ bunds mening ett klart framsteg inom svensk skolpolitik. Vid tidigare till­ fällen, då skolplikten förlängts, har frågan om ekonomisk kompensation åt landets föräldrar ej varit aktuell. Skolkommissionen diskuterar i sitt betänkande storleken av ifrågava­ rande bidrag och föreslår dem till 500 kronor. Målsmännens Riksförbund finner detta anmärkningsvärt lågt och vill understryka, att frågan om barnbidragens — eventuellt stipendiernas — storlek är densamma som frå­ gan om huruvida skolreformen till icke ringa del skall betalas av barn­ familjerna och det även i de allra lägsta inkomstskikten. Som ett absolut minimum måste sättas, att dessa barnbidrag uppgå till de faktiska levnads­ kostnaderna för ett barn i de högsta folkskoleåldrarna inom de lägsta in­ komstskikten, säg för en familj vid en levnadsstandard närmast över fattig­ vård sklientelets. — Målsmännens Riksförbund kan tänka sig den möjligheten, att man av statsfinansiella eller av andra skäl motsätter sig så höga barnbidrag, som förbundet förordat. Målsmännens Riksförbund, som anser att man i så fall

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

delvis vill vältra över kostnaderna för den förlängda skolplikten på barn­ familjerna, även de allra fattigaste, måste i så fall bestämt motsätta sig en utökning av barnens obligatoriska skolgång.» Jämväl detta förbund dröjer vid avvägningen mellan olika reformer och behovet av prognoser för intellektuell arbetskraft. Planeringen, som bör omfatta ett kortsikts- och ett långsiktsprogram, är bland annat behövlig, för att undervisningsanstalternas kapacitet och lärarrekryteringen skola kunna avpassas, så att besvärande köbildningar icke uppstå under de ungas väg till det slutliga studiemålet med ty åtföljande tidsförlust och impro­ duktivt kompletteringsarbete i meriteringssyfte. Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund påkalla i gemensamt yttrande fortsatt utredning rörande den kvantitativa sidan av olika i betänkandet berörda spörsmål. »Det förefaller meningslöst att som nu sker det ena personalkrävande reformförslaget efter det andra lägges fram utan att man förvissat sig om, huruvida arbetskraften räcker till för dem alla.» På grund härav avstyrka organisationerna bestämt, att stats­ makterna nu fatta principbeslut. . »Organisationerna vilja emellertid samtidigt understryka, att de ansluta sig till tanken på en fortskridande skolreform i den takt, som våra perso­ nella och ekonomiska förutsättningar göra det möjligt, med syfte att skapa större enhetlighet och bättre avvägning mellan olika skolformer samt en riktigare balans mellan teoretiska och praktiska utbildningsmöjligheter. Särskilt vilja organisationerna understryka vikten av att skolordningen så utformas, att utbildningen för praktiskt arbete inom näringslivet göres at­ traktiv för ungdomen och gives samma sociala anseende som de teoretiska utbildningsvägarna.---------- Organisationerna finna det för sin del angeläget, att en planmässig för­ söksverksamhet igångsättes i syfte att utröna genomförbarheten av de ifrå­ gasatta reformförslagen och att i samband härmed verkställa de mera djup­ gående utredningar, som äro erforderliga för ett slutgiltigt ståndpunktstagande. Organisationerna förutsätta, att näringslivets organisationer beredas medinflytande vid försöksverksamhetens utformning och genomförande och äro för sin del beredda att i de former, som kunna finnas lämpliga, slamverka med ledningen för denna verksamhet.» Jämväl Handelskamrarnas nämnd finner frågan om en nioårig skolplikt vara för tidigt väckt. Ett principiellt ståndpunktstagande bör enligt nämn­ dens mening icke ifrågakomma, förrän yrkesskoleväsendet har reformerats och utvidgats och den planerade allmänna skolreformen kunnat insättas i ett större sammanhang vid sidan av andra nu aktuella, lika personal- och anslagskrävande reformer. Arbetarnas bildningsförbund ansluter sig till skolkommissionens förslag om nioårig skolplikt under framhållande av att den nioåriga skolan bör få sitt eget bildningsmål och inte underordnas någon annan skolform. En revision av kursplaner och läroböcker med bättre anpassning till samhäl­ lets behov av i dag och till barnens mognad är nödvändig, liksom att sko­

Kungl. Maj:ts proposition nr 70. 123

lan ger fasta och grundliga kunskaper i modersmålet och matematik. Inne­ hållet i den nionde klassen bör bli sådant, att klassen motiverar sig själv. I detta yttrande har Landsorganisationen i Sverige instämt. Sverges socialdemokratiska ungdomsförbumd ger sin fulla anslutning till betänkandets huvudlinjer och understryker vikten av att reformerna ge­ nomföras med största möjliga skyndsamhet. Folkpartiets ungdomsförbund tillstyrker likaledes, att skolplikten förlänges till nio år, och förordar, att principbeslut fattas så snart som möjligt, sa att de blivande storkommu­ nerna alltifrån början kunna rationellt planlägga sitt skolväsen och en om­ fattande försöksverksamhet medhinnes, innan detaljplaneringen måste sätta in. Högerns ungdomsförbund vill helhjärtat instämma i den motive­ ring skolkommissionen givit för en förlängning av skolpliktstiden men har svårt att på grundval av de föreliggande utredningarna taga ståndpunkt till problemet om åtta- eller nioårig skolplikt. Hänsyn måste tagas till ar­ betslivets möjligheter att avvara den arbetskraft, som för närvarande rekry­ teras ur åldersgrupperna 14 och 15 år, och till skoltrötthetens inverkan pa arbetsresultaten inom en så lång skolform som den nioåriga. »Vi finner . .. förslaget vara alltför löst grundat för att det utan vidare skall kunna accep­ teras, men vi vill därmed icke ha sagt, att vi avvisar detsamma», samman­ fattar förbundet sin ståndpunkt. Sveriges kyrkliga ungdomsförbund pekar särskilt på vad kommissionen haft att säga om skolans fostraruppgift men delar även dess uppfattning i de grundläggande organisatoriska frågorna. »Med tillfredsställelse ha vi noterat skolkommissionens tankar om fram­ tidens skolas allmänna uppbyggnad och ansluta oss till de framlagda för­ slagen angående skoltidens längd, skolans demokratisering och karaktär av arbetsskola», skriver förbundet. »Den svenska kyrkan, vars sak vi här före­ träda, måste med glädje mottaga varje förslag, som^ syftar till utvidgade studie- och utbildningsmöjligheter för alla lager i vårt folk. Kyrkan har själv sedan gammalt försökt medverka härtill.» Sveriges förenade studentkårer förorda omedelbart principbeslut om nio­ årig skolplikt men tillråda försiktighet vid upprättandet av nioåriga skolor; hela skolreformen kunde äventyras, om dess skoltyper upprättas, innan kompetenta lärarkrafter finnas att tillgå. Av de kvinnoorganisationer, som inkommit med yttranden i fragan, till­ styrka Sveriges husmodersföreningars riksförbund, Fredrika-Bremer-Förbundet och Kvinnliga akademikers förening upprättandet av nioåriga enhetsskolor i begränsad omfattning, delvis i försökssyfte. Yttrandena från olika landsbygdsorganisationer bedöma i /allmänhet kommissionens intentioner med välvilja. Salunda skriver Riksförbundet Landsbygdens folk: »Hittills ha landsbygdsbarnen varit ekonomiskt handikappade i fråga om möjligheterna till högre utbildning. Den studiebegåvade landsbygdsungdo-

124 Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

men har icke haft möjlighet att på jämställd grund taga upp kampen på studiebanan med städernas och tätorternas ungdom. Enligt förbundets upp­ fattning bär detta varit en samhällelig orättvisa, då intelligensnivån säker­ ligen står lika högt hos landsbygdens ungdom som hos städernas, och en fri tävlan med lika utgångsläge väl bör vara eftersträvansvärd i ett demokra­ tiskt samhälle. Då skolkommissionen i sitt betänkande sålunda vill bereda möjligheter härtill, finner förbundet detta vara riktigt, och får förbundet därför i princip tillstyrka införande av en enhetsskola.»

Liknande synpunkter anföras exempelvis av Svenska landsbygdens ung­ domsförbund, som yttrar:

hög grad tager sikte på att utjämna skolförhållandena mellan landsbygd och stad. I detta avseende har från vårt förbund vid olika tillfällen framförts önskemål om en bättre avvägning mellan de två bebyggelsetyperna och vi ser därför ett gammalt önskemål på väg att uppfyllas. Samhällets allt större differentiering och allt mer ökade krav på indivi­ dens bildning och utbildning har lett till att den nuvarande skolformen inte fyller de krav som måste ställas på den elementära utbildningen för största delen av medborgarna. Dessutom har bildningen och kunskaperna ett egen­ värde, som skänker sin innehavare större tillfredsställelse med och trygghet i tillvaron. Insatser i det allmänna kulturarbetet är också beroende av bildningens kvalitet. Av denna anledning måste Skolkommissionens förslag också hälsas med glädje, särskilt som utbildningsmöjligheternas demo­ kratisering varit den väg, som kommissionen i så hög grad satt upp som riktmärke för sitt arbete. Det blir inte längre fåtalets ekonomiska möjlig­ heter som blir avgörande för vem som skall skaffa sig denna nödvändiga bildning och utbildning utan den effektivitet, med vilken det är möjligt att — om också på lång sikt — genomföra enhetsskolan.»

Förlusten av arbetskraft diskuteras i ett par yttranden men skjutes icke i förgrunden. Sveriges lantbrulcsförbund framhåller inledningsvis, att beho­ vet av ökade kunskaper och färdigheter torde vara större inom jordbruket än inom flertalet andra grenar av arbetslivet, och fortsätter:

»Emellertid kan man icke bestrida, att genom en utsträckt skoltid ung­ dom i den ålder, då en produktiv insats kan verkställas av dem, undan­ drages förvärvslivet. Om den för närvarande svåra arbetskraftsbristen för jordbrukets del skulle bli bestående, kan en utsträckning av skoltiden sä­ kerligen för många medföra allvarliga olägenheter. För vissa familjer, där barnen biträda i arbetet i hemmen, torde svårigheterna att avstå från bar­ nens arbetskraft ända Iram till dessa äro i 16-årsåldern, bliva mycket stora. Även om det ur arbetskraftssynpunkt är lämpligare att verkställa den er­ forderliga utbildningen, medan arbetskraften är i 15—16-årsåldern än vid en högre ålder, må det dock erinras om att det ur effektivitetssynpunkt kan vara bättre att förlägga utbildningen till en senare ålder, och förbundet vill icke underlåta framhålla vikten av att en förlängning av folkskolan icke får medföra en inskränkning i den nödvändiga utbyggnaden av landsbyg­ dens ungdomsskolor. I det sammanhanget kan det även vara anledning un­ derstryka, att vilken utbyggnad av skolväsendet, som än sker, ett effektivt

Kungl. J\Iaj:ts proposition nr 70. 125

statligt stöd är nödvändigt för att verkligen göra landsbygdens ungdom jämställd med tätorternas beträffande möjligheterna att erhålla en högre utbildning än den folkskolan kan ge. Efter övervägande av nämnda, för landsbygden och jordbruket speciella omständigheter och med beaktande av att det svenska samhällets utveck­ ling sedan 1800-talets senare hälft givit oss resurser till ökade investe­ ringar i arbetskraftens utbildning, även om vissa av svårigheterna i dagens ekonomiska situation i vårt land icke kunna betraktas såsom av blott övergående natur, finner sig förbundet vilja såsom sin mening framhålla, att en förbättring av den allmänna medborgerliga skolutbildningen, som leder fram mot den av skolkommissionen föreslagna, är eftersträvansvärd.» Förbundet framhåller betydelsen av att skolan ger förbättrade grunder i svenska och räkning. Den stora roll, som jordbrukets föreningsrörelse spe­ lar i samhället, bör vidare i full utsträckning uppmärksammas i de undervisningsplaner, som komma att utarbetas. Jämväl Svenska landsbygdens kvinnoförbund önskar en förgrundsplacering för matematik och svenska. Av undervisningen i engelska väntar för­ bundet praktisk nytta, ökad vidsyn och åtskillig glädje. Mera markerade betänkligheter mot en nioårig skolplikt framträda knap­ past i landsbygdsyttrandena; på sin höjd anses lättnader erforderliga för ungdom med otillräcklig teoretisk studiebegåvning. Försöksverksamhet an­ ses vara påkallad, men huruvida den bör föregås eller efterföljas av princip­ beslut, utsäges vanligen icke med full klarhet. Riksförbundet Landsbygdens folk anser försöksverksamheten välbehöv­ lig, då det gäller ett nytt och oprövat förslag: »För att få fram eventuellt svaga punkter och för att gardera sig för bakslag torde ... den bebådade grundliga försöksverksamheten behöva sät­ tas i gång fortast möjligt. Skötes försöksverksamheten objektivt, torde er­ farenhet vinnas och, om försöken ge utslag, som icke överensstämma med kommissionens beräkningar, bör ändring kunna ske på de punkter, som icke visa sig lämpliga att praktiskt genomföra.» Sveriges lantbruksförbund »kan icke finna ett principbeslut nu tillrådligt annat än i så måtto, att i den mån sådana skolfrågor måste lösas inom de närmaste åren, som på ett definitivt sätt låsa utvecklingen för en längre period, lösningen ges den utformningen, att några allvarliga hinder för vår folkskolas utveckling i riktning mot det eftersträvade målet icke må upp­ komma». Svenska landsbygdens ungdomsförbund förklarar sig vilja »i prin­ cip ansluta sig till Kommissionens förslag men också kraftigt understryka att innan förslaget definitivt antages en grundlig och effektiv försöksverk­ samhet får fälla det avgörande utslaget». Styrelsen för Jordbrukare ung­ domens förbund tillstyrker principiellt en nioårig enhetsskoleorganisation, men då många av de föreslagna nyheterna äro obetydligt prövade, bör en väl planerad försöksverksamhet ligga till grund för det fortsatta arbetet.

126 Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Svenska landsbygdens studieförbund har funnit vissa skoltekniska förslag svårbedömbara men anser betänkandet som helhet, med bortseende från vissa önskvärda justeringar, vara av sådan beskaffenhet, att förbundet kan tillstyrka detsamma.

g. Genomförandet av reformen.

Den faktor, som ytterst blir bestämmande för tidsschemat vid genom­ förandet av en eventuell reform, är enligt skolkommissionens uppfattning tillgången på lärare. Redan den automatiska utveckling av skolväsendet, som betingas av 1940-talets växande årskullar, ställer stora anspråk på lärarrekryteringen. Ansvällningen drabbar först småskolan, där lärjungeantalet når kulmen redan läsåret 1952—53, sedan den egentliga folkskolan vid årtiondets mitt, slutligen de högre skolorna mot årtiondets slut. Prognoser rörande lärarbehovet för den nuvarande sjuåriga folkskolan ha utarbetats av 1945 års seminariesakkunniga och ytterligare bearbetats av skolöverstyrelsen i samband med dess årliga anslagsäskanden för semi­ narierna. I propositionen nr 155 till 1948 års riksdag beräknades, att pro­ duktionen av småskollärarinnor måste bringas upp till ett maximum läs­ året 1950—51 men att småskoleseminariernas examinationskapacitet från och med läsåret 1953—54 åter skulle kunna minskas, detta även om man tänker sig, att småskollärarinnorna under tiden 1953—60 successivt skulle övertaga undervisningen i tredje klassen av A-skolorna. Någon svårighet att utexaminera det behövliga antalet småskollärarinnor synes icke vara att befara. Behovet av nya folkskollärare kulminerar läsåret 1954—55 men nedgår sedan, varigenom en minskning av examinationens omfattning möjliggöres från och med läsåret 1956—57. Vissa rekryteringssvårigheter ha fram­ trätt vid folkskoleseminarierna, huvudsakligen vid studentlinjema för manliga elever, men det förefaller föga sannolikt, att folkskolans försörj­ ning med lärarkraft skall vara på allvar hotad. I varje fall bör bristen på folkskollärare kunna hållas under kontroll, om småskollärarinnorna — såsom skolkommissionen föreslår — övertaga undervisningen i klass 3 vid A-skoloma samt klasserna 3 och 4 vid Bl-skolorna. Långt allvarligare är den brist på lärare för realskolestadiet, som redan är under utbildning och kan väntas bli alltmera kännbar, i mån som det högre skolväsendet utvecklas. En uppskattning av lärarbehovet för detta ändamål har för skolkommissionens räkning utförts av amanuensen H. G. Lindgren. Lindgrens beräkning avser tiden omkring år 1960 och utmynnar i följande uppskattning av det totala behovet intill nämnda tidpunkt av nya ämneslärare för allmänna läroverk och jämförliga skolor:

128 Kungl. Maj.ts 'proposition nr 70.

sionen förutsätter emellertid att vid sidan av ämbetsexamen, vars kurser och ämnesomfattning torde kunna något minskas, en kombination av folk­ skollärarexamen med viss vidareutbildning, eventuellt i form av akademiska tentamina, skall kunna godtagas. »Den senare av de båda huvudvägarna torde erbjuda de största möjlig­ heterna att öka det årliga antalet nya realskollärare utöver de 370, vilka behövs för den nuvarande läroverksorganisationen. Av de 1 500 folkskol­ lärare, som årligen beräknas bli utexaminerade, skulle alltså 200 eller något fler behöva vidareutbildas, om övergång till den nya skolorganisa­ tionen beräknas bli fullbordad under 1960-talet. Möjligheterna har kraftigt ökats därigenom, att en så stor del av de läraraspiranter, som numera intas vid seminarierna, är studenter. Kadrerna av folkskollärare (mellanskollärare) skulle därigenom minska i motsvarande grad. Fråga är, om detta är möjligt. Svaret måste bli ja. Ökningen av antalet realskollärare ökar möjligheterna att övergå till den nya skolorganisationen. Men genom denna överföres sjunde klassen till realskolestadiet, varigenom behovet av folkskollärare (mellanskollärare) minskar (en minskning som på intet sätt uppväges av den ökning av be­ hovet, som överförandet av realskolans lägsta klasser till mellanstadiet medför). Det är därför önskvärt, att de föreslagna bestämmelserna om kom­ bination mellan folkskollärarexamen (mellanskollärarexamen) och viss aka­ demisk utbildning eller viss vidareutbildning för vinnande av realskollärarkompetens träder i kraft så snart som möjligt. En ytterligare lättnad i fråga om behovet av folkskollärare (mellanskollärare) vinnes därigenom, att småskollärare, vilkas antal är lättare att reglera, så småningom övertar under­ visningen i klass 3 i skolor av a-form och i klasserna 3—4 i ett antal skolor av b-form. Uppenbart är emellertid, att tillgången på lärare inte är tillräcklig för att tillåta en allmän övergång till det nya skolsystemet under 1950-talet. Om man i stället planerar att begagna 1960-talets sjunkande lärjungeantal för en fullständig övergång till det nya systemet, torde man vara på den säkra sidan. Man skulle då behöva räkna med ett årligt antal nya lärare av högst 600, fördelade på de båda huvudkategorierna filosofie magistrar och mellanskollärare med förstärkt utbildning. Två gynnsamma omständigheter, då det gäller att på längre sikt bedöma utsikterna till ökad tillströmning till lärarbanan över huvud, torde här böra beröras. För det första väntas det nya statliga stipendiesystemet öka tillströmningen till gymnasierna, och även genom nyupprättade gymnasier breddas själva rekryteringsbasen för lärarbanan. För det andra torde lärarbanans lockelse öka genom de nya utsikter till befordran, som det av skolkommissionen föreslagna skolsystemet medför (huvudlärarinstitutionen, den stora ökningen av antalet rektorat, de nya inspektörs- och konsulent­ befattningarna samt de nya möjligheterna att kvalificera sig för under­ visning på högre stadier).» (S. 492—493.)

Övergången till den nya skolorganisationen kan sålunda endast ske suc­ cessivt. Den bör dock, anser skolkommissionen, kunna inledas i begränsad skala, så snart riksdagens principbeslut har fattats. »Vissa för uppgiften intresserade skoldistrikt bör . . . redan i början av 1950-talet kunna företaga den av skolreformen påkallade omläggningen av

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.

sitt skolväsen. Då denna omläggning måste inledas med införande av sam­ hällskunskap av för åldern anpassat slag i klass 4 och av engelska i klass 5, tar en sådan omläggning fem eller sex år. I dessa valda skoldistrikt har man alltså möjlighet att pröva den nya organisationens ändamålsenlighet. Antalet sådana skoldistrikt kan för närvarande inte fastställas. De böra vara av varierande social struktur, så att erfarenheterna av den nya skol­ organisationen blir allsidig och anpassning vid reformens slutliga genom­ förande därigenom underlättas. I övrigt bör företräde lämnas för sådana skoldistrikt, där möjligheter till teoretisk eller praktisk realskoleutbildning för närvarande saknas. Antalet distrikt, som övergår till det nya skolsyste­ met, bör under 1950-talet kunna stegras successivt. Vid sidan härav bör ett vida större antal distrikt kunna genomföra den nya organisationen men med frivillig åttonde och nionde klass. Lämpligt är, att skoldistrikt med enbart fyraårig realskola eller kommunal mellanskola (högre folkskola) snarast möjligt övergår till detta system. Här skulle nämligen genom en sådan omläggning akademiskt utbildade lärare frigöras för tjänstgöring inom den nya organisationen.» (S. 493—494.) Så snart tillgången på kompetenta lärare för realskolestadiet säkrare kan bedömas, bör enligt kommissionens mening fastställas en tidsfrist, förslags­ vis på tio år, för genomförandet av nioårig skolplikt. För sin del anser kom­ missionen, att den generella övergången till obligatorisk nioårig skola bör kunna slutföras under decenniet närmast efter år 1957. Arbetsmarknadsstyrelsen granskar först övergången till den nioåriga skolorganisationen med hänsyn till arbetsmarknadens behov av ungdomlig arbetskraft. Styrelsen hänvisar till den statistik över årsklassernas storlek, som återgivits i det föregående (s. 112), och framhåller önskvärdheten av att tidsschemat för skolreformens genomförande uppgöres med hänsyn härtill. »Först mot slutet av 50-talet bör tillgången på ungdomlig arbetskraft vara tillräckligt stor för att obligatorisk 8:e och 9:e klass skall kunna gene­ rellt inrättas utan att den härigenom åsamkade arbetskraftsminskningen blir alltför kännbar för arbetsmarknaden. Försöksverksamhet i mindre skala bör däremot utan större olägenheter kunna igångsättas avsevärt tidi­ gare, och eventuellt kan man tänka sig en successiv utbyggnad av denna, så att övergången till det nya systemet blir mindre abrupt och markant.» Emellertid synes det styrelsen ganska osannolikt, att det ens mot slutet av 1950-talet skall bli möjligt att generellt genomföra reformen, enär den också är beroende av möjligheterna att realisera skolbyggnadsprogrammet och öka lärartillgången. Styrelsen kan visserligen icke med någon större säkerhet uttala sig om hur situationen på byggnadsmarknaden kommer att gestalta sig under kommande decennier men varnar för alltför stor opti­ mism. »I varje fall bör man knappast räkna med att under 50-talet kunna realisera mer än en del av det byggnadsprogram, som skolkommissionen skisserat.» Lika osäkra finner styrelsen utsikterna att under 50-talet kunna utbilda så många lärare av olika kategorier, som utvecklingen kommer att kräva. 9 — Bihang till riksdagens protokoll 1050. 1 samt. Nr 70.

130 Kungl. May.ts proposition m 70.

»Såvitt styrelsen kan bedöma på grundval av det i betänkandet presen­ terade siffermaterialet, är det säkerligen ... klokast att från början räkna med att en eventuell skolreform inte skall hinna bli mera fullständigt genom­ förd förrän ett gott stycke in på 60-talet. Själva utbyggandet av de utbildningsanstalter, som skola ge de blivande lärarna av olika kategorier den önskade utbildningen, kommer att kräva avsevärd tid, stora kostnader och en stab av högkvalificerade lärare, som för närvarande inte alls står till buds i tillräcklig omfattning. Och även om det skulle lyckas att få till stånd dessa utbildningsanstalter i tillräcklig omfattning, kan det ändå vara skäl att inte forcera utbildningen av de nya lärarna alltför mycket. Det är mycket stora krav, som komma att ställas på den nya skolans lärare, och skall man få lärare, som motsvara dessa krav, gäller det inte endast att ge dem bästa tänkbara utbildning utan också att verkställa en tillräckligt hård gallring, så att man slipper satsa ifrågavarande utbildning på per­ soner, som egentligen sakna förutsättningar för läraryrket.»

De begränsade resurserna under de närmaste åren måste disponeras på ett ändamålsenligt och rättvist sätt.

»Bland annat måste man . .. tillgodose behovet av en rationell försöks­ verksamhet i enlighet med förslaget om den nioåriga enhetsskolan. Men minst lika viktigt är, att man gör, vad som göras kan, för att förbättra skolväsendet på de orter, där det är sämst utvecklat och utrustat, och bringa det i nivå med vad som kan betecknas som normal standard för det nuvarande svenska skolväsendet. Utvecklingsbehov av här ifrågavarande slag komma säkerligen att göra sig gällande på ett mera akut sätt i sam­ band med genomförandet av den nya kommunindelningen.»

Riksförbundet Landsbygdens folk varnar för en forcering av utveck­ lingen, som kunde resultera i att tillgången på utbildad arbetskraft för praktiska uppgifter bleve otillräcklig, och fortsätter: »Beträffande skolreformens genomförande vill förbundet på det kraf­ tigaste framhålla, att det måste beaktas att icke större städer och sam­ hällen i första hand få reformen genomförd.----------- Genomförandet får icke heller ske på så sätt, att landsbygdens skolor få nöja sig med mindre kvalificerade lärare än städerna. Detta bör bl. a. beaktas vid bestämmande av läramas löneförmåner.»

Svenska landsbygdens studieförbund instämmer likaledes livligt i för­ slaget, att skoldistrikt, där möjligheter till realskoleutbildnipg för när­ varande saknas, skola erhålla företräde vid organiserandet av den nioåriga enhetsskolan. Att denna deklaration verkligen hålles i praktiken, är för landsbygden en mycket viktig angelägenhet. »Det föreligger . . . stor risk för att de större tätorterna under åberopande av det stigande barnantalet under övergångstiden skaffa sig de för enhets­ skolan erforderliga skolbyggnaderna, varigenom dessa orter vid genom­ förandet av enhetsskolor ha stora förutsättningar att tränga sig före skol­ distrikt som sakna realskola.»

Länsstyrelsen i Kalmar finner visserligen ett principbeslut i frågan önsk­ värt men tillråder uppskov med reformens genomförande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

»Den tidigaste tidpunkt, som länsstyrelsen därvid kan tänka sig, är 1965. Man vinner därmed en påtaglig fördel: nativitetsminskningen har då satt märkbara spår i fråga om elevrekryteringen på skolans olika stadier. Där­ igenom blir det erforderliga antalet lärare väsentligt lägre, samtidigt som tiden, under vilken de skola utbildas, förlängs. Det genomsnittliga antalet per år utbildade lärare kan därför väsentligt reduceras. En annan påtaglig fordel är, att större erfarenhet kunnat vinnas från den försöksverksamhet, som synes omedelbart böra igångsättas. — — — Man måste dock säker­ ligen räkna med att också efter denna tid under en icke alltför snävt till­ tagen tidrymd dispens skall kunna beviljas skoldistrikten från skyldigheten att inrätta nioårig skola. Under sådana förhållanden synes det föga ända­ målsenligt, att riksdagen nu fixerar någon tidpunkt för reformens genom­ förande.»

Skolöverstyrelsen påpekar, att om hänsyn tages till de högre skolornas snabba tillväxt, till den allt vanligare påbyggnaden av den nuvarande folk­ skolan med en åttonde klass och till de nioåriga försöksskolor, som sanno­ likt komma att inrättas under försökstiden, den totala lärjungesumman i dessa skolformer torde komma att fortsätta att stiga ännu något år efter den av skolkommissionen beräknade tidpunkten och den maximala lär­ jungeomslutningen bliva högre, än kommissionen antagit. Enligt översty­ relsens beräkningar skulle maximum uppnås läsåret 1958—59 med nära en miljon lärjungar. Svårigheterna vid lärarrekryteringen torde, intill dess toppen passerats, bliva alltmer framträdande för varje år.

»Vid allt planeringsarbete rörande skolväsendet under de närmaste tio åren måste man därför räkna med eventualiteten av en kris i lärartillgången under åren efter 1950-talets mitt och iakttaga därav betingad sparsamhet med lärarkraften för de stadier, där undervisningen skall bestridas av ämneslärare. Detta innebär bland annat, att skolreformen icke torde kunna föras nämnvärt utöver den nödvändiga försöksverksamheten, förrän barn­ antalet passerat kulmen. En oreglerad utveckling skulle innebära, att välbelägna skoldistrikt med utnyttjande av de förmåner, de erbjuda lärarna, kunde genomföra reformen i ett snabbare tempo, samtidigt som avlägsnare bygder finge de största svårigheter att tillgodose även mycket trängande behov. Överstyrelsen nödgas därför förutsätta, att utbyggnaden av realskolestadiet vid alla statliga, kommunala och statsunderstödda skolformer till och med läsåret 1958/59 underkastas Kungl. Maj:ts prövning i varje särskilt fall, såsom redan nu är fallet beträffande nybörjaravdelningar vid de högre skolorna. Att denna prövning på grund av omständigheternas makt icke kan bliva så generös, som i och för sig vore önskvärt, kan över­ styrelsen endast livligt beklaga.» (S. 173.) En viss liittnad kan vinnas om såsom en nödfallsutväg lärarnas tjänst­ göring delvis förskjutes till närmast högre stadium, så att väl kvalificerade småskollärarinnor tagas i anspråk för undervisning på mellanstadiet och väl kvalificerade mellanskollärare på realskolestadiet. Liksom kommissio­ nen anser överstyrelsen, att en påbyggnad av folkskollärarexamen med akademiska studier med det allra snaraste måste organiseras, så att real­ skolan — om icke förr så när barnantalet i mellanskolan börjat ebba —

132 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.

skall kunna påräkna ett tillskott av lärare med erfarenhet från närmast lägre stadium. Överstyrelsen övergår därpå till tidsschemat för reformens definitiva genomförande.

»Sedan den stora vågkammen läsåret 1958/59 passerat, torde.. . enhets­ skolans realskolestadium . . . kunna successivt genomföras i allt flera skol­ distrikt. Hur snart genomförandet kan vara avslutat, beror bland annat på storleken av de ännu ofödda årskullar, som börja sin skolgång under 1960talet. Överstyrelsen har sökt finna den tidpunkt, vid vilken skolreformen bör kunna vara genomförd, och har därvid utgått från professor Wahlunds av SK refererade prognoser (s. 511) och därjämte antagit, att alla redan anställda lärare oavsett sin utbildning på ett eller annat sätt skola nyttig­ göras för organisationen. Beträffande nyrekryteringen gör överstyrelsen det försiktiga antagandet, att den icke överskrider vad som erfordras för att vidmakthålla den numerär, lärarkåren uppnått — eller borde ha upp­ nått — vid tiden för de största påfrestningarna. På så sätt har överstyrel­ sen kommit fram till läsåret 1970/71 som slutår för den period, under vil­ ken enhetsskolan allmänt införes. Perioden kan något förkortas, om de antagna födelsetalen skulle visa sig för höga eller nyrekryteringen av lärarkraft under 1960-talet kan få större omfattning, än överstyrelsen förutsatt, och den kan behöva förlängas, om en betydande eftersläpning i försörjningen med lärare och lokaler förefinnes vid periodens början år 1959. Fullkomligt obedömbara äro åter verkning­ arna av samhällets tilltagande intellektualisering, som å ena sidan kräver ständigt ökad utbildning för de uppväxande och å andra sidan skärper konkurrensen om den ungdom, som skulle fylla lärarhögskolorna. Sådana faktorer kunna komma alla beräkningar på skam. Håller man sig till de gjorda förutsättningarna, skulle förhållandena inom skolväsendet vara mycket olika vid genomförandeperiodens början och vid dess slut. Reformen har visserligen vid periodens början passerat försöks­ stadiet, och genomförandet kan börja med allt fler obligatoriska och allt fler frivilliga klasser av enhetsskolans högstadium, men skolmyndigheterna måste dock troligen ännu några år tillse, att utvecklingen icke går snab­ bare, än att samhället kan sörja för dess förutsättningar och bära dess kon­ sekvenser. Kontrollen bör dock kunna successivt lättas, och under perio­ dens senare del böra de statliga organen kunna se som sin uppgift att på­ skynda utvecklingen. De skoldistrikt, som äro sist ute, böra — alltjämt under de gjorda förutsättningarna — kunna åläggas att upprätta den nion­ de klassen från och med läsåret 1970/71. Överstyrelsen särskiljer alltså tre perioder i enhetsskolans utveckling, nämligen tiden från principbeslutet till och med år 1958, då den obligato­ riska skolan alltjämt i regel är sjuårig och den nuvarande läroverksorgani­ sationen i huvudsak behåller sin nuvarande ställning inom skolsystemet men försök utföras med nioårig enhetsskola i den utsträckning, Kungl.Maj:t bestämmer; tiden 1959—64, då 8:e och 9:e klasserna efter lokala initiativ upprättas i allt flera skoldistrikt och avvecklingen av den nuvarande real­ skolan i motsvarande utsträckning genomföres men skolmyndigheterna ännu måste ålägga sig en viss återhållsamhet vid prövningen av organisa­ tionsplaner, som skulle öka behovet av ämneslärare; samt tiden 1965—70,

Kungl. Maj:ts proposition nr 70. 133

då återstående skoldistrikt böra stimuleras att genomföra reformen och då nioårig skolkurs, även utan skoldistriktets eget begivande, bör kunna in­ föras genom beslut av Kungl. Maj:t.» (S. 173—174.) Den utveckling, som överstyrelsen här skisserar, är tänkbar, men be­ räkningen av årtal och periodgränser kan självfallet icke göra anspråk på att vara mera än ett orienterande »räkneexempel». Alla prognoser rörande storleken av de ännu ofödda årskullarna kunna som bekant lätt nog korri­ geras av den faktiska befolkningsutvecklingen, och konkurrensförhållan­ dena på den intellektuella arbetsmarknaden kunna medföra ännu mycket mer ingripande justeringar av de gjorda beräkningarna.

h. Departementschefen.

Om man får döma efter yttrandena, skulle behovet av en höjd standard för folkundervisningen vara erkänt i mycket vida kretsar. Det är svårt att uppdriva uttalanden, som på allvar göra gällande, att målet redan nu är nått eller att de uppnådda positionerna efter smärre detalj förstärkningar kunna anses som definitiva. Däremot gå meningarna i sär om vad som är möjligt att åstadkomma inom den framtid, vi nu överskåda. Frågeställ­ ningen är, synes det, numera icke egentligen, huruvida en utsträckning av skolpliktstiden överhuvud bör uppställas som ett utvecklingsmål på längre sikt, utan snarare huru mycket skoltiden kan förlängas under den tidrymd, med vilken praktisk politik i nuvarande tidsläge kan befatta sig; eller, i exaktare termer, huruvida det mål, som nu kan uppställas för att i fram­ tiden småningom förverkligas, bör vara en nioårig allmän skolplikt eller en åttaårig sådan med möjlighet till ytterligare utsträckning efter lokala initiativ. Övervägandena om skolpliktstidens längd måste som bakgrund ha en in­ ventering av de krav, som ställas på kunskapsmeddelelsen i skolan. Mångg, yttranden framföra i detta avseende bestämda önskemål. Delvis hålla sig dessa inom den gamla ämnesramen. Kravet på att skolan skall meddela säkra och användbara färdigheter i modersmålet och matematik framföres ånyo i yttranden från olika håll. Modersmålets säkra behärskning i tal och skrift är också obestridligen en av förutsättningarna för att den enskilde medborgarens insatser skola komma i nivå med hans själsliga gåvor och personliga kvalifikationer i övrigt. Matematiken är ett nyckelämne för fortsatta studier och på samma gång en färdighet, av vilken många det praktiska livets män hava ständig nytta. Även enligt min uppfattning hör det till skolans väsentliga uppgifter att giva de unga den goda grund de behöva i dessa ämnen. De båda utredningarnas förslag att genom rikligare läsning av danska och norska i folkskolan för nästa generation underlätta kontakten med våra närmaste grannländer och att genom undervisning i engelska bredda vägen till den civiliserade världen i övrigt har inom remissinstanserna vunnit all­

134 Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

män anslutning. Det kan visserligen icke bestridas, att ett sådant program ligger för högt för en del av de uppväxande. I hjälpklasserna och i vissa andra specialklasser måste undervisningen givetvis nöja sig med ett mera blygsamt mål. I dessa klasser måste språkbehandlingen begränsa sig till vårt eget tungomål. För en annan grupp av lärjungar kommer den varak­ tiga behållningen av skolundervisningen i engelska säkerligen att inskränka sig till de vanligaste engelska orden och de allra vanligaste fraserna. Även en sådan kunskap har dock sin betydelse: den kan en och annan gång komma till nytta, den ger bättre förutsättningar att gå vidare för dem som i mognare år av omständigheterna föranledas därtill, och den har kanske till och med ett visst ideellt värde, då den som har inhämtat grunderna av ett främmande språk icke behöver känna sig helt isolerad av den bildningsbarriär, som hittills alltför mycket skilt olika grupper av ungdom. Det kan dock icke vara tillräckligt motiverat att för lärjungar av denna typ låta kursen i engelska svälla ut till den omfattning den har i realskolorna; det måste tydligen på ett eller annat sätt skapas möjligheter att i avseende på tidsomfattning och innehåll avpassa den kurs, dessa lärjungar skola läsa, efter deras prestationsförmåga. För en tredje lärjungegrupp — en även nu­ meriskt mycket betydande grupp — får den obligatoriska skolan icke ställa målet lägre än den nuvarande realskolan. Den måste ge dessa lärjungar en god grund för eventuellt fortsatta studier och så långt det är möjligt se till, att den språkkunskap, som bjudes dem, blir ett effektivt och praktiskt hjälpmedel i deras liv. Om engelska införes i vår skolpliktsskola, måste syftet sålunda vara att ge den stora majoriteten av vår ungdom åtminstone någon övning i detta språk och att därutöver föra åtskilligt flera än nu fram till ett kunskapsmål, som kan anses såsom likvärdigt med den nuvarande realskolans utan att nödvändigtvis behöva överensstämma därmed i detalj. De yttranden, som ingå på kursernas innehåll, vitsorda vidare med stor enstämmighet behovet av en förstärkt samhällsundervisning i skolan. Jag har redan i annat sammanhang fastslagit vikten av att undervisningen om samhället icke rör sig med systematik, begrepp och abstraktioner, som ligga över barnens fattningsförmåga. Det som behöves är en konkret under­ visning om konkreta ting, lagd så, att den ger barnen en verklig start i samhällslivet. Kanske tar det mera tid att bedriva undervisningen på detta sätt, än om man låter minnet bära en större del av bördan, men om så är, måste enligt min mening den tid, som behöves, ställas till skolans för­ fogande. Liknande strävanden böra uppmuntras inom de naturvetenskapliga äm­ nena. Biologi, fysik och kemi äro ämnen av väsentlig vikt i ett land, där jorden och skogen alltjämt ge väldiga befolkningslager deras utkomst, och i en tid, då tekniska och mekaniska hjälpmedel av olika slag alltmer tränga i förgrunden. Det som skolan inom dessa ämnen kan ge av konkret erfa­ renhet om de enklaste natursammanhangen, är i längden av större värde

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70. än en i och för sig aktningsvärd kunskapsmassa, som mekaniskt sammanhålles av minnet och alltför lätt går till spillo, när minnesbilderna förblekna. _ . Säkerligen tager en på åskådning och erfarenhet inriktad undervisning om naturen också sin tid. All undervisning, som söker rota kunskapen dju­ pare än i minnet, är med nödvändighet tidskrävande. Skolpliktstiden far icke vara så begränsad, att den nödgar skolan att syssla med ting, som ännu icke äro gripbara för lärjungarna, eller att läraren eljest frestas att alltför mycket låta sig nöja med att meddela kunskaper, som synas för stun­ den. När skolpliktstidens längd nu åter skall övervägas, måste vinsterna av en vidareutveckling av undervisningspraxis i riktning mot ökad själv­ verksamhet läggas i vågskålen. Skolkommissionen har icke eftersträvat att lata skolkurserna framsta som ett färdigt, avrundat och avslutat helt. Skoltiden bör icke vara ett slutet, isolerat skede i den unga människans liv. I åttonde klassen göres visserligen en kursavrundning, men den nionde vill giva de unga en ny start, inriktad på de möjligheter till fortsatt skolning, som livet erbjuder. Skolans sista år blir på så sätt mera en inledning till något nytt än slutputsningen av det gamla. En skolreform, som beslutas nu, måste innebära, att högstadiet ställes i yrkesvalets tjänst. Ju tidigare yrkesvalet sker, desto större äro riskerna för att det blir ett val på måfå, bestämt av ofta bagatellartade tillfälligheter. Det händer, att resultatet ändå kan bli ganska tillfredsställande, tack vare den unga människans stora anpassningsförmåga. Men ett livsbestämmande val bör dock icke vara ett slumpens verk. Den personliga trivseln i livet och värdet av livsarbetet stå i alltför många fall på spel. Något — mer än hit­ tills — måste göras, medan det ännu är möjligt att effektivt na de unga. Skolpliktstiden måste avpassas så, att den kan bli en förberedelsetid för yrkesvalet och mjukt leda över i den egentliga yrkesutbildningen. Jag delar därför principiellt skolkommissionens uppfattning om den nionde klassens ställning inom skolsystemet. Den bör för lärjungarna inte bara vara den sista utsiktspunkten över de många vägarna ut i livet utan också arbets­ platsen, där de pröva sina krafter för det yrke eller den yrkesgrupp, som har fångat deras intresse. Söker jag nu överblicka hela det nydaningsprogram för skolan, som har uppställts under utredningarnas gång, så måste jag säga mig, att det är arbetstekniskt omöjligt att förverkliga detsamma med en kortare skolpliktstid än nio år. I utredningarna hävdas med rätta, att förlängningen av skolpliktstiden jämväl skulle öka samhällets möjligheter att bistå de uppväxande med dep. fysiska och mentala omvårdnad, varav de äro i behov. Huru samhällsvården om de växande slutligen bör ordnas är en viktig och omfattande samhällsfråga, av vilken omvårdnaden under skolpliktstiden och i skolan

136 Kungl. Maj:ts ■proposition nr 70.

endast är en del. Behovet av en komplettering till vården i hemmet gör sig gällande långt ner i de yngsta åldrarna, i förskoleåldern. Då utredningen om förskolorna emellertid ännu icke är avslutad, kan man icke nu taga ställning till de därmed förbundna spörsmålen. Jag måste i detta samman­ hang nöja mig med att som ett skäl till de andra, vilka tala för en förläng­ ning av skolplikten, lägga den chans till en bättre ungdomsmiljö, som skolpliktstidens förlängning lovar dem som bäst behöva det. För dem som tveka inför en utsträckning av skolpliktstiden med så mycket som två år, kan det ligga nära till hands att vilja i ett eller annat avseende beskära det skisserade programmet. Någon kunde sätta i fråga lämpligheten av att utsträcka skolgången för alla eller behövligheten av ett år av den allmänna karaktär, som skolkommissionen tillämnat det nionde året, eller värdet av en förberedande yrkesutbildning i skolans regi. Från sådana utgångspunkter kommer man närmare det förslag, som fram­ lagts av 1940 års skolutredning: en obligatorisk åttaårig skola med möjlig­ het till lokala, obligatoriska eller frivilliga påbyggnader och med ett system av teoretiska realskolelinjer inom den gemensamma organisationen. Jag är fullt på det klara med att vissa undantag kunna visa sig påkallade vid skolpliktstidens förlängning. Vad skolkommissionen föreslagit rörande rätt för skolstyrelserna att under en övergångstid medgiva individuella be­ frielser, biträder jag. Säkerligen bliva även mera varaktiga dispensbestäm­ melser av ett eller annat slag behövliga, liksom nu i fråga om fortsättningsskolplikten, ehuru deras definitiva utformning bör göras beroende av er­ farenheterna från den försöksverksamhet i avseende på skolans inre arbete, som jag kommer att föreslå. Däremot tror jag icke, att en allmän nedkrympning av programmet är möjlig efter de linjer, som 1940 års skol­ utredning uppdragit. Skolutredningens organisationsförslag saknar enligt min mening alltför mycket den jämvikt mellan teoretisk och praktisk utbildning, som är nöd­ vändig inom ett tidsenligt skolsystem. Lärjungarna ställas i valet mellan en »teoretisk» linje, närmast motsvarande den nuvarande realskolan, och en endast något år kortare »praktisk» linje, vilken kan karakteriseras såsom en i vissa avseenden reformerad folkskolelinje. Den teoretiska linjen av­ slutas som nu med realexamen, den kommer att medföra i huvudsak samma kompetens som denna och måste därför utöva en mycket stark lockelse på de unga. Den praktiska undervisningen har knappast något motsvarande attraktionscentrum. Enligt all erfarenhet måste en sådan anordning inne­ bära en ytterligare kraftig stimulans av den redan starka tillströmningen till den teoretiska utbildningen. Jag vill ingalunda bestrida värdet av en täm­ ligen omfattande teoretisk undervisning i ungdomen även för dem som vid mogna år ägna sig åt praktiska sysselsättningar, men det vore icke lyckligt, om den praktiskt orienterade undervisningen, som dock närmare motsva­ rar dessa unga människors anlag och intressen, därigenom skötes åt sidan.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70. 137

Jag kan gott instämma med en av länsstyrelserna, som betecknar skol­ reformens syfte som förfelat, om den icke medför en högre värdering av det manuella och praktiska arbetet. Den teoretiska utbildningen är i vårt land redan utexperimenterad fram till en ganska god allmän standard, och man har därvid kunnat draga lär­ dom av generationers erfarenheter; den praktiska undervisningen, med dess syftning på yrkesarbetet, är långt senare organiserad och har säkerligen ännu icke givit vad den kan. Om en god balans skall kunna nås, måste den praktiska undervisningen frigöras från detta handikap. Det är mer än någonsin nödvändigt att skapa klara konturer och påtagliga mål för den praktiska undervisningen, mål, som kunna tåla konkurrensen med en god teoretisk utbildning; endast för vissa grupper av välbegåvad ungdom är uppgiften löst genom en sådan skoltyp som de praktiska mellanskoloma. Skolkommissionen gör genom sin klass 9 y med den dit förlagda förbere­ dande yrkesutbildningen ett allvarligt försök att uppställa ett praktiskt utbildningsmål, som kan framstå som medborgerligt likvärdigt med det teoretiska bildningsmålet för samma åldersstadium. Den strävan, som däri kommit till uttryck, bör enligt min tanke vara en av de gestaltande kraf­ terna vid planeringen av ett mot tidens behov svarande skolsystem. Den nionde klassen kan därför icke godtyckligt utmönstras .ur programmet. Visserligen skulle en utveckling, som uteslutande grundades på lokala ini­ tiativ, också kunna ge vissa resultat i tidens längd, men en sådan helt odiri­ gerad utveckling vore enligt min mening för långsamt verkande. Tiden är redan framskriden, ett alltför långt dröjsmål kan medföra oberäkneliga risker för en definitiv felinriktning av skolsystemet i det hela. Det nya målet för den praktiska utbildningen måste därför klart erkännas och ingå som del av en generalplan för skolväsendets utveckling. Endast så kan organisationsarbetet ute i landet tillräckligt snabbt frambringa det bästa möjliga på området och därmed även förbereda en höjd utgångsnivå för den egentliga yrkesutbildningen. Detta syfte kan näppeligen vinnas, om skolutredningens alltför begränsade och försiktiga organisationsplan lägges till grund för avgörandet. Det av 1940 års skolutredning föreslagna skolsystemet skulle vidare rea­ liter innebära, att medborgarutbildningens mål ställdes lägre för lands­ bygden än för städerna. Den mycket kraftiga tillströmningen av lärjungar till städernas högre skolor låter förutse en snabb utbyggnad av de teore­ tiska realskollinjerna i tätorterna, om skolutredningens förslag genomföres, förmodligen esomoftast kompletterad med ett för övriga lärjungar obligatoriskt nionde skolår. Landsbygdens skolväsen bleve i jämförelse därmed av torftigare karaktär, med ett år kortare skolgång och ett lägre studiemål, och det skulle högst sannolikt också ge en snävare behörig­ het för den ungdom, som diir avslutat sin skolgång. Denna åtskillnad mot­ svaras icke av faktiska behovsdifferenser; landsbygdens näringsliv torde

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

i det hela icke ställa lägre krav på människornas kunskaper, omdöme och bildningsmått än städernas. Det kan därför icke vara försvarligt att i det nya skolsystemet konservera den gamla karaktärsolikheten mellan land och stad i det elementära bildningsväsendet, en olikhet, som på landsbygden ofta förnimmes såsom en social orättvisa. Den medborgarbildning, som förmedlas i landsbygdens skolor, måste ha samma mål och bör kunna göra anspråk på att få samma tid till sitt förfogande som medborgarskolningen i städerna. På grund av vad jag sålunda har anfört är jag övertygad om att det framtidsmål för folkundervisningen, som nu skall fixeras i sina konturer, icke kan sättas lägre än vad skolkommissionen har föreslagit. Målet måste, med andra ord, innefatta en nioårig skolplikt. Jag är fullt medveten om att en så avsevärd utsträckning av skolplikten måste kombineras med visst ekonomiskt stöd åt barnfamiljerna under de nya skolår, som skulle tillkomma. Det av skolkommissionen uppskattade beloppet, 500 kronor per år och barn i ifrågakommande åldersklass, synes mig också ge en rätt god föreställning om storleksordningen av det ekono­ miska understöd, varom det kan bliva tal. Skolkommissionen väcker frågan, huruvida understöden böra utgå i form av förhöjda barnbidrag under de två sista åren av den normala bidragstiden eller få formen av stipendier, som utdelas efter behovsprövning, men intager för egen del icke någon bestämd ståndpunkt. I kostnadsberäkningen har kommissionen dock förutsatt den generösare barnbidragslinjen. En skälighetsprövning från fall till fall förutsätter en tämligen stor ad­ ministrativ apparat; hänsyn måste bland annat ofta tagas till lärjungarnas skiftande arbetsförtjänster under den yrkespraktik, som ingår i deras ut­ bildning, och till värdet av deras arbetsinsatser, därest praktiken är för­ lagd till hemmet. Det vore givetvis ur praktisk synpunkt önskvärt, om hela denna procedur kunde undvaras; samtidigt är det, principiellt sett, angeläget, att familjernas ekonomiska belastning i samband med en av sta­ ten påbjuden obligatorisk utbildning så mycket som möjligt lättas. Om den nya skolplikten kunde genomföras samtidigt i alla skoldistrikt, vore det därför mest tilltalande att följa den linje, som redan har godtagits för de nu utgående barnbidragen. Den långa övergångstiden synes emellertid göra denna väg svårframkomlig. Under många år kommer försöksverk­ samhet att pågå med den nya skoltypen inom vissa skoldistrikt, samtidigt som andra skoldistrikt ha obligatorisk eller frivillig åttonde klass av nu­ varande typ och åter andra obligatorisk åttonde klass vid sidan av högre skolor för barn på samma åldersstadium, allt medan majoriteten av skol­ distrikten ännu endast har sjuårig skolplikt. Dessa skiftande förhållanden försvåra i hög grad en sammansmältning av den studiehjälp, som blir er­ forderlig på grund av skolpliktens utsträckning, med barnbidragen. Åtminstone under övergångstiden synes alltså ett stipendiesystem vara

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70. 139

att föredraga. Att därvid göra principiell åtskillnad mellan den obligato­ riska undervisning, varom nu är fråga, och exempelvis den frivilliga under­ visningen i högre skolor för samma åldersstadium, synes vanskligt redan med hänsyn till det existerande statliga stipendiesystemet, som har till uppgift att för barn från mindre bemedlade hem underlätta tillträdet till högre utbildning. En förnyad avvägning av stipendiegivningen för olika utbildningsändamål — obligatoriska och frivilliga — blir uppenbarligen erforderlig. Frågan förgrenas därigenom åt så många håll, att en särskild utredning rörande det statliga stipendiesystemets utbyggnad synes bliva påkallad. Då det emellertid dröjer några år, innan de första lärjungarna rycka in i de nya skolornas 8:e och 9:e klasser, synes utredningen kunna anstå ännu någon tid. De förslag, vartill utredningen kan föranleda, torde ändock i behörig tid kunna föreläggas riksdagen. Så länge ovanberörda klasser icke äro i större utsträckning organiserade och därjämte behovsprövning står som villkor för stipendium, kan belastningen på statsverket endast uppgå till en bråkdel av den av kommissionen beräknade kostnaden. Den reform jag förordat är i mer än ett avseende ett väldigt företag och har otvivelaktigt mera vittutseende återverkningar på samhällsförhållan­ dena än någon tidigare skolreform under detta århundrade. En rad frågor tränger sig fram: Ha vi råd till allt detta? Kunna vi producera de byggna­ der och utbilda de lärare, som behövas? Kan näringslivet avstå från 14och 15-åringarnas arbetskraft? Det kan icke råda någon tvekan om att stora ansträngningar erfordras för att under de närmaste tio åren, medan de stora årskullarna från 1940talets början bölja igenom skolåldern, nöjaktigt sörja för de uppväxandes behov. Men någon olöslig uppgift kan det icke vara, åtminstone om vi våga räkna med en fortsatt fredlig utveckling för vårt land. Den största årgången under 1940-talet omfattade icke mer än omkring 135 000 levande födda; detta barnantal uppnåddes i vårt land första gången så tidigt som år 1864, och ännu så sent som under tioårsperioden 1901—10 låg årsmedeltalet levande födda över denna nivå. Det är möjligt, att vi icke på alla punkter kunna giva 40-talets stora årskullar den utbildning vi helst (»kulle önska, men vi böra dock vara i stånd att även under det stundande decenniet hålla det svenska skolväsendet på en i det hela tillfredsställande nivå. Däremot vore det säkerligen omöjligt att under denna tid med framgång genomföra en skolreform, som ställer ytterligare krav på samhällsresur­ serna. Redan vad arbetsmarknadsstyrelsen anfört om tillgången på ung­ domlig arbetskraft under 1950-talet måste avhålla mig från att ifrågasätta reformens genomförande under de närmaste åren. Även om hinder av detta slag icke mötte, är emellertid för en reform av denna omfattning en icke för knappt tilltagen förberedelsetid erforderlig, varunder de bärande idéerna prövas och organisationens konstruktionsdetaljer närmare utformas, så att

140 Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

man icke behöver riskera bakslag på grund av otillräckliga förberedelser. De närmaste tio åren böra alltså utnyttjas för en tillräckligt omfattande försöksverksamhet, varvid de värdefullaste uppslagen i 40-talets pedago­ giska diskussion prövas och härdas i praktiskt skolarbete. De för detta ändamål erforderliga summorna böra givetvis ställas till disposition, men i stort sett maste skolan under 50-talet organisatoriskt stå kvar på nu­ varande grund. De påfrestningar, som den ökade elevomslutningen för med sig för statsverket och för den lokala skolorganisationen, kunna bli avsevärda, men de ha i varje fall icke något djupare samband med skol­ reformen; i allt väsentligt skulle såväl de ekonomiska påkänningama som personalsvårigheterna under denna tid bliva desamma, vare sig princip­ beslut i frågan fattas eller ej. En gång måste emellertid reformen genomföras, om den nu beslutes, och pessimisterna skola säkerligen spörja, huruvida det överhuvud kan garan­ teras, att vårt samhälle någonsin blir i stånd att bära den börda, som en så radikal förbättring av folkundervisningen pålägger det allmänna. Utvecklingen hittills har varit gynnsam. Den allmänna välståndsökningen är ett faktum, de tekniska och organisatoriska förbättringarna inom nä­ ringslivet fortgå, och rationaliseringssträvandena ha, relativt taget, min­ skat behovet av okvalificerad arbetskraft. Icke minst torde den sistnämnda omständigheten successivt komma att göra näringslivet allt mindre be­ roende av de yngsta årgångarnas arbetskraft, samtidigt som utökningen av den kvalificerade personalen, vilken är en annan sida av samma utveck­ ling, ökar behovet av en effektiv skolreform. Det är emellertid vanskligt att pejla framtiden i frågor som dessa — ingen lärer kunna lämna annat än hypotetiska svar på frågor om samhällets produktivitet på längre sikt. Men att den nuvarande utvecklingen kom­ mer att fortsätta, snabbt eller i långsammare tempo, är tydligen förutsätt­ ningen icke blott för skolreformen utan för hela den sociala reformpolitik, som utmärker vår tid. Planeringen på folkundervisningens område vilar på samma grund som den folkliga reformpolitiken i stort. Det kan dröja, innan skolreformen är helt genomförd, men det finnes ingen anledning att vara alldeles särskilt pessimistisk om samhällsutvecklingen, när skolfrågor behandlas. Från flera håll har påyrkats, att skolreformen skulle föregås av en all­ män inventering av alla reformprojekt, som sätta större krav på investe­ ringar eller personaltillgång. Genom beslut den 28 april 1949 ha också sak­ kunniga tillkallats för att inom socialdepartementet biträda med utredning rörande behovet av arbetskraft inom den statliga och den kommunala verksamheten m. m. Utredningen omfattar jämväl de statliga och kommu­ nala affärsdrivande verken och de militära personalbehoven. Möjligen kom­ mer denna utredning att förbättra våra möjligheter att överblicka de krav, som i framtiden komma att ställas pa vissa högre utbildningsanstalters

Kungl. Maj:ts proposition nr 70. 141

kapacitet, men det är icke att vänta, att den skall nämnvärt ändra bedöm­ ningen av folkundervisningens utvidgningsbehov och utvidgningsmöjlig­ heter under det närmaste årtiondet. I allt väsentligt bestämmes behovet av lärare och lokaler under denna tid av den på grund av 1940-talets nati­ vitetstopp ökade lärjungeomslutningen; den för skolreformen planerade försöksverksamheten är i dessa avseenden av helt underordnad betydelse. Att åter ställa prognoser för personalbehoven under 00-talet synes vara rätt meningslöst. Prognoser på så lång sikt kunna icke givas sådan pålitlig­ het, att det kan vara motiverat att avdela arbetskraft för ändamålet. Att utbudssidan på den intellektuella arbetsmarknaden under loppet av 1960talet kommer att förbättras, är tämligen säkert, emedan de stora årskul­ larna från 1940-talet då successivt inträda i de aktiva åldrarna, men efterfrågesidan kan icke på samma sätt överskådas, och det synes därför lika gott att avstå från uppskattningar, som uppenbart icke kunna givas er­ forderlig bärkraft. Möjligheten att på ett tillfredsställande sätt tillgodose de krav, som den föreslagna utbyggnaden av folkskolans högstadium ställer på lärarutbild­ ningen, torde främst vara beroende av befolkningsutvecklingen under genomförandeperioden. Skolöverstyrelsen har sasom ett belysande exem­ pel antagit, att genomförandet påbörjas år 1959, då vågkammen just har passerat och barnantalet åter börjar sjunka, och att reformen sedan genom­ föres i sådant tempo, att lärarkåren hålles vid konstant numerär, så att produktionen i stort sett endast behöver täcka ersättningsbehovet för av olika anledningar avgående lärare. Under denna förutsättning finner över­ styrelsen, att skolreformen borde kunna vara helt genomförd läsåret 1970—71. Jag vill icke lägga större vikt vid detta endast skenbart exakta resultat — det finnes alltför många omständigheter, som kunna förrycka utgången — men jag är ense med överstyrelsen om att genomförandet i det väsentliga måste förläggas till tider med nedgående lärjungeantal, och jag har ingen anledning att tro, att det under sådana perioder skulle vara omöjligt att sörja för en lärarproduktion av tillräckliga mått. Förlägges genomförandet i huvudsak till tider med sjunkande barnantal, torde engångsåtgärderna även i övrigt bliva mindre kännbara. Nybygg­ nader erfordras visserligen även under denna förutsättning i avsevärd ut­ sträckning, dels emedan barnantalet på vissa orter på grund av inflyttning kan vara i uppåtgående trots motsatt tendens för landet i dess helhet, dels emedan en i många fall oundgänglig centralisering kommer att nödvändig­ göra byggnadsföretag av olika slag för klasserna pa högstadiet; men byggnadsproduktionen för skolans räkning behöver dock icke taga samma om­ fattning, som om de nya klassernas lokalbehov helt måste tillgodoses ge­ nom nybyggen, och de svårigheter av finansiell natur, som vanligen atfölja

142 Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

en väsentlig utökning av investeringsprogrammet, kunna därför väntas bliva mindre hindersamma. Att fastställa någon bestämd tidsfrist för genomförandet synes mig icke möjligt. Målet bör enligt min åsikt nu uppställas, men tidpunkten för dess realiserande kan i varje fall icke fixeras, förrän de tämligen tidskrävande pedagogiska förarbetena äro avslutade och sikten har klarnat rörande lärartillgången och övriga förutsättningar. En reform av den omfattning, som nu planeras, kan överhuvud icke noggrant regleras efter tidtabell utan maste rätta sig efter samhällets med tidsförhållandena skiftande möjlig­ heter. Det säger sig självt, att en viss kontroll måste utövas över genom­ förandet i stort, så att de begränsade tillgångarna vid varje tidpunkt sättas in, där de bäst behövas. Skolkommissionen föreslår att i samband med skolreformen kommuner­ nas kostnader för skolväsendet till större del än hittills skola övertagas av staten, och i flera yttranden påyrkas, att kostnadsfördelningen mellan stat och kommun måtte snarast möjligt fastställas, i samband med princip­ beslutet eller i varje fall före genomförandet av kommunindelningsrefor­ men. Jag delar kommissionens åsikt om vad som i detta avseende är önsk­ värt, men jag vill erinra om att utredning pågår rörande statsbidragssyste­ met i dess helhet och att därvid allmänna riktlinjer skola uppdragas för systemets utformning för skilda slag av statsunderstödd verksamhet. Med hänsyn till vad jag nyss har anfört om ordningen för skolreformens genom­ förande synes resultatet av denna utredning kunna avvaktas.

4. Enhetsskolan.

Ordet enhetsskola väcker minnen från heta meningsbrytningar hundra år igenom. Särskilt livlig var debatten under 1920-talet, sedan 1918 års skolkommission hade framlagt sitt förslag om allmän sexårig bottenskola. Termen har under decenniernas lopp begagnats i flera betydelser. 1940 års skolutredning särskiljer icke mindre än fyra sådana. I ordets allmän­ naste bemärkelse är enhetsskolan »ett alla undervisningsanstalter omfat­ tande, organiskt sammangjutet skolsystem, där varje uppväxande individ, oberoende av bostadsort och av föräldrarnas sociala och ekonomiska ställ­ ning, i en på bästa sätt tillrättalagd studiegång får, där så påkallas med det allmännas stöd, den utbildning, för vilken hans begåvning, krafter och anlag göra honom lämpad». Det torde icke vara nödvändigt att i full utsträckning referera skolutred­ ningens analys av begreppet eller att åter syna alla de skäl och motskäl, som under tidernas lopp med större eller mindre framgång ha andragits. Man får en minst lika klar bild av vad frågan i praktiken har inneburit genom att något dröja vid ett par inlägg i frågan från enhetsskoletankens kampår.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70. 143

Vid den första riksdagen efter representationsreformen — år 1867 — väckte P. A. Siljeström en motion angående folkundervisningen. Han er­ inrade om att nationen efter representationsreformen i politiskt hänseende vore förenad till en klass men dock i den offentliga undervisningen delad i två läger. Den av kommunerna underhållna allmänna skolan borde vara den för alla klasser gemensamma bottenskolan; staten borde icke under­ hålla några särskilda läroverk för undervisning i sådant, som kunde in­ hämtas i kommunernas läroanstalter. Skyldig rättvisa mot det stora fler­ talet av nationen och en sund åsikt om själva uppfostran talade för en sådan anordning av det offentliga undervisningsväsendet. Folkskolan borde kunna uppställa som sitt mål att bibehålla lärjungen ända till om­ kring 14:e levnadsåret. Tills vidare borde elementarläroverken så omorga­ niseras, att lärjungens undervisning till nämnda åldersgräns icke omfattade andra läroämnen än sådana, som böra förekomma i folkskolan. Elementar­ läroverkens lågstadium bleve därigenom ett slags mönsterskola för folk­ undervisningen och skulle i en avlägsnare framtid kunna indragas, när undervisningen i folkskolorna nått den ståndpunkt, som erfordrades. Namnet folkskola borde emellertid omedelbart utbytas mot kommunal­ skola, ty det största hindret för folkskolans lyftning låge just i den omstän­ digheten, att hon ansåges vara endast en skola för folket, d. v. s. en skola för massan av nationen men icke för de förmögnare och mera bildade klas­ serna. Så länge icke dessa klassers intresse för folkskolan allmännare kunde väckas, finge hon mer eller mindre »lefva på nåd, både andligen och lekam­ ligen taladt». Ett kvartssekel senare, vid 1892 års riksdag, väcktes i andra kammaren en motion av hrr Fridtjuv Berg och Emil Hammarlund om upprättande av en på A-skolans kunskapsmått grundad mellanskola med uppgift att meddela allmänt medborgerlig bildning. Motionärerna avvisade den vid denna tid stundom framförda tanken, att sådana skolor, om de upprätta­ des, borde göras sexåriga. Man finge då icke mindre än tre offentliga läro­ anstalter löpande parallellt med varandra. Ett parallellsystem av detta slag på skolans område vore icke blott obehövligt utan rent av skadligt: det skulle underhålla och skärpa de sociala motsatser, som man borde vara angelägen att med alla lovliga medel utjämna. »Vi veta visserligen väl», skrevo motionärerna, »att det just är ett dylikt tredelningssystem (folkskolan för massan, ’ mellanskolan för medelklassen och allmänna läroverket för dem, som vid 9 års ålder förutbestämmas att uppstiga till samhällets höjder), som man inom vissa kretsar länge eftersträfvat och att flera försök blifvit gjorda att på filosofisk väg framkonstruera en artskilnad mellan den undervisning, som skulle erbjudas nioåringen i folkskolan samt hans jämnåriga i 'mellanskolan’ och i allmänna läroverken. Alla dylika försök hafva emellertid strandat mot det enkla faktum, att det är efter barnets naturliga utveckling, som undervisningen på hvarje punkt har att rätta sig, så vida den skall bilda och icke missbilda.

144 Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Mellan en väl skött folkskoleundervisning å ena sidan och en väl skött undervisning i 'mellanskola' eller 'allmänt läroverk’ å den andra finnes ingen skiljaktighet till art och väsende; litet främmande språk gör i det afseendet hvarken till eller ifrån.» Motionärerna tvekade ej om folkskolans förmåga att redan då övertaga den första läroverksklassens uppgifter, och de tilläde: »Måhända skall man i en framtid, då 'mellanskolan' vunnit tillräcklig utveckling, taga steget fullt ut och här som på sina ställen i utlandet låta henne blifva grundvalen för gymnasiet.» I våra dagar behöver folkskolan icke leva på de förmögnare klassernas nådabröd, och under inflytande av den allt starkare tillströmningen till de högre skolorna har otvivelaktigt även en viss social utjämning mellan skol­ formerna ägt rum. Den sociala aspekten på enhetsskoleproblemet har icke därmed förlorat sin betydelse — jag får senare tillfälle att närmare belysa dess nuvarande innebörd — men måhända kan man säga, att frågans tyngd­ punkt har förskjutits åt det pedagogiska hållet. När motionärerna vid 1892 års riksdag betonade »det enkla faktum, att det är efter barnets naturliga utveckling, som undervisningen på hvarje punkt har att rätta sig, så vida den skall bilda och icke missbilda», rörde de vid ett ur pedagogisk syn­ punkt centralt bestämningsstycke i hela skolproblemet. Våra nuvarande skolformer — läroverk, folkskolor och andra — ha his­ toriskt tillkommit vid skilda tidpunkter för att tjäna olika folkgruppers bildningsbehov. En skolplanering, som går ut från barnets naturliga ut­ veckling under aktgivande såväl på det för alla gemensamma i utvecklingen som på de individuella särdragen, rör sig med andra förutsättningar och motiv än dem, som ha verkat vid de nuvarande skolformernas tillkomst och alltjämt i viss mån påverka deras rekrytering. Barnet står i centrum med alla sina potentiella möjligheter, icke uppgiften att forma de växande för mer eller mindre klassbestämda framtidsmål. Skolorganisationen måste i sina huvuddrag lämpas efter det gemensamma och genomsnittliga, men på samma gång göras så elastisk, att den ger utrymme för skiftande indi­ viduella förutsättningar. Detta kan mycket väl tänkas leda till en diffe­ rentiering av organisationen, men det är ingalunda visst, att man finner dess ändamålsenligaste former genom att utgå från de historiskt tillblivna skolformerna och jämka litet på deras organisation för att tillfredsställa det ena eller andra reformkravet. Det är tvärtom att vänta, att om skol­ systemet genomdiskuteras med utgångspunkt från de växandes psykiska utveckling och anlagsdifferentiering, andra former än de historiskt givna i viss utsträckning skola befinnas naturliga inom skolorganisationen. De gamla skoltyperna måste då bevisa sitt existensberättigande från de nya utgångspunkterna. Jag kan sålunda helt ansluta mig till skolutredningens tankegång, när utredningen med följande ord karakteriserar övervägandenas utgångspunkt:

Kungl. Maj:ts -proposition nr 70.

»I grund och botten innebär hela den tankegång, där folkskola och högre skola framstå som principiellt skilda skolformer, ett tänkande i hävdvunna skolformer och lärarkategorier, som är oförenligt med enhetsskolans idé. Vid uppgörandet av organisationsplanen för ett nytt skolväsen har man att utgå icke från de särskilda historiskt givna skolformerna utan från skolan som helhet. Dess uppgift är att utbilda och fostra hela den växande generationen, sådan denna, med åldersbetingade likheter och individuella olikheter i begåvning och anlag, årskull för årskull är på väg fram mot arbetslivets rika mångfald av yrken och verksamhetsgrenar. Åtta år har skolan dem alla i sin vård — vad skall under dessa åtta år av snabb kropps­ lig och andlig utveckling ske, för att å ena sidan de alla skola få en sam­ hällelig fostran och å andra sidan individen må komma fullt till sin rätt? Samtliga skola danas till goda medborgare och ’samarbetsmänniskor’, men var och en skall samtidigt få möjlighet att utveckla sin personlighet. Rätt man skall föras fram till rätt plats, väl rustad för sin särskilda verksamhet i arbetslivet.» (IV: 1 s. 39.)

A. Enhetlighet och differentiering.

I det följande redogöres först för de allmänna betingelser för skolans verksamhet, som äro givna genom det normala fysiska och psykiska ut­ vecklingsförloppet och de individuella anlagsolikheterna hos de växande. Därpå dryftas vissa organisatoriska tvistefrågor, som framkallas av spän­ ningen mellan kraven på enhetlighet och differentiering inom skolsystemet.

a. Mognadsprocessen under skolåldern.

Skolmognaden. Jag har redan nämnt, att skolpliktsålderns början differerar rätt mycket i olika länder. Ej sällan ligger den nedre gränsen något år lägre än hos oss. Den rätta tidpunkten för inträdet i skolan bestämmes delvis av skolans arbetsprogram och arbetsmetoder och av de fordringar, som ställas på bar­ nen i arbetet under det första året. Det är dock ingen tillfällighet, att skol­ ålderns början i de flesta länder har förlagts till sex- eller sjuårsåldern. I sitt svar på skolutredningens rundfråga till de psykologiska experterna anförde professor John Landquist härom: »Det har visat sig, att i denna 7-årsålder framträder ett bestämt nytt utvecklingsskede. Det främst karakteristiska för detta skede är, att för­ mågan av frivillig uppmärksamhet ökas. Därmed får barnets uppförande ett drag av beständighet det dittills saknat; det kan visa flit och omsorg i arbeten, som skolan förelägger. Med förmågan av denna uppmärksamhet får barnet vidare ett objektbestämt intresse. Dess vetgirighet gentemot yttervärlden tilltar på ett påfallande sätt.----------- Barnet från 7- till och med 1 O-årsåldern utmärker sig för sin optimistiska stämning, som visar sig dels i dess okritiska tro på sin egen förmåga, dels i uppmärksamhetens lätta omställbarhet: barnet är utan ansträngning och villigt med på vad läraren kan föredra.

10 — Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 70.

146 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.

Alla dessa omständigheter: uppmärksamheten, den visserligen ännu okri­ tiska vetgirigheten, den glada andliga livligheten göra barnet under denna tid läraktigt och moget för den undervisning de fyra första folkskolåren ge.» (Bil. II s. 64.)

Vad som fordras av en nybörjare i småskolan angives av 19J/.0 års skol­ utredning på följande sätt:

»Till en början vilja vi framhålla, att skolarbetet ställer vissa krav på barnets kroppskrafter. Övergången från livet i hemmet till skolans arbets­ ordning — med för barnet långa perioder av ovant stillasittande — verkar i och för sig tröttande. I många fall medför skolgången en omläggning av barnens mattider. Den stimulans till lekar och större kroppslig aktivitet, som kamratlivet i skolan medför, är välgörande men kan också verka tröt­ tande. I hemmet har barnet anpassat sig till de hemmavarande och till en i regel mindre krets av jämnåriga lekkamrater. I skolan måste barnet i allmänhet arbeta efter en arbetsordning, gemensam för alla. Det gäller att passa be­ stämda tider, att vara uppmärksam, att arbeta i en bestämd takt och att kunna prestera en viss uthållighet i arbetet. Barnet måste ha nått en sådan intellektuell utveckling, att det kan fatta och utföra det arbete, som fordras. Allmänt torde kunna sägas, att skolmognad föreligger, när nybörjaren orkar med skolgången och bär den förmåga av koncentration och uthållig­ het, som skolarbetet fordrar, samt i psykisk utveckling nått så långt, att han kan förstå och utföra det intellektuella arbete, som den första under­ visningen innebär.» (IV: 2A s. 30.)

Om man tager barnets förmåga att tillgodogöra sig skolans läsundervisning som kriterium på att skolmognad har inträtt, kan man konstatera, att det stora flertalet svenska barn i sjuårsåldern ha nått den mognad, skol­ arbetet fordrar. Av ingående undersökningar i olika länder vet man emel­ lertid, att skolmognaden inträder vid mycket skiftande ålder för olika individer. Professor Rudolf Anderberg erinrar i sitt svar till skolutredningen om undersökningar, som utförts av den amerikanske forskaren Terman.

»Enligt Termans undersökningar har man att vänta, att 1 ä 2 procent av barn i 7:e levnadsåret ha en lägre intelligensålder än 5 år och 1 å 2 pro­ cent ha en högre intelligensålder än 9 år. Detta betyder, att de intellektuella differenserna i en klass av 7-åringar äro högst betydande. Härtill kommer, att om åldern för skolgångens början bestämmes till det år ett barn fyller 7 år, så innebär detta, att levnadsåldern för de intagna varierar på nära ett år (om inskrivning sker i augusti äro de i januari födda 7,7 år och de i december födda 6,7 år). De intellektuella skillnaderna i klassen kunna så­ ledes bli ännu större än vad som framgår av de nämnda siffrorna.» (Bil. II s. 6.)

Slutsatsen av sådana resultat måste bli, att intagningen i skolan icke kan helt grundas på den kronologiska åldern. Om möjligt bör intagningen före­ gås av läkarundersökning rörande barnets hälsotillstånd och fysiska utveck­ ling och av skolmognadsprov för fastställande av den psykiska utvecklings­

Kungl. Majrts proposition nr 70. 147

nivån. När barnet är arbetsmoget, bör det i regel också få börja skolarbetet, ty med arbetsmognaden inställer sig även ett behov av en mot arbetsför­ mågan svarande sysselsättning. Skolkommissionen har upptagit tanken på ordnade skolmognadsprövningar och ger anvisningar rörande sättet att verkställa dem. Kommissio­ nen sammanfattar deras betydelse i fem punkter.

»1. Prövningen skall avgöra, om barnet är skolmoget, alltså om det har förutsättningar att med framgång deltaga i arbetet i småskolans första klass. 2. Prövningen skall avgöra, i vilken årsklass barnet bör placeras vid in­ tagningen. Folkskolestadgan § 41 mom. 1 fordrar nämligen, att ett barn hänvisas till den årsklass, ’i vilken det kan draga största nytta av under­ visningen’. 3. Prövningen skall ge vägledning vid den individualisering av under­ visningen som i småskolans första klass är speciellt nödvändig. Många all­ varliga missgrepp i den första skolundervisningen begås genom att lärarin­ nan inte har tillräcklig kännedom om de enskilda barnens förkunskaper och övriga förutsättningar för olika delar av skolarbetet. 4. Prövningen ger åt dem, som i alla avseenden är tidigt skohnogna, möj­ lighet att börja ett år tidigare och därigenom också lämna den obligatoriska skolan ett år tidigare än som eljest skulle vara fallet. 5. Den tidiga differentieringen möjliggör, att eleverna i en klass blir mer homogena efter utvecklingsålder, varigenom undervisningen bättre kan avpassas efter deras verkliga nivå.» (S. 189.) Skolmognadsprövningen måste betraktas som en del av skolans allmänna omvårdnad om barnet. »För individens lyckliga och harmoniska utveckling är den första skol­ tiden av avgörande betydelse. Det är av vikt, att lärjungens förhållande till den bildningsvärld, som skolan öppnar, från början blir positivt. Den första skoltiden bör vara en tid, då barnet får uppleva framgångens glädje i sin strävan att lära sig det som skolan bjuder. Barnet skall märka, att det lär sig något nytt, att det har förmåga att tillägna sig detta nya, och det skall känna den naturliga glädjen inför detta. Med all makt måste för­ hindras, att barnet ställs inför övermäktiga krav, som skapar olust för skolarbetet och ger upphov till mindervärdeskänslor och bristande tilltro till egen förmåga.» (S. 190.) Samtliga barn, som anmälas till inträde i skolan, böra enligt skolkommissionens uppfattning undergå läkarundersökning och prövning av skolmognaden. Under sådana förhållanden är det av största vikt, att pröv­ ningen blir så omfattande och så omsorgsfull, att den kan vinna alla intres­ serade parters förtroende. Metoden att låta hela prövningen bestå i ett kort individualtest eller i ett grupptest på en knapp timme är icke helt tillfreds­ ställande. Bedömningen bör ske under förhållanden, som äro vanliga skolförhållanden så lika som möjligt. Det svåraste problemet för skolan och föräldrarna är, säger skolkommis­ sionen, behandlingen av de ej skolmogna normalåriga barnen. I vissa fall

148 Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

kunna föräldrarna ansvara för deras utveckling under ett år, och skolan bör då ge föräldrarna anvisning på lämplig materiel, som barnen kunna syssla med för att snabbare nå tillräcklig mognad för skolarbete. I andra fall kunna de intagas i förskoleavdelningar, men ofta måste de börja i en vanlig första klass tillsammans med de jämnåriga mera mogna kamraterna.

»I de fall då man i skolan tagit in barn, som ej är skolmogna, inträffar det emellertid lätt, att dessa barn ställs inför läs- och räkneuppgifter, som överstiger deras krafter. Det är av vikt, att så ej sker och att vid undervis­ ningen all möjlig hänsyn tages till dessa barns relativt långsamma inliirningstempo. De många timmar för undervisning i delad klass, som kommis­ sionen föreslår, bör göra det möjligt för småskolans lärare att låta individualisering och handledning av eleverna gruppvis efter deras förutsätt­ ningar prägla lågstadiets undervisning i färdighetsämnena.» (S. 192.)

Den tidigare skolåldern.

Psykologerna äro ense om att den tidigare skolåldern för ett normalt barn är en harmonisk och lycklig tid. »Känslolivet är under denna period på ett lyckligt sätt stabiliserat, och även psykoanalysen talar här om en sexuell latensperiod», skriver professor Katz. »Man tror på auktoriteter och övertar utan tvekan omgivningens värdeskala. Uppsatta mål eftersträvas med anmärkningsvärd och viljebetonad uthållighet. Med detta följer en ovanlig beredvillighet att lära, varigenom på ett mångsidigt sätt en god grund kan läggas för studierna. I visst hänseende är perioden 7—11 år den lyckligaste och gladaste i livet och den tid, då individen minst lider under en subjektiv problematik. Ett avbrott sker i och med den i 12-årsåldern inträdande förpuberteten.» (Bil. II s. 48.) Språkminnet och det mekaniska minnet överhuvud når under denna period sin starkaste utveckling. Särskilt professor Elmgren betonar vikten av att denna tidiga period utnyttjas för förvärvandet av de elementära skolfärdigheter, som måste tillägnas genom memorerande inlärning. »En omfördelning av skolans kunskapsstoff i större utsträckning än vad som skett genom tidigare skolreformer vore helt säkert att rekommendera. En väsentlig koncentration å de lägre åldersstadierna till de grundläggande skolfärdigheterna — läsning, skrivning och elementär räkning — och den för barn omedelbart givna erfarenhetskontakten med omgivningen samt ett uppskjutande av de mera abstrakta kunskapsmomenten till den senare delen av den skolpliktiga åldern efter It—12-årsåldern skulle innebära naturlig anpassning av undervisningen till det psykiska utvecklingsförlop­ pet i stort.» (S. 25.) Då den rent receptiva minnesförmågan spelar en mycket stor roll för inhämtandet av ordförrådet i ett främmande språk, bör någon form av förberedande språkundervisning påbörjas, innan perioden är till ända. Jämväl minnesutvecklingen för färger, former, föremål m. m. når sin höjdpunkt före puberteten, hos flickor i 11-årsåldern och hos gossar i 13årsåldern. »Pedagogiskt sett visar detta hän på de konkreta undervisnings­

Kungl. Maj:ts proposition nr 70. 149

metodernas naturliga dominans under den tidigare skolperioden före pubertetsåldern.» Det brukar emellertid anses, att en ny period i utvecklingen, de egent­ liga »pojkåren», tar vid i 11-årsåldern. Den kännetecknas bland annat av ökat sinne för relationerna mellan föremålen i omvärlden. En auktoritativ engelsk handbok ger följande karakteristik av åldern 11—13 år: »Barnet i denna ålder visar en ökad förmåga av abstrakt tänkande, det kan hålla samman skiljaktiga fakta och urskilja en mening i dem som hel­ het, såsom när det tolkar en tavla eller en fabel. Det kan i viss grad upp­ skjuta sitt omdöme, tills det känner alla fakta i en situation. Det går över från det stadium, i vilket det lärde att igenkänna isolerade fall av orsak och verkan, till det stadium, då det blir medvetet om allmänna lagar. Var­ aktiga speciella intressen börja nu framträda och samordnas med barnets planer på en framtida bana. Denna ålders känslor, tankar och handlingar hålla på ’att organiseras i större grupper och mer stabila mönster, som ha utsikt att dominera genom hela livet’. Även framträder en ökad förmåga av psykisk och fysisk självkontroll. Skillnaden mellan en 7-åring och en 13-åring framträder åskådligt på fotbollsplanen. Den yngre gossens rörelser äro impulsiva och oorganiserade och han faller lätt i gråt, om han slår sig. Men 13-åringens rörelser äro överlagda och behärskade; han följer en kom­ plicerad samling regler och har i stor utsträckning lärt att undertrycka sina känslor och impulser.» (Bil. II s. 69.) Med det nyvaknade intresset för kausalsammanhangen följer ofta ett naturvetenskapligt eller tekniskt intresse. Överhuvud börja specialintres­ sena vakna. »Läraren kan inte längre räkna på ett likartat intresse för allt han framför», anmärker professor Landquist i sitt expertutlåtande. De allmänna begåvningsolikheterna lärjungarna emellan behålla sin be­ tydelse. I en bilaga till skolutredningens betänkanden (SOU 1943: 7) med­ delar docenten Urban Iljärne en tablå över intelligenskvoternas fördelning i en ogallrad barngrupp (enligt Terman):

De anlagsdifferenser, som få uttryck i sådana siffror, äro liksom den kroppsliga utvecklingen resultanter av arv och miljö, poängterar Hjärne.

»Undersökningar av begåvade och obegåvade barns ärftlighetsförhållanden tyda på att begåvade barn vanligen ha begåvade föräldrar och omvänt. Miljön synes påverka intelligensutvecklingen på liknande sätt som kroppsutvecklingen. Goda sociala, hygieniska och ekonomiska förhållanden under barnets uppväxttid ... kunna ge bättre värden för kroppsutveckling. De ge även bättre intelligensålder, högre intelligenskvot.» (Bil. I s. 12.)

150 Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

För planeringen av skolans arbete är det av vikt att veta, att »även på det psykiska området skillnaden mellan barn inom samma årsklass ofta (är) betydligt större än skillnaden i medeltal mellan två på varandra föl­ jande årsklasser». I skoldiskussionerna stöter man ofta på frågan, huruvida ett urval av lärjungar för viss linje eller skolform kan ske på grund av intelligensmät­ ningar, som verkställas redan då barnen befinna sig i 11-årsåldern, eller om man skulle vinna märkbart säkrare resultat genom att uppskjuta urvalet ett par år. Professor Katz anser, att en så tidig uppsortering verkligen är möjlig.

»Under den säkert berättigade förutsättningen, att det vid bedömandet av lärjungarna först och främst gäller deras intellektuella läggning, kan från den moderna begåvningsforskningens synpunkt sägas, att bedömandet av en lärjunges begåvning icke med större säkerhet kan fastställas hos 13-åringen än hos 11-åringen. Intelligenskvoten är nämligen för den här ifrågavarande tidsperioden i det stora hela konstant. Måhända resultatet av en intelligensprövning av en lärjunge vid 13 år blir något säkrare på grund av hans på det hela taget större mognad, men man får icke glömma, att då redan puberteten med dess ... labilitet tagit sin början, vilket med­ för en osäkerhetsfaktor vid prövningen.» (Bil. II s. 62.)

Även slcollcommissionen finner en uppdelning i linjer efter lärjungarnas teoretiska begåvning tekniskt möjlig redan vid 11-årsåldern, om den eljest är önskvärd, och ser i testningen ett värdefullt hjälpmedel för utrönandet av en ung människas studieförutsättningar.

»Dess värde som ensamt differentieringsmedel får inte överskattas, men om den företages under sakkunnig ledning och används tillsammans med studieresultat och läraromdöme, ger den en säker anvisning om studieför­ utsättningarna, speciellt som man har möjlighet till att i tveksamma fall företaga kontrolltestningar (individualtestning). —------- Enhetsskolan är dessutom — i motsats till den nuvarande realskolan — obligatorisk. Det innebär, att inga hinder av social, ekonomisk eller geografisk art längre ställer sig i vägen för en studiebegåvad lärjunge att fullfölja studierna enhetsskolan ut. Genom stipendier bör han få möjlighet att därefter fortsätta studierna genom gymnasiet. De felkällor i fråga om rekryteringen till högre teoretisk undervisning, som ... påtalats, skulle därmed i allt väsentligt vara eliminerade. Alla för­ utsättningar skulle i och för sig finnas för ett rationellt urval av elever till teoretisk linje inom enhetsskolan. Urvalet kan med relativ säkerhet göras i 11-årsåldem, d. v. s. vid avgången från fjärde klassen, eller tidigare.» (S. 69.)

Den teoretiska intelligensen är emellertid blott en sektor av det mänsk­ liga psyket, och man måste fråga sig, huru de praktiska anlagen komme att fördela sig inom klasser, som utvalts huvudsakligen med hänsyn till de teoretiska studieförutsättningama. Frågan kan endast besvaras genom systematiska försök.

Kungl. May.ts proposition nr 70. 151

För kommissionens räkning har professor Elmgren företagit en rad psy­ kologiska undersökningar rörande begåvningsfördelningen bland svensk skolungdom i 11-årsåldern. Elmgren har även använt händighetstest. Han har därvid funnit, att den praktisk-tekniska begåvning, som på detta sätt mätes, fördelar sig enligt samma »klockformiga» kurva som den teoretiska enligt nyss återgivna tablå. »Man kan alltså utgå ifrån, att i fråga om båda slagen av begåvningar antalet mycket högt begåvade och antalet mycket lågt begåvade är litet. Det stora antalet elever befinner sig omkring medel­ nivån.» (S. 68.) Elmgrens undersökningar ha utförts på relativt kort tid, och det fram­ går ej av kommissionens redogörelse, huruvida resultat av detta slag, oav­ sett övning och andra miljöinflytelser, hålla sig konstanta under en längre följd av år i samma grad som intelligenskvoterna. Redan nu ge dock Elm­ grens undersökningar åtskilliga synpunkter av värde. Bland annat visar det sig, att händigheten i viss utsträckning går paral­ lellt med den teoretiska begåvningen. Kommissionen uppger, att över hälf­ ten av eleverna (56 procent) antingen ligger över medelnivån både i teore­ tisk begåvning och i händighet eller under medelnivån i båda dessa hän­ seenden. Härtill knyter kommissionen följande reflexioner: »Elmgrens resultat visar klart — och därvid är han på samma linje som den utländska forskningen — att det inte finns något motsatsförhållande mellan teoretisk och praktisk begåvning. Därmed vederlägges den populära uppfattningen, att den som inte duger för teoretiska studier därmed i regel skulle vara lämpad för praktisk verksamhet. Det torde snarare vara så, enligt vad en s. k. faktoriell mognadsundersökning, som ingår i de elmgrenska undersökningarna, ger vid handen, att den relativt sett största all­ sidigheten i begåvningshänseende utmärker den ur allmän intelligenssyn­ punkt bäst utrustade elevkategorin. De i fråga om allmän intelligens svagt begåvade eleverna är inte genom något slags kompensation praktiskt be­ gåvade.» (S. 67—68.) Slutsatsen blir, att en uppsortering av lärjungarna efter den teoretiska intelligensen automatiskt skulle leda även de bästa praktiska begåvning­ arna fram mot teoretiska studiemål. Detta skulle åter kunna få konsekven­ ser, som ur social synpunkt icke äro önskvärda. Innan jag redogör för de sociala synpunkter, kommissionen lägger på begåvningsproblemet, måste jag emellertid erinra om att ytterligare begåvningsfaktorer giva sig till känna under skolålderns sista utvecklingsfas, puberteten. Puberteten. Pubertetens inträde varierar individuellt. Hjärne meddelar (efter Schiötz) en del belysande siffror. Sålunda är vid åldern 14,5 år 43 procent av gos­ sarna barn, medan 38 procent befinna sig i förpuberteten och 19 procent i puberteten. För flickorna inträder puberteten tidigare: vid åldern 14,5 år

152 Kungl. May.ts proposition nr 70.

äro av dem 6 procent barn, 52 procent i förpuberteten och 42 procent i puberteten. Puberteten innebär intet avbrott i intelligensens allmänna utveckling men väl en omstämning av känslolivet, som ofta påverkar skolarbetets gång.

»Den puberterande drar sig bort från omvärlden och riktar sig mot en inre värld», skriver professor . Katz. »Den hittillsvarande öppenheten över­ går till inbundenhet, ja, till något avvärjande, ett slags försvarsställning gentemot omvärlden. Det hittillsvarande förtroendefulla förhållandet till föräldrar och lärare efterträdes av en viss negativism. Deras auktoritet be­ traktas inte mera som oantastlig. Barnets vetgirighet och dess nästan obe­ gränsade beredvillighet att uppta kunskaper och dess lust att lära gå till­ baka. Känslostabiliteten viker för en utpräglad labilitet med starka stämningsväxlingar.-----------Med reflexionerna över jaget följer en självkritik, som skoningslöst dömer den egna karaktären och dess verkliga eller för­ menta brister. Just denna självkritik har en stark negativ inverkan på allt arbete och särskilt på skolarbetet.----------- Tankeförmågan visar under denna tid en mera positiv utveckling, den växer egentligen ständigt i styrka och är därför väl i stånd att bemästra även abstrakta uppgifter. Tankeförmågan påverkas dock i negativ rikt­ ning av den allmänna olust, som kännetecknar denna utvecklingsperiod.» (Bil. II s. 50.)

Den utveckling av de speciella begåvningsanlagen, som börjat fram­ träda under förpuberteten, vidgar nu den unges intressesfär. Tillbaka­ gången av intresset för skolarbetet beror, säger Katz, icke blott på det inre kaotiska tillståndet utan även på att många intressen utom skolan vakna, intressen, vilka skolan inte tillräckligt beaktar. Det synes råda tämligen god enighet om att valet av yrke icke bör ske, förrän den nya fasen av livet har hunnit så långt i sin utveckling, att de personliga intressena någorlunda klart framträda. Professor Anderberg, som rekommenderar en tidig differentiering efter teoretisk begåvning, an­ ser sålunda, att övergången till praktiskt betonade skolformer bör ske täm­ ligen sent.

»Även om några nya psykiska egenskaper icke plötsligt träda i dagen eller några mera tvära omkastningar icke äga rum, nå dock de mera spe­ ciella färdigheterna först med pubertetens inträdande en sådan utveck­ lingsgrad, att psykologisk anlagsprövning i yrkesvalets tjänst kan äga rum.» (Bil. II s. 12.)

På skolutredningens uppdrag har byråchefen Ejnar Neymark verkställt en specialutredning rörande skolungdomens vägledning till utbildning och yrke. Den är tryckt som bilaga till skolutredningens betänkanden (SOU 1945:43). Neymark erinrar om att olika författare genom analyser av de uppväxandes yrkesönskningar vid olika åldrar ansett sig kunna konstatera, att i detta avseende ett mera realistiskt stadium inträder i 14-årsåldern.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70. 153

»Anlag och intressen ha i och med pubertetens inträdande börjat framträda mera differentierat och markant, man har fatt större erfarenhet beträffande förhållandena i omvärlden och man söker sig fram efter mera realistiska synpunkter. Man har lärt sig inse, att yrkesarbete innebär arbete för egen och andras existens och en serie vardagsplikter, som är något annat än lek och äventyr. Man börjar ta hänsyn även till ekonomiska och sociala synpunkter, och yrkesfunderingarna hålla sig nu i allmänhet till yrken, som man själv kommit i kontakt med eller som man blivit intresse­ rad för genom släktingar, familjebekanta, kamrater, lärare eller andra.» (Bil. V s. 50.) . .. ... »Men därmed är inte sagt, att ungdomen i 14-årsåldem är mogen for mera grundliga, direkta och definitiva resonemang i yrkesvalsfragan. Den realistiska hållningen är än så länge bara i vardande och kan ofta nog för­ ryckas av pubertetsbetingade drömmar och fantasier. Än så länge saknas dessutom ofta det rätta intresset för saken som sådan, och utan det in­ tresset är det naturligtvis inte så lätt för yrkesvägledningen att arbeta — även om den själv givetvis kan bidraga till att intresset vaknar. I 14-årsåldern äro många fortfarande ännu för unga för att mera allvarligt be­ grunda och diskutera det egna yrkesvalsproblemet. Det uppfattas för övrigt knappast som ett allvarligt problem ännu. Redan ett eller ett par år senare är man som regel mycket mera villig att lyssna, mycket mer mottaglig för sakskäl och liksom mer i stånd att koncentrera sig på fram­ tidsfrågan. Det är därvidlag t. ex. en påtaglig skillnad mellan dem, som komma från 7:e, och dem, som komma från 8:e klass — även om det inte förekommit någon yrkesvägledning i 8:e klass.» (Bil. V s. 53.) Neymark ställer sig skeptisk mot dem, som med stöd av anlagsdiagnoser för 12 —13—14-åringar anse sig kunna träffa avgöranden beträffande vederbörandes val av studielinje, yrkesutbildningsväg eller kanske rent av yrke. »De särdrag i begåvningsbilden, som det... gäller att beakta, börja i all­ mänhet inte präglas, förrän förpubertetens (och pubertetens) differentieringsprocesser hunnit verka. Men förpuberteten är ju för många pojkar inte ett faktum förrän i 14—15-årsåldern, och i åtskilliga fall dröjer det tyd­ ligen ännu längre. För övrigt maste man också räkna med att det tar sin tid både för differentieringsprocesserna att verka och för individen att bli medveten om den prägel, begåvningen efter hand får. Helst ville man där­ för se, att ungdomen i allmänhet slapp träffa några yrkesvalsviktiga av­ göranden — det må gälla ett mera direkt val av yrke eller val^ av studie­ linje eller yrkesutbildningsväg — förrän tidigast i l.f — 15-årsåldern, ifall det är fråga om flickor, och tidigast i (15—)16-årsåldern, ifall det är fråga om pojkar. Ur vissa andra synpunkter kan det — åtminstone i många fall — vara skäl i att dröja ytterligare ett eller ett par år med mera viktiga avgöran­ den. Så t. ex. är ju den unges värde- och intressehållning inte mycket att bygga på, förrän de mest kritiska pubertetsåren äro överståndna och känslo- och viljelivet på väg att stabiliseras.» (Bil. V s. 50.) Enligt skolkommissionens redogörelse för professor Elmgrens undersök­ ningar ha dessa visat, att den praktiska begåvningen ingalunda är lika enhetlig till sin struktur som den allmänna intelligensen.

154 Kungl. Maj.ts 'proposition nr 70.

»Det närmare sambandet mellan teoretisk och praktisk begåvningsläggning är givetvis ytterligt svårt att fastställa. Elmgrens framställning av de individuella begåvningsprofilerna med deras inbördes mycket olika struktur visar klart, vilka hart när oändliga kombinationsmöjligheter som existerar mellan teoretisk och praktisk begåvningsinriktning.» (S. 68.)

Kommissionen drar därav den slutsatsen, att skolarbetet rent pedago­ giskt bör göras rörligare, så att de många individuella kombinationerna av teoretisk och praktisk begåvning kunna beaktas i skolans uppfostrande och undervisande verksamhet. Skolorganisationen bör inom sin ram innesluta större möjligheter till val av utbildningsvägar med hänsyn till individernas begåvningstypologiska struktur.

Könsdifferenser i den psykiska utvecklingen.

Det har alltid varit omstritt, i vad mån själsolikheterna mellan män och kvinnor bero på konstitutionella faktorer eller böra återföras på traditio­ nella olikheter i uppfostran. Den biologiska bakgrunden för de psykiska utvecklingsdifferenserna kan dock naturligtvis icke resoneras bort. Pro­ fessor Elmgren lämnar följande redogörelse för de viktigaste olikheterna i utvecklingens förlopp: »I utvecklingshänseende föreligga biologiskt betingade variationer i till­ växttempo, som särskilt under förpuberteten och pubertetsperioden kom­ ma till klart uttryck. Biologiskt kännetecknas förpuberteten hos gossar av ett tydligt förlångsammande såväl av längd- som viktökning, vilket medför, att flickorna i 12-årsåldern absolut taget hinna upp gossarna och behålla ett tydligt försprång i kroppsutveckling under resten av den i egentlig mening skolpliktiga åldern, ja ända fram till 16-årsåldern. Flickor­ na uppvisa nämligen under gossarnas ’downperiod’ i kroppsutvecklingen snarast en ökning av tillväxttempot och märkligt nog: denna ökning in­ träffar före könskvaliteternas utbildning i samband med den biologiska puberteten. Gossarnas ökning av tillväxttempot inträffar däremot regel­ bundet samtidigt med själva den biologiska puberteten samt föregås av ett långsammare utvecklingsskede under förpuberteten. Denna primära könsskillnad hänger uppenbarligen samman med en av de flesta pubertetsforskare bekräftad erfarenhet: pubertetsförändringarnas relativt större spridning över en längre tidrymd hos flickorna och ett mera krisartat, ab­ rupt sammanträngt och intensifierat förlopp hos gossarna. Gossarnas för­ pubertet är ur social synpunkt besvärligare och den biopsykiska pubertets­ krisen häftigare. Hos flickorna ske förändringarna mera gradvis och utan alltför tvära övergångar.» (Bil. II s. 40.) Omfångsrika undersökningar av de intellektuella könsdifferenserna under skolåldern utfördes för några år sedan av professor Herman Siegvald. De refereras på följande sätt av 1940 års skolutredning i dess betänkande om flickskolan (SOU 1947: 49): »Oavsett olikheterna i utvecklingstakt har han i allmänhet icke konsta­ terat större differenser i intelligenshänseende. Dock har han funnit en skill-

Kungl. Maj:ts proposition nr 70. 155

nåd i fråga om aritmetisk begåvning i så måtto, att goda totalprestationer på området voro betydligt vanligare bland manliga än bland kvinnliga växande, vilket synts honom sammanhänga med överlägsenhet hos gpssarna i fråga om matematiskt funktionstänkande och dynamisk visualiseringsförmåga. Särskilt stora differenser har Siegvald vidare konstaterat i fråga om teoretisk teknisk begåvning eller tekniskt förstående. Gossarnas åskådliga funktionstänkande var genomsnittligt betydligt bättre än flickornas, och en rätt tydlig skillnad framträdde i faktorstrukturen: gossarnas tänkande dominerades av en specifik teknisk faktor, flickornas av den s.k. G-faktoin. Hos gossar och flickor framträdde olika inställning till omvärlden, beroende på att de samlade olikartat kunskapsmaterial, varigenom deras tankeinne­ håll successivt blev alltmer olika. Siegvald anser sig också ha konstaterat större 'intellektuell aggressivitet’, starkare kritiklust och experimenterande nyfikenhet hos gossarna än hos flickorna.» (X s. 78 79.) Skolutredningen har till 185 rektorer vid högre läroanstalter med samundervisning riktat en förfrågan om deras erfarenheter av samundervisningen. I fråga om intressespecialiseringen hos könen gå svaren i den rikt­ ning man på grund av Siegvalds undersökningar kunde förmoda,

»Gossarna utföra de bästa prestationerna på det matematisk-naturvetenskapliga området, flickorna på det språklig-humanistiska. Icke mindre än 120 rektorer uppge, att gossarna visat mer eller mindre utpräglad överläg­ senhet inom den förra ämnesgruppen, 90 betona, att flickorna varit över­ lägsna i den senare, dock äro omdömena här mindre bestämda och avse i några fall blott realskolans lägre klasser. I några fall har en analys av gossars och flickors allmänna begavningstyp försökts. Mestadels betecknas flickorna härvid såsom mer receptiva, mer fallna för detaljarbete och 'plugg’, mindre i stånd att skilja pa väsentliga och oväsentliga moment i lärostoffet. Gossarna anses ha bättre blick för sammanhangen, mer för­ ståelse för logisk bevisföring, problemlösning och teoretiska resonemang, för utredande framställningar och tankeväckande lärostoff; de uppges i anslutning härtill, såsom redan nämnts, arbeta mer ekonomiskt och på högre stadier mer målmedvetet.---------- Flickorna ha enligt många rektorers mening ett större allmänt intresse för skolarbetet, åtminstone på realskolans lägre stadium, de koncentrera också sitt intresse mer på detta arbete, medan gossarna dela sina intressen mellan arbetet och ting, som ligga utanför skolan, främst idrott.» (X s. 74—75.) Åtskilliga experter synas benägna att på grund av de gjorda iakttagel­ serna rekommendera skild undervisning för gossar och flickor, åtminstone under den tid, då utvecklingsdifferenserna äro störst. Eilmgren anbefaller särundervisning i åldern 12—16 år, Katz under den tid, »då könen instink­ tivt söka sig ifrån varandra». Hjärne påpekar, att flickorna, när utvecklingsdifferensen är som störst, ofta ha ett försprång på 2 år före sina jämn­ åriga pojkkamrater, och finner det »visst icke självklart, att i denna alder, 13—16 år, samundervisning skall vara det riktiga». Det kan niimnas, att i Sovjetunionen, där samundervisning under lång tid har praktiserats, hösten 1943 skolor för skild undervisning försöksvis

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.

inrättades i 76 av de större städerna. Kunskapsmålet och kursfordringarna bibehöllos lika i båda slagen av skolor; man åsyftade en bättre anpassning efter det specifika utvecklingsförloppet för könen. Enligt uppgift i The Year Book of Education för 1948 utföllo försöken så tillfredsställande, att särundervisning de närmaste åren infördes i ett stort antal andra städer (i 146 städer läsåret 1944—45 och i 172 läsåret 1945—46). Betydelsen av de konstaterade psykiska könsdifferenserna får dock icke överdrivas, redan därför att de individuella värdena visa en mycket bety­ dande spridning kring medeltalen. »Man får aldrig glömma, att man vid dessa olikheter har att göra med en statistiskt fastställd lagbundenhet», inskärper professor Katz. »Om man t. ex. påstår, att flickorna inom ett visst bestämt område, exempelvis det naturvetenskapliga, åstadkomma mindre än gossarna, så säger oss detta bara, att den genomsnittliga förmågan är mera framträdande hos ett större antal gossar, men därmed är icke sagt, att icke flickorna eller att endast gossarna ha förmåga till naturvetenskapligt arbete. Vid intelligenspröv­ ningar har framkommit, att avvikelserna från medelvärdet nedåt och uppåt äro större hos gossarna än hos flickorna. Det finns färre psykiskt outveck­ lade flickor, men det finns även färre med den högsta intelligenskvoten. Antagligen kan man generalisera dessa resultat och påstå, att de psykiska variationerna i varje fall äro större hos gossar än hos flickor.» (Bil. II s. 60.) Professor Elmgren synes dela denna åskådning och vill starkt framhäva »att alla dessa till könet bundna skillnader äro avgjort mindre än de, som finnas mellan individer oberoende av kön och som bero av konstitu­ tionella förutsättningar. Den allmänna regeln är. att den interindividuella variabiliteten starkt dominerar över könsvariabiliteten, ehuru naturligtvis ursprungligt biologiskt betingade olikheter i kvalitativt hänseende finnas speciellt inom drift- och känslolivets sfär.» (Bil. II s. 41.) Frågan om undervisningens differentiering med hänsyn till de psykiska könsolikhetema blir på detta sätt endast ett delproblem inom den större uppgiften att i skolarbetet tillgodose de individuella begåvningsdifferenser av olika slag, som normalt förefinnas i en klass.

b. Anlagsdifferentieringen och de sociala grupperingarna.

Kanske finner den sociala fostran sin gynnsammaste miljö i en skolklass, som innesluter barn ur olika samhällsklasser, gossar och flickor, begåvade och obegåvade om varandra. De böra uppfostras på jämställighetens grund, och skolan har lyckats i denna del av sitt värv, om de gå ut i livet 4ned minnet av ett gott kamratskap och med redlig vilja till samarbete med dem de en gång skola möta i livets större och allvarligare företag. I gångna tider, då klassmotsättningarna voro skarpare, var det vanligare än nu, att en skola eller skoltyp hade en mer eller mindre markerad klass­ karaktär, och det är åtminstone möjligt, att detta till en tid kan ha mot­ verkat utjämningen av klassmotsättningarna. Den lärdomen bör man

Kungl. Maj:ts proposition nr 70. 157

kunna draga av vad som varit, att man icke i det nya skolsystemet bör tillskapa onödiga kontraster av det ena eller andra slaget, som kunna bli upphovet till nya gruppmotsättningar. En typisk läroverksklass har i våra dagar icke en sådan struktur, att själva sammansättningen behöver hindra en demokratisk fostran. Där finnas enligt de siffror, jag anfört i tidigare avsnitt av mitt anförande, van­ ligen avsevärda inslag från olika samhällsskikt och representanter för olika begåvningstyper, även lärjungar med tämligen jämnstruken förmåga. Inom folkskolan har däremot den allt starkare övergången av lärjungar till högre skolor mångenstädes medfört en rätt utpräglad ensidighet i klassernas sammansättning. Stundom utarmas folkskolans högre klasser på barn från de högre socialklassema och på teoretiska begåvningar i så hög grad, att klassen icke så litet kommer att avvika från den samhällsminiatyr, som är den bästa ramen för en god social fostran. Samtidigt blir det svårare att lyfta klassens gemensamma arbete till den niva, man maste eftersträva. Bristen på enhetlighet i skolsystemet har då lagt hinder i vägen för fyllan­ det av uppgifter i uppfostran, vilka icke kunna vara likgiltiga. I den offentliga diskussionen om enhetsskolan resas numera mycket sällan principiella invändningar mot en gemensam undervisning av barn från olika samhällsklasser, men en och annan gång ifrågasättes lämplig­ heten av samfostran för gossar och flickor även ur de sociala synpunkter, som nu äro före. När skolkommissionen i princip förordar, att samundervisning skall ersätta det som är kvar av särundervisningen inom det sven­ ska undervisningsväsendet och såsom samundervisningens fördelar nämner »det ömsesidiga givandet och tagandet i en sammansatt klass, det rikare liv en sådan klass möjliggör, den större trivseln i arbetet, det mer mång­ sidiga kamratlivet», så föranleder detta kollegiet vid Kjellbergska kommu­ nala flickskolan i Göteborg till en bestämd gensaga. »Kollegiet delar icke denna uppfattning. Det är icke bevisat, att samundervisning äger företräde framför särundervisning. Den psykologiska sakkunskapen delar sig här i två läger. Många flickor trivs bra i samskola, andra trivs icke. Många föräldrar skulle med bekymmer se, att de vore nödsakade att lämna sina flickor i samklass i den kritiska åldern 11 16 år och i en tid, då de moraliska normerna äro så flytande som nu. Inom Göteborgs skolvärld förekommer såväl i folkskolorna som i samrealskolan flickklasser. Man kan fråga sig, vilken anledningen är till detta. Att val­ frihet mellan sam- och särundervisning må råda i framtidens .skola är ett enkelt demokratiskt krav!» I huru hög grad meningarna i denna fråga gå i sär, framgår emellertid exempelvis av följande samtidigt gjorda uttalande av kollegiet vid Whitlockska samskolan i Stockholm: »Kollegiet anser, att samskoleprincipen är den ur uppfostringssynpunkt riktiga och förordar därför icke en ’ren’ flickskola annat än för de två sista

Kungl. May.ts proposition nr 70.

klasserna, 10 och 11. Det är för tidigt att i klass 7 och 8 inom enhetsskolan ordna undervisning endast för flickor. Man bör ej skilja gossar och flickor åt, förrän det på grund av deras blivande yrkesval är absolut nödvändigt.» Skolutredningen har genom sin rektorsenkät gjort en grundlig undersök­ ning av de föreliggande erfarenheterna om samundervisning i vårt land och sammanfattar på följande sätt de praktiska rönen: »Praktiskt har samundervisningen .. . fullt ut bevisat sin användbarhet, icke blott på skolans lågstadium, där dess lämplighet överhuvud knappast varit föremål för diskussion, utan även på mellan- och högstadiet. För lär­ jungarnas sociala fostran har den i varje fall under de senare skolåren visat sig vara av obestridligt värde: från samskolorna omvittnas mycket allmänt, att den på realskolans högstadium lett till ett sunt och gott kamratskap. Ur psykologisk synpunkt torde detta vara väl förklarligt, då vid denna tid elevernas intresse för det andra könet vaknat och deras förmåga av psy­ kologisk inlevelse och av förståelse för sociala sammanhang blivit mer utvecklad. Dessutom intygas samstämmigt, att samundervisningen varit gagnelig för de manliga lärjungarnas fostran till hyfsning och städat upp­ trädande. Tillika har den underlättat disciplinen, detta med hänsyn till de kvinnliga lärjungarnas större foglighet och villighet att underordna sig skol­ livets krav. Den synes även ha drivit upp arbetsprestationerna, under de tidigare realskolåren för gossarnas del, under de senare för flickornas, detta till följd av den eggelse, som flickornas större ambition från början inne­ bär och som verkar pådrivande först på gossarna, så länge dessa ligga efter i utveckling, sedan på flickorna själva, då gossarna hunnit upp dem i utvecklingshänseende. Farhågorna för att flickornas fysiska och psykiska hälsa skulle taga all­ varlig skada genom samarbetet med gossarna under de ömtåligaste utveck­ lingsåren ha heller knappast besannats.» (X s. 79—80.)

De olägenheter, som framträtt, ha gällt lärostoffet och själva undervis­ ningsarbetet. Dessa svagheter förlora emellertid i betydelse, om man i över­ ensstämmelse med skolkommissionens intentioner lyckas åvägabringa en omläggning av det inre arbetet hän emot bättre individualisering.

Huvudkritiken mot en för alla gemensam lärogång under en längre följd av år tar emellertid till utgångspunkt de särskilt begåvade lärjungarnas intressen eller befarade effektivitetsförluster genom den gemensamma undervisningen. Skolutredningen anger sin grundståndpunkt genom följande resonemang: »En obligatorisk skola, som utan hänsyn till individernas olikhet länge sammanhåller lärjungarna årskullsvis i en enhetlig undervisning, erbjuder vissa sociala värden, vilka särskilt vid anknytningsfrågans dryftande blivit starkt framhävda. Den ger alla samhällsmedlemmar samma undervisning och uppfostran under ett antal gemensamma skolår, och den har därför ansetts ägnad icke blott att fostra ’samarbetsmänniskor’ utan även att lägga en fast grund för samförstånd mellan olika samhällsgrupper och för utveckling av en sund medborgaranda. Å andra sidan är det klart, att ett alltför långvarigt sammanhållande i gemensam undervisning av lärjungar med mycket skilda studieförutsätt­

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 70. 159

ningar och anlagsriktningar vållar stora pedagogiska svårigheter. Genom att tillämpa individualiserade arbetsmetoder kan man visserligen i icke ringa mån övervinna dessa svårigheter. I folkskolans flerklassiga avdel­ ningar har det icke sällan visat sig, att begåvade och duktiga lärjungar lärt sig att arbeta mera självständigt och planmässigt än vad annars är vanligt. Men en differentiering av undervisningen inom klassens ram stäl­ ler mycket stora krav på läraren, i synnerhet vid undervisning i större klassavdelningar ... I den mån av anlagen betingade önskningar i fråga om skilda studiemål börja att framträda, bli olägenheterna av lärjungarnas sammanhållande i gemensam undervisning större. Att även på högre sta­ diet i en och samma avdelning anpassa lärogång och arbetssätt efter den enskilde lärjungens kapacitet och med hänsyn till hans önskemål är uppen­ barligen omöjligt.» (IV: 1 s. 39—10.)

En för långt driven enhetlighet i lärogång och arbetsmål måste enligt skolutredningens uppfattning bli till skada både för de bästa och de sämsta eleverna. »Skolan är till för lärjungarnas skull; om dessas utveckling, verksamt främjas genom en differentiering, så bör en sådan givetvis ske, i den män den överhuvud är ekonomiskt försvarlig. Om den obligatoriska skolan vill lika väl sörja för alla de henne anförtrodda barnens utveckling, så måste hon i själva verket ge dem olika utbildning och ställa olika krav, allt­ efter deras olika begåvning, prestationsduglighet och anlagsriktning. Om det ur synpunkten av skolans fostrande uppgift är av värde, att de bättre utrustade lärjungarna få lära sig att hjälpa sina mindre försigkomna kam­ rater, så är det å andra sidan av största vikt, att alla lärjungar redan i sko­ lan få vänja sig vid att arbeta efter måttet av sina krafter. Om för högt ställda krav äro ägnade att beröva de endast genomsnittligt begåvade mod och arbetslust och sålunda äro till uppenbar skada för dessas utveck­ ling i det hela, så är det lika visst till men icke blott för intellektets utan även för karaktärens utveckling, om för de mera begåvade arbetsuppgif­ terna bli för små och anspråken ställas för lågt.» (IV 1 s. 42—43.)

Majoriteten av skolutredningen hävdar vidare bestämt, att den nya skol­ organisationen icke på någon av de bildningsvägar, som motsvara de nu­ varande högre skolformerna, får medföra en sänkning av bildningsmålen — varvid givetvis icke är sagt, att dessa mål till sitt innehåll böra bibe­ hållas i alla avseenden oförändrade.

»Särskilt bör framhållas nödvändigheten av en stark ställning för under­ visningen i främmande språk å dessa linjer, bland vilkas lärjungar befin­ ner sig huvudparten av den ungdom, som i framtiden skall komma att bekläda de ledande posterna inom svenskt kulturliv. Intet krav har i sva­ ren på de av skolutredningen anordnade rundfrågorna framförts med större enstämmighet och styrka från universitet, högskolor och andra högre bild­ ningsanstalter liksom från det praktiska livets målsmän än kravet på säk­ rare språkkunskaper hos den ungdom, som lämnar läroverken.» (IV: 1 s. 75.) Skolutredningen föreslår en samorganisation av folkskola och realskola i ett enhetligt men linjekluvet skolsystem. Meningsskiljaktigheterna inom

160 Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

utredningen gälla i främsta rummet, huru djupt linjeklyvningen bör gå. Enligt majoriteten bör det enhetliga grundstadiet endast omfatta fyra år, enligt minoriteten sex. För skolkommissionen äro båda dessa lösningar till följd av sina sociala följdverkningar lika oantagliga. En tidig linjeklyvning skulle på visst sätt hota samhällsbalansen:

»Den teoretiska studiebegåvningen (bleve) praktiskt ensam avgörande faktor. Till den teoretiska studielinjen skulle då avdelas eliten inte endast av de elever, som är enbart teoretiskt begåvade, utan också eliten av de elever, som med teoretisk studiebegåvning förenar praktisk begåvning. Då man kan vänta, att de allra flesta av de uttagna eleverna eller i varje fall de bästa av dem över den teoretiska linjen föres till gymnasie- och fack­ högskolestudier, skulle en tidig differentiering av detta slag så småningom utarma de praktiska levnadsbanorna på teoretiska begåvningar. De prak­ tiska yrkena och de socialgrupper, som ägnade sig åt dem, skulle bli föremål för en ödesdiger nedvärdering, en samhällsklyvning skulle uppstå och folk­ styret komma i fara. Denna utveckling kan endast undgås därigenom, att ett inte oväsentligt antal teoretiska begåvningar väljer praktiska utbildningsvägar och därmed praktiska eller manuella yrken. Man vågar säkerligen utgå ifrån att där­ igenom många begåvningar bättre skulle komma till sin rätt i livet, än om de följt en allmän ström till studiebanorna. Att såväl samhället i stort som vissa praktiska och manuella yrken skulle ha gagn av en mindre ensidig fördelning av begåvningarna, torde vara uppenbart. En förutsättning för en dylik ändamålsenlig fördelning, vilken otvetydigt är till båtnad både för vissa begåvningstyper och för balansen i samhället, är, att differentie­ ringen på olika linjer inte sker enbart efter graden av teoretisk begåvning. Den kan därför inte få ske i 11-årsåldern, där studieförutsättningarna blir ensamt avgörande. Den måste uppskjutas till en tidpunkt, då specialanlag och intressen kommer med i spelet och vid sidan av studiebegåvningen fäller utslag vid valet av utbildningslinje. Majoriteten inom skolutredningen hävdar — enligt skolkommissionen med full rätt — att denna tidpunkt inte inträffar förrän tidigast i 15-årsåldern, d. v. s. efter åttonde klassen. De elmgrenska undersökningarna med sitt betonande av att den prak­ tiska begåvningsinriktningen inte kan bestämmas förrän efter puberteten stöder denna synpunkt. Ett uppskov med linjedelningen endast till 13-årsåldern, d. v. s. till efter sjätte klassen, såsom minoriteten inom utredningen förordar, skulle endast innebära, att urvalet kunde göras ännu något säk­ rare med hänsyn till studieförutsättningarna än i 11-årsåldern: anlag och yrkesintressen gör sig ännu inte gällande, och man skulle därför få en ännu mer definitiv klyvning av samhället.» (S. 69—70.)

Det ankommer då på skolkommissionen att visa, huru man i det prak­ tiska skolarbetet skall undgå de svårigheter, för vilka skolutredningen väjt. Kommissionen är fullt på det klara med att de teoretiska studiebegåv­ ningarna måste tillvaratagas och få en undervisning, som tillgodoser deras krav på att få full sysselsättning för sina krafter, att få arbeta snabbare än kamraterna och att få tillfälle till större fördjupning och tillgång till

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70. 161 bredare kurser än dessa. Den har också utpekat vägar för skolarbetet, vilka enligt dess övertygelse skulle föra till målet utan en ur medborgerlig syn­ punkt olycklig isolering av de teoretiska begåvningarna från deras kam­ rater.

c. Differentieringsproblemet inom undervisningen.

Då ordet differentiering har mycket skiftande innebörd, torde det vara lämpligt att låta redogörelsen för kommissionens förslag föregås av en över­ sikt av de former av differentiering, som för skilda syften och under olika förutsättningar kunna ifrågakomma. Olika former av differentiering. Om behovet av differentiering inom undervisningen ytterst framspringer ur den differentiering av anlagen till art och grad, som normalt förefinnes inom varje efter geografiska grunder uttagen befolkningsgrupp, kan den dock, i synnerhet på ett högre stadium, även vara påkallad av samhällets behov av differentierad undervisning för olika levnadsbanor. En sådan dubbel uppgift har den äm-nesdifferentiering, som i stor omfatt­ ning tillämpas inom de högre skolorna. Den innebär, att lärjungarna äga frihet att i viss utsträckning välja mellan olika ämnen och ämnesgrupper. Realskolan och flickskolan ha sina praktiska linjer vid sidan av de teore­ tiska. Gymnasiet är i hela sin längd kluvet i latin- och reallinje, den förra med större utrymme för den språkliga ämnesgruppen, den senare med större utrymme för den matematisk-naturvetenskapliga. I de båda översta ring­ arna — det differentierade gymnasiet — är ämnesdifferentieringen satt i system. En latinare har vid inträdet i näst högsta ringen att välja mellan It ämneskombinationer, en realare mellan 7. Skolkommissionen tänker sig inom enhetsskolan en ämnesdifferentiering, som börjar med att lärjungarna i klass 7 få välja mellan tyska och mot­ svarande antal timmar praktisk utbildning och utmynnar i den mycket rika differentiering efter olika levnadsbanors behov, som skulle förekomma i klass 9. Ämnesdifferentieringen möjliggör i främsta rummet en anpassning av skolarbetet efter olika arter av begåvning. Ett annat huvudsyfte har den differentiering av lärjungarna efter deras studieförutsättningar, som tagit form i hjälpklasser för klent begåvade och elitklasser för överlägset begåvade. En sådan differentiering brukar kallas begåvningsdijjerentiering. Den kan sägas ha till uppgift att möjliggöra en anpassning av skolarbetet efter olika grader av begåvning. En viss anpassning av arbetet efter begåvningarnas art och grad kan ske även inom klassens ram och eftersträvas av varje lärare med djupare in­ tresse för sina elever. Det är en differentiering av detta slag, som avses med termen individualisering.

11 — Bihang till riksdagens protokoll 1050. 1 sand. Nr 70.

162 Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Valet av organisatoriska former för differentieringen beror bland annat av undervisningens metod. Den vanligaste formen för undervisning är nog i vårt land alltjämt »klassundervisningen». Slcolutredningen, som i denna metod ser »en i och för sig betydelsefull pedagogisk uppfinning», ger följande beskrivning av metoden: »Kännetecknande för klassundervisningen i dess renodlade form är strä­ van att föra klassens lärjungar fram genom kursen i obruten och så långt möjligt jämn linje. Läraren genomgår samtidigt med samtliga lärjungar ett visst moment av kursen, alla förväntas med samma uppmärksamhet följa genomgången och alla få samma stycke i läxa. Nästa lektion börjar med läxförhör, därefter genomgång av ett nytt moment i kursen o. s. v. Vid terminens slut kommer betygssättningen för prestationerna under terminen och i samband därmed, vid årets slut, flyttning till nästa klass — eller kvarsittning. Och den som blir kvarsatt får börja om klassen från början och genomgå samma procedur ännu en gång, fastän med andra kamrater.

Klassundervisningsmetoden har sina obestridliga förtjänster. Dess fasta och klara teknik ger både lärare och lärjungar en känsla av trygghet — även om vägen ibland kan synas lång och stenig, är den väl utstakad och leder till målet. Läraren vet, var han har alla i klassen, och lärjungarna behöva inte bekymra sig om att ta mer än ett steg i taget, att klara dagens och timmens läxa och förhör. Men metoden har också sina olägenheter. -----------Arbetet i skolan vädjar ej tillräckligt till lärjungarnas aktiva in­ tresse, och deras 'skapande’, produktiva krafter få ej utlösning. Lärjung­ arna sporras inte till självverksamhet, och arbetssättet lämnar ej utrymme för samarbete mellan lärjungarna. Någon hänsyn till lärjungarnas indivi­ duella egenart, studieförutsättningar och intressen är inte möjlig i nämn­ värd utsträckning, och en stark tonvikt kommer under alla förhållanden att läggas på deras intellektuella förmåga.----------- Klassundervisningen brister däruti, att den icke låter den enskilde lärjungen arbeta i den för honom lämpliga arbetstakten.» (VI s. 59—60.)

Det är möjligt, att skolutredningen har rätt, när den betecknar klass­ undervisningen i denna stelt schematiska form som gammalmodig. Men även om metoden, såsom ofta sker, modifieras i detaljerna, bibehåller den i princip klassen som en obruten enhet och förväntar, att lärjungarna vid läsårets slut skola ha nått samma mål, genomgått samma kurs. Större begåvningsdifferenser inom klassen bli med detta arbetssätt mycket besvä­ rande vid undervisningen; en uppsortering av lärjungematerialet i olika klassavdelningar efter dess studieförutsättningar ter sig-i varje fall högst önskvärd inte bara ur lärarens synpunkt. En sådan differentiering kallas Hassdijjerentiering. Den form av klassdifferentiering, som innebär, att lär­ jungarna varaktigt skiljas i strömmar med olika mål, kallar man linjediffere ntiering. En mindre omfattande differentiering, som endast kräver, att klassen uppdelas i skilda undervisningsavdelningar under några timmar i veckan, kallas av skolutredningen grunddifferentiermg.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

I principiell opposition mot klassundervisningen står den individualise­ rande undervisningsmetoden , som i extrem form har tillämpats vid en del amerikanska progressiva skolor. »De allmänna principer, på vilka detta individuella arbetssätt grundar sig, äro dels en strävan att skapa individuell frihet i arbetet, dels önskan att skänka underlag för ett verkligt samarbete mellan lärjungarna, mellan bättre och sämre begåvade, mellan äldre och yngre», skriver skolutred­ ningen. »Friheten består i att lärjungen inom vissa gränser själv får välja sin arbetstid och att han får arbeta i sin egen takt, använda den tid på uppgiften, som för honom är erforderlig. Men det är en frihet under ansvar, så till vida som han åtager sig att själv svara för att fullgöra de arbetsuppgifter, som lämnats honom. Samarbetet befrämjas därigenom, att man förutsätter, inte bara att läraren skall vara till hands för att vägleda och hjälpa, utan även att lärjungar, som under en tidsperiod arbeta i sam­ ma ämnesrum, skola i förekommande fall bistå varandra.» (VI s. 63.)

Fn lyckad individualisering av arbetet ger något väsentligt åt alla lär­ jungar, framhåller skolutredningen, men den är särskilt lämplig för dem som befinna sig markerat under eller över den genomsnittliga intelligens­ nivån i klassen. Skolkommissionen ser vägen ur de svårigheter, som vållas av lärjunge­ materialets ojämnhet, i en övergång till individualiserande arbetsmetoder.

»Lyckas man allt bättre anpassa arbetsuppgifterna efter varje lärjunges förmåga, förbättras med säkerhet arbetsresultatet. Elever med goda förut­ sättningar kan av svårare uppgifter stimuleras till större prestationer. Om svagare rustade elever får syssla med uppgifter, som ligger inom deras för­ måga, kan de av framgången stimuleras till ökat arbete. Krav över deras förmåga leder däremot lätt till förlamande modlöshet. Individualisering efter speciella anlag och intressen ger eleverna starkare motiv för arbetet och ökar därigenom arbetsresultatet.» (S. 123—124.)

Kommissionen ger några exempel på olika former av individualisering: »Ett mycket värdefullt individuellt arbetssätt innebär, att lärjungarna sysslar med samma studieområde men där fördjupar sig i olika grad. Alla läser t. ex. om Frankrike i geografi. En svagare elev använder bara en enda bok, lär sig de viktigaste uppgifterna ur den och ritar en enkel karta, en annan elev läser dessutom något i en extra läsebok och ritar två kartor, en tredje snabbt arbetande elev utnyttjar flera böcker, ritar diagram och kar­ tor. Eftersom alla sysslar med Frankrike, är det möjligt att samla hela klas­ sen till ett givande samtal om ämnet och att avsluta arbetet med ett pro­ gram, där olika elever redogör för sina arbetsresultat. Därefter kan allas intresse samlas kring ett stimulerande inledningssamtal kring nästa geogra­ fiska uppgift. Även i matematik är det möjligt att låta alla arbeta med samma kursmoment. En elev nöter in de behandlade räkneprincipema med hjälp av exempel, som ställer obetydliga krav på begåvning för ämnet. En annan elev, som är matematiskt begåvad, får inom samma avsnitt räkna tillämpningsexempel av högre svårighetsgrad, möjligen också i större antal. Efter en tid börjar ett nytt kursmoment med att läraren demonstrerar och förklarar exempelvis för hela klassen. Individualiseringen i dessa båda fall

164 Kungl. Majds proposition nr 70.

sker alltså genom att arbetsuppgifterna på samma område växlar i om­ fattning, svårighetsgrad eller antal alltefter lärjungarnas förmåga. En sådan ’fördjupningsindividualisering’ är särskilt användbar i orienteringsämnen, och den kan med framgång användas även i färdighetsämnen, om det finns material för arbete av växlande svårighetsgrad. En annan metod är att individualisera i fråga om arbetstakten. Tillväga­ gångssättet, t. ex. i matematik, kan vara följande. När en elev visar sig be­ härska ett kursmoment, går han vidare, utan att vänta på de andra. Han har kanske fått fler och svårare exempel att lösa än kamraterna, men lära­ ren har dock inte gett honom så många fyllnadsuppgifter, att skillnaden i hastighet jämnats ut. Vid utpräglad individualisering av denna typ skulle alla lärjungar befinna sig på olika ställen i kursen. Lärarens arbete kan emellertid förenklas, om elever, som arbetar i ungefär samma takt, föres samman till en grupp. Läraren går då igenom ett nytt moment med alla medlemmar i gruppen samtidigt. Denna ’hastighetsindividualisering’ an­ vänds ofta inom färdighetsämnen. Den är i dessa ämnen att föredra framför fördjupningsindividualisering, om man inte har tillgång till sådant arbets­ material, som skulle göra en fortsatt fördjupning för en begåvad elev verk­ ligt givande. Fylliga och lättbegripliga anvisningar i arbetsmaterialet kan minska lärarens arbete med att gå igenom nya moment med de skilda grup­ perna. Såsom tidigare nämnts, kan individualisering också innebära en anpass­ ning efter elevernas intressen och behov. Medan några lärjungar sysslar med t. ex. fri målning, skulle andra kunna ägna sig åt linearritning. Arbetet med de fritt valda överkurserna utgör en sådan intresseindividualisering inom samtliga ämnen. Denna form av individualisering kan förenas med någon av de föregående. Det nyss nämnda exemplet från behandlingen av Frankrikes geografi kan sålunda kompletteras. Den extraläsning, som ele­ verna hinner med efter den allmänna översikten av Frankrike, kan växla både till omfattning och inriktning. Medan en elev läser om Paris, intresse­ rar sig en annan för livet i de franska byarna och en tredje för Frankrikes textilindustri och det franska inflytandet på ldädmoderna.» (S. 124—125.)

Den individualisering, som uppnås vid arbete efter de angivna riktlin­ jerna, bör kompletteras med grupparbete. Lluru kommissionen tänker sig denna arbetsform, framgår av följande citat: »Indelningen av en klass i grupper kan följa två skilda huvudprinciper. En metod innebär, att läraren grupperar eleverna efter deras nivå i det ämne som läses. Syftet är då främst, att medlemmarna av gruppen skall kunna arbeta med uppgifter av samma art och svårighetsgrad och erhålla den erforderliga instruktionen från läraren samtidigt. Gruppindelning av detta slag har stor betydelse redan på lågstadiet, t. ex. vid läsning och räkning, och den har en uppgift att fylla i hela enhetsskolan, särskilt i fär­ dighetsämnena. Enligt en annan princip får eleverna själva huvudansvaret för gruppindelningen, de får välja kamrater och tillsammans med dessa organisera det gemensamma arbetet. Huvudmålet är härvid den sociala fostran: lärjungarna skall vänja sig vid att hjälpa varandra och organisera en lämplig arbetsfördelning. Grupper av denna typ kan särskilt framgångs­ rikt arbeta med orienteringsämnen och praktisk-estetisk verksamhet. Ett mer bestämt grupparbete av sådan art brukar kunna börja i skolans tredje klass.-----------

Kungl. May.ts proposition nr 70.

Vid det egentliga grupparbetet är planläggning och redovisning gemen­ sam för gruppens medlemmar. Mycket av arbetet utföres emellertid täm­ ligen självständigt av varje elev. En grupp lärjungar gör tillsammans upp eu plan för arbetet, varvid samråd med läraren sker. Var och en väljer en speciell uppgift, som skall bidra till resultatet, och arbetar sedan indivi­ duellt men får vid behov hjälp av kamraterna. Redovisningen för arbetet kan ske individuellt. Ofta föres emellertid gruppmedlemmarnas resultat samman till ett helt, som presenteras som gruppens samlade arbetspresta­ tion. — På högstadiet bör studiecirkelverksamheten bli en viktig form av sam­ arbete. Cirkelarbetet skiljer sig från annat grupparbete främst däri, att studiearbetet följs av mera ingående samtal och diskussioner. Genom cir­ kelverksamheten kommer skolan att ur metodisk synpunkt ge en bättre förberedelse till det fria folkbildningsarbetet. Det är givetvis nödvändigt, att de lärare, som ger handledning, själva väl känner till studiecirkelarbe­ tets teknik. Sin största betydelse kan cirklarna väntas få inom ämnena samhällskunskap, historia, geografi, kristendomskunskap och modersmålet. I många skolor förekommer också andra uppgifter, som kräver sam­ verkan, t. ex. framförandet av teaterpjäser och annat dramatiserat stoff, diskussioner och sammanträdesförhandlingar, olika lagidrotter och särskilt på lågstadiet gemensamt praktiskt och skapande arbete, t. ex. utförandet av en större slöjd- eller dekorationsuppgift, där medverkan från flera barn är behövlig. Verksamhet av dessa slag måste erhålla tillräckligt utrymme.» (S. 127—128.) De skisserade arbetsmetoderna äro otvivelaktigt krävande för läraren. Skolutredningen betecknar en minskning av klassernas storlek som en ofrånkomlig förutsättning för att arbetsformer skola kunna tillämpas, som avse individuell handledning av lärjungarna och kräva lärarens personliga kännedom om den enskilde lärjungen. »Vilka arbetsmetoder som än försökas, måste undervisningen få en schablonmässig karaktär, om en lärare har att undervisa en klass med stort lärjungeantal. Ännu mera svårbemästrad blir hans uppgift, om han såsom ämneslärare har att lämna undervisning i sina ämnen i ett flertal stora klasser. En individuell kännedom om lärjungarna såsom grundval för hans undervisande och fostrande verksamhet är i sådant fall praktiskt taget ute­ sluten. En begränsning av klassavdelningarnas storlek är ett första steg till en reform av skolans inre arbete.» (VI s. 70.)

S kolkommission en erkänner, att en genomförd individualisering av undervisningen är en svår uppgift — i varje fall för en lärare, som har vant sig vid klassundervisning — och vågar icke räkna med att de traditionella undervisningsmetoderna snabbt skola kunna utträngas av de mera aktivitetsbetonade. »Detta kommer att ske först så småningom. En viss — och för ändamålet tillräcklig — individualisering kan dock förenas med traditionell klass­ undervisning. Kommissionen framlägger . . . ett förslag till skolkursernas uppdelning på grundkurser, som alla skall vara skyldiga att läsa, och över­ kurser, som individuellt avpassas efter vars och ens begåvning och intres­

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

sen. Genom den enkla omläggning av undervisningen, som består däri, att viss lektionstid avsättes för självständigt arbete och att hemarbetet väsent­ ligen får individuell, frivillig karaktär, uppnås den individualisering, som är erforderlig för... differentieringen av kurserna.» (S. 71.) »Grundkursen innehåller det material, som är avsett för alla lärjungar i klassen. Då grundkursen inte kan vara alltför knapphändig, bör man inte begära, att alla eller ens de flesta elever skall aktivt behärska den helt och hållet. Fast och säker kunskap kan man kräva endast beträffande en del av grundkursen, en kärna av omistliga fasta färdigheter och vitala kunskapselement. För att en elev skall anses godkänt behärska ett ämne, bör han åtminstone ha kontroll över dessa primära delar av ämnet. I fråga om övriga delar av grundkursen får man ställa mindre stränga krav. Särskilt när det gäller ämnen som historia, geografi och biologi, är det mest träf­ fande att säga, att lärjungarna skall ha en viss orientering rörande denna del av grundkursen. Överkursernas syfte är att ge fördjupning utöver grundkursen. De mot­ svarar i viss mån den fria bredvidläsning i skolämnen, som många elever redan nu sysslar med. Den förändring, som kan sägas inträda med att för­ slag till överkurser tas upp i studieplanerna, är närmast att lärarna upp­ fordras att i större utsträckning än nu hjälpa de intresserade eleverna med anvisningar. Den fasta kärnan i grundkurserna, det som fordras som ett minimum för godkänt betyg vid flyttning, bör ingå oförändrad i de olika parallella studieplanerna. Tack vare detta gemensamma stoff behöver inga allvarliga svårigheter uppstå, när en elev flyttar till annan ort eller när en klass får en ny lärare.» (S. 97—98.) »Redan en individualisering av detta slag ger större möjligheter än linje­ delning att göra de olika begåvningstyperna rättvisa. Man slipper hänvisa elever med medelmåttig men övervägande teoretisk begåvning till den prak­ tiska linjen. Specialbegåvningarna kommer bättre till sin rätt: en mate­ matisk begåvning utan förutsättningar att göra sig gällande i språk skulle måhända på grund av nämnda ojämnhet vid linjedelning ha hänvisats till den praktiska linjen. Slutligen undgår man den nedvärdering av de prak­ tiska ämnena, som skulle bli resultatet av en linjedelning med endast den praktiska linjen öppen för de lärjungar, som både i fråga om teoretisk och praktisk begåvning ligger under medelnivån.» (S. 71—72.)

Den pedagogiska utvecklingen bör emellertid inte leda till ett ensidigt utnyttjande av ett enda tillvägagångssätt utan till ökad omväxling i arbe­ tet. En planmässig kombination av olika metoder torde ge de bästa resulta­ ten. Även enligt skolkommissionens mening böra olika moment avlösa var­ andra: individuellt arbete, grupparbete och för hela klassen gemensamt arbete.

»Vid många tillfällen måste hela klassen utgöra en arbetsenhet: läraren presenterar ett nytt arbetsområde, förklarar svårigheter eller ger komplet­ terande upplysningar, hela klassen samtalar om gemensamma ämnen, och elever redogör inför kamraterna för resultaten av individuellt arbete och grupparbete. I andra situationer kan arbetsenheterna bestå av grupper inom klassen: gruppmedlemmarna arbetar individuellt men under inbördes hjälp eller planerar arbetet gemensamt och utför olika deluppgifter, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 70. sedan passas samman till ett gruppresultat. Slutligen bör tid anslås till rent individuellt arbete, varvid lärjungarna arbetar helt i sin egen takt och med arbetsuppgifter, som så långt möjligt är individuellt avpassade efter deras förmåga och intresse.» (S. 116.) Ytterst synes meningsskiljaktigheten mellan de båda utredningarna i differentieringsfrågan bottna i olika uppfattningar om de vinster, som kunna bärgas genom en omläggning av det inre arbetet. Utredningarna äro ense om att en linjedifferentiering måste genomföras på någon punkt av studiegången, men skolkommissionen anser sig kunna uppskjuta den till enhetsskolans högsta stadium genom att lita till differentieringsmöjligheterna inom klassens ram: till individualisering och grupparbete. Ett skolsystem med strängt genomförd klassundervisning har egentligen inga andra medel att korrigera för olikheterna i den individuella studie­ kapaciteten än kvar sittning och överhoppning av klass. Skolutredningen betecknar bådadera som föga smidiga hjälpmedel. »I stället för att arbeta i jämnt fortskridande takt i sitt eget tempo har överhopparen att jämsides med klassens för honom alltför knappt tillmätta kurs inhämta även den följande klassens kurs och kvarsittaren att läsa klassens för honom alltför dryga kurs en gång till. Det innebär, att båda få tillryggalägga skolans hela lärogång i genomsnittets för dem mindre väl avpassade takt så när som på det eller de år, då den ene går fram i dubbelt så hastig takt och den andre går om en sträcka.» (IV: 1 s. 40.) Kvarsittarsystemet har utgjort en av utgångspunkterna för angreppen mot klassundervisningen, skriver skolutredningen på ett annat ställe: »Det har — och i stor utsträckning med all rätt — gjorts gällande, att det icke kan vara rimligt och rationellt att behöva i dess helhet ånyo genomgå en klass, därför att kursen ej tillfredsställande inhämtats i ett eller ett par ämnen. Det bestrides icke, att en kvarsittning i vissa fall kan vara lämplig, nämligen då underbetyget i vissa ämnen bottnar i en allmän svag­ het i fråga om kunskapsnivån och i bristande själslig utveckling för ålders­ stadiet. I andra fall åter vore det lämpligare, att vederbörande lärjunge finge tillfälle att under det följande året fortsätta sitt arbete i de ämnen, där han ej nått klassens nivå, från den punkt, dit han i dessa ämnen hun­ nit.» (VI s. 61—62.) SkolJwmmissionen diskuterar olika vägar att nedbringa kvarsittningen. Skolmognadsproven måste verka i gynnsam riktning, likaså tendenserna att individualisera undervisningen. Lärjungar, som ha speciella svårig­ heter exempelvis med stavning och språkriktighetsfrågor, böra om möjligt få hjälp genom undersökning och individuell handledning. De som till­ fälligt kommit efter, t. ex. på grund av sjukdom, böra kunna få extraundervisning, antingen i samband med den vanliga undervisningen eller av sär­ skilt anställd lärare. Svårigheter med engelska språket få aldrig leda till kvarsittning, endast till val av enklare uppgifter och i sista hand till ut­ byte av engelska mot annat ämne.

168 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.

Helt kan kvarsittning dock icke undvikas. I synnerhet kunna svårigheter att följa undervisningen uppstå för lärjungar, som på enhetsskolans hög­ stadium ha valt en studiegång av teoretisk karaktär. Det kan då i många fall vara lämpligt att byta studieriktning, men för vissa elever kan det vara fördelaktigare att gå om klassen. Eleven själv och hans föräldrar böra få avgöra, om han skall välja att sitta kvar eller övergå till annan kombi­ nation. Behovet av sådana extraordinära åtgärder som kvarsittning och över­ hoppning är tydligen beroende av vilken spännvidd och smidighet under­ visningen kan förlänas. Det påverkas därigenom i sista hand även av vad som kan uträttas genom lärarutbildning och lärarurval.

Svagklasser och begåvningsklasser. Strävandena efter individualisering inom klassens ram behöva naturligt­ vis icke utesluta, att i vissa fall specialklasser upprättas för lärjungar med sådana säregenskaper, som avsevärt påverka framgången i skolarbetet. I de större städerna finnas ofta särskilda klasser för barn med läs- och skriv­ svårigheter, klasser för barn med talfel, klasser för lomhörda, observationsklasser och hälsoklasser. Ett system av sådana klasser berikar skolorgani­ sationen; det innebär, att särskilda vägar byggas för de barn, som av en eller annan anledning icke kunna följa klassens stamtrupp. I den pedagogiska diskussionen har man emellertid gått längre och till och med dryftat en genomförd begåvningsdifferentiering inom enhetsskolan. Flertalet lärjungar avvika icke mycket från genomsnittet vare sig i av­ seende på teoretisk eller praktisk begåvning. Man brukar räkna med att omkring 60 procent av de växande ha en intelligenskvot inom området 90— 110 . Begåvningsskillnaderna inom denna grupp äro icke större än att gruppen bekvämt kan sammanhållas vid klassundervisning av standard­ typ. Omkring 20 procent faller nedom den angivna undre gränsen och om­ kring 20 procent ovanom den övre gränsen. Frågan gäller nu närmast, huru­ vida det bör inrättas särskilda klasser för dessa lärjungar: hjälpklasser för de allra svagaste, någon sorts »extraklasser» för en mellangrupp mellan hjälpklassbarnen och normalgruppen, någon sorts »realskoleklasser» för en mellangrupp på den övre sidan och elitklasser för de överlägsna begåv­ ningarna. Det har experimenterats en hel del med sådana uppsorteringar, särskilt i Tyskland och Förenta staterna. Det tyska Mannheimersystemet lät mycket tala om sig under det första decenniet av detta århundrade, och de omfattande och alltjämt pågående försöken med begåvningsklasser i U. S. A. ha följts med stort intresse inom fackkretsar överallt i världen. Arrangemangen för en genomförd begåvningsdifferentiering måste dock tydligen bliva mycket omfattande, i synnerhet inom landsbygdens skol­ väsen. Det är nödvändigt att mot denna bakgrund noggrant väga vinster och förluster ur kunskapsmeddelelsens och den allmänna fostrans synpunkt

Kungl. Maj:ts proposition nr 70. 169

under hänsynstagande jämväl till strävandena att vinna i stort sett samma mål genom ökad individualisering. Vissa delar av problemet torde emeller­ tid redan nu vara av erfarenheten tillräckligt klart belysta. I varje fall får den hjälpklassundervisning för de sämst lottade, som i 50 år har prakti­ serats här i landet, anses ha passerat experimentstadiet. I folkskolestadgans § 1 mom. 6 infördes 1942 på skolutredningens initia­ tiv ett stadgande, att lärjungar, som — utan att vara sinnesslöa — på grund av psykisk efterblivenhet icke kunna tillgodogöra sig skolans van­ liga undervisning, böra erhålla särskild undervisning i hjälpklass eller på annat sätt. Hjälpklassavdelning får upprättas inom en skolenhet vid ett lärjungeantal av minst 10 och två sadana vid ett antal av minst 18. Är antalet psykiskt efterblivna barn större än 30, får en hjälpklassavdelning inrättas för varje påbörjat 15-tal barn. På orter, där hjälpklasser icke kun­ nat komma till stånd, kan gruppundervisning för de efterblivna barnen anordnas under ett visst antal timmar, i regel 2 eller 4 timmar varje vecka. Skolkommissionen ställer sig klart positiv till inrättandet av hjälpklasser och motser en rikare utveckling av hjälpklassystemet, sedan kommun­ sammanslagningarna ha genomförts och centralskolor mera allmänt upp­ rättats. »Det har ibland framförts invändningar mot avskiljande av lärjungar till särskilda hjälpklasser. Skall en klass vara ett samhälle i smått, bör även barn med mycket låg begåvning fostras tillsammans med de övriga och elever med olika anlag lära sig att samarbeta, har man sålunda menat. Vidare har det sagts, att ett individualiserande undervisningssätt kan an­ passa behovet efter prestationsförmågan hos barn med mycket växlande begåvning. I princip torde dessa invändningar vara riktiga. Men strävan­ dena att på denna väg nå ett gott uppfostringsresultat för de allra svagaste eleverna möter så stora praktiska svårigheter, att ett system med hjälp­ klasser är att föredra på de orter, där de organisatoriska möjligheterna finns. Ty visserligen kan en lärare individualisera undervisningen, men detta innebär inte, att han i en klass av normal storlek hinner ge de svagast begåvade barnen så mycket av personlig individuell handledning, som. de egentligen behöver. Och visserligen lyckas kanske skolan genom sin sociala fostran ge de flesta normalbegåvade elever en positiv och hjälpsam inställ­ ning gentemot svagt begåvade kamrater. Men från början intar många normalt begåvade en överlägsen och avvisande hållning, och de svagt be­ gåvade kan därför hinna lida mycket av vistelsen i en kamratmiljö, där de ständigt känner sig underlägsna. Underbegåvade barn, som vistas i normalklass, förlorar ofta självförtroendet och anser, att de ingenting kan uträtta. Men flyttas de till hjälp­ klass, kommer de bland kamrater, som de är jämspelta med, och de får sin självkänsla åter. Erfarenheten visar, att de efter överflyttningen ofta blom­ mar upp och får ökad arbetsglädje.» (S. 144.) De gynnsamma erfarenheterna av hjälpklasserna ha lockat åtskilliga skoldistrikt att företaga försök även med svagklasser, avsedda för konstitu­ tivt efterblivna barn ovanför hjälpklassgränsen. Benämningen av dessa

170 Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

klasser växlar; vanligen betecknas de som svag-, extra- eller B-klasser. Ur den redogörelse för försöken, som skolutredningen lämnar i sitt allmänna folkskolebetänkande, må några data anföras.

I Göteborg infördes extraklasser i större utsträckning omkring år 1924, och anordningen är konsekvent genomförd sedan läsåret 1936—37. Dit fördes barn, som hade svårt att hålla normal arbetstakt, behövde särskild hjälp i skolan och hemmet, visade svag uppmärksamhet och koncentration och lätt glömde, vad de efter mycket arbete äntligen lärt sig. Undervis­ ningen, som skulle syfta till avgång efter g 47 folkskolestadgan, skulle till­ rättaläggas med hänsyn till barnens allmänna förutsättningar. Barnantalet i extraldass ansågs ej böra överstiga 20. Uttagningen skedde i regel vid slutet av andra skolåret på grundval av en enhetligt genomförd grupptestning. Läsåret 1940—41 utgjorde i årsklasserna 3—6 barnantalet i hjälpklasserna 3,3 procent och i extraklasserna 14,l procent av hela lärjunge­ antalet i dessa klasser. I Malmö, där svagklasserna benämnas B-klasser, synes utvecklingen ha följt samma linjer som i Göteborg. Överförandet av lärjungar till B-klasserna sker sålunda vid övergången från småskolans andra klass till folkskolestadiet. B-klassernas lärjungar uttagas med ledning av läraromdöme och grupprov. Klasserna äro avsedda för barn, som utan att vara hjälpklassmässiga dock icke kunna följa med i vanlig normalklass, såvida icke läraren ägnar dem så stor anpart av sin tid och uppmärksamhet, att de andra barnen bli lidande härpå. Även i Malmö följa B-klasserna samma kursplan som normalklasserna; lärjungeantalet i en B-klass är omkring 20. Jämväl i Stockholm ha försök med svagklasser tidigare förekommit, men någon metodiskt genomförd uttagning av lärjungar till dessa klasser kom aldrig till stånd, och försöken avvecklades så småningom. I folkskoledirektionens berättelse för läsåret 1940—41 heter det därom: »Att försöket med B-klasser under de senare åren alltmera begränsats och nu helt nedlägges har flera orsaker. Ur undervisningsresultatets synpunkt har det varit en stor fördel med de små klassavdelningarna, och de svagare lärjungarnas avskiljande har givetvis varit ägnat att underlätta arbetet i normalklas­ serna. Men det har icke kunnat undvikas, att B-klassemas barn i åtskilliga fall känt något av mindervärdighet med alla de konsekvenser ur uppfostringssynpunkt, som detta medför, och kanske också stundom varit tillbakasatta av kamraterna i normalklasserna. Allteftersom specialklassystemet i övrigt blivit rikare utvecklat, har behovet av B-klasser minskats. Slutligen ha de nu gällande bestämmelserna angående barnantalet i klass­ avdelningarna medfört svårigheter att upprätthålla avdelningar med lågt barnantal.» (IV: 2A s. 50—52.)

Beträffande försök på andra orter och de från vederbörande skolledare inhämtade yttrandena hänvisas till skolutredningens utförliga redogörelse. En av fördelarna med anordningen är, att kvarsittningen kan inskränkas. Skolutredningen föreslår, att frågan om svagklasser underkastas en allsidig prövning i anknytning till försök efter olika linjer.

»Det torde böra ankomma på det psykologisk-pedagogiska institutet att i samarbete med skolöverstyrelsen och vederbörande lokala skolledningar med uppmärksamhet följa denna verksamhet och utföra erforderliga jäm­

Kungl. Maj:ts proposition nr 70. 171

förande undersökningar. Intill dess mera omfattande försök genomförts och bestämda slutsatser därav kunna dragas, synes tillämpandet av anord­ ningen med särskild undervisning av svagt begåvade barn ovanför hjälpklasstadiet, i den mån detta förutsätter avvikelse från gällande bestäm­ melser om barnantalet, böra göras beroende av skolöverstyrelsens med­ givande i varje särskilt fall. Där anordningen icke medför särskilda kost­ nader, torde skoldistrikten hädanefter liksom hittills vara oförhindrade att utan särskilt tillstånd från central skolmyndighet tillämpa densamma.» (IV: 2A s. 57.)

Om behovet av dylika svagklasser är omstritt inom skolvärlden, gäller detta ännu mer inrättandet av specialklasser för lärjungar med utpräglad teoretisk begåvning. Begåvningsklasserna finna dock sympatier hos några av skolutredningens psykologiska experter. Professor Anderberg hänvisar till Termans arbeten rörande begavningsklasserna i U. S. A. »Särskilt bety­ delsefullt i detta sammanhang är att Terman funnit, att även den sociala anpassningen gynnas i sådana klasser. Det är först i dessa klasser de be­ gåvade möta en verklig konkurrens, som sätter deras krafter på prov.» Professor Landquist pekar på uttalanden med samma tendens av en av de ledande tyska psykologerna under den förnazistiska tiden, William Stern. Professor Elmgren finner begåvningarna i viss mening försummade inom folkundervisningen. »Onekligen ligger det.. . något ytterst tilltalande i denna tanke att söka tillvarataga begåvningarna genom att anpassa skolförhallandena till deras egenart. Vårt skolväsen har ju genomgått i modern tid en långt driven spe­ cialisering och differentiering till förmån för utvecklingshämmade, psyko­ patiska och s. k. problembarn, utan att tillnärmelsevis motsvarande kost­ nader eller ansträngningar från samhällets sida nedlagts på att söka an­ passa skolväsendet efter de intellektuellt välutrustades behov. Man har alltför mycket förbisett, att intelligensens fördelningskurva har en positiv del, som exakt motbalanserar den negativa och som likaledes kräver sär­ skilt pedagogiskt beaktande.» (Bil. II s. 33.) Skolutredningens hygieniske expert, skolöverläkaren Hjäme, finner allt­ för heterogena klasser otillfredsställande ur arbetshygieniska och psykolo­ giska synpunkter. »En alltför hård press kommer att vila på de mindre begåvade. De mera begåvade, de som ’ha lätt för sig’, fa ej ta ut sina krafter. De vänja sig vid att med ett minimum av arbete kunna förena ett maximum av erkännande: en dålig fostran för livet. Arbetet kan för dem, liksom för de mindre begå­ vade synas meningslöst. Även med ett gott arbete skola de begaxade ga i skolan lika länge, läsa samma kurser. För de mindre begåvade lönar sig kanske ej ens ett intensivare arbete, de kunna ända inte följa med. Ingen­ dera gruppen får den omedelbara känslan av att arbetet ger resultat, att arbetet är sin egen belöning.---------- I mindre klasser torde den individuella undervisningen och lärarens per­ sonliga kännedom om varje elev kunna motverka dessa olägenheter utan att undervisningen störes, utan att de bättre begåvade slöa till eller de

172 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.

mindre begåvade pressas över förmågan. Men i större klassavdelningar torde normalgruppen ge tillräckligt arbete för läraren, och gruppen med högre eller lägre begåvning får nöja sig med då och då utdelade extra be­ röm och extra klander. I skolor med flera parallellklasser inom samma års­ kull torde de olika begåvningsgrupperna bli sammanlagt så stora, att de mer än väl kunna motivera sammanförandet av dessa ytterlighetsgrupper till särskilda klasser med mera elastisk kursplan.» (Bil. I s. 19—20.) Skolutredningen finner behovet av särklasser avgjort större för de sva­ gare begåvade än för de överbegåvade lärjungarna. »Att de svagt begåvade lärjungarnas problem blivit särskilt uppmärk­ sammat inom folkskolan, synes vara naturligt. Dessa elever, som utgöra mmdretalet i en vanlig klass, ha svart för att draga tillbörligt gagn av undervisningen särskilt i stora klasser och ha större behov av direkt hand­ ledning, varjämte en önskan gjort sig gällande att underlätta arbetet i klasserna genom att frånskilja dessa lärjungar till särskilda avdelningar. Ett lika starkt behov föreligger däremot knappast att avskilja de bästa begavningarna. Dessa ha i allmänhet lättare för att finna sig till rätta och bringas till självverksamhet i en vanlig skolklass. I vårt land har anord­ ningen med särskilda intelligensklasser inom folkskolan knappast varit föremål för några allvarligare försök, och erfarenheter att bygga på, då det gäller att taga ställning till fragan om lämpligheten av denna anordning, kunna därför icke framläggas.» (IV: 2A s. 57.) Om den nuvarande realskolan uppgår i enhetsskolan, får frågan om bästa sättet att tillgodose begåvningarnas intressen större aktualitet, men det står fortfarande öppet, huruvida inrättandet av särklasser är ett vid all­ sidig bedömning bättre hjälpmedel för detta syftes vinnande än individualisering inom klassens ram. Den diskussion, som har förts i frågan, är icke uttömmande, då den alltför ensidigt tar sikte på den teoretiska intelligen­ sen. Enligt Elmgrens undersökningar har man att räkna med praktisk­ tekniska begåvningskomposanter, som följa en liknande fördelningslag som den teoretiska begåvningen, och även andra individuella drag påverka som bekant mer eller mindre starkt utbytet av skolarbetet och böra beaktas vid dess uppläggning. Redan emedan över- och undervariationerna i teoretiskt och praktiskt hänseende endast delvis sammanfalla, blir frågan om en even­ tuell begåvningsdifferentiering inom enhetsskolan mera komplicerad, än den i förstone kan synas, varför ytterligare vetenskapliga undersökningar och praktiska skolförsök torde vara påkallade.

d. De föreliggande organisationsförslagen.

I stora drag bestämmes enhetsskolans organisation av de förutsättningar, som göras i fråga om skolpliktstidens längd och differentieringssystemets uppbyggnad. Innan jag övergår till yttrandena, torde det vara lämpligt, att JaS ger en sammanfattande översikt av de i dessa avseenden under utred­ ningens gång framförda organisationsförslagen.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70. 173

Gemensamt för de båda utredningarnas förslag är, att en rad nu existe­ rande skolformer skulle helt eller delvis uppgå i enhetsskolans större orga­ nisation. Direkt berörda av omorganisationen äro folkskolan med fortsättningsskolan, realskolan, den kommunala mellanskolan, den praktiska mellanskolan, den högre flickskolan och den högre folkskolan. Skolutredningens förslag går ut på en samorganisation av dessa skolformer såsom delar av en större skolorganism, varvid fortsättningsskolan, den kommunala mellan­ skolan och den högre folkskolan bliva i princip överflödiga.* Skolkommissionens förslag innebär en sammansmältning av samtliga nyssberörda skol­ former till en enda; tills vidare skulle dock flickskolan och den praktiska mellanskolan bevaras som organ för den differentierade undervisningen i 9:e och högre klasser.

Skolutredningens förslag. För den form av enhetsskola, som skolutredningen har förordat, före­ slår utredningen benämningen elementarskola. Denna skulle omfatta två stadier, ett lägre, odifferentierat, med namnet folkskola och ett högre, diffe­ rentierat, med namnet realskola. Realskolan skulle innesluta dels examensfria linjer, dels linjer, som föra fram till en kontrollerad examen. Examensfria linjer äro den praktiska realskolan, vilken skulle motsvara den nu­ varande folkskolans högre klasser jämte fortsättningsskolan, folkskolans högre avdelning och vissa former av den högre folkskolan, samt flickskolan, vilken skulle motsvara den nuvarande kommunala eller enskilda högre flickskolan. Examenslinjer äro den teoretiska realskolan, motsvarande den nuvarande statliga realskolan och den kommunala mellanskolan, samt den tekniska realskolan, motsvarande den nuvarande praktiska mellanskolan, de inbyggda praktiska linjerna och vissa former av den högre folkskolan. Inom dessa huvudlinjer skulle ytterligare differentieringsmöjligheter finnas. De särskilda lokala skolenheterna kunna givetvis i allmänhet icke erbjuda alla dessa utbildningsmöjligheter. Vid en stor skola kunna jämte den prak­ tiska realskolan måhända ett par examenslinjer upprättas, vid en mindre endast en och vid ett stort antal små skolor säkerligen ingen. Enligt utredningens majoritet (ordföranden samt ledamöterna Andras, Cardell, Dahr, Iljärne, Iverus, Jonzon, Kolmodin, Kärre, Sandberg och Wellander) bör den första differentieringen, bortsett från överförande till hjälpklass, inträda efter fjärde skolåret, då lärjungarna i regel skola be­ stämma sig för examenslinje, fliekskolelinje eller praktisk linje. De lärjungar, som så önska och vilkas förutsättningar prövas vara till­ räckliga för arbetet på en examenslinje, bilda, då lärjungeantalet så med­ giver, redan under femte och sjätte skolåret särskilda klassavdelningar och

* Organisatoriskt skulle skolor av den kommunala mellanskolans typ bibehållas för vissa fall enligt uttalande i betänkandet om realskolans praktiska linjer (SOU 1946:14 s. 95—96).

174 Kungl. Maj:ts -proposition nr 70.

erhålla en undervisning, som i viss omfattning är på annat sätt inriktad än övriga lärjungars. Där elevantalet icke medgiver upprättandet under femte och sjätte skolåret av särskilda klassavdelningar, kunna ifråga­ varande lärjungar genom gruppdifferentiering eller i vissa fall genom en­ skild handledning få motsvarande undervisning. De lärjungar, som åtnjuta sådan särskild undervisning, skola fem år efter tidpunkten för den första differentieringens inträde kunna nå fram till teoretisk eller teknisk realexamen.

Flertalet av de ledamöter, som stodo bakom detta förslag, ansågo, att undervisningen i de inom klasserna 5 och 6 utdifferentierade avdelningarna i huvudsak borde följa den av skolutredningen föreslagna kursplanen för en femårig realskolas två lägsta klasser och sålunda bland annat omfatta engelska. Två av ledamöterna, Cardell och Jonzon, ansågo, att den sär­ skilda undervisningen borde inskränkas till detta ämne.

Efter fjärde klassen borde enligt flertalets mening även den examensfria flickskolelinjen utdifferentieras. Liksom nu skulle undervisningen på denna linje vara sjuårig. Där elevantalet icke medgåve upprättandet av särskilda flickskoleavdelningar, kunde flickorna i klasserna 5 och G begagna den undervisning, som vore anordnad för lärjungar, som önskade avlägga realexamen. Ledamöterna Cardell och Jonzon ansågo, att sistnämnda anord­ ning borde bliva regel. Flickskolan bleve sålunda enligt deras förslag en femårig avgrening efter sjätte klassen. Elementarskolans examensfria huvudlinje — den praktiska realskolan — skulle anslutas till fjärde klassen och sträcka sig minst till och med åttonde skolåret. Från och med sjunde skolåret skulle den ytterligare differentieras, bland annat genom införande av undervisning i engelska. För lärjungar, som av en eller annan anledning icke ha kommit i åtnju­ tande av undervisning i engelska i klasserna 5 och 6, bör enligt samtliga här nämnda ledamöters mening anordnas dels fyraåriga teoretiska och tek­ niska realskolelinjer och dels sexåriga flickskolelinjer, alla anslutna till sjätte klassen. Enligt majoritetens förslag omfattar sålunda studiegången genom ele­ mentarskolan liksom nu antingen 4+5 = 9 eller 6+4 = 10 år för dem som åsyfta teo­ retisk eller teknisk realexamen, liksom nu antingen 4+7 = 11 eller 6+6 = 12 år för dem som åsyfta normalskolekompetens, samt i regel 4+4 = 8 år för dem som välja den praktiska realskolan mot för närvarande i regel 7 år i den obligatoriska folkskolan. En minoritet inom skolutredningen (ledamöterna FredriJcsson, Jonsson, Karnell och Persson ) ansåg, att differentiering borde införas först efter sjätte klassen. Undervisning i engelska borde, där förhållandena så medgiva,

Kungl. Maj:ts proposition nr 70. 175 anordnas för samtliga för språkundervisning lämpliga lärjungar, men först från och med sjätte klassen. Efter sjätte klassen skulle lärjungarna kunna övergå antingen till tre­ åriga examenslinjer, som leda fram till teoretisk eller teknisk realexamen, eller till femåriga flickskolelinjer eller till den lägst tvååriga examensfria praktiska realskolan. För lärjungar, som ej ha erhållit undervisning i engel­ ska i sjätte klassen, skulle dessutom finnas fyraåriga linjer, som leda fram till teoretisk eller teknisk realexamen, samt sexåriga flickskolelinjer. Enligt minoritetens förslag omfattar sålunda studiegången i elementar­ skolan antingen 6+3 = 9 eller 6+4 = 10 år för dem som åsyfta teoretisk eller teknisk realexamen, antingen 6+5 = 11 eller 6+6 = 12 år för dem som åsyfta normalskolekompetens, samt i regel 6+2 = 8 år för dem som välja den praktiska realskolan. Ordföranden och samtliga ledamöter utom Kärre hemställde, att princip­ beslut snarast måtte fattas rörande ny skolorganisation i enlighet med de grundsatser, för vilka nyss har redogjorts. Ledamoten Kärre ansåg åter, att försök böra anställas beträffande sammanbyggandet av folkskola och realskola (flickskola) och beträffande differentieringens former och omfatt­ ning samt att försökens utgång bör avvaktas, innan principbeslut fattas i dessa båda avseenden. Skol k ommissionens förslag. Skolkommissionens förslag till enhetsskoleorganisation innebär liksom skolutredningens en genomförd enhetlighet i undervisningen i de fyra läg­ sta klasserna utan andra organisatoriskt synliga differentieringar än hjälpklassema och jämförliga specialklasser. Genom skolmognadsproven skulle en viss utjämning åstadkommas i fråga om startnivån. Den fortsatta an­ passningen efter lärjungarnas särart skulle vinnas genom individualisering inom klassens ram. I femte klassen skulle engelska språket införas på schemat. Då det är svårt att i ett nybörjarspråk driva individualiseringen tillräckligt långt, åt­ minstone om lärjungeantalet i klassen är stort, kan en gruppdifferentiering i detta ämne befinnas fördelaktig. Man sammanför då de lärjungar, som efter en termin eller eventuellt betydligt kortare tid visa sig vara de bästa i engelska i varje klass, till gemensamma undervisningsavdelningar just i detta ämne och låter de mindre försigkomna sammanhållas i andra under­ visningsavdelningar. Samma resultat kan vinnas genom förstärkningsanordningar, varigenom eleverna i samma klass uppdelas på grupper efter språkförutsättningar och erhålla särskild undervisning, avpassad efter grup­ pens standard. I övriga ämnen bibehålies den vanliga klassuppdelningen, och studiegången anpassas efter lärjungarnas förmåga genom individuali­ serande arbetsformer.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70. Med sjunde klassen inträder enligt kommissionens förslag en ämnesdifferentiering, avsedd som en organisatorisk anpassning efter olika begåvningsarter. Flertalet ämnen äro ännu obligatoriska för alla, däribland även det praktiska ämnet hemkunskap (med småreparationer). Men dessutom skall varje lärjunge ha ett tillvalsämne, som kan vara tyska eller svensk övnings­ kurs eller praktisk tilläggskurs. Undervisningen i tyska i klass 7 är en ny­ börjarkurs, den svenska övningskursen ger tillfälle till extra förkovran i bland annat skrivning och tyst läsning, den praktiska tilläggskursen ger möjligheter till övning i en eller flera av följande färdigheter: syslöjd (ev. vävning), träslöjd, metallslöjd (även fysikslöjd), maskinskrivning, träd­ gårdsskötsel. Dessutom skall varje lärjunge ägna några timmar i veckan åt fritt valt skolarbete. Tiden kan användas till studium av ytterligare något ämne eller till extra arbete i ett eller flera ämnen, som lärjungen har särskilt intresse för, kanske musik eller teckning. Den kan också utnyttjas för komplette­ ring av kunskaperna i något ämne, där lärjungen blivit efter. I åttonde klassen vidgas differentieringen, och engelskan upphör att vara obligatoriskt ämne. Varje lärjunge har nu två tillvalsämnen, som kunna väljas inom följande fem kombinationer 1. tyska, engelska, 2. engelska, ett praktiskt ämne, 3. två praktiska ämnen, 4. engelska, svensk övningskurs, 5. ett praktiskt ämne, svensk övningskurs. Härtill kommer fritt valt skolarbete liksom i föregående klass. Olika praktiska ämnen kunna ifrågakomma alltefter de lokala resurserna. Kommissionen nämner en grundkurs i praktisk yrkesorientering, en tillläggskurs inom samma område, tilläggskurser i hemkunskap och i slöjd samt kurser i maskinskrivning, varukännedom, maskin- och byggnadslära m. m. Om differentieringens organisatoriska genomförande yttrar kommissio­ nen: »I större skolor torde det bli möjligt att i sjunde och åttonde klasserna nyuppdela eleverna på klassavdelningar efter deras ämnesval. Detta synes vara lämpligt i de skolor, där man inte i tillräcklig utsträckning anser sig kunna tillämpa individualiserad undervisning inom heterogen klass. I sko­ lor, där barnantalet inte är så stort, att uppdelning blir lämplig, bör ele­ verna under samma förutsättningar sammanhållas klassvis men gruppvis följa olika studiegång. I skolor åter, där individualiserad undervisning har tillräckligt många intresserade företrädare bland lärarna, bör man kunna bibehålla de ursprungliga klassavdelningarna oförändrade och avskilja ele­ verna endast i tillvalsämnen. Stor frihet att härvid förfara olika bör till­ erkännas skolans lokala ledning.» (S. 73.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 70. 177 I nionde klassen inträder linjedifferentiering, varvid lärjungarna alltefter den tillämnade levnadsbanan välja någon av klasserna 9 g, 9 a eller 9 y. I 9 g och 9 a äro engelska och tyska obligatoriska; i 9 y studeras dessa äm­ nen endast undantagsvis. Flertalet av de lärjungar, som i åttonde klassen haft tillvalsämnena engel­ ska och tyska, beräknas övergå till klasserna 9 g och 9 a, ehuru även över­ gång till 9 y är tillåten och sannolikt åtminstone i någon utsträckning torde komma att praktiseras. Klass 9 g är avsedd för dem, som planera gymnasiestudier, och kan be­ traktas som de olika gymnasielinjernas gemensamma första ring. Klass 9 a motsvarar på visst sätt avslutningsklassen i den nuvarande realskolan. Ämnesuppsättningen i de båda klasserna är i stort sett densamma. Dock är franska obligatoriskt ämne i klass 9 g, medan lärjungarna i 9 a kunna välja mellan franska och tilläggskurser i praktiska och estetiska ämnen. Mera framträdande än skillnaden i ämnesuppsättningen torde bli en skillnad i arbetstempot, som betingas dels av klassernas olika ställning i skolsystemet, dels av det gynnsammare begåvningsurvalet i 9 g. De lärjungar, som i åttonde klassen ha tillvalt praktiska ämnen, beräknas i flertalet fall komma att övergå till yrkeslinjen 9 y men kunna även mot­ tagas i 9 a eller 9 g, om de underkasta sig komplettering i språk. På yrkes­ linjen ägna lärjungarna allra största delen av sin tid åt yrkespraktik och yrkesteori. Obligatoriska allmänbildande ämnen äro endast svenska, sam­ hällskunskap och hälsolära. Skulle en lärjunge önska fortsätta studierna i ytterligare någon grupp allmänbildande ämnen — exempelvis i matematik, fysik och kemi — bör detta kunna medgivas, varvid tiden för den förbere­ dande yrkesutbildningen minskas i motsvarande utsträckning. Vid mindre skolor anordnas samläsning mellan klasser tillhörande olika linjer, i den mån detta med hänsyn till kurserna kan anses lämpligt. I stället för att övergå till enhetsskolans nionde klass kunna lärjungarna i vissa fall övergå till speciella skolformer: yrkesskolor, praktiska realskolor och flickskolor.

e. Yttranden om enhetlighet och differentiering.

Det skulle icke löna sig mycket att räkna röster i fråga om enhetsskolan. Ordet har alltför skiftande innebörd. De fyra bemärkelser, skolutredningen har urskilt, förslå icke långt, när man kommer till yttrandena. Man har dock intrycket, att enhetsskoleprincipen i dess allmännaste, av mig inled­ ningsvis återgivna formulering numera icke stöter på några egentliga in­ vändningar. I fråga om enhetsskolesystemets grundläggande tankar äro yttrandena vanligen knapphändiga och allmänt hållna, och detta gäller även beträf­ fande den principiella sidan av ett sådant konkret förslag som att real-

12 — Biliang till riksdagens protokoll 1050. 1 saml. Nr 70.

178 Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

skolan skulle uppgå i den allmänna enhetsskolan. Det är en i och för sig mycket tilltalande plan, säger länsstyrelsen i Linköping; den har en önsk­ värd demokratisk prägel, konstaterar Sveriges folkskollärarinneförbund; den är en lycklig målsättning för reformarbetet inom skolväsendet, anser länsstyrelsen i Växjö. Ett och annat läraryttrande ger uttryck åt tillfreds­ ställelse vid tanken på att den nya organisationen skulle bringa de gamla motsättningarna mellan skolformerna att försvinna. »Söndringens tid är förbi, och den borde aldrig ha funnits i vårt skolväsen», skriver kollegiet vid samrealskolan och kommunala gymnasiet i Enköping. Den synpunkt, som oftast anlägges i de positivt inställda yttrandena, är fördelen för landsbygden av ett enhetligt skolsystem. Den kommer fram inte bara i landsbygdsyttrandena. Sålunda skriver Allmänna adjunktsföreningen: »Såväl ur den enskilde individens som ur samhällets synpunkt är det av den största betydelse, att de geografiska spärrarna för tillgång till högre utbildning upphävas. Föreningen inser, att enda möjligheten att genomföra denna reform är att sammanslå realskola och folkskola till en enhetsskola, och kanske främst av detta skäl vill föreningen inte motsätta sig beslut om en sådan sammanslagning. Föreningen önskar dock starkt betona nödvän­ digheten av att redan existerande skolformer och skolenheter inte bryts sönder, förrän den nya organisationen visat sig åtminstone likvärdig med den nuvarande.» Vanligen snuddar man dock endast flyktigt vid enhetsskoleprincipen och övergår omedelbart till skolkommissionens försök att realisera densamma. De varmaste anhängarna av det nya arbetssättet finnas måhända bland folkbildningsarbetets målsmän. Tjänstemännens bildningsverksamhet ställer skolkommissionens förslag mot bakgrunden av ogynnsamma erfarenheter av det nuvarande skol­ arbetet. »I det fria folkbildningsarbetet har man ofta gjort den erfarenheten, att den gamla ’pluggskolan’ med dess enformiga kunskapskontroll och läxför­ hör effektivt och ofta för all framtid dödat lusten för studier. Endast genom långvarig övertalning och intensiv bearbetning har sådana människor för­ måtts att uppge sin misstro och motvilja mot studiearbetet och så små­ ningom lockats in i det fria studiearbetets bildningsformer. Det vill synas som om läxförhör och kunskapskontroll som metod i undervisningen skapat h°s de unga en inställning att ’klara sig’ igenom proven och därmed klara sig ifrån allt som överhuvudtaget har med studier att göra. Ungdomen har med andra ord icke fått uppleva studerandets glädjeämnen. Det är där­ för Tjänstemännens Bildnings verksamhets förhoppning att en reform av undervisningsmetoderna i enlighet med skolkommissionens förslag skall kunna medföra hos ungdomen en rakt motsatt uppfattning av studier och deras värde.» Godtemplarordens studieförbund känner det som en stor brist, att sko­ lans arbetsformer i så hög grad skilja sig från folkbildningsarbetets. Ett

Kungl. Maj:ts proposition nr 70. 179

närmande mellan arbetsmetoderna måste komma till stånd, för att icke ungdomen, när den lämnar skolan, skall stå rådvill inför de metoder, som folkbildningsverksamheten betjänar sig av. Studieorganisationerna ha redan skapat en arbetsform, som just är avsedd att vara ett mellanled mellan sko­ lans klassundervisning och folkbildningsarbetets friare studiesätt.

»Denna mellanform är ungdomscirkeln, till vars verksamhet bidrag av statsmedel utgår. Det förefaller studieförbundet motiverat att uttala, att ungdomscirkeln med sitt lustbetonade och till själ v verksamhet stimulerande arbetssätt i vissa fall bör kunna direkt inpassas bland den nya skolans arbetsmetoder.» Även Arbetarnas bildningsförbund önskar få studiecirkelns arbetsformer med studieplaner och studieanvisningar tillämpade i de högre klasserna. »Grupp- och samarbetet bör omhuldas, och den individuella företagsam­ heten och lusten att söka uppmuntras.» Styrelsen för Jordbrukareungdomens förbund har med särskilt intresse tagit del av vad som föreslagits i fråga om grupparbete. »De erfarenheter, som gjorts inom Jordbrukare-Ungdomens Förbunds s. k. klubbarbete bland ungdom i åldern 11—16 år, visar tydligt vilken värdefull arbetsmetod grupparbete är för dessa ungdomar, när det gäller att få fram det latenta intresset, stimulera till aktivitet och självständiga insatser och skapa en god, positiv stämning. Huvudvillkor för framgång är dock att uppgifterna väl avpassas efter ålder och förutsättningar, att väl avgränsade uppgifter ges och att varje grupp har en ledare utsedd bland gruppens medlemmar. Det har visat sig i vårt klubbarbete, att det i regel ger sig själv vem som skall bli ledare och att kamraterna nästan alltid utan tvekan på ett självklart sätt accepterar denne. Samma erfarenheter torde ha gjorts inom scoutrörelsen och andra organisationer för yngre ungdom. Alldeles säkert kan grupparbetet bli av mycket stort värde i skolan.»

Det vore dock fel att blunda för att en icke obetydlig del av ungdomen saknar förutsättningar att tillgodogöra sig en högre teoretisk undervisning, framhåller styrelsen. »De kommer ej heller att få dessa förutsättningar i enhetsskolans högre stadium, även om undervisningen lägges efter delvis nya linjer. Styrelsen finner därför angeläget påpeka att en längre driven differentiering inom det centraliserade högstadiet av enhetsskolan bör vara att föredra.. . Man behöver ej nödvändigt tänka sig ett yrkesval på tidigt stadium, endast en uppdelning efter lärjungarnas förutsättningar. Den företeelse som kallas ’skolleda’ kommer säkert annars att infinna sig hos alltför många elever. Den individualisering av undervisningen, som föreslås, är visserligen myc­ ket önskvärd, men kommer praktiskt sett ej att kunna genomföras annat än i mycket begränsad omfattning.» Skolkommissionens förslag om det inre arbetet ha väckt en livlig och intressant diskussion i lärarkretsar. Lärarsammanslutningarna opponera sig dock bestämt mot den bild, som skolkommissionen givit av den nu­ varande skolan. När kommissionen gör gällande, att det finnes ett starkt

180 Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

medeltida inslag i nutida pedagogik, så framhåller Sveriges folkskollärarförbund, att, även om detta påpekande innehåller någon sanning, synpunk­ ten dock torde vara starkt överbetonad.

»Man kan med större rätt anföra att svensk skola av i dag präglas av tankegångar från Pestalozzi och Rousseau, från upplysningstidens filosofi, från den franska revolutionens idéer om frihet, jämlikhet och broderskap och från liberalismen under 1800-talet. 1940 års skolutrednings historik i Skolan i samhällets tjänst ger en allsidigare bild av den svenska skolans utveckling, varvid den ständigt fortskridande utvecklingen av skolan och dess anpassning till rådande samhällsförhållanden och idériktningar klart framträder.---------- Motsättningen mellan å ena sidan klassundervisning, å andra sidan indi­ viduell undervisning, å ena sidan frågor- och svarsmetod och å andra sidan s.k. arbetsskolmetod, synes SK ha starkt överbetonat och delvis felbedömt. I den nuvarande folkskolan torde i allmänhet tillämpas modifierade former av ren klassundervisning med starka inslag av individuell undervisning.»

Läroverksläramas riksförbund vänder sig likaledes mot att i och för sig kanske välmotiverade reformkrav anknytas till orättvist nedsättande om­ dömen om skolans traditionella metoder men tillstyrker gärna, att andra metoder än den rena klassundervisningen prövas i större utsträckning än hittills.

»Gemensamt för åtskilliga nydaningssträvanden på pedagogikens område är tendensen att frångå klassen såsom arbetsenhet och i stor utsträckning låta eleverna arbeta antingen var för sig eller i mindre grupper samt att på ett mera påtagligt sätt än som i regel sker, då lektionen har formen av frågor och svar, göra eleverna aktiva. En utveckling i sådan riktning anbefalles i viss utsträckning redan i nu gällande metodiska anvisningar för läroverken, och då såväl SU som SK rekommenderar en uppmuntran av sådana tendenser, kan riksförbundet helt instämma. Olika ämnen och olika skolstadier kräva skilda metoder, och ett fördomsfritt prövande av peda­ gogiska nyheter är ett livsvillkor för att vår skola skall förbli levande och livsduglig. Men riksförbundet vill starkt understryka, att vad det här gäl­ ler är en prövning, om vars resultat intet på förhand kan utsägas.»

Centralstyrelsen för Flick- och samskoleläramas riksförbund anser full anslutning till utpräglade aktivitetspedagogiska metoder vara en nödvän­ dig förutsättning för genomförandet av skolkommissionens enhetsskola.

»På grundval av den omfattande och långvariga prövningen av dylika metoder inom flickskolan hyser centralstyrelsen emellertid stark tvekan om att dessa ömtåliga och krävande pedagogiska instrument någonsin skola kunna göras till var mans egendom inom skolväsendet. Tillämpade med oskicklighet och utan helhjärtad insats av intresse och tid bli de rätt verk­ ningslösa. — Om läraren icke genom eminent förståelse och skicklighet kan tillmötesgå varje elevs behov av särskild handledning, blir undervisningsresultatet i en ur begåvningssynpunkt heterogen klass alltid sämre än i en mer homogen. Även om eleverna kunna bringas att alltid arbeta troget på egen hand,

Kungl. Maj:ts -proposition nr 70. 181

medan läraren handleder andra, blir deras arbete med nödvändighet mer trevande och formlöst. Före 16-årsåldem äro ytterst få ungdomar mogna för målmedvetna och omdömesgilla studier enligt metoder, som praktiseras vid högskolor och vid studiecirkelarbete med vuxen ungdom.»

Professor Herman Siegvald finner, att kommissionen gått för långt i sin entusiasm för fria studiemetoder i enhetsskolan. I sitt anförande till huma­ nistiska sektionens protokoll kan han icke tillbakahålla en viss kritik. »Även om man som undertecknad är mycket stor vän av s. k. progressiva undervisningsmetoder och med odelad glädje hälsar Skolkommissionens strävan att söka åstadkomma en välbehövlig förnyelse beträffande fostrings- och undervisningsarbetets innehåll och former, kan man icke värja sig för intrycket, att Skolkommissionen i icke ringa grad överskattat dessa metoders effektivitet, underskattat de med dem förenade svårigheterna och företräder en alltför ensidig uppfattning, som f. ö. inte längre är vare sig modern eller riktig. Detta torde kunna förklaras av att. Skolkommissio­ nen eller åtminstone den på detta område inom densamma drivande kraften tagit alltför starka intryck av den moderna pedagogiska filosofien, som ofta är helt ovetenskaplig och inte sällan visar sig ohållbar, när den skall om­ sättas i praxis eller konfronteras med resultaten av den vetenskapliga peda­ gogikens empiriska forskningsresultat. Sålunda innebär det en betydande överdrift och en otillåten generalisering, när Skolkommissionen på sätt som sker nedvärderar klassundervisningen.----------- Individualiserande under­ visningsmetoder ha vid vetenskapliga undersökningar befunnits ha många och stora fördelar, och därför böra de komma till vidsträckt användning i Skolkommissionens skola. Men ingen har hittills kunnat visa, att man genom dessa metoder kan åstadkomma så generellt goda kunskapsresultat, som Skolkommissionen tydligen hoppas och tror. Vidare bör nogsamt be­ aktas, att individual- och gruppundervisningen tyvärr är ytterst arbetsam för läraren. Denne måste nämligen lägga ner ett oerhört arbete på att plan­ lägga undervisningen och granska elevernas skriftliga arbeten efter under­ visningens slut, om det inte skall bli kaos av det hela. Såsom folkskolinspek­ tör har jag haft tillfälle att konstatera, hurusom lärare med stor skicklig­ het och framgång tillämpat moderna individualiserande undervisnings­ metoder i sina klasser men trots all uppmuntran och stimulans nödgats successivt gå tillbaka till mera traditionsenlig klassundervisning, just eme­ dan de i det långa loppet inte orkat med de modema arbetsmetoderna. Fn förutsättning för att lärarna skola kunna bemästra de individualiserande metoderna är, att antalet lärjungar i klasserna nedbringas till högst 25. Ett annat oeftergivligt villkor är, att nya läroböcker och arbetsanvisningar utarbetas just för individuellt arbete och grupparbete på skolans olika stadier.» Styrelsen för Statens psykologislc-pedagogiska institut intager en liknan­ de ståndpunkt. »Skolkommissionen har en om Rousseau erinrande benägen­ het att befolka den framtida skolan med ideallärare och mönsterelever», säger styrelsen. »Den differentiering av lärostoffet i grundkurser och överkurser, varmed enhetsskolan på ett tidigt stadium skulle arbeta, måste ställa oerhörda krav på läraren både ifråga om organisationsförmåga, psykologisk blick och om­

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

döme. På kort tid måste han skaffa sig en ingående kännedom om varje enskild elevs begåvning, intresse och ambition, därefter snabbt utstaka den studiegång, som kan anses för vederbörande mest lämplig och sedan oav­ låtligt följa elevens utveckling och studieresultat. Skall läraren kunna kom­ ma till rätta med dessa maktpåliggande uppgifter måste elevantalet inom de skilda klassavdelningarna så väsentligt nedbringas, att man torde få räkna med nära nog en fördubbling av nuvarande klasser och lärarstab.»

Kollegiet vid Södermalms kommunala flickskola är som andra skolans arbetare ute på fältet övertygat om att det nya arbetssättet skulle ställa större krav på de enskilda lärarna, än dessa alltid kunna fylla, och söker ge eu rimlig tolkning åt kommissionens uttalanden:

»Många röster ha höjts, som förklara fordringarna på läraren så stora, att de omöjligt kunna fyllas, och då enhetsskolans resultat i mycket större utsträckning än de nuvarande skolformernas står och faller med lärarens förmåga, har man på grund härav sett mycket pessimistiskt på den nya skolans bildningsresultat. Kollegiet har emellertid uppfattat saken så, att Skolkommissionen i fullt medvetande om att ingen lärare finnes eller någonsin kommer att finnas, som skulle kunna förverkliga den bild av en fullkomlig lärare som betän­ kandet räknar med, dock har velat framställa denna, i förvissning om att varje lärare efter sin förmåga kommer att täcka någon del av denna bild och därigenom bidraga till ett lyckligt förverkligande av skolplanen. Där­ vid har kollegiet särskilt fäst sig vid den klart uttalade tanken, att den enskilde läraren i större utsträckning än i de nuvarande skolformerna bör ha frihet att göra pedagogiska försök i den ena eller andra riktningen. Kol­ legiet fäster stor vikt vid att detta icke blott kommer att bli ett allmänt principuttalande, utan att de nödvändiga förutsättningarna för dess om­ sättning i praktiken verkligen skapas.»

Psykologisk-pedagogiska institutet kan däremot icke knyta alltför långt gående förhoppningar till det principuttalande kommissionen gjort. Fri­ heten att välja metod blir illusorisk, om läraren skall tvingas att genom sin undervisning lösa linjedelningsproblemet, säger institutet. De som tvivla på individualiseringens möjligheter, måste fråga sig, i vad män realskolans nuvarande studiemål kan upprätthållas under de nya för­ utsättningarna. Kollegiet vid högre allmänna läroverket i Uppsala, som i stort, sett delar skolkommissionens pedagogiska grundsyn, anmäler på denna punkt reservation.

»SK menar, att de åsyftade resultaten kunna uppnås utan risker för en sänkning av kunskapsnivån, och den menar t. o. m., att en höjning snarast kunde väntas just genom tillämpandet av de förut nämnda, socialt mera effektiva undervisningsmetoderna. Kollegiet hyser härvidlag en avvikande mening och anser, att en sänkning av kunskapsstandarden med det av SIv föreslagna systemet är ofrånkomlig för de elever, som enligt den gamla ordningen skulle ha genomgått realskolan.------------ Kollegiet erkänner visserligen, att optimism är en överdrift i rätt riktning och en i pedagogiska sammanhang lämplig grundinställning, men konstaterar, att SK beträf­

Kungl. Maj:ts proposition nr 70. 183

fande de nyss nämnda avsnitten av sitt förslag så gott som enbart bygger på teoretiska överväganden och icke på experimentellt vunnen erfarenhet.» Högre allmänna läroverket i Kalmar vågar icke heller tro, att enhetsskolan i den föreslagna formen skulle kunna ge realskoleklientelet samma grund för fortsatta studier och för blivande anställningar som den nuvaran­ de skolorganisationen. »Det vore enligt kollegiets mening djupt vemodigt, om dep allmänna folkskoleundervisningens höjande skulle ernås endast i förening med en sänkning av den högre skolans kunskaps- och bildningsresultat till skada för vårt samhälle som sådant och till men för vart folks ställning inom nationernas kulturgemenskap. Nödvändig anser kollegiet ingalunda en så ödesdiger kombination.» De högre skolornas lärare äro i det närmaste enhälliga i sitt avstyrkande av kommissionens differentieringssystem. Skolöverstyrelsen ger följande statistik över kollegieyttrandenas tendens: Tab. IS. Översikt över kollegiernas yttranden i diff er entieringsf rågan.

Allmänna Komm. o. ensk. läroverk högre skolor

Även de 13 kollegier vid folk- och småskoleseminariema, som ha berört differentieringsfrågan, avstyrka kommissionens förslag i denna del. Det tänkbara alternativet är tydligen en tidigare klassdifferentiering. Läroverkslärarn as riksförbund citerar det resonemang, varmed skolkommissionen har motiverat hjälpklassema (s. 169 ovan), och menar, att sam­ ma skäl kunna åberopas för en längre gående begåvningsdifferentiering. En tidigare klassdifferentiering medför icke blott en bättre användning av skolpliktstiden utan även bättre trivsel i skolan. »Riksförbundet anser, att en sådan uppdelning icke bör betecknas såsom en nödfallsutväg eller ett undantagsförfarande utan som en metod, som skall prövas vid sidan av metoden med olika begåvningstypers samman­ hållande inom samma klassavdelning. Ett sådant tillämpande av olika differentieringsmetoder hör enligt riksförbundets mening ej blott till en övergångs- och prövningstid, utan bör — i överensstämmelse med den av SK förordade principen om frihet för den lokala skolledningen att utforma ortens skolväsende efter lokala behov och växlande erfarenheter och önskemål — bestå såsom en förutsättning för att ge åt varje ort... den ända­ målsenligaste skolformen. Erihet bör också finnas att anknyta denna upp­ delning på undervisningsavdelningar till olika skolstadier.»

184 Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Styrelsen för Sveriges folkskollärarförbund meddelar, att förbundets kon­ gress bestämt hävdat, att klasserna till och med sjätte läsåret skola vara odifferentierade, och anser i överensstämmelse härmed, att alla lärjungar, som deltaga i engelska i en klass på mellanstadiet, skola sammanhållas i en avdelning med gemensam undervisning. Däremot skulle en långt driven differentiering av undervisningen inom klassens ram stöta på mycket stora svårigheter under sjunde och åttonde skolåren, då samtidigt val mellan olika ämnen inträder.

»Förbundsstyrelsen vill förorda att vid försöksverksamhet med nioårig enhetsskola prövas olika alternativ och att resultaten av sådana försök av­ vaktas, innan realskolstadiets närmare utformning fastställs. Därjämte bör även i framtiden skoldistrikten få rätt stor frihet att organisera realskolstadiet med hänsyn till lokala förhållanden och önskemål.»

Sveriges follcsk-ollärarinncförbun<i ifrågasätter, huruvida kommissionens förslag, vilket teoretiskt sett kan erkännas som en principiellt riktig lösning, verkligen är praktiskt genomförbart, och tillråder likaledes försöksverk­ samhet.

»I mindre skolenheter blir valmöjligheterna i fråga om ämneskombina­ tioner av praktiska skäl mycket begränsade, och de stora klasserna, som man för avsevärd tid framåt nödgas räkna med, hindrar lärarna att ge undervisningen erforderlig individuell anpassning efter elevernas förmåga till uppenbar skada för de bäst begavade såväl som för de svaga. Förbundet föreslår, att kommunerna får möjlighet att genom försöksverksamhet pröva sig fram till den bästa anordningen för differentiering på enhetsskolans högsta stadium.»

Domkapitlet i Västerås anser sig trots sin positiva inställning till refor­ mens huvudlinjer böra påyrka, att lärjungarna tidigare än kommissionen har tänkt sig uppdelas i en teoretisk och en praktisk linje.

»Visserligen medges bortval och motsvarande tillval av ett ämne i sjunde klassen och av två ämnen i åttonde, men i stort sett skola alla lärjungar åtnjuta gemensam undervisning t. o. in. klass åtta. Domkapitlet befarar, kommer att leda till ett mindre gott undervisningsresultat för såväl dem som skola gå den teoretiska som den praktiska realskolelinjen. Uppskovet med linjeklyvningen bygger SK på den förutsättningen, att man i de lägre klasserna kan differentiera undervisningen så, att varje elev kommer till sin rätt och ej behöver hållas tillbaka av mindre begåvade kam­ rater. Detta torde emellertid vara ett antagande, som föga har med verk­ ligheten att skaffa. Den lärare är säkerligen ännu ej född, som ej hämmas i sitt arbete av ett med hänsyn till begåvning alltför heterogent elevmate­ rial. I annat sammanhang framhåller också SK betydelsen av en homogen skolmognad hos eleverna för ett framgångsrikt arbete. Skola eleverna på den teoretiska realskolelinjen kunna föras fram till en kunskapsstandard, som ej ligger alltför mycket under den nuvarande — den förkortade tiden är ju härvidlag ett allvarligt hinder — gäller det att skapa de gynnsammaste förutsättningarna för arbetet.

Kungl. Maj:ts proposition 70.

nr

Men för den praktiska utbildningen synes också detta samröre vara till förfång. Även om den egentliga yrkesutbildningen i sjunde och åttonde klassen mera blir av förberedande natur, är det av vikt, att den praktiska linjen så att säga fixeras, och att den teoretiska undervisningen anpassas därefter. Det är eljest fara värt, att den teoretiska undervisningen blir den allt dominerande i sjunde och åttonde klasserna, där de läsbegåvade ele­ verna klara sig, medan de övriga sacka efter. SK:s påpekande, att ett val mellan teoretisk och praktisk utbildning svår­ ligen låter sig göra i 13-årsåldern, beroende på att arten av den praktiska begåvningen ej röjer sig förrän mot slutet av puberteten, skulle ha fog för sig, om det vore fråga om ett verkligt yrkesval. Så är emellertid ej fallet. Linjeklyvningen på detta stadium avser ju endast en grovsortering med hänsyn till lärjungarnas anlag och intressen. De, som ha mera speciella för­ utsättningar för teoretiska studier, röja sin egenart t. o. m. före 13-årsåldem, vilket ju också särskilda undersökningar bestyrkt. De, som åter sakna läsbegåvning men kunna vara antingen ensidigt praktiskt begåvade eller förete svaghet i båda de nämnda hänseendena, ha ej någon framgång att vänta på den teoretiska studiebanan.----------- Det blir företrädesvis inom det praktiska arbetslivet dessa få göra sin insats.»

Direkta praktiska erfarenheter kunna åberopas som stöd för en marke­ rad åtskillnad mellan lärogången för teoretiskt och praktiskt inriktade lär­ jungar. Sveriges överlärarförbund erinrar om redan pågående försök ute i skoldistrikten. »Erfarenheterna från åttonde klassen i distrikt med förhållandevis myc­ ket teoretisk undervisning har varit, att många av framför allt gossarna under detta år visat ett alltjämt avtagande intresse för skolan; ett bris­ tande intresse som .. . tagit sig uttryck i en påfallande nonchalans jämte i många fall i ett icke önskvärt uppförande. Detta trots att ett relativt stort antal veckotimmar varit anslagna åt undervisning i olika slöjdarter. Er­ farenheterna från mera praktiska linjer visar, att anordningen är ett försök i rätt riktning. Gossarnas intresse för skolarbetet har skjutit ny fart och deras uppförande har undergått en påtaglig förbättring.»

Även sammanslutningar, som icke ha tillgång till dylika interna obser­ vationer, komma till liknande slutsatser. Sålunda yttrar Sveriges hus­ modersföreningars riksförbund: »Ett stort problem utgör. . . den grupp ungdomar, som inte endast intel­ lektuellt utan framför allt ur intressets synpunkt nått den övre gränsen för sin prestationsförmåga i den nuvarande folkskolan. Förbundet ifrågasätter, om inte denna grupp redan tidigare än i klass 9, där kommissionen tänkt sig en delning, kunde beredas möjlighet till mera praktiskt arbete. Det synes oss nödvändigt, att en linje skapas med mycket praktiskt arbete av allmän art och teoretiska minimikurser för de intellektuellt ej så välutrus­ tade barnen, vilka man lättare kan stimulera med manuellt arbete, även om de ej heller äro så praktiskt välutrustade.» Riksförbundet Landsbygdens folk finner det icke riktigt att fordra ut­ vidgade teoretiska studier av barn, som icke ha lust eller fallenhet därtill.

186 Kungl. Majds proposition nr 70.

»Samhället behöver säkerligen även i framtiden icke bara teoretiskt ut­ bildade personer, utan i lika hög grad sådana, som ägna sig åt praktiskt arbete. För att skolan icke skall bidraga till att skapa en felaktig balans i samhället, anser förbundet, att yrkesundervisningen och intresset för det praktiska arbetet pa alla sätt böra understödjas, även i ett tidigare skede än kommissionen föreslagit. Förbundet anser därför, att tillfälle bör beredas de elever, som sakna intresse och förutsättningar för utvidgad teoretisk ut­ bildning, att även i sjunde och åttonde klasserna få åtnjuta praktisk under­ visning i olika yrken.»

Vanligen synes man utgå ifrån att en eventuell klassdifferentiering på ett eller annat sätt direkt eller indirekt — skall innebära en begåvningsgruppering, ehuru de olika klasserna tänkas ingå i samma skolenhet och mahända formellt icke särskiljas pa annat sätt än genom en bokstavs­ beteckning av den typ, som redan nu är gängse i fråga om parallellavdel­ ningar av samma klass (3 a, 4 c o.s.v.). i Kvinnliga akademikers förening håller dock före, att enhetsskolan behöver »stödet av särskolor, som inrikta sig på olika begåvningstyper». Föreningen pekar på exempel från England, som i sina »modem schools» har kommit förhållandevis långt med proble­ met om de icke-intellektuella barnens högre uppfostran. Den grupp av yttranden, som har sympatier för den av skolkommissionen föreslagna sena linjedifferentieringen, lägger vikt vid enhetsskolans socialt utjämnande funktioner och fördelarna ur yrkesvalets synpunkt. An­ tagligen ligga överväganden av detta slag till grund exempelvis för medi­ cinalstyrelsens ställningstagande till frågan. Fördelarna ur yrkesvalets syn­ punkt framhållas av en rektorskonferens, bevistad av ett tiotal liandelsgymnasierektorer. I övrigt möter man inom denna grupp företrädare för yrkesutbildningens intressen. Svenska yrkesskolföreningen har salunda inga invändningar mot den nio­ åriga enhetsskolan i kommissionens utformning under förutsättning att den praktiska undervisningen blir direkt meningsfull för de ungas yrkesval och blivande yrkesutbildning. »Den av' skolkommissionen förordade sena linjedelningen under den 9-åriga skoltiden med viss differentiering under sjunde och åttonde skol­ åren efter individuella intressen inom klassens ram förefaller tilltalande för yrkesundervisningens målsmän. Dessa ha alltid beklagat den nuvarande tidiga och schematiska uppdelningen på teoretiska lärdomsskolor och en folkskola, som i sin tur utgjort dåligt underlag för varje gedigen utbildning i manuella yrken, och de ha under rådande förhållanden förgäves försökt fa allmänna opinionen att betrakta den praktiska studiegången som socialt likvärdig med den teoretiska. Av skolkommissionens resonemang kring differentieringsspörsmålet att döma, skulle man likväl i framtiden kunna und­ vika, att de olika begåvningstyperna isoleras från varandra och åsättas olika värderingar. Genom att låta dem arbeta tillsammans i en enhetsskola, där den individuella studiedifferentieringen möjliggör en övergång mellan olika studieriktningar, om eleven vid mognare ålder upptäcker specialanlag

Kungl. Majds 'proposition nr 70. 187

eller vaknar till insikt om att han passar bättre för ett yrke med annan studiegång, finns det utsikter att brygga över den sociala klyfta mellan manuella och intellektuella yrken, som uppstått genom tidig linjeklyvning efter ekonomisk status, föräldraambitioner och inte sällan felbedömda an­ lag. Härmed är inte sagt att inte den individualiserade undervisningen blir utomordentligt svår att genomföra och kommer att ställa stora anspråk på lärarna. Man torde nog även få räkna med, att det i de stora skoldistrikten av schematekniska skäl blir nödvändigt att sammanföra i grupper elever med samma eller likartad studiegång och att man alltså i dessa skoldistrikt kommer att få både klasser med mera praktisk lärogång och klasser, som sikta på blivande gymnasiestudier, och att en sortering av eleverna för praktiska yrken och högre studier aldrig kan helt undgås. Men det av skolkommissionen föreslagna systemet har dock den fördelen framför det nuvarande, att linjedelningen sker senare, då elevmaterialet blivit mera moget.» Svenska slöjdföreningen delar denna uppfattning men är något oviss om i vad mån den föreslagna organisationen leder till målet. »Föreningen ansluter sig helt till skolkommissionens förslag om en för all ungdom gemensam enhetsskola. Hen konstaterar med glädje att kommissio­ nen tydligt betonat vikten av praktiska undervisningsämnen. Genom upp­ delningen av det föreslagna nionde skolåret på för olika levnadsbanor lämpade linjer har kommissionen givit ett klart uttryck för sin avsikt att låta den lägre skolundervisningen bilda grundvalen såväl för högre teoretisk utbildning som för praktisk och manuell. I princip göres ingen värdeskill­ nad mellan dessa ändamål. Frågan är emellertid om inte, trots denna kom­ missionens goda vilja, anordningen av det nionde skolåret som en över­ gångsform mellan allmänskola och specialiserad utbildning kommer att i praktiken medföra en värdedifferentiering till de teoretiska yrkenas för­ mån, med därav följande kanalisering av ungdomen till de linjer som för­ bereda för dessa. Den faran kan rent av uppstå att denna kanalisering i den nya skolan blir mycket lättare än i den nuvarande.» Icke heller överstyrelsen för yrkesutbildning är övertygad om att skol­ kommissionen lyckats eliminera dylika risker. »I alla händelser kommer utan tvivel de teoretiska studievägarna att få en betydligt, starkare ställning än de manuella yrkena, då det gäller kon­ kurrensen om de studiebegavade eleverna, än vad som för närvarande är fallet. Flera orsaker bidraga till detta för de manuella yrkena och för hela samhället betänkliga förhållande. De viktigaste av dessa orsaker äro föl­ jande. t . . Vid tillämpning av skolkommissionens förslag beträffande differentiering komma de studiebegåvade i regel att gå eller ledas fram mot klass 9 g och 9 a. Även för dem, som icke bestämt sig för fortsatta teoretiska studier är detta naturligt, då de efter klass 8 alltid ha möjlighet att utan komplet­ teringar välja 9 y, om de så skulle önska. Skulle de inte välja de teoretiska tillvalsämnen, som fordras för inträde i 9 g och 9 a, måste de däremot under­ kasta sig eu mödosam och tidsödande komplettcringsläsning för att even­ tuellt kunna fortsätta sina teoretiska studier. Vid yrkesvalet efter åttonde året ställas de, som ännu ha alla vägar öppna, inför bland annat följande alternativ:

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

a) Inträde i klass 9 g, varigenom vägen till studentexamen efter samman­ lagt 11 ars skolgång står öppen. Den kortaste vägen till studentexamen tar för närvarande 12 år. b) Inträde i klass 9 y för fortsatt fullständig lärlingsutbildning fram till gesällprov, vilken utbildning som regel fordrar 4 år. Sammanlagd skol- och lärotid blir då 12 år, för närvarande lägst 11 år. Vägen till studentexamen blir alltså förkortad med ett år, samtidigt som vägen till gesällprovet förlänges ett år. Även om man gör en jämförelse med dimissionsexamen i stället för med studentexamen blir alltså resultatet att de manuella yrkena få en minskad konkurrenskraft jämfört med nu­ varande förhållanden. Detsamma blir i viss grad även fallet om man tän­ ker på konkurrensen om de speciellt praktiskt intresserade studiebegåv­ ningarna. Kortaste vägen till ingenjörsexamen kommer nämligen icke att förlängas utöver de 12 år, som nu fordras. Gesällprovet skulle alltså komma att kräva samma utbildningstid som ingenjörsexamen.»

Skolöverstyrelsen föreslår försöksverksamhet. Meningsskiljaktigheterna om undervisningsmetodernas användbarhet och prestationsförmåga kunna överbryggas endast på grundval av praktiska försök.

»Överstyrelsen delar den i många remissyttranden framförda uppfatt­ ningen, att SK i vass man överskattat såväl elevernas förmåga till själv­ ständigt arbete som lärarnas förmåga att bedriva individualiserande under­ visning. Att lärare i allmänhet sakna tillräcklig pedagogisk skolning för sadan undervisning torde visserligen i betydande mån kunna avhjälpas genom kurs- och konsulentverksamhet, men det finns andra hinder, som för närvarande och för den närmaste framtiden synas vara svårare att övervinna. Den största svårigheten är de mångenstädes alltför stora klas­ serna. Även om detta förhållande ej under den närmaste framtiden kan ändras, vill överstyrelsen kraftigt understryka kommissionens åsikt ’att klassernas storlek bör reduceras, så snart tillgången på lärare och på skol­ lokaler gör detta genomförbart’ (s. 93). Därvid bör man visa större genero­ sitet, när det gäller s. k. bygdeskolor. Enligt överstyrelsens mening få de nuvarande svårigheterna likväl ej hindra, att de av SK rekommenderade metoderna systematiskt prövas under så gynnsamma förutsättningar, som över huvud taget är möjligt. En av dessa är, att den individualiserande undervisningen prövas ej endast i förening med vanlig klassundervisning och grupparbete — såsom SK tänkt sig — utan pa högre skolstadier också i förening med linjedelning.----------- Överstyrelsen anser nämligen, att en individualiserande undervisning lät­ tare kan genomföras även i tämligen stora klasser, om dessa äro någorlunda homogena. I varje fall underlättas på så sätt det av kommissionen före­ slagna systemet med grundkurser och överkurser. En noga avvägd kombination av klassundervisning, individualisering och grupparbete bör enligt överstyrelsens mening på lämpliga skolstadier prö­ vas dels inom odifferentierade klasser — på det sätt SK tänkt sig — dels i vissa klasser, som genom linjedelning blivit mera homogena till sin samman­ sättning. Överstyrelsen delar helt kommissionens uppfattning, att man vid sådana försök ständigt måste hålla effektivitetssynpunkten i sikte. Likaså understryker överstyrelsen kommissionens uttalande, att det är av stor vikt, att en mera omfattande försöksverksamhet verkligen kommer till

Kungl. Majds proposition nr 70.

stånd i vårt eget land, så att man icke längre behöver lita så mycket till främmande erfarenhet, som SK härvidlag synes ha gjort.» (S. 41—42.)

Överstyrelsen anser, att kommissionen överdrivit risken för de begåvade att bli isolerade i skolgemenskapen, om de genom en differentiering skiljas från övriga elevgrupper. »Enligt överstyrelsens mening torde risken för en sådan isolering komma att bli mindre i en enhetsskola än i nuvarande parallellskolesystem. Att en differentiering inom enhetsskolan över huvud taget skulle kunna .få sadana socialt ogynnsamma verkningar, har ännu icke kunnat direkt påvisas. Inom t. ex. amerikanskt skolväsen, där man dock länge systematiskt undersökt differentieringssystemets verkningar i olika avseenden, har^ man åtmin­ stone ej med någon bestämdhet kunnat konstatera några sådana ogynn­ samma verkningar.» (S. 32.)

Icke heller delar ämbetsverket kommissionens uppfattning, att begåv­ ningarna skulle bäst tillvaratagas i en skolorganisation, som uppskjuter den egentliga linjedifferentieringen ända till 15-årsåldern. »Enligt överstyrelsens mening talar SK:s eget siffermässiga undersök­ ningsresultat mera till förmån för en tidigare linjedifferentiering, om man nämligen uttrycker detta resultat på annat sätt, än kommissionen gör. Den synes anse det märkliga vara, att inom den undersökta gruppen 11-åringar befunnits, att något över hälften (56 procent) av dessa i fråga om sin begåvningsinriktning äro odeciderade, d. v. s. äro antingen såväl teoretiskt som praktiskt välbegåvade eller obegåvade i båda dessa avseenden. Mera märkligt däremot anser överstyrelsen vara, att så många som inemot hälf­ ten (44 procent) redan vid denna ålder äro att beteckna såsom deciderade antingen åt teoretiskt eller praktiskt håll med inemot en fjärdedel av var­ dera riktningen. Visserligen kan man i likhet med SK göra gällande, att dessa ensidigt teoretiskt eller praktiskt begåvade kunna fara väl av att ej specialisera sig för tidigt i ena eller andra riktningen. Men det vore å andra sidan orim­ ligt att låta dem vänta — så länge som SK föreslår — på en^ utbildning för det huvudområde, som synes vara deras naturliga och på vilket de kunna väntas göra den största insatsen i yrkes- och samhällslivet. Enligt överstyrelsens mening bör vid den planerade försöksverksamheten en tidigare differentiering prövas för sådana elever, som tidigt visa utpräg­ lad håg och fallenhet för teoretiska studier. För de åt yrkeshåll tidigt deciderade bör likaledes prövas en tidigare differentiering. Från flera håll har föreslagits att det senast från och med klass 8 bör vara möjligt för dessa elever att övergå till yrkesskolor och andra motsvarande ungdomsskolor.-----------SK:s välmotiverade syfte att tillförsäkra det praktiska yrkeslivet ej endast uppväxande med ensidig praktisk läggning utan också allmänbegåvningar torde ej kunna förverk­ ligas med mindre man öppnar utvägar för dessa att tidigare än eljest nå fram till en kvalificerad yrkesutbildning.» (S. 33.)

Vid försöksverksamheten bör man i ett antal typiska skolkommuner av olika slag pröva skolkommissionens förslag, både med och utan de modifi­

190 Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

kationer, som överstyrelsen har föreslagit. Därjämte böra skoldistrikt, som härom göra framställning, beredas möjlighet att pröva både en och flera varianter av differentieringssystem, även sådana med så tidig linjedelning som skolutredningen föreslagit.

f. Departementschefen.

Skolutredningen har enligt min mening riktigt fattat vårt skolväsens utvecklingstendenser, då den uppställer som mål »ett alla undervisnings­ anstalter omfattande, organiskt sammangjutet skolsystem, där varje upp­ växande individ, oberoende av bostadsort och av föräldrarnas sociala och ekonomiska ställning, i en på bästa sätt tillrättalagd studiegång får, där sa påkallas med det allmännas stöd, den utbildning, för vilken hans begåv­ ning, krafter och anlag göra honom lämpad», och utredningen har otvivel­ aktigt även rätt i sitt påstående, att enhetsskoletanken i denna mening mer och mer förverkligats under det sist förflutna århundradet. Likväl finnes det skrankor mellan skolformerna, som icke kunna utplånas blott genom att en existerande skolform etiketteras om och får en ny plats i skolsystematiken. När kollegiet vid vår största flickskola ger uttryck åt sin till­ fredsställelse över en reform, som avser att »rycka upp med roten vårt skolsystems största fel, dess splittring i flera från varandra helt skilda ut­ bildningslinjer», så ligger säkerligen därbakom känslan av att i det nu­ varande skolsystemet varje skolform alltför mycket bildar en sluten värld för sig och att vårt undervisningsväsen, trots alla statistiska uppgifter om elevklientelet vid de högre skolorna, icke av allmänheten uppfattas som det åt alla håll öppna, demokratiska skolsystem, det borde vara. Lika självklart, som det i vissa kretsar är, att barnen snarast möjligt skola gå till läroverk eller högre flickskola, lika oreflekterat självfallet kan det i andra kretsar vara, att de — oavsett sina gåvor — icke skola göra det. Ett reformarbete, som vill slå broar över de gamla samhällsklyftorna, måste se till, att skolväsendet för alla samhällsskikt framstår som en enhetlig ska­ pelse, där det finns gångbara vägar för all svensk ungdom och där varje växande individ, oberoende av sin sociala startpunkt i livet, får lära sig, huru han bäst skall utnyttja sina personliga tillgångar för kommande upp­ gifter. Ett sådant syfte är icke förenligt med ett vare sig öppet eller för­ täckt parallellskolesystem. En differentiering i särskolor bör enligt min övertygelse äga rum först när det med hänsyn till yrkesvalet är nödvändigt. Under inga omständigheter får dock enhetsskolan för sociala syftemål åsidosätta sina kulturella uppgifter. Den måste vårda sig om de spirande begåvningarna, praktiska såväl som teoretiska, och göra vad den kan för att spara upp de värdefulla anlagen. En fortlöpande inventering av begåvningstillgångama i skolan ter sig ur samhällssynpunkt nödvändigare med varje år som går. Lärarnas iakttagelser i det dagliga skolarbetet äro därvid

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.

av grundläggande betydelse, men skolan får icke heller försmå de hjälp­ medel, som den psykologiska vetenskapen sätter i dess händer. Ännu vik­ tigare är det dock, att de praktiska konsekvenserna dragas, så att skolan anpassar sig även efter dessa lärjungars behov. Den måste kunna ge utlopp för deras krafter och låta dem få full användning för sina gåvor. Skolarbetet måste vara så meningsfyllt och nyanserat, att det är värt sin tid även för de duktigaste och förmår ge tillräcklig stimulans åt deras gryende intressen. Icke mindre maktpåliggande är dock uppgiften att ge det bästa möjliga även åt dem som icke ha förutsättningar för mera krävande intellektuellt arbete. Skolgemenskapen måste vara rik nog att rymma även dessa lär­ jungar, giva dem deras del, bjuda dem uppgifter, som de kunna fylla, och skänka dem trivsel och trygghet, medan de finna sin väg genom skolan till samhällets större arbetsgemenskap. Skolkommissionen har trott det möjligt att driva individualiseringen så långt, att hela skalan av teoretiska och praktiska begåvningsvarianter under åtta år skulle kunna sammanhållas i ett åtminstone delvis gemensamt arbete inom ramen av en klass, från vilken endast hjälpklasseleverna ha skilts ut. De yttranden, som införskaffats från kollegier och lärarsammanslutningar, stödja icke denna åsikt, och det kunde i förstone ligga nära till hands att på grund härav vilja avföra skolkommissionens idéer ur diskus­ sionen såsom ogenomförbara. Jag tror dock detta vore en förhastad slut­ sats. En metod, sådan som den av skolkommissionen föreslagna, fordrar sär­ skilda tekniska hjälpmedel: studieplaner, för metoden avpassade läroböcker, läseböcker och annat läsmaterial, systematiskt utarbetade serier av arbets­ uppgifter, viss biblioteks- och laboratorieutrustning o. s. v. Dylika hjälp­ medel ha hittills icke i tillräcklig utsträckning framställts i en för vårt land lämplig utformning. Så länge dessa nödvändiga förutsättningar för arbetet saknas, kan man svårligen vänta sig annan utgång av en opinionspejling bland lärarna än den som kommit till uttryck i remissvaren. Jag kan icke finna något anmärkningsvärt i att en lärare säger nej till en ny undervisningsteknik, om han tror sig tvungen att utarbeta den från början, med tomma händer. Det kan väl hända, att skolkommissionen underskattat de praktiska svårigheterna, men å andra sidan är det icke uteslutet, att bland lärarna andra meningsriktningar komma att framträda, sedan de meto­ diska förutsättningarna ha utarbetats i detalj och de nya hjälpmedlen all­ männare ha prövats vid undervisningen. I varje fall framlyser i många läraryttranden en god vilja att förutsättningslöst pröva det nya och nyttig­ göra dess eventuella förtjänster i skolarbetet. Diskussionen i differentieringsfrågan har nu förts så långt, att det icke synes mig möjligt komma nämnvärt längre utredningsvägen. Avgörandet måste nu sökas genom praktiska försök. De tio år, som ligga framför oss, innan skolreformen i större utsträckning kan genomföras, böra utnyttjas

192 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.

väl för att fastställa de metodiska resurserna, ompröva de olika konstruk­ tionernas bärkraft och draga de definitiva slutsatserna rörande enhetsskolans organisation på de omstridda punkterna. Att den försöksverksamhet, som jag sålunda finner nödvändig, i första hand inriktas på att pröva de metoder och den organisation, som skolkommissionen har föreslagit, synes mig naturligt i nuvarande diskussionsläge. Alternativa studieplaner böra skyndsamt utarbetas, tekniska hjälpmedel av olika slag färdigställas och tillhandahållas, arbetets gång och arbets­ resultaten i försöksklasserna noggrant följas och registreras och resultaten av undervisningsförsöken i det hela successivt bearbetas och bringas till lärarkårernas kännedom. Lämpligt är, att försöken anställas i klasser av olika storlek, så att det kan fastställas, i vad mån individualiserande meto­ der kunna ifrågakomma även i de tungnavigerade klasserna med en lär­ jungebesättning i närheten av det nu tillåtna maximum. Endast genom en försöksverksamhet av detta slag lärer det kunna utrönas, huru långt det kan bli möjligt att förverkliga skolkommissionens intentioner under de för­ utsättningar med avseende på klassernas storlek och skolornas försörjning med undervisningsmaterial, som kunna antagas under den framtid, vi nu överblicka. Parallellt med de praktiska försöken torde en serie vetenskap­ liga undersökningar böra företagas. Jag har intet att erinra mot att försök även anställas med en mer eller mindre djupgående klassdifferentiering. Tvärtom finner jag det ur pedago­ giska synpunkter viktigt att exempelvis få utrönt, i vad mån mera homo­ gena klasser bjuda bättre betingelser för de arbetsmetoder kommissionen förordat. Överhuvud bör vid försöksverksamhetens utformning lokala önskemål så vitt möjligt tillmötesgås och lokala initiativ tillvaratagas. Sedan försöken ha pågått ett visst antal år, böra de gjorda erfarenheterna läggas till grund för verksamhetens vidare utveckling och inriktning. För­ söken böra lämpligen ledas av skolöverstyrelsen, på vilken det får an­ komma att successivt framlägga de förslag i fråga om den fortsatta försöks­ verksamheten, som av de gjorda iakttagelserna föranledas. Mot slutet av 1950-talet kan tiden vara inne för en sammanfattande utredning i differentieringsfrågan, varvid praktiska och vetenskapliga erfarenheter böra kunna sammanarbetas till en hållbar grund för den organisation, som sedan successivt skall genomföras. I vissa yttranden från yrkeslivets representanter framföras betänklig­ heter mot skolkommissionens organisationsförslag med utgångspunkt från befarade konsekvenser för begåvningsfördelningen mellan teoretiska och praktiska yrken. Visserligen har kommissionen sökt trygga de praktiska yrkenas andel av eliten genom att dels förlägga den definitiva linjedel­ ningen till en tidpunkt, då specialintressena åtminstone hos de mera ut-

Kungl. Maj;ts proposition nr 70. 193

präglade begåvningarna böra ha vaknat, och dels uppställa ett medborger­ ligt mål för den praktiska utbildningen, som borde kunna ge denna en för­ bättrad ställning i föräldraopinionens ögon. Men samtidigt har också, framhålles det, vägen till fortsatta teoretiska studier gjorts mera trafikabel. I en del yttranden hävdas, att sistnämnda omständighet — tvärtemot skolkommissionens åsikt — kommer att överväga, varigenom intelligensurvalet i framtidens skola ännu mera än i det nuvarande skolsystemet skulle ut­ falla till de teoretiska banornas förmån. Det har givetvis icke varit remissinstansernas mening att med denna invändning motivera någon sorts spärrar i passagen genom skolan, vilka skulle »göra nytta» genom att dirigera över ett antal allsidiga begåvningar till manuella yrken. Vad som av dem ifrågasattes är blott en tidigare över­ gång till yrkesutbildning för lärjungar med särskilda förutsättningar för sådan utbildning, en fråga, till vilken jag i ett senare sammanhang åter­ kommer. Huru en organisation som den föreslagna skulle påverka de bästa begåvningarnas yrkesval är i själva verket icke lätt att förutsäga — må­ hända komma erfarenheterna från försöksskolorna att om några år ge fas­ tare hållpunkter för bedömningen av dylika spörsmål. För tillfället vill jag inskränka mig till att framhålla, att valet mellan teoretisk och praktisk utbildning starkt påverkas av folkpsykologiska värderingar, vilka kunna ändras genom skolorganisationen väsentligen blott om denna förmår upp­ ställa nya utbildningsmål, som på grund av sitt innehåll vinna erkännande. Invändningen ger mig sålunda endast ännu starkare skäl att som en av försöksverksamhetens allra viktigaste uppgifter beteckna utstakandet av en praktisk och lättgången väg till yrket och den egentliga yrkesutbild­ ningen och utarbetandet av en lärokurs, som ger påtaglig behållning för dem som längre fram i livet komma att ägna sig åt praktiska värv.

B. Enhetsskolans stadier och lärarkategorier.

Det är en mycket markerad fysisk och psykisk utveckling, en ung männi­ ska genomgår under de nio åren från 7 till 16. Handledningen av de äldsta på skolbänken kräver helt andra kvalifikationer än handledningen av de yngsta. På det lägsta stadiet bör skolan för barnet förkroppsligas av en enda person, klassläraren, på det högsta stadiet, där en enda lärare icke kan behärska hela raden av teoretiska och praktiska ämnen, måste en uppdel­ ning göras på flera ämneslärare med specialiserad kompetens. Någonstans däremellan måste övergången ske från klasslärarsystem till ämneslärarsystem. Klassläraren i sin tur måste ta sin klass på ett annat sätt, när det gäller de yngsta än de mera försigkomna. Den nuvarande klyvningen av folk­ skolans lärarkår i småskollärare och folkskollärare var från början före­ stavad av ekonomiska förhållanden men har i en lång erfarenhet visat sig

13 — Iiihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 70.

194 Kungl. Maj:ts proposition nr 70. även pedagogiskt välmotiverad. På någon punkt i lärogången måste en gräns dragas mellan verksamhetsfältet för klasslärare av det förra slaget, vilkas utbildning psykologiskt och metodiskt inriktats på de yngsta, och klasslärare av det senare slaget, vilkas utbildning på samma sätt har in­ riktats på de mognare barnaåldrarna. Enhetsskolans arbetsfält kommer sålunda att omfatta tre stadier: låg­ stadiet, där undervisningen bestrides av småskollärare, mellanstadiet, där den bestrides av »mellanskollärare», som motsvara de nuvarande folkskol­ lärarna, och högstadiet eller realskolestadiet, där den bestrides av ämneslärare. Diskussionen gäller väsentligen, huru gränsen bör dragas mellan dessa stadier och huru de olika lärarkategoriernas verksamhetsfält böra bestämmas.

a. Klasslärare och ämneslärare.

Det starkaste skälet för klasslärarsystemet på de tidigare skolstadierna är de mindre skolbarnens behov av allsidig personlig omvårdnad. Vissa skolmän anföra också ett skäl mot ämneslär ar systemet på detta tidiga sta­ dium: det skulle leda till en för stark intellektualisering av skolan. Den första av dessa synpunkter betonas starkt av skolkommissionen: »På många sätt är klasslärarsystemet överlägset ämneslärarsystemet, så länge en och samma lärare kan behärska kunskapsstoffet i de olika ämnena. Såsom i inledningskapitlet redan påpekats, måste demokratins skola lägga stor vikt vid den individuella omvårdnaden om lärjungarna. En sådan individuell omvårdnad förutsätter en ingående kunskap om lärjungens kroppsliga och andliga förutsättningar, om hans personliga egenart och indi­ viduella utvecklingsgång, om inriktningen av hans intressen, om hans hem­ förhållanden och miljö i övrigt, om aktivitetshämmande och aktivitetsbefrämjande företeelser i hans psyke och livsföring. En sådan kunskap är inte möjlig för en ämneslärare, som dels under alltför kort tid kommer i beröring med lärjungen, dels aldrig kan få den allsidiga överblicken över dennes in­ tressen, prestationer och framsteg och över hans svårigheter. Endast klass­ läraren kan på ett fullt tillfredsställande sätt lära känna lärjungarna. Om detta gäller den enskilde individen, gäller det uppenbarligen i än högre grad för lärjungarna tagna som grupp, för klassen i dess helhet. För lärjungarnas skolmiljö och fostran är det av avgörande betydelse, hur problemen för klassen som social grupp löses. Klassläraren har större möjligheter än ämnesläraren att tränga in i dessa problem och utöva ett välgörande infly­ tande på deras lösning. Utvecklingen på det skolsociala området ställer dessutom nya krav på lärarens omvårdnad om eleven, krav som klasslära­ ren är bäst ägnad att motsvara.» (S. 75.) Ett annat skäl för klasslärarsystemet ser kommissionen i behovet av »samlad undervisning» på det lägre stadiet. Läraren bör ha frihet att göra omplaceringar på schemat för att på bästa sätt samordna undervisnings­ ämnena. Hur stoff från skilda områden kan bringas att samverka, belyses av kommissionen med ett exempel, hämtat från sjätte klassens kurs. Ar­ betsuppgiften antages vara »transportmedlen».

Kungl. May.ts -proposition nr 70.

»Under arbetet behövs material från naturläran som förklaring till tek­ niska problem. Kommunikationernas sträckning i trakten blir geografi. Ut­ vecklingen belyses genom några återblickar, hämtade från historien. Trans­ portmedlens betydelse för näringslivet, deras organisation och äganderätts­ förhållanden är närmast frågor från samhällskunskapen. Teckning och slöjd bidrar med illustrerande skisser och modeller. Biljettpriser och trans­ portkostnader ger träning i räkning. Modersmålet övas genom läsning av stoff som rör studieämnet och genom skriftliga och muntliga redogörelser för de kunskaper man kommit fram till.» (S. 132.)

En dylik samverkan mellan ämnena försvåras i hög grad, om dessa före­ trädas av olika lärare. Risken för att kunskapskraven överbetonas i 10—12-årsåldem framhäves av en fyramannagrupp inom skolutredningen:

»Det synes oss otvivelaktigt, att användandet av specialutbildade facklärare på detta stadium i sin mån bidrager till en alltför stark skärpning av kunskapskravet på bekostnad av andra för barnets utveckling betydelse­ fulla faktorer. En klasslärare, som undervisar i flertalet ämnen, har större möjligheter än ämnesläraren att samordna undervisningen och mot var­ andra avväga kunskapsfordringama i de olika läroämnena. Han kan därför åstadkomma en bättre arbetsekonomi och låta undervisningen fortgå i en lugnare, för lärjungarna mindre pressande arbetstakt.» (IV: 1 s. 113.)

En annan grupp inom skolutredningen anser åter, att klasslärarsystemet har sin begränsning icke blott i svårigheten för lärarna att på ett högre stadium behärska hela ämneskretsen utan lika mycket i lärjungarnas små­ ningom alltmer differentierade psykiska utveckling.

»I den mån lärjungarna utvecklas och deras individualiteter träda star­ kare i sär, blir det för en enda lärare, även med rika andliga gåvor, allt svårare att tillgodose alla lärjungarnas intellektuella och etiska behov. En enda lärarpersonlighet har sällan den mångsidiga läggning och den breda mänsklighet, som erfordras för att varje växande individ i en lärjungeskara skall få såväl den uppmuntran i studierna som den förståelse och det mora­ liska stöd, som hans utveckling kräver. Klasslärarsystemet innebär på det högre stadiet en begränsning av möjligheterna till undervisning och fostran, som tydligt strider mot enhetsskoletankens krav på bästa möjliga utbild­ ning för varje växande individ. Rent olycksbringande följder kan systemet få i sådana fall, där oförenlighet i lynnet omöjliggör en förståelsefull sam­ verkan mellan lärare och lärjunge — saknaden av det korrektiv, som ligger i andra lärares verksamhet i samma klass, blir då smärtsamt kännbar.» (IV: 2A s. 76—77.)

Skolkommissionen drar gränsen mellan klasslärarsystem och ämneslärarsystem efter klass 6. »Klasslärarsystemet har i högsta grad kunnat hävda sig t. o. in. sjätte klassen. Inför man i sjunde klassen en rad nya ämnen, som kräver särskild utbildning av läraren, främst det andra främmande språket och praktiska ämnen, är en och samma lärare inte längre kompetent att sköta hela under­ visningen, i all synnerhet som många av de övriga ämnena här ställer högre

19G Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

krav på lärarens utbildning än i de tidigare klasserna. Naturligt är därför, att gränsen mellan klasslärarundervisning och speciallärarundervisning sät­ tes vid övergången mellan sjätte och sjunde klassen.» (S. 76.)

Knivskarp behöver gränsen dock icke vara. I engelska är en grundlig ämnesutbildning hos lärarna önskvärd även för nybörjarundervisningen, och i ämnen som sång och gymnastik, slöjd och hemkunskap, kan också undervisning genom speciallärare vara att rekommendera. Stor frihet bör härvidlag tillerkännas den lokala skolledningen.

»I skolor, där de yttre förhållandena gör det möjligt, kan det ofta vara lämpligt att modifiera det rena klasslärarsystemet så, att man samtidigt tar vara på en av ämneslärarsystemets fördelar: att barnen lär känna olika lärarpersonligheter. I detta syfte kan det redan nu förekommande bruket med timbyten mellan klasslärare uppmuntras och utvidgas. Om en klass har sin ordinarie klasslärare under två tredjedelar eller tre fjärdedelar av tiden, kan det ofta vara till fördel, att den under övriga timmar handledes av en annan lärare. En förutsättning är dock, att de båda lärarna sam­ ordnar sin undervisning och att deras metoder inte bryter för skarpt mot varandra. Ett utvidgat timbyte kan också medföra den fördelen, att lä­ rarna får koncentrera sin vidareutbildning till ett mera begränsat antal ämnen.» (S. 96.)

Å andra sidan kan det icke vara önskvärt, att undervisningen i klasserna 7—9 uppsplittras på alltför många lärare.

»Särskilt viktigt är det, att klassföreståndaren får ett högt timtal i sin klass. Genom sin verksamhet som klassföreståndare har läraren bättre möj­ ligheter än annars att lära känna eleverna från olika sidor. Även när det gäller rent personliga problem, som inte direkt hör till skolan, bör lär­ jungarna i många fall kunna få hjälp av sin klassföreståndare. Eftersom klassföreståndarskapet betyder så mycket för den personliga kontakten mellan lärare och elever, bör man icke överlämna för mycket av klassföre­ ståndarens uppgifter till en kurator, som är gemensam för hela skolan. Även varje annan lärare, som undervisar i klassen, bör om möjligt ha flera ämnen där. Om en ämneslärare i stället för att undervisa i sex klasser, vilket nu inte är ovanligt, kan få sin undervisning koncentrerad till tre klasser, har han inte mer än hälften så många elever som tidigare att lära känna. En sådan koncentration stöter vanligen på stora svårigheter till följd av ämneskombinationernas art, men den bör företagas överallt, där så är möjligt. Kan en lärare behålla sin klass under flera år, betyder detta givetvis mycket för hans kännedom om eleverna. Han har då också möjligheter att lägga upp arbetet på längre sikt, vilket kan ge eleverna ökad överblick och bättre sammanhang mellan kunskaperna.» (S. 96.)

I yttrandena fortsätter diskussionen om klasslärarsystem och ämneslärarsystem med påfallande livlighet. Möjligen kan man säga, att de remiss­ instanser, som starkare betona skolans intellektuella uppgifter i allmänhet, äro böjda att anbefalla ett tidigare införande av ämneslärarsystemet, me-

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70. 197

dan yttranden, som understryka skolans sociala funktioner, oftare lovorda klasslärarsystemet. En bestämd gensaga möter skolkommissionens rekommendation av klasslärarsystem för hela mellanstadiet i det yttrande, som avgivits av cen­ tralstyrelsen för Fliclc- och samskolelärarnas riksförbitnd.

»Att de yngsta skoleleverna, som ännu icke hunnit utveckla särpräglade intressen och anlag och som ännu sysselsättas med föga differentierat skol­ arbete, i regel fara bäst av en enhetlig skolmiljö med en klasslärare, är väl obestridligt, men i den mån barnen utvecklas, torde de behöva impulser från mer än ett håll. Det är dock en rätt anmärkningsvärd teori, att en ordinär lärarpersonlighet alltid skulle ha bättre resurser än två eller flera samverkande personligheter att fostra och utveckla en grupp barn fram till 13-årsåldem och därvid på bästa sätt beakta och vårda vars och ens ta­ langer, färdigheter, intressen och temperament, oavsett att barnen helt bli utlämnade åt denne ende lärares personliga bedömning och värdesättning. Kommissionen synes visserligen vara villig att medge, att estetisk och prak­ tisk fostran på mellanstadiet gagnas av att anförtros åt fackutbildade lä­ rare, liksom också att undervisningen i engelska icke gärna kan bli effektiv, om den överlåtes åt en klasslärare med blott sin allmänna skolbildning och en metodisk kurs som grund. Men att samma synpunkter gälla exempel­ vis beträffande undervisning i teknisk-matematiska ämnen å den ena sidan och humanistiska ämnen å den andra, har kommissionen icke beaktat.»

Icke heller länsstyrelsen i Göteborg ser någon så obetingad fördel i mel­ lanstadiets klasslärarsystem:

»Tvärtom, det är allt annat än lyckligt, att elever längre än som är ound­ gängligen nödvändigt sammankedjas med endast en lärare. Det är en lätt­ nad för barnen att få ett ombyte av lärare. Därför att man lämnar ett extremt klasslärarsystem behöver man icke övergå till en sådan splittring som nu ofta förefinnes i de nuvarande realskolorna. En facklärare i hu­ maniora och en i naturvetenskapliga ämnen vore lyckligast.»

Tanken på ett system med två lärare i varje klass på mellanstadiet fram­ kommer i flera yttranden. Ståndpunkten företrädes exempelvis av kolle­ giet vid folkskoleseminariet i Hälsingborg . För uppfostringsarbetet är det icke enbart fördelaktigt med ett genomfört klasslärarsystem, anser kolle­ giet. Det blir en svår situation för de barn, som av någon orsak ej fått rätta kontakten med sin klasslärare, om de år efter år iiro hänvisade till endast denne lärare, timme efter timme; och det är lika synd om läraren, ifall han känner sin oförmåga att hjälpa ett barn men ej kan skapa det nödvändiga personliga förhållandet.

»Sådana svåra situationer kan ju aldrig helt undvikas i skolan, men de bör kunna minskas betydligt, om man på skolans mellanstadium kunde komma dit, att en klass normalt hade två lärare med så omfattande tjänst­ göring i klassen, att de verkligen lärde känna barnen i olika situationer. Såsom ideal skulle man då tänka sig, att två lärare delade hela tjänst­ göringen i två klasser. Varje lärare hade då endast två klasser, och dessa

198 Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

hade han både i läroämnen och i ett par övningsämnen, så att han verkligen kunde lära känna barnen ordentligt. Barnen finge också den uppmuntran, som ligger i någon omväxling, och den är ej oväsentlig. Härvid bör de båda lärarna vara klassföreståndare i var sin av de två klasserna och ha det di­ rekta ansvaret för klassen. Ett sådant system skulle enligt kollegiets upp­ fattning vara avgjort bättre än ett med speciallärare i olika övningsämnen.» Övningslärarorganisationerna torde dock ej gärna släppa kravet på spe­ ciallärare i respektive ämnen. Sålunda anför Teckningslärarnas riksförbund: »Riksförbundet vill bestämt hävda, att barnen från och med klass 5 som regel få bättre behållning av facklärarundervisning i teckning än av klasslärarens handledning. Elevernas positiva intresse för estetisk verksamhet, vilket är så betydelsefullt, lär bäst kunna framlockas av en facklärare med speciella anlag och en konstnärlig intresseinriktning. Därför bör det vara regel, att teckningen från och med klass 5 överlämnas åt fackutbildad teckningslärare, förså vitt sådan finnes att tillgå.» Teckningslärarna fa stöd av Sveriges husmodersföreningars riksförbund, som med glädje har sett kommissionens uttalanden om de estetiska ämnena och drar samma slutsatser i lärarfrågan. . »Förbundet vill kraftigt understryka vikten av att efter småskolan spe­ ciallärare så fort som möjligt övertaga undervisningen i dessa ämnen. För­ bundet ställer sig överhuvudtaget tveksamt till att... klasslärarsystemet bibehålies så högt upp i skolan, vilket torde medföra allvarliga nackdelar. Ämneslärare i en klass innebär enligt förbundets mening en viss garanti för att en elev, som inte kommer till sin rätt i det ena ämnet, får större möjlighet att göra det i ett annat ämne.» Läroverksläramas riksförbund finner sig, om ock med tvekan, kunna acceptera kommissionens gränsdragning mellan de bägge systemen men vill därvid mycket starkt betona de modifikationer i klasslärarsystemet inom mellanskolan, som kommissionen föreslår: att undervisningen i engel­ ska alltid handhas av en lärare med akademisk utbildning och att vägen lämnas öppen för anlitande av speciallärare i vissa ämnen samt för ämnesbyte mellan klasslärare. Sveriges folkskollärarinneförbund hyser däremot snarare tvekan om ämneslärarsystemets generella tillämpning på realskolestadiet. »Förbundet är inte övertygat om att ämneslärarsystemet är det mest ideala för alla elever på högstadiet. Erfarenheter från folkskolans sjunde och åttonde klasser ger vid handen, att många elever även på detta sta­ dium — särskilt gäller det de svagt begåvade eller på annat sätt psykiskt svaga — har behov av en klasslärare.» Jämväl Psykologislt-pedagogiska institutet ifrågasätter, huruvida icke klasslärarsystemet — där så av skolorganisatoriska skäl är möjligt — borde bibehållas för svagare elever även i klasserna 7 och 8. Sveriges folkskollärarförbund håller före, att mellanskollärama böra ut­ bildas för undervisning i alla ämnen på mellanstadiet, även i engelska, så

Kungl. Maj:ts proposition nr 70. 199

att klasslärarsystemet i full utsträckning kan bibehållas t. o. m. sjätte klassen. Om under försöksverksamheten en linjedelning från och med sjunde klassen försökes, bör ett modifierat klasslärarsystem provas även på detta stadium, särskilt i kunskapsämnena på de praktiska linjerna. Det är kanske icke så märkvärdigt, att en fråga av detta slag bedömes något olika av ämneslärare och klasslärare. Delvis torde det bero på att de grundläggande observationerna ha gjorts på olika arbetsfält; säkerligen äro eleverna i de högre skolorna ofta i socialt hänseende mindre beroende av skolans omvårdnad än deras jämnåriga i folkskolan.

b. Lågstadiets avgränsning.

I flera länder utbildas klasslärarna för tjänstgöring i hela den klasserie, där undervisningen över huvud kan läggas i en lärares hand. Folkundervisningskommittén trodde sig på sin tid kunna skönja en utveckling i denna riktning även i vårt land. »Utvecklingen visar oförtydbart hän pa en fram­ tida, för alla lärare och lärarinnor i små- och folkskola lika och gemensam utbildning», är ett ofta citerat uttalande av denna kommitté. I de nu in­ gångna remissyttrandena företräda tre folkskolinspektörer principen om ett enhetligt grundstadium i denna mening. Jag har redan år 1944 i en för skolutredningens räkning utarbetad pro­ memoria haft anledning uttala, att även om vissa skäl tala för en sadan organisation, dock de starkaste argumenten kunna anföras mot densam­ ma. En klasslärare, som följer sin klass ett alltför stort antal år, måste få icke ringa besvärligheter att behärska lärostoffet för sa olika stadier samt att hysa tillräckligt intresse för de med elevernas ålder skiftande uppgif­ terna. Om en lärare följde eleverna från starten i småskolan ända upp till mellanstadiets övre gräns, skulle han endast vart sjätte ar komma att undervisa nybörjare. Under hela sin tjänstetid skulle han alltsa endast om­ kring sex gånger få en nybörjarklass. Det är ställt utom allt tvivel, att en sådan lärare i regel knappast skulle prestera samma intresserade arbete bland nybörjarna som en lärare, vilken mera regelmässigt undervisar på detta skolstadium. Även om en enhetlig lärarutbildning i något avseende vore av pedagogiskt värde, skulle för övrigt de ekonomiska konsekvenserna göra det omöjligt att inom överskådlig tid förverkliga densamma. Det återstår att bedöma, huruvida lågstadiet — såsom nu är fallet — endast bör omfatta de två första skolåren eller utsträckas till tredje och eventuellt fjärde klass. För A-skolorna är detta i främsta rummet en pedagogisk fråga. Problemet behandlas ur denna synpunkt i nyssnämnda promemoria: »En viss betydelse bör tillmätas önskvärdheten av att samma lärare under icke alltför kort tid får behålla sin avdelning. Ej sällan hör man små­ skollärarinnor uttala den meningen, att arbetet skulle vara mycket intres-

200 Kungl. Maj ds proposition nr 70.

santare, om man fick behålla eleverna litet längre. Två år anses vara val kort tid. Samma uppfattning gör sig också gällande bland kvinnliga folk­ skollärare. Stundom har man nämligen i A-skolorna ordnat undervisningen så, att de kvinnliga folkskollärarna icke få följa sina elever till de högsta klasserna utan hava sin tjänstgöring helt förlagd till klasserna 3 och 4, medan manliga folkskollärare ensamma bestrida undervisningen i klasserna 5;—7. Emot en sådan anordning har missnöje ofta framförts från de kvinn­ liga lärarna. En utsträckning av lågstadiet till tre år kan av nyssnämnda skäl ha starka motiv för sig. Å andra sidan skulle en utsträckning till fyra ar komma att inkräkta på den tid, läraren å högstadiet bör ha hand om sin avdelning. En naturlig uppdelning vore därför ett lågstadium å tre år och ett högstadium a tre eller fyra år, beroende på om klasslärarsystemet upprätthålles obrutet i sjunde klassen eller icke.----------- Ser man på ämnesstoffets fördelning för de tre första klasserna vid skolor av A-form, kunna starka skäl anföras för ett sammanförande av nämnda klasser till ett gemensamt lågstadium. Sålunda är hembygdsundervisningen ett ämne, som endast förekommer under de tre första skolåren, där det bil­ dar ett sammanhängande helt. 'Orienteringsämnena’ geografi, naturkunnig­ het och historia förekomma icke å timplanen förrän under fjärde skolåret, även om geografistudiet kan påbörjas under slutet av vårterminen i tredje klassen. Icke heller skolans övriga ämnen kunna sägas i något hänseende utgöra hinder för ett lågstadium om tre skolår. Vad barnens utveckling beträffar torde det vara nog att framhålla, att efter skolmognaden något nytt skede i barnens psykiska liv i varje fall icke inträffar förrän efter det barnen vid i genomsnitt tio års ålder lämnat den tredje folkskoleklassen.» (IV: 2A s. 330—331.)

I Bl-skolorna skulle en utsträckning av lågstadiet innebära, att klasserna 3 och 4, vilka bilda en läraravdelning, komme att undervisas av småskollärare i stället för av mellanskollärare. Organisatoriskt läte detta sig göra: det är uppenbarligen lika lätt att ordna skolorganisationen, vilkendera examen läraren i klasserna 3—4 än har avlagt. Eleverna måste i vart fall byta lärare såväl efter andra som efter fjärde skolåret. Ur pedagogiska syn­ punkter måste naturligtvis krävas, att den lärare, som undervisar i klas­ serna 3—4, är fullt kompetent för sin uppgift. Uppfylles detta villkor ge­ nom lärarutbildningens planläggning, kan frågan för Bl-skolornas del vä­ sentligen ses ur ekonomiska synpunkter. För B2-skoloma skulle en utsträckning av lågstadiet medföra, att små­ skollärarinnan måste sköta minst tre klasser. Hennes läraravdelning skulle alltså omfatta tre undervisningsavdelningar, vilka icke kunna samman­ hållas genom kursväxling utan måste läsa skilda kurser. Att i samma lärar­ avdelning undervisa tre klasser i skilda kurser är emellertid ett mycket svårt undervisningstekniskt problem. Jag betecknade därför i promemorian anordningen som icke önskvärd. 19Jfi års skolutredning, som i fråga om stadieindelningen splittrade sig på icke mindre än fem linjer, var enig om att acceptera denna slutsats. Skolkommissionen, som delar den i promemorian framlagda uppfatt­

Kungl. Maj:ts proposition nr 70. 201

ningen, föreslår, att småskollärarnas utbildning avpassas för klasserna 1—4 och mellanskollärarnas för klasserna 3—6. I A-skolorna skulle småskollärarna ombesörja undervisningen i klasserna 1—3, i Bl-skolorna an­ tingen i klasserna 1—2 eller i klasserna 1—4, i B2-skolorna i klasserna 1—2. Systemet med skolor av lägre form än B2 skulle ställas på avskrivning. Huruvida undervisningen i klasserna 3—4 av en Bl-skola skall bestridas av en småskollärare eller en mellanskollärare, får bestämmas från fall till fall. Lämplig folkskollärare bör dock enligt kommissionens mening ha före­ träde. Kommissionen sammanfattar på följande sätt sitt förslag till stadieindel­ ning för enhetsskolan: »1. Lågstadiet, kallat småskolan, omfattar klasserna 1—3. Eleverna be­ finner sig i åldern 7—9 år, de tidigt skolmogna av dem i åldern 6—8 år, de sent utvecklade i åldern 8—10 år. Möjlighet bör beredas eleverna att genomgå småskolan på två år, om begåvningsförutsättningar härför finns. Då så kan ske, bör en särskild mognadsklass för de sent utvecklade inrättas i stället för att uppskjuta skolgången för dem till åttaårsåldern. Stadiets mest karakteristiska uppgift är ett individuellt införande i och tillägnande av vissa färdigheter, framför allt läsfärdigheten. Klasslärarsystem tillämpas. Undervisningen ombesörjes av speciellt för nybörjarundervisningen utbildade småskollärare. Lärarbyte sker på detta stadium endast i B-skolor och då efter klass 2. I B-skolans tredje klass bestrides undervisningen av folkskollärare eller småskollärare. 2. Mellanstadiet, i fortsättningen . .. kallat mellanskolan, omfattar klas­ serna 4—6. Eleverna befinner sig i åldern 10—12 år (tidigt skolmogna i åldern 9—11 år, sent utvecklade i åldern 11—13 år). Detta stadium är särskilt lämpat för ett allmänt och vidsträckt samlande av konkreta kunskaper, vilka emellertid ännu knappast kan ges slutgiltig systematisk fasthet. Elevmaterialet är ännu odifferentierat (ev. med undantag för språk­ undervisningen). Klasslärarsystem (modifierat med hänsyn till vissa äm­ nen) tillämpas. Undervisningen handhaves av för klasslärarundervisning speciellt utbildade lärare; visst inslag av ämneslärare för språkundervis­ ning och övningsämnen bör uppmuntras. I fjärde klassen i B-skolor kan under vissa förhållanden småskollärare undervisa. 3. Högstadiet, i fortsättningen ... kallat realskolan, omfattar klasserna 7 —o. Eleverna befinner sig i åldern 13—15 år (tidigt skolmogna i åldern 12—14, sent utvecklade i åldern 14—16 år). Stadiet ägnar sig särskilt för en orientering mot framtida levnadsväg samt för mer systematiskt fixerande av de allmänna kunskaperna. Undervisningen är differentierad på grundval av elevernas ämnesval, och denna differentiering stegras etappvis. I klass 9 sker fullständig linjedel­

202 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.

ning. Ämneslärarsystem tillämpas, varvid mycken undervisning bör läm­ nas åt klassföreståndaren. Undervisningen handhaves av akademiskt utbil­ dade ämneslärare och fackutbildade övningsämneslärare samt — under vissa förutsättningar — av därför särskilt lämpade lärare, vilka utbildats för mellanstadiet men fått kompletterande utbildning ... I klass 9 y under­ visar dessutom yrkeslärare.» (S. 80—81.) I jämförelse med nuvarande skolordning innebär sålunda kommissionens förslag 1) att undervisningen i klass 7, som nu bestrides av folkskollärare, över­ tages av ämneslärare, 2) att undervisningen i klass 3 av A-skoloma och i vissa fall i klasserna 3 och 4 av Bl-skolorna, som nu i regel bestrides av folkskollärare, över­ tages av småskollärare, samt 3) att klasserna l5 och 2° vid de allmänna läroverken och klasserna l7 och 27 vid flickskolorna, som nu undervisas av ämneslärare, ersättas med enhetsskoleklasser, vilka undervisas av klasslärare. Skolöverstyrelsen delar kommissionens uppfattning, att det ur omvårdnadssynpunkt är önskvärt att utsträcka småskollärarnas arbetsområde till att omfatta de tre första skolåren i de skolformer, där detta låter sig göra med hänsyn till undervisningstekniska förhållanden och dylikt. Ur utvecklingspsykologisk synpunkt kan det däremot enligt överstyrelsens uppfatt­ ning knappast anföras några bestämda skäl vare sig för ett tvåårigt eller för ett treårigt småskolestadium, möjligen för ett fyraårigt. Vidare fäster överstyrelsen uppmärksamheten på »att det ökade lärarbehov, som kom­ mer att uppstå genom skolpliktens förlängning, ej torde kunna tillgodoses med mindre småskollärarnas arbetsområde utvidgas». Psykologisk-pedagogiska institutet betecknar gränsdragningen efter tred­ je och sjätte klasserna som lämplig. »Härför talar hänsyn till lärostoffets fördelning, vägande skäl för ämneslärarsystemets införande vid den av skolkommissionen föreslagna tidpunk­ ten, med lärarutbildningen sammanhängande frågor och svårigheterna för en och samma person att ur fackliga och pedagogiska synpunkter behärska ämnesstoffet samt hysa tillräckligt intresse för de med elevernas ålder skif­ tande uppgifterna.» Icke heller medicinalstyrelsen finner någon anledning till anmärkning mot stadieindelningen men understryker önskvärdheten av att begåvade barn få genomgå lågstadiet på två år. Däremot äro meningarna delade inom de närmast berörda lärargrup­ perna. Sveriges småskollärarinnejörbund håller före, att studiegången för eleverna blir lugnare, om lärarbyte kan undvikas under en pågående ut­ vecklingsperiod, och synes icke vara främmande för tanken på en ytter­ ligare förlängning av småskolestadiet. För närvarande ansluter sig dock för­ bundet till kommissionens förslag om ett treårigt lågstadium i skolor av

Kungl. Maj:ts proposition nr 70. 203

A-form. Om däremot klasserna 3 och 4 av organisatoriska skäl maste sam­ undervisas, såsom fallet är vid Bl-skolorna, bör undervisningen uppdragas ■åt en för lågstadiet utbildad lärare, »då det föreligger tungt vägande psykologisk-pedagogiska skäl för att lärare med specialutbildning för lågstadiet handhar undervisningen i 3:e klass på grund av det åldersstadium barnen befinner sig i». Till förkortningen av småskolestadiet för begavade barn ställer sig förbundet tveksamt: i det långa loppet må barn bättre av att »läsa på bredden». Sveriges folkskollärarinneförbund har inte i betänkandet funnit några ■övertygande skäl, vare sig psykologiska, pedagogiska eller organisatoriska, för en förlängning av småskolestadiet till tre ar. »Psykologernas meningar går starkt i sär, varför det bör vara lika lätt att finna stöd för det tvååriga som det treåriga småskolestadiet — liksom också för ett enhetligt sexårigt grundstadium. Pedagogiska skäl talar sna­ rast för att tredje klassen bildar övergången till mellanstadiet. Inte minst med hänsyn till orienteringsämnena är det en fördel, att samma lärare som lagt den allmänna grunden får fortsätta och utvidga undervisningen, när den övergår i historia, geografi och naturkunnighet. Med tanke på att den nioåriga enhetsskolan bör ge lika gott studieresultat som den nuvarande femåriga realskolan, ... måste man tillse att undervisningen under det sex­ åriga odifferentierade stadiet åtminstone inte kommer att stå den nu­ varande sexåriga folkskolan efter i effektivitet.----------- Att B-skolorna skulle ha en särskild stadieindelning och speciella kursplaner, syns oss också oförenligt med enhetsskolans idé. Förbundet vill alltsa uttala sig för att det tvååriga småskolestadiet bibehålies.» Förbundsstyrelsen för Sveriges folkskollärarförbund har visserligen fun­ nit övertygande skäl anförda för en uppdelning av klasslärarnas arbetsfält på två lärarkategorier med olika utbildning. Däremot finner förbunds­ styrelsen kommissionens gränsdragning mellan verksamhetsområdena präg­ lad av inkonsekvenser och motsägelser. Lika starka pedagogiska skäl kunna anföras för ett tvåårigt lågstadium som för ett treårigt, och en sådan stadieindelning kunde genomföras med större konsekvens. Ur effektivitets­ synpunkt är denna anordning att föredraga. »De nuvarande småskollärarinnorna har inte behörighet att undervisa i tredje klassen, och de har kortare utbildning än folkskollärarna. Under en lång övergångstid innebure tredje klassens överförande till småskolan en sänkt lärarkompetens för detta klasstadium.» Den mening, som uttalas av de båda folkskollärarsammanslutningarna, stödjes av sex folkskolinspektörer och åtminstone nagot domkapitel. Till sist må nämnas, att den finska, av generaldirektör Ruutu ledda skol­ kommittén har föreslagit ett skolsystem med fyraårsintervaller: en fyra­ årig elementarskola, en därpå byggande, fyraarig mellanskola med limnesläsning och överst ett fyraårigt gymnasium. Tillämpat på svenska förhål­ landen skulle detta system innebära eu sammankrympning av det två-

204 Kungl. Maj:ts -proposition nr 70.

deIade klasslärarstadiet till ett enhetligt fyraårigt sådant, ett starkt min­ skat behov av klasslärare och ett i motsvarande mån ökat behov av ämneslärare. Systemet förordas i vissa remissvar; jag hänvisar beträffande dessa yttranden till skolöverstyrelsens tryckta sammanfattning (s. 239— 240).

Innan jag gar vidare, skall jag be få nämna några ord även om vissa med stadieindelningen förknippade ekonomiska förhållanden. Det kunde i första ögonblicket synas, som om en utvidgning av lågsta­ diet automatiskt måste medföra en icke obetydlig besparing, emedan ett stort antal folkskollärare därvid komme att ersättas med småskollärarin­ nor. Det var givetvis också av denna orsak, som besparmgsberedningen år 1943 upptog denna fråga. Beredningen torde emellertid därvid icke ha till­ räckligt beaktat två omständigheter. Sedan länge har ett lägre lärjungemaximum tillämpats för småskoleklasser än för folkskoleklasser. Enligt av Kungl- Maj:t utfärdade anvisningar får sålunda vid en skola av A-form, vars lärjungeantal ej överstiger 1 000, en parallellavdelning upprättas för varje påbörjat 35-tal lärjungar i års­ klass på folkskolestadiet men däremot en för varje påbörjat 25-tal lärjungar i årsklass på småskolestadiet. Liknande anvisningar gälla för större skol­ enheter, ehuru de där anknyta till medeltalet lärjungar i avdelningarna. Om samma lärare skola undervisa i klasserna 1—3, kan det icke vara pedago­ giskt försvarligt att bryta sönder läraravdelningarna efter andra skolåret, särskilt som under alla förhållanden ett lärarbyte förestår efter tredje skol­ året. En förutsättning för att lagstadiets lärare skola undervisa också i tredje klassen synes alltså vara, att det antal lärjungar per klassavdelning, som skall vara regel i klasserna 1—2, också får gälla för tredje klassen. För en sådan ståndpunkt kunna — oavsett det skälet att ett lärarbyte bör undvikas — åberopas även andra starka pedagogiska skäl. Det torde nämligen vara en rätt allmän mening bland folkskolans lärare, att elev­ antalet i tredje klassen bör vara lägre än i folkskolans högre klasser. Hit­ tills har det icke varit organisatoriskt möjligt eller i varje fall lämpligt att hålla ett lägre elevantal i tredje klassen, då detta skulle medföra omorgani­ sation av läraravdelningarna både efter andra och tredje skolåren. Därest lågstadiets lärare komme att handhava undervisningen i klasserna 1__3, bleve det möjligt att få en ändring i detta hänseende. En radikal ändring av tjänstgöringsförhållandena för en grupp lärare aktualiserar frågan om lönegradsplaceringen under de ändrade förhållan­ dena, Ett uttalande i denna riktning gjordes av statsutskottet i samband med 1937 års lönereglering för folk- och småskollärare (uti. nr 140 s. 56), och vid behandlingen av det förslag till folkskolans avlöningsreglemente, som förelädes 1942 års riksdag, berörde riksdagen samma löneregleringsproblem med följande ord:

Kungl. Maj:ts proposition nr 70. 205

»Frågan om den riktiga inbördes avvägningen av småskollärarnas löner i jämförelse med folkskollärarnas torde icke kunna på ett definitivt sätt upp­ tagas till omprövning förrän det slutliga resultatet av 1940 års skolutred­ nings pågående arbete föreligger och ställning tagits till spörsmålet om småskolans och folkskolans inbördes förhållande i organisatoriskt hänseen­ de.» (Riksd. skr. 1942: 443.) Riksdagen torde sålunda ha ansett, att ett direkt samband finnes mel­ lan småskollärarnas lönegradsplacering och småskolestadiets organisation i enhetsskolan. I den promemoria, jag år 1944 utarbetade, utgick jag från att småskol­ lärarnas lönegradsplacering måste höjas från dåvarande LO 9 till LO 11, om de skulle övertaga undervisningen i tredje klassen av A-skoloma och klasserna 3—4 i Bl-skolorna; en motsvarande uppflyttning av extra ordi­ narie och extra småskollärare måste jämväl företagas. Skulle utbildningen vid småskoleseminarierna förlängas med ett år, fann jag en ytterligare för­ höjning påkallad. Det visade sig, då beräkningarna genomfördes, att kostnadsökningen för en uppflyttning av småskollärarna två lönegrader tillsammans med kost­ nadsökningen för sänkning av lärjungemaximum i tredje klassen av A-skolorna skulle ungefär uppväga kostnadsminskningen genom den ökade an­ vändningen av småskollärare i stället för folkskollärare. Approximativt torde dessa faktorer fortfarande balansera varandra — i varje fall har jäm­ vikten icke ändrats genom övergången till nu gällande avlöningsreglemente. Man torde sålunda kunna utgå ifrån att den ifrågasatta förskjutningen mellan de båda klasslärargruppemas arbetsområden icke i och för sig har större ekonomiska konsekvenser. Först om lärarutbildningen förlänges eller en förbättring av småskollärarnas löner med mer än två lönegrader av andra skäl befinnes önskvärd, behöver man räkna med någon mera av­ sevärd merbelastning på lönekontot. Jag återkommer senare till denna fråga i samband med lärarutbildningen. Kostnaderna för övergång från klasslärarsystem till ämneslärarsystem eller omvänt äro redan beaktade i den av byråchefen Åsbrink utarbetade promemorian.

c. De främmande språkens inplacering.

De främmande språken infoga sig icke alldeles motståndslöst i enhetsskolans treårsrytm. Det andra och det tredje språket — tyskan och frans­ kan — kunna visserligen anknytas på punkter, som även ur allmänna orga­ nisationssynpunkter äro de mest naturliga. Men det anses allmänt vara för tidigt att påbörja det första främmande språket — engelskan — vid mellanstadiets början, och med hänsyn till ämnets vidgade uppgifter i en enhetsskoleorganisation vore det för sent att påbörja detsamma först vid

206 Kungl. Maj:ts proposition nr 70. mellanstadiets slut. Ingående överväganden ha därför varit erforderliga beträffande detta ämnes inrangering i enhetsskolan. Undervisningen i främmande språk i folkskolan har till på de senaste åren nästan uteslutande varit förlagd till klasserna 7 och 8. Intresset för denna undervisning har särskilt under 40-talet snabbt stegrats. År 1938 förekom språkundervisning i 27, läsåret 1946/47 i 135 skoldistrikt; antag­ ligen har sedan dess de språkläsande skoldistrikten mer än fördubblats i antal. Vanligen har det varit fråga om undervisning i engelska, men på ett och annat ställe har tyska föredragits. I maj 1943 inhämtade skolutredningen från vederbörande skolledare upplysningar om de vunna erfarenheterna. Av svaren framgick, att språk­ undervisningen i folkskolan haft stöd i befolkningens och lärjungarnas in­ tresse. Flera skoldistrikt uppgåvo, att språkundervisning hade införts, del­ vis emedan lärjungarna eljest sökte sig till skolorna i språkläsande granndistrikt. Påfallande var den betydelse, som språkkunskaper uppgåvos ha för menige man, i synnerhet på orter, som på grund av näringslivets be­ skaffenhet stodo i mer eller mindre livlig beröring med utlandet. Erfaren­ heterna om de mindre studiebegåvades förmåga att tillgodogöra sig språk­ undervisningen voro växlande. I icke så få fall gingo uttalandena i den riktningen, att resultatet hade varit någorlunda tillfredsställande i fråga om läsning och översättning men mindre gott med avseende på samtalsövningar och grammatik. Skolutredningen och skolkommissionen äro ense om att undervisningen i engelska i framtiden bör införas på ett tidigare stadium. Skolutredningens av 11 ledamöter bestående majoritet ville göra början redan i klass 5.

»För en tidig början talar framför allt det pedagogiska skälet, att eleverna ill- och 12-årsåldern ofta ha lätt för den imitativa sidan av språktillägnelsen och då med stor fördel kunna påbörja studiet av ett sådant språk som engelska.----------- När det gäller mera studiebegåvade elever, som skola bedriva fortsatta teoretiska studier och måste läsa flera främmande språk, äro de anförda skälen också enligt vår mening avgörande för att studier börjas redan under femte skolåret. De främmande språken stå här liksom i ko och vänta att bli införda tillräckligt tidigt, för att den större imitationsförmågan i fråga om uttal m. m. samt den större friheten från hämningar av olika slag skola kunna tillgodogöras för den första undervisningen i de olika språken. Det tidsödande elementära formstudiet bör också av det skälet helst förläggas till ett jämförelsevis tidigt åldersstadium, att det eljest kommer att ta för mycken tid i anspråk under ett senare skede i lär­ jungarnas liv, som bättre kan användas för bildningsuppgifter, vilka äro av mera reell art eller kräva större mognad. Den rationella planläggningen av utbildningen i dess helhet kräver med andra ord, att dessa elever få börja språkstudierna så tidigt som möjligt, och ett längre uppskov än till 11-årsåldern är för denna elevgrupp enligt vår mening icke rationellt.» (IV: 2A s. 294—295.)

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70. 207

För de lärjungar, som icke komme att läsa mer än ett främmande språk, tänkte sig majoriteten en kortare kurs med början i klass 7. Mot förslaget att införa språkundervisning redan i femte klassen kunna dock även vissa betänkligheter anföras, och detta föranledde fyra leda­ möter att anmäla avvikande mening. Minoriteten, som ansåg, att under­ visningen i engelska borde införas i sjätte klassen och där i A-skolorna om­ fatta sex veckotimmar, androg för sin ståndpunkt bland annat följande:

»I femte klassen kräves ännu mycken tid för elementära övningar i fär­ dighetsämnena modersmålet och matematik. Att för införandet av engel­ ska inkräkta på tiden för dessa ämnen i nämnda klass ha vi icke funnit till­ rådligt. Vid landsbygdens vanliga skolformer skulle språkundervisningen i viss omfattning anordnas i form av kombinerad radio- och korrespondens­ undervisning. Detta arbetssätt kan emellertid svårligen tillämpas på ett tidigare stadium än i sjätte klassen. Införandet av språkundervisning redan i femte klassen vid landsbygdens flerklassiga läraravdelningar skulle vara förbundet med alltför stora tekniska svårigheter för att mera allmänt kunna ifrågakomma.----------- För att icke inkräkta på den åt övriga ämnen anslagna tiden för omedel­ bar undervisning skall enligt vårt förslag språkundervisningen i sjätte klas­ sen vid skola av B-form förläggas utanför den gemensamma timplanen och sjätte klassen undervisas för sig i engelska under fem veckotimmar. För de språkläsande lärjungarna nedsättes undervisningstiden för andra ämnen med fyra veckotimmar, varvid tid företrädesvis tages från tysta övningar och slöjd. I sin tekniska utformning erbjuder förslaget likhet med den anordning av hjälpundervisningen, som förekommer, där särskild hjälpklass icke kan inrättas, ävensom med förstärkningsanordningarna vid folk­ skolans B-former. Vid B-skola är antalet lärjungar i sjätte^ klassen vida lägre än i klassavdelning vid A-skola. Under i övrigt lika förhållanden kom­ mer därför språkundervisningen i B-skolor enligt vårt förslag att bedrivas under gynnsammare betingelser. Alan bör alltså i sjätte klassen vid B-skola kunna med fem veckotimmar uppnå samma resultat, som i A-skolan upp­ nås med sex veckotimmar.» (IV:2A s. 292—293.) I undervisningen skulle deltaga alla för språkundervisning lämpliga lär­ jungar. Den bästa tidpunkten för införandet av ett främmande språk bestämmes enligt skolkommissionen dels av inre mognadsfaktorer hos de växande, dels av det mål man vill nå genom språkundervisningen. »Språkpsykologiska rön talar för att det är möjligt att tillägna sig ett språk utöver modersmålet redan vid betydligt tidigare ålder än man hit- • tills prövat vid våra skolor. Tidpunkten blir dock beroende på vilket mål man sätter och vilka metoder man använder. Avses full tvåspråkighet och väljes direkta metoder, kan man börja redan i 3-årsåldern. Vill man nå god förtrogenhet med det andra språket men dock ge tydlig övervikt åt modersmålet, kan man börja, när det egna språket är fixerat (0 8-årsåldern). År det däremot endast fråga om tillägnandet av ett hjälpspråk, och användes därtill metoder, diir grammatik ingår, maste man avvakta mog­ naden för mer abstrakta kombinationer (It—13-årsåldern).» (S. 157.)

208 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.

För sin del föreslår skolkommissionen, att undervisningen i engelska skall börja i klass 5, alltså när lärjungarna befinna sig vid samma ålder som ny­ börjarna i den nuvarande femåriga realskolan. Man behöver då icke på­ börja de främmande språken i alltför tät följd: tyskan kan börja i klass 7, två år efter engelskan, och franskan i klass 9, två år efter tyskan. När kommissionen föreslår en allmän undervisning i engelska, i vilken under de tre första aren om möjligt alla lärjungar deltaga, kan emellertid den nuvarande realskolans målsättning icke oförändrad övertagas. Fn för­ skjutning mellan undervisningens olika moment blir nödvändig med hän­ syn till den enormt vidgade lärjungekretsen och de uppgifter språkunder­ visningen har att fylla i enhetsskolan. Men även ur allmännare synpunkter är en tyngdpunktsförskjutning påkallad.

»Huvudvikten bör på skolans alla stadier läggas vid förmågan att läsa. bor universitets- och högskolestudier är färdigheten att utan svårighet läsa fack- och skönlitteratur pa främmande språk grundläggande, ur allmän bildningssynpunkt gäller detsamma, för yrkes- och organisationsliv är förmagan att läsa det främmande språket viktigast. Lägges huvudvikten vid språkundervisningen på uppodlandet av läsförmågan, vinnes också, att un­ dervisningen, så snart nybörjarstadiet passerats, i utpräglad grad kan indi­ vidualiseras. I andra rummet kommer förmågan att förstå utlänningar och att själv deltaga i samtal med dem. Däremot torde färdigheten att skriva det främmande språket inte så ofta komma till användning, och så gott som aldrig får man användning för färdigheten att ord för ord översätta text från modersmålet till det främmande språket, den färdighet som man nu lägger ner så oerhört arbete på i vår språkundervisning och som vållar de största svårigheterna.» (S. 29.)

Genom sitt förslag har kommissionen velat ta hänsyn till vad som är ur praktisk synpunkt väsentligt: »Det är naturligt, att läsning blir ett viktigare studiemål än skrivning, eftersom de flesta människor kommer att läsa ett språk mycket oftare än de skriver det. Att höra och tala främmande språk har fått ökad praktisk betydelse — därför måste hör- och talövningama i skolan effektiviseras. Metodiska konversationsövningar bör bedrivas hela undervisningstiden ige­ nom. Språkassistenter, bättre utbildning och tillfälle till utlandsvistelse för lärare, tillgång till radio, grammofon och ljudfilm spelar här en stor roll. Hör- och talövningarna måste, såsom redan nu är vanligt, uppmärksamma det ordförråd, som de flesta främst behöver vid kontakt med utlänningar. Även läsmaterialet kan anpassas efter praktiska behov. Däri kan ingå böc­ ker med enkelt språk, tidningar, ungdomstidskrifter, broschyrer, kataloger m. m. I detta sammanhang kan erinras om att man hos oss inte tillräckligt beaktat möjligheten att använda i utlandet tryckta texter, avsedda för skolans lägre stadier. Slutligen kan även skrivövningarna bli av utpräglat praktiskt värde, om exempelvis skrivning av brev och referat får tillräck­ ligt utrymme.» (S. 158—159.)

De skriftliga övningarna böra för många elever kunna få frivillig karak­ tär. Endast för dem, som önska fortsätta på gymnasiet, måste bestämda

Kungl. Maj:ts proposition nr 70. 209

krav på färdighet att skriva upprätthållas. Till följd härav behöver man inte på svagare lärjungar ställa sådana krav på grammatikkunskaper, som nu äro gängse i realskolan. Nya skrivningstyper böra försökas, valda så, att de mera pröva lärjungarnas ordförråd och förmåga att begagna detta än deras behärskning av grammatiken, framhåller kommissionen. Avgörande för att undervisningen i engelska skall ge behållning är, att kraven få växla med varje elevs förutsättningar. Den av kommissionen föreslagna differentieringen vid undervisningen i engelska underlättar för läraren att få med så många lärjungar som möjligt. Men även där dessa möjligheter tagits i bruk och lärjungarna alltså fördelats på parallellavdel­ ningar efter sin förmåga att tillgodogöra sig språkundervisningen, är en uppdelning på mindre grupper i viss utsträckning önskvärd. Kommissio­ nen föreslår därför förstärkningsanordningar i klasserna 5 och 6. Trots alla sådana undervisningstekniska arrangemang torde emellertid en del lär­ jungar icke få så stor behållning av språkundervisningen, att det kan för­ svara deras deltagande. De böra då enligt kommissionens åsikt fa utbyta läsningen av engelska mot andra sysselsättningar. Om en för alla gemensam obligatorisk skola skall tillgodose de skiftande behoven under en nioårig skolpliktstid, kan den uppenbarligen icke in­ skränka sig till att meddela undervisning i ett främmande språk. Pedago­ giskt sett skulle det eljest, såsom skolutredningen framhåller, medföra beaktansvärda fördelar, om man icke behövde bereda utrymme för mer än ett främmande språk. Detta språk kunde då studeras grundligare, och det borde vara möjligt bibringa lärjungarna en allsidigare och säkrare behärsk­ ning av språket. Starka praktiska skäl tala dock mot en sadan organisa­ tion. Vi måste så vitt möjligt stå språkligt rustade att på vetenskapliga, tekniska, kommersiella, politisk-sociala och andra områden upptaga alla erforderliga kontakter och tillgodogöra oss gjorda framsteg. »Vårt land har sedan gammalt nära och omfattande förbindelser med särskilt två stora kulturkretsar: den tysktalande (Tyskland, Österrike, Schweiz) och den engelsktalande (framför allt England och Nordamerika). Med hänsyn till den allmänna utvecklingen, i första hand å kommunika­ tionernas område, kan det, såsom ovan antytts, förväntas, att dessa för­ bindelser, när den gångna tidens spärrar i det mellanfolkliga umgänget för­ svinna, komma att bli ännu livligare. Både tyskan och engelskan spela där­ vid för oss svenskar en sådan roll, att förtrogenhet med dem är behövlig i tämligen breda kretsar.» (IV:3 s. 79.) Skolutredningen och skolkommissionen äro ense om att tyska bör upp­ tagas som andra språk, ehuru skolutredningen begränsar ämnet till vissa linjer och skolkommissionen ger det ställning som tillvalsämne. Ur pedagogisk synpunkt bjuder det betydligt mera emot att till dessa två främmande språk lägga ett tredje, franskan. Skolutredningen inleder

14 — Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 70.

210 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.

avsnittet om det tredje språket i realskolebetiinkandet med att mana fram det allmänt erkända behovet av en beskärning av realskolans timplan. Att reduktionen under alla omständigheter måste starkt beröra detta språk, finner skolutredningen uppenbart.

»Att i dét nya schemaläget bereda detta språk 7 timmar i realskolan är helt enkelt icke möjligt utan att inkräkta på bildningsuppgifter, som måste anses mera angelägna för det stora flertalet realskolelever. Det synes oss i det nya läget icke heller under några förhållanden möjligt att bereda till­ fälle till två års studium av franska i realskolan.» (IV:3 s. 82.)

Även i fråga om tredje språket har skolutredningen delat sig på två linjer, men meningsskiljaktigheterna gälla endast, huruvida en mindre om­ fattande kurs i franska skall bibehållas i högsta klassen eller ämnet skall helt och hållet utgå från timplanen. En knapp majoritet — 8 ledamöter — förordar det förra. Majoritetsgruppen åberopar, att kunskaper i franska höja behörighets­ värdet av realexamen och särskilt äro av värde vid kommunikations verken. Icke blott de omkring 5 procent av realskolans lärjungar, som inträda i civil tjänst, utan också många av dem, som övergå till affärsanställningar av olika slag ha säkerligen nytta av kunskaper i franska. Antalet sådana lär­ jungar är dock måhända icke så stort, att det i och för sig nödvändiggör, att franska upptages på realskolans läroplan. Att franskan likväl kan göra anspråk på en — om också blygsam — plats på realskolestadiet, beror på dess ställning som ett av de ledande kulturspråken. »Kunskaper i detta språk äro ur allmänbildningens synpunkt värdefulla. Med hänsyn icke minst till det inflytande på vårt eget språk, som franskan under olika perioder utövat, är en viss förtrogenhet med franskt uttal, fransk ortografi och franskt ordförråd till stor nytta. En sådan förtrogenhet stöder modersmålskunskaperna, även om den endast omfattar de grund­ läggande elementen av språket, och den underlättar den riktiga förståelsen av de talrika franska låneorden och språkelementen i svenskan. Den utgör också ett stöd för språkstudierna i allmänhet och särskilt för studiet i engelska, vars ordförråd till mycket stor del är av franskt ursprung.---------- Den av oss ifrågasatta inskränkningen av kursen i franska minskar givet­ vis dennas värde, men det är obestridligt, att även en helt kort kurs i ämnet, omfattande endast ett läsår, är av betydelse. Det är i allmänhet de första elementen av ett språk, som det är svårast att inhämta på egen hand, och detta gäller i hög grad om ett språk av franskans art. Den, som måste förvärva grundligare kunskaper i ämnet, har numera stora möjlig­ heter att med framgång arbeta vidare på egen hand, under förutsättning att de allra första grunderna — uttalet, huvuddragen av formläran, ett be­ gränsat ordförråd — inhämtats och särskilt om han, såsom i detta fall, har stödet av tidigare mera ingående studier i andra främmande språk. Det kan därför med fog göras gällande, att det icke vore med elevernas intres­ sen förenligt, om de skulle berövas den möjlighet att inhämta grunderna av franskan, som de för närvarande ha och som de i så anmärkningsvärt stor utsträckning begagna.» (IV:3 s. 8G.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 70. 211

Det kan här antecknas, att enligt den senaste statistik, som färdigställts, 73 procent av lärjungarna i realskolans näst högsta klass och 54 procent av lärjungarna i högsta klassen frivilligt deltaga i franska. Vid de kommunala mellanskoloma voro motsvarande tal 56 resp. 47 procent. Det skulle vidare enligt majoritetens åsikt vara i många avseenden un­ derlättande, om undervisningen i franska finge börja samtidigt för alla, som avlägga studentexamen, vare sig studievägen går genom treårigt eller fyraårigt gymnasium. Detta förutsätter, att ämnet upptages på högsta realskoleklassens timplan och göres obligatoriskt för inträde på det treåriga gymnasiet. Minoriteten i skolutredningen, som denna gång utgjordes av ordföranden och samtliga sex ledamöter på folkskoleflygeln, anförde åter: »Med hänsyn till den beskärning av undervisningstiden i realskolan, som av hygieniska skäl är ofrånkomlig, visar det sig under alla omständigheter omöjligt att såsom för närvarande medtaga franska i näst högsta klassen. Ämnet skulle alltså kunna inträda på undervisningsplanen först i avslutningsklassen och där med ett mycket begränsat timtal. I denna klass, där kurserna i flertalet ämnen skola bringas till en viss avslutning, och där översiktliga repetitioner inför den stundande examen torde vara ofrånkom­ liga, måste man räkna med att lärjungarnas arbete och i synnerhet deras hemarbete blir åtskilligt drygare än i de föregående klasserna. Att under sådana omständigheter här införa ett nytt ämne, som på grund av sin karaktär särskilt på nybörjarstadiet erbjuder stora svårigheter, synes ^oss icke tillrådligt. Om något nämnvärt resultat skulle kunna uppnås, måste utan tvivel med det ringa timtal, som ämnet erhölle, ett betydande hem­ arbete påläggas lärjungarna. Den ökade splittringen i arbetet torde kunna förutses komma att menligt inverka på arbetsresultatet i dess helhet.» (IV:3 s. 89.) Enligt minoritetens mening vore det värdefullare för lärjungarna att få en till två språk begränsad men grundligare språkbildning än en mång­ sidigare och mera ytlig. Skolkommissionen föreslår, att franska blir obligatoriskt ämne i nionde klassen för dem, som önska fortsätta sina studier på gymnasiet, och att ämnet för andra elever i samma klass blir ett frivilligt ämne. Förslaget har upptagits av skolöverstyrelsen i dess utredning angående beskärning av timplanerna vid de allmänna läroverken m. fl. läroanstalter, vilken utgivits i det offentliga trycket (SOU 1950:4). Avvikande mening anmäldes av två ledamöter, undervisningsrådet Quensel och lekmannarepresentanten fru Holmbäck. Genom beslut tidigare i dag har emellertid över­ styrelsens förslag till undervisningsplan i denna del av Kungl. Maj:t fast­ ställts. Lärarjrågan på enhetsskolans högstadium, bjuder icke större svårigheter i de moderna språken än i andra ämnen. Undervisningen bör principiellt bestridas av ämneslärare med akademisk kompetens. Däremot kan det

212 Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

vara tveksamt, huru språkundervisningen skall ordnas på mellanstadiet, där klasslärarsystem skulle tillämpas. Kommissionen vill för sin del göra undantag från klasslärarsystemet i fråga om engelskan, då mycket grundlig ämnesutbildning hos läraren är önskvärd även för nybörjarstudier i detta ämne; men den inser, att kravet på ämneslärarkompetens icke skulle kunna upprätthållas i bygdeskolorna: »För en lång tid framåt måste man ... räkna med att på det lägsta stadiet i viss utsträckning använda lärare, som på annat sätt än genom akademiska studier förvärvat behörighet att under­ visa i engelska» (s. 382). Så mycket som möjligt böra emellertid klasslärama uppmuntras till fort­ satta studier. Kombinationer av mellanskollärarutbildning och akademisk utbildning äro särskilt önskvärda.

»En lärare med sådan utbildning lämpar sig väl som ämneslärare i real­ skolan och kan dessutom tjänstgöra som lärare i mellanskolan och därvid bestrida viss fyllnadstjänstgöring. Särskilt i de små centralskolorna på landsbygden, där vissa svårigheter kommer att föreligga att på lämpligt sätt utnyttja alla lärartimmar, torde en lärare med här föreslagen utbild­ ning komma att få en stor uppgift att fylla.» (S. 388.)

Utbildningen kan omfatta ett eller flera ämnen. Det torde böra utredas, vilka åtgärder som kunna vidtagas för att möjliggöra akademiska studier bland annat i engelska för lärare, som icke ha läst latin. En mellanskollärare, som på antytt sätt förvärvat kompetens för under­ visning i realskolan, bör enligt kommissionens mening erhålla ekonomisk kompensation i form av visst tilläggsarvode för tjänstgöring på realskolestadiet. Har han kompetens i engelska, bör han erhålla tilläggsarvode även för undervisning i engelska i klasserna 5 och 6, och detta oavsett om under­ visningen är förlagd till hans egen klass eller till annans. Yttrandena visa i det hela god uppslutning kring skolkommissionens för­ slag i vad avser språkundervisningens mål och även tidpunkten för infö­ randet av de främmande språken. Däremot diskuteras det livligt om lär­ jungarnas förutsättningar att deltaga och om lärarkompetensen. Mellan de mest entusiastiska och de mest reserverade uttalandena är som vanligt skillnaden stor. Rektor vid samrealskolan och kommunala gymnasiet i Filipstad tilltalas i högsta grad av skolkommissionens upplägg­ ning av språkstudierna: »Vad kommissionen här anför är så utomordentligt bra, att jag skulle önska att det kunde genomföras omedelbart, utan att invänta den stora omorganisationen. Detta skulle betyda en helt annan trivsel för hela skol­ arbetet.»

Ämneskonferensen i engelska och franska vid Katedralskolan i Lund har mera att anmärka:

Kungl. Maj:ts proposition nr 70. 213

»Där förekommer intet värdefullt förslag, som icke redan genomförts eller är möjligt att genomföra inom ramen av vår nuvarande skolform. ---------- Den i skolkommissionen härskande uppfattningen om förhållandet mellan grammatiken å ena sidan, förmågan att läsa och deltaga i samtal å den andra, är endels föråldrad, endels dilettantisk; på det hela taget verklighetsf rämma nde.»

Läroverkskollegier och folkskolestyrelser tillstyrka allmänt, att engelskan påbörjas i klass 5. Betänksamheten är störst bland folkskolinspektörerna. Omkring fjärdedelen av dessa ha direkt föreslagit, att engelskan skall in­ föras först i sjätte klassen. Till denna grupp hör folkskolinspektören i Värm­ lands västra inspektionsområde, som starkt betonar vissa praktiska svårig­ heter vid undervisning i engelska i B-skolorna. »Om skolskjutsar förekomma,------------bli extra skjutsar nödvändiga för de lärjungar, som skola undervisas i engelska, åtminstone om mellanskolläraren själv handhar denna undervisning. Skjutsarna måste väl i regel anpassas efter Jästiderna för de barn, som icke undervisas i engelska^ — klasserna 3—4 eller i många fall 1—4. Eftersom klasserna 5 och 6 måste undervisas var för sig — tysta övningar i engelska torde icke kunna före­ komma i nämnvärd omfattning — torde sådana extra skjutsar bli nödvän­ diga alla dagar i veckan både till och från skolan. Engelskundervisningen kan ofta komma att medföra, att skolskjutskostnadema fördubblas.»

Inspektören i Bohusläns inspektionsområde tycker, att man i varje fall bör bjuda till att ordna saken: »Om det i en flerklassig skola går att ordna direkt undervisning för vissa elever, under det att de andra äro sysselsatta med tyst arbete, bör detta väl också låta sig göra med undervisning i engelska. Vad som komplicerar frågan är givetvis, att man med 5 och 6 klasserna i samma läraravdelning har två undervisningsavdelningar på olika stadier. Uppgiften bör dock ej vara olöslig. Om denna punkt torde emellertid, liksom för övrigt i ett flertal andra frågor, något entydigt svar ej kunna erhållas på annat sätt än genom praktiska skolförsök.» En liknande ståndpunkt företrädes av ytterligare tre folkskolinspektörer, medan andra icke funnit skäl att framställa någon erinran mot kommissio­ nens förslag i denna del eller alls icke ingått på språkundervisningen. Mot tidpunkten för införandet av undervisning i tyska synas inga in­ vändningar vara framställda. Jämväl förslaget att påbörja franskan ett år senare än i den nuvarande realskolan synes ha fått ett tämligen gott mottagande hos remissinstan­ serna. Kritik saknas dock naturligtvis icke alldeles, och den utgår, såsom man kunde vänta, från två håll: från dem som önska bibehålla franskan i samma klasser som nu och från dem som vilja helt slopa densamma. Jag vill i detta sammanhang anmäla, att en av omkring 320 personer underskriven petition angående franskans ställning till mig inlämnats, vari bland annat påyrkas, att franska skall läsas från och med åttonde klassen

214 Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

och vara obligatorisk för inträde i gymnasiet. Petitionärerna anföra bland annat följande:

»Den intellektuella rikedom, som ligger i fransk litteratur, under äldre tidsskeden liksom i hög grad i detta ögonblick, bör icke förbehållas ett ringa fåtal bildade svenskar, något som skulle bli följden av den föreslagna reformen. Frankrike intar en oförändrad rangplats genom sin litteratur, liksom det gör inom konstens område. Dess vetenskapliga produktion är, trots sin betydenhet, ofta förbisedd i vårt land. Krig, ockupation och kon­ sekvenserna därav ha icke hindrat Frankrike att återta en ledande ställ­ ning inom andens värld. Dess materiella odling har hastigt gått fram, med produktionssiffror, som överskridit 1938 års nivå. Konsthantverk och konst­ industri av skilda slag kunna alltjämt skänka oss värdefulla impulser. Så kunde uppräkningen fortsättas inom olika områden. Det är uppenbart, att man icke kan lossa banden, som knyta oss till Frankrike, utan risker för vårt lands intellektuella, konstnärliga och litte­ rära ställning. En minskad kännedom om det franska språket innebär också en försämrad möjlighet till kontakt med den övriga romanska värl­ den, för vars språkliga och kulturella förståelse franskan är oumbärlig. Även för engelskans del är franskan värdefull. De båda språken stödja varandra ömsesidigt, och med större kunskaper i franska följer automatiskt vidgade möjligheter att förstå en engelsk text, något som ofta förbises. Analoga synpunkter kunna läggas på förhållandet mellan franskan och latinet. Det är för ett litet land väsentligt att icke hämta sina intryck och impul­ ser enbart från ett enda kultur- och språkområde. Det ökade intresset för engelskan och vad till den anglo-amerikanska kulturkretsen hörer, kan endast hälsas med glädje, men om vi skola kunna behålla den balans, som vårt land i denna stund eftersträvar, kräves att även andra än anglosaxiska röster få göra sig hörda. Fn stark övervikt för ett språk på skolschemat skulle göra oss kulturellt ensidiga. Studiet av såväl franska som tyska ut­ göra nödiga korrektiv. Det franska språket ger lärjungarna en fostran till intellektuell reda, precision och känsla för stil, som gynnsamt återverkar på deras övriga studier och hela deras personlighet.»

Styrelsen för stiftelsen La Maison Suédoise å Marseille, vilken har till uppgift att årligen giva språklig specialutbildning åt ett antal personer, som önska inträda i utrikesrepresentationen eller i den köpmanskår, som erfordras för vår handel främst med fransktalande länder, hemställer lika­ ledes, att ingen nedskärning av den nuvarande undervisningen i franska måtte företagas. De som vilja helt utesluta franskan från realskolans timplan åberopa åter i stort sett de skäl, som anförts av minoriteten inom 1940 års skol­ utredning. Finge timmarna i stället ägnas tyskan, skulle enligt en meningsriktning den språkliga behållningen som helhet tagen bliva minst lika till­ fredsställande, som om språkundervisningen redan på realskolestadiet splittras på tre främmande språk. Att deltagandet i tyska och franska under alla omständigheter måste göras beroende av lärjungarnas fria val, erkännes allmänt i remissvaren.

Kungl. Maj ds 'proposition nr 70. 215

Många anse, att detsamma bör gälla för engelskan eller att i varje fall befrielser böra beviljas med större generositet, än kommissionen har tänkt sig. Kollegieyttrandena skildra i dystra färger arbetet med ett främmande språk i ogallrade klasser. Följande citat är hämtat ur Nacka mellanskolas yttrande: »Det måste verka i hög grad deprimerande på en elev och menligt in­ verka på hans arbetslust, att tvingas läsa ett ämne, som han ej anser sig kunna gå i land med. Ett sådant åläggande strider också mot skolkommissionens egna åsikter om självverksamhetens och intressets stora betydelse vid all undervisning. Man kan ej heller bortse från det menliga inflytande på ordning och klassanda, som en dylik anordning skulle medföra. Att dessutom underbetyg i engelska ej får medföra kvarsittning och bortval ej får ske utom i undantagsfall, kommer att verka som en uppmaning till eleverna att ej ta språkundervisningen på allvar. Den slutsats kollegiet dragit efter dessa överväganden blir, att den i och för sig goda tanken att låta alla elever studera ett främmande språk ej går att förverkliga. Svårig­ heterna äro uppenbara och alltför stora. Skolkommissionens förslag leder blott till en meningslös sänkning av språkkunskaperna.»

Centralstyrelsen för Flick- och samskolelärarnas riksjörbund håller för sannolikt, att minst 20 procent av lärjungarna efter kort tid måste över­ föras till för dem nyttigare övningar. Att utredning ej föreligger om vilka elevkategorier, som kunna beräknas vara oförmögna att följa med, påpekas bland annat av Städernas folkskolinspektörsförbund.

»Man får nog räkna med att icke bara hjälpklasseleverna utan även vissa andra lärjungar måste undantagas. De teoretiskt svagt begåvade böra fa tillfälle att i sjunde klassen byta ut engelska mot något annat ämne.»

Styrelsen för Sveriges folkskollärarjörbund anser åter, att undervisningen i engelska i princip bör vara tillgänglig för alla.

»Förbundsstyrelsen anser att syftemålet med engelskundervisningen i klasserna 5 och 6 bör vara att ge största möjliga antal elever elementära kunskaper i engelska efter måttet av elevernas skiftande studieförutsätt­ ningar. Undervisningen i engelska i klasserna 5 och 6 bör därför principiellt stå öppen för alla elever i normalklasserna. Även svagt begåvade elever, som önskar delta i undervisningen, bör ha rätt därtill. Däremot synes det lämpligt att elever med mycket stora svårigheter för ämnet och vilkas^ för­ äldrar önskar att de befrias från undervisningen också ska kunna få sådan befrielse. Huruvida dessa elever bör erhålla förstärkt undervisning i andra teoretiska ämnen eller beredas praktisk sysselsättning under de lediga timmarna är ett detalj spörsmål, som kan lösas på olika sätt i olika skolor och är beroende på lärartillgång, förstärkningsanordningar och andra förhållan-

Orn befrielse från undervisning i engelska tydligt ges karaktären av undantag, kan anordningen inte anses bryta klasslärarsystemet eller inne­ bära differentiering på olika studielinjer redan på mellanskolstadiet.»

216 Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Skolöverstyrelsen anbefaller försöksverksamhet i viss utsträckning. Ver­ ket vitsordar, att försöken med kombinerad korrespondens- och radioundervisning pa ett löftesrikt sätt ha demonstrerat skolradions möjligheter att komplettera och stödja språkundervisningen, men tillägger:

»Därmed är dock frågan om förutsättningarna för ett allmänt införande av undervisning i engelska redan från och med klass 5 ingalunda tillräcklgt utredd. Man vet sålunda ännu ej med bestämdhet, i vad mån det kan yckas att redan på detta stadium och med barn i väsentligen ogallrade klasser bedriva effektiv undervisning i engelska. Ej heller vet man ännu med säkerhet, vad det finns för möjligheter att ordna denna undervisning, vilken särskilt i landsbygdens flerklassiga skolor torde komma att erbjuda stora praktiska svårigheter såväl rent undervisningstekniskt som med hän­ syn till lärarlragan. Därför anser överstyrelsen, att det snarast möjligt bör igångsättas en utvidgad försöksverksamhet med undervisning i engelska i olika skol­ former och med hjälp av olika metoder, däribland även film. Man bör där­ vid praktiskt söka utröna, vad denna undervisning under olika förhållan­ den fordrar av både barn och lärare. Även om överstyrelsen delar SK:s uppfattning, att denna undervisning principiellt bör stå öppen för alla maste man dock i praktiken räkna med att ej endast hjälpklassklientelet utan också andra barn, som sakna både lust och förmåga att tillgodogöra sig undervisning i engelska, snarast möjligt och i många fall redan från början böra befrias från denna.» (S. 46.)

Skolkommissionens krav på ämnesläramtbildning för lärarna i engelska kan givetvis påräkna ett övertygat stöd från läroverkshåll. Ännu bestäm­ dare äro dock rektorerna vid vissa handelsgymnasier, som vid ett rektorsmöte i oktober 1948 enades om att »starkt poängtera nödvändigheten av att undervisningen i engelska undantagslöst handhaves av fackutbildade lärare, således även i klasserna 5 och 6». Styrelsen för Seminariernas elevförbund har en rakt motsatt uppfattning:

. »Styrelsen hävdar med bestämdhet, att den elementära undervisningen i engelska under de bada första aren skall handhas av klasslärare, som vid seminarium eller lärarhögskola erhållit därför erforderlig utbildning. Det synes ej nödvändigt att för undervisning i engelska under femte och sjätte skolåret krava samma utbildning och kompetens som för undervisning på högre stadier. Folkskollärare med nuvarande behörighet att undervisa i engelska bör även i framtiden anlitas för undervisningen i engelska på mellanstadiet. Styrelsen har i denna fråga konsulterat några seminarierektorer, som för närvarande handhar kompetenskurser i engelska vid seminanerna, och dessa delar styrelsens uppfattning i denna fråga.» De pi aktiska svårigheterna att konsekvent hålla på ämneslärarkompetens i engelska ligga i öppen dag; skolkommissionen har ju också räknat med en lång övergångstid. Ett stycke på väg bör man dock kunna komma genom att, i anslutning till vad kommissionen föreslagit, ge mellanskollärare tillgång till fortsatta språkstudier. Domkapitlet i Göteborg håller före, att denna utväg i första hand bör försökas:

Kungl. Maj:ts -proposition nr 70. 217

»För städer och tätorter möta. . . inga svårigheter att börja med under­ visningen i engelska från femte skolåret. Däremot torde för den egentliga landsbygden stora olägenheter uppstå, om man på sätt skolkommissionen föreslagit börjar med engelska under femte året även i B-skolor. Detta skulle ske bland annat genom att med anlitande av skolskjutsar centra­ lisera femte och högre klasser i dessa skolor. Det råder intet tvivel om att en sådan anordning skulle möta starkt motstånd i många skoldistrikt. Enligt domkapitlets mening är det angeläget, att centralisering av under­ visningen på lågstadiet i möjligaste mån undvikes. En kanske möjlig lös­ ning vore att giva språkbegåvade mellanskollärare en sådan utbildning, att de erhölle kompetens att undervisa i engelska i femte och sjätte klass. Dessa mellanskollärare kunde sedan förordnas att såsom speciallärare handhava den elementära undervisningen i engelska vid olika bygdeskolor inom ett visst geografiskt område.» Psykologisk-pedagogiska institutet tänker sig en liknande lösning. Under­ visningen i engelska kunde uppdragas åt ambulerande ämneslärare, tills genom fortbildning och förbättrad utbildning klasslärarna bli kompetenta att handha även denna undervisning. De remissinstanser, som icke gärna acceptera avvikelser från klasslärarsystemet, speja efter möjligheter att bereda rum vid lärarhögskolorna för någon tids studier i engelska. Sveriges folkskollärarförbund hänvisar till den genom enhetsskolan förbättrade språkliga grunden: »Man bör räkna med att den nya enhetsskolan, med engelska fr. o. m. femte skolåret, och det nya gymnasiet ska ge större kunskaper i engelska än den nuvarande studentexamen garanterar, i synnerhet som engelska språket väl kommer att genom ökat timantal få en starkare ställning än ämnet har i den nuvarande skolan. Vid lärarhögskolan bör det därför bli möjligt att ge de blivande klasslärarna en teoretisk och metodisk utbildning av större omfattning än som motsvarar fordringarna för den nuvarande behörigheten.» Lärarnas aspiranttjänstgöring bör enligt förbundsstyrelsens mening kunna förkortas till en termin, och den termin, som därigenom frigöres, användas till förstärkning av utbildningen i engelska och övningsämnen. Förslaget syftar till en lösning av frågan på längre sikt. Under lång tid måste tydligen lärarförsörjningen ordnas efter andra linjer.

d. Departementschefen.

Brytningen mellan skolans intellektuella och sociala uppgifter kommer till uttryck även i den debatt, som på pedagogisk mark har förts om klasslärarsystem och ämneslärarsystem. Frågan är dock, synes det mig, redan i förväg realiter avgjord genom tvingande yttre omständigheter. Det finnes som bekant intet överflöd på ämneslärare. De stigande behoven av akade­ miskt utbildad arbetskraft för de mest skiftande samhällsuppgifter tvinga oss att söka en organisation för skolan, som icke onödigtvis ökar anspråken på långt driven specialutbildning hos lärarkåren. Användningen av klass­

218 Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

lärare sa högt upp i skolan som av pedagogiska skäl kan vara försvarligt, torde vara en ofrånkomlig följd av utvecklingstendenserna på den intellek­ tuella arbetsmarknaden. Först på realskolestadiet blir med hänsyn till ämneskretsens växande omfattning övergången till ämneslärarsystem av praktiska skäl oundviklig. Om sålunda gränsen mellan klasslärarnas och ämneslärarnas arbetsom­ råden maste dragas mellan skolans sjätte och sjunde klass, är jag dock ense med skolkommissionen om att ett tidigare inslag av ämneslärarundervisning i vissa fall kan vara önskvärt eller till och med nödvändigt. Vid de mindre centralskolorna kan ämneslärarnas tjänstgöring i allmän­ het icke anpassas så, att den exakt utfyller realskolestadiet utan att gå där­ utöver. Om en ämneslärare icke kan få full tjänstgöring i sina ämnen på realskolestadiet, ställes skolledningen i valet mellan att ge honom tjänst­ göring i realskolan i ett ämne, där hans kompetens kan vara mycket svag, eller att ge honom tjänstgöring i mellanskolan i de ämnen, vari han har sin ämneslärarkompetens. I regel är då den senare utvägen att föredraga. Liksom skolkommissionen anser jag, att en ämneslärare i sådana fall bör kunna åläggas fyllnadstjänstgöring i mellanskolan, och jag förutsätter, att hans löne- och pensionsförmåner icke skola påverkas av arrangemanget. Mellanstadiet har vidare vissa undervisningsuppgifter, som ligga sär­ skilt väl till för facklärare. Där det finnes reserver av utbildade språk­ lärare, böra dessa tagas i anspråk för undervisningen i engelska alltifrån nybörjarstadiet. Jämväl undervisningen i de s. k. övningsämnena torde ofta vinna pa att anförtros åt fackutbildade lärare, som vid utövandet av läraruppgiften finna inspiration i sina personliga ämnesintressen. Jag har icke heller någon anledning att motsätta mig de ämnesbyten, som av gam­ malt brukat förekomma olika lärare emellan. Över huvud taget synes det mig önskvärt, att de lokala myndigheterna få fria händer att utnyttja lärarna på bästa sätt, efter deras personliga förutsättningar och intressen och efter undervisningens behov. Jag vill dock icke fördölja, att de rent pedagogiska skälen för klasslärarsystemet enligt min mening hava en mycket betydande styrka. Klasslärarsystemets fördelar äro erkända, när det gäller de yngsta på skolbänken; samma skäl hava, menar jag, bärkraft nog även för mellanstadiet, i synner­ het i en skola, som måste taga mot och taga sig an alla barn utan åtskill­ nad. Jag förstår väl dem, som till och med förorda klasslärarsystem för vissa grupper av lärjungar på ett något högre stadium, och jag har intet att erinra mot att klasslärarsystem användes även i högre klasser än den sjätte, därest undervisningen i sådana klasser under försökstiden på något håll får sådan läggning, att ospecialiserade lärare kunna behärska arbets­ uppgifterna. En uppdelning av klasslärarna på två kategorier med olika arbetsom­ råden torde fortfarande vara påkallad, och jag har ingen anledning att

Kungl. Maj:ts proposition nr 70. 219

frångå den uppfattning om dessa arbetsområdens avgränsning, som jag framlagt i min promemoria till skolutredningen. Yttre omständigheter bo, redan inlett en utveckling i den motsedda riktningen. Rådande brist på folkskollärare och överskott på småskollärarinnor ha föranlett Kungl. Maj:t att föreskriva, att ett visst antal icke-ordinarie folkskollärartjänster, för­ enade med tjänstgöring i klass 3 vid skolor av A-form eller klasserna 3 och 4 vid skolor av Bl-formen, såvitt möjligt skola besättas med examinerade småskollärarinnor, vilka därvid erhålla förordnande som extra folkskol­ lärare. När barnantalet i småskolan vid 1950-talets mitt börjar avtaga, återkommer denna situation. Sannolikt skulle det slutliga genomförandet av skolreformen, på sätt skolöverstyrelsen framhållit, avsevärt underlättas genom den föreslagna omfördelningen av klasslärarnas arbetsområden. Från pedagogiska utgångspunkter torde inga vägande invändningar kunna göras mot en uppdelning av enhetsskolan i treårscykler. Skolöver­ styrelsen, psykologisk-pedagogiska institutet och medicinalstyrelsen ha samtliga tillstyrkt en sådan uppdelning. Dock torde, såsom skolkommissionen också föreslagit, tidigare utvecklade lärjungar böra få genomgå småskolestadiet på två år. Inga hinder böra därvid resas mot att en uppflyttning till högre klass, om den är utvecklingspsykologiskt påkallad, före­ tages under pågående läsår. Om lärarnas utbildning är lämpligt lagd, bör undervisningen i klasserna 3 och 4 vid Bl-skolorna allt efter omständigheterna kunna ombesörjas av mellanskollärare eller småskollärare. Förskjutningar i den ena eller andra riktningen kunna även framdeles tidvis vara önskvärda med hänsyn till lärartillgången, och det torde därför icke vara lämpligt att genom generella bestämmelser förbehålla undervisningen i dessa klasser åt den ena eller andra lärargruppen. Mellanskollärarnas utbildning måste alltså avse klas­ serna 3—6 och småskollärarnas klasserna 1—4. De senares arbetsområde bör vara de tre första klasserna i A-skolorna, de två första i Bl- och B2skolorna samt, där så finnes lämpligt, klasserna 3 och 4 i Bl-skolorna. I samband med övergången till den nya stadieindelningen under 1950talets senare del böra bestämmelserna om lärjungarnas fördelning på läraravdelningar revideras, varvid klass 3 i skolor av A-form bör jämställas med de nuvarande småskoleklasserna. I fråga om de främmande språkens inplacering ha enligt min mening övertygande skäl förebragts för skolkommissionens ståndpunkt. I själva verket torde språkundervisningens metod vara av avgörande betydelse vid valet av tidpunkten för de första språkstudierna. En redan på nybörjarstadiet utpräglat grammatiserande metod ställer krav på lärjung­ arnas abstraktionsförmåga, som 11-åringarna i allmänhet icke kunna fylla. Vore det nödvändigt att i enhetsskolan anordna nybörjarundervisningen efter en äldre tids modeller, skulle jag icke kunna ifrågasätta införandet av ett främmande språk pa ett sa tidigt stadium som i femman. Den av skol-

220 Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

kommissionen föreslagna tyngdpunktsförskjutningen inom språkundervisningen bringar dock saken i ett annat läge. Motiven för en tidig språk­ undervisning, som utnyttjar det imitativa skedet i barnens liv, växa i styr­ ka. Om engelska väljes som nybörjarspråk, behöver det enligt min upp­ fattning icke väcka några betänkligheter ur psykologiska synpunkter att göra början i enhetsskolans klass 5. Engelskan måste då i princip infogas i det dagliga arbetsschemat på samma sätt som de andra läroämnena. Att placera detta ämne på särskild tid utanför schemat är en anordning, som i varje fall icke kan praktiseras generellt. På landsbygden, och överhuvud där man är beroende av skol­ skjutsar, skulle ett sådant arrangemang medföra antingen långa vänte­ tider för barnen eller också en dubblering av skolskjutsarna, I flera yttranden framhäves, att ett främmande språk skulle öka de undervisningstekniska svårigheterna i de flerklassiga lärara vdelningarna. Där särskild facklärare icke kan anställas, bleve klassläraren nödsakad att inom ramen av det vanliga timschemat meddela undervisning åt två lär­ jungegrupper, som i detta ämne hunnit olika langt och icke kunna samord­ nas genom kursväxling. Åtminstone i Bl-skolorna är uppgiften dock enligt min mening ingalunda olöslig. Medan läraren undervisar klass 5 i engelska, bör klass 6 kunna sysselsättas med tysta övningar i samma eller något annat ämne, och vice versa. Ett sådant arbetssätt är icke någon nyhet i vart undervisningsväsen. Skolkommissionen begär mer än så, när den fotar sitt förslag i differentieringsfrågan på en metodik, som är fast förknippad med individualisering och grupparbete. Där så ske kan, bör man dock icke försumma att underlätta lärarens uPPgift genom de av kommissionen föreslagna specialåtgärderna för under­ visningen i engelska. Anslagssynpunkter böra sålunda icke få hindra, att förstärkningsanordningar i skälig utsträckning tagas i anspråk för att öka undervisningens effektivitet. Beklagligen kan detta icke ske överallt och under alla omständigheter: det är väl bekant, att de anordningar av detta slag, som redan nu erbjudas inom skolväsendet och i stor utsträckning också utnyttjas, på en del orter med hänsyn till kommunikationerna och särskilt skolskjutsarnas anordning icke kunnat tagas i bruk. De föreslagna anordningarna böra dock sta till skoldistriktens fria disposition liksom även de tekniska hjälpmedel, som radion och filmtekniken ställt till språkunder­ visningens förfogande. En allmän undervisning i engelska kan givetvis icke organiseras i ett slag. Redan lärarfrågan lägger avgörande hinder i vägen. Man bör på detta om­ råde, liksom överhuvud i fråga om skolans inre arbete, tänka sig en för­ söksverksamhet, som omspänner något årtionde, samt därefter ett succes­ sivt genomförande, parallellt med att enhetsskolan genomföres ute i skol­ distrikten. Där centralskolor organiseras med undervisning på realskolestadiet, kan då lärarfrågan ordnas enligt ämneslärarsystemet — jag vill

Kungl. Maj:ts proposition nr 70. 221

erinra om att tillgången på språklärare hittills alltid varit relativt god, bland annat tack vare den ganska goda tillströmningen av kvinnlig ung­ dom till universitetsstudierna i moderna språk. Genom användning av ambulerande språklärare torde väl även undervisningen i gynnsamt belägna bygdeskolor i någon utsträckning kunna ordnas på samma basis. Större förhoppningar måste likväl knytas till mellanskollärarnas villighet att genom fortsatta studier göra sig kompetenta för undervisningsuppgifter av detta slag. Under den tid vi för närvarande överblicka, synes behörighet att undervisa i engelska i klasserna 5 och 6 böra meddelas även åt mellanskollärare, som förvärvat sin kompetens på annat sätt än genom deltenta­ mina för ämbetsexamen. De nuvarande privata utbildningskurserna för detta ändamål böra dock ersättas med en genom statens försorg ordnad undervisning, måhända förlagd till lärarhögskolorna. De mellanskollärare, som ha förvärvat ämneslärarkompetens i engelska, böra i enlighet med skolkommissionens förslag erhålla visst extra arvode för undervisningen i detta ämne; särskild ersättning för undervisningen i engelska i klasserna 5 och 6 bör även utgå till mellanskollärare, som eljest i föreskriven ordning ha förklarats behöriga att undervisa i ämnet. Kost­ naderna för undervisningen komma givetvis det oaktat att understiga det vid genomförd ämneslärarundervisning erforderliga beloppet. Under loppet av de närmaste två årtiondena bör undervisning i engelska enligt sålunda givna riktlinjer kunna anordnas i mycket stor utsträckning. Förutsättningarna för undervisningen komma under denna tid sannolikt att i olika avseenden successivt förbättras. Redan nu undervisas på sin höjd 15 procent av barnen i skolor av B2-formen eller lägre form. Med hänsyn till skolväsendets nuvarande utvecklingstendenser bör man kunna räkna med att procenttalet vid genomförandeperiodens slut har ytterligare ned­ gått. Lärarkårens förutsättningar för denna del av undervisningen böra vidare ha ökats icke oväsentligt på dessa tjugu år. Inslaget av studenter i lärarkåren växer hastigt. Om utbildningen av mellanskollärare i framtiden grundas på avslutad gymnasieutbildning och förlägges till lärarhögskolorna, kommer en grund att vara lagd för en utveckling, varigenom med tiden en allt större del av undervisningen i engelska bör kunna läggas i klasslärarnas händer. Säkerligen kommer dock — även framemot år 1970 — en grupp av sko­ lor att återstå, där undervisningen i engelska icke kan nöjaktigt bedrivas i de vanliga formerna. Det är knappast sannolikt, att man då ute i orterna nöjer sig med att avvakta den tidpunkt, då frågan löser sig själv exempel­ vis i samband med något lärarombyte. I en del fall kan en lösning centraliseringsvägen måhända tänkas, i synnerhet om centraliseringen är påkallad även av andra omständigheter. I andra fall ter sig en sådan lösning säker­ ligen mindre önskvärd. Det bör därför genom försök utrönas, huruvida icke med moderna tekniska hjälpmedel en språkundervisning kan åstadkom­

222 Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

mas, som icke i lika hög grad som klassundervisningen är beroende av lärarens personliga kunskapsförråd. En början är redan gjord genom de pågående försöken med kombinerad korrespondens- och radioundervisning. Undervisningen tog från början sikte på studiebegåvade lärjungar i sjätte klassen men skall, såsom i fjolårets statsverksproposition meddelades, under de närmaste åren ansluta sig till skolkommissionens riktlinjer för en all­ män undervisning i engelska i femte och sjätte klasserna. De flerklassiga läraravdelningarnas förhållanden komma därvid särskilt att beaktas, var­ vid olika schematekniska och organisatoriska frågor skola studeras. Försöksperioden under 50-talet bör jämväl utnyttjas för att slita tviste­ frågan om lärjungarnas förutsättningar att draga nytta av undervisningen. Lika klart, som det är att en betydande del av ungdomen kommer att ha förblivande nytta av den undervisning de i enhetsskolan erhålla i ämnet, lika uppenbart torde det vara, att vissa lärjungar icke skulle få så mycken behållning av undervisningen, att det kan motivera deras deltagande. Huru gränsen skall dragas, lärer endast kunna avgöras genom försök. Det är mycket sannolikt, att den måste dragas annorlunda, allteftersom kursen inhämtas under lärarens direkta ledning eller genom radioundervisning. För lärjungar, som icke kunna tillgodogöra sig den undervisning i ämnet, som b judes, böra andra sysselsättningar anordnas. De lokala myndig­ heterna böra här ha fria händer att pröva sig fram i samråd med försöks­ verksamhetens centrala ledning. Om franskans ställning i enhetsskolan synes icke mycken tvekan kunna råda. Skolutredningen, skolkommissionen och skolöverstyrelsen ha alla funnit det nödvändigt att uppskjuta ämnet ett år, ifall den lättnad i lär­ jungarnas arbetsbörda skall stå att vinna, som numera allmänt erkännes som i hög grad behövlig, och beslut har redan fattats om en sådan för­ skjutning i ämnets ställning vid de allmänna läroverken och de kommunala mellanskoloma. Att föra ned franskan i enhetsskolans åttonde klass, varvid antingen något av de enligt kommissionens förslag gemensamma ämnena måste uteslutas av de franskläsande lärjungarna eller en särskild teoretisk linje tillskapas med olikheter i timplanen för flera ämnen, skulle alltför mycket strida mot enhetsskolans idé. Däremot måste franskans ställning som ett av de ledande kulturspråken och vårt lands obestridliga behov av män och kvinnor med god behärskning av detta språk nogsamt beaktas vid gymnasiets konstruktion.

C. Centraliseringen inom enhetsskolan.

Det lär visst ha varit lektor Henrik Petrini, som först påyrkade en cen­ tralisering av skolväsendet genom skolskjutsar. Hans broschyr ingick i serien »Svenska stridsskrifter». Numera är centraliseringen ett erkänt hjälp­ medel för skolväsendets rationella ordnande. Men den har som alla sådana

Kungl. May.ts proposition nr 70. 223

sin begränsning. Alltjämt växlas det ibland stridsskrifter, när en bygdeskolas bestånd hotas genom en påtänkt centralisering. Och inte minst har diskussionen om enhetsskolan visat, att meningarna i dessa frågor i vissa fall fortfarande gå rätt mycket i sär. I det följande skall jag först redogöra för vissa nu gällande bestämmelser om centralisering inom folkskoleväsendet. Därefter övergår jag till skolkommissionens förslag i detta avseende.

a. Centraliseringens former och uppgifter.

Centralisering sker vanligen genom skolskjutsar, men särskilt i de nord­ ligaste länen förekommer även inackordering av skolbarn i skolhem, arbets­ stugor och enskilda hem. Statsbidrag till skolskjutsar kan utgå, 1) där besparingar stå att vinna för det allmänna, 2) där barnen genom skolskjutsen få tillgång till undervisning i bättre skolform eller eljest förbättring av skolväsendet kan ernås, och 3) där barnen ha lång och besvärlig skolväg. Bidrag utgår dels till egentliga skolskjutsar, vilka kunna utföras antingen av särskild entreprenör eller av skoldistriktet självt, och dels till självskjut­ sar, vilka framföras av barnen själva. För de egentliga skolskjutsarna kunna användas järnväg, motorfordon, hästskjuts, båt eller annat lämpligt fortskaffningsmedel, och statsbidrag ut­ går vanligen med åtta tiondelar av de verkliga kostnaderna. Statsbidrag till självskjutsar utgår endast för barn i sjunde och högre klass och blott i den mån färdsättet prövas lämpligt med hänsyn till lär­ jungarnas utveckling och krafter, de klimatiska förhållandena på orten och övriga omständigheter. Kostnaden beräknas till högst 50 öre per dag, om skolvägens längd överstiger 7 km, och högst 40 öre per dag, om väglängden uppgår till högst 7 km; statsbidraget är åtta tiondelar av den beräknade kostnaden. Genom olika kontrollbestämmelser förebyggas oskäliga kostnader för statsverket. Anslaget till skolskjutsar är ett förslagsanslag, som för inne­ varande budgetår beräknats till 9 miljoner kronor och för nästa budgetår till 13 miljoner kronor. Statsbidrag till skolbarns inackordering kan utgå 1) för barn i klasserna 1—3, som är bosatt minst 4 km från närmaste skola, och 2) för barn i fjärde och högre klasser, som är bosatt minst 6 km från närmaste skola. Efter ansökan av skoldistriktet hos vederbörande folkskolinspektör kan i särskilda fall utgå statsbidrag även för barn, som är bosatt på kortare avstånd från skolan; det ankommer därvid på inspektören att bestämma det antal dagar, för vilka bidrag skall beräknas.

224 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.

Med närmaste skola menas för barn i sjunde och högre klass närmast be­ lägna A- eller Bl-skola och för hjälpklassbarn närmast belägna skola med hjälpklassundervisning. Statsbidragets storlek är även i detta fall i regel åtta tiondelar av de verkliga kostnaderna. Anslaget har liksom det föregående förslagsanslags natur och har för innevarande budgetår beräknats till 2 250 000 kronor. Skolutredningen redogör för några typiska fall av centralisering. Bland annat kunna följande omständigheter föranleda anordnandet av skolskjut­ sar:

1. Lågt barnantal. Om lärjungeantalet i en skola är lågt och icke kan be­ räknas stiga, är det ofta av ekonomiska skäl påkallat att anordna skol­ skjuts för lärjungarna till på lämpligt avstånd belägen skola av högre skol­ form. Sådan är vanligen situationen vid en B3- eller Dl-skola med exem­ pelvis 8 lärjungar, av vilka tre tillhöra klass 2, två klass 4 och tre klass 6. 2. Ifragasatt försämring av skolformen. Vid en B2-skola blir frågan om försämring av skolformen aktuell, om lärjungeantalet nedgår till 25. Vid en skola med exempelvis två lärjungar i klass 1, en i klass 2, en i klass 3, tre i klass 4, fem i klass 5, sju i klass 6 och sex i klass 7 kommer lärjungeantalet sannolikt att understiga 25 under en avsevärd följd av år. I valet mellan att omorganisera skolan till en B3-skola eller anordna skolskjutsar för samtliga barn till en A-skola på lämpligt skjutsavstånd föredraga ofta såväl den lokala skolledningen som målsmännen den senare utvägen. . 3. Underrnåliga skollokaler. En befintlig skola av låg skolform och med jämförelsevis lågt lärjungeantal kan ha synnerligen dåliga lokaler, samtidigt som en pa lämpligt skjutsavstånd belägen skola av högre skolform har mycket goda lokalförhållanden. Om denna skola i sina lokaler kan mot­ taga den mindre skolans lärjungar, kan det vara fördelaktigare att över­ föra barnen dit och eventuellt där inrätta en ny lärartjänst än att verkställa nybyggnad för den mindre skolans räkning. 4. Den regionala planläggningen av organisationen. Inom två närlig­ gande skolområden kunna skollokalerna vara dåliga, eller också kunna läraravdelningarna vara hänvisade till mindre lämpliga förhyrda lokaler. Uppföres en för bägge skolområdena gemensam skolanläggning och anord­ nas samtidigt skolskjutsar antingen för det ena skolområdets samtliga lär­ jungar eller för lärjungarna från de bägge skolområdenas ytterområden, kan ofta en för lång tid lämpligare skolorganisation komma till stånd. På liknande sätt kunna flera än två skolor lämpligen hopslås till en större cen­ tralskola, som då ofta kan anordnas enligt A-formen. (IV: 2A s. 203—205.) Omständigheter, som böra tagas i betraktande vid bedömandet av centraliseringsfrågorna, äro, såsom skolutredningen framhåller, barnantalets storlek, de geografiska förhållandena, befolkningstätheten, kommunika­ tionsmöjligheterna, beskaffenheten av befintliga skollokaler och lärar­ bostäder, förekomsten av eller bristen på speciallokaler för undervisning bland annat i slöjd, gymnastik och hushållsgöromål ävensom lokaler för sociala föranstaltningar, såsom barnbespisning, bad o. d. »Givetvis måste även statsmakternas blivande beslut rörande skolsystemets framtida upp-

Kungl. Maj:ts proposition nr 70. 225

byggnad konnna att utöva ett betydande inflytande pa centraliseringens omfattning och anordning.» Inackordering av skolpliktiga barn förekommer företrädesvis i trakter, där barnantalet på varje särskild ort är sa litet, att skola icke rimligtvis kan anordnas, och avståndet till närmaste skola pa samma gang sa stort, att skolskjutsar icke kunna komma i fråga. Utom i glesbygderna i norr an­ vändes inackordering rätt mycket i skärgårdsdistrikten. Skolutredningen betonar, att skolväsendets centralisering icke kan ske efter samma linjer i alla skoldistrikt. »Från en skolas område kan det vara lämpligt att genom centralisering hänvisa samtliga lärjungar till annan skola ( fullständig centralisering). Det­ ta gäller framför allt i sådana fall, då barnantalet är så lågt, att det icke medger upprätthållandet av någon skola eller möjliggör anordnandet av endast en skola av lägre skolform. I ett annat område åter blir det lämp­ ligare att överföra lärjungar, tillhörande viss klass eller vissa klasser {par­ tiell centralisering). Den partiella centraliseringen kan, såsona nu ofta är fallet, lämpligen omfatta hela folkskolestadiet. I andra fall åter kan en centralisering från och med femte klassen ifrågakomma. —-------En annan form av partiell centralisering kan omfatta folkskolans sjunde och högre klasser.» (IV: 2A s. 210—211.) _ o »Praktiska skäl göra det nödvändigt, att en någorlunda fast centraliseringsplan uppgöres för varje skoldistrikt eller för två eller flera skoldistrikt tillsammans. Detta är erforderligt bl. a. för att lokalfrågorna skola kunna lösas på ett tillfredsställande sätt. En så vitt möjligt fast organisation, som visat sig ändamålsenlig, vinner också lättare målsmännens förtroende. Så böra lärjungarna t. ex. icke ena året skjutsas till en skola och andra aret till en annan. Innan en centralisering genomföres, böra dess nackdelar och för­ delar noga vägas mot varandra. Särskild varsamhet och försiktighet bör iakttagas, när det ifrågasättes att helt indraga en skola. Vid genomförandet av en partiell centralisering bör tillses, att även de kvarvarande lärjungarna få goda undervisningsvillkor med hänsyn till saväl skolform som skollo­ kaler. När fråga om centralisering uppkommer, bör vederbörande myndig­ het noga överväga, vilken omfattning centraliseringen i det enskilda fallet bör ha, för att eleverna skola få den bästa undervisningen, samtidigt som bygdens intressen i övrigt pa bästa sätt tillgodoses.» (IV. 2A s. 224 225.)

b. Centraliseringen på olika stadier.

Skolutredningen framhåller, att avvägningen mellan centraliseringssystemets fördelar och nackdelar för lärjungarna utfaller olika alltefter deras ålder. Utredningen har därför dryftat olika former av partiell centralise­ ring. För de minsta skolbarnen bör centralisering tillgripas, endast om myc­ ket starka skäl påkalla dylika anordningar. »I de fall, där på grund av lärjungeantalets storlek och förhållandena i övrigt en partiell centralisering framdeles kan ifrågasättas, bör man i första hand tillse, att lärjungarna i de lägre klasserna om möjligt få tillgång

15 — Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt Nr 10.

226 Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

till en skola i hemmens närhet. Så böra t. ex. småskolor av b-form bibe­ hållas även med ett barnantal, som understiger 10, därest icke nedgången av barnantalet kan väntas bli bestående.» (IV: 2A s. 223.) På det högsta stadiet finner däremot skolutredningen en vidsträckt cen­ tralisering önskvärd:

»För att undervisningen på folkskolans högsta stadium verkligen skall kunna anordnas på ett praktiskt och för samhällets behov och ungdomens utbildning tillfredsställande sätt, böra enligt vår mening lärjungarna åt­ minstone i sjunde och högre folkskoleklass, så långt detta är möjligt, sam­ manföras till för varje bygd lämpligt belägna centralskolor med ändamåls­ enliga lokaler och god utrustning. Vid en centralskola ökas också möjlig­ heterna^ att anpassa undervisningen efter olika orters och olika elevers önskemål och behov ävensom att anställa lärare, som äro kompetenta att undervisa i särskilda ämnen och ämnesgrupper. Vid en sådan skola kan bland annat den yrkesvägledande och yrkesorienterande undervisningen anordnas lättare och på ett effektivare sätt än vid en mindre skola av låg skolform.» (IV: 2A s. 222.)

Skolutredningen erinrar i detta sammanhang om en år 1943 av Svenska landsbygdens kvinnoförbund gjord framställning i centraliseringsfrågan, vari förbundet hävdar, att de mindre landsbygdsskolorna ej böra utökas med en sjunde eller åttonde klass utan i stället lärjungarna hänvisas till centraliserad undervisning under särskild lärare. Vidare hänvisar utredningen till ett uttalande av 1945 års rilcsdag, att det enligt riksdagens mening av pedagogiska skäl vore önskvärt, att en cen­ tralisering av den sjunde folkskoleklassen i ökad utsträckning genomfördes. Skolkommissionens förslag innebär en längre gående utbyggnad av enhetsskolans högstadium. Varje svensk pojke eller flicka skall erhålla en för honom eller henne avpassad studiegång av realskolekaraktär. Normalt bör fördenskull en realskola finnas i varje kommun. Hittills har det betrak­ tats som en utopi att generellt ge landsbygdens ungdom tillgång till realskolestudier i hemorten, men frågan kommer i annat läge genom kommunindelningsref ormen. »För en nioårig skola av den karaktär, det är fråga om här, torde er­ fordras ett befolkningsunderlag av 2 500 å 3 000 människor. Med nuva­ rande nativitet skulle detta innebära årsgrupper av elever om 50 å 60 och ett samlat lärjungeantal av 450 å 500. Efter kommunindelningsreformens genomförande torde det stora flertalet kommuner uppnå dessa siffror. En­ dast om invånarantalet i en kommun blir avsevärt lägre, torde det bli nöd­ vändigt att överföra högstadiets elever till centralskolan i en grannkom­ mun.» (S. 54.)

En förutsättning för medborgarskolans utbyggande till nioårig är på landsbygden en samtidigt företagen centralisering av skolväsendet. Klas­ serna 7—9 böra vara helt centraliserade. Dtetta är så mycket mer nödvän­ digt, som centralskolorna inte endast måste utrustas med erforderliga

Kungl. Maj:ts proposition nr 70. 227

skolsociala anordningar och med specialsalar för övningsämnen utan också måste förses med de institutioner och de speciallärare, som högstadiets karaktär av realskola kräver. Emellertid är, säger kommissionen, centrali­ sering även av klasserna 5 och 6 ofta önskvärd och bör komma till stand i så stor utsträckning som förhållandena göra det lämpligt. »Då enligt kommissionens förslag undervisning i engelska skall ges från och med klass 5, torde i många fall centralisering av klasserna 5 och 6 bli nödvändig redan av denna anledning. Det är därvid måhända inte alltid ändamålsenligt, att en sådan centralisering sker enbart till distriktets cen­ tralskola. I stora distrikt kan det tänkas, att femte och sjätte klassens lär­ jungar från en viss skola överflyttas till en närbelägen för åstadkommandet av bättre skolform och att de först efter sjätte klassen överförs till central­ skolan.» (S. 57—58.) Kommissionen är ense med skolutredningen om att centralisering av de lägsta klasserna bör ske i minsta möjliga omfattning. »Fullständig centralisering, d. v. s. centralisering även av lågstadiet, bör enligt kommissionens mening så långt som möjligt undvikas. De mindre barnen bör få stanna i sin hemmiljö och ha skolan i hemmets närhet upp till 11-årsåldern, och de kulturhärdar, som även aldrig så små skolor utgör, bör inte berövas bygderna, i den mån det går att undvika och lärarkrafter är möjliga att anskaffa. Dessa bygdeskolor blir alltså enligt kommissionens förslag i allmänhet fyraåriga men kan också, där avstånd och lärjunge­ tillgång samt tillgång på lärare i engelska gör sådant ändamålsenligt, vara sexåriga. Också tvååriga bygdeskolor kan på sina håll fylla en uppgift. Vid a-form torde också treåriga bygdeskolor ställa sig lämpliga.» (S. 58.) En centralskola i ett landsbygdsdistrikt skulle alltså komma att om­ fatta ett högstadium (klasserna 7—9), avsett för kommunens samtliga lär­ jungar i dessa klasser, samt ett mellanstadium (klasserna 4—6), där klas­ serna 5 och 6 ha ett relativt stort lärjungeantal och klass 4 ett relativt litet. En sådan centralskola bör emellertid icke få svälla ut till oformlighet. Skolutredningen har uppställt 600 lärjungar som maximum för en skola av läroverkstyp. Då en centralskolas lärjungeuppsättning har lägre genom­ snittsålder än ett läroverks, anser kommissionen, att lärjungeantalet bör maximeras till 350 ä 400. »Större skoldistrikt måste därför i allmänhet räkna med nödvändigheten att upprätta flera centralskolor. Därvid torde det ofta komma att visa sig ändamålsenligt, att undervisningen i nionde klassen specialiseras, så att den för denna klass avsedda gymnasielinjen förekommer endast vid en av kommunens skolor. Också yrkeslinjen i denna klass kan lämpligen fa olika karaktär vid de olika skolorna inom kommunen.» (S. 58.) Det kan anmärkas, att den finska skolkommittén tänker sig en rätt om­ fattande centralisering från och med femte skolåret. Som naturligt är, vålla de stora glesbygderna betydande svårigheter för skolfrågans lösning i Finland. Kommittén kommer slutligen till det resultatet, att orter med fåtalig befolkning i många fall måste nöja sig med en fyraårig skola.

228 Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

»Då de läropliktiga genomgått denna, kunna de antingen skjutsas till närmaste mellanskola eller ock beredas inkvartering i närheten av mellanskolan. På detta sätt komme flera elementarskolor att ha en gemensam mellanskola. Vid sådana mellanskolor kunde vid behov inrättas parallell­ klasser, i vilka samma lärare undervisade. Stora skolor bli billigare än små.»

c. Yttranden i centraliseringsfrågan.

I remissvaren kämpa en centraliseringsvänlig och en mera kritisk tendens med varandra. Den förra har övertaget, när det gäller klasserna 7—9, den senare när det gäller klasserna 1— i; i fråga om klasserna 5—6 går debat­ ten vidare. Att det på sina håll finnes sympatier för en vidsträckt centralisering, framgar av följande uttalande av jolkskolinspektören i Hallands norra inspektionsområde:

»Under organisationsarbetet inom skoldistrikten under de senaste åren har man kunnat konstatera ett stigande intresse för vittgående centralise­ ring. Inom detta inspektionsområde ha de flesta skoldistrikten gamla och olämpligt belägna skolor, ofta av svag skolform. Med hänsyn dels härtill, dels till de skolsociala anordningar, som en modem skola skall inrymma, med tillgång till olika specialsalar m. m. har ett stort antal skoldistrikt fram­ fört krav på centralisering från och med femte klass, flera på total centra­ lisering. Administrationen kan vid centralisering förenklas. Bränsleanskaff­ ningen kan rationellare ordnas, likaså skolmåltidsverksamheten, inköp av undervisningsmateriel, uttagning till och organisation av hjälpklassverk­ samheten m. m. Man anlägger även den synpunkten, att småbarnen, sedan gymnastiksalar med badanläggning blivit uppförda, även böra bli delaktiga av härigenom uppkommande förmåner. Allt synpunkter, som man icke kan komma förbi.»

I motsatta lägret befinner sig tydligen kollegiet vid småskoleseminariet i Stockholm, som tillråder största varsamhet vid anordnandet av skol­ skjutsar.

»Redan nu anser man skolskjutsarna särskilt för nybörjarna vara en be­ tänklig sak. Har man sett en skara 7—8-åringar i ur och skur stå väntande på häst-, bil- eller buss-skjuts vid vägkanten, med risker för förkylning och olyckor av skilda slag, instämmer man i detta. Det är därför kollegiets mening... att en mindre, omodern smaskola med litet barnantal, liggande mitt i byn med möjligheter till ingående kännedom för läraren av barnens hemmiljö, är betydligt fördelaktigare ur de flesta synpunkter för grund­ skolans barn än en modem skola med stora klasser, belägen miltals från barnens hem.»

Det finnes givetvis också remissvar, som utan ingående diskussioner ge uttryck åt den meningen, att skolkommissionen ganska väl lyckats finna, den rätta medelvägen. »Ett tilltalande drag i reformprogrammet är att förekomsten av bygdeskolor på det lägre skolstadiet icke blivit förkvävd av opåkallat centraliseringsnit», skriver länsstyrelsen i Gävle.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70. 229

Delade meningar kunna noteras exempelvis beträffande trafikväsendets kapacitet att uppbära en starkt vidgad centralisering, kommunernas förut­ sättningar att upprätthålla centralskolor och skolhemmens lämplighet ur uppfostrans synpunkt. Vägarnas beskaffenhet behöver väl icke i längden hindra, att centralise­ ring genomföres, även om detta törhända ännu på ett och annat ställe är fallet. Några remissinstanser tveka däremot om fortskaffningsmedlens till­ räcklighet för de framtida behoven, så exempelvis folkskolinspektören i Nordskånes östra inspektionsområde, vilken även tänker på kommande kristider: »En så omfattande centralisering kommer . .. att kräva en ofantligt ökad bilpark. Är det tänkbart, att en sådan i framtiden kan erhållas? Bränsle­ försörjningen till dessa bilar är ett annat problem. Skulle vårt land av en eller annan anledning bli avstängt från import av motorbränsle, hotas hela skolorganisationen av sammanbrott.» Mera förhoppningsfull är inspektören i Nordskånes västra inspektions­ område: »Några oövervinneliga svårigheter att ordna den för förslagets genom­ förande nödvändiga centraliseringen ser jag för dessa bygders vidkom­ mande icke, förutsatt att nuvarande läge på motor- och bensinfronten icke radikalt förändrats. Man får ju förutsätta skolbussar och skolbilar, som ägas och drivas av skoldistrikten med statsbidrag till kostnaderna. Tänker man sig kombinationen vaktmästare-chaufför, kan väl också personalfrågan bemästras.» Att i vissa fall en kommun, även efter indelningsreformen, kan bliva för svagt underlag för en centralskola, har framhållits av skolkommissionen och understrykes i flera yttranden. Sålunda skriver folkskolinspektören i När­ kes inspektionsområde: »Länsstyrelsens i Örebro län förslag till ny kommunindelning anses höra till de mest radikala. Ändå rymmer detta förslag några kommuner, som knappast kunna bilda underlag för en framtida centralskola, inom vars ram en av kommissionen förutsatt differentiering av undervisningen skall kunna äga rum. Jag anser det vara av allra största betydelse, att denna fråga i tid uppmärksammas. Bliva de planerade storkommunerna icke till­ räckligt stora, äventyras nämligen skolreformen i ett högst väsentligt av­ seende, det nämligen att skänka landsbygden ett med städerna och tät­ orterna likvärdigt skolväsen.» Kammarkollegium meddelar, att av de 1 028 kommuner, som enligt läns­ styrelsernas förslag till ny kommunindelning skulle kvarstå i de 22 av koinmunindelningsreformen berörda länen, ungefär en tredjedel finge en folkmängd understigande 3 000 personer. »Blir så fallet, kommer det sannolikt att befinnas nödvändigt att i form av kommunalförbund eller utsträckt tillämpning av bestämmelserna i (5 § 3. folkskolestadgan kombinera kommuner för gemensamt uppehållande av realskolestadiet eller del därav. Vid val av kommunalförbundsformen kom-

230 Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

me den beslutande myndigheten att ligga hos förbundsdirektionen, vid tilllämpning av folkskolestadgans angivna bestämmelser hos skolstyrelsen i en av kommunerna.» När skolkommissionen såsom motivering för decentraliseringen av skol­ väsendet till kommunerna har anfört, att kommunerna böra få »så stor frihet och så stort ansvar, att skolfrågorna bli en central medborgerlig an­ gelägenhet inom skoldistrikten», påpekar ämbetsverket, att resonemanget icke är tillämpligt på fall, där skolväsendet delvis administreras av en förbundsdirektion eller där det i väsentlig mån tillgodoses av annan kommun. För de nordliga delarna av vårt land har inackorderingen i skolhem syn­ nerlig betydelse. Domkapitlet i Luleå visar upp, att ett skolväsen, som utbyggts enligt skolkommissionens riktlinjer, komme att starkt öka antalet inackorderade barn. En sådan utveckling finner domkapitlet betänklig. »Ett aldrig så väl skött skolhem kan i regel icke giva full ersättning för bar­ nens hem.» Folkskolinspektören i Dalarnas norra inspektionsområde synes däremot personligen finna betänkligheterna mot skolhemssystemet överdrivna: »Det tycks ju inte vara populärt nu för tiden, änskönt mycket lång verk­ samhet visat, att arbetsstugor och skolhem varit till ovärderlig välsignelse för ödebygdens barn och fostrat tusenden av dem till högt kvalificerade samhällsmedlemmar. Skolkommissionen talar även om denna sak och skri­ ver: 'Kvar står hemmets legitima behov av att få behålla barnen över den ömtåliga pubertetsåldem.’ Jag vågar påståendet, att skolhem och arbets­ stugor i otaliga fall bättre under nämnd tid handhaft barnen än vad hem­ men mäktat.» Av andra skäl vill emellertid denne inspektör, liksom många andra, så långt möjligt skona bygdeskolorna. Invändningarna mot en centralisering av realskolestadiet sammanfattas av Målsmännens riksförbund på följande sätt: »Den centralisering av skolväsendet, som förslaget innebär genom för­ läggningen av enhetsskolans högsta klasser till tätorterna inom storkom­ munerna, innebär ur såväl elevernas som föräldrarnas synpunkt stora olä­ genheter, vilka Målsmännens Riksförbund motser med oro. För att full­ göra sin skolplikt komma de unga att på många håll tvingas till långa och tröttande skolresor, liksom för övrigt sker redan nu, särskilt i övre Norrland. På allt flera håll bli eleverna nödsakade att under de sista skolåren vistas på elevhem. Det vore önskvärt, att dessa arrangemang ej utsträcktes mer än som är oundgängligen nödvändigt. Skolan påtvingas också ansvaret för de ungas fritid, och föräldrahemmen undandragas sitt inflytande på barnen; föräldrarna få allt mindre möjligheter att påverka och leda sina barn — och detta just under förpuberteten och puberteten, då de unga kanske mer än någonsin äro i behov av det stöd, som en hemmiljö kan ge.» Det synes emellertid råda god enighet om att centralisering är ofrånkom­ lig, om det skall bli något realskolestadium i landsbygdsskolorna. Dom­ kapitlet i Luleå, vilket i detalj har genomgått organisationsproblemen för

Kungl. Maj:ts proposition nr 70. 231

ett av stiftets ödebygdsdistrikt, omfattande Jukkasjärvi och Vittangi för­ samlingar, finner dock en särskild utredning påkallad rörande skolpro­ blemen i extrema glesbygder. Samma yrkande framställes av Psykologisk­ pedagogiska institutet. Betänkligheterna mot centraliseringen ökas givetvis, ju yngre barnen äro, och börja ganska kraftigt ge sig till känna redan i fråga om klasserna 5 och 6. I första hand riktas invändningarna mot inackorderingssystemet. »Inackordering under de sex tidigare skolåren är ett sa allvarligt ingrepp i familjelivet, att den i möjligaste mån bör undvikas», skriver exempelvis kollegiet vid jolkskoleseminariet i Uppsala, och en medicinsk remissinstans, lärarkollegiet vid Karolinska institutet, kommer till ungefär samma resultat. »Det torde ur medicinsk synpunkt böra framhållas, att elevs förflyttning till annan ort bör ske så sent som möjligt. Det maste starkt ifragasättas, om den vinst, som skulle göras med en centralisering även av klasserna 5 och 6, kan kompensera nackdelarna. Eleverna skulle genom centraliseringen komma i åtnjutande av undervisning i engelska, som på detta stadium an­ setts nödvändig, men skulle å andra sidan ryckas lös ur hemmiljön på.ett för tidigt stadium.---------- Lärarkollegiet kan icke tillråda en så tidig cen­ tralisering som den av klasserna 5 och 6.» När det gäller de minsta barnen äro även skolskjutsarna en allvarlig sak. Sveriges småskollärarinneförbund framhåller vikten av att centraliseringen av landsbygdens skolor icke utsträckes till de fyra första klasserna. »Vådan av skolskjutsar för mindre barn och den reaktion man visat på landsbygden, då bygden berövats sin skola, utgör ett starkt skäl för ett sådant ställningstagande. För skolans liv och inre tillväxt torde dock böra understrykas att man som regel bör ha minst fyra klasser i bygdeskolan, fördelade på två undervisningsavdelningar.» Så långt äro i varje fall yttrandena samstämmiga, att de fyra första klas­ serna icke böra centraliseras utan mycket tvingande skäl. En del remissinstanser acceptera tanken på ökad centralisering av klas­ serna 5 och 6, närmast medelst skolskjutsar. När skolkommissionen beteck­ nar centraliseringen av dessa klasser som en ofta önskvärd anordning av skolväsendet, tycks kommissionen emellertid ha gått för långt; yttrandet uppkallar påfallande många folkskoleröster till gensagor. Skolöverstyrelsen ger en tabellarisk översikt över de ståndpunkter i centraliseringsfrågan folkskolemyndigheterna intagit. Tab. 19. Översikt av vissa yttranden rörande centraliseringens omjattning.

Tillstyrkt centralisering Antal Remissinstans yttranden i klass 5—f> i klass 7—9

232 Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Påfallande är, att skolstyrelser och skolråd i remissyttrandena ha visat större beredvillighet att centralisera mellanstadiet än folkskolinspektörerna. Erinringarna mot centraliseringar på mellanstadiet gälla i mycket stor utsträckning de förluster, byarnas kulturella liv skulle lida, om bygdeskolorna icke kunde uppehållas eller deras organisation skulle nedskäras. Sådana synpunkter anläggas bland annat av domkapitlet i Visby, som skriver:

»Enligt domkapitlets mening bör varje bygd, som hittills bildat ett sär­ skilt skolområde, erhålla en såvitt möjligt sexårig skola. En sådan bygdeskola motiveras^ redan av hemmens legitima behov att under så stor del av skoltiden och så stor del av dagen som möjligt få ägna barnen omedelbar tillsyn och fostran. Därtill kommer vad kommissionen själv kraftigt under­ stryker, att dessa skolor äga ett betydande värde som kulturhärdar och att deras försvinnande skulle för bygden innebära en synnerlig förlust. De tvåtdl fyraåriga bygdeskolor, som kommissionen vill inrätta i deras ställe, torde knappast få den yttre gestaltning eller det anseende, som kan göra dem till en samlingspunkt. Fara är att de nedsjunka till ett slags mindre folk­ skolor, detta såväl till utrustning som omvårdnad.»

De risker, domkapitlet sist berör, framhävas även av folkskolinspektören i Göteborgstraktens inspektionsområde, vilken särskilt anlägger synpunkten av undervisningens effektivitet. »Att beskära de nuvarande bygdeskolorna, som i allmänhet äro avsedda för sexklassig skola, och låta dem bestå endast för de fyra lägsta klasserna synes icke heller vara önskvärt ur undervisningssynpunkt. All erfarenhet visar, att ju mindre skolan är, desto svårare har den i regel att erhålla den för undervisningen erforderliga utrustningen. Detta gäller redan i fråga om gemensam undervisningsmateriel av olika slag. Än svårare ställer det sig att i små skolor erhålla lokaler och verktyg resp. redskap för slöjd och gymnastik med lek och idrott. Av kostnads- och personalskäl möter det även stora hinder att i en alltför liten skola få anordnat skolmåltidsverksamhet. Skola bygdeskolorna avkortas till att omfatta endast de fyra läg­ sta klasserna, måste man i många fall räkna med en försämrad skolform för dessa. Ej sällan framtvingar ett frånskiljande av sjunde klassen en över­ gång till lägre skolform. Vid en centralisering från och med femte klassen skulle skolor av Bl-formen under alla förhållanden minskas från tre till två läraravdelningar och av B2-form ej sällan från två till en läraravdelning. I senare fallet finge man räkna med att alla fyra klasserna komme att undervisas av en och samma lärare. Vidare skola enligt skolkommissionens förslag eleverna i klass 3—4 kunna undervisas av lärare med kortare utbild­ ning än lärarna i fjärde klassen i skola av A-form. En minskning av antalet lärare i de nuvarande bygdeskolorna skulle även minska den stimulans i skolarbetet och de möjligheter till ämnesbyte, som förekomsten av flera lärare vid en skola innebär. Det kan befaras, att dessa små bygdeskolor skulle komma att föra en tynande tillvaro. Vinsten för barnen på landsbygden av att under femte och sjätte skol­ åren erhålla undervisning i skola av A-form skulle alltså kunna spolieras av i det hela försämrade betingelser för skolarbetet under de fyra första skolåren.»

Kungl. Maj:ts proposition nr 70. 233

Domkapitlet i Luleå framkastar spörsmålet, huruvida det icke vore bättre att i viss utsträckning pröva en mot centraliseringen motsatt väg.

»Det visar sig icke sällan att de mycket små skolorna, även skolor av lägsta form, kunna nå förvånansvärt goda resultat. Naturligtvis hänger detta i hög grad på läraren. Men det beror också på vissa för dessa små sko­ lor gynnsamma faktorer. Barnantalet är ringa, och skolan kan få en för­ trolig, lugn och hemlik prägel. Disciplinsvårigheter förekomma knappast. Undervisningen kan och måste bliva mycket individualiserad. Arbetsskolan tvingar sig fram. Barnen måste arbeta på egen hand och lära sig att så göra. Nära och hjärtlig kontakt mellan skolan och hemmen blir en själv­ klar sak. Nu höra dessa skolor ofta till de i yttre avseende sämst rustade. Vore det icke värt att företaga omfattande och storstilade försök med sådana skolor för de sex första skolåren, väl rustade? Alltså skolor icke blott försedda med högt kvalificerade lärare utan också utrustade med rika tekniska och meto­ diska hjälpmedel: förutom vanlig skolmateriel, riklig och av förstklassigt slag, radio, film, grammofon och icke minst korrespondensundervisning.

Man borde göra det bästa som göras kan av de ensliga byarnas skolor, innan man berövar dessa byar deras skolor och berövar dem deras barn. Säger man att det blir för dyrt, så må besinnas att det också blir dyrt att bygga och upprätthålla mängder av skolhem. Och framför allt, det kommer att stå vårt folk dyrare, om det till sist finns bara tätorter och däromkring en obefolkad landsbygd, dömd att åter hemfalla åt den ödemark, varav flydda släktens möda och svett en gång skapade bygd.»

Farhågor för att centraliseringen kan leda till avfolkning av landsbygden framskymta i flera remissvar. Skolrådet i Hallsberg yttrar sålunda:

»En följd av centraliseringen blir, att många barn flyttas från hemmen i avsides belägna bygder och kommer i avsaknad av den omvårdnad och tillsyn, som endast föräldrar kan ge. De nödgas tillbringa 3 5 skolår i stad eller annan tätort. Det är lätt att inse, att barnen i de flesta fall komme att växa in i den nya miljön, vilket förhållande skulle komma att på­ skynda flykten från landsbygden. I viss mån torde detta komma att gälla även sådana barn, som med hjälp av skolskjutsar forslas till och från cen­ tralskolorna i tätorterna.» Om centraliseringen av klasserna 5 och 6 blir ett faktum, är det enligt Svenska landsbygdens kvinnoförbund i varje fall önskvärt, att lärarna i de kvarvarande bygdeskolorna representera en god kulturell standard.

»Att centralisering av de övre klasserna är en förutsättning för både den nuvarande och den framtida skolans effektiva utnyttjande har SLKF i ett föregående yttrande till skolutredningen haft anledning att påpeka. Och om det i fortsättningen kan tänkas, att fyra eller sex klasser bli kvar ute i bygdeskolorna, vilket ur både bygdens och barnens synpunkter många gånger är att föredraga emot den större anhopningen av barn i en enda centralskola, vilja vi dock understryka att dessa lärares allmänbildning och utbildning blir sådan att (de) ha för vår tid lämpade möjligheter att uppe­ hålla även den icke oviktiga traditionen som kulturvårdare på sin ort.»

234 Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Skolkommissionens förslag om indragning av svagare skolformer än B2formen har i allmänhet mottagits med bifall. Man behöver dock icke gå utanför Stockholmstraktens inspektionsområde för att finna orter, där visst motstånd kan väntas.

»Att centralisera även femte och sjätte klass till enhetsskolan torde åt­ minstone för öarna stöta på absolut och berättigat motstånd från målsmännen, då en sadan centralisering skulle medföra, att barnen måste in­ ackorderas. Man torde därför få räkna med att B3-skolor med sex klasser maste besta med alla deras problem i vad det gäller intagning av lärjungar vartannat år, införande av språkundervisning — — — m. m.», skriver folkskolinspektören i detta distrikt.

På denna punkt äro landsbygdsorganisationernas uttalanden av särskilt intresse. Svenska landsbygdens studieförbund och Svenska landsbygdens ung­ domsförbund sätta till och med målet högre än kommissionen. »Önskvärt är att inte lägre skolform än Bl kommer att finnas innanför enhetsskolan», skriver den senare organisationen. Styrelsen för J ordbrukareungdomens förbund har icke heller några invändningar och väger fördelar och nack­ delar av en längre gående centralisering.

»Beträffande centraliseringen av landsbygdens skolväsen uttalar sig Styrelsen oreserverat för en centralisering av klasserna från 7 och uppåt. Som SK påpekar kommer härigenom mycket av det passiva motståndet mot en förlängning av skolpliktstiden att försvinna. Ifråga om den even­ tuella centraliseringen av klasserna 5 och 6 är problemet ej lika enkelt. Ur effektivitetssynpunkt bör en del kunna vinnas genom centralisering, särskilt jämfört med bygdeskolor av B2-typ. Å andra sidan är nackdelarna med centralisering av klass 5 och 6 så stora att bygdeskolor av Bl-typ i regel bör vara att föredra framför en centralisering av dessa klasser. Be­ träffande undervisningen i engelska bör övervägas, om ej en kompetent lärare skulle kunna ambulera mellan flera skolor hellre än att man skall dra samman alla eleverna för ett ämnes skull. En sådan ambulerande undervis­ ning bör på många håll ganska lätt kunna ordnas och måste bli mycket billigare än ett system med skolskjutsar. Bäst är dock säkerligen, om Bi­ skolans lärare kan ha hand om undervisningen i engelska i klass 5 och 6.»

Övriga landsbygdsyttranden göra inga preciserade uttalanden om skol­ formerna, men Svenska landskommunernas förbund vill kraftigt under­ stryka, att bygdeskolorna så vitt möjligt böra bevaras.

»Bygdeskolornas vara eller icke vara bör icke så hårt sammankopplas med undervisningen i engelska. Andra vägar än de av skolkommissionen anvisade måste måhända beträdas för att bygdeskolorna i tillräcklig om­ fattning skola kunna bevaras, och minst av allt böra därvid prestigesyn­ punkter mellan olika lärargrupper få fälla utslaget. Det bör ju t. ex. i all­ mänhet icke vara svarare eller dyrare att låta en lärare i engelska ambulera mellan olika bygdeskolor än att centralisera klasserna 5—6 till skola, där sådan lärare finnes.»

Kungl. Maj:ts proposition nr 70. 235

Ytterligare en råd yttranden göra gällande, att ordnandet av undervis­ ningen i engelska icke kan vara tillräckligt skäl för en sa vittutseende om­ organisation av skolväsendet som en centralisering i större skala av klasser tillhörande mellanstadiet. Folkskolinspektören i Jämtlands södra inspek­ tionsområde håller dock för sannolikt, att kostnaderna automatiskt skola avskräcka från överdrifter i detta avseende.

»Följden av de mycket dryga kostnaderna för skjutsar och inackordering måste bli den, att centralisering icke tillgrips i onödan. Att sammanföra barnen till centralskolor redan från och med klass 5 kan alltså, icke beräk­ nas bli en vanlig åtgärd. Huvudskälet för en sa tidig centralisering, införan­ det av obligatorisk undervisning i engelska språket, måste sägas vara otill­ räckligt för en så kostsam och besvärlig organisation. All erfarenhet talar för att folkskolans lärare i framtiden på ett tillfredsställande sätt skall kunna handha även undervisningen i engelska på mellanskolstadiet, even­ tuellt med hjälp av radiolektioner, och att denna undervisning alltså kan ordnas vid bygdeskolorna.»

Lärarorganisationerna på folkskolans område företräda i sistberörda av­ seende liknande ståndpunkter. Sveriges folJcskollärarförbund anser sålunda, att centralisering av mellanstadiet endast bör ske, där mycket lågt barn­ antal i bygdeskolorna motiverar en centralisering och där kommunikationsförhålladena och transportmöjligheterna äro goda. »Fördelarna av bättre skolform måste i de enskilda fallen vägas mot olägenheterna av bygdeskolomas nedläggande. Sexåriga bygdeskolor bör bibehållas i de fall då detta med hänsyn till bygdens befolknmgsfördelnmg och kommunikationsförhållanden är lämpligt.----------- En centralisering av klasserna 5 och 6 enbart eller huvudsakligen för att eleverna i ett skolämne skulle undervisas av lärare med högre utbildning komme säkerligen att mötas med starkt motstånd ute i bygderna.. Ned­ läggande av sexklassiga bygdeskolor och inrättande av skolskjutsar, i vissa fall inackordering av barnen på centralskolans ort synes vara en orimlig lösning av språklärarfrågan på mellanstadiet. Om centralisering av klasserna 5 och 6 vid en skola av B2-form sker, blir barnantalet i klasserna 3 och 4 i de flesta fall för lågt för att skolan ska kunna bibehållas. Även klasserna 3 och 4 måste då överföras till annan bygdeskola eller till centralskolan.»

Även något läroverkskollegium har kommit till likartade resultat men utan att våga sig på lika långt gående slutsatser i fråga om lärarkompeten­ sen som folkskoleyttrandena. Följande uttalande av kollegiet i Åmål kan vara av intresse: »Valet synes stå mellan att hålla ett mycket stort antal barn inackorde­ rade i centralskolor uteslutande för engelskans skull och att lata dem stanna i bygdeskolorna och där få undervisning i detta språk av mindre kompe­ tenta lärare. Kollegiet kunde knappast annat än föredraga det senare. Möjligen skulle en approbaturskurs i engelska vara nog, om huvudvikten lades vid uttal och modernt språk.»

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Mindre avskrackande kunna skolskjutsarna te sig i sammanhang, där de tjana skolväsendets förbättring utan att antalet lärare och skolor behover ändras. Folkskolinspektören i Göteborgstraktens inspektionsområde pekar på denna användning. »Skolkommissionen förutsätter, att skolor av lägre typ än B2-form skola upphora. Det torde emellertid vara möjligt att med bibehållande av nuvarande antal lärare och lokaler i icke ringa utsträckning förändra även skolor av IL-form bil Bl-form genom anordnande av pendelskjutsar mellan grannskolor. En sadan anordning, vilken blivit allt vanligare, kräver ofta icke nagon storre utökning av de skolskjutsar, som erfordras av andra skäl, ■jutsama. utsträckas över hemortens gränser. En strävan synes 1-nxii r °ra 31 a-^ 1 an ®törre utsträckning förändra skolor av lägre form till Bl-formen, vdken redan nu är den vanligaste på landsbygden och som som A formen*^ ^ amnen erbjuder lika goda undervisningsmöjligheter

Skolöverstyrelsens utlåtande kan sägas tämligen väl sammanfatta vad som framkommit under remissgången. »Överstyrelsen delar den av SU och i flera remissyttranden framförda uppfattningen, att skolväsendets fortsatta centralisering bör genomföras varsamt. Dess fördelar och nackdelar böra noga vägas mot varandra, och hansyn maste alltid tagas till skiftande lokala förhållanden. I likhet med såväl SU som SK anser överstyrelsen, att en generell centra­ lisering ej kan ifragakomma annat än på enhetsskolans högstadium (klass®rna 'TT7- ^etta stadium kan nämligen på de flesta håll på landsbygden ej effektivt utbyggas, med mindre man genomför en långt gående centrali­ sering, ej endast med hjälp av skolskjutsar utan i vissa fall också genom att uppratta skolhem och anordna inackordering. För att på landsbygden over huvud taget kunna få en enhetsskola till stånd måste man tillgripa åtgärder av sistnämnda slag i betydligt större utsträckning än nu, särskilt i de vidsträckta norrlandskommunerna men även annorstädes. Att skilja barnen från hemmen medför emellertid för alla parter betydande olägeniieter, särskilt för barnen på skolans låg- och mellanstadium. Systemet med skolhem och inackordering bör därför i möjligaste mån begränsas till en­ hetsskolans högstadium och ej heller där förekomma annat än i de fall, där avstånden äro så stora, att man ej lämpligen kan anordna skolskjutsar. Annu större varsamhet måste med hänsyn till barnens bästa och skol­ skjutskostnaderna iakttagas, när det gäller centralisering av klasser på enhetsskolans mellanstadium. Centralisering av klasserna 5 och 6 bör salunda enligt överstyrelsens mening förekomma undantagsvis och endast dar sa ar nödvändigt med hänsyn till de lokala förhållandena Vidare anser överstyrelsen det vara olämpligt att låta fyra-klassiga skolor b“ “en vanligaste formen av ’bygdeskolor’. Det kan nämligen befaras, att pa detta sätt stympade skolor ej kunna hålla sig i nivå med skolväsendet 1 ovngt vare sig med hänsyn till lärarnas kvalitet eller i fråga om lokaler skol hygieniska anordningar, materiel och dylikt . Trots att det sålunda tmns risk ior att sadana ofullständiga skolor bli i flera avseenden eftersatta anser överstyrelsen, att det på landsbygden kan vara lämpligt bibehålla en del fristående småskolor för att därigenom låta barnen under de första skolåren få tillgång till skola på nära håll.»

Kungl. May.ts -proposition nr 70. 237

d. Departementschefen.

Kommunikationernas utveckling har givit oss nya möjligheter att effek­ tivt gestalta vårt skolväsen. Om man förr av tekniska nödvändigheter tvangs att räkna med ett skolsystem för städer och folkrika bygder, byggt på skolans huvudformer, och ett system av undantagsformer för avlägsna och slumrande bygder, så har nu en utjämning kunnat ske genom förbätt­ ringar, steg för steg, av skolväsendet långt ute i glesbygderna. Skolbygg­ nadernas och utrustningens standard har på samma gång höjts, olika skolsociala åtgärder ha inletts, och barnen från fordom isolerade byar ha tack vare centraliseringen i större utsträckning, än eljest kunnat ske, blivit del­ aktiga av dessa framsteg. De ytterligare framsteg inom folkundervisningen, på vilka man nu hop­ pas, äro icke mindre beroende av att möjligheterna till centralisering till­ varatagas. På realskolestadiet måste undervisningsprogrammet utvidgas med för folkskolan nya teoretiska och praktiska läroämnen. En differentie­ ring av ett eller annat slag måste genomföras efter de växandes skiftande anlag och håg. Den är möjlig endast vid skolenheter, där flera olika lärare samverka och taga sig an var sina ämnen och var sin del av uppfostringsprogrammet. De nuvarande realskolornas snabba utveckling har blivit möjlig endast genom att det forna inackorderingssystemet kunnat ersättas med dagliga skolresor. Det är icke ovanligt, att hälften eller därutöver av lärjungeklien­ telet vid en samrealskola har baserat sin skolgång på de dagliga resorna mellan hemmet och skolan. Samma möjligheter måste tagas i bruk, när centralskolorna organiseras. Att dessa bliva så mycket fler än de nuvarande realskolorna, innebär endast, att vissa grupper av lärjungar, som nu få underkasta sig mycket betungande resor, kunna få sin utbildning på när­ mare håll och att andra grupper äntligen få tillträde till en utbildning, som icke kunnat beredas dem inom det nuvarande skolsystemet, men det kan ej göra systemet med skolskjutsar överflödigt. Den allmänna centralisering av undervisningen i klasserna 7—9, som skolkommissionen har föreslagit, är jämväl enligt min åsikt ofrånkomlig. Där befolkningsunderlaget i en kommun icke räcker för en centralskola, måste frågan ordnas genom interkommunal samverkan. Där det är stort, böra två eller flera centralskolor uppföras; vad skolkommissionen anfört om det önskvärda lärjungeantalet i en centralskola, bör i allmänhet kunna vara till ledning, när antalet skol­ enheter fastlägges. Om det gäller centralisering av lägre stadier, är däremot varsamhet påkallad. Man får aldrig tappa ur sikte, att skolskjutsarna i synnerhet för de yngre barnen kunna vara fysiskt och psykiskt påfrestande och att vänte­ tider lätt uppstå, som icke alltid kunna utnyttjas för verklig återhämtning, för vila och lek. Inackorderingssystemet åter innebär, att barnen för en

238 Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

god del av aret övergå till en annan miljö. Förr eller senare i varje ung människas liv måste visserligen bandet med hemmet lossas, men det bör icke genom skolans åtgöranden ske tidigare än nödvändigt och allra minst så tidigt, att de uppväxande bli främlingar för den miljö, varifrån de ut­ gått. Liksom skolkommissionen anser jag, att centralisering av klasserna 1—4 bör så vitt möjligt undvikas. Skolkommissionen har betecknat en centralisering av klasserna 5 och 6 som »ofta önskvärd» och med hänsyn till undervisningen i engelska i många fall nödvändig. Jag har fått det intrycket, att vissa remissinstanser däri inlagt ett krav på centralisering i alla de fall, där lärare med akade­ misk utbildning icke står till buds, utan varje hänsyn till de byggnadsföre­ tag, som därigenom bleve nödvändiga, och de mycket stora ekonomiska värden, som äro nedlagda i de nuvarande skolhusen och lärarbostäderna. Så äro dock skolkommissionens ord enligt min mening icke att förstå. Undervisningen i engelska är blott en del av skolans arbetsprogram. Vad som genom centralisering kan vinnas för denna undervisning bör liksom alla andra effektivitetsvinster vid övergång till högre skolform noggrant vägas mot de kostnader och olägenheter av olika slag, som en centralisering kan vålla. Även om de ekonomiska motiven icke få dominera i så hög grad, som ännu för ett par år sedan enligt då gällande bestämmelser var fallet, kunna de givetvis icke frånkopplas. Att exempelvis barn, som i mo­ derna lokaler undervisas av en lärare med nuvarande behörighet i engelska, skulle medelst skolskjutsar förflyttas till en annan skola, endast emedan där finnes en lärare med akademisk utbildning i engelska, är en nästan grotesk tanke, som icke torde behöva på allvar dryftas. Vilken vikt som i framtiden vid överväganden i centraliseringsfrågor bör tillmätas språk­ undervisningens ordnande, kan väl icke exakt angivas, förrän ytterligare erfarenheter gjorts bland annat av den kombinerade korrespondens- och radioundervisningen, men jag vill betona, att denna fråga dock alltid endast är en del av det mycket större problemkomplex, som beröres vid varje väckt centraliseringsf råga. Remissvaren ge uttryck åt en vitt spridd uppskattning av bygdeskolornas verksamhet och icke minst av deras betydelse i ortens kulturella liv. Till sådana värden måste givetvis hänsyn tagas även vid centraliseringsfrågornas bedömning. Avvecklingen av de svagaste skolformerna — B3skolorna och undantagsformerna — måste säkerligen fortgå av samma orsaker, som hittills verkat, men det finnes inga hållbara skäl för att fram­ ställa en nedorganisering av alla sexåriga bygdeskolor till fyraåriga som ett önskvärt framtidsperspektiv. Överhuvud är det enligt min mening icke möjligt att avgöra dylika frågor på ett schematiskt sätt; alla de omständig­ heter, som kunna vara av vikt, böra, när det gäller en bygdeskolas bestånd eller organisation, ånyo noggrant skärskådas och vägas med hänsyn till sin betydelse i det särskilda fallet.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70. 239

Det är mycket möjligt, att en specialutredning i sinom tid kan befinnas påkallad rörande skolväsendets ordnande i vissa glesbygder, där vid genom­ förandet av reformen inackordering i skolhem kan bliva erforderlig i större utsträckning. I vad mån undantagsformer i en eller annan mening kunna vara motiverade inom dessa trakters skolväsen, kan emellertid icke tillför­ litligt bedömas, förrän enhetsskolans detaljkonstruktion definitivt utprö­ vats. Glesbygdernas speciella problem inom enhetsskoleorganisationen torde därför komma att aktualisera sig först under genomförandeperioden på 1960-talet.

5. Den praktiska utbildningen.

T det föregående har redan i olika sammanhang framhållits, att den mest maktpåliggande uppgiften vid en allmän skolreform är utstakandet av en god lärogång för elever, som komma att övergå till praktiska yrken. Vid detta arbete torde skolkommissionens förslag vara den naturliga utgångs­ punkten. Det kan därför vara av intresse att speciellt följa den lärogång skolkommissionen tänkt sig för en sådan elev, alltifrån lågstadiet, där han ännu står oviss om sina anlag, upp till den tidpunkt, då han lämnar skolan, besluten om att inträda i ett visst yrke.

a. De praktiska ämnena före linjedelningen.

Den första kontakten med de praktiska ämnena i skolan ingår i den all­ männa fostran, som bör komma alla lärjungar till del, icke blott dem, som sedan i livet ägna sig åt praktiskt arbete. Den pedagogiska slöjden — en svensk skapelse, som givit impulser även åt utvecklingen utomlands — är därvid ett av skolans givna hjälpmedel. Skolkommissionen skildrar på föl­ jande sätt det praktiska arbetet under de sex första åren: »På lågstadiet, d. v. s. i de tre första klasserna, bör praktiskt arbete be­ drivas som en organisk del av den samlade undervisningen och alltså sam­ ordnas med modersmålsundervisning och orientering. I det praktiska arbetet bör ingå s. k. småslöjd samt lerslöjd och förberedande övningar i syslöjd och träslöjd. Elementär träslöjd, som till sin metodik påminner om verksam­ heten i förskolan, är så enkel, att den inte behöver påbörjas senare än sy­ slöjd. Både pojkar och flickor bör pröva på alla de olika slagen av slöjd. Redan på lågstadiet kan förberedelser göras för det praktiska ämnet hem­ kunskap på högstadiet. Så sker för övrigt i viss utsträckning redan nu. Bar­ nen bör få lära sig, hur man bäst utför en del enkla husliga sysslor, t. ex. hur man diskar och städar, borstar skor och kläder, hänger upp kläder och håller ordning på sina tillhörigheter. De bör kunna lära sig att använda olika hushållsredskap och att på egen hand göra i ordning ett mellanmål eller matsäck till en utfärd. Lekköksundervisning bör bedrivas, och för detta ändamål bör skolköket få utnyttjas vid några tillfällen, om inte sär­ skild utrustning för lågstadiet kan anskaffas. På mellanstadiet bör slöjden, i motsats till vad nu iir fallet, bli obligatorisk för såväl skoldistrikt som elever och ligga inom timplanen. Genom detta

240 Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

förslag ansluter sig skolkommissionen till skolutredningens yrkande i samma riktning. J klasserna 4 6 i den nuvarande folkskolan koncentrerar sig pojkarna på träslöjd, med inslag av papp- och ev. metallslöjd, och flickorna på syslöjd. .Bestämda skrankor mellan könen i fråga om slöjdarterna bör emellertid undvikas. Blir det i praktiken ändå en uppdelning, bör pojkar och flickor under viss tid obligatoriskt göra ett byte och pröva på varandras arbete. En slöjdart som är värd att införas på flera håll även på mellanstadiet är lerslöjden. Slöjden pa mellanstadiet skall vara ett medel i den allmänna uppfostrans tjänst. Däremot bör förberedande yrkesutbildning ej ges här utan först på högstadiet. Redan på mellanstadiet bör emellertid slöjden innehålla sådana praktiskt nyttiga inslag som klädvård (vid syslöjd) och enkla reparationer (vid träslöjd). Undervisningen i trädgårdsskötsel bör, där så är möjligt, påbörjas på mel­ lanstadiet. Elevernas intresse kan stimuleras genom olika åtgärder, t. ex. ge­ nom att de självständigt får ansvara för var sin del av en skolträdgård eller genom att de uppmuntras att göra små anläggningar vid sina hem, där de lokala förhallandena tillåter detta. Samverkan kan ske med ungdomsorga­ nisationer och andra sammanslutningar på orten med intresse för trädgårds­ odling. Behovet av hemkunskap tillgodoses på mellanstadiet i någon mån av sy­ slöjden. Dessutom bör emellertid anordnas frivilliga korta kurser utanför schemat, varvid skolans materiel kan utnyttjas.» (S. 177—178.)

För sjunde och åttonde klasserna föreslår kommissionen ett för alla lär­ jungar — gossar och flickor — obligatoriskt praktiskt ämne, benämnt hem­ kunskap (med småreparationer). Slöjd-, yrkes- och handelslärarnas riksförening vill med några exempel visa, huru slöjden kan utbyggas till att omfatta hemkunskap och hemrepa­ rationer.

»Om en elev exempelvis gör en väggbokhylla, får läraren ett utmärkt till­ fälle att samtidigt demonstrera uppsättning av denna genom proppning av olika väggmaterial. I samband härmed kan läraren även demonstrera lag­ ning av smärre hål i väggputsen eller lagning av tapet. Gör en annan elev en golvlampa, kommer man härigenom in på montering av elektrisk arma­ tur, som då kan demonstreras för samtliga elever, vidare byte av elektriska proppar m. m. Om någon elev gör en stol eller en sypuff, böra dessa arbeten klädas i slöjdsalen och samtliga elever samtidigt undervisas om hur man förfar för att sätta nytt tyg på hemmets sittmöbler. Dessa exempel kunna mångfaldigas. Föreningen har endast med att räkna upp dem önskat peka på de kombinationsmöjligheter, som finnas mellan ämnena manlig slöjd samt hemkunskap och hemreparationer.»

Föreningen finner det önskvärt, att barnen redan på mellanstadiet få övning i att använda verktyg för såväl trä- som metallslöjd.

»Härigenom är en del av svårigheterna i inlärandet av verktygens rätta användning undanröjd, när barnen på högstadiet skola utföra mer kvalifi­ cerat arbete. Skulle nämligen barnen på mellanstadiet ej få någon övning i

Kungl. Maj:ts -proposition nr 70. 241 båda slöjdarterna, blir det måhända svårt att väcka deras rätta arbetsglädje, när de på högstadiet till en början skola utföra mer elementära arbeten i en förut ej prövad slöjdart.» Även enligt skolkommissionen skall i hemkunskapen ingå vissa arbets­ uppgifter med anknytning till slöjden, enkla reparationer, målnings- och snickeriarbeten, som kan förekomma i ett hem o. s. v. Eftersom ämnet skall vara representerat i två klasser, finnes det dock utrymme även för andra uppgifter: »I kursen bör ingå elementär hushållskunskap med närings- och matlagningslära samt orientering om viktiga former av produktion i hemmet. Inköpskunskap och varukunskap måste ägnas stor uppmärksamhet. Lär­ jungarna böra få öva sig att i olika situationer göra en lämplig avvägning mellan inköp av färdiga produkter och tillverkning i hemmet. Vidare bör meddelas enkla grunder i hemvård och bostadskunskap.» (S. 178.) De ekonomiska frågorna ha dock i första hand hemortsrätt i ämnet sam­ hällskunskap, anmärker skolkommissionen. Sveriges husmodersföreningars riksförbund understryker vikten av en kontinuerlig undervisning i husligt arbete och syslöjd genom hela skolan men kan ej finna, att skolkommissionen helt fullföljt sina intentioner härutinnan. Den obligatoriska kursen i hemkunskap i klasserna 7 och 8 om­ fattar så många moment, att förbundet icke känner sig övertygat om att den rent husliga utbildningen i tillräckligt hög grad blir tillgodosedd. Ett liknande uttalande göres av Svenska skolkökslärarinnornas förening. Yrkeskvinnornas samarbetsförbund poängterar, att kursen måste ge vår tids yrkesarbetande människor förutsättningar att på ett effektivt och tids­ besparande sätt organisera och utföra hemsysslorna. »Vi fästa uppmärksamheten på att stora nationalekonomiska värden kunna tillvaratagas genom en tillräckligt grundlig och omfattande utbild­ ning i husligt arbete (hushållsgöromål och sömnad). Härtill vilja vi även framhålla, att föräldrarna numera i regel icke i så stor utsträckning som tidigare var fallet ha tid och möjligheter att personligen införa barnen i praktiskt hemarbete.» Svenska skolkökslärarinnornas förening skulle helst vilja förlägga grund­ kursen i hemkunskap till klass 6 men inser, att praktiska svårigheter där­ vid kunna inställa sig. »Erfarenheten har visat, att intresset för praktisk verksamhet är utom­ ordentligt stort hos både gossar och flickor i 11—12-årsåldern samt att ma­ nuella färdigheter lätt övas in vid tidig ålder. Intresset för hemmet är star­ kare vid den åldern än senare, varför barnen gärna i hemmet tillämpa de lärdomar de fått i skolköket. Härigenom stärkes också samarbetet mellan skola och hem samt föräldrarnas förståelse för skolarbetet. Vid något se­ nare ålder bli barnens intressen mer utåtriktade och splittrade. För deras allsidiga utveckling är det således önskvärt, att den grundläggande hem­ undervisningen sättes in på tidigt stadium.

16 — Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 sand. Nr 70.

- 4 - Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

\ i äro val medvetna om att grundkursens förläggande till klass 6 kom­ mer att möta vissa svårigheter på landsbygden, då faekutbildade lärarinnor och skolkökslokaler endast torde komma att finnas vid centralskolorna. Det borde dock icke vara omöjligt, att eleverna i klass 6 de dagar, de ha skolköksundervisning, medfölja de äldre barnen i skolbussen till central­ skolan. Om grundkursen i huslig ekonomi placeras i klass 6, bör dess på­ byggnad följa i klass 8. I praktiken har det visat sig värdefullt att ha skolköksundervisningen förlagd till två perioder med ett mellanliggande år. Det är givetvis endast under förutsättning att grundkursen lägges i hän­ derna på facklärare, som den kan förläggas till klass 6. Därest det visar sig omöjligt att förlägga den första delen av grundkur­ sen till klass 6, acceptera vi kommissionens förslag att placera den i klass 7, ehuru vi anse det ur pedagogisk synpunkt lämpligare att ha den i G:e klass.»

För de lärjungar, som ämna gå den praktiska vägen, tillkommer i klass 7 ett och i klass 8 ett eller två praktiska tillvalsämnen. Då det första av dessa skall balansera mot tyskan och det andra mot engelskan, blir det timantal, som kan ägnas praktiska ämnen, icke obetydligt. Redan en tid av fem veckotimmar under ett år motsvarar ungefär den nuvarande minimikursen i fortsättningsskolan. En lärjunge, som begagnar sig av tillvalsmöjlighetema i praktiska ämnen, får alltså redan i klasserna 7 och 8 en avse­ värt fylligare praktisk undervisning än nu i fortsättningsskolan. Liksom arbetet i fortsättningsskolan kunnat utbyggas i olika riktningar efter de lokala förhållandena, bör detta kunna ske även på motsvarande stadium i enhetsskolan. Flickorna komma väl antagligen att i stor utsträck­ ning välja husligt arbete som tilläggsämne. Skolkommissionen yttrar härom:

»Fördjupning bör ske i bland annat hushållskunskap, dit även fortsatt undervisning i trädgårdsskötsel kan knytas, inköpskunskap och varukun­ skap, bostadskunskap med hemvårdslära samt barnavård. Undervisningen bör utgå från förhållandena i hem med barn, där många svåra organisa­ toriska problem uppstår och där en koncentration på rent hushållsarbete inte är möjlig. Ett av hemkunskapens viktigaste mål måste vara att vänja lärjungarna vid planläggning och samordning av hemsyssloma. Till en star­ kare specialisering på olika verksamhetsgrenar räcker inte tiden. Tillräcklig uppmärksamhet måste emellertid ägnas åt matlagningslära och åt olika slag av produktion i hemmet. Ett viktigt moment, som bör ägnas större uppmärksamhet än som hittills varit möjligt i våra skolor, är inköpskunskapen. För att denna del av undervisningen skall komma till sin rätt, ford­ ras att anvisningar och arbetsmaterial utarbetas och att fortbildningskurser anordnas för lärarna. Klädvård, som på mellanstadiet ingått i syslöjden, måste uppmärksammas på högstadiet. — — — Inom barnavårdsundervisningen torde det vara nödvändigt att ge de teoretiska delarna den domi­ nerande platsen, med observation av barn och undervisning om dagsschema, faromoment m. m. Undervisningen på detta stadium bör väcka förståelse för att vården av barn kräver faktiska kunskaper, som det är angeläget för alla, som skall ha ansvar för barn, att skaffa sig. Elever, som i hemmet har ansvar för yngre syskon och som i skolan intresserat sig särskilt för

Kungl. Maj:ts -proposition nr 70. 243

barnavårdskursen, bör uppmuntras att berätta för kamraterna om sina iakttagelser.» (S. 179.)

En pojke är givetvis också välkommen till denna undervisning, men de flesta skulle nog föredraga det tillvalsämne, som kommissionen kallar »prak­ tisk yrkesorientering» . Detta ämne är avsett att ge deltagarna kortare prak­ tisk erfarenhet av några yrken, som de äro intresserade av.

»Den praktiska yrkesorienteringens mål är att ge eleverna även manuell övning, förtrogenhet med yrkets verktyg och helst med själva arbetsmiljön. Vidare skall den ge eleven möjlighet att bedöma sina egna anlag, den skall ge praktiska kunskaper som är nyttiga även för den, som inte väljer yrket i fråga, och den skall ge en kunskap om olika yrken, som är ett värdefullt inslag i allmänbildningen. För några yrken kan skolan själv tillhandahålla material och verktyg, som ger en verklighetstrogen övning; en skicklig yrkesman kan då anlitas som handledare. Ett deltagande i verksamheten på själva arbetsplatsen är dock den avgjort bästa och i många fall enda lösningen. Skolan måste där­ för samarbeta med näringsidkare och yrkesutövare. Urvalet av yrken måste göras av de lokala skolmyndigheterna. Olika grenar inom näringslivet måste vara företrädda, t. ex. jordbruk, skogshushållning, handel, hantverk, indu­ stri. Det torde inte vålla alltför stora svårigheter att träffa avtal om kor­ tare praktikantarbete hos hantverksmästare, organisationer och allmänna institutioner. Även framsynta ledare för industriföretag torde inse, att det ligger i företagens eget intresse, att ungdomarna före sitt val av yrkesprak­ tik får pröva sin förmåga för att lättare kunna bedöma, på vilket område de kan göra de bästa insatserna. Man bör lokalt alltid undersöka möjlig­ heterna att koncentrera yrkespraktiken till vissa perioder eller till bestämda veckodagar. De svårigheter, som härvid kan uppstå, sammanhänger främst med organisationen av tjänstgöringen för lärarna i de teoretiska ämnena.» (S. 179—180.) Den teoretiska yrkesorienteringen ges däremot inom samhällskunskapen.

Sannolikt blir även maskinskrivning ett uppskattat tillvalsämne. »Av en smula färdighet i maskinskrivning har medborgaren stor nytta i hela sitt liv, mycket större nytta än av den myckna träningen i teckning», heter det i ett yttrande. Andra ämnen, som kunna ifrågakomma, ha nämnts i tidigare samman­ hang. Erfarenheterna från existerande praktiska skoltyper utpeka vissa in­ tresseområden såsom särskilt lämpliga för åldersstadiet. Ritteknik, motor­ kunskap och verkstadsarbete äro sålunda omtyckta ämnen för pojkar i pubertetsåren. Svenska landsbygdens studieförbund lägger ett ord för ämnet bokföring: »T vår nuvarande obligatoriska skolundervisning har detta ämne blivit i hög grad försummat och det är angeläget, att en avsevärd förbättring i detta avseende åstadkommes i den nya skolan. Knappast nåirot annat ämne är i så hög grad ägnat att fostra till ordning och reda som bokföring, om undervisningen bedrives på så sätt, att elever få utföra självständiga upp­ gifter. En elementär kurs i bokföring måste dessutom anses höra till all­

241 Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

mänbildningen i synnerhet som föreningsliv, företagarverksamhet och deklarationsplikt kräver bokföringskunskap hos ett mycket stort antal med­ borgare.»

Styrelsen för Jordbrukareungdomens förbund vill ytterligare stärka de praktiska ämnena:

»Speciellt bör hemkunskap, slöjd och hushållskunskap ges mera utrymme i flickornas^ utbildning än vad som tycks framgå av betänkandet. För poj­ karna bör å andra sidan mera tekniska övningar kunna inläggas. Det stora intresset för teknik hos pojkar i dessa åldrar och teknikens genomgripande betydelse i nutidssamhället tala båda härför.»

Styrelsen håller före, att den klubbverksamhet inom lantbruk och skogs­ bruk, som sedan 25 år tillbaka har bedrivits av förbundet, bör kunna in­ kopplas såsom ett frivilligt led i yrkesskolningen och kombineras med där­ till anslutande kortare fackkurser. >>I 8:e klass bör detta arbete kunna ingå som en väsentlig del i det yrkesorienterande inslaget, vilket bör ges ännu större rum än som avsetts i be­ tänkandet. Bade i klubbarbetet och i de korta kurserna bör särskild upp­ märksamhet ägnas jordbrukets, skogsbrukets och lanthushållets mekaniska utrustning i anslutning till den pågående utvecklingen på detta område. För flickorna bör dessutom stor vikt läggas vid praktisk tillämpning av näringslärans grunder och vid praktisk hemvård.»

I klubbverksamheten ha ungdomarna fått syssla med egna växtodlingsoch djuruppfödningsföretag, maskinövningar, färdighetsprov och tävlingar. Den har, framhåller styrelsen, icke endast omfattat jordbruksbetonade upp­ gifter utan även yrkesorienterande, hemkunskapsbetonade och samhällsfostrande moment. Även en folkskolinspektör — inspektören i Tomedalen — anser att frå­ gan om yrkesutbildning inom JUF:s ram bör bli föremål för utredning och försöksverksamhet. Arbetsmarknadsstyrelsen är med på kommissionens synpunkter men är icke övertygad om att undervisningen i praktisk yrkesorientering överallt skall kunna i full utsträckning genomföras enligt planen. »Tanken är otvivelaktigt i princip sund och riktig. Den har på sina håll i utlandet (bland annat i vissa storstäder i U. S. A.) med framgång omsatts i praktiken och har i olika former även kunnat tillämpas vid den yrkesväg­ ledning, som bedrivits av den svenska ungdomsförmedlingen (låt vara, att man därvid huvudsakligen måst utnyttja elevernas sommarferier till ifrå­ gavarande praktik — endast på ett par håll har den yrkesorienterande prak­ tiken kunnat ordnas inom skolarbetets ram). Yrkesvägledningen bör med tillfredsställelse hälsa varje anordning, som på ett ändamålsenligt sätt ger den unge tillfälle att på ett mera direkt och aktivt sätt bekanta sig med uppgifterna, förhållandena och arbetsmiljön inom det yrke eller de yrken, som äro föremål för hans framtidsfunderingar. Styrelsen vill emellertid som sin erfarenhet påpeka, att en praktisk yrkes­ orientering av detta slag, planerad i större skala och för ungdomar i 14-års-

Kungl. Maj:ts -proposition nr 70. 245

åldern, kommer att bli mycket besvärlig att organisera. Någon verklig arbetsinsats kan man ju knappast vänta sig av dessa korttidspraktikanter, och under sådana förhållanden kan man knappast heller vänta sig, att alla arbetsgivare skola komma att förklara sig villiga att ta hand om dylika praktikanter på det sätt, som avses. Svårast blir det inom de distrikt, som utmärka sig för ett mera ensidigt strukturerat näringsliv. Man kan ju knap­ past räkna med att skicka ungdomarna från ett distrikt till ett annat för att bereda dem en kort tids praktik av orienterande slag. I alla händelser måste man räkna med ett ganska omfattande ackvisitionsarbete för att kunna uppdriva tillräckligt antal lämpliga praktikplatser. För många ar­ betsgivare ställer det sig för övrigt svårt att medverka — arbetet är av sådan art eller arbetsförhållandena sådana, att det vore direkt olämpligt att låta 14-åringar praktisera där.» Styrelsen för Stockholms stads skolor för yrkesundervisning har visser­ ligen kännedom om att praktik på arbetsplatserna med framgång har an­ vänts som yrkesorienterande medel, bland annat för lärjungar i klass 8 vid olika skolor i Göteborg, men ifrågasätter, huruvida icke praktiken i vissa fall hellre bör förläggas till yrkesskolor än till arbetsplatserna. »Styrelsen finner denna praktiska yrkesorientering vara av värde men är också medveten därom, att den är lättare att organisera i en mindre tät­ ort, vars yrkesförhållanden bättre kunna överblickas och där lärarna i regel kunna ha en bättre personlig kontakt med näringslivets utövare än i en storstad. Det är möjligt, att yrkesorientering i form av försöksarbete i yrkesskolor, såsom nu sker i Stockholm, är en bättre och mera rationell lösning i en stad med ett rikt och differentierat yrkesskolväsende.» Det synes mig tämligen sannolikt, att tillvalen i sjunde och åttonde klas­ serna på orter med ensidigt näringsliv ofta måste begränsas till att omfatta ämnen, som tämligen lätt kunna anordnas skolmässigt, och därutöver ett fåtal för orten viktiga sysselsättningar. I en utpräglad jordbruksbygd skulle väl lantbruk, hushåll och snickeri i första hand få lämna stoff för denna del av den praktiska undervisningen.

b. Anlags- och yrkesorientering.

När en lärjunge, som tänker ägna sig åt något praktiskt, övergår till nionde klassen med dess förberedande yrkesutbildning, måste han träffa ett åtminstone preliminärt val av yrke. I många fall äro lärjungens intres­ sen ganska tidigt deciderade: hågen står till en viss bestämd levnadsbana, för vilken han har både intresse och fallenhet. Men en stor del av de upp­ växande har inga så klart utpräglade intressen. De ha ungefär samma all­ männa förutsättningar för ett nyttigt liv i samhällsgemenskapen, som män­ niskor av vår stam i genomsnitt ha; de kunde sannolikt något så när finna sig till rätta inom ganska många yrken. Det är dock av vikt, att de få klart för sig, huruvida de på grund av någon kroppslig defekt eller någon psy­ kisk hämning böra undvika en viss sysselsättning och huru de i övrigt skola välja för att finna bästa trivsel i framtiden. Den anlags- och yrkes­

246 Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

orientering, skolan kan ge dem, måste därför ha förts till en viss avslut­ ning redan i åttonde klassen. Redan nu försiggår under arbetsmarknadsstyrelsens ledning ett omfat­ tande yrkesY ägledande arbete bland skolungdomen. Skolloommissionen an­ ser det dock nödvändigt, att denna verksamhet i olika avseenden vidgas och intensifieras. »Själva planen för yrkesvägledningen synes i stort sett vara god. Det buster dock pa ett par viktiga punkter vid dess genomförande. Yrkes­ orienteringen blir i huvudsak teoretisk. Studiebesöken i fabriker och andra företag blir i regel endast några få. Lärarens kännedom om andra yrken än sitt eget är i manga fall ytterst obetydlig. I regel torde en klass­ lärare icke ha möjlighet att skaffa sig den allround-kännedom om yrkes­ livet, som kräves för att kunna göra en insats på området. Yrkesvägledarens kontakt med pojken eller flickan blir ett enda eller ett par korta sam­ manträffanden, och även om han kommer till ett bestämt resultat beträf­ fande yrkesvalet, kan det i manga fall ändock rinna ut i sanden med det konstaterandet, att det icke är möjligt att förverkliga på grund av elevens ekonomiska eller andra (t. ex. hemorts-) förhållanden.» (S. 249.) En plan för verksam hetens effektivisering har framlagts av byråchefen Ejnar Neymarlc i hans redan citerade arbete Skolungdomens vägledning till utbildning och yrke. Kommissionen har funnit sig kunna i allt väsentligt tillstyrka hans förslag. En viss överarbetning torde doek bliva nödvändig med hänsyn till att undervisningen i klasserna 7 och 8 enligt skolkommissionens förslag skall bestridas av ämneslärare. De uppgifter med avseende på yrkesvägledningen, som nu ligga i klasslärarens händer, måste i enhetsskolan organiseras upp under delvis nya förutsättningar. Yrkesvägledningen i dessa klasser skulle enligt förslaget omfatta dels anlagsorientering, dels yrkesorientering. Anlag sorientering ens uppgift är att ge lärjungen kunskap om hans egna förutsättningar. Det är en kunskap av grundläggande natur, framhåller Neymark. en förutsättning för att övriga förvärvade kunskaper skola kunna brukas på rätt sätt — ja, i många fall kanske rent av en förutsättning för att vissa andra kunskaper skola kunna förvärvas. I det vanliga skolarbetet ingå en mångfald arbetsmoment och situationer, som med fördel skulle kunna utnyttjas som underlag för elevernas självbedömning. »Det stora felet är bara, att skolan själv hittills inte i tillräcklig grad varit inställd pa uppgiften att ställa dessa moment och situationer i anlagsorienteringens tjänst. Man har i stort sett nöjt sig med att på ett mera summariskt sätt betygsätta prestationerna i vissa ämnen utan att säga något om de anlagspsykologiska karakteristika, som eventuellt kommit till synes vid prestationerna i fråga, och utan att ge eleverna några egentliga impulser till själviakttagelser beträffande ifrågavarande punkter.» (Bil. V s. 128.) Läraren måste mer än som nu i allmänhet sker göra lärjungarna upp­ märksamma på att vissa inslag i skolarbetet kunna vara ganska belysande arbetsprov. Han bör också hjälpa den unge att genom jämförelser skaffa

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70. 247

sig en bakgrund för bedömningen av sitt arbete. Därvid kunna naturligtvis allmänna värdeomdömen icke undvikas.

»Men huvudsaken ur yrkesvalspsykologisk synpunkt är, att man ger var och en tillfälle att se, vad som är särskilt utmärkande för den egna presta­ tionen och det egna arbetssättet i förhållande till andx-as arbeten. Framför­ allt bör man därvid framhäva de positiva dragen och tendenserna, så att den unge känner sig uppfordrad till att ytterligare pröva och utveckla sina in­ tressen och anlag i ifrågavarande riktning. Det kan dock även vara av vikt, att den unge får klart för sig, var han har sina svaga punkter — dels för att han skall kunna bota, vad som går att bota, dels för att han småningom skall förstå, att han gör klokast i att undvika vissa yrkesvägar, där ifråga­ varande svaga punkter kunna bli ett besvärande handikap eller till förtret för honom själv och andra.» (Bil. V s. 128—129.)

I detta sammanhang äro övning sämnena icke minst betydelsefulla: »Med relativt små medel bör man kunna inom ramen för undervisningen i vissa övningsämnen skapa arbetsmoment och -situationer, som tillsam­ mans erbjuda en provkarta på några av de mest typiska och grundläggande arbetsformerna (obs. inte yrkesformema!) och som på ett renodlat sätt låta olika elevers begåvningsanlag och attityder komma till synes. Det får bli en uppgift för den praktiska psykologien att tillsammans med den peda­ gogiska (inklusive den yrkespedagogiska) sakkunskapen och yrkesvägled­ ningens centrala ledning undersöka, vilka möjligheter som härvidlag stå till buds, och utarbeta ett förslag till en dylik serie anlagsorienterande arbets­ moment och -situationer.» (Bil. V s. 131—132.)

Ur anlagsorienteringens synpunkt är det dock även önskvärt, att de unga få pröva håg och fallenhet på praktiska arbetsuppgifter, framhåller dr Neymark. Genom skolkommissionens planläggning av arbetet i klasserna 7 och 8 — och särskilt tack vare de praktiska tillvalsämnena i dessa klasser — skapas också sådana prövningsmöjligheter. Vad man kan få ut av skolarbetet i anlagsorienterande syfte beror emel­ lertid i hög grad av lärarnas psykologiska intresse och omdöme. Skolbety­ gen säga icke allt som kan sägas, bland annat ingenting om förhållandet mellan flit och förmåga och ingenting om de hämmande faktorer, som ibland spela in. Man får dock icke begära, att läraren skall säga mera, än han kan stå för.

»Vad läraren i gemen kan yttra sig om, det är elevernas beteende i vissa konkreta skolsituationer. Åtskilliga lärare äro säkerligen i stånd att gå ett steg längre och lägga sina iakttagelser till grund för generaliserande slut­ satser beträffande de begåvningsdrag och dispositioner, som betinga ifråga­ varande beteende och som kunna antagas göra sig gällande även i andra sammanhang. Men för många lärare ställer detta sig säkerligen svårt. Det torde också dröja länge, innan lärarna i gemen fått den psykologiska skol­ ning och inställning, som är erforderlig härför. I varje fall är det säkrast att inte kräva generaliserande slutsatser av detta slag utan nöja sig med frå­ gor. som låta läraren redogöra för vad han kunnat iakttaga beträffande elevens beteende i vissa konkreta situationer av det slag, som elev och

248 Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

lärare ofta mota i skolarbetet. Genom ett dylikt förfaringssätt slipper man ocksji ifrån de svårigheter, som användandet av en mera abstrakt psykolo­ gisk terminologi kan medföra.» (Bil. V s. 136—137.) Klassföreståndaren eller en utsedd kontaktman bland lärarna bör sammanstalla lärarnas uttalanden om varje lärjunge till ett utlåtande, som i speciella problemfall eventuellt kan föreläggas klasskonferensen och som slutligen tillställes yrkesvägledaren. Lärarnas iakttagelser böra kompletteras med skolläkarens. Det är icke ovanligt, att en ung människa på grund av vissa personliga defekter, såsom nedsatt synskärpa, färgblindhet, vissa deformiteter eller handsvett, måste avradas från ett tilltänkt eller redan valt yrke. Många sådana fall upp­ täckas vid den läkarbesiktning, som enligt lagen om arbetarskydd skall äga rum med minderåriga industriarbetare vid anställningens början och sedan en gång varje kalenderår. Vid alla skolor, där statlig eller statsunderstödd skolhygienisk verksamhet förekommer, bedrives redan nu en dylik medi­ cinsk yrkesrådgivning enligt av skolöverstyrelsen meddelade anvisningar. \id sidan härav böra psykotekniska undersökningsmetoder tagas i an­ språk för anlagsorienteringen. »Gransen mellan de arbetsprov och undersökningsmetoder, som skolan och ungdomsförmedlingen, enligt vad som tidigare sagts, företrädesvis böra utnyttja vid sm anlagsorientering, och åtskilliga av de arbetsprov och undersökningsmetoder, som fackpsykologerna och de praktisk-psykologiska instituten utnyttja, är högst flytande. I princip föreligger ingen egent­ lig skillnad», skriver Neymark. »Emellertid blir det ändå delvis en annan sak, om bedömningen företages av fackpsykologerna vid ett praktisk-psykoiogiskt institut... De mera subjektiva’ metodernas effektivitet är i hög gra,d beroende av personen, som handhar dem — av vederbörandes psykolo­ giska iakttagelse- och inlevelseförmåga och hur pass uppövad och skolad denna är. En anlagsdiagnostiker och psykotekniker av facket har antag­ ligen i allmänhet större förutsättningar att applicera och utnyttja dessa metoder pa ett rationellt sätt än den, som inte är specialist på dylika psyko­ logiska frågor.» (Bil. V s. 149.) Redan bristen på psykologer lägger tills vidare hinder i vägen för de psykotekniska metodernas allmännare bruk. Neymark finner det nödvän­ digt att tills vidare reservera de psykotekniska undersökningsmetoderna för de kategorier, som ur anlagsdiagnostisk synpunkt erbjuda speciella svå­ righeter eller av ett eller annat skäl påkalla en särskilt grundlig undersök­ ning, totaliter eller i visst avseende. Skolkommissionen, som föreslår en ordnad skolpsykologutbildning, tän­ ker sig, att testningar i framtiden skola anordnas med samtliga lärjungar på lämpliga punkter av skolgången, bland annat i slutet av sjätte klassen och vid övergången till klass 9. »Vad beträffar begåvningsundersökningen i sjätte klass är det nödvän­ digt, att denna även omfattar elevernas praktiska anlag och förutsätt­ ningar. Hittillsvarande begåvningsdifferentieringar har i alltför stor ut­

Kungl. Maj:ts proposition nr 70. 249

sträckning räknat blott med graden av begåvning men mindre bekymrat sig om kvalitativa differenser och typskillnader mellan eleverna, mycket beroende på att den traditionella skolan i främsta rummet premierar en begåvningstyp: den teoretisk-verbala.» (S. 449.)

Därjämte böra individualtestningar kunna anordnas, när omständig­ heterna det påfordra.

Yrkesorientering kan ofta bedrivas parallellt med anlagsorienteringen; dess uppgift är emellertid en annan. Den eftersträvar att ge de unga en viss allmän kunskap om yrkeslivet och en någorlunda realistisk uppfatt­ ning om problem och förhållanden, som möta på arbetsmarknaden och i yrkeslivet. En framgångsrik yrkesorientering förutsätter en viss själv verksamhet från lärjungarnas sida. Deras intresse måste stimuleras genom lämplig läs­ ning, studiebesök och praktik. Speciell yrkesorienterande litteratur finnes redan i rätt stor omfattning och bör i mån av behov förnyas. En sådan broschyr som den av arbets­ marknadsstyrelsen utgivna »Att välja yrke» har säkerligen fått en stor läsekrets. Den ger inte några närmare yrkesbeskrivningar utan försöker i stället få de unga att förstå, hur man skall resonera och inte resonera vid yrkesvalet, och ger en rad exempel på vilka yrken, som man kan fundera på, ifall man har de eller de intressena och anlagen, samt vilka man bör undvika, om man har de eller de svaga punkterna. Orienterande broschyrer och uppslagsböcker rörande skolor och utbildningsmöjligheter av olika slag böra finnas att tillgå i skolbiblioteken och vid behov kunna sättas i lär­ jungarnas händer. Studiebesöken kunna på en del orter måhända icke bli så många; man måste i regel hålla sig till vad hemorten eller grannorterna kunna erbjuda. Besöken böra förberedas, så att både lärare och lärjungar ha klart för sig vad man egentligen vill ta reda på vid besöket, och iakttagelserna böra efteråt bearbetas i skolan, tillägger Neymark. »Detta sistnämnda efterarbete i skolan är inte det minst viktiga. Som­ liga av eleverna ha kanske inte uppfattat så mycket eller ha kanske miss­ förstått ett och annat, och i varje fall blir det nödvändigt att under lärarens ledning sovra, sortera och befästa intrycken. Detta kan ske genom muntliga och skriftliga redogörelser, anteckningar i arbetsböckerna, dis­ kussioner, frågor och svar och läsning av lämplig litteratur, som behandlar de ifrågavarande yrkesformerna eller några andra liknande.» (Bil. V s. 165.) Kan kontakten med ett visst arbetsområde utsträckas till arbetspraktik, såsom skolkommissionen har tänkt sig, då den upptagit praktisk yrkes­ orientering som tillvalsämne, ökas givetvis behållningen. Den praktiserande får inte bara tillfälle att pröva, huruvida han besitter de personliga förut­ sättningarna för arbetet, utan också tillfälle att ta reda pa åtskilligt om

Kungl. Maj ris -proposition nr 70.

yrkesförhållandena, arbetsvillkoren, framtidsutsikterna etc. på arbets­ området i fråga. Även dår lärjungarna inte hunnit få mer än spridda intryck och upp­ levelser, efterlämna dock dessa en fond av konkreta föreställningar, som på olika sätt bli av värde, när det gäller att på eu mera undervisningsmässig väg meddela yrkesorienterande kunskaper och förankra dessa i ele­ vernas egen föreställnings- och kunskapsvärld, framhåller Neymark. »Det blir givetvis mycket lättare att få eleverna att bilda sig en klar uppiattnmg om de yrkesförhållanden, som orienteringen berör, om man på åtskilliga punkter kan vädja till erfarenheter, som eleverna själva gjort. Och omvänt får mycket av det, som sagts vid den yrkesorienterande undervisningen, en tydligare innebörd och säkrare minnesförankring, om eleverna sedan ta tillfälle att själva göra vissa iakttagelser, som bestyrka, vad de fått hora vid den yrkesorienterande undervisningen.» (Bil. V s. 169.) Lärjungarnas egna iakttagelser kunna i undervisningen kompletteras genom visningar av lämplig film. »Med hänsyn till den stora roll, som själva sinnesintrycken spela för före­ ställningslivet pa lägre ålders- och skolstadier (och för övrigt ofta även på högre stadier), och med hänsyn till att själva rörelsemomentet är något så väsentligt i en arbetsbild, måste filmen tillmätas en alldeles särskild bety- ,<rj se.1 detta sammanhang. I vissa avseenden kan den visserligen inte ails tillmätas samma värde eller ge detsamma som ett lyckat studiebesök. Bland annat kan det, som den yrkesorienterande filmen ger, aldrig få denna karaktär av någonting självupplevt, som är så viktig för inlärningseffekten och som just är det stora värdet med studiebesök. Men som surrogat kan filmen vara nog så värdefull. Ja, ur vissa synpunkter kan den stundom — nota bene om den är upplagd på ett i pedagogiskt avseende tillfredsstäl­ lande satt — rentav vara att föredraga framför ett studiebesök. Den kan läggas upp så, att just det, som man vill ha uppmärksammat, blir vederbörligen framhävt. Den kan på en kort stund presentera en serie av typiska arbetsbilder, som det kanske annars skulle behövts flera olika studiebesök för att få fram. Den kan också sättas in i undervisningen, närhelst så kan anses lämpligt, och även en andra eller tredje gång, om så skulle vara av behovet påkallat.» (Bil. V s. 169—170.)

Trots allt måste dock yrkesfilmerna begagnas med en viss försiktighet. Av praktiska skäl kan man knappast räkna med att visa hela serier av dylika filmer, och visar man bara en och annan, riskerar man att den får en reklamerande effekt, som man kanske inte åsyftar. Den yrkesorienterande undervisningen ställer ganska stora krav på lära­ ren, inte minst med hänsyn till att den icke i större utsträckning kan bygga på läxor och förhör. »Dylikt kan det väl knappast bli tal om annat än när det blir fråga om att inpränta vissa allmänna begrepp och regler, t. ex. beträffande kollektiv­ avtal, lärlingskontrakt och andra bestämmelser, som reglera förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare, organisationsväsendet på arbets­ marknaden, arbetsmarknads- och arbetslöshetsproblem, arbetshygien och

Kungl. Maj:ts -proposition nr 70. 251

arbetarskydd, arbetslöshetsförsäkring, sjukkassor och dylikt — undervis­ ningsmoment, som för övrigt lika mycket höra hemma i ämnet medborgarkunskap eller samhällslära som i ’ämnet’ yrkesorientering.» (Bil. V s. 172 —173.) Lärarna böra ha tillgång till olika uppslagsverk för den yrkesorienterande undervisningen. I en eller annan form bör även arbetsmarknadsstyrelsens yrkeskartotek ställas till skolornas förfogande. Hela kartoteket finge väl icke användning vid varje skola. Vissa yrken och yrkesgrupper äro kanske helt eller huvudsakligen bundna till ett begränsat geografiskt område och ingenting för ungdomar i andra landsdelar att reflektera på — åtminstone inte i vanliga fall. Men å andra sidan bör man vid urvalet av de kartoteksblad, som skola ställas till skolornas förfogande inte vara alltför sparsam. De yrkesorienterande studiernas art och föremål göra det naturligt, att klassen eller grupper inom klassen engageras för studiecirkelarbete eller grupparbete av annat slag. »Läraren tar upp vissa ur yrkes- (eller anlagsorienterings-) synpunkt vik­ tiga frågor till diskussion och behandling, och klassen får träda i aktion — antingen in corpore eller uppdelad i olika grupper, som då få var sin uppgift att behandla. I vissa fall kan det vara lämpligt att ge den eller den eleven en särskild arbetsuppgift. Det kan ju t. ex. vara någon, som har särskilt god kontakt med en viss yrkesrepresentant, eller någon, som är särskilt intresserad av ett speciellt arbetsområde eller en viss utbildningsväg. Det vill synas, som om man framförallt borde rekommendera grupp­ arbete i detta sammanhang (liksom också vid vissa uppgifter i samband med anlagsorienteringen). Klassen organiserar sig i grupper med 4—5 ele­ ver i varje grupp, arbetsuppgifterna fördelas på ett sätt, som i görligaste mån motsvarar de olika gruppernas intressen och förutsättningar, varje grupp diskuterar inbördes och tillsammans med läraren planerna för arbe­ tet, och under lärarens ledning griper man sig an med arbetsuppgifterna. Det kan t. ex. gälla att göra upp en förteckning över vilka olika yrken som finnas representerade på orten och eventuellt med en uppsortering av yrkena på olika arbetsområden och branscher (på mindre orter kan man "även ange till vilka företag och arbetsplatser de olika yrkena hänföra sig). Eller också kan en grupp få till uppgift att göra upp en ’karta’ över vilka olika yrkesutbildningsanstalter och andra skolor som hemorten eller hem­ bygden har att erbjuda, var dessa anstalter äro belägna, vilka olika yrkesvägar som utbildningen i den ena och den andra skolan öppnar tillträde till, och liknande. På samma sätt kunna vissa större yrkesområden, branscher och produktionsfält kartläggas på ett åskådligt sätt.» (Bil. V s. 176 177.) Radion bör bli ett hjälpmedel att övervinna de svårigheter, som landsbygdsungdomens yrkesorientering erbjuder, och ett medel att komma till tals med föräldrar och målsmän. Neymark föreslår följande program för yrkesorienteringen i en åttonde klass, närmast i skolutredningens åttaåriga skola: »1. Vad som i tidigare klasser och i olika sammanhang sagts i allmänt arbetsuppfostrande syfte, bör i 8:e klass få ytterligare betoning och belys-

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

mng. Nu är tiden också inne för att mera direkt klargöra betydelsen av itt man skaffar sig en ordentlig yrkesutbildning och en fast förankring i någo^ yrke av vad slag det vara månde samt att man väljer en lämplig yrkes- och idb! dnmgsyag. Vilka olika synpunkter som det därvid gäller att ta hänsyn till (begåvnings- och intressesynpunkter, ekonomiska synpunkter, arbetsmarknadssynpunkter etc.), måste åskådliggöras på olika sätt. Det bör även

S,3ras> 7 m()J ',ghetfr tl]|„hiälP och vägledning som stå till buds.

Jiland annat bor ungdomsformedhngen och dess yrkesvägledning presente­ ras genom att nagon tjänsteman därifrån besöker klassen eller genom att denna besöker ungdomsförmedlingen. Dessutom böra vissa allmänna prak­ tiska anvisningar lamnas. F 2. Sadana begrepp som arbetsmarknad, arbetslöshet, säsongarbete, kort­ tidsarbete, skiftarbete övertidsarbete, ackordsarbete etc. måste förklaras och konkretiseras. Likasa sådana begrepp som kollektivavtal, lärlings­ kontrakt och andra bestämmelser, som reglera förhållandet mellan arbets­ givare och arbetstagare, bransch- och fackorganisationer och dylikt. Arbetsygien och arbetarskydd, arbetslöshetsförsäkring, sjukkassor och dylikt maste aven beröras, liksom också frågorna om fritidens rätta användande om sparande och dylikt. 3. Vad som i tidigare klasser och i olika sammanhang sagts om olika arbetsformer, yrken och utbildningsvägar och speciellt med anknytning till lembygdens näringsliv, måste i 8:e klassen friskas upp, kompletteras och ges en mera översiktlig form. Helst bör man därvid försöka presentera olika yrken utifrån anlags- och intressepsykologiska synpunkter. Genom studie­ as0* pa olika arbetsplatser, läsning av konkreta yrkesskildringar, filmtoreyisnmgar etc. bor man försöka åskådliggöra, vad själva arbetet innebär i det ena och det andra yrket, vilken yrkesutbildningsväg som leder dit vad som fordras för inträde och avancemang, vad man får göra i början’ hurudana framtidsutsikterna te sig etc. . Eleverna i 8:e klass böra även få tillfälle att diskutera sina anlag och intressen utifrån de frågeställningar, som yrkesvalet och presentationen av ohka arbetsformer aktualisera. Lärarna böra intensifiera sina eleviakttagel­ ser utifrån samma frågeställningar, och dessa iakttagelser, liksom skolläka­ rens undersökningsresultat, böra inte bara ställas till ungdomsförmedlingens förfogande utan även på lämpligt sätt delgivas de unga själva och deras malsmän. Pa ett och annat sätt bör den unge även beredas tillfälle att pröva på en serie anlagsorienterande arbetsuppgifter.» (Bil. V s. 250.)

Skolkommissionen understryker vikten av att tillräcklig tid i åttonde klassens läsordning anslås till yrkesorientering. Även fritidssysselsättningar ha dock visat sig kunna bli till god nytta; kommissionen kommer i detta sammanhang in på den yrkesorienterande undervisning, som har försökts vid vissa yrkesskolor.

»Pa nagra orter har fritidssysselsättning för eleverna i folkskolans högsta klasser anordnats i yrkesorienterande syfte. Denna sysselsättning är då så ordnad, att deltagarna under några timmar i veckan under ett arbetsår får pröva på olika arbeten i en yrkesskola. De undervisas härvid av yrkeslärare. Under ett arbetsar kan de salunda fa pröva på arbetet i några yrken, som de har intresse för. Denna form av fritidssysselsättning har visat, sig

Kungl. Maj:ts proposition nr 70. 253

ha viss betydelse för elevrekryteringen till yrkesskolorna. I den mån så är möjligt, bör eleverna i enhetsskolans åttonde klass beredas tillfälle att prak­ tisera i olika yrkesskolavdelningar.» (S. 250.)

Någon gång på hösten det år lärjungen befinner sig i åttonde klassen, bör yrkesvägledningsproblemet tagas upp vid ett möte med klassens måls­ män. Samråd mellan representanter för skolan och ungdomsförmedlingen samt lärjungen och dennes målsman bör för övrigt i mån av behov an­ ordnas. Kommissionen påpekar emellertid, att yrkesvägledningen i enhetsskolan alltid kommer att ha sin begränsning. Den måste trots förlängningen av skolplikten förläggas till ett åldersstadium, där en del lärjungar icke äro mogna för ett definitivt yrkesval. »Vidare torde det vara så, att skolans yrkesvägledning endast kan avse statistiskt sett mera betydande yrken, alltså de mest vanliga yrkena. Det finns emellertid unika begåvningar, som framdeles kanske kommer att ut­ öva pionjärverksamhet på områden, som icke tillhör de vanliga yrkesom­ rådena, t. ex. offentlig, litterär eller konstnärlig verksamhet, och dessa be­ gåvningar vore sannolikt litet betjänta av skolans mera nyttobetonade yrkesvägledning. På liknande sätt kan det vara med sådana elever, utrus­ tade med stor ambition och energi, som vill slå sig fram i yrken, för vilka de ur yrkesvägledningssynpunkt bedömas ha tämligen ringa förutsätt­ ningar. Det är givetvis av betydelse, att de personer, som handhar yrkesvägled­ ningen, beaktar dessa förhållanden bland annat i så måtto, att de unga ej påverkas att välja utbildning i ett yrke, för vilket de icke har starkt in­ tresse och tydliga anlag samt förutsättningar i övrigt. I tveksamma fall bör de unga tillrådas att vänta med yrkesvalet och taga en allmän praktisk eller allmän teoretisk utbildning (9 a) under det nionde skolåret.» (S. 251.)

I remissyttrandena har yrkesorienteringen i skolan icke tilldragit sig större uppmärksamhet. Skolöverstyrelsen delar kommissionens uppfattning, att den yrkesvägled­ ning, som nu bedrives i skolorna, vanligen är för teoretisk och summarisk. »Yrkesvägledningen bör icke sa ensidigt som hittills betraktas sasom huvudsakligen ett problem om arbetsförmedling och arbetsanställning. Hur avgörande arbetsmarknadssynpunkten i det långa loppet än är, får denna ej undanskymma det faktum, att yrkesvägledningen i skolan till stor del också är ett personligt problem, som av rådgivaren fordrar både person­ kännedom och psykologisk-pedagogisk sakkunskap. Denna kommer emel­ lertid ungdomen och dess målsmän knappast tillgodo pa det sätt. som man skulle önska vid valet av yrke och utbildningsväg, om yrkesvägledningen ej utgör en integrerande del av skolans egen verksamhet.» (S. 71 72.)

Till frågan om yrkesvägledningens centrala ledning och fördelningen av dess uppgifter mellan skolan och de lokala förmedlingsorganen återkommer jag i det följande.

254 Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

c. Behovet av förberedande yrkesutbildning under skolpliktstiden.

Enligt skolkommissionens lärogång inträder en lärjunge i nionde klassen det ar han fyller 15 år och lämnar enhetsskolan det år han fyller 16. Väljer an yrkeslinjen, 9 y, skall han under detta år erhålla en förberedande yrkes­ utbildning, vilken i vissa fall kan vara tillräcklig som grund för den bli­ vande praktiska verksamheten och i andra fall åtminstone ger en m-undforstärkning för den egentliga yrkesutbildningen. Bristen pa ingående åldersstatistik för lärjungarna vid yrkesutbildning­ ens laroanstalter gör det vanskligt att säga, i vilken utsträckning yrkes­ utbildning for narvarande tillhandahålles för denna ålderskategori. Vissa laroanstalter kunna i detta sammanhang uteslutas, emedan de förutsätta längre tids praktik eller genomgång av någon förberedande skola utöver folkskolan. Så skola exempelvis inträdessökande till de i 1921 års stadga för den kommunala yrkesundervisningen upptagna yrkesskolorna (i in­ skränkt mening) antingen ha genomgått lärlingsskola eller också ha fyllt 17 ar och under minst två år ha ägnat sig åt praktiskt yrkesarbete. I många fall kräver ett yrke så goda kroppskrafter, att redan av denna anledning en högre inträdesålder än 15 år måste föreskrivas. Av de läroanstalter, som kunna ifrågakomma för 15-åringar. har jag i min redogörelse för skolpliktstidens skolformer berört en, nämligen lärlingsskolan (s. 22 f), vilken väsentligen är en aftonskola för ungdom, som redan har arbetsanställning. I denna skoltyp kan i vissa fall fortsättningsskolplikten fullgöras; det finnes till och med möjlighet att genom kommunalt beslut göra lärlingsskolan obligatorisk för minderåriga inom vederbörande yrke. Denna möjlighet har dock sällan begagnats. I praktiken är all yrkes­ utbildning utöver fortsättningsskolan frivillig. Inom lärlingsskolan ha endast de friare organiserade lärlingskurserna med ett i regel lågt antal veckotimmar fått större anslutning. Av de i yrkesskolstadgan upptagna skolformerna ha de kommunala verk­ stadsskolorna lyckats bäst. Dessa skolor ha till uppgift att ge ungdom, som vill agna sig åt hantverk eller industriellt yrkesarbete, ett visst mått av praktisk yrkesfärdighet, som kan underlätta yrkesanställning och fortsatt utbildning. Inträde i verkstadsskola kan vinnas direkt efter avslutad folkskolekurs, men undervisningen får icke hindra lärjungarna från att full­ göra fortsättningsskolplikten. Undervisningen kan alltefter ortens behov och arbetsförhållandena inom yrket anordnas med längre eller kortare skolår, flera eller färre årskurser och större eller mindre antal timmar i veckan. I praktiken omfattar undervis­ ningen vanligen 45—48 timmar i veckan och arbetsåret 35—50 veckor. Lärokursen är vanligen tvåårig men utsträckes i vissa fall, där utbildningen föres fram till gesällprov, ända till fyra år. Även ettåriga verkstadsskolor finnas. Avgifter kunna upptagas, men i regel är undervisningen avgiftsfri.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70. 255

I den mån lärjungarnas arbete i skolan erhåller produktivt värde, kunna de erhålla ersättning därför efter grunder, som angivas i skolans reglemente. Undervisningen i verkstadsskolorna skall systematiskt bibringa lärjung­ arna insikt och färdighet i yrkets olika arbetsoperationer, lära dem arbets­ verktygens rätta vård, inställning och begagnande, sparsamhet och om­ tanke i fråga om förekommande materialier samt noggrannhet och god ord­ ning i arbetet i alla avseenden. Ett långvarigt upprepande av enahanda arbete bör icke förekomma, annat än då det är nödvändigt för inlärandet av arbetsoperationerna. I kursen ingår teoretisk yrkesundervisning till ungefär samma mått som i lärlingsskolans yrkesavdelningar. Därjämte förekommer i allmänhet undervisning i gymnastik. I en vanlig verkstadsskola bedrives undervisningen i yrkesarbete i sko­ lans verkstad. Det förekommer dock också, att skolan anslutes till ett indu­ striföretag; den kallas då inbyggd verkstadsskola. På vissa håll har yrkes­ arbetet alternerande förlagts till skolans verkstad och något industriellt företag ( verkstadsskola med växelutbildning). Lärjungarna få därigenom tillfälle att träna under mera driftsmässiga former. De äro under denna praktik icke anställda utan alltjämt elever, vilkas utbildning står under kontroll av vederbörande tillsynsmyndighet. Antalet kommunala verk­ stadsskolor är för närvarande omkring 50, varav omkring 10 inbyggda verkstadsskolor. En särskild form av verkstadsskolor är de centrala verkstadsskolorna, vilka tagit arvet efter 1930-talets verkstadsskolor för arbetslös ungdom. Huvudman för en central verkstadsskola är i regel ett landsting. Skolan har att sörja för utbildningsbehovet inom ett större område än en kom­ munal verkstadsskola; icke minst äro dessa skolor avsedda för landsbyg­ dens försörjning med utbildad arbetskraft. Antalet centrala verkstadsskolor är innevarande läsår 23; därjämte finnas ett par verkstadsskolor för arbets­ lös ungdom. Med något undantag äro skolorna i fråga internatskolor. Själva undervisningen är avgiftsfri. Enligt den år 1941 utfärdade stadgan för centrala verkstadsskolor ford­ ras för inträde bland annat, att sökanden fullgjort sin fortsättningsskolplikt, men viss minimiålder är icke angiven. »Det samarbete mellan näringsliv och skola, som organiseras vid bland annat en del verkstadsskolor, anses i allmänhet vara mycket fruktbärande», skriver skolkommissionen. »De erfarenheter, som därvid gjorts, bör kunna tillgodogöras även vid organiserandet av en förberedande yrkesutbildning under det nionde skolåret.» (S. 220.) I en av överstyrelsen för yrkesutbildning utgiven broschyr meddelas föl­ jande siffror rörande antalet yrkesavdelningar och elever i verkstadssko­ lorna i oktober 1948. Uppgifterna avse centrala, kommunala och enskilda verkstadsskolor, verkstadsskolor för arbetslös ungdom ävensom flygmeka-

258 Kungl. Maj ds proposition nr 70.

Flera stora industriföretag har inrättat egna, välorganiserade verkstads­ skolor med kvalificerade lärare. På många ställen äger också samarbete rum med de kommunala yrkesskolorna för meddelande av yrkesteoretisk undervisning åt lärlingar i företag. Det har icke varit möjligt att erhålla en sammanställning angående omav yrkesutbildningen i näringslivet. I Betänkande med förslag till åtgärder för lärlingsutbildningens främjande, avgivet av Arbetsmark­ nadsorganisationernas yrkesutbildningskommitté 1944, angives bland an­ nat, att antalet lärjungar under utbildning inom industrin då kunde upp­ skattas till cirka 20 000. Beträffande hantverksutbildningen må anföras, att av en av Sveriges hantverks- och småindustriorganisation år 1943 verk­ ställd beräkning framgår, att av behövliga cirka 20 000 lärlingar inom /Tvr^^rket endast cirka 12 000 eller 60 procent var under utbildning. (Många av dessa lärlingar deltager i undervisningen vid lärlingsskolornas yrkesavdelnmgar eller i lärlingskurser och får där den yrkesteoretiska delen av utbildningen.) Om man gör det antagandet, att lärlingstiden i industrin är 3 å 4 år, och inom hantverket i allmänhet 4 år, kan man på grundval av ovan givna uppgifter om antalet lärlingar inom industri och hantverk räkna med 5 000 —7 000 utbildade lärlingar per år inom industrin och högst 3 000 inom hantverket eller sammanlagt högst 10 000. Avgången av lärlingar före genomgången lärlingsutbildning torde medföra, att denna siffra i realiteten är väsentligt lägre. Inom industri- och hantverkskretsar framhålles också, att nyrekryteringen är otillfredsställande. (S. 219.)

Av de skolor, som meddela utbildning för lantbruk och lanthushåll, stå endast jordbrukets yrkesskolor öppna för ungdom i 15-årsåldern. Skolor av detta slag finnas i Gålö, Stockholms län, Sorsele, Västerbottens län, samt Vittjärv och Palkem, Norrbottens län. Kursen för blivande jordbrukare omfattar i regel tva ar. I Sorsele och Palkem finnas dessutom ettåriga kur­ ser i lanthushall för kvinnlig ungdom. Totala lärjungeantalet var läsåret 1947—48 endast 135. Den ojämförligt största delen av yrkesundervis­ ningen för lantbruk och lanthushåll är avsedd för mognare ungdom. I sådana läroanstalter — lantbruksskolor, lantmannaskolor och lanthushålls­ skolor — undervisades samma läsår 3 537 lärjungar. Skolkommissionen erinrar om att överstyrelsen för yrkesutbildning i februari 1945 i ett utlåtande angående lärlingsutbildningen inom hantver­ ket m. m. på grundval av material från 1943 års beredskapsmönstring be­ räknat, att av ungdomen i åldern 15—18 år endast en obetydlig del erhållit vare sig praktisk yrkesutbildning i skola eller teoretisk utbildning av den art, att den kan komplettera den praktiska utbildningen på arbetsplat­ serna. Procenttalet lärjungar med sådan utbildning framgår för några vik­ tigare yrkesgrupper av följande ur skolkommissionens betänkande hämtade sammanställning:

Kungl. Maj:ts proposition nr 70. 259

Tabell 21. Procent ungdom i åldern 15—18 år, som erhållit någon yrkes­ utbildning i skola enligt 1948 års beredskapsmönstring.

Procent N äringsområde män kvinncr

Jordbruk, skogshantering och fiske . . 0,82 i,n

Siffrorna äro dock i underkant, eftersom yrkesbestämda högre folkskolor, praktiska realskolor och dylika läroanstalter i undersökningen icke räknats som yrkesutbildande utan som allmänna skolor (s. 221). De yrkesutbildande eller yrkesbetonade heldagsskolomas utbildningtslcapacitet läsåret 1946—47 uppskattas av skolkommissionen till 15 procent av årskullen. Kommissionen har därvid inräknat även skolor för mognare ungdom, praktiska mellanskolor, inbyggda linjer och yrkesbestämda högre folkskolor. När ungdomsårskullarna i slutet av 1950-talet gå genom maxi­ mum, skulle den årliga utbildningskapaciteten, under förutsättning av oför­ ändrat skolbestånd, endast motsvara 10 procent av årskullen. Yrkesutbildningens kapacitet framstår i denna belysning som mycket otillfredsställande. Den är också, framhåller kommissionen, i viss mån en­ sidigt inriktad på vissa yrken inom olika näringsgrenar. Särskilt otillräck­ ligt är antalet yrkesundervisningsanstalter i övre och inre Norrland. Det torde dessutom med fog kunna hävdas, att utbildningsmöjligheterna inom olika yrken icke ha stått den kvinnliga ungdomen till buds i samma ut­ sträckning som den manliga. »En förbättrad yrkesutbildning, som skänkte ökade kvalifikationer åt vår värdefullaste produktiva tillgång, den mänskliga arbetskraften, skulle öka vårt näringslivs prestationsförmåga och förbättra grundvalen för vår levnadsstandard. Ökade möjligheter till yrkesutbildning ter sig också önskvärda och ange­ lägna ur den enskilde utbildningsbehövande individens synpunkt och där­ vid ingalunda enbart av hänsyn till de ekonomiska fördelar, avancemangsmöjligheter etc. de kan innebära. Det yrkesmedvetande och den känsla av att vara väl rustad för en uppgift liksom den trivsel och trygghet i till­ varon, som en särskild yrkesutbildning ofta skänker yrkesutövaren, repre­ senterar också värden, vilka i detta sammanhang förtjäna att beaktas och av vilka icke endast ett litet antal yrkesarbetare borde bli delaktiga utan helst alla yrkesutövare. Ovanstående skäl talar för en sådan väsentlig utbyggnad av yrkesutbildningsväsendet, att särskild, ordnad yrkesutbildning i framtiden kan vara inom räckhåll för flertalet av vår uppväxande ungdom. Skolkommissionen vill samtidigt framhålla, att yrkesutbildning för ung­ dom icke får givas en alltför ensidig inriktning utan i högre grad, än vad som hittills i regel varit fallet vid våra yrkesskolor, bör sammankopplas

260 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.

med allmänbildning. Yrkesutbildning har också i sig själv allmänbildande och fostrande element, som bör beaktas och tillvaratagas. En ensidig yrkes­ utbildning i stil med modern arbetsträning inom industrin utan tillräckligt beaktande av kraven på en allmän, medborgerlig och personlig fostran får ej bedrivas inom en av samhället upprättad medborgarskola.» (S. 222

d. Enhetsskolan och yrkesskolorna.

Ur vissa principiella synpunkter kunde det måhända te sig riktigast att grunda all yrkesutbildning på genomgången fullständig enhetsskola. En­ hetsskolan kan emellertid icke erbjuda förberedande yrkesutbildning inom alla möjliga yrken. Genomförandet av den nioåriga skolplikten skulle underlättas, om den förefintliga yrkesskolorganisationen kunde parkopplas med enhetsskolans högsta klass, så att det sista skolpliktsåret vid behov finge fullgöras exempelvis i en verkstadsskola. För vissa lärjungar, särskilt sådana som ha tidigt utpräglade specialintressen, skulle detta arrange­ mang vara praktiskt, framhåller skolkommissionen, men även psykologiska synpunkter kunna anläggas: »Det torde också kunna inträffa, att en elev, som vore lämplig för en mera kvalificerad yrkesutbildning efter nio års skolgång, gripes av 'skoltrötthet’ eller lust att skaffa sig inkomster och av dessa skäl försummar att påbörja yrkesutbildning i yrkesskolan. Ställes däremot en elev vid slutet av åttonde skolåret inför alternativet att fortsätta ett år i enhetsskolan eller att på­ börja utbildning i en yrkesskola med t. ex. tvåårig kurs, gör sig frestelsen att taga anställning så snart som möjligt icke så starkt gällande, och den möjligheten förefinnes, att eleven föredrager den mera omfattande yrkes­ utbildningen. Om en elev av olika skäl skall ha en längre, mera kvalifice­ rad utbildning, är det av viss betydelse, att han så snart som möjligt kom­ mer in i den yrkesmiljö eller i den utbildningsanstalt, där avsedd utbild­ ning kan erhållas. Skolkommissionen har den bestämda uppfattningen, att en förankring i en kamratkrets i yrkesskolmiljö är ett stöd mot lockelser att avbryta en påbörjad utbildning. Det vore därför av betydelse, om under ett obligatoriskt nionde skolår betingelser kunde skapas för lämpliga ele­ vers förankring i yrkesskola för erhållande av en mera fullständig yrkes­ utbildning.» (S. 239.)

Ordet yrkesskola användes här som en kollektivbeteckning för alla de yrkesutbildningsanstalter, som kunna ifrågakomma såsom substitut för nionde klassen. En organisationsform som lärlingsskolan, vilken huvud­ sakligen ger kvällsundervisning för ungdomar, som redan äro anställda inom näringslivet, faller tydligen utanför resonemanget, likaså de därpå byggande yrkesskolorna i inskränkt mening. Heltidsläsande handels- och husmodersskolor med minst ett års kurs kunna däremot ersätta enhets­ skolans högsta klass, i den mån de äro tillgängliga för åldersstadiet; skol­ kommissionen erinrar bland annat om den av befolkningsutredningen i dess betänkande om den husliga utbildningen (SOU 1945: 4 s. 69) föreslagna hus­

Kungl. Maj:ts proposition nr 70. 2G1 hållsskolan för flickor i 14—15-årsåldern. Av särskilt intresse i samman­ hanget äro dock de i regel tvååriga verkstadsskolorna för industriella yrken och de vanligen två- till fyraåriga verkstadsskolorna för hantverksyrken. Första klassen i en sådan skola skulle, efter vissa jämkningar i undervis­ ningsprogrammet, kunna föra till samma mål som en förberedande yrkes­ utbildning inom enhetsskolans ram. De omläggningar, som för detta ändamål äro erforderliga, antydas av skolkommissionen: »Om kurser i yrkesskolor skall kunna ersätta nionde klassen i enhetsskolan, bör de i regel ändras så, att undervisningen kommer att omfatta de allmänna och samhällsorienterande ämnen, som skall ingå i kursplanen för 9 y. Timantalet per vecka är. .. ganska högt i vissa yrkesskolor, t. ex. i all­ mänhet 48 veckotimmar i verkstadsskolor, varav i regel tre veckotimmar i ämnet gymnastik och idrott. Här synes en reduktion böra äga rum, så att antalet timmar i obligatoriska ämnen icke överstiger 40 per vecka i skolor för åldersstadiet 15—16 år.» (S. 239—240.) Kommissionen rekommenderar vidare, att lärjungarna i yrkesskolorna genom ordnad växelutbildning beredas kontakt med näringslivet. I viss utsträckning kan det vara lämpligt, att avdelningar, helt organi­ serade som enhetsskolans klass 9 y, förläggas till centrala verkstadsskolor eller kommunala yrkesskolor. Ett urval av för fortsatt utbildning lämpliga ungdomar bör då kunna göras bland de intagna. »De elever, som ... visar sig ha särskilda anlag för yrket i fråga, skulle beredas möjlighet att genomgå ytterligare klasser vid yrkesskolan eller överföras till kvalificerad lärlingsutbildning ute i näringslivet. Övriga skulle efter den förberedande utbildningen under ett arbetsår vid yrkesskolor antingen direkt övergå till anställning i näringslivet för utförande av enk­ lare yrkesarbete eller specialiserat tempoarbete eller också genomgå korta, starkt specialiserade yrkeskurser före anställning i näringslivet.» (S. 240.)

Yrkesskolorna ha i sina yttranden ställt sig mycket positiva till förslaget, att det nionde skolpliktsåret skall få fullgöras i yrkesskolor; förslaget har icke avstyrkts av någon skola, meddelar överstyrelsen för yrkesutbildning. Kollegiet vid Norrköpings stads handelsskola väntar sig, att de ettåriga handelsskolorna skola utöva en betydande dragningskraft: »För vanliga platser som detaljhandelsbiträden och för enklare kontors­ arbete är genomgång av en ettårig handelsskola fullt tillräcklig. Det skulle vara mycket glädjande, om skolkommissionens förslag kunde resul­ tera i upprättande av ettåriga handelsskolor på ett långt större antal orter än vad hittills varit fallet. Enligt vad kollegiet erfarit, torde handelsutbildningskommittén komma att framlägga förslag till anordnande av ettåriga handelsskolor av olika typer.----------- Den faran kanske rent av skulle föreligga, att dessa ettåriga handelsskolor bleve så populära, att de droge arbetskraft från andra yrkesområden.»

262 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.

Styrelsen för centrala verkstadsskolan i Jönköping åberopar yrkesskolor­ nas överlägsna resurser: »För elever, som fullgöra yrkesarbetet i skolan, bjuder yrkesskolorna här­ vidlag en bättre materielutrustning än vad enhetsskolan kan få, och för dem, som endast få yrkesteori i skolan, kan denna i yrkesskolan meddelas av speciallärare inom varje fack. Kostnaden för enhetsskolans utrustning med maskiner och verktyg bör även tala till yrkesskolans förmån.» Styrelsen för Stockholms stads skolor för yrkesundervisning tror lika­ ledes, att utbildningen blir mest effektiv och rationell, om den kan förläg­ gas till yrkesskola; visst samarbete med enhetsskolan är dock att anbefalla. »Stockholm har redan gjort försök i samma riktning ehuru i klass åtta, nämligen vid den försöksavdelning, där eleverna gå halva veckan i yrkes­ skolans mekanikeravdelning och halva veckan i folkskolan. Styrelsen har därvid haft glädjen att konstatera att cirka 50 procent av de elever, som gingo i denna försöksavdelning arbetsåret 1947/48, har frivilligt fortsatt det nionde året i verkstadsskolan under innevarande arbetsår.»

Vill man hålla kraven på den nya skolorganisationen inom rimliga grän­ ser, måste yrkesskolväsendets möjligheter att avlasta den allmänna skol­ organisationen så långt möjligt utnyttjas, framhåller överstyrelsen för yrkesutbildning. Det svenska yrkesskolväsendet är kvantitativt otillräck­ ligt; yrkesskolväsendets utbyggnad till nödig volym är en även ur andra synpunkter angelägen uppgift. Skolöverstyrelsen delar denna uppfattning. Yrkesskolväsendet bör så ut­ byggas, att en naturlig arbetsfördelning mellan enhetsskola och yrkesskola kan komma till stånd i största möjliga utsträckning. Den tilltänkta enhets­ skolan behöver verkligen starkt begränsa sitt yrkesutbildningsprogram, om detta över huvud taget skall kunna genomföras på ett tillräckligt effektivt sätt. Svenska yrkesskolföreningen hävdar bestämt yrkesskolundervisningens förstarangställning på området; detta utesluter dock icke, att en viss an­ passning efter de ändrade förhållandena kan bli nödvändig jämväl för yrkesundervisningens skolformer, bland annat emedan lärjungarna i en­ hetsskolans klass 9 y i vissa fall beräknas få praktik i näringslivet med åt­ följande ekonomiska förmåner. En flerårig yrkesskola, som lägger sin undervisning systematiskt, tilllämpar en pedagogiskt uträknad stegring i svårighetsgraderna, har de ma­ nuella övningarna och yrkesteorien som parhästar under skoltiden, och som därtill ledes av skolade yrkeslärare, ger en så överlägsen form av yrkes­ utbildning, att dess intressen måste väl bevakas och tillvaratagas. Om yrkesskolorna skulle läggas som en påbyggnad ovanpå det nionde skolåret och således bli ett alternativ till förvärvsarbete i yrken, som ungdomen redan fått pröva på under praktiktiden i klass 9 y, så skulle yrkesskolorna vara dömda att avfolkas. Skolkommissionen har insett detta och — i strid med den annars konsekvent förordade principen, att någon avgång till

Kungl. May.ts proposition nr 70. 263

andra skolor före genomgång av nioårig enhetsskola icke får förekomma — föreslagit, att det nionde skolåret skall kunna fullgöras i yrkesskola och elev alltså omedelbart efter det åttonde skolåret få övergå till sådan skola i de fall, då han eller hon redan i åttonde klass bestämt sig för ett lämpligt yrke. Skolkommissionen säger sig ha den bestämda uppfattningen, att för­ ankring i en kamratkrets i yrkesskolmiljö blir ett stöd mot lockelser att avbryta en påbörjad utbildning. Säkerligen är detta riktigt, och på orter med nu åttaårig skolplikt har man erfarenhet av hur möjligheten att full­ göra det sista obligatoriska skolåret i yrkesskola utnyttjas av många och faktiskt blir ett incitament till en yrkesutbildning, som vederbörande aldrig skulle givit sig i kast med, om han stått fri att välja mellan förvärvsarbete och lockande egna inkomster å ena sidan samt yrkesskolans ordnade under­ visning å andra. Att yrkesskolorna sedan lyckas kvarhålla en stor procent av dessa ungdomar även under de följande åren av utbildning, får natur­ ligtvis tillskrivas både den förankring i kamratkretsen, varom skolkommis­ sionen talar, och den allmänna trivseln med lärare och undervisning och insikten att man med en gedigen yrkesutbildning skapar sig större inkomst­ möjligheter och tryggare anställningsvillkor i framtiden. Alla dessa fakto­ rer hoppas SYF skola behålla sin dragningskraft, även när valsituationen framskjutes ett år — från det sjunde till det åttonde skolåret enligt skolkommissionens förslag. Men alldeles säkert är detta icke. I stället för att välja mellan yrkesskolan och ett traditionellt åttonde folkskoleår — ett repetitionsår på skolbänken — som nu sker, skola eleverna enligt den nya skolreformen efter klass åtta få välja mellan yrkesskolan å ena sidan och å andra sidan ett nionde år med hälften yrkespraktik ute på arbetsplatserna och den större självständighet detta senare alternativ erbjuder jämte kan­ ske vissa inkomstmöjligheter därtill för dem som verkligen uträtta ett arbete under praktikanttiden (med t. ex. budskickning, lagerarbete och dylikt i detaljhandeln). Konkurrensen om ungdomens intresse blir för yrkes­ skolornas del utan tvivel betydligt hårdare än nu. SYF, som i och för sig böjt sig för skolkommissionens argument till förmån för den nioåriga skol­ plikten och för det socialt betydelsefulla i att någon uppspaltning av elevmaterialet icke äger rum under de första åtta skolåren — i regel — kan dock inte underlåta att påpeka denna svaghet i länkarna mellan enhets­ skola och yrkesskola och vill för sin del framhalla önskvärdheten av vissa förstärkningsåtgärder i yrkesutbildningens intresse och av något smidigare tillämpning av regeln om differentiering först efter åttonde klass. Sålunda bör i den allmänna vägledning, som enligt skolkommissionens förslag skall sättas in under de sjunde och åttonde skolåren, yrkesskolorna få tillfälle att göra vederhäftig och stimulerande propaganda för sig, med inbjudningar till kamrataftnar i yrkesskolan och besök i dess verkstäder och genom att presentera material om den yrkesskolutbildade ungdomens bättre arbetsmarknadsvillkor i olika konjunkturlägen. Man torde också böra räkna med, att yrkesskolorna få lägga om sina kurser något, så att växelutbildning med praktik på arbetsplatser får utrymme, dock icke tidio-are än under det andra skolåret, vidare att yrkesskolorna inlägga moment av större självstyrelse i skollivet, sa att inte tillvaron i skolan kontrasterar ogynnsamt mot' livet på arbetsplatserna inom näringslivet, och slutligen bör övervägas, om man inte för yrkesskolornas del kan skapa stipeneheformer, som neutralisera den eventuella ekonomiska lockelsen av alt välja yrkespraktik i klass 9 y.

264 Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Yrkesskolornas rekrytering skulle ytterligare säkras, om lärjungar, som ha god fallenhet för ett visst yrke och äro inställda på yrkesutbildning i flerårig verkstadsskola, tillåtas övergå till yrkesskolan redan efter enhetsskolans klass 7. Försök i denna riktning böra enligt föreningens mening goras, varvid samtidigt undervisning i allmänna och samhällsorienterande ämnen bor inläggas i yrkesskolan. Denna rätt till tidigare övergång till annan skolform bor emellertid medgivas först efter lämplighetsprövning i varje särskilt fall. Lärjungar, som på grund av sin utveckling eller av andra skal ha svårigheter att följa undervisningen i enhetsskolans allmänna äm­ nen, böra icke tillåtas övergå till yrkesskola tidigare än kommissionen har föreslagit. Förslaget om tidigare övergång till yrkesutbildningen i vissa fall understödjes kraftigt av Sveriges hantverks- och småindustriorganisation. Medgåves icke sådan övergång, komme den långa vägen till gesällprovet att skrämma bort begåvad ungdom från hantverksyrkena. Den som först under nionde skolåret ger sig in på hantverksutbildning, har i regel att räkna med en treårig utbildning efter genomgång av enhetsskolan, innan han kan fa sitt gesallbrev, men han hinner fram till den nya studentexamen på två år. . Resultatet ur hantverksrekryteringens synpunkt måste bli att klass 9y i fråga om hantverkselever kommer att bestå av visserligen några för denna utbildningsriktning särskilt lämpliga och intresserade elever men aven och kanske i övervägande grad, av elever, vilka i klass 8 icke rubricerats som begavade och därför ej kunnat inrikta sig på studier i klass 9 g, v.. vyka recmn fatt plats i sistnämnda klass men visat sig oförmögna att dartillgodogöra sig undervisningen. Elever, vilka redan i klass 8 äro klart installda pa visst yrke, skulle på grund av skolorganisationens utformning hindras att fullfölja sitt intresse för utbildning i detta yrke. Detta kan leda ,e^ever> som ha förutsättningar att bli goda hantverkslärlingar, slappa små ursprungliga intentioner och glida över till att förbereda sig för inträde i klass 9 g.

Genom tidigare övergång till yrkesutbildningen skulle man minska ris­ kerna för en försvagad rekrytering av hantverksyrkena och på samma gang vinna den praktiska fördelen, att gesällprovet kunde avläggas ett år tidigare; näringslivet vunne därigenom ett välbehövligt tillskott i kvalifi­ cerad arbetskraft. »Ett mera generellt genomförande av förslaget kan måhända dock väcka vissa betänkligheter. Det tidigare yrkesval, som här blir fråga om, passar givetvis icke för alla hantverksyrken. Ej heller är det säkert, att den om­ ständigheten att en elev vid inträdet i klass 8 är inriktad på visst yrke ger honom tillräckliga möjligheter att tillgodogöra sig den förberedande yrkes­ utbildningen i denna klass samtidigt med att han — vilket organisationen livligt vill understryka ej far eftersätta den allmänna och medborgerliga utbildningen. De försök, som organisationen förordar att man gör, torde med hänsyn härtill givas en viss begränsning.

Kungl. Maj:ts yr exposition nr 70. 265

_ Ungdomar, som under den föregående skoltiden visat sig särskilt duk­ tiga, likgiltigt i vilka ämnen, och skött sig exemplariskt, borde kunna såsom en förmån medgivas att redan i klass 8 få påbörja den förberedande yrkesutbildningen under förutsättning att de äro klart inställda på ett yrke. Genom att det här bleve fråga om ett urval bland de bäst kvalifi­ cerade eleverna kan man räkna med att den förmån, som ligger i med­ givandet. skulle uppskattas. Denna uppskattning skulle i sin tur komma att leda till att elever i klass 7 av egen drift och med föräldrarnas stöd skulle komma att anstränga sig för att nå de nödvändiga meriterna. Organisationen är visserligen fullt medveten om att tiden för den all­ männa och medborgerliga utbildningen genom den tänkta anordningen skulle bli sammankrympt. Men då det gäller endast särskilt begåvade ele­ ver med goda förutsättningar även i teoretiskt avseende synes det före­ ligga utsikter till ett lyckligt genomförande. Även om man härvid skulle komma att från den tänkta anordningen utesluta elever, som visserligen äro praktiskt intresserade men ej tillräckligt kvalificerade i teoretiskt avseende, anser organisationen det vara av värde att för en tidigare hantverksutbild­ ning nå åtminstone det mindretal, som under de ovan angivna förutsätt­ ningarna borde kunna inkopplas på yrkesutbildning redan i klass 8.»

Styrelsen för Göteborgs stads skolor för yrkesundervisning är inne på tanken, att elevuttagningen för yrkesskolorna borde grundas på en till yrkesskolorna förlagd provutbildning.

Under det åttonde skolårets sista två å tre månader böra de elever, som så önska, få genomgå en provutbildning vid yrkesskola, varvid provelever­ na i likhet med ordinarie elever böra meddelas såväl yrkes- som teoretisk utbildning. Elever, vilka fysiskt och psykiskt befinnas väl utvecklade, böra få genomgå prövotiden under det sjunde skolårets sista två å tre månader för att därpå, om så visar sig lämpligt, fullgöra sin skolplikt genom yrkes­ utbildning från och med det åttonde skolåret.

Det finnes emellertid bland de för frågan intresserade även en riktning, som rekommenderar tidigare övergång till praktisk utbildning också för lärjungar, som icke utmärka sig i studierna. Styrelsen för Malmö stads skolor för yrkesundervisning utgår från skolkommissionens förslag, att lär­ junge på grund av bristande förutsättningar att tillgodogöra sig undervis­ ningen skall kunna få avgå från skolan efter åttonde skolåret.

»Ilar en dylik elev fallenhet för ett visst yrke, bör han övergå till detta antingen i verkstadsskola eller i näringslivet och stå under skolans kontroll. Styrelsen vill gå ett steg längre och föreslår att elev, som har mindre förut­ sättningar att tillgodogöra sig den teoretiska undervisningen men har god fallenhet för ett visst yrke, bör kunna medgivas avgång från enhetsskolans sjunde klass och fullgöra den återstående skolplikten i tvåårig verkstads­ skola för praktisk yrkesutbildning. Speciella avdelningar kunna upprättas för dylika elever med minsta möjliga antal timmar i yrkesteori och mot­ svarande utökat timantal i yrkesarbete. Det synes oss meningslöst att hålla dylika elever kvar i enhetsskolan längre än sjunde klassen. Genom praktisk utbildning vid yrkesskolorna eller placering direkt i näringslivet

266 Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

U-wCler skolledningens kontroll och överinseende tillföres näringslivet ett tillskott i arbetskraft.»

Svenska landsbygdens studieförbund ifrågasätter till och med en över­ gång till yrkesutbildning efter sjätte skolåret för elever med svag teoretisk begåvning. >>Det torde inte vara till gagn för någondera parten att sådana elever tvingas till teoretiska studier under åtta år i följd. Om däremot dessa elever efter avslutad mellanskola kunde övergå till en helst tvåårig yrkesskola, skulle detta medföra ett psykologiskt välgörande avbrott i plugget’. Under andra året i yrkesskolan torde dessa elever i betydande omfattning ha över- \unmt sm tidigare skolleda, varför en viss teoretisk undervisning framför allt i svenska språket, räkning och samhällskunskap, då borde meddelas.» De bada centrala skolmyndigheterna, skolöverstyrelsen och överstyrel­ sen för yrkesutbildning, tillstyrka, att tidigt utvecklade lärjungar få på­ börja sin yrkesutbildning ett år tidigare. Det är knappast någon risk, att övergången skall taga för stora proportioner, säger den senare myndig­ heten. Man torde endast kunna räkna med ett mindre antal platser för ändamålet, huvudsakligen vid de kommunala verkstadsskolorna. Möjlig­ heten att få övergå till yrkesskolor redan efter sjunde året förbehålles där­ igenom de mest meriterade av dem, som redan vid ifrågavarande ålder ha en bestämd önskan att fa ägna sig åt ett manuellt yrke med lång utbild­ ningstid. Ett gynnsamt lärjungeurval är nödvändigt, om de som övergått till yrkesutbildning skola na upp till samma allmänna bildningsnivå som de gamla kamraterna, vilka i normal ordning genomgå klasserna 8 och 9 y. En förutsättning för att övergångar av detta slag över huvud taget skola kunna ifrågakomma är givetvis, att det på ett eller annat sätt sörjes för fortsatt undervisning i allmänna ämnen, medborgarkunskap m. m. Överstyrelsen för yrkesutbildning föreslår, att övergång till yrkesskolor skall kunna medgivas redan efter det sjunde året för väl meriterade elever, som bestämt sig för ett manuellt yrke med minst treårig utbildningstid. Jordbrukets yrkesskolor beröras i enstaka yttranden. Norrbottens läns förening snämnd, en distriktsorganisation av Sveriges lantbruksförbund, beklagar, att endast en ringa del av jordbrukarna i Norrbotten erhållit någon fackutbildning i sitt yrke utöver det de lärt sig i hemmet. »Den bästa formen för den förberedande yrkesutbildningen är utbildning i yrkesskola. Här i Norrbotten ha vi redan i fråga om den förbere­ dande yrkesutbildningen i jordbruk slagit in på den av kommissionen re­ kommenderade yrkesskolevägen i det att stiftelsen Norrbottens läns ar­ betsstugor redan 1928 i Pålkem i Gällivare socken inrättat en yrkesskola i jordbruk för landsbygdens ungdom — både för flickor och pojkar.---------- Vi anser, att det för yrkesundervisning blir nödvändigt att inrätta en hel rad skoljordbruk och gårdar för undervisning i skogshushållning i olika delar av vårt vidsträckta län.»

Kungl. May.ts proposition nr 70. 267

Lantbruksstyrelsen påpekar, att endast en femtedel av landets blivande jordbrukare, som skola bruka jordbruk med minst 2 har åker, torde ha erhållit den yrkesutbildning, som meddelas vid lantbruks- eller lantmanna­ skola. Styrelsen delar kommissionens uppfattning, att den av samhället organiserade yrkesutbildningen, som bygger direkt på genomgången folk­ skola och fortsättningsskola, är otillräcklig och i viss mån ensidigt inrik­ tad på utbildning av yrkesarbetare för industri och hantverk.

»De jämförelsevis goda utbildningsmöjligheterna på nyssnämnda yrkes­ områden ha speciellt genom tillkomsten av de centrala verkstadsskolorna verkat lockande på landsbygdsungdomen och därvid ock på ungdomen vid jordbruket. Då det icke kunde anses lämpligt och försvarligt, att jord­ brukarungdomen på grund av brist på en ordnad yrkesutbildning i jord­ bruk lockades över till industrier, föreslog lantbruksstyrelsen i sitt år 1940 avgivna betänkande angående lantbrukets lärlingsfraga inrättandet av tvååriga yrkesskolor i jordbruk. Av olika skäl — främst ekonomiska ha endast ett par skolor.. . blivit upprättade och organiserade i enlighet med detta förslag.---------- För de elever, som icke preciserat sitt yrkesval men ha anlag och intresse för praktiskt yrkesarbete, torde den förberedande yrkesutbildningen kunna förläggas till enhetsskolan. Däremot torde, där fråga är om elever, som redan bestämt sig för ett yrke, den förberedande yrkesutbildningen ... i regel böra förläggas till de egentliga yrkesskolorna. _______ Elever, som icke vuxit upp vid jordbruk men äga lust och fallen­ het för jordbruksyrket, synes .. . böra ha möjligheten att fullgöra det nion­ de skolåret vid jordbruksskolor av Gålö-typ. Därvid bör undervisning med­ delas i de allmänna ämnena som eljest förekomma i enhetsskolans nionde klass. Erfarenheterna av utbildningen vid de nuvarande jordbruksskolorna ha varit mycket goda och dylika skolor ha en stor uppgift. att. fylla. För att ett ökat antal sådana elever skall kunna beredas utbildning i jordbruk, böra allt efter behov nya jordbruksskolor inrättas.» Yrkesutbildningen inom jordbruket har nyligen varit föremål för utred­ ning av inom jordbruksdepartementet tillkallade utredningsmän (SOU 1948:49). I den på de sakkunnigas arbete grundade propositionen, nr 124 vid 1949 års riksdag, erinrade chefen för jordbruksdepartementet om att jordbruksskolorna droge avsevärda kostnader och att de förefintliga lant­ manna- och lantbruksskolorna icke hade till fullo utnyttjats. En praktiskteoretisk sommarkurs vid lantmannaskolorna, som föreslagits av de sak­ kunniga, kunde i mångt och mycket giva samma tillfälle till jordbruks­ utbildning som genomgång av jordbruksskola. Sistnämnda skolform hade dock en viss begränsad betydelse. »För sådan ungdom, som ej har annan möjlighet till jordbruksutbild­ ning, kunna jordbruksskolorna . . . onekligen ha betydelse. Medan det i södra och mellersta Sverige endast undantagsvis möter svårighet att skaffa sig utbildning genom praktiskt arbete i jordbruk och kurser vid lantmanna- och lantbruksskola, far man icke bortse från att möjligheterna därtill äro betydligt mindre särskilt i vissa delar av Norrland. Jag ansluter mig alltså närmast till den uppfattning, som kommit till uttryck i åtskil­

268 Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

liga yttranden, nämligen att jordbruksskolorna måste anses ha en viss betydelse i Norrland men att skolformen däremot knappast kan anses erforderhgi södra och mellersta Sverige. Något slopande av det statliga stö­ det åt Gålöskolan vill jag dock ej för närvarande ifrågasätta. Utveck- .av denna skolform bör emellertid följas med uppmärksamhet. Den i förhallande till antalet utexaminerade elever kostsamma undervisningen gör det även önskvärt, att andra vägar prövas för meddelandet av den utbildning, som avses med jordbruksskolornas verksamhet. Jag finner mig därför icke kunna förorda, att dessa skolor inordnas bland övriga stats­ understödda ^ lantbruksundervisningsanstalter. Skolorna böra alltså tills vidare bibehålla sin nuvarande ställning och erhålla statsbidrag till av­ lönande av lärare och till driftskostnader efter hittills tillämpade grunder. Den reformering av undervisningsplanen, som förordas av de sakkunniga, torde kunna genomföras utan hinder härav.» (S. 50.) Tanken på ett landet överspännande nät av skoljordbruk och skogsvårdsgårdar synes mig av ekonomiska skäl icke kunna realiseras i så stor omfattning, att fragan om den förberedande yrkesundervisningen i berörda näringsgrenar därigenom kommer i nämnvärt ändrat läge för enhetsskolans del. Där jordbruksskolor av de nuvarande försökstyperna upprättas, torde de emellertid kunna anslutas till enhetsskolans åttonde klass. Anknyt­ ningen till den fortsatta utbildningen, exempelvis lantmannaskolornas vin­ terkurser, skulle snarast underlättas genom en höjning av inträdesåldern i jordbrukets yrkesskolor till 15 år.

e. Organisationsproblemet 9 y.

En stor årskull 15-åringar kan måhända uppskattas till omkring 120 000 individer. En avsevärd del av årsklassen kan väntas gå till klasserna 9 a och 9 g — kanske kan man med skolkommissionen antaga, att detta antal vid någon lämpligt vald tidpunkt i framtiden uppgår till 50 000. Av de återstående kunna en del få undervisning i heltidsläsande yrkesskolor. När skolkommissionen har uppskattat utbildningskapaciteten hos de nu­ varande heldagsskolorna för yrkesundervisning till 15 procent av de hit­ tillsvarande relativt små årskullarna, inbegriper denna uppskattning även vissa skolor, som icke stå öppna för 15-åringar. Å andra sidan befinna sig skolorna för yrkesundervisning i snabb utveckling. Kanske är det icke för optimistiskt att räkna med att dessa skolor, när skolreformen en gång bör­ jar vara genomförd, skola kunna mottaga exempelvis 20 000 lärjungar i sin första klass. Det återstår då — av en stor årskull — ungefär 50 000, som måste beredas undervisning inom enhetsskolans klass 9 y. Organisationsproblemet har kvantitativt betydande mått; till jämförelse må nämnas, att lärjungeantalet på de allmänna läroverkens realskolestadium innevarande år är 67 000. Uppgiften är även pedagogiskt krä­ vande. Ungdomar i 15-årsåldern längta efter att få flyga ut i livet och utbyta skolbarnets beroendeställning mot den frihet och det relativa obe­

Kungl. Maj:ts proposition nr 70. 269 roende, som förvärvsarbetet och de egna inkomsterna skänka. Det räcker därför icke med att skolarbetet får ett inslag av praktiska sysselsättningar; många lärjungar kunna under pubertetsåren intresseras för skolarbetet, endast i den mån det har en påtaglig mening, som kan hålla stånd inför pubertetsålderns negativa kritik. Vidtagas inga åtgärder från det allmännas sida för att taga de 50 000 om hand, måste de i stort sett erhålla sin yrkesutbildning under arbetet i näringslivet, i den mån de kunna få någon sådan. Organiserandet av en 9 y innebär, att näringslivet frigöres från en del av dessa utbildningsupp­ gifter. Helt kunna de dock icke övertagas av skolan. Uppgiften kan lösas endast genom en samverkan mellan skolan och näringslivet, varvid skolan sörjer för de allmänbildande och de yrkesteoretiska uppgifterna, medan yrkespraktiken fortfarande, åtminstone till större delen, måste förläggas till näringslivet. Vid uppläggandet av organisationsplanen torde man kunna schematiskt uppdela lärjungeklientelet i klass 9 y i två huvudgrupper. Den ena utgöres av lärjungar, som valt ett yrke av den art, att yrkes­ arbetet eller yrkesutbildningen kan påbörjas under eller omedelbart efter det nionde året. Dessa lärjungar böra i 9 y få en förberedande yrkesutbild­ ning. »Produktivt arbete bör framstå som skolans viktigaste ämne under enhetsskolans avslutningsår i klass 9 y, eftersom de unga under detta år skall erhålla start för inträde i produktionslivet», skriver skolkommissionen. Den andra utgöres av lärjungar, som antingen icke förmått välja yrke eller valt ett yrke, vari inträde icke kan ske eller yrkesutbildning påbörjas förrän på ett mognare åldersstadium. Dessa lärjungar böra erhålla en mera ospecialiserad, allmänpraktisk utbildning.

f. Den förberedande yrkesutbildningen.

Jag redogör närmast för skolkommissionens förslag i fråga om undervis­ ningen av de lärjungar, som under sin tid i 9 y skola erhålla en på ett visst bestämt yrke inriktad förberedande yrkesutbildning.

Undervisningens allmänna anordning. Erfarenheterna från lärlingsskolorna ha visat, att arbetsdagen för 15åringarna måste hållas inom vissa bestämda gränser. Ungdom i denna ålder har i allmänhet icke uthållighet och kraft att fullgöra yrkesarbete under en åttatimmars arbetsdag och därjämte gå i kvällskurs kanske 2—3 timmar tre ä fyra gånger i veckan. Totala arbetstiden, däri inräknat tid för yrkesarbete, lektioner i yrkesteori och allmänna ämnen samt egna stu­ dier, bör enligt skolkommissionens mening icke överstiga 8 timmar per dag och 45 timmar per vecka. Läsårets längd bör vara densamma som för övriga klasser inom enhetsskolan, d. v. s. 39 veckor.

270 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.

Avvägningen av utbildningstiden i skola och på arbetsplats måste läm­ pas efter de olika yrkenas behov och art och efter förhållandena på orten, framhåller kommissionen.

»I stort sett torde omkring hälften av arbetstiden kunna användas till yrkespraktik, om eleverna skall kunna få det minimum av yrkesteori och allmänna ämnen, som måste anses erforderligt i avslutningsklassen. För yrkesteori bör beräknas minst det veckotimantal, som är minimum för elever i lärlingskurser, d. v. s. 4 veckotimmar. I allmänhet har man dock strävat efter att eleverna åtminstone skall ha omkring 6 veckotim­ mar i yrkesteori. Detta timantal torde i regel bli maximum i klass 9 y, därest man håller på att eleverna skall ha ungefär samma timantal i vissa allmänna ämnen som övriga elever under det nionde skolåret, d. v. s. minst 10 veckotimmar i modersmål, samhällskunskap och hälsolära samt i gymnastik med idrott.----------- Utöver dessa obligatoriska ämnen bör eleverna liksom under tidigare skolår ha möjlighet att välja något eller några frivilliga ämnen. I tidigare klasser har sålunda ifrågavarande elever läst främmande språk, och med hänsyn till den stora betydelse kunskaper och färdigheter i främmande språk kan ha för elevernas framtida yrkesutbildning och yrkesutövning, bör dessa elever beredas möjlighet att ytterligare få förkovra sig i språk under det nionde skolåret. Vidare bör de elever, som har inriktat sig på ett visst yrke, ha möjlighet att få utbildning i något övningsämne eller praktiskt ämne, t. ex. teckning, hushållsgöromål, slöjd och musik. Sålunda kan det vara värdefullt för flickor, som valt utbildning inom annat yrkes­ område än husligt arbete, att även under det nionde skolåret få någon utbildning i hushållsgöromål eller i sömnad. En elev med speciellt intresse för något kunskapsämne, t. ex. matema­ tik, bör även ha möjlighet att välja ett dylikt ämne.» (S. 227—228.)

I stort sett skulle timplanen få följande utseende:

Obligatoriska ämnen:

max. 40 »

Frivilliga ämnen:

Yrkesteori är här en sammanfattningsterm för flera olika ämnen, vilka variera alltefter yrkets natur. Även däri ingående delämnen, som t. ex. teknologi, kunna ha mycket skiftande innehåll för olika yrken. Timplanen avser blott att giva en uppfattning om den ungefärliga för­ delningen av tiden för yrkespraktik och övriga ämnen, erinrar kommis­ sionen. Den bör bland annat kunna modifieras för lärjungar, som önska inträde i högre tekniska läroverk, handelsgymnasier och liknande läro­ anstalter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70. 271

Det ligger i sakens natur, att organisationen av yrkespraktiken och där­ med även planeringen av skolarbetet i övrigt så smidigt som möjligt måste avpassas efter ortens och yrkets förhållanden. Om man skulle tillmötesgå alla önskemål, komme emellertid i många fall endast kvällstid att stå till förfogande för elevernas undervisning i skolan. Kvällsundervisning bör dock helst undvikas i en obligatorisk skola; man får försöka åstadkomma en arbetsordning, som är lämplig för så många lärjungar som möjligt och därjämte tager skälig hänsyn till möjligheten att erhålla lärare för skol­ undervisningen. Skolkommissionen ger några exempel på huru arbetet kan tänkas ordnat för yrkesavdelningar med yrkespraktik i näringslivet.

a. Tredagarsväxling. En avdelning uppdelas i två ungefär lika stora undervisningsgrupper. Första gruppen har skoltid måndag—onsdag, andra gruppen torsdag—lördag. De vardagar, då elev icke har undervisning i skolan, har han yrkespraktik hos någon företagare. Om möjligt bör två elever tillsammans upptaga en arbetsplats, så att en företagare kan räkna med att varje arbetsdag ha en lärling i sitt arbete. Denna form torde vara lämplig inom t. ex. detaljhandeln och det husliga arbetet. b. Månadsväxling. För utbildning inom industri och hantverk samt i kontorsarbete torde det i regel vara nödvändigt, att eleverna får vara i yrkespraktik under en längre period. Arbetet och den utbildning, som ges på arbetsplatsen, skulle bli alltför mycket splittrade, om alternativ a skulle tillämpas. Perioderna i växlingssystemet kan vara olika men torde i regel böra vara en å tre månader. c. Säsongväxling. Inom jordbruket och dess binäringar förefaller det vara mest lämpligt att tillämpa den ordningen, att eleverna erhåller skolunder­ visning under en eller ett par perioder och i huvudsak yrkespraktik under andra. Vissa dagar under praktiktiden bör eleverna dock samlas för att få instruktion beträffande aktuella moment i yrkespraktiken. Då denna utbildningsform är lämplig i bygder med mera likartade utbildningsförhållanden, t. ex. jordbruksbygder, kan eleverna icke lämpligen uppdelas i två grupper, som undervisas växelvis i skolan, utan den huvud­ sakliga skolundervisningen blir förlagd till viss del av året, t. ex. vinter­ halvåret. (S. 229—230.) Arbetsordningen måste lämna utrymme även för individuella studier, påpekar kommissionen. I yrkesteorin måste eleverna, då flera yrken är representerade i skolan, läsa helt olika kurser, och det torde också flerstädes bli så beträffande de allmänna ämnena. Lärarna blir närmast studieledare, som eventuellt till­ sammans med en yrkesman (studiemålsman, varom mera i det följande) hjälper eleverna till rätta med studiekursen. Om en klassavdelning är delad i två grupper, får läraren i regel en halv klassavdelning (cirka 15 elever) att vägleda på en gång, och under sadana förhallanden spelar det ingen större roll, om en eller annan elev, som tillhör ett yrke, vars lämpliga prak­ tiktid icke överensstämmer med arbetsordningen för klassen, »skär igenom» grupperna, och eleven alltsa arbetar i skolan delvis tillsammans med bada grupperna. (S. 230.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 70. Yrkespraktiken. Förslag att ordna praktik i näringslivet för elever under yrkesutbildning ha under det senaste årtiondet flera gånger framförts i de offentliga utred­ ningarna. Skolkommissionen erinrar om lantbruksstyrelsens i juli 1940 avgivna betänkande angående lantbrukets lärlingsfråga, norrlandskommitténs betänkande av år 1945 och befolkningsutredningens samma år avgivna betänkande angående den husliga utbildningen. När skolkommissionen nu föreslår sådan praktik i mycket vidgad omfattning, måste kommissionen lävna med att praktiken måste bedrivas under skiftande betingelser och att det utbildningsmål som uppnås icke överallt kan bliva detsamma. Kom­ missionen diskuterar huvudsakligen följande former av yrkespraktik. 1. Systematiskt ordnad yrkespraktik i näringslivet. Denna praktikform star närmast den praktiska utbildningen i yrkesskolorna och bör i allmän­ het ifrågakomma i första rummet. Om en lärjunge under nionde skolåret skall fullgöra så mycket som sjuå åttahundra timmars yrkespraktik, framstår det som ett befogat önske­ mål, att arbetet skall giva honom en viss systematisk utbildning i yrket. Så blir också fallet, om praktiken ingår som led i en längre, kvalificerad lärlingsutbildning hos en hantverksmästare eller i ett industriföretag. Det torde i många fall vara möjligt för den lokala skolmyndigheten att i sam­ råd med vederbörande arbetsmarknadsparter få till stånd en överens­ kommelse om vad en lärjunge bör inhämta under praktiktiden, så att han icke endast användes till handräckning. Inom hantverket böra vissa före­ tagare uppmuntras att åtaga sig dylik elevutbildning. »Om möjligt bör i överenskommelse mellan vederbörande företagare och skolan angivas vissa grundläggande moment, som eleven bör få genomgå i yrkespraktiken. Kortfattade enkla kursplaner för förberedande utbildning i olika yrken bör utarbetas av den centrala tillsynsmyndigheten i samråd med vederbörande arbetsmarknadsparters riksorganisationer eller andra representativa organisationer. Dessa planer skall endast tjäna som led­ ning, och den lokala tillsynsmyndigheten bör kunna göra avvikelser från dessa normalplaner.» (S. 232.) För att öka näringslivets förutsättningar att meddela en systematiskt ordnad praktisk utbildning föreslår kommissionen, att yrkesmän inom olika näringar skola erhålla en viss pedagogisk utbildning; de bliva där­ igenom även satta i stånd att ge råd åt andra yrkesmän, som ha att taga befattning med praktikanterna. 2. Yrkespraktik i näringslivet utan systematisk utformning. Med hän­ syn till det stora antalet praktiserande lärjungar måste man förutsätta, att det icke alltid blir möjligt att göra upp om systematiskt ordnad yrkes­ praktik, och man måste nog utgå ifrån att även där överenskommelse upp­ nåtts brister i genomförandet i en del fall skola kunna påvisas. Även en

Kungl. Maj:ts proposition nr 70. 273

allmän yrkespraktik, som anordnas utan alla pretentioner på att innebära en systematisk yrkesskolning, har emellertid sitt värde för en ung män­ niska, som står i begrepp att inträda i produktionen.

»En springpojke i en detaljhandel kan få en god kännedom om bran­ schen i fråga. Han får en god allmännyttig erfarenhet om post, järnväg och andra kommunikationsmedel. Han lär sig att för transport packa och anbringa varor med aktsamhet och omsorg, att utöva viss kontroll vid varors avlämnande, att handskas med pengar, att sortera och anbringa varorna i viss ordning vid lagerhållningen, att umgås med kunder, att hålla snyggt och rent i affärslokalen etc. Enbart vistelse i yrkesmiljö är av viss betydelse för den allmänna kännedomen om yrket.» (S. 231.) 3. Yrkespraktik i hemmet. Principiellt bör det icke möta hinder att för­ lägga praktiken till det egna hemmet eller till ett företag, som äges av föräldrarna, om förutsättningarna för yrkesutövningen där äro till fin­ nandes. »Framför allt blir det fråga om utbildning i hantverk eller husligt arbete i hemmet, jordbruk och skogsbruk på föräldrarnas gård eller i han­ del i deras affär eller på deras kontor.----------- Även om undantag finns, torde det nog i allmänhet vara så, att föräldrar, som låter barnen utföra arbete i hemmet i föräldrarnas egna företag, vill ge sina barn bästa möj­ liga utbildning, och önskar barnen själva stanna i denna verksamhet, bör det finnas stora förutsättningar för att de skall få nytta av arbetet. Vad skolan här synes kunna göra är att giva ledning och råd åt elever med yrkespraktik i hem eller hemföretag för att effektivisera praktiken.» (S. 232.) 4. Yrkespraktik på samhällets egna arbetsplatser. Kommissionen hän­ visar till att tjänstgöring vid kommunalkontor, sjukhus m. fl. institutioner, inom skolmåltidsverksamheten, vid kommunernas och statens affärsdrivande företag och vid liknande inrättningar ofta kan bli ett led icke blott i ungdomens praktiska arbete utan även i dess medborgerliga fostran. För att ordnad yrkespraktik i största möjliga utsträckning skall kunna säkerställas, böra i första hand fria överenskommelser med vederbörande organisationer inom näringslivet eftersträvas. Visar sig denna väg ofram­ komlig, böra enligt kommissionens åsikt vissa lagstiftningsåtgärder över­ vägas. »Flera yrken och sysselsättningar inom näringslivet befinner sig..; för närvarande utanför de stora arbetsmarknadsorganisationernas regleringsmöjligheter. I den mån fria överenskommelser mellan vederbörande orga­ nisationer i näringslivet icke kan garantera, att syftet med den förbere­ dande yrkesutbildningen uppnås, bör övervägas en lagstiftning med sådant innehåll, att företagare får anställa skolpliktig ungdom i klass 9 y endast under förutsättning, att företagaren uppfyller vissa sådana minimikrav, som kan godkännas av den lokala skoltillsynsmyndigheten, och att denna tillsynsmyndighet får taga kännedom om vederbörande elevs utbildning och arbete.» (S. 232—233.)

18 — Bihang till riksdagens protokoll 1050. 1 saml. AV 70.

274 Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Skolkommissionen ämnar senare återkomma till detta förslag i samband med den inom kommissionen pågående utredningen rörande lärlingsutbild­ ningen inom näringslivet. Slutligen torde vid en del skolor yrlcesavdelningar komma att upprättas, vilka få en väsentlig del av sin yrkespraktik i skolans egna verkstäder. I fortsättningsskolor, yrkesbestämda högre folkskolor och liknande läro­ anstalter förekommer redan nu en viss linjeuppdelning, omfattande i regel trä- eller mekaniskt arbete, handel, hushållsgöromål eller sömnad m. m. Skolkommissionen har intet att erinra mot att sådana anordningar vid­ tagas även inom enhetsskolan, under förutsättning att skolorna få fullgod utrustning och kompetenta yrkeslärare och att undervisningen komplette­ ras med någon praktik inom näringslivet. Kvalificerad lärlingsutbildning i näringslivet. Med kvalificerad lärlingsutbildning menar skolkommissionen en mera fullständig, systematisk yrkesutbildning, t. ex. inom ett större företag under ledning av yrkeslärare eller hos en hantverksmästare eller annan kompetent yrkesman, vilken yrkesutbildning kontrolleras av statlig eller kommunal myndighet eller av vederbörande arbetsmarknadsparters orga­ nisationer gemensamt. Med mera fullständig yrkesutbildning avses, att den bör vara minst 3 4-arig och ha till syfte att utbilda lärlingarna till s. k. utlärda arbetare, vilka äro kunniga att självständigt utföra sådana arbeten, som i allmänhet anses höra till yrket. Lärlingsutbildningen förutsättes reglerad genom avtal mellan företagaren, lärlingen och dennes målsman eller genom kollektivavtal mellan berörda arbetsgivare- och arbetareorganisationer. Därest samverkan i lämpliga former anordnas mellan skolan och före­ taget, bör första året av en dylik lärlingsutbildning kunna godkännas som ekvivalent till utbildningen i klass 9 y. Under alla omständigheter bör dock yrkesutbildningen under detta år ske i enlighet med en undervisningsplan, som är fastställd av statlig central tillsynsmyndighet efter hörande av vederbörande arbetsgivare- eller arbetareorganisationer eller av dessa upp­ rättat organ för yrkesutbildningsfrågor. Lärlingarna kunna få sin yrkesteori antingen i vederbörande företags egen regi eller i lämplig kommunal yrkesundervisningsanstalt. Undervis­ ningen i allmänna och samhällsorienterande ämnen kan meddelas i en sådan läroanstalt eller i enhetsskolan; vederbörande skolmyndighet kom­ mer sannolikt i vissa fall att finna det ändamålsenligt att förlägga under­ visningen till företaget. Slutligen utfärdar skolan avgångsbetyg över den förberedande yrkes­ utbildningen under det nionde skolåret med angivande av i vilket företag yrkespraktik erhållits ävensom yrkespraktikens omfattning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70. 275 Företag, som har kvalificerad lärlingsutbildning, bör vara skyldigt med­ dela skolan, om skolpliktig lärling slutar sin anställning inom företaget. Den skolpliktige överföres då till vanlig skolgång med yrkespraktik. Instruktionskurser. På flera områden meddelas i tämligen stor utsträckning yrkesundervis­ ning i form av kortare instruktionskurser. Skolkommissionen erinrar om några sådana fall. Anordningen förekommer vid fortsättningsskolans skolkökskurser. Korta och i en del fall ambulerande kurser i hushållstvätt, klädvård, konserve­ ring, barnavård m. m. ordnas dessutom på olika håll, bland annat av lands­ tingens yrkesskolstyrelser och av hushållningssällskapen. Statens arbets­ marknadskommission (numera arbetsmarknadsstyrelsen) har vidare för skolungdom ordnat kurser med praktisk undervisning i till jordbruk och skogsbruk hörande sysslor. Jordbrukareungdomens förbund samt andra ungdomsorganisationer bedriver utbildningsverksamhet i form av en mängd korta kurser, demonstrationer och tävlingar i mjölkning, plöjning, sådd, trädgårdsskötsel in. m. (S. 233.) Det kan vidare nämnas, att den för något år sedan avslutade utred­ ningen i jordbrukets och skogshanteringens utbildningsfrågor föreslog, att kurser för utbildning i skogsarbete genom skogsvårdsstyrelsernas försorg skulle anordnas för ungdom i åldern 15—18 år utan större praktisk er­ farenhet av skogsarbete. De sakkunniga ha därvid kunnat stödja sig på gynnsamma erfarenheter från fortsättningsskolor i anslutning till skogs­ hantering. Medel för en kursverksamhet av den föreslagna omfattningen ha anvisats av 1949 års riksdag. Då enhetsskoleelevernas yrkespraktik i förvärvslivet icke alltid torde kunna ordnas som en systematiskt sammanhängande yrkesutbildning, bör man försöka komplettera med kortare fyllnadskurser, ledda av special­ lärare. Särskilt på landsbygden torde denna undervisning ofta få formen av instruktions- och demonstrationsdagar, varvid lärjungar från olika sko­ lor samlas på någon större lantgård, vid en lantmanna- eller lanthushållsskola eller vid en skogsvårdsgård. »Redskapsvård, arbetsteknik. demonstrationer av materiell utrustning i jordbruk och av mönsterladugårdar, plantering av skog, anläggning av drivbänkar och andra trädgårdssysslor, barnavård, konservering, lagning och stoppning med symaskin, rationell tvätt, klädvård är lämpliga ämnen för dylik ambulerande kursverksamhet. Vid kursernas uppläggning bör givetvis samarbete ske med i vederbörande verksamhet intresserade orga­ nisationer på orten.» (S. 233.) Stundom kan även en koncentration av yrkesteorien till kortare kurser vara påkallad. Vid skolor, där tillräckligt många elever få utbildning inom samma yrkesområde, t. ex. jordbruk, skogsbruk, fiske, metallarbete, snic­ keri, kan det sålunda vara lämpligt att koncentrera denna undervisning till en sammanhängande period om G—7 veckor.

276 Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

»Liksom vid nuvarande undervisning i hushållsgöromål vid vissa av de yrkesbestämda fortsättningsskoloma för flickor kunde undervisningen i flera distrikt ordnas så, att en lärare anställdes för att undervisa i yrkesteori successivt i de skolor, för vilka tjänsten inrättats. Eventuellt kan delar av den yrkespraktiska utbildningen anslutas till en sådan koncen­ trerad teorikurs. Är kommunikationerna mellan av tjänsten berörda sko­ lor goda, kan givetvis undervisningen i yrkesteori och eventuellt i viss yrkespraktik omfatta flera korta perioder.» (S. 233—234.) Om vid en skola endast ett fåtal lärjungar undergår utbildning i ett och samma yrke, böra de om möjligt sammanföras med elever vid andra skolor till en gemensam kurs i yrkesteori, eventuellt även med någon yrkespraktisk undervisning. För elever i klass 9y med undervisning i skogsbruk kunde dylika samlade kurser förläggas till skogsvårdsgårdar, för elever i jordbruk till lantmanna-, jordbruks- eller folkhögskolor. De kunna lämp­ ligen benämnas centraliserade kurser. De former för kursverksamhet inom nionde skolåret, som kommissionen har föreslagit, äro alltså följande: a) Instruktions- och demonstrationsdagar som komplement till den van­ liga yrkespraktiken eller den yrkesteoretiska undervisningen i skolan. b) Sammanhängande specialkurs i yrkesteori, eventuellt även i någon del av yrkespraktiken, då antalet elever i samma yrke vid en skola är till­ räckligt stort, för att speciallärare skall kunna anlitas. c) Centraliserade kurser i yrkesteori eller i yrkespraktik och teori, var­ vid elever med samma yrkesinriktning sammanföras från flera skolor till gemensam kurs. För att yrkeslärarna i så stor utsträckning som möjligt skola få full sysselsättning, kan kursverksamheten samorganiseras inom ett större om­ råde, t. ex. ett landstingsområde, varvid kurser i samma yrke förläggas successivt i förhållande till varandra. Förläggningen av vissa delar av yrkesundervisningen till koncentrerade kurser nödvändiggör givetvis, att andra ämnen under delar av läsåret läsas med högre timantal.

Lärarfrågan. I de fall, där yrkespraktiken kan förläggas till näringslivet, meddelas den praktiska instruktionen av vederbörande företagare eller dennes anställda. I regel ha dessa icke någon lärarutbildning och kunna icke heller få någon sådan. Skolkommissionen hoppas dock, att i många fall ett pedagogiskt intresse skall ge sig tillkänna. »Om vederbörande lokala tillsynsmyndighet lyckas få en grupp intresse­ rade företagare, som år efter år mottager elever i klass 9 y, kan man... sannolikt räkna med att dessa företagare eller deras medhjälpare kom­ mer att själva önska någon pedagogisk utbildning. En viss instruktion i undervisning kan givas bland annat genom studiecirklar i pedagogik för

Kungl. Maj:ts proposition nr 70. 277

dem, som har särskilt intresse för undervisning. Den lokala tillsynsmyn­ digheten torde också då och då böra samla dem, som handhar de ungas yrkespraktik, till gemensamma överläggningar och informationer.» (S. 235.)

Lärarna i yrkesteori och instruktörerna vid demonstrationer och korta yrkespraktiska kurser böra vara yrkesmän med god yrkesutbildning och helst även pedagogisk utbildning. Såväl inom yrkesskolväsendet som vid undervisningen inom jordbruk och skogsbruk, där yrkesutbildningen sor­ terar under andra centrala myndigheter än överstyrelsen för yrkesutbild­ ning, har man som första anställningsvillkor uppställt god yrkesutbild­ ning och yrkesskicklighet. »Förutom lärare, som har eller kan erhålla behörighet att undervisa vid yrkesskolor och andra yrkesutbildande ungdomsskolor, bör vid yrkesteoriundervisningen i klass 9 y godtagas affärsmän med avgångsexamen från handelsgymnasium eller motsvarande, jordbruksinstruktörer (vandringsrättare), skogvaktare och andra yrkesmän med god yrkespraktik och i regel minst ettårig skolutbildning i vederbörande yrke. Skolutbildningen bör dock kunna ersättas av flera kortare utbildningskurser. -—-------Väl kvalificerade yrkesmän, som fungerat som ledare av studiecirklar _ eller annan studieverksamhet, kan vara lämpliga som lärare i yrkesteori och bör därför kunna anställas som lärare i detta ämne.» (S. 235—236.) Utbildningen av lärare för industri och hantverk vid anstalter för yrkes­ undervisning utreddes för ett par år sedan av överstyrelsen för yrkes­ utbildning (SOU 1947: 55). Överstyrelsen föreslog bland annat anordnande av pedagogiska kurser för blivande heltidsanställda yrkeslärare. Kurserna skulle omfatta 15 veckor och i vissa fall kompletteras med praktisk tjänst­ göring såsom assistentlärare. Deltagarnas yrkesutbildning borde vara i stort sett avslutad före inträdet i lärarkursen, så att denna skall kunna inriktas på ämnen och övningar av betydelse ur undervisnings- och uppfostringssynpunkt. För fortbildning av redan anställda yrkeslärare före­ slog överstyrelsen korta instruktions- och fortbildningskurser i fackämnen och pedagogik. Från och med innevarande budgetår har en byrå för lärar­ utbildningen upprättats inom överstyrelsen för yrkesutbildning. Reserva­ tionsanslaget till utbildning av lärare vid yrkesundervisningen har sam­ tidigt höjts från 110 000 till 180 000 kronor. Skolkommissionen anser, att pedagogiska utbildningskurser av det slag överstyrelsen för yrkesutbildning föreslagit, jämväl böra kunna användas för utbildningen av de yrkesmän, som komma att bestrida undervisning i enhetsskolan. Vid undervisningen i yrkesteori i klass 9 y torde läraren komma att stäl­ las inför ungefär samma problem som lärarna i de redan nu förekommande yrkesavdelningarna för blandade hantverks- och industriella yrken. Under­ visningen bör läggas olika för olika yrken, och antalet yrken kan i värsta fall vara lika stort som antalet lärjungar. Arbetet måste därför i stor ut­

Kungl. Maj:ts fr oposition nr 70.

sträckning grundas på individuella studier. Läraren kan icke ha yrkes­ kunskap i alla förekommande yrken, men han bör vara skicklig inom ett yrke och ha grundlig erfarenhet av hur de yrkesteoretiska studierna skola anknytas till den praktiska utbildningen. Hans undervisning kan då kom­ pletteras med korrespondensundervisning. Kommissionen föreslår, att för­ sök anställas, varvid läraren far fungera som studieledare.

»Fördelarna med korrespondensstudier är, att studierna kan utföras på den ud och i den takt, som bäst passar vederbörande elev. Vidare fostrar studierna till självansvar och självverksamhet. En numera vanlig form för korrespondensstudier är de s. k. lärarcirklarna, där eleverna studerar korrespondensbreven under en studieledares eller lärares ledning. Härigenom kommer brevundervisningen att kombi­ neras med muntlig undervisning, varjämte kan ernås viss stimulans av kollektivt samarbete vid bedrivande av studierna. Korrespondensundervisningen har fått en vidsträckt utbredning, och utom kurser i allmänna teoretiska ämnen samt vissa fackämnen, såsom teckning, målning, fotografi och dylikt, förekommer en mängd kurser för ^ tv i industri, hantverk, handel och jordbruk med binäringar. Många av utbildningskurserna är avsedda att bygga direkt på folk­ skolan. Det är också känt, att många yrkesmän, som i stort sett endast har folkskolekurs som grund, haft god hjälp av yrkesstudier per korrespon­ dens för sin yrkesutbildning. Det torde emellertid vara så, att yrkesstudier yid_ korrespondensinstitut i regel bedrives av något äldre ungdomar än \ 16-årsåldern, och man kan därför ifrågasätta, om ungdom i denna ålder har möjlighet att bedriva sådana studier. Hittills har korrespondens­ undervisning i yrkesämnen icke bedrivits under kontroll i tillräcklig om­ fattning av ungdom å detta åldersstadium, för att man skulle ha hunnit samla mera bestämda erfarenheter därav. Norrlandskommittén (SOU 1945:33) förordar korrespondensundervis­ ningens användning i yrkesutbildningen och framhåller, att yrkesunder­ visning medelst korrespondens torde få sin största betydelse såsom kom­ plettering av praktisk utbildning i sådana fall, där teoretisk undervisning ej lämpligen låter sig ordna på annat sätt (a. a. sid. 59). För effektiv lärlingsutbildning med anlitande av korrespondenskurser förordar Norrlandskommittén vidare en skolmässig form av blandad munt­ lig undervisning och korrespondensundervisning. Kommittén framhåller, att ledaren av undervisningen icke nödvändigtvis behöver vara fackkunnig i respektive ämnen, eftersom studiebreven tillhandahåller kunskapsmaterialet. När det gäller ämnen, som huvudsakligen avser praktiska ar­ betsförfaranden, är det önskvärt, framhåller kommittén, att studiebreven kompletteras, med praktiska övningar under ledning av fackutbildad person. Skolkommissionen har sig bekant, att överstyrelsen för yrkesutbildning i samband med sin yrkeslärarutredning föreslagit vissa reformpedagogiska åtgärder för yrkesundervisningens förbättring, varvid bland annat försök med korrespondensundervisning vid yrkesteoretisk utbildning i blandade hantverks- och industriella avdelningar förordas. _ Skolkommissionen är väl medveten därom, att korrespondensundervis­ ning ställer särskilt stora krav på eleverna. För att en elev skall lyckas i sina korrespondensstudier kräves mer än vanlig flit, uthållighet och själv­

Kungl. Maj:ts proposition nr 70. 279

disciplin. Svårigheterna övervinnes dock lättare, om korrespondensunder­ visningen inlägges som ett led i skolarbetet, varvid bland annat vissa tim­ mar anslås för studiearbetet och eleverna har tillgång till en studieledare, d. v. s. läraren i yrkesteori, som även har till uppgift att se till, att ele­ verna arbetar. Läraren skall bland annat hjälpa eleverna att klara av svå­ righeter i studiebreven samt hjälpa eleverna med material m. in. till de praktiska övningar, som rekommenderas i studiebreven. Om läraren icke själv är yrkeskunnig inom vederbörande yrke, torde han kunna få råd och hjälp av de studiemålsmän, som skolkommissionen ... föreslår skall för­ ordnas för olika yrken. På så sätt bör man kunna kombinera fördelarna av individuella studier och vanlig klassundervisning. Det är klart, att en del elever icke är ägnade för dylika mera fria studier. I sådana fall får eleven i breven bestämda uppgifter, som skall utföras under lektionen eller under fritid, och läraren kontrollerar, att uppgifterna utföres. Eventuellt bör sådana elever sysselsättas med mycket elementära uppgifter eller beredas praktisk sysselsättning även under tiden för yrkes­ teori. En hel del elever har icke heller läggning för ett skriftligt besvarande av uppgifter, fastän de har förmåga att inhämta lärokursen och muntligen redogöra för vad de lärt sig. I sådant fall bör de icke tvingas att lämna huvudsakligen skriftliga redogörelser utan bör få lämna muntliga svar på frågorna i kursen. Icke heller torde det alltid vara nödvändigt, att svaren inskickas till korrespondensinstitutet. Läraren torde i många fall under medverkan av t. ex. den yrkesman, hos vilken en elev får yrkespraktik, kunna avgöra, om eleven verkligen lärt sig kursen eller viss del därav. I så fall blir studiebreven närmast läroböcker för individuell undervisning. Korrespondenskurser, som skall läsas under folkskolans nionde år, bör avpassas just med hänsyn till sitt ändamål, d. v. s. utarbetas så, att de får ett innehåll, ordförråd och eu satsbyggnad, som är lämplig för ungdom i åldern 15—16 år. Kommissionen förutsätter, att särskilda studiekurser å elementarstadiet inom olika yrken skall utarbetas under medverkan av vederbörande cen­ trala tillsynsmyndighet, så att kurserna blir avpassade efter elevernas ut­ vecklingsnivå.» (S. 236—238.) Metoden bör kunna prövas i redan existerande skolor och kurser, t. ex. i blandade hantverks- och industriella lärlingskurser. Kommissionen före­ slår, att överstyrelsen för yrkesutbildning får i uppdrag att inkomma med utredning och förslag angående dylik försöksverksamhet. Längre fram, när en förberedande yrkesundervisning blir vanligare, kunna även skolradiolektioner med ämnen från yrkeslivet ifragakomma.

g. Den allmänpraktiska utbildningen.

Innan jag går in på skolkommissionens förslag rörande den allmänna praktiska undervisningen, bör jag erinra om att kommissionen här haft föregångare i den pedagogiska diskussionen. Fortstittningssholans lärar­ förbund framställde år 1910 ett förslag om fortsättningsskolans rationali­ sering i yrkesorienterande riktning, vilket hade en med kommissionens för­ slag i denna del likartad tendens.

280 Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Förutsättningarna för en rationell yrkesskolning vore, framhöll förbun­ det, pa iortsättmngsskolans åldersstadium mycket små. Däremot vore en undervisning, inriktad på yrkesorientering med teoretiskt och praktiskt laborationsarbete lämplig för åldersstadiet. Fn på folkskolan byggd fort­ sättningsskola av denna typ, vilken i praktiskt avseende orienterade sig ut mot arbetslivet och i ideellt hänseende mot den frivilliga bildningsrörelsen, skulle enligt förbundets åsikt bli en mycket god medborgarskola tor de cirka 85 procent av de från folkskolan avgångna eleverna, som den kunde beräknas omfatta. För en sadan typ av fortsättningsskola vore det givetvis ej tillräckligt med en undervisningstid av 360—540 timmar, för­ delad på två år. Därtill krävdes ett helt läsår, vilket borde bilda ett från folkskolan organisatoriskt avskilt ar, ett ungdomsålderns och yrkesorien­ teringens skolår. Framställningen var åtföljd av en principtimplan för fortsättningsskola under ett läsår om 36 veckor med 36 timmar i veckan. Huvudparten av lärotiden skulle ägnas åt det manuella arbetet. De teoretiska ämnena skulle upptaga endast 11 av veckans 36 timmar. Alla former av den nuvarande fortsättningsskolan skulle försvinna för att lämna rum för denna enda typ, som borde kallas yrkesorienterande. De i planen upptagna ämnena borde dock kunna utbytas mot andra, om en ort exempelvis ville säkerställa rekryteringen av arbetare till ett visst i orten förhärskande yrke. (IV: 2A s. 153—154.)

Den skisserade påbyggnaden av folkskolan erinrar närmast om skolkommissionens klasser för icke-yrkesfixerade lärjungar. Förutsättningarna för en med hänsyn till yrkesvalet specialiserad förberedande yrkesutbildning funnos vid denna tidpunkt icke; de skapas först med genomförandet av den nioåriga skolplikten. Inom den lärjungegrupp, som enligt skolkommissionens förslag skall er­ hålla en ospecialiserad allmänpraktisk utbildning i nionde klassen, märkas först de odeciderade, vilka behöva ytterligare orientering, innan de kunna välja yrke. Skolkommissionen tänker sig deras undervisning på följande sätt: o »Till en början bör de elever, som icke inriktat sig på ett bestämt yrke, få syssla med allmänt praktiska uppgifter inom olika yrkesområden. Där­ vid bör undervisningen vara inriktad på att hos eleverna skapa intresse för produktiv verksamhet över huvud taget och ge dem allmänna kunska­ per, som är till gagn vid arbetet i olika yrken. Övningarna bör väljas så, att eleverna får en föreställning om och erfarenhet av arbetets inrikt­ ning och art inom olika yrkesområden. De bör få kännedom om de verk­ tyg, redskap och maskiner, som är typiska för några av de vanligaste yrkes­ områdena, t. ex. jordbruk, skogsbruk, fiske, hantverksyrken, husligt arbete. Eleverna bör få se litet närmare på maskiner och elektrisk apparatur m. m., som är allmänt förekommande i deras dagliga liv, t. ex. cyklar, bilar, enkla verkstadsmaskiner, elektriska strykjärn och spisar, mjölkningsmaskiner, separatorer, tröskverk etc. Alla sådana studier ger inblickar i olika verk­ samhetsområden och syftar till att väcka intresse. Eleverna bör vidare få kunskap om och arbeta med våra vanligaste materialier, såsom trä, metal­ ler, textilier, tegel etc. De bör få göra bekantskap med vanliga byggnads-

Kungl. Maj:ts proposition nr 70. 281

och arbetsritningar, så att de kan tyda dylika av enklare beskaffenhet. I samband med olika arbeten bör de göra enkla kalkyler. I nära nog alla yrken, där maskiner och verktyg användes, kräves känne­ dom om olycksfallsriskerna och om vad man kan göra för att undvika olycksfall i arbete. Kunskap om olika former för arbetarskydd bör därför meddelas även i den allmän-praktiska undervisningen under det nionde året, och problemen bör helst upptagas och belysas i samband med elever­ nas olika arbeten eller aktuella händelser. För den praktiska undervisningen måste skolan ha tillgång till vissa specialsalar. Även de mindre skolorna på landsbygden för klass 7—9 torde kunna få en skolverkstad för trä och metallarbete, eventuellt med möjlig­ het även för andra arbeten, samt ett skolkök och en sömnadssal. I skol­ verkstaden bör utom vanliga verkstadsarbeten i trä och metall utföras reparationsarbeten av olika slag, t. ex. reparation av elevernas egna cyklar, lagning av husgeråd och enkla mekaniska anordningar och dylikt, skärp­ ning av olika verktyg i hemmet o. s. v. De elever i denna grupp av klass 9, vilka icke ha utpräglat manuell lägg­ ning men som visar sig lämpliga för kontors-, expeditions- och lagerarbeten, vissa vid post, tull, järnväg, hotell och dylikt förekommande arbeten, bör få en påbyggnad av den allmänpraktiska skolning, som givits i klass 8. Här bör komma övningar att göra anteckningar, fylla i blanketter, föra proto­ koll, formulera meddelanden och skrivelser, använda uppslagsböcker av olika slag, texta, använda telefon, göra snabba huvudräkningar, använda räknemaskiner, utföra maskinskrivning och registreringsarbeten, sköta en elementär bokföring, handskas med pengar och andra betalningsmedel, be­ tjäna sig av allmänna inrättningar av olika slag, såsom post, tull, järnväg, telegraf. _ _ . I den allmän-praktiska undervisningen bör icke pojkar och ilickor inrik­ tas på s. k. speciellt manliga, respektive kvinnliga yrken. Pojkarna kan bli t. ex. kockar, konditorer, charkuterister, textilarbetare, skräddare o. s. v., och de bör därför uppmuntras att pröva på undervisningen i hushåljsgöromål och sömnad. Likaså kan flickorna icke minst inom s. k. kvinnliga yr­ ken ha stor nytta av att kunna hantera verktyg, ha begrepp om ma­ skiners konstruktion och arbetsfunktioner, känna till elektriska apparater av olika slag samt ha kunskap om olika arbetsmaterial och dylikt. Även här ifrågavarande elever bör ha yrkespraktik _i näringslivet, i hem­ met eller i samhällets inrättningar. Dessa elever, som icke ha gjort bestämt yrkesval, bör beredas möjlighet att inneha olika anställningar för att pröva olika yrken. Företrädesvis bör utväljas anställningar, tillhörande ett yrkes­ område. för vilket en elev visat det största intresset och jsynes ha de bästa förutsättningarna. Yrkespraktiken bör ordnas ungefär på samma sätt som yrkespraktiken för elever med fixerat yrkesval, men man kan i detta fall knappast begära, att dessa, kanske tillfälliga yrkespraktikanter skall erhålla någon systematisk yrkespraktik under sina anställningar. I huvudsak torde det bli handräckningstjänster av olika slag, som kommer i fråga vid denna yrkespraktik. Såsom skolkommissionen anfört i annat sammanhang, kan dylika praktikantplatser dock vara av stort värde, då det gäller att få in­ sikt om en viss yrkesmiljö och arbetsförhållandena i denna miljö.» (S. 242— 244.)

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 70. Larjungar tillhörande denna grupp böra erhålla fortsatt yrkesvägledning av samma slag som i föregående klass. Timfördelningen mellan de olika ämnena kan avgöras från fall till fall, men antalet timmar i vanliga skol­ ämnen kan under alla omständigheter beräknas bli mindre än för lärjun­ garna i 9 a. En ospecialiserad praktisk undervisning torde i regel vara bäst också för de lärjungar, som visserligen ha bestämt sig för ett yrke men på grund av yrkets natur eller av andra orsaker icke kunna påbörja utbildningen för yrket sa tidigt som i 15-arsaldern. Skolan bör dock i sådana fall genom ur­ valet av lärostoff i synnerhet för individuella studier kunna ge en viss för­ beredelse för den tilltänkta levnadsbanan. Den allmänpraktiska utbildningen under det nionde året kommer slut­ ligen att fylla en uppgift därutinnan, att den ger arbetsträning, utvecklar större händighet och skapar självförtroende hos elever, som äro sent utveck­ lade eller som lida av hämningar av olika slag, framhåller kommissionen. För sådan ungdom skulle den allmänpraktiska utbildningen under det nion­ de skolåret vara ett naturligt mognadsår före yrkesutbildningens eller yrkes­ verksamhetens början.

h. Yttranden rörande utbildningen i 9 y.

Skolkommissionens betänkande rörande den förberedande yrkesutbild­ ningen är ett första led av en pågående utredning, som även skall omfatta den egentliga yrkesutbildningen på ett något högre åldersstadium. Vissa av remissinstanserna finna det svårt att bedöma det första ledet utan att veta något om det andra. Salunda anföra Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund i ett gemensamt yttrande: »Det är förenat med betydande svårigheter att bedöma värdet av skolkommissionens förslag i den skissartade form, i vilken detta framlagts. Sär­ skilt ställer det sig svårt att fälla något slutgiltigt omdöme om den förbe­ redande yrkesutbildningen enligt skolkommissionens förslag utan att känna till hur kommissionen tänker sig uppläggningen av den mera fullständiga, egentliga yrkesutbildningen, som kommissionens yrkesdelegation för när­ varande utreder. Det är enligt organisationernas mening nödvändigt att i ett sammanhang taga ställning till den förberedande och den egentliga yr­ kesutbildningen. Redan av denna anledning borde det vara uteslutet att, innan resultatet av yrkesutbildningsdelegationens arbete framlagts, genom ett principbeslut binda sig för den utformning av det nionde skolåret, som kommissionen föreslagit.» I allmänhet har dock skolkommissionens förslag ansetts möjligt att dis­ kutera i dess föreliggande form. Det är därvid huvudsakligen två frågor, som tilldragit sig remissinstansernas uppmärksamhet, nämligen de erbjudna utbildningsformernas pedagogiska värde och de praktiska möjligheterna att realisera förslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70. 283

Den pedagogiska värderingen.

Vanligen anläggas vid bedömningen speciella synpunkter, skiftande allt­ efter den näring, vederbörande remissinstans företräder. På varje särskild punkt äro därför yttrandena så fåtaliga, att det knappast är möjligt att av dem utläsa någon allmän opinion. I en grupp av yttranden skärskådas den planerade utbildningen med hän­ syn till dess värde för blivande jordbrukare. Lantbruksstyrelsen instämmer i kommissionens uttalande, att yrkesut­ bildningen mer än hittills bör sammankopplas med medborgerlig och per­ sonlig fostran av eleverna. »Vad skolkommissionen föreslagit om det nionde skolårets fördelning på yrkespraktik och skolundervisning liksom ock skolundervisningens fördel­ ning på yrkesteori och allmänna ämnen, kan i stort sett godtagas av lant­ bruksstyrelsen. Skolundervisningen bör växla säsongmässigt med yrkes­ praktiken såsom ock kommissionen antytt. Härvid bör skolundervisningen i regel förläggas till vinterhalvåret och yrkespraktiken till sommarhalvåret. Genom en sådan växling vinnes dels att jordbrukarungdomens arbetskraft kommer till nytta då den bäst behöves, dels att yrkespraktiken får utövas under den tid, som är ur utbildningssynpunkt mest givande.------------ Yrkespraktiken bör såsom ock kommissionen föreslagit kunna förläggas till föräldrarnas eller annat jordbruk. Härvid torde böra tillses att yrkes­ praktiken fyller vissa minimikrav. Denna fråga synes böra göras till före­ mål för ytterligare överväganden.----------- Lantbruksstyrelsen har intet att erinra mot vad kommissionen anfört be­ träffande anordnande av instruktionskurser och demonstrationsdagar samt rörande centralisering av jordbruksundervisningen till lantmanna- eller jordbruksskolor. Att förlägga denna jordbruksundervisning till folkhögsko­ lor torde, med hänsyn till att dessa skolor icke förfoga över några lärarkrafter på jordbruksområdet eller över skoljordbruk för demonstrationer och övningar, icke vara så lämpligt. Kommissionen har,även ifrågasatt att den teoretiska yrkesutbildningen bör kunna inhämtas per korrespondens. Såsom kommissionen framhåller, torde det vara tveksamt om ungdomar i 15—16-årsåldern ha möjlighet att bedriva korrespondensstudier, vilka kräva icke endast stort intresse utan även stark energi och uthållighet i studiearbetet. Genom en kombination av muntlig och skriftlig undervisning torde dock korrespondensstudierna kun­ na i hög grad underlättas.» Jordbrukareungdomens förbund befarar åter, att en växelutbildning, vari praktiken förlägges till föräldrarnas jordbruk, kan få ganska ringa värde. »Någon skillnad mellan denna 'praktik’ och det arbete, som ungdomarna ändå skulle utföra, föreligger knappast, och denna praktik kommer i all­ männa medvetandet ej att anses som utbildning.» Fiktionen att 9 a och 9 y äro jämställda i utbildningsvärde kommer därför ej att kunna upprätt­ hållas. Yrkesteorien är åter svår att anpassa för åldersstadiet.

284 Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

egentliga yrkesteorien, som är av största betydelse inom en full­ ständig jordbmksutbildning, kan ej med någon fördel ges i så unga år som skulie bil fallet i 9 y. Denna yrkesteori är så pass komplicerad i ett så mång­ sidigt yrke som jordbruket att den fordrar en större mognad för tillägnande an vad eleverna har i 9 y. Den bör därför uppskjutas åtminstone till 18a.™eril> gärna något längre. Av stort värde även i tidigare år kan emellertid de kortare kurser vara som SK behandlar. Dessa böra kunna inkopplas som frivilliga led i den förberedande yrkesutbildningen.» Förbundet väntar sig mera av en klubbverksamhet, sådan som den inom JUF praktiserade. Under nionde skolåret skulle lärjungarna praktisera i hemmet eller ta anställning. Vid 18 års ålder skulle de kunna inträda exem­ pelvis i en lantmannaskola. När även denna utbildning med godkänt betyg avslutats, borde de fa »samma examen och kompetens som genomgång av 9 a och som föreslagits för den planerade 9 y». __ Sveriges lantbruksförbund anser, att jordbrukets pojkar och flickor böra fa fullgöra praktiken i hemmet. Förbundet betecknar denna anordning som lämplig och finner den utgöra »en av förutsättningarna för införande av det nionde skolåret». Den förberedande lantbruksutbildningen torde ofta kunna organisatoriskt förenklas genom en viss arbetsuppdelning mellan enhetsskolan och special­ skolor för lantbruk. Skolöverstyrelsen pekar på denna möjlighet.

»Ett sådant system, skulle kunna tillämpas exempelvis vid den förberedan.de yrkesundervisningen på landsbygden inom jordbruket och dess bi­ näringar. Där .skulle enligt SK:s förslag (s. 230) den egentliga yrkesprak­ tiken ofta i form av arbete i hemmet — förläggas till sommarhalvåret och skolundervisningen till vinterhalvåret. Under det senare skulle eleverna genomgå en kurs i allmänt-medborgerliga ämnen, förlagd till enhetsskolan i hemorten. Däremot torde det bli svårt att vid denna skola också kunna anordna en tillräckligt effektiv undervisning i yrkesteori. Denna ej oviktiga del av sin. utbildning skulle eleverna emellertid flerstädes lämpligen kunna inhämta i form av en vinterkurs vid någon närbelägen lantmanna- eller jordbruksskola. De elever åter, som ämna sig till jordbruk men icke ha möj­ lighet att vare sig hemma eller på annan gård få sådan praktik, som upp­ fyller rimliga utbildningskrav, böra få fullgöra det nionde och i vissa fall redan det åttonde skolåret vid jordbrukskola. Om de vid denna ej kunna få även. tillräcklig allmänt-medborgerlig skolning, böra de kunna erhålla sådan vid enhetsskolan. På motsvarande sätt synes man kunna ordna en naturlig arbetsfördelning mellan enhetsskola och exempelvis skogsskolor och skogsvårdsgårdar.» (S. 68.)

Liknande synpunkter framföras av lantbruksstyrelsen:

»Skolundervisningen bör som redan anförts i största möjliga utsträckning förläggas till lämpligt belägna lantmanna- eller jordbruksskolor. Därvid torde emellertid böra övervägas huruvida icke av vissa praktiska skäl frå­ gan kan lösas så att blott den yrkesteoretiska undervisningen förlägges till dylika skolor och undervisningen i de allmänna ämnena till enhetsskolan i hemorten.»

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70. 285

Praktiken i hemmen väcker särskilt starka betänkligheter hos represen­ tanterna för den husliga utbildningen. Sålunda anför Svenska skolkökslärarinnornas förening: »Det kan icke vara lämpligt att sända så unga elever med så ringa prak­ tiska kunskaper till främmande hem för att erhålla den förberedande yrkes­ undervisningen i husligt arbete. Flickorna skulle sannolikt komma att ut­ nyttjas till enahanda och olustbetonade arbeten och därigenom förlora in­ tresset för det husliga arbetet överhuvudtaget. Dylik hempraktik har för övrigt tidigare prövats såväl i Sverige som i andra länder med negativt re­ sultat. Kommissionen hänvisar i detta sammanhang till de nuvarande lant­ hushålls- och skolköksseminariernas praktikantverksamhet. Där ligger emel­ lertid saken annorlunda till, då ju seminarieeleverna äro vuxna ungdomar och besitta helt andra förkunskaper än eleverna i skolans nionde klass. Lämpligare är enligt föreningens mening, att den husliga utbildningen i den­ na klass förlägges antingen inom skolans ram eller till husmoders-, lanthus­ hålls- eller yrkesskolor. Det synes föreningen olämpligt, att den växelverkan mellan de praktiska och teoretiska avsnitten inom ämnet huslig ekonomi, som är en av de största tillgångarna i detta ämne och borde ligga i linje med kommissionens inten­ tioner i fråga om det tilltänkta arbetssättet i den kommande skolan, i vissa fall övergivits till förmån för koncentrerade instruktions- och yrkesteoretiska kurser.» I anledning av detta yttrande bör mahända papekas, att det icke gärna kan bli tal om att helt upplösa den husliga undervisningen i en till skolan förlagd teoretisk del och en till hemmen förlagd praktisk del. Däremot kun­ na kortare perioder med skolköksundervisning av vanlig typ alternera med perioder, varunder lärjungarna praktisera i hemmen eller på andra lämpliga platser. Att icke all praktik inom industri och hantverk kan ordnas så, att den pedagogiskt håller måttet, har klart utsagts av skolkommissionen. De många problem, som i detta sammanhang anmäla sig, framhävas ytterligare av Svenska yrkesskolföreningen. »Man kan foga ännu en rad försvårande faktorer till dem kommissionen nämner Den ökade omfattning t. ex. i vilken industriens anstallda arbeta på ackord gör det till en ekonomisk förlust för de arbetare, som alaggas att sätta av tid för elevtillsyn, eller förlust för de arbetsgivare, som i sadana fall hålla sina anställda skadeslösa för tidsförlusten. Vidare riskeras genom den allt starkare specialiseringen inom produktionen, att praktikanttjanstgöringen blir ensidig och reduceras till ett föga stimulerande och lärorikt handräckningsarbete. Från SYF:s kretsstyrelser, som haft tillfälle att yttra si" över skolkommissionens principbetänkande, ha också anförts en råd nedslående erfarenheter av försök, som gjorts med en decentrahserad yrkes­ utbildning hos hantverksmästare eller med yrkespraktik lios industriföretag och som misslyckats av brist på förståelse och tillmötesgående från före­ tagarnas sida.» Föreningen räknar dock med yrkespraktik i näringslivet som ett av prak­ tiska skäl nödvändigt komplement till den skolmässigt organiserade yrkes­

286 Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

praktiken; yrkesskolväsendet kommer icke ens efter en kraftig utbyggnad att kunna betjäna hela den grupp av ungdom, som rekryterar de manuella yrkena i vårt land. .Även hos SYF finns därför ett mycket positivt intresse for att skolkommissionens förslag om yrkespraktik i näringslivet skall kun­ na realiseras i enlighet med kommissionens intentioner.» Textihnstitutet i Borås har likaledes erfarenhet av svårigheterna att åstadkomma en systematiskt ordnad yrkespraktik inom näringslivet. »Under vår verksamhet ha vi... sökt ordna praktik inom företag för ett stort antal blivande elever vid Textilinstitutet, och vi ha haft tillfälle konordnTö t,Ur °ferh?rt sva,'t det i verkligheten är att få en givande praktiktid ordnad hos företagare helt enkelt därför att dessa oftast äro överhopade med andra orgamsatmnsproblem rörande sin arbetskraft och knappast kunna rorutsattas vara lämpade som yrkesutbildare för ungdomar, som ei di­ rekt aro i deras tjänst. De kunna möjligen ge praktikanten en arbetsuppgift a7..Vag°l.sIaf lcke den omvårdnad’ som man från utbildningshåll har skal att önska. Elever i 14—16-årsåldern ha ej ännu själva den ansvarskansk som gor dem skickade att i en sådan situation som kommissionsförslaget innebar dra fordel av sm praktik. Det synes oss därför tvivelaktigt om den för klass 9 y föreslagna praktiska utbildningen hos företagare kan ge önskat resultat utan att särskilda lärarkrafter anställas även för detta andamal.» Ordnas praktiken som en kvalificerad utbildning av kontraktsbundna lär­ lingar, bortfalla betänkligheterna. »Inom många yrken gäller allmänt den uppfattningen, att den bästa vägen till en kvalitativt högtstående hant­ verksutbildning är den utbildning, som ges på mästarverkstäder», skriver Sveriges hantverks- och småindmtriorganisation. »Att på den vägen icke tillräckligt antal lärjungar bliva utbildade beror i väsentlig grad pa de ekonomiska uppoffringar, som en effektiv lärlingsut­ bildning förorsakar mästaren. Skall enhetsskolans samarbete med mästarv er ks t ad er na kunna genomföras i tänkt omfattning, torde det bli ofrån­ komligt att tillräcklig ersättning av allmänna medel lämnas mästarna för deras iarargarnmg.» Är utbildningen i mästarverkstäderna väl organiserad, bör till och med en förkortning av utbildningstiden för gesällprovet kunna övervägas. »Lärotiden i de flesta hantverksyrken är för närvarande fyra år. I en del yrken ha dock planer på en förkortning framförts. Med hänsyn till den effektivisenng av utbildningsarbetet, som man under årens lopp bör kunna rakna med, finner sig organisationen kunna utgå från att. vare sig det är fråga om utbildning på mästarverkstad eller i verkstadsskola, en samman- }afJ. av,3’/2 ar 1 vad avser själva yrkesarbetet i regel skall visa sig tillräcklig. Av denna lärotid skulle ett halvt år falla inom enhetsskolans ram under nionde aret. Gesallprov skulle alltså i regel komma att avläggas 3 år etter avgangen från den obligatoriska enhetsskolan.» För att snabbare nå fram till gesällprovet böra enligt organisationens åsikt särskilt duktiga lärjungar övergå till kvalificerad lärlingsutbildning redan från och med åttonde skolåret.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70. 287

Överstyrelsen för yrkesutbildning tillstyrker, att sådant tillstånd må kun­ na beviljas väl meriterade lärjungar. Dessa böra då erhålla undervisning i allmänna och samhällsorienterande ämnen samt i yrkesteori på sätt skolkommissionen föreslagit för dem som övergå till lärlingsutbildning från och med nionde skolåret. I vissa fall synes likväl dispens av arbetarskyddsstyrelsen vara erforderlig för övergång till yrkesutbildning av detta slag redan i 14-årsåldern. Yrkespraktiken i näringslivet beröres slutligen i ett och annat av de ytt­ randen, som äro orienterade mot handeln. Sålunda yttrar kollegiet vid Norrköpings stads handelsskola: »I fråga om detaljerna i förslaget till 'utbildning i yrkesarbete i närings­ livet med undervisning i yrkesteori och allmänna ämnen i skola’ vill kolle­ giet framhålla, att det nog i åtskilliga fall läte sig göra att för undervisning­ en i detaljhandelsyrket genomföra den av kommissionen föreslagna treda­ gars växlingen. Svårare blir det, såsom kommissionen också framhållit, att genomföra växelundervisning för kontorsarbetet. En nybörjare på kontor (utan föregående yrkesutbildning) kan först efter en eller ett par måna­ ders övning göra någon egentlig nytta för sig. varför arbetsgivarna icke torde vara benägna att ta emot praktikanter för så korta perioder.» Att vissa svårigheter kunna uppstå även vid den yrkesteoretiska under­ visningens ordnande, är uppenbart och framhålles såväl av skolöverstyrelsen som av överstyrelsen för yrkesutbildning. Det ligger delvis i sakens natur: i en klass, där lärjungarna tillhöra kanske en hel rad olika yrken, måste det alltid vara vanskligt att ge undervisningen någon verklig anknytning till vederbörandes yrke. Närmast får den yrkesteoretiska undervisningen under dylika omständigheter karaktär av en undervisning i allmän arbetskunskap, säger överstyrelsen för yrkesutbildning men erinrar tillika om att ämbets­ verket i sin utredning rörande lärarutbildningen föreslagit, att medel måtte ställas till disposition för försöksverksamhet med korrespondensundervis­ ning i yrkesteori, för utarbetande av handledningar för oerfarna lärare och för vissa andra effektivitetsfrämjande åtgärder. »Överstyrelsen finner det vara en mycket angelägen uppgift att på detta och andra områden få resurser att bedriva en försöksverksamhet, i första hand av den relativt blygsamma omfattning, som föreslogs i förenämnda utredning angående lärarutbildning m. m. I den mån medel kunna påräknas för en mera omfattande försöksverksamhet är överstyrelsen givetvis beredd att utarbeta förslag till en sådan. Överstyrelsen vill starkt understryka vik­ ten av att försöksverksamhet möjliggöres på yrkesundervisningens område på liknande sätt, som av skolkommissionen föreslagits beträffande skolöver­ styrelsens ämbetsområde.» Mot den allmänpraktiska undervisningen för lärjungar, som ännu icke träffat sitt yrkesval eller först senare kunna inträda i sitt yrke framföres kritik av vissa yrkesskolor. Sålunda skriver styrelsen för Borås stads skolor för yrkesundervisning:

288 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.

»Mycket talar för att denna utbildning blir av samma karaktär som de mycket impopulära fortsättningsskolekurserna. Flertalet av eleverna kom­ ma troligen att betrakta teoriundervisningen såsom ett påhitt, vilket ut­ gör ett hinder för ökade inkomster i deras förvärvsarbete. En sådan upp­ fattning kommer att bidraga till en viss leda åt skolarbete överhuvud­ taget. Styrelsen önskar också fästa uppmärksamheten på att den av kommissio­ nen förordade allmänpraktiska utbildningen lämplig för olika yrken bland annat innehåller sysslandet med allmänt praktiska uppgifter såsom att se litet närmare pa elektriska strykjärn, spisar, separatorer, tröskverk etc. Det torde bliva mycket svårt att för den allmänna opinionen framföra sadana arbetsuppgifter som en motivering för en förlängd skoltid.» Svenska arbets givar ef öreningen slår ned på samma detalj:

»Intresset av att eleverna skola fa se litet närmare’ på maskiner etc., som äro allmänt förekommande i deras dagliga liv, är... självklart icke i och för sig av den styrka, att det kan anföras som skäl för en obligatorisk förlängning av skolpliktstiden.»

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation har däremot på nu­ varande stadium ingen erinran att göra mot ett allmänpraktiskt år för berörda lärjungegrupper, utformat i huvudsak enligt skolkommissionens riktlinjer. Att undervisningen i detta fall bör göras så allsidig som möjligt, betonas av skolöverstyrelsen. Den ger då fortsatt yrkesorientering för de obeslut­ samma, samtidigt som den bör kunna öka deras möjligheter till mera var­ aktig arbetsanställning.

Är yrkesutbildningsprogrammet genomförbart?

Med det stora talet 70 000 för ögonen fråga sig flera remissinstanser, huruvida näringslivets resurser verkligen äro tillräckliga för de uppgifter skolkommissionen påräknat att näringslivet skall åtaga sig för yrkes­ utbildningen. Arbetsmarknadsstyrelsen ger uttryck åt en viss tveksamhet på denna punkt:

»I vilken utsträckning förslaget kommer att kunna realiseras efter de i principbetänkandet uppdragna riktlinjerna, är svårt att bedöma, innan man fått mera direkta praktiska erfarenheter att bygga på. Erfarenheterna från försöken med s. k. yrkesbestämda fortsättningsskolor och högre folk­ skolor och annan praktisk undervisning inom det allmänbildande skol­ väsendets ram kunna ju endast i viss mån åberopas i detta sammanhang. Dessutom är det svårt att få en riktig uppfattning om hur det hela kom­ mer att fungera, så länge man inte vet, hur det egentliga yrkesutbildningsväsendet kommer att gestalta sig. Utredningen därvidlag befinner sig ju endast på ett förberedande skede. Dessutom synes skolkommissionen icke ha behandlat frågan om vilka modifikationer beträffande den praktiska utbildningen som kunna tänkas bli nödvändiga i händelse av en allmän arbetslöshetskris.»

Kungl. Maj:ts proposition nr 70. 289

I åtskilliga remissvar diskuteras speciellt placeringsmöjligheterna för praktikanter inom industri och hantverk. Man måste då från de 70 000 borträkna dem, som placeras i husligt arbete, jordbruk, handel med flera näringar eller som få sin praktik vid skolverkstäder, tillhörande yrkes­ skolorna eller enhetsskolan. Det återstående antalet blir givetvis ändock stort nog. Svenska yrkesskolföreningen anser en utredning på denna punkt vara av väsentlig vikt för frågans bedömande. »En rundfråga i dessa ting, besvarad av ett representativt antal före­ tagare inom industri, hantverk och handel, skulle kunnat ge besked, som kommit skolkommissionens förslag att vila på solidare grund än nu, när det endast bygger på — låt vara väl avvägda — antaganden. De repre­ sentanter för näringslivet, som delegationen inrymmer, kunna ju knappast heller svara för andra än sig själva och sina egna företag. Vare sig nu an­ ledningen till att en sådan undersökning inte blivit gjord är att söka i bris­ tande tid eller otillräckliga kommittéanslag, vore det säkerligen av värde, om en statistisk kartläggning av praktikantmöjligheter och en utredning om opinionen inom näringslivet vore gjorda, innan riksdagen fattar prin­ cipbeslut om metoderna för en förberedande yrkesutbildning för ung­ domens flertal i detta land.» Arbetsmarknadens yrkesråd har gjort ett försök att åstadkomma en sådan utredning. Yrkesrådet har i samband med en arbetsåret 1947—48 gjord enkät angående lärlingsutbildningen inom företagen framställt vissa frågor angående möjligheten att anordna yrkespraktik inom företagen. Frågorna, som formulerades i samråd med dåvarande sekreteraren i skol­ kommissionens yrkesskoledelegation, numera yrkesskoledirektören Einar Forssell, hade följande lydelse: a) Är det hos Eder möjligt att utöver de ordinarie lärlingarna ge arbete åt ytterligare ett antal ungdomar, som önska en grundläggande yrkesprak­ tik men ej vilja binda sig för en fullständig lärlingsutbildning? b) Kan sistnämnda arbete ordnas så, att två skolungdomar (ålder 15 —16 år) tillsammans uppehålla en anställning genom att arbeta /i vecka var? c) Vore det bättre med längre perioder för växling mellan skola och arbete i företaget (t. ex. varannan månad i skolan och varannan arbete i företaget) ? d) Skulle ett sådant deltidsarbete kunna få karaktär av förberedande yrkesutbildning (alltså en genomgång av vissa olika arbetstempon och arbetsoperationer i viss metodisk ordning)? Av svaren på den första frågan gingo 811, eller omkring 25 procent av de inkomna svaren, i positiv riktning. Dessa företag hade vid tidpunkten för enkäten 4 307 lärlingar anställda. Praktik med tredagarsväxling accep­ terades av 614 företag; 745 ansågo det bättre med längre perioder i växel­ utbildningen. Slutligen förklarade 750 företag, att enligt deras mening praktiken kunde ges karaktär av förberedande yrkesutbildning.

19 — Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 saml. AV 70.

290 Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Resultaten av rundfrågan måste givetvis bedömas med försiktighet, på­ pekar yrkesrådet. »Det är beroende av konjunkturförhållandena, enkätmaterialets be­ gränsning, osäkerhet om projektets framtida utformning m. fl. faktorer. Med dessa reservationer torde man dock av det föreliggande materialet kunna dra två slutsatser. Den ena är att det inom näringslivet på många håll finns en relativt stor beredvillighet att medverka vid försök i denna riktning. Den andra är att det torde komma att möta avsevärda svårig­ heter att placera huvudparten av en årskull i sådan yrkespraktik under nionde skolåret. Dessa svårigheter måste givetvis beaktas vid skolväsen­ dets utformning.»

Konjunkturväxlingarnas inverkan på antalet praktikantplatser understrykes i detta sammanhang ytterligare av Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund.

»Särskilt måste beaktas, att svaren avgivits i ett läge på arbetsmarkna­ den, som kännetecknats av mycket god arbetstillgång och mycket bety­ dande brist på arbetskraft. Man torde kunna förutsätta, att företagens möjligheter och benägenhet att ställa elevplatser till enhetsskolans för­ fogande måste vara särskilt stora i ett dylikt arbetsmarknadsläge, medan situationen måste bli en helt annan under tider av minskad arbetstillgång. Det må i detta sammanhang påtalas, att skolkommissionen egendomligt nog överhuvudtaget icke berört frågan, hur yrkespraktiken för eleverna i nionde klassen skall ordnas under tider av allmän lågkonjunktur eller på orter respektive inom fack, där sysselsättningen är nedåtgående.»

Ilandélskamrarnas nämnd förordar upprättande av ett i fria former arbetande samarbetsorgan för praktikantfrågornas ordnande, vilket bör träda i funktion redan på ett tidigt stadium, innan en försöksverksamhet med obligatorisk yrkesutbildning sättes i gång. De centrala skolmyndig­ heterna och arbetsmarknadsstyrelsen böra därvid vara representerade. »På ett sådant fritt arbetande organ torde i första hand böra ankomma att finna vägar och medel att främja praktikantutbildningen ävensom att klarlägga de problem, som komma att uppstå i samband med ett tilltänkt allmänt praktikantsystems genomförande. För egen del får nämnden för­ klara sig beredd att i de former, som kunna befinnas lämpliga, samverka i ett sådant organ, varvid nämnden förutsätter, att samtliga i yrkesutbild­ ningen intresserade parter däri bli företrädda genom representanter för sina huvudorganisationer.»

Bortsett från undervisningen i yrkesskolor är det enligt skolkommissionens förslag tre utbildningsformer, som i tur och ordning kunna anlitas vid organisationen av undervisningen i 9 y, nämligen 1) utbildning, vari ingår systematiskt ordnad skolning i praktiskt yrkesarbete, 2) utbildning med mera okvalificerad praktik i förening med kompletterande korta kur­ ser och 3) den ospecialiserade allmänpraktiska utbildningen. Möjligheterna att i dessa former förverkliga enhetsskolans praktiska program skärskådas av överstyrelsen för yrkesutbildning, som i ämnet anför följande:

Kungl. Maj:ts proposition nr 70. 291

»Utifrån erfarenheterna av en till omfattningen begränsad men kvalifi­ cerad lärlingsutbildning i näringslivet samt växelundervisningen i verk­ stadsskolorna synes det överstyrelsen som om mycket stora svårigheter skulle uppstå för att ordna yrkespraktik åt kanske 70 000 elever inom alla möjliga yrkesområden, därest kravet vidhålles på systematiskt ordnad yrkesskolning. Något större antal yrkesmän, villiga att undergå pedago­ gisk utbildning för att sedan i sin tur vara rådgivare åt yrkesmän, som' handha ungdomars utbildning, torde knappast kunna uppbringas, särskilt som uppgiften i och för sig torde vara vansklig att vinna förståelse för hos de yrkesmän, vilka skola rådgivas. Näringslivets intresse för att bereda systematisk yrkespraktik har i varje fall hittills icke avsatt sådana resul­ tat, att det förefaller troligt att årligen flera tiotusental elever skola kunna utplaceras i systematisk yrkespraktik. Möjligheten och lämpligheten att lagstiftningsvägen effektivt förhindra företagare, som icke uppfylla vissa minimikrav^ att anställa skolpliktig ungdom i klass 9y synes kunna be­ tvivlas. I detta sammanhang vill överstyrelsen också framhålla, att skol­ kommissionen visserligen förutsätter, att de elever, som få sin utbildning i näringslivet, skola kunna påräkna en viss inkomst. Skolkommissionen har dock icke närmare berört huruvida ersättning skall utgå enligt enhet­ liga normer eller efter näringslivets skiftande förhållanden. Denna fråga synes påkalla uppmärksamhet. De svårigheter, varom här talas, gälla icke minst det husliga arbetet. Smärre försök, som blivit gjorda, visa att det möter stora svårigheter att få till stånd praktik i husligt arbete så ordnad, att den samtidigt tjänar ett pedagogiskt uppbyggt utbildningsprogram. Det kan, såsom även framhålles i ett yttrande från lärarkollegiet vid Stockholms stads skolor för kvinnliga hantverksyrken, befaras, att praktiken i realiteten bleve handräckningsarbete eller arbete som barnvakt etc. Man torde därför, som skolkommissionen också framhåller, i en del — och överstyrelsen skulle förmoda flertalet — fall få nöja sig med att skaffa yrkespraktik utan krav på en systematiskt ordnad yrkesskolning. Som kommissionen framhåller (s. 231) har en sådan allmän yrkespraktik ’även sitt värde för en ungdom, som träder in i produktionen’.----------- I den mån man överger kravet på en yrkespraktik, ordnad genom enhetsskolans försorg, som ett led i en systematiskt ordnad yrkesskolning, underlättas ... svårigheterna för den allmänna skolan. Det blir då fråga om en viss form av praktisk yrkesorientering och en sådan torde i och för sig vara värdefull för alla icke yrkesbestämda ungdomar. Praktiken bör emellertid icke vara ensidig, utan det bör eftersträvas att genom den­ samma eleverna erhålla erfarenheter från olika områden av närings­ livet. -------— I den mån man kan genom anlitande av yrkesskolor eller genom utplacering av eleverna i näringslivet såsom lärlingar i egentlig bemärkelse min­ ska antalet yrkesbestämda elever, för vilka enhetsskolan på annat sätt måste ordna en systematisk yrkesutbildning, i samma mån ökas möjlig­ heterna för enhetsskolan att kunna fylla sina svåra och ansvarsfulla upp­ gifter i detta hänseende. Som överstyrelsen förut framhållit äro svårig­ heterna betydligt mindre, då det blott gäller att för dem, som icke gjort sitt yrkesval eller som först vid något högre ålder kunna få påbörja sin egentliga yrkesutbildning, ordna eu arbetspraktik, som antingen ingår som

292 Kungl. Maj.ts proposition nr 70. ett led i yrkesorientering eller avser att giva en viss allmän arbetskunskap. En dylik praktik kan fylla sin uppgift, utan att den behöver ordnas efter en på förhand uppgjord plan såsom vid planmässig yrkesutbildning. De arbetsställen, som kunna erbjuda dylik allmän arbetspraktik äro också ojämförligt många flera än dem, som ha resurser att på samma gång till­ godose även pedagogiska krav.» Även om yrkespraktiken läte sig ordna på ett tillfredsställande sätt, återstår en betydande organisationsuppgift, nämligen anskaffningen av kompetenta lärare i yrkesteori. Enligt skolkommissionen borde bland annat kvalificerade yrkesmän under vissa förutsättningar ifrågakomma. För deras pedagogiska utbildning skulle kurser anordnas liknande de av överstyrel­ sen för yrkesutbildning föreslagna yrkeslärarekurserna. Detta ämbetsverk synes emellertid ställa sig något betänksamt till möjligheterna att prak­ tiskt genomföra förslaget i denna del. »Överstyrelsen har för sin del icke haft anledning räkna med tillnärmelsevis en dylik storleksordning, när den framlade sitt förslag angående utbildningen av lärare», heter det i dess utlåtande. Jämväl lantbruksstyrelsen erinrar om svårigheterna att an­ skaffa tillräckligt antal lärare med praktisk erfarenhet och pedagogisk för­ måga. Såsom skolkommissionen framhåller, måste ett allmänt genomförande av yrkesutbildningsprogrammet föregås av en försöksverksamhet i olika delar av landet, under vilken de föreslagna utbildningsreformerna ingående prö­ vas och i mån av behov justeras. Säkerligen måste också organisations­ former av klass 9 y, som i viss mån representera olika utvecklingsstadier, länge förekomma sida vid sida. En fullt tillfredsställande lösning kan upp­ nås endast som resultat av ett genom centrala initiativ understött mång­ årigt praktiskt organisationsarbete ute i fältet. Att vid det successiva genomförandet av skolreformen hänsyn bör tagas till de lokala möjligheterna att ordna en acceptabel praktisk utbildning, påpekas från flera håll, bland annat av skolöverstyrelsen. »Överstyrelsen utgår ifrån att övergång till enhetsskola i de särskilda skoldistrikten ej kommer att ske, förrän vederbörande skoldistrikt kunnat anvisa möjlig­ heter att på ett tillfredsställande sätt ordna denna viktiga del av skolans verksamhet.»

i. Yrkesvägledningen i nionde klassen.

När lärjungarna genomgått åttonde klassen, får yrkesvägledningen nya uppgifter. Anlags- och yrkesorienteringen är avslutad för dem som be­ stämt sig för ett yrke, för vilket de passa. I stället måste omsorgerna in­ riktas dels på vägbanande åtgärder, dels på olika former av ejterkontroll och eftervård. Det må för tillfället lämnas därhän, vilka organ det allmänna kommer att betjäna sig av för de olika yrkesvägledande uppgifterna. Den kollek­

Kungl. Maj:ts proposition nr 70. 293

tiva beteckningen »yrkesvägledningen» torde för ögonblicket vara till­ fyllest, oavsett om uppgiften ligger i skolans eller ungdomsförmedlingens händer. Att yrkesvägledningen övertar ansvaret för den första yrkespraktiken, medför en icke ringa fördel för de unga och deras målsmän. Bedömningen av en nybörjaranställnings värde är en krävande sak. Det finnes gott om platser, som giva ganska goda ny bör j arförmåner men ganska klen behåll­ ning för framtiden, det finns platser, där en viss utbildning borde kunna påräknas, men där det alltför mycket blivit de ungas ensak att tillse, att de lära sig något, och det finns företag, som i en skicklig reklam göra före­ speglingar, som de knappast kunna infria. Det går ofta över hemmens för­ måga att bedöma sådana förhållanden. Allmänna organ, som ständigt be­ fatta sig med dessa frågor, ha helt andra möjligheter att erhålla en över­ blick över vad som står att få. På många håll kommer ett mycket stort ackvisitionsarbete att påvila yrkesvägledningen under det årliga organisationsarbetet för nionde klas­ sen. Dr Neymark meddelar i sitt år 1945 publicerade arbete något om ungdomsförmedlingens erfarenheter.

»Om en arbetsgivare har plats ledig för arbetskraft av vanligt slag, bru­ kar han förr eller senare ge detta tillkänna på ett eller annat sätt. Det är ett arbetskraftbehov, som måste tillgodoses. Men antag, att han funderar på att anställa en elev eller lärling. Det kan hända, att han behöver en lärling som handräckning eller för att fylla en lucka, som kan väntas in­ träda om några år, och i så fall har man rätt att även här tala om ett visst arbetskraftbehov. Men ännu oftare känner han det inte precis som något mera tvingande behov. Han tänker ibland, att 'kanske borde jag försöka få en lärling nu igen’, men låter saken bero tills vidare — tills det even­ tuellt dyker upp någon lämplig aspirant. Ja, i många fall tyckas arbets­ givarna faktiskt glömma bort, att de egentligen ha plats för en lärling. Någon annan måste påpeka det för dem — och eventuellt också bemöta de invändningar, som de anse sig böra komma med. Ty det bör man även erinra om i detta sammanhang: åtskilliga före­ tagare äro inte alls hågade att anställa lärlingar, fast de ha möjlighet att göra det och fast de kanske tidigare brukat ha lärlingar. De mena som så, att det kostar mer, än det smakar. En lärling hinner förstöra så mycket — material, verktyg, maskiner — innan han blir kapabel att göra skäl för sin lön. Och när han blir det, försvinner han kanske till ett annat före­ tag, som lockar med större möjligheter. Eller också finner man det svårt att ordna utbildningen på ett effektivt sätt. Det arbetas på ackord, arbetarna ha inte tid och lust att fungera som handledare, och arbetsledaren eller arbetsgivaren själv har så mycket annat att bestyra. Det ena med det andra gör, att åtskilliga företagare i varje fall inte självmant deklarera sina möjligheter att ta sig an praktikanter, lärlingar och elever och att det i många fall fordras ett direkt ackvisitionsarbete för att uppdriva det erforderliga antalet utbildningsplatser. Det är möj­ ligt, att den upplysningsverksamhet, som arbetsgivarorganisationerna bc-

294 Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

driva bland sina medlemmar, småningom skall göra dessa mera allmänt villiga att medverka vid lärlingsutbildningen, men det vill synas, som om det inte vore så lätt att från centralt håll ändra denna passiva eller nega­ tiva hållning. Inte minst gäller detta på hantverkets område. Från Hantverksorganisationens sida har framhållits, att lärlingsbeståndet inom hantverket måste kraftigt ökas, om återväxten skall kunna tryggas. Olika åtgärder ha vid­ tagits för att bland ungdomen väcka intresse för hantverksyrkena och för att få hantverksmästarna att ta sig an lärlingar. Yrkesvägledningen har på olika sätt medverkat i detta upplysningsarbete. Resultatet har inte heller uteblivit — i vad det gäller ungdomen. Från olika håll i landet rap­ porteras, att antalet ungdomar, som förklarat sig ämna välja något hant­ verksyrke, ganska påtagligt ökat under det senaste året. Men samtidigt har man också rapporterat, att man haft svårt att placera dessa ungdomar — därför att hantverksmästarna tydligen inte alls i samma utsträckning påverkats av den allmänna propagandan. Att man ändå i så stor utsträck­ ning, som verkligen skett, småningom lyckats placera ifrågavarande ung­ domar, beror just på ett energiskt ackvisitionsarbete från respektive ungdomsförmedlares sida. Man har fall för fall förhört sig hos lämpliga före­ tagare om vederbörandes möjligheter att ta sig an den och den pojken eller flickan och på det sättet kunnat inregistrera åtskilliga ’lediga plat­ ser’, som kanske aldrig annars skulle ha ställts till ungdomens förfogande.» (Bil. V s. 189—190.)

I trakter, där det är knappt med utbildningsmöjligheterna, har ungdomsförmedlingen måst söka ständig kontakt med arbetsplatser och yrkes­ skolor i andra landsändar. På sina håll har man skarpt reagerat mot denna export av ungdom till andra trakter, och det måste naturligtvis medgivas, att det icke är så roligt för ett samhälle att se dessa ofta ambitiösa och konkurrenskraftiga ungdomar försvinna — många återvända förmodligen aldrig.

»Gentemot detta kan framhållas, att ifrågavarande omflyttningar äro att anse som nödvändiga, om yrkesvägledningen skall kunna fylla sin upp­ gift att tillse, att 'rätt man’ kommer på 'rätt plats’, och det vore orätt­ vist mot ifrågavarande ungdomar, om man av befolkningspolitiska skäl förvägrade dem en utbildning i linje med de personliga förutsättningarna. Därtill kommer, att det även ur allmänna arbetsmarknadssynpunkter ofta kan anses önskvärt med dylika omflyttningar. Det kan t. ex. näppeligen anses rationellt att låta ungdomar i Västernorrland eller Tornedalen gå sysslolösa eller engagerade i arbete, som de ha svårt att finna sig till rätta med, om det samtidigt på andra håll i landet råder brist på arbetskraft inom just de yrken, som nämnda ungdomar skulle passa för.» (Bil. V s. 192.)

I mån som yrkesskolväsendet utvecklas, torde väl ojämnheterna mellan olika landsdelar bliva mindre framträdande. Den lokala fördelningen av utbildningsmöjligheterna måste över huvud under det stundande organi­ sationsarbetet ägnas den största uppmärksamhet. Yrkesutbildningen i klass 9 y får icke onödigtvis hindra ungdomen från att även under detta skolår

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70. 295

stanna kvar på hemorten eller i dess närhet, erinrar arbetsmarknadssty­ relsen i sitt remissyttrande. Behovet av vägbanande åtgärder gör sig ofta speciellt kännbart för den kvinnliga ungdomens del. Så länge flickorna hålla sig till yrken, som av gammalt räknats som typiskt kvinnliga eller brukat sysselsätta både män och kvinnor, går allt väl i lås.

»Men annat blir det i de fall, då flickorna vilja skapa sig en framtid på yrkes- och utbildningsvägar, som sedan gammalt räknas som typiskt man­ liga. Då mötas de vanligen av en mur av fördomar och vanetänkande, som kanske är alltför svårforcerbar för att ens ge dem tillfälle att visa, vad de duga till i fri konkurrens med pojkarna. Här har yrkesvägledningen skyldighet att — sedan den fördomsfritt undersökt de personliga premisserna och förvissat sig om att flickorna i fråga verkligen ha förutsättningar att göra sig gällande i de tilltänkta yrkena — uppträda som deras förespråkare och försöka uppdriva lämp­ liga utbildningsplatser åt var och en.» (Bil. V s. 193.)

I sin utredning behandlar Neymark de provisoriska placeringsåtgärder, som ofta äro nödvändiga i avvaktan på att plats skall kunna beredas i yrkesskola eller på lämplig arbetsplats i näringslivet. De förslag, han där­ vid gör, föra tanken till det sätt, på vilket skolkommissionen velat ordna yrkespraktiken i de fall, där den icke kan ges skolmässig eller eljest syste­ matiskt ordnad form. Neymark utesluter varken sysselsättning i hemmen eller springpojksplatser. »Många gånger löses frågan på det enkla sättet, att pojken eller flickan till en början under ett eller ett par år får hjälpa till hemma. Det får ju t. ex. ofta lantbrukarungdom göra, och i städerna är det ganska vanligt för flickornas del. Under förutsättning, att det verkligen blir fråga om meto­ diskt arbete och att ungdomarna inte bara få gå hemma och göra, vad de vilja, kan systemet med ett eller annat ’hemmaår’ vara nog så bra.---------- För flickorna finns . . . anställningsmöjligheter på hem- och barnavårdens område — någon tids praktik på detta område kan alltid vara nyttig, vad man sedan än skall ägna sig åt. Men även affärslivet t. ex. har åtskilliga passoppsysslor att erbjuda flickor i denna ålder. För pojkarnas del blir det givetvis framför allt springpojksplatser av olika slag, som kunna komma i fråga.» (Bil. V s. 197.) På vissa håll tycks man närmast vara böjd att fördöma allt, vad spring­ pojksplatser heter. Man har sett alltför många exempel på hur ungdomen för länge hakat sig fast vid springpojksplatser, som ge bra betalt men ingen yrkesutbildning. I många fall kan dock en springpojksplats vara en natur­ lig första etapp på vägen in i yrket. »Tnnan man kan bli lärling, elev, biträde, hjälpare eller vad man nu kommer att kallas som nybörjare i yrket, får man först arbeta ett eller ett par år som springpojke eller springflicka. Detta inte bara därför, att arbets­ givaren i fråga behöver springpojkar och springflickor, utan också för att han skall få tillfälle att se, vad den unge går för. Det är med andra ord en

296 Kinigl. Maj:ts 'proposition nr 70.

slags första prövotid. Och i viss mån kanske även förberedelsetid: redan som springpojke får man kanske börja hjälpa till så smått i verkstaden eller affären, på lagret eller kontoret. Den, som tänker ägna sig åt ett yrke, för vilket ovanstående gäller, kom­ mer alltså inte att försumma något genom att börja som springpojke i yrket. Tvärtom blir det ofta den naturliga och nödvändiga vägen att gå. Det gäller bara att välja sin springpojksplats med urskillning, och det får bli yrkesvägledningens sak att hjälpa till därmed. Skall man bli t. ex. elektriker, skall man naturligtvis inte ödsla år på en springpojksplats i en manufakturaffär eller en specerihandel utan bör i stället så fort som möj­ ligt försöka bli springpojke i en elektrisk installationsaffär eller något dy­ likt. Specerihandelsbudsplatsen bör i första hand reserveras för den, som tänker sig en framtid som specerihandlare.----------- Men även i de fall, då springpojksplatserna inte ha denna karaktär av karriäröppnande och utbildningsförberedande begynnelseanställningar utan då det bara är fråga om rena budplatser, kunna de vara att rekommendera åt ungdomar i 14—15(—16)-årsåldern. För det första därför, att dessa ung­ domar, som ovan framhållits, ha ett eller annat år på sig, innan de kunna börja sin yrkesutbildning. Väntetiden måste utfyllas på något sätt, och varför då inte med springpojksarbete? Det är ju i allmänhet inte alltför krävande och har bland annat den fördelen, att det är rörligt och om­ växlande — efter de många skolårens stillasittande kan det vara hälso­ samt med en tids rörligt springpojks- eller springflicksarbete. Den relativt goda lön, man får, kan ju också komma väl till pass — både när det gäller att hjälpa till med att klara hemmets ekonomi och när det gäller att finan­ siera den kommande yrkesutbildningen. Man skall f. ö. inte underskatta de lärdomar, som kunna inhämtas på en springpojksplats. Man kan som springpojke, om man är vaken och läraktig, t. ex. få tillfälle att lära sig umgås med människor av olika slag och tillfälle att bekanta sig med olika företag och arbetsplatser. Man kan få lära sig handskas med pengar och pengars värde, få tillfälle att pröva sig själv etc.» (Bil. V s. 198—199.)

Emellertid måste yrkesvägledningen ha klart för sig och i varje särskilt fall göra klart för de unga, att det är fråga endast om övergångs- och interimsplatser. En förutsättning för att yrkesvägledningen skall förmå öppna de rätta vägarna för de unga är ett gott samarbete med vrkesutbildningsanstalter och arbetsgivare. På mindre orter bör det icke vara svårt att åstadkomma detta, men värre ställer det sig i städer med tusentals arbetsgivare. Efter hand bör det dock gå att skapa det erforderliga förtroendet även hos arbetsgivarna. Yrkesvägledningens uppgifter äro icke fullgjorda, ens när den unge niondeklassisten gjort sitt yrkesval och tillträtt sin praktikplats. En efterkontroll är nödvändig för att utröna, om praktikplatsen håller vad den lovade och om praktikanten passar för det yrke han valt. Även om yrkesvägledningen från sin tidigare kontakt med lärjungen vet en hel del om hans yrkeslämplighet, måste man, säger dr Neymark, lämna en bred osäkerhetsmarginal öppen med hänsyn till att han måhända vid avgöran­

Kungl. Maj:ts proposition nr 70. 297

det befunnit sig i en kritisk utvecklingsperiod. Yrkesvägledningen måste därför följa lärjungarna även efter deras placering, efterhöra, huru de tri­ vas och klara sig, och taga reda på vad deras arbetsgivare eller handledare på praktikplatserna ha att säga om deras yrkeslämplighet och framtids­ utsikter. »Skulle det visa sig, att allt inte är, som det bör vara. gäller det att noga klarlägga orsakerna till missanpassningen, misslyckandet, missnöjet, miss­ räkningen. Kanske är det nagon speciell historia, som kan klaras upp genom resonemang med den unge och respektive arbetsgivare och hand­ ledare eller genom några rationella men i och för sig nog så enkla åtgärder. Men kanske blir det ingen annan råd än att på grundval av de gjorda er­ farenheterna taga itu med yrkesvägledningen på nytt och försöka placera om vederbörande — på en yrkes- och utbildningsväg, som, efter allt att döma, bättre bör kunna motsvara den unges personliga förutsättningar och behov. Efterkontrollen (’follow-up’) kommer med andra ord att i som­ liga fall klarlägga behovet av vad man brukar kalla eftervård ('aftercare'). I princip innebär denna 'eftervård’ dock intet annat än en fortsatt eller återupptagen yrkesvägledning.» (Bil. V s. 211.) Skolstyrelsen och den yrkesnämnd styrelsen eventuellt tillsatt, kunna icke gärna i praktiken befatta sig med alla de många organisationsdetaljerna eller med den individuella omvårdnaden om lärjungarna. Skolkommissionen föreslår, att den direkta ledningen av yrkesutbildningen skall handhavas av en särskild tillsynslärare. Denne, som bör ha avsevärt min­ dre undervisningsskyldighet än övriga lärare, bör dessutom vara föredra­ gande i yrkesnämnden samt under rektors allmänna tillsyn verkställa dess beslut. I en mindre enhetsskola bör han även vara kontaktman mellan skola och arbetsförmedling. Vid större skolor torde dock sannolikt en annan person än tillsynsläraren böra uppehålla denna syssla. Viss behörighet bör krävas av den som skall handhava yrkesvägledningen i skolan. Skolkommissionen föreslår vidare, att studiemålsmän utses som repre­ sentanter för de yrken, vari utbildning meddelas under det nionde skolåret. I regel bör en studiemålsman finnas för varje yrke. »Dessa studiemålsmän skall vara yrkesutövare inoin vederbörande yrken samt ha gott anseende som dugliga yrkesmän och åtnjuta allmänt for­ troende å orten och inom vederbörande yrkesorganisation. De bor före­ slås av ortens representativa yrkesorganisationer och utses av yrkesnämn­ den. Deras uppgift bör vara att biträda tillsynsläraren med upplysningar och råd angående utbildningens ordnande inom vederbörande yrke, träda i kontakt med de företagare och yrkesmän, som närmast svarar for de ungas yrkespraktik, samt i allmänhet uppehalla kontakt mellan skola och vederbörande yrkesområde inom näringslivet. I regel torde det bli så, att varje studiemålsman får en eller några elever på sin lott. Sysslan bör när­ mast anses som ett förtroendeuppdrag.» (S. 246.) Slutligen berör kommissionen med följande ord frågan om yrkesvägled­ ningens centrala ledning:

298 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.

»En väsentlig del av yrkesvägledningens ’fältarbete’ kommer att utföras av skolans personal, tillsynslärare för den förberedande yrkesutbildningen, lärare, skolläkare, skolpsykologer. Man kunde därför ifrågasätta, om icke yrkesväglednings- och ungdomsförmedlingsverksamheten borde ligga under skolans centrala ledning. Övervägande skäl talar emellertid för att denna verksamhet icke bör skiljas från arbetsförmedlingsverksamheten i övrigt. Planläggningen av yrkesvägledningen i stort bör ligga hos ett organ med expertis på arbetsmarknadsfrågor. Initiativen, uppslagen och impulserna bör såsom hittills komma från ungdomsförmedlingen. Skolan skall svara för deras konkretisering, deras praktiska tillämpning i arbetet. Det bör ankomma på den centrala tillsynsmyndigheten för den förbe­ redande yrkesutbildningen (skolöverstyrelsen) att vid utformningen av yrkesvägledningen i skolan svara för kontakten och samarbetet med det centrala organet för yrkesvägledning och ungdomsförmedling. Skolornas tillsynslärare för den förberedande yrkesutbildningen och skolstyrelsernas yrkesnämnder bör i dessa frågor samarbeta dels med länets unsdorasförmedling, dels med de lokala arbetsförmedlingskontoren.» (S. 251.)

Arbetsmarknadsstyrelsen finner kommissionens uttalanden om platsför­ medlingens organisation oklara.

»Bland annat lämnas följande frågor obesvarade: Till vem ha arbets­ givarna att vända sig med sina platsanmälningar — till nämnden, tillsynsläraren eller arbetsförmedlingen? Vem av dessa tre instanser skall sköta ackvisitionsarbetet? Och det interkommunala förmedlingsarbetet? Hur skall redovisningen av lediganmälda och tillsatta platser ske?»

Styrelsen håller före, att organisationsproblemet inte kan lösas på all­ deles samma sätt på alla orter.

»De förhållanden, under vilka tillsynslärarna komma att bedriva sin verksamhet, måste bli synnerligen varierande beroende bland annat på skoldistriktets folkmängd och befolkningstäthet samt på strukturen hos traktens näringsliv. I skoldistrikt med föga differentierat näringsliv och kanske också relativt fa arbetstillfällen kan det visserligen bli svårt att skaffa ungdomarna praktikplatser i linje med deras yrkesplaner, men den lokalkännedom och den överblick över arbetstillfällena, som tillsynsläraren kan förvärva, torde som regel vara tillräcklig för att utnyttja möjligheterna inom distriktet. Emellertid kommer det, just i bygder med ensidigt näringsliv, att i större utsträckning än annorstädes bli nödvändigt att placera ungdomar utanför skoldistriktet, om de skola kunna ges yrkesutbildning i enlighet med sina anlag och framtidsplaner. En sådan interlokal förmedling ställer stora krav pa organisation och förmaga till överblick över arbetsmarknaden, och det torde i många fall komma att yppa sig stora svårigheter för tillsyns­ läraren att sköta en sådan utplacering. Svårigheterna att överblicka arbetsmarknaden göra sig också gällande inom sådana skoldistrikt, som innefatta större tätorter med relativt mång­ sidigt näringsliv. Visserligen blir det här i regel ej fråga om interlokal för­ medling, men i gengäld kommer det att ställas större krav på en ändamåls­ enlig organisation i fråga om den lokala förmedlingsverksamheten. Ju fler yrken, som äro representerade på orten, och ju större antalet arbets­

Kungl. May.ts proposition nr 70. 299

platser och ungdomar är, desto mer svårbemästrad skulle givetvis tillsynslärarens uppgift bli. Härvid bör emellertid beaktas, att arbetsförmedlingen på större orter i allmänhet är bättre rustad att medverka vid utplaceringen av ungdomar, och speciellt gäller detta de orter, där arbetsförmed­ lingen har särskild avdelning för ungdomsförmedling och yrkesvägledning. Man skulle därför kunna tänka sig följande organisationsformer. På mindre orter kunde man överlåta åt till synsläraren att omhanderha ifrågavarande förmedlings- och yrkesvägledningsarbete i samarbete med arbetsförmedlingens ombud på orten. Detta samarbete torde beträffande den interlokala förmedlingen mellan olika skoldistrikt bli särskilt intimt och måhända tillgå så, att tillsynsläraren direkt till ungdomsförmedlmgens länscentral anmälde de elever, som ej kunde erhålla lämplig placering i hemorten. ... ,, På orter, där arbetsförmedlingen är representerad genom expedition eller heltidskontor utan särskild ungdomsförmedling, torde arbetsförmedlingens medverkan kunna bli avsevärt större, i vad gäller det lokala, förmedhngsarbetet, än vad fallet är på mindre orter. Något separat ackvisitionsarbete eller förande av arbetsgivarregister skulle således ej behöva förekomma för skolans räkning. På sådana orter, som ha särskild ungdomsförmedling^ kunde den platsförmedlande verksamheten helt anförtros åt denna. Då ansvaret för de skolpliktiga ungdomarnas praktiska utbildning i klass 9 y i sista hand måste falla på skolan, bör givetvis skolstyrelsens tillsynslärare och yrkesnämnd beredas tillfälle att följa och kontrollera verksamheten. En mera detaljerad utformning av dessa organisationsformer och av principerna för arbetsfördelningen mellan skola och arbetsförmedling torde böra ankomma på en kommande utredning.» Icke heller yrkesvägledningens övriga uppgifter äro till sin organisato­ riska sida fullt klarlagda; de böra behandlas vid den utredning styrelsen ansett böra komma till stånd. Jämväl skolöverstyrelsen finner ytterligare utredning påkallad. »Det synes vara mest ändamålsenligt med en samarbetskommitté repre­ senterande de centrala ämbetsverk, som närmast ha befattning med dylika frågor — arbetsmarknadsstyrelsen, skolöverstyrelsen och överstyrelsen tor yrkesutbildning. Förutom frågan om verksamhetsfordelnmgen mellan skola och ungdomsförmedling synes vid utredningen böra undersökas möj­ li oheterna till en effektivisering av verksamheten på omse hall. balunda bör närmare övervägas dels i vad mån de av SU föreslagna skolkuratorerna vid läroverken kunna fylla en motsvarande uppgift. I samband därmed bör även frågan om yrkesvägledarnas utbildning uppmärksammas liksom också frågan om yrkesvägledningens arbetsmetoder, bland annat effektivisering av den medicinska yrkesrådgivningen, den praktisk-psykologiska undersökningsverksamheten, 'eftervården och sist men ej minst det personliga samarbetet med hemmen.» (S. 72.) Fn samarbetskommitté med representanter för skolöverstyrelsen, över­ styrelsen för yrkesutbildning och arbetsmarknadsstyrelsen har i somras också tillsatts genom beslut av nämnda verk. Kommittén skall koncentrera sitt arbete till följande tre frågor, nämligen 1) arbetsfördelningen mellan

3^0 Kungl. Maj:ts proposition nr 70. skolan och arbetsförmedlingen på yrkesvägledningens område, 2) yrkes­ vägledningens metoder och organisation i skolan samt 3) samarbetet mel­ lan skolans och arbetsförmedlingens representanter och mellan dessa och hemmen.

j. De praktiska mellanskolorna.

I ett tidigare avsnitt av mitt anförande (s. 29 o. 36) har jag lämnat en redogörelse för de praktiska mellanskolorna och de inbyggda praktiska lin­ jerna. Undervisningen i dessa skolformer har i flera avseenden samma karaktär som i den allmänna realskolan, den kräver ungefär samma intel­ lektuella kvalifikationer hos lärjungarna och den avslutas liksom real­ skolans med en examen — praktisk realexamen. Kursen är dock mera spe­ cialiserad än i den allmänna realskolan. Vid sidan av de allmänbildande kunskapselementen åsyftar lärogången att ge eleverna en grund för prak­ tisk verksamhet, som är avpassad, väl icke för ett fixerat yrke, men för en grupp av yrken, vilka tillsammans bilda en avgränsad sektor inom näringslivet. Ett utmärkande drag hos de praktiska mellanskolorna är vidare, att de i sa stor utsträckning rekryteras av lärjungar tillhörande tredje socialgruppen. Stickprov tyda på att 70 å 75 procent av lärjungarna utgått från detta socialskikt. 19^0 års skolutredning har undersökt, i vad mån lärjungar, som avlagt praktisk realexamen åren 1935—40, ha ägnat sig åt levnadsbanor, för vilka skolans yrkesinriktning kan anses tjänlig. Materialet är tyvärr icke så stort, emedan skolformen under 1930-talet ännu icke hade större spridning. Uppgifter kunde erhallas om 2 393 av de 2 445, som under nämnda period hade utexaminerats. Ett sammandrag av undersökningens resultat lämnas i följande tabell.

Tabell 22. Yrkesvalet efter praktisk realexamen för åren 1935—Ifi examinerade lärjungar.

Antal lärjungar, som ägnat sig åt yrken, Antal för vilka praktisk för vilka den avlag­ lärjungar, för vilka linjen Studieinriktning realexamen eljest kan da examen ej är som kun­ kan anses direkt förbereda anses vara bättre än bättre än allmän nat följas allmän realexamen realexamen antal procent antal procent antal procent

236 69,4

En blick på tabellen visar, att examens speciella inriktning i långt högre giad har utnyttjats för yrkesverksamheten av examinander på merkantila och tekniska linjer än av examinander på hushållslinje. Handelsexamen