Betänkande angående yrkesutbildningen i Norrland

O No

'Of* National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

t-x. A

o STATENS O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R 1945:33 JORDBRUKSDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE ANGÅENDE

YRKESUTBILDNINGEN I NORRLAND AVGIVET AV

NORRLANDSKOMMITTÉN

S

T

O

C

K

H

O

1 9

5 L

M

Statens offentliga utredningar 1945 K r o n o l o g i s k

f ö r t e c k n i n g

1. Betänkande med förslag till utlänningalag och lag an- 17. Statsmakterna och folkhushållningen under den till gående omhändertagande av utlänning i anstalt eller , följd av stormaktskriget 1939 inirädda krisen. Del 5 förläggning. Norstedt. 109 s. J u . Tiden juli 1943—juni 1944. Idun. 484 s. F o . 2. Betänkande med förslag till organisation av en luft- IS. Normalbrandordning för städer, köpingar och municipalsamhällen. Norstedt. 21 s. K. fartastyrelse m. m. Norstedt. 68 s. K. 3. Betänkande rörande särskilda å/gärder vid återföran- 1!' Normalbraudordning för landskommuner. Alternativ 1. För kommuner med bygdebrandförsvaret och skogsdet till civil verksamhet av till beredskapstjänstgöring brandförsvaret samordnade. Norstedt. 21 s. K. inkallad personal. Haeggström 74 s. F ö . 4. Betänkande angående den husliga utbildningen. Beck- 20. Normalbrandordning för landskommuner. Alternativ 2. För kommuuer, i vilka skogsbrandförsvaret ordnats för man. 167 8. S. sig. Norstedt. 22 s. K. 5. Betänkande med utredning och förslag angående yrkesutbildning av sjöfolk av manskapsgrad samt åtgär- 21. Betänkande och förslag rörande upplysningsverksamhet om och inom försvaret. Katalog- o. Tidskriflstryck der till höjande av sjöfolkets allmänna och medbor142 s. F ö . gerliga bildning. Mun. 370 s. E. 22. Ungdomen och nöjeslivet. Ungdomsvårdskommitténs 6. Utredning rörande den tekniskt-vetenskapliga forskbi-tänkande del 8. Iteggström. 872 s. J u . ningens ordnande. 7. Förslag till åtgärder för livsme- 23. Socialvårdskommitléns betänkande. 10. Statistisk undelsforskningens ordnande. Hteggström. 150 s. H . dersökning angående folkpensionärernas bostadsför7. Betänkande rörande Sveriges smalspåriga järnvägar. hållanden m. m. Beckman. 108 s. S. Del 1. Allmänna synpunkter. Idun. 109 s. K. 24. Betänkande angående grundpenningväsendet. Marcus. 8. Betänkande rörande Sveriges smalspåriga järnvägar. 64 s. H . Del 2. Blekingenälets järnvägar. Idun. 124 B. 1 pl. K. 25. Betänkande och förslag angående statsbidrag till bygg9. Promemoria med förslag till arrendebestämmelser för nader för folkskoleväsendet. Haeggström. 8B s E . kommunal jord. Marcus. 56 s. J o . 26. Kommitténs för partiellt arbetsföra beiänkanden. Bi10. Betänkande och förslag rörande effektivisering av laga nr 1. Riktlinjer för skapande av socialväsendets skyddshemaelevernas eftervård m. m. Marcus. 158 s. S . forskningsorganisation. Av Hj. Cederström. Idun. xx 11. Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanering 296 s. 4 pl S. 8. Framställningar och utlåtanden frän kommissionen 27 1944 års uppbördsberednings betänkande med förslag för ekonomisk efterkrigsplanering. 2. Betänkande med till omläggning av uppbördsförfarandet. Marcus. 589 förslag till vissa åtgärder i syfte att under depression a Fi. stimulera avsättningen av varaktiga konsumtionsvaror 28. Straffrättskommitténs betänkande med förslag till ändm. m. Marcus. 153 8. F l . ringar av strafflagen för krigsmakten i vad den berör 12. Investeringsutredningens betänkande med förslag till brott mot staten och allmänheten. Norstedt. 86 s. J u . investeringsreserv för budgetåret 1945/46 av statliga, 29, Straffrättskommitténs betänkande med förslag till ändkommunala och statsunderstödda anläggningsarbeten. rad lagstiftning om ämbetsbrott av präst. Norstedt. Marcus, viij, 850 s. F l . 26 s. J u . 13. Bilagor till investeringsutredningens betänkande med 30 Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanering. förslag till investeringsreserv för hudgetåret 1916/46 av 9. Framställningar och utlålanden från kommissionen statliga, kommunala och statsunderstödda anläggför ekonomisk efterkrigsplanering. 3. Belänkande anningsarbeten. Marcus. 88 s. F i . gående den svenska handelspolitiken efter kriget m. m. 14. Socialpolitikens ekonomiska verkningar. Av C. WelinMarcus. 124 s. F i . der. Beckman. 113 s. S. Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanering. 15. Stadsplaneutredningen 1942. 3. Förslag till byggnads10. Sysselsattningsundersökmngar. Marcus. 224 s. F i . lag m. m. V. Petterson. 646 s. J u . Belänkände angående dyrortsgrupperingen. Hseggström. 16. Betänkande med förslag till nyorganisation av kyr400 s. F i . komusikerbefattuingarna m. m. Del 1. Hseggström. 83. Belänkande angående yrkesutbildningen i Norrland. 208 s. E . Sv. Tryckeri AB. 304 s. J o .

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E . = ecklesiastikdepartementet, J o . = jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 8 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre anordning (nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1945:35 JORDBRUKSDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE ANGÅENDE

YRKESUTBILDNINGEN I NORRLAND AVGIVET AV

NORRLANDSKOMMITTÉ1N

S T O C K H O L M 1945 SVKNSKA TRYCKERIAKTIEBOLAGET

w

>• .

Till

Konungen.

I de direktiv, som meddelats för norrlandskommitténs arbete, har hänvisats till att spörsmålet om förbättrade undervisningsförhållanden vore av den största betydelse för den framtida utvecklingen i Norrland. Dessa frå-

4 gor komme givetvis atl i stor utsträckning behandlas av den pågående skolutredningen. Emellertid syntes denna utredning icke i första hand komma att upptaga frågor rörande utbyggnad eller andra organisatoriska förändringar av lantbruksundervisningsanstalterna eller andra yrkesutbildningsanstalter. Dessa spörsmål syntes med hänsyn härtill böra övervägas av norrlandskommittén. Med utgångspunkt från att en utökad yrkeskunskap utgör en av de grundläggande förutsättningarna såväl för att den norrländska befolkningen skall utvinna ökade resultat av sitt arbete som för att näringslivet skall kunna utvecklas och nå en högre grad av mångsidighet har kommittén ansett sig böra upptaga härmed sammanhängande problem till behandling på ett tidigt stadium av sitt arbete. Här liksom på andra områden har kommittén funnit det naturligt att i stort sett begränsa sig till att framlägga förslag i sådana hänseenden, som äro av speciellt intresse ur norrländsk synpunkt. Vidare har kommittén haft att taga hänsyn till att på en del utbildningsområden pågå utredningar i annan ordning, omfattande hela landet, vilket föranlett kommittén att i avbidan på resultaten av dessa utredningar i regel endast framföra vissa synpunkter utan att avgiva utformade förslag. Redan av denna anledning måste kommittén förbehålla sig att framdeles få återkomma till särskilda utbildningsfrågor, i den mån kommittén finner skäl härtill. De utredningar beträffande yrkesundervisningen, som kommittén verkställt, omspänna jordbruket, skogsbruket, industrien och hantverket samt det husliga arbetet. Däremot har kommittén tills vidare lämnat handeln och därmed jämförlig yrkesutövning åsido. Vidare har kommittén begränsat sina förslag till att endast avse den lägre yrkesundervisningen. Utredningsarbetet har till en början, alltefter de åsyftade yrkesgrenarnas art, varit fördelat på kommitténs fyra sektioner. Sedermera har det samlade frågekomplexet, med inbegripande av för de olika yrkesgrenarna gemensamma frågor, behandlats vid sammanträde med kommittén i dess helhet, vari kommitténs samtliga ledamöter varit närvarande. Det ligger emellertid i sakens natur, att de särskilda sektionerna ha det närmaste ansvaret för vad som föreslås och uttalas med avseende å olika utbildningsgrenar. I utredningsarbetet ha deltagit kommitténs sekreterare ävensom biträdande sekreterarna a respektive sektioner, docenten E. Åkerberg, jägmästaren S. Collinder, bergsingenjören E. Hylander och sekreteraren I. Höjer Under åberopande av det här ovan anförda får norrlandskommiltén härmed överlämna betänkande angående yrkesutbildningen i Norrland. Vid betänkandet äro fogade reservationer, som i särskilt hänseende avgivits av vissa ledamöter av kommittén. Stockholm den 25 maj 1945. Underdånigst NILS MALMFORS. / Yngve

Ericsson.

AVD. I.

För yrkesutbildningen i Norrland gemensamma frågor.

Kap. 1. Allmänna utgångspunkter. Yrkeskunskap utgör en av grundförutsättningarna för framgång i den enskildes arbete och framåtskridande inom näringslivet. Den möjliggör ökade resultat av arbetet, därmed också högre lön och höjd levnadsstandard för den arbetande. Vid inträdande arbetslöshet eller eljest konkurrens om arbetsmöjligheter riskerar den yrkeskunnige i mindre grad än andra att mista sin arbetsförtjänst. Tillika utgör yrkeskunskapen hos de arbetande inom jordbruket, skogsbruket och skogsindustrien, inom hantverket och industrien en grundval för näringens, bygdens, länets och landets konkurrenskraft. Och ej minst är det mest allmänna av alla arbetsfält, nämligen husmoderns, till sina resultat avhängigt av den duglighet som husmodern företräder i vad gäller göromålen inom hemmet. Yrkeskunskapens betydelse blir större i samma mån som utvecklingen leder till ökade krav på rationalisering inom näringslivet liksom inom hemarbetet. Även tendensen mot minskning av folkmängden i de arbetsföra åldrarna verkar i samma riktning. Till vad nu anförts må slutligen också läggas, att kunnighet inom ett yrke medför ökat intresse för arbetet och stärker yrkesmedvetandet. Yrkeskunskap kan visserligen vara lättare eller svårare att förvärva, beroende av anlag och fallenhet för respektive yrken. För den, som växer upp i faderns yrke eller kanske i en bygd med gamla yrkestraditioner, kan yrkeskunskapen likaledes bliva en mera lättillgänglig egendom än för andra. I det stora flertalet fall måste den emellertid förvärvas genom att den blivan de yrkesutövaren medvetet arbetar på att utbilda sig, genom lärlingsundervisning, genomgång av fackskola eller kurser av olika slag. I enlighet med vad här anförts bör det ur såväl den enskildes egen som samhällets synpunkt eftersträvas, att var och en beredes möjlighet att få den yrkesutbildning, som bäst svarar mot hans anlag. De uppoffringar, vilka förvärvandet av yrkesutbildning kan medföra i form av kostnader och förlorad arbetstid, ersattes mer än väl genom den ökade prestationsförmåga, som utbildningen är avsedd att skänka. Av naturliga skäl kommer befolkningen i mera isolerade eller glesbebyggda trakter icke på samma sätt som andra i kontakt med utvecklingen på

6 olika områden. De begränsade möjligheterna för befolkningen inom dessa trakter att samla tillräckligt mångsidiga erfarenheter på den egna hemorten, ägnade att befordra framåtskridandet, skulle behöva motvägas av att tillfälle funnes t i t t ' h ä m t a lärdom av förhållandena i mera centralt belägna bygder. Men isoleringen lägger många gånger hinder i vägen härför. Följden blir, alt ifrågavarande befolkning, som skulle vara i särskilt behov av att mottaga impulser från omvärlden, ofta har små möjligheter att förverkliga detta önskemål. Vad nu sagts är tillämpligt i fråga om stora delar av norra Sverige. Såsom i det följande kommer att närmare belysas på tal om olika yrkesgrenar, torde det vara obestridligt, att förhållandena i de nordliga länen kommit att påverkas av svårigheten för befolkningen att förvärva önskvärd yrkeskunskap. Detta innebär såväl, sett ur den enskildes synpunkt, att han är satt i en sämre utgångsställning än andra, då det gäller att ernå en höjning av levnadsstandarden, som att näringslivets utveckling försvårats härigenom, vilket i sin tur varit ägnat att påverka de ekonomiska och sociala förhållandena inom ifrågavarande områden. Och i den mån näringslivet likväl nått en hög utveckling, har denna utveckling haft en förhållandevis ensidig inriktning — det räcker att hänvisa till den dominerande roll som intagits av skogsnäringen och i vissa trakter bergsbruket — varigenom intresset för en mångsidigt bedriven yrkesutbildning kommit att hål las tillbaka. Dessa förhållanden äro så mycket mer att beklaga, som familjerna på landsbygden i de nordliga länen ofta äro relativt barnrika och, vad särskilt angår jordbruksbefolkningen, det ej kan tänkas, att de merendels små jordbruken i dessa län skola lämna tillfälle för den uppväxande ungdomen att finna sin försörjning på fädernegårdarna. Ej minst i sådana fall föreligger även risk för att de unga efter avslutad skolgång gå kvar i hemmen utan att få tillräcklig användning för sin arbetskraft, varigenom de kunna försitta möjligheterna att lägga en god grund för sin framtid. Gentemot de ovan gjorda uttalandena rörande yrkeskunskapens betydelse icke blott för den enskilde utan även för bygden skulle till äventyrs kunna invändas, att det ingalunda är säkert att en yrkesman efter avslutad utbildning kvarstannar inom den bygd, där han vuxit upp, och att hans arbete sålunda kommer denna till godo. Utan att nu närmare ingå på härmed sammanhängande principiella problem vill kommittén uttala som sin uppfattning, att en viss omflyttning av yrkesutövare mellan olika landsdelar ej i och för sig bör anses vara av ondo utan fastmera bör verka stimulerande på näringslivet. I den mån norra Sverige ensidigt blir lidande härpå genom att dugliga yrkesutövare dragas söderut, utan att norrlandslänens behov av yrkesutbildad arbetskraft blir tillräckligt tillgodosett, är detta tydligen en tendens, som kommer att motverkas allteftersom förutsättningarna för det norrländska näringslivet förbättras i olika avseenden. Kommittén torde i skilda

7 sammanhang komma att framlägga förslag med sådant syfte. Under inga förhållanden torde emellertid risker av nyss nämnd art kunna utgöra tillräcklig grund för att för Norrlands del förneka nyttan av en effektiviserad yrkesutbildning. Med utgångspunkt från här anförda synpunkter har norrlandskommiltén —• såsom ett led i sina överväganden rörande möjligheterna att höja det norrländska näringslivet — ansett sig böra undersöka, vilka åtgärder som kunna vidtagas för att förbättra förhållandena på yrkesutbildningens område inom de norrländska länen. Som riktpunkt har kommittén härvid uppställt, att befolkningens tillgång till lämpliga utbildningsmöjligheter bör främjas, samtidigt som hänsyn även tages till de norrländska länens behov av yrkesutbildad arbetskraft inom olika yrkesgrenar. I sistnämnda hänseende komma i det följande att göras vissa försök att beräkna det undor olika förutsättningar påräkneliga behovet av arbetskraft inom olika näringsgrenar i Norrland. Det är emellertid icke tillfyllest, att utbildningsmöjligheter av olika slag ställas till förfogande. Lika viktigt är, att dessa möjligheter även utnyttjas. Så sker ej alltid. Anslutningen till de olika anstalterna för yrkesundervisning i Norrland lämnar i en del fall åtskilligt övrigt att önska. I någon mån kan detta förklaras av att genomgång av skola eller kurs till synes kan ställa sig alltför kostsam. I stor utsträckning blir emellertid anslutningen till ulbildningsanstalterna beroende av de enskildas intresse för att erhålla utbildning. För att stimulera detta intresse är det av vikt, att allmänheten får kännedom om de fördelar, yrkesundervisningen kan medföra, liksom om möjligheterna att genom stipendier få utbildningen helt eller delvis kostnadsfri. Det torde visserligen kunna räknas med alt nyttan av yrkesundervisning så småningom även utan direkta åtgärder tränger in i allmänhetens medvetande, särskilt i den m å n tidigare elever komma upp i den åldern att det blir aktuellt för dem att planera för de egna barnens framtid. Emellerlid torde härutöver erfordras en lämpligt lagd upplysningsverksamhet och propaganda för ökad yrkesutbildning. Även i detta hänseende bidraga de långa avstånden till att sälta befolkningen i norra Sverige i sämre läge än på andra håll. Det är angeläget, att åtgärder vidtagas för åstadkommande av mera tillfredsställande förhållanden i detta hänseende. Ifrågavarande upplysnings- och propagandaverksamhet kan, såsom kommer att beröras i det följande, utövas såväl i samband med undervisningen i de allmänna skolorna som vid de besök, som konsulenter av olika slag företaga ute i bygden. Ej minst synas emellertid förutsättningar finnas att anlita radio, film och tidningspress för nu åsyftat ändamål. Även ungdomsoch folkbildningsrörelserna torde kunna utnyttjas för ifrågavarande upplysningsverksamhet. .Tu mera »exklusiv» en utbildning är i ena eller andra avseendet, i desto

8 mindre grad kan man lägga lokala eller provinsiella synpunkter på densamma. Detta synes särskilt gälla den s. k. högre utbildningen. Det lärer sålunda icke kunna ifrågakomma, att en dylik utbildningsverksamhet skulle vara lokalt förgrenad. 1 fråga om sådan utbildning bör man i stället ur de enskilda samhällsmedlemmarnas synpunkt eftersträva, att möjligheterna att oberoende av bosättningsort besöka högre eller eljest speciella utbildningsanstalter underlättas på andra vägar. Härmed är icke sagt, att motiv skulle saknas för att exempelvis till Norrland förlägga högre lärdomsanstalter, utan endast att bedömandet härav måste grundas på delvis andra synpunkter än då fråga är om den mera allmänna lägre yrkesundervisningen. Med hänsyn härtill har norrlandskommittén ansett sig i nu förevarande sammanhang endast böra ingå på dessa senare utbildningsfrågor. Vidare har kommittén begränsat sig till yrkesutbildningen inom sådana områden av näringslivet, som kunna förväntas draga till sig en mer betydande del av den norrländska befolkningen. Kommittén har därför ansett sig kunna i detta sammanhang förbigå yrkesutbildningen inom exempelvis sjöfarten och annan samfärdsel liksom även inom handeln. Vad särskilt angår yrkesulbildningen inom handeln torde det för övrigt svårligen låta sig göra att begränsa denna fråga till att avse den lägre handelsundervisningen, utan man kommer här även in på undervisningen i handelsgymnasier m. m. I den mån kommittén emellertid under sitt fortsatta arbete får anledning all uppmärksamma spörsmål beträffande andra utbildningsgrenar än dem, som behandlas i detta betänkande, kommer kommittén givetvis att upptaga också dylika ämnen till behandling. Kommittén måste av naturliga skäl såvitt möjligt inskränka sig till atl framlägga sådana förslag, som ha särskilt avseende å de norrländska förhållandena. Ur dessa synpunkter kommer kommittén i det följande att överväga, i vad mån behov föreligger av en utökning för Norrlands del av antalet sådana anstalter, som redan finnas företrädda inom landet. I övrigt kominer kommittén att pröva, om behovet av den ena eller andra åtgärden är något speciellt med hänsyn till de norrländska förhållandena. Om så är fallet, synes kommittén vara oförhindrad att framlägga förslag i ämnet. 1 annat fall nödgas kommittén begränsa sig till att framföra sina synpunkter på frågan, med hopp att dessa skola bliva beaktade i samband med övervägande av sålunda berörda spörsmål för landet i dess helhet. Undantag från denna regel torde kunna göras, där riksomfattande förslag redan föreligga eller ock en viss yrkesgren är särskilt representativ för Norrland — exempelvis skogsbruket — och anledning icke finnes till antagande, att vad kommittén i utbildningshänseende finner önskvärt för Norrlands del skulle vara mindre lämpligt beträffande andra landsdelar. Nu anförda princip torde även böra följas, då fråga är om nya eller ändrade författningsbestämmelser av olika slag, exempelvis med avseende å statsbidrag eller stipendier el.

9 dyl. Där kommittén finner påtagliga skäl till åtgärder med giltighet såväl för de norrländska länen som för landet i övrigt, kommer kommittén emellertid att framlägga förslag även i dylika ämnen. I en del fall, där kommittén ansett erfarenheter böra inhämtas, innan etl visst slag av utbildningskurs eller annan anordning mera slutgiltigt införes. har kommittén funnit sig böra förorda, att en försöksverksamhet anordnas under relativt fria former. Det har härvid ställt sig naturligt för kommittén att föreslå, att ifrågavarande försöksverksamhet till en början förlägges till Norrland.

Kap. 2. Olika huvudformer av yrkesutbildning. Yrkesundervisningen kan efter sättet för dess meddelande grupperas i ett ilertal olika huvudformer. Särskilt framträda härvid den yrkesbetonade undervisningen i de allmänna skolorna, den praktiska ungdomsverksamheten, lärlingsutbildningen hos yrkesutövare, undervisningen i fasta fackskolor, den rörliga utbildningen i form av kurser eller konsulterande verksam het samt korrespondens- eller liknande undervisning. Inom nu angivna grupper förekomma emellertid variationer i olika hänseenden, liksom även kombinationer dem emellan. Såsom kommittén i det följande närmare kommer att beröra kan en yikesbetonad undervisning i de allmänna skolorna ha den fördelen att den, särskilt i vad gäller folkskolan och fortsättningsskolan, kan nå all ungdom. A andra sidan har denna undervisning sina naturliga begränsningar. Sålunda torde eleverna i folkskolan och fortsättningsskolan i allmänhet icke ha nått den fysiska och psykiska utveckling, att de kunna sysselsättas med verkligt yrkesarbete och att de ännu kunna vara beredda att välja det yrke. som för framtiden kan passa dem bäst. Härtill kommer, att ifrågavarande skolor knappast ha tillräckliga resurser att ordna en specialiserad yrkesutbildning, i varje fall icke utan en stark centralisering av yrkesundervisningen till ett mindre antal skolor. Detta gäller naturligtvis i särskilt hög grad inom mera glesbebyggda och isolerade trakter. Såsom kommittén i det följande kommer att närmare diskutera, böra dock skolorna oberoende härav i betydligt större utsträckning än hittills kunna ordna en allmän orienlering om olika yrkesgrenar, byggd på lämplig åskådningsundervisning och kombinerad med viss yrkesvägledning, ävensom grundläggande kunskaper och färdigheter i slöjd m. m. En undantagsställning intager undervisningen i husligt arbete, vilken det i viss utsträckning torde finnas förutsättningar att såsom direkt utbildning bedriva redan på skolstadiet. I detta sammanhang må även nämnas den praktiska ungdomsverksamhet, som handhaves avvissa organisationer och vilken riktar sig mot ungdom redan under skolåren. Uppenbarligen måste det anses vara lyckligt, att de unga efter avslutad

skolgång ej gå sysslolösa utan antingen komina in i praktiskt arbete eller övergå till fortsatt yrkesutbildning genom, att inträda i fackskola eller påbörja lärlingsutbildning. Emellertid ha ungdomarna i denna ålder, 14— 15-årsåldern, ofta ännu ej nått den mognad och den kroppskonstitution, att de kunna ägna sig åt yrkesarbete i egentlig mening. Såsom framgår av de följande kapitlen äro en del utbildningsanstalter med hänsyn därtill avsedda för ungdomar i något högre ålder. Dock torde yrkesarbete inom vissa grenar av hantverk och industri med fördel kunna påbörjas redan i anslutning Lill slutad skolgång. Bortsett från sistnämnda yrkesgrenar bör det med hänsyn till det nyss anförda betraktas som ett allmänt intresse att medverka till att ungdomen under åren närmast efter skolåldern finner sysselsättningar som, även om. de icke utgöra yrkesarbete i egentlig mening, likväl bliva till nytta för framtiden. Även här bör den praktiska ungdomsverksamhet, som ovan nämnts, ha en viktig uppgift att fylla. Många ungdomar erhålla sin huvudsakliga yrkesutbildning vid arbete på faderns gård, i faderns verkstad eller eljest genom arbete under faderns övervakning eller ock genom praktik hos annan yrkesutövare. Det är givet, att en sådan praktisk utbildning kan bliva till synnerligen stor nytta, men detta måste i hög grad bliva beroende av den yrkesskicklighet, som läromästaren besitter. Vidare bör ihågkommas den brist, som ligger i att lärlingen vid sådan utbildning merendels ej kan påräkna att samtidigt erhålla den teoretiska skolning inom respektive fack, som blir alltmera nödvändig i och med utvecklingen mot ökad mekanisering och rationalisering. Med hänsyn härtill ha särskilt på senare tid försök gjorts att kombinera den praktiska utbildningen med viss teoretisk undervisning. Som exempel härpå kan på industriens område hänvisas till de s. k. decentraliserade verkstadsskolorna. Vad härefter angår de fasta skolorna finnas sådana för olika yrkesområden. Om man bortser från de högre läroanstalterna, finner man sålunda på jordbrukets område lantmannaskolorna och ett ringa antal s. k. yrkesskolor. Dessa skolor ha också på sitt program en viss undervisning i skogsfrågor. De med lantmannaskolorna i vissa fall samordnade lanlhushållsskolorna liksom även nyss avsedda yrkesskolor meddela också utbildning för flickor i husligt arbete. Beträffande utbildningen i industriellt eller hantverksmässigt arbete finnas centrala verkstadsskolor inrättade. Förutom nu nämnda skolor förekomma även skolor i kommunal eller enskild regi för yrkesutbildning. Det synes ligga i sakens natur, att undervisningen vid fasta skolor med dess i jämförelse med annan utbildning i allmänhet större varaktighet måste innebära påtagliga fördelar. Ej minst bliva sådana skolor av stor betydelse för ungdomen i glesbebyggda trakter, där befolkningen ofta har svårt att följa med i den utveckling som sker på olika områden. Ett eller annat års vistelse vid en yrkesskola av något slag är ägnad icke blott att bibringa ökade yrkeskunskaper utan även att ge vidare vyer överhuvud laget. Förhandenvaron av en yrkesskola är tillika ägnad aft helt allmän!

11 främja yrkesutövningen inom den bygd, där skolan är belägen,.och att verka lyftande på dess näringsliv. Av skilda anledningar torde de nu berörda utbildningsformerna ej komma all ungdom till del. Det kan vidare, vara önskvärt alt med undervisning nå även vuxna yrkesutövare, låt vara att dessa redan tidigare kommit i åtnjutande av yrkesutbildning, för att bibringa dem en lämplig förkovran inom yrket, utan att de skola behöva lämna sitt arbete för att besöka kurs på annan ort. För nu angivna syfte blir det av betydelse att anordna rörlig undervisning genom ambulerande konsulenter el. dyl. Sådan kurs- eller rådgivande verksamhet utövas i stor utsträckning på jordbrukets område men förekommer även med avseende å skogsvård, hantverk och småindustri samt husligt arbete Det är naturligt, att denna undervisningsform skall vara förenad med särskilda fördelar i de nordligaste länen, där det åtminstone mångenstädes råder brist på jordbruk, som kunna erbjuda lämplig praktikutbildning, samt på sådana utövare av hantverk och småindustri, vilka kunna medverka vid lärlingsutbildning, och där vidare avstånden till de fasta skolorna ofta äro mycket stora. 1 jämförelse med de fasta skolorna liksom även med lärlingsutbildningen hos yrkesutövare måste emellertid den rörliga undervisningen anses underlägsen ur den synpunkten, att de kortare kurser och den instruktionsverksamhet, som ingår i den rörliga utbildningen, knappast kan skänka så grundliga kunskaper som nyssnämnda utbildningsformer. De fördelar och svagheter, som äro förenade med de skilda utbildningsformerna, framträda på i viss mån varierande sätt, alltefter fråga är om den ena eller andra yrkesgrenen. Olika möjligheter kunna härvid också erbjuda sig alt kombinera utbildningsformerna. Dessa spörsmål kommer kommittén att i det följande diskutera på tal om olika yrkesgrenar. Såsom i det följande också kommer att vidröras, kan det även visa sig lämpligt att kombinera de hittills vanliga utbildningsformerna med korrespondensundervisning och studiecirkelverksamhet.

Kap. 3. Behovet av samordning av den lägre yrkesutbildningen. Den lägre yrkesutbildningen utgör, lika väl som annan undervisning, en angelägenhet av stor samhällelig betydelse,, och det är därför naturligt, att staten måste intressera sig för att yrkesutbildningen anordnas på ett tillfredsställande sätt. Staten intar härvid rollen av dels lagstiftare och dels bidragsgivare. De centrala statliga organ, som medverka på yrkesutbildningens område, äro lantbruksstyrelsen i vad gäller yrkesutbildningen inom jordbruket

12 och lanthushållningen, domänstyrelsen och skogsstyrelsen i fråga om yrkesutbildningen inom skogsbruket samt överstyrelsen för yrkesutbildning i vad avser utbildningen för industrien och hantverket liksom även i husligt arbete. Därjämte handlägger skolöverstyrelsen frågor, som beröra den yrkesbetonade undervisning, vilken meddelas i de allmänna skolorna samt i folkhögskolorna. Beträffande den lokala organisationen gäller, att primärkommunerna taga befattning med nämnda undervisning i de allmänna skolorna, varjämte de stundom med bidrag av statsmedel inrättat särskilda yrkesskolor på hantverkets och småinduslriens område samt för undervisning i husligt arbete. Hushållningssällskapen handhava olika utbildningsformer för jordbruk och lanthushållning, skogsvårdsstyrelserna viss konsulterande och kursverksamhet med avseende på skogsbruket samt företagarföreningarna motsvarande verksamhet, ehuru hittills i mindre omfattning, i vissa hantverket och småindustrien berörande ämnen. Såväl hushållningssällskapen som skogsvårdsstyrelserna äro beroende av anslag från statens sida, och detsamma gäller företagarföreningarna. Landstingen äro huvudmän för de centrala verkstadsskolorna samt i enstaka fall för lantmanna- och lanthushållsskolor ävensom för viss ambulerande verksamhet på det husliga området. Härjämte förekommer det, att landstingen lämna bidrag till olika utbildningsändamål. Landstingen tillgodonjuta i sin tur statsbidrag för täckande av en del av kostnaderna för nyssnämnda skolor. Slutligen utgå statsbidrag även till en del här icke redovisade skolor eller utbildningsformer, exempelvis vissa skolor, som i övrigt finansieras av stiftelser eller enskilda. I detta sammanhang bör också nämnas statens bidragsgivning till lärlingsutbildningen hos enskilda yrkesutövare ävensom den av olika organisationer utövade praktiska ungdomsverksamheten. Av det nu sagda framgår, att den lokala organisationen av yrkesutbildningsverksamheten för närvarande är tämligen löslig. Detta medför visserligen fördelar såtillvida som utbildningsformerna härvid ej riskera att bindas efter alltför schematiska linjer. A andra sidan kan systemet innesluta en viss fara för bristande jämvikt mellan åtgärderna för yrkesutbildning på olika områden. Redan med hänsyn härtill synes det önskvärt, att den lokala organisationen av yrkesundervisningen anslutes till något organ med möjlighet att verka för att utbildningsmöjligheterna på skilda områden bringas i samklang med varandra. Även andra skäl tala för en sådan anordning. Vid anordnandet av yrkesutbildningsverksamheten å en ort eller inom en trakt har man, som tidigare framhållits, i första hand att beakta befolkningens behov och näringslivets krav därstädes. För att verksamheten skall kunna erhålla önskvärd effektivitet, är det därför nödvändigt, att bland annat sådana lokala faktorer beaktas som naturförhållandena, befolkningens mentalitet, inkomslläge m. m. Av naturliga skäl gäller detta särskilt för

IS Norrlands del. Ett sådant hänsyntagande till olika ortsförhållanden, som här avses, kan näppeligen ske med mindre något lokalt organ, som äger erforderlig sakkunskap på hithörande område och samtidigt kan. anses nöjaktigt representera befolkningens intressen, beredes tillfälle att medverka. I den allmänna skolundervisningen medverka primärkommunerna. I någon omfattning gäller detta även i fråga om yrkesutbildningen. Emellertid torde det i regel ej vara lämpligt att planlägga yrkesutbildningen kommunvis, utan bör detta hellre ske för större områden, vilket likväl ej utesluter, att kommunerna i vissa fall böra verksamt bidraga till utbildningens anordnande, särskilt genom inrättande av kommunala lärlings- och yrkesskolor. Norrlandskommittén har i ett annat sammanhang — i ett utlåtande rörande vissa skattefrågor — givit uttryck åt uppfattningen att det måste innebära övervägande fördelar för effektiviteten av åtskilliga anordningar, om dessa ligga i händerna på institutioner med relativt stora verksamhetsområden. Även om man skulle kunna räkna med att nu pågående utredning angående ändringar i kommunindelningen komme att leda till en viss utökning av kommunernas storlek i en del fall, syntes likväl ur olika synpunkter landstingen komma att ha större förutsättningar än primärkommunernas förvaltningsorgan att fullgöra många samhällsuppgifter icke blott på hälsooch sjukvårdens område utan även av social och ekonomisk karaktär. Genom att samhälleliga uppgifter sålunda anförtroddes åt landstingen, erhölles ett uttryck för den samhörighet, som rådde mellan olika delar av ett län. Ej minst skulle en koncentrering av vissa uppgifter från primärkommunerua till landstingen kunna få betydelse ur den synpunkten, att en viss utjämning av skattebelastningen mellan kommunerna inom ett landstingsområde skulle kunna ernås härigenom. Detta skulle även vara motiverat med hänsyn till de ömsesidiga fördelar, som de olika delarna av ett sådant område kunde ha av varandra. Med utgångspunkt från sålunda anförda synpunkter och då landstingen —• som redan nu åtagit sig en del av ansvaret för vissa utbildningsanstalter — ha uttaxeringsrätt, håller kommittén före att de norrländska landstingen böra företräda respektive län och dess befolkning i frågor som gälla samordning och planläggning av yrkesundervisningen. Detta bör, såsom i stort sett torde framgå av det föregående, ha till innebörd att landstingen skaffa sig en viss överblick över inom de olika länen förefintliga behov av yrkesutbildning samt taga erforderliga initiativ och i övrigt medverka till att dessa behov bliva tillgodosedda i skälig utsträckning på ur befolkningssynpunkt ändamålsenligt sätt. Vidare böra landstingen medverka till att alltför stora ojämnheter mellan olika undervisningsgrenar undvikas. Genom en förmedlande verksamhet bör kunna motverkas att, såsom förekommer, en del skolor icke äro fullbelagda, medan andra ha nödgats avvisa inträdessökande. Landstingen böra slutligen i sin nu berörda egenskap medverka till att en tillräcklig och allsidig upplysningsverksamhet bedrives för spri-

14 dande av kännedom om förefintliga möjligheter till yrkesutbildning, kost naderna för genomgång av olika kurser m. m. samt de fördelar, som kunna vinnas genom de skilda formerna av utbildning," Att landstingen i enlighet med vad nyss förordats taga befattning med yrkesutbildningen, behöver ej leda till intrång i befogenheterna för de organ, som närmast handhava d£ olika utbildningsformerna — exempelvis hushållningssällskapen och skogsvårdsstyrelserna — att fackmässigl bedöma, huru undervisningen på respektive yrkesområden bör läggas. Ej heller bör landstingens nyss förordade allmänna upplysningsverksamhet beträffande yrkesutbildningen onödiggöra, att fackorganen bedriva en motsvarande verksamhet, ett vart på sitt yrkesområde. Emellertid torde det icke kunna frånkännas landstingen ätt, i den mån de finna det motiverat, vid anvisning av medel för ett visst' utbildningsändamål uppställa särskilda villkor beträffande medlens användning. Det torde få förutsättas, att landstingen och fackorganen skola kunna komma till överenskommelser sinsemellan. Från den medverkan vid yrkesundervisningens planläggning och samordning inom ett län, som det enligt vad ovan anförts bör ankomma på landstingen i de norrländska länen att lämna, bör skiljas den befattning med undervisningen, vilken landsting på grund av meddelade bestämmelser har att eller kommer att få taga såsom ansvarig för viss undervisningsanstalt eller viss undervishingsgren. I delta sammanhang kan erinras om att de centrala verkstadsskolorna drivas av landstingen. Därest den rörliga undervisningen i husligt arbete, i den mån denna ej ordnas genom primärkommunernas försorg, skulle komma att läggas under landstingen — denna fråga diskuteras under kap. 29 — skulle vederbörande förvaltningsorgan komma att i detta hänseende intaga motsvarande ställning som hushållningssällskapens förvaltningsutskott och skogsvårdsslyrelserna på sina respektive områden. För att kunna medverka vid samordningen av yrkesundervisningen oavsett i vad mån olika grenar av denna handhavas av fackorgan fristående från landstingen eller av underorgan till dessa, är det nödvändigt, att landstingen på lämpligt sätt organisera det arbete, som följer med deras befattning med yrkesundervisningen i allmänhet. Det synes ändamålsenligt, att landsting för bland annat detta ändamål tillsätter en särskild beredning, förslagsvis kallad landstingets undeivisningsberedning. Denna torde böra handhava den närmare skötseln av de angelägenheter, som sammanhänga med landstingets överinseende över och planläggning i stort av yrkesundervisningen samt propagandan för denna. Inom beredningen böra även beredas frågor rörande anslag till olika grenar av yrkesundervisningen. Det bör bliva beroende av vederbörande landstings bestämmande, i vad mån beredningen bör äga en självständig ställning i förhållande till förvaltningsutskottet och vilka befogenheter som överhuvud taget böra tillkomma beredningen Undcrvisningsberednihgens ledamöter böra förordnås av landstinget. Bland

15 dessa — vilka ej nödvändigtvis torde behöva tillhöra landstinget — böra ingå representanter för såväl den fasta som rörliga undervisningen på skilda yrkesområden. En effektivisering av yrkesundervisningen i norrlandslänen på den väg, kommittén här anvisat, synes kunna genomföras oberoende av om landstingen i andra län finna anledning att beträda motsvarande väg. Kommittén får erinra om att, enligt vad kommittén inledningsvis framhållit, de speciella förhållandena i norra Sverige å ena sidan försvåra för den norrländska landsbygdsbefolkningen att förvärva önskvärd yrkeskunskap och å and'ra sidan göra det särskilt angeläget, att yrkesutbildningen ordnas effektivt för denna befolkning.

Kap. 4. Finansieringen av yrkesutbildningen. Med hänsyn till de fördelar för den enskilde, som äro förenade med yrkesutbildning, bör man kunna utgå från att den som önskar komma i åtnjutande av sådan utbildning påtager sig vissa uppoffringar härför. Förhållandena kunna härvidlag te sig olika alltefter undervisningens art. I den mån denna avser att tillföra vederbörande särskilda kvalifikationer, varigenom hans framtida ekonomiska ställning kommer alt mera avsevärt förbättras, böra givetvis kraven på hans deltagande i kostnaderna skärpas. Under alla förhållanden måste emellertid hänsyn tagas till förmågan att bära kostnaderna. Sedan gammalt gäller ifråga om den undervisning, som meddelas i folkoch fortsättningsskolan, att den är avgiftsfri. Detsamma synes enligt norilandskommitténs mening även böra gälla åtminstone beträffande den mera grundläggande yrkesundervisningen. Att undervisningen är avgiftsfri, innebär att den enskilde, som önskar erhålla sådan undervisning, ej skall behöva deltaga i bestridande av kostnaderna för undervisningslokaler, lärarelöner eller i kostnaderna för undervisningsanstalternas drift i övrigt. Även om undervisningen är fri, undgår den enskilde likväl ej direkta utgifter för deltagandet däri. I många fall är vederbörande elev ej boende i den ort där anstalten är belägen utan måste resa dit samt ej sällan inackordera sig där. I en landsända som Norrland — särskilt de inre och övre delarna därav — där tätortsbildningen ej nått så långt, är detta rätt ofta fallet. Frågan om vad som kan göras för att för landsbygdens ungdom i ekonomiskt hänseende underlätta tillträdet till de allmänna läroverken och vissa därmed jämförliga anstalter har redan behandlats av den nu arbetande skolutredningen i dess betänkande nr III och sedermera genom proposition nr 7-1 framlagts för innevarande års riksdag. Liknande synpunkter som där anförts torde i stor utsträckning kunna anföras beträffande yrkes-

16 utbildningen. I betydande omfattning lämnas ock redan nu stipendier för deltagande i sådan utbildning. Den enskildes uppoffringar för deltagande i yrkesundervisning begränsas emellertid ej till de direkta utgifter han får vidkännas. Han saknar nämligen i regel möjlighet under utbildningstiden att erhålla några inkomster. Detta är i allmänhet av mindre betydelse när fråga är om personer i skolåldern. Därest undervisningen avser personer i senare åldersstadier, blir dock förhållandet ett annat. I sådana fall kan inkomstbortfallet även under en kort tid ofta vara mycket kännbart. Särskilt gäller detta, när fråga är om att meddela yrkesundervisning åt befolkningsgrupper i låga inkomstlägen. För att i sådana fall deltagande i yrkesundervisning ej skall omöjliggöras, har i vissa fall utbetalats familjebidrag. De medel, som erfordras för täckande av kostnaderna för yrkesundervisningen samt utbetalande av stipendier och familjebidrag, tillskjutas för närvarande till stor del av staten. Återstoden härrör åtminstone i vad avser Norrland i allt väsentligt från kommunerna (primärkommuner och landsting). Visserligen medverka som redan framhållits ett flertal andra organ än statliga och kommunala vid yrkesundervisningens ordnande, men dessa erhålla i regel medel av staten för täckande av sina kostnader i samband därmed. De statliga bidragen till yrkesundervisningens ordnande utgå i allmänhet enligt för hela landet gällande enhetliga regler för respektive skolformer och i viss proportion till de totala kostnaderna. Dessa senare komma helt naturligt att variera avsevärt efter de lokala betingelserna för yrkesundervisningens ordnande. I stort sett torde det kunna räknas med att de större skolorna draga lägre kostnader per elev än mindre skolor, i det att en del fasta kostnader i huvudsak äro oberoende av elevantalet. Här må även såsom fördelar med större skolor framhållas, att dessa kunna ordna en mera differentierad undervisning och, i vad gäller utbildning för hantverk och småindustri, hålla flera yrkesavdelningar än de mindre skolorna. Ä andra sidan blir skolornas tongivande inflytande på den kringliggande bygdens näringsliv mera fördelat vid ett decentraliserat system. Vidare bör uppmärksammas, att det vid ett dylikt system ej i lika stor omfattning som eljest behöver förekomma, att eleverna få vidkännas kostnader för inackordering utanför hemmet — sådan kan överhuvud taget vara svår att ordna — liksom för resor mellan hemmet och skolan. Det framstår alltså som ett viktigt avvägningsproblem, i vad mån undervisningsanstalter böra anläggas någorlunda tätt, trots att de härvid kunna påräkna endast ringa deltagarefrekvens, eller i vilken utsträckning i stället bör anordnas ett mindre antal centraliserade undervisningsanstalter, varvid anslutning till dem även från avlägset boende uppmuntras genom stipendier eller andra bidrag till rese- och inackorderingskostnader. Vilken väg som än väljes, kommer glesbebyggelsen åtminstone i vissa delar av Norrland att medföra större kostnader än som påkallas i andra lands-

17 delar. Samtidigt som kostnaderna för undervisningen sålunda bliva större i dessa bygder äro, såvitt gäller kommunala anstalter, förutsättningarna för kommunerna att bära kostnaderna härför ofta mindre än annorstädes med hänsyn till ringa skatteunderlag och högt skattetryck. Nu berörda förhållande synes så mycket mindre tillfredsställande, som utbildningen bör betraktas som ett allmänt samhälleligt ändamål. Det synes kommittén angeläget, att staten medverkar till en utjämning av de bördor, som sålunda belasta olika kommuner för nu ifrågavarande ändamål. Att en dylik utjämning sker, synes så mycket mer naturligt, som en yrkesman ingalunda alltid stannar inom den kommun, där han fått sin utbildning — en synpunkt som ej minst bör uppmärksammas för de nordligaste länens del. Utgående från nu anförda allmänna synpunkter och med hänsyn till att den statliga bidragsgivningen — såsom torde framgå av de efterföljande redogörelserna för olika utbildningsgrenar — är synnerligen olikformig alltefter skoltyp och utgiftsändamål, har kommittén haft under övervägande frågan om helt nya grunder för statens ekonomiska stöd för yrkesundervisningen. Detta spörsmål kan emellertid självfallet ej behandlas enbart ur norrländska synpunkter. Vissa detaljspörsmål äro för övrigt redan föremål för övervägande inom särskilda utredningar. På grund härav har kommittén ansett lämpligt att för närvarande inskränka sig till att med särskilt avseende å förhållandena i norra Sverige allenast föreslå vissa begränsade åtgärder av mera provisorisk art i fråga om statens stöd för yrkesundervisningen. Kommittén kommer att för olika yrkesområden behandla dessa Frågor i kommande avdelningar. I detta sammanhang vill emellertid kommittén beröra vissa för skilda yrkesgrenar gemensamma spörsmål. Såsom kommittén i det följande kommer att närmare utveckla — se kap. '2'2, 23 och 27 — är del angeläget, att utbildningen på såväl industriens och hantverkets som det husliga arbetets områden gives större spridning i Norrland genom att kommunerna — dessa äro redan nu inkopplade på nämnda grenar av yrkesutbildningen — anordna kommunala yrkesundervisningsanstalter. Detta gäller ej minst kommuner, där näringslivet är föga utvecklat och som därför ha relativt begränsade resurser. Möjligheterna för en sådan kommun att inrätta en yrkesutbildningsanstalt försvåras uppenbarligen av att kommunen — i motsats till vad enligt den efterföljande redogörelsen gäller i fråga om vissa därarlöner samt undervisningsmaterial — ej kan erhålla något statligt bidrag till anordnandet av undervisningslokaler. Kommittén finner det med hänsyn härtill motiverat att, utan avvaktan på en framtida lösning av den allmänna frågan om den kommunala skatteutjämningen, provisoriska bestämmelser införas om statsbidrag till kommuner med särskilt svaga ekonomiska resurser för anordnande av lokaler för yrkesundervisning. 1 fråga om bidragets beräknande torde böra gälla — i viss anslutning till den i kommunalskatteberedningens betänkande O

«

den 19 augusti 1943 hävdade principen om den kommunala skatteutjäniningens reglering efter kommunernas skatteunderlag — att bidraget utgår ined sådant belopp att, om de återstående lokalkostnaderna fördelas på antalet skattekronor i kommunen, belastningen per skattekrona ej blir större än om antalet skattekronor uppgått till förslagsvis 5 per invånare. Om sålunda kostnaderna för lokaler till en yrkesutbildningsanstalt uppgå till 75 000 kronor och antalet skattekronor per invånare utgör 2:80 kronor. i.•• , ., ., 75 000 x x bora kommunens utgifter begränsas till ; — X 2,8 = 42 000 kronor och ö

följaktligen statens bidrag utgöra 33 000 kronor. Här avsedda bidragsregel torde lämpligen kunna formuleras sålunda, att bidrag må utgå å ifrågavarande kostnader med 2 procent för varje fullt tiotal skatteören, varmed kommunens skatteunderlag understiger 5 skattekronor per invånare. Nu avsett bidrag torde böra tillkomma varje kommun, där skatteunderlaget per invånare, beräknat efter nedanstående grunder, icke överstiger 3 kronor. Även beträffande kommuner, där skatteunderlaget per invånare överstiger 3 kronor men understiger 5 kronor, kan läget emellertid vara sådant, alt bidrag bör kunna utgå. I dylikt fall bör enligt kommitténs mening bidrag beviljas, därest Kungl. Maj:t finner detta skäligt med hänsyn till sådana faktorer som antalet barn och ungdomar samt åldringar inom kommunen. fattigvårdskostnaderna för kommunen, dennas utsträckning, dyrhetsförhållanden m. m. Kommittén har funnit uppenbart, att man vid bestämmandet om och till vilket belopp bidrag bör utgå, ej kan låta skatteunderlaget under ett enda år bliva avgörande, vilket skulle kunna leda till godtyckliga resultat. Det synes vara att föredraga, att bidragsfrågan bedömes på grundval av det genomsnittliga skatteunderlaget under förslagsvis de tio närmast förflutna taxeringsåren, varvid hänsyn torde böra tagas tUl antalet invånare i kommunen vid samma taxeringsårs början. Emellertid kan häremot erinras, att de särskilda förhållandena under de nu senast gångna åren, särskilt det sänkta penningvärdet och de mångenstädes goda arbetstillfällena, varit ägnade att höja skatteunderlagen. Med hänsyn härtill har kommittén övervägt om icke, med bortseende från krigsåren, femårsperioden närmast före kriget, eller åren 1934—1938, borde läggas till grund för bidragsfrågans bedömande. Kommittén har verkställt följande sammanställning över landskommunernas fördelning med avseende å skatteunderlagets storlek vid tillämpning av nyss angivna båda alternativ (skatteunderlaget ligger i landets samtliga städer över 5 kronor per invånare):

19 Skatteunderlaget per invånare

Åren 1934 - 1 9 3 8 Norrlandslänen

Åren 1934 -1943

Övriga län

Norrlandslänen

Övriga län

133 44 24 30

1005 533 240 386

62 73 38 56

378 561 488 738

Summa kommuner 231

2 164

— 3 kronor 3,i - 4 » 4,i — 5 » 5,i -

Av sammanställningen bestyrkes, att åtskilliga kommuner, inom vilka skatteunderlaget under de mera normala åren före kriget understigit 3 kronor per invånare, ligga över denna siffra, om hänsyn tages även till krigsåren. Kommittén finner trots detta övervägande skäl tala för att sist avsedda alternativ väljes, varvid kommittén emellertid förutsätter alt vid prövningen, om och till vilka belopp kommuner med skatteunderlag mellan 3 och 5 kronor per invånare böra tillerkännas bidrag, visst avseende bland annat även kommer att fästas vid om skatteunderlaget före kriget varit avsevärt lägre än genomsnittssiffrorna för senaste tioårsperiod ger vid handen. Även om de nu ifrågasatta bidragsbestämmelserna göras tillämpliga beträffande landet i dess helhet, torde de med hänsyn såväl till att skatteunderlagen genomsnittligt äro lägre i Norrland än i allmänhet i övriga landsdelar 1 som till de särskilda förhållanden i Norrland, som kunna motivera bidrag även till kommuner med skatteunderlag mellan 3 och 5 kronor per invånare, i stort sett få sin största betydelse för Norrlands del. Bland aimat kunna de stora avstånden i Norrland föranleda större svårigheter för kommunerna där än annorstädes att ordna yrkesundervisningen på ett någorlunda billigt sätt. För att bidrag skall utgå, bör förutsättas, att behov av viss skola konstaterats vara för handen av överstyrelsen för yrkesutbildning, vilken även har alt granska planen för skolan. Bidragsfråga torde böra avgöras av Kungl. Maj:t. Anledning torde icke finnas att från ifrågavarande bidragsmöjlighet undantaga lokaler för kommunal yrkesutbildning beträffande handel, vilken yrkesutbildning i övrigt i bidragshänseende är likställd med undervisningen på industriens och hantverkets område. De nu ifrågasatta bidragsbestämmelserna böra — liksom de överhuvud taget böra anses ha provisorisk karaktär - - givetvis även i den mån så finnes påkallat jämkas i fråga om antalet skattekronor per invånare (enligt förslaget respektive 5 och 3 kronor), som skall tagas till utgångspunkt vid bestämmelsernas tillämpning. Skulle det nuvarande låga penningvärdet kom• Förutom i de norrländska länen har antalet kommuner med lägre skatteunderlag per invånare an 3 kronor varit stort i Kronobergs, Blekinge, Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs lan, vilket förklarar att de i sammanställningen redovisade siffrorna för skattesvaga kommuner i »övriga lan» aro jämförelsevis höga.

20 ma att fortbestå, torde det ganska snart böra tagas under övervägande, om icke även de kommuner, vilkas genomsnittliga skatteunderlag per invånare utgjort mellan 3 och 4 kronor, generellt böra komina i åtnjutande av här åsyftade bidrag. Huru stora kostnader nu föreslagen bidragsgivning till lokaler för kommunala yrkesutbildningsanstalter skulle medföra för staten, blir bland annat beroende av i vilken utsträckning kommuner av den kategori, som avses med kommitténs föreliggande förslag, komma att taga initiativ till anordnande av yrkesutbildning och anskaffa lokaler för detta ändamål. I avbidan på erfarenheter av bidragsgivningen torde härför till en början böra anvisas ett reservationsanslag av 300.000 kronor. I delta sammanhang vill kommittén även beröra frågan om statsbidrag till byggande av undervisningslokaler för folk- och fortsättningsskolor. Ur de synpunkter, som närmast göra sig gällande i föreliggande betänkande, finner kommittén det angeläget att, särskilt vad angår kommuner med svag ekonomisk ställning, denna icke kommer att avhålla kommunerna från att anskaffa önskvärda lokaler för undervisning i, förutom annat, även praktiska ämnen. Den i kap. 6 lämnade redogörelsen för skolkökslokalerna i Norrland utvisar, alt lokalfrågan härvidlag är synnerligen otillfredsställande ordnad inom stora delar av Norrland. De sämsta förhållandena synas föreligga inom områden med glesbebyggelse och högt skalletryck. Enligt nu gällande bestämmelser kan för nybyggnad av eller, under vissa förutsättningar, om- eller tillbyggnadsarbeten på folk- och fortsättningsskola enligt beslut av Kungl. Maj:t beviljas bidrag med 3/i av godkända kostnader, om dessa överstiga 5 000 kronor, och eljest med V2 därav. I kostnaderna får bland annat även inräknas vad som hänför sig till lokaler för slöjd och hushållsgöromål, allt med tillhörande biutrymmen av olika slag jämte erforderliga inomhusledningar och fast inredning, den första uppsättningen inventarier till bland annat slöjdsalar och skolkök m. m. Förmånen av detta bidrag inskränkes emellertid väsentligt därav att bidraget, om det överstiger 2 500 kronor, fördelas med lika belopp på 25 redovisningsår, under vilka utbetalning sker. Särskilt med hänsyn härtill torde bidragen knappast ge kommunerna det stöd till täckande av ifrågavarande kostnader, som kunde synas vara motiverat av folkundervisningens karaktär av statsuppgift. I ett den 19 september 1944 dagtecknat utlåtande med vissa synpunkter på den kommunala beskattningen har norrlandskommittén givit uttryck åt uppfattningen, att byggnadsbidrag ej borde liksom hittills uppdelas på 25 år utan utbetalas på en gång. Kommittén anser sig visserligen icke nu böra framlägga något förslag beträffande demia för hela landets skoldistrikt betydelsefulla fråga. Däremot finner kommittén det motiverat ur speciellt norrländsk synpunkt att, utan avvaktan på ståndpunkttagandet till nämnda spörsmål, bestämmelser införas om hänsyntagande till skatteutjämnings-

21 synpunkter vid bestämmandet av det belopp varmed stålen bidrager till folkoch fortsätlningsskolelokaler. Kommittén får erinra om att kommunalskatteberedningen i sitt ovannämnda den 19 augusti 1943 avgivna betänkande uttalat sig för att statsbidragen till undervisningslokaler borde graderas i förhållande till skoldistriktens skatteunderlag och även framställt vissa förslag i denna riktning. Såvitt norrlandskommittén kan finna bör förevarande syfte i viss mån kunna tillgodoses, om det bidragssystem, som kommittén här ovan förordat med avseende å lokaler för kommunala yrkesutbildningsanstalter, även göres tillämpligt i fråga om lokaler för folk- och fortsätlningsskolor. Bestämmelserna härom torde böra få till innebörd att det bidrag, som nu utgår till dylika lokaler, kompletteras med ett extra skaltcutjämningsbidrag med belopp motsvarande viss procent av återstående kostnaderna, vilket procenttal bör bestämmas i anslutning till ovan angivna grunder. Den omständigheten att det vanliga byggnadsbidraget enligt nu gällande bestämmelser utbetalas under en följd av år synes icke böra utgöra hinder för att skatteutjämningsbidraget utbetalas på en gång. Kommittén har visserligen icke varit främmande för tanken, alt vid detla bidrags beräknande hänsyn skulle tagas till att det reguljära byggnadsbidragets nuvärde ej uppgår till så högt belopp som 75 procent av kostnaderna, varför förstnämnda bidrag borde beräknas å högre belopp än 25 procent av dessa. I enkelhetens intresse har emellertid kommittén avstått från att framlägga förslag om sådan komplicering av här åsyftade provisoriska bidragsregler. Slutligen bör anmärkas att anledning ej torde finnas att inskränka den nya bidragsmöjligheten till att gälla enbart sådana folk- och forlsätlningsskolelokaler, som användas vid praktisk undervisning. Kommittén vill understryka, alt vad kommittén här föreslagit allenast bör få provisorisk karaktär i avvaktan på en mera allmän omläggning av statens bidragsgivning till förevarande ändamål. 1 Beträffande kostnaderna för en sådan utökad bidragsgivning till folk- och fortsätlningsskolelokaler, som kommittén här förordat, torde vara vanskligt alt nu, ulan erfarenheter härav, verkställa någon närmare beräkning. Kommittén lär hänvisa till att, om ifrågavarande bidragsgrunder varit lilllämpliga i de fall, då enligt redogörelse å sid. 430—431 i kommunalskatteberedniiigcns förenämnda betänkande tillstånd till byggnadsföretag av Kungl. Maj:t lämnats under åren 1937^1939, bidrag skulle ha utgått till 12 kommuner med mindre skatteunderlag än 3 kronor per invånare, varav 5 i Norrland, och ytterligare skulle ha kunnat, efter särskild prövning, ifrågakomina för 17 kommuner med ett skatteunderlag av 3—5 kronor per invånare, varav likaledes 5 i Norrland. Bidragen till förstnämnda kommuner — utöver de reguljära byggnadsbidragen — skulle ha uppgått till 167 000 1 Sedan detta betänkande behandlats av nonlandskommitlén men innan detsamma gått i tryck, liar 1945 års folkskolesakkunniga avgivit förslag angående statsbidrag till byggnader för folkskoleväsendet (S.O.U. 1945: 25).

kronor, varav 92 000 kronor till norrländska kommuner, och till övriga nyss avsedda kommuner till högst 91 000 kronor, varav högst 18 000 kronor till norrländska kommuner, allt i runda tal. Det får emellertid förutsättas, att bidrag i realiteten ej skulle ha beviljats i samtliga av dessa senare fall. Nu avsedda bidrag torde kunna utgå av samma anslag som de reguljära byggnadsbidragen till folk- och fortsätlningsskolelokaler. Vad angår grunderna för stipendietilldelning åt deltagande i yrkesundervisning äro några för olika skolformer gemensamma bestämmelser ej meddelade. Det torde emellertid ha eftersträvats, att föreskrifterna i dessa ämnen skota bygga på i stort sett enhetliga huvudprinciper. Enligt beslut av 1938 års riksdag har sålunda för elever vid såväl lägre lantbruksundervisningsanstalter som andra yrkesundervisningsanstalter gällt, att de under vissa förutsättningar kunnat erhålla stipendier med respektive högst 45 kronor, 25 kronor och 15 kronor för månad alltefter olika behovsgrader, dock att maximibeloppet vid vissa skolor utgjort 60 kronor. I en av överstyrelsen för yrkesutbildning under hösten 1944 avgiven promemoria har överstyrelsen föreslagit en väsentlig omläggning av gällande slipendiegrunder för statsunderstödda yrkesskolor. Enligt förslaget skulle slipendium uppdelas i dels grundbelopp, dels ett eller flera tillägg. Grundbeloppet skulle beräknas med hänsyn till hemmaboende elevs kostnader för uppehället och de med genomgången av en kurs förenade kostnaderna för läroböcker och dylikt, medan vid beräkningen av tilläggen hänsyn skulle tagas även till sådana fördyrande betingelser, som gjorde sig gällande endast för en del elever, till exempel inackordering i kursorten samt resor. Det högsta grundbeloppet, 60 kronor, skulle utgå endast å dyraste ort. Ä billigare ort skulle grundbeloppet utgå med mindre belopp. Grundbelopp jämte tilllägg skulle å dyraste ort kunna uppgå till 85 kronor under första året och ytterligare 5 kronor per elev och kursmånad under ett eventuellt andra kursår. 1 vissa begränsade undantagsfall skulle stipendier, i motsats till vad hittills varit fallet, kunna utgå även vid kortare kurser än sådana av minst 5 månaders längd, nämligen då en kortare yrkesutbildningskurs på ett belydelsefullt sätt kompletterade i näringslivet eller eljest pågående eller genomgången praktisk yrkesutbildning och kursen med hänsyn till sitt ändamål icke behövde omfatta 5 månader eller mera. Vid anmälan av överstyrelsens förslag i statsverkspropositionen till 1945 års riksdag (åttonde huvudtiteln punkt 224) har föredragande departementschefen funnit förslaget böra tillmötesgås såtillvida, att stipendiebeloppen i respektive behovsgrader höjas till respektive högst 75 kronor, 50 kronor och 25 kronor per elev och kursmånad. Enligt vad departementschefen anfört borde vid bedömningen av elevernas stipendiebehov de förhöjda stipendiebeloppen icke anses som normalbelopp utan, såsom hittills skett, beloppen i de olika behovsgraderna differentieras ytterligare, så att en

23 glidande stipendieskala erhölles. Med ett på detta sätt uppbyggt syslem kunde vid stipendietilldelningen hänsyn tagas till de av överstyrelsen anförda omständigheter, som verkade fördyrande på kostnaderna för kursvistelsen för en del elever. Vidare har departementschefen funnit försök böra göras med stipendietilldelning även vid kurser, som icke omfatta minst S månader, varvid emellertid stor varsamhet ansetts böra iakttagas. Vad sålunda uttalats i statsverkspropositionen har ej föranlett erinringar från riksdagens sida. Emellertid må nämnas, att riksdagen i ett senare sammanhang (skrivelse nr 351) ansett starka skäl tala för den principen, att stipendierna för såväl teoretiska som praktiska studier för helt obemedlade studie]>egåvade lärjungar från både landsbygden och städer eller andra tätorter avpassas så, att de i huvudsak giva full behovstäckning. Riksdagen har förutsatt, att förevarande frågor om möjligt komina att lösas redan vid 1946 års riksdag. I fråga om stipendier åt elever vid lägre lantbruksundervisningsanstalter har i statsverkspropositionen (nionde huvudtiteln punkt 45) likaledes föreslagils, att stipendierna böra höjas för elever i tredje behovsgraden till högst 75 kronor, för elever i andra behovsgraden till högst 50 kronor och för elever i första behovsgraden till högst 25 kronor, allt per läsmånad. Av lantbruksstyrelsen på anförda skäl föreslagen ytterligare höjning av stipendiebeloppen för tiden 1 maj—31 oktober — särskilt under sommarhalvåret har det visat sig svårt att frekventera skolorna — har departementschefen förklarat sig icke för närvarande kunna förorda. I detta sammanhang må även nämnas, att stipendierna till elever vid fast småbrukarkurs med särskilt antagna elever ävensom vid husmoderskurs och specialkurs med särskilt antagna kvinnliga elever föreslagits skola ökas från 1 krona 50 öre till 2 kronor respektive från 2 kronor 50 öre till 3 kronor för dag under tid kursen pågår. Ej heller i nu berörda hänseenden har riksdagen framställt några erinringar mot de i statsverkspropositionen framförda 1'örslagen. Enligt vad ovan framgår har försök ansetts böra göras med stipendietilldelning även vid kurser, som icke omfatta minst 5 månader, varvid emellertid stor varsamhet ansetts böra iakttagas. Ifrågavarande 5-månadsgräns har närmast avseende på kurser vid lärlings- och yrkesskolor för industri och hantverk samt husligt arbete. I övrigt förekommer det i särskilda fall redan nu, att stipendium beviljas även vid kortare kurser. Detta är fallet bland annat i fråga om vissa kurser vid lantmannaskolor och folkhögskolor samt beträffande nyssnämnda s. k. husmoderskurs och specialkurs med särskilt antagna kvinnliga elever (nedan närmare angivna kungörelser nr 356 och 464/1938). Även vid vissa kortare kurser i skogliga ämnen utgå stipendier till deltagarna. Kommittén, som i nuvarande läge ej har anledning att närmare ingå på grunderna för stipendietilldelningen, vill här inskränka sig till att uttala, att

det enligt kommitténs mening ej är lämpligt att uppställa viss kurslängd såsom villkor för att stipendier skola kunna beviljas. Även andra faktorer synas böra inverka på om stipendiemöjlighet bör stå till förfogande för deltagarna i viss kurs, bland annat kursens ändamål samt i vad mån deltagarna kunna påräkna mer eller mindre omedelbar nytta av utbildningen. Med hänsyn härtill håller kommittén före att för varje särskilt slag av kurs bör bestämmas, huruvida stipendier skola kunna utgå till dellagarna. Det torde kunna antagas, att anslutningen till en skola eller kurs i allmänhet blir större i den mån stipendier stå till förfogande för eleverna. Med hänsyn härtill har inom kommittén övervägts, om behovsprövningen vid slipendietilldelningen borde slopas. Emellertid har kommittén avstått från att nu framlägga förslag i sådan riktning. Ett landsting, som vill stimulera Ull ökat deltagande i yrkesundervisningen, har givetvis möjlighet att anslå de relativt begränsade medel, som erfordras för att alla elever skola kunna deltaga i undervisningen kostnadsfritt. En undersökning, som inom kommittén utförts till belysande av resekostnaderna för stipendieelever vid lantmannaskolor i Norrland under vissa läsår och för vilken redogöres å sid. 75 nedan, har utvisat alt kostnaden lör resa från hemorten till skolan och åter i medeltal uppgått till omkring 14 kronor. Kostnaderna ha emellertid helt naturligt belöpt sig till myckel växlande belopp. Endast i enstaka fall har kostnaden överstigit 60 kronor. Att kostnaderna hållit sig så jämförelsevis låga, som här avsedd sammanställning givit vid handen, torde delvis kunna ses såsom ett uttryck för all ungdomar, för vilka kostnaden för resa till och från skolan skulle bliva hög, härigenom avskräckas från att. besöka skolan. Åtminstone beträffande de ekonomiskt sämst ställda ungdomarna, vilka under alla förhållanden tillhöra högsta behovsgraden, finnes icke någon möjlighet att vid stipendiebeloppets utmätande laga hänsyn till nämnda resekostnad. Kommittén finner det olyckligt, att resekostnadens höjd sålunda får inverka på frekven(eringen av yrkesundervisningsanslalterna. Det är uppenbart, att nu berörda problem måste bliva särskilt aktuellt inom Norrland med dess stora avstånd. Med hänsyn till det nu anförda vill kommittén .föreslå, att vid kurser, vid vilka stipendium kan beviljas, i eller utan samband härmed skall få utgå särskilt resebidmy. Sådant bidrag torde, räknat per läsår vid längre kurser, böra få beviljas för resa med billigaste färdsätt från hemorten till skolan och äter samt även, när så föranledes av infallande högtider eller andra särskilda förhållanden, för en hemresa under läsårets eller kursens lopp. Det förtjänar nämnas, att i proposition nr 74 till årets riksdag förutsatts, att medellösa lärjungar vid läroverk och vissa andra skolor, som åtnjuta stipendier för inackordering, även skola kunna erhålla särskilda stipendier för resor, under förutsättning att de oundgängliga utgifterna för resor mellan hemmet och studieorten uppgå till elt mera betydande belopp. Rese-

25 bidraget för deltagare i yrkesundervisning synes förslagsvis höra utgå för en eller, i nyss avsedda fall, två resor till skolan och åter med högst det belopp, varmed kostnaden per dylik resa överstiger 10 kronor. Resebidrag synes böra utgå utan behovsprövning. Det bör förutsättas, att elev, där ej annat föranledes av särskilda skäl, förlägger utbildningen till närmaste skola av åsyftad art inom det län, där eleven har sin hemort. Det torde böra ankomma på vederbörande centrala myndighet att meddela närmare föreskrifter angående här avsedd bidragsgivning, bland annat avseende möjligheterna för skola att, där det befinnes önskvärt, bevilja bidrag utan avvaktan på att frågan härom blir avgjord hos vederbörande centrala myndighet. Därest för speciella slag av kurser komma alt meddelas särskilda föreskrifter om resebidrag — förslag i detla ämne har framförts av den s. k. hushållningssällskapsutredningen — torde dessa föreskrifter böra få tillämpas, i den män de skulle bliva förmånligare än de av kommittén här föreslagna. Utgifterna för ifrågavarande resebidrag torde böra bestridas från respektive anslag till stipendier.

Kap. 5. Norrlandskommittcns förslå». Under åberopande av vad som anförts under avd. I i detla betänkande far noiilandskommitlén 1) dels förorda att landslingen i de norrländska länen, ulan intrång i vederhörande fackorgans befogenheter att bestämma angående yrkesundervisningen, medverka till atl olika utbildningsformer samordnas pä lämpligt salt samt åtgärder i mån av behov vidtagas för att fylla ut sådana luckor, som må förefinnas med avseende å utbildningsmöjligheterna, ävensom för ett vart län inrätta en undervisningsberedning för alt å landstingets vägnar handhava här åsyftade uppgifter, 2) dels föreslå, (itt till kommun, inom vilken skatteunderlaget icke översi iger 3 kronor per invånare, skall utgå bidrag av statsmedel till kostnaderna för anskaffande av lokaler till kommunal yrkesundervisningsanstalt, vilket bidrag skall beräknas till 2 procent av kostnaderna för varje fullt tiotal skatteören. varmed respektive kommuns skatteunderlag understiger 5 skattekronor per invånare, (ät kommun, inom vilken skatteunderlaget överstiger 3 kronor men understiger 5 kronor per invånare, skall kunna komma i åtnjutande av bidrag enligt motsvarande grunder, om Kungi. Maj:t med hänsyn till olika inverkande faktorer finner skäl härtill, ävensom att skatteunderlaget vid tillämpningen av nyssnämnda föreskrifter skall beräknas genomsnittligt för de tio laxeringsår, som förflutit närmast före det budget-

år, varunder statsbidraget beviljas, samt att hänsyn härvid skall tagas till antalet invånare i kommunen vid samma taxeringsårs början, 3) dels föreslå, att till sådana bidrag till lokaler för kommunal yrkesutbildning, som avsetts under punkt 2), tills vidare anvisas ett reservationsanslag av 300.000 kronor, 4) dels föreslå, att till kommuns kostnader för byggnader till folk- och fortsättningsskolor — utöver det statliga byggnadsbidrag som eljest kan utgå — må från förslagsanslaget till Folkskolor m. ni.: Ridrag till byggnadsarbeten, utgå ytterligare bidrag till kommunens återstående kostnader efter enahanda grunder, som angivits under punkt 2). 5) dels ock föreslå, att till deltagare i sådan yrkesundervisning, vid vilken stipendium av statsmedel må beviljas deltagarna, resebidrag utan behovsprövning skall utgå för resor till skolan och åter i den utsträckning, som ovan angivits, med högst det belopp per dylik resa, varmed kostnaden (iverstiger 10 kronor.

AVD. II.

Yrkesbetonad undervisning under skolåren. Korrespondensundervisning.

Kap. 6. Yrkesbetonad undervisning i folk- och fortsättningsskolorna. Nuvarande

förhållanden.

Enligt S 35 folkskolestadgan gäller såsom en grundläggande regel i fråga o in barns skolålder, att denna räknas från och med det kalenderår, under vilket barnet fyller 7, till och med det, under vilket barnet fyller 14 år. Efter genomgången av folkskolan inträder skyldighet att enligt nedan närmare återgivna bestämmelser inträda i fortsättningsskola. Föreskrifterna om skolålderns längd kunna sägas i viss mån kompletteras av reglerna om antalet årsklasser i folkskola. Vid 1936 års riksdag beslöts, att obligatorisk 7-årig folkskola skulle genomföras i hela landet senast med ingången av läsåret 1948/49. Vilka läroämnen som skola förekomma i folkskolan, är angivet i § 12 folkskolestadgan. Enligt där meddelade föreskrifter böra, vid sidan av uppräknade obligatoriska ämnen, i den utsträckning omständigheterna medgiva anordnas undervisning i slöjd för de gossar och flickor, som anmälas att deltaga i sådan undervisning, samt undervisning i hushållsgöromål för de flickor, som begära och erhålla tillstånd att deltaga däri (enligt vad i det följande beröres kan det i vissa fall medgivas, att även gossar må deltaga i sådan undervisning). Förpliktelse att deltaga i undervisningen i slöjd och hushållsgöromål kan beslutas av vederbörande skoldistrikt. Vidare skall, där lämpligt jordland blivit upplåtet, beredas undervisning i trädgårdsskötsel. Slöjdundervisning förekommer ofta från och med tredje läsåret i folkskolan. Såsom förutsättning för statsbidrag till slöjdundervisning gäller, alt undervisningen varit förlagd utanför den för de obligatoriska ämnena fastställda tiden. I allmänhet undervisas flickorna i syslöjd och gossarna i träslöjd. Undervisning i hushållsgöromål har endast i ett fåtal av skoldistrikten i Norrland — och detsamma gäller i landet i övrigt — införts på folkskolans schema, nämligen enligt vissa uppgifter från skolutredningen i ett 20-tal av Norrlands 250 skoldistrikt. I detta sammanhang må nämnas, att det enligt

28 en kungörelse den 30 juni 1920 (nr 573) angående statsbidrag för undervisning i hushållsgöromål vid folkskola eller särskild anstalt skall bero på prövning av skolöverstyrelsen om även gossar skola få deltaga i undervisningen i hushållsgöromål i folkskolan. Det torde i detta sammanhang förtjäna nämnas, att genom ett särskilt Kungl. cirkulär av år 1908 föreskrivits, att i folkskolor och med dem jämförliga läroanstalter, såvida tillgång på lämplig skogsmark linnes och anlingen läraren själv är kunnig i skogsplantering och skogssådd eller sakkunnigt biträde står till buds, må för varje läsår av den stadgade undervisningstiden högst tre dagar användas för undervisning i skogsvård, särskilt skogsplantering och skogssådd, samt att nämnda undervisning må omfalla såväl teoretisk framställning av lättfattligt innehåll som praktiskt arbete och förberedas vid undervisningen i växtlära och trädgårdsskötsel. Enligt § 25 fortsäitningsskolestadgan gäller — dock med vissa undanlag — att envar, som med fullständigt avgångsbetyg lämnat den egentliga folkskolan, är pliktig att inträda i fortsättningsskola och deltaga i undervisning under den för fortsättningsskolans kurs stadgade minimitiden eller den längre tid intill sammanlagt 540 undervisningslimmar, som skoldistriktet kan bestämma. Lärokursen i fortsättningsskolan omfattar vid 6-årig skola minst 360 timmar fördelade på två eller i undantagsfall tre års kurser. Vid 7-årig heltidsläsande folkskola omfattar fortsättningsskolan minst 180 timmar och vid halvtidsläsande 7-årig folkskola minst 270 timmar, i allmänhet samlade på en årskurs. Möjligheten att utsträcka fortsättningsskolans längd utöver stadgat minsta timantal har i Norrland utnyttjats inom ett 40-tal av skoldistrikten (enligt uppgifter för läsåret 1942,43j. Närmare 30 av dessa skoldistrikt ha fortsättningsskolan anordnad som 1-årig. Inom flertalet av dessa senare distrikt har förlängningen av fortsättningsskolan icke sträckts längre än till mellan 200 och 300 timmar. Endast i två fall, nämligen inom Östersunds och Jukkasjärvi skoldistrikt, har undervisningstiden utsträckts till del högsta timantalet, eller 540, beträffande Östersunds distrikt dock endast såvitt gäller flickor. Även inom en del andra skoldistrikt har undervisningstiden i fortsättningsskolan bestämts längre för flickor än för gossar. Undantag från fortsättningsskolepliklen gäller vid genomgång av vissa andra utbildningsformer, bland annat åttonde klass i folkskola. Vidare kan skolpliktig, som fyllt 15 år, fullgöra sin fortsättningsskolplikt i lärlingsskola, om han av denna skolas styrelse befinnes äga nödiga förutsättningar att tillgodogöra sig lärlingsskolans undervisning. På prövning i varje särskilt fall av vederbörande skolstyrelse skall bero, huruvida skolpliktig, som åtnjuter annan undervisning än i vissa angivna skolor, må kunna erhålla befrielse från deltagande i undervisning i fortsättningsskola (§ 27 mom. 3 nyssnämnda stadga). Fortsättningsskolan kan anordnas antingen som yrkesbestämd eller som

29 allmän. I den yrkesbestämda skolan samlar sig undervisningen kring ett viss yrke eller viss grupp av yrken, medan den allmänna fortsättningsskolan har en mera allmänt praktisk läggning. För elever, som på grund av bristande förkunskaper icke kunna deltaga i undervisningen i egentlig lortsättningsskola, anordnas s. k. ersältningsskola. Fortsättningsskolan hade år 1930 omkring 150 000 och år 1940 omkring 115 000 elever i hela landet. Motsvarande siffror för den yrkesbestämda fortsättningsskolan voro 65 000 respektive 70 000. Den yrkesbestämda fortsättningsskolan hade sålunda ökat något, under det att den allmänna fortsättningsskolan gått kraftigt tillbaka. Den allmänna minskningen av elevantalet sammanhänger bland annat med befolkningsutvecklingen och med att övergången från 6-årig till 7-årig folkskola reducerar antalet skolor med 2 årskurser i fortsättningsskolan. Reträffande anslutningen till de olika linjerna i fortsättningsskolan hänvisas till bil. 1 till detta belänkande. Läroämnena i den yrkeshestämda fortsättningsskolan äro enligt § 11 fortsättningsskolestadgan arbetskunskap (inbegripet hushållsgöromål), medborgarkunskap och modersmål. I den allmänna fortsättningsskolan är ämnet arbetskunskap utbytt mot naturkunnighet. I fråga om undervisningstidens fördelning mellan läroämnena i yrkesbestämda fortsättningsskolan gäller, att åt ämnet arbetskunskap bör avses omkring hälften av tiden eller, då detta ämne jämväl omfattar verkstadsarbete, omkring två tredjedelar av tiden. Skolöverstyrelsen kan emellertid medgiva avvikelse från denna regel. Skolköksundervisningen i fortsättningsskolan efter 7-årig folkskola torde i praktiken ha kommit att omfatta hela undervisningstiden. Varhelst på en ort förutsättningar därtill finnas, bör ibrlsällningsskolan anordnas som yrkesbestämd. I anslutning till det praktiska arbetslivet med dess olika yrken och sysselsättningar böra allt efter olika orters förhållanden och behov anordnas olika typer av yrkesbestämda fortsättningsskolor, såsom skolor med jordbruks-, skogsbruks-, fiskeri-, hantverks- eller industriell eller handelsundervisning liksom för flickornas del undervisning i husligt arbete. Uppräkningen är emellertid icke fullständig. Skoldistrikten ha möjlighet alt inrätta även andra yrkeslinjer. I samband med arbetet i fortsättningsskolan, vare sig denna är allmän eller yrkesbestämd, bör enligt § 10 fortsättningsskolestadgan givas behövlig ledning åt lärjungarna för val av yrke, varjämte lämpliga åtgärder böra vidtagas, för alt skolan i samförstånd med den offentliga arbetsförmedlingens organ må kunna medverka till lärjungarnas anställande inom de arbetsområden, för vilka de kunna antagas äga de bästa förutsättningarna. Det torde kunna vara av intresse att i detta sammanhang lämna en redogörelse för den i september 1944 fastställda läroplanen för de yrkesbestämda fortsättningsskolorna i Jukkasjärvi skoldistrikt — utom Kiruna — för vilka skolor införts 540 timmars undervisningstid. Timplanen upptager för modersmålet 102 timmar, för medborgarkunskap 60 timmar, för arbetskun-

skåp och arbetsövningar 360 timmar samt för gymnastik 18 timmar. Enligt kursplanen skall undervisningen i modersmålet — vid sidan av läsning och språklära — omfatta övning att uppsätta skrivelser, tillhörande det praktiska livet, såsom rekvisitioner, räkningar, kvitton, fullmakter, annonser, ansökningar (avskrift och vidimering), affärsbrev, protokoll och enkla uppsatser. Undervisningen i medborgarkunskap skall bland annat avse skolor och anstalter för fortsatt utbildning samt yrken och yrkesval. BeIräffande arbetskunskapen skiljes mellan fem olika skoltyper, nämligen skolor i anslutning till husligt arbete (se nedan), skolor i anslutning till jordbruk med binäringar, skolor i anslutning till snickeri, skolor i anslutning till skomakeri samt skolor i anslutning till trädgårdsskötsel. På samtliga linjer ingår såväl praktiskt arbete som teoretisk undervisning. Sålunda upptager kursplanen för skolor i anslutning till snickeri — för att taga ett exempel — praktiskt arbete, avseende enklare möbler och husgerådssaker samt ytbehandling, ävensom undervisning beträffande material och arbete (viktiga trädslag, trädens fällning, virkets torkning, träets byggnad, olika virkessorter och deras olika lämplighet, kvalitetsfordringar, utländska virkessorter), de viktigaste verktygen, deras skötsel och vård, enkla skisser och arbetsritningar samt vissa synpunkter på arbetet (bland annat arbetets hygien). Vad särskilt angår undervisningen i hushållsgöromål brukar vid sexårig skola med fortsättningsskola i 2 årskurser (om sammanlagt minst 360 timmar) denna undervisning ofta helt förläggas till den andra årskursen i forlsättningsskolan. Även vid 7-årig folkskola förlägges undervisningen i hushållsgöromål i allmänhet till fortsättningsskolan. Utbildningen koncentreras i båda fallen ofta till en 6-veckors kurs. Omfattningen av undervisningen i hushållsgöromål i fortsättningsskolan redovisas i tabell 1, vilken är grundad på uppgifter från skolutredningen avseende läsåret 1943/44. TABELL 1. Omfattningen av undervisningen i hushållsgöromål i fortsättningsskolan, såvitt gäller Norrland. Undervisningen i hushållsgöromål omfattar a) mindre än 180 timmar b) 180-219 timmar c) 220 timmar eller därutöver Summa

i antal skoldistrikt städer

övriga skoldistrikt

Summa

7 4 4

7 136 92

14 140 96

31 Av tabellen f r a m g å r , a t t 140 av N o r r l a n d s 250 skoldistrikt eller betydligt m e r ä n h ä l f t e n h a d e o m k r i n g 180 t i m m a r s u n d e r v i s n i n g . 96 h a d e 220 timm a r eller d ä r u t ö v e r . Till y t t e r l i g a r e belysning av d e n i f r å g a v a r a n d e u n d e r v i s n i n g e n s förekomst i f o r t s ä t t n i n g s s k o l a n i N o r r l a n d m å l ä m n a s följande uppgifter a n g å e n d e antalet l ä r j u n g a r m e d h u s h å l l s g ö r o m å l (enligt skolöverstyrelsens statistik).

TABELL 2. Antal lärjungar med hushållsgöromål i fortsättningsskolan i Norrland 1940/41. Län

Gävleborgs Väslernorrlands Jämtlands Västerbottens Norrbottens Summa Norrland Hela landet

Samtliga elever i fortsättningsskolan gossar

flickor

2 862 3 762 1959 3 780 2 974

2 839 3 784 1855 3 790 2 857

15 337 53 442

15125 56 532

Med hushållsgöromål gossar

flickor 2 414 3 629 1527 3 715 2 771

4 413

14 056 40 806

S o m av tabellen f r a m g å r u p p g i c k antalet flickor i f o r t s ä t t n i n g s s k o l a n i N o r r l a n d u n d e r läsåret 1940/41 till 1 5 1 2 5 . Av dessa erhöllo 14 056 eller 93 p r o c e n t h u s l i g u t b i l d n i n g . M o t s v a r a n d e siffror för h e l a landet v a r 56 532 och 40 806 eller 72 procent. U n d e r v i s n i n g e n i h u s h å l l s g ö r o m å l v a r s å l u n d a betydligt v a n l i g a r e b l a n d flickorna i f o r t s ä t t n i n g s s k o l a n i N o r r l a n d ä n i övriga delar av landet. För närvarande kan den i Norrland betecknas såsom 100-procentig. Med u t g å n g s p u n k t från en b e s t ä m m e l s e i f o r t s ä t t n i n g s s k o l e s l a d g a n , enligt v i l k e n u n d e r v i s n i n g e n i d e n y r k e s b e s t ä m d a f o r t s ä t t n i n g s s k o l a n skall s a m l a sig m e r a b e s t ä m t k r i n g »visst y r k e eller viss g r u p p av y r k e n » , b r u k a r s k o l ö v e r s t y r e l s e n i p r i n c i p v ä g r a tillstånd för gossar a t t deltaga i u n d e r v i s n i n g i h u s h å l l s g ö r o m å l i f o r t s ä t t n i n g s s k o l a n . U n d a n t a g h a r emellertid ansetts k u n n a g ö r a s för skolor i skogs- och k u s t t r a k t e r , d ä r g o s s a r n a s å s o m skogsa r b e t a r e , f i s k a r e eller s j ö m ä n anses v a r a i särskilt b e h o v av d e n n a u t b i l d n i n g . S o m av t a b e l l 2 f r a m g å r ä r likväl u n d e r v i s n i n g e n i h u s h å l l s g ö r o m å l för gossar i f o r t s ä t t n i n g s s k o l a n i N o r r l a n d ytterligt obetydlig. I det f ö r e g å e n d e h a en del uppgifter l ä m n a t s r ö r a n d e l ä r o p l a n e n för de y r k e s b e s t ä m d a f o r t s ä t t n i n g s s k o l o r n a i n o m J u k k a s j ä r v i skoldistrikt (utom K i r u n a ) , vid vilka införts 540 t i m m a r s u n d e r v i s n i n g . F ö r d e n husliga u n d e r v i s n i n g e n s del m å h ä r tilläggas, att k u r s p l a n e n i v a d gäller a r b e t s k u n s k a p o c h a r b e t s ö v n i n g a r , o m f a t t a n d e s a m m a n l a g t 360 t i m m a r , u p p t a g e r p r a k -

tiskt arbete i fråga om matlagning, bakning och rengöring, mjölkhushållning och husdjursskötsel, lagning och ändring av klädesplagg, linnesöm och enklare klädsömnad (exempelvis barnkläder), fläckuttagning och tvätt samt symaskinens vård och användning. I övrigt hänför sig undervisningen i arbetskunskap till födoämneslära, klädedräkten, bostaden, hälsolära, ritning av mönster till klädesplagg, hemmets ekonomi samt synpunkter på arbelci i hemmen. I detta sammanhang må även lämnas en redogörelse för förekomsten av skolkökslokaler i Norrland. Från skolutredningen ha ställts till förfogande vissa uppgifter, som utredningen under sistlidna läsår inhämtat, rörande beskaffenheten av förefintliga lokaler för undervisning i hushållsgöromål. Uppgifterna ha sammanställts i tabell 3.

TABELL 3. Beskaffenheten av i Norrland befintliga lokaler för undervisning i hushållsgöromål i folk- och fortsättningsskolan. tillfredsställande Lokaler som ägas av kommunen och användas uteslutande för undervisning i hushållsgöromål även för annan undervisning (slöjd, gymnastik m.m.) även för annat ändamål än undervisning (kommunalrum o. d.) Lokaler som förhyrdes under läsåret 1942/43 (föreningslokaler, bostäder o. d.) Summa

Antal skolkökslokaler mindre goda, dock använd- bristfälliga bara

Summa

600 Av tabellen framgår, att folk- och fortsättningsskolorna i Norrland disponera över sammanlagt 600 skolkökslokaler. Av dessa äro 299 inrättade uteslutande i undervisningssyfte. 311 ha betecknats såsom tillfredsställande, 186 såsom mindre goda och 103 såsom bristfälliga. Av de lokaler, vilka förhyrts av skoldistrikten och som huvudsakligen bestå av föreningslokaler, bostäder o. d., ha 75 betecknats såsom bristfälliga, 65 såsom mindre goda och endast 21 såsom tillfredsställande. Förhållandena äro mycket olika i skilda delar av Norrland. 1 Gästrikland ha sålunda 25 lokaler betecknats såsom fullt nöjaktiga, 7 såsom mindre tillfredsställande och ingen såsom bristfällig, under det att motsvarande

33 siffror för Härjedalen äro 10, 23 och 23. Även i norra Västerbotten äro förhållandena dåliga. Möjlighet förefinnes för skoldistrikt att anordna undervisningen i folkskolan även med längre skoltid än sju år. I första hand må här nämnas den undervisningsform, som brukat benämnas folkskolans högre avdelning (§ 5 folkskolestadgan). Denna skolform, som alltid är av frivillig karaktär, bygger på 6- eller 7-årig folkskola och kan vara 1—4-årig. I allmänhet är den 2-årig och bygger på 6-årig folkskola och medför sålunda 8-årig skoltid. Folkskolans högre avdelning har icke vunnit den ställning inom skolsystemet, som man torde ha förväntat. Lärjungeantalet är lägre nu än vid sekelskiftet. Efter tillkomsten av den kommunala mellanskolan omorganiseras folkskolans högre avdelning ofta till denna skolform. Högre avdelning förekommer nu huvudsakligen i städer. I Norrland förekom den under läsåret 1941/42 endast i Sundsvall, Alnö, Skön och Berg. Bland ämnen, i vilka undervisning må förekomma i folkskolans högre avdelning, nämnas förutom allmänna ämnen även trädgårdsskötsel, slöjd och hushållsgöromål. Undervisningen i högre avdelningen kan, i jämförelse med vad som är fallet i lägre klasser, sägas visa en starkare markerad inriktning på det praktiska livets krav. Folkskola med högre avdelning övergår icke sällan till dttaklassig folkskola. Enligt § 1 mom. 5 folkskolestadgan skall skoldistrikt kunna, i händelse särskilda förhållanden därtill föranleda, efter medgivande av Kungl. Maj:t anordna folk- och småskola med ett större sammanlagt antal obligatoriska årsklasser än sju. Skillnaden i förhållande till folkskola med högre avdelning blir i allmänhet endast den, att undervisningen blir obligatorisk för eleverna, som sedermera även erhålla avgångsbetyg först från skolans åttonde klass. Under läsåret 1943/44 var obligatorisk åttonde årsklass anordnad i sju skoldistrikt i landet, varav intet i Norrland. Numera har emellertid beslut fattats om införande av sådan klass inom vissa delar av Jukkasjärvi skoldistrikt. Några normerande förebilder för kursplaner för den åttonde klassen ha icke meddelats. Skoldistrikten ha haft stort utrymme för egna initiativ vid planläggningen av undervisningen och ha inom vida gränser haft möjlighet att anpassa den efter lokala önskemål och behov. Bland befintliga kursplaner för åttonde klassen särskiljas två huvudlyper, av vilka den ena ansluter sig till den traditionella undervisningen i folkskolan, dock med något starkare anknytning till det praktiska livet, under det att den andra utgör en utvidgning av den yrkesbestämda fortsättningsskolan. Obligatoriskt åttonde skolår med yrkeslinje har endast inrättats vid ett ringa fåtal folkskolor. Det torde vara av intresse att något redogöra för i Södertälje tillämpat system, vilket i fråga om kursplan och arbetsmetoder 3

radikalt skiljer sig från undervisningen i folkskolans lägre klasser och till stor del bygger på de erfarenheter, som vunnits i fortsättningsskolorna. Följande timplan (antal lärotimmar i veckan) har antagits för åttonde klassen i Södertälje folkskolor: O b l i g a t o r i s k a

ä m n e n

Modersmålet Räkning och geometri Medborgarkunskap Arbetskunskap: Metall- och träarbete samt motor- och elektricitetslära Hushållsgöromål med hushållsbokföring Sömnad Hälsolära med sjukvård och barnavård Teckning Musik Gvmnastik med lek och idrott Frivilliga

Gossar

Flickor

4 3 5

3 4

2 35

11 8 3 2 2 2 35

2 3

2 3

ämnen:

Engelska Maskinskrivning

Enligt § 6 mom. 3 folkskolestadgan kan skoldistrikt förpliktas att i viss skola till undervisning mottaga barn från annat skoldistrikt eller att låta barn, tillhörande skoldistriktet, åtnjuta undervisning i annat skoldistrikts skola. Sådana åtgärder för centralisering kunna föreskrivas under förutsättning, dels att det allmännas kostnader för skolväsendet nedbringas därigenom eller barnens skolvägar mer avsevärt förkortas eller ock undervisning i s. k. hjälpklass därigenom kan beredas barn, som äro i behov därav, dels ock att undervisningen i de skoldistrikt, åtgärden berör, icke lider påtagligt men. Samtidigt kan domkapitlet fastställa den ersättning, som med hänsyn till den av berörda anordning föranledda omedelbara ökningen i det mottagande skoldistriktets löpande omkostnader skäligen bör gäldas av det skoldistrikt, barnen tillhöra. I § 1 fortsättningsskolestadgan meddelas bestämmelser om att två eller flera distrikt, efter medgivande av skolöverstyrelsen, kunna förena sig om en gemensam fortsättningsskola. Vidare kan skoldistrikt erhålla befrielse från skyldigheten att anordna fortsättningsskola, under förutsättning att de fortsättningsskolpliktiga barnen i distriktet enligt träffad överenskommelse erhålla motsvarande undervisning inom annat skoldistrikt. Föreskrift kan också meddelas om skyldighet för skoldistrikt att till undervisning i fort-

35 sättningsskola i distriktet mottaga barn från annat skoldistrikt eller att låta barn, tillhörande skoldistriktet, åtnjuta undervisning i annat skoldistrikts fortsättningsskola. Nämnda skyldighet kan bestämmas att omfatta samtliga fortsättningsskolpliktiga barn i ett skoldistrikt. I fråga om förutsättningarna för sådana anordningar gäller i stort sett detsamma som nyss angivits beträffande motsvarande anordningar enligt folkskolestadgan. Bortsett från nu nämnda former av centralisering av undervisningen för flera skoldistrikt förekommer det ofta — och detta är i Norrland den vanligaste formen av centralisering — att inom ett och samma skoldistrikt undervisningen särskilt på högre stadium koncentreras till allenast vissa av skoldistriktets skolor. Till kommunernas kostnader för folkskole- och fortsättningsskoleväsendet lämnar staten bidrag i olika former. Statsbidrag utgår sålunda med belopp som — bortsett från vissa modifikationer — motsvara skoldistriktets samtliga kostnader för avlöning av lärare vid folk- och småskolor enligt folkskolans avlöningsreglemente. Efter samma grunder utgår statsbidrag till avlöning åt föreståndarinnor och biträdande föreståndarinnor vid skolhem och arbetsstugor. Särskilda föreskrifter gälla emellertid såvitt gäller undervisningen i slöjd och hushållsgöromål. Till avlöning av s l ö j d l ä r a r e i folkskolan utgår statsbidrag motsvarande ett minimiarvode, som beräknats till kronor 1:20 per timme vid en undervisning av lägst 20 timmar per vecka och till kronor 1:55 vid kortare undervisning, dock högst med respektive kronor 153:60 och 198: 40 per slöjdavdelning och redovisningsår, d. v. s. högst för 128 timmar. Härutöver utgå till lärare med förstnämnda längre undervisningsskyldighet av statsmedel dels avlöningsförbättring med kronor 0:20 per timme, dock högst kronor 27: 20 för slöjdavdelning och högst kronor 204 per år, och dels dyrtids-, kris- och barntillägg. Arvodet vid kortare undervisning har enligt beslut vid 1945 års riksdag höjts från kronor 1:55 till kronor 2: — per timme. För lärare i fortsättningsskola och ersättningsskola har det minimiarvode, som täckes av statsbidrag, bestämts till respektive kronor 2:50 och 1:50. Dock är motsvarande minimiarvode för undervisning i manlig eller kvinnlig slöjd bestämd till respektive kronor 2:25 och 1:25. Härutöver bestridas av statsmedel kostnader för ålderstillägg, vilka under vissa förutsättningar kunna utgå efter respektive 5, 10 och 15 år, ettvart tillägg belöpande till 300 kronor för manlig och 200 kronor för kvinnlig lärare i fortsättningsskola. De bestämmelser, som meddelats i fråga om statsbidrag till l ä r a r i n n a i h u s h å l l s g ö r o m å l vid folkskola, utgå från att denna undervisning anordnas genom kurser om 34 dagar med 5 timmars undervisning per dag (170 timmar). Arvodet, som är fast, utgår nämligen med samma belopp av kronor 255: — oavsett kursens längd, så snart den uppgår till 34 dagar eller i vissa undantagsfall 30 dagar samt antalet lärjungar i kursen icke understiger 8 eller överstiger 16 (i vissa fall 20). Dessa korta kurser förekomma emellertid numera sällan. Vid längre hushållskurser medför angivna bestämmelse, att statsbidrag endast kan utgå för en mindre del av läsåret, såvida man icke räknar med att varje elev under den längre kurstiden genomgår flera kurser, något som knappast varit avsett vid författningens tillkomst. Den fastställda

36 ersättningen av kronor 255: — per 34 dagars kurs motsvarar kronor 7: 50 för arbetsdag. Statsbidrag utgår härutöver till avlöningsförbättring med kronor 40: — per kurs, dock med högst kronor 210: — per år. Slutligen bestridas även dyr tids- och kristillägg av statsmedel. För lärarinna i hushållsgöromål vid fortsättningsskola h a r det minimiarvode, vilket täckes av statsbidrag, bestämts till kronor 2: 50 för undervisningstimme, vartill kan komma förut angivna ålderstillägg. Emellertid gälla numera vissa provisoriska bestämmelser om avlöning åt sist avsedda lärarinnor samt statsbidrag härtill. Enligt dessa bestämmelser skall lärarinna lägst uppbära arvode efter någon av följande arvodesgrupper, nämligen i grupp 1 med kronor 2:50, i grupp 2 med kronor 2: 75, i grupp 3 med kronor 3: — och i grupp 4 med kronor 3: 25, allt räknat för undervisningstimme. Sedan lärarinna tillhört en arvodesgrupp minst 3 år och därunder haft anställning 2.1C0 timmar, som enligt särskilt angivna föreskrifter få tillgodoräknas, uppflyttas hon i närmast högre arvodesgrupp. Lärarinna skall vidare åtnjuta fri kost i samband med de praktiska övningarna i hushållsgöromål, varjämte det åligger skoldistrikt att under pågående kurs tillhandahålla lärarinna i hushållsgöromål lämplig bostad jämte bränsle och för matlagning erforderliga anordningar eller, där lärarinnan så påfordrar, ersättning med minst kronor 1:50 om dagen. Såsom förutsättning för att statsbidrag skall utgå till skoldistrikt för täckande av nyssnämnda arvodesbelopp skall gälla, att skoldistriktet för undervisningen i hushållsgöromål anställer den eller de lärarinnor, som statens folkskolinspektör anvisar, dock att distriktet må utan sådan anvisning anställa lärarinna å med pensionsrätt reglerad befattning samt vikarie å sådan befattning. Då inspektör anvisar lärarinna, skall han jämväl efter samråd med skolstyrelserna eller representanter för dessa bestämma, å vilken tid undervisningen skall äga rum. Till varje inspektionsområde skall skolöverstyrelsen efter hörande av folkskolinspektören hänvisa lärarinnor till det antal, som motsvarar det mera fasta behovet vid fortsättningsskolan utöver lärarinnor å reglerade befattningar vid folk- eller fortsättningsskola. Enligt de motiv, som legat till grund för dessa bestämmelser böra folkskolinspektörerna vid uppgörande av planer för kurserna och lärarinnornas placering inom de olika skoldistrikten anordna dessa så, att en och samma lärarinna tilldelas kurser i närliggande distrikt med kurserna utlagda i följd utan andra längre intervaller än dem, som orsakas av de speciella förhållanden i trakten och lämplig tid för rekreation. Det har ansetts lämpligt, att inspektören i samband med planens upprättande samtidigt konfererar med representanter för samtliga de skoldistrikt, som skola ha samma lärarinna. Härigenom få distrikten tillfälle att framlägga sina önskemål beträffande tiderna för kurserna. Redan vid innevarande läsårs början hade man vidtagit åtgärder för sådan planläggning av skolköksundervisningen, som avsetts med de nya bestämmelserna. Med avseende å statens bidrag till lärare vid fortsättningsskola må slutligen även nämnas, att sådant bidrag utgår för täckande av ett minimiarvode av kronor 3: — för undervisningstimme i ämnet arbetskunskap, i den mån undervisning i kvinnlig slöjd och hushållsgöromål ej ingår däri. B e t r ä f f a n d e g r u n d e r n a för vissa s t a t s b i d r a g till undervisningslokaler för folkskole- och fortsättningsskoleväsendet h a r en redogörelse l ä m n a t s i k a p . 4. S t a t s b i d r a g u t g å ä v e n till vissa a n o r d n i n g a r för u n d e r l ä t t a n d e a v b a r n e n s s k o l g å n g . S å l u n d a k a n s t a t s b i d r a g beviljas skoldistrikt till u p p f ö r a n d e och i n r e d n i n g a v skolhemsbyggnader s a m t till a n s k a f f a n d e av erforderliga inventarier för skolhem. Bidragets b e l o p p b e s t ä m m e s a v Kungl. Maj:t för

varje särskilt fall. Även för ändring av äldre byggnad, som befinnes lämplig för skolhem, kan bidrag beviljas. Statsbidrag kunna vidare utgå till skoldistrikt till bestridande av kostnaderna för inackordering av skolpliktiga barn i skolhem och arbetsstugor eller i enskilda hem. För skolbarn i folkskolans första, andra eller tredje klass, som är bosatt minst 4 km från närmaste skola, samt för skolbarn i folkskolans fjärde eller högre klass, som är bosalt minst 6 km från närmaste skola, utgår statsbidrag utan föregående ansökningsförfarande för den tid vederbörande skolstyrelse finner inackordering erforderlig, dock icke för flera dagar under ett och samma redovisningsår än läsåret omfattar vid den skola, där barnet undervisas. För skolbarn, som är bosatt på kortare avstånd från närmaste skola än sålunda angivits, kan statsbidrag, efter ansökan av skoldistriktet, utgå för det antal dagar, som bestämmes av vederbörande folkskolinspektör. I samma ordning kan statsbidrag medgivas få utgå även för inackordering av lärjungar i fortsättningsskola, så framt skoldistriktet icke är berättigat att för sådana lärjungar erhålla bidrag jämlikt gällande bestämmelser om statsbidrag till bestridande av kostnaderna för centralisering av fortsättningsskolväsendet (se nedan). Statsbidrag utgår med 8/io av skoldistriktets verkliga kostnader för inackorderingen. Finner den utanordnande myndigheten dessa kostnader överstiga vad som kan anses efter ortens förhållanden skäligt, skall dock statsbidraget av myndigheten minskas till 8/10 av en såsom skälig ansedd kostnadssumma. Beträffande inackordering i skolhem och arbetssstugor har Kungl. Maj:t bestämt, att det belopp, som skall anses motsvara inackorderingskostnaden, skall utgöra kronor 1: 55 för varje dag barnet erhållit fostran och vård å skolhemmet eller arbetsstugan. Skoldistrikt kan också erhålla statsbidrag för anordnande av skolskjutsar åt skolpliktiga barn. Bidrag utgår företrädesvis, då genom anordnande av skolskjuts besparingar i det allmännas utgifter för skolväsendet i övrigt uppstå. Anordnas skolskjutsar för beredande av undervisning av barn i skola av högre skolform än den, barnen annars skulle tillhöra, eller eljest för åstadkommande av förbättring av skolväsendet, och äro kostnaderna härför jämförelsevis ringa, må, om skolförbättringen på annat sätt icke skulle kunna ernås utan större kostnader än skolskjutsarna betinga, statsbidrag kunna utgå, ändock att genom skjutsanordningen inga direkta besparingar i det allmännas utgifter för skolväsendet uppstå. Statsbidrag må jämväl kunna utgå, där allenast besvärlig skolväg åberopas såsom skäl för sådant bidrag, dock endast i fall då barns skolgång vid synnerligen lång eller svår skolväg genom skolskjuts avsevärt underlättas. Statsbidrag utgår med R/io av styrkta verkliga kostnaderna för skjutsarnas anordnande, dock att, därest den utanordnande myndigheten finner dessa kostnader överstiga vad som kan anses efter ortens förhållanden skäligt, statsbidraget skall av sagda myndighet minskas till s/10 av en såsom skälig ansedd kostnadssumma.

38 I detta sammanhang må också nämnas att skoldistrikt på landsbygden under vissa förutsättningar kan erhålla statsbidrag till bestridande av kostnaderna för skolbarnsbespisning. Med hänsyn till de fördelar, som kunna vara förenade med en viss centralisering av fortsättningsskolväsendet, äro bestämmelser meddelade om särskilda bidrag för befrämjande härav. Statsbidrag kan utgå till skoldistrikt, beträffande vilket genomförts sådan centralisering av fortsättningsskolväsendet, att eljest erforderlig skola därigenom blivit obehövlig. Bidrag utgår till bestridande av kostnaderna för inackordering, skolhushåll eller skolskjutsar för fortsättningsskolpliktiga lärjungar, vilka eljest icke skulle kunna besöka skolan på grund av dennas avstånd från hemmet eller andra liknande omständigheter. Bidraget utgår med belopp, som motsvarar kostnaderna för inackordering, skolhushåll eller skolskjutsar, dock för varje lärjunge med högst kronor 1: 50 för dag. Bidragets belopp får ej överstiga den besparing i statsbidraget till avlönande av lärare vid forlsältningsskola inom distriktet, vilken uppkommer därigenom att eljest erforderlig skola blir obehövlig på grund av centraliseringen. Den besparing i statsbidraget till avlönande av lärare, som uppkommer för varje på grund av centraliseringen indragen fortsättningsskola, skall anses utgöra 450 kronor. Slutligen kan statsbidrag även utgå till skoldistrikt för bestridande av kostnader för skolskjuts medelst fordon, som lärjunge i fortsättningsskola själv framför. Statsbidrag utgår under förutsättning att annat slag av skolskjuts eller inackordering eller skolhushåll eljest erfordrats samt att ifrågavarande färdsätt prövas lämpligt med hänsyn till lärjungarnas utveckling och krafter, de klimatiska förhållandena å orten och övriga omständigheter. Bidraget utgår med 50 öre per skoldag och lärjunge, om skolvägens längd överstiger 7 km, och med 40 öre, om skolvägens längd uppgår till högst 7 km och skolskjuts prövas erforderlig. Härvid gäller dock även den ovannämnda begränsningen att hela statsbidraget till skoldistrikt icke må överstiga det belopp, som motsvarar besparingen genom centraliseringen.

Framkomna önskemål och förslag. Enligt vad norrlandskommittén inhämtat har fortsättningsskolans lärarförbund i en framställning till Kungl. Maj:t den 12 november 1940, vilken framställning överlämnats till skolutredningen, hemställt om utredning i fråga om fortsättningsskolans rationalisering i yrkesorienterande riktning. Förbundet har därvid bland annat anfört följande: Det praktiska arbetet bör ges större plats i fortsättningsskolan. Vidare bör fortsättningsskolans undervisning så anordnas, att den kan meddela praktisk yrkesorientering som förberedelse för valet av levnadsbana. En rationell yrkesskolning kan på detta stadium knappast lämnas. De nuvarande yrkesbestämda fortsättningsskolornas undervisningsplaner böra därför omarbetas till en enda enhetlig plan, där

39 yrkesorienteringen erhåller en dominerande ställning. Emellertid böra givetvis möjligheter beredas till en justering av timplanen med hänsyn till de olika orternas mer eller mindre särpräglade näringsliv. En fortsättningsskola av denna typ, vilken i praktiskt avseende orienterade sig ut mot arbetslivet och i ideellt hänseende mot den frivilliga bildningsrörelsen, skulle enligt förbundets åsikt bli en mycket god medborgarskola för de omkring 85 procent från folkskolan avgångna elever, som den kunde beräknas komma att omfatta. En dylik fortsättningsskola kan givetvis icke bedrivas med en undervisningstid av 360—540 timmar, fördelade på två år. Därtill kräves enligt förbundets uppfattning ett helt läsår, ett ungdomsålderns och yrkesorienteringens skolår, som skulle bilda ett från folkskolan organisatoriskt avskilt år. Förbundet framlägger en principtimplan för fortsättningsskola under ett läsår om 36 veckor och med 30 timmar i veckan, fördelade på följande ämnen: yrkesorientering, modersmål och medborgarkunskap, bokföring, hälsolära, hushållsgöromål, sömnadsarbeten av olika slag, maskin- och verktygslära, jordbruks- och trädgårdsarbeten, järn- och metallarbeten, träarbeten, barnavård, ritning och gymnastik. Huvudparten av lärotiden, 25 timmar i veckan, skall ägnas åt praktiska ämnen. De teoretiska ämnena skola komma att upptaga endast 11 av veckans 36 timmar. Med avseende å ordnandet av den husliga utbildningen på skolstadiet ha förslag och önskemål härom under senare åren framkommit i flera sammanhang. Sålunda har skolöverstyrelsen i en den 26 juli 1938 avlämnad utredning med förslag angående anordnande av obligatorisk undervisning i hushållsgöromål för flickor — vilket förslag till viss del legat till grund för ovan återgivna bestämmelser i fråga om skolkökskretsar — uttalat sig för att denna undervisning i allmänhet sammanlagt bör upptaga 220 undervisningstimmar samt förläggas till fortsättningsskolan. Ett förläggande av undervisningen till folkskolan har överstyrelsen ansett möta stora svårigheter, särskilt med hänsyn till risken för splittring av undervisningen i folkskolan. Svenska skolkökslärarinnornas förening har i en till chefen för ecklesiastikdepartementet ingiven skrivelse den 26 juni 1941 anslutit sig till skolöverstyrelsens förslag i fråga om obligatorisk undervisning i fortsättningsskolan men hemställt, att undervisningen i hushållsgöromål där måtte omfatta en minimitid av 270 timmar, att barnavård i större omfattning samt hem- och familjekunskap skulle upptagas som läroämnen ävensom att gossarna skulle beredas tillfälle deltaga i undervisningen i hushållsgöromål med hemvård. Gentemot skolöverstyrelsens förslag att enbart förlägga hushållsundervisningen till fortsättningsskolan har föreningen anfört, att enligt dess erfarenhet 12—14-årsåldern (6—7 klassen) visat sig vara den bästa när det gällde den fundamentala undervisningen, enär eleverna i denna ålder lättare tillkämpade sig en rätt inställning till det husliga arbetet. Även om eleverna inom fortsättningsskolan eller folkskolans åttonde klass kunde tillgodogöra sig ett större mått av kunskaper och färdigheter än de mindre barnen, hade de senare dock lättare att tillägna sig den grundläggande husliga undervisningen.

40 Befolkningsutredningen har den 15 februari 1945 avgivit betänkande rörande den husliga utbildningen (S. O. U. 1945:4). Beträffande den husliga utbildningen på skolstadiet har utredningen i korthet anfört följande. Slöjd bör förekomma på alla stadier och vara obligatorisk. Undervisning i hushåll bör anordnas under sjätte och sjunde läsåren, där resurser finnas härtill. Även gossarna böra bibringas elementära hushållskunskaper. Viss hushållsundervisning liksom viss undervisning i syslöjd och träslöjd bör meddelas gemensamt för gossar och flickor. I övrigt utgår utredningen från alt undervisningen i hushållsgöromål, så länge sex- eller sjuårig folkskola finnes, kommer att vara förlagd till fortsättningsskolan. Utredningen har fått taga del av skolutredningens överväganden i denna fråga och meddelar, att skolutredningen diskuterat ett förslag om 220 timmars obligatorisk undervisning i hushållsgöromål för flickor i fortsättningsskolan. För pojkar skulle införas 90 timmars frivillig undervisning i hushållsgöromål i fortsättningsskolan. Befolkningsutredningen anser, att minimiantalet timmar för flickor bör ökas till 270. Fortsättningsskolan bör helt betraktas som ett övergångsstadium till ett åttonde och så småningom även ett nionde skolår. Utredningen vill icke taga ställning till utformningen och omfattningen av de praktiska ämnena under ett åttonde skolår. I stället föreslår utredningen, att såsom försöksverksamhet inrättas en särskild ettårig hushållsskola för 14—15-åringar, som genomgått folkskola och fortsättningsskola. Utredningen anser självklart, att denna skoltyp skulle vara värdefull för stora grupper av ungdom. Såsom framgår av den ytterligare redogörelse för befolkningsutredningens förslag, som kommer att lämnas i kap. 26, bygger utredningens förslag på att den husliga utbildningen till sin huvuddel icke bör vara förlagd till skolstadiet utan i allmänhet till 16—20-årsåldern, varvid räknats med en grundkurs av 800 timmar. Inom riksdagen har frågan om den kvinnliga ungdomens utbildning i husligt arbete under senare åren upprepade gånger varit föremål för uppmärksamhet. Motionsvis framkomna förslag om utredning härutinnan ha emellertid avvisats av riksdagen med hänsyn till att frågan upptagits till behandling inom befolkningsutredningen samt, såvitt gäller vid 1945 års riksdag väckta motioner (I: 213 och II: 439), att utredningen numera avgivit ett betänkande i ämnet (se ovan). Slutligen må här nämnas, att 1936 års lantbruksundervisningskommitte år 1937 i betänkande angående den fasta lantbruksundervisningens ordnande (S. O. U. 1937: 33) framlagt följande förslag rörande praktisk elevutbildning inom det husliga området. Praktik vid välskötta lanthushåll (elevgårdar) med plats för en till två elever skulle på ett lämpligt sätt komplettera den vid lanthushållsskolorna meddelade undervisningen. Elevgårdarna borde vara av olika storlek och väl utrustade med hänsyn till inredning, arbetsredskap m. m. Framförallt ställdes emellertid stora fordringar på husmodern. Föreståndarinnan vid närmaste lanthushållsskola borde utse elevgårdar och ha överinseende över deras verksamhet. Föreståndarinnan skulle sålunda fördela eleverna mellan de olika gårdarna samt tillsammans med husmodern på elevgården uppgöra en plan för elevutbildningens lämpliga ordnande även-

41 som fastställa den ersättning, som i varje särskilt fall borde utgå till eleverna. Ersättningen borde icke fastställas till högre belopp än att elevgårdens innehavare erhölle något ekonomiskt vederlag för det särskilda besvär och de olägenheter i övrigt, som kunde vara förenade med uppgiften att medverka till elevutbildningen. Föreståndarinnan skulle genom besök å elevgården göra sig förtrogen med förhållandena därstädes samt med elevernas uppförande och arbetsduglighet. Över fullgjord praktik vid elevgården borde eleven erhålla betyg, avfattat enligt av lantbruksstyrelsen godkänt formulär. Betyget borde undertecknas av såväl husmodern på elevgården som lanthushållskolans föreståndarinna.

Norrlandskom m i t ten. Om man med utgångspunkt från de förhållanden, som norrlandskommittén i det föregående tecknat, vill söka ernå en effektivisering av yrkesutbildningen i de norrländska länen, torde till en början böra övervägas i vad mån behovet av yrkesutbildning skulle kunna tillgodoses av de allmänna skolorna. En förutsättning för att dessa skolor skulle kunna meddela en verklig yrkesutbildning, specialiserad på skilda yrkesgrupper, skulle emellertid vara, att skolorna vore utrustade med anordningar av olika slag för praktisk utbildning. Av kostnadsskäl torde detta icke låta sig göra, med mindre yrkesutbildningen starkt centraliserades till ett mindre antal skolor, och man vore då framme vid ett syslem, som närmade sig nuvarande nät av fackskolor för olika yrkesgrenar, med den skillnaden att anslutningen till skolorna bleve obligatorisk. Om man här bortser från möjligheterna att förlänga den allmänna skolgången med vissa år i och för yrkesutbildningen, antingen i direkt anslutning till den nuvarande skolgången eller eventuellt med förläggning till en något senare ålder, kan mot yrkesutbildningens införande på de allmänna skolornas kursplan invändas, att ungdomen även under de sista av de nuvarande skolåren — i 13—15-årsåldern — icke torde kunna påräknas ännu vare sig visa tydliga anlag eller avgörande intresse för visst yrke eller ha tillräckligt utvecklad kroppskonstitution för praktisk yrkesutbildning i allmänhet. Däremot torde ur nu anförda synpunkter hinder icke finnas att redan i de nuvarande skolorna och under den nu obligatoriska skolåldern införa vissa kurser, som dels kunna underlätta det kommande yrkesvalet och dels bibringa ungdomen en del grundläggande kunskaper och färdigheter av värde för den följande fortsatta yrkesutbildningen och yrkesutövningen. För flickornas del måste här särskilt uppmärksammas behovet av utbildning i husligt arbete. Vad först angår möjligheterna att förbereda ungdomen till yrkesvalet, synas åtgärder i denna riktning vara så mycket mer angelägna ur norr-

42 ländsk synpunkt, som ungdomen mångenstädes i de nordliga delarna av vårt land mindre än i allmänhet på andra håll har tillfälle att komina i kontakt med olika slag av yrkesutövning. En bättre inblick häri skulle icke blott vara till fördel för ungdomen själv genom att skänka ökade möjligheter att välja det för envar bäst lämpade yrket utan även vara ägnad att motverka ensidigheten hos det norrländska näringslivet. Den undervisning i hembygdskunskap, som nu meddelas i folkskolan, liksom även undervisningen i arbetskunskap i den yrkesbestämda fortsättningsskolan tar huvudsakligen sikte på förhållandena i hemorten. En vidgad kunskap om näringarna i landet och deras betydelse för folkhushållet förefaller i hög grad önskvärd ur nyss anförda synpunkter. Anledning att undantaga flickorna från ifrågavarande undervisnings- och upplysningsverksamhet torde ej föreligga. Här åsyftad yrkesorientering bör utformas som en översikt över Sveriges näringsliv, i vilken de olika näringarnas betydelse för landets ekonomi får sin belysning och en redogörelse lämnas för näringarnas organisation och beskaffenheten av de yrken, som hänföra sig till näringarna, liksom även för de förutsättningar, som gälla för anställning inom de olika yrkena och möjligheterna att erhålla utbildning vid särskilda yrkesutbildningsanstalter och i andra former. Till grund för ifrågavarande undervisning böra ligga läroböcker, som utarbetas med särskild hänsyn till yrkesvalet och vid vilkas utarbetande representanter för näringslivet taga del. Yrkesorienteringen bör kompletteras med demonstrationer i samband med studiebesök under sakkunnig ledning vid jordbruk, skogsbruk, kommunikationsverk, industrier och hantverk. Besöken böra såvitt möjligt ej inskränkas till hemtrakten utan genom studieresor utsträckas till andra arbetsplatser. Det är önskvärt, att de s. k. skolresor, som nu förekomma, i betydligt större utsträckning än hittills inriktas på yrkesorientering. Med denna utgångspunkt anser kommittén, att möjligheterna till anordnande av skolresor bör främjas genom att staten lämnar bidrag till sådana resor, åtminstone för elever i mera isolerat belägna skolor i de nordligaste länen. Kommittén återkommer härtill i det följande. I yrkesorienteringen kan vidare med fördel ingå förevisning av filmer från olika arbetsområden. Skolfilmverksamheten torde överhuvud taget kunna utnyttjas för att vidga synfältet för ungdomen. I detta sammanhang bör också uppmärksammas den betydelse rundradion kan få för skolundervisningen, jämväl i vad avser yrkesorientering. Enligt vad kommittén inhämtat har skolutredningen föranstaltat vissa undersökningar beträffande filmens och radions utnyttjande i skolundervisningen. Bland annat med hänsyn härtill anser sig kommittén i nu förevarande betänkande icke böra ingå på dessa frågor. Mot en yrkesorientering av den karaktär, som här åsyftats, kunna helt naturligt betänkligheter anföras ur den synpunkten att densamma kan vara

ägnad att öka ungdomens dragning från landsbygden och i synnerhet från jordbruket. Häremot kan emellertid å andra sidan genmälas, att en objektivt lagd yrkesorientering fastmera kan skingra en del på ofullständig kännedom grundade missuppfattningar om tilldragande, respektive mindre tilldragande sidor hos olika yrken och, vad särskilt angår jordbrukarens liv och arbete, måhända skänka ungdomen en mera förstående syn på delta yrkes företräden än de vuxna jordbrukarna ofta bibringa barnen. Och även om, i trots härav, en del jordbrukarungdomar genom ifrågavarande upplysningsverksamhet skulle få intresset väckt för andra yrken än föräldrarnas, kan det ej utan vidare anses vara av ondo, att så sker. I vad mån detta blir fallet, torde delvis bliva beroende av huru den »yrkesvägledning» handhaves, som bör följa i anslutning till yrkesorienteringen. Vägledningens mål bör vara dels att anvisa varje skolelev ett yrke, som svarar mot hans håg och anlag, och dels att påverka tillströmningen till olika yrken på ett sätt, som möjliggör näringarnas vidmakthållande eller fortsatta utveckling och som — från individens synpunkt — tar hänsyn till de framtida försörjningsmöjligheterna. Yrkesvägledningen bör ske i samråd med eller under direkt medverkan av de arbetsmarknadsreglerande organen, närmast länsarbetsnämnderna, vilka torde kunna ställa till förfogande lämpliga personer, som kunna besöka skolorna och där utöva en rådgivande verksamhet. Även om yrkesvägledningen sålunda ordnas i samverkan mellan respektive lärare — vilka få förutsättas känna elevernas anlag och övriga individuella egenskaper — samt sakkunniga yrkesvägledare, synes emellertid ifrågavarande verksamhet vara förenad med många vanskligheter, och stor försiktighet måste därför iakttagas, så att icke denna påverkan på ungdomens yrkesval kommer att leda till större skada än nytta. Då kommittén, enligt vad som framgår av det följande, anser undervisningen efter det sjunde skolåret — vare sig detta följes av fortsättningsskola eller en åttonde klass — böra inriktas på huvudsakligen praktiska ämnen, med möjlighet att i särskilda fall utbyta fortsättningsskolan mot lärlingsutbildning, finner kommittén önskvärt, att den till grund för yrkesvalet liggande yrkesorienteringen och yrkesvägledningen förlägges till sjunde klassen. Möjligen kan dock en anknytning av realskolan till folkskolans sjätte klass böra leda till att yrkesorienteringen och yrkesvägledningen i viss utsträckning böra förläggas redan till sistnämnda klass. Såvitt kommittén kan finna, bör det ej möta hinder att sålunda under sjätte och sjunde skolåren bereda ungdomen för yrkesvalet. Dock vill kommittén tillägga att, för den händelse avgörande skäl ur pedagogisk synpunkt skulle anses föreligga mot att till detta stadium förlägga yrkesorienteringen och yrkesvägledningen, plats härför bör kunna beredas inom ramen för forlsättningsskolan eller en eventuell åttonde klass.

44 Vad härefter angår möjligheterna att på skolstadiet bibringa ungdomen en del grundläggande kunskaper och färdigheter av värde för följande yrkesutbildning och yrkesutövning, måste även frågan härom, sedd som ett led i det allmänna problemet att effektivisera yrkesutbildningen i norra Sverige, tilldraga sig stor uppmärksamhet ur norrländsk synpunkt. Här avsedd utbildning torde böra givas en så vidsträckt innebörd, att ungdomens förutsättningar icke blott för yrkesarbete utan överhuvud taget för att komma till rätta med livets praktiska sidor befrämjas. Ur sistnämnda synpunkt kan ifrågasättas, om icke redan i ett relativt tidigt skede av skolgången bör införas en grundläggande och enkel handledning i sådana till synes självklara angelägenheter som hem- och klädvård samt allmän hygien o. dyl. Tyvärr kan det ej räknas med att detta alltid ingår i den uppfostran, som lämnas i hemmen. Kommittén har funnit anledning att understryka nyttan av att i folkskolan meddelas en praktiskt upplagd undervisning i slöjd. Enligt vad som upplysts inom kommittén har erfarenheten givit vid handen, att gossar, som i skolan genomgått en på lämpligt sätt anordnad slöjdundervisning, på grund härav lättare än andra kunnat insättas i praktiskt yrkesarbete, vare sig det varit fråga om inom jordbruket förekommande göromål eller arbete inom industri eller hantverk. Ifrågavarande undervisning bör för gossarnas del huvudsakligen taga sikte på sådana enkla arbetsuppgifter, som möta i det dagliga livet, och innefatta exempelvis träslöjd, ytbehandling och, där tillgången till lärarkraft ger möjlighet härtill, målning liksom även enklare metallslöjd m. m. För flickornas del bör undervisningen liksom hittills huvudsakligen inriktas på sömnad (inbegripet stickning och lagning m. m.) Slöjdundervisningen i folkskolan är särskilt såvitt gäller gossar långt ifrån allmänt förekommande i Norrland. Kommittén vill med hänvisning till det ovan anförda förorda, att skoldistrikten i Norrland anordna en mera vidsträckt undervisning i slöjd och sömnad, i varje fall i sjunde klassen. Härigenom bör dock ingen inskränkning ske i den slöjd, som i viss utsträckning finnes anordnad i tidigare klasser. I detta sammanhang kan också förtjäna uppmärksammas, om icke särskilt under de sista skolåren även den teoretiska undervisningen mer än hittills kunde anslutas till det praktiska livets förhållanden, exempelvis så att undervisningen i svenska även inrymde enklare affärskorrespondens och undervisningen i räkning en viss enklare kalkylation och bokföring o. s. v. Kommittén kommer i det följande att föreslå, att flickorna i en förlängd fortsättningsskola eller i ett åttonde skolår skola erhålla en relativt grundlig utbildning i husligt arbete. Det synes lämpligt, att de dessförinnan i sjunde klassen få genomgå en kortare, förberedande kurs i näringslära och elementär matlagning. Enligt kommitténs mening böra även gossarna erhålla en viss tids dylik undervisning. Kommittén vill i detta sammanhang erinra om att en stor del av den manliga befolkningen i Norrland är hän-

45 visad till att såsom skogsarbetare eller flottningsarbetare under avsevärd tid av året själva laga sin mat. Visserligen har en förbättring i skogsarbetarnas kostförhållanden i stor utsträckning inträtt, sedan systemet med gemensamhetshushåll med kockor blivit mer allmänt, men i många fall torde de lokala förhållandena omöjliggöra anordnandet av dylika hushåll, och männen äro då hänvisade till att hjälpa sig själva. Vidare torde det för en önskvärd förbättring av kostförhållandena i de norrländska hemmen icke vara tillräckligt, att husmodern äger goda kunskaper om matens sammansättning och tillredning. Om männen i hemmet sakna insikter härom, blir det ofta omöjligt för husmodern att övergå till ett kosthåll, som avviker från inrotad sedvana i hemmet. Även ur nu angivna synpunkter synes det betydelsefullt, att gossarna erhålla vissa insikter i matlagning och näringslära. Slutligen skulle en sådan undervisning vara ägnad att bibringa gossarna större förståelse för kvinnornas arbete och göra dem benägna att i mån av behov söka underlätta den tunga arbetsbörda, som mångenstädes, särskilt i jordbrukarehemmen, åvilar hustrurna. På anförda grunder vill kommittén förorda, att skoldistrikten i Norrland i största möjliga utsträckning träda i författning om att såväl flickor som gossar erhålla en viss tids obligatorisk undervisning i hushållsgöromål i folkskolans sjunde klass. I anslutning till vad kommittén sålunda förordat bör § 4 mom. 9 kungörelsen den 30 juni 1920 angående statsbidrag för undervisning i hushållsgöromål vid folkskola eller särskild anstalt ändras därhän, att skoldistrikt utan särskilt tillstånd av skolöverstyrelsen kan fatta beslut om att gossar skola deltaga i undervisning i hushållsgöromål i folkskola. För att den skolundervisning, som kommittén i det föregående funnit önskvärt att införa i folkskolans sjunde klass till förberedande av elevernas yrkesval och eventuellt fortsatta yrkesutbildning, skall kunna lända till några påtagliga resultat, är det nödvändigt, att en ej alltför obetydlig tid anslås härtill. Utan att ha möjlighet att nu fixera de timantal, som skulle behöva tagas i anspråk för de olika ändamålen, har kommittén funnit dessa timantal helt approximativt kunna uppskattas till följande siffror, nämligen för yrkesorientering och yrkesvägledning 70 timmar (inberäknat undervisningstid, som tages i anspråk för studieresor o. dyl.), för manlig slöjd och kvinnlig slöjd (i senare fallet huvudsakligen sömnad) 140 limmar samt för matlagning och kostfrågor för såväl gossar som flickor 105 timmar, alltså sammanlagt 315 timmar. I den mån undervisningen i slöjd i fråga om timantalet i stort sett svarar mot redan nu mångenstädes förekommande slöjdundervisning, kommer den erforderliga utökningen av undervisningen i praktiska ämnen att begränsas till 175 timmar. En sådan utökning av undervisningen i folkskolans sjunde klass, som skulle följa av vad som sålunda föreslagits av kommittén, torde ej kunna

genomföras med mindre en inskränkning vidtages i fråga om undervisningstiden för de allmänna ämnena. Enligt kommitténs mening är behovet av en yrkesbetonad undervisning i sjunde folkskoleklassen åtminstone för de nordliga länens del så starkt, att nämnda konsekvens bör tagas. Härvid torde emellertid böra undvikas, att inskränkningarna drabba undervisningen i modersmålet och räkning, för vilka ämnen tiden redan nu torde vara alltför knappt tillmätt. I den mån fortsättningsskolan, i enlighet med vad nedan förordas, förlänges i förhållande till den nu vanliga tiden eller ett åttonde skolår införes, kan härigenom beredas möjlighet att i fortsättningsskolan respektive åttonde klassen inlägga undervisning i allmänna ämnen till motvägande av inskränkningen av motsvarande undervisning i sjunde klassen. Då kommittén i det föregående uttalat sig för att såväl yrkesorientering och yrkesvägledning som en allmänt hållen undervisning i slöjd samt i viss mån även matlagning och kostfrågor bör ingå i folkskolans sjunde klass, har kommittén utgått från att detta icke bör leda till någon begränsning av den yrkesbetonade undervisningen i fortsättningsskolan, och härvid särskilt dess yrkesbestämda linje. Vad först angår undervisningen av gossar får kommittén erinra om att, enligt den förut omnämnda sammanställningen i bil. 1, en relativt stor del av eleverna i fortsättningsskolan gått dennas yrkesbestämda linje. Kommittén anser möjligheter fortfarande böra finnas att efter utgången ur sjunde folkskoleklassen få genomgå yrkesbetonad undervisning i forlsättningsskolan — i den mån den icke avlöses av ett åttonde skolår — i minst samma omfattning som nu. I synnerhet i norra Sveriges glesbygder synes det vara av värde att gossarna, innan skolgången avslutas, få inhämta den yrkeskunskap, låt vara att den är knapp, som fortsättningsskolan erbjuder. Anslutningen till den yrkesbestämda fortsättningsskolan synes därför vara värd att uppmuntras från det allmännas sida. Erfarenheterna torde ha visat, att sådan undervisning i fortsättningsskolan, som haft en utpräglat praktisk läggning med stort utrymme för manuellt arbete, föredragits framför en mera specialiserad utbildning hänförande sig till visst yrke. Den särskilt i Norrland påtagliga övervikten för undervisning beträffande snickeri torde utgöra ett belägg härför. Med utgångspunkt från detta förhållande och från vad kommittén framhållit rörande den nytta, en praktiskt lagd undervisning i slöjd kan få för utövandet av olika slag av yrkesarbeten, anser kommittén det vara att förorda, att undervisningen för gossarna i fortsättningsskolan i regel erhåller en allmän inriktning med syfte att, utöver vad som skett i folkskolan, bibringa kännedom om användandet av vanligare verktyg och maskiner samt uppöva elevernas händighet. Detta bör emellertid icke hindra, att skoldistrikt, som så finner lämpligt, gör försök med en mera specialiserad utbildning i an-

47 slutning till ortens förhållanden. I delta sammanhang må nämnas, att Råneå folkskoleslyrelse i samarbete med Munksunds aktiebolag anordnat en kurs i skogshantering för gossar i fortsättningsskolan. Kursen har omfattat 300 timmar, varav omkring tredjedelen teori och resten praktik. Detta försök med en skogsbetonad fortsättningsskola har ansetts giva goda resultat och synes vara förtjänt alt vinna efterföljd. Den yrkesbetonade undervisning, som meddelas i fortsättningsskolan, bör enligt kommitténs mening erhålla en större omfattning än hittills. Detta synes nödvändigt, för att ifrågavarande undervisning skall kunna få den betydelse såsom grundläggande för yrkesutbildningen, som kommittén finner önskvärd. Kommittén får erinra om att maximitiden för den obligatoriska fortsättningsskolan för närvarande är fastställd Ull 540 timmar. Endast ett skoldistrikt i Norrland (Jukkasjärvi) har emellertid utsträckt undervisningstiden för gossar till denna gräns, medan fortsättningsskolan i skoldistrikten i övrigt regelmässigt upptager kortare tid. I avbidan på införandet av en åttonde klass i folkskolan — kommittén återkommer härtill i det följande — synes redan en förlängning mera allmänt av fortsältningsskolan till 540 timmar kunna bliva till avsevärd fördel ur yrkesutbildningssynpunkt. Det torde icke ankomma på kommittén att framlägga några närmare förslag, huru en sådan undervisningstid bör fördelas på olika ämnen. Kommittén vill inskränka sig till att framhålla att även om, såsom skett i nyssnämnda särskilda skoldistrikt, endast två tredjedelar av timplanen eller 360 timmar ägnas åt arbetskunskap och arbetsövningar, detta likväl innebär ett betydelsefullt framsteg på vägen mot en effektivare yrkesbetonad undervisning på skolstadiet.

Vad angår undervisningen i husligt arbete för flickor i forlsättningsskolan får norrlandskommittén understryka betydelsen av att de norrländska flickorna erhålla en för husmodersuppgiften tillrättalagd utbildning. Befolkningsutredningen har i sitt ovan omnämnda betänkande räknat med att flertalet flickor skola erhålla dylik utbildning efter skolåldern genom frivilliga kurser i olika fackskolor. Såsom kommittén närmare kommer att utveckla i kap. 26 synes det emellertid knappast kunna antagas, att sådan utbildning skall kunna komma det stora flertalet flickor i Norrland till del. Kommittén anser det därför vara att förorda, att en omfattande utbildning i husligt arbete förlägges till skolstadiet. Gentemot detta förslag kan invändas, att skolflickorna i allmänhet äro alltför unga för att rätt kunna tillgodogöra sig undervisningen. Kommiltén håller emellertid före att angivna olägenhet, med hänsyn till den utomordentliga betydelsen för Norrlands del av att erhålla en alla flickor omfattande utbildning av ifrågavarande slag, ej bör utgöra hinder mot att skolåldern utnyttjas för sådan utbildning. I detta sammanhang må erinras att, såsom framgår av det föregående, fort-

48 sätlningsskolans lärarförbund och svenska skolkökslärarinnornas förening uttalat sig för att en utvidgad huslig utbildning förlägges till skolstadiet. Beträffande den husliga utbildningens längd och de läroämnen den bör omfatta får kommittén hänvisa till att befolkningsulredningen (se sid. 40 och 209) i fråga om grundkursen för den s. k. hushållskolan föreslagit, att denna skall omfatta minst 800 timmar, innefattande samhälls- och familjekunskap 20 timmar, barnavård och barnuppfostran 40 timmar, hälsolära 20 timmar, ekonomi och organisation 15 timmar, kostlära 365 timmar, hemvård 180 timmar och slöjd 160 timmar. Kommittén finner önskvärt, att huslig utbildning, i stort sett motsvarande den angivna, införes i de allmänna skolorna i Norrland. Detta önskemål synes, i avbidan på införandet av ett åttonde .skolår, i någon mån kunna tillgodoses genom en förlängning av undervisningstiden i fortsättningsskolan. Kommittén har enligt vad nyss anförts uttalat sig för att kommunerna i Norrland med tanke på gossarnas yrkesutbildning utnyttja den möjlighet, som finnes men i stort sett ännu icke utnyttjats, att obligatoriskt förlänga fortsältningsskolan till 540 timmar. Starka skäl synas tala för att motsvarande anordning träffas även med avseende å den husliga utbildningen för flickor, och detta även om skoltiden härvid bleve längre för flickor än för gossar. Utan att ingå på frågan huru undervisningstiden i fortsättningsskolan härvid bör disponeras, vill kommittén hänvisa till vad som i det föregående anförts rörande den undervisning i 540 timmars fortsättningsskola, som förekommer inom Jukkasjärvi skoldistrikt. Under inga förhållanden kommer visserligen den husliga utbildning, som kan passas in i fortsättningsskolan, att kunna motsvara de önskemål i fråga om utbildningens längd, som framställts av befolkningsutredningen och som även kommittén ger sin anslutning. En förlängd huslig utbildning i fortsättningsskolan kommer likväl att utgöra ett steg i rätt riktning. Av det ovan anförda framgår, att kommittén finner önskvärt, att skoldistrikten i Norrland med avseende å såväl gossar som flickor förlänga den obligatoriska undervisningen i fortsättningsskolan till 540 timmar. Såvitt det låter sig göra med hänsyn till lokaler m. m. torde denna undervisning böra förläggas till annan tid än sommaren.

Enligt kommitténs mening bör det betraktas som ett naturligt önskemål, att det förvärvsarbete, varåt de unga efter genomgång av skolan närmast komma att ägna sig, ger möjligheter till förkovran i respektive yrke och i viss mån erhåller karaktär av yrkesutbildning. I det följande kommer kommittén att uttala sig för en intensifiering av den praktiska lärlingsutbildningen inom småindustri och hantverk. Deltagande i sådan utbildning torde böra uppmuntras. I anslutning härtill håller kommittén före att fortsättningsskolan icke bör stå i vägen för en yngling, som är beredd att

49 välja ett hantverks- eller industriellt yrke och underkasta sig därav betingad lärlingsutbildning, och att därför möjlighet till befriel.se från fortsättningsskola bör finnas för dylika fall. Såsom förutsättning för att lärlingsutbildning sålunda skall godtagas såsom ersättning för fortsättningsskola torde böra gälla, att lärlingsutbildningen ägt rum hos ett småindustri- eller hantverksföretag, som av vederbörande skolstyrelse auktoriserats såsom lämpligt att mottaga lärlingar, att utbildningen omfattat en tid av förslagsvis minst ett år samt att vederbörande skolstyrelse finner det styrkt, att eleven förvärvat en yrkeskunskap, som är minst likvärdig med det praktiska kunskapsmått, som skulle ha kunnat förvärvas i fortsättningsskolan. Bedömningen av denna likvärdighet blir tydligen bland annat beroende av undervisningens karaktär och omfattning hos fortsättningsskolan i respektive kommun. Skolstyrelsen bör i sådant ärende höra vederbörande lärlingsskolstyrelse, där dylik finnes. Emellertid ingår i fortsättningsskolan även någon teoretisk undervisning i såväl allmänna som praktiska ämnen. I den mån härmed avsedda kunskaper icke anses kunna eftergivas, torde anordningar böra träffas för möjliggörande av att kunskaperna kunna förvärvas utan all härigenom lägges hinder för ovan avsedd lärlingsutbildning, exempelvis genom att undervisningen koncentreras till viss tid eller genom att tillfälle beredes att genom särskilda prov styrka, att motsvarande kunskaper förvärvats. Kommittén skulle ha funnit det önskvärt, om befrielse från fortsättningsskola även kunde beredas den, som vill skaffa sig lärlingsutbildning vid ett jordbruk eller inom skogshanteringen. Emellertid torde det möta svårigheter, att redan för 14- och 15-åringar ordna lämplig lärlingsutbildning inom nämnda näringsgrenar. För flickornas del vill kommittén förorda, att befrielse från praktisk undervisning i fortsättningsskolan under samma förutsättningar, som ovan angivits, skall kunna medgivas i sådant fall då praktikanitjänstgöring fullgjorts hos hushåll, som av vederbörande skolstyrelse auktoriserats såsom lämpligt för mottagande av praktikanter. I detta sammanhang må erinras om de förslag rörande praktisk elevutbildning, vilka framställts av 1936 års lantbruksundervisningskommitté och som återgivits i det föregående. Kommittén finner uppenbart, att genomgång av lärlingsskola bör medföra befrielse från fortsättningsskola, i den mån icke lärlingsskolans undervisning bygger på att eleverna förut genomgått fortsättningsskola. För att eventuella befrielser från genomgång av fortsättningsskola ej i alltför hög grad skola behöva försvåra planläggningen av denna, torde det böra åligga den, som efter sjunde klassen önskar genomgå lärlingsutbildning och söka befrielse från fortsättningsskolan, att inom viss tid göra anmälan härom till skolstyrelsen.

50 Det är givet, att förutsättningarna för en utökning av den praktiska undervisningen på skolstadiet bliva väsentligt större, om man icke nöjer sig med att förlänga tiden för fortsättningsskolan utan i stället inför ett åttonde skolär i folkskolan. I detta hänseende vill kommittén erinra om den möjlighet, som enligt § 1 mom. 5 folkskolestadgan finnes för skoldistrikt att, i händelse särskilda förhållanden därtill föranleda, efter medgivande av Kungl. Maj:t anordna folkskola med ett större sammanlagt antal obligatoriska årsklasser än sju. Av den föregående redogörelsen framgår, att endast ett skoldistrikt hittills i Norrland ansett sig böra införa ett åttonde skolår. Det kan synas anmärkningsvärt, att den allmänna utveckling som på alla områden ägt rum, sedan skoltiden under senare hälften av 1800-talet bestämdes till 6—7 år, och de av denna utveckling betingade ökade kraven på förmåga att inhämta kunskaper av skilda slag, ej ännu lett till förlängning av den obligatoriska folkskolan till åtminstone 8-årig. Visserligen kan mot införandet av ett obligatoriskt åttonde skolår i en kommun uttalas betänkligheter ur den synpunkten, att ungdomens möjlighet att inträda i förtjänstarbete härigenom försenas ett år. Mot denna olägenhet står såsom fördelar, att ungdomen genom sin ökade utbildning erhåller en bättre grund att bygga sitt framtida arbete på eller, vad särskilt angår flickorna, förbättrade förutsättningar för hemarbetet. För övrigt torde de unga under ifrågavarande år — 14—15-årsåldern — i allmänhet knappast vara tillräckligt utvecklade för att ägna sig åt verkligt yrkesarbete. Följden blir därför ofta, att de gå kvar i hemmen utan att i varje fall ha full sysselsättning. En viss fara torde ligga i att skolan vid denna tid, då ungdomen är särskilt mottaglig för inflytelser, släpper sitt grepp om denna och att de unga härefter icke komma att utnyttja lösgörandet från skolan på ett sätt, som kan bliva fruktbringande för framtiden. På grund av det nu anförda kan kommittén ej undgå att hysa starka sympatier för införandet av ett åttonde skolår. En lagstiftning om obligatorisk skyldighet för kommunerna att anordna 8-åriga folkskolor måste emellertid nödvändigtvis bedömas med hänsyn tagen till hela landets förhållanden, och det kan ej ankomma på kommittén att framlägga förslag om en sådan allmän lagstiftning, så mycket mindre som frågan härom torde ha upptagits till övervägande av 1940 års skolutredning. Däremot anser sig kommittén böra överväga de åtgärder, som kunna påkallas för att uppmuntra kommunerna i de nordliga länen till att utnyttja nuvarande möjlighet att ersätta fortsättningsskolan med en åttonde klass i folkskolan. Innan kommittén ingår på dessa frågor, torde kommittén böra något uppehålla sig vid den lämpliga planeringen av ett sådant ytterligare skolår. Även vid 8-årig folkskola torde yrkesorientering och yrkesvägledning, viss allmän undervisning i slöjd och sömnad för respektive gossar och flickor samt för dessa gemensam undervisning i matlagning och kostfrågor böra vara förlagda till sjunde klassen. De inskränkningar i undervisningen i all-

51 manna ämnen i sjunde klassen, som föranledas av den sålunda utvidgade praktiska undervisningen, kunna vid införande av en åttonde klass återhämtas i denna senare klass. Härutöver kommer att möjliggöras en utökning av den nu i fortsättningsskolan bedrivna såväl yrkesbetonade som allmänna undervisningen. Kommittén har ej anledning att närmare ingå på huru en utökad undervisning i allmänna ämnen bör planeras men vill likväl ej underlåta att giva uttryck åt uppfattningen alt bibringandet av bättre kunskaper i modersmål och räkning skulle vara till fördel även för fortsatta studier vid olika fackskolor. Först och främst anser kommittén emellertid införandet av ett åttonde skolår inom en kommun böra, såvitt gäller gossar, utnyttjas för att avsevärt effektivisera den såväl praktiska som teoretiska undervisningen i yrkesbetonade ämnen, såsom trä- och metallslöjd, målning, reparationsarbeten av olika slag m. m. Det bör i detta sammanhang uppmärksammas, att skoldistrikt har möjlighet att planera undervisningen under åttonde skolåret mycket fritt och med hänsyn tagen till förhållandena på orten. För flickornas del bör i åttonde klassen inläggas en obligatorisk undervisning i husliga ämnen. Enligt vad kommittén erinrat på tal om den husliga utbildningen i fortsättningsskolan har befolkningsutredningen i ett nyligen avgivet betänkande uttalat sig för att grundkursen för den s. k. hushållsskolan — vilken tänkts förlagd senare än till skolstadiet — skall omfatta minst 800 timmar. Såsom kommittén framhållit i nyssnämnda sammanhang och närmare kommer att beröra i kap. 26, synes den mest framkomliga vägen för att. nå det stora flertalet flickor med en någorlunda omfattande huslig utbildning vara att utnyttja skolåldern härför. I anslutning härtill bör huslig utbildning med ungefär nyss angivet timantal inläggas i en åttonde skolklass. Till vad befolkningsutredningen anfört med avseende å timplanen för utbildningen vill kommittén tillägga att denna med hänsyn till behovet av en intensifiering av trädgårdsskötseln i Norrland även torde böra omfatta viss undervisning beträffande trädgårdsskötsel under de tider av året, då praktisk undervisning i skolträdgård vid respektive skola är möjlig. Kommittén är fullt medveten om att införandet på skolstadiet av en obligatorisk undervisning i husligt arbete av ifrågavarande omfattning kommer att medföra avsevärda kostnader och även betydande praktiska svårigheter. Kostnaderna synas emellertid i detta fall böra bliva väsentligt mindre än om obligatorisk undervisning av motsvarande omfattning infördes efter skolåldern och likaledes mindre än om frivillig undervisning skulle ordnas i enlighet med befolkningsutredningens förslag. Vad de rent tekniska svårigheterna beträffar vill norrlandskommittén erinra om det under innevarande läsår för fortsättningsskolan genomförda kretssystemet, som visar att stora fördelar äro att vinna även med relativt enkla rationaliseringsåtgärder. Svårigheterna härvidlag synas i varje fall knappast oöverkomliga. Kommittén får i detta avseende hänvisa till den följande redogörelsen.

52 Kommittén får erinra om att kommittén i det föregående uttalat sig för att möjlighet bör finnas att under särskilda förutsättningar ersätta fortsättningsskola med lärlingsutbildning eller praktikanttjänstgöring. Kommittén har övervägt, om icke i motsvarande fall befrielse borde kunna meddelas även från ett åttonde skolår. Emellertid har kommittén utgått från att den åttonde klassen, åtminstone med den yrkesbetoning som kommittén velat giva denna, kommer att få ett helt annat värde än fortsättningsskolan. Med hänsyn härtill hyser kommittén stor tvekan, om befrielse från nämnda klass bör kunna medgivas. Måhända borde det icke vara helt uteslutet att i särskilda undantagsfall lämna sådan befrielse, om en elev kunde visa att han hade möjlighet att genomgå en lärlingsutbildning, som vore likvärdig med undervisningen i en åttonde skolklass. På en sådan lärlingsutbildning borde tydligen ställas väsentligt högre krav än då fråga är om befrielse från fortsättningsskola. Kommittén utgår från att det härvid endast mycket sällan skulle inträffa, att förutsättningar komme att finnas för att befria elev från en åttonde klass. Med hänsyn härtill och till att undervisningen i en sådan klass av allt att döma skulle utgöra en mycket värdefull grund för fortsatt yrkesutbildning, har kommittén funnit sig icke böra förorda, att genomgång av en åttonde klass skall kunna ersättas med lärlingsutbildning. Av liknande skäl synes ej heller genomgång av lärlingsskola böra få föranleda befrielse från ett åttonde skolår i andra fall än då lärlingsskolan innefattar även teoretisk undervisning av samma art och omfattning som den åttonde klassen. Vid en sådan uppläggning av yrkesutbildningen under ett åttonde skolår, som kommittén här ovan förordat, borde kommunerna i Norrland ej hysa betänkligheter mot att införa en dylik förlängning av skoltiden, under förutsättning att denna ej behöver medföra alltför stora ekonomiska uppoffringar i förhållande till kommunernas bärkraft. Möjligheterna för kommunerna att förlänga skoltiden med ett åttonde skolår underlättas uppenbarligen, om anskaffandet av lokaler och lärarkrafler för den därmed avsedda praktiska undervisningen kan ordnas utan alltför kännbara kostnader för kommunerna. I kap. 4 har kommittén redan framlagt vissa förslag i fråga om statsbidrag till undervisningslokaler för folk- och fortsättningsskolorna. Att allvarliga brister äro för handen ej minst med avseende å skolkökslokaler, kan utläsas ur ovan införda tabell 3. Vad särskilt angår frågan om anordnande av skolkökslokaler inom de norrländska kommunerna vill kommittén här hänvisa till att kommittén under kap. 29 kommer att uttala sig för en väsentligt utbyggd kurs- och demonstrationsverksamhet inom det husliga området. Härför erfordras en avsevärd utvidgning av antalet skolkökslokaler. Kommittén finner lämpligt, att samarbete i största möjliga utsträckning etableras mellan angivna verksamhet och den här ifrågavarande husliga undervisningen på skolstadiet, så att samma lokaler i görligaste mån kunna användas för båda ändamålen.

53 En utbyggd ambulerande undervisningsverksamhet torde sålunda framförallt i glesbebyggda trakter kunna i avsevärd utsträckning utnyttja de allmänna skolornas skolkökslokalcr. I den mån landstingen komma att omhänderhava den ambulerande verksamheten, torde överenskommelser böra träffas mellan landstingen och kommunerna om dylik gemensam användning av lokaler och om fördelningen av kostnaderna härför. Statsbidraget till avlöning av lärare i slöjd och hushållsgöromål i folkskolan är, såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen, beräknat efter en jämförelsevis låg timersättning, för vilken skoldistrikt ej torde kunna erhålla lämplig arbetskraft utan att själv tillskjuta en avsevärd del av avlöningen. En viss förbättring härutinnan har dock, såvitt gäller lärare i slöjd, beslutats vid innevarande års riksdag. På grund av det nyss anförda kommer ett skoldistrikt, som vill giva undervisningen i manlig eller kvinnlig slöjd eller hushållsgöromål en utökad omfattning, det må gälla i sjunde eller åttonde klassen, att belastas med större kostnader härför än för undervisning i allmänna ämnen. Kommittén finner della förhållande otillfredsställande. Frågan om en reglering av lönerna för övningslärare i olika skolformer, bland annat i folkskolan och fortsättningsskolan, är för närvarande under prövning av 1941 års lärarlönesakkunniga. Kommittén finner för sin del frågan vara av sådan vikt, att kommittén vill ifrågasätta genomförande av provisoriska bestämmelser av innebörd att statsbidrag till avlöning av ifrågavarande övningslärare i folkskolan må utgå beräknat efter åtminstone samma grunder som numera tillämpas för motsvarande lärare i fortsättningsskolan. Statsbidraget till avlöning åt lärare i hushållsgöromål vid folkskolan är för närvarande, såsom likaledes framgår av det föregående, maximerad till kurser om 34 dagar med 5 timmars undervisning per dag (170 timmar). Ifrågavarande statsbidrag äro sålunda icke anpassade med hänsyn till de långa kurser som ifrågakomma vid ett praktiskt åttonde skolår. Då nu avsedda l>egränsning är ägnad att försvåra ett mera allmänt införande av ett åttonde skolår på landsbygden i Norrland, och då en ändring i förevarande hänseende torde kunna genomföras fristående från lärarlönesakkunnigas övriga uppgifter, vill norrlandskommittén föreslå, att kungörelsen den 30 juni 1920 angående statsbidrag för undervisning i hushållsgöromål vid folkskola eller särskild anstalt så ändras, att statsbidrag till undervisning i husligt arbete under folkskolans åttonde skolår må kunna utgå utan sådan begränsning i fråga om timantalet som nu gäller. Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen innebära bestämmelserna angående statsbidrag för anordnande av skolskjutsar och inackordering av skolpliktiga barn, att statsbidrag utgår med 80 procent av de skäliga

54 kostnaderna för inackorderingen respektive skjutsen. Skoldistrikten ha alltså att själva svara för 20 procent av ifrågavarande kostnader. Dessa kunna uppgå till avsevärda belopp. Sålunda förekommer det icke sällan, att kostnaderna för skolskjutsar i Norrland uppgå till 3 kronor per barn och dag. Vid genomförande av ett åttonde skolår inom en kommun komma dessa kostnader att avsevärt ökas. Fördelningen av kostnaderna kan även i många fall bliva synnerligen ojämn. Med anledning härav vill norrlandskommittén förorda, att skälig höjning av statsbidraget till ifrågavarande kostnader skall kunna av skolöverstyrelsen beviljas i sådana fall, där kostnaderna i förhållande till antalet skolbarn uppgå till osedvanligt högt belopp. I delta sammanhang vill kommittén även fästa uppmärksamheten på att, enligt vad som likaledes förut omnämnts, till grund för bidraget till inackordering av skolbarn i skolhem eller arbetsstuga lagts en beräknad kostnad av kronor 1: 55 för dag. Denna kostnad torde i allmänhet visa sig alltför lågt beräknad och bör därför höjas. Det är givet, att ett nedbringande av kostnaderna för skolskjutsar och inackordering måste vara ägnat att underlätta skolverksamheten särskilt inom skattetyngda kommuner. Enligt kommitténs mening bör bidrag därför utgå oberoende av om genom anordnande av skolskjuts besparingar uppstå å det allmännas utgifter för skolväsendet i övrigt. I detta sammanhang får kommittén framhålla lämpligheten av atl kommunerna, i erforderlig mån efter samråd sinsemellan, träda i kontakt med vederbörande länsstyrelser liksom även med järnvägsmyndigheterna i syfte att vid upprättandet av tidtabeller för buss- och järnvägslinjer hänsyn även skall kunna tagas till skolbarnens resor. En effektiv undervisning i folkskolan och fortsättningsskolan i yrkesbetonade ämnen torde, särskilt om den bedrives jämsides med en allmän linje, komma att te sig mycket kostnadskrävande, då fråga är om skolor med ringa lärjungantal. Detta gäller i synnerhet inom glesbebyggda trakter, exempelvis i norra Sverige, och i den mån befolkningsutvecklingen leder till en uttunning av årskullarna. Ur denna synpunkt kan en centralisering av undervisningen till ett färre antal skolor bliva nödvändig. En dylik anordning torde också vara önskvärd ur pedagogisk synpunkt. Den invändning som främst brukar göras mot en centralisering, nämligen att härav föranledas antingen långa och tröttsamma resor till och från skolan eller barnens skiljande från föräldrarna genom inackordering på skolorten, måste väga mindre tungt, då fråga blir om elever i sjunde och åttonde klasserna, d. v. s. i 13 —15 årsåldern. Såvitt kommittén kan finna bör nu berörda invändning ej få hindra att, om det visar sig nödvändigt för att ernå en effektivisering avundervisningen, en viss centralisering av denna kommer till stånd. Ur såväl kommunernas som de enskildas synpunkter komma kostnaderna för skolgång vid centraliserade skolor att reduceras genom de bidrag som, enligt vad som framgår av det föregående, kunna utgå för skolskjutsar och

55 inackordering, särskilt om bidragen höjas i anslutning till kommitténs ovan framförda förslag. Enligt kommitténs mening bör emellertid en centralisering av undervisningen i folkskolans sjunde och åttonde klasser befrämjas genom alt staten påtager sig därav föranledda kostnader efter i huvudsak samma grunder, som gälla vid centralisering av fortsättningsskolväsendet. Statsbidrag bör alltså även utgå till s. k. självskjutsar för lärjungar i folkskolan. Vad särskilt angår centraliseringen av undervisningen i husligt arbete må här något beröras de speciella svårigheter, som kunna uppstå, då det gäller alt vid mindre skolor anställa lärarkraft för undervisningen. Denna bör omfatta icke blott hushållsgöromål utan även sömnad, hälsovård och barnavård. Det är givet att vid centraliseringen bör eftersträvas, att varje lärarinna i möjligaste mån blir fullt utnyttjad. Härvid må anmärkas alt samma lärarinna i vissa fall torde kunde undervisa både i hushållsgöromål och sömnad. Såsom lärarinna i hälsolära och barnavård torde i många fall kunna anlitas någon i orten bosatt sjuksköterska. Sistnämnda undervisning kan ofta med fördel anordnas i samråd med länens barnavårdsförbund eller med landstingen. Härvid bör möjligheten att samtidigt anordna kurser genom någon annan organisation på platsen undersökas i syfte att härigenom nedbringa kostnaden för undervisningen. Kommittén finner icke erforderligt att gå närmare in på frågan hur detaljerna vid en centralisering i förevarande avseende i övrigt bör genomföras, men vill hänvisa till att den under innevarande år genomförda provisoriska centraliseringen av skolköksundervisningen i fortsättningsskolan härvidlag bör kunna lämna värdefulla erfarenheter. Det därvid tillämpade systemet torde tills vidare i viss utsträckning kunna fungera även då det gäller centraliseringen av den husliga undervisningen under ett sjunde och åttonde skolår. I övrigt torde de problem, som uppstå vid ifrågavarande centralisering, tills vidare i allmänhet bäst kunna lösas genom lokala överenskommelser mellan distrikten. Det synes emellertid lämpligt, att skoldistrikten även innan en definitiv reglering härav sker uppmanas att anställa sådana lärarinnor, som statens folkskoleinspektör anvisar, ävensom att vissa riktlinjer uppdragas rörande skolöverstyrelsens och folkskoleinspektörernas medverkan till de centraliseringsåtgärder, som må påkallas av en utbyggnad av undervisningen i husligt arbete i folkskolan. Först sedan tillräckliga erfarenheter av verksamheten vunnits, torde hithörande frågor böra bliva föremål för en mera definitiv reglering. I det föregående har kommittén uttalat sig för att staten bör lämna bidrag till skolresor, som företagas såsom led i yrkesorienteringen inom folkskolans sjunde klass, åtminstone såvitt gäller elever i mera isolerat belägna skolor i de nordligaste länen. Denna bidragsgivning torde till en början böra bedrivas såsom en försöksverksamhet. Det torde därför icke vara lämpligt att

56 binda bidragsgivningen vid detaljerade bestämmelser. Lämpligt synes vara, att ett statsanslag ställes till förfogande för skolöverstyrelsen, vilken på förslag av skoldistrikten i de norrländska länen bör bevilja erforderliga medel för ifrågavarande ändamål och härvid fastställa de villkor, som för varje särskilt fall böra gälla för åtnjutandet av bidrag. Det torde få förutsättas, att den rabatt, som redan nu medgives vid skolbarnsresor å järnvägarna, fortfarande får åtnjutas och att bidragen kunna regleras med hänsyn lagen härtill. Det låter sig knappast göra för kommittén att nu utföra någon närmare beräkning av kostnaderna för ifrågavarande bidrag. Med reservation härför vill kommittén förorda, att tills vidare ett årligt statsanslag av 25.000 kronor anvisas för ändamålet.

Kap. 7. Korrespondensundervisning. Då korrespondensundervisningen utgör en utbildningsform, som kan utnyttjas inom flera grenar av yrkesutbildningen, synes det kommittén lämpligt, att kommittén redan här upptager ifrågavarande undervisningsmetod till diskussion.

Nuvarande

förhållanden.

Det utmärkande för korrespondensundervisning är att den sker genom metodisk skriftväxling mellan en undervisningsanstalt, korrespondensinstitutet, och dess elever. Lärostoff och uppgifter sändas till eleven i form av tryckta undervisningsbrev, till vilka eleven utarbetar lösningar, som insändas till institutet och därefter återställas med rättelser, kommentarer o. dyl. Fördelar med undervisningen är bland annat, att eleven kan idka sina studier vid sidan av sin dagliga gärning (förvärvsarbete el. dyl.) och kan välja vilken tid han önskar därför. Vidare får eleven på elt elementärt stadium vänja sig vid självansvar och självverksamhet i sina studier. Korrespondensundervisningen har fått vidsträckt utbredning och meddelas dels i form av kurser i allmänna ämnen, ledande till student- eller realexamen, dels som specialutbildning i vissa teoretiska ämnen samt teckning m. m. och dels som yrkeskurser för handel, industri och jordbruk. De mest kända korrespondensinstituten i landet äro Hermods i Malmö samt NKI-skolan i Stockholm. Vidare bör nämnas Kooperativa förbundets Brevskola, som bland annat prövat en kombination av korrespondens- och radioundervisning. Under senare år ha även inrättats skolor med kombinerad korrespondens- och muntlig undervisning. Bland dessa märkes särskilt skolan i Bobertsfors i Västerbottens län, vilken efter hand följts av flera s. k. Bobertsforsskolor, ej minst i norrlandslänen. I en skola av detta slag samlas

57 lärjungarna visst antal timmar per vecka under en studieledares uppsikt för att enligt fastställt studieschema var för sig arbeta med undervisningsbrev, motsvarande dem som förekomma vid den vanliga korrespondensundervisningen. Det har uppgivits, att lärjungar efter sjätte klass i folkskolan i gynnsamma fall kunna vara färdiga att undergå prov för realexamen efter 2V2 år ävensom att för en lärjunge i avdelning med 20 elever hela kostnaden fram till realexamen uppgår till 2 000 kronor (år 19431, vilken kostnad under olika förhållanden kan variera i båda riktningarna. Xu närmast åsyftade skolor stå under Hermods ledning, men liknande skolor ha även startats av NKI-skolan. Såsom redan nämnts kan korrespondensundervisning även anordnas i praktiska ämnen. Vad särskilt angår jordbruksundervisningen ha studiebreven från ovannämnda korrespondensinstitut bland annat lagts till grund för en studiecirkelverksamhet, som bedrivits genom olika ungdomsorganisationer, jordbrukareungdomens förbund (JUF), Svenska landsbygdens studieförbund (SLS) m. fl. Numera har även en speciell jordbrukets korrespondensskola, nämligen lantbruksförbundets tidskriftsaktiebolags korrespondensskola (LTK) kommit till stånd. Skolan äges av lantbruksförbundet. Den arbetar efter enahanda grunder som Hermods och NKI, alltså genom kurser för enskilda studier, för studiecirklar m. m. Kurserna bygga i regel på folkskolans grund. LTK har hösten 1944 startat en särskild kurstyp, som visserligen ännu ej prövats i Norrland, men som likväl förtjänar nämnas i detta sammanhang. Kurstypen, av vilken den första organiserats i Säffle i Värmland, är ett slags korrespondensskola, i vissa avseenden erinrande om den s. k. Bobertsforsskolan. Skolan åsyftar att ge deltagarna delvis samma kunskapsmått, som inhämtas vid en lantmannaskolas huvudkurs. Eleverna skola bedriva självstudier större delen av tiden men två dagar i veckan erhålla handledning och undervisning genom lärare från Årjängs lantmannaskola. En närmare redogörelse för ifrågavarande kursverksamhet kommer att lämnas i kap. 10. LTK har även planlagt en kurs i skogsbruk.

1940 års skolutredning. I ett den 26 april 1944 avgivet betänkande med utredning och förslag angående vidgade möjligheter till högre undervisning för landsbygdens ungdom har 1940 års skolutredning bland annat även upptagit frågan om korrespondensundervisningens utnyttjande. Efter en redogörelse för nuvarande förhållanden på detta område och för behandlingen inom riksdagen av vissa under senare åren väckta motioner om åtgärder för att förbilliga korrespondensundervisningen — sid. 31—47 i betänkandet — har skolutredningen för egen del givit uttryck åt uppfattningen att denna undervisningsform varit till gagn icke minst för landsbygdens ungdom och i samband härmed även

58 pekat på de fördelar, som korrespondensundervisningen kan erbjuda ur olika synpunkter. Emellertid har skolutredningen funnit denna undervisning icke i värde kunna jämställas med en god, vanlig skolundervisning. Som en av olägenheterna med korrespondensundervisningen har utredningen framhållit, att en lärjunge härvid blir helt eller nästan helt utan undervisning i de viktiga ämnena teckning, sång och musik, gymnastik med lek och idrott, slöjd eller handarbete samt hushållsgöromål. Utredningen har funnit de försök. som gjorts med kombinerad korrespondens- och muntlig undervisning, vara av intresse. Med avseende å frågan om åtgärder från statens sida för att stödja korrespondensundervisningen har skolutredningen, vad angår korrespondensstudier fram till real- eller studentexamen, till en början hänvisat till att de direkta kostnaderna för sådana studier komma att ställa sig högre än studiekostnaderna för dem, som ha möjlighet alt i hemorten eller dess närhet bevista de allmänna läroverken. Med hänsyn härtill har utredningen — särskilt med tanke på landsbygdsungdomen - ansett statliga åtgärder böra vidtagas för underlättande av korrespondensundervisningen och i detta hänseende funnit det åtminstone för närvarande vara lämpligast, att utdelning av årliga stipendier möjliggöres. Enligt utredningens förslag böra stipendier utgå lill lärjungar, vilka enligt korrespondensmetoden bedriva enskilda studier, som avslutas med examen under statlig kontroll, ävensom till lärjungar, vilka bedriva studier vid realskola med kombinerad korrespondens- och muntlig undervisning på ort, där tillgång till undervisning vid statlig eller kommunal läroanstalt ledande till minst realexamen icke förefinnes. Sådant stipendium har utredningen ansett i allmänhet böra utgå med så stort belopp, att största delen av kursavgiften till korrespondensinstitutet kan betalas därmed. Till en början bör under en övergångstid, som lämpligen funnits kunna bestämmas till tre år, endast ett begränsat antal, förslagsvis årligen 550, stipendier utgå till lärjungar, som bedriva korrespondensstudier med real- eller studentexamen som mål. Utredningen har ansett det under dessa tre år behövliga årsanslaget böra beräknas med utgångspunkt från att 300 stipendier å 200 kronor skola anvisas åt lärjungar, vilka bedriva enskilda korrespondensskolestudier med realexamen som mål, 100 stipendier å 200 kronor tilldelas lärjungar, vilka efter avlagd realexamen bedriva enskilda sådana studier med studentexamen som mål samt 150 stipendier å 300 kronor anvisas till lärjungar, vilka bedriva studier vid realskolor med kombinerad korrespondens- och muntlig undervisning. Med anledning av att motionsvis inom riksdagen ifrågasatts inrättande av statliga korrespondensinstitut har skolutredningen uttalat sig mot att åtgärder i sådan riktning åtminstone för närvarande vidtagas. Ej heller har utredningen ansett sig kunna tillråda, att för korrespondensundervisningens förbilligande statliga understöd lämnas åt privata korrespondensinstitut. Skolutredningens föreliggande förslag har genom proposition nr 74 före-

59 lagts 1945 års riksdag. Biksdagen har (skrivelse nr 351) erinrat, att skolutredningen uttalat sig för att sådant stipendium, varom här är fråga, i allmänhet bör utgå med så stort belopp, att största delen av kursavgiften till korrespondensinstitutet kan betalas därmed. Biksdagen har i anslutning härtill ansett, att den stipendiebeviljande myndigheten bör tilldelas en viss rörelsefrihet och att någon maximering av stipendiebeloppen icke bör fastställas utan att dylika stipendier böra få utgå med omkring 200 respektive 300 kronor per läsår efter prövning från fall till fall.

Norrlandskommittén. Såsom framgår av den föregående redogörelsen har korrespondensundervisning under senare år även utnyttjats i yrkesutbildningens tjänst. Ehuru korrespondensundervisning i yrkesämnen hittills icke bedrivits i tillräcklig omfattning för att man skulle ha hunnit samla mera bestämda erfarenheter därav, anser norrlandskommittén starka skäl tala för att sådan undervisning skall kunna med fördel anordnas och bliva av betydelse i synnerhet för landsbygdens del. Vad särskilt angår de nordliga länen synes det uppenbart, att en del av de brister i yrkesutbildningen, som föranledas av isoleringen och glesbebyggelsen i stora områden av dessa län, skall kunna motverkas genom en lämpligt utnyttjad korrespondensundervisning. Överhuvud taget bör denna kunna giva goda resultat i arbetet på att nå en önskvärd höjning av yrkesskickligheten hos den norrländska befolkningen. Sin största betydelse torde yrkesundervisning medelst korrespondens få såsom komplettering av praktisk utbildning i sådana fall, där teoretisk undervisning ej lämpligen låter sig ordna på annat sätt. Korrespondensundervisning bör emellertid kunna ha en uppgift att fylla även då det visat sig omöjligt att överhuvud taget ordna någon utbildning, praktisk eller teoretisk, och då korrespondensstudierna sålunda komma att bedrivas vid sidan av rent yrkesarbete. Härvid kan korrespondensundervisningen bliva till nytta ej blott för ungdomar utan även för vuxna, som vilja fortbilda sig i sitt yrke. Det synes kommittén uppenbart, alt kombinerad korrespondens- och muntlig undervisning — efter samma princip som ligger till grund för de s. k. Kobertsforsskolorna — även för yrkesutbildningens del måste kunna erbjuda stora fördelar. Såsom jämförbar härmed kan nämnas den korrespondensundervisning på jordbrukets område, som sedan hösten 1944 prövas i anknytning till Årjängs lantmannaskola. Denna undervisning åsyftar att ge deltagarna delvis samma kunskapsmått, som inhämtas vid en lantmannaskolas huvudkurs. En motsvarighet till denna kombinerade undervisning kommer kommittén att i kap. 22 förorda med avseende å utbildningen för industri och hantverk. Även där förutsättningar icke finnas för inrättande av sådana skolor, som nu avsetts, kunna likväl fördelarna med korrespondensundervisningen ökas, om eleverna sammansluta sig till studiecirklar. En så-

60 dan cirkel bör visserligen ha en ledare, men denne behöver ej ha fackkunskaper i respektive ämne — studiebreven tillhandahålla kunskapsmaterialet — utan får till uppgift att samla gruppen och hålla den i arbete. När det gäller ämnen, som huvudsakligen avse praktiska arbetsförfaranden, torde det dock vara önskvärt, att studiebreven kompletteras med praktiska övningar under ledning av fackutbildad person. Det kan förtjäna uppmärksammas, att utbildningen vid sådana lärlingsgårdar, varom kommittén framlägger förslag i kap. 11 och 15, bör kunna kompletteras med studiecirkel. I fråga om grunderna för korrespondensundervisningens anordnande torde, åtminstone i vad gäller yrkesutbildningen, tillräckliga erfarenheter ännu icke ha vunnits för att mera bestämda uttalanden skola kunna göras. Emellertid synes det, som om ifrågavarande undervisningsmetod även på detta område är föremål för sådant intresse från korrespondensinslitutens och olika organisationers sida, att man har anledning att räkna med att alla möjligheter tillvaratagas att leda undervisningen i rätta spår. Det kan ej finnas anledning för norrlandskommittén att söka ge några anvisningar härutinnan. Även om kostnaderna för deltagande i en korrespondenskurs i yrkesämnen, vare sig denna förlägges till skola eller studiecirkel eller utnyttjas individuellt av en yrkesman, kunna väntas bliva väsentligt lägre än för en fullständig student- eller realskolekurs — för vilket ändamål stipendium skall kunna utgå enligt beslut vid 1945 års riksdag — kunna de dock bliva av en sådan storleksordning, att det kan möta svårigheter för obemedlade eller mindre bemedlade ungdomar att disponera erforderliga medel härför eller att kostnaderna i varje fall äro ägnade att tillbakahålla från anslutning till undervisningen. Detta gäller uppenbarligen i mindre grad korta kurser i enstaka ämnen än allmänna yrkeskurser. På grund av den betydelse kommittén tillägger korrespondensundervisningen, ej minst för de nordliga länens del, har kommittén ansett sig böra överväga, om icke det allmänna bör medverka till täckande av en del av kostnaderna härför. I detta hänseende får kommittén först erinra om, att, såsom framgår av kap. 10, till lantmannaskolorna utgå statsbidrag till lärarlöner, driftskostnader och vissa byggnadsarbeten. Lärarlönerna täckas helt av statsmedel. Statsbidragen till driftskostnader kunna beviljas intill belopp motsvarande tre fjärdedelar av dessa, dock med viss maximering för varje kurs. Det statliga byggnadsbidraget utgår med likaledes Ire fjärdedelar av kostnaderna. Vad angår statsbidragen till kommunala lärlings- och yrkesskolor gäller, såsom närmare omtalas i kap. 22 och 27, att till undervisningsmateriel lämnas bidrag till belopp motsvarande hälften eller i undantagsfall intill två tredjedelar av kostnaderna, medan bidragen till lärarlöner alltid utgå med visst belopp per undervisningstimme och i princip beräknats skola motsvara två tredjedelar av kommunens kostnader härför. Till hyggnadskostnader utgår i dessa fall intet bidrag. Enligt vad kommittén i det följande kommer att för-

61 orda, böra genom såväl lantmannaskolors som kommunala lärlings- och yrkesskolors försorg även kunna ordnas kombinerad muntlig och korrespondensundervisning, där behov härav föreligger. Det synes kommittén skäligt att statsbidrag till ifrågavarande skolor få ulgå efter nyss angivna grunder, även om skolorna och deras lärarkrafter utnyttjas för undervisning i denna senare form. Härvid böra kostnaderna för korrespondenskurserna beräknas ingå i driftskostnaderna respektive kostnaderna för undervisningsmateriel. I nu avsedda fall böra eleverna kunna tilldelas stipendier under uppehållet vid skola efter likartade grunder, som i allmänhet gälla för elever vid lantmannaskola respektive kommunal yrkesutbildningsanstalt. Vad här föreslagits torde även böra erhålla tillämpning för lanthushållsskolornas del, i den mån det skulle kunna visa sig möjligt att i anslutning till dessa ordna kombinerad muntlig och korrespondensundervisning. Om dylik kombinerad undervisning ordnas i annan form än i samband med nyss åsyftade skolor, böra likaledes statsbidrag kunna lämnas. Detta bör förslagsvis utgå med två tredjedelar av såväl lärarlön som kurskostnader. Delsamma torde böra gälla, om undervisningen ordnas genom studiecirkel, varvid det bör finnas möjlighet att i bidragshänseende jämställa respektive handledare med lärare. Vad slutligen angår sådana fall, då en enskild yrkesarbetare genomgår en korrespondenskurs utan samband med skola eller studiecirkel, ifrågakomma icke ovannämnda bidragsformer. I stället torde det böra finnas möjlighet alt, i mån av behov, erhålla stipendium till täckande av viss del av kostnaderna för korrespondenskurs, förslagsvis till två tredjedelar av det belopp, varmed kostnaderna överstiga 25 kronor. Nu avsett stipendium torde icke böra betalas ut, förrän det blivit styrkt, att vederbörande genomgått kursen i dess helhet. Såsom förutsättning för att statsbidrag eller stipendium skall kunna beviljas torde böra gälla, att respektive kurs blivit godkänd av den centrala statsmyndighet, som handhar överinseendet av yrkesutbildningen på ifrågavarande område. Statsbidrag till lantmannaskolor och i förekommande fall lanthushållsskolor samt till kommunala yrkcsulbildningsanstalter, som anordna kombinerad muntlig och korrespondensundervisning, torde böra beviljas av samma myndighet och bestridas av samma anslag som då fråga är om bidrag i allmänhet till sådan skola. För bidrags- och stipendietilldelningen till andra skolor, liksom även till studiecirklar och enskilda, torde medel böra ställas till landstingens disposition för att av dem inom respektive län utdelas på lämpligt sätt. Handhavandet härav torde böra ankomma på undervisningsberedningen. Denna bör givetvis tillse, att respektive skola eller studiecirkel fyller ett önskvärt ändamål och är anordnad på ett tillfredsställande sätt. Vad angår stipendier till enskilda för genomgång av korrespondenskurs bör beaktas, i vad mån sti-

62 pendiesökande kan antagas ha förutsättningar att tillgodogöra sig kursen — i annat fall finnes även risk för att han icke förmår fullfölja denna — och att få nytta av kursen för sin yrkesutövning liksom även om han är i behov av hjälp. Med hänsyn till det behov av ökad yrkesutbildning, som enligt vad kommittén ovan framhållit föreligger inom norra Sverige, och till att vad kommittén här föreslagit i fråga om bidrag och stipendier till korrespondensundervisning närmast bör betraktas som en försöksverksamhet, finner sig kommittén ha skäl att framlägga förslag härutinnan med tillämplighet enbart för Norrlands del. Kommittén utgår från att verksamheten kommer att få sin största betydelse inom de nordligaste delarna av Norrland. Beträffande behovet av anslagsmedel för ifrågavarande ändamål — bortsett från de fall då undervisningen är förlagd till lantmannaskola eller kommunal yrkesutbildningsanstalt, som åtnjuter bidrag till sin verksamhet från därför anvisade anslag — synes visserligen vanskligt att i avsaknad av erfarenheter härutinnan framlägga någon preciserad beräkning. Kommittén finner sig böra förorda, att tills vidare för ändamålet anvisas ett reservationsanslag av 40.000 kronor, varav medel i mån av åtgång torde böra av Kungl. Maj:t tilldelas landstingen i de norrländska länen.

Kap. 8. Norrlandskommitténs förslag. Under åberopande av vad ovan anförts under avdelning II förordar norrlandskommittén, att skoldistrikten i Norrland, i den mån så erfordras efter tillstånd av skolöverstyrelsen, skola vidtaga åtgärder i syfte 1) att, i huvudsaklig överensstämmelse med de synpunkter som kommittén framhållit i det föregående, visst antal undervisningstimmar i folkskolans sjunde klass obligatoriskt disponeras för dels yrkesorientering jämte yrkesvägledning för gossar och flickor, dels undervisning i slöjd för gossar och sömnad för flickor och dels undervisning i hushållsgöromål för gossar och flickor, 2) att en åttonde klass införes i folkskolan eller, innan så skett, att fortsättningsskolan förlänges till 540 timmar samt att i båda fallen undervisningen gives en yrkesbetonad inriktning, i vad gäller flickor huvudsakligen koncentrerad till husligt arbete, samt 3) att mellan landslingen och skoldistrikten upplagas överläggningar rörande möjligheterna att utnyttja folk- och fortsättningsskolornas skolkökslokaler även för landstingens ambulerande kurs- och demonstrationsverksamhet på det husliga området. Vidare föreslår kommittén, att åtgärder beträffande yrkesbetonad utbildning under skolåren vidtagas i nedannämnda hänseenden, nämligen 4) att föreskrift meddelas därom att befrielse från skyldighet att genomgå

63 fortsättningsskola skall kunna medgivas dels den, som genomgått lärlingsutbildning under minst ett år och härigenom förvärvat en yrkeskunskap, som är minst likvärdig med det praktiska kunskapsmått, som skulle ha kunnat förvärvas i fortsättningsskolan, samt härjämte även inhämtat kunskaper motsvarande den teoretiska undervisningen i fortsättningsskolan, och dels den, som genomgått lärlingsskola, dock icke där undervisningen i denna skola bygger på alt eleverna förut genomgått fortsätlningsskola, 5) att föreskrift meddelas därom, alt befrielse från skyldighet att genomgå en åttonde skolklass skall kunna medgivas den, som genomgått lärlingsskola, däri meddelas icke blott praktisk utan jämväl teoretisk undervisning av enahanda art och minst samma omfattning som i den åttonde klassen, 6) att kungörelsen den 30 juni 1920 (nr 573) angående statsbidrag för undervisning i hushållsgöromål vid folkskola eller särskild anstalt ändras därhän att dels bestämmelse om gossars deltagande i dylik undervisning i folkskolans sjunde klass må meddelas av skoldistrikt utan särskilt tillstånd av skolöverstyrelsen och dels statsbidrag till undervisning i hushållsgöromål i åttonde klassen, där sådan anordnats, må utgå utan särskild begränsning i fråga om timantalet. 7) att statens bidrag till avlöningar åt lärare och lärarinnor i praktiska ämnen regleras på sådant sätt, att skoldistrikten icke belastas hårdare för detta ändamål än för motsvarande undervisning i allmänna ämnen, och att, därest frågan härom anses böra bliva föremål för utredning i andra sammanhang, provisoriska bestämmelser tills vidare meddelas i syfte att lärare och lärarinnor i praktiska ämnen i folkskolan i ersättningshänseende må likställas med motsvarande lärare i fortsättningsskolan, 8) att statsbidrag för anordnande av skolskjutsar och inackordering av skolpliktiga barn må, i enlighet med vad ovan anförts, kunna utgå oavsett huruvida besparingar uppstå å det allmännas utgifter för skolväsendet i övrigt samt att skälig höjning av ifrågavarande statsbidrag, utöver nu medgivna belopp, må av skolöverstyrelsen beviljas med avseende å sådant skoldistrikt, där kostnaderna för ändamålet i förhållande till antalet skolbarn uppgå till osedvanligt högt belopp, ävensom att frågan om höjning av det belopp, vartill kostnaderna för inackordering i skolhem och arbetsstugor för närvarande beräknas och som ligger till grund för bestämmandet av inackorderingsbidragen, göres till föremål för omprövning, 9) att till underlättande av en centralisering av den husliga undervisningen i sjunde och åttonde klassen anordningar vidtagas i syfte att såsom skolköks- och slöjdlärarinnor anställas sådana lärarinnor, som anvisas av folkskolinspektör, samt att riktlinjer uppdragas för skolöverstyrelsens och folkskolinspektörernas medverkan till centraliseringsåtgärder på förevarande område, 10) att staten enligt vad ovan anförts påtager sig de färdkostnader och

de kostnader för skolhushåll och inackordering, som kunna föranledas avcentralisering av undervisningen i folkskolans sjunde och åttonde klasser, 11) att till kostnader för studieresor, som vid folkskolor i Norrland anordnas såsom led i yrkesorienteringen inom sjunde klassen, anvisas ett årligt anslag å tills vidare 25 000 kronor. Kommittén som anser viss försöksverksamhet med yrkesutbildning medelst korrespondensmetod böra komma till stånd i Norrland, föreslår härutinnan, 12) att lantmannaskolor och i förekommande fall lanthushållsskolor ävensom kommunala yrkesutbildningsanstalter, som anordna kombinerad muntlig och korrespondensundervisning, må till kostnader för lärarekrafter och korrespondenskurser, som användas vid denna undervisning, erhålla statsbidrag efter samma grunder, som gälla med avseende å annan undervisning vid sådan skola, 13) att elev vid sådan kombinerad undervisning, som nyss avsetts, må för tid varunder han deltager i den muntliga undervisningen åtnjuta stipendium och resebidrag med enahanda belopp, som kunna tilldelas andra elever vid lantmannaskolor och i förekommande fall lanthushållsskolor respektive kommunala yrkesutbildningsanstalter, 14) att till skola, som eljest anordnas för kombinerad muntlig och korrespondensundervisning för visst eller vissa yrken, samt till studiecirklar för korrespondensundervisning må beviljas statsbidrag till belopp intill två tredjedelar av kostnaderna för lärare (handledare) och korrespondenskurser, som användas vid undervisningen, 15) att den, som ej lämpligen kan genomgå sådan skola eller deltaga i sådan studiecirkel, som ovan avsetts, må kunna erhålla stipendium såsom bidrag till kostnaderna för korrespondenskurs intill två tredjedelar av det belopp, varmed dessa kostnader överstiga 25 kronor, samt 16) att ett reservationsanslag av 40 000 kronor anvisas för att efter fördelning av Kungl. Maj:t disponeras av landstingen i de norrländska länen för sådana ändamål, som avsetts under punkterna 14 och 15 här ovan.

AVD. III.

Yrkesutbildningen inom jordbruket.

Kap. 9. Översikt. Vårt jordbruk av i dag har nått en sådan utveckling, att det ställer stora krav på sina utövares yrkesskicklighet, vilken även utgör en förutsättning för att det skall kunna bedrivas som konkurrenskraftig näringsgren. God yrkeskunskap är därvid erforderlig för planläggandet av en tidsenlig jordbruksdrift, den måste också finnas för att möjliggöra ett utnyttjande av de rön och resultat som erhållas från den intensivt arbetande jordbruksforskningen, vilken har karakteriserats av en stark utveckling på alla områden under de senaste årtiondena. Yrkeskunskap bör därför av den enskilde jordbrukaren betraktas som ett viktigt och nödvändigt hjälpmedel för åstadkommande av rationell och ekonomisk jordbruksdrift, låt vara att även andra förhållanden och hjälpmedel måste tillerkännas betydande infij-tande. Jordbruket i norra Sverige har i allmänhet icke nått den produktionsnivå, som miljöbetingelserna enligt erfarenhet från praktik och försöksverksamhet medgiva. Eftersläpningen är dock olika framträdande i de norrländska länen såväl som i olika bygder av samma län. Att ge en något så när tydlig bild av graden av denna eftersläpning ställer sig emellertid ganska svårt. Den måste belysas från olika synpunkter. Ett uttryck för densamma ger den effektivitet, varmed de i jordbruket använda produktionsfaktorerna utnyttjas. Jordens produktionsförmåga är i första hand en funktion av jordart och klimat. Övriga produktionsfaktorer, d. v. s. de som äro möjliga att reglera, skola givetvis så utnyttjas, att samspelet mellan samtliga faktorer ge bästa ekonomiska utbytet. Vissa av dessa senare produktionsfaktorer äro ofta svåra att reglera för den enskilde yrkesutövaren. Men andra faktorer står nästan varje yrkesutövare lika rustad att utnyttja. Sådana faktorer ha i alltför stor utsträckning varit tillbakasatta eller ha ofullständigt utnyttjats i den norrländska jordbruksdriften. Grundförbättringarna och främst därav vattenregleringen ha icke sådan omfattning som önskvärt vore. Konstgödselförbrukningen är påfallande låg, särskilt då man beaktar att behovet framförallt av fosforsyra är ganska stort i Norrland. Brister kunna också påvisas i fråga om det använda utsädet, dess kvalitet och odlingsvärde, samt ifråga om sättet att utnyttja maskinella hjälpmedel. Husdjurens produktionsförmåga är i allmänhet svag, och orsaken härtill torde främst vara alt söka i bristfällig utfodring samt till dels i svagt djurmaterial. Till slut må 5

66 även framhållas det ofta mindre effektiva utnyttjandet av den mänskliga arbetskraften, vilket är särskilt anmärkningsvärt vid beaktande av att arbetskostnaden utgör den drygaste anparten av jordbrukels driftskostnader. Vid en bedömning av det norrländska jordbrukets utvecklingsgrad måste man dock städse ha i minnet, att jordbruket inom stora områden är av väsentligt yngre datum än i landet i övrigt. Uppodlingen har skett senare, jorden har icke hunnit vinna samma hävd, och yrkesutövaren har ej samma tradition att bygga på som kollegerna längre söderut. Men även om man godtager en sådan inställning måste man tillika erkänna, att bristerna i det norrländska jordbruket icke enbart härigenom falt sin förklaring. Man har nog att även söka orsakerna i andra förhållanden. Det torde ej kunna bestridas att skogshanteringens uppsving i Norrland mångenstädes lett till en övervärdering av skogsbruket som inkomstkälla i förhållande till jordbruket, vilket medfört att sistnämnda näringsgren kommit att eftersättas. Tyvärr råder på sina håll en tämligen allmän uppfattning, att jordbruket här inte bär sig, och att det således inte lönar sig att vidtaga förbättringar. Man kan därför mången gång ifråga om jordbrukets skötsel påvisa en yrkesutövning utan större intresse för att söka ernå bättre ekonomiskt utbyte genom ökad produktion. Jordbrukets utvecklingsgrad i Norrland får också ses mot bakgrunden av att avsättningsförhållandena för jordbrukets saluprodukter här blivit tillfredsställande ordnade i ganska sen tid, då det ju råder ett starkt samband mellan driftsintensitet och avsättningsförhållanden. De brister, som kunna påvisas i norrländska jordbruk av i dag, äro emellertid icke likartade eller av samma storleksgrad över hela landsdelen. För att avhjälpa förekommande brister i nutida norrländskt jordbruk och därmed utveckla denna näringsgren, torde vägen över ökad yrkeskunskap vara ett av de viktigaste hjälpmedlen. Men yrkeskunskapen sökes icke, om ej tillit till yrket som näringsgren finnes. Tilliten till jordbruket ur lönsamhetssynpunkt bör bl. a. kunna ökas genom vidgad upplysningsverksamhet om jordbruket som näringsgren. Genom frånvaron av relativt stora jordbruk i Norrland saknas här vidare den befrämjande inverkan på utvecklingen, som dylika jordbruk bevisligen ha. De större jordbruken äro ofta föregångare med avseende på införandet av nya växtodlingsgrenar, mekanisering och maskinanvändning och bliva ofla vägledande genom sin ekonomiska kontroll rörande de rön och resultat, som tillkommit på basis av forsknings- och försöksverksamhet. Helt i avsaknad av dylika föregångare är givetvis ej det norrländska jordbruket. Såväl bland de enskilda jordbrukarna (bl. a. mönsterjordbruk, studiegårdar) som i försöksgårdar och skoljordbruk återfinnas sådana. Men flera dylika jordbruk äro erforderliga. Det önskvärda antalet bör inte endast ses i relation till åkerarealen utan även till de stora avstånden i Norrland, som försvåra kontakten mellan bygderna.

67 Jordbruket karakteriseras till skillnad från flertalet andra näringsgrenar av ett stort antal driftsenheter, de allra flesta av dem med var sin driftsekonomiska ledare. Det finnes med andra ord ett mycket stort antal företagare i förhållande till totala antalet yrkesutövare. Särskilt framträdande är detta i Norrland där det finnes ett förhållandevis större antal driftsenheter än i övriga delar av landet. Av vårt lands nära 420 000 brukningsdelar falla ej mindre än nära 25 procent eller något över 100 000 (1937 års jordbruksräkning) på de norrländska länen, under det länens åkerareal uppgår till 12—13 procent av hela rikets. På grund av att brukningsdelarna som regel besitta liten åkerareal, bliva jordbruksföretagarna i Norrland tillika oftast yrkesutövare, och på dessa ställas alltså krav på såväl praktisk yrkeskunskap som driftsekonomisk kunnighet. Yrkesutbildningen måste därför av den blivande jordbrukaren tillägnas så, att den gör honom ur arbetsteknisk synpunkt väl förtrogen med de många olika sysslor, vilka möta inom jordbruket och vilka numera till följd av fortgående rationalisering och mekanisering ställa krav på yrkeskompetens i helt annan grad än tillförne. Därtill erfordras kunskaper om lanthushållningens alla grenar såväl med avseende på varje enskild grens skötsel som deras anpassning till varandra för erhållande av förmånligaste samverkan ur driftsekonomisk synpunkt. Den följande sammanställningen ger en sammanfattande bild av i Norrland förekommande yrkeskategorier inom jordbruket samt den totala jordbruksbefolkningen till jämförelse med förhållandena i övriga delar av landet. Sammanställningen torde också delvis belysa jordbrukets ställning som näringsgren i förstnämnda landsdel. TABELL 4. Total jordbruksbefolkning samt yrkesverksam befolkning med familjemedlemmar, folkräkningen 1940. Landsdel

Gävleborgs län Västernorrlands län Jämtlands län Norrbottens län Norrland Svealand Götaland Hela landet

FöretagaMedhjälp. Yrkesverksam re o. för- Arbetar- familjebefolkning valtn. per- personal medlemSumma % försonal mar deln.

Totala jordbr.befolkningen

13 983 19 377 13 206 23 959 15 945 86 470 93 570 211121 391 161

58 817 71996 50 883 98 200 71033 350 929 382 606 865 252 1 598 787

4 875 3 514 2 366 2 501 3155 16411 41 654 94 551 152 616

8 768 8 716 7 743 14 282 8114 47 623 45 449 109 878 202 950

27 626 31607 23 315 40 742 27 214 150 504 180 673 415 550 746 727

3.7 4.2 3.1 5.5 3.6 20 24 56 100

Av tabellen framgår att den yrkesverksamma jordbruksbefolkningens storlek i Norrland utgjorde omkring 20 procent av hela landets. Härvid ha ej

68 O O CM H

i-H LT2 - ^ ,"0 CiJ CO

00 lO

O

I-H i-H

OS o

o

•a a

t~- CD O

»O O

i f l N W ^ ^ r C n C c O N C O M O ^ C O i O i ^ C Q i n

|3

—

O LO CJ i-H ^ C l h - C M t ^ O J ' t u C l M t O i O O t O i N W h ' C N C C i O O O 00 •*-< CJ O LO OS O O t— OS i f l C M C Q O J O O C C O C C O ^ C N r - O O l H ^ C M N O l cc ca co co rH ^ H I - H ^ H C a C M i - H C O i - t CO

a

O d T h O c a o o o r - o r - O i — ' c a r - * r * » O L O i o O i c c c c c o e o i n i n L T T t i o t o p o c i o o c o ^ c o c o i o

a » a a S

ec (N Tf oi Co ,_, _ ,_ M

ft

o a. a

S " 2 a

O O CO OO -^-f r- oo oo i—i O r- ca co T-H iQ 00 -* os oo o

O c a - r H O O i — l i ' C O T f O h - i M O ' - I O C O C O O - ^ r^^Hr^-rfo-i—<cDoascoococaa5-^r''Tf'i—i OS ' f Tf W CO i-1 T)i H ^ i r a a s o o i Q o c a o c a c o H C O O C O M O O O l T f o s c o c D o o o o c a ^ o c a o

a — a. b

B.

a o ~ eft

C O C O O O ^ C O N M ' H T l ' O O ^ C O C l H ^ i f t u O C O

r - c o i f l r - r - r - o s o o c o i o o s r ^ r ^ o r ^ c o i ^ o s

_ O i - H O C C O O ^ H O i O C O i O i C f - H O O O O r - i O c O O l

• ^ c o ^ i f j c o c o r - i c c o o i O J ^ ^ c o w c o e o c o c o

w

W

e

ca - ^ o oo o O r- i o O r^ t-~ CD •«# r— os CO

ffl <:

a » se a a -2

i-H i - H

O i i O C O O l H O O ^ T f i o c O C O H C O l M H ( M i O h . c O 0 ^ r ^ 0 5 ' ^ c o o o c o C i o o O i > o c D c O i - H r - - ^ o o coinr^i-HCai—ir^aoaor— r ^ o o o o s c o o c o o o o ^

T-H

BS PS

o to

Q O

UC

r^ 00 SO C l

CM

cC

o

O tN

m o i c D O s r — r— !>-oocooOicDOio-rfiOT-HOO-^ r N ^ n o O ^ H i O C O O O H ^ C l C O Q O O l H i n i M c a c a c a c a c a c o c o c a ^ r ^ ^ ^ e o c a c a c o c o c a * ' ^

o a VI

Oj

- -X

r - O O O M C O C O i ' O S H ^ O Q ^ O l C O C O H T f ^ r - . c o o i r > 0 ) W H t ^ r t r t « o

0) —

= a

r-

i-H o oo oo »o - * co ca ca oo co i-H co co iQ CN O i

ro H

^ a

r> C3

-

>

Si

c BQ

v. •d

-c q cd

— o

A o

§

C

i i E •S ;? :« O > 1-5

M o

o

w

O. A -S « £ oo.•O O

a 2 a :o « c o M

•B

"3

.3 5ffi. 00 ffi BO U T3

oo C

fa ^3 ^ -5 J5 £3 M O ^ <—• i 3 , i

w o n

CA

- Ef "o Ef Ef o 5 S ° -S *

a

•Ofl SB Ö ^ J3 P b .I • *- » ' t —

TO -r.

* -1

—

\„;

69 medräknats jordbrukarhustrurna, vilka ofta torde böra tillföras den yrkesverksamma jordbruksbefolkningen. Till över 57 procent bestod den yrkesverksamma befolkningen av företagare och förvaltningspersonal samt till nära 32 procent av medhjälpande familjemedlemmar. Förvaltningspersonalen är ringa i Norrland, år 1940 beräknad till 660 personer, d. v. s. ej fullt 1 procent av det under rubriken företagare och förvaltningspersonal redovisade antalet. I vidstående tabell 5 har den i jordbruket yrkesverksamma befolkningen uppdelats på jordbruk av olika storlek. Av totala antalet företagare och förvaltningspersonal kommer i Norrland omkring 72 procent på jordbruk mellan 2 och 10 har, omkring 16 procent på jordbruk under 2 har och omkring 11 procent på jordbruk mellan 10 och 50 har samt en obetydlighet på jordbruk över 50 har. Siffrorna ådagalägga ytterligare den norrländske jordbrukarens karaktär av samtidig företagare och yrkesman. Arbetarpersonalen blir genom frånvaron av stora jordbruk och arbetskrävande grödor ringa. Den är dock utom för Västerbottens län för jordbruk mellan 2 och 50 har tämligen hög vid jämförelse med likartade län i södra och mellersta Sverige. Antalet medhjälpande familjemedlemmar är högt; det uppgår till ungefär 50 procent av antalet företagare. De anförda siffrorna ge en uppfattning om det antal personer som årligen behöva yrkesutbildning för tillgodoseende av det norrländska jordbrukets behov. Man brukar normalt räkna med att 1/30 av antalet yrkesutövare årligen behöver nyrekryteras. Tillämpas denna norm, skulle det norrländska jordbruket årligen sålunda behöva mellan 2 500 och 3 000 nya företagare. Siffermaterialet torde också ådagalägga att stora delar av den norrländska i jordbruket verksamma befolkningen måste i flera avseenden ställa ungefär likartade krav på sin yrkesutbildning.

Kap. 10. Utbildning vid lantmannaskolor m. m. Nuvarande

förhållanden.

Utvecklingen ifråga om de fasta lantbruksundervisningsanstalterna har gått från skolor med relativt lång kurs (tvåårig) med kombinerad teoretisk och praktisk utbildning till skolor med kortare kurser (ettårig blandad kurs eller oftare sexmånaders teoretisk kurs). Redan i början av 1900-talet blevo de norrländska lantbruksskolorna omorganiserade, så alt undervisningskursen blev ettårig i stället för tvåårig. Detta resulterade i en förbättrad elevtillströmning. Lantmannaskolorna tillkommo efter förslag av 1884 års lantbruksläroverkskommitté. Den av 1907—1908 års lantbruksundervisningskommitté föreslagna lantmannaskolan av s. k. B-typ (tillträde gjordes ej beroende av

70 genomgången folkhögskola) blev den i Norrland vanligast förekommande. Sin nuvarande utformning fingo lantmannaskolorna efler den utredning, som verkställdes av 1936 års lantbruksundervisningskommitté. De då kvarvarande norrländska lantbruksskolorna, Nordvik i Västernorrlands län och Umeå i Västerbottens län, ombildades därvid till lantmannaskolor med teoretiskpraktisk helårskurs av en typ, som ingick bland de skolformer, som kommittén föreslog. De nuvarande norrländska lantmannaskolorna ha alltså utkristalliserats ur olika skoltyper, och de förändringar, som skett, kunna sägas mer och mer ha gjort skolorna lämpliga för utbildningskraven i Norrland. Enligt stadgan för statsunderstödda lantbruksundervisningsanstalter den 21 juni 1940 (nr 724) har lantmannaskola att meddela kunskap i grunderna för lanthushållningens utövande. För inträde som elev vid sådan skola fordras att ha under minst ett år varit sysselsatt med lantbruksarbete samt i regel att ha fyllt 18 år. Följande huvudkurser förekomma vid lantmannaskola, nämligen vinterkurs om minst 125 arbetsdagar, fortsättningskurs till vinterkurs om minst 110 arbetsdagar, längre kurs om minst 230 arbetsdagar samt helårskurs. För närvarande finnas i Norrland 12 lantmannaskolor, medan motsvarande siffra för övriga landet utgör 35. De norrländska skolorna angivas i nedanstående sammanställning, avseende läsåret 1942/43: År för skolans tillkomst 1 1905 1914 1910 1884 1906 1934 1940 1914 1901 1854 1859 1940

A. Fem-sexmånaders teoretisk kurs. Säverstalund, Bollnäs, Gävleborgs län Hussborg, Johannisberg, Västernorrlands län Själevad, Själevad, Västernorrlands län Törsta, Ås, Jämtlands län Vindeln, Vindeln, Västerbottens län Anderstorp, Skellefteå, Västerbottens län Malgomaj, Laxbäcken, Västerbottens län Gran, Öjebyn, Norrbottens län B. Sexmånaders kurs och fortsättningskurs. Matarengi, övertorneå, Norrbottens län C. Helårskurs. Nord vik, Nyadal, Västernorrlands län Umeå, Umeå, Västerbottens län Björkfors, Espinära, Norrbottens län.

I Norrland finnas alltså representerade tre av de fyra olika huvudkurser, som omnämnas i gällande författning. Den icke förekommande kursformen är den s. k. längre kursen om minst 230 kursdagar. Vid lantmannaskolorna i 1

Angivet år hänför sig till skolans första förläggningsort.

71 Vindeln och Malgomaj har den under A ovan angivna fem-sexmånaderskursen förlagts till sommaren i stället för som normalt till vintern. Själevadsskolan är fr. o. m. hösten 1944 förlagd till Tvillingsta vid Örnsköldsvik, vilken plats ligger tämligen nära den gamla skolans förläggningsort. Förflyttning kommer även att ske för skolorna Säverstalund och Matarengi, den förra till Nytorp vid Arbrå, där jordbruk för skolans räkning är inköpt, den senare sannolikt till trakten av Bäverbäck strax nordväst om Haparanda. Elevfrekvensen vid de norrländska skolorna framgår av nedanstående tabell: TABELL 6. Elevmedeltal per år vid norrländska lantmannaskolor. Antal elevplatser 1944/45

1) Säverstalund, Bollnäs 2) Hussborg 3) Själevad (Tvillingsta) 4) Törsta 5) Vindeln 6) Anderstorp 7) Malgomaj 8) Gran 9) Matarengi 10) Nordvik 11) Umeå 12) Björkfors

55 28 30 40 15 24 24 28 24 30 25 24

läsåren 1934/19351938/39

Elevmedeltal läsåren 1939/401943/44

läsåret 1944/45

49.4 20.2 16.0 39.8 17.8 17.6 — 27.6 21.2 22.0 20.5 —

48.0 19.8 15.0 36.6 16.2 20.8 13.6 26.2 17.4 18.3 (4 år) 20.0 (4 år) 17.0 (4 år)

60 18 21 48 — 21 — 29 21 26 17 18

Sammanlagt redovisade de norrländska lantmannaskolorna året 1943/44 325 elevplatser. Genom nybyggnader vid skolorna i TvMlingsta och Nordvik har detta antal fr. o. m. hösten 1944 kunnat ökas till 347. I tabellen anföres såväl totala antalet elevplatser som elevmedeltal för vissa kursår. De flesta skolor uppvisa i medeltal för årsperioderna 1934—39 och 1939—44 färre antal elever än elevplalser, d. v. s. dessa skolor ha oftast icke haft så många elever, som de kunnat bereda plats till. Läsåret 1944/45 uppvisar för flera skolor en tydlig ökning i elevantalet. Omnämnda stadga för lantmannaskolorna angiver ifråga om undervisningen de ämnen i vilka undervisning skall meddelas samt ungefärliga omfattningen av kursen i respektive ämnen. Ifråga om undervisningen gäller vidare, att den skall vara så fördelad mellan olika ämnen, att skolans karaktär av yrkesskola upprätlhålles. Undervisningen i de tillämpade ämnena skall i möjligaste mån anknytas till jordbrukets förhållanden i den bygd, som utgör vederbörande skolas huvudsakliga verksamhetsområde. Skolan äger alltså ganska stor frihet vid uppgörande av undervisningsplan, som emellertid skall underställas lantbruksstyrelsen för godkännande.

72 N e d a n s t å e n d e u n d e r v i s n i n g s p l a n e r för f e m - s e x m å n a d e r s k u r s eller teoretisk del av h e l å r s k u r s , h ä m t a d e f r å n ett a v de s e n a r e k u r s å r e n vid f e m n o r r l ä n d s k a l a n t m a n n a s k o l o r , t o r d e ge e n bild av h u r p l a n e r n a s å l u n d a k u n n a variera, TABELL 7. Exempel på undervisningsplaner vid norrländska lantmannaskolor.

Själevad Svenska språket Räkning Kemi Fysik Geologi Botanik Jordbrukslära: Fältmätning Maskinlära Marklära, Bakteriologi Gödsellära, Dikning . . . Jordbearbetning Växtodling Frökontroll Husdjurslära Mjölkhushållning Sjukvård, hovbeslag Ekonomi: Egentlig Betingslära Föreningskunskap Bokföring, affärskunskap Skogshushållning 2 Byggnadslära Trädgårdsskötsel Medborgarkunskap Exkursioner Fiskevård Sång, talövningar Gymnastik Hemvärnsövningar Diverse

55 81 32 26 15 33

40 80 40 15 15 30

65 100 35 25 15 30

40 50 31

40 110 26 15 14 28

115 15 30

64 310 25 75 18

115 9 20 13

42 74 28 10 5 18

Summa 1

Antal t i m m a r Umeå Gran Malgomaj Matarengi

28 19 22 79 940

10 105 15 30 60 10 10 50 140 40 20 7

58 !) 50 20 30 20 8 25

1 185

jämte specialkurs 190 timmar. häri ingå även övningar.

Statsbidrag u t g å enligt k u n g ö r e l s e d e n 5 s e p t e m b e r 1942 (nr 807) till lär a r l ö n e r och d r i f t s k o s t n a d e r vid l a n t m a n n a s k o l o r n a . L ä r a r l ö n e r n a t ä c k a s helt av statsmedel. B i d r a g e n till d r i f t s k o s t n a d e r v a r i e r a m e d k u r s f o r m och a n t a l elever och få ej u p p g å till h ö g r e b e l o p p ä n tre fjärdedelar av k o s t n a -

73 derna. Högsta bidragsbelopp utgör för vinterkurs 3 600 kronor, för vinterkurs med fortsättningskurs och för helårskurs 5 400 konor, med tillägg för samtliga kurser av fem kronor för varje elev och månad, som kurs pågår. Enligt kungörelse den 22 december 1939 (nr 910) utgår statligt byggnadsbidrag med tre fjärdedelar av godkända kostnader för skolbyggnader men beviljas ej för kostnader avseende byggnad, vilken är erforderlig för drivande av jordbruk vid skolan. För drifts- och byggnadskostnader, till vilka statsbidrag ej utgå, erhålles vanligen bidrag från landsting och hushållningssällskap. Undervisningen vid skolorna är fri, men elev betalar själv kost och logi. Understöd utgår dock, som tidigare omnämnts, för mindre bemedlade och obemedlade elever efter tre olika behovsgrader med respektive 45, 25 och 15 kronor. Enligt beslut vid 1945 års riksdag har en höjning av anförda understöd vidtagits till för respektive behovsgrader 75, 50 och 25 kronor. Under 1940/41 utdelades följande stipendier av statsmedel vid de norrländska lantmannaskolorna (vid Matarengi var skolan detta läsår rekvirerad för militärt ändamål). TABELL 8. Antal stipendieelcver och ulanordnade stipcndicbclopp vid norrländska lantmannaskolor 1940/41. Antal elever med stipendiebelopp enligt behovsgrad

S k o l a

C3

Antal slipendie- Utanordelever i % nat beav totala lopp a elevan- kronor ZJ talet ty

c

III

39 32 14 40 19 24 14 24

23 30 11 22 14 21 13 19

28 31 12 33 15 23 13 22

71 97 86 83 79 96 93 92

7 105 6 600 2 475 6 545 3 383 4 700 3 163 5 280

Nordvik Umeå Björkfors

14 22 15

11 19 13

13 22 15

93 100 100

6 180 10 980 7 620

Norrland Hela riket

257 1300

196 603

227 848

88 65

64 031 181278

II

I

A. Skolor med 6 månaders kurs. Säverstalund Hussborg Själevad Törsta Vindeln Anderstorp Malgomaj Gran B. Skolor med 6 månaders kurs och fortsättningskurs Matarengi C. Skolor med helårskurs.

26 190

5 55

74 Vid de norrländska lantmannaskolorna är alltså av föreliggande material att döma antalet elever, som erhålla understöd, genomgående större procentuellt sett än i riket i övrigt. Av i sammanställningen redovisade antal stipendieelever tillhörde i Norrland ej mindre än 87 procent tredje behovsgraden under det att i hela riket procentsiffran låg vid 71 procent. Ungefär samma höga frekvens stipendieelever har även erhållits vid en sammanställning för sju kurser under perioden 1936—43. Eleverna vid de norrländska lantmannaskolorna erhålla stipendier även genom fonder, lokala bidrag m. m. De så till disposition stående medlen synas uppvisa ganska stora variationer skolorna emellan. I tabell 9 har efter av skolorna lämnade årsredogörelser för läsåret 1942/ 43 (för Hussborg och Vindeln läsåret 1941/42) gjorts en sammanställning

Per elev och kurs (Anslag av stat, sällsk., landsting och fonder)

> "a O

A. Skolor med 6 månaders kurs Bollnäs Hussborg Själevad Törsta Vindeln Anderstorp Malgomaj Gran

Understöd S u m m a

Kost o. logi pr elev o. månad

TABELL 9. Kostnader för genomgång av lantmannaskola 1942/43 (Hussborg, Vindeln 1941/42).

< 1

Avi.

Drift

55 17 12 38 13 18 17 21

472 731 1253 397 911 927 1344 809

519 644 858 559 595 506 615 755

161 314 167 261 190 269 321 198

la) 66 1152 ib) 77 1689 65 2 278 80 1217 70 1696 62 1702 55 2 280 55 1762 63

65 Medeltal:

|

6 Skoljordbrukets bidrag per elev o. till kurs skola 7 8

B. Skolor med 6 månaders kurs och fortsättningskurs. Matarengi vinter sommar

171 9|

3 027

72 67

C. Skolor med helårskurs. Nordvik Umeå Björkfors

15 15 22

1640 1600 1648 820 985 714

445 765 572

3 685 3 233 2 271

45 55 60

1424 1 0 4 5

594 3 063

55 Medeltal: a) Mindre bemedlade.

b) Övriga.

c) Enligt prospekt.

100c)

200 5 906 300c)

över hur skolornas anslag för avlöningar, driftskostnader och elevunderslöd fördela sig på de elever, som ifrågavarande läsår besökte respektive skolor. Tillika angives uppgiven kostnad för kost och logi. Anslagen av statsmedel, hushållningssällskap, landsting och fonder uppgick under det kontrollerade läsåret per elev i sexmånaders kurs till 1 487 kronor i avlönings- och driftskostnader och till 235 kronor i understöd samt per elev vid helårskurs till respektive 2 469 och 594 kronor. De relativt höga kurskostnaderna måste bedömas med hänsyn till elevantalet, som under ifrågavarande läsår var ganska ringa i förhållande till totala antalet elevplatser. Så var beläggningsprocenten endast 85. Det väntade sambandet mellan kostnaden per elev och antalet elever framgår tydligt vid jämförelse mellan skolor med olika antal elever, men en dylik jämförelse visar även, hur andra faktorer måst utöva inflytande på elevkostnaden. Elevernas kostnad för kost och logi vid lantmannaskolor med sexmånaders kurs uppgick i medeltal till 65 kronor. Enligt en av överstyrelsen för yrkesutbildning verkställd utredning (S. O. U. 1944: 25) var genomsnittskostnaden för kost och logi i rikets samtliga lantmannaskolor 1942/43 74: 54 kronor. Skillnaden beror säkert ej på att de norrländska skolorna realiter kunna åstadkomma kost och logi så mycket billigare utan fastmer, enligt inhämtade upplysningar, på det förhållandet att dessa skolor genom tillgängliga medel kunnat lämna bidrag till kostnaderna för kost och logi och därmed hålla avgiften härför relativt låg. För att belysa även andra utgifter för eleverna vid lantmannaskolor ha införskaffats uppgifter om resekostnader. Dessa uppgifter äro hämtade från elevernas ansökningar om stipendier och beröra därför endast stipendieelever. Men då dessa utgöra huvudparten av samtliga elever, torde också erhållna medeltalssiffror återspegla verkliga förhållandet för samtliga elever. Genomsnittskostnaden för en resa fram och åter skolan—hemorten varierar de olika skolorna emellan från lägst 9: 90 kronor till högst 20:20 kronor och uppgår i medeltal för samtliga ifrågavarande elever till 13:90 kronor. Stipendieelevernas uppgifter om föräldragårdens åkerareal ha vidare sammanställts och jämförts med procentuella fördelningen av samtliga jordbruksfastigheter å storleksklasser. Sammanställningen är införd i tabell 10.

7 C. T A B E L L 10.

Proccntisk fördelning av stipendicclever vid norrländska lantmannaskolor efter föräldragårdens storlek under perioden 1936—43. Antal elever 0.26-2

2.1-5

Gävleborgs

län

8.1-10

10.1-20

> 20 h a r

41.2 Brukningsdelarnas procentuella fördelning på storleksgrupper ( > 0.25 har) 28.0

26.9 Västernorrlands 344

5.1-8

Andra elever i % av samtliga elever

Procentisk fördelning av elever på jordbruk > 0.25 h a r

län

36.2 Brukningsdelarnas procentuella fördelning p å storleksgrupper ( > 0.25 h a r )

34.9 Jämtlands

län

24.9 Brukningsdelarnas procentuella fördelning på storleksgrupper ( > 0.25 h a r ) 35.5

36.0 Västerbottens 369

|

län

33.1 Brukningsdelarnas procentuella fördelning på storleksgrupper ( > 0.25 h a r ) 27.1

40.3 Norrbottens 320

län 41.7

26.5 Brukningsdelarnas procentuella fördelning på storleksgrupper ( > 0.25 h a r ) 39.6

0.5 Som synes, är ungdomen från större jordbruk ( > 5 har) överrepresenterad, under det att ungdomen från fastigheter < 5 har är underrepresenterad, vilket särskilt framträder, när man kommer under 2 har. Påfallande många elever komma från icke jordbrukarhem, men jordbruksbefolkningen är helt naturligt mest representerad, vilket även följande siffror ådagalägga. L ä n Gävleborgs Västernorrlands Jämtlands Västerbottens Norrbottens

Jordbruksbefolkningen i % av hela % stipendieelever från j o r d b r u k a r h e m folkmängden 34.8 39.1 55.6 57.4 47.2

62.6 65.9 77.1 68.8 76.4

77 Av de 12 norrländska lantmannaskolorna ägas för närvarande 6 av hushållningssällskap, 1 av landsting, 2 av sällskap och landsting samt 3 av föreningar eller stiftelser. Enligt ovannämnda stadga kan lantbruksundervisningsanstalt anordnas som ett led i vederbörande hushållningssällskaps allmänna undervisningsverksamhet, varvid särskilda bestämmelser gälla ifråga om granskningen av skolornas anslagsäskanden m. m. Ett dylikt inordnande har ännu icke genomförts för någon av de norrländska skolorna, men väl på annat sätt har samarbetet mellan sällskap och skola främjats. Vissa ledamöter av skolstyrelsen tillsättas av hushållningssällskapet liksom för övrigt ofta även avlandstinget. Landstingen lämna ganska omfattande bidrag till driftskostnaderna vid flertalet skolor och ha tillika åtagit sig förpliktelser avseende bidrag till skol- och ekonomibyggnader. I sammanhang med lantmannaskolorna torde böra uppmärksammas två andra slag av lägre undervisningsanstalter på jordbruksområdet, vilka ha speciell inriktning, nämligen mejeriskolor och trädgårdsskolor. Vad till en början angår mejeriskolorna finnes en sådan i Alnarp samt tre s. k. mindre mejeriskolor vid Fellingsbro i Örebro län samt Dvärsätt i Jämtlands län och Röbäck i Västerbottens län. De mindre mejeriskolorna voro från början endast avsedda för kvinnor, men numera kunna efter lantbruksstyrelsens medgivande vid desamma även män antagas som elever. För att avhjälpa svårigheterna att vid mejeriskolorna erhålla elever med tillräcklig föregående utbildning ha från och med år 1922 vid särskilda s. k. elevmejerier anordnats förutbildning för inträde i dylik skola. Förutom nu nämnda lägre mejeriundervisning finnas också statsunderstödda fortbildningskurser för mejeripersonal. Beträffande trädgårdsskolorna må nämnas, att undervisning vid fast sådan skola tidigare var anordnad i Norrland genom trädgårdsföreningen i Härnösand, vilken skola erhöll bidrag av Västernorrlands läns hushållningssällskap och landsting intill år 1910. Detta år inordnades skolan i ett system av statsunderstödda trädgårdsskolor. Verksamheten vid densamma pågick till hösten 1931, då skolan nedlades. År 1930 mottog nämligen staten genom donation Söråkers egendom i Hässjö socken i Västernorrlands län för att dit förlägga era trädgårdsskola. Denna Norrlands trädgårdsskola i Söråker började sin verksamhet år 1931. Kursen vid skolan är 2-årig och omfattar dels föreläsningar dels övningar. Eleverna deltaga dessutom i det praktiska trädgårdsarbetet vid skolan. Skolan kan emottaga 8 elever årligen, men antalet sökande till skolan har som regel varit väsentligt större. För tillträde till skolan erfordras tre års praktiktid.

78 Framkomna

förslag.

Den lägre undervisningen vid mejeri- och trädgårdsskolor har nyligen varit föremål för utredning genom lantbruksstyrelsen. Styrelsen har, i vad gäller mejeriskolorna, i en den 16 oktober 1944 avgiven utredning bland annat föreslagit, att de nuvarande mindre mejeriskolorna i Fellingsbro, Dvärsätt och Röbäck nedläggas samt att undervisningen i fortsättningen förlägges förutom till mejeriskolan i Alnarp till en nyinredd mejeriskola vid Örnsköldsviksortens andelsmejeriförenings mejeri i Kroksta. Denna senare skola har ifråga om storlek och undervisningens art och omfattning föreslagits bliva helt jämställd med den statliga mejeriskolan i Alnarp. I anslutning till förslaget om den nya mejeriskolan i Norrland har lantbruksstyrelsen framlagt vissa uppgifter om mejeri dr iftens utveckling i Norrland i jämförelse med landet i övrigt. Häri påvisas en mycket kraftig ökning av leverantörsantal och mjölkmängd per leverantör, en ökning som under senare år varit mera framträdande i Norrland än i landet i övrigt. Inrättandet av en norrländsk mejeriskola är enligt lantbruksstyrelsens mening ägnat att främja mejerihanteringen i Norrland. En förläggning av mejeriskolan till Kroksta anses kunna medföra avsevärda fördelar för undervisningen genom den till denna plats förlagda mejeriförsöksslationen. Enligt vad lantbruksstyrelsen förordat i en i november 1943 avgiven utredning böra trädgårdsskolor utgöra utpräglade yrkesskolor, varför det är angeläget att i största möjliga utsträckning kunna koncentrera undervisningen på verkliga fackämnen. Som villkor för tillträde till trädgårdsskola har lantbruksstyrelsen bl. a. föreslagit genomgång av 5-månaders trädgårdsbetonad vinterkurs, vilken skall anordnas vid lantmannaskola. Enligt av lantbruksstyrelsen inhämtade uppgifter synes intresse för en dylik undervisningsform förefinnas vid vissa lantmannaskolor i landet, däribland ett par i Norrland. Utredningen innehåller även förslag om vissa specialskolor inom trädgårdsskötseln, vilka skolor i detta sammanhang förbigås. Förläggningen av Norrlands trädgårdsskola till Söråker har lantbruksstyrelsen ansett ändamålsenlig. Enligt styrelsens mening böra möjligheter beredas skolan att förvärva ytterligare åkerareal av ungefär samma omfattning, som den skolan redan nu disponerar. Skolan föreslås bliva så utbyggd, att den årligen skall kunna taga emot 15 elever, varför alltså det totala elevantalet per år vid skolan skulle komma att utgöra 30.

Norrlandskommittén. Såsom av den föregående redogörelsen framgår finnas för närvarande i Norrland 12 lantmannaskolor med 347 elevplatser. I jämförelse med motsvarande siffror för hela landet utgör nämnda antal lantmannaskolor 26 procent och antalet elevplatser 20 procent, vilken senare siffra ungefär överensstämmer med den norrländska jordbrukarbefolkningens andel av hela landets.

79 Jämförelsen ger vid handen, att lantmannaskolorna i Norrland genomsnittligt äro något mindre än i andra landsdelar. Beläggningen var för de norrländska lantmannaskolorna under kursåret 1943/44 något sämre än för landet i övrigt. I Norrland utgjorde antalet ej belagda platser 17 procent av totala antalet, medan motsvarande siffra för landet i övrigt var 13 procent. Den anförda siffran (347) för antalet elevplatser vid de norrländska lantmannaskolorna bör jämföras i första hand med det årliga nyrekryteringsbehovet av företagare- och förvaltningspersonal vid jordbruket. Om man räknar med ett årligt nyrekryteringsbehov av företagare av 2 500—3 000 personer, finner man att antalet elevplatser vid lantmannaskolorna endast uppgår till 10—15 procent av nyssnämnda antal. Tages hänsyn allenast till antalet belagda platser vid skolorna, blir resultatet än mer otillfredsställande. Man måste alltså konstatera, att blott en ringa del av dem som i Norrland — liksom i landet i övrigt — borde förvärva den yrkesutbildning, en lantmannaskola ger, kommer i åtnjutande av sådan utbildning. Detta är desto mera beklämmande som lantmannaskolan för det stora flertalet är så gott som den enda yrkesulbildningsformen efter folkskolan. Beträffande orsakerna till den låga besöksfrekvensen bör — med bortseende från senare årens särpräglade förhållanden, inkallelser, ändrade arbetsförhållanden m. m. — uppmärksammas följande. Tidigare har berörts, att man nog på vissa håll i Norrland måste konstatera ett relativt svagt intresse för jordbruket, och att detta kan resultera i alt mindre vikt fästes vid yrkesutbildningen är förståeligt. Kommittén har också framhållit nödvändigheten av att på olika sätt skapa större tillit till yrket och förståelse för dess möjligheter. De åtgärder, som kommittén i det följande kommer att föreslå för att öka möjligheterna för ungdomens yrkesutbildning före inträde i lantmannaskolorna, böra vara ägnade att väcka ungdomens intresse och håg för jordbruket. Man torde ha anledning förvänta att, när dessa åtgärder hunnit verka, de också skola resultera i ökad tillströmning till lantmannaskolorna. Redan har konstaterats, att den utveckling, som undervisningen vid lantbruks- och lantmannaskolorna undergått från deras tillkomst till nuvarande tid med avseende å kursformer, kurstid m. m. bidragit till efter hand förbättrad tillströmning av elever. Nuvarande bestämmelser för dessa skolor erbjuda relativt stora friheter ifråga om ordnandet av undervisningen, och denna kan härigenom givas god anknytning till jordbrukets förhållanden i den bygd, som utgör skolans huvudsakliga verksamhetsområde. Det torde närmast böra ankomma på varje skolas styrelse att där så kan erfordras vidtaga behövliga åtgärder för en bättre anpassning av skolan till bygden, och därmed väcka större intresse för densamma. Anslutningen till lantmannaskolorna torde även påverkas av de mångenstädes stora avstånden i Norrland och av dem förorsakade ökade kostnader. Enbart tillkomsten av en skola kan verka stimulerande på elevtillströmning-

80 en, särskilt när den placeras inom områden som ligga mera avsides i förhållande till redan förekommande skolor. Kommittén har beträffande två av de norrländska länen, Västerbottens och Norrbottens län, gjort en undersökning över hur tillkomsten av en ny skola påverkar tillströmningen av elever från olika bygder av länet. Det har därvid befunnits, att i Västerbottens län varken tillkomsten av skolan vid Anderstorp eller av skolan vid Malgomaj medfört någon förändring i elevtillströmningen till övriga skolor från de kommuner, varifrån elever besökt de nytillkomna skolorna. Med andra ord, de nya skolorna ha tillförts ett helt nytt elevmaterial. I Norrbottens län innebär det förhållandet, att lantmannaskolan i Matarengi till dels frekventeras från den finskspråkiga befolkningen, en svårighet för liknande jämförelse. Begränsas jämförelsen till de två övriga skolorna Gran och Björkfors med utgångspunkt från det år Björkfors tillkom, erhålles emellertid ett material, som helt överensstämmer med Västerbottens-materialet. Vad sålunda kunnat inhämtas rörande elevtillströmningen från olika bygder skulle kunna sägas utgöra motiv för att ytterligare elevplatser vid lantmannaskolor böra åstadkommas genom att nya skolor tillskapas. I första hand synes man emellertid böra eftersträva, att nuvarande skolor bliva fullbelagda. För ernående härav torde man böra kompensera avståndens inflytande på elevfrekvensen genom att vidga kännedomen om skolorna samt genom införandet av resestipendier. I sistnämnda hänseende har kommittén i kap. 4 föreslagit, att utöver understöd även skall utgå särskilt resebidrag till sådana elever vid lantmanna- m. fl. skolor, vilka äro bosatta på långt avstånd från skolplatser och för vilka resekostnaderna sålunda uppgå till mera avsevärda belopp. Ett genomförande av delta förslag synes åtminstone till dels kunna kompensera reseavstånden och därmed underlätta elevanslutningen till lantmannaskolorna. I detta sammanhang bör också uppmärksammas önskvärdheten av att ifrågavarande skolor erhålla en med hänsyn till elevantal m. m. lämplig storlek. Att nu fixera storleksordningen ifråga om elevantalet för respektive skolor torde näppeligen låta sig göra. Olika skäl synas kunna åberopas för att de norrländska lantmannaskolorna ej böra göras för stora. Storleken torde böra avgöras från fall till fall under hänsynstagande till sambandet mellan elevantal och kostnader — de mindre skolorna äro relativt dyrare än de större — samt behovet av centralplatser för upplysningsverksamheten på jordbrukets område och värdet av de möjligheter till mera individuell undervisning, som förefinnas i mindre skolor. I sammanhanget bör även erinras om att kommitténs förslag rörande lärlingsgårdar och lärlingsskolor för vissa områden kan erbjuda viss komplettering till nuvarande lantmannaskolor. Oavsett vad nu anförts torde det kunna räknas med en successiv utbyggnad av lantmannaskolorna i Norrland efter hand som elevfrekvensen giver anledning härtill. Visar sig behov sålunda föreligga av att en ny skola inrät-

SI tas i ett län, torde vederbörande intresserade organisationer inom länet böra taga initiativet härutinnan. I detta sammanhang torde emellertid även finnas skäl att överväga, om ej elevöverskottet från vissa områden först bör beredas studiemöjligheter genom billigare kurstyp. Här åsyftas närmast sådan i kap. 7 åsyftad kombinerad muntlig och korrespondensundervisning, som handhaves av lantmannaskola. Denna undervisningsform prövas av lantmannaskolan i Årjäng från och med hösten 1944 vid Säffle i Värmland. Korrespondenskursen, som organiserats av LTK och som är den första i sitt slag, avser att ge deltagarna en viss del av det kunskapsmått, som inhämtas vid en lantmannaskolas huvudkurs. Kursen beräknas skola pågå en vinter och påföljande sommar med huvuddelen av undervisningen förlagd till vintern, och eleverna skola bedriva självstudier större delen av tiden men 2 dagar i veckan erhålla handledning och undervisning genom lärare från lantmannaskolan i Årjäng, vilken för denna verksamhet anställt en extra lärare med anlitande av statsanslag. För liknande kurser i Norrland synas av kommittén i det följande föreslagna lärlingsgårdar inom sina områden kunna erbjuda lämpliga förläggningsplatser för här åsyftad verksamhet. I ovannämnda kap. 7 har kommittén uttalat sig i fråga om de bidrag, som av statsmedel böra utgå till förevarande verksamhet. I en av lantbruksstyrelsen under år 1944 avgiven utredning rörande bland annat stipendiefrågan vid lantmannaskolorna har lanlbruksslyrelsen uttalat sig för att elevunderstöden böra få den storleken att de för obemedlade elever täcka kostnaderna för kost och logi och att stipendiet med hänsyn härtill bör kunna utgå med 75 kronor för behovsgrad III samt med respektive 50 och 25 kronor för behovsgraderna II och I. För att stimulera ungdomen att i större utsträckning deltaga i till sommarhalvåret förlagda kurser har styrelsen föreslagit att stipendiebeloppen under tiden 1/5—31/10 höjas till 90, 60 och 30 kronor per läs-månad i respektive behovsgrader. Såsom redan omnämnts i kap. 4 har vid 1945 års riksdag beslutats en höjning av stipendiebeloppen i enlighet med lantbruksstyrelsens förstnämnda förslag, d. v. s. till respektive 75, 50 och 25 kronor, medan däremot förslaget om ytterligare höjda stipendier under sommarmånaderna ej upptagits i propositionen. Kommittén anser det mycket angeläget, att åtgärder vidtagas för att förbättra praktikutbildningen i Norrland och kommer härför att framlägga olika förslag. Då sommarkurserna vid lantmannaskolorna till stor del avse praktiska övningar av olika slag, finner kommittén dessa kurser synnerligen värdefulla. Emellertid förefinnas svårigheter att binda ungdomen vid skolor under sommarhalvåret, svårigheter som särskilt framträda i Norrland, dels på grund av den tidens ökade behov av arbetskraft och dels på grund av ekonomiska svårigheter att anställa extra hjälp. Då en höjning av stipendiebeloppen skulle innebära ett sätt att åtminstone delvis eliminera dessa Q

82 svårigheter, anser sig kommittén kunna uttala sympatier för en dylik anordning. Emellertid torde del ofta svaga deltagandet i sommarkurser även ha sin grund i mindre kännedom och intresse för den utbildning dessa ge. Kommittén föreslår olika åtgärder för alt höja intresset för yrkesutbildning överhuvud taget (genom undervisningsberedningen i landstinget, undervisningskonsulent i hushållningssällskapen) och förmenar, att effekten av dessa åtgärder med avseende på elevtillströmningen bör konstateras, innan vägen över höjda stipendier för sommarkurser tillgripes. Kommittén vill här bringa i erinran det beslut, som fattades vid 1939 års riksdag rörande en praktisk elevutbildning i anslutning till lantmannaskolorna. Riksdagens beslut innebär ett godkännande av vad som föreslagits i 1936 års lantbruksundervisningskommittés betänkande med förslag angåenden den fasta lantbruksundervisningens anordnande (S. O. U. 1937: 33), nämligen att anordningar böra vidtagas för åstadkommande av särskilda elevgårdar, där eleverna efter genomgången skola kunna erhålla vidare praktisk utbildning. Enligt förslaget skall det tillkomma skolornas styrelser att träffa överenskommelser med innehavare av lämpliga gårdar för mottagande avelever. Såsom ledare och övervakare skall vederbörande skolas föreståndare tjänstgöra. Något bidrag av statsmedel har icke ansetts böra utgå till elevgårdarnas innehavare. Däremot har förutsatts, att bidrag till elevernas resekostnader skall lämnas, vilket bidrag bör lämnas för hela den del av resekostnaden, som överskjuter tio kronor. Elevutbildningen tankes ske i anslutning till avslutad skolkurs, men hinder skall ej föreligga att lämna bidrag till senare börjad elevutbildning, såvitt denna påbörjats inom två år efter avslutande av skola. Vid ordnandet av den praktiska elevutbildningen ha de olika skolorna tänkts skola samarbeta, delta för att få till stånd ett utbyte av elever mellan olika skolors elevgårdar. Kommittén finner det angeläget, att det så vid 1939 års riksdag beslutade elevgårdssystemet snarast bringas till förverkligande. Önskvärt vore, att det därvid kunde organiseras för hela landet så som också förslaget innebär. Man skulle därigenom kunna igångsätta ett utbyte av elever mellan olika skolor, vilket skulle möjliggöra en i många fall eftersträvad praktisk utbildning av norrländsk jordbrukarungdom i mellersta och södra Sverige. Om sådan utbytesverksamhet kommer till stånd, torde resebidrag efter samma grunder, som tidigare föreslagits, böra utgå oberoende av valet av praktikplals. Enligt kommitténs mening böra elevgårdarna också taga emot elever, som ej genomgått lantmannaskola, varvid även förmedlingen av dessa elever bör ske genom lantmannaskolorna. Det blir härvid närmast frågan om sådan jordbrukarungdom, som å föräldragården erhållit relativt tillfredsställande praktik och som antingen före genomgång av lantmannaskola eller som ett led i utbildningen över huvud taget önskar praktik under nya miljöförhållanden. Eleverna vid elevgårdar böra ha uppnått den ålder, att de kunna

83 deltaga i alla viktiga arbeten vid gårdarna, och som minimiålder torde normalt böra sättas 16 år. Då eleverna kunna förutsättas vara förtrogna med vanliga jordbruksarbeten och därmed göra skäl för viss reglerad ersättning, synes ej föreligga anledning att med särskilt statsanslag gottgöra elevgårdsinnehavaren för omhänderhavandet av elever. Resebidrag förutsattes skola utgå enligt ovan angiven ordning. Med avseende på den omorganisation av mejeriundervisningen, som enligt vad ovan nämnts föreslagits av lantbruksstyrelsen, finner kommittén ej anledning alt uttala sig i annan mån än att kommittén biträder förslaget om ersättande av nuvarande mindre mejeriskolor med en statsunderstödd mejeriskola, vilken i fråga om storlek, undervisningens art och omfattning skulle bliva jämställd med den statliga mejeriskolan vid Alnarp. Då kommittén förmenar, att en dylik skola skulle vara gynnsam för den i stark expansion varande mejerihanteringen i Norrland, vill kommittén förorda, att skolan förlägges till denna landsdel och härvid lämpligen till den av lantbruksstyrelsen föreslagna platsen, Kroksta vid Örnsköldsvik. Kommittén anser av skilda orsaker, sammanhängande dels med behov av ökad produktion av grönsaker, bär och frukt och dels med förutsättningarna för dylik produktion, att trädgårdsskötseln bör främjas i Norrland och detta bl. a. genom förbättrade möjligheter för yrkesutbildningen å området. Vad lantbruksstyrelsens förslag innebär med avseende på organisationen av den fasta trädgårdsundervisningen i Norrland synes kommittén i huvudsak kunna godtagas. Kommittén förutsätter emellertid, alt kommittén får tillfälle att återkomma till frågan om denna undervisnings ordnande efter den överarbetning av nämnda förslag, som nu pågår. Kommittén finner anledning att särskilt fästa uppmärksamheten på den av lantbruksstyrelsen föreslagna trädgårdskursen vid lantmannaskolor. Denna kurstyp, som avsetts skola utgöra förutbildning för en genomgång av trädgårdsskola, torde i sig själv kunna komma att ge en ganska god utbyggnad för blivande jordbrukare, som ämna bedriva odling av sådana trädgårdsprodukter, som lämpa sig för mera jordbruksmässig drift. Särskilt torde detta kunna bliva fallet, där vinterkursen kan kompletteras med sommarpraktik i skolan tillhörig trädgård. Kommittén vill därför förorda, att vid skolor, där tillgång på trädgård och lärarkrafter möjliggöra en sådan anordning och elever kunna påräknas, särskild trädgårdsavdelning upprättas och drives parallellt med ordinarie kursavdelningar.

84 Kap. 11. Utbildningen vid lärlingsgårdar och lärlingsskolor. Nuvarande

förhållanden.

Utbildningen för förvärvande av yrkeskunskap på jordbrukets område sker i allmänhet för ungdomen i Norrland först genom deltagande i jordbruksgöromål vid föräldragården. Detta gäller i första hand för ungdomen under åren efter avslutad folkskola. Sedermera torde ett visst antal redan före tidpunkten för genomgång av lantmannaskola söka arbete och därmed erhålla viss utbildning vid andra gårdar än föräldragårdarna. Den nu nämnda jordbrukspraktiken har för inånga ungdomar under senare år kompletterats genom deltagande i s. k. praktisk ungdomsverksamhet i form av klubbodlingar. Denna verksamhet, som bedrivits i Sverige sedan 1920-talet, har omhänderhafts av jordbrukarungdomens förbund ( J U F ) . Ledningen av verksamheten inom respektive län har handhafts av särskilt anställda ungdomskonsulenter, till vilka bidrag hittills utgått från J U F och hushållningssällskapen. Enligt principbeslut vid 1944 års riksdag skola ungdomskonsulenterna framgent anslutas till och avlönas genom hushållningssällskapen efter samma grunder som gälla för dessas övriga befattningshavare. Verksamheten har i de norrländska länen haft en ganska stor omfattning. I medeltal för åren 1939—43 ha årligen deltagit över 6 000 ungdomar i Norrland. Antalet deltagare har visat betydande stegring under nämnda femårsperiod. De praktiska arbetsuppgifterna för ungdomsverksamheten ha i Norrland varit likartade med dem i landet i övrigt, givetvis med erforderlig anpassning till denna landsdels speciella växtodlingsbetingelser. Främst bland dessa arbetsuppgifter må nämnas: 1. Odling av trädgårds- och åkerbruksväxter å arrenderad eller av föräldrarna upplåten areal. 2. Uppfödning och vård av smådjur (kalvar, svin, kaniner, fjäderfä). 3. Hushålls- och hemarbeten (i första hand för flickor). Över uppgifterna ha förts arbetsböcker för bl. a. vissa ekonomiska beräkningar. Demonstrationer, studiefärder och produktutställningar ha även anordnats i undervisande syfte. Konsulenter och instruktörer ha som rådgivare övervakat arbetet. Stundom ha uppgifterna ordnats som tävlings- eller försöksarbeten. Man har sökt åstadkomma självverksamhet och självansvar samt jämväl utveckling av intresset för ekonomiska frågor hos ungdomarna och härvid funnit, att självverksamheten givit ökat intresse för och ett icke oväsentligt mått av kunskaper om jordbruket och hemmens olika arbeten. Man har också räknat med att det ökade intresset skulle följas av stegrat begär efter kunskaper och en fortsatt yrkesutbildning. Så torde också ganska allmänt ha

85 varit fallet. Anordnade korta kurser synas ha skänkt en värdefull komplettering till den förberedande utbildning, som klubbverksamheten avsett alt giva. Jämsides eller i nära anslutning till det egentliga klubbarbetet ha av såväl J U F som andra ungdomsorganisationer, främst svenska landsbygdens ungdomsförbund (S L U), bedrivits en omfattande tävlingsverksamhet, som även syftat till att giva arbetsintresse och arbetsskicklighet. Medan klubbarbetet varit avpassat främst för de yngre ungdomarna, ha tävlingarna i olika jordbruksarbeten, mjölkning, plöjning, m. fl., tillvunnit sig stort intresse bland ungdomarna i något äldre årsklasser (efter 15-årsåldern). Under senare år har tillkommit en ny utbildningsform för ungdom under 18 år, nämligen de s. k. jordbrukets yrkesskolor. Antalet sådana skolor är för närvarande 4, av vilka de 3 äro förlagda Ull Norrland, nämligen Viltjärvsgården vid Boden, Norrbottens län, Pålkem, Lakaträsk, Norrbottens län, samt Sorsele, Västerbottens län. Den förstnämnda skolan, Vittjärvsgården, har upprättats av Luossavaara-Kirunavaara A.-B. men är nu skänkt till Norrbottens läns hushållningssällskap. Skolan har tillkommit för utbildning av jordbruksarbetare, i första hand söner till nämnda bolags arbetare. Den har åtnjutit statsanslag sedan 1933. Skolan har tidigare haft 3-årig kurs men är omorganiserad, så att den skall omfatta 2 årskurser med 25 elever i varje årskurs. Skolorna i Pålkem och Sorsele ha grundats av stiftelserna för respektive läns arbetsstugor. Skolan i Sorsele har överlämnats till Västerbottens läns hushållningssällskap. Pålkem, som är den äldre, anlades 1928, under det att Sorseleskolan helt nyligen inrättats. Pålkem har åtnjutit statsanslag sedan år 1935. Till Sorsele har sådant anslag utgått först från och med läsåret 1944/45. Kurserna för manliga elever vid Pålkem och Sorsele äro tvååriga. De emottaga landsbygdsungdom — främst från arbetsstugorna — efter genomgången folkskola. Utbildningen är huvudsakligen av praktisk art, men även viss teoretisk undervisning lämnas. Eleverna erhålla fri kost och logi, fria arbetskläder samt vissa arbelspremier. Vid Pålkem kan beredas plats för 20 elever sammanlagt i bägge årskurserna, vid Sorsele på samma sätt 30 elever. Samtliga skolor äro försedda med egna jordbruk. Genom beslut vid 1944 års riksdag har den statliga bidragsverksamhelen m. m. till nu omnämnda skolor blivit föremål för mera fast reglering. Statsbidragen utgå till samtliga skolor från och med läsåret 1944/45 från nionde huvudtiteln. Anslag utgår dels för lärarnas avlöning, dels med ett grundanslag till driftskostnader (5 400 kronor) samt dels med elt bidrag å 30 kronor per elevmånad. Bidrag till byggnader kan efter numera genom kungörelse den 6 april 1945 (nr 120) vidtagen ändring i bestämmelserna angående statsbidrag till nybyggnader vid lantmanna- och lanthushållsskolor även utgå till jordbrukels yrkesskolor. Verksamheten vid yrkesskolorna regleras genom av lantbruksstyrelsen för respektive skolor godkända reglementen.

86 Framkomna

förslag.

I ett betänkande av år 1940 har lantbruksstyrelsen avgivit förslag, förutom om inrättandet av yrkesskolor, även om andra anordningar för främjande av jordbrukets lärlingsutbildning. Betänkandet avser visserligen närmast utbildningen av jordbruksarbetare. Men som inledningsvis påpekats, är den norrländska jordbruksföretagaren oftast även arbetare, varför de synpunkter, som i nämnda betänkande anföras, även kunna få tillämpning på förhållandena i Norrland. Under framhållande av att de i det föregående diskuterade yrkesskolorna ställa sig dyrbara och därför endast kunna giva utbildning åt ett begränsat antal ungdomar framlägges förslag om praktisk utbildning även vid härför lämpliga gårdar, s. k. lärlingsgårdar. Lantbruksstyrelsen föreslår, att minimiåldern för lärling vid dylika gårdar bör fastställas till 16 år. Den så åsyftade lärlingsutbildninggen måste för att giva resultat äga rum på med stor omsorg utvalda lantbruk. Den förutsätter också en noggrann övervakning och kontroll. För valet av dylika gårdar samt för omhänderhavande av kontrollen föreslås tillsättande av ett särskilt organ, förslagsvis benämnt jordbrukets lärlingsnämnd, en för varje län. Lärlingsutbildningen tankes ordnad så, att lärlingsnämnd antager lärling, utväljer lämpliga lärlingsgårdar med vilka avtal träffas och fördelar lärlingarna på de kontrakterade gårdarna. Lärlingsgårdarna böra vara av den storleksordning, att de icke blott bereda sina innehavare full sysselsättning utan även kunna erbjuda lärling omväxlande och lärorika arbetsuppgifter under olika årstider. Lärlingen skall deltaga i alla på gården förekommande arbeten och däröver föra en enkel dagbok. Lärlingsgårdsinnehavaren bör vidare förpliktigas att föra särskild förteckning över de arbeten, i vilka lärlingen deltagit. Lärlingen bör erhålla fri kost och logi samt en viss kontant lön. Statsbidrag tankes utgå till viss del av lärlingens kontanta lön samt för del av dennes resekostnader. Lärlingsgårdsinnehavaren skall vara skyldig att under arbetets gång genom förklaringar och hänvisningar lämna lärlingen alla erforderliga upplysningar om utförda arbeten. Däremot skall lärlingen ej åläggas att obligatoriskt bedriva några teoretiska studier. Lärlingsutbildningen föreslås skola stå under lantbruksstyrelsens ledning och överinseende. I fråga om den lön, som skall utbetalas till lärling, har lantbruksstyrelsen som utgångspunkt valt gällande lokalavtal för fullgod dräng, som fyllt 18 år. I förhållande till dennes lön föreslås lärlingen skola erhålla för första halvåret av lärotiden 60 %, för andra halvåret 70 %, för tredje halvåret 80 % och för fjärde halvåret 90 %.

Norrlandskom mit tén. Under kap. 2 har norrlandskommiltén framhållit det önskvärda i att ungdomar såväl under de senare skolåren som närmast efter slutad skolgång få tillfälle att komma i praktiskt arbete. Kommittén har ansett den praktiska ungdomsverksamhet, som utövats av vissa organisationer, ha en viktig uppgift att fylla vid sidan av den utbildning, som i övrigt står att erhålla för jordbrukarungdomen, vanligen genom praktik vid föräldragårdarna. Under detta kapitel har kommittén lämnat en kort redogörelse för ifrågavarande verksamhet. Det framgår, att verksamheten hittills i huvudsak byggt på

87 initiativ från nyssnämnda organisationer men att enligt den ståndpunkt, som 1944 års riksdag intagit till denna fråga, hushållningssällskapen mer än hittills skola inkopplas i verksamheten. I det läge frågan sålunda befinner sig anser sig kommittén icke ha anledning att med särskilt avseende å de norrländska förhållandena framföra några förslag härulinnan. Emellertid torde den praktiska ungdomsverksamheten icke kunna anses bliva tillfyllest för all ungdom, som söker utbildning för jordbruket under åren efter avslutad folkskola. Sålunda bör uppmärksammas, att nämnda verksamhet når ungdomen endast ganska korta perioder under utbildningstiden, och att ungdomen i övrigt är bunden till de mången gång ej så goda praktikförhållandena vid föräldragården eller den gård, till vilken vederbörande på ett eller annat sätt är knuten. Ännu sämre är givetvis läget för icke jordbrukarungdom, som önskar skaffa sig jordbruksutbildning. Man måste alltså konstatera, att det är önskvärt att för många ungdomar skapa tillfällen till en grundläggande lärlingsutbildning inom jordbruket. Denna utbildning synes främst böra taga sikte på att bereda möjligheter till att förvärva färdighet i och kvalifikationer för praktiskt jordbruksarbete (arbetsteknik), men så långt möjligt bör det praktiska arbetet kompletteras med till detsamma anpassad teoretisk rådgivning. De förslag, som av lantbruksstyrelsen och 1936 års lantbruksundervisningskommitté i ovan angivna betänkanden (se sid. 82 och 86) framförts om inrättande av lärlingsgårdar och elevgårdar, avse praktikutbildning före respektive efter genomgång av lantmannaskola. Bådadera möjligheterna till praktikutbildning äro erforderliga i Norrland. Praklikutbildningen före lantmannaskolan avser omhändertagandet och utbildningen av ynglingar, som befinna sig i början av sin yrkespraktik. Därmed och av vad som i det föregående angivits är också klart, att man vid denna måste lägga allra största vikt vid handledningen och miljön. Efter genomgång av lantmannaskola har den prakliksökande helt andra kvalifikationer och behov av praktik, och såväl valet av praktikgård som översynen bör därför beträffande elevgårdar kunna ordnas efter något andra grunder än då det gäller lärlingsgårdarna. Enligt vad kommittén i det föregående förordat böra elevgårdarna visserligen även stå öppna för ungdom, som ej genomgått lantmannaskola, närmast för sådan jordbrukarungdom som å föräldragården erhållit relativt tillfredsställande praktik och som i första hand önska praktik under nya miljöförhållanden. Men för många ungdomar i den ålder, som nu närmast avses, särskilt ungdomar från gårdar och bygder där mindre goda praktikförhållanden erbjuda sig, synes utbildningen böra vara i mera utpräglad grad handledande och rådgivande än som kan förväntas bliva fallet vid elevgårdarna. Stora anspråk måste därför ställas på den eller de personer, som skola leda utbildningen, detta i fråga om såväl lämpligheten som intresset för att offra tid och arbete på uppgiften. Denna utbildning bör därför få annan organisation än vad som är avsett att gälla för elevgårdarna. De

88 ovannämnda lärlingsgårdarna böra med fördel kunna utnyttjas för sådan utbildningsverksamhet, som här senast åsyftats. I detta sammanhang vill kommittén även erinra om att lantmannaskolorna, utöver sin uppgift att meddela undervisning, ha en mycket stor betydelse såtillvida som de genom den vid skolorna bedrivna jordbruksverksamheten bliva vägledande för jordbruket inom respektive arbetsområden. Den senare uppgiften är särskilt betydelsefull i Norrland med tanke på såväl jordbrukets skötsel i allmänhet som den påtalade bristen på ledande jordbruk. Men som redan framhållits föreligger ytterligare behov av dylika centralpunkter för jordbruksundervisning. Detta behov torde i viss mån kunna tillgodoses även genom lämpligt valda och organiserade lärlingsgårdar. På grund av det nu anförda böra lärlingsgårdar i förslå hand utväljas inom områden, som i berörda avseenden ej täckas av nuvarande lantmannaskolor. De synas emellertid därvid böra begränsas till de egentliga jordbruksbygderna i Norrland. I dessa äro givetvis förutsättningarna lör alt erhålla jordbruk som kunna fungera som lärlingsgårdar störst. Därtill finnas skäl, som tala för en annan utformning av lärlingsutbildningen inom den mera skogsbetonade bygden. I jordbruksområdena utnyttjas ungdomens arbetskraft i stor utsträckning i hemmen, och det bereder för många stora svårigheter att en längre tid avstå från denna. Man kan därför ej tänka sig att påräkna intresse för alltför lång lärlingsutbildning av ungdomen från dylika bygder. Annorlunda är förhållandet i skogsområdena. Därvarande mindre jordbruk äro ej på samma sätt beroende av barnens arbetskraft, och det torde därför ganska ofta förekomma, att barnen här gå sysslolösa under relativt långa perioder. Vi ha alltså i dessa bygder även ett sysselsättningsoch socialt problem för ungdomen i förening med problemet om behovet av utbildning. Redan har i dylika bygder tillskapats en skolform, den tidigare omnämnda s. k. jordbrukets yrkesskola, som synes ge möjligheter att omhändertaga ungdomen så, att denna erhåller både sysselsättning och utbildning. Norrlandskommittén vill alliså förorda, att lärlingsutbildningen utformas efter olika former i olika delar av Norrland. Vad till en början angår lärlingsgårdarna vill kommittén i första hand betona, att det måste vara särskilt angeläget att valet av lärlingsgård göres med stor omsorg. Jordbrukets storlek, skötsel, driftsinriktning, växtodling och djurskötsel måste sakkunnigt granskas. Därtill synes också vid urvalet böra tagas viss hänsyn till gårdens belägenhet i förhållande till förefintliga skolor och jordbruksbygder, i varje fall för de först utvalda gårdarna. Gårdarna böra alltså på lämpligt sätt inpassas i respektive läns undervisningsorganisation och t. ex. även kunna utnyttjas vid hushållningssällskapens kurser av olika slag. Detta medför nödvändigheten av att valet göres av organ, som har överblick över nämnda organisation. Härför torde näppeligen något annat organ komma ifråga än hushållningssällskapen. Vid valet av lärlingsgård bör tillika prövas kompetensen hos driflsledaren vid gården, då

89 denne skall, med verkligt intresse för uppgiften, svara för lärlingarnas handledning i dem ålagda göromål och omhänderhava förekommande undervisning. Att fordra viss på förhand angiven kompetens hos driftsledaren torde dock ej behöva ifrågasättas, utan bör hans lämplighet prövas från fall till fall i samband med antagandet av lärlingsgård. Lärlingsgårdarna böra kunna vara i privat ägo eller drivas i hushållningssällskapets regi. Är lärlingsgården i privat ägo, bör ett kontrakt mellan lärlingsgård och hushållningssällskap uppgöras. Detta kontrakt synes böra gälla minst under en treårsperiod, men brott mot kontraktets bestämmelser bör medföra rätt till uppsägning före kontraktstidens utgång. Kontraktet synes kunna utformas av respektive hushållningssällskap. I de fall hushållningssällskap önskar anskaffa jordbruk för att drivas som lärlingsgård, synes sällskapet böra kunna erhålla lån till förvärvet av jordbruksfastigheten. Kommittén får erinra om att Kungl. Maj:t i proposition nr 109 till 1939 års riksdag angående den lägre lantbruksundervisningens ordnande förordat, att lån skall kunna beviljas till anskaffande av skoljordbruk för lantmannaskola. Härvid har förutsatts att erforderliga medel skulle anvisas under fonden för låneunderstöd — några sådana medel ha emellertid sedermera icke anvisats — och att lån skulle utgå efter enahanda villkor som för lån till egnahemsjordbruk. Lånebeloppet skulle begränsas till att avse ett visst högsta värde å fastigheten. Enligt kommitténs mening bör en motsvarande lånemöjlighet stå till -förfogande för hushållningssällskap, som vill inköpa en jordbruksfastighet för anordnande av en lärlingsgård. Nämnas må, att egnahemslån till jordbruksfastighet kan utgå med belopp intill 90 procent av fastighetsvärdet. I avvaktan på att särskilda medel anvisas för ifrågavarande ändamål, synes det icke böra möta betänkligheter, att Kungl. Maj:t — efter riksdagens medgivande — beviljar lån för ändamålet med anlitande av egnahemslånefondens medel. Antalet lärlingar vid en lärlingsgård bör avgöras efter behovet av arbetskraft. Lärlingsgården torde böra ha den storleken att i allmänhet minst tre lärlingar kunna anställas. Lärlingarna skola beredas tillfälle att deltaga i samtliga vid gården förekommande viktigare jordbruksarbeten, meddelas handledning i arbelsteknik samt skötsel av redskap och maskiner. Genom lärlingsgårdsinnehavaren böra de informeras om jordbruksdriften vid gården, arbetenas syfte och mål och den ekonomiska kontrollen. Lärlingen skall föra dagbok om utförda arbeten och gjorda iakttagelser, och hans arbete skall även bokföras vid gården. Lärlingsgårdsinnehavaren skall alltså ej meddela någon annan undervisning än den dagliga driftsinformationen men bör givetvis uppmuntra lärlingarna att komplettera den praktiska utbildningen med teoretiska studier, t. ex. genom lämpliga kurser per korrespondens. Under kap. 7 har kommittén såsom en möjlighet pekat på att lärlingarna på en lärlingsgård för gemensam genomgång av sådan kurs kunna sammansluta

90 sig till en studiecirkel. Därest lärlingsgårdsinnehavare icke kan vara studieledare, bör hushållningssällskapet utse sådan. Då lärlingen måste vara beredd att kunna deltaga i alla jordbruksarbeten, måste han också ha uppnått den ålder, att han härför besitler erforderliga kroppskrafter. Minimiåldern för tillträde till lärlingsgård synes därför böra sättas till 16 år. Redan har framhållits, att lärlingstiden ej kan göras för lång med hänsyn till arbetsförhållandena i ifrågavarande jordbruksbygder. Lämpligt torde vara, att lärling anställes för sommar- eller vinterhalvår, under vardera perioden sex månader. Tidsbestämningen för anställningen torde behöva något varieras i olika delar av Norrland. I allmänhet synes en sommaranställning under tiden 1 maj—31 oktober och en vinteranställning under tiden 1 november—30 april vara lämplig, varvid arbetena inom jordbruket under vinterhalvåret huvudsakligen komma att utgöras av ladugårdspraktik. I övrigt bör vintertid även givas tillfälle till skogspraktik, såsom föreslås i kap. 15. Lärling skall naturligtvis kunna kvarstanna mer än en sexmånadersperiod vid en lärlingsgård, men bör ej kunna räknas som lärling mer än under högst två år. Även en maximiälder för lärling synes böra gälla. Efter fyllda 21 år torde anställning som lärling ej böra förekomma. Lärlingsgården bör i alla avseenden drivas som vanligt jordbruk, och lärlingsgårdsinnehavaren synes därför huvudsakligen endast behöva kompenseras för honom av verksamheten direkt åsamkade utgifter bl. a. för den tid, som åtgår för handledningen av lärlingarna. Vad som så utbetalas, bör dock givas den storleken alt bidraget stimulerar till intresse för verksamheten. Vid en jämförelse med vad som utgår av statsmedel för liknande statsunderstödd kursverksamhet synes en fast ersättning med 400 kronor per gård och år och därtill en ersättning av 5 kronor per lärling och månad kunna anses skäligt. För en gård med tre lärlingar skulle delta innebära en årlig ersättning av 580 kronor. Det bör stå sällskapen fritt att om så erfordras med egna medel höja ersättningarna till lärlingsgårdarna utöver de belopp, som kunna utgå av statsmedel. Ersättningen till lärlingarna för utfört arbete synes böra grunda sig på avtal mellan hushållningssällskapet och lärlingsgårdsinnehavaren. Till lärling torde böra få utgå resebidrag efter de grunder, som angivits i kap. 4. Resebidrag synes därvid böra utgå för resa till gård belägen i lärlingens hemlän eller, om ifrågavarande län ej äger lärlingsgård, till närmast belägna sådan gård. Det ovan uppskisserade systemet med lärlingsgårdar skulle komma att utgöra ett nytt led i lantbruksutbildningen i Norrland. Även om kommittén redan nu är av den övertygelsen, att dessa lärlingsgårdar ha en synnerligen viktig uppgift att fylla, vill dock kommittén förmena, att verksamheten från början bör få karaktären av försöksanordning och att därför endast ett färre antal noga utvalda gårdar med goda kvalifikationer böra utväljas. Erfarenheten från så uttagna lärlingsgårdar bör läggas till grund för den fortsatta

91 utformningen av lärlingsutbildningen. Kommittén anser, att denna utbildning i sin start bör givas sådan karaktär, att den vinner jordbrukarnas förtroende och respekt, och bestämmelserna för densamma ha också utformats med tanke härpå. Emellertid torde efter hand fler och fler gårdar kunna visa sig vara lämpliga som lärlingsgårdar, och inte fullt samma fordringar t. ex. med avseende på lärlingsgårdens storlek behöva uppställas. Man kan möjligen förvänta, att bland annat några av de s. k. studiegårdarna skola komma att visa sig vara lämpliga som lärlingsgårdar, särskilt med tanke på den sakkunniga ledning dessa gårdar ha tillgång till. Det torde ej vara möjligt att fixera det antal lärlingsgårdar, varmed lärlingsgårdsverksamheten bör påbörjas. Det synes böra bero på respektive hushållningssällskaps möjligheter att anskaffa lämpliga gårdar och intresset från ungdomen att vid sådana skaffa sig utbildning. Härför torde erfordras en viss propaganda för verksamheten, vilken bör kunna bedrivas av den i ett senare sammanhang förordade undervisningskonsulenten men även genom skolorna. Kommittén anser i anslutning till vad som ovan framhållits, att antalet gårdar de första åren bör begränsas till högst ett 15-tal och att valet av dessa göres så att de ur lägesynpunkt komplettera lantmanna- och lärlingsskolor. Kommittén har övervägt, inom vilka områden lärlingsgårdar ur angiven synpunkt borde finnas, och har ansett sig böra nämna följande områden såsom lämpliga härför:

{

Storviksområdet Delsboområdet (Selångerområdet Västernorrlands län: övre Ådalsområdet {Ragundaområdet Jämtlands län: Strömsundsområdet [ B jurholmsområdet Västerbottens län: I Robertsforsområdet Norrbottens län: Neder-Luleåområdet. Gävleborgs län:

Behovet av anslagsmedel för ersättningar åt lärlingsgårdsinnehavare och för resebidrag åt lärlingar torde tills vidare årligen kunna beräknas till 10 000 kronor. Kommittén övergår härefter till att behandla den utbildningsform, som representeras av jordbrukets yrkesskolor eller, såsom kommittén med hänsyn till deras utbildningsuppgifter finner lämpligare att benämna dessa skolor, lärlingsskolorna. Ett exempel på sådana skolor ulgör Pålkem-skolan i Norrbottens län. Enligt kommitténs mening böra dessa skolor tillskrivas en viktig roll för yrkesutbildningen på jordbrukets område i vissa delar av Norrland. Härvid avses då närmast iranerbygderna av Norrland, främst Lappland och Härjedalen jämte skogsområdena i angränsande landskap. I dessa byg-

92 der lever en befolkningsgrupp med förhållandevis stort antal barn, vilken grupp existerar under ganska hårda och ekonomiskt sett ofta mindre gynnsamma levnadsförhållanden. Möjligheterna till verklig utbildning inom jordbruksyrket före inträde i lantmannaskolorna måste anses små. De inskränka sig till en mer eller mindre ofullständig hemmapraktik, i vissa fall kompletterad med den utbildning dellagande i praktisk ungdomsverksamhet ger. Hemmapraktiken är också såtillvida begränsad, som den icke erbjuder alla ungdomar sysselsättning. Kommittén anser, att lärlingsskolorna erbjuda en utbildningsform, som i huvudsak täcker de krav, som böra uppställas för utbildningen av ungdomen i berörda bygder och under berörda förhållanden. De giva god praktik, bereda sysselsättning under relativt lång tid och under för eleven ganska gynnsamma villkor (fri kost och logi, arbetskläder, flitpremier). En lärlingsskola är otvivelaktigt ganska dyrbar såväl i anläggning som med avseende på årliga erforderliga driflsanslag. Lärlingsskolan i Gålö, Stockholms län, från vilken skola det mest användbara materialet avseende skolans omkostnader för närvarande står atl erhålla, redovisar för år 1943 bidrag av allmänna medel (bidrag från staten, landsting och Stockholms stad) till sammanlagt något över 99 000 kronor. Under året funnos vid skolan 42 elever, och koslnaden per elev av anslag till skolan uppgick alltså till mellan 2 300 och 2 400 kronor. Då kursen vid skolan är tvåårig, blir bidraget per elev och kurs c:a 4 700 kronor. Det ligger nu nära till hands att göra en jämförelse ur kostnadssynpunkt med bidragen vid andra lärlingsskolor, då närmast verkstadsskolorna. Jämförelsen blir dock svår, då kurserna vid verkstadsskolorna ha så olika karaktär, varaktighet m. m. Vid flera skolor betala eleverna vidare avgift för kost och logi. Enligt uppgifter för vissa centrala verkstadsskolor på landsbygden har under verksamhetsåret 1943/44 bidrag från stat och landsting vid dessa utgått med c:a 1 500 kronor per elev och år. Kurstiden utgör i allmänhet 2—4 år, varvid för en treårig kurs erhålles ett totalt bidrag per kurs och elev av 4 500 kronor, d. v. s. en summa soni — om än utsträckt över längre utbildningsperiod — ganska nära överensstämmer med bidragen av allmänna medel per elev och kurs vid en jordbrukels lärlingsskola. Kommittén vill ytterligare understryka, att lärlingsskolorna i Norrland i första hand avses för områden, där sociala hjälpåtgärder av olika slag synas vara mest trängande. Kostnadsfrågan för nämnda skolor måste därför också bedömas under hänsynstagande till dessa förhållanden. Kommittén finner ej anledning att här ingå på frågan om undervisningstid och undervisningsplan för lärlingsskolorna. Emellertid vill kommittén erinra om att kommittén i den följande avdelningen anför vissa synpunkter med avseende å den skogliga undervisningen vid nämnda skolor. Med hänsyn till att de norrländska lärlingsskolorna avses förlagda till områden, där möjligheter att erhålla större jordbruk äro mycket begränsade,

93 vill kommittén föreslå att minimiarealen odlad jord för lärlingsskola icke fixeras till någon viss hektarsiffra men att som önskvärd minsta areal för dylik skola böra sättas 20 hektar. Om en till lärlingsskola tilltänkt gård ej disponerar denna areal men genom nyodling kan förväntas uppnå densamma, bör dispens, förslagsvis av lanlbruksstyrelsen, kunna medgivas för dess användande. Till lärlingsskolorna utgående statsbidrag för driftskostnader och byggnader täcka ej samtliga kostnader, varför även deras huvudmän komma att åsamkas utgifter för skolorna. Storleken av dessa utgifter torde komma att variera från skola till skola. Ovannämnda Gålö skola erhåller för närvarande ett årligt landstingsbidrag å 40 000 kronor. Lån för inköp av skoljordbruk till lärlingsskolor synes böra utgå efter samma grunder som ovan föreslagits för lärlingsgårdar. Till elev vid lärlingsskola torde vidare böra utgå resebidrag efter samma grunder, som föreslagits för lärlingar vid lärlingsgårdar och vilka grunder angivits i kap. 4. Kommittén anser sig på grundval av de i det föregående anförda synpunkterna böra förorda en successiv utbyggnad av lärlingsskolorna för vissa områden i Norrland. Kommittén förutsätter därvid en medverkan från statens sida genom bidrag till erforderliga byggnader och årliga omkostnader efter enahanda grunder, som nu tillämpas, samt genom att lånemedel ställas till förfogande för förvärvande av jordbruk på sätt som ovan föreslagits. Kommittén förmenar, att det i allmänhet bör tillkomma landstingen att i samverkan med respektive läns hushållningssällskap taga erforderliga initiativ och göra de förberedande undersökningar, som måste föregå nya skolors tillkomst. Landstingens medverkan torde också erfordras för att täcka skolornas behov av medel utöver statsanslagen, en medverkan, som synes naturlig vid beaktande av den betydelse skolorna kunna tillmätas även ur social synpunkt. Kommittén har övervägt följande områden av Norrlands innerbygder inom vilka i första hand nya lärlingsskolor borde placeras:

Jämtlands län Västerbottens län Norrbottens län

I trakten av Hede Stensele ( Moskosel j p . .

En placering av lärlingsskolor i angivna områden synes innebära en lämplig komplettering av nuvarande lantmannaskolor och föreslagna lärlingsgårdar ur lägesynpunkt. Kommittén har med förslagen icke velat binda sig vid visst antal lärlingsskolor i Norrland. Man torde ha anledning förvänta, att utvecklingen kommer att kräva ytterligare sådana skolor. Lantbruksstyrelsen framhöll i sitt betänkande om jordbrukets lärlingsutbildning, att lärlingsskolorna även skulle kunna vara väl lämpade för utbildning av ungdom, som icke tidigare haft någon kontakt med jordbruk,

94 och därtill även kunna ha betydelse vid behov av omskolning under arbetslöshetstider. Lärlingsskolan i Vittjärv utgör exempel på en skola, med vilken syftet från början varit att utbilda ungdom från andra näringsgrenar (gruvdriften) för jordbruksyrket. Kommittén förmenar, att även inom andra områden av Norrland möjligheter till dylik överföring till jordbruket borde förefinnas, och att därvid i första hand synas böra beaktas förhållandena inom industriområdena i Västernorrlands län. Praktikmöjligheter för den ungdom, som från dessa relativt tättbebyggda områden vill söka erhålla utbildning för jordbruket, stå knappast till buds. Man torde ej kunna förvänta, att denna ungdom söker sig till innerområdenas lärlingsskolor för praktik förvärv. Vad nu anförts synes kommittén tala för att en lärlingsskola även bör upprättas inom nämnda industriområde. Denna skulle alltså till huvudsaklig uppgift ha att utbilda ungdom från andra näringsgrenar för arbetsuppgifter inom jordbruket. Uppgiften blir likartad den, som tillkommer verkstadsskolorna för hantverk och industri. Ifråga om förläggningsplats för denna lärlingsskola anser kommittén området kring Sundsvall vara mest lämpligt.

Kap. 12. Hushållningssällskapens allmänna undervisnings- och upplysningsverksamhet. Nuvarande

förhållanden.

Verksamheten inom hushållningssällskapen har alltifrån början i hög grad varit inriktad på undervisnings- och upplysningsverksamhet. Denna arbetsuppgift är fortfarande en av de viktigaste, även om förmedlingen av statsbidrag och statslån jämte därmed sammanhängande frågor efter hand blivit en alltmer tidskrävande arbetsuppgift. För de norrländska hushållningssällskapens undervisnings- och upplysningsverksamhet innebar 1907 års riksdags beslut om beviljande av statsbidrag till särskilda jordbrukskonsulenter en värdefull hjälp. Statsbidrag erhölls därigenom för tre konsulenter i vartdera av Norrbottens och Västerbottens län, två i Jämtlands och Västernorrlands samt en i Gävleborgs län. Redan från början av 1900-talet anställdes i de norrländska länen även vandringsrättare. Statsbidrag beviljades till dessa genom beslut vid 1911 års riksdag. Hushållningssällskapens allmänna undervisnings- och upplysningsverksamhet kan med avseende på syftet med densamma grupperas på följande sätt: 1) att lämna fortsatt utbildning för ungdomar efter genomgången undervisningsanstalt inom lanthushållningens område ävensom av yrkesutövare i allmänhet inom nämnda område, 2) att lämna utbildning för vissa hos hushållningssällskap eller eljest inom lanthushållningen anställda befattningshavare,

95 3) att lämna en förberedande utbildning för ungdom före inträde vid lägre undervisningsanstalt på lanthushållningens område. Den under punkt 3 angivna verksamheten, vilken berörts i föregående kapitel, förbigås här. Den verksamhet, som redovisas under punkt 1 ovan, omfattar för närvarande undervisningskurser, studieresor, premieringar och allmän upplysningsverksamhet, den senare bl. a. i form av föredrag, rådgivning m. m. Samtliga dessa uppgifter ha stått på sällskapens arbetsprogram sedan början av innevarande århundrade. Studieresor och premieringar ha dock ej kunnat äga rum sedan 1940, efter vilken tid statsbidrag för dessa ändamål ej beviljats. Den under punkt 2 omnämnda utbildningsverksamheten omfattar s. k. utbildningskurser. Undervisningskurser. Under en lång följd av år ha särskilda statsbidrag till hushållningssällskapen utgått för anordnande av undervisningskurser för i mindre jordbruk deltagande män och kvinnor, i vilket ämne numera gäller ett reglemente av den 17 juni 1938 (nr 464). Enligt detta reglemente avser undervisningen alt meddela kunskaper i skötandet av mindre jordbruk och vad därmed sammanhänger. För undervisningen av jordbrukets manliga eller kvinnliga yrkesutövare i rent jordbruksfackliga frågor ha följande kursformer använts: 1) Undervisningskurser avsedda för större allmänhet och omfattande en tid av minst 3 dagar, 2) Undervisningskurser för särskilt antagna elever, vilka kurser vanligen varit förlagda till lantmannaskola. Kurstiden har i regel varit från 2 till högst 6 veckor, men även kortare kurser på 3 till 12 dagar ha hållits, varvid i senare fallet vissa grenar av lanthushållningen genomgåtls, 3) Hushållningssällskapen ha också haft möjlighet att efter framställning hos Kungl. Maj:t få meddela undervisning i kurser av annan typ än de ovan omnämnda. Hushållningssällskapen kunna enligt en kungörelse den 3 juni 1938 (nr 355) även erhålla statsunderstöd för kortare kurser i ladugåidsskölsel. Dessa kurser ha omfattat en utbildningstid av 1 till 2 veckor eller också kunnat organiseras som en månads fortbildningskurs. Förutom till de nämnda kurserna ha statsbidrag genom lantbruksslyrelsen även kunnat utgå för vissa specialkurser till olika föreningar och institutioner. Så ha undervisningskurser i lantbruksbokiöring anordnats genom svenska lantbrukstjänstemannaföreningen och kurser i beleskultur och ängsskötsel av svenska vall- och mosskulturföreningen. Under samverkan med hushållningssällskapen har lantbruksslyrelsen vidare med statsunderstöd anordnat trädgårdskurs för småbrukare vid Söråker och ambulerande trädgårdskurser på olika platser i Norrland. Enligt gällande bestämmelser skola sistnämnda kurser anordnas i byar och mindre samhällen företrädesvis i de fyra nordligaste länen.

96 En granskning av år 1943 förekommande undervisningskurser i de fem norrlandslänen ger vid handen, att dessa varit av mycket olika natur och omfattning. Delvis torde detla sammanhänga med att kursverksamheten influerats av rådande krisförhållanden med åtföljande krisåtgärder bland annat i form av beredskapskurser av olika slag. I Gävleborgs, Jämtlands och Norrbottens län ha under angivet år förekommit s. k. kurser för större allmänhet till ett antal av respektive 6, 9 och 7 stycken. Specialkurser ha förekommit i samtliga län utom Västerbottens i ganska vitt skilda jordbruksfackämnen. Så hade Gävleborgs län 11 A. I.V.-kurser. Västernorrlands län hade en s. k. cementkurs, en täckdikningskurs samt en specialkurs i allmän jordbrukslära. Jämtlands län hade kurser ifråga om beteskultur, lantmannabyggnader, traktorer, A. I. V.-anläggning, hov- och klövvård samt i cementeringsfrågor, och Norrbottens län till slut hade en kurs i allmän jordbrukslära, 2 cementeringskurser samt 13 s. k. demonstrationsdagar. S. k. kortare kurser i ladugårdsskötsel (jfr ovan) ha förekommit i Västerbottens och Norrbottens län till ett antal av respektive 7 och 1. Särskilda kurser i lantbruksbokföring voro anordnade i Västernorrlands län (2 kurser) och Västerbottens län (17 kurser). Jämtlands län hade 5 ambulerande trädgårdskurser. S. k. beredskapskurser ha förekommit i stort antal i samtliga län. Så redovisar t. ex. Gävleborgs län 39 och Norrbottens län 55 sådana. I sammanhanget böra även nämnas — oaktat kursformen ej samordnats med hushållningssällskapens kursverksamhet — de kurser i trädgårdsskötsel, som ordnats vid vissa skolor i Norrland. Här åsyftade kurser ha av lantbruksstyrelsen under år 1944 i Norrland anordnats vid folkhögskolorna i Hola, Hampnäs, Vindeln och Södra Sunderbyn. För varje kurs har ulgått statsbidrag med högst 2 000 kronor och såsom villkor för åtnjutande avbidrag har gällt a) att kurserna pågått under en lid av minst 5 månader efter av lantbruksstyrelsen fastställd plan, b) att i trädgårdsskötsel kvalificerade lärarkrafter anställts, c) att minst 4 elever vid varje kurs befriats från undervisningsavgift samt d) att skolstyrelserna inlämnat berättelser och ekonomiska redogörelser för verksamheten. Studieresor. Enligt ovannämnda reglemente den 17 juni 1938 kan statsbidrag utgå till hushållningssällskapen för att bereda yrkesutövare inom jordbruket tillfälle att genom resor besöka väl skötta jordbruk, demonstralionsfält, skogar m. m. Dylika resor få företagas över hela landet och kunna efter särskilt tillstånd få utsträckas till Finland, Danmark och Norge. För att få deltaga i studieresor erfordras, att vederbörande har sin huvudsakliga utkomst av jordbruk eller jordbruksarbete. För deltagande gäller även viss begränsning ifråga om den ägda eller brukade jordbruksfastighetens storlek. Premieringar. Premiering av mindre jordbruk har ägt rum på grundval av bestämmelser i ett reglemente av den 17 juni 1938 (nr 462). Premieringen verkställes av en av hushållningssällskapet utsedd nämnd, och premien utgår i form av penningpris och diplom.

97 Utbildningskurser. Såsom tidigare framhållits inräknas i den allmänna upplysnings- och undervisningsverksamheten vissa kurser som avse att lämna utbildning för vissa hos hushållningssällskap eller eljest inom lanthushållningen anställda befattningshavare. Särskilt statsanslag har anvisats för detta ändamål. Bland kurser av ifrågavarande slag må nämnas sådana för vandringsrällare, täckdikningsförmän, kontrollassistenter, mjölkbedömare, ladugårdsförmän och svinskötare, ladugårdsskötare, lokala ledare inom jordbrukarungdomens förbund, trädskötare samt trädgårdsskötare. Kurser för ladugårdsförmän, svinskötare samt trädskötare ha hittills ej anordnats i Norrland. Samtliga kurser ha anordnats genom lantbruksstyrelsen, som haffat avtal om förläggande av dylik kurs vid skola eller annan lämplig plats. Utbildningskurser för vandringsrättare samt utbildningskurser for täckdikningsförmän ha anordnats alltefter behov i olika delar av landet. Utbildningskurser för kontrollassistenter ha årligen förekommit vid vissa lantmannaskolor i norrlandslänen. Utbildningskurser för mjölkbedömare, vilken kursform har varit förlagd till mejeriskola eller annan lantbruksundervisningsanstalt, där tillgång till mejeri finnes, ha anordnats mera sporadiskt och efter behovet nya befattningshavare. Årligen förekommande kurser för ladugårdsskötare ha funnits vid lantmanna- och lanthushållsskolor i Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län, under det att s. k. instruktionskurser för lokala ledare inom jordbrukarungdomens förbund vanligen endast ordnats i ett av de norrländska länen per år. Utbildningskurser för trädgårdsskötare till slut ha varit förlagda till Norrlands trädgårdsskola i Söråker, som till dessa emottagit elever från hela Norrland.

Hushållningssällskapsutredningen.

1944- års riksdag.

I ett den 8 juli 1942 avgivet betänkande (S.O.U. 1942:32) har den s. k. hushullningssällskapsutredningen framfört synpunkter och förslag rörande hushållningssällskapens organisation och verksamhet. Förevarande frågor ha sedermera genom proposition nr 172 förelagts 1944 års riksdag för principavgörande. Med avseende å sällskapens undervisnings- och upplysningsverksamhet har vad som föreslagits av utredningen i stort sett icke föranlelt några erinringar i propositionen eller från riksdagens sida. Nedanstående schema ger en jämförelse mellan vissa nuvarande och av utredningen föreslagna jämförbara typer av undervisningskurser: Enligt gällande reglemente: Kursform Dagar Större allmänhet 3 Specialkurs a 14—42 » b 3—12 Ladugårdsskötsel a 7—14 » b 30 7

451606 Enligt utredningen: Kursform Dagar Större allmänhet 3 Lantbiukarekurs 14—30 Specialkurs 2—12 Ladugårdsskötsel a 7—14 » b 30 Specialkurs, byggnadskunskap . . . 14—28

98 B e t r ä f f a n d e studieresor och p r e m i e r i n g av m i n d r e j o r d b r u k h a icke åsyftats n å g r a ä n d r i n g a r i n u g ä l l a n d e g r u n d e r . Ifråga o m h u s h å l l n i n g s s ä l l s k a p e n s a l l m ä n n a u p p l y s n i n g s v e r k s a m h e t ha i f ö r e n ä m n d a p r o p o s i t i o n b l a n d a n n a t anförts följande s y n p u n k t e r : Vid sidan av den nyss avsedda undervisningsverksamheten är en upplysningsverksamhet genom individuell rådgivning eller mera kollektivt betonad dylik verksamhet genom föredrag, demonstrationer o. s. v. otvivelaktigt av största betydelse för lanthushållningens utveckling. Ledningen av denna verksamhet bör liksom för närvarande anförtros åt hushållningssällskapen. För verksamheten böra utnyttjas såväl sällskapens som lantbruksundervisningsanstalternas befattningshavare. Av utredningen föreslagen föreskrift om skyldighet för sistnämnda befattningshavare att i den mån så är möjligt med hänsyn till arbetet vid skolorna slå till förfogande för ändamålet förordas i propositionen. Vad angår den konsulterande verksamhet, som bedrives vid hushållningssällskapen, ingår propositionen särskilt på den husdjurskonsulterande verksamheten under hänvisning till den framskjutna plats i jordbruksdriften som husdjursskötseln intager. I propositionen ges uttryck åt den uppfattningen, att husdjurskonsulenternas upplysningsverksamhet måste i större utsträckning än hittills ägnas åt utfodringsfrågor och ladugårdshygieniska spörsmål. Härvid bör även uppmärksammas frågan om en anpassning av nötkreatursbesättningarnas storlek efter förefintliga tillgångar på hemmaproducerade fodermedel. Propositionen ansluter sig till utredningens förslag om anställning hos hushållningssällskapen, förutom av husdjurskonsulenter, av särskilda med statsmedel avlönade husdjursinstruktörer med uppgift, bland annat, att under husdjurskonsulenlens ledning handhava överinseendet över avkastningskontrollen, främst i fråga om nötkreaturen. För att giva en utvidgad upplysningsverksamhet rörande husdjurens utfodring ett mera konkret innehåll synes lämpligt att, på sätt utredningen förordat, genom hushållningssällskapen anordnas med statsmedel understödda demonstrationsutfodringar. Dessa skulle ha till uppgift alt främja produktionen av sådana fodermedel, som erfordras för upprättande av lämpliga foderstaler, samt alt främja.en rationell användning av sagda fodermedel speciellt för sådan produktion, för vilken förefintliga avsättningsmöjligheter äro goda. Utredningen h a r belönat hushållningssällskapens betydelsefulla uppgift med avseende på upplysningsverksamheten på trädgårdsskötselns område. Enligt utredningens förslag skall statsanslag i fortsättningen utgå till sällskapen för anställande av trädgårdskonsulenter samt för vissa län även för anställande av s. k. trädgårdsinstruktörer. För ordnande av upplysningsverksamheten h a r utredningen diskuterat olika vägar. Så har föreslagits, att sällskapen böra träffa överenskommelse med framsynta trädgårdsodlare om inrättande av mönsterträdgårdar, och vidare h a r förordats, att anslaget till premieringsverksamheten även bör kunna användas för premiering av trädgårdar. För att möjliggöra ökad enskild rådgivning h a r utredningen förordat, att hushållningssällskapen böra anställa s. k. trädgårdsförmän, vilka skola lämna den trädgårdsodlande allmänheten råd och upplysningar. Även i propositionen h a r givits uttryck åt uppfattningen att den trädgårdskonsulterande verksamheten hos sällskapen bör omfatta allmän upplysningsverksamhet, trädgårdskurser, demonstrationer av mönsterträdgårdar, premieringar m. m. Utredningen h a r uttalat sig för bibehållande i huvudsak av samma slags utbildningskurser, som nu finnas. För ett par av kursformerna h a r utredningen föreslagit ändrad utbildningstid. Så har utredningen diskuterat att utbyta utbildningskurserna för vandringsrättare mot betydligt längre sådana kurser för lantbruksin-

99 struktörer (jordbruks-, husdjurs- och ungdomsinstruktörer). Instruktör skall alltså ersätta benämningen vandringsrättare. Kurstiden skall omfatta 270 dagar och i undervisningen skall ingå såväl teoretisk undervisning som praktiska övningar, till exempel i försöksverksamhet, i upprättande av planer för produktionen främjande åtgärder. Även för utbildningen av kontrollassistenter har utredningen föreslagit något längre kurstid än den nuvarande eller en utökning från 36 till -12 dagar. Utbildningskurser för klubbledare har föreslagils fixerad till 14 dagar. Med avseende på lärarkrafterna vid utbildningskurserna har utredningen framhållit, att en inordning under hushållningssällskapens allmänna upplysnings- och undervisningsverksamhet bör erbjuda större möjlighet alt använda hushållningssällskapens befattningshavare som lärare vid dylika kurser. Vad angår utredningens delaljförslag rörande de olika slagen av utbildningskurser tages i propositionen icke ställning härtill, utan förutsattes alt dessa efter ytterligare beredning komma att anmälas för Kungl. Maj:t. Beträffande utbildningen av lantbruksinstruktörer (vandringsrättare) ger emellertid propositionen redan nu sin anslutning till utredningens uppfattning om behovet av specialutbildning av dylika befattningshavare vid särskilda kurser. Varken driftsledarekurs vid Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut eller kurs av längre varaktighet vid lantmanna- eller lantbruksskola anses sålunda i regel kunna helt ersätta den för en blivande lantbruksinstruktör erforderliga kompletterande utbildning inom vissa specialområden, som ifrågavarande kurser äro avsedda att meddela. Å andra sidan ges dock i propositionen uttryck åt uppfattningen att av utredningen föreslagen utbildningstid vid dylik kurs synes bliva alltför lång. En begränsning av tiden till inemot hälften av den föreslagna torde sålunda utan olägenhet kunna vidtagas.

Framkomna

önskemål.

Norrlandskommittén har i samband med sina överväganden rörande undervisnings- och upplysningsverksamhetens framlida anordnande vid och genom de norrländska hushållningssällskapen dels genomgått sällskapens yttranden och önskemål med anledning av hushållningssällskapsutredningens förslag och dels införskaffat vissa uppgifter från samtliga de norrländska hushållningssällskapen. I sina yttranden över hushållningssällskapsulredningens förslag ha de norrländska hushållningssällskapen bland annat gjort följande uttalanden rörande kursverksamheten, studieresorna och premieringarna samt därmed sammanhängande frågor. Hushållningssällskapet i Gävleborgs län har framhållit önskvärdheten av alt frågan om den praktiska elevulbildningen på jordbrukets område ägnas fortsatt uppmärksamhet samt uttalat en önskan om att instruktörer i fjäderfäskötsel måtte få anställas inom de hushållningssällskap, där behov av sådan undervisning anses föreligga. Till sistnämnda uttalanden har anslutit sig hushållningssällskapet i Västernorrlands län. Sällskapen i Gävleborgs, Västernorrlands och Västerbottens län ha förmenat, att arealbegränsningen vid premiering m. in. bör vara 20 i stället för 15 ha med hänsyn till att bidragsverksamheten för ofullständiga jordbruk omfattar fastigheter intill 20 ha.

100 I n y s s n ä m n d a svarsskrivelser till n o r r l a n d s k o m m i t t é n h a samtliga n o r r l ä n d s k a h u s h å l l n i n g s s ä l l s k a p betonat behovet av vidgad u n d e r v i s n i n g s - och u p p l y s n i n g s v e r k s a m h e t i n o m r e s p e k t i v e sällskaps o m r å d e n . S å l u n d a h a r Gävleborgs läns hushållningssällskap bland annat anfört: En intensifierad undervisnings- och upplysningsverksamhet är enligt förvaltningsutskottets mening av behovet påkallad inom Gävleborgs län. Ej blott den ungdom, som ej hunnit genomgå någon lägre lantbruksundervisningsanstalt utan även de ungdomar, som genomgått skolor, torde vara i stort behov av lantbruksundervisning; i första fallet i och för förberedelse till blivande skola, i det senare för fortsalt utbildning. Härjämte torde påpekas, att inom Gävleborgs län endast finnes en lantmannaskola med begränsat antal elever och kurser. Enligt nuvarande system kan hushållningssällskapet endast anordna ett fåtal kurser årligen, och kursernas längd är mycket begränsad; allt på grund av dels bristande tillgång på konsulenter såsom lärare och dels otillräckliga anslag. Förvaltningsutskottet har också vid avgivandet av sitt yttrande över hushållningssällskapsutredningens förslag påpekat behovet av ytterligare tjänstemän inom sällskapets område. Nuvarande system är i längden ohållbart och omöjliggör för närvarande en utökad undervisnings- och upplysningsverksamhet. Västernorrlands läns hushållningssällskap h a r b l a n d a n n a t uttalat följande: I jämförelse med de båda nordligaste hushållningssällskapen samt, vad antalet vandringsrättare beträffar, de två övriga länen i Norrland h a r Västernorrlands län blivit misslottat med avseende på antalet tjänstemän. Ett faktum är, att även med hushållningssällskapets nuvarande verksamhet antalet konsulenter och vandringsrättare per antal brukningsdelar räknat ej ens är hälften så stort som i genomsnitt för övriga hushållningssällskap i Norrland. Därest jordbrukarna i länet skola bliva tillgodosedda i något så när samma utsträckning som i övriga län i Norrland. erfordras därför en ökning av antalet vandringsrättare från fem till minst nio. Vidkommande den egentliga upplysnings- och propagandaverksamheten h a r hushållningssällskapet sökt tillgodose detta behov så, att varje konsulent fått vissa bestämda specialuppgifter, för vilka de närmast skola svara jämväl i propagandahänseende. Det ringa antalet vandringsrättare inom länet h a r emellertid medfört, att konsulenterna, som skola handhava den mera kvalificerade upplysnings- och propagandaverksamheten, haft alltför liten tid härtill. En åtgärd av första ordningen för ernående av förbättring härutinnan är därför, att flera vandringsrättare anställas, varigenom konsulenterna överhuvud taget kunna i större utsträckning ägna sig åt mera kvalificerade uppgifter såsom upprättande av jordbrukskartor och växtföljdsplaner, premiering av jordbruk, ledning av demonstrationsjordbruk, ökad kursverksamhet m. m. Jämsides med det av hushållningssällskapet tillämpade systemet för upplysningsoch propagandaverksamheten vore det mycket önskvärt, alt ytterligare en konsulent anställdes med specialuppgift att driva propaganda. Dylik verksamhet sammanhänger i övrigt så intimt med sällskapels kursverksamhel, att denne konsulent jämväl borde vara ledare för den allmänna delen av denna. Huruvida och i vad mån hushållningssällskapet därutöver h a r behov av ökat antal konsulterande tjänstemän, kommer givetvis att bliva avhängigt av de uppgifter, som hushållningssällskapen allt fortfarande skola ha sig tilldelade. Jämtlands läns hushållningssällskap h a r funnit en intensifiering av u n d e r visnings- och u p p l y s n i n g s v e r k s a m h e t e n m y c k e t ö n s k v ä r d . F ö r u t b i l d n i n g s kurser, u n d e r v i s n i n g s k u r s e r och a l l m ä n u p p l y s n i n g s v e r k s a m h e t skulle en för-

101 dubbling av verksamhetens nuvarande omfattning och därmed även medelsåtgången kunna betraktas som såväl möjlig som önskvärd. En dylik ökning av verksamheten skulle emellertid även medföra behov av bland annat ytterligare en jordbrukskonsulent och eventuellt även en husdjursinstruktör. Del måste betraktas som synnerligen önskvärt, att studieresorna och premieringen av mindre jordbruk kunde återupptagas, då båda dessa verksamhetsformer otvivelaktigt bidragit till jordbrukets utveckling. Hushållningssällskapet i Västerbottens län har framhållit, att det givetvis även vore av mycket stor betydelse, om sällskapens kursverksamhet kunde avsevärt utvidgas. Denna kursverksamhet kunde emellertid icke strängt särskiljas från hushållningssällskapens allmänna upplysningsverksamhet. För en dylik utvidgning av verksamheten erfordrades emellertid utökning av personalen. Norrbottens läns hushållningssällskap har bland annat anfört: Sällskapet har bedrivit en omfattande undervisnings- och upplysningsverksamhet under senaste åren. Alt detla kunnat ske i så betydande omfattning, som varit fallet, beror på att anslag i stor utsträckning erhållits från privata givare och institutioner. Under de senare åren har jämväl anslag erhållits genom kristidsstyrelsen för propaganda i köksväxt- och potatisodling. Trots att verksamheten bedrivits i så betydande omfattning, ha likväl ej alla anspråk på kurser av olika slag, som förelegat, kunnat tillgodoses. En ytterligare intensifiering av undervisningsverksamheten måste därför anses starkt påkallad. För realiserandet härav erfordras emellertid möjlighet för sällskapet alt kunna anställa ytterligare befattningshavare. För närvarande erhåller sällskapet statsbidrag till avlönande av 15 vandringsrättare. I sitt yttrande över hushållningssällskapsutredningens betänkande anhöll hushållningssällskapet att få 24 jordbruks-och husdjursinstruktörer, vilket synes vara ett minimibehov. För den rena undervisningsverksamheten erfordras emellertid mera kvalificerad kraft. Ett område, där bristen på arbetskraft är särskilt framträdande, är undervisningen på trädgårdsskötselns område. För närvarande har hushållningssällskapet anställd 1 länsträdgårdsmästarc, vartill kommer ett antal trädgårdsinstruktörer under sommaren, som avlönas med medel från privat givare. Erfarenheten visar att behov föreligger av ytterligare minst en länslrädgårdsmästare. Sällskapets förvaltningsutskott har länge insett angelägenheten utav en än mera intensifierad undervisnings- och upplysningsverksamhet och även vidtagit åtgärder därför i den utsträckning som varit möjligt med hänsyn till de ekonomiska resurser, som stått till buds. Det bör i detla sammanhang även framhållas det värdefulla stöd sällskapet härvid erhållit av bland annat länels landsting. Då sällskapets ekonomi under de gångna krigsåren avsevärt försämrats, saknas möjligheter alt utan särskilt statsanslag för ändamålet ytterligare intensifiera verksamheten.

Norrlandskommittén. Norrlandskommittén har i föregående avsnitt framlagt olika förslag för främjande av yrkeskunskapen på jordbrukets område i Norrland. Dessa förslag ha haft avseende å utbildningen vid lantmannaskolor, vid lärlingsskolor

102 och vid s. k. lärlingsgårdar. Såsom framgår av den i kap. 2 lämnade redogörelsen för olika utbildningsformer ingår såsom led i utbildningsverksamheten på jordbruksområdet även en kurs- och konsulterande verksamhet från hushållningssällskapens sida. Enligt kommitténs mening förefinnes ett starkt behov av sådan utbildningsverksamhet för Norrlands del. Detta har också understrukits i hushållningssällskapens i det föregående refererade svarsskrivelser till kommittén. Det synes kommittén angeläget, alt möjlighet finnes att kunna bibringa dem, som ej fått någon jordbruksutbildning, yrkeskunskap genom kursverksamhet. Som redan påtalats, är det ännu endast ringa del av jordbrukels yrkesutövare som genomgått lantmanna- eller lärlingsskola. Men fortbildning är även erforderlig för dem, som haft tillfälle tillägna sig vissa yrkeskunskaper, detta för alt kunna hålla kontakt med jordbrukels utveckling och därav följande nödvändiga åtgärder. Ej minst kan hushållningssällskapens ifrågavarande verksamhet fylla ett viktigt behov för småbrukare, bland andra även innehavare av stödjordbruk och kronotorp. De av 1939 års hushållningssällskapsutredning framlagda förslagen rörande undervisnings- och upplysningsverksamheten ha, såsom i det föregående framhållits, upptagits till behandling i proposition till 1944 års riksdag. Riksdagen har på grundval av den då avlämnade propositionen fattat vissa principbeslut. Kungl. Maj:t har därefter uppdragit åt lantbruksstyrelsen att på grundval av dessa beslut inkomma med detaljförslag för denna verksamhet. Kommitténs i del följande framförda förslag grunda sig på nuvarande förhållanden, vissa framkomna önskemål och de beslut, som faltals vid 1944 års riksdag. Kommittén avser att, sedan lantbruksstyrelsen fullgjort sitt nyssnämnda uppdrag, ifråga om de norrländska förhållandena framföra de ytterligare synpunkter på förevarande ämne, som kunna föranledas av styrelsens förslag. Hushållningssällskapsulredningens förslag till u n d e r v i s n i n g s k u rs e r — i stort överensstämmande med de nuvarande — synas innebära möjligheter till kortare utbildning av sådana yrkesutövare, som ej tidigare genomgått yrkesskola (lantbrukarkurs, ladugårdskurs m. fl.), samt även till fortsatt utbildning av alla yrkesutövare (allmän kurs, specialkurs, ladugårdskurs). Då vad i övrigt föreslagits synes möjliggöra en god anpassning till lokala krav och även taga sikte på att underlätta fortbildningen av yrkesutövare vid mindre jordbruk, finner kommittén icke anledning att nu närmare ingå på uppläggningen av förevarande verksamhet. Kommittén får erinra om att ur anslaget till undervisning för i det mindre jordbruket deltagande män och kvinnor år 1943 anvisats 11 850 kronor till hushållningssällskapen i Norrland. Sällskapens egna anslag för verksamheten utgjorde någol över 22 000 kronor, varjämte hushållningssällskapet i Norrbottens län åtnjöt 3 000 kronor i landslingsanslag. Sammanlagt disponerades alltså för undervisningskurser ungefär 37 000 kronor. Ladugårdskurserna, till vilka bidrag utgingo från annat anslag, drogo en

103 kostnad av närmare 2 000 kronor. Såsom redan påpekats, ha sällskapen under ifrågavarande år tillika haft en omfattande kursverksamhet, som varit föranledd av kristiden och vartill anslag utgått från olika organ. Kommittén har redan betonat, alt den tillmäter den rörliga kursverksamheten en icke ringa betydelse för utbildning och fortbildning av nuvarande och blivande jordbrukare. Det synes därför angeläget, att denna verksamhet erhåller statsanslag av sådan storleksordning att tillräckligt omfattande kursverksamhet kan genomföras. Kommittén vill för sin del förorda, att ett sådart anslag till undervisningskurser i jordbruksfackliga ämnen ställes de norrländska hushållningssällskapen till förfogande, att de bliva i stånd att minst fördubbla sin nuvarande verksamhet på delta område. Härför torde enligt utförda beräkningar för de norrländska länen erfordras elt årligt statsbidrag av minst 50 000 kronor, häri icke inräknat nedan avsedda särskilda anslag till trädgårdskurser m. m. För ett statsbidrag på 50 000 kronor torde årligen kunna arrangeras ungefär följande antal kurser:

Kursform Lantbrukarkurs Allmän kurs Specialkurs Specialkurs i ladugårdsskötsel

Antal elever per kurs

Kurstid, dagar

Antal kurser totalt

15 — 10 10

14 3 12 7

10 50 25 20

Vid kostnadsberäkningen har antagits att 80 procent av eleverna åtnjuta understöd. Ungefär 40 000 kronor skulle efter nu kända kurskostnadei, innefattande arvoden samt rese- och traktamentsersältningar till lärare, materialkostnader, lokalhyra, reseersättning till kursdeltagare, allt enligt de av hushållningssällskapsutredningen föreslagna normerna, åtgå till kursbidrag och omkring 10 000 kronor till understöd. En dylik utökning av kursverksamheten medför också konsekvenser med avseende på antalet befattningshavare, vilken fråga skall diskuteras i annat sammanhang. För vissa kurser i trädgårdsskötsel har, såsom i det föregående redovisats, utgått ett särskilt anslag. Härmed åsyftad verksamhet har i Norrland omfattat trädgårdsskötare- och småbrukarkurs vid Söråker, trädgårdskurser vid vissa folkhögskolor samt s. k. ambulerande kurser. Samtliga kurser med undantag av kurserna vid folkhögskolorna anordnas av lanlbruksslyrelsen under samverkan med vederbörande hushållningssällskap. Kommittén förmenar, att dylik samverkan mellan lanlbruksstyrelsen och hushållningssällskapen även bör ske med avseende a nämnda folkhögskolekurser, enär undervisnings- och upplysningsverksamheten på trädgårdsskötselns område en-

104 ligt besluten vid 1944 års riksdag avses skola bliva fastare knuten till sällskapen. Det torde därför vara riktigt, att all dithörande kursverksamhet ordnas under hushållningssällskapens medverkan såväl med avseende på kursernas uppgifter som ifråga om de för desamma erforderliga lärarkrafterna. I andra sammanhang föreslås i detta betänkande en utvidgad undervisning i trädgårdsskötsel vid folkskolor, lanlhushållsskolor och kommunala skolor. Därmed torde också uppstå behov av fortbildningskurser i trädgårdsskötsel för lärarpersonalen vid anförda skolor. För dessa kurser synes statsbidrag böra utgå efter liknande grunder som vid hushållningssällskapens kursverksamhet. Antalet kursdagar torde behöva utgöra högst 12. Undervisningsplan synes böra upprättas av trädgårdsskolan vid Söråker, dit kursen förutsattes förlagd, samt godkännas av lantbruksstyrelsen. Kommittén vill föreslå, att anslaget för bidrag till kurser i trädgårdsskötsel, av vilket anslag för närvarande 20 000 kronor disponeras för kurser i Norrland, höjes med el t belopp av 5 000 kronor för anförda fortbildningskurser. Anslag till s t u d i e r e s o r utgick sista gången under 1939. Studieresornas syfte har varit att bibringa ökade kunskaper och insikter i jordbruksfackliga ämnen genom besök vid välskötta jordbruk, försöksverksamhet av olika slag m. m. För de norrländska jordbrukarna ha dylika resor varit av stor betydelse, vilket vitsordats från olika håll. De stora avstånden och de ekonomiska förhållandena torde ofta lägga hinder i vägen för den norrländska jordbrukaren till studier vid andra jordbruk, försöksinstitutioner m. m. Studieresorna ha vidare, när de för innerbygdens jordbrukare sträckt sig till typiska jordbruksbygder, ofta inneburit en nyttig kontakt med sådana yrkesjordbrukare, för vilka jordbruket utgjort så gott som enda inkomstkällan. Denna kontakt har säkert bland nämnda kategori skapat ökad förståelse och större intresse för jordbruket som näringsgren. Enligt kommitténs mening är det även önskvärt, att de norrländska kvinnorna få tillfälle att företaga studieresor för att få taga del av ur deras synpunkt värdefulla och impulsgivande nyheter och förhållanden. På grund av det sålunda anförda håller kommittén före, att det är synnerligen angeläget, att anslag till studieresor åter ställas till förfogande för de norrländska länens hushållningssällskap. Enligt uppgift från hushållningssällskapen utgick under år 1939 som bidrag till studieresor i Gävleborgs län 2 371, i Västernorrlands län 7 368, i Jämtlands län 7 280, i Västerbottens län 8 208 samt i Norrbottens län 12 255 kronor eller sammanlagt 37 482 kronor. Dessa belopp ha delvis använts för kvinnliga studieresande. Kommittén vill förorda, att ett statsanslag å 40 000 kronor årligen ställes till förfogande för hushållningssällskapen i Norrland för att disponeras till studieresor.

105 Beträffande den av hushållningssällskapen bedrivna a l l m ä n n a u p pl y s n i n g s v e r k s a m h e t e n får kommittén erinra om att hushållningssällskapsutredningen diskuterat vissa grenar av denna verksamhet. Särskilt med avseende på upplysningsverksamheten på husdjursskötselns område torde en tillämpning av vid 1944 års riksdag gjorda principuttalanden komma att innebära viktiga förändringar. Kommittén vill för sin del understryka behovet av ökad fackupplysning med avseende på husdjursskötseln, speciellt rörande djurens utfodring och vård (däribland hov- och klövvård) samt ladugårdshygieniska frågor. Då det i stora delar av Norrland särskilt vid mindre jordbruk alltjämt är vanligt, att kvinnorna ombesörja skötseln och utfodringen av husdjuren, bör upplysningsverksamheten på husdjursskötselns område rikta sig även till kvinnorna. Mjölkavkastningen per ko är i Norrland låg. Detta förhållande måste nog i Norrland — även om den använda kreatursrasens svagare produktionsförmåga beaktas — liksom i andra områden av vårt land framförallt tillskrivas en olämplig utfodring, varför ökad uppmärksamhet bör ägnas åt upplysningen i utfodringsfrägor och detta icke minst i Norrland. Den rådgivande verksamheten i utfodringsfrågor utövas genom hushållningssällskapens befattningshavare samt genom kontrollföreningarna och hos dessa anställda assistenter. Kontrollföreningsverksamheten berör i Norrland ännu endast ett mindre antal besättningar. Anslutningen till kontrollföreningarna visar ganska stor variation mellan norrlandslänen och den är vidare genomgående lägre än genomsnittet för hela riket. Medelanslutningen för Norrland var under kontrollperioden 1940/41 7,3 procent, och totalt kontrollerades genom s. k. fullständig kontroll 23 485 kor på detta sätt. Till jämförelse kan nämnas, att motsvarande koantal år 1924 var endast 7 848. Man kan alltså påvisa ett starkt stegrat intresse för kontrollföreningarnas verksamhet, men denna har ännu ej fått den omfattningen att den berör någon mera väsentlig del av djurbesättningarna i Norrland. Därtill kominer att dessa föreningars rådgivande verksamhet i allmänhet torde beröra de större och mera välskölla gårdarna, under det att de gårdar, som mera torde vara i behov av råd och upplysningar, ej beröras av verksamheten i fråga. Även om man har anledning förmoda, att kontrollföreningsverksamheten i form av fullständig kontroll allt fortfarande kommer att utökas, torde del dock komma all dröja en ansenlig tid, innan den får en omfattning av verkligt stor betydelse. Därför synes det angeläget att för mellantiden överväga åtgärder, som kunde snabbare tillgodose behovet av ökad rådgivning på husdjursskötselns område — främst då beträffande utfodringen. Enligt vid 1944 års riksdag fattade beslut skall vid varje sällskap finnas anställd en särskild husdjurskonsulent och under honom en instruktör. Instruktörens huvuduppgifter torde komma att bliva övervakningen av assistentverksamheten vid kontrollföreningarna samt att propagera för dessa föreningars verksamhet. Till husdjurskonsulentens åligganden skall bland

106 annat höra anordnandet av demonstrationsutfodringar. Upplysningsverksamheten har vidare ansetts böra främjas genom fortsatt stöd åt ladugårdskontrollen, vilken kontroll endast skall förefinnas i två former, officiell och enskild (mot nuvarande tre). Kommittén anser sålunda angivna grunder för upplysningsverksamheten på husdjursskötselns område vara lämpliga. Emellertid synes det kommittén angeläget, att ytterligare personal ställes till förfogande för densamma, i varje fall för en viss tidsperiod. Som redan framhållits torde husdjursinstruktören huvudsakligen komma att handhava övervakningen av och propagandan för föreningsverksamheten. Husdjurskonsulenten synes erhålia så omfattande arbetsuppgifter, att han näppeligen kan disponera någon längre tid till enskild rådgivning. Då just dylik enskild rådgivning är önskvärd framförallt som komplement till den enskilda kontrollen, synes tillrådligt att särskild personal härför anställes, t. ex. såsom biträdande instruktörer under husdjurskonsulenten. Dessa skulle vägleda deltagarna i den enskilda kontrollen med avseende på foderanskaffning, foderanvändning m. m. Befattningarna skulle närmast vara av tillfällig art, eventuellt endast avse sysselsättning under stallfodringsperioden. För att kunna antagas som biträdande husdjursinstruktör synes normalt böra erfordras genomgången lantmannaskola samt ladugårdsskötare- och kontrollassistenlkurs. Kommittén vill förorda, att för anställande av biträdande husdjursinstruklörer i de norrländska länen upptages ett anslag å 40.000 kronor. Detta belopp skulle innebära möjlighet att årligen under 10 månader per län anställa 2 biträdande instruktörer mot ett månadsarvode av förslagsvis 300 kronor, varvid totala arvodeskostnaden skulle kunna beräknas till 30 000 kronor samt rese- och traktamentskostnaderna till 10 000 kronor. I fråga om växtodlingen har hushållningssällskapsutredningen icke diskuterat några speciella arbetsuppgifter, utan synes den ha förmenat, att den allmänna upplysningsverksamheten på detta område bör bedrivas efter ungefär samma riktlinjer som tidigare. Denna verksamhet vid hushållningssällskapen företrädes i första hand av jordbrukskonsulenter och vandringsrättare. Genom tillskapandet av särskilda husdjurskonsulenter synas möjligheter erbjuda sig för jordbrukskonsulenterna att i större omfattning än hittills specialisera sig på rena växtodlingsfrågor. Ej heller kommittén har funnit anledning att föreslå någon förändring i fråga om de allmänna riktlinjerna för upplysningsverksamheten på växtodlingens område. På detta område torde det för Norrlands vidkommande vara beleskulturen och nyodlingsfrågorna, som under de närmaste åren — liksom ock varit fallet under senaste åren — komma att tarva särskild uppmärksamhet. Beteskulturen har nära samband med nyodlingsverksamheten, vilken i vissa norrlandslän förväntas få en stegrad omfattning, särskilt när den kan genomföras med maskinella hjälpmedel. Hushållningssällskapen

107 lorde på olika sätt bliva engagerade för medverkan vid betesanläggningar och nyodlingar, såsom vid val av odlingsmark, planläggning av betesanläggningarna eller nyodlingarna, skötseln av dessa, bidrags- och låneverksamheten m. m. En ytterligare arbetsuppgift, som synes kräva ökad uppmärksamhet från hushållningssällskapens sida, torde även upplysningsverksamheten på fröodlingens område bliva. Av det nu anförda framgår, att kommittén finner behov föreligga av en intensifiering av upplysningsverksamheten på växtodlingens område i Norrland, särskilt med avseende å vissa arbetsuppgifter. En sådan intensifiering bör tryggas genom att tillräckligt antal befattningar finnas hos hushållningssällskapen. Utöver de åtgärder rörande den trädgårdskonsultcrandc verksamheten, som 1944 års riksdag i princip uttalat sig för, vill kommittén ifrågasätta, om icke särskilt statsbidrag bör kunna utgå till de norrländska hushållningssällskapen för anställande av trädgårdsförra än. Då trädgårdsskötseln i varje fall inom stora delar av Norrland ännu måste anses vara i sin början och långt ifrån nått önskvärd utveckling, framträder ett behov av sådan enskild rådgivning, som skulle möjliggöras genom anställande av trädgårdsförmän. I ett par av norrlandslänen finnes för närvarande ett ganska stort antal lokala trädgårdsodlareföreningar, vilka arbeta i syfte att på olika sätt främja och väcka intresse för trädgårdsskötseln. Just för dessa lokala föreningar vore det en värdefull tillgång alt kunna anlita skolade trädgårdsförmän. Del lorde knappast kunna förutsättas, alt sällskapen själva ha ekonomiska resurser att anställa dylika förmän till erforderligt antal. För ifrågavarande arbetsuppgifter torde icke behöva anställas ordinarie tjänstemän utan kunna anlitas lämplig personal i annan ordning. Norrlandskommillén finner även anledning att i detta sammanhang beröra u t b i l d n i n g s k u r s e r n a för lantbruksinstruktörer, kontrollassistenler, ladugårdsskötare och klubbledare. Utbildningen av lanlbruksinstruktörer synes från vissa synpunkter böra diskuteras under beaktande av vissa kommitténs planer rörande forsknings- och försöksverksamheten på jordbrukets område i Norrland. Vad kommittén härvidlag åsyftar, skall här i erforderliga delar omnämnas. Norrlandskominittén förmenar från liknande synpunkter, som framlagts som motiv för stödjande av yrkesutbildningen på jordbrukels område, alt skäl även föreligga för ett ökat stöd åt jordbruksforskningen och försöksverksamheten i Norrland. Vid sina överläggningar härom har kommittén särskilt beaktat den betydelse, som verksamheten genom filialinslitutioncr har för upptagande och lösande av lokala jordbruksproblem, och funnit, alt en avsevärd utbyggnad av den filiala verksamheten i Norrland från förefintliga riksinstitutioner och riksorganisationer kan vara påkallad. Det gäller

108 här en landsända, som genom sin väldiga ytvidd uppvisar vida större variationer i framförallt klimatförhållanden än landet i övrigt, vilket också föranleder uppkomsten av starkt lokalbetonade jordbruksproblem. Kommittén har hittills närmast övervägt en utbyggnad av den filiala verksamheten för lantbrukshögskolans jordbruks- och husdjursförsöksanstalter, Sveriges utsädesförening, statens växtskyddsanstalt, statens maskin- och redskapsprovningar, statens centrala frökontrollanstalt samt svenska vall- och mosskulturföreningen. Kommittén är ännu ej beredd att lämna förslag om omfattningen av ovan omnämnd verksamhet, d. v. s. antalet och storleken av berörda institutioners norrländska filialer. Det synes emellertid föreligga bärande skäl, som tala för en gemensam placering dels av de filialer, vilka ensamma företräda sina respektive riksinstitutioner, dels endera av filialerna — där så är möjligt huvudfilialen — när riksinstitutionen är representerad av mer än en sådan i Norrland. På detta sätt skulle alltså skapas en till landets övriga försöksoch forskningsverksamhet anknuten central forskningsplats på jordbrukels område i Norrland av något liknande karaktär som Alnarp för södra och Ultuna för mellersta Sverige. Man torde kunna peka på flera fördelar av den koncentration av forsknings- och utbildningsverksamheten, som skett Ull dessa båda platser, såväl för forskningen själv som för jordbruket, och otvivelaktigt skulle en central forskningsplats i Norrland på liknande sätt gagna jordbruksforskningen och därmed jordbruket i denna landsdel. Som förläggningsplats för denna centrala forskningsplals har kommittén ansett böra utväljas någon lämplig egendom, centralt belägen i Norrland. Den skulle alltså kunna fungera som central institution för norrländska jordbruksproblem — givetvis i intimt samarbete, genom respektive filialer, med riksorganisationernas huvudinslitutioner. Får platsen nu angiven karaktär, uppstår osökt frågan om ej vid densamma bör beredas möjlighet till någon slags utbildningsverksamhet. Det måste kunna vara till stor fördel för blivande norrländska jordbruksföretagare såväl som tjänstemän att under utbildningstiden bliva underkunniga om de jordbruksproblem, som studeras vid forskningsplatsens olika institutioner. Platsen bör även vara väl ägnad för kompletteringskurser för äldre tjänstemän och jordbrukare. Kommittén anser, att starka skäl tala för en förläggning av en kurs för blivande laiitbruksinstruktörer just till här åsyftade centrala jordbruksförsöksplats. Utbildningen till lantbruksinstruktör avser inte endast en teoretisk utbildning utan tillika praktiska övningar. Det synes ligga stor vikt uppå all dessa övningar ske med objekt, som ha anknytning till det blivande verksamhetsområdet för instruktörerna. Här åsyftas sådana objekt som jordbruksfastigheter med avseende på storleken, växtslag, djurraser m. m. Kommittén ser ej bort ifrån betydelsen av att instruktörsutbildningen inhämtas i kontakt med det högt stående jordbruket i södra Sverige men förmenar likväl, att det för den blivande lantbruksinstruktören i norra Sverige — för vilken dock

109 bör erfordras minst ett års praktik vid jordbruk i södra Sverige - - torde vara av större värde att vid försöksplatsen ha fått komma i direkt förbindelse med denna landsdels problem av olika slag. Ifrågavarande försöksplats skulle kunna erbjuda ett demonstrationsmaterial som ingen annan plats i Norrland. Här bleve även möjligt att anskaffa speciallärare i olika ämnen från skilda forskningsgrenar vid försöksplatsen. Och vidare och framförallt skulle platsen ge möjligheter att bliva förlrogen med stora områdens skiftande jordbruksproblem genom den koncentration av behandlingen av försöksfrågorna i dessa områden, som skulle ske till densamma. Som redan framhållits borde kursen även stå öppen för blivande praktiska jordbrukare, som önska i Norrland komplettera lantmannaskoleutbildningen. Det torde ej bliva svårt att till dylik kurs erhålla önskvärt antal elever. Det stora antal befattningar såsom instruktörer och biträdande instruktörer (även de sistnämnda kunna förväntas i vissa fall skaffa kompetens till tjänst sorn ordinarie instruktör), som kommittén anser behövligt för de norrländska länen, tarvar en ganska stor nyrekrytering, vartill komma de praktiska jordbrukare, som söka sig till kursen. Såsom redan omnämnts, innebar propositionen till 1944 års riksdag om hushållningssällskapens verksamhet förslag om en kurstid för instruktörerna om cirka fem månader, till vilket förslag ingen erinran från riksdagens sida gjordes. Kommittén har därför icke nu ansett sig böra ifrågasätta någon ändring av kursens längd. Möjligen behöva vissa byggnader uppföras enkom för lantbruksinslruklörskursen, om den genomföres på här föreslaget sätt. Frågan härom torde lämpligen böra diskuteras i sammanhang med kommande förslag rörande ordnandet av den ovan åsyftade forsknings- och försöksverksamheten. Statsanslag torde böra beräknas till kostnaderna för undervisning, material, lokaler m. m., och vill kommittén föreslå, att dessa kostnader för en fem månaders kurs uppskattas till 10 000 kronor. Eleverna böra betala kost och logi men få fri undervisning. Till obemedlade elever böra stipendier kunna beviljas efter enahanda grunder och med anlitande av samma anslag, som då det gäller elever vid lantmannaskola. Kommittén finner skäl tala för att utbildningskurserna för kontrollassislenter och ladugårdsskötare överföras lill att obligatoriskt tillhöra hushållningssällskapens kursverksamhet. I och med att ladugårdskontrollen inordnas under sällskapens verksamhet, synes också angeläget att utbildningen av kontrollassistenter övervakas av dessa, vilka bättre kunna överblicka olika områdens behov av assistenter och tillika böra kunna utöva inflytande på undervisningens planläggning, när så är erforderligt. Vid omnämnandet av hushållningssällskapens undervisningskurser har kommittén berört, i vilken omfattning därtill anslagna medel böra utnyttjas till specialkurser i ladugårdsskötsel. Dessa specialkurser och utbildningskurserna för ladugårdsskötare synas i varje fall i Norrland böra samordnas med avseende å antal, kurs-

110 platser m. m., och detla torde lättast kunna åvägabringas genom all även sistnämnda kurser få sällskapen till ständig arrangör. Enligt kommitténs mening är det önskvärt, alt hushållningssällskapen i Norrland i så stor omfattning som möjligt inkopplas på länens undervisnings- och upplysningsverksamhet för jordbruket, då denna verksamhet för att nå full effektivitet och ändamålsenlig anpassning torde erfordra en central, med jordbruksförhållandena väl förtrogen länsledning. De i det föregående framlagda förslagen ha icke kunnat göras så detaljerade, att de beröra alla de grenar av jordbruket, för vilka en upplysningsverksamhet är erforderlig. Denna verksamhet torde ej böra bindas allt för hårt, utan det måste anses riktigare att möjlighet finnes till erforderlig variation och naturlig anpassning efter förhållandena inom skilda län och efter utvecklingen på olika områden. Men detta medför i och för sig också en större arbetsbörda och ökat ansvar för sällskapen. Härav föranledes i sin tur behov av utökning av den redan nu knappa personalen hos de norrländska hushållningssällskapen. Svårighet uppstår emellertid att för närvarande bedöma det totala behovet av befattningshavare vid hushållningssällskapen, då kommittén ännu icke behandlat de arbetsuppgifter, som åvila sällskapen utöver utbildningsfrågorna. Kommittén torde få återkomma härtill, sedan lantbruksstyrelsen enligt styrelsen åvilande uppdrag avgivit förslag i fråga om sällskapens verksamhet och personalbehov. Redan nu vill kommittén emellertid hänvisa till att, ju mer en koncentrering av undervisnings- och upplysningsverksamheten sker genom att denna verksamhet ledes och övervakas av hushållningssällskapen, desto nödvändigare förefaller det vara, att en särskild konsulent inom sällskapen är i första hand ansvarig för denna verksamhet. För närvarande handhaves upplysningsverksamheten av respektive konsulenter inom deras distrikt och fackområden. Samtliga konsulenter torde även i fortsättningen böra medverka i kurser m. m., men överinseendet över det hela, ansvarigheten för att kurser komina till stånd, dessas planering och utförande m. ni., allt detta synes fördelaktigast kunna ske, om en konsulent vore härför särskilt anställd. Denne skulle även kunna bedriva propaganda för utbildningsverksamheten i alla de former denna förekommer inom ett sällskaps verksamhetsområde. Med den stora utökning, som sällskapens i Norrland verksamhet skulle få genom lärlingsgårdar, kurser och de olika slags skolorna m. m., synes anställandet av särskild undervisningskonsulent hos sällskapen vara befogad. Kommittén vill därför föreslå, att statsbidrag utgår även till en konsulenlbefattning av nu antydd art vid eltvart av de norrländska hushållningssällskapen. I det föregående har för olika ändamål föreslagits anställande av biträdande instruktörer (jordbruks- och husdjursinstruktörer samt s. k. trädgårdsförmän). Behovet av dylika instruktörer måslc växla från år till år och från

Ill län till län, då anlitandet av sådana blir beroende av arten och omfånget av de arbetsuppgifter, som skola anförtros dessa. För anställande av biträdande husdjursinstruktörer, för vilka redan nu speciella arbetsuppgifter kunnat angivas, har kommittén föreslagit, att ett statsanslag a 40 000 kronor ställes till förfogande. Behovet av övriga biträdande instruktörer kommer att bliva beroende av antalet ordinarie tjänstemän, som skola finnas anställda vid varje sällskap. Kommittén anser sig därför icke nu kunna göra något förslag i nämnda avseende.

Kap. 13. Norrlandskommitténs förslag. Under nu behandlad avdelning rörande yrkesutbildningen inom jordbruket föreslår norrlandskommiltén, under åberopande av det ovan anförda, att åtgärder måtte vidtagas i syfte: 1) att möjligheterna till praktikutbildning ökas genom förverkligande avbeslut vid 1939 års riksdag rörande inrättande av elevgårdar, 2) att möjligheterna till lärlingsutbildning ökas a) genom att i de egentliga jordbruksbygderna i Norrland inrättas särskilda lärlingsgårdar, till vilkas innehavare statsbidrag böra utgå efter vissa i det föregående angivna grunder, samt att för ändamålet anvisas ett årligt statsanslag av 10 000 kronor, b) genom att inom Lappland och Härjedalen en utökning sker av antalet lärlingsskolor, till vilka statsbidrag bör utgå med tillämpning av nu gällande bidragsgrunder för jordbrukets yrkesskolor, c) genom att inom industriområdet omkring Sundsvall inrättas en särskild lärlingsskola för ungdomar från företrädesvis den icke jordbrukande befolkningen, som önska utbildning för sysselsättning inom jordbruket, 3) att anskaffandet av jordbruk till lärlingsgårdar och lärlingsskolor underlättas genom att lån för sådant ändamål av Kungl. Maj:t beviljas enligt i tillämpliga delar samma grunder, som gälla i fråga om egnahemslån, varvid tills vidare egnahemslåncfonden torde böra tagas i anspråk för långivningen, 4) att mejeriundervisningen främjas genom att vid nedläggandet av de mindre mejcriskolorna i Dvärsätt och Röbäck en ny mejeriskola av den typ, som föreslagits i utredningen rörande den lägre mejeriundervisningen, förlägges till av utredningen angiven plats i Norrland, 5) att den lägre fasta trädgårdsundervisningen, på sätt förordats i framlagd utredning i detta ämne, främjas genom viss utbyggnad av trädgårdsskolan i Söråker och genom anordnandet av speciella trädgårdsavdelningar parallellt med ordinarie kurser vid härför lämpade lantmannaskolor,

112 6) att hushållningssällskapens kursverksamhet främjas genom all a) statsbidrag utgår till en särskild undervisningskonsulent vid etl vurl av de norrländska hushållningssällskapen, b) för nedan angivna ändamål anvisas ärliga statsanslag med följande belopp: för undervisningskurser (inberäknat understöd fill elever) . . för studieresor för anställande av biträdande husdjursinstruktörer

kronor 50 000 » 4n noo » 40 000

7) att undervisningen i trädgårdsskötsel vid vissa lägre skolor främjas genom anordnande av under iantbruksstyrelsen stående speciella fortbildningskurser för lärare och att härför av statsmedel årligen anvisas 5 000 kronor, 8) att instruktörsutbildningen för Norrland främjas genom alt kurser för jordbruks-, husdjurs- och ungdomsinslruktörer förläggas i anslutning till viss av kommittén förordad centralplats för forsknings- och försöksverksamheten, att av statsmedel anvisas ett årligt anslag å 10 000 kronor för ifrågavarande ändamål samt att understöd må utgå till elever vid här avsedda kurser efter enahanda grunder som till elever vid lantmannaskolor, samt 9) att hushållningssällskapens övervakningsmöjlighetcr över kursverksamheten ökas genom att kurser för kontrollassistenter, ladugårdsskötare och vissa vid folkhögskolor nu förekommande trädgårdskurser inordnas under sällskapens kursverksamhet.

AVD. IV.

Den skogliga yrkesutbildningen.

Kap. 14. Översikt. Skogsmarksarealen inom Norrland uppgår till omkring 13,0 milj. hektar, medan arealen åkerjord utgör endast knappt 0,5 milj. hektar. Inom övriga delar av riket utgör skogsmarksarealen omkring 9,6 milj. hektar, under det att motsvarande åkerareal uppgår till omkring 3,3 milj. hektar. Inom Norrland finnas sålunda 58 procent av hela landets skogsmarksareal. Ifråga om virkesproduktionen är Norrlands andel i totalbeloppet något mindre, beroende på att de norrländska skogsmarkerna särskilt inom vissa områden äro mindre produktiva, att klimatet är ogynnsammare och att utvecklingen i stort har varit sådan, att markerna i genomsnitt äro ganska svagt bestockade. Det framstår givetvis som ett viktigt intresse, att skogsavkaslningen dels kvantitativt bibehålles samt så långt möjligt ökas genom produktionsfrämjande åtgärder, dels även kvalitativt förbättras genom ändamålsenligare vård av den växande skogen och förbättrade metoder för virkesskördens tillvaratagande. Av skogsmarksarealen i Norrland ägas omkring 2/5 av andra enskilda än aktiebolag, medan den övriga arealen är fördelad mellan aktiebolag, staten och andra samfälligheter. De enskilda skogsägarna äro regelmässigt innehavare även av jordbruksjord. Av norrländska jordbrukare med en åkerareal av mer än 2 hektar äro nära B/ia ä y e n innehavare av skogsmark. Härav följer, att den redogörelse, som i nästföregående avdelning lämnats angående antalet utövare av jordbruk i Norrland, även i ganska hög grad är belysande för antalet innehavare av skog. Även bland jordbrukare med mindre åkerareal finnas visserligen åtskilliga, som ha skogstillgångar av sådan omfattning, att sysselsättningsmöjligheter för den till fastigheten knutna arbetskraften kunna erbjudas på faslighetens egen skog. I stort sett torde emellertid dessa senare jordbrukare till betydligt större del leva av arbete på andras skogar än på sina egna. Härutöver finnas ett stort anlal skogsarbetare utan eget jordbruk vid sidan av skogsarbetet. Enligt av socialstyrelsen år 1937 avgiven utredning om skogsbygdens arbets- och levnadsförhållanden uppgick antalet personer i Norrland, som under tiden våren 1934—vintern 1934/35 varit sysselsatta med skogsarbete och/eller flotlningsarbete för annans räkning eller skogsavverkning för egen räkning till avsalu, till omkring 99.000. Dessa fördela sig på olika grupper med följande g

114 procenttal, nämligen hemmansägare 23,8 procent, hemmansägaresöner 22,0 procent, arrendatorer 7,0 procent, arrendatorsöner 7,6 procent, arbetare med eget hem 13,9 procent och andra arbetare 24,2 procent. Vissa i andra sammanhang gjorda beräkningar peka emellertid i den riktningen all antalet sysselsatta inom skogsbruket under den egentliga avverkningssäsongen, vintermånaderna januari—april, skulle ej obetydligt översliga 100.000. Om man i stället räknar i dagsverken, torde den årliga avverkningen inom Norrland under normala förhållanden vara av den storleksordningen, att den tillsammans med övriga inom skogsbruket förekommande arbeten kan ge en arbetsmängd motsvarande omkring 20 milj. dagsverken. Även om sålunda angivna såväl absoluta som relativa tal måste betraktas .som tämligen osäkra, ge de dock under alla förhållanden en viss belysning åt storleken av de befolkningskategorier, för vilka kunskap om skogsvård och skogsarbete är av betydelse för deras yrkesutövning. Siffrorna antyda, att denna utbildningsfråga blir av mycket stor räckvidd, om yrkesutbildning skulle ordnas för samtliga individer i de årskullar, som efter hand — kanske under en 20-årsperiod — skola avlösa de nu verksamma. En ordnad yrkesutbildning på det skogliga området är önskvärd ur flera synpunkter. Den ökade yrkeskunskap, som denna utbildning är avsedd att bibringa, är ägnad att leda till förbättrade försörjningsmöjligheter och höjd levnadsstandard för dem, som äro verksamma inom skogsnäringen. Förutsättningarna ökas härigenom för skogsarbetarnas trivsel inom yrket och — i den mån ökad stabilitet i arbetstillgången även kunde åstadkommas — större tillit till skogsarbetaryrket som framtidssysselsättning samt överhuvud taget för en höjning av detta yrkes anseende socialt sett. För skogsnäringen i allmänhet skulle på detta sätt skapas en motvikt mot den tilltagande svårighet att rekrytera skogsarbetarkåren, som under senare år gjort sig märkbar inom Norrland. En förbättrad skoglig yrkesutbildning borde slutligen även kunna utgöra ett led i ovan åsyftade åtgärder för främjande av skogsskötseln i Norrland. Anstalter för utbildning av blivande skogsägare i skogsbruk ha redan vidtagits dels i form av undervisning i skogshushållning vid lanlmannaskolorna, dels också genom skogsvårdsstyrelsernas direkta verksamhet. Däremot ha ännu ej några generella åtgärder vidtagits från det allmännas sida för utbildning i skogsarbete, varvid bortses från speciella anordningar för utbildning av arbetslösa från andra yrkesområden och för alt under pågående krig tillgodose behovet av arbetskraft inom skogsbruket. På initiativ av vissa bolag och skogsägaresammanslulningar ha emellertid försök med skogsarbelarutbildning företagits, vilka försök i stort sett visat gynnsamma resultat. Såvitt norrlandskommittén kan finna äro emellertid de åtgärder, som hittills vidtagits på detla område, ej på långt när tillräckliga för att kunna leda till sådana resultat, som ovan framhållits såsom önskvärda. Härför förutsattes en mera planmässig uppbyggnad av skogsulbildningen. Denna utbild-

115 ning lorde, med hänsyn till den vanliga kombinationen av jordbruk och skogsbruk, i viss utsträckning böra bedrivas i anslutning till jordbruksutbildningen. En dylik samordnad jordbruks- och skogsundervisning blir särskilt naturlig vid sådan utbildning, som meddelas i unga år, innan valet av yrke ännu ägt rum. Beträffande de olika former av lärlingsutbildning för ungdom, som kommittén behandlar i det följande, kommer kommittén ej heller alt göra skillnad mellan utbildningen av blivande skogsägare och av egentliga skogsarbetare. Vad åter angår utbildningsverksamheten för mera vuxna personer, i 20årsåldern och senare, har kommittén funnit övervägande skäl tala för att i särskilda kapitel behandla yrkesutbildningen i skogsarbete samt utbildningen i skogsbruk, vartill som en ytterligare kategori kominer fackutbildning för instruktörer och förmän m. fl. Med frångående i viss mån av den princip, som kommittén eljest följer, har kommittén ansett sig böra framlägga sina förslag till olika åtgärder för effeklivisering av den skogliga utbildningen utan hänsyntagande till om motiven för förslagen utgöra något för de norrländska förhållandena speciellt utmärkande eller ej. Att kommittén här följt denna linje förklaras av att kommittén utgått från att vad som i fråga om yrkesutbildningen är önskvärt med avseende å den betydande del av landets skogsbruk, som norrlandslänen representera, bör vara avgörande för vad som kan anses lämpligt i landet i dess helhet.

Kap. 15. Lärlingsutbildning. Nuvarande

förhållanden.

Den praktiska utbildningen inom skogshanteringen har sedan gammalt tillgått så, att ynglingarna börjat arbeta i skogen tillsammans med fadern eller någon annan van skogsarbetare samt efter kanske knapphändiga anvisningar mer eller mindre på egen hand sökt inhämta erforderlig kännedom om arbetstekniken — ofta har detta skett genom den erfarenhet, som erhålles genom begångna missgrepp, vilka lätt resultera i mer eller mindre svåra olycksfall. Det har därför blivit uppenbart, att en ordnad förutbildning i lämplig form är av behovet starkt påkallad, och den skogliga yrkesinspektionen har fått sin uppmärksamhet riktad härpå genom den betydande frekvens av olycksfall, som kunnat konstateras för skogsarbetare i åldrar under 25 år. En annan olägenhet med denna genom självverksamhet inhämtade yrkesvana har också iakttagits av yrkesinspektionen, nämligen att de minderåriga i avsaknad av råd och anvisningar om utförandet av de många olika arbetsmoment, som ingå i skogsavverkning, lägga sig till med felaktiga arbetsmetoder, som det sedan kan bliva svårt att bortarbeta och

116 vilka medföra, att de ifråga om arbetsresultat bliva underlägsna kamrater med bättre arbetsteknik. Det var problemet att inom skogsbruket sysselsätta arbetslösa från andra fack, som först aktualiserade behovet av en ordnad utbildning för skogsarbetare. Det befanns nämligen nödvändigt att låta de arbetssökande genomgå en särskild utbildning för det nya yrkesområdet. Under lågkonjunkturen 1922 och följande år sammanfördes permitterade industriarbetare och andra arbetslösa från städer och tätorter till skogshuggarläger i arbetslöshetskommissionens regi inom norra och mellersta Sverige. Dessa kurser ha i viss omfattning fortsatt under 1930-talet och även tjänat som mönster för den utbildningsverksamhet, som bedrivits under ledning av arbetsmarknadskommissionen. Liksom då det gällt yrkesutbildningen på andra områden, torde även med avseende på den skogliga yrkesutbildningen böra skiljas på lärlingsutbildningen för ungdomar uppemot 18-årsåldern och utbildningen av vuxna. Härvid bortses från den yrkesutbildning, som i viss omfattning kan meddelas på folkskolestadiet och som något berörts under kap. 6. Ordnad lärlingsutbildning på skogsområdet har hittills förekommit i ringa omfattning. Såsom omnämnts under kap. 11 finnas inom Norrland tre internatskolor för utbildning i skogs- och jordbruksarbete, nämligen jordbruksskolorna eller — såsom kommittén i nämnda kapitel valt alt kalla dem — lärlingsskolorna i Pålkem, Sorsele samt Villjärv. Dessa skolor, vilka äro underställda lanlbruksstyrelsen, äro två-åriga, såvitt gäller manliga elever, och eleverna kunna komma in i skolorna direkt efter avslutad folkskola. Undervisningen vid skolorna har i huvudsak varit inriktad på jordbruket. medan undervisning i skogshushållning meddelats endast i begränsad omfattning; vid skolan i Sorsele har undervisning i skogshushållning ej alls förekommit. En utbyggnad av undervisningen i skogshushållning lär emellertid ha varit under övervägande vid vissa av skolorna. Bortsett från nu nämnda skolor har någon lärlingsutbildning i skogsarbete ej förekommit annat än i form av tillfälliga kurser av olika slag. Försök med yrkesutbildning för blivande skogsarbetare har sålunda under de senaste åren anordnats av ett bolag i form av kurser, som pågått under en tid av 12 veckor under månaderna januari—april. Kurserna ha varit avsedda för söner till bolagets arrendatorer och fasta skogsarbetare och ha huvudsakligen omfattat praktisk utbildning i huggningsarbete, avseende såväl timmer- och massaved som brännved. En del av tiden har ägnats åt undervisning angående virkets uppdelning i sortiment vid huggningen, förebyggande av olycksfall samt sjukvård, ävensom redskapsvård. Det utförda arbetet har betalats efler gällande ackordspriser. Som lärlingskurser skulle man möjligen även kunna räkna de kurser, som under sommaren 1944 av arbetsmarknadskommissionen anordnats för

117 skolungdom. Dessa kurser ha huvudsakligen avsett praktisk undervisning i de till jordbruk och skogsbruk hörande sysslorna. Bl. a. ha anordnats kurser i skogsbruk om ungefär 2 månader vid vissa skogsvårdsstyrelsers skogsvårdsgårdar. Dessa kurser ha dock företrädesvis varit avsedda för ynglingar, som ämna skaffa sig vidare utbildning vid skogsskola eller skogshögskolan. Till lärlingsutbildning kan vidare hänföras den praktikanttjänstgöring, som måste fullgöras av sådana som ämna söka in som elever vid sistnämnda läroanstalter. Huvudparten av dessa praktikanter passera dock till förmansplatser eller högre befattningar i skogsbruket och endast ett mindre antal, som icke vinner inträde vid skogsskola, kvarstannar som skogsarbetare.

1938 och 1944 års riksdagar. I två vid 1938 års riksdag väckta, likalydande motioner, nämligen 1:38 av herr Sten och 11:40 av herr Viklund m. fl., har anhållits, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om utredning av frågan om yrkesundervisning och fortbildning för skogsbygdernas ungdom. I motionerna har framhållits, att skogsbygdernas ungdom i beklagligt ringa omfattning blivit delaktig av de betydelsefulla samhälleliga åtgärder, som vidtagits i syfte att bereda landets ungdom utbildningsmöjligheter. Enligt motionärernas mening förelåge inom berörda befolkningsgrupper ett betydande behov av utbildning, avseende dels yrkesutbildning för skogsarbetare, dels även utbildning i andra yrkesgrenar för den del av ungdomen, som ej kunde beräknas få stadigvarande arbetsmöjligheter inom skogs- och jordbruksnäringen. Slutligen har även ifrågasatts en allmän vidgad medborgarundervisning. Vid motionernas behandling i riksdagen kommo kamrarna till stridiga beslut, och på grund härav ledde motionerna icke till någon riksdagens åtgärd. I två vid 1944 års riksdag väckta, likalydande motioner, nämligen 1:77 av herr Sten och 11:123 av herrar Jansson i Hällefors och Jacobson, har hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om statlig medverkan i lämpliga former till lösning av frågorna om yrkesutbildning och jämn sysselsättning inom skogsbruket. Motionärerna ha framhållit, att under senare tid uppträtt alltmer utpräglade svårigheter att erhålla en tillfredsställande rekrytering av skogsarbetarkåren. För övervinnande av dessa svårigheter syntes det nödvändigt att bl. a. sörja för en ordnad yrkesutbildning för arbetare inom skogsbruket. Dessutom har framhållits behovet av att söka åstadkomma en utjämning av arbetstillgången inom skogsbruket, så att den hittills förekommande säsongarbetslösheten inom skogsarbetarefacket i möjligaste mån kunde hävas.

118 Jordbruksutskottet har i sitt utlåtande, nr 39, hänvisat till att de frågor, som åsyftades i motionerna, syntes utgöra delar av ett vida större problemkomplex, nämligen vilka åtgärder, som borde vidtagas för skogsarbetarkårens ändamålsenliga rekrylering och höjandet av yrkets sociala ställning. Utskottet har ifrågasatt, huruvida en utredning av samtliga på problemet inverkande omständigheler icke lämpligen borde anstå till dess mera normala tider på skogshanteringens område inträtt. Frågan om anordnandet av lämplig yrkesutbildning för skogsarbetare, däri även borde ingå undervisning i skogsvård, och vissa därmed sammanhängande angelägenheter såsom om åtgärder till skydd mot olycksfall i arbetet, yrkesrådgivning m. m. syntes dock vara av den natur, att den borde kunna göras till föremål för utredning omedelbart. Med godkännande av jordbruksutskottets utlåtande har riksdagen genom skrivelse den 13 maj 1944, nr 272, hos Kungl. Maj:t hemställt, att ifrågavarande motioner och utskottsutlåtande måtte överlämnas till norrlandskommittén. Kungl. Maj:t har därefter genom beslut den 26 maj 1944 förordnat, att ärendet tillhörande handlingar skulle överlämnas till norrlandskommittén för att lagas under övervägande vid fullgörande av kommitténs uppdrag.

/ övrigt framkomna förslag och önskemål. I skrivelse till Kungl. Maj:t den 15 juni 1943 har Sveriges kronojägareförbund hemställt, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning angående skogsarbetarekårens rekryteringsförhållanden. Förbundet har anfört, att det nuvarande systemet för anskaffning av skogsarbetare måste anses i framtiden komma att medföra allvarliga följder för landets skogsbruk. Den naturliga rekryteringen genom ortsbefolkningen syntes på många orter helt ha upphört, och arbetenas utförande bleve allt mer beroende av icke yrkeskunnigt folk, som endast kvarstannade inom skogsbruket, så länge understöd av olika slag utdelades. De ordinarie skogsarbetarna däremot ansåge sig icke utan skäl ha blivit orättvist behandlade av statsmakterna och sökle sig därför över till andra yrken. Över ifrågavarande framställning ha yttranden avgivits av domänstyrelsen och skogsstyrelsen, vilka i sin tur inhämtat yttranden från vissa lokala myndigheter m. fl. Beträffande innehållet i yttrandena må här endast nämnas, att de av kronojägareförbundet framförda synpunkterna i allmänhet vunnit instämmande. Domänstyrelsen har bland annat givit uttryck åt uppfattningen, att en vidgad yrkesutbildning av skogsarbetare helt visst vore en åtgärd, som särskilt borde kunna gynnsamt påverka deras rekrytering. I skogsstyrelsens yttrande ha, utom annat, uttalats farhågor för att en fortgående försämring kvantitativt och kvalitativt av skogsarbetarekåren, samtidigt med att kraven på yrkesskicklighet skärptes i samband med den sli-

119 gande skogsvårdsslandarden, förr eller senare måste leda in i en ytterst bekymmersam situation. Genom beslut den 26 maj 1944 har Kungl. Maj:t förordnat, att samtliga ärendet berörande handlingar skulle överlämnas till norrlandskommittén för att lagas under övervägande vid fullgörande av kommitténs uppdrag.

Norrlandskommittén. De här berörda motionerna samt i övrigt framkomna förslag och önskemål syfta dels till en förberedande yrkesutbildning inom skogshanteringen för ynglingar i skogsbygden, dels även till en mera allmän förbättring av yrkeskunskapen hos den manliga befolkningen, som har sin sysselsättning inom skogsbruket i olika egenskaper, såsom arbetare, skogsägare eller skogsarbetsledare. Kommittén behandlar i detla kapitel frågan om den förberedande utbildningen eller lärlingsutbildningen, medan utbildningen av de yrkesverksamma kommer att beröras i följande kapitel 16—18. Innan kommittén ingår på den egentliga lärlingsutbildningen, vill kommittén erinra om att, såsom framgår av kap. 11, en viss förberedande utbildning på jordbrukets område äger rum genom den s. k. praktiska ungdomsverksamheten. Kommittén har övervägt frågan om anordnande av en liknande ungdomsverksamhet med skogligt inriktade arbetsuppgifter. Även om detta skulle möta vissa av skogsbrukets natur betingade svårigheter, anser kommittén det dock i hög grad önskvärt, att en skoglig ungdomsverksamhet kommer till stånd — av jordbrukarungdomens förbund m. fl. på många håll anordnade, mycket populära gallringstävlingar kunna betraktas som ett led i dylik ungdomsverksamhet. Då initiativet till anordnande av sådan verksamhet synes böra ankomma på ungdomssammanslutningar, som redan finnas eller kunna bildas för ändamålet — vid den närmare utformningen av verksamheten bör dock samverkan sökas med skogsvårdsstyrelserna — finner sig kommittén ej ha anledning all närmare ingå på ifrågavarande undervisningsverksamhet. En sådan praktisk ungdomsverksamhet, som nu avseils, kan emellertid enligt kommitténs mening ej vara tillfyllestgörande för den ungdom, som kommer att ägna sig åt skogshanteringen. Möjlighet bör beredas att genomgå en grundläggande lärlingsutbildning på detta område. För att eleverna skola kunna tillgodogöra sig sådan utbildning måste förutsättas, att deras kroppskrafter äro så pass utvecklade, all de orka med även något tyngre skogsarbete. Den skogliga lärlingsutbildningen bör syfta till att meddela grundläggande insikter i skogsbruk och skogsarbetslära samt övning i olika grenar av skogsarbete åt blivande skogsägare och skogsarbetare. Utbildningen bör övervägande vara praktisk och inbegripa teoretisk undervisning endast i den mån det visar sig nödvändigt för tillgodogörandet av den praktiska utbildningen.

120 Utbildningen synes kunna meddelas i olika former: i fasta lärlingsskolor, vid lärlingsgårdar eller genom lärlingskurser. Dessutom synes även korrespondensundervisning kunna anlitas som hjälpmedel vid dylik utbildning. En närmare redogörelse för undervisningen vid jordbrukets lärlingsskolor har lämnats i den del av detta betänkande, som behandlar jordbruksundervisningen. Inom Norrland finnas, som förut nämnts, sådana skolor för närvarande i Pålkem, Sorsele och Vittjärv. Inrättande av ytterligare ett antal lärlingsskolor har i tidigare sammanhang ifrågasatts av norrlandskommittén. Denna skollyp synes vara av betydelse företrädesvis i trakter med outvecklat näringsliv, där svårigheter föreligga att sysselsätta barnen i hemmen. Utbildningstiden för manliga elever vid dessa skolor, som omfattar två år, har ur jordbruksutbildningens synpunkt ej ansetts kunna förkortas. Ifrågavarande skolor torde även kunna ge en förberedande utbildning för skogsyrket. Skogsundervisningen torde härvid böra tillmätas större utrymme i läroplanen, än vad hittills varit fallet, och synes böra omfatta dels en allmän orientering om skogsbrukets betydelse för landets näringsliv samt förutsättningarna för dess bedrivande, dels även utbildning i praktiska skogsarbeten, inbegripet bland annat de enklare grunddragen av redskapsvården. De under kap. 11 föreslagna lärlingsgårdarna kunna betraktas som en mellanform mellan den fasta och den rörliga undervisningsverksamheten. Lärlingsgårdarna motiveras till väsentlig del av jordbrukets utbildningsbehov. I den mån fasta lärlingsgårdar anordnas för jordbruk.suIbildningens tillgodoseende, synes det lämpligt, alt i utbildningen vid dessa gårdar infogas även utbildning i skogsarbeten. Det är emellertid uppenbart, att tillfälle till utbildning vid lärlingsskolor och lärlingsgårdar av nyss nämnda, mera kvalificerade typ endast kan beredas elt fåtal av den ungdom, som kommer att söka sig sysselsättning inom skogshanteringen. Man hänvisas därför till att söka utveckla någon ulbildningsform, som kan göras tillgänglig för ett större antal av de ynglingar på landsbygden, som vilja ägna sig åt denna näring. Sådan utbildning torde kunna åstadkommas i anslutning till praktiskt arbete även på gårdar, vilka icke helt fylla samma kvalifikationer, som ur jordbrukets synpunkt ansetts böra förutsättas då det gäller lärlingsgårdar. För detta ändamål bör skogsvår dss lyreisen med innehavare av lämpliga jordbruksfastigheter med tillhörande skog av tillräcklig omfattning träffa avtal om anställande av lärlingar. Härvid böra endast ifrågakomma gårdar med välskött jord- och skogsbruk. Avtalet bör bland annat innehålla bestämmelse, alt ersättning skall utgå till lärling enligt gängse arbetspriser i förhållande till vederbörandes arbetsprestation. I avtalet bör även ingå överenskommelse om ersättning till gårdens innehavare, och sådan ersättning synes — i anslutning till vad som föreslås i fråga om jordbruksulbildningen — böra lämnas

121 dels med ett fast belopp per gård, dels med visst belopp per lärling och månad. Ifråga om förevarande typ av lärlingsgårdar kan emellertid dels det genomsnittliga antalet lärlingar per gård antagas bliva mera begränsat, dels även förutsättas, att utbildningen icke kommer att ställa så höga krav på gårdens innehavare. Det fasta ersättningsbeloppet synes därför — utan att maximibeloppet uttryckligen fixeras lägre än till de 400 kronor, som föreslagits i kap. 11 — likväl i allmänhet kunna begränsas till 100 å 200 kronor pr gård och år, vartill komma 5 kronor per elev och månad. Lärlingsanställningen bör i detta fall, samtidigt som den bereder ynglingarna sysselsättning i praktiskt arbete, även syfta till att meddela dem insikter i det sätt, varpå olika arbeten och åtgärder utföras vid ett välskött, kombinerat jord- och skogsbruk. Det torde bliva beroende på skogsvårdsstyrelsernas bedömande och initiativ, i vilken omfattning denna form av utbildningsverksamhet skall kunna utvecklas. För ernående av kontakt med ynglingar, som kunna vara hågade att genomgå utbildning av förevarande slag, synas skogsvårdsslyrelserna böra söka samverkan med arbetsförmedlingamas ungdomsavdelningar. Kommittén har velat visa på denna möjlighet, som kan bliva av stor betydelse, när skötselintensiteten till följd av den utbildningsverksamhet, som direkt inriktas på de blivande företagarna, kunnat mera allmänt lyftas till en högre nivå. Man skulle härigenom kunna frammana en mycket värdefull växelverkan mellan direkt och indirekt undervisning. Skogsvårdsstyrelsen bör utöva löpande tillsyn över utbildningen vid nu avsedda gårdar och även ifråga om lärlingarnas omvårdnad. Vid skogsvårdsstyrelsernas skogsvårdsgårdar lorde också kunna ordnas lärlingsutbildning. Därigenom torde emellertid ej något mera betydande antal kunna utbildas, då antalet lärlingar måste avvägas med hänsyn till den begränsade tillgången på arbetsuppgifter samt till lokalutrymmenas utnyttjande för utbildningskurser av olika slag, som förläggas till gårdarna. Årskostnaderna för utbildning vid lärlingsgårdar av i detta kapitel närmast avsett slag kunna — om del antages, att utbildningen bedrives vid 50 gårdar, alt två lärlingar i genomsnitt sysselsättas vid varje gård och att utbildningen pågår under ett år — beräknas till följande: Fast ersättningsbelopp för 50 gårdar efter 200 kronor för gård Kr. 10 000 Rörligt ersättningsbelopp för 100 lärlingar efter 60 kronor för lärling » 6 000 Summa kronor 16 000 Som en annan form av utbildning vill kommittén förorda anordnandet av praktiska lärlingskurser. Vid dessa kurser böra eleverna sammanföras i förläggningar antingen i bygden i eventuellt tillgängliga lokaler eller också i skogsarbelarhärbärgen, som kunna ställas till förfogande. Dylika kurser

ha, såsom ovan nämnts, anordnats bland annat av vissa skogsvårdsslyrelser. Intresse för en sådan ulbildningsform synes kunna påräknas såväl från större skogsägare och kommuner som från arbetare- och ungdomsorganisationer. De i vissa kommuner befintliga bygdegårdarna kunde möjligen utnyttjas för detta ändamål. Lärlingskurserna böra anordnas av skogsvårdsstyrelserna. För varje kurs, omfattande ungefär 12 man, bör i likhet med vad som varit fallet vid hittills anordnade liknande kurser vara anställd en instruktör. Den teoretiska undervisning, som vid sidan av den praktiska bör lämnas av lärarkraft med högre kompetens än instruktörens, kan möjligen omhänderhavas av den undervisningskonsulent, som kommittén i ett följande kapilel kommer att föreslå till anställande hos skogsvårdsstyrelsen. Dessutom bör biträde med utbildningsverksamheten kunna erhållas av andra tjänstemän hos skogsvårdsstyrelsen, liksom av befattningshavare .hos skogsägare, som eventuellt upplåter övningsområde för kursen. Även skogs- och flottledsinspektionen kan tänkas bidraga med lärarkrafler. Endast en starkt begränsad teoretisk undervisning synes för övrigt kunna inpassas i utbildningskurser av detta slag. Dels kan tillgång till lämpliga undervisningslokaler saknas, dels torde det bliva svårt för eleverna att efter en ansträngande arbetsdag i skogen kunna tillgodogöra sig teoretisk kvällsundervisning. Erfarenheter från anordnade utbildningskurser i skogsarbete ha visat, alt en dylik kurs lämpligen bör omfatta en tid av högst 2—3 månader. Till deltagare i lärlingskurs bör kunna efter behovsprövning utgå stipendium med samma belopp, som enligt beslut av 1945 års riksdag skall utgå vid viss redan nu förekommande kursverksamhet på det skogliga området, eller högst 2 kronor för dag. Dessutom böra eleverna kunna tilldelas arbelspremier med i genomsnitt 1 krona per elev och dag. Det torde kunna förutsättas, att inkomsten av de skogsarbeten, som utföras vid kursen, kan täcka arbetspremierna. Deltagare i lärlingskurs torde också böra kunna erhålla sådant resebidrag, som avsetts i kap. 4. Årskostnaderna för utbildning vid lärlingskurser kunna — under förutsättning att 50 kurser anordnas, var och en med en längd av omkring två månader samt med 12 lärlingar — beräknas till följande: Kostnad för 50 instruktörer efter 375 kronor för instruktör och månad (dessa instruktörer behöva ej ha genomgått .skogsskola) Kr. 37 500 Stipendier efter 60 kronor för lärling och månad (från denna anslagspost torde även böra bestridas eventuella resebidrag) » 72 000 Summa kronor 109 500 Även korrespondensundervisning — ifråga om sådan undervisning har kommittén framfört en del synpunkter i kap. 7 — torde kunna tillgripas som medel att nå de blivande skogsägarna och skogsarbetarna med yrkesul-

123 bildning. Korrespondensundervisningen kan visserligen ej tänkas ersälla utbildning i lärlingsskolor, vid lärlingsgårdar eller i lärlingskurser, i det att förstnämnda undervisning ej i önskvärd omfattning kan tillgodose behovet av rent praktiska övningar. Särskilt innan övriga utbildningsformer hunnit vinna erforderlig utbredning, synes korrespondensundervisningen emellertid kunna fylla en viktig uppgift såväl direkt i undervisande syfte, som indirekt genom att åstadkomma kontakt mellan eleverna och den myndighet, som handhar utbildningen. Korrespondensundervisning på det skogliga området synes företrädesvis böra bedrivas genom sludiecirkelverksamhet. När det gäller ämnen, som huvudsakligen avhandla praktiska arbetsförfaranden, måste studiebreven kompletteras med praktiska övningar under ledning av fackutbildad person. Vad beträffar undervisning i skogsarbetsleknik, redskapsvård och skogshushållning m. m. torde det i de flesta fall vara möjligt, att studiecirkeln kan erhålla bistånd av någon fackutbildad skogsman, vilken kan tjänstgöra som lärare och dels vid behov leda diskussioner, dels även ute i skogen lämna anvisningar för och leda de praktiska tillämpningsövningar, som böra ingå i undervisningen. Även vid korrespondensundervisningens anordnande borde undervisningskonsulenten hos skogsvårdsstyrelsen kunna medverka. Den här förut berörda lärlingsutbildningen bör närmast vara avsedd för ynglingar i åldern 16—17 år. På ett delvis annat plan ligger den tjänstgöring som skogselev vid större skogsbruk, som redan i någon omfattning förekommit. Ynglingar, som önska framdeles ägna sig ål verksamhet inom skogsbruket, äro — vare sig de genomgått lärlingsutbildning eller icke — i behov av ordnad praktik såsom en övergångsform till yrkesverksamheten eller som förberedelse till inträde vid utbildningsanstaller av olika slag, lantmannaskola, skogsskola eller skogshögskola. Sådan praktik lär bäst kunna erhållas genom här avsedd tjänstgöring som skogselev, varvid möjligheter erbjudas att dellaga i de olika arbetsgrenar, som förekomma inom skogshanteringen. Det synes önskvärt, att ökade möjligheter till dylik tjänstgöring öppnas. Undervisningen vid lantmannaskolorna skulle kunna få en betydligt bättre effekt, om eleverna genomgått sådan praktisk förutbildning före inträdet i skolan. Vad angår skogsskolorna gäller som inträdesvillkor bland annat, att sökanden skall under minst två år med goda vitsord som arbetare ha deltagit i samt förvärvat god kunskap i de vanligast förekommande skogsarbetena. Då det i många fall kan bliva svårt för en praktikant att erhålla en allsidigt sammansatt praktik inom ramen av två år, har följden ofta blivit, att praktikliden måst utsträckas avsevärt. Denna olägenhet skulle kunna avhjälpas genom nu avsedd elevanställning. Praktikanställning av här ifrågavarande slag har hittills fått ord-

nas genom de utbildningssökandes eget åtgörande. Det kan därvid uppstå svårighet att erhålla kontakt med lämplig arbetsgivare. Med hänsyn till den betydelse, en väl sammansatt praktik enligt vad ovan berörts kan ha för den fortsatta utbildningen, synes det önskvärt, att åtgärder vidtagas från det allmännas sida för att underlätta praktikantanställning. Detta synes lämpligen böra tillkomma skogsvårdsstyrelsen, som för ändamålet bör söka förbindelse med skogsförvaltare hos staten, skogsbolag eller enskilda skogsägare, vilka kunna vara hågade att anställa skogselever. Skogsvårdsstyrelsen bör vidare på lämpligt sätt göra allmänt känt, att anställning som skogselev kan förmedlas av skogsvårdsstyrelsen. Detta kan bland annat ske i samråd med arbetsförmedlingens ungdomsavdelning. överenskommelse med skogsförvaltare om beredande av plats för skogselever synes böra givas formen av ett avtal, innehållande bestämmelser om bland annat löneförhållanden (i anslutning till eventuellt kollektivavtal), anställningstidens längd och utbildningens allmänna innehåll. Härvid bör betonas, att utbildningen bör inriktas på att såvitt möjligt omfatta inom skogsbruket allmänt förekommande arbeten av olika slag, så att en utpräglad ensidighet i utbildningen må kunna undvikas. Utbildningen synes kunna omfatta följande ämnen: avverkning med detaljerna redskapsvård, arbetsteknik, huggning av olika sortiment, körning med lastnings- och basvägsteknik, virkesuppläggning och virkesvård samt virkesmätning; stämpling jämte planläggning av körskiftesindelning och basvägnät; gallring; skogsodlingsarbelen med detaljerna hyggesrensning, markberedning, sådd och plantering; hägnad och betesvård; skogseldsläckning; dikning; hushållsgöromål; jakt- och fiskevård; arbetarskydd samt första hjälpen vid olycksfall. Utbildningen bör pågå under minst ett år, så att samtliga arbeten, som bedrivas under de olika årstiderna komma att ingå. Ombyte av arbetsgivare kan tänkas förekomma, om en allsidigare utbildning därigenom lättare kan åvägabringas. Utbildningen synes lämpligen böra börja den 1 maj, varigenom vinnes, alt de olika arbetsgrenarna komma i en lämplig inbördes ordning med det tyngre vinteravverkningsarbetet förskjutet mot den senare delen av första utbildningsåret. Efter avslutad anställning bör skogselev erhålla betyg över den genomgångna utbildningen.

Kap. 16. Yrkesutbildning i skogsarbete. Nuvarande

förhållanden.

Någon allmän yrkesutbildning i skogsarbete har hittills ej funnits ordnad. Såsom i föregående kapitel skildrats ha lokalt gjorts vissa försök att ordna lärlingsutbildning på detta område. För de redan yrkesverksamma har däremot knappast någon möjlighet till yrkesutbildning överhuvud

125 tagel varit tillgänglig. Endast i vissa fall ha statsmyndigheterna funnit sig nödsakade att ingripa på grund av rubbningar inom arbetsmarknaden. Under trycket av arbetslöshet inom industrin har vid olika tillfällen behov uppstått av överflyttning av arbetskraft till skogsarbete. Som i det föregående nämnts har en sådan överflyttning tidvis ägt rum redan under början av 1920-talet; och under krigsåren 1940—1944 har det på grund av de ökade brännvedsavverkningarna blivit nödvändigt att ta i anspråk den arbetskraft, som kunde bliva disponibel genom driftsinskränkning bland annat vid sågverk och massafabriker. Dessa vid skogsarbeten ovana arbetare måste emellertid omskolas, och arbetsmarknadskommissionen har därför bedrivit en omfattande verksamhet i delta syfte. Utbildningen har ägt r u m vid s. k. huggarekurser, som av länsarbetsnämnderna anordnats hos skogsägare inom olika delar av landet. Vid varje förläggning har anställts en instruktör, vilken i vissa fall efter någon tid, då utbildningen fortskridit tillräckligt, kunnat utbytas mot en arbetande lagbas, i regel en van, pålitlig skogsarbetare. Även för tjänstepliktiga anordnades under år 1943 dylika förläggningar. Det totala antalet av länsarbetsnämnderna anordnade huggarkurser uppgick under år 1943 till 4 382 med sammanlagt omkring 57 000 deltagare, varav omkring 20 000 tjänstepliktiga. Förutom avtalsenlig lön för utfört arbete har till ovana arbetare utgått bidrag: till tjänstepliktiga s. k. särskilt bidrag med 2 kronor för dag under högst 120 dagar samt till andra förflyttningsbidrag med 1: 50 kronor för dag under högst 180 dagar. Därjämte har till familjeförsörjare utgått familjetillägg samt i vissa fall även hyresbidrag. 1 detta sammanhang må omnämnas, alt Jukkasjärvi och Gällivare kommuner haft arbetskolonier i Stjärnsund och Nås i Dalarna för både teoretisk och praktisk undervisning för arbetslösa ynglingar. Behovet av ordnad utbildning för skogsarbetare har under senare delen av 1930-talet aktualiserats genom alt från skogsägare- och industrihåll upptagits frågan om längre driven rationalisering av skogsarbetena. Det synes ha varit efterverkningarna av lågkonjunkturen i början av 1930-talet, som givit impulsen härtill. Genom en rationalisering av arbetsmetoderna har ansetts kunna åstadkommas en ökning av arbetsprestationen och därigenom möjligheter till förbättring av arbetsprocessens ekonomi. Dessa frågor ha upptagits till behandling av två sammanslutningar av företagare inom storskogsbruket, nämligen Föreningen Skogsarbeten och Värmlands Skogsarbetssiudier. Båda dessa institutioner ha bedrivit arbetsstudier inom skogsbranschen och verkat för effektivisering av arbetsmetoderna samt förbättrad redskapsutrustning. Värmlands Skogsarbetsstudier har i samverkan med Industriens utredningsinstitut år 1942 publicerat en redogörelse för utförda arbetsstudier inom tillverkningsområdet i skogen. Publikationen, som ingår i utredningsinstitutets skrifter, har erhållit titeln: Studier i skogsbrukets arbetslära, del I, och måste anses vara av banbrytande betydelse för under-

126 sökningar på delta område. De utförda arbetsstadierna ha inbegripit mycket djupgående undersökningar angående människokroppens fysiologiska förutsättningar för arbetet vid skogsavverkning, kosthållets inverkan på energiutvecklingen samt arbelseffektens samband med arbetets indelning och redskapsutrustningen. Föreningen Skogsarbeten har huvudsakligen ägnat sig åt studier av redskapsutrustningens och arbetsindelningens betydelse för arbetseffekten vid skogsavverkning samt skogsodling. Båda institutionerna ha omsatt sina studier i praktisk tillämpning och genom särskilt utbildade instruktörer verkat för förbättrad redskapsutrustning och redskapsvård. Också en del skogsägare, domänverket och vissa större bolag samt några industriföretag, som tillverka skogsredskap — sågar och yxor — ha anordnat kurser för utbildning av instruktörer i redskapsvård. Utbildningen i arbetsteknik och redskapsvård har ordnats så, att den i stort sett blivit kostnadsfri för arbetarna och att den ej väsentligt inkräktat på arbetstiden. Av arbetsgivaren anställda instruktörer ha meddelat såväl teoretisk som praktisk undervisning i direkt anslutning till pågående avverkningsarbete. Den teoretiska undervisningen har varit av mindre omfattning och meddelats i form av kortare föredrag under fritid, medan instruktioner av praktisk natur givits under det löpande arbetet, ej sällan i form av jämförelser mellan arbetseffekten vid olika sätt att utföra ett arbetsmoment. Instruklionsverksamheten har ofta ordnats sålunda, att instruktören vid ett första besök vid en förläggning med samtliga arbetare genomgått och individuellt övat de olika undervisningsmomenten. Vid ett andra besök har instruktören sedan gjort sig underrättad om hur pass effektivt arbetarna tillägnat sig utbildningen samt om ytterligare instruktion varit behövlig för bortarbelande av ännu kvarstående brister i arbetstekniken eller redskapsvården. Arbetarna ha även kunnat konstalera, att åtskilligt stått att vinna i arbetseffekt genom förbättring av arbetsmetoderna och redskapsvården, och de ha i regel visat stort intresse för undervisningen. I detta sammanhang förtjänar nämnas all vissa förelag även anställt dels särskilda personer, redskapsvårdare, med uppgift att ombesörja redskapsvården för ett antal arbetare, och dels försöksvis även hovslagare att svara för vården av hästarnas hovbeslag.

Framkomna förslag och önskemål. I föregående kapitel har omnämnts, att vissa frågor i samband med yrkesutbildningen i skogsarbete varit under behandling i riksdagen, samt att även i annan ordning vissa önskemål framförts rörande utbildningen på det skogliga området. I det följande komma att återgivas vissa uttalanden, som mera omedelbart avse utbildning för de yrkesverksamma männen. 1936 års skogsutredning har i sitt betänkande nr 2, avgivet den 26 november 1938 (S. O. U. 1938:58) bland annat framhållit, att det syntes betydelse-

127 fullt all s ö k a o m b e s ö r j a en tillfredsställande u n d e r v i s n i n g för s k o g s a r b e t a r e k å r e n . U t r e d n i n g e n h a r d ä r v i d a n f ö r t b l a n d a n n a t följande. Även om man med fog kan göra gällande, att de kompetenskrav, vilka ställas av så praktiskt lagda sysslor som de förevarande, bäst tillgodoses genom i arbetet direkt vunnen erfarenhet och skicklighet, torde upplysningsverksamhet likväl vid sidan härav hava en mission att fylla. Utredningen åsyftar därvid i första hand en sådan verksamhet efter tre skilda linjer avseende, den första att bibringa vissa elementära kunskaper i skogsvård, den andra att meddela rent arbetsteknisk skolning samt den tredje att utbilda en kategori arbetare, som kunna självständigt handhava enklare skogsvårdsföretag. Vad angår den första av dessa linjer, synes det ur allmän upplysningssynpunkt önskvärt, att skogsarbetarna erhålla en vidgad blick å den näring, inom vilken de helt eller delvis hämta sin utkomst. Detta bör vara ägnat att befrämja förståelsen för dess specifika krav samt de egna insatsernas plats i och betydelse för den skogliga produktionsprocessen. I praktiskt hänseende torde det hava sitt värd£ att bibringa skogsarbetarna någon kännedom om skogsskötselns mål och medel. Resultaten av skogsvårds- och andra åtgärder i virkesproduktivt syfte äro i icke ringa utsträckning beroende av huggarnas och körarnas yrkesfärdighet och förfoganden under arbetet ute i skogen. Skogsarbetet ställer stora anspråk på sin man och giver honom bärgning allenast om han i nödig grad äger handlag och vana i yrket samt kännedom om redskapens ändamålsenligaste beskaffenhet och skötsel. En god skogsarbetare bör fullständigt behärska tekniken för användning av gängse redskap, känna de fordringar, som måste ställas på dem under växlande arbetsbetingelser, uppmärksamma nytillkommande hjälpmedel samt förstå att hålla sina redskap och verktyg i bästa skick. Olämpliga arbetsmetoder och underhaltiga redskap inverka försämrande på både arbetsprestation och .virkesbehandling. Givetvis måste man utgå från, att de förmän, som komma i närmaste kontakten med skogsarbetarna, äga kompetens och intresse för att lämna en viss handledning i nämnda hänseenden. Detta undanskjuter dock icke behovet av särskilda arbetstekniska utbildningsmöjligheter för skogsarbetare, ett behov som torde göra sig allt starkare gällande i samma mån som den skogliga arbets- och redskapslärans grunder klarläggas genom vetenskaplig forskning och praktiska försök. Utredningen har för sin del funnit, att en efter förhållandena anpassad yrkesundervisning, inriktad helt på de rent tekniska sidorna av det egentliga skogsarbetet samt meddelad genom kursverksamhet och kringresande instruktörer, skulle vara av värde. Inom landet förefinnes ett icke oväsentligt och med åren synbarligen alltmer framträdande behov av skogsarbetare, ofta i förmansställning, som kunna självständigt verkställa enklare skogsvårdsåtgärder och för övrigt uträtta olika arbeten av mer eller mindre krävande beskaffenhet. Som exempel på företag av det förra slaget kunna nämnas kulturer, röjningar och rensningsgallringar samt av det senare aptering och tillsyn vid avverkning av gagnvirkessortiment. I det större, enskilda skogsbruket har detta behov som regel tillgodosetts genom att å bevakningstrakterna eller skogvaktardistrikten ett antal lämpliga personer under uppsikt av den ordinarie arbetsledaren fått praktisk utbildning i förekommande arbeten och därefter tjänstgjort som skogvaktar- eller faktorsbiträden. Skogsvårdsstyrelserna hava anordnat särskilda kurser för utbildande av plantörer samt röjnings- och gallringsförmän i styrelsernas tjänst. Denna kategori av skogsvårdsstyrelsernas anställda sysselsattes väsentligen inom hemmansskogsbruket med tillfälliga uppgifter. Efter hand torde emellertid i allt större utsträckning krävas dylik arbetskraft, som stadigvarande kan ägna sig åt arbete på bondeskogar.

128 Del kan ifrågasättas, huruvida nian icke bör söka underlätta för intresserade och i övrigt lämpliga skogsarbetare att erhålla nyssberörda kompetens. Flera utvägar stå därvid till buds. Vid prövningen av dessa har det synts utredningen önskvärt, att försök göres med en för ändamålet speciellt inrättad utbildningslinje, åsyftande att genom huvudsakligen praktiska övningar och ett mindre mått teoretiska studier meddela den behövliga yrkeskunskapen. Då en sådan undervisning torde ligga rätt nära de förmanskurser, som av skogsvårdsstyrelserna tid efter annan hållas, vill utredningen tro, att dessa två utbildningsvägar i många fall kunna sammanslås. Detta innebär, att skogsvårdsstyrelserna skulle årligen, därest så prövas nödigt och tillräcklig anslutning av deltagare vinnes, ordna utbildningskurser för skogsarbetare. Som ett allmänt mål för undervisningen vill utredningen uppställa, att därigenom skall skapas förutsättningar för att personer, som tillgodogjort sig densamma, må med fördel användas i såväl storskogsbruket som det mindre skogsbruket. Om så blir fallet torde man få utgå från att de utbildade arbetarna skola tagas i anspråk av större skogsföretag, skogsvårdsstyrelser och mindre skogsägare. Ett av jägmästaren B. Ärvas utarbetat förslag till normalplan för ifrågavarande kurser finnes fogat vid skogsutredningens betänkande såsom särskild bilaga (bil. B). Denna plan är givetvis avsedd att allenast giva ett exempel på läroschemats uppställning. Överstyrelsen för yrkesutbildning har i promemoria den 3 maj 1944 (S.O.U. 1944:25) framlagt förslag angående yrkesutbildning för arbetslösa att igångsättas i händelse att arbetsbrist skulle uppslå. Enligt detla förslag — vilket bland annat även tagit sikte på utbildning inom skogsbruket — skulle tre olika huvudgrupper av kurser kunna ifrågakomma, nämligen nybörjarkurser, fortbildningskurser och omskolningskurser. Nybörjarkurserna skulle avse att meddela grundläggande yrkesutbildning för sådan ungdom, som under vanliga förhållanden söka anställning i näringslivet omedelbart efter avslutad skolgång men vid en arbetsmarknadskris kunde bliva avslängd från sådana anställningsmöjligheter. Fortbildningskurserna skulle avse att ge en kompletterande yrkesutbildning för arbetslösa, som redan förvärvat en viss yrkeserfarenhet och som förutsättas åter kunna beredas sysselsättning inom det egna yrkesområdet. Omskolningskurserna slutligen vore avsedda för arbetslösa, som förutsättas genom ändrade förhållanden utestängda från möjlighet till framtida sysselsättning inom nuvarande yrke.

Norrlandskomm ittén. I stort sett samma skäl som norrlandskommillén i det föregående anfört för önskvärdheten alt ordna lärlingsutbildning för ungdom, vilken kan komma att ägna sig åt arbete inom skogshanteringen, lala även för att yrkesutbildning erbjudes mera vuxna skogsarbetare, som antingen icke tidigare genomgått lärlingsutbildning eller kunna ha nytta av en komplettering av denna. De anstalter med detta syftemål, som tidigare föreslagits av 1936 års skogsutredning, ha icke blivit genomförda. Som nyss nämnts ha de under senare år utförda arbetsstudieundersökningarna inom skogsbruket påvisat betydelsen av en effektiv yrkesutbildning på detta arbetsfält. Det faller sig även ganska självklart, att inom skogsbruket bör skapas en mot-

129 svårighet till den yrkesutbildningsverksamhet, som sedan länge pågått inom industri, hantverk och handel. Att anstalter i större omfattning ännu ej kommit till stånd för yrkesutbildning i skogsarbete beror uppenbarligen på att särskilda svårigheter möta vid organiserandet av en sådan verksamhet. Kommittén anser emellertid, all behovet av yrkesutbildning pä detta område nu gjort sig så starkt gällande — ej minst ifråga om tekniken vid del manuella skogsarbetet — alt effektiva åtgärder utan dröjsmål böra vidtagas ej blott, såsom i nästföregående kapitel förordats, för lärlingsutbildning utan även för yrkesutbildning av vuxna skogsarbetare. Försörjningsmöjligheterna för skogsbygdens befolkning äro också så starkt beroende därav, alt en ganska betydande insats av allmänna medel kan bliva motiverad för möjliggörande av utbildningsverksamheten. Vid sina överväganden angående möjligheterna att lösa frågan om utbildningen i skogsarbete för vuxna arbetare har kommittén funnit alt utbildningen skulle kunna bedrivas i huvudsak i tre olika huvudformer, nämligen dels såsom skogsvårdskurs för utbildning av blivande skogsägare och arbetare, dels såsom kurs i arbetsteknik och redskapsvård, dels slutligen genom instruktörsverksamhet. Även korrespondensundervisning torde kunna ingå som hjälpmedel i skogsarbetarutbildningen. Den första av dessa utbildningsformer, skogsvårdskursen, synes i det väsentliga böra följa de riktlinjer, som uppdragits av 1936 års skogsutredning i dess ovan nämnda betänkande nr 2, samt det förslag till normalplan för utbildningskurs för skogsarbetare, som upprättats av jägmästaren B. Ärvas och som finnes bifogat samma betänkande. En sådan kurs är i första hand avsedd att ge skogsarbetare en sådan utbildning, att de kunna självständigt utföra vissa kvalificerade arbeten, som annars bruka kräva tillsyn eller medverkan av förman. Behov av sådana specialutbildade arbetare får anses finnas särskilt på bondeskogarna. Kursen bör inriktas på huvudsakligen praktiska övningar och innesluta teoretisk undervisning i mycket begränsad omfattning. Denna utbildning skulle helt visst kunna få en mycket stor betydelse för hemmansskogsbrukets rationalisering och bidraga till en förbättrad skogsvård på dessa skogar, samtidigt som en lättnad i skogsvårdsstyrelsernas arbetsbörda successivt skulle åstadkommas genom att en hel del åtgärder, för vilkas planläggning och utförande hittills erfordrats medverkan av skogsvårdsstyrelsepersonalen, skulle kunna handläggas självständigt av skogsägaren och hans specialutbildade medhjälpare. Dä målet för kursen bör vara en kompetens, som närmar sig vad som erfordras hos en förman i storskogsbruket, torde vissa möjligheter föreligga, att de vid en sådan kurs utbildade kunna sysselsättas även i storskogsbruket. Kurser av detta slag böra anordnas av skogsvårdsstyrelserna i den omfattning, anslutningen av elever kan föranleda. Utbildningen bör i största möjliga utsträckning försiggå i anslutning till pågående skogsarbeten, och kurserna böra därför helst förläggas till någon större skogsegendom, där nor()

130 mall förekomma skogsarbeten av olika slag. Tillgång till sådant övningsområde kan även ordnas genom avtal med någon större skogsägare —- domänverket, skogsbolag m. fl. Denna kurs är avsedd att pågå under en lid av omkring tre månader. Den är icke avsedd för nybörjare, ulan eleverna böra ha en god praklisk erfarenhet vid inträdet. I kursplanen bör i huvudsak ingå följande olika ämnen: avverkning, aplering, stämpling, gallring, virkesmälning, skogskulturarbeten, skogseldsläckning, dikning, arbetarskydd och kosthåll. I undervisningen i avverkning bör givetvis ingå utbildning i modern skogsarbetsleknik och redskapsvård ävensom i virkesvård. Enligt skogsutredningens förslag skulle inkomsten av det vid kursen utförda arbetet i sin helhet utdelas till eleverna i form av arbetspremier, medan erforderliga lärarkrafter och arbetsledning skulle kostnadsfritt ställas till förfogande av den skogsvårdsstyrelse, som anordnar kursen. Vidare skulle elev erhålla logi på styrelsens bekostnad men däremot betala de med kosthållet förenade utgifterna; dock högst med ett belopp av 50 kronor för månad, även om de verkliga utgifterna skulle bliva större. Med hänsyn till den allmänna nyttan av denna utbildning och till att eleverna ofta skulle bliva tvungna att avstå från en väsentligt högre arbetsinkomst än de arbetspremier, som kunna utbetalas, skulle enligt utredningens förslag bidrag av allmänna medel lämnas i form av stipendier, avsedda att för obemedlade och mindre bemedlade täcka utgifterna för kost. Stipendierna skulle utgå i tre olika behovsgrader med respektive högst 20, 30 och 50 kronor. Till elever med försörjningsplikt, omfattande minst två personer, skulle kunna utgå förhöjda stipendier i form av bidrag, dock högst 25 kronor för månad, då försörjningsplikten omfattade två personer, samt därulöver högst 5 kronor för månad för varje ytterligare person, för vilken försörjningsplikt förelåge. Kommittén anser sig i huvudsak kunna förorda de av skogsutredningen tillstyrkta stipendiebestämmelserna. Med hänsyn till de ökade livsmedelskostnaderna synes dock högstbeloppet för matkostnad och motsvarande stipendiebelopp böra ökas från 50 till 75 kronor för månad. Såsom framgått av kap. 4 har vid 1945 års riksdag högsta stipendiebeloppet vid lantmannaskola höjts till 75 kronor för månad, och kommittén anser skäligt, att dessa nya bestämmelser må tillämpas även vid här ifrågavarande skogsvårdskurs. Till deltagare i sådan kurs torde även böra i förekommande fall kunna beviljas resebidrag enligt kap. 4 ovan. Utöver nämnda stipendium bör enligt kommitténs uppfattning försörjningspliktig kursdeltagare efter behovsprövning kunna tilldelas dagunderstöd enligt de grunder, som gälla vid arbetslöshetskurser. Härvid fär förutsättas, att summan av arbetspremic, stipendium och dagunderstöd ej bör överstiga vad som motsvarar den på orten gängse dagsinkomsten för fullgod skogsarbetare. Reducering av sådan orsak skall i första hand drabba dagunderstöd och

131 därefter stipendium, medan däremot någon minskning av arbetspremierna ej bör förekomma. Kommittén anser det nödvändigt att räkna med möjligheten att utdela familjeunderstöd enligt vad här föreslagits, enär kursverksamheten eljest icke skulle kunna draga till sig sädana arbetare, som äro i särskilt stort behov av detta slags utbildning. Kursen är nämligen i huvudsak avsedd för arbetare, som äro anställda hos de mindre skogsägarna, och av dessa arbetare lära åtskilliga vara familjeförsörjare. Utbildningen bör genom här föreslagna understödsbestämmelser göras tillgänglig även för dylika arbetare. Årskostnaderna för utbildningen vid skogsvårdskurser kunna — under förutsättning att tillsvidare anordnas fem kurser årligen, var och en med en längd av tre månader samt ett genomsnittligt elevantal av 20 — beräknas till följande: Lönekostnad för en skogvaktarulbildad lärare per kurs efter 450 kronor för månad (lönebeloppet avvägt med hänsyn till behövlig kompetens hos läraren) Kr. 6 750 Stipendier efter högst 75 kronor för elev och månad, eventuella resebidrag ävensom dagunderstöd i vissa fall, i runt t a l . . . . » 30 000 Summa kronor 36 750 För utbildningen av vuxna skogsarbetare torde även böra finnas att tillgå kurser av mindre omfattning än den ovan avsedda skogsvårdskursen. Ur ulbildningssynpunkt är det sålunda ändamålsenligt, att en särskild kurs i arbetsteknik kan inpassas under årstidsbetingade uppehåll i det löpande förvärvsarbetet. Speciellt vad angår k ö r a r n a möter det nämligen hinder alt anordna sådan utbildning under pågående arbete. Det kunde även ifrågasättas, att en från förvärvsarbetet fristående utbildningskurs för h u g g a r e skulle anordnas, men eftersom huggarnas utbildning, enligt vad som i det följande kommer att behandlas, synes med fördel kunna förenas med pågående förvärvsarbete, är för deras del behovet av särskild utbildningskurs mindre framträdande. En del yngre skogsarbetare, som utgöra lämpliga förmansämnen, böra emellertid kunna placeras vid de instruklörskurser, vilka i det följande komma alt föresläs. En utbildningskurs för körare i arbetsteknik synes i huvudsak böra om fatta följande ämnen. 1. Redskapskännedom och redskapsvärd. 2. Olika hästtyper, hästens byggnad, egenskaper och utfodring samt värd, inbegripet hovslagning m. m. 3. Arbetstidsindelning i körningsarbetet samt arbetsteknik, särskilt avseende lastning samt anläggning av basvägar och dessas skötsel. En dylik ulbildningskurs bör förläggas till den tid pä vintern, som kan finnas mest lämplig med hänsyn till de lokala förhållandena. Möjligen bör

kursen uppdelas i två omgångar, varvid praktiska demonstrationer angående anläggning och underhåll av basväg samt lastning och utkörning av timmer m. m. kunde anordnas under vinterförhållanden med full snötillgång. Kursen torde böra omfatta en a två veckor och huvudsakligen byggas på praktiska demonstrationer med rent teoretisk undervisning endast i den utsträckning, som betingas av nödvändigheten. Kursen måste anordnas i anslutning till ett lämpligt övningsområde, och sådana torde kunna stäilas till förfogande av de större skogsägarna. Dylika kurser böra kunna anordnas på initiativ dels av de större skogsägarna, dels av skogsägareföreningarna, dels även av .skogsvårdsstyrelsen, som för detta ändamål borde kunna utnyttja densamma tillhörig skogsvårdsgård eller också träffa överenskommelse med skogsägare om disposition av övningsområde. Kurser torde även kunna anordnas i bygden, varvid deltagarna kunna bo i sina hem och samtidigt medhinna de nödvändiga löpande arbetena på sina gårdar. Eftersom skogsvårdsstyrelsen i sin övriga verksamhet ej har att taga befallning med avverkningsarbelen i större omfattning, kan del bliva nödvändigt, att skogsvårdsslyrelsen anställer en kunnig instruktör som ledare för dylik utbildningskurs. Själva undervisningen bör givetvis vara avgiftsfri. De kursdeltagare, som ej äro bosatta i orten, böra vidare åtnjuta kostnadsfri inkvartering, eventuellt i skogshärbärge, men själva bekosta sin mat. Stipendier böra kunna utdelas till obemedlade eller mindre bemedlade efter högst 2 kronor för dygn. Den undervisning, som är avsedd att meddelas vid ifrågasatta kurs, lär kunna leda till ökade arbetsprestationer och därigenom avsevärt förhöjda arbetsinkomster. Kursdeltagarnas personliga uppoffringar i form av förlorad arbetstid och direkta kostnader i samband med deltagandet i kursen måste i jämförelse därmed anses bliva av mycket underordnad betydelse, och de föreslagna bestämmelserna om stipendier böra på grund härav innebära tillräcklig uppmuntran för alt kunna framkalla etl allmänt dellagande i sådan utbildning. Årskostnaderna för utbildningen av körare kunna — under förutsättning att 25 kurser tillsvidare anordnas årligen, var och en med en längd av omkring 8 dagar och ett genomsnittligt elevantal av 20 samt att endast halva antalet kursdeltagare bliva stipendieberälligade, då dels vissa deltagare kunna bo i sina hem, dels ej alla äro behövande — beräknas till 4 000 kronor i stipendiemedel och 6 000 kronor till avlönande av instruktörer eller tillhopa 10 000 kronor. Huvudparten av de arbetare, vilka äro sysselsatta i skogsavverkning som huggare äro i behov av utbildning i arbetsteknik och redskapsvård — antalet arbetare, som hittills erhållit sådan utbildning är ännu mycket litet. Det förefaller mest ändamålsenligt, att denna utbildning, liksom hittills,

133 meddelas genom instruktion under pågående arbete. Den här förut berörda instruklionsverksamheten, avseende arbetsteknik och redskapsvärd, måste därför förutsättas behövlig även i fortsättningen, intill dess en ordnad ungdomsutbildning på detta område blivit genomförd och flertalet skogsarbetare blivit delaktiga därav. Även när detta stadium nåtts, torde det kunna visa sig ändamålsenligt att bibehålla en del sådan instruktionsverksamhet i form av repetitions- och fortbildningskurser. Utbildningen bör ordnas så, att den blir kostnadsfri och i minsta möjliga grad stör det löpande arbetet. De särskilt utbildade instruktörer, som förutsättas skola handha utbildningen, böra därför uppsöka arbetarna på deras arbetsplatser och meddela instruktioner under löpande arbete. Instruktören bör ägna 1—2 dagar åt varje särskild arbetare. Dessutom bör viss undervisning meddelas i förläggningen under fritid, särskilt kan på detta sätt gemensamt för samtliga arbetare i en förläggning genomgås grunderna för redskapsvården och förfarandena vid redskapens iordningställande. En arbetareförläggning om 10—12 man skulle sålunda laga omkring 15 arbetsdagar av instruktörens tid i anspråk. Dessutom bör instruktören, sedan någon tid förflutit, genom ytterligare ett besök vid varje förläggning göra sig underrättad om resultatet av utbildningen. Härför kan 2—3 dagar beräknas åtgå för varje förläggning. Inberäknat resdagar och helgdagar lär sålunda för varje arbetare få disponeras i genomsnitt minst 2 dagar av instruktörens tid. Under en avverkningssäsong om 150 dagar skulle sålunda instruktören medhinna 75 man eller omkring 6 12-mansförläggningar. Ehuru det är ett önskemål att söka nå samtliga arbetare med dylik utbildning, torde det möta myckel svåra organisatoriska hinder att nå detta resultat, framför allt på grund av att många arbetare äro sysselsatta ensamma eller i smärre grupper om 2 å 3 man. Detta gäller särskilt avverkningsarbeten på bondeskogarna. Från det allmännas sida synas åtgärder i mindre grad påkallade för alt åstadkomma utbildningsverksamhet för de arbelarkontingenter, som äro sysselsatta hos de större skogsägarna — del synes härvidlag tillräckligt, om åtgärder vidtagas för att bereda utbildningsmöjligheter för instruktörer. Dessa skogsägare ha nämligen så myckel atl vinna på den rationalisering, som framkallas genom arbetarutbildningen, alt delta bör utgöra tillräcklig uppmuntran till anordnande av utbildning och mer än väl uppväga kostnaderna för instruktörsverksamheten. För att däremot tillgodose behovet av utbildning för bondeskogarnas arbetskraft synas ytterligare anordningar erforderliga, även om hänsyn tages till att arbetskraften har en viss rörlighet och att utbyte av arbetare normalt förekommer mellan slorskogsbruket och småskogsbruket. Det synes därför behövligt, att skogsvårdsstyrelsen i samverkan med vederbörlig skogsägareförening söker åstadkomma instruktörsverksamhet på bondeskogarna. Givetvis böra även arbetare inom stor-

134 skogsbruket kunna utnyttja denna senare instruktörsverksamhet. Såsom instruktörer böra kunna anställas förmän, vilka under sommarhalvåret äro anställda hos skogsvårdsstyrelsen för olika arbetsuppgifter. Lön till dessa instruktörer bör utgå efter i huvudsak samma grunder som förmanslöner, för närvarande 375—425 kronor för månad. Tillsvidare torde kunna räknas med ett behov av två instruktörer per län för denna del av utbildningsverksamheten. Årskostnaderna för instruktörsverksamheten kunna — under förutsättning atl 10 instruktörer av de norrländska skogsvårdsstyrelserna tills vidare anlitas härför under vinterhalvåret (6 månader) samt att löner och traktamenten i genomsnitt uppgå till 425 kronor för instruktör och månad — beräknas bliva 25 500 kronor. I delta sammanhang synes böra nämnas, att man sökt lösa frågan om en rationell redskapsvård vid skogsavverkning även på annan väg än genom att utbilda skogsarbetarna att själva vårda redskapen. Vissa företag ha nämligen, som här förut nämnts, anställt särskilda personer, benämnda redskapsvårdare, vilka fått till uppgift att ombesörja redskapsvården för ett antal arbetare. Dessutom har man även prövat metoden att taga in redskapen till en central anstalt med särskild maskinell utrustning, och där utföra redskapsvården. Båda dessa anordningar skulle medföra, att arbetarna befriades från bestyret med redskapsvården. De skulle då få erlägga viss ersättning härför, och denna möjlighet har beaktats i gällande ramavtal för skogsbruket i Norrland och Dalarna. Det torde få överlämnas åt det enskilda initiativet att utröna möjligheterna att framdeles på detta sätt genomföra redskapsvården. I anknytning till den här behandlade, egentliga yrkesutbildningen i skogsarbete må även beröras omskolningskurser för arbetare från andra fack. Dylika kurser lorde även i fortsättningen bliva behövliga vid uppkommande arbetslöshet inom industrierna m. m. samt då särskilt starkt behov av arbetskraft uppträder inom skogsbruket. Dessa omskolningskurser torde få betraktas som krisföreteelser, och av denna anledning torde det vara lämpligt alt icke söka inpassa dem i ett ordinarie undervisningssystem. Vad åler angår sådana nybörjarkurser och fortbildningskurser, som överstyrelsen för yrkesutbildning enligt vad ovan nämnts föreslagit skola anordnas, håller kommittén före, att dessa lämpligen böra kunna inpassas inom ramen för den av kommittén föreslagna, ordinarie utbildningsverksamheten.

135 Kap. 17. Utbildning i skogsbruk. Nuvarande

förhållanden.

Utbildning för skogsägare meddelas dels vid lantmannaskolor, dels direkt genom skogsvårdsstyrelsernas tjänstemän antingen i samband med förrättningar ute på skogarna eller också vid särskilt anordnade kurser och exkursioner samt genom föredrag, även i radio, och vidare genom artiklar i tidningar eller facktidskrifter, vilka senare utdelas på skogsvårdsstyrelsernas bekostnad. Vid lantmannaskolorna meddelas i anslutning till lantbruksundervisningen en mer eller mindre omfattande undervisning i skogshushållning. Kursplaner för lantmannaskolorna fastställas av lanlbruksstyrelsen, under vars överinseende skolorna äro ställda. Undervisningen i skogshushållning skötes i regel av jägmästare, som äro anställda hos skogsvärdsstyrelserna; några av skolorna ha dock årsanställda jägmästare. Någon enhetlig undervisningsplan har ej blivit gällande för kurserna i skogshushållning, och undervisningen har vid olika skolor tillmätts en starkt växlande omfattning. Undervisningen i skogshushållning får i första hand anses syfta till att väcka skogsägarnas förståelse för betydelsen av en ändamålsenlig skogsvård samt att göra dem skickade att bedöma i vilka fall de själva kunna planlägga och utföra olika åtgärder i skogen eller när skogsvårdsstyrelsens biträde bör sökas. Därjämte bör undervisningen inriktas på alt bibringa skogsägarna förmåga alt självständigt ulföra sådana arbeten, vilkas handläggning icke påkallar särskild fackutbildning.

TABELL 11.

Antalet undervisningstiinmar i skogshushållning vid lantmannaskolor inom Norrland. Huvudkurs L

ii n

Norrbottens Västerbottens . . . .

Jämtlands Västernorrlands . . Gävleborgs

Skolans namn

Matarengi Björkfors Gran Anderstorp Umeå Vindeln Malgomaj Törsta Själevad Nordvik Hussborg Säversiaiund (Bollnäs) jordbrukslinje skogslinje

teori

praktik

summa

32 100-120 50 65 60 50 90 59 35 73 28

28 80 8 55 80 50 220 71 35-40 77 26

60 180-200 58 120 140 100 310 130 70-75 150 54

104 180

126 340

230 520

Praktisk Fortsättnings- skogsvårdskurs kurs 150 1190 (härj av teori l 24)

136 Den växlande omfattning, som undervisningen i skogshushållning erhållit vid olika skolor, belyses i förestående tabell. Vissa skolor ha en mera skogsbetonad undervisning, såsom Björkfors. Malgomajs och Säverstalunds (de skolor, vilkas namn angivits med fetstil, ha helårskurs). I detta sammanhang torde böra nämnas, att vid 1939 års riksdag, efter förslag i proposition nr 109, fattats beslut om inrättande av en specialkurs i skogshushållning vid Bjärka-Säby lantbruksskola inom Östergötlands län. Denna specialkurs, som på grund av krisförhållandena ännu ej kunnat komma till stånd, har avsetts skola omfatta en kurstid av 4 månader med 220 föreläsningstimmar och 430 demonstrations- samt övningstimmar. Kursen är avsedd för dels blivande ägare eller förvaltare av större hemmansskogar, dels förvaltare, inspektörer och befallningsmän på gods och herrgårdar med betydande skogstillgång och skall stå öppen för personer, som genomgått driftsledarkurs å Alnarp, lantbruks- eller lantmannaskola i skogs- eller mellanbygd. Kursen skall mottaga högst 20 elever och pågå under tiden 1 november—10 mars med två veckors uppehåll vid jul. Undervisningsplanen har åsyftats skola få följande utseende:

Undervisningsämne

Föreläsningar limmar

Demonstrationer och övningar timmar

Skogsekonomi Skogsteknologi Skogsuppskatlning Skogsskötsel Biittslära Jaktvård Fria ämnen (betesvård m. m.)

50 50 40 40 20 10 10

50 190 60 100 10 20

100 240 100 140 30 30 10

Summa

650 Summa timmar

I propositionen i ämnel har bland annat hänvisats till att de nordligare skogrikaste delarna komme i ett mindre gynnsamt läge i undervisningshänseende genom kursens förläggning till mellersta Sverige. Med anledning därav borde ytterligare undersökning företagas om möjligheten alt anordna en kurs av ifrågavarande slag även vid någon skola i de nordligare delarna av landet. Några åtgärder i detta syfte ha emellertid hittills ej kommit till stånd. Vid sidan av undervisningen vid fasta skolor bör nämnas den rörliga utbildning, som beehives genom skogsvårdsstyrelsernas försorg. I samband med förrättningar ute på skogarna utöva sålunda dessa styrelsers tjänstemän

137 en rådgivande verksamhet i form av anvisningar till skogsägarna för skogens skötsel och virkesprodukternas uttagande m. m. Kurser i skogsvård ha hållits dels vid skogsvårdsstyrelsernas skogsvårdsgårdar, dels lokalt ute i bygderna. De förstnämnda kurserna ha pågått under en eller ett par veckor, och huvudvikten har därvid lagts på praktisk utbildning i bestånds- och hyggesvård, aptering, virkesvård och enklare beräkningar av skogens och virkesprodukternas kubikinnehåll. Skogsvårdsstyrelsen i Gävleborgs län har årligen sedan åtskillig tid hållit en på två omgångar uppdelad kurs i skogsvård av tre månaders längd. De lokalt förlagda kurserna ha varit av växlande omfattning, från ett par dagar till några veckor, och ha ofta ordnats i samverkan med skogsägareförening eller ungdomsorganisation i orten. Kurserna ha huvudsakligen haft till ändamål att väcka deltagarnas intresse för skogens rätta skötsel samt att bibringa ägarna någon förmåga att själva ombestyra sina husbehovsutsyningar. I vissa fall har även meddelats någon undervisning i aptering och enklare skogliga beräkningar. Exkursioner under en eller två dagar med ett större antal deltagare ha visat sig kunna kraftigt bidraga till att väcka skogsägarnas intresse för skogsvård. Under krigsåren har skogsvårdsstyrelsernas undervisningsverksamhet måst begränsas ganska väsentligt på grund av att personalen decimerats genom militärinkallelser, varjämte ökade arbetsbördor pålagts styrelsernas personal genom brännvedsavverkningarna, som föranlett en betydande ansvällning av förrättningarna för utsyning av skog. Då någon tillräcklig reserv av fackulbildade personer ej förefunnits, har den sålunda uppkomna personalbristen ej kunnat fyllas. Vissa svårigheter ha givetvis även uppstått för dem som eventuellt haft intresse av att deltaga i kurser, därigenom att skogsägarna på grund av uppkommen brist på arbetskraft blivit starkt bundna av de löpande arbetena i jord- och skogsbruk. Från skogsvårdsstyrelsernas sida har för norrlandskommittén betonats behovet av att undervisnings- och propagandaverksamheten utvidgas. Skogsvårdsstyrelserna i Västernorrlands och Västerbottens län ha framhållit, att brist på medel för detta ändamål motverkat en önskvärd utveckling; man torde nämligen få förutsätta, att kurserna måste göras helt kostnadsfria för deltagarna och att dessa kunna erhålla stipendier, som åtminstone täcka resekostnaderna och nödvändiga, smärre utgifter. I samband med föredragsverksamheten har skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län framhållit såsom önskvärt, dels att ett centralarkiv för skioptikonbilder och filmer kunde anordnas, varifrån skogsvårdsstyrelserna kunde erhålla lån vid uppstående behov, dels även att varje skogsvårdsstyrelse skulle äga tillgång till egen filmapparat och ett mindre filmarkiv.

1936 års skogsutredning. Vid tiden för avgivandet av .skogsutredningens förutnämnda betänkande var frågan om ordnandet av den lägre lantbruksutbildningen föremål för utredning genom 1936 års lantbruksundervisningskommitlé, och de av kommittén framlagda förslag, som sedermera genomförts, ha medfört en betydande förbättring ifråga om den skogliga undervisningen vid lantmannaskolorna. Skogsutredningen har framhållit vikten av att de mindre skogsägarna såvitt möjligt bleve i slånd att på mest ändamålsenliga sätt själva sköta sina skogar. En förutsättning härför vore, att möjligheter lill erforderlig utbildning erbjödes skogsägarna. Med hänsyn till det intima sambandet mellan jordbruk och skogsbruk borde denna undervisning lämnas i nära anslutning till den allmänna jordbruksundervisningen samt i skolor, som vore spridda över hela landet, så att största möjliga elevanslutning kunde erhållas. Undervisningen kunde även därigenom, i den mån så funnes önskvärt, anpassas efter ortsförhållandena. Den skogliga undervisningen vid lantmannaskolorna borde enligt utredningens uppfattning ha tyngdpunkten lagd på att söka möta ett praktiskt behov men borde även vara inriktad efter de särskilda betingelserna med avseende på elevernas framlida verksamhet som handhavare av och driftsledare vid kombinerat jord- och skogsbruk. I första hand borde undervisningen syfta till att meddela kunskaper, som klargöra skogens vårdnadsbehov.

ATorrlan dskomm ittén. Skogsägarnas utbildning i skogsbruk måste tillmätas en grundläggande betydelse för åstadkommandet av en förbättrad skogsvård och ett stegrat ekonomiskt utbyte av skogsbruket i Norrland. En avsevärd del av den produktiva skogsmarken inom Norrland tillhör mindre jordbruksfastigheter, och för ett mycket stort antal jordbrukare lämnar faslighelens skog ett betydelsefullt tillskott till försörjningen genom att giva sysselsättningsmöjligheter och kontantinkomster. Eftersom hemmansskogarna i stort sett ha en jämförelsevis gynnsam belägenhet och god virkesproduktionsförmåga, borde de även, om de bliva föremål för en ändamålsenlig skötsel, kunna uppvisa en förhållandevis slörre ekonomisk produktionskapacitet per arealenhet räknat än övriga skogar inom motsvarande område. Härvid inciter dock hinder i form av svårighet alt effektivt ordna förvaltningen av skogar med ett genomsnittligt så ringa omfång. Dessa skogar kunna ju icke var för sig bära omkostnaderna för särskilt anställd förvaltningspersonal med facklig utbildning, och det torde endast undanlagsvis vara möjligt att ordna delta genom frivillig sammanslutning av ett flertal ägare. De smärre skogsägarna bliva därför i huvudsak hänvisade till att hos skogsvärdsstyrelsen söka erforderligt bistånd av fackmän för skogliga åtgärders planlägg-

139 ning och utförande. Skogsvårdsslyrelsen kan emellertid ej fungera som en förvaltande myndighet, vilken i detalj ger anvisningar om åtgärderna och kontrollerar dessas utförande, ulan dess verksamhet lär få begränsas till att vara upplysande, rådgivande och övervakande samt alt därjämte ställa sakkunnigt biträde till förfogande för utförande av vissa förrättningar. Det synes därför böra eftersträvas, att de smärre skogsägarna sättas i stånd att själva sköta sina skogar, varvid torde få förutsättas, att genom skogsvårdsstyrelsens försorg upprättade skogsvårdsplaner kunna tjäna till ledning. Detta önskemål kan nås endast genom att möjlighet öppnas för skogsägarna att skaffa sig behövlig utbildning. Dylik utbildning kan bäst meddelas vid fasta läroanstalter, men även andra former för undervisning böra erbjudas. I detta sammanhang må framhållas, att medverkan av skogsägarföreningarna är önskvärd vid organiserandet och bedrivandet av utbildnings- och upplysningsverksamhet på det skogliga området. Mellan nämnda föreningar och skogsvårdsstyrelserna bör samverkan därför anordnas i detta syfte. De utbildningsformer, som hittills förekommit, och som även torde böra bibehållas framgent, äro dels lantmannaskolorna i Norrland, dels även skogsvårdsstyrelsernas rörliga undervisningsverksamhet i form av kurser, exkursioner och föredrag m. m. Därutöver synes det lämpligt, att korrespondensundervisning utnyttjas även för undervisning av skogsägare, varjämte kommittén, enligt vad som anföres i det följande, ansett sig böra föreslå anordnande av en specialkurs i skogsbruk. Enligt stadgan för statsunderstödda lantbruksundervisningsanslalter den 21 juni 1940 skall vid lantmannaskolas vinterkurs meddelas undervisning i bl. a. skogshushållning, avseende följande detaljämnen: skogsmarken och dess bonitering; de vanliga skogsträden; huvudgrunderna för skogens vård, avverkning och reproduktion; skogsuppskattning med lillväxtlära, sortimentskunskap, rotvärdeskalkylering; drivningsteknik och virkesvård, med huvudvikten lagd å de delar av ämnet, som avse virkets ekonomiska tillgodogörande; skogsbeskattning, skogslagstiftning och brandskydd. Undervisningsplan upptagande kursens längd, lärarnas undervisning i olika läroämnen och det ungefärliga antal lärotimmar, som skall ägnas åt varje ämne, skall fastställas av lantbruksstyrelsen på förslag av lantbruksundervisningsanstaltens styrelse. Sådan undervisningplan skall lända till efterföljd, intill dess ändring däri blivit fastställd av lantbruksstyrelsen. I del förslag angående den fasta lantbruksundervisningens ordnande, som framlagts av 1936 års lantbruksundervisningskommitté (S. O. U. 1937:33) och som lagts till grund för sedermera genomförd omorganisation av undervisningen vid lantmannaskolorna, har undervisning i skogshushållning förutsatts upptaga en tid av 80 timmar i skolor inom blandad jordbruks- och skogsbygd samt 200 timmar i skolor inom ren skogsbygd. Med hänsyn till vad som här förut anförts om betydelsen av de smärre

skogsägarnas skogliga utbildning synes det önskvärt, all undervisningen i skogliga ämnen i Norrland tillmätes ett större utrymme vid lantmannaskolorna än vad som för närvarande i allmänhet är fallet. Anledningen till att denna undervisningsgren, såsom framgått av vad här förut anförts, blivit jämförelsevis tillbakaskjuten vid vissa skolor torde vara att söka i farhågor för att en ökning av skogsundervisningen skulle medföra en motsvarande försvagning av jordbruksundervisningen. Den skogliga utbildningen har emellertid varit föremål för ett livligt intresse från elevernas sida. För detta förhållande talar bl. a. den ökade anslutning av elever, som gjort sig gällande vid lantmannaskolor med mera omfattande skogsundervisning. Särskilt vid skolan i Säverstalund (Bollnäs) har ett synnerligen stort intresse för skogsundervisningen framträtt bland jordbrukarna, vilket även tagit sig ullryck i anordnande av en särskild kurs med betydligt utökad skogsundervisning. En utökad undervisning i skogsbruk synes därför vara ägnad att bidraga till elevanslutningen vid lantmannaskolorna i Norrland. Norrlandskommittén anser, att denna undervisning bör utökas till 200 timmar eller däröver, varav ungefär hälften teoretisk och hälften praktisk undervisning. Då jordbruket och den därmed förbundna undervisningen varit huvudintresset vid lantmannaskolorna, har den skogliga undervisningen måst jämkas efter den tidsindelning, som funnits nödvändig med hänsyn till de årstidsbetingade jordbruksarbetena. På grund härav har bland annat uppstått svårighet att inpassa den praktiska utbildningen i skogsodling, då den lämpliga tiden härför oftast täckes av tiden för vårarbetena i jordbrukel. Vid skolor med vinterkurser börjar undervisningen i regel först i slutet av oktober eller den 1 november. Allt praktiskt arbete — med undantag avskogsodling, som ej kan ifrågakomma under senhösten — måste därför koncentreras till november och december månader och utföras under mestadels ogynnsamma väderleksförhållanden och med snötäckt mark, medan den teoretiska undervisningen får uppskjutas till vintern. Den av kommittén föreslagna utökningen av skogsundervisningen skulle kunna åstadkommas antingen genom en förändring av studieplanen eller genom en förlängning av kurstiden. Skulle vid skolor med helårskurs det sislnämnda alternativet medföra svårigheter med hänsyn till lokalutrymmen — ny kurs skulle börja innan den föregående avslutats — kunde della avhjälpas genom alt den nya kursen under de första dagarna inhyses i en provisorisk förläggning, t. ex. en avverkningsbarack med eget hushåll. För den skogliga undervisningen, vilken under denna period torde kunna ordnas i huvudsak såsom praktiska övningar, skulle en på detta sätt ordnad förläggning kunna medföra direkta fördelar. Bland annat skulle därigenom de praktiska övningarna kunna äga rum under sådan tid då marken icke är snötäckt. Av nu nämnda skäl synes det sålunda önskvärt, att helårskurserna vid lantmannaskolorna kunde taga sin början minst Ivå veckor

141 tidigare än hittills eller under förra hälften av oktober manad. Motsvarande gäller vinterkurserna vid lantmannaskolorna. Beträffande dessa kurser erbjuder sig emellertid som en måhända ännu bättre utväg att förlänga kursen med lika läng lid på våren. Förefintligheten av en förlängd kurs eller fortsättningskurs, som pågår under sommaren, behöver icke förhindra en sådan anordning i fråga om skogsundervisningen, som nyss avr setts. • Där det på grund av bristande tillgång på lokaler eller av arjdra skäl skulle möta svårigheter alt på det sätt som här nämnts ordna den skogliga undervisningen, kunde frågan möjligen lösas genom att en skola inom varje län gjordes mera skogsbelonad än andra, eller också genom att parallellkurser med lantbrukslinje respektive skogslinje inrättades i likhet med vad som skett vid lantmannaskolan i Säverslalund (Bollnäs). Eleverna kunde därigenom få tillfälle alt söka sig till den skoltyp eller linje, som kunde bäst tillfredsställa vederbörandes önskemål ifråga om undervisningens inriktning. Anställandet av lärarkrafter skulle också underlättas genom en sådan anordning. I anslutning till här framförda förslag om utökande av den skogliga undervisningen vid lantmannaskolorna inom Norrland framstår det även såsom skäligt och ändamålsenligt, att skogsväsendet beredes möjlighet alt utöva inflytande på undervisningen i dessa skolor, vilket bör kunna ske genom medverkan av den i föregående sammanhang föreslagna undervisningsberedningen, i vilken skogsvårdsstyrelsen förutsattes skola vara representerad. Det synes även kunna ifrågasättas, om icke vederbörande skogsvårdsstyrelse bör få tillfälle att föreslå en ledamot av skolans styrelse. Av vad som här förut anförts framgår, alt möjligheter böra beredas innehavare av mindre, kombinerade jord- och skogsbruk att skaffa sig en så pass grundlig utbildning i skogshushållning, att de såvitt möjligt sättas i stånd alt själva sköta skogen. I detta sammanhang må erinras, alt enligt beslut vid 1939 års riksdag en specialkurs i skogshushållning avses skola inrättas vid Bjärka-Säby lantbruksskola. Denna kurs skall omfatta en kurstid av 4 månader med 220 föreläsningstimmar och 430 demonslrationssamt övningstimmar. Det är tydligt, alt en kurs av denna omfattning ej kan inpassas i undervisningsschemat för huvudkurs vid lantmannaskola. Vid den s. k. skogslinjen vid Säverstalunds lantmannaskola (Bollnäs), vilken omfattar omkring 520 undervisningstimmar i skogliga ämnen, har undervisningen i lantbruksämnen måst starkt begränsas. Som inträdesvillkor vid specialkursen vid Bjärka-Säby lantbruksskola har för övrigt räknats med genomgången kurs antingen vid lantbruks- eller lantmannaskola i skogseller mellanbygd eller också driftsledarkursen vid Alnarp. Det synes lämpligt, att försök med en dylik specialkurs i skogsbruk anordnas inom de nordligare länen, vilket även i förenämnda proposition nr

I 12 109 till 1939 års riksdag ansetts böra ('nervägas. I likhet med motsvarande kurs vid Bjärka-Säby lantbruksskola torde den nu föreslagna kursen böra omfatta en tid av omkring 4 månader under vintern. Med hänsyn till klimatförhållandena i Norrland bör tiden för kursens avhållande icke bestämmas till vad som gäller för Bjärka-Säby-kursen, utan anpassas efter de lokala omständigheterna, varvid frihet bör lämnas åt den myndighet, som anordnar kursen, att fastställa tidpunkterna för kursens början och slut, Vid val av förläggning för en dylik kurs skulle närmast kunna ifrågakomma någon av skogsvårdsstyrelse innehavd skogsvårdsgård eller någon lantmannaskola. Det första alternativet synes medföra de minsta svårigheterna och även i övrigt erbjuda en naturlig lösning Under förutsättning att specialkursen kunde inpassas under tid, dä annan kursverksamhet ej påginge vid skogsvårdsgården, skulle lokalfrågan kunna lösas utan nybyggnad. Även lärarbehovet skulle kunna tillfredsställas lättare än vid en lantmannaskola, då undervisningen kunde behandlas såsom en ordinarie arbetsuppgift för skogsvårdsstyrelsens befattningshavare, varvid emellertid finge förutsättas, att en viss utökning av antalet befattningshavare för bestridande av skogsvårdsstyrelsens övriga arbetsuppgifter bleve erforderlig. I den mån ett försök med ifrågavarande specialkurs krönes med framgång och ett mera allmänt intresse därför synes kunna påräknas, böra nya kurser kunna komina till stånd. Härvid kan det även möjligen visa sig ändamålsenligt att förlägga en sådan kurs till den eventuellt blivande centralplats för jordbruksförsök och forskning, som i samband med kommitténs i annan del av detta betänkande framlagda förslag till jordbruksundervisningens ordnande ifrågasatts till inrättande inom Norrland. Den föreslagna specialkursen bör i första hand avse alt bibringa eleverna insikter i skogsekonomi, särskilt med avseende på virkesavkastningens tillgodogörande, medan undervisning i skogsvård skulle givas mindre utrymme i undervisningsplanen. Undervisningen skulle sålunda för skogsbruket få el t generellt syftemål, som överensstämmer med lantmannaskolans belydelse för jordbruket. Undervisningen blir starkt specialiserad, och kan därför ej medföra en kompelens, jämförlig med skogvaktarulbildningen vid skogsskolorna, änskönt den skogsekonomiska utbildningen givits minst samma omfång. För inträde vid kursen synes böra gälla samma villkor som för specialkursen vid Bjärka-Säby lantbruksskola. Kursplanen synes böra omfatta följande ämnen, nämligen skogsekonomi, skogsleknologi, skogsuppskattning, skogsskötsel, rättslära samt jaktoch fiskevård. Praktiska övningar böra fylla den övervägande delen av arbetsprogrammet, men teoretisk och praktisk utbildning böra äga rum jämnlöpande. Eleverna böra tämligen grundligt övas i virkels avverkning, tillredning, uppmätning och transport samt dellaga i sågning. Eleverna böra uppmuntras till självstudier och tid anslås till deras självständiga lösande av förelagda uppgifter. Viss tid bör även anslås till exkursioner samt

143 studieresor till förädlingsverk och skogsbruk. Diskussioner böra anordnas i skogliga spörsmål. Undervisningstiden per dag föreslås till normall 7 timmar. Vid kursen bör kunna mottagas ett tjugotal elever. Specialkursen bör ställas under tillsyn av skogsstyrelsen, som även bör besluta angående kursens förläggning. Ledningen av kursen bör omhänderbavas av den skogsvårdsstyrelse, inom vilkens område kursen blir förlagd. Även om specialkursen eventuellt skulle förläggas till någon lantmannaskola eller till den nyss nämnda centralplatsen för jordbruksförsök och forskning, synes tillsynen och ledningen av kursen kunna ordnas på det sätt, som här föreslagits. Kursen torde böra förestås av skogsvårdsstyrelsens undervisningskonsulent, vilken även i behövlig omfattning bör undervisa vid kursen. Vidare bör anställas en lärare med jägmästarutbildning samt en övningslärare med skogvaklarutbildning. Elevunderstöd bör utgå enligt samma grunder, som gälla för lantmannaskola, och även resebidrag enligt kap. 4 bör kunna beviljas. Årskostnaderna för en specialkurs kunna — under förutsättning att kursen förlägges till en skogsvårdsstyrelse tillhörig skogsvårdsgård — beräknas till följande: 1 jägmästare med månadslön av 700 kronor, i runt tal Kr. 1 skogvaktare med månadslön av 425 kronor, i runt tal » Särskilda föreläsare, expenser och undervisningsmateriel » Stipendier efter högst 75 kronor för elev och månad för behövande. elever ävensom i förekommande fall resebidrag »

3 200 2 000 3 000 3 000

Summa kronor 11 200 Vid sidan av den skogsundervisning, som meddelas i fasta läroanstalter, synes en intensiv och planmässig rörlig utbildningsverksamhet vara synnerligen påkallad. Den upplysnings- och rådgivande verksamhet, som sålunda bör utövas av skogsvårdsslyrelserna, bör ej endast utgöra en påbyggnad till den fasta undervisningen utan även i viss mån ersätta densamma såsom en övergångsform, innan utvecklingen nått därhän, att inrättande av fasta undervisningsanstalter kan anses lämpligt. Det synes ej tillrådligt att söka angiva några mera bestämda normer för upplysningsverksamheten. Lokala faktorer påverka — och måste i väsentlig grad vara avgörande för — undervisningens omfattning, utformning och inriktning. Av denna anledning böra skogsvårdsstyrelserna ha full frihet att under den tillsyn, statsmakterna kunna komma att föreskriva, planlägga och genomföra upplysningsverksamheten. Upplysningsverksamhet av ifrågavarande art har i mycket betydande omfattning bedrivits av skogsvårdsstyrelserna, och det synes självfallet, att så även i fortsättningen bör bliva förhållandet. Till skogsvårdsstyrelsernas

förfogande ha även ställts medel såväl av staten som av landstingen för nämnda ändamål. En utökning av medelsanslagen torde dock i vissa fall bliva nödvändig för att möjliggöra en ytterligare utvidgad och intensifierad upplysningsverksamhet. Under krisåren har denna verksamhet ej kunnat bedrivas i fullt önskvärd omfattning, enär andra, ur krisförsörjningssynpunkl mera angelägna arbetsuppgifter lagt hinder i vägen. Skogsvårdsslyrelserna lära emellertid vara inriktade på att, så snart förhållandena del medgiva, återupptaga upplysningsverksamheten i full omfattning. Kommitténs i ett följande kapitel framlagda förslag, att hos skogsvårdsslyrelserna skola anställas särskilda befattningshavare med speciell uppgift att planlägga, leda och övervaka den skogliga upplysnings- och yrkesutbildningsverksamheten, synes vara ägnat att öka skogsvårdsstyrelsernas förutsättningar för att kunna intensifiera verksamheten. Kommittén anser sig i detta sammanhang böra framhålla, att i skogsvårdsstyrelsernas upplysningsverksamhet även bör inbegripas undervisning angående ett ändamålsenligt utnyttjande av skogsavkastningen. Kommittén åsyftar därvid närmast, att skogsägarna böra undervisas om den ekonomiska betydelsen av att träden vid avverkning på ett riktigt sätt uppdelas i sortiment (aptering), så att bästa möjliga utbyte kan utvinnas ur de enskilda träden. Det lär nämligen ej vara ovanligt, att betydande virkeskvantiteter och värden gå förlorade på grund av olämplig aptering. Ett sådant förhållande medför i första hand förlust för skogsägaren, men blir dessutom även till nackdel ur det allmännas synpunkt. Det synes lämpligt, all skogsvårdsstyrelserna för att nå berörda syftemål söka samverkan med skogsägareföreningarna, vilka böra ha anledning att ägna denna fråga särskild uppmärksamhet. Kommittén anser det icke påkallat att föreslå anvisande av något särskilt medelsanslag för skogsvårdsstyrelsernas upplysningsverksamhet, enär kostnaderna härför torde komma att täckas av det ordinarie anslaget till skogsvårdens befrämjande. Vid tillmätande av detta anslag torde emellertid böra tagas i betraktande, att ökat medelsbehov kan komma att göra sig gällande.

Kap. 18. Fackutbildning för instruktörer, förmän och skogvaktare (skogsarbetsledare). Nuvarande förhållanden. I de föregående kapitlen 16 och 17 har kommittén redogjort för utbildningen i skogsarbete och skogsbruk, och dessa avsnitt motsvara i stort sett var för sig socialgrupperna skogsarbetare, respektive skogsägare. I skogs-

145 bruket "sysselsättas emellertid även ett ganska stort antal funktionärer i arbetsledares eller liknande ställning. Bland dessa märkas instruktörer, förmän samt skogvaktare (länsskogvaktare, kronojägare m. fl.). För ifrågavarande kategorier erfordras en särskild, mer eller mindre omfattande fackutbildning, beroende på arten av deras verksamhet. De som huvudsakligen syssla med mera ambulerande tillsyn och undervisning särskilt i arbetsteknik och redskapsvård bruka benämnas i n s t r u k t ö r e r . Sådana ha hittills utnyttjats vid de huggarkurser, som anordnats i arbetsmarknadskommissionens regi för omskolning av arbetslösa m. m., liksom även vid utbildning av vuxna skogsarbetare i redskapsvård och arbetsteknik. Vid sådana av länsarbetsnämnderna anordnade huggarkurser, som omtalats i det föregående, har det enligt av arbetsmarknadskommissionen utfärdade bestämmelser ålegat länsarbetsnämnderna att för instruktion och ledning anställa en kunnig och duglig instruktör med uppgift att bland annat undervisa arbetarna i avverkningsteknik, redskapsvård o. d. Om bristande tillgång till personer, lämpliga till instruktörer, gjort sig förmärkt, har det ålegat länsarbetsnämnden att organisera utbildning av kunniga skogsarbetare till instruktörer. Vissa länsarbetsnämnder ha även anordnat sådana kurser, bland annat inom Kopparbergs och Gävleborgs län i mera betydande omfattning — inom nämnda två län ha utbildats omkring 400 instruktörer under krigsåren. Deltagare i instruktörskurs har under kurstiden kunnat erhålla ett dagarvode om 8 kronor per arbetsdag. De till instruktörskurs uttagna ha under en kortare tid, högst 6 arbetsdagar, instruerats i rapportering, redovisning o. dyl. samt i övrigt i huvudsak enligt följande ulbildningsschema: 1. Redskapsvård

14 tim.

2. Rapportering

12 »

3. Avverknings- och instruktionsteknik

7 »

4. Kocklagsekonomi

5. Olycksfall vid huggningsarbete och förebyggande åtgärder . . . .

7 »

»

Summa 43 tim. Nämnda inslruktörsutbildning har haft huvudvikten lagd på redskapsvården, varjämte en avsevärd del av utbildningstiden ägnats åt det för verksamheten speciella redovisnings- och rapportsystemet. Även kurser av längre varaktighet, 2—3 veckor, ha anordnats: dels av vissa företag, som bland annat tillverka skogsredskap, såsom Sandvikens Jernverks aktiebolag, Fagersta Bruks aktiebolag m. fl., dels även av domänverket samt Föreningen Skogsarbeten jämte vissa till densamma anslutna företag. JQ

146 Utbildningen av f ö r m ä n inom skogsbruket har — liksom utbildningen av skogsarbetare — i stort sett ägt rum under löpande arbeten. De befattningar, som i detta sammanhang äro aktuella, äro bl. a. förmän vid ulsyningar, avverkningar, skogsodling och virkesmätning in. fl. arbetsgrenar. En del förmän ha visserligen genomgått ettårig skogsskola, men för huvudparten av dessa innebär förmanstjänstgöringen endast ett utbildningsstadium, som mer eller mindre snabbi passeras. Ett mindre antal från skogsskola utexaminerade kvarstannar dock pa förmansbefattningar. Skogsvårdsstyrelserna ha anordnat kurser för utbildning av förmän för vissa arbeten, som anordnas inom styrelsernas verksamhetsområde. I norra Sverige har utbildningen huvudsakligen avsett hyggesrensning, röjning och gallring. Dessa kurser ha varit korta, från en till två, i vissa fall tre veckor. Utbildningen har därför måst strängt begränsas till de rent praktiska arbetsförfarandena. Många förmän ha dock ej genomgått någon särskild utbildningskurs, utan äro mera försigkomna skogsarbetare, vilka visat sig lämpliga att i viss utsträckning leda och kontrollera arbeten. Utbildningen av dessa förmän har sålunda bedrivits under pågående praktiskt skogsarbete. Här torde även böra omnämnas vissa privata skolor, vid vilka undervisning i skogliga ämnen meddelas, nämligen skogs- och sågverksskolorna i Härnösand och Falun. Skogsundervisningen vid dessa skolor avser huvudsakligen att bibringa eleverna grundläggande kunskaper i arbelstekniken vid avverkning, i uppskattning av kubikinnehållet hos dels rotstående träd och bestånd, dels även upparbetat virke samt i aptering och virkesvård, virkesmätning, sortering av sågat virke o. d. Dessa skolor åtnjuta icke några statsbidrag och stå ej heller under överinseende av någon statlig myndighet. De som genomgått dessa skolor få anses äga kompetens som förmän vid smärre sågverk eller dylikt. I detta sammanhang må även något beröras utbildningen av s k o g v a k t a r e o c h k r o n o j ä g a r e , vilken bland annat kan anses vara avbetydelse genom att erbjuda möjligheter till övergång från de lägre till de högre utbildningsanstalterna. För denna utbildning finnas inom Norrland två statliga skogsskolor, i Hällnäs och Bispgården. Dessa skolor äro ettåriga. För att vinna inträde vid skogsskola fordras bl. a., att sökanden har en ålder ej understigande 19 och ej överstigande 30 år, att han under minst' två år med goda vitsord som arbetare deltagit i samt förvärvat god kunskap i de vanligaste förekommande skogsarbetena, samt att han genomgått av domänstyrelsen anordnad eller därmed likvärdig kolarskola. Av kolarskolor finnas endast två stycken inom landet, nämligen statens kolarskola i Skinnskatteberg inom Västmanlands län och Gammelkroppa kolarskola inom Värmlands län, den senare anknuten till en skogvaklarskola, anordnad genom medelstillskott frän jernkontoret, landsting, hushållningssällskap och skogsvärdsstyrelser samt industriföretag. Statens kölar-

147 skola är uteslutande avsedd för elever, som ämna fortsätta med skoglig utbildning, och de som genomgått kolarskolan fördelas till forlsait utbildning i genomsnitt med omkring 75 procent till skogsskolor och 25 procent till skogshögskolan. Gammelkroppa kolarskola däremot är avsedd även för utbildning av yrkeskolare. Undervisningen i kolarskolorna har sålunda blivit starkt centraliserad, och bland annat finnes ej någon dylik skola i Norrland. Tidigare ha funnits ett flertal kolarskolor — i huvudsak i anslutning till skogsskolorna — sålunda även i Norrland, men elevtillströmningen har icke visat sig tillräckligt stark och kontinuerlig. F. n. anses undervisningsbehovet därför tillgodosett med de två förefintliga kolarskolorna. Statens skogsmästarskola, som enligt beslut av 1944 års riksdag inrättats i Skinnskatteberg i Västmanlands län, har börjat sin första årskurs i januari 1945. Stadga för ifrågavarande läroanstalt har utfärdats den 8 december 1944. Enligt stadgan har skolan till uppgift att meddela sådana kunskaper i skogshanteringen, som erfordras dels för förvaltare i det mindre och medelstora skogsbruket samt för vissa andra befattningshavare i allmän och enskild tjänst inom skogsbruk och träförädling, där högre kompetens än skogsskola är önskvärd, dels för innehavare och förvaltare av kombinerade jordbruks- och skogsegendomar, dels för självständiga företagare inom skogshantering och trävarurörelse. Kursen skall vara ettårig med början omkring den 10 januari och avslutning omkring den 20 december. Elevantalet har beräknats till omkring 20 per kurs. Lägsta ålder för inträde har satts till 22 år. I övrigt gälla i huvudsak följande inträdesfordringar: 1) att ha genomgått statens eller därmed jämförlig skogsskola och därvid erhållit vissa minimibetyg i huvudämnena eller 2) att ha avlagt realexamen eller styrkt sig äga motsvarande kunskaper, genomgått stålens eller därmed jämförlig kolarskola eller på annat sätt förvärvat motsvarande teoretiska och praktiska kunskaper i kolning samt under minst två års lid förvärvat allsidig och väl vitsordad praktik inom skogshanteringen eller 3) att ha genomgått driftsledarkursen vid Alnarps lantbruks- och mejerioch trädgårdsinstilut med goda vitsord eller — likaledes med goda vitsord — skogsbetonad lantmannaskola eller annan för praktisk jordbruksutbildning avsedd läroanstalt. För dylika sökande gälla ytterligare vissa krav på kunskaper i kolning samt praktik i lantbruks- och skogsarbete, ävensom vissa teoretiska kunskapsmått.

1936 års skogsutredning. Vad angår undervisning vid särskilda anstalter för skoglig fackutbildning har skogsutredningen bland annat hänvisat till att för vissa skogsskoleulbildade befattningshavare, bland annat sådana, som erhölle anställning hos skogsvårdsstyrelserna och därvid hade att bedriva upplysande och råd-

148 givande verksamhet bland skogsägare och främst då mindre sådana, behov förelåge av kunskaper i praktiskt-ekonomiska jordbruksfrågor, enär hemmansskogsbruket måste skötas med förståelse för jordbrukets speciella förhållanden. Vid skogsskolorna undervisades emellertid uteslutande i skogliga ämnen och lärokurserna beredde icke utrymme för någon jordbruksutbildning. Det läte sig ej heller göra att i skogsskolornas dåvarande läroplan infoga ens en mycket kort jordbrukskurs. Då en omorganisation av dessa skolor — vilka så sent som vid 1936 års riksdag gjorts till föremål för omläggning — för det dåvarande ej borde ifrågasättas, hade utredningen undersökt om icke berörda syfte skulle kunna åtminstone i någon mån tillgodoses på annat sätt. Utredningen har därvid ifrågasatt, att den förpraktik, som gällde som villkor för inträde vid skogsskola, borde för sökande, som med godkända betyg genomgått skogsbetonad huvudkurs vid lantmannaskola eller lantbruksskola, kunna begränsas till minst ett år. Dessutom ansåg utredningen, att den som efter avlagd examen från lantmannaskola eller jordbruksskola sökte till skogsskola, borde kunna dels befrias från inträdesprövning i svenska språket, matematik och naturkunnighet med hänsyn till de kunskaper i dessa ämnen, som redan inhämtats, dels även erhålla befrielse från deltagande i undervisningen i ämne, som tillfredsställande inlärts vid jordbruksskolan. Skogsutredningen har vidare anfört, alt anordningar för åvägabringande av fortbildningskurser för skogsskoleulbildade ditintills icke genomförts. Särskilda skäl syntes emellertid tala för att åtgärder vidtoges i dylikt syfte. I den mån sådana kurser komme till stånd, kunde även av utredningen förut framfört önskemål om en förbättrad utbildning vid skogsskolorna genom lärotidens förlängning till två år i någon mån tillgodoses. Utredningen förutsatte, att alltefter föreliggande behov och intresse specialkurser för skogsskoleulbildade komme att tillfälligtvis hållas. Det borde ankomma på domänstyrelsen, åt vilken den direkta tillsynen över den lägre skogsundervisningen anförlrolts, att vid lämpliga lidpunkter genom hänvändelse till personalorganisationer, företag och enskilda informera sig rörande behovet av dylika kurser och vidtaga de åtgärder, vartill undersökningarna gåve anledning.

Norr lan dskomm ittén. Utbildade instruktörer erfordras för tre olika delar av undervisningsverksamheten, nämligen den praktiska ungdomsverksamheten, lärlingskurserna samt de vuxna skogsarbetarnas yrkesutbildning. Som här förut nämnts, har endast sistnämnda del hittills varit representerad, varvid instruktörsutbildning bedrivits av dels vissa större skogsägare, dels även vissa företag, som tillverka skogsredskap. (Dessutom ha även genom arbetsmarknadsmyndigheternas försorg utbildats instruktörer för den särskilda omskol-

149 ningsverksamhet, som stått under arbetsmarknadskommissionens ledning.) På delta sätt har under åren 1941—1943 ulbildats ett antal instruktörer, som uppskattningsvis kan anges till 100. Dessa ha uteslutande sysslat med utbildning av yrkesverksamma skogsarbetare. I genomsnitt har en instruktör medhunnit 80 arbetare per säsong, och man torde kunna räkna med att antalet arbetare, som under åren 1941—1943 erhållit utbildning genom instruktörerna, uppgått till omkring 10 000. Man torde kunna förutsätta, att kraven på arbetarnas utbildning komma att bliva större, i den mån arbetsstudierna kunna utsträckas även till andra arbetsgrenar än avverkningstekniken, låt vara att denna representerar tyngdpunkten i skogsarbetena. Numera har även skogsodlingstekniken delvis blivit föremål för arbetsstudier. Allteftersom tekniken inom olika arbetsgrenar utvecklas, torde utbildningen av varje enskild arbetare böra beräknas taga större andel av instruktörens arbetstid i anspråk, vilket medför behov av ökat antal instruktörer. Det är ganska svårt alt beräkna det antal instruktörer, som behöver utbildas. Rent teoreliskt kan visserligen en kalkyl göras på basis av antalet inom yrket verksamma personer, men redan vid fastställandet av delta antal möter svårighet, eftersom förhållandena växla inom vida gränser från tid till annan och någon egentlig statistik ej finnes genomförd på detta område. Om man emellertid skulle räkna med att den årliga rekryteringen av vuxna skogsarbetare i Norrland skulle utgöra 5 000, varav större delen borde nås med yrkesutbildning, samt att härutöver ett 10 000-tal nu yrkesverksamma skogsarbetare årligen borde erhålla utbildning, skulle ulbildningsverksamheten sålunda på detla område omfatta omkring 15 000 personer årligen. Om en instruktör beräknas medhinna utbildning av 70 arbetare, skulle enligt denna beräkning erfordras omkring 200 instruktörer. Om instruklörerna beräknas tjänstgöra i genomsnitt 4 år, för att sedan övergå till högre befattningar eller annan verksamhet, skulle årligen behöva utbildas 50 instruktörer. Som förut nämnts ha redan ulbildats ett ganska betydande antal instruktörer, vilka kunna disponeras för den redan påbörjade instruklionsverksamheten. Utöver ovan avsedda instruktörer, som skulle erfordras för utbildning av vuxna skogsarbetare, bör räknas med behov av instruktörer för den i det föregående omnämnda ungdomsverksamheten. Huru många som behöva disponeras för sistnämnda ändamål blir beroende av vilken omfattning verksamheten kan få. Om man räknar med att årligen 2 000 å 3 000 ungdomar kunna nås med denna verksamhet, skulle behovet av instruktörer för Norrlands del kunna tillfredsställas, om årligen 10 sådana utbildades. Vad angår de instruktörer, som erfordras vid lärlingskurser, torde få förutsättas, att sådana i regel böra kunna ställas till förfogande av ägaren till den skog, till vilken kursen blir förlagd, och att härför torde kunna disponeras personer, förmän eller liknande, som redan förut finnas anställ-

150 da och som under vinterhalvåret tjänstgöra som instruktörer för de vuxna skogsarbetarna. Något särskilt utbildningsbehov anses därför ej behöva tagas i beräkning för detta avsnitt av utbildningsverksamheten. Utbildningen av instruktörer har hittills bedrivits på ett flertal platser och varit beroende av de enskilda initiativ, som kunnat framträda. Vid en mera intensifierad och ordnad instruktionsverksamhet synes det emellertid behövligt, att en jämn tillgång på utbildade instruktörer säkerställes. Detta synes bäst kunna ske, genom att utbildningsverksamheten ställes under överinseende av det eller de organ, som kan komma att taga befattning med skogliga utbildningsfrågor i övrigt. Skogsvårdsstyrelserna böra för detta ändamål söka kontakt med arbetsgivarorganisationer (Föreningen Skogsarbeten m. fl.) och skogsägarföreningar liksom även med arbetarorganisationer. Möjligen kan även en längre driven centralisering av utbildningsarbetet befinnas lämplig, så att exempelvis gemensamma kurser anordnas för flera län. För att täcka det behov av inslruktörsutbildning, som ej tillgodoses genom de på arbetsgivarnas föranstaltande anordnade kurserna, böra även skogsvårdsstyrelserna själva kunna anordna dylika kurser. Om utbildning av instruktörer ej på nämnda sätt skulle komma till stånd i erforderlig utsträckning, torde skogsstyrelsen kunna taga initiativ i detta avseende. Kurserna synas kunna förläggas till någon lämplig fastighet med tillhörande skog, t. ex. en skogsvårdsstyrelsens skogsvårdsgård. Någon lämplig bolagsgård eller lantmannaskola kan även ifrågakomma. Antalet elever synes böra vara 15 eller högst 20. Utbildningen synes böra omfatta en kurstid av minst 2—3 veckor. Under en så begränsad kurs lär emellertid endast kunna medhinnas det väsentliga ifråga om arbetsteknik och redskapsvård vid avverkningsarbeten. Möjligen kan framdeles finnas lämpligt, att i vissa fall anordnas kurser av längre varaktighet. Föreningen Skogsarbeten har i samverkan med kommittén utarbetat följande kursplan för utbildning av instruktörer i arbetsteknik och redskapsvård. Planen motsvarar en kurstid av tre veckor.

Ämne 1. Allmän orientering. A. Skogsbrukets ställning i landets totala produktion och vår ställning härvidlag i den internationella konkurrensen B. Rationaliseringens ekonomiska och sociala sammanhang och ändamål. C. Rationaliseringens medel (sättet för dess genomförande)

Antal timmar.

4 6 8

151 //. Undervisning

i redskapskännedom

och

redskapevård.

A. Den teoretiska bakgrunden 1. Rationaliseringens mål, medel och resultat beträffande u. huggning i allmänhet (huggningsteknik), b. redskapen. 2. Huggningsteknik ,'i. Redskapens arbetssätt (funktion) a. såg, b. yxa, c. barkspade, d. hjälpmedel för redskapsvåld, e. motordrivna redskap. 4. Skärpningsmetoder 5. Redskapsvårdens organisation B. Övning i redskapsvård och huggningsteknik III. Undervisning

i

4 10

0 (i 70

arbetarskydd.

A. översikt över den hittillsvarande skyddsverksamheten . . . B. Olyckornas orsaker och verkningar samt medlen att bekämpa dem 1. OJycksfallsförhindrande verksamhet. 2. Sjukvårdstjänst. C. Riktlinjer för den fortsatta verksamheten på detta område IV. Pedagogiska

principer

i

instruktionsvcrksamhetcn.

Genomgång av elementära principer för instruktionsverksamhetens utförande samt granskning av pedagogiska felaktigheter i den hittillsvarande verksamheten Summa timmar lib ( = tre veckor a 48 timmar).

°

S o m l ä r a r e och i n s t r u k t ö r e r vid dylika k u r s e r t o r d e k u n n a f u n g e r a dels t j ä n s t e m ä n h o s statliga och e n s k i l d a institutioner, s o m ä r o v e r k s a m m a p å detta o m r å d e , dels tillfälligt a n l i t a d e specialister i den m å n d e t t a k a n a n ses lämpligt. Vid s å d a n a i n s l r u k t ö r s k u r s e r , s o m a n o r d n a s av s k o g s v å r d s s l y r e l s e n , b ö r a elever, som själva b e s t r i d a k o s t n a d e r n a för sitt d e l l a g a n d e i k u r s e n , k u n n a k o m m a i å t n j u t a n d e av stipendier enligt s a m m a g r u n d e r , s o m h ä r o v a n föreslagits b e t r ä f f a n d e vissa a n d r a k o r t a r e k u r s e r p å det skogliga o m r å d e t eller högst 2 k r o n o r p e r d a g , v a r j ä m t e s å d a n t resebidrag, som avsetts i k a p . 4, b ö r k u n n a beviljas. T i l l s t r ö m n i n g e n av elever till i f r å g a v a r a n d e i n s t r u k t ö r s k u r s e r ä r så gott som omöjlig att förutse, d å den ä r b e r o e n d e av en m å n g f a l d ovissa faktorer. b l a n d a n n a t av i vilken o m f a t t n i n g u t b i l d n i n g s v e r k s a m h e t e n k o m iner i gång i dess olika faser, s a m t i vilken u t s t r ä c k n i n g s k o g s ä g a r n a själva ä v e n fortsättningsvis a n o r d n a i n s t r u k t ö r s k u r s e r m. m. Kurserna böra i första h a n d avse att l ä c k a det o m e d e l b a r a behovet av i n s t r u k t ö r e r för utb i l d n i n g s v e r k s a m h e t e n , m e n de b ö r a d e s s u t o m — i den m å n u t r y m m e k a n

152 beredas — stå öppna även för skogsarbetare och andra intresserade, som önska skaffa sig denna utbildning. Årskostnaderna för instruktörsutbildning kunna — under förutsättning att tillsvidare två kurser anordnas årligen, var och en med en längd av tre veckor och med ett genomsnittligt elevantal av 25 — beräknas till följande: Lönekostnad för skogvaklarutbildade lärare å 400 kronor per kurs (vid lönens beräknande har hänsyn tagits till att läraren behöver inställa sig något före kursens påbörjande och kvarstanna några dagar efter dess avslutande) Lönekostnad för speciallärare å 250 kronor per kurs Stipendier efter högst två kronor per elev och dag (från denna anslagspost torde även böra bestridas eventuella resebidrag)

Kr. »

800 500

»

2 000

Summa kronor 3 300 Inom skogsbruket finnes behov av ett ganska betydande antal förmän med mindre kvalificerade arbetsuppgifter än skogvaktare och kronojägare. Dessa förmän ha icke ansetts behöva genomgå den mera grundliga utbildningen vid en ettårig skogsskola, utan ha, som här förut nämnts, utbildats genom skogsägarnas egen försorg i samband med löpande arbeten. Hittills har denna utbildningsform visserligen i stort sett fungerat tillfredsställande. Med hänsyn till de höjda krav på effektivitet i skogsarbetstekniken, som numera gjort sig gällande, synes det emellertid önskvärt, att även dessa förmän erhålla en mera ordnad utbildning. Det kunde därvid ifrågasättas, att genomgång av ettårig skogsskola skulle utgöra förutsättning för anställning som förman. En sådan stegring av kompetenskraven kan emellertid ej genomföras språngvis, bland annat av den anledningen, att utbildningskapaciteten vid skogsskolorna ej på långt när vore tillräcklig. Under en ganska lång övergångstid torde det därför bliva nödvändigt att anordna särskilda utbildningskurser för dylika förmän. Utbildningen vid en sådan kurs skulle i stort sett överensstämma med den skogsvårdskurs, som här förut föreslagits skola anordnas för utbildning av skogsarbetare (»arbetande förmän»). Då anställandet av förmän och fastställandet av kompetenskraven för dylika måste förbehållas skogsägarnas fria val, torde från statsmakternas sida endast vissa rekommendationer kunna göras i detta hänseende. I samband med anordnande av s. k. skogsvårdskurser bör emellertid vid bedömandet av utbildningsbehovet beaktas, att de vid sådan kurs utbildade även kunna utnyttjas som förmän i storskogsbruket. Vad angår skogsvårdsstyrelsernas behov av förmän, torde utbildningskurser för sådana även i fortsättningen böra anordnas genom skogsvårdsstyrelsernas försorg. Den utbildning, som hittills meddelats sådana förmän, synes i stort sett i fråga om kurserna ha varit begränsad och specialiserad. Kommittén förutsätter, att skogsvårdsstyrelsernas förmän kunna rekryteras bland sådana, som genomgått nyssnämnda skogsvårdskurs. Om särskilda

153 sådana kurser anordnas för utbildning av förmän, kan undervisningen därvid anpassas med hänsyn till utbildningens speciella ändamål. Ifråga om förmän, som skola anställas i storskogsbruket, torde man åtminstone tillsvidare få räkna med att förmansutbildningen liksom hittills bör bedrivas inom respektive företag. Anordnandet av gemensamma utbildningskurser inom visst geografiskt område skulle dock helt säkert bidraga till en förbättrad utbildning, och detta borde kunna åstadkommas genom samverkan mellan de större skogsägarna och skogsvårdsstyrelsen. Då man kan förutsätta att personer, som efter genomgången utbildning blivit anställda som förmän, i inånga fall även äro lämpliga för instruklörsutbildning, synes det möjligt att genom en kombination av dessa båda utbildningsformer skapa en mera fast kår av arbetsledare inom skogsbruket. Dessa personer kunna påräknas få en mera kontinuerlig sysselsättning, i huvudsak som förmän under sommarhalvåret och som instruktörer under vinterhalvåret. En bättre rekrytering av denna arbetsledarkår skulle härigenom kunna vinnas. För utbildning av skogvaktare finnas i Norrland endast två fasta anstalter, nämligen statens skogsskolor i Hällnäs och Bispgården. De från skogsskolorna utexaminerade erhålla till huvudsaklig del anställning som länsskogvaktare hos skogsvårdsstyrelserna, som kronojägare i domänverket eller som skogvaktare (faktorer) hos aktiebolag eller enskilda ägare till större skogsegendomar. Pastorat, liksom styrelser för vissa gemensamhetsskogar, härads- och sockenallmänningar m. fl., anställa också skogvaktare som skogliga biträden. Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen har 1936 års skogsutredning i sitt här förut åberopade betänkande dryftat frågan om tillgodoseendet av skogsbrukets behov av förmän och därvid kommit till den uppfattningen, att behov bl. a. förelåge av skogsskoleutbildade med nöjaktiga insikter även på det jordbrukstekniska området. Såvitt norrlandskommitlén kan finna torde detta behov i viss mån komma att tillgodoses genom den numera inrättade skogsmästarskolan i Skinnskatteberg. Intill dess erfarenhet vunnits om resultaten av verksamheten vid denna skola, torde det därför ej vara skäl att upptaga förevarande fråga till förnyat övervägande. Behovet av skogsskoleutbildade har under åren 1943—1944 blivit föremål för undersökning genom arbetsmarknadskommissionens försorg. Denna undersökning visar, att det sammanlagda ersättnings- och utvidgningsbehovet under femårsperioden 1943—1947, så som det framgått av undersökningen, utgör 590 skogsskoleutbildade samt att nu kända utbildningsplaner beräknas under samma tid komma att tillföra skogsarbetsmarknaden högst 435 utbildade personer. Skillnaden mellan dessa tal utgör 155, motsvarande 31 om året, vilket sålunda skulle behöva kompenseras genom ökning av skogsskolornas utbildningskapacitet. Med åberopande bl. a. av nämnda undersökning har domänstyrelsen i samband med avgivande av

154 generalförslag angående den ekonomiska förvaltningen för år 1945 föreslagit inrättande av ytterligare en skogsskola vid Farna Bruk i Västmanland, varest lämpliga byggnader finnas, som kunna disponeras för ändamålet. Skogsstyrelsen har i ett över förslaget avgivet yttrande anfört, alt det syntes tveksamt, om behovet av skogsskoleutbildad personal komme att ökas i sådan omfattning, alt del vore erforderligt att omedelbart tillskapa en ny skogsskola. I 1945 års slatsverksproposition har vederbörande departementschef, med åberopande av skogsstyrelsens uttalande, uttalat sig för att, i avvaktan på ytterligare erfarenhet, avgörandet av frågan om inrättandet av en dylik skola kunde anstå ännu någon tid. Inrättandet av en ny skogsskola skulle endast täcka omkring hälften av förutnämnda underskott på skogsskoleutbildade. Dessutom måste tagas i betraktande, att det beräknade anställningsbehovet grundar sig på skogsarbetsgivarnas egna bedömanden, vilka få anses baserade på ett bibehållande i huvudsak av de arbetsförhållanden, som rått inom skogsbruket före nu pågående krig. I betraktande av att inom Norrland kommer alt under 10—20 år framåt erfordras en betydande forcering av skogsvårdsarbelena, framför allt för att inom rimlig tid anskaffa skogsålerväxt på förefintliga betydande arealer kalmark och marker med otillfredsställande virkesavkastning, för vilket ändamål statsbidrag i stor omfattning torde komma alt ställas till förfogande, synes ytterligare ett ganska stort antal skogsskoleulbildade komma att behövas för planläggande och ledande av dessa skogsvårdsarbeten. Dessutom borde det ej vara uteslutet, att skogsskoleutbildningen även kunde utnyttjas av andra än sådana, som förutsättas vinna anställning såsom skogsarbetsledare i storskogsbruket. Även för en jordbrukare med större skogsinnehav kunde genomgång av skogsskola innebära en mycket värdefull utbildning. I detta sammanhang kan erinras om alt skogsstyrelsen i sitt här förut återgivna uttalande angående domänstyrelsens förslag till inrättande av en ny skogsskola ifrågasatt behovet av en särskild form av utbildning i skogshushållning för vissa innehavare av kombinerade jord- och skogsegendomar. Det behov av skogsskoleutbildade, som kan förutses särskilt inom Norrland, synes emellertid ej kunna tillgodoses med de två därstädes befintliga skogsskolorna, och de som komma att utbildas vid de inom Svea- och Götaland belägna skolorna torde komina att åtgå för behoven inom dessa landsdelar. Frågan om utökning av antalet skogsskolor i Norrland synes därför enligt norrlandskommitléns mening böra bliva föremål för särskild utredning genom vederbörande myndigheters försorg. I detta sammanhang bör beröras undervisningen vid kolarskolor. Dessa ha till huvudsaklig uppgift att meddela behövlig undervisning i kolning åt blivande elever vid skogsskolor samt skogshögskolan. Som förut nämnts finnas endast två kolarskolor, förlagda till mellersta Sverige, och sålunda saknas dylika anstalter i Norrland. Behovet av yrkeskolare får anses tillsvidare

155 komma att bliva ganska litet inom Norrland, och utbildningen av dylika synes, liksom hittills, kunna omhänderhavas av skogsvårdsstyrelserna. Däremot komma de som ämna söka som elever till skogsskolor, särskilt om de äro bosatta inom övre Norrland, i en ganska ogynnsam ställning med hänsyn till resekostnaderna. Detta skulle möjligen kunna kompenseras genom stipendier, avvägda efter resekostnaderna, men det kan ifrågasättas, huruvida detta är någon specifik norrlandsfråga, då även de inom landets sydligaste delar bosatta eleverna bliva betungade med avsevärda resekostnader. Även frågan om eventuellt inrättande av kolarskolor inom Norrland synes böra behandlas i den utredning om skogsskolorna, som kommittén — enligt vad här förut nämnts — ansett böra verkställas.

Kap. 19. Vissa organisatoriska förhållanden. Den betydande utökning av skogsvårdsstyrelsernas bestyr med utbildningsfrågor, som skulle bliva följden av ett genomförande av här ifrågasatta anstalter för utbildning i skogsarbete och skogsbruk samt fackutbildning av instruktörer och förmän, synes nödvändiggöra, att de norrländska skogsvårdsslyrelsernas personal förslärkes med en särskild befattninghavare, åt vilken skulle anförtros de arbetsuppgifter, som sammanhänga med upplysnings- och utbildningsverksamheten. Såvitt kommittén kan finna, kunna dessa arbetsuppgifter endast tillfredsställande lösas, om en befattningshavare odelat kan ägna sig däråt inom varje län. Den ordning, som hittills övervägande tillämpats, att utbildningsbestyren ingått bland andra arbetsuppgifter i skogsvårdsstyrelsernas arbetsprogram och fördelats på de olika befattningshavarna, har på grund av skogsvårdsstyrelsernas växande arbetsbörda medfört, att arbetsuppgifter, som röra skogsvårdens direkta utövande och skogslagarnas tillämpning, alltmer tagit personalens tid i anspråk till förfång för utbildningsverksamheten. Inom Gävleborgs län, där den av skogsvårdsslyrelsen bedrivna utbildningsverksamheten redan fått en jämförelsevis mycket stor omfattning, har det även visat sig behövligt att vidtaga särskilda åtgärder för tillgodoseende av utbildningsfrågorna, och denna skogsvårdsstyrelse har därför sedan något år haft anställd en särskild befattningshavare med uppgift att svara för utbildningsverksamheten samt tillsvidare även frågor, som röra anskaffningen av skogsfrö. Kommittén anser det på angivna grunder nödvändigt, att hos varje skogsvårdsstyrelse inom Norrland anställes en särskild befattningshavare — undervisningskonsulent — med uppgift att planlägga, leda och övervaka utbildnings- och upplysningsverksamheten. Med hänsyn till länens storlek i Norrland och till omfattningen av skogstillgångarna därstädes synes behovet av här åsyftad utbyggnad av skogsvårdsstyrelsernas organisation vara speciellt motiverad för

156 Norrlands del. Kommittén har ej anledning att uttala sig rörande behovet av motsvarande anordningar inom övriga skogsvårdsstyrelser i landet. Beträffande löneställningen för undervisningskonsulenterna synes det kommittén skäligt, att lönen beräknas motsvara 22:a lönegraden för statliga befattningshavare. I avvaktan på de förslag, som må komma från 1944 års skogsvårdsstyrelseutredning, torde konsulenterna böra anställas såsom extra tjänstemän och deras lön torde därför böra bestämmas efter begynnelselöneklassen i lönegrad Ex 22, d. v. s. löneklass 19. Med utgångspunkt härifrån torde årskostnaderna för anställande av ifrågavarande fem undervisningskonsulenter kunna beräknas på följande sätl: Löner åt 5 undervisningskonsulenter efter i runt tal 9.000 kronor Kr. 45 000 Reseersättningar „ 7 500 Trakfamentskoslnader (beräknade efter 200 dygn å 12 kronor per tjänsteman) >, 12 000 Summa kronor 64 500 I detta sammanhang får kommittén framhålla önskvärdheten av att skogsvårdsstyrelserna i mån av behov till överläggningar angående den skogliga yrkesutbildningens anordnande sammanföra representanter för arbetsgivare-, skogsägare- och arbetareorganisalioner samt skolstyrelser. Vid genomförande av norrlandskommitténs här förut framförda förslag torde anslag av statsmedel till skoglig utbildningsverksamhet behöva ställas till skogsvårdsslyrelsernas förfogande i betydligt ökad omfattning jämfört med vad hittills varit fallet. Anslagsmedlen för de av kommittén åsyftade ändamålen — inberäknat anställandet av undervisningskonsulenter — torde böra fördelas mellan de norrländska skogsvårdsstyrelserna av Kungl. Maj:t, som därvid torde ha anledning att inhämta skogsstyrelsens yttrande. För att skogsstyrelsen skall kunna bedöma anslagens lämpliga fördelning samt tillse att myndigheternas intentioner bliva omsatta i praktisk verksamhet, synes det nödvändigt, att skogsstyrelsen följer den utbildningsverksamhet, som bedrives av skogsvårdsstyrelserna. Detta kan åstadkommas genom alt någon befattningshavare i skogsstyrelsen beredes möjlighet att vid besök hos de olika skogsvårdsstyrelserna göra sig närmare underrättad om utbildningsverksamhetens förlopp. En dylik kontaktverksamhet i vad gäller norrlandslänen bör ej föranleda sådan utgiftsökning för skogsstyrelsen, att något särskilt medelsanslag kan behöva ifrågasättas. Om den här föreslagna utbildningsverksamheten skulle komma att utvidgas till att omfatta även övriga delar av landet, vilket närmast torde ankomma på prövning av 1944 års skogsvårdsstyrelseutredning, lär i detta sammanhang frågan om personalbehovet i allmänhet bliva föremål för övervägande. Skogsundervisningen vid lantmannaskolorna har hittills utvecklats tämligen oberoende inom olika län. Vid de skolor, där skogsvårdsstyrelsen fill-

157 handahållit lärarkrafter, har denna styrelse kunnat utöva direkt inflytande på undervisningen. Förhållandena bliva i detta hänseende annorlunda vid de skolor, som ha anställt en jägmästare med heltidstjänstgöring. När därtill, såsom i vissa fall förekommit, skogsvårdsstyrelsen icke varit representerad i lantmannaskolans styrelse, har utformningen av den skogliga undervisningen blivit tämligen oberoende av de skogliga myndigheterna Kommittén har i tidigare sammanhang framhållit önskvärdheten av alt skogsvårdsstyrelserna genom representation i lantmannaskolornas styrelser finge tillfälle alt deltaga i överläggningar, som röra ordnandet av den skogliga undervisningen vid dessa skolor. Då en utbyggnad av den skogliga undervisningen vid lantmannaskolorna är ett för Norrland särskilt framträdande önskemål och skulle tillfredsställa ett inom denna landsdel förefintligt allmänt intresse, anser sig kommittén även böra beröra frågan om en kontakt mellan de centrala organen och lantmannaskolorna, i vad avser deras verksamhet på det skogliga området. En sådan kontakt kan åstadkommas genom att lantbruksstyrelsen i frågor rörande den skogliga undervisningsverksamheten vid lantmannaskolorna samråder med skogsstyrelsen. Också vid fastställandet av kursplaner för lantmannaskolorna bör samverkan i erforderlig utsträckning ske mellan nyssnämnda myndigheter. Ett genomförande av vad norrlandskommittén här ovan föreslagit i olika sammanhang föranleder behov av statsanslag i enlighet med nedanstående sammanställning. Lärlingsutbildning:

Kronor

Lärlingsgårdar Lärlingskurser

16 000 109 500

Yrkesutbildning

i skogsarbete:

Skogsvårdskurser Kurser i körarteknik Instruktionsverksamhet för huggare

36 750 10 000 25 500

Utbildning i skogsbruk: Specialkurs Fackutbildning för instruktörer Organisation: Kostnader för undervisningskonsulenter

..

11 200 3 300 64 500

Summa 276 750 eller i runt tal 280 000 kronor per budgetår.

158 Kap. 20. Norrlandskommitténs förslag. i

Under åberopande av vad ovan anförts under avdelning IV föreslår norrlandskommittén, 1) att skoglig undervisning i viss omfattning införes i befintliga och blivande lärlingsskolor för jordbruksundervisning, 2) att lärlingsutbildning i skogshantering anordnas vid de lärlingsgårdar, som under avdelning III föreslagits skola utnyttjas till jordbruksutbildning, 3) alt lärlingsutbildning i skogshantering anordnas vid a) ytterligare ett antal lärlingsgårdar, vid vilkas utväljande mindre betydelse fästes vid hög intensitet hos jordbruket, samt b) vid skogsvårdsslyrelsernas skogsvårdsgårdar. Vidare föreslår norrlandskommittén, att följande kurser eller andra utbildningsmöjligheter anordnas genom skogsvårdsstyrelsernas försorg eller medverkan i enlighet med vad kommittén i det föregående anfört, nämligen: 4) praktiska lärlingskurser i skogshantering, 5) skoglig korrespondensundervisning, 6) möjligheter till tjänstgöring som skogselev, 7) skogsvårdskurser av ungefär tre månaders längd för skogsarbelare, 8) kurser i arbetsteknik för körare vid avverkningar, 9) utökad inslruktionsverksamhet avseende utbildning av huggare i arbetsteknik och redskapsvård, 10) en specialkurs i skogsbruk för skogsägare, 11) kurser för utbildning av instruktörer i arbetsteknik vid skogsavverkning samt redskapsvård. Kommittén föreslår även, att åtgärder måtte vidtagas i syfte 12) alt undervisningen i skogsbruk vid lantmannaskolorna ökas i anslutning till vad kommittén i detta avseende anfört, 13) att utredning om behovet av skogsskolor och kolarskolor i Norrland måtte komma till stånd genom vederbörande myndigheters försorg, 14) alt hos varje skogsvårdsstyrelse i de fem nordliga länen må anställas en undervisningskonsulent, 15) alt stipendier och understöd må .utgå till deltagare i ovan berörda kurser i huvudsaklig överensstämmelse med vad kommittén föreslagit avseende respektive utbildningsformer, samt Slutligen hemställer kommittén, 16) att för ordnandet av den skogliga utbildningen i Norrland i anslutning till de grunder, som föreslagits av kommittén, och med tillämpning i huvudsak av ovan gjorda kostnadsberäkningar må anvisas ett årligt statsanslag av 280 000 kronor.

AVD. V.

Yrkesutbildningen inom industrien och hantverket.

Kap. 2 1 . Översikt. Industrialiseringen har i Norrland — såsom helhet betraktat — ej på långt när nått samma utvecklingsstadium som i landet i övrigt. Om man undantager Gävleborgs län, som även i industriellt avseende närmast har mellansvensk karaktär, ligger antalet industriarbetare per 1 000 invånare avsevärt under riksmedeltalet. I intet annat län inom riket är det relativa antalet industriarbetare så lågt som i Jämtlands län. Till belysning av nu berörda förhållanden må hänvisas till nedanstående sammanställning rörande antalet i industristatistiken redovisade arbetare per 1 000 invånare i länen (tabell 12). Hantverket i norrlandslänen är likaledes betydligt mindre utvecklat än inom flertalet andra län, vilket väl delvis får antagas sammanhänga med den mindre långt fortskridna urbaniseringen. Det är dock möjligt, att hantverket i Norrland i högre grad än vanligen eljest är fallet bedrives såsom bisyssla, varför åtskilliga utövare icke redovisas i den officiella statistiken. Detta torde särskilt gälla i fråga om husbyggnad och därmed samhörande hantverksyrken, såsom måleri och glasmästeri. Sannolikt har den relativt låga levnadsstandarden i vidsträckta områden samt en av skilda orsaker beroende brist på företagsamhet medverkat till Norrlands efterblivenhet på detta område. Norrlandsindustrien domineras av stora, på export inriktade företag. Hemmamarknadsindustrien intager en undanskymd plats. Om man fortfarande bortser från Gävleborgs län, saknar Norrland så gott som fullständigt textil- och beklädnadsindustri samt läder-, hår- och gummivaruindustri, varjämte bland annat jord- och stenindustrien visar en betydligt lägre utvecklingsgrad än i riket i dess helhet. Industriens jämförelsevis svaga utveckling innebär svåra olägenheter för folkförsörjningen i Norrland. Det är nämligen sannolikt, att den växande norrlandsbefolkningen till stor del kommer att söka sin utkomst inom industrien och hantverket. Härvid är att märka, att födelseöverskottet i förhållande till folkmängden inom de tre nordligaste länen är större än inom något annat län i riket samt inom Västernorrlands län ungefär sammanfaller med riksmedeltalet. Endast Gävleborgs län har under senare år uppvisat ett

3 a 5

©

ft A

r-

CN i-«

CO

SD 00

^

x

w os co co o cs

w i O H i O r t t n H O o o i N H

csr^i-»i-iooor—co

3 CM CM - ^ C N

c/3 sc c ^ - * t - - o s t N . o i r s o s » o c o L ' s i - - x r - - r o o O M C J c o c s o o

*

"= — S3

1-H* ©

TH

C C 3 g • * "O

1-1 1-<

*-C

cotocimwcscotcto^-fcoor-

• * crj i-I Cl »-( TJ* ö

»H O > 00

O) O - 3 3 "O , C-3 :cS "-, e c uJ •* B • •c 3 , a

IfJ CO " t

c s r - r ^ ^ c s r ^ o oCOc oCO o e i d e>i

©

I

^

o CO

0 » - ; o c o o o r - T j < c s i r t C N C c o

CN

H

f a ."£

co

_ i :cS M w a —' ^ 3

cs *<* x

r-

r-

- t f c O ^ ^ i - i C J i f t t O C O

I I

E2Ä *iS Sa S

QJ t»

.j i « t »t

in <o H • " ^ c o c s i o ö ^ i o o i r i O t f s e M c D X to o x to c* ^* r- x »H cd cd r^ l o c J c c c o o d c o d t ^ L ' i i f j T j I d ^ d i o c o o c o c v i c i i - H oc

a .s co ^H © o j t o c N C s c D w e i c s e o c M t f t r » O cd ^ O O s - ^ c D O C O - ^ O c o O r- oc CM cc i o

&0 g a

H

a c

° ål

*"! ^ ^ ^ ^ O ^ c D C O O M O e o C J t ^ C M i - i M O S M w o r t N o o d e c i H i c d c o w c o d i - J e ö d d i—I *-H ,—1 W rt N ,-( i—I i—< ,—i T—,

cs

t-

o

i> d oc • *

x

CO

CO

«

X

O

ifi

•*

O

H

H f)

co

cs.— o j c ^ ^ r r ^ c o r - c o r - c o cooSiocöcNt^occNddd

_L O 3

T3 - -e i* O Cw— JS ._

o .a *"£>aa

©coxo*foicscoos •*£ I Q d ^ i c d d "*' t N to co re i-H

CM

t

to X O O co d H d CM *-t T f i - i

CO

Cl

m

i * t^

oi x 00

S .9 "i a a

e c ert :c3 a — 3 SP » £ •3 a äÖD aQC. :eB ar H ^S3 CS "5w ° " K w _ a a 2 -d J5 .a Ö" s3~i£ C u u ! :'z - 6C JD fe 3 a ft-a > 3 "2 M c -a •a a •3 -< a « ä o B 3 3 - 3 r 2 c :0 O 2 S cS g ,3 "2 J •s £ = « M ^ S Ä a g, o o •3 g i a2 -35 '>-fJ3j ä 'S i . * :a t- :cs o, :0 < a « JS » O :cs :cS a o -g o 55 c/5 O c 9 to

CO

I5

•« o i i t

i-t

•* d co ro

ja o

fl

i-- x

« s s

•-iCNco^iocor^ooosOT-icjoö-^iracor^cooi

S » fc

-a >

z

161 födelseöverskott liggande under detta medeltal. För befolkningens framtida försörjning är det vidare av vikt, att industrien icke blott erhåller en större omfattning utan även en sådan mångsidighet, att konjunkturväxlingarnas ogynnsamma inflytande i största möjliga mån elimineras. Detta torde förutsätta, att särskild uppmärksamhet ägnas tillkomsten och utvecklingen av sädana industrier, som huvudsakligen finna sin avsättning på hemmamarknaden. En förbättring av den redan existerande industriens villkor samt en ökad företagsamhet på det industriella och hantverksområdet måste tillmätas den allra största betydelse för folkförsörjningen i Norrland. För att en sådan utveckling skall kunna främjas, fordras bland annat en yrkesskicklig arbetarstam, skickliga förmän och arbetsledare samt för sin uppgift lämpliga och skolade företagsledare. Redan med hänsyn härtill föreligger ett ängeläget behov av en väl ordnad och till omfattningen tillräcklig yrkesutbildning inom industri och hantverk i de norrländska länen. Som redan inledningsvis framhållits har emellertid denna utbildning ett vidare syfte. Det gäller nämligen över huvud att skapa försörjningsmöjligheter för den ungdom, som icke kan beräknas assimileras inom jordbruk och skogsbruk, alldeles oavsett om denna ungdom kan beredas sysselsättning inom Norrlands industri och hantverk eller kommer att söka sin utkomst i andra delar av landet. Denna nödvändighet att placera ett befolkningsöverskott i produktivt arbete är ett specifikt problem för framförallt övre Norrland och motiverar att från statens sida särskilda åtgärder vidtagas för att i de nordligaste länen främja yrkesutbildningen inom industri och hantverk. Industriens och hantverkets olikformiga spridning inom Norrland och den glesa bebyggelsen inom stora områden medföra vidare vissa särskilda krav på yrkesutbildningens organisation. De här anförda synpunkterna böra beaktas, när man i fråga om utbildningsmöjligheterna inom industrien och hantverket gör en jämförelse mellan å ena sidan Norrland och å andra sidan övriga delar av Sverige. En rättvisande dylik jämförelse är i brist på ett genomarbetat statisliskt material svår att genomföra, i synnerhet som yrkesutbildningen på industriens och hantverkets område endast delvis sker under det allmännas insyn. Även det stora antalet till syfte och karaktär vitt skilda organisationsformerna inom de allmänna anstalterna för yrkesutbildning försvårar jämförelsen. Då den av skolöverstyrelsen förda statistiken rörande yrkesskolväsendet ännu icke hunnit bearbetas för senare år, har kommittén ansett sig böra begagna sig av en räkning av eleverna i centrala verkstadsskolor och statsunderstödda kommunala anstalter för yrkesundervisning i industri och hantverk, som av överstyrelsen för yrkesutbildning verkställdes hösten 1944 och som avser förhållandena vid de nämnda anstalterna i oktober månad 1944. De sålunda erhållna uppgifterna, vilka av överstyrelsen infordrats i annat syfte än här ifrågavarande, hänföra sig till en bestämd tidpunkt och [ l

45166»

162 giva sålunda icke b e s k e d o m det a n t a l elever som årligen b e g a g n a r sig av y r k e s u n d e r v i s n i n g e n . Vissa av k u r s e r n a ä r o n ä m l i g e n av k o r t a r e varaktighet ä n ett år. Till följd av k u r s e r n a s v ä x l a n d e l ä n g d l ä m n a r materialet icke heller u p p l y s n i n g o m det antal elever, som årligen tillföres industrien o c h h a n t v e r k e t efter a v s l u t a d y r k e s u t b i l d n i n g . Med reservation för de i n a d v e r t e n s e r , som k u n n a h ä r r ö r a f r å n h ä r n ä m n d a o m s t ä n d i g h e t e r , u p p t a g a s i n e d a n s t å e n d e tabell 13 a n t a l e t elever vid yrk e s u n d e r v i s n i n g s a n s t a l t e r i f ö r h å l l a n d e dels till hela f o l k m ä n g d e n , dels till a n t a l e t egentliga y r k e s u t ö v a r e i n o m industri och h a n t v e r k i l ä n e n och i hela riket. TABELL 13. Antal elever i centrala verkstadsskolor och statsunderstödda kommunala anstalter för yrkesundervisning i industri och hantverk i oktober 1944, jämfört med totala folkmängden och med antalet egentliga yrkesutövare enligt folkräkningen 1940. Elever per 1 000 invånare 1. Västmanlands län 2. Stockholms stad1 3. Älvsborgs län 4. Blekinge län 5. Jönköpings län 6. Uppsala län 7. Malmöhus län 8. Norrbottens län 9. Östergötlands län 10. Västernorrlands län 11. Södermanlands län 1 12. Göteborgs och Bohus län 13. Örebro län 14. Värmlands län 15. Gävleborgs län 16. Västerbottens län 17. Hallands län 18. Kalmar län 19. Kopparbergs län 20. Skaraborgs län 21. Stockholms län 22. Kristianstads län 1 23. Kronobergs län 24. Gotlands län 25. Jämtlands län Hela riket

Elever per 1000 egentliga yrkesutövare inom industri och hantverk 4.04 Norrbottens län 3.94 Blekinge län 3.89 Västernorrlands län 3.80 Västerbottens län 2.94 Uppsala län 2.90 Västmanlands län 1 2.89 Stockholms stad 2.83 Älvsborgs län 2.72 Jönköpings län 2.68 Östergötlands län 2.62 Malmöhus län 2.61 Södermanlands län 1 2.12 Värmlands län 1.97 Göteborgs och Bohus län 1.81 Kalmar län 1.68 Hallands län 1.56 Gävleborgs län 1.55 Skaraborgs län 1.42 Örebro län 1.30 Kopparbergs län 1.02 Kristianstads län 1 0.98 Gotlands län 0.67 Stockholms län 0.65 Kronobergs län 0.37 Jämtlands län 2.41 Hela riket

30.8O 25.51 20.84 20.24 19.96 19.27 19.17 18.7;s 16.59 15.09 15.0.S 14.27 13.6S 13.12 11.70 11.62 11.44 10. i o 9.71 8.01 7.44 6.86 5.79 5.31 4.80 14.60

') Elever i Stockholms stads tekniska aftonskola äro ej medräknade, enär skolan har ett högre utbildningsmål än verkstads-, lärlings- och yrkesskolorna. Av samma skäl ha elever i Katrineholms praktiska skola och f. d. Hässleholms tekniska skola uteslutits vid beräkningen. I sistnämnda anstalter mottagas för övrigt elever från hela landet.

163 Av tabellen framgår, att den skolmässigt ordnade yrkesundervisningen, sedd i förhållande till antalet egentliga yrkesutövare, är bättre tillgodosedd i Norrbottens län än i något annat län samt att den även i Västerbottens och Väslernorrlands län synes ha nått en större omfattning än i genomsnitt i riket. Gävleborgs län och särskilt Jämtlands län äro däremot att anse såsom efterblivna i fråga om den statsunderstödda yrkesundervisningen. Sedan undersökningen gjordes, ha emellertid åtgärder vidtagits för främjande av yrkesutbildningen bland annat i Jämtlands län. Om man däremot betraktar antalet elever vid utbildningsanstalterna i förhållande till hela folkmängden i länen, blir bilden mindre gynnsam för Norrlands vidkommande. Detta synes bero dels på det ovan anförda förhållandet, att industrien spelar en mindre roll för folkförsörjningen i norrlandslänen (utom Gävleborgs län) än i flertalet andra län, dels på norrlandsindustriens och de norrländska yrkesutbildningsanstalternas ensidiga geografiska fördelning, varigenom norrlandsungdomens utbildningsmöjligheter minskas. Det sagda gäller icke blott möjligheterna att erhålla undervisning vid statsunderstödd anstalt utan även att vinna inträde såsom lärling inom induslrieller hantverksföretag.

Kap. 2 2. Lärlingsutbildning. Redogörelse för den praktiska lärlingsutbildningen inom företagen. Frågan om ordnandet av lärlingsutbildningen inom företagen har alltsedan 1890-talet varit föremål för utredningar, utan att enighet om principerna kunnat uppnås. Bakom 1918 års riksdags beslut om upprättande av praktiska ungdomsskolor torde emellertid den förutsättningen ha legat, att den i skolorna meddelade teoretiska undervisningen skulle ansluta sig till en genom en särskild lärlingslag reglerad praktisk utbildning på arbetsplatserna. Sedan skolöverstyrelsen år 1921 hos Kungl. Maj:t hemställt om erforderliga åtgärder för att en lärlingslag i syfte att främja yrkesutbildningen snarast måtte komma till stånd, uppdrog Kungl. Maj:t samma år åt kommerskollegium och skolöverstyrelsen att verkställa utredning och avgiva förslag i ärendet. Ämbetsverkens förslag, som avgavs år 1923 (S. O. U. 1924: 41), avsåg lärlingsutbildning inom såväl hantverk och industri som handel och husligt arbete, under förutsättning att lärotiden inom yrket vore minst två år. Tillämpningen föreslogs dock obligatorisk endast för hantverksidkare men i övrigt fakultativ, beroende på beslut av vederbörande kommunala myndigheter. Högsta tillsynen över lagens efterlevnad förutsattes skola handhavas av kommerskollegium, i vissa avseenden under samverkan med skolöverstyrelsen och socialstyrelsen. Den lokala tillsynen skulle utövas av lärlingsnämnder, i vilka ordföranden skulle utses av tillsynsmyndigheten och

(ivriga ledamöter av stadsfullmäktige eller motsvarande kommunala myndigheter med iakttagande av att arbetsmarknadens partsintressen bleve till lika antal representerade. Lärlingsfrågan upptogs sedermera till behandling av 1936 års hantverkssakkunniga, vilka år 1938 avgåvo betänkande jämte lagförslag angående lärlingsutbildningen inom hantverket och den mindre industrien (S. O. U. 1938:30). De sakkunniga förordade en lösning, som åsyftade ett frivilligt underordnande från vederbörande intressenters sida av lärlingsutbildningen under offentlig tillsyn och ledning. Förslaget innebar i organisatoriskt avseende i huvudsak följande. Högsta tillsynen över lärlingsutbildningen skulle utövas av skolöverstyrelsen, i vissa avseenden under samverkan med kommerskollegium och socialstyrelsen. Den lokala tillsynen skulle ulövas av lärlingsnämnder och ortsnämnder. Ordföranden i lärlingsnämnden skulle utses av tillsynsmyndigheten, övriga ledamöter av landstinget eller av stadsfullmäktige i stad, som icke deltager i landsting, varvid arbetsmarknadens partsintressen skulle bliva till lika antal representerade. Ortsnämndens ordförande skulle utses av länsstyrelsen efter förslag av lärlingsnämnden, övriga ledamöter av stadsfullmäktige eller motsvarande kommunala myndighet. Lärlingsnämnden skulle ha till uppgift att verka för att möjlighet bereddes ungdom att erhålla tillfredsställande praktisk yrkesutbildning och lör sådant ändamål tillhandagå med råd och upplysningar vid yrkesval ävensom förhjälpa ungdomen att vinna inträde i respektive yrken. Nämnden skulle med läromästare (hantverksmästare eller annan jämförlig yrkesidkare) ingå avtal, innefattande bland annat bestämmelser rörande läromästarens skyldigheter med avseende på lärlingens utbildning och hans rätt att därvid utnyttja lärlingens arbetskraft, lärotidens längd samt lärlingen eventuellt tillkommande lön eller naturaförmåner. Vid bestämmande av lärlingens lönevillkor borde nämnden samråda med förefintliga sammanslutningar av arbetsgivare och arbetare inom vederbörande yrke. Ortsnämndernas uppgift skulle vara att inom vederbörande kommun utöva den omedelbara tillsynen över lärlingsutbildningen. Varken 1923 eller 1938 års förslag ha lett till någon statsmakternas åtgärd. Från fackorganisationernas sida har man vänt sig särskilt mot införandet av avtal mellan offentlig myndighet och arbetsgivarna. Tanken på införandet av en lärlingslag för hantverket har emellertid upptagits av Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, vars styrelse den 30 april 1943 hos Kungl. Maj:t hemställt om åtgärd för genomförandet av en dylik lag. Styrelsen har ansett utbildningsmöjligheterna böra så ordnas, att hantverksyrkena bleve eftersträvansvärda, vilket enligt organisationens mening borde kunna åstadkommas genom stöd av en lärlingslag och genom understöd från statens sida för en kontrollerad lärlingsutbildning. I fråga om lagens innehåll har styrelsen i huvudsak anslutit sig till 1936 års hantverkssakkunnigas förslag, dock med ändringar i vissa avseenden.

160 Sålunda skulle lagens tillämpningsområde inskränkas uteslutande till hantverket. Vidare skulle lärlingsavtal träffas mellan hantverksmästaren och lärlingen samt dennes målsman, alltså icke mellan hantverksmästaren och lärlingsnämnden. Avtalet skulle emellertid inregistreras hos lärlingsnämnden och stå under dennas kontroll. Lagen skulle under en viss övergångstid, exempelvis sex år, tillämpas »yrke för yrke, i den mån dessa frivilligt anmäla sin redobogenhet att underordna sig densamma». Därefter skulle lagen göras obligatoriskt tillämplig »inom alla yrken, som styrka, att de hava sin lärlingsutbildning ordnad efter vissa av tillsynsmyndigheten på organisationens förslag fastställda riktlinjer, och inom vilka mäsiarbrev utdelas enligt Kungl. kungörelsen av den 10 oktober 1940». Sedan svenska arbetsgivareföreningen och landsorganisationen i Sverige år 1940 tillsatt en gemensam kommitté, benämnd »Arbetsmarknadsorganisationernas yrkesutbildningskommitté», för utredning av industriens lär-lingsfråga, har denna kommitté i maj 1944 avgivit betänkande med förslag till åtgärder för lärlingsutbildningens främjande. Kommittén har kommit till den uppfattningen, att en effektiv yrkesutbildning icke stode att vinna genom en laglig reglering av lärlingsutbildningen på arbetsplatserna. Avgörande för kommitténs ställningstagande vore, att en lagstiftning av delta slag skulle komma att ingripa i frågor, vilka sedan gammalt varit föremål för överenskommelser mellan de fackliga organisationerna på arbetsmarknaden. Bestämmelser rörande lärlingsutbildningen funnes i ett flertal kollektivavtal och hade under senare år i ökad utsträckning influtit i avtalen. Enligt kommitténs mening borde en frivillig reglering av lärlingsutbildningen eftersträvas även inom områden, som fölle utanför arbetsgivareföreningens och landsorganisationens gemensamma arbetsfält. Arbetsgivareföreningen och landsorganisationen borde rekommendera förbunden å ömse sidor att såsom kollektivavtal antaga ett av kommittén utarbetat förslag till överenskommelse angående lärlingsutbildning. Förslaget innehåller förutom regler angående lärlings anställande och anställningens upphörande, lärotid, arbetsgivarens skyldigheter gentemot lärlingen, lärlingens åligganden, lönevillkor m. m. även bestämmelser angående lärlingsutbildningen av i huvudsak följande innehåll. För behandling av frågor rörande lärlingsväsendet inom respektive fack tillsätta organisationerna en särskild lärlingsnämnd bestående av tre representanter för arbetsgivarna och tre från arbetarsidan. Arbetsmarknadens yrkesråd (se nedan) utser opartisk ordförande i nämnden. Lärlingsnämnden skall öva tillsyn över och främja utvecklingen av lärlingsutbildningen inom facket, utarbeta riktlinjer för lärlingsutbildningens bedrivande, upprätthålla kontakt med befintliga skolor för yrkesutbildning inom facket, fastställa formulär till och fortlöpande registrera inom yrket ingångna lärlingsavtal samt fastställa formulär till lärlingsbok och lärlingsbetyg. Vid behandling av frågor av större principiell betydelse bör lärlingsnämnd inhämta yttrande av arbetsmarknadens yrkesråd. Vid företag, där lärling finnes anställd, skall av vederbörande fackorganisation bland de utlärda arbetarna utses en representant (yrkesombud) med uppgift att till-

166 sammans med arbetsgivaren och vederbörande arbetsledare följa och främja lärlingsutbildningen och övervaka tillämpningen i övrigt av överenskommelsen. Såsom ett forum för industriens yrkesutbildningsfrågor inom de fackliga huvudorganisationerna bör inrättas ett centralorgan, benämnt arbetsmarknadens yrkesråd. Yrkesrådet bör erhålla i huvudsak följande uppgifter, nämligen att utreda och följa utbildningsbehovet inom huvudorganisationernas verksamhetsområden, genom åtgärder av olika slag verka för en ökad och effektivare yrkesutbildning inom dessa områden, övervaka och samordna lärlingsnämndernas verksamhet, upptaga frågor av allmän eller principiell betydelse på yrkesutbildningens område samt hålla kontakt med såväl myndigheternas som organisationernas arbete på ifrågavarande område. Badet skall följaktligen fungera som en plattform för arbetsgivareföreningens och landsorganisationens representanter i överstyrelsen för yrkesutbildning. Sedan de fackliga huvudorganisationerna i augusti och september 1944 godkänt yrkesutbildningskommitténs förslag, tillsattes det föreslagna centralorganet, arbetsmarknadens yrkesråd, i november samma år. I samband med kollektivavtailsförhandlingarna på våren 1945 träffades i olika fack avtal om lärlingsutbildning och tillsattes lärlingsnämnder i överensstämmelse med yrkesutbildningskommitténs förslag. Arbetet med utbyggande av den föreslagna organisationsapparaten fortgår enligt uppgift planenligt. Beträffande yrkesutbildningen inom den mindre industrien och hantverket har arbetsmarknadsorganisationernas yrkesutbildningskommitté uttalat, att en lösning av lärlingsproblemet enligt de av kommittén föreslagna linjerna väsentligt underlättades därav, att kollektivavtal med till landsorganisationen anslutna fackförbund redan existerade inom flertalet hantverksgrenar. Vidare tillhörde en betydande del av hantverket, organisationsmässigt sett, yrkesförbund inom svenska arbetsgivareföreningen. Så vore exempelvis fallet med företag inom de grafiska branscherna, möbel- och snickeriindustrien, byggnadsindustrien med angränsande yrken samt bilverkstäder. Inom dessa förbund funnes vid sidan av de hantverksmässigt drivna företagen även företag med industriella driftsförhållanden. Därest kollektiva överenskommelser rörande lärlingsutbildningen bleve gällande inom ifrågavarande förbund, komme enligt kommitténs mening för en betydande del av hantverket något utrymme icke att finnas för en fakultativ lärlingslagsliftning. Under sådana omständigheter syntes det böra övervägas, huruvida icke hantverkets egna organisationer kunde acceptera en lösning av lärlingsfrågan efter de av kommittén föreslagna linjerna. I anledning av arbetsmarknadsorganisationernas yrkesutbildningskommittés förslag har Sveriges hantverks- och småindustriorganisation till överstyrelsen för yrkesutbildning ingivit en promemoria, vari organisationen särskilt framhållit de omständigheter, som kunde åberopas till stöd för kravet på en särskild lärlingslagstiftning. Det kunde sålunda knappast vara tillfredsställande att bygga lärlingsfrågans lösning uteslutande på en förhoppning om intensivare verksamhet på utbildningsområdet av arbetsmarknadens parter. Det vore givetvis en allmän förhoppning, att den anda av samförstånd mellan arbetsmarknadsorganisationerna, för vilken kommitté-

167 förslaget vore ett uttryck, skulle komma att fortbestå, men det kunde knappast vara rikligt att låta ungdomens möjligheter till yrkesutbildning bliva beroende av att en dylik förhoppning infriades. Enligt organisationens mening borde lösningen av hantverkets lärlingsfråga sökas både genom frivilliga överenskommelser och lagstiftning. Att för en stor del av hantverket kollektivavtalsmässiga överenskommelser rörande lärlingsutbildningen komme att träffas, utgjorde intet hinder mot införande av en lärlingslag. Organisationens huvudinvändning mot yrkesutbildningskommitténs resonemang vore emellertid, att man genom kollektivavtalsöverenskommelser icke nådde alla de företag som bedreve lärlingsutbildning, då anslutningen till vederbörande organisationer vore långt ifrån tillfredsställande, och att en effektliv lösning av lärlingsfrågan för hantverkets vidkommande därför icke kunde nås på det av kommittén föreslagna sättet, hur mycket organisationernas arbete på området än aktiviserades. över ovannämnda, av Sveriges hantverks- och småindustriorganisation år 1943 avgivna förslag har överstyrelsen för yrkesutbildning avgivit yttrande den 7 februari 1945. Överstyrelsen har ansett sig icke kunna tillstyrka, att 1936 års hantverkssakkunnigas förslag till lag om lärlingsutbildning lades till grund för en lagstiftning i ämnet. Ej heller kunde eller borde en lag av här ifrågasatta art lämpligen givas tvingande karaktär. Överstyrelsen har däremot funnit starka skäl tala för att en fakultativ lag om lärlingsutbildning komme till stånd och därför upprättat förslag till sådan lag. Denna lags tillämpningsområde skulle begränsas till hantverket. Underordnandet under lagen borde göras beroende av huruvida lärlingskontrakt enligt av tillsynsmyndigheten fastställt formulär upprättades mellan hantverksmästaren och lärlingen (eller dennes målsman) och insändes för registrering. På det registrerande organet borde ankomma att från fall till fall pröva, huruvida registrering skulle medgivas och därmed lagen anses tillämplig. Såsom ett villkor för erhållande av statsunderstöd för lärlingsutbildning borde gälla, att lärlingskontrakt enligt lagen upprättades mellan nyssnämnda parter och registrerades hos tillsynsmyndigheten. Prövning av ansökningar om understöd skulle ske med hänsyn till behovet av kvalificerad arbetskraft. Stadganden om lärlingsunderstöd borde icke ingå i lagen. Förslaget till lärlingslag innehåller i fråga om hantverksmästarens skyldigheter gentemot lärlingen bestämmelser, vilka i sak till väsentlig del överensstämma med de föreskrifter, som arbetsmarknadsorganisationernas yrkesutbildningskommitté föreslagit skola ingå i de såsom kollektivavtal träffade överenskommelserna om lärlingsutbildning. Tillsynsmyndighet enligt lärlingslagen skulle vara överstyrelsen för yrkesutbildning. Såsom rådgivande organ åt tillsynsmyndigheten i frågor, som berörde lagens tillämpning, borde utses lärlingsråd, vart och ett avseende ett yrkesområde eller flera närstående sådana. I råden skulle arbetsgivare och arbetare vara till lika antal representerade. För att fortlöpande följa ut-

168 bildningen av lärling, för vilken lärlingskontrakt registrerats, skulle tillsynsmyndigheten efter förslag av lärlingsråd, där sådant finnes, förordna två lärlingsombud, av vilka en borde vara arbetsgivare och en arbetare. Där särskilda skäl förelåge, skulle dock, efter hörande av lärlingsrådet, endast cl I lärlingsombud kunna förordnas. Mot överstyrelsens beslut om framläggande av förslag till lärlingslag ha sex av styrelsens vid beslutet närvarande tolv ledamöter reserverat sig.

Redogörelse för de statsunderstödda anstalterna för lärlingsutbildning. S k o l f o r m e r . Nu gällande organisation av den teoretiska yrkesutbildningen inom bland annat hantverk och industri är reglerad genom Kungl Maj:ts förnyade stadga för den kommunala yrkesundervisningen den 4 november 1921 (»yrkesskolstadgan», nr 706, med däri senare vidtagna ändringar) och den samma dag utfärdade kungörelsen (nr 707, sedermera ändrad) med bestämmelser angående statsunderstödda enskilda anstalter för yrkesundervisning. Genom kungörelse den 4 november 1921 (nr 705, sedermera ändrad) ha bestämmelser utfärdats angående statsunderstöd till kommunala och enskilda anstalter för yrkesundervisning. Organisationen av och bidragsgivningen till de genom beslut av 1941 års riksdag inrättade centrala verkstadsskolorna regleras genom Kungl. Maj:ts stadga den 10 oktober 1941 (nr 835) samt kungörelsen den 30 augusti samma år (nr 716, sedermera ändrad) angående statsbidrag till centrala verkstadsskolor. För den grundläggande utbildningen finnas dels lärlingsskolor (lärlingsskolans yrkesavdelningar, lärlingskurser och kurser för äldre) och dels verkstadsskolor. Rörande de norrländska skolornas belägenhet och antalet lärjungar arbetsåret 1943/44 hänvisas till bilaga 2. Lärlingsskolorna ha till ändamål att bereda den ungdom, som avslutat fortsättningsskolans kurs, tillfälle att samtidigt med att den förvärvar den praktiska yrkesfärdigheten genom anställning i förvärvsarbete inhämta de för ett framgångsrikt arbete inom vederbörande arbetsområde grundläggande teoretiska kunskaper och, i särskilda fall, praktiska färdigheter, som icke kunna förvärvas genom deltagandet i arbetet utanför skolan. Lärlingsskolan är i sin fullständiga form organiserad på yrkesavdelningar. Varje sådan avdelning bör avse ett bestämt yrke, där sådant på grund avlärjungarnas antal och övriga förhållanden är möjligt. Undervisningen är fördelad på två årskurser. Varje årskurs omfattar ett arbetsår om åtta, högst nio månader med i medeltal högst 12 undervisningstimmar i veckan. Yrkesavdelningar inom lärlingsskolorna i Norrland voro under arbetsåret 1943/44 inrättade för metallarbetare/mekaniker samt elektriker. Lårlingskurserna, vilken skolform icke är närmare bestämd i yrkesskolstadgan, avse att meddela successiv undervisning i samma ämnen, som ingå i yrkesavdelningarnas undervisningsplaner. Kurserna kunna ha anslut-

169 ning till visst yrke eller avse speciella ämnen, vilka lärjungarna kunna valfritt kombinera. Lärlingskurscrna vid lärlingsskolorna i Norrland omfattade under arbetsåret 1943/44 mellan 250 och 540 timmar i kurser, anknutna till visst yrke, och högst 165 timmar i kurser avseende visst ämne. Kurser för äldre äro enligt yrkesskolstadgan avsedda »att bereda äldre arbetare, vilka icke genomgått lärlingsskola, tillfälle att vinna nödig förberedelse för inträde i yrkesskola (se nedan) eller i allmänhet att förvärva för vederbörande yrke grundläggande teoretiska kunskaper i ett eller flera av de läroämnen, som ingå i lärlingsskolans undervisning». Dessa kurser ha vid lärlingsskolorna i Norrland så gott som uteslutande avsett ämnena yrkesritning och yrkesmålning, och timantalet har under arbetsåret 1943/44 växlat mellan 66 och 300. Verkstadsskolorna ha enligt yrkesskolstadgan till ändamål »att bereda den ungdom, som efter avslutad folkskolekurs eller däremot svarande utbildning vill ägna sig åt hantverk eller industriellt yrkesarbete, tillfälle att förvärva ett visst mått av praktisk yrkesfärdighet för att därigenom bliva i stånd att lättare erhålla anställning och vidare utbildning i yrket». Skolorna kunna anordnas antingen såsom fristående anstalter eller i anslutning till andra läroanstalter för yrkesutbildning. Inom kommun, där lärlingsskola icke finnes upprättad för det yrke, vari undervisning i verkstadsskola meddelas. skall i regel i verkstadsskolan meddelas teoretisk undervisning i de ämnen, som tillhöra lärlingsskolans kunskapsområde. Finnes å andra sidan lärlingsskola upprättad inom kommun, skall på överstyrelsens för yrkesutbildning prövning bero, huruvida särskild teoretisk undervisning må anordnas inom verkstadsskolan. Har kommun upprättat såväl verkstadsskola som lärlingsskola för samma yrke, är lärjunge i verkstadsskolan skyldig att deltaga i lärlingsskolans undervisning, såvida han icke fullgör fortsättningsskolplikt eller teoretisk undervisning meddelas inom verkstadsskolan. De av primärkommunerna inrättade verkstadsskolorna (angående de centrala verkstadsskolorna, för vilka landstingen äro huvudmän, se nedan) ha organiserats i huvudsak efter följande linjer. 1) Vanliga verkstadsskolor, i vilka eleverna erhålla yrkesutbildning i en för detta ändamål särskilt organiserad skolverkstad. 2) Inbyggda verkstadsskolor, organiserade så, att eleverna få sin praktiska yrkesutbildning i en särskild avdelning av ett industriföretag, under det att den teoretiska utbildningen meddelas i lärlingsskola, vilken eleverna genomgå vid sidan av den praktiska lärlingsutbildningen. Inbyggda verkstadsskolor finnas icke i Norrland. 3) Decentraliserade verkstadsskolor, avsedda huvudsakligen för hantverksyrkena. Skolformen innebär, att eleverna utplaceras hos olika hantverksmästare, där de erhålla den praktiska utbildningen under inseende av hantverksmästaren själv eller annan person, som av överstyrelsen erhållit behörighet såsom yrkeslärare. Sin teoretiska undervisning erhålla eleverna i lär-

lingsskolans kurser i regel under de två första utbildningsåren. Denna skolform förekom i Norrland under arbetsåret 1943/44 på en enda ort (Söderhamn), där elevantalet var endast 3. 1 samband med framläggandet av förslag till lärlingsutbildningens ordnande inom hantverket har överstyrelsen för yrkesutbildning föreslagit en avveckling av de decentraliserade verkstadsskolorna, under förutsättning att statsbidraget till hantverksmästare för lärlingsutbildning ökas (jfr nedan sid. 193). Utbildningstiden i verkstadsskolorna växlar från i regel två år till fyra år, varvid utbildningstidens längd i huvudsak bestämmes av yrkets art. Arbetsåret är i regel kortare än vid de centrala verkstadsskolorna (se nedan) och följaktligen antalet undervisningstimmar mindre. Centrala verkstadsskolor. Dessa skolor ha till ändamål »att bereda manlig och, där så befinnes lämpligt, även kvinnlig ungdom inom ett vidsträcktare område, i regel landstingsområde, tillfälle till ordnad såväl praktisk som teoretisk yrkesutbildning för hantverk och industri». Huvudmän för central verkstadsskola må vara antingen landsting eller förening av dylika, landsting i förening med stad, vilken icke deltager i landsting, eller ock, då särskilda skäl därtill föreligga, primärkommun inom landstingsområde. Frågan om skolas erkännande som central verkstadsskola prövas av Kungl. Maj:t. För vinnande av inträde i central verkstadsskola fordras bland annat, att sökanden fullgjort sin fortsättningsskolplikt och att han ej uppnått 25 årsålder. I undervisningsplanerna föreskrives en prövotid av en eller två månader. Undervisningstidens längd skall i regel utgöra två år om 11 arbetsmånader, däri inräknad 10 dagars julledighet samt kortare ledigheter vid övriga helger och andra ledighetsdagar, som angivas i reglementet. Även kortare eller längre undervisningstid än två år, dock högst fyra år, kan medgivas. Undervisningstiden per vecka skall i regel omfatta 48 undervisningstimmar: därav anslås under hela arbetsåret 3 veckolimmar till gymnastik och idrott, under 35 veckor i medeltal 37 veckotimmar till yrkesarbete och 8 veckotimmar till teoretisk undervisning samt under återstående tid 45 veckotimmar till yrkesarbete. Överstyrelsen för yrkesutbildning må, därest särskilda förhållanden därtill föranleda, besluta om annan fördelning av veckotimmarna på yrkesarbete och teoretisk undervisning än här sagts. I regel omfattar arbetsåret 2 100 timmar, därav omkring 1 700 timmar verkstadsarbete, 280 timmar teoretisk undervisning och 120 timmar gymnastik. Centrala verkstadsskolor finnas i Norrland till ett antal av 5, därav en i vartdera Gävleborgs, Västerbottens och Norrbottens län samt två i Västernorrlands län. Dessutom har Kungl. Maj:t erkänt ännu en verkstadsskola i Övertorneå i Norrbottens län, varjämte upprättandet av en verkstadsskola i Jämtlands län samt ännu en i Västerbottens län är ifrågasatt. S t a t s b i d r a g t i l l u n d e r v i s n i n g s v e r k s a m h e t e n . Till av kommun, landsting, annan kommunal samfällighet eller förening av flera

171 dylika upprättad anstalt för yrkesundervisning inom industri, hantverk, handel och husligt arbete må statsunderstöd utgå enligt följande grunder (angående understöd till decentraliserade och centrala verkstadsskolor se nedan) : l:o till avlöning åt rektor och övriga lärare med högst 2/a av deras sammanlagda avlöning, dock ej överstigande 2: 35 kronor för undervisningstimme för undervisning i lärlingsskola i andra ämnen än husligt arbete samt för undervisning i verkstadsskola eller annan närslående anstalt för yrkesundervisning, 2:o till undervisningsmateriel, med undantag för förbrukningsmateriel för yrkesmässig produktion av till försäljning avsedda alster, med hälften eller i vissa undantagsfall med högst 2/s av totalkostnaden. För statsbidrag till den praktiska undervisningen i decentraliserade verkstadsskolor gälla i viss mån andra beräkningsgrunder. Eleverna utplaceras för sin praktiska undervisning hos olika hantverksmästare. Behörighet såsom yrkeslärare meddelas av överstyrelsen för yrkesutbildning antingen åt hantverksmästaren själv eller åt annan lämplig person inom företaget. Yrkesläraren erhåller av statsbidragsmedel en ersättning av 20 öre för undervisningstimme eller 400 kronor för år (Kungl. Maj:ts beslut den 21 oktober 1932), oavsett det antal elever, som står under hans uppsikt. I detta sammanhang må erinras om att staten även i annan form lämnar understöd åt hantverksmästare för utbildning av lärlingar. Delia understöd utgår med sammanlagt 400 kronor för varje lärling som utbildas. Rörande föreliggande förslag till samordning av dessa understödsformer hänvisas till sid. 193. Till erkänd central verkstadsskola utgår statsbidrag l:o till anskaffning av undervisnings- och administrationslokaler samt lokaler för elevinternat och inventarier med belopp, motsvarande högst hälften av de styrkta kostnaderna, 2:o till förhyrande av sådana lokaler med belopp, som Kungl. Maj:t i varje särskilt fall bestämmer, 3:o till nyanskaffning av den första uppsättningen av stadigvarande undervisningsmateriel (maskiner, verktyg och dylikt) samt till nyanskaffning (komplettering) av maskiner med belopp motsvarande °/io av de styrkta kostnaderna, 4:o till avlöning åt rektor och övriga lärare med belopp, motsvarande avlöningskostnaden enligt i författning fastställd skala (senast i kungörelsen den 19 juni 1942, nr 596), 5:o till underhåll och förbrukning av undervisningsmateriel m. m. 70 kronor för elev och år; dock att bidraget sammanlagt ej må uppgå till högre belopp än som svarar mot huvudmannens verkliga kostnader för ändamålet under den tid bidraget avser, 6:o till bestridande av sjukvård åt eleverna 10 kronor för elev och år samt till gäldande av obligatorisk olycksfallsförsäkring för eleverna med belopp, motsvarande hela kostnaden härför,

172 fa, o "o M CA CA

"3 cS

oc

- *

C

ro

CO *<^

— 'O

o

eo

20 irs -* **

ift

O

• "«*

. O

in

C5 H lO

co a: »O "^ OO

--H

O

CS O CO O

iO o c— »O

•«? os O i- H

CO

H O CM o CO

TH

"*

. <3> m o

to o

-*

M CO

CA fal

dl

> a

fa]

T3

<] ej

CO >i

CQ

M

__ rf

00 O

CD CO

00 Oi

CO O)

CS • *

i -< O

00 Cl

O0 a

O o

T3

O

O O LO

O -*t«

00 O

00 OS

CM CM

r^T-H C S - -H

Ci O

CO O

CS co

cu Ä

O

»rf &>

r-

co

,—i

JO CD

OJ • -i

(M OC

O C M CO CN C i CO

CM O CO

,—1

00 im

CD CM

rr-

5 5 CO OO M Tf r ^ 0 O r ^ - - H C M CO

K

CA

oo - ^

T—1

iSS

O

CA

r-» *—:

""

1-1

M

1- -

,—1

T3 to

cd

^H

:rf

00 O 00

00 HÖ

CM *-<

- -1 O

N 00

[^ "**

O CM

00 C* lO

-O 00

i -i M

N O

IO

~«

O

CJ

m

oo o»

C

:rf >

•«*<

O

:0 T3

* -rf r~- T »O O

co Cs iO CD

t— CM 00 O

cs 00

c

>

rf

O '«Ö H O CM

w O

tö CM

CS O ~H

tn

a

CO CD CC t ^ t ^ CO

M 1

cd

- *

lO

O

^

** CA 0

* MM

«* '—1 J

fal C

£

3 ,3 t.

M fal

WD

LO

_!

a

rf

fal

r^

C =3 C/D

CO OS y~ tC r- O O

lO

CO ^ t

r— OO

iO

O CO O ^ f •»-i fQ CN t D C5 CN O

CS ••** CO OO r-- CM

-^ CM o

r - . - t * o O O w m I N O M

H W CM00

CD O

H C i r » O OJ r - oo cD Cs - - i LQ

ro

O)

CO

-*P 00

CM CO

,_!

O C

U

»O

rf

X)

c

0rf 0

l— TH

**

sg [g »ca

—

fa

"

*r c

ja

T3

a

c

E c

i

C ca

:c3

E 3

>*S

o

CA

S i-

C

£

w

to

•c

0,

-ii ^C

u

fa

s |h

fa fl ts>

i = j=

U

T C

>

i-

= > «

C :C

as s i >-

a

~Vi cc

c

17 T

•i ii t•3 "C I— c

a a

c

"c fa

C3

c

•a T k

< ffi' Cr. K •c

'

ca

c/5

173 7:o till gäldande av kostnaderna för administration m. m. med 100 kronor för elev och år; dock att statsbidraget sammanlagt ej må uppgå till högre belopp än som motsvarar huvudmannens verkliga kostnader lör ändamålet under den tid bidraget avser. Rörande storleken av de under budgetåret 1943/44 utgående statsbidragen till de centrala verkstadsskolorna och vissa kommunala verkstadsskolor hänvisas till tabell 14. Hur stor del av de till övriga kommunala anstalter för yrkesundervisning utgående statsbidragen som är alt hänföra till yrkesutbildningen för industri och hantverk kan icke angivas, enär dessa anstalter. vilka i regel meddela undervisning även i handel och husligt arbete, i sina årsredogörelser för inkomster och utgifter icke särskilja de olika utbildningslinjerna. S t a t s b i d r a g t i l l s t i p e n d i e r å t e l e v e r n a . Jämlikt kungörelsen den '23 maj 1930 (nr 158, sedermera ändrad) utgå sedan budgetåret 1930/31 statsstipendier till obemedlade och mindre bemedlade elever vid slatsunderstödda kommunala och enskilda anstalter för yrkesundervisning. Stipendium beviljas endast för deltagande i hel sammanhängande kurs med heldagsundervisning av minst fem månaders längd. Till löljd härav kunna lärjungarna i lärlingsskolor i regel icke komma i åtnjutande av statsstipendier men däremot elever i verkstadsskolor, vare sig dessa äro fristående eller samordnade med kommunala yrkesundervisningsanstalter av annat slag. De elever, som äro berättigade till stipendier enligt vissa av överstyrelsen för yrkesutbildning tillämpade grunder för behovsprövningen, hänföras till tre behovsgrader, inom vilka stipendier må utgå till följande högsta belopp, nämligen för elev i tredje (högsta) behovsgraden högst 45 kronor, för elev i andra behovsgraden högst 25 kronor och för elev i första (lägsta) behovsgraden högst 15 kronor för månad. Genom Kungl. Maj:ts beslut den 11 augusti 1944 höjdes det maximala stipendiebeloppet vid de centrala verkstadsskolorna till 60 kronor, vilket belopp redan tidigare kunnat utgå vid verkstadsskolor för viss arbetslös ungdom liksom vid vissa flygmekanikeravdclningar. Enligt beslut vid 1945 års riksdag skola slatsstipendiernas belopp i respektive behovsgrader utgöra högst 75 kronor, 50 kronor och 25 kronor för elev och kursmånad samt i undantagsfall stipendium kunna tilldelas jämväl elev i heldagskurs av kortare varaktighet än fem månader. Tabell 15 avser att belysa dels i vilken utsträckning slatsstipendier utgått till lärjungar vid verkstadsskolorna i Norrland, dels det genomsnittliga slipendiebeloppet per stipendiat. Uppgifterna, som avse arbetsåret 1943/44, ha lämnats i en av överstyrelsen för yrkesutbildning i samråd med norrlandskommittén hösten 1944 verkställd enquéte. Bearbetningen av uppgifterna har verkställts inom kommittén. Kommunala

b i d r a g till

undervisningsverksamheten

174 TABELL 15. Antalet lärjungar och stipendiater samt genomsnittliga stipendicbclopp vid verkstadsskolorna i Norrland under budgetåret 1943/44. Antal inskrivna lärjungar x)

Antal stipendiater

Stipendiebelopp i genomsnitt per stipendiat kr./mån.

125 101 150 114 147

114 99 147 96 132

35: 96 34:66 38:47 33:20 34:66

105 18 11 40 13 15 18 181 44 63

68 14 11 38 10 10 4 29 17 28

23:50 25:00 38:73 48:68 25:50 28:50 25:00 35:17 29:41 33:71

Centrala verkstadsskolor: Sandarne Sande Sundsvall Vännäs Piteå Kommunala verkstadsskolor (skolverkstäder): Gävle Söderhamn Hoting Byske 2) Lycksele Skellefteå Boden Kiruna Luleå Malmberget 1

Kockar ej inräknade. '-' Inrättad för viss arbetslös ungdom. Maximala stipendiebeloppet utgör 60 kr. per månad.

o c h t i l l s t i p e n d i e r m. m. å t e l e v e r n a . Kostnaderna för yrkesutbildningsanstalternas uppförande och drift bestridas, i den mån de icke hickas av statsmedel, genom bidrag från primärkommuner och landsting. Från kommunerna utgå understöd i olika former och efter växlande grunder till lärjungar vid verkstadsskolorna. Understöden kunna utgå i form av kontantstipendier (vanligen benämnda klädpengar eller fickpengar) och direkt till skolan inbetalade inackorderingsbidrag. Dessutom åtnjuta eleverna i verkstadsskolorna arbetspremier, utgående av inkomster av skolornas produktion. Kontantstipendierna utgå till praktiskt taget alla lärjungar i de centrala verkstadsskolorna med i regel 15 kronor för månad. Vid de kommunala verkstadsskolorna är denna understödsform relativt sällsynt. Inackorderingsbidrag från lärjungarnas hemortskommuner utgå, såvitt för kommittén är känt, endast vid de centrala verkstadsskolorna i Sandarne, Sandö och Sundsvall samt vid Malmbergets praktiska ungdomsskola. Inackorderingsbidrag från landstinget utgå vid de centrala verkstadsskolorna i Vännäs och Piteå. För bidrag från hemkommunerna måste lärjungarna i vissa fall ikläda sig återbetalningsskyldighet. Arbetspremier, vilka med stöd av bestämmelserna i yrkesskolstadgan utgå

175 såsom ersättning tUl lärjungarna i den mån deras arbete i skolan kan erhålla produktivt varde, förekomma vid de centrala verkstadsskolorna sam l vid flertalet av övriga verkstadsskolor i Norrland. Premierna utgå med efter årskurserna stigande belopp; i vissa fall utbetalas inga premier under de första månaderna (prövotiden) eller den första terminen lärjungen bevistar undervisningen i anstalten. Premierna kunna vara lika stora i olika yrkesavdelningar, eller ock differentieras de efter yrkesavdelningarnas art. För en närmare redogörelse rörande hithörande förhållanden hänvisas till (iverstyrelsens för yrkesutbildning promemoria angående yrkesutbildning lör arbetslösa m. m. (S. O.U. 1944:25, sid. 17—22). K o s t n a d e r f ö r l ä r j u n g a r n a . Undervisningen i de kommunala lärlingsskolorna är i princip avgiftsfri. I lärlingsskolornas kurser för äldre upptagas dock vissa avgifter, i regel obetydliga belopp, såsom bidrag till malerielkostnader. Avgifter för undervisningen upptagas ej i centrala verkstadsskolor eller i verkstadsskolor för viss arbetslös ungdom. Övriga verkstadsskolor kunna däremot upptaga avgifter till belopp, som fastställas av överstyrelsen för yrkesutbildning. Avgifter för lärjungar mantalsskrivna i skolkommunen upptagas endast vid verkstadsskolan i Lycksele med 20 kronor för läsår och vid verkstadsskolan i Skellefteå med 20 kronor för termin. Däremot äro lärjungar från annan kommun skyldiga att erlägga terminsavgift vid verkstadsskolorna i Gävle, Söderhamn, Hoting, Skellefteå och Lycksele. Avgiftens storlek utgör i Gävle och Söderhamn 50 kronor och i Skellefteå 40 kronor för termin samt i Hoting 50 kronor för hel kurs. För elever, bosatta på längre avstånd från skolorna, tillkomma dessutom inackorderingskostnader. Storleken av dessa kostnader vid de norrländska centrala verkstadsskolornas elevhem ha av skolorna uppgivits växla mellan 57 och 69 kronor, i genomsnitt omkring 62 kronor för månad. För bestridande av inackorderingskostnaderna utgå stipendier till mindre bemedlade och obemedlade elever (se ovan). Utgifterna för kläder för elever vid de centrala verkstadsskolorna ha av (iverstyrelsen för yrkesutbildning (S. O. U. 1944: 25) beräknats till omkring 11 kronor och utgifterna för övriga personliga behov till omkring 10 kronor lör månad. Totalutgiften för elev, som inackorderats i elevhem, har således beräknats till 80 ä 90 kronor för månad. För elev, som under kurstiden vistas i sitt föräldrahem eller är inackorderad på annat sätt än i elevhem. kunna självfallet kostnaderna bliva såväl lägre som avsevärt högre än vad här anförda beräkningar giva vid handen. S k o l o r n a s b e l ä g e n h e t o c h a n t a l e t l ä r j u n g a r . Belägenheten av yrkesutbildningsanstalterna i Norrland sammanfaller i stort sett med industriens lokalisering. En redogörelse för dessa anstalters spridning. vilken följer den traditionella indelningen i industridistrikt, är såsom bilaga 2

176 fogad vid d e t t a b e t ä n k a n d e . I tabell 16 l ä m n a s ett s a m m a n d r a g av antalet elever, s o m u n d e r g å l ä r l i n g s u t b i l d n i n g i s t a t s u n d e r s t ö d d a k o m m u n a l a anstalter för u t b i l d n i n g i i n d u s t r i - och h a n t v e r k s y r k e n a . TABELL 16. Under arbetsåret 1943/44 inskrivna lärjungar i de norrländska yrkesutbildningsanstalterna för hantverk och industri. Län Skolformer

Lärlingsskolor: Yrkesavdelningar . . . . Lärlingskurser Kurser för äldre Verkstadsskolor: Vanliga Decentraliserade Centrala Summa Lärjungar per 1 000 invånare (1940) Lärjungar per 1 000 inom hantverk och industri yrkesverksamma personer (1910)...

Hela Norrland

Gävleborgs

Västcrnorrlands

Jämtlands

Västerbottens

Norrbottens

»6

28 24 110

17 319 70

21 39

39 94 20

16 32 38

100 490 283

1 148

123 3 125 413

114 341

147 539

508 3 637 2 021

251 668

2l).(i

15.4 Anmärkningar: 1. I ovanstående uppgifter inbegripas ej kvinnliga lärjungar i kurser i sömnad eller lärjungar i verkstadsskolor för kockar. 2. Enär utbildningen i verkstadsskolorna och lärlingsskolornas yrkesavdelningar i regel är minst tvåårig, ger tabellen icke direkt upplysning om de olika utbildningsanstalternas kapacitet. En särskild utredning i detta avseende framlägges beträffande verkstadsskolorna i det följande. 3. Vid jämförelse mellan det totala antalet lärjungar i länen och den yrkesverksamma befolkningen torde observeras, alt behovet av skolmässigL ordnad yrkesutbildning inom de olika industrigrenarna är mycket växlande. I bilaga 3 h a r sambandet mellan utbildningsbehov och utbildningsmöjligheter inom olika hantverks- och industrigrenar närmare belysts. U n d e r v i s n i n g s a n s t a l t e r n a för industri o c h h a n t v e r k i N o r r l a n d ä r o så gott s o m u n d a n t a g s l ö s t förlagda till de stora i n d u s t r i d i s t r i k t e n och således h u v u d sakligen tillfinnandes i k u s t o m r å d e n a . O m m a n bortser från de stora gruvs a m h ä l l e n a , ä r o y r k e s u t b i l d n i n g s a n s t a l t e r n a i inlandet mycket få till antalet och föga b e t y d a n d e i fråga o m k a p a c i t e t e n .

177 De av primärkommunerna upprättade lärlings- och verkstadsskolorna rekryteras huvudsakligen med elever bosatta i eller i omedelbar närhet av skolkommunen. Beträffande lärlingsskolorna är detta naturligt, enär lärjungarna jämsides med skolkursen deltaga i praktiskt arbete. Även de vanliga verkstadsskolornas lärjungar äro mestadels mantalsskrivna inom skolkommunen. En bidragande orsak härtill torde vara, att termins- eller kursavgiften stundom är högre för lärjungar från annan kommun än för lärjunge från skolkommunen. Endast de centrala verkstadsskolornas lärjungar rekryteras från vidsträcktare områden. Såsom i det följande skall visas, kunna likväl dessa skolor emottaga knappt en tredjedel av de inträdessökande. Man torde därför kunna säga, att stöire möjlighet till skolmässigt ordnad yrkesutbildning inom hantverk och industri i huvudsak står öppen endast för ungdom i sådana kommuner, där lärlingsskolor samt vanliga verkstadsskolor finnas. Denna förmån tillkommer följaktligen en relativt liten del av befolkningen i norrlandslänen, närmare bestämt i Gävleborgs län 23 °/o, i Västernorrlands län 21 °/o, i Jämtlands län 17 °/o, i Västerbottens län 27 °/o och i Norrbottens län likaledes 27 o/o. Skolornas kapacitet och antalet inträdessökande. Det är förenat med svårigheter att beräkna hur många lärjungar yrkesutbildningsanstalterna kunna mottaga. Lärlingsskolorna, vilka meddela i huvudsak endast teoretisk undervisning, kunna nämligen genom dubblering av kurserna bereda utrymme för ett växande antal lärjungar, dock under förutsättning att lärarkrafterna äro tillräckliga. Undervisningen i verkstadsskolorna däremot är till sin omfattning i huvudsak bestämd av antalet arbetsplatser i de med skolorna förenade verkstadslokalerna. En översikt av tillgången på elevplatser torde därför böra begränsas till att avse verkstadsskolorna. De härutinnan meddelade uppgifterna ha erhållits som resultat av den förutnämnda av överstyrelsen för yrkesutbildning i samråd med norrlandskommittén anordnade enquéten under hösten 1944. Såsom ovan nämnts, äro kurserna i verkstadsskolorna i regel två- eller fleråriga, och den genomsnittliga årliga intagningen av lärjungar blir för den skull väsentligt mindre än antalet elevplatser. I regel undervisas flera årskurser samtidigt, men det förekommer även, att ny intagning av lärjungar i en yrkesskolavdelning sker först då förutvarande generation genomgått en fullständig kurs, d. v. s. vart annat, vart tredje eller vart fjärde år. I den mån vakanser inom yrkesavdelningarna uppstå genom elevernas avgång före avslutad kurs, intagas emellertid nybörjare i avdelningarna, varför dessa normalt omfatta elever i olika utbildningsstadier. I tabellerna 17 och 18 belyses sambandet mellan intagning och inträdessökande dels inom olika yrkesgrenar, dels inom olika verkstadsskolor under arbetsåret 1943/44. Inom så gott som samtliga yrkesgrenar rådde överskott av inträdessökande i förhållande till antalet lediga elevplatser. Ehuru skolorna ej i full utiq

4Ö1666

178 sträckning kunnat redovisa de inträdessökandes fördelning på olika yrkesavdelningar, kan dock konstateras, alt sökande måst avvisas på grund av platsbrist särskilt inom avdelningarna för eleklriker, bil- och molormekaniker samt metallarbetare och mekaniker, medan däremot inom avdelningarna för murare och byggnadssnickare överskottet av sökande varit mindre betydande. Elevplatserna inom avdelningarna för bleck- och plålslagare ha icke kunnat helt besättas. Antalet inträdessökande vid samtliga verkstadsskolor i Norrland utgjorde vid ingången av arbetsåret 1943/44 1 394, medan endast 549, eller 39 procent av de inträdessökande, kunnat beredas elevplatser. I synnerhet vid de centrala verkstadsskolorna var disproportionen mellan inträdessökande (1 070) och lediga elevplatser (329 eller 31 procent av de inträdessökande) påfallande, medan något större inträdesmöjligheter funnos vid de vanliga verkstadsskolorna (220 lediga elevplatscr, motsvarande 68 procent av de inträdessökandes antal, som utgjorde 324).

TABELL 17. Antal elevplatscr och intagningen av lärjungar vid verkstadsskolornas yrkesavdclningar arbetsåret 1943/44.

Summa

487.8 Brist å inträdessökande

177.0 35.0 43.5 7.0 29.5 10.7 38.0 29.0 28.5 7.5 35.0 41.3 2.0 3.8

överskott av inträdessökande J)

434 85 87 14 59 32 76 58 57 30 70 165 2 15

Intagna lärjungar i första årskursen

Metallarbetare o. mekaniker Bil- o. motormekaniker . . Flygmekaniker Flygmotormekaniker Smeder Bleck- o. plåtslagare Elektrik. o. elektromekanik. Värme- o. sanitetsmontörer Murare Målare Byggn.- o. inredningssnick. Möbelsnickare Hemslöjdssnickare Skräddare

Vid början av höstterminen 1943 Lediga elevplatser

Yrkesavdelning

GenomElevplat- snittlig årser totalt lig intagning

213 33 55 0 .17 17 61 41 23 0 32 50 2

210 33 55 0 17 14 61 41 23 0 30 34 2

314 2) 75 32

9 3 179 28 1 6 42 3)

2 16 1

870 )

1 Av verkstadsskolornas rektorer uppgivet överskott. Härtill kommer ett visst antal icke intagna inträdessökande, som icke redovisats på någon särskild yrkesavdelning. 2 Härav 16 sökande även till yrkesavdelning för snickeri. 3 Härav 16 sökande även till yrkesavdelning för mekaniker. 4 Häri ingår ett för verkstadsskolan i Piteå ingivet totalt överskott av 200 sökande.

179 TABELL 18. Antal elevplatser och intagningen av lärjungar vid olika verkstadsskolor arbetsåret 1943/44. GenomElevplat- snittlig årser totalt lig intagning

Skola

Kommunala skolor: Gävle Söderhamn Hoting Skellefteå Byske' Lycksele Luleå Boden Malmberget Kiruna

Summa

1-sl

raJS O *

— i i :a-

•caé-å

— •o ö .2a5 « :ca =TO « s :0

113 18 12 15 50 13 45 18 65 195

51.5 9.0 4.5 15.0 21.3 6.5 17.5 9.0 20.0 48.8

66 9 6 15 11 7 27 8 20 51

59 9 5 15 0 7 25 8 20 50

40 42

123 151 105 113 148

55.0 70.5 38.7 52.8 67.7

86 77 3 57 106

86 77 0 57 106

114 239 2 189 200

1 11 4 30

verkstads-

Sandarne Sundsvall Sandö . . . Vännäs .. Piteå . . . . Samtliga skolor

O :ca a V fci •* ± : : 60S « 3:0

verkstads-

Summa

Centrala skolor:

Vid början av höstterminen 1943

3 744

verkstads1184

870 Inrättad för viss arbetslös ungdom.

Län

:ca ca

.= .*

•3 ft

c -o Gävleborgs Västernorrlands Västerbottens Norrbottens Hela Norrland

276 323 274 521 1394

161 86 90 212 549

Absolut överskott av inträdessökande

> QJ Ti

Lediga elevplatser i % av antalet inträdessökande

B e t r a k t a s v e r k s t a d s s k o l o r n a länsvis, e r h å l l a s följande p r o p o r t i o n e r :

58 27 33 41 39

115 237 184 309 845

180 Det absoluta överskottet av inträdessökande var störst i Norrbottens län och minst i Gävleborgs län, medan utsikterna för en inträdessökande att bliva antagen var störst i Gävleborgs län och minst i Västernorrlands län. Det må i detta sammanhang anmärkas, att 25 av de lediga elevplatserna icke kunde besättas, därav vid verkstadsskolan i Gävle 7 (snickare), i Hoting 1 (snickare), i Byske 11 (3 metallarbetare och 8 snickare), i Luleå 2 (snickare), i Kiruna 1 (skräddare) och i Sandö 3 (bleck- och plåtslagare). L ä r j u n g a r n a s h e m v i s t o c h s o c i a l a u r s p r u n g . Såsom i det föregående nämnts, äro lärlingsskolorna i främsta rummet avsedda för lärjungar, som deltaga i praktiskt arbete, i förevarande sammanhang sålunda inom hantverk och industri. Man kan därför vänta sig att flertalet lärjungar i dessa skolor skall ha sitt hemvist inom skolkommunerna. En undersökning avseende de under arbetsåret 1943/44 inskrivna lärjungarna bekräftar detta antagande. De utanför skolkommunerna mantalsskrivna lärjungarna utgjorde detta år i procent av hela antalet inskrivna vid de norrländska lärlingsskolorna i lärlingsskolans yrkesavdelningar » lärlingskurser » » kurser för äldre 3

12 %> 25 % 23 °/0

Vid en närmare undersökning av elevmaterialet vid ifrågavarande yrkesavdelningar och kurser finner man, att de skolor, vilka till mera avsevärd del rekryteras med lärjungar från andra kommuner än skolkommun, ligga på platser med fororfsbebyggel.se av utpräglad industrikaraktär, t. ex. Sundsvall. Ehuru en detaljerad undersökning på grund av det statistiska materialets beskaffenhet icke är möjlig, tala sannolikhetsskäl för att lärlingsskolorna så gott som uteslutande besökas av lärjungar, bosatia i skolkommunen eller dess omedelbara grannskap. Eleverna torde sålunda i mycket liten utsträckning vara inackorderade i skolkommunen. I fråga om skolor med heldagsundervisning, d. v. s. verkstadsskolor/vi. har kommittén genom förutnämnda enquéte sökt erhålla så detaljerade uppgifter som möjligt angående lärjungarna. Såsom framgår av tabell 19 voro under arbetsåret 1943/44 av lärjungarna i de kommunala verkstadsskolorna endast 19 procent mantalsskrivna utanför skolkommunen och endast 12 procent inom kommun, som till större delen faller utanför en rayon av 15 km omkring skolan. Ä andra sidan voro av lärjungarna vid de centrala verkstadsskolorna 88 procent mantalsskrivna utanför skolkommunen och 72 procent utanför kommun, som lill större delen ligger utanför nämnda 15 km rayon.

181 Fördelning av lärjungarna

TABELL 19. verkstadsskolorna i Xorrland läsåret 1943/44 efter inantalsskrivningsorter. Lärjungar ca g

S k o l a

'C o t/3

w

Haifi "o > <Z3

"o >

• * " " , *

(2)

(3)

(4)

(5)

(6)

Gävle Sandarne (central) Söderhamn Gävleborgs län

105 125 18 2i8

62 8 11 81

59 6 61 33

71 30 18 119

67 24 100 48

Sundsvall (central) Sandö (central) Hoting Västernorrlands län

150 101 11 262

21 15 7 43

14 14 64 16

67 48 7 122

45 48 64 47

Vännäs (central) Byske Skellefteå Lycksele Västerbottens län

114 40 15 13 182

7 20 9 4 40

6 50 60 31 22

10 29 15 7 61

12 73 100 54 30

Piteå (central) Luleå Boden Malmberget Kir#na Norrbottens län Hela Norrland

147 44 18 63 181 1145

23 37 18 63 179 320 484

16 84 100 100 99 71 42

25 44 18 48 179 311 616

17 100 100 76 99 69 54

Centrala verkstadsskolor . . . Kommunala verkstadsskolor

637 508

74 410

12 81

180 436

28 88

(1)

•i53

De flesta av v e r k s t a d s s k o l o r n a s l ä r j u n g a r h a d e sina h e m o r t e r i k o m m u ner, d ä r h a n t v e r k och i n d u s t r i utgöra h u v u d n ä r i n g e n . Enligt för k o m m i t t é n tillgängliga uppgifter v o r o 38 p r o c e n t a v l ä r j u n g a r n a m a n t a l s s k r i v n a i m e r eller m i n d r e typiska j o r d b r u k s k o m m u n e r . E n a v s e v ä r d skillnad r å d e r dock ä v e n i detta a v s e e n d e m e l l a n de vanliga och de c e n t r a l a v e r k s t a d s s k o l o r n a , i det att e n d a s t 10 p r o c e n t av de förras m e n d ä r e m o t så m y c k e t som 54 p r o c e n t av d e senares l ä r j u n g a r k o m m a från j o r d b r u k s k o m m u n c r . Det ä r v i d a r e att m ä r k a , att v e r k s t a d s s k o l o r b e l ä g n a i städer eller i n o m större s a m m a n h ä n g a n d e industridistrikt i ganska ringa utsträckning rekryteras med l ä r j u n g a r f r å n den r e n a l a n d s b y g d e n .

182 N o r r l a n d s k o m m i t t é n h a r som ett led i n y s s n ä m n d a e n q u é t e ä v e n verkställt e n u n d e r s ö k n i n g i ä n d a m å l a t t u t r ö n a i vilken u t s t r ä c k n i n g j o r d b r u k a r s ö n e r i n g å i v e r k s t a d s s k o l o r n a . R e s u l t a t e t av d e n n a u n d e r s ö k n i n g f r a m g å r a v tabell 20. TABELL 20. Lärjungar från jordbrukarhem vid verkstadsskolorna i Norrland arbetsåret 1943/44 Antalet Därav från Lärjungar från jordlärjungar jordbrukar- brukarhem i % av hem totalt l) tot. ant. lärjungar

Skola Kommunala Gävle Söderhamn Hoting Byske Skellefteå Lycksele Luleå Boden Malmberget Kiruna

verkstadsskolor:

, Summa och medeltal

Centrala Sandarne Sundsvall Sandö Vännäs Piteå

1 10 8 6 6 5 0 15 7

8 5 91 20 40 46 11 0 24 4

125 150 101 114 147

41 28 19 39 59

33 19 19 34 40

637 145

186 252

29 22

verkstadsskolor.

Summa och medeltal Samtliga verkstadsskolor 1

105 18 11 40 15 13 44 18 63 181

Lärjungar i yrkesavdelningar för kockar ej inräknade.

T a b e l l 21 avser att visa, i vilka p r o p o r t i o n e r elevbeståndet i n o m olika y r k e s g r e n a r s a m m a n s ä t t e s av l ä r j u n g a r från j o r d b r u k a r h e m o c h f r å n a n d r a hem. Av d e n h ä r r e f e r e r a d e u n d e r s ö k n i n g e n synes f r a m g å , a t t v e r k s t a d s s k o l o r n a i icke r i n g a u t s t r ä c k n i n g r e k r y t e r a s m e d elever från j o r d b r u k a r h e m . Det m å h ä r v i d a n m ä r k a s , att det a v föreliggande m a t e r i a l ej k u n n a t u t r ö n a s i vilken p r o p o r t i o n j o r d b r u k a r s ö n e r i n g å b l a n d de inträdessökande vid verkstadsskolorna. L ä r j u n g a r n a s anställningsförhållanden efter gen o m g å n g n a k u r s e r . Frågan om lärjungarnas anställningsförhålland e n efler g e n o m g å n g n a k u r s e r ä r a v intresse h u v u d s a k l i g e n för v e r k s t a d s -

183 TABELL 21. Lärjungar vid verkstadsskolornas yrkcsavdelningar arbetsåret 1943/44 fördelade efter socialt ursprung.

Yrkesavdelning

Metallarbetare o. mekaniker... Bil- o. motormekaniker Flygmekaniker Flygmotormekaniker Smeder Bleck- o. plåtslagare Elektriker o. elektromekaniker. Värme- o. sanitetsmontörer .. . Murare Målare Byggn. o. inredn.-snickare Möbelsnickare Hemslöjdssnickare Skräddare Summa och medeltal

Totalt antal lärjungar

Lärjungar från jordbrukarhem

Lärjungar av annat ursprung

Antal

/O

Antal

429 84 87 14 59 29 76 58 56 28 71 138 2 14

47 22 25 2 21 7 14 22 21 9 18 40 1 3

11 26 29 14 36 24 18 38 38 32 25 29 50 21

382 62 62 12 38 22 62 36 35 19 53 98 1 11

89 74 71 86 64 76 82 62 62 68 75 71 50 79

1 145

skolornas vidkommande. De allra flesta lärjungarna i lärlingsskolorna äro nämligen redan anställda inom det yrke undervisningen avser, och de torde icke i någon större utsträckning byta arbetsplats, när den teoretiska delen av lärlingsutbildningen är avslutad. Verkstadsskolornas lärjungar däremot inträda i förvärvsarbete i regel först efter avslutad kurs. Då den uppfattningen synes vara allmänt rådande, att en betydande avflyttning från länet eller rentav från Norrland äger rum bland de i verkstadsskolorna utbildade lärlingarna, har kommittén funnit det motiverat att föranstalta en särskild undersökning rörande dessas första anställning. Undersökningen, vilken ingått såsom ett led i förenämnda enquéte, har emellertid endast mycket ofullständigt kunnat skapa klarhet i nu åsyftade förhållanden. Orsaken härtill är, att ledningen för verkstadsskolorna vanligen endast i begränsad omfattning och i vissa fall icke alls kunnat redogöra för de avgångna lärjungarnas anställningsförhållanden. Av de i sista årskursen inskrivna 485 lärjungarna ha endast 351 kunnat redovisas av skolorna. Av de redovisade lärjungarna ha 45 antagits vara utan anställning, medan 23 fullgjorde sin värnplikt, 17 genomgingo fortsatt utbildning och 15 ägnade sig åt annat yrke än det, för vilket utbildning skett. 240 lärjungar, d. v. s. hälften av de i avgångskurserna inskrivna, ha med säkerhet erhållit anställning inom yrke, för vilket utbildning skett. Av dessa ha 156 erhållit anställning i Norrland och 84 utanför Norrland.

184 Dessa 84 från Norrland utflyttade yrkesutbildade lärjungar fördela sig efter yrke och ursprungslän på sätt, som framgår av tabell 22. TABELL 22. Av verkstadsskolorna i Norrland redovisade lärjungar arbetsåret 1943/44, vilka efter avslutad utbildning tagit anställning utanför Norrland.

Metallarbetare o. mekaniker Bil- o. motormekaniker Flygmekaniker Flygmotormekaniker Smeder Bleck- o. plåtslagare Elektriker o. eleklromekaniker. Värme- o. sanitetsmontörer Murare Målare Byggnads- och inredningssnickare Möbelsnickare Skräddare Summa

i

Gävleborgs

Västernorrlands

Västerbottens

Norrbottens

Sumri; i

7 2 1

4 1 8

11 3 9

1 4

..

36 Norr lan dskomm it tén. Vad till en början angår behovet av lärlingsutbildning och av skolor för detta ändamål må erinras om att det under de senaste femtio åren vid åtskilliga tillfällen och i olika sammanhang framhållits, alt den utbildning av yrkesarbetare (d. v. s. arbetare, vilka i motsats till tempo- och hjälparbetare måste undergå en flerårig utbildning), som äger rum inom industrien och hantverket i Sverige, i allmänhet långt ifrån fyller berättigade krav på en till omfånget tillräcklig och med avseende på planläggning och genomförande rationell utbildning. Såvitt norrlandskommittén kunnat finna, torde den lärlingsutbildning, som äger rum inom de norrländska hantverksoch industriföretagen, i allmänhet icke till det bättre skilja sig från förhållandena inom riket i övrigt. Den relativt ringa storleksordningen hos de norrländska hantverksföretagen och de industriföretag, som företrädesvis sysselsätta yrkesarbetare, låter tvärtom förmoda, att förutsättningarna för en rationellt bedriven lärlingsutbildning i Norrland äro tämligen ogynnsamma. Det förhållandet, att enstaka större industriföretag på ett föredömligt sätt ordnat utbildning av lärlingar för eget behov, synes icke nämnvärt förändra helhetsintrycket. Den möjlighet, som lärlingarna inom industri- och haniverksförelagen äga att erhålla kompletterande teoretisk undervisning vid kommunala skolor för

185 yrkesundervisning, har i Norrland icke utnyttjats i större omfattning, i synnerhet icke när det gäller den mera sammanhängande undervisning, som meddelas i lärlingsskolornas yrkesavdelningar. Under arbetsåret 1943/44 uppgick nämligen antalet elever i dessa yrkesavdelningar icke till mer än 100, fördelade på fem skolor. Därtill kommer, att avgången från skolorna före avslutade kurser var relativt betydande, nämligen 27 procent. Den friare form av yrkesundervisning, som representeras av lärlingsskolans lärlingskurser, hade visserligen större anslutning, i det elevernas antal uppgick till 490, av vilka dock ett betydande antal innehade anställningar inom andra yrken än dem för vilka kurserna voro anordnade och sålunda icke voro lärlingar i här avsedd mening. 1 1 vilken utsträckning lärlingarna begagnat sig av korrespondensundervisning undandrager sig kommitténs bedömande, men då korrespondenskurserna hittills såvitt känt icke varit upplagda så, att de kunnat ersätta den undervisning, som meddelas i lärlingsskolans yrkesavdelningar, torde de i förevarande sammanhang kunna lämnas ur räkningen. Vid sidan av den här berörda praktiska lärlingsutbildningen med dess teoretiska komplement förekommer kombinerad praktisk och teoretisk utbildning inom verkstadsskolans ram. Verkstadsskolformen synes ha erhållit en allmännare tillämpning inom Norrland än eljest i riket. Särskilt intresse har från det allmännas sida ägnats de centrala verkstadsskolorna. Där efterfrågan på elevplatser i yrkesutbildningsanstalterna kunnat redovisas, vilket är fallet endast beträffande verkstadsskolorna, har kunnat konstateras ett betydande överskott av sökande till skolorna. De centrala verkstadsskolorna i Norrland synas sålunda ha kunnat emottaga endast omkring en tredjedel av antalet inträdessökande, medan vid landets övriga centrala verkstadsskolor enligt underhandsuppgift från överstyrelsen för yrkesutbildning i genomsnitt varannan sökande kunnat beredas elevplats. I fråga om de vanliga verkstadsskolorna i Norrland ha omkring 70 procent av de sökande kunnat beredas elevplats. Efterfrågan på yrkesutbildning av det slag som verkstadsskolorna ha att bjuda är med all sannolikhet betydligt större i Norrland än inom övriga landsdelar, och redan av detta skäl synes det nu planerade fortsatta utbyggandet av det norrländska verkstadsskoleväsendet vara väl motiverat. Den nu aktuella ökningen av de centrala verkstadsskolornas kapacitet utgör (om avdelningarna för kockar och sömmerskor ej medräknas) 27 avdelningar med omkring 400 elevplatser, d. v. s. omkring 60 procent av det nuvarande antalet. Det totala antalet elevplatser för manliga industrioch hantverkslärlingar vid samtliga verkstadsskolor i Norrland kommer genom denna ökning (men sedan verkstadsskolan i Byske nedlagts, vilket förutsatts skola ske i samband med att en ny central verkstadsskola inrättas i 1 Skolornas reglementen medgiva i allmänhet, att minderåriga, som icke äro anställda inom yrke, för vilket lärlingskurs anordnas, deltaga i sådan kurs, om de avse att inträda i yrket i fråga.

186 Västerbottens län) att utgöra omkring 1 530 mot för närvarande 1 184, vilket innebär en kapacitetsökning av omkring 30 procent. Vad nu sagts gäller möjligheterna över huvud alt bereda norrlandsungdo men utbildning för framtida yrkesutövning inom industri och hantverk. De nuvarande undervisningsanstalterna i Norrland torde emellertid även böra bedömas med hänsyn till deras förmåga att sörja för rekryteringen av yrkesarbetare inom landsdelens eget näringsliv. Kommittén är fullt medveten om alt detta bedömande är synnerligen vanskligt. Visserligen torde man någorlunda tillförlitligt kunna beräkna ersättningsbehovel inom vissa hantverksyrken och genomgående yrken, d. v. s. det behov av yrkesarbetare, som motsvarar den genomsnittliga avgången av arbetskraft inom yrket. Beräkningen av det nyrekryteringsbehov som sammanhänger med industriens och hantverkets eventuella tillväxt blir däremot helt beroende av det mål man vill uppställa för dessa näringars utveckling inom en viss period och av möjligheterna att nå detta mål. I närslutna bilaga 3 ha försök gjorts att ställa det beräknade ersättningsbehovet inom vissa yrken i relation till kapaciteten hos de nuvarande eller planerade yrkesutbildningsanstalterna samt även att beräkna nyrekryteringsbehovet under förutsättning, att det norrländska hantverket skall bibringas samma relativa omfattning som hantverket inom riket i övrigt. Beräkningen ger vid handen, att inom Jämtlands län hittills inga undervisningsanstalter varit i verksamhet för att trygga återväxten inom hantverket men att, därest en central verkstadsskola i Östersund upprättas i enlighet med nu föreliggande plan, bristerna i vissa avseenden synas kunna täckas. Inom övriga län äro utbildningsmöjligheterna inom hantverksyrkena i stort sett bättre, ehuru även här åtskilliga brister kunnat konstateras. Sålunda gäller för målare i samtliga län, för murare i Gävleborgs län, för byggnadssnickare i Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län, för glasmästare i samtliga län, för värme- och sanitetsmonlörer huvudsakligen i Gävleborgs län och för bleck- och plåtslagare i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, att den skolmässigt ordnade lärlingsutbildningen icke förslår att täcka det beräknade ersättningsbehovet. Endast i fråga om elektriker, mekaniker och metallarbetare synas utbildningsmöjligheterna mer än väl trygga återväxten inom yrkena. Kommittén har även ansett sig kunna konstatera, att utvecklingen av .snickeriindustrien, vilken framstår såsom ett nära liggande önskemål i Norrland, kräver starkt ökade utbildningsmöjligheter för möbel- och inredningssnickare. Vad här sagts om bristerna i fråga om utbildningsmöjligheter gäller alldeles särskilt förhållandena i det norrländska inlandet. De mera betydande industriområdena äga i allmänhet tillgång på utbildningsanstalter, medan däremot möjligheter oftast saknas för lärlingar inom de medelstora och mindre industriorterna samt för ungdomen på den egentliga landsbygden att i hemorten komma i åtnjutande av ordnad utbildning för yrkesarbete inom

187 industri och hantverk. Under senare år har dock förmärkts ett växande intresse hos inlandskommunerna för upprättande av mindre skolor för yrkesundervisning. Detta har exempelvis varit fallet i Bollnäs, Ljusdal, Tåsjö, Ström och Lycksele samt nu senast i Burträsk. Icke desto mindre kvarstår det förhållandet, att den övervägande delen av norrlandsbefolkningen, uppskattningsvis mellan 70 och 80 procent, är bosatt på sådant avstånd från yrkesutbildningsanstalterna, att ungdomen måste inackorderas utanför hemorten för att kunna erhålla undervisning i allmän skola för yrkesutbildning. Tillkomsten av en lärlingsskola förutsätter emellertid, att industrien och hantverket på platsen nått en viss, icke alltför obetydlig utveckling och att folkmängden i skolkommunen nått en viss numerär. Förekomsten av tätorter i skolkommunen ökar självfallet möjligheterna för ungdomen att erhålla yrkesutbildning i hemorten. Dylika förutsättningar synas föreligga i ett icke obetydligt antal norrlandskommuner, vilka för närvarande sakna kommunala lärlingsskolor. Kommittén har i det föregående redogjort för de åtgärder som av arbetsmarknadens huvudorganisationer rekommenderats för lärlingsutbildningens ordnande och för förbättring av kontakten mellan arbetsliv och skola, innebärande bland annat att den praktiska utbildningen inom företagen regleras genom kollektivavtal och att de fackliga organisationerna tillförsäkras inflytande på såväl den praktiska som den teoretiska undervisningen. Det torde för närvarande vara vanskligt alt förutsäga effekten av de sålunda vidtagna eller rekommenderade åtgärderna, särskilt när man betraktar förhållandena utanför storindustrien och utanför de större samhällena. Utsikterna till ett rationellt ordnande av lärlingsutbildningen enligt de uppdragna linjerna äro av naturliga skäl gynnsammast inom den större industrien. Även inom den mindre industrien med dess ofta relativt stora behov av yrkesarbetare torde emellertid en tillämpning av dessa principer kunna förutses, i den mån icke företagets alltför ringa storlek och måhända bristfälliga utrustning lägga hinder i vägen för en rationell lärlingsutbildning. Vare sig det gäller större eller mindre företag, ligger det likväl i sakens natur, att den lärlingsutbildning, som äger rum inom de enskilda företagen, i främsta rummet måste komma att taga sikte på rekrytering av yrkesarbetare för respektive företags eget behov. Antalet lärlingar, som intages för utbildning, torde därför bliva beroende av den beräknade avgången av arbetare vid företaget liksom även av konjunkturläget. Enligt kommitténs förmenande finnas emellertid för Norrlands vidkommande alldeles särskilda skäl för att i ganska betydande utsträckning göra lärlingsutbildningen oberoende av konjunkturväxlingarna. Lärlingsutbildningens primära mål måste nämligen vara att förbättra befolkningens försörjningsmöjligheter genom att bereda ungdomen en gedigen yrkesutbildning, som kan komma till nytta vid framtida utövning av yrket alldeles oavsett på vilken ort denna kommer

188 att ske. Självfallet måste dock vid planeringen av lärlingsutbildningen i stort i första hand tillses, att en eventuell brist på arbetskraft vid de norrländska företagen kan fyllas och att yrkesutbildad arbetskraft även står till förfogande för den nya företagsamhet, som enligt kommitténs mening på olika sätt bör uppammas i Norrland. I den mån emellertid den praktiska lärlingsutbildningen lämpligen kan ordnas inom industriföretagen, torde lärlingsväsendet ändock böra inordnas i det allmänna undervisningsväsendet såtillvida, att lärlingarna böra deltaga i den teoretiska undervisning, som meddelas i de kommunala lärlingsskolorna. Såsom ovan anmärkts, är delta deltagande långt ifrån allmänt, och avgången ur skolorna före avslutad kurs är anmärkningsvärt stor. Förhållandet torde huvudsakligen bero på bristande intresse-eller övervakning från arbetsgivarens sida samt otillräcklig kontakt mellan skola och arbetsgivare. Det ovan refererade förslaget till överenskommelse mellan arbetsmarknadens parter angående lärlingsutbildningen innehåller emellertid bestämmelser angående arbetsgivarens skyldigheter gentemot lärlingen även i avseende på den teoretiska undervisningen. Finnes del i orten skola för yrkesundervisning med avdelning för det yrke, vari lärlingen utbildas, eller meddelas per korrespondens eller på annat sätt undervisning i detta yrke, skall det nämligen åligga arbetsgivare att intressera lärlingen för deltagande i sådan undervisning samt att lämna honom nödig ledighet härför. Arbetsgivaren bör därjämte i skälig utsträckning bidraga till kostnaderna för undervisningen. Av stor betydelse för lärlingsutbildningens effektivitet är det sätt, varpå den teoretiska undervisningen samordnas med den praktiska utbildningen. En sådan samordning kan sägas vara för handen hos verkstadsskolorna. Därest en normalisering och effeklivisering av den praktiska utbildningen på arbetsplatserna kommer till stånd på initiativ av de ovan (sid. 165) omnämnda lärlingsnämnderna, vilka föreslagits skola tillsättas av de fackliga organisationerna, synas möjligheter öppnas för en motsvarande normalisering av den teoretiska undervisningen i lärlingsskolorna. Härvid torde dessa skolors yrkesavdelningar utgöra den skolform, som lättast låter anpassa sig efter det praktiska utbildningsprogrammet. Genom införande av till omfattning och innehåll enhetliga och i tidsavseende samordnade undervisningsplaner för teoriundervisningen i såväl verkstadsskolornas som lärlingsskolornas yrkesavdelningar torde man kunna vinna dels en enhetlig utbildning för lärlingar inom ett och samma fack, dels möjlighet för lärlingarna att utan störande avbrott fullfölja utbildningen vid ombyte av arbetsplats. Emellertid finnas för närvarande i Norrland endast fem på yrkesavdelningar organiserade lärlingsskolor för industri och hantverk. I de övriga norrländska lärlingsskolorna för nämnda yrken äro endast lärlingskurser och kurser för äldre anordnade. I vissa kommunala skolor för yrkesundervisning förekommer överhuvud taget ingen undervisning för industri- och hantverkslärlingar utan endast kurser i handel eller husligt arbele. Enligt

189 norrlandskommitténs mening erfordras en väsentlig utbyggnad av de kommunala yrkesundervisningsanstalterna i Norrland för att säkerställa industriens och hantverkets lärlingsutbildning. Sannolikt kan i de flesta större industriorter i Norrland påräknas ett tillräckligt stort antal lärlingar inom exempelvis metallbearbetning, snickeri och elektroteknik för att motivera inrättandet av lärlingsskolor organiserade på yrkesavdelningar, i förekommande fall inom redan befintliga kommunala anstalter för yrkesundervisning. För ändamålet torde i vissa fall krävas anställande av nya lärarkrafter och måhända också utvidgning av lokalerna. Kommittén förutsätter, att de lokala styrelserna för yrkesundervisningsanstalterna komma alt ägna dessa spörsmål nödig uppmärksamhet och därvid upptaga samarbete med de industriföretag, som ämna organisera sin lärlingsutbildning. Sannolikt kan industrien aktivt deltaga även i den teoretiska undervisningen på så sätt, att lämpliga ingenjörer ställas till förfogande som ämneslärare i de kommunala skolorna. Beträffande kostnaderna för den teoretiska undervisningen torde huvudprincipen böra vara, att del allmänna liksom hittills svarar för samtliga utgifter, varvid staten bidrager med en del av lärarlönerna och av kostnaderna för undervisningsmaterial, medan kommunen svarar för återstoden av kostnaderna. Kommittén har dock i det föregående (kap. 4) föreslagit, att statsbidrag i vissa fall skola kunna utgå även för de kommunala yrkesundervisningsanstalternas lokalkostnader. Kommittén vill i detta sammanhang även framhålla önskvärdheten av alt de kommunala lärlingsskolorna meddela avgiftsfri undervisning jämväl åt lärlingar, bosatta utanför men i närheten av skolkommunen. Överenskommelser torde böra träffas mellan kommunerna i sådant syfte. Stundom torde det kunna visa sig lämpligt, att två eller flera kommuner bilda ett kommunalförbund för upprättande och drift av en gemensam lärlingsskola. Åtgärder i här åsyftad riktning torde kunna främjas av de landstingen underställda undervisningsberedningar, om vilkas inrättande kommittén i det föregående framlagt förslag. Möjligheterna att sörja för en kompletterande teoretisk undervisning måste emellertid i stor utsträckning bliva beroende av företagens geografiska belägenhet. Lärlingar vid industriföretag, som äro belägna i de stora industridistriktens folkrika kommuner, kunna i regei begagna sig av undervisningen i därvarande kommunala lärlingsskolor. En icke ringa del av industrien i Norrland har emellertid sin spridning utanför de egentliga industridistrikten, och företagen återfinnas ofta i kommuner, inom vilka jordbruket är den dominerande näringsgrenen. Om industrien och hantverket i en sådan kommun nått en viss grad av utveckling, kan det påräkneliga antalet lärlingar likväl vara så stort, att det motiverar upprättandet av en kommunal lärlingsskola med fasta yrkesavdelningar eller i nödfall med endast lärlingskurser.

190 Gäller det däremot mera isolerade industriföretag, kan denna skolform med dess relativt stora behov av lärarkrafter bliva alltför betungande för kommunen. I dylika fall bör enligt norrlandskommitténs mening försök göras att ordna den teoretiska undervisningen enligt enklare och billigare linjer. Kommittén har därvid närmast haft korrespondensundervisningen i åtanke. Sådan undervisning har redan vunnit stort insteg i industriarbetarkretsar. Syftet därmed torde dock i regel ha varit att förvärva antingen ökad allmänbildning eller ock fördjupad kunskap i ämnen, som sammanhänga med utövningen av det yrke, för vilket vederbörande redan erhållit praktisk utbildning. Korrespondensinstitutens kurser i industriella ämnen kunna nämligen närmast jämföras med yrkesskolornas ämneskurser för redan yrkesutbildade arbetare (se nedan). Några kursplaner, åsyftande elementär teoretisk undervisning på lärlingsstadiet synas däremot tills vidare icke ha publicerats, ehuru sådana enligt vad kommittén erfarit ha planerats vid ett av de större korrespondensinstiluten. I anslutning till vad som anförts under kap. 7 torde såsom villkor för beviljande av statsunderstöd i någon form för deltagande i korrespondensundervisning böra uppställas, att vederbörande statliga tillsynsmyndighet på yrkesutbildningens område — i förevarande fall således överstyrelsen för yikesutbildning — givit sitt godkännande av studiebrevens innehåll och deras sammansättning till kurser samt av det sätt, varpå korrespondensinstituten i övrigt bedriva ifrågavarande kursverksamhet. Då, såsom nämnts, några för lärlingsstadiet anpassade korrespondenskurser på industriens och hantverkets område hittills icke utgivits, torde det få anses lämpligt, att uppläggningen av de kurser, som framdeles kunna komma till stånd, sker i samråd med överstyrelsen för yrkesutbildning. Därest en effektiv lärlingsundervisning med anlitande av korrespondenskurser skall kunna åstadkommas, torde man i stort sett vara hänvisad till den skolmässiga form av blandad muntlig undervisning och korrespondensundervisning, vilken närmare omtalats under kap. 7. För att tjänstgöra såsom handledare vid sådan skolundervisning torde man på de flesta industriplatser kunna finna någon lämplig person, t. ex. en inom industrien sysselsatt ingenjör eller, om fråga är om handledning inom avdelningar för blandade yrken, måhända en för ändamålet lämplig folkskollärare. I vilket fall som helst torde man på handledaren böra ställa den fordran, att han avöverstyrelsen för yrkesutbildning förklarats behörig alt bestrida lärartjänst vid kommunal lärlingsskola och att han hos korrespondensinstitutet inhämtat tillräcklig kännedom om korrespondensundervisningens teknik. Enligt kommitténs mening låter sig den korrespondensundervisningsmetod, som här ovan skisserats, inordnas i den för de kommunala lärlingsskolorna gällande organisatoriska ramen. Lärlingsskola, i vilken korrespondensundervisning meddelas, bör sålunda kunna upprättas av kommun eller kommunal samfällighet, ställas under tillsyn av överstyrelsen för yrkesutbildning och

191 en av överstyrelsen utsedd inspektör samt sortera under en av vederbörande kommunala representation utsedd lärlingsskolstyrelse. Där så är möjligt, bör muntlig undervisning meddelas i visst eller vissa ämnen av därtill utsedda lärare, som i vederbörlig ordning meddelats behörighet för uppgiften. Korrespondensundervisning under rektors eller annan behörig lärares tillsyn torde böra begränsas tiJl sådana ämnen eller yrkesavdelningar, där elevantalet är för litet för att motivera anställandet av särskilda lärare eller där svårigheter föreligga att för bestridande av lärartjänsten erhålla lämplig person. Jämväl i fråga om statsunderstöd synas de kommunala lärlingsskolor, i vilka undervisningen helt eller delvis meddelas genom korrespondensmetod, kunna jämställas med vanliga lärlingsskolor. Kommittén får i detta avseende hänvisa till vad kommittén föreslagil under kap. 7. Lokalfrågorna för ifrågavarande slag av lärlingsskolor synas i allmänhet kunna lösas på så sätt, att kommunen upplåter erforderliga lokaler i någon lämpligt belägen folkskola. Enär undervisningen i lärlingsskolan torde komma att försiggå under eftermiddags- och kvällstimmar, synes något intrång i folkskolans undervisning icke behöva befaras. Kommittén har i det föregående byggt sitt resonemang på det antagandet, alt kommunerna — efter samråd med landstingets undervisningsberedning — skola vara villiga alt upprätta lärlingsskolor med korrespondensundervisning. Därest förutsättningar för dylik ålgärd från kommunens sida icke skulle föreligga, blir ordnandet av den teoretiska lärlingsundervisningen närmast ett mellanhavande mellan arbetsgivaren och lärlingen. Såsom ovan anförts, ha arbetsmarknadsorganisationerna lämnat den möjligheten öppen, att arbetsgivarna i skälig utsträckning skola kunna bidraga till kostnaderna lör lärlingarnas korrespondensundervisning. I enlighet med vad kommittén föreslagit i kap. 7 bör statsstipendium för genomgående av korrespondenskurs kunna utgå till lärling, bosatt inom kommun, som icke inrättat lärlingsskola, eller till lärling, som på grund av avståndet mellan skola och arbetsplats icke lämpligen kan besöka sådan skola. Den lokala handläggningen av dylika stipendieärenden har förutsatts skola tillkomma landstingets undervisningsberedning. Vad här ovan sagts gäller utbildningen av yrkesarbetare för de industriella yrkena. Utbildning av lärlingar för hantverksgrkena torde få betraktas ur delvis andra synpunkter. Vid bedömningen av utbildningsbehovet bör nämligen hållas i minnet, att denna näringsgren i Norrland är föga utvecklad, om man jämför med förhållandena inom de flesta övriga län i rikel, och att en allmän förbättring av levnadsvillkoren, särskilt ifråga om bostadsstandard och heminredning, kommer att medföra ökad sysselsättning för hantverket och därmed ett behov av nyrekrytering till hantverksyrkena. Inom vissa av dessa yrken, t. ex. glasmästeriet och tapelseraryrket, före-

192 kommer över huvud taget ingen ordnad yrkesutbildning i Norrland. Enligt kommitténs uppfattning föreligga sålunda starka skäl för åtgärder, syftande till lärlingsutbildningens ordnande jämväl inom hantverksföretagen. Från hantverkets sida har sedan länge med skärpa gjorts gällande, att lärlingsutbildningen inom hantverksyrkena borde regleras genom särskild lagstiftning. Överstyrelsen för yrkesutbildning har i sitt ovan berörda utlåtande över hantverksorganisationens framställning i ärendet uttalat sig för att lärlingsutbildningen inom de mindre hantverksföretag, särskilt på landsbygden, vilka icke komma att beröras av kollektivavtalen, regleras genom en lärlingslag av fakultativ karaktär. Lagens tillämpning på ett hantverksföretag skulle utgöra ett villkor för att statsunderstöd komme att utgå till den hantverksmästare, som åtagit sig lärlingsutbildning inom sitt företag. Norrlandskommittén har icke ansett sig böra taga ställning till frågan, huruvida lagstiftning på området är nödvändig för vinnande av den kontroll över1 lärlingsutbildningen inom hantverket, som ur olika synpunkter, bland annat med hänsyn till beroendet av understöd för utbildningen, kan anses önskvärd. Kommittén är dock av den uppfattningen, att hantverksföretagen i Norrland måste tagas i anspråk för utbildandet av ett så stort antal yrkesmän, som erfordras för att skapa nödiga förutsättningar för en ökad företagsamhet och en rikligare differentiering av näringslivet i landsdelen. Därutöver bör beaktas den norrländska befolkningens intresse av att ha tillgång till önskvärda utbildningsmöjligheter, så att den icke blir satt i sämre ställning än andra landsdelars befolkning vid konkurrensen på arbetsmarknaden. Av olika skäl torde det icke alltid vara möjligt att på hantverkets lärlingsutbildning kopiera de principer, som av arbetsmarknadsorganisationerna godtagits för lärlingsutbildningen inom industrien. Bland annat är det obestridligt, att företagets direkta och indirekta kostnader för lärlingsutbildningen bliva kännbarare, ju mindre företaget är till sin omfattning. Vid bedömningen av detta spörsmål förtjänar även uppmärksammas att det med avseende på lärlingsutbildningens syfte föreligger en väsentlig skillnad mellan, å ena sidan, den större industrien och, å andra sidan, småindustrien och hantverket i Norrland. Lärlingsutbildningen inom hantverket och den till hantverket gränsande småindustrin torde nämligen, som kommittén redan antytt, böra begagnas såsom ett medel att skapa nya företag, och denna utbildning måste därför erhålla en omfattning, som vida överstiger det utbildande företagets eget behov av arbetskraft. Det torde under sådana omständigheter vara tvivel underkastat, om hantverks- och småindustriföretagen skulle vara villiga att utan särskild goltgörelse i någon större utsträckning acceptera det för industrien rekommenderade systemet ifråga om lärlingsutbildningen. Såsom i det föregående (sid. 171) omnämnts, föreligga möjligheter att erhålla statsbidrag för lärlingsutbildning. För närvarande existera två alter-

193 nativa bidragsformer. Den ena består däri, att hantverksmästaren i sin verkstad för praktisk utbildning mottager sådana lärlingar, vilka inskrivits såsom elever vid kommunal anstalt för yrkesutbildning. Hantverksmästaren erhåller för den undervisning han meddelar ett bidrag av statsmedel, uppgående till högst 400 kronor för år oberoende av det antal elever, som står under hans uppsikt. Denna undervisningsform, vid vilken eleverna utplacerats hos hantverksmästare för att erhålla praktisk utbildning, benämnes decentraliserad verkstadsskola. Den har endast i ringa utsträckning kommit till användning i Norrland. Den andra bidragsformen består i att hantverksmästare för utbildning av lärlingar erhåller ett statsunderstöd av sammanlagt 400 kronor per elev för den fyraårsperiod lärlingsutbildningen omfattar. Bidraget, som numera utbetalas av överstyrelsen för yrkesutbildning, utgår med 125 kronor vid första. 100 kronor vid andra och 75 kronor vid tredje läroårets slut, medan återstående belopp, 100 kronor, utbetalas, sedan det blivit styrkt, att lärlingen blivit utlärd i yrket. Dylika understöd må för närvarande årligen kunna beviljas till ett antal av 100, vilket i stort sett motsvarar efterfrågan. I samband med sitt utlåtande den 7 februari 1945 angående lärlingslag för hantverket har överstyrelsen för yrkesutbildning upptagit frågan om ett samordnande av dessa båda bidragsformer. Överstyrelsen har därvid föreslagit dels att de decentraliserade verkstadsskolorna skola avvecklas, dels att antalet till hantverksmästare utgående understöd skall höjas till 300 och alt understödsbeloppet skall höjas till 900 kronor per lärling. Härav skulle efter del första året utbetalas 400 kronor (motsvarande vad som för närvarande utgives såsom statsbidrag under ett år till lärarlön vid decentraliserad verkstadsskola) och efter det andra året 200 kronor, medan återstoden eller 300 kronor skulle utbetalas, då lärotiden vore tilländalupen. Vid prövning av ansökningar om understöd skulle hänsyn tagas till arbetsmarknadens behov av yrkesarbetare inom respektive hantverksgrenar. Av de hittills tillämpade bidragsformerna är den som ulgår till decentraliserad verkstadsskola den för hantverket förmånligaste. Att denna skolform det oaktat vunnit så litet insteg i Norrland synes huvudsakligen bero på svårigheter i organisatoriskt avseende. Den förutsätter, alt lärlingarna måste vara inskrivna som elever vid kommunal lärlings- eller verkstadsskola och att den praktiska undervisning, som meddelas av hantverksmästaren, blir föremål för insyn från skolans sida. Denna förutsättning har hittills icke förelegat i det norrländska inlandet, där skolor av nämnda slag saknas. En bidragande orsak till att skolformen icke vunnit större insteg torde även vara, att hantverkarna ansett statsbidraget alltför knappt tillmätt i förhållande till det arbete de måst nedlägga på lärlingsutbildningen Därest det förslag om ändrade grunder för statsunderstöd åt hantverksmästare, som framlagts av överstyrelsen för yrkesutbildning, vinner statsmakternas bifall, torde därför den praktiska lärlingsutbildningen hos hantverksmästare komma att underlättas. 13

45166S

194 Förutsättningar för en lärlingsutbildning, omfattande en kombination av praktisk undervisning hos hantverksmästare och teoretisk undervisning i kommunala yrkesundervisningsanstalter, föreligga redan i de norrlandskommuner, där dylika anstalter upprättats, d. v. s. i stort sett i de egentliga industrikommunerna. Norrlandskommittén har i det föregående övervägt möjligheterna att få till stånd kommunala lärlingsskolor jämväl i kommuner av mera blandad karaktär, särskilt i inlandet, vilka skolor skulle ha till uppgift att meddela teoretisk undervisning åt lärlingar inom industrien. Dessa skolor kunna självfallet utnyttjas även av hantverkslärlingarna och sålunda bilda den administrativa ramen för decentraliserade verkstadsskolor, därest denna skolform skulle komma att fortbestå. Om det därvid befinnes lämpligt att åt industrilärlingarna meddela teoriundervisning med anlitande hell eller delvis av korrespondensmetoden, kan enligt kommitténs mening detta undervisningssystem med lika stor fördel begagnas för hantverkslärlingarna. Kommittén har i det föregående uttalat, att verkstadsskolorna utgöra en värdefull och i Norrland jämförelsevis starkt utvecklad form för lärlingsutbildningen. Enligt kommitténs mening torde de kommunala verkstadsskolorna även framdeles komma att, såsom nu är fallet, rekryteras med elever huvudsakligen från de kommuner, i vilka skolorna ligga, medan de centrala verkstadsskolorna företrädesvis böra — vilket ävenledes i regel nu synes vara fallet — rekryteras med elever från sådana kommuner, vilka sakna utbildningsanstalter av ifrågavarande slag. Kompetenta sökande från sådana kommuner böra sålunda erhålla viss företrädesrätt vid antagning av elever till de centrala verkstadsskolorna. Av sådana ha hittills inrättats två i Västernorrlands län och en i vart och ett av Gävleborgs, Västerbottens och Norrbottens län. Kungl. Maj:t har vidare lämnat bifall till inrättande av ännu en central verkstadsskola i Norrbottens län (övertorneå). Från Jämtlands läns landsting föreligger förslag om inrättande av en central verkstadsskola i Östersund, och av Väslerbottens läns landsting har föreslagits inrättande av ännu en dylik skola i Skellefteå landskommun, närmast avsedd för länets nordligare del. Därutöver föreligga förslag om vissa utvidgningar av de centrala verkstadsskolorna i Sandö och Vännäs. Enär de centrala verkstadsskolorna utgöra ett enligt kommitténs mening värdefullt och av de norrländska befolknings- och näringsgeografiska förhållandena starkt motiverat komplement till den yrkesutbildning, som äger rum inom industri- och hantverksföretagen, vill kommittén livligt förorda, att den nu ifrågasatta utvidgningen av det centrala verkstadsskolväsendet i Norrland snarast kommer till stånd. De centrala verkstadsskolorna representera emellertid en skolform, vars höga standard i tekniskt avseende kunnat uppnås endast genom betydande bidrag från stat och landsting. Man torde därför böra överväga, vilka åtgärder som kunna vidtagas för att fullständigare utnyttja dessa skolors kapa-

195 citet. Detta kan enligt kommitténs mening ske på två sätt, nämligen dels genom att man till skolorna förlägger viss kursverksamhet, dels genom att man utnyttjar den lediga kapacitet, som uppstår genom tillämpning av växelundervisningssystemet. De centrala verkstadsskolornas arbetsår utgör, såsom nämnts, elva månader, varför skolorna stå helt lediga endast under en feriemånad på sommaren. Under denna månad skulle skolorna kunna utnyttjas för lärlingskurser åt industri- och hantverkslärlingar från orter, där möjlighet att erhålla teoretisk undervisning saknas. Varje sådan kurs måste på grund av omständigheterna bliva av kort varaktighet, men då lärlingsutbildningen inom företagen i allmänhet sträcker sig över minst två år, torde utsikter förefinnas att genom två eller tre på varandra följande kurser bibringa lärlingarna i det närmaste samma kunskapsmått, som de skulle ha kunnat inhämta genom lärlingskurser vid kommunal lärlingsskola. En förutsättning för att dylika sommarkurser skola kunna anordnas är givetvis, alt erforderlig lärar- och ekonomipersonal står till förfogande under de centrala verkstadsskolornas sommarferier. Mot de cenlrala verkstadsskolorna har ibland den anmärkningen riktats, att lärjungarna under utbildningstiden isoleras från det praktiska livet och därför stå mer eller mindre främmande i den industriella miljö, vari de efter avslutade kurser placeras. Att visst fog kan finnas för denna uppfattning framgår bland annat därav, att man på sina håll infört det systemet, att lärjungarna under vissa perioder få lämna skolan för att praktisera inom lämpliga industri- eller hantverksföretag. Denna s. k. växelundcrvisning torde i Stockholm ha erhållit sin mest konsekvent genomförda form, i det att perioder med skolundervisning regelbundet avlösa perioder med praktik utanför skolan, varvid man sökt förlägga periodväxlingarna till tidpunkter, som äro lämpligast med hänsyn till förhållandena på arbetsmarknaden. Även vid vissa av de centrala verkstadsskolorna i Norrland är det brukligt, att de mera försigkomna eleverna under vissa perioder lämna skolan för att arbeta inom industri eller hantverk. Enligt vad kommittén erfarit, har därvid endast undantagsvis den olägenheten kunnat påvisas, att elev i förtid avbrutit kursen i verkstadsskolan för att kvarstanna inom industrien. Det vore enligt kommitténs mening önskvärt, att denna växling mellan utbildning i skolverkstad och i praktiskt arbete inom^löretagen kunde genomföras i större utsträckning och i mera systematisk form. Vore detta möjligt, skulle emellertid vid de centrala verkstadsskolorna under viss period av året uppkomma en ledig kapacitet, som på lämpligt sätt borde utnyttjas. Kommittén har därvid tänkt sig, att tillfälle skulle beredas grupper av lärlingar, särskilt sådana från mindre och sämre utrustade hantverks- och industriföretag, att under några månaders tid såsom extra elever följa undervisningen i verkstadsskolorna, varigenom de kunde göras förtrogna med framstegen i fråga om arbetsmetoder, maskiner och material på ett helt annat och effektivare sätt än som är

196 möjligt på deras vanliga arbetsplatser. Ur undervisningens synpunkt torde svårare hinder ej möta för en sådan anordning. På grund av den successiva intagningen av elever i verkstadsskolorna äro i varje yrkesavdelning om 15 elever i regel flera utbildningsstadier företrädda, varför yrkesläraren sannolikt utan större svårighet skulle kunna ägna sig jämväl åt de extra elevernas handledning. För att dessa elever skola kunna draga nytta även av den teoretiska undervisningen vid verkstadsskolan fordras, att de i hemorten inhämtat samma kunskapsmått som verkstadsskolans ordinarie elever på motsvarande praktiska utbildningsstadium. Detta synes möjligt om, såsom kommittén i det föregående förordat, en normalisering av undervisningsplanerna för teoriundervisningen kommer till stånd och om kommunerna inrätta pa yrkesavdelningar organiserade lärlingsskolor, i förekommande fall med anlitande av korrespondensundervisning. Rätten att såsom extra elev deltaga i undervisningen i central verkstadsskola borde på grund av det här anförda begränsas till lärlingar, som tillhöra kommunal lärlingsskolas yrkesavdelning. Vad därefter angår bestridandet av kostnaderna för de extra elevernas uppehåll vid central verkstadsskola, torde de för de ordinarie eleverna gällande bestämmelserna böra tillämpas. Åtnjuter elev stipendium under sin vistelse i skola i hemorten, bör denna förmån få bibehållas även under uppehållet vid central verkstadsskola. Hänsyn till ett dylikt förhållande måste självfallet tagas vid bestämmandet av statsstipendiets storlek.

Kap. 2 3 . Den fortsatta yrkesutbildningen. Skolformer. Den yrkesutbildning, som sträcker sig utöver lärlingsstadiet, kan ha mycket olika syften. Den kan avse att bibringa utlärda arbetare kunskap i enstaka ämnen eller att giva en sammanhängande fortsatt utbildning för en högre allmän yrkeskompetens. Den kan ha till ändamål att utbilda förmän och verkmästare inom industrien eller att bibringa företagare eller blivande företagare sådana kunskaper, som äro av vikt för ett företags ekonomiska skötsel. Anställer för tillgodoseende av de två förstnämnda utbildningsbehoven förekomma inom ett fåtal orter i Norrland, medan för utbildning av förmän och verkmästare eller skolning av företagsledare hittills icke upprättats någon skola därstädes. Den enda skolform för tillgodoseende av behovet av fortsatt yrkesutbildning, som för närvarande är representerad i Norrland, är yrkesskolan. Yrkesskolorna, som i administrativt avseende kunna vara och i Norrland alltid äro samhörande med de kommunala lärlingsskolorna, ha till ändamål att bereda, bland andra, inom hantverk och industri »sysselsatta personer med god praktisk yrkeserfarenhet tillfälle att vidga och fördjupa den utbild-

197 ning, vartill grunden lagts i lärlingsskolan, och att så medelst förvärva de grundligare fackkunskaper och den större skicklighet i deras yrke, som fordras för att höja deras arbets- och förvärvsförmåga eller att åstadkomma nödiga förutsättningar för vissa mera ansvarsfulla befattningar inom de nämnda arbetsområdena». Yrkesskola kan anordnas antingen såsom en mera enhetlig läroanstalt avsedd för visst yrke, eller ock såsom anstalt omfattande ett flertal kurser för olika yrken. Endast i sistnämnda form är yrkesskolan företrädd i Norrland. I sin fullständiga form är yrkesskolan organiserad på yrkeskurser, ämneskurser och mästarkurser. Yrkeskurserna ha fasla undervisningsplaner, »avsedda att giva deltagarna i kursen en sammanhängande grundlig utbildning i samtliga eller flertalet av de ämnen, som äro av vikt för deras yrkesarbete». Undervisningen kan meddelas antingen i dagkurser under en kortare tid eller ock i aftonkurser under en längre tid. För Norrlands vidkommande äro yrkeskurserna en sällsynt skolform. Ämneskurserna utgöra fristående lärokurser i olika läroämnen, bland vilka envar deltagare kan välja dem, som motsvara hans behov och önskningar.» Även dessa kurser kunna anordnas antingen som dagkurser eller som aftonkurser. Ämneskurser med 60—300 timmars aftonundervisning äro i Norrland anordnade i något större omfattning än yrkeskurserna. Mastar kurserna slutligen avse »antingen att giva självständiga utövare av ett yrke den fortsatta yrkestekniska eller yrkesekonomiska utbildning eller bådadera, som betingas av yrkes fortgående utveckling, eller ock bereda arbetare med god yrkesskicklighet, som ämna börja självständig yrkesverksamhet, tillfälle att förvärva den vidare yrkesutbildning, som är behövlig för drivande av sådan verksamhet». Mästarkurser anordnas i mycket liten omfattning. I Norrland förekommo under arbetsåret 1943/44 inga sådana kurser. För vinnande av inträde i yrkesskolas yrkes- eller ämneskurser fordras, alt den sökande antingen med godkänt avgångsbetyg genomgått lärlingsskola eller ock att han fyllt sjutton år och under minst två år ägnat sig åt praktiskt yrkesarbete inom det yrke, för vilket ifrågavarande kurs är avsedd, ävensom genom betyg eller avlagda prov styrker sig äga nödiga förutsättningar att tillgodogöra sig undervisningen i den kurs, vari inträde sökes. För vinnande av inträde i mästarkurs fordras, att den sökande fyllt tjugu år och under minst tre år ägnat sig åt praktiskt yrkesarbete inom det yrke, för vilket ifrågavarande kurs är avsedd, samt genom betyg eller avlagda prov styrker sig äga nödiga förutsättningar att tillgodogöra sig undervisningen i den kurs, vari inlräde sökes. Möjlighet till dispens från dessa fordringar finnes. S t a t s u n cl e r s t ö d till undervisningsverksamheten vid yrkesskolorna utgår efter i stort sett samma grunder, vilka gälla för lärlingsskolorna. Dock

198 gäller, att statsbidraget till avlöning åt rektor och övriga lärare får uppgå till 2:55 kronor för undervisningstimme. Till ersättning åt föreläsare vid fristående föreläsningar eller serier av dylika vid yrkesskola utgår understöd med högst hälften av sammanlagda beloppet av de på understödstiden utgående arvodena och rese- och traktamentsersätlningarna, dock ej överstigande 10 kronor per föreläsningstimme, när rese- och traktamentsersättning icke utgår till föreläsaren, och 20 kronor per föreläsningstimme, när reseoch traktamentsersättning utgår. I yrkesskolorna upptages kursavgift med belopp, växlande efter kursernas omfattning, och dessutom särskilda avgifter såsom bidrag till materialkostnader. Mindre bemedlade lärjungar kunna erhålla nedsättning i eller befrielse från dessa avgifter. S t a t s s t i p e n d i e r enligt samma grunder, som gälla för de kommunala verkstadsskolornas elever, ha hittills kunnat tilldelas elever i heddagskurser av minst fem månaders varaktighet. Enligt beslut av 1945 års riksdag skola emellertid i undantagsfall stipendier kunna tilldelas elever jämväl vid kortare kurser. Såsom en sidoordnad möjlighet kan nämnas, all kursdeltagarna jämlikt kungörelsen den 9 juni 1944 (nr 392) kunna erhålla statliga resestipendier för bevistande äveni av kortare yrkeskurser. 1 regel motsvara dessa bidrag resekostnaden samt visst dagunderstöd. Rörande förekomsten av kommunala yrkesskolor i Norrland och elevantalet vid de olika skolorna hänvisas till bilaga 2. Elevantalet i dessa skolor utgjorde under arbetsåret 1943/44 endast 309, därav 55 i yrkesskolans yrkeskurser och 254 i dess ämneskurser. Sin största anslutning har denna skolform erhållit i Gävleborgs län, där totala elevantalet utgjorde 202, medan skolformen helt saknas i Jämtlands län och Västerbottens län. De under året anordnade yrkeskurserna voro avsedda endast för automobilförare och elektriska installatörer. Timantalet i yrkeskurserna utgjorde omkring 220, i ämneskurserna lägst 60, högst 300. I fråga om elevernas hemvist råder ingen större skillnad mellan lärlingsoch yrkesskolorna. Av eleverna i yrkesskolans ämneskurser voro under ifrågavarande år endast 22 procent mantalsskrivna utanför skolkommunerna. Inom yrkesskolans yrkeskurser voro förhållandena mera växlande. Av aftonkursernas 36 elever voro nämligen endast 2 mantalsskrivna utanför skolkommunerna, medan den enda heldagskurs, som under året var anordnad, samlade 19 elever, därav 15 från annan kommun.

Norr lan dskomm it tén. Huvudsyftet med ämneskurser för yrkesarbetare torde vara att bibringa utlärda yrkesarbetare kännedom om sådana speciella arbetsmetoder, i vilka

199 undervisning icke lämpligen kan meddelas inom ramen av lärlings- eller verkstadsskolornas undervisningsplaner eller vilka vunnit insteg på deras yrkesområden efter det de genomgått den grundläggande lärlingsutbildningen. Ämneskurserna kunna således betraktas såsom ett medel till främjande av industriens och hantverkets specialisering och rationalisering. Kommittén finner det angeläget, att denna form av yrkesundervisning vinner väsentligt ökad anslutning, därest hantverket och industrien i Norrland skall kunna utvecklas till fromma för befolkningens försörjning. För att möjliggöra denna anslutning måste ett ökat intresse åstadkommas genom propagandaverksamhet samt kostnaderna för deltagarna i ämneskurserna nedbringas. Att ett visst intresse för fortsatt yrkesutbildning finnes hos arbetarna framgår av den anslutning, som de av korrespondensinstiluten anordnade yrkeskurserna rönt. Initiativet till deltagande i dessa korrespondenskurser synes i några fall ha tagits av industriföretagen, men de med kurserna förenade kostnaderna torde i allmänhet i sin helhet ha bestritts av kursdeltagarna själva. Det torde emellertid vara obestridligt, att korrespondensundervisning utan stöd av praktiska övningar och demonstrationer icke är tillfyllest för åstadkommande av en högre yrkesskicklighet. Enligt kommitténs mening bör det närmast tillkomma — förutom hantverksföreningarna — länens företagarföreningar att i samråd med de av kommittén föreslagna undervisningsberedningarna arbeta för ökad anslutning till ämneskurserna. I detta sammanhang synes kunna bortses från storindustrien, som i de flesta fall torde kunna planlägga och verkställa utbildningen av specialarbetare i egen regi. Däremot torde hantverket och småindustrien — vilkas företrädare de nämnda föreningarna ju äro — behöva systematiskt bearbetas i nämnda syfte och även beredas större möjligheter än de nu föreliggande att sända deltagare till kurserna. I fråga om formerna för ämneskurserna torde man böra räkna med stor rörelsefrihet. De böra sålunda kunna inordnas i undervisningen vid de fasta kommunala yrkesundervisningsanstalterna eller ock i dessa anstalters regi bedrivas såsom ambulerande kurser, förlagda till lämpliga platser. Förslag till kursplaner måste självfallet uppgöras av den kommunala skolans ledning och fastställas av överstyrelsen för yrkesutbildning, som även har att handlägga frågor rörande statsbidrag samt eventuella stipendier. Skall den ambulerande kursverksamheten sträcka sig utöver skolkommunens område, synes det nödvändigt att överenskommelse träffas mellan respektive kommuner om fördelning av den del av kurskostnaden, som ej täckes genom sedvanligt statsbidrag. För de ämneskurser, som anordnas vid yrkesskolorna (i Norrland för närvarande uteslutande i form av aftonkurser) gäller, att deltagarna från skolkommunerna icke erlägga större avgift än som svarar mot förbrukat material. För kursdeltagare, bosatt på annan ort, tillkommer dessutom en mindre

kursavgift samt kostnader för resor och i förekommande fall vivre. Det synes kunna ifrågasättas, oin ej undervisningen i yrkesskolans ämneskurser bör vara avgiftsfri i likhet med vad som gäller för undervisningen i lärlingsskolan. Kostnaden för förbrukat material torde i allmänhet icke vara större än att den kan bäras av skolan. Vederbörande elev bör äga förvärva produkten mot en ersättning, svarande mot materialkostnaden. Den kursavgift, som uttages av elev utanför skolkommunen, synes vidare böra erläggas av vederbörande hemortskommun. Vad beträffar frågan om direkt understöd till elever vid dessa kurser vill kommittén erinra om de föreliggande möjligheterna för yrkesarbetare atl enligt ovannämnda kungörelse den 9 juni 1944 av statsmedel erhålla resebidrag för bevistande av yrkeskurser. Efter den vid 1945 års riksdag beslutade regleringen av grunderna för stipendietilldelning, för vilken redogörelse lämnats under kap. 4, synes dessutom möjlighet komma att öppnas att i särskilda fall bevilja stipendier även åt elever, som genomgå kortare kurser vid de kommunala yrkesskolorna. De vid yrkesskolorna anordnade yrkesknrseriui, vilka huvudsakligen avse att genom meddelande av en allsidigare undervisning bibringa självständiga yrkesutövare en högre allmän yrkeskompetens, torde till följd av kursernas omfattning icke böra anordnas såsom ambulerande utan, såsom för närvarande är fallet, knytas till lämplig yrkesskola, åtminstone till en skola i varje län. Det torde, liksom ifråga om ämneskurserna, böra ankomma på — förutom hantverksföreningarna — företagarföreningarna i länen att stimulera intresset för sådana kurser. Enär kurserna böra samla deltagare från olika orter, förefaller det rimligt, att de kostnader för kursernas anordnande, som ej täckas av sedvanligt statsbidrag, icke i sin helhet komma att belasta den kommun, som upprättat yrkesskolan. Bidrag till bestridande av kurskostnaderna bör således kunna beviljas även av landstingen. Med dylikt bidrag bör förenas villkoret, att särskild kursavgift icke må utlagas av deltagare, som är mantalsskriven utanför skolkommunen. Förutom nu nämnda, av de kommunala yrkesskolorna anordnade kurser förekommer i Norrland viss ambulerande kursverksamhet, anordnad av statens hantverksinstitut i samverkan med hantverksföreningarna. Kurserna synas hittills uteslutande ha avsett undervisning för hantverksmästare i bokföring och kalkylering. Kurskostnaderna bäras av deltagarna själva. Möjlighet finnes att erhålla statligt resebidrag enligt ovan anförda bestämmelser. Därest de möjligheter, som erbjudas inom ramen för de kommunala yrkesskolornas och hantverksinstitutets verksamhet, effektivt utnyttjas, torde behovet av fortsatt yrkesutbildning för industriarbetare och hantverkare i allt väsentligt kunna täckas. Kommittén förutsätter härvid, att dessa möjlig-

201 heter utnyttjas även när det gäller att meddela sådan speciell yrkeskunskap som erfordras för att inom viss ort få till stånd lämpliga, ej förut bedrivna 1 inverkningar. Om den av yrkesskolorna och hantverksinstilutet bedrivna kursverksamheten i något fall skulle befinnas otillräcklig, bör det emellertid också kunna ifrågakomma, att företagarföreningarna anordna kurser, särskilt i sådana ämnen, som avse företagens ekonomiska skötsel, såsom kalkylering, bokföring, inköps- och försäljningsorganisation. Huvudvikten torde emellertid, såvitt gäller företagarföreningarnas befattning med yrkesutbildningen, böra läggas på upplysnings-, propaganda- och organisationsverksamhet. I detta sammanhang vill kommittén beröra frågan om studieresor såsom medel att bibringa arbetare ökade yrkeskunskaper. Jämlikt förenämnda kungörelse den 9 juni 1944 må överstyrelsen för yrkesutbildning från det i riksslalen under åttonde huvudtiteln upptagna anslaget till resestipendier för yrkesutbildning utdela resestipendier även åt arbetare. Avser stipendium studieresa utomlands, stadgas, att anställning bör tagas inom yrket. I särskilda fall kan stipendium tilldelas arbetare även för studieresa inom landet. Med hänsyn till värdet för arbetare inom norrländska företag av studier inom företag utanför hemorten vill kommittén förorda, att bestämmelserna tilllämpas på så sätt, att stipendium må kunna i särskilda fall utdelas jämväl fill norrländska arbetare, som i utbildningssyfte taga anställning vid lämpliga inhemska företag. Särskilda skolor för förmans- och verkmästareutbildning finnas icke i Norrland. Detta medför enligt gjorda uttalanden vissa svårigheter att tillgodose de norrländska industrierna med personal i förmansställning, främst beroende därpå, att eleverna efter genomgången långvarigare förmanskurs i en sydligare belägen skola skulle vara mindre angelägna att återgå till den norrländska industrien. Denna uppfattning torde icke vara helt ogrundad. Ehuru kommittén icke är fullt övertygad om att ett upprättande av förmansskolor i Norrland skulle vara ett osvikligt medel att bibehålla den kvalificerade arbetskraften vid norrlandsindustrien, håller kommittén det dock för troligt, att förekomsten av dylika skolor i Norrland skulle vara ägnad att i väsentlig mån tillgodose industriens behov av personal i förmansställning. En omständighet, som torde menligt inverka på möjligheterna till upprättande av förmansskolor i Norrland är industriens ensidighet. Ifråga om sådana industrier som textil- och beklädnadsindustri, mekanisk verkstadsindustri och elektroteknisk industri torde utan vidare kunna sägas, att behovet av personal i förmansställning är alltför ringa för att motivera upprättandet av norrländska förmansskolor i dessa fack. Större möjligheter torde förefinnas inom gruvindustrien, särskilt om framdeles nya malmfyndigheter komma att öppnas för brytning. Endast beträffande skogsindustrierna kan

man dock någorlunda säkert påvisa ett specifikt norrländskt behov i detta avseende. Upprättandet av en förmansskola för skogsindustrierna torde kunna betecknas såsom en gemensam norrländsk angelägenhet. Man kan därför knappast förvänta, att något särskilt landsting, än mindre någon primärkommun, skulle vilja åtaga sig att upprätta en dylik skola. Fastmera synes problemet vara en facklig angelägenhet, och initiativet torde därför böra tagas av vederbörande organisationer på det industriella området, i likhet med vad som tidigare skett inom järnhanteringen och den mekaniska verkstadsindustrien. Därest förmansskolan inrättas i administrativt samband med kommunal yrkesundei visningsanstalt, torde statsunderstöd vara att påräkna i den utsträckning som förekommer vid de kommunala yrkesskolorna. Huruvida och i vilken utsträckning det eventuellt kan ligga i landstingens intresse att genom bidrag till en förmansskolas upprättande och drift befordra en dylik skolas tillkomst, lärer få ankomma på de av norrlandskommittén föreslagna undervisningsberedningarna i länen att bedöma. Förutsättningarna i utbildningshänseende för det norrländska hantverkets och den norrländska småindustriens utveckling innefatta icke blott en fullgod och kvantitativt tillräcklig lärlingsutbildning samt yrkesteknisk utbildning av specialarbetare och självständiga yrkesutövare — varom här ovan talats — utan även merkantil och socialpolitisk skolning av sådana personer. som äga naturliga förutsättningar att utöva en företagares verksamhet. Frågan om skolning av företagare inom hantverk och småindustri i Norrland torde få anses vara en angelägenhet, i vilken initiativet närmast tillkommer yrkesutövarna i dessa näringsgrenar. Den har även under år 1944 upptagits av intresserade personer i Gävleborgs län, vilka bildat föreningen »Folkhögskolan för hantverk och småindustri, förening u. p. a.». Avsikten är att genom andelsteckning av företagare och hantverksföreningar i norrlandslänen samt Kopparbergs, Värmlands och Västmanlands län åstadkomma nödigt grundkapital (100 000 kronor) för en dylik skola. Denna skulle förläggas inom något av nämnda län men stå öppen för deltagare från hela riket. Elevantalet har till en början begränsats till 30. De årliga omkostnaderna beräknas till 45 000 kronor, varvid föreningen räknar med att erhålla ell statsbidrag av 15 000 kronor. Undervisningen skulle enligt planen meddelas i en huvudkurs om sex månader samt i kortare ämneskurser. Kostnaden för elev i huvudkurs beräknas till omkring 1 000 kronor. Därest skolan blir erkänd såsom folkhögskola, kunna deltagarna erhålla statsstipendier. Att initiativtagarna valt folkhögskoleformen för den planerade skolan uppgives bero därpå, att skolan därigenom skulle komma i en gynnsam ställning i bidragshänseende. Å andra sidan medför denna skolform en viss bundenhet ifråga om undervisningsplanen; sålunda fordras ett visst minimiantal veckotimmar för vissa obligatoriska ämnen.

203 Enligt folkhögskolestadgan den 5 september 1942 (nr 802) skall i första årskursen, därest skolöverstyrelsen ej i särskilda fall finner skäl medgiva undantag, undervisning meddelas i modersmålet och dess litteratur, historia, samhällslära, geografi, matematik och naturkunnighet med hälsolära. Elever, som därtill ha anlag, skola övas i gemensam sång. Undervisning i andra än här nämnda ämnen må meddelas i den mån sådant finnes förenligt med skolans allmänna syfte. Det nu föreliggande förslaget till kursplan upptager följande timantal per vecka och undervisningsämne: 1) Modersmålet 2) Historia med konsthistoria 3) Geografi med naturkunnighet 4) Hälsolära 5) Stats- och samhällskunskap 6) Psykologi 7) Matematik 8) Företagsekonomi a) Bokföring b) Driftsekonomi och företagsledning 9) Arbetsorganisation 10) Teckning och linealritning 11) Gymnastik, sång

5—6 3 3 1 3 2 4—5 4—5 2 3 2 3—1

En närmare granskning av förslaget ådagalägger, att i fråga om vissa läroämnen, såsom modersmålet och historia, initiativtagarna sökt giva undervisningen en med skolans ändamål såvitt möjligt sammanfallande praktisk inriktning. I modersmålsundervisningen skulle sålunda ingå bland annat brevskrivning samt praktiska skrivövningar av skilda slag, såsom betyg, arbetsbeskrivningar, kontrakt m. m. Historieundervisningen skulle omfatta Sveriges historia med särskild vikt vid 1800-talets historia, en kort översikt av Sveriges ekonomiska historia samt en framställning av stilarternas uppkomst och utveckling i konsten. I matematikundervisningen skulle ingå, förutom viss elementär undervisning, yrkesräkning och kalkylering. Bokföringsundervisningen åter skulle omfatta enkel bokföring för hantverkare, handledning i självdeklaration, kontorstekniska hjälpmedel i verkstaden samt — för mera försigkomna — dubbel bokföring för hantverk och mindre industri. Det har icke undgått kommitténs uppmärksamhet, att förslaget till kursplan kommit att inrymma sådana ämnen (exempelvis yrkesräkning, kalkylering och bokföring), vari undervisning redan nu meddelas i lärlingsskolorna och i yrkesskolorna, medan å andra sidan sådana för en företagsledare viktiga ämnen som psykologi (vari bland annat ingå reklampsykologi och kundtjänst), driftsekonomi och företagsledning samt arbetsorganisation erhållit en jämförelsevis undanskymd ställning i kursplanen. Orsaken härtill

är tyivelsutan att söka i svårigheterna att inom normalplanen för folkhögskolan inpressa den mot ifrågavarande utbildningsmål svarande undervisningen. Det kan ur dessa synpunkter diskuteras, huruvida folkhögskoleformen är den för en företagarskola mest lämpliga, särskilt som folkhögskolans kursplan är en direkt påbyggnad på folkskolekursen, medan för hantverkets del lärlings- och yrkesskolorna erbjuda möjligheter till teoretisk undervisning, som i vissa avseenden är jämställd med undervisningen i folkhögskolan. En företagarskola för hantverket och småindustrien borde enligt kommitténs mening utgöra en påbyggnad på yrkesskolan och sålunda huvudsakligen meddela undervisning i sådana ämnen, som äro av vital betydelse för ledningen av ett företag. Därest de för folkhögskolorna gällande bidragsbestämmelserna icke kunna tillämpas på en dylik anstalt, torde den frågan aktualiseras, huruvida icke andra vägar till erhållande av statsbidrag i motsvarande omfattning kunna finnas. Då nu initiativ till upprättandet av en företagarskola redan tagils från privat håll, har kommittén icke ansett sig böra närmare ingå på detta spörsmål. Skulle emellertid hinder av något slag komma att yppas för planens förverkligande, torde kommittén måhända få anledning att i annat sammanhang återkomma därtill.

Kap. 24. Synpunkter på yrkesutbildningens organisation. I kap. 22 har redogjorts för de åtgärder, som av arbetsmarknadsorganisationernas yrkesutbildningskommitté föreslagits för intensifiering och normalisering av lärlingsutbildningen. Dessa åtgärder ha bland annat till innebörd att de fackliga organisationerna tillförsäkras inflytande på såväl den praktiska som den teoretiska undervisningen och att fackorganisationerna i detla syfte inrätta särskilda organ. Oavsett detta torde man emellertid böra räkna med att primärkommunerna även i fortsättningen böra ägna intresse åt yrkesutbildningen inom sina respektive områden och taga erforderliga initiativ härutinnan. Den omedelbara befattningen med lärlings-, yrkes- och verkstadsskolorna torde sålunda liksom hittills böra tillkomma lokala skolstyrelser, utsedda av vederbörande kommunala representationer. Genom den ökade betydelse för yrkesutbildningen, som de centrala verkstadsskolorna i norrlandslänen erhållit under senare år, ha landstingen inom dessa län på ett helt annat sätt än tidigare kommit i kontakt med frågor som gälla yrkesutbildningen inom hantverk och industri. I egenskap av huvudmän för dessa skolor torde landstingen numera äga en ingående kännedom om behovet av yrkesutbildning på ifrågavarande område i olika trak-

205 ler och inom olika yrkesgrenar, och till följd härav torde de även kunna verksamt bidraga till en samordning av de åtgärder, som kunna påkallas av kommuner, organisationer eller företag. Kommittén har i kap. 3 uttalat sig för att landstingen för handläggning av ärenden av ifrågavarande slag organisera särskilda organ, förslagsvis benämnda undervisningsberedningar, i vilka böra ingå representanter för undervisningen på skilda yrkesområden. På hantverkets och industriens område saknas för närvarande länsomfattande organ av motsvarande officiella karaktär som hushållningssällskapen och skogsvårdsstyrelserna. De länsföreningar, som finnas på hantverkels område, torde visserligen kunna antagas vara intresserade av en kvalitativ förbättring av hantverkets lärlingsutbildning, men det torde ligga utanlör föreningarnas intresse att bidraga till uppkomsten av nya hantverks- och småindustriföretag. För tillgodoseende av sistnämnda syfte arbeta däremot i de norrländska länen företagarföreningar. Kommittén har i sitt den 4 november 1944! avgivna utlåtande med förslag till vissa åtgärder till främjande av småföretagsamheten i Norrland uttalat sig för att dessa föreningar i viss utsträckning skola kunna anlitas för att åstadkomma en intensifierad yrkesutbildning på hantverkets och småindustriens område. Genom sin kännedom om förutsättningarna för bedrivandet av industriell verksamhet på olika orter och det därmed sammanhängande behovet av arbetskraft inom olika yrkesområden synas företagarföreningarna ägnade att i viktiga avseenden företräda hantverkets och den mindre industriens synpunkter. Företagarföreningarna torde därför utgöra lämpliga organ, med vilka landstingens undervisningsberedningar kunna samarbeta i frågor avseende utbildningen på nämnda näringsområden. Vid sidan av de rådgivande uppgifter, som på så sätt skulle tillkomma företagarföreningarna, torde dessa kunna mera omedelbart nyttjas i yrkesutbildningens tjänst, särskilt när det gäller den utbildning, som sträcker sig utöver lärlingsstadiet. Såsom kommittén anfört i kap. 23 torde denna utbildning i regel böra ske inom ramen för de kommunala yrkesskolornas och statens hantverksinstituts verksamhet, varvid företagarföreningarna skulle verka för att de till buds stående utbildningsmöjligheterna utnyttjas. Det bör dock vara företagarföreningarna obelaget att där så prövas nödvändigt själva anordna viss kursverksamhet, särskilt sådan som syftar till att förskaffa företagsledare fördjupade insikter i företagens ekonomiska skötsel. För att företagarföreningarna skola kunna, utöver sina övriga arbetsuppgifter, även fullgöra här avsedda uppgifter på yrkesutbildningens område, synes det nödvändigt att de i vissa hänseenden reformeras i fråga om organisation och personaltillgång. Kommittén har framlagt förslag härulinnan i sitt ovannämnda utlåtande. Med sålunda avsedda åtgärder har kommittén åsyftat att skapa förutsättningar för en effektivisering av föreningarnas

verksamhet. Kommittén har räknat med att föreningarna i fortsättningen skola kunna i viss mån intaga motsvarande ställning som hushållningssällskapen och skogsvårdsstyrelserna på sina respektive områden.

Kap. 2 5 . Norrlandskommitténs förslag. Under åberopande av vad under avdelning V anförts får norrlandskommittén uttala sig för 1) att företagarföreningarna i samarbete med landstingen taga initiativ till åtgärder för främjande av yrkesutbildningen på småindustriens och hantverkets område, särskilt i fråga om den fortsatta yrkesutbildningen, 2) att kommunerna, där så med hänsyn till befolkningsnumerären samt industriens och hantverkets utveckling befinnes önskvärt, upprätla lärlingsskolor, organiserade på yrkesavdelningar, i vilka undervisning må kunna meddelas genom anlitande av korrespondensmetod, därest förhållandena icke medgiva skolornas organiserande enligt hittills tillämpade principer, 3) att samarbete mellan kommunerna kommer till stånd för anordnande av lärlingsskolor, som avsetts under punkt 2), samt att landstingen främja åtgärder i sådan riktning, 4) att undervisningen i yrkesskolornas ämneskurser göres avgiftsfri och att, där i undervisningen deltager elev från annan kommun än skolkommunen, förstnämnda kommun bestrider på sådan elev belöpande kostnad för undervisningen, 5) att vid åtminstone en yrkesskola inom varje norrlandslän anordnas yrkeskurser, i vilka avgiftsfri undervisning meddelas åt yrkesarbetare och hantverkare från länet, varvid landstinget bör lämna erforderligt bidrag till finansieringen av kursverksamheten, 6) att vid de centrala verkstadsskolorna, i den mån så ske kan, anordnas lärlingskurser för sådana industri- och hantverkslärlingar, som i hemorten icke kunna komma i åtnjutande av teoretisk lärlingsundervisning, samt 7) att genom införande, där så ske kan, av växelundervisning i de centrala verkstadsskolorna möjlighet beredes vid de kommunala lärlingsskolornas yrkesavdelningar inskrivna lärlingar, företrädesvis sådana som erhålla sin praktiska utbildning inom mindre och sämre rustade hantverks- och industriföretag, att under viss period av ett arbetsår såsom extra elever åtnjuta såväl praktisk som teoretisk undervisning vid nämnda verkstadsskolor. Kommittén får därjämte föreslå, 8) att beträffande lärlingar, som avses under punkterna 6) och 7), skola i fråga om stipendier och andra förmåner få tillämpas de för de centrala verkstadskolornas övriga elever gällande bestämmelserna.

AVD. VI.

Den husliga utbildningen.

Kap. 26. Översikt. Husmoderns arbetsuppgifter äro av grundläggande betydelse för hela samhällslivet. Hennes kunnighet och skicklighet kan ofta direkt avläsas i standarden på familjens föda, kläder, heminredning och hygien. Genom de svenska husmödrarnas händer gå årligen miljardbelopp till dessa ändamål. Deras insatser äro ofta avgörande för familjens och framförallt barnens hälsotillstånd. Genom en nöjaktig utbildning av landets blivande husmödrar skapas en av de viktigaste förutsättningarna för en god familjeekonomi, för trivsel och arbetsglädje och kanske framförallt för en god folkhälsa. Husmödrarnas utbildningsfråga är därför i särskild grad ett samhällsintresse. Betydelsen av ifrågavarande utbildning ökas i samma mån som familjens materiella resurser minskas. För de glest bebyggda trakterna i landets nordligare delar, där man finner de minsla inkomsttagarna, de största barnkullarna, de högsta skatterna och den största varuknappheten är den därför av särskild betydelse. Dessutom är att märka att isoleringen i dessa trakter kan medföra ett fasthållande vid på andra platser redan utdömda sedvänjor och en eftersläpning i fråga om nyheter på hemvårdens och hushållets område. Hittills utförda undersökningar bl. a. rörande kostfrågan i Norrland synas även tyda på att så är fallet. Även de i vissa delar av Norrland särskilt framträdande svårigheterna att hålla den kvinnliga ungdomen kvar på landsbygden böra nämnas i detta sammanhang, eftersom en god huslig utbildning ofta leder till förbättrade hemförhållanden som i sin tur knyta ungdomen fastare till hembygden. Det låter sig icke göra att från husmödrarnas utbildning särskilja utbildning till sedvanliga hembiträdesplatser, eftersom husmödrarnas och hembiträdenas arbetsuppgifter i stort sett sammanfalla. Vad som göres för husmödrarnas utbildning kommer därför i motsvarande grad hembiträdesutbildningen tillgodo. För övrigt bör man icke glömma, att hembilrädesyrket i stor utsträckning har karaktären av genomgångsyrke till och utbildning för husmodersuppgiften. För närvarande torde, som den följande redogörelsen utvisar, praktiskt taget all huslig utbildning som i Norrland meddelas i lanthushållsskolor, kommunala skolor, folkhögskolor och genom ambulerande kursverksamhet, vara direkt inriktad på skötseln av ett hem, d. v. s. på husmödrarnas och

208 hembiträdenas arbetsområde. Lanthushållsskolorna äro visserligen nära anknutna till jordbruksnäringen, men den utbildning, de avse att meddela, tar i första hand sikte på elevernas framtida ställning såsom husmödrar och icke såsom förvärvsarbetare inom jordbrukets område. En annan sak är att husmödrar i lanthushåll för att rätt kunna fylla sin uppgift böra äga vissa insikter i jordbruksfrågor, framförallt beträffande husdjurs- och trädgårdsskötsel. Undervisning i dylika ämnen meddelas även vid lanthushållsskolorna, och kommittén kommer i det följande att föreslå, att nämnda undervisning beredes något större utrymme än hittills. Flertalet kurser i de ovan angivna skolorna äro föga omfattande. I kurser med heldagsundervisning om minst 5 månaders längd — såsom framgår av det följande har denna utbildningstid av befolkningsutredningen angivits såsom minimum för husmödrar — har för hela Norrland under läsåret 1943/ 44 deltagit endast omkring 600 elever, därav omkring 300 i lanthushållsskolor, omkring 200 i kommunala skolor och omkring 100 i enskilda skolor, motsvarande sammanlagt omkring 6 procent av en årskull flickor i Norrland i 17-årsåldern (den 31 december 1943 uppgick antalet sådana flickor till 10 068). Dessutom erhöllo omkring 150 elever vid folkhögskolorna undervisning i husligt arbete motsvarande 10—20 veckors koncentrerad huslig utbildning. Vid de kommunala skolorna genomgingo omkring 300 elever kortare kurser i matlagning och omkring 800 kortare kurser i sömnad och vävning. I hemkonsulenternas demonstrations- och kursverksamhet deltogo omkring 12 000 kvinnor, av vilka omkring 1 100 bevistade kurser om minst 4 dagars längd. I vissa skolor i Norrland meddelas huslig utbildning genom specialkurser som direkt syfta till utbildning av sådana yrkesutövare som kokerskor, barnsköterskor och hemvårdarinnor etc. Omfattningen av denna verksamhet är tämligen ringa. Specialkurser anordnas även av skogs- och flottledsinspektionen för utbildning av s. k. kockor till gemensamhetsförläggningar för skogsarbetare. Sistnämnda utbildningsverksamhet torde komma att uppmärksammas av 1945 års skogshärbärgesutredning. En utökning av den allmänna husliga utbildningen kominer givetvis i sådana fall som ovan angivits jämväl den speciella yrkesutbildningen till godo. Det kan också i många fall vara lämpligt att förlägga dylik specialutbildning till samma anstalter som meddela den grundläggande hushållsutbildningen. Närmast sammanhänger den emellertid med yrkesutbildningen inom andra områden. Vad som i avd. I anförts rörande yrkesutbildningen i Norrland överhuvud taget har därför avseende även å specialkurserna inom det husliga området. Därutöver torde emellertid den ifrågavarande specialutbildningen icke kräva något särskilt beaktande för Norrlands del, varför kommittén lämnar den å sido i den följande framställningen. Hela frågekomplexet rörande den husliga utbildningen ligger för närvarande under utredning. Befolkningsutredningen har nyligen avgivit belänkande

209 rörande den husliga utbildningen (S. O. U. 1945:4); skolutredningen väntas under året avgiva betänkande bl. a. om den husliga utbildningen i folkskolan och fortsättningsskolan; 1944 års riksdag har fattat vissa beslut rörande hushållningssällskapens organisation och verksamhet, och lantbruksstyrelsen har erhållit i uppdrag att ytterligare utreda denna fråga; beiblkningsutredningen och skolutredningen överväga att gemensamt framlägga förslag om skolfrukostar innefattande även utredning och förslag rörande skolköks- och hemvårdslokaler vid folkskolan etc. Befolkningsutredningen uppdrager i sitt nyssnämnda betänkande i korthet följande riktlinjer för den husliga utbildningen (jämför vad som i kap. 6 anförts rörande befolkningsutredningens synpunkter på den husliga utbildningen på skolstadiet). Obligatorisk utbildning genom inkallelse av viss årsklass flickor efter skolåldern bör icke ske. Den husliga utbildningen bör i stället vara frivillig och huvudsakligen förläggas till tiden efter skolåldern, i allmänhet till 16—20-årsåldern. Undervisningen bör bedrivas huvudsakligen i två former, dels genom en mera elementär kurs, benämnd hushållsskola, och dels genom en grundligare kurs, benämnd husmodersskola. Hushållsskolan avser att ge kompetens åt husmödrar och hembiträden för skötseln av ett vanligt hem. Den bör omfatta en grundkurs på 800 timmar, som emellertid bör kunna utökas med specialämnen på c:a 200 timmar. Detta motsvarar vid dagkurs en undervisningstid av omkring 5 respektive 6 månader. Vid internatskolor bör emellertid även den längre kursen kunna medhinnas på 5 månader. Husmodersskolan avser att ge en högre huslig kompelens lämplig för husmödrar, som äro särskilt intresserade av sitt arbete eller som ha hand om mera svårskötta hem eller för hembiträden i hem, där husmoder saknas. Den bör omfatta en grundkurs på 1 600 timmar jämte specialämnen på c:a 400 timmar. Detta motsvarar vid dagkurs en undervisningstid av omkring 10 respektive 12 månader. Den som genomgått hushållsskola bör kunna förvärva husmodersskolans kompetens genom en påbyggnadskurs på ett halvt år. Utbildningen skall förläggas till utbildningsanstalter av redan förefintliga typer, men staten skall stimulera deras tillkomst genom ökat statsbidrag och ökad verksamhet inom ett centralt undervisningsorgan (yrkesöverstyrelsen), som ger förslag och anvisningar beträffande bästa sättet alt få i gång och driva olika skoltyper och kurser. Rekryteringen av elever skall stimuleras på olika sätt, genom ökad allmän propaganda för skolorna och genom avgiftsfrihet och ökning av stipendiebeloppen för eleverna. Utredning rörande statsbidragsgrunderna för den husliga utbildningen rekommenderas. Upplysningsverksamhet genom korta kurser, demonstrationer och rådgivning bör bedrivas av konsulenter. Utredningen förordar en utvidgning av hemkonsulentorganisationen genom anställande av en eller flera kostkonsulenter, hemvårdskonsulenter, hemslöjdskonsulenter, sömnadskonsulenter och barnavårdskonsulenter inom varje län. Konsulentverksamheten bör överflyttas från hushållningssällskapen till en särskild för detta ändamål tillskapad nämnd (undervisningsnämnd) i landstinget, fnom varje kommun bör en särskild husmoderskommitté tillsättas för att uppehålla kontakten med konsulenterna. Dessas arbete skall ledas av en av konsulenterna, benämnd första konsulent, och arbetet skall planläggas av undervisningsnämnden, men konsulenterna skola arbeta mycket självständigt och när det gäller kursplaner och 14

16166*

210 dylikt stå i nära kontakt med den husliga byrån inom yrkesöverstyrelsen, vilken skall inspektera deras verksamhet. Utredningens samtliga förslag äro att betrakta såsom principförslag som icke kunna realiseras förrän en mängd delproblem, som utredningen icke haft möjlighet att upptaga till behandling, bringas till lösning. Befolkningsutredningen har icke räknat med någon mer omfattande huslig utbildning under skoltiden (se redogörelsen i kap. 6) utan tills vidare åtgått från att utbildningen skall till huvudsaklig del förläggas till efterskolstadiet samt att man genom utbyggnad av undervisningen vid de nuvarande skoltyperna och genom ökat statsbidrag samt ökad centralisering av ledningen för den husliga utbildningen skall på frivillig väg kunna ernå en tillfredsställande anslutning till skolorna. Enligt vad utredningen uppgivit är det för närvarande endast 5 till 10 procent av varje årsklass flickor i hela landet som få en tillfredsställande huslig utbildning. Utredningen har räknat med att, om utbildningen göres ekonomiskt förmånligare för eleverna och om ökad reklam införes för skolorna, denna siffra bör kunna mångdubblas. Norrlandskommiltén anser icke uteslutet, att så kan bliva fallet. Man torde däremot ej kunna räkna med att utbildningen skall kunna nå på långt när samtliga flickor i varje årsklass. För Norrlands del torde man icke på denna väg kunna nå ens flertalet flickor. Härvidlag vill kommittén peka på den vid vissa kurser bristfälliga anslutningen till lanthushållsskolorna i Norrland (se kap. 28), där likväl i en del fall förmånerna redan nu äro så pass fördelaktiga, att flertalet av eleverna ha ytterst ringa utgifter för vistelsen på skolan. Anslutningen till längre frivilliga kurser efter skolåldern torde sålunda näppeligen kunna bliva mera allmän i Norrland. Med hänsyn härtill och då de kvinnor, som av nyss anförda skäl eller på grund av bristande intresse komma att utebliva från den frivilliga undervisningen, ofta torde vara i särskilt behov av utbildning, har norrlandskommittén funnit önskvärt att även andra vägar än de av befolkningsutredningen anvisade anlitas för att nå fram till en allmän huslig utbildning för flickorna. Kommittén har därför i kap. 6 förordat, att skoldistrikten i Norrland i största möjliga utsträckning skola »fånga in» de unga flickorna redan i skolåldern genom att anordna en för husmodersuppgiften särskilt anpassad obligatorisk utbildning på omkring 800 timmar i ett åttonde skolår. Även om en dylik utbildning innebär en utomordentlig förbättring av kvinnornas kvalifikationer för husmodersuppgiften och därmed även för hembiträdesuppgiften, synes det emellertid med hänsyn till elevernas ålder önskvärt med en komplettering av de på skolstadiet inhämtade kunskaperna och färdigheterna genom en eller flera kurser, sedan flickorna under något eller några år förvärvat praktisk erfarenhet i eget eller andras hem. Ifrågavarande kurser torde i allmänhet böra förläggas till kommunala skolor och lanthushållsskolor, men de kunna givetvis även, då särskilda förutsättningar därtill före-

211 ligga, liksom hittills förläggas till folkhögskolor och vissa enskilda skolor. Av ovan anförda skäl synes man emellertid böra räkna med att de i hushållsarbete sysselsatta kvinnorna i Norrland ofta icke få tillfälle att bevista dylika kurser vid fasta skolor. För dessa kvinnor bör anordnas en omfattande ambulerande kursverksamhet, som bör göras så allsidig som möjligt. Kommittén kommer i de följande kapitlen att söka beakta de möjligheter, som kunna föreligga att med angivna utgångspunkter utbygga den husliga utbildningen i Norrland efter skolstadiet.

Kap. 27. Kommunala lärlings- och yrkesskolor, enskilda statsunderstödda undervisningsanstalter samt folkhögskolor. Nuvarande förhållanden. S k o l t y p e r . Som tidigare omnämnts tillkommo de kommunala lärlingsoch yrkesskolorna genom riksdagens beslut 1918 om inrättandet av praktiska ungdomsskolor. I angivna skolor undervisas i industri och hantverk, handel och husligt arbete. Undervisningen är reglerad genom yrkesskolstadgan den 4 november 1921 (nr 706; med senare ändringar). Enligt stadgan uppdelas skolorna i två avdelningar: lärlingsskolan och yrkesskolan. Lärlingsskolan har till ändamål att bereda den ungdom, som avslutat fortsättningsskolan tillfälle alt erhålla undervisning samtidigt med att den förvärvar den praktiska yrkesfärdigheten genom arbete. Även för äldre personer anordnas kurser i lärlingsskolan, s. k. kurser för äldre. Undervisningen är avgiftsfri. Läroämnena i lärlingsskolans avdelning för husligt arbete äro praktiskt hushållsarbete, hushållslära och hälsovård. Åt ämnet praktiskt hushållsarbete skall ägnas minst 2h, högst SU och åt ämnena hushållslära och hälsovård tillsammans minst lU, högst Vs av den fastställda undervisningstiden. Undervisningen i lärlingsskolan meddelas i 2 årskurser. Varje årskurs skall omfatta ett arbetsår om 8 högst 9 månader med i medeltal högst 12 undervisningstimmar i veckan. Undervisningen i obligatoriska ämnen skall för varje arbetsår omfatta minst 300 undervisningstimmar. Lärlingsskolans lärokurs avslutas med avgångsexamen. Det må ankomma på kommun, som upprättat lärlingsskola, att bestämma om skolplikt för minderåriga elever inom kommunen. Härom skola närmare bestämmelser intagas i skolans reglemente. I stadgan meddelas dock inga bestämmelser om påföljd för underlåtenhet alt iaktta skolplikt.

212 Enligt stadgan skall även där så prövas lämpligt anordnas undervisning i husligt arbete vid lärlingsskolans yrkesavdelningar för hantverk och industri. Yrkesskolan har till ändamål att bereda personer med god praktisk yrkeserfarenhet tillfälle att vidga och fördjupa den utbildning vartill grunden lagts i lärlingsskolan. Yrkesskolan må kunna omfatta dels yrkeskurser med fasta undervisningsplaner innefattande samtliga eller ett flertal ämnen och dels ämneskurser i enstaka ämnen. Kurserna kunna anordnas antingen som aftonkurser eller dagkurser. I yrkesskolan må skolavgift kunna upptagas. För inträde i yrkesskola fordras antingen genomgången lärlingsskola eller att ha fyllt 17 år och under minst 2 år ha ägnat sig åt praktiskt yrkesarbete ävensom att genom avlagda prov ha styrkt sig äga förutsättningar att tillgodogöra sig undervisningen. Hushållsskolor. Vid sidan av lärlings- och yrkesskolan skall enligt 1921 års stadga jämväl kunna upprättas kommunala s. k. hushållsskolor. Utbildningen i dessa anstalter skall motsvara utbildningen i de kommunala lärlings- och yrkesskolorna, men undervisningen samlas på en kortare tid under vilken lärjungarna odelat kunna ägna sig åt skolarbetet. Undervisningen skall meddela någorlunda fullständig husmodersutbildning. I hushållsskolan må kursavgift upptagas. Befrielse från avgift kan lämnas mindre bemedlade lärjungar. För inträde erfordras genomgången fortsättningsskola samt att ha fyllt 17 år och under minst 2 år ha varit sysselsatt i husligt arbete. Dispens kan dock lämnas. Beträffande de allmänna grunderna för undervisningen i hushållsskola gäller vad därom är stadgal angående lärlingsskola och yrkesskola. Lärokursen skall omfatta ett arbetsår om i regel 30 veckor med högst 40 timmar i veckan. Dock kunna även kortare kurser anordnas i vissa grenar av det husliga arbetet. Dessutom finnas statsunderstödda enskilda anstalter för undervisning i husligt arbete som inrättats enligt kungörelse den 4 november 1921 angående statsunderstödda enskilda anstalter för yrkesundervisning (nr 707). Flertalet av de i yrkesskolstadgan meddelade bestämmelserna gälla i tillämpliga delar även ifrågavarande skolor. Lärarna, lokalerna och undervisningsplanema i dessa skolor skola godkännas av överstyrelsen för yrkesutbildning. N u v a r a n d e s k o l o r , e l e v a n t a l m. m. Det genom 1918 års riksdagsbeslut tillkomna yrkesskolsystemet har i vad avser det husliga arbetet i praktiken icke utvecklat sig i enlighet med de ovan angivna, i 1921 års stadga uppdragna riktlinjerna. I stället har resultatet blivit, att ett mycket stort antal kursformer uppkommit, som variera såväl ifråga om längd som ifråga om undervisningsplaner. Lärlingsskolornas huvudform, d. v. s. den 2-åriga lärlingskursen med lägst 12 timmars kvällsundervisning i veckan är mycket sällsynt. I Norrland torde dylik lärlingsskola med hushållsgöromål endast förekomma i Gävle. I sömnad och vävning förekommer ifrågavarande slag av utbildning i Sundsvall och Byske. Yrkeskurser ha redovisats endast

213 av Sundsvall och Ström (blott sömnad och vävning). Undervisning i husligt arbete vid lärlingsskolans yrkesavdelningar för hantverk och industri har endast anordnats i Hudiksvalls stads skola för yrkesutbildning. Den största delen av undervisningen vid de kommunala skolorna ges numera i form av kortare kurser omfattande ett eller ett fåtal ämnen och besökta i stor utsträckning även av äldre. Att även vissa längre heldagskurser hållits framgår likväl av det följande. Beträffande omfattningen av den husliga utbildning, som anordnats enligt yrkesskolstadgan, hänvisas i övrigt till bilaga 4, där uppgifter länsvis meddelas om förekommande skolor, vid dessa anordnade kurser, kursernas längd samt elevantalet vid kurserna under verksamhetsåret 1943/44. Av redogörelsen framgår, att omfattningen av ifrågavarande undervisningsverksamhet är relativt ringa. Endast i 12 av Norrlands 244 kommuner meddelas undervisning i hushållsgöromål i kommunala yrkesundervisningsanstalter. Flertalet av dessa äro belägna i städer eller stadsliknande samhällen. I en del av de 12 skolorna undervisas även i sömnad eller vävning. Härtill komma 3 enskilda skolor med undervisning i hushållsgöromål, nämligen Vårsta hemsysterskola i Härnösand, Vita bandets husmodersskola i Sundsvall och Ljusne husmodersskola, samt vissa landstingsskolor. Ytterligare tio av de 29 kommunala yrkesundervisningsanstalter, som finnas i Norrland, meddela undervisning i sömnad eller vävning. Fyra kommunala skolor ha endast huslig linje, nämligen Hofors husmodersskola och Gällivare sockens skola för yrkesutbildning samt de landstingsdrivna, Åsele kvinnliga yrkesskola (sömnad och vävning) och Byske husmodersskola. I två landskommuner ha husliga kurser anordnats på olika platser inom kommunen, nämligen i Skellefteå landskommun (Kusmark, Klemensnäs och Boliden, 660 timmars kurs i husligt arbete, 10, 11 och 15 elever) och i Byske kommun (Byske och Renholmen, 768 timmars kurs i vävning och sömnad, 12 och 8 elever). Större delen av undervisningen meddelas i kortare kurser. Omkring 300 elever genomgingo sålunda kortare kurser i matlagning och omkring 800 kortare kurser i sömnad och vävning. Utbildning i hushållsgöromål i kurser med en längd av minst 5 månader meddelas i sex kommunala skolor (Gävle, Hofors, Skellefteå stad, Skellefteå landskommun, Gällivare och Kiruna) samt vid tre enskilda skolor (Vårsta, Vita bandet och Ljusne). I vävning och sömnad ha dylika kurser hållits i 4 skolor (Slröm — med 2 elever — Asele, Byske och Nederkalix). Sammanlagt ha i Norrland 231 elever under ifrågavarande verksamhetsår erhållit dylik utbildning i kommunala skolor och omkring 90 i enskilda skolor. Möjlighet att erhålla huslig utbildning vid kommunala utbildningsanstalter genom 5 månaders eller längre kurser saknas sålunda i 5 av Norrlands landskap, nämligen Hälsingland, Härjedalen,

214 Jämtland (med undantag för nyssnämnda yrkeskurs i vävning i Ströms skola för yrkesutbildning) samt Medelpad och Ångermanland. Fem av Norrlands fjorton städer sakna helt anstalter för huslig utbildning (Söderhamn, Hudiksvall, Örnsköldsvik, Sollefteå, Piteå). I Härnösand meddelas undervisning i hushållsgöromål endast vid Vårsta diakonissanstalts hemsysterskola samt vid en kortare kommunal kurs i sömnad och kristidsmatlagning för äldre och i Sundsvall endast vid Vita bandets husmodersskola. I stora delar av Norrland saknas överhuvud taget varje möjlighet att efter skolåldern erhålla utbildning i hushållsgöromål vid fasta anstalter. Sålunda meddelas i Jämtland och Härjedalen dylik undervisning endast vid Östersunds yrkesskolor, som ha vissa kortare kurser för äldre, samt vid den nya lanthushållsskolan vid Törsta och vid Birka folkhögskola. Skolplikt har icke föreskrivits vid någon av de kommunala skolorna. Däremot har på sina håll stadgats, att eleverna icke få avsluta pågående kurs utan särskilt tillstånd av respektive skolas styrelse. Någon exakt uppgift på antalet lediga platser vid ifrågavarande kurser i Norrland har icke kunnat erhållas. Det uppgives emellertid från yrkesöverstyrelsen, att vissa svårigheter för närvarande föreligga att belägga lediga platser vid de husliga utbildningskurserna. Detta är ett förhållande, som gäller såväl Norrland som övriga delar av landet och som i viss mån torde sammanhänga med nuvarande läge på arbetsmarknaden. Ambulerande kursverksamhet bedrives icke i kommunal regi såvida m a n icke hit skall hänföra den ovan i Skellefteå landskommun redovisade verksamheten. S t a t s b i d r a g o c h e k o n o m i . Statsbidrag till den ovan redovisade kommunala verksamheten utgår jämlikt kungörelsen den 4 november 1921 (nr 705, med senare ändringar). Statsbidrag utgår dels till avlöning av lärare och dels till undervisningsmateriel. Till avlöning åt rektor och övriga lärare utgår statsbidraget med högst zh av den sammanlagda avlöningen, likväl högst med 1: 80 kronor per undervisningstimme för undervisning i husligt arbete i lärlingsskola och hushållsskola samt med högst 1: 95 per undervisningstimme för undervisning i yrkesskola för husligt arbete. Angivna belopp fastställdes genom beslut vid 1942 års riksdag. För närvarande torde i Norrland icke i något fall utgå ersättning med högre belopp än 1: 80. De som undervisa i hushållsgöromål vid ifrågavarande skolor torde praktiskt taget utan undantag ha kompelens såsom skolkökslärarinna eller lanthushållslärarinna. För undervisning i industri, handel och hantverk utgår bidrag med högst 2:35 kronor per undervisningstimme i lärlingsskola och högst 2:55 per undervisningstimme i yrkesskola. överstyrelsen för yrkesutbildning har i en skrivelse sistlidna oktober föreslagit, att ifrågavarande bestämmelser måtte erhålla ändrad lydelse

215 så att jämväl till avlöning åt lärarinna i husligt arbete finge utgå statsbidrag med 2: 35 per timme i lärlingsskola och 2: 55 i yrkesskola. Dessa förslag ha upptagits i proposition nr 260 till 1945 års riksdag och bifallits av denna. Till undervisningsmateriel, med undantag av förbrukningsmateriel för yrkesmässig produktion av till försäljning avsedda alster, utgår statsbidrag med hälften eller i vissa undantagsfall med 7k av totalkostnaden. Till undervisningen i husligt arbete torde statsbidrag dock aldrig utgå med högre belopp än hälften av kostnaden. Bidraget må utgå till anskaffning och underhåll av vävstolar, symaskiner m. m., utrustning för ambulerande skolkök samt till rent förbrukningsmaterial, såsom mönsterpapper och dylikt. Däremot utgår icke statsbidrag till anskaffande av möbler eller arbetsmaterial, t. ex. material till vävar, dukar, kläder etc. I detta sammanhang må anmärkas att Västerbottens läns landsting har beslutat att från och med år 1944 till var och en av de kommunala lärlings- och yrkesskolorna i länet utbetala ett belopp motsvarande '/o av kostnaden för lärarlöner och 7s av kostnaden för undervisningsmaterial. Även statsbidrag till enskilda anstalter för huslig utbildning utgår jämlikt kungörelsen den 4 november 1921. Bidraget utgår med belopp som Kungl. Maj:t efter prövning i varje särskilt fall bestämmer. I allmänhet erhålla de enskilda anstalterna avsevärt mycket lägre bidrag än de kommunala. Yrkesöverstyrelsen har den 20 december 1944 överlämnat en av Kungl. Maj:t anbefalld utredning rörande de enskilda yrkesundervisningsanslalternas ställning och behov, varvid till prövning upptagits icke blott frågan om behovet av en allmän förhöjning av statens understöd till de enskilda yrkesundervisningsanstalterna utan även de lämpliga fördelningsgrunderna för understödets utgående. Yrkesöverstyrelsen har föreslagit, att de enskilda anstalterna med hänsyn till äganderättsförhållanden, ekonomiska förhållanden samt arten och omfattningen av verksamheten indelas i två grupper, A och B, av vilka A-gruppen skulle erhålla understöd enligt de för kommunala skolor gällande grunderna. Till A-gruppen skulle i Norrland tills vidare hänföras Jämtslöjds kvinnliga slöjdskola i Östersund samt Vårsta hemsysterskola i Härnösand. S t i p e n d i e r . Bestämmelser angående stipendier av statsmedel åt obemedlade och mindre bemedlade elever vid statsunderstödda kommunala och enskilda anstalter för yrkesundervisning finnas meddelade i kungörelsen den 23 maj 1930 (nr 158, med senare ändringar). I stort sett motsvarande bestämmelser gälla för elever vid folkhögskolor och lägre lantbruksundervisningsanstalter. I fråga om bestämmelsernas innebörd hänvisas till redogörelsen i kap. 4. Kurser i hushållsgöromål eller vävning vid vilka stipendier av ifrågavarande slag kunna utgå d. v. s. kurser med heldagsundervisning under minst 5

216 m å n a d e r h a , s o m av det föregående f r a m g å r , i N o r r l a n d hållits vid s a m m a n lagt 10 k o m m u n a l a skolor. Till eleverna vid n ä m n d a skolor u t g i n g o u n d e r läsåret 1943/44 s t a t s s t i p e n d i e r enligt följande tabell.

TABELL 23. Statsstipendicr till elever vid kurser i hushållsgöromål, sömnad och vävning i kommunala skolor. Kommunala skolor för yrkesutbildning (skfy) Gävle stads skfy Hofors husmodersskola Skellefteå stads skfy Skellefte landskommuns skfy Åsele kvinnligayrkesskola (end. sömnado.vävning) Byske skfy (end. sömnad o. vävning) Ströms skfy (end. vävning) Nederkalix skfy (end. sömnad) Gällivare husmodersskola Kiruna skfy Summa

Antal elever i kurser med Antal stipen Sammanlagt stipendieen längd av diater belopp minst 5 mån 22 16 14 36 17 22 2 15 21 66

5 2 7 16 14 21 2 14 19 10

1290 600 1402 2 464 3 640 3 225 175 2 522 4 917 3195

23 430

Sammanlagda antalet elever vid angivna skolor var under läsåret 1943/44 231. Av dessa ha 110 eller omkring 48 procent erhållit stipendium. Sammanlagda stipendiebeloppet var 23 430 kronor motsvarande ett genomsnittligt stipendiebelopp av 213 kronor per stipendiat. Elevbidrag från hemortskommuner. Arbets premier. Enligt en av yrkesskolöverstyrelsen den 17 oktober 1944 avgiven utredning åtnjuta 6,5 procent av eleverna i de kommunala skolorna och 2 procent av eleverna i de enskilda skolorna i hela landet kommunala understöd. Undantagsvis förekommer det dock, att kommunerna lämna relativt stora bidrag till ifrågavarande ändamål. Så är exempelvis fallet beträffande Gällivare kommuns bidrag till Gällivare sockens skolor för yrkesundervisning. I angivna skola ha 14 av 21 elever i husmodersskolan under höstterminen 1943 och 8 av 20 elever under vårterminen 1944 erhållit kommunala inackorderingsbidrag med ett sammanlagt belopp av 4 545 kronor. 13 elever ha erhållit kommunala stipendier till ett sammanlagt belopp av 620 kronor. 5 elever ha erhållit kommunala resebidrag med sammanlagt 63 kronor. Kokböcker ha utdelats till samtliga elever. Arbetspremier utdelas sällan vid huslig utbildning. I Norrland torde dyhka endast förekomma vid vissa längre yrkeskurser i vävning eller sömnad.

217 K o s t n a d e r för g e n o m g å n g av i f r å g a v a r a n d e k u r s e r . Kostnaderna ställa sig givetvis mycket olika, om eleven är bosatt i hemmet eller måste inackorderas. Vid inackordering ställer det sig för eleven billigast, då elevinternat är anordnat vid respektive skola. Så torde ifråga om de kommunala yrkesskolorna i Norrland endast vara fallet vid Åsele kvinnliga yrkesskola samt vid Nederkalix kommuns skola för yrkesutbildning och vid Byske nyöppnade husmodersskola. Under läsåret 1943/44 var helinackorderingskostnaderna vid Åsele skola 50 kronor per månad och vid Nederkalix skola 85 kronor per månad. Vid landstingefs skola i Byske är inackorderingsavgiften 45 kronor per månad. Vid de enskilda skolorna Vårsta hemsysterskola och Ljusne husmodersskola voro inackorderingskostnaderna 65 respektive 75 kronor per månad. Genomsnittliga inackorderingskostnaden för de 10 kommunala skolor i hela landet, som lämnat uppgifter av ifrågavarande slag, var angivna år 75:50 kronor och för de 14 enskilda skolor i hela landet, som lämnat dylika uppgifter 79: 44 kronor, allt enligt nyssnämnda av yrkesskolöverstyrelsen verkställda utredning. Inackordering på annat sätt än genom internat ställer sig givetvis betydligt dyrare för eleverna. Inackorderingskostnaderna variera här, fortfarande enligt yrkesskolöverstyrelsens uppgifter, från 112 till 150 kronor. Här må anmärkas att vid de ifrågavarande norrlandsskolorna i allmänhet omkring 10—20 procent av eleverna komma från andra kommuner än den där anstalten är belägen. Detta gäller emellertid endast ifråga om de längre kurserna. De kortare kurserna torde så gott som uteslutande rekryteras av elever från orten eller den närmast kringliggande bygden. Enligt socialstyrelsens livsmedelskoslnadsundersökningar torde kostnaderna för hemmaboende elevs kost år 1944 kunna beräknas till i genomsnitt minst 55 kr/mån. Utgifter för kläder torde uppgå till minst 10 kronor per elev och månad. För läroböcker och annan undervisningsmateriel torde enligt tillgängliga uppgifter den månatliga kostnaden uppgå till omkring 10 kronor. Omkostnaderna för hemmaboende elever kunna sålunda uppskattas till minst 75 kronor per månad. I den egentliga lärlingsskolan får, som i det föregående angivits, någon särskild kursavgift icke uttagas. Vid en del andra kurser ullages emellertid en viss avgift. Enligt yrkesöverstyrelsens ovannämnda utredning erlade av 790 elever vid husliga avdelningar av kommunala yrkesskolor i hela landet omkring 100 högre månadsavgift än 10 kronor. Högsta månadsavgiften var 20 kronor. I regel få utsocknes elever erlägga högre kursavgifter än den egna kommunens. I vilken utsträckning detta skett kan icke här angivas. Särskild ersättning torde i allmänhet erläggas för måltider, som intagas i skolan.

218 U n d e r v i s n i n g s l o k a l e r . Som i det föregående anmärkts finnes undervisning i hushållsgöromål anordnad endast vid 12 kommunala skolor i Norrland. Årsredogörelserna meddela följande rörande de lokaler, som vid ifrågavarande skolor användas för hushållsundervisningen. Gävle. Hofors. Härnösand. Östersund. Umeå. Skellefteå stad. Skellefteå landskommun.

Luleå. Gällivare. Kiruna. Sandviken. Timrå.

Lokaler ha upplåtits av staden samt av Korsnäs Sågverks A.-B. Undervisningen har varit förlagd till Högre folkskolans lokaler. Undervisningslokalerna äro inrymda i Tekniska gymnasiets byggnad. Folkskolans lokaler. Lokaler ha förhyrts i Folkskoleseminariet. Lokalerna äro inrymda i Gamla samskolan som äges av staden. För undervisningen i Klemensnäs har använts av A.-B. Scharin och Söner upplåten lokal, i Boliden och Kusmark lokaler, som upplåtils av skolstyrelsen. Lokaler ha förhyrts i Västra folkskolan. Skolan är inrymd i en Luossavaara-Kirunavaara A.-B. tillhörig byggnad. D:o. Verksamheten började hösten 1944. Uppgifter rörande lokaler saknas. D:o.

Av angivna redogörelse framgår, att kommunerna i allmänhet begagnal sig av redan befintliga skollokaler, ofta folkskolans skolkökslokaler. I en del fall ha enskilda företag kostnadsfritt tillhandahållit lokaler. I intet fall torde särskilda lokaler ha uppförts för ändamålet.

H u s l i g u n d e r v i s n i n g v i d f o l k h ö g s k o l o r n a . Verksamheten vid folkhögskolorna regleras av stadgan för statsunderstödda folkhögskolor den 5 september 1942 (nr 802) och kungörelsen samma dag (nr 801) angående statsbidrag till dylika skolor. I stadgan angives folkhögskolans ändamål vara att åt vuxen ungdom meddela allmän medborgerlig bildning, varvid särskild hänsyn skall tagas till att eleverna lära känna sin bygd och sitt land. Så långt med dessa syften är förenligt, bör undervisningen därjämte ha till uppgift att bibringa eleverna sådana praktiska kunskaper och färdigheter, som kunna giva dem ökad duglighet för deras levnadsyrke.

219 Vid folkhögskola anordnas antingen endast en huvudkurs (vinterkurs) för såväl manliga som kvinnliga deltagare eller såväl huvudkurs som kvinnlig kurs (sommarkurs). I båda fallen kan undervisningen anordnas i en första årskurs för elever, som icke tidigare genomgått kurs vid folkhögskola, och en andra årskurs för elever, som genomgått dylik kurs. Om enbart vinterkurs hålles, skall denna ha en längd av minst 24 veckor. Då både vinter- och sommarkurs anordnas, skall vinterkursen ha en längd av minst 21 veckor och sommarkursen (den kvinnliga kursen) minst 13 veckor, men vid första årskurs med undervisning i hushållsgöromål minst 16 veckor. Folkhögskolorna stå under överinseende av skolöverstyrelsen. För inträde erfordras för manliga sökande en ålder av 18 år och för kvinnliga sökande en ålder av 16 år. Statsbidrag utgår med visst belopp per kurs samt med vissa speciella avlöningsbidrag. I huvudsak gäller, att grundanslag till huvudkurs utgår med högst 10 000 kronor, till kvinnlig avdelning vid huvudkurs med högst 4 000 kronor och till sommarkurs med högst 5 000 kronor. I fråga om avlöningsbidragen må nämnas, att till lärarinna i hushållsgöromål vid första årskurs utgår statsbidrag med 2h av arvodet, vilket fastställts till 10 kronor för varje undervisningsdag under den för varje kurs stadgade minsta undervisningstiden. Till övriga lärare utgår statsbidrag till vissa ålderstillägg, rörliga tillägg och kristillägg samt vikariatsersättning. Såsom villkor för statsbidrag gäller, att landsting, hushållningssällskap, kommuner eller enskilda var för sig eller gemensamt tillskjuta vad som utöver statsbidragen erfordras för skolverksamhetens behöriga bedrivande. I Norrland finnas 12 statsunderstödda folkhögskolor. Dessutom föreligger för närvarande ansökan om statsbidrag till ytterligare tre norrländska folkhögskolor. Av de 12 skolorna torde under läsåret 1943/44 något mer än hälften ha meddelat en mera omfattande utbildning i husligt arbete. Ifrågavarande undervisning har i allmänhet omfattat skolkök, hemvård, kvinnlig slöjd, hemlära, födoämneslära och vävteori under en sammanlagd tid per kurs av 350—750 timmar. Elevantalet har varierat mellan 11 och 40 per kurs. Sammanlagt torde drygt 150 elever ha erhållit huslig utbildning av angiven omfattning under läsåret 1943/44. Den husliga undervisningen har antingen förlagts till sommarkursen (första eller andra årskursen eller båda) eller till den kvinnliga avdelningen av vinterkursen. Några skolor hade flera kurser med husligt arbete. Jämlikt folkhögskolestadgan äga skolorna rätt att uttaga viss avgift för undervisningen. Dessutom uttages inackorderingsavgift. Eleverna ha vidare vissa utgifter för materiel och dylikt. Enligt uppgift från skolöverstyrelsen uppgår sammanlagda beloppet av angivna kostnader för eleverna till minst 90 kronor per månad. Stipendier kunna beviljas till mindre bemedlade elever vid ovan angivna kurser enligt en kungörelse den 30 juni 1934 (nr 399; sedermera ändrad).

220 De utgå efter 3 behovsgrader med respektive 45, 25 och 15 kronor. Genom beslut vid 1945 års riksdag ha angivna belopp höjts till 75, 50 och 25 kronor. Mindre bemedlade eller obemedlade elever erhålla även nedsättning (heleller halv) från undervisningsavgiften. Av eleverna vid de ovan angivna norrlandsskolorna erhöllo under läsåret 1943/44 det ojämförliga flertalet stipendium samt nedsättning av undervisningsavgiften. Skolöverstyrelsen beslutar angående tilldelning av stipendium. Elevfrekvensen vid ifrågavarande kurser har varit god. I allmänhet torde kurserna ha varit fullbelagda.

Norr lan dskomm ittén. Den föregående redogörelsen utvisar, att hushållsutbildning för elever över skolåldern endast förekommer i ett fåtal av norrlandskommunerna. Av Norrlands 244 kommuner ha sålunda endast 12 inrättat skolor för dylik utbildning. Flertalet av dessa skolor äro belägna i städer eller stadsliknande samhällen. Endast 6 av de 12 skolorna ha redovisat kurser av längre varaktighet. Även den statsunderstödda enskilda undervisningsverksamheten (3 enskilda skolor) och den husliga undervisningen vid folkhögskolorna äro av tämligen ringa omfattning. Dessutom förekommer emellertid ett relativt stort antal kurser i vävning och sömnad. Den ursprungliga uppläggningen av den kommunala verksamheten med lärlingsskola och därpå byggande yrkesskola har knappast i något avseende blivit genomförd. Lärlingsskola med kvällsundervisning finnes endast en (i Gävle), och verklig yrkesskola ingen, men i ett par fall ha s. k. yrkeskurser anordnats i vävning och sömnad (Ström och Sundsvall). I övrigt torde hela undervisningen ha haft karaktär av s. k. lärlingskurser av skiftande längd samt s. k. husmodersskolor på lärlingsskolans stadium. De ovan berörda förhållandena äro icke enastående för Norrland, ehuru de där torde vara starkare accentuerade än på annat håll på grund av den glesa bebyggelsen och kommunernas mångenslädes svaga ekonomi. Kommittén har tidigare (i kap. 6) uttalat sig för att de norrländska skoldistrikten skola införa en grundläggande obligatorisk huslig utbildning på omkring 800 timmar i en åttonde klass i folkskolan. I avvaktan härpå har förordats att den husliga undervisningen i fortsättningsskolan utsträckes till 540 timmar. Kommittén har vidare (i närmast föregående kapitel) uttalat, att denna grundläggande utbildning bör kompletteras genom frivilliga kurser, sedan flickorna under något eller några år förvärvat praktisk erfarenhet i eget eller andras hem. Även denna utbildning bör med hänsyn till sitt syfte att utgöra en förberedelse för husmodersuppgiften göras så omfattande som möjligt. Lämplig utbildning bör givetvis anordnas även för dem, som icke erhållit den ovannämnda grundläggande utbildningen på skolstadiet. Som i det föregående angivits, bör den ifrågavarande undervisningen i

221 vad det gäller fasta skolor förläggas till utbildningsanstalter av redan förefintliga typer. Bland dessa ha de kommunala skolorna den fördelen framför övriga skolformer att de, som redogörelsen i bil. 4 utvisar, mera smidigt låta sig anpassas för olika kurstyper. Lanthushållsskolorna, som måste vara belägna på särskilt utvalda platser på landsbygden och som bland annat på grund härav måste vara internatskolor och därför även bliva relativt dyrbara i drift, lämpa sig givetvis bäst för längre sammanhängande kurser (se härom i följande kap.). De enskilda skolorna äro i allmänhet hänvisade till ett relativt begränsat klientel eller syfta direkt till förvärvsyrkesutbildning. Vid folkhögskolorna åter torde man med hänsyn till deras övriga uppgifter i allmänhet endast böra räkna med att hushållsundervisning medtages i någon enstaka kurs per år. Undervisningen i de angivna skolformerna bör givetvis bibehållas, men man torde icke enbart genom dem kunna ernå den bredd i undervisningen som kommittén syftar till. Härför erfordras att huslig utbildning i någon form, genom kortare eller längre kurser, i fasta eller ambulerande skolor årligen anordnas i snart sagt varje kommun i Norrland. Med hänsyn härtill och då den ifrågavarande utbildningen bör i görligaste mån anpassas efter den lokala befolkningens bosättnings- och yrkesförhållanden m. m., synes det vara en angelägen uppgift för primärkommunerna att i största möjliga utsträckning medverka till anordnande av sådan utbildning. Det är emellertid, som i det föregående framhållits, icke erforderligt att denna meddelas vid fasta anstalter. Kommunerna torde även kunna använda sig av ambulerande undervisning av samma typ som hemkonsulenternas kortare kurser eller av sådana längre kurser som i mer eller mindre improviserade lokaler anordnats av Skellefteå landskommun (se den föregående redogörelsen). Kommittén vill med särskild tanke på norrländska förhållanden understryka vikten av att den ifrågavarande undervisningen anordnas så att traktens kvinnor i olika åldrar och villkor få tillfälle att utnyttja den i största möjliga utsträckning. Förutom en för huvudsakligen yngre elever avsedd mera allmän kurs av längre varaktighet, motsvarande för elever, som icke genomgått den husliga utbildningens grundkurs i elt åttonde skolår, omkring 5 månader och för elever, som genomgått nämnda kurs, förslagsvis 2—3 månader, bör sålunda anordnas kortare specialkurser för husmödrar och andra som icke kunna vara borta från hemmet under någon längre tid eller som önska komplettera sina kunskaper i något särskilt avseende. Sistnämnda kurser äro av särskild betydelse för Norrland, där de hemarbetande kvinnorna på grund av barnrikedom, glesbebyggelse och arbetskraftsförhållanden m. m. i hög grad äro bundna till hemmet. Som exempel å ämnen för dylika kurser må nämnas sömnad, tvätt, hemvård, tillvaratagande av slakt, konservering, bakning, tillagning av maträtter av olika typer, tillagning av matsäcksmat och dylikt. Dessa specialkurser böra, där så kan ske, sammanföras till ett system, så att husmödrarna få möjlighet att tid efter annan

komplettera sina kunskaper inom olika områden av husligt arbete. Kurserna böra alltefter sin egenart och förhållandena på orten anordnas som dag- eller kvällskurser eller som kurser med ett par undervisningsdagar i veckan etc. Den i detta kapitel avhandlade utbildningen bör vara avgiftsfri för samtliga elever. I den mån elever från andra kommuner än dem där kurserna hållas bevista dessa, synas kostnaderna för kurserna böra regleras genom överenskommelser mellan respektive kommuner. En förutsättning för genomförandet av en allmän kommunal huslig utbildning av ovan angiven utformning är bland annat, att kommunerna icke alltför hårt komma att belastas av utgifterna härför. Bland dessa intaga kostnaderna för undervisningslokaler en viktig plats. Frånvaron av statsbidrag härtill torde sålunda ha varit en bidragande orsak till det ringa intresse, som kommunerna visat ifrågavarande verksamhet. Som av den föregående redovisningen för skolornas lokalförhållanden framgår, torae sällan nyanskaffning av lokaler för ändamålet ha ägt rum. I allmänhet ha andra kommunala undervisningslokaler utnyttjats, men i en del fall ha även lokaler ställts till förfogande av enskilda företag. Där lämpliga lokaler icke på dylikt sätt kunnat anskaffas, synes utbildningsfrågan i allmänhet ha fått falla. Emellertid torde kommunerna långt ifrån alltid ha tillvaratagit de förefintliga lokalmöjligheterna. Den nuvarande omfattningen av skolköksundervisningen i folk- och fortsätlningsskolan ger sålunda vid handen, att åtskilliga skolkökslokaler icke blivit fullt utnyttjade för undervisningen på skolstadiet. I dessa fall synes lokalfrågan många gånger kunna lösas genom att kommunen i anslutning till skoldistriktets undervisning anordnar en lärlings- och yrkesskola i husligt arbete. Därvid skulle ett samarbete mellan kommunen och skoldistriktet kunna etableras, så att icke blott lokalerna utan även lärarinnan tages i anspråk för båda skolformerna. Kommunerna kunna i dessa fall erhålla statsbidrag såsom yrkesskola för lärarinnans lön under de timmar hon utnyttjas för kommunens räkning. Ett sambruk av lokaler och lärarkrafter mellan flera kommuner liksom mellan en eller flera kommuner och landstinget synes även med fördel kunna anordnas. Kommittén erinrar härvid om vad som i kap. 6 anförts rörande ett motsvarande samarbete mellan skoldistrikten och landstinget. På större platser kan det vara fördelaktigt att i anslutning till nybyggnad av skolkökslokaler samtidigt uppföra särskilda lokaler för den ifrågavarande kommunala utbildningen. Det torde ankomma på landstingen att taga initiativ till ett samarbete av här avsett slag. Kommittén erinrar i förevarande sammanhang om det i kap. 4 framförda förslaget om visst statsbidrag till skoldistriktens samt lärlings- och yrkesskolornas undervisningslokaler i sådana kommuner, som ha lågt skatteunderlag. Detta förslag framstår såsom särskilt betydelsefullt mot bakgrunden av

223 den relativt omfattande utbyggnad av den kommunala undervisningen varom här är fråga. Trots de möjligheter som torde föreligga att på ovan angivet sätt utbygga den kommunala husliga utbildningen vid fasta skolor, synes man böra räkna med att en stor del av landsbefolkningen i Norrland på grund av bosättnings- och arbetskraftsförhållanden m. m. aldrig kommer att besöka dylika skolor. För detta klientel bör som i det föregående angivits anordnas en vittomfattande ambulerande undervisning. Om en kommun anställer en lärarinna, som kan godtagas av yrkesöverstyrelsen, och anskaffar nödiga inventarier till ambulerande undervisning samt i övrigt uppfyller de formella föreskrifterna rörande reglemente, undervisningsplan, styrelse etc, finnas det intet som hindrar, att angivna arrangemang godkännas såsom kommunal yrkesskola i husligt arbete. På lång sikt torde man böra sträva efter att ambulerande skolor utnyttjas såsom komplement till en fast yrkesskola, men i kommuner, där omständigheterna icke medgiva inrättandet av någon fast anstalt, kan den ambulerande undervisningen även utgöra en godtagbar ersättning därför. I första hand torde vid dylika ambulerande yrkesskolor böra bedrivas undervisning vid skolkök, men även i andra ämnen kan en ambulerande undervisning vara mycket lämplig, i synnerhet i sömnad och hemvård. De tekniska förutsättningarna äro i de senare fallen betydligt lättare att tillgodose än beträffande skolköksundervisningen. Även den sistnämnda undervisningen ställer sig emellertid betydligt billigare vid ambulerande än vid fasta anstalter. Enligt vad kommittén erfarit, lära möjligheter finnas att för en relativt ringa kostnad, omkring 1 500 kronor, anskaffa undervisningsmateriel (spis, porslin, redskap, linne, kokkärl etc.) till ett ambulerande skolkök. Härav torde kommunen kunna erhålla omkring 50 procent i statsbidrag (kungörelsen nr 705/1921). Den ambulerande verksamheten kan bliva av mycket stort värde för de kvinnor, som på grund av bosättningsförhållanden m. m. icke efter skolåldern få tillfälle att bevista några längre sammanhängande kurser. Intill dess en utökad huslig utbildning i folkskolan blivit mera allmänt genomförd, är denna betydelse särskilt markerad, då för närvarande många äldre husmödrar endast genom ambulerande undervisning torde kunna erhålla någon utbildning i hem- och hushållsarbete. Ifrågavarande verksamhet lämpar sig synnerligen väl för Norrland, där det är långt mellan tätorterna och där därför undervisningen i stor utsträckning måste föras ut på landsbygden. En allmänt genomförd dylik verksamhet inom norrlandskommunerna skulle otvivelaktigt vara värdefull icke blott med hänsyn till de kunskaper, som därigenom kunde meddelas, utan även såsom propaganda för den husliga utbildningen. Åtgärder torde därför böra vidtagas för att i största möjliga utsträckning införa ambulerande undervisning i husligt arbete i landskommunerna i Norrland. Då denna verksamhet ännu är tämligen oprövad — hittills har veterligen ingen primärkommun i hela landet med undantag för

224 Skellefteå landskommun startat dylik verksamhet — synes det lämpligt, att den under en övergångstid bedrives såsom försöksverksamhet. En dylik försöksverksamhet torde böra främjas genom att staten, i avvaktan på en eventuell reglering av bidragsgrunderna för den husliga utbildningen, anvisar medel till särskilda bidrag åt norrländska kommuner för genomförande avambulerande undervisningsverksamhet av här åsyftad art. Landskommun i Norrland, som önskar anordna undervisning vid ambulerande skolkök och som är villig att anställa erforderliga lärarkrafter samt i övrigt vidtaga de åtgärder som yrkesskolstadgan kräver, bör sålunda kunna erhålla bidrag motsvarande anskaffningskostnaderna för undervisningsmateriel till ett eller, där särskilda förhållanden därtill föranleda, flera skolkök med förslagsvis högst 1 500 kronor per skolkök samt dessutom visst belopp till lokalhyra, förslagsvis 150 kronor per år, ävensom visst belopp som bidrag till resekostnader för vederbörande lärarinna, även detta förslagsvis begränsat till högst 150 kronor per år. Bidrag till resekostnader och lokalhyra med nu angivna belopp skulle dessutom kunna utgå för en eller högst två andra kurstyper, exempelvis i sömnad och hemvård. En kommun, som anordnar ambulerande undervisning både vid skolkök och i sömnad och hemvård, skulle alltså kunna erhålla sammanlagt högst 2 400 kronor (1 500 + 300 + 300 f 300), såvida icke särskilda omständigheter skulle tala för behovet av flera samtidigt ambulerande skolkök. Det säger sig själv, att kommun, som erhåller bidrag av här avsedd art, icke för samma ändamål bör kunna tillgodonjuta bidrag enligt de vanliga bestämmelserna för bidrag till huslig utbildning enligt ovannämnda 1921 års kungörelse. Ifrågavarande anslag synes lämpligen böra ställas till landstingens förfogande. Därest enligt vad som i det följande förordas ett särskilt organ för hemfrågor inrättas inom landstinget, synes det ligga nära till hands att detta organ handlägger frågor rörande fördelning av anslaget till kommunerna. För att ytterligare nedbringa kommunernas kostnader för den ifrågavarande verksamheten, synes det jämväl erforderligt, att lärarkrafterna utnyttjas rationellt. Det kan sålunda här liksom vid de fasta skolorna vara lämpligt, att i vissa fall flera kommuner förena sig om en gemensam lärarinna. Härtill synas landstingen böra lämna sin medverkan. Det torde stundom även kunna ställa sig fördelaktigt, att landslingen, vilka i det följande föreslås skola utbygga sin ambulerande utbildningsverksamhet på det husliga området, anställa en lärarinna gemensamt med kommun. Ej heller bör det möta hinder, att landstingen, i den mån kommunerna icke anse sig kunna fullt utnyttja inventarierna i det ambulerande skolköket, få disponera dessa för sina egna kurser. Med den nuvarande bristen på skolkökslokaler torde nämligen landstingen bliva i stort behov därav, om de skola utvidga verksamheten (se härom i kap. 29). Undervisningsplanerna böra givetvis liksom hittills godkännas av yrkes-

225 skolöverstyrelsen, som även har att övervaka, att övriga i yrkesskolstadgan lämnade föreskrifter följas. Om man räknar med att omkring 20 kommuner i Norrland under det första året skulle komma att intressera sig för ifrågavarande verksamhet och att samtliga dessa kommuner anordnade ambulerande undervisning såväl vid skolkök som i ytterligare två ämnen, skulle härför erfordras statsbidrag med ett sammanlagt belopp av 48 000 kronor (20 X 2 400) eller i runt tal 50 000 kronor. Angivna belopp bör ses mot bakgrunden av att det här är fråga om en verksamhet av försökskaraktär, och att beloppet delvis avser engångsutgifter för anskaffande av skolköksutrustning. I fråga om lärarlönerna vid ifrågavarande kommunala skolor får kommittén erinra om att en höjning av statsbidraget till avlöningen för lärarinnorna i husligt arbete till 2: 35 i timmen i lärlingsskola och 2: 55 i timmen i yrkesskola vidtagits enligt beslut vid 1945 års riksdag. Kommittén får i detta sammanhang fästa uppmärksamheten å att den nuvarande uppdelningen i lärlingsskola och yrkesskola knappast längre torde vara aktuell för den husliga utbildningen i de kommunala skolorna och att man därför vid en eventuell kommande reglering av bidragsgrunderna icke synes ha anledning att grunda avlöningsbestämmelserna å en dylik uppdelning. I kap. 4 har kommittén uttalat sig för att det för varje slag av kurs bör bestämmas huruvida stipendium skall utgå eller ej och att avgörandet härav icke bör, såsom hittills, vara beroende av om kursens längd uppgår till 5 månader. Kurser i husligt arbete till sådan längd förekomma för närvarande relativt sällan i de kommunala skolorna. De torde komma att praktiskt taget försvinna, i den mån grundkursen av den husliga utbildningen i enlighet med vad som i det föregående föreslagits förlägges till skolstadiet. I dylika fall kommer huvudkursen vid de kommunala skolorna att utgöras av en ny kurstyp, en allmän kompletteringskurs på 2—3 månader. Kommittén anser, att denna kurs är av sådan natur, att eleverna vid kursen böra kunna tilldelas här ifrågavarande stipendier. Kommittén erinrar i detta sammanhang även om det i kap. 4 framförda förslaget om statligt resebidrag vid sådana kurser, där eleverna kunna erhålla stipendium. Vid kortare av kommun och landsting anordnade kurser utgår för närvarande icke något understöd av statsmedel till eleverna. Detta synes knappast heller vara erforderligt, då kurserna anordnas för elever som äro bosatta på kursorten. Kommittén har även räknat med att det ojämförligt största antalet kurser i framtiden komma att få dylik karaktär. Därest emellertid den ifrågavarande verksamheten i Norrland utvecklas så som i detta betänkande förordas, torde landstingen och kommunerna komma att stå som arrangörer även av vissa kurser, som anordnas för elever som icke äro bosatta på kursorten. Kommittén åsyftar härvid de hittills av hushållningssällskapen J5

M168C

anordnade s. k. husmoderskurserna och specialkurserna för särskilt antagna kvinnliga elever (sysselsatta i mindre jordbruk), som anordnats i enlighet med Kungl. Maj:ts reglemente den 17 juni 1938, nr 464 (se kap. 29). Det har här ofta varit fråga om kurser å någon veckas tid som förlagts till lanthushållsskola eller folkhögskola under de tider av året, då skolornas reguljära verksamhet varit mindre omfattande. Inackordering har därvid alltid anordnats genom kursledningens försorg. Vid dessa kurser erhålla eleverna understöd enligt kungörelsen den 3 juni 1938 (nr 356; sedermera ändrad) angående understöd av statsmedel åt vissa elever vid lägre undervisningsanstalter. Understöd utgår till behövande elever, som icke under kursen kunna vistas i sitt hem, med ett belopp som hittills utgjort 2: 50 kronor per dag. Genom beslut vid årets riksdag har angivna belopp höjts till 3 kronor per dag. Kommittén finner lämpligt, att understöd av ifrågavarande typ må få utgå även då landstingen och kommunerna slå som arrangörer av de här avsedda kurserna. I fråga om beloppet må anmärkas, att detta enligt gällande bestämmelser är något högre än del belopp som utgår till deltagare i längre kurser. Anledningen härtill har varit, att kurserna huvudsakligen äro avsedda för husmödrar och att understödet är avsett att ersätta kostnaderna för anskaffande av arbetshjälp vid husmoderns frånvaro. Då man synes böra i görligaste mån undvika att åstadkomma en försämring för ifrågavarande elevkategori, vill kommittén förorda, att även vid sådana kurser för husmödrar, som anordnas av landsting eller kommuner, understöd bör få utgå med 3 kronor per dag. Om kursledningen, för att rationellt utnyttja lärarkrafter och lokaler e t c , funnit ändamålsenligt att låta även ett mindre antal elever, som icke äro husmödrar bevista kursen, synes emellertid även dessa böra kunna erhålla understöd med 3 kronor. Även vid nu avsedda kurser torde bidrag till resekostnader böra utgå enligt de grunder, som föreslagits under kap. 4, d. v. s. med belopp, varmed sammanlagda kostnaden för resorna till och från kursen överstiger 10 kronor. Härvid förutsattes, att icke högre resebidrag kan utgå enligt annorledes meddelade bestämmelser (jämför sid. 25 och 240). Till elevunderstöd enligt den ovannämnda kungörelsen (nr 356/1938) vilken emellertid icke enbart avser kurser i husligt arbete, har under budgetåret 1943/44 förbrukats ett belopp av omkring 4 500 kronor. Härav torde en mycket ringa del falla på Norrland. Enligt uppgift lärer nämligen i stället medel, som tilldelats de norrländska hushållningssällskapen från det s. k. norrländska produktionsanslaget, ha utnyttjats till bestridande av elevunderstöden vid de fåtaliga kurser av detta slag, som där anordnats. Att närmare beräkna behovet av statliga anslagsmedel för de av kommittén nu föreslagna stipendierna och resebidragen ställer sig mycket vanskligt, då det här kan bliva fråga om en i vissa delar ny verksamhet. Kommittén föreslår, att det tills vidare räknas med en årlig utgift av 5 000 kronor för angivna ändamål.

227 Liksom då fråga är om stipendier åt elever vid kommunala yrkesutbildningsanstalter i allmänhet torde överstyrelsen för yrkesutbildning böra handhava även bidragsgivningen till här ovan avsedda kurser.

Kap. 2 8 . Lanthushållsskolorna. Nuvarande

förhållanden.

Den följande framställningen bygger i stor utsträckning på de uppgifter som sammanställts i bil. 5. A n t a l o c h l ä g e . 1 landet finnas 40 lanthushållsskolor, varav 11 i Norrland. De 11 lanthushållsskolorna i Norrland fördela sig på de olika länen på följande sätt: Norrbottens län: Gran och Matarengi, Västerbottens län: Dalkarlså, Strömsör, Anderstorp, Vindeln och Malgomaj, Jämtlands län: Rösta Västernorrlands län: Stöndar och Hussborg, Gävleborgs län: Hälsingegården. Den tidigare lanthushållsskolan vid Birka kommer att nedläggas i samband med att Rösta lanthushållsskola innevarande år (1945) påbörjar sin verksamhet. Västernorrlands län har i dagarna erhållit ytterligare en lanthushållsskola, i det att en 22-veckors sommarkurs påbörjats i maj 1945 vid Tvillingsta lantmannaskola. Sex av de norrländska lanthushållsskolorna ha förlagts till samma plats som lantmannaskola, nämligen Gran, Matarengi, Anderstorp, Vindeln, Malgomaj och Hussborg. En blick på kartan visar, att förutom Hälsingegården ingen lanthushållsskola finnes i Norrland söder om Hussborg vid Ljungan. De stora jordbruksbygderna i Delsbo, Ljusdal, Bollnäs och Södra Gästrikland sakna sålunda i stort sett dylika utbildningsmöjligheter. Icke heller finnes någon lanthushållsskola för befolkningen i Indalsälvens dalgång eller inom jordbruksbygderna i kustlandet från Härnösand till Gävle. Även Jämtlands län är vanlottat i fråga om lanthushållsskolor. Inom länet finnes endast en sådan, nämligen i Rösta (vid Storsjön), medan Härjedalen helt saknar både lanthushållsskola och lantmannaskola. I förhållande till jordbruksbefolkningen är emellertid Norrland som helhet betraktat relativt väl försett med lanthushållsskolor jämfört med det övriga landet. Norrlands 11 lanthushållsskolor representera nämligen 28 procent av antalet sådana skolor i hela landet, medan jordbruksbefolkningen

228 i Norrland endast utgör omkring 20 procent av hela landets jordbruksbefolkning. Även antalet elever i förhållande till folkmängden är något högre i Norrland än i övriga delar av landet (se bil. 5 tab. a.). I förhållande till jordbruksarealen blir skillnaden ännu mer markerad. Norrland har nämligen endast omkring 13 procent av landets jordbruksareal. K u r s e r . Vid lanthushållsskolorna finnas 2 huvudtyper av kurser, 22veckorskurser (omkring 1 100 timmar) och 44-veckorskurser. 22-veckorskurserna äro antingen sommarkurser, som pågå under tiden maj—oktober, eller vinterkurser, som pågå under tiden november—maj. 44-veckorskurscrna börja i allmänhet omkring årsskiftet och pågå till oktober—november. Dessutom finnas vid vissa skolor 3-månaderskurser för kvinnliga ladugårdsskötare. Av sammanställningen i bil. 5 tab. b framgår, att verksamheten vid lanthushållsskolorna i Norrland under år 1944 bedrivits vid 2 helårskurser och 13 halvårskurser, varav 9 sommarkurser och 4 vinterkurser, eller sammanlagt 15 längre kurser, samt 7 3-månaders vinterkurser. Genom inrättandet av de nya lanthushållsskolorna vid Rösta och Tvillingsta tillkomma troligen ytterligare 2 halvårskurser under innevarande år. 4 av skolorna hade endast sommarkurs samt 1 endast vinterkurs. Samtliga dessa skolor, Matarengi, Vindeln, Birka, Hussborg och Malgomaj, äro förenade med lantmannaskolor. Lanthushållsskolornas och lantmannaskolornas kurser alternera delvis i fråga om tiden. U n d e r v i s n i n g o c h l ä r a r e . Vid lanthushållsskolorna skall jämlikt stadgan för statsunderstödda lantbruksundervisningsanstalter den 21 juni 1940 (nr 724) undervisas i närings-, födoämnes- och matlagningslära, hemmets ekonomi, hälsolära och barnavård, hemvård, husdjurslära och mjölkhushållning, trädgårdsskötsel, slöjd samt medborgarkunskap. Hemmets ekonomi innefattar undervisning om jordbruksproduktionen och kvinnans insats däri, föreningsrörelsens betydelse för jordbrukarna, varukännedom m. m. Husdjurslära och mjölkhushållning innefattar husdjurens anatomi och fysiologi, avel och raser, olika fodermedel, deras sammansättning, värde och användning, husdjurens uppfödning och skötsel, ladugårdshygien och sjukvård, mjölkningsarbelets utförande, mjölkens sammansättning, egenskaper, behandling och användning. Trädgårdsskötsel innefattar den mindre trädgårdens anläggning, köksväxtodling, odling av bärbuskar, fruktträd och prydnadsväxter samt trädgårdsalstrens värde och användning. Lärarkrafterna utgöras i allmänhet av föreståndarinna och en eller flera lärarinnor. Undervisningstiden för olika ämnen förete i de olika skolorna rätt betydande variationer. Sålunda varierade under sommarkurserna 1943 den sammanlagda undervisningstiden i husdjursskötsel och mjölkhushållning från 87 till 252 timmar. Den praktiska undervisningen i trädgårdsskötsel under samma

229 kurser varierade från 70 till 110 timimar. I trädgårdsskötsel leddes undervisningen i åtskilliga fall av trädgårdsmästare, under det att undervisningen i husdjursskötsel och mjölkhushållning endast i ett fall leddes av utbildad agronom och eljest av lanthushållslärarinna. E l e v e r . Av bil. 5 tab. b framgår att sammanlagda elevantalet i hel- och halvårskurser under läsåret 1943/44 vid lanthushållsskolorna i Norrland var 301, varav 48 vid helårskurser och 253 vid halvårskurser. Dessutom deltogo ett 40-tal elever i lanthushållsskolornas 3-månaders kurser. Sammanlagda antalet platser vid hel- och halvårskurserna var 376. Beläggningen i Norrland jämförd med beläggningen i hela landet under läsåret 1941/42 angives i bil. 5 tab. a. Därav framgår att vid halvårskurserna i hela landet funnos sammanlagt 1 360 platser, varav 1 241 eller omkring 90 procent voro belagda. Beläggningen vid halvårskurserna i Norrland var 259 av 303 platser eller omkring 85 procent. Norrland h a r sålunda i förhållande till folkmängden icke blott som tidigare angivits större antal skolor och elever utan även större antal lediga platser än det övriga Sverige. Sommarkurserna voro i allmänhet sämre belagda än vinterkurserna, ehuru de senare annonserats i mindre utsträckning. Sammanlagda elevantalet vid sommarkurserna 1944 med undantag för Hälsingegården (som huvudsakligen hade utomlänselever och som även såsom av det följande framgår i andra avseenden intagit en särställning bland lanthushållsskolorna i Norrland) var 142 och högsta möjliga platsantalet 194. Beläggningen var sålunda endast 73 procent. Vid vissa skolor var beläggningen endast omkring 50 procent. Två av de fyra vinterkurserna i Norrland voro fullbelagda under läsåret 1942/43. Under läsåret 1941/42 voro samtliga vinterkurser fullbelagda. I genomsnitt hade varje kurs annonserats 6 gånger. Vid icke mindre än 7 av de 9 halvårskurserna hade intagits elever, som voro yngre än den ordinarie inträdesåldern, 17 år. Vid en kurs hade även 15-åringar intagits. I ett par fall voro eleverna 35 år. Angivna förhållanden torde stå i ett visst samband med svårigheterna att få kurserna fullbelagda. Elevantalet vid hel- och halvårskurserna var i allmänhet 20—30, och vid ladugårdsskötarkurserna omkring 10. Av kolumn 10 i bil. 5 tab. b framgår, att rekryteringen av lanthushållsskolorna i Norrland i övervägande grad sker från det egna länet. Bortsett från Hälsingegården var det endast Hussborg, som hade flera än en utomlänselev. Vid Hälsingegårdens helårskurs voro endast 5 av 16 och vid sommarhalvårskursen 6 av 18 elever från länet, under det att vid vinterhalvårskursen 19 av 21 elever voro från länet. Med undantag för Hälsingegården hade skolorna huvudsakligen elever med folkskoleutbildning. I helårskursen vid Hälsingegården hade samtliga intagna elever utom 2 högre utbildning än folkskola. Även i halvårskurserna hade en stor del av flickorna högre utbildning än folkskola.

230 Elevernas placering efter skoltiden framgår av kolumn 9 i tab. b. Från Matarengi och Strömsör ha inga uppgifter i detta avseende lämnats. Från Hälsingegårdens kurser återgingo praktiskt taget samtliga elever till hemmet. Ingen gick till hembiträdesplats. De övriga skolorna hade under uppgiftsåret sammanlagt 196 elever. Av dessa gingo 125 till hemmet, 50 togo hembiträdesplatser och de återstående 21 gingo till fortsatt utbildning eller annan verksamhet. E l e v e r n a s k o s t n a d e r . Den vid lanthushållsskolorna meddelade undervisningen är avgiftsfri. Elevernas kostnader för vistelse vid skolorna framgå av nedanstående tabell. TABELL 24.1 Kostnader per elev vid lanthushållsskolorna i Norrland.

Lanthushållsskola

Kostnader för kost och logi pr månad 1941/42

1943/44

1 Strömsör /»-årskurs Stöndar „ Hälsingegården „ Vindeln „ Anderstorp „ Birka „ Gran „ Hussborg „ Malgomaj „ Matarengi „ Hälsingegården, helårskurs Dalkarlså, „

45 50 80 54 45 50 45 40 45 58 75 45

45 50 80

Genomsnittligt belopp för halvårskurser i Norrland utom Hälsingegården

45 50 53 45 63 75

övriga utgifSumma ter för hela kostnader för kursen 2 hela kursen 1941/42 1941/42 135 150 100 50 80 60 75 100 60 105 200 150

360 400 500 320 280 310 300 300 285 395 1000 600

1 Uppgifterna för läsåret 1941/42 äro hämtade från en enquéte bland lanthushålLsskolorna, som befolkningsutredningen verkställt år 1942. Uppgifterna för läsåret 1943/44 ha lämnats av lantbruksstyrelsen. 2 Undervisningsmaterial, exkursioner, personlig utrustning och resekostnader.

Inackorderingsavgifterna voro vid halvårskurserna i Norrland, bortsett från Hälsingegården, i genomsnitt 47 kronor i månaden under läsåret 1941/ 42. Hälsingegården hade en inackorderingsavgift av 75 kronor i månaden. Medeltalet för hela landet var nämnda läsår enligt tillgängliga uppgifter 63 kronor i månaden. Norrlandsskolorna höllo sålunda avsevärt mycket lägre inackorderingspriser än övriga skolor. övriga kostnader, d. v. s. utgifter för böcker och undervisningsmateriel, exkursioner, personlig utrustning och resekostnader uppgingo 1941/42 för

231 halvårskurserna i hela landet i genomsnitt till 105 kronor. För norrlandsskolorna med undantag för Hälsingegården var motsvarande belopp 91 kronor. Genomsnittliga hela kostnaden för eleverna vid halvårskurserna i norrlandsskolorna med undantag för Hälsingegården var 326 kronor, varav omkring 200 kronor täcktes av stipendier (se nedan). Hälsingegårdens halvårskurs drog en kostnad av 500 kronor och helårskursen en kostnad av 1 000 kronor. Dalkarlså helårskurs drog en kostnad av 600 kronor eller något mindre än dubbla kostnaden i halvårskurserna. Stipendier av statsmedel till elever vid lanthushållsskolor utgå jämlikt kungörelsen den 3 juni 1938 (356; sedermera ändrad). Angående bestämmelsernas innebörd samt ett av lantbruksstyrelsen under år 1944 avgivet förslag rörande förhöjda stipendier vid sommarkurser hänvisas till den föregående redogörelsen i kap. 10. Stipendier utgå även av andra än statliga medel. Dessa äro emellertid, som av bil. 5 tab. b framgår, relativt obetydliga. Vid halvårskurserna i hela landet under läsåret 1941/42 erhöllo 50 procent av eleverna stipendium av statsmedel med i genomsnitt 35 kronor i månaden, under det att vid norrlandsskolorna utom Hälsingegården 95 procent av eleverna erhöllo stipendium med i genomsnitt omkring 40 kronor i månaden, d. v. s. obetydligt lägre ä n inackorderingskostnaden. Eleverna vid dessa skolor synas sålunda i stort sett erhålla kost och logi gratis. Deras huvudsakliga utgift för kursen synes vara kostnaderna för böcker och undervisningsmaterial, exkursioner, personliga utgifter och utrustning motsvarande som ovan angivits i genomsnitt 91 kronor per elev och kurs. Vid* Hälsingegården erhöllo omkring 50 procent av eleverna stipendier av statsmedel. S t a t s b i d r a g m. m. Gällande bestämmelser angående statsbidrag till lärarlöner och driftskostnader vid lanthushållsskolorna återfinnas i kungörelsen den 5 september 1942 (nr 807). Statsbidrag till uppförande av nybyggnad eller till förvärv av byggnad eller till ombyggnad för lanthushållsskolor utgår jämlikt kungörelsen den 22 december 1939 (nr 910). Lärarlönerna (utom fri bostad och bränsle) täckas helt av statsmedel. Driftskostnaderna variera med kursform och antal elever och få endast till tre fjärdedelar täckas med statsmedel. Det statliga byggnadsbidraget utgår med tre fjärdedelar av godkända kostnader för skolbyggnader. För driftsoch byggnadskostnader å vilka statsbidrag ej utgå erhålles i allmänhet bidrag från landsting och hushållningssällskap. Statsbidragets storlek för varje norrlandsskola angives i kolumn 7 av ovannämnda tab. b. Genomsnittliga beloppet av anslag från stat, landsting och hushållningssällskap vid halvårskurser under det senast redovisade verksamhetsåret fördelat per elev uppgick till 1 070 kronor. Variationerna äro relativt stora. Det genomsnittliga statsbidraget för skolorna i Norrland är större än för

det övriga landet, till viss del beroende på den procentuellt högre stipendietilldelningen. H u v u d m a n n a s k a p o c h a d m i n i s t r a t i o n . Som av bil. 5 tab. b framgår utövas huvudmannaskapet för lanthushållsskolorna i Norrland i 4 fall av hushållningssällskap, i 2 fall av stiftelse, i likaledes 2 fall av landsting och i 3 fall av förening. Styrelse och revisorer vid lanthushållsskolorna utses enligt bestämmelser, som meddelats av Kungl. Maj:t den 1 november 1940 och den 1 augusti 1941. Lanthushållsskolorna stå under överinseende av lantbruksstyrelsen. I detta sammanhang må slutligen även meddelas uppgifter rörande lanthushållsundervisning vid vissa andra skolor än de egentliga lanthushållsskolorna. Vid Törsta lantmannaskola i Jämtland har hittills årligen hållits en kvinnlig ladugårds- och hushållskurs under tiden oktober — maj. Törsta lantmannaskola drives av Jämtlands läns landsting och hushållningssällskap gemensamt. Eleverna erhålla fri kost och bostad samt böcker och skrivmaterial. Varje elev erhåller dessutom minst 125 kronor i stipendium, helt eller delvis utgående av statsmedel. Under år 1942/1943 bevistades kursen av 5 elever. Även Själevads lantmannaskola, som sistlidna höst flyttat till det närbelägna Tvillingsta, har mottagit kvinnliga elever, i det alt skolan årligen anordnat 2—3-månaderskurser för kvinnliga ladugårdsskötare. Vid Tvillingsta torde undervisningen komma att bedrivas efter samma grunder som vid övriga lanthushållsskolor. Lanthushållsundervisning meddelas även vid de lärlingsskolor i Pälkcm i Norrbottens län och Sorsele i Västerbottens län, för vilka en redogörelse lämnats i kap. 11. Utöver vad där anförts må med avseende å hushållsundervisningen för de kvinnliga eleverna meddelas följande uppgifter. Ledningen av de kvinnliga elevernas utbildning utövas av en husmoder och ett kvinnligt biträde. Enligt årsberättelse för skolan i Pålkem hålles där under vårterminen en 21-dagars teoretisk kurs i närings- och födoämneslära. Dessutom ha några lektioner hållits i hemvårdslära, såsom bostadens och hemmets inventarier, städning och rengöring, tvätt och fläckurtagning, hemmets och den personliga hygienen. Såsom lärare ha anlitats hemkonsulenterna i länet. Kurstiden för flickorna är 1-årig (för gossarna 2-årig). Vid skolan i Pålkem antagas till varje kurs högst 10 kvinnliga elever. I Sorsele är elevantalet (gossar och flickor tillhopa) lägst 12 och högst 30. Eleverna bo på skolan och åtnjuta därstädes fri bostad med värme och lyse, kost, tvätt och fria arbetskläder samt dessutom flitpenningar och sti-

pendier. Elever, som visa sig särskilt lämpliga, kunna erhålla stipendier för fortsatt utbildning vid lanthushålls- eller yrkesskola.

Norr lan dskomm ittén. I fråga om antalet lanthushållsskolor är Norrland ingalunda missgynnat i förhållande till det övriga landet, om man jämför antalet skolor och elever med folkmängden och jordbruksarealen. Om man däremot jämför utsträckningen av de områden, som skolorna ha att betjäna, blir resultatet ett annat. Sålunda saknas lanthushållsskolor ej blott i flertalet av de stora jordbruksbygderna i Gästrikland och Hälsingland utan även utmed hela kustlandet upp till Härnösand. Detta förhållande är beklagligt med hänsyn till att den vid lanthushållsskolorna meddelade undervisningen måste betraktas som synnerligen värdefull särskilt för blivande husmödrar i jordbrukarhem. Härtill kommer, att dylika anstalter ofta bliva av stor betydelse för den kringliggande bygden. Ur nu anförda synpunkter skulle en utökning av ifrågavarande verksamhet vara väl motiverad. Då det har visat sig, att eleverna vid lanthushållsskolorna i Norrland med undantag för Hälsingegården huvudsakligen rekryteras från den kringliggande bygden, har man anledning antaga, att ett lämpligt antal nya lanthushållsskolor i ovan åsyftade trakter skulle erhålla motsvarande elevfrekvens som de redan i gång varande skolorna. Emellertid har denna elevfrekvens under den sistförflutna femårsperioden varit mindre tillfredsställande. Särskilt under den ur undervisningssynpunkt lämpligaste tiden, nämligen sommaren, då de flesta kurserna hållas (9 av 13), har man haft avsevärda svårigheter att få kurserna fullbelagda. Elevfrekvensen i de norrländska lanthushållsskolornas sommarkurser har angivits i bil. 5 tab. b. En sammanställning av där lämnade uppgifter visar, att beläggningen vid sommarkurserna 1944 endast var 73 procent. Vid vissa skolor stannade beläggningen vid omkring 50 procent. Med hänsyn härtill finner sig norrlandskommittén icke i nuvarande läge böra framlägga några förslag om inrättande av nya lanthushållsskolor i Norrland. I den mån tillströmningen till lanthushållsskolorna skulle ökas — den låga beläggningen under den senaste 5-årsperioden kan vara i viss mån betingad av de särskilda förhållandena under kriget — synes emellertid frågan böra upptagas till övervägande. Detsamma gäller, om ytterligare lantmannaskolor skulle komma att inrättas i Norrland på platser, där även behov av lanthushållsskolor kan beräknas föreligga. Kommittén räknar med att landstingen i Norrland, som i detta betänkande tillerkänts betydelsefulla uppgifter inom den husliga utbildningen, skola taga erforderliga initiativ även i nu förevarande avseende. Tillsvidare synes man böra inrikta sig på att erhålla en ökad anslutning till de förefintliga skolorna. I sådant avseende torde en intensiv upplysningsverksamhet böra bedrivas rörande de fördelar, som lanthushållsutbildningen

234 erbjuder. En lämplig väg att bedriva dylik upplysningsverksamhet synes vara, att en saklig orientering om lanthushållsskolornas verksamhet lämnas i yrkesorienteringen och yrkesvägledningen i folkskolan (jämför kap. 6). Det är emellertid tvivelaktigt, om detta är tillfyllest, bland annat på grund av att det ofta är föräldrarna som bliva bestämmande i fråga om valet av utbildning. Redan nu bedrives en viss, ehuru föga omfattande propagandaverksamhet för ifrågavarande utbildning genom broschyrer, filmförevisningar, radio, artiklar i pressen och dylikt. En intensifiering av denna upplysningsverksamhet bör kunna verksamt bidraga till en livligare tillströmning till lanthushållsskolorna. Denna uppgift synes i första hand böra ankomma på landstingen, som i allmänhet äro ekonomiskt engagerade i lanthushållsskolorna i Norrland. Frekventeringen av lanthushållsskolorna blir givetvis även beroende av i vad mån tillräckliga stipendier kunna erbjudas eleverna. Stipendier utgå till elever vid lanthushållsskolor efter motsvarande normer som vid lantmannaskolorna och de kommunala skolorna (se kap. 10 och 27). Såsom omnämnts under kap. 10 har lantbruksstyrelsen i syfte att stimulera till livligare deltagande i sommarkurserna föreslagit att stipendierna vid dessa skola bliva högre än vid vinterkurserna. Detta förslag är av särskilt intresse beträffande lanthushållsskolorna i Norrland, där beläggningen vid sommarkurserna varit ovanligt låg. Kommittén finner emellertid lämpligt att här liksom i fråga om lantmannaskolorna avvakta verkningarna av andra av kommittén förordade åtgärder som kunna verka för en ökad tillströmning till skolorna. Kommittén får slutligen jämväl i detta sammanhang erinra om det i kap. 4 framförda förslaget om statligt resebidrag vid sådana kurser, där eleverna kunna erhålla stipendium. Norrland har större antal småbrukarhem per invånare än någon annan del av landet. I dylika hem, där mannen ofta under långa tider av året ligger ute på skogs-, flottnings- och vägarbete etc, nödgas husmödrarna på sina håll sysselsätta sig med till jordbruket hörande göromål. Som den föregående redogörelsen utvisar meddelas i lanthushållsskolorna utbildning även i vissa grenar av jordbruket, såsom husdjursskötsel och mjölkhushållning. Omfattningen av denna undervisning är emellertid väsentligt olika vid olika skolor. Undervisningstiden i husdjursskötsel och mjölkhushållning vid lanthushållsskolorna i Norrland varierade sålunda vid halvårskurserna under läsåret 1943/44 från 87 till 252 timmar. Det torde med hänsyn till det anförda kunna ifrågasättas att på sina håll giva undervisningen i angivna ämnen ett större utrymme än hittills. Med hänsyn till det tidigare vitsordade behovet av en utvidgning av trädgårdsskötseln i Norrland synes även undervisningen i trädgårdsskötsel böra utökas. En sådan utökning av undervisningen, som nu antytts, kommer att underlättas, i den mån den husliga utbildningens grundkurs, såsom i kap. 6 förordats, införes i folkskolorna och lanthushållsskolornas undervisning i samband därmed kan inskränkas.

235 De i det föregående omnämnda skolorna i Pålkem och Sorsele kunna för de kvinnliga elevernas del betecknas såsom förberedande lanthushållsskolor. Här användes emellertid benämningen lärlingsskolor, eftersom denna benämning redan valts för ifrågavarande skolor i deras egenskap av jordbruksskolor. Ifrågavarande skoltyp är avsedd närmast för innerbygderna av Norrland, främst Lappland och Härjedalen jämte skogsområdena i angränsande landskap, i vilka bygder en befolkningsgrupp med förhållandevis stort antal barn existerar under ganska hårda och ekonomiskt sett ofta mindre gynnsamma levnadsförhållanden och med små utbildningsmöjligheter. I kap. 11 har ifrågasatts successivt inrättande av lärlingsskolor i trakten av Pajala, Moskosel, Stensele och Hede. För att öppna en väg för ungdomen från vissa tätorter att erhålla utbildning för jordbruksyrket har kommittén även föreslagit inrättande av en dylik skola i Sundsvall. De skäl, som i vad avser jordbruksundervisningen anförts för inrättande av ifrågavarande skolor, gälla i stort sett även beträffande lanthushållsundervisningen. Kommittén vill därför förorda, att där lärlingsskolor inrättas för jordbruksutbildning dessa kombineras med motsvarande skolor för undervisning i lanthushållning för kvinnliga elever. Undervisningen för de kvinnliga eleverna bör beröra alla elementära områden av vanlig lanthushållning. Särskild uppmärksamhet bör ägnas matlagning med närings- och födoämneslära samt smådjurs- och trädgårdsskötsel. Den teoretiska utbildning i allmänna ämnen, som torde vara önskvärd vid dessa skolor, i synnerhet om de skola kunna utgöra alternativ till ett obligatoriskt åttonde skolår, synes lämpligen kunna ordnas som samundervisning med gossarna. Den huvudsakliga praktiska undervisningen bör meddelas av husmodern vid skolan. Det är givet, att man av denna befattningshavare bör kräva relativt ingående insikter i lanthushållning ävensom pedagogisk förmåga. Några formella kompetenskrav för befattningen anser norrlandskommittén icke böra uppställas, då den personliga lämpligheten i förevarande fall bör tillerkännas avgörande betydelse. Hittills ha hemkonsulenterna i länet i viss mån medverkat vid undervisningen i nämnda skolor. Huruvida detta skall kunna fortgå även i framtiden beror helt på den arbetsbörda som hemkonsulenterna komma att erhålla efter den i kap. 29 förordade omorganisationen av deras verksamhet. I den mån icke hemkonsulenterna kunna medverka i undervisningen, kan måhända en skolkökslärarinna från någon närbelägen folkskola eller kommunal hushållsskola i stället tjänstgöra som sakkunnig lärare i den mån sådan erfordras. Lämpligheten av en viss tids medverkan av trädgårds- och husdjurskonsulent respektive instruktör bör undersökas. Kursen vid lärlingsskolan bör vara ettårig. Kommittén har räknat med att landstingen skola taga initiativ till och

åtaga sig ledningen och det ekonomiska ansvaret för den ifrågavarande verksamheten. I övrigt hänvisas till vad som anförts i kap. 11 rörande lärlingsskolor för jordbruksundervisning.

Kap. 29. Den rörliga utbildningen genom landstingen m. m. Nuvarande förhållanden. Undervisning på det husliga området i form av kortare kurser och upplysningsverksamhet ombesörjes för närvarande av främst hushållningssällskapen och landstingen samt i fråga om ungdomsverksamheten av jordbrukarungdomens förbund (JUF), men den bedrives även av andra organisationer, framför allt av ett stort antal föreningar, såsom hemslöjdsföreningar och husmodersföreningar samt olika politiska föreningar. Av mera krisbetonad karaktär är den verksamhet, som bedrives av de s. k. klädvårdskommittéerna, vilka i allmänhet finnas en i varje län och vilka arbeta med visst statsanslag från kristidsslyrelserna. Den p r a k t i s k a u n g d o m s v e r k s a m h e t e n . Denna verksamhet, som något berörts under kap. 3 och 11, avser särskilt att meddela undervisning i 1) odling av trädgårds- och åkerbruksväxter, 2) uppfödning och vård av smådjur samt 3) hushålls- och hemarbete. Uppgifterna under 3) och stundom även under 1) handhas i allmänhet av kvinnliga ungdomskonsulenter, som anställas under någon del av sommarhalvåret, eller av hushållningssällskapets hemkonsulenter. I Norrbotten utnyttjades under sommaren 1943 i denna verksamhet 7 kvinnliga instruktörer, som avlönades med kommunala medel samt med anslag från hushållningssällskapet och JUF. Under år 1943 deltogo omkring 1 100 flickor i Norrland i matlagningsoch konserveringskurser, som anordnats av JUF. Mångenstädes ha utsetts särskilda klubbledare (lokala ledare) rekryterade bland folkskollärare, jordbrukarkvinnor e t c , för att löpande bistå ungdomarna och i övrigt vara en förbindelselänk mellan ungdoms- respektive hemkonsulenten och klubbdeltagarna. Hushållningssällskapen anordna stundom med bidrag ur anslaget för i mindre jordbruk deltagande män och kvinnor kortare kurser för de lokala klubbledarna. Ersättning för arbetet i klubbverksamheten utgår i vissa fall efter hushållningssällskapets beprövande. Något statsbidrag till detta ändamål har icke ifrågasatts. Enligt principbeslut vid 1944 års riksdag skall den praktiska ungdomsverksamheten närmare anslutas till hushållningssällskapen. I vad gäller un-

dervisningen för flickor har det förutsatts, att verksamheten skall handhavas av sällskapens hemkonsulenter. Befolkningsutredningen har föreslagit, att hushållslärarinnorna i folk- och fortsättningsskolorna skola engageras i den praktiska klubbverksamheten bland den kvinnliga ungdomen och därvid ersätta ungdomskonsulenterna och hemkonsulenterna. Ledningen för verksamheten skulle läggas hos den av utredningen föreslagna första konsulenten i landstinget (se vidare sid. 209 ovan). Landstingens kursverksamhet. Landstingen intressera sig på olika sätt för undervisningsverksamheten på det husliga området. Sålunda lämna de avsevärda bidrag till hushållningssällskapens verksamhet samt till lanthushållsskolor och kommunala yrkes- och lärlingsskolor. De driva även i vissa fall själva dylika skolor (se kap. 27 och 28). Dessutom bedriva de en viss, ehuru i vissa län relativt ringa undervisningsverksamhet i form av ambulerande skolkökskurser, väv- och sömnadskurser etc. Jämlikt stadgan för den kommunala yrkesundervisningen finnes sålunda möjlighet för landsting att med bidrag ur anslaget för understöd åt kommunala anstalter för yrkesutbildning anordna kortare kurser med avseende å vissa grenar av det husliga området. Dylika kurser kunna anordnas även såsom ambulerande kurser. Statsbidrag utgår jämlikt ovan nämnda kungörelse angående statsunderstöd till kommunala och enskilda anstalter för yrkesundervisning. I fråga om statsbidragsbestämmelserna hänvisas till redogörelsen under kap. 27. I Norrland ha under år 1943 kurser med statsbidrag enligt nämnda kungörelse anordnats av landstingen i Norrbottens och Västerbottens län. Kurserna avsågo dock endast vävning och sömnad. I Västernorrlands län var hushållningssällskapet arrangör av motsvarande verksamhet. I Norrbottens län, där omfattningen av verksamheten var betydande, anordnades 15 vävkurser och 65 sömnadskurser. Hushållningssällskapet anordnade samtidigt 6 vävkurser och 6 sykurser. Kurserna hade i allmänhet en längd av 180 eller 90 timmar. En gemensam planläggning av verksamheten organiserades genom en särskild samarbetsnämnd med 2 ledamöter från hushållningssällskapet och 3 från landstinget. Till angivna kurser utgick statsbidrag till avlöningar och undervisningsmaterial med 33 513 kronor, varjämte 20 234 kronor anslogos av landstinget och 834 kronor av hushållningssällskapet. Dessutom inflöto 2 190 kronor i elevavgifter. Skolkökskurser ha av landstingen i Norrland anordnats med statsbidrag enligt kungörelsen den 30 juni 1920 (nr 573) angående statsbidrag för undervisning i hushållsgöromål vid folkskola eller särskild anstalt (se härom under kap. 6). Under år 1943 anslogo landstingen i Gävleborgs och Norr bottens län 1 000 respektive 2 000 kronor till dylika skolkökskurser. Landstinget i Västerbottens län har anordnat ett par dylika kurser vid Vindelns folkhögskola. Ifrågavarande kurser torde i allmänhet anordnas för mer erfar-

238 na husmödrar. Kurserna mottaga omkring 15 elever och sträcka sig över en tid av 34 dagar. Stundom upptages viss avgift. Kommunerna ansvara i allmänhet för lokal, bränsle och lyse samt bostad för lärarinnan. Ytterligare må nämnas, att bidrag till hemkonsulentverksamheten år 1943 lämnades av landstinget i Västerbottens län med 6 000 kronor och i Västernorrlands län med 3 000 kronor. Även till slöjdundervisningen lämna landstingen bidrag i vissa fall. Sålunda anslogos för år 1943 av Gävleborgs läns landsting 3 000 kronor och av Norrbottens läns landsting 5 000 kronor till hushållningssällskapet för angivna ändamål, förutom det ovan omnämnda beloppet till väv- och sykurser. Västerbottens läns landsting anslog samma år 2 500 kronor till hemslöjdsföreningen. Slutligen må omnämnas att verksamheten vid de i det föregående berörda klädvårdskommitléerna erhållit understöd från landstingen med i Västernorrlands län 6 000 kronor och i Norrbottens län 2 000 kronor. Som lärarinnor vid landstingens undervisningsverksamhet anlitas of ta hemkonsulenter och hemslöjdskonsulenter. I fråga om dessas anställningsförhållanden och arbetsuppgifter hänvisas till den följande framställningen. Hushållningssällskapens kursverksamhet. Förutom genom sin medverkan till JLF:s verksamhet samt såsom huvudman för vissa lanthushållsskolor ha hushållningssällskapen hittills bedrivit utbildningsverksamhet inom det husliga området genom ett relativt stort antal kortare kurser, demonstrationer och propagandadagar. Denna verksamhet har bedrivits i enlighet med Kungl. Maj:ts reglemente den 17 juni 1938 (nr 464) för med statsmedel understödd undervisning för i mindre jordbruk deltagande män och kvinnor. Enligt § 2 av sagda reglemente skall sådan undervisning avse att meddela kunskaper i skötandet av mindre jordbruk och vad därmed har samband. Undervisningen skall anordnas genom vederbörande hushållningssällskaps försorg, dock må efter Kungl. Maj:ts beprövande i varje särskilt fall understöd av statsmedel utgå även till annan undervisningsverksamhet. Undervisningen skall vara avgiftsfri. Avgift kan dock uttagas såsom ersättning för använt råmaterial. Enligt § 3 av sagda reglemente må hushållningssällskap bland annat anordna undervisningskurser om minst 3 dagar avsedda för en större allmänhet samt undervisningskurser för särskilt antagna kvinnliga elever, anordnade antingen såsom a) allmän kurs i lanthushållning på minst 2 högst 6 veckor med minst 2 lektionstimmar varje arbetsdag (husmoderskurs) eller såsom b) specialkurs på minst 3 högst 12 dagar omfattande någon del av lanthushållningen som faller inom husmoderns verksamhetsområde. Såväl husmoderskurs som specialkurs kan anordnas såsom fast kurs på ett ställe under hela undervisningstiden eller såsom flyttande kurs på flera ställen. Till den här avsedda kursverksamheten utgår statsbidrag från anslaget till undervisning för i mindre jordbruk deltagande män och kvinnor. Gällande

239 bestämmelser härom återfinnas i kungörelsen den 17 juni 1938 (nr 465). Enligt nämnda kungörelse erhåller hushållningssällskap för husmoderskurser och specialkurser statsbidrag med hälften av kostnaderna för undervisningen, däruti inberäknad kostnad för gratisutdelning eller försäljning till nedsatt pris av lämplig jordbrukslitteratur eller för inköp till vandringsbibliotek, och i fråga om specialkurser dessutom halva kostnaden för kursdeltagares resa till kursen. Till deltagare i ifrågavarande kurser utgår visst understöd av statsmedel jämlikt kungörelsen den 3 juni 1938 (nr 356; sedermera ändrad). Enligt beslut vid 1945 års riksdag har maximibeloppet för dylikt understöd höjts. Härefter komma deltagare i husmoderskurs och specialkurs med särskilt antagna kvinnliga elever att kunna erhålla understöd med 3 kronor per dag under den tid kursen pågår. Förutsättning härför är att eleven är boende så avlägset från den plats där kursen hålles, att hon icke under kursen kan vistas i sitt hem samt att hon visar sig vara i behov av dylikt understöd. Hushållningssällskapsutredningen (jfr kap. 12) har understrukit att behov under lång tid framåt torde föreligga av kurser av ifrågavarande slag. Utredningen har föreslagit, att understöd till deltagare i specialkurs skall kunna utgå med högst halva kostnaden för resan till och från kursen. På grund av karaktären å husmoderskurs och allmän kurs har liknande förmån ansetts ej kunna beviljas för elev i dylika kurser. Enligt uttalande av 1944 års riksdag bör detta förslag sedermera upptagas till övervägande.

Såväl JUF:s och landstingens som framförallt hushållningssällskapens verksamhet för huslig utbildning stöder sig som av det föregående framgår till stor del på de inom hushållningssällskapen anställda hemkonsulenternas arbete. Hemkonsulentverksamheten är relativt ny. Ännu år 1938, när den s. k. hemkonsulentutredningen avgav sitt betänkande, funnos endast 10 hemkonsulenter i hela landet, varav 2 i vartdera av Västerbottens och Norrbottens län. Numera finnas hemkonsulenter anställda i varje hushållningssällskap, och en del av norrlandssällskapen ha flera hemkonsulenter. Sålunda ha Norrbottens och Västerbottens län vartdera tre konsulenter och Västernorrlands län två konsulenter, medan de båda övriga norrlandslänen vartdera endast har en konsulent. I de hushållningssällskap, där flera hemkonsulenter äro anställda, har var och en av dem tilldelats ett distrikt, där de ensamma bedriva sin verksamhet. Jämlikt kungörelsen den 17 juni 1938 (nr 400) angående statsbidrag till avlönande av hemkonsulenter åligger det hemkonsulent att på lämpligt sätt lämna husmödrarna på landsbygden, i synnerhet i mindre jordbrukar- och lantarbetarhem, råd och anvisningar angående hemmets vård och husligt arbete i övrigt samt sådana yttre göromål i lanthushållning, som böra utföras av kvinnor. De närmare bestämmelserna om konsulentens verksamhet med-

240 delas av h u s h å l l n i n g s s ä l l s k a p e t i särskild instruktion, s o m skall u n d e r s t ä l l a s l a n t b r u k s s t y r e l s e n för g o d k ä n n a n d e . Statsbidrag u t g å r , i den m å n a n s l a g n a m e d e l därtill l ä m n a tillgång, för varje av h u s h å l l n i n g s s ä l l s k a p anställd h e m k o n s u l e n t m e d 3 200 k r o n o r såsom g r u n d l ö n j ä m t e visst b e l o p p till ålderstillägg. S t a t s b i d r a g u t g å r e n d a s t för 9 av de 10 i N o r r l a n d a n s t ä l l d a h e m k o n s u l e n t e r n a . Den ena av de i Väst e r n o r r l a n d s l ä n a n s t ä l l d a k o n s u l e n t e r n a avlönas m e d l a n d s t i n g s m e d e l . F ö r u t s ä t t n i n g för s t a t s b i d r a g ä r att den avlöning u t ö v e r g r u n d l ö n e n , s o m m å finnas p å k a l l a d , ä v e n s o m r e s e k o s t n a d s - och t r a k t a m e n t s e r s ä t t n i n g b e s t r i d e s av h u s h å l l n i n g s s ä l l s k a p e t , landstinget eller p å a n n a t sätt. H u s h å l l n i n g s s ä l l s k a p s u t r e d n i n g e n h a r f r a m l a g t förslag o m lönereglering för h u s h å l l n i n g s s ä l l s k a p e n s samtliga b e f a t t n i n g s h a v a r e . Det h a r förutsatts, a t t s t a t s b i d r a g för d e m skall u t g å m e d hela d e n reglerade lönen. H e m k o n s u l e n t e r n a s v e r k s a m h e t i de olika n o r r l a n d s l ä n e n u n d e r å r 1943 redovisas i bil. 6. De i bil. 6 såsom husmoderskurser betecknade kurserna äro icke jämförbara med de i förenämnda reglemente angivna husmoderskurserna utan böra i stället betraktas såsom specialkurser för särskilt antagna kvinnliga elever på minst 3 högst 12 dagar. Dessa kurser hållas i de flesta fall i form av demonstrationer innefattande tillagning av lämplig vardagskost samt bakning och under lämplig årstid konservering. Deltagarna få avsmaka rätterna och erhålla skrivna recept. Även tvättdemonstrationer ingå stundom i husmodersdagarna, vid vilka även föredrag hållas i näringslära etc. I de fall, då tillgång till demonstrationslokal med kök saknas, hållas husmoderskurserna som rena föredragskurser. Undervisningen förlägges då helt till eftermiddagen, och föredragen belysas såvitt möjligt med skioptikonbilder. En del husmoderskurser anordnas även såsom specialkurser i hemvård och tvätt. Dessa kurser bruka pågå i tre dagar. Vid slaktkurser samlas eleverna i den gård, där slakten skall äga rum. Ofta användes gårdens sommarstuga som kurslokal. Undervisningen omfattar uppredning av räntor, styckning, konservering, tillredning av charkutcrivaror och inälvsmat samt nedsaltning av fläsk, alltså huvudsakligen tillvaratagande av slakt. Konserveringskurser göras så korta som möjligt för att medhinna om möjligt flera kurser varje dag under den korta konserveringssäsongen. Stundom hållas dock 1—2-dagarskurser. Som av nämnda bilaga framgår hållas även matlagningsdagar för deltagare i de ambulerande trädgårdskurserna, vilka sistnämnda ledas av hushållningssällskapets trädgårdskonsulent. Deltagarna få tillaga minst en maträtt var ävensom konservera en burk grönsaker var. Under s. k. propagandadagar för ökad odling av grönsaker brukar trädgårdskonsulenten hålla ett odlingsföredrag, varefter hemkonsulenten tillagar olika grönsaksrätter och i anslutning härtill håller ett näringsföredrag. Vid den praktiska ungdomsverksamheten bruka hållas två matlagningsdagar, varvid hemkonsulenten undervisar ungdomarna i tillagningen av de av dem odlade och medförda produkterna. I en del fall tjänstgöra hemkonsulenterna även som trädgårdsinstruktriser, i det att de meddela praktisk handledning vid gårdarna med sådd och plantering samt uppgöra trädgårdsritningar och planteringsförslag etc.

241 Slutligen bör här omnämnas hemkonsulenternas rent konsulterande verksamhet. Svar å förfrågningar, planeringar, ritningar etc. expedieras ofta i myckel stor utsträckning såväl per brev som vid personliga besök. Denna verksamhet avser icke blott enskilda personer utan även kommuner, bolag. föreningar och andra organisationer. Någon ersättning för konsultationer torde hittills icke ha uttagits av hushållningssällskapen i Norrland. I detta sammanhang må nämnas att frågan om befallningarna vid hushållningssällskapen varit föremål lör behandling vid 1944 års riksdag. Hushållningssällskapsutredningen hade utlalat, att man med hänsyn till behovet av enhetlighet i verksamheten och besparingar i löneutgifter borde eftersträva ett relativt litet antal befattningar med höga kompetenskrav, medan behovet av undervisningskrafter i övrigt borde tillgodoses genom lägre befattningar. I anslutning härtill kom utredningens förslag icke att medföra någon ökning av det nuvarande antalet hemkonsulenter i Norrland. Enligt förslaget skulle sålunda en första hemkonsulent anställas i vart och ett av norrlandslänen samt ytterligare en andra konsulent i ettvart av Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län. Detta innebär sålunda, att statsanslag endast skulle utgå till 8 i stället för såsom nu 9 hemkonsulenter i Norrland. (Dessutom finnes nu, som tidigare omtalats, i Västernorrlands län en hemkonsulent, som huvudsakligen avlönas av landstingsmedel). Enligt Kungl. Maj:ts förslag, varemot 1944 års riksdag icke i denna del riktade någon erinran, skulle emellertid ingen ändring av antalet hemkonsulenter i landet genomföras. Det bör anmärkas, att Kungl. Maj:t icke ville slutgiltigt fastställa antalet befattningshavare hos hushållningssällskapen, men att riksdagen likväl ansåg, att så kunde ske. Behovet av nya befattningshavare inom ifrågavarande område skulle enligt utredningen tillgodoses genom införande av en ny slags befattningshavare med benämningen heminstruktör. Under det att hemkonsulenterna alltid haft lanthushållslärarinneutbildning skulle av heminstruklörerna endast fordras 1-årig utbildning vid lanthushållsskola samt 2-årig praktik. Enligt utredningen borde i vart och ett av norrlandslänen finnas en heminstruktör. Så blev även riksdagens beslut. Ej blott hemkonsulenterna utan även lantbruksundervisningsanstalternas lärare böra enligt hushållningssällskapsutredningen deltaga i den allmänna undervisnings- och upplysningsverksamheten på lanthushållningens område. Enligt utredningen borde skyldighet föreskrivas för sagda befattningshavare att i den mån deras tjänstgöring vid anstalten tillåter stå till förvaltningsutskottets förfogande för ifrågavarande verksamhet. Därest inom ett hushållningssällskaps område befintliga dylika anstalter inordnats som ett led i sällskapets allmänna undervisningsverksamhet, borde obligatorisk föreskrift gälla för hushållningssällskapets förvaltningsutskott att för ifrågavarande verksamhet i görligaste mån anlita nämnda anstalters befattningshavare. 1944 års riksdag uttalade sig i enlighet med utredningens förslag. 1(5

461B6»

242 Inom hushållningssällskapen finnas underavdelningar, vilka i regel omfatta minst en socken. Dessa avdelningar ha olika benämningar i olika landsdelar. Enligt hushållningssällskapsutredningens förslag böra de alla benämnas hushållsgillen. Till flertalet hushållsgillen finnas knutna s. k. hushållsnämnder. Dessa nämnder ha framför allt till uppgift att befordra samarbetet mellan hushållningssällskapen och övriga organisationer inom lanthushållets område. De ha även till uppgift att taga initiativ till åtgärder från sällskapens sida inom kvinnornas verksamhetsområde. Hushållningssällskapsutredningen föreslog, att bestämmelser om dylika hushållsnämnder skulle införas i hushållningssällskapets grundstadgar. Hushållsnämnderna skulle vara knutna till hushållsgillen och bestå av 3 ledamöter, varav minst 2 kvinnliga. Hushållsnämnd skulle även kunna utse ombud för delar av nämndens område. 1944 års riksdag har godtagit denna uppläggning. Även ett förslag av hushållningssällskapsulredningen om särskilda nämnder i hushållningssällskapets förvaltningsutskott för beredning av vissa ärenden eller handhavande av vissa delar av hushållningssällskapets verksamhet i vad avser husligt arbete lämnades utan erinran av riksdagen. Nämnderna skulle bestå av högst fem ledamöter, vilka samtliga skulle vara ledamöter av hushållningssällskapet. Konsulent eller annan befattningshavare hos hushållningssällskapet skulle få vara ledamot av sådan nämnd och tjänstgöra såsom dess sekreterare. Angående befolkningsutredningens förslag om en särskild organisation inom landstinget för handläggning av frågor rörande den ambulerande husliga utbildningen hänvisas till den i kap. 26 lämnade redogörelsen. Hemslöjdsundervisningen. Hushållningssällskapen bedriva jämväl viss undervisningsverksamhet inom hemslöjdens område. Huvudparten av denna undervisning handhaves emellertid av hemslöjdsföreningarna, ehuru hushållningssällskapen och jämväl landstingen i vissa fall intresserat sig mycket för denna verksamhet. Enligt gällande grundstadgar för hushållningssällskapen ankommer det på sällskapen att främja hemslöjden inom sina områden. För närvarande finnes ett 40-tal hemslöjdsföreningar i landet av vilka flertalet anslutit sig till Svenska hemslöjdsföreningarnas riksförbund. I Norrland finnas 4 hemslöjdskonsulenter, av vilka 3 anställts av hemslöjdsföreningar och 1 av hushållningssällskap. För undervisningsverksamheten i hemslöjd utgår dels statsanslag och dels anslag av landsting, hushållningssällskap och hemslöjdsföreningar. 1944 års riksdag har i samband med behandlingen av frågan om hushållningssällskapens verksamhet uttalat sig för att något beslut angående anställande av särskilda slöjdkonsulenter icke borde fattas förrän denna fråga blivit ytterligare utredd. En dylik utredning har ansetts böra komma till stånd med det snaraste. I denna redogörelse må slutligen omnämnas, att år 1944 på initiativ av

243 olika kvinnoorganisationer bildats det s. k. H e m m e n s f o r s k n i n g s i n s t i t u t , vilket för budgetåret 1944/45 erhållit ett statsanslag på 50 000 kronor. Samma belopp har beviljats för budgetåret 1945/46. Institutet artar i övrigt med anslag från branschorganisationer anslutna till Industriförbundet samt från Kooperativa förbundet. För närvarande finnes vid institutet endast en forskningsavdelning för teknisk forskning. Eventuellt kommer denna forskningsavdelning sedermera att erhålla även andra forskningsuppgifter av ekonomisk och hygienisk natur.

Norr lan dskomm it tén. I det föregående har framhållits, att den husliga utbildning, som efter skolåldern meddelas vid fasta anstalter, icke kan inom överskådlig framtid förväntas nå den stora mängden av den norrländska landsbygdens kvinnor. Man måste räkna med att en stor del av dessa bliva för den del av utbildningen, som icke kan meddelas på skolstadiet, hänvisade till undervisning vid kortare kurser och allmän upplysningsverksamhet. Dylik utbildning, som för närvarande bedrives av ett stort antal olika arrangörer men ofta med hushållssällskapens hemkonsulenter som kursledare, företer avsevärt gynnsammare utvecklingsmöjligheter än utbildningen vid fasta anstalter. Under det att den senare haft vissa svårigheter med elevrekryteringen, har sålunda den rörliga kursverksamheten genomgående haft svårt att tillgodose behovet. Detta gäller särskilt hemkonsulenternas verksamhet. Hemkonsulenterna i Norrland ha vid överläggningar med norrlandskommittén uppgivit, alt efterfrågan på kursverksamhet av här ifrågavarande slag i allmänhet varit vida större än de kunnat tillgodose. Kursverksamheten är likväl redan nu synnerligen omfattande i förhållande till antalet hemkonsulenter. Under år 1943 ha sålunda i norrlandskonsulenternas kurser och demonstrationer deltagit omkring 12 000 elever (se bil. 6 tab. b.), motsvarande omkring 2 årskullar landsbygdsflickor i Norrland. Flertalet av dessa »kurser» voro mycket korta, men deltagarantalet ger dock en antydan om det intresse, varmed denna verksamhet omfattas på den norrländska landsbygden. Kommittén har i kap. 27 förordat, att kommunerna i största möjliga utsträckning skola anordna huslig utbildning av bland annat här ifrågavarande slag. Ett särskilt bidrag för genomförande av ambulerande dylik verksamhet i Norrland har föreslagits. Man torde emellertid icke enbart genom utbildning i kommunala anstalter kunna ernå den effektivisering av den ifrågavarande verksamheten som kommittén med hänsyn till det ovan anförda finner önskvärd. Härför erfordras en väsentlig förstärkning även av den av andra organisationer bedrivna verksamheten. Såsom ovan framhållits är hemkonsulentverksamheten en särskilt för Norrland lämpad form för huslig utbildning. Detsamma gäller även den rent konsulterande verksamheten, som kan sägas representera skolan i hemmet

och som därför blir särskilt betydelsefull i trakter, där glesbebyggelsen medför att kursverksamhet i egentlig mening knappast kan bedrivas men där å andra sidan befolkningen måhända har mest behov av råd och undervisning. Behovet av en utökad undervisning vid kortare kurser och genom konsulterande verksamhet på ifrågavarande område ställer krav på en väsentlig förstärkning av hemkonsulentorganisationen, i första hand genom en utökning av antalet hemkonsulenter eller tjänstemän av motsvarande typ. I delta sammanhang bör även uppmärksammas, att stora avstånd och glesbebyggelse i och för sig äro ägnade alt göra hemkonsulenternas ambulerande verksamhet mera tidskrävande och därmed också föranleda ett ökat behov av sådana konsulenter. I propositionen till 1944 års riksdag rörande hushållningssällskapens verksamhet har emellertid förutsatts, att någon ändring av det nuvarande antalet hemkonsulenter i landet icke skall företagas. I stället skall vart och ett av hushållningssällskapen erhålla ett nytt slags befattningshavare, benämnd heminstruktör. Som av den ovan lämnade redogörelsen framgår, fordras av dessa befattningshavare endast 1-årig utbildning vid lanthushållsskola samt 2-årig praktik. I en del yttranden över hushållningssällskapsutredningens förslag i förevarande del, bland annat från befolkningsutredningen, har givits uttryck åt uppfattningen att angivna utbildning vore otillfredsställande med hänsyn till de på heminstruktörerna ankommande uppgifterna. Även norrlandskommittén finner någon tvekan kunna råda härom, men anser likväl skäl föreligga att pröva den här avsedda anordningen, särskilt såvitt gäller konsulterande verksamhet. I avvaktan på erfarenheter härav, vågar kommittén icke förorda någon utvidgning av den föreslagna heminstruktörsorganisationen. Kommittén vill i stället med hänvisning till vad som i det föregående anförts rörande hemkonsulenternas nuvarande arbetsbörda och behovet av en utbyggnad och intensifiering av verksamheten inom ifrågavarande område förorda en utökning av antalet hemkonsulenter. Én dylik utökning blir sä mycket mer påkallad om hemkonsulenterna, såsom vid 1944 års riksdag förutsatts, skola i högre grad än hittills deltaga i den praktiska ungdomsverksamheten bland flickorna. En utebliven ökning av antalet hemkonsulenter skulle under sådana förhållanden kunna medföra en inskränkning av ungdomsverksamheten, vilket särskilt för Norrlands del vore att beklaga, då denna verksamhet vunnit sin största utbredning där och visat sig väl motsvara sitt syfte. Man synes emellertid beträffande ökningen av antalet hemkonsulenter böra framgå med en viss försiktighet och endast successivt öka detsamma efter hand som behov därav gör sig gällande. Detta synes erforderligt icke minst med hänsyn till att man icke kan förutsäga, vilken omfattning den av kommittén i kap. 27 förordade utvecklingen av den kommunala utbildningen i husligt arbete kan erhålla. Intresset av att avvakta erfarenheterna av den nya heminstruktörsbefattningen inverkar även i samma riktning. Å andra sidan finner kommittén av skäl som i det föregående angivits, alt en

245 utbyggnad av den ifrågavarande verksamheten i Norrland med det snaraste bör företagas. Kommittén vill med angivna utgångspunkter föreslå, att tills vidare antalet hemkonsulenter i Norrland utökas med sammanlagt 6, nämligen med 2 för Norrbottens län samt 1 för vart och elt av de övriga n,orrlandslänen. Hemkonsulenterna ha hittills arbetat var för sig inom lokalt avgränsade distrikt. Befolkningsutredningen har föreslagit en specialisering av hemkonsulenternas verksamhet på Ulls vidare tvä konsulenter, kostkonsulent och hemvårdskonsulent, vilka båda skulle arbeta inom samma område. Kommittén håller emellertid för sin del före, alt hemkonsulenterna särskilt i mera avsides belägna orter böra vara beredda att i sin konsulterande verksamhet biträda befolkningen i alla hemfrågor. Konsulenterna böra i förekommande fall även kunna lämna vissa elementära anvisningar av hygienisk natur, bland annat i barnavårdsfrågor. Det anförda hindrar givetvis icke, att någon av hemkonsulenterna, som visat särskilt intresse och fallenhet för vissa specialkurser, handhava denna verksamhet inom ett större område än det egna distriktet. En utbyggnad av hemkonsulentverksamheten på sätt norrlandskommittén föreslagit aktualiserar behovet av en samordning av den rörliga utbildningen. Hela denna verksamhet är som den föregående redogörelsen visar splittrad på ett stort antal arrangörer, såsom hushållningssällskap, vissa landsting samt enskilda föreningar (husmodersföreningar, politiska kvinnoföreningar, hemslöjdsföreningar, ungdomsföreningar, rödakorsföreningar, konsumtionsföreningar och andra handelns organisationer, trädgårdsföreningar, beredskapskommittéer, klädvårdskommittéer etc.) I verksamheten medverka huvudsakligen de hos hushållningssällskapen anställda hemkonsulenterna; hemslöjdskonsulenter och konsulenter, anställda hos handelns organisationer. Även tillfälligt anställda lärarkrafter såsom skolkökslärarinnor, hemslöjdslärarinnor, sömmerskor etc. anlitas på sina håll. Arrangörerna arbeta ofta utan närmare kontakt med varandra och i varje fall utan någon allmän gemensam planläggning av verksamheten. Det anförda berör särskilt den av hemkonsulenterna bedrivna verksamheten, eftersom dessa äro skyldiga att stå till förfogande för de allmänna och enskilda organisationer, som önska anlita dem för verksamhet av ifrågavarande slag, och att även stå allmänheten till tjänst vid enskilda konsultationer. De ovan berörda förhållandena kunna medföra att i en trakt, där aktiva föreningar finnas, kursverksamheten kan vara synnerligen livlig, under det att verksamheten i andra trakter, som kanske äro i större behov av ifrågavarande undervisning, ligger helt nere. Kommittén finner med anledning av det anförda erforderligt att en samordning av de olika formerna av ifrågavarande verksamhet kommer till stånd i varje län, så att en enhetlig planläggning och ett rationellt utnyttjande av verksamhetens olika grenar möjliggöres.

246 Kommittén får i delta sammanhang först erinra om att i kap. 27 förordats, att landstingen skola biträda de kommuner, som önska deltidsanställa lärarinnor för kommunal undervisning i husligt arbete, med en samordning kommunerna emellan av lärarkrafterna. I den mån en sådan icke lämpligen kunde åstadkommas, borde landstingen själva för sin ambulerande kursverksamhet utnyttja den ifrågavarande lärarkraften under den tid den icke läges i anspråk av kommunerna. Ett motsvarande förfaringssätt skulle även tillämpas i fråga om de i folk- och fortsättningsskolorna anställda lärarinnorna i husligt arbete, sä att eventuellt ledig tid tages i anspråk för den kommunala husliga utbildningen efter skolstadiet eller för landstingens ifrågavarande undervisningsverksamhet. I samtliga dessa fall skulle sålunda landstingen komma att utöva en motsvarande verksamhet som den, vilken nu ankommer på de statliga folkskoleinspektörerna vid fördelningen av lärarinnor inom skolkökskretsarna för fortsättningsskolan. Även beträffande lokalfrågan rekommenderades ett samarbete. Dessa uppgifter förutsätta, att landstingen själva i betydande utsträckning uppträda som arrangörer av verksamhet av ifrågavarande slag. I detta sammanhang vill kommittén även fästa uppmärksamheten på alt 1944 års riksdag uttalat sig för ett mera rationellt utnyttjande av lanlbruksundervisningsanstalternas lärare i den allmänna undervisnings- och upplysningsverksamheten på bl. a. lanthushållets område. För att genomföra den av kommittén förordade samordningen av den rörliga undervisningen kräves i första hand en organisation, som har särskilda förutsättningar för denna uppgift. Härvid bör beaktas att den ifrågavarande verksamheten ingalunda enbart får sikta till undervisning bland jordbrukarebefolkningen. Av lika stor vikt är att verksamheten når den övriga befolkningen såväl i tätorter som på landsbygden. Det må vidare förutskickas, alt organisationen bör ha tillgång till tjänstemän som äro särskilt lämpade att uppehålla kontakten med den motsvarande kommunala verksamheten och med de enskilda organisationer ute i bygderna som i allmänhet uppträda som arrangörer av kurser på ifrågavarande område. Hemkonsulenterna lämpa sig synnerligen väl härför. Den ifrågavarande organisationen bör därför även ha ledningen av hemkonsulenternas verksamhet. Enligt kommitténs mening tala åtskilliga skäl för att ett självständigt organ för hemfrågor inrättas inom varje landstingsområde. Kommittén hänvisar härvid bland annat till betydelsen och omfattningen av de åtgärder, som enligt det föregående skulle ankomma på nämnda organ. Kommittén vill jämväl fästa uppmärksamheten å att även andra hemfrågor än utbildningsfrågor ha varit eftersatta och kräva sin lösning. Detta gäller sålunda frågor rörande köksutrustning och heminredning, bosättningsfrågor över huvud taget, användning av kollektiva utrymmen och kollektiv utrustning etc. I den mån dessa frågor bringas till lösning, synas de på grund av sitt nära samband med den husliga utbildningen böra i görligaste mån handlag-

gas gemensamt med denna. Det kan möjligen komina att visa sig ändamålsenligt att därmed sammanföra även vissa andra frågor, exempelvis de inbördes närliggande frågorna rörande hemvårdarinnor och husmoderssemester. Med hänsyn till det anförda har kommittén övervägt att framlägga förslag om ett särskilt hemorgan för de ifrågavarande uppgifterna, sammansatt av representanter för bl. a. landsting och hushållningssällskap. Emellertid har befolkningsutredningen, som nyligen avgivit betänkande rörande den husliga utbildningen i hela landet, föreslagit att undervisningsfrågorna skola sammanföras hos landstingen, som i samband därmed även skulle övertaga hemkonsulentorganisationen. Utredningens kvinnodelegation, som företräder husmödrar såväl i tätorter som på landsbygden, har enhälligt förordat en sådan organisation. Med hänsyn särskilt till sistnämnda omständighet och då norrlandskommitléns önskemål i hithörande avseenden synas i väsentliga delar kunna tillgodoses, även om organisationen underställes landstingen, finner sig kommittén kunna ge sin anslutning till befolkningsutredningens förslag. En fördel härmed är att landstingen lämpa sig särskilt väl för det ovan förordade samarbetet (icke minst det ekonomiska) med kommunerna. Kommittén förutsätter, att landsbygden blir representerad i ledningen inom landstingen för nu avsedd verksamhet i en utsträckning, som svarar mot landsbygdshushållens betydelse inom respektive landsting. Det ligger i sakens natur att, om hemkonsulenterna sålunda överföras till landstingen, motsvarande bör gälla de nya heminstruktörer, som skola tillsättas. Hur organisationsfrågan inom landstinget i övrigt skall lösas, synes i sista hand böra ankomma på respektive landsting att avgöra. Emellertid synas enligt kommitténs mening skäl tala för att en särskild nämnd eller styrelse inom landstinget, förslagsvis benämnd hemstyrelse, handlägger ifrågavarande ärenden och att en tjänsteman inom landstinget erhåller till särskild uppgift att vara föredragande i denna styrelse. Man kan tänka sig, att hems ty relsen, vari givetvis vederbörlig sakkunskap bör vara representerad, får till uteslutande uppgift att handlägga hithörande frågor, men möjlighet alt därmed sammankoppla även andra ärenden (jämför ovan) synes böra hållas öppen. Föredraganden i den ovan berörda hemstyrelsen torde böra årligen på grundval av förslag upprättade av hemkonsulenterna samt av olika organisationer, som arbeta inom det husliga området, utarbeta en plan för verksamheten under nästkommande budgetår. Denna plan bör före budgetårets ingång föreläggas hemstyrelsen för godkännande. Hemkonsulenterna böra verkställa den preliminära planläggningen av verksamheten, var och en inom sitt distrikt. De böra därvid intimt samarbeta med de i det följande föreslagna hushållsombuden. Från ombuden böra sålunda inhämtas uppgifter om vilken verksamhet inom ifrågavarande område, som för det kommande året planeras av andra lokala organisationer, samt vilken verksamhet från

landstingets sida som med hänsyn härtill och till övriga lokala förhållanden kan anses påkallad. Vid planläggningen bör särskild uppmärksamhet ägnas samarbetet med kommunerna. Vissa förberedande undersökningar torde böra verkställas av konsulenten och ombudet. Ett nära samarbete med hushållningssällskapen och hemslöjdsföreningarna synes erforderligt. Hemkonsulenterna måste för att fullfölja sin uppgift i den nya organisationen uppehålla personliga kontakter av myckel stor omfattning. Samarbetet med de vid 1944 års riksdag beslutade hushållsnämnderna torde emellertid knappast kunna skapa en tillräckligt omfattande dylik anknytning. Detta gäller särskilt i de stora norrländska kommunerna. Kommittén vill därför föreslå, att i husligt arbete kunniga och intresserade kvinnor utses att pä varje plats, där behov av kursverksamhet inom det husliga området föreligger, samarbeta med ledningen för nu avsedd verksamhet. Dessa kvinnor. vilka lämpligen kunna benämnas hushållsombud, böra gärna vara anslutna till någon organisation på orten, som har upplysningsverksamhet av ifrågavarande slag på sitt program. De böra utses av hemstyrelsen efter förslag avvederbörande hemkonsulent. Kommittén förutsätter att hemkonsulenten därvid står i kontakt med husmodersorganisationerna och hushållsnämnden pä orten. Kommittén finner lämpligt, att ombuden av landstingen tillerkännes viss mindre ersättning för sitt arbete. Hushållsombuden böra självfallet samarbeta med de ovan angivna organisationerna liksom med hushållsnämndcn på orten. Ombuden, som böra stå i nära kontakt med hemkonsulenten, skola i första hand ha till uppgift att taga initiativ till upplysnings- och undervisningsverksamhet på orten. De böra även ansvara för de lokala åigärder, som bliva erforderliga, då kursverksamheten skall igångsättas, såsom affischering och annan propagandaverksamhet, anskaffande av undervisningslokal och bostad till hemkonsulenten eller annan kursledare, mottagande av anmälningar, anskaffande av råmaterial etc. Ombuden böra även, där så kan ske, efter anvisningar av kursledaren vidtala affärsföreståndaren på orten att anskaffa och saluföra sådana redskap och verktyg, som komma att demonstreras vid kursen. Hushållsombuden böra givetvis vara väl förfarna i husligt arbete. Genom landstingets försorg böra ombuden då och då sammanföras för gemensam överläggning samt orientering rörande deras ifrågavarande uppgifter. Enligt hushållningssällskapsutredningen skall ledningen för den praktiska ungdomsverksamheten i viss utsträckning anförtros åt hushållningssällskapen. Även om hemkonsulenterna, såsom i det föregående förordats, överflyttas till landstingen, synes detta icke utgöra något hinder för att de under hushållningssällskapens ledning i viss utsträckning dellaga i den ifrågavarande verksambeten. Detta gäller även av landsting och kommuner anställda hushållslärarinnor, överläggningar härom torde böra upptagas mellan hushållningssällskapen och de anställdas huvudmän. Då emellertid hemkonsu-

249 lenterna och de angivna lärarinnorna ofta icke ha tillfälle, att under någon längre tid personligen följa klubbdeltagarna i deras arbete och då erfarenheten utvisar, att en dylik personlig handledning är av största värde för ifrågavarande verksamhet måste även andra krafter 1 utnyttjas härför. Norrlandskommittén räknar med att en del av hushållsombuden skola visa sig lämpade att handhava denna uppgift. Med hänsyn till att den mycket uppskattade undervisningsverksamhet i sömnad och klädvård, som utövats av de s. k. klädvårdskommittéerna, torde komma att upphöra då normala tider åter inträtt, synas landstingen vid planläggningen av den husliga undervisningen böra i samarbete med de lokala husmodersorganisationerna tillse alt behovet av ifrågavarande utbildning blir tillbörligen tillgodosett och att väl utbildade lärare finnas för denna utbildning. Hemkonsulenterna böra vid sina resor söka intressera husmodersorganisationerna för här avsedd kursverksamhet. I fråga om utbildningen i hemslöjd erinrar kommittén om att 1944 års riksdag ifrågasatt en omorganisation av hemslöjdsföreningarnas verksamhet och begärt att utredning härom skall företagas. Med hänsyn härtill har frågan icke upptagits till behandling i förevarande sammanhang. Även den form av upplysningsverksamhet inom ifrågavarande område, som genom handböcker och broschyrer o. d. vänder sig till allmänheten, synes böra utnyttjas av landstingen. Sådana upplysningsskrifter böra i första hand distribueras i samband med kursverksamheten. Härför utgår som av det föregående framgår statsbidrag med belopp motsvarande halva kostnaden. Det synes emellertid önskvärt, att denna upplysningsverksamhet även kan nå husmödrar, som icke deltaga i kursverksamheten. Detta skulle enklast kunna ske genom distribution av ifrågavarande alster genom hushållsombudens försorg. Verksamheten bör lämpligen förläggas till hemstyrelsen. Kommittén förutsätter, att den nu avsedda upplysningsverksamheten bedrives i nära kontakt med Hemmens forskningsinstitut, vilket såsom förut angivits är ett för hela landet centralt organ för forskning och propaganda inom förevarande område. En förutsättning för att den i detta kapitel avhandlade kursverksamheten skall få önskvärd tillslutning är, att allmänheten genom lämplig propaganda informeras därom. Denna uppgift bör åvila hemslyrelsen, som i samband med planläggningen av kursverksamheten synes böra överväga vilka åtgärder som böra vidtagas för att sprida kännedom om och väcka intresse för verksamheten. Propagandamaterial, affischer, annonser och framförallt tidningsartiklar böra givetvis utnyttjas. Hushållsombuden böra som i det föregående angivits med fördel kunna tagas i anspråk för denna verksamhet.

250 Under kap. 6 och 27 har kommittén berört vissa frågor avseende stalsbidragsbestämmelserna för skoldistriktens och kommunernas verksamhet på den husliga utbildningens område. Landstingens ifrågavarande verksamhet är i hög grad likartad med den av kommunerna bedrivna ambulerande verksamheten. Kommittén får därför i förevarande sammanhang hänvisa till de synpunkter på statsbidragsfrågan, som framförts i ovannämnda kapitel.

Kap. 3 0. Norrlandskommitténs förslag. Med åberopande av vad som ovan under avd. VI anförts förordar norrlandskommittén 1) att primärkommunerna i Norrland allmänt anordna avgiftsfri huslig utbildning i fasta eller ambulerande skolor och att kursplanerna för dessa skolor anpassas efter den olika omfattningen av den husliga utbildningen i folkoch fortsättningsskolan (jfr avd. Il), 2) att ett samarbete etableras emellan kommuner, skoldistrikt och landsting samt mellan olika kommuner inbördes i syfte att rationellt utnyttja lärarkrafter och lokaler för den under punkt 1 avsedda undervisningen, 3) att landstingen i nära anslutning till den kommunala utbildningsverksamheten på ifrågavarande område uppbygga en i egen regi bedriven motsvarande verksamhet och med denna söka samordna hela den rörliga kursoch utbildningsverksamhet, som av offentliga och enskilda organisationer bedrives inom länet, så att en enhetlig planläggning och ett rationellt utnyttjande av verksamhetens olika grenar möjliggöres, 4) att i landstingens allmänna undervisningsverksamhet även utnyttjas befattningshavarna vid landstingens fasta undervisningsanstalter, 5) att landstingen med avseende å organisationen av de i punkterna 2 och 3 berörda arbetsuppgifterna taga under övervägande att uppdraga åt en särskild styrelse (hemstyrelse) inom landstingen, vilken bör i tillbörlig utsträckning representera landsbygdens hushåll, att handlägga ifrågavarande ärenden och åt viss tjänsteman att vara föredragande i denna islyrelse, 6) att lämpliga kvinnor, s. k. hushållsombud, av landstingen (hemstyrelsen) utses att på varje plats, där behov av kursverksamhet på det husliga området kan förekomma, gå hemkonsulenterna och den under punkt 5 omnämnda styrelsen (hemstyrelsen) tillhanda, 7) samt att landstingen (hemstyrelsen) genom hushållsombuden låta distribuera handböcker och andra upplysningsskrifter rörande det husliga arbetet. Vidare föreslår kommittén, 8) att landskommun i Norrland, som önskar anordna s. k. ambulerande undervisning i husligt arbete och som är villig att anställa erforderliga lärarkrafter samt i övrigt vidtaga de åtgärder, som yrkesskotstadgan kräver, er-

251 håller ett bidrag motsvarande anskaffningskostnaderna för undervisningsmaterial till ett eller, där särskilda förhållanden därtill föranleda, flera skolkök med högst 1 500 kronor per skolkök samt dessutom visst bidrag till lokalhyra och lärarinnas resekostnader med sammanlagt högst 900 kronor per år samt att för angivna ändamål ett belopp å tills vidare 50 000 kronor årligen ställes till de norrländska landstingens förfogande, 9) att i anslutning till vad som förordats under avdelning I stipendium jämte resebidrag må få utgå till elever vid vissa s. k. kompletteringskurser om 2—3 månaders längd vid de kommunala skolorna i Norrland, 10) att visst dagunderstöd jämte resebidrag må få utgå till elever vid vissa kortare kurser, som anordnas av primärkommuner eller landsting i Norrland, samt att för angivna ändamål ett belopp å tills vidare 5 000 kronor årligen ställes till förfogande, 11) att undervisning i lanthushåll för flickor anordnas i de i kap. 11 föreslagna lärlingsskolorna, 12) att hemkonsulentorganisationen, i enlighet med vad befolkningsutredningen förordat, överföres från hushållningssällskapen till landstingen, 13) samt att antalet hemkonsulenter i Norrland utökas med sammanlagt 6, varav 2 för Norrbottens län och 1 för vart och ett av de övriga norrlandslänen.

AVD. VII.

Kap. 3 1 . Sammanfattning. För yrkesutbildningen i Norrland gemensamma frågor (avd. I). Inledningsvis har norrlandskommittén i kap. 1 framhållit önskvärdheten ur såväl den norrländska befolkningens som det norrländska näringslivets synpunkt av en effektiv yrkesutbildning, varvid även pekats på betydelsen av att husmödrarna göras skickade för sina uppgifter inom hemmen. Utgående härifrån har kommittén ansett sig böra undersöka, vilka åtgärder som kunna vidtagas för att förbättra förhållandena på yrkesutbildningens område inom de norrländska länen. Som riktpunkt har kommittén härvid uppställt, att befolkningens tillgång till lämpliga utbildningsmöjligheter bör främjas, samtidigt som hänsyn även tages till de norrländska länens behov av yrkesutbildad arbetskraft inom olika yrkesgrenar. Kommittén har i föreliggande betänkande ansett sig endast böra ingå på den lägre yrkesundervisningen. Vidare har kommittén funnit de grenar av utbildningen, som avse anställning inom sådana yrken som handel liksom även sjöfart och annan samfärdsel, i vissa hänseenden intaga en sådan särställning, att frågan om ordnandet av denna yrkesutbildning icke bör behandlas i nu förevarande sammanhang. Efter att ha lämnat en översikt över olika huvudformer av yrkesutbildning (kap. 2) och framhållit en del synpunkter på dessa har kommittén ingått på frågan om organisationen av utbildningsverksamheten (kap. 3). Enligt vad kommittén påvisat är yrkesutbildningen för närvarande tämligen löst organiserad. Kommittén har funnit detla system kunna innesluta en viss fara för bristande jämvikt mellan åtgärderna för yrkesutbildning på olika områden. Kommittén har på anförda skäl givit uttryck åt uppfattningen att inom Norrland landstingen böra företräda respektive län och dess befolkning i frågor som gälla samordning och planläggning av yrkesundervisningen. Detta bör ha till innebörd att landstingen skaffa sig en viss överblick över inom de olika länen förefintliga behov av yrkesutbildning samt taga erforderliga initiativ och i övrigt medverka till att dessa behov bliva tillgodosedda i skälig utsträckning på ur befolkningssynpunkt ändamålsenligt sätt. Härav behöver ej föranledas något intrång i befogenheterna för de organ. som närmast taga befattning med de olika utbildningsformerna — exempelvis hushållningssällskapen och skogsvårdsstyrelserna — att fackmässigt bedöma, huru undervisningen på respektive yrkesområden bör läggas. För att

253 kunna medverka vid samordningen av yrkesundervisningen, är det nödvändigt, att landstingen på lämpligt sätt organisera det arbete, som följer med deras befattning med yrkesundervisningen. Det synes ändamålsenligt, alt landsting för detta ändamål tillsätter en särskild beredning, förslagsvis kallad undcrvisningsbcredning. Det bör bliva beroende av vederbörande landstings bestämmande, i vad mån beredningen bör äga en självständig ställning i förhållande till förvaltningsutskottet och vilka befogenheter som överhuvud taget böra tillkomma beredningen. Även om man bör kunna utgå från att den som önskar komma i åtnjutande av yrkesundervisning skall påtaga sig vissa uppoffringar härför, måste det räknas med att det allmänna ej kan undgå att tillskjuta medel för täckande av kostnaderna för yrkesundervisningen och för stipendier m. m. (kap. 4). Åtminstone i vissa delar av Norrland kommer glesbebyggelsen alt medföra större kostnader för ifrågavarande ändamål än som påkallas i andra landsdelar. Enligt kommitténs mening bör staten medverka till en utjämning av de bördor, som belasta olika kommuner. Med hänsyn till betydelsen av en mera spridd utbildning på såväl industriens och hantverkets som det husliga arbetets områden, ej minst inom kommuner med svaga ekonomiska resurser, har kommittén ansett, att bidrag i vissa fall skola kunna utgå — förutom till vissa lärarlöner och undervisningsmaterial — även till anskaffande av lokaler för kommunala yrkesutbildningsanstalter. Såsom en provisorisk lösning föreslås, att till kommun, inom vilken skatteunderlaget icke överstiger 3 kronor per invånare, skall utgå bidrag till nu avsedda lokalkostnader. Enligt förslaget skall bidraget beräknas till 2 procent av kostnaderna för varje fullt tiotal skatteören, vanned respektive kommuns skatteunderlag understiger 5 skattekronor per invånare. Även till kommun, inom vilken skatteunderlaget överstiger 3 kronor men understiger 5 kronor per invånare, skall bidrag kunna beviljas enligt motsvarande grunder, dock endast om Kungl. Maj:t med hänsyn till olika inverkande faktorer finner skäl härtill. Skatteunderlaget avses skola beräknas genomsnittligt för de 10 taxeringsår, som förflutit närmast före det budgetår, varunder statsbidrag beviljas. Hänsyn skall härvid tagas till antalet invånare i kommunen vid samma taxeringsårs början. Kommittén föreslår, att till nu avsedda byggnadsbidrag tills vidare, i avbidan på erfarenheter av denna bidragsgivning, skall anvisas ett reservationsanslag av 300 000 kronor. Kommittén har även erinrat om att kommittén i ett den 19 september 1944 dagtecknat utlåtande med vissa synpunkter på den kommunala beskattningen givit uttryck åt uppfattningen, att byggnadsbidrag till folkskolelokaler ej borde liksom hittills uppdelas på 25 år utan utbetalas på en gång. Kommittén har funnit det angeläget att, särskilt vad angår skattetyngda kommuner, dessa icke på grund av otillräckligheten hos statsbidragen hindras från att hålla sig med önskvärda lokaler för undervisning i, förutom annat, även

•

praktiska ämnen. Emellertid har kommittén ansett sig i nu föreliggande betänkande icke böra framlägga något förslag beträffande nyssnämnda för hela landets skoldistrikt betydelsefulla fråga. Däremot föreslår kommittén såsom en provisorisk åtgärd, att utöver nyssnämnda reguljära byggnadsbidrag ytterligare bidrag skola kunna utgå till folk- och fortsättningsskolelokaler, beräknade å kostnaderna härför —efter avdrag av nyssnämnda byggnadsbidrag — enligt samma grunder som föreslagits i fråga om bidrag till yrkesundervisningsanstalter. Kommittén har1 utgått ifrån att ifrågavarande bidrag skola kunna bestridas från samma anslag, som är anvisat för de reguljära byggnadsbidragen till folk- och fortsättningsskolelokaler. Under erinran att frågan om tilldelningen av stipendier åt deltagare i vissa slag av yrkesundervisning varit föremål för behandling vid 1945 års riksdag, har kommittén inskränkt sig till vissa allmänna uttalanden i detta ämne. Kommittén har sålunda givit uttryck åt uppfattningen, att viss längd å undervisningskurs ej bör uppställas såsom villkor för att stipendier skola kunna beviljas. För varje slag av kurs bör med hänsyn till olika inverkande omständigheter bestämmas, huruvida stipendier skola kunna utgå. Slutligen har kommittén föreslagit, att till deltagare i yrkesundervisning må, i förekommande fall utöver stipendium, utan behovsprövning utgå rescbidrag med högst det belopp per läsår eller kortare kurs, varmed kostnaden för en eller, i vissa fall, två resor till skolan och åter överstiger 10 kronor. (Kommitténs förslag, se kap. 5.)

Yrkesbetonad undervisning i folk- och fortsättningsskolorna (avd. II). I kap. 6 har norrlandskommittén till en början fört fram frågan, i vad mån behovet av yrkesutbildning skulle kunna tillgodoses av de allmänna skolorna. Emellertid har kommittén funnit mot en sådan anordning kunna invändas, att ungdomen även under de sista av de nuvarande skolåren — 13— 15 års åldern — icke torde kunna påräknas ännu vare sig visa tydliga anlag eller avgörande intresse för visst yrke eller ha tillräckligt utvecklad kroppskonstitution för praktisk yrkesutbildning i allmänhet. Däremot torde ur nu anförda synpunkter hinder icke finnas att under de sista skolåren anordna vissa kurser, som dels kunna underlätta det kommande yrkesvalet och dels bibringa ungdomen en del grundläggande kunskaper och färdigheter av värde för den följande fortsatta yrkesutbildningen och yrkesutövningen. F ö r flickornas del måste här särskilt uppmärksammas behovet av utbildning i husligt arbete. Vad först angår möjligheterna att förbereda ungdomen till yrkesvalet, har

255 kommittén funnit åtgärder i denna riktning vara så mycket mer angelägna ur norrländsk synpunkt, som ungdomen i de mångenstädes isolerade och glesbebyggda trakterna i de nordliga delarna av vårt land mindre än i allmänhet på andra håll har tillfälle att komma i kontakt med olika slag av yrkesutövning. Här åsyftad yrkesorientering — vilken bör kompletteras med viss yrkesvägledning — bör utformas som en översikt över Sveriges näringsliv. Härvid bör upplysning även lämnas i fråga om de förutsättningar, som gälla för anställning inom olika yrken och möjligheterna att erhålla utbildning vid särskilda yrkesutbildningsanstalter och i andra former. Denna teoretiska yrkesorientering bör bland annat kompletteras med demonstrationer i samband med studiebesök under sakkunnig ledning vid jordbruk, skogsbruk, kommunikationsverk, industrier och hantverk. Besöken böra såvitt möjligt ej inskränkas till hemtrakten utan genom studieresor utsträckas till andra arbetsplatser. Med denna utgångspunkt böra möjligheterna till anordnande av skolresor främjas genom att staten lämnar bidrag till sådana resor, åtminstone för elever i mera isolerat belägna skolor. Kommittén föreslår för detta ändamål anvisande av ett årligt anslag av 25 000 kronor. Vad härefter angår möjligheterna att i skolan bibringa ungdomen en del grundläggande kunskaper och färdigheter av värde för följande yrkesutbildning och yrkesutövning, har kommittén funnit även frågan härom, sedd som ett led i det allmänna problemet att effektivisera yrkesutbildningen i norra Sverige, tilldraga sig stor uppmärksamhet ur norrländsk synpunkt. Kommittén har understrukit nyttan av att i folkskolan meddelas en praktiskt upplagd undervisning i slöjd. Denna bör för gossarnas del huvudsakligen taga sikte på sådana enkla arbetsuppgifter, som möta i det dagliga livet. För flickornas del bör undervisningen liksom hittills huvudsakligen inriktas på sömnad. Nu avsedd slöjdundervisning bör anordnas i folkskolans sjunde klass. Härigenom bör dock ingen inskränkning ske i den slöjd, som i viss utsträckning äger rum i tidigare klasser. Kommittén uttalar sig vidare för att skoldistrikten i Norrland i största möjliga utsträckning böra träda i författning om att både flickor och gossar erhålla en viss tids obligatorisk undervisning i hushållsgöromål i folkskolans sjunde klass. Då kommittén uttalat sig för att såväl yrkesorientering och yrkesvägledning som en allmänt hållen undervisning i slöjd samt i viss mån även matlagning och kostfrågor bör ingå i folkskolans sjunde klass, har kommittén utgått från att detta icke bör leda till någon begränsning av den yrkesbetonade undervisningen i fortsåttningsskolan, och härvid särskilt dess yrkesbestämda linje. Vad först angår undervisningen av gossar i fortsättningsskolan, förordar kommittén, att denna undervisning i regel erhåller en allmän inriktning med

256 syfte att, utöver vad som skett i folkskolan, bibringa kännedom om användandet av vanligare verktyg och maskiner samt uppöva elevernas händighet. Detta bör emellertid icke hindra, att skoldistrikt, som så finner lämpligt, gör försök med en mera specialiserad utbildning i anslutning till ortens förhållanden. Den yrkesbetonade undervisningen i fortsättningsskolan bör enligt kommitténs mening, i den mån icke i stället en åttonde skolklass införes, erhålla en större omfattning än hittills. Kommittén har erinrat om alt maximitiden för den obligatoriska fortsättningsskolan för närvarande är fastställd till 540 timmar. Redan en förlängning mera allmänt av fortsåttningsskolan till nämnda timantal har kommittén funnit kunna bliva till avsevärd fördel ur yrkesutbildningens synpunkt. Beträffande undervisningen i husligt arbete för flickor i fortsältningsskolan har kommittén erinrat, att befolkningsutredningen i ett nyligen avgivet betänkande räknat med att flertalet flickor skola erhålla en för husmodersuppgiften tillrättalagd utbildning först efter skolåldern genom frivilliga kurser i olika fackskolor samt att utredningen förordat, att denna utbildning skall omfatta minst 800 undervisningstimmar. Kommittén har emellertid för sin del funnit det knappast kunna antagas, att den åsyftade utbildningen skall kunna komma det stora flertalet flickor i Norrland till del på den väg. befolkningsutredningen tänkt sig. Kommittén förordar med hänsyn härtill, att ifrågavarande utbildning förlägges till skolstadiet. En obligatorisk utbildning av nyssnämnda omfattning kan emellertid icke anordnas i fortsättningsskolan. Först i den mån skoldistrikten införa ett åttonde skolår, kan detta önskemål förverkligas. I avbidan härpå uttalar sig kommittén för att den förefintliga möjligheten att utsträcka undervisningen i fortsättningsskolan till 540 timmar i görligaste män utnyttjas även för flickornas del och därvid tages i anspråk för huslig utbildning. Kommittén föreslår, att befrielse från fortsättningsskolan skall kunna medgivas den, som genomgått viss lärlingsutbildning. Denna bör omfatta minst ett är och det skall kunna förutsättas, att eleven härigenom förvärvat en yrkeskunskap, som är minst likvärdig med det praktiska kunskapsmått, som skulle ha kunnat förvärvas i fortsättningsskolan, samt att härjämte kunskaper motsvarande den teoretiska undervisningen i fortsättningsskolan inhämtats genom bevistande av skolans kurser häri eller på annat lämpligt sätt. Kommittén har utgått från att det här i allmänhet blir fråga om gossar, som gå i lära hos småindustri- eller hantverksföretag, och om flickor, som praktisera i hushåll. Det förutsattes, att företaget respektive hushållet av vederbörande skolstyrelse auktoriserats såsom lämpligt för mottagande av praktikanter. Kommittén har vidare funnit uppenbart, att genomgång av särskilda lärlingsskolor bör medföra befrielse frän fortsättningsskola, dock icke där undervisningen i lärlingsskolan bygger pä att eleverna förut genomgått fortsättningsskola. Enligt vad kommittén framhållit är det givet, att förutsättningarna

föi

257 en utökning av den praktiska undervisningen i folkskolan bliva väsentligt större, om man icke nöjer sig med att förlänga tiden för fortsättningsskolan utan i stället inför ett ättonde skolår i folkskolan. I detta hänseende har erinrats om den möjlighet, som enligt folkskolestadgan finnes för skoldistrikt att, i händelse särskilda förhållanden därtill föranleda, efter medgivande av Kungl. Maj:t anordna folkskola med ett större sammanlagt antal obligatoriska årsklasser än sju. Kommittén har pä anförda skäl förklarat sig hysa starka sympatier för att sålunda ett åttonde skolår införes i folkskolorna i Norrland. Den åttonde klassen borde träda i stället för nuvarande fortsättningsskola. Genom införande av ett åttonde skolår skulle vinnas, dels att de inskränkningar i undervisningen i allmänna ämnen i sjunde klassen, som kunna föranledas av den av kommittén förordade utvidgningen av nyss avsedda praktiska undervisning i denna klass, kunna återhämtas i åttonde klassen och dels att denna härutöver kominer att medgiva en utökning av den nu i fortsätlningsskolan bedrivna såväl yrkesbetonade som allmänna undervisningen. Vad särskilt angår flickornas undervisning har kommittén fäst uppmärksamheten på att införandet av ett åttonde skolår i folkskolan utgör en förutsättning för alt på skolstadiet kunna införa huslig utbildning i den omfattning som i det föregående angivits såsom önskvärd. Möjligheterna för kommunerna att förlänga skoltiden med ett åttonde skolår underlättas uppenbarligen, om anskaffandet av lokaler och lärarkrafter för den därmed avsedda praktiska undervisningen kan ordnas utan alltför kännbara kostnader för kommunerna. En viss lättnad för kommunerna skulle ernås vid ett genomförande av kommitténs i kap. 4 framförda förslag om särskilda statsbidrag till undervisningslokaler i kommuner med ringa skatteunderlag. Vad särskilt angår anordnandet av skolkökslokaler uttalar sig kommittén för att, i den mån landstingen enligt vad som diskuteras under kap. 29 komma att omhänderhava en väsentligt utbyggd kurs- och demonstrationsverksamhet på det husliga området, överenskommelser böra träffas mellan landslingen och kommunerna om gemensam användning av skolkökslokaler och om fördelningen av kostnaderna härför. Beträffande avlöningarna åt lärare i slöjd och hushållsgöromäl i folkskolan har kommittén fäst uppmärksamheten på alt statsbidraget härför är beräknat efter en jämförelsevis låg timersättning, för vilken skoldistrikt ej torde kunna erhålla lämplig arbetskraft utan att själv tillskjuta en avsevärd del av avlöningen. Kommittén ifrågasätter genomförande av provisoriska bestämmelser av innebörd att statsbidrag till avlöning av ifrågavarande övningslärare i folkskolan må utgå beräknat efter åtminstone samma grunder som numera tillämpas för motsvarande lärare i fortsättningsskolan. Vad angår avlöning åt lärare i hushållsgöromäl vid folkskolan är statsbidraget härtill även begränsat till att motsvara viss kurslängd. Kommittén uttalar |7

258 sig för sådan författningsändring, att statsbidrag till förevarande undervisning under folkskolans åttonde skolår må kunna utgå utan sådan begränsning i fråga om timantalet som nu gäller. Med avseende å nuvarande bestämmelser angående statsbidrag för anordnande av skolskjutsar och inackordering av skolpliktiga barn föreslår kommittén, att skälig höjning av statsbidraget skall kunna av skolöverstyrelsen beviljas i sådana fall där — såsom ej minst förekommer inom Norrlands glesbygder — kostnaderna i förhållande till antalet skolbarn uppgå till osedvanligt högt belopp. Kommittén uttalar sig vidare för en höjning av den beräknade kostnad, som ligger till grund för bidrag till inackordering av skolbarn i skolhem eller arbetsstuga. Med utgångspunkt från att en viss centralisering av undervisningen under de sista skolåren kan visa sig nödvändig för att ernå en effektivisering av undervisningen i praktiska ämnen, har kommittén ansett staten böra påtaga sig av sådan centralisering föranledda kostnader efter i huvudsak samma grunder, som nu gälla vid centralisering av fortsättningsskoleväsendel. I detta sammanhang uttalar sig kommittén även för vissa särskilda anordningar till underlättande av en utbyggnad av den husliga undervisningen i folkskolan. (Kommitténs förslag, se kap. 8.)

Korrespondensundervisning (avd. II). Under kap. 7 har norrlandskommittén upptagit till behandling frågan om utnyttjandet av korrespondensundervisningen såsom ett medel att effektivisera yrkesutbildningen i Norrland. Kommittén har funnit det uppenbart, att en del av de brister i yrkesutbildningen, som föranledas av isoleringen och glesbebyggelsen i stora områden av de nordliga länen, skall kunna motverkas genom en lämpligt utnyttjad korrespondensundervisning. Sin största betydelse torde yrkesundervisning medelst korrespondens fä såsom komplettering av praktisk utbildning i sådana fall, där teoretisk undervisning ej lämpligen låter sig ordna på annat sätt. Korrespondensundervisning bör emellertid kunna ha en uppgift att fylla även då det visat sig omöjligt all överhuvud taget ordna någon utbildning, praktisk eller teoretisk, och då korrespondensstudierna sålunda komma att bedrivas vid sidan av rent yrkesarbete. Det synes kommittén uppenbart, att kombinerad korrespondens- och muntlig undervisning — efter samma princip som ligger till grund för de s. k. Robertsforsskolorna — även för yrkesutbildningens del måste kunna erbjuda stora fördelar, där förhållandena möjliggöra en på sådant sätt ordnad undervisning. Såsom jämförbar härmed kan nämnas den korrespondensundervisning på jordbrukets område, som sedan hösten 1944 prövas i anknytning till

259 Årjängs lantmannaskola. E n motsvarighet till denna kombinerade undervisning förordar kommittén i kap. 22 med avseende å utbildningen för industri och hantverk. Även där förutsättningar icke finnas för inrättande av sädana skolor, som nu avsetts, kunna likväl fördelarna med korrespondensundervisning ökas, om eleverna sammansluta sig till studiecirklar. På grund av den betydelse kommittén tillägger korrespondensundervisningen, ej minst för de nordliga länens del, föreslår kommittén, att inom Norrland anordnas viss försöksverksamhet med yrkesutbildning medelst korrespondensmetod samt att statsunderstöd lämnas härtill efter vissa grunder. I sistnämnda hänseende uttalar sig kommittén för att lantmannaskola och kommunal yrkesutbildningsanstalt, som anordnar kombinerad muntlig och korrespondensundervisning, skall kunna till kostnader för lärarkrafter och korrespondenskurser, som användas vid denna undervisning, erhålla statsbidrag efter samma grunder, som gälla med avseende å annan undervisning vid sådan skola. Vad sålunda föreslås torde även böra erhålla tillämpning för lanlhushållsskolornas del, i den mån det skulle kunna visa sig möjligt att i anslutning till dessa ordna kombinerad muntlig och korrespondensundervisning. Om sådan undervisning anordnas i annan form än i samband med nyss åsyftade skolor, torde likaledes statsbidrag böra lämnas. Beträffande detta bidrags belopp föreslås, att detsamma bör utgå med två tredjedelar av såväl lärarlön som kurskostnader. Detsamma skall gälla, om undervisningen ordnas genom studiecirkel. Vad slutligen angår sådana fall, då en enskild yrkesarbetare genomgår en korrespondenskurs utan samband med skola eller studiecirkel, anser kommittén stipendium böra kunna beviljas intill två tredjedelar av det belopp, varmed kostnaderna för korrespondenskursen överstiga 25 kronor. För bidrags- och stipendietilldelningen till andra skolor än lantmannaskolor och i förekommande fall lanthushällsskolor samt kommunala yrkesundervisningsanstalter, liksom även till studiecirklar och enskilda har kommittén ansett medel böra ställas till landstingens disposition för att av dem inom respektive län utdelas pä lämpligt sätt. Handhavandet härav förutsattes skola ankomma pä undervisningsberedningen. Beträffande anvisandet av anslagsmedel för ifrågavarande ändamål — bortsett från förstnämnda slag av fasta skolor — har kommittén förordat, att tills vidare för ändamålet anvisas elt reservationsanslag av 40000 kronor. varav medel i mån av åtgång torde böra av Kungl. Maj:t tilldelas landstingen i de norrländska länen. (Kommitténs förslag, se kap. 8.)

Yrkesutbildningen inom jordbruket (avd. III). Inledningsvis har kommittén under kap. 9 betonat yrkesutbildningens betydelse för planläggandet och handhavandet av en tidsenlig jordbruksdrift. Jordbruket i norra Sverige har ofta ej nått den produktionsnivå, som miljö-

260 betingelserna enligt erfarenhet tillåta. Kommittén har förmenat, att vägen över ökad yrkeskunskap är ett av de viktigare hjälpmedlen för alt avhjälpa förekommande brister i nutida norrländskt jordbruk. På grund av att brukningsdelarna i Norrland som regel besilta liten åkerareal, bliva jordbruksföretagarna i Norrland oftast även praktiska yrkesutövare, och på dem måste alliså ställas krav på såväl praktisk yrkeskunskap som driftsekonomisk kunnighet. Lantmanna- och yrkesskolor (de senare av kommittén benämnda lärlingsskolor) utgöra för närvarande de egentliga fasta lantbruksundervisningsan* staberna i Norrland, övrig utbildning inom jordbruket sker i Norrland genom kursverksamhet av olika slag. Härtill kommer den mera speciella utbildningen vid trädgårds- och mejeriskolor. Med avseende å lantmannaskolorna (kap. 10) har kommittén konstaterat, att dessa med nuvarande omfattning endast kunna bereda utbildning för en begränsad del av blivande jordbruksföretagare. Skolorna ha likväl ej varit fullbelagda. Kommittén har därför ingående granskat de faktorer, som kunna påverka elevtillströmningen, och därvid särskilt sädana faktorer, som ha samband med specifikt norrländska förhållanden. Kommittén föreslår olika åtgärder för att öka möjligheterna för ungdomens yrkesutbildning före inträdet i lantmannaskolorna och förmenar, att dessa böra väcka ungdomens håg och intresse för jordbruket och därmed också för forisatt utbildning. Kommittén har kunnat konstatera, att elevtillströmningen till förefintliga skolor till större delen är begränsad till de skolorna närmast belägna områdena. Då skolorna huvudsakligen äro förlagda till kustbygderna, blir genomgängen av skola för mången förenad med ganska stora resekostnader vilket sannolikt verkat hämmande pä besöksfrekvensen. Kommittén har också i kap. 4 föreslagit särskilda resebidrag även för elever vid lantmannaskolor. Kommittén har övervägt att föreslå en utökning av antalet skolor. Enligt kommitténs mening bör det emellertid dessförinnan eftersträvas, att nuvarande skolor bliva fullbelagda. Där så kan ske böra de utbyggas för att möta en ökad elevtillströmning. Kommittén håller dock före att de norrländska lantmannaskolorna ej böra göras för stora, detta bland annat då skolorna även måste tillmätas betydelse för jordbrukels utveckling inom respektive områden genom den förebild de kunna giva. En ökad elevtillströmning synes därför efter hand komma att kräva en successiv utbyggnad av lantmannaskolorna. Det synes dock kommittén finnas skäl att överväga att för vissa områden bereda elevöverskottet studiemöjligheter genom en kombinerad muntlig och korrespondensundervisning, liknande den som organiserats genom lantmannaskolan i Årjäng och LTK. Kommitténs förslag för yrkesutbildningen inom jordbruket åsyftar i flera fall att bereda bättre möjligheter till praktisk yrkesutbildning. Kommittén förordar i sådant syfte bland annat att 1939 års riksdags beslut om inrättande av elevgårdar i anslutning till lantmannaskolorna förverkligas. Kom-

261 mitten föreslår, att elevgårdarna även skola stå öppna för ungdomar, som ej genomgått lantmannaskola. Med avseende å den lägre mejeriundervisningen uttalar sig kommittén för det av lantbruksstyrelsen framlagda förslaget om ersättande av nuvarande mindre mejeriskolor med en statsunderstödd mejeriskola, vilken skulle förläggas till Kroksla vid Örnsköldsvik. Kommittén anser sig också kunna godtaga lantbruksstyrelsens förslag angående den fasta trädgårdsundervisningens ordnande. Kommittén har funnit anledning att särskilt fästa uppmärksamheten på och förorda inrättandet av den föreslagna trädgårdsbetonade parallcllkursen vid lantmannaskolor. Kommittén har ansett den praktiska ungdomsverksamheten, såsom den nu bedrives av JUF och andra organisationer, ha en viktig uppgift alt fylla för den praktiska utbildningen av ungdomen under de senare skolåren och efter avslutad skolgång (kap. 11). Kommittén har emellertid förmenat, alt ytterligare utbildningsmöjligheter böra erbjudas ungdomen efter avslutad skolgång, delta då den praktik, som ungdomen nu erhåller, ofta icke ger de insikter i jordbruket som måste begäras av densamma. Kommittén uttalar sig för att, förutom att elevgårdarna skola kunna taga emot här åsyftad ungdom, särskilda lärlingsgårdar och nya lärlingsskolor, utöver nu befintliga, böra upprättas i Norrland för att främja utbildning av ungdomar framförallt i åldern efter avslutad skolgång till tiden för genomgång av lantmannaskola. Härvid böra lärlingsgårdarna avses för de egentliga jordbruksområdena och lärlingsskolorna främst för skogsområdena (Lappland, Härjedalen). Lärlingsgårdarna föreslås i första hand skola placeras så, att de ur lägessynpunkt komplettera nuvarande lantmannaskolor. Hushållningssällskapen skola utvälja och övervaka gårdarna, som skola kunna vara i privat ägo eller ägas av sällskapen. Utbildningen skall i första hand avse förvärvande av praktisk yrkeskunskap men bör kompletteras med en till de praktiska arbetena anknuten rådgivning och teoretisk undervisning. Lärlingskursen skall omfatta minst ett halvt år. Kommittén förordar en början med ett mindre antal noga utvalda lärlingsgårdar, från vilka erfarenhet bör vinnas för verksamhetens fortsatta planläggning och utformning. Enligt kommitténs mening böra lärlingsskolor av den typ, som represen teras av skolan i Pålkem i Norrbottens län, vara lämpade för lärlingsutbildning inom Norrlands skogsområden. Den praktiska och även teoretiska utbildning, som de lämna, gives under förmånliga villkor för eleverna. Detla är påkallat i angivna områden, där befolkningen ofta lever under mindre gynnsamma ekonomiska förhållanden. Kommittén anser, att det i allmänhet bör tillkomma landstingen att i samverkan med hushållningssällskapen taga erforderliga initiativ för nya lärlingsskolor. Kommittén nämner förslagsvis orter för placering av fyra nya sådana skolor, varav två i Norrbottens län och en i vartdera av Västerbottens och Jämtlands län.

.Kommittén föreslår också upprättandet av en lärlingsskola i industriområdet kring Sundsvall, vilken skolas uppgift skulle vara att giva ungdom från andra näringsgrenar, som vilja söka sin utkomst inom jordbruket, praktisk och teoretisk utbildning. Möjligheterna till sådan utbildning äro för denna ungdom starkt begränsade. Kommittén anser det fortfarande även finnas stort behov av sådan kursoch konsulterande verksamhet som för närvarande bedrives av hushållningssällskapen (kap. 12). Enligt kommitténs mening bör ett sådant anslag till undervisningskurser i jordbruksfackliga ämnen ställas de norrländska hushållningssällskapen till förfogande, att dessa bliva i stånd att avsevärt utöka sin verksamhet. Ytterligare föreslås särskilt anslag för fortbildningskurs i trädgårdsskötsel för lärare vid folkskolor. Kommittén tillmäter studieresor för landsbygdens män och kvinnor i Norrland stor betydelse och föreslår, att statsanslag för dylika resor skall beviljas. Med avseende å hushållningssällskapens allmänna upplysningsverksamhet framhåller kommittén särskilt behovet av ökad fackupplysning med avseende på husdjursskötseln, speciellt rörande djurens utfodring samt ladugårdshygieniska frågor. Kommittén föreslår, att denna verksamhet främjas genom anställande av biträdande husdjursinstruktörer. Vidare förordas, att den trädgårdskonsulterande verksamheten stödjes genom att statsanslag utgår för anställande av särskilda trädgårdsförmän. Kommittén har även berört vissa av de utbildningskurser, som anordnas för blivande lägre befattningshavare vid hushållningssällskapen, förmän vid jordbruket m. fl. Utbildningen av lantbruksinstruklörer har särskilt diskuterats under beaktande av de planer kommittén har för att främja forskningen och försöksverksamheten på jordbrukets område i Norrland. Dessa planer avse bland annat anordnandet av en central förläggning för vissa filialer till riksinstitutioner och riksorganisationer på jordbrukets område. Kommittén anser, att starka skäl tala för en förläggning av en kurs för blivande norrländska lantbruksinstruklörer till den centrala jordbruksför söksplatsen och -förordar en dylik anordning. I fråga om utbildningskurserna för kontrollassistenter och ladugårdsskötare samt de trädgårdskurser, som under senare år anordnats vid vissa folkhögskolor, föreslår kommittén alt dessa överföras till att obligatoriskt tillhöra; hushållningssällskapens kursverksamhet. Vad kommittén föreslår ifråga om hushållningssällskapens kurs- och upp lysningsverksamhet medför en större arbetsbörda för sällskapen. Kommittén anser sig dock icke för närvarande kunna bedöma totala behovet av befattningshavare vid respektive sällskap, dä kommittén icke tagit ställning lill de arbetsuppgifter som i övrigt skola åvila sällskapen. Kommittén torde komma att, sedan lantbruksstyrelsen fullgjort styrelsen åvilande uppdrag att överväga hushållningssällskapens organisation och personalbehov, framföra de ytterligare synpunkter på förevarande ämne, som kunna föranledas av

263 styrelsens förslag. Dock anser sig kommittén redan nu vilja förorda, att vid varje hushållningssällskap anställes en särskild undervisningskonsulent, vilken bör vid respektive sällskap handhava överinseendet över upplysningsoch undervisningsverksamheten. För denne konsulent föreslås, att statsbidrag skall utgå på sätt som för övriga konsulenter. (Kommitténs förslag, se kap. 13.)

Den skogliga yrkesutbildningen (avd. IV). Norrlandskommittén har ifråga om den skogliga yrkesutbildningen inledningsvis i kap. 14 belyst den betydande plats skogsbruket intager inom Norrlands näringsliv. En ordnad yrkesutbildning inom skogshanteringen skulle i avsevärd grad kunna bidraga till förbättrande av försörjningsmöjligheterna för dem, som på olika sätt äro verksamma inom skogsbruket. För de egentliga skogsarbetarna skulle sålunda kunna skapas större trivsel inom yrket. Under förutsättning att en jämnare fördelning av skogsarbetena på olika delar av året även kunde åstadkommas — en fråga, som kommittén har för avsikt att i annat sammanhang upptaga till behandling — skulle hos arbetarna kunna framkallas ökad tillit till skogsarbetet som framtidssysselsättning, och skogsarbetet skulle samtidigt uppnå ett bättre socialt anseende som yrkesgren betraktat. Det är självfallet, att en förbättring av skogsarbetaryrkets lönsamhet på sådant sålt bör kunna underlätta rekryteringen av .skogsarbetarstammen samt medföra ökat intresse för skoglig yrkesutbildning. Kommittén har funnit, alt behovet av skoglig yrkesutbildning hittills endast i obetydlig utsträckning tillgodosetts. I den mån sådan ordnats, har det till stor del skett på initiativ av enskilda personer och skogsägarsammanslutningar. De åtgärder, som hittills vidtagits, kunna på intet vis anses tillräckliga; framförallt erfordras en planmässig uppbyggnad av utbildningsverksamheten och en fast organisa I ion för dess bedrivande. Eftersom jordbruk och skogsbruk ofta drivas gemensamt och till stor del genom sambruk av arbetskraften, synes det naturligt att yrkesutbildningen för dessa båda näringsgrenar i viss utsträckning samordnas, särskilt i de mera förberedande utbildningsstadierna. Kommitténs förslag till utbildningsanstalter omfattar dels lärlingsutbildning, avseende såväl skogsarbete som skogsbruk, dels yrkesutbildning i skogsarbete, dels utbildning i skogsbruk för skogsägare m. fl. och dels även fackutbildning för instruktörer, förmän och skogvaktare (skogsarbetsledare). , Lärlingsutbildningen (kap. 15) skall enligt kommitténs förslag bedrivas i olika former. Härav må först nämnas de fasta lärlingsskolor, som kommittén behandlat i samband med yrkesutbildning inom jordbruket, samt vidare — som en övergångsform mellan fast och rörlig utbildning — lärlingsgårdar,

264 dels av den mera kvalificerade typ, kommittén föreslagit att anordnas för tillgodoseendet av jordbrukets yrkesutbildning, samt dels ytterligare ett antal dylika gårdar, vid vilkas utväljande mindre avseende fästes på en hög intensitet hos jordbruket. Vidare föreslår kommittén anordnandet av mera rörlig utbildning i form av lärlingskurser av två till tre månaders längd. Även korrespondensundervisning synes kunna anlitas som hjälpmedel vid dylik utbildning. Dessutom har kommittén framhållit behovet av att möjligheter öppnas till ordnad praktisk tjänstgöring hos större skogsägare för personer som — eventuellt efter genomgången lärlingsutbildning — ämna söka inträde vid lantmannaskola, skogsskola eller skogshögskolan eller eljesl önska framdeles ägna sig åt verksamhet inom skogshanteringen. Bortsett från de fasta lärlingsskolorna samt sådana lärlingsgårdar, som i första hand anordnas för lärlingsutbildning beträffande jordbruk, synes initiativ till övriga anstalter för lärlingsutbildning böra tagas av skogsvårdsstyrelserna. Yrkesutbildning i skogsarbete (kap. 16) skall enligt kommitténs förslag kunna försiggå huvudsakligen i tre olika former, nämligen dels som en skogsvårdskurs av ungefär tre månaders längd, dels genom kortare kurser i arbetsteknik och redskapsvård för kärare, dels också genom instruktörsverksamhet för huggare under löpande arbete. Skogsvårdskurserna föreslås skola anordnas genom skogsvårdsstyrelsernas försorg, medan i fråga om de två övriga utbildningsformerna samverkan förutsattes komma till stånd mellan skogsvårdsstyrelserna och de större skogsägarna (skogsägareföreningarna). Utbildning i skogsbruk har hittills inom Norrland meddelats vid de under lantbruksstyrelsens överinseende ställda lantmannaskolorna. Kommittén föreslår (kap. 17), att undervisningen i skogshushållning skall utökas vid vissa skolor, så att den i allmänhet kommer att omfatta 200 timmar eller däröver. Vid utbildningen i skogsbruk synes särskild hänsyn böra tagas till behovet av utökad undervisning angående bästa möjliga ekonomiska utnyttjande av skogstillgångarna inom det smärre enskilda skogsbruket. Som ett led i strävan att uppnå detta mål föreslår kommittén inrättande — tillsvidare försöksvis — av en skogsekonomisk specialkurs av omkring fyra månaders längd för innehavare av jordbruksfastigheter med större skogstillgångar m. fl. Den av skogsvårdsstyrelserna sedan lång tid bedrivna skogliga upplysningsverksamheten, som är av mera rörlig natur och har bedrivits i form av kurser från en eller ett par dagars längd till några månader, exkursioner och föredrag m. m., bör enligt kommitténs uppfattning utvidgas och intensifieras. Kommittén har framhållit, att skogsvårdsstyrelsernas upplysningsverksamhet i allmänhet bör omfatta undervisning i ett ändamålsenligt utnyttjande av virkesavkastningen. Skogsägarna böra sålunda göras förtrogna med den ekonomiska betydelsen av att de avverkade träden på ett riktigt sätt uppdelas i sortiment genom ändamålsenlig aptering, så att bästa möjliga utbyte kan erhållas av de enskilda träden. För att nå detta syftemål böra skogsvårdsstyrelserna söka samverkan med skogsägareföreningarna.

265 Utbildning av de instruktörer (kap. 18), som erfordras för undervisning i arbetsteknik och redskapsvård för huggare, förutsattes komma att till största delen bedrivas genom det större skogsbrukets försorg. Kommittén uttalar sig emellertid för att skogsvårdsstyrelserna, var och en för sitt län, skola hålla sig underrättade om utbildningsbehovet och i den händelse det visar sig erforderligt taga initiativ till ytterligare utbildningskurser för instruktörer. Vad angår utbildning av förmän, har kommittén funnit, att det i stort sett bör ankomma på vederbörande arbetsgivare att sörja för alt erforderligt antal förmän utbildas. Skogsvårdsslyrelserna böra emellertid vara beredda att vid uppkommande behov anordna särskilda kurser för detta ändamål, och en utbildning i huvudsaklig anslutning till den här förut berörda skogsvårdskursen för skogsarbetare skulle enligt kommitténs uppfattning därvid närmast motsvara behovet. Utbildningen av skogvaktare synes för närvarande väl ordnad genom de statliga skogsskolorna. Kommittén har dock ansett sig böra ifrågasätta, om icke behov föreligger av att ytterligare någon skogsskola inrättas inom Norrland. Denna fråga bör enligt kommitténs mening bliva föremål för särskild utredning genom vederbörande myndigheters försorg. I samband därmed bör även undersökas, huruvida möjligen någon kolarskola kan behöva anordnas i Norrland. Om de av kommittén sålunda framlagda förslagen genomföras, skulle detta medföra en väsentlig utökning av skogsvårdsstyrelsernas bestyr med utbildningsfrågor. För att sätta styrelserna i stånd att på ett effektivt sätt handhava dessa arbetsuppgifter, bör enligt kommitténs förslag (kap. 19) hos varje skogsvårdsstyrelse anställas en särskild befattningshavare, undervisningskonsulent, med uppgift att planlägga, leda och övervaka den skogliga yrkesutbildnings- och upplysningsverksamheten inom länet. Till understöd och uppmuntran åt de utbildningssökande böra enligt kommitténs uppfattning stipendier och andra bidrag kunna utdelas till behövande personer enligt vad kommittén föreslagit med avseende på varje särskild kursform. Vid genomförande av kommitténs förslag skulle anslag av statsmedel behöva ställas till de norrländska skogsvårdsstyrelsernas förfogande till den föreslagna skogliga utbildningsverksamheten med tillsvidare ett årligt belopp av sammanlagt omkring 280 000 kronor, vilka medel av Kungl. Maj:t böra fördelas mellan styrelserna. (Kommitténs förslag, se kap. 20.)

Yrkesutbildningen inom industrien och hantverket (avd. V). Norrlandskommittén har funnit yrkesutbildningen för hantverket och industrien utgöra ett medel att vidmakthålla dessa näringsgrenars utbredning i

266 Norrland, alt höja deras konkurrenskraft och att skapa förutsättningar,tför ett mera differentierat näringsliv. Yrkesutbildningens ändamål kan ur en vidare synvinkel anses vara alt överhuvud taget skapa försörjningsmöjligheter för den ungdom, som till följd av det norrländska jordbrukets och skogsbrukets begränsade förmåga att assimilera nativitetsöverskottet icke kan beräknas erhålla sin framtida bärgning inom dessa näringar (kap. 21). Kommittén har verkställt vissa beräkningar rörande rekryteringsbehovet för olika grenar av industrien och hantverket samt behovet av yrkesutbildningsanstalter (kap. 22). Brister i fråga om utbildningsmöjligheterna kunna konstateras särskilt i det norrländska inlandet. De mera betydande industriområdena äga i allmänhet tillgång på utbildningsanstalter, medan däremot möjligheter oftast saknas för ungdomen på de medelstora och mindre industriorterna samt på den egentliga landsbygden att i hemorten komma i åtnjutande av ordnad utbildning för yrkesarbete inom industri och hantverk. Beträffande den grundläggande utbildningen, lärlingsutbildningen, har kommittén till en början erinrat, att arbetsmarknadens huvudorganisationer uttalat sig för att den praktiska utbildningen inom förelagen regleras genom kollektivavtal. Teoriundervisningen bör meddelas i lärlingsskolor. Kommittén förordar, att kommunerna, där så med hänsyn till l>efolkningsnumcrären samt industriens och hantverkets utveckling befinnes önskvärt, upprälta lärlingsskolor, organiserade på yrkesavdelningar. Enär det emellertid svårligen kan tänkas, alt lärlingsskolor av vanlig typ skola kunna upprättas inom alla de kommuner, där behov av yrkesutbildning föreligger, har kommittén ansett, att den teoretiska undervisningen bör kunna förenklas och förbilligas genom en kombination av korrespondensundervisning och muntlig undervisning. Rörande de av kommittén föreslagna grunderna för statsunderstöd till denna verksamhet hänvisas till kap. 7. De principer, som av arbetsmarknadsorganisationerna godtagits för lärlingsutbildningen inom industrien, har kommittén funnit icke utan vidare kunna kopieras på hantverkels lärlingsutbildning. Kommittén har hänvisat till möjligheterna för hantverksmästare att erhålla statsbidrag för ordnande av dylik utbildning. Denna bör kombineras med teoretisk undervisning i de nuvarande och blivande lärlingsskolorna. Emellertid har kommittén funnit förhållandena i Norrland i hög grad inskränka möjligheterna att ordna lärlingsutbildningen i sådana former, som här ovan avsetts. Med hänsyn härtill har den lärlingsutbildning, som i. sin helhet äger rum inom verkstadsskolorna, erhållit en betydligt större utbredning i Norrland än annorstädes i landet. Enligt kommitténs mening böra. de centrala verkstadsskolorna företrädesvis rekryteras med elever från kommuner, vilka sakna utbildningsanstalter för hantverk och industri. Kommittén förordar vidare, att föreliggande planer för upprättande av en central verkstadsskola i Jämtlands län och en andra dylik skola i Västerbottens län snarast förverkligas. För ett bättre utnyttjande av de centrala verkstadsskolor-

nas resurser böra enligt kommitténs mening försök göras dels att till skolorna förlägga vissa lärlingskurser och dels att under kortare perioder lata grupper av lärjungar vid de kommunala lärlingsskolornas yrkesavdelningar deltaga i såväl den praktiska som den teoretiska undervisningen. Detta förutsätter emellertid en viss systematisering av växelundervisningen i de centrala verkstadsskolorna. I fråga om den fortsatta utbildningen av yrkesarbetare samt utbildningen av självständiga yrkesutövare (kap. 23) håller kommittén före, att en intensifierad propaganda för utnyttjande av de redan existerande utbildningsmöjligheterna är den åtgärd som i första hand bör komma i fråga. Kommittén uttalar sig i detta sammanhang för alt undervisningen i yrkesskolornas ämneskurser göres helt avgiftsfri och att, där i undervisningen deltager elev från annan kommun än skolkommunen, förstnämnda kommun bör bestrida pä sådan elev belöpande kostnad för undervisningen. Vid åtminstone en yrkesskola inom varje norrlandslän böra genom landstingens försorg anordnas yrkeskurser, i vilka avgiftsfri undervisning meddelas åt yrkesarbetare och hantverkare från länet. Vad angår utbildningen av förmän och företagare har kommittén givit uttryck åt uppfattningen, att det närmast tillkommer vederbörande branschorganisationer att taga initiativ till åtgärder, medan det allmännas uppgifter huvudsakligen skulle vara att samordna strävandena och lämna det ekonomiska stöd, som kan befinnas erforderligt. I delta sammanhang har kommittén omnämnt ett initiativ som nyligen tagits för att bilda en folkhögskola för hantverk och småindustri. I fråga om yrkesutbildningens organisation (kap. 24) har kommittén utgått från att landstingen (närmast dessas undervisningsberedningar, se ovan kap. 3) skola kunna verksamt bidraga till en samordning av de åtgärder, som kunna påkallas av kommuner, organisationer eller företag. Kommittén förordar vidare, alt företagarföreningarna i samarbete med undervisningsberedningarna taga initiativ till åtgärder för främjande av yrkesutbildningen på industriens och hantverkels område, särskilt i fråga om den fortsatta yrkesutbildningen. (Kommitténs förslag, se kap. 25.)

Den husliga utbildningen (avd. VI). Vid en översyn av ulbildningsförhållandeua i Norrland har det visat sig, att endast en mycket ringa del av den kvinnliga befolkningen kan erbjudas någon mer omfattande huslig utbildning. Då dylik utbildning i alldeles särskild grad är av betydelse för norrlandsbefolkningen med dess barnrikedom och ofta laga ekonomiska standard och då kommittén icke vågat räkna med att någon större del av landsbygdsbefolkningen i glesbebyggda trakter frivilligt skall förskaffa sig en dylik utbildning, har kommittén i kap. 6 för-

268 ordat, att skoldistrikten i Norrland i största möjliga utsträckning skola »fånga in» de unga flickorna redan i skolåldern genom all anordna en för husmodersuppgiften särskilt anpassad obligatorisk utbildning på omkring 800 timmar i ett åttonde skolår i folkskolan. Även om en dylik utbildning innebär en utomordentlig förbättring av kvinnornas kvalifikationer för husmodersuppgiften och därmed även för hembiträdesuppgiften, har kommittén, enligt vad som framgår av kap. 26, emellertid funnit att de på skolstadiet inhämtade kunskapenia och färdigheterna böra kompletteras genom en eller flera kurser, sedan flickorna under något eller några år förvärvat praktisk erfarenhet i eget eller andras hem. Denna kompletterande utbildning, liksom utbildningen för elever som icke genomgått grundkursen i ett åttonde skolår, synes böra göras frivillig och förläggas till fasta skolor av förefintliga typer samt, i den mån dylika icke stå till buds, till ambulerande anstalter. För att ernå den bredd i undervisningen på efterskolstadiet, som kommittén syftar till, erfordras att huslig utbildning i någon form genom kortare eller längre kurser årligen anordnas i snart sagt varje kommun i Norrland. Den skolform som bäst lämpar sig härför torde vara den kommunala lärlings- och yrkesskolan (kap. 27). Det synes vara en angelägen uppgift för primärkommunerna i Norrland att i största möjliga utsträckning verka för tillkomsten av dylika skolor. Då undervisningen vid fasta anstalter aldrig helt torde kunna tillgodose behovet av ifrågavarande utbildning i mera glesbebyggda trakter, förordar kommittén, att kommunerna i Norrland även anordna ambulerande undervisning i största möjliga utsträckning. Denna verksamhet lämpar sig synnerligen väl för Norrland, där det är långt mellan tätorterna och där därför undervisningen i stor utsträckning måste föras ut på landsbygden. På lång sikt torde man böra sträva efter att ambulerande skolor utnyttjas såsom komplement till en fast yrkesskola, men i kommuner, där omständigheterna icke medgiva inrättandet av någon fast anstalt, kan den ambulerande undervisningen även utgöra en godtagbar ersättning därför. Då denna verksamhet ännu är tämligen oprövad — hittills har veterligen endast en primärkommun i hela landet startat dylik verksamhet — synes det lämpligt, att den under en övergångstid bedrives såsom försöksverksamhet. Denna försöksverksamhet torde böra främjas genom att staten, i avvaktan på en eventuell reglering av bidragsgrunderna för den husliga utbildningen, anvisar medel till särskilda statsbidrag åt norrländska kommuner för genomförande av ambulerande undervisningsverksamhet av här åsyftad art. Kommittén räknar med att landstingen skola samarbeta med kommunerna i dessas verksamhet såväl vid fasta som ambulerande anstalter dels genom att tillsammans med dem anställa lärarinnor, som kunna användas i landstingens ambulerande verksamhet, dels genom att biträda olika kommuner.

269 som gemensamt önska anställa lärarinna, på motsvarande sätt som de statliga folkskolinspeklörerna biträda skoldistrikten med fördelning av lärarinnor inom .skolkökskretsarna för fortsättningsskolan och dels genom ett samgående i lokalfrågan. Utbyggandet av den ifrågavarande kommunala verksamheten kommer även att underlättas genom det i kap. 4 framförda förslaget om visst statligt byggnadsbidrag till kommunala undervisningsanstalter i kommuner med lågt skatteunderlag. Kommittén har med särskild tanke på nonländska förhållanden understrukit vikten av att den ifrågavarande kommunala undervisningen anordnas så att traktens kvinnor i olika åldrar och villkor få tillfälle att utnyttja den i största möjliga utsträckning. Förutom en kurs av längre varaktighet, förslagsvis 5 månader för elever, som icke genomgått den husliga utbildningens grundkurs i ett åttonde skolår, och 2—3 månader för elever som genomgått nämnda grundkurs, böra sålunda anordnas kortare specialkurser för husmödrar och andra, som icke kunna vara borta från hemmet under någon längre tid eller som önska komplettera sina kunskaper i något särskilt avseende. Dessa specialkurser böra, där så kan ske, sammanföras till ett system, så att husmödrarna få möjlighet alt tid efter annan komplettera sina kunskaper inom olika områden av husligt arbete. Vid de längre kurserna bör stipendium kunna beviljas. Deltagare i sådana kortare kurser, som äro likartade med vissa av hushållningssällskapens hittills anordnade kurser, bör kunna erhålla dagunderstöd i enlighet med bestämmelserna för sistnämnda kurser. Vid samtliga kurser bör resebidrag kunna beviljas. Utbildningen vid lanihushullsskolorna (kap. 28) är utomordentligt värdefull, särskilt för blivande husmödrar i jordbrukarhem, och ur denna synpunkt kan en utbyggnad av deras verksamhet väl förordas, eftersom flera av de stora jordbruksbygderna i Norrland sakna lanthushållsskola. Då emellertid elevfrekvensen vid skolornas sommarkurser, som äro de vanligast förekommande och de ur undcrvisningssynpunkt mest värdefulla, under den sistförflutna femårsperioden varit relativt låg, har kommittén icke i nuvarande läge funnit sig böra förorda en utökning av antalet lanthushållsskolor. Kommittén förordar att man tills vidare inriktar sig på att erhålla en ökad anslutning till sommarkurserna vid de förefintliga skolorna och anvisar vissa vägar härför. I avdelning III har föreslagits successivt inrättande av lärlingsskolor för jordbruk i vissa ödebygder samt i trakten av Sundsvall. Kommittén har föreslagit, att vid ifrågavarande skolor även inrättas ettåriga lärlingsskolor i lanthushållning för kvinnliga elever. Det har räknats med att landstingen skola taga initiativ till dylika skolor.

270 Den utbildningsverksamhet, som bedrives vid kortare kurser och genom allmän upplysningsverksamhet (kap. 29), företer avsevärt gynnsammare utvecklingsmöjligheter än utbildningen vid fasta anstalter. Under del att den senare haft vissa svårigheter med elevrekryteringen, har sålunda den rörliga verksamheten genomgående haft svårt att tillgodose behovet. Med hänsyn till svårigheten att i glesbebyggda trakter anordna undervisning vid fasta anstalter har kommittén funnit erforderligt, att den rörliga utbildningen i husligt arbete kraftigt utbygges i Norrland. Den ovan förordade utbyggnaden av den kommunala utbildningen torde icke vara tillräcklig härför. Även en utbyggnad av den av andra organisationer bedrivna verksamheten synes sålunda erforderlig. Det anförda gäller i första hand hemkonsulentverksamhcten. Denna verksamhet lämpar sig särskilt väl för norrländska förhållanden. I sin nuvarande omfattning har den icke på långt när kunnat tillgodose behovet. Kommittén har ställt sig något tveksam till, huruvida de av hushållniugssällskapsutredningen föreslagna heminstruktörcrna komma att äga tillräckliga kvalifikationer för att härvidlag i någon högre grad kunna underlätta hemkonsulenternas verksamhet, men har likväl funnit skäl föreligga att pröva den föreslagna organisationen, särskilt såvitt gäller konsulterande verksamhet. I avvaktan på erfarenheter härav vågar kommittén emellertid icke föreslå någon utökning av antalet heiminstruktörer utöver vad som föreslagits av hushållningssällskapsutredningen. Kommittén föreslår i stället, att antalet hemkonsulenter i Norrland utökas med sammanlagt 6, nämligen med 2 för Norrbottens län samt 1 för vart och ett av de övriga länen. Den av kommittén förordade utbyggnaden av kommunernas och hemkonsulenternas ifrågavarande verksamhet aktualiserar behovet av en samordning av den rörliga utbildningen inom ifrågavarande område. Hela denna verksamhet är för närvarande splittrad på ett stort antal olika arrangörer, vilka ofta arbeta utan närmare kontakt med varandra och i varje fall utan någon gemensam planläggning av verksamheten. Kommittén finner erforderligt, att en samordning av de olika formerna av här ifrågavarande undervisning i varje län kommer till stånd, så att en enhetlig planläggning och ett rationellt utnyttjande av verksamhetens olika grenar möjliggöres. Samtidigt bör en kraftig utbyggnad av verksamheten komma till stånd. För dessa uppgifter måste man i första hand finna en organisation, som har förutsättningar att samordna och leda en verksamhet av sådan natur, som den ifrågavarande. Denna organisation bör även ha ledningen av hemkonsulenternas verksamhet för att genom dem uppehålla nödiga kontakter med den övriga utbildningsverksamheten i länet. Uppgifternas omfattning och betydelse skulle enligt kommitténs mening väl motiv-era inrättandet av ett fristående länsorgan för huslig utbildning och andra hemfrågor. Emellertid har befolkningsutredningen för hela landet föreslagit, att landstingen skola handhava frågor rörande den husliga utbildningen. Norrlandskommittén har funnit

271 sig kunna ge sin anslutning ät detta förslag under förutsättning atl landsbygden blir representerad i ledningen inom landslingen för nu avsedd verksamhet i en utsträckning, som svarar mot landsbygdshushållens betydelse inom respektive landsting. Av det anförda följer bland annat att hemkonsulentorganisationen skulle komma alt överföras till landslingen. Beträffande organisationen inom landstingen i övrigt, har kommittén funnit skäl tala för att en särskild nämnd eller styrelse, förslagsvis benämnd hemstyrelse, inrättas samt att en tjänsteman inom landstinget erhåller till särskild uppgift att vara föredragande i denna styrelse. Avgörandet i organisationsfrågan bör emellertid i sista hand ankomma på landstingen själva. I anslutning till den förordade samordningen av den rörliga utbildningen inom det husliga området har kommittén framhållit såsom önskvärt, att befattningshavarna vid de fasta undervisningsanstalterna för husligt arbete utnyttjas även i den rörliga undervisningen. Hemkonsulenterna måste för att fullfölja sin uppgift i den nya organisationen uppehålla personliga kontakter av mycket stor omfattning. Samarbetet med de vid 1944 års riksdag beslutade hushållsnämnderna torde emellertid knappast kunna skapa en tillräckligt omfattande dylik anknytning. Kommittén föreslår därför, att i husligt arbete kunniga och intresserade kvinnor, liushållsombud, utses att på varje plals där behov av kursverksamhet inom det husliga området föreligger samarbeta med hemkonsulenterna. Ombuden böra hålla god kontakt med de organisationer på orten, som ha upplysningsoch undervisningsverksamhet inom ifrågavarande område på sitt program. De böra taga initiativ till dylik verksamhet och gå hemkonsulenten tillhanda med erforderliga upplysningar. De böra även gå hemkonsulenten tillhanda vid hennes kursverksamhet. Hemstyrelsen bör även genom hushällsombuden låta distribuera handböcker och broschyrer rörande husliga frågor. Viss propaganda rörande den i detta kapitel behandlade kursverksamheten bör bedrivas av hemstyrelsen. (Kommitténs förslag, se kap. 30.)

272 Reservationer 1) av herrar Andersson, Fjcllström, Granström, Johansson, son, Sandberg, Tilländer och Westerlund:

Jonsson,

Päls-

När kommitténs majoritet 1 närmast med stöd av den motivering, som anförts av befolkningsutredningens kvinnodelegation, ansluter sig till förslaget att landstingen skola övertaga hemkonsulentorganisationen, kunna vi icke biträda denna uppfattning. Initiativet i fråga om inrättande av hemkonsulenter torde utan undantag hava tagits av hushållningssällskapen, även om landslingen i några fall lämnat ekonomiskt slöd för verksamheten. Ifrågavarande verksamhet igångsattes i vissa fall genom s. k. trädgårdsinstruktriser. Sådana befattningshavare anställdes t. ex. i Norrbottens län redan är 1914 och i Västerbottens län är 1921. Därförut hade kvinnliga befattningshavare hos hushållningssällskapen, t. ex. länsmejerskan hos Norrbottens läns hushållningssällskap, av personligt intresse upptagit delvis samma verksamhet, som bl. a. numera handhaves av hemkonsulenterna. Andra hushållningssällskap hade anställt hemkonsulenter, t. ex. Södermanlands läns hushållningssällskap under åren 1917—1919, Malmöhus läns hushållningssällskap under åren 1912—1936, Kristianstads läns hushållningssällskap under åren 1914—1922 och Västernorrlands läns hushållningssällskap under åren 1908—1921. Försl från och med år 1939 anställdes hemkonsulenter med statsbidrag, men redan då hade 8 hushållningssällskap hemkonsulenter anställda. Genom ifrågavarande verksamhet hava hushållningssällskapen sålunda redan vunnit en betydande erfarenhet på området. Någon motsvarande erfarenhet synas däremot landstingen ej hava förvärvat. Därtill kommer, att hushållningssällskapen på sina häll redan organiserat sådana hemstyrelser, som kommittén föreslår skola inrättas inom landstingen. Dessa styrelser hava av hushållningssällskapen plägat benämnas hemnämnd, hushällsnämnd eller dylikt och hava bestått av t. ex. fyra kvinnliga ledamöter jämte hushållningssällskapets sekreterare. Intet hinder lorde möta, alt dylika styrelser obligatoriskt organiseras inom varje hushållningssällskap. Redan genom riksdagens principbeslut år 1944 skall obligatoriskt inrättas särskilda ortsorgan — förslagsvis benämnda hushållsnämnder — inom varje hushållningssällskaps hushållsgille eller motsvarande underavdelning. Inom vissa hushållningssällskap hava redan dylika organ tillskapats på frivillighetens väg. Därjämte hava hemkonsulenterna skaffat sig personliga förbindelser — ombud — i de olika orterna, varjämte ej minst hushållningssällskapens vandringsrättare, som äro placerade ute i bygderna, kunnat lämna värdefullt stöd vid planering av kurser och dylikt. Hemkonsulentverksamheten, sådan den bedrivits av hushållnings1 Majoriteten utgöres av kommitténs ordförande samt ledamöterna Collin, Degerstedt, Enström, Hedlund, Holmbäck, Kempe, Lövgren, Maler, Nyström, Sten, Svennilson, Tjällgren, Veländer, Wigren och Åman.

273 sällskapen, har tillvunnit sig stor uppskattning i skilda läger, och något underkännande av sällskapens verksamhet på detta område har icke framkommit. Den torde sålunda hava bedrivits i stort sett till belåtenhet. Bemärkas bör, att verksamheten stått öppen för alla befolkningsgrupper inom sällskapets område, ehuru verksamhetens tyngdpunkt självfallet kommit landsbygdsfolket till del, då landsbygdsbefolkningen ej har samma möjligheter till undervisning som städernas befolkning. Ett motsvarande förhållande synes också råda i fråga om undervisningen på trädgårdsskötselns område. Den lämnas av trädgårdskonsulenter eller länsträdgårdsmästare, anställda hos hushållningssällskapen, till såväl landsbygdens som tätorternas befolkning. Såvitt känt är, har någon olägenhet ej ansetts följa med denna anordning. Den har tvärtom lett till ett storartat uppsving för trädgårdsskötseln ej minst vid industriplatser och jämförliga orter. Trädgårdsskötseln är en mycket betydelsefull angelägenhet, främst i Norrland på grund av dess samband med särskilda kostproblem därstädes. Dessa äro såväl konsument- som producentfrågor, vilka tarva samordning emellan trädgårdstjänstemännens och hemkonsulenternas arbete, vilket även talar emot en överflyttning av endast sistnämnda befattningshavare från hushållningssällskapen. Tilläggas må också, att eftersom landsbygdsbefolkningen är procentuellt talrikare i Norrland än i övriga delar av landet, så föreligger mindre skäl i Norrland än annorstädes att vidtaga den av kommittén föreslagna överflyttningen. Vi anse att hemkonsulentverksamheten framför allt är ett landsbygdens intresse. Med hänsyn härtill bör följaktligen ledningen ligga hos det organ, som har den närmaste kontakten med landsbygden, nämligen hushållningssällskapen. I motsatt fall skulle i sämsta fall kunna inträffa den situationen, att landsbygden skulle — trots kommitténs förslag om ökning av antalet hemkonsulenter •— kunna bli sämre tillgodosedd i berörda avseende än den är med hittillsvarande mera begränsade personalresurser. Genom den av kommittén föreslagna utbyggnaden skulle hushållningssällskapen ej blott kunna bättre tillgodose förevarande landsbygdsintressen utan även de stadsoch andra samhällens intressen, som nu måhända känna sig eftersatta. I detta sammanhang vilja vi också framhålla, att den undervisningsberedning inom landstingen, som kommittén föreslår skola inrättas, vilket förslag vi biträda, äger möjlighet att hålla balansen emellan de olika intressena inom landstingsområdet, varför det synes uteslutet, att hushållningssällskapen till äventyrs skulle kunna åsidosätta något allmänt länsintresse vid handhavandet av hemkonsulentorganisationen. Även på ett annat sätt har garanti däremot skapats, nämligen genom riksdagens principbeslut år 1944 angående hushållningssällskapens omorganisation, varigenom landsting skall tillsätta halva antalet ledamöter i hushållningssällskaps förvaltningsutskott och Kungl. Maj:t ordförande. Något skäl för överflyttningen kan därför näppeligen föreligga ur allmän synpunkt. Kommittén har ej velat följa befolkningsutredningens förslag om att överlg

flytta lanthushållsskolorna på landstingen i vetskap om att därigenom intet vinnes i fråga om ändamålsenlig undervisning. Sambandet till lokaliteter för lantmanna- och lanthushållsskolor gör ett särskiljande flerstädes i Norrland omöjligt utan att väsentliga nybyggnader verkställas. Samordningen mellan den fasta och rörliga undervisningen, som bör äga rum, går emellertid att ordna redan nu, och torde underlättas än mer genom den föreslagna undervisningsberedningen inom landstinget. Detta organ, som man anser kunna åstadkomma erforderligt samarbete emellan fasta undervisningsanstalter, oavsett vilken som är deras huvudman, bör givetvis hava samma möjlighet att åstadkomma samarbete emellan den fasta lantbruksundervisningen och den rörliga, vare sig den rör sig om jordbruks- och skogsfrågor eller om hem- och hushållsfrågor. Ur denna synpunkt är överflyttning av hemkonsulentorganisationen sålunda ej heller nödvändig. Den samordning av bl. a. den rörliga undervisningen, som kommittén förordar, kan alltså rent sakligt tillgodoses genom den förut omnämnda undervisningsberedningen i landstinget. Med förståndig vägledning synes den kunna stimulera de olika fackorganen till den effektivast möjliga fackundcrvisningen. Skall landsting däremot själv bedriva dylik undervisningsverksamhet, har det att skaffa sig motsvarande fackkunskap för att handleda en ny betydande verksamhet vid sidan av sina redan omfattande arbetsuppgifter. Huruvida landstingen i vissa avseenden lämpa sig för dylik verksamhet, kan också ifrågasättas. Sålunda har det ansetts, att en av hushållningssällskapens viktigaste arbetsuppgifter låg på undervisningens område. Denna verksamhet avser den förestående omorganisationen av hushållningssällskapen att utvidga, bl. a. genom att ungdomsverksamheten — odlingsklubbverksamhelen — skall ställas under sällskapens ledning. Sällskapen skola få särskilda ungdomskonsulenter och ungdomsinstruktörer för alt närmast handhava denna verksamhet. Därjämte torde som hittills sällskapens befattningshavare bliva behjälpliga, var och en inom sitt speciella område. Den kursverksamhet och vägledning, som hemkonsulenterna kunnat bedriva för dessa ungdomar, skulle nu tillgodoses genom landstingels befattningshavare. Det torde bliva i den mån deras tid medgiver. Så vitt vi kunna finna, kommer denna anordning att bryta sönder den väl planerade organisationen för hushållningssällskapens undervisningsverksamhet. Olämpligt synes det även vara, om förhållandet skulle leda till att landstingen själva skulle börja bedriva klubbverksamhet på det husliga området, medan hushållningssällskapen bedriva en jordbruksbetonad klubbverksamhet. Även trädgårdsskötseln faller självfallet inom hushållningssällskapens verksamhetsområde. Kommittén har även förutsatt hemkonsulentorganisationens övertagande av landstingen som villkor för att en samordning, med en kommunal undervisningsverksamhet skall vara möjlig. Enligt vår mening hava hushållningssällskapen samma möjlighet som landstingen att samarbeta med kommuner i detta avseende. På olika sätt har sådant samarbete redan ägt rum.

275 Med hänsyn till att konsulenlverksamheten inom jordbruk, trädgårdsskötsel, fiske och ofta även slöjd är samlad hos hushållningssällskapen, synes även hemkonsulenlverksamheten naturligt höra dit. Vid olika tillfällen är den samverkan olika konsulenter emellan, som synes självklar, lättast att ordna om de samtliga tillhöra en och samma huvudman. Ett sönderbrytande av detta organiserade samband synes därför olyckligt. Härtill kan läggas att hushållningssällskapen hava hand om de med statsmedel understödda studieresorna och kurserna för i det mindre jordbruket deltagande män och kvinnor, vid vilka resor och kurser hemkonsulenterna böra medverka och där de hava goda möjligheter att främja sin verksamhet. Kommittén har givit uttryck för vissa sympatier för alt ett självständigt organ skulle inrättas för hemfrågor inom varje landstingsområde. Emellertid har kommittén nöjt sig med att följa befolkningsutredningens linje. Om man såsom majoriteten anser vissa skäl redan nu kunna tala för att ett eget organ för hemfrågor inrättas, synes det ligga närmast till att ej nu verkställa någon överflyttning. Det synes oss nämligen föga rationellt att föreslå en åtgärd, som kanske icke blir bestående för framtiden. En överflyttning kan knappast genomföras utan att vissa störningar inträda i verksamheten, åtminstone under den första tiden. Med hänsyn härtill synes det vara lämpligare att bibehålla verksamheten vid den organisation, som redan fungerar för ändamålet i avvaktan på huruvida en annan sådan kan bliva önskvärd i framtiden. På grund av de skäl, som vi anfört, synes det därför lämpligast att bibehålla hemkonsulentorganisationen hos hushållningssällskapen och där utbygga densamma på sätt kommittén föreslagit, varigenom den än bättre kan fylla sin uppgift. Vi räkna därvid med att i sinom tid skall ledningen i hemfrågor jämväl bliva tillgodosedd i den statliga centralförvaltningen. Viktigast är dock förvisso, att den lokala administrationen blir ändamålsenlig för att därigenom bäst kunna tillgodose landsbygdsintressena.

2) av herr

Strindlund:

Enligt min mening har norrlandskommitténs majoritet ej haft tillräckliga skäl att ansluta sig till tanken på ett överförande av hemkonsulenterna från hushållningssällskapen till landstingen. Visserligen är jag ej övertygad om att hemkonsulenterna lämpligast böra sortera under hushållningssällskapen, men för att vidtaga en ändring i nuvarande ordning synes man böra kräva mera vägande motiv än hittills blivit anförda. Härtill kommer, att även andra än de båda här diskuterade alternativen kunna förtjäna övervägas. För min del anser jag den verksamhet som hemkonsulenterna utöva på

276 hemarbetets område ligga ganska nära egnahemsnämndernas uppgifter. Dessa nämnder — och särskilt de till dessa i de flesta norrlandslänen anslutna byggnadskontoren — ägna en stor del av sin verksamhet åt tillskapande av egnahem och förbättring av bostäder, ej minst i fråga om köksutrymmen och anordningar för hemarbetet. På detta område mötas egnahemsnämndernas och hemkonsulenternas intressen. Medan egnahemsnämnderna ha att verka för att lämpliga bostäder komma till stånd och alt övervaka, huru bostäderna skötas, söka hemkonsulenterna genom sin upplysande och konsulterande verksamhet få fram en lämplig användning och vård av köksutrymmena och bostäderna i övrigt. Bland andra frågor, på vilka båda organisationerna äro inkopplade, kunna nämnas de som avse anordnandet av gemensamma tvättstugor. Erfarenheten torde ha visat, alt hemkonsulenterna och egnahemsnämnderna — och detta gäller även egnahemsstyrelsens byggnadskontor — överhuvud taget ha ganska omfattande kontakter sinsemellan. Under åberopande av det nu anförda vill jag förorda, att vid avgörandet av frågan om hemkonsulentverksamhetens organisation även uppmärksammas alternativet att hänföra denna till egnahemsnämnderna eller eventuellt de andra organ, som för framtiden kunna komma att taga befattning med bostadsproblemen.

277 r-

•O C

eo r*

CS

CO r-

er cc

Ö - t

C

LO

TOl

oi OC

C

Ol

o i-H 00 <CO CO o er. O CO OC Cft c c

OJ

c•o

-T

"•*

OC

CÖ

X

kc

oej

a

o

o rO oc Ö

«

(D

1 Ö

to

CD

1 i-H Ö

Ö O i-H

J3 'CB v X 'C

ä?

s o

»5

O:

oi LO

ed

03 OJ LO

<

co

"c3

-

^

O Ä H K O

ca

^ -<

--o

o^

*C3

c^

a c -1

g

5? "^ C

te

i —

to

1 IT""

1 —

1 I

1 ° 1

„,

00 SJ

co 00

1 10

CO CO

co

er

CO i n

o T-

c

c

0C

r-

C" Di

o

w

O

IX

O

5>-

0C

-T

I i

oc

OJ

C»

ua O J o

so

-* CO

CC

CO

1 CC

-+

1^-

OJ

i^

cö

• > *

U3 O J

na Cft c CO sfi CO t^ T o

1 Ol t^

c

TT

-* ** o

1 1

O

cc

tu .o

w W.J Ol

o

CO

CC ^ <-

1 1

1 1

*—1

00 OJ

o

t>

cc

(X

p

T -

t^

oc

^t

T-

o

O!

1 er

OJ

OI

OJ

1 1

1 1

1 CO * 1 | '1 CO g

en CO CO

o

LT

1 1 | - C

CD O

o:

i n LO

,—i

LO

1 i-O o* 1

IC

1 1

1 LO C"

I 1

t^

•<*

1 OC

1 1

1 ^ 1

Tt

c

O

|

C

1M i

ci o

1 CO 1-

r~ c i-

CM OO i n

oo •H

<H

c

ö

1 « cr 1 1 1 1 | ö o

1 0SC e C 1 °c

o

OJ CO

1 »-

LT

cs 1 " 1 U5

C".

r-. t?

OJ CO

o cc

cM ~t

o o

o

LO

=

TH 00

•rt

1 r-

co

c C3 :cä i-s

SC

i

LC5

c-

CC

-M

CC r-<

c»

1 J3

-i

OJ

OJ OJ

•-

i

T"

< = | 1 -* 1 1 | | o~ CO 1 ca«=,. ^_ 1 CC

o; en

Ö > <<

IE

oo er. oo OJ o T - ,

CO

»ft 1 LO°=C C

U5

o

ä?

c

r^

oc r* OO JJ CO C5 I Q

•"

y

—

l^

~ o

Lrt

1 -* 1 | 1 = -t ' CO ' •*

•

~

"cg

K *

c

:cö

OS

c

<

cc o F* c— -f r^

c co:

1—1 ^ 9

US

1 1

s1 1

o-

CO Ol

c"

yz

1 « 1 ca

-^ V

-*^ iyzr . Tt

• —

Tt

t>

Ol Ol

•<—

I 1

1 CO

r-

o

1 1 1 - i

.—1

OJ

3 <

o: --O LO m Ol to

*«

Ol I

T-

1 r-

ö o

er

-t i>

1 er 1 us

1 CrS -t

1 Cg 1 "^

1 1

i

1 LO t ^ CO OJ

ii cS

co BE O

s C3 a

t/i

uC

6 (H

-O -ö

^M so

t3

"o ii

fio

c

[~

C/

O

E

o 2

_E ä

€

5 > T3

JP*

•a

-^ " • Q C3 > "c o O C . [ Se? A ve; -C ""lo £ c/ — c B

0 b

*Bu

] e S i c

Ä

P

f

O

t/

E

^

n

•6 c

.-. o -a T3 C! £ E .a 3 c

C T :

^

-

»

c.

~~

1) Q

2 E

Bilaga 1.

278 Bilaga

2.

Kommunala anstalter för yrkesutbildning inom industri och hantverk i Norrland. Nedanstående förteckning följer den traditionella indelningen i industridistrikt. I uppgifterna angående inskrivna lärjungar ha icke medtagits lärjungar i avdelningar och kurser för handel eller husligt arbete, ej heller lärjungar i de centrala verkstadsskolornas yrkesavdelningar för kockar. Inskrivna lärjungar arbetsåret 1943/44.

Skolor och skolformer.

Gävleborgs län. 1.

Gävledistriktet. Gävle stads skolor för yrkesundervisning. Lärlingsskola: Yrkesavdelningar Kurser för äldre Verkstadsskola Yrkesskola: Yrkeskurser Ämneskurser

2.

28 100 105 14 147 394

Söderhamnsdistriktet. a) Söderhamns stads skolor för yrkesundervisning. Lärlingsskola: Kurser för äldre 10 Verkstadsskola, vanlig 18 » , decentraliserad 3 31 b) Gävleborgs läns centrala verkstadsskola i Tonshammar (Sandarne) .. 125 125

3.

Bollnäsdistriktet. Bollnäs stads skolor för yrkesundervisning. Lärlingsskola: Lärlingskurser Yrkesskola: Ämneskurser

4.

19 Ljusdalsdistriktet. Ljusdals skolor för yrkesundervisning. Lärlingsskola: Lärlingskurser

5.

5 41

Hudiksvallsdistriktet. Hudiksvalls stads skolor för yrkesundervisning. (Endast handelsundervisning.)

6. H o f o r s d i s t r i k t e t . (Endast yrkesbestämd högre folkskola.) Summa för Gävleborgs län

279 Inskrivna lärjungar arbetsåret 1943/44.

Skolor och skolformer.

Västernorrlands lån. 1. S u n d s v a l l s d i s t r i k t e t . a) Sundsvalls stads skolor för yrkesundervisning. Lärlingsskola: Lärlingskurser 90 Kurser för äldre 70 Yrkesskola: Ämneskurser 34 194 b) Västernorrlands läns landstings centrala verkstadsskola i Sundsvall.. 150 150 c) Njurunda kommuns skolor för yrkesundervisning. Lärlingsskola: Lärlingskurser 70 70 2.

Il ä r n ö s a n d s d i s t r i k t e t . Härnösands stads skolor för yrkesundervisning. Lärlingsskola: Yrkesavdelningar Yrkesskola: Yrkeskurser

3.

17 19

36 Ådalsdistriktet. Västernorrlands läns landstings centrala verkstadsskola i Sandö

101 101

4. Ö r n s k ö l d s v i k s d i s t r i k t e t . a) örnsköldsviks stads skolor för yrkesundervisning. Lärlingsskola: Lärlingskurser. (Skolan nystartad; inga lärjungar året 1943/44.) b) Själevads skolor för yrkesundervisning. Lärlingsskola: Lärlingskurser 5. U t a n f ö r

159 159

industridistrikten.

Tåsjö sockens skolor för yrkesundervisning. Verkstadsskola i Hoting

11 Summa för Västernorrlands län

11 721

Jämtlands lån. 1.

Östersund. Östersunds stads lärlings- och yrkesskolor. Lärlingsskola: Kurser för äldre

2. S t r ö m s

kommun.

Ströms skolor för yrkesundervisning. Lärlingsskola: Lärlingskurser

21 Summa för Jämtlands län

21 60

Västerbottens lån. 1.

Umeådistriktet. a) Umeå stads skolor för yrkesundervisning. Lärlingsskola: Lärlingskurser Kurser för äldre b) Centrala verkstadsskolan i Vännäs

21 26 47 114 114

2.

Skellefteådistriktet. a) Skellefteå stads skolor för yrkesundervisning. Lärlingsskola: Yrkesavdelningar Lärlingskurser Verkstadsskola b) Skellefteå landskommuns skolor för yrkesundervisning. Lärlingsskola: Lärlingskurser i Klemensnäs » » Boliden c) Bureå kommuns skolor för yrkesundervisning. (Endast lärlingskurser för handel.) d) Byske kommuns anstalter för yrkesundervisning. Verkstadsskola i Furuögrund » »Benholmen

3. L y c k s e l e

36 18 15

26 29

20 20

3 13

köping.

Lycksele köpings skolor för yrkesundervisning. Lärlingsskola: Yrkesavdelningar Verkstadsskola Summa för Västerbottens län

341 Norrbottens lån. 1.

Piteådistriktet. Norrbottens läns landstings centrala verkstadsskola (Strömbacka, Piteå) 147 147

2.

Luleådistriktet. Luleå stads skolor för yrkesundervisning. Lärlingsskola: Yrkesavdelningar Kurser för äldre Yrkesskola: Yrkeskurser Ämneskurser Verkstadsskola

3.

16 38 22 14 44 134

Boden. Bodens stads skolor för yrkesundervisning. Lärlingsskola: Lärlingskurser Verkstadsskola

20 18

4. II a p a r a n d a—K a l i x d i s t r i k t e t . a) Haparanda stads skolor för yrkesundervisning. (Endast handels- och sömnadskurser.) b) Nederkalix kommuns skolor för yrkesundervisning. Yrkesskola: Ämneskurser

281 Skolor och skolformer. 5.

Inskrivna lärjungar arbetsåret 1943/44.

Gällivaredistriktet. Malmbergets praktiska ungdomsskola. Lärlingsskola: Lärlingskurser Verkstadsskola

6.

12 63

75 Kirunadistriktet. Kiruna praktiska ungdomsskola. Verkstadsskola

181 181 Summa för Norrbottens län

282 Bilaga 3. P.M. angående

rekryteringsbehovet beträffande yrkesarbetare i Norrland. Vi bedömningen av behovet av yrkesutbildning inom industri och hantverk i Norrland torde man i första hand böra söka beräkna det fortlöpande ersättningsbehovet av yrkesutbildad arbetskraft inom de industriella näringsgrenarna i nuvarande omfattning. Därjämte måste man emellertid beakta det nyrckrytcringsbchov, som uppstår i och med den eftersträvade utvecklingen av näringsgrenarna. Medan ersättningsbehovet kan bedömas någorlunda säkert från fasta utgångspunkter, blir däremot beräkningen av nyrekryteringsbehovet helt beroende av den målsättning beträffande den framtida utvecklingen, som man av olika skäl anser sig kunna göra. Den h ä r avsedda yrkesutbildningens allmänna mål är att i erforderlig utsträckning utbilda yrkesarbetare för industriens och hantverkets behov. Med yrkesarbetare torde böra förstås arbetare med sådana uppgifter som kräva utbildning av längre varaktighet (exempelvis tre eller fyra år), vilken utbildning dock icke under hela tiden behöver anknytas till särskild utbildningsanstalt. Från det utbildningsbehov som kan föreligga i fråga om tempoarbetare och hjälparbetare torde man i detta sammanhang kunna bortse. Förekomsten av yrkesarbetare inom olika industrier är synnerligen växlande. Enligt uppgifter, som framgått vid en av arbetsmarknadsorganisationernas yrkesutbildningskommitté år 1941 föranstaltad undersökning, skulle av totala antalet arbetare inom olika industrigrenar de egentliga yrkesarbetarna utgöra vid gruvor 25 %. i verkstäder 28 % (bilverkstäder dock 70 %), i sågverk 24 %, i snickeri- och möbelfabriker 53 % samt i cellulosafabriker och pappersbruk 15 %, för att nu nämna några av de viktigaste i Norrland företrädda industrigrenarna. Inom hantverksyrkena angives den relativa förekomsten av yrkesarbetare vida högre (90 a 100 %). De här anförda talen, som ha grundats på uppgifter, lämnade av i huvudsak större företag, böra visserligen betraktas såsom ganska approximativa men torde dock för Norrlands vidkommande icke få anses för högt beräknade. Norrlands industri utmärkes, bortsett från mycket stora företag inom gruvbrytningen, sågverks- och cellulosaindustrierna, av övervägande små företag inom exempelvis verkstads- och hantverksgrenar med relativt stort behov av yrkesarbetare. Vid bedömningen av utbildningsbehovet av yrkesarbetare inom Norrlands industri och hantverk torde, såsom ovan nämnts, i första hand ersältningsbehovet för dessa näringar på deras nuvarande utvecklingsståndpunkt böra tagas i betraktande. De beräkningar av ersättningsbehovet, som i det följande framläggas, ha grundats på 1940 års folkräkning, vilken redovisar dels den yrkesverksamma befolkningen inom olika näringsgrenar och socialklasser (företagare, förvaltningspersonal, arbelarpersonal och medhjälpande familjemedlemmar), dels personal i de s. k. genomgående yrkena (exempelvis murare, snickare, målare och installatörer av skilda slag), vilken kan utöva sin verksamhet antingen i yrket såsom självständig näringsgren (exempelvis snickeri-, måleri- eller installationsföretag) eller ock inom annan näringsgren. Det kan förutsättas, att samtliga i de genomgående yrkena verksamma arbetarna äro yrkesarbetare i här ovan angiven mening.

283 Det årliga crsättningsbehovet inom hantverk och industri vid stationära förhållanden torde kunna uppskattas till 2,5 % av den aktuella arbetarstammen, vilket skulle svara mot en genomsnittlig tjänstetid av 40 år. Denna beräkning stämmer rätt väl med vad man vet om åldersfördelningen inom de olika yrkena. Om man antager, att medelåldern för inträde i yrket är 16 år, skulle antalet arbetare med en ålder av högst 25 år i stort sett kunna representera den under 10 år ackumulerade rekryteringen till yrket och en tiondel av detta antal den genomsnittliga årliga rekryteringen under åren 1931—1940. Denna genomsnittliga rekrytering utgör i Norrland enligt folkräkningen inom mekaniska verkstäder och gjuterier (endast arbetare) 2,85 % » snickerier och möbelfabriker (samtliga yrkesverksamma) 2,36 % » bleckvarufabriker, bleck- och plåtslagerier (samtliga yrkesverksamma) 2,61 % » rörledningsinstallation (samtliga yrkesverksamma) 2,51 % » elektrisk installation ( » » ) 2,52 % » måleriyrket ( » » ) 1,72 % Denna rekrytering kan innefatta, utom den normala ersättningen, även en viss nyrekrytering till följd av näringsgrenens tillväxt, men å andra sidan torde lågkonjunkturer och rationaliseringsåtgärder ha verkat nedpressande på rekryteringsbehovet. Det enligt angivna grunder beräknade ersättningsbehovet av yrkesmän inom olika hantverksyrken i de olika norrlandslänen h a r sammanförts i nedanstående tabell.

Årligt ersättningsbehov beräknat efter 2,5 % av antalet yrkesverksamma enl. folkräkningen 1940 Yrkesgren

Gävleborgs län

Västernorrl. län

Jämtl. län

Västerbottens län

Norrbottens län

Hela Norrland

27 12 21

25 10 22

12 3 8

18 5 13

16 6 14

98 36 78

2 13 7

1 10 7

6 3

8 3

1 7 3

4 44 23

Genomgående yrken1

Elektriska montörer Byggnadssnickare och timÖvriga yrkeri* Värme- o. sanitetsmontörer Bleck- o. plåtslagare 1

Endast yrkesarbetare. - En avsevärd skillnad i fråga om kravet på yrkesutbildning råder mellan dessa kategorier, som i den industrialiserade byggnadsverksamheten äro skarpt skilda. I det mera hantverksbetonade husbyggandet, såsom det bedrivcs särskilt på landsbygden, är gränsen mera flytande. Ersättningsbehovet har därför beräknats för hela yrkesgruppen ehuru denna metod sannolikt ger något för höga tal. 3 Ersättningsbehovet beräknat för hela den yrkesverksamma befolkningen, alltså även företagare och förvaltningspersonal, som vid de i Norrland förekommande små företagsenheterna torde få betraktas som yrkesarbetare.

284 Nedanstående tabeller avse att belysa sambandet mellan det beräknade ersättningsbehovet och intagningen i skolorna. Beträffande verkstadsskolorna h a r därvid räknats med den genomsnittliga årliga intagningen (jfr tabellerna 17 och 18), beträffande lärlingsskolornas yrkesavdelningar och lärlingskurser med antalet nyinskrivna elever arbetsåret 1943/44 (elever i s. k. blandade avdelningar ej medtagna). De i det följande anförda uppgifterna ge emellertid icke upplysning om lärlingsutbildningens totala omfattning, enär upplysningar icke kunnat erhållas om den utbildning, som i sin helhet äger rum inom företagen, sålunda utan samband med den offentliga yrkesundervisningen.

Län och yrkesgren

Gävleborgs Målare Murare Elektriker Byggnadssnickare Glasmästare Värme- och saniletsmont.. Bleck- och plåtslagarc .

Län och yrkesgren

Västernorrlands1 Målare Murare Elektriker Byggnadssnickare Glasmästare Värme- och sanitetsmont... Belck- och plåtslagare . . . .

Beräknat ersättningsbehov

27 12 21 31 2 13 7

Beräknat ersättningsbehov

25 10 22 32 1 10 7

Intagning i verkstads skolor

3.75 7.5 24.0 7.5

lärlingsskolor

7.5 5.7

Total intagning

3.75 7.5 36.0 7.5 7.5 5.7

Intagning i verkstadsskolor

lärlingsskolor

3.75 7.5 (15.0) 8.0 15.0

8.0 5.0

74.0 Total intagning

13.75 7.5 (15.0) 82.0 15.0 8.0 5.0

Intagningen i % av ersättningsbehovet 14 62 171 24 0 58 82

Intagningen i % av ersättningsbehovet 55 75 (150) 373 47 0 80 72

1 Uppgifterna inom parentes avse förhållandena, därest utvidgning av Sandöskolan genomföres enligt nu föreliggande plan.

285 Beräknat ersättningsbehov

Län och yrkesgren

Jämtlands1 Målare Murare Elektriker Byggnadssnickare Glasmästare Värme- o. sanitetsmont. . . Bleck- o. plåtslagare

Intagning i verkstadsskolor

lärlingsskolor

12 3 8 15

- (3.75) - (7.5) - (7.5)

—

6 3

- (7-5)

Total intagning

Intagningen i % av ersättningsbehovet

- (3.75) - (7-5) - (7.5)

0(31) 0(250) 0 (94) 0

-(7.5)

0(125) 0

1 Uppgifterna inom parentes avse förhållandena, om en central verkstadsskola upprättas i överensstämmelse med nu föreliggande plan.

Beräknat ersättningsbehov

Län och yrkesgren

Västerbottens1 Målare Murare Elektriker Byggnadssnickare Glasmästare Värme o. sanitetsmont. Bleck- o. plåtslagare

..

Intagning i verkstadsskolor

18 5 13 16

- (3.75) 7.5 (15.0) - (15.0) -(7.5)

8 3

7.0 (14.5)

lärlingsskolor

—

Total intagning

-(3.75) 7.5 (15) - (15.0) -(7.5) 7.0 (14.5)

Intagningen i % av ersättningsbehovet

0(21) 150(300) 0(115) 0(47) 0 88 (165) 0

1 Uppgifterna inom parentes avse förhållandena, därest verkstadsskolorna i Byske nedläggas, ny verkstadsskola i Skellefteå landskommun tillkommer och viss utvidgning av skolan i Vännäs äger rum enligt nu föreliggande planer.

Län och yrkesgren

Norrbottens1 Målare Murare Elektriker Byggnadssnickare Glasmästare Värme- o. sanitetsmont. . . Bleck- o. plåtslagare . . . .

Beräknat ersättningsbehov

16 6 14 22 1 7 3

Intagning i verkstadsskolor

6.0 (13.5) 6.0 12.5 (20.0) 6.5 (14.0)

lärlingsskolor

12.0 Total intagning

6.0 (13.5) 6.0 24.5(32.0) 6.5 (14.0)

Intagningen i % av ersättningsbehovet

0 100 (225) 43 111(145) 0 93 (200) 0

1 Uppgifterna inom parentes avse förhållandena, sedan verkstadsskolan i övertorneå trätt i verksamhet.

286 Län och yrkesgren

Beräknat ersättningsbehov

Intagning i verkstadsskolor

lärlingsskolor

7.5(15) 28.5 (58.5) 38.0 (60.5) 35.0 (50.0)

10.0 Total intagning

Intagningen i % av ersättningsbehovet

Hela Norrland1

Målare Murare Elektriker Byggnadssnickare Värme- o. sanitetsmont. . . Bleck- o. plåtslagare

98 36 78 116 4 44 23

86.0 12.0

29.0(51.5) 10.7

17.5 (25) 28.5 (58.5) 124.0(146.5) 47.0 (62.0) 29.0 (51.5) 10.7

18 (26) 79(163) 160 (187) 40(54) 0 66(117) 47

1 Uppgifterna inom parentes avse förhållandena, sedan nu beslutade eller föreslagna åtgärder beträffande verkstadsskolorna genomförts.

Tillkomsten av den numera erkända centrala verkstadsskolan i Övertorneå samt de ifrågasatta centrala verkstadsskolorna i Östersund och Skellefteå landskommun komma, såsom av tabellen framgår, att i icke ringa mån öka möjligheterna till yrkesutbildning inom hantverksyrkena i Norrland. Vad härefter angår ersättningsbehovet i fråga om industriarbetare torde h ä r endast böra undersökas snickeriindustrien och den mekaniska verkstadsindustrien, enär inom flertalet andra industrier i Norrland behovet av yrkesarbetare huvudsakligen torde vara att hänföra till arbetare i genomgående yrken. Beträffande snickeriindustrien ger folkräkningen 1940 bland genomgående yrken uppgift om antalet snickare, andra än byggnadssnickare och timmermän. De till denna yrkesgrupp hörande torde huvudsakligen arbeta inom snickeri- och möbelfabriker, i någon mån även inom andra industrier, t. ex. såsom modellsnickare. I följande tabell göres en jämförelse mellan, å ena sidan, det till 2,5 % av arbetsstammen beräknade årliga ersättningsbehovet och, å andra sidan, intagningen av lärlingar i skolorna.

L ä n

Intagningen Intagning i Beräknat Total i % av erårligt ersättlärlings- intagning sättningsningsbehov verkstads1 skolor skolor behovet

Gävleborgs Västernorrlands Jämtlands 2 Västerbottens Norrbottens

47 36 20 27 20

5.0 10.0 - (3.75) 7.5 18.8

Hela Norrland

41.3 (45.1)

1 2

—

5.0 10.0 - (3.75) 7.5 18.8

11 28 0(19) 28 94

41.3(45.1)

28(30)

Yrkesavdelningar för möbelsnickare. Efter tillkomsten av föreslagen central verkstadsskola.

1940 års folkräkning lämnar uppgift om antalet anställda i mekaniska verkstäder men däremot icke om metallarbetare och mekaniker såsom genomgående yrkesmän i annan mån än att »smeder och reparatörer» upptagas bland de genomgående yr-

287 kena. Dessa båda beteckningar (mekaniska verkstadsarbetare, respektive smeder och reparatörer) täcka icke helt varandra, i det att andra slag av verkstadsarbetare ingå i såväl de redovisade verkstädernas personal som bland personalen inom andra industrier. Hur stor del av arbetarpersonalen vid verkstäderna i Norrland, som utgöres av yrkesarbetare i h ä r ovan (sid. 282) angiven bemärkelse, är vanskligt att avgöra. Det av arbetsmarknadsorganisationernas yrkesutbildningskommitté angivna talet, 28 %, är otvivelaktigt alltför lågt för att kunna tillämpas på Norrlands mestadels små verkstadsföretag. Med ledning av inkomna upplysningar har därför antagits, att 60 % av arbetarna i verkstäderna äro att betrakta såsom yrkesarbetare. I fråga om smeder och reparatörer h a r nyssnämnda yrkesutbildningskommitté beräknat, att 70 % arbeta inom huvudyrket och 30 % utanför detsamma. De smeder och reparatörer, som arbeta inom huvudyrket, hava i statistiken redovisats såsom mekaniska verkstadsarbetare. Med utgångspunkt från dessa antaganden utfaller en jämförelse mellan, å ena sidan, det beräknade årliga ersältningsbehovet i fråga om mekaniska arbetare och, å andra sidan, intagningen i skolorna höstterminen 1943 sålunda: 3 Ersättningsbehov L ä n

Intagning i

inom utanverkstadshu- för huvudyr- vudyr- totalt skolor1 ket ket

lärlingsskolor

Total intagning

Intagningen i % av ersättningsbehovet

37 30 10 13 18

8 7 3 4 6

45 37 13 17 24

54.5 41.0 - (20.0) 54.0 (74.0) 92.0(114.5)

16 61 3 90* 8

70.5 157 275 102.0 -8 (20.0) - (154) 144.04 (164.0) 850 (970) 100.0 (122.5) 418 (511)

Hela Norrland . . . . 108

241.5(304.0)

416.5 (479.0) 306 (350)

Gävleborgs Västernorrlands .. Jämtlands Västerbottens . . . . Norrbottens

1 Avser metallarbetare (mekaniker), motormekanikcr och smeder men ej flygmekaniker eller flygmotormekaniker. - Därav 38 lärjungar i lärlingskurs för metallarbetare och elektriker. 8 21 lärjungar deltogo i hemslöjdskurs för snickeri och metallarbetc. 4 Därav 76 lärjungar i lärlingskurser. 3 Siffrorna inom parentes avse förhållandena, sedan nu beslutade eller föreslagna åtgärder beträffande verkstadsskolorna genomförts.

Av undersökningen framgår, att redan utbildningsmöjligheterna i verkstadsskolorna mer än väl torde förslå att täcka ersättningsbehovet inom de mekaniska yrkena. Särskilt påfallande är det höga lärjungeantalet i skolor och kurser för mekaniker i Västerbottens län i betraktande av verkstadsindustriens ringa utveckling i länet. Vad h ä r ovan anförts rörande rekryteringen av yrkesarbetare inom industrien och hantverket i Norrland gäller ersättningsbehovet under förutsättning av en stationär yrkesverksam befolkning inom de olika yrkesgrupperna. I strävandena för att åstadkomma ett mera differentierat näringsliv i Norrland synes emellertid stor vikt böra läggas vid åtgärder för främjande av den industriella företagsamheten, främst inom sådana näringsgrenar, där råvarutillgångarna erbjuda erforderlig bas för produktioner och där en lönande avsättning på hemmamarknaden kan upparbetas. I Norrland torde dessa förutsättningar finnas särskilt för snickeriinduslrien och den

288 järn- och metallarbetande industrien. Inom sistnämnda industrigrenar torde genom jordbrukets mekanisering och trafikväsendets utveckling rika utvecklingsmöjligheter öppnas för reparationsverkstäder av olika slag liksom ock för vissa slag av järnoch metallmanufaktur. I och med att vidgade försörjningsmöjligheter skapas för befolkningen i Norrland ökas även möjligheterna för hantverkets utveckling. För närvarande ligger förekomsten av hantverksföretag i de norrländska länen väsentligt under det för riket i övrigt gällande medeltalet. I fråga om de i det föregående berörda hantverksyrkena ger folkräkningen 1940 följande bild.

Yrkesverksam befolkning per 1000 invånare inom

Hantverksyrke

Norrland

Riket i övrigt

3.51 1.28 0.14 1.18 1.54 4.14

5.U 2.43 0.25 1.78 2.64 5.25

Målare Glasmästare El. montörer Rörledningsinstallatörer Byggnadssnickare

Det ringa antalet murare kan förklaras av byggnadsvanorna, som givetvis påverkats av den goda tillgången på trävirke och den knappa tillgången på lera för tegeltillverkning. Därest det för riket i övrigt gällande medeltalet för frekvensen av hantverkare skulle kunna uppnås i Norrland, skulle behovet av nyrekrytering av yrkesarbetare bliva följande.

Y r k e

Gävleb. län

Västern. län

Jämtl. län

Västerb. län

Norrb. län

Hela Norrland

Målare Glasmästare El. monlörer Rörledningsinstallatörer

359 1 174 222

382 17 126 311

196 22 79 141

365 38 154 266

502 45 140 292

1804 123 673 1232

..

289 Bilaga

4.

Omfattningen i Norrland av kommunal och enskild huslig utbildning enligt yrkesskolstadgan. (Efter årsredogörelser för verksamhetsåret 1943/44.)

Gävleborgs län. Bollnäs stads skfy1 8 kurser för äldre i sömnad i lärlingsskolan, 48 timmar, 8—13 elever. Hudiksvalls stads skfy 1 lärlingskurs för detaljhandelsanställda sömnad med 192 timmar.

med 23 elever ingår undervisning i

Gävle stads sk[y 2 lärlingskurser i hushållsgöromål, 315 timmar, 12 och 13 elever. 2 lärlingskurser i husligt arbete, heldagskurs, 1 360 tim., 10 och 12 elever. 30 kurser för äldre i sömnad, 68 timmar, 9—14 elever. Sandvikens stads skfy Tillkom å r 1914. Hushållsgöromål. Närmare uppgifter saknas. Ljusdals sk[y Ingen huslig utbildning. Söderhamns stads skfy Ingen huslig utbildning. Hofors husmodersskola. Dagkurs, praktiskt hushållsarbete, hushållslära, hälsovård, 1 707 timmar, 10 elever. Enskilda skolor. Ljusne husmodersskola (ägare Ljusne-Voxna AB) Årskurs 1 695 timmar, 16 elever. Övre Hälsinglands hemslöjdsförenings lärlingskurs 343 timmar, 10 elever.

B.

Våsternorrlands län. Sundsvalls stads skfy 1 lärlingsskolan en årskurs i sömnad, 400 timmar, 10 elever. » » » » » vävning, 400 » 20 » » yrkesskolan » » » sömnad, 400 » 12 » » » » » » vävning, 400 » 16 » Härnösands stads skfy Kurs för äldre i sömnad och kristidsmatlagning, 90 timmar och 16 elever. Njurunda kommunala skolor för yrkesundervisning. 2 lärlingskurser i vävning, 200 timmar, 12 och 15 elever. 1 » » sömnad, 200 » 15 elever. 1

jg

skola för yrkesundervisning. 451666

290 Timrå kommuns skfy Hushållsgöromål. Tillkom år 1944. Själevads skfy Ingen huslig utbildning. Tåsjö sockens skfy Ingen huslig utbildning. Enskilda skolor. Vita Bandets husmodersskola i Sundsvall. 2 lärlingskurser i husligt arbete, 1 638 timmar, 11 elever i vardera. » » » barnavård, 1152 timmar, 14 resp. 16 elever. 4 kurser för äldre (lärlingsskolan), 60 timmar, 11—16 elever. Värsta hemsysterskola i Härnösand. 3 årskurser (i varje kurs undervisas i hushållsgöromål, barnavård och sjukvård), 12—14 elever. Landstingsskolor. Landstingets ambulerande kvinnliga slöjdskola. 5 sömnadskurser, 90 timmar. 6 vävkurser, 230 timmar, 10—17 elever i vardera.

Jämtlands lån. Ströms skfy 2 lärlingskurser i sömnad, 156 timmar, 8—12 elever. 2 kurser för äldre i vävning, 132 timmar, 16—27 elever. 1 yrkeskurs i vävning, 924 timmar, 2 elever. Östersunds stads skfy 9 kurser för äldre (sömnad, konservering och matlagning), 25—120 timmar med 11—50 elever. Summa 216 elever. Enskilda skolor. Jämtslöjds kvinnliga slöjdskola i Östersund. Ett stort antal kurser i hemslöjd av varierande längd (96—124 timmar) på olika platser i Jämtland.

Västerbottens lån. Skellefteå stads skfy En dagskurs i lärlingsskolan i husligt arbete, 1 000 timmar, 14 elever. 2 kurser i hushållsgöromål, 128 timmar, 12 elever vardera. 4 kurser i sömnad, 128 timmar, 13—15 elever. Skellefteå landskommuns skfy 3 lärlingskurser i husligt arbete (i Kusmark, Klemcnsnäs och Boliden) 660 timmar, 10, 11 och 15 elever. 1 kurs för äldre i hushållsgöromål och sömnad i Boliden, 120 timmar, 12 elever. 1 kurs för äldre i sömnad i Klemensnäs, 60 timmar, 14 elever.

291 Byske kommuns skfy 2 lärlingskurser i hemslöjd och sömnad i Benholmen resp. Byske, 768 timmar, 13 resp. 9 elever. Umeå stads skfy 1 lärlingskurs i sömnad, 180 timmar, 23 elever. 1 » » husligt arbete, 180 timmar, 16 elever. Burträsks kommuns skfy Ingen huslig utbildning. Burcå kommuns skfy Ingen huslig utbildning. Lycksele köpings skfy Ingen huslig utbildning. Landstingsskolor.1 Åsele kvinnliga yrkesskola. 18-månaders sömnadskurs, 17 elever. 2 st. 3-månaders vävningskurser, 3 elever i vardera. 4 st. 6-veckors hemvävningskurser, vardera 6 elever. Landstingets ambulerande hemslöjdskurser. 2 5 kurser, 216 timmar, 16—20 elever. Summa 910 elever. Kurser ha hållits i Holmsund, Tavelsjö, Agnas, Ånäset och Bobertsfors.

Norrbottens

län.

Bodens stads skfy 5 kurser i lärlingsskolan i sömnad, 90 timmar, 17—22 elever. Summa 107 elever. Haparanda stads skfy Lärlingskurs i sömnad, 136 timmar, 16 elever. Kurs för äldre i sömnad, 100 timmar, 18 elever. Kiruna praktiska ungdomsskola Husmodersskola, 2 årskurser med resp. 36 och 30 elever. 6 sömnadskurser, 60 timmar, 13—17 elever. Summa 87 elever. Luleå stads skfy I lärlingsskolan 4 kurser i sömnad, 180 timmar, 12—16 elever. Summa 73 elever. » » 1 kurs i hushållsgöromål, 216 timmar, 15 elever. Malmbergets praktiska ungdomsskola. Ingen huslig utbildning. 1 Sedan sistlidna januari (1945) driver landstinget i Byske en husmodersskola för elever som fyllt 18 år och genomgått fortsältningsskola. Kursen varar från 15/1—15/12. - Såsom styrelse har fungerat hushållningssällskapets slöjdnämnd och som skolans rektor hushållningssällskapets sekreterare. Inkomsterna utgöras av statsanslag och anslag från hushållningsällskapet.

292 Gällivare sockens skfy, husmodersskola. Årskurs, 21 elever. Nederkalix kommuns skfy Lärlingskurs för hemsömmerskor, 1 058 timmar, 15 elever. » i sömnad, 108 timmar, 12 elever. Landslin gsskolor. Landstingets ambulerande skolor för yrkesundervisning. Kurser för äldre, 66 sömnadskurser, 15 vävnadskurser, 24 av sömnadskurserna om 90 timmar, resten av sömnadskurserna samt vävnadskurserna om 180 timmar. Sammanlagt antal elever 946. Landstingets ambulerande hemslöjdskurser. 7 vävkurser om 180 timmar, 10—11 elever. Sammanlagt 51 elever. 1 växtfärgningskurs om 30 timmar, 9 elever. 6 sömnadskurser om 184 timmar, 11—13 elever. Summa 71 elever.

293 /-v M

SS

M O

o

Bilaga 5.

oo i-:

O

c» CM

O

Er,

T*

O

CM

T *

CO

Til TU

T]I

tÄ

"3

H M o

p. ca

T»l

T *

Ä

•3 IB

ti

1-1

flcd

co co

O O

lO

00 iO

CM CD

cd o

B ca

N

Vi

cä o?

,_;

ca 00

t-t O

JB

':é?

O

CD

r-

CD

C»

lO CO

i-i OJ

o

CM' T-<

CM CM

O

CM

CO

c» Tii

CO

lO CO o

co co CM

l O

os os

co co en o 00 IO

00 CO IQ

CO

6 T3 ca to oo

C

cd

CO l-H

Os CO

CQ

"a;

* • *

in CT"-

x

IA

X

w

•* CM ö

Tji CM

CM i-l

CM CM

t-~ Cft T* m

1J0

TU

O o

CO

I_

>

•J

o

M

H o

*c3

2 H

en co

CM

CO

iS £;

fl

fl cd ^cdH

cO CO •H

—i - * CM

CO Ol l>.

00 TU Til

r^ c^

CO

,_,

T-1

o

-fl •~N

5?

<e oö i-H m

w T(i

CNJ CO

O

CO

m

CO

lO

o

CO

CM

,_, O

CO

SD

CO CO

CO CM

CM

CM

SH

s

V3 1-1

:_.

k

M

O

"ca 25 3

•Si T3B

B

ca ca 'o

IO lO

3— ca

>

B as t/1

N 3 H

B 3

C .fl « t-

L.

M

ed

fl

S

ca :cä

X)

c/1

fl

3 ^

w

Q U. 3 -^

— Oi B

3 Sa fl *E

fl ° Cd

*ö3

cd

ffi K

>•>

5 .9

c/3

>

H £

294 Tab. b. Elevfrekvens, anslag, huvudman m. n Enligt uppgifter som inhämta I

Antal elever s. påb. kurs under 3a~

Skola

Norrbottens län Gran

K u r s t y p

Sommarkurs'

<r. * T ; ca höstterminen 00 »"t1939 | 1940 | 1941 | 1942 | 1943 O . B vårterminen B 1941 1942 1943

6 6

3 mån. vinterhushållskurs » » » Matarengi 7 .

25 Sommarkurs

30 Dalkarlså

Helårskurs d. 1 6 / i - 2 7 u • •

34 Strömsör

Vinterkurs

21 Sommarkurs .

21 Sommarkurs

24 Västerbottens län

Anderstorp.

7 7

3 mån. ladugårdsskötarek. » » » Vindeln

Sommarkurs

16 Malgomaj

Vinterkurs

_ —

10 —

9 0

4 6

3 mån. ladugårdsskötarek

1 Från och med 1/11 1944 även en vinterkurs. Denna och följande uppgifter avse vintern 1942/1943. * Denna och följande uppgifter avse sommarkursen 1943. 4 Samtliga kurser. 5 Denna och följande uppgifter avse år 1942. 6 Denna och följande uppgifter avse läsåret 1942—1943. 7 Kommer eventuellt att flyttas till trakten av Haparanda. 2

295 I lanthushållsskolorna i Norrland 1939—1944. n lantbruksstyrelsen. 7

6 A n s 1a g

från

Stipendier stat

landsting hush.-s.

annat

10 Skolans huvudman

Efter kursens slut gingo

Elevernas hemort

>amtl. med 5 000:—| r. staten och 1 975: — 23 580 r. annat håll.

4 200

—

(11 till hemmet Hush.-s. 1 8 t. hemb.-pl. 2 t. folkhögsk. | 3 t. äktensk.

24 fr. länet 1 fr. Vb. 1.

iaintl. med 3830:—) r. staten och 1080: — 20 056 r. annat håll.

4 420

—

90 Stiftelse

Uppgift saknas

Samtl. fr. 1.

8 900

Landst.

(18 till hemmet | ! 5 t. hemb.-pl. Samtl. fr. 1. ( 4 forts. utb. |

Hush.-s.

Uppgift saknas

iamtl. utom 2 med) 740: — från staten, j 36 900 iamtl. utom 3 medj 050:— fr. staten och 27 000 4 25:— fr. annat håll. | samtl. utom 1 med) 950:— fr. staten och — 50: — fr. annat håll. | iamtl. med 2 475:—] r. staten och 377: — 13 300 « tån annat håll.

1 st. med 2 090: — fr. | täten och 450:— fr. 14 700 tnnat håll. iamtl. med 5 875: — ] r. staten och 880: — 28 1004 r. annat håll.

—

—

15 700 3 000 1

3 000 4

142 4

—

—

—

2 5004

750 4

257 4

4 300

—

191 Landst.

3 600 4

2 7004

660 4

125 till hemmet \ Hush.-s. \ 5 t. hembtr. j Samtl. fr. 1.

—

—

—

Samtl. fr. I.

(10 fr. länet Uppgift saknas { 1 fr. Södermanland (3 till hemmet | Samtl. fr. 1. Hush.-s. 8 t. hemb.-pl. (1 t. forts.-utb. )

—

—

(6 till hemmet I 11 fr. länet 5 till hembtr. 2 fr. Norge 11 t. forts.-utb. |

—

—

296 Tab. b. (forts.) Elevfrckvcns, anslag, huvudman in. r Enligt uppgifter som inhämta 3

5 Antal elever s. på påb. kurs under

2 Elevernas ålder

1944 Högsta möjl. platsantal

16-35!

Vinterkurs

18—35s

»

Sommarkurs

16-28 =

»

( Dessutom i allmänhet nå- j gon 3 mån. 1 ladugårdsskötarekurs | 12

17—22:

17 9

37 4

17—21'

Skola

K u r st y p

ho sttermin en

vi trtermin en

Jämtlands län Birka 8 Västernorrlands län

Hussborg

Sommarkurs

Gävleborgs län Hälsingegården

Helårskurs d. 2 /„— 12 / 10 . .

»

Vinterkurs

22 10

»

Sommarkurs

20"

17-24!

—

17-243

Beträffande noterna 2, 3, 4 och 6, se föregående sida. 8 Utvidgar för att starta även en vinterkurs i skolans lokaler invid Törsta. Skolan benämnes nu Rösta lanthushållsskola. 9 Av eleverna hade 2 st. studentexamen, 7 st. 7-klassig flickskola, 2 st. realexamen, 1 st. 5 klasser iärov., 2 st. 4 klasser i läroverk, 2 st. endast folkskola. 10 Av eleverna hade 1 st. studentexamen, 2 st. 7 klasser flickskola, 2 st. realexamen. 11 Av eleverna hade 2 st. studentexamen, 4 st. 7 klasser flickskola och 3 st. realexamen.

297 d lanthushållsskolorna i Norrland 1939—1944. Lin lantbruksstyrelsen. 6

7 A n s 1a g

från

10 Efter kursens slut gingo

Elevernas hemort

(19 till hemmet ) Samtliga fr. ( 3 t. hem.-blr. I länet

stat

landsting

hush.-s.

annat

18 500

—

159 Stiftelse

3 600 4

5 5004

—

—

—

—

122 till hemmet I En utom Förening i 3 t. hem.-btr. | länet (12 t. hemmet | Samtliga fr. 3 t. hem.-blr. länet — ( 1 t. forts. utb. |

Samtl. utom en med ( 4 i 565: — fr. staten. | 29 800 Samtl. utom en med | 2 887: — fr. staten. |

9 Skolans huvudman

Stipendier

19 med 3 950:— kr.] T. staten och 225: — ;r. fr. annat håll. J

—

Samtl. utom en med 1 i 759: — fr. staten och 22 605 1070:—fr. annat håll. |

4 500

2 av statsmedel med ( 29 7004 750:—. j

1500 4

2 5004

900 l

i av statsmedel med | t 125: - . |

—

—

—

—

5 av statsmedel med( 1 260: - . ]

—

—

—

—

Förening

9 till hemmet 10 t. hem.-btr. 2 t. hand.-btr. 1 t. kocka 1 t. äktensk.

21 fr. länet 1 fr. .1. län 2 fr. V:s län

(5 fr. länet 4 » Sthlms 1. |2 »Sthlmsst. hemmet il » J. län Förening /1 73 till t. forts. utb. il » Vn. län Il » Älvs.län 1 » Mim. 1. (l » Sdm. 1. (19 fr. länet (Samtl. till 1 » Kpb — (hemmet l 1 » Vstm. 6 fr. länet 3 » Sthlms 1. 2 »Sthlmsst. 2 » Gbg. o. Bohus 1. jSamtl. till — 1 » Gävlebl. (hemmet 1 » Örebro 1. 1 » J. län 1 » Kpb.län 1 » Vn län

298 Bilaga 6. Hemkonsulenternas kursverksamhet i de olika norrlandslänen år 1943. (Enligt av norrlandskommittén inhämtade uppgifter). TABELL a. Antal kurser av olika längd med fördelning på län. Hushållningssällskapet i Gävleborgs län Västernorrlands län Jämtlands län J ) Västerbottens län Norrbottens län

....

Summa Norrland

Antal kurser av följande längd (i dagar) Folkm. 10 och 2 3 4 - 5 6 - 9 däröver d. 31/12 1943

S:a kurser

40 108 59 118 139

22 91 24 28 80

14 5 16 8 7

4 6 6 43 23

4 7 23 9

2 6 16 18

273 844 275 946 143 287 225 574 226 259

1144 910

TABELL b. Antal elever i kurser av olika längd med fördelning på län. Hushållningssällskapet i Gävleborgs län Västernorrlands län Jämtlands län *) Västerbottens län Norrbottens län

S:a elever

....

Summa Norrland

Antal elever i kurser av följande längd (i dagar) Folkm. 10 och d. 31/12 4 - 5 6 - 9 däröver 3 1 2 1943 36 153 65 438 618

30 82 297 100

32 56 275 214

273 844 275 946 143 287 225 574 226 259

12171 8 269 1488 1310

1144 910

2197 1286 3 210 2 941 1538 925 1374 284 3 852 2 833

875 54 410 80 69

Dessutom föredrag under 27 dagar för sammanlagt 1.215 personer. TABELL c. Sammanställning av kurser och elevantal. Hushållningssällskapet i Gävleborgs län

Kurs- Summa Antal längd Antal i kurskurser deltagare dagar dagar

K u r s t y p

10 Ambulerande trädgårdskurser ..

4 4 7

36 48 652

3 2 2

12 8 14

Kurser i förfärdigande prvdnader

2.197 Dem.-kurser i kristidsmatlagning Dem.-kurser i tillagning av grönDem.-kurser i konservering av Kurser i konservering av träd-

av julSumma

299 TABELL c (forts.). Hushållningssällskapet i

Kurs Antal Antal längd kurser deltagare dagari

K u r s t y p

Västernorrlands län

Konservering och matlagning.... Tillvaratagande av slakt' Madrasskurs och klädvård . . . . Husmoderskurs Summa

91 7 5 5 108

2.957 70 52 131 3.210

Jämtlands län

Grönsakspropaganda Konserveringskurser2 Matlagnings- och konserveringsdemonstration vid ambulerande trädgårdskurs Tillvaratagande av slakt Klädvårdskurser Lantmannaveckor Semesterveckor Tvättkurser 3 Summa

24 6

725 65

6 7 4 6 2 4 59

60 80 50 500 50 8 1.538

2 4-5 2 1-2 7-8 5-6

Västerbottens län

Konservering Tillvaralagande av slakt Hemvårds- o. matlagningskurser Trädgårdskurser Summa

40 37 24 17 118

450 386 347 191 1.374

1-4 3-5 3-9 3-8

Norrbottens län

Grönsakspropaganda Husmoderskurser Trädgårdskurs Matlagning och konservering... Tillvaratagande av slakt Tvätt Hemvård Kurs för byggmästare „ ,, trädgårdsinstruktörer . Lantmannakurser Kurs i lanthushåll

58 21 18 7 8 13 5 2 3 2 2

1.934 518 214 84 88 655 170 50 21 100 18

1 3 6 1-5 5 1 1 1 2 3 20

Summa

1-6 2-4 1-3 2-6

På grund av sjukledighet måste slaktkurserna inom norra distriktet inhiberas under nov. och dec. 1943. 2 Med hjälp av en extra konsulent. 3 Dessa kurser ha hållits i samband med startandet av maskinellt utrustade tvättstugor för att utbilda tvätterskor.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid. Skrivelse

till Konungen

3 Avd. I.

För yrkesutbildningen i Norrland gemensamma frågor Kap. 1. Allmänna utgångspunkter s. 5. — Kap. 2. Olika huvudformer av yrkesutbildning s. 9. — Kap. 3. Behovet av samordning av den lägre yrkesutbildningen s. 11. —• Kap. 4. Finansieringen av yrkesutbildningen s. 15. —• Kap. 5. Norrlandskommitténs förslag s. 25.

5 Avd. II.

Yrkesbetonad undervisning under skolåren. Korrespondensundervisning Kap. 6. Yrkesbetonad undervisning i folk- och fortsättningsskolorna: Nuvarande förhållanden s. 27. Framkomna önskemål och förslag s. 38. Norrlandskommittén s. 41. — Kap. 7. Korrespondensundervisning: Nuvarande förhållanden s. 56. 1940 års skolutredning s. 57. Norrlandskommittén s. 59. •— Kap. 8. Norrlandskommitténs förslag s. 62.

27 Avd. III. Y r k e s u t b i l d n i n g e n i n o m j o r d b r u k e t Kap. 9. översikt s. 65. — Kap. 10. Utbildning vid lantmannaskolor m. m.: Nuvarande förhållanden s. 69. Framkomna förslag s. 78. Norrlandskommittén s. 78. — Kap. 11. Utbildning vid lärlingsgårdar och lärlingsskolor: Nuvarande förhållanden s. 84. Framkomna förslag s. 86. Norrlandskommittén s. 86. — Kap. 12. Hushållningssällskapens allmänna undervisnings- och upplysningsverksamhet: Nuvarande förhållanden s. 94. Hushållningssällskapsutredningen. 1944 års riksdag s. 97. Framkomna önskemål s. 99. Norrlandskommittén s. 101. — Kap. 13. Norrlandskommitténs förslag s. 111.

65 Avd. IV. Den s k o g l i g a y r k e s u t b i l d n i n g e n 113 Kap. 14. översikt s. 113. — Kap. 15. Lärlingsutbildning: Nuvarande förhållanden s. 115. 1938 och 1944 års riksdagar s. 117. I övrigt framkomna förslag och önskemål s. 118. Norrlandskommittén 6. 119. — Kap. 16. Yrkesutbildning i skogsarbete: Nuvarande förhållanden s. 124. Framkomna förslag och önskemål s. 126. Norrlandskommittén s. 128. — Kap. 17. Utbildning i skogsbruk: Nuvarande förhållanden s. 135. 1936 års skogsutredning s. 138. Norrlandskommittén s. 138.— Kap. 18. Fackutbildning för instruktörer, förmän och skogvaktare (skogsarbetsledare): Nuvarande förhållanden s. 144. 1936 års skogsutredning s. 147. Norrlandskommittén s. 148. — Kap. 19. Vissa organisatoriska förhållanden s. 155. — Kap. 20. Norrlandskommitténs förslag s. 158. Avd. V. Y r k e s u t b i l d n i n g e n i n o m i n d u s t r i e n och h a n t v e r k e t 159 Kap. 21. översikt s. 159. — Kap. 22. Lärlingsutbildning: Redogörelse för den praktiska lärlingsutbildningen inom företagen s. 163. Redogörelse för de statsunderstödda anstalterna tor lärlingsutbildning s. 168. Norrlandskommittén s. 184. — Kap. 23. Den fortsatta yrkesutbildningen s. 196. Norrlandskommittén s. 199. — Kap. 24. Synpunkter på yrkesutbildningens organisation s. 204. — Kap. 25. Norrlandskommitténs förslag s. 206. Avd. VI. Den h u s l i g a u t b i l d n i n g e n 207 Kap. 26. översikt s. 207. — Kap. 27. Kommunala lärlings- och yrkesskolor, enskilda statsunderstödda undervisningsanstalter samt folkhögskolor: Nuvarande förhållanden s. 211. Norrlandskommittén s. 220. — Kap. 28. Lanthushållsskolorna: Nuvarande förhållanden s. 227. Norrlandskommittén s. 233. — Kap. 29. Den rörliga utbildningen genom landstingen m. m.: Nuvarande förhållanden s. 236. Norrlandskommittén s. 243. — Kap. 30. Norrlandskommitténs förslag s. 250.

Sid.

Avd. VII

253 Kap. 31. Sammanfattning: För yrkesutbildningen i Norrland gemensamma frågor (avd. I) s. 252. Yrkesbetonad undervisning i folk- och fortsättningsskolorna (avd. II) s. 254. Korrespondensundervisning (avd. II) s. 258. Yrkesutbildningen inom jordbruket (avd. III) s. 259. Den skogliga yrkesutbildningen (avd. IV) s. 263. Yrkesutbildningen inom industrien och hantverket (avd. V) s. 265. Den husliga utbildningen (avd. VI) s. 267.

Reservationer

272 BILAGOR. 1. Antal lärjungar (gossar) i egentliga forlsättningsskolor på landsbygden i Norrland redovisningsåret 1940/41 277 2. Kommunala anstalter för yrkesutbildning inom industri och hantverk i Norrland 278 3. P. M. angående rekryteringsbehovet Norrland ,

beträffande

yrkesarbetare i 282

4. Omfattningen i Norrland av kommunal och enskild huslig utbildning enligt yrkesskolstadgan 289 5. Uppgifter rörande lanthushållsskolorna 293 Tab. a. Antal kurser och elever vid lanthushållsskolor i hela landet och i Norrland läsåret 1941/1942 s. 293 — Tab. b. Elevfrekvens, anslag, huvudman m. m. vid lanthushållsskolorna i Norrland 1939—1944 s. 294. 6. Hemkonsulenternas kursverksamhet i de olika norrlandslänen år 1943 298 Tab. a. Antal kurser av olika längd med fördelning på län s. 298. — Tab. b. Antal elever i kurser av olika längd med fördelning på län s. 298. — Tab. c. Sammanställning av kurser och elevantal s. 298.

Statens offentliga utredningar 1945 S y s t e m a t i s k

f ö r t e c k n i n g

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.) Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård. Fast e g e n d o m . Jordbruk med binäringar. Betänkande med förslag till utlänningslag och lag angå- Promemoria med förslag till arrendebestämmelser för komende omhändertagande av utlänning i anstalt eller formunal jord. [9] läggning. (1] Straffräitskomraitténs batänkande med förslag till ändringar av strafflagen fftr krigsmakten i vad deu berör brott mot staten och allmänheten. [28] Straffrättskommitténs betänkande med förslag till ändrad Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk. lagstiftning om ämbetsbrott av präst. [29]

Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Betänkande ang. dyrortsgrupperingeu. [32]

Industri. Utredning rörande den tekntskt-vetenskapliga forskningens ordnande. 7. Förfelag till åtgärder för livsmedelsforskningens ordnande. [6]

Kommunalförvaltning. Handel och sjöfart. Stadsplaneutredningen 1942. 8. Förslag till byggnadslag Betänkande ang. grundpenningväsendet. [24] m. m. [15]

Statens och kommunernas finansväsen. Kommunikationsväsen. 1944 års uppbördsberednings betänkande med förslag till Betänkande med förslag till organisation av en luftfartsomläggning av uppbördsförfarandet. [27] styrelse m. m. [2] Belänkande rörande Sveriges smalspåriga järnvägar. D e l l . Allmänna synpunkter. [7] Del 2. Blekingenätets järnvägar. [8] Polltl. Normalbrandordning för städer, köpingar och munieipalBank-, kredit- och penningväsen. samhäUen. [18] Normalbrandordning för landskommuner. Alternativ 1. [18] Alternativ 2. [20] Nationalekonomi och socialpolitik. Betänkande ang. den husliga utbildningen. [4] Betänkande och förslag rörande effektlvisering av skyddshemselevernas eftervård m. m. [10] Utredningar ang. ekonomisk efterkrigsplanering. 8. [11] 9. [80] 10. [81] Investeringsutredningens betänkande med förslag till inresteringsreserv fftr budgetåret 1945'46 av statliga, kommunHla och statsunderstödda anläggningsarbeten. [12] Bilagor. [18] Socialpolitikens ekonomiska verkningar. [14] Statsmakterna och folkhu«h&Ilnlngen under dpn till följd av stormaktskriget 1989 inträdda kris'en. Del 5. Tiden juli 1948—j"n1 1944 [17] Soclalvårdskommitténs hetänkande. 10 Statistisk undersökning ang. folkpensionärernas bostadsförhållanden m. m. [23] Kommitténs för partiellt arbetsföra belänkanden. Bilaga nr 1. Riktlinjer för skapande av socialväsendets forskningsorganisation. [26]

Hälao- och sjukvård.

Försäkringsväsen.

Kyrkoväsen.

U n d e r v i s n i n g s v ä s e n . Andlig odling i övrigt. Betänkande med utredning och forslag ang. yrkesutbildning av sjöfolk av manskapsgrad samt åtgärder till höjande av sjöfolkets allmänna och medborgerliga bildning. [6] Betänkande med förslag till nyorganisation av kyrkomusikerbefattningarna m. m. Del 1. [16] Ungdomen och nöjeslivet. (Jngdomsvårdskommitténs betänkande del 3. [22] Betänkande »oh förslag ang. statsbidrag till byggnader för folkskoleväsendet. [25] Betänkande ang. yrkesutbildningen i Norrland. [33] Försvarsväsen. Betänkande rörande särskilda åtgärder vid återförandet till civil verksamhet av till beredskapstjänstgöring inkallad personal. [3] Betänkande och förslag rörande upplysningsverksamhet om och inom försvaret. [21]

Allmänt näringsväsen.

U t r i k e s ärenden.

Stockholm 1945 Ivar Haggströms Boktryckeri A. B. tfliSS

Internationell rätt.