Kommitténs för partiellt arbetsföra betänkande. 2,

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1947:18 SOCIALDEPARTEMENTET

KOMMITTÉNS FÖR PARTIELLT ARBETSFÖRA BETÄNKANDE II

FÖRSLAG ANGÅENDE

YRKESVÄGLEDNING OCH YRKESUTBILDNING FÖR PARTIELLT ARBETSFÖRA M. M.

S T O C K H O L M 19 4 7

Statens offentliga utredningar 1947 Kronologisk

1. Kollektiv t'ätt. Betänkande med förslag att underlätta hushål ens tvättarbete. Haeggström. xv. 284 s. S. 2. Betänkande angående fiskerinäringens efterkrigsproblem sant den prisreglerande verksamheten på fiskets onuåde. Antonsons, Göteborg. 325 s. Jo. 3. Elkraftutreiningens redogörelse nr 1. Redogörelse för detalj dstributörerna samt deras råkraftkostnader och prser vid distribution av elektrisk kraft. Inledande »versikt. Sv. Tryckeri AB. 84 s. K. 4. Betänkande med förslag till standardtariffer för detaljdistrimtion av elektrisk kraft. Haeggström. 126 s. K. 5. 1944 års miitärsjukvårdskommittés betänkande. Del 2. Beckmai. 170 s. Fö. 6. Betänkande med förslag till geofysiskt observatorium i Kinna m. m. Idun. 64 s. K. 7. Betänkande med förslag angående lantmäteripersonalens orginisation samt avlöningsförhållanden m. m. Marcus. 132 s. Jo. 8. Betänkande med förslag angående fiskets administration n. m. Kihlström. 155 s. Jo. 9. Betänkande om tandläkarutbildningens ordnande m. m. Del 3. Tandläkarinstitutens organisation m. m. Beckmai. 166 s. E.

förteckning

10. Betänkande med förslag rörande civilförsvarets organisation m. m. Beckman. 262 s. S. 11. 1940 års skolutrednings betänkanden och utredningar. 8. Utredning och förslag rörande vissa socialpedagogiska anordningar inom skolväsendet. Idun. 148 s. E. 12. Ungdomens fritidsverksamhet. Ungdomsvårdskommitténs betänkande del 4. V. Petterson. 392 s. Ju. 13. Betänkande med utredning rörande riksräkenskapsverkets organisation. Marcus. 114 s. Fi. 14. Handeln med olja. Betänkande med förslag avgivet av oljeutredningen 1945. Haeggström. 343 s. 4 pl. Fo. 15. 1941 års lärarlönesakkunniga. Betänkande med förslag till lönereglering för övningslärare. Sv. Tryckeri AB. 370 s. Fi. 16. Förslag till konvention mellan Sverige, Danmark och Norge om erkännande och verkställighet av domar i brottmål m. m. Norstedt. 24 s. Ju. 17. Stöd åt utvecklingshämmad ungdom. Ungdomsvårdskommitténs betänkande del. 5. V. Petterson. 144 s. Ju. 18. Kommitténs för partiellt arbetsföra betänkande. 2. Förslag angående yrkesvägledning och yrkesutbildning för partiellt arbetsföra m. m. Katalog och Tidskriftstryck. 324 s. S.

Anm. On särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna ill det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet, Jo. j ordbruksdepirtementet.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1947:18 SOCIALDEPARTEMENTET

KOMMITTÉNS FÖR PARTIELLT ARBETSFÖRA BETÄNKANDE II

FÖRSLAG ANGÅENDE

YRKESVÄGLEDNING OCH YRKESUTBILDNING FÖR PARTIELLT ARBETSFÖRA M. M.

S T O C K H O L M 1947 KATALOG

OCH

T I D S K R I F T S T R Y C K 03247

.J \

'"SS

m

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Skrivelse till Konungen Inledning

Sid. 7 jj

AVD. 1. REDOGÖRELSE FÖR NUVARANDE FÖRHÅLLANDEN .... 13 Kap. I.

Den nuvarande anstaltsutbildningen för vissa grupper av partiellt arbetsföra 1. Blinda a. Blindundervisningens allmänna organisation b. Yrkesutbildning för blinda c. Yrkesutbildningens resultat d. Frågans behandling under senare år 2. Dövstumma a. Dövstumundervisningens allmänna organisation ..... b. Yrkesutbildning för dövstumma c. Yrkesutbildningens resultat d. Frågans behandling under senare år 3. Vanföra a. Vanförevårdens organisation b. Yrkesutbildning för vanföra c. Yrkesutbildningens resultat d. Frågans behandling under senare år 4. övriga a. Yrkesutbildning vid skolor, tillhörande barna- och ungdomsvården b. Yrkesutbildning vid fångvårdens anstalter c. Den praktiska undervisningen vid sinnesslöanstalterna d. Utbildning på alkoholistanstalter

39 40

Kap. II.

Pensionsstyrelsens yrkesutbildande verksamhet 1. Verksamhetens organisation och omfattning m. m 2. Yrkesutbildningens resultat

42 42 46

Kap. III.

Det allmänna yrkesundervisningsväsendet 1. Yrkesundervisningens allmänna organisation 2. Kommunala verkstadsskolor 3. Centrala verkstadsskolor

50 50 51 52

13 13 13 14 16 17 18 18 19 22 24 26 26 28 30 31 35 35 37

4 4. Handelsutbildning 5. Huslig utbildning 6. Lantbruksundervisning 7. Speciell kursverksamhet 8. Allmänna hälsovillkor för intagning av elever vid olika yrkesundervisningsanstalter 9. Resultat av en undersökning rörande hälsokrav m. m. för inträde vid vissa verkstadsskolor 10. Elevantal och platstillgång vid verkstadsskolor och vissa andra utbildningsanstalter

53 56 57 58

Kap. IV.

Yrkesutbildning inom näringslivet 1. Hantverksutbildning 2. Utbildning inom industrien

70 70 71

Kap. V.

Yrkesvägledning 1. Arbetsförmedlingens yrkesvägledning 2. Yrkesvägledning för olika kategorier av partiellt arbetsföra

76 76

AVD. 2. FÖRSLAG OCH MOTIVERING Kap. VI. Principiella synpunkter på de partiellt arbetsföras utbildning 1. översikt över principerna för yrkesutbildning och omskolning av partiellt arbetsföra i utlandet a. Historiska anteckningar b. Aktuella administrativa föratistaltningar i vissa främmande länder 2. Kommitténs huvudsynpunkter på partiellt arbetsföras utbildning

80 80

61 64 67

80 80 86 89

Kap. VII.

Pedagogiska synpunkter på de partiellt arbetsföras fostran och utbildning av kommittéledamoten rektor Alva Myrdal 91 1. De handikappade gruppernas psykologi 91 2. Psykologiska synpunkter på den personliga reaktionen inför ett handikap 99 3. Pedagogisk behandling 101

Kap. VIII.

Yrkesval och yrkesvägledning 107 1. Allmänt angående de partiellt arbetsföras val av yrke och sysselsättning 107 2. Tidigare förslag angående allmän yrkesvägledning . . . . 113 3. Förslag till komplettering av hittillsvarande åtgärder m. m 120 a. Handläggningen av de partiellt arbetsföras yrkesvägledning 120 b. Läkarnas medverkan vid yrkesvalet 124 c. Medverkan av psykologisk expertis vid yrkesvalet . . 127 d. Arbetsprövning L30 4. Insamling och bearbetning av yrkesvägledningsmaterial 199

m. m

' °-

5 Kap. IX.

Utbildning av partiellt arbetsföra inom näringslivet samt vid vanliga yrkesutbildningsanstalter 136 1. Behovet av yrkesutbildning 136 2. Utbildning inom näringslivet 140 a. Allmän orientering 140 b. Förslag angående avveckling av pensionsstyrelsens befattning med yrkesutbildning för vissa partiellt arbetsföra 141 c. Formerna för beredande av yrkesutbildning inom näringslivet åt partiellt arbetsföra 146 3. Yrkesutbildning för partiellt arbetsföra vid vanliga yrkesutbildningsanstalter 150 a. Vissa synpunkter på bedömningen av inträdessökande med särskild hänsyn till partiellt arbetsföra 150 b. Central fördelning av partiellt arbetsföra, som äro i behov av skolmässig yrkesutbildning 154 c. Särskilda yrkesavdelningar för partiellt arbetsföra vid centrala verkstadsskolor 155 4. Speciell kursverksamhet för utbildning och omskolning av partiellt arbetsföra 159

Kap. X.

De blindas yrkesutbildning 161 1. Kritiska synpunkter på den hittillsvarande yrkesutbildningen 161 2. Nya arbetsområden 169 3. Reformer i barndomsskolan avseende att underlätta yrkesutbildningen 172 4. övergången från barndomsskola till utbildning och arbetsliv 173 5. Gemensam yrkesskola för blinda 178 6. Yrkeslinjer och träningsmoment vid yrkesskolan i Kristinehamn 181 De dövstummas yrkesutbildning 183 1. Kritiska synpunkter på nuvarande förhållanden 183 2. Frågan om obligatorisk eller frivillig yrkesutbildning . . 189 3. Reformer för att förbereda yrkesutbildningen genom den praktiska undervisningen i barndomsskolorna 195 4. Specialskolor för pojkarnas och flickornas yrkesutbildning 196 5. Olika yrkeslinjer vid specialskolorna för pojkar 199 6. Olika yrkeslinjer vid specialskolan för flickor 206

Kap. XI.

Kap. XII.

De vanföras yrkesutbildning 1. Inledning 2. Kritiska synpunkter på nuvarande förhållanden 3. Omorganisation av vanföreanstalternas yrkesskolor . . .

214 214 215 218

Kap. XIII.

De lungtuberkulösas yrkesutbildning 1. Förslag och åtgärder under senare år 2. Allmänna synpunkter 3. Yrkesutbildning vid tuberkulosvårdanstalternas delningar

224 224 230 E-av235

6 Kap. XIV.

Yrkesutbildningen för övriga grupper av partiellt arbetsföra 245

Kap. XV.

Särskilda anordningar för arbetsprövning och arbetsträning 254 1. Nuvarande förhållanden 254 2. Åtgärder vidtagna av statens arbetsmarknadskommission 255 3. Verksamhetens syfte 256 4. Behovet av arbetsprövnings- och träningsverksamhet . . 258 5. Organisation 258 6. Kommitténs ställningstagande 260

Kap. XVI.

Utbildningsbidrag för partiellt arbetsföra 263 1. Nuvarande ekonomiska förmåner 263 2. Vissa synpunkter på nuvarande utformning av grunderna för bidrag och andra förmåner 266 3. önskemål beträffande nya bidragsgrunder 268 4. Vissa avvägningsfrågor 269 5. Partiellt arbetsföra, som utbildas vid vanliga yrkesskolor 272 6. Specialskolornas elever 274 7. Yrkesutbildning hos företag, i särskilda kurser samt vid vissa icke statsunderstödda skolor m. m 276 8. Familjebidrag 281 9. Näringshjälp 285

Kap. XVII. Utbildning av olika tjänstemän och lärare för partiellt arbetsföra m. m 287 1. Allmänna synpunkter 287 2. Rådgivning om fostran av handikappade barn 287 3. Specialutbildning för lärare 288 4. Specialutbildning av olika tjänstemän 290 Kap. XVIII. Anslagsfrågor

294 Sammanfattning

298 Särskilt yttrande av ledamoten Cederström

306 BILAGOR: Bilaga nr 1. Ekonomiska bidrag till olika former av utbildning 308 Bilaga nr 2. Några synpunkter på och erfarenheter av psykologisk yrkesvalshjälp åt partiellt arbetsföra av filosofie licentiaten Valdemar Fellenius 318 Bilaga nr 3. Bibliografi 322

Till K O N U N G E N .

Kommittén för partiellt arbetsföra har efter avlämnandet av sitt betänkande I med förslag till effektiviserad kurators- och arbetsförmedlingsverksamhet i första hand inriktat sitt arbete på de frågor, som samman-

8 hänga med partiellt arbetsföras yrkesvägledning och yrkesutbildning. Sedan arbetet i denna del slutförts, får kommittén härmed överlämna sitt betänkande II med förslag angående yrkesvägledning och yrkesutbildning för partiellt arbetsföra. De i betänkandet framförda förslagen äro allmänt hållna. Denna utformning av förslagen betingas av flera omständigheter. Först och främst kan man icke i förväg ha tillräcklig kännedom om utbildningsbehovets storlek för att närmare kunna precisera åtgärdernas omfattning. Detsamma gäller även frågan om i vilken utsträckning utbildningsbehövande partiellt arbetsföra kunna placeras i vanliga yrkesskolor eller inom näringslivet. Hela denna obestämdhet i fråga om de föreslagna åtgärdernas kvantitativa omfattning är en direkt och avsiktlig följd av kommitténs uppfattning, att de partiellt arbetsföra icke böra fastlåsas som en bestående kategori, skild från »normala» människor. Tvärtom önskar kommittén i alla sammanhang hävda, att kontinuerliga övergångar finnas och böra finnas mellan dem som i ett visst läge klassificeras som partiellt arbetsföra eller handikappade och andra. Alla åtgärder, som föreslås, avse i själva verket att reducera denna kategori, vilket sker genom att de partiellt arbetsföra i möjligaste mån sammanföras med andra. Skulle man däremot separera dem och föreslå byggandet av särskilda anstalter, inrättandet av särskilda fonder e t c , vore det lätt nog att både utarbeta detaljförslag och att kostnadsberäkna dem. Slutligen äro vissa förslag sådana—detta gäller närmast organisationen och undervisningen vid skolorna för blinda, dövstumma och vanföra — att kommittén icke ansett det lämpligt att verkställa en detaljplanering, innan statsmakterna tagit ställning till den principiella uppläggningen av problemet. Kommittén hyser den uppfattningen, att en sådan planering lättare bör kunna verkställas av vederbörande tillsynsmyndigheter. Här åberopade förhållanden ha också medfört, att endast beträffande närliggande uppgifter kostnadsberäkningar ansetts böra göras på nuvarande stadium. Det torde enligt kommitténs mening vara lämpligast, att vederbörande tillsynsmyndigheter i övrigt utföra även dessa i anslutning till detaljplaneringen. Vid utarbetandet av detta betänkande har kommittén liksom tidigare stått i nära förbindelse med statens arbetsmarknadskommission. Åtskilliga av de uppslag, som diskuterats inom kommittén, ha också upptagits inom kommissionen och redan innan kommittén hunnit slutredigera betänkandet blivit föremål för positiva åtgärder. Det har för kommittén varit till obestridlig fördel att kunna stödja den fortsatta bearbetningen av sitt material även på dylika praktiska försök. Under utredningsarbetets gång ha överläggningar ägt rum med representanter för de organisationer och myndigheter, som handlägga frågor rörande vissa grupper av partiellt arbetsföra. Sålunda ha sammanträden hållits med representanter från pensionsstyrelsen, blindinstitutet och de blin-

9 das förening, med tjänstemän inom dövstumväsendet och 1945 års dövstumutredning, med representanter för svenska vanföreanstalternas centralkommitté och de vanföras riksorganisation, de lungsjukas riksförbund, svenska nationalföreningen mot tuberkulos samt sanatorieläkarföreningen. Vid utformningen av förslagen till stipendier och utbildningsbidrag ha överläggningar ägt rum med socialvårdskommittén. Såsom experter vid utarbetandet av betänkandet har kommittén anlitat förste inspektören Albert Bergh, byrådirektören Carl Söderqvist och förste kanslisekreteraren Erik Montell. Betänkandet har i huvudsak utarbetats av en delegation inom kommittén, bestående av studierektorn Alva Myrdal, sekreteraren Charles Hedkvist, direktören Matts Larsson, sekreteraren Gösta Rehn och stadsdistriktsläkaren Allan Riilcker med förste assistenten Bertil Rehnberg såsom sekreterare. I betänkandets slutjustering ha kommitténs samtliga ledamöter deltagit. Ledamoten Cederström har avgivit särskilt yttrande, vilket bifogas. Stockholm den 21 februari 1947. Underdånigst HILDING

KJ E L L MAN

HJALMAR CEDERSTRÖM

CHARLES HEDKVIST

KNUT LARSSON

MATTS LARSSON

ALVA MYRDAL

GÖSTA REHN

ALLAN RULCKER

HANS THORELLI / Nils

Ström

INLEDNING. I olika sammanhang diskuteras nu den allmänna frågan om hur man skall nå toppeffektivitet på den mänskliga arbetskraften överhuvud taget. Både i vårt eget land och i andra länder göres i denna diskussion gällande, att det förekommer ett stort slöseri, som icke minst synes avse den handikappade arbetskraften. Bakgrunden till denna debatt torde främst vara den stora brist på arbetskraft, som för närvarande är rådande. Därav har också följt, att samhället intensifierat sin strävan att på bästa sätt förbereda både friska och handikappade människor för de yrken eller arbeten, där de med hänsyn till anlag och intressen bäst komma till sin rätt. Kommitténs för partiellt arbetsföra utredning är att se såsom ett led häri. Utförd i sin yttersta konsekvens skulle denna strävan mot toppeffektivitet kräva en generalinventering av huru mycket av sjukdom och defekter, som kan botas eller förebyggas, huru mycket, som skulle kunna vinnas genom förbättrad levnadsstandard (förbättrad kost, bättre bostäder, högre sociala bidrag), huru mycket, som skulle kunna vinnas genom en omplacering av arbetskraften samt icke minst genom en mera ändamålsenlig yrkesvägledning, utbildning eller omskolning. En sådan inventering skulle behöva avse hela befolkningen. De allra flesta skulle kunna göras friskare, utbildas bättre etc. Varje avgränsning av en särskild, mindre grupp blir konstlad; skalorna i fråga om olika brister gå kontinuerligt genom stora delar av vårt folk. Emellertid har uppmärksamheten i första hand kommit att riktas på dem som ha svårast att alls bli inplacerade i arbetslivet eller uppnå försörjning där. Dessa, som sammanfattas under den mycket vaga beteckningen »partiellt arbetsföra», ha ställts som kommitténs problem. Denna grupp — som är eller riskerar att bli handikappad i sin arbetsanvändning — omfattar såväl äldre som yngre. Det ligger i sakens natur, att vad som mest kan bliva föremål för åtgärder och överväganden är individens första yrkesutbildning, alltså den yngre arbetskraftens problem. Måhända ter sig den äldre arbetskraftens omskolningsproblem kvantitativt sett större, särskilt om man såsom utgångspunkt för bedömandet tar antalet underutnyttjade personer med ar-

12 betshinder vid ett visst tillfälle. I det långa loppet torde emellertid problemet om de ungas utbildning vara det viktigaste. De huvudfrågor, som behandlas i detta betänkande, äro yrkesvägledning, yrkesutbildning och omskolning, arbetsträning och arbetsprövning. Den frågeställning, som kommittén haft att besvara, är: Vilka åtgärder i dessa olika avseenden erfordras, för att de handikappades arbetsförmåga på bästa sätt skall bliva tillvaratagen? I kommitténs betänkande I (SOU 1946:24) uppställdes såsom allmän arbetshypotes vid lösandet av kommittén förelagda frågor, att de partiellt arbetsföra i görligaste mån skola inordnas i det ordinarie system av sociala tjänster, som är under utbyggnad i vårt land. Ingen speciell lösning utanför de allmänna sammanhangens ram borde förordas, innan den generella lösningens tillämplighet blivit prövad. Denna inriktning av åtgärderna för de partiellt arbetsföra står även i nära samklang med de vid internationella arbetsorganisationens konferens år 1944 antagna rekommendationerna. Så långt det har varit möjligt och ansetts lämpligt, har kommittén också vid behandlingen av föreliggande spörsmål sökt finna lösningar enligt denna princip.

Avd. 1. Redogörelse för nuvarande förhållanden. KAP. I. DEN NUVARANDE ANSTALTSUTBILDNINGEN FÖR VISSA GRUPPER AV PARTIELLT ARBETSFÖRA. 1. Blinda. a) Blindundervisningens allmänna organisation. I början av 1800-talet anordnades på frivillig väg blindundervisning i vårt land. Genom en ännu gällande lag av den 29 maj 18961 blev undervisningen obligatorisk. Den från år 1884 arbetande statliga förskolan för blinda b a r n i Växjö utbyggdes åren 1896—1897 i enlighet med beslut vid 1896 års riksdag. Riksdagen beslöt samma år, att ytterligare en förskola skulle uppföras vid Tomteboda intill Stockholm. Enligt n ä m n d a lag skola alla sådana barn, vilkas synförmåga är till den grad försvagad, att de icke med någon egentlig fördel kunna deltaga i vanlig undervisning, hänvisas till blindskola. Skolplikten inträder det år, då barnet fyller sju år, dock kan, om särskilda skäl föreligga, intagningen uppskjutas till det år, då barnet fyller nio år. Barnet är sedan skolpliktigt under de tio år, som följa efter dess intagning i förskola. Om så visar sig behövligt, kan lärotiden utökas med ytterligare ett år. För de barn, som intagas direkt i blindinstitutet utan att dessförinnan bevista förskolan, är lärotiden åtta år. Undervisningen är kostnadsfri. De närmare bestämmelserna rörande blindundervisningens ordnande finnas givna i stadga för statens läroanstalter för blinda av år 1932.'2 Samtliga läroanstalter för blinda stå under överinseende av skolöverstyrelsen. Skolundervisningen för de blinda barnen är numera helt förlagd till »Förskolan och Institutet för blinda» vid Tomteboda. Skolan är anordnad som internatskola. Den vid Tomteboda bedrivna verksamheten har till huvuduppgift att bibringa eleverna ett mått av kunskaper, som är jämförligt med folkskolans. Därjämte avser undervisningen att giva eleverna sådan färdighet i hantverk, bandarbete eller annat lämpligt arbete, att de vid skoltidens slut själva kunna förtjäna sitt uppehälle eller bidraga till sin försörjning. Av 1 SFS 1896:34 (med ändr. 1932:256, 1938:482). ^ SFS 1932:317 (med ändr. 1935:295, 1937:104, 1938:45, 483, 1939:396, 1940:342. 1941:1007).

14 de tio skolåren ägnas de fyra första åt teoretisk undervisning och uppövande av handens känslighet och styrka. Under de tre därpå följande åren fortsattes och avslutas den teoretiska undervisningen. Jämsides härmed bedrives praktiskt arbete under i regel två timmar varje dag. De tre sista åren ägnas odelat åt den praktiska utbildningen, för pojkar borstbinderi, korgmakeri, musik eller pianostämning och för flickor handarbete, vävning samt hand- och maskinstickning. För både pojkar och flickor förekommer dessutom i viss utsträckning undervisning i hushållsgöromål. Eleverna erhålla på statens bekostnad undervisning, kost och logi samt resor och erforderlig personlig utrustning. Elev, som fyllt 16 år, kan härjämte under 3 månader av året erhålla blindhetsersättning och folkpension. Vid utskrivningen från Tomteboda erhålla eleverna viss utrustning i form av verktyg och ett mindre förråd av arbetsmaterial, tillsammans värt 400 kronor 1 , för vilket ändamål vissa donationsmedel stå till förfogande. Flertalet av blindinstitutets manliga elever sändas till hantverksskolan i Kristinehamn för att där under de två eller tre sista åren få avsluta sin yrkesutbildning. De kvinnliga eleverna däremot slutföra sin utbildning vid Tomteboda. Under läsåren 1940/41—1945/46 ha efter fullbordad utbildning årligen i genomsnitt 10 pojkar och 9 flickor, vilka varit blinda från barndomen, utskrivits från blindinstitutet vid Tomteboda och hantverksskolan i Kristinehamn. Sedan år 1886 finnes en särskild vårdanstalt i Lund för blinda med komplicerat lyte.

b) Yrkesutbildning för blinda. Genom beslut vid 1883 års riksdag anslogs medel till anordnandet av en hantverksskola i Kristinehamn för blinda män. Skolans verksamhet var de första åren av relativt blygsam omfattning. Då någon särskild hantverksskola för blinda kvinnor ej fanns vid denna tidpunkt, hade under de första åren efter skolans tillblivelse även kvinnor tillträde till skolan. Numera i kunna endast manliga blinda efter fyllda 14 år vinna inträde. Någon övre åldersgräns för att vinna inträde är ej fastställd. Till skolan hänvisas nämligen dels, som ovan nämnts, manliga elever från Tomteboda, dels s. k. nyblinda. Kurstiden är tre år, men skolans styrelse äger i vissa fall bevilja avkortning i kursen. Utbildning meddelas i borstbinderi och korgmakeri. Vid sidan härav meddelas även undervisning i läsning och skrivning av blindskrift, bokföring, samhällslära, hälsolära, maskinskrivning, sång samt gymnastik med lek och idrott. Undervisningen i hantverksskolan bekostas helt av statsmedel, medan eleverna med undantag av de från blindinstitu1 Under krigsåren har denna summa utökats till 600 kronor.

15 tet dimitterade själva få svara för sin inackordering. Medellösa elever kunna dock av statsmedel erhålla bidrag upp till 600 kronor för bestridande av de egna kostnaderna. Eleverna äro inackorderade i privata hem i staden. I regel erlägger vederbörande hemkommun mellanskillnaden mellan det utgående statsbidraget och de egentliga kostnaderna. Nyblinda elever vid hantverksskolan i Kristinehamn kunna dessutom erhålla blindhetsersättning och folkpension. Kostnaderna för de från blindinstitutet dimitterade eleverna bestridas helt av statsmedel. Genom anslag av statsmedel erhåller varje elev efter fullständigt genomgången kurs utrustning i samma omfattning som de elever, vilka slutföra sina yrkesstudier vid blindinstitutet vid Tomteboda. Vid sidan av den allmänna undervisningen har hantverksskolan till uppgift att anordna korta repetitionskurser, vid vilka blinda hantverkare ha tillfälle att skaffa sig kännedom om nytt arbetsmaterial och nya arbetsmetoder. Denna möjlighet har dock endast begagnats i begränsad utsträckning. Antalet elever vid hantverksskolan i Kristinehamn för blinda män utgjorde under åren 1935/36—1945/46 i de tre årskurserna: Arbetsår: Antal: Arbetsår: Antal:

1935/36 48 1941/42 52

1936/37 48 1942/43 46

1937/38 47 1943/44 50

1938/39 48 1944/45 62

1939/40 41 1945/46 47

1940/41 50

Elevernas genomsnittsålder var läsåret 1945/46 29 år. Den 1 november 1884 upprättades på enskilt initiativ en hantverksskola i Uppsala för blinda kvinnor. Skolan mottog de första åren endast ett fåtal elever. Så småningom utökades antalet, och utgjorde, då det var som störst, 23. Eleverna erhöllo undervisning i praktiska hushållsgöromål och handarbete. Sedermera utvidgades det praktiska arbetet med borstbinderi och korgflätning. F r å n och med år 1923 erhöll skolan statsbidrag. I början av 1930-talet märktes en tydlig minskning av de blinda barnens ntal. Genom beslut vid 1934 års riksdag nedlades verksamheten vid förskolan i Växjö vid vårterminens slut 1935, varefter eleverna överflyttades till blindinstitutet vid Tomteboda. Riksdagen beslöt samtidigt, att en hantverksskola för blinda kvinnor skulle förläggas till förskolans i Växjö lokaler. Den 1 juli 1935 började den nya hantverksskolan sin verksamhet. Verksamheten vid skolan i Uppsala upphörde, och den omorganiserades till ett hem för äldre blinda kvinnor. Eleverna vid hantverksskolan i Växjö utgöras i första hand av kvinnor, som efter slutad skolgång blivit blinda eller synsvaga. I fråga om inträdesålder och skoltidens längd gälla här samma bestämmelser som för motsvarande skola för män i Kristinehamn. Skolan i Växjö är dock i motsats

16 till n y s s n ä m n d a skola i n t e r n a t . F ö r h e l i n a c k o r d e r i n g b e t a l a eleverna 230 k r o n o r p e r å r . D e n n a avgift erlägges i regel av v e d e r b ö r a n d e h e m k o m m u n , d ä r e s t d e n icke t ä c k e s a v u t g å e n d e b l i n d h e t s e r s ä t t n i n g eller folkpension. F ö r u t o m u t b i l d n i n g i h a n d - och m a s k i n s t i c k n i n g , v ä v n i n g s a m t i viss u t s t r ä c k n i n g b o r s t b i n d e r i och b a s t a r b e t e n , l ä m n a s o c k s å u n d e r v i s n i n g i läsn i n g och s k r i v n i n g av b l i n d s k r i f t , m a s k i n s k r i v n i n g och s a m h ä l l s l ä r a . U n d e r v i s n i n g e n p å g å r i regel t r e å r . Vid a v g å n g e n f r å n s k o l a n e r h å l l a eleverna p å s t a t e n s b e k o s t n a d u t r u s t n i n g till ett v ä r d e av 250 k r o n o r . 1 I m å n av u t r y m m e gives tillfälle till r e p e t i t i o n s k u r s e r , o m f a t t a n d e m i n s t ett å r . A n t a l e t elever vid h a n t v e r k s s k o l a n i Växjö för b l i n d a k v i n n o r u t g j o r d e åren 1935/36—1945/46: Arbetsår: Antal:

1935/36 29

1936/37 28

1937/38 29

1938/39 28

1939/40 29

Arbetsår: Antal:

1941/42 29

1942/43 30

1943/44 30

1944/45 28

1945/46 30

1940/41 29

G e n o m s n i t t s å l d e r n b l a n d e l e v e r n a u n d e r l ä s å r e t 1 9 4 5 / 4 6 v a r 34 år.

c) Y r k e s u t b i l d n i n g e n s r e s u l t a t . Då m a n skall b e d ö m a r e s u l t a t e t av d e n n u v a r a n d e y r k e s u t b i l d n i n g e n för de b l i n d a , k a n d e t t a ske f r å n olika s y n p u n k t e r . B e d ö m n i n g e n k a n således i n s k r ä n k a s till f r å g a n , o m u t b i l d n i n g e n n å t t a v s e t t r e s u l t a t m e d h ä n s y n till u n d e r v i s n i n g e n s u p p l ä g g n i n g , k u r s e r n a s längd, u p p n å d d y r k e s s k i c k l i g h e t etc. U t i f r å n en a n n a n s y n p u n k t å t e r k a n b e d ö m n i n g e n i n r i k t a s m e r a p å f r å g a n , o m u t b i l d n i n g e n leder till s å d a n t r e s u l t a t , a t t s t ö r s t a m ö j liga f ö r u t s ä t t n i n g a r till s j ä l v f ö r s ö r j n i n g föreligga. Det ä r givet, a t t f r å n den s e n a r e s y n p u n k t e n även f r å g a n o m y r k e s v a l e t s l ä m p l i g h e t k o m m e r u n d e r bedömande. Vid en dylik b e d ö m n i n g s y n e s det k o m m i t t é n v i k t i g a s t a t t s ö k a k l a r lägga de olika u t b i l d n i n g s y r k e n a s m ö j l i g h e t e r a t t b e r e d a s j ä l v f ö r s ö r j n i n g . F ö r att b e d ö m a d e n f r å g a n ä r m a n i f r ä m s t a r u m m e t h ä n v i s a d till uppgifter o m de i n k o m s t e r , s o m k u n n a u p p n å s vid u t ö v a n d e t a v d e t r a d i t i o n e l l a b l i n d y r k e n a . E n u n d e r s ö k n i n g h ä r o m u t f ö r d e s a v 1936 å r s u t r e d n i n g a n g å e n d e b l i n d a och d ö v s t u m m a och r e d o v i s a d e s i ett d e n 9 o k t o b e r 1937 avgivet » B e t ä n k a n d e m e d förslag till å t g ä r d e r för f ö r b ä t t r a n d e a v de b l i n d a s och de d ö v s t u m m a s a r b e t s f ö r h å l l a n d e n och förvärvsmöjligheter».-' D e n n a u n d e r s ö k n i n g t o r d e lida av vissa b r i s t e r i olika a v s e e n d e n , v a r f ö r det r e n t 1 Under krigsåren ha kursdeltagarna härutöver av donationsmedel erhållit utrustning m. m. för ytterligare 100 kronor. Skolöverstyrelsen har i petita för budgetåret 1947/48 föreslagit en höjning av utrustningsbidraget från 250 till 400 kronor. 2 SOU 1937:34, sid. 25—27.

17 siffermässiga resultatet av undersökningen måste tagas med en viss reservation. Undersökningen ger emellertid stöd åt den tämligen allmänna uppfattningen, att de nuvarande blindyrkena långt ifrån ge sina utövare en tillfredsställande försörjning. Kommittén för partiellt arbetsföra har införskaffat vissa uppgifter rörande inkomstförhållanden vid Stockholms blindförenings verkstäder, där korrekta inkomstuppgifter lättast kunnat erhållas. De 28 anställda borstbindarnas årsinkomster fördela sig på följande sätt: Tabell 1. Årsinkomster 1945 för borstbindare vid Stockholms blindförenings verkstäder. Årsinkomst i kronor under 2 999 3 000 — 3 499 3 500 — 3 999 över 4 000

Antal 10 10 7 1

Den genomsnittliga årsinkomsten utgjorde 3 442 kronor. I detta fall måste man emellertid taga hänsyn till att arbetsförhållandena varit särskilt gynnsamma. Först och främst har sysselsättningen varit kontinuerlig — vilket är högst ovanligt bland de blinda hantverkarna ute i landet — och härjämte ha vederbörande icke själva behövt ägna tid och intresse åt inköp av material, försäljning av färdiga alster etc. För det stora flertalet av de inom borstbinderi och korgmakeri utbildade blinda männen gäller nog tyvärr, att de inlärda yrkena icke givit dem möjligheter till full självförsörjning. I fråga om kvinnornas utbildning gäller detta i om möjligt än högre grad. d) Frågans behandling under senare år. De tidigare omnämnda sakkunniga, 1 togo även upp frågan om de blindas yrkesutbildning. Efter att ha understrukit yrkesutbildningens betydelse för en tryggad ekonomisk ställning i samhället konstaterade de sakkunniga: Den begränsning av arbetsområdet, som lytet nödvändiggör, är självfallet en nackdel i det kommande förvärvsarbetet men medger å andra sidan möjligheten till en ändamålsenligt ordnad undervisning inom det fåtal yrken, där den partiella arbetskraften med större framgång kan givas sysselsättning. Beträffande yrkesutbildningens utformning och resultat anfördes bland annat följande: Mot den yrkesundervisning, som alltsedan tillkomsten av lagen om blindundervisning stått de blinda till buds och för vars nuvarande organisation och omfattning tidigare i denna utredning redogjorts, finna utredningsmännen ej anledning göra erinran. De blindas ytterst begränsade arbetsområden synas ha x SOU 1937:34. 2

-6\?2/A7

18 vunnit tillbörligt beaktande i den för blindinstitutet och hantverksskolorna gällande undervisningsplanen och de resultat, som uppnåtts ifråga om yrkesskicklighet, torde få anses tillfredsställande. Det påpekades vidare, att det alltid varit ett trängande spörsmål inom all blindvårdande verksamhet att utfinna nya verksamhetsområden för de blinda. Att man dittills icke kunnat peka på några resultat av praktisk betydelse ansågs i och för sig utgöra ett bevis för de stora svårigheter, som förlusten av synförmågan kan medföra. Utredningsmännen funno det angeläget, att blindskolorna oavlåtligt intressera sig för frågan om utvidgandet av de blindas yrkesram. I samband härmed erinrades om de möjligheter, som förelågo för skolornas ledning att anordna yrkesutbildning även utanför skolornas ram. Det framhölls, att några blinda med synrester mera försöksvis placerats i jordbruksarbete och att dessa försök utfallit tämligen väl. Verksamheten borde emellertid enligt de sakkunnigas mening utsträckas även till andra yrkes- och arbetsområden.

2. Dövstumma. a) Dövstumundervisningens allmänna organisation. Före år 1938 voro landsting och städer utom landsting huvudmän för dövstumundervisningen. Landstingsområdena och städerna voro sammanslagna till sju dövstumskoldistrikt. För varje distrikt fanns en styrelse, utsedd av vederbörande landsting och stadsfullmäktige. I en lag av den 31 maj 1889 hade lämnats närmare bestämmelser för dövstumundervisningens ordnande. Distriktens styrelser kunde enligt denna lag i stor utsträckning på egen hand besluta om skolornas organisation och undervisningens planläggning. Skolplikten inträdde under det år, då barnet fyllde sju år. I vissa fall kunde anstånd ske, tills barnet uppnådde en ålder av tio år. Skolplikten varade i regel under åtta år. År 1938, då staten övertog dövstumskolväsendet, uppdelades landet i fyra dövstumskoldistrikt (östra, södra, västra och norra distrikten). Inom vart och ett av dessa distrikt finnes nu en upptagningsskola. Skolorna äro belägna i Stockholm (Manilla), Lund, Vänersborg och Härnösand. Dessutom finnes en gemensam specialskola i Örebro, vilken är avsedd för elever med sådana språk- eller hörselrester, som möjliggöra en avsevärt snabbare språkutveckling än hos andra dövstumskolelever. För fortsatt utbildning efter genomgång av någon av dessa skolor finnas fortsättningsskolor i Vänersborg och Broby (för pojkar) och i Växjö (för flickor). Enligt stadgan för dövstumskolorna räknas skolåldern från och med det år, under vilket barnet fyller sju år. Vissa undantag kunna dock göras. Skolplikt föreligger för pojkar under de tolv år och för flickor under de

19 tio år, som följa efter intagning i dövstumskola. I regel är lärjunge skolpliktig till utgången av den årskurs, som avslutar det kalenderår, varunder h a n uppnår tjugo års ålder. Undervisningen i specialskolan och upptagningsskolan (motsvarande folkskoleundervisningen för fullsinnade barn) omfattar åtta ettåriga klasser. Barn, som till följd av psykisk efterblivenhet ej lämpligen böra undervisas i vanlig dövstumskola, avskiljas och överföras till en år 1942 upprättad vårdanstalt för dövstumma med komplicerat lyte, vilken fr.o.m. 1 juli 1946 är förlagd till egendomen Mogård i Västergötland. I upptagnings- och specialskolorna förekommer även viss undervisning i praktiskt arbete. Dövstumskolstadgan 1 föreskriver, att undervisning i upptagningsskolan skall meddelas i bland annat manlig slöjd, hantverk och hushållsgöromål, samt, där så lämpligen kan ske, även i trädgårdsskötsel. I realiteten har detta hittills inneburit, att eleverna i 10—Il-årsåldern sättas i yrkeslära i snickeri, skomakeri och skrädderi. Från 5:e till och med 8:e klass sysselsättas de 8 timmar per vecka i verkstäderna. I en del skolor börjar yrkesarbetet redan i 4:e klass. Vid överflyttningen till fortsättningsskolorna, vilka ha karaktären av yrkesskolor, placeras också eleverna i regel inom det yrke, vari de åtnjutit undervisning i upptagningsskolorna. All undervisning inom barndomsskolorna är kostnadsfri, och härjämte erhålla eleverna på statens bekostnad kost och logi, kläder samt resor till och från skolan vid ferierna. Dövstumskolorna stå under överinseende av skolöverstyrelsen. b) Yrkesutbildning för dövstumma. Några bestämmelser om fortsatt undervisning för de dövstumma, som genomgått den obligatoriska då åttaåriga skolkursen, funnos ej givna i 1889 års lag om dövstumundervisningen. Under årens lopp hade emellertid genom landsting och enskilda personer skapats vissa möjligheter för yrkesutbildning efter den obligatoriska skolgångens slut. År 1890 grundades med donationsmedel Tysta skolan i Lidingö, som först arbetade såsom barndomsskola och sedermera såsom fortsättningsskola, där utbildning i sömnad in. m. meddelades för dövstumma flickor och flickor med hörselrester. Vidare organiserades i början av 1900talet en lantbruks- och hantverksskola vid Båbylund utanför Lund, och år 1930 startades en hantverksskola i Vänersborg för dövstumma ynglingar. Vid den sistnämnda skolan meddelades undervisning i snickeri, skrädderi och skomakeri jämte trädgårdsskötsel. Dessutom gåvos vissa — om ock begränsade — möjligheter till utbildning inom andra yrken genom utplacering hos företagare i staden. Dessa, delvis på enskild väg företagna åtgärder, voro dock icke tillnärX

SFS 1940:347.

20 melsevis tillräckliga. Sammanlagt kunde endast omkring 80 elever genom dessa skolor samtidigt erhålla utbildning. Vid olika tidpunkter framfördes därför krav på åtgärder från det allmännas sida för utbyggnad av de dövstummas yrkesutbildningsmöjligheter. Som tidigare nämnts, övertog staten dövstumskolväsendet år 1938, varvid de nuvarande formerna för den egentliga yrkesutbildningen för dövstumma tillkommo. Efter avgången från upptagnings- eller specialskola skola eleverna enligt stadgan för dövstumundervisningen i regel fullgöra återstående skolplikt i fortsättningsskolorna. Fortsättningsskolas styrelse kan dock medgiva, att en elev i stället på skolans bekostnad erhåller yrkesutbildning hos en enskild företagare på skolorten eller i dess närhet. Eleven är dock i sådana fall skyldig att deltaga i den teoretiska undervisningen vid skolan. Fortsättningsskolpliktig elev, som i hemmet eller hos enskild företagare kan erhålla yrkesutbildning, kan, om det ej finnes fortsättningsskola i hemorten eller dess närhet, av skolöverstyrelsen befrias från fortsatt skolgång. För yrkesundervisning i sådana former utgår statsstipendium med upp till 500 kronor per elev och år under högst 4 år. Tillsynen över denna utbildning handhaves av dövstumkonsulenterna. För elever, vilka erhållit dispens från fortsättningsskolans undervisning, ha från och med sommaren 1945 anordnats teoretiska fortsättningskurser. Varje elev, som enligt skolöverstyrelsens medgivande erhållit befrielse från deltagande i fortsättningsskolans undervisning, är pliktig att genomgå tre sådana teoretiska kurser om vardera en månads längd. I viss utsträckning kunna även äldre dövstumma, som icke genomgått upptagnings- eller specialskola, vinna inträde i fortsättningsskolorna. Beträffande undervisning m. m. vid de olika fortsättningsskolorna gäller följande. Vid lantbruksskolan på Broby gård för dövstumma meddelas: 1) yrkesutbildning i lantbruk och trädgårdsskötsel, 2) undervisning i modersmålet, räkning med kalkylering, bokföring, samhällslära, yrkeshygien och hälsolära, naturkunnighet, jordbrukslära, husdjurslära, jordbruksekonomi och skogshushållning samt gymnastik med lek och idrott. Utbildningstiden är 4 arbetsår på både lantbrukslinjen och trädgårdslinjen. Skolans elever äro förlagda i internat. Vid fortsättningsskolan i Vänersborg för gossar meddelas: 1) yrkesutbildning i skrädderi, snickeri, skomakeri samt från och med 1945 även tapetseri jämte till de olika yrkesgrenarna hörande verktygslära och materiallära, 2) undervisning i modersmålet, räkning" med kalkylering, yrkesritning, bokföring och ekonomilära, samhällslära, yrkeshygien och hälsolära samt gymnastik med lek och idrott. Utbildningstiden för skrädderi-, tapetseri- och snickerilinjerna är 4 ar-

21 betsar och för skomakerilinjen 3 arbetsår. I enlighet med beslut vid 1945 års riksdag kan utbildningen härutöver utsträckas med högst ett år, om detta är nödvändigt för att elev skall kunna avlägga gesällprov. Eleverna äro förlagda i internat i olika fastigheter i skolans närhet. För varje sådan fastighet eller elevhem finnes en föreståndarinna. Vid fortsättningsskolan i Växjö för flickor meddelas: 1) utbildning i husligt arbete, sömnad och vävning, hemvård och barnavård, hushållslära, trädgårdsskötsel samt verktygs- och materiallära, 2) undervisning i modersmålet, räkning med kalkylering, yrkesritning, bokföring, samhällslära, hygien och hälsolära samt gymnastik med lek och idrott. Utbildningstiden är två arbetsår. Utöver denna obligatoriska fortsättningsskolutbildning ha eleverna möjlighet till en frivillig fortsatt tvåårig utbildning till sömmerska, bagerska eller tvätterska. Eleverna äro förlagda i internat inom skolfastigheten. Undervisningen vid samtliga dessa kurser är kostnadsfri. Härjämte erhålla eleverna på statens bekostnad mat och logi, kläder och övrig personlig utrustning samt visst antal resor till och från skolan. Yrkesfördelningen vid fortsättningsskolorna för gossar och flickor framgår av tabellerna 2 och 3 nedan. Tabell 2. Antalet i olika yrken utbildade elever, vilka åren 1939/45 avgått från fortsättningsskolorna för pojkar. Avgått

Snickeri

Skrädderi

Skomakeri

1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945

4 4 6 9 19 IG 5

1 9 5 8 6 15 9

1 5 3 7 5 9 5

Summa

35 Procent

32-6

27-6

18-1

ar

Lantbruk

Trädgårdsskötsel

__

_ — 1 2 1 2 1

6 20 25 33 37 51 21

18-1

3-6

100-0

2 10 7 6 9 1

Såsom av tabell 2 framgår, hade av de under åren 1939/1945 avgående eleverna omkring en tredjedel erhållit utbildning i snickeri och omkring en fjärdedel i skrädderi. Tabell 3 ger vid handen, att betydligt mera än hälften av samtliga flickor erhållit utbildning i sömnad. Efter statens övertagande av dövstumskolväsendet har Tysta skolan i Lidingö anordnat fortbildnings- och yrkeskurser i sömnad och kortare kurser i hushållsarbete för dövstum kvinnlig ungdom. Undervisningen är av-

22 Tabell 3. Antalet i olika yrken utbildade elever vid fortsättningsskolan för flickor läsåren 1943/44—1945/46. Läsår

Sömnad

Bageri

Tvätt o. strykn.

Summa

1943/44 1944/45 1945/46

13 12 61

2 3 6

3 6 2

18 21 14

Summa

53 Procent

58-6

20-7

20-7

1 Därav en i vävning.

giftsfri, och därjämte erhålla eleverna kostnadsfritt helinackordering. Till skolans drift utgår statsbidrag, och den står under överinseende av överstyrelsen för yrkesutbildning.

c) Yrkesutbildningens resultat. Vid en av skolöverstyrelsen verkställd utredning angående erforderligt antal upptagningsskolor för dövstumma, yrkesutbildning för dövstumma m. m. skedde även på skolöverstyrelsens uppdrag en undersökning av de resultat, yrkesutbildningen vid hantverksskolan i Vänersborg lett till med hänsyn till uppnådda möjligheter till försörjning inom utbildningsyrkena. Undersökningen omfattade de avgångna elever, som erhållit utbildning vid skolan från år 1931 till och med vårterminen 1943. Den kom sålunda också att beröra elever, som avgått under de sju åren, innan staten övertog skolan. Tabell 4 nedan visar i sammandrag undersökningens resultat. Tabell 4. Elevernas fördelning efter utbildningsyrke och senare sysselsättning. Utbildningsyrke

Yrke eller arbetsområden, inom vilka eleverna Antal eleerhållit försörjning ver, som genomgått Mek. fullst. kurs Inlärt yrke Textilövriga Jordbruk 1 industri verkstad

Skomakeri . . Skrädderi . . Snickeri . . . . Trädgårdsarbete . . . .

35 51 54

Summa 1

19 37 35

—.

2 3

5 7 3

—

—

2 2 4

5 3 8

—

1 Omplacerade elever samt elever intagna i arbetsanstalt

2 Avser även jordbruk med hantverk som bisyssla.

Av de sammanlagt 144 eleverna erhöllo sålunda 92, eller 64 % försörjning inom inlärt yrke. På skomakerilinjen hade 35 elever utexaminerats,

23 och av dessa hade 19, eller 54.3 %, försörjning inom utbildningsyrket. Av de på skrädderilinjen efter avslutad utbildning avgångna försörjde sig 72.5 % inom utbildningsyrket, härvid då även medräknat 7 elever, som erhållit anställning såsom pressare på konfektionsfabrik. Bland de på snickerilinjen utbildade 54 eleverna försörjde sig 35, eller 63.3 %, inom yrket, medan 16, eller 29.6 %, fingo sin försörjning inom andra yrken. I kommentarerna till ovannämnda undersökning framhölls, att avsikten med yrkesutbildningen icke kunde anses till fullo uppnådd, då ca Ms av elever na vid fortsättningsskolan icke fått sin försörjning inom utbildningsyrket. En undersökning rörande anställningsförhållandena för elever, som erhållit utbildning vid lantbruksskolan vid Broby, hade enligt utredningen utvisat följande resultat: Av 36 elever, som genomgått lantbrukslinjen (av vilka några endast efter kortare utbildning), hade 28 erhållit arbete inom jordbruk (i Norrland ofta i förening med skogs- och flottningsarbete), 6 övergått till fabrikseller annat arbete, 1 intagits på vårdhemmet i Gävle, 1 intagits på Salberga sjukhus. Om de båda sistnämnda frånräknas, hade 4 / 5 av eleverna erhållit sysselsättning inom det yrkesområde, där de utbildats. Av de 6 elever, som erhållit utbildning i trädgårdsyrket, voro 4 vid undersökningstillfället kvar i yrket, under det att 2 hade övergått till annat yrke. I fråga om de manliga elever, som jämlikt dövstumskolstadgan av skolöverstyrelsen medgivits erhålla utbildning hos enskilda företagare, uppgives deras antal i utredningen under åren 1939/43 ha uppgått till sammanlagt 35. Befrielse från fortsättningsskolplikt hade beviljats för utbildning inom följande yrken och arbetsområden: bokbinderi (2), snickeri (3), inodellsnickeri (1), snickeri och jordbruk (1), skrädderi (2), mekaniskt verkstadsarbete (6), bageri (2), plåtslageri (1), cykelreparationer (2), pälsberedning (1), charkuteri (1), måleri (1), tapetseri (1), sadelmakeri (1), gravöryrket (2), lantbruk (7) samt trädgårdsarbete (1). I de fall, där befrielse medgivits för utbildning i lantbruk, trädgårdsarbete samt i vissa fall snickeri, hade utbildningen givits på faderns gård, respektive verkstad. Fem av eleverna hade av olika anledningar avbrutit utbildningen och delvis övergått till annan verksamhet. För de återstående eleverna hade, enligt dövstumkonsulenternas uppgifter till skolöverstyrelsen, utbildningen fortskridit på ett tillfredsställande sätt. I ett par fall syntes dock utbildningen ha fortgått i långsammare takt än som kunde anses normalt. De som avslutat sin utbildning, hade i de flesta fall fått stanna på arbetsplatsen; de, som kunde fullfölja utbildningen, hade erhållit löfte om fortsatt anställning. Den mera fast organiserade utomanstaltliga utbildningen av dövstumma påbörjades först efter omorganisationen av dövstumskolväsendet år 1938.

24 Att efter den relativt korta tid, verksamheten pågått, skapa sig en tillförlitlig bild av utbildningens resultat, torde vara svårt. I den mån dövstumkonsulenternas här ovan anförda bedömning rörande den utomanstaltliga utbildningen visar sig riktig, synes detta tyda på att den fullständigare än den inomanstaltliga ger avsett resultat.

d) Frågans behandling under senare år. I den skolöverstyrelsens utredning av den 18 november 1941 angående omorganisation av fortsättningsskolan för flickor, vilken låg till grund för propositionen 1 med förslag i ämnet till 1942 års riksdag, anförde överstyrelsen, att fortsättningsskolorna för dövstumma allmänt syntes syfta till att ge en yrkesutbildning. Ämbetsverket anförde vidare att när arbetsoch utbildningsplaner för fortsättningsskolan för dövstumma flickor hade utformats, detta skulle närmast ha skett efter mönster av den redan befintliga skolan av detta slag, Tysta skolan, vilken under en lång följd av år meddelat dövstumma flickor en allmänt praktisk utbildning i husliga sysslor. Principiellt anslöt sig överstyrelsen till den uppfattningen, att det måste anses synnerligen värdefullt för unga flickor i vår tid »att få lära sig laga enkel husmanskost, baka, tvätta och underhålla sina kläder, sy sina egna klänningar m. m.». Härom anförde skolöverstyrelsen: Över huvud taget kan det väl sägas vara detta behov för flickorna av en allmän och praktisk huslig utbildning, som motiverat en väsentlig olikhet i utformandet av fortsättningsskolan för den manliga och den kvinnliga dövstumma ungdomen. För pojkarnas vidkommande föreligger ej samma behov av allmänt praktisk utbildning, varför också fortsättningsskolan för dem ordnats som en på barndomsskolan direkt följande yrkesskola, medan flickornas vidare utbildning utformats med tanke på det gagn en kvinna alltid har av kunnighet i husliga värv och hemmets omvårdnad, varhelst hon i livet kommer att placeras. På denna motivgrund skapades den nuvarande fortsättningsskolan i Växjö för dövstumma flickor. Statsutskottet tillstyrkte nämligen Kungl. Maj:ts förslag om en 2-årig, huvudsakligen på husligt arbete inriktad obligatorisk kurs samt en därtill fogad frivillig yrkesutbildning inom något av de tre yrkena tvätt, bakning eller sömnad. 1942 års riksdag biföll förslaget. Beträffande pojkarnas yrkesutbildning hemställde styrelsen för fortsättningsskolan i Vänersborg i skrivelse till Kungl. Maj :t den 25 oktober 1939 att få utvidga yrkesutbildningen med undervisning i metallarbete. Skolöverstyrelsen tillstyrkte förslaget i yttrande den 6 december 1939, och frågan framfördes också till 1941 års riksdag. Sedan besparingsutredningen ifrågasatt indragning av upptagningsskolan i Vänersborg, kom frågan om 1

Prop. nr 1942:246.

25 anordnande av yrkesutbildning i metallarbete vid fortsättningsskolan där att bli vilande. I kungl. brev av den 30 juni 1944 uppdrogs sedermera åt skolöverstyrelsen att i samråd med rasbiologiska institutet verkställa utredning rörande det sannolika antalet dövstumma barn i skolåldern under de närmaste åren och att i samråd med byggnadsstyrelsen verkställa en av riksdagen begärd utredning (riksdagens skrivelse 1944:397) beträffande förläggningen av mellersta och norra dövstumskoldistriktens upptagningsskolor m. m. Den 27 oktober 1944 överlämnade skolöverstyrelsen begärda utredningar jämte därtill fogade förslag, av vilka en del även berörde yrkesutbildningen för de dövstumma. Skolöverstyrelsen föreslog bland annat en omläggning av slöjd- och hantverksundervisningen för de manliga eleverna i barndomsskolorna för dövstumma i riktning mot pedagogisk slöjd, sådan den bedrives i de vanliga skolorna. Denna omläggning syftade bl. a. till att underlätta elevernas yrkesval, som skolöverstyrelsen föreslog skulle stödjas även med ytterligare åtgärder. En generell utsträckning av utbildningstiden vid hantverksskolorna och lantbruksskolan, som ifrågasatts, ansåg överstyrelsen icke påkallad. I de fall, där så erfordrades för att en elev skulle kunna avlägga gesällprov, ansåg emellertid styrelsen, att utbildningstiden borde kunna få utsträckas en eller två terminer, överstyrelsen förordade vidare en viss prövotid för eleverna vid fortsättningsskolorna. Därest en elev icke passade för det yrke, inom vilket han åtnjöt utbildning, borde han överflyttas till utbildning inom annan yrkesgren. I fråga om en ytterligare differentiering av utbildningen vid hantverksskolan i Vänersborg föreslog överstyrelsen, att skolan skulle utbyggas med en linje för tapetserare och en för metallarbetare. För de fortsättningsskolpliktiga manliga dövstumma, som erhålla praktisk utbildning hos enskilda företagare, förordade skolöverstyrelsen, att det skulle anordnas särskilda teoretiska kurser. Beträffande undervisningen vid lantbruksskolan i Broby föreslogs en viss specialisering under det fjärde arbetsåret genom en uppdelning på olika arbetslinjer, såsom jordbruksarbete, husdjursskötsel, traktorkörning samt slöjd och smide. I proposition till 1945 års riksdag 1 biträdde departementschefen i huvudsak skolöverstyrelsens ifrågavarande förslag. I fråga om utvidgningen av verksamheten vid fortsättningsskolan i Vänersborg ansåg departementschefen sig dock icke beredd att då förorda inrättande av en utbildningslinje för metallarbetare, sedan bland annat skolans styrelse även ställt sig tveksam till lämpligheten härav vid dåvarande tidpunkt. Statsutskottet anslöt sig 2 till vad departementschefen anfört. Riksdagen biföll sedermera utskottets hemställan. iProp. 1945:221. -Utlåtande 1945:224.

26 Den nya avdelningen för tapetserare vid hantverksskolan i Vänersborg har, såsom redan nämnts, kommit till stånd från och med höstterminen 1945. Vid 1945 års riksdag väcktes vidare en motion (FK 335), i vilken hemställdes, att riksdagen måtte besluta om inrättandet av en utbildningslinje i metallarbete vid fortsättningsskolan på Broby. I yttrande över denna motion anförde statsutskottet, 1 att frågan om lämpligheten av att inrätta en utbildningslinje för metallarbetare på Broby då undandrog sig utskottets bedömande. Utskottet fann dock, att uppslaget var värt att tagas under övervägande av de av frågan berörda myndigheterna. Slutligen hemställde utskottet, att motionen därmed skulle anses besvarad. Riksdagen beslöt sedermera i enlighet med utskottets hemställan.

3. Vanföra. a) Vanförevårdens organisation. I Stockholm bildades år 1879 en förening, som sedermera antog benämningen Sällskapet Eugeniahemmet. Sällskapet driver sedan år 1883 det intill Stockholms vanföreanstalt belägna Eugeniahemmet, som har till ändamål att bereda vård, uppfostran och undervisning samt viss utbildning åt barn, som äro fattiga, obotligt sjuka och vanföra. I viss utsträckning drager också hemmet efter skoltidens slut försorg om barnen. Den egentliga vanförevården daterar sig emellertid från år 1885, då i Göteborg bildades vårt lands första förening för bistånd åt vanföra och lytta. Föreningen började samma år en arbetsskola för vanföra. Kort tid därefter bildades liknande föreningar även på andra orter; i Stockholm år 1891 och i Hälsingborg år 1892. Föreningarna i Hälsingborg och Stockholm startade år 1892 var sin arbetsskola. I första hand inriktades sålunda verksamheten på anordnandet av skolor för meddelande av viss yrkesutbildning. Därjämte förmedlades anställningar åt utbildade elever. Efter de stora barnförlamningsepidemierna åren före 1913 utvidgades de olika anstalternas verksamhet att också omfatta rent sjukvårdande uppgifter. År 1915 bildades en förening »för stöd åt lytta och vanföra i Norrland och Dalarna». Någon vanföreanstalt lyckades dock föreningen ej få till stånd. Huvudsakligen med statsmedel upprättades emellertid en vanföreanstalt i Härnösand, där verksamheten påbörjades år 1931. Ansvaret för driften överläts åt föreningen för bistånd åt vanföra i Norrland, i vilken ovannämnda förening uppgått. -i Utlåtande 1945:224.

27 Ar 1911 bildades ett samarbetsorgan, benämnt Svenska Vanföreanstalternas Centralkommitté (S.V.C.K.), till vilken samtliga vanföreanstalter äro anslutna. S.V.G.K. har till ändamål att befrämja utvecklingen av en rationellt organiserad vanförevård. Centralkommittén har också enligt sina stadgar till uppgift att vaka över att enhetliga riktlinjer för verksamheten följas. Genom insamlingar och sedermera genom en del frikostiga donationer samt genom andel i inkomsterna från de s. k. lyxtelegramblanketterna har kommittén blivit i tillfälle att bedriva en ganska omfattande under stödsverksamhet för vanföra. Det sker huvudsakligen i form av bidrag till inköp av verktyg och arbetsmaskiner. Kommittén beviljar dessutom stipendier för studieresor åt personer, som arbeta inom vanförevården. Landet är nu sedan år 1931 indelat i fyra vanförevårdsdistrikt 1 med var sin vanföreanstalt. Vid varje anstalt finnes n u : a) klinik, poliklinik, bandageverkstad, avdelning för bad och fysikalisk terapi, värme och massage; b) skolhem (utom i Göteborg) samt c) yrkesskolor med internat. Vid samtliga anstalter finnas kuratorer anställda. För vanföra barn har vid vanföreanstalterna i Stockholm, Hälsingborg och Härnösand upprättats skolhem. Undervisningen vid dessa skolhem omfattar både småskolans och folkskolans kurser. Vid skolhemmet erlägges en dagavgift av 50 öre. överskjutande kostnader betalas av staten. Vanföreanstalterna — även vanföreanstalternas yrkesskolor — stå under medicinalstyrelsens tillsyn och drivas fortfarande av enskilda föreningar med statsbidrag till driften. Sedan den 1 juli 1937, då statsbidraget till vanföreanstalterna höjdes och omlades, tillsätter Kungl. Maj:t halva antalet ledamöter, däribland ordföranden, i föreningarnas styrelser. Kungl. Maj :t har från samma tid stadfäst föreningarnas stadgar. Enligt dessa ha föreningarna till ändamål att bistå obemedlade eller mindre bemedlade men psykiskt normala vanföra på det sätt, som bäst är ägnat att lindra vanförheten och dess följder. Till driften av yrkesskolorna bidrager staten med högst 4 kronor 50 öre per dag och intern elev och högst 2 kronor per dag och extern elev, allt iDe olika distrikten omfatta: Stockholmsdistriktet: Stockholms stad och län, Uppsala län Södermanlands län, Östergötlands län, Gotlands lan, Kalmar lans norra landstingsområde, Örebro län, Västmanlands län, Kopparbergs lan och av Gävleborgs län Gästrikland. Göteborgsdistriktet: Göteborgs och Bohus lan, Värmlands län, Älvsborgs län, Skaraborgs län och av Jönköpings lan Mo, Tyeta och Vista härader samt Jönköpings stad och av Hallands län Fjäre, Viske, Himle, t auras och Årstads härader samt städerna Varberg, Kungsbacka och Falkenberg, tialsingborgsdistriktet: Malmöhus län, Kristianstads län, Blekinge lan, Kalmar lans södra landstingsområde, Kronobergs län och av Hallands lan Tonnersjo, rloks och Halmstads härader samt städerna Laholm och Halmstad och av Jönköpings län Norra och Södra Vedbo härader, östra och Västra härader, Östbo och Vastbo härader samt Eksjö stad. Härnösandsdistriktet: Västernorrlands lan, Jämtlands län, Västerbottens län, Norrbottens län och av Gävleborgs lan Hälsingland.

28 under villkor att för eleven icke uttages någon avgift. 1 Riksdagen har dock medgivit, 2 att om och i den mån fr. o. m. 1/1 1938 tills vidare summan av statsbidraget och patientavgifterna icke förslår till bestridande av de enligt vederbörligen granskade räkenskaper funna verkliga driftskostnaderna vid hithörande anstalter och underskottet icke kan täckas med andra för ändamålet tillgängliga medel, Kungl. Maj :t må på därom av vederbörande förening gjord framställning bevilja det ytterligare bidrag, som kan befinnas erforderligt. Betydande tillskott ha också under senaste år måst lämnas för att täcka underskotten.

b) Yrkesutbildning för vanföra. Som ovan nämnts, började vanföreanstalterna sin verksamhet i form av arbetsskolor för vanföra. Under den första tiden var verksamheten av förhållandevis liten omfattning, och den utbildning, som meddelades, var mera att anse såsom arbetsträning än yrkesutbildning. Generaldirektör Hugo Elliot uppgiver i en historik rörande anstalten i Stockholm, att år 1915 en elev för första gången avlade gesällprov efter utbildning vid vanföreanstalts yrkesskola. Sedan dess har utbildningen byggts ut, så att den nu omfattar flera yrken, samtidigt som den utsträckts och bringats mer i överensstämmelse med yrkesutbildningen för fullarbetskraften. Den egentliga yrkesundervisningen inom anstalterna omfattar sammanlagt ett 25-tal yrken eller yrkesområden. Därjämte utnyttjas i viss utsträckning de möjligheter till utbildning, som finnas, dels hos företagare, dels vid andra yrkesutbildningsanstalter. Genom svenska vanföreanstalternas centralkommitté har kommittén för partiellt arbetsföra införskaffat vissa uppgifter, bland annat rörande yrkesutbildningen vid anstalterna. Uppgifterna avse förhållandena i maj 1945 och redovisas i tabell 5 nedan. Som framgår av denna sammanställning, äro elevplatserna relativt jämnt fördelade på de olika yrkesområden, vilka finnas företrädda vid skolorna. Största antalet elevplatser för män finnes inom måleri-, snickeri- och skrädderifacken med respektive 12.1, 9.8 och 9.2 % av totalantalet platser. Bland de mera speciellt kvinnliga yrkena dominera de olika grenarna av sömnadsutbildningen, vilka tillsammans omfatta ca *4 av de fyra anstalternas samtliga elevplatser. Vid den förutnämnda under maj 1945 verkställda enquéten voro icke samtliga elevplatser besatta, delvis beroende på viss avgång under terminen på grund av sjukdom o. dyl. Emellertid är förhållandet också i någon mån beroende på att yrkesskolorna ha ett större antal elevplatser till förfogande än som svarar mot elevhemmens kapacitet. iK.Br. 23/4 1937, 2/5 1941, 7/5 1943. Rd. skr. 1945:5, p. 117.

29 Tabell 5. Antalet elevplatser vid vanföreanstalternas yrkesskolor, fördelade på yrkesavdelningar. Antalet elevplatser vid respektive yrkesavdelningar vid vanföreanstalten i Totala antalet elevplatser H-borg H-sand Gbg Sthlm

Yrke (yrkesområde)

Billackerare Bokbindare Borstbindare Finmekaniker Fotografer Husligt arbete Korgmöbelmakare Mekaniker Modister Målare Polerare Skomakare Skräddare Snickare Stickerskor (maskin-) Div. textila arbeten Sömmerskor linnesömnad barnkläder o. enklare klädsömnad klädsömnad Tapetserare Typografer och tryckare Väverskor Summa

11 15 10 6

27 8 16 18

14 3 6 16 10

12 12 11

12 15 14 12 4

10 14 15 12 10 12

8 M

19 4 15 8 16 8 19 10 64 3 37 52 49 12 18

12 12 10

10 10 5

46 49 40 12 4

531 Antalet inträdessökande, som hösten 1944 ej kunde beredas plats, uppgavs vid ovannämnda förfrågan hos S.V.C.K. till sammanlagt 336. Väntetiden varierade avsevärt mellan olika anstalter och yrken. Vid stockholmsanstalten kunde intagning i regel ske utan väntetid vid termins början inom samtliga yrken utom finmekanik, där väntetiden beräknades till 1—3 år. Även vid avdelningen för sysselsättningsarbete (handaslöjd av olika slag) förelåg en motsvarande väntetid. Vid anstalten i Göteborg uppgavs väntetiden vara V2 år för bokbindare, skräddare, möbelsnickare och sömmerskor, 1 år för typografer, 2 år för skomakare och tapetserare, V-/% år för polerare, 3 år för fotografer och målare och 31/* år för mekaniker. Vid anstalten i Hälsingborg uppgavs väntetiden för sömmerskor, stickerskor, modister och tapetserare vara y2 år, för fotografer 1 år samt för målare, skomakare och cykelreparatörer iy 2 år. Vid anstalten i Härnösand meddelades, att väntetiden i något fall kunde uppgå till mellan 1—2 år. 1 Utbildningstiden varierar för olika yrken. För samtliga mera typiskt manliga yrken, med undantag för skomakare, omfattar utbildningen 4 arbetsår om vartdera 10 månader. Utbildningen i reparationsskomakeri ta1 Enligt uppgifter, som kommittén sedermera erhållit, h a r väntetiden väsentligt nedgått.

30 ger mellan 2—3 år. I fråga om de kvinnligt betonade yrkena beräknas utbildningstiden i regel till 21/*—3 år. Utbildningstiden för husligt arbete och maskinstickning uppgår till l 1 /a—2 år. I yrkesutbildningen ingår vid sidan av det praktiska arbetet teoretisk undervisning, vilken i huvudsak är förlagd till den s. k. aftonskolan. Den teoretiska undervisningen omfattar dels allmänna ämnen (förberedande aftonskolan), dels fackämnen (den yrkesbetonade aftonskolan). Den förberedande aftonskolan pågår i regel två—tre terminer. Den undervisning, som där meddelas, avser att förnya och utbygga elevernas skolkunskaper samt att i övrigt giva dem ett nödvändigt underlag av allmänbildning för att de skola bli i stånd att nöjaktigt följa den egentliga yrkesundervisningen. I den yrkesbetonade aftonskolan meddelas undervisning i yrkesritning, teknologi, yrkesekonomi, kalkylation, bokföring samt material- och verktygslära. I aftonskolan undervisas dessutom i hygien, skolkök, handarbete och gymnastik. Såsom tidigare nämnts, utbildas också på vanföreanstalterna intagna elever vid andra läroanstalter eller hos företagare. Företrädesvis gäller det h ä r yrken, som icke finnas representerade vid anstalternas yrkesskolor. Antalet elever, som i maj 1945 erhöllo sådan utbildning, utgjorde i Stockholm 30, Göteborg 11, Hälsingborg 31 och Härnösand 18. Av flera anledningar kan yrkesvalet för en vanför bjuda stora svårigheter. Före inplaceringen i yrkesskolan företager därför anstaltens kurator en utredning rörande den vanföres personliga önskemål inför yrkesvalet, intressen, fallenhet m. m. Hänsyn tages också i detta sammanhang till läget på arbetsmarknaden. Denna utredning kompletteras sedan med en särskild läkarundersökning, varpå eleverna beredas möjlighet att praktiskt pröva sig fram inom olika yrken. Vid vanföreanstalten i Stockholm har man vid sidan av de praktiska proven även använt sig av psykotekniska anlagsprov.

c) Yrkesutbildningens resultat. Vanföreanstalternas kuratorer företaga årligen resor, varvid de besöka inom sina respektive distrikt boende vanföra. F r å n varje besök avgives rapport enligt särskilt formulär, varefter dessa rapporter samlas och statistiskt bearbetas av svenska vanföreanstalternas centralkommitté. För närvarande föreligger en bearbetning av kuratorernas rapporter för tiden 1933 —1938. Någon fullt tillförlitlig bild av på vilket sätt och i hur hög grad de vid vanföreanstalternas yrkesskolor utbildade vanföra uppnå sin försörjningkunna icke dessa undersökningar giva. Materialet torde sålunda icke vara fullt representativt, och inkomstuppgifterna, på vilka värdesättningen grundar sig, torde i åtskilliga fall vara bristfälliga. Vidare måste hänsyn tagas

31 till att materialet även oinfattar ett stort antal personer (ca 45 % ) , som erhållit utbildning genom pensionsstyrelsens försorg utan någon direkt medverkan av vanföreanstalterna. Bearbetningsresultatet torde ändock i någon mån ge en allmän bild av hur man lyckas med utbildningen. De från perioden 1933—1938 bearbetade rapporterna omfatta 1 825 män och 1 215 kvinnor. Åldersfördelningen vid tiden för yrkesutbildningens början var följande: Aider: Procenttal:

18 år 22.8

18—25 år 59.3

26—30 år 9.9

över 30 år 5.1

uppgift saknas 2.9

Vid avslutad yrkeskurs värdesättes utbildningen med hänsyn till uppnådd yrkesskicklighet. Denna värdesättning har givit vid handen, att yrkesutbildningen för 82 % kunde anses fullgod och för 8 % mindre tillfredsställande. Övriga 10 % hänfördes till avbruten utbildning m. m. Någon mera framträdande skillnad i fråga om uppnådd yrkesskicklighet mellan de olika grupperna syntes icke föreligga. I de fall, där det redan vid utbildningens avslutande framgått, att den ej nått till avsett resultat, har det enligt kuratorsrapporterna senare visat sig, att dessa elever haft svårast att klara sig efter inträdet på arbetsmarknaden. E n sammanfattning av bearbetningens resultat med avseende på graden av försörjning visar, att för 53 % kunde utbildningen anses ha fått avsett värde, för 33 % kunde den anses ha varit av något värde, och för 11 % kunde den anses ha varit förfelad. Uppgift saknas för 3 %. Vid tidigare omnämnda enquéte gjordes även en förfrågan till vanföreanstalterna rörande yrkesutbildningens resultat med avseende på graden av de utbildades försörjningsförmåga. Svar lämnades av anstalterna i Göteborg, Hälsingborg och Härnösand. Av 815 av kuratorerna undersökta fall uppgivas 63.3 % ha erhållit försörjning inom utbildningsyrket och 1.2 % i annat yrke efter fullständigt genomgången utbildning. Efter avbruten utbildning ha 8.4 % erhållit försörjning i utbildningsyrket och 9.2 % i annat yrke. I 17.9 % av de berörda fallen uppgives utbildningen icke ha lett till försörjning, överensstämmelsen med uppgifterna från kuratorsrapporterna är uppenbar. En senare verkställd specialbearbetning av 621 kuratorsrapporter, avseende utbildning vid vanföreanstalten i Stockholm under åren 1935—1945, visar, att 57 % av de utbildade ha nått full försörjning. Även här k a n man sålunda spåra en viss överensstämmelse med de ovan anförda uppgifterna. d) Frågans behandling under senare år. Vanförevården som helhet har under de senaste åren i olika sammanhang varit föremål för statsmakternas intresse. Vid 1937 års riksdag fattades sålunda beslut om ändrade statsbidragsgrunder till vanföreanstalter-

32 na m. m. Vid följande års riksdag tillerkändes vanföreanstalterna rätt till kompletterande statsbidrag, och år 1939 beslutade riksdagen om statsbidrag till vanföras och deras vårdares resor till och från anstalt. Sedermera ha anstalterna vid olika tillfällen gjort framställningar om statsbidrag för om- och tillbyggnader av verkstäder, yrkesskolor, kliniker etc. Bland annat hemställde föreningen för bistånd åt vanföra i Göteborg år 1944 hos Kungl. Maj:t om förhöjt anslag för om- och tillbyggnad av vanföreanstaltens ortopediska verkstäder. Vid ett sammanträffande mellan representanter för nämnda förenings styrelse och statsrådet och chefen för socialdepartementet den 21 november 1944 förklarade sig statsrådet icke kunna stödja föreningens hemställan, enär vanföreanstaltens läge i terrängen icke skulle medgiva en nödvändig expansion. I enlighet med socialministerns önskan uppdrog då styrelsen för ovannämnda förening åt en särskild kommitté att »utreda och planera en i Göteborg belägen institution, innefattande föreningens dittillsvarande verksamhet utökad med yrkesundervisning för och social omsorg om även vissa andra grupper av partiellt arbetsföra än vanföra». Den verkställda utredningen överlämnades till socialministern den 15 december 1945. Utredningens syfte var i första hand att klarlägga frågor av lokal natur. De kommitterade ha emellertid härvid icke undgått att behandla vissa frågor av betydelse även för övriga vanföreanstalter. Detta gäller icke minst vanföreanstalternas pedagogiska verksamhet. I göteborgsutredningen konstaterades bland annat, att det vore önskvärt, att den av vanföreanstalterna bedrivna pedagogiska verksamheten i en eller annan form likställdes med den yrkesutbildning, som bedrevs för fullarbetskraften. En sådan förändring skulle främst motiveras därav, att den skulle ta bort den prägel av sjukvård, som nu vidlådde yrkesutbildningen. En uppblandning av det nuvarande klientelet »med fysiskt normala eller till synes fysiskt fullvärdiga individer» redan under yrkesutbildningstiden skulle vara önskvärd även från den synpunkten, att de vanföra då på ett tidigare stadium skulle anpassas till de människor, med vilka de sedermera skulle samarbeta. Kommittén konstaterade vidare, att en sådan uppblandning hittills icke kunnat komma till stånd, därför att gällande regler för intagning av elever och bestämmelserna för statsbidrag lagt hinder i vägen. I enlighet med dessa principiella synpunkter föreslogs också, att den nyorganiserade yrkesskolan förutom vanföra även skulle mottaga ett antal partiellt arbetsföra med andra handikap. Härvid nämndes reumatiker och personer med rygginsufficiens, vilka normalt ej hänfördes till vanföra, vidare personer med hjärtfel, sockersjuka, läkt lungtuberkulos m. fl. Enligt den åsikt, som anfördes i göteborgsutredningen, skulle dessa partiellt arbetsföra utbildas sida vid sida med de vanföra. Såsom nya moment föreslogs även särskild undervisning för mycket

33 svårt vanföra, vilka icke kunna bibringas större grad av försörjningsförmåga, samt kortare omskolningskurser. Av olika anledningar, bland andra rent lokala, hade frågan om arbetssambandet mellan den ortopediska vården och den sociala och pedagogiska verksamheten även upptagits till behandling. Härvid påpekades, att dessa båda grenar av vanförevården vuxit upp parallellt av det skälet, att de behövt varandra. Enligt göteborgsutredningens mening skulle också ett mycket nära samarbete mellan den ortopediska sjukvården och den pedagogiska och sociala verksamheten även för framtiden vara av ett utomordentligt värde, ehuru några allvarligare betänkligheter icke syntes behöva resas mot en viss uppluckring av de för närvarande fasta banden mellan vanförevårdens båda huvudfunktioner. I sina förslag rörande en utbyggnad av vanföreanstalten förordade emellertid de kommitterade, som ansågo såväl den ortopediska vården som den sociala och pedagogiska verksamheten under de angivna förutsättningarna böra beredas väsentligt utökade lokalutrymmen, att verksamheten skulle delas på två från varandra skilda fastigheter, den ena hysande den ortopediska vården och den andra den sociala och pedagogiska verksamheten. Ett visst organisatoriskt samband ansågs dock alltjämt böra bibehållas mellan de båda grenarna av föreningens verksamhet. I göteborgsutredningen framfördes även förslag om särundervisning för sådana vanföra, vilka icke kunde bibringas någon väsentlig grad av försörjningsförmåga, samt om speciella kortkurser för omskolning av personer i högre åldrar, »vilka på grund av familjeskäl, tidigare verksamhet och av andra orsaker icke vilja underkasta sig en flerårig yrkesutbildning». Över det förslag, som här i vissa delar refererats, infordrade statsrådet och chefen för socialdepartementet yttrande från vissa myndigheter m. fl. Överstyrelsen för yrkesutbildning, som begränsade sitt utlåtande till frågor rörande yrkesutbildningen, anförde bland annat, att det icke i och för sig syntes eftersträvansvärt att i särskilda anstalter isolera vanföra, som behöva yrkesutbildning. Det skulle därför icke heller kunna anses önskvärt att bygga ut enbart för vanföra avsedda yrkesskolor mera än som är nödvändigt för att tillgodose det behov av yrkesutbildning, som likaväl på annat sätt kan tillgodoses genom placering vid andra yrkesskolor och genom utbildning inom näringslivet. I göteborgsutredningen gjordes gällande, att man skulle kunna bryta de vanföras isolering vid anstaltsutbildning, om de vanföra inom anstalterna kunde sammanföras med andra partiellt arbetsföra. Enligt överstyrelsens mening skulle detta syfte i än högre grad kunna uppnås, därest det nuvarande klientelet blandades upp icke blott med andra kategorier av partiellt arbetsföra utan även med fullt friska personer. 3-63247

34 Även pensionsstyrelsen betonade vikten av att gå fram med stor försiktighet, när det gäller att bygga ut de nuvarande särundervisningsanstalterna för de partiellt arbetsföra. I första hand borde de möjligheter till yrkesutbildning, som finnas vid vanliga yrkesutbildningsanstalter och inom näringslivet, tillvaratagas. Beträffande avgörandet, om utbildningen skulle ske vid vanföreanstalt eller i annan ordning, framhöll styrelsen, att den principiella inställningen borde vara den, »att om den vanföre utan men för hälsan och utan risk för att utbildningsresultatet blir sämre, kan utbildas utanför vanföreanstalt, det också är lämpligast, att utbildningen sker i sistnämnda ordning». Svenska ortopedförbundet behandlade i sitt yttrande främst frågor av medicinsk och organisatorisk karaktär. Förbundet berörde emellertid även vissa sidor av den pedagogiska verksamheten. Beträffande utbildning av andra partiellt arbetsföra tillsammans med vanföra framhölls, »att åtminstone flertalet vanföra mycket väl kunna utbildas tillsammans med andra partiellt arbetsföra, och att en sådan anordning sannolikt skulle bidraga till att bryta deras isolering från andra samhällsmedlemmar». Mot göteborgsutredningens uttalande, att ett avskärande av sambandet mellan ortopedvården och den sociala och pedagogiska verksamheten »starkt skulle tynga den sistnämnda funktionen», uttalade ortopedförbundet en avvikande mening. Härom anförde förbundet: Vanföreanstalterna ha spelat en utomordentligt stor roll icke minst för att påvisa de goda resultat, som ett sådant samarbete kan medföra, men socialmedicinskt tänkande är för en läkare av nuvarande generation antingen han är ortoped eller gynekolog eller han tillhör någon annan specialitet en ofrånkomlig nödvändighet. Den organisatoriskt starka förbindelse, som på vanföreanstalterna finnes mellan den medicinska vården och socialvården, torde därför icke längre vara nödvändig för att ett fruktbärande samarbete skall komma till stånd. I fråga om principerna för yrkesutbildningen gick också arbetsmarknadskommissionen här på samma linje som flertalet nämnda remissinstanser. S.V.C.K. anförde i sitt yttrande, att den hyste tveksamhet mot de uppdragna linjerna för vanföreanstaltens framtida verksamhet och fann det i sakens nuvarande läge ej tillräckligt motiverat och sakligt grundat alt organisatoriskt göra en delning av den ortopediska och social-pedagogiska vanförevården. S.V.C.K. fann det ej heller vara tillräckligt klart motiverat, huruvida det skulle innebära en fördel vare sig för de vanföra eller för övriga partiellt arbetsföra att få yrkesutbildning på gemensam anstalt. En närmare anknytning av verksamheten till det ordinarie yrkesskoleväsendet föreföll emellertid befogad.

4. Övriga. a) Yrkesutbildning vid skolor tillhörande barna- och ungdomsvården. Lagen om samhällets barnavård och ungdomsskydd 1 föreskriver, att vissa kategorier av de enligt nämnda lag omhändertagna skola meddelas yrkesundervisning. Stadgandet avser 1) barn, som vid omhändertagandet avslutat sin skolgång men icke fyllt 18 år, samt personer mellan 18—21 år, vilka enligt barnavårdslagens § 22 d) omhändertagits (yrkesskolor), 2) väntande mödrar och mödrar med späda barn (hemskolor). Varje yrkesskola kan i regel mottaga mellan 50—60 elever. (I de fall skolhem — för barn i skolpliktig ålder — och yrkesskolor äro kombinerade, är dock platsantalet för yrkesskoleleverna mindre.) Förutom i jordbruks- och trädgårdsarbete meddelas undervisning i snickeri och mekaniskt verkstadsarbete. Under loppet av år 1942 påbörjades även hantverksutbildning i två yrken, nämligen skrädderi och tapetseri. Undervisningsplanerna avse 2-årig utbildning. Utbildningen kan dock komma att avbrytas tidigare genom villkorlig utskrivning. I fråga om elev, som utskrives villkorligt, är i lagen föreskrivet, att eleven bör beredas för honom lämplig teoretisk och praktisk utbildning eller lämpligt arbete. För ordnande av den praktiska utbildningen bör om möjligt skriftlig överenskommelse träffas med hantverkare eller annan arbetsgivare, som är villig att mottaga eleven för utbildning. För mottagande av sådan elev kan särskild ersättning utgå. Enligt de uppgifter, som lämnats av 1942 års skyddshemsutredning i »Betänkande och förslag rörande effektivisering av skyddshemselevernas eftervård m. m.» 2 , varierar utbildningstiden inom yrkesskolorna i allmänhet mellan 1 och 2 år. En del elever på snickerilinjen ha en utbildning, som överstiger 3 år. I flickornas yrkesskolor liksom i hemskolorna är undervisningen icke planerad med sikte på särskilda yrkesgrenar. Skyddshemsstadgan 3 föreskriver, atl det vid dessa skolor skall förekomma utbildning i husligt arbete och, där så låter sig göra, även något eller några andra kvinnliga yrken. Några särskilda verkstadslokaler eller andra anordningar för yrkesutbildning — frånsett några mindre tvättinrättningar vid en del skolor — finnas ej. Huvudsakligen meddelas praktisk och teoretisk utbildning i hushållsgöromål, sömnad, tvätt, trädgårds- och husdjursskötsel. Under senare delen av vistelsen vid skolorna få eleverna möjligheter att mera ingående ägna sig åt någon viss gren av utbildningen. Det gives också tillfälle för elever med fallenhet och lust för djurvård och jordbruksarbete att erhålla utbildning med särskild tanke på vad som förekommer i lanthushåll. Vid Stockholms stads hemskola förekommer utbildning även i konfektionssömiSFS 1924:361 (med ändringar, senast 1946:335). 1945:10. SFS 1937:860.

2 SOU 3

36 nad. Utbildningstiden sammanfaller i allmänhet med vårdtiden, som för de villkorligt utskrivna i genomsnitt utgör 10 månader och för övriga två år. Någon utpräglad specialisering i fråga om yrkesutbildningen kan icke sägas förekomma vid ifrågavarande skolor. Inemot tre fjärdedelar av samtliga elever ha genomgått den allmänt husliga utbildningen. Endast ett fåtal har enligt 1942 års skyddshemsutredning 1 särskilt ägnat sig åt arbeten, som förekomma i lantbrukarhem. Specialisering på sömnad eller matlagning förekommer sällan. För sådana omhändertagna, som på grund av själslig abnormitet böra stå under särskild läkartillsyn, ha upprättats speciella anstalter. För dem avser vistelsen på hemmet närmast en långvarig arbetsträning i enklare jordbruksarbete. Vårdtiden för denna kategori överstiger dock i allmänhet icke 2% år. 1942 års skyddshemsutredning har i tidigare omnämnda betänkande redovisat vissa statistiska undersökningar angående bland annat elevernas vid yrkesskolorna placering vid första villkorliga utskrivningen och graden av stabilitet i yrket. Uppgifterna avse elever, som utskrevos villkorligt första gången något av åren 1941 och 1942. Dessa uppgifter kunna i viss mån bliva till vägledning vid bedömandet av yrkesutbildningens resultat. Undersökningarna gåvo vid handen, att den anställning, som anskaffades åt de manliga eleverna vid den första villkorliga utskrivningen, icke alltid svarade mot den under skoltiden erhållna utbildningen. Som exempel kunde nämnas, att bland de i undersökningen ingående eleverna hade 94 placerats i mekaniskt verkstadsarbete, medan endast 63 elever utbildats för sådant arbete. Mekaniskt verkstadsarbete syntes för övrigt ha haft en särskilt stor dragningskraft. Inom detta fack hade elever från samtliga yrkesavdelningar eller utbildningsgrenar efter utskrivningen placerats. I viss utsträckning torde högkonjunkturen inom verkstadsindustrien under världskrigets första år ha bidragit härtill. Ett anmärkningsvärt stort antal elever, tillsammans något mer än en tredjedel av samtliga undersökta fall, hade efter utskrivningen erhållit lager- eller springpojksarbete samt okvalificerat fabriksarbete. De elever, som placerats i mekaniskt verkstadsarbete, uppvisade den största stabiliteten inom yrket, vilket återigen till en del kan anses sammanhänga med högkonjunkturen inom verkstadsindustrien. I allmänhet hade de stannat inom facket och på så sätt efter någon tid förvärvat ytterligare yrkeskunskaper och därmed skapat bättre förutsättningar för ett ordnat liv. Över hälften av de elever, som utbildats på snickerilinjen, hade efter någon tids vistelse utom anstalt övergått till andra sysselsättningar. Även i jordbruksarbete placerade voro i hög grad instabila. Endast omkring hälften av det antal elever, som utplacerats i jordbruksarbete under åren 1941—1942, hade sådan sysselsättning vid slutet av år 1942. iSOU 1945:10.

37 Omkring tre fjärdedelar av eleverna från flickornas yrkesskolor erhöllo vid den första villkorliga utskrivningen anställning såsom hembiträden och ungefär en tiondel som biträden vid ålderdomshem. Ehuru samtliga elever i huvudsak endast hade erhållit utbildning i husligt arbete, hade några vunnit anställning såsom affärsbiträden eller fått fabriks- eller annat liknande arbete. Över lag syntes de kvinnliga eleverna vara förhållandevis stabila inom de områden, där de erhöllo sin första anställning. 1942 års skyddshemsutredning har i sitt tidigare åberopade betänkande framhållit, att de nuvarande formerna för yrkesutbildning av skyddshemseleverna ej kunde anses tillräckliga. Utredningen föreslog därför, att de elever, som kunna villkorligt utskrivas, i högre grad än som nu är fallet borde beredas tillfälle till fortsatt utbildning. En del av eleverna torde enligt skyddshemsutredningens mening kunna komplettera sin utbildning genom dag- eller aftonkurser vid kommunala lärlings- och yrkesskolor. Utredningen ansåg dock, att det för större delen av dessa elever skulle vara lyckligast med fortsatt utbildning vid central verkstadsskola. Yrkesutbildningen vid statens tvångsuppfostringsanstalt å Bona för pojkar överensstämmer i stort sett med den utbildning, som meddelas vid de tidigare omnämnda yrkesskolorna. Lagen om tvångsuppfostran 1 stadgar, att den, som efter fyllda 15 år begår brott, för vilket han dömes före 18 år, i stället för fängelse eller straffarbete skall undergå tvångsuppfostran. Enligt för anstalten gällande stadga 2 skall meddelas praktisk utbildning i jordbruk med ladugårdsskötsel, i trädgårdsskötsel, snickeri, mekaniskt verkstadsarbete och skrädderi samt de övriga yrken, vari utbildning lämpligen kan ordnas. Undervisningens omfattning blir i hög grad beroende av vistelsetidens längd. Vid bestämmandet av denna tages också viss hänsyn till yrkesutbildningens krav. Motsvarande kategorier av flickor undergå tvångsuppfostran vid uppfostringsanstalten Viebäck i Jönköpings län, vilken äges av svenska diakonissällskapet. Vid denna anstalt erhålla eleverna en allmänt huslig utbildning. b) Yrkesutbildning vid fångvårdens anstalter. 1 lagen om ungdomsfängelse 3 stadgas angående behandlingen av de intagna, att den, som undergår ungdomsfängelse, skall hållas till arbete, som bestämmes av anstaltens styresman. Arbetet skall vara av den beskaffenhet, att det kan bereda den dömde tillfälle till sådan teoretisk och praktisk utbildning i hantverk eller annat yrke, som kan främja utsikten för honom att efter utskrivningen försörja sig. Vid valet av arbete skall hän| syn tagas till hans håg och fallenhet. Betecknande för hur viktigt detta yrkesutbildande arbete anses, är, att anstaltstidens längd bestämmes med iSFS 1937:75. 1938:466. SFS 1935:343.

2 SFS 3

38 hänsyn till bland annat yrkesutbildningens krav. De, som dömas enligt lagen om ungdomsfängelse, äro fyllda 18 år men ej 21 år, varför åtskilliga av dem tidigare icke erhållit någon yrkesutbildning. Vid fångvårdens ungdomsanstalter för män meddelas f. n. undervisning på i huvudsak tre linjer: lantbruksutbildning, utbildning i mekaniskt verkstadsarbete och snickeriutbildning. Lantbruksutbildningen omfattar praktiskt arbete och även teoretisk undervisning i ämnen, som röra jordbruket. Utbildningslinjerna för verkstadsarbetare och snickare upptaga förutom det praktiska arbetet i därför organiserade verkstäder även teoretisk undervisning bland annat i material-, maskin- och verktygslära, ritning, medborgarkunskap och svenska. Även vid fångvårdens övriga anstalter sysselsattes ett betydande antal intagna i arbeten av olika slag inom anstalternas verkstäder. F r å n olika synpunkter betraktas detta arbete som värdefullt för de intagna. I den mån fången under sin sysselsättning kan bibringas ett visst mått av yrkeskunskaper, kunna dessa bland annat vara ägnade att hjälpa honom till rätta på arbetsmarknaden efter frigivningen. Någon metodisk yrkesutbildning är det dock icke fråga om. För ett flertal fångar är vistelsetiden på anstalten därtill för kort. I många fall torde också de intagna sakna det intresse, som erfordras för att arbetet skall ge något utöver den rena sysselsättningen. Verkstädernas tillverkningar äro dessutom ganska specialiserade, varför de förvärvade yrkeskunskaperna endast ha ett begränsat värde vid inträdet på arbetsmarknaden efter anstaltstidens slut. Möjligheterna att sysselsätta de intagna i yrken, som motsvara deras anlag och intressen, torde också vara ganska små. För det stora flertalet fångar måste arbetet därför mera vara att betrakta som sysselsättning än som yrkesutbildning. Strafflagberedningen har i sitt »Betänkande angående verkställigheten av frihetsstraff m. m.» 1 redovisat en undersökning å fångvårdsstyrelsens centrala fångvårdsregister angående den utsträckning, i vilken de under åren 1942 och 1943 frigivna straffångar, som haft längre strafftid än ett år, efter frigivningen erhållit arbete inom i huvudsak samma yrke, vari de sysselsatts på anstalten. Av utredningen framgår, att flertalet icke omedelbart efter frigivningen fått användning för den yrkeskunskap, som kunnat förvärvas på anstalten. Något mer än en fjärdedel av de undersökta fångarna hade emellertid efter frigivningen erhållit anställning inom det yrkesområde, vari de sysselsatts under anstaltstiden. Särskilt inom y r k e s : grenarna snickeri, jordbruk och trädgårdsskötsel synes läget i detta avseende ha varit förhållandevis bra. Även om de frigivna direkt i sin dagliga gärning icke få användning för de under anstaltstiden förvärvade yrkeskunskaperna, torde de ändock vara av betydande värde för deras utkomst, framhåller strafflagberedningen i ovannämnda betänkande. iSOU 1944:50.

39 Sedan 1945 års riksdag beslutat om ny lag 1 angående straffverkställigheten, har fångvårdsstyrelsen på Kungl. Maj :ts uppdrag framlagt närmare förslag 2 för arbetsdriftens ordnande vid fångvårdsanstalter och kolonier. Härvid har styrelsen påpekat, att det med hänsyn till anstalternas storlek framdeles torde vara lämpligt att r ä k n a med 2—3 arbetsgrenar vid de större fängelserna och 1—2 vid de mindre. Vid sidan om dessa »huvudyrken» borde vidare enligt ämbetsverkets mening vid ett flertal anstalter inrättas så kallade diverseverkstäder, där sådana intagna, som på grund av sjukdom, lyte eller dylikt icke kunna ägna sig åt övriga arbeten, kunna få sysselsättning. Styrelsen anför vidare, att det skulle vara önskvärt att få ett större antal arbetsledare än tidigare, så att en effektivisering av det utbildande momentet i arbetet kunde åstadkommas. c) Den praktiska undervisningen vid sinnesslöanstalterna. Vid 1944 års riksdag beslutades vissa ändringar i fråga om sinnesslöundervisningen. Närmare bestämmelser för denna undervisning ha utfärdats i en lag 3 av den 30 juni 1944. Enligt denna lag äro bildbara sinnesslöa underkastade skolplikt till och med 21 års ålder. Det åligger landsting (motsvarande) att draga försorg om att de bildbara sinnesslöa erhålla undervisning och vård. För detta ändamål skall det inom varje landstingsområde (motsvarande) som regel finnas en centralanstalt, omfattande a) upptagningshem för sinnesslöa barn, som ej börjat skolan; b) skolhem med sinnesslöskola för undervisning av barn i skolåldern; c) arbetshem för ytterligare utbildning i praktiskt hänseende av dem, som avslutat skolundervisningen i skolhemmet. Arbetshemmet tjänstgör dels såsom genomgångsstation för sådana, som kunna direkt utskrivas eller på annat sätt utplaceras, dels såsom vårdhem för dem, som äro i behov av ständig anstaltsvård. Under senare delen av skoltiden (14—17-årsåldern) sysselsättas eleverna med praktiska övningar i något av följande ämnen: skolslöjd, snickeri, skomakeri, halmslöjd, borstbinderi, pappslöjd, bokbinderi, sömnad, vävning och skolkök. Den kortare eller längre tid, som eleverna vistas på arbetshemmet, ägna pojkarna åt praktiska övningar i trädgårdsarbete, ladugårdsskötsel samt i »övriga jordbruksarbeten». De kvinnliga eleverna arbeta i tvätt och anstaltskök samt med städning och »diverse handräckning». Dessa praktiska övningar torde knappast kunna betecknas såsom yrkesutbildning i den mening, som vanligen inlägges i detta begrepp. Övningarna äro snarare att anse såsom ett led i elevernas allmänna fostran och en längre träning för vissa arbetsuppgifter. Ett betydande antal av eleverna utskrives för att på egen hand eller *SFS 1945:872. Fångvårdsstvrelsen med plan för omorganisation av fångvårdens anstaltsväsende m. m. i anledning av straffverkställighetsreformen (den 12 juli 1946). 3 SFS 1944:477. 2

40 med stöd från samhället och anhöriga klara sitt uppehälle. Andra utplaceras i familjevård, medan återigen en del kvarbliva vid arbetshemmen eller överflyttas till andra anstalter. Någon riksomfattande undersökning om huru många, som utskrivits från anstalterna och vilka sedermera själva bidraga till sin försörjning, har icke genomförts. Däremot ha vid enstaka anstalter gjorts efterundersökningar för att få denna fråga belyst. Sålunda har vid Norrköpings stads sinnesslöskola under 1945 fullbordats en sådan undersökning rörande de 306 elever (197 manliga och 109 kvinnliga), som lämnat skolan under åren 1900—1945. 48 av dessa ha avlidit. Av de återstående 258 voro vid undersökningstillfället 92 män och 14 kvinnor ute i praktiskt arbete. 64 män och 9 kvinnor uppgåvos helt försörja sig själva, medan de återstående, 28 män och 5 kvinnor, delvis kunde bidraga till sin försörjning. 29 voro sysselsatta i jordbruksarbete, 41 hade enklare fabriksarbeten, 35 fullgjorde andra företrädesvis enklare sysslor, tillhörande stadsnäringarna, och slutligen hade en anställning såsom sjöman. Härtill kan läggas, att 18 kvinnor voro gifta och sysselsatta med hemmets skötsel. Sammanfattningsvis har denna undersökning sålunda visat, att inemot hälften av de under ovannämnda tidrymd på anstalten intagna i en eller annan ordning endera helt eller delvis bidragit till sin försörjning. Eftersom de här anförda uppgifterna avse endast ett begränsat antal, kan man givetvis icke pressa siffrorna så hårt. Dock synes man kunna utgå ifrån att såsom regel mellan en tredjedel och hälften av antalet bildbara sinnesslöa efter lämplig undervisning kunna i någon grad bidraga till sin försörjning. Den 31 december 1945 voro 2 409 manliga och 1 907 kvinnliga elever intagna på anstalter för bildbara sinnesslöa, varjämte 384 män och 190 kvinnor voro utplacerade i av anstalterna kontrollerad familjevård. d) Utbildning på alkoholistanstalter. En på alkoholistanstalt intagen är »pliktig att fullgöra det arbete, som ur synpunkten av en ändamålsenlig vård ålägges honom» (34 § i lag om behandling av alkoholister). 1 Flertalet alkoholistanstalter äro organiserade såsom större lantgårdar med omfattande jordbruk samt skogsbruk. Vid de flesta anstalter finnas därjämte •— oftast smärre — verkstäder av olika slag, såsom snickeri, skrädderi, skomakeri, bokbinderi m. m., vilka huvudsakligen tillgodose anstaltens behov. I vissa fall bedrives emellertid även en omfattande produktion för utomstående. Arbetet betecknas även såsom det ojämförligt viktigaste medlet att återföra klienterna till ett nyktert och ordentligt liv. Efterhand h a emellertid även andra synpunkter lagts på de intagnas sysselsättning. Bland annat _1

"SFS 1931:233 ändr. 1938:215.

41 har i anstalternas årsberättelser påpekats, att anstaltstidens sysselsättning, om den gives en förnuftig inriktning, kan komma att bli av betydande värde vid inträdet i arbetslivet. Därför har det framställts önskemål om att den skall kunna göras så differentierad, att den kan fylla en viss arbetstränande eller yrkesutbildande uppgift. 1 Det bör emellertid framhållas, att arbetet i allmänhet främst betraktas såsom ett led i de intagnas fostran. Årsskiftet 1945/46 var platsantalet vid de 18 alkoholistanstalterna för män sammanlagt 1 000 och vid de 3 anstalterna för kvinnor sammanlagt 51.

ijfr Åsbrohemmets berättelse för år 1945.

KAP. II. PENSIONSSTYRELSENS YRKESUTBILDANDE VERKSAMHET. 1. Verksamhetens organisation och omfattning m. m. Den yrkesutbildning, som stått handikappade till buds, har, såsom av det föregående framgått, i första hand genomförts vid särskilda anstalter för några socialt mycket påfallande kategorier. Så småningom uppstod även en form för understödjande av yrkesutbildning eller omskolning utanför sådana anstalter. Detta skedde genom att pensionsstyrelsen i vissa avseenden fick taga befattning med frågor rörande yrkesutbildning för partiellt arbetsföra i samband med åtgärder i invaliditetsförebyggande syfte. I enlighet med Kungl. Maj:ts förslag beslöt 1914 års riksdag att pensionsstyrelsen för invaliditetsförebyggande verksamhet för åren 1914 och 1915 finge disponera högst 200 000 kronor av statsmedel. Grunderna för denna verksamhet fastställdes i kungl. brev av den 30 oktober 1914. Nuvarande grunder för verksamheten äro angivna i kungl. brev den 5 maj 1939 till pensionsstyrelsen. Enligt detta gäller i huvudsak följande. Finner pensionsstyrelsen skäl antaga, att person, som vid varaktig arbetsoförmåga blir berättigad till pension enligt lagen den 28 juni 1935 om folkpensionering eller till understöd enligt förordningen samma dag om invalidunderstöd, inom en nära framtid skall drabbas av sådan oförmåga, därest icke för ändamålet lämplig behandling, vård eller utbildning beredes honom, äger pensionsstyrelsen föranstalta om behandling, vård eller utbildning, i den mån sådan eljest ej kan antagas komma till stånd eller där styrelsens ingripande på grund av andra förhållanden anses erforderligt. Samma gäller, om person, som på grund av redan inträffad arbetsoförmåga tillerkänts folkpension eller invalidunderstöd, genom sådan hjälp åter kan antagas bliva till arbete förmögen, helt eller delvis. Behandling, vård och. utbildning må även beredas person, som ej uppnått sexton år, och även person, som av annan anledning icke vid varaktig arbetsoförmåga är berättigad till folkpension eller invalidunderstöd, då pensionsstyrelsen finner synnerliga skäl härför föreligga. Behandling, vård eller utbildning må meddelas endast i de fall, då genom undersökning av legitimerad läkare

43 eller på annat nöjaktigt sätt dessförinnan blivit utrönt, att utsikter förefinnas att genom dylik hjälp förebygga eller, helt eller delvis, häva arbetsoförmåga. Före beslut bör tagas under omprövning, huruvida icke bidrag till kostnaderna må kunna påräknas från annat håll och göras till villkor för styrelsens ingripande. Av anvisade medel kunna bestridas kostnader förutom för behandling, vård och utbildning även för anskaffande av nödiga arbetsverktyg eller — då synnerliga skäl tala därför — andra kostnader, som äro förbundna med igångsättandet av självständig verksamhet. De vanföra ha kommit att utgöra den största gruppen av dem, som beredas yrkesutbildning med bidrag från pensionsstyrelsen, men även personer, lidande av hjärtfel, lungtuberkulos, astma m. fl. sjukdomar, förekomma. De, som genom pensionsstyrelsens försorg beredas yrkesutbildning, erhålla i flertalet fall denna hos enskilda företagare, oftast hantverkare. I en del fall har emellertid placering skett i verkstadsskolor och även vid yrkesutbildningsanstalter av andra slag. Under senare år har styrelsen även utnyttjat de beredskapskurser, som tidigare av statens arbetsmarknadskommission och sedermera av överstyrelsen för yrkesutbildning anordnats för omskolning och utbildning av tempoarbetare m. fl. för verkstadsindustrien. I allmänhet beviljas bidrag till yrkesutbildning efter framställning från vederbörande pensionsnämnds ordförande. Initiativet tages emellertid i vissa fall av pensionsstyrelsen själv, då ansökan göres om pension, och då styrelsen finner, att viss yrkesutbildning kan tänkas underlätta möjligheterna till självförsörjning. Sedan ansökan inkommit till pensionsstyrelsen föranstaltas i regel om särskild medicinsk undersökning, som bland annat avser att klarlägga möjligheterna till försörjning genom yrkesutbildning m. m. En närmare undersökning rörande yrkesvalet och utbildningsmöjligheterna företages därefter av pensionsnämndens ordförande. I möjligaste mån förlägges utbildningen hos enskild företagare eller vid utbildningsanstalt inom hemorten. I den mån pensionsnämndens ordförande icke kan ordna med utbildning i hemorten, uppdrages åt pensionsstyrelsens ombud på annan ort att vidtaga föranstaltningar härför. När det gäller utbildning hos enskilda företagare, träffas i regel skriftligt avtal med den, som är villig åtaga sig utbildningen, att för viss tid och mot viss ersättning mottaga vederbörande och meddela praktisk yrkesutbildning. Pensionsstyrelsens definitiva beslut fattas, sedan förbindelse från vederbörande företagare ävensom från den sökande, som skall meddelas utbildningen, inkommit till styrelsen. Beslutet gives den formen, att styrelsen utfäster sig att lämna bidrag intill visst belopp, under förutsättning att vederbörande kommun eller annan förbinder sig att ikläda sig återstående utbildningskostnader ävensom eventuella kostnader för resor

44 till och från utbildningsorten, klädesutrustning och dylikt samt att förskottera styrelsens bidrag. Pensionsstyrelsens bidragsandel kan avse kostnader för ersättning till företagaren, tillskott för utgifter till kost och logi under utbildningstiden samt eventuella utgifter för dagliga resor till och från arbetet, om sådana förekomma. Pensionsstyrelsens bidrag utgår med vissa maximibelopp, olika för olika yrken och utbildningstider, dock med högst tre fjärdedelar av kostnaderna. Bidraget fördelas vanligen på hela utbildningstiden men med något större andel under första tiden. Enligt pensionsstyrelsens beslut den 19 december 1945 utgår styrelsens bidrag för yrkesutbildning med följande belopp (högst % av skäliga kostnader). Tabell 6. Pensionsstyrelsens maximibidrag till yrkesutbildning. Utbildningstid

Pensionsstyrelsens max.-bidrag

Utbildning inom näringslivet 5 år 4 » 3 » 2 t 1*/, » l1^ » 1 »

3 500 2 500 2 000 1800 1 600 1 400 1 000 Skolmässig utbildning

4 år (arbets- el. läsår) 2Va—3 » 2 » 1—l1/, »

3 400 2 800 2 200 1 600

I sina anvisningar rörande ordnandet av yrkesutbildningen framhåller pensionsstyrelsen, att kostnaderna för utbildningen — däri inräknas även kost och logi — i avsevärd grad böra kunna täckas av den ersättning, som lärlingen i sitt arbete gör skäl för. Även om avtalsenlig lön ej k a n erhållas, bör dock, framhålles det, lärlingens lön ej allt för mycket understiga den avtalsenliga lönen. En del kollektivavtal föreskriva viss högsta ålder för lärling. I den mån sökande överskridit denna ålder, brukar pensionsstyrelsen hos vederbörande arbetsmarknadsorganisationer begära dispens. Sådana framställningar ha enligt uppgift alltid rönt välvillig behandling. Utbildningstiden är, när det gäller hantverksyrken, i allmänhet minst den för lärlingar i respektive yrken vanliga. I regel övervakas utbildningen av vederbörande pensionsnämnds ordförande, övervakaren skall avgiva vissa rapporter till pensionsstyrelsen för att hålla styrelsen underkunnig om utbildningens fortgång och resultat. Avbrytes utbildningen eller fort-

45 löper den icke tillfredsställande, åligger det företagare, som åtagit sig utbildningen, att anmäla detta till övervakaren. Kostnader för anskaffning av maskiner och verktyg åt personer, som erhållit yrkesutbildning genom pensionsstyrelsens försorg och som för att starta egen verksamhet äro i behov härav, bestridas vanligen till y 3 -del av vederbörande försörj ningspliktige eller hemortskommun, medan återstoden, vad gäller vanföra, bestrides av pensionsstyrelsen och svenska vanföreanstalternas centralkommitté (S. V. C. K.) och vad gäller övriga av pensionsstyrelsen ensam. Anskaffningen av maskiner och verktyg, som tidigare handhafts av S. V. C. K., ombesörjes numera i regel av vanföreanstalterna. För belysande av verksamhetens omfattning under senare år, vad gäller beredande av yrkesutbildning, meddelas i tabell 7 vissa uppgifter, avseende åren 1941—1945, sammanställda på grundval av inom pensionsstyrelsen upprättade redogörelser.

Tabell 7. Omfattningen av pensionsstyrelsens yrkesutbildande verksamhet åren 1941—1945. Antal personer som Art av utbildning

påbörjat utbildning

1941 Verkstadsskola eller annan ut-

vid utgången [kostnader under året avslutat ut- av året underbildning gingo utbildning

94 233

82 301

114 680

52-881:17 215-013:03

267-894:20

107 200

76 286

140 589

58-026:63 170-089:22

3G2

228115:85

99 179

80 255

147 513

69-056:26 179-969:12

249025:38

115 214

96 223

165 503

76-529:91 145-842:39

222-372:30

124 235

106 204

178 536

88-248:89 169-178:19

257-427;08

1942 Verkstadsskola eller annan ut-

1913 Verkstadsskola eller annan ut-

1944 Verkstadsskola eller annan ut-

1945 Verkstadsskola eller annan ut-

2. Yrkesutbildningens resultat. Enligt förut åberopade redogörelse har man inom pensionsstyrelsen värdesatt utbildningens resultat, sådant det framstått vid tidpunkten för utbildningens avslutande ovan angivna år. Resultatet har ansetts tillfredsställande, när vederbörande kunde förväntas helt eller till mera väsentlig del komma att försörja sig med arbete. Beträffande dem, som avslutat sin utbildning år 1941, ansågs resultatet tillfredsställande i 293 fall (76.9 % ) . Motsvarande siffror voro för år 1942 271 (74.9 %), år 1943 275 (82.1 %) och år 1944 251 (78.4 %). Ett mera säkert bedömande av om yrkesutbildningen lett till åsyftat resultat, det vill säga om vederbörande genom åtgärden blivit i stånd till självförsörjning, kan självfallet endast ske med ledning av undersökningar, verkställda viss tid efter utbildningens avslutande. Sådana undersökningar ha från tid till annan verkställts av pensionsstyrelsen, den senaste år 1942. Denna undersökning omfattade alla, som åren 1935—1938 avslutat yrkesutbildning hos enskild eller vid annan yrkesundervisningsanstalt än vanföreanstalts yrkesskola, i allt 1 065 personer, varav 766 män och 299 kvinnor. Följande grundar sig, vad siffermaterialet beträffar, på en inom pensionsstyrelsen upprättad redogörelse för sistnämnda undersökning. Resultaten ha därvid uppdelats i tre huvudgrupper, nämligen A-resultat = sådana personer, som försörja sig helt eller i mera väsentlig grad inom utbildningsyrket, C-resultat = sådana personer, som — utan hänsyn till yrke — endast i mindre väsentlig grad eller icke alls försörja sig och Ay-resultat = sådana personer, som försörja sig helt eller i mera väsentlig grad, men huvudsakligen genom annat yrke än det, för vilket de utbildats. Till den sistnämnda gruppen ha även förts kvinnor, som försörjde sig genom hemmets skötsel; hade de efter ingånget äktenskap försörjning genom det inlärda yrket jämte makes arbete, ha de förts till den första gruppen. Sammanfattningsvis blir resultatet efter denna gruppering följande: Tabell 8. Graden av försörjningsförmåga efter genomgången utbildning. Män

A-resultat C-resultat Ay-resultat Summa

Kvinnor

antal

/o

antal

0/ /o

545 92 129

71-2 12-0 16-8

154 48 97

51-5 16-1 32-4

100 Samtliga antal

0/ /o

699 140 226

65-6 13-2 21-2

1 065

47 Sammanlagt ha således 88 % av männen uppnått självförsörjning, varav dock 17 % genom arbete inom annat yrke än det, för vilket de utbildats. Av kvinnorna voro 84 % självförsörjande, om därvid medräknas de som försörjde sig enbart genom hemmets skötsel. Dessa voro till antalet 66, motsvarande 22 % av samtliga. De rent negativa resultaten (C-resultaten) äro 12 % for män och 16 % för kvinnor. E n uppdelning av resultaten med hänsyn till det yrke, som utbildningen avsett, har skett i tabell 9.

Tabell 9. Graden av f ö r s ö r j n i n g s f ö r m å g a efter g e n o m g å n g e n utbildning med f ö r d e l n i n g på yrken. Män Vrke som utbildningen avsett

K v i n n o r

C-resul- Ay-resul- Samtliga A-resultat C-resul- Ay-resul- Samtliga A-resultat tat tat tat tat Antal

Bagare o. konditor 7 70-0 40 71-4 Bilreparatör 2 50-0 Bokbindare Cykelreparatör.. . . 5 55-6 Elektriker 13 72-2 Fotograf 4 57-1 22 88-0 Frisör 3 75-0 ravor 3 60-0 »uld- o. silversmed . . 11 57-9 Kontorist 4 50-0 <.ontrollassistent.... tfaskinsättare, typograf 6 85-7 klek. verkstadsarbetare 24 77-4 41 75-9 Halare '2 66-7 Vlöbelpolerare 6 85-7 Radioreparatör l 25-0 Reklamtecknare 79 62-7 skomakare 3 100-0 krivmaskinsreparatör. 121 76-6 skräddare 5 45-5 smådjursskötare 75-7 53 snickare 48-3 14 svetsare 88-9 16 Tapetserare 17 77-3 Tekniska facket 3 60-0 Trädgårdsarbetare . . . . 15 88-2 Trmakare Damfrisörska rlusligt arbete Maskinstickerska Modist sömmerska Väverska f>vriga 25 69Summa!545

Antal

10-0 9-0 11-1 16-7 14-3 8-0 21-1 14-3

6-5 11-1 14-3 50-0 16-7 11-4 9-1 12-9 20-7 5-6 40-0 5-9

% av An- samt- Antal liga tal yrken 10 56 4 9 18 7 25 4 5 19 8 7 31 54 3 7 4 126 3 158 11 70 29 18 22 5 5-9 17

%

1-3 7-3 0-5 1-2 2-4 0-9 28-6 3-3 0-5 0-7 2-5 10 100-0 1-0 0-9 4-0 7-1 0-4 0-9 0-5 16-5 0-4 20-6 1-4 9-1 3-8 2-3 2-9 0-7 2-2 4 66-7 3 60-0 3 100-0 15 35-7 108 52-9

4-7 11-1 7 19-4 36 71-2 92 12-0 129 16-8 766 100-0 154

50-0

% av An- samttal liga yrken

Antal

Antal

14-3

2-3

57-1

19 15-2 50-0 33-3

6 5 3 42 204 4 18

2-0 1-7 1-0 14-0 68-2 1-3 6-1

51-5 48 16-1 97 32-4 299 100-0

48 Av tabell 9 framgår, att utbildningen i mycket hög grad varit inriktad på hantverksyrken. Av männen hade sålunda bland annat 158 (20.6 %) erhållit utbildning till skräddare och 126 (16.5 %) till skomakare. Av de senare försörjde sig en relativt betydande del (20.6 %) genom annat yrke än det inlärda. Kvinnornas yrkesval eller yrkesremittering är frappant ensidig, då icke mindre än 204 av 299 fått utbildning som sömmerskor. Att inga kvinnor hänvisats till utbildning i den mångfald andra yrken, som äro tänkbara, måste bero icke främst på svårigheten att placera en enstaka person hos näringsidkare utan på en ensidig uppfattning hos de personer, som i denna verksamhet realiter fungera såsom yrkesvägledare, nämligen pensionsnämndsordförandena. I detta sammanhang är det också av intresse att konstatera, hur resultatet utfallit med hänsyn till de olika sjukdomsgrupper, som de utbildade företräda. I tabell 10 ha uppgifter härom sammanställts. Tabell 10. Graden av försörjningsförmåga efter genomgången utbildning med fördelning på sjukdomsgrupper. M ä n Arcsultat

Cresultat

K v i n n o r

Ayresultat

Sj ukdomsgrupp antal

Lungtuberkulos

Aresultat

% av samta n - liga ant a l sjuk- t a l domsfall

Cresultat

Ayresultat

Samtliga

% av samtanliga tal sjukdomsfall

antal

%

antal

9-4

65 17-0 382

49-9

92 60-5

2 1 13-8

39 25-7 152

50-8

18 12-7

2 5 17-6 142

18-5

3 3 50-8

8 12-3

24 36-9

21-7

9-1

4 12-1

4-3

11 52-4

4 19-0

6 28-6

7-0

2 10-5 13 14-1

4 21-1 20 21-8

19 92

2-5 12-0

2 66-7 10 32-2

7 22-6

1 33-3 14 45-2

3 31

1-0 10-4

2 7-7 6 30-0

2 7-7 2 10-0

26 20

3-4 2-6

2 66-7 2 28-6

1 33-3 4 57-1

O O

1 14-3

1-0 2-4

33 63-5

12 23-1

7 13-4

6-8

5 29-4

4 23-5

8 47-1

5-7

5 4 5 71-2

9 2 12-0 129 16-8 7 6 6

100-0 154 51-5

4 8 16-1

97 32-4 2 9 9

100-0

°//o

Rörelseorgan e n s d e f e k t e r 281 73-6 K i r u r g i s k a ledo c h b e n t b c . . 99 69-7 Ledgångsreumatism . . . . 26 78-8 Rygginsufficie n s e r o. r e c i diverande ischias 13 68-4 H j ä r t s j u k d o m a r 59 64-1 Astma, bron-

Samtliga

22 84-6 12 60-0

0/

/o

0/

/o

antal

/o

antal

0/

/o

7 Övriga sjukSumma

Som av en sammanräkning av de fyra första sjukdomsgrupperna i tabell 10 framgår, hava de utbildade i icke mindre än ca 80 % haft fysiska arbetshänder, betingade av sjukdomar och defekter i hållnings- och rörelseorganen. Av 817 personer, tillhörande dessa fyra grupper, hava 557 eller 68 % uppnått A-resultat.

49 I tabell 11 ha uppgifter sammanställts rörande de utbildades ålderssammansättning samt utbildningens resultat med hänsyn till åldern vid utbildningens början. Tabell 11. Graden av försörjningsförmåga efter genomgången utbildning med fördelning på åldersgrupper. A-resultat Ålder vid u t bildningens början

antal

o/ /o

antal

Samtliga

Ay-resultat

C-resultat

/o

antal

/o

antal

%av samtliga åldrar

M ä n

under 16 16—25 25—30 ö v e r 30

Summa

31 408 85 21

83-8 71-1 69-7 63-6

2 71 13 6

5-4 12-4 10-6 18-2

4 95 24 6

10-8 16-5 19-7 18-2

37 574 122 33

4-8 75-0 15-9 4-3

71-2

12-0

16-8

100-0

K v i n n o r under 16 16—25 25—30 ö v e r 30

9 108 25 12

64-3 50-2 51-0 57-1

2 36 7 3

14-3 16-8 14-3 14-3

3 71 17 6

21-4 33-0 34-7 28-6

14 215 49 21

4-7 71-9 16-4 7-0

Summa

51-5

16-1

32-4

100-0

4 G32'/7

KAP. III. DET ALLMÄNNA YRKESUNDERVISNINGSVÄSENDET. Redan nu gäller, att partiellt arbetsföra i viss utsträckning ha möjligheter att få skolmässig yrkesutbildning på samma sätt som andra. I många fall ha naturligtvis personer, som man skulle kunna klassificera som handikappade, gått i både lägre och högre skolor, utan att man tagit särskild notis om dem eller behövt handlägga deras inträde såsom ett speciellt ärende. Icke desto mindre finnas här, och särskilt genom den nu pågående utbyggnaden och demokratiseringen av hela vår skolorganisation, stora möjligheter att inplacera ännu flera handikappade i de ordinarie yrkesutbiidningsanstalter, som bäst motsvara deras individuella intresse och fallenhet. Det torde därför vara på sin plats att i förevarande sammanhang lämna en redogörelse för yrkesundervisningsväsendets organisation i de avseenden, vilka närmast äro av intresse vid bedömandet av möjligheterna till yrkesutbildning för partiellt arbetsföra. Då icke minst verkstadsskolorna i detta sammanhang äro av betydelse, har kommittén även låtit införskaffa vissa uppgifter angående bland annat elevtillströmningen till dessa skolor, för vilka redogörelse lämnas i det följande. Även den speciella kursverksamhet, som först genom statens arbetsmarknadskommission och sedermera — från år 1944 — bedrivits av överstyrelsen för yrkesutbildning för omskolning (s. k. beredskapskurser) samt den likaledes under överstyrelsens ledning bedrivna och i större omfattning planerade kursverksamheten för arbetslösa, har synts erbjuda anknytningspunkter för en liknande verksamhet för handikappade, varför en redogörelse för denna verksamhet även lämnas. Det må i sammanhanget erinras om att kommittén i skrivelse till statsrådet och chefen för socialdepartementet den 22 juni 1946 med förslag om vissa åtgärder för att utnyttja nu rådande arbetsmarknadsläge för arbetsplacering av partiellt arbetsföra, även förordat anordnandet i mån av behov av liknande kurser.

1. Yrkesundervisningens allmänna organisation. I huvudsak kommer i det följande att beröras endast den lägre yrkesundervisningen såsom varande av största betydelsen, åtminstone kvantitativt. Den statliga ledningen av yrkesundervisningsväsendet för utbildning

51 inom industri och hantverk, handel och husligt arbete, är sedan år 1944 förlagd till ett särskilt ämbetsverk, överstyrelsen för yrkesutbildning. Den lägre lantbruksutbildningen står under lantbruksstyrelsens tillsyn. Det nuvarande yrkesskolväsendet grundar sig vad beträffar undervisningen för industri och hantverk, handel och husligt arbete på beslut av 1918 och 1921 års riksdagar. Sistnämnda år fastställdes den med vissa ändringar ännu gällande stadgan för den kommunala yrkesundervisningen (yrkesskolstadgan) 1 . En etapp av stor betydelse för yrkesskolväsendets utveckling var 1941 års riksdags beslut om inrättandet av centrala verkstadsskolor. Därmed avsågs att även för landsbygdens ungdom skapa möjligheter till utbildning vid verkstadsskolor. Stadgan för centrala verkstadsskolor — för vilka landstingen i flertalet fall äro huvudmän — fastställdes år 1941. 2 Den lägre lantbruksutbildningen har fått sin utformning genom beslut av 1939 års lagtima riksdag. De närmare bestämmelserna om verksamheten återfinnas i en stadga av år 1940 för statsunderstödda lantbruksundervisningsanstalter. 3 Genom beslut av 1944 års riksdag har under den lägre lantbruksundervisningen — med statsbidrag från nionde huvudtiteln — även införts en skolform, som icke upptagits i nyssnämnda stadga, nämligen jordbrukets yrkesskolor. Stadgarna för dessa skolor äro fastställda av lantbruksstyrelsen. De skolformer, för vilka riktlinjer uppdragits i yrkesskolstadgan eller som inom det kommunala yrkesundervisningsväsendet utvecklats i anslutning till denna, äro främst lärlingsskolor och lärlingskurser samt på ett högre stadium yrkesskolor. Dessa skolformer avse i första hand att tillgodose behovet av teoretisk och i vissa fall även praktisk utbildning för i näringslivet eller i hemmen sysselsatt arbetskraft. Undervisningen bedrives i allmänhet i aftonkurser. Vid en del kommunala yrkesundervisningsanstalter äro emellertid även heldagskurser anordnade såsom vid verkstadsskolor, handelsskolor, husmoders- eller hembiträdesskolor etc. De i stadgan för statsunderstödda lantbruksundervisningsanstalter upptagna skolorna äro av tre slag, nämligen lantbruksskolor, lantmannaskolor och lanthushållsskolor. Huvudmän för dessa skolor äro i en del fall landsting i andra fall hushållningssällskap eller stiftelser.

2. Kommunala verkstadsskolor. De kommunala verkstadsskolorna avse enligt yrkesskolstadgan att giva dem, som genomgått folkskola eller erhållit motsvarande utbildning, möjlighet att »förvärva ett visst mått av praktisk yrkesfärdighet, så att de *SFS 1921:706, ändr. 1930:150, 1931:182, 1932:590, 1944:262. 2 SFS 1941:835. 3 SFS 1940:724.

52 därigenom bliva i stånd att lättare vinna anställning och vidare utbildning inom yrket». Undervisningstiden varierar för olika yrken mellan i regel två och fyra år. I vissa fall avser utbildningen endast att vara grundläggande för att sedermera kompletteras med fortsatt praktisk utbildning inom näringslivet, i andra fall — det gäller då hantverksyrken och fyraåriga kurser — meddelas fullständig lärlingsutbildning. Den praktiska undervisningen skall enligt stadgan bedrivas så, att lärjungarna systematiskt bibringas insikt och färdighet i yrkets olika arbetsoperationer. Den teoretiska undervisningen omfattar i regel yrkeslära (teknologi, yrkesräkning, yrkesritning, yrkeshygien), yrkesekonomi (affärsskrivning, bokföring med kalkylation, ekonomilära) samt yrkes- och arbetslagstiftning. Verkstadsskolorna äro organiserade efter olika principer. I den vanligaste formen sker den praktiska utbildningen i en för ändamålet inrättad skolverkstad. I samverkan med en del industriföretag ha upprättats inbyggda verkstadsskolor, varvid den praktiska utbildningen förlagts till industriföretagets verkstäder. Bland företagets personal utses i dessa fall skolans lärare och funktionärer. Den teoretiska undervisningen meddelas i av eleverna samtidigt genomgången lärlingsskola. I vissa verkstadsskolor förekommer så kallad växelutbildning, varvid eleverna periodvis utplaceras hos hantverks- eller industriföretag. Antalet elever i dessa olika former av kommunala verkstadsskolor uppgick under senare hälften av oktober 1946 till 2 824, fördelade på ett 30-tal olika yrken. Av eleverna utbildades 34 % till metallarbetare. Andra fack, där elevantalet var mera betydande, voro möbelsnickare, som omfattade 13 %, och flygmekaniker, som omfattade 8 % av samtliga elever.

3. Centrala verkstadsskolor. Åren 1936—1938 upprättades i överensstämmelse med beslut vid 1936 års riksdag inom några län särskilda verkstadsskolor för viss arbetslös ungdom. Dessa skolor tillkommo huvudsakligen inom sådana områden, vilka vid denna tid fortfarande drogs med en sedan depressionen i början av 1930-talet kvardröjande ungdomsarbetslöshet. För att bland annat taga ställning till problemet om dessa speciella arbetslöshetsskolors fortsatta tillvaro, sedan de förhållanden på arbetsmarknaden upphört, som föranlett skolornas inrättande, tillsattes under våren 1937 den så kallade verkstadsskoleutredningen. I ett hösten 1938 avgivet betänkande 1 framlade utredningen bland annat förslag till statsbidragsgrunder m. m. för inrättande av centrala verk!SOU 1938:26.

53 stadsskolor och förordade, att vissa av de dåvarande skolorna för arbetslös ungdom skulle ombildas till centrala verkstadsskolor. Proposition i frågan avläts till 1941 års riksdag. Enligt den av Kungl. Maj :t med stöd av riksdagens beslut utfärdade kungörelsen angående statsbidrag till centrala verkstadsskolor 1 kan till verkstadsskola, som upprättas av landsting eller förening av dylika, eller av landsting i förening med stad, vilken icke deltager i landsting, eller av primärkommun inom landstingsområde samt som av Kungl. Maj:t erkännes som central verkstadsskola, utgå statsbidrag enligt i kungörelsen angivna grunder. Enligt stadgan för centrala verkstadsskolor har central verkstadsskola till uppgift att bereda manlig och, där så befinnes lämpligt, även kvinnlig ungdom inom ett vidsträcktare område -— i regel landstingsområde — tillfälle till ordnad såväl praktisk som teoretisk yrkesutbildning för hantverk och industri. Vid bestämmandet av yrken, i vilka utbildning skall ske, bör enligt stadgan i första hand sådana yrken väljas, som ha relativt stor betydelse för landets eller i varje fall skolområdets ekonomiska liv och inom vilka yrken ett väsentligt behov av yrkesutbildad arbetskraft föreligger. Utbildningstiden skall i regel utgöra två år, men må, om särskilda skäl därtill föranleda, omfatta kortare tid eller utsträckas till högst fyra år. Vid skolorna inrättas elevinternat. Statsbidrag till inrättande av sådant utgår, varvid såsom villkor bland annat gäller, att vid bedömandet av inackorderingsavgiften för eleverna kostnaderna för ränta och amortering av byggnadskostnaderna samt för underhåll av internatsbyggnad icke få tagas i betraktande. Enligt uppgift från överstyrelsen för yrkesutbildning voro hösten 1946 femton centrala verkstadsskolor i verksamhet inom tolv landstingsområden. Inom samtliga landsting utom Gotlands — där ej heller i verkstadsskoleutredningens förslag räknats med att någon dylik skola skulle komma till stånd — komma centrala verkstadsskolor att inrättas. I tabell 12 har med ledning av vissa av överstyrelsen för yrkesutbildning inhämtade uppgifter gjorts en sammanställning över de i oktober 1946 i gång varande centrala verkstadsskolorna samt över antalet elever vid dessa, fördelade på olika yrkesavdelningar.

4. Handelsutbildning. Yrkesutbildning för kontors- och affärsverksamhet meddelas, om man bortser från den undervisning av detta slag, som gives i en del praktiska realskolor och handelsmellanskolor, huvudsakligen vid handelsgymnasier, kommunala anstalter för yrkesundervisning och en del enskilda handelsskolor. i~SFS 1941:716.

54 Tabell 12. Antal elever i olika yrkesavdelningar vid centrala verkstadsskolor enligt uppgifter enden förhållandena under senare hälften av oktober 1946.

6 3

ii

»O

•O

i

Landstingsområde

i Stockholms

tu

1 1.3

3a s w

u v

«

"3

c,

Uv

s

u

u o o

v «-•

fa P

S g v 3 -

i

• '" m O 60 X

•

Ö

(fl

. P >»

p

CA

"ÖJ A O

4) U Cl H B en •3 C

a

v

aå E . o

o c •

en

•

CA

•p >* C CD cs <-

tu

c

«

3 M

s» P PQ

t/J

Uppsala läns D:o i U p p s a l a

....

— — 14 —

16 Södermanlands

läns

D:o i E s k i l s t u n a

12 — -

—

12 —

—— — — ——

1E

CS

o

1 >

•3

>

— — 19 10

-

6 c

— -

— — —

— — —

..

....

—

—

..

—

15 D:o i U d d e v a l l a . . . .

— 30

15 Kronobergs

•

. u

6 «

3 60 A So C P c

i

2 B l H 60 "3 s P 60 60 B

läns

—

låns

D:o i Ljungby

— —— —

——

— 16 — — 15

— 15

— — — 15 15 — 22

— 15

— —— —

— —

låns

i

D:o i K a r l s k r o n a Göteborgs Bohus

8 —

—!

o. läns

Skaraborgs

läns

— — 25 —

D:o i T i d a h o l m Värmlands

— — — — — 13

—— — — — — —— —

läns

— 15

D:o i ö s t a n å s

— — — — 15 — 21 — — —

—— —

——

—— — I

— — ——

—— —

——

15 9

15 —

~

— — — 15 —

-—— 14-

.—.

12 15

6 9

171 136 112

läns

— — 72

D:o i Ö r e b r o Gävleborgs

Västernorrlands

Norrbottens

— 14

— 2 2 — — 12

— 30 — — — — 16

12 13

— 14

— — 42

30 12

15 13

50 109 4 0 1 104

47 238

läns

D:o i S u n d s v a l l . . . . Västerbottens

läns

D:o i T ö n s h a m m a r

—

30 27

12 8

—

läns

— — — — 16

läns

D:o i P i t e å I):o i ö v e r t o r n e å

..

Summa

ii o P

c

i1 £ P

| 3 5

—

Örebro

tu E

<u

ÖB A !

• ii

'Centrala verkstads-] skolan i H ä g g v i k . . j

Blekinge

P

i]

P

~ 3 M 6C •c eB

CS

in

Kokerskor i storkök

•-,

—

15 —

—

15 1 3 6 15 21 142

H ä r i i n g å 18 n o r s k a < ;lev( ;r (1 1 nlålare , 7 v ä r n le- c ch D ä r a v 5 n o r s k a eleve r

—.

—

12 3 0

SO n i t e t s m o

15 15

ltö rer)

15 15

8 20

29 1

;JO

Handelsgymnasierna — f. n. tolv till antalet — drivas i regel av kommuner, stiftelser och föreningar. Kungl. Maj:t har i en kungörelse av år 1938 1 dragit upp de närmare riktlinjerna för de statsunderstödda handelsgymnasiernas verksamhet. Handelsgymnasium skall omfatta tvåårig kurs, byggd på realexamen (allmän eller praktisk å handelslinje). Därjämte kunna dessa gymnasier anordna ettårig kurs för elever, som avlagt studentexamen eller på annat sätt styrkt sig äga nödiga förutsättningar att tillgodogöra sig undervisningen. De olika handelsgymnasiernas timplaner förete betydande olikheter i fråga om ämneskombinationer. Vid de kommunala anstcdterna för yrkesundervisning meddelas handelsutbildning bland annat i ettåriga handelskurser med heldagsundervisning. Vid en del av dessa kurser sker en uppdelning av eleverna på olika linjer, svarande mot deras förkunskaper, så att en linje mottager elever med realexamen och en annan linje elever, som genomgått fortsättningsskola. Arbetsåret omfattar i regel 9 månader om 30—35 timmars undervisning per vecka. Därtill kommer undervisning i frivilliga ämnen. Ämneskombinationen varierar i olika skolor. I allmänhet innefattar den svenska med affärsskrivning och korrespondens, handelsräkning, handelslära, bokföring och annat kontorsarbete, handelsrätt, varukännedom, ekonomilära samt ämnen i detaljhandelskurser, skyltning, välskrivning och textning m. m. Som frivilliga ämnen förekomma stenografi, maskinskrivning, språk, maskinräkning m. m. Av de kursformer, som i övrigt förekomma vid de kommunala yrkesundervisningsanstalterna, skola lärlingsskolans yrkesavdelningar i handel enligt yrkesskolestadgan omfatta två år med minst 300 undervisningstimmar per år. Från denna föreskrift har dock i viss omfattning dispenserats, vad gäller antalet undervisningstimmar per år. Obligatoriska ämnen i dessa yrkesavdelningar, där undervisningen vanligen är förlagd till kvällarna, äro handelsteknik, ekonomisk geografi med produktionslära, handelsrätt och nationalekonomi samt, där skolans styrelse så prövar nödigt, svenska språket. Frivillig undervisning meddelas i främmande språk, maskinskrivning och stenografi. Även andra kursformer med undervisning i enstaka eller flera ämnen förekomma. Vid ett flertal statsunderstödda enskilda handelsskolor meddelas handels- och kontorsutbildning i kurser av olika längd och omfattning. En del kurser äro inriktade på utbildning för allmänna kontorsgöromål, medan andra avse mera specialiserade arbetsområden. Kurstiden varierar mellan olika skolor, varvid dock de längre heldagskurserna dominera. För inträde till vissa av de högre kurserna kräves realexamen, studentexamen eller normalskolekompetens. De flesta kurserna stå dock öppna även för elever utan annan skolutbildning än folkskola. ]

SFS 1938:529.

5. Huslig utbildning. Vid de kommunala yrkesutbildningsanstalterna meddelas nu undervisning i husligt arbete i en rad olika kurser, som variera såväl i fråga om längd som i fråga om undervisningsplaner. Under senare hälften av oktober år 1946 deltogo sammanlagt 21 458 elever i de kommunala yrkesutbildningsanstalternas kurser i husligt arbete, varav 657 erhöllo undervisning i skolor och kurser om minst 5 månaders längd med heldagsundervisning. Omkring hälften av samtliga kurser har enligt de uppgifter, som lämnats i 1941 års befolkningsutrednings betänkande rörande den husliga utbildningen 1 , en undervisningstid mellan 100 —499 timmar. Största delen av undervisningstiden vid dessa kurser omfattar praktiska övningar i matlagning, bakning, konservering, tvätt, hemvård, sömnad etc. I en del skolor tillkomma sådana ämnen som barnavård, trädgårdsskötsel m. m. I viss utsträckning meddelas också teoretisk undervisning, omfattande bland annat samhällskunskap, barnavård och barnuppfostran, hälsolära, närings- och födoämneslära, hemvård, hushållsekonomi m. m. Vid sidan av de kommunala skolorna finnas ett antal enskilda skolor med statsunderstöd, som meddela huslig utbildning och vilka stå under överinseende av överstyrelsen för yrkesutbildning. Undervisningen vid dessa skolor motsvarar i stort sett den, som förekommer i de kommunala skolornas längre kurser. Antalet elever vid de enskilda skolorna under senare hälften av oktober 1946 utgjorde sammanlagt 1 312, varav 809 deltogo i kurser om minst fem månaders längd. Vid 31 av landets 62 statsunderstödda folkhögskolor förekommer huslig undervisning i någon form. Folkhögskolans undervisning är av växlande längd, sommarkurserna 13—16 veckor och vinterkurserna 21—24 veckor. Den tid, som anslagits för den husliga undervisningen, är skiftande, liksom dessa ämnens inplacering i schemat. Hushållsarbete, vävning och sömnad äro i allmänhet förekommande. En del skolor ha också i undervisningen upptagit hemvård, trädgårdsskötsel och barnavård. Vid en del folkhögskolor förekomma särskilda husmoderskurser och på vissa håll också en speciell hembiträdeskurs. Lanthushållsskolorna meddela i års- och halvårskurser teoretisk och praktisk utbildning i lanthushållsgöromål. Vid halvårskurs, som omfattar 22 veckor, förlagda till sommar- eller vinterhalvåret, skall i huvudsak undervisas i närings-, födoämnes- och matlagningslära, hemmets ekonomi, hälsolära, barnavård, hemvård, husdjurslära, mjölkhushållning, trädgårdsskötsel, slöjd samt medborgarkunskap. Den ettåriga kursen, som omfattar 44 veckor, avser att giva eleverna en vidgad och fördjupad undervisning i halvårskursens ämnen. iSOU 1945:4.

6. Lantbruksundervisning. Vid lantmannaskolorna meddelas kunskap i grunderna för lanthushållningens utövande. Vanligast vid dessa skolor är en vinterkurs, omfattande 125 arbetsdagar, varvid undervisning lämnas i svenska, räkning, natur-, jordbruks- och husdjurslära, lantbruksekonomi, skogshushållning, byggnadslära, trädgårdsskötsel samt medborgarkunskap. Några lantmannaskolor anordna dessutom så kallade fortsättningskurser, omfattande minst 110 arbetsdagar. I fortsättningskursen förekommer, förutom vidgad och fördjupad teoretisk undervisning i vinterkursens ämnen, i viss utsträckning praktiska övningar i lantbruksgöromål. Utbildning av kontrollassistenter sker även vid ett flertal lantmannaskolor. Andra kursformer äro så kallade längre kurs, omfattande minst 230 arbetsdagar, i vilken eleverna inhämta i huvudsak samma kunskaper som i både vinterkurs och fortsättningskurs, samt helårskurs, som omfattar såväl teoretisk undervisning som praktiska övningar i lantmannagöromål. Rörande undervisningen föreskriver stadgan för lantmannaskolorna, att den skall vara så fördelad mellan olika ämnen, att skolans karaktär av yrkesskola upprätthålles. Skolorna äga ganska stor frihet vid uppgörandet av undervisningsplanerna, vilka dock skola godkännas av lantbruksstyrelsen. För inträde vid lantmannaskola fordras att ha genomgått folkskola, att ha deltagit i ett års praktiskt jordbruksarbete samt i regel ha fyllt 18 år. Några särskilda bestämmelser beträffande hälsotillstånd och kroppskonstitution äro icke stipulerade. För helårskurs, där en del praktiskt arbete förekommer, torde dock tillämpas de för lantbruksskolor nedan angivna inträdesvillkoren beträffande hälsotillståndet. Vid lantbruksskolorna anordnas dels tvåårig kurs för utbildande av jordbruksförmän (rättare, befallningsmän och bokhållare), dels ettårig kurs för allmän praktisk-teoretisk jordbruksutbildning. Den teoretiska undervisningen omfattar i huvudsak samma ämnen, som ingå i lantmannaskolans vinterkurs. Undervisningen skall dock särskilt taga sikte på förhållandena vid större jordbruk. För vinnande av inträde vid lantbruksskola fordras, att vederbörande fyllt 18 år, är fri från påvisbara sjukdomsanlag och lyten, äger tillräckliga kroppskrafter för utförande av lantbruksarbete samt under minst ett år haft sådant arbete. För inträde i den ettåriga kursen fordras därjämte vissa förkunskaper i teoriämnen, närmast motsvarande vad som inhämtas under den tvååriga huvudkursens första arbetsår. Under de senaste åren har tillkommit en ny skolform för jordbruksundervisning, nämligen jordbrukets yrkesskolor, varav dock endast fyra (en i Stockholms län, en i Västerbottens län och två i Norrbottens län) för

58 närvarande finnas. Jordbrukets yrkesskolor meddela teoretisk och praktisk utbildning i för jordbruket grundläggande ämnen. Skolorna äro anordnade såsom internat i samband med elevjordbruk, och. undervisningen pågår i två år. För vinnande av inträde fordras god hälsa, genomgången folkskola samt att ha fyllt 14 år. Elevantalet vid de lägre lantbruksundervisningsanstalterna var under läsåret 1945/46 följande: Lantbruksskolor a) tvåårskurser b) ettårskurser c) ladugårdsförmanskurser

197 90 55

Lantmannaskolor a) vinterkurser b) helårskurser c) längre kurser

1 541 120 138

7. Speciell kursverksamhet. När den förstärkta försvarsberedskapen anbefalldes i vårt land år 1940, arbetade verkstadsindustrien under högkonjunktur. Genom ökade beställningar och på grund av inkallelser uppstod brist på arbetskraft inom vissa avsnitt av denna industri. Risk förelåg även, att detta bristläge skulle skärpas på grund av yttre omständigheter. I denna situation erfordrades särskilda åtgärder för att industrien skulle få den arbetskraft, som behövdes. Företagens egna åtgöranden visade sig snart otillräckliga, och det framstod som nödvändigt, att det allmänna lämnade sin medverkan. Samtidigt härmed tvingades andra grenar av vårt näringsliv att göra betydande inskränkningar. I denna situation uppgjorde statens arbetsmarknadskommission i samråd med arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer en plan för utbildning av reservarbetskraft för verkstadsindustrien. Verksamheten planerades i form av omskolningskurser (benämnda beredskapskurser) för dem, som ledigställts inom andra näringsområden. I planerna ingick vidare, att de resurser i fråga om lokaler, maskiner och undervisningsmateriel, som landets verkstadsskolor förfogade över, i första hand skulle utnyttjas för omskolningsverksamheten. För att icke göra intrång i dessa skolors egentliga undervisningsuppgifter ordnades skiftgång. Under ena hälften av da-

59 gen disponerades således verkstaden av ungdomarna i verkstadsskolan och under den andra hälften av beredskapskursernas elever. På vissa orter ordnades även fristående omskolningskurser. Kurstiden vid dessa beredskapskurser, vilka nu avvecklats, var i regel 6 månader, och undervisningen, som till övervägande delen omfattade praktiskt arbete, avsåg specialutbildning inom olika områden av vissa fack. Således utbildades inom »mekanikerfacket» elever till filare (bänkarbetare), svarvare, fräsare, hyvlare o. s. v. För att få deltaga i sådan beredskapskurs erfordrades under verksamhetens tidigare skede, att vederbörande skulle vara frikallad från militärtjänst. Med hänsyn härtill torde man kunna räkna med att ett betydande antal av kursdeltagarna då voro att betrakta såsom partiellt arbetsföra. Även senare ha emellertid personer med arbetshinder i många fall placerats vid dylika kurser; såsom förut nämnts ha sålunda bland annat en del av pensionsstyrelsens klientel intagits i dessa. För den centrala ledningen av kurserna svarade från början statens arbertsmarknadskommission. År 1944 övertogs denna uppgift av överstyrelsen för yrkesutbildning. Överstyrelsen för yrkesutbildning fick i november 1943 i uppdrag av Kungl. Maj:t att utreda vissa frågor om yrkesutbildning och omskolning av arbetskraft i händelse av arbetsmarknadskris efter ett vapenstillestånd. Överstyrelsen framlade den 3 maj 1944 i anledning härav en promemoria angående yrkesutbildning för arbetslösa m. m. 1 På grundval av denna promemoria förelades 1945 års riksdag proposition i ämnet med förslag till yrkesutbildningskurser för arbetslösa samt ekonomiska bidrag till deltagare i sådana kurser. Genom kungl. kungörelse den 7 juli 19452 ha bestämmelser utfärdats för dessa kurser. Enligt nämnda kungörelse skola yrkesutbildningskurser för arbetslösa anordnas, antingen såsom nybörjarkurser, avsedda att giva en grundläggande utbildning åt arbetslös ungdom, som tidigare icke erhållit utbildning, eller såsom fortbildningskurser, avsedda att åt arbetslösa med viss yrkeserfarenhet giva en kompletterande yrkesutbildning, eller ock såsom omskolningskurser, avsedda att giva en grundläggande yrkesutbildning åt sådana arbetslösa, som till följd av ändrade förhållanden böra beredas möjlighet till försörjning inom annat yrke. Kursverksamheten kan avse alla yrkesområden utom skogsbruket och kan anordnas av kommun (kommunal arbetslöshetskurs), av huvudman för central verkstadsskola (arbetslöshetskurs vid central verkstadsskola) eller av överstyrelsen för yrkesutbildning (central arbetslöshetskurs). Frågor om tillstånd till anordnande av statsunderstödd kommunal arbetslöshetskurs eller arbetslöshetskurs vid *SOU 1944:25. SFS 1945:445.

60 central verkstadsskola samt om statsbidrag till sådana kurser avgöras av överstyrelsen för yrkesutbildning. För den lokala ledningen av kursverksamheten ansvarar för de kommunala arbetslöshetskurserna endera yrkesskolstyrelsen eller, om sådan icke finnes, arbetslöshetsnämnden eller särskild kursstyrelse. Arbetslöshetskurs vid central verkstadsskola står under samma ledning som de ordinarie kurserna. För de centrala arbetslöshetskurserna avgör överstyrelsen i varje särskilt fall, hur kursstyrelsen skall organiseras. På varje kursort skall dessutom finnas en kursnämnd. Den skall bestå av representanter för kursstyrelsen, arbetslöshetsnämnden på orten samt arbetstagare och arbetsgivare inom de näringsgrenar, som kursverksamheten berör. Statsbidragen till arbetslöshetskurserna utgå enligt gynnsammare normer än vad som gäller för den ordinarie yrkesundervisningen. I fråga om centrala arbetslöshetskurser bestridas kostnaderna helt av statsmedel. Enligt tillämpningsbestämmelser, som överstyrelsen utfärdat, gälla såsom allmänna villkor för inträde i arbetslöshetskurs, att sökanden är anmäld hos arbetslöshetsnämnd, befinnes äga förutsättningar att tillgodogöra sig undervisningen samt icke lider av sjukdom, lyte eller annan defekt, som gör honom olämplig för det yrke, som utbildningen avser. I den mån överstyrelsen icke annorlunda bestämmer, skall sökande för att kunna intagas i nybörjarkurs ha fyllt minst 15 och högst 25 år, i fortbildningskurs minst 16 samt i omskolningskurs minst 16 och högst 40 år. Yrkesutbildningskurser för arbetslösa ha hittills endast i mycket begränsad omfattning kommit till stånd. I detta sammanhang må erinras om att kommittén för partiellt arbetsföra den 10 februari 1945 i skrivelse till Kungl. Maj:t föreslagit viss kursverksamhet för beredskapsskadade. För omskolning av denna kategori av partiellt arbetsföra ha bland annat i gång varande beredskaps- och arbetslöshetskurser utnyttjats, varjämte genom överstyrelsens för yrkesutbildning försorg anordnats särskilda kurser lör utbildning till finmekaniker och radioreparatörer. Reträffande närmare uppgifter rörande omskolningsverksamheten för de i beredskapstjänst skadade hänvisas till bil. 4 i kommitténs för partiellt arbetsföra betänkande I rörande arbetsförmedlings- och kuratorsverksamhet för partiellt arbetsföra. Vid beredskapskurser för verkstadsindustrien — den numera avvecklade formen för dylika kurser — ha i allt sedan verksamhetens början (i maj 1940) varit inskrivna omkring 14 000 kursdeltagare. Arbetslöshetskurser ha endast i begränsad omfattning kommit till stånd och då endast kommunala sådana (i Stockholm, Göteborg och Malmö). Provisorisk kursverksamhet av denna karaktär har emellertid av överstyrelsen för yrkesutbildning bedrivits under de senaste åren för utbildning av flyktingar, norsk ungdom och beredskapsinvalider inom ett flertal vrkesområden.

8. Allmänna hälsovillkor för intagning av elever vid olika yrkesundervisningsanstalter. Möjligheterna för partiellt arbetsföra att vinna inträde vid de i det föregående nämnda skolorna bestämmas i största utsträckning av praxis, varom det givetvis är mycket svårt att erhålla detaljerat besked. Emellertid bestämmas de även i viss mån formellt, i det att vid ett flertal läroanstalter uppställas vissa krav i fråga om de inträdessökandes hälsa och kroppskonstitution. I gällande stadgar finnas dessa hälsokrav i regel upptagna bland de allmänna inträdesvillkoren. Då bestämmelserna i berörda avseende äro av betydande intresse i förevarande sammanhang, lämnas här en summarisk redogörelse för vissa utbildnings- och läroanstalters hälsokrav. Här ha för överskådlighetens skull även medtagits vissa läroanstalter, som icke tidigare behandlats. För studerande vid universiteten i Uppsala och Lund, högskolorna i Stockholm och Göteborg, karolinska institutet och tandläkarinstitutet i Stockholm, tekniska högskolan i Stockholm, Chalmers tekniska högskola i Göteborg och handelshögskolorna i Stockholm och Göteborg finnas inga hälsokrav fastställda. Icke heller vid socialinstituten i Stockholm och Göteborg uppställas några hälsovillkor för inträde. För att kunna antagas såsom ordinarie studerande vid skogshögskolans förberedande kurs fordras, att inträdessökanden »är frisk utan lyten och sjukdomsanlag, äger normalt färgsinne samt har en synförmåga, som efter korrektion av möjligen befintliga refraktionsfel — därvid, om så erfordras, även cylinderglas må användas — är normal å båda ögonen eller å ettdera, med en nedsättning i senare fallet av synskärpan å det andra ögat till lägst 0.7; närsyntShet i högre grad än 5 dioptrier må dock ej förefinnas». Vidare föreskrives i stadgan följande. »Reträffande fordran på normalt färgsinne skall gälla, att lärarrådet även må antaga sökande, som genom sakkunnig läkares intyg styrker, att han är protanomal eller deuteranomal utan höggradig färgsvaghet. Sökande med extrem anomali med höggradig kontrastkänslighet eller uttröttbarhet må således icke antagas». Den sistnämnda bestämmelsen rörande undantag för personer med vissa brister i fråga om färgsinne infördes vid en omarbetning av stadgan år 1945. För vinnande av inträde vid statens skogsskolor gäller i sak samma hälsovillkor. Några undantag för vissa brister i färgsinnet göras dock icke för inträdessökande till dessa läroanstalter. Inträdessökande vid musikaliska akademien skall till ansökningshandlingarna foga ett läkarintyg, utvisande, att sökanden »icke lider av sjukdom eller lyte, som utgör hinder för arbetet eller som menligt inverkar på studiekamrater . . . » För att få deltaga i undervisningen vid veterinärhögskolan skola de inträdessökande förete läkarintyg (enligt samma formulär, som erfordras

62 för vinnande av anställning i statens tjänst), utvisande hälsotillstånd och kroppskonstitution. Skolöverstyrelsen har utfärdat vissa anvisningar till ledning för rektorer och läkare vid folk- och småskoleseminarier vid bedömande av inträdessökandes lämplighet för seminariearbetet och för lärarkallet med hänsyn till sökandenas kroppsbeskaffenhet och hälsotillstånd. Samtidigt har överstyrelsen även fastställt formulär för läkarredogörelse angående kroppsbeskaffenhet och hälsotillstånd hos inträdessökande. I ovannämnda anvisningar ha noggrant angivits de sjukdomar och lyten, som utgöra hinder för inträde, varvid höga krav ställas både på hälsa och kroppskonstitution. (Enligt uppgift från skolöverläkaren äro dessa läkarintyg för närvarande under omarbetning.) För inträde vid statens skolköksseminariums kurser för skolkökslärarinnor fordras bland annat, att sökanden genom läkarintyg (enligt formulär, som användes vid sökande av anställning i statens tjänst) styrker sig vara fri från sjukdom och lyte, som kan göra sökanden olämplig för lärarkallet. För inträdessökande till seminariets kurser för ekonomiföreståndarinnor gälla samma bestämmelser. För övriga kurser skall inträdessökande genom läkarintyg styrka sig vara »frisk och stark». I stadgan för tekniska fackskolor och tekniska gymnasier föreskrives bland annat, att inträdessökande skall förete intyg av läkare, att han icke lider av sjukdom eller lyte, som gör honom olämplig för skolarbetet eller kan inverka menligt på hans medlärjungar. Kungörelsen angående statsunderstödda handelsgymnasier innefattar inga villkor rörande de inträdessökandes hälsa eller kroppskonstitution. För att kunna intagas som elev vid navigationsskolorna erfordras »tillräcklig syn- och hörselförmåga». Inträdessökande på nautisk linje skall dessutom äga normalt färgsinne. I stadgan finnes för övrigt bestämmelse om att inträdessökande med »lyte eller sjukdom, som gör honom olämplig för ifrågakommande befälstjänst», icke kan vinna inträde vid navigationsskola. För att erhålla inträde vid de erkända sjuksköterskeskolorna erfordras, att sökanden genom läkarintyg kan styrka sig äga god hälsa samt frihet från lyte, som kan göra sökanden olämplig som sjuksköterska. Vid tandläkarinstitutets kurser för tandsköterskor och tandtekniker finnas inga närmare hälsovillkor preciserade. Inträdessökande skall dock förete »friskintyg». Vid Eastmaninstitutets motsvarande kurser gälla liknande bestämmelser. Stadgarna för Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut innehålla vissa bestämmelser rörande hälsokrav för inträde till de olika kurserna. För inträde till lantbruksskolan och trädgårdsavdelningens kurser fordras i regel god hälsa och tillräckliga kroppskrafter för utförande av det arbete, som ingår i undervisningen, vilket skall styrkas med lakar-

63 betyg, utfärdat i enlighet med av lantbruksstyrelsen fastställt formulär. Liknande bestämmelser gälla även för inträde vid specialgymnasiet för lantbruks-, mejeri- och skogsstuderande. För att få deltaga i undervisningen vid mejeriavdelningen vid institutet fordras att vara fri från sjukdom eller smitta, som genom mjölk, grädde eller mejeriprodukter kan överlöras på människor, samt att äga tillräckliga kroppskrafter för utförande av mejeriarbete. Läkarintyg, styrkande inträdessökandenas hälsa och kroppskrafter, skall utfärdas enligt av lantbruksstyrelsen fastställt formulär till intyg över läkarundersökning av mejeripersonal. Stadgan för den statsunderstödda lantbruksundervisningen innehåller bland annat bestämmelse om att sökandena till lantbruksskolorna skola vara fria från påvisbara sjukdomsanlag och lyten samt äga tillräckliga kroppskrafter för lantbruksarbete. Några motsvarande bestämmelser finnas icke för inträdessökande till lantmannaskolorna. För inträdessökande till helårskurs vid lantmannaskola, där en del praktiskt arbete förekommer, torde dock enligt lantbruksstyrelsens uppgift de för lantbruksskolorna gällande inträdesvillkoren tillämpas. Reträffande lanthushållsskolorna finnas inga hälsokrav fastställda. Då emellertid en del av undervisningen sker i form av övningar och praktiskt arbete i kök, mejeri och ladugård, torde skolorna vid intagning av elever taga viss hänsyn till hälsotillstånd och kroppskonstitution. Enligt stadgan för centrala verkstadsskolor gäller som allmänt villkor för inträde, att sökanden »icke uppnått 25 års ålder och att han icke lider av sjukdom, lyte eller annan defekt, som gör honom olämplig för det yrke, som utbildningen avser». Stadgan för kommunala verkstadsskolor föreskriver, att sökanden för att vinna inträde skall ha »inhämtat den för folkskolan bestämda lärokursen eller däremot svarande kunskaper och färdigheter eller efter fyllda 13 år erhållit tillstånd att lämna folkskolan samt att han icke lider av sjukdom eller lyte, som gör honom olämplig för det yrke skolan avser». När skäl härtill kan anses föreligga, äger överstyrelsen för yrkesutbildning medgiva undantag från den för centrala verkstadsskolor bestämda högsta inträdesåldern. Så har även skett vid olika tillfällen, då ansökan gjorts för bland annat partiellt arbetsföra. Någon liknande bestämmelse om högsta inträdesålder finnes icke i stadgan för de kommunala verkstadsskolorna. Formellt kunna dessa skolor alltså — om icke speciella bestämmelser härom finnas intagna i läroplanen — bevilja även äldre elever inträde. Då det av olika anledningar icke alltid har visat sig lämpligt att ha elever i vitt skilda åldrar i samma kurs, torde skolorna i praktiken blott i undantagsfall medgiva inträde för äldre elever.

(54

9. Resultat av en undersökning rörande hälsokrav m. m. lör inträde vid vissa verkstadsskolor. Av stort intresse skulle givetvis vara att få kännedom om i vilken utsträckning hälsokrav, som uppställas och naturligtvis även upprätthållas enligt formella grunder, verkat som hinder för handikappade utan några arbetshinder av direkt betydelse för yrket. Notiser om dylika oegentliga avvisanden gå då och då genom pressen och komma även på annat sätt till kännedom för intresserade. Det har emellertid visat sig omöjligt att på mer än ett enda område nå resultat genom att anställa särskilda efterfrågningar. I yttrande över verkstadsskoleutredningens förslag om centrala verkstadsskolor påpekade pensionsstyrelsen behovet av yrkesutbildningsmöjligheter för vissa vanföra och andra, som efter sjukdom fått sin arbetsförmåga nedsatt. Pensionsstyrelsen ansåg, att personer av ifrågavarande kategori i samma utsträckning som friska borde beredas möjlighet att vinna inträde vid central verkstadsskola, i yrken för vilka sjukdomen eller lytet kunde antagas icke lägga hinder i vägen. I proposition nr 71 till 1941 års riksdag angående centrala verkstadsskolor framhöll departementschefen, att dessa pensionsstyrelsens synpunkter borde beaktas. Eftersom verksamheten vid ett antal centrala verkstadsskolor nu kommit i gång, har kommittén för partiellt arbetsföra (april 1945) låtit undersöka, i vilken utsträckning partiellt arbetsföra erhålla utbildning vid dessa skolor. Samtidigt riktades en motsvarande förfrågan till vissa kommunala verkstadsskolor, varjämte undersökningen även avsåg att klarlägga frekvensen av inträdessökande vid dessa båda typer av skolor och de partiellt arbetsföras ställning i konkurrensen om de lediga elevplatserna. Undersökningen omfattade samtliga dåvarande centrala verkstadsskolor (10) och de koramuna verkstadsskolor (11), som i april 1945 hade minst tre yrkesavdclningar. Vid senaste intagningstillfället (i övervägande antalet fall hösten 1944) hade de av undersökningen berörda skolorna intagit sammanlagt omkring 1 700 elever, varav 47 enligt skolornas uppgifter voro att betrakta såsom partiellt arbetsföra. Med ledning av skolornas svar har (se sid. 65) gjorts en sammanställning över hur inånga partiellt arbetsföra, med angivande avlyten och sjukdomar, som utbildades inom olika yrkesavdelningar. I det till skolorna utsända frågeformuläret begärdes vidare upplysning om vilka principer som tillämpas vid bedömning av frågan, huruvida invaliditet eller sjukdom hos inträdessökande ansågs göra honom olämplig för det yrke, i vilket utbildning önskades. Av 21 skolor sade sig 6 icke ha någon erfarenhet av inträdesansökningar från partiellt arbetsföra. Vid 6 skolor fick en grundlig läkarundersökning avgöra lämpligheten för det ifrågasatta yrket. Värmlands läns centrala verkstadsskola uppgav, att läkaren i samråd med lärare och rektor avgör lämpligheten. Västerbottens läns landstings centrala

65 Antalet partiellt arbetsföra

YrkesavJelning för

Lyte eller sjukdom

(2 barnförlamning, 1 tbc, 1 fel på höger hand och \ 1 låghalt Motormekaniier 14 svag rygg el. ryggfel, 1 plattfot, 2 benskador och Elektromekar.iker . . . . i 1 förkrympt ben Klensmide 5 hjärtfel, 4 astma, 4 tbc, 1 svår benskada, 2 Målare sakna ena handen, 2 ledgångsreumatism, 1 döv, Hemslöjd o. rnöbelsnickeri. .J [1 barnförlamning, 1 allmän svaghet 1 tbc, 1 »vänster fot stum», 1 hjärtmuskelför Möbelsnickarc storing, 1 hjärtfel Snickare barnförlamning Tapetserare tbc Skomakare 1 barnförlamning, 1 döv, 1 tbc Sömmerskor barnförlamning Målare 1 höger hand missbildad, 1 höggradigt hjärtfel Byggnads- och inredningssnickare vänster fot protes Metallarbetare

II

{

verkstadsskola har bland annat framhållit: »Sedan vid ansökningstidens utgång inkomna ansökningar till varje avdelning poängvärderats med hänsyn till skol- och arbetsbetyg, uttages erforderligt antal jämte reserver. De sålunda preliminärt uttagna avfordras läkarintyg enligt särskilt formulär, i vilket läkaren får uttala sig om sökandens lämplighet för det yrke han söker utbildning i. Läkaren bör i hithörande frågor framför andra vara den tillförlitligaste och mest objektiva auktoriteten». En del skolor uppgåvo, att hänsyn togs till vederbörandes möjligheter att såsom färdigutbildad kunna försörja sig på det inlärda yrket. I några fall uppgavs, att frågan även bedömdes med hänsyn till de ökade olycksfallsrisker och eventuellt mindre motståndskraft mot yrkessjukdomar, som kunde föreligga. Steneby skolor för yrkesundervisning lämnade följande upplysningar om principerna för intagning. »Innan någon partiellt arbetsför elev intages i verkstadsskolan, genomgår samma en eller två, stundom flera, 4-veckors provkurser, varvid genom gemensam överenskommelse med målsman, elev och skolan utbildningen sker i ett bestämt yrke från början eller, om detta ej passar eleven, ett flertal försök göres, dels vid skolan, dels ute bland hantverkare i bygden. Samtliga som provas härstädes bli ej placerade här, utan många få sin utbildning förlagd till andra orter.» Fortsättningsvis tillfrågades skolorna, huruvida de partiellt arbetsföra, även om olämplighet för tilltänkt yrke icke förelåge, ändå finge stå tillbaka för fullt arbetsföra, om antalet inträdessökande överstege platstillgången. Frågan lämnades obesvarad av 6 skolor, varav i 3 fall på grund av bristande erfarenhet. Nekande svar lämnades av 9 skolor — ett par skolor dock med viss reservation. Den ena skolan anförde: »Icke om sökanden i alla avseenden kan förväntas deltaga i undervisningen enligt fastställt schema» och den andra: »inte om kompensation finnes i bättre insikter i vissa ämnen». Jakande besvarades frågan av 6 skolor, varvid bland annat anfördes, 5—63247

66 att skälet till att partiellt arbetsföra alltid ställas i andra rummet var hänsynstagande till att »industri och hantverk fordrar högsta effektivitet». I detta sammanhang begärdes även upplysning om det kunde anses föreligga några speciella svårigheter att utbilda partiellt arbetsföra tillsammans med fullt arbetsföra, och i så fall av vad slag dessa svårigheter voro. Frågan lämnades obesvarad av 3 skolor. Med olika motiveringar lämnades nekande svar av 13 skolor. Således anfördes av Göteborgs och Bohus läns landstings centrala verkstadsskola i Uddevalla: »Emedan undervisningen i yrkesarbete huvudsakligast försiggår rent individuellt, torde några nämnvärda svårigheter i berörda hänseende icke föreligga»; rektorn vid Västernorrlands läns landstings centrala verkstadsskola i Sandö anförde, att utbildning av partiellt arbetsföra i yrken, för vilka de med hänsyn till sina personliga förutsättningar voro lämpade, enligt hans mening icke borde bjuda några större svårigheter. Från Västerbottens läns landstings centrala verkstadsskola i Vännäs anfördes bland annat: »Svårt att avge generellt svar på denna fråga. Med hänsyn till elevernas ålder kan det ligga nära till hands, att i vissa fall för den partiellt arbetsföre ömtåliga situationer kunna uppstå. Det torde vara bäst, att eventuella sådana ansökningar prövas från fall till fall. I princip torde dock inga speciella svårigheter behöva befaras, om sökanden i övrigt orkar utan överansträngning följa utbildningen»; Gävle stads skolor för yrkesundervisning framhöll: »Svårigheter endast i fall av psykisk undermålighet». Jakande har frågan besvarats av 5 skolor. Gävleborgs läns landstings centrala verkstadsskola i Tönshammar har motiverat sin inställning sålunda: »Vid verkstadsskolan representerade yrken äro 'tyngre yrken' och lämpa sig därför knappast för partiellt arbetsföra». Skaraborgs läns landstings centrala verkstadsskola i Tidaholm anför: »Den partiellt arbetsföre torde behöva längre tids individuell undervisning av yrkeslärare, vilket kan göras blott på bekostnad av övriga, fullt arbetsföra elevers undervisningstid». Centrala verkstadsskolan i Karlskrona framhåller, att det måste hållas för sannolikt, att »olika arbetsförmåga i väsentlig omfattning bland en yrkesavdelnings elever har till följd, att undervisningen i viss mån hindras och att den fastställda undervisningsplanen rubbas». Reträffande frågan om skolorna i övrigt hade några erfarenheter av eller synpunkter på frågan om utbildning av partiellt arbetsföra, h a 7 skolor framfört synpunkter, utmynnande i förslag till särskilda skolor eller avdelningar för de partiellt arbetsföra. Sålunda anför rektor vid Göteborgs och Bohus läns landstings centrala verkstadsskola i Uddevalla, att det enligt hans åsikt vore lämpligt, om de partiellt arbetsföra kunde sammanföras till gemensam utbildning i exempelvis en eller ett par lämpliga yrkesgrenar vid vissa verkstadsskolor. »Detta framför allt av den orsaken, att de partiellt arbetsföra vid gemensam undervisning med fullt arbetsföra då i högre grad lida av sina defekter och känna sig hava mindre möjligheter att tillgodogöra

67 sig undervisningen än de fullt arbetsföra. I detta sammanhang förordas, att särskilt utbildade och utvalda lärare anställas för denna art av utbildning.» Speciellt utbildade lärare ansåg också Örebro läns landstings centrala verkstadsskola vara behövliga. Rektor vid Gävle stads skolor för yrkesundervisning anförde: »Jag anser, att finmekaniker-, urmakeri- och andra dylika avdelningar böra inrättas i större utsträckning för dessa elever, ty i den tunga industrien torde de få svårare att hävda sig än fullt friska.» Värmlands läns centrala verkstadsskola i Östanås, Älvsbacka, ansåg, att det vid centrala verkstadsskolor snarast borde inrättas avdelningar för utbildning av enbart partiellt arbetsföra. Stockholms stads skolor för yrkesundervisning och Malmö stads skolor för yrkesundervisning ansågo att särskilda verkstadsskolor eller avdelningar vid nu befintliga skolor borde inrättas för de partiellt arbetsföra.

10. Elevantal och platstillgång vid verkstadsskolor och vissa andra utbildningsanstalter. Vid den förenämnda undersökningen infordrade kommittén även vissa uppgifter angående antalet inträdessökande. Ett klarläggande härav ansågs vara av intresse ur den synvinkeln, att de partiellt arbetsföras möjligheter att vinna inträde skulle kunna tänkas bli mindre, i den mån antalet inträdessökande var större än antalet lediga platser. I tabell 13 har gjorts en sammanställning, utvisande förhållandet mellan antalet inträdessökande vid senaste intagningstillfället och tillgången på elevplatser. Sammanställningen omfattar 70 yrkesavdelningar vid de verkstadsskolor, där antalet inträdessökande översteg platstillgången. (Uppgifterna avse med några undantag läget hösten 1944.) Av i runt tal 3 000 inträdessökande vid de av undersökningen berörda skolorna kunde, som framgår av nedanstående tabell, endast omkring 38 % beredas inträde. Inom en del yrken, som möjligen kunna anses lämpade för vissa partiellt arbetsföra, var platsbristen särskilt påtaglig. Sålunda avvisades 74 % av de inträdessökande vid 8 snickeriavdelningar, 66 % vid en instrumentmakareavdelning och 60 % vid 11 metallarbetaravdelningar. Ser man frågan ur regional synpunkt, visar det sig, att platsbristen i norrlandsskolorna var betydligt mera framträdande än vid skolor i övriga delar av landet. Norrlandsutredningen har även påpekat detta förhållande i sitt betänkande angående yrkesutbildningen i Norrland. 1 Av de 1 675 elever, som sökt inträde vid de av kommitténs undersökning berörda norrländska skolorna, där platstillgången var mindre än antalet inträdessökande, kunde endast 30 % beredas plats. Motsvarande procenttal för landet i övrigt var !SOU 1945:33.

68 Tabell 13. Tillgången på elevplatser samt antalet i n t r ä d e s s ö k a n d e vid vissa verkstadsskolor. Antal avvisade Antal

Avdelning för

Antal sökande

Antal intagna

På grund av platsbrist

ningar

av andra skäl

Antal Smeder Metallarbetare (mekaniker) Bil- och motormekaniker . . Flygplansmekaniker o. flygmotormekaniker Elektriker Instrumentmakare Urmakare Möbelsnickare (snickare) . . Fotografer Tvättbiträden Klänningssömmerskor . . . . Körsnärer Tapetserare Byggnads- o. inredningssnickare Murare Värme- o. sanitetsmontörer Kockar o. skeppskockar. . . .

3 11 10

51 820 320

30 319 122

20 494 198

39-2 60-2 61-8

6 8 1 1 8 1 1 1 1 1

543 527 47 12 153 29 14 31 7 10

189 129 16 6 40 20 12 29 3 8

343 397

31 6 113 9 2 2 4 2

63-2 75-3 66-0 50-0 73-8 31-0 14-3 6-5 57-1 20-0

5 5 3 4

109 100 97 78

43 60 26 47

63 40 66 31

57-8 40-0 68-0 39-7

Summa

2 948

61-8

11 1

56.8. Vid en del yrkesavdelningar inom dessa norrländska verkstadsskolor hade endast mellan Vio och Vi av de inträdessökande kunnat beredas plats. Vid 26 av 132 yrkesavdelningar, som undersökningen omfattade, med 247 elevplatser uppgavs antalet inträdessökande vara lika med antalet lediga elevplatser. I tabell 14 har gjorts en sammanställning, omfattande 36 yrkesavdelningar, vid de verkstadsskolor, där antalet inträdesansökningar understeg antalet tillgängliga platser. Som framgår av denna tabell, ha 140 elevplatser vid de av undersökningen berörda skolorna icke kunnat besättas. Endast 37 av dessa platser hänföra sig till centrala verkstadsskolor. I det stora flertalet fall finnas dessa lediga elevplatser sålunda vid kommunala verkstadsskolor, där man vid rekryteringen litar i huvudsak till sökande från orten och där man i regel saknar elevinternat. För ytterligare belysning av förevarande problem har kommittén i annan ordning införskaffat uppgifter om elevtillströmningen vid vissa andra läroanstalter, som på högre eller lägre stadier meddela yrkesundervisning. De härvid erhållna uppgifterna redovisas i tabell 15 nedan. Såsom framgår av denna sammanställning är konkurrensen om de tillgängliga elevplatserna vid de här berörda skolorna mycket stor.

69 Tabell 14. Antalet elevplatser och antalet inträdessökande vid vissa verkstadsskolor. Antal avdelningar

Avdelning för

Bleck- o. plåtslagare Klensmide Metallarbetare (mekaniker) Flygmekaniker Möbelsnickare (snickare) Charkuterister Skräddare Byx- o. västsömmerskor Skomakare Tapetserare Byggnads- o. inredningssnickare Murare Målare Värme- o. sanitetsmontörer Betong- o. asfaltarbetare Kockar Summa

Antal lediga elevplatser

Antal sökande

Antal intagna

Antal ej besatta elevplatser

4 1 4 1 6 1 3 1 1 1 1 3 5 2 1 1

44 9 60 84 49 15 18 9 11 7 9 29 42 17 9 12

27 1 50 76 25 9 12 2 4 4 7 27 26 10 4 10

25 1 50 71 25 9 12 2 4 4 7 24 26 10 4 10

19 8 10 13 24 6 6 7 7 3 2 5 16 7 5 2

140 Tabell 15. Antalet inträdessökande och antalet intagna vid vissa läroanstalter läsåret 1945/46. A n t a 1 a r o a n s t ä l t

Skogshögskolan Tandläkarinstitutet Folkskoleseminarierna a) 4-årig linje , b) 2-årig linje Småskoleseminarierna Socialinstitutet i Stockholm Sjuksköterskeskolorna Tekniska läroverken Statens skogsskola Lantbruksskolorna a) 2-åriga kurser b) 1-åriga kurser Lantmannaskolorna a) vinterkurser b) helårskurser c) längre kurser Lanthushållsskolorna 1 2

sökande

inta

g n a

absol.

0/

78 258

25 140

32-0 54-2

1 486 1 176 1 618 459 1 444 2 788 190

307 283 670 159 1085 977 76

20-7 24-1 41-4 34-6 75-1 35-01 66-1 2

245 302

109 90

44-5 29-8

2 170 146 187 1 300

1541 120 138 709

71-0 82-2 73-8 54-5

/o

Av 2 086 godkända Av 115 godkända

Beträffande skolor med längre kurser i huslig utbildning (kommunala och enskilda statsunderstödda) har överstyrelsen för yrkesutbildning uppgivit, att det på vissa håll förelegat svårigheter att få de längre kurserna (5 månader och. däröver) besatta.

KAP. IV. YRKESUTBILDNING INOM NÄRINGSLIVET. 1. Hantverksutbildning. I fråga om de grupper av partiellt arbetsföra, för vilka speciella utbildningsåtgärder redan förut vidtagits, synes man i nästan för hög grad ha inriktat sig på utbildning för hantverksyrken. Helt naturligt kan en sådan utbildning dock i många fall vara lämplig som medel att bereda utkomst även åt partiellt arbetsföra. Inom flertalet hantverksyrken är behovet av lärlingar f. n. långt större än tillgången. En av Sveriges hantverks- och småindustriorganisation år 1942 utförd undersökning visade, att av behövliga 20 000 lärlingar inom hantverket endast något mer än 60 % voro under utbildning. Detta faktum kan i och för sig utgöra ett motiv för att man även i fortsättningen i betydande utsträckning intresserar sig för utbildning inom hantverket. Såväl från hantverkets yrkesorganisationers som statsmakternas sida ha åtgärder vidtagits för att söka främja ökad lärlingsutbildning inom hantverket. Organisationerna ha även sökt på olika sätt åstadkomma förbättrad utbildning och kontroll av att utbildningen medför åsyftad yrkesskicklighet. Inom Sveriges hantverks- och småindustriorganisation har tillsatts ett särskilt organ för hantverkets utbildningsfrågor — centrala yrkesnämnden. I denna nämnds uppgifter ingår bland annat att för de olika yrkena åstadkomma utbildningsplaner. För granskning av gesällprov fungera särskilda distriktsvis tillsatta granskningsnämnder, i vilka ingå representanter för såväl företagare som arbetare. Inom några yrkesområden sker granskning av gesällproven centralt. Till granskningen av gesällprov utgår statsunderstöd. Inom ett flertal yrkesområden finnas dessutom paritetiskt av representanter för företagare och arbetare sammansatta lärlingsråd, vilka behandla för det speciella yrkesområdet viktiga utbildningsfrågor. Staten har genom understödsverksamhet, som med avbrott för något år pågått alltsedan 1918, sökt främja lärlingsutbildningen inom hantverket. Tidigare utgjordes antalet understödsrum 100 per år och totala understödet för utbildning av en lärling 400 kronor. Understödet utgår till mästaren och avser att vara en ersättning för de kostnader och besvär, som äro förbundna med utbildningen. Genom beslut av 1946 års riksdag har såväl an-

71 talet understödsrum som understödet ökats. För budgetåret 1946/47 kan således överstyrelsen för yrkesutbildning, som handhar denna verksamhet, medgiva 300 understöd för utbildande av hantverkslärlingar, vart och ett understöd på 900 kronor. Villkor för erhållande av statsunderstöd för lärlingsutbildning är bland annat, att lärlingskontrakt enligt av överstyrelsen för yrkesutbildning fastställt eller godkänt formulär skola utväxlas mellan parterna och i ett exemplar insändas till överstyrelsen. I kontraktet angives bland annat lärotiden samt lärlingens och hantverksmästarens åligganden. Den senare åligger att så meddela lärlingen undervisning, att denne erhåller tillfredsställande kunskap och färdighet i yrket, vilket inom yrke, där gesällprov förekommer, innebär, att utbildningen skall syfta till de för sådant provs avläggande nödvändiga kunskaperna. Den statsunderstödda lärlingsutbildningen står under tillsyn av överstyrelsen för yrkesutbildning med biträde av lärlingsombud, som av överstyrelsen efter inhämtande av förslag från yrkesorganisationer förordnas till ett antal av högst två — en företagare- och en arbetarerepresentant — för varje lärling, över inkomna ansökningar inhämtar överstyrelsen genom Sveriges hantverks- och småindustriorganisation respektive landsorganisationen i Sverige yttrande och förslag till lärlingsombud. Av understödsbeloppet, vilket som ovan nämnts, numera utgör 900 kronor, utbetalas 400 kronor efter första utbildningsåret, 200 kronor efter andra utbildningsåret och. resterande 300 kronor efter utbildningstidens slut, sedan av lärlingsombud för varje gång vitsordats, att utbildningen bedrivits ändamålsenligt. Om längre avbrott i utbildningen förekomma, kan tiden för utbetalningen av understödet i motsvarande grad förskjutas. Lärlingsförhållandena äro även inom en del hantverksyrken reglerade genom i kollektivavtal intagna överenskommelser mellan arbetsmarknadens parter.

2. Utbildning inom industrien. Liksom inom hantverket föreligger för närvarande inom industrien betydande svårighetter att rekrytera lärlingar i en omfattning, som svarar mot behovet av yrkesi-itbildad arbetskraft. Enligt en 1941 av arbetsmarknadsorganisationernas yrkesutbildningskommitté verkställd undersökning — publicerad i kommitténs betänkande med förslag till åtgärder för lärlingsutbildningens frä mjande, Stockholm 1944 — skulle ca 40 000 arbetare kontinuerligt behöva vara under utbildning för att förnyelsebehovet skulle tillgodoses. Det faiktiska antalet lärlingar vid samma tidpunkt beräknades uppgå till endas t ca 20 000. Industriens expansion och sammankrympningen av de årsklasser, som inträda i arbetslivet, har sedan dess ytterli-

72 gare skärpt bristen på lärlingar. Härtill har också bidragit de goda möjligheterna för ungdomen under nuvarande konjunkturläge att erhålla välbetalda anställningar utan föregående utbildning, såväl inom industrien som framförallt inom handel och andra servicebetonade näringsgrenar. Det kan i detta sammanhang erinras om, att Kungl. Maj :t nyligen tillsatt en särskild kommitté med uppdrag att utreda frågan om yrkesutbildningens utformning mot bakgrunden av de förändringar i vårt lands arbetskraftstillgångar, som befolkningsutvecklingen medfört. I kommitténs uppdrag ingår bland annat att genom arbetsmarknadsprognoser söka fastställa behovet av yrkesutbildad arbetskraft inom olika fack, att åstadkomma en lämplig avvägning mellan allmänna och enskilda insatser på yrkesutbildningens område och att överväga åtgärder, som kunna göra yrkesutbildningen attraktiv för de unga och förmå dem att motstå frestelserna till på kort sikt lockande men i längden ofördelaktiga yrkesväxlingar. Formerna för den lärlingsutbildning, som bedrives på arbetsplatserna inom industrien, växla i hög grad såväl mellan olika branscher som mellan företag av olika storlek. Vanligast är att den unge arbetaren genom anvisningar från arbetsbefälet och sina utlärda arbetskamrater och genom egna iakttagelser successivt föres in i yrket under utförande av produktiva arbetsuppgifter. Vid en rad större företag, främst inom verkstadsindustrien, finnas speciella lärlingsverkstäder, där lärlingar erhålla en planmässig och allsidig utbildning under ledning av särskilda lärare. Vid dessa företag erhålla lärlingarna även teoretisk undervisning genom företagets försorg. Andra företag, där möjlighet att ordna en fullständig praktisk och teoretisk utbildning på arbetsplatsen icke föreligger, utnyttja som regel den kommunala lärlingsskolans aftonkurser som ett komplement till den praktiska utbildningen inom företaget. Inom vissa fack ha företagen upprättat för facket gemensamma skolor, där undervisningen delvis bedrives såsom dagundervisning. Företag, som äro belägna på landsbygden eller på orter, där yrkesskolor saknas, äro svårt eftersatta ifråga om de teoretiska undervisningsmöjligheterna. Ambitiösa och intresserade lärlingar deltaga i förekommande korrespondensundervisning. Vid vissa företag är denna ordnad i studiecirkelform under ledning av företagets egen personal. I syfte att avhjälpa de brister, som i olika avseenden vidlåda yrkesutbildningen inom industrien, förordade arbetsmarknadsorganisationernas yrkesutbildningskommitté i sitt ovannämnda betänkande en aktivisering av de fackliga organisationernas arbete på detta område. I enlighet med kommitténs förslag bildades 1944 arbetsmarknadens yrkesråd, ett samarbetsorgan mellan svenska arbetsgivareföreningen och landsorganisationen med uppgift att på olika sätt stödja och stimulera utbildningen inom industrien. Inom de industriella verksamhetsområden, där en verklig lärlingsutbildning förekommer, har tillsatts paritetiska lärlingsnämnder

73 med uppgift att utarbeta riktlinjer för utbildningsarbetets bedrivande och att kontrollera att dessa följas vid företagen. Riktlinjer av detta slag, godk ä n d a av båda parter, har utarbetats inom en del fack, bland annat den mekaniska verkstadsindustrien. Som en lokal kontrollinstans skola särskilda yrkesombuJ t llsättas bland de utlärda arbetarna på arbetsplatsen. Det k a n i detta sanmanhang nämnas, att de företagsnämnder, som skola bildas enligt avtalen av den 30 augusti 1946 mellan arbetsgivareföreningen å ena, och landsorganisationen samt tjänstemännens centralorganisation å andra sidan, jämväl skola kunna behandla frågor rörande yrkesutbildningen vid företaget. Det åligger sålunda företagsnämnden att »ägna uppmärksamhet åt att inom företaget sysselsatta lärlingar erhålla god och allsidig utbildning» och att härvid samverka med vederbörande yrkesombud. Lärlingarnas anställningsvillkor regleras av de bestälnmelser härom, som finnas intagna i kollektivavtalen. Inom flertalet fack ansluta sig bestämmelserna numera till det förslag till lärlingsöverenskommelse, som framfördes av den förenämnda yrkesutbildningskommittén. Bestämmelserna förutsätta, att skriftliga kontrakt skola upprättas mellan arbetsgivaren och lärlingen, resp. dennes målsman, och att kontrakten skola registreras hos lärlingsnämnden. Utförliga regler ges rörande de skäl, på vilka en lärlingsanställning kan bringas att upphöra. Arbetsgivarens och lärlingens allmänna skyldigheter och rättigheter i anställningsförhållandet äro likaledes angivna. Kollektivavtalens lärlingsbestämmelser uppställa regelmässigt vissa åldersvillkor för antagandet såsom lärling. Vanligast är ett stadgande av innehåll, att till lärling ej må antagas den, som icke uppnått 15 år eller som fyllt 20 år. I några fack är den övre åldersgränsen satt till 19 år. Inom byggnadsindustrien och med denna närbesläktade fack är den övre gränsen betydligt högre, nämligen 25 år. Då särskilda skäl föreligga, kan lärlingsnämnden eller de avtalsslutande organisationerna meddela dispens från dessa ålders villkor. LärlingäFlläfi lönevillkor stå givetvis i relation till de utlärda arbetarnas löner och växla därför avsevärt från fack till fack. Vid lärotidens början utgör lärlingslönen som regel 20 a 30 % av utlärd arbetares lön för att vid lärotidens slut uppgå till ca 80 % av den utlärde yrkesarbetarens. Då de faktorer, som föranleda en lägre lönesättning för lärlingar än för utlärda, äro särskilt framträdande i början av utbildningen, har man inom några fack överlämnat åt arbetsgivaren och lärlingen resp. dennes målsman att träffa överenskommelse om arbetsersättningens storlek under viss kortare tid i början av utbildningen. Vad ovan sagts om yrkesutbildningen inom industrien har avsett den egentliga lärlingsutbildningen, d. v. s. en utbildning, som efter en flerårig såväl praktisk som teoretisk träning, leder fram till yrkesarbetarekompetens. Utbildningsarbetet på arbetsplatserna kan emellertid avse även andra

74 arbetstagargrupper, exempelvis tempoarbetarna och den lägre förvaltningspersonalen. Beteckningen tempoarbete har särskilt kommit till användning, när en arbetsprocess uppdelas i deloperationer (tempon, moment), som utföras av olika arbetare. Genom att varje deloperation göres så enkel som möjligt har man i många fall kunnat konstruera specialmaskiner, som utföra den väsentligaste delen av arbetet, medan arbetarens egentliga uppgift är att placera arbetsstycket i maskinen, utföra vissa handgrepp och i övrigt övervaka maskinens arbete. Denna typ av arbete är synnerligen vanlig inom industrien och blir genom den fortgående rationaliseringen och specialiseringen allt vanligare. Så snart det gäller produktion av standardiserade massartiklar, strävar man att på detta sätt uppdela arbetsprocessen så, att den kan utföras genom en serie enkla, mer eller mindre mekaniserade tempon. Under senare år har också åtskilliga arbetsprocesser, som tidigare varit typiskt grovarbete, genom rationell planering och införande av mekaniska transportanordningar och andra hjälpmedel mer och mer tenderat att övergå till tempoarbete. Frågan huruvida de arbetare, som utföra tempoarbete, behöva särskild yrkesutbildning, kan icke entydigt besvaras. I många fall är arbetstempot av sådan beskaffenhet, att arbetaren endast kräver instruktion under några dagar eller veckor för att han skall lära sig handgreppen och en ändamålsenlig arbetsställning. Arbetaren är därefter i stånd att tillfredsställande fullgöra sitt tempo, och någon mer ingående kunskap om materialets natur eller arbetsredskapens beskaffenhet och funktionering är icke i och för sig erforderlig. I andra fall har det visat sig nödvändigt att bibringa arbetaren en grundligare utbildning under växlande tid, från ett par månader upp till ett eller till och. med två år. Med så långa utbildningstider har man tydligen kommit över i gränsområdet mellan tempo- och yrkesarbetare. Utbildningen av tempoarbetare sker som regel genom att arbetaren får handledning av arbetsbefälet och de äldre arbetskamraterna. I stigande utsträckning har man emellertid inom industrien blivit medveten om det speciella utbildningsproblem, som här föreligger, och vidtagit åtgärder för att lösa detsamma. Sålunda strävar man efter att ge tempoarbetarna dels en systematisk instruktion och träning i utförandet av förekommande handgrepp, dels en allmän orientering i yrkets teknologi, Samarbete har härvidlag etablerats med yrkesskolorna och korrespondensinstituten. Bland annat ha särskilda korrespondenskurser utarbetats (»textilkursen», »papperskursen»). Industriens förvaltningspersonal har under senare år till antalet likaledes vuxit i snabbare takt än antalet arbetare. Utvecklingen har lett till uppkomsten av stora grupper av rutinkontorister och personal vid kontorsmaskiner av olika slag. Inom åtskilliga företag har utbildningsbehovet för dessa grupper föranlett företagen att ordna särskilda kurser, antingen i

/;> företagens egen regi eller i samarbete med förefintliga utbildningsanstalter. Dessa kurser syfta dels till att friska upp elevernas skolkunskaper i framförallt svenska och räkning och att ge dem en allmän kontorsvana, dels till en yrkesmässig påbyggnad i maskinskrivning, bokföring och andra liknande ämnen. Det kan i detta sammanhang nämnas, att arbetsgivareföreningen och svenska industritjänstemannaförbundet nyligen tillsatt en gemensam kommitté med uppgift att utreda industrikontoristernas utbildningsproblem.

KAP. V. YRKESVÄGLEDNING. 1. Arbetsförmedlingens yrkesvägledning. Yrkesvägledningen som idé är av gammalt datum. En mera metodiskt organiserad yrkesvägledningsverksamhet har dock förekommit först i början av 1900-talet. Andra länder, såsom Förenta Staterna, Frankrike och Belgien, synas ha hunnit betydligt längre än vi i detta hänseende. I vårt land har vid olika tillfällen frågan om ungdomens yrkesvägledning varit föremål för offentlig diskussion och även praktiska försök. Också i författningsväg har man sökt tillgodose kravet på yrkesorienterande åtgärder. Fortsättningsskolstadgan av år 1918 föreskriver sålunda, att »behövlig ledning» bör ges åt lärjungarna i samband med arbetet i fortsättningsskolorna, och efter proposition till 1928 års riksdag föreskrevs i kungörelse av den 8 juni 1928 rörande understöd av statsmedel till befrämjande och organiserande av den offentliga arbetsförmedlingen, att medlen skulle användas »till bestridande av kostnaderna för särskilda anordningar för underlättande av yrkesval och för arbetsanvisning åt ungdom». Vid 1938 års riksdag förelågo flera motioner rörande frågan om ungdomens yrkesvägledning. Några åtgärder härför beslutades dock icke. Statens arbetsmarknadskommission, som från och med maj 1940 blev tillsynsmyndighet för den offentliga arbetsförmedlingen, insåg snart betydelsen av att frågan om en effektiv yrkesvägledning för ungdomen löstes. Under våren 1941 företog kommissionen en nyorganisation och utbyggnad av arbetsförmedlings- och yrkesvägledningsverksamheten för ungdom. Inom statens arbetsmarknadskommissions kansli har upprättats en särskild sektion för frågor i samband med ungdomsförmedling och yrkesvägledning. Till sektionen äro tvenne rådgivande delegationer knutna. I den ena sitta representanter för de högre skolornas olika rektors- och lärarföreningar, i den andra representanter för motsvarande intresseföreningar inom folk- och fortsättningsskolans ram. De båda delegationerna fungera som rådgivande organ, när det gäller att planlägga yrkesvägledningsverksamheten i skolorna. Länscentral för ungdomsförmedling och yrkesvägledning har upprättats inom varje län. Den är organiserad som specialavdelning av arbetsförmed-

77 lingen och är i regel förlagd till arbetsförmedlingens huvudkontor i länet. Vid varje central finns i allmänhet en föreståndare och en assistent. Avsikten är, att föreståndaren för länscentralen även skall svara för yrkesvägledningsverksamheten vid övriga arbetsförmedlingskontor inom länet och i övrigt även organisera verksamheten på andra orter inom distriktet. Vid vissa avdelningskontor ha särskilda ungdomsavdelningar inrättats, vilka närmast äro att betrakta som filialer till länscentralerna. Vid övriga avdelningskontor skötes verksamheten av ambulerande assistenter (knutna till länscentralerna eller vissa av ovannämnda filialer), dels av arvodeseller deltidsanställda s. k. kontaktmän (knutna till avdelningskontor, som icke på annat sätt specialutrustats för dessa uppgifter). Det 100-tal kontaktmän, som hittills utsetts, äro i regel lärare. Avsikten är, att dessa skola tjänstgöra ett par, tre timmar i veckan eller den tid, som kan anses behövlig för orten i fråga. Deras uppgift blir att biträda arbetsförmedlingen vid handhavandet av den yrkesvägledande verksamheten. Verksamheten bedrives dels i skolorna genom föreläsningar och yrkesvalslektioner, dels vid besök på ungdomsförmedlingen, dels vid sammankomster i olika föreningar o. dyl. Yrkesvägledningen i skolorna har under de senaste åren kraftigt utbyggts. Till ungdomarnas förfogande ställas nu bland annat flera yrkesorienterande broschyrer, vilka dels ge en allmän översikt över problemet, dels lämna mera direkta uppgifter om yrkes- och utbildningsmöjligheterna i heiubygden. Inom arbetsmarknadskommissionens sektion för ungdomsförmedling och yrkesvägledning pågår för närvarande ett omfattande utredningsarbete, vilket syftar till att få fram ett vederhäftigt upplysningsmaterial rörande olika yrkes- och. utbildningsvägar. Bland annat har m a n i uppdrag att åstadkomma ett s. k. yrkeskartotek, ett uppslagsverk, som skall innehålla de viktigaste av de uppgifter om olika yrken, som en ^yrkesvägledare behöver för att kunna lämna korrekta svar på förfrågningar om olika yrken. Avsikten är, att yrke efter yrke skall »kartläggas* på lösa kartoteksblad med ett blad för varje yrke eller specialyrke med uppgifterna systematiskt ordnade. Bladet innehåller uppgifter om arbetets art, anställningsförhållanden, antalet yrkesutövare, proportionerna mellan manliga och kvinnliga, företagens storlek, arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer, yrkeskraven i fysiskt och psykiskt avseende, yrkessjukdomar och risker, utbildningsmöjligheter, inkomstmöjligheter, framtidsutsikter, litteratur om yrket etc. I Kungl. Maj:ts kungörelse 1 den 15 juli 1944 angående statsbidrag till hälsovården vid kommunala flickskolor, kommunala mellanskolor och praktiska mellanskolor samt i Kungl. Maj :ts kungörelse 2 av samma dag med bestämmelser angående den statsunderstödda hälsovården vid folk- och småskolor samt ho'gre folkskolor lämnas föreskrifter rörande skolläkares mediSFS 1944:584. SFS 1944:585.

78 verkan vid ungdomens yrkesvägledning. Det åligger således skolläkaren att i de fall, där medicinska skäl så påfordra eller eljest föranleda, biträda vid ungdomens yrkesvägledning. Skolöverstyrelsen, som lämnat närmare anvisningar rörande den medicinska rådgivningen i samband med ungdomens yrkesval, har framhållit, att skolläkaren i samråd med skolsköterskan och med ledning av lärjungarnas hälsokort bör utvälja dem, för vilka medicinsk rådgivning anses önskvärd. Därmed avses, att ungdomen redan från början skall kunna länkas in på ett yrke, där eventuella brister i fysiskt eller psykiskt avseende ej behöva bli till hinder. 1938 års arbetarskyddskommitté har i betänkande 1 med förslag till lag om skydd mot ohälsa och olycksfall i arbete m. m., avgivet den 27 juni 1946, föreslagit en utbyggnad av bestämmelserna angående minderårigs arbetsbok. Enligt detta förslag (§28) skall arbetsbok bland annat innehålla läkarintyg utvisande, att den minderårige »icke företer sjuklighet, svaghet eller bristande kroppsutveckling eller, där så skulle vara förhållandet, att den minderårige med hänsyn härtill icke eller endast under vissa angivna villkor må användas till visst slag av arbete». Beträffande läkarintygets utfärdande föreslås, att vederbörande skolläkare i föreskriven ordning skall svara härför. Härvid skola anteckningar göras i arbetsboken om de läkarundersökningar, som den minderårige undergått under skoltiden, samt om de i samband därmed eller eljest meddelade råd angående yrkesval, som kunnat bliva givna. Det är emellertid icke enbart skolungdom eller minderåriga, som komma i kontakt med ungdomsförmedlingens yrkesvägledning. Många äldre, d. v. s. personer över 18 år, söka sig också till ungdomsförmedlingarna för att få orientering och vägledning om olika yrkes- och utbildningsvägar, uppgifter om någon skola eller kurs av speciellt slag, hjälp med anlagsorientering etc. Någon bestämd åldersgräns för dem, som kunna få del av ungdomsförmedlingens yrkesvägledande verksamhet, upprätthålles icke och har heller icke avsetts.

2. Yrkesvägledning för olika kategorier av partiellt arbetsföra. I viss utsträckning meddelas de partiellt arbetsföra yrkesvägledning dels genom den offentliga arbetsförmedlingens yrkes- och specialavdelningars tjänstemän, dels genom de arbetsberedningsassistenter, som knutits till länsarbetsnämnderna. Denna anordning har varit en logisk följd av att förevarande tjänstemän svara för arbetsanskaffningen åt dessa arbetssökande. Det är en självklar sak, att det vid all arbetsförmedling bör förekomma någon yrkesvägledning, och vid arbetsförmedling för partiellt arbetsföra torde det yrkesvägledande momentet vara särskilt framträdande. iSOU 1946:60.

79 1 dessa frågor nar för övrigt ett intimt samarbete etablerats mellan arbelsberedningsassi>tenterna och den tidigare omnämnda vid länscentralen stationerade yrke>vägledaren. För de dövslummas del äro vissa speciella åtgärder vidtagna, vilka syfta till att underlätta det yrkesval, som skall ske vid övergången från upptagnings- eller spocialskola till fortsättningsskola. Bektor vid förenämnd skola skall efter målsmans hörande lämna förslag om i vilken fortsättningsskola och avdelning den praktiska utbildningen skall ske, varefter skolöverstyrelsen t'affar beslut i ärendet. Hänsyn skall härvid i möjligaste mån tagas till målsinans och — givetvis — elevens önskningar. Enligt kungörelse angående dövstumkonsulenter 1 åligger dövstumkonsulent »bistå rektor, föreståndare och lärare vid dövstumskola inom distriktet ävensom elev och målsman för elev vid sådan skola med råd och upplysningar rörande elevs yrkesval samt därmed sammanhängande spörsmål, närvara vid de sammanträden med styrelse för statlig läroanstalt för dövstumma, där frågor rörande elevernas praktiska utbildning förekomma, därvid han äger rätt att deltaga i överläggningarna och att få sin mening antecknad till protokollet, samt vid utgången av varje läsår från rektor eller föreståndare vid dövstumskola, där elever från distriktet undervisas, inhämta upplysningar, huruvida sådan elev vid läsårets utgång avslutat sin skolgång och om den utbildning och arbetsskicklighet, eleven i sådant fall förvärvat». I utredning angående erforderligt antal upptagningsskolor för dövstumma, yrkesutbildning för dövstumma m. m., föreslog skolöverstyrelsen den 27 oktober 1944, att det vid dövstumskolorna liksom vid andra undervisningsanstalter skulle sörjas för grundlig yrkesorientering samt yrkesvägledning. Enligt överstyrelsens mening borde en sådan verksamhet inläggas i modersmålsundervisningen under sista läsåret vid upptagningsoch specialskolorna. En noggrann plan härför skulle utarbetas i samråd mellan dövstumlärare, dövstumkonsulent samt representant för arbetsmarknadskommissionen. I nämnda utredning skisserades även vissa grunder för en sådan plan. I proposition till 1945 års riksdag (nr 221) rörande dövstumskolväsendets organisation biträdde departementschefen förslaget. Statsutskottet anslöt i utlåtande (nr 224) sig till vad departementschefen anfört och föreslagit. Biksdagen biföll den 27 juni utskottets hemställan (riksdagens skr. nr 425). Enligt uppgift från skolöverstyrelsen ha några åtgärder i förevarande syfte ännu icke vidtagits, emedan frågan beräknas bliva föremål för ytterligare övervägande i en under oktober år 1945 tillsatt kommitté för utredning av dövstumskoleväsendet m. m. Enligt vad kommittén för partiellt arbetsföra erfarit har genom statens arbetsmarknadskommissions försorg under år 1946 försöksvis anordnats yrkesvägledning för eleverna vid blindinstitutet på Tomteboda samt för de inträdessökande till hantverksskolorna i Kristinehamn och Växjö. iSFS 1938:346.

Avd. 2. Förslag och motivering. KAP. VI. PRINCIPIELLA SYNPUNKTER PÅ DE PARTIELLT ARBETSFÖRAS UTBILDNING. 1. Översikt över principerna för yrkesutbildning och omskolning av partiellt arbetsföra i utlandet. a) Historiska anteckningar. De partiellt arbetsföras yrkesutbildning har vuxit fram som en utlöpare antingen från den särskilda skolundervisning, som ordnats för dem, eller den särskilda sysselsättning, som organiserats för deras försörjning. Först i våra dagar äro vi i färd med att komma fram till en systematiskt upplagd yrkesutbildning icke endast för fullarbetskraften utan även för de partiellt arbetsföra. Här nedan skall i korthet illustreras den historiska utvecklingen av de olika principer man haft för utbildningen, särskilt av de yngre partiellt arbetsföra. Under primitiv tid men även under den äldre antiken hade man en ganska strängt utformad syn på de handikappade, vilken må kunna betecknas som en krass biologisk-ekonomisk nyttosyn, symboliserad i seden att utsätta de svaga bland de nyfödda barnen till att dö. I den klassiska kulturen framskymtar därefter vad man må kalla den filantropiska synen, vilken i och med kristendomen blir den dominerande också i den västerländska kultursfären för sekler framåt med dess medlidandesinställning och dess allmosegivande. Till slut är en tredje epok inne. Den kännetecknas av organisatoriska försök till rehabilitering och till medicinens ianspråktagande för att förebygga och bota, användandet av mekaniska och maskinella instrument för att hjälpa de handikappade att kompensera sina defekter och av sociala föranstaltningar för att trygga deras försörjning. Denna nya, mer rationella syn har sitt otvetydiga ideologiska samband med upplysningstiden; intressant är att iakttaga, att förändringen bryter igenom för flera invalidgrupper samtidigt i nära anslutning till franska revolutionen (märk t. ex. fransmannen Haiiys arbete för de blind a ) . Den gällde till att börja med skolundervisningen men har medfört verkningar även för och på yrkesutbildningens område. 1 !Jfr för det följande Psykologisk-Pedagogisk Uppslagsbok och Encyclopedia of Child Guidance, New York 1943.

81 Asylbegreppet dominerade emellertid länge pedagogiken för de handikappade. Samtliga de åtgärder, som vidtogos, avsågo isolerade grupper, samlade till skolor eller inrättningar och givetvis på grund av initiativens sporadiska karaktär alltid organiserade för en viss lyteskategori och inom denna för de svårast drabbade och redan från barndomen av sitt lyte märkta (blinda, dövstrmma, vanföra). Arbetet för de blindas utbildning började sålunda på 1700-talet. År 1784 upprättade Haiiy den första blindskolan i Paris, varefter andra successivt tillkommo i Wien, Berlin, Edinburgh etc. Det första avsteget från isolerings- och asylprincipen gjordes av amerikanaren Howe, som på 1830-talet såsom föreståndare för Massachusetts blindskolor propagerade för att de handikappade skulle i möjligaste mån spridas bland befolkningen i stort. Han profeterade, att den dag skulle komma, då alla blinda barn ginge i allmänna skolor. Detta är den s. k. diffusionsprincipen, som sedan vunnit ökat inflytande och som Howe för övrigt tillämpade även på skyddshemsklientel m. m.: »För ett syndfullt liv benägen ungdom bör icke föras tillsammans utan vida söndras». Inte förrän 70 år senare, eller år 1900, lyckades en annan amerikan, Hall, få till stånd den första blindklassen i Chicago. Omkring 1940 funnos omkring 500 barn i dylika klasser vid vanliga folkskolor i ett 20-tal amerikanska städer mot omkring 6 000 på blindinternat. Dessa blindklasser i folkskolorna möjliggöra, att barnen bo kvar i sina hem. De bygga på en organiserad tjänstvillighet från seende barns sida, som hämta och följa sina blinda kamrater, varvid båda få reskostnåderna betalda. Ofta äro de så organiserade, att blinda barn från flera klasser ha läxöverläsning eller lektioner i vissa ämnen för speciallärare, medan de under andra timmar deltaga i sina respektive klasser tillsammans med seende barn, såsom vid förhör etc. En ny syn på problemet håller således på att växa fram, i det man börjat samordna blindundervisningen med behovet av ett betydligt större antal klasser för synsvaga barn (i Amerika 410 synsvageklasser 1932 och 591 1938). Detta förhållande har också medfört ett pedagogiskt reformarbete utefter en linje, som icke längre är bruten utan går hel från de synstarka över de synsvaga till de helt blinda. Barnen blandas med varandra, och i en hel del skolfunktioner deltaga de gemensamt, de mötas vid skolluncher etc. Endast då barnens hem äro bristfälliga, förordas av sakkunniga internatsuppfostran. De föreslagna riktlinjerna för undervisningen i Amerika gå bland annat ut på följande 1 : »Varje skoldistrikt med tillräckligt många synsvaga och blinda barn bör organisera särskilda klasser för dem. Skoldistrikt, som ej ha tillräckligt många synsvaga eller blinda var för sig, böra samverka med granndistrikt för att upprätta dylika klasser. Barn med syndefekter, som leva under dåliga hemförhållanden, böra omhändertagas tills 1 Heck, A. O., The Education of Exceptional Children, New York & London 1940.

6—63247

82 hemförhållandena förbättras. Om barnen icke ha några föräldrar eller släktingar, hos vilka de kunna bo, böra de omhändertagas. Eftersom blindskolor finnas, blir det då nödvändigt att utnyttja dem. Vartefter som ombyggnad av blindskolorna behövs, rekommenderas i stället inrättande på flera platser av små elevhem för inackordering av dessa barn, varvid hemmen skola placeras nära allmänna skolor, i vilka klasser för de syndefekta barnen kunna organiseras.» Särskilt löftesrikt anses det vara, att flera av såväl blindklasserna som blindskolorna fått direkt anslutning till universitetens pedagogiska fakulteter, varigenom utexperimenterandet av moderna pedagogiska metoder kunnat befrämjas. Värdefullt har man även funnit det vara att under samtliga undervisningsår för de blinda utnyttja skrivmaskiner och diktafoner, varigenom deras studier kunna effektivare bedrivas, då de frigöras från beroendet av det långsamma taktil-motoriska arbetet med avläsning och skrivning av blindskrift. I fråga om yrkesval och yrkesutbildning är bilden likartad över hela världen: vissa hantverk, pianostämning och massage har dominerat utbildningen för egen försörjning. Först på sistone börjar blindyrkenas dominans brytas av initiativ i fråga om industriutbildning och teknisk utbildning även för vissa blinda. Utvecklingen har varit parallell i fråga om de övriga grupperna av fysiskt vanlottade. Den moderna historien för de dövstumma räknas från senare hälften av 1700-talet, då C. M. de 1'Épée började en skola för dövstumma (1755) och då Heinicke i Tyskland startade kampanjen för att lära dem tala. (Schweizaren Ammann hade redan tidigare lagt grunderna för en talpedagogik för de dövstumma.) I Amerika tillkom en rad av dylika skolor i sådan hast och med så stor entusiasm, att man ibland betvivlade nödvändigheten av dem och kallade föranstaltningarna för de dövstumma »statens favoritidé». Där har man även gått längst i fråga om att använda förstärkningsanordningar och moderna tekniska hjälpmedel redan för att tillvarata hörselresterna hos de mycket små och låta dem i tidig ålder höra ord, vilket ger minnen och betyder särskilt mycket för utvecklandet av deras talförmåga. Intressant är, att lärarna i dessa dövstumskolor först i stor utsträckning togos bland sådana, som själva voro döva, men att dessas antal sedan gick ner. P å senare år har emellertid antalet åter gått upp. Nedgången hängde samman med införandet av muntliga metoder samt med tendensen att alltmer utnyttja dagskolor; den nyligen skedda ökningen är troligen orsakad av att yrkesträningen får större plats och för den kan handikappade lärare användas. År 1940 hade man i Amerika för dövstumma omkring 65 internatskolor och 125 dagskolor samt 20 privatskolor. Största framgången med dövas

83 undervisning och utbildning har man vunnit i storstäder, där de döva barnen k u n n a bo i hemmen och deltaga i många vanliga förrättningar, men där de även kunna få undervisning i lekskolor från en mycket tidig ålder. Det mera utbredda användandet av dagskolor bör för övrigt ses i samband med klasserna för hörselsvaga, i vilka man i Amerika beräknar ha 10— 14 % av alla skolbarn. Det pedagogiska intresset för dem kommer även de s. k. oegentligt dövstumma till godo. Likaså har på senaste tid kommit att uppmärksammas som en nästan ny företeelse den rikliga förekomsten av taldefekter, för vilka man nu inrättar klasser med särskilda övningar. Tidigare ha de döva liksom andra handikappade grupper mest utbildats för hantverk. I Amerika, där man gått längst på området, har ett relativt stort antal dövstumma ägnat sig även åt högre studier, t. o. m. universitetsstudier (särskilt vid Gallaudet College), varefter de bland annat visat sig k u n n a utöva ett högt kvalificerat tandläkaryrke (tandkirurgi). Utbildning för 70 olika yrken finns vid dövstumskolor, specialklasser etc. i U. S. A. E n skildring av den pedagogiska utvecklingen för de vanföra blir alldeles parallell. Här gingo visserligen de moderna hjälpförsöken huvudsakligen i medicinsk riktning; ett asylsammanförande betecknade liksom för de föregående kategorierna den första moderna organisationsformen. Särskilt i Tyskland, som gjorde pionjärarbetet för att återvinna vad man kunde av arbetsförmågan hos de vanföra, uppstod med N. v. Kurz' anstalt i Mimenen (fr. 1832) som modell flera vanföreanstalter, s. k. Heim, som togo upp arbetet för såväl ortopedisk vård som yrkesutbildning. I de anglosaxiska länderna följdes delvis dessa förebilder. Bedan 1899 öppnades i Chicago den första specialklassen för vanföra inom ramen för det allmänna skolsystemet. I de senare länderna har tendensen fortsatt, så att även yrkesutbildning ofta sker tillsammans med de fullt arbetsföras. Numera är det i det amerikanska skolsystemet mycket allmänt med klasser för fysiskt handikappade barn i vanliga skolor, men alltmera förekommer det, att de sättas in direkt i vanliga klasser, varvid barnen ofta hämtas med polisbilar. Transporten förblir givetvis det största problemet. En expert skriver d ä r o m : »Den hittills gängse praxis att under längre tid kvarhålla vanföra Ibarn i särskilda vanföreklasser, om ingenting speciellt där kan göras för aitt bota deras fysiska handikap, är helt oberättigad, så snart transport till a n d r a klasser kan ordnas för dem, som ej själva kunna ta sig fram. Vanföra barn böra ges tillfälle att vara tillsammans med och arbeta bland de barn, med vilka de måste leva och samarbeta senare i livet». 1 Sammanfattningsvis framhålles: »I flera stora städer har utvecklingen tenderat till att man för ortopediska fall organiserat speciella skolor eller halvspeciella skolor, ofta lokaliserade nära sjukhus och med en skiftande 1 Wallin, J. F. W., The Education of Handicapped Children, Cambridge, Mass. 1924 (s. 115).

84 sortering av utrustning och skolprogram. Med speciell skola avses här en skola enbart för vanföra. Den halvspeciella skolan däremot är organiserad för barn med olika slag av handikap. Den sistnämnda typen av skolor kan även omfatta både normala och handikappade barn. I några få städer utbildas de handikappade barnen i speciella klasser inom en vanlig skola. Ett beaktansvärt exempel därpå ger staden New York. 1 Därmed har man alltså kommit fram till att det för vår tid mest karakteristiska framsteget rör isoleringens upphävande på såväl grundundervisningens som yrkesutbildningens område. För de klena och kroniskt sjuka barnen har ingen lika enhetlig pedagogisk linje följts. Den för dem ofta lämpliga friluftsskolan kan på sätt och vis sägas vara idealet även för friska barn, ända sedan Robert Owen i början av 1800-talet framlade det skolprogram, som blev ledande för småskolorna. Senare tiders speciella friluftsskola för klena barn har närmast sitt mönster från die Waldschule i Charlottenburg, öppnad 1904. Denna skolform, som praktiseras i alla länder, är numera så gott som alltid organiserad som avdelningar i vanliga skolor (jfr dock den stora speciella Skolen ved Sundet i Köpenhamn). För yrkesutbildning, finnas inga säranordningar. De psykiskt handikappade barnen, och speciellt de svårare efterblivna, ha separerats ut till anstalter och specialklasser allt efter graden av deras oförmåga att följa en någorlunda normal skolgång, ända sedan Itard med upplysningstidens hela förbättrarnit började träna den »vilda pojken från Aveyron» och så lade grunden för en metodik att undervisa efterblivna barn. Hans lärjunge Séquin öppnade 1837 den första anstalten för de svårast efterblivna, idioterna. 1800-talet blev alltså i ännu ett avseende anstaltsbyggandets tid. Allt större differentiering började emellertid praktiseras, särskilt sedan man med hjälp av den moderna intelligensforskningen lärt sig förstå, att sinnesslöheten var en fråga om utvecklingsförsening och att man därför kunde undervisa åtskilliga efterblivna, om man använde tillräckligt långsamma och intensiva metoder. Hjälpklassen (först upprättad 1859 i Halle) har denna motivering. De psykiskt efterblivna — vilka ju visserligen är en till kvaliteten graderad men på ett helt annat sätt dock en till strukturen enhetlig grupp — måste inriktas på manuella yrken. Det kräves dock för deras vidkommande långsammare och mer konkret, mindre abstrakt undervisning. I gymnastik och andra ämnen böra de kunna deltaga med sina jämnåriga snarare än med sina efterblivna klasskamrater av mer iDe nyaste framställningarna över hela området äro praktiskt taget samtliga av amerikanskt ursprung, vilket är förklarligt såväl med hänsyn till kriget som till att det mest systematiska forskningsarbetet bedrivits där. En fyllig framställning, som i förevarande översikt kommit till användning och varur citatet är hämtat är: M. E. Frampton & H. G. Rowell, Education of the Handicapped, del I II, New York & London 1939. Jfr vidare: Heck, A. O., The Education of Exceptional Children, New York & London 1940.

85 blandad ålder. Den isolering, som blir nödvändig, betyder dock inte för denna grupp ett lika svårt stigma som för andra, där bättre utrustade individer på grund av fysiskt handikap komma att hållas tillbaka. På detta område har den historiska utvecklingen icke lett till uppgivande av isoleringen, ehuru röster icke saknas för värdet av sammanhållning av alla utom de rent sinnesslöa. En annan intressant utveckling är det frivilliga barnavårdsmannauppdrag eller förmyndarskap, som i de anglosaxiska länderna enskilda personer bruka åtaga sig (i England särskilt för hjälpklassbarn, i Amerika särskilt utvecklat för skyddshemselever och barndomstolsfall). För de psykopatiska, vanartiga, miljöskadade barnen — som väl måste anses vara motsvarigheten på barnstadiet till de socialt handikappade bland de vuxna •— ha först på allra sista tid särskilda pedagogiska anordningar genomförts. Dit höra icke endast s. k. observationsklasser i skolorna utan framför allt hela rörelsen för mentalhygienisk observation och rådgivning. Detta arbete har sin särskilda karaktär, då det ju inte, som ovan anförts, för olika kategorier avser att kompensera ett givet handikap, vilket man förespår, att den unge måste permanent dragas med, utan tvärtom avser att förebygga en missanpassning i framtiden.

Den historiska utveckling, som här skildrats, har särskilt i U. S. A. lett fram till ett principiellt frångående av isoleringsprincipen. Den skilsmässa från familj, från släkt, hemmiljö och allt annat, som ofta måste förekomma, därför att en person är mycket svårt invalidiserad, anses böra reduceras till endast absolut nödvändiga fall, till gagn för såväl den tidiga fostran och den elementära undervisningen som själva yrkesutbildningen. Denna målsättning har formulerats av U. S. A:s Children's Bureau, Department of Labor, i kravet att handikappade barn så långt möjligt skola ha tillfälle till vård och utbildning i sitt hem och på sin hemort.1 I andra länder har man ej gått lika långt. Även i en ny handledning från det brittiska Ministry of Education i »Special Educational Treatment» Pamphlet No 5, H. M. Stationery Office, London 1946, utlägges den nya »Education Act» så, att internatskolor i allmänhet förordas, särskilt för de fysiskt handikappade, medan man däremot talar för att i möjligaste mån upprätta dagskolo>r för de psykiskt efterblivna i syfte att undvika isoleringens vådor. Docck framhålles principiellt, att ingen fast gräns får dragas mellan handikappade och ej handikappade samt att många av de förra •— om de ägnas tillriäcklig individuell uppmärksamhet —- kunna skolas tillsammans med de senare. Detta gäller såväl barndomsskolor som yrkesskolor. 1 Standards of Child Health, Education and Social Welfare. Bureau Publication, No 283, 1942.

86 b) Aktuella administrativa föranstaltningar i vissa främmande länder. I kommitténs för partiellt arbetsföra betänkande I (SOU 1946:24) har redogjorts för den lagstiftning rörande de partiellt arbetsföra, som gäller i Förenta staterna, Storbritannien, Finland och Danmark. Den allmänna karaktären av utbildningen för de från ungdomen handikappade framgår av det föregående avsnittet. I det följande skall lämnas en kortfattad redogörelse för principerna vid utbildningen av partiellt arbetsföra, särskilt äldre, i ett antal länder, vilken redogörelse är avsedd att belysa den allmänna inriktningen av yrkesutbildningen (i huvudsak omskolningsproblemet) . Australien. Partiellt arbetsföra utbildas tillsammans med fullarbetskraften i den utsträckning detta är möjligt. Utbildningen sker dels i yrkesskolor, dels inom näringslivet. Utbildningen bedrives i regel till dess att eleverna uppnått 40 procents prestationsförmåga av den normala inom ett yrke, varefter de utplaceras i arbete under normala löne- och anställningsvillkor. En del partiellt arbetsföra utbildas i särskilt utvalda industriföretag med speciella möjligheter att anpassa utbildningen efter den enskilde personens behov. Vanligtvis varierar utbildningstiden mellan 3—12 månader, beroende på yrkets krav eller elevernas kvalifikationer, anlag och framsteg. För krigsskadade gälla därutöver särskilda bestämmelser. Canada. Yrkesutbildningen av partiellt arbetsföra sorterar under arbetsministeriet. I huvudsak utbildas partiellt arbetsföra tillsammans med fullarbetskraften i den utsträckning detta är möjligt, såväl i yrkesskolor som produktionsföretag. Särskilda yrkesskolor för partiellt arbetsföra ha icke upprättats, med undantag för vissa specialskolor för blinda och döva. Särskilda ansträngningar ha gjorts för att öka möjligheterna till utbildning hos enskilda företagare. Danmark. I Danmark är utbildningen av partiellt arbetsföra i huvudsak ordnad på samma sätt som i Sverige. Sålunda erhålla vanföra yrkesutbildning vid vanföreanstalterna och blinda vid blindinstituten. För dövstumma finnes däremot ingen speciell yrkesskola. Yrkesutbildningen för såväl dövstumma som andra kategorier sker i stor utsträckning inom näringslivet. Vad som är av särskilt intresse i Danmark är den s. k. Arbejdsskolen på Amager. Skolan, som startades 1932 på initiativ av Landsforeningen af Vanf0re og Lemlsestede, är självägande. Institutionens ändamål är att hjälpa personer till att — efter olycksfall och sjukdom — återvinna arbetsförmågan. Skolans uppgift är trefaldig, nämligen att bedriva 1) arbetsträning, 2) undersökning av de yrkesmässiga försörjningsmöjligheterna (yrkesprövning), däribland förutsättningarna för start av självständig verksamhet samt 3) bedömning av arbetsförmågan. Arbetsträningen avser de fall, där den förekommande invaliditeten rent organiskt är av mindre allvarlig

87 k a r a k t ä r och således väntas kunna bliva övervunnen genom uppövning och allmän tillvänjning till arbete. Undersökningen av de yrkesmässiga möjligheterna omfattar fall, där invaliditeten hindrar den ifrågavarande personen från att återupptaga sitt tidigare yrke även efter arbetsträning — eller i fråga om personer, som före invaliditetens inträdande icke varit i arbete -— från att påbörja yrkesmässigt arbete. Prövningen av arbetsförmåga omfattar de fall, då det föreligger en uppenbar skillnad mellan patientens arbetsprestation och den arbetsförmåga, läkarna kunna konstatera borde finnas. Genom en sådan prövning kan Invalideforsikringsretten i fråga om sina fall få en mera klar bild av den förevarande personens faktiska arbetsförmåga. Hänvisningen till Arbejdsskolen från Invalideforsikringsretten, genom vilken flertalet fall remitteras, kan ha företagits med syfte att få klarlagt ett understödsfall eller nödvändigheten av särskilda åtgärder för yrkesinplacering. För att lösa sina arbetsuppgifter driver skolan yrkesmässig verksamhet i bland annat bokbinderi, snickeri, cykelreparationer och klensmide, skomakeri och trädgårdsskötsel, förenad med affärsrörelse för försäljning av vid skolan tillverkade alster. Den genomsnittliga vistelsetiden vid skolan rör sig om cirka 3 månader. Förenta staterna. I allmänhet utbildas partiellt arbetsföra tillsammans med fullarbetskraften, vilket man anser vara mycket önskvärt. 1 I görligaste mån syftar man till att icke göra någon åtskillnad mellan partiellt arbetsföra och andra. Utbildningen lämnas i privata yrkesskolor, tekniska skolor och institutioner samt hos enskilda arbetsgivare på arbetsplatsen, i särskilda »vestibulverkstäder» eller i företagens egna yrkesskolor. Tillgänglig statistik för år 1939 utvisar, att ungefär 27 % av dem, som omskolats i den federala ledningens regi, erhöllo utbildning på arbetsplatsen och resten i skolor och institutioner. Särskilda åtgärder ha vidtagits för bibringande av omskolning och yrkesutbildning till veteranerna från det andra världskriget. Bland annat må nämnas, att maximiåldern för antagande till lärling höjts just med hänsyn till denna grupp av partiellt arbetsföra. Schweiz. I fråga om yrkesutbildningen för partiellt arbetsföra (Anormale) föreligga sramma möjligheter som för andra kategorier. Dels förekommer utbildning i vanliga yrkesskolor, dels hos enskilda företag i näringslivet. Särskilda utbildningsanstalter för vanföra finnas icke med undantag för ett p a r mindre hem för svårt handikappade flickor. I de särskilda verkstäderna eller arbetshemmen för partiellt arbetsföra (Teilerwerbsfähige), där flera kategorier av handikappade arbeta tillsammans, kunna de manliga erhålla en viss förberedande yrkesutbildning. Särskilda 1 Se International Labour Office »The Training and Employment of Disabled Persons», sid. 135.

88 anordningar för omskolning av äldre arbetskraft förekomma ej. Yrkesutbildningen finansieras genom bidrag från den partiellt arbetsföre själv, genom lärlingsstipendier, understöd från den berörda undervisningsanstalten och bidrag från den schweiziska utjämningsfonden, som förvaltas av Pro Infirmis, samt i fråga om olycksfall i arbete från den schweiziska olycksfallsförsäkringen. Storbritannien. Även i Storbritannien försöker man att, i den utsträckning det är möjligt, yrkesutbilda partiellt arbetsföra tillsammans med fullt arbetsföra. Fördelen av en sådan anordning har särskilt betonats av Tomlinsonkommittén och den brittiske arbetsministern, vilken senare såsom svar på en fråga i underhuset den 4 november 1943 bland annat framhållit, att han var emot särskilda »disablement training centres» utom i specialfall. Han anförde vidare: »Jag tror, att det är fördelaktigare att utbilda partiellt arbetsföra tillsammans med fullt friska än att isolera dem. I huvudsak böra de utbildas tillsammans med fullsinnade eller i särskilda avdelningar i samma utbildningsanstalter. Vår strävan skall gå ut på att sammanföra dem med fullt friska för att få dem att glömma sin egen ställning. Vi betrakta detta som den bästa lösningen.» För personer med svårare arbetshänder, som behöva ett mera specialiserat och individuellt omhändertagande, förenat med viss medicinsk övervakning, finnas emellertid särskilda skolor inrättade. Mest kända äro måhända Queen Elisabeth's Training College for the Disabled, Leatherhead, och St. Loyes College for the Training and Rehabilitation of the Disabled at Exeter. Dessa skolor ha i inånga år specialiserat sig på att utbilda partiellt arbetsföra och ha uppnått beaktansvärda resultat. I en rapport till International Labour Office, redovisad i The Training and Employment of Disabled Persons, Montreal 1945, angives, att utbildning av partiellt arbetsföra förekommer i 35 olika yrken vid de särskilda skolorna. Arbetsministeriet har under de senaste åren upprättat en del särskilda centra för konvalescenter, där patienterna jämsides med den medicinska eftervården ha tillfälle till arbetsträning i lämpliga yrken. En sådan institution är exempelvis Egham Centre, Surrey, där konvalescenterna få genomgå kurser, som äro avpassade för den ifrågavarandes yrke. Syftet med denna institution är att göra den partiellt arbetsföre tillräckligt frisk och tränad för att han skall kunna gå direkt ut i lämpligt arbete eller till en passande yrkesutbildning. Till institutionen äro knutna verkstäder, där personernas lämplighet för olika yrken prövas. Egentlig yrkesutbildning av längre varaktighet lämnas icke vid Egham Centre, utan denna får fullföljas i de särskilda yrkesskolorna. I Egham Centre emottagas män i åldern 16—50 år. Vistelsen därstädes omfattar i regel 6—12 veckor.

8tf

2. Kommitténs huvudsynpunkter på partiellt arbetsföras utbildning. I kommitténs betänkande I (SOU 1946:24) ha vissa principiella synpunkter anförts på de åtgärder, som i olika avseenden skola vidtagas för de handikappade. Härvid har kommittén betonat, att det måste vara en given princip, att de partiellt arbetsföra i görligaste mån skola inordnas i det ordinarie system av sociala tjänster, som är under utbyggnad i vårt land. Av detta skulle såsom en arbetshypotes följa, att ingen speciell lösning utanför de allmänna sammanhangens ram skulle förordas, innan den generellare lösningens tillämplighet för även den här ifrågavarande kategorin hade prövats. Inga särinstitutioner skulle byggas upp, innan det bevisats, att de allmänt syftande institutionerna icke rimligtvis kunna anpassas för det i viss m å n särpräglade klientelet. Med utgångspunkt från denna arbetshypotes har kommittén i följande sju punkter skisserat vissa principiella önskemål beträffande de partiellt arbetsföras utbildning m. m. 1. Eftersom den systematiska gången till inträdet i arbetslivet för all samhällets ungdom bör börja med ett rationellt yrkesval, gäller detta även och i särskild grad den ungdom, som är hotad av risken att bli partiellt arbetsför. Den obligatoriska folkundervisningen böra de åtnjuta i likhet med alla a n d r a ; endast speciella undervisningssvårigheter (t. ex. blindhet) behöva föranleda särundervisning. Däremot bör icke redan under skolpliktstiden något föregripande göras i fråga om yrkesvalet. Viktigt att framhålla är, att det städse måste vara den individuella dugligheten och hågen, som skall vara avgörande. Även partiellt arbetsföra böra prövas individuellt; man bör ej förhasta sig genom att hänvisa dem till vissa i förväg utstakade »lytesyrken». Detta kommer förmodligen i det praktiska livet att medföra tvenne förändringar: a) de partiellt arbetsföra komma att visa sig lämpliga för flera och mera varierande yrken än de tidigare utbildats för och b) flera av dem än hittills komma att återfinnas såväl bland tempoarbetare inom industrien som bland de intellektuella yrkesutövarna med högre utbildning, medan anhopningen i hantverksyrkena reduceras. 2. Då det kan vara svårt att avgöra, vad en partiellt arbetsför passar till och förmår uträtta, är kommittén vidare intresserad av att möjligheter skapas för prövning av arbetsförmågan och för arbetsträning vid särskilda verkstäder och på arbetsplatser, där arbetet bedrives under såvitt möjligt yrkesmässiga betingelser. 3. Nästa slutsats från den principiella premissen blir, att de partiellt arbetsföra så långt det är möjligt på samma sätt som andra böra hänvisa? dels direkt till arbetsanställning på den öppna marknaden, dels till utbildning inom näringslivet, dels ock till de ordinarie yrkesutbildningsanstalterna, sålunda kommunernas yrkesskolor, centrala verkstadsskolor, länt-

90 mannaskolor etc. Huruvida detta kommer att medföra krav på viss pedagogisk specialutbildning hos yrkeslärarna eller på andra särskilda arrangemang, skall i skilda sammanhang diskuteras. 4. För mera svårt handikappade torde fortfarande speciella yrkesskolor (specialskolor) behöva finnas. / all den utsträckning det är praktiskt möjligt, är det önskvärt, att specialskolorna ej som hittills förbehållas en särskild kategori av partiellt arbetsföra utan stå öppna för flera, som kunna tillgodogöra sig den erbjudna yrkesundervisningen. Därmed ökas möjligheterna för varje särskild kategori att få utbildning inom flera yrken. 5. Det starka anstaltsberoendet och isoleringen inom en lytesgrupp bör motverkas. En obligatorisk internatsform vid specialskolorna bör undvikas, särskilt som vederbörande elever därigenom ej tillräckligt fostras till en nödvändig förmåga att självständigt reda sig i det praktiska livet. Slutna anstaltsanläggningar måste i första hand avse det klientel, som är svårast invalidiserat. När internatsformen tillämpas, kan även övervägas, huruvida icke en med åldern tilltagande grad av självstyrelsesystem bör införas. 6. De ekonomiska villkoren för de unga partiellt arbetsföras försörjning under utbildningstiden böra principiellt utformas lika med andra kategoriers och bygga på samma stipendiegrund. 7. Jämsides med förändringen av de institutionella anordningarna för de partiellt arbetsföra måste en förändring i den personliga inställningen åstadkommas, såväl hos de partiellt arbetsföra själva som hos människor i allmänhet, så att det för bägge parter blir naturligt att mer än hittills se bort från det som är en avvikelse och ett särpräglat handikap, och i stället se till det som är gemensamt mänskligt och det som tillhör den individuella personligheten. Denna omställning av själva synen på de handikappade måste till stor del åstadkommas genom fostran under skol- och utbildningsår.

KAP. VII. PEDAGOGISKA SYNPUNKTER PÅ DE PARTIELLT ARBETSFÖRAS FOSTRAN OCH UTBILDNING. Av kommittéledamoten,

rektor Alva Myrdal.

Någon speciell genomarbetad pedagogik för grupper av handikappade kan ännu icke sägas finnas, vilket kanske är naturligt, då man betänker, hur olika kategoriers problem behandlats isolerade från varandra. Vad man haft att tillgå har varit traditioner av olika slag. I fråga om den fostrande påverkan, som behövs för att de handikappades närmaste omgivning — i hem, bland kamrater, i skolor och kurser, på arbetsplatser etc. — skall kunna förstå, huru dessa böra behandlas, har man egentligen bara haft en vag tradition, innebärande att man »bör vara hänsynsfull». I fråga om särskilt skolpedagogiken för de partiellt arbetsföra har de ärvda traditionerna närmast kommit från de speciella anstalter, som anordnats för att taga hand om de svårast invalidiserade. Det bör således från början uppmärksammas, att dessa pedagogiska traditioner troligen icke äro fullt ändamålsenliga, när det gäller att undervisa och fostra även de lättare fallen, där olikheten mot de vanliga barnen och ungdomarna icke är lika stor. Vidare bör man hålla i minnet, att dessa traditioner i stort sett utbildats, innan man hade specialiserad kunskap byggd på psykologiska och vetenskapligt pedagogiska rön, om vilken undervisningsteknik, vilka arbetsmetoder, vilka uppfostringsåtgärder, som skulle vara mest effektiva. Till slut måste likaså framhållas, att, eftersom dessa traditioner huvudsakligen utbildats inom anstalter, de i stor utsträckning utformats under inflytande av den moraliserande inställning, som förr var vanlig för allt vad institutionsuppfostran och anstaltsliv heter. I samtliga dessa hänseenden gäller det nu att underkasta traditionerna en granskning i ljuset av nyare erfarenheter och att därefter målmedvetet ytterligare stärka det livskraftiga i dem men också att skära bort det, som icke är livsbefrämjande.

1. D e handikappade gruppernas psykologi. Innan man kan bedöma de pedagogiska handlingsregler, som numera ansetts kunna uppställas ifråga om de partiellt arbetsföra, bör man under-

92 söka, vad man kan veta om de psykologiska sammanhangen mellan deras primära handikap och deras sätt att reagera. Forskningen har icke mycket sysslat med detta problem. (Jfr G. Inghe »De partiellt arbetsföra som medicinskt sociologiskt problem», bil. 3 i kommitténs betänkande I, SOU 1946:24.) Numera har man börjat få en del bidrag, huvudsakligen från två håll. Det ena är den djuppsykologiska analysen, knuten i detta hänseende närmast till Adlers namn men numera utvecklad inom all praktiskt arbetande mentalhygien. Det andra är den statistiskt-psykologiska forskningen om hur de handikappade avvika från andra, mest utvecklad i samband med den amerikanska intelligensforskningen och kanske här bäst representerad av Hollingworth. För att börja med den senare linjen, som ju rör sig på lättare kontrollerbar mark, ha givetvis tidigare vissa strödda observationer kunnat göras om psykiska specialproblem inom skilda handikappade kategorier. Men det var först när man började intensifiera intelligensforskningen, som man också kom att ställa den allmänna, teoretiskt högst intressanta frågan om vilka interrelationerna mellan olika psykiska funktioner voro, och även vilka relationer som kunde bestå mellan dessa psykiska funktioner och olika fysiologiska defekter eller tillstånd. Man hade då först att bekämpa den förvetenskapliga, magiska föreställningen, att individer, tillhörande någon av dessa grupper — och närmast de som hade medfödda lyten av någon av de mera påtagliga typerna — betecknade en särskild »art». På denna grund hade nämligen dessa grupper behandlats genom isolering, inte så litet skrämselbetonad för övrigt; för dem hade uppgjorts pedagogiska program och yrkesplaner helt skilda från andras. Länge ansågo även framstående teoretiker, att det i varje särskilt fall — för kongenitalt blinda, döva, intelligensdefekta m. m. — fattades en speciell psykisk »förmögenhet», att alltså på ett visst ställe i deras psykiska utrustning fanns ett avgränsat tomrum. Att detta skulle vara förhållandet med de intelligensdefekta är givetvis ej att undra över. De beteckna en så helt från de andra avvikande kategori, att de måste skiljas ut vid behandlingen av förevarande problem, då man ju för dem måste förutsätta en per se mindre värdefull psykisk utrustning. Men även blinda och döva barn betraktades länge som psykiskt patologiska. Numera måste det dock anses fastställt, att blinda och döva barn, liksom givetvis vanföra, klena, hjärtsjuka e t c , i och för sig icke ha någon från andra barn skiljaktig psykisk utrustning. Vad de däremot skilja sig i fråga om är de miljöerfarenheter, som bestämmas av syn- resp. hörselintryck etc. Detta kan under uppväxttidens gång naturligtvis bli betydelsefullt nog. Det nu sagda är ganska viktigt att hålla i minnet, då det här rör ett principiellt grundproblem. Den ursprungliga likheten är rentav så kategorisk, d. v. s. den psykiska utrustningen i och för sig är för de olika kategorierna så lika, att de handikappade inte heller äga någon speciell kom-

93 pensatorisk utrustning. De tillhöra samma art som de normala utan vare sig särskilda luckor eller särskilda tillägg. Annars hävdas det ju ofta i populäruppfattningen, att t. ex. de blinda som kompensation fått särskilda gåvor i fråga om fin hörsel, beröringskänsel, rentav avståndsuppfattning av föremål. I själva verket äro vetenskapsmännen enstämmiga i att ingen sådan kompensation i anlagsutrustningen finns. Seashore sammanfattar, att den extraordinära skicklighet en blind må ha i fråga om hörsel, känsel och andra sinnen, har sin bas i apperceptionen (den associationsbetingade åskådningen) snarare än i perceptionen (det rena sinnesintrycket). Den person, som läser punktskrift, har lärt sig att lägga in mening i vissa känselintryck, som den seende personen förbigår, fastän han i och för sig skulle ha samma förmåga som den blinde att förnimma skiljaktigheterna. Variationerna mellan individerna inom de handikappade grupperna måste alltså följa samma allmänna lagar, som reglera sambanden i den mänskliga psykiska utrustningen över huvud taget. I den mån en viss förmåga, t. ex. att läsa blindskrift, har en viss samvariation med allmänintelligensen, kan man förvänta, att en mer begåvad blind — liksom en mer begåvad seende — kan lära sig detta lättare än en mindre begåvad blind resp. seende. Ingen lär sig det emellertid bättre som en slags kompensation för att han är mindre seende. Tyvärr, måste man säga, har den populära uppfattningen om att den som utrustats illa i ett avseende fått kompensation i ett annat avseende, intet som helst vetenskapligt fog för sig. Vad man duger till måste bedömas individuellt; tillhörighet till en eller annan lytesgrupp fäller intet utslag därom. De mänskliga anlagsresurserna äro emellertid i allmänhet så långt ifrån maximalt utnyttjade, att man hos individerna kan träna upp en ganska långtgående förmåga, när den behövs. Därpå är de blindas beröringskänsel ett exempel; många vanföras konstfärdighet ett annat. Behöver någon »kompensera» för synsvaghet, en förlamad hand e. dyl., finns det i allmänhet ganska stor möjlighet att göra det. Att söka finna denna möjlighet är det individuella yrkesvalets uppgift. Om man vill göra ett allmänt påstående om handikappade barn — de psykiskt efterblivna ständigt undantagna — kan man alltså säga, att de i och för sig primärt böra beräknas ha samma begåvning och samma ursprungliga egenskaper i övrigt som andra barn. En annan sak är, att deras lyte i en del fall sekundärt kan sammanhänga med en mer komplicerad defekt, en födelseskada eller effekter av mer allmänt ruinerande sjukdomar, t. ex. meningitis. Medfödd dövhet, vissa deformiteter etc. kunna alltså vara sammankopplade med intelligensdefekter. 1 1 Detta medför — vilket är något annat än att intelligensen allmänt skulle vara skadad eller anlagsutrustningen påverkad — att bland blinda andelen sinnesslöa stiger från de normala 3—5 till 5—20 %, hos döva och oegentligt dövstumma till något mindre och hos vanföra knappast skiljer sig alls från genomsnittet i ett folk.

94 I och. för sig ha de handikappade grupperna även samma emotionella disposition som andra, växlande från individ till individ. Skillnaden i erfarenhet och skillnaden i livssituation kominer dock givetvis sekundärt att medföra vissa anhopningar av »lynnesdrag», som kunna bli typiska, på samma sätt som stadsbor skilja sig från landsbor, kvinnor från män, fransmän från svenskar. I denna bemärkelse k a n man alltså tala om en viss »blindpsykologi», »dövpsykologi», »krymplingspsykologi», »tbc-psykologi» etc. Man skall emellertid ha klart för sig, att det gäller sekundära fenomen och att i den mån miljön normaliseras, reduceras också det särpräglade. Eftersom den speciella mentalitet, som utvecklas hos grupperna, sällan är av särskilt positiv art utan ofta måste ha ressentimentets, bitterhetens och isoleringens mer negativa karaktär, torde det rentav vara möjligt att vinna enighet om som en praktisk slutsats, att det är önskvärt med en dylik utjämning, så att även inom de handikappade grupperna det blir fråga om mer individualiserade karaktärsdrag snarare än gruppenheter. Det har varit nödvändigt att starkt stryka under den primära likheten i utrustning mellan handikappade och andra, då den populära uppfattningen ofta rör sig med föreställningar om lägre intelligens och speciella k ä n s lo- eller karaktärsdefekter hos de förra. Naturligtvis kan man dock aldrig eliminera de olikheter, som bero på att alla handikappade sakna och att de primärt handikappade ända sedan födelsen saknat vissa erfarenheter. Ser man till denna sida av saken, den personlighetspsykologiska, måste man givetvis förstå individen som ett totalt och icke upplösbart samspel av anlagsutrustning, minne, känsloinställning etc. Då kommer man fram till att en viss »typpersonlighet» kan utvecklas på de olika handikappens grund. Det bör alltså icke råda någon strid mellan de egalistiska åskådningar, som betona anlagsutrustningens och faktiskt även det mänskliga reaktionsmönstrets fullkomligt dominerande likhet, och de mer personlighetspsykologiska, som visa hur vissa typreaktioner k u n n a utvecklas. Tyvärr diskuteras det i dessa frågor — även mellan pedagoger — som om man vore tvungen att välja den ena eller den andra av dessa uppfattningar. Enklast skulle man kunna sammanfatta: de äro lika andra, men bli något olika. Här nedan skall göras ett försök att kortfattat katalogisera vad som från sakkunnigt håll ganska samstämmigt anses känneteckna de speciella grupperna av partiellt arbetsföra. 1 Därefter upptages den mer djuppsykologiska förklaringen av vissa gemensamma reaktionsbenägenheter.

1 Här följes huvudsakligen — jämte en del synpunkter, som kan dragas ut som slutsatser från den vanliga utvecklingspsykologin — del II av Frampton & Rowell: Education of the Handicapped, London & New York 1939, samt Hanselmann, Heinrich: Einfuhrung in die Heilpädagogik, övers, till danska: Undervisnings- og Opdragelsevanskeligheder hos Sansedefekte, aandsvage og talelidende Born. Psykologisk-Paedagogisk Bibi. VI, Kbhn 1939.

95 Blinda. »Det finns kanske ingen blindpsykologi, men det finns en hämningspsykologi (psychology of frustration)», säger Frampton och Rowell. I intellektuellt avseende är flertalet blinda jämförbara med andra enligt särskilt konstruerade utvecklingsprov (Hayes-Binet och anpassade Wechslerprov), vilka dock vid högre ålder svårligen rättvist kunna tillämpas på blinda, lika litet som seende med fördel kunna intelligenstestas vid vuxen ålder. Dock karakteriseras de blinda av att om psykologiska problem uppträda, de oftare än hos andra bestå i dagdrömmen, »blindismer» (maner eller så kallade »nervösa vanor», såsom att gunga kroppen framåt och bakåt e t c ) , sexuella problem, talsvårigheter, apati och initiativfattigdom. Detta må sannerligen vara förklarligt och uppväges naturligtvis av kortare protokoll i andra hänseenden, såsom fysisk aggressivitet etc. En fara är onekligen den tendens till överdriven introversion (inåtvändh e t ) , som kan förekomma hos såväl blinda som synsvaga. Själva det faktum, att beröringssinnet för de blinda måste användas som förnämsta kunskapsinstrument, medför, att dessa lätt bli så beroende av tingen och de känslor beröringarna utlösa, att de — liksom andra ständigt låta blicken vandra — ständigt måste beröra och fingra på något. Detta blir av pedagogisk betydelse, så tillvida att de blinda böra matas med rika beröringsupplevelser, och tränas att avleda sitt beröringsbehov t. ex. vid lyssnande. Både beröringarna och ljudförnimmelserna, som den blinde likaså ä r mer ensidigt hänvisad till, anses vidare verka särskilt stimulerande på känslolivet (jfr att emotionella betoningar lättare kunna förmedlas i tal än skrift). Man har därför ansett sig kunna konstatera, att blinda ha en större benägenhet att utveckla känsloattityder -— naturligtvis alltid under betingelsen »ceteris paribus». Undervisningen av blinda försvåras icke endast av att den ej kan förmedlas genom synförnimmelser. De reliefkartor, kopior av föremål etc,, som måste begagnas i stället för bilder, filmer e t c , äro dyrbarare och svårare att åstadkomma. Genom radion och grammofonen har man emellertid fått nytt undervisningsmaterial, som kan bli av stor betydelse för blinda, icke minst i yrkesundervisningen.

Döva. Vid testning ha även sedan tidiga år döva befunnits fullkomligt opåverkade av sitt handikap med hänsyn till motorisk utveckling och allmänt mekaniska färdigheter. I fråga om intelligens hävdar Pintner, som ägnat detta problem fördjupade studier, att intelligenskvoten för från födelsen döva skulle vara omkring 90 i genomsnitt i stället för 100, men stor svårighet råder att finna prov, som rättvist uppskatta de dövas förmåga. Ett stort

96 antal döva ha emellertid enligt utländska erfarenheter visat sig kunna tillgodogöra sig även högre teoretiska studier. Deras största svårighet hänför sig till de sociala kontakterna. De döva bliva mer än de blinda avskurna från normala kamratkontakter. Om de blindas handikap göra sig gällande på sak-sidan, göra sig de dövas gällande på person-sidan av tillvaron. Man kan också våga göra förmodandet, att de blinda, som äro särskilt mycket hänvisade till att material utifrån skall stimulera dem till aktivitet, bliva mera beroende, tacksamma för hjälp och kanske mer passiva, medan de döva, som ha svårt att nås av tilltal, tillsägelser e t c , måste utveckla ett slags oberoende, som kan innebära egna initiativ men också isolering och som kan försvåra anpassning i yrkeslivet. I allmänhet tyckas döva dels ledas till introversion på grund av sitt handikap, dels och framförallt till mindervärdeskänslor. De blinda känna ständigt sitt handikap och tilltro sig från början ej så mycket; de döva måste upptäcka, var gränsen går mellan vad de och vad andra kunna göra. Det kommer dem att känna sig »underlägsna». En fostran för de döva måste i främsta rummet gå ut på att inlemma dem i en känsla av samhörighet och en vana vid sociala relationer. För den lomhörde ligger en mycket stor fara i att han gissar, »han svarar ja när han skulle mena nej». Denna i och för sig psykologiskt förklarliga relativism i förhållande till sanningen, vilken ju bedömes som moraliskt mindre värdefull, kan komma, om den ej fostras, att bliva av ödesdiger karaktär för relationerna med medmänniskor. Det kan gå så långt, att den döve eller lomhörde blir fastsittande i en konventionell tillgjordhet, som är tragisk. Ett handikap är också, att de mänskliga kontakterna ej bliva spontana. Det kvicka skiftandet av repliker, det lekfulla bruket av talet faller sig naturligtvis svårt för dem. Bedan detta hindrar dem att tala om sig själva, att ge förtroenden i den grad, som behövs för att upprätthålla den spontana vänskap, som är av värde även på arbetsplatsen. Liksom de blinda genom överuppmärksammande av det talade ordet skulle tendera att bliva känslobetonade, skulle de döva genom berövandet av just denna erfarenhetssektor, som säkert är nära knuten till det emotionella, tendera att bliva känslofattiga. Hanselmann framhäver t. ex., hur naturligt det är att uttrycka en stämning av välbehag med ljud, liksom hur starkt lustbetonat förvärvet av språkförmågan är hos barn. »Åtbörden» är fattig i jämförelse med ljudet. Några slutgiltiga studier på detta område ha dock icke företagits. För de dövstumma gäller allt det som i detta avsnitt säges om de döva, då från barndomen döva ju med nuvarande resurser ej kunna undgå att bli dövstumma. I den mån man lär dem tala minskas avsevärt deras handikap, som är socialt och beror mer på oförmågan att tala än oförmågan att höra.

97 Vanföra. Ännu färre studier ha gjorts av de motoriskt handikappade som grupp. Det finns säkert också mycket större möjligheter för dem att — om de ej äro helt oföra — låta en frisk kroppsdel kompensera en försvagad. Åtminstone gäller detta i fråga om deras sociala kontakter och deras inlärningsförmåga som här uppmärksammats. Det är ju lätt även för en vanför att uttrycka emotionella tillstånd, deltaga med spontanitet e t c , även om han inte alltid kan utföra alla beledsagande rörelser. Vad som däremot spelar en stor roll är naturligtvis platsbundenheten, om lytet tvingar till sådan. Den känsla av vanmakt, som därmed ibland kan bemäktiga sig den vanföre, kan antagas vara nära besläktad med de primära trotsreaktioner, som man kan studera hos b a r n : en vredesaffekt väller upp, då det kroppsliga rörelsebehovet hämmas. Så vanlig blir emellertid denna erfarenhet för de vanföra, att den småningom leder till resignation men med mindervärdeskänsla. Mest betyda säkert emellertid de mindervärdeskänslor, som de vanföra komma att utveckla, därför att lytet vanställer. Psykologiskt blir det närmast fråga om ett aggraverande av »fulhetens» problem. Vår tids tonvikt på sportsliga dåd, på kroppslig fulländning, på skönhetsvård och kläder samverkar därför sannolikt till att försvåra de vanföras psykologiska anpassningsproblem. För yrkesutbildning och arbetsliv med både vanföra och friska blir detta en viktig trivselfråga. Övriga

grupper.

Bisken för de kroniskt sjuka, under-vitala, undernärda, hjärtklena kan huvudsakligen beräknas vara att de bliva underaktiva. De bli av omgivningen ofta manade till försiktighet, vilket kan medföra, att de bli själviakttagande och eventuellt lära sig att utnyttja andra. En risk är även, att de få benägenhet att fly undan svårigheter genom hänvisning till sin insufficiens. För de tuberkulösa ha knappast markerade verkningar kunnat iakttagas hos barn. Betydelsefullare blir deras problem i puberteten och senare. Isoleringen och den nödtvungna arbetsvilan leda givetvis ofta till att de lungtuberkulösa unga människorna ägna sig åt den rekreation, den vänskap och de nöjen, de kunna finna hos varandra. Populärt har man omtolkat detta, som om sjukdomen skulle medföra lättsinne och eufori. I och för sig finns emellertid troligen ingen anledning att konstatera några speciella psykiska effekter på deras allmänna läggning. Kommer man däremot till problemet om de sinnessjuka och psykopaterna etc. ligger givetvis i sakens natur, att de bliva psykiskt förändrade av sitt handikap. Ingen sammanfattande karakteristik kan dock göras. Varje försök att skildra deras »psykologi» skulle leda till att hela psykiatrin och psykopatologin måste behandlas. 63247

98 De i intelligensavseende efterblivna — sinnesslöa, d. v. s. debila, imbecilla och idioter — konstituera till slut en grupp av helt annan beskaffenhet än samtliga de tidigare behandlade, eftersom man här utan tvivel kan tala om en originär undermålighet. Visserligen har man även för deras vidkommande upptäckt, att det inte rör sig om en särskild »art» av människosläktet, vilket man i förvetenskaplig tid oftast trodde. I stället kom man så småningom — genom Norsworthy's, Binets och Witmers forskningar omkring 1906 — till den experimentellt bevisade uppfattningen, att övergången från defekt till normal går successivt över olika grader. Det är ganska intressant att efteråt konstatera, att först sedan man fått instrument att mäta intelligensen, fann man den mellankategori mellan imbecilla och »normalt dumma», som nu kallas debila; förr hade det praktiska livets folk endast kunnat diagnostisera sådana sinnesslöa, som icke kunde lära sig läsa eller som hade vissa fysiska stigmata som yttre kännetecken på efterblivenhet. Nu är det fullt erkänt för de intelligensdefektas räkning, att de icke äro artskilda från andra, men att de icke förmå utvecklas lika långt utan bliva kvarstående på en nivå, som i detta avseende liknar barns i olika, bestämda åldrar. De intelligensdefekta måste av dessa skäl, trots de kontinuerliga övergångarna, betraktas som en speciell grupp. Deras psykologiska problem bliva helt naturligt av en annan ordning än de andra gruppernas, eftersom själva deras defekt är psykisk. Intelligensen är av stor betydelse för h u r man tolkar sig själv, och de intelligensdefektas erfarenheter måste därför bliva avgörande för deras utveckling i en mängd hänseenden. 1 För deras vidkommande får hela problemet om kompensation för bristerna också en annan uppläggning. Den uppövning av en annan funktion, som man för övriga kategorier vill använda för att kompensera brist i ett hänseende, är för dem åtskilligt hämmad genom själva den psykiska efterblivenheten. Även sådana uppgifter, som ytligt tyckas kunna bygga på ett anlag för manuell färdighet, vilket skulle komma till användning i slöjdande etc. och vilket synes kunna förefinnas oberoende av den allmänna intelligensens utveckling är med största sannolikhet försvårade för de intellektuellt efterblivna, eftersom för uppgifternas högklassigare fullgörande även mer centrala intelligensfaktorer skulle behövas: ett visst omdöme om h u r en sak bör se ut, en viss förmåga att uppfatta order, en viss möjlighet att planera nästa steg i proceduren e t c 2 I fråga om psykiskt efterblivna individers mentalitet gäller som första regel, att de som ligga normal begåvning närmast naturligtvis äro mest lika 1 Se t. ex. sammanfattningen i Leta S. Hollingworth: The Psychology of Subnormal Children, New York 1937. 2 Hela forskningen om samvariationerna och om de »gemensamma faktorerna» i den psykiska utrustningen har utvecklats oerhört och redan givit oss ganska stor klarhet över hur de ena och de andra egenskaperna hänga ihop. Icke minst den därvid behjälpliga s. k. faktoranalysen lovar att ge ännu klarare besked om

99 normala personer även i övriga psykiska avseenden. Hos de mer definitivt utvecklingshämmade framstår däremot psykets primitivitet mer ohöljd, de mest efterblivna — idioterna — närma sig ju ett animalare levnadsmönster. I allmänhet skall man finna en regression till mer materiella intressen och en bundenhet till konkreta och kortsiktiga föreställningar. För yrkesvalet betyder allt detta, att sysselsättningar med manuella uppgifter utan mer krävande planering är det lämpligaste. Naturligtvis måste närmare bestämningar bero på efterblivenhetens djup. Även det personliga känsloregistret, som inom denna kategori kan visa mycket växlande typer blir beroende på defektens grad. Allmänt kan man våga säga — vilket må betraktas som en lycklig omständighet — att de psykiskt efterblivna också bliva något avtrubbade i uppfattningen av sin egen belägenhet. Någon extra stor känslighet behöver man ej räkna med.

2. Psykologiska synpunkter på den personliga reaktionen inför ett handikap. Bakom de olika speciella sjukdomarna och defekterna och de verkningar de kunna ha på personlighet och livsinställning, ligger för samtliga grupper en stark upplevelse av gemensam k a r a k t ä r : att vara olika är överhuvud taget att vara mindervärdig. Själva vårt språk är ju grymt, varje benämning av kategorierna och varje försök att ge hela gruppen ett namn bliva sådana, att de påminna om att något fattas: blind, döv, vanför, sjuk, defekt, handikap, partiellt arbetsför. Ingen hade emellertid före Alfred Adler förstått, hur djupgripande och helt livsomformande denna insikt om mindervärdighet är. Han är mindervärdeskomplexets upphovsman. Och hans psykologi — om än från den teoretiska sidan kritiserad som rymmande föga av verklig förklaring av h u r sammanhangen uppstå — är i praxis mer allmänt godtagen som bas för bedömande och psykologisk rådgivning än någonting annat i den moderna psykologin. Den mekanism, varmed en insikt oni mindervärdighet utlöser kompensation och överkompensation, användes ständigt vid skildringen av hur människor reagera. För uppfostran och överhuvud taget behandling av elever och anställda blir den av största vikt. vad man kan vänta för slags sammanhang mellan en sorts duglighet och en annan sorts. Det skulle vara intressant och för den praktiska utbildningen av partiellt arbetsföra måhända även lämpligt att i ett allmännare sammanhang få utrett, vilka arter av duglighet, som äro relativt fristående från andra. Detta är ett för yrkesutbildningen i allmänhet mycket viktigt problem, som man hoppas, att den psykologiska forskningen skall ytterligare klargöra. Den undersökning, professor John Elmgren för 1946 års skolkommissions räkning bedriver över förhållandet mellan teoretisk och praktisk begåvning, blir av värde även för de partiellt arbetsföras yrkesutbildningsproblem.

HK) Adlers människouppfattning utgår från behovet av gemenskap med andra människor. Det mänskliga själslivet är enligt hans mening huvudsakligen socialt inriktat. Från första stund söker barnet en sådan gemenskap redan i den kroppsliga kontakten med moder eller vårdarinna. Dess »livslinje» framåt — den linje, utmed vilken individen kommer att sträva — bestäms i hög grad av huruvida barnet finner trygghet i detta sitt första kontaktsökande eller om det känner sig utstött. Snart börjar barnet emellertid därtill jämföra sig med andra. Brister hos organen gör det omöjligt att uppnå vad andra uppnå. (Själva det faktum att man som barn är liten, anses i viss mån frammana mindervärdeskänslor.) Men naturligtvis blir mindervärdeskänslan också beroende på hur svåra uppgifter barnet ställs inför, hur höga ideal det har, hur stora ambitioner man ställer upp för vad det måste lyckas med. Mindervärdeskomplexet är därför ingalunda direkt proportionellt till något objektivt fastställbart mindervärdigt utan är i högsta grad något som genom uppfostran får sin storlek och intensitet. Där ett mindervärdeskomplex finns, strävar emellertid människan att utjämna det och att hävda sig själv på nya vägar. Man riskerar därvid att bli överdrivet jagisk i stället för spontant sakintresserad. Därigenom kommer emellertid individen ofta i strid med gemenskapen, till vilken hon ju egentligen ville höra. Det beror sedan på självhävdelsens inriktning, vilken kompensation för sin mindervärdighet människan söker. Man kan nå en både personligt tillfredsställande och socialt godtagbar sådan, om man utvecklar sin inlärningsförmåga, då man misslyckas på sportplanen, liksom vice versa. Är mindervärdeskomplexet särskilt pressande och kompensation av en eller annan anledning svår att åvägabringa, händer det, att människan överkompenserar och tar till självhävdelseförsök, som äro överdrivna. Jagiskheten blir en besatthet; alla upplevelser värderas mot behovet av självhävdelse; erfarenheterna av misslyckande, bristande sympati, blir då givetvis även allt oftare förekommande och allt påtagligare. Mindervärdeskomplexet utvecklas enligt Adler främst i samband med kroppsliga defekter. Kejsar Wilhelm II, som hade en förtvinad arm och redan av denna anledning drevs att överkompensera i militär hållning och militarism, är ett ofta brukat exempel. Men många andra omständigheter och icke minst sträng uppfostran kan stegra mindervärdeskänslan, »så att verkan av densamma blir densamma som t. ex. av ett lyte». 1 Det är sålunda icke så, att de handikappade befinna sig ensamma i denna olyckskategori. Alldeles särskilt räknar Adler dit så gott som hela kvinnokönet, då flickor tidigt från barndomen präglas med insikten av sin otillräcklighet i jämförelse med »den manliga rollen», som idealiseras av samhället. Men därjämte riskerar varje individ att få mindervärdeskomplex, om ambitionerna bliva för stora i förhållande till förmågan. 1

Individualpsykologien, Sthlm 1928, sid. 60 ff.

101 Det värdefullaste med denna lära om mindervärdigheten — som här återgivits i förenkling — är, att den trots allt icke är pessimistisk. Tvärtom är ingenting mer ägnat att påverkas genom uppfostran än denna produkt av en felaktig tolkning av jagets belägenhet. Kan man bringas att mena annorlunda om sig själv, blir ju situationen en annan. Och denna förändring är dubbelt nödvändig; bortopererandet av mindervärdeskomplexet genom en klok, förstående och vänlig uppfostran och framkallande av en sund självtillit är nämligen först ägnad att göra den enskilda människan lyckligare, men därjämte att göra samhället fridfullare. Det är ju de olyckliga, som vålla ressentiment och friktioner, då de till ofta alltför höga pris skola söka bevisa sin överlägsenhet över eller sin likgiltighet för gemenskapen. 1 Vad Adler har framställt, är egentligen en harmonilära, som måste te sig lockande för varje uppfostrare. Lyckan ligger i gemenskapen — det är både början och slutet på denna lära. För att endast citera ett par rader i samband just med de fysiskt handikappades situation: »En människokännare, som i tillräcklig grad utvecklat sin egen gemenskapskänsla, skulle likväl aldrig vilja ställa den människa, som lider av sådana kroppsliga eller själsliga brister, sådana missbildningar eller osympatiska karaktärsdrag, till ansvar för hennes sätt och väsen. Medveten om vår gemensamma skuld till hennes olycka (genom omvärldens kritik och undandragande av gemenskap) skall han tvärtom göra allt för att skaffa lindring i denna genom att kring henne skapa den atmosfär, som möjliggör en friare utveckling och som gör det lättare för henne att intaga sin plats som jämbördig i den omgivande världen. Om vi erinra oss hur pinsamt vi ofta beröras vid anblicken av en människa, vars medfödda mindervärdighet visar sig redan i det yttre, då skola vi också förstå, hur stort uppfostringsarbete vi först måste företa med oss själva för att nå harmoni med den sanna gemenskapskänslan och hur mycket kulturen blivit denna människa skyldig.» Även om det icke alltid uttryckes på samma sätt, är denna uppfattning något som allmänt ingått i mentalhygienisk rådgivningspraxis och blivit den dominerande tendensen i den moderna pedagogiken överhuvud taget.

3. Pedagogisk behandling. I den medicinskt-sociologiska bilagan till kommitténs betänkande I framhäves, att man vid varje behandling »måste ta hänsyn till den partiellt arbetsföres hela situation och alla de omständigheter, som medverkat till svårigheterna att bereda honom arbete». (Inghe, sid. 179.) Denna individuilndividualpsykologien, Sthlm 1928, sid. 60 ff. — Se översikt av senare utveckling av denna teori i dess sociala sammanhang i Dollard et al.: Frustration and Aggression. London 1944.

102 ella förståelse och individuella behandling är det viktigaste, som måste komina varje handikappad till del, om man skall kunna göra honom så duglig som möjligt. Det gäller från behandlingen i barndomen genom yrkesvalet och till arbetsberedningen för en, som på äldre dagar blivit partiellt arbetsför. 7 de tidiga barndomsåren. Det första kravet är, att barnet såvitt möjligt skall få stanna i hemmet och där omhändertagas med kärlek för att få den grund av trygghet lagd, som är förutsättningen för en balanserad personlighet. Det är särskilt modern eller den vårdarinna, vilken sköter barnet från dess första stund, som härvidlag har att tillse, att barnets tillförsikt vidmakthålles. Om ett handikappat barn av medicinska skäl måste skiljas från hemmet för en tid (en operation el. dyk), borde detta av psykologiska skäl snarare förläggas senare än tidigare, om man har en möjlighet att välja tidpunkt. Allra helst borde modern eller vårdarinnan följa barnet även under denna bortovaro. Först gradvis bör egentligen denna föräldrakontakt, som skall vara fundamentalt tillitsskapande, lossas för att så småningom en frigörelse till större självständighet skall komma till stånd. Barn, och icke minst dessa barn, måste ständigt ha någon att k u n n a förtro sig till. Vid överförande till skola eller institution bör likaså en viss successiv övergång beredas, icke ett chockverkande bortsändande till fullkomligt ny miljö. Föräldrarna måste i detta sammanhang dock noga vakta sig för en sentimentalisering, framför allt är det deras plikt att lugnt, sakligt, förtröstansfullt förbereda barnet för en skol- eller institutionsvistelse. Kommer barnet att redan före eller under barnaskolans år tillbringa sin tid borta från hemmet, gäller det att på institutionen bereda det samma psykologiskt ömsinta vård och samma personliga intresse. Barnen böra hållas ihop i en mindre grupp kring var sin sköterska, klassföreståndare el. dyk, som kan ta på sig arbetet med och framför att ge sig tid att verkligen leva tillsammans med dem, uppmuntra dem till förtrolighet, behandla dem individuellt och förmedla känslan, att de betyda något för någon. Detta skulle behöva utvecklas i större detaljrikedom men måste här bara allmänt strykas under. Huvudproblemet vad gäller dessa grupper är nämligen, hur man skall kunna förebygga den anonymisering av personligheten och den förkrympning av självkänslan, som äro typiska för anstaltsmentaliteten. Såväl i hem som i institution och skola skall barnet behandlas 50m om det normala hos det vore huvudsak, det avvikande bisak. Man bör icke undvika att tala om defekten, där denna är av påtaglig art; däremot bör klenhet, psykisk labilitet o. dyl. naturligtvis ej göras medvetna. Snarare bör man konsekvent tillämpa och vänja barnet vid en »avsiktlig likgiltighet», ett kyligt och sakligt konstaterande av fakta, absolut ej beklagande sentimentalitet eller en, i längden skadlig, »hänsynsfull hänsynslöshet». De måste från början läras att acceptera sitt status, helst lika litet emotionellt som man accepterar sin ögonfärg eller andra fysiska detaljer. Likaså måste

103 uppfostrarna genom sitt eget sätt att uppträda medverka till att kamrater, som höra handikappen utan hämning omtalas som en saklig bagatell, få en bättre inställning med mindre uppmärksamhet på lytet. Alldeles särskilt måste uppmärksammas, att alla handikappade barn stimuleras att ha roligt, att skratta, uppleva humor. Alltför ofta lägrar sig ett särskilt allvar kring dem i uppfostringsmiljön. I viss mån sammanhänger detta med den försiktighet som behövs för dem. Men om uppfostraren har det i minne, kan mycken humor införas; man gör sig möda att förklara för det blinda barnet vad det är som ser lustigt ut e t c — För att föräldrar, lärare och andra rätt skola kunna handhava dessa ömtåliga problem, vore det värdefullt med en upplysningsskrift, innehållande uppfostringsråd till dem som ha hand om barn med handikap. (Jfr vidare sid. 285 i detta betänkande.) / puberteten. Särskild vaksamhet är påkallad i pubertetsåldern, så att ej handikappade barn, då de mer allmänt inse den begränsning av livsmöjligheterna, som lytet medför, sjunka ned i depression eller följa en tendens att bedraga omvärlden och sig själva genom att på allt sätt försöka uppträda, som om defekten icke funnes. Det är nu de unga definitivt måste »lära sig» att vara blinda, döva etc. Hanselmann säger härom närmast på tal om de blinda: »Disse saerlige farer ved blindheden for personlighedens og karakterens udvikling viser heilpedagogen vejen. Det f0rste krav er opdragelse til serlighed mod sig selv. Dette krav vil vi ätter og ätter m0de paa andre omraader af vört store arbejdsfelt. Den oprigtige indr0mmelse af skr0beligheden, vaekkelsen af modet til at hseve skr0beligheden er derfor ogsaa hos den blinde det f0rste og mest betydningsfulde skridt hen mod en vaerdiful udformning af livet og personligheden. En saadan bevidst og aerlig konstatering af mangelen, der sikkert er haard, men i overensstemmelse med sandheden, f0rer med det samme frem til den positive side af blindheden. Den blinde maa planmaessig f0res til att koncentrere sig om alt, hvad man har til trods for blindheden, istedetfor at jage efter det, han aldrig kan opnaa. Denne opgave at opdrage til indr0mmelse af en defekt er maaske det vanskeligeste, heilpedagogen overhovedet har. F0rudsaetningen for den riktige l0sning af denne opgave er en opdrager, der igennem den altid n0dvendige selvopdragelse er blevet klar over sin egen begraensning paa et eller andet af livets omraader.» På ett annat ställe uttrycker Hanselmann, att »den handikappades okritiska strävande efter fullständig likställighet. . . betyder en stark fara för hans karaktär». Detta sägs särskilt på tal om dövheten, där frestelsen troligen är störst, men är just i ungdomsåren värt att uppmärksamma för alla grupper, för att en så stadig förnuftsbas som möjligt skall läggas utan ständiga mindervärdesförnimmelser men också utan en i längden ogenomförbar överkompensation. Detta reser ett mycket stort praktiskt-pedagogiskt spörsmål. Om man utgår från att det framför allt är i puberteten, som den handikappade måste

101 bringas att acceptera sig själv, så måste det avgöras, om detta sker bäst i en isolerad miljö eller icke. Här vore praktiska försök med åtföljande studier av h u r anpassningen lyckas eller misslyckas under olika förutsättningar på sin plats. Om icke förr så borde givetvis i puberteten, i samband med den yrkesorientering och hjälp till yrkesval, som då skall ges, en personlig mentalhygienisk rådgivning sätta in. I själva verket borde en dylik mentalhygienisk genomgång med diagnos, prognos och individuella ordinationer stå till förfogande för varje barn med någon konstaterbar defekt. För barn som intagits på anstalt eller i särskild klass för specialundervisning borde det redan nu göras obligatoriskt med dylik psykisk rådgivning, uppmärksammande icke endast intelligens, speciella färdigheter o. s. v. av värde för ett kommande yrkesval utan även känslo- och viljelivet, som alltför ofta är utsatt för medföljande störningar, vilka i viss mån äro möjliga att undvika genom en saklig och för individen förstående behandling. Gradvis fostran till oberoende. Det är en iakttagelse, som alla gjort, att i de handikappade gruppernas fostran fortfarande ingår betydligt mer av drill, av auktoritär disciplin, av osjälvständighet än i andra barns och ungas. I viss mån kan det naturligtvis vara berättigat, men den relativt stora skillnad, som nu råder, kan knappast vara berättigad. I varje fall är den, såvitt man kan bedöma, mer beroende på en tradition än på ett sakligt övervägande av och experimenterande med olika möjligheter. Emellertid är en gradvis fostran till självständighet särskilt nödvändig för denna grupp. Varje fostrare och lärare måste därför ständigt påminna sig själv att skapa tillfällen för eleverna att utföra så svåra självständiga uppdrag som möjligt. Detta gäller ända från förskoleåldern men måste naturligtvis särskilt beaktas under yrkesutbildningen. Icke minst vana att utföra ärenden utanför den isolerade och skyddade miljön, att hantera pengar och att planera den egna praktiska livsföringen — köpa kläder, sköta sitt eget hushåll, disponera sin fritid — behöver med särskild målmedvetenhet tränas. Kanske bör även särskilt understrykas, att stor möda måste läggas ned på att göra fritiden så innehållsrik och så fri som möjligt. För handikappade har säkert bestått en tendens, ursprungligen dominerande i all socialt betonad anstaltsvistelse, att göra även fritiden nyttobetonad och reglerad.

Ledande

pedagogisk

princip:

individualisering.

Såsom framgår av den historiska skildringen ha diskussion och erfarenhet alltmer samlat sig till en viss uppfattning om en ledande pedagogisk tanke, nämligen att icke kategorisering men väl individualisering måste genomföras för de handikappade. Mycket längre kan man knappast sägas ha kommit. Naturligtvis finns för de speciella grupperna en hel del framsteg

105 gjorda i fråga om särskilt den elementära undervisningens anordnande. 1 Historien har dock fyllts av metodologiska strider mellan olika braillesystem, olika metoder att undervisa de dövstumma etc. De allra mest svårtillgängliga lärjungarna, nämligen de dövblinda barnen — Helen Keller och andra — ha faktiskt varit föremål för den mest objektivt och intensivt arbetande uppfinningsrikedomen, då det gällt att finna en speciell pedagogik. Fortfarande kan man dock säga, att mycket fattas i fråga om allmänna pedagogiska riktlinjer, vilket avspeglar sig icke minst i svårigheten att finna litteratur på detta område. Uppfattningen om att pedagogiken allmänt bör gå i individualiserande riktning börjar däremot som sagt att vinna allmännare anslutning. Här skall endast några auktoritativa yttranden i denna riktning citeras. I den propagandamässigt upplagda bildbroschyren Education in the United States of America, officiell publikation från det amerikanska undervisningsministeriet (Office of Education, Bulletin 39, Washington 1943) anges målsättningen för hela undervisnings- och utbildningsväsendet såsom varande enhetligt: »Det finns i varje skolsystem lärjungar, vilkas pedagogiska behov icke tillfredsställande kunna tillgodoses i den vanliga klassen eller ens genom den än vanligare typen av klasser med mer homogen gruppering av svagare barn och andra, utan för vilka helt specialiserade grupper måste bildas. Det är barn, som ha allvarliga defekter i fråga om syn, hörsel eller talförmåga, barn som äro vanföra eller klena och behöva medicinsk behandling under skoldagen eller barn, som äro psykiskt handikappade men inte så svårt, att de icke med fördel kunna deltaga i en skolas verksamhet. Alla dessa betjänas bäst genom specialiserade klasser, där de undervisas av förstående och väl förberedda lärare.» — »Även de bästa arrangemang i klassrummen lämna emellertid en del problem för de individuella barnen ouppklarade. Psykologisk diagnos och en rådgivning av klinisk natur bli därför betydelsefulla element i det moderna skolprogrammet, vilka dock voro så gott som okända vid seklets begynnelse. Särskilda lässvårigheter fordra specialiserade undervisningsmetoder, och läskliniker ha satts upp för att tillmötesgå detta behov. Likaså måste personlighetsbesvär och uppförandeproblem diagnostiseras och behandlas av personer, som känna irrgångarna och sammanhangen i det mänskliga psyket. Bådgivningskliniker, som inte äro mer än 30 år gamla, erbjuda sina tjänster för detta.» Möjligheten att inkorporera de handikappade barnen i det allmänna undervisnings- och utbildningsväsendet hänger alltså tillsammans med att en individuell anpassning till skolarbetet förhjälpes fram. För att uppnå detta behövs emellertid icke endast de speciella hjälpmöjligheter, som just omtalats och som innebära, att specialklasser upprättas för utnyttjande av en specialiserad metodik i undervisningen, under det att dessa barn i x En utmärkt handbok är sålunda utgiven av M. E. Frampton: Education of" the Blind, London & New York 1941.

10G andra hänseenden, t. ex. skolmåltider, hållas tillsammans med andra. Även en i ganska hög grad individualiserad undervisning och behandling för de många, som gott kunna gå kvar i klassrummen, blir nödvändig. En dylik individualiserad handledning, som alltså skulle ge de mer lindrigt handikappade barnen en möjlighet att undervisas jämsides med andra, har i alla länder gammal hävd i våra yrkesskolor liksom i övningsämnena i våra grundskolor. Det vill synas som skulle den skolreform, som nu är under förberedelse, komma att syfta mot en allmän individualisering av skolarbetet. Om på detta sätt barns olika anlag och olika intressen få göra sig starkare gällande, måste det allmänt betyda, att våra mänskliga resurser bättre tillvaratagas och speciellt att det blir lättare att tillgodose även de handikappades behov. En individualisering är nödvändig i diagnosen av deras duglighet, i förståelsen av deras personlighet, i behandlingen av dem, i inpassningen vid skola och utbildning och icke minst i metoderna för deras undervisning. Direktare i anslutning till yrkesutbildningens problem har därför samma krav, att de partiellt arbetsföra måste betraktas såsom individer och om mö J l i g t ej klumpas samman i särmärkta grupper uttryckts i Internationella arbetsbyråns översikt av de partiellt arbetsföras problem. 1 På tal närmast om yrkesvalet säges där: »Den viktigaste princip, som ligger till grund för yrkesvalsarbete bland de handikappade, är att söka precisera varje persons förmåga, icke hans oförmåga.» Där bakom ligger inställningen, att de handikappade icke äro en speciell grupp i befolkningen, lätt urskiljbar från »normala» människor, utan snarare att de äro »normala» individer med vissa avvikelser från en teoretisk standard. Tyngdpunkten måste nu radikalt förflyttas från att konstatera vad som är deras brister till att finna och utnyttja vad som är deras individuella duglighet, anlag, intressen och strävanden.

1 International Labour Office: The Training and Employment of Disabled Persons, Montreal 1945.

KAP. Vin. YRKESVAL OCH YRKESVÄGLEDNING. 1. Allmänt angående de partiellt arbetsföras val av yrke och sysselsättning. Yrkesramen för de grupper av partiellt arbetsföra, som varit föremål för särskilt omhändertagande, har hittills varit ytterst begränsad, och den speciella yrkesutbildning, som givits, har i överensstämmelse härmed omfattat blott ett fåtal yrken. I viss utsträckning torde denna begränsning vara traditionsbunden så tillvida, att de yrken, som en gång i tiden framstått som lämpliga — trots väsentliga förändringar inom näringslivet — praktiskt taget blivit de enda tänkbara för vissa kategorier av handikappade människor. I ett tidigare skede voro de yrken, som nu bruka betecknas som lytesyrken, måhända de enda, vilka fyllde kravet på en sysselsättning, som skulle vara relativt lätt att lära och utföra. Tiden har dock i viss mån gått dessa yrken förbi. Näringslivets struktur har i grunden förvandlats. Hantverket har på flera områden fått ge vika för industrien, arbetet har specialiserats och produktionsprocessen har på flera områden uppdelats på en mångfald moment, vilka i sin tur sönderdelats i ett flertal relativt enkla handgrepp. Det har i olika sammanhang påståtts, att denna utveckling inom vårt näringsliv skulle ha försämrat den handikappade arbetskraftens belägenhet. Det är möjligt, att så varit fallet, speciellt om man ser saken för deras vidkommande statiskt, d. v. s. jämför med dem som redan utbildats och försöka försörja sig inom hantverksyrkena. Men samtidigt måste man konstatera, att de stora tekniska framstegen och den påtagbara specialiseringen av arbetsuppgifterna skapat större förutsättningar att sysselsätta partiellt arbetsföra och sysselsätta dem inom ett större antal arbetsområden än som tidigare varit fallet. Dessa möjligheter ha emellertid långt ifrån alltid tillvaratagits. Man kan som exempel peka på de blindas yrkesutbildning och sysselsättning. Trots att man under de senaste åren fått en mångfald exempel på hur de blinda kunnat sysselsättas utanför de traditionella »blindyrkena», omfattar den samhälleliga utbildningen av blinda fortfarande praktiskt taget endast samma yrken som för 40 eller

108 50 år sedan. Håller man sig fortsättningsvis till de blinda, visa olika undersökningar (se sid. 16), att de blinda borstbindarna, korgmakarna, väverskorna och stickerskorna trots stor yrkesskicklighet icke kunna uppnå en dräglig försörjning. Utvecklingen i fråga om borsttillverkningen har gått därhän, att en stor del av vårt behov av borstar numera täckes genom fabriksmässig tillverkning. Även om möjligheterna att finna avsättning för de blindas produkter under kriget förbättrats, måste man räkna med, att hantverket på detta område successivt kommer att trängas undan av industrien. I den mån det icke kan anses förnuftigt att upprätthålla en skyddad borstproduktion för de blindas del, blir följden, att ett större antal blinda måste pröva sin förmåga på andra yrkesområden. — Sannolikt skulle en del av de blinda borstbindarna kunna utföra vissa arbetstempon i den fabriksmässiga borsttillverkningen och på så sätt få möjligheter till en bättre och. kanske framförallt tryggare försörjning. En hel del av de arbetsuppgifter, vari blinda nu sysselsättas, kräva god uppfattningsförmåga, praktiskt handlag och förmåga till självständig verksamhet. Som exempel kan man peka på de blinda kvinnornas vävning och männens korgmakeri. Dessa konstateranden ge vid handen, att förmågan och viljan att utföra många gånger mycket krävande arbetsuppgifter finns i rikligt mått. Man vågar också sluta sig till att dessa egenskaper icke ä r o så beskaffade, att de skola komma till sin rätt enbart inom de nuvarande lytesyrkena. Det finns numera också en ganska omfattande erfarenhet, som klart visat, att blinda kunna sysselsättas inom andra yrkesområden än de nu gängse. (Jfr sid. 170.) Härmed har kommittén velat påvisa, att det icke finnes några sakliga skäl för att bibehålla det begränsade yrkesval, som nu inånga gånger lägger hinder i vägen för den handikappade att vinna en tryggad försörjning. Genom ett fördomsfritt studium av vårt arbetsliv skulle man med säkerhet också kunna påvisa en mångfald arbetsuppgifter, som äro lämpade för partiellt arbetsföra. Därigenom skulle man icke enbart skapa möjligheter för de partiellt arbetsföra, som nu ha en mindre lämplig sysselsättning, att finna en bättre sådan, utan man skulle också finna arbetsuppgifter för sådana handikappade, som hittills icke kunnat få sin arbetsförmåga nyttiggjord i produktionen. Det förhållandet, att det i många fall kan innebära svårigheter att inlemma en partiellt arbetsför i en speciell arbetsprocess, kan icke i ett arbetsmarknadsläge, som kännetecknas av en allmän brist på arbetskraft, få bli anledningen till att man icke tillgodogör sig även den handikappades arbetsförmåga. Den hittillsvarande begränsningen i fråga om de partiellt arbetsföras val av yrke eller sysselsättning har emellertid icke för den därav berörde enbart ekonomiska konsekvenser. Ett så begränsat yrkesval, som det nu i

109 regel är fråga om, har också till följd, att inånga människor hamna i sysselsättningar, för vilka de icke ha anlag eller hysa det ringaste intresse. Den direkta följden härav blir i regel, att man efter en oftast lång och dyrbar hantverksutbildning söker sig över till annat yrke, som mera ligger i linje med ens fallenhet och intresse. Själva det faktum, att man icke kan få användning för den långa utbildningen, måste också verka deprimerande och kan leda till sekundära arbetshämningar. Tendenser till en onormalt stor yrkesväxling kunna som exempel iakttagas bland annat i fråga om de dövstumma ynglingar, som erhållit obligatorisk skolmässig utbildning inom ett begränsat antal yrkesområden. (Se redogörelsen angående resultatet av manliga blindas och dövstummas utbildning sid. 17 o. 22.) Av de blinda korgmakarna i Kristinehamn voro endast 20 % av de under en femtonårsperiod avgångna sysselsatta i yrket — otvivelaktigt bland dem ett antal med otillfredsställande försörjningsmöjligheter. Blott omkring 60 % av de manliga dövstumma, som under åren 1931—1943 erhållit yrkesutbildning vid fortsättningsskolan i Vänersborg, voro vid en efterundersökning år 1944 sysselsatta inom det yrke, som utbildningen avsett. Under åren 1931—1943 meddelades yrkesutbildning vid ovannämnda skola i tre yrken. Bortsett från det fåtal elever, som efter år 1939 kunnat erhålla sin utbildning vid lantbruksskolan i Broby eller inom näringslivet, skulle under denna tid samtliga dövstumma ynglingar utbildas endera till skomakare, skräddare eller snickare. Erfarenheter har givit belägg för att dövstumma mycket väl kunna göra en fullgod insats även på andra yrkesområden än dem, inom vilka utbildning nu meddelas. En undersökning, som utförts av dövstumkonsulenten Bror Malmberg ger vid handen, att manliga dövstumma i vårt land för närvarande få sin utkomst inom 160 och kvinnliga dövstumma inom 60 olika yrken. Valet av utbildningsyrke för de dövstumma kan för övrigt få tjäna som exempel på hur slumpartat sådana viktiga avgöranden kunnat ske. I en utredning angående erforderligt antal upptagningsskolor för dövstumma, yrkesutbildning för dövstumma m. m., framlagd i oktober 1944, har skolöverstyrelsen även behandlat frågan om den dövstumma ungdomens yrkesval, överstyrelsen påpekar i denna utredning, att yrkesvalet, som för friska ungdomar bereder stora svårigheter, för de dövstummas del är än svårare. Samtidigt måste det anses vara av största vikt, att de dövstumma med hänsyn till sina begränsade resurser kunna komma in på en yrkesbana, för vilken de ha personliga förutsättningar och på vilken de kunna förväntas stanna. Den dåvarande ordningen med egentlig yrkesutbildning i barndomsskolorna ansåg överstyrelsen mindre lämplig, eftersom barndomsskolornas hantverksundervisning i något av yrkena skomakeri, skrädderi eller snickeri i stor utsträckning komme att bli bestämmande för de dövstummas yrkesval. När dessa yrken en gång infördes vid barndomsskolorna, torde det icke ha skett enbart därför, att de erfarenhetsmässigt visat sig vara särskilt

110 lämpliga för dövstumma. Enligt skolöverstyrelsens mening synes detta val av utbildningsyrken snarare ha dikterats av »den i fråga om elevernas yrkesval ovidkommande omständigheten, att skolorna i fråga om sina interner haft behov av skräddare och skomakare för tillverkning och lagning av kläder och skor samt av snickare för diverse reparationer på fastigheterna, tillverkning av möbler m. m.» Betydelsen av ett rationellt yrkesval framstår även från rent samhällsekonomisk synpunkt, i dessa dagar kanske med större skärpa än någonsin tidigare. I den aktuella debatten har från olika håll betonats, att den minskning i de arbetsföra åldrarna, som ganska snart kominer att inträffa, måste bli en sporre att bättre än nu tillvarataga den arbetskraft, som står till näringslivets förfogande. Det gäller inte bara den arbetskraft, som allmänt betecknas som hundraprocentig, utan alla, som kunna göra någon produktiv insats. Envars relativa arbetsförmåga skall utnyttjas till det gemensamma bästa. Kommittén är väl medveten om att ett i egentlig mening fritt yrkesval — i så måtto, att var och en väljer den syssla, som bäst svarar mot egna intressen och anlag — icke alltid är genomförbart. En rad yttre faktorer, såsom sociala och ekonomiska förhållanden, konkurrens och fordringar vid inträde på olika utbildningsvägar, utbildnings- och befordringsmöjligheter, medför, att varje individ icke kan få sina yrkesönskningar uppfyllda. Under hänsynstagande till de inskränkningar, som man av praktiska skäl således måste räkna med vid valet av yrke, torde man dock som allmän arbetshypotes böra hålla på att alla yrkesvägar skola stå öppna. Icke minst betydelsefullt finner kommittén det vara, att teoretiska studier och högre specialutbildning i större utsträckning än vad nu är fallet göras tillgängliga för de partiellt arbetsföra, i den mån i det enskilda fallet personliga förutsättningar äro för handen. Ett kvarstannande i yrken, där de icke få användning för sina intellektuella kvalifikationer, innebär för de partiellt arbetsföra liksom för fullarbetskraften en missanpassning, som bortsett från att det utgör ett ödslande med arbetskraften från socialekonomisk synpunkt, under vissa betingelser kan utlösa nervösa rubbningar och arbetshämningar. En utvidgning av utbildningsmöjligheterna i syfte att bättre tillvarataga den enskildes personliga kvalifikationer torde för övrigt stå i samklang med de allmänna strävandena för att demokratisera utbildningsväsendet. Härav följer, att även de handikappade måste få del av det stöd, som samhället lämnar eller planerar att lämna de unga vid valet av yrke. För de partiellt arbetsföra torde kravet på ett fritt yrkesval kunna anses mera berättigat än för andra människor, eftersom de på grund av sina handikap oftast ha väsentligt trängre sektorer, inom vilka de kunna göra sig gällande. Åtminstone borde de handikappade liksom andra vid sitt val

Ill av yrke friare än nu få pröva sin lämplighet inom olika yrkesområden. Något förutbestämmande om att vissa yrkesgrenar äro mera lämpade än andra för de olika kategorierna av partiellt arbetsföra är icke möjligt. Även hos människor med samma handikap äro de personliga förutsättningarna ytterst olika. En brist i något avseende kan mer än väl kompenseras av en tillgång i ett annat. Här må för övrigt — som redan i kommitténs inledningsbetänkande (sid. 15) påpekats — framhållas, att ett handikap av något slag, såsom dövhet eller blindhet, i stället för att vara ett hinder i arbetet, faktiskt i vissa fall kan utgöra en påtaglig fördel. Under sådana förhållanden torde det icke k u n n a anses försvarligt att hänvisa en person med handikap till utbildning eller sysselsättning inom något eller några traditionella »lytesyrken». Den allmänna principen måste enligt kommitténs mening vara, att varje yrkesinpassning av en partiellt arbetsför skall prövas utifrån de personliga förutsättningarna i de enskilda fallen. Även om man icke får överbetona betydelsen av att det yrke bör väljas, som har de bästa förutsättningarna att skänka en dräglig försörjning, måste dock denna synpunkt tillmätas en avgörande betydelse. Såsom närmare beskrivits i ett tidigare avsnitt, ha samhällets åtgärder till stöd åt ungdomen vid val av utbildning och yrke väsentligt utvidgats åren efter 1940. Trots den berömvärt snabba expansionen omfattar verksamheten dock fortfarande endast en begränsad del av de ungdomar, som varje år lämna landets skolor, antingen för vidare utbildning eller för att träda in i arbetslivet. Den ungdom, som fått sin folkskoleutbildning i särskilda läroanstalter för handikappade (blinda, dövstumma och i viss utsträckning även vanföra), har endast i begränsad omfattning fått del av den genom arbetsförmedlingen bedrivna yrkesvägledningen. I viss utsträckning har på annat sätt stöd lämnats dem vid valet av yrke. Såsom tidigare anförts, har beslut fattats om införande av en mera planmässig yrkesvägledning vid upptagningsskolorna för dövstumma och vid specialskolan för oegentligt dövstumma. För att en yrkesvägledning skall ha någon mening, måste det finnas åtminstone några möjligheter att förverkliga det på objektiva grunder gjorda yrkesvalet. Eftersom dessa möjligheter förelegat endast i begränsad omfattning för den handikappade ungdomen, kan själva detta faktum möjligen vara en förklaring till att en mera rationell yrkesvägledning ännu icke i någon högre grad genomförts vid dessa skolor. Det har redan i kommitténs inledningsbetänkande betonats, att en effektiv allmän yrkesvägledning kan vara ägnad att minska det framtida antalet partiellt arbetsföra. Många ungdomar placeras i för sin hälsa och utveckling mindre lämpliga eller rent av skadliga sysselsättningar. Viss kännedom om dessa förhållanden har vunnits vid de enligt lagen om arbetarskydd årligen förekommande läkarundersökningarna för minderåriga industriarbetare. Enligt de uppgifter, som lämnas i bil. V till 1940 års skolutred-

112 nings betänkande, föreskrevs vid dessa undersökningar år 1941 ändrad sysselsättning eller annan arbetsplats eller speciella försiktighetsmått för 2 301 fall. Av dessa personer ansågs en del ha ådragit sig sina krämpor efter det att de anställts och delvis till följd av arbetet. För andra däremot ansågs det onda ha kunnat undvikas, om läkarundersökningen vid anställandet varit tillräckligt grundlig, särskilt om en dylik undersökning kunnat ske i samband med yrkesvägledningen. Förutom yrkesvägledning, vilken i regel infaller under sista skolåret, har inom skolundervisningens ram vidtagits även andra åtgärder, avsedda att bättre förbereda i vissa avseenden handikappade barn för inträdet i arbetslivet. Närmast syftas här på bestämmelserna om särskild undervisning för barn med nedsatt syn och nedsatt hörsel, vilka icke med någon egentlig fördel kunna deltaga i den vanliga undervisningen, särundervisningen för barn med brister i intellektuellt hänseende samt den skolhygieniska verksamheten och den därtill knutna medicinska yrkesrådgivningen. Härtill kan också fogas den mentalhygieniska verksamhet, som i princip är beslutad för samtliga län och som successivt skall genomföras i den takt, som personaltillgången tillåter. Genom samtliga dessa åtgärder kan man på ett tidigt stadium få uppmärksamheten riktad på alla fall av egenarter eller brister i psykiskt eller fysiskt avseende. Alldeles särskilt vill kommittén understryka, att det från synpunkten av dess speciella utredningsuppdrag är synnerligen angeläget, att såväl den allmänna skolhygieniska som den speciellt mentalhygieniska verksamheten kraftigt utbygges i vårt land. Genom olika slag av terapi bör bot kunna rådas för många av de defekter, varigenom arbetshänder av olika slag, icke minst neurotiska, bero. Därmed skulle även antalet människor, som eljest för framtiden skulle bliva i behov av arbetsvärd, nedbringas. I den mån man genom terapeutisk behandling icke förmår bota vad som brister, kan ett tidigt uppmärksammande av fallen och därpå grundade planer för arbetsberedande åtgärder ändock leda till en begränsning av klientelet. En obligatorisk och allmän yrkesvägledning samt medicinsk yrkesrådgivning och mentalhygienisk behandling i de fall, där en sådan kan anses behövlig, måste bli några av de viktigaste leden i dessa strävanden att förebygga partiell arbetsförhet. Det sagda tar särskilt sikte på den ungdomliga arbetskraft, om vilken man redan från skoltiden vet, att den riskerar att bli partiellt arbetsför. Därutöver kunna de yrkesvägledande organens samlade erfarenheter om utbildningsvägar, sysselsättnings- och utkomstmöjligheter, hälso- och andra krav inom olika yrkesområden bli av utomordentligt stort värde vid återinplaceringen av dem, som efter inträdet i arbetslivet fått sin arbetsförmåga nedsatt. Av dessa skäl har kommittén för partiellt arbetsföra ansett det nödvändigt, att frågan om yrkesvägledning icke blott för den mera utpräglat handikappade ungdomen utan även för ungdom med mindre arbetshinder

113 och äldre partiellt arbetsföra tages upp till prövning. Eftersom yrkesvägledningen för dessa grupper knappast kan tänkas som en utbruten del av den allmänna yrkesvägledningen, är det nödvändigt, att problemet dryftas mot bakgrunden av yrkesvägledningsfrågan i dess helhet.

2. Tidigare förslag angående allmän yrkesvägledning. I en bilaga till 1940 års skolutrednings betänkanden 1 har chefen för arbetsmarknadskommissionens yrkesvägledningssektion, fil lic. Ejnar Neymark, framlagt förslag om »Skolungdomens vägledning till utbildning och yrke». Eftersom detta förslag på ett utmärkt sätt synes ge den ram, inom vilken de handikappades speciella yrkesvalsproblem kan infogas, vill kommittén ge ett referat av vissa avsnitt. Vad kommittén sålunda dragit ut av förslaget, markerar även vad den vill ge sitt stöd. Beträffande uppläggningen av den framtida yrkesvägledningsverksamheten framhålles i förenämnda bilaga, att en förberedande allmän anlagsoch yrkesorientering liksom hittills bör kunna ske i folkskolan. Särskilt skulle detta vara lämpligt, eftersom undervisningsplanerna erbjuda flera anknytningspunkter för en dylik verksamhet. Till detta kommer att lärarna få en god kännedom om elevernas allmänna intelligensutveckling jämte de särdrag i begåvnings- och personlighetsbilden, som komina till synes under skoltiden. Denna kännedom bör kunna vidarebefordras till ungdomsförmedlingen och dess yrkesvägledare och kan då bli till ovärderlig nytta vid en följande mera individuell yrkesvägledning. En anknytning av den allmänt förberedande yrkesvägledningen till folkskolan anses motiverad även från den synpunkten, att eleverna i folkskolan ofta ställas inför valsituationer, när det blir fråga om övergång till någon högre skolform. En allmän utbyggnad av folkskolan att omfatta flera läsår antages kunna giva betydligt större möjligheter i fråga om skolans medverkan i yrkesvägledningen, särskilt som eleverna då kunna anses hinna bli mera mogna, samtidigt som de individuella begåvningssärdragen under det åttonde skolåret borde framträda något klarare. Arbetsfördelningen mellan skola och ungdomsförmedling föreslås kunna lösas på så sätt, att den allmänt förberedande anlags- och yrkesorienteringen i folkskolan i större utsträckning än hittills anförtros åt vederbörande klasslärare och övningslärare. Härför erfordras dock, att dessa lärare bli intresserade och instruerade för ifrågavarande uppgifter. Åtskilligt säges dock tala för att ungdomsförmedlingens representanter även i fortsättningen redan under skoltiden böra få viss möjlighet att komma i kontakt med den ungdom, som står i begrepp att lämna skolan. *SOU 1945:43. 8—53247

114 Inom de högre skolorna (gymnasierna) skulle lärarna icke ha samma möjligheter att medverka vid yrkesvalet. Utredningsmannen föreslår därför, att de yrkesvägledande uppgifterna böra anförtros åt någon, som är mera direkt inriktad på dessa uppgifter. Lämpligen borde enligt detta förslag de högre skolorna utrustas med s. k. skolkurator, vilken skulle fungera som ett slags kontaktman mellan ungdomen och skolan å ena sidan och ungdomsförmedlingen och yrkesvägledningen å den andra. Det uppgives i detta sammanhang, att erfarenheterna från de stockholmsläroverk, där en dylik verksamhet redan prövats, till fullo visat betydelsen av kontinuerlig skolkuratorsverksamhet. Badion, som hittills endast i begränsad omfattning tagits i bruk för de yrkesorienterande uppgifterna, förutsattes i betänkandet i framtiden bli ett av de viktigaste hjälpmedlen, när det gäller att övervinna de svårigheter, som landsbygdens yrkesorientering erbjuder. De metoder, som böra komma till användning vid anlagsorienteringen, ha även skisserats i betänkandet. Det framhålles härvid, att det först och främst gäller att försöka få de unga att på självprövningens och självbedömningens väg komma till en klarare uppfattning om de egna anlagen och intressena. Anlagsorienteringen kräver emellertid insatser från skolan. Skolarbetet erbjuder ett flertal anknytningspunkter till en dylik självprövning och självbedömning. I samband härmed tillmätes lärarnas anlagsbedömning i form av ett skriftligt utlåtande stor betydelse. Dessa utlåtanden anses vara av väsentligt värde icke minst med hänsyn till att de vanliga skolbetygen äro till begränsad nytta vid yrkesvägledningen. En effektiv anlagsorientering kräver även enligt utredningsmannens mening bistånd från den medicinska sakkunskapen. I detta sammanhang hänvisas till de erfarenheter, som vunnits av medicinsk yrkesrådgivning vid Psykoteknisk Institut i Köpenhamn. Angående denna verksamhet kan bland annat anföras, att av de 1 994 ungdomar, som under tiden augusti 1938— juli 1939 undersöktes vid detta institut, visade sig endast 983 vara fullkomligt friska och med normala funktioner. De övriga 1 011 (51 %) hade olika handikap eller svagheter, som ansågos bli till avsevärt hinder inom olika yrken och som de tvingades taga hänsyn till vid val av yrke. Beträffande den nuvarande ordningen med medicinsk yrkesrådgivning genom skolläkarna anföres bland annat följande: Det är ännu för tidigt att yttra sig om hur detta system, som måhända förefaller något invecklat och som onekligen lägger ett stort ansvar på skolläkaren, kommer att fungera. Det kommer förmodligen också att dröja innan själva skolhälsovårdsorganisationen är så utbyggd att man kan tänka sig att behovet av »medicinsk yrkesrådgivning» genom skolläkarnas försorg blir tillgodosett på alla håll.

115 I åtskilliga avseenden innebär det föreskrivna systemet otvivelaktigt en radikal lösning av ett kinkigt problem. På många punkter förefaller lösningen också rationell nog. Emellertid har den i andra avseenden närmast haft karaktären av en kompromisslösning, och på vissa punkter måste man uttala den reservationen, att ifrågavarande anordningar endast få betraktas som provisoriska och att erfarenheten och särskilda undersökningar efter h a n d få utkristallisera mera säkerställda arbetsformer och hjälpmedel. Sistnämnda reservationer gälla inte minst beträffande utlåtandeformuläret och de tabeller och översikter, som avse att vara en handledning för skolläkaren. Efter h a n d som SAK:s undersökningar bl. a. i samband med utarbetandet av det s. k. yrkeskartoteket beträffande olika yrkens krav och förhållanden fortskrida, måste t. ex. uppgifterna i ovannämnda tabeller och översikter antagligen modifieras och kompletteras på åtskilliga punkter. Forskningen beträffande yrkesrisker och -sjukdomar, liksom också den arbetsberedande verksamhet, som SAK för närvarande är i färd med att organisera för s. k. partiellt arbetsföra, kommer säkerligen också efter hand och kanske snart nog att skänka erfarenheter, som kunna nödvändiggöra en grundlig revidering. Vad systemets karaktär av kompromiss beträffar, så framträder den framförallt i fråga om formerna för samarbetet mellan skolläkare och ungdomsförmedlingen, och det bör icke fördöljas, att den härvidlag tillämpade principen att undanhålla ungdomsförmedlingen alla upplysningar om den diagnostiska motiveringen för skolläkarens råd är allt annat än tillfredsställande ur allmän yrkesvägledningssynpunkt. Det må vara, att yrkesvägledaren i somliga fall av rådets karaktär kan gissa sig till vad det är fråga om för sjukdom eller defekt och att han ibland på omvägar — genom att fråga den unge själv, föräldrar eller syskon, lärare eller någon annan initierad — kan få ett ungefärligt begrepp om vad skolläkaren har sagt. Men det är principiellt felaktigt och ur många synpunkter riskabelt att arbeta på så lösa grunder, och denna yrkesvägledarens situation blir så mycket mera otillfredsställande, som man aldrig på de nämnda kunskapsvägarna kan få veta något om sjukdomen eller defektens svårighetsgrad. Som tidigare påpekats får man vid yrkesvägledningen akta sig för all schematisering, när det gäller att bedöma, vad det ena och det a n d r a yrket kräver och i vad mån individen kan uppfylla ifrågavarande krav. De krav, som yrket ställer, kunna t. ex. i vissa fall vara ganska olika inom olika företag, på olika arbetsplatser och på olika håll i landet. I andra fall har yrkesarbetet kanske allt fortfarande en ganska plastisk och mångsidig karaktär med en mångfald skiftande arbetsuppgifter och med många möjligheter till anpassning inom yrket. Under sådana förhållanden kan man inte utan vidare säga, att den och den sjukdomen eller defekten är absolut diskvalificerande för det och det yrket. Kanske kan individen i fråga under vissa förutsättningar mycket väl finna sig tillrätta och göra sig gällande inom ett yrke, som vid första påseende och med hänsyn till den defekt eller sjukdom, som individen är behäftad med, ter sig direkt olämpligt för vederbörande. Men för att avgöra den frågan måste yrkesvägledningen bl. a. ha noggrannare besked om sjukdomens eller defektens art och svårighetsgrad och h u r den medicinska sakkunskapen ser på utvecklingsmöjligheterna. Ifall skolläkaren besutte större förtrogenhet med olika yrkes- och utbildningsvägars krav, möjligheter och förhållanden och samtidigt hade tid och möjlighet att diskutera fallet även utifrån andra synpunkter än de rent medicinska, skulle han otvivelaktigt varit rätta personen att avgöra dylika frågor och ge en mera differentierad vägledning. Men vem vågar begära något dylikt av en skolläkare eller av en läkare överhuvud taget?

116 Härutöver anföres, att det mest rationella skulle vara, att skolläkaren meddelade yrkesvägledningen »vad hälsokorten ha att förtälja beträffande arten och svårighetsgraden av den konstaterade sjukdomen eller defekten och vad den medicinska sakkunskapen med hänsyn därtill har att säga beträffande begränsningen av individens förmåga att tåla och anpassa sig till olika slags arbete och arbetsmiljöer». Det skulle sedan ankomma på yrkesvägledningen att använda dessa sakuppgifter på det sätt, som bäst skulle tjäna den unge. Det anses självklart, att man vid begagnandet av dessa uppgifter skall vinnlägga sig om all den diskretion och finkänslighet, som dylika fall kunna kräva. Läkarens tystlåtenhetsplikt skulle ha varit motivet för att man icke önskade utforma bestämmelserna angående den medicinska yrkesvägledningen så, att yrkesvägledningen kunde erhålla uppgifter om resultatet av läkarundersökningen. Enligt den mening, som kommit till uttryck i förenämnda bilaga, skulle dock bestämmelserna i allmänna läkarinstruktionen av den 19 december 1930 beträffande läkares tystlåtenhetsplikt icke utgöra något hinder för den föreslagna ändringen. Vad som erfordras, skulle närmast vara »en ändring eller en kompletterande föreskrift i instruktionerna för skolläkarna eller eventuellt en annan tolkning av bestämmelserna i dessa instruktioner». Den anlagsbedömning, som förutsattes böra ske genom ungdomsförmedlingens yrkesvägledare vid den slutliga anlagsorienteringen i samband med yrkesvalet, bör enligt försHaget bygga på 1) de erfarenheter, som (skriftligen eller muntligen) kunna inhämtas från tidigare arbetsgivare, läkare, lärare, målsmän, ungdomsledare, barna- och ungdomsvårdsfunktionärer o. a., som en längre tid haft med den unge att göra, 2) de direkta upplysningar, som den unge mera spontant är i stånd att lämna om sig själv, om sina anlag, intressen och förhållanden, 3) de iakttagelser, som yrkesvägledaren är i tillfälle att göra under de enskilda överläggningarna med den unge, och det, som kan utläsas ur vederbörandes svar på yrkesvägledarens mer eller mindre metodiskt ställda frågor, 4) erfarenheterna från den form av direkt anlagsprövning, som en till ungdomsförmedlingen knuten yrkesvägledning har möjlighet att på ett naturligt satt anordna och som innebär, att den unge efter en förberedande anlagsonentering beredes tillfälle att försöka sig på en eller annan arbetsform hos någon arbetsgivare eller arbetsledare, som är villig medverka som prövningsinstans. Som ett komplement till de tidigare refererade bedömningsmetoderna anses även psykoteknisk anlags prövning i framtiden böra komina till användning. Det betonas dock, att det återstår mycket forskningsarbete, innan den praktisk-psykologiska vetenskapen kan tillhandahålla kompletta serier av effektiva, lätthanterliga och vederbörligen säkerställda anlagsorienterande tests. Likaså uppgives tillgången på specialkunniga anlagsdiagnostiker vara alltför begränsad. Man påminner om att det vid Stockholms högskola numera finnes ett särskilt psykotekniskt institut, som icke bara genomfort

117 anlagsdiagnostiska undersökningar i olika sammanhang utan även fungerat som metodologiskt forskningsinstitut. Mellan detta institut och ungdomsförmedlingen i Stockholm har inletts ett visst samarbete. Det kan enligt utredningsmannens mening knappast anses nödvändigt att låta alla genomgå en dylik psykoteknisk anlagsprövning, eftersom man med hjälp av mera allmänt tillgängliga metoder kan komma ett gott stycke på väg vid anlagsbedömningen. Även de psykologiska institutionerna vid högskolan i Göteborg samt vid universiteten i Uppsala och Lund ha delvis tagit upp dessa uppgifter. Det kunde därför anses vara en naturlig utveckling, om man i anknytning till dem kunde få till stånd praktisk-psykologiska institut av samma slag som i Stockholm. Sedan en stabil grund lagts för en fortsatt utveckling av denna verksamhet, skulle eventuellt smärre psykotekniska avdelningar kunna tänkas upprättas vid de länscentraler för ungdomsförmedling och yrkesvägledning, som icke genom de förutnämnda fyra instituten blivit tillgodosedda med psykoteknisk sakkunskap. På grund av de stora avstånden inom vissa distrikt torde man dessutom böra räkna med viss ambulerande verksamhet. Beträffande yrkesorienteringen, som icke kan sägas vara skarpt avgränsad från anlagsorienteringen, anses det fördelaktigt att få den unge att sja^v utforska yrkesvärlden och speciellt de arbetsområden och utbildningsvägar, som närmast ligga i linje med vederbörandes begåvning och intresse. I analogi härmed bör därför även den yrkesorienterande självverksamheten enligt utredningsmannens mening stimuleras och befordras. Detta skulle kunna ske genom studiebesök på arbetsplatser, vid yrkesskolor etc. Vidare borde det även sörjas för tillgång på yrkesorienterande litteratur, dels för skolans undervisning, dels för senare studier. Det yrkeskartotek, som för närvarande upprättas inom SAK och som omnämnts i ett tidigare avsnitt, bör även i detta sammanhang komina till användning. I den mera allmänt yrkesorienterande verksamheten skulle även filmen och radion i större utsträckning behöva tagas i anspråk. För denna verksamhets bedrivande i skolorna skulle innehållet i en del läroböcker kompletteras med yrkesorienterande stoff, varjämte även särskilda arbetsböcker och läseböcker rörande arbets- och yrkeslivet böra anskaffas. Slutligen skulle skolan utnyttja den sakkunskap, som ungdomsförmedlingstjänstemännen besitta, liksom man lämpligen också bör inbjuda yrkesrepresentanter till skolan och låta dem redogöra för förhållandena inom respektive yrken. En del ungdomar torde ha möjlighet och förmåga att reda upp situationen själva, sedan de fått hjälp med anlags- och yrkesorienteringen. Andra, kanske de flesta, kräva dock fortsatt medverkan från ungdomsförmedlingens och yrkesvägledningens sida för att komma till rätta i arbetslivet. Det kan gälla frågan om att anskaffa en lämplig utbildningsplats inom näringslivet eller vid någon yrkesskola. Härvid anses det naturligt, att ung-

domsförmedlingen också skall och kan lämna upplysningar om de ekonomiska stödåtgärder, som stå de unga till buds. Det erinras fortsättningsvis om de fördomar och det vanetänkande, som försvåra försöken att placera de partiellt arbetsföra. Härom framhålles bland annat följande: Vissa defekter och svagheter äro givetvis av den art och svårighetsgrad, att vederbörande få svårt att arbeta under normala arbetsbetingelser (man orkar t. ex. bara arbeta ett par timmar om dagen, måste då och då göra avbrott för speciell behandling o. dyl.). Likaledes finns det ju defekter och svagheter, som gälla så pass centrala funktioner, att det kan bli svårt nog att finna yrkesformer, som »ligga i linje med vederbörandes personliga förutsättningar». Så t. ex. om det är fråga om svårare fall av intellektuell undermålighet, karaktärsdefekter, psykopatiska rubbningar o. dyl. Men bortsett från dessa och liknande fall bör en s. k. partiellt arbetsför kunna räknas som fullgod arbetskraft under förutsättning, att han placeras i något yrke, som icke ställer några särskilda krav på de punkter, där han har sin speciella svaghet eller defekt, och under förutsättning att han blir vederbörligen utbildad för yrket ifråga. Emellertid har insikten härom ännu icke hunnit bli allmän bland arbetsgivare och yrkesskolledare, och det gäller därför för yrkesvägledningen att fungera som förespråkare och i varje särskilt fall bemöta invändningar och felaktiga slutsatser genom att noga klarlägga den unges förutsättningar och anpassningsmöjligheter. Det påpekas vidare i detta sammanhang, att de ungdomar, som på ett eller annat sätt tidigare varit i kontakt med rättvisan, utgöra ett särskilt kapitel. På grund av detta klientels sammansättning och den specialuppfostran, som de i regel varit föremål för, vilar ett stort ansvar bland annat på dem, som skola svara för inplaceringen i arbetslivet. Ungdomsförmedlingen bör enligt utredningsmannens mening tack vare sin förtrogenhet och kontakt med olika arbetsplatser härvid bliva till stor hjälp. Börande samarbetet med arbetsberedningsavdelningarna anföres bland annat följande: Det har ifrågasatts, om inte uppgifterna i samband med placeringen av ungdomar, som varit i delo med rättvisan, och av s. k. partiellt arbetsföra helst böra överlåtas åt de avdelningar för »arbetsberedning», som för närvarande hålla på att inrättas vid arbetsförmedlingens huvudkontor och som just skola arbeta med likartade uppgifter. Sistnämnda avdelningar komma onekligen efter hand att bli väl förtrogna med de problem, som möta personer av hithörande kategorier och med olika företags och utbildningsanstalters möjligheter att ta sig an sådana problemfall. Emellertid få de av allt att döma fullt upp att göra med det äldre klientelet, och redan av den anledningen kan det vara skäl att inte i onödan belasta dem med fall, som ungdomsförmedlingen själv kan klara lika bra. Därtill kommer, att rådgivnings-, placerings- och utbildningsproblemen i allmänhet te sig åtskilligt annorlunda för de yngre än för de äldre, bl. a. i så måtto, att anpassningsmöjligheterna nästan alltid äro flera och större på yngre åldersstadier. Dessutom komma gränserna att bli flytande mellan mera vanliga yrkesvägledningsfall och de problemfall, varom här är fråga. Även de flesta »vanliga» yrkesvägledningsfall ha ju sina svaga punkter, som begränsa anpassningsförmågan och

göra vederbörande mindre lämpliga för vissa yrken och arbetsuppgifter Skillnaden mellan att vara på detta sätt »mindre lämplig för vissa yrken och arbetsuppgifter» och att vara »partiellt arbetsför» i den bemärkelse, vari man vanligen tar denna (i och för sig olyckligt valda) term, är närmast bara en gradskillnad. Det ar en fråga om i vilken grad den svaga punkten verkar begränsande på arbetsförmågan och anpassningsmöjligheterna. I ena fallet har man t. ex. en person, som har nedsatt hörsel i en grad, som motiverar, att man betecknar vederbörande som »något lomhörd på ena örat». I andra fallet är det fråga om en döv eller nästan döv person. Däremellan finns plats för fall, som representera olika dövhetsgrader, och frågan är, vilka av dessa fall som skola hänföras till kategorien »partiellt arbetsföra» och vilka som inte skola hänföras dit. Var skall gränsen dragas? Under sådana förhållanden blir det naturligast, om ungdomsförmedlingen i allmänhet själv får ta hand även om »partiellt arbetsföra» och andra svårplacerade ungdomar med undantag för vissa kategorier, som ha mera speciella problem och vilkas utbildning och arbetsanpassning måste ske på ett speciellt sätt (t. ex. blinda, dövstumma, vissa vanföra). Sedan är det en annan sak, att ungdomsförmedlingen i görligaste mån måste försöka utnyttja arbetsberedningstjänstemännens erfarenheter, kontakter och kanaler, när det gäller att bana väg för den unge i den av yrkesvägledningen utstakade riktningen. Samarbetet mellan ifrågavarande avdelningar måste med andra ord ordnas på ett rationellt sätt. Även sedan den unge fått en lämplig anställning eller vunnit inträde vid någon utbildningsanstalt, kan det vara skäl i att upprätthålla kontakten med denne, tills man fått garantier för att utvecklingen går i rätt riktning. Genom att följa en del av de ungdomar, som varit föremål för yrkesvägledning, bör man dessutom kunna samla erfarenheter av betydelse för bedömningen av yrkesvägledningens möjligheter samt olika metoders effektivitet. Det föreslås slutligen, att den centrala ledningen i görligaste mån samlas till en och samma myndighet. Eftersom de, vilka direkt skola svara för verksamheten, tillhöra två helt skilda myndigheter (arbetsmarknadskommissionen och skolöverstyrelsen), torde dock i praktiken vissa avsteg från denna linje behöva göras. Av olika skäl — främst därför, att man för skolans insats i denna verksamhet icke behöver räkna med något särskilt organisationssystem, vilket däremot blir nödvändigt för den del av verksamheten, som faller på arbetsförmedlingen — anses det mest rationellt, att den centrala ledningen förankras hos arbetsmarknadsmyndigheten. Inom arbetsmarknadskommissionen (eller motsvarande institution, som ev. kommer att övertaga dennas uppgifter) skulle en särskild byrå upprättas med uppgift att centralt leda ungdomsförmedlings- och yrkesvägledningsverksamheten. Skolöverstyrelsen säges dock böra tillförsäkras inflytande i frågor, som avse skolans medverkan i olika avseenden. Samarbetet mellan de båda centrala instanserna anses kunna tryggas genom insättandet av ett par konsulenter, en för frågor rörande yrkesvägledning i folkskolan och en för motsvarande uppgifter i högre skolor. Administrativt skulle de knytas till arbetsmarknadskommissionen men i realiteten vara

120 konsulenter hos både den centrala arbetsmarknadsmyndigheten och skolöverstyrelsen. I betänkandet diskuteras vidare de organisatoriska och administrativa uppgifter, det instruktions- och utredningsarbete, som skulle åvila denna byrå. Utredningsarbetet, som bland annat skulle taga sikte på att frambringa ett vederhäftigt och givande arbetsmaterial åt yrkesorienteringen, skulle möjligen efter hand brytas ut och tillsammans med forskningen inlemmas i ett sidoordnat särskilt institut. Denna fråga anses dock böra skjutas på framtiden.

3. Förslag till komplettering av hittillsvarande åtgärder m. m. a) Handläggningen av de partiellt arbetsföras yrkesvägledning. I samband med den i ett tidigare avsnitt lämnade redogörelsen för den statligt organiserade yrkesvägledningens uppbyggnad och arbetssätt ävensom i de förslag till utvidgning och förbättring av densamma, som sedermera framlagts, påpekas, att den nuvarande statsunderstödda yrkesvägledningsverksamheten omfattar blott ett begränsat antal av de ungdomar, som egentligen äro i behov av hjälp vid valet av yrke och sysselsättning. Yrkesvägledningen är dock under utbyggnad, och det finnes grundad anledning att räkna med en förhållandevis snabb utveckling även i fortsättningen. Inom en icke alltför avlägsen framtid bör den därför ha nått den omfattning och effektivitet, som kräves för att den skall kunna lämna större delen av all ungdom hjälp vid yrkesvalet. Man har i detta sammanhang diskuterat vem som närmast borde svara för yrkesvägledningen för den handikappade ungdomen. Man skulle här kunna tänka sig flera alternativa lösningar. Enligt kommitténs mening bör man emellertid här liksom i andra fall pröva de mera allmänt syftande samhällsåtgärdernas tillämplighet på de partiellt arbetsföra, innan man beslutar om specialåtgärder. Yrkesvägledningen för de handikappade ungdomarna bör sålunda läggas i händerna på ungdomsförmedlingens yrkesvägledare, medan de äldre böra få bistånd vid valet av yrke i första hand av de tjänstemän, som närmast skola ansvara för deras arbetsanskaffning. I den mån yrkesvalsproblemet blir av större svårighetsgrad, bör man liksom när det gäller andra mera komplicerade frågor, påkalla arbetsberedningsassistenternas och de av kommittén tidigare föreslagna rikskonsulenternas medverkan. Samtidigt måste påminnas om att man, när individuella anlag och intressen göra det befogat, på allt sätt j ä m n a r vägen för de handikappades övergång från skolan även till högre utbildningsanstalter av teoretisk eller teknisk art (jfr ovan sid. 110). Förslaget innebär i principiellt avseende icke något nytt. Ungdomsförmedlingens yrkesvägledning

121 har nämligen under sin hittillsvarande verksamhet även fått taga sig an ungdomar, liksom övriga avdelningar inom arbetsförmedlingen fått taga sig an äldre, vilka kunnat betecknas som partiellt arbetsföra. Även om dessa fall kostat mera tid och arbete och även på andra sätt bjudit tjänstemännen större svårigheter än de mera genomsnittliga yrkesvägledningsfallen, synes resultatet av denna verksamhet ha blivit förhållandevis gott. Det nya skulle i stället vara, att man efter en utbyggnad av arbetsförmedlingen i enlighet med de förslag, som avgivits i olika sammanhang, skulle få möjligheter att konsekvent genomföra den här förordade ordningen. När det gäller yrkesvägledning för ungdom, torde det vara mycket svårt och för övrigt icke heller nödvändigt att försöka draga en gräns mellan å ena sidan »normala» barn och å andra sidan barn med handikap. För det första kan ett barns fysiska eller psykiska egenheter genom lämplig behandling försvinna med åren, varjämte de ungas anpassningsmöjligheter i regel äro utomordentligt stora. För det andra har nästan varje människa någon svag punkt, till vilken hänsyn måste tagas vid yrkesvalet. Många som ytligt sett bedömas som handikappade äro fullt arbetsföra, om de blott få komma in i rätt yrke. I själva verket kan det därför högst bliva tal om grad- och icke artskillnader i fråga om en handikappad och en »vanlig» människas möjligheter, då det gäller att välja yrke. Härtill kommer, att yrkesvägledningen för den partiellt arbetsföra ungdomen i regel icke kan begränsas enbart till en mer eller mindre individuell anlags- och yrkesorientering, utan den måste också kompletteras med direkt vägbanande åtgärder i form av arbetsanskaffning eller utverkande av plats vid yrkesutbildningsanstalt etc. Det senare är en sak, som är av alldeles särskild betydelse för de partiellt arbetsföra, för vilka yrkesvägledningen och arbetsanskaffningen ofta måste gå hand i hand. Alla dessa förhållanden tala sålunda för att den handikappade ungdomen yrkesvägledes av samma institution och samma tjänstemän som all annan ungdom. (Om en viss förskjutning i tiden samt fördjupning av yrkesvalsproceduren speciellt för de blinda och dövstumma, se nedan sid. 173.) Dr Neymark har såsom framgår av redogörelsen på sid. 118 i sitt förslag velat begränsa ungdomsförmedlingens insats ifråga om yrkesvägledning för partiellt arbetsföra på så sätt, att han gjort undantag för vissa kategorier, vilka »ha mera speciella problem och vilkas utbildning och arbetsinpassning måste ske på ett speciellt sätt (t. ex. blinda, dövstumma, vissa vanföra)». Det är givet, att ungdomsförmedlingen i sin verksamhet även fortsättningsvis kommer att träffa på ungdomar, vilkas handikap är av högre svårighetsgrad än andras. Yrkesvägledning och arbetsinplacering kommer för detta klientel att kräva speciella kunskaper och kanske även särskilda åtgärder från ungdomsförmedlingens sida. Såsom dr Neymark själv påpekat, är det dock långt ifrån alltid fråga om artskillnad, som skulle be-

122 höva giva dem en särställning, mellan en på detta sätt handikappad och »vanlig» människa, vare sig detta gäller status eller yrkesmöjligheter. Man kan som exempel peka på de oegentligt dövstumma, vilka ha i det närmaste lika goda möjligheter på arbetsmarknaden, som vilken »normal» människa som helst. Av dessa skäl torde det således icke finnas anledning att ställa t. ex. de av dr Neymark nämnda grupperna utanför ungdomsförmedlingens yrkesvägledande verksamhet. När man inom ungdomsförmedlingen träffar på särskilt svåra fall, måste man där liksom inom arbetsförmedlingens övriga avdelningar påkalla arbetsberedningsassistenternas medverkan för att i samråd och samarbete söka lösa problemet. Det kan också tänkas, att dessa sistnämnda tjänstemän under en övergångsperiod, innan ungdomsförmedlingen fått sin yrkesvägledning helt utbyggd, måste medverka vid den yrkesvägledning, som skall anordnas vid vissa utbildningsanstalter för handikappad ungdom. Eljest synes det enligt kommitténs mening finnas fullgoda skäl, som tala för att man i första hand borde ägna sitt intresse åt den handikappade ungdomen. Ett rationellt samarbete mellan ungdomsförmedlingen å ena sidan samt arbetsberedningen och de särskilda konsulenterna å den andra sidan kominer för övrigt att bli en förutsättning för att man med framgång skall kunna genomföra denna många gånger ytterst svåra arbetsuppgift. Detta gäller icke enbart de här påtalade svårare fallen utan överhuvud taget hela verksamheten. De erfarenheter om sysselsättningsmöjligheter, som kunna vinnas genom någon eller några av arbetsvärdens tjänstemän, måste sålunda delgivas övriga instanser. Med den här förordade uppläggningen av den yrkesvägledande verksamheten och under förutsättning att denna utbygges att omfatta all skolungdom, skulle de handikappade barn, som få sin folkskoleundervisning i de »vanliga» skolorna, också komma att omfattas av densamma. En efter samma grunder upplagd yrkesvägledning bör även organiseras för specialskolornas elever. En del av den mera förberedande yrkesvägledningen (yrkesorienteringen) bör ingå som ett naturligt led i de speciella barndomsskolornas undervisning. Detta förutsätter bland annat att specialskolornas kursplaner kompletteras med yrkesorienterande stoff och dessutom att alla de hjälpmedel (litteratur, film e t c ) , som ställas till skolornas förfogande, jämväl göras tillgängliga för specialskolornas lärare och elever. (Sålunda böra t. ex. av arbetsmarknadskommissionen utgivna handböcker, yrkeskartotek, översikter över utbildningsanstalter och utbildningsvägar, och broschyrer såvitt möjligt utgivas i blindskriftsupplaga eller eventuellt motsvaras av på grammofonskivor upptagna program.) De äldre arbetssökande, som komma till arbetsförmedlingen och som behöva bistånd vid arbetsanskaffning eller yrkesbyte, ha hittills i regel fått detta genom tjänstemännen på de olika yrkes- och specialavdelningarna. Under senare år har denna verksamhet utvecklats i betydande grad. I den

123 mån det gällt speciellt komplicerade fall, ha de olika yrkes- och specialavdelningarna i regel hänvisat fallen till ungdomsförmedlingens yrkesvägledare. För övrigt innefattar nästan varje förmedling av arbete även för äldre något yrkesvägledande moment; i regel måste varje arbetsanvisning föregås av en orientering av den ifrågavarande sysselsättningens karaktär, liksom arbetsförmedlaren också får hjälpa arbetssökanden till rätta vid bedömningen av de egna förutsättningarna för den aktuella platsen. Några speciella arrangemang för denna kategori av arbetssökande ha hitintills icke funnits. På en del orter torde det varit vanligt, att ungdomsförmedlingarnas yrkesvägledare även fått taga sig an deras sak. Sedan arbetsförmedlingarna fått sina speciella arbetsberedningsassistenter för de partiellt arbetsföra, ha de svårare fallen i förevarande hänseende kunnat betjänas på ett helt annat sätt än tidigare. Dessa tjänstemän ha dels utvalts med tanke på att deras arbetsuppgifer till stor del just skulle bli av upplysande och yrkesvägledande karaktär, dels ha de — liksom numera även arbetsförmedlingens övriga tjänstemän -— ett förhållandevis rikt och praktiskt användbart material till sitt förfogande vid yrkesvägledningen. Det må vidare anföras, att yrkesvägledningen för äldre handikappade människor, kanske i ännu högre grad än för de yngre, är sammankopplad med själva arbetsanskaffningen. Man kan sålunda för dessa äldre arbetssökande bland de partiellt arbetsföra icke räkna med att de i samma utsträckning som de yngre skola kunna bliva föremål för längre skolmässig yrkesutbildning. I stället måste arbetet i första hand inriktas på att söka bereda dem anställningar, där de under det praktiska arbetet kunna förvärva vissa yrkeskunskaper samt möjligheter till kortare omskolning. Detta förhållande talar för att de äldre partiellt arbetsföras yrkesvägledning, såsom redan föreslagits, i första hand bör komma att åvila de tjänstemän, som skola svara för den direkta arbetsanskaffningen. Eftersom denna nu sker och även framdeles beräknas ske genom förmedlingens olika special- och yrkesavdelningar, torde en del av den yrkesvägledande verksamheten också komma att åvila dessa avdelningar. Det är givet, att ett nära samarbete på denna punkt måste upprätthållas med arbetsberedningen och i viss mån även med ungdomsförmedlingens yrkesvägledare. Ett sådant samarbete bör icke endast komma i fråga för de mest komplicerade fallen, utan det bör tagas som regel vid praktiskt taget varje yrkesval, som kominer att medföra speciella åtgärder av något slag, såsom omskolning, arbetsträning etc. Det kräves också, att arbetsförmedlingen — i främsta rummet genom avdelningen för arbetsberedning — i dessa frågor upprätthåller en nära kontakt med de konsulenter och andra befattningshavare, som skola företräda de olika grupperna av partiellt arbetsföra.

124 b) Läkarnas medverkan vid yrkesvalet. Det har tidigare framhållits, att det i vissa avseenden många gånger ä r svårare att yrkesvägleda partiellt arbetsföra än andra människor. De handikappades defekter ge dem kanske icke någon direkt särställning, men deras yrkesvalssituation har ändock genom en begränsad anpassningsförmåga en benägenhet att bli komplicerad. Det är sålunda icke alltid, som yrkesvägledaren på egen hand och med mera allmänt tillgängliga metoder kan reda ut de ofta besvärliga situationerna. Många yrkesvägledningsfall, särskilt sådana, där man har att göra med mera påtagbara handikap, äro av den art, att man måste försäkra sig om läkares medverkan vid bedömningen av vederbörandes förutsättningar. Många fullständigt olämpliga arbetsinplaceringar, som kunna direkt orsaka eller bidraga till uppkomsten av arbetshinder, skulle därigenom kunna förhindras. När skolhälsovården blir utbyggd, torde alla barn komina att läkarundersökas även med sikte på kommande yrkesval. Intill dess detta skett och med syftning jämväl på specialskolornas klientel vill kommittén föreslå, att samtliga barn med handikap skola göras till föremål för läkarundersökning i samband med yrkesvalet. Härvid bör jämväl uppmärksammas de möjligheter, som givas genom byråerna för psykisk barna- och ungdomsvård. Såsom framgått av en tidigare redogörelse, är medicinsk yrkesrådgivning införd vid en del av våra skolor. Denna verksamhet, som är av relativt sent datum, har betecknats såsom icke i alla avseenden tillfredsställande ordnad. Dels omfattar den endast en del av samtliga skolbarn, dels bedrives den med ytterst olika intensitet på olika orter. Härtill kominer, att samarbetet mellan skolläkarna och ungdomsförmedlingens yrkesvägledare borde kunna förbättras. Närmast avses här den form, vari resultatet av läkarundersökningen delgives yrkesvägledningen. Hitintills har det i regel skett så, att skolläkaren i utlåtandet till yrkesvägledningen angivit de yrken, vilka han ansett, att vederbörande icke vore lämpad för. Yrkesvägledningen har sålunda icke fått någon direkt uppgift om vad som legat bakom denna rådgivning, vederbörandes handikap, sjukdom etc. Enligt den mening, som framförts i skolutredningens bilaga, borde yrkesvägledaren vara bättre skickad att träffa dessa avgöranden än läkaren, varför dennes uppgift skulle bli att meddela yrkesvägledningen »vad hälsokorten ha att förtälja beträffande arten och svårighetsgraden av den konstaterade sjukdomen eller defekten och vad den medicinska sakkunskapen med hänsyn därtill har att säga beträffande begränsningen av individens förmåga att tåla och anpassa sig till olika slags arbete och arbetsmiljöer». I verkligheten förhåller det sig så, att kraven på hälsa och lämplighet många gånger variera för samma yrken mellan olika arbetsplatser. Under dessa förutsättningar kan man knappast begära, att skolläkaren skall kunna träffa avgörande om ett yrke är lämpligt eller olämpligt på grund av ett visst handikap. Vanligen

125 ha läkarna icke den erforderliga erfarenheten av arbetslivet och icke heller den förtrogenhet med olika yrkens och utbildningsvägars krav samt slutligen icke heller den tid, som erfordras för att kunna träffa ett noga genomtänkt avgörande i sådana frågor. Enligt kommitténs mening bör detta råd därför i regel givas av den arbetsförmedlingstjänsteman, som svarar för yrkesvägledningen. Kommittén vill således för sin del instämma i förslaget, att skolläkarens huvudsakliga uppgift blir att meddela resultatet av sin undersökning till yrkesvägledningen. Detta gäller alltså de unga, som bliva föremål för skolhygienisk verksamhet. Man kan dock icke räkna med att behovet av läkares medverkan vid yrkesvalet kommer att bli täckt, även om skolläkarinstitutionen och den därtill anknutna medicinska yrkesrådgivningen bygges ut och effektiviseras. Ett förhållandevis stort antal ungdomar kommer framdeles liksom nu att träffa sitt yrkesval först något år efter slutad skolgång. De uppgifter, som kunna erhållas genom skolornas hälsokort, komma i dessa fall att bliva föråldrade och knappast vara ägnade att giva någon säkrare vägledning vid yrkesvalet, särskilt som förhållandena så snabbt kunna ändras vid denna ålder. Dessutom har arbetsförmedlingen även i andra sammanhang av sin verksamhet behov av hjälp från läkarnas sida — icke minst för den arbetsberedande verksamheten. Vid de partiellt arbetsföras anlagsbedömning är och kommer läkarnas stöd och medverkan att bli en förutsättning för att man skall nå ett tillfredsställande resultat. Möjligheterna till en mera allmän lösning av denna läkarfråga ha diskuterats i olika sammanhang. Av skilda anledningar har man dock ännu icke kunnat åvägabringa någon lösning. Under tiden har emellertid arbetsförmedlingen i Malmö i enlighet med arbetsmarknadskommissionens bemyndigande knutit en läkare till sin verksamhet. Detta skedde i maj 1945. Avsikten var närmast att bereda avdelningen för partiellt arbetsföra en möjlighet att före inplaceringen i arbete kunna remittera tveksamma fall till läkarundersökning. Denna förtroendeläkares medverkan har dock även påkallats av andra avdelningar, främst då avdelningen för ungdomsförmedling och yrkesvägledning. Under de sju månader verksamheten bedrevs år 1945, remitterades 76 fall för direkt undersökning. Dessutom biträdde läkaren med råd och anvisningar av mera allmän karaktär. Enär anordningen är förhållandevis ny, ha givetvis några mera ingående erfarenheter ännu icke vunnits. Länsarbetsnämnden i Malmöhus län har emellertid i en redogörelse rörande 1945 års verksamhet framhållit, att det varit en ovärderlig förmån för alla parter att kunna få detta bistånd från den medicinska sakkunskapen. Det framhålles vidare av nämnden i detta sammanhang, att man skulle kunna påräkna ett ännu bättre resultat av denna verksamhet, om läkaren haft möjlighet att remittera vissa fall till specialistundersökning. Eftersom läkarfrågan mera allmänt berör arbetsförmedlingens verksam-

126 het, skulle den möjligen böra tagas upp i ett större sammanhang än detta. Det synes ändock kommittén motiverat att här föreslå, att det till samtliga arbetsförmedlingars huvudkontor knytes en förtroendeläkare. Man kan tänka sig, att detta problem i organisatoriskt avseende löses på olika sätt. Enligt kommitténs mening bör det emellertid ske efter i stort sett följande riktlinjer. Varje länsarbetsnämnd bemyndigas att knyta en deltidsanställd förtroendeläkare till sin verksamhet. Dennes uppgift skulle i första hand bliva a) att svara för undersökning av de arbetsvärds- och andra fall, som kunde bliva aktuella på den ort, där huvudkontoret är beläget, b) att granska och »normalisera» de intyg, som utfärdats av läkare på andra orter inom länet, c) att stå arbetsförmedlingen till tjänst med råd och upplysningar för fall, som icke kräva en direkt läkarundersökning, men där läkarens uttalande ändock kan vara behövligt. Eftersom det skulle vara närmast otänkbart att på ett smidigt sätt ordna så, att denne förtroendeläkare skulle kunna handlägga samtliga undersökningar inom länet, måste man även räkna med att överlämna en del undersökningar till andra läkare. Därmed torde man kunna undvika dyra resor och onödig tidspillan för folk ute i provinsen. Från vissa synpunkter synes det lämpligt att få förste provinsialläkaren till förtroendeläkare, kanske främst därför att denne i regel känner länets övriga tjänsteläkare mycket väl, vilket skulle vara till god hjälp vid bedömningen av läkarintygen. Det kan dock i vissa fall ifrågasättas, om förste provinsialläkaren på grund av sin betungande speciella uppgift kan åtaga sig även denna nya funktion. Kommittén finner sig för den skull icke böra föreslå, att frågan om arbetsförmedlingsläkare generellt löses efter denna linje. Det torde icke vara omöjligt att bland övriga tjänsteläkare och p r a k tiserande läkare inom länet finna en för uppgiften lämplig person, som har tillfälle ägna erforderlig tid och intresse åt uppgiften. I detta sammanhang vill kommittén särskilt framhålla, att den sakkunskap i frågan om relationen mellan sjukdom och arbetsförmåga, som representeras av den i snabb tillväxt varande industriläkarkåren, lämpligen bör utnyttjas för föreliggande ändamål. Enligt vad som erfarits, undersöker arbetsmarknadskommissionen för närvarande möjligheterna att försöksvis knyta läkare till samtliga länsarbetsnämnder i huvudsaklig överensstämmelse med vad här sagts. Förtroendeläkaren vid arbetsförmedlingens huvudkontor skulle således enligt kommitténs förslag få vissa permanenta arbetsuppgifter. Ersättningen till honom borde därför utgå dels som ett fast arvode för dessa, dels i form av ett visst arvode för varje undersökningsfall. Till de övriga läkare, som föreslagits skola verkställa undersökningar, borde i enlighet härmed ersättning utgå med visst arvode för varje undersökningsfalL

127 När behov därav föreligger, skulle dessa förtroendeläkare ha rätt att på arbetsförmedlingens bekostnad få remittera arbetssökande för specialistundersökning. c) Medverkan av psykologisk expertis vid yrkesvalet. Jämsides med kroppsläkarens medverkan fordras emellertid mången gång psykologisk expertis, i särskilt hög grad för handikappade. Denna expertis kan dels behöva hjälpa till med svårare diagnoser om yrkeslämplighet, dels kan den behöva ge råd till viss behandling etc. Särskilt måste en hel del av de ungas problem ses ur mentalhygienisk synvinkel. Kommittén för partiellt arbetsföra önskar i detta sammanhang först erinra om den mentalhygieniska verksamhet för barn och ungdom, som sedan någon tid finnes organiserad i vissa städer och inom vissa landsting. I enlighet med Kungl. Maj :ts förslag, vilket grundades på ungdomsvårdskommitténs utredning 1 beslöt 1945 års riksdag, 2 att statsbidrag skulle utgå till denna verksamhet, vilken ännu är av relativt blygsam omfattning men som i sin helhet beräknas bliva utbyggd inom en tidrymd av fem år. Enligt planen skall denna verksamhet i fullt utbyggt skick i regel omfatta en central för den psykiska barna- och ungdomsvården inom varje län. Såsom chef för varje central, som man föreslår skall anknytas till länslasaretten, skall utses en läkare med pediatrisk och psykiatrisk utbildning. Till hjälp vid sociala och psykologiska undersökningar m. m. skulle läkaren få en eller flera assistenter. Beträffande verksamhetens art påpekade ungdomsvårdskommittén bland annat följande: Denna verksamhet kan i korthet sägas i första hand gå ut på sådan mentaloch socialundersökning, som erfordras för att klarlägga orsakerna till de svårigheter och rubbningar, vilka kommit till synes i de olika fallen, och för att finna lämpliga utvägar för en rationell behandling. Verksamheten skall emellertid dessutom åsyfta föranstaltande av erforderlig kroppslig undersökning och behandling, meddelande av råd, vidtagande av åtgärder för lämplig behandling i uppfostringssyfte och för social sanering av olämpliga hemförhållanden samt socialhygienisk övervakning av de anmälda fallens fortsatta utveckling. 1 den proposition (nr 211/1945), vari förslaget förelades riksdagen, framhöll föredragande departementschefen bland annat, att en effektiv förebyggande psykisk barna- och ungdomsvård skulle kunna förebygga eller bota »lindriga neuroser, som förekomma i stort antal och som kunna förorsaka arbetssvårigheter och andra olägenheter redan i u n g d o m e n . . . » . Kommittén för partiellt arbetsföra har uttalat en liknande uppfattning, när den påpekat, hur betydelsefull en förebyggande vård kan vara, då det gäller att förhindra uppkomsten av partiell arbetsförhet. Den förebyggande iSOU 1944:30. 2 Bd. skr. 1945:298.

128 vård av här ifrågavarande slag, som redan kommit igång, visar tydligt, hur utomordentligt stort värde verksamheten har för den handikappade ungdomen. Förståelsen i vårt land har likaså varit stor, då man beslutat om denna organisation trots att personal i så ringa utsträckning varit utbildad, att verksamheten därför betydligt hämmas. Enligt kommitténs uppfattning är det därför av allra största vikt, att verksamheten med det snaraste utbygges över hela landet. Särskilda åtgärder måste vidtagas för att få personal utbildad. Vidare måste den felutveckling och missanpassning, som tar sig uttryck i det enormt stora antalet neuroser och sociala beteenderubbningar senare i livet, förebyggas. Ett tidigt uppspårande och råd om lämplig behandling är därvid det väsentliga. Föräldrar och lärare böra göras uppmärksamma på möjligheten att vid den ovannämnda uppfostringsrådgivningen söka råd, så snart spår till felaktig utveckling eller anpassning visa sig. Eftersom handikappade barn äro särskilt utsatta för risken av neurotiska komplikationer, som ofta äro ett lika avgörande arbetshinder som det primära handikappet, borde alla energiskt medverka till att, även under det att verksamheten är under utbyggnad, i första hand handikappade barn komma under dylik personlig psykologisk observation. Man torde rentav kunna sätta som ett framtidsmål, att samtliga dessa — liksom för övrigt samtliga barn till handikappade föräldrar — finge stödet av dylik mentalhygienisk rådgivning, såväl för att bättre anpassa lärares och föräldrars uppfostringsåtgärder som för att reda ut de ungas egna problem och ge råd vid yrkesvalet. Vad gäller äldre personer, är den utvecklade neurosen av än större frekvens och betydelse som arbetshinder. Vanliga arbetsberednings- och läkaråtgärder räcka ingen vart. Här reser sig åter det krav, som kommittén antydde i föregående betänkande och som inför problemet om yrkesval och omskolning får förnyad vikt, nämligen inrättandet av neurosdispensärer i första hand vid samtliga centrallasarett. Det ligger icke inom kommitténs uppdrag att utarbeta förslag på dessa områden, men det må understrykas, att utan väsentligt förbättrade resurser i dessa hänseenden kan ett rationellt yrkesval och en skolning till full yrkesduglighet i inånga fall icke åstadkommas. Det andra fältet för psykologisk medverkan vid yrkesvalet gäller diagnos av anlag etc. eller vad man brukar beteckna som psykoteknisk anlagsprövning. Det skall redan från början understrykas, att det icke är fråga om psykotekniska urvalsprov. Från olika instanser, delvis anförda i det föregående, har påpekats, att yrkesvägledningen för de partiellt arbetsföra i vissa avseenden kan bjuda stora svårigheter, varför man kan behöva komplettera de mera vanliga anlagsdiagnostiska metoderna med psykotekniska anlagsprov. Sådana metoder ha i viss utsträckning redan prövats för vissa kategorier av partiellt arbetsföra, bland annat beträffande dövstumma och vanföra. Där-

129 jämte ha arbetsberedningsavdelningarna på en del håll i landet utnyttjat de psykotekniska anlagsproven för ett, låt vara begränsat, antal arbetsberedningsfall. Efterundersökningar ha visat, att denna anlagsprövning är av värde, när det gäller att söka fastställa, vilka möjligheter vederbörande ha att anpassa sig till det ena eller andra yrket. Man måste emellertid, såsom påpekats i olika sammanhang, göra klart för sig, att den psykotekniska anlagsundersökningen — liksom andra metoder — enbart är ett kompletterande led i anlagsbedömningen. När yrkesvägledaren vid slutförandet av yrkesvägledningen — då det gäller att i varje särskilt fall summera resultatet av de föregående undersökningarna och diskutera situationen utifrån olika synpunkter — finner, att man med tillgängliga uppgifter icke kan lösa den föreliggande yrkesvalssituationen, bör han därför ha möjlighet att kunna remittera fallet till ett psykotekniskt institut för att där genom en kompletterande anlagsdiagnostisering få situationen löst. Sedan denna undersökning verkställts, torde yrkesvägledaren ha bättre förutsättningar att slutföra sitt uppdrag. Det har redan antytts, att de resurser, som stå till förfogande — antalet fackpsykologer och de psykotekniska institutens kapacitet i andra avseenden — äro begränsade. Detta betyder, att man redan från början måste göra klart för sig, att man blott kan påräkna deras medverkan i ett begränsat antal fall. (Jfr bil. 2.) Då de psykotekniska anlagsundersökningarna särskilt för de partiellt arbetsföras del synas vara av stort värde, vill kommittén trots svårigheterna i dagens läge icke släppa tanken på åtgärder, som skulle vara ägnade att öka möjligheterna till sådana undersökningar. Kommittén önskar därför också stödja förslaget att verksamheten vid de psykologiska institutionerna vid universiteten i Uppsala och Lund och vid Göteborgs högskola utbygges, så att härigenom större möjligheter skapas att ställa psykotekniska anlagsdiagnostiker till förfogande. Kommittén vill för övrigt understryka betydelsen av att den centrala yrkesvägledningsmyndigheten prövar de möjligheter, som finnas att på annat sätt tillgodose mera avlägsna trakter med anordningar för sådana undersökningar. Det har i tidigare omnämnda bilaga till 1940 års skolutrednings betänkanden föreslagits, att man så småningom borde räkna med att inrätta smärre psykotekniska avdelningar vid samtliga de länscentraler lör ungdomsförmedling och yrkesvägledning, vilka icke genom de till universitet och högskolor knutna instituten blivit tillgodosedda med psykoteknisk sakkunskap. Dessa avdelningar skulle närmast sortera under respektive ungdomsförmedlings- och yrkesvägledningscentraler och förvaltningstekniskt vara helt fristående från de praktisk-psykologiska instituten. Däremot skulle de från dessa senare kunna erhålla de tekniska råd och anvisningar samt eventuellt också det arbetsmaterial och den tekniska utrustning, som skulle vara erforderlig för verksamheten. 9--032*7

130 Om man nu på grund av olika skäl icke anser det möjligt att under de närmaste åren bygga ut en organisation av smärre psykotekniska avdelningar vid arbetsförmedlingarnas huvudkontor, synes det ändock önskvärt, att det ute i landet inom de stora områdena, som de psykotekniska instituten icke ha möjlighet att betjäna, upprättas »filialer», som åtminstone kunna taga sig an en del av de yrkesvägledningsfall, vilka kunna kräva praktisk-psykologisk anlagsdiagnostisering. Skulle icke detta ske, torde de stora avstånden till de diskuterade psykotekniska instituten, kanske särskilt för befolkningen i Norrland, omöjliggöra ett utnyttjande av denna hjälp vid yrkesvalet. En sådan måhända mera försöksvis ordnad verksamhet skulle givetvis också bliva av betydelse även för andra än de partiellt arbetsföra. Kommittén vill sålunda förorda, att den centrala yrkesvägledningsmyndigheten gives i uppdrag att i mån av behov och praktiska möjligheter upprätta filialstationer för psykotekniska anlagsprov. Innan en här diskuterad utbyggnad av denna verksamhet kommit till stånd, synes det kommittén nödvändigt, att det vidtages åtgärder, som kunna underlätta möjligheterna för avlägset boende personer att utnyttja de redan befintliga resurserna i fråga om psykoteknisk anlagsundersökning. Denna fråga borde lämpligen kunna ordnas genom att arbetsförmedlingarna (närmast avdelningarna för ungdomsförmedling och yrkesvägledning samt avdelningarna för arbetsberedning) i samma ordning, som kommittén för partiellt arbetsföra tidigare föreslagit beträffande läkarundersökningar, få rätt att bekosta sådana undersökningar. Enligt kommitténs mening bör sådant bidrag avse icke blott resekostnader utan även kostnaden för den egentliga undersökningen. Något nytt skulle detta icke innebära, eftersom arbetsmarknadskommissionen redan tidigare bemyndigat länsarbetsnämnderna att svara för kostnaderna för både ungdomar och äldre, som av respektive avdelningar remitterats till Stockholms högskolas psykotekniska institut för undersökning.

d) Arbetsprövning. Även om man för bedömningen av den enskildes förutsättningar utnyttjar de erfarenheter, som kunna inhämtas från läkare, lärare, föräldrar, tidigare arbetsgivare och andra samt därjämte på sätt som nu sagts söker den psykologiska expertisens medverkan, torde det, åtminstone i vissa tveksamma fall, där dessa erfarenheter icke ge tillräcklig anvisning för yrkesvalet, vara angeläget att begagna en mera direkt anlagsprövning. Bedan barndomsskolan i dess nuvarande form erbjuder, som dr Neymark i sitt tidigare refererade betänkande påpekat, en mångfald arbetsmoment och arbetssituationer, som äro ägnade att tjäna elevernas självprövning och självbedömning. Därest det 8:e skolåret får en mera yrkesorienterande in-

131 riktning, torde möjligheterna att låta den unge pröva sin håg och fallenhet ytterligare ökas. Inom ramen för undervisningen i vissa övningsämnen torde man med relativt små medel kunna skapa arbetsmoment, som tillsammans erbjuda en provkarta på några av de mest typiska och grundläggande arbetsformerna (alltså icke yr/cesformerna) och som på ett renodlat sätt låta olika elevers begåvningsanlag komma till synes. Som komplement härtill skulle man emellertid också kunna tänka sig ett samarbete med yrkesskolväsendet och med lämpliga företag. Detta samarbete skulle framför allt syfta till att efter en förberedande anlagsorientering ge den rådsökande tillfälle att ytterligare bekanta sig med vissa av de arbetsuppgifter, som av allt att döma ligga väl till för honom eller henne. Ett sådant samarbete har för övrigt redan kommit till stånd på vissa orter. Kommittén vill i detta sammanhang erinra om de försök av detta slag, som pågå i Stockholm och Örebro. I Stockholm innebär det att elever i folkskolans 7:e och 8:e klasser praktiskt få pröva olika arbetsformer vid yrkesskolorna och de tekniska aftonskolorna, medan det i Örebro närmast organiserats som ett praktikantsystem, som ger fortsättningsskolans elever tillfälle att en dag i veckan praktisera inom vissa yrken hos företagare, som åtagit sig att fungera som orienterare beträffande ifrågavarande yrke. En utbyggnad av denna försöksverksamhet torde vara att förorda, och kommittén finner, att såväl det ordinarie yrkesskolväsendet och specialskolorna för de handikappade som näringslivet skulle kunna erbjuda möjligheter att skapa dylika prövningsinstanser. Såsom närmare framgår av det följande, har kommittén för både blinda och dövstumma föreslagit ett obligatoriskt yrkesorienteringsår, innan någon yrkesutbildning eller arbetsplacering genomföres. Det torde emellertid det oaktat vara nödvändigt att för arbetsprövning av de mest tveksamma fallen skapa särskilda prövningsinstanser. I vårt land har en dylik speciell prövningsverksamhet i viss utsträckning bedrivits vid Steneby skolor för yrkesundervisning, som bland annat från pensionsstyrelsen mottagit vissa mera osäkra fall för ett klarläggande av yrkesvalssituationen. Också i andra länder (Danmark, England, U. S. A.) har man med gott resultat kunnat utnyttja denna mera direkta form för anlagsprövning. Kommittén har emellertid icke funnit nödvändigt föreslå upprättandet av särskilda verkstäder speciellt för arbetsprövning i samband med yrkesvalet. I annat sammanhang (sid. 254) har kommittén diskuterat behovet av särskild arbetsträning för sådana partiellt arbetsföra, som för att inpassas i arbetslivet behöva en successiv uppträning till normal prestationsförmåga, och därvid föreslagit, att särskilda anordningar i sådant syfte vidtagas. Kommittén har funnit, att de särskilda prövnings- och tränings-

132 institutionerna jämväl skulle kunna bereda vissa möjligheter för den arbetsprövning, varom här är fråga, och vill för den skull här endast hänvisa till sitt förslag i denna del.

4. Insamling och bearbetning av yrkesvägledningsmaterial m. m. I det föregående avsnittet har kommittén sökt påvisa, hur utomordentligt viktigt det kommer att bliva för den yrkesvägledande verksamheten bland de partiellt arbetsföra, att vederbörande tjänstemän få ett effektivt och praktiskt arbetsmaterial till sitt förfogande. För att få till stånd ett sådant material erfordras ett omfattande insamlings- och undersökningsarbete, som tar sikte även på de partiellt arbetsföras problem. Det kan emellertid knappast vara ändamålsenligt att i någon större grad särskilja detta arbete från det, vilket kommer att krävas för den allmänna yrkesvägledningsverksamheten. Det har tidigare påpekats, att det i själva verket icke är någon mera genomgripande skillnad i fråga om yrkesvägledningen för en »vanlig» och en handikappad människa. Större delen av det arbetsmaterial, som kan bli behövligt för de partiellt arbetsföras yrkesvägledning, bör också ingå som en nödvändig del av vad som erfordras för den mera allmänt syftande yrkesväglednings verksamheten. När det gäller undersökningar av olika slag, som kunna komina att genomföras av arbetsmarknadskommissionens (eller motsvarande organs) föreslagna yrkesvägledningsbyrå, så är det därför angeläget, att man låter dessa undersökningar omspänna även de problem, som röra personer med arbetshinder. De särskilda konsulenter, som föreslagits skola knytas till den centrala arbetsvårdsbyrån, böra lämpligen vid planerandet och genomförandet av dessa olika undersökningar lämnas tillfälle att medverka. Därmed skulle också undersökningen tillföras en sakkunskap, som skulle höja dess allmänna värde. För att den yrkesvägledande verksamheten för de partiellt arbetsföra skall bliva av önskvärd effekt, är det för övrigt nödvändigt, att ett kontinuerligt samarbete i dessa frågor upprättas mellan dessa båda berörda byråer. Det är emellertid troligt, vilket även framhållits av dr Neymark, att inånga av de undersökningar, varom här kominer att bliva fråga, bliva av den storleksordning, att de icke med någon egentlig fördel kunna ulföras av vederbörande byråers egen personal. Sålunda torde mera allmänt syftande undersökningar och prognoser, som böra ligga som grund för yrkesvägledningen överhuvud taget liksom andra mera omfattande ekonomisk-statistiska undersökningar, enligt kommitténs mening med fördel överlämnas till en utbyggd speciell utredriingsbyrå eller avdelning inom det centrala arbetsmarknadsorganet. Kommittén vill i detta sammanhang hänvisa till

133 de uttalanden i denna fråga, som gjorts av kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering. 1 Kommittén har icke ansett det varken möjligt eller nödvändigt att här närmare draga upp riktlinjerna för den ifrågavarande undersöknings- och forskningsverksamheten. En fråga, som hänger samman härmed, skall emellertid i detta sammanhang tagas upp till behandling. Det gäller den yrkeshygieniska och arbetsfysiologiska forskning, som är en nödvändig förutsättning för att man på ett effektivare sätt än hittills skall kunna planlägga och genomföra ett rationellt yrkesval för handikappade människor. Det har tidigare i detta betänkande framhållits, att de partiellt arbetsföras yrkesram är synnerligen trång, i själva verket åtskilligt trängre än vad de verkliga förhållandena medgiva. Det har också på annan plats anförts, att de nuvarande lytesyrkena icke alltid blivit systematiskt utvalda, snarare ha de — åtminstone i vissa fall — utvalts mera under hänsynstagande till helt andra faktorer än sin lämplighet för en speciell lyteskategori. Skola de handikappade människornas yrkesval framdeles kunna ske efter rationellare linjer, måste man bland annat sörja för att en mera omfattande och metodisk forskning rörande olika yrkesområdens lämplighet för i vissa avseenden skiljaktigt utrustade människor kommer till stånd. Den hittillsvarande medicinska yrkesrådgivningen har i huvudsak haft en negativ inriktning i så måtto, att man företrädesvis avrått från yrken eller sysselsättningar, som man ansett olämpliga med hänsyn till eventuella sjukdomar eller defekter. Arbetsförmedlingens yrkesvägledare och arbetsberedningsassistenterna ha vid olika tillfällen framhållit, att man egentligen skulle ha varit bättre betjänad av mera positiva råd; man har med andra ord önskat uppgifter om arbetsområden, som kunna vara lämpliga för en person med den eller den defekten eller sjukdomen. När man uttalat dessa önskningar, har man med säkerhet icke trott sig kunna få någon schematisk framställning, någon »lathund», som mer eller mindre exakt skulle angiva, vilken sysselsättning som vore mest lämplig för en person med ett speciellt arbetshinder. Snarare har man avsett att få en vetenskapligt utarbetad framställning, som kunde giva några mera allmänna synpunkter på problemet. En sådan framställning skulle bland annat bliva av stor betydelse, när det gäller att övertyga en arbetsgivare om en handikappad persons möjligheter inom ett visst yrkesområde. Kommittén delar denna uppfattning men vill samtidigt deklarera, att den icke fattat sin uppgift i detta sammanhang så — som från något håll antytts — att det här gäller att åstadkomma en katalog över lämpliga yrken för partiellt arbetsföra. En sådan katalog kan enligt kommitténs bestämda uppfattning icke åstadkommas. Lämpligheten och förutsättningarna för ett visst yrke skapas icke genom olycksfall eller sjukdomar. Däremot utesluter detta iSOU 1945:36, sid. 25 ff.

134 betraktelsesätt icke önskvärdheten av att till hjälp för de tjänstemän, som arbeta med dessa frågor, utarbetas samlingar med exempel på yrken, där partiellt arbetsföra kunna sysselsättas, därest de i övrigt besitta för arbetet erforderliga kvalifikationer. Någon systematisk forskning på detta område har ännu icke utförts. En början har emellertid blivit gjord på så sätt, att yrkeshygieniska avdelningen vid statens institut för folkhälsan och arbetsmarknadskomissionens yrkesvägledningssektion gemensamt anställt en läkare, som skall syssla med dessa frågor. För folkhälsoinstitutets vidkommande tages hans arbetskraft i anspråk för det löpande arbete, som förekommer på denna avdelning. För yrkesvägledningssektionens räkning deltar läkaren bland annat i utarbetandet av vissa avsnitt i det tidigare omnämnda yrkeskartoteket. För övrigt skall hans uppgift vara att successivt arbeta fram upplysningar till ledning för den medicinska yrkesvägledningen. I huvudsak skulle sålunda den verksamhet, som här försöksvis påbörjats, i princip kunna sägas överensstämma med de önskemål, som kommittén ovan givit uttryck åt. Det bör emellertid understrykas, att verksamheten ännu befinner sig på ett förberedande stadium och att praktiskt användbara resultat av densamma hittills endast i begränsad omfattning kunnat framläggas. I den förut omnämnda bilagan till 1940 års skolutrednings betänkanden med utredning och förslag angående ungdomens val av yrke och utbildning har även förevarande problem upptagits till behandling. Härvid förordades, att den hittills bedrivna verksamheten borde få en fastare organisatorisk form. Några förslag om en utbyggnad av densamma framlades däremot icke. Icke heller ansågs skäl föreligga att företaga någon ändring i den nuvarande arbetsuppdelningen mellan arbetsmarknadskommissionen och folkhälsoinstitutet. Mot en sådan arbetsuppdelning har icke heller kommittén för partiellt arbetsföra något att erinra. Däremot är kommittén av den uppfattningen, att en enda läkare icke har möjlighet att ensam genomföra de krävande arbetsuppgifter, varom här är fråga. Anordningen har redan nu visat sig otillräcklig, och därest man skall räkna med att vederbörande även bör ägna sig åt de partiellt arbetsföras problem, synes det otänkbart, att en läkare med halvtidstjänstgöring hos det centrala arbetsmarknadsorganet skulle ha möjlighet att ens tillnärmelsevis k u n n a prestera ett arbetsresultat, som skulle bli till praktisk användning i fältarbetet. Härtill kommer, att den centrala arbetsvårdsmyndigheten framdeles liksom nu för löpande arbete är i behov av medicinsk sakkunskap. Hitintills har man inom arbetsmarknadskommissionen löst detta problem så, att man från fall till fall anlitat någon läkare för bedömning av frågor, som kunna kräva medicinsk sakkunskap. Eftersom man måste räkna med att den arbetsvårdande verksamheten överhuvud taget väsentligen kommer att utvidgas och att därtill även avgörandet beträffande yrkesutbildning m. m. kommer att läggas i händerna på detta organ, torde behovet av

135 kontinuerlig tillgång till läkare bliva än mera påtagbart. Enligt kommitténs mening skulle det också vara mest ändamålsenligt, att de löpande arbetsuppgifterna uppdroges åt samma läkare, som skola svara för den egentliga forskningsverksamheten. De hittills vunna erfarenheterna synas emellertid ha varit allt för begränsade för att man med ledning av dem skall kunna uppdraga några mera fasta organisatoriska riktlinjer för verksamheten. Av vad som här ovan anförts synes det emellertid önskvärt att en viss utvidgning snarast bör komma till stånd, även om detta skall ske såsom ett provisorium. Enligt kommitténs uppfattning bör man räkna med att till en början åtminstone anställa ytterligare en läkare. Såsom kommittén ovan antytt, synes det vara utomordentligt lämpligt, att dessa läkare få arbetsuppgifter både hos det centrala arbetsmarknadsorganet och folkhälsoinstitutet. Den allmänna verksamhet, som bedrives vid folkhälsoinstitutets yrkeshygieniska avdelning, torde nämligen vara av den art, att den kan bliva till stort värde för den forskningsverksamhet, som här ifrågasatts. Dock bör deras huvudsakliga uppgift vara att hänföra till de frågor, som röra den medicinska yrkesrådgivningen. Därför borde också detta arbete vid folkhälsoinstitutet givas en sådan form, att det icke inkräktade mera än nödigt på den egentliga arbetsuppgiften. Administrativt synas läkarna därför också böra knytas till det centrala arbetsmarknadsorganet. Under hänvisning till vad som ovan anförts, vill kommittén för partiellt arbetsföra föreslå att den hittills försöksvis bedrivna arbetsfysiologiska och yrkeshygieniska forskningen bygges ut, så att den effektivt kan tjäna även den arbetsvårdande verksamheten, att för den skull ytterligare läkare knytas till det centrala arbetsmarknadsorganet, dock med viss föreskriven tjänstgöringsskyldighet vid statens institut för folkhälsan.

riuJ

i

[9b [lil I ">7!l

.trätor

lo

KAP. IX. UTBILDNING AV PARTIELLT ARBETSFÖRA INOM NÄRINGSLIVET SAMT VID VANLIGA YRKESUTBILDNINGSANSTALTER. 1. Behovet av yrkesutbildning. I kommitténs betänkande I med förslag till effektiviserad kurators- och arbetsförmedlingsverksamhet för partiellt arbetsföra m. m. 1 anföres, att det med nu tillgängliga befolkningsstatistiska uppgifter är ytterst svårt att bilda sig en någorlunda säker uppfattning om det antal personer med arbetshinder, vilka för sin utkomst skulle vara i behov av stöd från samhällets sida. Ännu svårare torde det vara att uppskatta behovet av yrkesutbildning såsom medel för att underlätta de partiellt arbetsföras inträde i arbetslivet. Kommittén är medveten om att en sådan uppskattning på grundval av nu tillgängligt material skulle komma att bli synnerligen approximativ. Det behov av särskilt stöd från samhällets sida, som föreligger för de partiellt arbetsföras del, har hittills — särskilt då det gäller sedan barndomen fysiskt handikappade — väsentligen tillgodosetts genom att man kostat på dem en mer omfattande och dyrbar yrkesutbildning än som genomsnittligt sett givits de fullt arbetsföra. Avsikten härmed har givetvis varit att ge de partiellt arbetsföra en kompensation för deras handikap och att göra det möjligt för dem att trots detta hävda sig i yrkeslivet. Framförallt har det gällt att ge dem en viss trygghet. Det har därför synts naturligt att ge dessa ungdomar en särskilt grundlig yrkesutbildning, i vissa fall med sikte på att göra dem till självständiga företagare för att de därmed skulle få en i viss mån tryggad ställning. Från strängt samhällsekonomisk synpunkt är naturligtvis denna ordning — i varje fall sådan den kommit att tillämpas — icke särskilt rationell. I regel eftersträvar man att kunna ge den mest omfattande utbildningen till dem, som ha den största förutsättningen att tillgodogöra sig densamma, och att sedan till eget och samhällets gagn nyttja den i arbetslivet. Motivet för att här gå en nästan rakt motsatt väg har — förutom del iSOU 1946:24.

137 rent humanitära — varit att ge de partiellt arbetsföra en sådan prestationsförmåga och därigenom även trygghet, att de icke genom upprepade misslyckanden, motgångar och umbäranden skulle sjunka ned i de totalt arbetsoförmögnas kategori och därmed i längden komma att utgöra en ännu större belastning på samhället. Denna tankegång är emellertid endast till en viss grad hållbar. Den förutsätter, att den erforderliga kompensationen för föreliggande handikap och den därav följande högre graden av ekonomisk trygghet, icke kan uppnås på annat sätt än genom yrkesutbildning. Kommittén anser emellertid, att man numera även genom andra åtgärder bör kunna nå syftet att trygga de partiellt arbetsföras försörjning i normalt arbete. En del av dessa åtgärder har behandlats i kommitténs betänkande angående effektiviserad kurators- och arbetsförmedlingsverksamhet. Andra skola behandlas i samband med frågorna om arbetsträning och arbetsterapi, om eventuellt reserverande av vissa arbetsområden för partiellt arbetsföra samt om sådanas placering i sysselsättningar, som icke kräva särskild utbildning. Det är tydligt, att behovet av en både för samhället och den enskilde dyrbar utbildning vid särskilda utbildningsanstalter eller i form av lärlingsanställning måste bedömas i samband med de alternativ, som här kunna utvecklas. Kommittén har emellertid icke tagit slutlig ställning till alla dessa alternativa möjligheter att genom samhällets ingripande skapa den för de partiellt arbetsföra erforderliga ekonomiska tryggheten. Även av denna anledning måste kommittén tillsvidare avstå från att söka bedöma den kvantitativa omfattningen av behovet av yrkesutbildning i de former, som behandlas i detta betänkande, d. v. s. utbildning vid skolor och kurser eller genom lärlingsanställning inom näringslivet. Med hänvisning till denna allmänna reservation vill kommittén understryka, att då det här är tal om behov av ökad tillgång till utbildning för de partiellt arbetsföra, gäller det i första hand skapandet av större mångsidighet. Den utvidgning, som erfordras för vissa områden eller för vissa kategorier, kan komma att motsvaras av minskning på andra håll. Den starka betoningen av yrkesutbildningen såsom kompensation för de partiellt arbetsföras handikap kan emellertid kritiseras även utifrån andra synpunkter än de ovan anförda. Uppgiften att genom systematisk, mer eller mindre skolmässig yrkesundervisning ge vederbörande en säker grundval för sin försörjning har nämligen i praktiken alltför ofta icke fyllts. Den ensidiga inriktningen på vissa lytesyrken, som hittills dominerat, har i stor utsträckning gjort syftet med samhällets åtgärder förfelat. En alltför stor del av de partiellt arbetsföra har genom de begränsade valmöjligheterna kommit att ledas in på långvarig utbildning för arbets- och yrkesområden, inom vilka de endast med svårighet kunnat försörja sig, såframt de icke, så som ofta skett, övergivit yrket trots den omfattande utbildning de genomgått. En rundblick över de nuvarande speciella utbildningsmöjligheterna, som

138 stå de handikappade till buds (blindskolor, dövstumskolor samt vanföreanstalternas yrkesskolor), ger vid handen, att antalet inträdessökande elever vid dessa anstalter varit större än platstillgången endast vid vanföreanstalternas yrkesskolor. Vid dessa har sålunda förelegat en viss väntetid, för vilken en närmare redogörelse lämnats på sid. 29 i detta betänkande. Blinda och dövstumma ha som regel utan väntetid vunnit inträde vid de för dem avsedda yrkesutbildningsanstalterna. Det finns emellertid stora grupper av handikappade människor, vilka icke kunna inrangeras bland de här nämnda lyteskategorierna och vilka måhända kunna få sina försörjningsmöjligheter förbättrade genom yrkesutbildning eller andra åtgärder. Genom den arbetsberedningsverksamhet, som bedrives av arbetsmarknadskommissionen och länsarbetsnämnderna, har det framkommit vissa uppgifter, som tyda på att utbildningsbehovet är av betydande omfattning. Samma erfarenhet ha nämnda institutioner även gjort vid handläggning av den s. k. arbetsvärden för de i beredskapstjänst skadade. Det kan sålunda anföras, att av samtliga beredskapsinvalider omkring en fjärdedel ansågs behöva yrkesutbildning, omskolning eller fortbildning. Dessa konstateranden hänföra sig till en period, då det varit förhållandevis lätt även för handikappade personer att vinna anställning utan egentlig utbildning. I ett mera tryckt arbetsmarknadsläge måste man räkna med att utbildningsbehovet, sådant det bedömes av arbetsvårdsorganen, kommer att bli av betydligt större omfattning. Det synes emellertid föreligga en viss fara att draga alltför långtgående slutsatser av de erfarenheter, som gjorts exempelvis i fråga om de beredskapsskadade. Det är nämligen icke uteslutet, att det i många fall betraktats som en oavvislig rätt att erhålla utbildning. I vissa fall torde också de lokala arbetsvårdsorganen ha förordat en skolmässig utbildning, fastän det från olika synpunkter måhända kanske varit lämpligare att söka bereda en anställning utan föregående sådan utbildning. Beträffande beredskapsinvaliderna må som en komplettering anföras, att dessa även haft rätt att erhålla arbetsvärd — däri då även inbegripet yrkesutbildning — därest deras inkomstförhållanden efter skadans uppkomst försämrats. Kommittén har i förbigående tidigare vidrört problemet om alternativen yrkesutbildning eller arbetsplacering utan föregående sådan utbildning. Kommittén vill här ånyo framhålla betydelsen av att de lokala arbetsvårdsorganen noggrant i de enskilda fallen pröva, om en skolmässig yrkesutbildning behövs för placering i ett med hänsyn till förutsättningarna lämpligt arbete eller om icke hellre en arbetsanställning, låt vara enklare sådan, lämpligen bör sökas. Förordandet av yrkesutbildning av partiellt arbetsföra på samhällets bekostnad får icke bli »nödfallsutvägen» i de svårplacerade fallen, bara för att man skall få personerna sysselsatta. Å andra sidan är det givet, att yrkesutbildning kan behöva prövas även i »svåra» fall, där utsikterna till framgång måhända mänskligt sett på för-

139 hand k u n n a bedömas som små men där den kanske i lyckligaste fall kan leda till att en handikappad kan göras åtminstone delvis försörjningsduglig. Behovet av åtgärder för yrkesutbildning åt partiellt arbetsföra torde vara växlande till sin omfattning. Detta förhållande bör hållas i minnet, när planer skola uppgöras för denna utbildningsverksamhet. F r å n denna synp u n k t framstår det såsom nödvändigt att i väsentlig grad bygga på former, som kunna anpassas till det i olika skeden skiftande behovet. Härtill återkommes i det följande. Å andra sidan synes efterfrågan på yrkesutbildad arbetskraft av åtskilliga kategorier så stor, att en utbyggnad av yrkesskoleväsendet (med särskild hänsyn till de partiellt arbetsföras behov) också skulle kunna anses försvarlig. Det är bland annat önskvärt i många fall, att de från barndomen invalidiserade kunna få yrkesutbildning i samma miljö som icke invalidiserade ungdomar. Vissa åtgärder, ägnade att underlätta en sådan utveckling, komma i det följande att förordas. För planering på längre sikt av utbildningsåtgärder för partiellt arbetsföra skulle det måhända vara av värde, om man kunde påvisa, att vissa bestämda yrken eller yrkesområden vore speciellt lämpade för olika kategorier bland de handikappade. Ett försök i den riktningen innebure emellertid enligt kommitténs uppfattning, vilket också tidigare anförts, en grov förenkling av problemet. Det må i detta sammanhang bland annat erinras om att vitt skilda kategorier innefattas i begreppet partiellt arbetsföra, sådant det definierats i kommitténs förutnämnda betänkande angående arbetsförmedlings- och kuratorsverksamhet. För övrigt finnes det personer med mycket olika förutsättningar även inom de kategorier, som inrymmas i detta begrepp. Kommittén har också funnit sig böra avstå från att söka verkställa en dylik katalogisering av lämpliga yrkesområden. Redan i samband med frågorna om yrkesvägledning har kommittén utifrån de slutsatser, den kommit till, ansett sig böra hävda, att man såsom en allmän princip måste utgå från att varje yrkesinpassning av de partiellt arbetsföra skall prövas från de personliga förutsättningarna i de enskilda fallen. Därav följer, att man principiellt icke kan utesluta vissa utbildningsvägar men väl måste lämpa anvisningen till dylika efter de i varje enskilt fall föreliggande premisserna. Det ligger i sakens natur, att man därvid också måste taga vederbörlig hänsyn till behovet av arbetskraft inom det ifrågasatta området. Även om kommittén sålunda icke ansett sig böra uppställa vissa yrkesområden som lämpade framför andra för sådana som över huvud befinnas lämpade för yrkesutbildning, kan det anses klart, att det i största omfattning måste bli fråga om utbildning, som leder till arbetsanställning inom industrien, hantverket eller handeln. I betydande omfattning sker dylik utbildning normalt direkt inom näringslivet — genom lärlings- och elev-

140 anställning — i vissa fall kompletterad med undervisning vid skolor, i andra fall i skolor och kurser. Kommittén anser, att man även för partiellt arbetsföra bör begagna samma vägar. För sådana fall, då omskolning behövs och denna icke kan ske genom inplacering direkt hos företagare eller i befintliga skolor, bör man med utnyttjande av de erfarenheter, som vunnits vid bedrivandet av beredskapskurser och liknande kurser, anordna särskild kursverksamhet. Det lär framförallt bliva denna senare verksamhet, vilken i avseende på sin omfattning kan regleras med hänsyn till de svängningar i behovet, som kunna uppstå. I de följande avsnitten komma vissa frågor rörande partiellt arbetsföras utbildning dels inom näringslivet, dels vid skolor, tillhörande det allmänna yrkesundervisningsväsendet, dels ock utbildning i särskilt anordnade kurser att upptagas till behandling. De två första möjligheterna bliva givetvis främst av betydelse för utbildning av unga personer med arbetshinder. De särskilda kurserna torde få sin största betydelse i de fall, där omskolning till nytt yrkesområde befinnes erforderlig.

2. Utbildning inom näringslivet. a) Allmän orientering. Problemet om de handikappades utbildning inom näringslivet torde i första hand vara en fråga om hur denna utbildning organisatoriskt skall ordnas samt på vad sätt stipendier och andra utbildningsbidrag skola utgå. Frågan om stipendier m. m. kommer att behandlas i ett senare avsnitt av föreliggande betänkande. Tidigare har lämnats en redogörelse för de mera allmänt syftande åtgärder, som vidtagits av det allmänna eller av olika enskilda organisationer för att underlätta och stimulera utbildningen inom näringslivet. Här skall endast erinras om den understödsverksamhet för hantverksutbildning, som bedrives genom överstyrelsen för yrkesutbildning, om de åtgärder inom industriens område, som planerats och i viss utsträckning redan genomförts av arbetsmarknadens parter, samt slutligen om den verksamhet, som för hantverkets vidkommande bedrives genom Sveriges hantverksoch småindustriorganisation. För vissa partiellt arbetsföra har yrkesutbildning hos företagare ordnats genom pensionsstyrelsens försorg. Det finnes sålunda redan nu en myndighet, som handlägger vissa frågor rörande partiellt arbetsföras placering för utbildning inom näringslivet och med bidrag från det allmänna. Liknande uppgifter ha under senaste år även åvilat arbetsmarknadskommissionen såsom arbetsvårdsorgan för i militärtjänst skadade.

141 När det gäller att taga ställning till bland annat hur placering av de partiellt arbetsföra för utbildning inom näringslivet framdeles skall organiseras, synes det nödvändigt att först pröva, huruvida pensionsstyrelsen även fortsättningsvis bör ordna och lämna bidrag till yrkesutbildning. Kommittén vill därför, innan den mera allmänt ingår på frågan om yrkesutbildning av partiellt arbetsföra inom näringslivet, dryfta detta spörsmål.

b) Förslag angående avveckling av pensionsstyrelsens befattning med yrkesutbildning för vissa partiellt arbetsföra. Inledningsvis kan erinras om att frågan, huruvida pensionsstyrelsen eller annat organ borde handhava den yrkesutbildande verksamheten för vanföra och vissa andra invalidiserade, varit föremål för överväganden i samband med tidigare utredningar. Statens sjukvårdskommitté berörde sålunda i sitt år 1934 avgivna betänkande 1 även denna fråga. Vid statsmakternas ställningstagande till frågan ansågs då avgörande betydelse tillsvidare böra tillmätas den omständigheten, att av organ, som kunde ifrågakomma för ordnandet av utomanstaltlig utbildning, endast pensionsstyrelsen ägde tillgång till erforderliga lokala ombud. Sedermera uppdrog Kungl. Maj:t den 12 juli 1935 åt särskilt tillkallade sakkunniga att i samråd med pensionsstyrelsen verkställa utredning och avgiva förslag rörande ordnandet av pensionsstyrelsens invaliditetsförebyggande verksamhet. I fråga om åtgärder för yrkesutbildning ingingo de sakkunniga i huvudsak på spörsmålet om utbildning av vanföra utanför vanföreanstalterna. De sakkunniga avgåvo ett betänkande i ämnet den 3 juli 1937.2 Vid valet av de organ, som skulle ordna dylik utbildning, vore enligt de sakkunnigas uppfattning teoretiskt sett tre alternativ tänkbara, nämligen 1) pensionsstyrelsen såsom dittills, 2) de olika vanföreanstalterna under ledning av ett särskilt centralråd och 3) ett självständigt organ. Sistnämnda alternativ ansågs endast böra betraktas som ett framtidsperspektiv att tagas under övervägande i samband med organiserandet av utbildningen av reducerad arbetskraft i allmänhet. I frågan om de återstående alternativen ansågos skäl kunna anföras både för och emot. För vanföreföreningarnas övertagande av uppgiften talade önskvärdheten av att all yrkesutbildning för vanföra korame under enhetlig ledning, varigenom en riktig avvägning mellan de olika utbildningsformerna skulle underlättas. I så fall erfordrades emellertid en avsevärd utbyggnad av kuratorsinstitutionen. Pensionsstyrelsen åter hade redan till förfogande lokala organ i erforderlig omfattning. Ej heller kunde bestridas, att pensionsstyrelsen såväl principiellt som x SOU 2

1934:22. SOU 1937:23.

142 praktiskt hade det största intresse av att en verksamhet för yrkesutbildning av defekt arbetskraft upprätthölles och utvecklades så, att den vid varje tidpunkt motsvarade det naturliga behovet. Härtill komme, att den utomanstaltliga utbildningen med nödvändighet måste omfatta även andra än vanföra. De sakkunniga funno det därför ur principiell och praktisk synpunkt ändamålsenligast att låta pensionsstyrelsen tills vidare handha ledningen och organiserandet av den utomanstaltliga yrkesutbildningen. Hinder borde därvid icke föreligga att fastställa sådana direktiv för verksamheten, att vid sidan av de ekonomiska jämväl de pedagogiska och humanitära synpunkterna i önskvärd utsträckning bleve tillgodosedda. Fördelningen av de vanföra på respektive inomanstaltlig och utomanstaltlig utbildning ansågs böra centraliseras till pensionsstyrelsen. Även socialvårdskommittén har i betänkande med utredning och förslag angående lag om folkpensionering 1 , framlagt i november år 1945, ingått på förevarande fråga. Socialvårdskommittén erinrar där om att de problem, som sammanhänga med partiell arbetsförmåga, intimt beröra folkpensioneringen. Ett samarbete hade därför inletts mellan socialvårdskommittén och kommittén för partiellt arbetsföra. Socialvårdskommittén ansåg sig emellertid böra framlägga vissa synpunkter på pensionsstyrelsens invaliditetsförebyggande verksamhet. Härvid anfördes bland annat följande: Enligt socialvårdskommitténs mening måste, huru de partiellt arbetsföras problem än komma att lösas, pensionsstyrelsen både ha skyldighet och möjlighet att i samband med prövningen av inkommande ansökningar om invalidpension taga ställning till frågan, huruvida den sökandes arbetsförmåga kan förbättras genom vård, yrkesutbildning, omskolning, anskaffande av nödiga arbetsmaskiner och verktyg, hjälp till igångsättande av självständig verksamhet eller arbetsanskaffning. Skulle pensionsstyrelsen icke taga ställning till denna fråga, skulle med all sannolikhet det allmännas kostnader för folkpensioneringen stiga betydligt, varjämte en nationalekonomisk förlust skulle uppkomma genom att de pensionssökandes möjligheter att utföra arbete i många fall icke bleve tillvaratagna. Invalidförklaringen såsom sådan kan dessutom ha mycket ogynnsamma psykologiska verkningar på den hjälpbehövande, vilka taga sig uttryck i håglöshet och rädsla för att i händelse av försök till arbete förlora den säkra om ock ganska magra försörjning, som invalidpensionen utgör. Den föreslagna höjningen av folkpensionerna kommer uppenbarligen att i mycket hög grad öka vikten av att pensionsmyndigheterna ständigt ha uppmärksamheten riktad på ifrågavarande spörsmål. Fortsättningsvis anförde socialvårdskommittén, att invaliditetsförebyggande åtgärder om möjligt borde insättas på ett tidigare stadium, än då frågan om folkpension blir aktuell. Så skedde också redan nu i. många fall. Införandet av en obligatorisk sjukvårdsförsäkring, som redan i och för sig innebure en invaliditetsförebyggande åtgärd genom att försäkringen åtminstone på lång sikt måste leda till tidigare läkarbehandling av vårdbehövande, komme i och. för sig att medföra behov av en verksamhet, som iSOU 1945:46, sid. 191.

143 förhindrade att sjukdomsfall bleve onödigt långa och därmed kostnadskrävande. Emellertid öppnade den obligatoriska sjukförsäkringen möjligheter att på ett tidigt stadium få kännedom om fall av hotande eller nyligen inträffad invaliditet, något som uppenbarligen gjorde förutsättningen för en verkligt effektiv invaliditetsförebyggande verksamhet. Därest, såsom socialvårdskommittén föreslagit, pensionsstyrelsen även i fortsättningen skulle bliva tillsynsmyndighet för sjukförsäkringen, komme sålunda stora m ö j ligheter att föreligga för styrelsen att införskaffa uppgifter på dem, som kunna vara i behov av invaliditetsförebyggande åtgärder. Dessa pensionsstyrelsens möjligheter att uppspåra de fall, då invaliditetsförebyggande åtgärder skulle vara behövliga, syntes också tala för att pensionsstyrelsen även i fortsättningen skulle ha befattning med invaliditetsförebyggande verksamhet. Beträffande omfattningen av denna anförde socialvårdskommittén följande: Kommittén har emellertid utgått ifrån, att pensionsstyrelsens invaliditetsförebyggande verksamhet i första hand skall inskränkas därtill att styrelsen tillser, att de möjligheter utnyttjas, som föreligga att med hjälp av andra allmänna eller enskilda organisationer tillgodose det föreliggande behovet. I sådant syfte bör ett intimt samarbete äga rum, särskilt med arbetsmarknadskommissionen eller den myndighet, som framdeles kan träda i dennes ställe. Enligt vad kommittén inhämtat har ett dylikt samarbete redan inletts. Först i andra hand, då hjälp ej kan vinnas i annan ordning, bör pensionsstyrelsen själv lämna sådan. Även då pensionsstyrelsen själv i det väsentliga lämnar hjälpen i ekonomiskt avseende, bör i möjlig mån från annat håll, såsom från kommuner, blindföreningar, dövstumföreningar och vanföreanstalternas centralkommitté, påkallas den medverkan, som kan erhållas. De av socialvårdskommittén anförda synpunkterna angående vikten av att i samband med förbättrade folkpensioner och en obligatorisk sjukförsäkring ordna mera effektiva invaliditetsförebyggande åtgärder av olika slag, däribland, där detta är lämpligt och erforderligt, även yrkesutbildning, delar kommittén för partiellt arbetsföra till fullo. I sitt tidigare betänkande med förslag till effektiviserad kurators- och arbetsförmedlingsverksamhet har kommittén för partiellt arbetsföra också givit uttryck åt denna uppfattning. Då i det följande föreslås, att pensionsstyrelsens mera direkta befattning med åtgärder för att bereda yrkesutbildning skall avvecklas, sker det med utgångspunkt från att en arbetsvårdsorganisation i huvudsaklig överensstämmelse med kommitténs i nyssnämnda betänkande framlagda förslag kommer till stånd. Såsom framgår av den tidigare lämnade redogörelsen för pensionsstyrelsens yrkesutbildande verksamhet, synes det varit endast vissa partiellt arbetsföra, som k u n n a t erhålla utbildningsbidrag och hjälp vid anskaffandet av utbildningsplatser etc. från pensionsstyrelsen. Redogörelsen ger bland annat vid handen, att inemot 70 % av de 1 065 personer, som under åren 1935—1938 avslutat sin av pensionsstyrelsen understödda yrkesut-

144 bildning, voro vanföra. Omkring 11 % voro behäftade med olika hjärtsjukdomar, varjämte 7 % ledo av ledgångsreumatism och rygginsufficienser. Endast 27 eller 2.5 % av de 1 065 utbildade personerna voro lungsjuka. Allmänt kan man alltså konstatera, att pensionsstyrelsens bistånd i huvudsak avsett dels vanföra personer, dels personer med sjukdomar, som kunna medföra vanförhet. Denna speciella inriktning av verksamheten accentueras ytterligare genom det nära samarbete, som pensionsstyrelsen bedriver med vanföreanstalterna. Bland annat skall ämbetsverket enligt en överenskommelse med anstalterna avgöra, huruvida eleverna skola utbildas på vanföreanstalternas yrkesskolor eller inom näringslivet. Såvitt kommittén för partiellt arbetsföra kunnat konstatera, träffas emellertid i många fall det reella avgörandet i denna fråga hos vanföreanstalterna. Någon egentlig ledning av de vanföras yrkesutbildning kan man sålunda icke säga, att pensionsstyrelsen utövar. Det må här också erinras om att vanföreanstalternas yrkesskolor närmast stå icke under pensionsstyrelsens utan under medicinalstyrelsens tillsyn. Särskilt bör framhållas, att det hittills i första hand varit de utpräglade s. k. försäkringsfallen, som genom styrelsens försorg erhållit utbildning, d. v. s. i regel sådana personer, vilka kunde antagas bli berättigade till invalidpension, därest de icke genom yrkesutbildning kunna få en sysselsättning, som bättre svarar mot de personliga förutsättningarna och som därför kan sätta vederbörande i stånd att själv försörja sig. Utanför denna möjlighet ställas alltså å ena sidan de personer, vilkas handikap är av så begränsad omfattning, att icke inom en nära framtid försörjningsförmågan är hotad, å andra sidan sådana, vilkas handikap är av så stor omfattning, att det försäkringsekonomiskt icke kan anses förnuftigt att investera ett större belopp i deras yrkesutbildning. Härtill kommer, att man intill den allra senaste tiden endast undantagsvis beviljat bidrag till personer över 30—35 år. Under det senaste året ha otvivelaktigt betydande uppmjukningar i denna praxis — både beträffande arbetshindrets svårighetsgrad och åldersbegränsningen — kommit till stånd. Kvar står emellertid det faktum, att det utöver det hitintills omhändertagna klientelet finnes ett betydande antal människor, som på grund av olika slags arbetshinder kunna vara i behov av arbetsträning, omskolning, yrkesutbildning etc. för att själva kunna bidraga till sin försörjning. Det synes vidare icke vara rimligt, att man, om ett förebyggande avses, intar en avvaktande attityd, så mycket mer som ett uppskjutande därjämte innebär, att vederbörande allt mer fjärmar sig från de ålderslägen vid vilka yrkesutbildning har optimala förutsättningar. Det anförda innebär ingalunda ett underskattande av pensionsstyrelsens hittillsvarande insatser, som regleras av gällande pensionslag. Bland motiven till förebyggande arbetsvärd, och då främst yrkesutbildning av partiellt arbetsföra i allmänhet, kommer likväl det som betingas

145 av pensionsstyrelsens centrala funktion sist ur angelägenhetssynpunkt och får därigenom också karaktären av ett pensionsförebyggande. För närvarande ifrågasattes i inånga fall yrkesutbildning eller andra förebyggande åtgärder, först sedan frågan om invalidpension blivit aktuell. Man måste tyvärr räkna med att en del människor i en sådan situation komma att visa svalt intresse för de förebyggande åtgärderna, särskilt om invalidpensionens bidrag bli relativt höga. Kommittén vill med detta dock icke ha sagt, att flertalet eller ens ett större antal av dem, som söker förtidspension, skulle intaga en negativ ställning till förebyggande eller upprustande åtgärder. Snarare vågar man förutsätta, att flertalet partiellt arbetsföra i första hand önskar hjälp till arbete och icke understöd. Problemet finnes emellertid och bör av den anledningen också ägnas uppmärksamhet. Kommittén för partiellt arbetsföra hyser den uppfattningen, att det finnes skäl, som tala för att den hittillsvarande ordningen tages under omprövning. Såsom framgår av den föregående redogörelsen, har man redan tidigare varit på det klara med att uppgiften att bereda arbetsanställning och yrkesutbildning åt invalidiserade i viss mån låge något på sidan om pensionsstyrelsens egentliga uppgift. Ett motiv, som ansetts tala för ett kvarblivande vid den nuvarande ordningen, har emellertid varit, att man saknat en för ändamålet lämplig organisation med erforderlig lokal förankring. Genom tillkomsten av en arbetsvårdsorganisation i anslutning till den offentliga arbetsförmedlingen kommer emellertid ett organ med dessa förutsättningar att finnas. Pensionsnämnderna och pensionsstyrelsens ombud —- som nu lokalt handlägga dessa ärenden — torde i allmänhet icke besitta den sakkunskap i fråga om arbetsmarknads- och utbildningsfrågor, som måste anses nödvändig för en tillfredsställande handläggning av förevarande frågor. Arbetsvårdsorganisationen kan förutsättas i dessa avseenden bliva bättre skickad för uppgiften. Bedan nu har för övrigt genom en överenskommelse, som träffats mellan pensionsstyrelsen och arbetsmarknadskommissionen, arbetsberedningsassistenterna delvis övertagit pensionsnämndernas arbete, när det gäller utredningar, ansökningar om utbildningsbidrag, anskaffande av utbildningsplatser etc. Det är, såsom också socialvårdskommittén understrukit såväl i sitt tidigare omnämnda uttalande som även i sitt betänkande med förslag angående folkpensioneringens administrativa handhavande m. m . \ av stor betydelse, att invaliditetsförebyggande åtgärder insättas så tidigt som möjligt och helst redan innan en invaliditetsbedömning i samband med en pensionsansökan blir aktuell. Kommittén för partiellt arbetsföra har också i sitt betänkande med förslag till effektiviserad kurators- och arbetsförmedlingsverksamhet för partiellt arbetsföra föreslagit en omfattande rapporteringsplikt till arbetsvårdsorganen för att sätta dessa i tillfälle att så tidigt iSOU 1946:37. 10—63247

146 som möjligt kunna ingripa med arbetsvårdande åtgärder. Bland annat uttalade kommittén sålunda önskvärdheten av att vid genomförandet av en obligatorisk sjukförsäkring i instruktionen för de lokala sjukförsäkringsorganen infördes en bestämmelse om sådan rapporteringsplikt. Även pensionsnämnderna förutsatte kommittén skola utgöra organ för uppspårande av arbetsvårdsfall. Det torde väl vara ställt utom tvivel, att genomförandet av arbetsvårdande åtgärder på ett tidigt stadium — bland annat yrkesutbildning och omskolning — skall medföra, att en aktualisering av frågan om bistånd till yrkesutbildning först i samband med en ansökan om invalidpension blir mera sällsynt än för närvarande. Den omständigheten, att så dock kan tänkas ske, synes i och för sig icke utgöra skäl för att pensionsstyrelsen behöver vara verkställande organ för vidtagandet av erforderliga åtgärder. Några skäl för att låta frågan om samhällets medverkan för yrkesutbildning åt invalidiserade bliva föremål för annan behandling, om den uppkommer genom att fallen komma till pensionsmyndigheternas kännedom än om den utan dessas medverkan kommer under arbetsvårdsorgans prövning, föreligga icke enligt kommitténs mening. Kommittén anser därför alla skäl tala för att i samband med tillkomsten av en arbetsvärdsorganisation den av pensionsstyrelsen bedrivna yrkesutbildande verksamheten avvecklas. Det är emellertid givet, att pensionsstyrelsen bör låta sig angeläget vara att, innan beslut om invalidpension fattas, få frågan om möjligheterna att förbättra den sökandes arbetsförmåga, även i förekommande fall genom yrkesutbildning, till föremål för prövning. Enligt kommitténs mening synas inga väsentliga olägenheter kunna uppstå genom att prövningen av frågan i denna del av pensionsstyrelsen hänskjutes till det centrala arbetsvårdsorganet. Kommittén vill i detta sammanhang erinra om att kommittén föreslagit, att pensionsstyrelsen skall vara representerad i den rådgivande delegation, som för behandling av arbetsvårdsfrågor skall vara knuten till arbetsvårdsorganet. Kommittén för partiellt arbetsföra får sålunda föreslå, att pensionsstyrelsens yrkesutbildande verksamhet avvecklas, sedan en arbetsvårdsorganisation kommit till stånd. Lämplighetsskäl torde tala för att regleringen av dessförinnan ingångna ekonomiska förpliktelser från pensionsstyrelsens sida sker genom styrelsens försorg. Till frågan om arbetsvårdsorganets åtgärder för att bereda yrkesutbildning åt partiellt arbetsföra, ekonomiska bidrag i dylika fall m. m. återkommer kommittén i andra sammanhang. c) Formerna för beredande av yrkesutbildning inom näringslivet åt partiellt arbetsföra. Såsom framgår av föregående redogörelser, är det ett speciellt område, inom vilket särskilda åtgärder vidtagits från samhällets sida för att sti-

147 mulera till lärlingsutbildning, nämligen hantverket. Den statsunderstödda lärlingsutbildningen inom detta står under tillsyn av överstyrelsen för yrkesutbildning och av denna förordnade lärlingsombud. En anmärkning, som riktats mot den av pensionsstyrelsen understödda lärlingsutbildningen, har varit, att sakkunnig tillsyn ofta saknats. Kommittén för partiellt arbetsföra finner det i hög grad önskvärt, att den utbildning av partiellt arbetsföra i hantverksyrken, som med understöd av statsmedel kan komina till stånd hos enskilda näringsidkare, kommer under samma tillsyn som annan statsunderstödd lärlingsutbildning inom hantverket, och att i stort sett samma bestämmelser tillämpas, som gälla i det senare fallet. En sådan anordning skulle innebära, att det definitiva avgörandet om arbetsvärd i form av yrkesutbildning från arbetsvårdsorganets sida icke finge fattas, förrän beslut om understöd åt näringsidkaren förelåge från överstyrelsens för yrkesutbildning sida. Detta beslut föregås av en på införskaffade yttranden grundad prövning av vederbörandes lämplighet att utbilda lärlingar. I och med att sådant beslut förelåge, kunde arbetsvårdsorganet fatta beslut om eventuellt erforderligt understöd åt lärlingen. Kommittén vill förorda, att den skisserade ordningen tillämpas i de fall, då man såsom arbetsvärd vill bereda en person hantverksutbildning. Frågan om ersättningen till hantverksmästarna liksom tillsynen över utbildningen bör sålunda handhavas av överstyrelsen för yrkesutbildning. Kommittén anser, att kostnaderna för understöd åt hantverksmästare i här avsedda fall böra belasta det till överstyrelsens för yrkesutbildning disposition stående anslaget för befrämjande av praktisk lärlingsutbildning hos hantverksmästare. Anordningen synes även böra medföra, att överstyrelsen för arbetsvärds fall får disponera erforderligt antal understödsrum utöver dem, som normalt bestämmas för verksamheten. Det kan givetvis också diskuteras, huruvida det fastställda understödsbeloppet — 900 k r o nor vid minst treårig lärotid — i särskilda fall skulle behöva höjas. Kommittén har icke funnit anledning att nu förorda detta. Erfarenheten synes böra få utvisa, om en sådan bestämmelse bör tillkomma. Kommittén har i olika sammanhang understrukit vikten av ett vidgat yrkesval för de partiellt arbetsföra. Särskilt framstår härvid intresset av att komma bort från den traditionella begränsningen till vissa hantverksbetonade lytesyrken och i stället i ökad utsträckning hänvisa de partiellt arbetsföra till arbetsuppgifter inom industrien och angränsande näringsgrenar. Frågan om de partiellt arbetsföras sysselsättning inom industrien är emellertid till övervägande grad icke en utbildningsfråga utan en fråga om arbetsplacering. Det gäller främst att inom företagen spåra upp arbetsuppgifter, där de partiellt arbetsföras handikap icke utgöra något hinder för deras arbetsprestation. Kommittén kominer att i ett följande betänkande upptaga samtliga de frågor, som ha avseende på de partiellt arbets-

14S föras anställning i enskild tjänst, varvid särskild uppmärksamhet kommer att ägnas åt de partiellt arbetsföras placering inom industrien. Framställningen här nedan kommer därför att begränsas till frågan om lärlingsanställningar för partiellt arbetsföra inom industrien, det vill säga sådana anställningar, som syfta till en fullständig yrkesarbetarutbildning. Det torde vara uppenbart, att detta problem har en relativt begränsad omfattning. Självklart måste det här vara fråga om personer, vilkas handikap icke i och för sig utgör något hinder för dem att bli goda yrkesmän, även om man måste förutsätta, att det ofta skapar mer eller mindre kännbara svårigheter, som öka utbildningstidens längd, kraven på handledning i arbetet eller på annat sätt öka de kostnader, som för lärlingen eller hans arbetsgivare äro förenade med utbildningen. I enlighet med sin allmänna grundinställning finner kommittén det naturligt, att partiellt arbetsföra utbildas inom industrien under samma former som och gemensamt med den fullgoda arbetskraften. Några egentliga svårigheter torde härvidlag icke behöva möta. Enligt en rundfråga, som arbetsmarknadens yrkesråd på kommitténs begäran gjort hos ett tjugotal större företag med egna lärlingsverkstäder, föreligga enligt dessa företags uppfattning inga betänkligheter mot eller praktiska olägenheter av att bedriva utbildningsarbetet gemensamt för partiellt arbetsföra och fullt friska ungdomar. Vissa särskilda problem kunna emellertid härvidlag uppkomma. I den deskriptiva delen av kommitténs föreliggande betänkande har framhållits (sid. 73), att kollektivavtalen som regel uppställa vissa åldersvillkor för anställning som lärling. Den övre åldersgränsen utgör vanligen 19 å 20 år. Ifrågavarande bestämmelse skulle i vissa fall kunna hindra en partiellt arbetsför att genomgå en utbildning till ett yrke, för vilket han i och för sig vore lämpad. Emellertid kan lärlingsnämnden i fack, där sådan nämnd inrättats, samt i andra fack de avtalsslutande organisationerna meddela dispens från ifrågavarande bestämmelse. Enligt vad kommittén erfarit, har vid olika tillfällen sådan dispens meddelats just i syfte att bereda partiellt arbetsföra möjlighet att erhålla lärlingsanställning. Frågan huruvida dispens skall lämnas från avtalens åldersbestämmelser och därmed förknippade lönebestämmelser kan givetvis icke generellt besvaras utan måste avgöras med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Praxis i fråga om bedömningen av dylika fall är emellertid olika i olika organisationer. På vissa områden tillämpas restriktiva regler, vilka det vore önskvärt att få uppmjukade. Kommittén har mött stor förståelse för sina önskemål vid diskussion av detta problem med representanter för de centrala arbetsmarknadsorganisationerna. Kommittén vill därför uttala förhoppningen, att dessa skola taga upp frågan till närmare behandling exempelvis med sikte på utarbetandet av en gemensam rekommendation rörande behandlingen av de fall, varom det här är fråga. Vid åtskilliga företag kräves för anställning friskintyg från den arbets-

149 sökande. Även när det gäller lärlingsanställning, kräva många företag en grundligare läkarundersökning än den obligatoriska undersökning av minderåriga, som arbetarskyddslagen föreskriver. Till frågan om kravet på friskintyg för anställning i enskild tjänst återkommer kommittén i ett följande betänkande. Det må här endast framhållas, att den omnämnda rundfrågan från yrkesrådet tydligt ger vid handen, att kravet på friskintyg icke tillämpas så stelt, att endast fullt friska personer skulle kunna komma i fråga till lärlingsanställning. Företagen sträva efter att placera varje arbetssökande på den plats, där han kan göra en arbetsinsats, oavsett eventuella handikap, och det följer härav, att partiellt arbetsföra, vilka bedömas kunna bli dugliga yrkesmän, också kunna erhålla lärlingsanställning, oaktat friskintyg icke kan uppvisas. Av särskild betydelse vid utbildning av partiellt arbetsföra inom näringslivet är frågan om kontrollen av utbildningen. I första hand måste denna utövas av vederbörande arbetsmarknadsorganisationer. Såsom kommittén tidigare anfört, ha arbetsmarknadsorganisationerna under senare år byggt upp ett system för kontroll av den lärlingsutbildning, som äger rum ute på arbetsplatserna. Enligt kommitténs mening synes detta system — inom sådana fack där det antagits av parterna — erbjuda sådana garantier för en allsidig och god utbildning, att några speciella åtgärder därutöver för de partiellt arbetsföras del icke behöva ifrågakomma. Självklart är det av betydelse, att det arbetsberedande organ, som hänvisat den partiellt arbetsföre till utbildning på arbetsplatsen, håller kontakt med företaget och följer den partiellt arbetsföres utbildning. Detta torde lämpligen kunna ske under hand utan några formaliteter. Den partiellt arbetsföre lärlingen bör givetvis erhålla lön i enlighet med gällande kollektivavtal, varvid bör uppmärksammas, att avtalen regelmässigt innehålla en bestämmelse, enligt vilken lägre lön kan utgå till arbetare, som genom sjuklighet eller lyte fått sin arbetsförmåga väsentligt nedsatt. Lönen fastställes i sådana fall genom direkt överenskommelse mellan arbetsgivaren och vederbörande arbetare. Huruvida denna bestämmelse bör tillämpas på en partiellt arbetsför lärling, så att denne vidkännes viss reduktion av den avtalsbestämda lärlingslönen, måste givetvis bero på förhållandena i det enskilda fallet. Enligt vad kommittén genom yrkesrådet erfarit, har emellertid ifrågavarande bestämmelse i regel icke tilllämpats på partiellt arbetsföra lärlingar, utan dessa ha erhållit lärlingslönen oavkortad. I den mån man önskar inom näringslivet placera ett ökat antal yngre partiellt arbetsföra av den typ, som hittills väsentligen omhändertagits på specialskolorna, får man dock förutsätta, att undantag från lönebestämmelserna i ökad omfattning komma att visa sig erforderliga såsom kompensation för den lägre arbetskapaciteten hos den partiellt arbetsföre och för de särskilda kostnader och besvär, som kunna uppkomma för arbetsgivaren i samband med utbildningen. Frågan om bidrag, som bl. a.

150 i sådana fall kunna erfordras för beredande av full försörjning åt den partiellt arbetsföre under utbildningstiden, har upptagits till behandling i kap. XVI av detta betänkande. Kommittén har även diskuterat, huruvida ett liknande bidrag, som nu kan utgå till hantverksmästare, även skulle kunna utgå till andra arbetsgivare, som åtaga sig att i ordnade former sörja för utbildning av partiellt arbetsföra lärlingar. Kommittén har härvid funnit sig böra framföra ett förslag av denna innebörd. Även denna fråga behandlas närmare i kap. XVI av detta betänkande. Även i handel, förvaltning med flera näringsområden kunna partiellt arbetsföra — även äldre sådana — komina att placeras såsom lärlingar eller i likartad ställning. När det gäller handel och även förvaltning, anser kommittén, att, i de fall avtal icke reglera förhållandena, överenskommelse om anställnings- och lönevillkor bör kunna träffas från fall till fall. Till statstjänsten och dess anställnings- och rekryteringsförhållanden skall kommittén återkomma i ett senare betänkande.

3. Yrkesutbildning för partiellt arbetsföra vid vanliga yrkesutbildningsanstalter. a) Vissa synpunkter på bedömningen av inträdessökande med särskild hänsyn till partiellt arbetsföra. Något principiellt nytt innebär det icke att låta fysiskt handikappade ungdomar och i vissa fall även äldre få utbildning vid vanliga yrkesutbildningsanstalter. De, som haft till uppgift att bistå partiellt arbetsföra med stöd och råd i fråga om yrkesutbildning och arbetsanskaffning, kunna dock betyga, att det icke alltid varit så lätt att bereda utbildning på denna väg. Svårigheterna synas dock i inånga fall ha varit av ekonomisk karaktär. Men man har även mött andra hinder. Sålunda torde skolorna i vissa fall ha intagit en avvisande hållning på grund av vederbörande inträdessökandes handikap. Framförallt har emellertid den i allmänhet utomordentligt stora elevtillströmningen gjort, att skolornas ledning kunnat företaga en mycket djupgående gallring bland de inträdessökande, vilket bidragit till att försvåra för partiellt arbetsföra att vinna inträde — i den mån de gjort några försök i den vägen. En i ett tidigare avsnitt av detta betänkande (sid. 67 ff.) lämnad redogörelse ger i någon mån en bild av hur stor konkurrensen om de tillgängliga platserna är på praktiskt taget alla områden. På grund av den stora tillströmningen till läroanstalterna har man, såsom ovan antytts, varit tvingad att företaga en viss gallring bland de sökande.

151 Härvid ha som regel allmänna meriter (skolbetyg, praktik m. m.) endera prövats mera fritt eller också poängvärderats, varefter det sammanlagda jämförelsetalet fått avgöra, huruvida inträde skulle beviljas eller ej. I betänkande med förslag rörande meritberäkning m. m. för befälsutbildade värnpliktiga, 1 avgivet av inom försvarsdepartementet tillkallade utredningsmän, har en redogörelse lämnats för hur meritberäkningen lagts upp vid olika utbildningsanstalter. Det framgår av denna, att man i fråga om den högre utbildningen (medicinska nybörjarkurser, tandläkarinstitutet, farmaceutiska institutet, veterinärhögskolan, tekniska högskolan och Chalmers tekniska högskola, handelshögskolorna i Stockholm och Göteborg, skogshögskolan, tekniska gymnasier, handelsgymnasier m. fl.) tilllämpar metoden att poängberäkna meriterna. Vid socialinstituten sker en mera fri prövning och bedömning. Vid centrala och kommunala verkstadsskolor, lägre lantbruksundervisningsanstalter, skogsskolor m. fl. liknande läroanstalter förekommer i regel icke sådan poängberäkning. I dessa fall vägas meriterna mera fritt. Såsom redan angivits (sid. 61—63), finnas i inånga fall vissa hälsovillkor fastställda i skolornas stadgor och reglementen. Hälsovillkoren äro i allmänhet så formulerade, att de åtminstone formellt icke utgöra hinder även för en med fysiskt handikap behäftad sökande att vinna inträde. För att som exempel taga ifrågavarande bestämmelse för centrala verkstadsskolor gäller där, att vederbörande »icke lider av sjukdom, lyte eller annan defekt, som gör honom olämplig för det yrke, som utbildningen avser». Det är knappast tänkbart, att dessa bestämmelser kunna göras vidare än så. De allmänna meriterna såsom skol- och arbetsbetyg äro i regel förhållandevis lätta att bedöma. Däremot bjuder det ytterst stora svårigheter att fastställa, om en sjukdom eller ett lyte kan bli till hinder i ett visst yrke. Den frågan är beroende av så många faktorer, att den icke entydigt kan besvaras med utgångspunkt enbart från lytets art eller omfattning. Överhuvud blir det emellertid beroende på den praktiska tillämpningen av bestämmelser av nyss nämnd art, om de handikappades intressen i tillbörlig grad skola kunna tillgodoses. Den redogörelse, som lämnats rörande en undersökning av hälsovillkorens tillämpning vid vissa verkstadsskolor (se sid. 64 ff.), ger vid handen, att bedömningen av de inträdessökandes kroppsbeskaffenhet och. hälsotillstånd vid dessa skolor sker på olika sätt. Vid vissa skolor har bedömningen skett genom skolans lärare och rektor. På andra håll däremot har avgörandet skett i samråd med skolans läkare. I något fall har det också angivits, att läkaren ensam träffat avgörande om de inträdessökandes framtidsmöjligheter inom yrket, bedömda från hälsosynpunkt. Undersökningens resultat ger också det beskedet, att inga inträdessökande vid de 21 skolor, som densamma omfattade, avvisats på grund av hälsoskäl. Detta förhållande 1

SOU 1943:47.

152 torde icke främst vara en följd av en särskilt liberal intagningspolitik utan beror förmodligen på att så få partiellt arbetsföra sökt sig till skolorna. I den mån man framdeles önskar bereda ett större antal partiellt arbetsföra utbildning vid skolor, tillhörande det allmänna yrkesundervisningsväsendet, synes det nödvändigt, att de inträdessökandes kroppsbeskaffenhet och hälsotillstånd samt allmänna förutsättningar för det tilltänkta yrket bli bedömda mera enhetligt och på ett mera tillfredsställande sätt än hittills. I det förevarande sammanhanget gäller detta kanhända främst frågan om kroppsbeskaffenheten och. hälsotillståndet. Kunskaperna om och erfarenheten av vilken roll lyten och sjukdomar spela för olika yrkesutövare är dock mycket ringa, vilket förhållande givetvis i hög grad försvårar en sådan bedömning. Någon egentlig forsknings- eller försöksverksamhet på detta område har hittills, såsom kommittén i annat sammanhang påpekat, icke kommit till stånd. Att en bedömning av eller med bistånd av läkare i varje enskilt fall bör komma till stånd anser kommittén emellertid klart. Även om man skulle få både vidare och djupare kunskaper om dessa ting, lär det emellertid i inånga fall bli ytterst svårt för att inte säga omöjligt att enbart genom en huvudsakligen på pappersuppgifter grundad bedömning klarlägga, huruvida en inträdessökande vid exempelvis en verkstadsskola har nödvändiga förutsättningar att oaktat föreliggande handikap kunna göra sig gällande inom ett tilltänkt yrke. För ett riktigt och välgrundat ställningstagande torde det i många fall fordras, att man förutom den mera teoretiska bedömningen praktiskt prövar sig fram. En viss prövning är för övrigt redan genomförd vid en del skolformer. I reglemente för centrala verkstadsskolor stadgas sålunda i 10 § p. 5 följande. Den första delen av undervisningstiden i central verkstadsskolas yrkesavdelning må betraktas som prövotid, under vilken det tillkommer rektor och lärare att särskilt beakta elevernas lämplighet för ifrågavarande yrke. Om elev under prövotiden visar sig mindre lämplig eller olämplig för det ifrågavarande yrket, må han, efter beslut av styrelsen, kunna överföras till annan yrkesavdelning eller förvägras att vidare kvargå i skolan. Det tillkommer styrelsen att vid överflyttning av elev från en yrkesavdelning till en annan besluta, huruvida eleven skall få tillgodoräkna sig undervisningstiden i den förra avdelningen eller icke. Överföring av elev till annan yrkesavdelning må icke förekomma mer än en gång. I de kommunala undervisningsanstalternas reglementen finnes liknande stadgande infört i fråga om verkstadsskolor. Enligt kommitténs mening är det ett önskemål av första rang, att dylika prövningsmöjligheter komma till större användning än som hittills varit fallet. Vad speciellt verkstadsskolor beträffar, borde det, när en handikappad inträdessökandes allmänna meriter synas tillräckliga men kroppsbeskaffenhet och hälsotillstånd inge vissa tvivelsmål, göras till regel, att vederbörande får en viss prövotid inom något eller några yrken och utan den begränsning till högst två yrken, som ovan angivna bestämmelse innebär.

153 Kunde en sådan ordning genomföras, skulle förvisso mycket av värde för de partiellt arbetsföra kunna uppnås. För de partiellt arbetsföras vidkommande är emellertid den första utgallringen, som sker på grundval av företedda ansökningshandlingar, den viktigaste. Därför är det också nödvändigt, att denna gallring genomföres så, att de partiellt arbetsföras intressen på ett skäligt sätt bli beaktade. Såsom förhållandena nu gestalta sig, torde det föreligga viss risk för att man genom en allt för schematisk bedömning redan på ett tidigt stadium avvisar handikappade, vilka vid en närmare prövning måhända skulle visat sig väl lämpade för ifrågasatt utbildning. Det är emellertid i hög grad angeläget, ja nödvändigt, att man i större omfattning än hittills bereder möjlighet för handikappade att gå de vanliga utbildningsvägarna. Kommittén har vid behandlingen av denna fråga även diskuterat möjligheterna att reservera ett visst antal elevplatser åtminstone vid en del skolformer för partiellt arbetsföra. Vissa skäl kunna onekligen anses tala för en sådan ordning. Kommittén har emellertid stannat för att icke förorda några generella kvotbestämmelser. Det är i varje särskilt fall fråga om ett så litet antal platser, som årligen skola besättas med elever med sikte på en viss utbildning, att tillfälliga förhållanden måste spela in i alltför stor utsträckning. Oavsett detta skulle det måhända vara lämpligt att åtminstone vid större undervisningsanstalter och inom yrken med ett relativt stort årligt rekryteringsbehov anordna särskilda undervisningsavdelningar för handikappade. En sådan koncentration skulle kommittén icke anse strida mot den allmänna principen om lika behandling av partiellt arbetsföra och andra. Här vill kommittén, som i övrigt hänvisar till vad nedan under c) säges om särskilda yrkesavdelningar vid centrala verkstadsskolor, endast understryka, att man genom en dylik koncentration av partiellt arbetsföra bland annat bör vinna, att de kunna placeras under ledning av lärare med speciell lämplighet för uppgiften. Man får även taga hänsyn till vissa psykologiska synpunkter i detta sammanhang. I en del fall kan det sålunda vara olämpligt att placera en enstaka handikappad person bland fullt arbetsföra. I andra fall gäller motsatsen. Hänsyn härtill måste k u n n a tagas från fall till fall. Även om kommittén alltså icke nu är benägen förorda några kvotbestämmelser, vill kommittén kraftigt understryka betydelsen av att från skolledningarnas och även tillsynsmyndigheternas sida — och detta gäller även i fråga om högre utbildningsanstalter — allt göres för att underlätta även för handikappade att på vanliga vägar vinna yrkesutbildning. Vid bedömning av inträdessökande bör sålunda ett handikap icke i och. för sig tolkas såsom ett minus. Denna tankegång bör också komma till synes i de bestämmelser, som reglera elevintagningen, varvid sålunda positivt uttryck ges åt önskvärdheten av att partiellt arbetsföra i härför lämpade fall erhålla utbildning på denna väg.

154 b) Central fördelning av partiellt arbetsföra, som äro i behov av skolmässig yrkesutbildning. När ett lokalt arbetsvårdsorgan kommit till klarhet om att en handikappad person lämpligen bör erhålla något slag av utbildning, torde hemortens möjligheter i första hand böra undersökas. I främsta rummet bör sålunda därvid prövas, om möjligheter till utbildning erbjuda sig inom ortens näringsliv eller vid någon utbildningsanstalt i hemorten. Därest detta icke skulle vara fallet, måste givetvis möjligheterna på andra håll undersökas. Ärendet bör då bliva föremål för behandling av det centrala arbetsvårdsorganet. I samband med handläggningen av frågor rörande arbetsvärd åt i militärtjänst skadade har arbetsmarknadskommissionen såsom arbetsvårdsorgan etablerat ett nära samarbete med överstyrelsen för yrkesutbildning vid anskaffandet av utbildningsplatser. Enligt de uppgifter, som kommittén erhållit, har detta samarbete visat sig värdefullt från olika synpunkter. Sålunda ha härigenom bland annat kunnat utnyttjas elevplatser, som på grund av för få sökande varit tillgängliga i olika skolor. Ett effektivt utnyttjande av sådana möjligheter är givetvis av väsentlig betydelse vid tillgodoseendet av de partiellt arbetsföras utbildningsbehov. Enligt den tidigare omnämnda undersökningen angående tillströmningen av elever in. m. vid vissa verkstadsskolor funnos hösten 1944 omkring 140 lediga elevplatser vid de av undersökningen berörda skolorna. Det är föga troligt, att samtliga kunnat besättas med handikappade. Sannolikt skulle dock exempelvis en del av de personer, som väntade på plats vid vanföreanstalternas yrkesskolor (se vidare sid. 29), med fördel kunnat utbildas vid ifrågavarande verkstadsskolor. Samma torde också gälla för personer ur andra lyteskategorier, vilka förgäves väntat på en chans till utbildning. Om ett hundratal av de lediga elevplatserna kunnat besättas, skulle detta ungefär motsvara kapaciteten vid en av de mindre vanföreanstalternas yrkesskolor. Kommittén anser, att ett samarbete ifråga om anskaffandet av elevplatser bör komma till stånd mellan arbetsvårdsorganet och överstyrelsen för yrkesutbildning. Överstyrelsen bör även i avseende på personaltillgång beredas erforderliga möjligheter för att tillgodose denna liksom övrig verksamhet i samband med åtgärder för beredande av yrkesutbildning åt partiellt arbetsföra. Därest kommitténs i det följande framställda förslag angående öppnandet av specialskolorna även för andra grupper än respektive dövstumma och vanföra realiseras, blir det framdeles också fråga om placering av andra partiellt arbetsföra vid dessa skolor. Då det blir fråga om placering vid specialskola bör också samråd med överstyrelsen för yrkesutbildning, respektive lantbruksstyrelsen — som kommittén föreslagit såsom tillsynsorgan för dessa skolor — äga rum. De närmare bestämmelser, som k u n n a

155 erfordras angående bland annat elevintagning vid dessa skolor, synas sedermera efter förslag av överstyrelsen för yrkesutbildning och lantbruksstyrelsen i samråd med arbetsvårdsorganet böra fastställas av Kungl. Maj :t.

c) Särskilda yrkesavdelningar för partiellt arbetsföra vid centrala verkstadsskolor. Kommittén för partiellt arbetsföra har vid behandlingen av förevarande spörsmål frågat sig, huruvida de handikappades utbildningsbehov är av den art och omfattning, att det kan finnas skäl för en mera allmän utbyggnad av det vanliga yrkesundervisningsväsendet, därest de handikappade i större omfattning komina att hänvisas dit. Bedan tidigare har kommittén framhållit, att de handikappades utbildningsbehov icke utan stora svårigheter siffermässigt torde kunna fastställas. Det är emellertid uppenbart, att en stegring av behovet kommer att inträda i samband med en intensifiering av arbetsvärden. I vilken omfattning detta kommer att ske, kan endast erfarenheten giva besked om. En allmän utbyggnad av yrkesundervisningsväsendet under de närmaste åren synes vara att förvänta. Bedan nu föreligga långt framskridna planer på utbyggnad av centrala verkstadsskolor. Även om en dylik utbyggnad i och för sig icke utgör någon garanti för utökade möjligheter för partiellt arbetsföra att få yrkesutbildning, synes man dock ha rätt att räkna med att en allmän utveckling på detta område i viss omfattning kommer att bereda ökade sådana möjligheter. Den organiserade samverkan mellan arbetsvårdsorganet och överstyrelsen för yrkesutbildning, som förordats, kommer härvidlag att få stor betydelse. Rent allmänt vill kommittén konstatera, att underlag för närvarande saknas för att förorda en allmän utbyggnad av det fasta yrkesundervisningsväsendet med speciell hänsyn till partiellt arbetsföras behov. Ett särskilt och aktuellt problem träder här visserligen i förgrunden, nämligen behovet av omskolning av något äldre partiellt arbetsföra. Erfarenheterna från den arbetsberedningsverksamhet, som nu bedrives av arbetsmarknadskommissionen och denna underställda organ, synes ha givit vid handen, att dylika behov ofta föreligga. Dessa behov böra emellertid, enligt kommitténs uppfattning, i den mån de icke kunna tillgodoses inom det ordinarie yrkesundervisningsväsendets ram, kunna i väsentlig omfattning täckas genom speciell kursverksamhet, varom förslag i det följande framlägges. Emellertid har kommittén ansett, att åtgärder borde vidtagas för att underlätta en sådan utveckling, att vid behov särskilda avdelningar för handikappade kunna komma till stånd vid centrala verkstadsskolor. Om ökade anspråk på utbildningsplatser för handikappade ungdomar skulle uppstå, synes en sådan utveckling vara att föredraga framför en fortsatt

156 utbyggnad av specialskolorna för partiellt arbetsföra. De särskilda hänsyn, som i vissa fall kunna behöva tagas vid undervisningens uppläggning, vore lättare att genomföra, om särskilda avdelningar komme till stånd. I viss omfattning bör man också tänka sig, att dylika avdelningar utnyttjas för omskolningsfall. Eventuella svårigheter att inplacera handikappade i verkstadsskolor torde med hänsyn till elevtillströmningen komma att visa sig framförallt i Norrland. Kommittén vill erinra om de uppgifter, som lämnats å sid. 67 angående antalet inträdessökande till vissa centrala och kommunala verkstadsskolor. Av dessa uppgifter framgår, att i runt tal endast V3 av de inträdessökande vid verkstadsskolorna i Norrland vid angiven tidpunkt kunde beredas plats. Inom några yrkesavdelningar kunde blott mellan Vio och 14 av de sökande beviljas inträde. Att märka är vidare, att »lättare yrken» äro relativt litet representerade vid de norrländska verkstadsskolorna. Det är givet, att det under sådana betingelser kan uppstå särskilda svårigheter vid inplaceringen av partiellt arbetsföra i skolorna. Dessa förhållanden synas vara så mycket mer beklämmande som de handikappades utbildningsbehov, åtminstone vad det gäller fall, där omskolning kan påfordras, sannolikt kommer att relativt sett visa sig vara större i Norrland än i flertalet andra delar av landet. Till belysning härav kan bland annat anföras, att en jämförelsevis stor del av befolkningen i Norrland är sysselsatt inom vad man skulle kunna kalla »tunga» yrken. Sålunda voro enligt 1940 års folkräkning omkring 45 % av samtliga yrkesutövare i Norrland sysselsatta inom jordbruk med binäringar. 28 % av yrkesutövarna hade sin utkomst inom industri och hantverk, varav större delen tillhörde de båda näringsgrenarna skogsindustri och byggnadsverksamhet. Sättas dessa tal i förbindelse med förekomsten av vissa sjukdomar, torde ett antagande om ett rätt stort omskolningsbehov icke sakna grund. Av uppgifter, som lämnats av 1941 års reumatikervårdssakkunniga i betänkande med utredning angående reumatikervårdens utbyggnad, 1 framgår sålunda, att antalet reumatiker, som under år 1943 sökte läkarvård och voro i behov av sjukhusvård, motsvarade inom Norrbottens, Västernorrlands och Västerbottens län resp. 2.9, 2.7 och 2.6 %o av befolkningen inom dessa län. Medeltalet i fråga om vårdbehövande för hela riket utgjorde 2.2 %o. Beträffande personer med ischias m. m. tedde sig förhållandena i Norrland i jämförelse med landet i övrigt ännu mera ogynnsamma. Medan vårdbehovet för hela riket i medeltal för denna kategori utgjorde 1.4 %o, utgjorde det för de båda nordligaste länen 2.2 %>o. Medianåldern för de här nämnda grupperna av reumatiskt sjuka var 29 år (män 27 å r ) , för ischias m. m. 39 år. Man har visserligen inga närmare uppgifter om h u r omskolningsbehovet ter sig för personer, som drabbas av dessa sjukdomar, men sannolikt är dock, att åtskilliga av dem knappast kunna återvända till sina J SOU 1945:41.

157 tidigare arbeten, särskilt om dessa varit av tyngre art. Såsom torde vara bekant, är även tuberkulosen mera allmänt förekommande i Norrland än i andra delar av riket. Enligt uppgifter, som svenska nationalföreningen mot tuberkulos sammanställt, utgjorde antalet kända tuberkulosfall den 31/12 1945 i medeltal för hela riket 14.4 per 1 000 innevånare. För Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands och Västernorrlands län utgjorde promilletalen 23.0, 26.0, 23.1 samt 17.4. För enskilda dispensärer inom dessa län uppgick promilletalet i något fall till 36.8. Även fuberkulosfallen torde inånga gånger medföra behov av yrkesutbildning eller omskolning. Det är sålunda främst med de norrländska förhållandena för ögonen, som kommittén funnit sig böra upptaga frågan om åtgärder för att underlätta en viss utbyggnad av centrala verkstadsskolor i syfte att tillgodose uppkommande behov av yrkesutbildning för handikappade. De förslag, kommittén i det följande framlägger i detta hänseende, böra emellertid givas generell giltighet. Under hänvisning till vad som ovan anförts, får kommittén sålunda föreslå, att vid behov särskilda yrkesavdelningar för partiellt arbetsföra inrättas vid de centrala verkstadsskolorna. Vad som härvid i olika avseenden bör iakttagas skall i det följande behandlas. Enligt stadgan för centrala verkstadsskolor gäller, att man vid bestämmandet av de yrken, vari utbildning skall meddelas, bör tillse, att i första hand sådana yrken väljas, som ha relativt stor betydelse för landets eller i varje fall skolområdets ekonomiska liv och i vilka samtidigt ett mera väsentligt behov av yrkesutbildad arbetskraft föreligger. Valet av yrken bör enligt samma bestämmelse ske i samråd med statens arbetsmarknadskommission ävensom med producent- och arbetarorganisationer inom skolområdet. Dessa allmänna riktlinjer böra givetvis ha sin tillämplighet, även där fråga kan bli om att inrätta en yrkesavdelning för partiellt arbetsföra. Därutöver bör emellertid en utredning förebringas om det aktuella behovet av utbildningsplatser för partiellt arbetsföra inom yrkesområdet i fråga. Där lokala initiativ kunna tagas, torde det väl närmast bliva vederbörande länsarbetsnämnd, som bör medverka vid genomförandet av sådan utredning. Då anledning härtill gives, bör emellertid även överstyrelsen för yrkesutbildning efter samråd med arbetsvårdsorganet söka animera skolornas huvudmän att vidtaga åtgärder för att få yrkesavdelningar av här ifrågasatt karaktär till stånd. Ett önskemål synes vara, att olika yrkesområden bliva företrädda i inrättade specialavdelningar vid de centrala verkstadsskolorna. Därigenom och genom ett utbyte av elevplatser över landstingsgränserna komma rikare möjligheter vid yrkesvalet att föreligga. Platserna i dylika avdelningar böra förbehållas partiellt arbetsföra (arbetsvårdsfall). En prövning av det enskilda fallet bör ha ägt r u m genom det centrala arbetsvårdsorganet, innan intagning sker.

158 Det torde bliva erforderligt att möjliggöra vissa jämkningar i undervisningstiden per vecka, åtminstone i individuella fall, för här ifrågavarande klientel. Undervisningstiden skall normalt omfatta 48 undervisningstimmar i veckan, därav under hela arbetsåret, som omfattar 11 månader, anslås 3 veckotimmar till gymnastik och idrott, under 35 veckor i medeltal 37 veckotimmar till yrkesarbete och 8 veckotimmar till teoretisk undervisning samt under återstående tid 45 veckotimmar till yrkesarbete. Statsbidrag till inrättandet av central verkstadsskola — ävensom avdelning vid sådan — utgår enligt kungl. kungörelse den 30 augusti 1941 1 till anskaffning av undervisningslokaler, lokaler för administration samt elevinternat med belopp, motsvarande hälften av de kostnader för lokalernas uppförande eller förvärvande, som befinnas skäliga. Till inventarier och inredning för undervisningslokaler och elevinternat utgår statsbidrag med belopp, som Kungl. Maj:t finner skäligt bestämma, dock högst med hälften av de styrkta kostnaderna. Statsbidrag till förhyrande av lokaler utgår med belopp, som Kungl. Maj:t i varje särskilt fall bestämmer. Till anskaffning av den första uppsättningen av stadigvarande undervisningsmateriel (maskiner och verktyg m. m.) utgår statsbidrag med nio tiondelar, liksom även till av förslitning eller eljest senare föranledd nyanskaffning (komplettering) av annan undervisningsmateriel än verktyg. Bektorernas och lärarnas löner ersättas enligt vissa grunder helt av staten, och till underhåll och förbrukning av undervisningsmateriel, kostnaderna för elevernas sjukvård och olycksfallsförsäkring, administration m. m. utgår statsbidrag med vissa per elev och år beräknade belopp. Till bestridande av kostnaderna för sjukvård åt eleverna utgår sålunda statsbidrag med belopp, beräknat efter 10 kronor per elev och år. Kommittén vill föreslå, att statsbidrag enligt gynnsammare grunder än de nyss angivna får utgå till anskaffning av undervisningslokaler och elevinternat för yrkesavdelning, som vid central verkstadsskola inrättas för partiellt arbetsföra. Enligt Kungl. Maj :ts kungörelse den 29 juni 1945 angående yrkesutbildningskurser för arbetslösa 2 må statsbidrag till arbetslöshetskurs vid central verkstadsskola för anskaffande av särskilda provisoriska lokaler och förhyrande av särskilda lokaler enligt överstyrelsens för yrkesutbildning bestämmande utgå med högst 75 % av de verkliga, av överstyrelsen godkända kostnaderna, eller med det högre belopp, Kungl. Maj:t i särskilt fall må komma att medgiva. Kommittén föreslår, att liknande bidragsgrunder tillämpas i förevarande fall. 1 fråga om statsbidrag till årliga kostnader för undervisningen m. m. finner kommittén icke anledning föreslå andra grunder än de gällande i annan mån, än att statens bidrag till kostnader för sjukvård åt eleverna i detta fall synes böra utgå med belopp, motsvarande de verkliga kostnaderiSFS 1941:716. SFS 1945:445.

159 na. Ett i jämförelse med övriga elever ökat behov av sjukvård torde åtminstone i vissa fall vara att räkna med, och det synes skäligt, att staten helt ersätter kostnaderna för denna.

4. Speciell kursverksamhet för utbildning och omskolning av partiellt arbetsföra. Såsom tidigare nämnts har i viss omfattning utbildning och omskolning av partiellt arbetsföra ägt r u m vid de s. k. beredskapskurser, som sedan våren 1940 och intill helt nyligen bedrivits. Vid de kommunala arbetslöshetskurser, som för närvarande pågå, kan klientelet också — även om rubriceringen som »arbetslös hjälpsökande» kunnat erhållas och därmed också möjligheten till understöd — i stor omfattning anses ha utgjorts av partiellt arbetsföra. I vissa fall ha emellertid i dessa kurser inplacerats andra än arbetslösa, bland annat sålunda långtidsinkallade värnpliktiga, före detta fast anställda samt även i militärtjänst skadade, vilka samtliga under kurstiden åtnjutit bidrag i annan form än såsom arbetsIöshetshjälp. För beredskapskurserna ha i flertalet fall utnyttjats lokaler och maskiner vid befintliga verkstadsskolor på så sätt, att kurserna ordnats parallellt med skolans avdelningar eller gått i skift med dessa. Vid en undersökning, som överstyrelsen för yrkesutbildning verkställde i november 1943 och redovisat i en promemoria angående yrkesutbildning för arbetslösa m. m., 1 framgick, att man genom anlitande av liknande metoder ävensom genom att i vissa fall inrätta nya kurser i disponibla lokaler men också i någon mån genom att öka elevantalet utöver det gängse i befintliga avdelningar hade möjligheter att provisoriskt icke oväsentligt utöka elevplatserna. Det beräknades sålunda, att i ordinarie eller provisoriska kurser med heldagsundervisning på detta sätt skulle kunna samtidigt mottagas ytterligare i runt tal 4 700 elever för utbildning i yrken inom industri och hantverk, 880 elever för utbildning i handelsyrken och 1 080 elever för utbildning i hushållsgöromål, sömnad och dylikt. I viss omfattning föreligga sålunda möjligheter att anordna kurser av detta slag utan omedelbara, mera kostnadskrävande lokal- och maskinanskaffningar m. m. En förutsättning är dock, att kurserna kunna förläggas till redan befintliga skolor och. att dessa ha för utbildningen avpassad utrustning. Erfarenheterna från den särskilda kursverksamhet, som bedrivits av överstyrelsen för yrkesutbildning, äro, såvitt kommittén kunnat bedöma, goda. En liknande verksamhet synes väl lämpad för att främst bereda möjligheter till omskolning av partiellt arbetsföra. I allmänhet ha de an1

SOU 1944:25.

160 ordnade kurserna varit av kortare varaktighet än vad fallet är vid verkstadsskolornas avdelningar för närmast motsvarande yrkesområden. Syftet med utbildningen har emellertid främst varit att underlätta en inpassning inom ett yrkesområde (eller mera begränsad del av ett sådant), där det sedan måst ankomma på vederbörande själv att praktiskt förvärva ytterligare yrkeskunskap. Kurstiden har i allmänhet varit fixerad, men när behov härav ansetts föreligga, har dock densamma i enskilda fall kunnat utsträckas. Kommittén för partiellt arbetsföra föreslår, att åtgärder vidtagas för att kurser av liknande slag, som de förut angivna, skola kunna anordnas för utbildning och omskolning av partiellt arbetsföra. Dylika kurser böra anordnas efter i huvudsak liknande principer som de hittills tillämpade. Därest det skulle komma att visa sig lämpligt att generellt utsträcka kurstiden i fråga om kurser för partiellt arbetsföra till längre tid än hittills varit praxis, bör detta även ske. För här avsedd kursverksamhet synes man i övrigt i huvudsak kunna följa de riktlinjer, som utformats för arbetslöshetskurser. 1 Sannolikt kommer det att uppstå behov av kurser, där deltagare från olika orter kunna placeras. Dylika kurser, som böra anordnas av överstyrelsen för yrkesutbildning efter samråd med arbetsvårdsorganet, kunna jämställas med centrala arbetslöshetskurser, och i likhet med vad gäller för dessa, böra kostnaderna bestridas helt av statsmedel. Därest en kommun önskar att genom eget organ anordna en huvudsakligen för klientel inom den egna kommunen avsedd kurs, bör överstyrelsen för yrkesutbildning efter samråd med arbetsvårdsorganet kunna medgiva, att statsbidrag till en sådan kurs får utgå såsom till kommunal arbetslöshetskurs. Kommittén förutsätter att, i den mån så kan ske, partiellt arbetsföra, som av arbetsvårdsorganet befunnits vara i behov av utbildning eller omskolning, även skola kunna inplaceras i andra av överstyrelsen för yrkesutbildning anordnade kurser än de för partiellt arbetsföra speciellt avsedda.

iSFS 1945:445.

KAP. X. DE BLINDAS YRKESUTBILDNING. 1. Kritiska synpunkter på den hittillsvarande yrkesutbildningen. När man söker bedöma resultatet av den yrkesutbildning, som de blinda för närvarande åtnjuta, kan man, såsom kommittén i ett tidigare avsnitt påpekat, göra detta från olika synpunkter. Kommittén har stannat för att söka bedöma frågan, huruvida utbildningen leder till sådant resultat, att största möjliga förutsättningar till självförsörjning föreligga. Vid en sådan uppläggning kommer givetvis även yrkesvalets lämplighet under bedömningen. De uppgifter, som kommittén i denna fråga tidigare anfört, giva vid handen, att många, som åtnjuta särskild blindyrkesutbildning, endast uppnå" blygsamma förtjänster, som i det stora flertalet fall torde vara så låga, att de icke medgiva dräglig försörjning. Anledningarna härtill äro flera. Här skall i det följande ett par av dem omnämnas. De sakkunniga, som år 1936 tillkallades för att utreda de blindas och dövstummas förvärvsmöjligheter m. m., pekade i ett betänkande 1 på en av de kanske viktigaste orsakerna: ojämnheten i de blinda hantverkarnas sysselsättning, vars närmaste anledning skulle vara avsättningssvårigheter samt svårigheter att anskaffa material. En undersökning, som dessa sakkunniga företogo, visade bland annat, att de blinda hantverkarna i genomsnitt hade blott 160 arbetsdagar per år. Mot bakgrunden av denna uppgift framstår också de blinda hantverkarnas svårighet att uppnå en rimlig försörjning mera förklarlig. På uppdrag av de blindas förening verkställdes under åren 1939 och 1940 en utredning »angående utvidgning av de blindas starkt begränsade arbetsområden». 2 I denna utredning anfördes såsom förklaring till det från försörjningssynpunkt många gånger mindre gynnsamma utbildningsresultatet det faktum, att elevmaterialet vore synnerligen heterogent till sin kvalitet. Innan undervisningen för de blinda gjordes obligatorisk, skulle det vid blindskolorna knappast ha funnits andra barn och ungdomar än de, som, bortsett från blindheten, voro normalt utrustade. Sedan varje intill en 2 Utredningsmän voro: disponenten jur. kand. Ernst Betzler, rektorn Gustav Ek och överdirektören Hardy Göransson.

11-63247

162 viss gräns synsvagt barn blivit underkastat skolplikt, skulle skolorna även fått taga sig an ett betydande antal elever med påtagliga brister i både psykiskt och fysiskt avseende, vilka tidigare av olika skäl ej hänvisats till någon undervisning. Dessa i psykiskt och fysiskt avseende särpräglade elever skulle enligt utredningsmännens bedömande endast ha en synnerligen begränsad arbetsförmåga. En undersökning av elevmaterialet (115 flickor och pojkar) vid blindinstitutet under läsåret 1939—40 hade enligt de uppgifter, som lämnats i de blindas förenings ovannämnda utredning, visat, att 29 % av pojkarna och 23 % av flickorna voro fysiskt eller psykiskt »undermåliga». Enligt kommitténs för partiellt arbetsföra mening ligger det i sakens natur, att man får taga resultatet av en dylik undersökning med viss reservation, eftersom den måste ha en betydande osäkerhetsmarginal. Den torde ändock i huvudsak ge en viss ledning för en allmän bedömning av frågan om vad man anser de blinda eleverna kunna prestera. I viss mån kan det ha varit medvetandet om dessa kvalitetsvariationer i elevmaterialet, som för det första gjort, att de blindas yrkesutbildning blivit så begränsad, och för det andra medverkat till att den sedermera icke blivit föremål för någon revision. Det är även värt att minnas, att antalet blinda är i förhållande till andra invalidgrupper ganska ringa. För 40—50 år sedan voro icke heller alla blinda kända av myndigheterna. Det var sålunda en förhållandevis liten grupp, som skulle utbildas. Kostnaderna skulle därför ha blivit för stora, om man skulle möjliggjort en differentiering av yrkesvalet med hänsyn till elevernas individuella förutsättningar. De yrken, som skulle väljas, måste därför också passa så många som möjligt, även det sämsta elevmaterialet. Mot denna bakgrund torde man också få se det förhållandet, att man valde ett par då för tiden relativt enkla hantverksyrken för den skolmässiga utbildningen. Med liknande motiv och efter ungefär samma riktlinjer, ehuru med ännu mindre inriktning på målet att nå full försörjning, synes man också ha valt kvinnornas utbildningsyrken. Nu synes dock tiden mogen att ägna denna utbildning en kritisk översyn. Kommittén skall i det följande något närmare granska de nuvarande yrkenas lämplighet, varefter på grundval av denna diskussion föreslås en omläggning och utbyggnad av yrkesutbildningen. Korgmakeriet var måhända tidigare ett jämförelsevis lämpligt yrke för blinda. Materialkostnaderna utgöra en relativt liten del av den färdiga varans bruttopris, och då korgar icke lämpa sig för maskinell framställning, behövde man icke befara konkurrens från industrien. Användningen av korgar har emellertid gått tillbaka mycket starkt under de senaste decennierna. Påsar och kassar äro bekvämare att använda. Dessutom har en rad billiga papp- och lädermaterial och på sistone även plastic tagits i bruk

163 för tillverkning av nya slag av emballage. Korgmakarna ha därför efter hand tvingats över på tillverkning av möbler och andra dylika arbeten. Tillbakagången gäller icke blott blindhantverket utan korgmakeriet över huvudtaget. Utbildningen i korgmakeri är för närvarande officiellt treårig. För elever vid blindinstitutet på Tomteboda är utbildningstiden något längre på grund av att dessa påbörja sin yrkesutbildning med några timmar per vecka redan under femte skolåret. Emellertid har under de senaste 15 åren knappast någon elev lämnat blindskolorna med endast utbildning i korgmakeri. Samtliga korgmakare ägna från en till tre terminer, i regel omkring ett år, åt borstbinderi. Den effektiva utbildningstiden i korgmakeri blir härigenom i regel endast två år, vilket måste anses vara en alltför kort utbildningstid för ett för blinda så komplicerat yrke. Detta förhållande har säkerligen bidragit till att så många korgmakare lämnat branschen. Det kan också ifrågasättas, huruvida en tvåårig kurs i korgmakeri har något som helst värde annat än för enklare reparationer. En fortsatt hänvisning till detta yrke förutsätter därför för det första en längre utbildningstid. Urvalet av elever bör även vara ytterst omsorgsfullt, då betingelserna endast för de allra bästa äro sådana, att de ha några som helst möjligheter att med framgång utöva ett sådant yrke. Å andra sidan borde just dessa elever ha de största förutsättningarna att slå in på andra, nya arbetsområden med säkrare utkomstmöjligheter. De blindas möjligheter att bidraga till sin försörjning genom korgmakeri skulle möjligen kunna förbättras genom en effektivt ordnad försäljning. Redan det enkla korgmakeriet ställer större krav på den blinde än på den seende. Under det att den senare med en enda blick kan avgöra t. ex. om en korg är sned, måste den förre använda en omständlig mätningsprocedur för att kontrollera samma sak. Härigenom nedsättes givetvis kapaciteten avsevärt. Detta handikap blir ännu mer markant i fråga om korgmöbler och andra mera komplicerade korgarbeten. Den blinde korgmakaren har därför fått allt svårare att hävda sig i konkurrensen. Dessutom är användningen av korgmöbler i stor utsträckning en modesak, varför modeller och avsättningsförhållanden kunna variera ganska betydligt. Dessa förhållanden ha haft till följd, att många blinda korgmakare efter hand helt eller till största delen övergått till borstbinderi. Under mars månad 1946 har genom blindinstitutets och hantverksskolans i Kristinehamn försorg företagits en undersökning rörande de elever, som under åren 1930—1945 utbildats i både korgmakeri och borstbinderi. Nedanstående tabell utvisar, hur stort antal, som vid undersökningstillfället fortfarande sysslade med korgmakeri. Såsom framgår av sammanställningen voro vid undersökningstillfället endast 8 % sysselsatta med enbart korgmakeri. Räknar man också med

164 Tabell 16. Nuvarande sysselsättning för under åren 1930—1945 i korgmakeri och borstbinderi utbildade blinda. Antal

Nuvarande sysselsättning Absolut E n b a r t borstbinderi Enbart korgmakeri Både borstbinderi och korgmakeri, men övervägande borstbinderi Annat arbete eller ingen sysselsättning Under åren avlidna

70 10

55 8

23 21 3

18 17 2

Summa

det antal, som vid sidan av borstbinderiet sysslade med korgmakeri, skulle av hela det antal, som under de senaste 15 åren erhållit utbildning i korgmakeri, för närvarande endast Vi i större eller mindre utsträckning syssla med detsamma. Härtill kan givetvis göras den anmärkningen, att denna förskjutning i viss utsträckning orsakats av den materialbrist, som under kriget kanske i särskilt hög grad drabbat just korgmakeriet. Även om man bedömer undersökningens resultat med hänsyn härtill, synes tendensen klar: allt flera lämna denna yrkesgren. I den mån man kunde erhålla tillförlitliga inkomstuppgifter från samtliga blinda korgmakare, torde man med all sannolikhet komma att finna, att korgmakeriet i försörjningshänseende för denna grupp spelar en ännu blygsammare roll än vad de här ovan anförda uppgifterna kunna ge vid handen. Endast undantagsvis synes korgmakeriet bereda sina utövare ett drägligt livsuppehälle. Med hänsyn till vad som här anförts, synes det på goda grunder kunna ifrågasättas, huruvida korgmakeriet lämpligen bör bibehållas såsom utbildningsyrke vid såväl blindinstitutet som vid hantverksskolan i Kristinehamn. Kommittén är av den uppfattningen, att korgflätning såsom pedagogisk slöjd under folkskolestadiet har en uppgift att fylla och. därför i denna form bör stå kvar på blindinstitutets undervisningsplan. Däremot synes det mera tveksamt om korgmakeriet bör bibehållas som regelrätt yrkesutbildning, i varje fall i nuvarande omfattning. När kommittén stannat för att icke stryka korgmakeri som utbildningsgren i yrkesskolan i Kristinehamn, rekommenderar kommittén att utbildningen reserveras för sådana blinda, män eller kvinnor, vilka visa särskild fallenhet och utpräglad lust för yrket och med hänsyn härtill kunna förväntas försörja sig därpå. Skulle utbildningsgrenen visa sig ha endast ringa dragningskraft, bör övervägas om utbildningen lämpligen kan förläggas till blindinstitutet, i vilket fall dessa elever, liksom eleverna i Kristinehamn, böra förläggas i externat. Borstbinderi kan för många blinda vara ett lämpligt arbete. Yrket är relativt lätt att lära, och det kan utövas under jämförelsevis enkla förhållanden. Detta är särskilt viktigt att hålla i minnet, eftersom svårig-

165 heten för många blinda att finna arbete på öppna marknaden i hög grad ligger däri, att de ha så begränsade möjligheter att på egen hand taga sig till och från en arbetsplats. Borstbinderiet kan med fördel bedrivas i en lokal eller ett rum intill vederbörandes bostad. Härtill kommer, att borstar är en förhållandevis stor förbrukningsartikel. Emellertid har tillverkningen av borstar under de senaste decennierna i stor utsträckning industrialiserats, varigenom borsthantverkarna fått allt svårare att hävda sig i konkurrensen. Vidare har yrket lockat många seende att helt eller delvis ägna sig åt detsamma. Därigenom har antalet borsttillverkare blivit stort, priserna ha pressats och blivit ojämna, och som följd därav har det varit omöjligt att åstadkomma en önskvärd stabilitet i marknadsförhållandena. I 1937 års utredning av blindas och dövstummas arbetsförhållanden redovisas en undersökning av de blinda borstbindarnas förtjänstmöjligheter. De i utredningen anförda inkomsterna grunda sig på uppgifter, lämnade av de blinda själva. Uppgifterna äro av den art, att de icke böra föranleda förhastade slutsatser. Kvar står ändock det faktum, att förtjänstmöjligheterna för inånga blinda borstbindare icke äro tillfredsställande. Det är dock mycket troligt, att inkomsterna för en del skulle kunna förbättras genom lämpliga stödåtgärder. Den viktigaste av dessa åtgärder torde vara att skapa bättre avsättningsförhållanden. Härför talar bland annat den omständigheten, att vissa blinda med utpräglade anlag för affärer genom borstbinderi nått en jämförelsevis god försörjning icke endast för sig själva utan även för andra blinda, som de tagit i sin tjänst. Det stora flertalet blinda sakna dock de affärsmässiga förutsättningarna för ett framgångsrikt utnyttjande av yrket. En av svårigheterna ligger däri, att de enskilda hantverkarna ha svårt att finna kontakt med kunder och att underhandla om affärer på grundval av tillförlitliga kalkyler med nödigt hänsynstagande till de priser, som olika kategorier av köpare bruka betala. Då de blindas produktion utgör en avsevärd del av marknadsbehovet av grövre borstar, motverkar den bristande samordningen i försäljningen och prissättningen en önskvärd stabilisering av marknaden. Till denna fråga torde kommittén få anledning återkomma. En effektiv försäljning av blindas arbeten förutsätter emellertid tillfredsställande kontroll av de utbjudna varornas kvalitet. För närvarande är de blindas tillverkning icke genomgående av så jämn kvalitet, som önskvärt vore. Detta kan bero på bristfällig utbildning, otillräcklig självkritik och yrkesambition eller på att den blinde ibland tvingas tillverka sådana borstar, för vilka han icke har vare sig lust eller fallenhet. Utbildningen av blinda ställer sannolikt större krav på läraren än motsvarande utbildning av seende, eftersom den blinde ofta måste undervisas mera individuellt. Demonstrationen av arbetsmetoderna måste göras på ett mer direkt sätt genom att eleven med känseln får förnimma, hur läraren utför arbetet. Vidare är elevmaterialet bland de blinda, såsom tidigare an-

166 förts, mera ojämnt än bland de seende. Vid valet av yrkeslärare till blindskolorna måste därför stor vikt fästas såväl vid sökandens kvalifikationer som yrkesman som vid hans pedagogiska handlag. Utbildningstiden i borstbinderi är officiellt tre år. De av eleverna, som endast lära borstbinderi, ägna också alla tre åren åt detta. De däremot, som valt korgmakeri, ägna en till tre terminer av tiden åt borstbinderi, i allmänhet ett år eller därunder. Det har visat sig, att dessa senare icke i högre grad beträffande sina yrkeskunskaper varit handikappade av den kortare utbildningen. För en allsidig utbildning i yrket torde dock krävas mer än ett år. Då emellertid de blinda i allra flesta fall icke med fördel kunna ägna sig åt annat än grövre borstbinderi, synes en mera omfattande utbildning i tillverkning av finare borstar och penslar icke vara motiverad. Någon kännedom om denna tillverkning skulle givetvis vara till nytta, men härför erfordras icke en treårig utbildning. Utbildningen i borstbinderi bör enligt kommitténs uppfattning icke vara fastlåst vid tre år utan endast vara så lång, som erfordras med hänsyn till individuell fallenhet för yrket. Sedan den nödvändiga färdigheten vunnits, bör eleven utskrivas från skolan. Detta har hittills visat sig ganska svårt med hänsyn till att det bidrag till utrustning, som varje elev får efter avslutad utbildning, stått i viss proportion till utbildningstidens längd. På grund härav ha elever i vissa fall stannat kvar ett eller till och med två år längre i skolan än nödvändigt. Säkerligen har detta mången gång skett endast för att få tryggad försörjning under denna tid samt för att vid avgången från skolan få större utrustningsbidrag. Denna olägenhet torde dock kunna avhjälpas om eleverna kunde erhålla full utrustning efter genomgången kurs, oberoende av den tid de tillbragt vid skolan. Genom att förkorta utbildningstiden skulle det även vara möjligt att förkorta väntetiden för inträde i skolan. Därjämte skulle man även kunna bereda utrymme för repetitionskurser i större utsträckning än nu är fallet. Kursernas värde skulle också väsentligen höjas, om de kompletterades med en utvidgad teoretisk undervisning i affärsteknik, materialkännedom och annat, som en självständig yrkesutövare måste ha kunskap om. Utöver dessa åtgärder med syfte att höja blindarbetets kvalitet böra även om möjligt åtgärder vidtagas för att höja den blinde hantverkarens produktionskapacitet. Verksamheten bör sålunda inriktas på sådana borsttyper, som bäst lämpa sig för blinda. Vid valet av typer bör beaktas, dels om den maskinella tillverkningen av ifrågavarande borstar är lika god som eller kanske till och med överträffar handarbetet, dels om tillverkningen av borstarna innehåller sådana arbetstempon, där blindheten avsevärt påverkar arbetets utförande med hänsyn till såväl kvalitet som kvantitet. Sålunda torde det vara irrationellt att låta blinda tillverka klädesborstar, hårborstar m. fl., vilka kräva ytbehandlingar, arbetstempon, som den blinde i de flesta fall har svårt att utföra. Fernissning och dylikt vållar också den blinde så stora

167 svårigheter, att man bör överväga, huruvida icke försäljningsorganisationen bör utföra denna del av arbetet, om de blinda borstbindarna framdeles överhuvud taget skola inrikta sin verksamhet på dessa borsttyper. Samma övervägande bör göras beträffande klippning av borstar, ett synnerligen tidsödande arbetsmoment, om det skall utföras med de enkla saxar, som i allmänhet stå hantverkarna till buds. Enskilda hantverkare med större produktion borde för övrigt förses med enkla maskiner, klippmaskiner, putstrissor och dylikt. Deras produktionskapacitet och därmed även deras konkurrenskraft skulle på så sätt avsevärt kunna ökas. Den snabba tekniska utvecklingen har, såsom tidigare antytts, icke lämnat borsttillverkningen oberörd. I allt större utsträckning tillverkas praktiskt taget alla slags borstar fabriksmässigt. Det torde också vara skäl att räkna med en skärpning av konkurrensen från fabrikerna på detta område. De försteg i fråga om kvalitet, som den hantverksmässiga tillverkningen fortfarande i vissa fall kan ha — något som starkt ifrågasattes av experterna på området — kan icke i samma utsträckning som tidigare användas såsom ett motiv för ett högre pris på de blindas alster. Detta förhållande understryker ytterligare betydelsen av att tillverkningen effektiviseras och förbilligas. Det är sannolikt, att de åtgärder i denna riktning, som kommittén här närmast föreslagit, icke komma att bli tillräckliga; bland annat kan en ytterligare mekanisering av tillverkningen bli nödvändig. Hur väl planlagd undervisningen än må vara, måste den dock alltid lida av vissa brister, som för elevens vidkommande bli kännbara först under det praktiska utövandet av yrket. Det vore därför synnerligen önskvärt, om kortare repetitionskurser, lämpligen under sommaren, kunde anordnas i större utsträckning än nu är fallet. Det skulle även vara fördelaktigt, om den ordinarie utbildningstiden kunde avbrytas av några månaders praktiskt arbete vid verkstad eller hos privat hantverkare. Därigenom skulle eleven få vissa erfarenheter om på vilka punkter hans färdighet eller kunskaper borde förbättras. Utbildning i musik och. pianostämning har bedrivits vid blindinstitutet ända sedan början av 1900-talet. Undervisningen har under de senaste 10—15 åren förbättrats så, att vissa elever kunnat avlägga lägre organistexamen eller examen för pianostämmare. Av vid blindinstitutet utbildade organister ha endast två eller tre lyckats få regelbundet arbete inom detta fack. Flertalet sysselsättas såsom pianostämmare. Därjämte har en blind organist erhållit anställning som pianist i en dansorkester. I andra länder äro blinda organister en ganska vanlig företeelse. Sålunda finns ett 30-tal dylika i vardera Norge och Danmark. Det torde därför få anses bevisat, att blindheten i och för sig icke utgör något hinder för utövandet av detta yrke. Den av chefen för ecklesiastikdepartementet tillkallade kyrkomusiker-

168 utredningen framhöll även i ett år 1945 avlämnat betänkande 1 , att blindhet icke skall anses som diskvalificerande för sökande av organistbefattning, där sådan anställning icke är förbunden med skolundervisning. Här bör tillfogas, att enskild musikundervisning dock icke torde utgöra något oöverkomligt hinder för blinda. Undervisningen i musik synes för närvarande i huvudsak tillfredsställande. Denna bör därför även i fortsättningen bibehållas. Emellertid måste möjligheter skapas för den blinde att erhålla arbete, om den långa utbildningstiden skall ha något berättigande, i synnerhet som utbildningen är så omfattande och krävande, att eleven icke samtidigt kan lära något annat yrke. De blinda pianostämmarna ha haft större framgång än musikerna i sin yrkesutövning. Dock torde endast ett fåtal ha rimlig försörjning inom yrket. Allmänheten borde i en eller annan form göras uppmärksam på de blinda pianostämmarnas förstklassiga utbildning och högtstående arbetsprestationer. De blinda kvinnornas utbildning har hittills omfattat huvudsakligen hand- och maskinstickning samt vävning. Icke ens en seende utövare av dessa yrken kan alltid i våra dagar uppnå försörjning enbart genom dessa sysselsättningar. Det är sålunda lätt att förstå, att situationen för den blinda ter sig fullständigt hopplös, eftersom en blind i allmänhet icke kan komma till samma resultat som en seende. Dessutom äro dessa kvinnliga handarbeten mycket beroende av modets växlingar, ett förhållande som naturligtvis vållar den blinda utomordentligt stora svårigheter. Erfarenheten h a r också givit vid handen, att endast de skickligaste ha några möjligheter att överhuvud taget kunna sälja sina arbeten. Dessa handarbetande kvinnor äro också i sin verksamhet i de flesta fall beroende av seendes hjälp, t. ex. för uppsättning av vävar, montering av arbeten .m. m. Om sådan hjälp skulle avlönas, torde verksamheten sannolikt i det stora flertalet fall gå med förlust för utövaren. Bedömer man de blinda kvinnornas utbildningsyrken från lönsamhetssynpunkt, kunna dessa yrken sålunda synas äga mycket litet berättigande. Det arbete, som de erhålla efter genomgången yrkesutbildning, torde närmast ha betydelse för deras sysselsättning över huvud taget. Elevklientelet vid hantverksskolan för kvinnor uppges emellertid i flera avseenden vara synnerligen ojämnt. Därför måste man räkna med att en del kursdeltagare sakna de personliga förutsättningar, som erfordras för att kunna utföra ett arbete, vars avkastning mera nämnvärt kan bidraga till försörjningen. Även om utbildningen i vissa fall icke kan synas ekonomiskt motiverad, torde den av humanitära skäl för vissa personer vara försvarlig. Vid vanföreanstalten i Stockholm finnes en avdelning, som meddelar en mera allmänt inriktad undervisning för »sysselsättningsarbete». iSOU 1945:16.

169 Undervisningen inom denna avdelning är avsedd för sådana vanföra, vilka icke med någon egentlig fördel kunna ägna sig åt egentligt arbete. På samma sätt torde man också få betrakta en del av den utbildning, som bör finnas för vissa nyblinda. Tidigare har ett antal kvinnor fått utbildning i borstbinderi. Detta gällde i första hand eleverna vid den nu nedlagda skolan i Uppsala. Det har visat sig, att borstbinderskorna betydligt bättre kunnat bidraga till sin försörjning än de, som uteslutande varit hänvisade till de nuvarande utbildningsyrkena. Enligt vad som erfarits, ha blindorganisationerna på grund härav framställt önskemål om att kvinnorna i större utsträckning skulle beredas tillfälle att lära borstbinderi. Kommittén vill för sin del understödja denna framställning. Samtidigt vill kommittén framhålla, att utbildningen till musiker och pianostämmare, liksom den utbildning för andra yrkesområden, som kan uppkomma, bör göras tillgänglig även för de blinda kvinnorna.

2. Nya arbetsområden. Även om en del av de blinda hantverkarna icke kunna helt försörja sig på sitt arbete, torde dock utbildning i något hantverksyrke lämpligen böra bibehållas för vissa blinda. Blindheten är nämligen ett svårt handikap i förvärvsarbetet, ej endast på grund av den begränsning i yrkesvalet, som lytet medför, u t a n även på grund av att anpassningen till förhållanden på en vanlig arbetsplats ställer större krav på den blindes psykiska spänst och anpassningsförmåga än på den seendes. Många blinda torde sakna de nödvändiga egenskaper, som erfordras för anpassning till ett industriellt arbete. För dessa kan en verksamhet såsom egen företagare eller en anställning vid en särskild verkstad eller fabrik för blinda vara en lycklig lösning. Emellertid finns det otvivelaktigt en betydande grupp, som med fördel skulle k u n n a placeras inom andra arbetsområden. Till denna grupp hör framför allt sådana, som ha vissa synrester och därför ha lättare att anpassa sig till förhållandena på en främmande arbetsplats. De senaste årens erfarenheter ha givit vid handen, att man för många blinda mycket väl kan finna lämpliga sysselsättningar på den öppna arbetsmarknaden. Genom arbetsberedningskontoret i Stockholm har kommittén erhållit vissa uppgifter angående blindas och synsvagas sysselsättning på den öppna arbetsmarknaden i Stockholm med omnejd. Uppgifterna avse förhållandena under september 1946. De personer, varom uppgift lämnas nedan, avlönas alla enligt kollektivavtal. För ingen av dem tillämpas de undantagsbestämmelser, som finnas inryckta i avtalen angående viss nedsättning av lönen för handikappad arbetskraft. De ackordsarbetande komma som regel upp till samma veckoinkomst som sina seende kamrater.

170 Tabell 17. Antalet i den öppna arbetsmarknaden sysselsatta blinda i Stockholm med omnejd. Antal sysselsatta Företag

Arbetsuppgifter Män

Kvinnor

Telefonaktiebolaget L. M. Ericsson

Enklare monteringsarbeten. Kontrollarbeten, avsyning med hjälp av tolkmått och jigg.

Svenska Skandex AB

Bockning av celluloidremsor. Montering av vissa detaljer föringsmaskiner.

AB Svenska Tobaksmonopolet (Stockholmsfabriken) AB Aga-Baltic

till bok-

Lösning av cigarrettobak. Stripning av cigarrettobak. Lindning av transformatorer (i maskin). Bladning av transformatorer.

AB L. M. Ericssons Mätinstru ment (Ermi)

Avsyning av anslutningsklämmor och mittskänklar till mätare och instrument. (Arbetet utföres med rjälp av tolkmått och jigg). Polering av snäckor till evighetsskruv till mätare (i maskin).

AB Albin Hagström, musikaffär

Stämning av dragspel.

Stockholms Bomullsspinneri och Väfveri AB

Handräckning åt färgeriarbetarna.

AB Bodins Tellusborg

»Indragning» av munstycken.

Fotogenköksfabrik,

AB Wessel & Co

Påskruvning av muttrar på strömsättare.

AB Optimus

Montering av lås.

AB Thors Ulvsunda

kemiska

fabriker, Tillverkning av tvättpulver.

AB de Lavals Ångturbin Konsumtionsföreningen holm med omnejd AB Cloetta

Godsrensning samt enkJare filningsarbeten (gradering). StockBordsarbete i bageri. Div. lagerarbeten.

Av de uppgifter, som stått att erhålla från andra länder, företrädesvis från Storbritannien och Förenta staterna, framgår, att de blindas sysselsättningsområden på ett mycket väsentligt sätt under de senaste åren blivit utvidgade. I en artikel i den engelska blindtidskriften The New Beacon's oktobernummer 1944 har frågan om en utvidgning av de blindas yrkesram varit föremål för behandling. Härvid anfördes bland annat följande: Det har redan nämnts, att de blinda arbetarnas prestationer, när det gäller att utföra vissa hantverk i de särskilda blindverkstäderna, ligger betydligt under de seendes nivå. Ett antal verkstadsföreståndare har haft vänligheten att ställa en del statistiskt materiel till mitt förfogande, vilket visar, att den genomsnittsblindes

171 prestationer ifråga om korgmakeri, mattillverkning och borstbinderi endast är en tredjedel av den seende arbetarens. Inom en del hantverk, som införts under senare tid, bland annat maskinstickning, snickeri, tvåltillverkning, framställning av kartonger och emblem är de blindas prestation jämförelsevis högre, men icke heller inom dessa yrken överstiger prestationen i regel 55—60 % av den seende hantverkarens. För några år sedan skulle dessa siffror ha framförts såsom ett bevis för att de blinda arbetarna icke skulle vara i stånd att inom något yrke eller arbetsområde i kvantitativt avseende kunna konkurrera med seende arbetare, även om de ifråga om arbetets kvalitet kunna anses jämbördiga med desamma. Krigstidens erfarenheter ha emellertid slutgiltigt bevisat, att den blinde genomsnittsarbetaren inom en mångfald mera specialiserade industriarbeten icke bara kan göra en prestation, som är fullt jämförlig med den seendes, utan även i flera fall överträffa denna. Uppgifter från ett antal arbetsgivare i London, vilka tillsammans sysselsatte 47 blinda arbetare, ge vid handen, att deras ackordsprestation låg mellan 87—122 % av de seende arbetarnas. Medelprestationen stannade vid 98.G %. Dessutom bör här påpekas, att de som sysselsattes i mera tempobetonade arbeten och den därmed förbundna avsyningen hade den högsta prestationsprocenten. De erfarenheter, som vunnits av de blindas sysselsättning i Storbritannien, synas enligt denna artikel närmast ge vid handen, att flera blinda skulle ha utsikter att nå full försörjning inom industrien än inom hantverket, särskilt då traditionella blindhantverken. De blinda och synsvaga, som under senare år kommit ut i olika sysslor på den öppna arbetsmarknaden, ha klart visat, att även andra utvägar till arbete och försörjning än de traditionsenliga stå denna lyteskategori till buds. De erfarenheter, som nu vunnits, visa, att den tidigare av många omfattade meningen, att de blinda överlag skulle vara predestinerade för ett par relativt enkla hantverksyrken numera icke kan sägas ha det fog för sig, som det kanhända tidigare en gång haft. Självfallet ha de blinda på grund av handikappets art större svårigheter än de seende att komina till rätta i en större fabrik eller verkstad. En del av olägenheterna kunna ha sin grund i att vederbörande överhuvud taget icke är van att vistas bland mängder av maskiner eller att arbeta i den arbetstakt och den särskilda atmosfär, som där råder. När den blinde väl har anpassat sig till de nya förhållandena, visar han emellertid ofta en ovanlig förmåga att kunna koncentrera sig på sitt arbete. Händelser i omgivningen, vilka k u n n a distrahera den seende, röra honom ringa. Den blindes uppövade känsel och hörsel sätter honom för övrigt i stånd att på ett tillfredsställande sätt följa en jämförelsevis invecklad arbetsprocess. Så kan det till exempel för en blind vara möjligt att genom hörseln upptäcka ett slött verktyg eller en ringa oregelbundenhet i en maskins gång, saker och ting, som kanhända gå den seende förbi. En del av de svårigheter, som möta de blinda och synsvaga ute i den öppna marknaden, skulle förmodligen kunna övervinnas, därest tillfälle gåves till lämplig träning och utbildning för dylika arbetsuppgifter.

3. Reformer i barndomsskolan avseende att underlätta yrkesutbildningen. För de från barndomen blinda förutsattes liksom för den dövstumma ungdomen (jfr sid. 192 ff.), att inhämtandet av gängse skolkunskaper sker i en gemensam bottenskola, i detta fall blindinstitutet. Med hänsyn till att undervisningen av blinda barn i regel tager längre tid än av seende, måste man räkna med att den grundläggande undervisningen utsträckes att bli längre än motsvarande för fullsinnade barn. Den senare förutsattes nu allmänt bli. minst 8-årig, eventuellt 9-årig, varför lästiden för blinda skulle kunna bli ett eller flera år längre. Det är också angeläget, att undervisningen i barndomsskolan påbörjas förhållandevis tidigt, vilket för övrigt redan är fallet. Därför kan man räkna med att de blinda barnen, även om deras bottenskola utsträckes att bli 10-årig, i regel skola vara klara med denna i 16-årsåldern. I fortsättningen kominer kommittén vid sina förslag att utgå från detta antagande. Såsom förut angivits, sättas de blinda barnen nu i yrkesutbildning redan under 5:e läsåret vid blindinstitutet; pojkarna få börja med borstbinderi och korgflätning — någon enda med pianostämning — och flickorna med handarbeten av olika slag samt vävning. Den första tiden pågår yrkesutbildningen ett par timmar per vecka, varefter den successivt ökas för att under 8:e läsåret omfatta större delen av veckoschemat. Yrkesutbildningen fullföljes sedermera inom de i barndomsskolan påbörjade yrkena dels vid blindinstitutet, dels vid hantverksskolan i Kristinehamn. Som regel gäller, att de fullsinnade barnen i den allmänna folkskolan icke meddelas någon yrkesutbildning. Det synes heller icke finnas anledning att tillämpa andra principer, när det gäller de handikappade barnen, i detta fall de blinda. Snarare skulle de icke fullsinnade på grund av de svårigheter, som föreligga att bibringa dem vissa intryck och föreställningar, vara betjänade av att tiden i folkskolan ägnas åt andra ting än yrkesutbildning. Därmed är icke sagt, att undervisningen på folkskolestadiet skall utesluta praktiska övningar av olika slag. Snarare tvärtom, då under praktiskt arbete övas och repeteras just sådana kunskaper och föreställningar, som de blinda i sitt dagliga värv äro betjänta av. För de blinda barnen torde vissa sådana övningar även vara nödvändiga som kompensation för avsaknaden av synintryck. Såsom pedagogisk slöjd kommer därför sannolikt både borstbindningen och korgflätningen även i fortsättningen att bli av värde, kompletterade med mera mångsidiga övningar. För övrigt är det önskvärt, att undervisningen under de sista åren i bottenskolan inriktas på att giva allmänna kunskaper om hem, hushåll och arbetsliv. Den undervisning i husligt arbete, som för närvarande gives till samtliga elever, även pojkarna, vid blindinstitutet, anser kommittén sålunda ytterst värdefull. Kommittén har nedan föreslagit, att de blinda

173 barnen skola erhålla en förberedande yrkesorientering under de sista åren i barndomsskolan. Den bör då läggas upp så att eleverna — förutom teoretiska kunskaper om arbetslivet, som de kunna erhålla genom föreläsningar och samtal — genom besök vid industrier och andra företag få en mera direkt kontakt med och kännedom om skilda arbets- och yrkesområden. De särskilda yrkesvägledningstjänstemän, som finnas hos den offentliga arbetsförmedlingen, skola självfallet kunna medverka vid den förberedande yrkesorienteringen. Detsamma gäller den slutliga yrkesvägledningen, då resultaten av yrkes- och anlagsorienteringen skola summeras, vilket dock enligt kommitténs mening ej bör äga rum förrän under »orienteringsåret». I övrigt vill kommittén här hänvisa till de synpunkter på denna fråga, som anförts på sid. 195 ff. under avsnittet angående vissa reformer i barndomsskolan, avsedda att underlätta de dövstummas yrkesutbildning. Tiden i barndomsskolan bör betydligt mer än nu utnyttjas för att ge mentalhygienisk vägledning åt den unge. Detsamma gäller det obligatoriska orienteringsåret. Möjligheten till personliga konsultationer hos mentalhygieniker (barn- och ungdomspsykiater) bör anlitas i den mån denna organisation växer fram. Samtidigt bör lärarnas insatser förväntas komma att åtskilligt mer inriktas på att rent individuellt hjälpa barnen till anpassning. Den del av yrkesvägledning och förberedelse för yrkesutbildning, som består i att man upptäcker och i tid förebygger sådana missanpassningar, komplex eller speciella svårigheter som kunna utvecklas till arbetshinder, kanske av neurotisk art, måste i huvudsak avklaras innan den unge lämnar barndomsskolan. Om såsom kommittén föreslagit en blindvårdskonsulent knytes till den centrala arbetsvårdsmyndigheten, skulle i speciella fall stöd även kunna påräknas från dennes sida.

4. Övergången från barndomsskola till utbildning och arbetsliv. Vad som i det följande kommer att sägas om övergången från barndomsskola till utbildning och arbetsliv samt om »yrkesskolornas orienteringsår», har delvis mera allmän karaktär, och för att i fortsättningen slippa upprepningar ha vissa synpunkter, anförts redan här, som äro gemensamma för både blinda och dövstumma. För den blinda liksom för den dövstumma ungdomen gäller, att många icke äro färdiga att gå direkt från barndomsskolan ut i livet. Kommitténs tvekan att i detta ögonblick göra yrkesutbildningen fullt fri beror på det förhållandet — vilket gäller för både blinda och dövstumma — att deras barndomstid tillbringats inom en anstalts slutna murar.

174 En övergångsform mellan skolanstalten och yrkeslivet måste sökas; dock får denna icke binda de unga under alltför lång tid eller till alltför få yrkesmöjligheter. Det första uppbrottet från den skyddade anstaltsmiljön bör troligen ske till en annan, även den i viss mån skyddad, miljö men utformad för att pröva och träna den unges förmåga att reda sig på egen hand. Under dessa dubbla hänsyn till såväl frihet som skydd för individen har kommittén för partiellt arbetsföra stannat vid att föreslå, att efter barndomsskolans slut ett första miljöbyte obligatoriskt ordnas för de unga blinda (dövstumma), varvid vissa yrkesskolor1 utnyttjas såsom allmänt prövnings- och träningsinstitut för deras inträde i arbetslivet. Denna fortsättningsskolplikt bör principiellt vara ettårig, men efter det att prövningen givit klart utslag, skulle eleverna även tidigare kunna placeras ut i mer definitiv yrkesutbildning eller arbetsanställning. De skulle likaså under denna tid kunna påbörja yrkesutbildning inom de speciella yrkesavdelningar, som fortsättningsvis skulle vara anslutna till specialskolan och som skulle vara avsedda för dem, som ej kunna finna utbildning på annat håll. Intagningen i dessa yrkesavdelningar liksom undervisningen i desamma bör ske på liknande villkor som i yrkesskolor i övrigt. Hela yrkesskolan skulle i form av en specialskola stå under överstyrelsen för yrkesutbildning liksom de centrala verkstadsskolorna, alltså med kostnadsfri undervisning, tillgång till elevstipendier etc. Andra elever skulle efter det förberedande prövningsåret flyttas över till andra yrkesskolor och ännu ett antal skulle under denna tid placeras ut som lärlingar eller nybörjare i näringslivet. Om en fortsatt teoretisk undervisning anses behövlig, skall den kunna läggas in under detta orienteringsår liksom också en viss sådan undervisning bör stå till buds vid den fortsatta frivilliga yrkesutbildningen. Det är ett allmänt önskemål, att alla unga, som gå i olika slags yrkesskolor, jämväl skola ha tillfälle att förkovra sin allmänbildning. Icke minst lämpligt är det, att dylik mer teoretisk och allmänbildande undervisning kan anknytas till elevernas praktiska erfarenheter. För dem, som få sin utbildning på annat håll, kan för att tillgodose liknande krav korta så kallade semesterkurser anordnas. Om man vill söka förbättra de blindas (dövstummas) möjligheter att få sin utkomst även inom andra områden än dem som hittills mera traditionsenligt stått dem till buds, måste den kanske viktigaste uppgiften bli att för dem skapa en effektiv yrkesvägledning. Hur de faktiskt befintliga möjligheterna till yrkesvariationer skola utnyttjas, är alltså i hög grad beroende av hur yrkesvägledningen principiellt lägges upp, hur den i praktiken kommer att genomföras samt sist men icke minst vem som kommer att handlägga den. Det har redan i ett tidigare avsnitt framförts vissa synpunkter och förslag i denna fråga (sid. 120). Emellertid har kommittén antagit, att 1 För blinda omorganiserad yrkesskola i Kristinehamn; för dövstumma de omorganiserade fortsättningsskolorna i Växjö och Vänersborg.

175 det speciellt för de under barndomstiden anstaltsuppfostrade blinda och dövstumma barnen skulle behövas en fördjupning av denna yrkesvägledning, såväl i dess arbetsorienterande del, vilken delvis tillhör skolan, som i dess anlagsprövande del. Denna, som ovan anges böra ske dels i samråd med speciella yrkesvägledare, dels genom direkt och eventuellt utsträckt praktisk prövning inom yrkesskolorna, vill kommittén för de blinda och dövstumma barnen förlägga till det särskilda övergångsår, som även kan anses motiverat från synpunkten av det extra skydd, dessa kategorier behöva. Stor möda måste nedläggas på att utforma denna övergångsmiljö så att de unga verkligen få tillfälle att pröva sina krafter. Under denna tid — snarare benämnd »yrkesskolornas orienteringsår» än »fortsättningsskola» — måste de unga för det första ha möjlighet att pröva på arbeten i verkstadsliknande miljö, där processerna beröra flera olika fack; för blinda olika tempoarbeten såsom stansning, nitning, borrning, hopsättning, avsyning, vidare borstbinderi, korgmakeri e t c ; för dövstumma snickeri, målning, tapetsering, mekaniskt arbete, sömnad, kontorsarbete, fotografiskt arbete etc. I stor utsträckning bör den utrustning, som den speciella yrkesskolan har för sina olika yrkesavdelningar kunna utnyttjas. Men även en hel del annat kan och måste föras in i prövningen (jfr sid. 173). Det bör emellertid ihågkommas, att det här icke gäller att eftersträva någon fullständighet. I allmänlhet ej hela serier utan gärna enskilda arbetsstycken kunna utföras. Dessa kunna till och med med fördel vara beställningar; det blir av värde både för prövningen och den unge och för hans allroundorientering, att han gör något dylikt snarare än vad han gör, liksom det är ett ovedersägligt plus, att han lär sig se det ekonomiska värdet av en arbetsprocess, att h a n lär sig arbeta under ett visst tryck o. s. v. En del arbete bör kunna avse skolans egen verksamhet: reparationer, kontorsarbete, köksarbete m. m. Det är emellertid även tänkbart, att eleverna kunna utföra viss delproduktion för industriens räkning. Kommittén kan i detta fall hänvisa till de erfarenheter i fråga om sådan delproduktion, som vunnits i Stockholm genom de partiellt arbetsföras sysselsättning i hemarbete och i särskilda verkstadslokaler. Det har åtminstone under de senaste åren visat sig förhållandevis lätt att erhålla arbetsuppgifter för denna verksamhet. Företrädesvis h a r det rört sig om enklare montering och avsyningsarbeten för den lätta mekaniska verkstadsindustrien. Undersökningar ha visat, att man även för blindskolornas vidkommande bör kunna erhålla sådana uppdrag från olika fabriker ute i landet. Förutom värdet att få lämpliga träningsobjekt skulle en sådan anordning bli av betydelse därigenom att den skulle tillföra skolan vissa inkomster. Dock måste man akta sig för att pressa de affärsmässiga synpunkterna för hårt, eftersom syftet med träningen då lätt kan förfelas. Den unges egen samt lärarens rapport om de vunna erfarenheterna

176 skola stå till förfogande för yrkesvägledaren, som jämväl må kunna studera den unge direkt i arbete. På denna grundval träffas så småningom yrkesvalet och sedan bestämmes om utplacering i arbete, inträde i annan yrkesskola eller övergång till skolans egna yrkesavdelningar med fritt vald men naturligtvis därefter kursbunden yrkesundervisning. Under orienterings- eller fortsättningsskolåret skall alltså sådan längre yrkesutbildning kunna påbörjas. En kortare yrkesutbildning skall emellertid i vissa fall icke endast k u n n a påbörjas utan även avslutas. Om den unge vid ett väl genomfört yrkesval — och efter det att för den elev som eventuellt skulle lämpa sig för längre utbildning värdet av sådan enständigt framhållits — finner, att h a n bör ägna sig åt tempoarbete, bör han kunna erhålla speciell träning för detta. Vissa utbildnings- och arbetsmoment avspjälkas då från yrkesavdelningar, där de höra hemma, exempelvis utbildning i revolversvarvning från mekaniska verkstaden, hopsättning och möbelpolering från snickeriverkstaden, konfektionsarbete från sömnads- och eventuellt modistavdelningarna. Denna möjlighet att erhålla den korta men värdefulla inträningen på mer specialiserat yrke, blir även av stort värde för omskolning av äldre arbetskraft, och skolan bör se som en uppgift att vid behov genomföra sådana kurser av beredskapstyp. Primärt har emellertid för de ungas vidkommande fortsättningsskolåret betraktats som ett utprovningsår före övergång till yrkesskolor eller arbete. Kommittén har tidigare framhållit, att dylik övergång må kunna ske under orienteringsåret. Att den dock icke kan ske alltför snart och att orienteringstiden principiellt utsträckts till ettårig skolplikt, sammanhänger med att mognaden icke endast består i klarhet om yrkesvalet. Orienteringsåret skulle jämväl utnyttjas till träning i självständighet. Det bör därför giva utrymme åt en rikt varierad plan att giva den unge uppdrag av praktisk natur ute i omvärlden. Han kommer för det första under denna studietid att ha att lära sig att göra inköp för egen räkning, varjämte han bör beredas tillfälle att deltaga i inköp och planering för det arbetsområde han sysslar med (i maskinarbete, i köket, på kontoret e t c ) . Teoretiska beräkningar höra däremot till en senare yrkesutbildning. Under denna tid bör den unge likaså stegvis »läras att bo» mer individuellt. Internatsformen bör nu ej längre komma i fråga, då den dominerat barndomsskolan. Lämpligast torde vara, att de unga i början förläggas i smärre elevhem, där en hel del av deras praktiska arbete kan komma det gemensamma hushållet till godo. Genom en väsentlig grad av självstyrelse böra eleverna övas att få ansvar för denna gemenskap och givas glädjen av en växande medborgarkänsla. Sedan bör även externatsförläggning prövas. Skolorna behöva alltså icke utrustas med elevhem, avseende totala antalet elever. Bedan från början av den fortsatta yrkesutbildningen efter orienteringsåret böra eleverna givas möjlighet att välja mellan externat och elevhem.

177 Vid avgörandet om den unge före orienteringsårets utgång bör lämnas rätt att övergå till arbetsanställning eller annan yrkesutbildning kommer givetvis hänsyn att tagas även till hans mognad för självständig livsföring. För att det emellertid icke skall kunna te sig som någon godtycklig karaktärsprövning, har kommittén ansett det önskvärt, att avgången icke formellt göres beroende av något dylikt omdöme utan att skolplikten generellt avser ett år, varvid förkortningarna av denna tid få karaktären av dispenser. De torde dock icke böra alltför högtidligt utfärdas som dylika; bättre är, att intyget om den fullgjorda skolplikten innehålles till det föreskrivna skolårets utgång. Det praktiska syftet — att nå en personligen så tillfredsställande placering som möjligt för den unge — måste alltid hållas levande för ögonen. Orienteringsåret skall kunna utsträckas även utöver ett år, därest så anses behövligt. Det skall i så fall ha ej bara obligatorisk karaktär. Givet är att de äldre nyblinda ej beröras av det obligatoriska orienteringsåret. Utöver de tidigare anförda synpunkterna — gällande både blinda och dövstumma — skall i det följande några frågor, som främst gälla de blinda, behandlas. Det har redan sagts, att de blinda ungdomarnas vistelse vid skolan skall fylla flera syften. Den skall först och främst möjliggöra en fördjupad yrkesvägledning, men därjämte skall den för dem också bli en successiv övergång från barndomsskolans anstaltsmiljö till arbetsliv och utbildning. Vistelsen skall dessutom kunna få formen av en kortare tids träning och allroundutbildning. För den andra kategorien, de nyblinda, kommer utvecklingsgången självfallet att bli annorlunda. Man kan förutsätta, att flertalet nyblinda genomgått folkskolan, varför någon sådan undervisning ej kommer i fråga. Man kan vidare räkna med att en del av dem efter en kortare anpassningstid i hem eller på sjukhus skola kunna återgå till arbetslivet, endera inom tidigare eller också inom nytt arbets- eller yrkesområde. För dem föreligger emellertid behov av kunskaper i vissa elementära ämnen, såsom läsning och skrivning av blindskrift, maskinskrivning etc. Om ifrågavarande kunskaper icke kunna inhämtas på hemorten, vilket väl endast kan ske i undantagsfall, förordar kommittén, att dessa personer under erforderlig tid få deltaga i sådan undervisning vid den tilltänkta yrkesskolan och då närmast såsom elever i dess orienteringskurs. Det bistånd i övrigt, som de nyblinda kunna behöva för att åter komma i arbete, förutsätter kommittén skall kunna erhållas genom sjukhuskuratorerna och de lokala arbetsvårdsorganen. Liksom det är troligt, att en del nyblinda relativt lätt kunna anpassa sig till sin nya situation, måste man räkna med att blindheten för andra kommer att medföra ytterst stora psykiska påfrestningar, som göra, att vederbörande får svårt att överhuvud taget komma i gång med någon sysselsätt12—63247

178 ning. För dem erfordras först och främst en viss anpassnings- eller återhämtningstid, som enligt kommitténs mening med fördel skulle kunna förläggas till den särskilda yrkesskolan. Som led i återhämtningen skulle vederbörande genom handarbeten och träning vid maskiner, genom successiv vänjning vid vissa arbetstider och arbetstempon och överhuvud taget genom att lära sig ta sig fram på egen hand effektivt kunna förberedas fölen vidare yrkesutbildning eller för direkt inplacering i arbetslivet. Vid sidan härav skulle vederbörande självfallet deltaga i den ovannämnda undervisningen i vissa elementära ämnen. Kommittén räknar med att ett relativt stort antal både nyblinda och sådana, som varit blinda från den tidigare barndomen, efter en kortare eller längre anpassnings- eller träningsperiod skola kunna placeras på den öppna arbetsmarknaden. Samarbete skall härvid självfallet etableras mellan skolan och arbetsvårdsorganen. Andra — företrädesvis synsvaga — komma måhända att visa sig lämpliga för en mera kvalificerad utbildning, vilken då kan genomföras endera vid de yrkesavdelningar, som även framgent böra vara anslutna till den speciella yrkesskolan (jfr sid. 181) eller vid några av de övriga specialskolor, som enligt kommitténs förslag skola finnas för partiellt arbetsföra eller inom näringslivet.

5. Gemensam yrkesskola för blinda. De blindas antal är i förhållande till flera andra lytesgruppers ganska litet. I kommitténs betänkande I (SOU 1946:24) uppskattades de blindas och starkt synsvagas antal till omkring 6 000. En avsevärd del tillhör emellertid de åldersgrupper, som icke längre stå till arbetsmarknadens förfogande. Andra äro redan ute i förvärvsarbeten av olika slag. Vad som emellertid i detta sammanhang tilldrager sig största intresset, är det årliga tillsköttet av blinda, som skola yrkesutbildas eller på annat sätt göras skickade för en insats på den öppna arbetsmarknaden. Frekvensen av medfödd eller i den tidigaste barndomen ådragen blindhet är förhållandevis konstant. Med ledning härav och med hänsyn tagen till nativitetens förändringar kan man sålunda relativt säkert förutsäga, hur många som komma att lämna blindinstitutet under de närmaste åren. Enligt en på grundval av elevuppgifter från Tomteboda blindinstitut gjord beräkning skulle under förutsättning att bottenskolan göres 10-årig, under åren 1948—1958 i genomsnitt 20 elever årligen avgå från barndomsskolan. En överslagsberäkning, gjord med ledning av elevuppgifter från hantverksskolorna i Kristinehamn och Växjö för åren 1940—1945, visar, att det på liknande sätt beräknade antalet nyblinda i genomsnitt per år varit omkring 20. Om man för den närmaste framtiden räknar med i stort sett

179 oförändrad frekvens beträffande nyblinda, skulle det sammantagna årliga tillskottet av blinda, vilka skola yrkesutbildas eller på annat sätt förberedas för inträdet på arbetsmarknaden, uppgå till omkring 40. Hittills har de blindas yrkesutbildning varit uppdelad på tre olika anstalter, blindinstitutet vid Tomteboda samt de båda hantverksskolorna i Kristinehamn och Växjö. Med hänsyn till det relativt ringa totalantalet blinda har varje anstalt — trots att utbildningstiden i regel varit tre år — haft ett lågt elevantal. Jfr sid. 15—16 i redogörelsen för den nuvarande blindundervisningen. De principförslag rörande yrkesutbildningens ordnande, som kommittén ovan lagt fram, skulle bland annat medföra, att den genomsnittliga utbildnings- eller träningstiden i yrkesskolan väsentligt skulle komina att nedgå. Förslaget innebär på denna punkt, att samtliga elever, med undantag för de nyblinda, obligatoriskt under ett övergångsår skola vistas vid yrkesskolan. Man har emellertid anledning räkna med att flera före detta års utgång komma att hjälpas över till andra utbildningsvägar eller till direkt anställning i näringslivet. För dem, vilka komma att hänvisas till någon av de yrkesavdelningar, som fortsättningsvis skola finnas inom yrkesskolan, torde också undervisningstiden som regel komma att bli betydligt kortare än som hittills varit fallet. Det är givetvis ytterst svårt att kunna förutsäga, hur lång den genomsnittliga prövnings- och utbildningstiden kommer att bli för samtliga elever. Man vågar dock antaga, att den snarare kommer att under- än överstiga iy 2 år. Det totala platsbehovet skulle under sådana förutsättningar komma att nedgå till ungefär hälften av det nuvarande. Det har på olika ställen i detta betänkande sagts, att det bjuder utomordentligt stora svårigheter att anordna en något så när rikt differentierad skolmässig yrkesutbildning, om denna endast skall avse en enda till antalet begränsad lytesgrupp. Dessa svårigheter synas i alldeles särskilt hög grad föreligga beträffande den blinda lytesgruppen, och de torde komma att ytterligare accentueras genom en väsentlig avkortning av utbildningstiden. Detta förhållande jämte förslaget om att samtliga elever från barndomsskolan obligatoriskt skola flyttas över för att genomgå ett »yrkesorienteringsår» i yrkesskolan, aktualiserar frågan om de nuvarande hantverksskolornas ställning och framtida organisation. De lokaler, som för närvarande stå till hantverksskolans i Växjö disposition, synas allt annat än tillfredsställande. Det föreligger emellertid förslag till betydande ombyggnader och reparationer. Däremot äro lokalerna enligt kommitténs mening tillfredsställande vid hantverksskolan i Kristinehamn. Enligt kommitténs mening kan det knappast vara ekonomiskt försvarligt att driva en särskild yrkesskola för det fåtal elever, som enligt ovanstående beräkningar i fortsättningen skulle komma att hänvisas till skolan i Växjö. Kommittén har därför dryftat frågan, om icke de båda läroanstal-

180 terna kunde sammanslås. Denna skola skulle då beträffande yrkeslinjer och träningsmoment kunna göras mera differentierad och välutrustad. I fortsättningen skulle enligt denna tanke sålunda både från barndomen blinda pojkar och flickor efter 16-årsåldern samt nyblinda av båda könen yrkesorienteras, tränas och i viss utsträckning även utbildas vid samma anstalt. Kommittén är på det klara med, att det kommer att riktas den anmärkningen mot ett sammanförande av yngre och äldre samt manliga och kvinnliga elever, att det medför vissa icke önskvärda sociala konsekvenser. Kommittén tror för sin del, att det kan bjuda vissa svårigheter, men dessa få icke överskattas. För övrigt torde de kunna förebyggas eller undanröjas genom en förnuftig organisation av elevernas förläggning. Utöver vad som i denna sak anförts på sid. 176 och som särskilt motiverar förläggning i smärre elevhem, vill kommittén här påpeka betydelsen av att man i så stor utsträckning som möjligt -—• såsom hittills i viss mån skett vid hantverksskolan i Kristinehamn — söker ordna i första hand de äldre elevernas bostadsfråga genom att anskaffa r u m ute i staden eller ännu bättre att för mindre grupper hyra lägenheter, där de själva få svara för en del av de husliga sysslorna. Härjämte vill kommittén framhålla, att ett sammanförande av elever av olika åldrar och kön också kan bli av betydande värde för deras fostran och anpassning till omvärlden. Det föreliggande problemet har tidigare diskuterats i anslutning till partiellt arbetsföras yrkesutbildning, nämligen av tuberkuloseftervårdsutredningen i samband med förslaget om upprättandet av ett yrkesskolesanatorium. De sakkunniga anförde då bland annat följande (sid. 81): Vi äro för vår del visserligen medvetna om de vanskligheter, som vid en anstalt av ifrågasatt slag lätt uppstå därigenom att såväl män som kvinnor samtidigt där vistas som elever. Erfarenheter från sjukhus, där medelvårdtiden varit jämförelsevis lång, ha emellertid ådagalagt, att en enbart manlig beläggning medfört avsevärda olägenheter. Umgängestonen har blivit dålig och svårigheter att upprätthålla en god anda och ordning inom anstalten ha icke kunnat bemästras. Den anstalt som här förordas är visserligen icke ett sjukhus men dock i vissa avseenden jämförligt med ett sådant. Då sammanförandet av män och kvinnor på t. ex. tuberkulossjukhus, där en stor del av klientelet har rörelsefrihet inom ofta ganska stora sjukhusområden, i stort sett slagit väl ut, synas övervägande synpunkter tala för förstnämnda alternativ, ej minst av den anledningen att en sådan anordning icke torde ställa sig mera ekonomiskt betungande än en å olika anstalter uppdelad undervisning. Det kan här också erinras om de, såvitt kommittén känner till, enbart goda erfarenheterna från våra folkhögskolor, där manliga och kvinnliga elever undervisas och äro förlagda på samma sätt som här förordats för de blinda. Under hänvisning till vad som ovan anförts får kommittén föreslå, att verksamheten vid den nuvarande hantverksskolan i Växjö för blinda kvin-

181 nor överflyttas till den hittillsvarande hantverksskolan i Kristinehamn för blinda män, och att den sistnämnda skolan omorganiseras för att fylla de syften, varom förslag i de tidigare avsnitten framlagts. Förutsättningarna för en utvidgning av den förenämnda skolan i Kristinehamn synas vara förhållandevis goda. Skolan förfogar redan nu över ganska rymliga lokaler och en stor tomt, som vid behov medger betydande utvidgningar. Den detaljplanering, som kan bli erforderlig för en utbyggnad och omläggning av verksamheten, förutsätter kommittén skall ske genom tillsynsmyndigheten. Skolan bör, såsom tidigare framhållits, ställas under tillsyn och ledning av överstyrelsen för yrkesutbildning. Beträffande föreslagna yrkesavdelningar m. m. hänvisas till följande avsnitt.

6. Yrkeslinjer och träningsmoment vid yrkesskolan i Kristinehamn. Kommittén räknar med att ett betydande antal av dem, som remitteras till »yrkesskolans orienteringsår», efter prövning och träning och eventuellt efter utbildning vid annan undervisningsanstalt, skall kunna utplaceras på den öppna arbetsmarknaden. Det ställer sig naturligtvis mycket svårt att ens ungefärligt kunna beräkna detta antal, eftersom man hittills icke har någon erfarenhet från dylik verksamhet. Såsom redan sagts, måste man emellertid räkna med att blindheten för många kommer att bli ett så svårt handikap, att de icke förmå anpassa sig till förhållandena på en vanlig arbetsplats. Om man emellertid antager, att halva det antal, som kommer att genomgå »yrkesorienteringsåret» (här avses både elever från blindinstitutet och nyblinda), kan placeras i förvärvsarbete på öppna marknaden, torde man icke överskatta möjligheterna. De återstående skulle då utgöras av sådana, vilka trots att de besitta viss arbetsförmåga, av skilda anledningar lämpligast borde sysselsättas i en skyddad verksamhet, endera i hemmet eller inom särskilda verkstäder. För denna kategori bör lämplig utbildning anordnas inom yrkesskolans ram. För dessa personer synes liksom hittills utbildning böra meddelas i borstbinderi, korgmakeri samt vävning och vissa handarbeten (stickning e t c ) . Vid utformningen av denna undervisning synes hänsyn böra tagas till de kritiska synpunkter på densamma, som anförts på sid. 161 ff. I den mån utbildning i korgmakeri blir förlagd till yrkesskolan i Kristinehamn (se ovan sid. 164), synes med hänsyn till det sannolikt ringa antalet elever i detta ämne och den ringa betydelse det i framtiden torde få, kunna ifrågasättas om en särskild lärartjänst bör upprätthållas i detta ämne. Det bör därför undersökas om en sammanslagning kan ske exempelvis så,

182 att undervisningen i korgmakeri och borstbinderi skötes av en för båda yrkena gemensam lärare. För närvarande meddelas samtliga elever, som genomgå någon av blindskolorna, undervisning i maskinskrivning. Denna undervisning är emellertid icke avsedd för förvärvsmässigt utövande av yrket. Det är troligt, att en del av de kunskaper, som kunna erfordras för att taga anställning som maskinskriverska kunna inhämtas under »orienteringsåret». Kommittén anser emellertid med hänsyn till utbildningens art och till det faktum, att sådan utbildning kan komma att visa sig lämplig även för nyblinda, att möjligheter böra givas för därtill lämpade elever till utsträckt undervisning i detta ämne. Härvid måste tillses, att eleverna även få handledning och träning i användandet av diktafon, vilket kan vara en förutsättning för att några sedermera skola ha möjlighet att försörja sig genom arbetet. Det kan måhända göras gällande, att man för att effektivt kunna utvidga de blindas yrkesram borde inrätta ytterligare yrkesavdelningar vid den föreslagna skolan. Kommittén har också under sina diskussioner varit inne på denna tanke men har för närvarande av olika skäl ansett, att en sådan utbyggnad åtminstone tills vidare bör anstå. När någon blind eller synsvag visar sig lämplig för en mera kvalificerad utbildning inom något fack, menar kommittén, att sådan bör kunna erhållas vid någon av de övriga specialskolor, som givetvis komma att stå öppna även för blinda och synsvaga. Härtill komma de synpunkter, som ovan anförts, nämligen dels det ringa antal, som åtminstone för närvarande kan tänkas behöva mera kvalificerad utbildning, dels den ringa erfarenhet om lämpliga yrken för blinda, som man ännu så länge har. Kommitténs tanke är, att det vid sidan av den prövning och träning av eleverna, som föreslagits ske under »orienteringsåret», även skall bedrivas en systematisk forskning för att få fram lämpliga arbetsuppgifter. Vid denna forskning, som gäller de enskilda fallen, skola arbetsförmedlingen och ungdomsförmedlingen träda in. De verkligt stora framstegen i fråga om utvidgandet av de blindas yrkesram anser emellertid kommittén skola kunna komina till stånd genom införandet av den fördjupade yrkesvägledningen och allroundträningen under »orienteringsåret». Det finns en mångfald arbetsuppgifter inom olika grenar av vår industri, där blinda efter en sådan prövning och träning torde kunna göra en insats. Främst är det arbeten av tempobetonad karaktär, där arbetet är uppspjälkat i en rad olika moment. Man måste räkna med att själva inövandet av dessa arbetstempon måste ske ute på arbetsplatsen. Det torde nämligen vara ogörligt att inom ramen för en mindre yrkesutbildningsanstalt kunna till fullo genomföra en sådan instruktionsverksamhet. För den ovan föreslagna träningsavdelningen synes viss utrustning, maskiner m. m. behöva anskaffas.

KAP. XI. DE DÖVSTUMMAS YRKESUTBILDNING. 1. Kritiska synpunkter på nuvarande förhållanden. Under de senaste åren har frågan om de dövstummas yrkesutbildning varit föremål för livlig debatt, som — trots att ändringarna i dövstumskoleväsendet härröra från så sen tid som år 1938 och år 1942 — riktat en hel del kritik mot förhållandena. Bland annat ha dövstumkonsulenternas berättelser vid upprepade tillfällen berört den manliga dövstumma ungdomens begränsade yrkesval. Ett genomgående önskemål synes ha varit en större differentiering av yrkesutbildningen. Dövstumkonsulenterna ha påpekat, att det trots de väsentliga förändringar, som försiggått inom näringslivet, icke företagits några mera påtagbara utvidgningar i fråga om den dövstumma ungdomens utbildning och yrkesval. Med en rad exempel ha konsulenterna sökt påvisa önskvärdheten av en smidigare anpassning dels till arbetsmarknadens efterfrågan av yrkesarbetare, dels till de dövstummas anlag och intressen. Besparingsutredningen framhöll i en promemoria (1941) angående dövstumskoleväsendet, att de dövstumma flickornas yrkesutbildning i fortsättningsskolan i stället för att vara en verklig yrkesutbildning mera syntes gå ut på att giva eleverna en allmän kunskap om ett hems skötsel. Utredningen anförde vidare, att det ofta ställde sig mycket svårt för eleverna att med en sådan allmänt inriktad utbildning som grund bryta sig en bana inom arbetslivet. Särskilt var detta fallet, därför att den då 3-åriga fortsättningsskolan avslutades först när eleverna voro i 20-årsåldern. Kommittén för partiellt arbetsföra måste likaledes understryka, att den första och största bristen i yrkesutbildningen för de dövstumma är det mycket starkt begränsade yrkesvalet, som varken kan betyda ett rättvist tillgodoseende av dessa ungdomars krav på utbildning med hänsyn till individuella anlag och intressen eller utgöra en garanti för att den mest effektiva arbetsinsatsen blir möjlig. Tager man sålunda upp de dövstumma pojkarnas nuvarande yrkesutbildningsmöjligheter till kritisk granskning, skall man finna, att den anstaltsmässiga utbildningen, vilken är den dominerande och vilken principiellt är obligatorisk, blott givit de dövstumma pojkarna de tre hantverks-

184 yrkena snickeri, skrädderi och skomakeri samt dessutom lantbruks- och trädgårdsskötsel att välja mellan. Från och med hösten 1945, då såsom n y utbildningsgren vid fortsättningsskolan i Vänersborg infördes tapetseri, kan valet av hantverksyrke alltså gälla fyra olika yrken. Härtill må framhållas att möjligheterna till utbildning inom näringslivet blott i begränsad utsträckning prövats under åren 1938—1945. Enligt de uppgifter, som stått till buds i katalogerna från dövstumskolan i Vänersborg, avseende förenämnda år, skulle endast fyra elever enligt § 14 i dövstumskolestadgan erhållit utbildning hos företagare i staden. Dessa fyra elever ha utbildats till respektive målare, trädgårdsarbetare (inom vilket yrke utbildning även meddelas vid fortsättningsskolan på Broby), expedit samt cykelreparatör. (Utbildningen till expedit måste anses utgöra ett rent undantagsfall, beroende på att vissa elever från specialskolan i Örebro med bestående goda tal- och hörselmöjligheter ibland oegentligt kommit att hänföras till hantverksskolorna för dövstumma.) Under innevarande år har man dock i större utsträckning än tidigare försökt att placera de pojkar, som äro bäst begåvade och som ha den bästa talförmågan, till utbildning hos företagare inom näringslivet. Några närmare uppgifter om resultaten av dessa försök föreligga dock icke ännu. Det har redan tidigare konstaterats, att ett betydande antal av de dövstumma — sådana med hörselrester — i själva verket icke ha några arbetshinder, som på detta sätt motivera en begränsning av deras yrkesval. Även andra talundervisade dövstumma ha så pass goda kommunikationsmöjligheter med omvärlden, att det närmast måste anses orimligt att såsom hittills skett begränsa deras möjligheter att mera fritt välja yrke och sysselsättning. Det visar sig ju även, att de dövstumma kunna komina till sin rätt i en rad betydligt mera skiftande yrken (se ovan sid. 109). Även om de dövstummas anpassningsförmåga till vissa arbetsuppgifter är begränsad, måste det anses i hög grad irrationellt att för dem tillämpa ett system, vilket bygger på principer, som man icke skulle önska förorda för fullsinnade ungdomar. För att kunna föra fram reformer på detta område måste samhället erkänna, att här har en ordning kommit att bli bestående, som — vilka goda skäl den än en gång haft — icke längre motsvarar tidens krav på individuellt yrkesval och rationellt nyttjande av arbetskraften. De bestämmelser, som utfärdats för de dövstummas yrkesutbildning och kanske i ännu högre grad tillämpningen av dessa bestämmelser, k u n n a synas utgå från den uppfattningen, att flertalet av de dövstumma skola vara lämpade för utbildning och arbete inom ett fåtal hantverksbetonade yrken. Troligen existerar vid eftertanke ingen sådan uppfattning. Den är i stället en efterrationalisering av ett faktiskt förhållande, som uppstått i tider, då vårt land var fattigare och industriellt mindre utvecklat. Yrkesmöjligheterna måste likaledes bliva få, om utbildningen obligatoriskt skall ske inom en sluten anstalt, vilket även var naturligare i en tid, som icke

185 var beredd att lika frikostigt som vår egen utsträcka den vanliga skolgången till den ålder, som kräves för att bibringa dessa ungdomar teoretiska kunskaper och tillräcklig talvana. I varje fall kan det icke hävdas, att denna uppfattning nu har fog för sig. För det första pekar den individuella lämpligheten långt ifrån alltid åt detta håll. Det är föga troligt, att flera än ett fåtal av de dövstumma pojk a r n a kunna fylla de krav, man med rätta kan ställa på en hantverkare inom något av de ifrågavarande yrkena. Det är å andra sidan sannolikt, att många elever skulle passa bättre i yrken, som icke finnas representerade vid fortsättningsskolorna, där ändock flertalet av eleverna utbildas. Det trånga yrkesvalet är emellertid en konsekvens av att man i huvudsak bundit sig för anstaltsutbildning. För det andra måste lämpligheten av obligatorisk yrkesutbildning sättas i fråga. Bland den fullsinnade ungdomen är det endast ett begränsat antal, som kan erhålla skolmässig yrkesutbildning av något slag. Flertalet går direkt från folkskolan eller någon högre läroanstalt till sysselsättning och utbildning inom näringslivet i enklare eller mera kvalificerade arbetsuppgifter. Sett mot bakgrunden härav ter det sig än mer orimligt, att samtliga dövstumma pojkar skola vara pliktiga att undergå en längre yrkesutbildning i ett föga rationellt valt yrke. I stället för att efter en lång och dyrbar utbildning kunna på sin höjd bli en medelmåttig hantverkare torde det för många dövstumma i alla avseenden ha varit bättre att få ett måhända enklare arbete, exempelvis ett tempoarbete inom industrien, vilket skulle kunna utföras till egen och arbetsgivarens belåtenhet. Faktum är, att många pojkar, som sakna lust och fallenhet för hantverksbetonat arbete, nu placeras in på just hantverkslära. Resultatet härav har heller icke uteblivit. Kommittén vill blott i detta sammanhang hänvisa till de tidigare (sid. 22—24 i historiken) redovisade uppgifterna angående det stora antal elever, som efter skoltidens slut arbetat i annat yrke än utbildningsyrket. Uppfattningen om hantverksutbildningen som en »trygghetsförsäkring» för de handikappade återkommer i många sammanhang. Kommittén har behandlat denna fråga närmare ovan (sid. 136 ff.) och därvid bland annat framhållit, hur fiktiv denna trygghet i många fall kommit att bli och h u r samtidigt nya trygghetsgarantier uppnåtts för sådana, som icke äro enskilda hantverkare utan anställda i näringslivet i övrigt. Det resonemang, som här närmast anslutits till kritiska synpunkter på de dövstumma pojkarnas yrkesutbildning, gäller även de dövstumma flickornas, som därtill har vissa speciella drag. De dövstumma flickornas yrkesutbildning synes i själva verket i än högre grad än pojkarnas vara präglad av en synnerligen begränsad yrkesdifferentiering. Av de 23 elever, som deltogo i fortsättningsskolans yrkeskurser under läsåret 1944/45, undervisades 12 i sömnad, 6 i bakning samt

186 5 i tvätt och strykning. Dessutom erhöllo två elever utbildning inom andra yrken hos företagare på skolorten. Möjligheterna att erhålla utbildning inom näringslivet eller vid andra yrkesutbildningsanstalter torde i viss utsträckning ha försvårats och begränsats därigenom att eleverna på grund av den relativt långa skolplikten icke kunna träda ut i livet förrän vid närmare 19 års ålder. Inom de flesta yrkesområden ser man helst, att utbildningen påbörjas i 16—17 årsåldern. Erfarenheten har också tydligt visat, att det under vanliga förhållanden är ytterst svårt att finna en lärlings- eller nybörjarplats för de flickor, som i 19—-20 årsåldern utan några egentliga yrkeskunskaper träda ut i arbetslivet. Om lästiden i barndomsskolan utsträckes utan att någon ändring i fortsättningsskoleplikten företages, skulle de dövstumma flickornas utgångsläge vad avser yrkesutbildningen komma att än ytterligare försämras. Emot de yrken, som nu finnas representerade vid fortsättnings- och yrkesskolan i Växjö, ha framförts vissa kritiska synpunkter, vilka gått ut på att de nuvarande yrkesgrenarna icke ansetts lämpliga med hänsyn till utkomstmöjligheterna på arbetsmarknaden. De uppgifter, som dövstumkonsulenterna lämnat beträffande de arbetsföra dövstumma kvinnornas sysselsättningsförhållanden, bekräfta i viss mån en sådan uppfattning. Det vill för övrigt synas, som om varken utbildningen i bakning eller tvättning utövat någon större dragningskraft på de dövstumma flickorna. (Kommittén för partiellt arbetsföra återkommer nedan sid. 206 ff. till förslag i denna fråga.) Uppläggningen av speciellt den 2-åriga fortsättningsskolan för flickor är olika pojkarnas, icke endast med avseende på tidslängden utan även så tillvida, att den icke inriktats på yrkesutbildning. Såsom av motiveringen för olika myndigheters ställningstagande (se ovan sid. 24) tydligt framgår, har syftet varit att i stället bibringa flickorna allmän husmoderskunskap. I den mån denna även ansetts böra kunna komma till användning såsom yrkesutbildning till hembiträde, måste det framhållas, att dövstumma flickor i mycket ringa omfattning med fördel kunna placeras som biträden i privatfamiljer. I den mån däremot undervisningen är upplagd i syfte att ge kunskap för husmodersgärning i eget hem, inställer sig andra tvivel, som måste objektivt analyseras. Jämförda med andra flickor komma de sannolikt icke att i större utsträckning än dessa ingå äktenskap och ägna sig åt hemarbete. Detta påpekande förringar givetvis icke värdet i och för sig av huslig utbildning — ett värde som kommittén tvärtom gärna vill vitsorda — men det reducerar självklarheten av att denna utbildning göres obligatorisk, att den göres så lång som 2-årig och

187 att den förlägges så att den inkräktar på den för yrkesutbildningen allra värdefullaste tiden. F r å n psykologisk synpunkt måste det anses mindre klokt att mer eller mindre tvångsmässigt dirigera en människa till en viss utbildning. Tilllämpas ett sådant system, måste man räkna med att få många för undervisningen ointresserade eller rent av negativt inställda elever. Kommittén för partiellt arbetsföra har också i andra sammanhang deklarerat sin tvekan inför värdet av en obligatorisk yrkesutbildning (jfr sid. 189 ff.). Såsom jämförelse kan i detta sammanhang anföras, att man icke för den fullsinnade kvinnliga ungdom, som slutar folkskolan, ansett sig kunna införa en obligatorisk utbildning för hem och hushåll. I detta sammanhang vill kommittén hänvisa till vissa principiella synpunkter, som 1941 års befolkningsutredning anfört i denna fråga i »Betänkande angående den husliga utbildningen». 1 Utredningen erinrar inledningsvis om det stora intresse, som frågan om den husliga utbildningen rönt, och påpekar, att man på alla håll varit ense om att en grundläggande såväl praktisk som teoretisk utbildning för familjeliv och hemarbete bör ges genom de allmänna läroanstalterna. Utredningen anför vidare, att det i debatten kring denna fråga från somliga håll förordats, att den speciella husliga utbildningen efter skolans slut skulle göras obligatorisk för flickor. Befolkningsutredningen erinrar om de närmast oöverkomliga praktiska, ekonomiska och psykologiska svårigheter, som ett sådant system med nödvändighet måste möta. Efter att ha understrukit värdet av en rationell huslig utbildning anför befolkningsutredningen bland annat: Men fastän befolkningsutredningen sålunda anser, att en huslig utbildning är önskvärd för alla flickor, ställer sig utredningen ändå synnerligen tveksam beträffande lämpligheten att göra denna obligatorisk. Genomförandet av en obligatorisk huslig utbildning för flickor måste med nödvändighet innebära ingripande åtgärder för såväl den enskilde som samhället av stor räckvidd, ekonomiskt och organisatoriskt. Med en obligatorisk undervisning för en grupp människor i vuxen ålder i och för inhämtandet av vissa yrkeskunskaper vore en i vårt land ny väg beträdd. Att ställa de unga kvinnorna i en dylik särställning måste inge tvekan ur flera synpunkter. I remissyttrandena över befolkningsutredningens förslag underströkos mycket kraftigt — med några få undantag — de synpunkter, som här ovan citerats. En andra kritisk iakttagelse var, att den husliga utbildningen för de dövstumma flickorna gjorts så lång. Det förslag, som befolkningsutredningen i ovan berörda betänkande framlagt, bygger dels på att en del hemkunskap skall bibringas redan i barndomsskolan, dels på en frivillig men för en majoritet av de unga flickorna avsedd i/^-årig grundkurs, hushållsskola, iSOU 1945:4.

188 avsedd att tjäna såväl blivande husmödrar som hembiträden i privatfamiljer. Även om själva metodiken för att undervisa dövstumma flickor fordrar en något längre tid, torde den icke motivera en så avsevärd utsträckning som från y2 till 2 år. Viktigast från synpunkten av kommitténs uppgift är dock, att en så lång obligatorisk huslig utbildning betyder, att den egentliga yrkesutbildningen försenas och försvåras, ja, rent av i vissa fall omöjliggöres. En dylik objektiv kritik måste kommittén jämlikt sitt utredningsuppdrag i yrkesutbildningens intresse fullfölja. Kritiken leder till den slutsatsen, att det vägledande vid uppläggningen av flickornas och även i viss mån pojkarnas fortsättningsutbildning icke i första hand varit yrkesutbildningen och de krav i olika avseenden, som den kan ställa. Snarare har man utgått från att för dessa handikappade ungdomar behövdes en viss »skyddstid», varunder omhändertagandet borde fortsättas, och sedan har det gällt att fylla denna tid med den nyttigast möjliga sysselsättning, som kunde organiseras på en anstalt. Det är mycket värdefullt att bringa fram i förgrunden denna motivering av en »utsträckt skyddstid» för de handikappade, ty den har givetvis ett självständigt krav på beaktande, som det även har varit kommittén angeläget att taga hänsyn till. Vissa särdrag i de dövstummas yrkesutbildning måste uppmärksammas jämsides med frågan om dess effektivitet och nyttovärde. Såsom kommittén i sitt tidigare förslag närmare utformat, pekar behovet av förlängt »skydd» åt de blinda och dövstumma i ungdomsåren på att de icke generellt kunna släppas direkt ut i arbetslivet efter barndomsskolans slut. Detta beror på att denna för dem har formen av en anstaltsuppfostran. Deras väg går därför icke som för andra barn och även de flesta handikappade från barndomens förankring i hemmets trygghet till gradvis allt självständigare ställning i skol-, arbets- och bostadsmiljö utan från mångårig isolering tvärt över i arbetslivet. Det framstår därför angeläget att mellan barndomsanstaltens slutna miljö och arbetslivets påfrestningar skjuta in ett miljöbyte och giva de unga tillfälle att successivt tränas till att intaga sin självständiga plats i livet. Från denna praktiska synpunkt — liksom naturligtvis även med hänsyn till individuella frihetskrav av allmän karaktär — måste det beklagas, att övergångstiden mellan barndomsskola och arbetsanställning så föga utnyttjas till att träna eleverna till praktisk verklighetskunskap, förmåga att reda sig själva etc. Internatsformen måste från denna synpunkt bedömas såsom alltför restriktiv. Genom att förläggas i stora sovsalar utan nämnvärd möjlighet att göra sin omgivning personlig, berövas eleverna ett under just ungdomsåldern mycket viktigt moment för personlighetsdaning. Det inre livet måste få fördjupas genom ensamhet, genom självvalda sysselsättningar, till och med genom möjligheten att få ge uttryck åt sina tankar i anteckningar, som man kan låsa bort ur alla andras åsyn. Vidare skulle såväl ett eget rum eller en egen vrå

189 som eget disponerande av klädpengar och dylikt giva utrymme för det behov att pynta, som ingår i den även i ungdomsåldern så betydelsefulla estetiska fostran, vilken icke minst för de dövstumma måste vara av värde; skönhetsintrycken från synvärlden få ju för dem extra värde som kompensation för vad de sakna på ett annat sinnesområde. För självständighetsfostran fordras dessutom, att de skola kunna pröva sig fram till individuell och icke bara kollektiv (och till och med lyteskollektiv) användning av fritiden. De dövstumma ungas nuvarande möjlighet att deltaga i föreningsliv och för övrigt i ungdomens fritidsliv — utfärder, biografer, dans etc. — måste bedömas såsom alltför hårt inskränkt, då man betänker, att det här gäller ungdom under yrkesutbildning. Mera praktiskt motiverat är, att den strängt slutna anstaltsfostran icke giver de unga tillräcklig träning att klara sig med livets vardagsdetaljer. De bli onödigt främmande ute i världen. De bli alltför litet »varma i kläderna» då det gäller så enkla ting som inköp, trafik etc. Från denna synpunkt kan det knappast försvaras, att någon ung person under hela sin skolgång inklusive den efterföljande yrkesutbildningen vistas i internat. Icke heller kan det på något sätt försvaras, att dessa kategorier under denna tid skola vara anstaltsförsörjda, så att de utan begrepp om vad saker egentligen kosta tilldelas kläder och annan personlig utrustning. Den strömning, som på sistone gjort sig alltmer gällande i skolvärlden i allmänhet, att införa »ekonomisk fostran» i de ungas utbildning ställer helt nya krav på att även de handikappade unga fostras — ehuru genom gradvis tillvänjning för att förebygga missgrepp — till ekonomiskt realitetssinne och förmåga att lita på sig själva i praktiska vardagsdetaljer.

2. Frågan om obligatorisk eller frivillig yrkesutbildning. När det gäller att taga ställning till den nuvarande fortsättningsskolundervisningen för de dövstumma, måste det hållas i minnet, att den varit motiverad av olika syften, dels att fortsätta och komplettera den undervisning, som givits på folkskolestadiet, dels att under en längre skyddad ungdomstid taga hand om de handikappade unga, dels ock syftat till att bibringa dem en viss fond av nyttiga yrkeskunskaper. För närvarande omfattar den teoretiska undervisningen vid fortsättningsskolorna 10 timmar per vecka. Det ligger i sakens natur, att det i regel tager längre tid att undervisa dövstumma än fullsinnade. När dövstumskoleväsendet år 1938 utbyggdes med de nuvarande fortsättningsskolorna, torde också ett av de främsta skälen härför ha varit behovet av en kompletterande allmän-teoretisk undervisning. Det vill också synas, som om

190 det vore just detta förhållande, som varit en av de mest bidragande orsakerna till att skolorna gjordes obligatoriska. Frågan huruvida den fortsatta undervisningen för de dövstumma skulle göras obligatorisk eller frivillig hade redan vid olika tillfällen varit föremål för diskussion. Således anfördes i en utredning, avgiven år 1915, angående dövstumskoleväsendets ordnande, att omsorgen om att den nödiga förbättringen i de dövstummas utbildning skulle komma alla till del, talade för ett obligatoriskt deltagande. Mot undervisningstvång i den rena yrkesfortsättningsskolan åter syntes enligt dessa sakkunniga tala dels svårigheten att tillfredsställa skilda individers olika håg och anlag i fråga om yrkesutbildning, dels olämpligheten att kvarhålla dem, som genom anställning i det egna hemmet eller hos yrkesmän kunde nå en tillfredsställande yrkesfärdighet, dels slutligen faran att för länge binda de dövstumma vid anstalter och därigenom hindra dem att anpassa sig efter det praktiska livets olika krav. Själva ville de sakkunniga icke taga någon bestämd ställning till problemet. De sakkunniga, som år 1919 tillkallades inom skolöverstyrelsen för att ånyo utreda frågan om dövstumskoleväsendets organisation, anförde i sitt betänkande, att man ej vågade förutsätta, att alla hörande ynglingar och flickor, som avslutat den egentliga fackskolan, skulle inse betydelsen av en ordnad fortsatt undervisning. De skulle därför ej heller på frivillighetens väg kunna förväntas deltaga i sådan undervisning. Än mindre vågade man förutsätta, att den dövstumme rätt skulle uppskatta värdet av en fortsatt undervisning, eftersom den dövstumme »i allmänhet stode den hörande efter i utveckling och omdömesförmåga». I en år 1932 avlämnad utredning angående dövstumskoleväsendets omorganisation förordades, att undervisningen i en föreslagen 2-årig fortsättningsskolekurs borde göras obligatorisk. Befrielse från kursen skulle kunna meddelas i undantagsfall och blott under den förutsättningen, att eleven antingen i hemmet eller hos enskild yrkesutövare erhölle den utbildning, som krävdes för att han skulle kunna arbeta för sin utkomst. Härvid hade alltså yrkesutbildningsmotivet kommit i förgrunden. I den utredning, 1 som låg till grund för propositionen till 1937 års riksdag, vilken ledde till beslut om statens övertagande av dövstumskoleväsendet m. m., anfördes i denna fråga bland annat följande: Tvivelsutan tala starka skäl för att den fortsatta undervisningen för de dövstumma göres obligatorisk, liksom den redan är det för den fullsinnade ungdom, som avgått från folkskolan. Såsom det tyngst vägande skälet för obligatorisk undervisning torde kunna åberopas vikten av att alla dövstumma, såväl män som kvinnor, komma i åtnjutande av den utbildning, varom här är fråga. Bleve undervisningen frivillig komme med stor sannolikhet betydande olägenheter att uppstå. Först och främst skulle utan tvivel ett stort antal av dem, som bäst behövde komma i åtnjutande av fortsatt utbildning, att helt undanhålla sig från densamma. 1

SOU 1937:23.

191 Vidare kan antagas, att en del av de elever, som någon tid deltagit i undervisningen men av en eller annan anledning förlorat intresset för densamma eller längta efter att få komma ut i förvärvsarbete, ehuru de ännu icke äga därför erforderliga kvalifikationer, skulle komma att avbryta sin vistelse vid utbildningsanstalten. Elevantalet skulle för den skull aldrig med någon större grad av säkerhet kunna beräknas. Det skulle till och med någon gång kunna inträffa, att blott ett ringa fåtal inställde sig för fortsatt utbildning, varav följde att de anordningar, som vidtagits, icke komme att tagas i anspråk i den omfattning som avsetts, och att syftet med desamma icke heller annat än till någon del uppnåddes. Skall den fortsatta utbildningen för de dövstumma leda till det resultat, man vill vinna med densamma, synes det vara nödvändigt, att den göres obligatorisk. Härtill vill kommittén för partiellt arbetsföra göra den anmärkningen, att den i ovanstående citat omnämnda obligatoriska fortsättningsskolan för den fullsinnade ungdomen icke på något vis är jämförlig med den obligatoriska fortsättningsskolundervisning, som de dövstumma underkastas. Vidare bör naturligtvis icke det förhållandet få råda, att elever hänvisas till viss utbildning vid fortsättningsskola enbart därför, att vederbörande skola för tillfället har gott om elevplatser. Kommittén återkommer med förslag att lösa problemet om växlande tillströmning till skolorna, nedan sid. 197 ff. Utredningsmannen underströk slutligen, att man icke kunde bortse från att en del fall kunde inträffa, då befrielse från bestämmelsen om obligatorisk fortsatt skolgång kunde vara av förhållandena motiverad. Av de här anförda uttalandena synes framgå, att man i tidigare diskussioner förordat en obligatorisk fortsättningsskolundervisning främst av det skälet, att man velat ha en garanti för att eleverna skulle få den fortsatta undervisning, vilken ansågs erforderlig som komplement till undervisningen i bottenskolan. Men även värdet av en yrkesutbildning har i dessa diskussioner tillmätts en icke oväsentlig betydelse. För att övervinna den begränsning i fråga om valet mellan olika yrken, som skulle uppstå, om alla elever skulle hänvisas till ett par fortsättningsskolor, skulle man i undantagsfall kunna befria elever från fortsatt skolgång. För dessa fall önskade man dock en garanti för att en längre yrkesutbildning, företrädesvis av hantverkskaraktär, icke skulle bli eftersatt. Om alltså omsorgen om den kompletterande teoretiska undervisningen varit ett av de mest bärande motiven för att göra den nuvarande fortsättningsskolan obligatorisk, skulle frågan om denna skolforms fortbestånd enligt kommitténs för partiellt arbetsföra mening komma i ett annat läge, om den teoretiska undervisningen i barndomsskolan kunde förbättras. Frågan om en utbyggnad och effektivisering av undervisningen på folkskolestadiet har också i olika sammanhang varit föremål för myndigheters och andras intresse. Såsom tidigare antytts, har skolöverstyrelsen sommaren 1946 genomfört en teoretisk fortsättningskurs för dövstumma manliga elever, som yrkes-

192 utbildas inom näringslivet. Kursen avses att bli obligatorisk och kommer att omfatta en månad. Varje elev, som befrias från fortsättningsskoleplikt för utbildning inom näringslivet, är pliktig att genomgå tre på varandra följande utbildningskurser. I proposition med förslag om denna verksamhet anförde föredragande departementschefen bland annat, att man, sedan närmare erfarenhet vunnits, borde upptaga frågan om anordnande av dylika kurser även för kvinnliga dövstumma. Frågan om den teoretiska undervisningens utbyggnad upptogs mera perifert till behandling i skolöverstyrelsens dövstumskolutredning år 1944. Härvid antyddes, att bottenskolundervisningen borde kunna förbättras bland annat genom en mera planmässigt ordnad förskolundervisning. Vid 1945 års riksdag väcktes vidare en motion 1 med hemställan om utredning angående vissa dövstumskolefrågor. Motionären pekade bland annat på behovet av förskolundervisning, nödvändigheten av en minskning av antalet barn i de lägre klasserna, förseendet av dövstumskolorna med nödig teknisk apparatur för uppnående av ett bättre utbildningsresultat m. m. Den 26 oktober 1945 erhöll chefen för ecklesiastikdepartementet Kungl. Maj :ts bemyndigande att tillkalla sakkunniga för utredning av dövstumskolundervisningen i allmänhet. De sakkunniga antogo sedermera namnet 1945 års dövstumkommitté. Kommittén för partiellt arbetsföra har genom den delegation, som förbehandlat i detta betänkande diskuterade frågor, inlett samarbete med den förenämnda dövstumkommittén. Enligt vad som erfarits under detta samarbete, torde denna kommitté i sinom tid komma att framlägga förslag om en väsentlig utbyggnad av den nuvarande folkskolundervisningen för dövstumma. Hur omfattande denna utvidgning kommer att bli, är ännu icke känt. Troligen kommer dock förslaget att gå ut på en utsträckning av lärotiden med 1—2 läsår, utöver vad som nu gäller, varvid någon del av förlängningen går nedåt till lägre begynnelseålder, men sannolikt någon del även uppåt till högre avgångsålder. Efter en sådan utvidgning skulle de dövstummas bottenskola komma att omfatta 9—10 läsår. För att kunna komina fram till förslag om den mest rationella och effektiva yrkesutbildningen även för den dövstumma ungdomen måste kommittén för partiellt arbetsföra förutsätta, att inhämtandet av gängse skolkunskaper i huvudsak sker i en barndomsskola, för vilken skolplikten utsträckes. Om såsom nu allmänt förutsattes, den grundläggande medborgarskolan för all vår ungdom utsträckes till att bli minst 8-årig, eventuellt 9årig, ha de dövstumma barnen givetvis rätt att erhålla en i motsvarande grad utökad lästid, om så anses behövligt med både 1, 2 eller 3 år överskridande den tid, som kan komma att bestämmas för ungdom i allmänhet. Den dövstumma ungdomen bör ändock icke behöva befara att bli alltför gammal vid avgången från den allmänna medborgarskolan, då starka skäl tala för att deras skolplikt skall börja tidigare. Det måste nämligen vara *A.K. 1945:652.

193 mycket angeläget, att de redan i den utvecklingsålder, då andra barn få sin rikedom av ordföreställningar, systematiskt bibringas ersättande föreställningar. Psyket befinner sig då i en specifik mognad för att finna benämningar och göra de abstrakta sammanställningar, som ligga till grund för att man kan använda sig av språk. Denna viktiga tid måste utnyttjas för de dövstumma barnen. Det är ju icke minst deras fattigdom i föreställnings- och tankelivet, som nödvändiggör den längre undervisningstiden och mödosammare undervisningstekniken. Å andra sidan skulle förlängningen uppåt av den obligatoriska bottenskolan för dessa som för andra barn utnyttjas till att giva en mera på nutidslivet och icke minst arbetslivet inriktad praktisk orientering. Detta skulle bidraga till att förbereda yrkesutbildningen, som kunde minskas med motsvarande moment. Med hänsyn till vad som ovan anförts, anser kommittén det finnas starka skäl att ifrågasätta lämpligheten och nödvändigheten av att upprätthålla en skolplikt, som även omfattar yrkesutbildningen. Det har redan tidigare påpekats, att sådana bestämmelser för närvarande endast upprätthållas beträffande dövstumma och blinda. Även om det senaste årets erfarenheter från vissa dövstumskoledistrikt visat, att man genom en smidigare tillämpning av de nuvarande bestämmelserna har möjlighet att slussa ett större antal elever från barndomsskolorna till utbildning inom näringslivet, ändrar icke detta förhållande kommitténs principiella inställning till problemet. Allmänt har gällt, att eleverna efter den obligatoriska fortsättningsskolans slut äro för gamla att påbörja en utbildning inom näringslivet eller vid annan yrkesutbildningsanstalt. Härtill kommer, att den långa skoltiden förtagit lusten hos mången elev att underkasta sig ytterligare utbildning. Kommittén för partiellt arbetsföra antager sålunda såsom förutsättning för sina förslag om yrkesutbildningens anordnande, att barndomsskolans lästid så utsträckes — och eventuellt metoderna genom minskade klasser, moderna hjälpmedel etc. effektiviseras — att allmänna kunskaper och vana vid eget tal och avläsning huvudsakligen kunna förvärvas därinom. Vid avgången från barndomsskolan, vilken sålunda icke tankes ske före 16 års ålder, står den unge dövstumme inför sitt yrkesval. Skulle han lämpa sig för högre teoretiska studier, bör han gå vidare till dessa. Emellertid kan knappast heller den stora resten, åtminstone sådana förhållandena nu äro och förmodligen förbli under den framtid kommittén kan överskåda, direkt från grundskolan vara färdig att fullt självständigt träda ut i livet. Kommittén k a n därför icke — även om det från flera synpunkter skulle vara tilltalande — förorda, att yrkesutbildningen göres helt fri efter barndomsskolans slut. Kommitténs ställningstagande beror i detta fall, liksom när det gäller de blinda, på det förhållandet, att elevernas barndomstid så 13—63247

194 gott som helt tillbringats inom en sluten anstalt. Under hänvisning till vad som anförts på sid. 173 i avsnittet »Övergången från barndomsskola till utbildning och arbetsliv», vill kommittén föreslå att samtliga elever från upptagningsskolorna obligatoriskt skola genomgå ett prövningsår vid en fortsättningsskola. Prövningsåret bör förläggas till fortsättningsskolan i Vänersborg för pojkarna och fortsättningsskolan i Växjö för flickorna. Vad som i ovannämnda avsnitt framhållits beträffande »orienteringstidens» längd m. m. är giltigt även för dövstumma, varför kommittén beträffande dessa frågor vill hänvisa dit. I detta samband ställer sig frågan huruvida ungdomar med mer betydande hörselrester, taldefekter etc. från specialskolan i Örebro överhuvud taget böra underkastas fortsättningsskoleplikt. Denna skola bär det för många elever onödigt belastande namnet »specialskolan för oegentligt dövstumma» men borde i anslutning till modernare språkbruk och med hänsyn till de av läkarvetenskapen och pedagogerna på sista tid mer än förut uppmärksammade taldefekterna få ett neutralare namn, t. ex. »specialskolan för barn med tal- och hörselsvårigheter». Såsom förhållandena nu te sig, torde icke det gynnsammare utgångsläge för yrkesutbildning, som specialskolans elever ha i jämförelse med sina ödeskamrater vid upptagningsskolorna, på rätt sätt utnyttjas. Det har redan tidigare anförts, att dessa elever vid specialskolan stå den fullsinnade ungdomen mycket nära. De torde också ha praktiskt taget samma möjligheter som de sistnämnda att taga sig fram inom olika arbetsområden. Bedömandet av frågan om fortsättningsskoleplikt för dessa torde böra avgöras av annan instans, lämpligen 1945 års dövstumkommitté. Tillräckligt många fall ha emellertid av kommittén iakttagits, som från denna skola direkt borde kunna övergå till vanlig yrkesskola. En möjlighet vore att göra fortsättningsskoleplikten beroende på individuellt avgörande, så att till fortsättningsåret hänfördes endast de svårt handikappade, som med fog bära beteckningen dövstumma. Då detta emellertid skulle kunna i elevernas ögon te sig som ett alltför stort moment av osäkerhet och villkorlighet, böra andra utvägar prövas. Kommittén för partiellt arbetsföra vill emellertid icke förorda obligatorisk fortsättningsskola för dessa; i stället är det enligt kommitténs mening ett välmotiverat krav, att elever från specialskolan som regel först skola prövas med hänsyn till utbildning inom näringslivet eller vid »vanliga» yrkesutbildningsanstalter. De ha ju heller icke levat inom en sluten anstalt, vilket för de unga blinda och egentligt dövstumma varit ett vägande skäl för kommitténs förslag om ett orienteringsår.

3. Reformer för att förbereda yrkesutbildningen genom den praktiska undervisningen i barndomsskolorna. Såsom redan tidigare anförts, har den nuvarande praktiska undervisningen vid barndomsskolorna en påtaglig prägel av yrkesutbildning. 1945 års riksdag har i enlighet med skolöverstyrelsens förslag i princip beslutat, att den praktiska yrkesundervisningen på folkskolestadiet skall läggas om mot en mera pedagogiskt inriktad slöjd. Enligt vad kommittén för partiellt arbetsföra erfarit, ha några åtgärder i denna riktning — frånsett vad som åtgjorts vid upptagningsskolan på Manilla — ännu icke vidtagits vid de av beslutet berörda skolorna. Det är alltså fortfarande så, att pojkarna i 10—11 årsåldern få börja deltaga i yrkesarbete inom endera skomakeri, skrädderi eller snickeri. För flickornas del omfattar den praktiska undervisningen huvudsakligen sömnad. Med den uppläggning, som den ifrågavarande undervisningen har, måste den enligt kommitténs för partiellt arbetsföra mening för det första på ett för andra skolbarn okänt sätt taga barndomstiden i anspråk för ett direkt nyttoarbete och för det andra på ett oriktigt sätt föregripa yrkesvalet. Ofta tycks man vid skolorna enligt uppgift fortfarande giva denna undervisning utslagsgivande betydelse för inom vilken yrkesavdelning vederbörande elev skall placeras i fortsättningsskolan. Det kan såsom exempel anföras, att det torde vara vanligt, att den elev, som klarat sig hyggligt i upptagnings- eller specialskolans skrädderiavdelning, vid övergången till fortsättningsskolan automatiskt placeras i en avdelning för fortsatt utbildning till skräddare. Följden härav blir, att yrkesvalet för en sådan elev i regel icke vidare diskuteras. I den mån man genom utbildning inom näringslivet och vid andra yrkesutbildningsanstalter vill skapa möjligheter till en vidare yrkesram för de dövstumma, måste det vara en angelägenhet av första rang, att den av riksdagen beslutade omläggningen av den praktiska undervisningen snarast verkställes. Det torde icke vara försvarligt att bliva kvar vid den gamla ordningen, ens om det kan förebäras, att skolorna för sin verksamhet ha nytta av att visst yrkesarbete utföres. Erfarenheten från de förändringar, som gjorts av upptagningsskolan vid Manilla, har klart givit vid handen, att det finns goda möjligheter att redan inom den nuvarande undervisningens ram utforma en praktisk verksamhet, som fyller de krav man kan ställa på en pedagogisk slöjd. Syftet med denna skall främst vara att öva elevens handaskicklighet och goda smak och skänka vissa praktiska kunskaper, som kunna bli till nytta i det dagliga livet. Den sistnämnda synpunkten torde icke vara minst betydelsefull. Det skulle då också framstå såsom önskvärt, att pojkarna finge lära sig laga och lappa egna kläder, stoppa strumpor, tillverka saker för egna hobbies och så vidare i stället för att som nu på flera håll huvudsakligen få stoffera rockfoder och kasta sömmar på plagg, som för övrigt färdigställas

196 av en yrkesman. Med samma motivering kan det naturligtvis anföras, att det vore värdefullt att kunna utföra vissa enklare skoreparationer. Det torde emellertid icke därför vara försvarligt, att ungdomar vid denna ålder (10—14 år) sättas att fullgöra vissa tempon vid reparationer av större partier skor. Lägger man härtill, att den praktiska slöjdundervisningen måste fylla vissa anspråk på att vara roande och skapa omväxling till den teoretiska undervisningen, så måste det framstå såsom tämligen självklart, att allt slags slöjdarbete, vilket icke såsom en egentlig yrkesutbildning föregriper yrkesvalet, måste framstå såsom åtskilligt lämpligare. Utsträckes skoltiden såsom ovan förutsatts och användes i övrigt barndomsskolornas sista skolår till en betydligt vidgad orientering i arbetsoch nutidslivet, böra möjligheterna även för de dövstumma barnen bli än större att få en bättre grundval för sin yrkesutbildning. Till den här omtalade pedagogiska slöjden kan då tänkas komma instruktiv lek med maskiner, hemkunskap med tillfälle till rika övningar i hushållsarbete, grunderna för barnavård, bostadskunskap och smakuppfostran, mer avancerad ritning m. m. Icke minst bör här påminnas om de ökade möjligheterna att genom studiebesök, filmförevisningar etc. få direkt kännedom om ortens och landets arbetsliv. Den del av förberedelserna för yrkesvalet, som utgöres av lärarens insatser i yrkesorienterande syfte, bör likaså komma på detta stadium. Dock böra för de dövstumma ungdomarnas del vissa mer anlagsprövande sysselsättningar — i skolverkstad och. liknande — kunna sparas till orienteringsåret i fortsättningsskolor, liksom det personliga sammanträffandet med ungdomsförmedlingens yrkesvägledare först då behöver sätta in; detta bland annat i syfte att i barndomsskolan spara tid för sådan kunskapsorientering, som de dövstumma ha svårare att tillägna sig.

4. Specialskolor för pojkarnas och flickornas yrkesutbildning. Såsom kommittén redan antytt, anser den å ena sidan, att den önskvärda vidgningen av yrkesmöjligheterna för de dövstumma icke kan ske, så länge de obligatoriskt hänvisas till yrkesutbildning på specialanstalter, men å andra sidan heller icke att dessa, med hänsyn främst till att en speciell dövstumspedagogik är av nöden, kunna avvaras. Antalet elever, som kunna komma i fråga för yrkesutbildning, är alltför ringa för att sådan differentiering av den inomanstaltliga utbildningen skulle vara möjlig, som skulle tillgodose alla av individuella anlag och hänsyn till näringslivet betingade krav. I skolöverstyrelsens dövstumskolutredning 1944 anfördes beträffande det antal elever, som under de närmaste åren komma att lämna barndomsskolorna, bland annat:

197 Följande antal manliga elever komma enligt skolornas kataloger att avgå från barndomsskolorna: år 1945 30, år 1946 29, år 1947 32, år 1949 56, år 1951 60 och därefter vartannat år ett antal, som för de närmast följande åren enligt ovan lämnade elevprognos kan beräknas ligga mellan 65—85. Om man för överskådlighetens skull räknar med avgång från samtliga barndomsskolor vartannat år på samma årtal, vilket från och med år 1947 blir fallet, kan antalet manliga avgångselever från år 1945 och för en tid av 14 år framåt beräknas komma att ligga mellan 60—85. Om av dessa — trots ökningen av antalet yrken i fortsättningsskolorna — ungefär samma procent som hittills beräknas gå till lantbruksskolan och ett något större antal än tidigare söka och erhålla befrielse för enskild utbildning, kvarstå ett antal av mellan 35—40 att vartannat år uppdela på de olika linjerna vid fortsättningsskolan i Vänersborg. Beträffande förslaget att hänvisa ett ökat antal elever till utbildning inom näringslivet delar kommittén för partiellt arbetsföra skolöverstyrelsens här ovan uttalade mening; så skulle säkert också automatiskt komma att bli fallet, om yrkesutbildningen i enlighet med kommitténs förslag komme att göras frivillig, även i större utsträckning än vad som framgår av skolöverstyrelsens beräkning ovan. Tager man vidare hänsyn till att ett antal elever böra komma att hänvisas till andra yrkesskolor av allmän karaktär eller av specialkaraktär, torde det finnas goda skäl att förutsätta, att det antal elever, som skulle komma att yrkesutbildas vid de båda hantverksskolor, som nu finnas, komme att bli betydligt lägre än det av skolöverstyrelsen beräknade. Samma fråga inställer sig då för den dövstumma ungdomens räkning som för den blinda, nämligen huruvida icke pojkarnas och flickornas specialavdelningar för yrkesutbildning borde sammanföras till en institution, som kunde bli fullständigare utrustad för mångsidig prövning och senare yrkesutbildning än tvenne skilda institutioner. Vissa omständigheter skilja emellertid förhållandena för denna grupp från den föregående. För det första äro årsgrupperna elever betydligt större, varför icke samma skäl till ekonomisering föreligger. Vidare utgöra de dövstumma så gott som uteslutande ett ungdomligt klientel (mellan 16 och 20 å r ) , medan till yrkesspecialskolan för blinda kommer ett stort antal nyblinda av högre ålder. Till slut föreligger det rent faktiska förhållandet, att intet nybyggnadsbehov förefinnes, utan både pojkskolan i Vänersborg och flickskolan i Växjö ha rymliga och tillfredsställande lokaler. De här relaterade förhållandena leda tanken in på ett övervägande, huruvida icke fortsättningsskolorna i stället borde läggas om och göras till skolor, som kunde yrkesutbilda även andra kategorier handikappade än dövstumma. Kommittén har redan i det avsnitt av betänkandet, där vissa principiella önskemål rörande utbildningen skisseras, påpekat, att det måste vara till de handikappades fördel, att så få specialåtgärder som möjligt vidtagas för deras vidkommande. Om särskilda åtgärder ändock av praktiska skäl äro påkallade, borde dessa kunna göras gemensamma för olika

198 kategorier av handikappade. Härför tala icke minst de pedagogiska synpunkter, som anförts i ett särskilt kapitel i detta betänkande. Enligt vad kommittén erfarit, å r heller icke tanken på att öppna åtminstone yrkesskolan i Vänersborg även för andra lytesgrupper än dövstumma främmande för skolans ledning. För närvarande drives yrkesskolan i Vänersborg gemensamt med västra dövstumskoledistriktets upptagningsskola. Fortsättningsskolans föreståndare tjänstgör också såsom rektor för båda anstalterna. Även om flertalet elever efter en omläggning av verksamheten skulle komma från dövstumskolorna, torde ändock skolan i anslutning till vad ovan skisserats få en helt annan karaktär än den för närvarande har. Dessa förhållanden aktualisera därför frågan om skolans ställning dels till upptagningsskolan, dels till skolöverstyrelsen, som nu har tillsynen över densamma. I den mån man av praktiska skäl skulle finna det lämpligt att tillämpa en viss samdrift mellan upptagningsskolan och yrkesskolan, skulle några hinder härför givetvis icke läggas. Vid den mera allmänna bedömningen av denna fråga, som kommittén för partiellt arbetsföra kan göra, synas emellertid icke några sådana fördelar vara för handen. Vad det gäller skolans ställning till den centrala myndigheten, synes det förhållandet, att skolan skulle få karaktären av en yrkesskola, tala för att den liksom skolan i Växjö och andra yrkesskolor lämpligen borde sortera under överstyrelsen för yrkesutbildning. Detta medför även, att någon bindande fördelning av eleverna icke behöver ske; i den mån dövstumelever anmäla sig till ifrågavarande avdelningar tagas de in, i den mån deras antal på grund av frivilligheten och de på annat håll öppnade utbildningsvägarna avtager, fyller yrkesöverstyrelsen ut med andra elever, som skola ha utbildning i samma fack. En arbetsfördelning bör därvid särskilt komma till stånd med de yrkesskolor, som framgå ur de nuvarande vanföreanstalterna (se nedan sid. 222). Det må här erinras om att kommittén tidigare i detta betänkande föreslagit, att även det obligatoriska »orienteringsåret» skall förläggas till fortsättningsskolorna. F r å n dövstumpedagogiskt håll har i olika sammanhang gjorts gällande, att yrkesutbildningen av dövstumma kräver speciell kännedom om eleverna, om dövstumheten och dess orsaker och verkningar, de dövstumma och deras meddelelsemedel, dövstumundervisningens syfte m. m. Såsom skolöverstyrelsen i sin dövstumskolutredning år 1944 påpekat, ha dessa kunskaper bland yrkeslärarna hittills varit mycket sparsamma. Enligt kommitténs mening är det i allra högsta grad nödvändigt, att de lärare, som skola handleda dövstumma och andra handikappade i deras yrkesutbildning, äga de speciella pedagogiska kunskaper, som äro nödvändiga för att rätt kunna handskas med detta människomaterial. Framför allt behöva emellertid dessa yrkeslärare teknisk kunskap. Det

199 får äcke vara så, att därför att de ägna sig åt specialundervisning — hittills benämnd abnormundervisning — kraven på deras kompetens eftersattes. Kommittén förutser sålunda, att fortbildning av olika slag behövs för lärare. Som på annat ställe närmare anföres (se sid. 287) ställer kommittén därför förslag om att vid de pedagogiska kurser för yrkeslärare, som yrkesöverstyrelsen nu anordnar, liksom vid den fastare form av yrkeslärareutbildning, som framdeles kan komina att genomföras, dels allmänna kursmoment om partiellt arbetsföras behandling införas i samtliga sådana kurser, dels både pedagogiska och tekniska fortbildningskurser anordnas för lärare, som ha specialavdelningar av handikappade. Under hänvisning till vad som här ovan anförts, vill kommittén för partiellt arbetsföra föreslå, att fortsättningsskolorna i Vänersborg och Växjö omorganiseras till specialskolor för handikappad arbetskraft och ställas under överstyrelsens för yrkesutbildning ledning och tillsyn.

5. Olika yrkeslinjer vid specialskolorna för pojkar. Vid en sådan utvidgning av rekryteringsbasen, som här föreslagits, så att även andra handikappade elever än dövstumma intagas, böra flera utbildningslinjer kunna läggas in vid skolan. Därvid bör en planmässig fördelning ske mellan de yrkesavdelningar, som bestå vid dessa yrkesskolor och andra för handikappad ungdom, så att onödig dubblering förebygges och i stället en verklig ökning av yrkesutbildningsmöjligheterna åstadkommes. Självfallet måste det individuellt prövas, om det kan vara lämpligt med undervisning i blandad grupp. Kommittén önskar emellertid i detta sammanhang påpeka, att, även om skolan skulle komma att begränsas att avse utbildning enbart av dövstumma elever, det borde finnas visst utrymme för en ytterligare differentiering av utbildningen. För närvarande utbildas flertalet elever vid fortsättningsskolan i Vänersborg inom yrkesavdelningarna för skräddare och snickare. 1 Under läsåret 1944/45 erhöll sålunda omkring hälften av samtliga elever utbildning i snickeri och mera än en tredjedel i skrädderi. Enligt kommitténs uppfattning skulle man med fördel kunna begränsa antalet elever på dessa båda yrkeslinjer till förmån för någon ny utbildningsgren. Särskilt gäller detta skrädderiutbildningen. Utvecklingen inom beklädnadsfacket synes ha lett till allt större svårigheter för de dövstumma att erhålla X

I en redogörelse avseende läsåret 1944/45 vid fortsättningsskolan i Vänersborg lämnas "följande uppgifter angående elevernas fördelning på olika yrkesavdelningar: 45 elever, delade på 4 grupper, hava erhållit utbildning i snickeri, varjämte samtliga snickerielever av gemensam lärare erhållit utbildning i maskinsnickeri och maskinskötsel; 33 elever, delade i fem grupper, hava erhållit utbildning i skrädderi och 14 elever, delade i två grupper, hava erhållit utbildning i skomakeri.

200 den någorlunda tryggade ställning på arbetsmarknaden, som deras långa utbildning egentligen borde kvalificera för. Kommittén för partiellt arbetsföra vill här i första hand hänvisa till de uppgifter, som lämnats rörande resultatet av de dövstummas yrkesutbildning (sid. 22). Dövstumkonsulenten i Stockholms distrikt har i sin till skolöverstyrelsen avgivna berättelse för verksamhetsåret 1944/45 beträffande sina erfarenheter av de dövstumma skräddarnas sysselsättningsmöjligheter bland annat anfört följande: Ju mera man blir i tillfälle att betrakta yrkesvalet från den dövstummas synvinkel, desto starkare intryck får man av att alltför många kommit att hamna i skrädderiyrket utan att besitta de förutsättningar, som erfordras för att bli fullgoda yrkesmän. Konfektionsindustrins utveckling har icke blott medfört att arbetstillgången för manliga skräddare minskats, genom att denna industri huvudsakligen använder den lägre avlönade kvinnliga arbetskraften, utan den har även genom sina högklassiga produkter ökat kundernas krav på snitt och passform. En medelmåttig skräddare har därför i våra dagar betydligt större svårigheter att vinna sin bärgning inom yrket än förr i tiden, då alla män voro nödsakade att beställa sina kläder hos skräddaren. De, som nu för tiden låta beställa sina kläder ha i regel så stora fordringar på utförandet, att endast en förstklassig yrkesman kan fylla dessa krav. Med hänsyn härtill böra endast sådana dövstumma ynglingar utbildas för detta yrke, vilka visa så utpräglade anlag för detsamma, att de efter avslutad utbildning kunna avlägga minst godkänt gesällprov. I annat fall böra de på ett tidigt stadium av utbildningen gallras ut. De, som icke kunna bli förstklassiga skrädderiarbetare torde i allmänhet ha större ekonomiskt utbyte och större personlig trivsel av att söka sin utkomst såsom industriarbetare inom andra branscher. De påpekanden, som anförts i denna verksamhetsberättelse, synas kommittén vara värda beaktande. Den förskjutning, som skett i fråga om skrädderiarbetarnas ställning på arbetsmarknaden, torde vara av den arten, att det från de dövstummas egen synpunkt vore lyckligast, om tillströmningen till yrket kunde minskas. Kommittén har i denna fråga tillskrivit skrädderifackets arbetstagar- och arbetsgivarorganisationer. Svenska beklädnadsarbetareförbundet påpekar inledningsvis i sitt svar, att dövstumma i en del fall visat sig vara goda yrkesarbetare, medan de i andra fall icke kunnat inhämta den yrkesutbildning, som är erforderlig för att kunna hävda sig i konkurrensen bland andra arbetare inom yrket. Förbundet anförde vidare: Det vill framgå som om det i många fall icke gjorts någon undersökning huruvida den dövstumma passar för skrädderi- eller sömnadsyrket innan han eller hon hänvisats till utbildning inom detsamma. Givetvis måste detta vara fel, ty långt ifrån alla ha förutsättningar att tillägna sig de kunskaper, som äro erforderliga eller ha det intresse, som måste finnas för att de skola kunna finna sig tillrätta inom yrket. Slutligen framhöll förbundet, att de dövstummas hänvisning till utbildning inom detta område bör ske med mycket stor urskiljning. Sveriges

201 skrädderiarbetsgivares centralförening, som grundade sitt uttalande på en rundfråga till ett antal medlemmar, ansåg däremot, att dövstumma överlagreda sig gott inom skrädderiyrket. Därför borde allt göras för deras utbildning till skräddare, »allrahelst som tillgången på arbetskraft för beställningsskrädderiet är ytterst knapp och det är hart när omöjligt att få pojkar som vilja bli skräddare». Vid en genomgång av de svar, som inkommit på rundfrågan, framgår också, att uttalandena om de dövstummas lämplighet i icke ringa grad grundas på det faktum, att det föreligger stora rekryteringssvårigheter inom yrket. Men även om det skulle vara möjligt att inrätta en ny utbildningslinje på skrädderilinjens bekostnad, skulle enbart detta icke kunna lösa frågan om en tillfredställande differentiering av utbildningen. Den enda framkomliga vägen synes härvidlag vara — kommittén understryker ännu en gång detta — att i väsentligt större utsträckning än som nu är fallet utnyttja de möjligheter, som bjudas till utbildning inom näringslivet och vid andra yrkesutbildningsanstalter. Den sistnämnda vägen har, såvitt kommittén kunnat utröna, ännu icke i något fall prövats. Möjligheterna härför torde icke saknas. Såsom exempel kan anföras, att ledningen för centrala verkstadsskolan i Örebro förklarat sig beredd att mottaga elever från specialskolan i Örebro. Dessa skulle då icke alls behöva passera fortsättningsskolan (se sid. 194). I skolöverstyrelsens dövstumskolutredning 1944 föreslogs, att fortsättningsskolan i Vänersborg skulle utökas med en linje för utbildning av metallarbetare och en linje för utbildning av tapetserare. Såsom tidigare anförts, beslöt 1945 års riksdag i enlighet med departementschefens förslag att inrätta en avdelning för tapetserare. Frågan om en metallavdelning ställdes på framtiden. Härom anförde departementschefen i prop. 1945:221: Engångskostnaderna för anskaffning av maskiner och verktyg m. m. för den föreslagna utbildningslinjen för metallarbetare uppgå enligt skolöverstyrelsens beräkningar till icke mindre än i runt tal 65.000 kronor. Med hänsyn härtill och till vad ifrån statskontoret och styrelsens för fortsättningsskolan i Vänersborg sida anförts är jag icke beredd att för närvarande förorda inrättande av en utbildningslinje för metallarbetare. Departementschefen påpekade vidare, att frågan om de partiellt arbetsföras yrkesutbildning stod under utredning av särskilda inom socialdepartementet tillkallade sakkunniga, varför han önskade avvakta de förslag, som genom denna utredning kunde framkomma. Utifrån ovan anförda synpunkter synes det kommittén för partiellt arbetsföra nödvändigt, att yrkesskolan i Vänersborg utbygges med åtminstone ännu en utbildningslinje. Frågan om vilket yrkesområde, som denna utbildningslinje skulle avse, kan givetvis göras till föremål för diskussion. Enligt kommitténs mening kan det icke med någon hållbar motivering sägas, att det eller det yrket skulle vara särskilt lämpat för dövstumma i allmänhet.

202 Fastmera torde det vara så, vilket kommittén i andra sammanhang anfört, att de dövstumma liksom andra handikappade kunna göra sig gällande inom en rad olika yrkesområden, bara de hysa håg och fallenhet för desamma. Med utgångspunkt från dessa konstateranden skulle frågan om vilket yrke, som skulle införas som ny utbildningsgren, närmast bedömas utifrån de allmänna sysselsättningsmöjligheterna inom olika näringsgrenar eller yrkesområden. Det har redan förut påpekats, att utbildningen av dövstumma nästan uteslutande tager sikte på hantverksyrken, trots att hantverket inom vårt näringsliv från kvantitativ synpunkt gentemot industrien kan sägas spela en underordnad roll. Det synes därför enligt kommitténs mening, som om det skulle vara förenat med stora fördelar, om den nya utbildningslinje, som här föreslagits skulle införas, avsåge utbildning för industriell sysselsättning. Utifrån sådana överväganden framstår det av skolöverstyrelsen i 1944 års dövstumskolutredning framlagda förslaget att utvidga fortsättningsskolan i Vänersborg med en linje för metallarbetare såsom välbetänkt. Sysselsättningsmöjligheterna inom detta område te sig, så långt man nu kan se, synnerligen goda. Inom verkstads- och maskinindustrien torde det också finnas en mångfald arbetsuppgifter, som kunna vara lämpade för både dövstumma och andra handikappade. För vissa sysslor inom denna näringsgren skulle speciellt den dövstummes lyte i stället för att utgöra ett hinder väl kunna vara en fördel. Här åsyftas närmast de arbetsuppgifter, som förorsaka enerverande ljudstörningar. Det är för övrigt ofta så, att fullsinnade personer, som placeras i dylika arbeten, efter förhållandevis kort anställningstid förlora sin hörsel eller få den nedsatt. Inom dessa arbetsområden, där heller icke en hörande har möjlighet att uppfatta muntliga order, borde det sålunda från allmän arbetarskyddssynpunkt vara ett intresse att placera dövstumma. Det må för övrigt i detta sammanhang anföras, att redan nu ett förhållandevis stort antal dövstumma äro sysselsatta inom maskin- och verkstadsindustrien. Enligt de uppgifter, som dövstumkonsulenten i Stockholms distrikt anfört i en berättelse, avseende verksamhetsåret 1944/45, voro av sammanlagt 371 arbetsföra manliga dövstumma inom distriktet 57 eller 15.3 % sysselsatta inom metalloch maskinindustrien. Vissa erfarenheter från omskolning av sex dövstumma vid Stockholms arbetslöshetskommittés verkstadsskolor tala även för att metallarbete kan vara en lämplig sysselsättning för många dövstumma. I ett uttalande rörande omskolningen anförde föreståndaren för denna skola bland annat följande: Samtliga elever erhöllo utbildning i enlighet med arbetsmarknadskommissionens undervisningsprogram för beredskapskurser och tillsammans med icke dövstumma elever, av lärare, som icke kunde dövstumspråket. Samtliga dövstumma med undantag av K. (vilken efter kort tid avfördes på grund av olämplighet för yrket) kunde tillfredsställande tillgodogöra sig utbildningen, ehuru genomsnitts-

203 resultatet för dem var något lägre än för de icke dövstumma eleverna. Detta synes mig icke bero på att de voro dövstumma, utan att deras begåvning var något lägre än för genomsnittseleverna. Som en sammanfattning vill jag framhålla, att lämpliga dövstumma mycket väl kunna utbildas till metallarbetare och svetsare. Kommittén har vidare anhållit om ett uttalande i denna fråga av Sveriges verkstadsförening, som bland annat anförde följande: En av de största verkstäderna i Stockholm har framhållit att deras erfarenhet är övervägande god. Enstaka individer lida av en hos sådana personer vanlig misstänksamhet men hos de flesta märkes knappast lytet, särskilt icke hos dem som ej äro fullständigt döva och som kunna tala något litet. Samma firma erinrar om att ifrågasatt yrkesundervisning måste föregås av någon slags bedömning av vederbörandes förmåga att finna sig till rätta med verkstadsarbete. Den som synes lämpad för enkelt tempoarbete kan utan förhandsundervisning tagas emot av de flesta större verkstäder, där arbetsuppgifterna kunna ordnas så, att deras förmåga tränas upp efter hand. Särskilt gäller detta kvinnor. Den som har förutsättningar att läras upp till yrkesarbetare, i regel gäller att undervisning är lämpad endast för yngre personer, även om undantag kan finnas, bör givetvis erhålla dylik undervisning. Undervisningstiden bör i detta fall vara minst 2—3 år. Mellan dessa kategorier finns en grupp, både bland män och kvinnor, som lämpar sig för mera avancerat tempoarbete (filning, fräsning, revolversvarvning etc). För dessa rekommenderar firman undervisning i stil med den sedan några år bedrivna beredskapsutbildningen. Sådan utbildning är tillfyllest och bör främst inriktas på grunderna för verktygsvård och maskinvård samt verktygsmaskinernas olika arbetssätt. Svenska metallindustriarbetareförbundet framhöll såsom svar på en liknande anhållan, att dövstum arbetskraft mycket väl skulle kunna användas för vissa arbetsuppgifter inom den mekaniska verkstadsindustrien. Man borde emellertid inrikta utbildningen på speciella arbetsuppgifter, som eleverna sedermera självständigt kunde utföra ute på fabrikerna. Härvid tänkte förbundet närmast på svårigheten med kommunicering mellan de olika arbetarna i ett arbetslag, vari dövstumma ingingo. Det synes lämpligt, att utbildningen i metallarbete i avseende på längd och omfattning utformas i enlighet med de bestämmelser, vilka gälla för motsvarande utbildning vid de centrala verkstadsskolorna. Sålunda torde kurserna i regel böra göras 2-åriga. Undantag både uppåt och nedåt från denna regel borde dock bliva möjliga. En sådan möjlighet att anpassa utbildningen dels med hänsyn till elevernas personliga förutsättningar, dels med hänsyn till de arbetsuppgifter, för vilka utbildningen avser att kvalificera bör utnyttjas även till kortare specialkurser såsom ovan föreslagits. Det må i detta sammanhang anföras, att, såsom framgår av ovanstående uttalande, metallindustrien med sin mångfald av tempobetonade arbetsuppgifter borde kunna erbjuda även dövstumma och andra handikappade en lämplig sysselsättning. Med hänsyn härtill skulle det vara av obestridligt värde att inom den föreslagna metallavdelningen få till stånd en särskild linje för utbildning eller träning av tempoarbetare med flera. Men

204 även för andra än dem, som tillhöra den här påtalade speciella kategorien, skulle det med säkerhet bli av stor betydelse med en utbildning, som i stort sett motsvarar den, som gives vid de speciella kortkurser (arbetslöshets- och andra kurser), som anordnas under överstyrelsens för yrkesutbildning ledning. Beträffande de närmare planerna för en utbyggnad av verkstadsskolan i Vänersborg med en avdelning för metallarbetare vill kommittén hänvisa till den utredning, som skolöverstyrelsen i november 1944 överlämnade till ecklesiastikdepartementet. Vad man hittills mycket saknat för de dövstummas räkning är utbildning till något av de så kallade manschettyrkena. Utan att göra någon inbördes värdesättning av yrkena kan man framhålla, att somliga dövstumma måste besjälas av samma önskan som fullsinnade att ägna sig åt dylikt arbete. Med den utveckling, som för närvarande råder inom kontorsbranschen och särskilt till exempel inom försäkringsrörelsen med den långtgående specialiseringen och mekaniseringen av arbetsuppgifterna, torde även dövstumma få goda möjligheter till trivsamma och lönande sysselsättningar (se nedan sid. 211 om erfarenheter av dövstumma flickor). Då handelsutbildning dessutom är av värde för att ge övning åt »orienteringsårets» elever, vill kommittén för partiellt arbetsföra förorda, att tillsynsmyndigheten försöker införa en linje för handelsutbildning vid specialskolan i Vänersborg med träning i vissa räkneoperationer, huvudsakligen med maskiner, maskinskrivning, bokföring, manövrerande av kontorsapparater etc. såsom mera framträdande inslag. Huruvida och hur snart utbyggnad även med andra linjer skall ske kan icke i förväg avgöras. Kommittén för partiellt arbetsföra har övertygats om det olämpliga i att ange vissa bestämda lytesyrken. Denna fråga kommer också i ett helt annat läge genom de andra åtgärder, kommittén föreslagit. Det måste bli beroende på erfarenheterna från en vidgad arbetsvärdsverksamhet om och i vilken riktning en eventuell ytterligare utbyggnad bör ske. Ännu en skola, avsedd för dövstumma pojkar, återstår emellertid. Såsom tidigare i detta kapitel anförts, framlade skolöverstyrelsen i dövstumskolutredningen år 1944 vissa förslag rörande undervisningen vid lantbruksskolan i Broby. Den specialisering av undervisningen, som därefter företagits, synes enligt kommitténs uppfattning vara synnerligen värdefull. Genom denna specialisering torde undervisningen på ett ändamålsenligt sätt ha anpassats efter de förändringar, som skett i de arbetsuppgifter, för vilka skolans undervisning avser att kvalificera. Kommittén vill i likhet med skolöverstyrelsen föreslå, att undervisningen vid skolan även bör omfatta utbildning av slöjdare (gårdssnickare och gårdssmeder), på vilken kategori av yrkesmän stor efterfrågan råder inom jordbruket. Lokaler och utrustning för bedrivande av en sådan undervisning torde redan finnas.

205 Enligt de uppgifter, som kommittén inhämtat, förfogar lantbruksskolan i Broby för närvarande över ett elevhem med plats för 42 elever. I regel synes emellertid skolan ha ett elevantal, som icke överstiger 30. För den händelse de dövstummas yrkesutbildning i enlighet med i detta betänkande framlagda förslag komme att göras frivillig, torde skolan sannolikt i framtiden få ett färre antal elever. Det har i andra sammanhang, bland annat i en motion till 1945 års riksdag, ifrågasatts, om icke de obegagnade utrymmen i fråga om elevbostäder och andra lokaler, som skolan förfogar över, borde utnyttjas på så sätt, att vid skolan inrättades en yrkesavdelning för utbildning av metallarbetare. Enligt kommitténs åsikt synas alla skäl tala för att en sådan utbildningsgren skall förläggas i anslutning till yrkesskolan i Vänersborg. De elevutrymmen med mera, som finnas till förfogande vid Broby-skolan, borde i stället kunna utnyttjas i annan ordning. Härvid har kommittén närmast tänkt sig, att det skulle givas möjligheter även för andra handikappade än dövstumma att vinna inträde och få utbildning vid skolan inom någon av de nuvarande utbildningsgrenarna. Den skulle i detta hänseende närmast få samma karaktär som den ovannämnda yrkesskolan i Vänersborg. Antagligen skulle flertalet av de elever, som efter en föreslagen omläggning skulle besöka skolan, vara dövstumma. Det är givet, att hänsyn till detta förhållande måste tagas vid undervisningens uppläggning, tillsättandet av lärare med mera. Enbart på grund av att flertalet elever skulle vara dövstumma torde ej några större hinder vara för handen att vid sidan av de dövstumma även utbilda ett antal handikappade av andra kategorier. En sådan ordning synes dock förutsätta, att skolans ställning i administrativt avseende upptages till prövning. Kommittén för partiellt arbetsföra vill här hänvisa till de synpunkter, som lagts på detta problem, evad det gäller yrkesskolan i Vänersborg. Det kan vidare anföras, att sedan skolan öppnats även för andra än dövstumma, skulle den närmast vara att jämföra med övriga lantbruksundervisningsanstalter. Skolan i Broby borde därför på samma sätt som övriga lantbruksundervisningsanstalter inordnas under lantbruksstyrelsens ledning och tillsyn. De särskilda synpunkter, som för de dövstummas vidkommande måhända skulle behöva läggas på undervisningen, böra enligt kommitténs mening kunna tillgodoses genom ett samarbete mellan lantbruksstyrelsen och skolöverstyrelsen. Emellertid synas vissa skäl kunna tala för att skolöverstyrelsen, även sedan den här föreslagna omläggningen kommit till stånd, skulle ha tillsynen över skolan. Kommittén avser då närmast det förhållandet, att Broby-skolan för närvarande av skolöverstyrelsen användes för de teoretiska fortsättningskurser, vilka anordnas för elever, som erhålla yrkesutbildning inom näringslivet. Eftersom förutsättningarna för denna kursverksamhet möjligen komma att förändras, sedan en utvidgning av barndomsskolornas undervisning kommit till stånd, synes emellertid detta skäl icke kunna få bli avgörande för skolans administrativa ställning. För övrigt torde denna möj-

206 lighet att få utnyttja skolans lokaler för ifrågavarande kursverksamhet även förefinnas, om skolan i administrativt avseende skulle komma att lyda under annan central myndighet än skolöverstyrelsen. Under hänvisning till vad som ovan anförts, vill därför kommittén för partiellt arbetsföra föreslå, att undervisningen vid lantbruksskolan i Broby göres tillgänglig även för andra kategorier av handikappade än dövstumma samt att skolan i administrativt avseende i likhet med andra lantbruksundervisningsanstalter ställes under lantbruksstyrelsens ledning och tillsyn. Möjligen får detta senare anstå i avvaktan på prövning av frågan om hela lantbruksundervisningens inordnande under överstyrelsen för yrkesutbildning, därest denna fråga blir aktuell inom den närmaste tiden.

6. Olika yrkeslinjer vid specialskolan för flickor. Liksom kommittén icke ansåg sig kunna föreslå en Ökad differentiering av den skolmässiga yrkesutbildningen, om denna skulle avse enbart dövstumma pojkar, ställer sig kommittén också ytterst tveksam inför en liknande utvidgning av skolan i Växjö, därest syftet därmed skulle vara att tillgodose enbart de dövstumma flickornas utbildningsbehov. Det främsta skälet härför är det förhållandevis begränsade antal elever, som varje år skulle kunna hänvisas till en sådan specialskola. Enligt de uppgifter, som skolöverstyrelsen lämnat, beräknas med ledning av skolornas kataloger följande antal elever komma att lämna upptagningsskolorna och specialskolan under de närmaste åren: Tabell 18. Antalet kvinnliga elever, som beräknas komma att lämna upptagningsskolorna och specialskolan under åren 1947—1955. Avgång

Vt. 1947 . . . . » 1949 » 1951 » 1953 . . . . » 19558.... 1 2

Manilla Lund Väners- Härnöborg sand 11 5 21 15 15

10 8 5 9 9

8 4 15 10 10

5 15 11 14 14

Örebro 1 Summa 6 15 10 15 15

40 47 62 63 63

Anmärkningar

Tillhöra läsåret 1945/46 klass 7 Tillhöra läsåret 1945/46 klass 5 Tillhöra läsåret 1945/46 klass 3 Tillhöra läsåret 1945/46 klass 1

Specialskc>lan för oegent igt döv stummf l. Beräknad nyintaj ?ning h Jstterm inen 19 47 efter samma siffror som höstterminen 1945.

Vid en bedömning av dessa uppgifter är det nödvändigt att taga hänsyn till de förändringar i olika avseenden, som skulle komma att ske genom ett förverkligande av de förslag, som kommittén tidigare i detta betänkande framlagt. Sålunda torde det förhållandet, att skolplikten icke skulle komma att omfatta mera än barndomsskolan och »orienteringsåret», medföra en viss nedgång i elevantalet. En liknande verkan skulle uppstå därigenom, att

207 ett större antal elever hänvisades till andra utbildningsvägar än de nu gängse. En effektivare yrkesvägledning skulle också verka i samma riktning, då sannolikt ett större antal dövstumma flickor därigenom skulle komma att hänvisas till arbetsanställning inom näringslivet och till vanliga yrkesskolor efter lämplig prövning under »orienteringsåret». Även om man i väsentligt större utsträckning än hittills kommer att gå fram efter denna linje, torde det ändock komina att föreligga ett visst behov av skolmässig yrkesutbildning. Det är också kommitténs bestämda uppfattning, att denna skolmässiga yrkesundervisning för det första måste göras mindre stel och mera anpassningsbar till förändringar på arbetsmarknaden och för det andra måste kunna erbjuda en rikare yrkesvariation än den nuvarande speciella utbildningen för dövstumma flickor. Sannolikt skulle det erbjuda oöverkomliga praktiska och ekonomiska svårigheter att genomföra en sådan yrkesdifferentiering för det begränsade antal elever, som det närmast skulle röra sig om. Behovet av en utvidgning av undervisningen till ett större antal yrkesområden kvarstår dock. Samma möjlighet finns som beträffande de blinda att sammanföra pojkar och flickor till en enda, fullständigare utrustad specialskola. Ovan (sid. 197) ha dock däremot anförts vissa skäl, giltiga åtminstone under den tid framåt, som nu kan överskådas. Såsom mera framkomlig väg i denna situation vill kommittén för partiellt arbetsföra förorda en lösning i enlighet med vad som tidigare föreslagits beträffande den nuvarande fortsättningsskolan för dövstumma pojkar i Vänersborg, d. v. s. att skolan öppnas även för andra kategorier av handikappade än dövstumma, varefter man på denna bredare rekryteringsbas skulle ha möjligheter att öka antalet utbildningslinjer. Även om de dövstumma torde bli den dominerande elevgruppen i en sålunda förändrad läroanstalt, skulle denna ändock komma att få karaktären av en yrkesskola för partiellt arbetsföra. I detta sammanhang bör erinras om att för flickorna jämväl finnes möjligheten att söka inträde vid Tysta skolan. Vid fördelningen av dövstumma elever och beslut om förläggande av linjer bör hänsyn även tagas till en rationell arbetsfördelning med denna privata skola. Även den här föreslagna omorganisationen skulle nödvändiggöra en förändring av skolans administrativa ställning. Eftersom skolan icke längre skulle vara avsedd för en speciell lytesgrupp utan stå öppen för flera kategorier av handikappade, synas alla skäl tala för att skolan beträffande ledning och tillsyn underställes överstyrelsen för yrkesutbildning. Med den begränsade erfarenhet, som för närvarande finnes rörande yrkesutbildning av handikappad arbetskraft, synes det kommittén synnerligen vanskligt att avgiva förslag om inom vilka yrkes- eller arbetsområden utbildning skulle lämnas vid en skola som denna. Frågan kompliceras också i viss mån därigenom att anstalten skulle vara avsedd för utbildning av praktiskt taget alla lyteskategorier, där personer enligt individuellt be-

208 dömande kunna anses lämpade att få dylik utbildning. Detta förhållande bör emellertid enligt kommitténs mening icke få utgöra något hinder för att skolan får denna speciella karaktär. I tidigare sammanhang har kommittén som sin uppfattning deklarerat, att det skulle vara klokt att välja utbildningsyrkena vid en skola som denna med hänsyn till de allmänna sysselsättningsmöjligheterna inom olika näringsområden. Det har i olika sammanhang framförts viss kritik mot de nuvarande utbildningsyrkena, varvid man bland annat velat göra gällande, att de icke skulle vara särskilt väl lämpade för dövstumma. Såsom kommittén förut deklarerat, torde det icke finnas några yrken, vilka generellt kunna sägas vara lämpade för en viss lyteskategori, exempelvis dövstumma. Däremot torde dövstumma — och även andra handikappade — kunna göra sig gällande inom en mångfald yrkesområden, blott de äga de härför nödvändiga personliga förutsättningarna. Med den bedömningsgrund, som här skisserats, ha skolans nuvarande val av utbildningsyrken, sömnad, tvätt och bakning, framstått såsom förhållandevis lämpliga, särskilt med hänsyn till att skolan enligt kommitténs förslag skulle utbilda även andra partiellt arbetsföra än dövstumma. Det förhållandet, att lokaler, inredningar, maskinell utrustning m. m. finnas tillgängliga för utbildning inom dessa yrken, talar också för att de åtminstone tillsvidare böra bibehållas. Enligt kommitténs åsikt skulle det emellertid vara av påtagligt värde, om sömnadsundervisningen kunde inriktas mera direkt på det moderna arbetslivets krav. Sålunda borde den kunna specialiseras att avse olika grenar inom sömnadsbranschen. Enligt de uppgifter, som stått att få ur dövstumkonsulenternas verksamhetsberättelser för år 1944/45, var ett betydande antal dövstumma kvinnor sysselsatta vid skrädderier och konfektionsfabriker. Av denna anledning skulle det enligt kommitténs uppfattning vara motiverat att giva de elever, som hade lust och fallenhet härför, möjlighet att specialisera sig just på dessa områden. Under en fullständig utbildning åter synas eleverna böra ha goda möjligheter att inhämta ett sådant mått av kunskaper, att de dugligaste bland dem vid inträdet i arbetslivet skulle kunna erhålla någon mera ansvarsfull och bättre avlönad befattning inom konfektionsindustrien. Här åsyftas närmast avsynings- och kontrollarbete, vilket i regel kräver särskilda insikter i sömnad. Den nuvarande undervisningen i bakning tar främst sikte på att meddela sådana kunskaper, som erfordras för att vinna anställning inom hembagerier. Enligt kommitténs uppfattning skulle det också vara värdefullt, om kursdeltagare finge tillfälle dels att träna sig i egentligt bageriarbete, dels efter den mera grundläggande utbildningen att specialisera sig på konditoryrket, vilket givetvis till en början borde särskilt ifrågakomma

209 för elever med relativt goda resurser att kommunicera med omvärlden. För närvarande är arbetstillgången för konditorer synnerligen god. Även om de nuvarande sysselsättningsmöjligheterna i viss mån ha sin grund i de särskilda förhållanden, som rått inom livsmedelsbranschen under de senaste åren, torde dock arbetstillgången såvitt nu kan bedömas även framdeles te sig förhållandevis gynnsam för kompetent arbetskraft. För närvarande utbildas konditorer så gott som uteslutande inom näringslivet, varvid utbildningstiden är 5 år. För bagerikonditorer, vilken gren av verksamheten här närmast åsyftas, är utbildningstiden 3 år. Det synes vara möjligt att under två eventuellt tre yrkesskolår bibringa eleverna de grundläggande kunskaperna, varefter utbildningen skulle kunna fullbordas och avslutas genom anställning inom branschen. För de dövstummas vidkommande skulle en här förordad specialisering bliva av stort värde, särskilt med hänsyn till de relativt goda inkomstförhållanden, som erbjudas inom detta arbetsområde. Dessutom tala vissa andra iakttagelser rörande de dövstummas mera speciella intresse för en sådan specialisering. På grund av sitt lyte går den dövstumme förlustig många av de skönhetsintryck, som den fullsinnade människan genom sin hörsel kan uppfatta. Det är troligt, att den utpräglade håg, som de dövstumma ungdomarna visa för målning, teckning e t c , i själva verket är ett sätt att kompensera något av det, som förloras på grund av hörseldcfekten. Konditoryrket, som bland annat kräver ett känsligt handlag, sinne för färg, form och linjer, torde därför åt dövstumma med särskilt utpräglade anlag i denna riktning kunna skänka mycken trivsel och arbetsglädje. Sveriges konditorförening, som delgivits kommitténs förslag på denna punkt, har framhållit, att ingenstädes dövstumma sysselsattes inom konditoryrket. Föreningen anförde vidare, att man möjligen kunde tänka sig, att dövstumma kunde arbeta såsom bagare, vilket arbete vore mera rutinmässigt än konditoryrket. Inom det sistnämnda skulle det däremot krävas så mycken kommunicering mellan arbetare och arbetsledare, att det enligt föreningens uppfattning vore svårt att tänka sig dövstumma sysselsatta i konditorier. Oaktat de svårigheter, som kunna uppstå, synes det kommittén lämpligt att den här förordade specialiseringen ifråga om bageriutbildningen åtminstone försöksvis kommer till stånd. För närvarande upptager den husliga utbildningen en relativt stor plats i den undervisning, som de dövstumma kvinnliga eleverna erhålla efter barndomsskolans slut. Det har i olika sammanhang framhållits, att de kunskaper, som eleverna genom denna undervisning kunnat bibringas, skulle vara till nytta, i vilket yrke de än komme att hamna. Man torde emellertid också ha räknat med att många efter den obligatoriska fortsättningsskolans slut skulle finna sin utkomst inom det husliga arbetsområdet såsom hembiträden. Kommittén vill därför först behandla denna sida av den husliga 14—63247

210 utbildningen. Enligt de uppgifter, som dövstumkonsulenten i Stockholms distrikt anfört i sin berättelse, avseende verksamhetsåret 1944/45, voro av 331 arbetsföra dövstumma kvinnor 15 sysselsatta såsom hembiträden i andra hem än föräldrahemmet och 131 såsom hemmafruar. Detta synes tala för att möjligheter till egentlig yrkesutbildning för husligt arbete även i fortsättningen hållas öppna. Enligt kommitténs uppfattning skulle man, såsom nedan närmare föreslås, begränsa den allmänna husmoderskursen att omfatta en ^ - å r i g kurs, vilken även skulle kunna komma till användning för hembiträden i privata hem. Ser man på frågan från arbetsmarknadssynpunkt, visar det sig, att de dövstumma flickorna, hur duktiga i husligt arbete de än kunna vara, endast i vissa fall lämpa sig såsom hembiträden. Däremot synas de ha betydligt större förutsättningar att kunna göra sig gällande såsom kokerskor, biträdespersonal eller dylikt vid anstalter eller storkök av andra slag. Bristen på personal på detta arbetsområde gör det även angeläget att snarast finna och systematiskt utbilda en grupp, som skulle kunna beräknas relativt stadigt ägna sig åt yrket. Många av de dugligare bland de dövstumma flickorna skulle sannolikt just inom detta arbetsområde kunna finna lämpliga sysselsättningar. Det har under krigsåren visat sig gå mycket bra att vid sjukvårdsanstalter och dylikt använda utländsk arbetskraft, med vilken någon egentlig kommunicering under arbetet icke varit möjlig. De talundervisade dövstumma, vilkas avläseförmåga i regel är mycket god, skulle troligen klara en sådan arbetsuppgift på ett minst lika tillfredsställande sätt som denna utländska arbetskraft. På detta område finnas även goda möjligheter att genom avtal med sjukhusdirektionen på vissa orter få icke endast enstaka utan ett par tre anställda samtidigt, vilket skulle ge dem tillfredsställelsen av att ha kamrater på platsen. Kommittén finner en uppdelning och omläggning av den husliga utbildningen med inriktning på institutionsanställning mycket önskvärd. Det vill också synas som den här föreslagna utbildningslinjen skulle bli av betydande värde även för andra handikappade än dövstumma. Genom att bygga ut den husliga undervisningen på folkskolestadiet och omorganisera den nuvarande fortsättningsskolans husliga utbildning till en yrkesutbildningslinje vid sidan om andra linjer skulle den egentliga yrkesutbildningen kunna påbörjas vid tidigare ålder än som nu är möjligt. Det har i olika sammanhang, bland annat i dövstumkonsulenternas verksamhetsberättelser, framkommit förslag om nya utbildningsyrken, som ansetts böra införas vid fortsättnings- och yrkesskolan i Växjö. Kanske främst beroende på den traditionsbundenhet, som vilat över de dövstummas yrkesval och de begränsade utbildningsmöjligheter, som stått denna lyteskategori till buds, ha några mera betydande erfarenheter beträffande en utvidgning av de dövstumma flickornas yrkesområden icke kunnat vinnas.

211 Inom Stockholms dövstumskoledistrikt, där man under senare år i högre grad än på andra håll synes ha prövat möjligheterna till utbildning inom näringslivet, ha dock vissa erfarenheter från nya yrkes- och arbetsområden kunnat vinnas. I en uppsats rörande de dövstumma flickornas yrkesval 1 har dövstumkonsulenten i stockholmsdistriktet, Hans Lundeli, framfört vissa beaktansvärda synpunkter på denna fråga. I denna uppsats anfördes bland annat följande: Här skall särskilt framhållas två arbetsområden, som under senare år öppnats för dövstumma flickor, nämligen bokförings- och ritkopieringsarbete. På moderna, större kontor förekommer åtskilligt rutinmässigt arbete, som icke kräver nämnvärd kommunikation med andra personer, varför dövheten ej utgör ett mera besvärande arbetshinder. Maskinslamret, som kan verka irriterande på hörande, inverkar icke störande på de döva, och detta kan måhända vara en förklaring till, att dövstumma flickor i ett par fall visat betydligt högre arbetskapacitet än hörande flickor. Dessa erfarenheter härröra från ett större fabrikskontor, vid vilket en kontorschef år 1939 började anställa dövstumma flickor för räknemaskinsarbete. Det första försöket slog väl ut, och sedermera ha sammanlagt fem flickor vunnit anställning där, varav en såsom vävkopist. Författaren redogör vidare för vissa försök, som gjorts att anställa dövstumma flickor såsom stansoperatriser vid hålkortsbokföring. Försöken uppgivas ha slagit väl ut, och förutom de fyra elever, vilka först fingo pröva på arbetet, har arbetsgivaren ställt i utsikt att anställa ytterligare ett antal. För närvarande råder en mycket kännbar brist på kontorspersonal inom alla delar av vårt näringsliv. I samband med den fortgående strukturförändringen inom näringslivet har efterfrågan på förvaltningspersonal i stort sett varit i ständigt stigande. Ännu har icke heller någon nedgång i efterfrågan kunnat skönjas. I takt med den allmänna utvecklingen inom vårt näringsliv har kontorsarbetet undergått en genomgripande både teknisk och ekonomisk rationalisering. Arbetet har i hög grad mekaniserats och spjälkats upp på ett flertal arbetsmoment, och just denna förändring synes ha skapat nya förutsättningar för sysselsättning av dövstumma och andra handikappade på detta arbetsområde. När man såsom härovan relaterats på olika håll anställt dövstumma flickor för visst mekaniserat arbete, har detta troligen icke skett på grund av filantropiska motiv. Man torde i stället h a räknat med att de dövstumma flickor, som anställts för dessa i många fall rutinmässiga men ingalunda oviktiga arbetsuppgifter, skulle kunna bliva mindre benägna att flytta än den relativt lättrörliga fullsinnade arbetskraften. Enligt kommitténs uppfattning bör det ligga i utbildningsväsendets intresse att taga vara på den möjlighet, som här gives. Med särskild hänsyn till att det icke vid någon av de övriga skolor, som äro avsedda för partiellt arbetsföra flickor, finnas några utbildningsmöjligheter för kontorister, förordar kommittén, att en sådan utbildningslinje införes 1

Nordisk dövstumtidskrift nr 10:1945.

212 vid den föreslagna yrkesskolan i Växjö. Kommittén förutsätter, att betydande lokalutrymmen komma att stå till förfogande vid en omläggning av den nuvarande fortsättningsskolans verksamhet i enlighet med det förslag, som framlagts i det föregående, varvid icke minst de hittillsvarande sovsalarna kunna utnyttjas. Några svårigheter att bereda utrymme för en yrkesavdelning för kontorister torde sålunda icke komina att föreligga. Även under nuvarande förhållanden torde utrymme för en sådan yrkesavdelning finnas inom skolans lokaler. Det ger sig självt, att man vid planerandet av denna utbildningslinje tar sikte på dels att den skall kunna betjäna elever även med andra handikap, dels att för de dövstumma flickorna arbetsmomenten så utväljas, att flickorna kunna hävda sig på arbetsmarknaden. Chansen att få försöka sig på även litet svårare saker måste stimulera de dövstumma. Just från denna synpunkt, som hittills alltför litet beaktats vid yrkesutbildning för handikappade, blir såväl kontors- som konditorlinjen särskilt välkommen. Av liknande skäl vill kommittén till övervägande förorda, att även en utbildningslinje för modister här måtte kunna införas. Den skulle dels avse förberedelse för arbete inom hattkonfektionen, dels föra vidare till ateljéarbete för verkligt skickliga. Av samma skäl som anfördes beträffande konditoryrket bör man här kunna förvänta särskilt intresse från de dövstumma flickornas sida. Andra lämpliga yrken, såsom gravör- och guldsmedsyrkena, arbeten i fotografibranschen och laboratorier och mycket annat måste däremot endast prövas under »orienteringsåret», varefter hänvisning sker till utbildning på annat håll. Skulle en linje visa sig samla tillräckligt antal elever, bör den kunna upprättas. Främst på grund av den begränsade erfarenhet, som finnes beträffande yrkesutbildning av handikappade människor, är kommittén för partiellt arbetsföra emellertid icke på detta stadium beredd att framlägga förslag om ytterligare utbildningslinjer vid den förevar ande skolan i Växjö. Det är dock kommitténs bestämda uppfattning, att en utökning av antalet utbildningslinjer bör ske, så snart man vunnit närmare lärdomar av den här skisserade verksamheten. Bedan på detta stadium bör dock yrkesramen kunna vidgas utöver vad skolans utbildningslinjer medgiva. Kommittén åsyftar här de möjligheter, som givas till praktisk utbildning hos företagare på skolorten. Den teoretiska yrkesundervisningen skulle eleverna, liksom hittills i viss utsträckning varit fallet, kunna erhålla i skolan. Även om Växjö icke kan erbjuda den rikt differentierade hantverks- och industriverksamhet, som skulle vara en förutsättning för en mera omfattande decentraliserad yrkesundervisning, torde emellertid stadens näringsliv ändock ha vissa möjligheter i förevarande avseende, vilka rätt utnyttjade kunna bliva av stort värde. Frågan om den icke yrkesbestämda utan allmänt inriktade husmoderskursen kvarstår. Kommittén för partiellt arbetsföra har i tidigare sammanhang understrukit betydelsen av att både de manliga och kvinnliga

213 skoleleverna erhålla ett visst mått av utbildning för hem och hushåll. De allmänna kunskaper varje elev på detta område bör inhämta, skulle emellertid enligt kommitténs mening böra givas under barndomsskolans sista år. Kommittén för partiellt arbetsföra vill livligt understödja tanken på att denna undervisning utvidgas, särskilt då att upptagningsskolorna för dövstumma både pojkar och flickor tillgodogör sig ett maximum av utvecklingen på detta område. I full förståelse för att en mer intensifierad huslig undervisning kan vara önskvärd för ett stort antal flickor har 1941 års befolkningsutredning ställt förslag om en frivillig men av det allmänna uppmuntrad husmoderskurs om fem månader. I sitt förutnämnda betänkande (SOU 1945:4) har 1941 års befolkningsutredning föreslagit normalkurser för den husliga utbildningen. Detta förslag går närmast ut på att det skall finnas en grundkurs, hushållsskola, med ett fixerat timantal, som åt husmödrar och hembiträden skall ge kompetens för skötseln av ett vanligt hem. För att tillgodose behovet av differentiering föreslås denna kurs dessutom kunna byggas ut med olika specialämnen. Längden på grundkursen föreslogs till 800 timmar, varav 200 timmar teori och 600 timmar praktik. Vid dagkurser innebär detta en undervisningstid av 5 månader. Därest hushållsskolekurs skulle omfatta även studier av vissa specialämnen, borde den utökas med 200 timmar. I första hand föreslog utredningen följande specialämnen: samhälls- och familjekunskap, barnavård, lanthushåll, trädgårdsskötsel, djurvård, sömnad och hemslöjd. En sådan kurs måste kunna tagas dels omedelbart efter skolans slut, dels vid ett senare tillfälle, då behov därav anses föreligga. Den bör i viss och icke liten utsträckning kunna tjänstgöra som så kallad hembildarkurs, dit förlovade eller rent av nygifta unga kvinnor söka sig. Kommittén för partiellt arbetsföra vill livligt förorda att dylik husmoderskurs inrättas vid specialskolan i Växjö, avsedd att kunna genomgås av somliga under det skolpliktiga »orienteringsåret», av andra som en kortare frivillig yrkeskurs direkt efter detta och för andra återigen stå öppen för inträde vid någon senare tidpunkt. Villkoren för stipendier etc. böra vara desamma som vid yrkesskolan i allmänhet. Detta menar kommittén vara bästa sättet att ge de dövstumma flickorna chansen att bliva goda husmödrar i eget hem.

KAP. XII. DE VANFÖRAS YRKESUTBILDNING. 1. Inledning. Frågan om vanförevårdens framtida organisation har under den senaste tiden i olika sammanhang varit föremål för såväl myndigheters som andras intresse. I sitt betänkande angående förbättrad reumatikervård m. m. framhöll 1941 års reumatikervårdssakkunniga, att vanförevårdens framtida organisation borde göras till föremål för utredning av särskilda sakkunniga. Styrelsen för föreningen för bistånd åt vanföra i Göteborg beslöt den 19 januari 1945 att tillsätta en särskild kommitté för att verkställa en utredning och planläggning av en ny vanföreanstalt i Göteborg. Den 15 december 1945 överlämnade nämnda kommitté till styrelsen ett yttrande med utredning och organisationsförslag, vilket genom särskild skrivelse nämnda dag av styrelsen överlämnades till statsrådet och chefen för socialdepartementet. Som framgår av redogörelse på sid. 32 omfattar utredningen i huvudsak vissa frågor av principiell vikt. I yttrande över göteborgsutredningen, framhöll såväl medicinalstyrelsen som pensionsstyrelsen, att det vore önskvärt, att vanförevården gjordes till föremål för närmare utredning av härför särskilt tillkallade sakkunniga. Svenska vanföreanstalternas centralkommitté (S.V.C.K.) erinrade i sitt yttrande om att centralkommittén inom sig tillsatt ett särskilt utskott med uppgift att utreda frågan om vanförevårdens framtida organisation. Även inom läkarförbundet påginge en liknande utredning, vilken dock begränsats till de rent medicinska problemen. Den 26 april 1946 bemyndigades socialministern att tillkalla högst fem sakkunniga för en översyn av vanförevården. Av direktiven till dessa sakkunniga framgår, att de till behandling skola upptaga samtliga frågor rörande vanförevårdens organisation, sålunda även den inom vanföreanstalterna bedrivna yrkesutbildningen. Ortoped- och vanförevårdssakkunniga ha nu påbörjat sitt arbete, och enligt vad kommittén för partiellt arbetsföra erfarit, kommer detsamma till en början att inriktas på frågan om den ortopediska vårdens framtida organisation. Vanförevårdens pedagogiska sida skulle först i andra hand bli föremål för de sakkunnigas behandling. Kommittén för partiellt arbetsföra, som i detta sammanhang närmast har att dryfta frågan om de vanföras yrkesutbildning, är medveten om att

215 utformningen av just detta led i vanförevården kan bli beroende av och kan ha verkningar på hur vanförevården i övrigt kommer att organiseras. Med hänsyn till önskvärdheten av att de vanföras yrkesutbildning i möjligaste mån samordnas med den, som föreslagits för andra grupper av partiellt arbetsföra, har kommittén i det följande funnit sig böra framlägga vissa allmänna synpunkter och förslag rörande denna undervisning. Kommittén finner detta så mycket mera befogat som flertalet yttranden över göteborgsutredningen påvisat nödvändigheten av att den speciella vanföreutbildningen så långt möjligt samordnas med den övriga yrkesutbildningen, både den allmänt syftande och den som är särskilt avsedd för partiellt arbetsföra.

2. Kritiska synpunkter på nuvarande förhållanden. Det är kommittén angeläget att redan inledningsvis erkänna de stora insatser, som vanföreföreningarna gjort på det pedagogiska området för vissa kategorier av handikappade. Kommittén har emellertid jämlikt sitt uppdrag att kritiskt granska vissa sidor av den hittillsvarande verksamheten. När vanföreanstalterna en gång i tiden började sin pedagogiska verksamhet, synes avsikten i främsta rummet ha varit att taga hand om de svårast vanföra, sådana, som nu skulle kallas asyl- eller arbetshemsfall. Utbildningen tog då närmast sikte på att giva vissa elementära kunskaper, så att vederbörande efter hemkomsten kunde sysselsättas med handaslöjd av något slag. Sedermera har undervisningens karaktär i grund förändrats; handaslöjden har nästan helt trängts undan, och i dess ställe har införts en kvalificerad och krävande yrkesutbildning, vilken efter hand utbyggts så, att den nu ganska nära överensstämmer med den, som gives vid våra vanliga verkstadsskolor. Som en följd härav ha de tidigare intagningsprinciperna måst frångås. De nya utbildningsyrkena ha krävt förhållandevis friska och arbetsföra elever, och eftersom det ansetts sannolikt, att de svårast invalidiserade ej skulle kunna tillgodogöra sig undervisningen, ha de end£st i mindre utsträckning kunnat beviljas inträde vid skolorna. Kommittén vill här erinra om att det för närvarande endast är anstalten i Stockholm som har en speciell avdelning (avdelningen för sysselsättningsarbete) avsedd för svårt vanföra. De minst invalidiserade vanföra ha sålunda i första hand tagits in vid skolorna, och det har blivit en strävan för yrkesskolorna att få sådana elever, som skulle kunna föras fram till goda u.bildningsresultat, ett syfte, som i hög grad blivit uppfyllt. Det är allmänt omvittnat, att utbildningen vid anstalterna som regel i fråga om kvalité står på en mycket hög nivå. Det torde vara ställt utom all diskussion, att de många gånger förnämliga utbildningsresultaten kunna upp-

216 nås endast därigenom, att ett stort antal elever haft defekter, vilka från utbildnings- eller arbetssynpunkt spelat mindre roll. Många av dessa elever skulle förmodligen med lika stora utsikter till framgång ha kunnat utbildas genom praktiskt arbete ute i näringslivet eller vid en vanlig yrkesutbildningsanstalt. Den utveckling, som här i korta drag karakteriserats, har sålunda i grunden förändrat den pedagogiska verksamhetens art. Förändringen kan måhända förklaras därigenom, att de vanföra, i vissa fall även ganska lätt vanföra, tidigare haft en del svårigheter att komma in vid de vanliga yrkesutbildningsanstalterna. Under tider med låg sysselsättningsgrad torde det också för vanförevården ha framstått såsom ett starkt önskemål att kunna ge eleverna en så gedigen utbildning, att deras inplacering i arbetslivet verkligen underlättades. Förändringen kan också ha varit betingad av ekonomiska skäl på så sätt, att man genom en utbyggnad av anstalterna skapat möjligheter till en billigare (under senare tid kostnadsfri) utbildning för ett större antal vanföra. Även om förändringen sålunda delvis förklaras genom här relaterade fakta, är den enligt kommitténs mening att beklaga, därför att svårt invalidiserade — hur många torde icke vara möjligt att fastställa — skjutits i bakgrunden, men också därför, att flera personer än nödvändigt kommit att klassificeras såsom vanföra, trots att deras arbetshinder i själva verket för yrkeslärandet och yrkesutövandet haft mindre betydelse. Enligt kommitténs för partiellt arbetsföras mening böra särinstitutionernas åtgärder i första hand förbehållas dem, vilka icke kunna betjänas av den mera allmänt syftande yrkesutbildningsverksamhet, som samhället består sina medborgare. Varken samhället eller den enskilde kunna i det långa loppet vara betjänade av att särinstitutionerna byggas ut mera än som är absolut nödvändigt. Vid de överläggningar, som kommittén haft med representanter för vanförevården, har det bekräftats, att ett antal relativt »friska» elever för närvarande utbildas vid vanföreanstalternas yrkesskolor. Det har framhållits, att det sannolikt icke skulle möta några direkta pedagogiska svårigheter att utbilda dessa inom näringslivet eller vid vanliga yrkesutbildningsanstalter. Samtidigt har man emellertid från vanförevårdshåll gjort gällande, att det från psykologisk synpunkt skulle vara värdefullt för de vanföra att få sin yrkesutbildning tillsammans med ödeskamrater. Därigenom skulle de — fortfarande enligt samma uppfattning — kunna gå ut i arbetslivet med större tillförsikt och självförtroende. Kommittén för partiellt arbetsföra vill icke erkänna den senare uppfattningen som generellt giltig. Snarare skulle de vanföra i allmänhet vara bättre betjänade av att så tidigt som möjligt få kontakt med de människor och den miljö, som de ändock efter utbildningens slut som regel måste möta. Vid de konferenser, som kommittén haft med representanter för de van-

217 föras egna organisationer, har från deras sida samma mening kommit till uttryck. Biktigheten i kommitténs uppfattning på denna punkt har också bestyrkts genom de uttalanden, som gjorts av den förut omnämnda göteborgsutredningen, vilken framhöll, att ett av de mest trängande önskemålen i fråga om de vanföras yrkesutbildning skulle vara att bryta den isolering, som vidlåder den nuvarande utbildningen vid anstalterna. Det kan tilläggas, att ett flertal myndigheter och institutioner, som yttrat sig över göteborgsutredningen uttalat sig i samma riktning. Utöver vad som redan anförts i saken, vill kommittén hänvisa till vad som framhållits i det särskilda kapitlet med psykologiska och pedagogiska synpunkter på de partiellt arbetsföras yrkesutbildning och fostran på sid. 91 ff. Det är självklart, vilket också tidigare blivit antytt, att det för vissa vanföra även av psykologiska skäl kommer att erfordras speciella utbildningsåtgärder vid sidan av dem, som samhället tillhandahåller medborgarna i allmänhet. För närvarande är det stora flertalet elever vid vanföreanstalternas yrkesskolor förlagda i internat, som i regel äro uppförda i anslutning till skol- och verkstadsbyggnaden. För de svårt vanföra måste denna förläggningsform anses icke blott lämplig utan nära nog nödvändig. Andra däremot, som blott ha mindre skador, borde med fördel kunna bo i förhyrda rum på skolorterna. Internatsformen blir särskilt diskutabel, därför att det här många gånger rör sig om äldre människor, vilka icke böra vara underkastade den relativt hårda disciplin och den stränga reglementering, som har präglat alla dylika internat. Kommittén har den uppfattningen, att en del av vanföreanstalternas elever med fördel skulle kunna förläggas i externat. Internatstvånget vid vanföreanstalterna har även betytt, att man på grund av det begränsade antalet inackorderingsplatser haft vissa svårigheter att bereda plats för alla inträdessökande, trots vakanser på skolavdelningarna. När det gäller äldre elever, vilkas handikap icke hindrar dem att färdas till och från skolverkstäderna, anser kommittén, att det bör råda full valfrihet mellan externat och internat. Genom de reformer i fråga om utbildningsbidragen, som kommittén nedan sid. 263 ff föreslagit, synas förutsättningarna för en omläggning i denna riktning komma att bli större. För närvarande får en del av anstalternas elever sin utbildning hos företagare på skolorten, medan de äro bosatta på anstalten och underkastade de speciella bestämmelser, som gälla för vistelsen där. Fråga är, om det kan anses önskvärt och om det överhuvudtaget är nödvändigt, att människor, som kunna utbildas tillsammans med fullt friska i vanliga utbildningsanstalter, genom att deras fritid förlägges till en vanföreanstalt skola mera officiellt klassificeras såsom vanföra. Vissa praktiska skäl, såsom bostadsbrist o. dyl., kunna självfallet i något fall utgöra motiv för en sådan ordning, men som princip måste denna utväg anses olämplig.

218 Det sist anförda exemplet med elever, som bo på anstalten men utbildas utom densamma, riktar uppmärksamheten på ännu en fråga av vikt i detta sammanhang, nämligen fördelningen av eleverna på olika utbildningsvägar. Såsom kommittén framhållit i samband med behandlingen av frågan om pensionsstyrelsens yrkesutbildande verksamhet, har hitintills gällt, att nämnda myndighet skall avgöra, huruvida utbildningen bör ske vid vanföreanstalt eller på någon av de vanliga utbildningsvägarna. I realiteten har «det emellertid helt förklarligt kommit att bli så, att avgörandet i flertalet fall träffats av vanföreanstalterna. De utbildningsbehövande vanföra komma i kontakt med anstalterna endera direkt i samband med behandling e t c , eller också genom pensionsnämndernas förmedling. I det förra fallet är det självklart, att vanföreanstalterna pröva frågan om lämpligaste utbildningsväg och träffa nödiga anstalter för utbildningens genomförande endera själv eller i samråd med pensionsnämnden och pensionsstyrelsen. Men även i fråga om övriga fall få vanföreanstalterna ganska ofta ett avgörande inflytande i denna fråga. När det gäller vanföra, som i samband med pensionsansökan fått utbildningsfrågan aktualiserad, remittera nämligen pensionsnämnderna i många fall ärendet till vanföreanstalt för närmare utredning. För denna betydelsefulla verksamhet ha vanföreanstalterna endast ett begränsat antal tjänstemän (kuratorer). Eftersom varje anstalt avser att betjäna var sitt mycket omfattande distrikt, måste det helt naturligt uppstå betydande svårigheter att ordna med utbildningsplats närmare hemorten, även om bistånd härvid kan erhållas genom vederbörande pensionsnämndsordförande. I annat sammanhang har kommittén föreslagit, att det skall bli arbetsvårdsorganets uppgift att i första hand pröva ärendet för att sedan i samråd med yrkesvägledare och erforderlig medicinsk sakkunskap träffa avgörande om den bästa utbildningsvägen. Förslaget har närmare motiverats på sid. 141 ff. Självfallet kommer det att bli ytterst angeläget för arbetsvårdsorganet vid handläggningen av frågor rörande vanföras yrkesutbildning att kunna inkoppla vanföreanstalternas sakkunskap på området. Den utvecklingsgång, som här föreslagits, blir så mycket naturligare, om en del av den ortopediska vården — varom önskemål från olika håll uttalats — kommer att organisatoriskt frikopplas från vanföreanstalterna och förbindas med centrallasaretten.

3. Omorganisation av vanföreanstalternas yrkesskolor. Det har ovan antytts, att ett antal elever vid vanföreanstalternas yrkesskolor äro så »friska», att de utan men för hälsan och utan risk för att utbildningsresultatet skall försämras, borde kunna få sin utbildning i van-

219 liga yrkesutbildningsanstalter och inom näringslivet. Självfallet är det svårt att tillnärmelsevis säkert kunna bedöma, hur stort detta antal är. Det har emellertid antagits, att det skulle vara betydande. Vissa uttalanden från vanförevårdshåll kunna tolkas så, att mellan en tredjedel och hälften av eleverna skulle ha personliga förutsättningar att kunna följa undervisningen vid en vanlig yrkesutbildningsanstalt eller inom näringslivet. Därest dessa antaganden i praktiken komma att visa sig riktiga, komma de att bli av utomordentlig betydelse vid planerandet av den framtida yrkesutbildningen för vanföra. Bland annat aktualiseras därigenom frågan om nödvändigheten av den påyrkade utbyggnaden av vanföreanstalterna. Under de senaste åren ha vanföreanstalterna gjort ett flertal framställningar till statsmakterna om medel för utbyggnad av bland annat anstalternas yrkesskolor. Här må erinras om den ovan berörda framställningen från föreningen för bistånd åt vanföra i Göteborg samt om den skrivelse med förslag angående om- och tillbyggnad av anstalten i Stockholm, som föreningen därstädes ingivit till medicinalstyrelsen den 31 januari 1944. Att döma av dessa framställningar och av den utredning, som genomförts av föreningen i Göteborg, finns en strävan hos anstalterna att kunna bereda ett allt större antal vanföra den förmån, som utbildning vid vanföreanstalt i vissa fall kan utgöra. Av de uppgifter, som kommittén för partiellt arbetsföra våren 1945 genom S.V.C.K. erhållit från de fyra vanföreanstalterna, skulle det föreligga en betydande väntetid vid ett flertal yrkesavdelningar inom anstalternas yrkesskolor (jfr sid. 29). I den tidigare åberopade göteborgsutredningen påpekades, att väntetiden företedde en mycket heterogen bild. Den kunde emellertid uppskattas till i genomsnitt 2% år. Vid senare överläggningar med representanter för S.V.C.K. har framhållits, att en viss omsvängning skett under det senaste året, så att det för närvarande endast skulle förekomma väntetid för några få yrkesavdelningar. Samtidigt gjordes gällande, att skolorna, därest de uppgåvo en mera generell väntetid, sannolikt också räknade med sådana vanföra, vilka i själva verket borde få sin utbildning inom näringslivet eller vid vanliga yrkesutbildningsanstalter. Med hänsyn till vad som här anförts beträffande önskvärdheten av och möjligheterna att flytta ut en del elever från anstalterna till andra skolor och till praktisk utbildning inom näringslivet, synes någon ytterligare utbyggnad av den pedagogiska verksamheten för närvarande icke böra föreslås. Med hänsyn till det tidigare resonemanget skulle den logiska frågeställningen snarare bli: Är det överhuvud taget nödvändigt att upprätthålla en särundervisning i nuvarande omfattning, avsedd endast för vanföra? I nuvarande läge synes det utomordentligt svårt att definitivt besvara denna fråga. Möjligheterna att flytta ut en del elever från vanföreanstalternas skolor komma nämligen i hög grad att bli avhängiga av frågan, om man kan bereda dem utbildning på någon av de vanliga utbildningsvägarna.

220 Kommittén har ingående diskuterat denna fråga i kap. IX. och därvid kommit till den slutsatsen, att det genom särskilda åtgärder bör bli möjligt att bereda ett icke obetydligt ökat antal partiellt arbetsföra utbildning på de vanliga vägarna. Allmänt sett kommer också en utbyggnad och effektivisering av arbetsvårdsorganen att verka i denna riktning. Arbetsvärdens effektivisering kommer måhända att få den allra största betydelsen, när det gäller att skaffa utbildningsplatser inom näringslivet. Även om det kommer att erbjuda vissa svårigheter, kan man alltså räkna med att ett större antal vanföra än hittills bör kunna utbildas utom vanföreanstalt. Bimligen bör detta leda till en minskad tillströmning av vanföra till anstalternas yrkesskolor. Olika utvägar till en lösning av det problem, som för yrkesskolornas vidkommande därmed kommer att uppstå, synas möjliga. Det kan sålunda diskuteras, vad som skulle vara mest rationellt: att så småningom koncentrera verksamheten till två eller tre anstalter eller att bevara den decentraliserade verksamheten i nuvarande omfattning och i annan ordning utnyttja de ledigblivna elevutrymmena. Innan man närmare hunnit bedöma verkningarna av de reformer för underlättandet av utbildning i annan ordning, som kommittén föreslagit, torde det vara riktigast att i obeskuren omfattning bedriva utbildningen vid de ifrågavarande skolorna, samtidigt som eventuellt lediga elevplatser utnyttjas på annat sätt. Från pedagogisk synpunkt skulle det kunna anses värdefullt att bereda även fullt friska elever utbildning vid vanföreanstalterna. Därmed skulle den isolering, som hitintills präglat vanförevårdens pedagogiska verksamhet, i någon mån kunna brytas. Kommittén vågar dock icke räkna med att detta skall bli möjligt i någon större utsträckning. Då ligger det närmare till hands att på de ledigblivna elevplatserna placera partiellt arbetsföra med andra handikap än vanförhet, även om man därmed icke i samma grad kan tjäna syftet att bryta den nuvarande isoleringen. Anordningen kan emellertid från en mera allmän pedagogisk synpunkt anses lämplig; genom att sammanföra elever till dessa större skolor får man också ett betydligt rikare yrkesurval. Det må i detta sammanhang påpekas, att man vid utbildning av beredskapsinvalider sammanför personer med de mest skilda slag av arbetshinder i de för dem särskilt anordnade kurserna. Såvitt kommittén har sig bekant, har denna anordning slagit väl ut. Det är icke möjligt att mera än antydningsvis angiva, vilka kategorier, som härvid skulle kunna komina ifråga. Följande äro tänkbara: synsvaga, tal- och hörseldefekta, smittfria tbc-konvalescenter, reumatiker och vissa andra kroniskt sjuka. Såvitt kommittén för partiellt arbetsföra kunnat konstatera, lägga gällande bestämmelser för statsbidrag till vanföreanstalterna hinder i vägen, om skolorna med nuvarande organisation skulle önska att taga in även andra än vanföra. Genom att verksamheten skulle utvidgas att avse icke

221 blott vanföra, skulle det hela icke längre vara endast en fråga om statsbidragsvillkor, utan därmed aktualiseras hela problemet om vanföreskolornas ställning i det allmänna yrkesundervisningsväsendet och den del därav, som kommittén företrädesvis behandlat i detta betänkande. F r å g a n om skolornas administrativa ställning har redan, innan detta förslag om att vidga deras verksamhetsområde förts på tal, varit föremål för intresse. Sålunda framhölls i göteborgsutredningen, att verksamheten genom den hittillsvarande ordningen 1 löpt stor risk att helt isoleras från den övriga yrkesundervisningen med de konsekvenser, som detta i olika avseenden kan föra med sig. Härom anförde utredningen vidare: Om ortopediens målsmän ansett sammankopplingen med vanförevårdens sociala och pedagogiska verksamhet inverka i viss mån hämmande på ortopediens vidare framsteg, så kan delvis med fog göras gällande, att det sociala och pedagogiska arbetets anknytning till ortopedien från en viss tidpunkt icke enbart varit av godo. Denna tidpunkt kan sägas sammanfalla med den, då vanförevården i allmänna medvetandet, mer eller mindre uttalat, fick en övervägande sjukvårdsprägel. Med det förhållandet, att sjukvårdsverksamheten inom vanförevården blev dominant, har följt, att vanförevårdens sociala och pedagogiska verksamhet kommit att isoleras från hithörande statliga funktioner och att sakna speciellt forum i statsförvaltningen med den risk detta medför för otillräcklig observans av dess behov. Det torde särskilt vara nödvändigt, att den av vanförevården bedrivna yrkesutbildningsverksamheten i en eller annan form likställes med den mest närbesläktade grenen av den av staten ledda yrkesundervisningen, nämligen de centrala verkstadsskolorna. Av det tidigare anförda framgår även, att svenska vanföreanstalternas centralkommitté hos överstyrelsen för yrkesutbildning gjort framställning om att ämbetsverket måtte föranstalta om inspektion av yrkesutbildningen. Kravet på att vanföreskolorna böra inordnas i det övriga yrkesundervisningsväsendet blir så mycket mera befogat, därest kommitténs förslag genomfördes, att även andra handikappade än vanföra skulle hänvisas till dessa skolor. Därmed torde skolornas nuvarande karaktär av särinstitution för en viss grupp av handikappade upphöra, och de skulle övergå till att bli specialskolor för svårt invalidiserade partiellt arbetsföra av olika kategorier. På grund härav skulle en gentemot vanföreföreningarna friare och med övriga specialskolor (Vänersborg, Växjö, Broby och Kristineh a m n ) mera jämförlig ställning vara att förorda. En sådan ordning skulle även kunna anses motiverad, därför att det allmännas inflytande över verksamheten då skulle komma i en rimligare relation till statens ekonomiska insatser. Det har diskuterats, huruvida ett avskärande av det organisatoriska sambandet mellan ortopedvården och den pedagogiska verksamheten för någondera ledet skulle få några icke önskvärda följder. Göteborgsutred1 Hittills ha yrkesskolorna liksom vanföreanstalterna i övrigt drivits av enskilda föreningar under medicinalstyrelsens tillsyn med statsbidrag, som täcka samtliga kostnader.

222 ningen ansåg, att ett brytande av detta samband starkt skulle tynga den sistnämnda funktionen. Mot detta uttalande anmälde bland annat ortopedförbundet vid remissbehandlingen av förslaget en avvikande mening (jfr sid. 34). Förbundet ansåg, att den starka organisatoriska förbindelse, som hittills funnits mellan den medicinska vården och socialvården, icke längre kan anses nödvändig för att ett fruktbringande samarbete skall komma till stånd. Kommittén finner sig på grund av det anförda böra förorda, att vanföreanstalternas yrkesskolor i avseende på sin funktion och sin infogning i yrkesundervisningsväsendet erhålla samma ställning som de föreslagna specialskolorna i Kristinehamn, Vänersborg, Växjö och Broby. Detta skulle innebära, att det nuvarande nära organisatoriska sambandet mellan vanföreanstalternas pedagogiska verksamhet och de övriga leden i vanförevården upplöstes. Yrkesskolorna skulle liksom de ovannämnda specialskolorna förstatligas och ställas under överstyrelsens för yrkesutbildning tillsyn. Eleverna skulle remitteras till skolan i samråd mellan arbetsvårdsorganet och överstyrelsen; i praktiken innebär detta den förändringen, att arbetsvårdsorganet övertager de funktioner i detta avseende, som pensionsstyrelsen hittills haft. Liksom övriga sjukvårdsinrättningar skulle vanföreanstalternas ortopediska kliniker — vilken ställning de framdeles komma att intaga är ännu icke klart — genom arbetsvårdsorganet kunna remittera vissa utbildningsfall till här ifrågavarande eller andra specialskolor. Såsom ovan påpekats, kominer det att bli ytterst angeläget för arbetsvårdsorganet att söka kontakt med den ortopediska sakkunskapen vid handläggandet av dessa utbildningsfrågor. Självfallet kommer den här föreslagna omläggningen att medföra vissa följder för skolornas verksamhet. Det har bland annat anförts, att verksamheten skulle löpa risken att få dåligt rykte, eftersom man i större utsträckning än nu skulle taga sig an förhållandevis svårt invalidiserade personer. Om det kan anses önskvärt, att så inånga partiellt arbetsföra som möjligt skola få sin yrkesutbildning tillsammans med arbetskraften i övrigt, så måste följden härav bli, att de speciella utbildningsanstalterna få ett i vissa avseenden ganska särpräglat klientel. Detta gäller emellertid alla specialskolor. Även om det för anstaltens vidkommande skulle medföra vissa svårigheter, synes likväl en sådan ordning för det stora flertalet av partiellt arbetsföra innebära påtagbara vinster. För själva utbildningens utformning skulle den förordade omläggningen komma att få betydande konsekvenser. Såsom tidigare anförts, har det varit de alltmer skärpta utbildningskraven, som utestängt vissa vanföra från de nuvarande utbildningsanstalterna. Därest utbildningen nu i huvudsak skulle avses för svårt invalidiserade partiellt arbetsföra av olika kategorier, torde den hittillsvarande i vissa fall fullständiga yrkesutbildningen få utbytas mot en utbildning, som mera tar sikte på enklare arbetsuppgifter,

223 sålunda omskolning och utbildning för tempoarbete ungefär av den omfattning, som meddelas i de genom överstyrelsens för yrkesutbildning försorg anordnade särskilda kurserna. Behovet av en sådan utbildning för de vanföra har för övrigt uppmärksammats av göteborgsutredningen, som framhöll, att en del mera påtagligt handikappade vanföra, som icke kunna tillgodogöra sig en längre yrkesutbildning, borde kunna göras åtminstone delvis arbetsdugliga genom en begränsad yrkesutbildning eller omskolning. Detta skulle enligt nämnda utredning i första hand gälla äldre personer, vilka bland annat på grund av familjeskäl icke kunna underkasta sig den långvarigare yrkesutbildningen. Såsom framgår av tabell 5 på sid. 29 i detta betänkande, förekomma nu praktiskt taget samma utbildningsyrken vid de fyra yrkesskolorna. Denna u Pp!äggning kan vara förståelig, icke minst därför att anstalterna nu avse att betjäna olika distrikt, men den torde likafullt icke kunna anses särskilt ändamålsenlig. Genom att ha delvis olika utbildningsyrken vid anstalterna och genom att åtminstone i viss grad bryta den nuvarande distriktsindelningen, vilken sedan staten övertagit hela kostnaden för utbildningen, icke kominer att spela samma roll som tidigare, skulle en väsentlig utökning av yrkesdifferentieringen kunna komma till stånd. Med hänsyn till att yrkesdifferentieringen vid vanföreanstalternas yrkesskolor för närvarande är relativt god, har kommittén icke ansett sig närmare böra behandla frågan här. Men det bör bli en angelägen uppgift för tillsynsmyndigheten att övervaka, att man vid omläggningen av verksamheten får fram även med hänsyn till elevmaterialet största möjliga yrkesdifferentiering. Slutligen vill kommittén påpeka önskvärdheten av att ifrågavarande skolor efter omorganisationen erhålla ny benämning. I stället för till exempel vanföreanstaltens yrkesskolor i Stockholm borde skolan sålunda helt enkelt kunna benämnas Norrbacka Yrkesskolor eller liknande. I den offentliga klassificeringen borde ifrågavarande skolor inordnas under rubriken: Specialskolor.

KAP. XIII. DE LUNGTUBERKULÖSAS YRKESUTBILDNING. 1. Förslag och åtgärder under senare år. För de tuberkulösas vidkommande ha några speciella yrkesutbildningsåtgärder hitintills icke genomförts. Undantag härifrån utgöra de, som blivit invalida på grund av kirurgisk tuberkulos, vilka kunnat erhålla utbildning vid vanföreanstalternas yrkesskolor. I obetydlig omfattning ha även personer, som vårdats för lungtuberkulos, erhållit bistånd och bidrag till utbildning från pensionsstyrelsen. Frågan om särskild yrkesutbildning för tuberkulösa har emellertid i olika sammanhang aktualiserats dels genom motioner i riksdagen, dels genom framställningar om åtgärder från olika institutioners och föreningars sida. Sålunda hemställdes i en motion till 1937 års riksdag om en statlig utredning i ämnet. Utskottet tillstyrkte motionärens hemställan, och riksdagen beslöt att hos Kungl. Maj :t begära en sådan utredning. Vid 1944 års riksdag motionerades vidare om särskilda stipendier åt lungtuberkulösa för korrespondensstudier. Bedan den 22 januari 1937 beslöt emellertid svenska nationalföreningen mot tuberkulos att låta verkställa en utredning om förbättrad tuberkuloseftervård. De särskilt tillkallade sakkunniga framlade ett betänkande i ämnet — Utredning angående förbättrad tuberkuloseftervård — den 17 maj 1939. Utredningsmännen föreslogo bland annat inrättandet av en särskild yrkesskola — ett »yrkesskolesanatorium» — förlagd till Spenshult i Hallands län i där befintligt sanatorium, vilket enligt förslaget skulle ombyggas för ändamålet. Utredningsmännen angåvo i sitt betänkande, att det stora flertalet av de från vårdanstalt utskrivna kunde betraktas såsom fullt arbetsföra — enligt verkställd utredning omkring 90 %. Även med hänsyn till hälsotillståndet vore de därför oförhindrade att återupptaga arbete inom förutvarande yrke. Självfallet vore emellertid, att ett icke ringa antal för sin framtida utkomst behövde yrkesutbildning. Tuberkulosen hemsökte i stor

225 u t s t r ä c k n i n g j u s t de å l d e r s g r u p p e r , s o m b e f u n n o sig i l ä r l i n g s s t a d i e t . I m y c k e t s t o r u t s t r ä c k n i n g b o r d e e m e l l e r t i d de, s o m ö n s k a d e s k o l m ä s s i g y r k e s u t b i l d n i n g , k u n n a a n v ä n d a sig a v eljest tillgängliga a n s t a l t e r för y r k e s u t b i l d n i n g . H ä r j ä m t e s k u l l e ett b e t y d a n d e a n t a l l ä m p l i g e n k u n n a få u t bildning inom näringslivet. De s a k k u n n i g a anförde vidare i detta s a m m a n h a n g : Vid sidan av nu angivna kategori tuberkulösa återfinnes emellertid en relativt sett liten grupp, som enligt vårt förmenande påkallar speciella anordningar. Vi syfta här på vissa av de patienter, vilka före intagning å tuberkulossjukvårdsanstalt icke erhållit utbildning i yrke eller endast bristfällig sådan samt vid utskrivning från sådan anstalt — ehuru smittfria — på grund av sitt hälsotillstånd icke kunna efter någon konvalescenstid återupptaga eventuellt tidigare utövad sysselsättning eller ägna sig åt arbete, som ej kräver särskild utbildning, men vilkas tillfrisknande eljest fortskridit gynnsamt. Det torde nämligen förhålla sig så, att nu nämnda vårdade åtminstone icke undantagslöst för sin utbildning böra hänvisas till de yrkesskolor, som närmast äro avsedda för ungdomen i allmänhet. Bland nu ifrågavarande grupp av icke fullt återställda tuberkulösa befinner sig ett ej obetydligt antal, som på grund av sitt hälsotillstånd samt behovet av en fortsatt, effektiv efterbehandling icke kunna eller böra deltaga i undervisningen vid vanlig yrkesskola.1 Det behöver icke närmare framhållas att en i möjligaste mån differentierad, särskilt för detta klientel avsedd yrkesskola — kombinerad med ett internat — skulle bliva till mycket stort gagn genom att medverka till ett tillvaratagande av en arbetskraft, vilken hittills i stor utsträckning gått förlorad för samhället. G e n o m en r u n d f r å g a till s a n a t o r i e l ä k a r n a h a d e m a n s ö k t b i l d a sig e n uppfattning om antalet, som skulle behöva utbildning i särskild ordning. D e n n a r u n d f r å g a gav vid h a n d e n , a t t 380 m ä n och 260 k v i n n o r g e n o m s n i t t ligen v a r j e å r s k u l l e b e h ö v a u t b i l d n i n g p å föreslaget s ä t t . E n r e d u c e r i n g a v d e s s a siffror k u n d e e m e l l e r t i d t ä n k a s ske, e f t e r s o m icke alla k u n d e förv ä n t a s t a g a de e v e n t u e l l a u t b i l d n i n g s m ö j l i g h e t e r n a i a n s p r å k . D e n f ö r s t a l ä r l i n g s t i d e n m å s t e för i f r å g a v a r a n d e k l i e n t e l i n r ä t t a s för träning till arbete u n d e r n o g g r a n t a k t g i v a n d e p å h ä l s o t i l l s t å n d e t . D ä r f ö r f o r d r a d e s en s ä r s k i l d y r k e s s k o l a , o r g a n i s e r a d m e d h ä n s y n h ä r t i l l . Utredningsmännen anförde vidare: Det mest konsekventa vore förvisso att organisera en särskild yrkesskola för lungtuberkulösa på så sätt, att eleverna kunde få hela sin utbildning i skolan. Detta skulle emellertid medföra, att, då utbildningen i många hantverksyrken kräver ett flertal år och då man av ekonomiska skäl måste inskränka sig att börja med en skola och sålunda med ett begränsat platsantal, skolans kapacitet — numerärt sett — bleve mycket liten i förhållande till beräknad efterfrågan. Det finnes även ett annat skäl för att begränsa utbildningstiden. Samtliga elever komma att leva i internat, i en del fall omedelbart efter en flera månaders eller ofta årslång vistelse på sjukvårdsanstalt. Ett längre anstaltsliv medför ofta stora olägenheter för individen genom att avtrubba hans initiativförmåga, undergräva hans självförtroende och på så sätt göra honom mindre skickad att taga sig fram 1

Kursiverat här.

15—63247

226 på egen hand ute i livet. Motivet för den speciella skolan är som ovan nämnts ett samtidigt behov av kontinuerlig läkartillsyn och yrkesutbildning. Då behovet av den förra ej längre föreligger kan eleven synas böra söka sin utbildning utanför skolan. För att undervisningen skall kunna göras fruktbringande, måste emellertid vissa kursplaner uppgöras och fullföljas och detta förutsätter, att ombyte av elever sker med tillbörlig hänsyn härtill. Undervisningen skulle som regel begränsas till högst 2 år. I främsta rummet borde yrkesskolesanatoriet tillgodose de icke smittbärande restläktas och långvariga konvalescenternas behov av yrkesutbildning, men det borde även i vissa fall kunna medgivas, att smittförande sjuka mottoges. Fortgående övervakning av läkare under elevtiden måste äga rum. En mindre sjukvårdsavdelning borde finnas med behövlig utrustning för behandling. För spenshultsskolans del räknade utredningsmännen med plats för 104 manliga och 42 kvinnliga elever. Männen skulle få utbildning till metallarbetare (mekaniker och dylikt), värme- och sanitetsmontörer, träarbetare (snickare och dylikt) och radiomontörer och kvinnorna till klännings- och hattsömmerskor (modister). Gemensamt för män och kvinnor skulle utbildning meddelas i avdelningen för konfektionsskräddare, fotografer, trädgårdsmästare samt kontorister. För kontoristyrkena ansågs undervisningen böra begränsas till ett år. I övriga fall skulle som förut nämnts utbildningstiden vid yrkesskolesanatoriet vara två år. Vissa skäl ansågos tala för att yrkesskolesanatoriet direkt underställdes staten. Men eftersom det kunde ses såsom en försöksanordning, föreslogo utredningsmännen, att en enskild organisation — förslagvis svenska nationalföreningen mot tuberkulos — skulle bli sanatoriets huvudman. I princip skulle huvudmannaskapet bli av samma slag som redan vore rådande vid vanföreanstalterna. Ett förverkligande av förslaget skulle därför icke innebära något nytt eller för sjukvården främmande. Den 1 mars 1940 överlämnade nationalföreningens styrelse det refererade betänkandet till Kungl. Maj :t med hemställan om lämpliga åtgärder. Styrelsen förklarade sig beredd att för nationalföreningen framlägga förslag, att föreningen genom anbud, bindande intill den 1 september 1941, skulle åtaga sig att under vissa förutsättningar bestrida kostnaden för Spenshults sanatoriums ombyggnad och nyinredning. Såsom ytterligare villkor uppställdes, att ombyggnaden etc. skulle ske i enlighet med de i nationalföreningens utredning framlagda anläggnings- och organisationsplanerna. I detta sammanhang kan det med hänsyn till kommitténs kommande förslag vara av intresse att nämna något om de förslag rörande verkstadshem och eftervårdshem, som de av nationalföreningen tillkallade sakkun-

227 niga samtidigt lade fram. I nationalföreningens hemställan till Kungl. Maj :t innefattas dock icke dessa anläggningar. Verkstadshemmen skulle enligt förslaget utgöra ett slags »skyddad industri», där tuberkulösa med relativt god arbetsförmåga skulle kunna placeras. I första hand skulle det vara sådana, vilka icke kunde erhålla sysselsättning i öppna marknaden eller vilka saknade hem eller icke lämpade sig för förvärvsarbete, som kunde utföras i hemmet. Två sådana verkstadshem skulle enligt förslaget upprättas, det ena i anknytning till det föreslagna yrkesskolesanatoriet och det andra i anslutning till något centralsanatorium i Norrland. Anläggningarna skulle avses för 30—40 arbetare, och de intagna — pensionärerna — skulle sysselsättas i två eller tre olika yrken. Någon yrkesutbildning skulle det emellertid icke vara fråga om. Hemmen skulle uppföras helt med. statsbidrag. Större delen av driftskostnaderna beräknades bli täckt genom anläggningens produktion. Eftervårdshemmen skulle beläggas med personer med mera höggradigt reducerad arbetsförmåga, främst långvariga konvalescensfall samt smittförande kroniska fall. Hemmen skulle förutom bostadsavdelning (pensionat) omfatta verkstäder för sysselsättning i två, högst tre yrken. Förslaget innebär vidare, att hemmen skulle ställas under landstingens huvudmannaskap, och helst skulle de uppföras i anslutning till centralsanatorierna. I varje landsting borde det ske en utredning, avseende att klarlägga dels behovet av eftervårdshem, dels inom vilka yrken sysselsättning borde beredas de intagna. Till uppförandet av bostadsavdelning föreslogo utredningsmännen, att det borde utgå statsbidrag enligt samma grunder, som gälla för tuberkulossjukvårdsanstalter, 1 varjämte till arbetslokalernas uppförande föreslogs utgå samma bidrag som verkstadsskoleutredningen förordat i fråga om centrala verkstadsskolor. 2 De sakkunniga förmodade, att det mot förslaget i sistnämnda hänseende skulle riktas den anmärkningen, att verksamheten vid eftervårdshemmen icke skulle bli jämförlig med yrkessskolornas. Det betonades i detta sammanhang, att eftersom många konvalescenter skulle vara i yngre åldrar, hemmen ändock i hög grad skulle komma att få karaktären av undervisningsanstalter. Vid remissbehandlingen framfördes i flertalet fall inga erinringar mot tanken i och för sig att inrätta en särskild yrkesskola för tuberkulösa, ehuru i vissa yttranden framhölls, att rådande finansiella läge borde motivera ett anstånd med planens förverkligande. Däremot gjordes i åtskilliga fall från olika synpunkter erinringar mot tanken på skolans förläggande till Spenshult. I ett par yttranden gjordes också gällande, att yrkesutbildningen borde kunna tillgodoses genom de ordinarie yrkesutbildningsanstal1 Högst 2

halva kostnaden, maximerat dock till 2 000 kronor per vårdplats. Till uppförande av undervisningslokaler 50 %, till inventarier och inredning av undervisningslokaler enligt Kungl. Maj:ts bestämmande, dock högst 50%, till första uppsättningen stadigvarande undervisningsmaterial 90 %.

228 terna. Sålunda anförde Göteborgs och Bohus läns landsting, därvid stödjande sig på ett yttrande från landstingets dispensärläkare, att de, som borde ifrågakomma till yrkesutbildning, torde kunna utbildas i befintliga yrkesskolor och att i fall, där detta icke kunde ifrågakomma, prognosen vore så dålig, att någon yrkesutbildning icke borde ifrågakomma. Även stadsfullmäktige i Gävle, som ansågo, att det kostsamma projektet med särskild yrkesskola i varje fall borde anstå tillsvidare, ifrågasatte, om icke de befintliga yrkesskolorna skulle kunna mottaga åtminstone en del av de elever, som avsågos gå till dylik särskild skola. En av fördelarna vid yrkesutbildning i vanlig yrkesskola vore, att erhållet avgångsbetyg icke såsom i fråga om elev vid yrkesskolesanatorium vid sökande av plats genast och för all framtid stämplade vederbörande som före detta tuberkulossjuk. Statskontoret, som ansåg att statsfinansiella hänsyn lade hinder i vägen för upprättandet av den föreslagna undervisningsanstalten, ifrågasatte även, om icke behovet av yrkesutbildning för de tuberkulösa lämpligen kunde tillgodoses i annan ordning. Då skolan i första rummet skulle avses för icke smittförande och restläkta, syntes behovet av yrkesundervisning kunna väl tillgodoses med utnyttjande av redan befintliga undervisningsanstalter, varvid särskilda svagklasser borde upprättas. Vissa betänkligheter uttalade även styrelsen för Spenshults sanatorium, som dock fann, att det torde vara lämpligt att inrätta en särskild yrkesskola exempelvis för sådana tuberkulösa, vilkas arbetskraft vore avsevärt nedsatt eller som voro i behov av särskilt noggrann observation av läkare under elevtiden. Skolöverstyrelsen framhöll, att ett yrkesskolesanatorium skulle bliva ett välbehövligt tillskott till de starkt begränsade yrkesutbildningsmöjligheter, som yrkesskoleväsendet i sin dåvarande omfattning kunde erbjuda. Medicinalstyrelsen fann förslaget om ett yrkesskolesanatorium beaktansvärt men ansåg, att frågan om plats och detaljorganisation borde bliva föremål för förnyade överväganden i samråd med nationalföreningen. Från pensionsstyrelsens sida anfördes, att anordnandet av en speciellt för tuberkulösa avsedd yrkesskola skulle fylla ett obestridligt behov. Även socialvårdskommittén tillstyrkte och anförde, att den vore övertygad om att yrkesskolesanatoriet skulle fylla en så viktig uppgift i strävandena att infoga tuberkulossjuka i arbetslivet, att eljest föreliggande betänkligheter med hänsyn till rådande finansiella läge måste vika. Både landsorganisationen och svenska arbetsgivareföreningen uttalade sin anslutning till förslaget om yrkesskolesanatorium. Svenska sanatorieläkarföreningens styrelse tillstyrkte livligt förslaget om en särskild yrkesskola. Den föreslagna formen för en sådan vore visserligen oprövad, men mycket talade för att den yrkesutbildning, som avsåges, skulle

229 bliva synnerligen värdefull för återställandet av försörjningsförmågan för en viss kategori av de tuberkulösa patienterna. De lungsjukas riksförbund tillstyrkte även förslaget, ehuru benämningen sanatorium i detta sammanhang ansågs olämplig. Ett betyg från ett yrkesskolesanatorium skulle sätta en stämpel på vederbörande. I skrivelse av den 29 september 1942 meddelade styrelsen för nationalföreningen mot tuberkulos, vilken på begäran av socialdepartementet verkställt förnyad undersökning angående möjligheterna att finna en ny förläggningsort med disponibel byggnad för yrkesskolesanatoriet, att någon sådan icke kunnat finnas. Däremot hade förslag om ett flertal lämpliga tomter framlagts. Verkställda utredningar hade emellertid givit vid handen, att kostnaderna för en nybyggnad med plats för omkring 150 elever sannolikt komme att betydligt överstiga 2 miljoner kronor. Driftskostnaden skulle enligt då gjorda undersökningar uppgå till minst 325 000 kr. per år. Styrelsen anförde fortsättningsvis i skrivelsen: På grund av de avsevärda kostnaderna och då, med hänsyn till det nu föreliggande ökade vårdbehovet för fall av tuberkulos något sanatorium inom de närmaste åren icke torde kunna tagas i anspråk för ett yrkesskolesanatorium, har styrelsen för sin del funnit sig böra låta med frågan om anordnandet av ett sådant tillsvidare anstå. Flera andra av de förslag, som utredningsmännen framlagt, ansågos dock böra realiseras, däribland eftervårdshem och verkstadshem. Sålunda hemställdes om utverkande hos riksdagen av anslag till eftervårdshem, sedan pågående utredning (genom 1941 års reumatikervårdssakkunniga) rörande statsbidrag till eftervårdshem och konvalescenthem inom sjukvården i allmänhet slutförts. Vidare hemställdes om anslag med 465 000 kronor till uppförande och inredande av ett verkstadshem i Hällnäs i Västerbottens län samt att, vid beräknandet av statsbidrag till driften, även fyllnadsbidrag till täckande av driftsunderskott skulle utgå. Medicinalstyrelsen, som till Kungl. Maj :t den 12 november 1943 överlämnade nationalföreningens till styrelsen ingivna framställning, förordade livligt densamma. Vid remissbehandlingen av nationalföreningens senare framställning uttalade svenska sanatorieläkarföreningens styrelse viss tvekan om möjligheten att upprätthålla den tänkta gränsdragningen mellan eftervårdshemmens och verkstadshemmens klientel. Den föreslagna verksamheten i Hällnäs borde enligt styrelsens uppfattning organiseras såsom eftervårdshem med tyngdpunkten lagd på mottagande av mera stationärt klientel. Vidare anfördes, att de tuberkulösas eftervård måste i huvudsak anses vara en statlig uppgift. Skäligt vore därför, att staten — med tillskott av de eventuella bidrag, som nationalföreningen kunde vara villig lämna — iklädde sig byggnadskostnaden. Driftskostnaderna borde bestridas av staten och vederbörande sjukvårdsområde gemensamt.

230 En del landsting uttalade tveksamhet beträffande inrättandet av särskilda verkstadshem och eftervårdshem. Flertalet landsting uttalade sig emellertid positivt om förslagen. Både svenska arbetsgivareföreningens och landsorganisationens yttranden voro tillstyrkande. Svenska stadsförbundet anförde genom sin sjukvårdsdelegation, att man i första hand borde söka få till stånd eftervårdshemmen, vilka ansågos vara av större social betydelse. Den 10 juni 1944 överlämnade 1941 års reumatikervårdssakkunniga »Utredning och förslag rörande behovet av och formen för statligt understöd till utbyggande inom landets sjukvårdsväsen av efterbehandling och konvalescentvård.» 1 Begreppet E-avdelning har av de sakkunniga definierats på följande sätt: Med E-avdelning förstå de sakkunniga till lasarett, sanatorium eller annan självständig sjukvårdsinrättning hörande avdelning, som är avsedd för eftervård av uppegående patienter, vilka icke behöva vårdas på A-plats men fortfarande äro i behov av observation eller behandling vid sjukhuset. E-avdelning bör i viss utsträckning kunna fungera även såsom poliklinikhem. Avsikten med inrättandet av särskilda E-avdelningar är att komplettera huvudanläggningen med vårdplatser, billigare i anläggning, utrustning och drift. Fortsättningsvis påpekade de sakkunniga, att patienterna på E-avdelningarna skola beredas sysselsättning, vilken, när det gäller patienter vid sanatoriernas E-avdelningar, borde kunna övergå i viss utbildning. Vid remissbehandlingen av de sakkunnigas förslag framkommo mycket delade meningar i fråga om eftervårdens inriktning och utbyggande i form av särskilda efterbehandlingsavdelningar. Meningarna gingo också isär beträffande frågan om finansieringen av E-vården. Med hänsyn härtill anmälde vederbörande departementschef i prop, till 1945 års riksdag angående statsbidrag till hem för kroniskt sjuka (1945:113), att han icke då fann sig beredd att till behandling upptaga även frågan om statligt stöd för utbyggande av efterbehandlingsavdelningar i den ordning, som de sakkunniga föreslagit.

2. Allmänna synpunkter. Att det föreligger behov av yrkesutbildning i särskild ordning för vissa lungtuberkulösa med långvarig konvalescenstid har tydligt framgått under frågans tidigare behandling. På framställning av kommittén har statens arbetsmarknadskommission utfört en genomgång av klientelet vid ett par sanatorier (Hällnäs och Kolmården). Besultatet härav har ytterligare bestyrkt kommitténs uppfattning om detta utbildningsbehov. Liksom när det är fråga om flertalet andra kategorier av handikappade, har det visat sig svårt ^ S O U 1944:28.

231 att n ä r m a r e precisera det antal tuberkulösa, som kunna vara i behov av särutbildning. Såsom redan tuberkuloseftervårdsutredningen påpekat, torde m a n kunna räkna med att det stora flertalet av dem, som vårdas på sanatorium — förenämnda utredning räknade med 90 % — efter tillfrisknandet kan återgå till tidigare sysslor. Bland de återstående — som alltså skulle vara tvungna att byta yrke — synes en avsevärd del i fråga om yrkesutbildning eller omskolning kunna gå de vanliga utbildningsvägarna efter vårdtidens slut. För andra däremot med långvarig vård- och konvalescenstid kan det anses både behövligt och lämpligt att utnyttja denna tid för utbildning under i viss mån skyddade förhållanden. Genom en rundfråga till sanatorieläkarna hade tuberkuloseftervårdsutredningen kommit till den slutsatsen, att det för år räknat i genomsnitt förelåge behov av utbildning i skyddad miljö för 380 män och 260 kvinnor. Nämnda siffror utgjorde 8.7 resp. 6.3 % av de under ett år utskrivna patienterna. Viss reducering av dessa tal skulle dock enligt utredningsmännen vara tänkbar, eftersom många kunde förväntas icke taga de erbjudna utbildningsmöjligheterna i anspråk. Den tidigare omnämnda genomgången av patienterna vid ett par sanatorier, som kommittén låtit verkställa, jävar icke direkt dessa uppgifter. Den styrker dock den uppfattningen, att antalet kan reduceras, särskilt som de åtgärder i övrigt, kommittén föreslagit, böra göra det lättare för en del inom denna kategori av tbc-sjuka att få de erforderliga yrkeskunskaperna på någon av de mera allmänt syftande utbildningsvägarna. Kommittén tänker närmast på förslagen om inrättande av särskilda avdelningar vid vissa verkstadsskolor, om organiserandet av gemensamma specialskolor för olika kategorier partiellt arbetsföra samt om den särskilda kursverksamhet, som kommittén föreslagit skall organiseras genom överstyrelsens för yrkesutbildning försorg. Genom den sistnämnda formen skulle överstyrelsen få möjligheter —- om så kunde anses erforderligt — att anordna särskilda kurser för lungsjuka. På grund av de mycket stora kostnaderna har, såsom redan tidigare anförts, frågan om yrkesskolesanatorium ställts på framtiden. Under remissbehandlingen av ärendet framfördes utöver kostnadsskälen vissa andra erinringar mot den föreslagna lösningen av problemet. Dessa erinringar äro värda beaktande, när frågan nu ånyo skall prövas. Sålunda framhölls, att det vore önskvärt, om verksamheten under en försökstid kunde bedrivas i mindre skala, främst därför att denna form av utbildning och vård vore oprövad i vårt land. Vidare anfördes, att det vore mindre lyckligt att draga samman patienter-elever från hela landet till en enda centralanstalt. En sådan anordning skulle medföra betydande resekostnader, varjämte de långa avstånden i och för sig skulle avhålla många från att besöka yrkesskolesanatoriet. Dessutom komme avstånden att försvåra patienternas-elevernas kontakt med anhöriga i hemorten. Kommittén

232 för partiellt arbetsföra finner dessa erinringar mot förslaget om ett yrkesskolesanatorium beaktansvärda. Betänkligheterna mot den föreslagna ordningen skulle emellertid bli mindre, om man kunde räkna med att efterhand få till stånd ytterligare någon eller några liknande anstalter på andra håll i landet. En sådan utveckling torde dock knappast vara att räkna med. Den mest avgörande invändning, som enligt kommitténs mening kan riktas mot förslaget, är emellertid, att yrkesskolesanatoriet — trots sin relativa storlek — skulle komma att erbjuda ett ganska begränsat yrkesval, ett förhållande som ligger i sakens natur, eftersom elevantalet skulle bli relativt ringa. I de fall, där särundervisning redan finns (för blinda, dövstumma och vanföra) har kommittén mött samma problem, och det har i vissa fall varit svårt att i efterhand finna på lösningar för en mera differentierad yrkesundervisning. När det gäller de lungtuberkulösa, skulle det därför vara önskvärt att redan från början få till stånd sådana anordningar, att man i görligaste mån kunde undgå denna icke önskvärda konsekvens. Vid en bedömning av förslaget om ett yrkesskolesanatorium måste hänsyn också tagas till vårdplatsbehovets sannolika utveckling. Genom effektivare behandlingsmetoder och ett tidigare uppspårande torde vårdplatsbehovet, sett på längre sikt, med största sannolikhet komma att nedgå. Under sådana förutsättningar skulle det från ekonomisk synpunkt kunna anses olämpligt att uppföra ytterligare anläggningar av mera permanent karaktär för de lungtuberkulösas utbildning. Härtill kan läggas, att nya upptäckter och rön på medicinens område mycket snabbt kunna förändra vård- och utbildningsbehovets inriktning. Det synes därför angeläget, att de särskilda utbildningsåtgärderna utformas så, att de så smidigt som möjligt kunna anpassas efter olika förhållanden. Uppförandet av ett yrkesskolesanatorium skulle i sak innebära, att man till en särskild yrkesskola skulle överföra viss vård och efterbehandling från tuberkulosvårdanstalterna. Med hänsyn till den ovanberörda sannolika utvecklingen i fråga om platsbehovet på dessa anstalter skulle det kunna synas vara ändamålsenligare att gå den omvända vägen, d. v. s. att föra in en del yrkesundervisning till de egentliga vårdanstalterna. En sådan lösning skulle även vara motiverad genom att man då i viss utsträckning kunde möjliggöra en smidigare övergång från arbetsterapin till yrkesutbildningen. Tanken på en sådan ordning är heller icke helt ny. Bedan tuberkuloseftervårdsutredningen fastslog i sitt betänkande, att pensionärerna på de s. k. eftervårdshemmen under »arbetsledares» tillsyn skulle sysselsättas i ett par olika yrken. Dock torde tuberkuloseftervårdsutredningen icke ha avsett, att yrkesutbildning i egentlig mening skulle meddelas vid dessa eftervårdshem. Frågan härom kom för övrigt att stanna på förslagsstadiet, sedan Kungl. Maj :t förklarat sig icke kunna taga ställning till på vad sätt statens bidrag till de föreslagna E-sjukhusen skulle utgå.

233 Förutsättningarna för en lösning efter denna senare linje synas just nu särskilt gynnsamma, sedan frågan om E-paviljonger vid tuberkulosanstalterna genom oförutsedda omständigheter snabbt blivit löst. Bland de tusentals flyktingar och repatriandi, som under våren och försommaren 1945 koramo till vårt land, voro ett stort antal tbc-sjuka. En del av dem bereddes plats på sanatorier, andra i offentliga lokaler och skolor. För att kunna frigöra dessa senare utrymmen hemställde medicinalstyrelsen i skrivelse till Kungl. Maj:t av den 16 juni 1945 om anslag till uppförande av Epaviljonger i anslutning till vissa centralsanatorier. I kungl. brev av den 29 juli 1945 uppdrogs åt byggnadsstyrelsen att i samråd med medicinalstyrelsen uppföra 15 dylika paviljonger i huvudsaklig överensstämmelse med det typförslag, som framlagts av 1941 års reumatikervårdssakkunniga. Till täckande av kostnaderna anslogs 3 750 000 kronor. Beträffande kostnader för ledningar, kulvertar, utbyggnad av huvudanstalternas panncentraler etc. förutsatte styrelsen, att dessa skulle bestridas av vederbörande huvudman. Medicinalstyrelsen framhöll i den förenämnda skrivelsen, att man preliminärt kunde beräkna, att anläggningarna under ca ett års tid skulle tjäna såsom vårdanstalter för flyktingar med flera. Styrelsen påpekade vidare, att man på grund av tidigare upptäckt av tuberkulosfallen genom skärmbildsundersökningarna rent temporärt måhända skulle behöva ett ökat antal A-platser. Härvid skulle E-sjukhusen kunna bli av stort värde. Deras egentliga syfte skulle dock framdeles bli att tjäna såsom eftervårdsavdelningar »för uppegående patienter» vid vissa centralsanatorier. I den förenämnda skrivelsen till Kungl. Maj:t framhöll medicinalstyrelsen, att paviljongerna, sedan de blivit uppförda, borde betraktas såsom vederbörande huvudmans egendom. Det skulle därför ankomma på denne att svara för anläggningarnas framtida underhåll. Ämbetsverket påpekade vidare beträffande villkoren för erhållande av E-sjukhus: Huvudmannen bör dock för att få helt förfoga över paviljongen avge en förbindelse att dels icke utan Kungl. Medicinalstyrelsens särskilda medgivande nedlägga paviljongen eller använda densamma till annat ändamål än för vård av tbc-sjuka, dels att så länge medicinalstyrelsen finner behov därav föreligga, upplåta paviljongen för vård av tbc-sjuka flyktingar, dels att, om något av nu nämnda villkor framdeles icke fullgöres och Kungl. Maj:t på särskild framställning icke annorlunda medgiver, till statsverket inbetala det belopp, vartill kostnaden för paviljongens uppförande uppgått eller så stor del därav som Kungl. Medicinalstyrelsen kan komma att bestämma. Kommittén har beträffande de nu uppförda E-sjukhusen inhämtat vissa uppgifter. Härav framgår, att 14 anläggningar kommit till utförande. I följande tabell har gjorts en sammanställning över E-sjukhusens placering och platsantal enligt uppgifter erhållna av byggnadsstyrelsen.

234 Tabell 19. Antalet vårdplatser vid E-sjukhusen. Vid sanatoriet i Söderby Uppsala Eksjö Målilla Follingbo Fur Fagered Arvika Garphyttan Västerås Sundsvall Östersund Hällnäs Sandträsk

L

ä

n

Stockholms stad Uppsala län Jönköpings » Kalmar » Gotlands » Blekinge » Hallands » Värmlands » Örebro » Västmanlands » Västernorrl. » Jämtlands » Västerbottens » Norrbottens »

Antal vårdplatser 60 44 60 44 43 60 30 60 60 60 55 44 44 44 708

I stort sett äro anläggningarna, såsom redan angivits, uppförda enligt de typförslag, som framlades av 1941 års reumatikervårdssakkunniga i det förutnämnda betänkandet angående eftervård m. m. De äro sålunda av trä och byggda i två våningar. I flertalet fall har dessutom på landstingens bekostnad hel jordvåning utschaktats. Särskilda ligghallar finnas i anslutning till samtliga. Patientrummen, som äro avsedda för två bäddar, ha placerats i båda våningarna. I bottenvåningen finnas dessutom vissa ekonomiutrymmen jämte matsal-dagrum och två mindre arbetslokaler om tillsammans ca 70 m 2 . Även i andra planet finnas arbetslokaler av samma storlek. Av olika anledningar förekomma emellertid vissa variationer i utförandet. Sålunda ha arbetslokalerna på ett par håll (Sandträsk och Västerås) med hänsyn till tomtutrymmen, markförhållanden etc. förlagts till en »fri» jordvåning. På vissa håll ha de utrymmen, som ursprungligen varit avsedda såsom arbetslokaler, genom uppsättandet av provisoriska väggar avdelats till personalrum. Vid ett par sjukhus ha arbetslokalerna mera definitivt tagits i anspråk såsom patientrum. Samtliga paviljonger äro beträffande värme- och vattenförsörjning sammankopplade med centralanstaltens anläggningar. Maten beräknas på samma sätt kunna erhållas från centralanstaltens kök. Enligt de uppgifter, som underhand erhållits från byggnadsstyrelsen, torde det på många håll föreligga goda möjligheter att inreda verkstadslokaler av betryggande storlek och kvalitet i jordvåningarna. Husen äro emellertid av sådan konstruktion, att erforderliga arbets- eller verkstadslokaler även kunna tillbyggas ovan jord. I regel finnas också goda tomtutrymmen. Vid en mera allmän bedömning på grundval av nu tillgängliga uppgifter synes det alltså föreligga goda möjligheter att få till stånd de för undervis-

235 ningen nödvändiga utrymmena i anslutning till tuberkulosvårdanstalternas E-avdelningar. Frågan huruvida en sådan utbildning av andra skäl bör förläggas till de ifrågavarande E-sjukhusen skall dryftas i det följande.

3. Yrkesutbildning vid tuberkulosvårdanstalternas E-avdelningar. Såsom framgår av det förut sagda, ställer sig kommittén tveksam till förslaget om upprättandet av ett yrkesskolesanatorium. Särskilt har detta blivit fallet, sedan det under frågans behandling framgått, att en lösning av utbildningsfrågan i anknytning till redan befintliga E-avdelningar vid olika sanatorier möjligen skulle medföra vissa fördelar, som knappast kunna vinnas, därest man ginge på den andra linjen. I det följande skola en del av dessa fördelar närmare diskuteras. Vad som främst talar för att de tuberkulösas särutbildning borde förläggas till E-avdelningarna är, att därigenom en rikare yrkesdifferentiering än vid det tilltänkta yrkesskolesanatoriet torde kunna komma till stånd, dock endast under den förutsättningen att man inriktar sig på olika utbildningsmål vid de skilda E-avdelningarna och att dessa ställas öppna även för elever från andra upptagningsområden än det, som sjukhuset primärt är avsett att tjäna. Med en sådan uppläggning av verksamheten torde det även gå förhållandevis lätt att utan större kostnader efter behovets växlingar bygga ut densamma eller göra den mindre omfattande. En lösning enligt detta förslag skulle vidare tillgodose kravet på en utspridning av utbildningsmöjligheterna över hela landet, vilket måste anses vara till fördel. Att därigenom förflyttningar längre bort från hemorten ändock i vissa fall kunna bli nödvändiga, kan självfallet icke undgås. Vid E-sjukhusen skulle det vidare, utan att särskilda anordningar därför behövde vidtagas, finnas tillgång till erforderlig vård, behandling och läkartillsyn. Avsikten är nämligen, att A-sjukhusens resurser i dessa avseenden också skola stå till efterbehandlingsavdelningarnas förfogande. Liksom när det gäller särundervisning för andra grupper av partiellt arbetsföra, borde det också i detta fall vara tänkbart att förlägga en del kursdeltagare i externat. Med hänsyn till E-avdelningarnas geografiska placering skulle det förmodligen bli lättare att finna lämpliga inackorderingshem. Sannolikt kominer det vid E-avdelningarna också att finnas vissa icke smittförande patienter, som trots sitt behov av vård och medicinsk tillsyn lämpligen kunna utbildas inom näringslivet eller vid »vanlig» yrkesutbildningsanstalt. En uppdelning av utbildningen på flera orter skulle även bjuda denna kategori större möjligheter till utbildning i nyss nämnd ordning. Till vad som har anförts bör slutligen också framhållas de betydande ekonomiska fördelar, som skulle vara förknippade med en lösning enligt

236 den här förordade linjen. Förläggningsutrymmen eller »pensionatsbyggnader» skulle sålunda utan särskilda kostnader vara tillgängliga, och eftersom det vid flera av E-avdelningarna torde finnas möjligheter att åstadkomma lämpliga undervisningslokaler inom de nu uppförda byggnaderna, skulle kostnaderna härför sannolikt också komma att bli förhållandevis små. Sett mot bakgrunden av en förmodad nedgång i vårdplatsbehovet för tuberkulösa, bli de ekonomiska fördelarna med den här förordade lösningen än mera framträdande. Helt naturligt kommer det även att uppstå vissa svårigheter vid genomförandet av det här skisserade förslaget. Så torde komma att bli fallet bland annat därför, att eleverna böra ha möjlighet att påbörja utbildningen vid olika tidpunkter. Ett sådant system har redan i viss utsträckning tillämpats vid de på olika håll i landet anordnade beredskapskurserna. Såvitt det är kommittén bekant, har systemet i dessa fall slagit väl ut. Det kräver emellertid en långtgående individualisering av undervisningen, vilken för övrigt även av andra skäl blir nödvändig för det här ifrågavarande klientelet. Förslagets förutsättningar. Frågan om man med någon framgång kan förlägga yrkesutbildningen för vissa tuberkulösa till E-sjukhusen blir emellertid beroende av: 1) Patienternas medelvårdtid. 2) Möjligheterna att kunna placera utbildningsbehövande patienter vid andra än det egna upptagningsområdets E-avdelningar. Såvitt kommittén kunnat konstatera, finnes ännu ingen säkrare kännedom om medelvårdtiden varken för eftervårdsavdelningar vid lasarett eller sanatorier. Därmed är också sagt, att man vet ganska litet, hur klientelet kommer att bli sammansatt. Sakkunniga ha framhållit såsom sannolikt, att vårdtiden kommer att bli mycket växlande; en del patienter få måhända vistas där blott 3—4 månader, medan andra sannolikt måste räkna med en flera gånger längre vårdtid. 1941 års reumatikervårdssakkunniga, som i sitt förutnämnda betänkande angående eftervårdsavdelningar m. m. diskuterade frågan om klientelets sammansättning, angåvo, att E-avdelningarna principiellt skulle vara avsedda för »uppegående patienter». Men icke heller detta begrepp kan sägas närmare ha karakteriserat klientelet. Det torde emellertid vara mycket svårt, om det överhuvud taget är möjligt, att kunna fastställa generella bestämmelser för vilka som för fortsatt vård etc. skola överföras eller inläggas på en E-avdelning. I praktiken torde ett sådant avgörande böra grundas på en bedömning om lämpligheten från fall till fall. Även om kommittén i princip delar en sådan uppfattning, skulle det enligt kommitténs mening vara önskvärt, att vissa utbildningsbehövande tuberkulösa finge företrädesrätt till åtminstone en del av det totala platsantalet vid sanatoriernas E-avdelningar. Kommittén åsyftar här långtidskonvalescenter, vilka vid utskrivningen icke tillåtas att upptaga ett förvärvsarbete i full utsträckning förrän efter en längre övergångstid med

237 vila eller lättare sysselsättning. Inom denna kategori torde det finnas en betydande grupp av både unga och äldre, som äro i behov av såväl ordnade levnadsförhållanden och läkartillsyn som utbildning. För att undvika missförstånd vill kommittén framhålla, att bland dessa innefattas icke kronikerna eller de så kallade asylfallen. Det är enligt kommitténs för partiellt arbetsföra mening ett mycket framträdande samhällsintresse, att långtidskonvalescenterna få sådan vård och utbildning, att de åter kunna bli arbetsdugliga medborgare. Kommittén föreslår därför, att en viss del av E-avdelningamas utrymmen reserveras för dylika långtidskonvalescenter, som under vistelsetiden på sjukhuset även kunna meddelas viss utbildning. Långtidskonvalescenterna ha nu vid utskrivningen från sanatorium många svårigheter att kämpa mot. Med hänsyn till att det oftast visar sig ogörligt att skaffa sådana lättare arbeten, som de skulle kunna utföra, kommer deras konvalescenstid att fördrivas utan sysselsättning. När hälsotillståndet sedermera medgiver, att de ånyo börja ett arbete, visar det sig i inånga fall, att de förlorat arbetslusten under den långa sysslolösheten och ha svårt att åter komma igång. Det skulle därför vara en betydelsefull uppgift att giva dessa personer icke bara lämplig vård och tillsyn utan även utbildning. Därest en viss del av tuberkulosvårdanstalternas E-platser komme att reserveras för dessa utbildningsbehövande långtidskonvalescenter, skulle avdelningarna som sådana enligt kommitténs mening komma att fylla en socialt sett mycket högvärdig funktion. Med hänsyn till att E-sjukhusen för att kunna tjäna sitt egentliga ändamål också måste ha möjligheter att taga emot ett betydande antal patienter, som ej äro i behov av yrkesutbildning, kan man icke räkna med att för utbildningsändamål få disponera mera än en begränsad del av hela antalet vårdplatser. Såsom ett försök borde emellertid enligt kommitténs mening inemot y3 av vårdplatserna kunna reserveras för utbildningsbehövande långtidskonvalescenter från både det egna och andra upptagningsområden. För hela landet räknat skulle det innebära ca 240 platser. Hur denna fråga lämpligen bör lösas kan givetvis göras till föremål för diskussion. Enligt kommitténs mening skulle det vara fördelaktigast, om man genom avtal med E-sjukhusens huvudmän finge rätt att disponera ett visst antal vårdplatser upp till det föreslagna maximiantalet. Skulle denna utväg icke vara framkomlig, kunde möjligen vid det slutgiltiga överlämnandet av sjukhusen såsom ytterligare villkor inryckas en bestämmelse av ovan föreslagen innebörd. Eftersom statsbidragsbestämmelserna för E-sjukhusen ännu icke utformats, torde man också på denna väg ha viss möjlighet att lämna föreskrifter i fråga om dispositionen av E-platserna. Såsom redan framhållits, räknar emellertid kommittén med att man genom frivilliga överenskommelser skall kunna nå samma resultat. Till frågan om ersättning till huvudmännen för upplåtna vårdplatser skall kommittén återkomma i det följande.

238 Central fördelning av eleverna. Det kan måhända råda delade meningar om vilken central myndighet, som bör disponera utbildningsplatserna och sålunda sköta fördelningen av de utbildningsbehövande patienterna. Enligt kommitténs mening ger sig svaret på denna fråga självt, om man sätter in den här ifrågavarande särutbildningen i arbetsvärdens större sammanhang. I sitt tidigare betänkande angående kurators- och arbetsförmedlingsverksamheten (SOU 1946:24) har kommittén föreslagit tillsättandet av särskilda arbetsberedningsassistenter för de tuberkulösa. Dessa assistenters arbete är avsett att ingå såsom ett led i den lokala arbetsvärdens övriga verksamhet. De skola sålunda bland annat ha till uppgift att på sanatorier eller eljest bistå de lungsjuka vid yrkesvalet, vid anskaffandet av arbete och utbildningsplatser etc. Härav följer, att det blir i första hand dessa tjänstemän, som få kännedom om utbildningsbehovets storlek och inriktning. På dem skall sålunda ankomma att pröva möjligheterna till och lämpligheten av direkt utplacering i arbetslivet, utbildning på de vanliga utbildningsvägarna eller utbildning i särskild ordning. En nära kontakt med vederbörande sanatorieläkare måste givetvis härvid upprättas. Det lokala arbetsvårdsorganet kominer alltså att få vetskap om vilka som kunna vara i behov av särutbildning. Kommittén förutsätter, att dessa organ skola lämna uppgift till den centrala arbetsvårdsmyndigheten om sådana lungsjuka, som behöva utbildning vid yrkesavdelning, anordnad vid E-sjukhus. Inom denna myndighet skulle man sålunda ha ständig överblick över utbildningsbehovets storlek och inriktning. Fördelningen av eleverna borde därför lämpligen också avgöras av denna myndighet i samråd med överstyrelsen för yrkesutbildning. Genom den här förordade uppläggningen skulle det skapas garantier för att de givna möjligheterna till en differentiering av utbildningen rationellt skulle bli tillvaratagna. Yrkesutbildningens huvudman. När det gäller att bestämma den form, i vilken yrkesutbildningen bör organiseras, äro olika alternativ tänkbara. Enligt det ena av dessa alternativ skulle verksamheten kunna uppdragas åt E-sjukhusens huvudmän, d. v. s. i regel landstingen. Redan nu svara landstingen för viss del av yrkesundervisningen, nämligen den som bedrives genom de centrala verkstadsskolorna. Det skulle sålunda icke vara någon för huvudmännen främmande uppgift, som de på så sätt skulle erhålla. För en sådan uppläggning talar vidare det förhållandet, att utbildningen vid E-avdelningarna måste bedrivas i mycket nära samverkan med den övriga verksamhet, som där skall finnas. Även om det sålunda från flera synpunkter skulle vara fördelaktigt att lägga utbildningsverksamheten i händerna på landstingen, synes en sådan anordning komma att erbjuda så inånga svårigheter, att kommittén för sin del ställer sig tveksam till en dylik lösning. Det har redan tidigare anförts, att utbildningen, för att differentieringsmöjligheterna rätt skola kunna utnyttjas, bör planeras centralt och

239 a t t fördelningen av eleverna också bör ske i en central instans. Också för att säkra utbildningsplatser för tuberkulösa från de upptagningsområden, som sakna E-avdelningar, synes en central disponering bliva nödvändig. Om huvudmännen själva skulle svara för verksamhetens drift, torde de knappast bli hågade att till en central myndighet överlåta dispositionsrätten till utbildningsplatserna. Icke desto mindre synes en sådan ordning av ovan anförda skäl bliva nödvändig. Såvitt kommittén kan bedöma, synes det icke heller förefinnas några större utsikter, att samtliga landsting skola gå samman för att få problemet om patientfördelningen löst. Kommittén vill här erinra om att man tidigare diskuterat möjligheterna att ordna en slags clearing för att effektivare kunna utnyttja de lediga A-platser, som en tid funnos vid vissa sanatorier. Den gången stötte det emellertid på så stora organisatoriska svårigheter, att saken fick förfalla. Det finnes knappast anledning räkna med att det i förevarande fall skulle gå lättare. Mot detta alternativ kan också göras den invändningen, att den fasta organisationsplan, som torde bliva nödvändig, i vissa situationer skulle ltomma att visa sig alltför stel och icke medgiva de variationer, som kunna bliva erforderliga både i fråga om behovets kvantitet och utbildningens yrkesinriktning. Därigenom att endast vissa sjukvårdsområden äro i besittning av eftervårdsavdelningar, skulle en lösning enligt den här diskuterade linjen ytterligare kompliceras. Enligt ett andra alternativ kan yrkesutbildningen drivas såsom särskild kursverksamhet genom överstyrelsen för yrkesutbildning. Genom det lokala arbetsvårdsorganets försorg skulle utbildningsbehovet närmare klarläggas. Härefter borde det ankomma på den centrala arbetsvårdsmyndigheten att bestämma vad slags yrkesavdelningar, som skulle komma i fråga vid de olika E-sjukhusen. Slutligen skulle det bli överstyrelsens för yrkesutbildning uppgift att anordna utbildningen i huvudsak efter enahanda former, som föreslås gälla för särskild genom överstyrelsens försorg anordnad kursverksamhet för partiellt arbetsföra. I vissa yrken torde eleverna icke blott kunna påbörja utan även avsluta utbildningen vid E-sjukhusen. För övrigt har man anledning räkna ined att det stora flertalet elever efter utbildningens slut skola kunna gå direkt till anställning inom näringslivet för att där fullborda och avsluta utbildningen inom det yrke, för vilket kursen givit de grundläggande kunskaperna. För andra däremot torde det komma att befinnas lämpligt med fortsatt skolmässig utbildning. Av denna anledning synes det angeläget, att utbildningskurserna i möjligaste mån göras sådana, att en övergång kan ordnas till motsvarande stadium vid vanliga yrkesutbildningsanstalter. Kommittén för partiellt arbetsföra finner den här närmast skisserade lösningen vara den mest ändamålsenliga.

240 Utbildningskostnader. Kommittén förordar, att staten helt bär kostnaderna för den vid E-sjukhusen anordnade yrkesundervisningen. Inackorderingskostnaderna vid eftervårdshemmen under tiden för yrkesutbildningen förutsätter kommittén skola täckas genom de utbildningsbidrag, som föreslås skola utgå till de partiellt arbetsföra, vilka enligt beslut i särskild ordning av arbetsvårdsorganet erhålla yrkesutbildning. Detta bidragssystem kommer sålunda även att gälla för de tuberkulösa, som lämpligen kunna få sin utbildning efter någon av de vanliga utbildningsvägarna, och kommittén finner därför ingen anledning att från denna princip undantaga de tuberkulösa, som behöva utbildning i särskild ordning. Det skulle visserligen kunna sägas, att så länge en person vistas på en sjukvårdsanstalt, skulle sjukvården vara det primära. Kostnaderna skulle därför också i första hand täckas från befintliga sjukvårdsanslag. Men även om man vill betrakta utbildningstiden på E-avdelning primärt såsom sjukvård, synes tanken att staten skall svara för kostnaderna vara tillämpbar. 1934 års sjukvårdsutredning fastslog nämligen den fortfarande gällande principen, att all sjukvårdande verksamhet, som avser större områden än län, borde bestridas av statsmedel. Det skulle emellertid återstå att fixera den tidpunkt, då yrkesutbildningen påbörjades. I vissa fall kan detta måhända erbjuda svårigheter, därför att samtliga patienter vid E-sjukhusen böra sysselsättas med arbetsterapi, vilken ibland kan komma att tangera utbildningen. Kommittén har utgått från att yrkesutbildningen skall anses påbörjad, när patienten-eleven påbörjar en enligt fastställd kursplan bedriven undervisning. Avgörandet när utbildningen med hänsyn till patientens hälsotillstånd kan påbörjas, torde alltid böra ske genom samråd mellan läkare, kurator, arbetsberedningsassistent och kursledning. Det torde också böra fastslås, att den, som påbörjat utbildning, skall äga fortsätta denna, tills kursen genomgåtts, varvid dock försök bör göras att om möjligt placera vederbörande på annat håll för utbildningens avslutande. Detta kommer att få som följd, att man i enskilda fall måste kompromissa mellan vårdtid och utbildningstid. Vissa svårigheter torde komma att föreligga vid anskaffandet av lärare till kurserna, bland annat med hänsyn till att i något fall smittförande patienter komma att deltaga i undervisningen. Alldeles speciella krav måste också ställas på dessa lärare, icke minst i fråga om deras förståelse för eleverna och dessas rättmätiga anspråk på vissa hänsynstaganden. Kommittén anser, att det icke bör föreligga hinder för överstyrelsen för yrkesutbildning att med beaktande av dessa synpunkter utmäta lönerna till lärarna vid i anslutning till E-avdelningarna anordnade kurser förmånligare än som eljest sker i fråga om särskild kursverksamhet (arbetslöshetskurser e t c ) . I den mån ytterligare tillbyggnader av lokaler för utbildningen bliva erforderliga, anser kommittén, att dessa böra bekostas av statsmedel som

241 skett : beträffande E-avdelningarna. Enligt vad kommittén erfarit, skulle av de urirsprungligen till byggnadsstyrelsen för detta ändamål hänvisade medlen fcortfarande återstå ca 250 000 kronor. I detta sammanhang må även erinraas om att svenska nationalföreningen mot tuberkulos förklarat sig villig ; lämna ekonomiskt stöd vid lösandet av de tuberkulösas utbildningsfrågan. Kommittén för partiellt arbetsföra har sig bekant, att föreningen för detta ändamål fonderat omkring 325 000 kronor. Det torde böra undersökass, huruvida nationalföreningen vore benägen att bidraga till täckandet av nå£gon del av de kostnader, som kunna komma att uppstå vid utvidgning av lokkaler och anskaffning av nödig maskinutrustning etc. VidI vilken tidpunkt E-avdelningarna kunna få disponeras för sitt egentliga s^yfte är ännu icke definitivt klart. Från medicinalstyrelsen har underhand erfarits, att de enligt preliminära beräkningar under ett års tid skola anvämdas för vård av flyktingar med flera. Av olika skäl ha endast ett par paviljjonger ännu (december 1946) tagits i bruk, men eftersom samtliga numejra äro färdiga och anstalter vidtagits för deras utrustning, kan man förutssätta, att samtliga snarast skola öppnas. Under förutsättning att de underr ett år komma att utnyttjas för vård av flyktingar, skulle de från och nned slutet av år 1947 eller början av år 1948 i flertalet fall kunna anvämdas för eftervården. Det är emellertid sannolikt, att flyktingvården först efterhand kan avvecklas. Utbyggnaden av den här föreslagna utbildningsverksamheten skulle därför få ske successivt. Med hänsyn till utbildningsbehovets sannolika storlek och dess aktualitet är det emellertid nödvändigt, att man redan från början giver verksamheten en sådan omfattning, att den blir av påtagbar praktisk betydelse. Den tid det kommer att dröja,, innan utbildningsverksamheten kan igångsättas, bör kunna tagas till viara för utbyggande och iordningställande av undervisningslokaler. Utbildningsyrken. När det gäller att välja utbildningsyrken, måste hänsyn tagas till vissa faktorer, som på olika sätt begränsa de lungsjukas yrkesval. Ingen, som befinnes vara i behov av särutbildning, torde sålunda kunna räkna med att välja »tyngre» arbeten, där det blir fråga om att lyfta eller bära, eller arbeten, som kräva ihärdiga armrörelser. Man måste vidare räkna med att flertalet icke tål arbetsmiljöer med starka temperaturväxlingar, damm eller fukt. Oavsett individuella anlag och intressen synas alltså för samtliga vissa inskränkningar i yrkesvalet bli nödvändiga. Det går emellertid icke att med sakliga motiv göra gällande, att det finns något eller några framför andra lämpliga utbildningsyrken. Däremot synes man vid valet av yrken böra taga särskilt stor hänsyn till läget på arbetsmarknaden. Endast sådana yrken böra väljas, inom vilka efterfrågan på arbetskraft är stor och relativt konstant. Det är väl känt, att inånga arbetsgivare av smitträdsla och dylikt äro ohågade att anställa före detta tuberkulösa. Arbetsgivarnas betänkligheter skulle troligen bli mindre, om de W—6Z247

242 hade möjlighet att få sådana yrkesarbetare, på vilka tillgången i allmänhet är knapp. Frågan om lämpliga utbildningsyrken diskuterades också i tuberkuloseftervårdsutredningens betänkande i samband med förslaget om inrättandet av yrkesskolesanatorium. Härvid anfördes bland a n n a t : Av de helt manliga yrkesavdelningarna skulle upprättas två avdelningar för metallarbetare (mekaniker o. d.) om vardera 15 deltagare. Vidare böra värmeoch sanitetsmontörer sammanföras i en avdelning om 15 arbetare. Då samma förhållande bör gälla såväl träarbetare (snickare o. d.) som radiomontörer, skulle å de rent manliga yrkesavdelningarna samtidigt undervisas 75 elever på 5 avdelningar. Vad härefter angår de yrken, vari både manliga och kvinnliga elever lämpligen synas böra beredas utbildningsmöjligheter vid skolan, kan förslagsvis anordnas en avdelning för konfektionsskräddare, dit 6 manliga och 2 kvinnliga kursdeltagare böra hänvisas. Samma förhållande gäller avdelningar för fotografer och trädgårdsmästare, där förstnämnda avdelning bör kunna samla 8 manliga och lika många kvinnliga elever. Till dessa yrkesavdelningar bör vidare hänföras utbildning av kontorister, maskinskriverskor och stenografer, varvid proportionen måhända lämpligen bör bestämmas till 12 män och 18 kvinnor. Vad slutligen beträffar de yrken, vari uteslutande kvinnor böra undervisas, ha vi helt preliminärt velat ifrågasätta, att 12 elever i klännings- och hattsömnad beredas utbildning i gemensam avdelning. Gränsen mellan manliga och kvinnliga yrken utsuddas alltmera, och det skulle vara meningslöst att söka upprätthålla så bestämda gränser i den förevarande undervisningen. Samtliga yrkesavdelningar böra på lika villkor stå öppna för både män och kvinnor. Därmed skulle både män och kvinnor få rikare möjligheter till yrkesval. För övrigt torde erfarenheten, sedan tuberkuloseftervårdsutredningen lade fram sitt förslag, ha visat, att en del av de föreslagna yrkena äro direkt olämpliga för de tuberkulösa, som måste särutbildas. Sålunda torde värme- och sanitetsmontöryrket vara direkt olämpligt för lungsjuka. Till ytterligare belysning av frågan om lämpliga utbildningsyrken vill kommittén här nedan lämna en sammanställning av de yrkesönskningar, Tabell 20. Resultat av en undersökning rörande vissa lungsjukas y r k e s ö n s k n i n g a r . Yrke

Män

Instrumentmakare . . Elektromekaniker Radioreparatör Skrivmaskinsreparatör Cykelreparatör Kontorist m. m Tapetserare Möbelsnickare Sömmerska Hårfrisörska

10 2 1 1 1 6 1 5

Kvinnor Summa

—

13 1

10 2 1 1 1 10 1 5 13 1

—

•

— — — — 4

— —

243 som framgingo vid den tidigare nämnda undersökningen av patientmaterialet vid sanatorierna i Hällnäs och Kolmården. Kommittén har icke ansett sig böra giva anvisningar om vilka slags yrkeskurser, som böra anordnas vid E-avdelningarna. Enligt kommitténs mening bör det ankomma på det centrala arbetsvårdsorganet att i samråd med överstyrelsen för yrkesutbildning och efter hörande av den medicinska sakkunskapen utvälja de yrken, som med hänsyn till arbetsmarknadsläget etc. lämpligen böra komma i fråga. Utbildningstidens längd torde böra bestämmas med hänsyn till utbildningens syften. Kurser med längre varaktighet än två år torde dock i varje fall icke böra anordnas. Främst böra kurserna, såsom redan antytts, således syfta till att giva sådan utbildning, som underlättar senare utplacering i arbetslivet, där fortsatt praktisk utbildning i förekommande fall får vidtaga. Men möjligheten bör också lämnas öppen att fullborda utbildningen vid en vanlig yrkesutbildningsanstalt. Liksom vid annan yrkesutbildning kan man vid den här föreslagna räkna med att det kommer att framställas vissa produkter för avsalu. Eftersom utbildningen måhända i viss utsträckning även kommer att omfatta smittbärande patienter, måste produkterna före saluförandet i en eller annan ordning desinficieras. Några för alla ämnen tillförlitliga metoder härför äro icke för närvarande kända. Enligt vad kommittén erfarit, har man inom statens institut för folkhälsan för Stockholms stads räkning påbörjat vissa undersökningar för att så småningom kunna komma fram till helt tillförlitliga desinfektionsmetoder. Eftersom denna fråga i än högre grad rör arbetsterapin vid sanatorierna, vill kommittén för partiellt arbetsföra i avvaktan på folkhälsoinstitutets utredning slutgiltigt taga ställning till frågan i ett följande betänkande. Kommittén är angelägen påpeka, att frågan om ett yrkesskolesanatorium icke får anses avförd från dagordningen, därest detta förslag genomföres. Det är självfallet icke möjligt att nu avgöra, huruvida de här föreslagna åtgärderna komina ätt visa sig tillräckliga, och därför torde man på grundval av de under tiden vunna erfarenheterna vid en senare tidpunkt böra upptaga frågan om ett yrkesskolesanatorium till förnyad prövning. Under hänvisning till vad som här ovan anförts, får kommittén för partiellt arbetsföra härmed föreslå att det vid tuberkulosvårdanstalternas bildning,

E-avdelningar

anordnas

yrkesut-

att ett visst antal vårdplatser vid E-avdelningarna reserveras för utbildningsbehövande långtidskonvalescenter, varvid särskild hänsyn bör tagas till behovet i Norrland, att arbetsvårdsmyndigheten i samråd med överstyrelsen ning får träffa avgörande om lämpliga utbildningsyrken,

för

yrkesutbild-

244 att överstyrelsen för yrkesutbildning får i uppdrag att organisera verksamheten i enlighet med de allmänna riktlinjer, som ovan skisserats, att fördelningen digheten,

av eleverna uppdrages

åt den centrala

att erforderliga utbyggnader av undervisningslokaler bildningen bekostas av staten.

arbetsvårdsmynliksom

själva

ut-

KAP. XIV. YRKESUTBILDNINGEN FÖR ÖVRIGA GRUPPER AV PARTIELLT ARBETSFÖRA. Kommittén har i det föregående uttalat den meningen, att man, innan särutbildning sättes i fråga för någon partiellt arbetsför, noggrant skall pröva, om utbildning kan ske på normala vägar genom lärlings- eller elevanställning inom näringslivet eller vid någon vanlig yrkesutbildningsanstalt. Först när det kan göras gällande, att utbildningsfrågan ej kan lösas på detta sätt, borde utbildning under särskilda förhållanden komma i fråga. Det bör framhållas, att man i första hand skall söka åstadkomma direkt arbets placering inom lämpligt yrke eller arbetsområde, endera i den ordinarie produktionen, eller till sist i särskilda avdelningar, eller i s. k. skyddad produktion. Yrkesutbildning bör emellertid ifrågakomma då förutsättningar finnas för att en partiellt arbetsför genom den erhållna utbildningen väsentligt kan förbättra sina utkomstmöjligheter. Enligt den schematiska uppdelning av de partiellt arbetsföra, som kommittén gjort i sitt betänkande I1, skulle till de partiellt arbetsföra räknas blinda och synsvaga, dövstumma och döva, vanföra, tuberkulösa, kroniskt sjuka och åldersbelastade samt övriga (psykiskt sjuka, nervklena, efterblivna, abnorma, alkoholister, straffade). Gruppen »övriga» omfattar som synes personer med psykiskt eller socialt betingade arbetshinder. I det föregående har kommittén tagit upp frågan om särutbildning endast för vissa grupper av partiellt arbetsföra, nämligen för blinda, dövstumma, vanföra och lungtuberkulösa. Anledningen härtill har beträffande de tre förstnämnda grupperna i första hand varit, att för dem redan tidigare bedrivits särskild utbildningsverksamhet och att främst vissa pedagogiska skäl alltjämt ansetts motivera ett åtminstone för vissa fall och i viss omfattning särskilt hänsynstagande. Skälen för att kommittén förordat särskild utbildning för lungtuberkulösa ha i huvudsak varit två; dels ha en del lungsjuka en förhållandevis lång vård- och konvalescenstid, inom vilken utbildningen under vissa betingelser kan påbörjas, dels kan det med 1

SOU 1946:24.

246 hänsyn till smittorisken för en del synas befogat med utbildning i speciella skolor eller kurser. För återstående grupper (döva, kroniskt sjuka, psykiskt sjuka och socialt belastade m. fl.) ha några för var och en av dessa grupper avsedda säråtgärder icke ansetts böra föreslås. De för partiellt arbetsföra allmänt syftande åtgärder, som kommittén föreslagit dels i sitt tidigare betänkande I, dels i detta betänkande, böra emellertid göra det möjligt även för dessa grupper att få sina intressen tillgodosedda. Genom effektiviserad arbetsberedning och yrkesvägledning, utnyttjande av utbildningsmöjligheterna i näringslivet och vid de ordinarie yrkesutbildningsanstalterna samt anordnande av särskilda kurser, anser kommittén således, att utbildningsproblemet för de här berörda grupperna i väsentligaste grad bör kunna lösas. Kommittén för partiellt arbetsföra har ansett, att man för framtiden icke bör gå fram enligt den tidigare tillämpade principen: en fast specialskola för varje lyteskategori. I det föregående har kommittén även föreslagit vissa omläggningar av undervisningen vid de hittillsvarande specialskolorna. Med undantag för specialskolan för blinda har sålunda förordats, att de hittillsvarande lytesskolorna skola få formen av allmänna specialskolor, varvid de ställas öppna även för personer med andra slags arbetshinder. I samband med behandlingen av frågan om yrkesutbildning för övriga grupper av partiellt arbetsföra har kommittén ansett det påkallat att även något beröra den verksamhet, som bedrives vid Steneby skolor för yrkesundervisning. Allt ifrån skolans tillkomst har en betydande del av denna skolas elever, som intagits i därvarande verkstadsskoleavdelningar, varit att hänföra till partiellt arbetsföra. I viss mån har den sålunda fått prägel av en yrkesskola för handikappade, vilka för övrigt kommit till skolan från olika delar av landet. Som nämnts i annat sammanhang har pensionsstyrelsen även anlitat Steneby vid praktiska försök rörande lämpligt yrkesval för fall, då yrkesutbildning ifrågasatts. Skolan är formellt organiserad såsom en vanlig kommunal yrkesskola och åtnjuter sålunda icke statsbidrag enligt andra eller gynnsammare grunder än som gälla för dylika skolor. Kommunens bidrag är ganska blygsamt, och svårigheter ha förelegat vid finansieringen, speciellt som bland annat hänsynen till en rationellt ordnad undervisning synts påkalla vissa ny- och tillbyggnader m. m. I en framställning till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet har styrelsen för Steneby skolor den 10 juni 1942 hemställt om dels bistånd med utredning angående skolans fortsatta verksamhet, dels medel till en utvidgning av verksamheten. Sedan framställningen för yttrande överlämnats till kommittén för partiellt arbetsföra, fann kommittén en speciell utredning behövlig. Efter framställning från kommittén tillkallade chefen för socialdepartementet den 15 mars 1946 därför förre rektorn vid Stockholms stads yrkesskolor, Konrad Andersson,

247 att biträda kommittén vid handläggningen av detta ärende. Sedan Andersson numera slutfört sitt uppdrag, ämnar kommittén särskilt avgiva yttrande och förslag i ärendet. Här har kommittén endast velat anmäla, att utredningen ger vid handen, att skolan, om anslag av statsmedel till nybyggnader m. m. samt såsom bidrag till årliga driftskostnader erhölles, skulle kunna omorganiseras till en specialskola för olika grupper av svårare handikappade. De allmänna specialskolornas uppgift skulle efter omorganisationen bli att meddela utbildning åt sådana handikappade, som bedömas vara i behov av utbildning men av olika skäl icke kunna få sådan på vanliga vägar. Det är därmed icke kommitténs mening, att man utan urskillning skall remittera partiellt arbetsföra med arbetshinder av olika slag till dessa specialskolor. Vid urvalet av elever måste självfallet stor hänsyn tagas till arbetshindrets art, vederbörandes ålder, tillgängliga yrkesavdelningar etc. Kommitténs förhoppning är, att man genom denna omläggning av specialskolornas verksamhet jämväl skall kunna lösa utbildningsfrågan för en del svårare handikappade från andra lytesgrupper än de här ovan särskilt behandlade, t. ex. reumatiker, astmatiker eller hjärtsjuka. / den särskilda kursverksamheten för partiellt arbetsföra, som kommittén föreslagit skola bedrivas genom överstyrelsen för yrkesutbildning, får man därtill en utbildningsform, som på ett särskilt sätt kan taga vederbörlig hänsyn till elevernas personliga förutsättningar och som medgiver avsevärda möjligheter till omskolning, vilket torde vara vad dessa kategorier främst behöva. I den mån det kan bedömas behövligt och ändamålsenligt synes man också inom denna ram kunna anordna särskilda kurser, fristående eller i anknytning till redan existerande skolor, för exempelvis reumatiker, astmatiker, hjärtsjuka eller andra grupper av partiellt arbetsföra. Däremot torde behov av särskilda fasta skolor för någon av dessa grupper icke anses påkallat. I det följande skall kommittén något närmare omnämna de olika gruppernas speciella utbildningsproblem för att kontrollera, att för dessa grupper utrymme kommer att finnas i de förslag, som tidigare berörts i betänkandet i fråga om yrkesvägledning, inplacering i näringslivet, utbyggnad av yrkesskoleväsendet och speciell kursverksamhet. Döva. De dövas problem i fråga om yrkesutbildningen är främst, att de kunna ha svårt att uppfatta lärarnas instruktioner och i övrigt följa med den muntliga undervisningen. I detta avseende äro de således i någon mån jämställda med vissa dövstumma. Emellertid kan avläsningsförmågan utvecklas rätt avsevärt, varför svårigheterna icke böra överskattas. Det torde vara önskvärt, att kursverksamheten för avläsning utökas och underlättas. Denna fråga jämte frågan om förbättrade möjligheter för döva att erhålla och utnyttja hörapparater skall kommittén upptaga till övervägande i ett senare betänkande. De, som ha svårt att följa den vanliga undervisningen,

248 böra emellertid erhålla sin yrkesutbildning vid specialskolorna. I övriga fall bör utbildning kunna åstadkommas på vanligt sätt. Reumatiker. På grund av reumatikernas stora känslighet för klimatiska förändringar äro de i regel i behov av en arbetsmiljö med j ä m n temperatur, värme och torr luft. Vid valet av utbildningsyrken måste hänsyn även tagas till att reumatikerna i görligaste mån böra undvika tyngre arbeten. En yrkesutbildning eller omskolning med åtföljande byte av arbetsmiljö kan för den av reumatism drabbade bliva en förebyggande åtgärd av utomordentlig betydelse, liksom den även kan förhindra, att sjukdomen förvärras. Hitintills ha vissa reumatiker med sådana ledförändringar, att de kunnat klassificeras såsom vanföra, utbildats vid vanföreanstalterna. Genom pensionsstyrelsens försorg ha även vissa andra reumatiker kunnat erhålla yrkesutbildning. Utöver dessa båda kategorier torde det emellertid finnas ett antal reumatiker, som behöva särskilt bistånd för sin yrkesutbildning. I det stora flertalet fall bör omskolningen eller yrkesutbildningen kunna ske med tillhjälp av de allmänt syftande utbildningsåtgärderna inom näringslivet, vid yrkesskola eller i särskilda kurser för partiellt arbetsföra. I andra fall däremot kan utbildning ske vid någon av de föreslagna specialskolorna. Sockersjuka. De sockersjuka äro särskilt känsliga för oregelbundenheter i livsföringen, framförallt gäller detta måltidernas sammansättning och fördelning under dygnet. Skiftarbete blir för dem mindre lämpligt, särskilt i de fall där sjukdomen nödvändiggör insulinbehandling. Därtill kommer att krafttillståndet ofta omöjliggör tyngre arbete, varför en yrkesomflyttning kan behöva komma till stånd. I det stora flertalet fall torde erforderlig omskolning eller yrkesutbildning kunna genomföras i vanliga skolor, i kurser eller inom näringslivet. Astmatiker. På grund av de astmatiska sjukas känslighet för ämnen av skilda slag behöva många av dem byta arbetsmiljö och yrke. Liksom i fråga om sockersjuka förutsätter detta i många fall yrkesutbildning eller omskolning för det nya yrket. Oftast torde denna kunna ske på de vägar, som stå medborgare i allmänhet till buds. Därest kontinuerlig utbildningsverksamhet kommer att påfordras för ett större antal astmatiker, bör det kunna övervägas, huruvida icke överstyrelsen för yrkesutbildning för att tillgodose detta behov skulle kunna anordna en eller flera särskilda kurser, förlagda till en med hänsyn till klimatet lämplig ort. Vidare borde man kunna eftersträva att placera utbildningsbehövande astmatiker vid en ur klimatsynpunkt lämpligt belägen verkstadsskola, eventuellt med för dem särskilt inrättat internat. Hjärtsjuka. Vid valet av utbildningsyrken för de hjärtsjuka är det nödvändigt att taga hänsyn till den allmänna kraftnedsättning, som oftast blir en följd av sjukdomen. En yrkesutbildning eller omskolning och en därpå grundad omplacering kan i många fall förhindra, att sjukdomen förvärras.

249 Viss yrkesutbildning för hjärtsjuka har tidigare kommit till stånd med hjälp från pensionsstyrelsen. Under åren 1930—1938 omskolades drygt ett hundratal. I fråga om formerna för utbildningen kan man få anlita flera utvägar. De hjärtsjukas nedsatta rörelse- och arbetsförmåga kan nämligen påkalla särutbildning i betydande utsträckning. Man bör emellertid kunna räkna med att flertalet skall kunna omskolas eller yrkesutbildas vid vanliga yrkesutbildningsanstalter, inom näringslivet eller i särskilda kurser. Mag sjuka. I likhet med vad som sagts i fråga om de sockersjuka äro de magsjuka känsliga för oregelbundenheter i mathållningen. Skiftarbete liksom även för långa arbetspass utan matraster blir därför ofta mindre lämpligt. Yrkes- eller arbetsbyte kan i många fall bli nödvändigt. Utbildningen eller omskolningen torde kunna erhållas på de vanliga vägarna. Fysiskt klena. Som grupp betraktad är denna tämligen diffus. Den kan främst anses omfatta personer, som av olika anledningar sekundärt ha nedsatta kroppskrafter eller vilka primärt genom sin bräckligare konstitution äro svagare än flertalet andra. Vid deras inplacering i arbetslivet torde i vissa fall yrkesutbildning eller omskolning behöva tillgripas. Endast undantagsvis synes den behöva förläggas till de ovan föreslagna specialskolorna. Psykiskt sjuka. Denna grupp är mycket omfattande och heterogen. Den inrymmer neurotiker, psykopater och dem, vilka i dagligt tal betecknas såsom sinnessjuka. För en del av detta klientel erfordras, under viss övergångstid eller permanent, sysselsättning i skyddad verksamhet. För andra behövs arbetsprövning och arbetsträning, innan utbildningen kan påbörjas. Det måste beträffande denna grupp bli olikartade problem, man ställes inför, och åtgärderna måste även bli starkt differentierade. Några generellt uppdragna riktlinjer kan icke lämnas. De, som utskrivas från sjukhus såsom friska, kunna väl i många fall återupptaga sina tidigare sysselsättningar. Varom icke, torde vederbörlig förberedelse för nytt arbete kunna ske i form av yrkesutbildning, omskolning etc. Denna bör då kunna erhållas genom de allmänt syftande åtgärderna, som kommittén föreslagit i det föregående. För övriga kategorier torde det mera bli fråga om arbetsträning, och åtgärderna falla då inom ramen för den verksamhet, som skulle bedrivas av prövnings- och träningsinstituten. En utvecklad rådgivningsverksamhet torde här ha stor uppgift att fylla i förebyggande syfte. Sinnesslöa. För denna förhållandevis stora grupp av handikappade h a utbildnings- och andra därmed sammanhängande förhållanden nyligen varit föremål för vissa reformer (jfr sid. 39). Någon yrkesutbildning i egentlig mening förekommer icke vid de av 1944 års riksdag beslutade centralanstalterna inom de olika länen. Snarare kan den praktiska sysselsättningen betraktas såsom ett led i elevernas allmänna fostran och träning för vissa arbetsuppgifter. Såvitt kommittén kan bedöma, synes man inom den

250 år 1944 beslutade ramen kunna tillgodose det behov av differentierad träning, som kan vara erforderligt för att i möjligaste mån göra dessa människor arbetsdugliga. Debila. För denna grupp, huvudsakligen bestående av hjälpklasselever, föreligga betydande problem vid inpassningen i produktionen. Om de för abrupt kastas in i arbetslivets press och jäkt, äro utsikterna stora, att de skola misslyckas. För vissa av dem torde det vara behövligt med en övergångstid i skonsam miljö mellan skola och arbetsliv med en mera successiv anpassning till arbetets krav. Kommittén för partiellt arbetsföra har under hand erfarit, att ungdomsvårdskommittén inom en nära framtid ämnar lägga fram förslag i denna fråga. Alkoholister. Alkoholisterna tillhöra som regel de högre åldersklasserna, och de ha därför i allmänhet varit ute i arbetslivet, innan de bliva föremål för åtgärder från samhällets sida. De som erhållit vård, kunna i flertalet fall återgå till tidigare sysselsättning, även om det anses lämpligt med omplacering i ny miljö. Sådan omplacering torde icke annat än i undantagsfall kräva omskolning eller yrkesutbildning, eftersom det icke är arbetsutan snarare fritidsmiljön, som behöver bytas. Givetvis är det mycket angeläget, att vistelsen på alkoholistanstalt förenas med sysselsättning eller arbete av sådan art, som betjänar senare återinpassning i arbetslivet Denna fråga jämte eftervården skall enligt utfärdat direktiv tagas upp till prövning av de nyligen tillkallade sakkunniga för utredning av alkoholistvården. Därest det i något fall blir fråga om yrkesutbildning eller omskolning efter vårdtidens slut, bör detta kunna ske genom utnyttjande av allmänt syftande åtgärder. Straffade. En del personer, som undergått frihetsstraff, kunna av olika skäl icke återvända till tidigare arbetsfält och behöva därför utbildning eller omskolning för att kunna komma in på ett nytt. Andra — företrädesvis ungdomar — ha tidigare icke erhållit någon yrkesutbildning och ha för övrigt endast under kort tid varit i kontakt med yrkeslivet. För dem k a n yrkesutbildningen bliva nödvändig för eller åtminstone värdefull vid inplaceringen på arbetsmarknaden. För det stora flertalet intagna är emellertid vistelsen vid anstalt så pass kort, att den icke möjliggör en metodisk yrkesutbildning. Sysselsättningen inom anstalterna och vid kolonierna blir därför i första hand av betydelse såsom en allmänt inriktad arbetsträning och som sådan synnerligen värdefull. Den differentiering av arbetsdriften, som fångvårdsstyrelsen på Kungl. Maj:ts uppdrag i anslutning till straffverkställighetsreformens genomförande föreslagit (jfr sid. 38), hälsas av kommittén med tillfredsställelse. I detta sammanhang vill kommittén särskilt understryka vikten av att det vid sidan av anstalternas och koloniernas huvudyrken inrättas så kallade diverseverkstäder, där sådana intagna, som på grund av sjukdom, lyte eller dylikt icke kunna ägna

251 sig å t övriga arbeten, kunna få sysselsättning och tränas för vissa arbetsuppgifter. När det gäller fångvårdens ungdomsanstalter, ligger frågan något annorlunda till. Vid dem bedrives redan viss yrkesutbildning. Gentemot det sätt, på vilket den bedrives, har överstyrelsen för yrkesutbildning i en skrivelse 1 av den 27 augusti 1946 till riksdagens justitieombudsman gjort vissa erinringar. I avseende på anstalterna i Skenas och Uppsala framhöll sålunda överstyrelsen i anslutning till vissa påpekanden beträffande skolverkstädernas utrustning, att förutsättningar för bedrivande av en rationell praktisk yrkesutbildning förelåge men att rättelse i fråga om vissa mindre tillfredsställande förhållanden borde vidtagas. För att utbildningen skulle bliva planmässig och man skulle erhålla garanti för att eleverna erhölle en allsidig utbildning, vilket icke syntes vara fallet beträffande snickeriavdelningen vid Skenas, vore det nödvändigt, att undervisningsplaner funnes fastställda och att dessa planer verkligen följdes, överstyrelsen förklarade sig beredd att tillhandahålla förebilder till undervisningsplaner. Vid valet av arbetsuppgifter vore det likaledes av stor betydelse, att dessa uppgifter icke vore för ensidigt valda. Långa serier eller likartade produkter borde sålunda icke förekomma, såsom det gjorde för närvarande. Även i fråga om teoriundervisningen vore det nödvändigt att lägga upp ordentliga undervisningsplaner. överstyrelsen påpekade vidare vikten av att fritiden i möjligaste mån utnyttjas av de intagna bl. a. genom deltagande i korrespondenskurser och genom utförande av egna arbeten i verkstäderna. Efter att ha understrukit vikten av gymnastik- och idrottsövningar sammanfattade överstyrelsen sina iakttagelser vid inspektionerna med att det torde finnas förutsättningar för att kunna meddela de å anstalterna i Skenas och Uppsala intagna en i förhållande till utbildningstiden god grundläggande yrkesutbildning. En förutsättning härför vore emellertid, att undervisningen ordnades och bedreves planmässigt och arbetsanskaffningen sköttes på sådant sätt, att utbildningsbehovet i främsta rummet tillgodosåges och att de ekonomiska synpunkterna komme först i andra hand. Enligt vad kommittén erfarit, har överenskommelse nu träffats, att överstyrelsen för yrkesutbildning skall utöva kontinuerlig inspektion av yrkesundervisningen vid fångvårdens ungdomsanstalter. Kommittén önskar för sin del understryka de övriga mycket beaktansvärda synpunkter, som överstyrelsen framfört till justitieombudsmannen. Utöver vad som redan anförts vill kommittén framhålla vikten av att de från ungdomsanstalterna utskrivna i de fall, där så kan anses lämpligt, beredas tillfälle till fortsatt utbildning vid vanliga utbildningsanstalter eller inom näringslivet. Detta bör kunna ordnas genom skyddskonsulenterna 1 Avlåten med anledning av en inspektion, som överstyrelsen för yrkesutbildning på J. 0:s initiativ företagit av ungdomsanstalterna i Skenas och Uppsala.

252 och de lokala arbetsvårdsorganen. Tillsammans böra även dessa båda institutioner kunna vidtaga erforderliga åtgärder för att bereda utbildning eller omskolning åt både äldre och yngre frigivna, som för sin arbetsplacering eller eljest kunna anses vara i behov av sådan. Några speciella bestämmelser härför torde icke behöva utfärdas. Det är givet, att inplaceringen av straffade i de vanliga yrkesutbildningsanstalterna måste ske med stor urskillning. Personer, som genom sitt uppträdande kunna tänkas fördärva andan och äventyra undervisningen, böra icke placeras i de vanliga yrkesskolorna. Missanpassad ungdom. Med detta begrepp avser kommittén i första hand den ungdom, som enligt barnavårdslagen blivit föremål för åtgärder från samhällets sida. I stor utsträckning är det fråga om pojkar och flickor just i de åldrar, då yrkesutbildning som regel påbörjas. Det är därför önskvärt, att de, som omhändertagas av samhället — och i viss utsträckning även de, som på ett tidigare stadium och vid lindrigare beteende- eller utvecklingsrubbningar kunna spåras upp av rådgivningsbyråerna för uppfostringsfrågor — beredas tillfälle att påbörja och eventuellt även fullfölja en yrkesutbildning. Detta synes så mycket viktigare, som yrkesutbildning för denna ungdom får anses som en faktor av utomordentlig betydelse i dess allmänna fostran, liksom den i många fall kan bli grundvalen för dess framtida inordning i samhället och arbetslivet. Såsom tidigare anförts (sid. 35), meddelas för närvarande yrkesutbildning vid vissa skolor, tillhörande barna- och ungdomsvården. Verksamheten vid dessa skolor har nyligen varit föremål för översyn, varvid även vissa reformer i fråga om eftervården blivit gjorda. Numera synes man sträva efter att kunna förlägga ifrågavarande ungdomars yrkesutbildning till de vanliga yrkesutbildningsanstalterna. Sålunda har en överenskommelse träffats mellan socialstyrelsen och Malmöhus läns landsting, att ett 30-tal elever vid Råby yrkesskola i Lund skola få sin yrkesutbildning vid den centrala verkstadsskola, som landstinget ämnar upprätta i Lund. Denna strävan till normalisering av de omhändertagna ungdomarna är enligt kommitténs mening mycket beaktansvärd. Genom denna utflyttning underlättas anpassningen till den miljö, i vilken de sedermera komina att vistas, samtidigt som ungdomarna kunna erbjudas ett rikare yrkesval.

Kommittén är fullt medveten om att här lämnade redogörelse för speciella utbildningsproblem för ovan angivna grupper av partiellt arbetsföra i vissa avseenden kunnat göras fullständigare. Sålunda föreligga i många fall av här ej nämnda kroniska sjukdomstillstånd särpräglade omständigheter, vilka vid arbetsplacering och utbildning kräva beaktande. Icke

253 minst blir detta förhållandet, när utöver det fysiska eller psykiska arbetshindret hänsyn måste tagas till vederbörandes ålder. Genom här framlagda förslag har kommittén så långt det varit möjligt sökt att anvisa lämpliga utvägar till lösning av de partiellt arbetsföras utbildningsproblem, hur särpräglat detta än må vara i varje enskilt fall.

KAP. XV. SÄRSKILDA ANORDNINGAR FÖR ARBETSPRÖVNING OCH ARBETSTRÄNING. 1. Nuvarande förhållanden. Under senare år har — huvudsakligen på enskilt initiativ — vidtagits åtgärder för prövning, träning och sysselsättning under skyddade förhållanden av partiellt arbetsföra. Sålunda har stadsmissionen i Stockholm upprättat ett s. k. arbetsinstitut och vissa andra verkstäder, dit arbetsberedningskontoret (arbetsförmedlingen) kan remittera personer för såväl arbetsprövning och arbetsträning som sysselsättning (se kommitténs för partiellt arbetsföra betänkande I, SOU 1946:24, bilaga nr 2 ) . På Södersjukhuset i Stockholm har sedan en tid tillbaka mera försöksvis bedrivits en i viss mån liknande verksamhet. Steneby skolor för yrkesundervisning, Dals Långed, har under en följd av år mottagit handikappade personer för prövning av arbetsförmåga, anlag etc. Härjämte vill kommittén erinra om att vissa former av offentliga arbeten till sin karaktär varit sådana, att de betraktats såsom arbetsträning. Vid AB Malmö Läderfabrik har en särskild avdelning upprättats för sysselsättning av partiellt arbetsföra. Syftet härmed torde dock närmast ha varit att tillgodogöra sig den arbetskraft, som eljest svårligen kan nyttiggöras i produktionen. I sammanhanget må även nämnas de initiativ, som tagits av Telefonaktiebolaget L. M. Ericsson i Stockholm. Även i andra länder har liknande verksamhet upptagits. Bland annat kan nämnas Arbejdsskolen utanför Köpenhamn, dit Invalideforsikringsretten remitterar personer för arbetsprövning. Genom det danska arbetsministeriet ha vidare anordnats »Optrseningsforanstaltninger f0r Erhvervshaemmede», en form av offentliga arbeten, speciellt avpassade för partiellt arbetsföra av olika kategorier (se Socialt Tidsskrift nr 7—8, 1944, Beskseftigelse af Erhvervshaemmede). I England ha uppbyggts så kallade »training centres» för medicinsk vård, träning och utbildning av bland annat partiellt arbetsföra. I Amerika bedrives en i viss mån liknande verksamhet vid de så kallade Altro Work Shops, vilka äro inriktade på arbetsträning av tuberkulösa (se docent E. Severins rapport, SOU 1946:65). I Schweiz finnas särskilda verkstäder för partiellt arbetsföras sysselsättning.

2. Åtgärder vidtagna av statens arbetsmarknadskommission. I b ö r j a n a v å r 1946 h a r s t a t e n s a r b e t s m a r k n a d s k o m m i s s i o n u n d e r s ö k t m ö j l i g h e t e r n a a t t få i g å n g p r ö v n i n g s - och t r ä n i n g s i n s t i t u t u t e i l a n d e t . A l l t e f t e r s o m d e n a r b e t s b e r e d a n d e v e r k s a m h e t e n för p a r t i e l l t a r b e t s f ö r a vid d e n offentliga a r b e t s f ö r m e d l i n g e n k o m m i t igång, h a r n ä m l i g e n b e h o v e t a v a n o r d n i n g a r för a r b e t s t r ä n i n g och a r b e t s p r ö v n i n g , s ä r s k i l t a v ä l d r e p a r tiellt a r b e t s f ö r a , f r a m s t å t t ä n m e r a t y d l i g t . I en i n o m k o m m i s s i o n e n u p p rättad promemoria rörande denna undersökning framhålles bland a n n a t : Under h a n d undersöktes också huruvida landsförbundet för arbetslöshetens bekämpande (LAB) hade förutsättningar att med visst stöd organisera dylika arbetsträningsverkstäder inom olika orter i landet. Efter konferens med förbundets styrelse befanns det, att denna organisation saknar förutsättningar för att upptaga n ä m n d a verksamhet. Vidare hade en förberedande undersökning utvisat att de kommuner, som önskade anordna arbetsträningsmöjligheter, i regel ej voro villiga att upprätta dessa i direkt kommunal regim, vilket skulle medföra vissa förpliktelser beträffande tjänstemän och ekonomi. Detta ansågs ej lämpligt med hänsyn till att frågan befann sig på experimentstadiet. Efter att ha samrått med vissa kommunalrepresentanter, bland annat direktör Martin Helin, Stockholms stads arbetslöshetsnämnd, ansågs det därför sannolikt, att följande organisationsplan i sina väsentliga delar borde kunna antagas av de lokala myndigheter — landsting eller kommuner — som visat eller skulle komma att visa intresse för frågan. I den ort där frågan är aktuell bildas en lokalkommitté för att u t r e d a : 1) behovet av ett arbetsinstitut och, i den händelse sådant föreligger, antalet vårdplatser, 2) den differentiering av arbetsmöjligheterna som bör förekomma, 3) lokalmöjligheter, 4) inackorderingsmöjligheter för viss del av klientelet, 5) preliminära engångskostnader för verksamhetens igångsättande, 6) preliminära årliga driftskostnader, 7) de möjligheter som föreligga att erhålla anslag från någon lokal myndighet, landsting eller kommun. Följande myndigheter och organisationer böra vara representerade i kommittén: länsarbetsnämnd, drätselmyndighet, socialvårdsmyndighet, läkare och sjukhus, arbetsgivareorganisation, arbetstagareorganisation, de partiellt arbetsföras organisation. I den händelse den verkställda utredningen utvisar, att ett behov av ett arbetsinstitut föreligger och att lokala och ekonomiska möjligheter stå till buds, bör kommittén hos vederbörande myndighet verka för bland annat a t t en ekonomisk förening med landsting eller kommun bildas med uppgift för denna och dess styrelse att h a n d h a driften och förvaltningen av det eller de arbetsinstitut, som komma att upprättas; a t t föreningens styrelse bör få en likformig sammansättning med kommittén eventuellt kompletterad med en representant för det frivilliga hjälparbetet; a t t föreningen erhåller anslag till upprättandet och till driften av ett arbetsinstitut;

25(3 a t t enskilda personer erhålla möjlighet att inom föreningen göra en insats för de partiellt arbetsföra; a t t föreningen, som bör vara självständig, tillsammans med likartade lokala föreningar bildar ett riksförbund eller en samarbetskommitté, vars centrala ledning genom sitt kansli skall ha till uppgift att vid behov tillföra föreningen arbetsuppgifter samt tjäna som försäljningsorgan för föreningarnas standardtillverkningar, därest tillräckligt statsanslag erhålles; a 11 vårdplatserna vid föreningens olika arbetsberedande organ ställas till arbetsförmedlingens förfogande. Med utgångspunkt från detta tämligen skissartade program ha förhandlingar inletts med myndigheter och organisationer i Norrköping, Uppsala, Göteborg, Borlänge, Sandviken, Växjö, Örebro och Karlskrona. Av kommissionens redogörelse framgår vidare, att intresset på de besökta orterna varit stort och att man på samtliga håll preliminärt anslutit sig till det organisationsförslag, som framlagts. Härutöver må anföras, att man även på andra än de nämnda platserna dels torde undersökt möjligheterna att få till stånd arbetsinstitut i olika former, dels — om än i blygsam omfattning — igångsatt dylika. Sammanfattningsvis kan sålunda konstateras, att det bland myndigheter, institutioner och enskilda föreningar samt industrier ute i landet finnes ett betydande intresse för denna sak och att detta intresse på några håll tagit sig uttryck i vissa praktiska försök.

3. Verksamhetens syfte. De hittills inom vårt land vidtagna åtgärderna för prövning och träning ha vuxit fram ur det mycket påtagliga behov av dylik verksamhet, som framträtt vid arbetsanskaffningen för partiellt arbetsföra. Det har ofta visat sig nödvändigt att praktiskt pröva de handikappades anlag och arbetsförmåga, innan man genomför en yrkesutbildning eller ordnar en arbetsanställning. Arbetsprövningen kan sägas utgöra ett led i yrkesvägledningen (anlagsdiagnostiseringen), och kommittén har därför även behandlat frågan i det avsnitt, som handlar om yrkesvägledningen (jfr sid. 130). Ofta är det emellertid icke tillräckligt med enbart arbetsprövning. I inånga fall torde det vara ännu viktigare att giva de handikappade systematisk träning och anpassning till de krav, som utbildningen eller arbetet kan uppställa. I nära sammanhang härmed fastän till sin karaktär av annat slag står den verksamhet, som bedrives för att bereda skyddad sysselsättning för sådana partiellt arbetsföra, som icke kunna placeras i arbete på den öppna arbetsmarknaden. Sammanfattningsvis kan den hittills bedrivna verksamheten sägas ha syftat till att fylla tre huvudfunktioner:

257 1) prövning av arbetsförmåga, arbetsvilja och anlag, 2) fysisk och psykisk träning med syfte att förbättra och arbetsvilja samt 3) skyddad sysselsättning för svårt invalidiserade.

arbetsförmåga

Det av stadsmissionen upprättade arbetsinstitutet, vilket organiserats såsom en träindustri, avsåg till en början att bereda arbetsmöjligheter åt nervklena personer, vilka hade svårigheter att finna sig tillrätta på den öppna marknaden. Sedan arbetsförmedlingen inkopplats på verksamheten och parallellt därmed sysselsättningsmöjligheterna i allmänhet förbättrades, ändrade verksamheten karaktär och fick i viss utsträckning tjäna såsom en slussinstitution till näringslivet. Utvecklingen har sedermera gått därhän, att arbetsförmedlingen icke enbart remitterar patienterna till arbetsinstitutet utan även träffar avgörande om när utskrivning skall ske. För närvarande torde det tillhöra rena undantagen, att personer mera kontinuerligt sysselsättas inom verkstaden. Den vid Steneby skolor i detta sammanhang omnämnda verksamheten har uteslutande rört sig om arbetsprövning. Vid Södersjukhuset har verksamheten varit upplagd på ett delvis annat sätt. I huvudsak har den omfattat sådana fattigvårdsnämndens understödstagare, som icke kunnat erhålla något arbete på öppna marknaden. Någon slussinstitution i egentlig mening har denna träningsverkstad icke blivit. Närmast skulle arbetet inom densamma kunna karakteriseras såsom ett slags öppen form av arbetsterapi. Sysselsättningen av partiellt arbetsföra i särskilda avdelningar vid vissa industriföretag har haft ett helt annat syfte. Till dessa avdelningar ha hänvisats i stort sett sådan arbetskraft, som kunnat arbeta under nära nog normala förhållanden men som på grund av vissa svårigheter med arbetstempo, arbetstider och arbetsledning ansetts böra sysselsättas i en särskild avdelning. Ingen nämnvärd överflyttning från dessa avdelningar till den ordinarie produktionen har förekommit. De initiativ på detta område, som i övrigt på skilda orter tagits av föreningar och myndigheter, ha fått formen av verkstäder, där man mera permanent sysselsätter partiellt arbetsföra. Man har även i många fall saknat kontakt med de kanaler, som leda till näringslivet. Enligt kommitténs mening måste åtminstone för närvarande prövningen och träningen vara den socialt sett värdefullaste av de funktioner, som den ifrågavarande verksamheten skall utöva. Man får emellertid därför icke förringa värdet av sådana anordningar, som avse att mera kontinuerligt sysselsätta partiellt arbetsföra. En del personer ha nämligen sin arbetsförmåga så höggradigt nedsatt, att de icke med någon egentlig fördel kunna placeras på den öppna arbetsmarknaden. Denna fråga ämnar kommittén upptaga till behandling i ett senare betänkande. 17—63247

4. Behovet av arbetsprövnings- och träningsverksamhet. Enligt kommitténs mening torde det vara ställt utom all diskussion, att det föreligger ett behov av prövnings- och träningsmöjligheter för partiellt arbetsföra. Erfarenheterna från den hittills bedrivna arbetsförmedlingen för handikappade ge vid handen, att man med väsentligt större utsikter till framgång skulle kunna inpassa partiellt arbetsföra i produktionen, därest man kunde bereda dem tillfälle till arbetsprövning och arbetsträning. I fråga om behovets kvantitativa sida synes av olika anledningar vara svårt att komma med några mera preciserade uppgifter. Det torde främst vara genom den offentliga arbetsförmedlingens arbetsberedning, som sådana skulle kunna erhållas. Eftersom denna är relativt ny och endast bedrivits under en särskilt gynnsam sysselsättningskonjunktur, torde man icke för ögonblicket på den vägen k u n n a få någon klarhet om behovets storlek sett på längre sikt. Mera allmänt önskar kommittén emellertid framhålla, att man under eller snarare efter en depression, d. v. s. vid uppåtgående konjunktur, sannolikt har betydligt större behov av att kunna träna och pröva arbetskraft, särskilt den handikappade, än under t. ex. nu rådande gynnsamma konjunkturförhållanden. Antalet personer med anpassningssvårigheter torde nämligen vara större i det förstnämnda arbetsmarknadsläget. Även när goda möjligheter föreligga för handikappade att finna sysselsättning, är emellertid behovet ytterst påtagbart, främst därför att arbetsberedningen då kommer i kontakt med de svårast invalidiserade bland de partiellt arbetsföra. En annan omständighet, som för närvarande försvårar bedömandet av det kvantitativa behovet, är frågan om i vilken utsträckning arbetsterapin vid sjukhus och anstalter kan komma att utbyggas inom den närmaste tiden. Då denna arbetsterapi blir mera allmänt förekommande, kan den i viss mån fylla de syften, man tänkt sig för prövnings- och träningsinstituten. Oavsett huru denna verksamhet utbygges, kominer det emellertid alltid att föreligga ett behov av särskilda anordningar för arbetsträning för alla de fall, som icke komma i kontakt med sjukhusen eller som utskrivas, därifrån, innan arbetsförheten återvunnits.

5. Organisation. I fråga om huvudmannaskapet för prövnings- och träningsinstituten äro flera alternativ möjliga: 1) enskilda organisationer (eventuellt i form av ekonomiska föreningar), 2) kommuner (genom kommunalförbund eller genom landsting), 3) staten (genom de lokala arbetsvårdsorganen, länsarbetsnämnderna). Såsom ovan angivits, har statens arbetsmarknadskommission under den

259 senaste tiden undersökt möjligheterna att genom enskilda initiativ få till stånd s. k. arbetsinstitut. Härvid har man sökt intressera icke blott myndigheter och det allmänna närstående institutioner utan även enskilda hjälpföreningar av olika slag. Själva verksamheten skulle enligt i promemorian skisserat förslag bedrivas av ekonomiska föreningar, vilka sinsemellan skulle vara sammanslutna i en centralkommitté, vars uppgift icke blott skulle vara av sammanhållande och rådgivande karaktär utan även att anskaffa arbetsuppgifter, försälja färdiga alster etc. Det är tänkbart, att man genom att utnyttja på privat initiativ startade verkstäder skulle kunna tillgodose ett icke obetydligt behov av arbetsprövnings- och arbetsträningsanordningar. En sådan uppläggning synes dock icke från alla synpunkter vara den lämpligaste för ändamålet. En prövnings- och träningsverkstad torde knappast kunna bliva självförsörjande u t a n att samtidigt löpa risken att förlora karaktären av slussinstitution till arbetslivet. Om verksamheten på grund av alltför små ekonomiska resurser tvingas taga hänsyn till lönsamheten, kan situationen lätt bliva den, att den bättre arbetskraften, som bör finna sin utkomst på den öppna arbetsmarknaden, kvarhålles, medan de verkligt behövande vägras tillträde. Om det hela skall kunna fungera tillfredsställande, måste man sålunda räkna med ett underskott på verksamheten, som skulle behöva täckas med allmänna medel. Det kan anses synnerligen tveksamt, huruvida det allmänna i sådant fall kan vara villigt att helt avstå från bestämmanderätten över medlens användning. Därest man skulle gå vidare efter dessa linjer, skulle man heller icke få någon garanti för att prövnings- och träningsverkstäder komme igång på de orter eller inom de områden, vilka främst skulle vara i behov av desamma. I varje fall måste man räkna med att verksamheten, hur den än skulle komma att organiseras, på något sätt måste samordnas. Eljest torde följden bliva en irrationell splittring i fråga om orderanskaffning, försäljning av alster, rekrytering av klienter o. s. v. Det kan för övrigt ifrågasättas, huruvida icke arbetsprövning och arbetsträning liksom andra åtgärder, som avse att upprätta den handikappades arbetsförmåga — här avses närmast sjukvård, yrkesutbildning och arbetsanskaffning — så långt möjligt borde lösas genom det allmännas försorg. För de enskilda individerna skulle det otvetydigt komma att innebära flera fördelar, därest verksamheten lades i händerna på något av det allmännas organ. Sålunda skulle en person, som ansett sig ha blivit orätt behandlad, därest institutionen drives av det allmänna, ha rätt att appellera till en överordnad myndighet för att få rättelse. Dylika möjligheter föreligga givetvis icke hos en institution under enskild ledning. Slutsatsen skulle alltså närmast bliva, att friheten för individerna blir större, om samhället får bära ansvaret för verksamheten. Det kan självfallet göras till föremål för diskussion, vilken samhällsmyndighet som borde komma ifråga som huvudman, för den händelse

260 verksamheten direkt skulle drivas av det allmänna. Eftersom en träningsoch prövningsverkstad av praktiska och ekonomiska skäl ej får göras alltför liten utan bör tillgodose behovet inom ett relativt stort område, är det knappast tänkbart att annat än i undantagsfall kunna räkna med primärkommunerna såsom huvudmän. Däremot torde landstingen i detta avseende vara lämpligare. För landstingens befattning med denna fråga talar i viss mån det förhållandet, att dessa redan nu svara för sjukvården och en del av yrkesutbildningen, vilka verksamhetsgrenar i viss utsträckning ligga i linje med de här ifrågavarande åtgärderna. Såsom ett tredje alternativ torde kunna övervägas att driva verkstäderna genom någon lokal statlig myndighet, i första hand arbetsvårdsorganen —• länsarbetsnämnderna. För en sådan anordning talar bland annat, att prövningen och träningen ingå såsom led i den övriga arbetsvärden, som i vissa delar redan nu ligger och som i andra delar föreslås komma att läggas i händerna på denna myndighet. Oavsett h u r frågan om huvudmannaskapet kommer att lösas, torde det bliva nödvändigt med ett synnerligen nära samarbete mellan vederbörande institutioner och länsarbetsvårdsorganen.

6. Kommitténs ställningstagande. Den hittills bedrivna verksamheten på detta område synes icke i tillräckligt hög grad kunna läggas till grund för omdömen, huru en träningsoch prövningsverksamhet lämpligast bör läggas upp. Vidare känner man icke närmare till det kvantitativa behovet av en dylik verksamhet och ej heller möjligheterna att i ett sämre konjunkturläge än det nuvarande anskaffa arbetsuppgifter. Behovet av arbetsinstitut synes — som redan anförts dels bliva beroende av utformningen och omfattningen av arbetsterapin vid sjukhusen, dels sammanhänga med den närmare utredningen av möjligheterna att i anslutning direkt till industrien i större utsträckning organisera vestibulverkstäder, där såväl arbetsprövning som arbetsträning skulle kunna äga rum, dels slutligen vara avhängig av de resultat, vartill kommittén kan komma vid den utredning angående behovet av industrihem eller omskolnings- och träningsanstalter för från fängelser, vissa sjukhus och anstalter utskrivna eller permitterade personer, som Kungl. Maj:t den 12 juli 1946 anbefallt kommittén att verkställa. Till dessa frågor avser kommittén att återkomma i senare betänkanden. Kommittén anser, att frågan om arbetsprövning och arbetsträning eljest i väsentliga avseenden hänger samman med i detta betänkande behandlade spörsmål. Med hänsyn till här ovan anförda omständigheter synes det emellertid icke lämpligt att för närvarande framlägga slutgiltiga förslag i ämnet. Kommittén har emellertid ansett, att det vore synnerligen värdefullt, om en försöksverksamhet kunde komma till stånd på detta område, så att det

«*

S £

:o GO

:ed

0) ftp QQ

PH

xs o

Is

-a o -^ h > *O

es

ft

-Q T3 72

U «3

fi ti > es . 2 £

O

•»••:

a in :© CO

S

§ GO

G

•p«<

CO

C

o>

•<-» 0 •+*

h#> » p * S CO S

>•

:o

•p*

CO •*-»

a P4)C

CO •^ V PO !H

CQ

Ä

v

o 1

CO

be

c c

:cö

u +•> CO 1-t

o>

PO

P-1

CO T3 0>

«4M P».

a.

p-i

CO

v

—^

•j)

s:1

262 bleve möjligt att därur hämta vissa erfarenheter, som kunde läggas till grund för mera definitiva förslag. I en särskild framställning till chefen för socialdepartementet den 11 november 1946 har kommittén därför anhållit, att statens arbetsmarknadskommission måtte få i uppdrag att dels försöksvis organisera en första prövnings- och träningsinstitution i statlig regi, dels erhålla möjligheter att lämna statsbidrag till liknande institutioner, startade och organiserade i enskild eller kommunal regi. Verksamheten vid de enskilda eller kommunala institutioner, som understödjas, bör så organiseras, att institutionerna verkligen få en sådan karaktär, att de handikappade, sedan de prövats eller tränats, slussas ut i näringslivet. Personer, som icke kunna utplaceras på öppna arbetsmarknaden på grund av för ringa arbetsförmåga, böra om möjligt överflyttas till skyddad sysselsättning eller hemarbete. Vistelsetiden vid arbetsinstituten borde som regel komma att bliva av kortvarig karaktär. Platserna vid institutionerna skola disponeras av arbetsvårdsorganen. Beträffande den i statlig regi föreslagna försöksinstitutionen har kommittén i sin omnämnda framställning angivit, att det torde vara lämpligt, att verksamheten förlades till plats, där tillgång funnes till psykologisk och psykoteknisk sakkunskap och medicinsk expertis. Det vore vidare av vikt, att orten hade ett differentierat näringsliv, liksom det skulle vara av värde att få nära till någon arbetsförmedlings huvudkontor. Kommittén har ansett, att verksamheten vid det i statlig regi ledda institutet till en början bör begränsas till att avse mindre antal arbetsuppgifter, som kunna avpassas för såväl kvinnlig som manlig arbetskraft, förslagsvis sömnad, lättare metallindustri och träindustri samt trädgårdsskötsel. Det synes dock icke nu vara möjligt att lämna något närmare utformat förslag angående verksamhetens praktiska uppläggning. Den form, i vilken den skall bedrivas, blir även i hög grad beroende på vilken ort man väljer och förutsättningarna för driften i övrigt. Ett samråd mellan kommittén för partiellt arbetsföra, som följer denna försöksverksamhet genom en särskild delegation, och arbetsmarknadskommissionen bör vid verksamhetens planering äga rum. Kommittén vill i detta sammanhang framhålla, att det måste anses vara av synnerligen stor vikt, att arbetsvårdsorganet även i övrigt följer utvecklingen på detta område och försöker samordna den verksamhet för sysselsättande av partiellt arbetsföra under skyddade förhållanden, som växer fram på olika initiativ. Kommittén anser det vidare angeläget, att platserna vid dessa verkstäder eller institut besättas i samråd med arbetsvårdsorganen, så att även dessa anordningar i görligaste mån få karaktären av slussorgan till arbetsmarknaden. Det är således önskvärt, att de åtgärder, som vidtagas av enskilda, hjälporganisationer eller kommuner, inordnas i ett slags system, så att varje partiellt arbetsför beredes sysselsättning under den för honom bäst avpassade formen.

KAP. XVI. UTBILDNINGSBIDRAG FÖR PARTIELLT ARBETSFÖRA. 1. Nuvarande ekonomiska förmåner. I bilaga nr 1 har gjorts en sammanställning över ekonomiska förmåner, som förekomma vid yrkesutbildning för skilda lyteskategorier, ävensom en redogörelse för stipendier och andra bidragsformer vid övrig yrkesutbildning, varjämte i senare fallet även angivits, om kursavgifter förekomma. På några av de i bilagan berörda punkterna skola lämnas vissa kompletterande uppgifter. Vad beträffar kursavgifterna kan anföras, att överstyrelsen för yrkesutbildning under år 1944 verkställde en undersökningrörande förekomsten och storleken av dylika avgifter i de under överstyrelsens inseende stående kommunala och enskilda yrkesundervisningsanstalternas avdelningar för industri och hantverk, handel och husligt arbete med heldagsundervisning av sådan omfattning, att elevstipendier kunde ifrågakomma. Besultatet av denna undersökning redovisades av överstyrelsen i en P. M. den 17 oktober 1944 med förslag till ändrade grunder för stipendier vid anstalter för yrkesundervisning m. m. I tabell 21 har gjorts ett sammandrag av undersökningsresultatet.

Tabell 21. Kursavgifter vid kommunala och enskilda Skolor för yrkesundervisning

yrkesundervisningsanstalter.

Antal elever i kurser, där kursavgiften tillhör nedanstående kategori, angiven i kronor per månad 0

1—5

6—10

11—15

5.8 Summa

16—20

över 20

100 KOMMUNALA Antal elever

...

ENSKILDA Antal elever

...

264 Som framgår av denna sammanställning, erlägger över hälften av eleverna i de kommunala skolorna icke någon avgift. Däremot betala de flesta eleverna vid de enskilda skolorna väsentliga avgifter. I yrkesskolstadgan föreskrives beträffande verkstadsskolor, att lärjungarna skola erhålla särskild ersättning, i den mån deras arbete i skolan kan tillerkännas produktivt värde. För de centrala verkstadsskolorna finnes en motsvarande bestämmelse intagen i för dessa skolor gällande reglemente. Vid de flesta kommunala och centrala verkstadsskolor utbetalas dylika arbetspremier. De utdelade beloppen växla från skola till skola och utgå i regel med högre belopp i de högre årskurserna. Till eleverna vid blindinstitutet och hantverksskolorna för dövstumma samt vid vanföreanstalternas yrkesskolor utgå efter skilda normer och till varierande belopp vissa bidrag, benämnda fickpengar eller flitpremier. De bidragsbestämmelser, som gälla för deltagare i arbetslöshetskurser m. fl., ha, såsom redan angivits, i enskilda fall vunnit tillämpning vid utbildning av partiellt arbetsföra, vilka intagits i dylika kurser. Såsom framgår av bilagan, gälla särskilda grunder för 1) deltagare i så kallade nybörjarkurser och 2) deltagare i fortbildnings- och omskolningskurser. Till arbetslösa elever, som hänvisas till nybörjarkurser, utgår statligt stipendium enligt samma grunder som för övriga elever vid yrkesskolor. Härjämte kunna dessa elever erhålla bidrag till personlig utrustning, resebidrag samt i enlighet med gällande bestämmelser om kontantunderstöd åt arbetslösa, kontantunderstöd till understödsberättigade familjemedlemmar och i förekommande fall även hyreshjälp. Beträffande storleken av kontantunderstöden se tabell 23 å motstående sida. Då några nybörjarkurser hittills icke anordnats, är det endast de under 2) nämnda grunderna, som kommit i tillämpning. Till deltagare i fortbildnings- eller omskolningskurs utgår timpenning med nedanstående belopp i ören för varje i sin helhet fullgjord arbets- och lektionstimme.

Tabell 22. Timpenning (i ören) till deltagare i fortbildnings- och omskolningskurser för arbetslösa. Dyrort sgrupp Kursdeltagarens ålder

21 år

25 år och däröver

E

F

G

H

I

45 C

D

41 A

B

20 29 40

265 Härutöver utgår till deltagare i fortbildnings- och omskolningskurs, som under kursen kan bo i hemorten, kontantunderstöd (dagunderstöd och eventuellt hyreshjälp) samt, då behov därav föreligger, bidrag till kläder. Dagunderstödet utgår för närvarande i olika ortsgrupper i enlighet med vad som angives i följande sammanställning. Tabell 23. Dagunderstöd till arbetslösa. Man och hustru

Ensam person över 18 år

Ensam person 16—17 år

I

4: —

2:50

II

4:25

III

4:50

Ortsgrupp

B a r n under 16 år

Man, hustru, 3 barn

Man, hustru, 6 barn

8:95

1—3 barn

4-6 barn

1:50

0:85

0:80

6:55

2:75

1:75

1:05

0:80

7:40

9:80

3: —

2: —

1:25

0:80

8:25

10:65

Beroende på bostadsortens dyrortsgrupp utgår hyreshjälpen till ensamstående person med 10—45 kronor per månad och till familjeförsörjare med 20—90 kronor per månad. I de fall då deltagare i fortbildnings- eller omskolningskurs måste inackorderas på annan ort än hemorten, utgår till honom inackorderingsbidrag efter hänvisningskommunens prövning. Om inackorderad kursdeltagare har familj, utgår därjämte till denna dagunderstöd, varvid hustrun räknas såsom ensamstående person över 18 år. Härjämte utgår till k u r s deltagare, som förläggas på annan ort än hemorten, resebidrag samt bidrag till kläder, då behov därav föreligger. Timpenningen utbetalas genom kursstyrelsen, resebidraget genom arbetsförmedlingen och de övriga bidragen genom vederbörande arbetslöshetsnämnd. Under militärtjänstgöring skadade personer m. fl., vilka enligt beslut av arbetsmarknadskommissionen erhålla yrkesutbildning, kunna komma i åtnjutande av vissa i bilaga nr 1 angivna bidrag under utbildningstiden. Samtliga där angivna belopp äro maximibelopp och reduceras dels med från riksförsäkringsanstalten enligt militärersättningsförordningen 1 utgående bidrag, dels med timpenning till kursdeltagare och lön från arbetsgivare eller annan förmån, som den skadade därutöver eventuellt kan uppbära under utbildningen. Utöver nyss angivna bidrag erhålles rese- och traktamentsersättning för resa till och från utbildningsorten, bidrag till de egentliga kurs- eller utbildningskostnaderna och oundgängligen erforderlig u n dervisningsmateriel, i mån av behov viss utrustning av arbetskläder samt på särskild framställning bidrag till kostnader för resa med spårvagn, buss eller dylikt, om hälsan eller avståndet mellan bostad och utbildningsplats iSFS 1927:234 med ändringar 1936:239, 1941:941och 1944:316.

266 det så fordrar. För att underlätta övergången till produktionslivet kan numera 1 , då skäl därtill föreligga, utbildningsbidrag utgå som starthjälp även efter utbildningstidens slut under högst trettio dagar. De utbildades familjer få under utbildningstiden sin försörjning tryggad genom ersättningar (familjepenning och bostadsbidrag) från familjebidragsnämnderna i samma omfattning, som om den försörjningspliktige fullgjorde militärtjänst. Bidragen utgå enligt familjebidragsförordningen 2 och i enlighet med bestämmelserna i förordningen den 29 juni 19463 och kungörelsen samma dag 4 angående familjebidrag åt värnpliktiga med flera, vilka drabbats av kroppsskada.

2. Vissa synpunkter på nuvarande utformning av grunderna för bidrag och andra förmåner. Några lättdefinierbara grupper av partiellt arbetsföra (blinda, dövstumma och vanföra) ha i regel sin försörjning helt tryggad under utbildningstiden. För andra grupper däremot stå några speciella förmåner icke till buds annat än i de fall, då pensionsstyrelsen beviljar bidrag. Härvid bortses från de speciella åtgärder, som vidtagits för i militärtjänst skadade. De olika förmånerna eller bidragen utgå för närvarande efter vitt skilda normer. Principerna äro skiljaktiga icke blott mellan de olika grupperna utan även i vissa fall inom desamma. De nu sakligt svårmotiverade olikheterna och inkonsekvenserna ha emellertid sin historiska förklaring. Åtgärderna ha vuxit fram under skilda tider och betingelser. Då intet enhetligt bidragssystem funnits, i vilket de olika grupperna kunnat infogas, har man vid tillkomsten av någon ny skola eller utbildningsform varit hänvisad att utforma nya bidragsbestämmelser. I det följande skola anföras några exempel på hur de nuvarande försörjningsbestämmelserna kunna verka för de enskilda eleverna. För alla elever vid blindinstitutet på Tomteboda (alltså även dem, som där erhålla sin yrkesutbildning) gäller, att staten bekostar icke blott undervisning utan även kost, logi, resor och personlig utrustning. Samma förmåner få de manliga elever, som överflyttas till hantverksskolan i Kristinehamn för att där avsluta sin utbildning. De senare äro i regel i 15—16 årsåldern, när de komma till Kristinehamn. Till kristinehamnsskolan hänvisas även så kallade nyblinda för yrkesutbildning samt undervisning i läsning och skrivning av blindskrift, maskinskrivning etc. För de nyblinda är själva undervisningen kostnadsfri. Inackorderingskostnader (externat) betalas av 1 Beslut vid 1946 års riksdag. 2 SFS 1946:99. 3 SFS 1946:348. 4

SFS 1946:349.

267 eleven själv. Såsom bidrag härtill utgår ett statsstipendium på upp till 600 kronor per år. I vissa fall kan bidrag även påräknas från hemortskommunen, varjämte vederbörande, om han är fyllda 16 år, kan erhålla blindhetsersättning samt eventuellt även folkpension. Såsom ett exempel på hur detta bidragssystem kan verka, skall följande anföras. En 14 års pojke blir blind, varefter han hänvisas till hantverksskolan i Kristinehamn för yrkesutbildning. Av statsmedel kan han då utöver den fria undervisningen erhålla ett inackorderingsstipendium på 600 kronor per år jämte fria resor. För kostnaderna härutöver får han själv i sista hand svara. Hans sammantagna förmåner komma sålunda att bliva väsentligt sämre än de, som utgå till hans jämnåriga kamrater, som överflyttats från blindinstitutet. Han skulle visserligen, om behov förelåge, kunna påräkna bidrag även från hemortskommunen, men i så fall skulle detta komma att utgå i form av fattigvård med åtminstone formell återbetalningsskyldighet. Flickorna vid blindinstitutet ha under vistelsen där samma förmåner som pojkarna. Hittills ha flickorna utan undantag fått hela yrkesutbildningen vid blindinstitutet bekostad av allmänna medel. Nyblinda kvinnor hänvisas för sin utbildning till hantverksskolan i Växjö. Undervisningen där är avgiftsfri, och för helinackordering erlägges 230 kronor per år. I den mån blindhetsersättning och folkpension icke täcka inackorderingskostnaderna, få eleverna själva svara för dessa i de fall, då de icke i form av fattigvård äga påräkna hjälp från hemkommunerna. Något statsbidrag i likhet med det, som utgår till de nyblinda eleverna vid hantverksskolan i Kristinehamn, förekommer sålunda icke. Å andra sidan är inackorderingskostnaden satt så låg, att eleverna på indirekt väg erhålla visst statsunderstöd. Utbildningsbidragen etc. utgå sålunda efter olika principer för män och för kvinnor. Värdet av verktyg och arbetsmaterial, som eleverna erhålla vid utskrivningen, är lägre för kvinnor än för män, ävensom statens bidrag till denna förmån (jfr bilaga nr 1). Bidragsbeloppen variera rätt avsevärt mellan de olika grupperna av partiellt arbetsföra. Som exempel härpå kan anföras, att pensionsstyrelsen, som bestrider högst tre fjärdedelar av utbildningskostnaderna, maximerat sitt bidrag för en ettårig utbildning till högst 1 000 kronor, om den är förlagd till näringslivet, medan en dövstum, som utbildas inom näringslivet, genom skolöverstyrelsen kan erhålla högst 500 kronor per år av statsmedel. Kostnaderna för statsverket för en dövstums yrkesutbildning vid fortsättningsskola ställa sig givetvis avsevärt mycket högre än om utbildningen sker inom näringslivet på annan ort än skolorten. I det förra fallet torde det allmännas kostnader för en fyraårig yrkesutbildning belöpa sig till omkring 12 000 kronor. Vid utbildning inom näringslivet utgår, såsom nyss nämnts, stipendium av statsmedel med högst 500 kronor per år, eller under en fyraårig yrkesutbildning således med sammanlagt högst 2 000 kronor. Det kan givetvis icke göras gällande, att staten i det senare fallet borde bidraga

268 med belopp, som svarade mot kostnaderna för den skolmässiga utbildningen,, eftersom denna utbildning inkluderar kostnadsmoment, som vid utbildning inom näringslivet icke ersättas. En lärlingsanställning medför ju även vissa inkomster för den som erhåller utbildning. Utbildningsbidragets avvägning torde emellertid i allt för hög grad ha gjort, att man — oftast av rent ekonomiska skäl — föredragit den mindre differentierade skolmässiga utbildningen framför en utbildning inom näringslivet. Helt andra bestämmelser gälla för de blinda elever vid blindinstitutet, som genom dettas försorg beredas yrkesutbildning utanför skolan. Dessa få denna utbildning helt på skolans bekostnad. Sammanfattningsvis kan konstateras, att de nuvarande bidragsbestämmelserna äro icke blott ytterst oenhetliga utan även i övrigt så utformade, att de få vissa icke önskvärda följder. Förhållandena te sig sådana, att det kan anses ofrånkomligt, att bidragsgrunderna bliva föremål för en förenkling och givas en mera enhetlig utformning. Här nedan anför kommittén några önskemål beträffande de nya bidragsgrunderna.

3. Önskemål beträffande nya bidragsgrunder. a) Utbildningsbidragen böra i möjligaste mån göras jämförliga de olika lytesgrupperna emellan. Utbildningsbidragen böra icke vara att betrakta såsom ersättning för liden skada eller dylikt, och det kan därför icke vara motiverat att avväga bidraget med hänsyn tagen enbart eller i huvudsak till lytets art och grad. Det synes vara önskvärt med ett för alla lytesgrupper tillämpbart bidragssystem. b) Bidragen böra kunna utmätas så, att de möjliggöra försörjning under utbildningstiden. När utbildning anses vara en förutsättning för att en partiellt arbetsför skall erhålla ett lämpligt arbete, finns det fullgoda skäl för att göra utbildningsbidraget så högt, att det med skälig hänsyn till vederbörandes ekonomiska ställning möjliggör självförsörjning, under den tid utbildningen pågår. I enlighet med vad tidigare angivits, bör i fråga om utbildning vid skolor, där statsstipendier utgå, försörjningen om möjligt bygga på stipendiegrunden. c) Utbildningsbidragen böra kunna så avvägas, att de ligga över andra sociala ersättningar och bidrag. För att handikappade, som redan börjat uppbära understöd och ersättningar från socialförsäkring och socialvård, skola stimuleras till yrkesutbildning, om denna kan antagas förbättra arbets- och försörjningsförmågan, böra utbildningsbidragen i allmänhet ligga över dessa ersättningar och understöd. En person, som deltager i utbildning eller arbete, behöver även mera pengar än den, som exempelvis uppbär pension.

269 d) Bidragen böra utformas med hänsyn till dels att vissa partiellt arbetsföra ha försörjningsplikt, dels att äldre personer — även om de icke ha försörjningsplikt — som regel ha större behov än yngre. Det finns anledning räkna med att ett betydande antal bland de äldre partiellt arbetsföra ha försörjningsplikt gentemot vissa anhöriga. Vissa bidrag böra även utgå till dem, mot vilka den utbildningsbehövande har försörjningsplikt. Det torde även vara så, att äldre personer som regel ha flera och större behov att täcka än yngre och att deras bidrag därför bör utformas på delvis annat sätt. e) Bidragen till specialskolornas elever böra utgå i stipendieform. Såsom framgått av det förut sagda, äro dövstumma, vissa blinda och vanföra så gott som helt anstaltsförsörjda under utbildningstiden. Det gäller icke blott barndomsskolan utan även yrkesutbildningsstadiet. Därför ha eleverna som regel icke själva fått lära sig göra inköp eller handskas med pengar — undantagandes de små belopp, som erhållas i form av fickpengar. Det synes principiellt riktigare att även för eleverna vid dessa skolor lägga det behovsprövade stipendiet som basis för försörjningen under den tid, de frivilligt undergå yrkesutbildning. f) Till sin utformning böra bidragsgrunderna vara enkla. Såsom framgår av det förut sagda, äro de nuvarande förmånerna för partiellt arbetsföra, som beredas yrkesutbildning, i vissa fall sammansatta av flera olika bidrag och ersättningar, som utgå från olika håll. Det säger sig självt, att detta förhållande måste anses förenat med olägenheter, som i möjligaste grad böra elimineras. Med utgångspunkt från de här ovan anförda allmänna synpunkterna och principiella önskemålen skall kommittén i det följande framlägga vissa förslag om utbildningsbidrag till partiellt arbetsföra, som beredas yrkesutbildning.

4. Vissa avvägningsfrågor. De bidragsnormer, som kommittén i det följande förordar att tillämpas för partiellt arbetsföra, som beredas yrkesutbildning, ha utformats med tanke på att andra sociala bidrag i görligaste mån icke skola behöva utgå under utbildningstiden. Icke minst har detta skett i syfte att åstadkomma administrativa förenklingar. I nu gällande lag om folkpensionering föreskrives (8 § 1 mom.) att, om pensionstagare med bidrag av allmänna medel åtnjuter yrkesutbildning för förebyggande eller hävande av nedsättning av arbetsförmågan, det med hänsyn till föreliggande omständigheter må förordnas, att folkpension under tiden icke skall utgå. Motsvarande stadgande har även in-

270 tagits (15 § 1 mom.) i den av 1946 års riksdag antagna nya lagen 1 om folkpensionering. I samtliga fall då en person, som kan ifrågakomma till invalidpension, genom arbetsvårdsorganets åtgöranden beredes yrkesutbildning, bör med tillämpning av ovan angivna stadgande förordnas, att folkpension (invalidpension) icke skall utgå. Några föreskrifter av liknande innebörd som den nämnda finnas icke i olycksfallsförsäkringslagen, och på grund av olycksfallsförsäkringens karaktär och konstruktion torde inom detta område den för invalidpension gällande ordningen svårligen kunna genomföras. I många fall bestämmes emellertid livräntan på grund av kvarstående men endast för kortare tid — oftast sex månader — för att först på ett senare stadium, sedan sjukdomsbilden liksom arbetsförhållandena klarlagts, mera definitivt fastställas. Detta ger påtagligen möjligheter att under en mellankommande utbildningstid tillgodose den partiellt arbetsföre på det normala sättet, med stipendier eller annat utbildningsbidrag jämte eventuellt familjebidrag. I frågan om arbetsvärden för beredskapsinvaliderna har man tillämpat den principen, att den vid utbildningstidens början fastställda livräntan icke sänkes under utbildningstiden. Arbetsmarknadskommissionen har vid bestämmandet av utbildningsbidraget sedan att taga hänsyn till den utgående livräntan jämte övriga förmåner. (Det må i detta sammanhang uppmärksammas, att en del av livräntan räknas som bidrag till familjens försörjning.) En utväg som vore ägnad att förenkla administrationen, vore att tillämpa samma system i fråga om olycksfallsförsäkringen som föreslagits i fråga om invalidpensionen, nämligen att ersättningen kunde förklaras vilande under tid, då utbildningsbidrag utgår. Kommittén vill påyrka, att en ändring därhän tages upp till övervägande. Innan en sådan ändring trätt i kraft, måste emellertid beträffande de partiellt arbetsföra i allmänhet samma system kunna tillämpas som beträffande beredskapsinvaliderna. Kommittén finner, att det i regel icke heller beträffande de partiellt arbetsföra bör föreligga skäl att vidtaga ändring av livräntans storlek under pågående utbildning. Även i fråga om sjukpenning från olycksfallsförsäkringen bör under pågående utbildning alltför ofta återkommande justeringar undvikas. Ett intimt samarbete mellan olycksfallsförsäkringen och arbetsvårdsorganet skall etableras i syfte att undvika onödiga administrativa olägenheter. Vad här sagts i fråga om sjukpenning från olycksfallsförsäkringen äger även tillämpning i fråga om sjukpenning från sjukförsäkring. Kommittén vill i detta sammanhang erinra om att den i sitt betänkande I framfört önskemål om rapporteringsskyldighet till arbetsvårdsorganen. Det bör likaledes ankomma på arbetsvårdsorganet, att, då utbildning, förenad med stipendium eller särskilt beslutat utbildningsbidrag, skall påiSFS 1946:431.

271 börjas, underrätta vederbörlig instans härom för åtgärd i enlighet med vad ovan förordats. Även fattigvårdsorgan bör underrättas, om fattigvård utgår. Till sjukpenning och livräntor på grund av olycksfall i arbete liksom till sjukpenning från sjukförsäkringen samt blindtillägg och därmed förbunden grundpension bör i skälig grad hänsyn liksom till övriga tillgångar tagas vid behovsprövningen av bidragen. Såsom framgår av förut lämnad redogörelse, erfordras i vissa fall kommunala tillskott för att täcka kostnaderna för utbildning åt partiellt arbetsföra. Detta är således i regel fallet, när utbildning beredes genom pensionsstyrelsen, vars bidrag utgår med vissa högstbelopp och i princip endast med tre fjärdedelar av kostnaden. Endast i undantagsfall torde den del, som icke bestrides av pensionsstyrelsen, kunna gäldas av den enskilde. Även till utbildningskostnaderna för nyblinda, som utbildas vid hantverksskolorna, kan som förut nämnts, kommunala tillskott erfordras. Vid placering i beredskaps- eller arbetslöshetskurser har detta också varit fallet, då arbetslöshetsunderstöd medgivits. Kommittén har diskuterat, huruvida och i vad mån även framdeles kommunernas medverkan till täckandet i det enskilda fallet av försörjningsoch övriga kostnader för yrkesutbildning av en partiellt arbetsför skall påfordras. De nuvarande förhållandena innebära, att kommunerna som ovan nämnts i vissa fall måste medverka för att en utbildning skall komma till stånd. I andra fall — det gäller dövstumma och från barndomen blinda, som erhålla utbildning vid hantverksskolorna, samt vanföra, som utbildas vid vanföreanstalterna — har staten helt iklätt sig kostnaderna. Något sakligt motiv att i detta hänseende alltjämt uppehålla en skillnad synes kommittén icke föreligga. En fortsatt bestående dylik ordning skulle i och för sig medverka till att försvåra ett genomförande av kommitténs intentioner och konservera nuvarande förhållanden med det trängre yrkesurvalet inom specialskolornas ram. Kommittén har på grund härav ansett sig böra så utforma förslagen om utbildningsbidrag, att kommunala tillskott icke skola behöva förutsättas till täckandet av försörjningskostnaderna eller till övriga med utbildningen förenade kostnader under tid, då person beredes utbildning, arbetsträning eller arbetsprövning. Däremot har kommittén funnit skäl föreligga för att kommunerna bidraga till familjeförsörjningen i de fall fråga härom uppstår. Det kunde givetvis ifrågasättas, om icke kostnaderna för denna borde helt belasta kommunerna. Där utbildningen som resultat får kommande möjlighet till försörjning, kan den komma att innebära en framtida besparing av kommunala medel. Å andra sidan får det emellertid också i betydande grad anses vara ett statsintresse, som här tillgodoses. Kommittén har ansett detta böra tillmätas så stor betydelse, att den funnit sig böra föreslå, att staten ikläder sig större delen av kostnaderna för familjeförsörjningen. Till förslagens närmare innebörd skall kommittén återkomma i det följande.

5. Partiellt arbetsföra, som utbildas vid vanliga yrkesskolor. Kommittén har tidigare rekommenderat, att man i fall, då yrkesutbildning behövs, skall i ökad omfattning söka bereda denna vid vanliga yrkesskolor. Härvid uppställer sig frågan, huruvida särskilda bidrag utöver eljest utgående stipendier skola behöva ifrågakomma. I viss omfattning har förekommit, att pensionsstyrelsen lämnat bidrag till elever vid statsunderstödda yrkesskolor, där stipendier utgå. Vid beviljandet av statsstipendier till dessa elever har självfallet hänsyn tagits även till bidragen från pensionsstyrelsen. Det totala bidragsbeloppet till dessa elever torde ändock i flertalet fall ha blivit högre än vad som kunnat utgå enbart i form av statsstipendier. Under senare år ha statsstipendierna vid yrkesskolorna höjts väsentligt. Riksdagen 1 har också givit uttryck åt uppfattningen, att stipendierna borde bringas upp till en nivå, som icke uteslöte den obemedlade från att erhålla yrkesutbildning. Nu gällande stipendiegrunder med ett månatligt stipendium av maximalt 90 kronor för en obemedlad medge emellertid enligt kommitténs uppfattning icke tilldelande av sådana stipendiebelopp, att de annat än under särskilt gynnsamma förhållanden — genom att elevinternat finnes, kursavgifter icke förekomma och alltför långa resor icke behöva företagas —• möjliggöra försörjning under utbildningstiden för den obemedlade. Kommittén vill i detta sammanhang framhålla, att det endast är en relativt liten del av de å kursorten inackorderade eleverna vid de under överstyrelsens för yrkesutbildning inseende stående yrkesskolorna, som bo i elevinternat och därmed åtnjuta en billigare inackordering. Enligt en av överstyrelsen för yrkesutbildning verkställd undersökning, avseende läsåret 1945/46, voro av 11 742 elever i heldagskurser om minst 5 månaders längd 6 008, således något mer än hälften, inackorderade å kursorten. Av de senare bodde 2 478 (41.2 %) i elevhem, men icke mindre än 3 530 (58.8 %) måste inackorderas på annat sätt. Även kursavgifterna kunna, åtminstone vad gäller de enskilda yrkesundervisningsanstalterna, som framgår av förut angivna uppgifter (sid. 263), spela en icke obetydlig roll i kostnadsposten. Frågan om stipendiegrunderna är emellertid föremål för ny behandling, överstyrelsen för yrkesutbildning har sålunda i sina petita för budgetåret 1947/48 framlagt förslag om nya grunder, som väsentligt skilja sig från de nuvarande. Enligt förslaget skulle till den, som måste inackorderas på kursorten, utan behovsprövning utgå ett grundstipendium av 55 kronor per månad samt särskilt stipendium som bidrag till kostnaderna för skäligt antal resor mellan bostadsorten och kursorten. Dagligen resande elev skulle som grundstipendium kunna erhålla resekostnad, överstigande 1

Riksdagens skrivelser 1945 nr 8 och 351.

273 5 kronor per månad, samt hälften av kostnaden för frukostmål. Utöver grundstipendium ävensom till på kursorten bosatt elev skulle behovsstipendium kunna utgå med 60 kronor och i enstaka ömmande fall med högre belopp. Till 1947 års riksdag har Kungl. Maj :t framlagt förslag om provisorisk höjning av nuvarande maximibeloppet 90 kronor till 115 kronor. Överstyrelsens förslag i övrigt har ansetts kräva ytterligare överväganden vid en allmän översyn av statens studiehjälpverksamhet, som uppdragits åt studielånenämnden. Kommittén för partiellt arbetsföra vill i anslutning härtill uttrycka såsom sitt önskemål, att de generella bestämmelserna utformas på ett sådant sätt, att de smidigt kunna tillämpas även på partiellt arbetsföra elever vid ifrågavarande utbildningsanstalter. Härvid måste ihågkommas, att sådana elever ofta måste förutsättas ha behov av större stipendier än andra. De åsamkas i många fall extrakostnader på grund av sitt handikap; en del av dem komma att tillhöra högre åldersgrupper än skolornas ordinarie elever och man får därför räkna med att de ha större inkomstbehov än dessa, även oavsett det eventuella behovet av familjebidrag, som skulle täckas i särskild ordning (se nedan sid. 281). Oberoende av den storlek stipendierna i allmänhet skola erhålla, måste därför stadgas en möjlighet till överskridande av de stipendiebelopp, som förutses för normala fall. I detta sammanhang hänvisar kommittén till sitt nedan framförda förslag rörande behovsprövat bidrag på maximum 300 kronor i högsta dyrort till partiellt arbetsföra, som undergå utbildning inom näringslivet eller vid utbildningsanstalt, där statsstipendium icke utgår. Beträffande de ordinarie stipendiebeloppen får kommittén framhålla, att de även efter en höjning till maximum 115 kronor framstå såsom alltför låga, ifall de skola innebära ett uppfyllande av riksdagens ovannämnda utfästelse, att de obemedlade yrkesskoleeleverna skulle i huvudsak få sina i samband med utbildningen förenade kostnader täckta genom stipendier. Såvitt kommittén kan bedöma, kunna nämligen icke heller stipendierna på 115 kronor räcka till försörjning annat än i de fall, då samhället tillhandahåller billig helinackordering och under förutsättning, att inga kursavgifter uttagas. För en ytterligare höjning talar också det faktum, att ungdomslönerna under de båda senaste åren tenderat att stiga relativt kraftigare än lönerna i allmänhet. Vid utmätningen av stipendierna bör hänsyn, på samma sätt som hittills varit fallet, även tagas till elevernas kostnader för kursavgifter och undervisningsmaterial, så att dessa kostnader icke väsentligt inkräkta på det belopp, som är avsett för vederbörandes försörjning under utbildningstiden. Ur de synpunkter, som kommittén för partiellt arbetsföra närmast har att företräda, är det emellertid viktigast, att en möjlighet att överskrida de ordinarie maximibeloppen ges och tillämpas utan alltför stor återhållsamhet och med erforderligt hänsynstagande även till de eventuella extrakostnader, som en partiellt arbetsför, vilken genom arbetsvårdsorga18—63247

274 nens åtgärder beredes yrkesutbildning i denna ordning, kan ha på grund av sitt handikap. Kommittén förutsätter, att arbetsvårdsorganen skola biträda med att i förekommande fall anskaffa lämplig inackordering för handikappade, som beredas yrkesutbildning vid yrkesskolorna.

6. Specialskolornas elever. Såsom kommittén tidigare framhållit, åtnjuta de skolmässigt utbildade dövstumma, en del blinda samt även vanföra full försörjning under vistelse vid de för dem speciellt avsedda skolor, där yrkesutbildning erhålles, här kallade specialskolor. Åtminstone för dövstumma och vissa blinda kan denna ordning ha ansetts motiverad även med hänsyn till att de under utbildningstiden varit underkastade obligatorisk skolplikt. Kommittén har emellertid i det föregående föreslagit, att den egentliga yrkesutbildningen skall göras frivillig även för dessa grupper. Vanföreanstalternas yrkesskolor torde endast eller åtminstone i huvudsak ha rekryterats av mindre bemedlade eller obemedlade elever, vilket varit ett särskilt motiv för att samhället skulle betala hela utbildningskostnaden. Angivna förhållanden med full anstaltsförsörjning torde i vissa fall ha haft till följd, att en del av de nämnda grupper tillhörande måst av ekonomiska skäl föredraga den utbildning, som erbjudits vid specialskolorna, framför en utbildning på andra vägar. Därest det av kommittén förordade förslaget angående stipendier till elever vid vanliga yrkesutbildningsanstalter förverkligas, synes ett av ekonomiska hänsyn påverkat ställningstagande åtminstone till viss grad kunna elimineras, när det gäller ett val mellan specialskola eller vanlig yrkesskola. Helt jämförbara komme emellertid ej heller därefter förhållandena att bli, om specialskolornas elever utan behovsprövning skulle få full försörjning. Fråga är emellertid, om det icke efter en förändring av de allmänna stipendiegrunderna dithän, som kommittén i det föregående förordat, kan finnas anledning att tillämpa dessa jämväl för specialskolorna, av vilka för övrigt i enlighet med kommitténs förslag vissa skulle komma att ställas öppna för andra grupper av handikappade än de förut nämnda. Kommittén har tidigare anfört vissa synpunkter, som tala för en sådan anordning, vilken för övrigt ligger helt i linje med den av kommittén följda, att så långt möjligt är ställa de handikappade på samma grund som fullarbetskraften. Här må endast understrykas, att clet sannolikt psykologiskt skulle vara en vinning, om eleverna även i fråga om försörjning m. m. visste sig vara fullt jämförliga med eleverna vid andra yrkesskolor. Skolornas elever äro därjämte i vissa fall —- och kunna även efter den av kommittén föreslagna omorganisationen förväntas bli — komna till sådan ålder, att det

275 vore befogat möjliggöra för dem, som så önskade, att bereda sig bostad utanför skolornas internat. Möjligheterna härtill skulle underlättas, om försörjningen byggde på stipendiegrund. Kommittén räknar med att en del, framförallt de mera svårt invalidiserade, även i fortsättningen kunna behöva bo i internat. Genom ökade utbildningsmöjligheter i näringslivet och vid de vanliga yrkesskolorna för partiellt arbetsföra i allmänhet, torde även platstillgången vid internaten förbättras för de verkligt behövande. Kommittén anser, att skäl föreligga för ett genomförande vid specialskolorna av ett stipendiesystem, motsvarande det som förordats för övriga yrkesskolor. Ett genomförande av detta förslag skulle icke innebära någon förändring till det sämre för de obemedlade inom de lytesgrupper, som hittills rekryterat specialskolorna. För dem i bättre gynnad ekonomisk ställning, vilka framdeles erhölle sin utbildning vid en specialskola, skulle på samma sätt som om de bereddes utbildning i annan ordning — vid en vanlig yrkesskola eller genom en lärlingsanställning — anordningen medföra, att de eller deras föräldrar i förhållande till sin ekonomiska bärkraft finge helt eller delvis bekosta utbildningen. Så länge yrkesutbildningen överhuvud taget icke är helt kostnadsfri för den enskilde, kan enligt kommitténs uppfattning bärande skäl mot att så sker icke anföras. Det får antagas ligga även i handikappade barns föräldrars intresse, att, när de så kunna, bidraga till att barnen erhålla utbildning. Kommittén har låtit införskaffa uppgifter från specialskolorna om de nuvarande kostnaderna för elevernas inackordering. Enligt dessa uppgifter äro dessa kostnader de, som framgå av nedanstående tabell. Tabell 24. Nuvarande i n a c k o r d e r i n g s k o s t n a d e r vid för partiellt arbetsföra. Skola

Uppgivna inackorderingskostnader per elev och månad1

Hantverksskolan för blinda kvinnor i Växjö

vissa

specialskolor

Anmärkningar

I denna summa inkluderas löner till personalen, avskrivningar på inventarier, t v ä t t , bränsle etc.

95:

Vanföreanstalten i Stockholm Göteborg Hälsingborg Härnösand

150 131 142 142

D:o

Fortsättningsskolan för dövstumma i Vänersborg. Växjö Broby

- 11 ) -1) - )

D:o

0 Siffrorna avseende dövstumskolorna ba uppgivits vara att betrakta såsom approximativa.

276 Såsom synes, äro de uppgivna kostnaderna vid vanföreanstalternas yrkesskolor avsevärt mycket högre än vid de övriga skolorna. Det undandrager sig kommitténs bedömande, huruvida detta föranledes av att mathållningen vid de förra är gemensam med de till anstalterna k n u t n a sjukavdelningarna. Sannolikt är emellertid, att detta påverkar kostnaderna. Vid övergång till stipendiesystem för yrkesskolornas elever synes det därför erforderligt att med beaktande av detta förhållande fixera inackorderingskostnaderna vid vanföreanstalterna till belopp, som kunna betecknas såsom jämförliga. Kommittén får sålunda föreslå, att nuvarande anordning med anstaltsförsörjning vid specialskolor med elevinternat upphör och att eleverna vid samtliga specialskolor, under den tid de frivilligt undergå yrkesutbildning, skola kunna tillerkännas stipendier enligt samma grunder, som förordats i fråga om elever vid vanliga yrkesskolor. Under det av kommittén för blinda och dövstumma föreslagna obligatoriska orienteringsåret bör försörjningen ordnas på samma sätt som vid övrig obligatorisk skolgång för dessa grupper. Då elev, som erhåller utbildning vid specialskola, har försörjningsplikt, bör familjebidrag utgå enligt de grunder, som föreslås i det följande.

7. Yrkesutbildning hos företag, i särskilda kurser samt vid vissa icke statsunderstödda skolor m. m. I enlighet med de förslag, kommittén i det föregående framlagt, skola partiellt arbetsföra, som böra få yrkesutbildning, kunna erhålla denna även genom lärlings- eller liknande anställning inom näringslivet. I viss utsträckning kan man också behöva för utbildning anlita enskilda skolor, där statsstipendier icke förekomma. Även särskilda kurser ha föreslagits skola anordnas. De bidrag till försörjningskostnader m. m., som erfordras för den som beredes yrkesutbildning i denna ordning, föreslår kommittén skola beviljas av det centrala arbetsvårdsorganet. Enligt kommitténs mening bör bidrag i den ordning, som här förutsattes, även kunna beviljas av arbetsvårdsorganet, då fråga mera är om arbetsträning än egentlig yrkesutbildning. Frågan om åtgärder från det allmännas sida för att bereda möjligheter till arbetsträning har av kommittén berörts i det föregående (se sid. 254). Innan kommittén närmare övergår till frågan om utbildningsbidragens storlek m. m., vill kommittén något beröra frågan om vilka som skola kunna komina i åtnjutande av bidrag. Entydigt kan den frågan icke besvaras. Kommittén har i sitt betänkande I framhållit, att det icke är så

277 lätt fastställa vem som skall betraktas såsom partiellt arbetsför. Rent allmänt ansåg emellertid kommittén, att personer, vilka på grund av fysiska eller psykiska arbetshinder eller social belastning ha eller väntas kunna få svårare än andra att erhålla och behålla ett förvärvsarbete och vilka på grund av handikap av angivna slag voro svårplacerbara i arbete, i första hand borde göras till föremål för arbetsvärd. Det är givet, att nyssnämnda definition är till ringa ledning, när det gäller att i gränsfall taga ställning till om partiell arbetsförmåga föreligger. Vissa handikap — blindhet, dövstumhet, i vissa fall vanförhet etc. — kunna utgöra klara indikationer på att åtminstone svårigheter för en lämplig arbetsplacering förefinnas. Sådana kunna emellertid också föreligga i andra fall, där handikappet kanske icke i och för sig är så påtagbart. Den partiella arbetsförmågan är ju här dock endast den ena sidan av frågeställningen; den andra är, om arbetsvärden bör få formen av yrkesutbildning. För sin principiella inställning till denna sista fråga i stort har kommittén tidigare redogjort. Här må endast anföras, att man ej heller för denna sida av saken kan fastställa generella regler. Med hänsyn till det anförda vill kommittén därför föreslå, att det centrala arbetsvårdsorganet från fall till fall får besluta, huruvida arbetsvärd i form av yrkesutbildning skall beredas, och, då utbildningen sker i annan ordning än vid skola, där statsstipendier utgå, även besluta om utbildningsbidrag enligt de grunder, som i det följande föreslås. Till utbildning inom näringslivet har (se redogörelse sid. 44) pensionsstyrelsen i viss omfattning lämnat bidrag; huvudsakligast har det gällt lärlingsutbildning inom hantverket. Oavsett om det gäller partiellt arbetsföra eller andra, kan vidare, såsom omnämnts på sid. 71, ett bidrag på 900 kronor utgå till hantverksmästare för utbildning av en lärling under minst tre år. Kommittén finner det emellertid icke befogat att inskränka denna bidragsverksamhet endast till hantverket. På samma sätt som kursavgifterna till enskilda skolor enligt vad som nedan föreslås skola kunna ersättas av arbetsvårdsorganet, böra enskilda arbetsgivare oavsett näringsgren kunna erhålla ett bidrag till täckande av de speciella omkostnader och besvär, som kunna vara förenade med utbildningen av partiellt arbetsföra lärlingar. I enlighet med sin allmänna uppfattning, att de partiellt arbetsföras yrkesval icke skall inskränkas till vissa hantverksyrken, vill kommittén föreslå, att möjligheter skapas att utbetala sådant bidrag även till andra arbetsgivare. Visserligen har kommittén förutsatt, att lärlingen skulle kunna arbeta mot lägre lön än den avtalsmässiga. Men det torde i många fall — av psykologiska eller andra skäl — vara lämpligt att icke låta lönen vara alltför låg, även om lärlingen därutöver erhåller utbildningsbidrag, som tryggar hans försörjning. För att säkra ett tillräckligt urval av lämpliga lärlingsplatser torde det därför vara nödvändigt att i särskild ordning även kunna lämna ersättning till arbetsgivaren direkt. Härigenom bör det

278 även bli lättare för arbetsvårdsorganen att tillse, att placeringen sker i lämpliga företag. Måhända skall det visa sig möjligt och lämpligt att stimulera vissa industriföretag att i viss mån specialisera sig på utbildning av partiellt arbetsföra. — Det må i detta sammanhang påpekas, att även vid relativt höga bidrag från samhällets sida kostnaderna för utbildning inom näringslivet i allmänhet måste komma att bli betydligt lägre än vid nuvarande specialskolor med internat. Det är kommitténs förhoppning, att partiellt arbetsföra lärlingar i relativt stor utsträckning skola kunna erhålla normal lärlingslön vid utbildning inom näringslivet. I sådana fall erfordras icke något särskilt bidrag därutöver, då det gäller yngre lärlingar och om utbildningen äger rum i hemorten. Såsom ovan framhållits, får man emellertid förutsätta, att undantag från lönebestämmelserna i ökad utsträckning skola visa sig nödvändiga, om det skall bli möjligt att placera ett ökat antal partiellt arbetsföra lärlingar utanför de traditionella lytesyrkena. I sådana fall, liksom när utbildningen skall äga rum utanför hemorten, erfordras därutöver vissa bidrag för täckande av full försörjning. Enligt vad kommittén erfarit, utreder överstyrelsen för yrkesutbildning för närvarande frågan om stipendier till lärlingar, vilka icke kunna erhålla sin utbildning i hemorten. I vilken riktning överstyrelsens förslag kan komina att gå är ännu icke bekant. Det skulle självfallet vara värdefullt, om de bidragsgrunder, som komma att föreslås, finge en sådan utformning, att de även kunde tillämpas för partiellt arbetsföra, och detta också i sådana fall, där bidragsbehovet är betingat av att lärlingen såsom partiellt arbetsför erhåller en lägre lön än normalt. / avvaktan på resultatet av de förslag, som överstyrelsen kan komma att framlägga, bör arbetsvårdsorganet, när det gäller hantverksutbildning liksom även vid annan utbildning, som beredes en partiellt arbetsför inom näringslivet, äga bevilja nödigt bidrag för att försörjningen under utbildningstiden skall möjliggöras. Kommittén förutsätter, att erforderligt samråd med berörda yrkesorganisationer därvid skall äga rum. Det torde ankomma på arbetsvårdsorganet att pröva skäligheten av att bidrag utgår under utbildningstiden. Om man, såsom kommittén förordat, i princip bör tänka sig att underlätta möjligheterna för därtill lämpade partiellt arbetsföra att erhålla yrkesutbildning för de mest skiftande yrkesområden, kan man icke, när det gäller skolmässig utbildning, uteslutande taga i anspråk under statligt inseende stående undervisningsanstalter, där statsstipendier utgå. Vissa områden täckas nämligen icke av dylika, och i andra fall kunna deras möjligheter att mottaga elever vara otillräckliga. / viss omfattning kan därför anvisning även till enskilda skolor behöva ske. Kommittén vill erinra om att sådan utbildning i någon omfattning ägt rum med bidrag såväl från

279 pensionsstyrelsen som, i fråga om beredskapsinvalider, från arbetsmarknadskommissionen. Kommittén förutsätter, att i här ifrågasatta fall ett samråd skall äga rum mellan arbetsvårdsorganet och överstyrelsen för yrkesutbildning i syfte bland annat att utröna, om utbildningen lämpligen kan ordnas på annat sätt. De skolor, som kunna komma i fråga, äro för sin existens i allmänhet helt beroende av kursavgifter och betinga sig oftast höga dylika. Dessa kursavgifter böra vid behov och vid sidan av det utbildningsbidrag, som nedan föreslås och som närmast är avsett att vara ett försörjningsbidrag, få ersättas av arbetsvårdsorganet. Då partiellt arbetsföra beredas yrkesutbildning i särskilda kurser, bör försörjningen helt baseras på utbildningsbidrag i enlighet med vad nedan föreslås. Då utbildningsbidraget föreslås behovsprövat, ligger det viss vikt uppå att arbetsvårdsorganet söker ordna lämplig inackordering för deltagare i dessa särskilda kurser. Kostnaderna torde härigenom i många fall kunna nedbringas. I förekommande fall bör även liksom i fråga om övriga utbildningsvägar familjetillägg kunna utgå enligt särskilt förslag nedan. Det har redan nämnts, att kommittén anser här ifrågasatta utbildningsbidrag böra vara behovsprövade. Då det vid behovsprövningen gäller att taga hänsyn till en mångfald skiftande faktorer, såsom å ena sidan oundgängliga kostnader för försörjningen under utbildningen och å andra sidan exempelvis lärlingslön av skiftande storlek vid en lärlingsanställning, har kommittén icke ansett sig böra föreslå fixt fastställda regler för vilka belopp, som i varje särskilt fall skola kunna beviljas, utan endast regler om maximibelopp. Vid en vidgad arbetsvårdsverksamhet torde också skäl föreligga för att man i viss omfattning får pröva sig fram för att småningom låta viss praxis utbilda sig. Som kommittén tidigare nämnt, kan för närvarande bidrag för omskolning och utbildning av partiellt arbetsföra förekomma dels från pensionsstyrelsen, dels från arbetslöshetsnämnderna (till arbetslöshetskurser anvisade), dels ock från arbetsmarknadskommissionen (i militärtjänst skadade m. fl.). Det synes naturligt, att man vid övervägande av frågan om utbildningsbidragets maximistorlek utgår från vad som redan tillämpas. Det må i sammanhanget anföras, att man i såväl Finland som Storbritannien beslutat, att omskolnings- och utbildningsbidragen skola vara lika höga för civila invalider som för krigsinvalider. Bidragen från pensionsstyrelsen, för vilka närmare redogjorts på sid. 44 (se även bilaga nr 1), äro begränsade till högst % av de totala kostnaderna, vari då även inkluderas kursavgifter eller ersättning till företagare. Även i fråga om gällande bidragsgrunder för deltagare i omskolnings- och fortbildningskurser för arbetslösa har kommittén tidigare lämnat redogörelse. Här skall såsom exempel endast anföras, att en ensamstående person över 25 år, som deltager i dylik kurs på hemorten, kan i form av timpenning,

280 dagunderstöd och hyreshjälp i ortsgrupp 3 1 erhålla ca 215 kronor per månad. I bilaga nr 1 har kommittén redovisat nu gällande bestämmelser angående utbildningsbidrag till i militärtjänst skadade m. fl. Där angivna maximibelopp — i högsta ortsgruppen 300 kronor per månad för den, som ej har bostad hos familjen, och 229 kronor 50 öre för den, som har bostad hos familjen — fastställdes efter beslut vid 1946 års riksdag. Dessförinnan var bidraget för ortsgrupp 3 maximerat till 225 kronor. Härutöver lämnades i vissa fall kostförstärkningsbidrag med 20 kronor per månad. I de fall vederbörande under utbildningstiden sammanbodde med familjen, utgick därjämte speciellt inackorderingsbidrag med ett belopp, som motsvarade familjepenningens maximum för hustru. Då liksom nu lämnade arbetsmarknadskommissionen bidrag till resekostnader mellan hemorten och utbildningsorten och i förekommande fall även till kostnader för dagliga resor mellan hemmet och kurslokalen samt förmedlade hjälp (från Kungafonden) för inköp av arbetskläder. Den beslutade höjningen av utbildningsbidragen till i militärtjänst skadade m. fl. har föranletts av gjorda erfarenheter om i vissa fall förekommande kostnader vid utbildningen av dessa, varjämte bidragen ansetts böra ställas i relation till samtidigt beslutade höjningar av livränta och sjukpenning enligt militärersättningsförordningen. Då sålunda gjorda erfarenheter visa hän på att utbildningsbidragens maximibelopp i nu förevarande fall knappast kunna sättas lägre än de för i militärtjänst skadade m. fl. gällande, har kommittén ansett sig böra föreslå, att såsom maximibelopp tills vidare fastställas, när utbildningen äger rum å ort tillhörande ortsgrupp 1, 250 kronor, ortsgrupp 2, 275 kronor och ortsgrupp 3, 300 kronor per månad. Kommittén har härvid även beaktat det förhållandet, att bidrag av denna art i motsats till stipendier vid utbildningsanstalter torde vara beskattningsbara och att de för utbetalning tillgängliga maximibeloppen sålunda realiter bliva lägre än de angivna. Liksom för i militärtjänst skadade m. fl. böra även resor i viss omfattning ersättas. Utbildningsbidrag bör kunna medgivas för en tid av intill 30 dagar efter utbildningens slut. Det bör stadgas, att utbildningsbidrag icke skall kunna tagas i mät för gäld. Under hänvisning till det anförda får kommittén sålunda föreslå, att del centrala arbetsvårdsorganet skall äga till partiellt arbetsför, som enligt beslut beredes yrkesutbildning i annan form än vid undervisningsanstalt, där statsstipendier utgå, efter behovs prövning utgiva utbildningsbidrag med maximalt i ortsgrupp 1, 250 kronor, i ortsgrupp 2, 275 kronor och i ortsgrupp 3, 300 kronor per månad jämte i förekommande fall kursavgift. Därjämte föreslås ersättning kunna utgivas för resor vid utbildningens början och slut samt vid av helger eller eljest föranledda längre uppehåll 1 Här omförmälda ortsgrupper äro de för tillämpning av lagen om folkpensionering gällande.

281 i denna. I förekommande fall bör ersättning också kunna utgivas för dagliga resor. Till partiellt arbetsför, som beredes yrkesutbildning i den ordning h ä r avses, bör därjämte vid försörjningsplikt för familj kunna utgå familjebidrag i enlighet med vad i det följande föreslås. Om partiellt arbetsför, som har familj, under utbildningstiden kan bo hos familjen, bör utbildningsbidraget fastställas till lägre belopp med skäligt hänsynstagande till vad som utgår i form av familjebidrag.

8. Familjebidrag. En förutsättning för att en partiellt arbetsför, som har försörjningsplikt för familj, skall kunna beredas yrkesutbildning är, att även familjeförsörjningen under tiden för utbildningen kan ordnas. Kommittén har också funnit sig böra framlägga förslag i detta hänseende. För handläggning av de med bidragsgivningen förenade åtgärderna har kommittén funnit, att lokala organ behövas. Redan nu gäller, att vissa handikappade (beredskapsinvalider) och arbetslösa, som genomgå yrkesutbildning, tillerkänts speciella förmåner av annan karaktär än fattigvård för familjeförsörjningen under utbildningstiden. Sålunda utgå till beredskapsinvalidernas anhöriga under utbildningstiden dyrortsgrupperad familjepenning och bostadsbidrag enligt förordningen den 29 juni 1946 och kungörelsen 1 samma dag angående familjebidrag åt värnpliktiga med flera, vilka drabbats av kroppsskada. Bidragen motsvara de, som tillkomma personer, vilka fullgöra militärtjänstgöring, och utgå i väsentliga delar enligt gällande familjebidragsförordning 2 . Ansökningar om dessa bidrag ingivas till och prövas av de lokala familjebidragsnämnderna, som också svara för utbetalningen av de beviljade medlen. För de personer, som deltaga i omskolnings- eller fortbildningskurser för arbetslösa, utgå dagunderstöd och även hyreshjälp enligt hjälpkungörelsens 3 bestämmelser. Som redan tidigare nämnts, ha dessa bestämmelser i vissa fall kommit i tillämpning även för personer, som kunna betecknas såsom partiellt arbetsföra och som omskolas vid igång varande arbetslöshetskurser, varvid sålunda i förekommande fall familjeförsörjningen ordnats på denna väg. Kommittén anser det uteslutet att generellt för närvarande lösa den administrativa sidan av familjebidragsfrågan genom arbetslöshetsnämnderna. Härför skulle nämligen erfordras, att dylika nämnder tillsattes i varje kommun, där en partiellt arbetsför familjeförsörjare, som behövde utbildas, iSFS 1946:348 och 349. 2 SFS 1946:99. 3 SFS 1934: 434 med ändr. 1935:426, 1936:464, 1937:545.

282 hade sitt hemvist och oavsett huruvida behov av nämndens verksamhet i övrigt förelåge. Enligt lag om arbetslöshetsnämnd 1 äger Konungen förordna, att sådan nämnd skall finnas i kommun. Hitintills har emellertid endast ett förhållandevis litet antal arbetslöshetsnämnder tillsatts. Kommittén har övervägt, huruvida icke de lokala arbetsvårdsorganen (länsarbetsnämnderna) skulle kunna handlägga dessa ärenden. Såsom redan tidigare angivits (sid. 271), anser emellertid kommittén, att primärkommunerna böra i viss omfattning bidraga till kostnaderna för familjebidragen. Med hänsyn härtill synes det också böra ankomma på ett rent kommunalt organ att handlägga de med bidragsgivningen förenade åtgärderna. Kommittén för partiellt arbetsföra anser det mindre lämpligt att uppdraga denna verksamhet åt fattigvårdsstyrelserna och anser ej heller den kommunala bidragsandelen böra ha fattigvårdskaraktär. Vid de överläggningar i denna fråga, som kommittén för partiellt arbetsföra haft med socialvårdskommittén, har erfarits, att socialvårdskommittén ämnar utreda frågan om en revision av den nuvarande fattigvårdslagstiftningen. Det är icke bekant, vilka förslag som ur denna utredning kunna framkomma. Kommittén för partiellt arbetsföra hyser emellertid den förhoppningen, att man genom en ny socialhjälpslag skall få vidgade möjligheter till en definitiv och måhända även mera rationell lösning av ifrågavarande problem än som just nu kan åstadkommas. För närvarande torde det vara omöjligt att närmare beräkna, när en revision av fattigvårdslagstiftningen kan komma att beslutas och praktiskt bliva genomförd. Man synes dock böra räkna med att det kommer att dröja en rätt avsevärd tid och att man härunder på ett eller annat sätt provisoriskt måste ordna familjeförsörjningen för de partiellt arbetsföra, som beredas yrkesutbildning. Ehuru kommittén sålunda ansett sig böra avvisa tanken på att fattigvårdsstyrelserna inkopplas på familjeförsörjningen, har det å andra sidan framstått såsom önskvärt att för ändamålet icke behöva tillskapa helt nya organ. Av de befintliga organ, som synas kunna komma ifråga, har kommittén funnit familjebidragsnämnderna bäst lämpade för uppgiften. Enligt Kungl. Maj:ts förordning om familjebidrag åt värnpliktiga m. m. (familjebidragsförordning) 2 skola dylika nämnder även under fredstid finnas tillsatta inom samtliga kommuner, eller ock kan familjebidragsverksamheten uppdragas åt annan inom kommunen verkande nämnd eller styrelse. I detta fall finnes sålunda redan en lokal organisation färdig; en organisation som därtill är speciellt inriktad på och har god erfarenhet av handläggningen av liknande uppgifter. Kommittén vill föreslå, alt det uppdrages åt familjebidragsnämnderna att handha verksamheten med utgivandet av familjebidrag åt partiellt arbetsföra, som beredas yrkesutbildning. iSFS 1944:475. SFS 1946:99.

283 E n l i g t n u g ä l l a n d e b e s t ä m m e l s e r o m f a m i l j e b i d r a g å t v ä r n p l i k t i g a m . m. ( f a m i l j e b i d r a g s f ö r o r d n i n g e n ) 1 , u t g å r familjepenning, bostadsbidrag och sjukbidrag för v ä r n p l i k t i g a enligt g r u n d e r , s o m i s i n a h u v u d d r a g f r a m g å a v n e d a n s t å e n d e t r a n s u m t av vissa b e s t ä m m e l s e r i f ö r o r d n i n g e n ifråga. 6 §.

1 mom. Familjepenning utgår med högst så stort belopp för dag, som för en var av nedan angivna ortsgrupper upptages i följande tariff:

Ortsgrupp

3 För hustru och frånskild hustru ävensom — därest värnpliktig icke sammanlever med hustru eller hustrun, med vilken han sammanlever, är arbetsoförmögen — för annan familjemedlem, som förestår hemmet åt värnpliktig med hemmavarande familjemedlem under 16 år

För annan familjemedlem över 16 år än som avses i kol. 1

För annan familjemedlem under 16 år än som avses i kol. 1

kronor

kronor

kronor

2:75 3: — 3:25

1:40 1:65 1:90

1:10 1:20 1:30

I II III

När synnerliga skäl därtill äro må efter särskilt medgivande, enligt vad i 39 § stadgas, familjepenning för värnpliktigs moder, som förestår hans hem, utgå enligt kolumn 1 i tariffen, oaktat den värnpliktige icke har hemmavarande familjemedlem under 16 år. 2 mom. Familjepenning utgår efter den ortsgrupp, till vilken den kommun är att hänföra, som enligt vad i 27 § stadgas skall utgiva beloppet. I fråga om kommunernas hänförande till ortsgrupp skall tillämpas den enligt lagen om folkpensionering verkställda indelningen.

9 §. 1 mom. Sammanbor den värnpliktige med familjemedlem utgår, under beaktande av vad i 12 § sägs, bostadsbidrag för bestridande av kostnaderna för den värnpliktiges och familjemedlemmens bostad.

12 §. 1 mom. Bidraget för bostad åt familjemedlem, som avses i 3 § a ) , bestämmes, med beaktande av vad i 3 mom. sägs, till ett belopp, motsvarande kostnaderna för den bostad, den värnpliktige innehade å inryckningsdagen, däri inberäknat kostnader för uppvärmning, med avdrag för den värnpliktiges och familjemedlems inkomst under tiden för tjänstgöringen enligt bestämmelser, som meddelas av Konungen. i S F S 1946:99.

284 18 §. Prövas i anledning av familjemedlems sjukdom behov av bidrag vara för handen för bestridande av kostnader för erforderlig vård ävensom transport till och från läkare eller vårdanstalt, må sjukbidrag kunna tillerkännas den värnpliktige med högst det belopp, vartill dessa kostnader uppgå. Är fråga om familjemedlem, som avses i 3 § b) eller c), må dock sjukbidrag utgå allenast i den mån skäl föreligger till antagande, att den värnpliktige, därest tjänstgöringen ej mellankommit, skulle hava bidragit till kostnaderna. Med avseende å den tid, för vilken sjukbidrag må utgå, skall vad i 13 § är stadgat beträffande familjepenning äga motsvarande tillämpning.

27 §.

Skyldigheten att utgiva familjebidrag och hemortslön åligger kommun, varest den värnpliktige å inryckningsdagen var bosatt under sådana förhållanden, att han, om mantalsskrivning då skolat förrättas, ägt där mantalsskrivas. Var den värnpliktige nämnda dag bosatt utom riket, ankommer betalningsskyldigheten på Stockholms stad.

Med hänsyn till att kommittén ansett familjebidragsnämnderna böra handha bidragsgivningen, ligger det nära till hands att överväga, om icke liknande bestämmelser som de angivna skulle kunna tillämpas i fråga om familjebidragen till de partiellt arbetsföra. Helt nya och till sin natur helt avvikande bestämmelser skulle givetvis föranleda merarbete för nämnderna. Kommittén har funnit de nyss anförda bestämmelserna, vilka för övrigt vunnit tillämpning i fråga om i militärtjänst skadade m. fl., som beretts yrkesutbildning, i huvudsak kunna tillämpas även vid familjebidrag för partiellt arbetsföra. Enligt kommitténs uppfattning böra bidragen till de partiellt arbetsföras familjer eller anhöriga under utbildningstiden begränsas till familjepenning, bostadsbidrag samt sjukbidrag. Av de föreslagna bidragsformerna torde endast sjukbidraget särskilt behöva motiveras. Kommittén har, som framgår av redan tidigare anförda synpunkter, ansett, att f.örsörjningen under utbildningstiden bör ordnas på annat sätt än genom fattigvård. Det har därvid synts lämpligt att även förutse fall, då bidrag av denna form skulle kunna behöva ifrågakomma. Frågan om sjukbidragen kommer givetvis att lösas i annan ordning i och med ikraftträdandet av den obligatoriska sjukförsäkringen. I familjebidragsförordningen ingå även bestämmelser rörande familjebidragens bestridande m. m. Beträffande kommunernas andel i de bidrag, varom här är fråga, stadgas i 29 § följande:

285 Kommun, som enligt 27 § utgivit familjebidrag, äger av staten erhålla gottgörelse för familjepenning avseende familjemedlem, som i 3 § a) sägs, . . . för bostadsbidrag med nittio procent av bidraget samt för familjepenning i annat fall än ovan sagts . . . och sjukbidrag med åttio procent av utgivet belopp . . . Då särskilda skäl därtill föranleda, må Konungen för visst fall medgiva högre statsbidrag än i första stycket sägs. Detta stadgande har kommit i tillämpning även i fråga om familjebidrag till i militärtjänst skadade m. fl., som beretts yrkesutbildning. Såsom redan förut anförts, kommer arbetsvärden sannolikt att betyda en icke oväsentlig framtida avlastning från kommunernas fattigvårdskostnader. Härav bör följa, att kommunerna få ett direkt ekonomiskt intresse av verksamheten. Därest kommitténs förslag om att samtliga med utbildningen förenade kostnader skola bäras av statsverket genomföras, innebär detta också i förhållande till det nuvarande en omedelbar sådan avlastning. Med hänsyn härtill är det skäligt, att kommunernas andel av kostnaden för familjebidragen åt partiellt arbetsföra, som beredas yrkesutbildning, avväges efter andra grunder än som skett, när det gällt familjebidrag åt värnpliktiga. Det kan anföras skäl för att kommunernas andel av familjebidragen anpassas efter dessas ekonomiska bärkraft. Detta har, för att andraga ett exempel, skett i fråga om fördelningen av kostnaderna för hjälpverksamheten till arbetslösa. Kommittén har emellertid funnit ett enhetligt statsbidrag vara att föredraga och ansett sig kunna förorda, att detta sättes så högt som till tre fjärdedelar av vad som utgives såsom familjepenning, bostadsbidrag eller sjukbidrag. Kommittén får sålunda föreslå, att kommunerna åläggas svara för en fjärdedel av kostnaderna för utgivandet av familjepenning, bostadsbidrag och sjukbidrag. Tillsynsmyndighet för familjebidragsnämndernas verksamhet för de värnpliktiga m. fl. är försvarets socialbyrå. Det har synts kommittén mest praktiskt, att även tillsynen av bidragsgivningen till de partiellt arbetsföra handhaves av denna myndighet. Härigenom undvikes, att familjebidragsnämnderna få mera än en tillsynsmyndighet vid tillämpningen av i stort sett likartade bestämmelser.

9. Näringshjälp. Kommittén har tidigare (se sid. 146) föreslagit, att pensionsstyrelsens yrkesutbildande verksamhet avvecklas, sedan en arbetsvårdsorganisation kommit till stånd. I anslutning därtill torde även pensionsstyrelsens verksamhet för lämnande av bidrag till maskiner och igångsättande av självständig verksamhet böra överflyttas till det centrala arbetsvårdsorganet.

286 I sina petita för budgetåret 1947/48 har pensionsstyrelsen begärt ett anslag på 35 000 kronor för denna verksamhet. Samtidigt har styrelsen anhållit, att det högsta belopp, som må kunna utbetalas till en och samma person under ett år, höjes från nuvarande 1 000 kronor till 5 000 kronor. Kommittén har för avsikt att taga upp frågan om näringshjälpens närmare utformning till behandling i ett senare betänkande. Intill dess kommittén lämnat förslag i detta avseende, torde arbetsvårdsorganet kunna tillämpa samma principer, som pensionsstyrelsen gjort, i fråga om denna verksamhet.

KAP. XVII. UTBILDNING AV OLIKA TJÄNSTEMÄN OCH LÄRARE FÖR PARTIELLT ARBETSFÖRA M. M. 1. Allmänna synpunkter. För att åstadkomma en genomgripande förbättring av de partiellt arbetsföras inplacering i produktionslivet, deras yrkesval och utbildning krävas icke endast organisatoriska och ekonomiska reformer. Själva inställningen till de partiellt arbetsföra måste förändras till att bli mera positiv, i såväl hem som skola, på arbetsförmedling och arbetsplats. En dylik förändrad inställning kan icke utan vidare frammanas; den infinner sig endast gradvis som följd av förbättrat läge i de partiellt arbetsföras yttre förhållanden. Den bör sålunda förväntas såsom en följdverkan av de reformer, som föreslagits i det föregående. Alldeles särskilt är emellertid en dylik förändring beroende av att utbildningen fördjupas och effektiviseras för de tjänstemän och lärare, som i olika sammanhang ha att planera och medverka till de partiellt arbetsföras utbildning.

2. Rådgivning om fostran av handikappade barn. I kapitel VII ha framlagts vissa psykologiska och pedagogiska synpunkter på de handikappades behandling. Där framhålles, hur man numera menar det vara av stor betydelse, att handikappade barn redan från början få vänja sig vid att sakligt erkänna sin defekt men samtidigt få hjälp att trots detta vidmakthålla en sund självkänsla. För att familjer och institutioner, som ha hand om handikappade barn, skola veta, hur barnen bäst böra behandlas och uppfostras, vore det enligt kommitténs mening värdefullt, om medicinalstyrelsen, skolöverstyrelsen eller annan lämplig myndighet utarbetade en eller flera smärre upplysningsskrifter med uppfostringsråd att utdelas till dem, som ha vårdnaden av barn med olika handikap.1 1 Såsom exempel kan nämnas, att blindinstitutet i Tomteboda har utgivit en broschyr, »Vården av blinda barn före skolåldern», vilken är riktad till föräldrar och vårdare av blinda barn i förskoleåldern.

288 Vidare blir det av vikt, att alla lärare i barndomsskolorna orienteras om de speciella pedagogiska hänsynstaganden, som tjäna till att stärka barn och ungdom med handikap, i synnerhet under den för deras personlighetsutveckling så betydelsefulla pubertetsåldern. Vissa kunskaper om handikappades särskilda möjligheter och svårigheter behövas även för den förberedande yrkesorientering, som det alltmer blir skolornas uppgift att ge. Framför allt torde lärare i övningsämnen behöva orientering om hur de skola ta barn med olika handikap. Kommittén vill rekommendera, att i all lärarutbildning inläggas vissa moment med orientering över psykologi och pedagogik avseende handikappade barn.

3. Specialutbildning för lärare. Då kommittén förväntar, att ett avsevärt större antal partiellt arbetsföra hädanefter skola få sin utbildning genom samhällets ordinarie yrkesskolväsen, blir det nödvändigt att tillse, att de olika yrkesskolornas lärare få tillräcklig utbildning för att kunna handleda även handikappade elever. I de pedagogiska kurser för yrkeslärare, som bruka anordnas av överstyrelsen för yrkesutbildning, bör orientering kunna givas samtliga yrkeslärare, så att de få en närmare kännedom om dessa elevers speciella problem. Om yrkeslärarutbildningen kommer att organiseras i fastare former och med längre tid än som för närvarande är anslagen till utbildningen, varom förslag i olika sammanhang framförts — frågan ligger för närvarande under överstyrelsens för yrkesutbildning utredning — bör ett kursavsnitt alltid kunna ägnas den partiella arbetsförhetens pedagogik. En trängande uppgift bör enligt kommitténs mening vara att för redan verksamma yrkeslärare anordna speciella fortbildningskurser i pedagogisk handledning av handikappade. I fråga om den nuvarande utbildningen av lärare vid specialskolorna kan nämnas, att särskild utbildning ges vid Tomteboda för blindlärare och vid det särskilda dövstumlärareseminariet vid Manilla i Stockholm för dövstumlärare. I utbildningen för dessa båda kategorier ingår åtskilligt med specialpedagogik. Lärarna vid de speciella skolhemmen för vanföra, som drivas i anslutning till några av vanföreanstalterna, ha däremot ingen särskild utbildning utöver folkskollärarexamen. Yrkeslärarna vid specialskolorna för blinda, dövstumma och vanföra ha som regel icke heller någon speciell utbildning utöver de allmänt yrkesskolepedagogiska kurser, som en del av dem torde ha genomgått. En undervisning i specialpedagogik, liknande den som de förutnämnda blindlärarna och dövstumlärarna erhålla, borde enligt kommitténs mening i väsentliga delar ingå i yrkeslärarnas utbildning. Det är således ett aktuellt önskemål, att även yrkeslärarnas ut-

289 bildning speciellt på denna punkt effektiviseras, i synnerhet som de nuvarande specialskolorna enligt kommitténs förslag skola öppnas även för andra kategorier av handikappade. Enligt vad kommittén erfarit, planerar 1946 års skolkommission en reformerad lärarutbildning på såvitt möjligt gemensam pedagogisk-psykologisk grund. Kommittén vill framhålla önskvärdheten av att även utbildningen av specialskolornas lärare på tjänligt sätt kombineras med övrig lärarutbildning och framförallt med den pedagogiska forskningen. Speciella (blindpedagogiska, dövstumpedagogiska etc.) problem måste således få sin plats jämsides med övriga pedagogiska problem. Fortsatta studier och egna forskningar på dessa områden böra naturligt knyta an till den akademiska undervisnings- och forskningsverksamheten. Specialisering på hithörande områden bör uppmuntras för licentiander och doktorander. Specialskolorna böra användas som övningsskolor icke endast för de lärarkandidater, som önska specialisera sig, utan även för auskultationer av läraradepter i allmänhet. I samband med problemet att närma specialpedagogiken om de handikappade till pedagogisk utbildning och forskning överhuvud taget är det för kommittén angeläget att framhålla önskvärdheten av att ett pedagogiskt centralbibliotek får i uppgift att tillhandahålla litteratur för hithörande områden — sålunda s. k. abnormpedagogik, litteratur angående yrkesorientering m. m. — och att för detta ändamål snarast anslås tillräckliga medel för bokinköp, ett större engångsanslag för upprättande av ett gott bestånd och fortsatta anslag för dess vidmakthållande. Det har för kommittén varit en beklämmande överraskning, att så ytterst litet av den internationella litteraturen på detta område funnits tillgänglig på svenska bibliotek. Intet bibliotek har heller hittills haft i uppdrag att täcka detta viktiga område. En ändring härvidlag synes nödvändig, varvid det i första hand vore ändamålsenligt, att pedagogiska biblioteket — och dess efterföljare efter sammanslagningen med psykologisk-pedagogiska institutets bibliotek — får i uppdrag att följa litteraturen angående pedagogik och yrkesutbildning för handikappade. Enligt vad kommittén inhämtat, har 1946 års skolkommission begärt ett anslag till inköp av pedagogisk litteratur för pedagogiska bibliotekets del. I anslutning till vad ovan anförts, vill kommittén understryka vikten av att man följer utvecklingen på detta område. Såsom bilaga nr 3 till betänkandet har fogats en förteckning över en del av den litteratur, som för närvarande icke finnes i våra bibliotek, men vilken kommittén ansett böra finnas tillgänglig för studerande på detta område. Vid anslagsbeviljandet till pedagogiska biblioteket bör hänsyn tagas till detta behov. Kommittén förordar, att ett engångsanslag på 10 000 kronor ställes till bibliotekets förfogande för nyinköp av litteratur på hithörande områden samt att vid det årliga anslagsbevil jandet hänsyn tages till kompletteringsbehovet. 19 -63247

4. Specialutbildning av olika tjänstemän. Enligt vad kommittén framhållit ovan (sid. 128), måste den psykfeka barnavården komma att i väsentligt högre grad utnyttjas för att ge råd och anvisningar i avsikt att förebygga missanpassning av handikappad ungdom. Det vore vidare önskvärt (se kommitténs betänkande I sid. 90 och förevarande betänkande sid. 128), att neurosdispensärer med liknaide uppgift inrättades för äldre. Samtliga befattningshavare vid dylika insttutioner behöva få ökad kunskap om de partiellt arbetsföras problem. Läkarutbildningen har helt nyligen varit föremål för översyn. I de betänkanden, som de särskilt tillkallade läkarutbildningssakkunniga franlagt 1 ha vissa ändringar påyrkats i den nuvarande medicinska utbildningen. Kommittén för partiellt arbetsföra önskar framhålla, att man i de nyligen framlagda förslagen till kursplaner, avseende medicine licentiatexamen, icke synes ha tagit vederbörlig hänsyn till de partiellt arbetsföras problem. Kommittén anser, att, därest en utvidgning av de socialmedicinska studierna för licentiatexamen icke lämpligen kan komma till stånd, det torde vara nödvändigt, att påbyggnadskurser ges vissa läkare, såsom tjänsteläkare, skolläkare, företagsläkare m. fl. I likhet med vad läkarutbildningssakkunniga föreslagit, anser kommittén, att de särskilda kurserna i socialmedicin, som anordnats av statens institut för folkhälsan, böra göras obligatoriska för vissa kategorier av läkare. I dessa kursplaner böra på lämpligt ställe även inryckas vissa moment rörande de partiellt arbetsföras problem och deras ställning i produktionen. Utbildningen av de psykologer, som skola tjänstgöra i skolor och på rådgivningsbyråer samt i yrkesvägledningsverksamheten, utredes för närvarande av en delegation inom 1946 års skolkommission, efter det att psykologisk-pedagogiska institutet och skolöverstyrelsen förordat snara åtgärder för dylik utbildning. Kommittén finner angeläget, att de handikappades psykologi därvid kommer att uppmärksammas. En allmän sådan utbildning är behövlig för samtliga blivande skolpsykologer och liknande. En del personer böra även specialisera sig på detta område. Likaså är det nödvändigt, att socialassistenterna vid sin utbildning beredas större möjligheter att lära känna de partiellt arbetsföras problem, liksom att motsvarande moment fördjupas i den läkepedagogiska utbildning, som för närvarande endast bedrives i Ericastiftelsen. I det sociala arbetet, framförallt inom yrkesvägledning och arbetsberedning, finnes motsvarande utbildningsbehov. En absolut förutsättning för att man skall uppnå ett gott resultat i fråga om yrkesvägledning och andra »vägbanande» åtgärder för handikappade är nämligen, att de tjänstemän, som skola handlägga sådana uppgifter, äga dels de rent personliga förutsättningarna, dels också en lämplig utbildning för uppgiften. Detta gäller x SOU 1945:56 och SOU 1945:57.

291 praktiskt taget alla arbetsförmedlingstjänstemän, måhända främst dem som skola svara för yrkesvägledningen inom ungdomsförmedlingens ram och de speciella arbetsberedningsassistenterna. Bekryteringsbasen för båda dessa kategorier har hittills varit ytterst ojämn. En god skolunderbyggnad har ansetts vara av värde, men några krav på en viss examen ha icke uppställts. Denna rekryteringsprincip har för övrigt tillämpats för samtliga kategorier av arbetsförmedlingstjänstemän. Det allra största avseende har i stället fästs vid den personliga lämpligheten, och man har strävat efter att få personer, vilka visat sig ha ett starkt intresse för arbetsuppgiften och vilka därtill haft förmåga att komma i kontakt med människor samt även kunnat vinna deras förtroende. Vidare har man önskat, att dessa tjänstemän skulle ha ett gott och säkert omdöme, ett lugnt och fast uppträdande samt en dokumenterad praktisk organisationsförmåga. Ett betydande antal av yrkesvägledarna ha akademisk examen, andra socialpolitisk examen, merkantil eller teknisk examen etc. Bland de arbetsberedningsassistenter, som hittills anställts, ha några socialpolitisk examen. I den mån de icke haft denna speciella underbyggnad, har man på annat sätt försäkrat sig om att de haft ungefär samma kunskapsmått i sociala frågor förenad med praktisk erfarenhet från socialt arbete. Även här har man alltså i första hand sett till den personliga lämpligheten. Enligt vad kommittén för partiellt arbetsföra erfarit, har detta system lett till att man i allmänhet fått väl lämpade personer för ifrågavarande poster. De speciella krav, som man skulle önska ställa på dessa tjänstemän för deras arbetsuppgifter i samband med yrkesvägledningen, torde i stort sammanfalla med de allmänna krav, som redan nu tillämpas. Dock skulle kommittén vilja understryka behovet av vidgade kunskaper dels i fråga om de partiellt arbetsföra, dels i fråga om mentalhygien och psykologisk förståelse av utbildnings- och arbetssvårigheter. Yrkesvägledarna borde bland annat i tid kunna uppspåra och bringa under behandling vad som annars kan utvecklas till svårare neurotiseringar, asocialitet m. m. Man har dock den bestämda uppfattningen, att det bland våra yrkesvägledare och arbetsberedningsassistenter, liksom bland arbetsförmedlingsfolk i allmänhet, finns ett påtagligt behov av fortsatt utbildning inom yrket. Särskilt torde detta gälla i fråga om de kunskaper, som krävas för allmänna upplysningar och yrkesvägledning. Det är givet, att tjänstemännen förvärva en stor del av de behövliga kunskaperna genom det dagliga arbetet, genom studiebesök vid industrier och företag, genom facklitteratur av olika slag e t c , men det kräves ändock, att det till detta fogas en kompletterande teoretisk undervisning. I viss utsträckning har en fortbildning redan påbörjats av arbetsförmedlingens chefsmyndighet, bland annat för yrkesvägledare och arbetsberedningsassistenter. Eftersom det företrädesvis rört sig om kortare kurser, är den hittillsvarande utbildningsverksamheten närmast att betrakta som information och instruktion för de berörda tjänstemännen.

292 Enligt vad kommittén erfarit, överväger man emellertid inom statens arbetsmarknadskommission möjligheterna att anordna en längre obligatorisk fortbildning för samtliga förmedlingstjänstemän. Denna tanke har också understötts av arbetsförmedlingssakkunniga i deras betänkande angående arbetsförmedlingens framtida organisation. 1 Med särskild hänsyn till de tjänstemän, som svara för yrkesvägledning och arbetsberedning, vill kommittén för partiellt arbetsföra gärna understödja detta förslag, dock utan att förorda, att man även för framtiden binder sig till att helt ge denna utbildning inom verket. Här må därtill endast anföras vissa synpunkter, som enligt kommitténs mening böra tagas under övervägande vid genomförandet av denna kursverksamhet. Även om här ifrågavarande tjänstemäns utbildning i många stycken kan läggas parallellt med övriga arbetsförmedlingstjänstemäns, äro dock deras arbetsuppgifter i flera avseenden så specialiserade, att det vore önskvärt, att man för dem endera kunde anordna särskilda kurser eller också att den allmänna utbildningen på vissa punkter för deras del kompletterades. I flera viktiga avseenden borde utbildningen kunna ordnas gemensamt för yrkesvägledare och arbetsberedningsassistenter, eftersom deras arbetsuppgifter på många sätt äro av likartad karaktär. I några speciella hänseenden önskar kommtitén precisera de i det föregående framförda allmänna önskemålen om större hänsyn, som i det nuvarande läget måste tagas till specialpsykologi och pedagogik för partiellt arbetsföra. Vid statens institut för folkhälsan pågå vissa forskningar i yrkeshygien, och erfarenheter ha vunnits, som kunna vara av stort värde för bedömandet av de partiellt arbetsföras problem. Kommittén anser, att det skulle vara önskvärt, om de erfarenheter, som där samlas, kunde i form av en gemensam fortbildningskurs snarast meddelas läkare, pedagoger och yrkeslärare, socialassistenter, yrkesvägledare och arbetsberedare m. fl., som syssla med de partiellt arbetsföra. Kommittén för partiellt arbetsföra vill därför föreslå, att medel ställas till förfogande och att statens institut för folkhälsan får i uppdrag att utarbeta förslag till en kurs för dessa tjänstemän. I Social-Medicinsk Tidskrift, häfte 9, 1946, har professor Sven Forssman lagt fram ett förslag till kursplan för yrkesläkare, vilket utarbetats inom yrkeshygieniska avdelningen av folkhälsoinstitutet. Flertalet av de ämnen, som där skisserats, torde böra ingå i den här planerade kursen. Vidare borde i denna kurs ingå en översikt över den s. k. abnormpedagogikens senaste rön. För att de personer, som skola medverka i den här exemplifierade utbildnings- och upplysningsverksamheten, skola kunna ha effektiv kännedom om de senaste rönen på hithörande områden, fordras emellertid, att iSOU 1946:51, sid. 46.

293 kontakter knytas med den forskning och de erfarenheter, som gjorts i andra länder. Eftersom vi länge försummat att på här diskuterade fält hålla oss fullt informerade, skulle omedelbart vissa studieresor behöva företagas till utlandet. Kommittén för partiellt arbetsföra får därför föreslå, att anslag beviljas för studieresor till utlandet för minst en läkare (socialläkare), en psykolog, en socialarbetare och en yrkesvägledare för att inhämta kunskaper, avsedda för kursplanering och undervisning i övrigt med särskild hänsyn till de partiellt arbetsföras förhållanden.

KAP. XVIII. ANSLAGSFRÅGOR. En del av de i betänkandet avgivna förslagen äro till sin karaktär sådana, att kommittén icke funnit det vara nödvändigt eller lämpligt att framlägga detaljerade planer med därpå grundade kostnadsberäkningar. Detta gäller främst särskolornas omorganisation till allmänna specialskolor för partiellt arbetsföra och den därmed förbundna detaljplaneringen. Kommittén hyser den uppfattningen, att denna detaljplanering och kostnadsberäkning sedermera bör uppdragas åt de myndigheter, under vilka reformerna komma att genomföras. Beträffande vissa andra av de åtgärder, som kommittén föreslagit, såsom utbildning i större omfattning av partiellt arbetsföra vid ordinarie yrkesutbildningsanstalter och inom näringslivet, införande av yrkesutbildning vid tuberkulosvårdens eftervårdssjukhus, särskild kursverksamhet samt arbetsprövning och arbetsträning, synas de föreslagna åtgärderna vara av den karaktären, att de utan större dröjsmål böra kunna realiseras, när erforderliga anslag beviljats. Med hänsyn till att man i förväg icke exakt kan fastställa utbildningsbehovets omfattning eller inriktning böra anslagen till yrkesutbildning m. m. för partiellt arbetsföra givas karaktären av förslagsanslag. I det följande skall allmänt dryftas storleken av de kostnader, som bliva förenade med utbildning och omskolning m. m. Till det centrala arbetsvårdsorganets förfogande böra ställas medel för utbetalning av särskilda utbildningsbidrag till partiellt arbetsföra, som efter arbetsvårdsorganets beslut erhålla utbildning i annan ordning än vid skolor, där statsstipendier utgå. Kommittén utgår från antagandet att under ett första år 2 000 partiellt arbetsföra erhålla utbildning, omskolning, arbetsprövning eller arbetsträning inom näringslivet, i olika skolor eller i särskilda kurser, och att av dessa 1 500 komma i fråga för detta särskilda utbildningsbidrag. Om man antager, att kostnaderna för utbildningsbidrag i genomsnitt uppgår till 250 kronor per månad och elev eller 3 000 kronor per år — innefattande kostnader för såväl uppehälle som resor samt kursavgifter m. m. — skulle utgifterna härför kunna beräknas till i runt tal 4,5 miljoner kronor. Enligt vad kommittén inhämtat har det genomsnittliga utbildningsbidraget till beredskapsinvaliderna uppgått till i genomsnitt 125

295 kronor per månad. Någon direkt jämförelse med detta när det gäller de grupper, som kommittén här avser, kan icke göras, enär beredskapsinvaliderna som regel uppbära ersättning från olycksfallsförsäkringen vid sidan av utbildningsbidragen. Då utbildningsbidraget är behovsprövat påverkar den förra ersättningen utbildningsbidragets storlek. Det finnes icke anledning förutsätta, att frekvensen av skadefall från olycksfallsförsäkringen blir så stor, att den annat än i mindre utsträckning kan tänkas påverka det erforderliga genomsnittliga utbildningsbidragets storlek. Medelsbehovet för ändamålet synes därför i vart fall böra beräknas till förslagsvis 4 miljoner kronor. Ett genomförande av kommitténs förslag i fråga om stipendier till partiellt arbetsföra, som utbildas vid vanliga statsunderstödda yrkesskolor, kommer att medföra ökade behov av anslagsmedel för stipendier vid dylika skolor. En höjning av det för budgetåret 1947/48 beräknade anslagsbehovet för ändamålet med omkring 200 000 kronor torde därför böra ske. Förutom bidrag till den partiellt arbetsföres eget uppehälle under utbildningstiden har kommittén även föreslagit, att familjebidrag skulle kunna utgå i stort sett enligt samma grunder som till försörjningspliktiga beredskapsinvalider. Det har visat sig, att ca 20 procent av de beredskapsinvalider, som erhållit utbildning haft försörjningsplikt gentemot anhöriga och kommit i fråga till familjebidrag. Det genomsnittliga familjebidraget för beredskapsinvaliderna har uppgått till 92 kronor per månad. Någon direkt jämförelse mellan beredskapsinvaliderna och de övriga partiellt arbetsföra, som här avses, kan icke göras, då en del av ersättningen från riksförsäkringsanstalten även är avsedd att utgöra bidrag till familjens uppehälle och således om än i mindre utsträckning också påverkar storleken av utgående familjebidrag. Storleken av familjebidraget torde emellertid huvudsakligast ha påverkats av förhållandet, att hustrun haft inkomst av förvärvsarbete. Det högsta utgående bidraget, avseende familjepenning och bostadsbidrag för en familj om hustru och två barn, kan enligt kommitténs förslag i dyrortsgrupp 2 uppgå till ca 250 kronor i månaden. Om sådana bidrag utgå till 20 procent av de här antagna 2 000, alltså till 400, skulle kostnaderna för familjebidragen kunna belöpa sig till i runt tal 1,2 miljoner kronor. Till dessa kostnader skulle kommunerna bidraga med 25 procent eller 300 000. Behovet av anslagsmedel kan således beräknas till 900 000 kronor, som i form av förslagsanslag bör ställas till överståthållarämbetets och länsstyrelsernas förfogande att utbetalas till familjebidragsnämnderna. Till s. k. näringshjälp anser kommittén förslagsvis 100 000 kronor under ett första budgetår böra anslås att disponeras av det centrala arbetsvårdsorganet. I fråga om kostnaderna för själva kursverksamheten må följande anföras. Arbetsmarknadskommissionen har i sina petita för budgetåret 1947/ 48 beräknat utgifterna för den särskilda kursverksamheten för beredskaps-

296 invaliderna till 1 300 kronor per elevplats och år. I fråga om den här föreslagna kursverksamheten för partiellt arbetsföra synas icke föreligga skäl räkna med högre genomsnittlig årskostnad per elevplats. Man har nämligen anledning förutsätta, att kurserna i många fall bliva av sådan karaktär, att de icke i genomsnitt bliva mera kostnadskrävande, än i fråga om kurserna för beredskapsinvaliderna, även om å andra sidan en del kurser — exempelvis de vid E-sjukhusen anordnade — kunna ställa sig dyrare än vad nämnda medeltal ger vid handen. Om man utgår från att i genomsnitt 1 000 elever erhålla utbildning vid sådana kurser, och att kostnaderna härför uppgå till 1 300 kronor per elevplats och år skulle undervisningskostnaderna uppgå till 1,3 miljoner kronor. Därtill komma emellertid vissa kostnader för anskaffning av undervisningsmaterial, maskiner, verktyg m. m. Storleken av dessa kostnader blir givetvis beroende av vilka kurser, som komma i fråga. Såsom exempel kan nämnas, att utrustningen för en finmekanikerkurs avsedd för 15 elever beräknas kosta 45 000 kronor, en bilmekanikerkurs 20 000 kronor och en radioreparatörskurs 15 000 kronor. Ett belopp av förslagsvis 400 000 kronor synes böra beräknas för ändamålet. Till förfogande för överstyrelsen för yrkesutbildning skulle således behöva ställas anslag till ett belopp av 1,7 miljoner kronor för anordnande av föreslagen kursverk samhet. Kostnaderna för anordningar för arbetsprövning och arbetsträning synas kunna beräknas efter samma grunder som för kursverksamheten. Kommittén utgår från att i genomsnitt 250 partiellt arbetsföra behöva genom arbetsvårdsorganets försorg beredas dylik. För själva verksamheten skulle då erfordras 325 000 kronor, vartill emellertid kommer behovet av erforderliga medel för utrustning m. m. Kommittén uppskattar det senare till 125 000 kronor. För ändamålet skulle således behöva anslås 450 000 kronor att ställas till arbetsvårdsorganets förfogande. Under VIII:e huvudtiteln torde vidare såsom engångsanslag till pedagogiska biblioteket anvisas 10 000 kronor för inköp av litteratur. Kommittén vill i detta sammanhang erinra om sitt förslag, att handhavandet av arbetsvärden överflyttas från pensionsstyrelsen till arbetsmarknadskommissionen (arbetsmarknadsstyrelsen) och att därför en väsentlig minskning av anslagen till pensionsstyrelsen för åtgärder till förebyggande och hävande av invaliditet blir möjlig. I 1947 års statsverksproposition har det begärda anslaget för pensionsstyrelsens yrkesutbildning i hantverks- eller handelsskola samt hos enskilda upptagits till 450 000 kronor. Såsom jämförelse kan nämnas, att antalet påbörjade utbildningsfall vid annan yrkesskola än vanföreanstalts under år 1945 uppgick till 360 •— kostnaderna under budgetåret 1945/46 för den yrkesutbildande verksamheten uppgick till 273 652 kronor. En ökning förutses för budgetåret 1947/48. I övrigt torde rent allmännt böra framhållas, att den form, som kommittén givit åt bidragen till partiellt arbetsföra och deras familjer under

297 utbildningstiden, innebär en avlastning av kostnaderna för socialvård och socialförsäkring, varifrån bidrag förutsattes i regel icke behöva utgå under utbildningstiden. Därtill kommer den framtida vinning, som erhållen utbildning kan tänkas medföra i form av en avlastning av utgifterna från socialvård och socialförsäkring, därigenom att den partiellt arbetsföre sättes i stånd att själv svara för sin försörjning och även lämna bidrag till samhället genom inbetalda skatter.

SAMMANFATTNING. 1. Vid lösningen av förevarande frågor har kommittén i princip utgått ifrån att man i görligaste mån även för de partiellt arbetsföra bör söka utnyttja de allmänt syftande anordningarna för yrkesvägledning och yrkesutbildning. Dessa principer har kommittén ytterligare utvecklat på sid. 89 ff. Yrkesvägledning. 2. De partiellt arbetsföras yrkesram bör utvidgas. Koncentrationen på särskilda »lytesyrken» kan icke längre anses försvarlig. I princip böra alla yrkes- och arbetsområden stå öppna för de handikappade; varje yrkesinpassning skall prövas utifrån de personliga förutsättningarna i de enskilda fallen. 3. En effektiv yrkesvägledning kan vara ägnad att minska det framtida antalet partiellt arbetsföra. Därför skall för alla handikappade och särskilt för den handikappade ungdomen finnas möjligheter att erhålla stöd vid valet av yrke och utbildning. 4. I anlagsorienteringen bör såsom led vid behov kunna ingå även medicinsk och mentalhygienisk rådgivning, praktisk arbetsprövning samt psykoteknisk anlagsprövning. 5. Yrkesvägledningen för den handikappade ungdomen bör läggas i händerna på ungdomsförmedlingens yrkesvägledare. De äldre böra få bistånd vid valet av yrke i första hand av de arbetsförmedlingstjänstemän, som närmast skola ansvara för deras arbetsanskaffning etc. 6. Till varje länsarbetsnämnd knytes en deltidsanställd förtroendeläkare med uppgift att svara för undersökning av de arbetsvårdsfall och andra fall, som kunna bli aktuella på den ort, där huvudkontoret är beläget, att granska och »normalisera» de intyg, som utfärdats av läkare på andra orter inom länet samt att stå arbetsförmedlingen till tjänst med råd och upplysningar för fall, som icke kräva direkt läkarundersökning, men där läkarens uttalande ändock kan vara påkallat. 7. Kommittén understödjer redan framlagt förslag om utbyggnad av verksamheten vid de psykologiska institutionerna vid universiteten i Upp-

299 sala och Lund och vid Göteborgs högskola samt att den centrala yrkesvägledningsmyndigheten gives i uppdrag att i mån av behov upprätta filialstationer för psykotekniska anlagsprov. 8. Åt den centrala arbetsmarknadsmyndigheten uppdrages att insamla och bearbeta yrkesvägledningsmaterial. Den hittills inom arbetsmarknadskommissionen och statens institut för folkhälsan försöksvis bedrivna arbetsfysiologiska och yrkeshygieniska forskningen bygges ut, så att den effektivt kan tjäna även den arbetsvårdande verksamheten. För den skull böra ytterligare läkare knytas till det centrala arbetsmarknadsorganet med viss tjänstgöringsskyldighet vid statens institut för folkhälsan. Utbildning inom näringslivet och vid vanliga yrkesutbildningsanstalter. 9. Behovet av utbildningsåtgärder för partiellt arbetsföra kan förväntas bli växlande till sin omfattning. Därför är det nödvändigt, att åtgärderna få en sådan utformning, att de kunna anpassas till det i olika skeden växlande behovet. 10. Den av pensionsstyrelsen bedrivna yrkesutbildande verksamheten bör avvecklas i samband med tillkomsten av en arbetsvårdsorganisation. Handläggningen av den yrkesutbildande verksamheten uppdrages åt den tidigare föreslagna arbetsvårdsorganisationen. Möjligheterna att erhålla bidrag till yrkesutbildning få icke sammankopplas med prövningen av rätten till invalidpension. 11. Utbildningen av partiellt arbetsföra i hantverksyrken skall ställas under samma tillsyn som annan statsunderstödd lärlingsutbildning inom hantverket. Bidrag till företagarna skall utgå enligt allmänt gällande grunder. Även till andra arbetsgivare än hantverkare skall bidrag kunna utgå för täckande av de speciella omkostnader och besvär, som kunna vara förenade med utbildningen av partiellt arbetsföra. 12. I den mån avtalens åldersbestämmelser lägga hinder i vägen för partiellt arbetsföra att anställas såsom lärlingar inom industrien, bör dispens i varje särskilt fall utverkas. Kontrollen över utbildningen skall i första hand utövas av arbetsmarknadsorganisationerna. Arbetsvårdsorganet skall upprätthålla kontakt med företaget och lärlingen under utbildningstiden. 13. Kommittén förordar en central anskaffning av utbildningsplatser vid de vanliga yrkesskolorna för sådana partiellt arbetsföra, som icke kunna beredas utbildning i hemorten. Därigenom uppnås, att bland annat skolornas utbildningskapacitet effektivt utnyttjas. 14. Bedömningen av hälsotillstånd och kroppsbeskaffenhet hos inträdessökande till de vanliga yrkesutbildningsanstalterna bör göras mera enhetlig och i övrigt mera tillfredsställande än hittills. Läkare skall som regel

300 biträda vid bedömningen. De partiellt arbetsföra böra i större utsträckning beredas tillfälle att genomgå viss prövotid vid yrkesskolorna. I nuvarande läge har kommittén icke ansett sig böra föreslå generella kvotbestämmelser, som skulle tillförsäkra de partiellt arbetsföra ett visst antal utbildningsplatser. Däremot har kraftigt understrukits vikten av att allt göres från skolledningarnas och tillsynsmyndighetens sida för att öka de partiellt arbetsföras möjligheter att vinna inträde vid de vanliga yrkesutbildningsanstalterna. 15. För närvarande saknas underlag för att förorda en allmän utbyggnad av det fasta yrkesundervisningsväsendet med speciell hänsyn till de partiellt arbetsföras behov. I första hand med tanke på de norrländska förhållandena, men även med generell giltighet, förordas, att vid de centrala verkstadsskolorna i mån av behov skola kunna upprättas speciella avdelningar för partiellt arbetsföra. Särskilt förmånliga statsbidrag böra utgå till inrättandet av dylika avdelningar. 16. Partiellt arbetsföra, som behöva omskolas eller fortbildas, böra i görligaste mån placeras i redan organiserade kurser tillsammans med andra. I mån av behov skall överstyrelsen för yrkesutbildning efter samråd med arbetsvårdsorganet kunna anordna särskilda kurser för partiellt arbetsföra.

De blindas yrkesutbildning. 17. Gemensam yrkesskola (specialskola) organiseras för blinda män och kvinnor. Verksamheten vid den nuvarande hantverksskolan i Växjö för blinda kvinnor överflyttas till den nuvarande hantverksskolan i Kristinehamn för blinda män. 18. Utbildningen i de speciella »blindyrkena» begränsas, enär utkomstmöjligheterna inom desamma icke äro tillfredsställande. Flera blinda förberedas för sysselsättning inom industrien. Den obligatoriska utbildningen inom visst eller vissa yrken upphör. Den nuvarande musikerutbildningen bibehålies, men arbetsanskaffningen åt musiker effektiviseras. Specialskolan för blinda män och kvinnor i Kristinehamn ställes under överstyrelsens för yrkesutbildning ledning och tillsyn. 19. Som en övergång mellan den skyddade skolmiljön och arbetslivet förordas för de unga ett obligatoriskt yrkesorienteringsår vid specialskolan. Eleverna böra få tillfälle att pröva sin lust och förmåga för enklare, tempobetonade arbetsuppgifter. Redan före orienteringsårets slut skola eleverna kunna övergå till arbetsanställning eller påbörja yrkesutbildning vid specialskolan (jfr nedan) eller på annat håll. Orienteringstiden skall kunna förlängas utöver ett år därest så behövligt; den sålunda förlängda vistelsen skall dock ej vara av obligatorisk karaktär.

301 20. Även så kallade nyblinda skola kunna hänvisas till den gemensamma specialskolan i Kristinehamn för att erhålla undervisning i läsning och skrivning av blindskrift, maskinskrivning etc. samt för träning i enklare arbetsuppgifter eller för yrkesutbildning. 21. I stort sett föreslås, att de nuvarande yrkeslinjerna vid specialskolan i Kristinehamn — borstbinderi, korgmakeri, vävning och vissa handarbeten — skola bibehållas, ehuru de icke skola ha samma dominerande ställning som hittills. Härutöver förordas även yrkesmässig utbildning i maskinskrivning. De stora framstegen vid utvidgandet av de blindas yrkesram anser emellertid kommittén skola kunna göras genom införandet av den fördjupade yrkesvägledningen och allround-traningen under orienteringsåret såsom förberedelse för mera industriellt betonat arbete.

De dövstummas yrkesutbildning. 22. Den av 1945 års riksdag beslutade omläggningen av den praktiska undervisningen i barndomsskolorna till pedagogisk slöjd bör snarast genomföras. Den praktiska undervisningen får ej vara så upplagd, att den föregriper yrkesvalet. Större utrymme bör ägnas åt orientering i arbetsliv och yrkeskrav. 23. Kommittén föreslår, att yrkesutbildningen för de dövstumma i fortsättningen icke skall vara obligatorisk. Liksom för blinda förordas, att samtliga elever från barndomsskolorna obligatoriskt skola genomgå ett prövningsår, förlagt till specialskolorna i Vänersborg och Växjö. Även de dövstumma böra under prövningsåret ha möjlighet att övergå till arbetsanställning eller till yrkesutbildning inom näringslivet, i vanlig yrkesskola eller vid annan specialskola. 24. Kommittén förutsätter, att ett betydande antal dövstumma tack vare en effektivare yrkesvägledning och gynnsammare stipendievillkor skola kunna utbildas inom näringslivet, vid vanliga yrkesutbildningsanstalter samt vid andra specialskolor. Elevantalet vid de nuvarande fortsättningsskolorna kommer genom denna utveckling att minska. Med hänsyn härtill föreslås, att personer med andra handikap skola kunna hänvisas till dessa skolor. Resultatet härav bör bli en större yrkesdifferentiering. Skolorna i Vänersborg och Växjö ställas under överstyrelsens för yrkesutbildning ledning och tillsyn. Fortsättningsskolan i Broby ställes på motsvarande sätt under lantbruksstyrelsens ledning och tillsyn. 25. Utöver tidigare utbildningslinjer vid specialskolan i Vänersborg — snickeri, skomakeri, skrädderi och tapetseri — förordas utbildning i enklare och mera kvalificerat metallarbete samt försöksvis även utbildning i handels- och kontorstekniska ämnen. Vid specialskolan i Broby införes en

302 utbildningslinje för slöjdare (gårdssnickare och gårdssmeder). Sedan närmare erfarenheter vunnits, bör det bli tillsynsmyndigheternas uppgift att i mån av behov framlägga förslag om ytterligare utbildningslinjer. 26. De nuvarande utbildningsyrkena vid fortsättningsskolan för dövstumma flickor i Växjö bibehållas. Den hittillsvarande utbildningen i husligt arbete föreslås dock delad på en kurs för institutionspersonal samt en särskild husmoderskurs. I fråga om sömnadsundervisningen förordas på liknande sätt en specialisering, som kvalificerar för mera krävande arbeten inom konfektionsindustrien. Elever med relativt goda kommuniceringsmöjligheter böra få tillfälle till utbildning i konditoryrket. Härutöver föreslås en utbildningslinje för kontorister och en för modister.

De vanföras yrkesutbildning. 27. De vanföra hänvisas i större utsträckning än hittills till utbildning inom näringslivet och vid vanliga yrkesutbildningsanstalter. Vanföreanstalternas yrkesskolor öppnas även för andra handikappade än vanföra. Skolorna reserveras i första hand för sådana handikappade, vilka icke kunna erhålla sin utbildning på de allmänna utbildningsvägar, som samhället består sina medborgare. Skolorna ställas under överstyrelsens för yrkesutbildning ledning och tillsyn och bli till sin karaktär öppna specialskolor, vilka skola drivas av det allmänna. 28. Med hänsyn till att yrkesskolorna föreslås i högre grad än nu taga sig an mera svårt invalidiserade partiellt arbetsföra, torde yrkesutbildningen i viss omfattning böra inriktas på enklare tempobetonade arbetsuppgifter. 29. Sedan staten övertagit hela kostnaden för yrkesutbildningen, spelar distriktsindelningen icke längre samma roll för vanförevården. Genom ett utbyte av elever över distriktsgränserna och genom att ha olika yrken vid de skilda skolorna bör yrkesdifferentieringen kunna ökas.

De lungtuberkulösas utbildning. 30. Med hänsyn till ständigt nya upptäckter och rön i fråga om behandlingen av lungtuberkulösa anses det ej tillrådligt från ekonomisk synpunkt att uppföra anläggningar av permanent karaktär för utbildning av lungsjuka. De särskilda utbildningsåtgärder, som anses behövliga, böra utformas så, att de så smidigt som möjligt kunna anpassas efter behovets förändringar. 31. Kommittén förordar, att vid de nyligen uppförda E-sjukhusen i anslutning till tuberkulosvårdanstalterna anordnas yrkesutbildning. Visst an-

303 tal platser vid E-sjukhusen reserveras för utbildningsbehövande lungsjuka. Därigenom skulle man under utbildningstiden ha ständig tillgång till vård, behandling och läkartillsyn. Utbildningen bedrives såsom särskild kursverksamhet genom överstyrelsens för yrkesutbildning försorg. 32. För att åstadkomma en rikare yrkesdifferentiering förordas, att de reserverade platserna vid E-sjukhusen ställas öppna även för elever från andra upptagningsområden än det, som sjukhuset primärt är avsett att tjäna. Fördelningen av eleverna bör ske genom arbetsvårdsmyndigheten i samråd med överstyrelsen för yrkesutbildning. 33. Det bör ankomma på det centrala arbetsvårdsorganet att i samråd med överstyrelsen för yrkesutbildning och efter hörande av den medicinska sakkunskapen utvälja de yrken, som med hänsyn till arbetsmarknadsläget lämpligen böra komma i fråga. Utbildningstidens längd bör bestämmas med hänsyn till utbildningens syften. Kurserna böra i första hand syfta till att giva sådan utbildning, som underlättar senare utplacering i arbetslivet, där fortsatt praktisk utbildning i förekommande fall får vidtaga. Möjlighet bör lämnas öppen att fullfölja utbildning vid vanlig yrkesutbildningsanstalt.

Yrkesutbildning för övriga grupper av partiellt arbetsföra. 34. Genom den föreslagna omorganisationen av hittillsvarande särskolor för partiellt arbetsföra komina dessa skolor att ställas öppna även för personer med andra slags arbetshinder, såsom reumatiker, astmatiker, hjärtsjuka med flera. Genom den särskilda kursverksamhet, som föreslagits skola komma att bedrivas av överstyrelsen för yrkesutbildning, får man en utbildningsform, som medgiver avsevärda möjligheter till omskolning, vilket torde vara vad de som inrymmas bland övriga kategorier främst behöva. 35. I mån av behov skall för olika grupper av partiellt arbetsföra kunna anordnas särskilda kurser, fristående eller i anknytning till redan existerande skolor. Behov av särskilda skolor för någon av dessa grupper anses icke föreligga. Arbetsprövning och arbetsträning. 36. Arbetsprövningens syfte är att genom praktiskt arbete närmare klarlägga de handikappades anlag, arbetsförmåga och arbetsvilja. Verksamheten ingår sålunda såsom ett led i yrkesvägledningen. Arbctsträningens ändamål är att giva de handikappade systematisk träning och anpassning till utbildningens eller arbetets skilda krav. I båda fallen skall verksamheten organiseras så, att den fungerar såsom slussinstitution till näringslivet.

304 37. För att tillgodose behovet av arbetsprövning och arbetsträning förordas organiserande av särskilda institutioner. Som ett första steg i denna riktning föreslås upprättandet av försöksinstitution i statlig regi. Stipendier, utbildningsbidrag och familjebidrag. 38. Kommittén uttalar sig för en sådan höjning av stipendierna till partiellt arbetsföra elever vid vanliga yrkesutbildningsanstalter, att de för obemedlade täcka utbildningskostnaderna. Vidare förordas att eleverna vid specialskolorna erhålla stipendier i likhet med och efter samma principer som partiellt arbetsföra elever i de vanliga yrkesskolorna. Vid behovsprövningen skall vederbörlig hänsyn tagas till de merkostnader, som den partiellt arbetsföre på grund av sitt arbetshinder kan ha under utbildningstiden. 39. För partiellt arbetsföra, som utbildas inom näringslivet, i särskilda kurser eller i enskilda skolor utan statsstipendier, föreslås, att arbetsvårdsorganet intill en viss gräns skall kunna bidraga till kostnaderna. Dessa bidrag skola kunna utgå såväl vid längre som kortare utbildning och jämväl även vid arbetsprövning och arbetsträning. 40. En förutsättning för att vissa partiellt arbetsföra skola kunna utbildas är, att samhället under utbildningstiden ikläder sig dessas försörjningsplikt gentemot anhöriga. Den, som av arbetsvårdsorganet bedömts vara i behov av utbildning eller omskolning med stöd från det allmänna, bör även kunna komma i åtnjutande av familjebidrag. Familjebidragen föreslås skola prövas och utbetalas av familjebidragsnämnderna. Bidragen skola utgå enligt i stort sett de bestämmelser, som stadgats i nu gällande familjebidragsförordning. Kommunerna föreslås bidraga med 25 % till kostnaderna för familjebidragen.

Utbildning av olika tjänstemän m. m. 41. Medicinalstyrelsen, skolöverstyrelsen eller annan lämplig myndighet föreslås få i uppdrag att iordningställa en eller flera upplysningsskrifter med uppfostringsråd angående handikappade. 42. Kommittén rekommenderar, att i all lärarutbildning inläggas vissa moment med orientering rörande handikappade barns psykologi och pedagogik 43. I kommande utbildningskurser för yrkeslärare bör meddelas undervisning i specialpedagogik för partiellt arbetsföra. 44. Utbildningen av specialskolornas lärare skall kombineras med övrig lärarutbildning och bör ske i anknytning till den pedagogiska forskningen. 45. Pedagogiska biblioteket föreslås få till uppgift att tillhandahålla litteratur, avseende specialpedagogik för handikappade, yrkesorientering etc.

305 Biblioteket bör beviljas ett anslag på 10,000 kronor för ett engångsinköp av dylik litteratur samt årliga anslag för att hålla beståndet aktuellt. 46. Obligatorisk fortbildning förordas för arbetsförmedlingstjänstemännen. Särskild hänsyn skall härvid tagas till de krav, som för de partiellt arbetsföras vidkommande kunna ställas i fråga om yrkesvägledning och arbetsberedning. 47. Statens institut för folkhälsan föreslås få i uppdrag att utarbeta en gemensam fortbildningskurs för läkare, pedagoger, yrkeslärare, socialassistenter, yrkesvägledare, arbetsberedningsassistenter och andra som syssla med partiellt arbetsföras problem. 48. Kommittén förordar anslag till studieresor i utlandet för minst en läkare (socialläkare), en psykolog, en socialarbetare och en yrkesvägledare i syfte att inhämta kunskap och material om längre avancerad utveckling i utlandet samt om det mera speciella syftet att medverka i planering av och undervisning i denna fortbildningskurs.

20—63247

Särskilt yttrande av ledamoten Cederström. I kommitténs betänkande nr I, SOU 1946:24, anges å sid. 7 3:dje stycket, att undertecknad önskat framhålla, att då de hittills framlagda förslagen av kommittén »endast kunna komma att tillämpas för den grupp partiellt arbetsföra, som besitter en relativt hög grad av arbetsförmåga, det alltjämt kvarstår behovav specialåtgärder för det till antalet högst betydande restklientelet». Jag ville vid detta tillfälle icke gå närmare in på dessa specialåtgärder men anser mig ha anledning göra det nu, då kommitténs andra betänkande föreligger. Det är nödvändigt att hålla i minnet, att partiellt arbetsföra finnas inom alla kommuner, alla åldrar och alla branscher. Att försöka intressera alla, som ha att ta befattning med detta klientel, för att försöksvägen söka bidraga till lösningen av dessa svåra problem kommer ej att lyckas, dels därför att problemet är så omfattande, och dels därför att brist på praktiska riktlinjer för sådan försöksverksamhet är för handen. I bilaga nr 1 till kommitténs betänkanden, SOU 1945:26 »Riktlinjer för skapande av socialväsendets forskningsorganisation», har jag därför föreslagit, i syfte att föra frågan till en snabbare lösning och för att kunna få full klarhet angående föreslagna åtgärders effekt och kostnader i jämförelse med tidigare tillämpade metoder att söka gagna de partiellt arbetsföra, att en intensiv försöksverksamhet upptages i ett eller flera försöksdistrikt. Förhandlingar om att skapa dylika, ett i Norrland (Robertsfors) och ett i mellersta Sverige (Bogesund), äro i gång, varför det är för tidigt att här närmare gå in på desamma. Men jag anser det ytterst viktigt, att statsmakterna helhjärtat ställa sig bakom strävandena att få försöksdistrikt av den typ jag närmare skisserat i SOU 1945:26 till stånd. Utgångspunkten för det av mig i SOU 1945:26 framlagda förslaget är, att samhällets grundpelare är familjen och dess medlemmar under olika sociala förhållanden. Familjens medlemmar kunna delas i två huvudgrupper: De friska och de handikappade. De friska kunna givetvis alltjämt som hittills finna trygghet inom det ordinarie näringslivet, men de handikappade kunna aldrig förvärva sådan i konkurrens med de moderna arbetsbesparande maskinerna och fullarbetskraften. För att de skola vinna trygghet behöves ett produktivt socialväsen, närmare skildrat i SOU 1945:26. Inom de föreslagna försöksdistrikten skulle uppgiften vara att systematiskt klarlägga, hurusom ett dylikt produktivt socialväsen i sig innesluter fullständiga möjligheter för att skapa full social trygghet även för handikappade. I sammanhanget vill jag framhålla, att jag anser det förslag till försöksverksamhet vid ett arbetsinstitut, som kommittén framlägger, synnerligen välmotiverat och ansluter mig helt till detsamma, men vill samtidigt framhäva önskvärdheten av kompletterande försöksverksamhet.

307 Överhuvud taget har jag ingenting att invända emot att det allmänna flerstädes i landet sätter i gång försöksverksamhet, närmast sorterande under de organ, som kommittén för partiellt arbetsföra föreslår i betänkandet, men vid sidan om denna verksamhet anser jag det, som sagts, önskvärt, att verksamheten i försöksdistrikten även kommer i gång och sorterar under sin egen ledning i enlighet med vad som föreslagits i SOU 1945:26.

20*--63247

308 EKONOMISKA BIDRAG TILL Utbildning m. m.

Stipendier

Statsunderstödda kommu- Högst 9 0 : — per mån. nala och enskilda anstalter för yrkesundervisning.

Stipendievillkor

Sökande skall vara obemedlad eller mindre bemedlad samt deltaga i kurs med heldagsundervisning av som regel minst 5 mån. längd.

I sina petita för budgetåret 1947/48 har överstyrelsen för yrkesutbildning framlagt vidstående förslag till ändrade stipendiegrunder.

Grundstipendium a) till å kursorten inackorderad elev 55: — per mån. samt särskilt stipendium som bidrag till kostnaden för skäligt antal resor mellan bostadsorten och kursorten. 1)) till dagligen resan-1 de elev resekostnad överstigande 5: — per kursmånad samt hälften av kostnaden för frukostmål. Behovsstipendium Högst 6 0 : — per mån. i enstaka ömmande fall med högre belopp.

Allmänna villkor Elev skall ha visat god lämplighet för vald utbildningslinje eller ingiva grundade förhoppningar om framgång i sin utbildning. Villkor för grundstipendium enligt a) I regel endast till elev, som icke i sin bostadsort eller dess närhet har tillgång till önskad yrkesutbildning. Villkor för behovsstipendium Högsta belopp må endast tilldelas obemedlad.

Centrala verkstadsskolor.

= statsunderstödda kommunala och enskilda anstalter för yrkesundervisning.

= statsunderstödda kommunala och enskilda anstalter för yrkesundervisning.

Arbetslöshetskurser Nybörjarkurser.

Fortbildnings- och omskolningskurser.

/ a

= statsunderstödda anstal- = statsunderstödda anstalter för yrkesundervisning. ter för yrkesundervisning.

309 OLIKA FORMER A V UTBILDNING. Kommunala bidrag

Andra förmåner

Bilaga nr i. Kursavgifter

Anm.

I viss utsträckning. Arbetspremier. (Gäller Kunna upptagas med endast verkstadsskolor.) belopp, som anges i skolans reglemente. Vanligen uttages avgift endast av elev från annan än hemortskommunen.

1 Avståndet mellan bostadsort och skolan skall som regel vara minst 5 km.

Förekommer i viss Arbetspremier. utsträckning. Vid några skolor betala landstingen helt de kostnader för elevinternaten, som icke täckas av statsstipendier och andra bidrag.

Endast med Kungl. Maj:ts medgivande och under särskilda förutsättningar. Hitintills ha kursavgifter icke upptagits.

Kommunalt understöd för täckande av inackorderingskostnad, överstigande stipendium, bidrag till personlig utrustning, understöd till familjen samt resebidrag kan utgå. Kontantunderstöd Timpenning 1 . (dagunderstöd och ev. hyreshjälp) och vid behov bidrag till kläder. Resebidrag.

1 Se sid. 264 i föreliggande betänkande.

310 Ekonomiska Utbildning m. m.

Stipendier

Lantbruksundervisning a) Lantbruksskola, träd- Högst 400:— per elev. gårdsskola, lägre mejeriskola.

bidrag

till

Stipendievillkor

a—c) Elev skall vara obemedlad eller mindre bemedlad.

b) Alnarps lantbruks-, Högst 9 0 : — per mån. mejeri- och trädgårdsinstituts driftsledarkurs, mejeriskola, handelsträdgårdsmästarkurs, kurs i hovbeslag och maskinreparation, lantmannaskola, lanthushållsskola, trädgårdskurs vid folkhögskola, kurs för ladugårdsskötare, kurs för kontrollassistenter, hovslagarkurs. c) Utbildningskurs för 450:— per kurs. ladugårdsförmän.

Allmänna läroverk m, fl. Grundstipendium anstalter ä) till å kursorten inacAllmänt läroverk, komkorderad elev 500: — munalt gymnasium, komper läsår. munal mellanskola, kommunal flickskola, praktisk bj till dagligen resan-1 mellanskola, högre folkde elev resekostnad skola, folkskolans högre som överstiger 25: — avdelning, tekniskt läroper termin samt hälfverk, konstfackskolan (visten av kostnad för sa avd.), bergsskolan i Fifrukostmål. lipstad, textilinstitutet i Borås (viss kurs undantagen), Lemmings textiltekniska institut i Norrköping, grafiska institutet, Behovsstipendium statsunderstött handels- Högst 540:— per läsår. gymnasium, enskild läroanstalt jämförlig med ovanstående.

Folkhögskolor

2 a

c) Elev vid statsunderstödd ettårig kurs.

Allmänna villkor Lärjunge skall ha visat god lämplighet för vald utbildningslinje och ingivit grundad förhoppning om framgång i studierna. Villkor för grundstipendium Lärjunge kan icke erhålla skolutbildning i bostadsorten eller dess närhet. Villkor för behovsstipendium Högsta belopp må endast tilldelas helt obemedlad. Kan icke utgå till lärjunge i klasserna l 4 och l 5 —2 5 i realskolan eller i motsvarande klasser i annan läroanstalt.

= statsunderstödda kom- Elev skall vara obemedlad bemedlad munala och enskilda an- eller mindre stalter för yrkesundervisn. och åtnjuta undervisning i kurs, för vilken statsbidrag utgår.

311 olika former

av utbildning

Kommunala bidrag

(forts.)

Andra förmåner

Kursavgifter

Anm.

Elev i 2-årig kurs vid a—c) avgiftsfri unlantbruksskola: kost, dervisning i lantbostad, läkarvård. manna- o. lanthushållsskolor.

Elev vid ladugårdsförmanskurser (1-åriga): bostad, läkarvård och om ogift, även kost. Gift elev erhåller 1 2 0 0 : — i lön och ogift 4 8 0 : — .

i

1 Avståndet mellan bostadsort och skolan skall som regel vara minst 5 km.

Avgifter kunna upptagas.

1 b

312 Ekonomiska Utbildning m.m.

Brevskolor

Pensionsstyrelsens a) utbildning inom näringslivet,

b) skolutbildning.

Hantverksskolan i Växjö.

till

Stipendier

Stipendievillkor

Omkring 2 0 0 : — per läsår åt lärjunge, som bedriver enskilda studier för realexamen eller studentexamen. Omkring 300: — per läsår åt lärjunge vid enskild skola med förenad korrespondens- och muntlig undervisning

God studielämplighet, grundade förhoppningar om framgång i studierna samt behov av ekonomisk hjälp vid utbildningen.

Utbildn.tid 5 år 4 » 3 » 2 » 1 % » 1 '/,- » 1 »

Högsta belopp 3 500 — 2 500 — 2 000 1800 — 1600 _ 1400 _ 1000 —

4 » y 2 —3 » 2 » —1 % »

3 400:2 800 — 2 200 1600 —

Särundervisning Blinda Blindinstitutet.

Hantverksskolan i Kristinehamn.

bidrag

600: — per år för bestridande av egna kostnader för kost och logi.

Enligt vissa bestämmelser

313 olika

former

av utbildning

Kommunala bidrag

(forts.) Andra förmåner

Kursavgifter

Pensionsstyrelsens bidrag utgår högst med tre fjärdedelar av kostnaderna. Övriga bidrag från kommun eller annan.

Anm.

Beloppen innefatta även ersättning till företagare eller kursavgifter m. m.

Kost och logi. Personlig Avgiftsfri utrustning. Vid utskriv- ning. ning verktyg och a r betsmaterial till ett vär de av 6 0 0 : — av fondmedel. Blindtillägg efter 7 0 0 : — per år och folkpension under ca 3 mån. per år (ferier). Flitpengar, 3 0 0 : — per läsår, fördelas bland eleverna. Fria resor.

undervis-

Kommunerna erlägga i regel mellanskillnaden mellan statsbidraget och de egentliga kostnaderna, i den mån desamma icke täckas av blindtillägg och folkpension.

Vid utskrivning verk- Avgiftsfri tyg och arbetsmaterial till 6 0 0 : — kr. värde, varav 4 0 0 : — av statsmedel och 200:— av fondmedel från blindinstitutet. Fria resor.

undervis- Elevernas från Tomteboda kostnader bestridas helt av statsmedel.

Avgiften (230:—) för kost och logi erlägges i regel av hemortskommunen, i den mån densamma icke täckes av blindtilllägg och folkpension

Vid utskrivning verktyg Avgiftsfri undervis- 1 Framställoch arbetsmaterial till ning, kost och logi ning från skol3 5 0 : — kr. värde, varav1 230:—. överstyrelsen 2 5 0 : — av statsmedel om höjning av och 1 0 0 : — av fondmebeloppet från del. Fria resor. 2 5 0 : — till 400:—.

J t>

314 Ekonomiska Utbildning m. m.

Stipendier

Dövstumma Fortsättningsskolan för gossar (Vänersborg).

Fortsättningsskolan för flickor (Växjö). Lantbruksskolan för dövstumma (Broby). Upp till 5 0 0 : — per år unFortsättningsskolepliktig elev, som erhåller utbild- der högst 4 år. ning inom näringslivet. Tysta skolan (Lidingö), = statsunderstödda komfortbildnings- och yrkes- munala och enskilda anstalter för yrkesunderviskurser. ning. Vanföra Yrkesskolor.

-f «

bidrag

Stipendievillkor

till

315 olika

former

av utbildning

Kommunala bid rag

(forts.) Andra förmåner

Kursa\ gifter

Kost och logi samt per- Avgiftsfri sonlig utrustning. Re- ning. sor. Flitpengar 5:— per mån.

undervis-

D:o

Avgiftsfri ning.

undervis-

D:o

Avgiftsfri ning.

undervis-

Kost och logi.

Avgiftsfri ning.

undervis- Fondmedel.

Kost och log i .

Avgiftsfri ning.

undervis-

Stockholm: Flitpengar pe r mån.: 1 året 5 2 » 7 3 » 10 4 » 15 Slutpremium 2 5 : — Extra premium efter avslutad utbildning: 4-årig högst 200:— 3-årig » 150:— 1 Vi—2-årig » 50:— Göteborg: Flitpengar per mån.: 1 året 3 : 2 » 5: — 3 » 7: 4 » 9: Flitpengar: Efter 2:a halvåret högst 1 5 : — . Under 2:a arbetsåret högst 6 6 : — , under 3:e arbetsåret högst 6 6 : — , under 4:e arbetsåret högst 71:50.

b

Anm.

Framställning om fria resor för obemedlad eller mindre bemedlad elev vid yrkesskola jämte åtföljande vårdare ingiven till Kungl. Maj:t den 15 juli 1946.

316 Ekonomiska Utbildning m.m.

Stipendier

Vanföra Yrkesskolor.

Yrkesutbildning för i militärtjänst skadade.

Ej bostad hos familjen. Ortsgrupp

Per mån.

250:—x

2 3

275: — 300:—

Bostad hos familjen: Ortsgrupp 1 2 3

a

Per mån. 214:50 222:— 229: 50

bidrag til

Stipendievillkor

317 olika former

av utbildning

Kommunala bidrag

(forts.) Anm.

Kursavgifter

Andra förmåner

Hälsingborg: Fickpengar

per

mån.:

1 året 4 : — 2 » 6: — 3 » 7: — 4 » 9: — Slutstipendium 25: —. Premier vid terminsavslutning: Högst 800: — fördelas i poster om 5 0 : — å 100:— kr. Härnösand: Flitpengar var 14 :e dag: 1 året 3 : — 2 » 5: — 3 » 7: — 4 » 9: — Premier vid slutprov: Manliga elever vid erhållande av gesällbrev: 50:—, 75:— eller 100:— Kvinnliga 25:—, 40:—, 50:—.

Fria resor till och från Avgiftsfri utbildningsorten även ning. vid uppehåll i undervisningen. Visst traktamente för resdagarna. Fri undervisningsmateriel. Deltagare i kurs anordnad av överstyrelsen för yrkesutbildning erhåller viss timpenning. 2 I regel lärlingslön eller flitpengar vid utbildning inom näringslivet. I vissa fall bidrag (klädesutrustning) från Kungafonden.

5 /'

undervis-

1 Beloppen kunna vara sammansatta av sjukpenning eller livränta och timpenning eller flitpengar. Därest summan av dessa bidrag ej uppgår tillvidstående maximibelopp, utfyllas de av arbetsmarknadskommissionen. 2 Se sid. 265 i föreliggande betänkande.

Bilaga nr 2.

NÅGRA SYNPUNKTER PÅ OCH ERFARENHETER AV PSYKOLOGISK YRKESVALSHJÄLP ÅT PARTIELLT ARBETSFÖRA. AV FILOSOFIE LICENTIATEN VALDEMAB FELLENIUS. Alltsedan Stockholms högskolas psykotekniska institut hösten 1944 inrättade en särskild avdelning för psykologisk yrkesvalshjälp, har denna avdelning i stigande utsträckning anlitats av olika statliga, kommunala och enskilda institutioner, praktiserande läkare, sjukhuskuratorer m. fl., vilka på ett eller annat sätt — genom utbildning, yrkesrådgivning, arbetsförmedling o. dyl. — haft att sörja för inpassning av partiellt arbetsföra i arbetslivet. Inom det här ifrågavarande klientelet kan man urskilja följande sex undergrupper: 1. Vanför skolungdom med medfödda fysiska deformiteter, sviter av barnförlamning eller andra invalidiserande sjukdomar. (Bland annat elever vid vanföreanstalten i Stockholm.) 2. Elever vid dövstumskolan vid Manilla. 3. Psykiskt efterbliven skolungdom samt ordblinda och därmed jämställda (huvudsakligen genom remittering från lärare, men även vid direkt hänvändelse). 4. Asocial ungdom, huvudsakligen ungdomsbrottslingar, vilka avses komma att dömas till ungdomsfängelse med yrkesutbildning, samt skyddshemselever. Hit kunna även hänföras vissa från barnavårdsnämnden remitterade fall. 5. Vuxna personer, vilka genom olycksfall eller invalidiserande somatisk sjukdom (barnförlamning, ledgångsreumatism, astma, tuberkulos, gengasförgiftning etc.) tvingats avbryta tidigare yrkesarbete. En relativt stor del av denna grupp har utgjorts av s. k. »beredskapsinvalider», vilka remitterats från arbetsberedningskontoren i Stockholm och annorstädes samt hjälpkommittén för Finlands invalider (från det sistnämnda organet även ett antal egentliga krigsinvalider av finsk nationalitet, vilka vistats i Sverige för omskolning). 6. Vuxna personer, hos vilka en höggradig psykologisk missanpassning till ett tidigare valt yrke anses föreligga (huvudsakligen remittenter från praktiserande nervläkare). Sammanlagt har under tiden september 1944—december 1946 för individuell anlagsundersökning mottagits något över 500 personer, vilka äro att hänföra till någondera av ovannämnda kategorier. Den jämförelsevis största delen (nära hälften) har tillhört den femte gruppen, medan resten varit någotsånär jämnt för-

319 delad på de övriga grupperna. Beträffande de asociala (grupp 4) avses på Kungl. fångvårdsstyrelsens hemställan samt enligt avtal med Stockholms stad en kraftig utvidgning av verksamheten inom kort komma till stånd, så att enbart denna klientelgrupp fr. o. m. januari 1947 beräknas komma att omfatta ca 300 fall per år. Institutets anlagsundersökningar av partiellt arbetsföra ha i stort sett organiserats och genomförts enligt samma riktlinjer som i fråga om det normala klientelet. Den allmänna gången i anlagsundersökningar av detta slag kan i korthet sägas följa nedanstående schema: 1. Upptagande av biografiska uppgifter beträffande ålder, tidigare utbildning, sjukdomsförlopp, medicinsk prognos o. dyl. 2. S. k. kombinerad nivå- och strukturtestning för utrönande av den allmänna intellektuella kapaciteten och mognadsnivån samt begåvningens sammansättning i stora drag. Dessa prov anordnas som regel gruppvis med 6—8 samtidigt deltagande personer. 3. Samtal (exploration) med syfte att klarlägga intresseinriktningar, eventuella yrkesböjelser o. dyl. 4. Specialtestning för komplettering av ovannämnda nivå- och strukturtestning på de punkter, där resultatet av explorationen så påkallar. 5. Praktisk prövning med karakterologisk observation av inställningen till arbetets art, material och dylikt, av den s. k. arbetskaraktären (noggrannhet, planmässighet, uthållighet, koncentration och dylikt) samt vissa allmänna för yrkesanpassningen relevanta karaktärsegenskaper, t. ex. självtillit, kontaktbehov, pålitlighet, initiativanda o. s. v. Efter avslutad testning sammanställas resultaten samt kommenteras i ett individuellt utlåtande med som regel följande uppställning: 1. Allmän karakteristik av exploranden på grundval av vad som framkommit under samtal, observationer eller annan personlig kontakt med exploranden. 2. Sammanfattning av de kvantitativa testresultaten samt kommentar till de s. k. anlagsprofiler, vilka medfölja utlåtandet. 3. Sammanfattning av den arbetskarakterologiska observationen (koncentrat av två testledares observationsprotokoll). 4. Diskussion av yrkesvalsfrågan samt

på grundval av de samlade testresultaten

5. Slutomdöme. En anlagsundersökning av detta slag kräver 2—3 personliga inställelser om vardera ca 4 tim. Den verkliga kostnaden kan beräknas till i genomsnitt kronor 70—80 per klient. Genom särskilda anslag har dock den taxa, som tillämpats för från statliga eller kommunala institutioner remitterade klienter, hittills kunnat hållas vid kronor 30. De uppgifter, som den psykologiska expertisen finner sig ställd inför, när det gäller att medverka till ett rationellt yrkesval för de partiellt arbetsföra, äro i vissa avseenden enklare, i andra däremot avgjort svårare än motsvarande uppgifter i fråga om det normala klientelet. Själva utgångsläget är beträffande de partiellt arbetsföra såtillvida enklare, som antalet olika yrken, bland vilka den hjälpsökande har att välja, genom hans sjukdom eller invaliditet i allmänhet på förhand undergår en kraftig reduktion. Yrkesvalsproblemet kan med andra ord redan i utgångsläget som regel ges en mera fixerad och begränsad utformning.

320 Särskilt gäller detta för sådana fall, där ingående medicinska förundersökningar ha ägt rum, och där i följd därav någorlunda bestämda medicinska prognoser kunnat ställas. 1 Härtill kommer en annan omständighet, som ofta begränsar den yttre yrkesvalssituationen för partiellt arbetsföra. För vissa av ovannämnda grupper gäller nämligen på grund av utbildningstekniska eller ekonomiska skäl, att endast ett ganska begränsat antal utbildningsvägar stå till buds. Detta är speciellt fallet ifråga om anstaltsklientel (t. ex. dövstumma och ungdomsbrottslingar). Dessa förhållanden äro i viss mån ägnade att underlätta den psykologiska expertisens uppgift. Å andra sidan kräva anlagsundersökningarna inom detta klientel ej sällan speciella testmetoder (ex. dövstumma, amputerade) och särskilda förberedelser av stundom mycket tidsödande art. Det som framför allt annat gör den psykologiska yrkesvalshjälpen åt partiellt arbetsföra personer till en så krävande och ansvarsfull uppgift är det förhållandet, att ett misslyckande i yrkesanpassningen hos personer med ett lyte eller en defekt av det ena eller andra slaget som regel medför långt allvarligare störningar på vilje- och känslolivets område än hos de normala. Defekta personer ha en naturlig benägenhet att inför svårigheter eller motgångar helt förlora tilltron till sin egen förmåga och vill vid sådana tillfällen gärna överdriva den praktiska betydelsen av sitt lyte. (Särskilt ödesdigert brukar livsviljan och företagsamhetslusten drabbas hos personer, som redan ha ett misslyckat yrkesanpassningsförsök bakom sig.) Anlagsorienteringen måste därför för de partiellt arbetsföra mer än någonsin fylla kraven på fullständighet och tillförlitlighet. Därtill kommer, att de karakterologiska aspekterna på yrkesanpassningsproblemet hos detta klientel måste få en särskilt framskjuten ställning: det gäller att strängare än eljest, beakta ej blott de funktionella begåvningsmässiga förutsättningarna att prestera ett fullgott yrkesarbete, utan även hans karakterologiska förutsättningar att på lång sikt kunna acceptera och finna sig tillrätta i det ifrågasatta yrkets miljö. Sedan maj 1946 har institutet haft särskild tillgång till medicinsk expertis i det att en läkare med specialkompetens i invärtes medicin, nerv- och psykiska sjukdomar adjungerats som konsult. Läkaren har varit tillgänglig viss bestämd tid för konsultationer och i övrigt rådfrågats så fort anlagsorienteringen och yrkesvalsfrågan inneburit medicinska och psykologiska problem, som först tarva ett medicinskt ställningstagande. I praktiken har detta tillgått så att efter avslutad testning det samlade materialet har föredragits för läkaren, som därvid angivit, om ytterligare behov av medicinska undersökningar föreligga, om klarare uppgifter om prognosen kunna lämnas eller om man på grund av den sjukes eller skadades tillstånd bör uppskjuta ett definitivt ställningstagande i anlagsfrågan. Ibland har den testade direkt inställt sig hos läkaren för klinisk bedömning. I ytterligare ett antal fall har läkaren kunnat medverka till att hos tidigare behandlande institutioner inhämta viktiga upplysningar för fallens bedömande. Läkaren har på så sätt kunnat medverka till att från medicinsk synpunkt uppenbart olämpliga sysselsättningsformer blivit uteslutna från diskussion. Han har också genom den kliniska belysningen av fallet kunnat peka på specialdrag i den testades psykofysiska utrustning, som måste beaktas i samband med yrkesvalet (t. ex. överkänslighet för buller hos vissa hjärnskadade). , 1 De medicinska remisser, som tillställts institutet, ha dock tyvärr i många fall lämnat mycket övrigt att önska, ej minst ifråga om prognoserna, ehuru på denna punkt en förändring till det bättre under det senaste året tydligt kunnat förmärkas.

321 Beträffande den prognostiska tillförlitligheten av institutets anlagsundersökningar på partiellt arbetsföra ha systematiska kontrollundersökningar hittills endast kunnat utföras på en grupp om sammanlagt 56 s. k. beredskapsinvalider, vilka under tiden 19/1—30/10 1945 remitterats till institutet från hjälpkommittén för Finlands invalider. Av dessa 56 invalider har en mindre grupp om 19 uttagits, för vilka yrkesutbildning påbörjats senast den 1 juni 1945 i full överensstämmelse med institutets yrkesvalsråd. (Endast sådana fall ha medtagits, där institutet ansett sig kunna bestämt tillråda viss utbildning: finmekanisk kurs, måleriskola, tandteknikerkurs o. s. v.) För dessa 19 ha under hösten 1945 utförliga bedömningar införskaffats från lärare och förmän vid ifrågavarande verkstadsskolor eller arbetsplatser beträffande utbildningens resultat och klienternas fallenhet för det ifrågavarande yrkesarbetet. Härvid har framgått, att utbildningen avbrutits i 3 fall, varav i ett på grund av sjukdom, i ett (mekanikerkurs) på grund av vantrivsel (ville bli musiker) samt ett (mekanikerkurs) på grund av bristande fallenhet (»tröttnade snart, ej särskilt goda anlag»). Beträffande de övriga förelågo efter en utbildningstid av 4—8 månader klart positiva omdömen. En granskning av materialet i dess helhet utvisar, att institutets yrkesvalsråd följts i det övervägande antalet fall, där utbildning kommit till stånd. I enstaka fall har emellertid institutets förslag frångåtts. Beträffande 2 sådana fall ha förmansomdömen kunnat erhållas efter 7 resp. 5 månaders utbildning. Institutet hade i dessa fall avrått från den föreslagna utbildningen (finmekanikerkurs) och i stället framkastat andra förslag. I båda fallen har det personliga läraromdömet utfallit mindre väl (»Det går men ej över hövan» resp. »Bör ha lättare arbete, helst vid mindre verkstad, där det inte ställs så stora krav från början»). I övrigt föreligga beträffande det praktiska värdet av de utförda undersökningarna tills vidare endast allmänna omdömen från remitterande institutioner och myndigheter. Dessa omdömen ha samtliga gått i klart positiv riktning. Personligen har jag under de gångna årens arbete med här ifrågavarande klientel fått det bestämda intrycket, att den hjälp institutet kunnat lämna, när det gällt att belysa de partiellt arbetsföras yrkesvalsfrågor, som regel varit till stort gagn. Det har särskilt ifråga om de s. k. omskolnings fallen i samband med olycksfall eller sjukdom mycket ofta rört sig om personer, som inför det plötsliga tvånget att överge sitt gamla yrkesarbete stått påtagligt handfallna och undrande ifråga om de mest elementära sidorna av sin anlagsutrustning. Hos många av dem har den psykologiska undersökningen blottat speciella begåvningsanlag, vilka entydigt pekat mot vissa yrken. I andra fall, då klienten stålt i begrepp att slå in på en viss bana, ha sådana brister i den individuella anlagsutrustningen kunnat påvisas, som med största sannolikhet skulle ha medfört ett fullständigt misslyckande, därest vederbörande hade följt sin egen impuls. Dessa förhållanden förtjäna att särskilt beaktas med hänsyn till ovan antydda faktum, att ett misslyckat yrkesanpassningsförsök hos partiellt arbetsföra, vare sig det är fråga om fysiska eller psykiska defekter, som regel får en långt mera personlighetsnedbrytande effekt än vad fallet är hos normala personer.

Bilaga nr 3.

BIBLIOGRAFI.1 Uppfostran och utbildning av handikappad ungdom. AMOSS, HARRY, and DE LAPORTE, L. HELEN, Training Handicapped Children, p p . 1—16. The Ryerson Press, Toronto, Canada, 1933. BAKER, HARRY J., Introduction to Exceptional Children. New York: The Macmillan Company, 1944. BEST, HARRY, Blindness and the Blind in the United States. New York: The Macmillan Company, 1943. BEST, HARRY, Deaf and Deafness in the United States. New York: The Macmillan Company, 1943. BROWN, MARGARET, The Effect of School and Industry on Young People with Heart Disease. Ten-Year Report of the Cardiac Vocational Guidence Service of New York. New York 1931. BRUNSCHWIG, LILY, Personality Study of Deaf Children. New York: Teachers College, Columbia University, 1936. (Contributions to Education, No. 687.) CALIFORNIA STATE DEPARTMENT OF EDUCATION. The Education of Physically Handicapped Children. Sacramento: State Printing Office, 1941. (Bulletin, Vol. X, No. 12, December 1941.) CHILD RESEARCH CLINIC OF THE WOODS SCHOOLS, Langhorne, PA., New Contributions of Science to the Exceptional Child. (1935 to date.) CHILD RESEARCH CLINIC OF THE WOODS SCHOOLS, Langhorne, PA., Psychotheraphy for the Exceptional Child. (Proceedings of the Tenth Institute, 1943.) CIOCCO, ANTONIO, and PALMER, CARRLO E., The Hearing of School Children. Washington, D. C : National Research Council, Society for Research in Child Development, 1941. CUTSWORTH, THOMAS D., The Blind in School and Society. D. Appleton and Company, New York, 1933. 263 pp. DAVIES, STANLEY P., Social Control of the Mentally Deficient. New York, Thomas Y. Crowell Company, 1930. DODDS, B. L., That All May Learn, Bulletin of the National Association of Secondary School Principals, Vol. 23, November 1939. FAY, EDWARD ALLEN, Ed. Histories of American Schools for the Deaf, Vol. I. The Volta Bureau, Washington, D.C., 1893. 1 Jämsides med de böcker, som angivits i texten och som i vissa fall endast finnas i privat ägo, betecknar förestående bibliografi ett minimum av vad som borde konsulteras i samband med pedagogik för handikappade men vilket långt ifrån alltid funnits tillgängligt på bibliotek.

323 FRENCH, RICHARD S., From Homer to Helen Keller, New York, American Foundation for the Blind, 1932. HABBE, STEPHEN, Personality Adjustments of Adolescent Boys with Impaired Hearing. New York: Teachers College, Columbia University, 1936. (Contributions to Education, no. 667). HADLEY, HAZEL C, Educating Crippled Children. State Department of Education, Columbus, Ohio, 1927. 134 p p . HANDICAPPED AND UNDERPRIVILEGED CHILDREN, Special Schools and Special Care with The Thirty-sixth Annual Report of the Superintendent of Schools, pp. 106—180. Board of Education, New York City, 1934. HANNAFORD, II. ELDRIDGE, »Where Crippled Children Are Taught to Lead Normal Lives», The Nation's Schools, No. 3 (September 1930), Vol. 6, pp. 65—68. HAYES, SAMUEL P., Contributions to a Psychology of Blindness, 1941. HECK, ARCH 0., Education of Crippled Children. U.S. Office of Education Bulletin 11, Washington, D.C., 1930. 57 pp. HECK, ARCH 0., Special Schools and Classes in Cities of 10.000 Population and More in the United States, pp. 27—29. U.S. Office of Education Bulletin 7, Washington, D.C., 1930. HEIDER and HEIDER, Studies in the Psychology of the Deaf. 2 Vol. Psychological Monographs. Vol. 53. HILLEBOE, GUY L., Finding and Teaching Atypical Children. New York: Teachers College, Columbia University, 1930. (Contributions to Education, no. 423.) HOW ETT, HARRY H„ Progress in the Education of Crippled Children, Inc., Elyria, Ohio, January 1930, 20 p p . ILLINGWORTH, W. H., History of the Education of the Blind. Sampson Low, Maraton and Company, Ltd., London, 1910. 167 pp. MACDONALD, NEIL S., Open-air Schools. McClelland, Goodshild & Stewart, Publishers, Toronto, 1918. 127 pp. MARTENS, ELISE H., The Deaf and the Hard-of-Hearing in the Occupational World. Washington, D.C.: U.S. Government Printing Office, 1936. (U.S. Office of Education Bulletin, 1936, No. 13.) MARTENS, ELISE H., Occupational Experiences for Handicapped Adolescents in Day Schools. U.S. Office of Education Bulletin No. 71. Washington, D.C., 1937. MARTENS, ELISE H. and REYNOLDS, FLORENCE E., An Annotated Bibliography on the Education and Psychology of Exceptional Children. U.S. Department of the Interior, Office of Education, Washington, D.C., U.S. Government Printing Office 1937. (Pamphlet No. 71). MAXFIELD, KATHRYN E. and IRWIN, ROBERT B., The Blind Child and His Reading. American Foundation for the Blind, Inc., New York, 1928. 215 p p . MCKAY, EVELYN C, Outline for Vocational Guidance Program for a School for the Blind, Teachers' Forum, May 1938. MERRY, RALPH V., Problems in the Education of Visually Handicapped Children. Cambridge, Mass.: Harvard University Press, 1933. MEYER, MAX F., Fitting into a Silent World, the First Six Years of Life. Columbia, Mo.: University of Missouri, 1934. (Studies, Vol. 9. No. 2, April 1, 1934.) OUTLOOK FOR THE BLIND (5 issues annually). PINTNER, R., EISENSON, J. and STANTON, M„ The Psychology of the Physically handicapped, Crofts 1941.

324 REEVES, EDITH GERTRUDE, Care and Education of Crippled Children in the U.S. Russell Sage Foundation. Publication New York 1914. ROGERS, JAMES FREDERICK, Schools and Classes for Delicate Children. U.S. Offices of Education Bulletin 22. Washington, D.C., 1930. 66 p p . ROMAKER, C. C , A Study of Schools and Classes under the Control of Boards of Education Which Are for the Education of Blind and Partially Sighted Children in the United States. Unpublished Masters-Thesis, Ohio State University, Columbus 1930. 134 p p . SKINNER, CHARLES E., HARRIMAN, PHILLIP L. and OTHERS, Child Psychology, New York: The Macmillan Company, 1941, Chap. 16. SMITH, MABEL E., The Crippled Child: The Ohio Plan for Care, Treatment, and Education. Crippled Children's Bureau, Division of Charities, Department of Public Welfare, State of Ohio, January, 1931. 55 p p . TAYLOR, HARRIS, Index of Research Activity on Problems of the Deaf Press of Gallaudet College. Washington, D.C., 1936. TEACHERS FORUM FOR INSTRUCTORS OF BLIND CHILDREN, Vol. 1—14. (5 issues annually). THE SPECIAL SCHOOLS AND CURRICULUM CENTERS, pp. 103—109. Board of Education, Cleveland, Ohio, 1931. WALKER, HELEN M. and SHAUFFLER, MARY C, The Social Adjustment of the Feebleminded. Cleveland, Ohio: Western Reserve University Press, 1930. WATSON, FREDERICK, Civilization and the Cripple. John Bale, Sons a n d Danielsson, Ltd, London, 1930. 120 p p . WHITE HOUSE CONFERENCE, Committee on Physically and Mentally Handicapped, The Handicapped Child. New York, D. Appleton-Century-Company, 1933. 452 p p . WINNIE, A. J., History and Handbook of Day Schools for the Deaf and Blind. State Department of Education, Madison, Wis., 1912. 130 pp.

Statens offentliga utredningar 1947 Systematisk

förteckning

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.)

Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård. Förslag till konvention mellan Sverige, Danmark och Norge om erkännande och verkställighet av domar i brottmål m. m. [16]

Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk.

Industri. Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Betänkande med utredning rörande riksräkenskapsverkets organisation. [13]

Kommunalförvaltning.

Handel och sjöfart. Handeln med olja. Betänkande med förslag avgivet av oljeutredningen 1945. [14]

Kommunikationsväsen. Statens och kommunernas finansväscn.

Bank-, kredit- och penningväsen. Politi. Försäkringsväsen.

Nationalekonomi och socialpolitik. Kollektiv tvätt. Betänkande med förslag att underlätta hushållens tvättarbete. [1] Kommitténs för partiellt arbetsföra betänkande. 2. Förslag angående yrkesvägledning och yrkesutbildning för partiellt arbetsföra m. m. [18] Hälso- och sjukvård.

Allmänt näringsväsen. Elkraftutredningens redogörelse nr 1. Redogörelse för detalj distributörerna samt deras råkraftkostnader och priser vid distribution av elektrisk kraft. Inledande översikt. [3] Betänkande med förslag till standardtariffer för detalj distribution av elektrisk kraft. [4] Fast egendom. Jordbruk med binäringar. Betänkande ang. fiskerinäringens efterkrigsproblem samt den prisreglerande verksamheten på fiskets område. [2] Betänkande med' förslag ang. lantmäteripersonalens organisation samt avlöningsförhållanden m. m. [7] Betänkande med förslag ang. fiskets administration m. m. [8]

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Betänkande med förslag till geofysiskt observatorium i Kiruna m. m. [6] Betänkande om tandläkarutbildningens ordnande m. m. Del 3. Tandläkarinstitutens organisation m. m. [9] 1940 års skolutrednings betänkanden och utredningar. 8. Utredning och förslag rörande vissa socialpedagogiska anordningar inom skolväsendet. [11] Ungdomens fritidsverksamhet. Ungdomsvårdskommitténs betänkande. Del 4. [12] 1941 års lärarlönesakkunniga. Betänkande med förslag till lönereglering för övningslärare. [15] Stöd åt utvecklingshärrumad ungdom. Ungdomsvårdskommitténs betänkande. Del 5. [17] Försvarsväsen. 1944 års militärsjukvårdskommMtés betänkande. Del 2. [51 Betänkande med1 förslag rörande civilförsvarets organisation m. m. [10]

Utrikes ärenden. Internationell rätt.

Katalog och Tidskriftstryck Stockholm 1947 701776