Kommitténs för partiellt arbetsföra betänkande. 5,

.V)NC<,

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA U T R E D N I N G A R 1948:54 SOCIALDEPARTEMENTET

KOMMITTÉNS FÖR PARTIELLT ARBETSFÖRA BETÄNKANDE V

SÄRSKILDA ÅTGÄRDER FÖR PARTIELLT ARBETSFÖRAS SYSSELSÄTTANDE M. M.

S T O C K H O L M J

Statens offentliga utredningar 1948 Kronologisk förteckning 1. Betänkaide med förslag rörande organisation och avlöningsförhållanden m. m. vid lantmäteristyrelsen och änslantmäterikontoren. Idun. 120 s. Jo. 2. Betänkaide med utredning och förslag rörande organisationen av verksamheten för jordbrukets yttre ocl inre rationalisering. Idun. 220 s. Jo. 3. Betänkaide med förslag till ändrad butikstängningslagstiftning. Norstedt.. 148 s. I. 4. Markutrtdningen. 1. Betänkande med förslag till vissa äidringar i expropriationslagstiftningen. Marcus. 169 s. Ju. 5. Trädgårcsundervisningen. Norstedt. 200 s. Jo. 6. Elkraftu.redningens redogörelse nr 2: 6—7. Redogörelse ;ör detalj distributörerna samt deras råkraftkosmader och priser vid distribution av elektrisk knft. Jönköpings län och Kronobergs län. Beckmar. 75 s. K. 7. Parlameitariska undersökningskommissionen angående f yktingärenden och säkerhetstjänst. 3. Betänkande angående säkerhetstjänstens verksamhet. Norstedt 490 s., 1 pl. I. 8. Betänkaide med förslag till ny Kungl. Maj:ts förordning ingående explosiva varor m. m. Norstedt. 233 s. H 9. Betänkaide rörande Sveriges smalspåriga järnvägar. Del 3. Smalspåriga järnvägar i östra Småland och Östergötland. Idun. 243 s. K. 10. Betänkarde angående skärgårdstrafiken m. m. V. Petteison. 424 s. K. 11. Kommittins för partiellt arbetsföra betänkande. 4. Förslag ingående partiellt arbetsföras anställning i allmät tjänst. Katalog och Tidskriftstryck. 132 s. S. 12. Statens (rädgårdsförsök., Norstedt. 75 s.. Jo. 13. Betänkaide angående statens järnvägars organisation. Del 1. Den centrala ledningen. Katalog, och Tidsiriftstryck. 55 s. K. 14. Den öppna läkarvården i riket. Idun. 411 s. I. 15. Elkraftuiredningens redogörelse nr 2: 16. Redogörelse för detaljdistributörerna samt deras råkraftkostnader och priser vid distribution av elektrisk kraft. Skaraborgs län. Beckman. 48 s. K. 16- Förslag till sjöarbetstidslag. Heeggström.. 101 s. H. 17. Betänkarde angående utbildning av sjuksköterskor och annan sjukvårdspersonal. 1. Kihlström. 228 s. I. 18. Betänkarde rörande vägnämndernas och länsvägnämndernas arbetsuppgifter m. m. Beckman. 56 s. K. 19. Den sveaska spritfabrikationen och dess avsättningsförhållanden. Marcus. 95 s. Fi. 20. Betänkarde med förslag till åtgärder för höjande av trafiksäkerheten. Kihlström. 413 s. K. 21. Ungdomen och arbetet. Ungdomsvårdskommitténs betänkande. Del 6. Idun. 317 s. Ju. 22. 1944 års allmänna skattekommitté. 2. Betänkande med förslag till ändrade bestämmelser angående beskattning av livförsäkringsanstalter och livförsäkringstagare m. m. Marcus. 227 s. Fi. 23. Betänkarde med förslag till lag om nykterhetsvård m. m. Marcus. 335 s., 6 pl. I. 24. Bilagor till medicinalstyrelsens utredning om den öppna läkarvården i riket. Idun. 393 s. I. 25. Elkraftutredningens redogörelse nr 2:5. Redogörelse för detaljdistributörerna samt deras råkraftkostnader och priser vid distribution av elektrisk kraft. Östergötlands län. Beckman. 42 s. K. 26. Statsmakterna och folkhushållningen under den till följd av stormaktskriget 1939 inträdda krisen. Del 8. Tiden juli 1946—juni 1947. Av K. Åmark. Idun. 394 s. Fo.

27. 1946 års skolkommissions betänkande med förslag till riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling. Hseggström, xvj, 561 s. E. 28. Betänkande och förslag angående nya mellaninstanser för folkskoleväsendet. Katalog och Tidskriftstryck. 129 s. E. 29. Betänkande rörande vissa utrikeshandelsfrämjande åtgärder. Marcus. 96 s. H. 30. Betänkande och förslag angående det fria och frivilliga folkbildningsarbetet. Del 2. Estetiskt folkbildningsarbete. Beckman. 200 s. E. 31. Betänkande med förslag angående isbrytningens ordnande längs Norrlandskusten m. m. Idun. 100 s., 1 karta. H. 32. Utredning rörande skogstillgångarna och skogsindustriernas råvaruförsörjning i övre och mellersta Norrland m. m. Kihlström. 202 s. Jo. 33. 1943 års sockersjukutrednings betänkande angående sockersjukvården i riket. Idun. 191 s. I. 34. Betänkande med förslag till vägtrafikförordning m. m. Marcus. 328 s. K. 35. Förslag rörande förbättring av statens järnvägars bostadsbestånd. V. Petterson. 99 s. K. 36. Betänkande med förslag angående artificiell inseminationsverksamhet bland nötkreatur. Katalog och Tidskriftstryck. 118 s. Jo. 37. Statens sjukhusutredning av år 1943. Betänkande 4. Synpunkter och förslag rörande sinnessjukvården. Beckman. 195 s. I. 38. Betänkande med förslag till förordning angående kollekter. Beckman. 51 s. E. 39. Socialvårdskommitténs betänkande. 16. Utredning och förslag angående lag om obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. Beckman. 532 s., S. 40. Strafflagberedningens promemoria med förslag till lagstiftning om domstols rätt att nedsätta eller eftergiva påföljd för brott samt om eftergift av åtal. Marcus. 43 s. Ju. 41. Betänkande med utredning och förslag rörande ortoped- och vanförevårdens organisation. Katalog och Tidskriftstryck. 192 s. I. 42. Betänkande och förslag angående studentsociala stödåtgärder. Katalog och Tidskriftstryck. 292 s. E 43. Biltraktorn. En undersökning rörande ett för jordbruket och försvaret gemensamt drag-, lastoch personfordon. Del 1. Idun. 156 s., 4 pl. Fö. 44. Betänkande med förslag till nya grunder för avlöningen av präster, m. m. Del 1. Idun. 252 s. E. 45. Svenskt långtidsprogram 1947—1952/53. Beckman. 51 s. H. 46. Utredning och förslag rörande organisationen av den farmaceutiska undervisningen och därmed sammanhängande frågor. Gummesson. 250 s. E. 47. Betänkande med förslag angående pensionering genom statens pensionsanstalt av vissa Icke-statliga befattningshavare. Marcus, vij, 336 s. Fi. 48. Betänkande angående statsbidragssystemet för den slutna kroppssjukvården. Norstedt. 198 s. I. 49. Betänkande med förslag angående yrkesutbildning inom jordbruk och skogshantering. Beckman. 224 s. Jo. 50. Betänkande med förslag till ändrade bestämmelser angående taxering av vattenfallsfastighet. Norstedt. 130 s. Fi. 51. Arbetstidsutredningens betänkande. Del 2. Treskiftsarbetare och tunnelarbetare. Marcus. 201 s. S. 52. Betänkande med förslag angående mjölkboskapskontroll. Katalog och Tidskriftstryck.. 149 s. Jo. 54. Kommitténs för partiellt arbetsföra. Betänkande 5. Särskilda åtgärder för partiellt arbetsföras sysselsättande m. m. Katalog och Tidskriftstryck. 393 9. S.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet. Jo = i or db ruksd ep ar t ementet.

STATENS O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R

1948:54.

SOCIALDEPARTEMENTET

KOMMITTÉNS FÖR PARTIELLT ARBETSFÖRA BETÄNKANDE V.

SÄRSKILDA ÅTGÄRDER FÖR PARTIELLT ARBETSFÖRAS SYSSELSÄTTANDE M. M.

KATALOG OCH TIDSKRIFTSTRYCK STOCKHOLM

0CKH0V

INNEHÅLLSFÖRTECKNING Skrivelse till Konungen Inledning Kap. I.

I utlandet vidtagna åtgärder för att trygga partiellt arbetsföras sysselsättande 1. Kvotlagstiftning 2. Reserverande av och företrädesrätt till vissa anställningar för partiellt arbetsföra 3. Skyddad verksamhet

9 15 19 19 21 23

Kap. II.

Behovet av säråtgärder för partiellt arbetsföra 30 1. Undersökningar angående behovet av åtgärder för partiellt arbetsföra 39 2. Erfarenheter från arbetsberedningen för partiellt arbetsföra 36

Kap. III.

Kommitténs ställningstagande till frågan om kvotlagstiftning för partiellt arbetsföra 41

Kap. IV.

Reserverande av och företrädesrätt till viss yrkesverksamhet för partiellt arbetsföra 53 1. Kommitténs ställningstagande till frågan om reserverande av vissa yrken 53 2. Kommitténs ställningstagande till frågan om företrädesrätt till viss yrkesverksamhet för partiellt arbetsföra . . 55 3. Kioskhandel, tobaks- och tidningsförsäljning m. m 56 a) Nu gällande bestämmelser för tillstånd till kioskhandel, försäljning av glass, varm korv m. m. i Sverige 56 b) Butikstängningssakkunnigas synpunkter på frågan om företrädesrätt till kioskhandel för partiellt arbetsföra 57 c) Regleringar inom kioskhandeln utöver butikstängningslagen 5g d) Av de kommunala myndigheterna vidtagna åtgärder för underlättande för partiellt arbetsföra att försörja sig genom kioskhandel o. dyl 59 4. Diverse sysselsättningar, som i olika sammanhang utpekats såsom särskilt lämpade för partiellt arbetsföra . . 63 a) Hos kioskbolagen anställda 63 3

b) Gatuförsäljning av tidningar 63 c) Vaktmästarpersonal m. fl. vid offentliga byggnader museer, biografer m. m 64 d) Ombudsmannaskap och anställning i AB Tipstjänsi 65 5. Kommitténs förslag angående företrädesrätt till kiosk handel o. dyl., samt diverse andra sysselsättningar, son utpekats såsom särskilt lämpade för partiellt arbetsför; 65 Kap. V.

Kap. VI.

Kap. VII.

4 De partiellt arbetsföras inlemmande i den ordinarie produk tionen 1. Den partiella arbetskraften sedd från företagsekonomisl synpunkt a) Allmänna sysselsättningsbetingelser b) Företagarens syn på problemet c) Erfarenheter av partiell arbetskraft med fysiska defekter d) Löneavvägningen för den produktionssvaga arbetskraften 2. Arbetskamraternas inställning till de partiellt arbetsföra 3. Sysselsättningsanalyser 4. Bestämmelserna i anställningsavtalen såsom hinder för partiellt arbetsföras anställande 5. Halvskyddad sysselsättning för produktionssvaga

69 69 69 71 72 74 75 78 82 88

De partiellt arbetsföras sysselsättande i skyddad verksamhet 95 1. Nuvarande förhållanden 95 2. Tidigare utredningar och förslag angående skyddad verksamhet 95 3. Avgränsning mellan begreppen skyddad verksamhet och arbetsträning i det praktiska arbetet 101 103 4. Klientelet 5. Lämpliga arbetsuppgifter för skyddad verksamhet 105 6. Organisationen och administrationen av den skyddade verksamheten 10° 7. Särskilda verkstäder för smittosamma och kroniska fall av lungtuberkulos H^ 8. Desinfektion av produkter, framställda av smittoförande tuberkulösa 11' 9. Förslag angående statsbidrag till den skyddade verksamheten 11" De partiellt arbetsföras sysselsättande i hemarbete 120 1. Definition av begreppen hemindustriellt arbete och hem120 slöjd 2. Hemindustriellt arbete 121 a) Tidigare utredningar och förslag 121 b) Nuvarande förhållanden 127 c) Kortfattad redogörelse för organisationen av det hemindustriella arbetet inom ett industriföretag (L. M. Ericsson) *30

3. Hemslöjd 133 a) Tidigare utredningar och förslag 133 b) Hemslöjdens utveckling och organisation 140 c) Kortfattad redogörelse för en hemslöjdsförenings organisation och arbetssätt (Steneby) 144 4. Undersökning av vissa hemarbetares i S. Älvsborgs län och Dalsland inkomst- och arbetsförhållanden 146 5. Hemarbetet och de partiellt arbetsföra 150 a) Tidigare utredningar och förslag 150 b) Nuvarande förhållanden • • 153 6. Kommitténs förslag 157 a) Partiellt arbetsföras sysselsättande med hemindustriellt arbete 157 b) Partiellt arbetsföras sysselsättande med hemslöjdsarbete 161 Kap. VIII.

Beredskaps- och arkivarbeten 169 1. Beredskapsarbetenas tillkomst och utveckling 169 2. Beredskapsarbetenas karaktär och omfattning, klientelets art ra. m 169 3. Arkivarbetenas tillkomst och utveckling 171 4. Arkivarbetenas omfattning och karaktär, klientelets art m. m 173 5. Musikerhjälpen 177 6. Kommitténs för partiellt arbetsföra synpunkter på beredskaps- och arkivarbetena 178

Kap. IX.

Centralt organ för samordning m. m. av produktionen genom skyddad sysselsättning, hemarbete och arbetsterapi 181 1. Hittills vidtagna åtgärder 181 2. Tidigare utredningar och förslag 183 a) Utvidgning av de blindas centraldepås verksamhet . . 183 b) Stadsombudsman N. Hellichius' m. fl. förslag 183 c) Svenska nationalföreningens mot tuberkulos förslag 186 d) Framställning angående en »Socialprodukternas försäljningscentral» 190 3. Kommitténs förslag 192 a) Samordningsorgan för produktionen i skyddad sysselsättning m. m 192 b) Försäljning av produkter, tillverkade genom hemarbete 198 c) Försäljning av produkter, tillverkade genom arbetsterapi 199

Kap. X.

Näringshjälp 1. Nuvarande förhållanden a) Pensionsstyrelsens verksamhet b) S. V. C. K:s verksamhet c) Landstingens verksamhet d) Kommunernas verksamhet e) Värnpliktslån till beredskapsinvalider 2. Kommitténs förslag

200 200 200 204 205 205 207 208 5

Kap. XI.

Samordningen av arbetsvärd och socialvård 213 1. Redogörelse för de olika formerna för bidrag från socialförsäkring och socialvård för partiellt arbetsföra 213 a) Ersättning vid olycksfall i arbete 213 b) Sjukförsäkring 215 c) Invalidpension 218 d) Blindtillägg 220 e) Ålderspension 221 f) Arbetslöshetsförsäkring 221 g) Arbetslöshetshjälp 222 h) Socialhjälp (fattigvård) 223 2. Avvägningen av bidrag och förmåner från socialförsäkring och socialvård under olika former av arbetsvärd och sysselsättning 226 3. Den organisatoriska samordningen av arbetsvärd och socialvård 238

Kap. XII.

Arbetsvårdsorganisationens behov av personal

239 Kap. XIII.

Anslagsfrågor

242 Sammanfattning

243 Bilagor. Bilaga nr 1. Tabeller 259 Tab. 1—12. Utdrag ur 1948 års intensivundersökning angående antalet partiellt arbetsföra m. m 259 Tab. 13. Utdrag ur arbetsmarknadsstyrelsens arbetsvärdssektions efterkontroll i december månad 1947 av länsarbetsnämndernas under mars och september månad samma år verkställda arbetsplaceringar 271 Bilaga nr 2. Rapport från en studieresa i England, Frankrike och Schweiz under tiden den 25 september—19 oktober 1947. Av kommitténs sekreterare Nils Ström 273 Allmänna upplysningar 273 England A. Allmän översikt över den engelska lagstiftningen m. m. angående partiellt arbetsföra B. Erfarenheter från tillämpningen av den engelska lagstiftningen C. Besök vid olika institutioner 1. Arbetsförmedlingen Norfolk Crescent 2. Norge House 3. Lord Roberts Memorial Workshops 4. Roehampton Limbfitting Centre 5. Hounslow Government Training Centre 6. Egham Industrial Rehabilitation Centre 7. The Papworth Village Settlement 6

274 274 278 283 283 283 283 284 285 286 288

8. Queen Elizabeth's Training College for the Disabled, Leatherhead Court 289 9. Birmingham Remploy Factory 291 10. Yardley Government Training Centre 292 11. Austin Motors Rehabilitation Department 292 12. Arbetsförmedlingens huvudkontor i Birmingham . . 295 13. Birmingham Emergency Hospital 296 14. Roffey Park Rehabilitation Department 296 15. Slough Industrial Health Service 297 Frankrike

299 Schweiz 300 A. Allmänna informationer 300 B. Besök å vissa institutioner och hem 302 1. Bundesamt fur Industrie, Gewerbe und Arbeit 302 2. Ungdomsförmedlingen och yrkesvägledningen i Bern 302 3. Werkstätte Laubegg, Bern 303 4. Das Werkjahr, Zuricher-Altstetten 303 5. Schenkung Dapples, Zurich 303 6. Blindenheim Heiligkreuz, St. Gallen 304 7. St. Galler Werkstätten fur Teilerwerbsfähige 304 8. Das Arbeitsheim Amriswil 305 9. Die Basler Webstube 305 C. Slutomdöme om förhållandena i Schweiz 306 Bilaga nr 3. Fysiska arbetshinder och arbetsprestation

307 Bilaga nr 4. Arbetsmarknadsstyrelsens utredning och förslag beträffande arbetsprövnings- och arbetsträningsinstitut 335 Utredningsuppdraget 335 Redogörelse för arbetsinstitut i verksamhet 338 Stockholms stadsmissions arbetsberedande organ 338 Arbetsinstitutet för nervkonvalescenter (män) 339 Skrivbyrån (för män och kvinnor) 340 Vävstugan (för kvinnor) 340 Stadsmissionens hemarbetscentral 341 Industrihemmet (för män) 342 Stockholms stads fattigvårdsnämnd 344 AB Carex 345 OHD-stiftelsens arbetsstuga för nervsjuka 346 Centraldispensärens i Stockholm verksamhet 346 Stockholms blindförening 347 Frälsningsarméns industrihem (skyddshem) 349 Göteborgs stads arbetslöshetsnämnds verksamhet 349 Göteborgs Lungsjukas Centralförenings fritidshem . . . . 351 Gävle handarbete 351 Norrköping 352 Örebro läns landstings arbetscentral och träningsverkstad för partiellt arbetsföra 353 Borlänge 354 7

Västerås Karlskrona Planerad verksamhet

354 355 356

Arbetsmarknadsstyrelsens utredning och förslag 356 Klientel 356 Arbetsprövning, arbetsträning och skyddad sysselsättning 358 Allmänna organisatoriska önskemål för arbetsprövning och arbetsträning 360 Huvudmannaskap 361 Styrelse 362 Inskrivnings- och utskrivningsförfarande 362 Lämpliga arbetsuppgifter 364 Läkartillsyn 366 Arbetslokaler 366 Föreståndare och arbetsledare 367 Klienternas avlöning 367 Arbetsmarknadsstyrelsens förslag angående statsbidrag till arbetsprövnings- och arbetsträningsinstitut 369 Tillsynsmyndighet och allmänna krav för erhållande av statsbidrag 373 Inrättande av statlig försöksverksamhet 374 Sammanfattning 374 Bilaga nr 5. Undersökning angående vissa hemarbetares inkomst- och arbetsförhållanden i S. Älvsborgs län och Dalsland. Av biträdande sekreteraren i kommittén J. Sandrén 3>80 A. Hemslöjdsarbete 3>80 B. Hemindustriellt arbete 2591 C. Kritiska synpunkter 393

Till

KONUNGEN.

Genom beslut den 15 oktober 1943 bemyndigade Kungl. Maj :t chefen för socialdepartementet att utse en kommitté, bestående av högst nio personer, med uppdrag att verkställa utredning angående de partiellt arbetsföras 9

I

problem. Med stöd av detta bemyndigande tillkallades såsom sakkunniga landshövdingen Hilding Kjellman (ordförande), ingenjören Hjalmar Cederström, sekreteraren Charles Hedkvist, sekreteraren Knut Larsson, studierektorn fru Alva Myrdal, stadsdistriktsläkaren Allan Rulcker, numera statssekreteraren Richard Sterner, direktören Hans Thorelli och direktören Torsten Thornander. Som sekreterare åt kommittén utsåg chefen för socialdepartementet den 12 februari 1944 dåvarande andre kanslisekreteraren i socialdepartementet, numera expeditionschefen i inrikesdepartementet, Erik Montell. På därom gjord framställning har chefen för socialdepartementet den 2 respektive 9 november 1945 entledigat Sterner och Thornander och i deras ställe utsett sekreteraren Gösta Rehn och direktören Matts Larsson samt den 4 september 1947 entledigat fru Myrdal och i hennes ställe utsett redaktören i de lungsjukas riksförbund Sixten Hammarberg. Vidare entledigade chefen för socialdepartementet den 2 november 1945 Montell från uppdraget att vara kommitténs sekreterare och utsåg därtill förste byråinspektören Nils Ström. Den 7 juli 1944 förordnade Kungl. Maj:t, att en särskild utredning av frågan om anställning i civila befattningar inom krigsmakten av personer, som drabbats av olycksfall i militärtjänst, skulle verkställas samt uppdrog åt kommittén att utreda jämväl denna fråga. Till nämnda utredning tillkallades såsom experter översten N. A. Knutson-Hall och överingenjören R. A. Malcolm. Vidare ha såsom experter inom kommittén medverkat sedan den 26» januari 1945 förste byråinspektören Albert Bergh beträffande arbetsförnnedlingsfrågor, sedan den 15 juni 1945 kanslirådet Folke Ericson i löne- och pensionsfrågor med avseende på anställda i allmän tjänst, sedan dem 2 november 1945 expeditionschefen Erik Montell beträffande adminstraitiva frågor i allmänhet och byrådirektören Carl Söderqvist beträffande y r k e s utbildnings- och därmed sammanhängande frågor samt sedan den 14 arpril 1948 byråinspektören Roland Ericsson i frågor rörande skyddad sysselsättning och hemarbete. Såsom biträdande sekreterare inom kommittén ha tjänstgjort undeir tiden den 13 november 1944—22 juli 1945 fröken Margareta AndersisonAlmqvist, den 22 november 1944—2 november 1945 byrådirektören hos överstyrelsen för yrkesutbildning Carl Söderqvist och dåvarande revhsorn hos socialstyrelsen Nils Ström, under tiden den 8 oktober 1945—15 december 1946 inspektören hos länsarbetsnämnden i Gävle Bertil Rehnberg, den 1 november 1945—7 januari 1946 filosofie kandidaten Gunnar Lundquhster, den 21 januari 1946—29 februari 1948 aktuarien hos riksförsäkringsamstalten Arne Johnson samt sedan den 1 juni 1946 redaktören Johannes Sandlrén. Kommittén, som antagit benämningen kommittén för partiellt artbetsföra, har tidvis arbetat på delegationer, vilka var för sig haft att förbeireda och bearbeta speciella frågor. K)

Utöver de i de allmänna direktiven -^- i sin helhet återgivna i kommitténs betänkande I — skisserade frågeställningarna samt den ovan omn ä m n d a specialutredningen har kommittén genom skrivelse den 12 juli 1946 av statsrådet och chefen för socialdepartementet anbefallts att verkställa utredning angående behovet av industrihem eller omskolnings- och träningsanstalter för från fängelser, vissa sjukhus och anstalter utskrivna eller permitterade personer m. fl. Kommittén har successivt framlagt utredningsresultaten i form av betänkanden. Sålunda avlämnade kommittén den 13 mars 1946 betänkande I med förslag till effektiviserad kurators- och arbetsförmedlingsverksamhet för partiellt arbetsföra m. m. (SOU 1946:24); den 21 februari 1947 betänkande II med förslag angående yrkesvägledning och yrkesutbildning för partiellt arbetsföra m. m. (SOU 1947:18); den 3 juli 1947 gemensamt med statens sjukhusutredning av år 1943 betänkande III med utredningar och förslag angående sysselsättnings- och arbetsterapi vid vissa sjukhus och vårdanstalter m. m. (SOU 1947:44) samt den 9 februari 1948 betänkande IV med förslag angående partiellt arbetsföras anställning i allmän tjänst (SOU 1948:11). Den 3 maj 1948 avlämnade kommittén utredning och förslag angående industrihem eller omskolnings- och träningsanstalter för från fängelser, vissa sjukhus och anstalter utskrivna eller permitterade personer (stencilerad). Utredning och förslag avseende den tidigare omnämnda frågan om ansiällning i civila befattningar inom krigsmakten av personer, som drabbats av olycksfall i militärtjänst, avlämnades den 10 februari 1945, varefter Kungl. Maj:t genom beslut den 25 maj 1945 befriade kommittén från åliggandet att verkställa fortsatt utredning av detta spörsmål. Kommittén har såsom bilagor till sina betänkanden avlämnat dels en av ledamoten av kommittén, ingenjör Hjalmar Cederström verkställd utredning, benämnd Riktlinjer för skapande av socialväsendets forskningsorganisation (SOU 1945:26), överlämnad den 17 februari 1945; dels en rapport från en studieresa i U.S.A. av med. dr Erik Severin, benämnd Arbetsterapi, ett led i sjukvården (SOU 1946:65), överlämnad den 9 september 1946. Det här avgivna betänkandet, kommitténs för partiellt arbetsföra betänkande V, är att betrakta såsom kommitténs slutbetänkande, och komnittén anser sig härmed ha fullgjort sitt utredningsuppdrag. Genom sina tidigare avgivna betänkanden samt det här föreliggande anser sig kommittén jämväl hava besvarat de olika framställningar och förslag, som överlämnats till densamma att tagas under övervägande vid fullgörande av dess utredningsuppdrag. Bland de mera betydelsefulla av dessa må nimnas svenska nationalföreningens mot tuberkulos utredning angående fcrbättrad tuberkuloseftervård från år 1939, densammas skrivelse av den 2* september 1942 med förnyad utredning angående de tuberkulösas efter11

vård samt en framställning från ledamoten av riksdagens andra k a m m a e Th. Gardell, vari hemställdes, att Kungl. Maj :t måtte genom kommitttn för partiellt arbetsföra låta utreda behovet och omfattningen av en »socidprodukternas försäljningscentral». Under utredningsarbetets gång har kommittén haft att yttra sig ö w en mängd ärenden, som remitterats till densamma för dess hörande. Blaid dessa må nämnas en remiss från ecklesiastikdepartementet, avseende in framställning från Steneby skolor för yrkesundervisning om statsbidng till utvidgning av verksamheten. I detta ärende har kommittén genom sirskilt tillkallad expert, numera avlidne rektorn vid Stockholms stads yrkesskolor, Konrad Andersson, låtit verkställa en omfattande utredning sant den 6 maj 1947 avlåtit förslag angående skolornas framtida organisatim och verksamhet. Kommittén har vid utarbetandet av de skilda betänkandena haft åtskilliga överläggningar med organisationer och myndigheter för diskussion iv förslagen. Vid utarbetandet av det här föreliggande betänkandet har kommittén bl. a. haft överläggningar med arbetsmarknadens parter i fråsor rörande löne- och anställningsvillkor för partiellt arbetsföra; med sochlvårdskommittén om avvägningen av bidrag och understöd från socialvård och socialförsäkring under olika former av arbetsvärd; med de blindas centraldepå, landstingens och kommunernas inköpscentraler och representanter för hemslöjden i Sverige om organisationen av försäljningsverksamheten för produkter, framställda under olika former av arbetsvärd samt med arbetsmarknadsstyrelsen, fångvårdsstyrelsen, pensionsstyrelsen, svenska nationalföreningen mot tuberkulos m. fl. i andra angelägenheter. Kommittén har vid skilda tillfällen företagit studieresor till skolor och yrkesutbildningsanstalter m. fl. institutioner för partiellt arbetsföra inom landet. Därjämte besökte tre ledamöter jämte två sekreterare vissa institutioner i Köpenhamn, som syssla med de partiellt arbetsföras problem, under hösten 1945. Ordföranden, sekreteraren och en expert ha dessutom företagit en resa till England och Schweiz under hösten 1947 för att studera de åtgärder, som därstädes vidtagits för de partiellt arbetsföra. I föreliggande betänkande har kommittén lämnat förslag till åtgärder för att bereda partiellt arbetsföra med varierande grad av arbetshinder och arbetsförmåga lämplig sysselsättning under bästa möjliga villkor. Kommittén hyser den förhoppningen, att de här lämnade förslagen till sysselsättningsmöjligheter skola täcka de partiellt arbetsföras varierande behov därav. För att tillgodose ett allmänt önskemål om en lättillgänglig, kortfattad information om kommitténs förslag har kommittén utarbetat en översikt, vilken publiceras såsom separattryck. 12

De historiska avsnitten i betänkandena ha i vissa fall gjorts rätt fylliga. Detta förhållande motiveras med att betänkandena i någon mån varit avsedda såsom uppslagsböcker för de inom arbetsvårdsverksamheten sysselsatta tjänstemännen. Kommittén är medveten om att många av de förslag, som lämnats i dess skilda betänkanden, äro allmänt hållna och att i flera fall endast principerna för en viss verksamhet angivits. Denna utformning av förslagen betingas främst av att kommittén icke velat binda en så ny verksamhet, som den här avsedda för de partiellt arbetsföra, med detaljerat utformade bestämmelser. Erfarenheter böra först erhållas av denna verksamhet, innan den mera definitivt fastlåses. En planering i detalj bör även lättare kunna åstadkommas av vederbörande tillsynsmyndigheter, sedan vissa erfarenheter genom försöksverksamhet vunnits. En del frågor, som sammanhänga med och beröra de partiellt arbetsföra och vilka kommittén därför ej djupgående behandlat, hava varit eller äro föremål för särskilda utredningar, såsom av 1945 års dövstumutredning, kommittén för dövhetens bekämpande, synkravskommittén, ortoped- och vanförevårdssakkunniga, 1947 års psykopatvårdsutredning m. fl. Stockholm den 22 december 1948. U n d e r d å n i g s t

HILDING

KJELLMAN

HJ. CEDERSTRÖM

S. HAMMARBERG

CH. HEDKVIST

KNUT LARSSON

MATTS LARSSON

GÖSTA REHN

ALLAN RuLCKER

HANS THORELLI /

Nils

Ström

INLEDNING. Kommittén för partiellt arbetsföra har i sina tre första betänkanden framlagt förslag till åtgärder, som syfta till att i görligaste mån åstadkomma en förbättring av de partiellt arbetsföras möjligheter att hävda sig i konkurrensen om arbetstillfällena. Kommittén har ansett, att denna målsättning skulle kunna förverkligas genom en effektiviserad kuratorsoch arbetsförmedlingsverksamhet, en rationell yrkesvägledning och yrkesutbildning samt genom införandet av arbetsterapi vid olika vårdanstalter. De föreslagna åtgärderna äro i regel av allmän organisatorisk karaktär och taga huvudsakligen sikte på att förbereda och rusta de partiellt arbetsföra för inträdet i arbetslivet. I föreliggande betänkande — liksom i sitt fjärde betänkande angående allmän tjänst — behandlar kommittén frågan om att vidga och säkra de partiellt arbetsföras sysselsättande överhuvud taget. Därvid har kommittén funnit sig böra upptaga till övervägande även sådana specialåtgärder, som redan prövats i andra länder. Med specialåtgärder avser härvid kommittén anordningar av tvingande eller frivillig natur, såsom åläggande för eller åtagande av arbetsgivare att anställa en viss kvot partiellt arbetsföra, reserverande av vissa slag av arbeten för partiellt arbetsföra, beviljande av företrädesrätt för partiellt arbetsföra till vissa yrken eller till rättigheter att idka handel e. dyl. Det har gällt för kommittén att med utgångspunkt från tillgängliga erfarenheter i utlandet och med hänsynstagande till läget i vårt eget land bedöma behovet och nödvändigheten av liknande anordningar. En översikt över dylika specialåtgärder av olika slag, som vidtagits i utlandet för att säkra de partiellt arbetsföras sysselsättning, lämnas i det inledande kapitlet. Kommittén behandlar vidare olika sysseisättningsformers anpassning till skilda grader av arbetsförhet. Därvid diskuteras sådana frågor som arbetsplacering under normala och speciella villkor, arbetsplacering under skyddade förhållanden och hemarbete. Med arbetsplacering under normala villkor avser kommittén placering, där rörmåner och arbetsvillkor äro desamma som för fullarbetskraften i det fack, som avses. Med arbetsplacering under speciella villkor avses anställning mot för fullarbetskraften avvikande villkor, såsom mot reducerad lön, med för15

kortad arbetstid eller liknande. Kommittén har vidare diskuterat en särskild sysselsättningsform, som i betänkandet benämnts halvskyddad sysselsättning, och med denna avsett en verksamhet för produktionssvaga partiellt arbetsföras sysselsättande, som bedrives av enskild företagare med stöd från det allmänna; i regel organiserad i form av särskilda avdelningar i anslutning till de ordinarie produktionsföretagen. Med skyddad sysselsättning förstås sysselsättning, där den partiellt arbetsföre ur produktions- och lönesynpunkt är skyddad från fullarbetskraftens konkurrens. Med skyddad verksamhet avses verksamhet, som en institution eller organisation i icke vinstgivande syfte bedriver för att bereda sysselsättning åt icke konkurrenskraftig arbetskraft. I begreppet hemarbete innefattar kommittén arbete, som utföres för annans räkning i hemmet, och då såväl hemindustriellt arbete som hemslöjd, men däremot icke hantverk. Kommittén har redan i flera av sina betänkanden (SOU 1946:24, 1947:18 och 1948:11) i samband med behandlingen av frågorna rörande arbetsförmedling för partiellt arbetsföra samt dessas yrkesvägledning, yrkesutbildning och inplacering på arbetsuppgifter i allmän tjänst, hävdat, att vid de handikappades yrkesvägledning och arbetsplacering yrkesvalets inriktning i främsta rummet skall bestämmas av den enskilde individens förutsättningar. Vid utarbetandet av de förslag, som framläggas i detta betänkande angående de partiellt arbetsföras sysselsättande överhuvud taget — vare sig detta sker i den ordinarie produktionen, i särskilda avdelningar inom enskilda företag, i skyddad verksamhet eller i hemarbete — liar denna princip fortfarande varit vägledande. Såsom kommittén i andra sammanhang framhållit, anser den ävem, att säranordningarna för den partiella arbetskraftens sysselsättande — om vilka förslag lämnas i detta betänkande — skola tagas i anspråk, först sedan de vanliga anordningarna i ett visst fall visat sig icke kunna, giva ett tillfredsställande resultat. Vid arbetsplacering av de partiellt arbetsföra skall således i första hand eftersträvas, att de handikappade eirhålla ett arbete, där de kunna göra en fullgod arbetsprestation och där d e erhålla lön enligt normala villkor, d. v. s. enligt villkor, som gälla för fullarbetskraften i ifrågavarande yrke. Först i andra hand skall ifrågaikomma en placering till löner och på villkor, som särskilt avpassats efte;r den individuella prestationsförmågan, således även till reducerad lön, vs?arom bestämmelse kan finnas i kollektivavtal eller särskild överenskommelse träffas. Sedan dessa två utvägar prövats och — även med beaktande av möjligheterna till placering efter yrkesutbildning eller arbetsträning' eller med stöd av näringshjälp för startande av egen rörelse e. dyl. — visiat sig icke kunna leda till önskat resultat, skall placering i skyddad verksamhet övervägas. De, som på grund av arbetshinder, avstånd till möjlig; eller lämplig arbetsplats o. dyl. icke kunna beredas lämpligt arbete i (öppna 16

marknaden eller deltaga i organiserad skyddad verksamhet, böra förmedlas passande hemarbete. I betänkandet har kommittén vidare upptagit till behandling frågan om organiserandet av en hemarbetet och den skyddade produktionen tjänande inköps- och försäljningsorganisation. Avvägningen av bidrag och förmåner från socialvård och socialförsäkring i samband med reducerad arbetsinkomst har behandlats i ett särskilt kapitel.

2 _ 13000

Kap. I. I utlandet vidtagna åtgärder för att trygga partiellt arbetsföras sysselsättande. 1. Kvotlagstiftning. F ö r att säkra anställningar åt partiellt arbetsföra har ett flertal länder infört eller framlagt förslag om lagstiftning eller reglering, som ålägger arbetsgivare — därvid även offentliga myndigheter — att sysselsätta en i förhållande till arbetsstyrkan fastställd kvot av handikappade. En del av de länder, som deltagit i det andra världskriget, ha i första hand ansett sig skyldiga att garantera anställningar åt krigsinvaliderna, men lagstiftningen har såsom i Storbritannien utsträckts till att omfatta även civila, d. v. s. alla partiellt arbetsföra. Såsom omnämnts i kommitténs betänkande I (SOU 1946:24, sid. 39), har i Storbritannien antagits en lag angående åtgärder för partiellt arbetsföra, »Disabled Persons (Employment) Act 1944», vars innehåll kommittén där i stora drag angivit. En utförligare redogörelse för den engelska kvotlagstiftningen m. m. lämnas i den rapport från en studieresa i England, som fogats såsom bilaga nr 2 till detta betänkande. I Tyskland införde man redan efter första världskriget en lag, som föreskrev, att en viss del, 2 procent, av de anställda vid företagen skulle utgöras av svårt skadade invalider. Efter andra världskriget har denna kvot väsentligt höjts. I de brittisk-amerikanska zonerna har kvoten i regel fastställts till 5 procent för privata arbetsgivare och 10 procent för offentliga institutioner. För att komma i åtnjutande av de fördelar, som lagen ger, förutsattes en invaliditet på minst 50 procent (i vissa fall 30 procent), oberoende av skadans orsak. Det anses, att en kvot på åtminstone 8 procent för närvarande skulle behövas för placering av alla partiellt arbetsföra, som besitta någon produktionsförmåga. I Ungern finnes en lag, som föreskriver, att företag, som sysselsätta minst 20 personer, vid tillsättandet av nya platser skola reservera 10 procent av de disponibla platserna för krigsinvalider, krigsänkor eller genom kriget föräldralösa barn. Biografer, som ha minst fem personer anställda, äro tvungna att sysselsätta krigsinvalider m. fl. med ända upp till 40 procent av sin personal. 19

I Finland har som en beredskapsåtgärd ett lagförslag utarbetats av invalidkommittén angående skyldigheten för såväl stat och kommun som enskilda arbetsgivare, som ha flera än 20 arbetare anställda, att för varje begynnande femtiotal anställa en invalid med minst 30 procents nedsättning av arbetsförmågan. Lagen skulle sättas i kraft genom förordning, så snart läget påkallar en sådan åtgärd. Polen har en lag, som påbjuder sysselsättande av krigsinvalider upp till 3 procent av totala antalet arbetare. I Tjeckoslovakien äro företag med minst 20 arbetare ålagda att sysselsätta en svårt handikappad — tills vidare endast krigsinvalider — för de första 20 arbetarna och sedan en för varje 30-tal arbetare. Med svårt handikappad förstås en person med minst 45 procents nedsättning av arbetsförmågan. Om ett företag sysselsätter en partiellt arbetsför med minst 70 procents invaliditet, räknas detta som om två partiellt arbetsföra skulle sysselsättas. Om ett företag sysselsätter egna partiellt arbetsföra arbetare, sänkes kvoten av krigsinvalider i enlighet därmed. Om en arbetsgivare utan skälig anledning vägrar att uppfylla sina kvotåligganden, kunna partiellt arbetsföra placeras i företaget efter behörigt officiellt beslut även emot arbetsgivarens vilja. Ett sådant officiellt beslut är lika bindande som ett arbetsavtal. Arbetsgivaren har rätt att överklaga beslutet. Lagen är även tillämplig på nationaliserade företag samt statliga och andra offentliga administrativa myndigheter. I Nederländerna och Frankrike är kvotlagstiftning under förberedande. I Nederländerna föreligger ett lagförslag, som föreskriver, att arbetsgivare skall sysselsätta en partiellt arbetsför på 50 anställda. Sydafrikanska Unionen har liksom Finland ett lagförslag om kvotåläggande klart, vilket kan sättas i kraft, så snart konjunkturläget påkallar en sådan åtgärd. Några av de länder, vilka icke infört kvotsystem, såsom Förenta Staterna, äro principiellt motståndare till ett sådant system. Det anses i U.S.A.,1 att både kvotsystem och särskild företrädesrätt till sysselsättning äro icke önskvärda och även onödiga åtgärder. Målet för placeringen av partiellt arbetsföra och för arbetsvärden överhuvud taget skall vara att utbilda och placera de handikappade med hänsynstagande till deras förmåga och att därvid betrakta alla arbeten såsom potentiellt passande. Införandet av något slags kvotsystem, oavsett huru smidigt det än utformas, skulle endast komma att accentuera arbetshindren hos de partiellt arbetsföra och öka deras mindervärdeskänsla. En del arbetsgivare skulle t. ex. komma att vara benägna att klassificera såsom partiellt arbetsföra många personer, som äro helt arbetsföra eller vilkas brister icke utgöra något som helst yrkeshandikap. international Labour Office: The Training and Emplovment of Disabled Persons; Montreal 1945; sid. 146. 20

I niågra andra länder, där de partiellt arbetsföras problem är av mindre storlleksordning, anses ett kvotsystem onödigt. Sålunda fastslog Nya Zeelands arbetsminister i 1944 års budgettal, att, medan man i andra delar av världen tvingat arbetsgivarna att sysselsätta en viss andel av krigsinvalider, det sannolikt icke förelåge behov av liknande åtgärder i Nya Zeeland, eftersom arbetsgivarna ändå skulle känna sitt ansvar i detta avseende.

2. Reserverande av och företrädesrätt till vissa anställningar för partiellt arbetsföra. E n annan metod att hjälpa partiellt arbetsföra till en sysselsättning, som passar deras begränsade arbetsförmåga, har varit att genom lag eller åläggande reservera vissa slag av arbeten för svårt handikappade. I Storbritannien har arbetsministern med stöd av lagen hittills för partiellt arbetsföra reserverat sådana yrken och sysselsättningar som förare av personhissar och bilparkeringsvakter. (Se närmare härom i bilaga nr 2.) I Tyskland ha svårt handikappade företräde till tjänster vid arbetsförmedlingskontoren och inom socialvården. Som nämnts har kvoten i Ungern för vissa företag, såsom biografer, satts särskilt hög. I museer och teatrar, som drivas och subventioneras av staten, samt i konsertsalar måste krigsinvalider sysselsättas såsom biljettkontrollörer, vaktmästare eller liknande, så länge det finns partiellt arbetsföra sökande till dessa platser. Samma är förhållandet med sådana sysselsättningar som övervakning av parker och kyrkogårdar. Invalider, krigsänkor m. fl., som genom kriget fått försörjningssvårigheter men som beretts sysselsättning i det allmännas tjänst, kunna icke avskedas annat än på grund av tjänstefel. Vid visst slag av tillståndsgivning gives företräde åt krigsinvalider. Tillstånd för ambulerande försäljning och liknande skall lämnas krigsinvalider upp till 50 procent, liksom tillstånd för försäljning av tobak och dryckesvaror. Yrkesorganisationernas platsförmedlingar ha anmodats tillse, att föreskrifterna tillämpas, så att det ges företräde åt krigsinvalider, som söka arbete vid förmedlingen. Tjeckoslovakien har såsom komplement till lagen om sysselsättande av en viss kvot en kungörelse, innehållande en förteckning på de arbeten, som skola anses såsom reserverade för partiellt arbetsföra. Reserverade arbeten äro t. ex. bud, kassörer i teatrar och biografer, telefonister, stadsbud m. fl. (sammanlagt 21 yrken). Hittills ha de reserverade yrkena endast varit avsedda för krigsinvalider. För närvarande (1948) förberedes emellertid en ny kungörelse, genom vilken arbeten avses skola reserveras för alla partiellt arbetsföra, oberoende av arbetshindrets ursprung. Antalet reserve21

rade arbeten skall bliva större än vad som föreskrivits i den tidigare kungörelsen. Å andra sidan är det meningen att begränsa giltighetstider, för den nya kungörelsen till slutet av år 1949. Dess syfte är att intensifiera rekryteringen av ytterligare arbetskraft och att då få med även sålana med svårare handikap inom ramen för den nationella arbetskraftmobiliseringen. Den allmänna lagen om kvotåläggande m. m. tillförsäkrar även företräde till vissa handelsrättigheter för partiellt arbetsföra. I Danmark påyrkade justitiedepartementet år 1923, att partiellt arbetsföra borde givas företrädesrätt med avseende på sådana sysselsättningar som gaturenhållning, försäljning av tidningar etc. Ett resultat av detta är, att omkring två tredjedelar av tidningsförsäljarna i Köpenhamn med fasta försäljningsställen äro partiellt arbetsföra. Länder som Nya Zeeland och Förenta Staterna, vilka generellt ställa sig avvisande till sådana åtgärder som kvotlagstiftning och andra tvingande bestämmelser till förmån för de partiellt arbetsföra, göra dock undantag i detta hänseende för krigsveteraner. I Nya Zeeland ha yrken som bud, hissförare och vägvakter reserverats. Förenta Staterna har genom »Veterans' Preference Act of 1944» föreskrivit, att företräde skall givas veteraner i federal statstjänst till sådana sysselsättningar som vaktmästare, hissförare, bud och upplysningsvakter. Lagen ger presidenten möjlighet att reservera ytterligare befattningar, om så skulle anses behövligt. Lagbestämmelserna gälla krigsveteraner överlag och icke enbart krigsinvalider eller partiellt arbetsföra överhuvud taget. En viss opposition mot sådana anordningar som reserverande av vissa arbeten för partiellt arbetsföra har kommit till uttryck i såväl Förenta Staterna som Canada. Reserverandet av särskilda befattningar för partiellt arbetsföra skulle, menar man, motverka möjligheterna att skapa tillfällen till sysselsättning för dessa, därigenom att åtgärderna giva intryck av att partiellt arbetsföra icke skulle vara kapabla att utföra något annat slags arbete än det som reserverats för dem. Detta skulle komma att begränsa sysselsättningsmöjligheterna för dem i stort. Den brittiska kommittén, som utredde frågan om arbetsvärd för partiellt arbetsföra, var också fullt medveten om denna verkliga fara. Största vikten lades emellertid vid det förhållandet, att frånvaron av speciella åtgärder av detta slag skulle leda till uteslutande av vissa grupper av svårt handikappade från någon som helst sysselsättning, som skulle kunna lämpa sig för deras förmåga. När Tomlinsonkommittén 1 utfärdade rekommendationen om reserverande av sysselsättningar för partiellt arbetsföra, fastslog den bl. a.: »Det är av yttersta vikt, att yrken, upptagna under dessa förslag, icke måtte betraktas såsom speciella sysselsättningsområden för partiellt arbetsföra i allmänhet. Hän1

Tillsatt för att utreda frågan om åtgärder för de partiellt arbetsföra. Avlämnade betänkande 1943. »Report of the Interdepartmental Committee on the Employment and Training of Disabled Persons.» 22

syn skall tagas till den individuella kapaciteten och intelligensen. Syftet är att ä t en liten och speciell grupp av partiellt arbetsföra, som på grund av sitt lyte har särskilda svårigheter att få tillfredsställande sysselsättning, s ä k r a en viss företrädesrätt till vissa arbeten, som de kunna utföra lika effektivt som fullarbetskraften. Det kan t. ex. nämnas, att skötandet av en hiss eller utförandet av viss budskickning icke i allmänhet kräver bruket av biåda armarna, men det innebär icke, att enarmade personer skulle uppmamas och uppmuntras till att endast sysselsättas med sådant arbete. Varje sådan tendens måste betraktas såsom motsatsen till en tillfredsställande arbetsplacering. Förslaget är avsett endast för personer, som icke äro speciellt lämpade för andra yrken än de här upptagna, och det är viktigt, att detta begränsade men dock icke mindre nyttiga syfte hålles i minnet.» De yrken som framförallt ansetts passande att reservera äro sådana som hisskonduktörer, bud, vakter, vaktmästare och tillsyningsmän av olika slag.

3. Skyddad verksamhet. Organisationen av skyddad verksamhet befinner sig fortfarande i flertalet länder på sitt första utvecklingsstadium. Det är först under och efter det andra världskriget åtgärder i ifrågavarande avseende blivit aktuella, och det är därvid några av de större staterna, vilka deltagit i kriget, som gått i spetsen för att anordna och uppdraga riktlinjer för omhändertagande och sysselsättande under särskilda, skyddade förhållanden av framförallt krigsinvalider, vilka ha skador av sådan beskaffenhet, att de icke kunna placeras i den öppna arbetsmarknaden. I dessa länder ha särskilda statliga kommittéer framlagt betänkanden och rapporter med förslag i frågan. Det är dock hittills (år 1948) endast tvenne länder, som med stöd från det allmänna och efter av staten centralt uppdragna riktlinjer, i någon större utsträckning bedriva skyddad verksamhet för handikappade. Dessa länder äro Storbritannien och Sydafrikanska Unionen. En del andra länder ha emellertid liknande verksamhet i en eller annan form. I Canada ha de två största städerna, Montreal och Toronto, lokalt och i begränsad omfattning anordnat skyddad verksamhet för partiellt arbetsföra, och i Finland, där allmänna anordningar för partiellt arbetsföra hittills icke vidtagits, ha krigsinvaliderna en egen organisation för produktion av varor, tillverkade under särskilda förhållanden av höggradigt partiellt arbetsföra. I Schweiz har ett antal enskilda föreningar med mindre kommunala bidrag bedrivit skyddad verksamhet sedan många år tillbaka. En av de större av dessa är Basler Webstube, som startat filialverkstäder även på flera andra platser i Schweiz. Alla verkstäderna för partiellt arbetsföra äro 23

sammanslutna i »Schweizerischer Verband der Werkstätten fur Mindererwerbsfähige», som i sin tur samarbetar med Pro Infirmis, utgörande en slags samorganisation för allt arbete för de partiellt arbetsföra. Föreningen har till uppgift att befordra utbyggnaden av de egna verkstäderna; att hjälpa till att anskaffa lämpliga verkstadslokaler; att utplacera utlärda partiellt arbetsföra i förvärvsarbete; att utbilda den egna personalen; samt att organisera försäljningen av de produkter, som komina från de till föreningen anslutna verkstäderna och hemmen. Se vidare härom i bilaga n r 2, sid. 301. I Storbritannien har i anslutning till den särskilda lag, som antagits för tillvaratagande av den partiella arbetskraften, »Disabled Persons (Employment) Act 1944», bildats ett speciellt bolag, som skall taga hand om den skyddade verksamheten och starta egna verkstäder. Det åligger bolaget, som kallar sig »Disabled Persons Employment Corporation Ltd», att tillsammans med arbetsministeriet upprätta och planera verkstäder i olika delar av landet, där tillräckligt antal svårplacerade partiellt arbetsföra finnes. På varje plats, där det finns minst 50 partiellt arbetsföra, som behöva skyddad sysselsättning, skall en verkstad upprättas. Hösten 1947 fanns ett 10-tal sådana verkstäder, vilka sysselsatte omkring 500 partiellt arbetsföra. De då aktuella planerna omfattade emellertid över 100 verkstäder, vilka skulle kunna sysselsätta över 9 000 personer. Man beräknade, att i hela England minst 50 000 personer voro i behov av skyddad sysselsättning. För blinda finnes ett 60-tal verkstäder, mestadels administrerade av de kommunala myndigheterna med bidrag enligt »Blind Persons Act». Här sysselsättas c:a 5 000 blinda. De statliga myndigheterna synas icke ha några planer på att övertaga dessa verkstäder. Det anses, att kommunerna även i fortsättningen böra handhava denna verksamhet. Omkring 600 tuberkulösa sysselsättas i verkstäder, anslutna till landets sex »Village Settlements» för tuberkulösa. Det har angivits, att det skulle behövas 200 skyddade verkstäder 1 för denna grupp av partiellt arbetsföra. För smittoförande tuberkulösa planeras särskilda verkstäder, 6 a 8 stycken. Tre äro redan i verksamhet. Det finnes vidare omkring 20 frivilliga företag, som av arbetsministeriet kunnat betecknas som skyddade företag, och där omkring 500 svårt handikappade sysselsättas. Arbetsuppgifterna i de av »Disabled Persons Employment Corporation Ltd» drivna verkstäderna äro beroende av vilket slag av industri, som är dominerande på den ort, där resp. verkstad är belägen. I första hand söker man nämligen få arbetsuppgifter från den ordinarie industrin —• i 1 Det engelska uttrycket »sheltered workshops» har — ehuru oegentligt — här och i det följande av denna redogörelse översatts med »skyddade verkstäder», emedan något motsvarande svenskt uttryck icke torde finnas.

Birnningham t. ex. från elektriska industrin och bilfabrikerna. I övrigt torde snickeri, metallindustri, tillverkning av läderartiklar, värmedynor samt värnnefiltar vara de arbetsuppgifter, som dominera inom de skyddade verkstäderna. Meningen är, att produktionen i fortsättningen skall inriktas på leverans — till departement och andra uppdragsgivare — av varor, som regelbundet efterfrågas för statens räkning eller för andra ändamål, vilket skulle giva verkstäderna sysselsättning med tillverkning av en del småindustriprodukter. Se vidare bilaga nr 2. I U.S.A. finnas åtskilliga hundra skyddade verkstäder, som arbeta under överinseende av offentliga eller privata organisationer. Statligt stöd i större utsträckning åt dessa verkstäder har lämnats sedan år 1943, då de statliga bestämmelserna för arbetsvärd av partiellt arbetsföra — vilka tidigare voro ganska restriktiva beträffande anslag för arbetsvärd åt de svårt handikappade — reviderades. För att främja och förbättra hjälpåtgärderna för de svårt handikappade genom inrättande av skyddade verkstäder och för att utarbeta normer för verkstädernas administration och verksamhet har i samverkan mellan allmänna och enskilda hjälporganisationer bildats ett särskilt organ, »The Office of Vocational Rehabilitation». I bilaga nr 2 till kommitténs för partiellt arbetsföra betänkanden, »Arbetsterapi, ett led i sjukvården, rapport från en studieresa i U.S.A.» (SOU 1946:65), har docent Erik Severin lämnat en utförlig redogörelse för de skyddade verkstädernas verksamhet och organisation i U.S.A., varvid som typexempel skildras en speciell skyddad verkstad för tuberkulösa, »Altro W o r k Shops» i New York. E n annan större organisation i U.S.A., som ombesörjer arbetsvärd och sysselsättning i form av skyddad verksamhet för partiellt arbetsföra, är de s. k. Goodwill Industries of America Inc. De första Goodwillindustrierna grundades på välgörenhetsbasis i Boston år 1905. Den nationella organisationen bildades år 1910. Efter första världskriget växte rörelsen kraftigt men har även sedan varit stadd i ständig utveckling. För närvarande finnas Goodwillindustrier i 108 städer i U.S.A. och Canada. Under år 1946 sysselsattes i eller passerade genom Goodwillindustrierna 12 500 personer, av vilka 83 procent var att hänföra till kategorin partiellt arbetsföra. Syftet med Goodwillindustriernas verksamhet är att bereda arbetsträning och sysselsättning åt sådana partiellt arbetsföra, som på grund av sitt handikap icke kunna placeras i öppna marknaden i konkurrens med fullarbetskraften. Sedan de erhållit tillräcklig arbetsträning och arbetsvana, skola de emellertid snarast utplaceras i arbete i den ordinarie produktionen. Den genomsnittliga vistelsetiden vid en av dessa industrier, Milwaukee, var 18 månader, vilket säger en del om klientelets beskaffenhet. Goodwillindustrierna arbeta i huvudsak med att iordningställa insamlade, kasserade hushållsartiklar och kläder, vilka efter renovering åter försäljas. Goodwillindustrierna ha egna läkare, gymnaster och terapeuter. Man har sociala ku25

ratorer, som råda och hjälpa, utföra testningar och ordna de anställdas fritidssysselsättning. Industrial Home for the Blind i New York arbetar dels i syfte att giva full sysselsättning åt blinda i sin »skyddade verkstad», dels att giva en längre eller kortare tids arbetsträning. De personer, som mottagas här, äro blinda eller synsvaga, döv-blinda eller blinda med andra kombinationer av arbetshinder. Institutionen finansieras genom kommunala bidrag, donationer och genom sin egen produktion. Arbetsuppgifterna äro de traditionella, borstbinderi och korgmakeri. Då Wagner O'Day Act bestämmer, att staten måste taga sitt behov av borstar m. m. från de blindas verkstäder, föreligga inga svårigheter med avsättningen; 75 procent av hela produktionen i de blindas verkstäder försäljes till staten. Priserna, som fastställas av en härför tillsatt statlig kommitté, skola överensstämma med gängse priser i öppna marknaden. Industrial Home sysselsätter 180 personer. I Sydafrikanska Unionen har den interparlamentariska kommittén för partiellt arbetsföra bland annat fått i uppdrag att främja och kontrollera upprättandet och utvecklingen av skyddad verksamhet för partiellt arbetsföra krigsfrivilliga. I Luxemburg liksom i Nya Zeeland är frågan om anordnande av skyddad verksamhet föremål för överväganden. I Nya Zeeland planerar sålunda »The Disabled Servicemen's Re-establishment League» att för ändamålet anlägga lämpliga lättare industrier. De riktlinjer för den skyddade verksamheten, som uppdragits eller tilllämpats i de olika länderna, förete likheter i många avseenden. Sålunda förmärkes en bestämd tendens att lägga ett större ansvar på det allmänna, när det gäller organisationen och administrationen av skyddade verkstäder, liksom en markerad samstämmighet beträffande de normer, som böra gälla för skyddad verksamhet, för att densamma skall k u n n a erhålla officiellt erkännande och statligt ekonomiskt stöd. Vidare är tillsynsorganet eller administrationen vanligen representativ och inrymmer företrädare för såväl det enskilda näringslivet som fackföreningarna. Man har allmänt accepterat principen, att skyddade verkstäder icke sikola drivas i avsikt att bli vinstgivande, utan att de måste direkt inriktas på anordningar för passande sysselsättning åt svårt handikappade. Dessutom har i stor utsträckning beslutats, att de skyddade verkstäderna icke skola anordnas eller drivas på välgörenhetsbasis utan upprättas med stödi av allmänna medel. Detta utesluter dock icke, att värdet av de frivilliga organisationernas arbete till fullo erkännes, och statsmakterna äro inriktade på att stödja deras arbete och hjälpa dem att utveckla verksamheten e:fter de mest ändamålsenliga linjerna. I detta syfte lämnas i stor utsträckming ekonomiska bidrag till den frivilliga verksamheten. Villkoren för erhållande av sådana bidrag äro noga angivna. 26

E n del länder taga vid betraktande av frågan om skyddad sysselsättning i första hand hänsyn till krigsinvalidernas behov av sådan. Det är därför intressant att notera, att den sydafrikanska kommittén »The South African Committee on Urban Sheltered Employment for the Disabled» framhållit, att problemet icke är begränsat till denna grupp av partiellt arbetsföra och att statsmakternas uppmärksamhet borde riktas även på de civila handikappades behov. Kommittén understryker, att den administrativa organisation för skyddad sysselsättning av krigsinvalider, som kommittén föreslagit, i förekommande fall bör utvidgas och, om så anses nödvändigt, modifieras för att gälla även sådana civila, som äro i behov av sysselsättning under skyddade förhållanden. Vad beträffar valet av arbetsuppgifter vid skyddade verkstäder, har »The United States Committee's Statement of Elementary Standards» betonat, att en produktion av varor visserligen är av betydelse för en lönande verksamhet men är oväsentlig för arbetsvärden. En del länder ha övervägt att, för att undvika onödiga utgifter, uppbygga verksamheten p å en så självförsörjande basis som möjligt. Den sydafrikanska kommitténs inställning år, att vid planläggningen av skyddad verksamhet uppmärksamhet bör ägnas såväl förutsättningarna ur affärssynpunkt som tillgodoseendet av en effektiv arbetsvärd. Det har även framhållits, att skyddad verksamhet, som innebär illojal konkurrens med den allmänna marknaden, icke bör godkännas av myndigheterna. I Storbritannien hoppas man — som ovan nämnts — k u n n a lösa frågan om produktionens avsättning genom leveransavtal med de statliga verken och det enskilda näringslivet. Detta bör göra det lättare att följa den viktiga princip, som hävdats av Tomlinsonkommittén, 1 nämligen att de skyddade verkstäderna i så stor utsträckning som möjligt böra tillverka nödvändighetsvaror, som efterfrågas på allmänna marknaden, och icke lyx- eller modeartiklar, som icke kunna hänföras till nyttig produktion och som säljas på välgörenhetsbasis. Erfarenheterna från länder med jämförlig planläggning av skyddad verksamhet synas också visa, att det ur psykologisk synpunkt är bättre att sysselsätta en person med arbete, som avser nyttig produktion, än med ett improviserat arbete av ringa ekonomiskt eller socialt värde. F r å n många håll framhålles det också, att arbetskapaciteten och kvalifikationerna hos de partiellt arbetsföra, som äro i behov av skyddad sysselsättning, självfallet böra vara den dominerande faktorn vid utväljandet av arbetsuppgifter. Den nuvarande tendensen i många länder till koncentration på hantverk kan knappast förklaras med hänsyn till dessa faktorer. Valet har härvidlag dikterats av mera komplicerade omständigheter. En del arbetsuppgifter ha t. ex. utvalts i avsikt att produktionen icke skall konkurrera med den allmänna marknadens. De brittiska myndigheterna ha påpekat nödvändig1

Se not å sid. 22. 27

heten av att välja en produktion, som kan utföras effektivt genom tillverkning i ett litet antal arbetsmoment. När det gäller frågan att anordna skyddad verksamhet antingen gemensam eller åtskild för olika grupper av partiellt arbetsföra, har tendersen varit skiftande i olika länder. Särskilt de frivilliga organisationerna ha inriktat sig på att draga försorg om personer med samma slag av arbetshinder (t. ex. blinda) i samma verkstäder. Andra offentliga och prnata organisationer ha upprättat mera allmänna anordningar för skyddad verksamhet, avsedda för handikappade med arbetshinder av varierande slag. Den sydafrikanska kommittén har rekommenderat upprättandet av verkstäder med blandat klientel. Denna kommitté har också förordat, att den skyddade verksamheten sprids ut på ett flertal orter, detta för att de partiellt arbetsföra i största möjliga utsträckning skola kunna bo kvar i sina hemkommuner och deras familjeliv vidmakthållas. När detta icke är möjligt, anser kommittén, att bostäder för de handikappade och deras familjer böra byggas i närheten av den skyddade verksamheten. Som regel fordras, att den skyddade verksamheten motsvarar åtminstone den minimistandard, som enligt bestämmelserna i fråga om arbetarskydd m. m. i resp. länder föreskrives för industriföretag, varigenom sålunda arbetsplatser för skyddad verksamhet bliva i stort sett jämförbara med enskilda företag med goda arbetsförhållanden. Arbetstiden varierar givetvis i all skyddad verksamhet allt efter de sysselsattas arbetsförmåga. Det framgår, att läkarkontroll i allmänhet är långt mera vanlig i skyddad verksamhet än vid andra anläggningar för arbetsvärd avsedda för partiellt arbetsföra i resp. länder. Det har visat sig, att l ö n e f r å g a n varit ett av de mest svårlösta problemen. Från olika håll har påpekats, att en god lönestandard är betydelsefull både för att förhindra exploatering av de partiellt arbetsföra och för att helhjärtat vinna arbetsgivare och fackföreningar för projekten. I U.S.A. följes den principen, att den skyddade verksamheten icke endast skall tilllämpa federala och statliga avlöningsbestämmelser utan även tillämpa och utveckla en lönestandard, som är jämförlig med den för liknande produktion och arbetskvalitet gängse inom enskilda företag med godkända arbetsförhållanden. I Sydafrikanska Unionen har den statliga kommittén rekommenderat en direkt och fastslagen relation mellan de löner, som utbetalas till arbetare i skyddade verkstäder och till sådana, som arbeta i det normala näringslivet. Kommittén har även föreslagit en minimiavlöning, utgörande 60 procent av den för motsvarande arbete vanliga lönesatsen per timme, under vilken ingen handikappads timlön tillätes sjunka. Där arbetstiden för personer, som sysselsättas under skyddade förhållanden, är begränsad, blir inkomsten i allmänhet låg, även då betalning sker efter 28

normal timpenning eller efter ackordspris. I sådana fall är det nödvändigt att höja inkomsten till en nivå, som tillförsäkrar de partiellt arbetsföra en anständig levnadsstandard. Detta har i allmänhet skett genom subvention till vederbörande verksamhet från det allmänna, en metod, som har den fördelen, att den förebygger anlitande av understöd eller välgörenhet. De flesta skyddade verkstäder anordna såväl arbetsträning som sysselsättning för de handikappade, som remitteras dit. Många av dem erbjuda flera andra hjälpåtgärder av undervisande eller arbetsvårdande karaktär.

Kap. II. Behovet av säråtgärder för partiellt arbetsföra. 1. Undersökningar angående behovet av åtgärder för partiellt arbetsföra. I sitt betänkande I (SOU 1946:24, sid. 17 ff) har kommittén diskuterat frågan om antalet personer med arbetshinder i vårt land. Kommittén har därvid kommit till den slutsatsen, att tillgängliga statistiska data angående antalet personer med arbetshinder icke gåve anvisning om huru stort det antal vore, som lämpligen behövde göras till föremål för särskilt stöd från samhällets sida genom arbetsvärd eller sådana åtgärder, som avsåge att underlätta de partiellt arbetsföras inlemmande i arbetslivet. Kommittén fick i dåvarande läge avstå från att närmare precisera detta antal. Bristen på uppgifter om antalet partiellt arbetsföra har emellertid för kommittén varit besvärande. Kommittén hemställde därför år 1947 hos dåvarande arbetsmarknadskommissionen, att densamma ville företaga en undersökning inom vissa ur olika synpunkter representativa distrikt på sådant sätt, att det material, som framkom genom undersökningen, skulle vara ägnat att giva en bild av läget i stort inom landet i dess helhet. En sådan undersökning kom till stånd vid årsskiftet 1947/48. Den utfördes genom länsarbetsnämnderna och omfattade 20 landskommuner, 2 municipalsamhälJen, 3 köpingar och 6 städer med ett sammanlagt invånarantal av c:a 175 000 personer, utgörande 2,6 procent av landets befolkning. Kommunerna voro valda så, att de skulle vara någorlunda representativa för landet i dess helhet. Det är dock att märka, att det av olika skäl icke var möjligt att få med någon storstad eller del därav i undersökningen, vilket skulle ha gjort representativiteten större. En del andra faktorer, såsom stora avstånd och otjänlig väderlek — detta gäller särskilt Norrbottens län — samt den korta tid, som stod undersökarna till buds, har givetvis även påverkat undersökningsresultatet. Av sistnämnda anledning torde de framkomna siffrorna därför vara att betrakta såsom minimisiffror. De personer, som blevo föremål för undersökning, voro män och kvinnor i åldern 15—66 år. Undersökningen omfattade i övrigt följande kategorier. 1. sådana som på grund av något arbetshinder saknade arbete, 2. sådana som visserligen innehade arbete, men som till följd av fysisk 30

eller psykisk ohälsa eller social belastning icke kunde ernå full försörjning därav, samt 3. sådana som visserligen innehade arbete, varigenom de erhöllo sin försörjning, men beträffande vilka man kunde konstatera, att de voro placerade i ett med hänsyn till arbetshindret ur medicinsk synpunkt otillfredsställande arbete. Antalet undersökta fall uppgick till 2 342, varav 905 voro kvinnor. Detta antal utgjorde 1,3 procent av folkmängden inom de undersökta områdena. Av de undersökta fallen utmönstrades vid materialets bearbetning 723 fall, som antingen ansågos ha tillfredsställande arbete, vilket förekom i 173 fall, eller som betraktades såsom totalt arbetsoförmögna, vilket 550 personer ansågos vara. Återstående eller 1 619 fall, utgörande 0,92 procent av folkmängden inom undersökningsområdena, ha statistiskt bearbetats ur olika synpunkter och redovisas i tabellbilagorna (se sid. 259 ff). Beträffande arten av arbetshinder uppdelades klientelet på 17 olika grupper, fördelade på sätt, som framgår av tabell 1 nedan. Tabell 1. Det undersökta klientelets fördelning på slag av arbetshinder. Gruppering efter defektens art

Syndefekta Hörseldefekta Vanföra Barnförlamningsfall Fall av kirurgisk tuberkulos Lungtuberkulösa Reumatiker Hjärtsjuka Sockersjuka Magsjuka Astmatiker Fysiskt klena Psykiskt sjuka och nervklena m. fl Andra sjuka Straffade Alkoholister Andra arbetshinder Summa

I procent av hela klientelet 3,9 2,0 15,8 3,7 2,6 18,7 8,5 6,3 1,4 3,5 3,2 2,1 17,0 8,5 0,2 1,6 1,0 100,0

Den största gruppen utgör således de vanföra, om man i denna grupp inräknar såväl barnförlamade som fall av kirurgisk tuberkulos; den näst största utgör de lungtuberkulösa, och såsom tredje grupp komma de psykiskt sjuka. De övriga grupperna äro i jämförelse med de här nämnda av betydligt mindre storleksordning. Se i övrigt tabellerna 2, 10 och 11 i tabällbilagorna. 31

I fråga om åldersfördelningen må märkas, att klientelet fördelar sig tämligen jämnt över alla åldersgrupper. Såsom jämförelse uppställes här nedan i tabell 2 fördelningen av dem, som uppburo invalidpension från pensimsstyrelsen per den 31/12 1946, och åldersfördelningen å de partiellt arletsföra, som den 31/3 1948 voro anmälda såsom aktuella arbetssökande vid arbetsförmedlingarnas arbetsberedningsavdelningar, samt åldersfördelningen enligt 1945 års folkräkning. Tabell 2. Åldersfördelningen i procent av olika klientelgrupper jämförd med åldersfördelningen hos den totala befolkningen. Åldersfördelningen enligl 1945 års folkräkning 15—70 år

1,4 7,3 12,0 17,6 25,6 36,1

5,1 27,4 25,5 22,1 14,4 4,8 0,7

9,2 21,9 22,7 19,6 15,3 6.1 1 5,22

100,0

100,0

100,0

Invalidpensionärernas åldersfördelning per den 31/12 1946

15—19 å r 20—29 30—39 40—49 50—59 60—66 Över 67 å r

5,1 16,8 22,0 23,2 23,0 9,9

Summa

100,0

Åldersklasser

1 Åldersfördelningen på de den 31/3 1948 aktuella partiellt arbetsföra sökandena vid arbetsförmedlingen

Det undersökta klientelets åldersfördelning

60—64 å r . - 65—69 å r .

Om man jämför de ovan gjorda åldersfördelningarna, finner man, att det undersökta klientelet företer en betydligt gynnsammare fördelning än invalidpensionärerna, där en koncentration till de allra högsta åldersgrupperna förekommer. Å andra sidan är den ogynnsammare än åldersfördelningen för den totala befolkningen, vilket givetvis är att förvänta, då det är känt, att frekvensen av arbetshinder är större i de högre åldrarna. I jämförelse med de vid arbetsförmedlingen anmälda arbetssökandena företer den undersökta populationen en ogynnsammare fördelning, med en större koncentration i åldersgrupperna över 50 år. Detta skulle närmast tyda på att de äldre åldersgrupperna mera pessimistiskt bedöma sina utsikter att erhålla något slag av passande arbete genom arbetsförmedlingen. Det har också framkommit genom undersökningen, att de högre åldersgrupperna i betydligt mindre utsträckning än de lägre kunnat anses lämpliga för andra åtgärder än skyddad sysselsättning och hemarbete. Sådana slag av arbeten kan emellertid arbetsförmedlingen endast i ringa grad erbjuda för närvarande, vilket torde kunna förklara det äldre klientelets mindre benägenhet att söka hjälp hos arbetsförmedlingen. Det är också givet, att de praktiska möjligheterna att placera dem i passande arbete äro mindre 32

på grund av minskad rörlighet i allmänhet. Åldersfördelningen bland dem av det undersökta klientelet, som föreslagits till arbetsplacering i öppna marknaden (se tabell 3 nedan och tabell 9 i bilaga nr 1), överensstämmer mycket nära med den fördelning, som det vid arbetsförmedlingen anmälda klientelet visar. Endast i fråga om åldersgrupperna 20—29 år och 30—39 år förekommer en mera markerad skillnad. För åskådlighetens skull uppställas båda fördelningarna här nedan i tabell 3. Tabell 3. Åldersfördelningen hos partiellt arbetsföra anmälda vid arbetsförmedlingen den 31/3 1948, jämförd med åldersfördelningen hos det klientel, som i undersökningen föreslagits till direkt arbetsplacering. Åldersklasser

Anmälda vid arbetsförmedlingen den 31/3 1948

I undersökningen föreslagna till arbetsplacering

15—19 år 20—29 30—39 40—49 50—59 60—66 Över 67 år

5,1 27,4 25,5 22,1 14,4 4,8 0,7

4.8 18,2 30,4 26,7 14,9 4,8 —

Såsom framgår av direktiven för den gjorda undersökningen skulle även sådana, som hade arbete men som icke kunde uppnå tillfredsställande försörjning eller som av andra orsaker ansågos ha olämpligt arbete, medtagas i utredningen. Detta gav till resultat, att icke mindre än 41,2 procent av dem, som komrao med i undersökningen, hade arbete av något slag. Utan arbete var således 58,8 procent, varav dock 2,1 procent undergick utbildning av något slag. Av männen var 49,6 procent utan arbete och av kvinnorna icke mindre än 72,1 procent. Såsom tillfälligt arbetsoförmögna betraktades 20,0 procent av männen och 20,8 procent av kvinnorna. I fråga om arbetets beskaffenhet från olika synpunkter konstaterades, att det innehavda arbetet ansågs olämpligt från medicinsk synpunkt för 32,6 procent av hela antalet personer, som hade arbete, och gav otillfredsställande försörjning åt 53,5 procent. Arbetet var olämpligt av andra orsaker för 6,4 procent av dem som hade arbete. Den återstående delen hade arbete av tillfällig art. (Se vidare tabellerna 3 och 4 i bilaga nr 1.) Beträffande klientelets försörjningsförhållanden framkom genom undersökningen, att 41,2 procent av hela antalet hade egen arbetsinkomst av något slag. Invalidpension genom folkpensioneringen uppbars av 31,7 procent av hela antalet (27,3 procent av männen och 41,5 procent av kvinnorna). Livräntor på grund av olycksfall utgingo till 6,1 procent, medan 5,1 pro3 — 83000

cent uppbar ersättning från erkänd sjukkassa, arbetslöshetskassa eller arbetslöshetsnämnd. Fattigvården lämnade bidrag till 19,3 procent av tela antalet. Bidrag från annat håll, i regel från anhöriga, utgick till 16,5 jrocent. På enbart hustruns arbetsinkomst levde 6,8 procent av männen, och på enbart mannens inkomst levde 13,6 procent av kvinnorna. I fråga om yrkestillhörigheten — i förekommande fall tidigare yrkes ill hörighet — märkes, att 20,9 procent av de undersökta fallen var hemriahörande inom jordbruk och skogsbruk, 37,3 procent inom industri och hantverk (43,5 procent av männen och 23,0 procent av kvinnorna). Till gruppen samfärdsel kunde 3,3 procent föras, till handel 5,8 procent och till förvaltning och fria yrken 5,2 procent. Ej mindre än 16,6 procent lmste hänföras till gruppen utan egentligt yrke eller yrkestillhörighet. Se vidare tabell 6 i bilaga nr 1. Det som kanske har det största intresset torde vara de åtgärder, som kunde anses lämpliga och befogade för att sätta personerna i stånd att i görligaste mån bidraga till sin egen och de sinas försörjning. Vid denna bedömning, som i regel gjorts av länsarbetsnämnderna, upptogos sådana åtgärder som arbetsplacering — i de fall, då arbete redan innehades men detsamma ansågs olämpligt, omplacering — arbetsträning och arbetsprövning; fortbildning i ett utövat eller tidigare utövat yrke; yrkesutbildning av längre varaktighet än 1 år; skyddad sysselsättning under särskilda villkor; hemarbete; näringshjälp; samt mera kortvarig medicinsk vård för höjande av arbetsförmågan. Såsom lämpliga för arbetsplacering bedömdes 31,7 procent vara (34,0 procent av männen och 27,1 procent av kvinnorna). För arbetsträning och arbetsprövning bedömdes såsom lämpliga 6,0 procent av männen och 2,6 procent av kvinnorna. Till fortbildning, omskolning och yrkesutbildning av längre varaktighet skulle hänvisas sammanlagt 12,2 procent av de undersökta fallen. För skyddad sysselsättning ansågs 14,7 procent lämpliga. En betydande del av klientelet skulle endast kunna sysselsättas med hemarbete av något slag, nämligen 28,7 procent av hela antalet (19,2 procent av männen och ej mindre än 49,9 procent av kvinnorna). Näringshjälp skulle behövas till 4,4 procent och medicinsk vård av mera kortvarig karaktär för höjande av arbetsförmågan till 1,7 procent. Övriga fall, sammanlagt 1,7 procent, utgjordes av sådana, som voro föremål för åtgärder av något slag, exempelvis yrkesutbildning eller dylikt. Se vidare tabellerna 7—11 i bilaga nr 1. Om man utgår ifrån att den gjorda undersökningen är representativ och ger en någorlunda tillförlitlig bild av läget för hela landet samt därvid tilllämpar de i undersökningen framkomna siffrorna på hela befolkningen, får man till resultat, att det skulle finnas c:a 60 000 partiellt arbetsföra, som för närvarande vore i behov av åtgärder av något slag. Av dessa skulle c:a 35 000 vara utan något slag av arbete, medan c:a 25 000 redan skulle 34

i n n e h a a r b e t e , e h u r u d e t s a m m a icke s k u l l e k u n n a a n s e s v a r a t i l l f r e d s s t ä l l a n d e u r olika s y n p u n k t e r . Gör m a n en f ö r d e l n i n g av d e n n a p o p u l a t i o n p å Tabell 4. Uppskattat antal personer, som på grundval av intensivundersökningen skulle vara i behov av arbetsvårdsåtgärder. Summa

Åtgärder

Arbetsplacering i öppna marknaden Arbetsträning och arbetsprövning Fortbildning Omskolning Yrkesutbildning av längre varaktighet än 1 år Skyddad sysselsättning Hemarbete Näringshjälp Medicinsk vård Övriga fall

14 570 2 540 1240 3 840

5 150 500 370 680

19 720 3 040 1610 4 520

1180 7190 8 250 2 600 680 810

250 1920 9 550 120 370 190

1430 9 110 17 800 2 720 1050 1000

Summa

42 900

62 000

l ä m p l i g a å t g ä r d e r enligt de r e s u l t a t , s o m n ä m n d a i n t e n s i v u n d e r s ö k n i n g givit, får m a n följande siffror. Se tabell 4. S o m o v a n a n t y t t s s k u l l e e m e l l e r t i d e n d a s t c : a 59 p r o c e n t v a r a h e l t u t a n a r b e t e . I c k e m i n d r e ä n c:a 20 p r o c e n t v a r a t t b e t r a k t a s å s o m tillfälligt a r b e t s o f ö r m ö g n a . O m m a n a n t a r , a t t de ö v r i g a ä r o t i l l g ä n g l i g a för a r b e t s p l a c e r i n g eller a n n a n l ä m p l i g å t g ä r d , får m a n d o c k ett a n t a l p å icke m i n d r e ä n c:a 24 000, s o m i n u v a r a n d e k o n j u n k t u r l ä g e skulle k u n n a b e t r a k t a s sås o m ett slags o u t n y t t j a d a r b e t s k r a f t s r e s e r v . D ä r t i l l k o m m e r ett b e t y d a n d e antal, som n u h a r otillfredsställande arbete men som rätt omplacerat sannolikt s k u l l e k u n n a g ö r a en betydligt s t ö r r e a r b e t s i n s a t s ä n för n ä r varande. Det h a r r e d a n f r a m h å l l i t s , a t t d e n g e n o m u n d e r s ö k n i n g e n f r a m k o m n a siffran p å a n t a l e t p e r s o n e r , s o m s k u l l e v a r a i b e h o v av a r b e t s v å r d s å t g ä r d e r av olika slag, p å g r u n d a v u n d e r s ö k n i n g e n s u p p l ä g g n i n g s a n n o l i k t vore att b e t r a k t a såsom en minimisiffra. I själva verket skulle k u n n a befaras, a t t a n t a l e t p e r s o n e r , s o m v o r e i b e h o v av a r b e t s v å r d a n d e å t g ä r d e r av n å g o t slag, vore b e t y d l i g t s t ö r r e . Det s y n e s d o c k k o m m i t t é n , s o m o m d e n h ä r u p p s k a t t a d e siffran, v i l k e n f r a m k o m m i t u n d e r en k o n j u n k t u r m e d överfull s y s s e l s ä t t n i n g , d å a l l t s å e f t e r f r å g a n p å a r b e t s k r a f t ä r s t o r p å så gott s o m alla o m r å d e n , v o r e ä g n a d a t t p å k a l l a k r a f t i g a å t g ä r d e r för a t t u t bygga a r b e t s v å r d s v e r k s a m h e t e n . Kommittén vill i detta sammanhang icke underlåta att framhålla, att problemet om de partiellt arbetsföras omhändertagande och insättande i produktionen oavlåtligen kommer att växa under de närmaste decennierna, oavsett konjunkturerna. Den ändrade ålders-

fördelningen inom befolkningen med en kraftig ökning av antalet personer i de högre åldrarna kommer att medföra, att antalet, som bliva att betratta såsom partiellt arbetsföra och arbetsoföra, likaledes kraftigt ökar. Då intalet personer i de yngre arbetsföra åldrarna samtidigt sjunker, k o m n e r försörjningsbelastningen för de fullt arbetsföra att öka. Härav framtar, att det är nödvändigt, att de partiellt arbetsföras arbetsförmåga i görligaste mån tillvaratages, därest ej levnadsstandarden skall sjunka eder stagnera för hela befolkningen.

2. Erfarenheter från arbetsberedningen för partiellt arbetsföra. Från olika håll har vitsordats, att den särskilda arbetsberedningsverksamheten för de partiellt arbetsföra, som under de senaste åren uppbyggts inom den offentliga arbetsförmedlingen, haft en icke oväsentlig betydelse för lösandet av många partiellt arbetsföras placeringsproblem. Trots att arbetsberedningsverksamheten icke blivit utbyggd i sådan utsträckning, att densamma bedrivits inom alla län, förrän under den allra sista tiden, har under åren 1944—1947 genom arbetsberedningsverksamheten c:a 30 000 partiellt arbetsföra tillförts näringslivet. Under år 1947 tillsattes icke mindre än 9 736 platser med partiellt arbetsföra. Av dessa platser voro dock 858 att betrakta såsom tillfälliga. Ett icke obetydligt antal har sannolikt även tillförts arbetslivet genom andra kanaler. För att utröna i vad mån de partiellt arbetsföra funnit sig tillrätta och kvarblivit i de anställningar de förmedlats till, har genom arbetsmarknadsstyrelsens försorg vissa undersökningar företagits. I december 1947 skedde sålunda en hela landet omfattande efterkontroll på de under mars och september månader samma år verkställda arbetsplaceringarna med avseende på de partiellt arbetsföra. Det må emellertid anmärkas, att arbetsplaceringarna i Stockholm under mars månad av tekniska skäl ej kunde medtagas i undersökningen. Av hela antalet arbetsplaceringar under nämnda månader, sammanlagt 1 743 fall, gjordes kontrollundersökning av 1 261 eller 72,3 procent 1 av antalet placerade. Därvid undersöktes förhållandena för 464 personer, som placerats under mars månad, och 797 personer, som placerats under september månad. Av de utplacerade under mars månad — i det följande benämnda »marsplacerade» — voro 61 kvinnor eller 13,1 procent av antalet, samt av de under september placerade — här kallade »septemberplacerade» — voro 174 kvinnor eller 21,8 procent. Av de marsplacerade hade vid undersökningstillfället 158 (32,1 procent) samma anställning kvar och av 1 1 kontrollundersökningen medtogos icke sådana som förmedlats tillfälligt arbete. Ej heller kunde de marsplacerade i Stockholm av tekniska skäl göras till föremål för kontrollundersökning.

de septemberplacerade 372 (46,7 procent). Genom arbetsförmedlingens medverkan hade 102 (22,0 procent) av de marsplacerade och 138 (17,3 procent) av de septemberplacerade erhållit ny anställning. Utan arbetsförmedlingens medverkan hade 26 (5,6 procent) av de marsplacerade och 49 (6,1 procent) av de septemberplacerade erhållit ny anställning. 178 (38,4 procent) av de marsplacerade och 238 (29,9 procent) av de septemberplacerade innehade icke någon anställning vid undersökningstillfället. Vid efterkontrollen undersöktes även de placerades löneförhållanden. Vid placeringstillfället hade 7 av de marsplacerade och 11 av de septemberplacerade måst taga anställning till lägre lön än den normala. Vid undersökningstillfället hade 15 av 286 marsplacerade och 10 av 559 septemberplacerade högre lön än vid placeringstillfället. Endast 2 (i detta fall septemberplacerade) hade lägre lön. En av de 286 marsplacerade hade högre lön än normallön vid undersökningstillfället, och en hade lägre lön än normalt, de övriga hade normallön. Av 559 septemberplacerade hade vid undersökningstillfället ingen högre lön än normalt men 8 lägre lön. Av de marsplacerade hade 8 och av de septemberplacerade 28 deltidsarbete vid undersökningstillfället. En undersökning av orsakerna till att anställningen upphört gjordes jämväl vid den företagna efterkontrollen. Det framkom därvid, att den a n visade anställningen upphört på grund av sjukdom i endast 42 fall i fråga om de marsplacerade och i endast 56 fall av de septemberplacerade. Mera allmänt var, att anställningen upphört av andra orsaker. Ofta hade sökandena lämnat anställningen utan påtaglig anledning och utan att därom underrätta arbetsgivaren eller arbetsförmedlingen. Anställningen hade upphört av andra orsaker än sjukdom i 179 fall (38,4 procent) av de marsplacerade och i 182 fall (22,8 procent) av de septemberplacerade. Utbildning med ekonomiska bidrag i samband med arbete pågick i sammanlagt 89 fall. Av dessa hade utbildningsbidrag i 27 fall beviljats av pensionsstyrelsen, i 49 fall av arbetsmarknadskommissionen samt i 13 fall av kommuner m. fl. Sociala bidrag före anställningstillfället utgingo till 139 personer (30,0 procent) av de marsplacerade och till 233 personer (29,2 procent) av de septemberplacerade. Vid kontrolltillfället däremot utgingo sociala bidrag till 81 (17,5 procent) av samtliga marsplacerade och 136 (17,1 procent) av samtliga septemberplacerade. Det framgår vidare av undersökningen, att den största nedgången av understödsfall noterades i fråga om fattigvården. Antalet fattigvårdsfall hade under mellantiden minskat från 142 till 49. Antalet folkpensionsfall hade däremot ej minskat med mera än 7 eller från 88 till 81. Livräntefallen hade sjunkit från 73 till 47 och antalet fall, som uppburo sjukpenning, från 12 till 3. övriga, vilka avse understöd från erkänd arbetslöshetskassa, arbetslöshetsnämnd m. fl., visade en nedgång från 57 till 35. Här saknas emellertid uppgift om understöds37

beloppens storlek, varför det icke är möjligt att bilda sig en uppfattning om summan av inbesparade understöd. Det kan även ha sitt intresse att närmare se på de olika lytesgrupperias särskilda förhållanden i olika avseenden. Först må konstateras, att — frånsett den grupp, som klassificerats såsom andra sjuka och som omfaltar 18,5 procent av det sammanlagda antalet placerade — de psykiskt sjuka utgöra den största gruppen eller omfatta 12,0 procent av det samminlagda antalet placerade. Därnäst kominer gruppen straffade på 11,4 procent och vidare lungtuberkulösa 9,6 procent samt de vanföra 8,4 procmt av samtliga placerade. Av efterkontrollundersökningen framgår, att de lungtuberkulösa och vanföra visade den största stabiliteten i anställningsavseende, då ej mindre än 104 av 168 lungtuberkulösa och 83 av 146 vanföra kvarstodo i den anvisade anställningen. 37 av de placerade 168 lungtuberkulösa och 30 av de 146 vanföra voro utan anställning vid undersökningstillfället. Stockholm visar i detta avseende en ännu gynnsammare relation än genomsnittet för grupperna för hela landet. Den minsta stabiliteten i anställningsavseende visa de straffade, av vilka ej flera än 37 av placerade 198 kvarstodo i den anvisade anställningen. Särskilt markerat blir detta förhållande för marsklientelet, där endast 3 av 75 placerade innehade samma anställning, som de förmedlats till i mars månad. Alkoholisterna visa också ringa arbetsstabilitet, då endast 10 av placerade 38 kvarstodo i den anvisade anställningen, därvid endast 1 av 14 marsplacerade. Beträffande de straffade ha endast 3 av 106, som voro utan anställning vid undersökningstillfället, lämnat densamma på grund av sjukdom. I regel har anställningen upphört av annan orsak. Oftast har den placerade lämnat anställningen utan att underrätta varken arbetsgivaren eller arbetsförmedlingen. Även psykiskt sjuka visa låg anställningsstabilitet. Det är att beklaga, att någon liknande undersökning icke kunnat komma till stånd beträffande de fullt arbetsföra. Först om en sådan kunnat göras jämsides, skulle det varit möjligt att se, om de fullt arbetsföra varit stabilare i anställningsavseende än vissa grupper av partiellt arbetsföra. Så mycket synes dock framgå av undersökningen, att de fysiskt handikappade visa en stabilitet i anställningsavseende, som sannolikt överstiger fullarbetskraftens i nuvarande konjunkturläge. Socialstyrelsens statistik rörande flyttningsfrekvensen vid arbetsplatser inom industrin tyder åtminstone på att rörligheten i genomsnitt är högre än för de lungtuberkulösa och vanföra, vilka utplacerats genom arbetsberedningskontoren. Arbetsberedningsassistenterna ha anmodats att i särskilda rapporter under april månad 1948 inkomma med synpunkter på sitt arbete och de svå38

righeter och problem, som uppkomma i arbetet. Av de inkomna rapporterna framgår, att man i regel anser, att lungtuberkulösa och psykiskt sjuka bereda de största svårigheterna vid arbetsplacering, de lungtuberkulösa på grund av smitt orädsla hos såväl arbetsgivare som anställda och de psykiskt sjuka — i synnerhet de straffriförklarade — av andra orsaker. F r å n några håll påpekar man dock, att avgörande för försörjningsförmågan mera sällan är lytet eller sjukdomen i och för sig utan den personliga anpassningsförmågan — vitaliteten, arbetsviljan, energin, läraktigheten och begåvningen. Därnäst av betydelse komma samhällets resurser att giva tidig och aktiv hjälp i fråga om yrkesutbildning, omskolning och arbetsträning. Arbetsberedningskontoret i Stockholm framhåller, att den psykiska anpassningsförmågan spelar en avgörande roll för frågan, huruvida en arbetsplacering skall lyckas eller ej. I samma mån som den psykiska anpassningsförmågan avtrubbas, vare sig detta beror på miljöförhållanden, hög ålder, neurotisk eller astenisk läggning, psykisk sjukdom, psykopati eller intelligensdefekt, försvåras placeringen. De grupper, bland vilkas arbetssökande man har att räkna med en sådan avtrubbning, äro som regel psykiskt sjuka, straffade eller alkoholister, och dessa förorsaka i det långa loppet det mesta arbetet och de största svårigheterna, även om det ofta icke omedelbart kommer till synes. Täta platsombyten äro vanliga. Dessa synpunkter på de psykiskt sjuka och straffade förekomma i flertalet rapporter och ha även bekräftats genom den ovan refererade efterkontrollundersökningen. Det framhålles vidare, att i de fall, då särskilda anordningar finnas, som äro ägnade att förbereda patienten för arbetslivet, utsikterna till en lyckosam placering högst avsevärt ökas. Från Stockholm uttalas således, att en betydande förbättring uppnåtts i fråga om de lungtuberkulösa, sedan en mera intensiv förberedande arbetsvärd kommit till stånd. En tidigare kontakt med denna grupp har möjliggjorts, och resurserna i fråga om aktiv hjälp med avseende på yrkesutbildning, omskolning och arbetsträning ha avsevärt ökats genom insatser från myndigheter m. fl. i Stockholms stad. Det framhålles dock, att alltför få möjligheter fortfarande finnas även i Stockholm i vad avser arbetsträning och arbetsprövning. Tillgång till platser i skyddad sysselsättning är även synnerligen påkallad för det mera svårplacerade klientelet. Behovet av en särskild läkare, knuten till arbetsberedningen, gör sig också kännbart. Ökad tillgång till lämpliga hemarbetsuppgifter synes vara ett önskemål, enär efterfrågan på och behovet av heinarbetsuppgifter är synnerligen stort. Det angives i rapporterna, att svårigheterna att placera de partiellt arbetsföra i öppna marknaden under år 1947 voro större än under år 1946. Detta förmodas bero dels på att sysselsättningsmöjligheterna voro något mindre under 1947 än året dessförinnan, dels på att klientelet genomsnittligt var av något sämre kvalitet. Någon ökad ovilja i allmänhet hos arbetsgivarna att anställa partiellt arbetsföra kunde icke förmärkas. De steg39

rade placeringssvårigheterna ha som regel berott på minskad rekryteringsfrekvens i företagen. Ett särskilt svårt problem att lösa vore utkomstmöjligheterna för de i förtid utslitna småbrukarna, vilket starkt understrykes i rapporterna från Kronobergs och Västernorrlands län. Småbrukarna lida oftast av reumatism kombinerad med ryggskador. Av hårt arbete under ogynnsamma klimatiska förhållanden ha de i förtid blivit utslitna. I det längsta försöka de att klara sig själva. De bruka i allmänhet ett litet jordbruk, som föder en eller ett par kor. När sjukdomen hindrar dem från att förtjäna kontanta pengar utanför hemmet, försöka de till en början att försörja sig på det lilla jordbruket. Då detta icke går längre, tvingas de att antingen söka fattigvård eller invalidpension. Det är i detta läge, som arbetsberedningen får kontakt med dem. På grund av deras ovilja att flytta från det lilla jordbruket, som vanligtvis även ligger ocentralt och obekvämt till, samt deras motvilja mot inomhusarbete i allmänhet, är lösningen av deras försörjningsproblem synnerligen komplicerad. Detta gäller måhända särskilt Norrland, där lättare arbete är ännu svårare att uppbringa än i mellersta och södra Sverige. Från länsarbetsnämnden i Malmöhus län framhålles, att behovet av forskning inom arbetslivet för att få fram lämpliga arbetsuppgifter för partiellt arbetsföra är påtagligt. Det skulle enligt uppgiftslämnarens mening behövas socialingenjörer, som hade till uppgift att syssla med arbetsanalyser och konstruktion av tekniska anordningar, anpassade för den partiella arbetskraften. Ett genomgående drag i de föreliggande rapporterna är, att man kraftigt efterlyser arbetsprövnings- och arbetsträningsmöjligheter. I synnerhet skulle sådana vara påkallade för psykiskt sjuka och lungtuberkulösa. I båda fallen skulle möjligheterna att genomföra lyckade placeringar öka. Beträffande de lungtuberkulösa är bristen mest kännbar så tillvida, att dessa under sin ofta långa konvalescenstid icke bliva i tillfälle att systematiskt träna upp sin arbetsförmåga, vilket — om möjligheter därutinnan stode till buds — verksamt skulle bidraga till att recidiv kunde undvikas. I fråga om de psykiskt sjuka kommer arbetsprövningen i första rummet. På grund av klientelets oberäknelighet, anpassningssvårigheter och icke så sällan självunderskattning vore en period av anpassning under speciella förhållanden till arbetslivets krav av oskattbart värde för genomförandet av en lyckad placering.

Kap. III. Kommitténs ställningstagande till frågan om kvotlagstiftning för partiellt arbetsföra. Såsom framgår av redogörelsen i kap. I för förhållandena i vissa främmande länder har i ett flertal länder framlagts förslag eller redan införts lagstiftning av tvingande natur för att underlätta de partiellt arbetsföras inlemmande i arbetslivet. Att man valt en sådan utväg för lösandet av de partiellt arbetsföras placeringsproblem har givetvis ytterst bestämts av de särskilda förhållanden, som varit och äro rådande inom resp. land. Uppenbarligen måste problemet i länder, som deltagit i krig, på grund av förekomsten av ett stort antal krigsskadade, framträda med en helt annan skärpa och påkalla mera ingripande åtgärder än i sådana länder, som förskonats från kriget. Det må emellertid framhållas, att även länder, som ha att taga hand om ett relativt stort antal krigsskadade, icke ansett åtgärder av tvingande natur vara påkallade. I U.S.A. har man sålunda 1 — såsom anförts på sid. 20 — av väsentligen principiella skäl icke velat införa en sådan lagstiftning. Andra länder, som ha lagförslag färdiga, ha ansett, att det icke vore behövligt att under rådande goda sysselsättningskonjunktur införa bestämmelser av tvingande natur. Frågan om lämpligheten och behovet av en liknande lagstiftning i Sverige torde böra vägas mot denna bakgrund. Framför allt bör dock hänsyn tagas till de särskilda förhållandena i olika avseenden, som äro specifika för vårt land. En jämförelse i detta avseende med England, som redan infört kvotlagstiftning, torde även vara lämplig. Beträffande det engelska systemets konstruktion och de erfarenheter, som vunnits av detsamma, hänvisas till den utförligare redogörelse, som lämnas i bilaga nr 2 (sid. 278). Om man först tar i betraktande det klientel, som i vårt land skulle komma att bliva föremål för arbetsplacering genom en kvotlagstiftning, finner man, att detta har en helt annan sammansättning än det engelska. Först och främst utgöres det engelska klientelet av 61 procent krigsskadade, vilkas antal för vårt land utgör en mycket ringa del av de partiellt arbetsföra. Vidare är i England den inbördes relationen mellan de olika lytesgrupperna helt annorlunda än i Sverige. För jämförelse återgives 1 The Training and Employment of Disabled Persons, sid. 146 ff, International Labour Office; Montreal 1945.

d e l s d e n f ö r d e l n i n g , s o m de r e g i s t r e r a d e p a r t i e l l t a r b e t s f ö r a i E n g l a n d visar, d e l s f ö r d e l n i n g e n h o s de d ä r s t ä d e s r e g i s t r e r a d e icke i k r i g s t j ä n s t skadade, d. v. s. c i v i l s k a d a d e . Siffrorna för f ö r h å l l a n d e n a i Sverige avse dels förd e l n i n g e n av det g e n o m d e n i k a p . II sid. 31 r e f e r e r a d e i n t e n s i v u n d e r s ö k n i n g e n f r a m k o m n a klientelet, dels f ö r d e l n i n g e n av de u n d e r å r 1947 vid arbetsförmedlingen a n m ä l d a partiellt arbetsföra arbetssökandena. Linan d e j ä m f ö r a n d e s i f f r o r n a l ä m n a s , å t e r g i v e s i tabell n r 5 för överskådligh e t e n s s k u l l f ö r d e l n i n g e n av det i E n g l a n d r e g i s t r e r a d e k l i e n t e l e t p å d i k a d e f e k t g r u p p e r , s å d a n d e n å t e r f i n n e s i d e n officiella s t a t i s t i k e n . 1 Tabell 5. Den procentuella fördelningen av de personer, som i England voro registrerade såsom partiellt arbetsföra den 20 januari 1947.1 Arbetshindrets art

Amputationer Artrit och reumatism Medfödd deformation Matsmältningsorganens sjukdomar Hjärtsjukdomar Lungsjukdomar 2 Hörseldefekter Syndefekter Skador i huvudet, ansiktet, halsen, bröstkorgen, buken, bäckenet, bålen Skador och sjukdomar i nedre extremiteterna Skador och sjukdomar i övre extremiteterna Skador och sjukdomar i ryggraden Nervösa och mentala rubbningar Tuberkulos 3 Andra sjukdomar och arbetshinder

Registrerade civilskadade

Totala antalet registrerade

8,9 3,6 3,1 5,4 5,2 7,5 6,1 9,5

8,2 3,8 1,2 7,5 5,0 8,0

4,2

15,0 8,7 3,7 6,4 5,4 6,7

4,7 6,7

6,6 15,8 10,7 2,8 7,9 4,7 6,4

Summa 100,o 100,0 Senast tillgängliga siffror. 2 Ej lungtuberkulos. 3 1 denna siffra ingå även fall av annan tuberkulos än lungtuberkulos, såsom kirurgisk tuberkulos. 1

Vid j ä m f ö r e l s e m e d d e n s v e n s k a f ö r d e l n i n g e n a n v ä n d e s d e n offentliga arbetsförmedlingens gruppindelning. Av d e n i tabell 6 g j o r d a j ä m f ö r e l s e n f r a m g å r , a t t de f y s i s k a defekt e r n a d o m i n e r a p å ett h e l t a n n a t s ä t t b l a n d de p a r t i e l l t a r b e t s f ö r a , som ä r o r e g i s t r e r a d e i E n g l a n d , ä n b l a n d de p a r t i e l l t a r b e t s f ö r a , s o m ä r o a n m ä l d a vid a r b e t s f ö r m e d l i n g e n i Sverige. De r e g i s t r e r a d e l u n g s j u k a b e s t å för Sveriges del i s t o r t sett av fall av l u n g t u b e r k u l o s . F ö r j ä m f ö r e l s e n b o r d e d ä r f ö r de s v e n s k a siffrorna h ö j a s m e d y t t e r l i g a r e 2,6 p r o c e n t , s o m 1

42 Hämtad ur The Ministry of Labour Gazette. Mars 1947.

n u i n r y m m a s b l a n d de v a n f ö r a . I de e n g e l s k a siffrorna i n g å r ä v e n en j ä m f ö r e l s e v i s liten g r u p p a n n a n t u b e r k u l o s ä n l u n g t u b e r k u l o s . Tabell 6. En jämförelse mellan storleken av olika defektgrupper registrerade hos arbetsförmedlingen i Sverige och England.

Arbetshindrets art

Vanföra Hörseldefekta . . . . Syndefekta Lungtuberkulösa . . Psykiskt sjuka eller defekta Andra sjuka Straffade m. fl. Alkoholister Andra arbetshinder Överåriga

Fördelningen av de under år 1947 vid arbetsförmedlingen anmälda partiellt arbetsföra sökandena

Fördelningen av det klientel, som framkommit i den vid årsskiftet 1947/48 företagna intensivundersökningen

Genom den engelska kvotlagstiftningen registrerade civilskadade invalider, januari 1947

Totala antalet registrerade partiellt arbetsföra i England januari 1947

14.2 1 1,4 2,9 14,4

22,1' 2,0 3,9 18,7

44,3 6,1 9,5 5,4!

45,4 4,7 6,7 4.7 1

14,8 24,3 12,1 2,9 7,4 5,4

17,0 33,5 0,2 1,6 1,0

6,4 28,4

7,9 30,7

100,0 100,0 100,0 Summa Bland dessa ingå även fall av kirurgisk tuberkulos. 3 Kirurgisk tuberkulos enbart utgör 2,6 procent av antalet sökningen.

100,0

intensivunder-

D e n s t o r a s k i l l n a d e n i f r å g a o m a r t e n av a r b e t s h i n d e r h a r e n v ä s e n t l i g b e t y d e l s e för b e d ö m a n d e t av b e h o v e t av en k v o t l a g s t i f t n i n g i Sverige. De g r u p p e r , som i E n g l a n d u t g ö r a h u v u d p a r t e n av de r e g i s t r e r a d e , b e d ö m a s i Sverige s å s o m r e l a t i v t l ä t t p l a c e r a d e ; se h ä r o m i k a p i t e l II, sid. 39. De visa o c k s å s t ö r r e stabilitet i f r å g a o m a n s t ä l l n i n g s f ö r h å l l a n d e n a ä n övriga g r u p p e r (se sid. 3 8 ) . De e n g e l s k a a r b e t s f ö r m e d l i n g s m y n d i g h e t e r n a h a s j ä l v a u p p l y s t o m att de i a k t t a g a d e n s t ö r s t a f ö r s i k t i g h e t m e d a t t t i l l ä m p a l a g s t i f t n i n g e n s t v i n g a n d e b e s t ä m m e l s e r vid e r b j u d a n d e t av a n n a n a r b e t s k r a f t ä n s å d a n m e d f y s i s k a h a n d i k a p . D e n n a f ö r s i k t i g h e t gäller ä v e n i viss m å n i fråga o m p e r s o n e r m e d l u n g t u b e r k u l o s . S. k. m o r a l i s k t d e f e k t a ä r o u n d a n t a g n a f r å n r ä t t e n a t t bliva r e g i s t r e r a d e s å s o m p a r t i e l l t a r b e t s f ö r a . D ä r t i l l k o m m e r , s o m o v a n a n t y t t s , a t t e n d a s t 39 p r o c e n t av de r e g i s t r e r a d e ä r o a t t h ä n f ö r a till s. k. c i v i l s k a d a d e . R e s t e n eller f l e r t a l e t u t g ö r e s av k r i g s s k a d a d e . E n a n n a n f a k t o r , s o m m a n h a r a t t t a g a h ä n s y n till vid j ä m f ö r e l s e n , ä r i n d u s t r i f ö r e t a g e n s s t o r l e k i de b å d a l ä n d e r n a . D e n r e l a t i v a a n d e l e n av s t ö r r e företag ä r enligt v a d s o m k u n n a t i n h ä m t a s b e t y d l i g t h ö g r e i E n g l a n d ä n i v å r t l a n d . D e t t a gör bl. a., att ett r e l a t i v t s t ö r r e a n t a l företag 43

drabbas av en kvotlagstiftning i England än vad fallet skulle komma att bliva i Sverige, eller rättare sagt ett större antal placeringsmöjligheter uppkomma, samtidigt som fördelningen av dessa möjligheter blir rättvisare. Även den geografiska fördelningen av industrin har i detta sammanhang sitt intresse. För att giva en bild av huru en eventuell kvotlagstiftning skulle komma att verka i Sverige, lämnas i det följande en del siffror, som visa, huru en kvotlagstiftning skulle verka inom näringsgrenarna industri och handel, där vägledande siffror finnas tillgängliga, vilka kunnat läggas som grund för vissa approximativa beräkningar. Vid den efterföljande diskussionen har antagande gjorts, att en lagstiftning för vårt land skulle ges en utformning, liknande det förslag till kvotlagstiftning, som den finska invalidkommittén skisserat i sitt andra betänkande. 1 Bestämmelsen om vilka arbetsgivare, som skulle falla under lagen, skulle därvid givas följande lydelse: »Arbetsgivare, som i sitt arbete har flera än 20 arbetare, är skyldig att för vart begynnande femtiotal anställa en i lagen avsedd invalid.» Detta tolkas så, att då en arbetsgivare har 20 anställda, skall den 21 :a som anställes vara en partiellt arbetsför, den 51 :a, den 101 :a o. s. v. I procent angiven blir därför kvoten något större än 2 procent, men i fortsättningen angives kvottalet såsom 2 procent. 2 Först och främst må konstateras, att någon statistik, lämplig att direkt läggas till grund för en beräkning av antalet partiellt arbetsföra, som skulle k u n n a erhålla placering enligt de villkor, som här uppställts, icke finnes. Vägledande siffror givas endast för industri och handel, vilka näringsgrenar kartlagts med avseende på arbetsställenas storlek. I industristatistiken finnes en fördelning av företagen inom industrin på storleksgrupper, vilka förhålla sig på följande sätt: 3 arbetare och därunder, 4—10 arbetare, 11—50, 51—100, 101—200, 201—500, 501—1 000 arbetare. Av statistiken (senast tillgängliga, år 1945) framgår, att 19 882 arbetsställen ha 50 arbetare eller mindre, omfattande sammanlagt 199 118 arbetare eller 90 procent av antalet arbetsställen och 31 procent av den redovisade arbetsstyrkan. Däremot framgår ej direkt, h u r u många företag, som ha mellan 2 1 — 30 arbetare. Det finns dock skäl att antaga, att högst 2 000 företag inom industrin ha flera än 20 men färre än 50 arbetare anställda. Med en sådan beräkningsgrund skulle sammanlagda antalet platser för partiellt arbetsföra inom industrin med de kvotbestämmelser (c:a 2 procent), som tidigare skisserats, i runt tal kunna uppskattas till 12 200. Av det totala antalet arbetsställen skulle endast 4 192 eller 19 procent beröras av lagstiftningen, omfattande sammanlagt 520 300 arbetare eller 81 procent av sanntliga redovisade arbetare. Det bör härvid beaktas, att vissa av de i industri1 Invaliidihuoltokomitean 2

mietintö n:o 2, Helsingfors 1946. Den engelska lagstiftningen har härvidlag andra regler för tillämpningem av kvotprocenttalet, se härom sid. 47. 44

statistiken ingående företagen, som äro att hänföra till malmbrytning o. dyl,. knappast kunna antagas absorbera partiellt arbetsföra. Det i industristatistiken redovisade antalet arbetare omfattar endast 21 procent av den yrkesverksamma befolkningen. Den andel av industrin, som här antagits bliva berörd av en kvotlagstiftning, skulle komma att omfatta c:a 17 procent av totala antalet yrkesverksamma. I fråga om handel finnes en mera utförlig statistik redovisad i betänkandet angående sysselsättningsförhållandena inom varuhandeln (SOU 1947:50), vilken utredning utförts av statens arbetsmarknadskommission för handelsutbildningskommitténs räkning. Denna utredning bygger på en fullständig företagsinventering inom handeln år 1946 och berör såväl detaljhandel och partihandel som handel kombinerad med hantverk. Arbetsställena ha klassificerats med hänsyn till antalet sysselsatta i grupper med 1, 2, 3, 4, 5, 6—10, 11—25, 26—50 och 50 eller flera sysselsatta. Av arbetsställena ha endast 0,4 procent inom detaljhandeln, 5 procent av partihandeln och 3,5 procent av handel kombinerad med hantverk flera än 25 sysselsatta. Av antalet sysselsatta inom resp. branscher falla endast 9,3 procent, 40,7 procent och 32,4 procent på företag med flera än 25 sysselsatta. Varuhandelns personal utgör c:a 13 procent av hela den yrkesverksamma befolkningen. Med denna utgångspunkt kan det beräknas, att inom handeln sammanlagda antalet placeringsmöjligheter för partiellt arbetsföra med en kvot på 2 procent skulle uppgå till c:a 3 600. Av totala antalet arbetsställen inom handeln skulle i fråga om detaljhandeln beröras 0,8 procent, inom partihandeln 7,1 procent och inom handel kombinerad med hantverk 11,6 procent. De företag inom handeln, som skulle drabbas av en kvotlagstiftning, beräknas sysselsätta 110 000 personer eller 27 procent av de inom handeln sysselsatta och 3,6 procent av hela den yrkesverksamma befolkningen. Av hela antalet arbetsställen inom handeln skulle endast 2,8 procent beröras av en kvotlagstiftning. Det sammanlagda antalet placeringsmöjligheter för industri och handel blir med en kvot på 2 procent c:a 15 800. Vid beräkningen härav har emellertid antagits, att företagen tidigare icke ha några partiellt arbetsföra anställda, som skulle kunna godkännas för att täcka en eventuell kvot. Detta antagande är givetvis felaktigt. Erfarenheterna från England ha visat, att det verkliga tillskottet av nya placeringsmöjligheter med en kvot på 2 procent blir ganska litet, då företagen redan ha partiellt arbetsföra i en sådan utsträckning anställda, när kvoten skall tillämpas. Se härom i bilaga nr 2, sid. 280. För industri och handel, som enligt här använda siffror beräknas omfatta 34 procent av den yrkesverksamma befolkningen, skulle den del, som antages bliva berörd av en dylik kvotlagstiftning, sysselsätta 633 500 personer eller 20 procent av den yrkesverksamma befolkningen. Det är högst sannolikt, att övriga näringsgrenar av skilda orsaker i betydligt mindre 45

utsträckning falla under en kvotlagstiftning. Sålunda kan det antagas, att jordbruk, skogsbruk och fiske icke i någon nämnvärd grad kunna komina att beröras av en kvotlagstiftning. Samma är förhållandet beträffande hantverket. Inom gruppen samfärdsel förekommer ett antal tillräckligt stora arbetsställen, på vilka en kvotlag skulle kunna vara tillämplig, men hänsynen till trafiksäkerhetskraven m. m. gör, att man icke kan räkna med praktiska förutsättningar för placering av partiellt arbetsföra i någon större utsträckning inom dessa företag, som även redan torde ha svårigheter att taga hand om sina egna partiellt arbetsföra. Inom gruppen förvaltning finnes däremot ett antal arbetsenheter, statliga och kommunala organ, banker, försäkringsbolag m. m., vilka skulle komma att beröras av kvotbestämmelser, om lagen skulle göras tillämplig även på dessa. Detsamma är förhållandet beträffande hälsovård och sjukvård. En undersökning, som gjorts på några orter angående förekomsten av företag med flera än 20 anställda, visar, att av dessa kunde 67 procent hänföras till industri, 6 procent till samfärdsel, 11 procent till handel, 7 procent till förvaltning och 5 procent till hälsovård och sjukvård; 5 procent föll på jordbruk och skogsbruk, i detta fall alla på skogsbruket. Då undersökningen var så begränsad, att den sannolikt icke kan betecknas såsom representativ för landets näringsliv i dess helhet, torde dock siffrorna böra tagas med reservation. Skäl tala emellertid för att tendensen går i denna riktning. Detta skulle således innebära, att närmare 80 procent av företagen med flera än 20 anställda skulle vara att återfinna inom industri och handel. Om man dessutom ställer klientelets beskaffenhet i förhållande till dess möjligheter och kvalifikationer, skall man finna, att industri och handel komma att ge de flesta placeringsmöjligheterna. Det kan i detta sammanhang vara av intresse att närmare studera, h u r u de under år 1947 med partiellt arbetsföra tillsatta platserna fördela sig på olika näringsgrenar. Genom arbetsberedningsavdelningarna vid den offentliga arbetsförmedlingen tillsattes under år 1947 9 736 platser med partiellt arbetsföra, varav inom handel 1 378 och inom industri 4 131 platser. Dessa siffror motsvara 14 resp. 42 procent eller sammanlagt 56 procent av antalet tillsatta platser. Fördelningen av de under år 1947 gjorda placeringarna angives i tabell 7, vari för jämförelsens skull även återgives fördelningen av hela den yrkesverksamma befolkningen. 1 Av det totala antalet tillsatta platser voro 858 eller 8,8 procent av tillfällig karaktär. Inom arbete ej hänfört till annan grupp inrymmas 307 platser av tillfällig karaktär. Siffrorna med avseende på tillsatta platser och fördelningen av den yrkesverksamma befolkningen visa en någorluinda parallellitet. Större avvikelser förekomma endast i fråga om jordbruk och 1 Hämtad ur Meddelande från Konjunkturinstitutet, Serie A:15; Konjunkturläget. Hösten 1947.

Tabell 7. Fördelningen av genom arbetsförmedlingen med partiellt arbetsföra tillsatta platser jämförd med fördelningen av hela den yrkesverksamma befolkningen.

Näringsgren

Jordbruk och skogsbruk Industri och hantverk Sam färdsel Handel Förvaltning och fria yrken Hälsovård och sjukvård Husligt arbete Arbete ej hänfört till annan grupp Summa

Procentuell fördelning av under år 1947 tillsatta platser med partiellt arbetsföra

Procentuell fördelning av den yrkesverksamma befolkningen på olika huvudgrupper

42 5 14 10 2 6 13 100

24 38 7 15 10 1 4 1 100

skogsbruk, i vilka näringsområden en mycket liten del av de partiellt arbetsföra kunnat placeras. Här bör framhållas, att det engelska kvotsystemet tillämpas efter andra grunder än de ovan använda. Sålunda inträder skyldigheten att anställa en partiellt arbetsför vid en kvot på 2 procent först då företagaren har 25—74 anställda, 2 partiellt arbetsföra först i företag med 75—124 anställda, 3 i företag med 125—174 anställda o. s. v. En kvot på 2 procent skulle för Sveriges del med den engelska tillämpningen giva betydligt mindre antal placeringsmöjligheter än med det system, som ovan skisserats. Det kan antagas, att antalet platser skulle minska från beräknade 15 800 till c:a 10 000. Det har med tydlighet framgått, att företagen i vårt land i regel äro små enheter och att en kvotlagstiftning skulle komma att omfatta endast en mindre del av företagen. Inom handeln skulle sålunda endast 2,8 procent av arbetsställena beröras och inom industrin endast 19 procent, om en kvotlagstiftning enligt här ovan angivna konstruktion skulle tillämpas. Om man då gör antagandet, att gränsen sänkes dithän, att arbetsställen med flera än 10 sysselsatta komma att falla under lagen, d. v. s. den 11 :e, som anställes, den 51 :e, den 101 :e o. s. v., borde ett avsevärt större antal placeringsmöjligheter därigenom uppkomma. För industrins del skulle detta bl. a. innebära, att 8 457 arbetsställen eller 38 procent av hela antalet arbetsställen komme att beröras. Dessa sysselsätta sammanlagt 91 procent av antalet arbetare inom industrin. Antalet placeringsmöjligheter skulle, därest gränsen sänktes till företag med flera än 10 anställda, kunna beräknas uppgå till 16 400. Om samma system tillämpas på handeln, skulle 6,6 procent av antalet arbetsställen inom handeln komma att beröras, omfattande c:a 40 procent av i handeln sysselsatta. Antalet placeringsmöjligheter inom handeln skulle kunna beräknas uppgå till 7 200. Tillsammans 47

inom industri och handel skulle enligt detta alternativ vinnas c:a S3 600 placeringsmöjligheter. De av det senare alternativet berörda arbetsställena sysselsätta sammanlagt för industri och handel 24 procent av den yrkesverksamma befolkningen mot 20 procent av densamma enligt det iörsta alternativet. Om man skulle våga antaga, att den fördelning av företagen efter storleksordning, som diskuterats på sid. 46, är någorlunda riktig, d. v. i. att 80 procent av de arbetsställen, som skulle beröras av en kvotlagstiftning, återfinnas inom industri och handel, skulle en kvotlagstiftning enligt det första alternativet komina att beröra arbetsställen, som sysselsätta 25 procent av den yrkesverksamma befolkningen, och enligt det andra alternativet 30 procent av den yrkesverksamma befolkningen. Huru stor andel av det totala antalet arbetsställen, som skulle komma att beröras av detta, är svårt att angiva, men det synes, som om fördelningen av arbetsställena efter storleksordning inom de övriga näringsgrenarna, frånsett jordbruket, företer en något gynnsammare bild än handeln. Den kan dock icke jämställas med industrin. Genomsnittligt sett torde under alla förhållanden knappast flera än 10 procent av samtliga arbetsställen komma att beröras av en kvotlagstiftning, om det första alternativet genomföres. En annan förutsättning för att ett kvotsystem skall kunna bliva effektivt torde vara, att den geografiska fördelningen av dels lämpliga företag, dels företag av lämplig storleksordning är någorlunda j ä m n över hela landet. Tyvärr föreligga för vårt lands vidkommande stora skiljaktigheter i detta avseende. Den för partiell arbetskraft lämpliga industrin är i stort sett koncentrerad till mellersta och södra Sverige. Spridningen av större företag, som med ett kvotsystem skulle kunna absorbera partiell arbetskraft, är även synnerligen ojämn. Under nu rådande goda sysselsättningskonj u n k t u r har det visat sig oerhört mycket lättare att placera partiellt arbetsföra i södra och mellersta Sverige än i Norrland. Den gjorda intensivundersökningen tyder på att sådana personer, som i övre Norrland betraktas såsom partiellt arbetsföra, icke skulle utgöra något större placeringsproblem i södra Sverige. Kvaliteten på dem, som ingå i intensivundersökningen i Norrland, är med andra ord avgjort högre. Detta förhållande bestyrkes även av utsorteringssiffrorna för de norrländska länen. (Se tabell 1 i bilaga nr 1, sid. 259.) Teoretiskt skulle man kunna tänka sig en utjämning mellan olika landsändar, men erfarenheten visar, att en sådan utjämning är synnerligen svår att genomföra i praktiken. De problem, som äro förenade med en omplacering av arbetskraften mellan olika landsändar, äro synnerligen svårlösta. I nuvarande läge är bostadsbristen måhända ett av de svåraste hindren för ett rationellt utnyttjande av ledig arbetskraft. För att kunna åstadkomma en god lösning skulle det vara av behovet påkallat att under hänsynstagande till förekommande ojämnheter i näringslivets struktur inom olika geografiska områden införa särskilda special48

kvoter. Att dessa områden icke finge göras alltför stora synes självklart. Därvid uppkomma nya problem, såsom ojämn belastning för företag inom samma bransch, vilket skulle kunna verka orättvist från konkurrenssynp u n k t etc. Det må framhållas, att även England, som för närvarande har en generell kvot på 3 procent för hela landet, dragés med sådana svårigheter, som här skildrats. I ett svar på en fråga i underhuset den 10 februari 1948 angående möjligheterna att — för att mildra kvotens ojämna verkan inom olika distrikt — öka kvoten inom vissa områden, framhöll arbetsministern, att stora olikheter visserligen förekomme i fråga om förutsättningarna för placering av partiellt arbetsföra mellan olika geografiska områden, men att lagen icke medgåve några möjligheter att införa olika kvoter för olika geografiska områden. Tillräckliga skäl syntes för närvarande icke föreligga för en allmän höjning av kvoten. E n annan besvärande ojämnhet, som uppstått i och med tillämpningen av kvotlagstiftningen i England, är den stora skillnaden mellan tillgången på kvinnliga och manliga sökande. 1 Dispens från kvoten har måst givas i rätt betydande omfattning till industrier, som sysselsätta företrädesvis kvinnlig arbetskraft, på grund av bristen på registrerade kvinnliga sökande. Av de den 19 januari 1948 registrerade oplacerade aktuella sökandena utgjorde kvinnorna endast 4,6 procent. Man har diskuterat möjligheten att placera manliga partiellt arbetsföra i industrier med huvudsakligen kvinnlig arbetskraft, och i någon utsträckning har detta även gjorts. Lönesättningen har emellertid här utgjort ett problem, som icke varit så lätt att bemästra. Det synes högst sannolikt, att liknande svårigheter komme att föreligga i vårt land. En annan synpunkt, som i detta sammanhang torde vara värd beaktande och som även framförts i England av personer, som syssla med denna fråga, är, att det föreligger viss fara för att en registrering och särbehandling av de partiellt arbetsföra skulle åstadkomma en särskild avgränsning och prickning av dessa i förhållande till andra samhällsmedlemmar. De partiellt arbetsföra äro icke någon enhetlig grupp, som kan behandlas lika, och de olika kategorierna se icke heller sina problem på samma sätt. En sådan schematisk behandling av de partiellt arbetsföra, som en kvotlagstiftning i själva verket skulle komina att innebära, befaras därför i det långa loppet icke vara ägnad att främja dessas intressen. Det har vidare framförts farhågor för att arbetsgivarna bland sina redan anställda skulle kunna vid ett ikraftträdande av en kvotlagstiftning leta upp och låta registrera tillräckligt många, som redan vore att betrakta såsom partiellt arbetsföra, för att fylla kvoten. Det kan i detta sammanhang även ha sitt intresse att omnämna vissa 1

Se vidare vad härom anförts i bilaga nr 2 sid. 278.

4 — 83000

undersökningar, som gjorts i U.S.A. och England angående de anställdas hälsotillstånd. Det första exemplet är hämtat från de s. k. »manschettyrkena» och har gjorts vid ett av Förenta Staternas största företag. Företaget lät c:a 2 000 tjänstemän undergå en fullständig läkarundersökning för att objektivt utröna deras hälsotillstånd. Detta resulterade i anmärkningsvärda avslöjanden. Före läkarundersökningen visste ungefär 10 procent av tjänstemännen, att de besvärades av svårare sjukdomar, medan c:a 50 procent visste, att de hade mindre krämpor. Efter undersökningen befanns det emellertid, att 62 procent voro behäftade med svårare fysiska fel, som kunde utgöra ett allvarligt potentiellt hot mot deras hälsa, och alla de andra, d. v. s. 38 procent, företedde fysiska rubbningar av ena eller andra slaget, vilka alla kunde giva anledning till behandling. Inte en enda bland alla dessa tjänstemän var utan fysiskt arbetshinder av något slag. Det andra exemplet gällde såväl yrkesutbildade som icke yrkesutbildade arbetare vid en stor valskvarn i England. Under år 1943 undersökte företagsläkaren 328 manliga och 104 kvinnliga arbetssökande. Av de 328 manliga arbetssökandena var endast 3 procent fysiskt fullgoda, medan 61 procent hade mindre och 27 procent större arbetshinder; 9 procent måste betraktas såsom helt arbetsodugliga. Bland de 104 kvinnliga arbetssökandena var endast 4 procent utan anmärkning, medan 65 procent liade mindre och 17 procent större arbetshinder och 14 procent måste avvisas såsom arbetsodugliga. Nära 97 procent av sökandena måste på grund av fysiska arbetshinder ägnas särskild hänsyn i samband med arbetsplaceringen. Det kan kanske förefalla, som om dessa exempel borde betraktas såsom ytterlighetsfall. Detta må erkännas, men resultatet torde dock väsentligen vara att tillskriva den omständigheten, att läkarundersökningen i bådat fallen genomförts med den allra största grundlighet, skicklighet och omisorg. Det finnes exempel även från svenska företag, där noggranna undersökningar gjorts och vid vilka konstaterats, att frekvensen av defekter av något slag är synnerligen stor. En av svenska kommunalarbetareförbundets avdelning nr 37 tillsatt kommitté utförde år 1942 en utredning 1 av hälsotillståndet hos avdelningens medlemmar —• trafikpersonal vid vissa personalstationer inom AB Stockholms spårvägar. Undersökningen omfattade 576 av de vid stationerna 946 då anställda. Dessa hade själva iifyllt utlämnade frågeformulär, men i vissa fall hade uppgifterna kompletterats genom skyddsombuden. Av de 576 personer, som utredningen k o m m i t att omfatta, ha 99 förklarat sig icke vara behäftade med någon åkomma, medan 477 eller 82,8 procent ha förklarat sig lida av olika slags defekten av mer eller mindre allvarlig art. Vanligen förekommande akuta sjukdomar ha icke medräknats. De vanligast förekommande defekterna voro imag1

Styrelse- och revisionsberättelse för svenska kommunalarbetareförbundets aivdelning nr 37 :s verksamhet 1 januari—31 december 1942. 50

åkommor (216 fall), reumatism (205 fall), nervsjukdomar (160 fall) samt fel i ben och fötter (226 fall). Vid diskussionen om lämpligheten av att införa kvotlagstiftning i U.S.A. har från medicinska kretsar liksom från andra fackmän på området ofta hävdats, att det icke skulle föreligga några som helst svårigheter för en arbetsgivare att — även om kvoten höjdes till 10 eller 20 procent — inom det egna företaget skaffa fram så många partiellt arbetsföra, som behövdes för att täcka kvotåläggandet. Detta jävas icke heller av de ovan anförda undersökningarna. Det förekom i England en viss tendens till ökade anmälningar från personer, som redan hade anställning, då kvoten höjdes från 2 till 3 procent. En undersökning som gjorts i England har vidare visat, att företagen redan i regel ha minst 4—5 procent partiellt arbetsföra anställda. I vissa företag skulle ända upp till 10 procent av arbetsstyrkan kunna bliva registrerad såsom partiellt arbetsför. Det kan därför ifrågasättas, om den nuvarande kvoten i England på 3 procent haft någon annan betydelse än att den utgjort ett visst moraliskt stöd för arbetsförmedlingen vid arbetsplaceringen. Om den nuvarande kvoten funnits i ett läge, då överskott på fullarbetskraft varit rådande, skulle den knappast haft någon egentlig verkan. Se vidare vad som anförts härom i rapporten från England i bilaga nr 2, sid. 280. Införandet av en kvotlagstiftning kräver med nödvändighet en total registrering av de partiellt arbetsföra, vilken bleve en arbetskrävande administrativ uppgift. Härtill kommer en vittgående kontroll i olika avseenden. Denna omfattande administrativa uppgift, som i och för sig måste bliva mycket betungande, talar även den starkt emot ett införande av en tvångslagstiftning. I det föregående har diskuterats huru en tänkt kvot skulle komina att verka i ett land som vårt med dess struktur på näringslivet. Därvid ha i stort sett endast negativa faktorer kommit i dagen. Man torde även böra något diskutera de fördelar, som kunna vinnas genom en kvotlagstiftning. Först och främst må framhållas, att ett genomförande av en kvot icke kan komma att innebära, att redan anställda avskedas för att bereda plats åt partiellt arbetsföra, i den mån en arbetsgivare icke uppfyller den föreskrivna kvoten. Det torde endast vara vid nyrekrytering, som kvoten skulle komma att verka. Detta innebär bl. a., att förutsättningarna för att få in partiellt arbetsföra äro störst vid stigande konjunktur, då rekryteringsfrekvensen är hög, eller i ett högkonjunkturläge med stor omsättning på arbetskraft mellan företagen. Vid en vikande konjunktur skulle givetvis möjligheterna att placera partiellt arbetsföra icke vara nämnvärt stora. I detta läge är det emellertid lagens bestämmelse om avskedande av arbetskraft, som utgör den största tillgången. Den engelska lagen inne51

håller nämligen en bestämmelse om att arbetsgivare icke får avskeda en registrerad partiellt arbetsför utan skälig orsak, om arbetsgivaren icke uppfyller den föreskrivna kvoten eller om avskedandet skulle medföra, att han icke uppfyllde densamma. Denna föreskrift gäller emellertid icke i de fall, då arbetsgivaren omedelbart efter avskedandet upphör att beröras av kvotlagstiftningen, d. v. s. arbetsgivaren får färre än 20 anställda. Denna bestämmelse torde vara av betydande värde för de partiellt arbetsföra och giva dem ett verksamt skydd mot avskedande i oproportionerligt stor utsträckning. Det synes därför kommittén önskvärt, att den mening, som ligger i en sådan bestämmelse, på något annat sätt kunde komma till uttryck — därest en kvotlagstiftning icke kan ifrågakomma i vårt land. Kommittén har vid sina överväganden av lämpligheten av att införa en kvotlagstiftning funnit, att den icke kan förorda en dylik lagstiftning för vårt land i nuvarande goda arbetsmarknadsläge. Alltför många skäl tala nämligen emot en sådan lagstiftning, och ett av de mest bärande skälen torde vara den ojämna verkan en sådan lag skulle komma att få såväl ur geografisk synpunkt som i fråga om antalet företag inom de branscher, som komma att beröras. Vad som talar för en lagstiftning torde närmast vara det skydd mot otillbörligt avskedande, som lagen ger. Härvid skall emellertid kommittén undersöka, vilka förutsättningar som k u n n a finnas för att skapa en dylik säkerhet på annat sätt. Kommittén anser, att i första hand böra alla krafter inriktas på att bygga upp en effektiv arbetsvärdsorganisation, som arbetar med sikte på att åstadkomma bästa möjliga arbetsplacering av de partiellt arbetsföra efter frivilliga överenskommelser. Skulle det visa sig, att tillfredsställande resultat icke kan nås på denna väg, torde åtgärder av tvingande natur böra upptagas till nytt övervägande.

Kap. IV. Reserverande av och företrädesrätt till viss yrkesverksamhet för partiellt arbetsföra. 1. Kommitténs ställningstagande till frågan om reserverande av vissa yrken. Av redogörelsen för de åtgärder, som vidtagits i utlandet för de partiellt arbetsföras inlemmande i arbetslivet (sid. 19 ff), framgår, alt i ett flertal länder vissa i lag angivna yrken reserverats helt för partiellt arbetsföra eller att företräde lämnats dessa till viss yrkesverksamhet. Den verksamhet eller de yrken, som därvidlag ansetts lämpliga för dylikt företräde, ha varit vaktsysslor vid offentliga byggnader eller bilparkeringar, biljettkontrollörer vid teatrar och biografer, hissförare, tidningsförsäljare, innehavare av tillstånd till kioskhandel, anställningar i vissa allmänna företag med lämpliga arbetsuppgifter etc. Kommittén har övervägt, huruvida det även i vårt land skulle finnas arbetsuppgifter, som vore lämpliga att reservera enbart för partiellt arbetsföra, och har vid diskussionen av detta problem varit inriktad på att det skulle vara till fördel, om man kunde finna arbetsområden eller sektorer av arbetslivet, där de partiellt arbetsföra kunde vara skyddade från konkurrens av fullarbetskraften. Med denna målsättning i sikte har kommittén bl. a. undersökt kraven i olika avseenden inom de yrken, som i utlandet vanligen reserverats för partiellt arbetsföra. Därvid har det framkommit, att de krav, som i olika avseenden ställdes på yrkesutövarna, voro sådana, att flertalet av de ifrågavarande sysselsättningarna knappast kunde utan vidare schematiseras och förklaras såsom lämpliga för partiellt arbetsföra i allmänhet. De arbetsuppgifter, som förekommo i till namnet lika befattningar, voro av så varierande karaktär, att en mycket ingående individuell prövning av arbetssökandens kvalifikationer under alla förhållanden ändock måste företagas i de enskilda fallen, innan en arbetsplacering kunde ske. Det h a r också framkommit, att arbetsuppgifterna många gånger — tvärt emot vad 53

man kunnat förmoda — ställa sådana krav på dem, som ha att fullgöra desamma, att de icke kunna betraktas såsom särskilt lämpade för flertalet grupper bland de partiellt arbetsföra i vårt land. Det bör i detta sammanhang även observeras, att de reserverade tjänster eller yrken, som finnas i vissa andra länder, i stort sett endast använts för placering av krigsskadade. Dessa äro i likhet med fysiskt handikappade i allmänhet förhållandevis lättare att placera och kunna smidigare än andra anpassa sig efter olika arbetsuppgifters krav. Jämför vad som anförts härom i kap. II i samband med redogörelsen för efterkontrollundersökningen av de genom arbetsförmedlingen placerade! I England, där man i regel icke gör någon skillnad mellan krigsskadade och civilskadade, ha tvenne sysselsättningar reserverats för partiellt arbetsföra, nämligen för vakter vid bilparkeringar och förare av personhissar. Reserverandet av befattningarna såsom parkeringsvakter, vartill i stort sett endast krigsveteraner ifrågakommit, har slagit väl ut i praktiken. Däremot framhålles, att reserverandet av det andra yrket, nämligen förare av personhissar, icke utfallit så väl. Detta yrke har icke — såsom man först antagit — visat sig vara särdeles lämpat för partiellt arbetsföra. Arbetet är ofta förenat med en del andra göromål, såsom transporter av väskor, bagage m. m., vilka kräva en relativt god fysik. Svårigheter ha dessutom uppstått i andra avseenden. Oftast är sysslan kombinerad med annat arbete i sådan utsträckning, att lagen, som föreskriver, att ett visst antal timmar i veckan skall kunna hänföras till just det omnämnda arbetet för att ett reserverande skall kunna komma till stånd, icke blir tillämplig på ett stort antal arbetsställen, där arbetet förekommer. Få befattningar ha av denna anledning i praktiken kunnat göras tillgängliga för partiellt arbetsföra. Man har även inom arbetsministeriet förklarat, att några nya yrken för närvarande icke äro påtänkta för reserverande. Se vidare vad härom anförts i bilaga nr 2, sid. 279. De erfarenheter, som stått kommittén till buds, och det material, som kommittén haft såsom underlag för sitt ställningstagande i denna fråga, ha icke heller varit av sådan beskaffenhet, att kommittén kunnat på basis därav förorda ett fullständigt förbehållande av något visst yrke eller någon bestämd sysselsättning enbart för partiellt arbetsföra i allmänhet eller någon grupp bland dessa. Kommittén för partiellt arbetsföra anser sig därför icke vara beredd att förorda några yrken i vårt land såsom lämpliga att helt reservera för partiellt arbetsföra. Innan en sådan åtgärd vidtages, måste en mera noggrann undersökning göras, som bygger p å erfarenheter av praktiska försök. Det bör därför enligt kommitténs mening uppdragas åt arbetsmarknadsstyrelsen att i egenskap av arbetsvårdsorgan med utnyttjande av de erfarenheter, som kunna samlas genonn yrkesvägledningsoch arbetsberedningsverksamheten, komma fram med uppslag och förslag i denna fråga. 54

2. Kommitténs ställningstagande till frågan om företrädesrätt till viss yrkesverksamhet för partiellt arbetsföra. Av vad ovan anförts framgår, att kommittén med de erfarenheter, som på nuvarande stadium stått till buds, icke ansett sig kunna förorda ett förslag om att genom lagstiftning helt reservera något eller några yrken enbart åt partiellt arbetsföra. Detta innebär dock icke, att kommittén helt tagit avstånd från tanken på en dylik mera modifierad form av företrädesrätt för partiellt arbetsföra till för dessa särskilt lämpad verksamhet. Ett sådant slag av företrädesrätt skulle ifrågakomma, då en sökande fyller de anspråk, som yrket eller verksamheten kräver, men i förhållande till sina medsökande eller aspiranter har svårare att erhålla annan lämplig sysselsättning på grund av sin defekt. Även i sådana länder, som principiellt tagit avstånd från tanken på en kvotlagstiftning eller ett reserverande av vissa sysselsättningar för partiellt arbetsföra, ha bestämmelser om särskilt hänsynstagande till de partiellt arbetsföra införts. I Förenta Staterna föreskriver en lag — Randolph Sheppard Act — att blinda, som så önska, ha företrädesrätt till de kiosker, som finnas i de statliga och kommunala verken, posten etc. Om den blinde behöver en seende medhjälpare, skall denne även vara partiellt arbetsför. Kioskerna upplåtas hyresfritt. I de privata inrättningarna måste man icke ha en blind kioskinnehavare, men det är vanligt, att man har det. Hyra erlägges i regel i senare fallet. En del fonder finnas, varur bidrag lämnas till inköp och utrustning av kiosker. Flera blindorganisationer, bl. a. New York Association for the Blind, giva sådan utbildning åt de blinda, att de bliva kapabla att sköta egen kioskrörelse. En liknande företrädesrätt eller hänsyn vid tillsättande av platser har redan praktiserats i andra länder, såsom framgår av redogörelsen i kap. I. I vårt land har även på skilda orter hänsyn tagits till försörjningsförutsättningarna i allmänhet vid beviljandet av kioskrättigheter m. m., vilket framgår av den efterföljande redogörelsen. I det följande har kommittén — delvis med anledning av skrivelser, som inkommit till kommittén från konvalescentföreningar och enskilda och vari yrkas på utredning om företrädesrätt till vissa sysselsättningar — upptagit en del yrken till granskning från synpunkten, huruvida det skulle vara möjligt att förorda företrädesrätt för partiellt arbetsföra till dessa. De sysselsättningar, som sålunda blivit föremål för diskussion, äro innehav av rättigheter till kioskhandel och tobaksförsäljning, försäljning av glass, varm korv m. m., tidningsförsäljning, anställningar inom kioskhandeln, vaktmästarsysslor vid offentliga byggnader, museer, biografer, restauranger etc. samt ombudsmannaskap och anställningar i AB Tipstjänst. Kommittén återkommer i slutet av detta kapitel med sina synpunkter på och förslag angående de partiellt arbetsföras företrädesrätt till dessa sysselsättningar. 55

3. Kioskhandel, tobaks- och tidningsförsäljning m. m. a) Nu gällande bestämmelser för tillstånd till kioskhandel, glass, varm korv m. m. i Sverige.

försäljning

av

Bestämmelserna för bedrivande av kioskhandel samt försäljning utomhus av varm korv, glass m. m. äro reglerade i 1945 års butikstängningslag (SFS 1945:422) med vissa ändringar, beslutade av 1948 års riksdag efter förslag av 1947 års butikstängningssakkunniga (Betänkande med föislag till ändrad butikstängningslagstiftning, SOU 1948:3). Enligt nu gällande bestämmelser kan näringsidkare under vissa beiingelser meddelas tillstånd att hålla butik (eller annat försäljningsställe, t. ex. kiosk) öppen för allmänheten för försäljning av vissa bestämda varor å tid, då öppethållande eljest icke är förenligt med bestämmelserna i butikstängningslagen, d. v. s. efter kl. 19. Tillstånd härtill skall meddelas av länsstyrelsen. Då det gäller försäljning under högst 7 dagar i följd, beviljas tillståndet av polismyndigheten. Tillstånd må emellertid icke medgivas, om sökanden icke uppfyller de villkor, som gälla för idkande av handel i allmänhet, eller anledning finnes till antagande, att han icke är lämplig att utöva verksamheten, eller om hinder föreligga ur hälsovårds-, ordnings-, säkerhets- eller liknande synpunkt. Föreligga ej sådana hinder, skall vid prövning av ansökning skälig hänsyn tagas till den olägenhet för annan handel, som kunde uppkomma vid bifall till framställningen. De varor, som efter ordinarie stängningstid få tillhandahållas allmänheten, äro konfektyrer, 1 kex, alkoholfria drycker, färsk frukt, fikon, dadlar, russin, honung i förpackning om högst 100 gram, produkter av svensk frukt, saft, levande blommor, tryckta skrifter, mindre pappersartiklar och tändstickor, detta dock under förutsättning att under den vanliga affärstiden endast dessa varor saluhållas. Tillstånd till sådan försäljning kan medgivas i den omfattning, som finnes påkallad med hänsyn till allmänhetens behov av dylik försäljning, i allmänhet dock icke någon veckodag längre än till klockan 22 eller den senare tidpunkt, som vid försäljning i anslutning till trafikinrättning är påkallad av de resandes behov. Den som erhållit medgivande till försäljning av ovan angivna varor under utsträckt affärstid, äger även rätt att sälja tobaksvaror, under förutsättning att han av svenska tobaksmonopolet antagits som återförsäljare av dylika varor. Tillståndsgivningen beträffande tobaksvaror handhaves av statens tobaksnämnd. Försäljning utomhus av varm korv samt bröd, potatis och senap, som tillhandahålles i samband med korven, kan medgivas i den utsträckning, som anses lämplig, dock endast från fastställd plats. 1

56 Under denna varubeteckning ingår bl. a. glass.

Slutligen kan enligt § 11, mom. 3, öppethållande eller försäljning »i andra fall» medgivas, »då synnerliga skäl därtill äro». Enligt hittills tillämpad praxis ha personer, som haft svårigheter att på annat sätt försörja sig, meddelats tillstånd till kioskhandel, korvförsäljning e. dyl. med stöd av denna bestämmelse. b) Butikstängningssakkunnigas synpunkter på frågan om till kioskhandel för partiellt arbetsföra.

företrädesrätt

19 i7 års butikstängningssakkunniga (SOU 1948:3, sid. 113), vilka föreslogo, att bestämmelsen om synnerliga skäl etc. skulle bibehållas i butikstängningslagen, ansågo, att personliga ömmande omständigheter hos sökande icke borde föranleda beviljande av ett tillstånd, för vilket giltiga skäl eljest ej förelågo. De sakkunniga anförde som motiv till detta sitt ställningstagande, att erfarenheterna från den tidigare tillämpningen av detta stadgande med beaktande av ömmande omständigheter icke enbart varit goda. Särskilt gällde detta i fråga om tillstånd till försäljning av tobaksvaror å utsträckt tid. En dylik rätt medförde ofta synnerligen goda inkomster och uppskattades därför till ett ej obetydligt kapitalvärde, vilket ersattes vid överlåtelse. På detta sätt bleve dylika rättigheter ofta föremål för spekulationer av särskilt företagsamma personer, och de verkligt sociala synpunkterna komme lätt i skymundan. Tillstånd till utsträckt affärstid torde i de flesta fall förorsaka visst avbräck för annan handel, och om det beviljades utan andra skäl än ömmande omständigheter för sökanden personligen, innebure detta i själva verket, att en eller flera andra näringsidkare i branschen finge bidraga till den ifrågavarande personens försörjning. En dylik konsekvens vore icke rimlig och vore icke heller nödvändig med hänsyn till den utveckling, som vår socialvård numera genomgått. Däremot borde enligt de sakkunnigas mening ömmande personliga omständigheter hos sökande kunna komma i betraktande vid konkurrens mellan flera om erhållande av försäljningsrättigheter, vilka tillgodosåge verkliga behov hos allmänheten. De sakkunniga funno det även vara av stort värde, om partiellt arbetsföra i lämplig omfattning bereddes tillfälle att försörja sig genom dylik försäljningsverksamhet. Av ovan anförda skäl borde emellertid fördelningen av dessa försörjningsmöjligheter om möjligt ske i samråd med kommunens socialvårdsorgan. Även vid ombyte av innehavare borde detta organs yttrande inhämtas. Olika metoder hade ifrågasatts för att säkerställa det önskvärda inflytandet av socialvårdsorganen. En metod, som övervägts i Stockholm, vore att kommunen på därför lämpade platser, där behov av kioskförsäljning förelåge, läte uppföra ett antal kiosker, vilka skulle uthyras till personer, som anvisades av socialvårdsorganet och som därefter hos 57

vederbörlig myndighet finge söka tillstånd till handel på utsträckt tid på förevarande plats. En annan utväg vore, att ett allmännyttigt företag, exempelvis ett kommunalt bolag, förvärvade tillstånd till utövande av handel på utsträckt affärstid på därför lämpade platser, och att detta bolag sedan anställde biträden och affärsföreståndare under beaktande av föreliggande personliga ömmande omständigheter hos aspiranterna på dylika befattningar. Genom det senare systemet skulle en utjämning av inkomsterna från olika försäljningsställen med skiftande omsättning allt efter läget möjliggöras. Advokaten T. Backe, vilken tillkallats att biträda de sakkunniga såsom expert, anmälde i ett särskilt yttrande till de sakkunnigas betänkande i denna fråga avvikande mening. Han framhöll, att det allvarligen måste ifrågasättas, om det vore lämpligt, att kommunerna uppförde kiosker, vilka av sociala skäl sedan uthyrdes till partiellt arbetsföra. Kommunerna hade j u möjlighet att vid sina yttranden över ansökningar om kiosktillstånd taga skälig hänsyn till eventuellt åberopade »ömmande omständigheter», och detta torde ur socialvårdande synpunkt vara fullt tillräckligt. Ej heller kunde väl inrättandet av halvkommunala bolag för utövande av handel på utsträckt tid vara att rekommendera. Eftersom de kommunala myndigheterna skola yttra sig över inkommande ansökningar om kiosktillstånd, kunde det allvarligen ifrågasättas, om full opartiskhet kunde upprätthållas, därest ansökningar inkommit från dels ett dylikt bolag och dels annan, enskild sökande. c) Regleringar

inom kioskhandeln

utöver butikstängning

slag en.

Några av de viktigaste varorna, som försäljas i kiosker o. dyl., äro föremål för särskilda regleringar. Detta gäller tilldelning av tobaksvaror, vilken regleras av statens tobaksnämnd, och tillstånd till tidningsförsäljning, som beviljas av tidningsutgivareföreningens försäljningskommission. Tipsombudsverksamheten regleras av AB Tipstjänst. Dessutom förekommer för närvarande en rätt betydande kontroll genom chokladfabrikanterna av vilka som skola erhålla chokladvaror till försäljning. T o b a k s f ö r s ä l j n i n g regleras genom nu gällande lag angående statsmonopol å tillverkning och import av tobaksvaror av den 11 juni 1943 (SFS 1943:346). Närmare föreskrifter angående statens tobaksnämnds verksamhet äro meddelade i Kungl. Maj :ts instruktion för densamma (SFS 1943:350). 3 §. I fråga om beviljande av rätt till inköp mot rabatt hos monopolets utövare för bedrivande av detaljhandel med tobaksvaror i stad eller stadsliknande samhälle skall nämnden verka för att all varsamhet, som är förenlig med allmänhetens berättigade anspråk på bekväm tillgång till tobaksvaror och monopolets utövares 58

intressen, iakttages samt att dylik rätt företrädesvis beviljas personer med kännedom om tobakshandeln eller med annan affärskunskap. Uppkommer till behandling inom nämnden fråga om beviljande av inköpsrätt, som nyss sagts, för bedrivande av s. k. specialtobakshandel å nybebyggt område i stad eller stadsliknande samhälle, där sådan handel förut bedrives, skall nämnden undersöka, huruvida skäl föreligga att i stället för beviljande av ny inköpsrätt bereda person, som inom annan del av samhället idkar specialtobakshandel, tillfälle att överflytta sin rörelse till det nybebyggda .området samt i sådant fall hos monopolets utövare förorda dylik åtgärd. Har överflyttning begärts av inköpsrätt, varom här är fråga, till ny innehavare av specialtobakshandel, skall nämnden, innan yttrande över dylik ansökan avgives, undersöka, huruvida med hänsyn till den överlåtna affärslokalens belägenhet och andra omständigheter, som nämnden finner vara av betydelse, nöjaktiga förutsättningar för rörelsens bedrivande kunna anses vara för handen. 4 §. Nämnden bör, när skäl därtill äro, vid handläggning av visst ärende bereda den, som av ärendet beröres, tillfälle att själv eller genom ombud inställa sig inför nämnden. T i d n i n g s f ö r s ä l j n i n g e n regleras såsom tidigare nämnts genom tidningsutgivaref öreningens försäljningskommission. Tillstånd till försäljning gives med hänsyn till redan befintlig tidningsförsäljning och efterfrågan samt den risk, som öppnandet av ett nytt tidningsförsäljningsställe kan medföra i fråga om tidningsreturer och därmed följande förluster. Några andra hänsyn tagas i regel icke. d) Av de kommunala myndigheterna vidtagna åtgärder för för partiellt arbetsföra att försörja sig genom kioskhandel

underlättande o. dyl.

Särskilda åtgärder, ägnade att underlätta möjligheterna för partiellt arbetsföra att försörja sig eller bidraga till sin försörjning genom kioskhandel eller genom försäljning av varm korv o. dyl., ha vidtagits eller förberedas av de lokala myndigheterna på ett flertal orter, bl. a. Stockholm, Uppsala, Norrköping, Landskrona och Malmö. Sålunda har s t a d s k o l l e g i e t i S t o c k h o l m vid sammanträde den 11 december 1947 godkänt ett förslag av gatunämnden, att nämnden som försöksverksamhet skulle få uppföra 20 stycken kioskbyggnader i staden för försäljning av frukt, konfektyrer, tidningar, tobak m. m., vilka voro avsedda att uthyras till enskilda personer, främst partiellt arbetsföra. För ändamålet skulle gatunämnden få disponera förlagsmedel för anläggningskostnader till ett belopp av 120 000 kr, vilka anläggningskostnader genom uthyrande av kioskerna till ett pris av 1 000 å 1 500 kr per år på relativt kort tid skulle bliva betalda. G a t u n ä m n d e n hade i sin framställning diskuterat, huruvida icke staden borde övertaga samtliga i enskild ägo befintliga på stadens mark 59

belägna kioskbyggnader. Det huvudsakligaste skälet härtill uppgavs vara, att det nu förekommande geschäftet med överlåtelser av kioskrörelsei på oskäliga villkor därigenom effektivt skulle kunna stävjas samt att kbskväsendet avsevärt skulle kunna förenklas. Nämnden ansåg sig emellertid t. v. icke böra framlägga förslag i detta avseende och framhöll, att mot ett sådant förslag talar bl. a., att en ganska vidlyftig och för gatuförvaltningen främmande förvaltningsapparat torde erfordras för denna byggnadsoch uthyrningsverksamhet. Stadskollegiet beslöt emellertid på förslag av borgarrådsberedningen att tillsätta en kommitté för utredning av kioskfrågan i Stockholm i hela dess vidd. Det särskilda organ, som handhar frågor angående upplåtande av kioskplatser i Stockholm, g a t u n ä m n d e n s platsupplåtelsedeleg e r a d e, har även beslutat att i fortsättningen giva upplåtelseverksamheten en social inriktning på sådant sätt, att nytillkommande kioskplatser i första hand uthyras till partiellt arbetsföra eller andra personer, som icke äga tillräckliga fysiska resurser för att kunna åtaga sig annat förvärvsarbete och som därför för sin försörjning helt eller delvis äro hänvisade till den hjälp, samhället kan lämna dem. Likaså är avsikten att, efterhand som nu befintliga kioskplatser bliva lediga, upplåta även dessa till partiellt arbetsföra. Undantag kommer dock att göras för s. k. trafikkiosker och sådana kiosker, som uthyras genom spårvägsbolaget. Då det avsedda syftet emellertid icke kunde vinnas utan medverkan från överståthållarämbetets sida, har gatunämndens ordförande gjort framställning hos överståthållaren om ändring i de av ämbetet tillämpade principerna vid behandling av ärenden rörande kioskplatsupplåtelser, enligt vilka prövningen av en ansökan om kioskplats begränsats till att avse, huruvida den sökta platsen kunnat godkännas ur säkerhets- och ordningssynpunkt samt huruvida den sökande varit lämplig att utöva verksamheten. Någon behovsprövning har däremot icke företagits annat än i de fall, då flera personer samtidigt sökt samma plats eller platser i omedelbar närhet av varandra, varvid i allmänhet den erhållit platsen, som ansetts vara i största behov av att på detta sätt försörja sig. Denna framställning har lett till en överenskommelse mellan gatunämnden och överståthållarämbetet, vilken i stora drag innebär följande. Gatunämnden delgiver överståthållarämbetet de kioskplatser, som lämpligen kunna upplåtas — i första hand de 20, vara gatunämndens egna kiosker skola uppföras — varefter överståthållarämbetet annonserar dessa platser till ansökan lediga att företrädesvis tilldelas partiellt arbetsföra. Ansökningarna prövas av en särskild delegation, vari bl. a. de sociala nämnderna skola vara representerade, överståthållarämbetet fördelar därefter platserna på de sökande, som vid prövningen befunnits vara i största behov av denna form av hjälp och som samtidigt anses lämpliga att driva kiosk60

rörelse. Vid uppkommande ledigheter på nu befintliga kioskplatser är avsikten att tillämpa samma kungörelseförfarande och prövning. Några direkta överlåtelser skulle således icke komma att tillåtas. F a t t i g v å r d s n ä m n d e n i S t o c k h o l m framhöll i yttrande över gatunämndens förslag om uppförande av kiosker i stadens regi till förmån för i första hand partiellt arbetsföra, att fattigvårdsnämndens understödsdelegerade sedan flera år genom beviljande av »förebyggande fattigvård» i form av större eller mindre engångsbelopp varit vårdtagare behjälpliga att övertaga eller starta kioskrörelser av här ifrågavarande slag. Delegerade ha därvid, innan beslut fattats i ärendet, ingående prövat vederbörandes förutsättningar att för framtiden försörja sig på rörelsen. I de fall medel beviljats för uppförande av kiosk, har uppdrag lämnats vederbörande organ att vid eventuellt frånträde bevaka nämndens fordran. Fullständig uppgift över det antal fall, som av understödsdelegerade genom beviljande av engångshjälp förhjälpts till kioskrörelse, föreligger ej. Under åren 1944—1946 gavs emellertid »hjälp till självhjälp» för detta ändamål i sammanlagt åtta fall med belopp, varierande mellan 400 och 1 900 kr. Fattigvårdsnämnden framhöll vidare, att vunna erfarenheter visat, att hjälp i denna form i inånga fall bidragit till att vederbörande i fortsättningen kunnat klara sin försörjning på egen hand eller att den lett till en minskning av understödsbehovet, samtidigt som självkänslan och tillförsikten hos personerna i fråga på ett lyckligt sätt stärkts. Utvidgade möjligheter till socialhjälp i denna form måste därför hälsas med tillfredsställelse, och ur fattigvårdsnämndens synpunkter vore det ytterst värdefullt att få ett medinflytande, så att det talrika antalet partiellt arbetsföra inom socialvården, i den mån lämplighet i de enskilda fallen förelåge, kunde ifrågakomma för erhållande av kioskrörelse. Fattigvårdsdirektören har i enlighet med överenskommelse med gatunämnden sedan våren 1947 yttrat sig över ansökningar om upplåtelse av kioskplats. Till den 8 december 1947 hade fattigvårdsdirektören avgivit yttrande över 111 sådana ansökningar, varav 34 tillstyrktes, sedan genom socialbyråerna verkställts utredning beträffande bl. a. dels de sociala skäl, till vilka hänsyn borde tagas, dels vederbörandes lämplighet att driva kioskrörelse. Fattigvårdsnämnden ansåg det vara klart, att vid urvalet av lämpliga sökande de medicinska och sociala synpunkter, som kunde erhållas genom socialläkare och övriga nämndens social vårdande tjänstemän, borde tillförsäkras avgörande inflytande på frågan. Slutligen påpekades, att bland de partiellt arbetsföra även finnas några, beträffande vilka sociala och andra skäl visserligen tala för lämpligheten av att hjälpa dem till kioskrörelse eller liknande verksamhet, men tveksamhet ändock föreligger, huruvida de besitta sådana egenskaper att de 61

rent affärsmässigt k u n n a driva dylik rörelse. En möjlighet att få dem placerade i arbete, genom vilket de åtminstone kunde bidraga till sin försörjning, vore att få dem anställda som biträden i kioskerna i form av avbytare. Denna utväg borde närmare undersökas. En annan möjlighet vore, att någon kunde vara dem behjälplig med bokföring, inköp av varor o. dyl. För möjliggörande av dylika anordningar ifrågasatte fattigvårdsnämnden, om icke en utredning borde ske rörande lämpligheten av att för ändamålet tillskapa ett administrativt organ i bolags- eller föreningsform. Såsom ovan framhållits, kommer emellertid i avvaktan på den tillsatta utredningen gatunämnden tillsvidare att driva de tidigare omnämnda kioskerna i egen regi. Kioskerna komma att uthyras till partiellt arbetsföra mot erläggande av hyra. Kioskrörelsen skall sedan bedrivas av den partiellt arbetsföre själv. Upplysningsvis må nämnas, att antalet ansökningar till de här omnämnda 20 kioskplatserna varit mycket stort. I U p p s a l a har stadsfullmäktige — på förslag av en av fullmäktige tillsatt kommitté med uppgift att verkställa en inventering av sådana arbeten och anställningar, som kunna befinnas lämpliga för partiellt arbetsföra — den 16 november 1945 beslutat att anmoda vederbörande kommunala myndigheter att vid medverkan till beslut om tillstånd till kioskhandel ävensom korv-, glass- och tidningsförsäljning etc. tillse, att om möjligt partiellt arbetsför person beredes företrädesrätt. P o l i s k a m m a r e n i N o r r k ö p i n g har med anledning av 1947 års butikstängningssakkunnigas diskussion i frågan för avsikt att låta ett allmännyttigt företag taga hand om all varmkorvförsäljning i staden, varvid partiellt arbetsföra skola anlitas som biträden. Det rör sig även här om ett 20-tal försäljningsplatser. I L a n d s k r o n a har den där tillsatta kommittén för utredning angående möjlighet att bereda arbete åt partiellt arbetsföra framlagt förslag om att rättigheter till kioskförsäljning i första hand böra beviljas partiellt arbetsför, som med intyg från arbetsförmedlingen kan styrka, att han ej kan placeras i produktivt arbete. Kommittén har föreslagit, att stadens socialvård får bemyndigande att lämna erforderlig ekonomisk hjälp till start av dylik rörelse. I M a l m ö föreligger en motion i stadsfullmäktige om att kioskhandeln skall förbehållas partiellt arbetsföra. I sitt yttrande över denna motion har drätselkammaren bl. a. framhållit. »Vid upplåtelse av plats för kiosker liksom vid uthyrning av dylika har drätselkammaren sedan länge sökt giva företräde åt partiellt arbetsföra. Den, som numera ansöker om platsupplåtelse för uppförande av kiosk, brukar uppmanas att vid sin ansökan foga intyg från arbetsförmedlingen, att han icke kan inplaceras i annat produktivt arbete. Även då det är fråga om överlåtelse av arrendekontrakt för sådan stadens mark, på vilken kiosk 62

redan är uppförd, söker drätselkammaren där så är möjligt tillse, att partiellt arbetsför får övertaga kontraktet. En viss gallring till förmån för partiellt arbetsföra har därigenom uppnåtts.» I fråga om ordnande av gatuhandeln med varm korv har drätselkammaren tidigare förklarat sin avsikt vara att, efterhand som de nuvarande korvförsäljarna av en eller annan anledning icke längre önskade fortsätta med korvförsäljningen, ersätta dessa med partiellt arbetsföra. 4. Diverse sysselsättningar, som i olika sammanhang utpekats såsom särskilt lämpade för partiellt arbetsföra. a) Hos kioskbolagen

anställda.

A B S v e n s k a P r e s s b y r å n , som handhar och ombesörjer upprättande av s. k. trafikkiosker i anslutning till viktiga kommunikationsleder, svarar för dessa kiosker i vad avser tillstånd till tidningsförsäljning, tobaksförsäljning, tipsombudsmannaskap etc. Tidigare överlämnades kioskerna per kontrakt till en av pressbyrån godkänd föreståndare, vilken sedan i sin tur hade att ensam svara för antagningen av biträdespersonal. Sedan den 1 juli 1947 har man frångått detta system, och personalen anställes numera mot lön i företaget. Pressbyrån anställer således själv all personal —- utöver tillfällig hjälp — direkt. I regel sysselsattes endast kvinnlig personal. Ett mindre antal partiellt arbetsföra finnes anställda. Enligt uppgift har viss hänsyn tagits till försörjningsförutsättningarna vid utlämnandet av kontrakt. Den största vikten lägges dock vid allmän lämplighet. A B A 1 g a, vilket bolag är intimt knutet till AB Svenska Pressbyrån, arbetar efter samma principer som denna. b) Gatuförsäljning

av

tidningar.

Beträffande gatuförsälj ningen av tidningar gäller för Stockholms stad följande. Tillstånd att öppna mera fasta försäljningsställen för tidningar meddelas efter prövning av gatukontoret och poliskammaren i Stockholm. Gatukontoret anlägger därvid inga andra synpunkter vid prövningen än att platsen skall vara lämplig ur trafikteknisk och estetisk synpunkt. Poliskammaren däremot har hand om dels själva tillståndsgivningen, dels även personprövningen. Enligt vad poliskammaren uppger, tager man alltid hänsyn till försörjningsförutsättningarna vid prövning av dylika ansökningar. Endast sådana personer, som på grund av invaliditet e. dyl. ha svårt att på annat sätt erhålla sin försörjning, medgivas tillstånd till sådana rättigheter. Den mera tillfälliga tidningsförsäljningen, morgontidningsförsäljningen, prövas icke av polisen, eftersom särskilt tillstånd där63

till icke erfordras. Tidningskolportörföreningen lämnar anvisning på försäljningsplatser, som även fördelas av denna förening på sådana sökande, som den finner lämpliga. Tillstånd till ambulerande försäljning under affärstid erfordras icke för närvarande. Däremot kräves särskilt tillstånd att idka ambulerande försäljning under tid, då butikstängningslagen lägger hinder i vägen för försäljning. Vid prövning av ansökningar till dylika tillstånd anlägger ptlisen samma synpunkter som i fråga om annan försäljning. Någon särskild instruktion för hur ansökningar skola prövas och vilka personer, som skola givas företräde, finnes enligt uppgift icke. Den praxis har emellertid utformats, att endast sådana personer, som ha svårigheter att försörja sig genom vanligt arbete, givas företräde till tidningsförsäljning och annan ambulerande försäljning, till vilken poliskammaren meddelat tillstånd. c) Vaktmästarpersonal m. fl. vid offentliga museer, biografer m. m.

byggnader,

Varje stiftelse, förening eller sammanslutning, som disponerar över samlingslokaler, har att själv svara för antagning av vaktmästare, biljettkontrollörer etc. Beträffande tillfälliga behov av personal svarar föreståndaren själv för antagningen. Såsom exempel må nämnas, att Stockholms stad i stort sett endast svarar för Medborgarhuset och Alvikshallen i Stockholm, vilka fastigheter förvaltas av Stockholms stads fastighetsnämnd. Vid antagning av fast vaktmästarpersonal till dessa institutioner tages i första hand hänsyn till kvalifikationer, varvid samma krav ställas på dessa personer som på övriga, som antagas till kommunal tjänst i allmänhet. Några särskilda hänsyn utöver allmän lämplighet tagas sålunda sällan. I fråga om vaktmästare till museerna handhaves antagningen av museinämnden. Denna anlägger i regel samma synpunkter på personalrekryteringen som fastighetsnämnden. I fråga om vaktmästarpersonal vid biograferna har från AB Riteatrarna i Stockholm bl. a. inhämtats, att man vid rekryteringen i första hand tager hänsyn till lämpligheten för arbetsuppgiften. I synnerhet tillmätes nykterhet och skötsamhet stor betydelse. Några särskilda hänsyn kunna icke tagas till försörjningssvårigheter eller andra sociala förhållanden. Samma egenskaper tillmätas stor vikt vid antagning av kassörskor och garderobierer. Personalchefen vid Riteatrarna framhåller bestämt, att det icke är tänkbart att använda invalider till dessa sysslor. Ännu mindre skulle det vara lämpligt att sätta personer med psykiska defekter på sådana platser. Denna personal måste stå i ständig kontakt med allmänheten, vilket fordrar ett lugnt och säkert uppträdande. Den måste kunna ingripa och avstyra bråk, om sådant uppstår, varför den måste vara fysiskt fullgod. Invalider passa icke på dessa platser. 64

Samma synpunkter på rekryteringen, som här ovan anförts om biografvaktmästare, ha framkommit vad beträffar SF-biograferna, liksom även i fråga om vaktmästare vid restauranger o. dyl. Chokladförsäljningen i biografhallarna ombesörjes av chokladfabrikanterna själva, som då få betala viss hyresersättning för det upplåtna försäljningsstället. Vid antagning av sådan försäljningspersonal tages i första hand hänsyn till lämplighet. Prövning ur andra synpunkter förekommer icke. d) Ombudsmannaskap

och anställning

i AB

Tipstjänst.

Antagande till ombud för AB Tipstjänst regleras centralt av bolaget. Vid prövning av vem som skall erhålla dylikt ombudsmannaskap tages hänsyn till ortens behov av nya tipsombud. Andra omständigheter prövas i regel icke. I fråga om kraven för anställningar i AB Tipstjänst finnas inga särskilda bestämmelser. Några allmänna direktiv för huru rekryteringen till befattningar såsom tipskuponggranskare skall ske, finnas icke heller. Vissa principer följas dock. I första hand antagas personer med försörjningssvårigheter, äldre personer med otillräcklig pension och invalider, vilkas invaliditet icke utgör något hinder för arbetets fullgörande. Likaså antagas i betydande utsträckning studerande till dylikt arbete, enär arbetet i regel utföres på s. k. deltid, d. v. s. med förkortad arbetsvecka. Av antalet anställda, 183 personer (april 1948), voro 40 att hänföra till kategorin studerande. Ett 60-tal voro över 50 år.

5. Kommitténs förslag angående företrädesrätt till kioskhandel o. dyl. samt diverse andra sysselsättningar, som utpekats såsom särskilt lämpade för partiellt arbetsföra. Såsom framgår av den tidigare lämnade redogörelsen ha på ett flertal orter åtgärder vidtagits av de lokala myndigheterna för att inom ramen för de möjligheter, som lagstiftningen medgiver, förhjälpa partiellt arbetsföra till i n n e h a v e l l e r f ö r h y r n i n g a v k i o s k e r . Kommittén för partiellt arbetsföra har undersökt, huruvida det skulle vara möjligt att genom lagstiftning reservera kioskhandeln för partiellt arbetsföra genom att i butikstängningslagen införa vissa begränsande klausuler. Kommittén har emellertid genom undersökningen bibragts den uppfattningen, att tillräckliga skäl för att här frångå principerna i gällande näringsfrihetslagstiftning icke kunna anses föreligga. Det kan säkert även med full rätt komma att diskuteras, huruvida en dylik bestämmelse — särskilt med hänsyn till den vaga definitionen av begreppet partiellt arbetsför — skulle 5 — 83000

komma att framstå såsom rättvis. Sannolikt skulle fall komma att föreligga — exempelvis änkor med stor försörjningsbörda — vilka ur angelägenhetssynpunkt kunna förefalla lika ömmande som fall av partiell arbetsförhet på grund av defekter i hälsoavseende. Kommittén har sålunda frångått tanken på ett reserverande genom lagstiftning av hela kioskhandeln eller annan liknande försäljningsverksamhet för enbart partiellt arbetsföra. Kommittén har dock funnit, att den här diskuterade sysselsättningsformen tillhör dem, som kunna anses väl lämpade för vissa partiellt arbetsföra, och att därför allt bör göras för att med till buds stående medel söka giva företräde däråt till personer med särskilda försörjningssvårigheter. De utvägar, som härvidlag stå till buds, synas vara dels att de nu arbetande kioskbolagen frivilligt anlägga sociala synpunkter vid anställandet av personal, dels att de kommunala myndigheterna genom lämpliga åtgärder säkra rättigheterna i största möjliga utsträckning åt därför lämpade partiellt arbetsföra. Det har emellertid såväl från arbetsgivar- som arbetstagarhåll framhållits, att arbetet i trafikkioskerna icke vore särskilt lämpat för partiellt arbetsföra, i synnerhet på de mera trafiktäta platserna, där arbetet inånga gånger kan vara ytterst jäktigt och pressande. Det bör dock enligt kommitténs mening icke vara omöjligt — där så anses nödvändigt — att utan alltför stora olägenheter ordna med exempelvis skiftestjänst i kioskerna. Det viktiga synes kommittén vara, att fullarbetskraft icke användes i sådana sysselsättningar, där detta icke är oundgängligen nödvändigt. Av erfarenheterna från den verksamhet, som vissa kommunala myndigheter bedrivit, har framgått, att det icke givit tillfredsställande resultat att endast upplåta nya kioskrättigheter till partiellt arbetsföra. Några möjligheter att kontrollera, att kioskrättigheterna icke överlåtas eller försäljas till andra än partiellt arbetsföra, ha icke förelegat. Såsom framhållits i 1947 års butikstängningssakkunnigas m. fl. yttranden, har ett omfattande geschäft förekommit på detta område. I sitt betänkande anvisa även de sakkunniga några tänkbara utvägar för lösandet av denna fråga. Kommittén för partiellt arbetsföra vill för sin del instämma i vad butikstängningssakkunniga anfört och finner således, att de partiellt arbetsföras intressen ifråga om kioskhandeln kunna tillgodoses exempelvis genom att kommunala bolag eller stiftelser bildas, som förvärva tillstånd till handel å utsträckt affärstid och som anställa affärsföreståndare och biträden, eller därigenom att de kommunala myndigheterna, i fall då kommunerna själva icke vilja driva rörelsen, låta uppföra kiosker i egen regi och uthyra dessa till personer, som anvisas av de socialvård>ande organen. I senare fallet finge den partiellt arbetsföre själv hos vederbörlig myndighet söka tillstånd till handel å utsträckt tid. Vad beträffar annan mera t i l l f ä l l i g 66

försälj

ningsverksam-

h e t har av den tidigare lämnade redogörelsen framgått, att de tillståndsbeviljande myndigheterna och organisationerna i regel redan nu taga viss hänsyn till huruvida ömmande omständigheter kunna anses föreligga hos den sökande. Kommittén vill starkt understryka önskvärdheten av att personer, som icke äga andra försörjningsförutsättningar men som uppfylla de villkor, som böra ställas på dem, i första hand komma i fråga till utövande av tillfällig försäljningsverksamhet. I en framställning till kommittén har det förhållandet påtalats, att tobaksnämnden i vissa fall utlämnat t i l l s t å n d t i l l tobaksförs ä l j n i n g på flera försäljningsställen till en och samma person och att detta förhållande ansågs synnerligen olämpligt. En undersökning gav vid handen, att tillstånden i regel gällde förutvarande tobaksimportörer, som på detta sätt lämnats kompensation för inkomstbortfall i och med monopoliseringen av denna import. Vad beträffar r e s e r v e r a n d e t a v t o b a k s h a n d e l n för enbart partiellt arbetsföra, får kommittén framhålla, att den av samma skäl som anförts beträffande kioskhandeln icke är beredd att förorda en dylik åtgärd. Kommittén vill dock framhålla önskvärdheten av att statens tobaksnämnd vid beviljande av nya tillstånd till specialtobakshandel måtte lämna företräde åt sådana partiellt arbetsföra, som inneha de önskade kvalifikationerna för bedrivande av dylik verksamhet. Vad gäller v a k t m ä s t a r p e r s o n a l , biljettkontrollörer m. fl. vid offentliga byggnader, museer, restauranger o. dyl., har kommittén funnit sig icke kunna förorda någon lagstiftning, som förbehöll dessa yrken åt partiellt arbetsföra. I många fall kan ifrågasättas, huruvida dessa befattningar överhuvud taget äro att anse såsom särskilt lämpade för partiellt arbetsföra. I andra fall åter synes så vara fallet i synnerligen hög grad. Kommittén är av den uppfattningen, att det här icke går att utfärda några generella bestämmelser varken med hänsyn till befattningarnas växlande karaktär eller klientelets lika växlande sammansättning. Det må ankomma på arbetsvårdsorganet att närmare undersöka, vilka befattningar som kunna anses särskilt lämpade för partiellt arbetsföra, och att söka träffa överenskommelse med vederbörande arbetsgivare om att platserna böra tillsättas med lämplig partiellt arbetsför arbetskraft. Det bör härvid vara arbetsvårdsorganet angeläget att tillse, att icke platser, som icke kräva fullgod arbetskraft, tillsättas med sådan, därest därför lämpliga partiellt arbetsföra sökande finnas. I en framställning till kommittén har föreslagits, att o m b u d s m a n n a s k a p för AB Tipstjänst skulle upplåtas enbart åt partiellt arbetsföra. Kommittén har övervägt detta förslag men funnit sig av praktiska skäl icke kunna förorda en dylik anordning. Under alla förhållanden skulle nämligen behov av särskild butikslokal, som vore något så när lättillgänglig för allmänheten, komma att föreligga. Denna skulle draga stora kost67

nåder i hyra m. m., som kunde bliva synnerligen betungande för innehavaren. Ett otillräckligt utnyttjande av lokalerna skulle även uppstå. Skulle å andra sidan hänsyn tagas till att innehavare av ombudsmannaskap erhåller en rimlig försörjning genom detsamma, skulle sannolikt en centralisering i sådan utsträckning bliva erforderlig, att allmänhetens krav på bekväm tillgång till inlämningsställen i alltför hög grad komme att •eftersättas. Av praktiska skäl har kommittén därför funnit sig icke kunna förorda någon ändring av nuvarande förhållanden. Vad åter rekryteringen till anställning såsom k u p o n g g r a n s k a r e i AB Tipstjänst beträffar, har kommittén funnit, att ledningen under senare tid i betydande omfattning anlagt sociala synpunkter vid densamma. Det vill synas som om vederbörlig hänsyn härvid även tagits till önskemålet att partiellt arbetsföra erhållit anställning. Önskvärt vore, att ett intimt samarbete komme till stånd med den offentliga arbetsförmedlingen och att i första hand för arbetet lämpade äldre personer med kontorsvana, vilka i regel ha svårt att finna nya anställningar på grund av sin ålder, få företräde till denna sysselsättning. Det bör i detta sammanhang påpekas, att denna syssla på grund av sin karaktär av mycket begränsad deltidssysselsättning icke kan ge sin utövare full försörjning.

Kap. V. De partiellt arbetsföras inlemmande i den ordinarie produktionen. 1. Den partiella arbetskraften sedd från företagsekonomisk synpunkt. a) Allmänna

sysselsättningsbetingelser.

Det göres ofta gällande, att vårt näringslivs ökade industrialisering, rationalisering och kommersialisering ha stegrat prestationskraven överlag och höjt fordringarna på arbetskraftens kvalitet. Arbetskraften såsom produktionsfaktor skulle även proportionellt sett ha blivit dyrare. Möjligheten att differentiera lönerna med hänsyn till olikheterna i prestationsförmågan skulle ha försvårats genom kollektivavtalens lönenivellering. F r å n företagarhåll framhålles, att utvecklingen på det socialpolitiska området nödvändiggör ett noggrannare aktgivande på arbetskraftsproblemet än tidigare. I samma mån som arbetslönen stegras och de till arbetskraften k n u t n a sociala förpliktelserna, som lagstiftning eller sedvänja pålägger företagarna, bliva mera omfattande och tyngande, tvingas dessa till en viss varsamhet vid nyanställning. En följd av dessa förhållanden blir, att, när tillgången på arbetskraft medger det, det synes naturligt och önskvärt från företagarsynpunkt, att endast arbetskraft som är fullgod i alla avseenden, ges företräde och då även till sådana arbetsuppgifter, för vilkas fullgörande detta icke är oundgängligt. Detta resonemang skulle i första hand vara tillämpbart på industrin men gäller naturligtvis även för annan verksamhet. Vissa näringsgrenar såsom jordbruket och hantverket anses fortfarande i större utsträckning än industrin kunna uppsuga den mera »sekunda» eller partiella arbetskraften. För jordbrukets del skulle denna möjlighet vara beroende på mindre mekanisering och större möjligheter till variation av lönen. — I själva verket torde dock jordbrukets absorptionsbenägenhet i fråga om den icke fullgoda arbetskraften bero på den mindre konkurrenskraften till följd av en — åtminstone tidigare — lägre lönenivå. Även hantverket ligger gynnsamt till i detta avseende på grund av en större frihet och ett större oberoende i arbetet och därmed följande möjligheter att avväga arbetsprestationen efter eget gottfinnande. 69

Det synes, som om utvecklingen inom de tvenne sist berörda arbetsområdena gått i den riktningen, att de här omnämnda faktorerna, vilka skulle vara ägnade att där underlätta de partiellt arbetsföras placering, under de senare åren alltmera eliminerats. Jordbruket har i allt högre grad mekaniserats och kollektivavtalsreglerats, samtidigt som det ur arbetskraftssynpunkt gjorts mera konkurrenskraftigt i och med att löneskillnaden i förhållande till industrin minskat. Det har vidare gjorts gällande, att hantverket relativt sett skulle ha minskat i betydelse på grund av konkurrensen från industrin. Det inom jordbruket vanligast förekommande arbetet kan dessutom icke, såvitt kommittén kunnat bedöma, anses vara särskilt lämpat för arbetskraft med fysiska defekter. I fråga om de psykiskt defekta är det sannolikt, att utkomstmöjligheterna även komma att minska i samma mån som mekaniseringen inom jordbruket fortskrider. Kraven på psykisk fullgodhet komma därigenom att höjas. Av vad här sagts skulle således framgå, att svårigheterna för den icke konkurrenskraftiga arbetskraften alltmera komme att öka inom näringsområden, där partiellt arbetsföra hittills kunnat finna sin utkomst och problemet om dess sysselsättande därför försvåras. Det gäller emellertid att undersöka, vilka faktorer som äro ogynnsamma och som lägga hinder i vägen för den partiella arbetskraftens nyttiggörande. Det bör prövas, huruvida de hindrande faktorerna kunna elimineras eller påverkas i gynnsam riktning, så att ett bättre tillvaratagande än hittills av den handikappade arbetskraften kommer till stånd. För det första bör kanske framhållas, att mekaniseringen av näringslivet icke behöver ha endast negativ verkan för den partiella arbetskraftens sysselsättande. Den ökade mekaniseringen och specialiseringen ha nämligen i många fall medfört, att kravet på den fysiska kraftinsatsen i arbetet blivit mindre — detta trots det ofta framhållna jäktet och den ökade pressen i arbetet. På grund av den långt drivna specialiseringen och uppdelningen av produktionen på olika tempon finnas inom industrin flerfaldiga arbetsuppgifter, för vilka kraven på fysiska krafter kunna sättas lågt. Kommittén är av den uppfattningen, att man tack vare den ökade mekaniseringen och genom forskning och klassificering av de olika arbetsuppgifterna inom såväl industrin som andra näringsgrenar skall vara i stånd att finna inånga arbetstillfällen, där kraven på fullgodhet i alla avseenden icke behöva uppställas och som därför äro väl lämpade för partiellt arbetsföra. I U. S. A. har man sedan år tillbaka och särskilt under andra världskriget ägnat stor uppmärksamhet åt »selective placement», arbetsberedning, och »job analysis», sysselsättningsanalys. Även i vårt land behövs ett intensifierat forskningsarbete på detta område. Kommittén diskuterar n ä r mare några av dessa hjälpmetoder på sid. 78 ff. 70

b) Företagarens

syn på

problemet.

I fråga om företagarens syn på arbetskraftsproblemet bör först och främst konstateras, att företagaren sannolikt icke betraktar den produktionssvaga arbetskraften på samma sätt i en högkonjunktur som i en lågkonjunktur. Erfarenheten visar, att i tider av arbetskraftsbrist, då det gäller att besätta alla i ett företag tillgängliga arbetsplatser för att hålla ett företags produktion uppe, många företagare bortse från de extra kostnader och besvär, som det vållar att sysselsätta partiellt arbetsföra. Vid vikande konjunktur utgallras ineffektiva och oekonomiska arbetsenheter. Företagaren vill även ha en rörlig, flyttbar och anpassbar arbetarstam, som lätt kan sättas in i nya förhållanden vid en omläggning av produktionen. Vid en stigande konjunktur sker arbetskraftsurvalet enligt principen, att den ur produktivitetssynpunkt bästa arbetskraften först blir sysselsatt, och den s. k. sekunda arbetskraften blir längst oplacerad. I samma mån som räntabiliteten stiger hos företagen, k a n gränsen för arbetskraftens effektivitet sänkas, utan att de extra kostnaderna för densamma bliva särskilt kännbara för företagaren. Om arbetskraftens pris höjes, under det att andra faktorer — kostnader och inkomster — bliva oförändrade, komma genast kraven på arbetskraften att stiga, under förutsättning att lönerna höjas över en viss gräns. Detta får till följd, att den produktionssvaga arbetskraften — d. v. s. den, som icke ens under gynnsamma betingelser kan fullgöra en normal arbetsprestation — icke längre finner någon användning. Vid själva värderingen av den utbjudna arbetskraften med nuvarande lönesystem, som ofta betecknas som tämligen stelt, bestämmes denna alltså i huvudsak av konjunkturläget. En del andra faktorer, av vilka några ovan omnämnts, kunna dock i vissa lägen utöva inflytande på företagarens vilja att anställa mindre efterfrågad arbetskraft. En företagare kan vara villig att anställa en partiellt arbetsför, som gör en mindre arbetsinsats än övriga tidigare anställda, om han genom insättande av densamma på en lämplig arbetsoperation totaliter kan få en möjlighet att öka företagets produktion i sådan grad, att de högre kostnaderna för den partiellt arbetsföre såsom arbetskraft väl uppvägas. Ett sådant förhållande kan uppstå i fall, då den handikappades arbetskraftstillskott i företaget möjliggör rationalisering av tillverkningen på andra punkter och medför ett förbilligande av den framställda varan totaliter sett. En annan faktor, som k a n inverka på arbetsgivarens benägenhet att anställa en partiellt arbetsför i ett visst läge, kan vara en uppkommen tvångssituation på grund av åtagna leveransförpliktelser. För att icke förlora upparbetad goodwill måste företagagaren producera, även om produktionen går med tillfällig förlust. Detta förhållande gör sig även märkbart vid andra produktionstoppar, då den anställda arbetskraften icke räcker till att klara en tillfällig högre belastning. Även andra orsaker kunna vara avgörande för företagarens värde71

ring av arbetskraften, såsom släktskap, filantropisk livssyn etc. Dessa senare faktorer måste dock betraktas såsom tämligen irrationella, på vilka ingen objektiv värdering av arbetskraften kan grundas. Det må vid värderingen av arbetskraften vidare uppmärksammas, att det för en arbetsgivare kan innebära en viss olägenhet att ha en arbetare, som visserligen gör en fullgod arbetsprestation i ett visst tempo men som icke obehindrat kan omplaceras. En sådan arbetskraft blir ur företagarens synvinkel mindre värd och följaktligen mindre efterfrågad. Finnes annan mera anpassbar arbetskraft att tillgå, kan valet ändock falla på denna framför den i vissa arbetsuppgifter mera skickliga men mindre omflyttningsbara arbetskraften. Dessa förhållanden spela säkerligen en icke obetydlig roll inom de små företagen, där produktionsomläggningar äro mera vanliga och därför ställa större krav i fråga om anpassbarhet. Förutom de rent ekonomiska konsekvenserna, som den partiella arbetskraftens anställande kan innebära för företagaren, har företagaren även att överväga sådana faktorer som stegrad sjukdoms- och dödsrisk eller befarad högre olycksfallsfrekvens. När det gäller psykiskt defekt arbetskraft, kommer därtill fruktan för materialförstöring genom tafatthet eller ouppmärksamhet samt den otrevnad och det missnöje, som den psykiskt defekte kan sprida hos arbetskamrater och förmän etc. Allt detta tillkommer som extra »kostnader» för företagaren. Många av dessa omständigheter kunna svårligen värderas till bestämda belopp, men det är givet, att viss hänsyn måste tagas till dem vid en lönesättning, som väger de för- och nackdelar, som sysselsättandet av en partiellt arbetsför innebär. c) Erfarenheter

av partiell

arbetskraft

med fysiska

defekter.

Det finns emellertid omständigheter, som tala till förmån för en del av de partiellt arbetsföra. Vissa amerikanska undersökningar påvisa egenskaper hos en del av de handikappade med fysiska defekter, som ställa dessa i en gynnsam dager i förhållande till den fullt arbetsföra arbetskraften och som även anses vara av sådan beskaffenhet, att de kunna innebära lägre kostnader för företagaren. I en amerikansk undersökning, som finnes utförligare refererad i bilaga nr 3, har gjorts vissa jämförelser mellan fysiskt handikappade och en grupp fullt arbetsföra för att utröna differenserna med avseende på olycksfallsfrekvens, sjukledighet, produktionseffektivitet och arbetskraftsomsättning. Medicinska avdelningen av U. S. Civil Service Commission har företagit en jämförande undersökning gällande 2 858 partiellt arbetsföra med fysiska defekter och 5 375 fullt arbetsföra, anställda i företag, lydande under krigs- och marindepartementen och belägna i olika delar av landet. I fråga om defektens art angives, att 58,0 procent av de manliga och 53,6 procent av de kvinnliga hade ortopediska defekter, amputationer av och deformitet i 72

armar, händer, fingrar och fötter samt i rygg, höfter och axelleder. Syndefekter förekommo hos 20,2 procent av de undersökta partiellt arbetsföra männen och hos 17,4 procent av kvinnorna, hörseldefekter hos 7,6 procent resp. 12,4 procent, hjärtsjukdomar hos 7,7 procent resp. 10,9 procent. Tuberkulos antecknades för 5,4 procent av de partiellt arbetsföra männen och 5,2 procent av kvinnorna. En mindre grupp, omfattande 1,1 procent av de manliga och 0,4 procent av de kvinnliga, företedde en blandning av olika sjukdomar, såsom dvärgväxt, epilepsi, sockersjuka m. m. Medelfrekvensen för olycksfallen hos partiellt arbetsföra befanns vara högre än för fullt arbetsföra. Ett onormalt antal olycksfall för vissa grupper av fysiska defekter, såsom hos personer med hörseldefekter och bristande rörlighet i axeln eller händerna, bidrog kraftigt till den högre olycksfallsfrekvensen. De partiellt arbetsföra hade däremot proportionsvis färre svåra olycksfall än de fullt arbetsföra. Produktiviteten, både den kvalitativa och den kvantitativa, liksom effektiviteten befanns för de partiellt arbetsföra stå i gynnsamt förhållande till de fullt arbetsföras. Avgången av arbetskraft visade sig vara obetydlig och mycket lägre (5,4) för de partiellt arbetsföra än för de fullt arbetsföra (52,9), varav framgår, att de partiellt arbetsföra visade en avgjort större stabilitet i anställningen. Intet större antal partiellt arbetsföra avskedades på grund av bristande skicklighet, bristande prestationsförmåga eller andra orsaker. De partiellt arbetsföra visade något högre frånvarofrekvens på grund av sjukdom än de fullt arbetsföra. Frekvensen synes vara störst bland tbc-fallen och epilepsifallen. Samtidigt påvisades, att den högsta graden av frånvaro för sjukdom fanns inom den administrativa och intellektuella gruppen. Procenten partiellt arbetsföra med särskilda lättnader i arbetet beträffande resor, lunch och viloperioder, arbetstimmar, metod för utbetalande av avlöning, specialutrustning och tidkontroll befanns vara låg. Såväl partiellt arbetsföra som fullt arbetsföra kunde uppvisa en avsevärd ökning av inkomsterna vid tiden för undersökningen jämförd med inkomsterna vid anställningens början. Någon markerad skillnad i detta avseende mellan de båda grupperna kunde således icke iakttagas. Se vidare härom i bilaga nr 3, sid. 332. Åtskilliga andra undersökningar rörande de partiellt arbetsföras prestationsförmåga m. m. ha utförts i U. S. A. En undersökning, som gjordes av Western Electric 1 , visade, att bland 652 anställda partiellt arbetsföra konstaterades färre sjukdagar och lägre olycksfallsfrekvens än för de fullt arbetsföra; arbetsprestationen för de partiellt arbetsföra var tillfredsställande, i enskilda fall visade den sig överlägsen. Bland arbetarna i Brooklyns Sheltered Industries och Illinois Industry for the Blind påvisades sär1

En stor amerikansk firma, som framställer produkter inom telefonbranschen. 73

skilt låg avgångs- och frånvarofrekvens. Särskilt frapperande var den noga närvarofrekvensen (98,5), som de blinda lyckades uppnå under vintermånaderna. The Minneapolis Artificial Limb Company's undersökning av 145 anställda, av vilka 95 procent voro handikappade, visade, att frånvaro från arbetet direkt eller indirekt orsakad av fysisk svårighet att utföra detta, var praktiskt taget okänd och att övergången till annat arbete var så sällsynt, att något avseende icke behövde fästas därvid. I en redogörelse, vartill material insamlats av byrån för arbetsstaiistik inom arbetsministeriet i U. S. A. genom en förfrågan till företag, som sysselsatte partiellt arbetsföra, påvisades, att dessa voro lika effektiva i sitt arbete som sina fullt arbetsföra kamrater. Deras frånvaro från arbetet, olycksfallsfrekvens och ombyte av anställning voro avsevärt mindre. En undersökning, som gjordes av U. S. Office of Education och som omfattade 105 större företagare, visade samma resultat. Av vad här ovan anförts framgår onekligen, att partiellt arbetsföra med fysiska defekter i vissa avseenden skulle vara att föredraga framför fullt arbetsföra. De svenska erfarenheterna i dessa avseenden stämma väl med vad som här konstaterats i U. S. A. En svaghet ligger däri, att de här ovan refererade undersökningarna säga oss mycket litet om arbetshindrens svårighetsgrad. Det synes i stort sett röra sig om personer med stationära defekter.

d) Löneavvägningen

för den produktionssvaga

arbetskraften.

I sitt betänkande IV (SOU 1948:11) har kommittén gjort en uppdelning uv klientelet med hänsyn till dess prestationsförmåga. Även i ett mera allmänt resonemang om lönesättningen, sedd från företagssynpunkt, synes det mest ändamålsenligt att anlägga liknande aspekter. Det har tidigare framhållits, att de partiellt arbetsföra i görligaste mån böra placeras i ett arbete, där de kunna göra en fullgod arbetsinsats. I den mån en sådan placering kominer till stånd, behöver löneavvägningen icke utgöra något problem. Den partiellt arbetsföre, som gör en normal arbetsprestation och som ur kostnadssynpunkt är jämförbar med andra i företaget anställda, betalas samma avlöning som sina friska kamrater. Problemet i fråga om lönesättning gäller den arbetskraft, som icke kan fullgöra normal arbetsprestation ens i den för honom gynnsammaste sysselsättningen, d. v. s. där den största effektiviteten av denna arbetskraft kan presteras, eller som på grund av andra faktorer, såsom minskad rörlighet, högre sociala omkostnader eller ökade administrativa besvär, förorsakar företaget merkostnader utöver lönen för normalarbetarens prestation. I fråga om lönesättningen för dessa uppstå givetvis en hel del pro74

blem. Ofta framföres i diskussioner därom, att ackordsarbete för denna kategori automatiskt skapar en avvägning, som motsvarar det lägre prestationsvärdet. Detta förhållande kan icke utan vidare accepteras och kan icke heller anses såsom allmängiltigt. Om ackordslönen är rätt avvägd, beror i mycket hög grad på var den person placeras, som har en lägre arbetstakt. Det har nämligen en icke ringa betydelse, huru arbetsplatsen är beskaffad med hänsyn till de fasta kostnaderna. Om en arbetare med endast obetydligt lägre arbetstakt placeras på en arbetsplats, där de fasta kostnaderna äro mycket höga, har en även ringa nedsättning av arbetsförmågan en stor inverkan på arbetsplatsens räntabilitet. Detta kan måhända bäst åskådliggöras genom ett exempel. Om vi antaga, att en normalarbetare tillverkar ett visst parti per timme i en maskin, som kostar arbetsgivaren 4 kr per timme i fasta och rörliga kostnader — arbetskostnaden undantagen — och att ackordspriset för ett parti, som en normalarbetare kan prestera per timme, är 3 kr, blir tillverkningskostnaden för partiet 7 kr och normalarbetarens timförtjänst 3 kr. Om en partiellt arbetsför endast arbetar med 80 procents effektivitet, betyder detta, att han behöver 1V4 timme för att tillverka ett lika stort parti, och maskinkostnaden för partiet blir i detta fall 5 kr. Om företagarens kostnad för partiet skall bli oförändrad, måste han således sänka ackordspriset från 3 kr till 2 kr. I det här angivna fallet skulle ackordspriset behöva sänkas med V3, ehuru arbetarens effektivitet endast är nedsatt med Vs (20 procent) för att arbetsgivaren ej skulle göra någon förlust. Den partiellt arbetsföres timpenning skulle i detta fall bli kr 1:60 mot normalarbetarens 3 kr, eller nära nog endast hälften av den senares. Ju högre de fasta kostnaderna äro per arbetsplats, desto större verkan har en sänkt produktionskapacitet hos arbetskraften. Detta exempel visar, h u r u viktigt placeringsproblemet i själva verket är. Det visar samtidigt, vilka svårigheter man möter vid placering av arbetskraft, som icke är kapabel att fullgöra en normal arbetsprestation. Det förhåller sig således icke alltid så, att en person, som fullgör exempelvis 80 procent av en normalprestation, alltid ur företagets synpunkt är värd 80 procents lön. Kommittén återkommer till denna fråga vid sin diskussion om lönesättningen m. m. för partiellt arbetsföra.

2. Arbetskamraternas inställning till de partiellt arbetsföra. Det kan för många synas onödigt att närmare diskutera en sådan fråga som arbetskamraternas inställning till de partiellt arbetsföra på arbetsplatserna. Det anses måhända självklart, att var och en blir behandlad efter sina personliga förtjänster och efter sitt eget uppträdande. Detta är dock icke alltid fallet. Mången partiellt arbetsför med lyte, som till utseendet gör 75

honom olik andra, har för detta fått utstå smälek och andra obehag, som för honom kunnat kännas smärtsamma. Detta har väl oftast skett i okunnighet eller av obetänksamhet men icke desto mindre måhända gjort det omöjligt för den partiellt arbetsföre att finna sig i förhållandena på arbetsplatsen. Det är, får man hoppas, mera undantag än regel, och det torde vara mera vanligt, att arbetskamraterna göra för stor affär av ett synligt lyte och tilltro den partiellt arbetsföre mindre kapacitet än h a n i verkligheten besitter. Ej heller med detta uppträdande gör man den handikappade en tjänst. Det bästa sättet att behandla en partiellt arbetsför med synliga defekter torde vara att söka bortse från defekten och låta honom klara sig själv i den utsträckning detta är möjligt. Endast då hjälp verkligen erfordras, bör denna lämnas utan några kommentarer i den ena eller andra riktningen. Arbetskamraternas inställning utgör dock helt säkert i stort sett intet problem, då det gäller de s. k. vanföra. Däremot har den kunnat visa sig ha en avgörande betydelse för placeringsmöjligheterna med avseende på andra kategorier, såsom lungsjuka, psykiskt sjuka och socialt belastade. I fråga om de f. d. lungsjuka kan den understundom ta sig uttryck i beklagliga överdrifter, som varit betingade av en ofta omotiverad rädsla för smitta. Fall ha förekommit, där arbetsgivaren efter framställning från övriga på arbetsplatsen anställda tvingats avskeda en f. d. lungsjuk på grund av att han eller hon en gång varit på sanatorium. Det må härvid märkas, att det rört sig om icke smittoförande lungsjuka, som gått under fullt betryggande kontroll. Det är visserligen av stor betydelse, att försiktighet iakttages vid kontakten med tuberkulösa personer, och det är sannolikt den propaganda, som under tidigare år bedrivits och som fortfarande är nödvändig i detta avseende, som satt alltför starka spår. Det synes emellertid för närvarande vara lika viktigt att bedriva propaganda mot den onödiga skräcken för smitta från icke smittoförande tuberkulösa eller personer med läkt tuberkulos. Den psykiska press, som dessa personer utsättas för genom isolering på arbetsplatserna — såvitt skräcken ej resulterar i avsked efter påtryckning på arbetsledningen — kan även bli alltför olidlig för att de skola uthärda i längden. De här relaterade förhållandena torde dock icke vara allmängiltiga. Den gjorda efterkontrollundersökningen, vilken relateras å sid. 36, visar, att anställningsstabiliteten är stor bland de lungsjuka, varför någon avoghet mot dessa i allmänhet knappast kan anses föreligga. En annan kategori, som oftare anser sig förföljd av arbetskamraterna, är de psykiskt sjuka, som varit intagna på sinnessjukhus, samt de s. k. socialt belastade, som varit omhändertagna i korrektionsanstalt. I de förra fallen kanske förföljelsen många gånger är inbillad och utgör efterverkningar eller yttringar av själva sjukdomen, men i de senare fallen har den 76

säkert sitt reella underlag, då en viss trakassering av den berörda personen sker genom arbetskamraterna. Utom nämnda kategorier finnas många med olikartade sjukdomar, som i sina yttringar i form av smärtor eller kraftnedsättning vålla dem obehag, utan att omgivningen finner objektivt underlag för de uppgivna besvären. Även dessa sjuka kunna komma att få utstå smälek och lidande på grund av att de tack vare en förståelsefull arbetsledning kunnat vinna favörer i arbetet. Kommittén har genom de här anförda synpunkterna endast velat peka på problemet om arbetskamraternas inställning och den betydelse denna kan ha för en framgångsrik placering av de partiellt arbetsföra. I kommitténs betänkande II (SOU 1947:18, sid. 91 ff) har kommittéledamoten rektor Alva Myrdal utförligare behandlat detta problem, ehuru mera med tonvikt på den handikappade ungdomen, dess fostran och dess umgänge med andra. Där framföres med skärpa, att de handikappade skola behandlas såsom »normala» människor. Tyngdpunkten måste förflyttas från ett konstaterande av det, som är de partiellt arbetsföras brister, till ett uppspårande och nyttjande av det, som är deras individuella duglighet, anlag, intressen och strävanden. Kommittén vill här framhålla angelägenheten av att arbetsvårdsorganet kopplas in på detta område. Lämpliga broschyrer, som behandla dessa frågor, böra utarbetas i arbetsmarknadsstyrelsen och spridas till arbetsplatserna, varvid de i första hand böra tillställas ledningen för verkstadsklubbar och personalcheferna i företagen. Exempel på h u r u sådana upplysningsskrifter lämpligen böra utformas, kunna hämtas från Förenta staterna, där arbetsförmedlingen och andra organ, som ha hand om partiellt arbetsföra, nedlagt ett betydande arbete på denna fråga i samband med återinpassningen i arbetslivet av de krigsskadade. Det är emellertid nödvändigt, att denna förändrade syn på de partiellt arbetsföra genom propaganda når alla arbetande. Det är nämligen att befara, att en ömsintare inställning till de partiellt arbetsföra, som föreföll naturligare, då samhällets hjälpåtgärder endast trädde i kraft inför den rena misären, numera till följd av den sociala hjälpverksamhetens utbyggande kan bliva mera kärvt avvisande. I och med att differentierade ekonomiska hjälpåtgärder snabbt stå till buds, när olycksfall, sjukdom och arbetslöshet föranleda oförmåga till försörjning genom arbete, finnas fullgoda skäl att antaga, att fullarbetskraften finner de partiellt arbetsföras ekonomiska villkor så förbättrade, att konkurrensen om arbetstillfällena kommer att hårdna. Alltför många stå främmande för det faktum, att problemet att sysselsätta människorna under hela den s. k. produktiva åldern — bortsett från svårigheten att övervinna mera konjunkturbetonade inflytelser av stats- och näringspolitisk natur — förutsätter en samverkan 77

mellan sjuk-, social- och arbetsvärd av helt andra mått än vad hitintills kunnat åstadkommas, men därjämte en förståelse de arbetande emellan. Icke minst med hänsyn härtill är arbetskamraternas inställning till den partiellt arbetsföra arbetskraften en fråga, som bör ägnas särskild uppmärksamhet. Inom många företag förekomma s. k. »lindrigare» arbetsuppgifter, till vilka tidigare i tjänst varande personer efter längre tjänstgöring i företaget anse sig äga företräde. Vid försök att placera partiellt arbetsföra, vilka icke kunna utföra andra arbetsuppgifter i företaget än dessa, reses ofta motstånd från arbetskamraternas sida. Det har från många företagsledares sida framhållits, vilken kompakt oförståelse som arbetskamraterna visa för den partiellt arbetsföres situation just i detta avseende. De som äro äldre i tjänst men fullt friska, anse sig i regel förbigångna, även om löneförmånerna i övrigt äro lika. En av svårigheterna för att inplacera partiellt arbetsföra i produktionen torde således få anses ligga i motstånd från dem, som redan äro placerade på för de partiellt arbetsföra lämpade platser. Härvid måste dock ihågkommas, att »anciennitetsrätten» icke endast kan motiveras med sedenormer utformade under tiderna. Under sin produktiva ålder når individen redan efter ett par, tre decennier kulmen för sin rent fysiska förmåga, och j u mera den produktiva insatsen är beroende av denna förmåga, vilket torde vara fallet för de arbetandes flertal, desto naturligare måste den åldrandes krav på en efter det fysiska krafttillståndet lämpad arbetsuppgift framstå. Om däremot kvalificerad yrkesskicklighet och intellektuell färdighet spela en avgörande roll för arbetets utförande, kommer det fysiologiska åldrandet att mindre inskränka på arbetsdugligheten under den produktiva ålderns sista decennier. Om också stora individuella variationer förekomma, hotas dock alla av den partiella arbetsförhet, som betingas av åldrandet. Man kan således icke bortse ifrån att fog verkligen finnes för de äldre att i konkurrensen med yngre, av andra skäl partiellt arbetsföra, omvärna sina möjligheter inom företaget att fortfarande försörja sig genom en reducerad arbetsinsats. Detta problem vore lättare att lösa, om en mera systematiskt genomförd löneavvägning infördes i större utsträckning än hittills. En sådan systematisering har gjorts vid enstaka företag i vårt land, och hänsyn till resultaten har tagits vid fastställandet av betalningen för olika arbeten.

3. Sysselsättningsanalyser. Under senare år har ett utomordentligt, omfattande arbete nedlagts i U. S. A. för att finna lämpliga metoder för arbetsanalys, »job analysis». Begreppet »job analysis» innebär, att arbetets krav i fråga om kroppskrafter, rörlighet, snabbhet, intelligens m. m. kartläggas. Parallellt därmed sö78

ker m a n utröna den enskilde arbetarens anlag och förutsättningar för olika yrken och arbetstempon. Hela proceduren kallas i regel i U. S. A. »selective placement», vilket torde kunna översättas med arbetsberedning. Härmed förstås den procedur, genom vilken arbetaren utvaljes och tilldelas den arbetsuppgift, som a) möjliggör det bästa utnyttjandet av hans yrkesskicklighet och hans arbetsförmåga och som b) är mest förenlig med hans fysiska utrustning och bäst bevarar hans hälsa samt skänker största tryggheten mot olycksfall. Åtgärderna i fråga om arbetsberedning äro alltså 1) att anpassa arbetare och arbetsuppgifter efter de krav i yrkesskicklighetshänseende, som ömsesidigt uppställa sig, och 2) att anpassa arbetare och arbetsuppgifter efter de fysiska faktorer,, som ömsesidigt uppställa sig. Denna procedur är ej helt ny för vårt land. I själva verket sker en dylik process vid varje arbetsplacering. Vad som emellertid icke praktiserats i någon större utsträckning är själva det ingående analyserandet av arbetsuppgifterna, där man söker att objektivt och på vetenskaplig basis fastställa kraven i olika avseenden. Flera olika metoder ha därvid kommit till användning. Man har bl. a. efter undersökning av arbetets fysiska krav på fingrar, ben, armar, syn, hörsel, längd och kroppsbyggnad samt en beskrivning av den miljö, i vilken arbetet utföres, såsom med avseende på ljus, hetta, väta, lufttryck, arbete på höjd, buller och skakning, damm, retande gaser, giftiga metallpartiklar, strålningsenergi e t c , uppgjort listor, angivande i vilka arbeten personer med vissa defekter, såsom dövhet, lomhördhet, blindhet etc. lämpligen böra placeras. Kritik kan i viss mån riktas mot ett sådant system, dels är det dyrt och tidskrävande att sammanställa dessa förteckningar, dels lägges huvudvikten vid arbetshindret genom själva klassificeringen och ej vid arbetsförmågan, dels tendera listorna att begränsa arbetstillfällena för personer med vissa typer av handikap. Fördelarna med dessa förteckningar äro, att de kunna tjäna som e x e m p e l s a m l i n g a r , vilka äro möjliga att utnyttja för att övertyga en arbetsgivare om att det går att använda de partiellt arbetsföra i olika arbetsuppgifter. Förteckningen har givetvis sitt värde, då den kan giva uppslag till möjliga placeringar. United States Civil Service Commission i U.S.A. har bl. a. utgivit en dylik volym 1 , som väl får betraktas såsom exempelsamling på i vilka yrken partiellt arbetsföra ha kunnat vinna anställning. Ett annat system, som praktiserats, är undersökning av såväl arbetsuppgifternas krav som arbetarens förmåga med hänsyn till olika omständig1 Operations Manual for Placement of the Physically Handicapped. Washington 1944.

heter, grundade på omdömen, varom man använt gemensamma termer. Systemet utgör således närmast en värdesättning av såväl arbetare som arbetsuppgifter. Man anger exempelvis dels de fysiska krav, som en arbetsuppgift uppställer på så sätt, att arbetet betecknas som tungt, medeltungt, lätt, mycket lätt, dels den fysiska arbetsförmågan hos arbetaren på så sätt, att han säges kunna utföra ett arbete, som är tungt, medeltungt, lätt eller mycket lätt. En annan omdömesskala tar upp en del andra karakteristika, såsom kraven på fysisk förmåga eller uthållighet i allmänhet, kraven på fysisk förmåga hos övre resp. nedre extremiteterna, hörsel, syn och allmänna psykiska förutsättningar. Inom vart och ett av dessa områden värdesättes individen efter en 4-gradig skala enligt följande: utmärkt, god, mindre god, svag. Denna metod torde kunna vara av stort värde vid arbetsplacering och synes väl närmast motsvara, vad som prövats i någon mån vid arbetsförmedlingen i vårt land, då det gällt klassificering av partiellt arbetsföra sökande. Det är dock givet, att systemet är helt beroende av undersökarens omdöme. Omdömesskalorna bliva utpräglat subjektiva och växla kraftigt, beroende på olika personers sätt att bedöma de olika faktorerna. Tillförlitligheten hos denna metod blir därför icke så stor. Den här refererade metoden har sedan byggts ut med ett kodsystem, där dels de olika slagen av arbetshinder, dels de krav eller de miljöförhållanden, under vilka arbetet utföres, kodifierats. En tredje utförligare metod har prövats i U.S.A. och befunnits ha flera fördelar. Tillvägagångssättet i detta fall är, att man gör upp en förteckning på alla de faktorer, som ingå i arbetet, varefter dessa avprickas med angivande av tidsmoment eller besvaras med ja eller nej. I schemat angives, att en prestation av exempelvis lyftande av 50 kg förekommer under 2 timmar av arbetstiden eller att detta icke alls kräves o. s. v. Vid arbetsanalys i ett amerikanskt företag har man analyserat 80 olika faktorer, som skulle kunna vara förbundna med arbetsuppgifterna inom industrin. Ä det formulär, som använts, har exempelvis lämnats plats för angivande av huruvida ett arbete kräver seende, sittande, hukande, stående, trampande, gående, klättrande, dragande, skjutande, lyftande etc. Vidare upptages å formuläret sådana milj obetingade faktorer, som huruvida arbetet utföres inomhus, utomhus, i hög värme, fuktighet, torr luft, under lufttryck eller strålning o. s. v. samt huruvida särskilda risker föreligga i form av farliga maskiner, belamrade eller slippriga golv, nedfallsrisker, elektriska risker, brännrisker, explosionsrisker, förgiftningsrisker, otillräcklig belysning, otillräcklig ventilation o. s. v., huruvida arbetet utföres i kontakt med andra personer eller utan kontakt etc. överhuvud taget göres således en fullständig kartläggning av alla de faktorer, som kunna förekomma i arbetet. Beträffande sådana prestationer som lyftande och bärande skall angivas 80

dels h u r u mycket som skall lyftas eller bäras, dels under huru lång tid avarbetsdagen lyftande eller bärande av vissa tyngder skall förekomma. Vid undersökningen av den anställningssökande användes ett kort, där samtliga dessa faktorer finnas upptagna och där läkaren endast har att pricka av de omständigheter, till vilka särskild hänsyn måste tagas vid arbetsplaceringen. Alla de rutor, som lämnas tomma, visa, att inga hinder förekomma för den anställde att utföra prestationen i fråga. Systemet verkar mycket enkelt i fråga om sin funktion och synes vara värdefullt för utrönande av passande anställningar för fysiskt handikappade samt mera allmänt sett även vid yrkesrådgivning. Det ställes givetvis stora krav på dem, som skola utföra arbetsanalysen, liksom även på den undersökande läkaren. I ett företag i U.S.A., som sysselsätter c:a 10 000 arbetare och där rekryteringen vid en viss tidpunkt höll sig omkring 1 000 arbetare per kvartal, tillämpades den här beskrivna metoden på 872 arbetare under en försöksperiod. Av dessa fall fann undersökningsläkaren, att 822 tillhörde den s. k. fullarbetskraften (d. v. s. de ägde full förmåga såväl ur fysisk som miljöbetonad synpunkt att arbeta 8 timmar per dag), medan 50 arbetare (5,7 procent) hade arbetshinder (d. v. s. de hade icke full förmåga ur fysisk och miljöbetonad synpunkt att var som helst arbeta 8 timmar per dag). Läkaren fyllde i det speciella formuläret »Analys av fysisk förmåga» endast för de 50 arbetarna med arbetshinder. Det tog läkaren mellan 2 och 3 minuter i genomsnitt att fylla i var och en av de 50 analyserna. Det anmärkningsvärda med detta experiment anges vara, att alla de 50, som placerades på skilda arbetsuppgifter genom detta tillvägagångssätt, skulle av fysiska skäl avvisats, om tidigare anställningsförfarande tillämpats. Bland de 50 partiellt arbetsföra konstaterades 24 vara ortopediska fall, 9 fall bråck, 5 hjärtfelsfall, 1 fall av svårartad magåkomma, 3 fall av starkt nedsatt synförmåga, 1 fall av dövhet, 2 neurosfall ! och 5 fall av diverse andra hinder. Det angives, att ingen av de partiellt • arbetsföra behövde under en 3 månaders observationstid 15 januari—15 april 1946 lämna arbetet på grund av ohälsa eller fysisk oförmåga att utföra arbetsuppgifterna. Av samtliga 872 nyintagna arbetare uppgåvo endast 7, tillhörande fullarbetskraften, fysiska orsaker som grund för uppsägningen. Endast en av dessa uppsägningar kunde möjligen tillskrivas ett misstag från läkarens sida, d. v. s. att endast en felbedömning förekommit på 872 undersökningar. De övriga 6 uppsägningarna föranleddes av operationer på grund av sjukdomar, som inte hade något sammanhang med de fysiska påfrestningarna inom arbetet. Bland de tidigare anställda konstaterades, att avgången på grund av fysiska orsaker var betydligt större. Under vart och ett av de fyra kvartalen år 1945 voro siffrorna följande: resp. 24 procent, 18 procent, 9 procent och 9 procent. 0 — 83000

De 50 partiellt arbetsföras sjukledighet utgjorde endast 1 procent av arbetstiden, medan medeltalssiffran för de andra i företaget var 3 procent. I fråga om produktionen märktes ingen skillnad mellan dessa och de fullt arbetsföra. Flertalet gjorde en utmärkt god prestation. De tre ovan skildrade metoderna syfta till samma sak, men skilja sig väsentligen åt genom graden av grundlighet och systematisering. Även i vårt land ha arbetsanalyser gjorts, ehuru i mera blygsam skala. F r å n de företag, som praktiserat sådana, vitsordas, att dessa analyser haft värde för placeringen av arbetskraft och då icke minst för samarbetet med arbetsförmedlingen. Å särskild plansch visas härjämte ett schema över gjorda arbetsanalyser vid ett företag i Sverige. Det har synts kommittén, som om en närmare forskning på detta område skulle vara av stort värde icke blott för placering av partiellt arbetsföra i det ordinarie näringslivet utan kanske framför allt för planeringen av lämpliga arbetsuppgifter i skyddad sysselsättning, där mera svårt handikappade skola sysselsättas. En överenskommelse har även träffats med en amerikansk expert på detta område, Mr Hamnan, vilken skall vid vissa företag i vårt land praktisera den utförligare metoden. Undersökningen, som skall ledas av Tekniska högskolan, finansieras genom anslag från berörda industrier, arbetsgivareföreningen, landsorganisationen och staten. Kommittén hyser den förhoppningen, att den sålunda planerade undersökningen skall komma att visa sig vara av stort värde för utrönandet av lämpliga placeringsmöjligheter för partiellt arbetsföra, icke minst i skyddad verksamhet, där mera svårt handikappade skola sysselsättas.

4. Bestämmelserna i anställningsavtalen såsom hinder för partiellt arbetsföras anställande. Det framhålles ofta vid diskussion om de problem, som utgöra hinder för de partiellt arbetsföras anställande, att vissa bestämmelser i anställningsavtalen skulle vara så utformade, att de omöjliggöra eller försvåra partiellt arbetsföras anställande. Kommittén har redan behandlat dessa frågor i sitt betänkande IV, där kommittén pekat på några bestämmelser i kollektivavtalen för statlig och kommunal tjänst, som skulle kunna utgöra ett visst hinder i berörda avseende. Dessa frågor återkomma, då det gäller det enskilda näringslivets avtal, och skola behandlas i detta avsnitt. Beträffande vad som beröres i detsamma har kommittén haft tillfälle till samråd med den samarbetsdelegation mellan svenska arbetsgivareföreningen och landsorganisationen, vilken benämnes arbetsmarknadskommittén. Kommittén för partiellt arbetsföra är tacksam för det intresse för dessa spörsmål, som där visades. 82

SYSSELSÄTTNINGSANALYS

FÖRETAG A

NR: 1

DEN 23/10 194 6

AVDELNING C*

MUSKELSTYRKA

f^

KROPPCNS

1 OCH RÖRLIGHET

^

STÄLLNING « 3

KLIMATISKA

Q, SYN

FÖRHÅLLANDEN

^

HÖRSEL

g*

OLYCKSTALLS-

O

RISKER

"7

NERVSYSTEMET

Deta/j\>erkstacten

Q

PSYKISK

O

UTRUSTNING

Q

ÖVRIGA KARAKTÄRISTiKA

////// DELTAGARE I UNDERSÖKNINGEN:

/

Personalchefen

/

/

Ingenjören

/

Assistent

/

1 Borrning-fräsning P G ra dn in g f Hydropressning f Pressning M Pressförsänkning Div. bönkarbete 5 fn Riktning

n l'

.?

J

a ra n i<t Ii

t t 7 IP

1 1

i 1

Pl

"I Pressning

1 1

a

I Borrning -fräsning 1 2 P Pressningfexcenterj " ? 3 Kantpressning p 4 Borrning 5 Div. bänkarbeteffil) c\ 6 Qradning 1

1 1 1

1 1

1 1

/ 1 1 1 1 1

....

1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1

1 1

1 1

i 1

/ /

1 1

1 1

/ 1

/

1 i

/

/ / / I / / / / /

/

/ I

/ / 1

/ / 1

1! 1

i

/

1 1

1 1

1 I

1 1

/

/

« » ! *± RSHC. 90 91 9P 93 9 *

0*

i i 1 1

1 1 1 1

SI

ii <iv uii B

/ I / / I

1 I

1 1

bcckning / 3 Hydraulisk 4 4 Handbocknmg *>Div bankarbeéen p i fi\p ressförsänknin g 1 ? * 5ågning ^ Fräsning 3 1 1Pressning Borrning 4 1Flin ing- gr ad nin g a 9 Riktning 2

IS JLO di

g 4 Cfilare) P

Ib 11 '0

^ /

n

362 PERSONALCHEF

såm&.

t

Borrning - fr asm n q

3 Kantpressnin 4 Justering

/

>

SYSSELSÄTTNING

/

/

'As/ / //^^^«^^^^^%^^^««l§^€^«^^^^^^f^^ >/ /j^mmmmmmm^^mm^mmm^mmwm ^4 wmmmm/ mmmm mmmmmmmmmétmmfM

Ass/slant

/

/

1 1 1 1

/

I 1

1 I

i

1 1

/

i I 1

l

J

1 1

/ / / / /

/

—

/ Plåt

2 Riktning

/

/

/ /

1 2 1 & 1 l/a I

I

1 1 1

/ / / /

/

1 I 1

1 1

/ /

/ / / / / /

i 1 1 i 1 i

i

/

1 1 1 1 1

/

/

4 2 2

Helst

vana

vid

hjälpligt

handlag . Händig • borrning, pressning

cirkelsåg fSnickerimaskinerJ snedstansning

C./Z

/ 2/2 / / 2/a I 4 2 / 2 i J 2 / /

Ti•k ttH *6i t 50 Si 52 53S4 ä «j57 (.0 61 S3 £3 44 <556C 6 7 ta 70 71 7 ^ 73 7* ?5\76 77 7879 BOBl 8283 S« 8^86 30 9/ 9293 *

iunnplai.

plåtar

av profiler. Gott Sågning, gradning,

1 J Yrkesarbete Joggling -

/

/

maskintormning

B% /

I

/ 1

värmebehandl.

Ercanier 2 Skall kunna läsa ritning Efter kontpressning z'/z

/

i

Större

0.

/

/ 2'/& / Rapning

/ / /

efter

2 % *-'<?

/ /

/

hand-

fräsning pioébearbetning

1 i/z

/ /

1 Borrning,

I 2

i

/

ANMÄRKNINGAR

fräsning Gradning efter plåt Gärna vana vid Excenter pressar

1 4

/

/

2 -;Q

/

1/1/

1 2% 1 1/2 1 3 I 3 1 1/2 1 2 I l'/z

f

1 Ti.54 KSK 57 »ja

/

i

/

/ /

10 a IZ 13 !<+15 16 17 1a 11 M 21 52 23 2* 2S2 V ; r V 5;

I

/ / / / 1

/

/ / / I

/ 1

I

/

/ / /

•

,

: Något definitivt ställningstagande till de här berörda spörsmålen har ;arbetsmarknadskommittén givetvis icke kunnat taga, förrän förslagen föreligga definitivt utformade. I sitt betänkande IV har kommittén bl. a. framhållit, att kraven på friskintyg i samband med antagandet i pensionsberättigad anställning eller i anställning, som medför andra sociala förmåner, kunde utgöra hinder för partiellt arbetsföras anställning. Kommittén har i syfte att undanröja eller mildra verkningarna av dessa bestämmelser i fråga om statlig tjänst förordat dels att partiellt arbetsföra anställas på sådana villkor att de undantagas från sociala förmåner — i vissa fall under en karenstid -— dels att det för närvarande använda formuläret till läkarintyg med avseende på själva läkarutlåtandet gives en formulering, som lämnar större möjligheter för personer med brister i hälsotillståndet att åtminstone anställas på prov. I fråga om kommunal tjänst har kommittén gjort liknande rekommendationer, varvid dock föreslagits, att kommuner, som h a d e p e n s i o n s f r å g a n för sina anställda ordnad efter försäkringsmässiga grunder, i stället kunde pålägga de partiellt arbetsföra en försäkringstekniskt beräknad avgift för merrisken. Kommittén anser, att denna senare utväg även bör prövas i fråga om ordnandet av pensioneringsfrågan i enskild tjänst. En annan utväg, som, enligt vad som uppgivits, prövats i vissa fall, h a r varit, att företaget för personer, vilkas hälsotillstånd icke medgivit inträde i en pensionskassa, för frivillig statlig pensionsförsäkring till pensionsstyrelsen inbetalat samma avgifter, som skulle ha erlagts till pensionskassan. För tecknande av försäkring enligt denna försäkringsform kräves ingen läkarundersökning. En lösning av pensioneringsfrågan enligt dessa riktlinjer torde därför vara att rekommendera. Det måste anses vara synnerligen angeläget för såväl företaget som framförallt för den anställde att finna en lösning på hans anställningsform, i de fall då anställningsavtalen föreskriva obligatorisk anslutning till pensionskassa. Det har nämligen hänt, att en person, som under en lång tid på ett förtjänstfullt sätt skött sitt arbete, blivit avskedad i samband med prövningen till ordinarieskap, på den grund att han icke kunnat prestera ett läkarintyg, som kunnat godtagas av pensionskassan. Det måste anses synnerligen obilligt gentemot den anställde, att förhållanden, som icke inverka på tjänstedugligheten, skola vara avgörande för hans fortsatta anställning. Det har givits exempel på att en person varit anställd 8—10 år såsom extra och därvid skött sin anställning perfekt samt ej heller haft högre än normal sjukfrekvens men trots detta erhållit avsked på grund av smärre brister i hälsotillståndet, som kommit fram i samband med tillämpningen av avtalens bestämmelser om skyldighet att tillhöra pensionskassa. Kommittén anser det i vara humanare och ändamålsenligare, att en person, som tillfredsställande kan fullgöra sina arbetsuppgifter, får ha kvar sin anställning, även om

densamma icke skulle medföra rätt till pension genom den för personalen i övrigt organiserade pensionskassan. Under åberopande av vad ovan anförts får kommittén hemställa, att de avtalsslutande parterna ville taga de här antydda omständigheterna under beaktande. Såsom en lösning av pensioneringsproblemet för partiellt arbetsföra i de fall, då brister i hälsotillståndet hindra anslutning till pensionskassa, får kommittén rekommendera arbetsgivare att vid anställningar förbundna med obligatorisk anslutning till pensionskassa i stället för sådana befattningshavare tillämpa metoden att teckna frivillig statlig pensionsförsäkring. Vissa avtal innehålla bestämmelser om att arbetare, som anställes, skall vara s k y l d i g a t t t i l l h ö r a erkänd sjukkassa. Även denna bestämmelse torde i icke ringa grad vara ägnad att hindra personer, som uppnått viss ålder, eller personer med sådant hälsotillstånd, som omöjliggör inträde i sjukkassa, att erhålla anställning hos sådana arbetsgivare, som äro bundna av dylika avtal. Det skall dock erkännas, att många avtal icke äro obligatoriska i detta avseende. En del jämställa med erkänd sjukkassa »annan sjukkassa eller försäkringsinrättning», andra en »vid företaget förefintlig understödsförening omfattande företagets arbetare». Några företag åter ha medgivits göra undantag för sådana, som icke kunna vinna inträde på grund av för hög ålder eller brister i hälsotillståndet. Hela denna fråga torde komma i ett annat läge i och med ikraftträdandet av den allmänna sjukförsäkringen. Kommittén anser dock att, till dess att sjukkassereformen träder i kraft, det skulle vara önskvärt, att frågan löstes på så sätt att undantag medgåves. I samband härmed vill kommittén beröra frågan om partiellt arbetsföras anslutning till a r b e t s l ö s h e t s k a s s s a. Kommittén anser att partiellt arbetsföra böra medgivas inträde i arbetslöshetskassa, i all den utsträckning detta är möjligt. Även om det kan befaras, att de partiellt arbetsföras arbetslöshetsrisk är något större än fullarbetskraftens, synes det skäligt, att de partiellt arbetsföra tillförsäkras allt det skydd som försäkringen ger mot arbetslöshet. Någon tveksamhet från kassornas sida mot att lämna inträde för partiellt arbetsföra borde väl knappast behöva föreligga, då det statliga bidraget till arbetslöshetsförsäkringen är rätt betydande. En utvidgad och effektiviserad arbetsvårdsverksamhet kommer givetvis i hög grad att kunna ta hand om och komma tillrätta med de svårplacerbara fallen. Ett samarbete mellan kassorna och arbetsvärdsorganen böra härvid kunna bliva fruktbringande. Det har gjorts gällande, att bestämmelserna om h ö g s t a l ä r l i n g s å l d e r för antagande till lärling skulle utgöra hinder för outbildade äldre partiellt arbetsföra att vinna anställning. Vissa avtal, som innehålla bestämmelser om högsta lärlingsålder, ha emellertid lämnat möjligheter 84

öppna även för äldre personer att undantagsvis vinna anställning såsom lärlingar. Därvid skall undantag beviljas av lärlingsnämnderna. I lärlingsavtalet för verkstadsindustrin finnes en bestämmelse av följande lydelse: »Då särskilda skäl därtill föreligga, må lärlingsnämnden kunna på ansökan medgiva rätt att anställa lärling i högre ålder än nu sagts.» En dylik bestämmelse synes lämna önskade möjligheter för äldre partiellt arbetsföra att bliva antagna såsom lärlingar, samtidigt som bestämmelsen lämnar en viss garanti mot missbruk. Det må emellertid uppmärksammas, att under nuvarande förhållanden med brist på arbetskraft äldre personer, som ansetts lämpade för utbildning, i regel kunnat erbjudas sådan i företagen, utan att lärlingslön eller lärlingsavtal behövt tillämpas. Några företag anordna till och med särskilda kurser för äldre arbetare, varvid samma lön, som utgår till äldre olärd arbetare, utbetalas under kurstiden. Med de möjligheter till nedsättning av lönen, som avtalen giva i fråga om sådana partiellt arbetsföra som icke kunna fullgöra en normal arbetsprestation, synes det kommittén icke vara påkallat eller ens lämpligt, att några rekommendationer utfärdas om en generell ändring av maximiåldersgränsen för antagande till lärling. Erfarenheterna från avtalsområden, där sådana gränser tidigare icke funnits, ha givit vid handen, att fasta åldersmaximigränser i fråga om lärlingar ha sitt berättigande. Enligt kommitténs mening böra dock icke dessa gränser vara så absolut fixerade, att undantag i särskilda fall icke skulle kunna medgivas. En formulering liknande den, som lärlingsavtalet för verkstadsindustrin innehåller, synes tillgodose denna synpunkt. Kommittén rekommenderar, att ett sådant tillägg, som finnes i lärlingsavtalet för verkstadsindustrin, göres i avtalen i allmänhet, nämligen att lärlingsnämnden må kunna på ansökan medgiva rätt att anställa lärling i högre ålder än nu sagts. I de fack, där lärlingsnämnd saknas, torde dessa frågor kunna hänskjutas till de avtalsslutande parterna för avgörande. Beträffande utbildningsfrågorna i övrigt för partiellt arbetsföra kommittén hänvisa till sina förslag i betänkande II (SOU 1947:18).

får

Såsom tidigare framhållits i detta betänkande, har ett stort antal partiellt arbetsföra under senare år beretts anställning inom olika områden av näringslivet. Efterfrågan på arbetskraft har även varit så stor, att till och med personer med en avsevärd nedsättning av arbetsförmågan kunnat beredas anställning på normala villkor. Detta förhållande, som givetvis måste anses vara synnerligen glädjande från de partiellt arbetsföras synpunkt, kan emellertid befaras komma att medföra, att dessa kategorier, såsom även här tidigare framhållits, i större utsträckning än sina friska och mera omplaceringsbara kamrater a v s k e d a s v i d e n v i k a n d e konjunktur. Det kan till och med befaras, att de partiellt arbetsföra trots lika stor skicklighet och lämplighet för det arbete, vari de sysselsättas, skulle komma 85

i första hand vid fråga om permittering eller avsked. En sådan utveckling vore enligt kommitténs mening synnerligen olycklig, då de partiellt arbetsföra på grund av sitt arbetshinder — vilket givetvis medför begränsade möjligheter till omplacering — skulle ha svårare än sina kamrater att erhålla ny passande anställning. Kommittén menar därvid, att det skulle vara till fördel, om särskild hänsyn kunde tagas till dessa deras svårigheter vid permittering och avsked. I § 4 kap. III av huvudavtalet mellan svenska arbetsgivareföreningen och landsorganisationen i Sverige, som handlar om uppsägning och permittering, angives följande. »Vid åtgärdens bedömande skall beaktas såväl produktionens beroende av arbetskraftens duglighet och lämplighet som arbetarnas berättigade intresse av trygghet i anställningen. I enlighet härmed skall hänsyn tagas såväl till nödvändigheten av att företaget i möjligaste mån betjänas av skickliga och för dess verksamhet lämpliga arbetare, som då arbetsgivaren på grund av arbetsbrist funnit sig böra vidtaga avskedande eller permittering och valet står mellan arbetare, vilka besitta lika skicklighet och lämplighet, till anställningstidens längd ävensom till särskilt stor försörjningsplikt.» Kommittén förmenar, att den partiellt arbetsföres personliga svårigheter att erhålla ny passande anställning kunna anses vara fullt jämförbara med ovan anförda omständigheter och av sådan natur, att särskild hänsyn bör tagas därtill. Kommittén har därför underställt arbetsmarknadskommittén ett förslag att göra ett tillägg till den refererade bestämmelsen i huvudavtalet av sådan innebörd, att den kunde vara ett stöd för sådana personer, som på grund av någon defekt ha svårare än andra att erhålla ny anställning. Tillägget skulle kunna tänkas erhålla följande formulering. »I enlighet härmed särskilt stor försörjningsplikt och av personliga arbetshinder betingade särskilda svårigheter att erhålla annan anställning», vilken lydelse sålunda uttryckligen skulle anses innebära, att något avkall icke göres på skickligheten eller lämpligheten i det arbete, i vilket personen sysselsattes. Vid tillämpningen av denna bestämmelse måste givetvis beaktas, att icke en oproportionerligt stor andel av den kvarvarande arbetsstyrkan kommer att utgöras av personer med arbetshinder. Liksom i kollektivavtalen rörande anställning i allmän tjänst förekomma i avtalen rörande anställande i enskild tjänst bestämmelser om n e d s ä t t n i n g a v l ö n e n . Den vanligast förekommande formuleringen av nedsättningsklausulen har följande lydelse. »Till arbetare, som genom sjuklighet eller ålderdom fått sin arbetsförmåga väsentligt nedsatt, kan betalas lägre lön enligt överenskommelse mellan honom och arbetsgivaren.» I några avtal ha därutöver tillagts »eller mellan huvudorganisationerna». Maximinedsättningsgränser ha stipulerats S6

i bl. a. avtalen för flertalet grupper inom livsmedelsindustrin liksom i avtalen för kommunal och statlig tjänst. Enligt dessa avtal får nedsättning av lönen icke göras med mera än 15 å 20 procent. Kommittén anser, att ett borttagande av denna fastställda gräns vore ägnat att främja de partiellt arbetsföras möjligheter att vinna anställning. Kommittén har i fråga om nämnda bestämmelse i avtalen, som gälla allmän tjänst, i betänkande IV förordat uppmjukning av nedsättningsklausulen och finner sig även böra rekommendera detta beträffande avtalen för enskild tjänst. I sin framställning till arbetsmarknadskommittén har kommittén hemställt, att denna måtte till prövning upptaga frågan om att utfärda en allmän rekommendation till avtalsslutande parter att borttaga de angivna nedsättningsgränserna i de kollektivavtal, där de fortfarande finnas. Bestämmelsen om möjlighet att överenskomma om lägre lön än normaleller minimilönen fungerar framförallt, då det gäller arbetare, som genom ålder eller olycksfall fått nedsatt arbetsförmåga i en viss arbetsgivares tjänst, hos vilken de få gå kvar mot lägre lön på grund av nedsatt prestationsförmåga. Det är emellertid önskvärt, att även vid nyanställning av partiellt arbetsföra, om så erfordras, särskild överenskommelse om en efter prestationsförmågan avpassad lön skall k u n n a träffas. Särskilt i fall, när arbetsgivaren dels icke kan anse sig ha någon av tidigare tjänst betingad moralisk förpliktelse att sysselsätta vederbörande arbetare, dels icke heller har någon större möjlighet att bedöma dennes arbetsförmåga, synes det erforderligt med en mera elastisk bestämmelse än den, som begränsar nedsättningen till 20 (eller i vissa fall 15) procent. Å andra sidan bör det givetvis från vederbörande fackorganisation tillses, att en arbetare, som förr eller senare visar sig uppnå en prestation, som överstiger vad som i en ursprunglig överenskommelse förutsatts, också erhåller en däremot svarande höjning av sin individuella lön. Ovan framställda rekommendation av en uppmjukning av bestämmelsen om lägre än avtalsmässig normal- eller minimilön avser visserligen i första hand de fall, där en bestämd undre gräns fastställts i avtal. Rekommendationen syftar emellertid även till en uppmjukning av praxis i de — övervägande — fall, då någon sådan gräns icke siffermässigt bestämts. Även i dessa fall synes tillämpningen vara tämligen restriktiv. I och för sig är det ju lika rimligt, att en person erhåller halv lön för en hel arbetsdag, om hans arbetstakt är hälften av den normala, som om han erhåller halv lön för en halv dags arbete med normal arbetstakt, så som fallet blir vid deltidsarbete, om särskilt stora fasta kostnader icke föreligga (se sid. 75). Kommittén har dock full förståelse för de motiv, som föranlett de fackliga organisationerna att hålla strängt på de avtalsmässiga lönesatserna. Det har gällt för dem att hos både medlemmar och motpart inpränta avtalsbestämmelsernas helgd. Man har särskilt under perio87

der med överskott på arbetskraft — som under senast förflutna årtionden varit regel — förmenat sig ha anledning befara, att arbetsgivare skulle söka tillämpa undantagsbestämmelsen för partiellt arbetsföra även i sådana fall, då detta vore oberättigat, och att genom anställande av arbetslösa under överdrivet tillämpande av denna bestämmelse i realiteten omintetgöra avtalets huvudbestämmelser. Genom den styrka, som arbetsmarknadens parter numera ha i sina organisationer, synes det emellertid vara lätt att förhindra, att missbruk uppkomma. Erfarenheterna från arbetsdomstolens avtalstolkning ha också givit vid handen, att försök att missbruka nedsättningsklausulen blivit beivrade. Det bör måhända i detta sammanhang också påpekas, att, då man strävar efter att befordra en politik av »full sysselsättning», alla parter på arbetsmarknaden böra visa ett ökat intresse av att produktionsökningen så mycket som möjligt främjas genom nyttjande av alla arbetskraftsreserver, vilket bl. a. förutsätter, att de partiellt arbetsföras anställning möjliggöres genom en individuellt avvägd lönesättning. Kommittén vill i detta sammanhang också erinra om att antalet behövliga undantag kommer att ökas av den anledningen, att befolkningsutvecklingen — åldersfördelningen — medför en relativ ökning av antalet sådana personer, som icke kunna uppnå normal arbetsprestation. — Vad som här anförts synes ha gjort det berättigat att uppmjuka den i en tidigare utvecklingsperiod uppkomna inställningen till sådana avvikelser från den avtalsmässiga lönesättningen, som här diskuterats. I detta sammanhang vill kommittén understryka betydelsen av att även andra tillgängliga arbetskraftsreserver med normal produktionsförmåga per tidsenhet i görligaste mån tillvaratagas, vilket bör kunna ske genom ett mera utbrett användande av deltidsarbete. Kommittén får beträffande denna fråga hänvisa till vad 1944 års deltidstjänstutredning anfört (SOU 1946:71). Vad denna utredning framhållit om organisationen av deltidstjänstgöring för kvinnor m. fl. gäller givetvis även för partiellt arbetsföra, som kunna fullgöra normal arbetsprestation. Beträffande sådana åter, som icke kunna fullgöra normal arbetsprestation, men som äro i behov av förkortad arbetstid e. dyl., återkommer kommittén i det följande, där en särskild sysselsättningsform, s. k. halvskyddad sysselsättning, diskuteras. 5. Halvskyddad sysselsättning för produktionssvaga. Det har redan framhållits, att även vid en lönesättning, som är proportionell mot arbetstakten, företagens kostnader för ett visst arbete kunna bliva högre, när det gäller en lägre prestation och däremot svarande lägre lön än om det gäller normal prestation och normal lön. Trots lägre lön blir den partiellt arbetsföre arbetaren således icke »billig arbetskraft» utan tvärtom en mera dyrbar arbetskraft än en person, som regelbundnare 88

eller effektivare utnyttjar maskinella och andra produktionsmedel. Det kan hända, att sysselsättandet av en person med låg prestationsförmåga, även om denne icke erhölle någon som helst lön, skulle vara direkt förlustbringande, beroende på att hans arbetsresultat icke täckte de fasta kostnaderna för maskiner, arbetslokal, administration och arbetsledning, speciellt om särskilda tekniska anordningar eller särskild arbetsledning och övervakning erfordrades. Man måste därför räkna med att det ofta blir avsevärd skillnad mellan å ena sidan den lön, arbetstagaren och hans organisation anser vara riktig med hänsyn till hans personliga arbetsförmåga och faktiska arbetstakt, och å andra sidan den lön, som motsvarar nettovärdet av hans arbetsinsats för företaget. Man måste j u räkna med att arbetare i allmänhet icke anställas, om detta — trots nedsatt lön — medför ekonomisk förlust för arbetsgivaren i förhållande till anställande av normalarbetskraft. Även i mindre extrema fall skulle det kunna hända, att den erforderliga lönenedsättningen skulle bli så kraftig, att lönen icke skulle ge den partiellt arbetsföre rimlig stimulans för utnyttjande av den begränsade arbetsförmåga han dock besitter. Man kan med andra ord icke begära, att lönenedsättningen skall gå så långt, att den för arbetsgivaren uppväger de produktionskostnadsökningar, som äro förenade med sysselsättandet av personer med påtagligt nedsatt arbetsförmåga. Å andra sidan måste man räkna med att det extra besvär och de extra kostnader, som föranledas härav, ofta bli av sådan storleksordning, att en arbetsgivare icke kan beräknas vara villig att utan kompensation åtaga sig dessa, eftersom det skulle medföra ren förlust på sysselsättandet av partiellt arbetsföra. Det skulle måhända synas enklast att helt hänskjuta ordnandet av dessa personers sysselsättningsproblem till det allmänna. Man bör emellertid ha i sikte, att organiserandet av helt fristående verkstäder bjuder på svårbemästrade problem. Bland dessa må märkas frågan om lämplig och kontinuerlig sysselsättning, avsättnings- och försäljningsproblemen e t c , vilka icke behöva föranleda särskilt stora svårigheter, om de samordnas med redan tidigare bedriven ordinarie verksamhet. Det har med hänsyn till dessa faktorer ansetts lämpligt, att kommittén närmare upptager till diskussion möjligheterna att i anslutning till produktionsföretags ordinarie drift ordna någon speciell organisationsform, som giver möjlighet att under normala betingelser bereda sysselsättning åt svårt handikappade. Härvid har kommittén tänkt sig, att i viss för varje särskilt fall bestämd omfattning bidrag från det allmänna skulle givas sådana arbetsgivare, som åtaga sig att anställa produktionssvaga partiellt arbetsföra. I många fall måste detta bli billigare än att anordna särskild helskyddad sysselsättning för ifrågavarande personer eller att låta deras försörjning helt ankomma på socialvård eller socialförsäkring. 89

Den organisationsform för beredande av sysselsättning åt partiellt arbetsföra, som kommittén således vill föreslå — arbetsanställning hos enskilda företag med ekonomiskt stöd från det allmänna — kan lämpligen benämnas halvskyddad sysselsättning. Denna blir tydligen en mellanform mellan å ena sidan placering på den allmänna arbetsmarknaden, eventuellt med individuellt nedsatt lön, och å andra sidan den helt skyddade sysselsättningen i av samhället inrättade produktionsföretag, avsedda för personer med särskilt svåra handikap. Statsbidraget till den halvskyddade verksamheten skulle i första hand ha formen av understöd till företagare, som upprätta särskilda avdelningar, som enbart eller övervägande sysselsätta partiellt arbetsföra med undernormal prestationsförmåga. Bidrag skulle vidare kunna utgå till företagare, vilka åtaga sig sysselsättande av arbetare, som placeras i den ordinarie produktionen tillsammans med fullarbetskraft. I båda fallen skall såsom förutsättning gälla, att sysselsättandet av de partiellt arbetsföra är förenat med ökning av produktionskostnaderna för företaget, trots en med hänsyn till den begränsade prestationsförmågan modifierad lönesättning. Kommittén får alltså föreslå, att arbetsmarknadsstyrelsen får i uppdrag att genom förhandlingar med företagare söka animera dem att upprätta särskilda avdelningar för mera svårt handikappade samt att styrelsen vidare bemyndigas lämna statsbidrag till företagare, som äro villiga att upprätta dylika avdelningar, för de merkostnader, som äro förenade med anordnandet därav. Det må ankomma på styrelsen att från fall till fall avgöra skäligheten i de ställda kraven samt förhandla om bidragets storlek. Möjlighet skall även finnas för arbetsmarknadsstyrelsen att lämna bidrag för ökade kostnader, som sammanhänga med sysselsättande av en eller flera i den ordinarie produktionen inplacerade arbetare. Vad gäller enstaka arbetare må bidrag utgå mera i undantagsfall. Detta skall vara motiverat med att särskilda för arbetstagarens sysselsättande kostnadskrävande arrangemang av arbetsgivaren måst vidtagas. Högre fasta kostnader skola dock jämställas med särskilda anordningar. I huvudsak torde kostnaderna således komma att avse ökad arbetsledning, högre fasta kostnader på grund av underutnyttjande av maskiner etc. samt inrättande av särskilda tekniska anordningar för att möjliggöra för den partiellt arbetsföre att göra en arbetsinsats. Avsikten med det föreslagna bidraget är således icke, att en arbetsgivare skall kunna ersättas för varje fördyring av arbetskostnaderna, som kan vara förenad med sysselsättandet av personer med icke fullt normal prestationsförmåga. De normer för statsbidrag, som kommittén uppdrager för den helskyddade sysselsättningen, kunna i vissa fall även läggas till grund för den halvskyddade, därest den får tillräckligt stor omfattning och organisatio90

nen blir likartad. Detta gäller framförallt de extra kostnaderna för arbetsledning. Kommittén får föreslå, att ett förslagsanslag på 100 000 kr ställes till arbetsmarknadsstyrelsens förfogande för stöd till företagare, som genom särskilt kostnadskrävande arrangemang bereda placeringsmöjligheter för partiellt arbetsföra med undernormal prestationsförmåga. Möjligheten att erhålla statsbidrag för sysselsättande av partiellt arbetsföra skall vara strängt förenad med villkoret, att det gäller nyanställningar på lediga platser, som ställts till vederbörande arbetsvårdsorgans förfogande. Det skulle alltså icke vara möjligt att erhålla bidrag för redan sysselsatta partiellt arbetsföra, vilka på vanligt sätt anställts med eller utan särskild individuell lönesättning. Formen för ifrågavarande uppgörelse synes lämpligen böra bli, att arbetsvårdsmyndigheten överenskommer med lämpliga företag om att dessa under exempelvis ett år eller helst längre tid åtaga sig att ställa ett visst antal platser till förfogande för tillsättning genom vederbörande arbetsberedningskontor. Det måste givetvis i sista hand ankomma på arbetsgivaren att antaga eller icke antaga just de partiellt arbetsföra sökande, som anvisas till honom, med risk att något statsbidrag icke utgår. Det är klart, att överenskommelser av detta slag förutsätta ett visst ömsesidigt förtroendeförhållande mellan den bidragsgivande myndigheten och vederbörande arbetsgivare. I fråga om avlöningsförmånerna till personer med nedsatt prestationsförmåga vill kommittén som sin åsikt framhålla, att såsom princip för lönesättningen bör gälla, att de partiellt arbetsföra erhålla samma betalning för samma personliga prestation som de fullt arbetsföra. Ackordsersättning skall därför i görligaste mån tillämpas. Därest det icke är möjligt att tillämpa ackord, skall överenskommelse om skälig lön på normala villkor träffas i varje särskilt fall med utgångspunkt från de avtal, som finnas för branschen i fråga. I första hand bör beaktas, att lönesättningen sker med hänsynstagande till såväl arbetstagar- som arbetsgivarintressen och i förhållande till arbetsprestationen. I den mån arbetstagare genom arbetsinkomsten icke uppnår en skälig försörjning, får tillskott lämnas från annat håll, i form av bidrag från socialförsäkring eller socialvård eller eventuellt i annan form. Frågan om avvägningen mellan sociala bidrag och arbetsinkomst upptages till behandling i kap. XI. Kommittén hyser den uppfattningen, att den halvskyddade formen av sysselsättning bjuder så många fördelar framför den av det allmänna helt bedrivna skyddade verksamheten, att den på allt sätt bör uppmuntras. Utom det förhållandet, att den sannolikt ställer sig billigare från organisations- och administrationssynpunkt, tillkommer en del andra faktorer, som icke torde sakna betydelse. Det synes lättare att hålla en avdelning, som ingår i företaget, med kontinuerlig sysselsättning än att till 91

en fristående verkstad skaffa fram arbetsuppgifter. För den partiellt arbetsföre har det säkert en icke ringa betydelse från psykologisk synpunkt att kunna uppvisa betyg från ett företag, som icke har »rykte om sig» att endast sysselsätta partiellt arbetsföra. Den halvskyddade sysselsättningsformen torde även vara ägnad att underlätta de partiellt arbetsföras inplacering i den ordinarie produktionen på normala villkor. Vid vikande konjunktur kan man dessutom förvänta ett större ansvar från företagaren i vad avser att hålla de partiellt arbetsföra med arbetsuppgifter, än vad som skulle kunna bliva fallet, om samma företag skulle lämna ut liknande arbeten till av det allmänna drivna verkstäder. Den här föreslagna organisationsformen kan givetvis endast delvis lösa sysselsättningsproblemet för de produktionssvaga, varför även hel skyddad sysselsättning och hemarbete med säkerhet måste tillgripas såsom ett komplement till den här anvisade vägen. Den halvskyddade sysselsättningsformen, som bygger på frivilliga överenskommelser, kompletterade med de båda nämnda utvägarna, bör dock enligt kommitténs mening i sådan utsträckning tillgodose de partiellt arbetsföras behov av för dem särskilt avpassade sysselsättningsformer, att en tvångslagstiftning för deras inpassande i näringslivet borde bliva överflödig. Den halvskyddade sysselsättningen innebär dessutom i den form den här skisserats så många fördelar framför en genom kvotlagstiftning föreskriven »inmalning» av partiellt arbetsföra i den ordinarie produktionen, att den på allt sätt bör utbyggas och stödjas. Rent organisatoriskt och från det allmännas sida sett har den även stora fördelar framför den skyddade sysselsättningen och hemarbetet, vilket ytterligare talar för att den bör prövas i all den utsträckning detta är möjligt. I detta sammanhang vill kommittén uttala sitt erkännande till de arbetsgivare, som utan ekonomiskt stöd från det allmänna i större eller mindre utsträckning redan sysselsatt produktionssvaga partiellt arbetsföra och som i vissa fall företagit betydande organisatoriska anordningar för dessa ändamål. Kommittén vill nedan särskilt omnämna tvenne företag, som i viss utsträckning redan försöksvis bedrivit liknande verksamhet i anslutning till den ordinarie verksamheten. Malmö Läderfabriks AB startade i januari 1945 en särskild avdelning för partiellt arbetsföra, där i huvudsak sådana sysselsattes, som voro att betrakta såsom verkligt produktionssvaga. Avdelningen inrymdes i en ljus och luftig lokal, avskild från skofabrikens övriga avdelningar. En del av de partiellt arbetsföra hade sannolikt kunnat placeras in i den ordinarie fabrikationen, men de fordrade ändock särskild instruktion och till en början något mera arbetsledning, varför man valde att göra en särskild avdelning för alla. Till detta kom, att avdelningen till en början sysselsattes med produktion av nya artiklar, som tidigare icke hade tillverkats i 92 t

fabriken och som framställdes ur avfallet från skofabrikerna och garverierna, såsom läderdörrmattor, packningar, väskhandtag, arbetshandskar o. d. Vid startandet av den nya avdelningen fanns tillräcklig tillgång på fullgod arbetskraft. Efter hand ändrades läget på arbetsmarknaden, och så småningom uppstod brist på arbetskraft. Tillverkningen av vissa materialdelar överflyttades då till avdelningen från den ordinarie sko- och toffelfabrikationen. Därigenom kunde fullgod arbetskraft i skofabriken frigöras för mera kvalificerat arbete. Antalet anställda i avdelningen har rört sig omkring 20—25. Invaliditetsorsakerna omspänna hela registret, invärtes och utvärtes kroppsliga åkommor jämte nervsvaghet och allmän klenhet. Företaget har samarbetat med fattigvårdens förtroendeläkare, och arbete har i första hand tilldelats fattigvårdsklientelet. Genomsnittsåldern för männen under år 1945 var 42 år och för kvinnorna 39 år. Sjukledigheten har varit större än hos den fullgoda arbetskraften. En del har icke kunnat komma till arbetet förrän längre fram på dagen, d. v. s. de ha arbetat med förkortad arbetstid. Arbetstiden har annars varit den vanliga från kl. 7—16. Det uppgives från företaget, att det största problemet varit att få till stånd ett rättvist avlöningssystem. Man har försökt att tillämpa den principen, att en prestation på denna avdelning betalats med exakt samma pris som motsvarande prestation — kvantitativt och kvalitativt — bland de fullt arbetsföra. Flertalet har efter c:a ett halvt års träning övergått till att utföra arbetet på ackord och ha därigenom uppnått förtjänster, som i vissa fall legat i paritet med lönerna för fullt arbetsföra. För att möjliggöra ett rättvist avlöningssystem under lärotiden, som beräknats till sex månader, har ett separatavtal slutits, avseende den partiella arbetskraften. Kostnaderna för de partiellt arbetsföra under lärotiden ha trots detta varit något högre än motsvarande för fullt arbetsföra. Den genomsnittliga årslönen på avdelningen (avser tiden 1945—1947) rör sig om c:a 2 770 kr. Särskild ersättning från det allmänna till arbetsgivaren har icke utgått i detta fall. Den andra försöksverksamheten har tillkommit något senare. I samband med planeringen av ett till Södersjukhuset i Stockholm anslutet efterbehandlingssjukhus startades år 1945 av ingenjör Hjalmar Cederström i utredningssyfte inom Södersjukhuset en försöksavdelning, som närmast hade karaktären av arbetsterapi. Vid denna mottogos dels sjukhusets egna patienter, dels andra svårt arbetshindrade personer. Lönsamheten och lämpligheten av olika arbetsuppgifter prövades i viss utsträckning. Man prövade dels handsksömnad, dels vanlig konfektionssömnad, dels ock vissa enklare metallarbeten. På grund av lokalbrist måste verksamheten vid Södersjukhuset nedläggas i och med utgången av augusti månad 1947. Efter förhandlingar med AB Elektrolux överflyttades emellertid en del av de 93

sysselsatta samt en del av utrustningen till företagets fabriker på Essingen, där Elektrolux upprättade en särskild verkstad för de partiellt arbetsföra. Denna verkstad har organiserats såsom ett fristående bolag under namn av AB Carex. För närvarande sysselsättas c:a 40 partiellt arbetsföra i företaget. Arbetarna ha uttagits bland socialvårdsklientelet, vilka samtliga vid anställningstillfället ha haft starkt nedsatt arbetsförmåga. Ett betydande antal har sålunda utfört arbete endast under deltid. Arbetslönen utgår efter ackord, vilket bygger på samma grunder som för fabrikationen i övrigt. Verksamheten såväl vid Södersjukhuset som hos AB Carex har från social synpunkt visat sig vara synnerligen värdefull. De partiellt arbetsföra ha återvunnit såväl självkänsla som trivsel samt högst väsentligt lyckats höja sin levnadsstandard. För socialvården har verksamheten inneburit stora besparingar, enär understöden i en del fall kunnat helt upphöra, i andra fall starkt reduceras. Försöksverksamheten vid Carex har emellertid givit vid handen, att en dylik verksamhet för mera svårt handikappade, såsom tidigare påpekats, måste förorsaka ökade kostnader i jämförelse med kostnaderna i den ordinarie produktionen. Maskinkostnaderna bliva högre, både därför att maskinerna stå outnyttjade under viss tid av dagen och på grund av att produktiviteten per tidsenhet är lägre. Vidare tillkomma ökade omkostnader för arbetsledning. I stället för en arbetsledare behövs två eller tre för samma produktionsmängd. AB Carex har även förklarat, att det icke anser sig kunna fortsätta verksamheten, om det icke får någon del av de högre kostnaderna täckt på ett eller annat sätt. Framställning om bidrag till verksamheten har även gjorts till myndigheterna i Stockholms stad. Därest bidrag beviljas, blir verksamheten att betrakta såsom halvskyddad sysselsättning.

Kap. VI. De partiellt arbetsföras sysselsättande i skyddad verksamhet. 1. Nuvarande förhållanden. Om man bortser från det arbete, som utföres av de intagna inom fängelser, vårdhem och anstalter av olika slag, ha partiellt arbetsföra i vårt land endast i ringa utsträckning sysselsatts med produktivt arbete under skyddade förhållanden, d. v. s. utanför konkurrensen av den fullgoda arbetskraften. Det är främst i Stockholm och sedermera i Göteborg, Gävle och Örebro sådan verksamhet varit anordnad. I Stockholm och Göteborg h a sålunda de blindas organisationer sedan lång tid tillbaka sysselsatt blinda i särskilda verkstäder, där borsttillverkning och korgmakeri bedrivits med ekonomiskt stöd från blindorganisationernas sida. I Stockholm ha vidare stadsmissionen och frälsningsarmen i särskilda verkstäder sysselsatt bl. a. från fängelser, alkoholistanstalter, arbetshem och vissa andra anstalter försöksutskrivna och frigivna. Stadsmissionen har dessutom upprättat ett arbetsinstitut för nervsjuka. Verksamheten vid detta liksom vid stadsmissionens och frälsningsarmens verkstäder för frigivna fångar m. fl. torde emellertid mera böra betraktas som arbetsprövning och arbetsträning än som skyddad verksamhet i egentlig mening. Som skyddad verksamhet kan däremot betecknas den av stadsmissionen upprättade s. k. hemarbetscentralen; den sysselsättning, som anordnats för klientel, tillhörande den öppna socialvården, centraldispensären i Stockholm samt de blindas förening. I Göteborg, Gävle och Örebro har den sysselsättning, som beretts partiellt arbetsföra, i första hand avsett arbetsprövning och arbetsträning. I bilaga nr 4, sid. 338, lämnas en utförligare redogörelse för organisationen av och verksamheten vid de institutioner, som på särskilda för ändamålet inrättade arbetsplatser bereda arbetsträning och sysselsättning åt partiellt arbetsföra. 2. Tidigare utredningar och förslag angående skyddad verksamhet. Sv. nationalföreningen mot tuberkulos framlade i sin utredning angående förbättrad tuberkuloseftervård av år 1939 vissa förslag rörande tuberkulösas sysselsättning under skyddade förhållanden. Förslagen — som 95-

i korthet refererats i kommitténs för partiellt arbetsföra betänkande II angående yrkesvägledning och yrkesutbildning för partiellt arbetsföra m. m. (SOU 1947:18, sid. 226—227) — avsågo inrättande a v s . k. v e r k s t a d s h e m och e f t e r v å r d s h e m för tuberkulösa. V e r k s t a d s h e m m e n — varav ett föreslogs bliva förlagt i anslutning till det av de sakkunniga föreslagna yrkesskolesanatoriet och ett till något centralsanatorium i Norrland — skulle utgöras av skyddade verkstäder, där tuberkulösa med relativt god arbetsförmåga, vilka icke kunde placeras i den öppna marknaden eller vilka saknade hem eller icke lämpade sig för hemarbete, skulle k u n n a beredas arbete. Vartdera verkstadshemmet skulle vara avsett för 30—40 arbetare. Hemmen skulle uppföras med helt statsbidrag. De sakkunniga framhöllo att, då det här vore fråga om en försöksverksamhet, starten borde ske under blygsamma proportioner. Arbetet borde därför koncentreras till högst två yrkesgrenar, men de sakkunniga ansågo sig icke kunna framlägga definitiva förslag om vilka dessa lämpligen borde vara. Det ansågs emellertid, att arbetet borde inriktas på sådan tillverkning, som de från hemmet sedermera utskrivna kunde bedriva som hemarbete. Det till Norrland föreslagna verkstadshemmet ansågs under sådana förutsättningar kunna bliva av beaktansvärd betydelse för främjandet av hantverket, hemslöjden och småindustrin därstädes. Vid detta verkstadshem ansågs tillverkning av olika artiklar och föremål med s. k. wallboardprodukter (masonite, unite m. fl.) och eventuellt annan träfibermassa som råmaterial mycket lämplig. Av dylikt material skulle kunna förfärdigas föremål av de mest skilda slag, från möbler, skåp, hyllor och bord till klockställ, preparatbrickor, spel och leksaker m. m. En annan lämplig produktion, som kunde ifrågakomma, vore standardtillverkningar av möbler till sport- och sommarstugor. Det framhölls vidare, att lergods i relativt stor mängd importerades till Norrbotten, varför tillverkning av lättare sådant gods ansågs k u n n a upptagas, utan att man komme i konkurrens med någon inhemsk industri i dessa trakter. I fråga om ersättningen till verkstadshemmens pensionärer för utfört arbete ansågs två system kunna ifrågakomma. Enligt det ena skulle varje arbetare erhålla ersättning i överensstämmelse med för facket gällande kollektivavtal, dock med en viss justering, motsvarande en lägre arbetskapacitet per timme än i motsvarande verkstadsarbete å öppna marknaden. Det andra systemet skulle innebära, att varje arbetare, oavsett det arbete, vari han sysselsattes, finge lön per vecka eller månad, beräknad efter det antal timmar han arbetat. Pensionärerna skulle erlägga dagavgift, som täckte utgifterna för kost och logi. E f t e r v å r d s h e m m e n skulle enligt de sakkunnigas förslag inrättas för personer med mera höggradigt reducerad arbetsförmåga, främst långvariga konvalescentfall samt smittosamma kroniska fall och skulle sålunda 96

utgöra såväl v å r d - s o m t r ä n i n g s h e m. Dit skulle förflyttas bl. a. tuberkulösa, som vårdades på tuberkulossjukstugorna (B-anstalter för vård av lungtuberkulösa) och som ansågos k u n n a utföra ett visst mått av arbete. Hemmen skulle förutom bostadsavdelning (pensionat) omfatta verkstäder och uppföras i anslutning till centralsanatorierna. De skulle ställas under landstingens huvudmannaskap, och det föreslogs, att landstingen skulle företaga en utredning för att klarlägga dels behovet av eftervårdshem, dels inom vilka yrken sysselsättning skulle beredas de intagna. De sakkunniga föreslogo, att statsbidrag skulle utgå till uppförande av bostadsavdelning enligt samma grunder som gälla för tuberkulosvårdanstalter. 1 Till arbetslokalernas uppförande föreslogs samma statsbidrag som verkstadsskoleutredningen förordat i fråga om centrala verkstadsskolor. 2 För att tjäna som ledning för en ungefärlig uppskattning av de med ett eftervårdshems inrättande och drift förenade kostnaderna hade de sakkunniga utarbetat en P.M. för organisationen och driften av ett dylikt hem. Enligt densamma beräknades, att hemmet skulle mottaga 40 pensionärer, ! därav 25 män och 15 kvinnor. Antalet arbetstimmar per dag beräknades j till fyra. Som en förutsättning angavs, att hemmet borde förläggas i närheten av ett sanatorium, där arbetsterapi var organiserad. Eftervårdshem skulle även kunna anordnas genom samverkan av två eller flera angränsande landsting. Såsom lämplig gemensam sysselsättning för manliga och kvinnliga pensionärer förordades trädgårdsskötsel, inklusive växthusodling. De manliga pensionärerna borde i övrigt sysselsättas med förslagsvis klensmide och snickeri, och de kvinnliga huvudsakligen med samma vävnads- och stickningsarbeten av olika slag, som inginge i den på sanatoriet bedrivna arbetsterapin för kvinnor. Därjämte avsågs, att företrädesvis kvinnliga pensionärer, som hade haft eller syntes väl lämpa sig för kontorsarbete, skulle kunna beredas tillfälle att sysselsätta sig med bokföring, maskinskrivning och stenograf!. Det framhölls, att en kombination av sanatorium-eftervårdshem torde kunna bidraga till att nedbringa hemmets såväl anläggnings- som driftskostnader, då man kunde räkna med att sanatoriets administrations-, köksoch tvättlokaler mångenstädes skulle kunna utnyttjas av eftervårdshemmen. Läkarvården kunde bestridas av sanatoriets läkare. De sakkunniga framhöllo, att den grupp av pensionärer, som kunde anses som konvalescenter, i princip icke borde erhålla någon ersättning, då deras arbete med fog kunde anses utgöra ett led i behandlingen och betecknas som arbetsterapi. Det borde emellertid vara ledningen obetaget att 1 Högst halva 2

kostnaden, maximerad dock till 2 000 kr per vårdplats. Till uppförande av undervisningslokaler 50 procent, till inventarier och inredning av undervisningslokaler enligt Kungl. Maj:ts bestämmande, dock högst 50 procent, till första uppsättningen stadigvarande undervisningsmaterial 90 procent. 7 _ 83000

utgiva ersättning i form av arbetspremier. De pensionärer, som tillhörde gruppen kroniska fall, borde däremot tillerkännas lön för utfört arbete. Vid fastställandet av grunderna för denna kunde i huvudsak samma system tillämpas som föreslagits beträffande verkstadshemmen. Vid r e m i s s b e h a n d l i n g e n — vilken delvis refererats i kommitténs för partiellt arbetsföra betänkande II med förslag angående yrkesvägledning och yrkesutbildning för partiellt arbetsföra m. m. (SOU 1947:18) i samband med diskussionen av nationalföreningens förslag om ett vrkesskolesanatorium för tuberkulösa — tillstyrktes förslaget om e f t e rv å r d s h e m i princip av flertalet landsting, länsstyrelser och förste provinsialläkare. Med hänsyn till det då rådande konjunkturläget (år 1940) framhölls dock från flera håll, att man vid utbyggandet av dessa institutioner måste avvakta gynnsammare tider och överhuvud taget gå fram med försiktighet. En viss försöksverksamhet på området förordades således. Västmanlands läns landsting uttalade nödvändigheten av att flera landsting borde äga rätt att uppföra eftervårdshem, som voro gemensamma för flera län, och Örebro läns landsting framhöll önskvärdheten och den eventuella möjligheten av att redan befintliga anstalter (såväl sanatorierna som i synnerhet tuberkulossjukstugorna, de s. k. B-anstalterna) genom lämpliga omändringar i första hand utnyttjades såsom eftervårdshem. Länsstyrelsen i Västmanlands län, som erinrade om att utredningsmännen icke kunnat framlägga några mera tillförlitliga beräkningar rörande storleken av kostnaderna för eftervårdshemmen, anförde bl. a. följande. Av allt att döma torde emellertid de ekonomiska konsekvenserna av dessa vårdhems inrättande bliva av den storleksordning, att man torde böra väl betänka sig, innan förslaget genomföres. Utredningsmännen synas ock själva vara beredda på den invändningen, att, med hänsyn till tuberkulosens otvivelaktiga tillbakagång, åtminstone i de mellersta och södra delarna av landet, man bör åt framtiden överlåta att avgöra, huruvida inrättandet av det betydligt ökade antal vårdplatser, varom det här rör sig, verkligen är av behovet påkallat. Länsstyrelsen framhöll vidare, att det därför torde kunna antagas, att landstingen, som närmast skulle svara för dessa hems inrättande, komme att av ekonomiska skäl ställa sig tveksamma inför denna nya sjukvårdsuppgift. I fråga om de föreslagna v e r k s t a d s h e m m e n ställde sig flera remissinstanser mera tveksamma. Jämtlands läns landsting ansåg sålunda, att det kunde ifrågasättas, om icke verkstadshemmen helt och hållet kunde utgå ur planen och deras tilltänkta klientel i stället beredas arbete inom vissa industrier och på eftervårdshemmen. Förste provinsialläkaren i Stockholms län framhöll, att man av utredningen ej finge någon klarhet i skillnaden mellan verkstadshem och eftervårdshem, och det syntes tveksamt, huruvida dessa båda typer vore nödvändiga. Patienterna torde f. ö. i längden svårligen finna sig i att vara skilda från sin egen miljö och sina 98

anhöriga och kunde knappast mot sin vilja hållas kvar i »hemmet». Förste provinsialläkaren ifrågasatte därför, om det icke vore bättre att vid samtliga sanatorier anordna konvalescenthem och i samband därmed bereda mera sysselsättning såväl åt de i konvalescenthemmen intagna som åt de sanatoriepatienter, vilkas tillstånd lämpade sig härför. Även förste provinsialläkaren i Västmanlands län ansåg, att med hänsyn till att några mera preciserade förslag ej framlagts, hela frågan om verkstadshemmen tillsvidare borde anstå. Länsstyrelsen i Västernorrlands län anförde, att beträffande verkstadshemmen torde kunna ifrågasättas, huruvida resultatet komme att motsvara kostnaderna. Enligt länsstyrelsens mening funnes starka skäl för att yrkesskoleverksamheten först borde utvecklas så, att olika delar av landet bleve tillgodosedda, innan det helt säkert dyrbara och skäligen ovissa experimentet med verkstadshem bleve föremål för närmare överväganden. Stadsfullmäktige i Norrköping framhöllo, att hela den föreslagna organisationen av bl. a. verkstadshem och eftervårdshem borde kunna förenklas. I varje fall förefölle verkstadshemmen i sista hand böra komma att bliva föremål för förverkligande. Norrbottens läns landsting betonade emellertid, att det från norrländsk synpunkt syntes önskvärt, att det föreslagna verkstadshemmet i Övre Norrland komme till stånd snarast möjligt. I fråga om förslaget till eftervårdshem och verkstadshem i dess helhet erinrade centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund — med instämmanden av några förste provinsialläkare — att det borde framhållas, att det klientel, som skulle omhändertagas på eftervårdshemmen, enligt utredningsmännens eget uttalande, ej skulle ställa några större krav på läkarvård. Det kunde då ifrågasättas lämpligheten av att eftervårdshemmen i allmänhet anslutas till länssanatorier, varigenom klientelet med hänsyn till den relativa isolering, som präglar dessa anstalter, i ej ringa utsträckning förhindrades komma i kontakt med levande livet. Centralstyrelsen anförde härom. Anknytningen till sanatoriet skulle också komma att ge en sjukhuskaraktär åt hemmet, som säkerligen utredningsmännen ej avsett. Det är för övrigt säkerligen icke riktigt, att sammankopplingen med sanatorium kommer att medföra mindre driftskostnader. Detta motverkas av den tendens till sjukhusstandard, som grannskapet till sanatoriet torde medföra. För dessa hem bör dock standarden icke nämnvärt avvika från bygdens gängse standard för goda hem. Centralstyrelsen ansåg vidare, att läkarvården vid eftervårdshemmen kunde, i den mån det endast vore fråga om allmän vård av kroniska fall, lika väl ombesörjas av tjänsteläkaren på orten. I fråga om konvalescenter, vilka krävde mera specialiserad övervakning, kvävgaspåfyllning e. dyl., borde vården kunna ordnas ambulatoriskt från centraldispensär eller sanatorium. Pensionärerna borde få så mycket frihet och möjlighet till förströelser, att de accepterade eftervårdshemmen som en permanent vistelseort i 99

de fall, där detta ur samhällets synpunkt vore önskvärt. Det vore icke för någon läkare obekant, att dessa kroniskt sjuka många gånger välja att återvända till sin torftiga bostad och sitt knappa kosthåll för att återvinna sin frihet, även om de därmed tillfoga sig själva och andra skada. Medicinalstyrelsen var av den meningen, att olika former av s. k. eftervårdshem borde utprovas för att vinna erfarenhet av för vårt land lämpliga typer. Försök borde därför göras icke blott med slutna utan även med öppna anstalter. Den utökade dispensärverksamheten och de i förebyggande syfte företagna massundersökningarna över förekomsten av tuberkulos komme sannolikt att öka antalet diagnostiserade fall av sjukdomen, och de på detta sätt påvisade sjukdomsfallen måste nu onödigt lång tid vistas på sanatorier, oaktat de icke vore i behov av en kvalificerad sjukhusvård. De skulle utan olägenhet under läkarkontroll kunna vårdas vid enklare och därför i drift billigare sjukvårdsinrättningar än sanatorier. Genom mera öppna anstalter av vilohemstyp, lagda vid sanatoriet eller på annan plats under centraldispensärens kontroll, skulle de i drift dyrbara A-anstalterna väsentligt kunna avlastas. Vad beträffar de föreslagna verkstadshemmen framhöll medicinalstyrelsen, att erfarenheter av s. k. skyddade industrier från utlandet visade, att svårigheter ofta uppstode för dylika organisationer att bliva självförsörjande. Styrelsen ifrågasatte, om icke förslaget om verkstadshem skulle kunna realiseras genom utökning och organisation av s. k. B-anstalter. Svenska sanatorieläkarföreningen ansåg en utbyggnad av anstaltsvården för de tuberkulösa i den av utredningsmännen åsyftade riktningen vara behövlig för ernående av en god eftervård, men då detta gjordes, borde man gå fram med en viss försiktighet. Erfarenheter från andra länder vore ej alltid uppmuntrande. Framförallt måste man räkna med att de föreslagna verkstadshemmen komme att bliva dyrbara i drift. Försök med denna anstaltstyp borde dock göras med beaktande av i vårt land rådande förhållanden. De föreslagna eftervårdshemmen kunde närmast betraktas som en utbyggnad av själva sjukvården. De borde därför upprättas endast i direkt anslutning till sanatorierna, varvid de skulle tänkas kunna medföra en viss avlastning av dessa. Förste provinsialläkaren i Västerbottens län — som tillstyrkte, att eftervårdshem komme till stånd vid samtliga större länssanatorier — framhöll, att verkstadshemmen däremot som regel med fördel borde förläggas fristående från sanatorierna, gärna till städer eller andra tätorter med småindustri, och då lämpligen anknytas till centraldispensären. Svenska landstingsförbundet anbefallde även en viss försiktighet vid utbyggandet av verkstadshemmen; i första hand borde dock ett verkstadshem i Övre Norrland komina till stånd. Mot tanken att landstingen skulle bliva huvudmän för de föreslagna eftervårdshemmen, hade förbundet intet att erinra men underströk, att statsbidrag till såväl inrättandet som drif100

ten av desamma vore nödvändiga, om landstingen skulle kunna påtaga sig denna uppgift. Landstingsförbundet förutsatte, att förbundet — när frågan om eftervårdshemmen aktualiserades •— sattes i tillfälle att framföra sin mening angående statsbidragens storlek. De lungsjukas riksförbund slutligen framhöll, att förbundet principiellt icke ansåg en ytterligare utbyggnad av anstaltsväsendet önskvärd. Det kunde dock ej bestridas, att en viss grupp tuberkulösa på grund av ålder, sjukdomens art o. s. v. hade mindre förutsättningar att klara sig på egen hand. För detta klientel skulle dylika anstalter ha en uppgift att fylla, dock under förutsättning att intagning på dylik anstalt skedde helt frivilligt. 3. Avgränsning mellan begreppen skyddad verksamhet och arbetsträning i det praktiska arbetet. Kommittén för partiellt arbetsföra har i inledningen till detta betänkande definierat begreppen »skyddad sysselsättning» och »skyddad verksamhet» på följande sätt: »Med s k y d d a d s y s s e l s ä t t n i n g förstås sysselsättning, där den partiellt arbetsföre ur produktions- och lönesynpunkt är skyddad från fullarbetskraftens konkurrens. Med s k y d d a d v e r k s a m h e t avses verksamhet, som en institution eller organisation i icke vinstgivande syfte bedriver för att bereda sysselsättning åt icke konkurrenskraftig arbetskraft.» I sitt betänkande II med förslag angående yrkesvägledning och yrkesutbildning för partiellt arbetsföra m. m. (SOU 1947:18) har kommittén bl. a. behandlat frågan om arbetsprövning och arbetsträning för handikappade personer. Kommittén har därvid understrukit behovet av särskilda prövnings- och träningsinstitut och erinrat om att dåvarande statens arbetsmarknadskommission, numera arbetsmarknadsstyrelsen, undersökt möjligheterna att genom enskilda initiativ få till stånd s. k. arbetsinstitut. Arbetsmarknadsstyrelsen har sedan dess medverkat till att ett antal sådana institut upprättats i regi av landsting och kommuner. För verksamheten vid dessa lämnas en redogörelse i bilaga nr 4 (sid. 338). Som framgår av denna redogörelse torde den verksamhet, som bedrives vid instituten, till stor del kunna betecknas som skyddad verksamhet. En klar gräns mellan arbetsträning och skyddad verksamhet vid dessa institut är nämligen icke möjlig att draga; klientelet består till viss del av personer, vilka i enlighet med det ursprungliga syftet med arbetsträningsinstituten efter arbets prövning och arbetsträning kunna »slussas ut» på öppna marknaden, och till viss del av personer, vilkas handikap är av den art eller svårighetsgrad, att de icke kunna väntas bli utplacerade i det normala arbetslivet utan komma att bliva hänvisade till sysselsättning under skyddade förhållanden. Då syftet med dessa olika former av verksamhet är olika, vore det enligt kommitténs mening lämpligast, att vid en fortsatt utveckling och utbygg101

nad av arbetsinstituten det klientel, som icke inom rimlig tid kan slussas ut, avskildes från arbetsprövnings- och arbetsträningsinstituten och placerades i särskilda avdelningar vid dessa eller vid särskilt anordnad skyddad verksamhet. Den skyddade verksamheten bör i första hand syfta till att bereda det däri sysselsatta klientelet i mesta möjliga mån lönande produktivt arbete. Arbetsuppgifterna för den skyddade verksamheten måste därför utväljas efter i stort sett andra principer än arbetsuppgifterna för arbetsträningsinstituten. Med hänsyn till att klientelet i den skyddade verksamheten beräknas besitta en lägre grad av arbetsförmåga och arbetsskicklighet, måste arbetsuppgifterna vara relativt lätta att utföra och för undvikande av större fasta kostnader per arbetsplats icke erfordra någon större eller dyrbarare maskinutrustning. De böra vidare kunna utföras i ett litet antal arbetstempon och helst vara av den art, att de icke fordra kontinuerlig instruktion utan kunna bedrivas under en relativt fåtalig arbetsledning. Det kan befaras, att den organisationsform, som för närvarande tillämpas vid arbetsinstituten, icke i tillfredsställande utsträckning kominer att fylla de krav, som böra uppställas i fråga om arbetsträning och arbetsprövning. För att bästa resultat skall nås, böra de arbetsuppgifter, som utväljas för arbetsprövning och arbetsträning, vara avpassade för en kort och effektiv arbetsträning och en allsidig arbetsprövning utan alltför mycket hänsynstagande till den ekonomiska lönsamheten. De här uppställda kraven på arbetsträning och arbetsprövning tillgodoses nämligen icke i tillbörlig utsträckning inom den nuvarande organisationsformen, som mera har karaktären av skyddad sysselsättning. Kommittén är väl medveten om att svårigheter kunna uppstå, när det gäller att på ett tidigt stadium av verksamheten göra en uppdelning av klientelet i enlighet med dessa principer, särskilt innan skyddad verksamhet i någon större utsträckning upprättats. Å andra sidan anser kommittén det lämpligt, att även det klientel, som sedermera placeras i den skyddade verksamheten, i regel först passerar arbetsträningsinstituten, där graden av klientelets arbetsförmåga lämpligen kan bedömas. Kommittén får erinra om att den i betänkande II jämväl föreslagit upprättande av en särskilt upplagd statlig arbetsprövnings- och arbetsträningsinstitution, som skulle ha till uppgift att med hjälp av psykologisk testning och praktisk prövning analysera vissa personers anlag och förutsättningar. De mera svårartade fallen skulle passera genom denna institution. Jämför härvid vad som skildrats i bilaga nr 2, sid. 286, angående Egham Industrial Rehabilitation Centre. F r å n ledningen av arbetsträningsinstituten har ofta framhållits, att villigheten att undergå arbetsträning och arbetsprövning i arbetsinstituten vore beroende av vilken arbetsförtjänst klienterna kunna erbjudas och att man på grund härav sett sig nödsakad att vid anskaffande av arbetsuppgif102

ter se till, att dessa kunna bereda klienterna en relativt god inkomst. De partiellt arbetsföra skulle i motsatt fall icke vara intresserade av intagning vid arbetsträningsinstituten. Kommittén för partiellt arbetsföra finner sig i anslutning härtill böra erinra om att kommittén i sitt betänkande II föreslagit, att partiellt arbetsföra, som undergå arbetsprövning och arbetsträning, av arbetsvårdsorganet skola erhålla bidrag till kostnaderna samt i förekommande fall familjebidrag. En dylik förmån jämte den omständigheten att arbetsuppgifterna inriktades på en effektiv arbetsträning, som efter en relativt kort tid skulle göra klientelet lämpligt för arbete i öppna marknaden med därav följande större inkomster, torde enligt kommitténs mening kraftigt komma att bidraga till ökad villighet hos klientelet att undergå arbetsträning. 4. Klientelet. Som ovan nämnts skall den skyddade verksamheten bereda sysselsättning åt i c k e k o n k u r r e n s k r a f t i g a r b e t s k r a f t , d. v. s. sådana partiellt arbetsföra, vilka på grund av fysiska eller psykiska arbetshinder äro och även under längre tid synas komma att bliva ur stånd att taga emot eller behålla arbete under konkurrens med fullarbetskraften på den normala arbetsmarknaden. Under skyddade förhållanden däremot, där tillbörlig hänsyn kan tagas till deras arbetshinder och där de få arbeta under en fortlöpande medicinsk övervakning, kunna de utföra en viss arbetsprestation under en mer eller mindre begränsad arbetstid. Enligt den av arbetsmarknadsstyrelsen vid årsskiftet 1947/48 genomförda intensivundersökningen rörande antalet partiellt arbetsföra (se sid. 30) skulle det klientel (c:a 9 000 personer), som vid denna tidpunkt ansågs vara i behov av skyddad sysselsättning, till största delen utgöras av personer med psykiska arbetshinder, d. v. s. psykiskt sjuka, nervklena och sinnesslöa (c:a 28 procent av samtliga). Härnäst kommo vanföra (c:a 20 procent), lungtuberkulösa (c:a 11 procent) och »andra sjuka» (c:a 10 procent), synsvaga (c:a 6 procent), reumatiker (c:a 6 procent) samt mag- och hjärtsjuka (vardera c:a 5 procent). Härtill komma de s. k. överåriga, eller med andra ord den avgående arbetskraften, som ofta besitter relativt god arbetsförmåga och som gärna vill ha något att syssla med under en övergångstid. Vid placering av partiellt arbetsföra i skyddad verksamhet — vilken bör ske i samförstånd med läkare — bör klientens arbetsvilja och allmänna förutsättningar för produktivt arbete överhuvud taget noga prövas. Även om det förutsattes, att den handikappades arbetsförmåga är så nedsatt, att han icke kan ifrågakomma för placering i normalt arbetsliv, bör dock tillses, att arbetshindret icke är av den art, att vederbörande i det närmaste är att anse såsom arbetsoförmögen. Kommittén för partiellt arbets103

fora har funnit det vara nödvändigt att härvidlag uppställa vissa minimifordringar beträffande arbetsförmågan hos det klientel, som bör placeras i skyddad verksamhet, och anser, att i regel ingen partiellt arbetsför, som bedömes ha varaktigt mindre arbetsförmåga än c:a 1/b av den normala, bör ifrågakomma för arbetsvärd av detta slag. Undantag från denna bestämmelse bör göras endast för sådana partiellt arbetsföra, vilka inom en icke alltför lång tid beräknas kunna uppnå en arbetsförmåga, motsvarande 1/4 av den normala. Den skyddade verksamhetens karaktär av arbetsföretag bör noga understrykas; den får under inga omständigheter urarta till att bliva en vårdform för mer eller mindre arbetsoförmögna eller arbetsovilliga personer. Detta är viktigt ur såväl moralisk som ekonomisk synpunkt. Målet för skyddad sysselsättning skall lika mycket vara att bereda den däri sysselsatte en viss inkomst, varmed han kan bidraga till sin försörjning, som att hos honom väcka till liv arbetsglädje, självförtroende och känsla av oberoende. Därtill kommer, att verksamheten icke kan bliva vinstgivande. I stället kommer den att medföra utgifter för det allmänna. Kostnaderna per arbetsplats få dock icke tillåtas "bliva alltför höga. Till denna fråga skall kommittén återkomma i det följande. Med hänsyn till bl. a. att ett förhållandevis stort antal psykiskt sjuka beräknas vara i behov av sysselsättning under skyddade förhållanden (det gäller här, som tidigare nämnts, såväl psykiskt sjuka och nervklena som i viss mån sinnesslöa, huvudsakligen debila) samt att klientelet i storleksordning därnäst torde komma att rekryteras från grupperna lungsjuka, vanföra, synsvaga och reumatiker, har kommittén diskuterat frågan i vilken utsträckning ett sammanförande av detta klientel i de olika företagen kan anses lämpligt. När det gäller s m i t t o f ö r a n d e lungsjuka, finner sig kommittén med hänsyn till smittorisken böra föreslå, att dessa sysselsättas i särskilda företag med inackorderingshem, närmast i anslutning till det förslag till eftervårdshem, som nationalföreningen mot tuberkulos framlagt i sin utredning av år 1939 angående tuberkuloseftervård. Organisationen av dessa företag behandlas i ett särskilt avsnitt i detta kapitel. Övriga, icke smittoförande, lungsjuka skulle sysselsättas i den ordinarie skyddade verksamheten. Kommittén är väl medveten om att vissa invändningar kunna komma att resas mot ett sammanförande av fysiskt handikappade med personer med psykiska arbetshinder. Även om en sådan inställning från de fysiskt handikappades sida kan vara psykologiskt förklarlig, kan den dock icke anses vara av sådan art, att den bör tillmätas avgörande betydelse. Djupast sett torde den bottna i den föreställningen, att en psykisk sjukdom skulle vara »skamlig» och att den därav drabbade anses som en mer eller mindre »mindervärdig» individ, med vilken man icke önskade något samröre. Dess bättre torde väl denna uppfattning vara på väg att försvinna, 104

även om förskjutningen i allmänhetens inställning till de psykiskt sjuka sker mycket långsamt. Det må erinras om att man i stor utsträckning tidigare haft —• och fortfarande i viss utsträckning har — en fördomsfull inställning även till de lungsjuka. Här har en upplysningsverksamhet från läkarnas sida dock medfört en viss omvärdering. När det gäller de psykiskt sjuka, ha särskilt sinnessjukläkarna att kämpa mot oförstående från allmänhetens sida för sitt klientel, och det skulle näppeligen vara förenligt med social ansvarskänsla och positiv socialpolitik att stimulera rådande vanföreställningar beträffande personer med psykiska arbetshinder genom att acceptera den principen, att personer med psykiska och fysiska arbetshinder icke skola kunna sammanföras, när det gäller arbetsvårdande åtgärder. Det må dessutom framhållas, att de personer med psykiska arbetshinder, som skulle ifrågakomma för skyddad verksamhet, icke äro sådana, som äro i behov av vård på sinnessjukhus, och att personer med för omgivningen störande uppträdande eller sådana, som uppträda så att de skada arbetsplatsens anseende, givetvis icke heller böra mottagas vid dessa företag. Den synpunkten har även beaktats, att man måhända på ett effektivare sätt skulle kunna tillvarataga klientelets arbetsförmåga med hänsyn till dess olika arbetshinder, om man specialiserade verksamheten för olika grupper av partiellt arbetsföra. En sådan specialisering torde, som ovan nämnts, bliva nödvändig, när det gäller smittoförande lungsjuka, men skulle knappast i övrigt — möjligen med undantag för de större städerna — av ekonomiska skäl vara möjlig att genomföra. I mindre städer och orter kan man icke räkna med mer än en verkstad för skyddad sysselsättning, då det med hänsyn till bl. a. kostnaderna för arbetsledning, lokaler m. m, måste förutsättas ett visst antal arbetsplatser per verkstad, under vilket antal verksamheten icke kan anses lämplig att bedriva. • 5. Lämpliga arbetsuppgifter för skyddad verksamhet. Arbetsuppgifterna för arbetsträningsinstituten ha hittills i huvudsak anskaffats från industrier och företag och ofta varit av hemarbetsbetonad karaktär. Som framgår av redogörelsen för arbetsträningsinstitutens verksamhet i bilaga nr 4, rör det sig i stor utsträckning om tempobetonade arbetsuppgifter för metallindustrin, speciellt den elektro-mekaniska industrin. Dylika arbetsuppgifter torde i ännu högre grad vara att rekommendera för den skyddade verksamheten än för arbetsträningen. De nu igång varande arbetsträningsinstituten, från vilka den skyddade verksamheten i första hand skulle utbyggas, ha redan vissa anknytningar till sådana industriföretag, som kunna tillhandahålla arbetsuppgifter av detta slag. En skyddad verksamhet, som bygger på produktion för industrins räkning, ställer sig även betydligt billigare i drift än en verksamhet, som bedriver 105

egen produktion. I den mån en differentiering av den nuvarande verksamheten vid arbetsinstituten kommer till stånd, så att det klientel, som är aktuellt för direkt arbetsträning, sysselsattes med andra för detta ändamål mera lämpade arbetsuppgifter än de nuvarande tempoarbetena, torde också dessa tempobetonade arbeten för industrins räkning kunna förbehållas det klientel, som anses vara i behov av skyddad sysselsättning. Förutsättningen för en kontinuerlig arbetsdrift vid den skyddade verksamheten, byggd på arbetsuppgifter för industrins räkning, torde emellertid vara en intensifierad ackvisitionsverksamhet och en samordning de olika arbetsinstituten emellan. Det har nämligen redan visat sig, att personalen vid arbetsberedningskontoren, vilken hittills handhaft ackvisitionen av arbetsuppgifter för arbetsinstitutens räkning, icke i den utsträckning, som hade varit önskvärd, hunnit med att ägna sig åt dessa uppgifter. Kommittén skall i det följande — i kap. IX ang. samordningen av inköpsoch försäljningsverksamheten — återkomma till denna fråga. I den mån det vid en vikande konjunktur skulle visa sig — vilket är högst sannolikt — att arbetsuppgifter från industrin, vilka kunna brytas ut från den ordinarie produktionen vid verkstäder och fabriker, icke kunna anskaffas i sådan utsträckning, att en kontinuerlig arbetsdrift inom den skyddade verksamheten härigenom skulle upprätthållas, måste givetvis arbetsuppgifter av annat slag uppbringas. Med hänsyn härtill har kommittén diskuterat frågan om och under vilka former även en av ordinarie industri och hantverk oberoende produktion kunde uppläggas i den skyddade verksamheten. Då det gäller uppläggande av en egen produktion, kan man tänka sig flera vägar. En framkomlig väg, vilken för övrigt bl. a. skall prövas i England (se sid. 25), vore därvid att inrikta produktionen på sådana konsumtionsvaror, som upphandlas av stat, landsting och kommuner, t. ex. till sjukhus och anstalter av olika slag. Kommittén har i det följande (sid. 108) föreslagit, att de skyddade företagen i regel skola upprättas av landsting och kommuner samt stiftelser och enskilda föreningar, som arbeta med ideell inriktning. Det skulle då ligga nära till hands, att särskilt landsting och kommuner genom produktionen i dessa företag tillgodosåge sitt behov av de konsumtionsvaror, det här gäller. Det kan i detta sammanhang nämnas, att svenska landstingsförbundet — som har egen inköp scentral — redan nu låter tillverka en del artiklar för sjukhus och anstalter vid bl. a. sinnesslöanstalter och vårdhem för lättskötta sinnessjuka. Detta gäller dock t. v. endast i mindre utsträckning, och det rör sig om bl. a. strumpstickning o. d. En industriellt betonad skyddad verksamhet skulle emellertid kunna framställa t. ex. snickeriarbeten, såsom möbler och inredningsdetaljer, träslöjdsalster; sängutrustningar, såsom madrasser, kuddar och sänglinne; mattor och gardiner; sjukhuskläder; tekniska artiklar, såsom bonvax, tvätt- och rengöringsmedel o. d. Man skulle 106

också kunna räkna med en viss avsättning av den skyddade verksamhetens produktion till statliga sjukhus och anstalter, om den finge den inriktning, som ovan antytts. Härtill komma andra konsumtionsartiklar, som upphandlas av olika statliga verk. Det förefaller icke osannolikt, att enbart landsting och kommuner under dessa förutsättningar skulle kunna hålla de skyddade företagen med tillräckliga arbetsuppgifter. För dessas del skulle understödjandet av en dylik produktion dessutom vara väl motiverat av social-ekonomiska skäl. Det är dock landstingen och kommunerna, som främst ha att svara för kostnaderna för sjuk- och socialvård för det klientel, som skulle sysselsättas vid de skyddade företagen. De kommunala myndigheterna borde därför ha stort intresse av att medverka till att de partiellt arbetsföra beredas möjlighet att bidraga till sin försörjning genom eget produktivt arbete samt att också produktionen garanteras en kontinuerlig avsättning genom dessa myndigheters försorg. Det kan i detta sammanhang erinras om att vid en del av fångvårdens anstalter vissa bruks- och konsumtionsartiklar tillverkas, såsom t. ex. möb\ ler, postsäckar, klädespersedlar och kuvert för statliga sjukhus och andra institutioner. Kungl. Maj:t har genom en särskild skrivelse (SFS 1926:200) förordnat om visst företräde för fångvårdsstyrelsen, när det gäller persedeltillverkning för andra statsinstitutioners räkning. Sålunda föreskriI ves, att det åligger fångvårdsstyrelsen att årligen vid budgetårets början eller eljest när skäl därtill äro, lämna de förvaltningsmyndigheter, som därav kunna antagas hava intresse, meddelande angående de artiklar, som tillverkas eller kunna komma att tillverkas vid fångvårdsanstalterna. Förvaltningsmyndigheten skall, innan anbud i enlighet med bestämmelserna i statens upphandlingsförordning (SFS 1920:10 med ändringar bl. a. 1928: 118 och 1935:565 med bestämmelser angående upphandling och arbeten för statens behov), infordras, göra förfrågan hos fångvårdsstyrelsen, huruvida styrelsen kan åtaga sig leveransen i fråga eller del därav. Därest jakande svar härvid erhålles, skall myndigheten under hand söka träffa uppgörelse om leveransen. Om uppgörelse ej kan träffas med fångvårdsstyrelsen, och förvaltningsmyndigheten därför infordrar anbud i föreskriven ordning från enskilda näringsidkare, skall därvid tillkännagivas, att anbud från fångvårdsstyrelsen redan föreligger men att anbudet ej antagits. Vid beställning från förvaltningsmyndighet av artiklar genom fångvården skall priset bestämmas med utgångspunkt från i allmänna marknaden gällande priser, varvid jämkning nedåt må ske till vad som med hänsyn till arbetets kvalitet, leveranstid och övriga på frågan inverkande faktorer k a n anses skäligt. Fångvårdsstyrelsen tillämpar sålunda den principen att icke utnyttja sin ställning som arbetsgivare med onormalt billig arbetskraft genom att lämna leveransanbud, som påtagligt ligga under de på allmänna marknaden gängse. 107

Kommittén för partiellt arbetsföra finner det angeläget understryka, att denna princip beträffande prissättningen bör gälla även vid leveranser till landsting och kommuner från de skyddade företagen eller den försäljningsorganisation för dessa, som så småningom kan tänkas komma till stånd. Härigenom skulle även möjligheter skapas för ett bättre driftsresultat. Vid diskussionen om lämpliga arbetsuppgifter har kommittén, såsom framgår av vad ovan anförts, i stort sett utgått ifrån, att den skyddade verksamheten lämpligast bör organiseras i form av smärre verkstäder med olika sådana arbetsuppgifter. Det är otvivelaktigt så, att passande arbeten, vilka kräva ringa fysisk anspänning, i stor omfattning kunna uppletas till denna sysselsättningsform. Det kan emellertid tänkas, att även andra slag av arbeten kunna anses särskilt passande för en viss kategori av handikappade, såsom de psykiskt arbetshämmade. För denna grupp av handikappade skulle t. ex. trädgårdsarbete, smådjursavel o. d. kunna anses såsom lämpliga sysselsättningar. Det bör emellertid ankomma på den centrala arbetsvårdsmyndigheten att planera och stimulera igångsättandet av även dylik verksamhet. 6. Organisationen och administrationen av den skyddade verksamheten. Som i det föregående framhållits, torde det för att verksamheten vid arbetsträningsinstituten skall kunna bedrivas rationellt bliva nödvändigt, att vid de nu igång varande instituten särskilda avdelningar inrättas för skyddad verksamhet, till vilka det för sådan sysselsättning lämpade klientelet hänvisas. Härigenom skulle den skyddade verksamheten för partiellt arbetsföra i första hand komma att anslutas till och utbyggas från arbetsträningsinstituten, ehuru till sin karaktär helt skild från dessa instituts verksamhet. Kommittén för partiellt arbetsföra finner en sådan första uppläggning av den skyddade verksamheten vara väl motiverad och lämplig, icke minst med hänsyn till att organisationen och administrationen av denna härigenom osökt skulle kunna inordnas i arbetsträningsinstitutens. Arbetsmarknadsstyrelsen har i sitt yttrande till Kungl Maj:t över kommitténs för partiellt arbetsföra hemställan angående organiserandet av institutioner för arbetsprövning och arbetsträning (se bil. nr 4, sid. 361) föreslagit vissa bestämmelser för dylika institutioners verksamhet. De principer beträffande tillsynsmyndighet, huvudman, styrelse, arbetsutskott, läkartillsyn, arbetsledning, statsbidrag m. m., som i denna skrivelse föreslagits böra tillämpas i fråga om arbetsträningsinstituten, finner kommittén i huvudsak böra gälla även för bedrivande av skyddad verksamhet. Såsom huvudman för skyddad verksamhet bör även stiftelse k u n n a ifrågakomma. Sålunda har arbetsmarknadsstyrelsen bl. a. föreslagit, att arbetstränings108

instituten för att bliva berättigade till statsbidrag skola upprättas och drivas av landsting och kommuner samt av enskilda organisationer, vilka arbeta med social och ideell inriktning samt i icke vinstgivande syfte. För ledningen av resp. institut skola bildas särskilda styrelser på förslagsvis sju personer, i vilka skola finnas representanter för landstingets eller stadens ekonomiska förvaltning, arbetsmarknadens båda parter, socialvården (när det gäller landstingen en socialt intresserad och initierad person), länsarbetsnämnden, den medicinska sakkunskapen (i förekommande fall länsarbetsnämndens förtroendeläkare) samt de partiellt arbetsföras organisationer. Inskrivning och utskrivning av klienter samt den omedelbara ledningen av verksamheten skall lämpligen handhavas av ett särskilt arbetsutskott inom styrelsen, bestående av tre eller fyra personer, nämligen läkaren, representanten för den ekonomiska förvaltningen, socialvården samt länsarbetsnämnden. Arbetsmarknadsstyrelsen skall fungera som tillsynsmyndighet för verksamheten. En viss samordning inom länet genom landstingen förordas. Kommittén för partiellt arbetsföra anser, att samma principer beträffande tillsynsmyndighet, huvudman, styrelse och arbetsutskott (inskrivningsnämnd) böra tillämpas även för sådan skyddad verksamhet, som anordnas å plats, där arbetsträningsinstitut icke finnes. Kommittén vill dock i detta sammanhang uttala önskvärdheten av att vid fristående skyddade företag, där så är möjligt, även en avdelning för arbetsprövning och arbetsträning inrättas. Det bör nämligen, som tidigare framhållits, vara av stort värde, att även de klienter, som hänvisas till skyddad sysselsättning, dessförinnan få undergå arbetsprövning vid ett arbetsträningsinstitut. Kommittén har icke funnit det möjligt att beräkna behovet av skyddade företag eller angiva, var dessa i första hand böra upprättas. Av arbetsmarknadsstyrelsens förenämnda intensivundersökning av antalet partiellt arbetsföra, som vid årsskiftet 1947/48 voro i behov av arbetsvårdande åtgärder, framgick, att c:a 9 000 partiellt arbetsföra i landet skulle vara i behov av skyddad sysselsättning av något slag. Det må därvid tagas i betraktande, att en stor del av dessa personer torde vara bosatta i glest befolkade orter med endast ett fåtal partiellt arbetsföra. Förutsättningarna för upprättande av skyddad verksamhet torde dock främst vara, att på samma plats finnes ett visst minimiantal handikappade, som äro i behov av denna särskilda sysselsättningsform. När det gäller inrättandet av skyddad verksamhet, måste nämligen hänsyn tagas till det för densamma aktuella klientelets bostadsförhållanden. Man måste beakta, att när partiellt arbetsföra sysselsättas i dylik verksamhet, innebär detta i de allra flesta fall en definitiv arbetsplacering. En förflyttning av klientelet från en ort till en annan, kanske avlägsen sådan, skulle många gånger innebära, att personerna för framtiden isolerades från familj och hembygd, liksom även att svårbemästrade konsekvenser uppstode i fråga om hemortsrätt, sociala 109

bidrag, bostadsförhållanden m. m. I några fall kan det visserligen t a n k a d att personer, som icke äro så starkt bundna till hemorten, skulle k u n n a beredas skyddad sysselsättning på annan ort. I stort sett torde emellertid, som ovan framhållits, endast personer bosatta på den ort, där skyddad verksamhet anordnas, kunna sysselsättas i densamma. Det torde därför komma att bliva behovet av skyddad sysselsättning på resp. orter, som i regel får avgöra frågan om inrättande av skyddade företag. Kommittén vill endast uttala önskvärdheten av att på en ort, där ett visst antal partiellt arbetsföra visa sig icke lämpade för annan arbets-1 vårdande åtgärd, för dessa anordnas skyddad verksamhet. Beträffande det minimiantal sådana personer, som skulle motivera en dylik anordning, torde det vara svårt att angiva någon exakt siffra. I stort sett blir detta beroende av de arbetsuppgifter, som kunna beredas de i den skyddade verksamheten sysselsatta. När det gäller en verksamhet, liknande den som förekommer vid nuvarande »hemarbetscentraler», torde skyddad verksamhet kunna anordnas i relativt liten skala. Med hänsyn till de grunder för statsbidrag till verksamheten, kommittén i det följande föreslagit, torde det dock vara nödvändigt att föreskriva ett m i n i m i a n t a l a r b e t s p l a t s e r som villkor för erhållande av statsbidrag. Kommittén finner sig därför böra föreslå, att statsbidrag skall utgå till skyddad verksamhet med minst 15 godkända arbetsplatser. En maximering av antalet arbetsplatser per företag torde däremot knappast komma att bliva aktuell. I de större städer och orter, där ett mera betydande antal partiellt arbetsföra kunna beräknas komma att sysselsättas i skyddad verksamhet, torde man kunna förutsätta, att flera skyddade företag upprättas, differentierade med hänsyn till klientel och arbetsuppgifter. Det torde dock böra framhållas, att erfarenheterna från England visat, att med hänsyn till övervakning och arbetsledning och för att förhindra en alltför tungrodd administration ett större antal än c:a 75—100 partiellt arbetsföra i regel icke anses böra sysselsättas vid samma skyddade företag. I vissa fall, beroende på verksamhetens art eller klientelets sammansättning, kan det vara lämpligt att maximera antalet till 50. I fråga om r e k r y t e r i n g e n till den skyddade verksamheten bör det redan från början fastslås, att densamma skall vara fullt frivillig. Sysselsättningen i skyddad verksamhet bör organiseras och anordnas under sådana former, att densamma av den handikappade skall kunna betraktas som en förmån, ej som ett arbetsåläggande. Den partiellt arbetsföre bör få klart för sig, att den skyddade sysselsättningen för honom innebär en standard- och inkomstförbättring. Frånsett att de principer, som gälla för socialförsäkringens och socialhjälpens olika grenar, givetvis måste tillämpas, när det gäller klientelet som sådant — med de avvägningar, som komma att föreslås i kap. XI i detta betänkande — måste det betonas, att den skyddade verksamheten under inga förhållanden får bliva 110

»avstjälpningsplats» för personer, som betraktas som obekväma för socialvården. Ett sådant förhållande skulle redan från början komina att misskreditera denna form av arbetsvärd till men för dess utveckling i sund och för samhället och den partiellt arbetsföre fördelaktig riktning. För åstadkommande av tillförlitlig kontroll över att endast sådana personer placeras där, som icke kunna sysselsättas på annat sätt, bör föreskrivas, att placering av partiellt arbetsför i skyddad verksamhet skall ha godkänts av resp. länsarbetsnämnd, vars direktör det skall åligga att i varje särskilt fall noga göra sig underrättad om alla omständigheter vid placeringen. Den inskrivningsnämnd, bestående av styrelsens arbetsutskott, som i det föregående föreslagits, bör i sista hand besluta om placering i skyddad verksamhet. Vad beträffar frågan om lokaler och utrustning för de skyddade företagen torde även denna komina att bliva helt beroende av verksamhetens omfattning och karaktär. Givetvis böra lokaler, utrustning och arbetsförhållanden i övrigt uppfylla minst de krav, som ställas på desamma ur arbetarskydds-, yrkesinspektions- och brandskyddssynpunkt. Kommittén anser emellertid, att i fråga om lokaler av detta slag bör i lika hög grad, som fallet är för verkstäder och arbetslokaler i allmänhet, trevnads- och trivselsynpunkter läggas på såväl lokalernas inredning som deras belägenhet. Detta betyder nämligen mycket ur psykologisk synpunkt, då det gäller att få partiellt arbetsföra, vilka i många fall sedan lång tid tillbaka varit borta ur arbetslivet eller kanske varit helt främmande för detsamma, att finna sig till rätta i arbetsmiljön och för att stimulera dem till arbetsvilja och uthållighet i arbetet. Huvudmännen för den skyddade verksamheten böra sträva efter att lokalerna för densamma äro uppdelade i så många rumsenheter, att en önskvärd differentiering av klientelet på olika arbetsrum kan åstadkommas. Därtill kommer att för vissa grupper av partiellt arbetsföra — t. ex. lungsjuka, personer med rygg- eller ledinsufficienser eller allmänt klena — vissa möjligheter till vila böra finnas. Ett eller ett par särskilda viloi r u m med vilstolar eller liggsoffor böra sålunda höra till utrustningen i i skyddade företag. Lokalerna böra i övrigt med hänsyn till hygieniska och skyddstekniska förhållanden inrättas med sikte på det speciella klientel det här gäller. Frågan om 1 ä k a r t i 11 s y n e n måste även ägnas tillräcklig uppmärksamhet. Det torde vara nödvändigt, att det i de skyddade företagen sysselsatta klientelet blir föremål för kontinuerlig medicinsk övervakning. Läkaren bör samråda med arbetsledningen beträffande arbetstidens längd samt de arbetsuppgifter, som i varje särskilt fall kunna anses lämpliga. I sin rapport från en studieresa i U. S. A., »Arbetsterapi, ett led i sjukvården», vilken utgivits som bilaga till kommitténs för partiellt arbetsföra 111

betänkanden (SOU 1946:65), har docent Erik Severin lämnat en redogörelse för principerna vid och organisationen av skyddade företag i U. S. A. Docent Severin understryker där särskilt betydelsen av den medicinska övervakningen vid dessa företag och framhåller bl. a., att erfarenheten har visat, att den partiellt arbetsföre behöver medicinsk övervakning för att ej i sin iver att vara duktig och tjäna pengar överskrida den föreskrivna arbetsdosen. Den omedelbara kontrollen härav torde visserligen komma att åvila arbetsledningen, men det torde vara nödvändigt, att även läkaren utövar en kontinuerlig tillsyn över att hans anvisningar följas. Arbetsmarknadsstyrelsen har i sitt förenämnda yttrande till Kungl. Maj :t över kommitténs för partiellt arbetsföra förslag angående inrättande av arbetsprövnings- och arbetsträningsinstitut föreslagit en dylik läkartillsyn vid dessa institut. Bl. a. skulle varje person, som anvisats arbete vid ett arbetsträningsinstitut, medföra en skriftlig remisshandling till institutets föreståndare, vilken remiss skulle kompletteras med muntliga informationer beträffande klientens fysiska eller psykiska arbetshinder, fallets sociala bakgrund och övriga upplysningar av mera förtrolig karaktär, vilka kunna vara av betydelse för arbetsledaren, när det gäller att på lämpligt sätt handhava, pröva och träna klientens arbetsförmåga och arbetsvillighet. Kommittén för partiellt arbetsföra finner detta förslag vara av stort värde och anser, att samma principer i stort sett böra tillämpas, när det gäller skyddad verksamhet. Visserligen torde icke en partiellt arbetsför, som under någon längre tid varit sysselsatt i skyddad verksamhet och som blivit så att säga acklimatiserad och upptränad i sådan sysselsättning, behöva samma noggranna medicinska övervakning som en handikappad, vilken undergår arbetsprövning och arbetsträning, men när det gäller i skyddad verksamhet nyintagna klienter, torde det vara nödvändigt, att läkartillsynen är särskilt noggrann. Vid den skyddade verksamheten, som anordnas i anslutning till arbetsträningsinstituten, torde den medicinska tillsynen lämpligen böra handhavas av samma läkare, som föreslagits skola vara tillsynsläkare vid instituten. Arbetsmarknadsstyrelsen har föreslagit, att till dessa läkare för detta deras särskilda uppdrag skall utgå bidrag av statsmedel. Kommittén för partiellt arbetsföra anser, att samma principer böra gälla för läkare vid fristående skyddade företag å plats, där arbetsträningsinstitut icke finnes. I sådana fall bör det åligga arbetsvårdsorganet att träffa överenskommelse med lämplig läkare om den medicinska övervakningen vid dessa företag. I fråga om a r b e t s l e d n i n g e n , d. v. s. föreståndare och arbetsledare, torde även relativt stora krav böra ställas på dessa personer. Det torde icke vara möjligt att uppställa några generella regler i fråga om föreståndarens och övriga arbetsledares yrkeskompetens, då denna helt kominer att bliva beroende av de arbetsuppgifter, som skola förekomma i den skyddade verk112

samheten. Samma krav böra ställas på arbetsledaren som på arbetsledare i allmänhet för liknande verksamhet i öppna marknaden. Särskilt viktigt torde dock vara, att h a n uppfyller stora krav på personlig lämplighet, att han har god psykologisk blick, gott omdöme och förmåga att efter läkarens anvisningar sysselsätta klienterna med lämpliga arbetsuppgifter samt tålamod med och förståelse för eventuella psykiska egenheter hos klientelet. Beträffande arbetsledarnas lönevillkor torde det med hänsyn till verksamhetens försökskaraktär icke vara möjligt att redan nu uppdraga några fasta riktlinjer. Kommittén får härvidlag hänvisa till arbetsmarknadsstyrelsens yttrande angående arbetsträningsinstituten. Se bilaga nr 4, sid. 367. I fråga om föreståndaren anser kommittén, att denne om möjligt i än högre grad bör uppfylla de fordringar på personlig lämplighet, som ovan angivits för arbetsledare överhuvud taget. Värdefullt vore även, att han hade en viss skolning i bl. a. psykologi och yrkeshygien, ehuru kraven i dessa avseenden icke behöva vara lika stora som i fråga om arbetsledare vid arbetsträningsinstituten. Inom arbetsmarknadsstyrelsen har diskuterats ett förslag, att vid institutet för folkhälsan borde anordnas särskilda kurser i bl. a. psykologi, rörelselära och yrkeshygien för föreståndare och arbetsledare vid arbetsträningsinstituten, närmast med anledning av kommitténs för partiellt arbetsföra förslag i frågan i dess andra betänkande (SOU 1947:18, sid. 290 ff). Kommittén vill uttala önskvärdheten av att även föreståndare för skyddad verksamhet — eventuellt även arbetsledare vid densamma — bereddes tillfälle att genomgå dylika kurser. Beträffande lönerna till de partiellt arbetsföra, som sysselsättas i skyddad verksamhet, anser kommittén, att dessa principiellt böra utgå i form av ackordsersättning för presterat arbete. Ackorden böra sättas av arbetsledningen i samråd med kunnig yrkesman samt motsvara dem, som skulle utgå till fullgod arbetare för samma arbete under likartade arbetsförhållanden. När timlön utgår, bör denna i görligaste mån anpassas efter arbetsprestationen. En viktig princip vid lönesättningen skall vara, att lönen så avväges, att den stimulerar till bästa möjliga arbetsinsats. 7. Särskilda verkstäder för smittosamma och kroniska fall av lungtuberkulos. När det gäller lungtuberkulösa, har kommittén i det föregående föreslagit, att icke smittoförande sådana med relativt god arbetsförmåga skola — i den mån de icke kunna placeras i öppna marknaden eller i s. k. halvskyddad sysselsättning — beredas sysselsättning i skyddad verksamhet tillsammans med för sådan verksamhet aktuellt klientel från andra grupper av partiellt arbetsföra, medan smittoförande lungsjuka, som äro i behov av skyddad sysselsättning, skulle placeras i särskilt för dem inrättade verkstäder med inackorderingsmöjligheter. 8 — 83000

Kommittén har härvid att taga ställning till de förslag angående inrättande av s. k. v e r k s t a d s h e m och e f t e r v å r d s h e m , som framlagts av svenska nationalföreningen mot tuberkulos i dess utredning angående förbättrad tuberkuloseftervård (se sid. 95 ff). Enligt dessa förslag skulle verkstadshemmen vara skyddade företag, där tuberkulösa, som besitta relativt god arbetsförmåga men som icke kunna placeras i öppna marknaden eller som sakna hem eller icke lämpa sig för hemarbete, beredas sysselsättning. Eftervårdshemmen däremot skulle inrättas för personer med mera höggradigt reducerad arbetsförmåga, främst långvariga konvalescentfall samt smittosamma kroniska fall, och skulle sålunda utgöra såväl vårdsom träningshem. Hemmen skulle förutom bostadsavdelning (pensionat) omfatta verkstäder och uppföras i anslutning till centralsanatorierna. Det må i detta sammanhang erinras om att, sedan nationalföreningens förenämnda förslag framlades, vid 14 av landets större sanatorier ha uppförts särskilda s. k. E-sjukhus med sammanlagt 708 vårdplatser. Dessa sjukhus egentliga syfte är att tjäna såsom eftervårdsavdelningar för uppegående patienter. Kommittén för partiellt arbetsföra har i sitt betänkande II med förslag angående yrkesvägledning och yrkesutbildning för partiellt arbetsföra m. m. (SOU 1947:18) föreslagit, att yrkesutbildning av lungsjuka skall anordnas vid en del av dessa E-sjukhus och att vissa platser vid desamma — förslagsvis Vs av samtliga — reserveras för utbildningsbehövande lungsjuka. Bortser man från att alltså c:a 240 vårdplatser vid Esjukhusen sålunda skulle reserveras för yrkesutbildning, innebär dock Esjukhusens tillkomst, att ytterligare c:a 450 vårdplatser i hela landet nu stå till förfogande för de lungtuberkulösas konvalescentvård. Det klientel, som skulle sysselsättas i de föreslagna v e r k s t a d s h e m m e n , torde i stort sett vara identiskt med den grupp av lungsjuka, kommittén i det föregående föreslagit skola sysselsättas i de ordinarie skyddade verkstäderna. I den mån verkstadshemmen även skulle bereda viss yrkesutbildning åt tuberkulösa, torde detta syfte kunna tillgodoses genom de förslag till yrkesutbildning för denna grupp, kommittén framlagt i sitt betänkande II. Kommittén finner med hänsyn till dessa förhållanden, att inrättandet av verkstadshem av den typ, nationalföreningens utredningsmän föreslagit, numera icke kan anses äga samma aktualitet som tidigare och att det klientel, för vilket verkstadshemmen voro avsedda, utan större svårigheter torde kunna hänvisas till de ovan föreslagna skyddade verkstäderna. E f t e r v å r d s h e m m e n skulle däremot, som ovan nämnts, vara avsedda att mottaga samma grupp av lungsjuka, bestående av smittosamma och kroniska fall, för vilken kommittén förutsatt, att särskilda skyddade företag skulle anordnas. Kommittén har delvis berört denna fråga i sitt betänkande III med förslag angående sysselsättnings- och arbetsterapi vid vissa sjukhus och vårdanstalter m. m. (SOU 1947:44). Häri har kommittén 114

bl. a. upptagit frågan om sysselsättning av de patienter, som år 1947 vårdades på de s. k. B-sjukhusen eller tuberkulossjukstugorna och som till c:a 75 procent utgjordes av kroniska fall, inånga av dem med en viss kvarstående arbetsförmåga, samt därvid framhållit, att kommittén ämnade återkomma till denna fråga i ett senare betänkande, vari bl. a. förslag om skyddad verksamhet och hemarbete komme att framläggas. I nationalföreningens mot tuberkulos utredning hade föreslagits, att eftervårdshemmen — till vilka skulle förflyttas bl. a. tuberkulösa, som nu vårdas å tuberkulossjukstugorna — skulle förläggas i anslutning till centralsanatorierna. Vid remissbehandlingen av förslaget framfördes emellertid vissa kritiska synpunkter mot en sådan förläggning av eftervårdshemmen, bl. a. av Sveriges läkarförbund (sid. 99), som ansåg, att detta skulle giva sjukhuskaraktär åt hemmen, vilket kunde inverka menligt på klienternas rörelsefrihet och sålunda icke var att rekommendera ur humanitär synpunkt. Kommittén för partiellt arbetsföra har även uppmärksammat dessa synpunkter. Kommittén anser, att — om särskilda anordningar för partiellt arbetsföras sysselsättande, utöver dem kommittén i det föregående föreslagit, av medicinska eller andra skäl äro nödvändiga •—• de hem det kan bliva fråga om, icke i något avseende böra få prägeln av interneringsanstalter med onödiga disciplinära föreskrifter och förordningar» som verka frihetsberövande eller inverka menligt på klienternas trevnad och trivsel. Risk kan utan tvivel föreligga i dessa avseenden, om särskilda verkstäder eller eftervårdshem för det klientel, det här gäller, inordnas under centralsanatoriernas ledning. Man måste nämligen taga hänsyn till att vissa svårigheter komma att uppstå, om sjukhusdisciplinen på ett sanatoriums olika avdelningar differentieras. Särskilt gäller detta frågor om permission, rörelsefrihet utanför sjukhusområdet, tider för sömn och vila o. s. v. Å andra sidan torde anordnandet av särskilda fristående verkstäder med inackorderingshem för smittosamma kroniska tuberkulosfall komma att medföra sådana svårbemästrade ekonomiska och administrativa problem, att det förstnämnda alternativet noga bör övervägas. Beträffande de kroniska och smittosamma tuberkulösa, som vårdas å tuberkulossjukstugorna — företrädesvis i norra Sverige — finner sig kommittén böra erinra om vad som anförts i betänkande II i anslutning till förslaget om inrättande av ett särskilt y r k e s s k o l e s a n a t o r i u m för lungsjuka, nämligen att vid bedömningen av detta förslag hänsyn måste jämväl tagas till vårdplatsbehovets sannolika utveckling. Därvid uttalades en förmodan om att vårdplatsbehovet genom effektivare behandlingsmetoder och ett tidigare uppspårande av tuberkulosfallen, sett på längre sikt, med största sannolikhet skulle komma att nedgå. Kommittén framhöll, att under sådana förutsättningar skulle det från ekonomisk synpunkt k u n n a anses olämpligt att uppföra ytterligare anläggningar av mera permanent karaktär för de lungtuberkulösas utbildning. Den anser, att liknande syn115

punkter böra kunna läggas på frågan om anordnande av eftervårdshem för smittoförande kroniska fall. Man gör sig säkerligen icke skyldig till någon verklighetsfrämmande optimism, om man förutsätter, att det under de senare åren intensifierade tuberkulosbekämpandet med massundersökningar — vilka äro avsedda att omfatta hela landets befolkning — nya och effektivare behandlingsmetoder samt förbättrad social och medicinsk omvårdnad av de nyupptäckta tuberkulosfallen inom en icke avlägsen framtid kommer att medföra, att antalet kroniska och smittoförande tuberkulosfall betydligt nedgår. Att frekvensen av kroniska och smittoförande tuberkulosfall utvecklar sig i denna riktning torde även bekräftas av den omständigheten, att ett mycket stort antal tuberkulossjukstugor, vilka tidigare varit belagda med dylika fall, i brist på klientel och på grund av ökad platstillgång vid A-sanatorier under de senaste åren ha kunnat nedläggas. Enligt vad kommittén erfarit, kan man också vänta, att så gott som samtliga tuberkulossjukstugor inom de närmaste åren komma att nedläggas eller användas för andra ändamål, varvid det på dessa kvarvarande klientelet överflyttas till E-sjukhusen eller i vissa fall till A-sanatorierna. Under sådana förhållanden har kommittén funnit sig böra avstå från att framlägga särskilda organisationsförslag för sysselsättande av B-sjukhusens klientel. Kommittén har av samma orsak icke heller funnit sig böra tillstyrka nationalföreningens tidigare förslag om inrättande av eftervårdshem i den utsträckning, utredningsmännen på sin tid förutsatte. Kommittén anser, att skyddad verksamhet för den del av klientelet vid E-sjukhusen, som är lämpad för sådan, bör kunna anordnas i anslutning till dessa, eventuellt genom utbyggnad av de redan på E-sjukhusen befintliga arbetslokalerna. I de fall, där så kan anses lämpligt, torde arbetsterapin vid E-sjukhusen alltså givas en sådan inriktning, att den kan tillgodose sysselsättning under skyddade förhållanden åt de kroniska tuberkulosfall, vilka komma under behandling där. Beträffande smittoförande kroniska lungtuberkulösa, som vistas utanför sjukvårdsanstalterna, torde ett visst behov av skyddad verksamhet föreligga. Kommittén förutsätter, att i större städer och orter, särskilda skyddade företag inrättas av typ »Västberga» (se bilaga nr 4, sid. 346). På orter, där förutsättningar för anordnande av dylik verksamhet icke föreligga, torde smittoförande lungsjuka kunna remitteras till skyddad sysselsättning vid de E-sjukhus, där sådan anordnas, varvid det även må övervägas lämpligheten av att dessa få bo utanför sjukhusen under mera normala levnadsvillkor. Kommittén har ovan (sid. 110) framhållit vikten av att intagningen i den skyddade verksamheten blir fullt frivillig. Kommittén anser, att denna princip särskilt bör understrykas, när det gäller sysselsättande av smittoförande och kroniska tuberkulosfall. Det bör även vara angeläget att tillse, att 116

de i den skyddade verksamheten sysselsatta tillförsäkras så stor rörelsefrihet och trivsel som möjligt. För befordrande av deras arbetsvilja och arbetsglädje är det nödvändigt, att verksamheten får en sådan uppläggning, att klientelet icke får en känsla av att ha internerats på en vårdanstalt, där deras arbetsförmåga skall utnyttjas. I stället bör verksamheten bedrivas så, att de i densamma sysselsatta komma att uppskatta arbetet och vistelsen där som en förmån, som ett erbjudande från samhällets sida till dem att genom eget arbete förbättra sin levnadsstandard och sina allmänna livsvillkor.

8. Desinfektion av produkter, framställda av smittoförande tuberkulösa. Vid flertalet skyddade företag för tuberkulösa i utlandet ha i regel särskilda anordningar vidtagits för desinfektion av produkter, framställda av smittoförande tuberkulösa. Ett undantag härifrån utgör dock Papworth i England (se bilaga nr 2), där desinfektionen — enligt vad som uppgivits — i stället säkras genom tillräckligt lång lagringstid. Desinfektion sker i regel i ugnar genom hög värme med viss fuktighet. Erfarenheten har nämligen visat, att desinfektionstiden för tuberkelbaciller visserligen blir väsentligt kortare vid stigande värmegrader, men att den relativa fuktighetsgraden har ännu större betydelse för förkortande av desinfektionstiden. Inga levande tuberkelbaciller kunna påvisas efter c:a 30 minuter vid 75 graders temperatur och med 30 procents relativ fuktighet, men desinfektionen är lika fullständig redan efter 10 minuter vid samma temperatur men vid 60 procents relativ fuktighet. Samma resultat vinnes på 2 minuter såväl vid 90 graders temperatur samt 30 procents relativ fuktighet som vid 80 graders temperatur samt 60 procents relativ fuktighet. Då vissa slag av material taga skada av att utsättas för alltför stor fuktighet, har man i dessa fall i stället fått höja värmen och förlänga desinfektionstiden. Vid de verkstäder i Stockholm, där smittoförande tuberkulösa sysselsättas, utföres desinfektionen i torr värme vid 140 grader under två timmar, vilket expertundersökningar visat vara tillräckligt för åstadkommande av en fullt tillfredsställande desinfektion. Möjligheterna att använda högre relativ fuktighet i desinfektionsapparaterna undersökas för närvarande. Kunde man höja fuktigheten, skulle såväl temperaturen som desinfektionstiden väsentligt kunna minskas. Undersökningar pågå även för närvarande angående möjligheten att utföra desinfektion med ultraviolett ljus. Om sistnämnda undersökningar slå väl ut, torde desinfektionsmetoden avsevärt kunna förenklas samt kunna användas på en hel del material, som nu svårligen går att desinfektera enligt nuvarande metoder. 117

Utlämning, transporter m. m. utföras alltid av icke smittoförande, varför riskerna för smittoöverföring genom de vid verkstäderna för tuberkulösa framställda produkterna äro eliminerade. Med hänsyn till betydelsen — icke minst från psykologisk synpunkt — av att en desinfektion av produkter, framställda av smittoförande tuberkulösa, kominer till stånd, får kommittén framhålla vikten av att desinfektionsanordningar finnas vid samtliga företag, som sysselsätta smittoförande tuberkulösa. För att åstadkomma en tillfredsställande lösning av denna fråga får kommittén föreslå, att helt statsbidrag beviljas till uppförande av anordningar för dylik desinfektion. Det må ankomma på yrkesinspektionen att i samarbete med institutet för folkhälsan övervaka, att dessa anordningar äro av sådan beskaffenhet, att material av olika slag ej tager skada och att proceduren fullgöres på sådant sätt, att en fullt betryggande desinfektion åstadkommes. 9. Förslag angående statsbidrag till den skyddade verksamheten. Kommittén har i det föregående uttalat, att statsbidrag bör utgå till landsting och kommuner eller stiftelser, föreningar och enskilda organisationer med ideell inriktning, vilka anordna skyddad verksamhet för partiellt arbetsföra efter de riktlinjer och villkor, som uppdragits för densamma. Beträffande storleken av de statsbidrag, som härvid böra komma i fråsa, vill kommittén erinra om att arbetsmarknadsstyrelsen i sin utredning angående organisationen av arbetsträningsinstitut föreslagit, att statsbidrag skall utgå med 75 procent av kostnaderna för avlöning av föreståndare, arbetsledare och övrig personal, med hela kostnaden för avlöning åt konsulterande läkare, dock maximerat till 2 400 kr per år för ett arbetsträningsinstitut med 15—30 klienter, samt med 7 procent av inventariernas och maskinernas inköpsvärde som bidrag till kostnader i samband med slitage och förnyelse (se bilaga nr 4, sid. 372). Man har emellertid anledning att vänta sig, att verksamheten vid de skyddade företagen skall bliva så lönande, att den icke heller från ekonomisk synpunkt kan jämställas med verksamheten vid arbetsträningsinstituten. Därtill kommer, att kompetenskraven i fråga om föreståndare och arbetsledare vid arbetsträningsinstituten, som tidigare framhållits, måste ställas högre än för motsvarande personal vid de skyddade företagen, och som en följd härav torde kostnaderna för arbetsledningens löner beräknas bliva lägre vid de senare. Kommittén anser därför, att statsbidragen till föreståndare och arbetsledare i de skyddade företagen böra sättas proportionsvis lägre än de av arbetsmarknadsstyrelsen föreslagna bidragen. Vad beträffar bidragen till avlöning åt konsulterande läkare har kommittén däremot funnit sig böra föreslå samma maximibelopp som det av arbetsmarknadsstyrelsen föreslagna men anser, att läkaren vid ett skyddat före118

tag bör kunna handhava tillsynen över ett betydligt större antal klienter än 15—30. Läkaren vid ett skyddat företag torde nämligen icke behöva ägna sig åt klienterna i samma omfattning som läkartillsynen vid ett arbetsträningsinstitut kräver. Icke heller undersökningar i samband med inoch utskrivning av klienter bliva så ofta förekommande, eftersom klientelet vid ett skyddat företag kommer att bliva mera konstant. När det gäller maskin- och verktygsutrustning, anser kommittén, att kostnaderna för densamma icke torde komma att bliva av sådan storleksordning, att särskilda bidrag härför böra utgå. I de fall, där arbeten för en viss firma eller industri förekomma, förutsätter kommittén, att för arbetet erforderliga maskiner — såsom f. n. är fallet — utlånas av arbetsgivaren. 1 den mån en egen produktion upplägges, torde däremot inköp av vissa maskiner bliva nödvändiga. Maskinerna i fråga torde därvid böra anses som en kapitalplacering. Kommittén föreslår, att till statsbidrag för stödjande av helskyddad sysselsättning och hemarbetscentraler ett förslagsanslag under ett första budgetår på 300 000 kr ställes till arbetsmarknadsstyrelsens förfogande under femte huvudtiteln, rubriken Kostnader för överflyttning av arbetskraft. Vidare föreslår kommittén följande bestämmelser angående statsbidrag till denna verksamhet. Till arbetsledning 50 procent av föreståndares och arbetsledares löner; till läkare vid fristående skyddade företag statsbidrag till arvode på högst 2 400 kr per år; samt till desinfektionsanordningar vid företag, som sysselsätta smittoförande tuberkulösa, statsbidrag till hela kostnaden. Till verksamheten vid de s. k. hemarbetscentralerna bör dessutom i fall, där särskilda omständigheter föreligga, statsbidrag kunna utgå för täckande av kostnader för löner m. m. och för transporter av material och produkter till och från hemarbetares bostäder.

Kap. VII. De partiellt arbetsföras sysselsättande i hemarbete. 1. Definition av begreppen hemindustriellt arbete och hemslöjd. Det produktiva hemarbetet i vårt land torde k u n n a uppdelas i tre grupper av hemarbete, nämligen hemindustriellt arbete, hemslöjd och hantverk. Gränserna mellan dessa tre huvudområden inom hemarbetet äro emellertid flytande. Det torde knappast vara möjligt att med oomstridd riktighet definiera de tre begreppen hemindustri, hemslöjd och hantverk på ett sådant sätt, att de klart avgränsas från varandra. Detta har även tidigare framhållits i de utredningar angående hemindustrin och hemslöjden i Sverige, vilka företogos för c:a 30 år sedan. Sålunda framhölls i den s. k. hemarbetsutredningen (se sid. 122), att den första svårighet, som möter vid en utredning rörande hemindustrin, är begreppsbestämningen. Men det är endast gränserna, som äro oklara. Det centrala i hemindustrins begrepp är lättare att fastställa, och fasthållandet härvid gör också problemet i dess helhet tillgängligare. Hemarbetsutredningen fastslog, att den som föremål för sina undersökningar angående hemindustrin uppfattat densamma såsom den rörelse, där personer på uppdrag av arbetsgivare för dennes yrkesmässigt bedrivna näring mot lön sysselsättas med tillverkning eller förarbetning av varor i sina egna bostäder eller i andra arbetslokaler, som icke tillhandahållas av arbetsgivaren. Även hemslöjdskommittén av år 1912 accepterade i sitt år 1917 avgivna betänkande förenämnda definition av begreppet hemindustri. Såsom hemslöjd betecknades av denna kommitté »den i hemmet huvudsakligen av landsbygdens befolkning och företrädesvis såsom bisysselsättning utövade verksamhet, som avser tillverkning utav varor av i regel visst etnografiskt eller konstnärligt värde, vilkas avyttring sker antingen genom tillverkarens egen försorg eller ock genom förmedling, huvudsakligen av för ändamålet särskilt bildade organisationer, som å varornas försäljning icke tillgodogöra sig ekonomisk vinst.» Kommittén framhöll, att »en del hemslöjdares ställning gentemot hemslöjdsmagasin eller hemslöjdsföreningar visserligen ej sällan i många avseenden är analog med hemarbetarens till arbetsgivaren. Men medan den sistnämnde med sin verksamhet avser ekonomisk vinst för sig och sitt företag, så torde hemslöjdsmagasinets ställning allenast vara förmedlarens, som väl vill se sina omkostnader täckta, men som där120

i utöver icke eftersträvar någon vinst. I den mån så verkligen är förhållandet, är den av hemslöjdsföreningen utövade verksamheten ej heller 'näring' och således icke hemindustri enligt utredningens begrepp.» Vad hantverksbegreppet angår betecknade hemslöjdskommittén i enlighet med då gängse tyska definitioner såsom hantverk »den produktionsform, vid vilken producenten såsom ägare till samtliga råvaror och verktyg frambringar föremål för försäljning. Hantverkaren arbetar alltid på beställning eller i brist på beställning för eget lager, som avyttras i egen bod, på torgdagar eller marknader; det är alltid till konsumenten själv hantverkaren avsätter sin produkt. Hantverket är vidare oftast en huvudsaklig sysselsättning för utövaren.» Dessa definitioner av resp. hemindustri, hemslöjd och hantverk torde, som ovan framhållits, utgöra endast delvis från varandra klart avgränsade begreppsbestämningar. I många fall torde det t. ex. vara svårt att avgöra, huruvida ett visst hemarbete skall räknas till hemslöjd eller till hantverk, eftersom inånga hemslöjdare också arbeta på beställning och själva äro ägare till verktyg och råvaror. I en del fall kan det också vara svårt att fastställa, huruvida ett visst slag av hemarbete skall betecknas som hemslöjd eller som hemindustriellt arbete. Kommittén för partiellt arbetsföra finner emellertid, att några nya utgångspunkter för begreppsbestämningar i detta avseende icke ha tillkommit, sedan hemarbetsutredningens resp. hemslöjdsutredningens betänkanden framlades. Kommittén anser sig därför böra acceptera de definitioner, varom förenämnda utredningar enats. Kommittén för partiellt arbetsföra kommer i detta betänkande att framlägga vissa förslag angående handikappade personers sysselsättande med hemarbete. Det torde därför vara motiverat att här i korthet redogöra för det hemindustriella arbetets resp. hemslöjdens utveckling och de nuvarande förhållandena inom dessa näringsgrenar.

2. Hemindustriellt arbete. a) Tidigare

utredningar

och

förslag.

Hemindustrin i vårt land liksom de svenska hemarbetarnas förhållanden ha vid flera tillfällen varit föremål för utredningar, rapporter och avhandlingar. Ett mycket rikt material, belysande från olika synpunkter det svenska hemarbetet i socialt och ekonomiskt avseende, föreligger alltså. De mest ingående undersökningarna i frågan gjordes emellertid kring sekelskiftet och under 1900-talets andra decennium, varför det föreliggande materialet till största delen icke kan anses vara av betydelse för nuvarande förhållanden. Här skall därför endast i korthet omnämnas några av de mera uttömmande undersökningarna på området, varvid den rikhal121

tiga historiska och kulturhistoriska litteratur, som berör det svenska hemarbetet genom tiderna, helt måste lämnas å sido. En speciell undersökning angående hemarbetare är en av Gerda Meyerson m. fl. åren 1906—1907 verkställd utredning angående 905 svenska hemarbetares förhållanden. Denna undersökning utfördes såsom grundval för och i sammanhang med den av centralförbundet för socialt arbete anordnade hemarbetsutställningen i Stockholm år 1907. Den byggde på uppgifter, insamlade enligt särskilt frågeformulär av enskilda personer hos hemarbetare över hela landet och inom olika yrken, och lämnade värdefulla upplysningar angående hemarbetarnas arbetstid, arbetslön, bostadsförhållanden m. m. Utredningen hade aktualiserats genom hemarbetsutställningen i Berlin vintern 1906, vilken »med de fasansfulla vittnesbörd den erbjöd om de tyska hemarbetarnas nöd, verkade som en väckelse även i vårt land». I hela Europa hade väckts en allmän opinion mot det »utsvettningssystem», hemarbetet ansågs innebära, vilken gick ut på att ställa även hemarbetarna under yrkes- och skyddslagarnas kontroll. Den undersökning, centralförbundet för socialt arbete sålunda lät verkställa, visade, att även de svenska hemarbetarnas ekonomiska och sociala förhållanden voro under all kritik. Det rörde sig här om hemarbetare, sysselsatta med skrädderiarbete, sömnad av olika slag, trikåstickning, skomakeri, handsksömnad m. m. Genomsnittsförtjänsten per vecka uppgick sällan till mer än 7 kr och då oftast med 10—12 timmars arbetsdag även söndagar, men i ett mycket stort antal fall uppgick veckoförtjänsten till endast 1:50—4 kr. Förslag till reglering av arbetsförhållandena inom hemindustrin i vårt land framlades ursprungligen av yrkesfarekommittén. I dess år 1909 avgivna betänkande hade även intagits ett förslag till lag om hemindustriellt arbete. Detta förslag blev dock ej förelagt riksdagen. Emellertid beslöt Kungl. Maj :t redan år 1912 att uppdraga åt kommerskollegium att verkställa »en ingående undersökning rörande förekomsten och omfattningen av hemindustriellt arbete i Sverige ävensom angående de ekonomiska och sociala förhållanden, varunder sådant arbete bedrives i vårt land». Dåvarande förste aktuarien i socialstyrelsen M. Marcus förordnades att vara arbetets närmaste ledare. Sedan socialstyrelsen fr. o. m. år 1913 övertagit den kommerskollegium sålunda anförtrodda uppgiften, överlämnade socialstyrelsen år 1917 den av förste aktuarien Marcus utarbetade redogörelsen för utredningen, vilken framlades i två delar, nämligen del I Utredningens huvudresultat och del II Monografier (Sveriges officiella statistik; socialstatistik: Svensk hemindustri). I betänkandet framhölls, att utredningen visat sig mycket svår att genomföra. Att utredningens resultat skulle vara fullständiga kunde därför icke garanteras — det påståendet hade man icke vågat någonstädes, där man sökt statistiskt utreda hemindustrin, trots att det ofta gällt länder med för en utredning av denna art vida gynnsammare geografiska och 122

demografiska förutsättningar än vårt eget lands. Utredningen ansågs dock giva en översikt i stort sett av svensk hemindustri, en i allt väsentligt tillräckligt vägledande uppfattning om dess utbredning i olika delar av riket och inom skilda yrken samt om det antal personer, som sysselsattes inom hemindustrin. Beträffande undersökningen av hemarbetarnas ekonomiska och sociala förhållanden framhölls, att »det knappast kunnat råda någon tvekan om att icke systemet med personliga utfrågningar av ett tillräckligt stort efter vissa grundsatser utsett antal hemarbetare borde väljas». Denna metod hade använts vid så gott som alla utländska och vid en tidigare svensk undersökning och hade därvid visat sig giva jämförelsevis tillfredsställande resultat. Av utredningen framgick bl. a., att år 1912 funnos i landet 3 252 företag med hemindustrien produktion, vilka sysselsatte sammanlagt 28 953 hemarbetare, av vilka 6 739 voro män och 22 214 kvinnor. Om härtill räknades de personer, som sysselsattes som hemarbetarnas medhjälpare, d. v. s. någorlunda regelbundet och stadigvarande lämnade hemarbetaren arbetshjälp, och vilka uppskattades till 14 031 personer, uppnåddes för hela den svenska hemindustrin ett totalt arbetarantal av 42 984 personer, varav 9 026 män och 33 958 kvinnor. I utredningen räknades emellertid endast med de egentliga hemarbetarna. Av hela antalet hemarbetare voro icke mindre än 27,2 procent bosatta i Älvsborgs län och 16,8 procent i Stockholms stad. För att få till stånd en beräkning av arbetslönen per timme resp. vecka och år hade utredningen genom intervjuer med hemarbetarna gjort sig underrättad om den tid, som åtgått för fullbordandet av ett visst arbete, samt den betalning, hemarbetaren erhållit för arbetet i fråga. De siffror, som på detta sätt uppnåddes, avsågo emellertid endast bruttolönen och angåvo nettolönen endast i fall, då hemarbetaren icke hade särskilda utgifter för råvara, arbetsmaskiners underhåll och amortering, arbetsmaterial samt arbetets hämtning och avlämnande. Dessa senare voro emellertid endast undantagsfall. I utredningen redovisades emellertid nettolön per timme, vecka och år för närmare 5 000 hemarbetare (antalet varierade för de olika beräkningsgrunderna). På vilket sätt denna nettolön beräknades framgår icke av utredningen. Av densamma framgick emellertid, att hemarbetarnas löneinkomst rörde sig inom relativt vitt skilda gränser men att majoriteten likväl samlade sig inom de lägsta lönegrupperna. Mindre än hälften av de 4 683 hemarbetare, denna utredning berörde, eller 44,3 procent uppnådde en timlön överstigande 15 öre, och endast 26,9 procent förtjänade på sitt hemarbete mer än 20 öre i timmen. Däremot åtnjöt 7,9 procent av hemarbetarna en lön om högst 5 öre och icke mindre än 33,5 procent, d. v. s. y3 av samtliga, högst 10 öre i timmen. Männen hade i regel högre inkomst än kvinnorna. 123

Högsta timlönen år 1913 uppnåddes inom beställningsskrädderiet och damkonfektionen (i genomsnitt 33 öre per timme). Relativt hög timlön nåddes i övrigt inom telefonmonteringsarbete (32 öre), möbelsnickeri (26 öre) och bokbinderi (25 öre). Beträffande veckolönen framgick, att 66,8 procent eller omkring % av hemarbetarna icke nådde högre än till 10 kr per vecka. Nära y3 förtjänade icke mer än 5 kr per vecka. Tablåerna för årsinkomsten speglade mycket troget den fördelning av hemarbetarna, som angavs av siffrorna angående veckoförtjänsten. 60 procent av hemarbetarna stannade under en årsinkomst av 400 kr, knappt % (23,2 procent) tillhörde inkomstklasserna 600 kr eller däröver, och endast 12,2 procent nådde 800-kronorsgränsen. Den 15 februari 1918 anbefallde Kungl. Maj :t socialstyrelsen att inkomma med förslag till lagstiftning för reglerande av hemarbetarnas arbetsförhållanden. Vid föredragning i statsrådet av detta ärende framhöll d e p a r t e m e n t s c h e f e n bl. a., att den förenämnda av socialstyrelsen verkställda utredningen tydligt ådagalagt, att för stora grupper av hemarbetare de ekonomiska och sociala förhållandena i allmänhet voro otillfredsställande och att mycket allvarliga missförhållanden måste anses föreligga i vissa avseenden. Tidpunkten måste därför anses vara inne för upptagande till slutligt avgörande av frågan om lagstiftning rörande det hemindustriella arbetet. Då det dessutom saknades förutsättningar för att hemarbetarna skulle kunna genom sammanslutning och av eget initiativ förbättra sin ställning, syntes statsmakterna icke böra undandraga sig att genomföra den reglering av deras arbetsförhållanden, som från social synpunkt kunde anses påkallad. Vid en lagstiftning i ämnet borde man även mera effektivt än vad yrkesfarekommittén gjort, ingripa i avseende på hemarbetarnas löneförhållanden. Den 15 juni 1920 avgav socialstyrelsen betänkande med förslag till lag om hemindustriellt arbete. Förslaget i fråga innehöll bestämmelser dels rörande arbetarskydd och dels angående reglering av hemarbetarnas arbetslön. Ej heller detta lagförslag blev förelagt riksdagen. Under de därpå närmast följande åren framkommo icke några yrkanden om lagstiftningsåtgärder rörande hemindustrin, beroende bl. a. på att antalet arbetare inom denna industri avsevärt minskats. Ifrågavarande spörsmål aktualiserades emellertid ånyo 1928. I n t e r n a t i o n e l l a a r b e t s k o n f e r e n s e n antog nämligen detta år ett förslag till konvention angående införande av metoder för fastställande av minimilöner och en rekommendation angående tillämpning av dylika metoder, vilka förslag närmast avsåge hemindustriellt arbete. De myndigheter, korporationer och fackliga organisationer, som yttrat sig över dessa förslag, hade samtliga, med undantag av svenska beklädnadsarbetareförbundet, ställt sig avvisande till tanken på lagstiftning för fastställandet 124

av minimilöner. Som skäl anfördes bl. a., att hemindustrin vore en verksamhetsgren, som i konkurrensen med den alltmer mekaniserade och rationaliserade fabriksdriften vore dömd att inskränkas, att minimilöner ej sällan bleve maximilöner och stundom kunde befaras verka nedtryckande på lönenivån i allmänhet samt att officiellt fastställda minimilöner i viss mån kunde medverka till den stelhet i lönesystemet, som ansåges hindra näringslivets anpassning efter växlande förhållanden och ha till följd ökad arbetslöshet. Vidare ansågs statlig lönereglering medföra avsevärda kostnader för det allmänna och möta betydande svårigheter, bl. a. i avseende å kontrollen. I den proposition, som förelades 1929 års riksdag (nr 185) med anhållan om riksdagens yttrande angående vissa av den internationella arbetsorganisationens konferenser åren 1925, 1926 och 1928 fattade beslut, uttalade d e p a r t e m e n t s c h e f e n , att han i likhet med delegationen för det internationella socialpolitiska arbetet funne, att ovannämnda konvention icke borde för det dåvarande av Sverige biträdas samt att rekommendationen i ämnet icke då borde föranleda någon åtgärd från svensk sida. Detta blev även riksdagens beslut. I 1938 års arbetarskyddskommittés betänkande med förslag till lag om skydd mot ohälsa och olycksfall i arbete m. m. (SOU 1946:60) föreslogs emellertid, att även hemindustriellt arbete borde bliva föremål för reglering i arbetarskyddshänseende. Kommittén, som tagit del av de förslag till definition av hemindustriellt arbete, vilka på sin tid uppställts av yrkesfarekommittén resp. socialstyrelsen (se sid. 122), ansåg, att med dylikt arbete bör vid tillämpningen av arbetarskyddslagen förstås sådant hantverks- eller industriellt arbete, som arbetsgivare i och för sin yrkesmässiga verksamhet uppdrager åt arbetstagare att utföra och som av denne eller medlemmar av hans familj utföres i arbetstagarens hem eller på annan plats, som av honom bestämmes. Annat än hantverks- eller industriellt arbete, som utföres i arbetstagarens hem eller på annan plats, där det ej kan tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande, inbegreps sålunda ej i lagförslaget. Förslaget till lag om skydd mot ohälsa och olycksfall i arbete m. m. avsåg emellertid icke att i sin helhet gälla för industriellt hemarbete. Av till lagtexten fogade anvisningar framgick, i vilken omfattning lagen skulle gälla för detta slags arbete. Sålunda föreslogs, att de bestämmelser, som reglera lagens tillämpningsområde, i första hand skulle äga giltighet. De allmänna skyldigheter, som arbetsgivare och arbetstagare skulle iakttaga till förekommande av ohälsa och olycksfall i arbete, skulle även gälla för hemindustriellt arbete. Då det i vissa fall kunde finnas behov av att meddela skyddsföreskrifter eller instruktioner till arbetstagare inom hemindustrin, föreslog kommittén, att bestämmelserna härom även skulle äga tilllämpning inom denna industri. För att tillsynsorganen skulle få känne125

dom om de platser, där hemindustriellt arbete utföres, föreslogs vidare,, att arbetsgivare, som bedriver dylikt arbete, skulle lämna uppgift härom till vederbörande distriktschef vid arbetsinspektionen. Vidare skulle de särskilda bestämmelser, som avsåge förebyggande av ohälsa och olycksfall i arbete, i skälig utsträckning äga tillämpning. Bland övriga stadganden i lagförslaget, som föreslogos skola tillämpas å hemindustrin, må nämnas, att, då det kan vara av betydelse att även i fråga om hemindustrin få kännedom om sjukdomsfall, som väsentligen kan tillskrivas arbetets natur, bestämmelsen om läkares skyldighet att till arbetsinspektionen anmäla sådana sjukdomsfall skulle äga tillämpning på nämnda arbetsområde. Det i lagen meddelade bemyndigandet för Kungl. Maj :t att i fall av behov meddela närmare skyddsföreskrifter ansåg kommittén likaledes böra gälla hemindustrin. Kommittén ansåg vid övervägande av frågan om lagens tillämpning å hemindustriellt arbete, att det icke vore skäligt att tvångsvis tillämpa de för detta arbete ifrågasatta bestämmelserna i lagen i samma utsträckning som vid arbete i allmänhet. Bestämmelserna om meddelande av förbud föreslogos dock tillämpliga på det hemindustriella arbetet i det fall, att maskin, redskap eller annan anordning för arbetets bedrivande brukades under sådana förhållanden, att synnerlig fara uppstode för ohälsa eller olycksfall. Kommittén framhöll vidare, att det beträffande tillsynen av lagens efterlevnad inom hemindustrin vore tydligt, att denna på grund av bl. a. de ovan anförda omständigheterna måste bliva av rådgivande karaktär och bestå i meddelandet av praktiska råd och anvisningar, lämpade för varje särskilt fall och med hänsyn tagen till vad som därvid är skäligt. För tillsynens behöriga utövande fordrades emellertid, att tillsynsorgan försäkrades rätt att besöka arbetsställe, där hemindustriellt arbete utfördes. Enligt kommitténs mening borde därför de bestämmelser, som gälla tillsynen av lagens efterlevnad, äga giltighet på det hemindustriella arbetsområdet. Då det för tillämpningen av lagens bestämmelser till förekommande av ohälsa och olycksfall i arbete kan finnas behov av närmare föreskrifter, ansåg kommittén, att stadgande om rätt för arbetsrådet att utfärda sådana föreskrifter även borde avse hemindustrin. I de avseenden lagens ansvarsbestämmelser voro tillämpliga på hemindustriellt arbete föreslogs, att dessa även borde äga giltighet. I ett tidigare inom arbetarskyddskommittén utarbetat preliminärt utkast till arbetarskyddslag hade även upptagits en bestämmelse, vari föreslogs, att lagen i viss omfattning skulle äga tillämpning på hemindustriellt arbete. Detta förslag avstyrktes av bl. a. fyra yrkesinspektörer, svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges hantverksoch småindustriorganisation samt arbetsgivarnas ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag. Svenska arbetsgivareföreningen var av den uppfattningen, att på förevarande område 126

mera stode att vinna genom propaganda än genom lagstiftning. Om lagstiftning likväl ansåges böra komma till stånd, ifrågasatte föreningen, om sådan icke borde åstadkommas i annat sammanhang, exempelvis i hälsovårdslagstiftningen. Landsorganisationen tillstyrkte däremot förslaget, att lagen i vissa avseenden skulle gälla hemindustriellt arbete samt förordade därjämte bl. a., att lagens bestämmelser angående minderårigas ålder, arbetstid och ledighet för nattvila skulle tillämpas på dylikt arbete. Kungl. Maj :t upptog emellertid icke i propositionen till 1948 års höstriksdag angående ny arbetarskyddslag arbetarskyddskommitténs förslag angående lagens tillämpning på hemarbetet. b) Nuvarande

förhållanden.

Vad beträffar omfattningen av det hemindustriella arbetet i vårt land torde några fullständiga uppgifter därom icke finnas för de senare åren. I kommerskollegii industristatistik meddelas dock uppgift om antalet hemarbetare vid sådana industriföretag, som i regel sysselsätta minst 10 arbetstagare eller ha ett produktvärde av minst 15 000 kr resp. en intjänad förädlingslön av minst 4 000 kr. Av denna statistik finner man, att antalet sådana hemarbetare sedan 1920-talet avsevärt ökat. Den nedgång i antalet hemarbetare, som då kunde konstateras efter det hemarbetsutredningen av år 1912 publicerats och vilken var en av orsakerna till att några lagstiftningsåtgärder rörande hemindustrin vid denna tid icke ansågos aktuella, avbröts och efterträddes av en i statistiken oavbrutet stigande kurva. Sålunda ökades antalet i hemindustriellt arbete sysselsatta från 9 189 å r 1925 till 13 405 år 1930, 15 446 år 1935, 18 082 år 1940. Under år 1942 sjönk siffran till 14 915 men var 1943 åter i stigande och var då 16 367 och år 1944 17 319. Senast föreliggande statistik gäller år 1945, och i denna redovisas 19 932 personer sysselsatta i hemindustriellt arbete. Med hänsyn till att ifrågavarande statistik, som ovan nämnts, avser större industriföretag, torde det totala antalet hemarbetare vara avsevärt högre. 1938 års arbetarskyddskommitté uppskattade sålunda antalet i hemindustri sysselsatta hemarbetare till omkring 30 000. Arbetarskyddskommittén gjorde emellertid den reservationen, att det icke var uteslutet, att det hemindustriella arbetet totalt sett kunde ha minskat, eftersom de i industristatistiken publicerade siffrorna avsågo endast förenämnda större industriföretag, ökningen skulle i så fall avse endast dessa industrier. Av ovannämnda industristatistik framgår vidare, att det hemindustriella arbetet främst berör textil- och beklädnadsindustrin (13 278 hemarbetare år 1945) och inom denna företrädesvis sömnads- och trikåindustrin (7 323 resp. 4 1 5 4 ) . Därnäst kommer päls- och skinnvaru- samt sko- och annan lädervarufabrikation (3 349). Vidare sysselsattes ett icke ringa antal hemarbetare inom metallindustrin (518), papp- och pappersvaruindustrin (939) 127

och träindustrin (465). Inom övriga industrigrenar förekommer hemindustriellt arbete däremot i mycket liten omfattning. De utredningar angående det hemindustriella arbetets omfattning, lönsamhet m. m., som under senare år företagits i vårt land, lämna ett relativt ofullständigt material för bedömande av dessa frågor. Orsaken härtill ä r givetvis i första hand, att en fullständig, hela landet omfattande undersökning av de i hemindustriellt arbete sysselsattas ekonomiska och sociala förhållanden skulle bliva ett synnerligen svårarbetat och kostsamt företag. Det må erinras om att icke ens den år 1912 tillsatta hemarbetsutredningen, vilken under fem års tid utredde dessa frågor, ansåg sig i undersökningen om hemarbetarnas ekonomiska och sociala förhållanden kunna medtaga mer än omkring en sjättedel av det då kända antalet hemarbetare. I betänkandet framhölls också, att utredningen visat sig mycket svår att genomföra (sid. 122). I en i januari 1947 av amanuensen Nils Kellgren i statens arbetsmarknadskommission avgiven rapport beträffande vissa aktuella kvinnoarbetsmarknadsfrågor behandlades även hemarbete. I rapporten framhölls bl. a. Hemarbete som arbets- och sysselsättningsform är omstritt. Orsakerna härtill äro väl kända. Omnämnas böra sålunda de som regel dåliga lönevillkoren för detta arbete, de ohygieniska arbetsförhållandena, hemlivets söndersplittring, den okontrollerade arbetstiden etc. Hemarbetet är trots dessa olägenheter allt fortfarande av relativt stor betydelse i vårt land. Det bör uppmärksammas, att hemarbetet är mest förekommande i städerna. Enligt industristatistiken 1941 voro 2/3 av hemarbetarna hemmahörande här. Hemarbetarnas löneinkomster äro svåra att beräkna, då man saknar uppgift om antalet arbetade timmar. År 1941 utgjorde emellertid årsinkomsten i medeltal för manliga arbetare 935 kr, för kvinnliga 528 och för manliga och kvinnliga arbetare i kombination 760 kr. —- — — Utvecklingstendenserna för hemarbetet äro ovissa. Det vill emellertid synas, som om systemet med förläggare utan egen industriell verksamhet vore på retur och att i stället mindre verkstäder ökade på hemarbetarnas bekostnad. Däremot synas större verkstäder börja uppmärksamma hemarbetets möjligheter för utökad produktion. De söka åstadkomma en driftsmässigt bättre organisation av hemarbetet. Det vill också synas, som om en förskjutning av hemarbetet ägt rum från tidigare vävning och stickning mot sömnadsarbete samt även i viss utsträckning mot finmekanisk industri. I ett preliminärt svar på en av internationella arbetsbyrån anordnad enquéte angående industriellt hemarbete den 31 maj 1947 meddelade statens arbetsmarknadskommission bl. a., att det industriella hemarbetet i Sverige är särskilt betydelsefullt inom följande branscher: textil-, trikåoch handsömnad, guld- och silverindustri, päls- och skinnvaruindustri, skoindustri och elektromekanisk industri. De viktigaste produkterna av hemarbetet äro klänningar, kostymer, arbetskläder, stickade plagg, handarbeten, skinn- och lädervaror, skor, alla slag av borstar, kuvert, kartonger och andra slag av emballage, bijouterier, etuier, elektrisk materiel och monteringsarbeten samt silverpolering. Inom många branscher tillverkas 128

genom hemarbete i huvudsak halvfabrikat. Särskilt är detta förhållandet (inom elektromekaniska, päls- och skinn-, sko- samt textila handsömnadsindustrierna. Arbetet erhålles vanligen av arbetsgivaren, men någon gång förmedlas det av entreprenörer, mellanhänder och välgörenhetsorganisationer. Om många hemarbetare på samma plats arbeta åt samma arbetsgivare, distribueras arbetsmaterialet av ett ombud, som även samordnar leveransen av produkterna. Arbetsmarknadskommissionen framhöll vidare, att arbetsgivarna i allmänhet tillhandahålla hemarbetarna arbetsmaterial, men inom textil- och trikåindustrierna måste hemarbetarna mestadels själva hålla sig med sytråd och nålar. Inom dessa industrier ägas maskinerna ibland av hemarbetarna, och ibland tillhöra de arbetsgivarna, vilka antingen låna ut dem till arbetarna eller sälja dem på avbetalning. Arbetsgivaren bedriver i allmänhet fabriksrörelse. Samma slags arbete, som utlämnas till hemarbetare, göres dock mycket sällan vid fabriken. Hemarbetarna arbeta i allmänhet ensamma men få någon gång hjälp av familjemedlemmar. Detta är fallet, när arbetet är av mera enkel karaktär. Hemarbetarna äro till övervägande antalet kvinnor, men inom päls- och skinnidustrin finnas sannolikt lika många manliga som kvinnliga. De äro oftast icke organiserade i fackföreningar med undantag dock för handskoch skinnarbetare. På en fråga i enquéten, huruvida hemarbetet är underkastat statlig reglering, meddelar arbetsmarknadskommissionen, att så icke är förhållandet men påpekar, att förslag i frågan framlagts av 1938 års arbetarskyddskommitté. Däremot finnes i semesterlagen en bestämmelse, som tillförsäkrar hemarbetare semesterersättning med 4 procent på inkomsten. Beträffande frågan om hemarbetet blivit föremål för löneavtal framhålles, att sådana avtal finnas med svenska beklädnadsarbetareförbundet samt svenska sko- och läderindustriarbetareförbundet. Betalningen för hemarbete är i dessa fall densamma som för jämförligt arbete på fabriken med en tilläggspremie av 5 upp till 10 procent såsom ersättning till hemarbetaren för hans utgifter för t. ex. lokal, maskiner, elektricitet, nålar och sytråd. Enligt omkring 10 lokalavtal, som uppgjorts med svenska sko- och läderindustriarbetareförbundet, äga arbetsgivarna rätt att utlämna hemarbete endast under förutsättning, att de icke ha möjlighet att få arbetet utfört på fabriken. I fråga om transporten av arbetsmaterial från fabriken till hemarbetaren meddelas, att om avståndet mellan arbetarens hem och fabriken icke är för långt, hämtar hemarbetaren i allmänhet sitt arbetsmaterial. I annat fall transporteras godset mellan hemarbetaren och arbetsgivaren medelst vanliga kommunikationsmedel. Transportkostnaderna bestridas vanligen av arbetsgivaren. Hemarbetarna bo emellertid för det mesta nära fabriken, men en del industrier inom textil-, trikå- och handsömnadsbranschen samt 9 _ 83000

inom päls- och skinnvarubranschen ha sina hemarbetare utspridda inom stora distrikt. Avsättningsområde för produkter av industriellt hemarbete är i allmänhet hela landet, men i några få fall produktionsorten, särskilt då arbetsgivaren har egen lokal detalj försäljningsavdelning. Arbetsmarknadskommissionen meddelar vidare i sin rapport, att — som tidigare framgått i denna redogörelse för det hemindustriella arbetet i vårt land — någon minimilön för hemindustriellt arbete icke är tillförsäkrad genom statlig reglering. Det torde i detta sammanhang böra erinras om att j förslag i detta avseende icke heller framlagts av 1938 års arbetarskyddskommitté. Det hemindustriella arbetets lönsamhet har visat sig mycket svår att bedöma, eftersom allt hemarbete betalas med ackordslön och arbetsförtjänsten därför i första hand blir beroende av dels den enskilde hemarbetarens skicklighet i arbetet, dels det antal timmar per dag, som ägnas åt arbetet i fråga. Arbetsmarknadskommissionen har därför icke kunnat framlägga några genomsnittssiffror för arbetsförtjänst inom hemindustrins olika grenar. Kommissionen framhåller emellertid, att enligt industristatistiken utbetalades år 1941 10,3 miljoner kr till hemarbetare inom industrin. Det totala lönebelopp, som utbetalades, torde emellertid kunna beräknas till en 50 procent högre summa. Under samma år uppgick det totala beloppet för löner, som utbetalades inom svensk industri, till 1 161,7 miljoner kr. I många fall, där avtal icke finnas, är betalningen för hemarbete dock ända till 50 procent lägre än motsvarande ackordslön vid fabrikerna. Så är fallet bl. a. i fråga om handsömnad, inom vilken bransch löneavtalet för hemarbetare ligger c:a 50 procent lägre än för motsvarande arbete vid fabrikerna. Lönerna inom handsömnadsindustrin ökades icke under åren 1939—1945, vilket innebar, att reallönen blev mindre. c) Kortfattad redogörelse för organisationen av det hemindustriella arbetet inom ett industriföretag (L. M. Ericsson). Telefon AB L. M. Ericsson i Stockholm sysselsatte redan för 20 å 30 år sedan hemarbetare, vilka i allmänhet voro bosatta i närheten av de gamla verkstadslokalerna i stadens centrum. Då företaget flyttade därifrån, kvarlämnades i de gamla lokalerna en utlämningscentral för att sköta kontakten med hemarbetarna på nära håll. Denna utlämningscentral är numera förlagd i en nybyggnad intill de nuvarande verkstäderna i Midsommarkransen. Hemarbetet vid L. M. Ericsson har under de senaste åren fått en mycket stor omfattning. Bl. a. har bristen på arbetskraft till verkstäderna medverkat härtill, men även den rationalisering i form av en betydande övergång till tempoarbete, som karakteriserat företagets arbetsteknik under de senaste decennierna, har bidragit till att man fått ökat intresse för hemarbetets möjligheter; de enskilda arbetsoperationerna ha i många fall i 130

stor utsträckning uppdelats på enklare deltempon, som fordra mindre yrkesskicklighet och övervakning än tidigare. Många av dessa arbeten ha följaktligen visat sig lämpade för hemarbete. Hemarbetet är organiserat på följande sätt. I anslutning till den ovannämnda utlämningscentralen har en särskild instruktionslokal anordnats. Särskilda instruktörer kunna här avgöra hemarbetarnas lämplighet för de olika slagen av hemarbete och i erforderliga fall lära upp dem, innan de tillåtas taga hem arbetsmaterial. Här kontrolleras, att hemarbetaren tillgodogjort sig nödvändiga arbetsinstruktioner, och vid denna kontroll, som oftast utföres av företagets kontrollavdelning, medverka även arbetsledare från de olika avdelningarna inom företaget, som beröras av hemarbetarnas leveranser. För hemarbete utväljas ej alltför skrymmande arbetsstycken, vilka tillverkas i stora serier, så att hemarbetarna i regel kunna ha arbete med tillverkningen i fråga några månader utan att behöva byta arbete. Mindre skrymmande och lättransportabelt arbetsmaterial hämtas vid utlämningscentralen av hemarbetarna, vilka även här avlämna det färdiga arbetet. Tyngre arbetsmaterial resp. färdigt arbete fraktas med lastbilar mellan verkstaden och hemarbetarnas bostäder och vice versa. Icke mindre än fyra lastbilar voro i november 1947 dagligen i gång för detta ändamål. Företaget svarade helt för fraktkostnaderna. Även maskiner, verktyg och tillbehör liksom elektrisk ström tillhandahållas resp. betalas av företaget. Däremot betalas icke någon lokalhyra. På grund av att den genomsnittliga arbetstiden inom hemarbetet beräknas till endast 24 timmar mot 48 inom verkstaden, bli å andra sidan maskinkostnaderna högre vid hemarbete. Vid 24 timmars arbetsvecka erfordras nämligen dubbelt så stor verktygs- och maskinuppsats som vid full arbetsvecka. En maskin i verkstaden är genomsnittligt i gång lika lång tid som två maskiner i hemmen. I allmänhet utväljas emellertid sådana arbeten, som ej erfordra alltför dyrbara maskiner. Vid inlämningen av färdiga arbetsprodukter företages kontroll av dessa, motsvarande de kontrollåtgärder, som normalt äga rum inom verkstaden. Till instruktionslokalen är knuten en telefontjänst, varigenom hemarbetarna per telefon kunna fråga sig fram, då de behöva vägledning i sitt arbete. Vid behov sändes en instruktör eller reparatör till hemarbetarens bostad för att lämna erforderlig driftsteknisk service. Instruktionen före utlämnandet av order göres emellertid så noggrann, att behovet av handledning under arbetets gång, liksom kostnaden härför, är obetydlig. Bland företagets arbetsuppgifter för hemarbetare kunna nämnas. Lindning av elektromagneter, spolar o. dyl., maskingradning, lindning av pappersrör med handmaskin, enklare monteringsarbeten, bl. a. fjädergrupper, 131

kabelutsyning för telefon- och växelbordskabel, enklare plåtpressningsarbeten, nitningar, bl. a. av kontakter, kontroll- och avsyningsarbeten, enklare lödningsarbeten. Antalet hemarbetare vid L. M. Ericsson var i november 1947 c:a 550, vilket motsvarade c:a 14 procent av det sammanlagda antalet arbetare, som sysselsattes vid företaget. Största delen av hemarbetarna utgjordes av kvinnor, vilka på grund av graviditet eller skötsel av minderåriga barn voro bundna vid hemmet, samt partiellt arbetsföra. Antalet partiellt arbetsföra, som sysselsattes i hemarbete hos företaget, beräknades till c:a 175. Då hemarbetet i större utsträckning infördes vid L. M. Ericsson år 1945, uppstod rusning efter detsamma, och företaget hade i januari 1946 omkring 3 000 ansökningar liggande, varför behovet av hemarbetare kan anses täckt för flera år framåt. Antalet hemarbetare har sedan januari 1946 mer än fördubblats. Det var nämligen vid denna tidpunkt 245 och motsvarade då endast 5 procent av hela arbetarantalet vid företaget. Vid anställandet av hemarbetare har L. M. Ericsson tillämpat den principen, att i första rummet pensionärer vid företaget samt partiellt arbetsföra (hit ha även räknats gravida kvinnor) erhållit hemarbete, i andra rummet hustrur med många barn. Pensionärer samt hemarbetare med tidigare lång anställningstid vid företaget erhålla utom avtalsenlig lön även samma sociala förmåner som verkstadsarbetarna. Endast ackordsarbete förekommer, och hemarbetarna ha samma ackordslön som arbetarna i fabriken. Den genomsnittliga arbetsförtjänsten per vecka beräknas till 50—55 kr, men några hemarbetare komma upp i dubbla förtjänsten. Hemarbetsavdelningen har efter framställning från kommittén för partiellt arbetsföra låtit verkställa en undersökning av de timlöner, som kunna uppnås av hemarbetarna. Därvid har tillämpats den metoden, att hemarbetarna själva fått uppgiva, vad de kunnat förtjäna per timme, och man har därvid kommit fram till följande godtyckligt valda exempel: Byggande av fjädergrupper Hopdragning av fjädergrupper Avsyning av fjädergrupper Justering av fjädergrupper Lindning av klockrullar Lindning av hörtelefonrullar Syning av kabel Montering av plintar Montering av ställskruv Gradning av stolpar Skalning av vinklar Fyllning av siffertrummor 132

Priser per 1 000 st. 13—25: — kr. 6: 46 » 10—18: — » 25—125: — » 72: 40 » 71: 80 » 250—4 000: — » 137: — » 3: 58 » 4:12 » 7: 06 » 22: — »

Förtjänst per tim. 1: 50 kr. 1: 50 » 1: 40 » 1: 30 » 1:45 » 1:40» 1: 85 » 1: 70 » 1: 55 » 1: 85 » 1: 50 » 1: 55 »

Till ovanstående förtjänster kommer rörligt tillägg (f. n., 1948, 25,7 procent) p å ackordslönen och semesterersättning enligt semesterlagen. Hemarbetarna få i allmänhet själva bestämma arbetstakten, men då hemarbetet utlämnas, överenskommes om viss tid för leverans av den färdiga produkten. Sedan denna levererats, tillställes hemarbetaren betalningen för det utförda arbetet per postgiro. 3. Hemslöjd. a) Tidigare utredningar

och

förslag.

År 1912 uppdrog Kungl. Maj :t åt en kommitté att verkställa utredning om den svenska hemslöjdens dåvarande tillstånd, utvecklingsmöjligheter och behov inom de särskilda orterna inom landet samt att avgiva betänkande och förslag angående de åtgärder, som från statens sida kunde vara av behovet påkallade för dess understödjande och utveckling. Denna kommitté avlämnade sitt betänkande den 10 december 1917. Kommittén konstaterade, att hemslöjden i Sverige vid tiden för utred| ningen i stor utsträckning trängts tillbaka från sin gamla rangplats inom ! näringslivet. Orsakerna härtill voro att söka i den ökade agglomereringen och hantverkeriet men framförallt i senare tiders förbättrade kommunikaI tioner, den moderna storhandeln och industrin samt den med dessa företeelser och delvis även med emigrationen sammanhängande avfolkningen på landsbygden. Jordbrukets och boskapsskötselns uppsving under det sista halvseklet hade även medfört, att för allmogen, såväl den manliga som den kvinnliga, långt mindre tid än förut blivit övrig för hemslöjd. Med jordbrukets och mejerihanteringens utveckling följde också en tillbakagång av fåravel och linodling och därmed av hela den kvinnliga hemslöjden, en tillbakagång som även påverkades och påskyndades av den prisbilliga bomullens användning för textila ändamål. Omvälvningen i det ekonomiska livet medförde även rikligare penningtillgång, och detta tillsammans med fabriksalstrens prisbillighet hade i sin tur till följd, att man ej ansåg det löna mödan att ens för eget behov bedriva hemslöjd. Kommittén framhöll emellertid, att trots detta torde den svenska hemslöjden i jämförelse med andra länders till omfattningen överträffas endast av Rysslands. Beträffande skönhet och originalitet kunde den svenska hemslöjden fullt mäta sig med utlandets och överträffade den i de flesta fall; särskilt gällde detta vävnadsslöjden, där enligt utländska auktoriteter den svenska hemslöjden intog en hedersplats. I fråga om den svenska saluslöjdens omfattning uppgavs i en av kommittén utförd statistisk utredning, att antalet med sådan slöjd sysselsatta personer kunde uppskattas till omkring 49 000, av vilka ungefär 40 000 kommo p å den egentliga hemslöjden och 9 000 på hemslöjdsliknande ar133

bete inom hemindustri och småhantverk. Bruttovärdet av de under år 1911 försålda hemslöjdsalstren utgjorde enligt samma statistik inemot 16 miljoner kr. Slöjdarbetarnas arbetsförtjänst beräknades utgöra c:a 7% miljoner kr. I den statistiska utredningen redovisades icke mindre än 38 olika slöjdarter, och dock rymdes därvid under gemensamma rubriker, sådana som t. ex. »träslöjd» och »smide» och »metallslöjd», slöjdarter av vitt skilda slag. Kommitténs betänkande utmynnade i förslag angående ökat statsunderstöd åt hemslöjdsföreningarna, anslag av statsmedel för hemslöjdsundervisningen m. m. I sitt år 1942 avgivna betänkande (SOU 1942:32) framhöll hushållningssällskapsutredningen hemslöjdens stora betydelse för landsbygdens befolkning, framförallt för mindre jordbrukare och personer med rutinarbete, och underströk, att för åstadkommande av en rationell utveckling av hemslöjden erfordrades först och främst en effektiv och omfattande undervisnings- och upplysningsverksamhet, syftande mot en ökad yrkesskicklighet hos hemslöjdarna och bedriven dels vid kurser av olika slag, genom föredrag, demonstrationer, utställningar m. m., dels genom personlig rådgivning åt enskilda hemslöjdare. Enligt utredningens mening borde för ledning av denna verksamhet finnas anställda särskilda konsulenter, av utredningen benämnda slöjdkonsulenter, för såväl kvinnlig slöjd (vävning, stickning, virkning, sömnad m. m.) som manlig slöjd (trä- och metallslöjd, korgarbeten m. m.). Utredningen föreslog tillsättande av 26 konsulenter i kvinnlig och 9 konsulenter i manlig slöjd, vilka konsulenter enligt förslaget skulle sortera under hushållningssällskapen och avlönas av statsmedel. Frågan om h u s h å l l n i n g s s ä l l s k a p e n s organisation o c h v e r k s a m h e t framlades i proposition (nr 172) för 1944 års riksdag. Dåvarande chefen för jordbruksdepartementet anförde därvid bl. a., att det vore av stor vikt, att en effektivt och rationellt ordnad undervisnings- och upplysningsverksamhet komme till stånd på hemslöjdens område. Frågan om den lämpligaste organisationen av denna verksamhet syntes emellertid icke ha blivit utredd i den utsträckning, som måste anses önskvärd, varför, innan slutlig ståndpunkt toges i denna fråga, densamma syntes böra underkastas ytterligare utredning och överväganden. I sitt yttrande över propositionen underströk jordbruksutskottet dessa synpunkter och framhöll, att den åsyftade utredningen snarast borde komma till stånd. Riksdagen fattade beslut i enlighet med utskottets förslag. Frågan om h e m s l ö j d s k o n s u l e n t e r har sedermera upptagits av 1941 års befolkningsutredning i dess betänkande angående den husliga utbildningen (SOU 1945:4). Utredningen föreslog, att upplysningsverksamhet på det husliga området skulle bedrivas av konsulenter, bl. a. hemslöjdskonsulenter. Konsulenterna borde emellertid enligt utredningens 134

mening sortera under landstingen och icke — som hushållningssällskapsutredningen föreslagit — under hushållningssällskapen. I december 1945 ingick svenska hemslöjdsföreningarnas riksförbund till \ statsrådet och chefen för handelsdepartementet med en framställning, vari ! under ströks vikten av att frågan om konsulenter för hemslöjden får en | snabb lösning och att åtgärder omedelbart måtte igångsättas för den genom beslut vid 1944 års riksdag förordade utredningen i frågan. I skrivelsen anfördes bl. a. Under de senaste femton åren har hemslöjden här i landet undergått en kraftig utveckling, och man har mer och mer kommit till insikt om dess stora betydelse icke blott i kulturellt utan även i ekonomiskt och socialt hänseende. Stor vikt tillmätes hemslöjden såsom medel att skaffa bruksvaror av hög kvalitet till det egna hemmet och förtjänstmöjligheter särskilt åt den befolkning, som är sysselsatt i ofullständiga jordbruk. Hemslöjden har även visat sig vara synnerligen lämplig, när det gäller att bereda arbete och utkomstmöjligheter för endast partiellt arbetsföra. Slutligen har intresset för hemslöjden såsom fritidssysselsättning under senaste åren starkt stegrats. Den ökade efterfrågan på hemslöjdsvaror har medfört, att kraven på produk! tionen stegrats. Bristen på en ordnad konsulentverksamhet inom hemslöjden har därvid gjort sig alltmera kännbar. Vid flera tillfällen under senare åren har denna brist på konsulenter i olika sammanhang påtalats. På en del platser finnas visserligen konsulenter, som avlönas av anslag från hushållningssällskap, landstinget eller ortens hemslöjdsförening. På flertalet platser har man emellertid måst lita endast till hemslöjdsföreningarna och frivilliga krafter för den rådgivande och konsulterande verksamheten. Den 14 december 1945 tillkallade chefen för ecklesiastikdepartementet sakkunniga för att utreda möjligheterna att åstadkomma en gemensam tillsynsmyndighet för viss yrkesutbildning. Dessa sakkunniga, vilka antogo namnet utredningen angående den husliga utbildningens centrala ledning, 1 avgåvo den 7 november 1946 sitt betänkande i frågan. Utredningen erinrade i sitt betänkande om att den nuvarande undervisningen i hemslöjdsfrågor sedan lång tid tillbaka ombesörjts genom olika kurser, anordnade av hemslöjdsföreningar, landsting, kommuner, hushållningssällskap och enskilda. Då överstyrelsen för yrkesutbildning redan handhade största delen av den nuvarande statsunderstödda hemslöjdsundervisningen, ansåg utredningen lämpligast, att även den under kommerskollegii tillsyn stående hemslöjdsundervisningen överflyttades till överstyrelsen i fråga. Härigenom skulle de lokala hemslöjdsföreningarnas hela undervisningsverksamhet komma att läggas under överstyrelsen, och dit skulle hemslöjdskonsulenterna i undervisnings- och utbildningsfrågor kunna vända sig för att erhålla råd och önskade anvisningar. Å andra sidan framhöll utredningen, att endast en obetydlig del av det anslag under tionde huvudtiteln för hemslöjdens befrämjande, som uppdragits åt kommerskollegium att fördela till understöd åt de provinsiella hemslöjdsför1

Betänkandet ej tryckt. 135

eningarna, användes till undervisningsändamål. Även om sålunda i princip hemslöjdsundervisningen i sin helhet komme att stå under överstyrelsens för yrkesutbildning överinseende, vore det enligt utredningens åsikt av största vikt, att nära kontakt upprätthölles med statens instruktör i hemslöjd och kommerskollegium, så att verksamheten ständigt anpassades efter såväl husbehovsslöjden som saluslöjden. I organisatoriskt hänseende föreslog utredningen, att en särskild byrå för husligt arbete inrättades inom överstyrelsen för yrkesutbildning, där bl. a. en fackutbildad konsulent i vävnad och hemslöjd skulle finnas anställd. Härigenom ansåg utredningen, att behovet av en effektivisering av ledningen och inspektionen av undervisningen på hemslöjdens område i görligaste mån komme att bliva tillgodosett. I yttrande över utredningens förslag tillstyrkte kommerskollegium — som redan i utlåtande över 1941 års befolkningsutrednings betänkande angående den husliga utbildningen uttalat, att kollegium ej funnit anledning till erinran mot att överstyrelsen för yrkesutbildning finge hand om hemslöjdens undervisningsfrågor — utredningens förslag. Kommerskollegium förutsatte dock, att nära kontakt komme att upprätthållas mellan överstyrelsen för yrkesutbildning samt kollegium och statens instruktör i hemslöjd. 1942 års jordbrukskommitté överlämnade med skrivelse den 30 september 1946 till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet en på kommitténs uppdrag av amanuensen Sven Grundström verkställd utredning angående jordbruksbefolkningens möjligheter till sysselsättning utom jordbruket (SOU 1946:78), i vilken bl. a. starkt underströks betydelsen av hemslöjden som binäring till jordbruket samt som sysselsättning för partiellt arbetsföra. Härom anfördes bl. a. beträffande hemslöjden. 1 Traditionens och yrkesskicklighetens stora betydelse inom hemslöjden skapar särskilt gynnsamma utvecklingsmöjligheter i anslutning till redan utformade produktionsområden och befintlig specialutbildad arbetskraft. Däremot anses det svårare att tillföra hemslöjden outbildad arbetskraft, som icke under längre tid haft tillfälle vinna förtrogenhet med verksamheten. Anlag och händighet härvidlag äro dessutom bundna till vissa arbetstyper bland människor, varför man icke schematiskt kan förorda hemslöjd som komplementsysselsättning inom en arbetskraftsreserv. Ortstraditioner spela även stor roll för hemslöjdens lokalisering. Å andra sidan är det förkastligt att alltför mycket låta hemslöjdens folk samt yrkesmän söka sig fram på egen hand. Anlag och händighet behöva nämligen kompletteras med utbildning, som numera särskilt måste omfatta förtrogenhet med inom hemslöjd tillämpad, vanligen arbetsbesparande, teknik. Inom hemslöjden är ofta ständig rådgivning genom konsulenter absolut nödvändig, om varorna skola bli säljbara eller vara till nytta i hemmen. Hemslöjden erbjuder inga större problem ur arbetskraftssynpunkt. Möjligheterna att anpassa dess arbetsuppgifter efter jordbrukets arbetstider äro synnerligen stora. Hemslöjden kan i regel ej konkurrera 1

136 Vad som anförts rörande hantverket har uteslutits ur det nedan citerade.

med industrin om den arbetskraft, som är i tillfälle prestera sammanhängande serier av dagsverken. Så mycket större anledning finnes då att reservera hemslöjden för den arbetskraft, som ej kan beredas utkomstmöjligheter inom industrin. För dessa medför hemslöjden en betydande inkomstförbättring, som är mycket svår att ernå genom annan förvärvsverksamhet. Hemslöjden har emellertid mycket stora kadrar inom jordbruksbefolkningen till sin disposition för rekrytering, särskilt inom glesbygder samt bland partiellt arbetsföra. Hemslöjdens betydelse som sysselsättningsform blir, om den ej konkurrerar med industrin om arbetskraften, mycket stor, och det berättigade i att stödja hemslöjdsproduktionen kan då icke på något sätt bestridas, förrän någon annan mera lönande sysselsättningsform kan uppletas. Största fördelen med hemslöjdsarbetet består däri, att det kan utföras i hemmet i kombination med hemmets och gårdens sysslor. U t r e d n i n g s m a n n e n f r a m h ö l l därefter, a t t det m å h ä n d a v o r e b e r ä t t i g a t , a t t h e m s l ö j d s f ö r e n i n g a r n a för sin v e r k s a m h e t i glesbygder och b l a n d å l d r i n g a r och p a r t i e l l t a r b e t s f ö r a e r h ö l l e ett s ä r s k i l t s o c i a l a n s l a g . Härigenom skulle den spridning av hemslöjden ernås, som för ut den i önskvärda sammanhang, t. ex. till isolerade lanthem och till partiellt arbetsföra. Ett dylikt socialanslag skulle i sistnämnda fallet vara direkt lönsamt, men även som glesbygdssubvention skulle det ha sin stora sociala betydelse. Många mindre arbetsföra, som annars helt låge samhället till last, kunna genom hemslöjden försörja sig själva, helt eller delvis. Hemslöjden är här ett verkligt sysselsättningsinstrument av stor social betydelse. Statsbidrag för att möjliggöra ökad kontakt med de partiellt arbetsföra från försäljningsverksamhetens sida vore endast ett komplement till redan organiserat statligt stöd åt de partiellt arbetsföras utbildning. Kungl. pensionsstyrelsen har nämligen i samarbete med Steneby hemslöjdsförening anordnat särskild kursverksamhet för partiellt arbetsföra. 1 Ofta nå de partiellt arbetsföra fullarbetskraftens produktivitet, varför de icke u r denna synpunkt behövde särskilt stödjas. Men hemslöjden är i detta fall ingen binäring utan den utgör ofta de partiellt arbetsföras hela sysselsättning och enda möjlighet till utkomst, speciellt på landsbygden. Ingen annan näring undanhålles i nämnvärd utsträckning arbetskraft genom deras verksamhet som hemslöjdare. Det torde ej heller finnas anledning befara, att tillgången till subventionerat hemslöjdsarbete skulle konservera föråldrade arbetsformer inom jordbruket. Tvärtom torde ökade förtjänster i sin ringa mån bidraga till en upprustning. Hemslöjdsföreningarna skulle kunna försälja två slags i och för sig likvärdiga varor, som i ena fallet producerats av fullarbetskraft och i andra fallet av annan därtill lämplig arbetskraft. Hemslöjdsföreningarna skulle få täcka vissa ökade kostnader för att fånga upp denna sistnämnda arbetskraft. Sådana åtgärder skulle dessutom föra hemslöjden närmare den decentraliserade bygdekultur, som den icke utan stort avbräck kan isolera sig från. Inom avlägsna glesbygder, där andra sysselsättningar äro svåra att organisera eller uppmuntra, kan hemslöjden spela en mycket betydande roll. Detta gäller både saluslöjd och husbehovsslöjd. Partiellt arbetsföra och andra, för vilka ett erbjudet arbete utgör kanske enda sysselsättningsmöjligheten, gå också in för sin uppgift med ett helt annat intresse och uthållighet än sådan arbetskraft, som har mera fritt val. Industriföretag, som anställt partiellt arbetsföra, ha i varje fall genomgående gjort denna erfarenhet,. iMauritzon, K.: Samarbete mellan Pensionsstyrelsen och Steneby Hemslöjdsförening, Steneby 10 år. 1939. 137

vilket inom industrikretsar numera jävar förklarliga antaganden om att de partiellt arbetsföra skulle utgöra en mindre värdefull arbetskraftstillgång. Erfarenheten vimr, att vid anpassning till lämpliga sysselsättningar så ej är fallet, och hemslöjden torde icke få sämre rekrytering, om den ökar de partiellt arbetsföras sysselsättningsmöjligheter. Sammanfattningsvis påpekade utredningsmannen, att det vore synnerligen betydelsefullt, att hemslöjdsorganisationerna finge statsanslag för att skapa en utvidgad service för landets hemslöjdare samt att det för hemslöjdens utveckling vore av stor betydelse, att de av hushållningssällskapsutredningen föreslagna konsulentbefattningarna snarast tillsattes. Genom beslut den 12 april 1946 uppdrog Kungl. Maj:t åt kommerskollegium att verkställa utredning och avgiva förslag rörande organiserandet av undervisningsoch upplysningsverksamheten på hemslöjdens område. Kommerskollegium överlämnade sitt förslag i ärendet i en skrivelse den 30 januari 1947. I skrivelsen framhölls, att samtliga de utredningar, som hittills berört frågan om hemslöjden, hade vitsordat den stora betydelse hemslöjden har och kan få för vårt land, icke endast kulturellt utan även rent ekonomiskt såsom förvärvskälla, framförallt på landsbygden, samt såsom lämpligt arbete för många partiellt arbetsföra. Härtill kommer den betydelse hemslöjden har såsom lämplig fritidssysselsättning. För att ytterligare stimulera och föra hemslöjden framåt fordrades emellertid en ökad rådgivande och upplysande verksamhet, och för detta ändamål torde det vara erforderligt, att antalet konsulenter, ej blott kvinnliga utan även manliga, betydligt ökades. Då emellertid den manliga hemslöjden i viss mån fick anses eftersatt, då det gällde upplysning och rådgivning, ansåg sig kollegium böra ingå något närmare på frågan om behovet av konsulenter för den manliga hemslöjden. Kollegium framhöll, att under den utvecklingsperiod, som den nutida hemslöjden genomgått, hade den kvinnliga slöjden, textilslöjden, kommit att intaga en långt mera framträdande plats än den manliga. Detta berodde delvis på den större möjlighet, som de i hemmen arbetande kvinnorna hade att vid sidan om annat arbete även syssla med slöjd av olika slag. Emellertid kunde man icke bortse ifrån att detta även till stor del berodde på att det i vårt land huvudsakligen varit kvinnor, som tagit initiativet till och arbetat fram den nutida hemslöjden. Genom inventeringar i hela landet av den gamla textila folkkonsten räddades denna för såväl museerna som för hemmen, och intresset för densamma samt förståelsen för dess värde väcktes hos allmänheten. Det var också kvinnor, som organiserade och lade upp programmet för hemslöjdsrörelsen, varför undervisningen i första hand kom att omfatta textilslöjd, liksom hemslöjdsaffärernas varubestånd kom att till 90 procent bestå av textilier. Den manliga hemslöjden hade emellertid en mycket stor betydelse för 138

vårt land både för att tillgodose det egna husbehovet och för att giva möjligheter till biförtjänst åt de ofullständiga jordbruken. För partiellt arbetsföra vore den manliga hemslöjden av olika slag den form av arbete, som ofta lämpade sig bäst. Intresset för den manliga slöjden vore också starkt i stigande bland både landsbygdens och städernas befolkning. Sedan svenska hemslöjdsföreningarnas riksförbund ordnat med engrosförsäljning av hemslöjdsalster, hade det öppnats större försäljningsmöjligheter än hittills för den manliga hemslöjden. Det vore särskilt korgar, småredskap i trä och smide, mässingsföremål, keramik och diverse minnesoch prydnadsföremål, för vilka god avsättning funnes. För uppgörande av modeller för saluslöjden hade riksförbundet anställt en arkitekt, som stod till hemslöjdsföreningarnas tjänst. Behovet av manliga konsulenter gjorde sig framförallt starkt gällande i fråga om den ovan nämnda husbehovsslöjden samt fritidssysselsättningen, vilka praktiskt taget saknade kvalificerade vägledare. Det syntes därför kollegium nödvändigt, att manliga konsulenter anställdes lokalt, främst i de distrikt, där den manliga hemslöjden hade naturliga förutsättningar genom tradition och andra förhållanden. Dessa konsulenters uppgift borde i första rummet vara att besöka de enskilda slöjdarna ute i bygderna för att på ort och ställe rätta till felaktigheter, lämna råd i fråga om förbättrade metoder och modeller samt för att giva impulser och uppslag. I fråga om försäljningen av slöjd borde konsulenten vara en förmedlare mellan tillverkaren och den hemslöjdsaffär, som sålde varan. Han borde därvid särskilt vara väl förtrogen med vilka varor marknaden behöver och hur dessa skola vara beskaffade. Bortsett från vissa större län och län, där hemslöjden är särskilt rikt utvecklad och där mer än en konsulent kunde vara av behovet påkallad, ansåg kommerskollegium, att det i varje län erfordrades minst en kvinnlig hemslöjdskonsulent för att upplysnings- och rådgivningsverksamheten i fråga om den kvinnliga hemslöjden nöjaktigt skulle kunna tillgodoses. Beträffande den manliga hemslöjden ansågs antalet konsulenter för närvarande kunna begränsas till åtta. Vad beträffade frågan om hemslöjdskonsulenternas anställningsförhållanden och vem som skulle stå som deras huvudman, ansåg kommerskollegium det för sin del ur hemslöjdens intresse vara av mindre betydelse, vilket organ, landsting eller hushållningssällskap, som bleve huvudman för konsulenterna. Kollegium anförde, att det väsentligaste syntes vara, att de olika konsulenterna inom den husliga utbildningen sammanfördes i resp. län under en enhetlig ledning, undervisningsnämnd, slöjdnämnd eller annat gemensamt organ för landsting och hushållningssällskap, i vilket även representanter för hemslöjden inginge. Det lämpligaste torde därför vara att icke binda konsulentverksamheten vid någon bestämd form, utan låta de närmast intresserade lokala organen i varje län avgöra, huruvida nämn139

den borde höra under landstinget eller hushållningssällskapet. Viktigt vore däremot, att hemslöjdsföreningarna bleve representerade i de centrala nämnderna och att föreningarna finge intim kontakt med konsulenterna samt att antalet konsulenter snarast utökades. Statsbidrag till hemslöjdskonsulent borde utgå med belopp motsvarande konsulentens lön. Då det emellertid kunde komma att dröja avsevärd tid, innan centrala nämnder för hemslöjd och husligt arbete komme till stånd i alla län, föreslog kommerskollegium, att konsulentfrågan tills vidare ordnades provisoriskt genom en utökning av anslaget till befrämjande av hemslöjden. Kollegium räknade dock icke med att det skulle bliva möjligt att för budgetåret 1947/48 anställa konsulenter i önskvärd utsträckning, beroende bl. a. på brist på därtill kompetenta personer. För att få fram lämpliga hemslöjdskonsulenter ansåg kollegium det därför behövligt, att en fortbildningskurs med statsbidrag anordnades, vilken borde pågå förslagsvis sex veckor och förläggas till början av budgetåret 1947/48. Kollegium hemställde sålunda, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att för budgetåret 1947/48 under tionde huvudtiteln till befrämjande av hemslöjden anvisa ytterligare 80 000 kr, därav 70 000 kr som bidrag till anställande av hemslöjdskonsulenter och 10 000 kr för anordnande av en fortbildningskurs för hemslöjdskonsulenter. Som nedan nämns beviljades även dessa anslag. b) Hemslöjdens

utveckling

och

organisation.

Arbetet för hemslöjdens befrämjande ute i bygderna handhades till en början uteslutande av hushållningssällskapen såsom vårdare av jordbruket och dess binäringar. Genom dessa sällskap anordnades redan tidigt kurser i vissa hemslöjdsgrenar; åtgärder vidtogos för slöjdarnas och skolornas förseende med mönster och modeller; prisbelöningar av hemslöjdsalster och utställningar därav anordnades; några sällskap inrättade särskilda magasin för slöjdalstrens försäljning. Efter landstingens tillkomst understöddes hushållningssällskapen i detta arbete genom anslag från dessa institutioner, och i några fall övertogo landstingen hela arbetet för hemslöjdens främjande. När staten började bevilja anslag till hemslöjden, tilldelades dessa sällskapen att av dem utnyttjas för olika slöjdändamål. Statsanslaget fördelades på de olika hushållningssällskapsområdena efter av lantbruksstyrelsen uppgjort förslag. I början av 1870-talet begynte emellertid hushållningssällskapen att överflytta en stor del av sin gamla omsorg för hemslöjden på den pedagogiska slöjden sådan den bedrevs och fortfarande bedrives vid våra folkskolor och vissa fristående slöjdskolor, och även yrkesslöjden började få del av sällskapens anslag. På senare år synas emellertid hushållningssällskapen och landstingen på nytt ha kommit till insikt om hemslöjdens betydelse. 140

Vid 1872 års riksdag fattades beslut om höjning av anslaget till befrämjande i allmänhet av slöjderna för »kringresande undervisares anställande». Vid 1877 års riksdag ställdes sedermera medel till förfogande för avlöning till två undervisare i husslöjd, därav en ordinarie. I nu gällande reglemente ändrades benämningen undervisare till instruktör och husslöjd till hemslöjd. Sedan innehavaren av den ordinarie befattningen som statens instruktör i hemslöjd år 1913 beviljats avsked, har befattningen endast uppehållits på förordnande. Befattningen i fråga uppehölls till en början av manlig men har från år 1922 uppehållits av kvinnlig befattningshavare. Den nuvarande hemslöjdsinstruktören tillsattes år 1937. Befattningen är sedan år 1921 underställd kommerskollegium, vilket detta år från lantbruksstyrelsen övertog handläggningen av ärenden rörande hemslöjden. S t a t e n s i n s t r u k t ö r i h e m s l ö j d intager inom den svenska hemslöjden en synnerligen central ställning. Enligt gällande instruktion är instruktören skyldig att efter av kommerskollegium meddelade bestämmelser lämna undervisning vid slöjdkurser för utbildning av slöjdlärare, inspektera slöjdundervisningsanstalter samt tillhandagå hushållningssällskap, landsting, kommuner och enskilda personer med råd, upplysningar och ledning i allt vad till hemslöjden hör. På grund av den utveckling, som sedan instruktionens tillkomst, ursprungligen år 1888, ägt r u m inom hemslöjden och slöjdväsendet, har instruktörens uppgifter att lämna undervisning vid slöjdkurser och inspektera slöjdundervisningsanstalter så gott som helt utgått och närmast inordnats under överstyrelsen för yrkesutbildning. Andra uppgifter ha emellertid tillkommit, och instruktörens arbetskraft har i allt större utsträckning kommit att tagas i anspråk av bl. a. hemslöjdens föreningar och organisationer. Genom en omfattande föredragsverksamhet bidrager även instruktören till en ökad kunskap i hemslöjdsfrågor för icke blott de inom hemslöjden verksamma utan även den stora allmänheten. År 1899 bildades den första hemslöjdsföreningen i landet, föreningen för svensk hemslöjd. Sedermera bildades hemslöjdsföreningar i olika delar av riket, och f. n. finnes minst en förening i varje län. Sammanlagda antalet föreningar i hela landet uppgår till ett 40-tal. Verksamheten inom hemslöjdsföreningarna är av såväl ideell som ekonomisk art, och så gott som samtliga föreningar ha upprättat egna butiker inom de olika länen för den lokala försäljningen. Flertalet av de lokala hemslöjdsföreningarna ha sammanslutit sig i ett riksförbund, svenska hemslöjdsföreningarnas riksförbund. I de län, där flera föreningar finnas, ha utom i ett fall föreningarna dessutom sammanslutit sig lokalt till länsförbund. Vidare har under senare år bildats en gemensam försäljningsorganisation, hemslöjdsförbundet för Sverige. Beträffande omfattningen av denna försäljningsorganisations verksamhet kan nämnas, att enbart i förbundets butik i Stockholm under år 1947 försåldes hemslöjdsalster för sammanlagt kr 631147:—. Hem141

slöjdsförbundet bedriver även engrosförsälj ning, vilken emellertid handhaves av en privatfirma enligt kontrakt. Totala engrosför sälj ningen under år 1947 uppgick till 2 700 000 kr. Engrosförsäljningen har på grund av den alltmer ökade omslutningen vidtagit omfattande organisationsförändringar. Till engrosförsälj ningen levereras varor via hemslöjdsföreningarna från hemslö j dare över hela landet. Engrosförsälj ningen betalar för mottagna produkter 50 å 60 procent av minutförsäljningspriset. Den totala försäljningen av hemslöjdsalster från till svenska hemslöjdsföreningarnas riksförbund anslutna organisationer uppgick under år 1947 till c:a 11 milj. kr. Härtill torde komma en relativt omfattande försäljning av hemslöjdsprodukter genom privata firmor. Antalet hemslöjdare i landet, som arbeta för hemslöjdsföreningarnas räkning, torde kunna uppskattas till 7 å 8 000 personer. Svenska hemslöjdsföreningarnas riksförbund åtnjuter sedan ett flertal år tillbaka statsbidrag från anslaget under tionde huvudtiteln till befrämjande av hemslöjden, och sedan år 1937 har från detta anslag bidrag utgått även till de provinsiella hemslöjdsföreningarna. För budgetåret 1947/ 48 var i riksstaten för ändamålet uppfört ett belopp av 50 000 kr, varav 24 000 kr till svenska hemslöjdsföreningarnas riksförbund, 17 000 kr till understöd åt de provinsiella hemslöjdsföreningarna samt 9 000 kr till särskilda hemslöjdsändamål. Sistnämnda belopp är avsett dels för bidrag till hemslöjden i vissa län, huvudsakligen Göteborgs och Bohus län, dels till anskaffande av redskap för hemslöjden, såsom vävstolar o. d. Bidraget till riksförbundet utdelas direkt av Kungl. Maj :t, under det att de övriga bidragen numera fördelas av kommerskollegium. Bidragen till föreningarna ha utgått med belopp, varierande mellan 500 och 1 800 kr, i medeltal 700 kr, och ha varit avsedda till understöd framförallt av föreningarnas rådgivnings- och upplysningsverksamhet. Denna hemslöjdsföreningarnas rådgivnings- och upplysningsverksamhet har i huvudsak omfattat rådgivning och handledning i materialkännedom, spinning och vävning, mönster och färger, lämpliga kvaliteter m. m., enklare träslöjd och korgtillverkning, linodling och ullproduktion, inventering av länets eller traktens äldre hemslöjdsartiklar, ombestyrande av tävlingar i linhantering och olika slags spanad, samling av mönster och modeller, omfattande bl. a. husgerådslinne, heminredningstextilier, beklädnadstextilier, handarbeten och ullprover, anordnande av »slöjddagar» i olika delar av resp. län med föredrag, visning av hemslöjdsalster och modeller samt rådfrågning och diskussion, vägledning i fråga om ungdomens fritidssysselsättning, deltagande i utställningar, kursverksamhet m. m. Som ovan nämnts åligger det statens instruktör i hemslöjd att tillhandagå organisationer och enskilda personer med råd, upplysningar och ledning i allt vad till hemslöjden hör. För upplysning och konsulterande verk142

samhet ha därjämte vissa hushållningssällskap och hemslöjdsföreningar anställt särskilda h e m s l ö j d s k o n s u l e n t e r . Våren 1948 funnos sålunda i landet 27 hemslöjdskonsulenter — därav dock de flesta med deltidstjänstgöring. Av konsulenterna voro sex manliga. Bidrag till avlöning av dessa konsulenter utgå från landsting, hushållningssällskap och hemslöjdsföreningar samt av anslaget till befrämjande av hemslöjden. Genom kungl. brev den 30 juni 1947 bemyndigades kommerskollegium efter därom gjord framställning (se sid. 140) att utöver förut anvisat belopp under budgetåret 1947/48 till hemslöjdens befrämjande av manufakturförlagslånefonden använda högst 80 000 kr, varav 70 000 k r såsom bidrag till anställande av hemslöjdskonsulenter samt 10 000 kr till anordnande av en fortbildningskurs för sådana konsulenter. Den fortbildningskurs, vartill sålunda statsbidrag erhållits, anordnades i Stockholm av svenska hemslöjdsföreningarnas riksförbund under tiden 4 augusti—6 september 1947. Kursen hade ett 30-tal deltagare och omfattade föreläsningar, praktiska övningar och studiebesök. Under budgetåret 1947/48 utlämnade kommerskollegium av de till förfogande stående medlen bidrag till anställande av 26 konsulenter med ett genomsnittsbelopp av nära 2 900 kr per konsulent. Kollegium har i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställt att för budgetåret 1948/49 få utöver ordinarie anslag för hemslöjdsändamål disponera 109 000 kr som bidrag till anställande av hemslöjdskonsulenter eller för hemslöjdsändamål tillsammans 160 000 kr, varav i anslag till svenska hemslöjdsföreningarnas riksförbund 30 000 kr och till särskilda hemslöjdsändamål 21 000 kr. Kommerskollegium framhåller i sin skrivelse, att hemslöjdskonsulenterna i lönehänseende böra minst jämställas med hemkonsulenterna. 1 Kollegium erinrar även om att kollegium i sin utredning av den 30 j a n u a r i 1947 (sid. 138) framhöll betydelsen av att åtgärder vidtogos för att befrämja den manliga hemslöjden och förordade därvid tillsättandet av flera manliga konsulenter. I samband därmed uttalade kollegium önskvärdheten av att —• i likhet med vad fallet vore inom den kvinnliga hemslöjden — en instruktör sbefattning inrättades för den manliga slöjden. Kollegium var för det dåvarande icke berett att föreslå en dylik befattning utan ansåg, att därmed borde anstå till en senare tidpunkt, då konsulentfrågan för den manliga hemslöjden mera utvecklats och ytterligare erfarenheter därvid vunnits. Kollegium framhåller vidare att, ehuru redan nu erfarenheter föreligga, som enligt kollegii åsikt skulle kunna motivera tillsättandet av en instruktörsbefattning för manlig slöjd, kollegium dock icke anser sig för närvarande böra föreslå en sådan statlig befattning. En manlig instruktör för hemslöjd har emellertid försöksvis på deltid varit knuten till svenska hem1 Hemkonsulenternas lön utgick under år 1948 provisoriskt med 6 860 kr jämte dyrtidstillägg (12 procent).

slöjdsföreningarnas riksförbund, och enligt vad kollegium under hand från riksförbundet erfarit, har denne visat sig fylla ett mycket stort behov och varit av särskild betydelse för främjande av bl. a. den manliga husbehovsslöjden. Kollegium finner det därför önskvärt, att denna instruktörstjänst ej blott kunde bibehållas utan även utökas till att avse heltidstjänst. Under förutsättning att en manlig hemslöjdsinstruktör knytes till riksförbundet, föreslår kommerskollegium, att statsbidrag härför må under budgetåret 1948/49 utgå med högst 4 000 kr. Samtliga ovan nämnda av kommerskollegium gjorda framställningar om anslag ha bifallits. Det bör i detta sammanhang nämnas, att svenska hemslöjdsföreningarnas riksförbund sedan c:a fyra år tillbaka anställt en arkitekt med uppgift att för riksförbundets räkning utforma lämpliga hemslöjdsmodeller samt att i samråd med en särskild j u r y inom riksförbundet pröva de olika modellförslag, som inkomma från hemslöj dare och hemslöjdsföreningar ute i landet. I arkitektens uppgifter ingår även att ute i landet övervaka och instruera de manliga hemslöj darna. c) Kortfattad redogörelse för en organisation och arbetssätt

hemslöjdsförenings (Steneby).

Steneby hemslöjdsförening, Dals-Långed, torde vara den av de svenska hemslöjdsföreningarna, som mest rationellt organiserat den moderna hemslöjden i vad gäller de partiellt arbetsföra. Föreningen har under sin föreståndares, rektor Erland Borglund, ledning utfört ett verkligt pionjärarbete i fråga om bevarande av bygdens gamla hemslöjdstraditioner, mobilisering av hemarbetskraften — till stor del partiellt arbetsföra — instruktion och rådgivning till hemslöj darna och ordnande av försäljningsverksamheten. På grund härav och icke minst från den synpunkten att Steneby hemslöjdsförening sysselsätter ett stort antal handikappade personer, har kommittén funnit en redogörelse för föreningens organisation och arbetssätt här vara av intresse. Steneby hemslöjdsförening bildades år 1929 och har från en ringa början vuxit till en stor institution, ett slags hemslöjdens folkhögskola, där många hemslöj dare fått sin utbildning och där arbetare på området från landets alla delar och även från främmande länder studerat och lärt. Rektor Borelund fann nämligen snart, att förutsättningen för att hemslöjden skulle kunna bliva lönande för den enskilde hemslöjdaren framförallt var, att denne erhölle en sådan undervisning och instruktion, att hans produktion utan svårigheter kunde ingå i de serier och modeller, vilka med svenska hemslöjdsföreningarnas riksförbunds kvalitetsbeteckning »Svensk slöjd» genom förbundets engrosförsälj ning kunde sändas ut över hela landet samt även i stor omfattning exporteras till utlandet. Denna undervisning lämnas på Steneby yrkesskolor genom särskilda instruktionskurser, 144

i allmänhet omfattande fyra veckor (160 t i m m a r ) . I kommitténs för partiellt arbetsföra betänkande III (Utredningar och förslag angående sysselsättnings- och arbetsterapi vid vissa sjukhus och vårdanstalter m. m., SOU 1947:44, sid. 117) har lämnats en kort redogörelse för dessa kurser. Kurserna omfatta undervisning i bl. a. hemslöjd, snickeri, hemslöjdsmålning och halmarbete, korgarbete, konstsömnad, klensmide, modellering och träskärning, linoleumsnitt och handtryck samt ben- och hornarbete liksom förfärdigande av högtidspynt. Avgiften hittills för hel — 4-veckors — kurs är 50 kr. Materialavgift betalas efter förbrukning, minimiavgift 15 kr. Härtill kominer inackorderingsavgift, vilken för 4 veckor utgör 155 kr (delat r u m ) , samt anmälningsavgift, 10 kr. Dessa priser gälla kursdeltagare, som ej remitteras från pensionsstyrelsen eller länsarbetsnämnderna. För dessa senare bli priserna: anmälnings-, kurs- och materialavgift för 4-veckors kurs 100 kr samt för inackordering (delat r u m ) 135 kr. Hemslöjdsföreningen håller efter utbildningskursen kontinuerlig kontakt med hemslöj darna, lämnar ut nya modeller och instruktioner och kontrollerar arbetet. Hemslöjdsföreningen hjälper även de forna eleverna till att börja med genom att inköpa deras alster, till dess verksamheten kommit igång och de fått utkomstmöjligheter som egna utövare, där de slagit sig ned. Steneby har övervägande manlig hemslöjd, främst träslöjd. På detta område liksom i fråga om halmslöjden (se nedan) har rektor Borglund åstadkommit en renässans. Han framhåller i en artikel i tidskriften Hemslöjden (september 1944), att orsaken till att den ursprungliga träslöjden i vårt land gick tillbaka var bl. a. ändrad smakinriktning, sekunda efterapningar ute i landet och icke minst fantasilösheten hos dem, som plagierade. För den skull har Steneby hemslöjdsförening nu för vana att få fram nya modeller halvårsvis vid sidan av de standardprodukter, som äro svåra att efterapa. Steneby största framgång vid sidan om arbetet för ett nyvaknat intresse för den manliga slöjden ligger på halmarbetenas område. Den 100-åriga halinhattstillverkningen i Ärtemarks socken i Dalsland låg i dödsryckningarna för ett 15-tal år sedan, och konsten utövades endast av några äldre kvinnor. De talrika förläggarna hade upphört med verksamheten, och endast en återstod. Steneby hemslöjdsförening visade, att icke endast hattar av en typ utan av många kunde tillverkas liksom väskor och andra förvar samt mattor, dukar och tabletter m. m. i den vanliga flättekniken. Vidare tillverka föreningens halmslöjdare högtidspynt av halm, såsom julgransprydnader, halmänglar, påskpynt etc. Den gamla seden att väva mattor av halm har Steneby även tagit upp. Därvid har man funnit, att ett allmännare bruk av den sistnämnda varan k a n göras genom förfärdigande av kuvertunderlägg, bordlöpare, lamp- och lyktskärmar samt solskydd åt rumsväxter för att 10 — 83000

nämna några artiklar. C:a 150 halmarbetare ha nu god biförtjänst vid sidan om sitt dagliga arbete i hemmet. I Ärtemarks socken och inom Steneby kommun arbeta 10 flickor med halmvävnad till omväxling med annat textilt arbete. En arbetsstuga med höggradigt partiellt arbetsföra tillverkar brudkronor och en del annan högtidsslöjd i halm. Traktens kvinnor beredas sysselsättning med smärre målningsarbeten av högtidspynt och leksaker samt montering av hattband, vilka senare tillverkas av patienterna på ett sjukhus. Åt korgslöjden ägnas ett stort intresse. På de s. k. sommarkurserna, som besökas av mycket sjukhusfolk, ej minst sysselsättnings- och arbetsterapeuter, mottages även provkursfall för att konstatera fallenhet för korgslöjd, innan de remitteras vidare till blind- eller vanföreanstalter, som ha fylligare utbildning på området. I Älvsborgsdelen av Västergötland har Steneby kolonier av hemslöj dare, som arbeta med spån- och korgslöjd, men först och främst med bastarbeten. Största svårigheten är att få dessa arbetsgrupper att lära upp nya utövare och utvidga marknaden. Denna tillverkning liksom halmslöjden täcker nämligen endast delvis efterfrågan.

4. Undersökning av vissa hemarbetares i S. Älvsborgs län och Dalsland inkomst- och arbetsförhållanden. För att i någon mån få en uppfattning om hemslöjdsarbetets lönsamhet samt hemslöjdsarbetarnas arbets- och sociala förhållanden lät kommittén för partiellt arbetsföra i april 1948 verkställa en undersökning av vissa hemarbetares inkomst- och arbetsförhållanden. Undersökningen förlades till socknar i S. Älvsborgs län och Dalsland, där dels den manliga hemslöjden sedan gammalt är väl representerad, dels ett större antal partiellt arbetsföra äro sysselsatta med hemslöjdsarbete. Undersökningen skedde i samråd med länsarbetsnämnden i Älvsborgs län och utfördes genom personliga besök och intervjuer med hemarbetarna. Adresserna till dessa hade införskaffats dels från »Hemslöjden, Borås», dels från Steneby hemslöjdsförening. Utförligare redogörelse för undersökningen lämnas i bilaga nr 5 (sid. 380). De hemarbetare, som sålunda besöktes i sina hem, voro bosatta på skilda platser inom ett stort område, sträckande sig från smålandsgränsen i sydost till norska gränsen i nordväst, ofta långt från landsvägar och samhällen. För undersökningen hade anslagits fem dagar, och under denna tid medhunnos besök hos 30 hemarbetare. Av dessa kunde 20 betecknas som partiellt arbetsföra eller överåriga. De arbetshinder, som dessa representerade, voro förutom hög ålder vanförhet, sviter efter barnförlamning, reumatism, blindhet, sviter efter lungsjukdom, hjärnskada, stark tremor, debilitet och allmän klenhet. Följande hemslöjdsgrenar voro representerade: »Jalusi146

vävning» av träribbor, keramik, träsvarvning och träslöjd, vävning, laggkärlstillverkning, tillverkning av småmöbler, tillverkning av dörrmattor och kassar av granbast, korgmakeri, konstsmide, tillverkning av ull- och ryktkardor, brodering, metalltrådsarbete, hemslöjdsmålning, tälj ning av djurfigurer i trä och bark, borstbinderi, spinnrockstillverkning samt halm: arbeten av olika slag, såsom halmflätning, tillverkning av halmväskor, halmhattar, kassar och skålar av halm samt högtidspynt av halm. Det må nämnas, att en del av det hemarbete, som medtogs i undersökningen, var i viss mån hantverksbetonat. Det ansågs emellertid värdefullt att redovisa även detta — även om det mera vore att betrakta såsom hantverk och icke som hemarbete i vedertagen mening — framförallt därför, att dess samtliga utövare kunde betraktas som partiellt arbetsföra. De undersökta hemarbetarnas bostadsförhållanden voro i allmänhet tillfredsställande. Många disponerade för arbetets utförande särskilda arbetslokaler, helt skilda från bostaden. Detta var förhållandet i samtliga fall, där maskiner eller verktyg och arbetsmaterial av mera skrymmande art användes. I de fall hemarbetarna utförde sitt arbete i bostaden, rörde det sig om sådan hemslöjd, vars utövande icke medförde någon nämnvärd nedskräpning eller erfordrade maskiner eller sådana hjälpmedel, som inkräktade på bostadsutrymmet eller störde trevnaden i bostaden. I ett fåtal fall! utfördes hemarbetet som bisyssla till småbruk eller annan sysselsättning. De flesta utövade hemslöjden som huvudsakligt förvärvsarbete. Många I av dessa senare hade emellertid ålders- eller invalidpension; ingen hade fattigvårdsunderstöd. De hemarbetare, som uteslutande ägnade sig åt hemslöjdsarbetet, uppgåvo en daglig arbetstid, som varierade mellan 8 och 13 timmar; i intet fall uppgavs en arbetstid av mindre än 8 timmar om dagen. För att få till stånd en beräkning av a r b e t s l ö n e n per dag resp. timme gjordes en förfrågan hos hemarbetarna om den tid, som åtgått för fullbordande av en viss hemslöjdsvara, samt den betalning, som erhållits för densamma. I de fall, där uppgift om kostnaderna för råvara och arbetsmaterial kunde erhållas, fråndrogos därvid dessa den för resp. hemslöjdsalster erhållna betalningen. I flertalet fall, där kostnaderna för råvaran ej kunde uppgivas, rörde sig emellertid dessa om ganska små belopp. Kostnaden för underhåll av eventuella maskiner, hyra av lokal (där sådan i något fall kunde förekomma) etc. togos ej med i beräkningen. De på detta sätt erhållna löneuppgifterna ha sammanställts i tab. 8. Av tabellen framgår, att dagsförtjänsten varierade mellan k r 2:50 och 20:00 vid 8 timmars arbetsdag, motsvarande en timpenning, varierande mellan c:a kr 0: 30 och 2: 50. Arbetsförtjänsten i medeltal per timme skulle enligt samma uppgifter uppgå till kr 1: 12. Det må emellertid framhållas, att dessa inkomster kunde erhållas endast vid full sysselsättning, d. v. s. vid en j ä m n tillgång på arbete. Såsom framgår av tab. 8 var tillgången på vissa 147

o O

73 O

73 O

O O

73 O

73 O

i

1 O

s

h~ Sf Sfl C

Inkomst p dag vid fi sysselsättni (8 tim. arb.-dag)

ycket god

CO

»

God

Tillången på rbete bC

-fl

i « c:'73

G

i 1a

73 O

O

— | CÖ

§1

:cö

O

co

o

1 1

I t^

1 o

CO l-H

' CT>

o

H

CM

i

i

O CM

TH

-rf 00

o

i-H

o

M O

00 CN

TH

c: o

oo co

C3

•<*

•«*

o T*

1 1

o •^ CO

o

iO

CM

s fit.3 : 0 Cl g

,3

M

2«a

I 1

CO

|si

CM

1-H

ro

00 OO

O xt<

T-l

cö CM

CO T-l

ur.

<r ir

t^. T*

O -T

o

c-

CO

CO CM

O 1H

o

j—

T-

I—1

CN

T-*

O

ö

TJ

73 O

o r^

0.

cu X2

T-l

T-l

CM

< I

ti

S5 73

>>

J3 C ca

CD

« o

tö G t» «

- Q

1 O

O

u

bC

^ §5h « 2

Mö fl

fi«"

o c-3 W o

Hl

fl

ca U

•i - i

l

-

03 AC

C

C C

1 1

I

o

^

i

o o

Si

O O O

c/3 O :cöO U •*&

W o

HrH

CÖ

bT

t*

r °cö

O O

O

o o

o o

T-l

s

CO

T-l

"cö u

cö

o

CD

CO

*-'

>£

CU

C

tCQ

Q

fl

H cu

-t-

CN

'

>

-«

-*

CM

Ä b* CÖ 44

,, fl

> cö

:0

t/5

C/3

fl

CÖ i-s

C/3 :cö

>

cu 43

cu

t> cö

„_,

cö

fl

Uj

E

p

0 ul

i

:CÖ

^

6g

u

i

'

1 •

^3 t-

u

"o CO

fl s 44U OC

c

|

CÖ

C/3

-ii

tys

»CÖ

> •

cu

O W3 hrH °Cö « CO

u

u

£

22 CM

fl

ta

K

d l Cö CO

«CÖ

"fl

å

i

|1

:3

c -If

!

CO

J3

:cö

o o

s

»cg

<CÖ

o

QO

43 t-,

. f e C3 b SE 73 fl I l •-!

u

CH

-

.

:CÖ

•et

ca

ÖC

— o

X5

4=

c

3 Ol

o

:<S

CO

1 O

o co

•d

s H «

•

O

1 C 3 . * J>

För arbetets utförande nödvändiga maskiner och verktyg

un

|

i2

o

1 C OJ

c'£

1> J

>c; CO :cö

>

>

cö

CÖ

CÖ co CO

CÖ - Q

> C3 fcD

bi :cö 44 Qfl tio

cö

C G ^5 t-,

cu

l>

>

cö W3 G

cö

s

cö

>

6C C 4 -. •i-H C/

CÖ

o

co co 73 »CÖ

o o

C

fl >> %. ra u > > > cö C

O

NI

*'

tn G

ca

cö

G

G

cö

cö

«

Q.

•>

cö

0 3 ^

bl)

G « •fl G «* .^ c n G 'C M ^fl 4 d X u cu cu ! « cu f* 33 C a aD 1=1 ft > 3> > H cq H H H H H H c-

G 4d

p « X

D

EH

:cö

CO

co

cö 6G0

h O

tm 7 3 u U o Cl 4< M

u o

t* O 73 U CÖ 4d

—

G 4<S bi

M

u

CU

73 O U

UD e

Q

c

G

G

G

s e:cö s:cö ^ / £ 73O

iOO O

sed

ses

i

•2% Oo

O

O

c

G

"C c

I

fi O

O

T:

73 O

a

C

C

c

c

£ S S E S

c C

c

:cö

:cö

= 73

sed

:cö

O o

O

C

O

C

CD

Si

CD

CÖ

43 Si CÖ

Si

- E

cu

CD

•)->

0-H

1 v*

o -t **

T-l

T*

o

_ 1 o ^ co

CM

CM

Ti

Ti

a

Q

1 o

co

t*

i

i

• --

r^

ur.

o 25 r^

o

oo

•

tr

i

1 oo

O

1 CO

1 co

cu

Si

os

co : Tt

o co

:0

as

3 TH

cö 73 . 'co cö G 43

T ^

o o

t O CD

cö

Ig

cö O Si

SO 44

o

•**< o

o

o

CM

O

CM

O

CO

O

O

CO

O

O

o 1 o i

1 1 o

T i

3 "f * - cö Si

C/3

fl

« ä

O

o

o

CM

CM

CM

O

O

| CO

O T-l

CM T-l

o co

V.

o

C

-Tf

O

O

o

O

o

. - , CD CD SO 03=0

* • ;

CM

cö

C—1 s- _, O

| - H

13 43 CO

4 l sO

3 M—i •—;

Si

cö ed CÖ S i 43 44 43 CD

73 T3

>> >> >> >> >>

>> CD

r>>

•4-1

CD

cu cu Ä XI

73 r>>

73 ->>

CD

CD

cu Ä

cu J3

-Q

O

O Q Q Q

O

C

O

Q

CD

| |

CN

73 T;

>> >> >> >> > .

c

CD

CD

43 43

c X

CD

43 Q Q Q C O

G CD Si CÖ CD

~ •o > ^ *

c S -

cö C « t o C 4^ « c CÖ ^ 4 3

fl

43 Si 7 3 CÖ CO

est. G cö E CÖ • s 7 3 "co E S i CD O CD X > o 4 1

OS

1 !

i

'

1 1 1

|

i

1 44

CO

C CD

'C 73

1 1 u

t>

-*o «fl

1 I 1

tö

|

i

cö 73

^ •n

,— UN

cö

cö

CO

'C

13 Si

U CÖ

cö

to

a

c c

co

cö C :cö

o Si _G

c fl - C > -fl Lo* e > s - * c > cö sc:

CO

to

CO

_ D 44G _fl C G •i safl

B

C

co 73 SO

K •0

i

C

tH

-

C

CD

C

Q

c £

CD

> H

i

i

1 I

i

m Si

•#

cö

>

C/2

"J3

>

E

cö

A CD

CÖ

13 co

| 13 43

->

cö to

s

-G

73 cö

•13

|

:cö

>

-ii!

«n —1 Si

T; g

^

CO

> R

13 ft C 'ft C/2 • s J C SH

cö

:cö

1 C_ sS C

w

> >

»

•- 73cö cö S 0—

G

S o—

E

:0 C/2

:0 C/2

Si :CÖ H->

[fl co

co cö 44

c > ••T.

73 cö C C !0

o G

CÖ CO

s-

cö

T*

Si

Si

-2

0 CÖ 73

-+

-* "T»- l* TH

CÖ

>

Si

A to

s

E

44 co »cö

ft [3 • > cö cd

73 c. cö c * •

CD

C

to

»c:

) «J-1 s-

0—

:T,

>

fl ^S i E fl 44 Si c CD 'f > > a SH

CD

»0

H

P

> Cö

t o to

K^

H

CÖ

to #C

'fl 73

CD

u 7 3 cö G G 'a? ses t , cö °cö 43 cö Si G Si S i o—i cö t o cu 73 fl ' o 73 cö G 4 3 ^ G cö t i Si co cö cö O C 43 > 44 oCÖ

••o

fl

cd

c

co co

'ti

73 C G CD «cö ' C O Si on

u

s

£

# ft

-c

O

C*

oo :0

i

T—

»ed

CÖ

I

s-

<-

SI

cö

CO

CÖ 73

u b a

CÖ

>

44 co 44 co

o

to

>

E 13

>>

cö

:3

1 43

73 73

fl cöfl :o > 'fl sed C cö •M «4—1

E 13

CÖ

> CÖ

1 Si

.

te

u

cö G

G to CÖ Si

>

m cö

i

* 5 co

sed

CD

_> 1

Si

to G ocö to 73

fl

.a

SS H

43 C Si

ses

u a

CÖ

eD 73

! ;

c

:

Si

!

CO CD

'

4-»

44 Si

co G

CÖ

u S i G 44

o—

sO

o—i

o fl O

CD

CD t o Si t CÖ CD CD CD

73 43 43 CO cö S i S i CD

CÖ CÖ

fl E E CO

O

N

!

> :

CD

CD

n 43

SS -3

CD

i4a

slag av hemslöjdsarbeten ojämn eller otillfredsställande, vilket berodde på ringa eller endast säsongmässig efterfrågan på en del hemslöjdsalster. De uppgifter angående hemslöjdsarbetarnas arbetsförtjänster, vilka sålunda erhöllos, torde i stort sett giva en ganska god bild av hemslöjdsarbetets lönsamhet. I den mån de erhållna inkomstuppgifterna skulle behöva justeras, torde detta böra ske uppåt. Vissa omständigheter vid hembesöken torde nämligen ha bidragit till att en del hemarbetare visade en tendens att uppgiva lägre inkomster än vad som i förevarande fall borde k u n n a anses normala. För det första företogos resorna i bilar med beteckningen »tjänstebil», och de hemarbetare, som observerade detta, intogo genast en mer eller mindre vaksam attityd: »här var det myndigheterna som voro ute, kanske skattemyndigheterna, och det gällde att vara försiktig». Några av hemarbetarna åtnjöto invalidpension, och man får antaga, att de redan av denna anledning ville förringa sina inkomster på hemarbetet. Det var i allmänhet icke heller så lätt att utan tidsödande utläggningar klargöra syftet med undersökningen. För det andra deltogo under tre av de fem dagar resorna omfattade, representanter för hemarbetarnas arbetsgivare, hemslöjdsföreningarna i Borås och Steneby. Dessas ciceronskap var av mycket stort värde därigenom att det i hög grad underlättade kontakten med hemslöj darna men torde å andra sidan även ha verkat i viss mån hämmande, då det gällde att få fram tillförlitliga uppgifter beträffande inkomsterna av hemslöjden. Såväl »Hemslöjden, Borås», som Steneby hemslöjdsförening drives på rent affärsmässig basis, och under sådana förhållanden föreligga givetvis vissa intressemotsättningar mellan arbetsgivare och arbetstagare. De senare önska väl ofta få mera betalt för sitt arbete, och det kan därvid ligga nära till hands, att de förringa inkomsterna på sitt arbete. Det bör emellertid anmärkas, att flera av de hemarbetare, som besöktes, voro mycket skickliga i sitt yrke och ibland de enda utövarna av detsamma i bygden, vilket givetvis gjorde dem ganska oberoende så tillvida, att de själva kunde bestämma priset på sina alster.

5. Hemarbetet och de partiellt arbetsföra. a) Tidigare

utredningar

och

förslag.

I nationalföreningens mot tuberkulos utredning angående förbättrad luberkuloseftervård hade frågan om h e m a r b e t e f ö r d e t u b e r k u l ö s a upptagits till behandling. Utredningsmännen ansågo, att arbete i eget hem vore en väg, som i största utsträckning borde göras framkomlig för att underlätta den reducerade arbetskraftens förvärvsarbete. Den gifte arbetare, som lärt ett yrke, vilket kunde utövas i hemmet med ett skäligt ekonomiskt utbyte, borde, då det var behövligt, och i den mån 150

det vore möjligt, förhjälpas till tjänlig bostad och erforderliga verktyg och arbetsmaskiner samt till avyttring av sin tillverkning. Även tuberkulösa, som visserligen icke kunde sägas ha lärt ett sådant yrke men som före eller efter insjuknandet förvärvat vissa färdigheter häri, kunde säkerligen på egen hand och med utnyttjande av vissa råd och anvisningar, som borde lämnas dem, förvärva den vana och förfarenhet, som erfordrades för att hemarbete skulle kunna giva ekonomiskt utbyte av betydelse för deras utkomst. Sådan färdighet kunde den tuberkulöse få exempelvis genom arbetsterapin på sanatorierna, under träningsarbete som konvalescent, eventuellt som pensionär på ett av de eftervårdshem, utredningen i annat sammanhang hade föreslagit skola inrättas. Utredningsmännen framhöllo, att jämställda med hemarbetare av här åsyftat slag vore i väsentliga avseenden de hantverkare, vilka i liten skala självständigt utövade sitt yrke. De förslag angående hemarbetet för tuberkulösa, utredningsmännen framlade, gällde därför även dessa. Med hemarbete avsågs i utredningen »tillverkning av alster, säljbara i den allmänna marknaden». Härmed åsyftades kvinnliga hemslöjdsarbeten av olika slag, smärre snickeriarbeten, halm- och bokbinderiarbeten, skrädderi- och skomakeriarbeten m. m. Även trädgårdsskötsel och smådjursavel torde komma i fråga, däremot icke smålantbruk med produktion av säd, smör, mjölk och andra animaliska produkter; detta på grund av klientelets hälsotillstånd. Utredningsmännen hade icke företagit någon undersökning av omfattningen och arten av det hemarbete av nyssnämnda slag, som bedrevs av tuberkulösa, men uttalade som sin uppfattning, att detta vore ganska obetydligt. De viktigaste orsakerna härtill vore dels att någon rådgivande verksamhet rörande hemarbetet eller någon organisation av arbetet knappast förekommit, dels att avsättningsmöjligheterna varit mycket begränsade och i stort sett enbart beroende på den avyttring, tillverkaren själv kunnat upparbeta. Även om det hade varit möjligt att utföra en tillförlitlig undersökning om hemarbetets omfattning och karaktär vid tiden för utredningen, hade enligt utredningsmännens mening därigenom under alla förhållanden icke kunnat erhållas besked om de möjligheter, som kunde föreligga för en utveckling av denna verksamhet. Besked härom kunde enligt utredningsmännens uppfattning först några års upplysnings- och propagandaverksamhet lämna. Utredningsmännen framhöllo, att det hemarbete, som kunde komma i fråga, bleve beroende av många olika faktorer. Självfallet vore det av stor betydelse, att kuranta varor i möjligaste mån förfärdigades. För detta ändamål borde en samverkan mellan hemarbetare och måhända även anstalter inom olika dispensärområden eftersträvas. Det måste ligga i hemarbetarens eget intresse — framför allt när det gällde den mer stabiliserade arbetskraften — att ansluta sig till en kollektivt organiserad tillverkning 151

för vinnande av en god marknad. För att åtnjuta förmånen av en planerad gemensam försäljningsorganisations fördelar borde hemarbetaren därför ställa sig givna råd och anvisningar till efterrättelse vid risk att eljest få söka ordna med försäljningen av sin tillverkning helt på egen hand. Det framhölls vidare, att för att hemmavarande tuberkulösa skulle vara i stånd att utföra förvärvsarbete, vore de i viss omfattning i behov av arbetsmaskiner och verktyg, som betingade en så stor kostnad, att de icke själva kunde anskaffa dem. Eftersom icke på förhand närmare kunde angivas med vad slags arbeten de tuberkulösa komme att sysselsättas i hemmen, vore det icke möjligt att angiva arten av dessa maskiner och verktyg. Sannolikt vore dock, att en del av dem, vilka utbildats i hantverk, komme att behöva en skrädderimaskin, en skomakerimaskin, en symaskin o. s. v., men för flertalet torde dock knappast så pass dyrbara hjälpmedel bliva erforderliga, utan det torde komma att stanna vid mindre och billigare maskiner samt verktyg. Beträffande r å d g i v n i n g e n framhöllo utredningsmännen, att det vore nödvändigt, att en för hela landet central sådan anordnades. Visserligen kunde man ifrågasätta, om icke denna angelägenhet kunde ordnas av de olika landstingen var för sig, varigenom omkostnader för resor och dagtraktamenten kunde nedbringas. En lokal rådgivning kunde förväntas äga förtrogenhet med landstingsområdets hemslöjd och hemindustri, vilket vore en beaktansvärd fördel. Denna syntes dock utredningsmännen icke uppväga den olägenhet, som en bristande kännedom om de tuberkulösas arbetsproblem i stort sett måste anses innebära. Denna angelägenhet syntes endast helt undantagsvis k u n n a bliva på ett tillfredsställande sätt tillgodosedd genom en utbyggnad av kuratorsverksamheten. Kuratorerna torde nämligen icke ha den utbildning eller erfarenhet, som vore erforderlig för arbetets ändamålsenliga ordnande. Utredningsmännen förordade därför, att styrelsen för det föreslagna yrkesskolesanatoriet skulle bliva ett centralorgan för de tuberkulösas arbetsproblem och att den för att fylla den uppgiften finge till sitt förfogande en tjänsteman, benämnd y r k e s k o n s u l e n t , vilken skulle avlönas av nationalföreningen mot tuberkulos, medan hans resekostnader skulle täckas av statsbidrag. Denne skulle utom att tillse arbetet vid yrkesskolesanatoriet, arbetsterapin vid sanatorierna och arbetet vid av utredningsmännen föreslagna s. k. eftervårdshem även bistå dispensärerna med råd rörande under deras tillsyn stående hemmavarande klientels arbetsförhållanden. Utredningsmännen hade icke ansett sig närmare k u n n a ingå på frågan om kompetensanställningsvillkor o. d. för yrkeskonsulenten utan erinrade endast om att denne måste vara väl förtrogen med småindustrins och hantverkets arbetsmetoder samt med hemslöjd i landets olika delar och borde besitta stor uppslagsrikedom samt förmåga att följa växlingarna på marknaden beträffande de alster, som klientelet hade förutsättningar att tillverka. Det underströks att, då 152

hela verksamheten hade en starkt socialt betonad karaktär, yrkeskonsulen»ten därjämte borde äga god kännedom om de olika grenar och former av det sociala arbetet, som syftade till att göra i ett eller annat avseende defekta personer i möjligaste mån självförsörjande. Med hänsyn till de kvalifikationer, som måste ställas på honom, ansågs avlöningen böra motsvara en byrådirektörs eller en byråchefs. b) Nuvarande

förhållanden.

Det förvärvsarbete i hemmet, som i vårt land utföres av partiellt arbetsföra, torde till största delen kunna betecknas som hantverksmässig yrkesutövning. Denna förutsätter emellertid alltid en viss yrkesutbildning och kan sålunda icke hänföras till hemarbete i vanlig mening. Till denna hantverksmässiga yrkesutövning kan sålunda räknas de blindas korg- och borstarbeten, de dövstummas och de vanföras skomakeri- och skrädderiarbete m. m., som de som egna företagare utföra i hemmet. Detta slag av förvärvsarbete för partiellt arbetsföra — vilket f. ö. behandlats i kommitténs för partiellt arbetsföra betänkande II med förslag angående yrkesvägledning och yrkesutbildning för partiellt arbetsföra m. m. (SOU 1947:18) — torde sålunda i detta sammanhang k u n n a lämnas helt å sido. Kommittén återkommer till dessa frågor i detta betänkande i samband med förslagen angående näringshjälp och försäljning av arbetsprodukter tillverkade av partiellt arbetsföra (kap. IX och X). Inom Stockholms stad förmedlas hemindustriellt arbete dels genom Stockholms stads centraldispensär, dels genom den av arbetsberedningskontoret i Stockholm upprättade hemarbetscentralen. G e n t r a l d i s p e n s ä r e n s i S t o c k h o l m h e m a r b e t e har organiserats på följande sätt. Centraldispensärens hemarbetsavdelning anskaffar hos olika industriföretag lämpliga arbetsuppgifter och överenskommer med resp. företag om ett visst pris för utförandet av arbetet samt garanterar arbetets kvalitet. : Arbetsmaterialet hämtas till centraldispensären och distribueras därifrån [till de olika hemarbetarna. Även hämtningen av de färdiga produkterna ombesörjes av centraldispensärens hemarbetsavdelning, som också sänder ! ut instruktör till hemmen för att lämna hemarbetarna erforderlig handledning. Hemarbetarna, vilka äro registrerade hos centraldispensärens hemarbetsavdelning, behöva sålunda icke uppsöka centraldispensären vare sig ' för hämtning av arbetsmaterial, för instruktion eller för avlämnande av färdigt arbete. Hemarbetsavdelningen ombesörjer även avsyning av hemarbetarnas produktion samt i förekommande fall — då det gäller alster, tillverkade av person med öppen tuberkulos — desinfektion av densamma. Centraldispensärens ställning till hemarbetaren är sålunda arbetsgivarens. I allmänhet är det av centraldispensären utlämnade arbetet av sådant 153

slag, att maskiner ej erfordras. Då sådana erfordrats, ha dessa bekostats av det företag, som till centraldispensären utlämnat arbetet, eller av centraldispensären. Verktyg tillhandahållas av resp. industriföretag. Hemarbetarna rekryteras huvudsakligen bland dem av centraldispensärens klientel, vilka av medicinska eller sociala skäl äro bundna vid bostaden. Dessa ha även företrädesrätt till hemarbete. Konsulent Widlund vid centraldispensären har meddelat, att hemarbetsuppgifter f. n. (april 1948) äro mycket svåra att anskaffa, vilket delvis torde bero på materialsvårigheter. Genom centraldispensären bereddes under år 1947 45 personer hemarbete, vilket bestod i bl. a. filning och hopsättning av lamphållare, strömbrytare och kopplingsdosor. Till dessa hemarbetare utbetalades under året sammanlagt 15 485 kr i arbetslöner. Enligt hemarbetarnas egna uppgifter varierade deras arbetsförtjänst mellan kr 1: 00 och 2: 57 per timme. Den genomsnittliga arbetsförtjänsten uppgick enligt samma uppgifter till kr 1: 56 per timme. Härtill kominer dyrtidstillägg, utgörande 25,7 procent av förenämnda inkomster. A r b e t s b e r e d n i n g s k o n t o r e t i S t o c k h o l m dels förmedlar hemarbetsuppgifter från olika industriföretag, dels utlämnar som hemarbete vissa arbetsuppgifter från den s. k. h e m a r b e t s c e n t r a 1 e n, ett slags arbetsinstitut, som upprättats av arbetsberedningskontoret och stadsmissionen gemensamt. För anskaffande av hemarbete direkt från industrin till arbetssökande, som icke kunna placeras på arbetsplatser i öppna marknaden, bedrives ett intensivt ackvisitionsarbete per telefon eller genom personliga besök. Förmedling av hemarbete har av arbetsberedningskontoret bedrivits sedan våren 1945. Härvid överenskommer arbetsberedningskontoret med arbetsgivaren om det ackordspris, som skall utgå för arbetet i fråga. Sedan hemarbetet sålunda förmedlats, är arbetsberedningskontorets uppgift i detta fall slutförd. Dock har stadsmissionen i vissa fall bestridit utgifterna för transport av råvaror eller färdiga produkter mellan arbetsgivare och hemarbetare vid detta slag av hemarbete. Arbetsgivarna bekosta transporter endast under förutsättning att en viss arbetsprestation fullgöres, motsvarande i allmänhet 50 procent av den arbetsprestation, som en arbetare fullgör vid fabriken. När det gäller det hemarbete, som utlämnas genom hemarbetscentralen, få hemarbetarna själva hämta arbetsmaterialet på hemarbetscentralen, som även står till tjänst med instruktörer för de olika arbetsmomenten. Denna instruktion sker antingen på hemarbetscentralen eller i hemmen. F. n. har centralen till sitt förfogande fyra instruktörer, vilka äro från industrier pensionerade förmän. Hemarbetscentralen tillhandahåller även för arbetet erforderliga verktyg. När det gäller särskilda maskinella anordningar tillhandahållas dessa av de industrier, som till hemarbetscentralen 154

utlämna arbete. Hemarbetarna erhålla även ersättning för elektrisk ström, i den mån sådan fordras för maskinernas drift. Därvid tillägges den beräknade strömkostnaden ackordspriset. Beträffande de olika slag av hemarbete, som förmedlats av arbetsberedningskontoret, kan nämnas följande: Textil: Sömnad av olika slag av kläder såsom förkläden, pyjamas, shorts, underkläder, anoraker, barnkläder, skyddsrockar, badrockar, överdragskläder, enklare klänningar, blusar m. m. Sömnad av lampskärmar, kravatter och slipsar, baddräkter, flaggor, lastbilsskynken. Handsömnad av stickade plagg. Fällning av handdukar, märkning av linne, sömnad av knapphål (för hand). Sömnad av handskar (infodring, denta, handlaskning). Täckstickning. Sömnad och överklädsel av spännen. Paraplysömnad. Hand- och maskinstickning. Knytning av madrasspuskor. Klippning av mattrasor. Handtryck på tyger. Sidenmålning på lampskärmar. Metall- och elektromekaniska arbeten: Lindning av statorer (för hand), lindning av rotorer (maskin). Montering av sladdar och kablar, hållare för lysämnesrör, fjädrar till strykjärnssladdar m. m. Hopsättning av fjädergrupper, läppstift, skruvar, proppsäkringar m. m. Lödningsarbeten, nitningsarbeten. Sågning av mössmärken. Slipning av bilmärken. Bindning av rotorhärvor. Renovering av knappar och märken. Pappers- och andra klistringsarbeten: Klistring av påsar, etiketter m. m. Knytning av snören i konfektions- och bär: påsar. Klistring av dekorationsartiklar och reklamsaker. Överdragning av kartonger. Överklädning av etuier, fodral, fickalmanackor m. m. Klistring av celluloidremsor på dragspel. Klistring av bafflar till radiolådor. Klistring av förstärkningsremsor på carbonpapper. Diverse arbeten: Vikning av kompresser. Bindning av flugor (för sportfiske). Knopning av korvI skinn. Indragning av borst (borsttillverkning). Tillverkning av konstgjorda blommor. Uppträdning av kulor på band till gardinstänger. Dekorationsmålning på brickor, lerfat och dylikt. Paketeringsarbeten. Adresskrivning. Korrekturläsning. Översättningar. Under år 1946 anvisades 85 personer (38 män och 47 kvinnor) hemarbete, därav genom hemarbetscentralen 15 personer (10 män och 5 kvinn o r ) . Motsvarande siffror för tiden 1 januari—30 september 1947 voro 83 personer (33 män och 50 kvinnor), därav genom hemarbetscentralen 36 personer (24 män och 12 kvinnor). Dessa siffror beteckna sålunda antalet personer, som anvisats hemarbete, I ej antalet arbetstillfällen. Många av de arbetssökande ha på grund av hemarbetets mer eller mindre tillfälliga karaktär erhållit flera arbetsanvisningar. De personer, som en gång anvisats hemarbete genom arbetsberedningskontoret, stå i fortsättningen under viss tillsyn och kontroll och få, i den mån det är möjligt, nya arbetsuppgifter undan för undan. Hemarbetarna rekryteras bland sådana personer, vilka remitteras till arbetsbered155

ningskontoret och som på grund av sjukdom eller andra förhållanden ej kunna placeras i öppna marknaden eller på hemarbetscentralen. Mest är det äldre personer, som beretts hemarbete, genomsnittsåldern för hemarbetarna torde hålla sig omkring 50 år. Antalet personer, som voro aktuella sökande till hemarbete, uppgick den 30 september 1947 till 54, den 31 augusti och den 31 juli samma år till resp. 73 och 63. Tillgången på hemarbetsuppgifter är störst under hösten samt under tiden februari—juni månader. Tillgången till hemarbete är dock långt ifrån tillräcklig för att täcka efterfrågan. Beträffande hemarbetarnas genomsnittliga arbetstid per vecka torde fullt tillförlitliga uppgifter icke föreligga, beroende bl. a. på att arbetstagarna ha svårt att lämna exakta besked om använd arbetstid. Ur löneuppgifter, som inlämnats till arbetsberedningskontoret till en viss avlöningsdag i november 1947 och avseende arbetstid och arbetslön under en vecka, kunna följande poster, avseende 13 hemarbetare, återgivas. Arbetstid 48 tim 40 » 48 » 48 » 48 » 48 » 48 »

Arbetslön 52:80 kr. 70: — » 13:25!» 7:95 » 78:75 » 52:50 » 81:90 »

Arbetstid Arbetslön 48 tim 40:13» »full vecka» 4:95 » » » 18:38 » » » 20:24 » 40 tim 39:69 » »Då och då under 2 mån.» 150: — »

Flera av ovanstående poster torde bestyrka, att vederbörande hemarbetares uppgifter beträffande använd arbetstid icke kunna anses riktiga. I övrigt har från arbetsberedningskontoret erhållits följande exempel på hemarbetares arbetsförtjänst. Handskfabrik. Handlaskning. Kvinnlig arbetare, som sköter hem och 3 minderåriga barn. Tjänar enligt uppgift mellan 25:— och 45:— kr per vecka. Elektr o mekanisk industri. Lindning av rotorer (maskin). Kvinnlig arbetare, gift, 3 minderåriga barn, arbetar enligt egen uppgift 25 a 30 timmar per vecka! Tjänar 40 å 45 kr. Arbetet dock ej helt kontinuerligt. Etuifabrik. Överklädning av etuier. Kvinnlig arbetare, ett minderårigt barn; 40—100 kr per vecka. Elektr o-mekanisk industri: 1. 47-årig man, psykiskt sjuk. Februari--maj 1947 651 kr. 2. 44-årig man, sviter efter barnförlamning. Januari—13 november 4 601 kr. 3. 60-årig man, hjärtfel. Januari—oktober 2 364 kr. 4. 60-årig man, åderbråck och bensår. Januari—13 november 3 866 kr. Firma för förnödenheter till charkuterifabriker. Knopning av korvskinn. Blind man, 40 år. 250 å 300 kr per månad. Arbetet dock ej kontinuerligt. »Avser en ny arbetsuppgift, vari hemarbetaren ännu icke förvärvat tillräcklig skicklighet. 156

Ingenjörsfirma. Lindning av statorer. 46-årig man, lungutvidgning med nervösa besvär. 400—600 kr per månad. Allt hemarbete betalas med ackordspris, i regel samma som industrierna betala till sina anställda. Vid v a n f ö r e a n s t a l t e r n a i Stockholm, Hälsingborg och Härnösand h a särskilda a r b e t s c e n t r a l e r f ö r h e m a r b e t e åt framförallt höggradigt vanföra organiserats. Dessa centraler, vilka vardera stå under en föreståndarinnas ledning, ha till uppgift att anskaffa och till vanföra utlämna hemarbeten av olika slag, såsom sömnad, stickning, brodering, märkning och andra slag av kvinnligt handarbete, korgmakeri, borstbinderi, arbeten i trä, metall, halm m. m. Vid vanföreanstalten i Göteborg förmedlas dylikt hemarbete av anstaltens sociala kuratorer. Arbetscentralerna liksom kuratorerna vid vanföreanstalten i Göteborg utlämna i allmänhet material och arbetsbeskrivningar och betala arbetslönen, samtidigt som det färdiga arbetet levereras. Beträffande omfattningen av arbetscentralernas verksamhet framgår det av årsberättelserna för de fyra olika föreningarnas för bistånd åt vanföra årsberättelser för år 1946, att under detta år sammanlagt 402 vanföra bereddes hemarbete i större eller mindre utsträckning. Vid arbetscentralen vid vanföreanstalten i Stockholm lämnades sålunda ut arbete till 94 personer. I arbetslöner utbetalades till dessa personer kr 27 943:13. Den sammanlagda försäljningssumman för varor, tillverkade av vanföra, uppgick under samma tid till kr 86 005: 88. Genom kuratorerna vid vanföreanstalten i Göteborg utbetalades till 67 hemarbetare — varav 46 sysselsattes med stickning — i arbetslöner sammanlagt kr 13 610:75. Från arbetscentralen ; vid vanföreanstalten i Hälsingborg hade hemarbete förmedlats till 100 persöner. Uppgift om arbetslöner saknades, men av vanföra gjorda arbeten hade försålts för sammanlagt kr 11 883: 50. Även beträffande arbetscentralen vid vanföreanstalten i Härnösand saknades uppgift om arbetslönernas storlek, men det meddelades, att arbetscentralen under året utlämnat material och arbetsbeskrivningar till 114 svårt vanföra personer. Försäljningssumman för under året försålda arbeten uppgick till kr 14 876:43.

6. Kommitténs förslag. a) Partiellt arbetsföras

sysselsättande

med hemindustriellt

arbete.

De förhållanden och villkor, under vilka det hemindustriella arbetet under det sista århundradet utförts i vårt land liksom för övrigt i alla länder, ha städse varit föremål för kritik. Man har sålunda betecknat detta slag av hemarbete som ett »utsvettningssystem», ett exploaterande av mänsklig arbetskraft, vilket möjliggjorts genom frånvaron av gemensam157

ma organisationer, som kunde tillvarataga hemarbetarnas ekonomiska intressen, samt genom bristande kontroll från det allmännas sida, särskilt i arbetarskyddshänseende. Speciellt har kritiken riktats mot hemarbetet inom textil- och beklädnadsindustrin, vilket varit och fortfarande är det lägst betalda men också det vanligast förekommande, även om innevarande högkonjunktur medfört en viss ökning av ackordspriserna för detta slag av hemarbete. Undantag härifrån utgör visserligen hemarbete inom beställningsskrädderi och damkonfektion, vilket dock förutsätter en relativt kvalificerad yrkesutbildning och knappast kan betecknas som hemindustriellt arbete i vanlig mening. Bristen på arbetskraft inom andra industrigrenar, bl. a. metall- och kemisk-tekniska m. fl. industrier har emellertid under de senaste åren medfört, att man i större utsträckning inom dessa näringsgrenar börjat använda sig av hemarbetare. Medan inom beklädnads- och textilindustrin liksom päls- och skinnvaruindustrin hemarbetarna sedan generationer tillbaka rekryterats inom vissa skikt bland landsbygdens befolkning (t. ex. småbrukare), bland vilka löne- och arbetsförhållandena i fråga om hemarbetet så att säga konserverats, har t. ex. metallindustrin av praktiska skäl varit hänvisad till att vända sig till tätorternas befolkning för sin rekrytering av hemarbetarkåren. Denna utgöres numera i stor utsträckning av företagens pensionärer, av hustrur till arbetare vid företagen samt i viss mån av partiellt arbetsföra. De arbetslöner, som f. n. erbjudas dessa hemarbetare, ligga också på ett helt annat plan än de, som av ålder gälla för det ursprungliga hemarbetet. Hemarbetet inom metallindustrin torde f. n. också kunna betraktas som bättre betalt än annat hemarbete och h a r rönt långt större efterfrågan än vad som kunnat täckas av tillgången på sådana arbetsuppgifter. Det är emellertid icke endast löneförhållandena inom det hemindustriella arbetet, som kritiserats; man har även vänt sig mot att hemarbetarens hem förvandlas till arbetsplats med de sociala och hygieniska vådor detta kan tänkas medföra samt mot att hemarbetarens familj, särskilt hans eller hennes minderåriga barn, veterligen utnyttjats i arbetet. Bl. a. har man från de partiellt arbetsföras sida reagerat mot tanken att sysselsätta detta klientel med hemarbete. Det skulle medföra, att »arbetsplatsen flyttas in i hemmet», en kränkning av hemmets helgd och en frestelse för personer med nedsatt arbetsförmåga att av ekonomiska skäl utföra längre dagsverken än vad som av hälsoskäl kan anses lämpligt. Kommittén för partiellt arbetsföra har från ovan relaterade synpunkter diskuterat frågan, huruvida kommittén bör anse sig reservationslöst kunna rekommendera hemindustriellt arbete som en lämplig form av sysselsättning för handikappade personer. Frånsett frågan om det hemindustriella arbetets lönsamhet torde nämligen de bostadssociala och medi158

nnska nackdelar, detta slag av hemarbete kan medföra, väga tungt. Målända torde det också möta svårigheter att få till stånd den kontroll över le partiellt arbetsföras hemindustriella arbete, som måste anses nödvändig [ör att förhindra de vådor, som här föreligga, särskilt som de förslag i irbetarskyddshänseende beträffande det hemindustriella arbetet, som framades av 1938 års arbetarskyddskommitté, som tidigare nämnts, icke blivit 'öremål för Kungl. Maj :ts proposition. Kommittén för partiellt arbetsföra vill dock i detta sammanhang framlålla, att de överdrifter i avseende å arbetstidens längd och familj emedlemn a r n a s deltagande i arbetet, som tidigare föranleddes av ekonomisk nöd )ch rädsla för att anlita fattigvårdens hjälp, numera icke borde behöva 'örekomma, sedan samhällets differentierade hjälpverksamhet utbyggts. Från att tidigare kanske helt ha utgjort underlaget för familjens ekonomi tan numera det hemindustriella arbetet på ett tillfredsställande sätt komplettera en stundom för de individuella behoven icke helt anpassad samlällshjälp och i gynnsammaste fall göra densamma överflödig. Om också ickordsbetalningen som den vid hemindustriellt arbete gängse betalningsformen i och för sig inbjuder till stegrad arbetstakt, kan likväl arbetet i lemmet utföras under friare former än vad fallet är inom industriföretagen. I det avseendet erbjuder det samma fördelar som hemslöjden och :illåter likaledes den arbetande att allt efter växlingar i hälsa och krafttillstånd från tid till annan anpassa arbetstakten efter eget skön. Dessutom möjliggör det hemindustriella arbetet, liksom hemslöjdsarbetet, för den arbetande att samtidigt övervaka andra uppgifter i hemmet samt att avbryta arbetet för att ägna sig åt dessa. Därtill kommer, att trots övning och instruktion icke alla kunna förbättra påtagligare brister i avseende å konstnärlig smak och praktiskt handlag, varför de sakna förutsättningar att utföra det mer kvalificerade hemslöjdsarbetet. Däremot kunna de komma till rätta med det hemindustriella tempoarbetet. Erfarenheten har vidare visat, att känslan av enformighet i arbetet, som i hög grad gör sig gällande vid tempoarbete, fördrages sämre av de intellektuellt rikare utrustade och framträder mindre, när det kan utföras under obundnare former i hemmet. Slutligen blir för de miljökänsliga, och således främst för många nervsjuka, denna form av arbete kanske den enda möjligheten att överhuvud taget kunna vinna återanpassning för arbetslivet och deltaga i produktionen samt i lyckligaste fall uppnå full arbetsförmåga. För icke så få av medicinska och sociala skäl till bostaden bundna handikappade — särskilt i städer och industriorter — torde det hemindustriella arbetet i många fall vara den enda möjliga och lämpliga formen av sysselsättning. För vissa av dem kan det skänka en tillfredsställande bärgning. För andra åter, särskilt för äldre och svårt invalidiserade personer, får hemarbetet större betydelse som sysselsättnings- och arbetsterapi än som förvärvskälla. Dessa personer, För vilka det hemindustriella arbetet alltså framstår som den enda möjliga 159

sysselsättningen, torde icke till antalet vara större, än att de kunna ägnas en kontinuerlig tillsyn från arbetsvårdsorganets sida. Kommittén för partiellt arbetsföra har i det föregående framlagt förslag till sysselsättning av partiellt arbetsföra i särskilda skyddade företag och har därvid förutsatt, att de handikappade personer, vilka icke kunna beredas arbete på den öppna arbetsmarknaden, skola placeras i skyddad verksamhet. För partiellt arbetsföra, boende inom räckhåll för och med möjlighet att besöka ett dylikt skyddat företag, torde hemarbetet därför icke komina att bliva aktuellt.

För det icke ringa antal partiellt arbetsföra, vilka bliva bosatta alltför långt från de skyddade företagen för att de där skulle kunna sysselsättas, eller äro bosatta å orter, där tillgång till hemindustriellt arbete saknas, måste däremot särskilda åtgärder vidtagas. Kommittén finner sig för dessas del böra rekommendera hemslöjdsarbetet och därmed sammanhängande arbeten som lämplig sysselsättning.

Det hemindustriella arbetet till såväl partiellt arbetsföra som andra hemarbetare förmedlas i stor utsträckning genom den s. k. arbetsberedningen vid den offentliga arbetsförmedlingen. (Se redogörelse för arbetsberedningskontorets i Stockholm verksamhet, sid. 154.) Kommittén finner detta förhållande tillfredsställande ur den synpunkten, att arbetsförmedlingen kan vara hemarbetaren behjälplig att erhålla sådana ackordspriser, som icke innebära underbetalning av hemarbetet. / den mån det kan anses lämpligt, att partiellt arbetsföra sysselsättas med hemindustriellt arbete, finner kommittén det önskvärt, att arbetsvårdsorganet låter sig angeläget vara att hålla sig underrättat om löneläget och ackordssättningen för motsvarande arbete på arbetsplatserna och vara den partiellt arbetsföre behjälplig med anskaffande av hemarbete samt därvid tillse, att hans arbetsvillkor överensstämma med gängse normer i öppna marknaden. Vid förmedling av dylikt hemarbete bör arbetsvårdsorganet även taga under övervägande, huruvida det erbjudna hemarbetet kan anses lämpligt med hänsyn till den partiellt arbetsföres hälsa och arbetsförmåga samt huruvida det kan tänkas medföra sociala eller hygieniska vådor för den handikappade eller hans familj.

Det bör även vara arbetsförmedlingen angeläget att tillse, att hemarbetet icke fordrar sådan maskin- eller verktygsutrustning, som alltför mycket kommer att inkräkta på hemarbetarens bostadsutrymme eller bostadsstandard. Det kan i detta sammanhang erinras om att Stockholms stad, som beslutat uppföra ett 50-tal småstugor för tuberkulösa familjer, i ritningarna till en del av dessa byggnader upptagit utrymmen i källaren, vilka kunna inredas till arbetslokaler för hemarbete. För en del av småstugorna har planerats en särskild utbyggnad, som är avsedd att användas till verkstadslokal. Härigenom vinnes, att hemarbetet helt avskiljes från bostaden, vil160

ket är att rekommendera i de fall då ekonomiska eller byggnadstekniska skäl icke lägga hinder i vägen härför. Vad beträffar anskaffande av lämpliga arbetsuppgifter för det industriellt betonade hemarbetet, finner kommittén det lämpligt, att partiellt arbetsföra, vilka bo inom räckhåll för en skyddad verksamhet men som på grund av sociala eller medicinska skäl äro bundna till bostaden och därför icke kunna sysselsättas i skyddade företag, erhålla enklare arbetsuppgifter, som kunna utbrytas ur de skyddade företagens produktion. Härigenom skulle också en omedelbar samordning mellan den skyddade verksamheten och det hemindustriella arbetet för de partiellt arbetsföra komma till stånd. Det skyddade företaget skulle samtidigt komma att fungera som hemarbetscentral, där så anses behövligt, vilken skulle utlämna och mottaga arbetsuppgifter resp. färdigt arbete, i förekommande fall sköta transporter av arbetsmaterial och färdiga varor till och från hemarbetaren, handhava instruktion och arbetsledning samt tillsyn över denne tillsammans med arbetsvårdsorganets tjänstemän o. s. v.

b) Partiellt

arbetsföras

sysselsättande

med

hemslöjdsarbete.

I flera av de utredningar angående hemslöjden och i framställningar om statligt stöd till densamma, för vilka i det föregående (sid. 133 ff) redogjorts, har särskilt framhållits hemslöjdens lämplighet som sysselsättningsobjekt för partiellt arbetsföra. Sålunda må erinras om att svenska hemslöjdsföreningarnas riksförbund i sin framställning till handelsdepartementet om åtgärder för lösande av frågan om konsulenter för hemslöjden betonat hemslöjdens betydelse, när det gäller att bereda arbete och utkomst åt partiellt arbetsföra, varom riksförbundet hade goda erfarenheter; att amanuensen Sven Grundström i en på uppdrag av 1942 års jordbrukskommitté gjord utredning angående jordbruksbefolkningens möjligheter till sysselsättning utom jordbruket starkt understrukit samma synpunkter samt framhållit, att det måhända vore berättigat, att hemslöjdsföreningarna för sin verksamhet i glesbygder och bland åldringar och partiellt arbetsföra erhölle ett särskilt socialanslag. Kommerskollegium har i sin utredning rörande organiserandet av undervisnings- och upplysningsverksamheten på hemslöjdens område uttalat, att för partiellt arbetsföra var den manliga hemslöjden av olika slag den form av arbete, som ofta lämpade sig bäst. Den undersökning angående vissa, huvudsakligen partiellt arbetsföra, hemslöjdsarbetares inkomst- och arbetsförhållanden, som kommittén för partiellt arbetsföra låtit utföra och vars resultat ovan (sid. 146) redovisats, har även bekräftat, att hemslöjden planmässigt upplagd och organiserad icke endast väl lämpar sig för personer med fysiska eller psykiska arbetshinder utan även kan bereda partiellt arbetsföra en god inkomst. Förutsättningarna härför synas emellertid vara dels en effektiv försäljningsIl — 83000

organisation för försäljning av alster tillverkade av hemslcjdsarbetare, dels en kontinuerlig tillgång på nya hemslöjdsmodeller och idéer, dels en organiserad instruktionsverksamhet, dels ock i förekommande fall utbildning av partiellt arbetsföra, som beräknas kunna sysselsättas med hemslöjdsarbete. Händighet och praktiska anlag, liksom för en del hemslöjdsarbete konstnärliga anlag hos hemslöjdaren, torde väl också böra anses erforderliga för att hemslöjden med framgång skall kunna bedrivas. Å andra sidan har erfarenheten givit vid handen, att trägen övning och sakkunnig ledning i många fall kunnat ersätta vad som brustit i dessa avseenden. Hemslöjdens många olika grenar äro dessutom så rika på sådana arbetsuppgifter av olika slag, som äro både relativt lätta att lära och fordra sinsemellan så olika anlag, att det i de allra flesta fall bör vara möjligt att få fram för de partiellt arbetsföra lämpade arbetsuppgifter, däri inberäknat produktion av halvfabrikat för hemslöj dsändamål, som icke erfordrar någon speciell skicklighet eller utbildning. Därtill kommer, att hemslöjden även fordrar vissa råvaror, med vilkas framskaffande partiellt arbetsföra skulle kunna sysselsättas. Det bör även framhållas, att hemslöjden som sådan även inrymmer andra värden än de rent ekonomiska. I jämförelse med det ofta tempobetonade och monotona industriella hemarbetet — liksom för övrigt industriellt arbete överhuvud taget — torde hemslöjden kunna giva mera av arbetstrivsel och arbetsglädje. I stället för att med vissa mekaniska handgrepp framställa en detalj i en produktionsprocess har hemslöjdaren förmånen att få se råvaran under sina händer förvandlas till en fullt färdig arbetsprodukt, vid vars frambringande han erbjudes rika möjligheter till utveckling av personliga anlag och intentioner. Förutom det fria skapande arbetet, konstnärligt eller litterärt, torde väl intet arbete så som just hemslöjdsarbetet ha förmåga att skänka sina utövare glädje och tillfredsställelse. Häri ligger framförallt dess värde från arbetsterapeutisk synpunkt, vilket knappast kan överskattas. Vid de besök hos hemslöj dare, som gjordes i anledning av den ovannämnda undersökningen av dessas inkomst- och arbetsförhållanden, var överallt det dominerande intrycket, att hemslöj darna i hög grad trivdes med sitt arbete, inspirerades av detsamma och präglades av frimodighet och arbetsglädje. Kommittén har i det föregående vid diskussionen om huruvida det hemindustriella arbetet kan anses lämpa sig för partiellt arbetsföra berört den kritik, som riktats mot detta slag av hemarbete, bl. a. innebärande att vissa risker skulle föreligga, bl. a. att förekomsten av maskiner och verktyg i bostaden skulle komma att inverka menligt såväl i hygieniskt avseende som ur allmän trevnadssynpunkt. Det skulle kunna ligga nära till hands, att liknande kritiska synpunkter anfördes beträffande hemslöjdsarbetet, och kommittén finner sig därför i detta sammanhang böra understryka den skillnad i berörda avseende, som förefinnes mellan hemindustriellt 162

arbete och hemslöjd. Kommittén förutsätter nämligen, att i huvudsak landsbygdens partiellt arbetsföra skulle komina att sysselsättas med hemslöjdsarbete. På landet har man i regel icke samma bostadsproblem som i städerna. I de fall där större maskiner komina till användning, t. ex. en svarv eller en bandsåg, torde dessa kunna uppställas i en särskild slöjdbod e. d. I många fall torde ej heller de verktyg, som användas inom hemslöjden, fordra några större utrymmen. Hemslöjden i vårt land torde i stor utsträckning vara i behov av nya utövare. Genom att flera partiellt arbetsföra bereddes sysselsättning inom denna näringsgren, skulle densamma ytterligare kunna utvecklas till fromma för näringsliv och kulturbevarande strävanden. Hemslöjden avser j u icke minst att stimulera produktionen av »vackrare vardagsvaror» samt höja hemmens standard ur estetisk och trevnadssynpunkt. Den har i detta avseende en fostrande betydelse och bör även från den synpunkten vara värd statsmakternas stöd i större utsträckning än vad för närvarande är fallet. Då det gäller de förutsättningar, som ovan angivits för att genom hemslöjden bereda partiellt arbetsföra sysselsättning och utkomst, har som den första av dessa angivits, att försäljningsorganisationen bör vara effektiv. Som framgått av den ovan lämnade redogörelsen för hemslöjdens organisation (sid. 141) finnes sedan några år tillbaka en för hemslöjdsföreningarna gemensam sådan, nämligen hemslöjdsförbundet för Sverige. Denna organisation bedriver försäljning dels genom hemslöjdsföreningarnas butiker, dels engros. Engrosförsäljningen handhaves av administrativa skäl av en enskild firma. Kommittén för partiellt arbetsföra har beretts tillfälle att taga del av de försäljningsvillkor, vilka enligt kontrakt gälla för denna firma, och har därvid icke funnit anledning till kritik gentemot desamma. Som tidigare angivits, erhålla hemslöjdarna vid försäljning till engrosfirman endast c:a 50 procent av minutförsäljningspriset, men det är att märka, att engrosfirman vid sin försäljning till minuthandlarna tillgodoräknar sig endast c:a 15 procent av minutförsäljningspriset (i en del fall mindrej. Denna provision skall täcka dryga kostnader för lagerhållning, administration, resor och försäljningsprovision till firmans försäljare m. m. Kommittén finner visserligen, att det entreprenadsystem, som här tillämpas, i och för sig utgör ett avsteg från hemslöjdens ursprungliga ideella uppläggning, enligt vilken hemslöjdens försäljningsorganisationer endast skola avse att förmedla hemslöjdarnas alster till allmänheten och för detta arbete visserligen skola se till att få sina omkostnader täckta men icke skola eftersträva någon vinst. Å andra sidan sett skulle det svårligen låta sig göra att på frivillighetens väg och utan en i lönehänseende dyrbar kompetent personal upprätta en effektiv engrosförsäljningsorganisation i hemslöjdens egen regi. En dylik organisation skulle också innebära ekonomiska risker, vilka nu åvila entreprenören. 163

De statsanslag, som utgå till hemslöjdsföreningarna, motiveras av dessas ideella verksamhet, och ett statligt stöd — t. ex. i form av bidrag till konsulterande verksamhet — till en hemslöjdsförening, vilken tillåter privata vinstintressen att draga nytta av denna verksamhet, kan icke anses lämpligt. Då det kommit till kommitténs kännedom, att ett par hemslöjdsföreningar i landet överlåtit åt privatpersoner att mot kontrakt och i enskilt vinstsyfte handhava försäljningen av hemslöjdsalster, finner sig kommittén bestämt böra uttala, att statsbidrag i någon form icke bör utgå till hemslöjdsföreningar, som ha sin försäljningsverksamhet ordnad efter dylika principer, och att framförallt det ytterligare stöd från det allmännas sida till hemslöjden, kommittén i det följande ämnar föreslå, icke kommer sådana hemslöjdsföreningar till godo. I motsatt fall skulle detta komina att innebära en statlig subvention till enskild affärsverksamhet. Andra hemslöjdsföreningar inom landet, som bedriva egen försäljningsverksamhet, ha för ändamålet bildat andelsföreningar, i vilka hemslöj darna själva beredas möjlighet att ingå som delägare. / den mån partiellt arbetsföra komma att sysselsättas med hemslöjdsarbete, finner kommittén det vara önskvärt, att dessa genom insatser i form av arbete eller kontanta medel erhålla medlemskap i dylika andelsföreningar. Kommittén finner det alltså icke lämpligt att t. v. föreslå någon ny försäljningsorganisation för hemslöjdsalster, tillverkade av partiellt arbetsföra, då nu befintliga försäljningsorganisationer torde vara väl lämpade att taga hand om försäljningen av desamma. Enligt vad kommittén inhämtat, har hemslöjdsföreningarnas riksförbund för avsikt att företa en översyn och förstärkning av sin försäljningsorganisation, och kommittén hoppas, att denna därefter skall bliva tillräckligt effektiv för att kunna tillgodose även de nya krav, som genom en utvidgning av hemslöj dsverksamheten komma att ställas på densamma. Som andra förutsättningar för att partiellt arbetsföra skola kunna beredas lämplig och lönsam sysselsättning med hemslöjdsarbete har kommittén framhållit en kontinuerlig tillgång på nya hemslöjdsmodeller och idéer samt en effektiv instruktions- och utbildningsverksamhet. Det är framförallt av mycket stor betydelse för efterfrågan på hemslöj dsalster, att nya modeller inom hemslöjdens olika grenar kunna framställas. En viss hemslöj dsmodell kan röna efterfrågan under åratal, medan en annan snart blir »omodern» eller exploateras genom att framställas fabriksmässigt, varvid den av ekonomiska skäl icke längre kan utföras som manuellt hemarbete på grund av konkurrensen från »hemslöj dsindustrin», som kan framställa varan mycket billigare. Detta förhållande har medfört, att man ständigt inom hemslöjdsföreningarna söker komma fram med nya modeller, som kunna ersätta dem, som sålunda blivit »utslagna» i konkurrensen. För att få till stånd en kontinuerlig förnyelse i fråga om modeller har hemslöjdsföreningarnas riksförbund sedan några år tillbaka anställt en hemslöj ds164

arkitekt, vars förnämsta uppgift är just att utforma dylika modeller, men som även utövar en viss instruerande och konsulterande verksamhet, företrädesvis inom den manliga hemslöjden i landet. Det har visat sig, att denne arkitekts verksamhet blivit mycket fruktbringande och att densamma nu blivit oumbärlig. Utvecklingen på hemslöjdens område — de senare årens renässans inom hemslöjden — har dock medfört, att arkitekten icke har möjlighet att åtaga sig de ytterligare uppgifter, som skulle bliva följden av att ett större antal partiellt arbetsföra sysselsattes med hemslöjdsarbete och därvid bleve i behov av lämpliga hemslöjdsmodeller. Kommittén finner det därför nödvändigt, att särskilda åtgärder vidtagas för att skaffa fram hemslöj dsmodeller och andra arbetsuppgifter inom hemslöjden för partiellt arbetsföra. Detta torde bäst kunna ske genom en utvidgning av den service hemslöjdsföreningarnas riksförbund upprättat till stöd framförallt åt den manliga hemslöjden. Kommittén har sålunda funnit sig böra föreslå, att hemslöjdsarkitekten erhåller assistens i sitt arbete av en kunnig och lämplig instruktör, vilken under hemslöjdsarkitektens överinseende och i samarbete med denne skall ägna sig åt utformandet av hemslöjdsmodeller, lämpliga att lägga till grund för partiellt arbetsföras hemslöjdsarbete, samt åt inventering av arbetsuppgifter inom hemslöjden, vilka lämpa sig för partiellt arbetsföra. Kommittén vill även betona, att stor vikt därvid lägges på att få fram en nyttig produktion.. Lämpligen skulle till att börja med en särskild modellkollektion å t. ex. ett 50-tal olika hemslöjdsmodeller framställas, vilken kunde distribueras till de lokala hemslöjdsföreningarna och därifrån till partiellt arbetsföra inom resp. län eller hemslöjdsförenings verksamhetsområde. Det kan ifrågasättas, huruvida icke dessa modeller eller en del av desamma borde reserveras för partiellt arbetsföra. För närvarande torde dock detta icke vara nödvändigt, eftersom arbetsuppgifterna inom hemslöjden, som förut nämnts, äro mångfaldiga. Däremot vill kommittén uttala önskvärdheten av att partiellt arbetsföra i största möjliga utsträckning givas företrädesrätt till hemslöjdsarbete, när det gäller utförandet av beställningar på uppdrag av hemslöjdsföreningarna. Med hänsyn till de arbetsuppgifter, som böra åvila instruktören, måste stora krav ställas på såväl dennes utbildning som personliga egenskaper. Helst bör han sålunda ha genomgått den högre kursen vid konstfackskolan i Stockholm eller slöjdföreningens skola i Göteborg, kompletterad med slöjdlärarutbildning. Personligen bör han besitta förmåga till självständigt skapande konstnärligt arbete, god smak och idérikedom. Det är nödvändigt, att han därjämte har gott praktiskt handlag och erfarenhet på hemslöjdens område samt förmåga att bedöma, vilka hemslöjdsalster, som kunna tänkas vara begärliga i den allmänna marknaden och som det sålunda lönar sig att tillverka. Man måste också fordra, att han i viss utsträckning är insatt i de partiellt arbetsföras problem och har förmåga att umgås med 165

och intressera handikappade personer för hemslöj dsarbete, vilket förutsätter en god psykologisk blick. Instruktören bör i likhet med hemslöjdsarkitekten vara direkt knuten till hemslöjdsföreningarnas riksförbund och dess styrelse, men han bör — som ovan framhållits — uteslutande syssla med arbetsuppgifter för de partiellt arbetsföra. I linje därmed bör han samarbeta med såväl de lokala hemslöjdsföreningarnas försäljningsorganisationer som hemslöjdsförbundets engrosförsälj ning. Därjämte skall han intimt samarbeta med det centrala arbetsvårdsorganet samt med arbetsberedningsassistenterna ute i länen. Det bör vara arbetsberedningsassistenternas uppgift att uppsöka sådana partiellt arbetsföra, som k u n n a tänkas vara lämpliga att sysselsättas med hemslöj dsarbete, och söka intressera dem för detsamma. Det vore givetvis önskvärt, att instruktören hade möjlighet att besöka de partiellt arbetsföra för att kunna bedöma, vilket slag av hemslöj dsarbete, som skulle passa bäst i de speciella fallen. Med hänsyn till den arbetsbörda, som härvid skulle komma att åvila honom, får man emellertid förutsätta, att han icke personligen kan hinna besöka alla hemarbetande partiellt arbetsföra. Det bör i sådana fall åligga hemslöjdskonsulenten i länet att efter eventuellt samråd med hemslöjdsarkitekten och instruktören lämna den nödvändiga instruktionen och i förekommande fall öva en kontinuerlig tillsyn över den partiellt arbetsföre hemslöjdaren. Kommittén föreslår därför, att som villkor för beviljande av statsanslag till hemslöjdskonsulenterna utfärdas den bestämmelsen, att hemslöjdskonsulenten skall vara skyldig att utöva instruktion och tillsyn av partiellt arbetsföra hemslöjdare. Med hänsyn till de ökade kostnader, som komma att bliva följden av den utvidgade service för partiellt arbetsföra hemslöjdare, kommittén i det föregående föreslagit och som i första hand skulle innebära anställande av en särskild hemslöjdsinstruktör för handikappade hemslöjdsarbetare, finner sig kommittén böra föreslå, att svenska hemslöjdsföreningarnas riksförbund för ändamålet erhåller ett särskilt anslag å 20 000 kr årligen. Det har ovan framhållits, att det i vissa fall torde bliva nödvändigt, att partiellt arbetsföra, som skola sysselsättas med hemslöjdsarbete, bibringas en viss kortare utbildning, så att de bliva skickade att utföra en god arbetsprestation på detta område. Kommittén vill i detta sammanhang erinra om att Steneby hemslöjdsförening sedan flera år tillbaka anordnat särskilda i n s t r u k t i o n s k u r s e r för hemslöjdare (se sid. 144). Dessa kurser omfatta i allmänhet fyra veckor, och kostnaderna för desamma uppgå i allt till c:a 200 kr. Även 2-veckorskurser anordnas, och dessa kosta i allt c:a 125 kr. Det har visat sig, att dessa kurser givit goda resultat; icke minst ha inånga partiellt arbetsföra genom desamma bibragts övning och kunskaper, som satt dem i stånd att genom hemslöjdsarbete försörja sig eller bidraga till sin försörjning. Kommittén finner sig därför böra förorda, att partiellt arbetsföra, som anses lämpade att sysselsättas i hemslöjds166

arbete och för detta ändamål äro i behov av en kortare utbildning, beredas möjlighet att genomgå hemslöjdskurser av detta slag. Kommittén är emellertid medveten om att ekonomiska och andra svårigheter skulle uppstå, om partiellt arbetsföra, som äro bosatta på långt avstånd från Steneby — t. ex. i norra Sverige —• skulle vara hänvisade enbart till den utbildning, som kurserna vid Steneby kunna lämna. Kommittén har därför funnit sig böra föreslå, att liknande kurser anordnas även vid andra hemslöjdsföreningar. Sålunda borde hemslöjdsföreningarna anordna särskilda kurser i bl. a. hemslöjdsmålning, hemslöjdssnickeri, korgarbete, modellering och träskärning, till vilka partiellt arbetsföra i första hand skulle ha företräde. För att dessa kurser på varje plats skola motsvara det aktuella behovet, bör deras uppläggning och organisation handhavas centralt, lämpligen av hemslöj dsinstruktören för de partiellt arbetsföra i samarbete med det centrala arbetsvårdsorganet och resp. hemslöjdsförening. Det må erinras om att några direkta bidrag till anordnande av hemslöjdskurser icke utgå av statsmedel. Visserligen beviljades för budgetåret 1947/ 48 17 000 kr till understöd åt de provinsiella hemslöjdsföreningarna (för budgetåret 1948/49 har beviljats 21 000 k r ) , vilket belopp varit avsett framförallt som bidrag till föreningarnas rådgivnings- och upplysningsverksamhet och fördelats av kommerskollegium med i medeltal 700 kr per förening, men anslaget torde icke på långt när kunna räcka till kostnaderna för en kursverksamhet, som här föreslagits. Kommittén har därför funnit sig böra föreslå, att särskilt anslag av statsmedel utöver nu utgående anslag skall beviljas för anordnandet av hemslöjdskurser för partiellt arbetsföra, förslagsvis med 20 000 kr per år. Anslaget bör i likhet med övriga anslag till hemslöjden utgå under tionde huvudtiteln och fördelas av kommerskollegium i enlighet med samma principer som tillämpas vid fördelningen av anslaget till de provinsiella hemslöjdsföreningarnas rådgivningsoch upplysningsverksamhet. Till partiellt arbetsföra, vilka deltaga i ifrågavarande hemslöjdsutbildning, bör utbildningsbidrag utgå enligt de grunder, kommittén förordat i sitt betänkande II med förslag angående yrkesvägledning och yrkesutbildning för partiellt arbetsföra (SOU 1947:18). Kommittén har här föreslagit, att arbetsvårdsorganet till en viss gräns skall kunna bidraga till kostnaderna för partiellt arbetsföra, som utbildas inom näringslivet, i särskilda — även kortare — kurser eller i enskilda skolor utan statsstipendium, samt att familjebidrag i förekommande fall skall utgå till den partiellt arbetsföre under utbildningstiden. Instruktionskurserna i hemslöjd böra jämställas härmed. Som tidigare antytts, erbjuder hemslöjden även andra försörjningsmöjligheter än det direkta utövandet av hemslöjdsarbetet. Sålunda råder alltid en jämn efterfrågan på lämpliga r å v a r o r till densamma, såsom ma167

terial till korgarbeten, träsnideri, växter för färgningsändamål, näver och trädrötter o. s. v. Det må erinras om att t. ex. tillgången på vissa pilarter för korgarbeten o. d. för närvarande är otillräcklig, sedan importen av pil från andra länder på grund av valuta- och andra svårigheter väsentligt gått ned. Odling av sådana pilarter torde bl. a. kunna bliva en god inkomstkälla för partiellt arbetsföra ute i bygderna, småbrukare och andra, särskilt som sådan odling icke förutsätter några större kunskaper eller ekonomiska utlägg. Till frågan om hjälp för anskaffande av material och råvaror till hemslöjdsarbetet, maskiner o. dyl. återkommer kommittén i kapitel X.

Kap. VIII. Beredskaps- och arkivarbeten. 1. Beredskapsarbetenas tillkomst och utveckling. Under trycket av en för vårt land dittills okänd arbetslöshet tillkommo under första världskriget på statligt initiativ s ä r s k i l d a arbeten f ö r a r b e t s l ö s a , till en början benämnda n ö d h j ä l p s a r b e t e n , sedermera r e s e r v a r b e t e n . Arbetena anordnades dels av statens arbetslöshetskommission själv och kallades då statliga reservarbeten, dels av kommunerna efter medgivande av kommissionen och med statsbidrag och kallades då statskommunala reservarbeten. Sedan den 1 juli 1940 h a de statliga reservarbetena i stort sett avvecklats och ersatts med statliga b er e d s k a p s a r b e t e n . Det gamla reservarbetssystemet byggde på principen, att endast sådana arbetsföretag kunde komma i fråga, som eljest icke skulle bringas till utförande på den öppna marknaden och på dennas villkor, d. v. s. man fick endast taga i anspråk icke aktuella arbetsobjekt, och de sysselsatta skulle betalas med lägre löner än på den öppna marknaden. Vid beredskapsarbetena däremot utgår avlöningen efter den öppna marknadens villkor, och arbetena utväljas även efter helt andra grunder. Såsom beredskapsarbeten tillgripas i stället i första hand arbeten, som äro särskilt angelägna med hänsyn till folkförsörjningen eller rikets försvar. Beredskapsarbetena ordnas dels i arbetsmarknadsstyrelsens (tidigare arbetsmarknadskommissionens) regi, dels i andra statliga myndigheters regi, dels även av kommuner och då med statsbidrag. Formen av reservarbeten har fortfarande arkivarbetena och den s. k. musikerhjälpen.

2. Beredskapsarbetenas karaktär och omfattning, klientelets art m. m. Övergången år 1940 från det äldre reservarbetssystemet till beredskapsarbeten innebar i själva verket icke blott ändrade lönevillkor, därigenom att öppna marknadens löner infördes, utan även en ny inriktning av a r t e n a v a r b e t s o b j e k t . Såsom princip för beredskapsarbetena gäller numera, att endast i och för sig nyttiga och nödvändiga arbeten få ifrågakomma såsom arbetsobjekt samt att varje slag av arbete skall kunna utnyttjas som beredskapsarbete. Den senare regeln innebär, att man, så långt det med hänsyn till omstän169

digheterna är möjligt, skall söka skapa ökade arbetstillfällen inom de yrken eller industrigrupper, som de arbetslösa tillhöra. I överensstämmelse med denna princip igångsatte arbetsmarknadskommissionen under den åren 1940—1942 rådande arbetslösheten bland byggnadsarbetarna ett flertal husbyggnadsföretag såsom beredskapsarbeten. Likaså påbörjades vägbyggnadsarbeten för att bereda sysselsättning åt den personal inom vägväsendet, vägarbetare, förmän m. fl., som måst permitteras eller avskedas. I stort sett ha beredskapsarbetena under 1940-talet haft karaktären av anläggningsarbeten, men de förekommande arbetsobjekten ha dock blivit mera differentierade än vad fallet var i fråga om reservarbetena. Av de 64 statliga beredskapsarbeten, som pågingo vid 1947 års utgång, voro 39 vägarbeten, 17 vatten- och avloppsledningsföretag, 2 spåranläggningar, 2 fornvårdsarbeten, 2 hamnanläggningar, en kaj byggnad samt ett flygfältsarbete. Enligt kollektivavtalet år 1948 med vissa tillägg till detta är timlönen vid vägarbete för ej kvalificerade arbetare lägst kr 1:46 och högst 1:98. Dessutom utgår rörligt tillägg, som sedan den 1 maj 1947 utgör 31 öre för hela landet med undantag av vissa områden kring Göteborg och Stockholm, där detta belöper sig till 35 resp. 52 öre. Den 31 januari 1948 sysselsattes i statligt beredskapsarbete 1 055 man, i statskommunalt beredskapsarbete 364 samt i kommunalt arbete utan statsbidrag 277 man. I fråga om k l i e n t e l e t synes böra framhållas, att detta under de senaste åren trots arbetsuppgifternas art till icke ringa del utgjorts av partiellt arbetsföra. Större delen av de hjälpsökande arbetslösa äro naturligt nog under nuvarande goda sysselsättningsförhållanden på arbetsmarknaden att betrakta såsom mera svårplacerbara, för så vitt de ej av andra orsaker äro att hänföra till den mindre omflyttningsbara arbetskraften. Vid slutet av januari 1948 tillhörde av samtliga hjälpsökande i landet 57,1 procent åldersgruppen över 50 år. En betydande del var att hänföra till gruppen grovarbetare eller andra utan egentlig yrkesutbildning. En undersökning av hjälpsökandeklientelet ur olika synpunkter har gjorts i Norrbottens län av 1947 års arbetslöshetssakkunniga. 1 Av denna undersökning har framgått, att orsakerna till att de hjälpsökande icke kunnat anvisas lämpligt arbete i öppna marknaden, trots rådande högkonjunktur, i 47,9 procent av fallen varit sjukdom, lyte, klen kroppsbyggnad; i 25,3 procent ålder (ej kombinerad med annan o r s a k ) ; i 5,0 procent psykiska och sociala defekter (alkoholism, efterblivenhet e t c ) ; i 9,1 procent familjeskäl (sjuk hustru, stor familj etc.). I 1,4 procent har jordbruket utgjort hinder att lämna hemorten, och i 11,3 procent av fallen saknas uppgift om orsak. Kombination av olika orsaker föreligger i flera fall. Frekvensen av fysiska defekter visade sig vara lägre, endast 13,2 procent, i en stad såsom Luleå, vilket sannolikt berodde på att ett mera differentierat 1 1947 års arbetslöshetssakkunnigas betänkande angående översyn av tillämpade regler för anordnande av beredskapsarbeten m. m. (stencilerat).

näringsliv förefinnes där än i länet för övrigt, vilket lämnar större sysselsättningsmöjligheter i passande arbete för fysiskt arbetshindrade. I malmfältskommunerna hade ej mindre än 51,7 procent icke kunnat anvisas arbete på grund av fysiska defekter. Samtidigt härmed må framhållas, att arbetslösheten — eller i varje fall ianspråktagandet av hjälpverksamheten —- i Norrbottens län trots den stora frekvensen av fysiska defekter varit mycket starkt säsongbetonad. Tillgången på arbetstillfällen av olika slag under sommarhalvåret har varit så riklig, att den i stort sett täckt behovet. För fullt arbetsföra har under de senare åren även under vinterhalvåret bjudits rikligt med arbetstillfällen i skogsbruket. En av orsakerna till att hjälpsökande under den rådande sysselsättningskonjunkturen måst hänvisas till beredskapsarbete — vilket även den refererade undersökningen visat — synes vara, att klientelet i mycket stor utsträckning varit behäftat ined arbetshinder av olika slag. Den av arbetsmarknadskommissionen med hjälp av sakkunniga gjorda utredningen om beredskapsarbetena har utvisat, att beredskapsarbetena ställa sig dyrare än arbeten, bedrivna på annat sätt. Detta har förklarats därmed, att en avsevärd del av de hjälpsökande utgjorts av gamla eller fysiskt defekta personer samt att arbetena måst drivas under obekväm årstid. 3. Arkivarbetenas tillkomst och utveckling. 1 Frågan om anordnande av s. k. arkivarbeten för arbetslösa tjänstemän och övrig icke-manuell arbetskraft — främst sådana äldre och medelålders tjänstemän och kontorister, som haft klen yrkesutbildning eller varit belastade med arbetshinder av olika slag — har aktualiserats bl. a. genom den arbetslöshet, som uppstått bland dessa grupper på grund av ökade rationaliseringsåtgärder i fråga om olika kontorsgöromål. Under och efter depressionen på 1930-talet började man också bland dessa arbetslösa framföra krav på verksamt stöd från det allmännas sida med den motiveringen, att samhället vore skyldigt att taga sig an deras sak lika väl som det erkände sina förpliktelser mot de arbetslösa industriarbetarna och de med dem jämställda. I en motion i andra kammaren den 18 januari 1932 hemställde herr Mogård, att riksdagen ville vidtaga sådan ändring i de för statens arbetslöshetshjälp gällande direktiven, att ökade möjligheter till kontantunderstöd lämnades arbetslösa tjänstemän, kontorister och likställda samt att utredning verkställdes i syfte att bereda lämpliga reservarbeten åt arbetslösa, som förut sysselsatts inom de merkantila yrkena och som saknade förut1 Redogörelsen för arkivarbetenas tillkomst och utveckling är hämtad dels ur en artikel i Tidskrift för fattigvård och annan hjälpverksamhet, häfte 4, år 1945, av byråchefen i dåvarande statens arbetsmarknadskommission, fil. dr G. Hilding Nordström, dels ur arbetsmarknadskommissionens utredning angående arkivarbeten år 1947.

sättningar för hårt kroppsarbete. I motionen framhölls, att vissa kansliarbeten inom verk och myndigheter samt utredningar kunde bereda tillfälligt arbete för åtskilliga av dessa arbetslösa. Riksdagen uttalade med anledning av motionen, att de i densamma framförda önskemålen kunde tillgodoses enligt gällande direktiv och förväntade, att dåvarande arbetslöshetskommissionen i den utsträckning, som funnes möjlig, skulle tillmötesgå de önskemål, som framförts i motionen. I anledning härav uppdrog Kungl. Maj :t åt arbetslöshetskommissionen att göra utredning i frågan. De undersökningar, som kommissionen utförde, föranledde Kungl. Maj :t att genom beslut den 12 januari 1934 anbefalla arbetslöshetskommissionen att skyndsamt anordna för arbetslösa kontorister och med dem jämställda avsedda statliga reservarbeten. Beslutet föregicks av en inventering av ämbetsverkens och olika institutioners resurser av varjehanda enklare arbetsuppgifter, som kunde lämpa sig som sysselsättning av det ifrågavarande klientelet. Den största tillgången på arkivarbetsobjekt befanns bestå i sådana uppgifter som utrensning av »bakar» (överskottspapper i arkiverat material), påsättning av etiketter, lagning av volymomslag, hopbuntning av handlingar, ordnande av dokument o. s. v. Dessa nya slag av arbetstillfällen för i huvudsak icke-manuell arbetskraft åsattes det gemensamma namnet arkivarbeten. Under verksamhetens första år lämpade sig dessa arbetsuppgifter väl för det avsedda ändamålet, men sedan de efter hand avverkats, måste nya arbetsobjekt tillgripas, vilka voro av sådan natur, att för deras utförande krävdes en arbetspersonal med större kvalifikationer än förut. På grund härav blev det nödvändigt att efter hand fastställa mera precisa regler för arkivarbetena. Allmänna bestämmelser samt råd och anvisningar angående arkivarbeten för arbetslösa ha utfärdats och vid olika tillfällen reviderats av statens arbetsmarknadskommission (numera arbetsmarknadsstyrelsen). Nuvarande bestämmelser (1948) ha utfärdats att gälla tillsvidare fr. o. m. den 15 juni 1948.1 Arkivarbetena äro liksom tidigare reservarbetena av två slag, statliga och statskommunala. Statliga arkivarbeten anordnas inom statliga verk och myndigheter samt statsunderstödda eller eljest allmännyttiga institutioner, och statskommunala arkivarbeten hos kommunala verk, myndigheter och institutioner. Vid de statliga arkivarbetena bekostas arbetslönerna helt av statsmedel, medan vid statskommunala arkivarbeten statsbidrag utgå till arbetslönerna på kommunens av arbetsmarknadsstyrelsen granskade och godkända kostnader enligt bestämmelser, som gälla för bidrag till kommunernas arbetslöshetskostnader. För statliga arkivarbeten, men icke för statskommunala, kan dessutom undantagsvis -— och vanligen endast där 1 Kungl. arbetsmarknadsstyrelsens cirkulär nr S1 (1948). Allmänna bestämmelser samt råd och anvisningar ang. arkivarbeten och musikerhjälp för arbetslösa.

ett större antal arkivarbetare sysselsattes — statsbidrag beviljas till arbetslednings- och materialkostnader, dock ej där arbetena utföras hos andra än rent statliga myndigheter och institutioner. Hjälpsökande, som önskar erhålla sysselsättning i arkivarbete, skall till vederbörande arbetslöshetsnämnd ingiva ansökan härom enligt särskilt formulär. I hjälpkungörelsen meddelade bestämmelser äro därvid även tillämpliga på sökande till arkivarbete. För b e h ö r i g h e t till sysselsättning i arkivarbete fordras, att sökanden fyllt 40 år (undantag härifrån kan medgivas av arbetsmarknadsstyrelsen), har stor försörjningsbörda eller eljest befinner sig i särskilt ömmande läge samt är fysiskt klen men fullt arbetsför och sysselsättningen i arkivarbete enligt läkarintyg kan antagas utgöra lämplig arbetsterapi. Sysselsättning i arkivarbete medgives i regel ej person som fyllt 67 år. Den sammanhängande s y s s e l s ä t t n i n g s t i d e n vid arkivarbete skall för arkivarbetare under 55 år uppgå till högst 6 månader. Med utgången av den fastställda sysselsättningsperioden skall arkivarbetare under 55 år lämna arbetet (»bortskiftas»). Därefter skall i regel återhänvisning icke ske av familjeförsörjare inom en månad och av icke-familjeförsörjare inom två månader. Personer över 55 år äro undantagna från skiftning och kunna medgivas kvar stanna i arbetet tills vidare. Den, som är sysselsatt i eller söker arkivarbete, är skyldig att när som helst mottaga lämpligt arbete på öppna marknaden. A v l ö n i n g e n till personer, sysselsatta vid statliga och statskommunala arkivarbeten, utgår med belopp, som — beroende på ortsgrupp och antal dagar i månaden — för heltid varierar mellan kr 299:60—372:— per månad. Till familjeförsörjare med försörjningsplikt, som hänvisas till arkivarbete utom hemorten, kan dessutom utgå ett ortstillägg, dock ej överstigande 75 kr för familj och månad. Den effektiva a r b e t s t i d e n skall utgöra minst 42 timmar per vecka. Därest så befinnes lämpligt med hänsyn till sökandens hjälpbehov, kan arbetslöshetsnämnd meddela hänvisning till deltidstjänstgöring vid arkivarbete, d. v. s. arbete under förkortad arbetstid.

4. Arkivarbetenas omfattning och karaktär, klientelets art m. m. De första arkivarbetena igångsattes i februari månad 1934 och voro då av ringa o m f a t t n i n g . Endast 61 personer sysselsattes denna månad i arkivarbete. Redan i mars samma år hade emellertid antalet sysselsatta stigit till 218, och högsta antalet nåddes i november med 289. Omfattningen av de statliga och statskommunala arkivarbetena under åren 1934—1947 samt medeltalet arkivarbetsplatser under åren 1941—1947 framgår av tabell 9. 173

Tabell 9. Omfattningen av de statliga och statskommunala arkivarbetena under åren 1934—1947. Medeltalet År

1934 1935 1936 1937 1938 1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945 1946 1947 1

Medeltalet sysselsatta 1

224 227 109 84 105 117 131 233 270 209 267 296 278 312

Statliga

arkiv

arbetsplatser

Statskommunala

Summa

_ — — — — — — 77 99 76 90 99 104 59

.— — — — — 18 24 22 31 29 27 22

— — — — 95 123 98 121 128 131 81

Sedan 1943 tiar ett stort antal flyktingar sysselsatts i arkivarbete. Dessa äro icke medräk aade i vare sig dessa eller följande uppgifter angående sysselsatta arkivarbetar e.

Med hänsyn till a r t e n a v a r b e t s u p p g i f t e r n a kunna arkivarbetena uppdelas i tre grupper. Med arkivarbete i grupp I avses arbetsuppgifter, för vilkas utförande fordras speciella insikter och skolat omdöme hos den hänvisade arbetskraften och där denna därför huvudsakligen måste utgöras av personer, som äga kvalificerad kompetens och omfattande erfarenhet från tidigare ledande ställning inom kontorsfacket och liknande arbetsområden eller som besitta akademisk resp. högskole- eller motsvarande vetenskaplig utbildning och därför kunna anförtros särskilt krävande arbetsuppgifter. Exempel på dylika arbetsuppgifter äro: Självständigt ordnande av arkivalier och samlingar, omritning av äldre kartor, klassificering av utländska tidskrifter, komplettering av genealogiska tabeller, ordnande av okatalogiserat tryck (ev. på främmande språk), excerpering av artiklar ur utländska tidskrifter, självständiga statistiska arbeten (av icke löpande n a t u r ) , avskrift av äldre handlingar etc. Grupp II avser mera rutinmässigt kontorsarbete, dit hänvisning kan ske av personer, som tidigare i allmänhet sysslat med sådant arbete, exempelvis utskrivning på maskin eller för hand av diverse handlingar, kollationering, enklare katalogiserings- och matrikelarbete, där nämnvärt självständig arbetsinsats ej kräves, sortering och buntning av arkivalier, klippning och montering av tidningsurklipp, märkning av museiföremål o. s. v. Grupp III avser arbetsuppgifter, för vilkas utförande huvudsakligen er174

f o r d r a s m a n u e l l a r b e t s k r a f t och dit h ä n v i s n i n g k a n ske av p e r s o n e r , s o m i s t o r t sett i c k e b e s i t t a k v a l i f i k a t i o n e r för s y s s e l s ä t t n i n g m e d d e två f ö r s t a h ä r o v a n a n g i v n a g r u p p e r n a av a r b e t s u p p g i f t e r , t. ex. t r a n s p o r t och o m f l y t t n i n g av h a n d l i n g a r och f ö r e m å l , u t g a l l r i n g av b a k a r , f r a m s t ä l l a n d e av b u n t o i n s l a g , p a k e t e r i n g av e t i k e t t e r , u t s k r i v n i n g av b l a n k e t t e r och a d r e s ser, e n k l a r e t r y c k n i n g s - , t e x t n i n g s - och b o k b i n d e r i a r b e t e , d a m m s u g n i n g s a r b e t e o. s. v. D e n 1 m a r s 1948 v o r o 326 s v e n s k a m e d b o r g a r e s y s s e l s a t t a i a r k i v a r b e t e . Av d e s s a t i l l h ö r d e 72 g r u p p I, 211 g r u p p II och 43 g r u p p III. Övervägande antalet av dessa 326 arkivarbetare kunde betraktas som partiellt arbetsföra, de flesta på grund av överårighet. Deras medelålder v a r icke m i n d r e ä n 60 å r . E n m y c k e t stor del av de ö v e r å r i g a v a r e m e l l e r tid eller h a d e i y n g r e å r v a r i t b e l a s t a d e m e d a r b e t s h i n d e r a v fysisk eller p s y k i s k a r t . U p p g i f t e r o m h u r u d e t t a klientel fördelar sig i a v s e e n d e p å a r b e t s h i n d e r föreligga i c k e . D ä r e m o t gjorde a r b e t s m a r k n a d s k o m m i s s i o n e n Tabell 10. Uppgift om partiellt arbetsföra arkivarbetare den 14 maj 1947. a) Fysiskt partiellt arbetsföra. Sjukdomens eller lytets art

Antal arkivarbetare

Sockersjuka, tidvis äggvita, nedsatt synförmåga Magsår Astmatisk bronchit Hjärtfel och astma Rygginsufficiens Skadat höger ben, lår och hand Följder av blodpropp Hjärtfel Hälbensbrott Astma Vänster arm borta Två fingrar förkrympta å höger hand Rygginsufficiens och fraktur i höger hand Njursjukdom och starkt nedsatt hörsel Åderförkalkning och sviter i höger axel efter olycksfall . . Fettsot Hjärtfel, broskbildning i båda knäna Står under tbc-byråns kontroll Nedsatt synförmåga

1 3 1 1 5 1 1 2 1 2 1 1 1 1 1 1 1 1 2

Sjukdomens eller lytets art

Antal arkivarbetare

Kronisk äggvita Kronisk ledinflammation Stel i vänster knä Ledbesvär Kronisk luftrörskatarr, astma, överdriven fetma Bråck, ryggbesvär Vänster njure bortopererad, darrhänthet Blodtryckssjukdom Ryggradssjukdom Nedsatt syn och hörsel Nedsatt hörsel, vänster sida och vänster ben förlamade Knäskada efter olycksfall . . . . Blodkärlskramp i benen Hjärnblödning Vänster fot delvis bortopererad Låghalt Defekt och stelhet i höger ben, komplicerat benbrott Brott å ena armen Sviter efter benbrott Lindrig benskada och svag rygg Summa

1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 48 175

b) Psykiskt partiellt arbetsföra. Sjukdomens eller lytets art

Antal arkivarbetare

Flera gånger vårdade på sinnessjukhus eller sjukhem Psykisk depression Organisk nervsjukdom Psykisk sjukdom

5 1 1 2

Sjukdomens eller lytets art

Antal arkivarbetare

Nervsjukdom, tidigare sinnessjuk Psykisk depression, njurinflammation, äggvita Summa

1 1 11

c) Tveksamma fall av partiell arbetsförhet. Sjukdomens eller lytets art

Antal arkivarbetare

Kärlsjukdom Nedsatt hörsel Bråck Vänster ringfinger nedböjt mot handen Kronisk heshet Tidigare genomgånget njurlidande Mag- och nervsjukdom Ischias och lumbago Sockersjuka Höggradig nervositet Hjärtfel Reumatism Nedsatt synförmåga Neuros Muskel- och ledgångsreumatism samt neuralgi

1 7 5 1 1 1 1 1 5 1 7 4 2 2

Sjukdomens eller lytets art

Antal arkivarbetare

Magsår eller annan magsjukdom Ischias Nervositet Tidigare psykiskt sjuk Tidigare tbc samt kronisk infektionssjukdom Ledgångsreumatism Opererad för cancer Tidigare psykiskt sjuk, kronisk mag- och tarmkatarr Hjärtbesvär och ischias Neuros och ledgångsreumatism För högt blodtryck Nervsjukdom Luftrörskatarr Nervklenhet och magkatarr ..

1 Summa

6 3 2 1 1 3 1 1 1 1 1 2 2 1 66

d) Klientelets åldersfördelning. 33—40 år 2 arkivarbetare 41—45 » 4 » 46—50 » 3 » 51—55 » 13 »

56—60 år 43 arkivarbetare 61—65 » 38 » 66—70 » 21 » 72 » 1 » Summa 125

d e n 14 m a j 1947 en u t r e d n i n g i fråga o m d e t d å a k t u e l l a a r k i v ar b e t a r klientelets f ö r h å l l a n d e n i a v s e e n d e p å b l . a. arbetshinder o c h å l d e r . Av d e n n a u t r e d n i n g framgick, a t t av de d å 305 s y s s e l s a t t a a r k i v a r b e t a r n a k u n d e 59 p å g r u n d av a r b e t s h i n d e r av f y s i s k eller p s y k i s k a r t b e t e c k n a s som p a r t i e l l t a r b e t s f ö r a , m e d a n 66 176

med fysiska eller psykiska arbetshinder betecknades som »tveksamma fall av partiell arbetsförhet». Det bör emellertid framhållas, att orsaken till arbetshindret icke alltid meddelats i ansökningarna till arkivarbete — vilka lågo till grund för utredningen — varför antalet arkivarbetare med fysiska eller psykiska arbetshinder troligen var större. De arbetshinder, som sålunda redovisats för ovannämnda 125 arkivarbetare och arbetshindrens fördelning på detta klientel, framgå av tabell 10. 5. Musikerhjälpen. Genom skrivelse till Kungl. Maj:t år 1937 påkallade svenska musikerförbundet åtgärder för hjälp åt sådana musiker, som blivit arbetslösa till följd av ljudfilmens införande. Chefen för socialdepartementet anmodade sedermera arbetsmarknadskommissionen att närmare undersöka musikernas arbetslöshetsfråga. I skrivelse till socialministern den 29 december 1941 framlade även arbetsmarknadskommissionen förslag till en särskild hjälpform för framför allt äldre arbetslösa musiker, till vilket förslag Kungl. Maj:t intet hade att erinra. Verksamheten för musikerna påbörjades i mars—april 1942. Den nya hjälpformen innebar, att musikerorganisation, som ej hade yrkesmässig musikutövning på sitt program, kunde få statsbidrag för anordnande av musikerhjälp. Den arbetslöse musikern skulle sysselsättas som aktiv instrumentalist, lärare, instruktör, dirigent eller repetitör såväl vid förekommande övningar och sammankomster som vid musikerorganisationernas offentliga framträdande. Musikerhjälpen skulle i regel bedrivas endast under tiden oktober—maj. Arbetslönerna bekostades helt av statsmedel, medan till övriga omkostnader inga statsbidrag utgingo. För behörighet till sysselsättning i musikerhjälp fordras, att sökanden fyllt 40 år. Undantag härifrån må medgivas av arbetsmarknadsstyrelsen med hänsyn till att sökanden har stor försörjningsbörda eller eljest befinner sig i särskilt ömmande läge samt om han är fysiskt klen men fullt arbetsför och att sysselsättningen i musikerhjälp enligt läkarintyg kan antagas utgöra lämplig arbetsterapi. I fråga om prövningen av sökandens hjälpbehov gälla de i hjälpkungörelsen meddelade bestämmelserna. Avlöningen till personer, sysselsatta i musikerhjälp, ävensom ortstilllägg, utgår med samma belopp och efter samma grunder, som angivits i bestämmelserna för arkivarbetena. Antalet musiker, som erhållit musikerhjälp, har de senare åren rört sig om c:a 150 per år. Av dessa har omkring 25 procent varit flyktingar. En undersökning, som företagits av till arbetsmarknadskommissionen tillkallade sakkunniga år 1946,1 angående de arbetslösa musikernas ekonojUtredning angående arkivarbeten av den 20 januari 1947, verkställd av till arbetsmarknadskommissionen tillkallade sakkunniga. 12 — 83000

miska och sociala förhållanden visar, att åldern var det förnämsta hindret för musikernas återanställning i öppna marknaden. Åldern utgjorde således hinder för 69,9 procent av antalet undersökta, sjuklighet eller klenhet 6,5 procent, bristande kvalifikationer 7,5 procent, andra hinder (personer med dålig kontakt med musikeryrket) 8,6 procent samt utan angivet hinder 7,5 procent. Såsom synes är frekvensen av sjuklighet, lyte o. dyl. av ringa betydelse såsom arbetshinder. I stället är det hög ålder som dominerar. 77,4 procent av de undersökta fallen voro i åldern 50 år och däröver. Det framhålles även som en allmän mening, att musiker, som uppnått 50-årsåldern, ha betydande svårigheter att erhålla engagemang. 6. Kommitténs för partiellt arbetsföra synpunkter på beredskaps- och arkivarbetena. Såsom framgår av föregående redogörelse ha de anordnade beredskapsoch arkivarbetena i icke ringa utsträckning — åtminstone under senare tid — fått tjänstgöra såsom sysselsättningsobjekt för partiellt arbetsföra. Båda verksamhetsgrenarna ha helt nyligen varit föremål för översyn av särskilda sakkunniga, varför kommittén icke anser sig behöva närmare gå in på sysselsättningsformernas organisation eller andra därmed sammanhängande frågor. Beträffande de förekommande beredskapsarbetena finner kommittén, att dessa i allmänhet icke kunna sägas ha varit av sådan natur, att de synts särskilt lämpade för partiellt arbetsföra med fysiska defekter. Anläggningsarbeten av den art, som mestadels förekommit, schaktning, stenarbete o. dyl. utomhus vintertid, kunna knappast vara att rekommendera personer med reumatism, ischias etc. Trots detta ha andra mera lämpliga arbetstillfällen — vilket främst gäller Norrland — i regel sällan kunnat erbjudas dessa personer. På grund av den skyddade karaktär — d. v. s. formen med garanterad timpenning — som dessa arbeten ha, ha arbetena ändock framstått som mera begärliga än övriga på orten till buds stående arbetsmöjligheter, såsom skogsarbete, malmbrytning o. dyl. Kommittén måste konstatera, att alltför små variationer i fråga om arten av sysselsättningsobjekten hitintills synas ha förekommit, en omständighet, som icke varit enbart av godo för det klientel, som sysselsatts. Även för arbetenas rationella bedrivande har detta förhållande varit till nackdel. En avsevärd fördyring av arbetena har uppkommit, som till icke ringa del förklaras med att arbetskraften varit olämplig för det ifrågavarande arbetet. Med det sagda vill kommittén icke rikta någon kritik mot att i dessa arbeten sysselsatts ovan arbetskraft, utan i stället att i desamma sysselsatts personer med sådana fysiska defekter, som icke endast ha utgjort ett hinder för prestationen utan även kunna skadligt påverkas genom ifrågavarande arbeten. Kommittén är dock på det klara med att annan verksamhet för arbets178

lösa än den av arbetsmarknadsmyndigheten bedrivna eller understödda, svårligen kan så smidigt upporganiseras eller nedläggas som anläggningsverksamheten. Detta gäller särskilt vägarbetet. Mera differentierad verksamhet kräver även andra arbetsledare, annan maskinutrustning e t c , vilket icke stått till myndigheternas förfogande. Kommittén hyser den förhoppningen, att de förslag till åtgärder med avseende på skyddad sysselsättning och hemarbete, som framläggas i detta betänkande, skola på ett bättre sätt än vad som hittills varit möjligt lösa de partiellt arbetsföras problem, och att härigenom vidgade möjligheter till lämplig sysselsättning skapas för dem, som på grund av brist på annat lämpligt arbete, nödgats antaga beredskapsarbete. Kommittén vill starkt framhålla vikten av att en samordning av arbetslöshetspolitiken sker med den arbetsvårdsverksamhet, som bedrives, så att personer, som visa sig mindre lämpade för det slag av beredskapsarbeten, som förekommer, beredas sysselsättning i annan för dem mera lämpad skyddad verksamhet. Kommittén vill vidare starkt framhålla betydelsen av att även en differentiering av beredskapsarbetena i görligaste mån kommer till stånd, så att olika kategoriers arbetsförmåga och förutsättningar på bästa sätt komma till sin rätt. En sådan utveckling torde vara den mest ekonomiska från samhällets synpunkt, liksom den även bäst tjänar den enskilde hjälpsökanden. En god början till en sådan önskvärd differentiering har redan kommit till stånd genom anordnandet av arkivarbeten och musikerhjälp, och det är att hoppas, att en fortsatt utveckling sker efter denna linje. I den mån vidare arbetslöshetspolitiken samordnas med arbetsvårdsverksamheten, synas goda förutsättningar kunna föreligga för att åstadkomma en differentierad, effektiv och produktiv sysselsättningspolitik, som tillgodoser olika krav, behov och önskemål från det klientel, som är i behov av stöd från samhällets sida för hjälp till försörjning genom arbete. Av den ovan lämnade redogörelsen för arkivarbetarklientelets beskaffenhet har tydligt framgått, att personer med vissa defekter i hälsoavseende hänvisats till arkivarbete. Defekterna ha dock säkerligen icke kunnat vara av alltför allvarlig natur, då enligt bestämmelserna om behörighet till arkivarbete full arbetsförhet t. v. är ett oeftergivligt villkor för erhållande av arkivarbete. Undantag får medgivas endast för sådana personer, som tillfälligt äro i behov av dylikt arbete, varvid dock kräves, att arbetsprestationen befinnes motsvara den åtnjutna avlöningen. Enligt kommitténs mening äro många av de arbetsuppgifter, som utföras i form av arkivarbeten, synnerligen lämpliga för partiellt arbetsföra. Det finnes därför knappast något skäl till att såsom oeftergivligt villkor för behörighet uppställa krav på full arbetsförhet. Kommittén vill i stället föreslå, att arkivarbetena i större utsträckning än hittills öppnas för partiellt arbetsföra. Likaväl som deltidsarbete tillämpas för sådana som på grund av ekonomiska omständigheter icke anses berättigade till längre arbetstid, skulle deltidsarbete kun179

na tillämpas för partiellt arbetsföra, som av medicinska skäl äro i behov av förkortad arbetstid. Kommittén får även förorda en friare lönesättning vid arkivarbetena, vilken bättre kan avpassas efter vederbörandes arbetsprestation. Genom dessa åtgärder skulle arbetena bliva mera anpassningsbara för partiellt arbetsföra och komma att mera likna den skyddade verksamhet, som kommittén uppskisserat i det föregående. Arkivarbetena måste för närvarande också betraktas såsom en form av skyddad verksamhet, vilken sysselsätter sådan arbetskraft, som — oftast på grund av personliga arbetshinder — icke kan placeras i öppna marknaden på normala villkor. De arbeten, som utförts som arkivarbeten, ha i många fall varit av stort värde. Oftast ha sådana arbetsuppgifter blivit utförda, för vilka den ordinarie arbetskraften varit otillräcklig, eller, därest arbetena skulle kunnat bliva fullgjorda, ett otillbörligt inkräktande på det löpande arbetet skulle ha uppstått. Kommittén är övertygad om att även enskilda företag och sammanslutningar ä r o i behov av att få liknande arbetsuppgifter utförda och får därför föreslå, att arbetsmarknadsstyrelsen hos dessa söker ackvirera lämpliga arkivarbetsuppgifter.

Kap. IX. Centralt organ för samordning m. m. av produktionen genom skyddad sysselsättning, hemarbete och arbetsterapi. 1. Hittills vidtagna åtgärder. I sitt betänkande III med utredningar och förslag angående sysselsättnings- och arbetsterapi vid vissa sjukhus och vårdanstalter (SOU 1947:44, sid. 138) har kommittén för partiellt arbetsföra redogjort för inköps- och försäljningsverksamheten i fråga om vid sjukhus och anstalter tillverkade alster. Beträffande försäljning av produkter och inköp av råvaror för produktion genom partiellt arbetsföra, vilka icke vårdas på sjukhus eller vårdanstalter, ha hittills följande åtgärder vidtagits. För de vanföra. Vid vanföreanstalterna i Stockholm, Hälsingborg och Härnösand ha särskilda a r b e t s c e n t r a l e r organiserats för inköp av råvaror till alster, tillverkade av vanföra, samt försäljning av de framställda produkterna. För organisationen och omfattningen av centralernas verksamhet har redogjorts i kap. VII av detta betänkande (sid. 157). Till redogörelsen bör fogas, att i Stockholm säljes en stor del av de produkter, som tillverkas av vanföra, i De fyras bod, vilken anordnats och drives av De blindas förenings konsulentnämnd, Föreningen för bistånd åt lytta och vanföra i Stockholm, Hörselfrämjandet samt Föreningen för sjuka. Arbetscentralerna tillhandahålla också mönster och modeller till det arbetsmaterial som utlämnas. För de blinda. Föreningar och enskilda ha sedan länge främjat försäljningen av de blindas produktion genom upprättande av detaljförsäljningsföretag — framförallt i Stockholm. Sålunda har De blindas förening i Stockholm inrättat tvenne butiker, den ena vid Tegnérgatan, vilken mottager till försäljning alster, tillverkade av enskilda blinda hantverkare; den andra vid Majorsgatan, där produkter, tillverkade vid föreningens verkstäder i Stockholm, försäljas. I butiken vid Tegnérgatan försåldes under år 1947 blindarbeten för c:a 53 000 kr samt andra inköpta varor för 18 000 kr; sålunda uppgick omsättningen under året till sammanlagt 71 000 kr. I butiken vid Majorsgatan uppgick omsättningen under å r 1947 till c:a 74 000 kr, varav på de blindas arbeten kommo c:a 42 000 kr. 181

De svårigheter, som rest sig för avyttring av blindarbeten, ha föranlett statsmakterna att direkt stödja försäljningen. Genom beslut år 1939 — enligt Kungl. Maj:ts proposition med anledning av förslag av 1936 års utredning angående blinda och dövstumma, avgivna i »Betänkande med förslag till åtgärder för förbättrande av de blindas och de dövstummas arbetsförhållanden och förvärvsmöjligheter» (SOU 1937:34) — anvisade riksdagen nämligen 285 000 kr till uppförande på Tomtebodaområdet invid Stockholm av en nybyggnad, inrymmande en central depåverksamhet för materialanskaffning samt försäljning av blindas arbeten. Depån var färdig att börja sin verksamhet den 1 januari 1947. Den står under ledning av en särskild nämnd — statens blinddepånämnd — och den relativt omfattande personalen avlönas med i första hand statliga bidrag. Vidare har till depåns förfogande av statliga medel ställts ett förlagskapital å 600 000 kr för möjliggörande av bl. a. kontant likvid för de inlämnade alstren. För främjande av avsättningen av de blindarbeten, som depån kommer att uppköpa av de blinda hantverkarna, har ansetts påkallat, att en resande knytes till företaget med uppgift att i görligaste mån uppehålla ständig förbindelse med återförsäljare och förbrukare över hela landet. Dylik försäljare har emellertid icke anställts, och blinddepånämnden har ännu icke (juli 1948) organiserat någon egen försäljningsverksamhet utan uteslutande sysslat med materialanskaffningsfrågor. De blinda utgöra den enda grupp av partiellt arbetsföra, som åtnjuta sådant stöd från statens sida för ifrågavarande ändamål. De fyras bod i Stockholm äges av en förening u.p.a., vilken, som ovan nämnts, består av fyra organisationer för partiellt arbetsföra. Föreningen har till ändamål att avyttra produkter, tillverkade av blinda, vanföra, döva och sjuka, och driva försäljning av sådana alster i den särskilda butiken i Stockholm. Varor till försäljning mottagas icke direkt från tillverkarna utan från den förening, som representerar dem. Tillverkarna erhålla från resp. förening kontant likvid för varan, då denna avlämnas, i allmänhet 75 procent av det pris, varan betingar vid försäljningen i butiken. Butikens omsättning uppgick under år 1944 till omkring 91 000 kr och under år 1945 till omkring 95 000 kr. Det torde böra nämnas, att endast varor av hög standard och kvalitet mottagas av butiken. De tillverkade alstren måste vara av sådan klass, att de k u n n a konkurrera med dem, som försäljas genom hemslöjdsföreningarnas butiker. Genom Hemslöjdsförbundets för Sverige engrosförsäljning i Stockholm försäljas även i stor utsträckning hemslöj dsalster, tillverkade av partiellt arbetsföra. Största delen av dessa alster kominer från Steneby hemslöjdsförening, Dals-Långed. För organisationen och omfattningen av denna försäljning har redogjorts i kap. VII i detta betänkande (sid. 141 och 163). 182

2. Tidigare utredningar och förslag. a) Utvidgning

av de blindas centraldepås

verksamhet.

Frågan om skapandet av inköps- och försäljningsorganisationer för av olika grupper av partiellt arbetsföra tillverkade alster har tidigare vid flera tillfällen varit föremål för utredningar och förslag. Som ovan nämnts, upptog 1936 års utredning angående blinda och dövstumma frågan om materialanskaffningens rationella ordnande för de blindas arbeten liksom förbättrandet av avsättningsmöjligheterna för blindarbeten till behandling. Utredningen resulterade i det av 1939 års riksdag antagna förslaget om en central depåverksamhet för materialanskaffning samt försäljning med statligt stöd av blindas arbeten. Vid sidan av dessa åtgärder föreslogo utredningsmännen, att ett belopp av 50 000 kr per år skulle tilldelas den centrala depåns ledning att användas i första hand till stärkande av blindarbetenas konkurrenskraft vid den statliga och kommunala upphandlingen samt i andra hand för ernående av bättre avsättningsmöjligheter för dessa arbeten bland återförsäljare och privata förbrukare. Kungl. Maj :t ansåg emellertid, att depåns verksamhet, åtminstone till en början, skulle bliva av alltför ringa omfattning för att ett sådant anslag i prisutjämnande syfte kunde anses motiverat, varför förslaget icke blev föremål för proposition. Kungl. Maj :t ansåg sig icke heller böra förelägga riksdagen utredningsmännens förslag om ett nedläggande av all tillverkning av borst- och korgvaror vid fångvårds- och sjukvårdsanstalter. Ett förslag av utredningsmännen om åtgärder från Kungl. Maj :ts sida, avseende att vid meddelande av tillstånd till anordnande av lotterier säkerställa, att en viss, ej alltför obetydlig andel av vinstvärdet komme att belöpa å blindas arbeten, föranledde icke heller någon Kungl. Maj :ts åtgärd. b) Stadsombudsman

N. Hellichius'

m. fl.

förslag.

I en skrivelse till Kungl. Maj.t den 16 juni 1938 anhöllo dåvarande stadsombudsmannen i Stockholm N. Hellichius m. fl., att Kungl. Maj :t måtte

»vidtaga åtgärder i syfte att såväl fångvårdsanstalternas, tvångsarbets-, tvångsuppfostrings- och alkoholistanstalternas, liksom också skyddshemmens, sinnessjukhusens och sinnesslöanstalternas — måhända även de vanföras — arbetsalster få utlämnas till en särskild för ändamålet bildad organisation för försäljning av dessa alster i den öppna marknaden på villkor, som av Kungl. Maj :t föreskrivas.» I skrivelsen framhölls, att genom denna anordning skulle vårdfallet beredas välbehövlig inkomst av sitt arbete och därigenom i större utsträckning än tidigare dels sättas i tillfälle att genom eget arbete bidraga till de hemmavarandes försörjning, dels skaffa medel till självhjälp, då vårdnaden upphör. De av de vårdade producerade arbetsalstren, såsom enklare 183

möbler, skodon (tofflor) och kläder av olika slag, konstsmidesarbeten, bleckkärl, mindre träarbeten, bokbinderiarbeten m. m. skulle kunna säljas i landets inånga specialbutiker (organisationen skulle således icke upprätta egna butiker). Utförsäljningspriserna skulle icke sättas lägre än gällande marknadspriser, varför någon illojal konkurrens således icke skulle få förekomma. Försäljningen skulle handhavas av ett organ, bildat i aktiebolagets form under statens överinseende. För bolaget, som lämpligen kunde benämnas »Aktiebolaget Vårdanstaltsprodukter», skulle bl. a. gälla, att aktiekapitalet skulle tillskjutas av enskilda personer. Verkställande direktören skulle samarbeta med på varje anstalt av resp. direktioner utsedda ombud beträffande produktionen av arbetsalstren, alstrens standardisering vid tillverkningen, prissättning m. m. Aktieutdelningen skulle begränsas till 5 procent per aktie, och årsvinsten skulle i övrigt fördelas på vederbörande anstalter i proportion till tillverkningsvärdet på de produkter, som anstalterna levererat. Slutligen framhölls, att arbetsdriften i anstalterna och hemmen borde taga sikte på att så långt möjligt utbilda vederbörande vårdfall i något lämpligt yrke eller hantverk, som den frigivne eller utskrivne kunde fortsätta med i det fria livet. De hantverksalster, som dessa i hemkommunerna kunde tillverka, borde uppköpas av försäljningscentralen i och för försäljning. På så sätt skulle förvärvsmöjligheterna i betydande grad underlättas för de frigivna och utskrivna personerna. Även de planerade industrihemmen för frigivna fångar och utskrivna vårdfall borde få anlita försäljningscentralen beträffande de arbetsalster, som där kunde komma att tillverkas. Den 26 november samma år ingavs till Kungl. Maj :t av stadsombudsman Hellichius m. fl. en till ovannämnda framställning ansluten skrivelse, delvis undertecknad av andra personer, vari framhölls, att sedan förslag framlagts om villkorlig frigivning av ett stort antal fångar, statsmakterna måste se till, att arbetsutkomst skapades för de frigivna. Den föreslagna försäljningsorganisationen skulle utgöra ett verksamt medel i detta avseende, då organisationen borde inriktas även på inköp och försäljning av de frigivnas arbetsalster. Detta förslag om upptagande av eftervårdsproduktionen, alltså alster tillverkade av från anstalt frigivna eller utskrivna, borde kunna omhändertagas av försäljningsorganisationen även ined avseende på vanföra, dövstumma och lungsjuka samt utskrivna vårdfall från sinnessjukhus, tvångsarbets- och tvångsuppfostringsanstalter och liknande. Förslagsställarna uttalade som sin önskan, att försäljningsbolaget, som borde ägas av en stiftelse, måtte få bedriva sin verksamhet inom Stockholms stadsmissions ram. Skrivelsen utmynnade i en framställning, att Kungl. Maj :t måtte genom sakkunniga låta utreda omfattningen av den planerade verksamheten samt undersöka, vilka alster som vore lämpliga att tillverka, prissättningen, möjlighet till avyttring, anskaffning av aktiekapital m. m. Remissbehandlingen. 184

Skrivelsen av den 16 juni 1938, vilken icke föran-

I ledde någon Kungl. Maj :ts åtgärd, avstyrktes i så gott som samtliga remissinstanser. Fångvårdsstyrelsen framhöll, att staten numera själv adminiI strerade arbetsdriften i fängelserna, att detta arbete utfördes för tillgodoseende av statens eget behov (»statsdrift till statsbruk») samt att detta system för anskaffning och avsättning av fångvårdens arbeten innebar avsevärda fördelar framför en försäljning av dessa arbeten i öppna marknaden. Socialstyrelsen påpekade, att frågan om lämpligheten av en försäljning på öppna marknaden av de på anstalter internerades arbetsprodukter innefattade ett arbetsmarknadsproblem, som i den remitterade skrivelsen icke i tillräcklig mån beaktats. Arbetet på anstalterna bedreves under särskilda förutsättningar; någon fri tävlan med andra näringsidkare kunde i varje fall icke ifrågakomma. Det torde också vara svårt att med en försäljningsanordning sådan som den föreslagna eliminera riskerna för uppkommandet av ojämna konkurrensförhållanden, som kunde vara ägnade att framkalla ett berättigat missnöje på olika håll. Medicinalstyrelsen meddelade, att något behov av försäljning i öppna marknaden av sinnessjukhusens arbetsprodukter icke förefunnes, då produktionen vid varje statens sinnessjukhus vore så ordnad, att densamma i första hand om möjligt fyllde sjukhusets eget behov, och eventuellt uppkommande överskott avyttrades genom medicinalstyrelsens förmedling till andra statliga sinnessjukhus. Dessutom måste de vid statens sinnessjukhus framställda arbetsprodukterna på grund av den ständiga omsättningen bland de arbetande patienterna bliva så ojämna i kvaliteten, att prissättningen skulle bliva särdeles svår, om icke illojal konkurrens skulle uppstå. Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet ansåg, att det problem, som förslagsställarna inriktat sig på, knappast var av någon större betydelse. Däremot vore det otvivelaktigt ett socialt problem av stor vikt att bistå den partiella arbetskraft, som i sina hem eller på mer eller mindre vårdhemsbetonade anstalter fann tillfredsställelse och glädje i att för försäljning tillverka saker av skilda slag och därigenom skaffa sig en liten arbetsförtjänst. För en sådan person kunde en försäljningsorganisation bliva ett särskilt värdefullt stöd. Förbundet, som avstyrkte, att den föreslagna försäljningsorganisationen skulle komma till stånd, fann överhuvud taget en sammankoppling av försäljning från de i förslaget nämnda institutionerna och försäljning av den partiella arbetskraftens alster icke vara lämplig. Vidare påpekade förbundet — efter att ha redogjort för huru bl. a. försäljningen av blindas och vanföras arbeten vore organiserad och erinrat om att den av svenska nationalföreningen mot tuberkulos tillsatta utredningen angående eftervård åt tuberkulösa upptagit frågan om en försäljningsorganisation för denna kategori av partiellt arbetsföra till behandling — att man hittills i allt väsentligt sökt hjälpa sig fram inom varje gren för sig. Starka skäl kunde enligt förbundets mening anföras för en fortsatt utveckling efter denna linje. »När det gäller försäljning av här 185

ifrågavarande produkter, har det i praktiken alltid visat sig vara en styrka att kunna bygga på människors intresse för en viss lytesgrupp och dess öden. Ofta på grund av rent personliga förhållanden önska inånga människor gärna främja försäljningen av t. ex. de blindas alster, under det att andra intressera sig mer för de vanföra, andra åter för de tuberkulösa o. s. v. Om alla dessa gruppers alster sammanföras i en enda försäljningsorganisation, har man därmed avstått från möjligheten att mobilisera de speciella intressen hos allmänheten, som sålunda förefinnas.» Förbundet framhöll slutligen, att skäl sålunda kunde anföras både för och emot en universell hjälporganisation, ehuru av en helt annan art och med en helt annan inriktning än den förslagsställarna tänkt sig. En utredning av frågan skulle därför kunna ifrågasättas, men förbundet ansåg, att man härvidlag borde avvakta det förslag angående försäljningsorganisation för de tuberkulösas arbetsalster, som var att vänta i nationalföreningens mot tuberkulos utredning, och därvid överväga, huruvida denna försäljningsorganisation borde erhålla ett vidsträcktare verksamhetsområde än nationalföreningen för sin del kunde ha anledning ifrågasätta. Svenska landstingsförbundets styrelse meddelade, att den för att utröna, huruvida inom de olika landstingsområdena behov av en försäljningsorganisation sådan som den föreslagna förefunnes, remitterat framställningen i fråga till resp. landstings förvaltningsutskott för yttrande. Dylika yttranden inkommo från 17 förvaltningsutskott och voro på ett undantag när avstyrkande. Slutligen kan nämnas, att styrelsen för psykiatriska föreningen framhöll, att den sysselsättning av de sjuka, som bereddes vid våra sinnessjukhus, vore en form av behandling, på vilken inga som helst ekonomiska synpunkter borde läggas. Ett sådant system, som det i skrivelsen föreslagna, skulle ställa denna behandlingsform på en helt ny basis, där sysselsättningens karaktär av behandling skulle äventyras och där sannolikt inånga konfliktanledningar skulle uppstå. c) Svenska

nationalföreningens

mot tuberkulos

förslag.

I svenska nationalföreningens mot tuberkulos utredning angående förbättrad tuberkuloseftervård av år 1939 har frågan om en försäljningsorganisation för tuberkulösas alster blivit föremål för utredning och förslag. Utredningsmännen framhöllo bl. a., att det låge nära till hands att vid planläggning av försäljning av tuberkulösas arbetsalster söka få till stånd en av staten understödd organisation. Utredningsmännen hade självfallet ingående övervägt detta men funnit sig icke kunna gå så långt och icke heller vara i stånd att framlägga en utredning av den art, att gehör hos statsmakterna kunde förväntas för en sådan plan. Först efter vunnen erfarenhet om en organiserad försäljning av de tuberkulösas arbetsprodukter kunde tiden vara inne härför. 186

Avsaknaden av underlag, erforderligt för bedömande av tillverkningens a r t och mängd, kunde enligt utredningsmännens mening tala för att försäljningsfrågan lämnades öppen, tills man fått en överblick av produktionsläget. Kontant ersättning åt tillverkaren för levererade godkända varor framstode som en oeftergivlig förutsättning för att de tuberkulösas möjligheter att genom arbete bidraga till sin försörjning skulle kunna förbättras. F r å n något håll måste därför redan i begynnelsestadiet kapital för detta ändamål investeras i denna rörelse. Härvid torde praktiskt taget endast två källor kunna ifrågakomma: staten eller nationalföreningen eller båda i förening. Skulle nationalföreningens medel ej förslå härtill, föreslogs, att staten genom tilldelning av t. ex. lotterimedel ställde åtminstone en del av det erforderliga kapitalet till förfogande eller att ett ränte- och amorteringsfritt lån för ändamålet beviljades exempelvis under 10 år. Beträffande beloppets storlek hade detta av sakkunnig person, som biträtt utredningsmännen, beräknats till 200 000 och 300 000 kr vid årlig omsättning av 250 000 resp. 500 000 kr. Härav komme vid det första alternativet 125 000 kr på finansiering av varuanskaffning, d. v. s. ersättning till tillverkarna. I det investerade kapitalet skulle även ingå 20 000 kr för materialanskaffning. Försäljningsplanen skisserades på följande sätt. Avtal borde träffas med tillverkarna om att de, om de själva icke önskade avyttra sina arbeten, insände dem till ett lager, varefter de efter godkänd leverans skulle erhålla kontant ersättning. Detta skulle förutsätta förutom lagerutrymme även personal, som kunde prissätta alstren efter enhetliga grunder. Det vore också en fördel, om denna prissättning kunde ske i visst samråd med försäljaren, som borde ha de bästa förutsättningarna för bedömande av en varas marknadsvärde och efterfrågan på densamma. Utredningsmännen ansågo, att den ur organisationssynpunkt enklaste linjen borde vara, att den yrkeskonsulentbefattning, som i annat sammanhang i nationalföreeningens utredning föreslagits, förenades med befattningen som lagerchef eller, om så ej kunde ske, den senare underställdes den förre. Utrymmesbehovet kunde ej beräknas vid starten men borde till en början tillmätas efter blygsamma mått. Som tänkbar utväg ansågs, att lagringen borde ombesörjas av de blivande kuratorerna vid centraldispensärerna. Dispensärerna voro i flertalet fall förlagda till sanatorier, och i dessas byggnader borde det utrymme, som fordrades för lagring från ett centraldispensärdistrikt — i regel ett landstingsområde — utan svårighet kunna ställas till förfogande. För ett sådant tillvägagångssätt talade också, att fraktkostnaderna antagligen bleve minskade. Nackdelarna med ett sådant förfarande vore emellertid större än fördelarna, i det att det nödvändiggjorde ett ganska omfattande redovisningssystem till yrkeskonsulenten (lagerchefen) och till försäljaren. Den största svårigheten bleve emellertid prissättningen, försåvitt tillverkningen icke huvudsakligen utgjordes av vissa standardartiklar. 187

Ett annat sätt att lösa lagerfrågan vore att träffa avtal med försäljaren, att han i sitt lager deponerade de förfärdigade alstren. En härav betingad ökning av försäljarens provision skulle kompenseras av att hyreskostnad för egen lokal bortfölle. Anordningen borde dock icke komma till stånd med mindre än att omkostnaderna därigenom kunde förbilligas. Den finge anses som en interimsåtgärd under rörelsens första tillväxtår och måste fordra ett noggrant kontrollsystem, som krävde tid och viss kostnad, måhända en hel arbetskraft. De fackmän, som utredningsmännen tillfrågade i denna angelägenhet, uttalade sig emellertid bestämt emot en sådan anordning. Utredningsmännen beslöto därför förorda en egen lagerhållning, innebärande, att samtliga varor skulle sammanföras, granskas, prissättas och distribueras från ett centrallager, lämpligast beläget i Stockholm. Beträffande själva försäljningen föreslogs, att denna skulle överlämnas till en agent, som i ersättning för sitt arbete skulle erhålla en försäljningsprovision av förslagsvis 5 procent på försäljningssumman. Organisationen skulle i övrigt bestå av yrkeskonsulenten och en lagerchef (eller disponent) med personal. Driftskostnaderna beräknades, frånsett avlöning samt rese- och traktamentsersättningar till yrkeskonsulenten, till 44 000 kr per år vid en årlig omsättning av 250 000 kr och till 72 000 kr vid en årlig omsättning av 500 000 kr. Minutförsäljarens bruttovinst beräknades till 50 procent på inköpspriset eller 33 Vs procents rabatt på det fastställda minutpriset. En begränsad materialanskaffning för vissa varugrupper ansågs tillrådlig men borde i början hållas inom snäva gränser. Om en rörelse av det slag, som sålunda skisserats, skulle kunna giva väntat resultat både för tillverkarna och organisationen, ansågs det också nödvändigt, att tillverkningen inom varje yrkesgrupp i möjligaste mån rationaliserades. Man måste alltså i varje grupp utvälja ett antal artiklar, vilka kunde tillverkas i större mängder och av vilka modeller och arbetsbeskrivning utdelades till arbetssökande för åstadkommande av en något så när likformig tillverkning. Jämsides med detta förslag till organisation framlades även ett förslag till organisation under försäljningsverksamhetens begynnelsestadium, enligt vilket kapitalbehovet för det första verksamhetsåret exklusive lön till yrkeskonsulent skulle kunna begränsas till i runt tal 58 000 kr, varvid hänsyn tagits till att till lagret inkomna godkända varor skulle kunna likvideras inom 30 dagar. Utredningsmännen betonade, att de icke förbisett vikten av att fullgoda garantier lämnades för att de varor, som utbjödos, voro fria från tuberkulos smitta, då de utginge till återförsäljare. Detta borde, för att ingen obefogad rädsla för tuberkulos smitta måtte avhålla någon köpare, gälla även 188

varor, förfärdigade av tuberkulösa, som veterligen icke voro smittoförande. De alster, som skulle försäljas genom den föreslagna organisationen, beräknades komma från sanatoriernas arbetsterapi, från ett av utredningsm ä n n e n i annat sammanhang föreslaget yrkesskolesanatorium, från eftervårdshem samt från defektläkta tuberkulösa smittoförande och andra tuberkulösa, som av hälsoskäl voro hänvisade att arbeta i sina hem eller med hänsyn till omgivningen icke borde arbeta tillsammans med friska människor. I fråga om de alster, som voro resultat av sanatoriernas arbetsterapi, framhöllo utredningsmännen, att, ehuru arbetena i stort sett icke torde få någon nämnvärd betydelse för marknaden, dessa arbeten dock borde försäljas, i den mån de förtjänade utbjudas och ej vore behövliga för resp. anstalter eller utfördes för tillverkarens räkning. Vetskapen om att det utförda arbetet vore produktivt vore till stor uppmuntran för patienterna. Behållningen av försäljningen skulle också bidraga till att minska resp. anstalters egna utgifter för fickpengar, arbetspremier o. dyl. Då det arbete, som skulle salubjudas genom den föreslagna försäljningsorganisationen, borde vara av fullgod beskaffenhet, borde de alster, som ej fyllde detta villkor, kunna avyttras under hand till enskilda, som önskade främja de tuberkulösas tillgång till arbete eller genom basarer, varulotterier o. dyl., där köpare i regel torde utgöras av för anstaltens klientel intresserade personer. Vid r e m i s s b e h a n d l i n g e n blev förslaget om försäljningsorganisation föremål för erinringar i endast ett par instanser. Socialstyrelsen anförde sålunda som sin mening, att det icke torde krävas och knappast ens vara lämpligt, att försäljningens organisation från början fastlåstes. Experimentell prövning och anpassning torde här vara den lämpligaste vägen. Frågan om den rätta organisationsformen beträffande försäljningen av tuberkulösas arbetsalster borde därför ställas på framtiden och dess lösning bliva beroende av bl. a., i vilken omfattning försäljning av detta slag kunde behöva ordnas. Direktionen för Sandträsks sanatorium yttrade: »Den av kommittén föreslagna försäljningsorganisationen blir kanske nödvändig, när yrkesskolesanatoriet, ett par verkstadshem och flera eftervårdshem kommit i gång. Vi skulle dock vilja föreslå en snar undersökning, om det icke skulle vara möjligt att intressera de i flera län förekommande föreningarna för hemslöjd, hantverk och småindustri för de tbc-invalida och om icke dessa föreningar kunde hjälpa dem både med arbetsanskaffning och försäljning.» I en till Kungl. Maj :t år 1942 överlämnad av nationalföreningen mot tuberkulos företagen kompletterande utredning angående förbättrad tuberkuloseftervård, vari med hänsyn till kristiden och det statsfinansiella läget endast vissa av de förslag, som upptagits i det tidigare betänkandet, före189

slogos skola bliva föremål för behandling, uttalade styrelsen för nationalföreningen, att den visserligen fann skäl tala för inrättande av en sådan central försäljningsorganisation, som utredningsmännen i sitt betänkande 1939 föreslagit, men det föreföll dock styrelsen, som om med denna fråga lämpligen borde anstå ännu någon tid, till dess verkningarna av vissa av styrelsen förordade åtgärder för yrkesutbildning och omskolning av tuberkulösa börjat visa sig. Tills vidare torde utan olägenhet avyttringen] kunna ombesörjas med hjälp av kuratorer och dispensärer. Efter hand! komme säkerligen erfarenheten att visa, i vad mån en central försäljnings-i organisation vore behövlig, och det borde då även bliva lättare att få den; ordnad på ett enkelt och praktiskt sätt. d) Framställning

angående

en »Socialprodukternas

försaljningscentral».

Slutligen har statsrådet och chefen för socialdepartementet till kommittén för partiellt arbetsföra för att tagas i övervägande vid fullgörande av det kommittén lämnade uppdraget överlämnat en framställning från ledamoten av riksdagens andra kammare Th. Gardell. I skrivelsen hemställes, att Kungl. Maj :t måtte genom kommittén för partiellt arbetsföra låta utreda behovet och omfattningen av en »socialprodukternas försäljningscentral» samt undersöka, vilka alster som vore lämpliga att tillverka, prissättningen, möjlighet till avyttring, anskaffning av rörelsekapital, förräntning m. m. Framställningen är av följande lydelse. Undertecknad anhåller i underdånighet om välvilligt beaktande av följande förslag. För åstadkommande av en effektiv anstaltsvårds- och skyddsvårdsbehandling av vård- och skyddsfallen på fängelserna, socialanstalterna och uppfostringshemmen synes mig lämpligt med bildandet av en försäljningscentral, förslagsvis benämnd SOCIALPRODUKTERNAS FÖRSÄLJNINGSCENTRAL. Enligt lagarna om villkorlig dom och villkorlig frigivning komma säkerligen ett stort antal dels dömda, dels ock frigivna personer att villkorligt frigivas. Statsmakterna måste då se till, att arbetsutkomst skapas för dessa. Den föreslagna försäljningsorganisationen synes ägnad att bliva ett verksamt medel i detta hänseende, då organisationen bör inriktas även på inköp och försäljning av de frigivnas och utskrivnas arbetsalster. Detta förslag om absorberande av anstaltsoch eftervårdsprodukterna, alltså alster tillverkade av från anstalt frigivna eller utskrivna, synes kunna omhändertagas av försäljningscentralen jämväl med avseende å nedan angivna grupper. De vanföra, som ej på något sätt kunna deltaga i livet utomhus, utan äro bundna vid hemmen, erfordra en alldeles speciell hjälp. För dem är arbetet den största glädjen, men då de ofta bo isolerade, ha de svårt att få avsättning för sina arbetsalster. Även de nervklena, de dövstumma och de lungsjuka böra bringas hjälp genom rationell avsättning av deras arbetsalster. För alla dessa, liksom för utskrivna vårdfall från sinnessjukhus, tvångsarbets190

och tvångsuppfostringsanstalter samt liknande, skulle den föreslagna försäljningscentralen bliva till största gagn. Försäljningen av även dessa arbetsprodukter bör omhänderhavas av ett av staten kontrollerat försäljningsorgan, som skulle försälja alstren till allmänheten engros via landets handelsbutiker. Det är en önskan, att försäljningscentralen, som bör ägas av en stiftelse, måtte få bedriva sin verksamhet inom Stockholms stadsmissions verksamhetsram. Genom den föreslagna försäljningsorganisationen åsyftas att åstadkomma effektivare försäljningsmöjligheter för vårdklientelet och deras familjer. För att under anstaltstiden underlätta de hemmavarandes försörjningsmöjligheter, skulle även dessa kunna beredas hemarbete för tillverkning av lämpliga alster, avsedda att uppköpas och försäljas av den tilltänkta försäljningscentralen. Det naturligaste och sundaste synes vara, att de anstalter och vårdhem, som helt eller delvis kunna åstadkomma jämn tillförsel av arbetsalster, anslöte sig till den föreslagna centralen. Ävenledes skulle alster från de i tidigare publicerade skyddsarbetsbetänkandet föreslagna industri- och hantverkshemmen för de frigivna samt från »utkomststationerna» (de arbetsalster, som komme att tillverkas av hustrurna och barnen medan familjefäderna äro intagna i anstalt, samt de alster, som familjefäderna och övriga efter frigivningen eller utskrivningen komme att tillverka) av försäljningscentralen försäljas. »Utkomststationerna» kunde bl. a. upptaga tillverkning av leksaker (puzzle, krocketspel m. m.), vissa träarbeten (skärbräden, pallar, yx- och hammarskaft, såg- och knivhandtag m. m.), tennarbeten, krusifix, ryamattor (mattor importeras i stor mängd), samt dambindor, disk- och skurdukar m. m. Det är icke heller uteslutet, att försäljningscentralen i fredstid kan få till stånd avyttring av en del alster på utländska marknader. För att helt avkoppla allt privat intresse i den föreslagna stiftelsen borde ett flertal korporationer intresseras för teckning av en eller flera andelar i företaget. Särskilt kommunerna komma att få stor nytta av centralens verksamhet genom att den komme att förebygga fattigvård. Socialprodukternas försäljningscentral är och blir behövlig, så framt man vill frångå den psykiskt nedbrytande formen med allmosor till berörda klientel. I anstaltsvården och skyddsvården synes alltså följande tre ting just nu i samband med utredningen av den partiella arbetskraften vara värda allvarligt beaktande, alldenstund de syfta till HJÄLP TILL SJÄLVHJÄLP. För det första böra de bildbara vårdfallen på fängelserna, socialanstalterna och uppfostringshemmen beredas grundlig utbildning, där så låter sig göra; i något hantverksyrke, så att vederbörande verkligen enligt lagens och vårdnadens mening frigivnings- eller utskrivningsdagen bli i tillfälle upptaga kampen för tillvaron för sig och de sina. — F ö r r e direktören David Bergholtz i Stockholms läns arbetsförmedling, som i flera år varmhjärtat biträtt skyddsvårdsorganisationerna med platsanskaffning åt frigivna och utskrivna personer, kan säkerligen vittna om svårigheterna att skapa utkomst åt dessa våra olyckliga medmänniskor. För det andra gäller det i anstalterna och uppfostringshemmen att fostra vårdfallen till arbetsvillighet, arbetsduglighet samt till ansvarskänsla och omsorg om de hemmavarande, hustrur, barn, föräldrar och syskon, vilka måhända föra en hård ekonomisk och själslig kamp för uppehället. Därför synes det vara psykologiskt riktigt i fostraregärningen, att vårdfallen, där så låter sig göra, tilldelas ackordsarbete. För att stimulera arbetsvilligheten samt ansvars- och omsorgskänslan borde en tredjedel av arbetsförtjänsten lämnas till anstaltsdirektionen som betalning för »inackorderingen», en tredjedel borde via postgirokontoret 191

sandas till hemmavarande anhöriga som hjälp till uppehället, så att de slippa ata »fattigbröd», och en tredjedel insättas på vårdfallets sparkonto att tagas i bruk dels under anstaltsvistelsen, dels ock frigivnings- eller utskrivningsdagen. För det tredje bör en modern, effektiv och statskontrollerad stiftelse bifdas med uppgift att å ena sidan efter gängse dagspriser inköpa anstalts- och skyddsvårdsfallens tillverkade arbetsalster och å andra sidan försälja dessa till allmänheten via vår aktade köpmannakår. Mot en sådan logisk och sund anordning av detta betydelsefulla socialprojekt kan givetvis ingen med klar socialblick och fredat samvete resa motstånd. Om dessa tre ting följdes, skulle säkerligen detta betydande avsnitt av socialvården gå ljusare och bättre tider till mötes. — Vad detta system skulle betyda för vårdfallen personligen och för deras hustrur och barn därhemma, som i ängslan och oro motse frigivnings- eller utskrivningsdagen, kan icke mätas i penningars värde. — Även hemkommunerna skulle få ett helt annat vårdande och skyddande intresse än vad nu är fallet vid frigivningen eller utskrivningen för åsyftade medmänniskor. Med stöd av sagda tillåter sig undertecknad i underdånighet anhålla, att Kungl. Maj:t måtte genom kommittén för den partiella arbetskraften låta utreda behovet och omfattningen av föreslagna SOCIALPRODUKTERNAS FÖRSÄLJNINGSCENTRAL samt undersöka vilka alster, som äro lämpliga att tillverka prissättningen, möjlighet till avyttring, anskaffning av rörelsekapital, förräntning m. m. 3. Kommitténs förslag. a) Samordningsorgan

för produktionen

i skyddad

sysselsättning

m.

m.

Frågan om en central inköps- och försäljningsorganisation för produkter, tillverkade av partiellt arbetsföra, har, som framgår av det föregående, tidigare varit föremål för förslag och diskussion. Att förslagen därvid fått förfalla torde till stor del ha berott på den kritik och de synpunkter i negativ riktning, som framförts bl. a. vid remissbehandlingen av framlidne stadsombudsmannen Hellichius' yrkande i frågan. Argumenten mot inrättandet av en försäljningsorganisation gingo i första hand ut på att behovet av en dylik organisation icke var sådant, att det påkallade särskilda åtgärder från statens sida. Utan tvivel voro dessa synpunkter vid tidpunkten i fråga motiverade, då den produktion, på vilken den föreslagna försäljningsorganisationen skulle bygga, icke var eller inom överskådlig tid kunde förväntas bliva av någon nämnvärd omfattning. Sedan dess ha emellertid omständigheter inträffat, vilka bringat frågan i ett delvis nytt läge. Sålunda har kommittén för partiellt arbetsföra och statens sjukhusutredning av år 1943 framlagt förslag (SOU 1947:44 och SOU 1948:37) om en utvidgad sysselsättnings- och arbetsterapi, framförallt vid sanatorierna och sinnessjukhusen, och ehuru förslagen ännu icke blivit föremål för statsmakternas prövning, har arbetsterapin redan vid ett flertal sjukhus och vårdanstalter fått en vidgad omfattning, delvis med inriktning på nyttig produktion. Vidare har ett antal arbetsträningsinstitut, vilka även i nå192

igon utsträckning bedriva skyddad produktion, inrättats. Flera sådana väntas tillkomma inom den närmaste tiden. Slutligen har kommittén för partiellt arbetsföra i detta betänkande framlagt förslag om upprättande av skyddad verksamhet och utvidgning av hemarbetet för beredande av arbetsmöjligheter åt »produktionssvaga» partiellt arbetsföra. Kommittén har visserligen förutsatt, att arbetsuppgifterna för den skyddade verksamheten och hemarbetet i första hand skola anskaffas från det ordinarie näringslivet och till huvudsaklig del utgöras av ur industrin utbrutna tempoarbeten — i likhet med vad som för närvarande är fallet beträffande arbetsträningsinstituten — men även framhållit, att det vid en vikande konjunktur kan komina att visa sig, att dylika arbetsuppgifter ej kunna uppbringas i tillräcklig omfattning. Under sådana förhållanden måste den skyddade verksamheten inrätta sig för en egen produktion, förslagsvis huvudsakligen i form av sådana varor, som upphandlas av stat, landsting och kommuner. Kommittén har med anledning härav funnit det vara önskvärt, att ett samordnande organ inrättas för försäljningen av produkter, tillverkade genom skyddad sysselsättning eller hemarbete. Därvid har kommittén övervägt t r e n n e o l i k a a l t e r n a t i v . Två av dessa skulle innebära, att en inköps- och försäljningsorganisation uppbyggdes — den ena på basis av och med samma utformning som statens blinddepå, den andra såsom ett fristående bolag, i vilket blinddepån eventuellt skulle kunna uppgå — som hade egen lagerhållning, vilken utom försäljningen av i skyddad verksamhet, hemarbete m. m. framställda produkter även skulle handhava centrala inköp av råvaror till den skyddade produktionen. Det tredje alternativet skulle innebära, att de nu i verksamhet varande inköps- och försäljningsorganisationerna — särskilt landstingens och landskommunernas organisationer på detta område — skulle tagas i anspråk för detta ändamål, men att ett centralt clearingorgan inrättades med uppgift att samordna verksamheten på området. En central inköpsorganisation skulle utan tvivel ha en stor uppgift att fylla, såväl från ekonomisk synpunkt sett som — framförallt i nuvarande konjunkturläge — när det gäller att skaffa fram vissa svåråtkomliga råvaror. Förutom själva inköps- och försäljningsverksamheten skulle det ankomma på ett dylikt organ att dels på grundval av inkomna beställningar, dels efter systematisk ackvisition för nya arbetsuppgifter, lämpade för produktion genom partiellt arbetsföra, fördela orderna på de olika skyddade företagen efter produktionsbetingelser och kapacitet. Av alternativen för en dylik inköps- och försäljningsorganisation skulle det f ö r s t a innebära, att verksamheten handhaves av en helt statlig institution, uppbyggd efter ungefär samma mönster som den nu i verksamhet varande blinddepån. Vad detta alternativ beträffar, har kommittén emellertid fått det intrycket, att den hittillsvarande verksamheten och organisa13 _ 83000

tionen av statens blinddepå icke varit av den art, att den kan anses lämplig att tjäna som mönster för en sådan central inköps- och försäljningsorganisation, som här skulle avses. Organisationen som sådan med en statlig nämnd som verkställande organ har nämligen visat sig alltför tungrodd, bl. a. därigenom att den är bunden av föreskrifter och förordningar, som verkat hämmande på den affärsmässiga expansionen och uppläggningen. Som exempel härpå kan nämnas, att blinddepån ännu efter mera än två års verksamhet icke kunnat fullfölja ett av sina båda huvudsyften, nämligen att organisera försäljningen av de blindas alster, utan endast ägnat sig åt materialanskaffningsfrågor. Kommittén har därför som e t t a n d r a a l t e r n a t i v upptagit till diskussion frågan om bildandet av ett aktiebolag med uppgift att finansiera och organisera inköps- och försäljningsverksamheten. Delägarna i detta bolag skulle utgöras av huvudmännen för den skyddade verksamheten, staten, landsting, städer och enskilda ideella institutioner, som bedriva skyddad verksamhet i icke vinstgivande syfte. Härigenom skulle de närmaste intressenterna i den skyddade verksamheten på ett omedelbart och positivt sätt knytas till inköps- och försäljningsorganisationen och givas möjligheter att få sina synpunkter på skötseln och driften av densamma beaktade. Staten skulle ingå såsom delägare i bolaget med ett belopp, som motsvarade minst hälften av aktiekapitalet. Ett engagemang från statens sida i sådan omfattning skulle enligt kommitténs åsikt vara väl motiverat med hänsyn till företagets allmännyttiga och sociala karaktär. I och för sig innebure det nämligen endast ett fullföljande av de principer, som föranlett statsmakterna att direkt stödja materialanskaffning och försäljning av de blindas alster. Beträffande själva verksamhetens bedrivande diskuterades frågan, huruvida bolagets löpande kostnader borde uttagas på affärsmässig basis eller huruvida stöd från det allmänna skulle beräknas för dessa. Verksamheten borde, ansågs det, sedan tillräcklig stadga och omfattning vunnits, beräkna sin marginal på sådant sätt, att densamma bleve i det närmaste självbärande. Däremot borde den icke så kalkylera sin prissättning, att nämnvärd vinst uppstod. Denna skulle i förekommande fall slås ut på arbetsprodukterna och på så sätt komma huvudmännen för de producerande verkstäderna och i andra hand de där arbetande partiellt arbetsföra till godo. Utdelningen på i bolaget tecknade aktier borde under inga förhållanden få sättas högre än 5 procent. I samband med detta andra alternativ diskuterade även kommittén frågan, huruvida det kunde anses nödvändigt eller ens lämpligt att vid sidan av en central inköps- och försäljningsorganisation som den ovan skisserade upprätthålla en särskild inköps- och försäljningsorganisation för de blindas alster. Detta skulle bl. a. innebära, att en viss grupp av de par194

tiellt arbetsföra, nämligen de blinda, placerades i en särställning. Önskvärdheten och nödvändigheten av en sådan anordning kunde nämligen ifrågasättas, då den skulle medföra, att kostnaderna för administration e t c bleve onödigt stora. Kommittén övervägde därför lämpligheten av att de icke statliga intressenterna i statens blinddepånämnd — närmast De blindas förening — inginge som delägare i det ifrågavarande aktiebolaget och att statens blinddepånämnd som en följd härav avvecklades. En dylik anordning skulle innebära stora fördelar icke minst i det hänseendet, att man redan vid starten av det nya bolaget skulle ha en färdig administration att tillgå, liksom även vissa resurser i lokalavseende för verksamheten. Framhållas bör dock, att de nuvarande lokalerna redan äro för små för den dock mycket begränsade verksamhet, som hitintills bedrivits, varför en utbyggnad skulle vara av behovet påkallad. Därest direktionen för blindinstitutet vid Tomteboda icke ansåge sig böra resa hinder för ytterligare utnyttjande av tillgänglig tomtmark, skulle förutsättningar finnas för dylik välbehövlig expansion. Den nuvarande administrationspersonalen vid depån skulle övergå i det nya aktiebolagets tjänst, och avlöningen till en början, tills verksamheten vunnit erforderlig stadga, bestridas i form av statsbidrag. Stor vikt borde läggas vid att bolaget finge en kvalificerad och skicklig verkställande direktör med god erfarenhet från affärsverksamhet. Det nu av staten till blinddepånämndens förfogande ställda förlagskapitalet skulle omvandlas till aktiekapital i det nya bolaget, varjämte ytterligare medel borde ställas till förfogande för en behövlig expansion. Därjämte skulle de huvudmän, som bedriva skyddad verksamhet m. m., såsom landsting, kommuner samt ideella eller ekonomiska föreningar och stiftelser, som godkänts såsom huvudmän för bedrivande av skyddad sysselsättning eller arbetsträning för partiellt arbetsföra, medgivas teckna ytterligare aktier i företaget, i regel i förhållande till antalet i resp. företag sysselsatta personer. Kommittén har emellertid vid överläggningar i denna fråga med representanter för De blindas förening erfarit, att föreningen för närvarande icke ansåge sig kunna biträda en sådan omorganisation av blinddepån, som ovan skisserats. Såsom skäl häremot anfördes bl. a., dels att blinddepåns lokala resurser vore alltför otillräckliga för en utvidgning av verksamheten i föreslagen riktning, dels att man ansåge sig ha alltför liten erfarenhet av depåns verksamhet för att redan nu vilja engagera sig eller uppgå i e n ny och utvidgad försäljningsorganisation. Det framhölls även, att de blindas alster förvärvat en viss good-will, vilken eventuellt skulle kunna äventyras, om de blindas produkter i försäljningshänseende sammankopplades, med alster, tillverkade av andra partiellt arbetsföra, alster om vilkas kvalitet man visserligen icke på förhand kunde uttala sig men vilken kunde befaras bliva ojämn. 195

På grund härav har kommittén funnit sig böra avstå från att framlägga förslag till en inköps- och försäljningsorganisation, byggd på en omorganisation eller utvidgning av blinddepån. Under sådana förhållanden har kommittén noga övervägt, huruvida det kunde anses lämpligt att skapa en helt ny fristående inköps- och försäljningsorganisation på sätt som ovan diskuterats med statligt stöd och i aktiebolagsform. Kommittén har funnit, att många skäl tala för att en sådan organisation borde komma till stånd. Den skulle utan tvivel vara till stort gagn icke blott för den skyddade verksamhet, kommittén i det föregående föreslagit, i vad det gäller såväl inköp av råvaror till densamma som försäljning av i de skyddade företagen tillverkade produkter, utan även beträffande alster, tillverkade genom arbetsterapi vid sjukhus och vårdanstalter. Med hänsyn emellertid till att varken arten eller storleken av den blivande produktionen vid de skyddade företagen på förhand kan överblickas och en fullständig utredning i denna fråga sålunda icke är möjlig att framlägga, har kommittén icke funnit sig för närvarande kunna föreslå, att denna inköps- och försäljningsorganisation uppbygges. Kommittén har därför övervägt och förordat d e t t r e d j e a l t e r n a t i v e t , nämligen det som skulle innebära, att ett centralt administrativt samordningsorgan skapades, vars syfte vore att leda verksamheten på detta område. Detta organs ändamål och organisation diskuteras i det följande. Kommittén föreslår, att ett centralt organ förlägges i anslutning till den arbetsvårdsbyrå inom arbetsmarknadsstyrelsen, som kommittén i sitt betänkande I föreslagit. Kommittén förutsätter nämligen, att de skyddade företagen i första hand skaffa sig arbetsuppgifter inom det egna länet eller inom den egna kommunen, varvid de själva ha att svara för anbudsgivning eller underhandlingar beträffande leveranser. Härvid skola de dock hålla kontakt med det centrala samordningsorganet, till vilket de även skola kunna vända sig för att erhålla råd och upplysningar. I den mån lämpliga arbetsuppgifter ej stå att uppbringa inom länet eller kommunen, skola de skyddade företagen anmäla detta till det centrala samordningsorganet, vilket då skall ha till uppgift att anskaffa och förmedla sådana; detta för att i görligaste mån få till stånd en rationell fördelning av arbetsuppgifterna de skyddade företagen emellan. Även inom länen och i förekommande fall inom större kommuner bör ackvisitionen av arbetsuppgifter — vare sig det gäller sådana från det enskilda näringslivet eller för det allmännas räkning och även om det gäller hemarbete — ske centralt, lämpligen genom länsarbetsnämnderna. Det centrala samordningsorganet skulle i första hand få till uppgift att verka som clearingcentral för beställningar och anbud samt bedriva ackvisition för de skyddade företagens räkning. Om t. ex. en större beställning för ett statligt eller kommunalt verks räkning erhålles, skall samordningsorganet kunna placera ordern i fråga i det eller de skyddade företag, som vore mest lämpade för och mest i behov av arbetsuppgif196

ter av den art, beställningen innebär. Genom en dylik central dirigering av arbetsuppgifter förhindras även en eventuell överskottsproduktion på varor, liksom en icke önskvärd konkurrens, vilken kan tänkas uppkomma, om flera skyddade företag inom landet eller inom en viss räjong bedriva likartad produktion. Det centrala samordningsorganet bör hava en rådgivande funktion i vad avser planering m. m. av skyddad verksamhet. Av denna anledning skall organet bl. a. skaffa sig kännedom om i den allmänna marknaden gällande priser inom de branscher, inom vilka tillverkning av produkter i skyddad verksamhet eller i hemarbete kan tänkas komma i fråga. Det skall också åligga samordningsorganet att i förekommande fall stå de skyddade företagen till tjänst, när det gäller planering av produktionen samt inköp av maskiner och andra förnödenheter för företagens utrustning. Vidare bör det ankomma på samordningsorganet att uppspåra nya tillverkningsspecialiteter för den skyddade verksamheten samt att bedriva en för densamma lämplig propagandaverksamhet. Särskilt angeläget är, att samordningsorganet uppehåller ett intimt och kontinuerligt samarbete med de organisationer och institutioner, vilka bedriva försäljning av partiellt arbetsföras alster eller bedriva produktion under skyddade förhållanden, såsom statens blinddepå, fångvårdsstyrelsen m. fl. En god kontakt med statens och kommunernas upphandlingsorgan — som t. ex. landstingens och landskommunernas inköpscentraler — förutsattes även. Visserligen bör ackvisitionen av arbetsuppgifter i första hand ske inom resp. län eller kommun, men då det kan bliva fråga om större beställningar av varor för t. ex. flera landstings räkning, böra dessa givetvis ske i samverkan med landstingens centrala upphandlingsorgan. Det bör vara angeläget för såväl de enskilda landstingen och kommunerna som deras centrala upphandlingsorgan att stödja sina egna skyddade företag genom att vid beställningar av lämpliga artiklar i första hand vända sig till dessa eller till det centrala samordningsorganet. Även sjukhus och vårdanstalter, där frågan om försäljning av genom arbetsterapi tillverkade alster kan bliva aktuell och där för förverkligandet härav erfordras särskilda åtgärder, böra ha möjlighet att vända sig till samordningsorganet för att erhålla råd och hjälp vid planeringen av produktionen m. m. En förutsättning för att man skall kunna stanna vid en sådan förenklad organisationsform är, att de skyddade företagen — i den mån det enskilda näringslivet icke förser dem med direkta beställningar — erhålla arbetsuppgifter för det allmännas räkning. Skulle en utveckling av verksamheten ske i riktning mot egen produktion i större omfattning av varor för försäljning på den öppna marknaden, anser kommittén det nödvändigt, att en särskild inköps- och försäljningsorganisation skapas, varvid i första hand aktiebolagsformen, i enlighet med vad ovan sagts, synes böra komma ifråga. Även om produktionen icke skulle utvecklas i denna riktning, torde 197

det måhända förr eller senare komma att uppstå behov av en större inköps- och försäljningsorganisation, och kommittén hemställer, att det uppdrages åt arbetsmarknadsstyrelsen att följa utvecklingen på detta område för att — när så anses lämpligt — taga initiativet till upprättandet av en dylik organisation. Att kommittén på detta stadium sålunda icke finner sig böra framlägga förslag härom beror på att kommittén anser, att resultatet av utnyttjandet av redan befintliga organ för denna verksamhet först bör avvaktas samt mera erfarenhet vinnas av den skyddade verksamheten. Med de förslag, som här ovan framlagts, anser sig kommittén jämväl ha tagit ställning till riksdagsmannen Gardells här ovan anförda skrivelse med förslag, syftande till en samordning av försäljningen av samtliga alster, som tillverkas av partiellt arbetsföra, på liknande sätt som diskuterats i kommitténs alternativ II här ovan. De synpunkter, som i skrivelsen anföras — bl. a. om en samordning även av försäljningen av produkter, tillverkade i arbetsanstalter för frigivna (industrihem) samt tillverkade av vanföra m. fl. grupper partiellt arbetsföra — torde även böra bli föremål för arbetsmarknadsstyrelsens övervägande, då frågan om särskild organisation av den centrala inköps- och försäljningsverksamheten kan komma att bliva aktuell. Därvid bör undersökas, huruvida icke förutom de blindas centraldepå och butiker för försäljning av blindarbeten, vanföreanstalternas arbetscentraler, De fyras bod m. fl. dylika försäljningsorganisationer skulle kunna sammanföras i en central organisation. Uppmärksamhet bör också ägnas åt de blinda, vanföra och dövstumma hantverkarnas avsättningsmöjligheter. Om så anses lämpligt böra även dessa beredas tillfälle till avyttring av sina alster genom det centrala försäljningsorganet liksom till gemensamma inköp av råvaror, material o. d. b) Försäljning

av produkter,

tillverkade

genom

hemarbete.

Såsom anförts i kap. VII rörande hemarbete, anser kommittén, att den organisation eller de organisationer, som redan finnas för försäljning av hemslöj dsalster i allmänhet, böra utnyttjas jämväl för avyttring av hemslöjd, förfärdigad av partiellt arbetsföra, samt att organisationen härför bör utbyggas och effektiviseras. Vad åter hemindustriellt arbete beträffar, vill kommittén framhålla, att produkter, som utlämnas såsom hemarbete genom arbetsinstitut och skyddade företag, skola avyttras i vanlig ordning tillsammans med dessa verkstäders ordinarie produktion. Sådana produkter äro nämligen att betrakta såsom ingående i den skyddade verksamhetens ordinarie produktion, ehuru sysselsättningsformen är en annan. Kvalitetskontroll m. m. skall utföras av det utlämnande företaget, och produkterna böra som regel passera detta, innan de överlämnas till försäljning. Denna anordning betingas av att det 198

synes önskvärt, att de till försäljning utbjudna produkterna böra hålla så j ä m n kvalitet som möjligt, så att svårigheterna i detta avseende i görligaste mån undvikas. c) Försäljning

av produkter,

tillverkade

genom

arbetsterapi.

Kommittén är medveten om att den omständigheten, att kommittén icke ansett sig f. n. kunna framlägga förslag till en inköps- och försäljningsorganisation med eget kapital och lagerhållning såtillvida är en brist, att några möjligheter för att underlätta försäljningen av alster, tillverkade genom arbetsterapi vid sjukhus och vårdanstalter, ej kommit till stånd. F. n. torde visserligen behovet av särskilda åtgärder för att underlätta en dylik försäljning icke vara trängande. På en del anstalter, där arbetsterapi bedrives, består denna i arbete för det enskilda näringslivets räkning. På andra försäljas alstren genom bekanta till anstalternas patienter och personal o. s. v. I den mån avsättningssvårigheter skulle uppstå — innan en central inköps- och försäljningsorganisation kan komma till stånd — torde emellertid, som tidigare nämnts, det centrala samordningsorganet böra kunna stå till tjänst för skapande av kontakt mellan tillverkare och uppköpare. På anstalter, där mera yrkesmässigt betonad arbetsterapi bedrives, torde verksamheten kunna inriktas på produktion för resp. landstings eller kommuns räkning, vilket bör ske i samförstånd med inom länet eller kommunen eventuellt befintliga arbetsträningsinstitut och skyddade företag. En annan möjlighet torde vara att söka kontakt med länets eller ortens hemslöjdsförening eller med hemslöj dsförbundets för Sverige engrosförsäljning för att skaffa fram lämpliga arbetsuppgifter. Härvid torde den service, kommittén i det föregående föreslagit böra komma till stånd för partiellt arbetsföra hemslöjdsarbetare (se sid. 165), lämpligen träda i funktion. Slutligen bör nämnas, att vad beträffar avsättningen av alster, tillverkade genom arbetsterapi på sinnessjukhusen, statens sjukhusutredning av år 1943 i sitt betänkande IV, Synpunkter och förslag rörande sinnessjukvården (SOU 1948:37), framhållit angelägenheten av att medicinalstyrelsen i sin egenskap av överstyrelse för sinnessjukhusen, ägnar vederbörlig uppmärksamhet åt att sysselsättnings- och arbetsterapin vid dessa sjukhus bedrives på ett rationellt sätt samt vad angår de statliga sjukhusen förmedlar eller ombesörjer avsättning av framställda produkter och i lämplig omfattning verkställer central upphandling av material m. m. Styrelsen bör även tillse, att prissättningen av produkterna vid sistnämnda sjukhus vid försäljning, mera än vad som nu är fallet, sker i överensstämmelse med gällande handelspriser på motsvarande eller liknande varor. Sjukhusutredningen framhåller även, att därest kommittén för partiellt arbetsföra kommer att föreslå en särskild organisation för försäljning av produkter, som framställas av partiellt arbetsföra, är det naturligt, att sinnessjukhusen etablera samarbete med denna organisation. 199

Kap. X. Näringshjälp. 1. Nuvarande förhållanden. De möjligheter till näringshjälp, som f. n. stå de partiellt arbetsföra till buds, bestå dels av den verksamhet, som handhaves av pensionsstyrelsen genom lämnandet av bidrag till maskiner för igångsättande av självständig verksamhet, dels av den understödsverksamhet för samma ändamål, som utövas av svenska vanföreanstalternas centralkommitté (S.V.C.K.) och vissa landsting. Vidare må erinras om de möjligheter i detta avseende, som erbjudas genom gällande fattigvårdslag, genom lagen om kommunala pensionstillskott samt genom värnpliktslån till beredskapsinvalider. Kommittén skall i det följande i korthet redogöra för näringshjälpens organisation och utveckling inom dessa olika områden. a) Pensionsstyrelsens

verksamhet.

P e n s i o n s s t y r e l s e n s v e r k s a m h e t för anskaffande av maskin- och verktygsutrustning åt partiellt arbetsföra torde ha tagit sin början år 1915. I kungl. brev av den 30 oktober 1914, varigenom 200 000 kr ställdes till pensionsstyrelsens förfogande för åtgärder till förebyggande och hävande av invaliditet, meddelades nämligen vissa bestämmelser beträffande användandet av dessa medel. I skrivelse till Kungl. Maj :t den 28 december 1915 meddelade pensionsstyrelsen med åberopande av förenämnda kungl. brev, att en viss mindre del av de anslagna medlen använts till anskaffande av arbetsmaskiner och verktyg åt vanföra eller sjuka personer. Uppgifter angående antalet för detta ändamål utbetalade bidrag eller storleken av desamma föreligga icke för de första åren, varunder denna verksamhet bedrevs. I fråga om de principer, som inom pensionsstyrelsen äro rådande vid handhavandet av förevarande verksamhet, må i korthet anföras följande. För erhållande av bidrag till arbetsmaskiner kräves i allmänhet, att vederbörande erhållit en fullständig och effektiv utbildning i sitt yrke. I övervägande antalet av de fall, där bidrag till arbetsmaskiner hittills beviljats, har även själva yrkesutbildningen erhållits genom pensionsstyrelsens för200

sorg och med bidrag från styrelsen. Vad beträffar åtminstone hantverksyrkena, anses det vidare önskvärt, att sökanden under en avsevärd tid efter utbildningens slut bör ha arbetat i sitt yrke såsom anställd hos annan. Styrelsen har med andra ord varit angelägen tillse, att dess förevarande verksamhet icke skall kunna sägas gynna »bönhaseriet». Anmärkas må emellertid, att särskilt på senare år styrelsens bidrag till maskinutrustning kommit att avse verksamhet av betydligt mera skiftande slag än förr (jfr tab. 11). Med hänsyn bl. a. härtill har man ej sällan funnit sig föranlåten att icke alltför strängt hålla på kravet på »fullständig och effektiv utbildning i sitt yrke». Pensionsstyrelsen är m. a. o. angelägen att vid handläggning av hithörande ärenden söka åstadkomma en så smidig anpassning som möjligt till förhållandena i det enskilda fallet. Andra faktorer, som äro av stor betydelse för frågan om bidrag till maskiner, äro arbetstillgång och konkurrensförhållanden på den ort, där yrket skall utövas, sökandens personliga kvalifikationer o. s. v. Även i dessa hänseenden söker man erhålla en tillförlitlig utredning. Pensionsstyrelsens bidrag avse främst att utgöra en hjälp för startande av självständig verksamhet. En person, som under en längre tid arbetat i yrket såsom egen företagare, kan sålunda endast i undantagsfall påräkna hjälp för erhållande av ny maskin i stället för en redan utsliten. Enligt kungl. brev till pensionsstyrelsen den 20 juni 1947 med bestämmelser angående styrelsens invaliditetsförebyggande verksamhet må kostnader för anskaffande av arbetsmaskiner och verktyg samt kostnader, som eljest äro förbundna med igångsättande av självständig verksamhet, för en och samma person icke överstiga 5 000 kr. Maximibidraget, som alltsedan år 1939 utgjort 1 000 kr, är sålunda numera avsevärt högre. Såsom en nyhet bör vidare framhållas, att enligt förenämnda kungl. brev medel för bestridande av ifrågavarande kostnader böra, om så befinnes lämpligt, helt eller delvis utlämnas såsom lån. I fråga om v a n f ö r a gäller vid ansökning om bidrag till anskaffande av enbart arbetsmaskin eller av maskin i förening med verktyg, att från annat håll (d. v. s. sökanden själv, anhöriga eller — vanligen — vederbörande kommun) uttages ett belopp, motsvarande c:a VA av kostnaden för maskinen och eventuella verktyg. Återstående kostnad täckes genom bidrag från pensionsstyrelsen och svenska vanföreanstalternas centralkommitté i proportion 5 till 1 (eller alltså av hela kostnaden: från pensionsstyrelsen 5/8, från centralkommittén 1/s och från annat håll 2 /s). Pensionsstyrelsen bidrager sålunda i dessa fall numera även till inköp av verktyg. Avser ansökningen allenast verktyg, gäller såsom förut, att centralkommittén svarar för halva kostnaden och återstoden täckes från annat håll. Vid ansökning om bidrag till maskin, enbart eller jämte verktyg, åt i c k e v a n f ö r a uttages liksom i fråga om vanföra från annat håll ett belopp, motsvarande c:a ^4 av anskaffningskostnaden för maskinen 201

och eventuella verktyg. I dessa fall gäldar pensionsstyrelsen emellertid hela återstående kostnaden. Vid ansökning om enbart verktyg erlägges i dessa fall såsom hittills halva kostnaden från annat håll, medan pensionsstyrelsen bidrager med återstående erforderligt belopp. Det bör emellertid framhållas, att såväl pensionsstyrelsens som centralkommitténs anslag till maskin- och verktygsutrustning äro begränsade, varför modifikationer i de angivna normerna av kostnadsskäl icke sällan måste företagas. Pensionsstyrelsens anslag till ändamålet för budgetåret 1946/47 utgjorde 15 000 kr. För budgetåret 1947/48 var anslaget 35 000 kr, och för budgetåret 1948/49 ställde riksdagen ett anslag av 75 000 kr till förfogande för ändamålet (pensionsstyrelsen hade äskat 100 000 kr, och vederbörande departementschef hade i propositionen föreslagit 50 000 k r ) . Beträffande o m f a t t n i n g e n av pensionsstyrelsens förevarande verksamhet har inom styrelsen gjorts sammanställning av antalet av under åren 1945—1947 inom pensionsstyrelsen meddelade beslut om bidrag till maskinutrustning, dels fördelade efter yrke och sjukdom, dels fördelade efter sjukdom och storleken av pensionsstyrelsens bidrag. Av tabell 11 framgår, att under treårsperioden 1945—47 bidrag till maskinutrustning beviljats i 176 fall. I icke mindre än 111 fall (63,1 procent av samtliga) gällde besluten bidrag till personer med skador i rörelse- och stödjeorganen (vanföra), i 16 fall (9,1 procent) personer med kirurgisk tuberkulos, i 16 fall (9,1 procent) personer med ledgångsreumatism och neuralgier, i 12 fall (6,8 procent) lungtuberkulos; 9 fall (5,1 procent) voro hjärtsjuka; 1 fall (0,5 procent) var astmasjuk, och 11 fall (6,3 procent) voro personer med andra sjukdomar. Beträffande y r k e s t i l l h ö r i g h e t e n utgjordes det största antalet personer, som beviljades bidrag till maskinutrustning, av skomakare. Dessas antal var 61 (34,7 procent av samtliga). Av dessa voro 40 vanföra, 5 hade kirurgisk tbc, 4 ledgångsreumatism eller neuralgier, 6 voro hjärtsjuka, 1 astmasjuk, 2 lungtuberkulösa, och 3 ledo av andra sjukdomar. Den näst största yrkesgruppen utgjordes av sömmerskor, nämligen 45 eller 25,6 procent av samtliga. Av dessa voro 28 vanföra, 5 hade kirurgisk tbc, 2 ledgångsreumatism eller neuralgier, 1 var hjärtsjuk, 6 voro lungsjuka, och 3 ledo av andra sjukdomar. Som tredje grupp med 13 personer (7,4 procent av samtliga) kommo skräddare. Av dessa voro 9 vanföra, 2 ledo av kirurgisk tbc, 1 av ledgångsreumatism och 1 av hjärtsjukdom. I fråga om b i d r a g e n s s t o r l e k (se tab. 12) uppgingo dessa i 81 fall (46,0 procent av samtliga) till högst 250 kr, i 29 fall (16,5 procent) till högst 500 kr, i 20 fall (11,4 procent) till högst 750 kr, i 29 fall (16,5 procent) till högst 1 000 kr. Bidrag överstigande 2 000 kr beviljades i endast 4 fall (2,3 procent). Högsta bidragen (2 fall) uppgingo till mellan 3 500 och 3 750 kr. 202

Tabell 11. Antalet av under åren 1945—1947 inom pensionsstyrelsen meddelade beslut om bidrag till maskinutrustning (startande av självständig rörelse), fördelade efter yrke och sjukdom. LedRögångsövrelse- Kirur- reumaHjärt- Astma, bron- Lung- riga och sjukgisk tism sjuk tbc chit stödje- tbc och domar o.d. domar organeunen ralgier

Y r k e n

Arkivarbetare Bagare Bokbindare Cykelreparatör Djurskötare El. installatör Fiskare Fiskhandlare Fjäderfäskötare Fotograf Frisör Fågel- och akvariehandlare Försäljare Hemslöjdssnickare . . Kioskinnehavare . . . . Konststoppare Korgmakare Modist Polerare Radioreparatör Rederitjänsteman . . . Sadelmakare Skomakare Skrivbyrå, innehavare av . . . . Skräddare Snickare Stickerska Svarvare Sömmerska Tapetserare Underofficer Urmakare Vedhuggare Väverska

S:a

1 2 3 6 1 1 2 1 3 1 4 1 1 1 1 1 1 2 2 1 1 1 61

1 2 1 1 1 40

9 2 3 1 28 3 1 1

1 Summa

16 Därav under 1945 . . . » » 1946 . . . » » 1947 . . . I % av samtliga . . . .

20 44 47 63,1

1 9 6 9,1

3 6 7 9,i

1 1

4 2 3 5,1

1 13 3 4 1 45 4 1 3 1 1

1 4 7 6,8

3 2 6

33 67 76

0,6

Tabell 12. Antalet av under åren 1945—1947 inom pensionsstyrelsen meddelade beslut1 om bidrag till maskinutrustning (startande av självständig rörelse), fördelade efter sjukdom och storleken av pensionsstyrelsens bidrag. LedRögångsrelse- Kirur- reumaövHjärt- Astma, och Lung- riga tism sjuk- bronstödje- gisk chit tbc sjuktbc och domar o.d. orgadomar neunen ralgier

Reloppens storlek i kronor

0—250 251—500 501—750 751—1000 1 001—1 250 1 251—1 500 1 501—1 750 1 751—2 000 2 001—2 250 2 251—2 500 2 501—2 750 2 751—3 000 3 001—3 250 3 251—3 500 3 501—3 750 Summa Därav under år » » » » » » I % av samtliga 1

1945 1946 1947

47 19 15 17 4 5 — 1 -—. 1 — — — — 2

12 3 1 ,— —. — — — — —. — — —

7 1

2 6

4 1 2

8 2 1 ,

5 1 2 3 __ _

_ __ —

S:a

I % av samtliga

81 29 20 29 5 7 _

46,0 16,5 11,4 16,5 2,8 4,0

1 .

0,6 _

0,6

0,6 , 1,1

1 — —

—.

— — — — —

—

—

—

—

—

—

20 44 47 63,1

1 9 6 9,1

3 6 7 9,1

4 2 3 5,1

1 — — 0,6

1 4 7 6,8

3 2 6 6,3

33 67 76 100

Utöver i tabellen angivna antal fall har pensionsstyrelsen under ifrågavarande år lämnat bidrag till anskaffande av motordrivna invalidvagnar i tillhopa 11 fall. b) S. V. C. K:s

verksamhet.

Svenska v a n f ö r e a n s t a l t e r n a s c e n t r a l k o mm i tté (S.V.C.K.), som under kalenderåret 1947 beviljade kr 15 814: 95 till näringshjälp åt vanföra (häri ingår även bidrag till rullstolar och invalidvagnar), fördelar numera sitt anslag för ifrågavarande ändamål på var och en av de fyra vanföreanstalterna i proportion till folkmängden inom resp. distrikt. Vanföreanstalterna äga själva besluta, huruvida bidrag i det enskilda fallet skall utgå. Även ombesörjandet av anskaffning av maskiner och verktyg omhänderhaves numera av den vanföreanstalt, inom vars distrikt vederbörande är bosatt. Centralkommittén står dock fortfarande formellt såsom ägare till de maskiner, som anskaffas. Vanföreanstalterna lämna bidrag till arbetsmaskiner och verktyg dels — som ovan nämnts — i samverkan med pensionsstyrelsen, dels ensamma, 204

såsom i fall, där bidrag från pensionsstyrelsen icke är att påräkna, exempelvis av den anledningen att maskinanskaffningen saknar nämnvärd betydelse ur försörjningssynpunkt för vederbörande och därför avser att tillgodose ett rent humanitärt syfte eller i de fall den vanföre redan har invalidpension, som icke kan antagas kunna indragas eller minskas till följd av den erhållna hjälpen. Då vanföreanstalterna ensamma stå för anslagen tillmäringshjälp, följes dock i allmänhet samma principer som de pensionsstyrelsen tillämpar vid bidragsgivning, dock torde vanföreanstalterna på sätt nyss angivits tillämpa nämnda princip mindre strängt än pensionsstyrelsen. Den vanföre, som genom vanföreanstalten erhållit arbetsmaskin, får underteckna en handling, däri han erkänner sig hava såsom lån av S.V.C.K. mottagit maskinen i fråga samt förbinder sig bl. a. att vårda och ej avhända sig densamma. Har den vanföre innehaft en sådan arbetsmaskin minst fem år och därunder flitigt använt och väl vårdat maskinen, kan han efter därom gjord framställning tillerkännas äganderätten till denna. I de fall, där bidrag från pensionsstyrelsen icke är att påräkna till inköp av arbetsmaskin, får vanföreanstalten införskaffa skäligt bidrag från kommunen eller den vanföres anhöriga. Utlämnade arbetsmaskiner, som på grund av mottagarens död eller annan anledning icke längre användas av vederbörande, återtagas av vanföreanstalterna och utlämnas efter eventuellt erforderlig reparation till annan vanför, som har behov av sådan maskin. c) Landstingens

verksamhet.

Vissa l a n d s t i n g ha anslagit medel till s t a r t a n d e a v e g e n v e r k s a m h e t att utgå av de anslag för partiellt arbetsföras omskolning och yrkesutbildning m. m., som landstingen ställt till förfogande. Intill hösten 1948 hade sex landsting anslagit medel till näringshjälp, och vid 1948 års landsting beviljades anslag för ändamålet i ytterligare några län. Såsom exempel kunna nämnas, att under år 1947 beviljades i Västerbottens län följande bidrag: för inköp av snickarverkstad 400 kr, för inköp av 30 st. unghöns 300 kr, för inköp av avelsdjur vid startande av minkfarm 2 000 kr och för inköp av verktygsutrustning 670 kr. Från Norrbottens läns landsting kunna såsom exempel på under år 1947 lämnade bidrag n ä m n a s : till fotoateljé i två fall om vardera 500 kr, till symaskin 185 kr, till frisérsalong 500 kr samt till övertagande av fotoateljé i två fall om vardera 2 500 kr. d) Kommunernas

verksamhet.

Som ovan nämnts ha även primärkommunerna möjlighet att inom ramen för gällande f a t t i g v å r d s l a g samt l a g e n o m k o m m u n a l a 205

p e n s i o n s t i l l s k o t t (SFS 1947:528) bevilja n ä r i n g s h j ä l p åt partiellt arbetsföra. Fattigvårdslagens 26 :e paragraf innehåller nämligen en passus av följande lydelse. Vid fattigvårdens handhavande bör fattigvårdsstyrelsen låta sig angeläget vara att lämna understöd på sådant sätt, att den behövande så vitt möjligt må bliva i stånd att för framtiden genom eget arbete försörja sig och de sina. Genom lagen om kommunala pensionstillskott äger fattigvårdssamh^lle ställa medel till fattigvårdstyrelses förfogande för beredande av understöd till vissa personer, som uppbära folkpension (se närmare härom sid. 223). Dessa understöd kunna även utgå i form av näringshjälp, liksom i form av kommunala sjukvårdsbidrag till bestridande, gemensamt med pensionsstyrelsen, av kostnader för andra åtgärder till förebyggande eller hävande av höggradig nedsättning av arbetsförmågan. Tillskott och bidrag, som utdelas av dessa medel, äro icke att anse såsom fattigvård. Ehuru fattigvårdslagens förenämnda § 26 alltså innebär, att fattigvårdsstyrelse kan bevilja en partiellt arbetsför ett visst anslag eller på annat sätt hjälpa honom till startande av egen rörelse o. d., varigenom han kan försörja sig och de sina, torde detta slag av understöd hittills ha tillämpats endast av ett fåtal kommuner. Sålunda ha landets större städer — bl. a. Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping och Gävle — sedan många år tillbaka lämnat ett stort antal partiellt arbetsföra »hjälp till självhjälp» i form av lån eller understöd. När det gäller personer, som uppbära folkpension — det rör sig här så gott som uteslutande om personer med invalidpension — beviljas näringshjälpen i allmänhet enligt bestämmelserna i lagen om kommunala pensionstillskott utan återbetalningsskyldighet. I vissa fall, när det gällt lån eller understöd å högre belopp och för ändamål, som kunna beräknas giva en god avkastning, har näringshjälpen beviljats även till pensionärer i form av fattigvård; detta för att kommunen skulle ha möjlighet att bevaka sin fordran hos den partiellt arbetsföre. Denna princip har bl. a. tillämpats i Stockholm. Som exempel på näringshjälp, som under de senaste åren beviljats partiellt arbetsföra genom fattigvården i Stockholm må nämnas följande. 1. Understödstagare, gift, med 2 minderåriga barn erhöll år 1945 genom socialvården till inköp av ett lager för cykelaffär 1 000 kr, vilken summa påföljande år utökades till 2 000 kr. Mannen har sedan dess försörjt sig och sin familj på denna affär och sålunda varken begärt eller erhållit socialvårdsunderstöd. 2. Frånskild fru med två minderåriga barn, som tidigare för sin och barnens försörjning var helt beroende av socialvården, erhöll år 1946 för övertagande av sybehörsaffär 1 695 kr. Hon har därefter endast tillfälligt åtnjutit socialvårdsunderstöd med mindre belopp. 3. Ogift man, lidande av varbildning i ena knäet samt benförkortning, vilken sedan år 1940 erhöll sin försörjning genom socialvården, beviljades år 1944 näringshjälp i form av ett belopp av 300 kr för öppnande av frisérsalong. Han har sedan dess helt klarat sin försörjning genom denna rörelse. 4. Man och hustru med sex minderåriga barn, vilka försörjdes av socialvår206

den, erhöllo år 1944 för startande av en handelsträdgård 600 kr. Hela familjen har sedan dess arbetat i denna handelsträdgård och försörjt sig på densamma. 5. Skicklig yrkesarbetare, missanpassad, med periodiska depressionstillstånd, under vilka han förföll till spritmissbruk och delvis var oförmögen till arbete. Efter överläggningar med mannens hustru gjorde socialvårdsmyndigheterna ett försök att inplacera honom i andra arbetsförhållanden, i vilka han kunde tänkas finna sig bättre tillrätta. Detta skedde genom att hjälpa makarna att övertaga en mindre mjölkbutik. Försöket slog väl ut. Mannen har som egen företagare fått ett större ansvar och skött sig väl. Makarna ämna nu sälja mjölkbutiken med förtjänst och köpa en större rörelse samt ha till fattigvårdsnämnden redan gjort avbetalningar å lånet. Utom att familjen numera klarar sig utan socialvårdsunderstöd, torde mannen genom den hjälp han erhållit ha undgått att utvecklas till oförbätterlig alkoholist. I andra fall ha partiellt arbetsföra i Stockholm genom fattigvårdsnämnden erhållit näringshjälp för startande eller övertagande av bl. a. tvättinrättningar, manglar, lager, skomakeri- och tapetserareverkstäder, kioskrörelser (i inånga fall) samt till inköp av skrivmaskiner m. m. När det gäller att bevilja hjälp för övertagande eller startande av affärsrörelser o. d., sätter sig fattigvårdsnämnden först i förbindelse med resp. näringsorganisationer för att undersöka försörjningsmöjligheterna inom den bransch, det gäller, och för att få till stånd ett samarbete med resp. näringsorganisation för att förhindra, att de personer, som öppna sådan rörelse med nämndens stöd, bliva utsatta för alltför svår konkurrens. e) Värnpliktslån

till

beredskapsinvalider.

Nu gällande bestämmelser angående l å n f r å n v ä r n p l i k t s l å n e f o n d e n återfinnas i Kungl. Maj :ts kungörelse av år 1947 (SFS 1947:258). Bestämmelserna gälla bl. a. personer, som i militärtjänst skadats eller ådragit sig sjukdom. Värnpliktslån kan beviljas endast i den mån detta är erforderligt för underlättande av yrkesutbildning eller för utövande av yrke eller näring, varav sökanden har sin bärgning, eller för övergång till annan verksamhet. Förutsättningen för lånets beviljande åt i militärtjänst skadade är vidare, att den under militärtjänst ådragna skadan eller sjukdomen uppenbarligen bidragit till att framkalla eller öka lånebehovet. Det lånebelopp, som kan ifrågakomma, är lägst 200 och högst 5 000 kr. Lånet är räntefritt men skall i sin helhet vara återbetalat senast inom 10 år. Ansökan om värnpliktslån skall göras hos resp. familjebidragsnämnd, som med eget yttrande översänder framställningen till försvarets socialbyrå, vilken beslutar i ärendet. Lånet utbetalas av länsstyrelsen i det län, inom vilket den kommun är belägen, till vars familjebidragsnämnd ansökan ingivits. Länsstyrelsen uppbär även amorteringar och övervakar, att låntagaren fullgör sina skyldigheter. Om länsstyrelsen anser, att låntagarens ekonomiska förhållanden äro sådana, att avskrivning av lånet bör äga rum, skall frågan hänskjutas 207

till Kungl. Maj:ts prövning. Beslutas därvid avskrivning, skall lånet anses efterskänkt till motsvarande belopp. Under tiden 1 juli 1947—30 juni 1948 inkommo till försvarets socialbyrå 137 ansökningar om värnpliktslån på sammanlagt 527 815 kr från under militärtjänst skadade. Av dessa biföllos helt eller delvis 82 till ett sammanlagt belopp av 241 690 kr. Av övriga 55 ansökningar avslogos 46, medan 9 den 30 juni 1948 ännu icke avgjorts. De beviljade lånen fördela sig med avseende på lånebeloppets storlek på följande sätt. Lånebelopp 1 kronor 2 0 0 - 500 501—1000 1001—1500 1501-2 000 2 001—2 500

Antal fall _ 8 10 8 6

Lånebelopp i kronor 2 501-3 000 3 001—3 500 3 501—4 000 4 001-4 500 4 501—5 000

Antal fall 4 2 16 2 26 Summa 82

Vad beträffar de ändamål, för vilka lånen beviljats, rör det sig i de flesta fall om studier och kurser av olika slag. I övrigt ha lån beviljats till startande av hönserier, skomakerier, cykelreparationsverkstäder, smärre affärsrörelser, kiosker o. d. 2. Kommitténs förslag. I sitt betänkande II med förslag angående yrkesvägledning och yrkesutbildning för partiellt arbetsföra (SOU 1947:18) har kommittén förordat, att pensionsstyrelsens yrkesutbildande verksamhet avvecklas, sedan en arbetsvårdsorganisation kommit till stånd. I sin motivering till detta förslag framhöll kommittén bl. a., att det hittills varit de utpräglade s. k. försäkringsfallen, som genom pensionsstyrelsens försorg erhållit utbildning. I regel ha bidragen utgått till sådana personer, vilka kunde antagas bliva berättigade till invalidpension, därest de icke genom yrkesutbildning kunde få utkomst i ett yrke, som bättre svarade mot de personliga förutsättningarna och som därför kunde sätta vederbörande i stånd att själv försörja sig. Kommittén påpekade, att å ena sidan de personer, vilkas handikap vore av så begränsad omfattning, att försörjningsförmågan icke inom en nära framtid vore hotad, och å andra sidan sådana, vilkas handikap vore av sådan beskaffenhet, att det försäkringsekonomiskt icke kunde anses lönande att investera ett större belopp i deras yrkesutbildning, sålunda ställdes utanför möjligheten att erhålla bidrag till yrkesutbildning från pensionsstyrelsen. Vidare konstaterades, att pensionsstyrelsens bistånd i huvudsak avsett vanföra personer och personer med sjukdomar, som kunna medföra vanförhet (c:a 70 procent av samtliga, som under åren 1935 1938 erhöllo utbildningsbidrag), medan utbildningsbidrag till andra grup208

per av partiellt arbetsföra, bl. a. lungsjuka, hjärtsjuka och reumatiker, utgått i mycket begränsad omfattning. Som framgår av den ovan lämnade redogörelsen för pensionsstyrelsens verksamhet för anskaffande av maskin- och verktygsutrustning åt partiellt arbetsföra, lämnar styrelsen i övervägande antalet fall sådan näringshjälp åt personer, som erhållit yrkesutbildning genom pensionsstyrelsens försorg. Som en följd härav företer den procentuella fördelningen av de olika grupper partiellt arbetsföra, som erhållit näringshjälp genom pensionsstyrelsen, samma bild som den procentuella fördelningen av de olika grupper handikappade, som erhållit yrkesutbildning genom styrelsens försorg. Sålunda hänförde sig av de partiellt arbetsföra (176 personer), som under åren 1945—1947 av pensionsstyrelsen erhöllo bidrag till arbetsmaskiner o. d., icke mindre än 72 procent till kategorin vanföra. Av de övriga voro c:a 9 procent reumatiker, c:a 7 procent lungtuberkulösa, c:a 5 procent hjärtsjuka; 0,6 procent ledo av astma eller bronchit; och c:a 6 procent hänfördes till gruppen »övriga sjukdomar». Som en jämförelse kan nämnas, att enligt den av arbetsmarknadsstyrelsen nyligen utförda intensivundersökningen angående partiellt arbetsföra bedömdes 72 av de i undersökningen ingående 1 619 fallen vara i behov av näringshjälp. Av dessa hänförde sig c:a 32 procent till gruppen vanföra, c:a 8 procent till gruppen reumatiker, c:a 17 procent till lungtuberkulösa, 1,5 procent till astmasjuka, c:a 8 procent till hjärtsjuka och c:a 33 procent till »övriga sjukdomar» (därav magsjuka c:a 10 procent och psykiskt sjuka c:a 7 procent). Det bör emellertid i detta sammanhang erinras om att bedömningsgrunderna h ä r i de flesta fall varit helt andra än dem, pensionsstyrelsen tilllämpar. Som ovan nämnts, är det i huvudsak yrkesutbildade och arbetstränade personer, som av pensionsstyrelsen kunna erhålla näringshjälp och då i allmänhet i form av bidrag till arbetsmaskiner för startande av egen verksamhet. Näringshjälp i annan form synes under åren 1945—1947 — enligt vad som framgår av tabell 11, sid. 203 — ha utgått till 13 personer, motsvarande c:a 7 procent av samtliga hjälpfall. Enligt de bedömningsgrunder, som tillämpats vid intensivundersökningen, har näringshjälp ansetts erforderlig i ett mycket stort antal andra fall, såsom t. ex. för startande av affärsrörelse, för utvidgning av rörelse, som ej ger tillräcklig försörjning m. m. Då det i undersökningen ingående klientelet till stor del måste betraktas som ett restklientel, ligger det i sakens natur, att av de personer, som bedömts vara i behov av näringshjälp, endast ett mycket litet antal undergått effektiv yrkesutbildning. Sammanlagt skulle, enligt vad intensivundersökningens resultat giver vid handen, i hela landet c:a 2 720 partiellt arbetsföra vara i behov av näringshjälp. Dessa fördela sig på följande sätt i fråga om lytesgrupp: c:a 14^83000

870 vanföra, c:a 220 reumatiker, c:a 465 lungtuberkulösa, c:a 40 astmasjuka, c:a 220 hjärtsjuka och c:a 900 »övriga sjukdomar». Sättes detta antal i relation till de 176 personer, vilka under treårsperioden 1945—1947 erhöllo näringshjälp från pensionsstyrelsen, och till de ekonomiska resurser (för budgetåret 1948/49 har anslagits 75 000 k r ) , styrelsen har till sitt förfogande för detta ändamål, är det tydligt, att frågan om näringshjälp till partiellt arbetsföra icke torde k u n n a effektivt lösas genom pensionsstyrelsens försorg med de ekonomiska resurser, som f. n. stå styrelsen till buds för ändamålet, och i enlighet med de principer, pensionsstyrelsen tillämpar vid utövandet av ifrågavarande verksamhet. Med hänsyn till dessa omständigheter och i linje med vad kommittén tidigare föreslagit beträffande pensionsstyrelsens yrkesutbildande verksamhet, finner kommittén starka skäl tala för att verksamheten förlägges i nära anslutning till arbetsmarknadsorganet och att pensionsstyrelsens verksamhet för anskaffande av maskin- och verktygsutrustning åt partiellt arbetsföra i huvudsak successivt avvecklas. Kommittén föreslår vidare, att de nu gällande bestämmelserna för bidrag till näringshjälp samtidigt bliva föremål för revision. Härvidlag bör det ankomma på arbetsvårdsorganet att pröva såväl det ekonomiska som det reella behovet av näringshjälp. Kommittén finner dock befogat — bl. a. med hänsyn till de synpunkter på denna fråga, som av pensionsstyrelsen anförts vid remissbehandlingen av kommitténs betänkande II — att pensionsstyrelsens verksamhet för anskaffande av maskin- och verktygsutrustning åt partiellt arbetsföra t. v. under en övergångstid till viss del bibehålies. Det kan nämligen anses rimligt, att pensionsstyrelsen gives möjlighet att utrusta och lämna näringshjälp till de utbildningsfall, som styrelsen har under tillsyn i samband med sin invaliditetsförebyggande verksamhet. Då pensionsstyrelsens yrkesutbildande verksamhet för partiellt arbetsföra, enligt de förslag som kommittén tidigare framlagt, skall överflyttas till arbetsmarknadsstyrelsen och samordnas med den verksamhet i nämnda avseende, som denna bedriver, följer härav, att jämväl verksamheten för lämnande av näringshjälp bör överflyttas till arbetsmarknadsstyrelsen. Avvecklingen av pensionsstyrelsens verksamhet skulle dock komina att ske successivt, allteftersom arbetsmarknadsstyrelsens resurser ökades. Mellan arbetsmarknadsstyrelsen och pensionsstyrelsen förekommer redan nu en god kontakt ifråga om fall, som äro i behov av näringshjälp eller bidrag för yrkesutbildning. Kommittén förutsätter, att ett sådant intimt samarbete även i fortsättningen, sedan verksamheten för lämnande av näringshjälp överflyttats till arbetsmarknadsstyrelsen, upprätthålles, vilket skulle eliminera de nackdelar, som pensionsstyrelsen anfört mot kommitténs förslag till ett dylikt arrangemang. 210

I fråga om själva p r i n c i p e r n a f ö r n ä r i n g s h j ä l p e n s utf o r m n i n g må följande anföras. Det kan vara lämpligt, att näringshjälpen lämnas i form av lån mot säkerhet i byggnader, maskiner eller råvaror samt att maskiner och utrustning utlämnas såsom lån med villkor, att maskinerna eller utrustningen efter någon tid överlämnas med äganderätt till bidragssökanden. I vissa fall kan det bliva nödvändigt, att maskinerna återfordras. Under alla förhållanden synes det vara önskvärt, att arbetsvårdsorganet prövar sig fram och att villkoren, som uppställas vid lämnandet av näringshjälpen, äro avpassade efter omständigheterna i de enskilda fallen. Kommittén vill icke med hänsyn till att de förhållanden, varunder näringshjälp kan komma i fråga, bliva så skiftande, uppställa några på förhand fixerade bestämmelser angående villkoren för näringshjälpens erhållande. Därvidlag må det ankomma på det centrala arbetsvårdsorganet att från fall till fall bedöma, vad som kan anses vara lämpligt. Kommittén är övertygad om att arbetsvårdsorganet kommer att iakttaga all den sparsainhet, som kan anses befogad vid beviljandet a v näringshj alpen, utan att därför syftet med densamma skall förfelas, n ä m ligen att näringshjälpen skall utgöra en »hjälp till självhjälp». För att åstadkomma största möjliga likformighet vid hjälpens beviljande föreslår kommittén, att utanordnandet av näringshjälpen sker centralt hos det centrala arbetsvårdsorganet, arbetsmarknadsstyrelsen. Ansökan om bidrag; till näringshjälp bör inlämnas genom länsarbetsnämnderna, som ha att närmare utreda behovet därav, samt vidarebefordra ärendena med eget yttrande till styrelsen. Beträffande själva p r i n c i p e r n a f ö r b i d r a g s g i v n i n g e n vill kommittén framhålla såsom synnerligen önskvärt, att kommunerna i större utsträckning än som hittills skett lämna hjälp till självhjälp i den form, som näringshjälpen innebär. Åtgärder av detta slag torde i första hand vara en kommunal angelägenhet, och kommunerna ha ju också — vilket tidigare påpekats (sid. 205) — möjlighet att inom ramen för gällande fattigvårdslag och lagen om kommunala pensionstillskott lämna dylik hjälp. Det bör ligga i kommunernas eget intresse att tillse, att — som det uttryckes i fattigvårdslagens 26 :e paragraf — understödet lämnas »på sådant sätt, att den behövande såvitt möjligt må bliva i stånd att för framtiden genom eget arbete försörja sig och de sina». Kommunerna torde också ha större möjligheter än arbetsvårdsorganet att övervaka hjälpens användande, och icke minst av detta skäl är det angeläget, att kommunerna engageras i näringshj älpsverksamheten. Erfarenheterna av detta slag av socialvård ha också varit övervägande goda. Kommittén finner det också vara riktigt, att kommuner och landsting även i de fall, då näringshjälpen beviljas av arbetsmarknadsstyrelsen, bringas att taga del däri. Arbetsmarknadsorganet bör således låta sig angeläget vara att animera vederbörande kommun härtill. Å andra sidan bör 211

kommun ha möjlighet att erhålla statsbidrag till näringshjälp, som av kommunen beviljas, vilket även bör vara ägnat att stimulera k o m n u n e r nas intresse för verksamheten med avseende på näringshjälp till partiellt arbetsföra. Kommittén vill härutinnan föreslå, att till näringshjälf, överstigande 200 kr, som utbetalas av kommun eller landsting, skali statsbidrag kunna utgå med högst 50 procent på den nämnda belopp överskjutande delen. Vad beträffar storleken av det anslag, som för ändamålet torde böra ställas till arbetsmarknadsstyrelsens förfogande, må erinras om a:t pensionsstyrelsens anslag till näringshjälp för budgetåret 1947/48 u.gjorde 35 000 kr och att c:a 70 personer under år 1947 erhöllo bidrag till maskiner och verktyg. Om man bortser ifrån att anslaget för budgetåret 1946/47 var endast 15 000 kr och beräknar det anslag, som under kalenieråret 1947 stod pensionsstyrelsen till buds, till 25 000 kr, skulle ovannämnda 70 personer ha erhållit i genomsnitt 360 kr vardera i näringshjälp (högsta bidraget detta år uppgick till 1000 k r ) . Med utgångspunkt från denna beräkning skulle till näringshjälp för de 2 720 partiellt arbetsföra, det här gäller, erfordras c:a 980 000 kr. Denna siffra är givetvis i hög grad teoretisk, och man får även förutsätta, att flertalet av de handikappade, som äro i behov av näringshjälp, skulle vara betjänta av mindre bidrag än vad genomsnittsbeloppet 360 kr utvisar. Dessutom komina naturligtvis icke alla dessa fall i fråga för näringshjälp under ett första budgetår. Då emellertid såväl kommuner som landsting förutsättas i betydande utsträckning komma att lämna bidrag till näringshjälp, torde anslaget till arbetsmarknadsstyrelsen, till dess tillräcklig erfarenhet av verksamheten vunnits, kunna begränsas till ett mindre belopp. Kommittén har med anledning härav funnit sig böra föreslå, att för det första budgetåret vilket kommittén antager skall bliva 1949/50, ett belopp av 200 000 kr stales till arbetsmarknadsstyrelsens förfogande för här angivna ändamål. Kommittén vill slutligen erinra om att näringshjälpen åt partiellt arbetsföra icke endast avser anskaffande av maskiner, startande av egen rörelse o. d. utan även — i enlighet med det ursprungliga syftet, när det gäller pensionsstyrelsens verksamhet på området — »till förebyggande cch hävande av invaliditet». Sålunda torde näringshjälp böra lämnas till anskaffande av invalidvagnar åt vanföra, vilka äro beroende härav för att kunna förflytta sig till och från arbetsplatsen, hörapparater åt hörselsvaga, diktafoner till blinda maskinskrivare o. s. v. Vad beträffar frågan om i n v a l i d v a g n a r har kommittén icke upptagit denna till behandling, då den varit föremål för utredning och förslag av ortoped- och vanförevårdssakkunniga. Frågan om h ö r a p p a r a t e r är likaledes föremål för utredning, nämligen av kommittén för dövhetens bekämpande.

Kap. XI. Samordningen av arbetsvärd och socialvård. I syfte att åstadkomma en samordning och en överblick över de olika former, varunder bidrag från socialförsäkring och socialvård kunna utgå till partiellt arbetsföra, samt för att närmare diskutera, huru bidragen påverkas av arbetsinkomsten, har kommittén till skärskådande tagit upp bestämmelserna rörande de olika bidragen, i vad avser avvägning i förhållande till arbetsinkomst m. m. Här nedan lämnas en kortfattad redogörelse för de olika bidragsformerna med särskild hänsyn till arbetsinkomstens inverkan, varefter kommittén diskuterar vissa uppmjukningar av gällande avdragsregler m. m.

1. Redogörelse för de olika formerna för bidrag från socialförsäkring och socialvård för partiellt arbetsföra. a) Ersättning

vid olycksfall

i arbete.

Enligt lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete (med senast gjorda ändringar den 30 juni 1948, nr 420) är i princip envar arbetare försäkrad för skada till följd av olycksfall i arbete i riksförsäkringsanstalten eller ömsesidigt olycksfallsförsäkringsbolag, som för ändamålet bildats av arbetsgivare. Har arbetare skadats till följd av olycksfall i arbete, skall till honom utgivas ersättning enligt bestämmelser angivna i 6 §. Om olycksfallet medfört sjukdom, som förorsakat förlust eller nedsättning av arbetsförmågan, skall, så länge sjukdomen varar, utgivas erforderlig l ä k a r v å r d jämte l ä k e m e d e l och andra till arbetsförmågans höjande eller eljest till lindrande av menliga följder av olycksfallet nödiga s ä r s k i l d a h j ä l p m e d e l såsom kryckor, enklare konstgjorda lemmar, glasögon o. dyl. Därjämte skall — under förutsättning att sjukdomen varat mer än två dagar efter dagen för olycksfallet och att arbetsförmågan nedsatts med minst en fjärdedel — utgivas s j u k p e n n i n g för varje dag fr. o. m. dagen efter olycksfallsdagen. Sjukpenning vid förlust av arbetsförmågan (hel sjukpenning) bestämmes i förhållande till den skadades årliga arbetsförtjänst. Lägsta beloppet av hel sjukpenning (vid en årlig arbetsförtjänst 213

understigande 1 785 kr blir enligt de nya bestämmelserna utan familjetillägg kr 3:50 och med familjetillägg 5 k r ; högsta beloppet av hel sjukpenning (vid en årlig arbetsförtjänst på minst 6 885 kr) utgör utan familjetillägg 14 kr och med familj etillägg kr 15:50. Har den skadade intagits på sjukvårdsanstalt, äger försäkringsinrättningen att, med skäligt hänsynstagande till den skadades försörjningsplikt mot make och vissa anhöriga, till täckande av kostnaden för vården under vårdtiden å sjukpenning avdraga kr 1:50 för dag, dock högst hälften av s j ukpenningen. Medför olycksfallet, efter upphörande av därav förorsakad sjukdom, under längre eller kortare tid bestående förlust eller nedsättning av arbetsförmågan, utgives l i v r ä n t a under tiden å ett årligt belopp, motsvarande vid förlust av arbetsförmågan två tredjedelar av den skadades årliga arbetsförtjänst, beräknad enligt bestämmelserna i 9 §, och vid nedsättning av arbetsförmågan det lägre belopp, som svarar mot nedsättningen. Livränta utgår dock icke, där ej arbetsförmågan är nedsatt med minst en tiondel. Vid förlust av arbetsförmågan må livränta, när den skadades tillstånd kräver särskild vård, med hänsyn härtill bestämmas till högre belopp, likväl ej överstigande den årliga arbetsförtjänsten. Till förnyelse av konstgjorda lemmar m. m. kan utgå livräntetillägg, svarande mot den sannolika årliga kostnaden för förnyelsen. Om den skadades årliga arbetsförtjänst icke uppgår till 1 600 kr, skall beloppet av hel sjukpenning för tiden till och med den månad, varunder den skadade fyller 18 år, och för tiden från och med månaden näst efter den, varunder han fyllt 67 år, nedsättas till 3 kr, om den skadades årliga arbetsförtjänst uppgår till minst 1 200 kr, och till 2 kr, om den årliga arbetsförtjänsten understiger 1 200 kr. Samma bestämmelse gäller för partiellt arbetsföra, d. v. s. personer, vilkas arbetsförmåga vid olycksfallet var höggradigt nedsatt i följd av lyte, kronisk sjukdom eller annan varaktig omständighet. Om olycksfallet medför förlust av arbetsförmågan eller nedsättning av denna med minst tre tiondelar, förhöjes livränta för tiden från och med månaden näst efter den, varunder den skadade fyllt 18 år, till och med den månad, varunder den skadade fyller 67 år, till ett årligt belopp, motsvarande vid förlust av arbetsförmågan elva tolftedelar av den skadades årliga arbetsförtjänst, och vid nedsättning av arbetsförmågan ett mot graden av nedsättningen svarande belopp av sagda arbetsförtjänst, minskat med en tolftedel av denna. Medför olycksfallet förlust av arbetsförmågan och tillika behov av särskild vård, kan ett särskilt v å r d b i d r a g å högst 1 800 kr för år räknat utgå. I stället för livränta eller del därav kan försäkringsrådet efter ansökan 214

medgiva, att ett k a p i t a l för en gång utgives till den skadade, motsvarande högst livräntans eller livräntedelens kapitalvärde. Vid beräkning av den årliga arbetsförtjänsten tages icke hänsyn till belopp, överskjutande 7 200 kr. Understiger den årliga arbetsförtjänsten 900 kr, skall den beräknas till detta belopp. F a ni i 1 j e t i 11 ä g g e t utgår med lika belopp kr 1: 50, för samtliga sjukpenningklasser, oberoende av familjemedlemmarnas antal. I 11 § äro bestämmelser meddelade om de a v d r a g från ersättningarna, som skola äga rum, då den ersättningsberättigade är tillförsäkrad annat understöd av motsvarande slag. Avdrag må under vissa förutsättningar ske, om den arbetsgivare, i vilkens tjänst olycksfallet inträffat, är på grund av föreskrift i annan lag eller författning eller på grund av egen utfästelse skyldig att utge avlöning, pension eller annan ersättning, som helt eller delvis utgör understöd på grund av olycksfallet. I övrigt påverkas icke livräntan av inkomst eller understöd. Vid höggradig nedsättning av arbetsförmågan kan den skadade i vissa fall erhålla tillskott från folkpensioneringen i form av tilläggspension och särskilda barnbidrag. Härför förutsattes dels att invaliditeten är av sådan varaktighet, som kräves för rätt till invalidpension eller sjukbidrag, dels att livräntan och eventuell annan inkomst icke uppgå till för högt belopp. I fråga om rätten till grundpension och allmän ålderspension inverkar livränta lika litet som annan inkomst. E n strikt gränsdragning mellan olycksfallsförsäkringen och folkpensioneringen är icke möjlig. Om den skadade redan före olycksfallet haft sin arbetsförmåga så nedsatt, att han varit berättigad till folkpension, kan en kombination av de båda hjälpformerna förekomma. Också det fallet kan förekomma, att den skadade före olycksfallet haft sin arbetsförmåga avsevärt nedsatt, ehuru icke i sådan grad, som förutsattes för rätt till invalidpension eller sjukbidrag. I dylikt fall kan han göra anspråk på såväl livränta som folkpension, om förutsättningar för den sistnämnda föreligga till följd av den sammanlagda invaliditeten. Har erkänd sjukkassa utgivit sjukhjälp, kan densamma erhålla ersättning från olycksfallsförsäkringen, därest den skadade blir berättigad därtill. b)

Sjukförsäkring.

Den allmänna sjukförsäkringen (SFS 1947:1), som enligt riksdagens beslut är avsedd att träda i kraft fr. o. m. den 1 juli 1951, omfattar varje svensk medborgare som fyllt sexton år. Undantagna äro endast de, som vårdats å sjukvårdsanstalt under minst 730 dagar i följd, så länge vården på anstalten därefter pågår, de som äro omhändertagna på anstalt för obildbara sinnesslöa, de som äro intagna i fångvårds- eller tvångsarbetsanstalt för tid, som kan antagas komma att omfatta minst två år, samt de som äro sjukförsäkrade enligt utländsk lag. Varje medlem i allmän sjuk215

kassa är sjukvårdsförsäkrad, vilket även omfattar medlemmar av familjen. Sjukkassemedlem, vars årsinkomst av förvärvsarbete uppgår till minst 600 kr, skall vara sjukpenningförsäkrad. Den sjukförsäkrade erhåller ersättning med tre fjärdedelar av utgifterna för l ä k a r v å r d o c h r e s o r till och från läkare eller sjukvårdsanstalt. Sjukförsäkrad medlem äger vid sjukdom, som förorsakar förlust av arbetsförmågan eller för vars botande den sjuke enligt läkares föreskrift bör fullständigt avhålla sig från arbete, för varje dag rätt till s j u k p e n n i n g med 2 kr för tiden till och med den månad, varunder han fyller 18 år, och för tiden från och med månaden näst efter den, varunder han fyller 67 år, samt kr 3 : 50 för annan tid. Till hustru i egenskap av familjemedlem utgår sjukpenning med kr 1:50 för dag. Såsom sjukdom skall anses jämväl sådant tillstånd av arbetsoförmåga, som förorsakats av sjukdom, för vilken sjukpenning utgivits, och som alltjämt kvarstår efter sjukdomens upphörande. Vid bedömande huruvida förlust av arbetsförmåga föreligger skall, om sjukdomen kan antagas vara kortvarig, särskilt beaktas, huruvida den försäkrade på grund av sjukdomen är urståndsatt att utföra sitt vanliga eller därmed jämförligt arbete. Kan sjukdomen antagas vara obotlig eller eljest långvarig, skall, sedan skälig tid förflutit från sjukdomens början, undersökas, huruvida den försäkrade, i förekommande fall efter särskild yrkesutbildning, är i stånd att försörja sig genom annan sysselsättning. Om den försäkrade är i stånd därtill, må h a n ej vidare anses vara arbetsoförmögen. Till sjukpenningför säkrad medlem, som är gift och sammanlever med sin make, utgår m a k e t i l l ä g g med 2 kr för dag, samt om han har barn b a r n t i l l ä g g med kr 0: 50 för dag. För tid, då sjukpenningför säkrad vårdas på sjukvårdsanstalt, skall i stället för sjukpenning utgivas h e m p e n n i n g, vilken utgår med 2 kr om dagen för den, vars sjukpenning är kr 3 : 50, samt 1 kr om dagen för annan sjukpenningförsäkrad. Till hempenning utgår såväl maketillägg som barntillägg. Sjukpenning utgår ej för de tre första dagarna (karenstid). Karenstiden tillämpas ej, om sjukdomsfallet inträffar inom nittio dagar efter den sista dag, för vilken sjukpenning utgivits. Sjukpenning utgår vid varje sammanhängande sjuklighetstillstånd för högst 730 dagar, efter fyllda 67 år endast under 90 dagar. Vägrar försäkrad utan giltig anledning att underkasta sig sådan sjukvård eller yrkesutbildning för förebyggande eller hävande av arbetsoförmåga, vartill bidrag erbjudits honom av allmänna medel, och anses utsikt förefinnas att genom dylik åtgärd förebygga varaktig oförmåga till arbete eller häva redan inträdd sådan, må sjukpenning jämte make- och barn216

tillägg h e l t eller delvis tills v i d a r e f ö r v ä g r a s h o n o m , u n d e r f ö r u t s ä t t n i n g att h a n erinrats om denna påföljd. S a m o r d n i n g e n m e l l a n s j u k f ö r s ä k r i n g e n och o l y c k s f a l l s f ö r s ä k r i n g e n i n n e b ä r , a t t e r s ä t t n i n g för s j u k d o m , s o m h a r sin g r u n d i olycksfall i a r b e t e , faller u t a n f ö r s j u k k a s s o r n a s e r s ä t t n i n g s s k y l d i g h e t . S j u k h j ä l p u t g i v e s således icke vid s j u k d o m , för vilk e n f ö r s ä k r a d ä r b e r ä t t i g a d till e r s ä t t n i n g enligt o l y c k s f a l l s f ö r s ä k r i n g s l a g e n och m e d d e n n a j ä m f ö r l i g a f ö r f a t t n i n g a r . N å g r a regler för h u r u n e d s ä t t n i n g e n av s j u k p e n n i n g e n skall ske f i n n a s icke u p p s t ä l l d a . S o c i a l v å r d s k o m m i t t é n a n f ö r d o c k i d e n n a fråga. 1 Det har visat sig, att den långa sjukhjälpstiden i viss mån verkar konserverande på sjukligheten, särskilt vid åkommor med nervöst inslag. Sålunda har ofta iakttagits, att de sjuka, då sjukhjälpstiden slutat eller närmat sig sitt slut, åter förmått börja sitt arbete. Nedsättning av sjukpenningen efter viss tid skulle tydligen kunna utgöra anledning för de sjukskrivna att undersöka, huruvida de icke kunde ånyo ägna sig åt förvärvsarbete. Anordningen skulle alltså underlätta sjukkontrollen och läkarnas ståndpunkttagande till frågan, huruvida arbetsoförmåga föreligger eller icke. En mjukare övergång till folkpensionering eller annan invalidförsäkring kunde även ernås genom en sådan nedsättning av sjukpenningen. Kommittén har låtit verkställa kostnadsberäkningar såväl med utgångspunkt från den av kommittén föreslagna skalan med lika sjukpenning under två års sjukhjälpstid som från en skala, enligt vilken sjukpenningen nedsättes efter ett år till belopp, som enligt nyssnämnda skala skall tillämpas beträffande dem, som fyllt 67 år. S o c i a l v å r d s k o m m i t t é n f r a m h å l l e r v i d a r e , a t t k o s t n a d s b e s p a r i n g e n relativt sett blir g a n s k a obetydlig g e n o m a t t s j u k p e n n i n g b e l o p p e n n e d s ä t t a s u n d e r a n d r a s j u k å r e t , v a r f ö r k o m m i t t é n s t a n n a t för a t t föreslå, a t t s j u k p e n n i n g e n blir d e n s a m m a u n d e r h e l a s j u k h j ä l p s t i d e n . R ö r a n d e n e d s ä t t n i n g p å g r u n d a v viss k v a r s t å e n d e a r b e t s f ö r m å g a anför s o c i a l v å r d s k o m m i t t é n (SOU 1944:15, sid. 1 9 6 ) . Enligt sjukkasseförordningen utgives hel sjukpenning vid sjukdom, som medför förlust av arbetsförmågan eller för vars botande den sjuke enligt läkares föreskrift bör fullständigt avhålla sig från arbete. Kassa kan i sina stadgar föreskriva, att sjukpenning skall utgå, även då arbetsförmågan blivit endast nedsatt, men skall sjukpenningen i sådant fall vara i skälig mån lägre än hel sjukpenning. Enligt olycksfallsförsäkringslagen utgives nedsatt sjukpenning under förutsättning att arbetsförmågan nedsatts med minst en fjärdedel. Erfarenhetsmässigt är handhavandet av sådana bestämmelser inom sjukförsäkringen förenat med vissa svårigheter, särskilt då det gäller andra än löntagare. Kommittén anser emellertid mycket önskvärt, att nedsatt sjukpenning kan utgivas av sjukkassorna i vissa fall. Särskilt viktigt är, att, då den sjuke börjar återfå sin arbetsförmåga, möjlighet föreligger att, intill dess denna i huvudsak återvunnits, utgiva en lägre sjukpenning än hel sjukpenning. En samordning med olycksfallsförsäkringen medför också behov av en bestämmelse, som möjliggör utgivande av lägre sjukpenning än hel sådan. Kommittén har därför föreslagit, att halv sjukpenning skall utgivas, försåvitt sjukdomen 1 Socialvårdskommitténs betänkande VII: Utredning och förslag angående lag om allmän sjukförsäkring (SOU 1944:15, sid. 191).

förorsakar nedsättning av såväl arbetsförmågan som inkomsten av förvärvsarbete med minst hälften och förutsättningarna för utgivande av hel sjukpenning ej föreligga. I det omarbetade lagförslaget, som antagits av 1946 års riksdag, namnes ingenting om halv sjukpenning, endast om nedsättning i allmänhet.

c)

Invalidpension.

Enligt lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering (SFS 1946:431) utgår folkpension i form av i n v a l i d p e n s i o n till den, som ej fyllt 67 år men på grund av kropps- eller sinnessjukdom, sinnesslöhet, vanförhet eller annat lyte är ur stånd att försörja sig genom sådant arbete, som motsvarar hans krafter och färdigheter, under förutsättning att nedsättningen av arbetsförmågan kan anses varaktig. Har sådan höggradig nedsättning av arbetsförmågan varit oavbrutet bestående minst ett år och kan den — utan att anses varaktig — antagas bliva bestående ytterligare avsevärd tid, skall därunder utgå folkpension i form av s j u k b i d r a g . Vid bedömningen av graden av arbetsförmågans nedsättning må till en början observeras, att man härvid skall taga hänsyn till pensionssökandens förmåga att försörja sig själv. Hur det förhåller sig med förmågan att underhålla andra personer, vilka för sin försörjning äro beroende av sökanden, får icke tillmätas betydelse för frågan, huruvida denne är invalid eller ej. Det ligger i sakens natur, att det är svårt att avgöra, när arbetsförmågan är så nedsatt, att den är otillräcklig för egen försörjning. Enligt pensionsstyrelsens praxis, vilken den nya lagstiftningen ej avsett att ändra, anses invaliditet i lagens mening föreligga, då pensionssökandens arbetsförmåga är nedsatt med ungefär %, alltså till omkring VJJ eller ännu mindre av den för fullt arbetsför person normala arbetsförmågan. För frågan huruvida en person kan anses vara invalid i lagens mening är enligt definitionen även av betydelse, om han kan försörja sig genom sådant arbete, som motsvarar hans krafter och färdigheter. En pensionssökande, som blivit oförmögen att arbeta i sitt gamla yrke men måste anses vara i stånd att förvärva sitt uppehälle inom ett annat, är icke att betrakta som invalid i folkpensioneringslagens mening. Vid bedömande av invaliditeten blir det därför av stor betydelse, om vederbörande genom yrkesutbildning, omskolning eller eljest kan överföras i annat arbete. Som ovan nämnts anses invaliditet föreligga endast under förutsättning att den höggradiga nedsättningen av arbetsförmågan är varaktig. Detta uttryck har tidigare givit anledning till tveksamhet vid utfärdande av pensionsintyg. Pensionsstyrelsen har emellertid i kommentarer till den nya folkpensioneringslagen uttalat, att begreppet »varaktig» icke härvidlag innebär, att det behöver bevisas, att den pensionssökande aldrig mer kan återfå sin arbetskraft; ett säkert bevis skulle f. ö. icke kunna åstadkom218

mas. Uttrycket »varaktig» bör därför ej anses fullt liktydigt med »beständig», »for den återstående livstiden» e. dyl. Såväl invalidpensionen som sjukbidraget utgår med en g r u n d p e n s i o n av 200 kr om året samt t i l l ä g g s p e n s i o n med 600 kr om året till gift pensionsberättigad 1 och 800 kr om året till ogift eller ensamstående pensionsberättigad. Härtill kommer enligt av 1948 års riksdag fattat beslut ett d y r t i d s t i 11 ä g g för år 1948 på 40 kr för gift pensionsberättigad, vars make även åtnjuter folkpension eller till vars hustru utgår hustrutillägg (för äkta makar sålunda 80 kr) samt 50 kr för annan pensionsberättigad. Dyrtidstillägget utgår utan behovsprövning. På vissa orter förhöjes invalidpensionen med s t a t l i g t b o s t a d s t i l l ä g g . Riket indelas i fem bostadskostnadsgrupper på sådant sätt, att grupp med högre nummer omfattar orter med större bostadskostnader, däri inberäknade kostnader för bränsle, än grupp med lägre nummer. Indelningen verkställes av socialstyrelsen enligt de närmare föreskrifter Kungl. Maj :t meddelar. Det statliga bostadstillägget utgår till gift pensionsberättigad per år räknat med 100 kr i bostadskostnadsgrupp II, 200 kr i grupp III, 300 kr i grupp IV och 400 kr i grupp V samt till annan pensionsberättigad med 150 kr i grupp II, 300 kr i grupp III, 450 kr i grupp IV och 600 kr i grupp V. Pensionsberättigad anses tillhöra den bostadskostnadsgrupp, inom vilken han är mantalsskriven; dock att för behörighet till någon av grupperna II—V fordras, att den pensionsberättigade även under de tre närmast föregående åren varit mantalsskriven på ort i den gruppen eller i grupp med högre nummer. Undantag från dessa bestämmelser kan dock medgivas under vissa omständigheter. Förutom bostadstillägg kan i vissa fall utgå s ä r s k i l t k o m m u n a l t b o s t a d s t i l l ä g g . Detta är emellertid beroende på vederbörande kommuns beslut och utgår i förekommande fall till pensionsberättigad, som är mantalsskriven inom kommunen. Även detta särskilda bostadstillägg är att anse såsom en förmån sammankopplad med folkpensionen, ehuru den helt bekostas av kommunen. När det särskilda bostadstillägget gjorts beroende av den enskilde pensionstagarens bostadskostnad, har i allmänhet föreskrivits, att den bostadskostnad, som skall läggas till grund för beräkningen, icke får överstiga kostnaden för en bostad av skälig storlek och standard. I flertalet kommuner har det därjämte ansetts behövligt att med ett visst i grunderna angivet belopp begränsa antingen tillägget självt eller den bostadskostnad, som lägges till grund för tilläggets beräkning. Dessa begränsningar ha utformats på mycket olika sätt och fått mycket olika effekt. 1 Enligt folkpensioneringslagen anses ogift pensionsberättigad person, vilken under avsevärd tid sammanlever med annan under äktenskapsliknande förhållanden, såsom gift med denne.

Såväl tilläggspensionen som bostadstilläggen äro behovsprövade. Sålunda minskas tilläggspension och statligt bostadstillägg med fem tiondelar av den pensionsberättigades årsinkomst, i vad den överstiger för gift pensionsberättigad 300 kr och för annan pensionsberättigad 400 kr. Minskning skall, där rätt till såväl tilläggspension som bostadstillägg föreligger, ske proportionellt å tilläggspensionen och bostadstillägget. För de särskilda bostadstilläggen förekomma varierande avdragsregler. I några kommuner ha dessa gjorts så starkt progressiva, att de gemensamt med avdragen på folkpensionerna i vissa lägen uppgå till 150 procent av inkomsten. Till pensionsberättigad gift man, vars hustru ej åtnjuter folkpension, utgår h u s t r u t i l l ä g g , därest h u s t r u n fyllt 60 år och makarna varit gifta minst fem år. Hustrutillägget utgöres av tilläggspension och bostadstillägg, uppgående till samma belopp, som hustrun skulle ha erhållit i form av sådana förmåner, därest hon varit berättigad till invalidpension. För gift pensionsberättigad, vars make ej åtnjuter folkpension och som ej heller uppbär hustrutillägg, skola tilläggspension och bostadstillägg höjas, tillläggspensionen med en tredjedel och bostadstillägget med hälften. Åtnjuter pensionsberättigad med bidrag av allmänna medel sjukvård eller yrkesutbildning för förebyggande eller hävande, helt eller delvis, av höggradig nedsättning av arbetsförmågan, må med hänsyn till föreliggande omständigheter förordnas, att folkpension under tiden icke skall utgå eller skall utgå med nedsatt belopp. Om den pensionsberättigade har nära anhörig, som för sitt uppehälle är beroende av pensionen, kan denne emellertid medgivas rätt att under samma tid uppbära pensionen eller del därav. Om någon utan giltig anledning vägrar att underkasta sig sådan sjukvård eller yrkesutbildning för förebyggande eller hävande, helt eller delvis, av höggradig nedsättning av arbetsförmågan, vartill bidrag erbjudits honom av allmänna medel, och utsikter anses förefinnas att genom dylik åtgärd förebygga, att nedsättningen av arbetsförmågan blir varaktig, eller häva redan inträdd sådan nedsättning, må folkpension helt eller delvis förvägras honom, under förutsättning att h a n gjorts uppmärksam på denna påföljd. d)

Blindtillägg.

Enligt förordningen den 20 april 1934 om blindhetsersättning har till den 1 januari 1948 utgått en särskild blindhetsersättning till den, som före fyllda 60 år blivit blind. Genom den nya folkpensioneringslagen ha blindhetsersättningarna ersatts med särskilda b l i n d t i l l ä g g inom folkpensioneringslagens ram. Såsom blind anses den, som saknar synförmåga eller vars synförmåga, sedan ljusbrytningsfel rättats, är så nedsatt, att han saknar ledsyn. Den som är berättigad till blindtillägg, har även rätt till invalidpension (grundpension). Tilläggspensionen ersattes i fall, då annan invaliditet ej föreligger, av ett blindtillägg, som utgår med 700 kr om året 220

till den, som blivit blind före fyllda 60 år. Blindtillägg utgår ej till den, som enligt gällande bestämmelser om blindundervisning är skolpliktig. I övrigt gälla för blinda samma bestämmelser i fråga om hustrutillägg, bostadstillägg, särskilt bostadstillägg samt dyrtidstillägg som för pensionsberättigade, vilka åtnjuta invalidpension.

e)

Ålderspension.

Rätt till folkpension i form av å l d e r s p e n s i o n tillkommer den, som fyllt 67 år. Ålderspensionen är i motsats till invalidpensionen icke behovsprövad. Ålderspensionen utgör för år räknat för gift pensionsberättigad, vars make även åtnjuter folkpension eller som uppbär hustrutillägg (se sid. 219) 800 kr samt för annan pensionsberättigad 1 000 kr. Hustrutillägg, bostadstillägg, särskilt bostadstillägg samt dyrtidstillägg utgå för ålderspensionärer enligt samma grunder som gälla för personer, som åtnjuta invalidpension. Slutligen må nämnas, att änka, som vid mannens frånfälle fyllt 55 år och varit gift med honom minst fem år, såframt hon ej eljest åtnjuter folkpension, äger rätt till folkpension i form av ä n k e p e n s i o n , som utgår med 600 kr om året och vilken i likhet med invalidpensionen är behovsprövad. Dyrtidstillägget för år 1948 på änkepensioner har fastställts till 30 kr. f)

Arbetslöshetsförsäkring.

Den för närvarande gällande arbetslöshetsförsäkringen är frivillig. Bestämmelserna angående densamma återfinnas i en förordning om erkända arbetslöshetskassor (SFS 1934:264). Rätt att tillhöra erkänd arbetslöhetskassa tillkommer endast lönearbetare. Understöd utgår till arbetslös medlem, som fyllt 16 år samt är arbetsför och i övrigt oförhindrad att åtaga sig arbete. Vidare gäller som förutsättning, att medlemmen anmält sig såsom arbetssökande hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen samt uppfyller de stadgade villkoren med avseende på avgiftsbetalningen. Undantagen från understödsrätt är den, som blivit arbetslös på grund av arbetskonflikt. Understödet utgår i form av dels ett för dag — dock ej söndag — beräknat belopp, benämnt daghjälp, dels i form av familjetillägg och husföreståndarinnetillägg. Daghjälpen utgår med belopp, som variera från 2 till 6:25 kr. På daghjälpen utgår för närvarande även ett särskilt av statsmedel helt bekostat tillägg (kristillägg) av kr 0:75, lika för alla. Barntilllägget utgör i samtliga klasser 1 kr per dag för varje barn. Maketillägg eller husföreståndarinnetillägg utgår oavsett den klass medlemmen tillhör med kr 1: 25 per dag. 221

Det sammanlaga understödet för dag må icke i något fall överstiga 6/10 för medlem, som icke är familjeförsörjare, 8/10 för familjeförsörjare med rätt till barntillägg för högst två barn, samt 9/10 för familjeförsörjare med rätt till sådant tillägg för tre eller flera barn,, allt efter den i orten vanliga arbetsförtjänsten för arbetsdag för arbetstagare inom samma yrke och av samma arbetsförmåga som den arbetslöse. Understödstiden varierar mellan 90 och 156 dagar under loppet av 12 på varandra följande månader eller under loppet av ett sammanhängande arbetslöshetsfall. Karenstiden kan variera från 6 dagar upp till 3 månader. I regel utgör den 6 dagar. Vissa inskränkningar i understödsrätten förekomma för personer, som sluta arbetsanställning på egen begäran eller utan giltig anledning samt vägra antaga anvisat lämpligt arbete. Även säsongbegränsning förekommer i en del kassor. Understöd utgår i regel icke för dag, då medlem arbetat mera än 75 minuter inom sitt eget yrke, 2 timmar inom annat yrke eller 3 timmar innehaft bisysselsättning. Samma sak gäller vid bevistande av kurser, som belägga mera än 3 timmar av den ordinarie arbetstiden. Föreligger arbetsoförhet på grund av sjukdom, klenhet, kroppsskada, lyte, ålder eller graviditet är medlemmen ej understödsberättigad. Om medlem under minst 4 timmar om dagen kan ställa sin arbetskraft till förfogande, så betraktas han dock såsom arbetsför och berättigad till understöd. g)

Arbetslöshetshjälp.

Kontantunderstödsverksamheten för arbetslösa regleras genom kungörelsen den 30 juni 1934 (nr 434) angående statlig och statsunderstödd hjälpverksamhet vid arbetslöshet (hjälpkungörelsen). Villkoren för erhållande av arbetslöshetshjälp äro i stort sett desamma som gälla för erhållande av understöd från de erkända arbetslöshetskassorna. Sålunda skall den hjälpsökande vara anmäld hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen såsom arbetssökande samt vara arbetsför och i övrigt oförhindrad att åtaga sig arbete. Till skillnad från understödet från arbetslöshetsförsäkringen utgår arbetslöshetshjälpen efter behovsprövning. Vid prövningen av den arbetslöses behov skall hänsyn tagas till inkomster och tillgångar hos samtliga hemmavarande familjemedlemmar. Hänsyn behöver dock icke tagas till sådana tillgångar, som bohag eller arbetsredskap eller till den omständigheten, att den arbetslöse har smärre besparingar eller eget hem. Kontantunderstödet omfattar dagunderstöd, vartill komina make- och barntillägg, samt hyreshjälp. Dagunderstödet för ensamstående person över 17 år utgör från och med den 1 juli 1948 i resp. ortsgrupper kr 3 : 50, 3: 75 och 4 kr för dag. För ensamstående person i åldern 16—17 år utgör uader222

stödet i resp. ortsgrupper kr 1: 50, 1: 75 och 2 kr för dag. Make- och barntilläggen äro desamma som för de erkända arbetslöshetskassorna eller k r 1:25 resp. 1 kr för dag. Maximibeloppen för hyreshjalpen i Stockholm utgöra för familjeförsörjare 150 kr och för ensamstående person 75 kr samt i Göteborg 120 kr resp. 60 kr för månad.

h) Socialhjälp

(fattigvård).

Några föreskrifter genom lag eller förordning om fattigvårdsunderstödens storlek finnas icke. Lagstiftningen föreskriver endast, att minderårig; eller den, som i följd av ålder, sjukdom, lyte eller eljest bristande kroppseller själskrafter är oförmögen att genom arbete försörja sig och saknar medel till sitt livsuppehälle, skall erhålla fattigvård. Fattigvården skall avse underhåll och vård, som äro erforderliga. Vissa högsta belopp finnas dock i regel uppställda i flertalet större kommuner. En av socialstyrelsen våren 1948 verkställd undersökning inom ett begränsat antal kommuner i skilda dyrortsgrupper visade, att de för år 1948 fastställda maximibeloppen för fattigvårdsunderstöd m. m. icke oväsentligt överstege de för samma kommuner gällande dagunderstödsbeloppen i form av arbetslöshetshjälp. En sammanställning av de uppgifter angående maximibeloppens storlek, som erhållas genom denna undersökning, återgives här nedan i tab. 13. Enligt lagen den 26 juli 1947 (SFS 1947:528) om kommunala pensionstillskott, vilken trädde i kraft den 1 januari 1948, må fattigvårdssamhälle ställa medel till fattigvårdsstyrelsens förfogande för beredande av understöd i penningar eller naturaförmåner dels åt personer, vilka uppbära folkpension och icke äro uteslutna från tilläggspension, änkepension eller bostadstillägg men ändock av särskilda skäl finnas vara i behov av fattigvård, dels åt personer, vilka finnas vara i behov av fattigvård, oaktat de åtnjuta bidrag enligt lagen om bidrag till änkor och änklingar med barn, dels ock åt barn, vilka finnas vara i behov av fattigvård, oaktat för dem utgå barnbidrag enligt lagen den 26 juli 1947 om särskilda barnbidrag till änkors och invaliders m. fl. barn eller barnbidragsförskott enligt bidragsförskottslagen den 11 juli 1943. Kommunala pensionstillskott skola även utgå i form av kommunala sjukvårdsbidrag till bestridande, gemensamt med pensionsstyrelsen, av kostnader för åtgärder till förebyggande eller hävande av höggradig nedsättning av arbetsförmågan. Tillskott och bidrag, som utdelas av dessa medel, skola icke vara att anse såsom fattigvård och må icke tilldelas andra personer än dem, som äro mantalsskrivna inom fattigvårdssamhället och där äga hemortsrätt i fråga om fattigvård. Fattigvårdssamhället äger självt bestämma de grunder, som böra iakttagas av fattigvårdsstyrelsen för beviljande av tillskott och bidrag. I allmänhet torde — som fallet är t. ex. i Stockholm — bidragen utgå till kläder, 223

Tabell 13. Av fattigvårdsstyrelser för år 1948 fastställda maximibelopp för understöd (kr per månad) till kosthåll, beklädnad m. m. för olika familjetyper samt hyra. Högsta understödsbelopp till hyra för

Högsta understödsbelopp till kosthåll, beklädnad för Kommun och län

Ensamstående Makar person

1 barn

2 barn

3 barn

4 barn

Ensamstående Makar person

Dyrortsgrupp 2 Älvkarleby, Uppsala län . . Sunne, Värmlands län . . . .

75 95

133 140

Dyrortsgrupp 3 Eskilstuna, Södermani. län 3 Finspång, Östergötl. län . . Jönköping, Jönköpings län

100 95

40 70 46 160 95 55 F 30 70 140 Taxan konstruerad på g rundval av konsumtionsenhetsskalor 140 40 70 95 115 50 120 35 60 85 110 F 135 35 65 95 120 60 110 35 65 90 115 F 150 35 65 90 110 F

Malmö, Malmöhus län .. 85 Halmstad, Hallands4 län 75 Örebro, Örebro län 85 Västerås, Västmanlands 1! 70 6 Sala, Västmanlands län 100 7 Gävle, Gävleborgs län . . 78—83 Familj utan barn » med barn <. 7 — » » » 7—12 — » » » 12—16 — Söderhamn, Gävleborgs Familj utan barn 90—92 » med barn ?c 7 ar .— » » » 7—12 — » » » 12—16 Dyrortsgrupp 4 Sollentuna köping, Stockholms län . . . Göteborg, Gbg o. Boh län 9 Familj utan barn » med barn < 7 år » » » 7-—16 »6 Undersåker, Jämtlands län10 Härnösand, Västern, län

133 — — — 139 — —

30 Enl. Sd:s* taxa 60 80 100

25 33 40

, 50 66 80

68 89 107

30 35 30

_ 60 49 75

75 86 94

22:50 F 2

= 1 - 1

29 F2 58 F 70 F 70 F F

F

-]

.— —

— —

Sd:s taxa + tillägg för bostad, bränsle m. m 90 100

90 1101 65 65 75 130/ 105 69 110 90 150 Sd:s taxa + tillägg 15—30 % 35 40 35

Dyrortsgrupp 5 Stockholm Familj utan barn 115 175 » med 1 barn 115 170 40 35 30 25 1 F » » 2 » 110 165 40 35 30 25 ( » » 3 el. fl. barn . . 105 160 40 35 30 25 j Nederkalix 11 90 120 35 80 — — 40—50 40-50 F 102 140 Jukkasjärvi 42 82 — F — 1 Sd = Samarbetsdelegationen. 2 F = Faktisk hyra. 3 Tillämpas från 1 april 1948. 4 För varje barn över 10 år förhöjes understödet med 5 kr. 5 Provisoriskt tillägg med 15 % å beloppen utgår f. n. 6 Taxan identisk med samarbetsdelcgationens. 7 Ännu ej definitivt fastställd. 8 F. n. utgår tillägg med 12—13 %. Hyra ingår i beloppen. 9 Tillämpas sedan april 1947. 10 Bostadskostnaden ingår i taxebeloppen. n Fastställd taxa finnes icke utan angivna belopp utgöra endast exempel på utgående understöd. 224

skodon, tandvård, sängkläder, lyse och liknande. I Stockholm uppskattas dessa naturaförmåner till i medeltal 25 kr per månad. Av anslaget till kommunala pensionstillskott utgår i Stockholms stad även kostförstärkningstillägg med intill 25 kr per månad vid vissa sjukdomar, företrädesvis tuberkulos. Det må slutligen erinras om att statens inspektör för fattigvård och barnavård i särskilda cirkulär till landets fattigvårdsstyrelser framhållit, att fattigvårdsstyrelserna i sin understödsverksamhet böra ägna särskild uppmärksamhet åt de tuberkulösa. Det första cirkuläret utsändes i januari 1939 efter en uppvaktning i frågan från »de lungsjukas eftervårdskommitté», som representerade ett 60-tal sanatoriepatientföreningar i hela landet. Dåvarande fattigvårdsinspektören och byråchefen i socialstyrelsen Otto W a n g son framhöll nämligen i »Meddelanden från kungl. socialstyrelsens byrå för fattigvårds- och barnavårdsärenden m. m. nr 76, juli 1939», att fattigvårdsstyrelserna vid sin understödsverksamhet borde i högre grad än vad dittills överallt skett, taga tillbörlig hänsyn till de särskilda faktorer av psykologisk och medicinsk art, som motivera en i viss mån särpräglad behandling av de tuberkulossjukas understödsproblem. »Det vore», hette det, »en både ur humanitär och samhällsekonomisk synpunkt otillfredsställande ordning, om en tuberkulospatient, som utskrivits med återvunnen eller starkt förbättrad hälsa från ett sanatorium, därefter skulle lämnas utan tillräckligt stöd av samhället, varigenom de genom en omsorgsfull och dyrbar sjukvård vunna resultaten skulle kunna spolieras eller äventyras.» Där understöd voro erforderliga, borde dessa därför givas sådan storlek, att de icke endast nödtorftigt räcka till vad som i normala understödsfall anses som erforderligt uppehälle utan även till de m e r b e h o v, som tuberkulosen skapar, d. v. s. i främsta rummet en högvärdigare föda och bättre bostadsförhållanden. En god beklädnad ansågs även höra dit. Samarbete mellan fattigvårdsstyrelse och dispensär borde överallt etableras för vinnande av ett gott resultat av den såväl förebyggande som eftervårdande verksamheten på detta område. I ett nytt cirkulär till landets fattigvårdsstyrelser i januari 1942 underströk nuvarande statens inspektör for fattigvård och barnavård, byråchefen i socialstyrelsen Ali Berggren, ovanstående synpunkter och framhöll, att fattigvårdsstyrelserna måste lägga den största vikt vid att alla lungsjuka erhöllo sådana understöd, att deras hälsotillstånd icke av ekonomiska skäl försämrades och resultatet av eventuell vård äventyrades. Lungsjuka personer borde sålunda bl. a. icke tillåtas bo i dåliga, trånga och överbefolkade bostäder. Ett tredje cirkulär i frågan (Råd och anvisningar i socialvårdsfrågor av kungl. socialstyrelsen, nr 51 1948) utsändes i juli 1948. Häri erinrades om de två tidigare cirkulären samt meddelades, att de lungsjukas riksförbund i skrivelse till statens inspektör för fattigvård som sin uppfatt15 — 83000

ning framhållit, att de förut nämnda anmaningarna haft önskad effekt så tillvida, att landets fattigvårdsstyrelser i ökad omfattning visat förståelse för de lungsjukas speciella behov i fråga om tillräcklig och näringsrik kost samt i viss mån hygieniska och rymliga bostäder. Förbundet framhöll vidare, att det vore önskvärt, att lungsjuk, som åtnjöte vård på sanatorium eller annan vårdanstalt på fattigvårdssamhälles bekostnad, för bestridande av sina smärre personliga utgifter erhölle fickpengar, vilka borde utgå med 16 kr per månad och därutöver för december månad 8 kr, d. v. s. 200 k r för år. Socialstyrelsen fann dessa belopp skäliga och underströk, att möjligheterna för den lungsjuke att genom ett tillräckligt och regelbundet utgående fickpenningbidrag kunna förskaffa sig trivsel och livsinnehåll under en enformig och ofta långvarig vistelse på sjukvårdsanstalt vore av stor betydelse för stärkandet av hans allmänna välbefinnande.

2. Avvägningen av bidrag och förmåner från socialförsäkring och socialvård under olika former av arbetsvärd och sysselsättning. Av de olika bidrag, varom i det föregående lämnats redogörelse, utgör måhända e r s ä t t n i n g e n f ö r s k a d a , u p p k o m m e n genom o l y c k s f a l l i a r b e t e , det minsta problemet, då det gäller avvägning i förhållande till stipendier eller arbetsinkomst, som åtnjutas under olika former av arbetsvärd. Sedan sjukdomsfallet stabiliserat sig, fastställes i regel omfattningen av de kvarstående men, som skadan efterlämnat, varefter livräntans storlek fixeras under hänsynstagande till inkomsten jämte andra omständigheter. Livräntan är sedan i regel fixerad för all framtid och ändras icke. Intill dess livräntan fastställts, är emellertid sjukpenningen föremål för ständig omprövning och nedsättes ofta till bråkdelar av hel sjukpenning alltefter riksförsäkringsanstaltens eller försäkringsbolagens bedömande av fallen. När det gällt i m i l i t ä r t j ä n s t s k a d a d e , vilka genomgått yrkesutbildning eller erhållit annan arbetsvärd genom arbetsmarknadsstyrelsens försorg, har det varit nödvändigt att upprätthålla ständig kontakt mellan riksförsäkringsanstalten och styrelsen angående de enskilda fallen, enär bidragen från arbetsmarknadsstyrelsen för omskolning m. m. måst avvägas efter de ersättningar, som utgått från riksförsäkringsanstalten för de i militärtjänst skadade. Det synes vara nödvändigt, att en liknande samverkan kommer till stånd i fråga om i c i v i l t a r b e t e s k a d a d e , som åtnjuta arbetsvärd. I första hand är ett samarbete nödvändigt för att arbetsvårdsorganet skall vara i stånd att avväga storleken av stipendierna under pågående arbetsträning eller yrkesutbildning. Även för olycksfallsförsäkringen torde en dylik samverkan vara behövlig. Den praktiska prövning av den skadades arbetsförmåga, som skall förekomma i de s. k. arbetsprövnings- och arbetsträ226

ningsinstituten, torde även komma att vara av värde vid försäkringens bedömande av den kvarstående skadans omfattning och inverkan på försörj ningsf örmågan. Vid beräkningen av storleken av det supplementära understöd, som utöver arbetsförtjänsten bör utgå från socialvården vid partiell arbetsförmåga» brukar som nämnts hänsyn tagas till den utgående olycksfallsersättningen! i s a m m a omfattning som i fråga om arbetsförtjänsten. Dessa principer, som ha tillämpats vid arbetsmarknadsstyrelsens bedömning av behovet av stipendier till i militärtjänst skadade, som undergå yrkesutbildning, böra jämväl tillämpas för andra partiellt arbetsföra i arbetsträning och yrkesutbildning. Kommittén anser däremot, att olycksfallsersättningen icke bör påverka lönesättningen vid ackordsarbete. Endast för det fall att timlön förekommer, och det kan bevisas, att prestationen röner menlig inverkan på grund av den uppkomna skadan, bör nedsättning av lönen kunna medgivas. Den nya lagen om a l l m ä n s j u k f ö r s ä k r i n g föreskriver, att sjukpenning utgår endast om den sjuke förlorat arbetsförmågan eller enligt läkares föreskrift fullständigt avhåller sig från arbete. Vidare skall beaktas, huruvida den försäkrade på grund av sjukdom är urståndsatt att utföra sitt vanliga eller därmed jämförligt arbete. Om den försäkrade är i stånd att försörja sig genom annan sysselsättning, må han dock icke anses såsom varande arbetsoförmögen. Nedsättning av sjukpenning kan förekomma vid vägran att underkasta sig arbetsvårdande åtgärder. Bestämmelserna innehålla såsom oeftergivligt villkor, att den sjuke skall fullständigt avhålla sig från arbete. Det kan dock ifrågasättas, om denna bestämmelse skall tolkas så rigoröst, som lagtexten synes utvisa. Vad som talar häremot torde närmast vara den bestämmelse i lagen, som anger, att nedsättning av sjukpenning kan förekomma vid vägran att underkasta sig yrkesutbildning. Denna senare bestämmelse torde enligt kommitténs mening stå i en viss strid med den tidigare relaterade. En person, som bedömes kapabel att undergå yrkesutbildning, kan knappast vara fullständigt arbetsoförmögen. Det torde även vara så, att sjukkassorna i icke obetydlig omfattning ha sådana personer sjukskrivna, som icke äro att betrakta såsom helt arbetsoförmögna, men icke heller såsom fullt arbetsföra. En så rigorös tolkning av villkoret för sjukpenningens utgående, att fullständig arbetsoförmåga skall föreligga, torde därför icke heller vara praxis i de nuvarande sjukkassorna. Däremot synes man ofta åberopa bestämmelsen, att den sjukförsäkrade skall fullständigt avhålla sig från allt arbete, för att sjukpenning skall kunna utgå. F r å n sjukkassehåll har emellertid påtalats det olämpliga i att bestämmelsen tolkas alltför rigoröst samt även framhållits det önskvärda i att en viss uppmjukning komme till stånd. Ett villkor för att någon sysselsättning överhuvud taget skulle kunna medgi227

vas vore dock, att densamma påginge under av det allmänna kontrollerbara förhållanden samt att en tidsgräns härvidlag fixerades. En sådan uppmjukning av villkoren borde enligt kommitténs mening kunna bestå i att person, som under kortare övergångstid önskar träna upp sin arbetsförmåga i arbetsprövnings- och arbetsträningsinstitut eller som vill deltaga i skyddad sysselsättning med starkt beskuren arbetstid, under denna tid skall kunna få sjukpenning från sjukförsäkringen. Skillnaden mellan sysselsättning i form av arbetsterapi, som även nu tillätes av sjukkassorna, och de möjligheter, som arbetsträningen och den skyddade sysselsättningen innebära, är, att åtminstone de senare kunna medföra viss arbetsinkomst. Det synes kommittén vara önskvärt, att sjukpenning även må kunna utgå under tid, då den sjukskrivne bevistar kortare yrkesutbildningskurser, som kunna bidraga till att häva arbetsoförmågan och förbättra försörjningsförutsättningarna, samt vartill bidrag icke utgå på annat sätt. Likaså anser kommittén det vara skäligt, att den sjukförsäkrade i likhet med den arbetslöshetsförsäkrade skall äga rätt att utföra visst kontrollerat arbete under kortare tid per dag, även om arbetsförtjänst därav uppkommer. Kommittén får därför föreslå, att sjukförsäkrad, som bevistar arbetsprövnings- och arbetsträningsinstitut eller deltager i skyddad sysselsättning under högst 2 timmar per dag, det oaktat skall kunna utfå sjukpenning från sjukkassa, därest läkarintyg styrker, att längre arbetstid är till skada för hans hälsa eller att vistelsen därstädes är nödvändig för hans framtida utkomst. En förutsättning för att deltagande i arbete skall kunna godkännas, skall vara, att den sjukförsäkrade deltager i av det offentliga kontrollerade kurser eller undergår arbetsträning i erkända arbetsinstitut eller sysselsattes i s. k. skyddad verksamhet. Genom dessa villkor torde knappast någon risk föreligga för att missbruk skall kunna uppstå. Till dessa slag av verksamhet skola nämligen läkare finnas knutna, som ha att övervaka patienternas prestationer och arbetsförmåga samt konstatera, när längre arbetstid är möjlig. Kommittén har även sett en uppmjukning som den föreslagna såsom en praktiskt nödvändig regel i syfte att förenkla arbetsvårdsorganens handläggning av arbetsvårdsfall. Det kan nämligen icke få anses lämpligt, att stipendier under arbetsträningstiden utgå till personer med så nedsatt arbetsförmåga, att de kunna arbeta högst 2 timmar per dag. Den arbetsförtjänst, som en person kan uppnå i skyddad verksamhet, där endast produktionssvaga sysselsättas, kan icke tänkas bliva så stor, att någon oskälig sammanlagd inkomst därigenom skulle uppstå. Tidsgränsen 2 timmar har kommittén valt med hänsyn även till att av socialvårdskommittén en liknande gräns föreslagits böra gälla för den obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen (SOU 1948:39; sid. 14; 5 §). Det har även framstått såsom särskilt önskvärt att nedåt dra en gräns för under 228

vilka förhållanden stipendier skola kunna utgå vid arbetsträning och arbet sprövning. Det har för kommittén framstått som särskilt angeläget att med hjälp av en successivt anpassad arbetsdosering göra det möjligt för den sjuke att bliva återinpassad i arbetslivet. En smidigare utformad princip för avvägningen vid sjukpenningens bortfall torde härvidlag ha ett stimulerande inflytande på arbetsviljan och underlätta återgången i arbete. Kommittén hyser den bestämda uppfattningen, att ett sådant arrangemang, som h ä r föreslagits, även skall vara till gagn för sjukförsäkringen, då därigenom möjligheter skapas för sjukkassorna att med ledning av uppgifterna från arbetsvårdsinstitutionerna bättre kunna bedöma den faktiska arbetsförmågan. Genom en sådan anordning torde det bliva möjligt att i många fall i icke oväsentlig omfattning förkorta sjuktiden. Vad i n v a l i d p e n s i o n e n beträffar, skola såsom nämnts i redogörelsen tilläggspension, änkepension och statligt bostadstillägg minskas med! 5/10 av den pensionsberättigades årsinkomst, i vad densamma må överstiga 300 kr för gift pensionstagare och 400 kr för annan. I fråga om avdragen på de särskilda bostadstilläggen tillämpas inga enhetliga principer. För Stockholms stads del tillämpas exempelvis följande. Inkomst mellan 400 och 800 kr för ogift pensionsberättigad samt mellan 600 och 1 000 kr för gift pensionsberättigad med eller utan hustrutillägg samt för makar skall reducera det särskilda bostadstillägget med 25 procent av inkomsten. Inkomst över 800 kr för ogift pensionsberättigad samt över 1 000 kr för gift pensionsberättigad med eller utan hustrutillägg samt för makar skall reducera statliga folkpensionsförmåner och särskilt bostadstillägg med sammanlagt 100 procent. Såsom framgår av ovanstående lönar det sig icke alls för en folkpensionär i Stockholm att skaffa sig inkomster, överstigande 800 kr för ogift pensionär resp. 500 kr för vardera av två makar. I flera andra kommuner, bland dem Göteborg, har man gått så långt, att man föreskrivit, att vid all inkomst ovanför en viss nivå (i Göteborg 1 300 kr för ogift pensionär, resp. 900 kr för vardera av två makar) skall avdragas 100 procent från det särskilda bostadstilläggets högsta belopp. Om avdragen från invalidpensionen medräknas, blir totalavdraget 150 procent av överskjutande inkomster. Vid en ökning av arbetsinkomsten med 200 kr minskar således den totala inkomsten (av bidrag och arbete) med 300 kr. Vissa kommuner ha satt den avdragsfria inkomsten till lägre belopp än det som gäller för de statliga bidragen. Såsom exempel kan nämnas, att Kumla stad har föreskrivit, att redan vid minsta inkomst (utöver den statliga folkpensionen) skall 100 procent avdragas. Så snart inkomsten uppgår till 400 resp. 300 kr, blir det sammanlagda avdraget 150 procent. Vid diskussionen av här ovan gällande avdragsregler har icke r ä k n a t s 229

med de särskilda barnbidragen till invaliders barn. Enligt lagen om särskilda barnbidrag till änkors och invaliders m. fl. barn (SFS 1947:530) kan särskilt barnbidrag utgå för barn, vars fader åtnjuter ålderspension, invalidpension eller sjukbidrag enligt lag om folkpensionering, liksom för barn, vars moder åtnjuter folkpension, då föräldrarna ej sammanleva samt modern har vårdnaden om eller stadigvarande bor tillsammans med barnet. Barnbidragen utgå med 250 kr för barn och år räknat. Barnbidraget minskas med 25 procent av moderns årsinkomst, i vad den överstiger 1 800 kr, och med ytterligare 50 procent av inkomsten, i vad den överstiger 3 200 kr. Är modern gift och sammanlever med sin man, minskas barnbidraget med 25 procent av makarnas sammanlagda årsinkomst, i vad den överstiger 2 200 kr och med ytterligare 50 procent av inkomsten, i vad den överstiger 4 600 kr. Om hyrorna och därvid även bostadstilläggen äro höga, såsom ofta är fallet i den högsta dyrortsgruppen, ökar progressiviteten ytterligare i fråga om avdrag på bidragen genom att reduktionen av de särskilda barnbidragen jämväl sätter in. Fall kunna därför tänkas uppkomma, då en ökning av arbetsinsatsen med 100 kr medför en minskning av den totala inkomsten med 175 kr. En dylik utformning av avdragsreglerna torde knappast vara ägnad att stimulera till arbete. De uppställda reglerna för avdragen från bostadstilläggen äro visserligen mycket skiftande, men med få undantag innebära de, att minst 100 procent av den egna inkomsten avdrages från de sammanlagda pensionsförmånerna. Dylika regler måste ha kommunalfinansiella motiv men strida uppenbarligen mot samhällets intresse av att öka pensionärernas produktiva verksamhet. Detsamma gäller givetvis de avdrag, som föranledas av förmögenhet, vilka även äro ägnade att motverka sparandet. I tabellerna 14, 15 och 16 lämnas exempel på huru avdragsreglerna verka för invalidpensionärer med 2 och 5 barn. Såsom exempel har i det första fallet valts de regler, som tillämpas i Göteborg. De två senare fallen äro konstruerade med hänsyn till de bestämmelser, som gälla för Stockholms stad. För åskådlighetens skull ha tabellerna även direkt överflyttats till diagram. Se diagram I, II och III, sid. 233 och 234. I det föregående har påvisats, huru otillfredsställande utformningen av avdragsreglerna är med hänsyn till möjligheterna att stimulera invalidpensionstagarna till ökad arbetsinsats. Av tabell 14 framgår bl. a. att en person, som önskar höja sin arbetsinkomst från 400 kr om året till 1 600 kr, genom denna sin ansträngning lyckas sänka sin standard med 150 kr. Samma förhållande utvisa de båda andra exemplen, där liknande resultat åstadkommes genom en arbetsinsats från 1 200 kr till 2 400 kr. Kommittén är medveten om att de här påtalade missförhållandena uppkommit genom utformningen av avdragsreglerna för de kommunala särskilda bostadstilläggen, men finner sig ändock böra påtala de för klientelet synnerligen ogynn230

Tabell 14. Reduktion enligt regler tillämpade i Göteborg (bostadskostnadsgrupp IV) för ogift invalidpensionstagare med 2 barn. Hyran är beräknad till 780 kr, vartill särskilt bostadstillägg utgår. (I detta fall har antagits, att extra kostnader för uppvärmning m. m. med 130 kr godkänts, varför det särskilda bostadstillägget beräknats uppgå till maximibeloppet 780 k r ) . Årlig egen inkom st

Folkpension och statligt bostadstilllägg, dvrtidstillägg

Kommunalt bostadstillägg

0 400 800 1200 1600 2 000 2 400 2 800 3 200 3 600 4 000

1500 1500 1300 1100 900 700 500 300 250 250 250

780 780 580 380 30

Allmänna Särskilda barnbarnbidrag bidrag

520 520 520 520 520 520 520 520 520 520 520

500 500 500 500 500 450 350 250 150

Summa bidrag

Summa inkomst

ökning av totalinkomsten

3 300 3 300 2 900 2 500 1950 1670 1370 1070 920 770 770

3 300 3 700 3 700 3 700 3 550 3 670 3 770 3 870 4120 4 370 4 770

0 400 400 400 250 370 470 570 820 1070 1470

Tabell 15. Reduktion enligt regler tillämpade i Stockholm (bostadskostnadsgrupp V) för gifta invalidpensionstagare med 2 barn. (Maken uppbär folkpension eller hustrutillägg. Hyran är beräknad till 1200 kr, vartill särskilt bostadstillägg utgår med 900 kr.) Årlig sammanlagd inkomst

Folkpension och statligt bostadstilllägg, dyrtidstillägg

Kommunalt bostadstillägg

Allmänna barnbidrag

Särskilda barnbidrag

Summa bidrag

Summa inkomst

ökning av totalinkomsten

0 600 1200 1800 2 400 3 000 3 600 4 200 4 800 5 400

2 480 2 480 2 180 1880 1580 1280 980 680 480 480

900 900 700 400

520 520 520 520 520 520 520 520 520 520

500 500 500 500 450 300 150

4 400 4 400 3 900 3 300 2 550 2 100 1650 1200 1000 1000

4 400 5 000 5100 5100 4 950 5 100 5 250 5 400 5 800 6 400

0 600 700 700 550 700 850 1000 1400 2 000

s a m t v e r k a n d e r e g l e r n a och r e k o m m e n d e r a s t a t och k o m m u n a t t g ö r a e n ändring härav. Såsom a l l m ä n p r i n c i p för u t f o r m n i n g e n av a v d r a g s r e g l e r n a b ö r enligt k o m m i t t é n s m e n i n g gälla, att varje insats genom arbete alltid skall medföra en höjning av den totala inkomsten och därmed också levnadsstandarden. Såsom princip därvidlag anser kommittén skall gälla, att avdragen i regel alltid böra maximeras till 75 procent av den ökade inkomsten. Be231

Tabell 16. Reduktion enligt regler tillämpade i Stockholm (bostadskostnadsgrupp V) för gifta invalidpensionstagare med 5 barn. (Maken uppbär folkpension eller hustrutillägg. Hyran är beräknad till 1 200 kr, vartill särskilt bostadstillägg utgår med 900 kr.) Årlig sammanlagd inkomst

Folkpension och statligt bostadstilllägg, dyrtidstillägg

Kommunalt bostadstillägg

0 600 1200 1800 2 400 3 000 3 600 4 200 4 800 5 400 6 000 6 600

2 480 2 480 2180 1880 1580 1280 980 680 480 480 480 480

900 900 700 400

— — — — — — —

•

—

Allmänna Särskilda barnbarnbidrag bidrag

1300 1300 1300 1300 1300 1300 1300 1300 1300 1300 1300 1300

1250 1250 1250 1250 1200 1050 900 750 ca 500 60

— —

Summa bidrag

Summa inkomst

ökning av totalinkomsten

5 930 5 930 5 430 4 830 4 080 3 630 3 180 2 730 ca 2 280 1840 1780 1780

5 930 6 530 6 630 6 630 6 480 6 630 6 780 6 930 7 080 7 240 7 780 8 380

0 600 700 700 550 700 850 1000 1150 1310 1850 2 450

träffande den inbördes ordningen mellan bidragen är det enligt kommitténs mening självklart, att reduktionen i första hand skall gå ut över de särskilda bostadstilläggen och i sista hand över de särskilda barnbidragen, såsom redan nu är fallet. En sådan ordning måste nämligen utgöra ett incitament för pensionärerna att överväga, huruvida de utan olägenhet skulle kunna skaffa sig en billigare bostad. Kommittén vill framlägga följande förslag till avdragsregler i fråga om bostadstillägg, folkpension och särskilda barnbidrag. De särskilda kommunala bostadstilläggen reduceras med en genomgående procentsats på 50 procent; avdragen på tilläggspensioner, statliga bostadstillägg och änkepensioner göras med 25 procent för inkomst mellan 400—1 600 kr för ensamstående pensionstagare och mellan 600— 2 400 kr sammanlagd inkomst för äkta makar. För inkomst överstigande 1 600 kr för ensamstående och 2 400 kr för äkta makar skulle reduktion ske med 50 procent av ovan nämnda förmåner. Avdragsreglerna för de särskilda barnbidragen skulle vara oförändrade. Kommittén har intet att erinra mot att den 50-procentiga avdragsregeln träder i kraft redan vid minsta inkomst, därest kommun av finansiella motiv skulle finna en sådan anordning nödvändig, d. v. s. att intet avdragsfritt belopp skulle medgivas. Mot de regler, som kommittén här skisserat, skulle kunna anmärkas, att icke heller dessa komma att verka på sådant sätt att avdragen konstant komma att bliva 75-procentiga. I ett visst läge, där den skärpta regeln sätter in i fråga om barnbidragen, skulle i vissa fall avdragen kunna bliva 125-procentiga. Detta kan äga sin riktighet för stora barnfamiljer i de högre dyrorter, där statligt bostadstillägg utgår, vid 232

inkomstgränserna 2 200 kr och 4 600 kr. Kommittén anser emellertid, att dessa fall icke komma att bliva så inånga, att särskild hänsyn behöver tagas därtill. I detta inkomstläge k a n det även ifrågasättas, huruvida pensionären — för såvitt inkomsten kommer från arbete — är att betrakta såsom arbetsoförmögen, varför en invaliditetsomprövning säkerligen bör komina till stånd. Övergången till de högre avdragen i fråga om barnbidragen bör kunna — liksom pensionsstyrelsen även nu i viss m å n tvingas göra — företagas på ett smidigt sätt genom en successiv sänkning. Att den sammanlagda avdragsprocenten i detta inkomstläge kommer att bliva n å got högre torde enligt kommitténs mening betyda mindre än om, såsom nu är förhållandet, den höga avdragsprocenten sätter in i de låga inkomsterna. Genom tabellerna 17, 18 och 19 har kommittén visat, h u r u de nya avdragsreglerna komma att verka. Kommitténs förslag ha även inritats i diagrammen I, II och III. Vad själva principen för fördelningen av avdragen på tilläggspension och statligt bostadstillägg beträffar, föreslår kommittén, att avdragen göras efter samma normer som för närvarande, d. v. s. proportionellt.

Tab

Tolc 1 inke

17 Tolcl ink. kr

lob 3 500

/

14 Total

Tab. 17

C'\

Tab

\ T a b. 14

inkomst

18 T a b . 15

T a b . 15

Tab. I 7 N >

A

T a b . 18

^ T a 3. 13

x

\ x

•Tob.

\ Tab. 1 4 ^

Bid " 9

\ NX ,, Tab 17 Tab.

*N \

\

_ T a b 18

V

1 000

"*»\

Bid r a g

% %

Diagram I. Hänför sig till tabellerna 14 och 17, utvisande dels nu gällande reduktionsregler tillämpade i Göteborg för ogift invalidpensionstagare med 2 barn, dels enligt kommitténs förslag tillämpade på samma fall.

^

Arbetsinkomst kr

Diagram II. Hänför sig till tabellerna 15 och 18, utvisande dels nu gällande reduktionsregler tillämpade i Stockholm för gifta invalidpensionstagare med 2 barn, dels enligt kommitténs förslag tillämpade på samma fall. 233-

8 000 Tab

19 Tol •1 ink , m , l

"Tab

Tob

16 Tab

6 000 Tab. l o " - .

5 000

Ns Tob

16~

V Bid

\ "-*-

1 000

0 Diagram III. Hänför sig till tabellerna 16 och 19, utvisande dels nu gällande reduktionsregler tillämpade i Stockholm för gifta invalidpensionstagare med 5 barn, dels enligt kommitténs förslag tillämpade på samma fall. De av kommittén förordade avdragsreglerna komma att medföra en viss förbättring och standardhöjning för invalidpensionärerna med exempelvis vid 1 600 k r inkomst 300 kr för ensamstående och vid 2 400 kr inkomst med 450 kr för äkta makar. Mot bakgrunden av penningvärdesförändringen och det förhållandet, att ålderspensionen utgår oberoende av inkomsten, kan detta icke synas oskäligt. När det gäller själva tillämpningen av avdragsreglerna på personer, som uppbära sjukbidrag eller invalidpension, vill kommittén starkt understryka betydelsen av att pensionsnämnderna giva vederbörande invalid möjlighet att under någon kortare tid pröva, huruvida krafterna räcka till för arbetet. En tillräckligt lång o b s e r v a t i o n s t i d bör givas fallet, innan en reducering av pensionsförmånerna företages. Det kan givetvis vara svårt att uppställa någon generell respittid härvidlag, men i allmänhet bör nog gälla, att pensionsförmånerna böra utgå oförändrade under en tid av 6 månader, så att det blir möjligt att bilda sig en säker uppfattning om pensionärens arbetsförmåga och försörjningsmöjligheter på längre sikt. Någon orättfärdighet kan knappast anses föreligga i ett sådant förfarande. I regel ha väl de, som tillerkänts invalidpension, i början av sin sjukdom stått under observation under betydligt längre tid, varunder ingen pension utgått. Från de partiellt arbetsföra har kritik riktats mot den långsamma å t e r b e h a n d l i n g e n av vissa invalidpensionsfall. Sålunda påtalas särskilt det förhållandet, att personer, som en kortare tid på grund av till234

fätligt förbättrat hälsotillstånd kunnat åtaga sig förvärvsarbete och upp' nått <en sådan inkomst, att invalidpension eller sjukbidrag upphört att utgå, vid recidiv få vänta mycket länge, innan bidrag på nytt kunna utgå. Detta förhållande skulle vara ägnat att avhålla personer med vacklande hälsa och osäker prognos att åtaga sig förvärvsarbete, innan fullt tillfrisknande skett. Kommittén vill här framhålla betydelsen av att pensionsnämnderna och pensionsstyrelsen vid handläggningen av dylika pensionsTabell 17. Reduktion enligt förslag avseende exemplet i tabell 14 (bostadskostnadsgrupp IV) ensamstående invalidpensionstagare med 2 barn. (Hyran är beräknad till 780 kr, vartill särskilt bostadstillägg utgår med hela beloppet; avdragsfri egen inkomst 0 kr.) Årlig egen inkomst

Folkpension och statligt bostadstilllägg, dvrtidstillägg

Kommunalt bostadstillägg

0 400 800 1200 1600 2 000 2 400 2 800 3 200 3 600 4 000 4 400

1500 1500 1400 1300 1200 1000 800 600 400 250 250 250

780 580 380 180

— —. —. —. — —. — —

Allmänna Särskilda barnbarnbidrag bidrag

520 520 520 520 520 520 520 520 520 520 520 520

500 500 500 500 500 450 350 250 150

•— — —

Summa bidrag

Summa inkomst

ökning av totalinkomsten

3 300 3100 2 800 2 500 2 220 1970 1670 1370 1070 770 770 770

3 300 3 500 3 600 3 700 3 820 3 970 4 070 4170 4 270 4 370 4 770 5 170

0 200 300 400 520 670 770 870 970 1070 1470 1870

Tabell 18. Reduktion enligt förslag avseende exempel i tabell 15 (bostadskostnadsgrupp V) för gifta invalidpensionstagare med 2 barn. (Hyran är beräknad till 1200 kr, vartill särskilt bostadstillägg utgår med 900 kr; avdragsfri egen inkomst 400 kr.) Årlig sammanlagd Inkomst

Folkpension och statligt bostadstilllägg, dyrtidstillagg

Kommunalt bostadstillägg

0 600 1200 1800 2 400 3 000 3 600 4 200 4 800 5 400 6 000

2 480 2 480 2 330 2180 2 030 1730 1430 1130 830 530 480

900 900 600 300

Allmänna Särskilda barnbarnbidrag bidrag

520 520 520 520 520 520 520 520 520 520 520

500 500 500 500 450 300 150

Summa bidrag

Summa inkomst

ökning av totalinkomsten

4 400 4 400 3 950 3 500 3 000 2 550 2 100 1650 1350 1050 1000

4 400 5 000 5 150 5 300 5 400 5 550 5 700 5 850 6150 6 450 7 000

0 600 750 900 1000 1150 1300 1450 1750 2 050 2 600

Tabell 19. Reduktion enligt förslag avseende exemplet i tabell 16 (bostadskostnadsgrupp V), gifta invalidpensionstagare med 5 barn. (Hyran beräknad till 1 200 kr, vartill särskilt bostadstillägg utgår med 900 kr; avdragsfri egen inkomst 600 kr.) Årlig sammanlagd inkomst

Folkpension och statligt bostadstilllägg, dyrtidstillägg

Kommunalt bostadstillägg

Allmänna barnbidrag

Särskilda barnbidrag

Summa bidrag

Summa inkomst

ökning av totalinkomsten

0 600 1200 1800 2 400 3 000 3 600 4 200 4 800 5 400 6 000 6 600

2 480 2 480 2 330 2 180 2 030 1730 1430 1130 830 530 480 480

900 900 600 300

1300 1300 1300 1300 1300 1300 1300 1300 1300 1300 1300 1300

1250 1250 1250 1250 1200 1050 900 750 ca 500 60

5 930 5 930 5 480 5 030 4 530 4 080 3 630 3 180 ca 2 630 1890 1780 1780

5 930 6 530 6 680 6 830 6 930 7 080 7 230 7 380 7 430 7 290 7 780 8 380

0 600 750 900 1000 1150 1300 1450 1500 1360 1850 2 450

— — — — — — — —

—

•

—

ärenden på allt sätt påskynda behandlingen, så att berörda farhågor om dröjsmål med återbehandlingen från pensionärernas sida icke behöva uppstå. Vad beträffar a r b e t s l ö s h e t s f ö r s ä k r i n g och a r b e t s l ö s h e t s u n d e r s t ö d , framgår av den tidigare lämnade redogörelsen, att understödstagarna enligt utfärdade tillämpningsbestämmelser medgivas rätt att utföra arbete under viss kortare tid per dag utan att understödsrätten därav påverkas. Det blir således möjligt för partiellt arbetsföra att deltaga i arbetsträning och arbetsprövning m. m. utan att den eventuella understödsrätten upphör. Kommittén yrkar ej heller på någon ändring i detta avseende. Här må endast framhållas, att kommittén anser, att deltagande i arbetsprövning och arbetsträning må jämställas med av »staten eller landsting understödda kurser» 1 , därest denna meddelas i offentligt arbetsinstitut, samt i andra fall jämställas med arbete. De nuvarande gränserna kunna måhända anses otillfredsställande avvägda, men kommittén anser sig icke i detta sammanhang böra göra något uttalande därom, då frågan om arbetslöshetsförsäkringens utformning har varit föremål för behandling i socialvårdskommittén, och ett betänkande 1 i denna fråga nyligen avlämnats. Därest bestämmelserna om arbetad tid m. m. komina att ändras i en kommande obligatorisk arbetslöshetsförsäkring, torde sannolikt även reglerna för en eventuell arbetslöshetshjälp komma att ändras därefter. Vad beträffar f a t t i g v å r d s u n d e r s t ö d e t och dess reducering *Se SOU 1948:39, sid. 198. 236

vid uppkommen arbetsinkomst tillämpas olika regler. Vid stadsmissionens i Stockholm arbetsinstitut och hemarbetscentral tillämpas den regeln, att 50 procent av inkomstbeloppet över 30 kr per månad avräknas från socialbidraget. Vid fattigvårdsnämndens hemarbetscentral avdrages 40 procent på inkomstbelopp mellan 50—100 kr, 75 procent på inkomstbelopp mellan 101—200 kr och 100 procent på inkomstbelopp över 200 kr per månad. Vid centraldispensärens verkstäder tillämpas följande avdragsprinciper. För inkomst upp till 50 kr per månad göres intet avdrag. Vid inkomster mellan 50 till 100 kr per månad skall reducering av understödet ske med 40 procent av den del av inkomsten, som överstiger 50 men ej 100 kr per månad. För den del av inkomsten, som ligger mellan 100—200 kr per månad, reduceras understödet med 100 procent. De för närvarande i Stockholm tillämpade grunderna för avdragen ha av tjänstemännen ansetts vara otillfredsställande utformade. Man har diskuterat möjligheten av dels att få enhetliga avdragsregler införda inom socialvården, dels att avdragen skulle göras progressiva, förslagsvis enligt följande. Inkomst, som åtnjutes under de tre första månaderna från arbetets början, skall icke inverka reducerande på socialbidragets storlek. Sak samma gäller därefter inkomst i vad densamma understiger 70:— kronor per månad. Inkomst mellan 70:— till 100:— kronor per månad skall reducera utgående socialbidraget med 50 %. Inkomst mellan 100:— till 200:— kronor per månad skall reducera utgående socialbidrag med 15:— kronor plus 70 % i vad inkomsten överstiger 100:— kronor per månad. Inkomst mellan 200:— till 250:— kronor per månad skall reducera utgående socialbidrag med 85:— kronor plus 80 % i vad inkomsten överstiger 200: — kronor. Inkomst mellan 250:— till 300:— kronor per månad skall reducera utgående socialbidrag med 125:—• kronor plus 90 % i vad inkomsten överstiger 250: — kronor. Inkomst över 300:— kronor per månad skall reducera utgående socialbidrag med 150:— kronor plus 100 % i vad inkomsten överstiger 300:— kronor per månad. I Norrköping tillämpar man principen med en genomgående 60-procentig reducering av understödet. Redan vid 10 kr månatlig inkomst sätter reduceringen in. Kommittén anser, att den princip, som diskuterats för socialvården i Stockholms stad, nämligen att ett visst mindre månatligt inkomstbelopp icke medför avdrag på understödet, är en god princip. Det gäller ofta beträffande detta klientel att få det i arbete, och detta torde bäst låta sig göra genom en ekonomisk uppmuntran. Deras initialinsats bör medföra en omedelbar höjning av deras levnadsstandard, i annat fall blir det svårt att få dem att intressera sig för att börja arbeta. En sakta sti237

gande skala torde vara att föredraga framför en lika verkande sådan. Kammittén får därför rekommendera, att dessa principer accepteras även inom andra kommuner, som lämna socialhjälp. 3. Den organisatoriska samordningen av arbetsvärd och socialvård. I sitt betänkande I (SOU 1946:24) har kommittén diskuterat frågan om en samordning av arbetsvärden och socialvården i dess olika former. Kommittén har där lämnat förslag om att e n s ä r s k i l d delegation skulle knytas till den centrala arbetsvårdsmyndigheten, vilken delegation skulle ha i huvudsak rådgivande funktion. I denna delegation skulle vara representerade arbetsgivareföreningen, landsorganisationen och tjänstemännens centralorganisation, vilka samtliga redan nu äro representerade i arbetsmarknadsstyrelsen. Vidare borde för samarbetet och samordningen i arbetsvårdsärendena vara representerade överstyrelsen för yrkesutbildning, medicinalstyrelsen, pensionsstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, fångvårdsstyrelsen, socialstyrelsen och de partiellt arbetsföra. Då det är få verksamhetsområden i förvaltningen, som i lika grad som arbetsvärden beröra ett flertal myndigheter, synes ett sådant permanent samarbetsorgan nödvändigt. Kommittén får därför understryka vikten av att delegationen tillsättes och göres funktionsduglig. I fråga om d e n l o k a l a s a m o r d n i n g e n a v arbetsvärden med s o c i a l v å r d e n s och s o c i a l f ö r s ä k r i n g e n s gren a r har kommittén erfarit, att socialvårdskommittén kommer att framlägga förslag om huru denna skall vara utformad. Skulle en enhetligare och fastare organisation vara möjlig att uppnå på detta område, torde även samarbetet med olika instanser för arbetsvärdens lokala verkställande organ komma att underlättas. Ute i de olika länen ha länsarbetsnämnderna starkt känt behovet av kontaktorgan med skilda sociala myndigheter. Sålunda ha i flertalet län bildats kommittéer, vilka fungera dels såsom kontaktorgan, dels även utarbeta och framlägga förslag till olika myndigheter, landsting och kommuner, om stöd i olika avseenden för de partiellt arbetsföra. Kommittén har funnit en sådan form av verksamhet synnerligen värdefull och vill rekommendera, att kommittéer med relativt vidsträckt befogenhet i olika avseenden upprättas i samtliga län till stöd för arbetsvårdsverksamheten. Därvid bör tillses, att kommittéerna i sig utom representanter för olika grenar av socialvården även inrymma representanter för sjukvården, på det att en fruktbringande verksamhet, innefattande såväl sjukvård som socialvård samt arbetsvärden måtte kunna åstadkommas.

Kap. XII. Arbetsvårdsorganisationens behov av personal. I betänkande I (SOU 1946:24) har kommittén föreslagit, att arbetsvärden i huvudsak skall administreras av arbetsmarknadskommissionen, numera arbetsmarknadsstyrelsen, samt denna myndighets lokala organ, länsarbetsnämnderna. För den centrala handläggningen av arbetsvårdsärendena föreslog kommittén i sitt omnämnda betänkande, att en särskild arbetsvårdsbyrå skulle inrättas inom kommissionen. Personalen vid denna byrå skulle bestå av dels en byråchef i lönegrad Ce 33, dels en förste byråsekreterare i lönegrad Ce 27 och sex rikskonsulenter (en för vardera gruppen av partiellt arbetsföra) i lönegrad Ce 25 samt dels erforderlig amanuens- och biträdespersonal. Till den lokala organisationen föreslogs inrättande av 141 befattningar, 1 inspektör i lönegrad Ce 24, 34 assistenter i lönegrad Ce 22, 61 assistenter i lönegrad Ce 19 och 45 i lönegrad Ce 16. Av dessa assistenter föreslogos 39 i huvudsak skola syssla med de tuberkulösas arbetsvårdsproblem. I betänkande rörande ett centralt arbetsmarknadsorgan (SOU 1947:24) hade den särskilt tillsatta utredningen föreslagit, att handläggningen av ärenden rörande partiellt arbetsföra tillsvidare skulle ske inom yrkesvägledningsbyrån, inom vilken en särskild sektion med relativt fristående ställning skulle upprättas. Den föreslagna personalorganisationen inom nämnda sektion omfattade 1 byrådirektör (förste byråinspektör) i lönegrad Ce 29 1 byråinspektör i lönegrad Ce 25 1 byråsekreterare i lönegrad Ce 24 samt amanuens- och biträdespersonal. Den vid 1947 års riksdag beslutade och från den 1 januari 1948 genomförda nyorganisationen av arbetsmarknadsstyrelsen har även följt de sakkunnigas förslag i detta avseende. Utredningen förklarade sig icke ha k u n nat pröva frågan om den slutgiltiga organisationen för ärenden rörande partiellt arbetsföra — då kommittén ej var färdig med sitt utredningsarbete — utan förutsatte, att den av dessa föreslagna organisationen — liksom då var fallet — skulle omfatta arbetsvärd endast för under militärtjänst skadade samt arbetsberedning (arbetsanskaffning) för partiellt arbetsföra i övrigt. 239

Beträffande utbyggnaden av den lokala arbetsvårdsverksamheten har Kungl. Maj :t uppdragit åt arbetsmarknadsstyrelsen att med beaktande av de förslag och synpunkter, som kommittén framlagt i betänkande I, vidtaga erforderliga åtgärder. En successiv utbyggnad av den lokala arbetsvärdsorganisationen har även skett inom ramen för tillgängliga resurser. I och med att kommittén för partiellt arbetsföra nu slutfört sitt utredningsuppdrag, blir det möjligt för Kungl. Maj :t att bedöma omfattningen och arten av de arbetsuppgifter, som komina att åvila det centrala arbetsvårdsorganet. De förslag, som kommittén framlagt i sina betänkanden, särskilt i vad avser dess andra och femte betänkanden, komma att påbörda arbetsmarknadsstyrelsen nya och omfattande arbetsuppgifter, för vilka personalorganisationen inom den nuvarande sektionen för ärenden rörande partiellt arbetsföra icke är tillräcklig. Det må här endast pekas på några av de nya arbetskrävande uppgifter, som ankomma på styrelsen, nämligen organisationen och administrationen av frågor i samband med yrkesutbildningen och omskolningen av partiellt arbetsföra; arbetsprövningen och arbetsträningen; den halvskyddade och helskyddade sysselsättningen; hemarbetet; administrationen av inköps- och försäljningsverksamheten avseende produkter, tillverkade i skyddad sysselsättning och hemarbete; samt utbetalandet av näringshjälp, stipendier o. s. v. Kommittén är medveten om att även den personalorganisation, varom kommittén lämnat förslag i betänkande I — även om viss kritik förmenat att den av kommittén föreslagna personalorganisationen skulle vara för stort tilltagen — så småningom kan komina att visa sig otillräcklig. På nuvarande stadium anser sig kommittén dock icke böra framlägga några ytterligare förslag angående organisationen av det centrala arbetsvårdsorganet. Kommittén anser det vara fördelaktigare, att det centrala arbetsvårdsorganets organisation får växa fram successivt, allteftersom utvecklingen ställer nya krav. I fråga om länsarbetsnämndernas behov av personal för arbetsvärdsärendenas handläggning får kommittén understryka vikten av att detta tillgodoses i all den utsträckning det är görligt. De anslag, som nedläggas på arbetsberedningsverksamheten, äro väl använda medel. Såsom exempel kan nämnas, att de placeringar och åtgärder, som en arbetsberedningsassistent i ett län vidtog under två veckor i mars månad 1948 (då en undersökning därom gjordes), medförde en lika stor besparing av allmänna medel enbart i fråga om indragna bidrag från socialvård och socialförsäkring under ett år som assistentens hela årslön betingade. Därtill kommer givetvis värdet av det arbete, som de arbetsplacerade partiellt arbetsföra kunna prestera samt storleken av från dessa till det allmänna inbetalda skatter. I betänkande II, sid. 124 ff, har kommittén föreslagit, att till samtliga arbetsförmedlingars huvudkontor skulle knytas en förtroendeläkare. Detta förslag har även under hand upptagits av arbetsmarknadsstyrelsen, som 240

beslutat att genomföra en dylik organisation. För närvarande (1948) har försöksvis en läkare med stadigvarande tjänstgöring knutits till en länsarbetsnämnd, och i andra fall ha anslag för läkarkonsultationer ställts till länsarbetsnämndernas disposition. Ett mera allmänt genomförande i fasi tare form av förtroendeläkareorganisationen har dock ännu icke kommit till stånd i samtliga län, men styrelsen har i oktober 1948 till Kungl. Maj :t ingivit framställning med förslag om en sådan mera allmän och enhetlig organisation av förtroendeläkarverksamheten vid arbetsförmedlingen. Kommittén vill också i detta sammanhang framhålla betydelsen av att arbetsvårdsorganisationen utrustas med för uppgiften intresserade läkarkrafter. Kraven härpå göra sig så mycket starkare gällande, allteftersom arbetsprövning och arbetsträning samt skyddad sysselsättning komma att upporganiseras inom de skilda länen. Slutligen vill kommittén ytterligare en gång och under hänvisning till förslagen i betänkande II understryka vikten av att arbetsmarknadsstyrelsen ägnar frågan om utbildningen av den personal, som sysslar med arbetsvården, sitt särskilda intresse. Arbetsvärden är sällsynt mångsidig och ställer mycket stora krav på personalen i fråga om kunskaper i sociala och medicinska frågor samt psykologisk blick och personligt uppträdande. Det bör därför ankomma på arbetsmarknadsstyrelsen att då och då anordna kurser i aktuella frågor samt dessutom ombesörja tillhandahållandet av lättillgänglig litteratur i sociala, medicinska och psykologiska frågor rörande de partiellt arbetsföra och dessas problem.

16 — H3000

Kap. XIII. Anslagsfrågor. De förslag till åtgärder, som framlagts i detta betänkande, ha liksom många av de i kommitténs tidigare betänkanden framlagda förslagen icke kunnat bliva föremål för en planering i detalj med på en sådan planering grundade kostnadsberäkningar. Den arbetsvårdsverksamhet, som skall bedrivas för partiellt arbetsföra, är även av sådan art och så beroende av en mängd olika faktorer — framförallt konjunkturläget — att ett mera exakt angivande av till vilken storleksordning kostnaderna för de olika arbetsvårdande åtgärderna komina att uppgå på förhand svårligen kan göras. De anslag, som ställas till berörda myndigheters förfogande för arbetsvårdande åtgärder, måste därför i regel få karaktären av förslagsanslag. I detta betänkande har kommittén yrkat följande anslag till arbetsvårdsverksamheten. Till understödjande av halvskyddad sysselsättning för partiellt arbetsföra föreslås, att ett förslagsanslag under ett första budgetår på 100 000 kr under femte huvudtiteln ställes till arbetsmarknadsstyrelsens förfogande, rubriken Kostnader för överflyttning av arbetskraft. Till statsbidrag för understödjande av helskyddad sysselsättning föreslår kommittén, att ett förslagsanslag under ett första budgetår på 300 000 kr ställes till arbetsmarknadsstyrelsens förfogande under femte huvudtiteln, rubriken Kostnader för överflyttning av arbetskraft. I fråga om hemarbetet har kommittén funnit sig böra föreslå, att för stödjande av hemslöjden dels ett årligt anslag på tills vidare 20 000 kr ställes till hemslöjdsföreningarnas riksförbunds förfogande för en utökad service med avseende på de partiellt arbetsföra, bl. a. till anställande av en särskild assistent (instruktör) åt hemslöjdsarkitekten, som skall ägna sig åt anskaffande av arbetsuppgifter åt partiellt arbetsföra hemslöjdare, samt utöva tillsyn av dessa, dels ett årligt anslag förslagsvis på 20 000 kr för anordnandet av hemslöjdskurser för partiellt arbetsföra. De båda sistnämnda anslagen böra i likhet med övriga anslag till hemslöjden utgå under tionde huvudtiteln och fördelas av kommersk^IIegium. Till bestridande av näringshjälp åt partiellt arbetsföra föreslår kommittén, att för ett första budgetår till arbetsmarknadsstyrelsens förfogande ställes ett förslagsanslag på 200 000 kr. Kommittén vill slutligen framhålla vikten av att behovet av personal för administrationen av arbetsvårdsverksamheten beaktas vid beviljandet av anslag till arbetsmarknadsstyrelsen för löner såväl med avseende på styrelsens eget behov därav som med avseende på länsarbetsnämndernas behov. 242

Sammanfattning. Behovet av åtgärder för de partiellt arbetsföra. 1. En undersökning, som efter framställning från kommittén för partiellt arbetsföra vid årsskiftet 1947/48 utfördes av arbetsmarknadsstyrelsen, visade, att i hela landet c:a 62 000 partiellt arbetsföra voro i behov av arbetsvårdande åtgärder. Av dessa skulle dock c:a 41 procent inneha arbete av något slag, ehuru arbetet måste anses olämpligt från olika synpunkter eller giva otillfredsställande försörjning. Beträffande fördelningen på föreslagna åtgärder må framhållas, att 31,7 procent bedömdes lämpliga för direkt arbetsplacering i öppna marknaden och 4,9 procent lämpliga för arbetsträning och arbetsprövning. Till fortbildning, omskolning och yrkesutbildning av längre varaktighet skulle hänvisas sammanlagt 12,2 procent av de undersökta fallen. För skyddad sysselsättning ansågs 14,7 procent lämpliga. En betydande del av klientelet skulle endast kunna sysselsättas med hemarbete av något slag, nämligen 28,7 procent av hela antalet. Näringshjälp skulle behövas för 4,4 procent och medicinsk vård av mera kortvarig karaktär för höjande av arbetsförmågan för 1,7 procent. Övriga fall, sammanlagt 1,7 procent, utgjordes av sådana, som voro föremål för arbetsvårdande åtgärder, exempelvis yrkesutbildning e. dyl. 2. Enligt från länsarbetsnämnderna i april månad 1948 införskaffade rapporter bereda de lungsjuka och de psykiskt sjuka de största svårigheterna vid arbetsplacering, de lungsjuka på grund av smittorädsla hos såväl arbetsgivare som redan anställda, och de psykiskt sjuka — i synnerhet de straffriförklarade — av andra skäl. Kommitténs principiella inställning till frågan om kvotlagstiftning för partiellt arbetsföra. 3. Om i vårt land en kvotlagstiftning skulle komma till stånd enligt samma grunder, som föreslagits för Finland av den finska invalidkommittén (omkring 2 procent), skulle sammanlagda antalet platser för partiellt arbetsföra inom industrin kunna uppskattas till i runt tal 12 200. Endast 19 procent av totala antalet arbetsställen, omfattande 81 procent av i industristatistiken redovisade arbetare, skulle komma att beröras av en dylik 243

kvotlagstiftning. Det har beräknats, att det sammanlagda antalet placeringsmöjligheter för partiellt arbetsföra med en kvot på c:a 2 procent inom handeln skulle kunna uppgå till 3 600. Sammanlagda antalet placeringsmöjligheter för industri och handel skulle utgöra 15 800. Beräkningar giva sålunda vid handen, att, på grund av att företagen i vårt land i regel äro små enheter, en kvotlagstiftning skulle komma att omfatta endast ett mindre antal av företagen. Den geografiska fördelningen av större företag, som med ett kvotsystem skulle kunna absorbera partiell arbetskraft, är synnerligen ojämn, varför en kvotlagstiftning även från denna synpunkt sett skulle bliva mindre effektiv. En annan omständighet är, att det föreligger viss fara för att det genom registrering och särbehandling åstadkommes en särskild avgränsning och prickning av de partiellt arbetsföra i förhållande till andra samhällsmedlemmar. Den schematiska behandlingen av de partiellt arbetsföras problem, som en kvotlagstiftning skulle komma att innebära, befaras i det långa loppet icke vara ägnad att främja de partiellt arbetsföras intressen. Det har vidare framförts farhågor för att arbetsgivarna bland sina anställda skulle kunna vid ett ikraftträdande av en kvotlagstiftning för alt fylla kvoten leta upp och låta registrera tillräckligt inånga, som redan vore att betrakta såsom partiellt arbetsföra. Ett annat förhållande, som i hög grad talar emot en kvotlagstiftning, är, att administrationen av ett kvotsystem sannolikt komme att bliva högst betungande. Av ovan anförda skäl anser sig kommittén icke kunna förorda, att en kvotlagstiftning i nuvarande arbetsmarknadsläge genomföres i vårt land. Kommittén finner i stället, att alla krafter i första hand böra inriktas på att bygga upp en effektiv arbetsvårdsorganisation, som arbetar med sikte på att åstadkomma bästa möjliga arbetsplacering av de partiellt arbetsföra efter frivilliga överenskommelser. Skulle det visa sig, att tillfredsställande resultat icke kan nås på denna väg, torde åtgärder av tvingande natur böra upptagas till nytt övervägande. Reserverande av och företrädesrätt till vissa yrken för partiellt arbetsföra. 4. Kommittén anser sig icke beredd att förorda några särskilda yrken såsom lämpliga att helt reservera för partiellt arbetsföra. Det bör uppdragas åt arbetsmarknadsstyrelsen att med utnyttjande av de erfarenheter, som samlas genom yrkesväglednings- och arbetsberedningsverksamheten, söka komma fram till resultat i detta avseende. Som skäl till sitt ställningstagande i denna fråga vill kommittén bl. a. framhålla, att det visat sig, att de arbetsuppgifter, som skulle kunna komma i fråga vid reserverandet av befattningar eller tjänster — t. ex. vakter 244

vid offentliga byggnader, biljettkontrollörer etc. — ställa så varierande kra-v på dem, som ha att fullgöra desamma, att de icke kunna generellt betraktas såsom lämpliga för partiellt arbetsföra i allmänhet. 5.. Ej heller har kommittén funnit några yrken av sådan art, att företrädesrätt med fördel till dessa skulle kunna givas partiellt arbetsföra i allmänhet. Kommittén för partiellt arbetsföra vill för sin del instämma i vad butikstängningssakkunniga anfört och finner således, att ett tillgodoseende av de partiellt arbetsföras intressen inom kioskhandeln kan e r n å s bl. a. genom att kommunala bolag eller stiftelser bildas, som förvärva tillstånd till handel på utsträckt affärstid och som anställa affärsföreståndare och biträden, eller därigenom att de kommunala myndigheterna, i fall då kommunerna själva icke vilja driva rörelsen, låta uppföra kiosker i egen regi och uthyra dessa till personer, som anvisas av de socialvårdande organen. Kommittén vill vidare understryka önskvärdheten av att personer, som icke äga andra försörjningsförutsättningar men som i övrigt uppfylla gällande villkor, i första hand komina i fråga till utövande av tillfällig försäljningsverksamhet. Dessutom bör statens tobaksnämnd vid beviljande av n y a tillstånd till specialtobakshandel lämna företräde åt sådana partiellt arbetsföra, som inneha de önskade kvalifikationerna för bedrivande av dylik verksamhet.

Den partiella arbetskraften sedd från företagsekonomisk synpunkt. 6. I fråga om företagarens syn på arbetskraftsproblemet konstateras, att företagaren sannolikt icke betraktar den produktionssvaga arbetskraften (den som under gynnsammast möjliga arbetsbetingelser icke kan göra en normal arbetsinsats) på samma sätt i en högkonjunktur som i en lågkonj u n k t u r . Den arbetskraft, som under högkonjunkturens goda arbetstillgång och lönsamhet för allt företagande med fördel kan sysselsättas, bedömes med säkerhet icke som lika god att sysselsätta, när lågkonjunkturen medfört minskad arbetstillgång och försämrade ekonomiska villkor för företagarna inträffat. 7. Det finnes vissa omständigheter, som tala till förmån för partiellt arbetsföra med fysiska defekter. Vissa amerikanska undersökningar påvisa en del egenskaper hos fysiskt handikappade, som ställa dem i en gynnsam dager i förhållande till den fullt arbetsföra arbetskraften och som även anses vara av sådan beskaffenhet, att de kunna innebära lägre kostnader för företagaren. Sålunda visa dessa undersökningar bl. a., att avgången av arbetskraft var mycket lägre (närmast utan betydelse) för de fysiskt handikappade (5,4 procent) än för de fullt arbetsföra (52,9 procent) och att partiellt arbetsföra med fysiska defekter företedde avgjort större stabilitet i 245.

anställningen än de fullt arbetsföra. Produktiviteten, både den kvalitativa och den kvantitativa, liksom effektiviteten befanns för de fysiskt handikappade stå i gynnsamt förhållande till de fullt arbetsföras. Arbetskamraternas inställning till de partiellt arbetsföra. 8. Arbetskamraternas inställning har visat sig ha en avgörande betydelse för placeringsmöjligheterna i fråga om vissa kategorier handikappade, såsom lungsjuka, psykiskt sjuka och socialt belastade. När det gäller de lungsjuka, är det en vanligen omotiverad smittorädsla från arbetskamraternas sida, som lägger hinder i vägen för den lungsjuke att få anställning eller — om han erhåller sådan — utsätter honom för en i längden olidlig isolering. De psykiskt sjuka känna sig inånga gånger — av verkliga eller inbillade skäl — förföljda av arbetskamraterna. De s. k. socialt belastade, som varit omhändertagna i korrektionsanstalt, bliva ofta föremål för trakasserier från arbetskamraternas sida och känna sig på grund härav tvingade att lämna sin anställning. Kommittén framhåller önskvärdheten av att arbetsvårdsorganet ägnar sin uppmärksamhet åt de problem, det här gäller. Lämpliga broschyrer, som behandla dessa frågor, böra utarbetas och spridas till arbetsplatserna samt i första hand tillställas ledningen för verkstadsklubbar och personalcheferna i företagen. Sysselsättningsanalyser. 9. Under senare år har ett omfattande arbete nedlagts i U. S. A. för att finna lämpliga metoder för arbetsanalys, »job analysis». Detta begrepp innebär, att arbetets krav i fråga om kroppskrafter, rörlighet, snabbhet, intelligens m. m. kartläggas. Parallellt härmed söker man utröna den enskilde arbetarens anlag och förutsättningar för olika yrken och arbetstempon. Kommittén anser, att en fördjupad forskning på detta område i vårt land skulle vara av värde, icke blott för placering av partiellt arbetsföra i det ordinarie näringslivet utan även framförallt för planeringen av lämpliga arbetsuppgifter i skyddad verksamhet, där mera svårt handikappade skola sysselsättas. Bestämmelserna i anställningsavtalen såsom hinder för de partiellt arbetsföras anställande. 10. I sitt betänkande IV i samband med behandlingen av frågorna om arbetaranställning i allmän tjänst har kommittén pekat på några bestämmelser i kollektivavtalen för statlig och kommunal tjänst, som skulle kunna utgöra visst hinder för partiellt arbetsföras anställning, bl. a. kraven 246

på friskintyg i samband med antagandet i pensionsberättigad anställning. När det gäller kommunal tjänst, har kommittén föreslagit, att kommuner, som ha pensionsfrågan för sina anställda ordnad efter försäkringsmässiga grunder, i stället skulle pålägga de partiellt arbetsföra en försäkringstekniskt beräknad avgift för merrisken. Kommittén anser, att denna utväg även bör prövas i fråga om ordnandet av pensioneringsfrågan i enskild tjänst, där pensionsförmåner förekomma. En annan utväg, som prövats i vissa fall och vilken kommittén även rekommenderar, är, att företaget för personer, vilkas hälsotillstånd icke medgiver inträde i pensionskassa, för frivillig statlig pensionsförsäkring till pensionsstyrelsen inbetalar samma avgifter, som skulle ha erlagts till pensionskassan för sådana personer. Kommittén hemställer vidare, att avtalsslutande parter måtte förhandla om en uppmjukning av bestämmelserna om obligatorisk tillhörighet till den pensionskassa, vartill resp. företag är anslutet. 11. I syfte att främja de partiellt arbetsföras möjligheter att vinna anställning genom att lönen bättre kan anpassas efter prestationsförmågan föreslår kommittén en uppmjukning av de bestämmelser i vissa kollektivavtal, enligt vilka arbetare, som genom sjuklighet eller ålderdom fått sin arbetsförmåga väsentligt nedsatt, kan betalas lägre lön men att nedsättning av lönen måste begränsas till 15 å 20 procent. Kommittén föreslår borttagande av denna gräns. 12. Kommittén rekommenderar ett tillägg i avtalen angående lärlingar vid industrin med samma lydelse som i lärlingsavtalet angående verkstadsindustrin, nämligen att lärlingsnämnden må kunna på ansökan medgiva rätt att anställa lärling i högre ålder än vad i avtalet stipulerats. I de fack, där lärlingsnämnd saknas, torde dessa frågor kunna hänskjutas till vederbörande avtalsparter för avgörande. 13. Då det kan befaras, att partiellt arbetsföra, som i nuvarande arbetsmarknadsläge kunnat beredas anställning på den öppna arbetsmarknaden på normala villkor, i större utsträckning än sina friska och mera omplacerbara kamrater avskedas vid en vikande konjunktur, och då de partiellt arbetsföra på grund av sitt lyte skulle ha svårare än sina kamrater att erhålla ny passande anställning, anser kommittén, att särskild hänsyn borde tagas till dessa deras svårigheter vid permittering och avsked. I § 4 kap. III av huvudavtalet mellan svenska arbetsgivareföreningen och landsorganisationen i Sverige, som handlar om uppsägning och permittering, angives, att då arbetsgivaren på grund av arbetsbrist funnit sig böra vidtaga avskedande eller permittering och valet står mellan arbetare, vilka besitta lika skicklighet och lämplighet, hänsyn skall tagas »till anställningstidens längd ävensom till särskilt stor försörjningsplikt». Kommittén hemställer hos arbetsmarknadens parter, att ett tillägg göres till denna paragraf, så att dess ovan citerade sats komme att lyda sålunda: »till an247

ställningstidens längd ävensom till särskilt stor försörjningsplikt och av personliga arbetshinder betingade särskilda svårigheter att erhålla annan anställning». Halvskyddad sysselsättning för produktionssvaga. 14. För sådana partiellt arbetsföra, som icke kunna fullgöra en normal arbetsprestation i den ordinarie produktionen, och för denna erhålla en lön, som ger dem skälig försörjning, d. v. s. sådana som kunna betecknas såsom produktionssvaga, föreslås särskilda avdelningar skola anordnas i anslutning till företagens ordinarie drift. Arbetsgivare, som äro villiga att upprätta dylika avdelningar, skola kunna erhålla bidrag från det allmänna såsom kompensation för härigenom ökade kostnader. Denna sysselsättningsform för produktionssvaga har kommittén benämnt halvskyddad sysselsättning. 15. Statsbidraget till den halvskyddade verksamheten föreslås i huvudsak få formen av understöd till företagare, som upprätta särskilda avdelningar, vilka enbart sysselsätta partiellt arbetsföra med undernormal prestationsförmåga. I förekommande fall skall bidrag även kunna utgå till företagare, som åtager sig sysselsättande av enstaka produktionssvaga, vilka placeras i den ordinarie driften tillsammans med fullarbetskraft. I båda fallen skall som villkor gälla, att företagaren vidtagit sådana anordningar för de partiellt arbetsföras sysselsättande, som varit förenade med särskilda kostnader, samt att den partiellt arbetsföre, som placeras på arbetsuppgiften eller i den särskilda avdelningen, icke kan efter normal lärotid fullgöra en normal arbetsprestation i den för honom bäst lämpade arbetsuppgiften. 16. Kommittén föreslår, att arbetsmarknadsstyrelsen får i uppdrag att genom förhandlingar med lämpliga företagare söka få till stånd dylik halvskyddad verksamhet samt bemyndigas lämna statsbidrag till sådana företagare. Därvid må ankomma på styrelsen att själv från fall till fall avgöra skäligheten i de ställda kraven samt förhandla om bidragets storlek. Ett förslagsanslag på 100 000 kr bör för ändamålet ställas till arbetsmarknadsstyrelsens förfogande. Skyddad verksamhet. 17. En gräns bör i det praktiska arbetet uppdragas mellan vad som är arbetsträning och vad som är skyddad verksamhet. Medan arbetsträningsinstituten skola ha till uppgift att pröva och träna klienterna för arbete i öppna marknaden, skola de skyddade företagen bereda sysselsättning åt personer, vilkas handikap är av den art eller svårighetsgrad, att de icke kunna väntas — åtminstone icke förrän efter en avsevärd tid — bliva utplacerade i det normala arbetslivet. 248

18. Den skyddade verksamheten skall bereda sysselsättning åt icke konkurrenskraftig arbetskraft. Partiellt arbetsföra, som bedömas ha varaktigt mindre arbetsförmåga än c:a XA av den normala, böra dock icke ifrågakomma för arbetsvärd av detta slag. Smittoförande lungsjuka böra sysselsättas i särskilda företag. Personer med för omgivningen störande uppträdande eller sådana, som uppträda så att de skada arbetsplatsens anseende, böra icke mottagas i skyddad sysselsättning. Rekryteringen till den skyddade verksamheten skall vara frivillig. 19. För sysselsättandet av klientelet vid de skyddade företagen böra arbetsuppgifter, så långt det är möjligt, anskaffas från den ordinarie produktionen. Såsom en förberedelse för att möta en vikande konjunktur synes det önskvärt, att en egen produktion planeras. Därvid bör undersökas, huruvida icke produktionen helt kunde inriktas på sådana varor, som upphandlas av stat, landsting och kommuner, t. ex. till sjukhus och anstalter av olika slag. 20. På orter, där arbetsträningsinstitut inrättats, skola de skyddade företagen administrativt samordnas med dessa. På andra orter skall den skyddade verksamheten organiseras och administreras efter i stort sett samma riktlinjer, som av arbetsmarknadsstyrelsen föreslagits för arbetsträningsinstituten. 21. De skyddade företagen skola i regel drivas av landsting eller andra kommuner samt av stiftelser och enskilda organisationer eller föreningar, vilka arbeta med social och ideell inriktning samt i icke vinstgivande syfte. 22. För ledningen av resp. skyddade företag skall bildas en särskild styrelse på förslagsvis sju personer, i vilken skola finnas representanter för resp. huvudmans förvaltning, arbetsmarknadens båda parter, socialvården, länsarbetsnämnden, den medicinska sakkunskapen samt de partiellt arbetsföras organisationer. 23. Läkare skall finnas knuten till verksamheten. 24. De partiellt arbetsföra böra principiellt erhålla ackordsersättning för sitt arbete. Ackorden böra sättas av arbetsledningen i samråd med kunnig yrkesman samt motsvara dem, som skulle utgå till fullgod arbetare för samma arbete under likartade arbetsförhållanden. När timlön utgår, bör denna i görligaste mån anpassas efter arbetsprestationen. 25. Skyddad verksamhet för smittoförande tuberkulösa och kroniska fall av tuberkulos bör anordnas dels i anslutning till eftervårdssjukhusen, dels i form av fristående företag i större städer och orter, där förutsättningar härför finnas. 26. Med hänsyn till betydelsen av att desinfektion av produkter, framställda av smittoförande tuberkulösa, kominer till stånd, böra desinfektionsanordningar finnas vid samtliga företag, som sysselsätta smittoförande tuberkulösa. Statsbidrag till hela kostnaden skall utgå till uppfö249

rande av anordningar för dylik desinfektion. Det skall ankomma på yrkesinspektionen att i samarbete med institutet för folkhälsan övervaka, att dessa anordningar äro av sådan beskaffenhet, att en fullt betryggande desinfektion åstadkommes. 27. Statsbidrag till den skyddade verksamheten föreslås utgå med 50 procent till föreståndares och arbetsledares löner, samt till vid företagen anställd läkare ett arvode, dock högst 2 400 kr per år. Ett förslagsanslag under ett första budgetår på 300 000 kr bör ställas till arbetsmarknadsstyrelsens förfogande för bidrag till anordnande av helskyddad verksamhet och hemarbetscentraler i anslutning till sådan. Hemindustriellt arbete. 28. Med anledning av de missförhållanden, som i olika sammanhang påtalats vara förenade med det hemindustriella arbetet, har kommittén ställt sig tveksam till att reservationslöst förorda det hemindustriella arbetet såsom lämplig sysselsättningsform för partiellt arbetsföra. I inånga fall är emellertid hemarbetet och därvid det hemindustriella arbetet den enda tänkbara och lämpliga sysselsättningsformen. Kommittén är dock angelägen framhålla, att det hemindustriella arbetet i första hand bör ersättas av sysselsättning i skyddad verksamhet, som organiseras med stöd från det allmänna. Arbetsvårdsorganet bör upptaga förmedlingen av hemindustriellt arbete och därvid vara de arbetssökande behjälplig med anskaffande av hemarbete samt biträda vid uppgörande av arbetsvillkoren. Vid förmedling av hemarbete bör arbetsvårdsorganet vidare taga under övervägande, huruvida det erbjudna hemarbetet kan anses lämpligt med hänsyn till den partiellt arbetsföres hälsa och arbetsförmåga samt huruvida det kan tänkas medföra sociala eller hygieniska vådor för den handikappade eller hans familj. 29. Det bör ankomma på de skyddade företagen, att, där så anses behövligt, fungera som hemarbetscentraler, utlämna och mottaga arbetsuppgifter resp. färdigt arbete, sköta transporter av arbetsmaterial och färdiga varor till och från hemarbetaren, handhava instruktion och arbetsledning samt öva tillsyn av hemarbetaren tillsammans med arbetsvårdsorganets tjänstemän. Hemslöjd. 30. Hemslöjden bör enligt kommitténs mening kunna ge inånga arbetstillfällen åt partiellt arbetsföra. Undersökningar ha visat, att hemslöjdsarbetet, planmässigt upplagt och organiserat, icke endast väl lämpar sig för personer med fysiska eller psykiska arbetshinder, utan även kan bereda partiellt arbetsföra en god inkomst. Kommittén föreslår därför, att i första 250

h a n d för hemslöjd lämpade partiellt arbetsföra, vilkas bostads- och övriga sociala och medicinska förhållanden lägga hinder i vägen för deras sysselsättande i annan av de i kommitténs betänkande föreslagna formerna, beredas arbete inom hemslöjden och därmed sammanhängande uppgifter. 31. I den mån partiellt arbetsföra komma att sysselsättas med hemslöjdsarbete, finner kommittén det vara önskvärt, att dessa genom insatser i form av arbete eller kontanta medel erhålla medlemskap i hemslöjdsorganisationernas andelsföreningar. 32. Kommittén anser det för närvarande icke behövligt att föreslå någon ny försäljningsorganisation för hemslöjdsalster, tillverkade av partiellt arbetsföra, då nu befintliga försäljningsorganisationer inom och i anslutning till svenska hemslöjdsföreningarnas riksförbund i allmänhet synas väl lämpade att taga hand om försäljningen av desamma. 33. Det torde bliva nödvändigt, att särskilda åtgärder vidtagas för att skaffa fram hemslöjdsmodeller och arbetsuppgifter inom hemslöjdens ram för partiellt arbetsföra. För detta ändamål föreslås en utbyggnad av hemslöjdsföreningarnas service för partiellt arbetsföra. Den hos riksförbundet anställde hemslöjdsarkitekten skall erhålla assistens i sitt arbete av en kunnig och lämplig instruktör, vilken under hemslöj dsarkitektens överinseende och i samarbete med denne skall ägna sig åt utformandet av hemslöjdsmodeller, lämpliga att lägga till grund för partiellt arbetsföras hemslöjdsarbete, samt åt inventering av lämpliga arbetsuppgifter inom hemslöjden för partiellt arbetsföra. Instruktören bör samarbeta såväl med de lokala hemslöjdsföreningarnas och hemslöjdsförbundets försäljningsorganisationer som med det centrala arbetsvårdsorganet och arbetsberedningsassistenterna ute i länen. 34. På hemslöjdskonsulenterna skall jämväl ankomma att lämna instruktion och råd till partiellt arbetsföra hemslöjdare. 35. Ett särskilt årligt anslag på 20 000 kr bör ställas till svenska hemslöjdsföreningarnas riksförbunds förfogande för bestridande av kostnader, förenade med den service för partiellt arbetsföra, som förbundet skall upprätta. 36. Kommittén förordar, att partiellt arbetsföra, som anses lämpade att sysselsätta i hemslöjdsarbete och för detta ändamål äro i behov av en kortare utbildning, beredas möjlighet att genomgå hemslöjdskurser, vilka böra anordnas av hemslöjdsföreningarna efter mönster från de kurser i hemslöjdsarbete, som f. n. anordnas av Steneby hemslöjdsförening. Särskilda anslag av statsmedel skola utgå för anordnande av dylika kurser, förslagsvis med 20 000 kr per år. Till partiellt arbetsföra, vilka deltaga i ifrågavarande hemslöj dsutbildning, bör utbildningsbidrag utgå enligt de grunder, kommittén förordat i sitt betänkande II med förslag angående yrkesvägledning och yrkesutbildning för partiellt arbetsföra (SOU 1947:18). 251

Beredskaps- och arkivarbeten. 37. Trots att partiellt arbetsföra i icke obetydlig omfattning sysselsatts i de förekommande beredskapsarbetena, anser kommittén, att dessa arbeten i sin nuvarande utformning icke äro särskilt lämpade för partiellt arbetsföra, åtminstone icke för sådana med fysiska defekter. Kommittén föreslår, att en samordning av arbetslöshetspolitiken sker med den arbetsvårdsverksamhet, som bedrives, samt att en differentiering av beredskapsarbetena i görligaste mån kominer till stånd, så att olika kategoriers arbetsförmåga och förutsättningar på bästa sätt komma till sin rätt. 38. Kommittén föreslår, att arkivarbetena i större utsträckning än hittills öppnas för partiellt arbetsföra. Likaväl som deltidsarbete därvid tilllämpas för sådana som på grund av ekonomiska omständigheter icke anses böra erhålla hjälp genom arbete annat än med avkortad arbetstid, skulle deltidsarbete kunna tillämpas för partiellt arbetsföra, som av medicinska skäl äro i behov av förkortad arbetstid. Kommittén förordar även, att en friare lönesättning införes, som bättre kan avpassas efter vederbörandes arbetsprestation. Genom dessa åtgärder skulle arkivarbetena bliva mera anpassningsbara för partiellt arbetsföra och mera komma att likna den skyddade verksamhet, som kommittén uppskisserat. Arbetsmarknadsstyrelsen bör hos enskilda företag och sammanslutningar söka ackvirera arkivarbetsuppgifter, lämpade för partiellt arbetsföra. Samordning och försäljning av produktionen i skyddad sysselsättning, hemarbete och arbetsterapi. 39. I den mån egen produktion upplägges inom de skyddade företagen, kommer behovet av en organiserad försäljning att göra sig gällande. Kommittén har därför diskuterat olika alternativ för denna organisation. Kommittén är av den uppfattningen, att en fristående inköps- och försäljningsorganisation så småningom måste komma till stånd, varvid i första hand aktiebolagsformen bör ifrågakomma. Med hänsyn till att varken arten eller storleken av den blivande produktionen vid de skyddade företagen på förhand kan överblickas och en fullständig utredning i denna fråga på nuvarande stadium icke är möjlig att framlägga, har kommittén icke funnit sig kunna föreslå, att en inköps- och försäljningsorganisation för produkter, tillverkade genom skyddad verksamhet eller hemarbete, omedelbart uppbygges. Kommittén föreslår i stället, att administrationen av dessa frågor tills vidare sker i anslutning till arbetsmarknadsstyrelsen och att styrelsen får till uppgift att verka som clearingcentral för beställningar och anbud samt att bedriva ackvisition för de skyddade företagens räkning. Den centrala samordningsverksamheten bör hava en rådgivande funktion, i vad avser planering m. m. av skyddad verksamhet. Ett intimt 252

och kontinuerligt samarbete skall äga rum med de organisationer och institutioner, vilka handhava försäljning av partiellt arbetsföras alster eller bedriva produktion under skyddade förhållanden, såsom statens blinddepå, fångvårdsstyrelsen, statens och kommunernas upphandlingsorgan in. fl. Det torde uppdragas åt arbetsmarknadsstyrelsen att, så snart behov därav anses föreligga, taga initiativ till upprättande av en inköps- och försäljningsorganisation. 40. Alster tillverkade genom arbetsterapi, som icke kunna försäljas lokalt eller genom vederbörande huvudmäns organisationer, torde jämväl kunna avyttras genom en kommande central försäljningsorganisation. Tillsvidare bör dock förmedlingen av arbetsterapiuppgifter ske genom vederbörande anstalters huvudmän. Näringshjälp. 41. Pensionsstyrelsens nuvarande verksamhet med lämnande av näringshjälp föreslås i huvudsak successivt böra avvecklas och överflyttas till arbetsvårdsorganet. Nu gällande bestämmelser för bidrag till näringshjälp skola samtidigt bliva föremål för revision. Kommunerna böra i större utsträckning än hittills skett lämna näringshjälp inom ramen för gällande fattigvårdslag och lagen om kommunala pensionstillskott. Till näringshjälp, överstigande 200 kr, som utbetalas av kommun eller landsting, skall statsbidrag kunna utgå med högst 50 procent på den nämnda belopp överskjutande delen. Kommittén finner det vara riktigt, att kommunerna även i de fall, då näringshjälp beviljas av arbetsmarknadsstyrelsen, bringas att taga del däri. 42. Näringshjälpen till partiellt arbetsföra skall icke enbart vara begränsad till hjälp för anskaffande av maskiner, startande av egen rörelse o. dyl. Näringshjälp bör även kunna lämnas till anskaffande av invalidvagnar åt vanföra, hörapparater åt hörselsvaga, diktafoner till blinda maskinskrivare o. s. v. Den kan i vissa fall lämnas i form av lån mot säkerhet i byggnader, maskiner eller råvaror, i vissa fall såsom lån på villkor, att maskinerna eller utrustningen efter någon tid må kunna överlämnas med äganderätt till hjälpsökanden. Avvägningen av bidrag och förmåner från socialförsäkring och socialvård under olika former av arbetsvärd och sysselsättning. 43. Ersättningen från olycksfallsförsäkringen bör i regel icke påverka lönesättningen vid ackordsarbete. Endast för det fall att timlön förekommer, och det kan bevisas, att prestationen röner menlig inverkan på grund av den uppkomna skadan, bör nedsättning av lönen kunna motiveras. 44. Sjukförsäkrad, som bevistar arbetsprövnings- och arbetstränings253

institut eller deltager i skyddad sysselsättning under högst 2 timmar p e r dag, skall det oaktat kunna utfå sjukpenning från sjukkassa, därest läkarintyg styrker, att längre arbetstid är till skada för hans hälsa eller att vistelsen på institutet är nödvändig för hans framtida utkomst. Det har ansetts skäligt, att en så kort arbetstid icke bör påverka sjukpenningens utgående. Vidare synes det lämpligt att draga en gräns för under vilka förhållanden stipendier icke böra utgå vid arbetsprövning och arbetsträning. 45. Såsom allmän princip för utformningen av avdragsreglerna i vad gäller folkpension och socialhjälp bör enligt kommitténs mening gälla, att varje insats genom arbete alltid skall medföra en höjning av den totala inkomsten och därmed också av levnadsstandarden. 46. Avdragen böra i regel i vad gäller folkpension och därmed förbundna bidrag maximeras till 75 procent av den ökade inkomsten. Beträffande den inbördes ordningen mellan bidragen är det enligt kommitténs mening, självklart, att reduktionen i första hand skall gå ut över de särskilda bostadstilläggen och i sista hand över de särskilda barnbidragen, såsom n u är fallet. 47. Avdragsreglerna i fråga om bostadstillägg, folkpension och särskilda barnbidrag böra givas följande utformning. De särskilda kommunala bostadstilläggen reduceras med en genomgående procentsats på 50 procent; avdragen på tilläggspensioner, statligt bostadstillägg och änkepensioner göras med 25 procent för inkomst mellan 400—1 600 kr för ensamstående pensionstagare och mellan 600—2 400 kr sammanlagd inkomst för äkta makar. För inkomst överstigande 1 600 k r för ensamstående och 2 400 kr för äkta makar föreslås reduktionen ske med 50 procent av ovan nämnda förmåner. Avdragsreglerna för de särskilda barnbidragen skulle kunna lämnas oförändrade. 48. Återbehandlingen av pensionsärenden bör av såväl pensionsnämnderna som pensionsstyrelsen på allt sätt påskyndas, så att personer med osäker hälsoprognos icke avhållas från att tillfälligt taga arbete på grund av farhågor, att de icke skulle återfå pensionen i ett läge, då hälsotillståndet försämrats. 49. Avdragsreglerna för socialhjälpen böra vara så utformade, att de uppmuntra till arbetsinsats från socialvårdsklientelet. Initialinsatsen genom arbete bör alltid medföra en omedelbar höjning av den arbetandes standard. En sakta stigande avdragsskala torde dessutom vara att föredraga framför en likformig sådan. Samordningen av arbetsvärd och socialvård. 50. Till arbetsmarknadsstyrelsen bör knytas en delegation med i huvudsak rådgivande funktion för samarbete med av arbetsvärden berörda myn254

digheter. Kommittéer med relativt vidsträckt befogenhet i olika avseenden böra upprättas i samtliga län till stöd för arbetsvårdsverksamheten. Arbetsvårdsorganisationens behov av personal. 51. Kommittén har framlagt förslag till arbetsvårdsorganisation i sitt betänkande I. I den mån ytterligare behov av personal för arbetsvårdsärendenas handläggning uppkommer — vilket synes ofrånkomligt — bör detta behov tillgodoses. Det bör vara arbetsmarknadsstyrelsens sak att vaka över att det aktuella behovet av personal för arbetsvårdsverksamheten tillgodoses i erforderlig utsträckning. 52. Det bör vidare ankomma på arbetsmarknadsstyrelsen att för de med arbetsvärden sysselsatta då och då anordna kurser i aktuella frågor samt ombesörja tillhandahållandet av litteratur i sociala, medicinska och psykologiska frågor rörande de partiellt arbetsföra och deras problem.

BILAGOR.

Bilaga nr 1.

Antalet bear betade fall % av folkmängden inom det undersökta området

Utdrag ur 1948 års intensivundersökning angående antalet partiellt arbetsföra m. m. O

H

O

.

#

O .

.

J °

O

N

H " i

.

O ®

^

I

O " l

*

M

t

N

-

^ Ä ^ 0 °°

W

l ®

-

M

O ^

*

M ^

r

l

l

l

°

M

*

O

O M

N

O t-

c» O)

CN 05 ©"

O

2. 5 - **• 3-3 S Ä

O

O

T

H

O

O

O

O

O

^

C

^

O

^

'

O

O

T

H

O

'

O

T

^

O

T

H

^

O

O

ntal örte 11 i ala nder fa

•M O GB B

OMi>.cooi>LOin-<!*<">*cv5c^txi'rHT-i(raiooor^T--ioojco

^

" f

^

t o

LO

T

H

r

n

w

l

M

C

O

O

t

B

N

i

O

M

^

W

M

o c i r l r<

n

i ffl

o

i n CO T H

M

iH

eo

TH

<< "' GB * J 3 ^ CM C ->

*^ V o s c M i o N ^ N

t i l GS

"*"

°t! C «Sä_ « S<2 0) . ,

I |

^

f

t

N n IN N

l o o m | TH CM

1 M 1

| 1

|

»o •**

co

^

— Si:° G

| T f |

(

o

^

u

^

i N T-"

o

J

W

T

H

o

i

m

r

s

M o CM

^

c

f

l

m

TH

o c CN

o

T j CO

" i-«

i |

i>

?q r-c

i |

I

CO

TH

io o

CN

tsorfall redsde e

< >

^

1 CN "

I 1

1 i-1

1 j W r l N 00 iH • * O)

O r l

1 ffi ^1 1

1 -1

TH

<u ^ S — u <j

g

l>

§

CO

I W r 1 *"•

l

O

T

f

W

N

o

e

t

f

l

N O TH TH

I |

T C

W |

I C O ^ r H T-l

CN TH

1-H

<U

5 <u —

CO

TH

w

"^

TH

<M

a

O O ^ TH TH

i ^ TH

^

M

I

|

C O C O T - i T H t ^

CO

T-C

|

CM

CM

1 O - *

O

1 |

© CM

CO TH

rH

o

t

"*

1 CO O

O)

CO

t» rH

T H T H T H

C4

~<2

a) o

SJ 3

^

^

^ O TH

O

I

^

L

O

L TH

O t ^ O O CM T H CM

O L O C T H CO

D

o

^

l

i

TH

TJ OJ

S-s 3

§«

«

-1 aSi « fcc5 c-~ < c

s

,

^ *

,

M ~

^

M

^

^

-

c

f

l

o

i

o

i

n

f

f

m

f

f

l

T H T H T H L O C M T H C M I O

N

-

o

c

L O T H

T

CO

f

M

-

^f

c

i

c

ai

o

S S S S S S ' ^ S ^ ' O N ^ ^ ^ ' O a O O l T l i M M O N O T

f

W

r

^

W

r

t

W

m

^

W

O

W

T

H

i

O

^

r

H

0 T

j

.

H

i

>

l

>

l

C

0 M

CN 1

O CM

rH rH

i

~

ntale rbets erna ta fa

*_•

a

CO - g C

S S ^ ^ ^ ^ ^ ^ ^ ^ o ^ w M o o m i O T t i H i j i m a o

OO

CM

CM

TH

T H T H T H O O L O C M C O C O T H O J C O TH TH

CO

t-«

T H T H T H

£

H

9 N a ! , M , l l " n N N < ! ) r t ' * « i o N ( i 0 N i f i

l i ; S S ä £ 2 B "

(

»

M

M

M

i

f

i

t

.

i

n

!

C rH

0 K

} H N rH CN

M

n i CN

a

i

N

K ! B rH rH

O ' rH

*

W

H CN

c/3

T3

v2

*

•

"* co OJ

1 C

S

« c « 2,

-

2 C3

i—' *J

(H g

tr SJ

03 * J

—' O

t/

4 F se .jr o « c

» i O «1 i g .H ^

05 T3

6 C/3

•.a

CN

CN

o CQ C

O

Ä

H

Tot£ av 1 nä un de

- i «

v

t» o cs c :C3.«

P

.5 se c

t /3

o

c

t. C -C

9 a >.> »2 £ :0 ~ ^

. ^

T3 C

ti e

C/3

C3

B

CA

« Sa

1 c b t, c ° 1= o ti 2 a £

:

C

ca

Ä

o

2tyj t;

« 2 :C8 O :c3 :c3 .3 :ca

EJ

o

s

i

Q -5 *

c

•*rfcNco»coMn^iNOO'c)<w<oino>w>')<'cfn'ciio

e» -<£ co i

T t r H

©

r - C r H T H l O C N r H C N m

I O T H

CO •<*<

TH TH rH

00 TH

I

n-*ooioi»HHO>»NHno)N'c)'0!'*H>Hco(DO

© or>w

O i n t N N H C N W I O n O ' c f N O O O N ' c f i n N H H O ^ ' c J H TH T H T H r l H r l CM

« H * 0 CO © CN

2 i fe • a c

r>>

"9 .S © > <-

A

cu

cs-a ^ a

I II

C/3"" TH

J, a

I» CM

00 CO

^^

icoincNooomoocNio

is TH

:a 3

I

f

CM

rH

TH

jxT'<«

CD

.J"

r-

^

CO

35 CO 0 0 r-t

CN 0 0

I

C O l O r H t ^ l N C N l O - H ^ C O

CO T H

CD

m n t f i n

rH

2a

^c.2, 5

H N r i l c t N H C N t D C M H H H r f W h N r t O

,_ CM T H T H I r( •* rf CN M CO CO CO (N « J 3 " [j »

I I> •<* CO CM 00

r H CN

It*'*

co CN CM CM i c o c o e o c n N c O H C o M c o i o o j ' t ^ T H N i n t o o

is

r^rn

_ c CM CO

I

rH rH

CO

rH

l>

en _X

IS

CM T H

i I

to

©

TH

a t,

B*

H r l

I

CM CM

CN C O - c f

I r H r H O O r H r H

I I

ti £

CU r i

CM CO

O

50 CN rH

© I S

O C N C N rH

""J, CO

I

^

Bfi_x)

a a

CN

I

CN CN t > CN

CN

i I

© CM

I I I*

C_> H

II

-^H - ^—I CNMtO^incNCOCOCNTfinrHCOiOrcH/TjicOHCOM

© © co

i > T P T H C o c o ^ c o o c o c o c N r H c o © c ^ c o r - T H c n c N c o c o ^ c r > CN rH y-< i-^ y-i r-i T* T-! i-<

J55

CO

I rH

£ c j T V3 l.^*

I rH rH

CM

CN

© CO

I > TH

I S

COCN

CN '••£

a ti M t. o

.— — — JZ a a •-" 6 0 a

r H •<fjl

Zi

rH

a

~.Sc2

TH r H CM

I

COCO

T f l O N H

I

rH

CN

I U O C N T H

I H

Pl

CQjO C C O r H C O i O C N C N C N - ^ r H i O r H T H T H t o

O)

t>

I

CO CM "-t

O l C O C D C I P l C O t ^ P l O C O n t O H C O H T j i O

CO CO TH

CM

T

S

£ •

O T } <

H

C

°

T

H

T

H

TH

©

r - TH

TH

CM

I

CO

»s* CM

Tt< TJ<

m C N C N - ^ C N C O C O

I I

CM TH

© COCO I S TH

CN CM T H CM CM T H

a "3

©

°

H

I I iI U CM +* :0 O

T

©

CO

O

I | l « I!

c o a

I II

CM T H CM CM - ^

C/3 CJ ,—H

v

—'

C3

Li«r-\

C —

- . X u

n

u «

* H *W ^ J _ r j ^— _^* :vö

s— ^ g

w ;<.o : r a .rH •»••» J"-

00 C > CJ .-H - G

0 s CD —1 SH

u

> o a a

TJ<

T *

CM

CO

O

CO

l > - i O - < * i C M © © - r J < L O © U O © t ; 0 T H T H T H I O C M T H C M U O

I O T H

r-> Tt< •«* oo -rf

©

CO

TH

TH

•<*

TH

C

M

a

CO

E

©

"<*

•

O i o i c o H H O i c o p i H C C i o i p i T ) i c ) T ) i C M T H C N L O © C O © - ^ C N C O © C M - H « L . O C M TH TH TH

a 3

r l TH

r t TH

O TH

T)<

TJI

r l CM

LO

3 3 J? = .q fi H «

rH

I

TH

s

I

1 CM

"rj<

TH

lO

-#

TH

I I

^ CO CM

CO

©

©

1 O

I

rH

r l

CO

O)

r l

CM

O O c O H i O I ^ C O O O O O C O H i M t s H i rH rH CM r H CM rH

TH

rH

TH

CM

CO

CM

"<#

rH

TH

THcMuOCMHHOOOTt<THiOuOCOuOeOm TH

Tf

rH

© rH

s^

TH

O CO

TH

H

O CM

M CM

H

TH

T-l

a

uO

LO

g

»a £2

> «

o °a

^ ft

a

o

«

O T-l

LO rH

TJC CM CN

O

N

N

00 in CN

C

O

C

C © © C T H T H

O

© © TH

C

O

C

O

C CN

N O CN

C

C

M T H © T H T H T H

CM

CO

rH OO rH r H rH

rH

©

rH

©

00 00

co

1 i 1 I I I I I I I I I ol I ! I I I rH

j

1^ 1

1 1-0

CM -Q

C O TH

x* © T-l

TH

H

9i ^

rH ©

,

rH

Cfl

^ S a - o fi

© ©

«*

o* •

CO

I

CO

-#

|

CM

I

TH

-rH

I

I C O T H I

I

I

'

I

I

1-1

CM

I

I C O T H I T H L O I O I

I

I

I

I

I

CM

I

I

I

CM T H

1 I

• *

rH

LO

1 II

1 I

TH

1 rH

II

r f

1 CM

rH

1 I

1 T-l CM

LO CO

•*

co

© CM

00 o oo © r H CM Ci

t-

lO

T-l iO

TH

O

CM

© CM

© OO

CO

o

©

TH

CO

CI

T^

TH

CM

O

CM

r»

a

£

rH

ffi

CM

>

I

1 I

rH TH TH iO

1 1 1 1 1

a rH

CO

| T H ' r H |

1 N I

(fl tV

I

|

I I

I

1 CN r l I

I

©

I

TH

1 -*

1 I

I

i

1 1 11

1 CM CO | |

1 1 1

|

<M CM

© CM

•*

o

TH

CM

Ol

o

TH

-H/l

o rH

TH

H*

tlO

2« *> 3.

TH

a t->

i« T3 cj —

I

TH

| r H | C M |

I

«

l ^ l

1 T H CM

P l r l H r l H C O c O C O H f f l i O TH

1 -*

l i O r H 1 TH

1 CN

n

1 CM

TH

1 CM CM r H

© rH

•*

tl

TH

u

i

r^

X

s

TH

co oo © " > * r ^ r ^ © © o o o o i O T H m i o o o - H < " < * i rH

TH

CM

CM

TH

LO

TH

r-~ ©

©

©

o

©

©

OO

©

CM

TH

CM TH

©

TH

© T* CO r f

! |

:

!

:

C3

o

C/3

a

C

,2

) p "ca 53 ö o B c =o;|rQ A cl F ft 2 T3 M .g

H

^

CO

« 6 00

y

'c

C 05

»*

& 3 g J s § " S J J | J o | C3

O ,;

H

C3

CS o

i

v

:«

J;

00 CO

5 "

0 0

!_

t/

i 2

o C

^ C

o JH

*i "g

co T Q

U

u

2 O

:C3

.5

:o3

O

T% >

c rQ S-

c

:ctj

XO>

. -* i a 1

<S

co

-G g >

:3

oo p co : C ^ ^ H < a » « S S O : < i > o > : 0 >

• > 1

3 ID C <3

>

CS as

^

^

'•

« T O i

c £

j

o M

m m 0 N N H

0 H H N f f

c l

J I 0 0 c O M TH

N H M C S N H i O ^ N O I O P rH

c S T j H l H W N rH

L ^ H C e c S H H O T j ^ T-l T-l rH

O H

© rH CO

CM

rH

3 C/5

> ca

S

Arbetet av tillfällig art

r>

I

a

T t i N p i f f l i o c o o ^ o o n T t i c o o M i o c o o i O H u O H i o H C i OO T H T H C O T H T H ^ C O T H C O C O TH © £5

CA CU

•ÖJS

SJfl O 1-

M

LO

CM r rH © LO LO © T H OO L O O ! © 00 C O C O r H C O C N T H C M © C M T H C M r ^ 0 0

o t

r H r H j

I

C

N

C

M

C

M

T

H

-

H

<

C

M

C

I I

N

|

C

I

-

D

CO

(

:

o ^

LO

i 11 ! I 11I i I * 5 5 N

|

T

H

C

O

I

|

] C M T H - T H |

I '

r"*

]

'

©

©

'

O O T H

"^

CN -rjT

a

1 I i 1 1 1 1 1 1 1 1 1 - 1 1 I I 1 1 ~ 1 1 1 1 N SS I | | i | I ! 1 1 1 1 I s * 1 1 I i 1 ! I i 1 ! ! w 53

«

- i.i i i. .i n

a

- T M 1 1 1 I I 1 1' 1 1 1 I I 1 I I 1 1 1 1 1 * 53

t» i—

« 1 1 1 1 1 1 l ~ I 1 1 1 ~ 1 1 ~ 1 1 1 1 1 1 ~ **

J i i ii

i i i i i i i i i i i' * sa

i

cu

in

a

a

UTi

I

1 I

T

CN CO

|

1 ^ 1

„,

CN

|

rH

j CN

,

H

C

M

C

M

]

I

|

I

1 I

CO r H

|

TH

CO LO

1 1

]

|

|

|

j

, THTH

|

|

| C

r

H

]

I

I

I

r l

CN

CO

|

M

j

1 I

I

I

CN

,

CN T H

H

O

O M

t-

r H CN

1 CO M

1 CN r l

|

rH

C» CN

C

?{

Sfl «Js

fl

Sfl

SH

cu t>

I

cu

'•3 cu

11 E

HH

—

•H

a

cufl

3 C *. 3 SCO.

ac :aÄ P-.

tn

°3

I"3

fl <

,

| |

,

|

TH

j

j

,

J

©

« J 00.

CNTH.*

|

| O, CN

|

|

|

,

*.

£

©

t.

•

en cu

t

M

P

I I l

H

I

H

/

H

r

l

a

I

>

n

H

r

l

O

P

u

l

l

f

T

j

^H

L

O

r

r

i

l

I

N

•r-i

K

T

n

| C 3

I

j

f

l

C

rH

O

1 1 1

r

l

M

O

CM

f l

I

M

1 P

i

T

H

T

H

.

'

H

)

I

|

©

1 ^

,

<

CN ^

O C O

MC» C O t -

M

H-JT C O

^

rH

CN

>

! I ! I I I I I i I I I- I I I I I* l I ! I l * 5 3

a

I I I I I I I I ! I ] I l I I I I l I I I I I I I II

a

I - | | I I M I I I I I I I I i I I - I I I i N 53 l i i j - i i i i l i l l N f- l l *"" I I l. k? 53

^>

*

Si •5 fl

J S J ^ I

a

en ej

sa

1 i i i i i •« i i - l I r* i l « i i ** i i i i - * 5 5

a >

d —i

ÖS

TH TH CO

T-,

CO <u

Sa

,

I I ~ I | N « I I I I °» I I I I I

I I *

I*

I rH £ 5

2o 2-fl

K*

r ^ C N r H C N T H r H c O - ^ T H C N r H

a

TH

I i

I N

x

I X i | C N

O

H

C

N

M

TH

o PQ c i3

C/

J C TC

T

c y

c/5

c «? a -o I £ toc.£ )

ä

O , - Q O

H - |

LU H

O

"^

^

C

: 0 co : C OO O >-

cd

60 O (H

ifl

4->

c/ 5«

C

— ff

C

HS

C

c/ J

|

D g :C TC

.2

"co

C

'C a

T; c

CO

IS

C!D

t

fa u

O

HQ CU

f

H CO

CO

o

CO

^ T rH

•o

co TJ

O T}<

C JZ c/

5 o ••<

i

t £ c

C

°o

.

FTH

CO

fH

OC

«

5 2 £

SH C C cö -J= SH Q. 4 o

5 CO

P

t

O

- i » ft> ! > ••c r> W C :C3

S TI

O

:cv

^ B ff

rH o» H

^

C O T H t».

H

H

i % av hela ant. ... i % av m. resp. kv.

£fl rs:°

a

Summa

ca

H

r H CO C O T H

Västerbottens Norrbottens

SM

V t * " "3

cu

©

fi. u £fl

t

T3

cu

CO LO r T H T H O O

LO

(u

«H

"Si S :es

,_,

- A

M

<

-TH

,_,

* 1 1 - 1 1 11 11 1 !^

cu

Sfl

a bbo SÄ c aM e fi oi; =a o a

LO

t- LO fjjf) CM r^

1 0

E «>

>

CM !p|

t» co

T-l £

en

T-l

I 1

I

1 HH

I rl 1

rl

CN

1 1

r

ro

1 OO rH

1 11 1 n 1 11 1

| CM 1

1 1

brl

tH

Tji

r l

OO

?Ffi c^ a B> <»

*

"-<

CN

rH

f*i

nbart struns pektive annens komst

LO

w

Ä3 *S C I 3 ,fiH

TH

a • >

1 1 I I I

1 CN

© r H r H L O

a

-o

r-.

i

1 ©

CM

1 I

1 © I I

M

CO

rN

i

Pl

•>*

1 tN

i

©

>

1 ©

,

1^ 1 OO CM

|

Hi

©

TJI

LO

oo

CM

CO

oo ©

1 1

| H ( T H r t 0 O C O n C N H i H < r l © ©

r^

TH

i 1

©

C N N H H C N T H T H C O O O © C M - H ^ T H T H © C O TH TH T H T-I

O ) M C O I N L 0 t N C » C » C O C O f f

fl a c

T-I

I

CN

CO

CM

C5

Hl

0O r l

t-

00 e©

NHT

©

C to i -g

I 1

rHrHrHrHCN

1 TH

rH

TH

©

|

C O t N t N L l C Ä C D r d L O C N C ) H< r l CO CM rH LO r l

CN

LO

OO

r l

1 © CN

© r l

r l CM T-H

r l

rH

eo rH

oo

OS CO LO

CO CO

C\l CO

TH

co

oo

CO

Hl

3 C <J — c« ,q

s

,5

TH TH

TH

I

1 CM

1 LO

CN

©

t^

LO

1 C N H H t N T l r l t N C O H TH

CO

CM

LO

TH

©

05 CN

©

LO

© r l

a a

o

— £

• et

s«

a

u

£

rH rl

1 er |

1 CN

CM

LO

LO

H I

LO

T!

rt

c\

P l ^ t N H H r J M N t N O

a

TH

a

1 CN

TH

>

rH

CN

Hi

CN

CN

OO

brl

r l

© r l

CN

*

fe

C N C O C M O J L O C M C O T H © T-I TH r l CN

] CNtNMTdCNrlHieOCN

r ^ C O C M C N r H r H O O © © r N . T -

•a

T-

O © ^ O c O O C O t N t N C rOl C N CN

rl

T*

CO

TH

co ©

O

TH

© r l

LO r l

CM

CN

CM

TI

rH

LO

CN r l

b-.

B :cfl C

r l

co CD

Q.

1 1 1I I I I - I - C< l ^ I r

M

rt

Snr,c

1 °° 1

I

~

eo

•#

CO

CN

TH

HT

© ©

t- -* CO LO

:0

^3

H W < CO CN CO

rH

|

rH

1 CO -rf

- r N C N T H r l © H < r l r N . r l

a t

o C

> 13

rH r l

I

1 1 1 1 II i 1 |

TH

,

|

T-

TH

rH r l

1 CN r l

©

. 1

»ti

CM

C©" T H

C3

A o o 03 co CO CO

M LO

r H CN

©

1 1

a

CO

OO

LO TH

LO

1 CO

• *

H

r l

>

C\

Ol

M

CN 1>

CM

r^

oo

1 1

CN

©

t-

CN

LO o o

^C SJ CO

TS

00 -rf

r

LO

©

CO

LO

OO

CN

-J

Tf

CN "O o

W

T—

CO r l rH

CN © H< r l X r CN CN CN

rl ©

©

L0

ft

ft

b-

00 LO

© OM

CM rl

H<

05 oo n

rl

C :c0 TM

CU

a «o« > £<B C

M

cr ©

'.'fi LO LO C£

a

T*

TH

T j i f O C M O i H C O C Ä T . rH T-I TH TH T-

0 5 - * L O C O t N C N C D l N t N C O CN r l rl rl r l CN

NHH

LO

r l

©

rl

rl

CN

© eo

00 b* CM

03 co co CO

M co

ca

rt H

6 6 3

43 O c/

C :a ij

PQ

C0 — c

w -c et

s

co

s O

«

HH r*

ff V

O

C

ca esc j » 53 . g co •p R J3 st e » o ff

a "C C

§J

C

1s-a 9

_£:

-*- C g c

1 15'.2

B

! .

O CO

CO TS C

C' S> C O ~ c 1 ej »O u

i

i,

: -« fa o

CU

ty

:<

O0

>

•C

>• « o >

K^

4J

C c/

X C r

fa sC *- 2 B 2 c 2 E il 3 O. ~ w t | t/ 5 O :c0 :c3 2 •" :0 > :c

5 Pc a! OCO ^. £ WS H ^ C!O H r* <X 5 1 O oo

CO

SO

>

00 v

•

O

c a

Q

Is

TS G :c0

> >

(H

co

Si B 2 -

-Si

:3 c

>z

rt

cS

•pH

«PH

c £ ^

a CO

o

HI

C5 CO

©

© rl

CM CN

00 n CM L 0

n ©

C5 0 0 00 ©

CM

n

NH

CM

CO 00

CN CM

05 O

TH

E

•* Ht

ffl ©

H CN

TH

T-l

r l

I >

-H

r l TH

© TH

zc Tf

O

r 1—1

i>

©

m O

O

O

©

CM

©

I>

eo

r~

©

© od

© b«

o " lO

Ht

T"H

00 It Ut£

<

e=

entlig yrke

rbete hänrt til nnan rupp

C . M

DCT,

>

a > ^ —— <^ > — % ._;

ike

-'ör tni •bet dnl hf

60 l 6C.2 _ i G en c fj fi 1 « ° S t> w5 —• oc ^

cu C 8

iJ

a t. C/5 :a

s

HI

1 1 00

CM

r l

rl

r l

1 OT

Hi

©

CN

CM

©

©

1 HI r l

1 1

1 1

1 I

r"

1 TH

1 TH

©

r-

rH

r l

Hi

r l

n

CM

1 1

TH

n

n

I

TH

TH

i

1 CM

1 r l

CM

1 CO

1 C.

CM

CM

CM

LO

1 CM

Hi

T"1

TH

1 Hi

1 TH

TH

TH

r l

©

1 IQ

1 1

1 1 1 1

r l

1 ;

1 1

i

r l

t>

; i

©

>>lt t; C CQ MC > « "

I

n

1 1 1 1

rH

r l

rl

r l

I

1 I

CN ©

•-

1 CN L 0

r l

i

CM CM

I

©

r l

r l

i —•

, in £

©

C ) CN

^

b

cu fl 1-2 m a o - 3 P . O « H

a

3)3

a

~

B :a 2 M

as >_; M E

>

ordoch tenJust r i

a r,

-J

n

L0

CM

n

r i

1 1

T" 1

I

rl

1 1

1 11

CM

1 m

1 M

n

i

I

1 n

TH

TH

1 I

|

|

TH

CM CN

1 ^ 1

.

©

1 .

1 (

©

CN

©

©

r

n

r l

r l

©

©

HI

1 1 1 1 rl

|

I

|

I

1 I

r l

r

n

©

i

r l

co CN

r

©

I

CN

CM

Ti

r l

r

1 Hl

r

|

©

1 CM

1 ©

©

Ht

I>

I

VO

1 CM

|

1 CMT H

1 1

HI

|

CM CN

1 I>

r

|

CM 0 0

© rl

©

H= CM

1 1

©

©

r l

n

-H.

1 T-1 1

1 1

n

©

1 CM

1 1

1 CO

1 1

1 1 1 1 1

CM

CN

r

I

1 ** 1

1 1

|

1 1 TH

r l

r l

1 |

I

1 1 1 1

MS

o

T*

© n

••

i^

©

r

cc

o Ht

O

| '

LO

•*

CM C 5

CN

© «?

O

-X

©

TH

©

1 CO

00 O

r l

•9

CM"

©"

©

-Ti

CM

O

TM

eo

OO

rr

co

I 1

© ©

r l

r l

1 i

r l

Ht

r l

CM

b* ©

©

1 1

©

b»

"- CN 4 ©

©

r l

Ol

TH

TH

IM

CO

.

©

©

(O

r

1 SJ

CN

|

5?

CM CO

1 11

i

r H

I 1

^

-K

LO" r-^

r

b. ©

CN

r l

r l

1 1

CN

~,

CM

TH

© o

Ht r l

CN

b«

cYj

m

m

CM

©

I I 1111I I 111M | 1M 1M 1111 1 M 1 1 1

I

1 1 I I I TH

1 1 I >

HI

1 1

I

' b»

©

-H<

1 1 ©

1 1 rl ! 1

r

iro H I

TH

H ;

|

OO

1 1 n 1

I I

,_ ,

i

1 1

CM

1 LO

I>

HI

©

©

CN

1 1 ^ 1 1 1 1 rl

Hl

1 1 1 1 CM

r l

Ht

i

b»

r

^

TH

r l

|

©

ift

CD

O"

rl

CO

CO

|

1 ^ 1

|

CM

bOO

Ht

r l

i

'

1 Ht

>C5

ee »fl © co

O

C5

O

ec

rH

CO

H

1 1

w Ht

O

LO

0C

1 1 1

1 L0

00 Tf

O

H

©

'

1 •> 1 1 1 LO

Ht

p-

1 X

©

l >

1 I

1-.

CN b"

CN

CN

L0

n

CO

A o CO TJ

fi

m

©

r

b» O

eo

=a -1

o

©

I>

1 1 1 1

1 1

rH 00

O ©

1 1 1 1

1 11 ~ n

1 1

1 1

1 1

IN|

©"

CN

1 LO

cc

©

CM CO

1 1 1-1

r l

as

99 O

r

C»

TH

I

a

n

1 C5

1 M

rdbru och skogsbruk

CN

i

'

1 Ht

r l

rl

TH

CM

1 ^ T"<

1 1 11 1 1

1 i

CM

1 1

1 1 r l

|

* 1 CM I CO CM n

CM

©

1 I

©

'

n

1 I

co

r

©

I

l

n

5 CO

s

X

co

CD g>

C3

. 3 °>>

ff y

o c 2 oB o t

+•

•

o

"C

w

J3 B

E «

o « rB -a

*

cy

c/

s

-

C 0

•J I-

l

SS, v CO -Q

It

s a

7:

.2 fa | 0 c IS S i— : C -Q X CS :cx 1^ § 1 * v 00 r> :C i> H < O O S £ OJ :< .S « SH x ff o m fcs 7 =0 > a-B

3 -o

oo :C

-

O ff

O

Hl

oo r^ n

CN

karaborgs . ärmlands . rebro

«

s .•

1 CO CM

1 M

£"0.2 "E.S

1 1 1 1 11

CM

i

1 CO

Malmbrytnin och metallindustr

cu

h

B

och be klädnadsindustr läder-, hår- oc gummi industr

-

1 1

r l

©

I

1 ^ CO

r l

1 rH co

n

r l

rl

1 1

1 1

1 JO;

in

1 1 1

1 1

i

rt

TH

1 <°

r l

1 1

I

|

LO

1 11 1 1 1

1 A bo en ^ r-

TH

o

CO

n co

©

TH

|

CN

b-

CM CN

O

|

Hl

T H

©

1 1 1 1 1 1 1 1 CM T H i © CM

Hl

1 |

r l

©

CM

1 1

1 1 1

©

©

r l

T *

r l

1 1

1 1

^ 1

re

rH

1 1 1

1 CO

1 1 1 1 1 1 1 1 1 1

1 TH

T"1

©

1 OO

CO l >

T *

*"*

. | ' ' ' '

H:

©

H"

1 CM

CO

t

1 H

co TS SS

r>

O c/

c/ S C

o s A C 0 u o A M :C0 r

r>

•-

• > •yl

-4—1

oo

C

opparbergs ävleborgs . ästernorrla

l

ro

rl

>

fi

A be

©

1 M

m

: C ( O H

s

©

jf_

a a •o u

en . H

n

X

o

«fl 3 u

J.

CN

*

c

<«

«ä Ä

.T,

-rH

> c* c3 ff

t.

c

/^

H H 0 1

S J S 2 2 ? ? . Q

M

N

N

H

N

W

C

C

M

O

9 ? N H e o a ) C N T f a > H i H i N H c o c e o r

J

i

N

x

O

C

N

T

j

i

i

n

C

N

H

H

O

T

j

i

T

J

i

OJ

H

rH

rH

U8

CO

CO

©

rl"

'b "5 > <— CM

r l

H.

rl

rH

CO C5

«

rTrT

©

CO

CO

© "

n "

ri

o

00 Hl

iafl

r l C O M H i H C N C O C O C N H i i O O l r l C N C N H M H C !

Hl M « T H ^ ^ m o

o o o a i s 2 T H

N

CN

TH

5 fl K fa

TH

o o b - © o e o © > © © H i r i e o n

N

I

CO

s

N

CN

T H

r

r . «

l

CN

©

I

r

i

n

n

n

r

i

C

•O e u - 3

00 M

C N r

©

^T o

©

«

^

L

^

r l

N

LO C

M

r

-

^

-

I

©

rH

o

O r l i O O L O O l i O H M C N T j i C l f f l C O H H< TH r i r i I O en

t» er,

O

t. ^

rl

I LO CN

Hi rl

oo

t^

«9 „ - 0 T

« CN

r l

b-

-H

TJI

©"

TH

©

t-

0 0

T H " CN

« * -

CN CN rl rl

a«

>

25rT

TH Hl

te I

COOM ^

rl

3 SPr- .5 : a t, *-

rHfl

Hl

rl

cu G n • 2 2 2

H

o,

, " o ?

w

LO rl rl ©

te G

-H

©

|

. 01

o"

, © eo n

| i N O H i t N C N H i r N c o ^ T ) . M c N

n

CM

©

CN

00 I ,_, ,_, CM

LO

H

fi

aI O o

CN

M

I r l O O H i u - j i O C N O O r l

I ^ C N T H L O T H

I

Ci

I

H"

| H i - r H C © C ©

CN

rl rl

fl

OO CN

i *

-O

« B

en fl

I CN Hi ©

rl rl ©

CN rl

b.

ri

*

^

TH

OO

T-l

©

0 M O

, -

-

©

I LO ©

I

rl

fl 5 o f l > < ! r

08 t j

HiuO0OtN.c©OOrlHi

ft b»

r l

r l

Hl

©

•».SBifi u s-ftT *>

•fiSftä-g ft-

•£« : 0 £fi

r

l

0 O

1 - 1

L

©

©

r

l

c

M

C

M C CM

N

b N r l

C

O

r

l

© © r l

©

r

i

r

l

C

CO

to

»

&

N

H t N H O c O C O c O C O C N H C O M I ^ i - i c N r l r l r l l

-H

HT

H i L 0 C N © b N L 0 C N C C C O L 0 C N © C O C N C N C N r l OO

3 3

C

co

6 0

CO CO ~ CO CJ3 oc co 00 B i2 E*^ co oj J2 B co po i? +3 C o oo •Q fa O « S : 0 "R - Q c -Ö bc B 4 SH :_ O u HB CO B o 03 . CGO C . 2 =B O o -Q CJ 7-3 B j 3 ,s •; . 1 ' — " J J Aco S° BH-3 ff5 -G O +J r r j " z: rO ^3 S —H S H C S O ^ S H C 3 C 3 : 0 ^ ; 5 : C 3 SH : O 3 a > « o £ oo P oo OJ H S O r> t- O r>

-ff

H

M

C :0

2 S «-§

O

oo

CO

CO

co

« 2

O H.

-c 3 >>

B

S "S CO :03

SH

03 O

:c3

•

coon«J>cNHCOHTjr>

1 C

0 *a E E

O

©

©

©

©

L

O

H

I

H

I

O

O

©

©

© H I

H O M O H T j l f l C N C N O M M C N C O M O C O C O b l O C N C O ^ ^ T H T H r H r H r H r H r H r H r H

© rH ©

a G tU— O «S > fi

T-l

3 co

a tOr

'A

"S a >c„ O

%

M

>

•.O A w O TH CV

2 cc

13 *>

3.SS T3 t»

a

CU

s

>

en

t e a •- « - l

:afl

s

1 cu

^

Skyddad sysselsättning

s >

Yrkesutbildning av längre varaktighet än 1 år

be

!

1 11111

1 CO

W

|

j

| «

|

| TH

j •« «D CD

g

,

rH

rl

I

|

r l

rH

1 1

rl

©

CM r ,

j

rl

|

|

©

|

CO Ht

r l

H"

CN

j C N

rH

CO

rl

r l

|

H

" *

| C O © O H i r i e O H t c N | r l r< r l

| 1

© ©

1 I I

r l

I I

!

53 Sfl as CO

>

be ,

G

r N b N T H C N r l H - ) < H i © © H i © C N H i H H H - r H O O C N r l r l

© " * CN

H r l

H T l H i ©

1 1

r

l

O r l

r i CO

L l

H H C O CO CM r l

O O r l

l

O

a

H

LO rH CN

O

T

M

O

O

n

© ©

O

r , H CO H i

T

j

H O CN r l

j

M r l

Ol r l

OO M

H

b00

1 i i ! 1 1 1 1 1 - * *• 1

!

1 i 1 1 1

>

i

a

i

i

|

|

r l

I

©

00 CO ©

©

«

i

r l

r l

I 11i 11

H I

00 CO

b-

*

65 O

o in

1 bC

t: c O "O

a

Arbetsplacering i öppna marknaden

i

i

'

1 I

I

r l

1 1 1 1

rH

r l

r*

H

I

CN

eo

©

1 CO

Hl

©

©

CN

CM

eo CN

1 SO

rH

r-

1 I I

M

CN

CN

CN H l

I

i

n © rl

i

I

a

i r i r i r ^ © © e o © H c r i n CM CM n

1 I

Arbetsträning och arbetsprövning

fa — fl

i

1 M

© rH

e O C D C O C O t N L O C O C S

rl rl

b-

©

I O O O L O C N L O C O O O C N C O

©

| r l

©

O

CN

O

r i C N r l C N r l r l r l

H

O

T

CN CO l O

C

C

N

H

LO CO O

C

O T *

N

rH

CN r H

C

© ©

CO

Födda år

C N t N C N t N C N t N C N b C N t N C N

0 0 0 0 © © © © r H r l C N C N C O C O M C O C O C D O l C I J C S O i C R C Ä

1 1111111111 r i e o o o e o o o e o o o e o c o e o o o C O C O C O C S C f t O O r i H O l C N C O O O O O C 0 0 0 0 5 0 ) O C ! 0 5 0 5

£ ö c

M

. H

G

»nom nittsrocen för uppe

•

rl

o M ft a a bCr H a > 1 H

o

r H H < H < O H < H I O O t - e O C C 5

ffi

rH r l

1 TH ' ©

© © rH

rH r H r H

£

O •* HI (—} © " c T

I '

I CM ' cT

I '

I i

I

TH

I

CM

I

CM

£

o

1 o"

'

© " © " © " © " © © © "

CN

CN

rH

IH

eo rl

o T «

en G r

»iS TO

Hl

CO

t~ rl

T*

cu

en tea .Sta

£

1 CMCMC5

1 - 0 5 O H I O T H

• *

'

©

©

'

H *

©

©

©

©

O

©

©

:afl

z l

cu

F>

CM Hl O LO LO rH 00 LO C5 Hl CO © © r l r i C N C O e O H i L O H i r H

t>

O M L O O C 5 0 C M 0 0 0 5 L O C M C O © © n © r l r i n C M C N C N ©

t© CN

^ a OJ

"O . t e

•o «.s

"O g 5

tN *

rl

r>X.C "2

C/2

T£

rkesildni läng •akti et än 1 år

bfcu , . G u sc

vS

e» • * lO • * | H I © © " © © ' © " '

I '

1 '

I '

| '

eo CM"

J^fl > a f l to a > TJ

bC

T3

O o

O O O t - C M O H l T H r ;

I

CO

£

E«

b»

.* in

bC

•5

"S G o-o

c?

CO b- lO LO Tji rH H © © CO © © © " ©

1 '

1 '

'

'

O CN

t£

C N C O L O H I O O O r H H i e O © © © © © © r l © ©

I 1

I 1

Hl

I C B C I C D O + H f f i O C O C N H C N n H H H i r i C N H H O

r l

feA a be ' G W-B

rbe än i ocl •be övn

ii C* J2 G

fa © ccj

H

•<r ^ r

a ^ w p.

\rb ;tslace ring öp pna ma rknac en

©

^

©

ft-"

C o o

o u •3

H

«N

•a

co C 22 o>

© • H I © H

,

© H H C T 3 H I © - H I ©

rHCNCNCOOOHi^tiLOLQCO©

3 B, 3 sO

II 1i 111111 1

LO © LO © l O <© H cN C N c o n T /

LO HI

© o

O © i LO i o co co

0JD

CJ . £

o 2 267

> 1 a fi >ted •

eo r l

©

©

©

00 LO

»0 r l

© CN

©

C N © I N t r l O l O CN r l

G

N

©

©

©

1 1 ^ 1 1

© © r l © r l r l r i e O H l

© Hl

Q* a

£

E

C N © © c M © © r H T j i © l > . T K O M O C N W i O M l > M CC T-l T-l CM r H

Hl

CO CN

© r l

© r l © r l

3 CO

1 rl rl rl a

£|

bCr T><H O

1 |

M

*>

en

.5-3

243 •a > 1A

r l

1 I

1 TH

a>

CN

1 LO

r l

1 LO

CN r l

I

1 1

I

CN

•>*

I 1 1 1 ^ 1 1 1 1 1 1

|

1 I r l

JO

Hi

1 CN

CN

1 I

r l

1 1

CN

I

I

r l

r l

r l

rH

CO

H*

© r l

CO ©

© CN

© n

C O C N I N C N T J I M C O C N C D C N

• *

r l

©

©

1 1

I N H

CN

I 1

1©

r l

r l

Hi

CO

© r l

TH

Ht

© ©

1 1

CN

M

00 1©

1 1 1

LO CO

O TH

OO

1 1 1

Vj<

1 cu

rH

r l CM

1 1 11

*"• ^ 1 1 1 1 1 1 1 11 I 1 1 1 1 1 1 1 1 1

H T

1©

1 1

1 CO r l

s ©

1 I 1 rl I 1 1 1 CO

tafl Z

I 1 1"

1 S

be ft fl—j

Tji e o

2 I

co"

©

C5

CM

©1 T*

£s

£fl

t > T j i c N c o i n b c o c o c T ) O i

a

H

SS

r l

r l

CN CN

C N © e O r l •3

bo

2 - fi -fiS£ •O

OJ-CJ

CO

i"

> Sej

H l

rkesildnin längr raktig et än 1 år

i

^

43 > cö Ä

«

r l

1rl rl

TH

n

I

CN

I

CN

1 I

1 CO

r l

r l

H i CN

©

I

1 CN

r l

rl

1° 1 1

1 TH

1 CN

LO

LO r l CM

1 1 1© 1 1 1

CN CN

r l

1 Cl CT5 r l

O ©

b-

H

t-

co rH

1 1 1

TH

1 1 "

CM

t-

1 1

H

«00r.

I I "

1.5 LO

0 en

s

fi

>'

:cO

1 CM

1 T f O H C N C N C N C O b O O ) CN r l r l CN r l H " CN

CN CN ©

HH

te

"C q O TO fars

Arbetsträning och arbetsprövning

fl

Arbetsplacering i öppna marknaden

fee

rH

rH

TJI

t-

© ©

*

3 « ^

1 r l r l

CN

I

r l

rl

rl

i

© 1 CO r l

CO

b-

O

©

H

J | i

C

M

J CM j

H

i

r

H

H

i

r

| l

©

|

1 1 1

brH

1 *"• 1

©

©

1 <D I 1 I 1 1 I* 1 1 1 1 1 1 1 1 1 11

I

r l

CO

©

r l

I

I

r l

CM

I

r l

,

©

©

1© ©

CN ©

r l

CN r l

© r l

©

CN

©

,

,

|

r l

|

I

1 OO r H

r l

CM

1 1 1

CN

1 1 *

CN

CN

©

r l

CN

r l

r l

CO CJ

u

15 c— CO

"Sfi

a a

&

3 Cl-l

u Q

03 O «H OJ TJ B ^ J

V

a

CU

•rH co 3 n 3 - O ^

-3 S fl! SCJ : o CO en .fa B SO ci r J r»

H :0 en C Scö

>

G

1-

:0

c

3 «-~

>

03 co

C3

a

SH

CJ

SH

_ «

L

SH

_Q

•—

•—•

»

"3

0)

«

co

Si

ej

B . Q

T*

—5

c/

^

c

. o

• PQ r H

"*^

el) — i

•J PC I

CO U H CJ * > H .Q CU "3 SH TS H 03 .

a

co" rH IN CN

r l

O

©

Hl ©

3 3 3 00

d

co OJ

3 cö

° ,H CÖ SH "O

cö

^ S < fcOH < w h B< < c

•"

n

C3

co

>)CO

rj » r T? 03 2 CH

B ^ B j C ^ . j ^ r H ^ C - H ^ - r ; ffj

£

a C OJ

,

M

03 C CO

t ©

r l

L 0 © r l C O H i r l C N H i © © r l I N C N I N CO C N CN r l LO o r

r l r l

© r l

1 1 "^ m 1 1

r l © © H i r l C N H i L O r i O C Hi r l ©

CN

H I

bn

,

I I

> S

TH r H

0 ©

1 1 1 1O 1 1 CM ©

CN

1 | -1

r l © r l

eo"

c cu £ en C 5 r CU :u

C •- 2 ° a a u

55 o « a

C5

O

t-

co

eo

CM © r l

eo

c M " a T © © r H e O e O c N " b ^ © © " r H r H T-l r l

3 te

lO

C0

Hl

»O CN

H

©

lO

CN CO

O © r l

a tCr !-

t-

a

1 TH

eo CN

1 CO rH

TH

TH

I

TH

rH

CN

I

I

|

©

©

1 O

©

©

©

'

©

©~ © "

eo

eo

1 H

rH

©

rH

C

»•S?

1 IH

1 •* 1

©

cu G < a

1 ©" 1

©" ©" ©" 1

CN

'©"©"©" 1

Sw • en boa

firs

«

H

«

CO

t-

Hl

HI

I

T*

rH

1 O

©

©

©

©

©

©

©

'

©

©

1 ©* ©" 1

*

®

H

° ,

°

CO

LO

I

I

1 1

Ht

tafl

£ 1

cu

£ ^ cu A H

C5

CO CO CO

*

O

O

O " CN CO* CO O " O *

.

®

00 O

I

TH LO

t-

rl* O

* l

Tf

CN

'

©

©

© CM

I

eo

'

©

'

Tji

H

C5

CO H l

rH

H H C O C S O O T H O O C N L O C O W

©

©

©

O

a

"3 be a J. a "3 cu—i

CN

r

l

O

O

O

O

O

O

C

O

H

- * en' 00 <»

i

u

> .. ,

Yrkes utbild ning a längre varak tighet än 1 å

,

T *

T-l

:Si

CN

H

©"

© " © " © "

W

CN

CO

rH

H

I

© " © " © "

H

O

'

rH

TH

H

H

I

I

CN

eo

© " © "

©

© "

'

'

© "

CN

H ^ C Ä C O r ^ e N r H H I i H H I H I

rl

I

CO

©

1 ©"

b-

1 1© 1 1 i1 1|

CN

TH

©

te i

fi

Ef O

Ht CN

©" ©" r l

©"

CN © "

©"

©" © "

©" ©" ©"

©"

o X en

. M r

be

52 fl ors — fafl fi

Arbet place ring öppn mark

Arb trän oc arbe prö

en M ' "S .S fl — >• bC

fi C

Ti

CO T f

H

O

H

1 H

H

©

rl* © "

*

'

©

©

CM

rH

LO CM CM

1 I

H

CO

01 M

t-

rH

©"

©"©"©"©*

(—T

r l

©

©

©

©

HT

H

H

©

H eo

1 ©" ©"

©"

0)

I

O

©"

'

©"

cu

r!

l-

13 00

*

a

r l

©

-Ti

©

©

«

O IN

I

-

M

T

CM r l " ©

J

I r i

O rH

©

O

O ©

[

-

lO

CN" © "

J

: ©"

I

oo

03 C — cö

u cu

a

S c—

cu

Q

6D 3

03 H-*

. —

B"

ff T *

co

C 0J : C CO

c—

H

T" .fa C >> i S

s 03

rt

- i

cö

«

o: W > ffl fe

> CJ

3 H

l

ff

SH

cu

r .5

r o;

'5

-c ' " c t)

3 J

O fi

B

•-1 O S 7)

,5 g

a. H

, i,2 ^ <!

CO

. ff

et co

:0 c*S C

SH

-a Ac

SH

o:

CÖ

•—

a

CÖ co lO

SB SH

ÖB

CJ

O

"5 ec

a 3 h r

r1^ co

co

tc ^y

O £

J~

. ^£

c: *"

eo • —

>> ^" a

>> co C fe C H <d

O SH

ft

O

co

rO

'3

c cö A cö c HB

co

£

43 SS TS 3

O CU 3

in

<

O

<

c

a

cu M

£

£

'5

© H T*

© o © cTi LO CN CN b - CN

« © ©

CM

r l

H

©

CN

o o o o o o o o H l t - © © t - © © © C N © 0 O r l © ©

c/3

A © co

H r l

LO M

O © rH

© ©

© o r l © © r l

CM CM r H

© © rl

© r l

LO

© ©

© CN r l

© © ©

o

© CN r l

r l ©

CN ©

-H

— H

"SS CO

a

s 3

"C "5 i>Cn

t>

o

• 3 cu

1 1

i

OPi

© ©

© © n

|

© CN TH

© ©

© ©

© ©

1 |

I 1

|

© © ©

tm 03

fee •5

'5

M

fi

.5-3 •-H . a •o • cu

a

©

©

1© 1 CN

©

© c©

© © ers oo r l r l

I i

! 1

1 1

1 I

© ©

© ©

© CN rH

1 I

© © ©

T3

q

SJ

SH

r*

o

fi cu 60

© CN r l

tJDC

CO

.Sta

SS

© ©

© © O © © C O i x O L O r l H i CN CN

© © © CN LO r l

1 |

© © L 0 CN

I © © © | C 7 5 r l r l ©

i

|

l

!

1 CM

=a fl

ort

© © t -

£

A

TH

SS cu

rO

ffj H"

h

<u

i£ ^• <*»

rH

PH

. :rt

i

v

© © LO

"2 K a

© t N ©

© t N ©

1 ©° 1

© © © © © © © © O © © H i o O C N I N t N ^ t i c O O O L O L 0 t N C N © e o e o r ^ L 0 © L 0

© r l oo

r l

CN

CN r l

CN

© r l

eo

r l

O Hl b»

cu. co

b» r l

C

O -£?

cu co

SH ett}

<M «*H

OJ

"53 t 3

.* fi

•si

"O ,

te

* — fi

fl»H - O en G

© © UO

© © r l

© © H i

© © © © © © © © O © l O f f i C O O C D O C N H C O C O CN © > LO LO LcO r l CO CO ©

© ©

1 1

CN

r l C/3

l o 1 r© l

^d V

©

SH

0) bCtu

03 HH

" 8

•° "S fi

C3

,

i - S t e f f:csi <E fi c tJ h

rt

o 08

©

g -g

**• . cu rt SH

rt

•

c C

1 |

© ©

o-a

CM* r l

"3 A ct

H

© ©

© © b© CO CN

© ©

1 1 © CN 1 1 T-l

1 o 1 1 © 1

© © Hl

<TH

r l

ten

© © © Hl

CÖ

© © CN © ©

I 1

1 1

© ©

© ©

1 1

© ©

I 1 1 1

O ©

O © © rH

fl

© CN r l

1 |

© © CD r l CO

© © I N CN OO r l

© CN r l

© CN r l

| 1

1 1

© ©

1 1

t, to et) i -

© © CM CN r l r l

© O C N CO r l T *

© CO

O

eo rH eo

rH

© OO ©

© 00 H l

© © © © © © © © © © © L 0 © L O L O c © I N C N b - I N t ^

© © © © t N LO

C ©

c\

C N O ) L Q O T H C O C O C O T ) I C C

•Ht

CN

r l

r l

CO

LO

r

© CN n

.

fl*S

Tö co '— CO '5b 60 u 3 _3

u cu

c HM cö

'££

ej

zs % •H

A

TS

co t r .

t-

• -H

.

CO

3 S

H

fl)

»

_

cö 3

"3

JT5 —H.

^ 3 d S Ä iS > A3 -S BH 3 •:-» Jaä * 3 T^ cö s< a3 ^ 'B ? H 5 :0

iJ "i :C e3r

sCO

SH

CU

3 Aco

SH

CU

:0 co

,

t / 5

B .

s- *trt

«

E . . Si *5? w w

A 9»

•

SH

CÖ 03 c»

C f" C H "O03 S

-fa

cö3cu '-»oiS J > > ^ B ±S Bt J f f i r H 0 0 S < 1 r l H r H < 55 < < oo K >• m r l i B .fa B

b» b» © rH

3 cö SH

•M 'co

CÖ

cu

; A : >

cö

o

éö

! ca

. fi

Q

© © © CN ©

a--1

<M CU

co C3

, 2>a ».5 c i fi

o

o

^_, eo

a

s

ce £

CJ —H

bo

a a o bo

fi 3

fes

rt

a &

|

© ©

bC

, fi "C'3

~

fii

1 SH

•H

CC

© © © © © ©

r l

^ t« ° << h

rt

I |

© < © © © © © © < © © © L 0 © Ö 5 © C M © L 0 © L 0 L O CN 0 0 r l r l CN C N CN

© © © CD b - CN CO r l

o

<4H

ca

© [ N © CO

en

"S '3 "S "S fi

"rt fi

O

SH

© © r l

h :0

G 0)

© ©

© CN r l

"cu

££

« S

O cc

© © r l

•g a r»

"3 fi x ~ CO

fi

© ©

bC

cu

© CN r l

S* . 3 •"" £ cu r > i f l •> a f l

fi

•t*a >.

-O

>

«

• JA

rH rt

cu

© t ©

i 00

3 cu 60 a

A

'S * A "V© :cö — r l CU A cö 3

si

Tabell 13. Utdrag ur arbetsmarknadsstyrelsens arbetsvårdssektions efterkontroll i december månad 1947 av länsarbetsnämndernas under mars och september månad samma år verkställda arbetsplaceringar. Samtliga berörda defektgrupper. (72,4 % av sammanlagda antalet (1743) arbetsplaceringar). Placerade i mars månadl

Totala antalet placeringar2

Placerade i september månad

4643 (61)*

7974 (174)

Antal placerade: i öppna marknaden i »skyddad sysselsättning» i hemarbete

458 2 4

(61)

(16)

(72)

102 26 178

(15) (1) (29)

138 49 238

(30) (12) (60)

(61)

759(159) 23 (7) 15 (8)

797(174)

Situation vid kontrolltillfället: kvarstå i anvisad anställning övergått till annan anställning: genom af :s medverkan utan af :s medverkan inneha ej anställning

Löneförhållande vid anställningstillfället i jämförelse med normallön: högre normal 457 lä re S 7

(61)

797 (174)

786 11

Löneförhållande vid kontrolltillfället i jämförelse med vid anställningstillfället: hög^e 15 sam ma 271 m Sre

547 2

559 Löneförhållande vid kontrolltillfället i jämförelse med normallön: högre i norm al 284 lä re S 1

551 8

* Siffror inom parentes angiva kvinnor. I P K i i å $ e] P l a ceringssiffrorna för Stockholms stad och län. - 1 tillfälliga anställningar (1 månad eller mindre) ha dessutom placerats u n d e r mars månad 37, under september månad 80. 3 Av dessa voro 167 (12) försörjningspliktiga. 4 Av dessa voro 274 (36) försörjningspliktiga. 271

Kompletterande

upplysningar.

Inneha deltidsarbete men uppnå ej full försörjning

(1)

(1)

(13)

samband med arbete

(1)

(1)

47 Tillfälliga avbrott i anställning: på grund av sjukdom på grund av annan orsak

16 10

(1) (1)

(2)

23 17

(3)

26 Anvisad anställning upphört: på grund av sjukdom på grund av annan orsak

42 136

(11) (18)

(29)

56 182

28 50 35 5 21

(6) (7)

23 15 21 3 19

(5) (2)

(13)

Utbildning med ekonomiska bidrag i

Sociala

(3)

(16) (44)

(60)

(18)

60 92 38 7 36

(12) (23) (2) (1) (4)

(42)

(12) (10)

(11)

58 34 26 2 16

(26)

upplysningar.

Sociala bidrag före anställningstillfället: pension fattigvård livränta sjukpenning övriga (Eak Ak m. m.)

(2) (3)

139 Sociala bidrag vid kontrolltillfället: pension fattigvård livränta sjukpenning övriga (Eak Ak m. m.)

(2) (2)

(4)

5 27 av utbildningarna ha beviljats av Kungl. Pensionsstyrelsen, 49 av Statens arbetsmarknadskommission och 13 med bidrag av kommuner m. fl.

Bilaga nr 2.

Rapport från en studieresa i England, Frankrike och Schweiz under tiden den 25 september—19 oktober 1947. Av kommitténs ALLMÄNNA

sekreterare

Nils

Ström.

UPPLYSNINGAR.

a. Deltagare: Kommitténs för partiellt arbetsföra ordförande, landshövding Hilding Kjellman, Uppsala; förste byråinspektör Albert Bergh, Kungl. Arbetsmarknadsstyrelsen, Stockholm, och kommitténs sekreterare, förste byråinspektör Nils Ström, Stockholm. b. Resans planering: Förslag till program för vistelsen i England h a d e uppgjorts av Ministry of Labour and National Service i London. Besöket i F r a n k r i k e hade planerats genom direkt kontakt med Ministére du Travail i Paris och programmet för resan i Schweiz genom kontakt med Pro Infirmis sekretariat i Ziirich. Studiebesöket i England avsåg tiden 27 september—9 oktober; i Frankrike endast den 11 oktober och i Schweiz den 13—16 oktober 1947. c. Besökta institutioner och hållna sammanträden: England: 29 september: 1) Ministry of Labour and National Service, St. James' Square 8, London: Sammanträde med Mr Harrison, Miss Hill och Colonel Robertson; 2) Arbetsförmedlingen, Northfolk Crescent, Edgware Road, London: Sammanträde med föreståndaren för arbetsförmedlingens arbetsberedningsavdelning för partiellt arbetsföra, Mr Colin Forsyth, samt besök på arbetsförmedlingen; 3) Norge House: Förevisning av filmer rörande arbetsvärden för partiellt arbetsföra. 30 september: 1) Sammanträde med Colonel Robertson i Ministry of Labour and National Service; 2) Lord Roberts Memorial Workshops, 122, Brompton Road, London; 3) Roehampton Limb fitting Centre, Roehampton House, Roehampton, London S. W. 15. 1 oktober: 1) Hounslow Government Training Centre, Hounslow (föreståndare Mr Ketteley); 2) Egham Industrial Rehabilitation Centre, Egham, Surrey. 2 oktober: 1) The Papworth Village Settlement, Cambridge (Dr L. B. Stott och sekreterare T. C. M. J o h n s o n ) ; 2) National Advisory Council, Ministry of Labour, London. 3 oktober: 1) Queen Elizabeth's Training College for the Disabled, Leatherhead Court, Surrey (Dame Georgiana Buller, superintendent Captain L. W. Jarvis och sekreterare A. P. Moore). 6 oktober: 1) Birmingham Remploy Factory, Disabled Persons Employment Corporation Ltd, Remploy Factory, Birminghanm Factory Centre, 178/181, Melchett Road, South Kings Norton, Birmingham (föreståndare Mr J. Martin); 2) 18 — 83000

Yardley Government Training Centre (föreståndare Mr T. H u d s o n ) ; 3) Austin Motors Rehabilitation Department (Rehabilitation Officer Mr F a r r e r ) , Birmingham. 7 oktober: 1) Ministry of Labour and National Service, Employment Exchange, Staniforth, St. Birmingham 4 (Manager Mr W. H. Davies); 2) Birmingham Emergency Hospital, Birmingham (Dr Harrison). 8 oktober: Roffey Park Rehabilitation Department, Horsham, Sussex (Dr Th. Ling). 9 oktober: 1) The Slough Industrial Health Service, Slough (Dr A. A. E a g g e r ) ; 2) Farnham Recuperative Home, F a r n h a m Park, F a r n h a m Royal, Buchs (föreståndare Dr P. R. Battison). Frankrike: 11 oktober: Ministére du Travail, Formation des Cadres Professionnels,

Paris (M Maillet) och Institut 14, Rue d'Areau, Paris.

National

de

Schweiz: 13 oktober: 1) Bundesamt fur Industrie, Gewerbe und Arbeit, Bundesgasse 8, Bern (Direktor Kaufmann); 2) Ungdomsförmedlingen och Yrkesvägledningen i Bern (föreståndare J. V. H u g ) ; 3) Werkstätten fur Mindererwerbsfähige, Laubegg, Bern. 14 oktober: 1) Pro Infirmis, Zentralsekretariat, Kantonschulstrasse, Zurich (Frau Dr M. Meyer); 2) Das Werkjahr, Ziiricher-Altstetten, Ziirich (Herr Wunderlie); 3) Die Schenkung Dapples, Siidstrasse 120, Ziirich (Herr Schweingruber). 15 oktober: 1) Blindenheim Heiligkreuz, St. Gallen (Herr Hermann H a b i c h t ) ; 2) St. Galler Werkstätten fur Teilerwerbsfähige, Der Verein St. Galler Werkstätten, Lehnstrasse 45, St. Gallen (Fräulein Muller); 3) Das Arbeitsheim Amviswil, Amriswil, Thurgau (Herr Liischer). 16 oktober: Basler Webstube, Missionsstrasse 47, Basel (Herr Buser).

ENGLAND. A. Allmän översikt över den engelska lagstiftningen m. m. angående partiellt arbetsföra. I England h a r efter rekommendationer från den s. k. Tomlinsonkommittén införts en särskild lag med bestämmelser angående tillvaratagandet av den partiella arbetskraften. Bestämmelserna återfinnas i en den 1 mars 1944 antagen lag, kallad »Disabled Persons (Employment) Act». Lagen avser stöd åt sådana personer, som på grund av skada, sjukdom eller medfödd defekt ha svårare än andra att erhålla eller behålla en lämplig sysselsättning eller ett lämpligt arbete. Definitionen täcker all slags nedsättning i arbetsförmågan, oavsett vad som förorsakat densamma. Huvudpunkterna i lagen avse hjälp till 1) Kurser i yrkesutbildande syfte och för industriell omskolning (Rehabilitation), avsedda speciellt för dem, som äro i behov av att lära sig ett nytt yrke eller en ny sysselsättning eller som behöva en speciell kurs såsom hjälp till återgång i arbete efter sjukhusvistelse på grund av liden skada eller sjukdom. 2) Underlättande av placering i normalt arbete i öppna marknaden genom

åläggande för arbetsgivare att anställa en viss kvot (procent) partiellt arbetsföra samt reserverande av vissa sysselsättningar för partiellt arbetsföra. 3) Sysselsättning under skyddade förhållanden för de mera svårt skadade, som icke kunna konkurrera på öppna marknaden. Kvotsystemet äger tillämpning på alla arbetsgivare, som sysselsätta minst 20 personer. En arbetsgivare, vars personalstyrka vanligtvis icke uppgår till 20 personer, beröres av lagen, om och så snart han u p p n å r detta antal, även om ökningen förorsakats av något tillfälligt syfte eller avser en kortare period. Förpliktelserna enligt lagen åvila arbetsgivarna, vare sig de äro att hänföra till fysiska eller juridiska personer. Likaså gälla de hela personalstyrkan, oberoende av om densamma sysselsattes på vitt skilda arbetsställen eller inom olika företagsgrenar. Begränsningen i arbetsgivarens rätt att välja arbetskraft innebär, att han icke — bortsett från vissa speciella undantag samt om han erhållit särskilt tillstånd — får anställa eller erbjuda person arbete, vilken icke är registrerad som partiellt arbetsför, då han icke uppfyller sin kvot eller då han alltjämt efter en sådan nyanställning icke uppfyller kvoten. Arbetsgivaren får ej heller avskeda en registrerad partiellt arbetsför utan skälig orsak, om han icke u p p n å r den föreskrivna kvoten eller om avskedandet skulle medföra, att han icke uppfyllde densamma. Denna föreskrift gäller emellertid icke i de fall, då arbetsgivaren omedelbart efter avskedandet upphör att beröras av kvotlagstiftningen. Kvotens storlek uttryckes i procent av antalet anställda. Man tillämpar två olika slags procenttal, dels standardprocenttal och dels specialprocenttal. Kvoten är icke fastställd en gång för alla utan anpassas efter prövning av arbetsministern till det aktuella lägets krav. För de fall, då tillämpningen av procenttalet å en viss personalstyrka icke ger hela tal, ha vissa regler utformats om h u r u uppkomna bråktal skola betraktas. Specialprocenttalet, som kan såväl över- som understiga standardprocenttalet, fastställes — efter samråd med arbetsgivarnas och arbetstagarnas organisationer — för en särskild näringsgren eller industri ävensom för en bransch eller del därav eller för sysselsättning hos en speciell grupp arbetsgivare, under hänsynstagande till i vilken mån de speciella förhållandena i varje särskilt fall möjliggöra sysselsättandet av partiellt arbetsföra. Om en arbetsgivare anser, att hans kvot, som fastställts på föreskrivet sätt, är för stor med hänsyn till de speciella förhållanden, som äro förknippade med hans företag, kan han begära sänkning av procenttalet. Härvid h a r företagaren att påvisa, att det gällande procenttalet icke är lämpligt i hans fall och att ange skälen till varför förhållandena i hans företag anses avvika från a n d r a företag inom samma arbetsområde eller industri. Arbetsgivarens anhållan remitteras för yttrande till en lokal kommitté »Disablement Advisory Committee» (sammansatt av arbetsgivare och arbetare), varefter frågan avgöres av arbetsministern. Medgivande att hålla en lägre kvot än den normala lämnas för en viss bestämd period, som dock icke får överstiga 12 månader. Därest en arbetsgivare, som icke uppfyller sin kvot, önskar anställa en person, som icke är registrerad såsom partiellt arbetsför, måste han särskilt anhålla därom. Sådant tillstånd lämnas under förutsättning att det icke finnes någon registrerad partiellt arbetsför, som är lämplig och tillgänglig för arbetet i fråga. Om arbetsgivarens anhållan avslås eller modifieras, kan han få ärendet hänskjutet till »Disablement Advisory Committee». Denna har att yttra sig i saken inför arbetsministern, på vilken det slutliga avgörandet vilar. Lagen innehåller vidare bestämmelser om reserverande av vissa anställningar för partiellt arbetsföra. Arbetsministern kan efter hörande av arbetsgivar- och 275

arbetstagarorganisationerna »beteckna» vissa sysselsättningar som särskilt lämpliga och reservera dem för partiellt arbetsföra. Ett sådant beslut skall meddelas i särskild kungörelse, i vilken de sysselsättningar, som beröras av beslutet, skola angivas och n ä r m a r e definieras. Syftet med denna åtgärd är att för framtiden så långt möjligt reservera tillträdet till dessa anställningar för personer, som registrerats som partiellt arbetsföra. Inskränkningen avser endast nyanställningar och ombyten i de reserverade sysselsättningarna men u p p h ä v e r icke anställningen för redan anställd fullgod arbetskraft, som varit sysselsatt före förordningens ikraftträdande. Hittills ha endast två yrken reserverats, nämligen för hisskonduktörer, d. v. s. förare av personhissar, och bilparkeringsvakter. Vid tillämpningen av kvotlagstiftning m. m. tages hänsyn endast till partiellt arbetsföra, som äro registrerade. Registret föres av arbetsministeriets lokalbyråer. Registreringen är frivillig. Frågan om vem som h a r rätt att bliva registrerad avgöres i första h a n d av arbetsförmedlingen. Därest arbetsförmedlingen vägrar att låta registrera en person, hänskjutes ärendet till en lokal kommitté, Advisory Council, för avgörande. Huvudförutsättningarna för att kunna bliva införd i registret och erhålla bevis därom äro, att den sökande är partiellt arbetsför i lagens mening och att arbetshindret sannolikt kommer att bestå sex månader efter registreringen. Undantagna från möjligheterna att bli registrerade äro b a r n i skolåldern, heltidspatienter på sjukhus, sanatorier och liknande vårdanstalter — utom under alldeles särskilda förutsättningar — och personer med asociala tendenser. En person kan avföras från registret, om han icke fyller förutsättningarna för registreringen eller om han anses böra hänföras till någon av de nyssnämnda undantagna kategorierna eller om han enständigt och utan särskild orsak h a r vägrat att antaga lämplig sysselsättning eller arbete eller om han likaså utan skälig orsak har vägrat deltaga i sådan yrkesutbildnings- eller omskolningskurs, som befinnes lämplig i hans fall. Förmånerna med registreringen innebära för de partiellt arbetsföra bl. a., att de icke kunna avskedas utan skälig anledning, om arbetsgivaren icke uppfyller sin kvot eller om han genom att avskeda en sådan person icke skulle komma att uppfylla densamma. Registreringen av de partiellt arbetsföra går till så, att den sökande h a r att anmäla sig vid något av arbetsförmedlingskontoren. Ansökan sker på särskilt formulär. När ansökan i alla avseenden blivit kompletterad av arbetsberedningsassistenten, »Disablement Resettlement Officer» (D. R. O.), avgör denne, huruvida registrering bör ske eller icke. Därest medicinsk undersökning är erforderlig, sker detta på arbetsministeriets bekostnad. Ett exemplar av registreringshandlingarna sändes centralt till arbetsministeriet i London. Varje arbetsgivare, som beröres av kvotlagstiftningen eller av bestämmelsen om reserverade sysselsättningar, är skyldig att föra förteckningar, som äro erforderliga för bedömande av huruvida lagens bestämmelser iakttagits. Dessa förteckningar är arbetsgivaren skyldig att förete vid inspektion av särskilda av arbetsministern utsedda tjänstemän. Förteckningarna skola förvaras under en tid av två år från den dag, till vilken de hänföra sig. Utbildningskurser anordnas i anslutning till det normala undervisningsväsendet, i »Training Centres» för arbetskraft överhuvud taget eller i speciella Training Centres för svårt invalidiserade. Stipendier utgå från arbetsministeriet under utbildningstiden, bestående dels av utbildningsbidrag, dels av familjebidrag. Verktygsutrustning utlämnas efter kursens slut till sådana, som äro i behov därav för sitt yrkes utövande, exempelvis snickare och andra inom bygg-

nadsverksamhet e. dyl. Yrkesutbildning kan ges alla partiellt arbetsföra, som fyllt 16 år och som äro i behov därav för att bliva kompetenta att åtaga sig en för dem lämpad sysselsättning eller starta egna företag. I de allmänna centres (Government Training Centres) utbildas partiellt arbetsföra tillsammans med fullt arbetsföra. För svårare handikappade finnas tre speciella centres: Queen Elizabeth's College, Leatherhead; St. Loyes College, Exeter och Sir John Priestman Hospital, Finchale Abbey i närheten av Durham. Alla dessa tre centres upprätthållas av privata organisationer. Utbildningskurser förekomma i bl. a. följande y r k e n : murare, snickare, asfaltläggare, målare, stuckatör, rörmokare, takläggare, maskinsnickare, grovsmed, stensättare och plattsättare, rörhopsättare, timmerman, gårdssmed, slöjdare, korgmakare, skomakare, skoreparatör, kontorist, maskinskrivare, diamantputsare, elektriker, olika yrken inom metallindustrin, möbelsnickare, trädgårdsarbetare, frisör, läderarbetare, pianokonstruktör, porslinsarbetare, radiomekaniker, sadelmakare, butiksexpedit, sprutmålare, instrumentmakare, skräddare, taxichaufför, skrivmaskinsmekaniker, urreparatör och vävare. Kursschemata ha underställts arbetsgivar- och arbetstagarorganisationerna och godkänts av dessa. Utbildningstiden varierar i förhållande till kraven inom de olika yrkena och i individuella fall till arbetshindrets svårighetsgrad. Kurstiden understiger sällan 26 veckor i de mera krävande yrkena, men uppgår som regel ej till mer än 9 eller 12 månader. Undervisningskostnaderna betalas helt av arbetsministeriet. Lagen medger äver rätt för arbetsministern att anordna »Industrial Rehabilitation» (arbetsprövning och arbetsträning kombinerad med fysisk träning i allmänhet). Ett centre med detta ändamål för män har inrättats i Egham, Surrey. Centret har för närvarande en kapacitet på 200 platser. Dess uppgift är att göra partiellt arbetsföra skickade för arbete eller för yrkesutbildning. Vistelsen vid Egham varierar från en till tre månader. Kostnaderna för uppehälle bestridas helt av arbetsministeriet. Vid Egham förekommer såväl arbetsträning som arbetsprövning. Dels tränas den partiellt arbetsföre till arbete, dels söker man genom lämpliga åtgärder utröna, vilket yrke som kan anses vara det mest passande för patienten i fråga. Arbetsministern bemyndigas genom lagen att stödja organisationer, myndigheter eller enskilda föreningar, som starta sheltered workshops, s. k. skyddade företag för partiellt arbetsföra. Ekonomiskt stöd kan således lämnas 1) föreningar eller bolag, som icke driva företagen i profitsyfte och som starta dessa på initiativ av arbetsministern (helstatliga företag), 2) andra av enskilda föreningar startade företag, som icke drivas i vinstsyfte, 3) kommunala myndigheter. Särskilda åtgärder skola vidtagas för organisationen av hemarbetet. I syfte att följa erfarenheterna av Disabled Persons (Employment) Act 1944 har tillsatts en särskild kommitté, »Standing Committee on the Rehabilitation and Resettlement of Disabled Persons». Den är sammansatt av representanter från undervisningsministeriet, arbetsministeriet, Nord-Irlands regering, försäkringsministeriet, hälsodepartementet för Skottland, det skotska undervisningsdepartementet, pensionsministeriet samt hälsoministeriet. Kommittén sammanträder en gång i kvartalet. En första rapport har avgivits 1946. Nästa r a p p o r t väntas 1948. Det meddelades bl. a. i 1946 års rapport, att av 464 sjukhus hade år 1946 204 anordningar för rehabilitation (fysisk träning och sjukgymnastik) och arbetsterapi, medan 129 hade rehabilitation men ej arbetsterapi. Detta ger till resultat, att 71 procent av sjukhusen hade något slag av fysisk arbetsterapi införd. Såsom rådgivande organ till arbetsministern fungerar ett råd, »National

Advisory Council on the Employment of Disabled», vilket sammanträder vid behov. Detta råd har tre underkommittéer, en för yrkesutbildning och industriell arbetsträning, en för sysselsättning under skyddade förhållanden och andra ärenden, som sammanhänga med de svårt handikappade, samt en för ärenden rörande den medicinska vården och liknande förhållanden. Cirka 200 lokalkommittéer äro tillsatta för landet i sin helhet för handläggning av ärenden rörande partiellt arbetsföra. I regel sammanträder ett utskott av kommittén (Panel) för handläggning av de löpande ärendena. Detta utskott består av ordförande, en representant för arbetare och en för arbetsgivare samt en läkare. Läkaren behöver dock ej alltid nödvändigtvis vara närvarande. Kommittéerna i sin helhet bestå av representanter för arbetsgivare, arbetare samt a n d r a intresserade personer, däribland minst en läkare. 1 regel är ordföranden en opartisk person med allmänt socialt intresse. Arbetsgivarna ha oftast 5 representanter och arbetstagarna 5. Därtill kommer minst en läkare. Kommittén kan som nämnts kompletteras med andra för socialt arbete intresserade personer. Antalet får dock ej överstiga 20. Kommittén är icke avlönad men erhåller traktamenten och resekostnader för sammanträdena. Läkaren erhåller dock en viss ersättning för sammanträde (31 sh. 6 d.). Det ankommer på D. R. O. att förber e d a och föredraga ärendena vid sammanträdena. Angående D. R. 0 : s utbildning må framhållas, att de i regel ha Civil Service Examination 1 samt erfarenhet från arbetsförmedling eller annan offentlig tjänst. Arbetsministeriet anordnar speciella kurser för D. R. O. Hittills ha dessa endast omfattat 3 eller 4 dagar. Man planerar nu att göra kurserna längre, så att de omfatta dels medicinsk utbildning på sjukhus (under en m å n a d ) , dels en industriell studieverksamhet, som ger D. R. O. den industriella bakgrunden (3-veckors k u r s e r ) . Män arbeta med det manliga klientelet och kvinnor med det kvinnliga. Flertalet har en begynnelselön på c:a 600 pund om året. Efterundersökningar av huru arbetsplacering lyckats göras av D. R. O. första gången i regel sex veckor efter placeringen och andra gången sex månader efter placeringen. B. Erfarenheter från tillämpningen av den engelska lagstiftningen. Lagens olika bestämmelser ha successivt satts i kraft. Först trädde bestämmelserna om yrkesutbildning och arbetsträning i kraft samt stadgandena om skyddad sysselsättning och företrädesrätt för i krigstjänst skadade. Vidare upprättades den rådgivande centrala kommittén »National Advisory Council» och de olika distriktskommittéerna. Allt detta skedde den 1 augusti 1944. Återstående avsnitt sattes i kraft den 1 juni 1945 och den 1 mars 1946. Sistnämnda dag började kvotsystemet att tillämpas. Registreringen av partiellt arbetsföra började den 25 september 1945. Den fortlöpte i början i långsammare takt än vad som beräknats. Sålunda registrerades under de två första månaderna knappt 100 000 personer, av vilka 26 000 voro utan arbete. Enligt senast (18/8 1947) tillgängliga uppgifter uppgick antalet registrerade till 811 450 personer, av vilka 66 451 voro arbetslösa. Av antalet arbetslösa skulle 55 790 kunna placeras i det ordinarie näringslivet under normala villkor, i vissa fall efter omskolning e. dyl., medan 10 661 voro i behov av sysselsättning under skyddade förhållanden. Av hela antalet den 19 maj 1947 registrerade 784 796 personer voro 727 159 män och 50 441 kvinnor samt 7 196 ungdomar. 1

278 Ett examensprov, som berättigar till anställning i statlig tjänst.

Vid kvotsystemets ikraftträdande hade standardkvoten bestämts till 2 procent. Från och med 1 september 1946 har emellertid en höjning till 3 procent vidtagits. I samband med beslutet härom beaktades vissa erfarenheter, som gjorts under den tid kvotsystemet varit i kraft. Bl. a. konstaterades, att av det antal personer, som sysselsattes hos arbetsgivare, för vilka kvotsystemet tillämpades, voro 30 procent kvinnor. Dessas andel av antalet registrerade utgjorde vid ungefär samma tidpunkt, såsom även framgår av ovannämnda siffror, omkring 6 procent. Då lagen icke medgiver skilda kvoter för män och kvinnor, ha vissa svårigheter att fullgöra förpliktelserna enligt lagen uppstått för näringsgrenar med huvudsakligen kvinnlig personal. Därjämte voro de registrerade partiellt arbetsföra icke fördelade på olika regioner i samma proportion som den arbetande befolkningen. Andelen partiellt arbetsföra var betydligt högre i Wales och de nordvästra regionerna. Lagen h a r ej heller medgivit fixering av kvoter på regional basis. Även antalet registrerade personer, som voro arbetslösa, fördelade sig ojämnt över landet. Också i detta hänseende företedde nyssnämnda områden den ofördelaktigaste bilden. Chanserna för de partiellt arbetsföra att bliva inlemmade i arbetslivet äro därför olika mellan skilda delar av landet. På frågan om vilka som nekades registrering på grund av dålig karaktär, »bad character», svarades, att man haft mycket få fall, som icke kunnat registreras. Med undantaget h a r avsetts sådana straffade, som äro att betrakta som notoriska återfallsförbrytare. Alkoholister behandlas såsom andra sjuka personer. Alkoholism överhuvud taget anses vara en sjukdom och icke en moralisk belastning. Den undre åldersgränsen för registrering är 15 år. Någon övre finnes icke. I fråga om ungdomen samarbetar D. R. O. med Juvenile Officer (ungdomskonsulenten) och i vissa fall med skolorna. Antalet registrerade tuberkulösa utgjorde den 19 maj 1947 endast 31 755. Beträffande det förhållandet, att så få tuberkulösa voro registrerade, anfördes, att man registrerar så fort man finner, att de behöva hjälp för att erhålla anställning. Alla, som haft tuberkulos, kunna givetvis icke bli registrerade, då en del utan vidare efter behandlingen kunna återgå till sitt gamla arbete. Hälsoministeriet h a r en särskild tjänsteman, »Tuberculosis Officer», med vilken D. R. O. samarbetar. Arbetsförmedlingen framhåller i regel icke vid utbjudande av arbetskraft, att en person lider av tuberkulos, emedan man vill undvika arbetsgivarens reaktion. Tuberkulosfrekvensen är synnerligen låg i Skottland men betydligt högre i Wales. Man h a r funnit, att av de registrerade tuberkulösa endast omkring 8 procent behöva särskilda yrkesutbildningskurser. Man har icke någon tanke på att upptaga ytterligare yrken till reserverande utöver förare av personhissar och bilparkeringsvakter. Beträffande bilparkeringsvakterna har reserverandet av platser slagit väl ut. Platserna tillsättas genom British Legion, som rekommenderar lämpliga sökande, och flertalet av parkeringsvakterna torde vara veteraner och krigsskadade från första världskriget. När det gäller hissförare, h a r reserverandet slagit mindre väl ut, då det visat sig, att det ofta är svårt att placera en partiellt arbetsför såsom hissförare med hänsyn till att han även har att utföra vissa transporter och annat arbete i anslutning till sin syssla. I regel fordrar arbetsgivaren, att hissföraren även skall utföra annat arbete under mellantiderna, då arbetet i hissen icke tager hela arbetstiden i anspråk. På grund av dessa förhållanden samt med anledning av att arbetsgivarna i regel ha för få anställda och därför icke anses falla under lagen, har det blivit omöjligt för arbetsministeriet att få någon kontroll på att alla platser bli tillsatta med partiellt arbetsföra. På frågan huruvida man gjort speciella undersökningar för att utröna, huru279

vida kvoten fyllts av arbetsgivarna, uppgavs, att man icke hunnit med att göra en fullständig inventering av samtliga företag men att den fortgick alltefter. Man h a r därvid funnit, att den nuvarande kvoten på 3 procent i regel fylles av samtliga arbetsgivare. Det är mycket få fall, där arbetsgivaren icke h a r 3 procent partiellt arbetsföra. Många ha 4—5 procent och Vauxhall bilfabrik har över 10 procent partiellt arbetsföra i sin arbetsstyrka. I statstjänst beräknar man, att c:a 4 procent av de anställda utgöras av partiellt arbetsföra. Beträffande vilka industrigrenar som gjort de flesta framställningarna om undantag från kvotlagstiftningen meddelas, att det mest gällt industrier med kvinnlig arbetskraft, där kvoten icke kunnat fyllas på grund av för få anmälda kvinnliga partiellt arbetsföra sökande. I huvudsak hade det alltså gällt textilindustrin (ylle- och bomullsindustrin) samt radioindustrin. Framställningarna om undantag prövas av distriktskommittéerna, som äga rätt att meddela undantag. Distriktskommitténs beslut kan överklagas hos arbetsministern. På frågan om för vilka näringsgrenar och yrken man tillämpade specialprocenttal framhölls, att detta endast gällde sjögående fiskebåtar, där man fastställt procenttalet till 0,1. Man planerar vidare att göra undantagsprocent för sjuksköterskor och lärare, emedan det visat sig omöjligt att uppbringa tillräckligt antal partiellt arbetsföra, som äro kompetenta att fylla platserna. Samma svårigheter förelågo inom skeppsbyggnadsindustrin, byggnadsindustrin överhuvud taget samt den kommunala förvaltningen. På frågan huruvida det märkts någon tendens hos arbetsgivarna att vilja av sina redan anställda få flera partiellt arbetsföra registrerade, när kvoten höjts från 2 till 3 procent, framhölls, att det förekom mycket litet klagomål på höjningen av kvoten, men att någon tendens i den riktningen dock hade kunnat förmärkas. De undersökningar, som gjorts, visa emellertid som ovan nämnts att flertalet företagare sysselsätta minst 3 procent partiellt arbetsföra och att det vore högst sannolikt att, även om kvoten höjdes till 4 procent, några märkbara svårigheter för företagarna icke skulle komma att visa sig. Först om kvoten bleve 5 procent, skulle det bliva ogörligt för arbetsgivarna att fylla kvoten med redan anställda partiellt arbetsföra. Deltidsarbete förekommer i mycket ringa omfattning i England. Endast för tuberkulosfall i skyddad sysselsättning ha särskilda arrangemang gjorts med deltidsarbete. Arbetsministeriet har planerat ett vittomfattande program för sysselsättande av sådana svårt skadade partiellt arbetsföra, som icke kunna placeras direkt i öppna m a r k n a d e n på normala villkor. Redan tidigare finns ett antal privata skyddade företag med relativt lång erfarenhet från dylik verksamhet, men dessa anses icke vara tillräckligt många för att täcka det behov, som föreligger. Ett 20-tal privata verkstäder äro således i arbete. Dessa erhålla bidrag i en eller annan form från arbetsministeriet. Verkstäderna — även de privata — kunna dels erhålla utbildningsbidrag under 26 veckors tid till sina arbetare, dels 20 sh. i veckan per person till material, dels visst bidrag till förlusten på försäljningen, förorsakad av högre arbetskostnader, samt dels visst kapital till byggnader. Den senare möjligheten h a r blivit obetydligt anlitad på grund av att det kapital, som staten kan bidraga med, är alltför begränsat till sin storlek. I enlighet med Disabled Persons (Employment) Act h a r bildats ett särskilt bolag, som skall ta h a n d om den skyddade verksamheten och starta egna verkstäder. F i r m a n kallar sig Disabled Persons Employment Corporation Ltd. Det åligger denna korporation eller förening att tillsammans med arbetsministeriet

planera verkstäder i olika delar av landet, där tillräckligt antal svårplacerade partiellt arbetsföra finnas, och där sätta upp verkstäder. Avsikten är, att dessa verkstäder så småningom skola bli självförsörjande, men man räknar icke med att de skola gå med vinst, på grund av att man använder sådan arbetskraft, som icke kan placeras på den öppna arbetsmarknaden. Föreningen eller bolaget får icke göra någon vinst. Det har icke aktieägare, men ä r registrerat och behandlas i judiciellt avseende såsom en vanlig firma u n d e r »Companies Act» från år 1929. Dess huvudkvarter ligger i London. I olika delar av landet finnas utnämnda Regional Officers, som handlägga angelägenheterna inom ett visst distrikt. Arbetsuppgifterna i de skyddade verkstäderna äro beroende på vilket slag av industri, som är dominerande för orten i fråga. I första hand söker man att få arbetsuppgifter från den ordinarie industrin. I Birmingham h a r man t. ex. tagit arbetsuppgifter från den elektrotekniska industrin och bilindustrin. Niir det gäller verkstäder, som tillhöra det statliga bolaget D. P. E.C. L., betalar arbetsministeriet hela kostnaden för byggnaderna och eventuellt förlusten på driften. Man ämnar icke göra dessa företag för stora, ty då förlorar driftsledaren för en verkstad lätt det personliga intresset för de olika fallen. Till dem som arbeta i dessa företag betalas inga stipendier, utan lönen är till att börja med 70 procent av fullarbetslönen för facket i fråga, samt 80 procent om arbetaren h a r någon tidigare vana inom facket. Den normala timlönen ligger i regel mellan 2—2% sh. per timme. Man eftersträvar att få största möjliga antal yrken i dessa verkstäder. F ö r närvarande kanske man kan säga, att snickeri, metallindustri, elektrisk industri, tillverkning av läderartiklar samt tillverkning av värmedynor och värmefiltar äro de arbetsuppgifter som dominera. Den senare fabrikationen har blivit särskilt betydelsefull i Yorkshire. Leksakstillverkning har icke tagits upp på grund av det ekonomiska läget. Planerna omfatta i första hand 100 verkstäder med minst 50 arbetare i varje. Den största har planerats till 300 platser, vilket även anses vara maximum för dylik verksamhet. Fullarbetskraft kommer endast i undantagsfall att sysselsättas och då närmast för att tillgodose kravet på speciella yrkeskvalifikationer, till vilka man icke h a r lämpliga partiellt arbetsföra sökande. Mycket få u n d a n t a g komma emellertid att medgivas. I direkt anslutning till dessa skyddade företag planeras även distribution och utlämning av hemarbete. Varje verkstad skall själv ombesörja distributionen av arbetet samt se till, att produkterna inkomma i rätt tid, kontrollera de tillverkade produkternas kvalitet m. m. En viktig fråga, som har kommit upp, är, huruvida hemarbetarnas inkomster skola få påverka pensionen. Man har emellertid ansett, att pensionen skall vara ograverad. Det har visat sig, att så snart en verkstad öppnats, har tillströmningen av sökande till platserna varit stor. Alla, som givas arbete i dessa företag, skola naturligtvis icke stanna där för alltid. Syftet är att, så fort det sig göra låter med hänsyn till hälsotillstånd och produktionskapacitet, placera dem i normalt arbete på öppna marknaden. En del ha redan kunnat utplaceras. För smittoförande tuberkulösa planeras särskilda verkstäder, 6 eller 8 stycken. Man beräknar, att det skulle behövas c:a 200 skyddade verkstäder enbart för tuberkulösa. För närvarande finnes en verkstad för tuberkulösa i London »Spero», samt en i Bristol, »Longton». Verkstäderna för tuberkulösa personer planeras i samarbete med »The Medical Officers of Health». I Birmingham h a r man planerna klara för en mindre verkstad av detta slag, och inom en n ä r a 281

framtid skulle även liknande verkstäder för tuberkulösa upprättas i Leeds och Glasgow. För blinda finnes ett 60-tal verkstäder, mestadels administrerade av de municipala myndigheterna med bidrag enligt Blind Persons Act. Det föreligger inga planer på förstatligande av dessa företag, utan det anses, att de kommunala myndigheterna fortfarande böra administrera dem på sätt som nu sker. Ungefär 4 000 blinda arbeta i dessa verkstäder. Bland andra skyddade verkstäder må nämnas den stora institutionen, Lord Roberts Memorial Fund and Work Shops, sorterande under Soldiers, Sailors and Airmens Help Society, vilken i första hand sysselsätter krigsveteraner (ex-servicemen). I en rapport, som avlåtits av den särskilda delegationen för skyddad sysselsättning inom National Advisory Council, »Sheltered Employment Committee», anföres följande om skyddad sysselsättning. »Det är klart, att det finns ett stort antal partiellt arbetsföra i detta land, som icke äro i stånd att deltaga i produktivt arbete, såvida icke särskilda anordningar göras för dem. över 10 000 arbetslösa personer, som äro registrerade under Disabled Persons (Employment) Act, ha redan klassificerats såsom varande i behov av skyddad sysselsättning, och det är säkert, att många flera äro i behov därav, men som ännu icke ha besvärat sig med att låta registrera sig såsom partiellt arbetsföra. Det är sannolikt, att de komma att låta registrera sig, när anordningar för skyddad sysselsättning bliva tillgängliga. Det har exempelvis uppskattats av ledande medicinska auktoriteter, att åtminstone 30 000 av dem som lida av tuberkulos, skulle kunna arbeta under särskilt avpassade förhållanden och därigenom kunna försörja sig på sådant arbete. Dessa ha ännu icke låtit registrera sig. Det är säkert, att minst 50 000 personer i detta land äro i behov av arbete under skyddade förhållanden. Det finns omkring 20 enskilda företag, som av arbetsministeriet kunna betecknas såsom skyddade företag och där omkring 500 svårt handikappade sysselsättas. Disabled Persons Employment Corporation sysselsätter omkring 400 sådana personer i 7 fabriker. Vidare sysselsättas omkring 600 personer i verkstäder anslutna till de sex Village Settlements för tuberkulösa. Approximativt 3 600 blinda personer sysselsättas nu under särskilda villkor.» Rörande »Disabled Persons Employment Corporation» angives följande. »Föreningen arbetar i mycket nära kontakt med arbetsministeriet såväl vid högkvarteret som ute i distrikten, där den h a r sina egna representanter. Dess planer på att starta verkstäder för att sysselsätta svårt skadade äro baserade på siffror, som lämnas från arbetsministeriet. Remploy Factories skola startas var än det av dessa siffror visar sig, att det finns minst 50 svårt handikappade. De aktuella planerna omfatta över 100 fabriker med en arbetsstyrka av tillsammans över 9 000 personer. Programmet skall ökas ut, om det visar sig nödvändigt, och mindre verkstäder, knutna till administrationen av Remploy Factories, skola sättas upp. För dem som icke kunna gå till arbetet i verkstäderna, planeras sysselsättning i hemmen under kontroll och uppsikt av närmast liggande Remploy Factory. Kommittén är uppmärksam på att många svårigheter uppkomma vid planerandet och starten av verkstäderna, i synnerhet i fråga om lokalerna. Det kommer säkerligen att bliva ytterligare dröjsmål på grund av bristen på arbetskraft och material. Flera än 20 fabriker kunna knappast bliva färdiga intill slutet av å r 1947, och det kommer att taga många år, innan det aktuella programmet kan vara komplett genomfört.»

C. Besök vid olika institutioner. / . Arbetsförmedlingen

Norfolk

Crescent.

Arbetsförmedlingsverksamheten i England är uppdelad på 11 regioner. Londonregionen är i sin tur uppdelad på 10 distrikt med sammanlagt 66 arbetsförmedlingar. Arbetsförmedlingen vid Norfolk Crescent, vilken delegationen besökte, h a d e 130 anställda tjänstemän, varav 7 assistenter arbetade med partiellt arbetsföra. Av dessa voro 6 manliga, som arbetade med manligt klientel, och 1 kvinna, som arbetade med kvinnligt klientel. Samtliga avdelningar av Norfolk Crescent gjorde sammanlagt ungefär 400 placeringar i veckan. Näringslivet i distriktet domineras av sådana grenar som handel och affärsverksamhet med endast ett fåtal industrier. Industrierna sysselsatte mest kvinnlig arbetskraft. Vid besökstillfället voro endast 196 arbetslösa oplacerade av de vid kontoret anmälda partiellt arbetsföra. Inom distriktet funnos c:a 100 000 anställda arbetare. Bland goda placeringar nämndes, att flera blinda erhållit anställning såsom telefonister, avsynare, svarvare, pressare, fräsare m. m. inom den mekaniska verkstadsindustrin. T r e läkare voro knutna till arbetsförmedlingskontoret för undersökningar av partiellt arbetsföra m. fl. Arbetsförmedlingen arbetade så gott som uteslutande med disksystem. Särskilda väntrum förekommo icke, men utrymmena voro rätt stora utanför disken. P å arbetsförmedlingen ankom förutom förmedling av arbete att kontrollera och utbetala arbetslöshetsförsäkringsunderstöd. Ang. arbetsförmedlingens organisation se under Birmingham, punkt 12. 2. Norge

House.

Arbetsministeriet hade arrangerat visning av film i Norge House, däribland två filmer om rehabilitation av partiellt arbetsföra, nämligen »Back to normal» och »Return to Action». Filmerna finnas numera tillgängliga i Sverige. 3. Lord Roberts

Memorial

Workshops.

Lord Roberts Memorial Workshops äro knutna till den större organisationen, Soldiers, Sailors and Airmens Help Society (SSAHS). Denna Society's uppgift är mångfaldig. Den skall 1) stödja medlemmar i flottan, armén och flyget under deras tjänst och efter deras avgång, 2) upprätta och underhålla permanenta konvalescenthem, avsedda för exservicemen, 3) undersöka hjälpfall och fungera såsom kurator, 4) hjälpa alla medlemmar, mobiliserade i statens tjänst, under deras tjänst och efter avskedet, 5) ombesörja fritt uppehälle under konvalescens för medlemmar, tillhörande British and Allied Women's Services, 6) utbilda och sysselsätta ex-servicemen i Lord Roberts Memorial Workshops, vilka på grund av sjukdom, ådragen i tjänstgöringen, icke kunnat återupptaga sitt tidigare arbete. SSAHS har konvalescenthem för gamla och sjuka ex-servicemen i Brookwood

och Portsmouth, där de kunna få bo mot en ringa avgift. Ytterligare två hem äro under byggnad i Bristol och Belfast. Liknande mindre hem finnas för kvinnor. Lord Roberts Memorial Workshops, där svårt skadade tränas och sysselsättas, finnas upprättade på 7 platser i England, nämligen London, Colchester, Liverpool, Brookwood, Edinburgh, Dundee och Inverness. Antalet sysselsatta i verkstäderna var sammanlagt c:a 350 personer, varav i London c:a 150 personer. I londonverkstaden hade u n d e r år 1946 34 män emottagits från 1939—1945 års krig. Av dessa hade 15 blivit placerade under arbetsministeriets utbildningsprogram, vilket innebär, att de erhålla utbildningsbidrag enligt samma grunder som gälla för dem, som placeras i vanliga utbildningskurser. Genomsnittsinvaliditeten för männen i verkstaden var 58 procent. Antalet män, som hade förlorat en arm eller fått armen obrukbar, var 32, antalet som förlorat ett ben eller fått ett ben obrukbart var 42; 3 hade förlorat båda benen. Den huvudsakliga tillverkningen i dessa verkstäder bestod av skåp och andra möbler, sängar och sängkläder samt korgar. Vidare förekommo hopsättningsarbeten och målning. I regel emottagas i dessa verkstäder inga andra personer än sådana, som lida av minst 50 procents invaliditet eller mera. Arbetstiden varierade mellan 40—44 timmar i veckan. I anslutning till verkstaden finns ett marketenteri, där arbetarna erhålla förfriskningar två gånger om dagen utan någon extra kostnad. Försäljningssumman från verkstaden i London uppgick år 1946 till 73 523 pund. Man emottager personer, som lida av alla slags defekter eller sjukdomar utom tuberkulos och epilepsi. Företräde gives sådana, som förlorat armar eller ben. Det finnes c:a 20 000 personer, som arbeta för SSAHS. Bland andra problem, som SSAHS hjälpte till att lösa, var anskaffande av våningar till sådana, som fått avsked från krigstjänst. Därjämte ordnades hjälp till kvinnor, som blivit mödr a r u n d e r beredskapstjänst, anskaffande av möbler och civila kläder, hjälp till u p p r ä t t a n d e av ansökningar om pensioner samt hjälp till utbildning av olika slag. Det uppgavs, att det skulle finnas minst 4 000 föreningar i England av skilda slag, som arbeta för olika välgörande ändamål. 4. Roehampton

Limbfitting

Centre.

Roehampton Limbfitting Centre är beläget i anslutning till Queen Mary's (Roehampton) Hospital, Roehampton House, och den stora firman J. E. Hanger & Co:s Ltd fabriker för tillverkning av proteser i Roehampton. The Limbfitting Centre hade till uppgift att företaga inpassning av proteser, lära folk att använda dem, gymnastisera upp amputationsstumpar m. m. Man använder sig vid denna träning mera av arbetsterapi än ren fysioterapi. Det lägges särskilt stor vikt vid att patienterna lära sig att byta verktyg av olika slag samt att bruka de olika verktygen på rätt sätt. Väl genomarbetade program ligga till grund för dessa övningar och instruktionskurser. Man beräknar, att ett protesfall med amputation nedanför knäet behöver tränas i sju dagar, ovanför knäet 14 dagar och fall med båda benen amputerade under 24 dagar. Fall med armproteser tränas upp till 30 dagar. Svårigheten med armproteserna vore, att man hade att övervinna ett visst motstånd hos personerna i fråga mot att bära armproteser. Det finns 18 sådana »limbfitting centres» i England. Roehampton betjänar endast ett distrikt runt omkring London. Antalet vårdplatser i Roehampton var c:a 100. Administrationen av detta centre sker genom pensionsministeriet. Krigs-

i n v a l i d e r n a få alla sina kostnader för proteserna betalda, medan civila personer få biidraga allt efter förmåga. En del av eller i förekommande fall hela kostnaden betalas av hälsoministeriet eller om personen faller under begreppet partiellt arbetsför av arbetsministeriet. Personer, som drabbats av olycksfall i arbete e r h å l l a proteser enligt lagen om olycksfallsförsäkring, Workmen's Compensation Law. P r o t e s e r n a tillverkas i privata firmor. Den största av dessa är den som ligger i Roehampton, nämligen J. E. Hanger & Co Ltd. Denna firma h a r c:a 1 000 anställda och betraktas såsom den största i världen inom sitt fack. Dess produktion uppigår t. ex. till 300 ben i veckan. En stor del av produktionen går dock på e x p o r t till Afrika och Amerika. Huvudparten av alla proteser göres av aluminium och resten av trä. De tillverkas sällan av läder. Mycket arbete har nedlagts på att få fram ändamålsenliga t y p e r av armproteser. Dessa tillverkas av aluminium eller konstharts, men själva stumphylsan göres i regel av läder. Med en särskild anordning av band över rygg och axlar kan man åstadkomma rörelser av armen liksom även viss rörelse av de insatsverktyg, som apteras på protesen. När till exempel den konstgjorda handen användes, kan tummen bli rörlig. 5. Hounslow

Government

Training

Centre.

Antalet elever i centret var vid besökstillfället 909. Utbildning ägde rum i så gott som samtliga de yrken, vari kurser anordnas av arbetsministeriet. Således förekommo de vanliga yrkena inom byggnadsindustrin, såsom murare, snickare, stuckatör, rörmokare, målare, mastikarbetare, inredningssnickare och takläggare. Andra utbildningsyrken voro timmerman, stenläggare, terrassläggare, elektriker, motormekaniker, skräddare, maskinskrivare, rep a r a t ö r av hushållsartiklar, ritare, mekaniker, svetsare, hopsättare av olika slag etc. Av eleverna tillhörde 90 procent kategorin ex-servicemen. Endast ett mindre antal av dessa voro att betrakta såsom partiellt arbetsföra. E n särskild kommitté vid varje skola avgör, om utbildningen kan betraktas såsom avslutad och om eleven är tillräckligt kvalificerad för placering i arbetslivet. Detta gäller närmast de utbildningsgrenar, som falla inom byggnadsverksamheten. En sådan kommitté kallas Local Advisory Building Panel. Arbetsministeriet bestrider alla kostnader för utbildningen. Utbildningsbidragen utgå med i regel a) 70 sh. i veckan till ensamstående man och 57 sh. till ensamstående kvinna, b) 75 sh. till män med ett eller flera barn under 16 år, men ingen vuxen, till kvinna 62 sh., c) 80 sh. till gift man utan barn, till kvinna 67 sh., d) 85 sh. till gift man med ett eller flera barn samt till kvinna 72 sh. Dessa stipendier avse personer, som bo i hemmet under utbildningstiden. Till dem, som måste flytta från hemmet, utgår 25 sh. mindre för varje ovan nämnd grupp per vecka. Ersättning för bostad och uppehälle utbetalas då i stället, dock med högst 30 sh. per vecka. Till personer under 20 år utgå något lägre stipendier, graderade efter ålder. Utbildningstiden är i regel 26 veckor. För byggnadsindustrin gäller, att 4 månader av utbildningstiden förlägges till ett centre och 2 månader till arbete hos någon arLetsgivare utanför centret. Efter utbildningen tränar arbetsgivaren eleven under ytterligare 14 månader. Under denna tid åtnjuter han till en början 85 procent av den normala lönen inom yrket, med en ökning till 90—95 procent mot slutet av perioden. Efter 14 månader erhåller han full betalning och anses även

vara en fullgod yrkesman. Undervisningen är lagd på 90 procent praktisk basis och 10 procent teoretisk. De erfarenheter man vunnit under kriget, ha givit vid handen, att man icke behöver anslå så lång tid för utbildning i ett yrke, som man tidigare alltid räknade med. Genom rationalisering och införande av nya metoder inom byggnadsindustrin har man kunnat förenkla och förbilliga byggnadsproduktionen i flera avseenden. Den brittiska landsorganisationen har godkänt alla program och löneavtal. Man framhöll, att det viktigaste vid planeringen av all utbildning är, att man får de personer placerade i utbildning, som visa särskilt intresse för just den art av arbete utbildningen avser. Har en person vilja att göra sitt bästa inom ett yrke, kan man utbilda honom, även om han är över 40 år. Före kriget ansågs det otänkbart att utbilda personer över 40 år. Som minimiåldersgräns gäller, att eleverna skola vara fyllda 18 år, men ingen åldersgräns uppåt har satts. I vissa yrken är utbildningstiden något längre, såsom för radioreparatörer och urreparatörer. För dessa uppgår utbildningstiden i regel till 12 månader. Inom några yrken är undervisningen mera lagd på teoretisk bog, såsom i fråga om undervisningen för elektriker, reparatörer av hushållsartiklar (strykjärn, dammsugare m. m.). En hel del matematik och ritning ingår i denna utbildning. Centret var uppbyggt enligt paviljongsystem. Ett 50-tal byggnader disponerades för ändamålet.

6. Egham

Industrial

Rehabilitation

Centre.

Egham Centre startade i december 1943 och har varit i verksamhet i full omfattning sedan den 1 oktober 1945. Egham h a r plats för 200 patienter. Vid besökstillfället var antalet 180. Centret är avsett för män, och patienter mottagas i åldern 18—50 år. Endast undantagsvis emottagas yngre eller äldre personer. F r å n december 1943 till september 1947 ha 3 400 man passerat genom Egham Centre. Fallen äro dels medicinska, dels kirurgiska. Vistelsen vid Egham är i genomsnitt 8 veckor. Den främsta uppgiften är arbetsprövning och medicinsk eftervård. Sammanfattningsvis kan nämnas, att centrets uppgift är att bygga upp en man, som icke behöver egentlig medicinsk behandling men som är oduglig för vanligt arbete eller för yrkesutbildning under normala förhållanden. En annan uppgift är att bestämma, huruvida en person bör fortsätta i sitt tidigare yrke, eller om han bör byta till ett annat, samt huruvida han därvid först bör genomgå yrkesutbildning. Någon egentlig undervisning förekommer icke vid centret. Denna gives i regel i de vanliga yrkesskolorna »Vocational Training Centres», som arbetsministeriet har på olika platser i landet, och dit fallen remitteras även från Egham. F ö r svårare fall finnas dock som tidigare nämnts speciella centres. C:a 75 procent av fallen äro av psykisk art eller neurosfall, medan 25 procent kunna betraktas såsom kirurgiska vårdfall eller fall med fysiska defekter. Mänga kunna hänföras till gruppen missanpassade. Vid Egham ha inga epileptiker, sockersjuka eller blinda mottagits. Endast mellan V-z och % procent av de gamla fallen ha återkommit för ny vistelse. Behandlingen går ut på att i första hand få patienterna att intaga en riktig inställning till samhället och de åtgärder, som samhället försöker vidtaga för att få in dem på rätta spår. Man anväader testning och olika former av terapi, försöker leta ut en arbetsuppgift eller en hobby, som intresserar patienterna, sänder dem på teater, bio, tävlingar, till

fabriker och andra institutioner och ber dem sedan berätta vad de sett. Man o r d n a r även med öppen diskussion i aktuella ämnen och om de förhållanden, som patienterna iakttagit. Stor vikt lägges vid gruppterapi, och man har funnit, att det gäller att få patienterna att tala om sig själva och försöka att få dem att inse sin egen situation och ställning. Denna form av terapi har särskilt stor betydelse, då det gäller inåtvända personer. Varje söndagsmorgon hålles ett möte i uppfostrande syfte (ej religiös anstrykning). Diskussionsaftnar ordnas i olika ämnen, bl. a. de aktuella framstegen på det tekniska området, tävlingar och idrottsresultat samt i ämnen, som kunna vara aktuella och intressera folk i allmänhet. Varje vecka anordnas dans, då föreningar och enskilda från orten inbjudas att deltaga i tillställningen tillsammans med patienterna. Likaså visas film en eller ett p a r gånger i veckan. Ledningen lägger stor vikt vid att noga studera patienterna och på så sätt skaffa sig en bild av patientens intressen och inriktning. Den första tiden patienten vistas vid Egham, får han börja med trädgårdsarbete och får då själv helt bestämma arbetstakten. Han har endast att vara i trädgården under vissa timmar per dag. Många visa sig från början skeptiska mot hela institutionen, men denna skepticism försvinner mycket snart, då patienterna finna, att de få praktiskt taget göra vad som intresserar dem. Noggranna anteckningar föras om varje person, och efter en tid h a r man fått en rätt god bild av patienten i fråga. Alla arbetsledare äro ålagda att nedskriva allt, som observeras och som kan tjäna till ledning vid bedömningen. Ehuru det fanns endast 180 patienter, hade man en medarbetarstab på 100. Man omnämnde olika fall, som uppburit pension under ett 20-tal år och som icke gjort någon arbetsinsats under hela denna tid men som efter en vistelse på Egham blivit fullt arbetsdugliga. I främsta rummet komma patienterna hit genom remisser från läkare eller från soldatföreningar och ibland direkt från industrin. Alla remisser till Egham ske dock i samförstånd med arbetsförmedlingens tjänstemän för partiellt arbetsföra. Vid arbetsplaceringen syftar man alltid till att få dem tillbaka till hembygden och till det gamla arbetet, om detta visar sig lämpligt. D. R. O. ombesörjer utplaceringen och ser till att bostad m. m. för patienten finnes ordnad. Vid tiden för vårt besök förelåg c:a 3 veckors väntetid för inträde till Egham. Vid arbetsplaceringen syftar man emellertid till att få dem tillbaka i sin gamla hembygd och till det gamla arbetet, om detta visar sig lämpligt. D. R. O. ombesörjer utplaceringen och ser till att bostad m. m. för patienten finnes ordnad. Vid tiden för vårt besök förelåg c:a 3 veckors väntetid för inträde till Egham. Av medarbetarstaben ha två universitetsutbildning. Dessa fungera som ledare och läkare. Den övriga personalen är i stort sett icke universitetsutbildad. Den har uttagits bland lärare och andra, som ha psykologisk blick och som ansetts lämpliga för arbetet. Vidare finnas konsulterande läkare, som anlitas i mån av behov för psykiatriska fall och för andra specialundersökningar. Varje man, som utskrives från centret, undersökes inför en särskild nämnd. Efterundersökningar, gjorda efter 6 månader från utskrivningen, ha visat, att icke mindre än 84,G procent voro fullt återställda och vid full arbetsförmåga. Egham är för närvarande den enda institutipnen i sitt slag, men ytterligare tre liknande institutioner planeras, bl. a. en i Skottland, för vilken planerna redin tagit fastare form.

7. The Papworth

Village

Settlement.

P a p w o r t h startades 1918 av Dr Pendrill Varrier-Jones. Dess syfte var att ombesörja sjukhusvård för tuberkulösa och att samtidigt låta de tuberkulösa arbeta u n d e r skyddade förhållanden och betryggande hälsokontroll under en övergångstid. Institutionen, som är helt privat, startades först med 50 patienter. För tillfället voro c:a 400 under behandling, och hela settlementet omfattade 1 700 personer. I fabrikerna sysselsattes även a n d r a än tuberkulösa tillsammans med dessa. Antalet tuberkulösa och sjuka utgjorde c:a % av hela arbetsstyrkan, inklusive förmän och arbetsledare. Settlementet var byggt på 1 000 acres och bestod av följande huvudbyggnader. Sjukhus: The Bernhard Baron Hospital för män 113 platser The Princess Hospital för kvinnor 66 » The Nelson-Langerman Hospital för kirurgiska fall . . 27 » Sanatorier: South Park för män 100 » Homeleigh (för manliga ortopediska fall) 40 » St. Mary's Hostel för kvinnor 67 » samt dessutom två byggnader för män (St. John's och St. Peter's Hospitals) med 102 platser. Sammanlagda vårdkapaciteten utgjorde således 515 platser. Det fanns 160 familjebostäder om 4—6 rum samt 5 moderna och fullt utrustade verkstäder, som kunde sysselsätta nära 100 patienter och ex-patienter u n d e r medicinsk övervakning. Det fanns vidare en modern livsmedels- och diversehandel, postkontor, samlingshus med 500 platser, där film och teaterföreställningar visades. Dans förekom då och då. Till settlementet hörde tre kyrkor, en anglikansk, en romersk-katolsk och en metodistkyrka. Hela settlementet omfattade c:a 200 byggnader. Settlementet är registrerat såsom ett icke vinstgivande bolag och administreras av en särskild kommitté, som i sin tur assisteras av en medicinsk konsultativ kommitté. All vinst på rörelsen skall gå till utvidgning och förbättring av settlementet eller på annat sätt komma medlemmarna av settlementet till godo. P a p w o r t h är öppet för två huvudtyper av patienter a) sådana som behöva sanatorievård men som ha goda utsikter till förbättring genom vila och kollapsterapi, och b) sådana som redan på annat håll ha fått sanatorievård och äro i behov av konvalescens och som snart kunna företaga sig något slag av arbete under skyddade förhållanden. På frågan om risken för att familjemedlemmarna skulle bli smittade, då de bodde i ett sådant speciellt för tuberkulösa avsett settlement, svarades, att risken var minimal. Den var betydligt mindre än för personer, som vistas på annat håll. Detta på grund av den stränga kontrollen och den noggranna medicinska eftervården. Man behöver icke vara så rädd för tbc-smitta. Det är mera sällan, som smitta överföres genom föremål av något slag. På frågan om ingen desinfektion av de tillverkade artiklarna ansågs nödvändig, upplyste man, att detta icke ansågs behövligt. Bacillerna kunde under alla förhållanden icke leva utanför människokroppen mer än högst en månad. Detta innebär, att om de framställda produkterna lagras under en månad, ingen som helst risk för smittoöverföring finnes. Den huvudsakliga sysselsättningen i fabrikerna avsåg snickeri (tillverkning av möbler, hönshus, segelflygplanshus m. m.). Vidare fanns en lädervarufabrik, där väskor av alla slag tillverkades, samt sadelmakeri, tryckeri och bokbinderi. 288

Utställningar ordnades allt som oftast för att underlätta avsättningen av artiklarna. Under vintern 1947 hade sådana hållits bl. a. i London och Glasgow. Delegationen fick tillfälle att bese en familjebostad. Den bestod av kök, vardagsrum och två sovrum. Det var en s. k. »prefab», vilka hus tillverkas fabriksmässigt i betydande utsträckning såsom nödbostäder. Materialet i »prefab» består av någon slags eternit, och fyllningen i väggarna är av glasull. De anses vara ganska varma, övriga, äldre hus voro av gedignare konstruktion, i regel av tegel. Alla patienter, som börja arbeta, få göra det utan åsidosättande av sanatorievården. Vanligen börja de med deltid, i regel ej längre än halv dag, varvid den a n d r a delen av dagen ägnas åt vila. Arbetets inverkan på hälsotillståndet observeras noga av läkaren, som gör regelbundna ronder på de olika verkstäderna. Antalet arbetstimmar ökas successivt, beroende på läkarens iakttagelser. Ända tills patienten är färdig för fulltidsarbete, lever han dock under sanatorierutinen med iakttagande av vilotimmar etc. Medan deltidsarbete pågår, undergår han utbildning. Då patientens tillstånd tillåter full arbetstid, är han samtidigt i regel väl utbildad i de arbetsuppgifter, som han senare skall fullgöra. Patienter, som undergå utbildning under deltid, erhålla en viss ersättning utöver sjukförsäkringsersättningen, dock i regel ej överstigande 10 sh. i veckan. När en patient tillfredsställande har kompletterat sin utbildning och arbetat 6 timmar per dag under någon tid, approximativt 3 månader, och det anses, att hans hälsotillstånd medger fulltidsarbete, beslutar en särskild kommitté, som består av överläkaren, husmodern, verkstadschefen, arbetsledaren och sekreteraren, att han kan åtaga sig fulltid. Till grund för bedömandet ligga rapporterna från läkare och arbetsledning. När en patient blivit godkänd för arbete på fulltid, betalas han en lön, om vars storlek man träffar överenskommelse med fackorganisationen. Han blir garanterad arbete i förhållande till sin fysiska kondition. Hans plats hålles öppen för honom, även om han på grund av återfall måste återgå till ny sanatoriebehandling. Patienten flyttas över från sjukhuset till ett hem, eller, om han har hustru och familj samt om bostad finnes ledig, till en familjebostad i settlementet. Här lever han ett normalt liv, fritt från omedelbar disciplin och restriktioner, men dock under ständig medicinsk övervakning. Han försörjer sig själv, betalar för sitt uppehälle och erlägger hyra för sin familjebostad. Han h a r fri läkarvård för sig och sin familj. Han undersöks regelbundet av läkare, och han kan läggas in på sjukhuset när som helst, då så anses nödvändigt. Idealet är emellertid att försöka förebygga återfall genom noggrann ständig observation och kontroll samt att anpassa arbetet efter patientens krafter och förmåga. 8. Queen

Elizabeth's

Training Leatherhead

College for the Court.

Disabled,

Queen Elisabeth's Training College for the Disabled, Leatherhead Court, (endast för män) och St. Loyes College (för såväl män som kvinnor) ha till uppgift att utbilda personer, som lida av svårare fysiska defekter, så att de kunna konkurrera med den fullgoda arbetskraften om arbetstillfällena inom näringslivet. Ehuru två skilda organisationer drivas de efter samma linjer och i nära inbördes samarbete. Båda arbeta även i nära förbindelse med arbetsministeriet och undervisningsministeriet. Samtliga kursschemata äro således utarbetade i samråd med och godkända av dessa departement. De avgående eleverna godkännas genom prov, anordnade inför en inspektör från arbetsministeriet. 19 — 83000

»Leatherhead», som skolan populärt kallas, startades på privat initiativ och med insamlade eller donerade medel år 1934. Elever emottagas från skolåldern, i regel 16 år och uppåt. Någon maximigräns finnes icke. Vid Queen Elizabeth's Training College utbildas i stort sett endast svårt handikappade. Arbetshindren kunna vara av såväl psykisk som fysisk natur. Inga andra än partiellt arbetsföra tagas in till utbildning. Kurserna pågå i regel 6 månader, i likhet med de vid andra utbildningscentra, som drivas av arbetsministeriet. Bidrag till eleverna utgå från arbetsministeriet enligt de allmänna n o r m e r n a för utbildningsbidrag. Utbildningen ägde rum i bl. a. följande yrken: mekaniker, maskinritare, svetsare, bokbindare, sprutmålare, radioreparatör, elektrisk reparatör, bänksnickare, fininstrumentmakare, radiotestare, urmakare, instrumentmakare, läderarbetare, byggnadssnickare, telefonist, maskinskrivare, maskinräknare, bokhållare, stenograf, byggnadskontorist, kock, trädgårdsarbetare, gårdskarl samt keramikarbetare. Sammanlagda antalet elever var vid besökstillfället 140. Kurserna voro av olika längd beroende på yrket. Sålunda omfattade utbildningen till radiotekniker (12 elever) en 7 månaders kurs, varav en månad ägnades åt teoretisk undervisning. Läderarbete (12 elever) lärdes under 6 månader. Bokbinderi (12 elever) lärdes under 12 månader. Under denna tid inhämtade man lika mycket kunskaper som under 7 år i vanlig lära. Bokbinderi ansågs vara ett mycket passande arbete för döva. Personer med armproteser kunde icke lära sig detta. Man måste ha båda h ä n d e r n a i behåll. Utbildningstiden för maskin- och konstruktionsritare var uppdelad på 4 veckors maskinritning, 2V-> veckors matematik och 6 veckors allmän träning. Byggnadsritning och byggnadskonstruktion (12 elever) var ett nytt ämne, som man tagit upp. Dessa kurser omfattade 9 månader, varav 2 månader praktisk utbildning. Kurserna i maskinskrivning voro i regel kortare än 26 veckor, men i den mån de kombinerades med bokföring och annat kontorsarbete, omfattade även de i regel 6 månader. I kontorsarbete undervisades 25 elever; 16 arbetade i trädgården. I en särskild verkstad upplärdes och sysselsattes en del personer med tillverkning av porslinsblommor, vilka sedan såldes på export. Man hade en nystartad kurs (12 elever) för reparation av elektriska hushållsartiklar (strykjärn, lampor e t c ) . Det rådde stor efterfrågan på dylika reparatörer. Antalet lärare var 25. Det totala antalet anställda var 60. Undervisningen pågick kl. 8.00—12.10, 13.30—17.00. Vissa timmar i veckan användes till idrott och gymnastik, allmän träning samt fotboll och tennis. Det i vårt land vanliga systemet med smärre elevrum för internerna förekom icke vid liknande institutioner i England. Man hade i stället stora sovsalar med upp till 24 sängplatser. Vid Leatherhead var klientelet uppdelat i olika grupper på sovsalarna. Alla under 18 år bodde på ett ställe; särskilt svårt defekta hade en paviljong och elever med arm- och benproteser en särskild paviljong. Varje onsdagskväll samlades alla eleverna i regel till teaterföreställning eller film, eller också förekom dans eller andra förströelser. Många fingo ha egna hobbies vid sidan om. En del sysselsatte sig på fritid med exempelvis kaninuppfödning. Man hade planer på att bygga ut centret med ytterligare 80 utbildningsplatser, avsedda för kvinnor. För dessa skulle avdelningar med sådana ämnen som sömnad, vävning, snickeri och porslinstillverkning nyinrättas. 290

Antalet från centret avgångna elever under år 1946 var 235 st., varav 149 placerats direkt i arbete. Av de övriga hade en del överförts till fortbildning samt en del till sjukhus för behandling. 9. Birmingham

Remploy

Factory.

Delegationen introducerades i Birmingham av Chief D. R. O. J. E Dean vid arbetsförmedlingens distriktskontor. Birmingham Remploy Factory tillhör det tidigare omnämnda av staten ägda och understödda bolaget, Disabled Persons Employment Corporation Ltd. Verkstaden startades i slutet av januari 1947 och sysselsatte vid besökstillfället 45 man. Samtliga arbetare voro sådana, som icke kunde placeras i öppna marknaden pa normala villkor. Fabriken var avsedd att sysselsätta endast de svårast h a n d l k a p p a d e , 0 c h man räknar med att många av dem skulle behöva komma att stanna under mycket lång tid i skyddad sysselsättning, innan det skulle bli mojhgt att ordna med placering i öppna marknaden. Samtliga anställda voro registrerade såsom Disabled Persons. Uttagningen av arbetare till industrin skedde genom arbetsförmedlingen, eller rättare sagt genom samarbete mellan D. R. O., föreståndaren för verkstaden samt en läkare. Arbetsuppgifterna erhöllos från industrierna i Birmingham. Ledningen för verkstaden hade också att ombesörja utlämnande och anskaffande av hemarbete till sådana svårt skadade partiellt arbetsföra, som föredrogo att arbeta i hemmet eller som hade svårigheter att färdas till och från arbetsplatsen. Distributionen av hemarbetet hade ombesörjts av Röda Korset, som ställt hilar och folk till förfogande för denna uppgift. Den första arbetsuppgiften, som de nyanlända fingo ta itu med, var montering av elektriska mätare samt annat arbete med delar för elektriska installationer. Andra arbeten, som förekommo, voro gängning av muttrar till bilindustrin, tillverkning av delar till elektriska apparater m. m. För tillfället tillverkades delar till magneter, delar till telefonapparater och strömbrytare m. m Vidare tillverkades speciella artiklar av plastic, proppar till bilbatterier, delar till bilar (körnktningsvisare, strömbrytare, k n a p p a r m. m.) samt även vissa prydnadssaker. Man strävade efter att få så långa kontrakt och så stora serier som mojhgt, enär därigenom bättre resultat uppnås och arbetarna komma upp i bättre förtjänst. Fabriken hade ingen egen produktion för tillfället utan arbetade med material från andra fabriker. Enligt vad föreståndaren uppgav, var dock anskaffning av lämpliga arbetsuppgifter från industrin oerhört tidskrävande Sedan fabriken startade hade 4 man utplacerats i arbete på öppna marknaden under normala villkor. Firman hade träffat överenskommelse med det kommunala bussbolaget om hämtning av arbetarna morgon och kväll, enär många av dem hade svårt att tärdas till och från arbetsplatsen. Arbetstiden var 44 timmar i veckan, och förtjänsten per vecka för nybörjarna låg omkring 77 sh. Man försökte att övergå till ackordsarbete, så snart en arbetare uppnatt tillräcklig arbetskapacitet. Därvid tillämpades samma ackordspriser som i den vanliga industrin. Förtjänsterna varierade kraftigt dels beroende på arbetskapacitet, dels beroende på arbetets art. Landsorganisationen hade godkänt lönerna Arbetstiden, som var 44 timmar i veckan, hölls i regel av samtliga arbetare. Endast fa undantag gjordes. Vissa reumatiker m. fl. medråvos dock att börja senare på morgonen. Man planerade att starta en kartongfabrik i anslutning till verkstaden,

©fetta, 29t

projekt skulle realiseras genom Övertagande av en gammal verkstad, som sysselsatte 7 krigsinvalider. Denna skulle utökas till 28 man. Man planerade vidare att starta ytterligare ett skyddat företag i Birmingham i november—december 1947, där arbete skulle beredas 60—70 personer. Man räknar icke med att ett skyddat företag skall kunna bli helt självförsörjande. I varje fall tar det minst 4 år att arbeta upp verkstaden till en sådan stand a r d , att rörelsen kan gå utan förlust. 10.

Yardley

Government

Training

Centre.

Yardley Government Training Centre (yrkesskola) hade Öppnats så sent som den 24 april 1947. Alla hus voro nybyggda och särskilt konstruerade för sitt ändamål Hela anläggningen gjorde därför ett sällsynt gott intryck. In«a bostäder funnos i anslutning till skolan, utan eleverna fingo bo ute på stan. Mat serverades dock i en särskild restaurang inom området, vilken drevs i skolans regi. I centret utbildades så gott som uteslutande fullarbetskraft. Den nedre åldersgränsen för inträdet var satt till 18 år. Någon övre åldersgräns fanns icke. Den äldsta eleven för tillfället var 46 år. 3 Utbildning skedde i de vanliga yrkena till snickare, murare, målare, rormokare, stuckatör, inredningssnickare, mastikarbetare, takläggare, eldare, billackerare, frisör. Utbildningstiden för byggnadsfacket omfattade i regel 16 veckor i skolan samt 14 månader hos arbetsgivare, varvid lön betalades efter villkor, som omnämnts i början av denna rapport. . I byggnadsutbildningen ingingo 2 timmars daglig teoretisk undervisning. Av denna tid användes 30 minuter till diskussion om yrket, dess krav och forutsättningar m. m. , Antalet elevplatser vid skolan med hänsyn till utrymmen, lärare m. m. beräknades till 100. Ii.

Austin

Motors

Rehabilitation

Department.

Austin Motors var en imponerande anläggning. Den hade vid besökstillfället 17 000 arbetare men hade under kriget haft över 20 000. Då fabrikslokalerna sällan voro byggda högre än i två våningar, var foretaget spritt över en väldig areal. Man hade måst anordna ambulansstationer^ h a r och var inom fabriksområdet, som stodo redo att taga hand om alla olycksfall h y r a heltidsanställda läkare sysslade med undersökningar och sjukvård for de anställda. Man behandlade icke enbart olycksfall utan även andra fall av sjukdomar. I anslutning till fabriken hade upprättats en särskild avdelning for rehabilitation (arbetsträning m. m.) vid olycksfall och andra sjukdomsfall bland personalen En särskild person, Rehabilitation Officer, hade anställts med uppgift att enbart sköta denna verksamhet. Alla, som behövde hjälp i något avseende vid återanställning i företaget efter en sjukdom eller ett olycksfall, hade att vanda si<* till denne tjänsteman. '„ . , ^Avdelningen för rehabilitation hade arbetat sedan 1943. Till en början hade den varit avsedd för 30 personer, men hade nu utvidgats till att kunna ta emot 100 man. C:a 10 procent av de arbetande på avdelningen utgjordes av k v i n n o r Den genomsnittliga tiden för vistelse i avdelningen var 6 veckor Tills dato (6/10 1947) hade 1 025 personer passerat genom avdelningen. Av olycksfallen hade c a 80 procent kunnat gå tillbaka till samma arbete som före olycksfallet. C:a 2U

procent hade måst byta yrke, och ungefär 1 procent hade icke längre kunnat erhålla sysselsättning vid fabriken. Även a n d r a fall än olycksfall sysselsattes i denna avdelning. Sålunda fingo tbe-patienter successivt träna upp sin arbetsförmåga för att så småningom bli kapabla att återgå i normalt arbete. Man höll samma arbetstid för alla. Dock kunde kortare avbrott göras för dem som behövde vila. Arbetstakten var något lägre på denna avdelning än på de ordinarie, och framför allt var ej tillverkningen ordnad så, att den gav mesta produktion utan i stället inriktad på att tillgodose träningen av patienterna i förhållande till deras lyte eller sjukdom. Avlöningen uppgick i regel till 160 sh. i veckan, varav som regel 34 sh. utgjorde ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen. Utöver detta belopp utgick oftast 20 sh. 6 d. i form av hyresersättning. Till den, som icke orkade arbeta alls, betalade Austin ändock viss ersättning, som kunde gå upp till 80 sh. i veckan. Därtill kom vid olycksfall i arbete ersättningen från olycksfallsförsäkringen. Bolaget har avsiktligt inrett denna verkstad så, att miljön skulle likna de arbetsförhållanden, till vilka den skadade så småningom skulle återvända. Austins omskolningsverkstad var i stort sett utrustad med standardmaskiner av samma typ som användes i fabriken. Maskinerna voro emellertid försedda med enkla hjälpapparater, vilkas manövrerande kunde bidraga till förbättringen av den svaga eller skadade lemmen. Det fanns särskilda anordningar för träning; av benen såsom en cykel, med vilken man företog borrning; särskilt k o n s t r u e r a d e spakar, som tvingade en person med ett stelt finger att använda detta etc. Som andra exempel på säranordningar kan nämnas en standardiserad fotmanövrerad punktsvetsningsmaskin, som var avsedd för stärkande benrörelser efter benbrott. En vanlig pelarborrmaskin, på vilken en enkel apparat hade monterats, kunde skötas av partiellt arbetsföra, som haft benbrott i h ä n d e r och h a n d leder m. m. Leder och muskler äro alltid stela efter gipsning och behöva uppmjukningsrörelser för att återfå sin normala spänst. Detta åstadkommes mycket effektivt genom spakens upp- och nedföring. Den skadade kan börja med att borra saxsprinthål i ett fjäderhänke. Detta är ett ganska lätt arbete, men allt eftersom handen blir bättre, får patienten borra detaljer med större hål. Dessa rörelser få delvis ersätta massage. Handen återfår sin ursprungliga arbetsförmåga fortare på detta sätt än genom behandling, som skulle sysselsätta ytterligare en person. The Rehabilitation Officer (Mr F a r r e r ) framhöll på frågan, huruvida icke de som arbetade på denna avdelning, på något sätt kände sig prickade eller av kamraterna utpekades såsom mindervärdiga, att denna fara icke förelåg, om blott verkstaden var tillräckligt stor. En rehabilitationsavdelning bör omfatta minst 20 personer, annars få de sysselsatta en viss känsla av att vara på något sätt särpräglade. Man hade även vid vissa tillfällen placerat fullarbetskraft tillsammans med de partiellt arbetsföra, varför avdelningens särprägel alltmer utplånats. Omskolningsverkstaden har också varit en god hjälp åt läkarna, därigenom att en patient snabbt kan återgå till arbetet utan risk för att han skall få ett arbete, som skulle h i n d r a hans tillfrisknande. En trasig hand riskerar inte att korama i beröring med oljiga saker, en bruten handled, som är gipsad, tvingas int» att använda en hammare eller slägga, vilket kunde bli fallet, om verkstadschefen vore tvungen att mera tänka på produktionsresultatet än den skadades välbefnnande o. s. v. Pel arbete fördröjer alltid en patients tillfrisknande, och ett typiskt fall av detta är följande exempel. »En punktsvetsare fick ett benbrott i handen, vilken gipsades. Han återvände till sin arbetsplats och fick sköta en fotmanövrerad 293

punktsvetsapparat. Efter en kort tid var arbetet slut för honom vid denna maskin, och då bad han att få göra något annat. Han fick släthamra en del plåt. Efter två timmars arbete var gipsen söndersmulad, så att benbrottet gick u p p . Han fortsatte att arbeta en hel vecka till med samma uppdrag, men då var allt hopp ute att brottet skulle kunna läkas. Han fick gå i sex månader med gipsad hand, och ytterligare två tog det, innan handen fick tillbaka sin normala rörelseförmåga.» Detta är ett slående bevis på vikten av att ha tillgång till en särskild verkstad, •där arbete kan utföras under läkarkontroll. Det har dessutom visat sig, att vissa arbetsoperationer kunna ersätta sjukbehandling. Austins omskolningsverkstad är utan tvivel värd uppmärksamhet från andra industriers sida. Arbetet verkar stimulerande på dem, som genomgå sådan träning, bl. a. därför att de få betalt för sitt arbete. Hos Austin få patienterna-arbet a r n a sjukersättning från staten genom den obligatoriska olycksfallsförsäkringen. Bolaget betalar 50 procent av skillnaden mellan den sjukersättning, som försäkringen bestrider och lönen före skadan. På detta sätt kan den anställde visserligen icke komma upp i sin normala arbetsförtjänst, ty då — framhölls det — kan det tänkas, att han inte visar samma intresse för att bli snabbt återställd, men å andra sidan slipper han att bli betungad av en alltför stor lönereducering. Nedanstående uppgifter, som beröra 205 patienter, vilka arbetat i verkstaden under en viss period, är belysande. Vistelsen på verkstaden varade i genomsnitt i sex veckor. I 79 fall, där fara för total invaliditet förelåg, blevo de helt återställda tack vare speciellt arbete under läkarkontroll. I 6 fall, som på grund av olyckshändelse icke kunde återvända till sitt ursprungliga arbete, blevo de omskolade och fingo annan sysselsättning. I 21 fall med mer eller mindre allvarliga skador blevo de fullt återställda efter att ha genomgått verkstadskursen. I 95 fall med mindre skador fingo de arbeta under konvalescenstiden, då de voro ur stånd att sköta sitt vanliga arbete. Som resultat av denna arbetsterapi i stället för vanlig behandling efter olycksfall blevo 138 fullt och 32 tillfredsställande återställda, samt 18 partiellt arbetsföra. 161 återvände till samma arbete som före olyckshändelsen, 19 fingo på grund av skadan helt annat arbete, och 18 förflyttades av andra orsaker. ^ På verkstaden har man haft utmärkta tillfällen att bedöma, om arbetarna varit simulanter eller verkligt sjuka. Lätt arbete med minskad betalning mottogs av de sistnämnda, men avslogs i allmänhet av de förstnämnda. Verksamheten i dessa verkstäder bevisar också, att det finns många, som hållas borta från produktivt arbete av läkare på grund av nedsatt arbetsförmåga, men som skulle kunna bli återställda, om de haft tillgång till sådan omskolning som ovan beskrivits. Mr F a r r e r framhöll, att det vore viktigare, att man på sjukhusen hade tillgäng till maskiner och liknande utrustning, som nära anslöt sig till det praktiska arbetet inom industrin, än de nuvarande formerna av arbetsterapi och liknande. Detta skulle dels komma att underlätta för patienterna att återgå i arbete efter sjukdomen, dels samtidigt giva till resultat en vida mera nyttig produktion. Ur rehabilitationssynpunkt vore det säkert även fördelaktigare för patienterna. All rehabilitation borde emellertid ske i samråd med läkare. Läkare skulle ständigt övervaka fallen, och så skedde alltid vid Austin Motors. F ö r att sprida kännedom om sin verksamhet hade Austin Motors anordnat en utställning i London under år 1946, benämnd Rehabilitation by Industry for Industry. 294

12. Arbetsförmedlingens

huvudkontor

i

Birmingham.

F ö r att ge en bild av arbetsförmedlingens organisation i England lämnas här nedan en tablå av arbetsministeriets organisation med underavdelningar. Minister of Labour and National Service Parliamentary Secretary Permanent Secretary

Deputy Secretary Departments Labour Supply Juvenile's and Disabled Persons Training and Interrupted Apprenticeships Military Recruiting and Demobilisation Appointments Labour Controls General Employment Policy

Departments Finance Solicitors Organisation and Establishments

Deputy Secretary Departments Factory, Safety, Health and Welfare Industrial Relations Statistics Overseas

Employment Service 11 Regional Offices

44 Government training centres

35 district manpower offices

13 regional appointment offices 31 nursing appointment offices

536 employment exchanges 373 resettlement advice offices

483 employment offices

181 branch employment offices

205 local agencies

Arbetsförmedlingen i Birmingham är dels regionalkontor för Midlandregionen, och i detta avseende är den att jämställa med en länsarbetsnämnd, dels är den huvudkontor för ett visst område, som i sin tur är uppdelat på 6 distrikt. — Närmast kan detta jämföras med den uppdelning, som gjorts beträffande arbetsförmedlingen i Sverige på kretsar. — Under Birminghams huvudkontor sorterade således följande distrikt: Birmingham, Aston, Honds Worth, Selly Oak, Small Heath och Wash Wood Heath. På Birminghams arbetsförmedling voro c:a 170 tjänstemän anställda, varav 110 i den egentliga arbetsförmedlingsverksamheten. De övriga tillhörde kontorspersonalen och administrationen. Kontoret gjorde omkring 1 000 arbetsplaceringar i månaden. På arbetsförmedlingen vilade följande arbetsuppgifter: 1) Ren arbetsförmedlingsverksamhet (antecknande av arbetsgivare och anvisning av arbete till arbetssökande), 2) arbetsplacering av och planering av arbetsvärden för partiellt arbetsföra och därmed sammanhängande uppgifter, 3) anvisning till yrkesutbildning, 4) insamlande av statistik från olika firmor angående sysselsätt295

ningsgrad och liknande förhållanden, 5) administration av arbetslöshetsförsäkringen, 6) utbetalning av arbetslöshetsunderstöd från försäkringen, 7) undersökning av arbetslöshetsförsäkringsärenden, 8) mottagning av passansökningar för utlandsresor, 9) utlämnande av tilläggskort för kläder till särskilt undantagna yrken, 10) förhyrning av hus åt omflyttad arbetskraft (en särskild sektion, som hade h a n d om anskaffande av bostäder). Arbetsförmedlingstjänstemännens utbildning bestod i regel av »Civil Service Examination» 1 jämte 6 månaders provtjänstgöring. Stundom anställdes tjänstemän med akademisk examen, vilken då som regel avsåg rekrytering till och inedförde rätt till innehav av högre tjänster. Lönerna varierade från 600 pund om året och uppåt. Semester utgick med 3—6 veckor, allt efter tjänsteställning och tjänstetid. Arbetsberedningsassistenterna uttogos bland tjänstemän, som tidigare varit verksamma inom arbetsförmedlingen ett antal år och fått rutin i arbetet. Såsom villkor uppställdes, att den, som skulle handlägga ärenden rörande partiellt arbetsföra, skulle visa sig särskilt lämpad och intresserad för uppgiften.

13. Birmingham

Emergency

Hospital.

Delegationen introducerades på sjukhuset av en tjänsteman vid arbetsförmedlingens regionskontor, Mr Murrin. Denne tjänsteman hade till uppgift att regelbundet hålla kontakten med och ha mottagning på sjukhusen och där förbereda fall, som senare skulle bliva föremål för arbetsvårdande åtgärder. Birmingham Emergency Hospital behandlade 32 000 fall om året. C:a 250 per dag passerade genom kliniken. Man hade en speciell rehabilitationsavdelning, dit även andra patienter än de som voro inskrivna på sjukhuset, fingo gå för att få träning och sjukgymnastik. Särskilda lokaler funnos för arbetsterapi. Icke mindre än fyra heltidstjänstgörande arbetsterapeuter voro anställda för sjukhusets del. Dessutom hospiterade ett 10-tal elever från skolorna för utbildning av terapeuter.

14. Roffey

Park

Rehabilitation

Department.

Roffey Park fungerar dels såsom konvalescenthem, dels såsom Rehabilitation Centre inrättat av industrin. Platsantalet var 120, varav 60 för män och 60 för kvinnor. Medarbetarstaben bestod av 4 läkare, 2 heltids- och 2 halvtidsanställda, 9 sjuksköterskor, 1 kurator, en manlig och en kvinnlig sjukgymnast för fysisk träning, 4 kontorister, 1 sekreterare, 1 assistent, föreståndarinna och 4 anställda i köket samt 4 anställda i trädgården. Genomsnittsåldern på patienterna var 30 år. Den yngsta hade varit 15 & år och den äldsta 55 år. Man tog i regel ej emot personer över 55 år. Patienterna utgjordes av sådana personer, som kollapsat i arbetet och som behövde vård och vila. Institutionen emottog patienter på remiss från industriläkare och andra, och syftet var, att den skulle tjäna industrin. Vården bestod av elektrisk chockbehandling, fysioterapi och vanlig arbetsterapi. Syftet var 1

296 Se sid. 278.

att återuppbygga en person till full hälsa och arbetsduglighet genom en behandling, som var avpassad till det aktuella fallet. De vanligaste fallen voro svår depression eller nervrubbningar till följd av överansträngning eller liknande. I n d u s t r i n betalade kostnaderna för patienterna. F ö r u t o m den psykiska och fysiska behandlingen förekom viss undervisning i speciella ämnen, dans, lekar, film och diskussioner m. m. Stor vikt lades vid d e n n a del av behandlingen. P å senare tid, t. ex. i september 1947, har man startat särskilda kurser för vis;sa socialtjänstemän i frågor rörande rehabilitation. Dessa kurser voro avpassade för sådana personer som industriläkare, kuratorer, socialarbetare inom indlustrin, D. R. 0 : s m. fl. och syftade till att ge en allmän social och medicinsk orientering rörande arbetsvårdsfall av psykisk karaktär.

15. Slough

Industrial

Health

Service.

Delegationen mottogs av föreståndaren och överläkaren Dr A. Austin Eagger. Institutionen bestod av två olika avdelningar, dels en »Medical Service» med en »Central Clinic», dels ett »Recuperative Home». Medical Service understöddes av 75 firmor i distriktet omkring Slough. Institutionen hade tillkommit i syfte att betjäna småföretag, som själva icke ansågo sig ha råd till att ha en heltidsanställd läkare för sitt speciella företags räkning. De anslutna företagens arbetsstyrka varierade från 10 till 1 200 man. Bidrag hade vid starten erhållits från Nuffield Health Hospital Service's Fund. Centret betjänar endast distriktet kring Slough. Antalet anslutna arbetare var för närvarande (1947) omkring 9 000. Central Clinic hade till syfte att verka som sjukstuga för ett antal till kliniken anslutna industrier. I ledningen för kliniken stod en medical director såsom föreståndare. Vidare funnos två heltidsanställda läkare och två deltidsanställda samt dessutom en läkare från sjukhuset i Windsor, som kom på regelbundna besök. Dessutom funnos 8 heltidsanställda sjuksköterskor. Till klinikens förfogande stodo 2 större ambulanser, vilka dagligen gjorde sina ronder till industriföretagen och där skötte omläggningar m. m. Den största av ambulanserna var försedd med röntgenutrustning och smärre operationsutensilier. Den andra avdelningen, Recuperative Home, låg några kilometer från Slough vid Farnham Park. Den var avsedd att tjäna såsom rekreationscentral och med samma syftemål som Roffey Park. Till skillnad från den senare, som betjänar storindustrin, skulle F a r n h a m Park vara upptagningsinstitution för d e småindustrier, som voro anslutna till Slough Industrial Health Service. F a r n h a m Park öppnades för patienter den 8 oktober 1947. Farnham Park drives av medel, som komma från Nuffield Health Hospital Service's Fund, Slough Social Fund Ltd samt genom subskription från olika firmor. Hemmet kunde taga emot 50 patienter. I hemmet skulle mottagas patienter i åldern mellan 18—55 år. Vissa grupper av partiellt arbetsföra beviljades icke tillträde, nämligen a) sådana invalider, som icke kunna gå, b) epidemiska fall inklusive tuberkulos i smittosamt stadium, c) epileptiker, d) sängvätare eller personer, som lida av besvär i utsöndringsorganen, e) psykoser och svårare neuroser, f) icke stabiliserade diabetiker. Sovrummen innehöllo fyra, fem eller sex bäddar. Till varje r u m fanns bad297

rum, som, på grund av att huset tidigare ägts och bebotts av Lord Nuffield, voro synnerligen luxuöst inredda. Varje patient skulle deltaga i någon form av terapi, anpassad efter hans särskilda förhållanden. Arbete eller behandling gavs under följande tider: 9.30— 10.45, 11.15—12.30, 2.15—4.00, måndag till fredag. Måltidsschemat hade följande utseende: frukost kl. 8.30, drink kl. 11.00, lunch kl. 1.00, te kl. 4.00, middag kl. 6.30 samt drink kl. 9.30 för den som önskar. Bland patienterna väljes ett exekutivutskott, som har till uppgift att förhandla med läkaren, översköterskan och sekreteraren om förhållanden, som man önskar ändrade. Angående syftet med F a r n h a m P a r k anfördes i en P. M. följande. »Farnham P a r k skall väsentligen vara ett Recuperative Home, där en atmosfär av psykisk och fysisk hälsa måste dominera. Det får på inga villkor bli betraktat såsom ett konvalescenthem för förlängd sjukhusvård eller en tillflyktsort för kroniskt sjuka. Ingen anstaltsatmosfär får tillåtas vinna insteg. Varje patient måste betraktas såsom en person, för vilkens välfärd hela staben av medicinskt vårdande och tjänande mobiliserats. En på samma gång vänlig men bestämd disciplin måste upprätthållas, och principen, att varje person, vare sig han är patient eller tillhör staben, skall samarbeta för det gemensamma bästa, måste införas från början. Idealet är, att hemmet skall betraktas såsom ett privat hem, i vilket patienterna äro gäster, animerade blott av en önskan, nämligen att u p p n å fullständigt tillfrisknande, och av en vilja att samarbeta i varje behandling, som kan påskynda detsamma. Det är icke avsett, att man skall behandla psyko-neuroser, men på varje behandling av fysiska defekter måste psykologiska synpunkter läggas. Dessa förhållanden måste alltid hållas i minnet av läkare och a n d r a funktionärer.» Huvudansvaret för att vården komme att ge resultat skulle vila på läkaren, översköterskan, föreståndaren, arbetsterapeuten, fysioterapeuten (sjukgymnasten) och Rehabilitation Officer, vilka alla måste samarbeta. Ehuru ej direkt sammankopplat med de partiellt arbetsföras problem kan det vara av intresse att något beröra det sätt, på vilket man löst den sociala omvårdnaden, fritidssysselsättningen m. m. i Slough. Samhället hade ett socialt centre, Slough Social Centre, vilket finansieras bl a. genom bidrag från medborgarna i Slough. Huvuddelen av bidragen kom från medlemmar, som subskriberade 10 sh. om året. Antalet subskriberande var år 1946 c:a 6 000. Alla, som önska utnyttja centret, måste emellertid tillhöra en klubb och till den erlägga en viss mindre avgift. Till denna institution bidrogo även vissa firmor, som voro intresserade i det sociala välfärdsprogrammet. Bidrag kommo dessutom från olika fonder, från fackföreningarna och från arbetsgivarnas sammanslutningar. Där visades utan särskild avgift teaterpjäser, filmer m. m. för skolungdomen från distriktet. Ett större bibliotek inrymdes i centret samt bad med swimmingpool, biljardsalong, läsrum m. m. och ett barndaghem. Till det sociala centret hörde fyra byggnader, av vilka tre lågo vid huvudgatan F a r n h a m Road mitt i samhället. Dessa voro 1) The Senior Section of the Adult Club, 2) The Junior Section, 3) The Centre Hall och 4) The Swimmingpool. Samlingssalen (Centre Hall) rymde 1 200 personer. Den användes för filmförevisning, teaterpjäser, dans och rullskridskoåkning samt till badminton tre kvällar i veckan. Centret var öppet hela dagen från klockan 10 f. m., och alla, som erlagt årsavgift (10 sh.), ägde tillträde. En restaurang fanns vidare i centret, där vem som ville för en billig penning kunde erhålla ett mål mat när som helst på 298

dagen. Flertalet tidningar och tidskrifter funnos tillgängliga i biblioteket och lasirummen. Lokaler upplätos utan särskild avgift för studiecirklar och klubbverksamhet. Barndaghemmet kunde taga emot c:a 100 barn i åldern 2—5 år. Leciarinnorna i barndaghemmet voro utexaminerade förskolelärarinnor och godk ä n d a av undervisningsministeriet. FRANKRIKE. Ministére

du Travail,

Paris.

I arbetsministeriet (Ministére du Travail) sammanträffade delegationen med Directeur General Monsieur Maillet och Sous-directeur Monsieur Duprey. I F r a n k r i k e h a r man icke hunnit göra så mycket för de civila partiellt arbetsföra ännu efter kriget, men för krigsinvaliderna h a r man vidtagit en del åtgärder. Den organisation, som man hade för arbetsförmedlingen före kriget, har under ockupationen blivit sönderslagen, enär den av ockupationsmakten användes i tvångsrekryteringssyftc. Man måste därför först bygga upp en ny arbetsförmedlingsorganisation, innan man kan få ett arbetsdugligt instrument för åtgärder, avsedda för de partiellt arbetsföra. På flertalet arbetsförmedlingar finnes dock redan nu en särskild assistent, som enbart har att handlägga ärenden rör a n d e handikappades arbetsvärd m. m. Vidare finnes en särskild kommitté, knuten till varje arbetsförmedling, som skall höras i vissa ärenden. Denna kommitté består av fyra personer, en läkare, arbetsberedningsassistenten, en psykotekniker samt en socialarbetare (assistent social). En sådan kommitté finnes knuten till samtliga departementskontor. Kostnaderna för understödsverksamheten bestridas av hemortsdepartementet som dock erhåller bistånd från stat och kommun, så att bördan efter fastställda procentuella grunder fördelas på stat, departement och kommun. Statens andel varierar f. n. mellan 28 och 89 procent, departementens mellan 3 och 32 procent och kommunernas mellan 7 och 50 procent, alltefter i desamma gällande skatter och värdet av deras tillgångar. Yrkesoiuskolningen för krigsinvalider har anförtrotts åt Nationalbyrån för invalidiserade soldater, andra krigsskadade och av staten omhändertagna (»nationens myndlingar»). Byrån administrerar sju utbildningsanstalter, belägna i Bordeaux, Limoges, Lyon, Rennes, Ribécourt (Cise), Roubaix och S:t Maurice (Seine) och tar kostnadsfritt hand om civila eller militära krigsskadade. Mot vederlag mottaga anstalterna så långt utrymmet medger även civila invalider Omskolningskostnaderna för de sistnämnda täckas, i de fall då invaliderna äro socialforsakrade, av franska socialförsäkringskassan. De yrken, i vilka undervisning förekommer, ha uppdelats i tvenne grupper. Grupp 1) Allmän utbildning (handel, ritning /både teknisk och arkitektonisk/, bokföring o. s. v . ) ; Grupp 2) Hantverksutbildning (trädgårdsskötsel, uppfödning av smådjur, snörmakeri, toffelmaken, urmakeri, tillskärning och sömnad, frisörverksamhet, pappersarbeten, bokbinderi, förgyllning, kartongarbete, snickeri, korgmakeri, rottingflätning, halmflätning, sadelmakeri, radiomekanik, målning, mekaniskt arbete, monteringsarbete, svarvning, textilarbete e t c ) . Sedan utbildningen avslutats, söker nationalbyrån och dess departementskontor i samverkan med de officiella organisationerna att skaffa eleverna anställning och förskotterar dem medel i avsikt att främja deras omplacering i arbete m. m. Vad beträffar civila invalider, som icke äro socialforsakrade, kan nämnas, att deras omskolning ända till de sista åren varit överlämnad åt privat välgören299

hetsverksamhet. För närvarande förberedas betydelsefulla åtgärder av det privata initiativet med arbetsministeriets moraliska, tekniska och ekonomiska stöd och i samverkan med intresserade filantropiska föreningar och arbetarsammanslutningar m. fl. Yrkesvägledningscentraler ha redan trätt i funktion i de viktigaste distrikten (Paris, Lille, Strasbourg, Lyon, Marseille, Toulouse, Clermont-Ferrand, N a n c y ) . M a n ' h a r en lag från år 1924, som tillförsäkrar krigsinvaliderna företrädesrätt till några (7) speciella yrken. Denna lag avser endast krigsinvaliderna. En ny lag är emellertid under utarbetande, vilken då även kommer att tillförsäkra de civila invaliderna i stort sett samma förmåner. I den nya lagen tänker man dels gå in för ett slags kvotsystem, dels söka åstadkomma så mycket som möjligt genom vanlig arbetsplacering samt dels reservera vissa befattningar för partiellt arbetsföra. Det nya lagförslaget omfattar även yrkesutbildning för partiellt arbetsföra, liksom a n o r d n a n d e av en del skyddade verkstäder för partiellt arbetsföra. Man är nu i färd med att utbilda lärare, som skola leda undervisningen for de partiellt arbetsföra, och denna utbildning sker vid en särskild utbildningsanstalt Institut National de Formation des Cadres Professionals, vilket institut delegationen fick tillfälle att besöka. Skyddade verkstäder förekomma för blinda. Sysselsättningen för dessa var den traditionella, borst- och korgtillverkning. Det närmast liggande programmet för utbildning omfattar uppbyggande av icke m i n d r e än 200 skolor enbart för partiellt arbetsföra. Denna organisation skall administreras av arbetsministeriet. Av dessa skolor skola 6 a 7 specialisera sig på utbildning enbart av svårare h a n d i k a p p a d e . De tuberkulösas problem ansågs vara ett av de största i F r a n k r i k e för tillfället. Man hade således för närvarande (1947) inte mindre än 55 000 personer under behandling på sjukhus för tuberkulos. Arbetsterapin är ännu ej så vanlig på sjukhusen. Endast ett fåtal sjukhus ha organiserad sådan. Man vill i första h a n d ha bättre tillgång på eftervårdssjukhus, och i planerna för dessa ingå även en utbyggd arbetsterapi. Denna skall laggas upp så, att den i görligaste mån kommer att innebära en successiv anpassning till arbetslivets krav. Innan placeringen av den partiellt arbetsföre sker, skall en noggrann yrkesvägledning komma till stånd. Det ankommer på arbetsberedningsassistenten att tillsammans med läkaren och psykoteknikerna göra de nödvändiga undersökningarna härför. Man lägger mycket stor vikt vid testning och psykotekniska prov före placeringen av en handikappad. Sammanfattningsvis kan sägas, att F r a n k r i k e icke äger ett organiserat system för omhändertagande och omskolning av invalider av alla slag, och tillräckligt god koordination mellan olika åtgärder föreligger ännu icke. SCHWEIZ. A. Allmänna informationer. Arbetsvärden och anstaltsvården för de partiellt arbetsföra i Schweiz är mycket splittrad och oenhetligt uppbyggd. Flertalet anstalter ha grundats på enskilt initiativ och tillhöra föreningar och allmännyttiga stiftelser. En sammanställning från 1928 visar, att av de då existerande 214 anstalterna, 27 voro kantonala, 38 kommunala och 149 privata. 122 av de privata lnstdutio-

nerna tillhörde föreningar eller kongregationer, under det att 24 tillkommit genom stiftelser. Av dessa 214 institutioner voro 48 katolska, 73 protestantiska och 93 neutrala. En sammanställning från 1938 visar anstalternas fördelning på lytesgrupper. Av de vid denna tidpunkt existerande anstalterna, 244 stycken, voro 141 avsedda för svåruppfostrade, 55 för sinnesslöa, 23 för döva och dövstumma, i för epileptiker, 14 för blinda och 7 för vanföra. Det totala antalet sängplatser för dessa 244 anstalter var 14 761. Under senare år h a r man alltmera sökt att förena anstaltsvistelsen med utbildning till något passande yrke. Detta gäller framför allt de svåruppfostrade, som man särskilt tagit sig an. På 20 anstalter för pojkar och 10 för flickor gives fullständig utbildning i något yrke. De vanligaste yrkena äro snickeri, videoch korgflätning, trädgårdsskötsel samt framför allt yrken inom metallindustrin. I fråga om ungdomen h a r man vidare inrättat specialklasser för döva, synsvaga, utvecklingshämmade och psykopater. Dessa klasser drivas såsom halvöppen vård, där en del bo i hemmen och en del på internat. Alla förbund och stiftelser äro anslutna till organisationen »Pro Infirmis», som i ekonomiskt avseende är att betrakta såsom ett slags huvudorganisation för anstaltsvården. Alla anslag från förbundsregeringen gå genom Pro Infirmis. Den enda vårdform, som icke är organiserad genom Pro Infirmis, är sinnessjukvården. Pro Infirmis är såväl politiskt som konfessionellt neutral. Det åligger även Pro Infirmis att genom lämpliga åtgärder söka insamla medel till verksamheten på privat väg. Hela verksamheten för de partiellt arbetsföra vilar i fråga om den ekonomiska finansieringen i mycket stor utsträckning på välgorenhetsbasis. Man har vissa märken som säljas, särskilda insamlingar, anslag från fonder samt litar i övrigt på ekonomiskt tillskott från privatpersoner. Sccialvården liksom arbetsförmedlingsverksamheten är mycket ojämnt utbyggd i Schweiz. Varje kanton h a r själv att handlägga och besluta i sådana ärenden. Såsom en följd därav företer socialvården en synnerligen olikartad struktur I skilca kantoner. Man kan därför icke ge något helhetsomdöme om de åtgärder, som vidtagits för de partiellt arbetsföra, enär anordningarna variera från kanton till kanton. Förutom de ovan omnämnda slutna anstalterna för olika grupper av partiellt arbetsföra har man ett antal öppna institutioner, verkstäder, för de svårt handikappade, Werkstätten fur Mindererwerbsfähige. Dt främsta av dessa äro 1. Der Verein Basler Webstube, Basel 2, Schenkung Dapples, Ziirich 3 Die Ziiricher Webstube 4 Das Arbeitsheim Amriswil 5 Das Arbeitsheim Pfäffikon 6 Die Strickstube Obersommeri (Thurgau) 7 Das Arbeitsheim Wangen 8 Die Genossenschaft Bauhiitte, Ziirich 9 Der Verein St. Galler Werkstätten, St. Gallen 10 Das Blindenheim fur Manner, Ziirich. Ala dessa verkstäder äro sammanslutna i »Der Schweizerische Vcrband der Wercstätten fiir Mindererwerbsfähige». Även denna förening samarbetar i sin tur ned Pro Infirmis. För närvarande har organisationen gemensamt sekretariat med Pro Infirmis. Föreningen har till uppgift att a) befordra utbyggnaden av de egna verk301

städerna, b) hjälpa till att anskaffa lämpliga verkstadslokaler, c) utplacera utlärda partiellt arbetsföra i förvärvsarbete, d) utbilda den egna personalen samt e) organisera en försäljningsorganisation för de produkter, som komma från de till föreningen anslutna verkstäderna och hemmen. B. Besök å vissa i n s t i t u t i o n e r och hem. 1. Bundesamt

fur

Industrie,

Gewerbe

und

Arbeit.

I Bundesamt sammanträffade delegationen med Direktor Kaufmann, vilken gav en orientering om förbundsstatens möjligheter att ingripa i kantonernas socialvårdande verksamhet. Han framhöll därvid, att enligt förbundsförfattningen det icke var möjligt att vidtaga några nämnvärda åtgärder för de partiellt arbetsföra centralt. Beslutanderätten ankom på kantonalregeringarna och kommunerna. Under kriget hade rnan på grund av omständigheternas tryck åstadkommit en viss centralisering, rnen efter kriget hade man gått tillbaka till det gamla systemet. Bundesamts uppgift bleve därför mera av rådgivande karaktär. Bundesamt var uppdelat på två sektioner, en för arbetskraften och en för yrkesutbildningen. En liknande uppdelning förekom i kantonerna, och det v a r dessa organ, som i regel dirigerade arbetskraftsfrågorna. I Bundesamt ansåg man icke, att frågan om de partiellt arbetsföra för tillfället utgjorde något större problem. Det gick relativt lätt att placera dem i arbete, om man bara gav dem en ordentlig utbildning. Detta gällde åtminstone under rådande högkonjunktur. Några säranordningar hade icke vidtagits i form av kvotlagstiftning eller dylikt, och ej heller planerades dylika åtgärder. Särskilda assistenter för handläggning av de handikappades problem på arbetsförmedlingarna hade man endast i de större städerna. Yrkesvägledning för ungdom förekom i regel under sista skolåret. Denna gjordes av särskilda till arbetsförmedlingen knutna tjänstemän, yrkesvägledare. Relativt stor vikt lades vid testning och psykotekniska prov. 2. Ungdomsförmedlingen

och yrkesvägledningen

i

Bern.

På ungdomsförmedlingen sammanträffade delegationen med yrkesvägledaren J. V. Hug. Yrkesvägledningsverksamheten var i stort sett organiserad som i Sverige. Yrkesvägledarna besökte skolorna, och i sista klassen ägnades vissa timmar åt yrkesfrågor. Man anordnade sedan olika skriftliga prov under fyra timmar, vilka prov ställdes till yrkesvägledningens förfogande. Man använde sig mycket av testning, dels grupptestning, dels individuell testning. De partiellt arbetsföra testades särskilt, och läkare anlitades alltid i dessa fall. Man hade ett särskilt prov för elever, som önskade ägna sig åt handels- eller kontorsbanan. Sedan ungdomarna genomgått proven, som anordnats av yrkesvägledningen, fingo de ett betyg på vad de kunde. Dessa betyg innehöllo även omdömen om kunskap e r n a i rena skolämnen, såsom tyska, franska, räkning etc. Yrkesvägledningen var icke en obligatorisk institution, men fackföreningarna fäste ändock stor vikt vid betyget från yrkesvägledningen. Fackföreningarna togo icke gärna emot såsom medlemmar sådana, som icke hade passerat genom yrkesvägledningen.

3. Werkstätte

Laubegg,

Bern.

Staden Bern hade en särskild arbetsprövningsinstitution, där man praktiskt prov/ade de partiellt arbetsföra ungdomarnas anlag. Den låg i utkanten av staden. D.en bestod av snickeriverkstad med 17—20 elever. Närmast var den avsedd for svagt begåvade, som voro svårplacerbara. Eleverna fingo vistas i denna verkstad under 6 månader, efter vilken tid det i regel var möjligt att få en någorlunda god uppfattning om deras praktiska anlag. Verkstaden hade understöd från kant o n e n och staden Bern. Svagheten i denna institution var väl närmast, att det fanns endast ett yrke representerat. F r å n föreståndarens sida framhölls också d e n n a brist. Tidigare hade det även funnits sadelmakeri, men denna verksamhetsgren hade lagts ner. Nu hyste man planer på att snarast införa metallindustri såsomi en ytterligare prövningsmöjlighet.

4. Das Werkjahr,

Zuricher-Altstetten.

E n liknande institution som den här ovan sist beskrivna utgjorde den i Zurich b e d r i v n a verksamheten för hjälpklassungdom. Denna institution var en ren arbetsprovmngsanstalt i anslutning till staden Zurichs yrkesskolor. Avsikten med d e n n a var att på ett tidigt stadium ta sig an de svåruppfostrade och debila ungd o m a r n a och pröva dem, innan de sattes i yrkeslära. Syftet var även att utröna förutsättningarna för en placering hos mästare för yrkesutbildning. Institutionen var ursprungligen grundad på privat initiativ men hade numera övertagits av staden Zurich. Vid denna institution hade man en snickeriverkstad och en mekanisk verkstad. Mycket goda resultat hade åstadkommits genom denna verksamhet. 5. Schenkung

Dapples,

Zurich.

Schenkung Dapples tog sig an missanpassad ungdom för uppfostran. Skolan drevs i form av internat och i stort sett efter samma idé som de svenska skolorna for barna- och ungdomsvården. I motsats till dessa senare var institutionen emellertid helt privat och åtnjöt avkastningen från vissa fonder. Dock utgjordes en icke föraktlig del av inkomsten av den vinst, som kunde komma från rörelsen. F ö r undervisningen hade man dels en snickeriverkstad, dels en mekanisk verkstad samt dels ett grovsnickeri. Till institutionen hörde vidare en trädgård. Ratt mycket teoretisk undervisning förekom. Stor vikt lades vid fritidssvsselJ sättningen. Lärotiden varierade för olika yrken, i regel var den 3y2 4 år. I fråga om elevbostäderna förekom ett premiesystem, vilket innebar, att de, som togos in, till en början fingo bo i ett rum med 6 bäddar för att så småningom flytta till rum med mindre och mindre antal bäddar. De som under en längre tid vistats på anstalten och därvid skött sig väl, fingo såsom uppmuntran ensamt rum. Slagordet för ordningens upprätthållande inom anstalten lydde. »Disciplin under arbetet och största möjliga frihet under fritiden». Pojkarna fingo själva deltaga i hushållet, såsom i fråga om städning och disk etc. De hade också att själva svara för ordningen i matsalen och dagrummet. På fritiden ägnade sig en del av lärjungarna åt en mera ovanlig sport, näm-

ligen segelflygning. Detta var en sysselsättning, som tilltalade dem alldeles särskilt, då flertalet av eleverna voro psykopater. De byggde sina segelflygplan själva, och då det behövs speciell noggrannhet vid konstruktion av dessa plan, var det ett gott bevis på huru långt man kan komma med detta klientel, bara man får sysselsättningar som kunna intressera dem. 6. Blindenheim

Heiligkreuz,

St.

Gallen.

Institutionen var av privat karaktär men erhöll bidrag från kantonerna i östra Schweiz. Den hade grundats av Victor Altherr-Huber. Den nuvarande föreståndaren var hans svärson, Hermann Habicht. Anstalten var uppdelad på tre olika inrättningar. 1) Arbetshemmet för arbetsföra blinda. 2) Ålderdomshemmet för kvinnor över 60 år och män över 65 år. 3) Blindhemmet för asylklientelet med komplicerat lyte. Till arbetshemmet voro anslutna flera verkstäder, vilka tillsammans sysselsatte c:a 70 arbetare. De hygieniska anordningarna voro föredömliga och moderna. Varje intern hade eget rum. Sammanlagda antalet befattningshavare vid institutionen var 45. De sysselsättningar, som förekommo, voro korgflätning, mattflätning, rottingflätning och borstbinderi. Försäljningen av de tillverkade produkterna skedde genom institutionens egna resande, som reste över hela Schweiz. Mattilherkningen var av stor betydelse och intog en mera framskjuten plats i de blindas sysselsättning än i Sverige. Så snart det ansågs, att någon av de blinda kunde klara sig på egen band såsom egen företagare, hjälptes han därtill av denna institution. De självständiga h a n t v e r k a r n a voro sammanslutna i en särskild organisation, Werkstättenorganisation, vilken ombesörjde försäljning och inköp av produkter resp. material för de anslutna. Blindorganisationen bedrev utöver här nämnda verksamhet även direkt ekonomiskt understödjande sådan. Sålunda lämnades bidrag till operationer av starr och liknande. Bidrag lämnades även i vissa fall till glasögon. Barnen i skolan fingo i regel glasögon genom den särskilda filantropiska organisationen »Pro Juventute», som lämnar hjälp åt ungdom. 7. St. Galler

Werkstätten

fur

Teilerwerbsfähige.

Föreståndare var Fräulein Muller. Institutionen sysselsatte 65 arbetare. Klientelet var att hänföra till de ;nera svårt handikappade. Många syntes vara svårt efterblivna. Flertalet voro dövstumma, synsvaga och epileptiker med komplicerat lyte, i regel efterblivenhet. Verkstaden startade 1929 såsom en filial till Basler Webstube. Man tillverkade leksaker och dekorationsartiklar samt gjorde enklare slags träarbeten. I vävstugan sysselsattes ett 20-tal, medan de övriga 45 arbetade med leksakstillverkning o. dyl. Till institutionen var knutet ett mindre internat med 12 platser, där de svårast h a n d i k a p p a d e bodde. De övriga bodde ute i staden. Verkstaden hade såsom upptagningsområde staden och kantonen St. Gallen.

8. Das

Arbeitsheim

Amriswil.

Arbetshemmet i Amriswil startades i sin nuvarande form år 1919, då en Herr Luscher, som själv var blind, omvandlade sin borstbinderiverkstad till en mekanisk verkstad samt grundade ett kommanditbolag. Redan då sysselsattes partiellt arbetsföra i verksamheten, men detta förhållande höll på att helt omintetgöras genom de krav, som ställdes från delägarna efter en brand år 1926. Man ställde som villkor för delägarskapet och återuppbyggnaden, att arbetskraften skull,; bestå endast av fullsinnade. Genom att intressera omkringliggande kantoner och städer fick Luscher snart till stånd en överenskommelse om att han skulle åtaga sig utbildning av handikappad ungdom. För denna verksamhet erhöll han i gengäld ett tillskott till sitt aktiekapital. Den utbildning, som numera gives, syftar till sysselsättning i enklare tempoarbeten inom industrin. I slutet av år 1946 sysselsattes 63 manliga arbetare. Under året intogos 11 arbetare och 8 avgingo. Klientelet var uppdelat på följande lytesgnrpper: 9 dövstumma, 5 lomhorda, 25 med kroppsliga defekter i ett eller annat avseende, 19 debila 2 epileptiker, 2 psykopater och 1 synsvag. 54 arbetare bodde internt i anslutning till företaget. Utom dessa 63 manliga arbetare funnos icke mindre än 45 anställda, inberäknat funktionärer och försäljare. Omsättningssumman utgjorde under år 1946 871 032 Franken. Förutom den tillverkning, som industrin själv hade lagt upp, försåldes en del artiklar for andra firmor genom rörelsen. Företaget bedrev således jämsides med försäljningen av sin egen tillverkning en viss grosshandelsrörelse. Lönerna utgingo efter något lägre tariff än i öppna marknaden. Av uppgifterna om arbetsinkomsterna att döma voro många att betrakta såsom mycket svårt handikappade. Den högsta månadslönen under år 1946 uppgick till 363 F r a n l e n och den minsta till 35 Franken. 27 av arbetarna förtjänade blott en hten del av sitt livsuppehälle och måste understödjas av föräldrar eller av fattigvården. Der huvudsakliga verksamheten var snickeri, men det fanns även en mindre mekanisk verkstad, ett borstbinderi och en mindre trädgård. Den största produktioner, gällde möbler och träleksaker. 9.

Die Basler

Webstube.

Behovet av säråtgärder för ett visst slag av klientel blev i Schweiz klarlagt genon en utredning om hjälpklassklientelets utkomstmöjligheter redan under lorsta världskriget. Undersökningen visade nämligen, att c:a 8 procent av detta klient* icke erhöll någon arbetsplacering efter slutad skolgång. Bland de placerade lunnos åter andra, som efter en mycket kort arbetsperiod blevo arbetslösa och hide synnerligen svårt att erhålla nytt arbete. För att hjälpa detta ungdomliga kientel in i arbetslivet bildades en förening, Basler Webstube, som år 1917 startade en vavstuga för handikappad ungdom. Efter kriget blev arbetslösheten ocn d3n alltmer tilltagande konkurrensen en besvärande faktor för vävstugan Etter a r 1925 lyckades det trots detta att utvidga rörelsen, och sedan dess h a r den gitt stadigt framåt. Basler Webstube har filialer i St. Gallen (se punkt 7) och Zurich. Anblet skyddslingar var 150, vartill kommo 65 anställda. Av de anställda voro tlertaht partiellt arbetsföra med rätt svåra handikap. Av skyddslingarna voro 20 -83000

alla utom 20 (som hade kroppsliga defekter av något slag) att hänföra till gruppen imbecilla eller debila. I regel hade de komplicerat lyte, epilepsi etc. Dagsförtjänsterna bland skyddslingarna varierade mellan 34 Rappen och upp till 14:88 Franken. Medeldagsförtjänsten för män var 4:34 och för kvinnor 4:02 Franken under år 1946. I vävstugan sysselsattes 35 män och 23 kvinnor » mattväveriet » 14 » » 2 » » färgeriet » 14 » » tillskärning » 6 » » systugan » 28 kvinnor » lagret » 5 män. I löner utbetalades under år 1946 155 608 Franken till skyddslingarna. Förutom vävstugan och de därtill hörande verkstäderna disponerade föreningen en lantgård, Erlenhof, och ett ungdomshem för svåruppfostrade. Lantgården var belägen i Reinach. Där sysselsattes 60 skyddslingar. I anslutning till denna hade startats en vagnfabrik och en större smedja, där många partiellt arbetsföra bereddes sysselsättning. I Basler Jugendheim emottogos svåruppfostrade ynglingar, som där fingo yrkesutbildning. Följande sysselsättningar förekommo: trädgårdsarbete, mekaniskt arbete, snickeri och skomakeri. Lärotiden var 4—4% år. C. S l u t o m d ö m e om f ö r h å l l a n d e n a i Schweiz. Såsom allmänt intryck kvarstod från besöket i Schweiz, att ett oerhört arbete hade nedlagts från privat håll för de partiellt arbetsföras sysselsättning och omhändertagande. Nästan alla institutioner hade emellertid ekonomiska svårigheter att kämpa med, som försvårade arbetet. Det synes med fog kunna påstås, att det allmänna intresserat sig alltför litet för denna del av socialvården. Såsom helhetsomdöme måste dock sägas, att man i Schweiz kommit en bra bit före Sverige i fråga om att sysselsätta de svårare partiellt arbetsföra. Skyddad sysselsättning har sålunda prövats under många år i Schweiz. Det kan i detta sammanhang även ha sitt intresse att nämna, att vissa sjukhus driva arbetsterapi i så avancerad form, att den påminner om skyddad sysselsättning. En ledamot av kommittén besökte Schweiz hösten 1948 och studerade därvid förhållandena vid Biirger Spital, Basel. År 1935 startades vid detta sjukhus såsom sysselsättning för partiellt arbetsföra trädgårdsskötsel och djurskötsel, bl. a. har man en större svingård. I verksamheten sysselsattes ett 100-tal personer. Produkterna säljas icke i öppna marknaden utan levereras till Basels sjukvårdsväsen. Verksamheten beräknas för år 1948 bli självförsörjande.

Bilaga nr 3.

Fysiska arbetshinder och arbetsprestation. (Översättning från engelskan 1 ) En jämförande undersökning beträffande olycksfallserfarenheter, produktion och effektivitet, sjukledighet och arbetskraftsomsättning bland 2 858 partiellt arbetsföra! och 5 523"- fullt arbetsföra i statlig anställning i U. S. A., utförd av Dr V erne K. Harvey och Dr E. Parker Luongo, Washington. Medicinska avdelningen av U. S. Civil Service Commission h a r företagit en jam forande undersökning, publicerad år 1945, och gällande 2 858 partiellt arbetsföra! och 5 523 2 fullt arbetsföra, anställda i 43 företag i U.S.A., tillhörande krigs- och marindepartementen och belägna i olika delar av landet. Genom undersökningen klarlades flera synpunkter och fakta, vilka kunde vara av betydelse för kommissionen vid fullgörandet av dess uppgift att sörja för krigsinvalid e r s arbetsplacering samt att bidraga till lösningen av problem, som beröra l i e r a tusen partiellt arbetsföra civilpersoner och krigsveteraner, som söka anstalllning i federal tjänst. Det må därvid framhållas, att antalet och svårighetsgraden av de skador, som under det andra världskriget drabbat militär personal aro sådana, att nationen ställts inför det största återinpassningsproblemet i sin historia. Åtennpassningen är icke fullständig, såvida den icke resulterar i sysselsättning, som är särskilt anpassad till det föreliggande fallet. Många invalider från förra världskriget anställdes utan att hänsyn togs till deras individuella färdigheter, deras fysiska och psykiska förmåga eller arbetsgivarens önskemål. Bristande hänsyn till dessa faktorer vid placeringen orsakade missnöje bland arbetsgivare och anställda liksom hos organisationer, som arbetade for krigsveteranernas välfärd. Resultatet blev en nedvärdering av krigsinvaliden på grund av hans invaliditet; de verkligt relevanta faktorerna, t. ex invalidens färdigheter och förmåga, kommo i andra hand. Placering av krigsinvalider i lämplig sysselsättning fordrar ett noggrant hänsynstagande både till deras fysiska, psykiska och rent yrkesmässiga kvalifikationer for de krav, som arbetet ställer på dem. För denna uppgift kommer behovet av for de partiellt arbetsföra speciellt utbildade arbetsberedningstjänstemän att kvarstå, och man måste också räkna med att svårigheterna för de partiellt arbetsföra att erhålla arbete återigen kommer att accentueras, när den av krisen betingade bristen på arbetskraft upphör. De åtgärder, som vidtagas för att skaffa de partiellt arbetsföra arbete borde darfor icke vara av blott tillfällig karaktär, utan målet borde snarare vara att bidraga till lösningen av detta alltomfattande problem, som efter kriget kommer att bhva av ännu större betydelse. Till grund för uppfattningen om de partiellt 127,I^?14?ai5i l945JOUrnal °f ^ 5 375.

6nna

Slffra

StåF

an

S

iven

!

American

Medical

Association, C h i c , 111. Vol.

originaltexten, ehuru tabellerna omfatta endast

arbetsföras arbetsprestationer borde läggas arbetsprövning och icke teorier och subjektiva omdömen. Så har nämligen tidigare varit fallet bland många personalchefer och deras rådgivare i medicinska och arbetarskyddsfrågor vid övervägandet av huruvida partiellt arbetsföra skulle anställas eller icke. På arbetarhåll har detta bidragit till att skapa en avog inställning gentemot tanken på undersökning genom prövning av arbetsförmågan m. m. före anställningen, och vissa sammanslutningar ha till och med förbjudit sina medlemmar att underkasta sig sådana undersökningar. En liknande negativ inställning kan väntas hos krigsveteranorganisationerna efter kriget, om en orättvis och restriktiv sysselsättningspolitik föres gentemot de partiellt arbetsföra, vare sig den avser allmän eller enskild tjänst. Vissa undersökningar rörande o)e fysiska krav, arbeten i allmän tjänst ställa på sina utövare, och den efterfrågan på arbetare inom alla områden, som uppstått under kriget, ha resulterat i en sänkning av kraven på fysisk kondition, och i en plan för hela landet för en rationell placering av partiellt arbetsföra i allmän tjänst. Över 44 000 personer med svåra fysiska defekter placerades i statliga industriföretag under tiden oktober 1942 t. o. m. december 1944. Större delen av dem placerades med hänsyn till 1) skolutbildning, yrkesutbildning och erfarenhet, 2) fysisk prestationsförmåga, jämförd med arbetets krav, såsom dessa blivit kartlagda genom arbetsanalys. Flera undersökningar rörande de partiellt arbetsföras prestationsförmåga ha utförts inom det enskilda näringslivet. Western Electric's undersökning visade, att bland 652 partiellt arbetsföra konstaterades färre sjukdagar och lägre olycksfallsfrekvens än för fullt arbetsföra. De partiellt arbetsföras prestation var tillfredsställande. I enskilda fall visade den sig överlägsen. År 1943 vädjade U. S. Office of Education till ett antal arbetsgivare inom det enskilda näringslivet, som sysselsatte återanpassade partiellt arbetsföra arbetare, att inkomma med rapport över dessas arbetseffektivitet jämförd med den fullgoda arbetskraftens. Jämförelsen skulle baseras på följande: 1) arbetsprestation, 2) frånvaro från arbetet, 3) avgången av arbetskraft, 4) olycksfallsfrekvens. Svar inkommo från mer än 100 arbetsgivare, av vilka de flesta representerade stora bolag, som voro inriktade på tillverkning av krigsmaterial och krigsutrustning och vilka sysselsatte ett ansenligt antal fysiskt handikappade. Svaren utvisade otvetydigt, att de partiellt arbetsföra producerade lika mycket eller möjligen något mer än de fullt arbetsföra. Av större betydelse är emellertid, att arbetsgivarna praktiskt taget voro enhälliga om att de partiellt arbetsföra voro pålitliga och uppmärksamma och att de noggrant iakttogo säkerhetsföreskrifterna. Av en redogörelse från arbetarskyddsavdelningen inom byrån för arbetsstatistik, U. S. A:s arbetsdepartement, vilken grundade sig på en enquéte till arbetsgivare inom industrin, som i sina företag sysselsatte partiellt arbetsföra, framgick, att dessa arbetare voro lika effektiva i sitt arbete som sina fullt arbetsföra kamrater och att deras frånvaro, olycksfallsfrekvens och övergång till annan anställning var avsevärt mindre. The Minneapolis Artificial Limb Company's undersökning av 145 anställda, av vilka 95 % voro handikappade, visade, att frånvaron från arbetet, direkt eller indirekt orsakad av fysiska svårigheter att utföra detta, var praktiskt taget okänd och att övergången till annat arbete var så sällsynt, att något avseende icke behövde fästas därvid. Brooklyn's Sheltered Industries och Illinois Industry for the Blind, som sysselsatte partiellt arbetsföra män och kvinnor, av vilka mer än hälften voro b i n d a , påvisade utmärkta arbetsprestationer och låg omsättnings- och frånvarofrekvens. 308

De.ssa arbetare tillerkändes Maritime Commission's utmärkelsetecken M för utmärkt arbetsskicklighet. En avgörande faktor för tilldelningen av utmärkelsen var den anmärkningsvärt höga närvaroprocent (98,5), som gruppen lyckades u p p n å under vintermånaderna. Sedermera företogo Poole och Bent' Lockhead's Aircraft Corporation en omfattande undersökning av arbetare med hjärtsjukdomar och påvisade, att olyckstallsersattnmg, produktions- och personalvårdskostnader i allmänhet icke överstego det normala, om man placerade nämnda arbetare inom industrin med hansyn till deras sjukdom. Metod. Inom de gränser, som uppdrogos med hänsyn till disponibel tid, tillgängligt statistiskt material och personal, som kunde avdelas för uppgiften, verkställdes undersökningen av Civil Service Commission vid krigs- och marindepartementens lorctag med den största möjliga objektivitet. Första steget i denna provundersökning var att göra upp en förteckning över partiellt arbetsföra i varje företag eller anläggning. Denna uppgjordes, innan man vande sig till foretaget, på grundval av arbetsförmedlingsrapporterna för partiellt arbetsföra, som kommissionen erhåller halvmånadsvis från förmedlingsbyråerna, varefter förteckningen kompletterades med uppgifter från statliga och kommunala arbetsberedningsbyråer och från företagen själva For undersökningen uttogos bland de partiellt arbetsföra endast personer med allvarliga fysiska defekter, såsom arm- och benskador (inkl. amputationer och missbildningar), syn- och hörselskador samt stationär tuberkulos, vilka slag av handikap med största sannolikhet skulle komma att bliva mest vanliga bland de krigsskadade. Do fullt arbetsföra, som skulle medtagas i undersökningen för jämförelse med de partiellt arbetsföra, utvaldes bland samtliga arbetare, som voro sysselsatta med samma arbete som de h a n d i k a p p a d e och under samma arbetsledare som dessa. For kontrollens skull uttogos 1—3 av de fullt arbetsföra på måfå och jamiordes med partiellt arbetsföra med avseende på 1) kön, 2) ålder (med 10 ars marginal under 50 år och 5 års marginal över 50 å r ) , 3) erfarenhet av arbetet, 4) avlöning. Vid jämförelsen uppgjordes två tabeller för varje arbetare ocb en for varje avdelning, som berördes av undersökningen A^delningsrapporten skulle användas för kontroll av avdelningens uppgifter om närvaro, olycksfall och avgång ur tjänst och gav allmänna upplysningar om arten av det arbete, som utfördes på avdelningen, anställningens benamiing och de fysiska krav, som ställdes. Den visade också totala antalet anstdlda på avdelningen och ungefärliga antalet partiellt arbetsföra såväl u n d e r den id, undersökningen företogs som medeltalet per år. I de fall där tjänsteläkare t a m s , angavs om denne var heltids- eller deltidsanställd eller blott kunde u p p söka; efter överenskommelse. Avdelningsrapporterna beskrevo de metoder som man använde för att försäkra sig om att de partiellt arbetsföra fingo lämpliea y 6 arbesuppgifter. De individuella formulären - två för varje arbetare i de jämförda grupperna (pariellt arbetsföra och fullt arbetsföra) - lämnade upplysningar om 1) nuvarande anställningens benämning, 2) avlöningen vid anställningens början och vid tden for undersökningen, 3) anställningstid i nuvarande arbete, 4) närvaro(Jum)0l194F4. E ' a n d

Bent

' J* R ' : T h e E m P l o y m e n t

of

Cardiacs, Ind. Med. 13:479 309

frekvens (förlorade arbetsdagar på grund av sjukdom, semester och a n d r a orsaker) 5) effektivitetsgrad, 6) olycksfallsfrekvens med hänsyn till förlorade arbetsdagar på grund av skada* och för de partiellt arbetsföra skadans samband med föregående nedsättning i arbetsförmågan, samt 7) arbetets kvantitet och kvalitet (i jämförelse med andra fullt arbetsföra arbetares). När det gäller de partiellt arbetsföra, gåvo formulären även uppgift om 1) formannens eller arbetsledarens uppfattning om sambandet mellan den fysiska defekten och arbetets utförande, 2) hans kommentarer till den eventuella anpassning av arbetet, som blivit nödvändig, och de särskilda hänsyn, som tagits till arbetaren på grund av hans defekt, 3) en fullständig beskrivning av arbetarens defekt Metoden med formulär för varje enskild arbetare eliminerade risken, att arbetsledare eller förmän skulle komma med generaliserande omdömen om de partiellt arbetsföra eller de fullt arbetsföra som grupper betraktade och möjliggjorde en individuell undersökning enbart på grundval av arbetsprestationer. Bapporter erhöllos genom samarbete med personalkonsulenter, arbetarskyddstiänstemän och tjänsteläkare. Samtliga företag hade arbetarskyddstjansteman 80 % heltidsanställd läkare och 20 % deltidsanställd läkare eller läkare, som vid behov kunde tillkallas. Arbetsledare och förmän erhöllo fullständiga instruktioner om hur de skulle upprätta rapporterna men däremot inga upplysningar om att ändamålet med undersökningen var att göra en uppskattning av de partiellt arbetsföras arbetsprestation. Tabell 1. Manliga och kvinnliga partiellt arbetsföra och fullt arbetsföra fördelade på åldersgrupper, uttryckt i procent. Fullt arbetsföi•a

Partiellt arbetsföra Åldersgrupper

Summa

Män

Kvinnor

Summa

Män

Kvinnor

2 858 100,0

2 380 100,0

478 100,0

5 375 100,0

4 427 100,0

948 100,0

3,1 10,4 12,9 12,3 11,7 10,5 12,4 9,4 7,3 5,8 4,2

2,0 8,9 11,8 12,7 12,1 10,7 13,2 9,7 7,6 6,0 4,7

5,5 17,8 17,8 10,5 9,6 9,0 8,G 8,0 5,5 5,0 2,1

3,8 11,7 13,8 13,0 11,9 10,9 9,8 8,9 4,7 3,5

2,7 b,', 11,3 14,5 13,9 12,3 11,2 10,3 9,4 5,2

9,0 21,4 13,3 10,G 8,7 9,7 9,7 7,5 6,5 2,7 0,9

40,9

34,9

39,9

39,9

8,o

4,1 41,0

32,9

De rapporter, som inkommo, sammanställdes och bearbetades statistiskt av kommissionens medicinska och statistiska avdelningar i Washington. " T s j ^ n T e d dödlig utgång, kvarstående invaliditet eller skada som orsakat frånvaro utöver den dag eller det skift, da skadan ådrogs. 310

A v omkring 3 300 rapporter angående lika många partiellt arbetsföra kasseradtes 442 av olika skäl, såsom t. ex. därför att den föreliggande fysiska defekten var av sådan art, att det kunde ifrågasättas, om den var ett handikap i arbetet, på {grund av bristande överensstämmelser mellan de jämförda i fråga om erfarenlhet av arbetet, otillräckliga uppgifter om arbetsprestationen, stor skillnad i ålde:r mellan jämförda arbetare, inbegripande av både män och kvinnor i samma g r u p p och andra icke jämförbara uppgifter. För varje kasserat fall bland de parttiellt arbetsföra kasserades motsvarande fall bland de fullt arbetsföra. Tabtell 2. Procentuell fördelning av partiellt arbetsföra och fullt arbetsföra på yrken. Sysselsättning

Totalt: Antal Procent Acöministrationspers., vetenskapliga assistenter och liknande . . Kontorister Se.rviceyrken Hantverkare Fabriks- och maskinarbetare . . . Grovarbetare

Partiellt arbet sföra

Fullt arbetsföra Kvinnor Summa Män Kvinnor

Summa

Män

2 858 100,o

2 380 100,0

478 100,0

5 375 100,0

4 427 100,0

948 100,0

2,1 21,3

2,2 14,7 3,5 32,3 18,9 28,4

1,5 54,0 4,0 7,9 17,8 14,8

2,3 20,0 3,5 29,5 19,3 25,4

2,5 12,9 3,4 34,0 19,3 27,9

52,9 3,7 8,9 19,4 14,0

3,c, 28,2 18,7 26,1

Ll

U t m ä r k a n d e d r a g b l a n d de u n d e r s ö k t a . Ålder. ~ Tabell 1 visar den procentuella fördelningen av de partiellt arbetsföra och de fullt arbetsföra på ålder och kön. Ett anmärkningsvärt sammanträffande är, att medianen för partiellt arbetsföra och fullt arbetsföra är densamma <39,9). Medianen för kvinnor varierar med två år, vilket ansetts vara av ringa betydelse vid bedömande av arbetsprestationen. Åldersfrågan är av största betydelse vid en undersökning av detta slag, eftersom åldersskillnader kunna påverka arbetsprestationsstatistiken av skäl, som icke ha samband med fysiska defekter. Farmer 1 (1932) och senare Kossoris 2 (1940) påvisade, att äldre arbetare ha lägre olycksfallsfrekvens än yngre arbetare men högre procent svåra skador (med längre sjukskrivningstid) och större procent dödsfall samt att de förlora mera tid till följd av olycksfall. Mann 3 har påvisat, att olycksfallsfrekvensen är högst hos den yngre åldersgruppen och sedan successivt avtar för äldre grupper. F ö r arbetare över 50 år kan man vänta sig en minskning av prestationsförmågan i vissa yrken med mekaniska arbetsmoment. Vad beträffar frånvaro, kan man vänta större antal korta frånvaroperioder för den yngre åldersgruppen, eftersom denna är nyckfullare, ägnar sig mera åt förströelser och är mera socialt aktiv, vilket är en viktig orsak till korttidsfrån1 Farmer, Erik: The Causes of Accidents, N. Y. Sir Isaac Pitman & Sons Ltd 1932 TT J^ossoris, M. D.: Relation of Age to Industrial Injuries, Monthly Labor Review, U. S. Depart, of Labor. Bur. of Lab. Stat. Oct. 1940. 3 Mann, James: Analysis of 1 009 Consecutive Accident Cases at One Ordnance Depot, Ind. Med. 13:368 (May) 1944.

varo. Schwartz 1 har påvisat förekomsten av en sådan tendens bland yngre åldersgrupper av arbetare. Giltig frånvaro för sjukdom kan väntas vara högre för äldre åldersgrupper på grund av de sjukdomar, vilka bruka följa med högre ålder. Med hänsyn till medianåldern för de män och kvinnor, som omfattas i undersökningen, h a r man ansett sig kunna med säkerhet antaga, att felprocenten för arbetsprestationsstatistiken på grund av åldersvariationen är obetydlig och icke behöver tagas med i beräkningen. Kön. — Tabellerna 2 och 3 visa den procentuella fördelningen av partiellt arbetsföra och fullt arbetsföra på kön och sysselsättning. I närvaro-, olycksfalls- och avgångsstatistiken h a r kön, liksom ålder, ett visst samband med arbetsprestationen, som icke sammanhänger med förekomsten eller frånvaron av fysiska defekter. I allmänhet kan väntas, att kvinnornas frånvarofrekvens på grund av sjukdom och andra orsaker normalt är högre. Bortsett från att kvinnor, som grupp bcTabell 3. Procentuell fördelning av partiellt arbetsföra och fullt arbetsföra med hänsyn till defekt och, sysselsättning. Sysselsättning

Defekter

Totalt: Antal Procent

Totalt

Hantverkare

Fabriksoch m askinarbetare

| 2 858 100,0

28,2

18,1

Grovarbetare

26,1

Service- Kontoyrken rister

3,0

Amputation av: 0,4 1,8 0,5 0,0 4,9 ena armen eller armarna . . 0,5 0,2 0,2 0,2 1,5 ena handen eller händerna . 1,4 0,1 1,4 1,4 4,9 fingrarna 0,2 0,4 0,9 0,1 ena foten eller fötterna 1,8 0,2 2,8 1,1 7,0 ena benet eller benen Defekt eller missbildning i: 0,5 0,1 0,8 1,0 3,4 höft eller axel 0,1 1,7 1,1 5,3 1,3 rygg 0,0 2,3 1,7 8,8 1,9 övre extremiteter 0,8 4,9 4,3 20,5 5,0 nedre extremiteter 0,5 6,4 3,8 19,8 5,8 Syndefekter 1,0 0,1 8,4 1,3 2,7 Hörseldefekter 0,4 1,9 8,2 1,1 2,5 Hjärtfel 0,1 0,7 5,3 0,9 2,1 Lungtuberkulos 0,4 0,1 0,1 0,1 Dvärgväxt 0,1 0,1 Sockersjuka 0,1 0,1 Epilepsi 0,3 0,5 0,5 Annan lungsjukdom än tbc .. 1 Innefattar administrativ, vetenskaplig och teknisk personal 2 Mindre än 0,05 procent.

Andra 1

21,

2,1

1,5 0,4 0,5 0,2 0,9

0,1

1,0 1,0 2,3 5,0 3,1 2,0 2,1 1,2 0,1

0,1 0,2

0,1 2

0,5 0,2 0,4 0,2 0,3

1 Schwartz, Leon: Evaluation of a Sick Report System, Personnel Administration, Society for Personnel Administration, Wash. D. C. b nr 10 (June) 1944.

tratktade, placeras i mindre riskabelt arbete, ha de normalt lägre olycksfallsfreikvens, eftersom de utföra sitt arbete noggrannare och mera kritiskt, och vidare darrfor, att de iakttaga större försiktighet med hänsyn till olycksfall och av denna ors.ak icke visa sig »på styva linan». Dessutom ha de lättare att anpassa si" efter rutiin och enformigt arbete. I kommissionens undersökning jämfördes 2 380 partiellt arbetsföra män med 4 4:27 fullt arbetsföra män och 478 partiellt arbetsföra kvinnor med 948 fullt arbetsföra kvinnor. Med denna proportion mellan könen anser man sig icke behtova r ä k n a med någon större felprocent i arbetsprestationsstatistiken av orsaker-, som icke ha samband med den fysiska konditionen. Industri. — De företag, som medtogos i undersökningen, representerade olika s l a g av statliga industrier med skillnader i fråga om yrkesrisker, produktion ans-.tallmngspolitik och arbetsförhållanden, både vad gäller arbetsmiljö och krav pa fysisk rörlighet. Fördelningen av arbetarna på olika slag av industrier framgår av tab. 4.

Tabell 4. Procentuell fördelning av partiellt arbetsföra och fullt arbetsföra inom industrin. Industri

Totalt: Antal Procent Fl ygplanstillverkning Ammunitions- och vaj Varvsindustri Andra industrier . . . . Intendentur Administration

tillverkning

ngsstationer —

•

.

Partiellt arbetsföra

Fullt arbetsföra

2 858 100,0 43,s 27,9 17,0 2,8 1,3 4,4 2,8

5 375 100,o 40,8 26,4 21,s 4,0 1,2 3,7 2,1

Sysselsättning. — Tabellerna 2 och 3 visa den procentuella fördelningen på art av sysselsättning. Man bör lägga märke till att fördelningen för partiellt arbetsföra och fullt arbetsföra är ungefär densamma med tyngdpunkten i båda grupperna på hantverkare, grovarbetare, intellektuella och serviceyrken. Gruppen hantverkare omfattar snickare, finsnickare, målare, maskinister kvarnmekaniker, instrumentmakare, plåtslagare, varvsarbetare, modellgjutare och andra modellkonstruktörer, mekaniker, reparatörer, lärlingar och liknande Gruppen grovarbetare består av medhjälpare och biträden, outbildade, delvis utbildade och fullt utbildade arbetare. Många av de sistnämnda stå hantverkargruppen nära. Gruppen yrkesarbetare omfattar mekaniker, svetsare, symaskinsmekaniker och liknande yrken, typografer, chaufförer och motormekaniker. Kontoristgruppen består huvudsakligen av stenografer, maskinskriverskor, sekreterare, telefonister, biträden vid statistiskt och tekniskt forskningsarbete bokhållare, kassörer och liknande. Servicegruppen omfattar portvakter, städerskor, hissförare, vaktmästare, nattvakter och poliser. Gruppen »intellektuella och likställda» omfattar huvudsakligen assistenter åt ingenjörer och vetenskapsmän, ritare, inspektörer och intendenturtjänstemän. 313

Erfarenhet av arbetet. — Tabell 5 visar den procentuella fördelningen av partiellt arbetsföra och fullt arbetsföra beträffande anställningstid i dåvarande arbete. Tabellen visar arbetserfarenheten för de båda grupperna. De fullt arbetsföra ha emellertid högre procent med en erfarenhet på två år eller mera. Siffrorna äro av betydelse för uppskattningen av undersökningens resultat, då det ju är självklart, att erfarenheten av arbetet ofta är avgörande för h u r u väl och i många fall för huru säkert arbetet utföres. Fysiska defekter bland partiellt arbetsföra. — Förekomsten eller frånvaron av fysiska defekter bland samtliga arbetare kontrollerades genom noggrann läkarundersökning. Tabell 6 visar den procentuella fördelningen av de partiellt arbetsföra på kön och arten av defekt. 58 % av de manliga och 53,6 % av de kvinnliga partiellt arbetsföra hade ortopediska defekter. I några av de undersökta fallen konstaterades flera slag av defekter. Deformiteterna berodde till största delen på barnförlamning, och ungefär 90 % av amputationerna voro orsakade av olycksfall. Orsakerna till bristande rörlighet i rygg, höfter och axlar varierade från medfött lyte till kronisk sjukdom (ledgångsreumatism och tbc) och yttre skador. Som förut framhållits ville kommissionen studera arbetsprestationen hos personer med sådana fysiska defekter, som kunde antagas förekomma i större omfattning bland krigsskadade. Man har därvid ansett sig vid undersökningen böra lägga huvudvikten vid ortopediska fall. Syndefekter, fullständig blindhet, blindhet med hänsyn till yrket samt blindhet på ena ögat, svarade för 20,2 % av defekterna bland manliga och 17,4 % bland kvinnliga partiellt arbetsföra. Som fullständigt blinda räknades fall med en synskärpa av högst 20/200 med korrektion på bästa öga eller mer än 20/200 men med synfältet begränsat till en vinkel icke överstigande 20°. Blindhet med hänsyn till yrket omfattade personer med en högsta synskärpa på 20/100 på bästa öga med optimal korrektion och upp till fullständigt blinda. Blindhet på ett öga avsåg fall med högst 20/200 synskärpa eller mindre med korrektion på det defekta ögat och god syn på det andra. Tabell 5. Procentuell fördelning av partiellt arbetsföra och fullt arbetsföra beträffande anställningstid i dåvarande arbete. Anställningstid

Totalt: Antal Procent Mindre än 3 månader och icke närmare angiven 3—intill 6 månader 6 månader—intill 1 år 1 år—intill 2 år 2 år och mera

Partiellt arbetsföra

Fullt arbetsföra

2 858 100,0 1,8 11,5 29,2 44,9 12,6

5 375 100,0 1,7 11,7 25,6 39,5 21,5

Hörseldefekter förekommo hos 7,6 % av männen och 12,4 % av kvinnorna. Gruppen omfattade både döva och lomhörda. När det gällde döva, begränsades undersökningen till fall, i vilka resthorseln icke var tillräcklig för normal livsföring. Hörselförmågan var i dessa fall mindre än 1/20 på vardera örat. I praktiskt taget samtliga fall saknades förmåga att uppfatta vanligt tal. Orsaken till defekten var jämnt fördelad på medfödd och senare ådragen dövhet. 314

Fall av lomhördhet begränsades till personer med någon hörselförmåga, dock otillräcklig för vanligt samtal på 10 fots avstånd eller mindre utan mekaniska hjälpmedel. Gruppen omfattade ett stort antal äldre personer. Tabell 6. Procentuell fördelning av partiellt arbetsföra på kön och arten av defekt. 1 Defekter

Totalt: Antal . . Procent Amputation av: arm hand fingrar ben benen fot fötterna Nedsatt rörelseförmåga eller deformitet i: höften och axeln arm armarna hand händerna fingrar ben benen fot fötterna ryggen eller ryggraden höfterna eller axlarna Syndefekter: totalt blind blind på ena ögat, normal syn på det andra Dövhet Lomhördhet Hjärtfel Dvärgväxt Soekersjuka Epilepsi Lungtuberkulos Annan lungsjukdom än tbc 1 1 defekt 91,7 %; 2 defekter 7,0 %; 3 defekter 0,7 %. 2 Mindre än 0,05 procent.

Män

Kvinnor

2 380 100,0

478 100,0

0,4

2,3 0,0

1,7 5,2 7,4 0,5 1,0

0,2

2,8 5,9 0,6 1,6 0,2 0,4 13,6 3,0 2,4 0,7 5,2 0,4

4,2 5,0 0,2 2,3 0,8 0,8 18,2 2,9 2,7 0,6 5,9 0,9

1,7 18,5 2,3 5,3 7,7 0,3 0,1 0,1 5,4 0,6

3,6 13,8 6,9 5,5 10,9 0,4

3,2 2,9

— — 5,2

—

Hjärtsjukdomar konstaterades hos 7,7 % av männen och hos 10,9 % av kvinnorna. Undersökningen begränsades till organiska hjärtfel, icke innebärande större n e n ; de flesta fallen voro av reumatiskt ursprung. Tuberkulos antecknades som defekt för 5,4 % män och 5,2 % kvinnor. Häri ingick lungtbe, vilken betecknats som stationär. De flesta fall av lungtbe voro 315

av lindrigare art; för 10 % antecknades, att de undergingo kollapsbehandling eller att de tidigare undergått kirurgiskt ingrepp. En liten, blandad grupp av defekter, dvärgväxt, sockersjuka, epilepsi och lungsjukdom annan än tbc, ingick i undersökningsmaterialet. Den omfattade 1,1 % av de manliga och 0,4 % av de kvinnliga partiellt arbetsföra.

Redogörelse för olycksfallsfrekvensen m. m. Den tidigare restriktiva och negativt inställda anställningspolitiken gentemot de partiellt arbetsföra grundade sig huvudsakligen på två antaganden angående de handikappade 1) större benägenhet för olycksfall, 2) större fara för nya skador. Frågan om produktion, effektivitet och frånvaro hade kommit i andra hand. I tidigare undersökningar i U. S. A. rörande olycksfallsbenägenhetcn ha fysiska defekter icke tillmätts samma betydelse som frågan om allmänmänskliga brister, t. ex. felaktig hållning, oförmåga att se upp för potentiella risker, oförmåga att bedöma hastighet och avstånd, impulsivitet, oansvarighet eller oförmåga att vara ständigt uppmärksam. Även i en undersökning vid ett stort statligt departement av de osäkra individuella faktorerna vid förlorad tid på grund av olycksfall påvisades, att 55 % av olycksfallen berodde på olämplig ställning (hållning, arbetsmetod), 21 % på bristande kunskaper eller skicklighet och endast 2 % på fysiska defekter. Den låga procent olycksfallsbenägenhet, som tillskrevs fysiska defekter, kan bero på bristfälliga metoder för att bestämma eller undersöka föregående fysiska defekter hos den skadade eller uraktlåtenhet att räkna med såväl psykologiska som organiska sjukdomsaspekter eller på att ringa hänsyn tagits till fysiska defekter som en bidragande orsak till trötthet. * Biram och Barton 1 ha påvisat ett visst samband mellan olika slag av syndefekter och ökad benägenhet för olycksfall. Kuhns 2 undersökning av olycksfallsfrekvensens samband med synskärpan har ställt den viktiga frågan huruvida synfel ha tillmätts tillräckligt stor betydelse vid åtgärder för förebyggande av olycksfall. Vid en undersökning av en grupp arbetare, vilka hade mera förlorad arbetstid på grund av olycksfall under år 1939 i förhållande till medeltalet i övrigt inom "företaget, visade det sig, att de skadade hade högre procent synfel än de övriga. Kuhn påpekar, att problemet om förhållandet mellan olycksfall och syndefekter tidigare huvudsakligen gällde ögonskador och skydd mot dylika skador. Tyngdpunkten har förskjutits till att gälla skydd mot olycksfall på grund av syndefekter. Bennet 3 visade, att av 42 olycksfall med förlorad arbetstid som resultat 39,1 % gällde individer med nedsatt synförmåga. Poole och Bent lyckades få uppgifter om olycksfallsbenägenhetens samband med hjärtsjukdomarna. De påvisade en högre olycksfallsfrekvens bland individer med hjärtfel (14,28) än bland medeltalet (7,64) men med lägre svårighetsgrad i fråga om skadorna bland hjärtsjuka än bland övriga anställda. Ytterligare undersökningar av nämnda sjukdomstyper skulle måhända visa en högre procent för kroppsskador som orsak till benägenhet för olycksfall eller att en förening av fysiska defekter och vissa psykologiska särdrag hos individen kan vara orsaken till benägenhet lör olycksfall. 1

Biram J. H. and Barton, P. N.: Vision and Accident Repeaters in One Industry, Indust. Med. 13:683 (Sept.) 1944. , 2 Kuhn, Hedwig, S.: Industrial Ophthalmology, S:t Louis C. V. Mosby Comp. 1944 3 Bennet, R. E.: Indemnity Insurance Comp. of North America, Aug. 1943; citerad av Kuhn. 316

Vid diagnoshsering av benägenhet för olycksfall kvarstå de psykologiska och mänskliga faktorerna såsom outforskade element. En intensifiering av arbetars k y d d s p r o p a g a n d a n är icke tillräcklig för att lösa detta problem. Detta understrykes av de senaste tio årens rapporter från försäkringsbolagen, statens forskningsråd och brittiska industridepartementet, som visa, att från 80 till 90 % av alla olycksfall icke bero på bristfälliga maskiner, fysiska eller psykiska defekter eller bristande skicklighet utan på en x-faktor hos den skadade. Utan att förneka nyttan av säkerhetsanordningar i industriföretag, betona Carozzi och Stocker 1 nödvändigheten av att acceptera förslagen från personer, som satt sig i n i frågan om den mänskliga faktorn, för att problemet skall bli fördomsfritt behandlat. F a r m e r har påpekat, att disposition för olycksfall i viss utsträckning kan upptäckas redan före anställningen genom testningsprov, som delvis mäta vissa psykologiska funktioner, vilka ha samband med yrkesskicklighet och disposition för olycksfall. Han fastslår vidare, att om dessa prov användas vid uttagning av sökande till vissa kvalificerade yrken, för vilka de visat fallenhet, skulle de uttagna ha lägre olycksfallsfrekvens och samtidigt öka sin yrkesskicklighet i motsats till de avvisade. Proven äro av två slag: 1) estetokinetiska (mätning av den sensorimotoriska samverkan), 2) temperamentsprov (mätning av neurologisk och psykologisk stabilitet). I samband med dessa prov visade Farmer och Chambers 2 i en undersökning, att det icke finnes någon korrelation mellan högre intellektuella processer och disposition för olycksfall. Dawson 3 lägger stor vikt vid den personliga faktorn och den anställdes allmänna reaktionstid för att undvika olycksfallsrisker och anser, att personligheten är en påtaglig faktor, som kan analyseras och tagas upp till behandling. Han lägger ansvaret för analys av olycksfallsbenägenhet, diagnos av dess olika delar och vetenskaplig behandling av de faktorer, som utgöra orsaken, på industriläkare och psykologer. Dunbar* närmar sig x-faktorn från en psykosomatisk synvinkel och påpekar, att en kartläggning av personligheten är diagnostiskt användbar vid undersökning av olycksfallsvanor och olycksfalldisposition. Selling* betonar vikten av psykofysiska prov på inom industrin anställda och påvisar, att det finns vissa arbeten i varje företag, som äro farliga för personer med långsam reaktionsförmåga i arbetet. Detta slags testning har handhafts av psykologer och fått en betydelsefull uppgift inom foretag med stor motorfordonspersonal anställd. Många dylika företag ha en påfallande god säkerhetsstatistik. Vid undersökningen av den relativa dispositionen för olycksfall bland partiellt arbetsföra och fullt arbetsföra h a r kommissionen försökt bedöma effekten av en noggrann placering på grundval av arbetsanalys i syfte att minska olycksfallsbenägenheten och risken för nya skador bland de partiellt arbetsföra. Större delen av de undersökta partiellt arbetsföra ha placerats efter jämförelse mellan »Carozzi, L and Stocker, A.: The Medical Aspect of Industrial Accidents, Arch. f. Gewarbepath. u. Gewärbehyg. 4:14, 1932 T n H ^ ^ L y i C l i ° l ( ? g i c a l 1 3 S t u d y of individual Differences in Accident Rates, Report 38, Industrial Fatigue Research Board, London 1926. A Study of Personal Qualifiers Health Res^r^Boar^Tondo'n"1929.'"^ ^ ^ '5' ^ ^ ^ ^ ^ n : P1 iys a F tness F m , ? t w ° ' A ' w - ' - . i? J f : Its Importance in Accident Prevention, Fourth Annual Wirgima Statewide Safety Conference, June 4, 1938. (Ma ) 1944 F l a n d e r s : S u s c e P t i b i l i t y to Accidents, M. Clean. N. America 28:653

1 9 4 4 d l i n g ' L ' S ' P ' : P s y c h i a t r y i n Jndustrial Accidents, Ind. Med. 13:504 (June) 317

deras defekter och de krav, arbetet ställer på fysisk kondition, samt miljöförhållandena, för att de skola prestera fullgott arbete utan att utgöra en fara för sig själva och andra. Tabell 7 visar förlorad arbetstid för partiellt arbetsföra och fullt arbetsföra inom olika slag av industrier. Medelfrekvensen 1 för partiellt arbetsföra befanns vara 16,15 jämförd med 12,26 för fullt arbetsföra. Det är en obetydlig skillnad i frekvensen av skadans svårighetsgrad 2 för partiellt arbetsföra (0,21) och fullt arbetsföra (0,20). Detta skulle betyda, att fastän de partiellt arbetsföra utsattes för flera olycksfall, var skadan proportionsvis av lägre svårighetsgrad. Tabell 7. Förlorad arbetstid 1 2 för partiellt arbetsföra och fullt arbetsföra inom industrin. Skadans svårighetsgrad

Frekvens Fullt arbetsföra

Partiellt arbetsföra

Fullt arbetsföra

Partiellt arbetsföra

Summa

12,26

16,15

0,20

0,21

Flygplansindustri Ammunitions- och vapenindustri Varvsindustri Andra industrier Intendentur Administration Läger, fort, marina övningsstationer

10,92 12,03 18,84

0,12 0,20 0,39

36,20

17,22 15,94 18,08 12,89 39,68

0,17 0,29 0,24 0,37 0,06

2,27 10,30

14,80

Industri

0,14 0,01 0,38

0,02

Olycksfallserfarenheten för partiellt arbetsföra fördelad på sysselsättning återgives i tabell 8. Inom varvsindustrin, som kan betraktas som ett mera riskabelt sysselsättningsområde, visade de partiellt arbetsföra något lägre olycksfallsfrekvens Tabell 8. Förlorad arbetstid 1 2 för partiellt arbetsföra och fullt arbetsföra inom olika sysselsättningar. Svårighetsgrad

Frekvens Sysselsättning

Summa

Fullt arbetsföra

Partiellt arbetsföra

Fullt arbetsföra

Partiellt arbetsföra

12,26

16,15

0,20

0,21

Hantverkare 16,21 20,80 0,20 0,24 Fabriks- och maskinarbetare 11,96 18,48 0,16 0,28 Grovarbetare 15,89 19,60 0,36 Serviceyrken 5.46 5,19 0,05 Kontorister 4,78 7,39 Andra 4 . . . 1 Antalet olycksfall med förlorad arbetstid per miljon arbetstimmar med potentiell olycksfallsrisk. 2 Medeltalet av tidsförlusten i dagar per tusen arbetstimmar. 3 Mindre än 0,05 av en dag. 4 Inkluderar administrativ, vetenskaplig och teknisk personal.

(18,08) än de fullt arbetsföra (18,84) och lägre frekvens svåra skador (0,24 jämförd med 0,39 för de fullt arbetsföra). Frekvensen för partiellt arbetsföra var högre för följande sysselsättningar- 1) flygplansindustrin, 2) ammunitions- och vapenindustrin, 3) andra industrier, 4) intendenturen, 5) läger, fort och marina övningsstationer. Inom intendenturen förekom den högsta frekvensen för båda grupperna (tabell 11). Svårighetsgraden var emellertid lägre för partiellt arbetsföra (0,06) än tör fullt arbetsföra (0,14). Inom administrationen hade de partiellt arbetsföra inga olvcksfall, medan de fullt arbetsföra hade en frekvens på 2,27 och en svårighetsgrad på 0,01. Tabellerna 9 och 10 visa hela antalet anställda inom ett företag och vissa avdelningar av i undersökningen ingående företag. Man bör lägga märke till att medelfrekvensen för en viss avdelning (13,56) var lägre än medelfrekvensen för de partiellt arbetsföra (16,15) men högre än medeltalet för fullt arbetsföra (12,26). Med hänsyn till det lägre antalet handikappade (ungefär 3 %) skulle detta betyda, att samtliga fullt arbetsföra hade i medeltal ungefär samma olycksfallsbenagenhet som hela antalet arbetare på de särskilt uttagna avdelningarna. Vad beträffar svårighetsgraden, finna vi, att medeltalet för avdelningarna (0,68) var högre än både de fullt arbetsföras (0,2o) och de partiellt arbetsföras (0,2i). Delta betyder ur avdelningssynpunkt, att, ehuru de partiellt arbetsföra visade en högre frekvens än medelfrekvensen för avdelningarna, deras olycksfall voro av lägre svårighetsgrad. Tabell 9. Förlorad arbetstid 1 2 på grund av olycksfall (avdelningsvis) 3 Industri

Frekvens

Svårighetsgrad

Summa

13,56

0,6S

Flygplans industri Ammunitions- och vapenindustri Varvsindustri Andra industrier Intendcntiir

8,35 5,95 30,3S 1,54 35,14

0,2S4 1,23* 0,02 0,24

0,25

7entiilL1ycts> f ansris e k d f Ö r l ° r a d ^ ^ ^ P G F m i l j ° n a r b e t s t i m ™ r med poMedeltalet av tidsförlusten i dagar per tusen arbetstimmar. Frov pä 56,9 procent av de undersökta avdelningarna. Med svåra olycksfall i förlorade arbetsdagar.

2 Det anses, att den jämförande statistiken för provgruppen och för hela antalet arbetare mom de undersökta företagen har en viss betydelse för anställningspolitiken och skyddsåtgärder mot olycksfall. Med avseende på förhindrande av olycksfall är det av vikt att taga i betraktande erfarenheterna från sektionskategorin och provgruppen för att avgöra, huru dessa erfarenheter te sig i jämförelse med medeltalet för företaget och för hela industrin. Man lyckades erhålla rapporter över förlorad arbetstid på grund av olycksfall från utvalda företag av vilka prov togos från fem industrier — flygplans-, ammunitions- och vapen-,' varvs- och a n d r a industrier samt läger, fort och marina övningsstationer. Flygplansindustrin hade en olycksfallsfrekvens på 5,34 och en svårighetsgrad på 0,323. Detta visar lägre frekvens för hela industrin än för vissa sektioner 319

inom samma industri (8,35) men högre svårighetsgrad (0,323) än i sektionerna (0,25). Både sektionen och hela industrin uppvisa lägre frekvenser än dera man iakttagit i provgrupperna. Svårighetsgraden var emellertid lägre för provgrupperna. Inom ammunitions- och vapenfabrikationen voro frekvenserna (14,28 F och 0,569 S) för hela industrin högre än både sektionens oqh provgruppens i bägge avseendena. Inom varvsindustrin var frekvensen (14,99 F och 0,451 S) lägre än sektionens och provgruppens och svårighetsgraden högre än provgruppens. Tabell 10. Förlorad arbetstid 1 2 i utvalda företag, från vilka provgrupper tagits, uppdelad på industrier. Industri

Frekvens

Svårighetsgrad

0.323 5,34 Flygplansindustri 0.5G9 14,28 Ammunitions- och vapenindustri 0,451 14,99 Varvsindustri 8,17 Andra industrier Intendentur Administration 22,60 Läger, fort och marina övningsstationer 1 Antalet olycksfall med förlorad arbetstid per miljon arbetstimmar med potentiell olycksfallsrisk. 2 Medeltalet av tidsförlusten i dagar per tusen arbetstimmar. 3 Uppgifter icke tillgängliga. Bland »andra industrier» uppnåddes en högre frekvens för hela industrin än för sektionen och lägre än för provgruppen av partiellt arbetsföra. Några allvarliga skador inträffade icke i denna industrigrupp. Totala frekvensen för läger, fort och marina övningsstationer var högre än för både partiellt arbetsföra och fullt arbetsföra i provgrupperna inom industrin. Det är tydligt, att erfarenheterna av sektionerna i några industrier framstå fördelaktigare än för industrin i sin helhet, och att i andra erfarenheterna från sektionerna vore mindre fördelaktiga än för hela industrin. I vardera fallet påvisa de ökade frekvenserna för vissa partiellt arbetsföra, jämförda med fullt arbetsföra i provgruppen, att det med nuvarande anställningspraxis möjligen finns en teoretisk gräns för absorberande av partiellt arbetsföra med vissa fysiska defekter, vilken, om den överskrides, kan öka olycksfallsfrekvensen för hela industrin samt produktionskostnaderna. Det finns tecken, som tyda på att några industrier, som medtagits i undersökningen, kunna ha överskridit denna gräns därigenom att i några avdelningar anställts ett stort antal både fullt arbetsföra och partiellt arbetsföra med disposition för olycksfall. Tabell 11 visar frekvensen av olycksfall med förlorad arbetstid och svårighetsgraden av olycksfallet för olika grupper av fysiska defekter. Fastän i säkerhetsredogörelsen för partiellt arbetsföra en ringa procent av olycksfallen (6,7 för män, 16,7 för kvinnor) tillskrevs förut existerande defekter, är det känt, att variationerna i frekvens för olika typer av defekter äro av betydelse för bedömandet av olycksfallsdispositionen. Eftersom dessa partiellt arbetsföra i de flesta fall utfrågades, läkarundersöktes och därefter placerades i miljöer, som uppenbarligen icke inneburo några ovanliga risker med hänsyn

till deras fysiska defekter, och eftersom de tilldelades uppgifter, som icke överstego deras fysiska prestationsförmåga, fanns det tecken, som tydde på att psykiska faktorer, korresponderande med vissa fysiska defekter, spelade en viss roll för frekvensskillnaderna bland de många slagen av fysiska defekter, som påträftades hos de undersökta partiellt arbetsföra. Man anser icke, att det större antalet olycksfall av en tillfällighet fördelade sig på särskilda slag av fysiska defekter. Tabell 11. Frekvensen för förlorad arbetstid 1 2 och svårighetsgraden uppdelad på olika defekter. Defekt

Summa Amputation av: ena armen eller armarna ena handen eller händerna fingrarna ena foten eller fötterna ena benet eller benen Bristande rörlighet eller deformitet i: axeln eller höften ryggraden eller ryggen övre extremiteter nedre extremiteter Syndefekter Hörseldefekter Hjärtfel Tuberkulos Andra 1 2

Frekvens

Svårighetsgrad

16,15

0,21

14,82

0,05

21,10

0,51

13,oo

0,17

30,oi 10,20 16,34 11,08

0,22 0,15 0,20 0,23

15,86 36,36 13,07 11,60 17,23

0,15 0,47 0,21 0,08 0,02

Antalet olycksfall med förlorad arbetstid per miljon arbetstimmar med potentiell olycksfallsrisk. Medeltalet av tidsförlusten i dagar per tusen arbetstimmar.

Antalet olycksfall bland grupperna med hörseldefekter (7,5 per 100), deformerad axel eller höft (6 per 100), amputerade fingrar (4,2 per 100) och syndefekter (3,2 per 100) svarade för ojämförligt största antalet olycksfall bland alla partiellt arbetsföra. Medeltalet för olycksfall bland de fullt arbetsföra och återstoden av de partiellt arbetsföra var ungefär 2 på 100 arbetare. Medelfrekvensen (16,15) för partiellt arbetsföra i denna undersökning är därför icke representativ för medeltalet för partiellt arbetsföra som grupp betraktad. Man tror, att medeltalet alltför mycket påverkats av resultatet för arbetare med vissa fysiska defekter, vilkas olycksfallsfrekvens var överdrivet hög, och att dessa grupper höjde det allmänna medeltalet. Enligt Farmer är det det fåtal, vilket råkar ut för ett stort antal olycksfall, som höjer medeltalet för vilken grupp som helst, och detta fåtal är på intet sätt typiskt för gruppen i sin helhet. Man kan emellertid draga den slutsatsen, alt disposition för olycksfall finns i högre grad hos arbetare med vissa fysiska defekter än hos fullt arbetsföra. 21 — 83000

»Andragångsskador.» En mycket viktig synpunkt på olycksfallsmaterialet r ö r a n d e partiellt arbetsföra är frågan om »andragångsskador», vilken står i visst samband med den restriktiva anställningspolitiken. Dessa skador innebära ett förvärrande av tidigare defekter, för vilka ersättning kanske utbetalats. Ofta innebära de, att den partiella arbetsoförmågan blir total, när t. ex. förlust av hand, fot eller öga följs av en ny skada, som förstör även motsvarande friska organ. Om en arbetare blivit utsatt för ett olycksfall, som innebär förlust av en kroppsdel, och sedan vid ett nytt olycksfall förlorar ännu en kroppsdel i samma eller annan sysselsättning, kan han bli permanent och totalt oförmögen till arbete och ökar därmed den summa, som skall utbetalas som olycksfallsersättning. Inom det enskilda näringslivet består problemet vid anställning av partiellt arbetsföra i huruvida det skall åligga arbetsgivaren eller försäkringsbolaget att taga på sig det ekonomiska ansvaret för »andragångsskador». Ganska nyligen ha åtgärder vidtagits i några stater i U. S. A. för att skydda arbetsgivarna och försäkringsbolagen för denna risk. Detta skydd består vanligen i en fond för dylika olycksfall, från vilken man utbetalar skillnaden mellan den ersättning, den anställde erhållit för sin nya skada, och den ersättning, som skall utbetalas för den nedsättning i arbetsförmågan, som orsakats av första och andra skadan tillsammans. Några stater ha emellertid fortsatt med försöket att skydda arbetsgivaren genom att låta den partiellt arbetsföre avsäga sig rätten till ersättning för skada, som uppkommit genom ett förvärrande av en tidigare defekt. Metoden har utsatts för kritik, då den motarbetar ersättningslagstiftningen i dess socialvårdande syften. Ersättning för första skadan och därpå följande skador för i allmän tjänst anställda regleras av skadeersättningslagen av år 1916 med senare gjorda tillägg. Enligt denna lag övertager Förenta staterna som arbetsgivare och försäkringsanstalt hela ansvaret för skador och olycksfall i arbetet av alla slag, inklusive ständig och total nedsättning av arbetsförmågan, som orsakats av en skada, vilken i förening med tidigare defekt resulterar i total invaliditet. Vid diskussionen av denna fråga bör man även göra klart för sig, huru ofta »andragångsskador» förekomma. Problemets betydelse har ifrågasatts, då man trott, att det är av ringa vikt i jämförelse med antalet anställda, som skadas för första gången. Vid en undersökning av särskilda skadeersättningsfonden i New York, som företogs genom New York's arbetsministeriums finansbyrå samt av avdelningen för statistik och information, framgick, att 99 ansökningar om ersättning gjordes till fonden den 16 december 1943. Krav ställas på fonden, endast då den nya skadan resulterar i varaktig arbetsoförmåga, och fondens ansvar gäller endast ersättning utöver vad som skall utbetalas för den nya skadan, bedömd för sig och såsom resulterande i permanent total invaliditet. Ersättningen utgår som livränta. Fonden startades år 1919, och under åren 1931 t. o. m. 1942 tillerkändes ersättning i 971 776 fall. Under samma period tillkommo 87 fall för den särskilda fonden eller en »andragångsskada» på varje 11 170:de skadefall. År 1941 påvisade Kessler 1 , att skadeersättningslagen i Connecticut innehöll en klausul, enligt vilken arbetarna kunde avsäga sig rätten till ersättning för ytterligare skada, som uppkommit på grund av fysisk defekt. Även i Ohio, Wisconsin 1 Kessler, H. H.: The Employability of the Handicapped, in Proceedings of the National Conference on Employment of the Disabled, Wash. D. C. Nov. 21—23, 1941.

och Massachusetts tillåter lagen vissa partiellt arbetsföra att avsäga sig rätten till ersättning. Från 1 000 till 1 500 sådana avsägelser från partiellt arbetsföra u n d e r t e c k n a d e s varje månad, och trots detta stora antal visade det sig, att förekomsten av olycksfall i avsägelsegruppen icke var större än bland fullt arbetsföra.. Det finns sålunda inom det enskilda näringslivet tecken på att tendensen till »•andragångsskador», jämförd med förstagångsfall, är mycket låg och att man fäst för stor vikt vid denna fråga. Ytterligare ett problem h a r uppstått i samband med »andragångsskador» på grund av antagandet, att försäkringsbolagen intressera sig för den partiellt arbetsföra personalen inom varje företag. Antagandet har icke bekräftats, eftersom försäkringsbolagen i allmänhet icke söka påverka arbetsgivarens beslut om anställning och avskedande av arbetskraft, och klassificeringsplaner och regler icke uppgöras i enlighet med de anställdas fysiska karakteristika. Sådana planer och regier ändras icke annat än vid stor olycksfallsfrekvens, som eventuellt kunde betyda ökade försäkringspremier. Den federala regeringen såsom ansvarig för ersättningar har en liknande inställning och är huvudsakligen intresserad av erfarenheterna av olycksfallen, som inträffa inom dess verksamhetsområde, och därvid främst ur säkerhetssynpunkt. »Andragångsskador» för arbetare i allmän tjänst kunna i ansvarshänseende för arbetsgivaren icke bedömas på samma sätt som i enskild tjänst. Den federala regeringen måste under alla förhållanden, även med bortseende från ekonomiska hänsyn, skydda partiellt arbetsföra för vidare skador och befrämja arbetssäkerheten. Ett viktigt ändamål med kommissionens undersökning var att avgöra, var och h u r partiellt arbetsföra säkrast kunde anställas och sysselsättas. Problemet gällde därför icke den ekonomiska sidan av saken, utan det gällde att taga reda på fakta om benägenheten för olycksfall för att därigenom kunna skydda partiellt arbetsföra för ytterligare skador. I själva verket fanns det bland de 2 858 partiellt arbetsföra bara en arbetare, som utsattes för en skada, som, om han varit i enskild tjänst, skulle placerat honom bland »andragångsskadade» i enlighet med p r a x i s i flertalet av staterna. Denne arbetare, som tidigare fått benet deformerat, förvärrade defekten genom en fraktur, som inträffade, då han var sysselsatt med arbete, som han förbjudits att utföra på grund av sin tidigare defekt.

Produktion och effektivitet. Jämförelser mellan partiellt arbetsföra och fullt arbetsföra beträffande produktivitet och effektivitet ha tidigare varit en tvistefråga vid personalrekrytering, som på senare tid kommit i bakgrunden för frågan om olycksfallsbenägenhet och risk för »andragångsskador». Tidigare undersökningar av arbetsprestationer inom det enskilda näringslivet, av vilka några redan citerats, ha visat, att de partiellt arbetsföra i detta avseende äro lika goda eller bättre arbetare än de fullt arbetsföra. Vid några av dessa undersökningar hade man gjort objektiva iakttagelser angående produktivitet och effektivitet, grundade på statistik över arbetsresultat per arbetstimme; många t \ c k t e s emellertid vara av mera allmän uppskattningskaraktär. Eftersom statistik över arbetsresultat per arbetstimme i regel icke fanns tillgänglig, blev det nödvändigt för undersökningen att bedöma produktiviteten och effektiviteten efter arbetsledarnas och förmännens uppfattning om varje enskild arbetare. Denna uppfattning var emellertid icke av allmän karaktär och hän-

förde sig icke till grupper av arbetare utan bestod i omdömen rörande anställda arbetare, som voro kända av förmännen och arbetsledarna. Arbetsledarna fingo dock inga upplysningar om att undersökningen gällde en värdesättning av de partiellt arbetsföras arbetsprestationer. Vidare uppgjorde man för kontrollens skull en effektivitetsklassificering, som grundade sig på faktorer, vilka voro av betydelse för kvantitets- och kvalitetsproduktiviteten. Tabell 12. Procentuell fördelning av partiellt arbetsföra och fullt arbetsföra på kön och produktivitet (kvantitet). Arbetskvantitet

Partiellt arbetsföra Summa |

Män

Totalt: Antal Procent

2 858 100,0

2 380 100,0

478 100,0

Mycket mer än övriga arbetare . . Något mer än övriga arbetare . . Ungefär lika mycket som övriga arbetare Något mindre än övriga arbetare Mycket mindre än övriga arbetare

5,9 21,5

5,2 21,4

56,3 13,9 2,4

56,4 14,5 2,5

Fullt arbetsföra

1 Kvinnor! Summa 1

Män

1 Kvinnor

5 375 100,0

4 427 100,0

948 100,0

9,3 21,9

6,9 24,6

6,7 24,6

7,9

55,0

58,3 8,4 1,8

58,0 8,6 2,1

24,3 11,1 2,1

60,o 7,4 0,4

I allmän liksom i enskild tjänst är arbetsmetoden den viktigaste faktorn vid undersökning av produktion och effektivitet. Denna metod kan uppdelas i följande komponenter: kvantitet, kvalitet och allmänt arbetssätt. Den första komponenten hänför sig till arbetets art samt arbetarens kvantitativa produktivitet. Den andra hänför sig också till arbetets art men härvidlag med hänsyn till arbetarens kvalitativa produktivitet. När det gällde arbetarna i denna undersökning, växlade kvaliteten emellertid med hänsyn till anställningens placering på rangskalan. För industrianställda får i allmänhet noggrannheten bedömas med hänsyn till om arbetet är av maskinell karaktär eller icke. »Sättet att utföra arbetet» bedömes med avseende på ordentlighet, förmåga att organisera arbetet, visad villighet att hjälpa andra, då det behövs, samt förmåga till samarbete, initiativförmåga och pålitlighet. För de flesta sysselsättningar, som medtogos i undersökningen, innebär »sättet» huvudsakligen tillsynen av utrustning, verktyg och instrument, så att de äro i fullgott skick. Det h a r också ett visst samband med rengöring, utförande av s m ä r r e mekaniska justeringar samt bedömandet av när reparationer äro nödvändiga. Mekaniskt handlag har direkt samband med »sättet», och sådant handlag demonstreras vid tillverkning eller reparation av föremål, som användas i arbetet, och därigenom att den anställde visar prov på praktisk och teoretisk kunskap vid utförandet av detsamma. Inom skilda arbetsområden krävas självfallet olika grader av mekaniskt handlag. Börläggningsarbete t. ex. förutsätter större mekaniskt handlag hos den utlärde rörläggaren än hos hjälparen. Hos den sistnämnde åter kräves mera utpräglat handlag än hos hantlangaren. Alla dessa faktorer togos med i beräkningen vid jämförelsen och vid uträkningen av produktivitet och effektivitet i allmänhet. Vid betygssättningen av effektiviteten menas med »utmärkt», att arbetsutförandet var synnerligen gott och i varje detalj utan anmärkning; »mycket bra»

betyder, att åtminstone hälften av arbetsmomenten utfördes mycket väl och att det icke fanns någon brist i utförandet i något avseende; »gott» betyder, att utförandet motsvarade arbetsfordringarna i allmänhet; »ganska bra» att utförandet icke riktigt motsvarade fordringarna i allmänhet; och »otillfredsställande» att utförandet i de flesta avseenden icke motsvarade fordringarna på arbetet som sådant. Tabell 13. Procentuell fördelning av partiellt arbetsföra och fullt arbetsföra på kön och produktivitet (kvalitet). Partiellt arbets.föra Arbetskvalitet

Fullt arbetsföra

Kvinnor Summa

Män

Kvinnor

Summa

Män

Totalt- \ n t a l

2 858 100,0

2 380 100,0

478 100,0

5 375 100,0

4 427 100,o

948 100,0

Mycket bättre än övriga arbetare Något bättre än övriga arbetare Ungefär lika bra som övriga ar-

6,6 23,7

6,1 23,6

8,9 24,5

8,3 23,8

8,0 23,6

9,2 25,0

63,2 5,9 0,6

63,5 6,2 0,6

61,8 4,4 0,4

63,4 4,0 0,5

63,7 4,1 0,6

62,3 3,4 0,1

Något sämre än övriga arbetare Mycket sämre än övriga arbetare

Tabell 14. Procentuell fördelning av partiellt arbetsföra och fullt arbetsföra på kön och effektivitet. Partiellt arbetsföra Effektivitet

Fullt arbetsföra Kvinnor Män

Kvinnor Summa

Summa

Män

Totalt: Antal Procent ..

2 858 100,0

2 380 100,0

478 100,0

5 375 100,0

4 427 100,0

948 100,0

Utmärkt Mycket god God Ganska god Otillfredsställande

8,6 34,3 43,6 10,8 2,7

6,7 34,6 44,7 11,5 2,5

16,4 33,1 39,1 8,1 3,3

10,2 35,2 43,5 9,3 1,8

9,0 35,1 44,2 9,8 1,9

15,2 35,7 40,8 7,1 1,2

Tabell 12 utvisar den procentuella fördelningen av partiellt arbetsföra och fullt arbetsföra i fråga om kvantitativ produktivitet. Flertalet i båda grupperna producerade lika mycket som övriga arbetare inom samma kategori. 31,5 % av de arbetsföra och 27,4 % av de partiellt arbetsföra producerade mera än övriga arbetare, d. v. s. de fullt arbetsföra producerade något mera än de partiellt arbetsföra. En mera markant skillnad i procentuell fördelning kunde iakttagas för grupper, som producerade mindre än övriga arbetare. Siffrorna visa, att 16,3 % av de partiellt arbetsföra och endast 10,2 % av de fullt arbetsföra producerade mindre än övriga. När det gäller den kvalitativa produktiviteten (tabell 13), är skillnaden i arbetskvalitet mellan de båda grupperna icke stor. 30,3 % av de partiellt arbetsföra och 32,1 % av de fullt arbetsföra utförde ett bättre arbete än övriga arbetare. Liksom i föregående undersökning komma de flesta i båda grupperna på

den del, som utför arbetet lika bra som övriga arbetare. Skillnaden mellan de grupper, som utförde ett sämre arbete än övriga arbetare, är icke så betydande som i nyss nämnda undersökning. Kontrollsiffrorna för effektivitetsklassificering visa en ganska god överensstämmelse i fördelningen mellan grupperna i jämförelse med fördelningen i fråga om kvantitativ och kvalitativ produktivitet. Tabell 15. Procentuell fördelning av partiellt arbetsföra på sysselsättning och produktivitet (kvalitet).

Arbetskvalitet

Summa

Totalt: Antal . . Procent

2 858 100,0

Mycket bättre än andra arbetare . . Något bättre än andra arbetare . . . . Ungefär samma som andra arbetare Något sämre än andra arbetare . . . . Mycket sämre än andra arbetare ..

6,6 23,7 63,2

5,9 0,6

MaskinHantGrovoch ver- yrkes- arbekare tare arbetare

Ser1 vice- Kontoyrken rister Andra

28,2

18,7

26,1

3,6

21,3

2,1

1,8 7,5 17,2 1,6 0,1

1,0 3,8 13,0

1,2 5,0 17,7 2,0 0,2

0,3 0,0 2,3 0,3

2,0 6,2

0,3 0,6 1,0 0,2

0,8

0,1 Innefattar administrativ, vetenskaplig och teknisk personal.

0,1

12,0 1,0 0,1

Tabell 16. Procentuell fördelning av partiellt arbetsföra på sysselsättning och produktivitet (kvantitet).

Arbetskvantitet

Totalt: Antal . . Procent

Summa

2 858 100,0

Mycket mera än övriga arbetare . . 5,9 Något mera än övriga arbetare . . . . 21,5 Ungefär samma som övriga arbetare 56,3 Något mindre än övriga arbetare . . 13,9 Mycket mindre än övriga arbetare . . 2,4 1 2

326 Hantverkare

MaskinGrovoch yrkes- arbetare arbetare

28,2

18,7

26,1

3,6

21,3

2,1

1,7 6,3 16,1

0,8 4,1 11,3 2,1

1,2 4,5 14,6 4,8 1,0

0,1 0,7

1,9 5,3 11,3 2,4 0,4

0,2 0,6 1,0 0,3

3,7 0,4

0,4

Ser- Kontovice- rister Andra 1 yrken

Innefattar administrativ, vetenskaplig och teknisk personal. Mindre än 0,os procent.

2,0 0,6 0,2

T a b e l l 17. P r o c e n t u e l l f ö r d e l n i n g a v p a r t i e l l t a r b e t s f ö r a p å s y s s e l s ä t t n i n g och effektivitet.

Summa

Effektivitet

Maskin- GrovHantoch ver- yrkes- arbetare kare arbetare

Ser- Kontovice- rister Andra 1 yrken

Totalt: Antal .. Procent

2 858 100,0

28,2

18,7

26,1

3,6

21,3

2,1

Utmärkt M y c k e t god God G a n s k a god Otillfredsställande

8,6 34,3 43,6 10,8 2,7

1,0 10,3 11,9 3,6 1,4

1,5 5,0 8,9 2,7 0,6

1,5 7,5 12,8 3,8 0,5

0,5 1,0 1,9 0,1 0,1

3,5 9,5 7,6 0,6 0,1

0,6 1,0 0,5

T a b e l l 18. P r o c e n t u e l l f ö r d e l n i n g av p a r t i e l l t a r b e t s f ö r a p å s y s s e l s ä t t n i n g och r e l a t i o n m e l l a n defekt och a r b e t s u t f ö r a n d e .

Summa

Hantverkare

MaskinGrovoch yrkes- arbetare arbetare

Totalt: Antal . . Procent

2 858 100,0

28,2

18,7

26,1

3,6

21,3

2,1

Arbeta bättre trots defekten I n g e n skillnad A r b e t a s ä m r e p å g r u n d av d e f e k t e n

3,8 75,8 20,4

1,1 22,5 4,6

0,8 14,3 3,6

0,9 17,7 7,5

0,1 2,3 1,2

0,8 17,2 3,3

0,1

Arbetsutförande

Ser- Kontovice- rister Andra1 yrken

1,8 0,2

T a b e l l 19. P r o c e n t u e l l f ö r d e l n i n g av p a r t i e l l t a r b e t s f ö r a p å defekt och r e l a t i o n m e l l a n defekt och a r b e t s u t f ö r a n d e . Typ Arbetsutförande

Totalt: Antal

Summa

2 858 100,0

av

defekt

Amputation Arm cl. armarna

Hand el. händerna

Fingrar

Fot el. fötterna

Ben el. benen

4,9

1,5

4,9

0,9

7,0

0,4 3,2

1,0

0,7

0,3 4,6

0,2

2,1

A r b e t a b ä t t r e t r o t s de3,8 Arbeta sämre på grund

0,1 4,3

75,8 0,5

1,3 0,5 20,4 i n n e f a t t a r administrativ, vetenskaplig och teknisk personal. - M i n d r e ä n 0,05 p r o c e n t .

T y p Arbetsutförande

Hörseldefekt

20,5

19,8

8,4

8,2

5,3

0,6 15,7

0,7 15,7

1,1 6,1

0,1 6,5

0,2

Bygg el. ryggrad

övre

nedre

Procent

3,4

5,3

8,s

A r b e t a b ä t t r e t r o t s defekten Ingen skillnad Arbeta sämre på grund av defekten

0,1

2,9

0,2 6,0

M i n d r e än 0,05 p r o c e r t.

l

Extremiteter

3,8 0,5

2,0 1,4

defekt

Syndefekt

Höft eller axel

av

Bristande rörlighet och deformitet

Hjärt- T u b e r - Annan fel kulos

1,1

0,6 4,1

4,2

3,4

1,2 1

1,0

0,5 1,0 |

En ytterligare undersökning gjordes av de partiellt arbetsföras produktivitet namhgen med hänsyn till yrke (tabellerna 15 och 16). För alla yrken befanns den största delen tillhöra den klass, som utförde arbetet lika bra som övriga arbetare både kvalitativt (63,2 %) och kvantitativt (56,3 %). Det bästa utförandet bland de partiellt arbetsföra hade hantverkarna. De partiellt arbetsföra grovarbetarna svarade for största procenten av dem, som utförde sämre och mindre arbete än övriga. En ytterligare granskning av effektivitetsklassificeringen av partiellt arbetsföra med hänsyn till yrkesfördelningen (tabell 17) visade, att största procenten inom alla yrken fick betyget »god». Högsta procenten bland dem, som bedömdes med »mycket god» utgjordes av kontorister. Flertalet av dem, som fingo »ganska god» och »otillfredsställande», voro hantverkare. Det finns alltså en viss oöverensstämmelse mellan hantverkarnas produktivitet och deras effektivitet. En möjlig förklaring kan ligga däri att fastän de partiellt arbetsföra ha utmärkt produktivitet, så äro de sämre, när det gäller andra faktorer, som tagits med i effektivitetsklassificeringen. En annan undersökning företogs beträffande arbetsledarnas och förmännens uppfattning om förhållandet mellan fysiska defekter och yrke. Man fann, att största procenten, som arbetar bättre på grund av sina defekter, fanns bland hantverkarna och största procenten, som arbetar sämre av samma orsak, fanns bland grovarbetarna. För 75,8 % av samtliga partiellt arbetsföra förorsakade, enligt arbetsledare och förmän, defekten ingen skillnad i arbetsutförande. Den statistik, som uppgjordes över procentuell fördelning av partiellt arbetsföra på fysiska defekter och defektens förhållande till arbetsutförandet, gav inga upplysningar om de fysiska defekternas inverkan och medtogs därför icke. Slutsats: De partiellt arbetsföras genomsnittliga arbetsutförande i fråga om produktivitet och effektivitet utföll vid jämförelse med de fullt arbetsföra till fördel för de partiellt arbetsföra. Det betyder dock icke, att de partiellt arbetsföra genomsnittligt äro överlägsna i arbetsutförande. Det förelåg nämligen en brist på överensstämmelse mellan a) förmäns och arbetsledares uppfattning om sambandet mellan fysiska defekter och arbetsutförande och b) faktiska uppgifter om arbetsutförandet bland de partiellt arbetsföra. Den åsikten har också hävdats, att den grupp partiellt arbetsföra, som har

minsta produktiviteten, också har ansvaret för den ökade olycksfallsdispositionen bland de partiellt arbetsföra. Något absolut samband i detta avseende h a r emellertid icke kunnat konstateras. Frånvaro för sjukdom. Statistiska data över frånvaro från arbete ha i krigstider en tendens att vara missvisande och otillförlitliga. Enligt Lanza 1 är det svårt och mer eller mindre meningslöst att jämföra krigstidssiffror med de exakta och noggranna siffrorna från fredsåren. Under därvid rådande onormala Förhållanden, och särskilt under de två första krigsåren, har sjukdom ofta varit en förevändning, och det var svårt att få objektiva uppgifter från anställda angående orsaken till ogiltig frånvaro eller t. o. m. om frånvaron haft giltig orsak eller icke. Tidigare statistik visar icke, att det fysiska tillståndet är någon viktig faktor, utan snarare att de anställdas socialekonomiska problem är den främsta orsaken till frånvaro, särskilt kortvarigare sådan. Tabell 20. Förlorade arbetsdagar per år och arbetare på grund av sjukdom uppdelade på sysselsättning och kön. Partiellt arbetsföra

S y s s e l s ä t t n i n g

Fullt arbetsföra

Män

Kvinnor

Män

Summa

7,7

9,6

7,0

Administration, intellektuella och liknande sysselsättningar 1 Kontorister Serviceyrken Hantverkare Maskin- och yrkesarbetare Grovarbetare

10,2 6,4 6,8 9,2 7,1 6,9

13,3 9,8 11,9 9,7 10,0 7,4

8,1 5,9 6,2 7,9 6,8 6,4

1 Kvinnor

10,1 9,7 6,4 8,7 7,8 6,6

Inklusive administrativ, vetenskaplig och teknisk personal.

Denna typ av frånvaro har visat sig vara högst under veckor med helger och vid särskilda evenemang och bero huvudsakligen på allmän trötthet eller personliga angelägenheter, t. ex. behovet att söka ny bostad, köpa kläder och mat. Dessa korta frånvaroperioder antecknas i många fall som frånvaro för sjukdom, och i allmänhet kan man icke objektivt klarlägga orsaken till frånvaron genom att utfråga den anställde själv. Frånvaro från arbete i allmänhet under krigstid hänger samman med pålitlighet och uppförande och kan till en viss grad anses vara en normal faktor i industriell verksamhet, beroende på tillgången på arbetstillfällen. Tillgången på arbete är mycket ofta den bestämmande faktorn. 1

Lanza, A. J.: Testimony, Hearing Before a Subcommittee on Civil Service, House of Representatives, Aug. 21 and 22, 1944. 329

T a b e l l 2 1 . F ö r l o r a d e a r b e t s d a g a r p e r å r och a r b e t a r e p å g r u n d av s j u k d o m , f ö r d e l a d e p å s l a g a v d e f e k t och s y s s e l s ä t t n i n g .

Kategori arbetare Fullt arbetsföra . . . Partiellt arbetsföra Amputation av: e n a a r m e n el. a r m a r n a ena h a n d e n el. h ä n d e r n a fingrarna ena foten el. f ö t t e r n a ena b e n e t el. b e n e n . B r i s t a n d e r ö r l i g h e t eller d e f o r m i t e t i: höft- el. a x e l l e d e r . . . . r y g g eller r y g g r a d övre extremiteter nedre extremiteter . . . . Syndefekter Hörseldefekter Hjärtfel Lungtuberkulos Dvärgväxt Sockersjuka Epilepsi A n n a n l u n g s j u k d . ä n tbc 1

Summa

Hant- Maskinyrk.verkare o.arb.

Grovarb.

Serviceyrken

Kontorister

Andra 1

7,2 8,0

7,9 9,2

7,0 7,5

6,4 7,0

6,2 7,7

7,7 7,8

8,5 10,6

7,4 6,2 6,4 7,5

9,9 8,1 7,7 7,5 10,0

9,6 4,0 7,5 12,7 7,3

6,4 5,9 4,4 4,2 6,8

5,5 2,3 1,0

7,3 32,0 2,5

16,2

7,5 5,6 8,2 9,2 9,7

9,3 7,6 8,1 0,7 8,6 10,5 10,2 16,2 1,5 8,5 40,o 8,6

9,7 4,8 5,4 7,7 6,6 10,7 5,3 13,5 10,0

3,5 6,9 6,3 8,1 6,3 6,3 9,3 16,5 2,3

11,3 8,8 11,2 6,3 6,9 4,8 9,8 7,0

9,0 9,5 7,8 8,1 5,7 8,8 6,7 9,9

8,4 7,3 7,2 7,6 6,9 9,4 8,3 14,4 5,1 8,5 14,0 7,6

6,4

13,0 4,0 9,3 5,0 16,3 4,6 20,1

8,0 7,6

2,0

I n k l u s i v e a d m i n i s t r a t i v , v e t e n s k a p l i g och t e k n i s k p e r s o n a l

S t a t i s t i k e n ö v e r f r å n v a r o n för s j u k d o m ( t a b e l l e r n a 20, 21 o c h 22) ä r u p p g j o r d p å å r l i g k u m u l a t i v g r u n d v a l , o c h 80 % a v d e fall, p å v i l k a s i f f r o r n a ä r o g r u n d a d e , r e p r e s e n t e r a r k o r t t i d s f r å n v a r o f r å n 1—3 d a g a r . Å r l i g a m e d e l t a l e t för p a r t i e l l t a r b e t s f ö r a m ä n (7,7) v a r h ö g r e ä n för fullt a r b e t s f ö r a m ä n ( 7 , o ) . M o t s v a r a n d e f ö r k v i n n o r v a r 9,6 o c h 8,7. A l l m ä n n a m e d e l talet för f r å n v a r o p å g r u n d av s j u k d o m v a r 7 d a g a r p e r å r och a r b e t a r e . Dessa r e s u l t a t ä r o k a n s k e i c k e a v b e t y d e l s e i o c h f ö r sig, m e n d e m ö j l i g g ö r a i a k t t a g a n d e a v e n v ä x e l v e r k a n m e d e r f a r e n h e t e r n a v i d o l y c k s f a l l e n ; en s å d a n v ä x e l v e r k a n s k u l l e n ä r m a s t s t ö d j a F a r m e r ' s å s i k t , att d e , s o m oftast a n m ä l a s m å k r ä m p o r , ä r o m i n d r e m o t s t å n d s k r a f t i g a m o t t r ö t t h e t o c h l ä t t r å k a u t för o l y c k s f a l l . D e n h ö g s t a g r a d e n a v f r å n v a r o för s j u k d o m f a n n s i d e n a d m i n i s t r a t i v a o c h intellektuella g r u p p e n . F r å n t r ö t t h e t s s y n p u n k t p e k a siffrorna n ä r m a s t p å att en snabb produktionstakt i manuella yrken och snabb arbetstakt i intellektuella y r k e n k a n s k e k u n n a v i s a p å ett s a m b a n d , n ä m l i g e n a t t t r ö t t h e t p å g r u n d a v intellektuell a n s t r ä n g n i n g är en m e r a b e t y d a n d e faktor för k o r t t i d s f r å n v a r o än t r ö t t h e t p å g r u n d av manuell o c h fysisk a n s t r ä n g n i n g . Det högsta medeltalet förlorade a r b e t s d a g a r p å g r u n d av sjukdom p e r å r b l a n d p a r t i e l l t a r b e t s f ö r a u p p v i s a d e t b c - f a l l e n ( 1 4 , 4 ) . De u p p v i s a d e h ö g g r a d a v f r å n v a r o p å g r u n d a v s j u k d o m s å v ä l i d e n i n t e l l e k t u e l l a g r u p p e n (20,1) s o m i d e n

Tabell 22. Förlorade arbetsdagar per år och arbetare på grund av sjukdom, fördelade på slag av defekt och industri. Kategori arbetare

Fullt arbetsföra Partiellt arbetsföra Amputation av: ena armen eller armarna . ena handen eller händerna fingrarna ena foten eller fötterna .. ena benet eller benen Bristande rörlighet eller deformitet i: höft- eller axelleder rygg eller ryggrad övre extremiteter nedre extremiteter Syndefekter Hörseldefekter Hjärtfel Lungtuberkulos , Dvärgväxt Sockersjuka , Epilepsi Annan lungsjukdom än tbc , 1

Flygplansind.

Ammunition o. vapen

7,4 8,5

5,7 6,5

8,8 10,0 6,3 8,2 9,8

7,4 4,2 6,9 1,4 5,5

9,5 6,2 8,4 7,8 7,6 8,4 8,4 15,5 1,5 8,5 21,0 10,8

7,9 5,3 5,9 6,4 6,6 8,7 6,0 8,1

Varvsind.

4,6 1,8 7,8 10,5 8,2

6,2

4,6

8,0 6,9 8,0 4,8 9,4 10,2 14,1 10,0

0,5

9,0

Annan ind.

Intendenturen

Andra 1

6,6 6,8

7,2 6,8

9,6 11,1

8,0

8,0

7,7 7,0

4,5

3,5

5,2

4,0

8,0

10,8

18,0 16,0 1,0 9,8 13,0 4,7 5,3 2,6

18,0

10,3 22,0

0,8 14,1 5,0 18,0 2,8 1,5

8,9 10,9 8,1 13,8 11,9 18,8

Inklusive administrativ, vetenskaplig och teknisk personal.

manuella (16,2 för hantverkare, 13,5 för yrkesarbetare och 16,5 för grovarbetare). Något samband mellan dessa trötthetssymtom hos gruppen tbc-fall och olycksfallsbenägenheten för samma grupp h a r icke iakttagits, eftersom de som grupp hade den lägsta olycksfallsfrekvensen av samtliga undersökta partiellt arbetsföra. Det är också möjligt, att ett stort antal i denna grupp tog sjukledighet som en förebyggande åtgärd, sedan de fått ordination att undvika uttröttning under behandlingen för sjukdomen. Partiellt arbetsföra inom administrationen och vid läger, fort och marina övningsstationer uppvisade högre medeltal för sjukledighet (11,i) än partiellt arbetsföra vid andra företag. Lägsta medeltalet hade partiellt arbetsföra inom ammunitions- och vapenindustrin. Vid varvsindustrin var skillnaden i medeltal mellan partiellt arbetsföra och fullt arbetsföra endast 1/10 dag. Detta är av intresse med hänsyn till att olycksfallsfrekvensen för partiellt arbetsföra och fullt arbetsföra i denna grupp är praktiskt taget densamma. Omsättningen på arbetskraft. Omsättningen på arbetskraft, liksom frånvaron från arbetet, är i viss utsträckning en normal faktor inom industrin och beror på god tillgång på arbete jämte

flera andra förhållanden, som icke äro direkt betingade av det fysiska tillståndet. Tidigare erfarenhet som gjorts av arbetsvårdsorgan och som framgått av statistiskt material, som insamlats av dessa organ, visar, att de partiellt arbetsföra äro benägna att utföra sitt arbete väl och stanna kvar i arbetet samt att de synbarligen äro den grupp, som sist påverkas av en särskilt god tillgång på arbetstillfällen. I sin undersökning gjorde kommissionen ett försök att fastställa graden av omsättning av arbetskraft för partiellt arbetsföra resp. fullt arbetsföra. Bristen på fullständiga uppgifter beträffande antalet partiellt arbetsföra från flertalet företag gjorde, att försöket icke kunde utföras. Brådskande krigsarbete förhindrade också, att man företog en räkning av antalet anställda av denna kategori. Man erhöll emellertid noga kontrollerad årsstatistik från tre stora företag med tillsammans 16 463 anställda. Vid beräkningen av omsättningen av arbetskraft i nämnda företag togos följande alternativ i betraktande. A. Lämnat arbetet eller slutat på egen begäran (på grund av missnöje med arbetstid, avlöning, arbetsförhållanden, arbetspolitik, bostad och kommunikationer; erhållit annat arbete; på grund av giftermål, havandeskap eller sjukdom). B. Slutat för att inträda i krigstjänst. C. Slutat efter upprepad frånvaro utan giltig orsak. D. Avsked. Till denna grupp fördes avsked på grund av inkompetens, fysisk oförmåga att utföra arbetet, brott mot bestämmelserna, oärlighet, uppstudsighet eller lättja. E. Övriga. Övergång till annat arbete; ständig invaliditet; slutat arbeta; avlidit. Omsättningsprocenten för samtliga arbetare (de i militärtjänst dock undantagna), fick man fram genom att från den totala summan av uppsägningar, avsked etc. draga uppsägningar på grund av inkallelse och dividera resten med medeltalet arbetare per år. Procenten för de partiellt arbetsföra fick man genom att dividera antalet partiellt arbetsföra, som slutade, med medeltalet per år anställda partiellt arbetsföra. Omsättningen av partiellt arbetsföra i dessa företag var utan betydelse (5,4) i jämförelse med siffran för fullt arbetsföra (52,9). Man får antaga, att antalet undersökta var tillräckligt stort för att påvisa de partiellt arbetsföras stabilitet i anställningen. Det låga talet för partiellt arbetsföra betyder icke endast att de stanna kvar i sitt arbete; det pekar också på att intet större antal partiellt arbetsföra avskedades under 12-månadersperioden.

Särskilda hänsyn, som tagits till partiellt a r b e t s f ö r a . Av de 2 858 partiellt arbetsföra, som undersöktes, behövde 19,7 % ombyte av arbete eller särskild hänsyn vid arbetsplaceringen. Denna procent är för låg för att stå i överensstämmelse med uttagande av optimal arbetsprestation av gruppen. Den är utan tvivel ett uttryck för krigsindustriernas krav på arbetskraft utan uppskov för att kunna hålla produktionen vid högsta kapacitet. Servicegrujpen var mest i behov av arbetsbyte; administrativ, intellektuell, kontors-, vetensiaplig och teknisk personal var minst i behov av annat arbete. I avseende på särskilda hänsyn till partiellt arbetsföra befanns, att till 9," % togs sådana hänsyn, bl. a. tillåtelse att använda sina fordon till och från arietet ända fram till ingången till arbetsplatsen, annan lunchtid och särskilda n l o -

p e r i o d e r , tillåtelse att börja och sluta arbetet på annan tid än den vanliga, att slipp>a tidur och kort, att få lönen hemsänd och att använda särskild utrustning. Den största hänsynen togs, när det gällde att börja och sluta arbetet på annan tid fsamt när det gällde annan lunchtid och särskilda viloperioder. Anmärkningsvärt är dock, att 90,5 % av alla partiellt arbetsföra icke hade lättnader i arbeitet i något avseende.

Inkomster. Medianinkomstsiffrorna för varje yrkestyp visa en slående likhet i inkomster för b å d a grupperna. Den största procenten i båda grupperna hade en årsinkomst av 1 800—2 000 dollar om året. Medianen för arbetsföra var 1 938 dollar om året och för partiellt arbetsföra 1 900 dollar. Vid anställningens början hade största p r o c e n t e n av samtliga 1 440 dollar om året. En jämförelse mellan denna summa och summan vid tiden för undersökningen visar, att samtliga voro i stånd att öka sina inkomster kraftigt genom befordran eller uppdrag, som fordrade mera ansvar och större skicklighet.

Sammanfattning. 1. En jämförande undersökning har gjorts beträffande arbetsutförandet av 2 85;8 partiellt arbetsföra och 5 523 1 fullt arbetsföra män och kvinnor i samma ålder, med samma erfarenhet och yrkeskunskaper, olycksfallscrfarenheter, produktivitet och effektivitet, sjukledighet och stadga i arbetet. 2. Medelfrekvensen för olycksfall för partiellt arbetsföra befanns vara högre än för fullt arbetsföra. Ett överdrivet antal olycksfall för v i s s a grupper av fysiska defekter bidrog kraftigt till den högre olycksfallsfrekvensen för de partiellt arbetsföra. De partiellt arbetsföra hade proportionsvis färre svåra olycksfall än de fullt arbetsföra. Det är klarlagt, att en psykisk faktor, som har samband med vissa fysiska defekter, spelar en viktig roll som orsak till olycksfall och som därför drabbar såväl partiellt arbetsföra som fullt arbetsföra. Denna psykiska faktor för olycksfalisbenägenhet kan icke mätas eller ändras varken genom vanlig undersökning eller genom att jämföra arbetarnas fysiska förmåga och andra kvalifikationer med arbetets fysiska och andra krav. Den kan dock i viss utsträckning upptäckas före anställningen både hos partiellt arbetsföra och fullt arbetsföra genom testning av vissa psykologiska funktioner, som äro av betydelse för skicklighet och olycksfallsrisk i industriellt arbete. 3. Produktiviteten, både den kvalitativa och den kvantitativa, och effektiviteten befanns för de partiellt arbetsföra stå i gynnsamt förhållande till de fullt arbetsföras. 4. Frekvensen av ökad korttidsfrånvaro för sjukdom bland partiellt arbetsföra står i en viss proportion till denna grupps olycksfallserfarenheter och visar, att de arbetare, som oftast klaga över småkrämpor, möjligen äro mindre motståndskraftiga mot forcerat och tröttande arbete och mera disponerade för olycksfall. 5. En mycket lägre grad av omsättning av arbetskraft påvisades för partiellt arbetsföra än för fullt arbetsföra, av vilket framgår, att de partiellt arbetsföra 1

Denna siffra står angiven i originaltexten, ehuru tabellerna omfatta endast 5 375.

visa större stabilitet i anställningen och att intet större antal partiellt arbetsföra under en tolvmånadersperiod avskedats på grund av bristande skicklighet, bristande prestationsförmåga eller andra liknande orsaker. 6. Procenten för ombyte av arbete för partiellt arbetsföra var relativt sett låg. 7. Procenten partiellt arbetsföra med särskilda lättnader i arbetet beträffande resor, lunch och viloperioder, arbetstimmar, metod för utbetalande av avlöningen, specialutrustning och tidkontroll, har befunnits vara låg. 8. Partiellt arbetsföra såväl som fullt arbetsföra uppvisade en avsevärd ökning av inkomsterna vid tiden för undersökningen, jämförd med inkomsterna vid anställningens början.

Bilaga nr 4.

Arbetsmarknadsstyrelsens utredning och förslag beträffande arbetsprövnings- och arbetsträningsinstitut. Utredningsuppdraget. Geniom remiss den 8 januari 1947 h a r Kungl. Maj:t anbefallt arbetsmarknadsstyrelsen (dåvarande statens arbetsmarknadskommission) avgiva utlåtande över en skirivelse från kommittén för partiellt arbetsföra med framställning om organiserandet av arbetsjmövnings- och arbetsträningsinstitut. Kommittén har i sin skrivelse bl. a. anfört, att den i sitt betänkande II (SOU 1947:18) framlagt vissa förslag angående yrkesvägledning, yrkesutbildning och omskolning av partiellt arbetsföra i syfte att underlätta deras inpassning i arbetslivet. Såsom en komplettering till yrkesvägledningens mera vanliga metoder föreslog kommittén bl. a. arbetsprövning. En del handikappade behöva enligt kommittén dessutom, innan de påbörja ett arbete eller en yrkesutbildning, beredas tillfälle till en systematisk träning eller anpassning för utbildningens eller arbetets krav. Långt ifrån alltid givas de partiellt arbetsföra sådana möjligheter vid yrkesskolorna eller arbetsplatserna, och endast i begränsad utsträckning ha särskilda anordningar härför blivit vidtagna. Kommittén påpekar, att, där arbetsprövnings- och arbetsträningsmöjligheter stå till förfogande, desamma påtagligt bidragit till att förhöja effektiviteten av arbetsförmedlingens arbetsvårdande verksamhet. Genom sådan verksamhet kan man enligt kommittén tillgodose tre olika behov, nämligen: 1. arbetsprövning (för prövning av yrkesförutsättningar, arbetsförmåga och arbetsvilja), 2. arbetsträning (för en något mer tidskrävande omställningsprocess av vederbörandes arbetsvanor, fysisk träning, vinnande av självtillit e t c ) , 3. skyddad verksamhet (för en mera långsiktig sysselsättning i syfte att möjliggöra för personer med väsentligt nedsatt arbetsförmåga att genom eget arbete helt eller delvis bidraga till sin försörjning). Sedan en kortare redogörelse lämnats för verksamheten på detta område i Sverige samt i utlandet, anför kommittén i fortsättningen, att man kunnat konstatera, att prövnings- och träningsverkstäderna kunna bliva ett utomordentligt stöd åt den arbetsvårdande verksamheten i dess strävan att inplacera de partiellt arbetsföra i produktionen. Kommittén h a r dock samtidigt funnit, att de resultat, som den hittills bedrivna verksamheten givit, icke äro av den art, att de kunna läggas till grund för mera ingående förslag från kommitténs sida. Tveksamhet har rått dels i fråga om vem som borde bli huvudman för verksamheten, dels i fråga om verksamhetens praktiska uppläggning. I fråga om huvudmannaskapet äro enligt kommittén följande olika utvägar tänkbara: 1. enskilda och organisationer (ev. i form av ekonomiska föreningar), 2. kommuner (ev. genom kommunalförbund eller genom landsting), 3. staten (genom de lokala arbetsvårdsorganen — länsarbetsnämnderna). 335

Vilken organisationsform som skulle bli den mest lämpade har kommittén i sin skrivelse ej tagit ställning till. För att få en fastare grund att bygga sina förslag på har kommittén ansett det vara ändamålsenligt, att man först under någon tid i liten skala finge tillfälle att praktiskt pröva sig fram, varefter man på grundval av de erfarenheter, som därav kunde vinnas, skulle kunna lägga fram mera definitiva förslag. Ledningen och planläggningen av en första försöksverksamhet borde enligt kommittén lämpligen uppdragas åt arbetsmarknadsstyrelsen. F ö r styrelsen skulle skapas möjligheter icke blott att organisera ett statligt arbetsprövnings- och arbetsträningsinstitut utan även att lämna bidrag till på enskilt eller kommunalt initiativ organiserade och upprättade institut. Det sistnämnda skulle enligt kommittén vara nödvändigt för att kunna anställa en direkt jämförelse mellan de olika organisationsformerna. Arbetsprövningsoch arbetsträningsverksamheten bör så organiseras, att de h a n d i k a p p a d e slussas ut i näringslivet. I de fall detta på grund av alltför ringa arbetsförmåga hos klienterna icke är möjligt, böra dessa beredas skyddad sysselsättning eller erhålla hemarbete. Kommittén har icke funnit det möjligt att på detta stadium precisera försöksverksamhetens uppläggning. Den form, i vilken institutet bör drivas, blir beroende av vilken ort man väljer samt förutsättningarna för driften i övrigt. Ett samråd mellan kommittén för partiellt arbetsföra och arbetsmarknadsstyrelsen bör dock enligt kommittén äga rum vid verksamhetens planering. Enligt vad kommittén inhämtat torde visst intresse föreligga för igångsättande av dylik försöksverksamhet i Uppsala. Kommittén anser även, att Uppsala ur flera synpunkter är möjlig som försöksort. Det är nämligen angeläget, att tillgång finnes till bl. a. lämplig läkare samt psykoteknisk sakkunskap, och detta torde vara lätt att åstadkomma på nämnda ort. Vidare torde Uppsala även kunna fylla kraven på ett differentierat näringsliv. Kommittén framhåller vidare, att det vid verksamhetens uppläggning i övrigt torde vara ändamålsenligt att pröva några sysselsättningar, som kunna avpassas för personer med såväl fysiska som psykiska handikap, män som kvinnor. Tänkbart år att till en början inrikta arbetet på sådana sysselsättningar som sömnad, lättare metallindustri, träindustri och trädgårdsskötsel. Med hänsyn till att varje arbetsledare måste ha ett begränsat antal klienter — något mindre än en lärare vid en yrkesskola — torde verksamheten till en början av praktiska skäl böra begränsas till förslagsvis 30—40 personer, en fråga, som man dock icke bör taga slutgitlig ställning till, förrän man funnit lämplig lokal etc. Kostnaderna för verksamheten — i första h a n d avseende lokalhyra, anskaffning av maskiner och verktyg m. m., löner till arbetsledare samt erforderligt bidrag till driftskostnader — torde enligt kommittén böra bestridas av det anslag under femte huvudtiteln, som ställes till arbetsmarknadsstyrelsens förfogande till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m. Inkomsterna av driften skola tagas i anspråk för täckande av driftskostnaderna. Bestridande av uppehället för klienterna och deras familjer torde däremot enligt kommittén till en början — innan andra möjligheter härtill givas — kunna ske genom anslag från kommunerna och möjligen även genom bidrag från pensionsstyrelsen. Arbetsmarknadsstyrelsen torde i varje särskilt fall upptaga förhandlingar med berörda myndigheter på denna punkt. Med stöd av vad ovan anförts har kommittén för partiellt arbetsföra hemställt, att arbetsmarknadsstyrelsen får i uppdrag att såsom försöksverksamhet snarast igångsätta arbetsprövnings- och arbetsträningsverksamhet i liten skala,

att ) planeringen av denna verksamhet sker i samråd med kommittén för partiellt arrbctsföra, att möjligheter givas arbetsmarknadsstyrelsen att understödja på enskilt eller kommiunalt initiativ organiserade och upprättade institutioner för arbetsprövning (och arbetsträning samt att kostnaderna för verksamheten få bestridas av det anslag under femte huvudltiteln, som ställes till arbetsmarknadsstyrelsens förfogande till kostnader avseemde åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m.

Arbetsmarknadsstyrelsen h a r som ett naturligt led i sin verksamhet för partiedit arbetsföra med uppmärksamhet följt utvecklingen på detta område och h a r stedan den 28 januari 1946 genom särskilt förordnad sakkunnig, byråinspektören Roland Ericsson, undersökt förutsättningarna för upprättande av arbetstränimgsinstitut på olika orter i landet samt i samband därmed sökt intressera de k o m m u n a l a myndigheterna att igångsätta sådan verksamhet. Vidl den första kontakten med representanter för olika kommunala myndigheter gjorde utredningsmannen den erfarenheten, att de kommuner, som önskade anordina arbetsträningsmöjligheter, i regel voro inställda på att staten borde ekonotmiskt stödja verksamheten. För att lokalt få uppfattning om förutsättningarna för verksamheten verkade utredningsmannen för att man i de landsting eller kommuner, som visat eller visade intresse för frågan, skulle bilda lokalkomnnittéer för utredning i följande punkter: 1. Bediovet av arbetsträningsinstitut och, i den händelse sådant skulle visa sig förreligga, det för en ev. verksamhet nödvändiga antalet arbetsplatser. 2. K r a v på differentiering av arbetsmöjligheter. 3. Loikalmöjligheter. 4. Inackorderingsmöjligheter för viss del av klientelet. 5. Preliminära engångskostnader för verksamhetens igångsättande. 6. P r e l i m i n ä r a och årliga driftskostnader. 7. Möjligheter för erhållande av anslag från någon lokal myndighet, exempelvis frän landsting eller kommun. Enligt utredningsmannens rekommendation borde följande myndigheter och organisationer vara representerade i de lokala utredningskommittéerna: länsarbetsnämnd, landstings eller kommuns ekonomiska förvaltning, socialvårdsmyndighet, medicinsk sakkunskap, arbetsgivare- och arbetstagareorganisationer samt de partiellt arbetsföras organisationer. I den händelse den verkställda utredningen skulle komma att utvisa, att behov av ett arbetstränings- och sysselsättningsinstitut förelåg och att lokala och ekonomiska möjligheter stodo till buds, rekommenderades utredningskommittéerna att, om kommun eller landsting icke själva ville åtaga sig att upprätta verksamhet i egen regi, verka för bildandet av ekonomiska föreningar med landsting eller kommuner som huvudmän. Därest sådana ekonomiska föreningar skulle komma till stånd med uppgift att handha driften och förvaltningen av den eller de institutioner, som skulle komma att upprättas inom ett visst område, framfördes vissa principiella önskemål, såsom att föreningens styrelse borde få en med utredningskommittéerna likformig sammansättning event, kompletterad med en representant för yrkesskola och en representant för det frivilliga hjälparbetet, att enskilda personer erhölle möjlighet att inom föreningen göra en insats för de partiellt arbetsföra samt 22 — 83000

att arbetsplatserna vid föreningens arbetsträningsorgan ställdes till länsarbetsnämndernas förfogande. Med utgångspunkt från ovanstående h a r arbetsmarknadsstyrelsen genom sin specielle utredningsman underhandlat med myndigheter och organisationer i Stockholm, Norrköping, Göteborg, Uppsala, Växjö, Örebro, Karlskrona, Borlänge, Sandviken, Jönköping, Borås, Alingsås, Västerås, Gävle, Hälsingborg, Östersund samt Härnösand. Sedan på detta sätt förberedelser igångsatts och på ett flertal orter resultat vunnits i form av nya arbetsberedande organ, kallade arbetsmarknadsstyrelsen till en konferens i riksdagshuset den 9—10 april 1948 för att dryfta vissa för utredningskommittéerna och huvudmännen gemensamma problem samt för att tillsammans med representanter för näringslivet överlägga om lämpliga arbetsuppgifter för instituten. I enlighet med de önskemål, som uttalades vid konferensen i riksdagshuset, tillkallade arbetsmarknadsstyrelsen efter förslag av generaldirektör E. Lindeberg experter och sakkunniga att tillsammans med tjänstemän från arbetsmarknadsstyrelsens kansli och arbetsvårdssektion samt kommitténs för partiellt arbetsföra sekretariat taga ställning till vissa principiella frågor av ekonomisk och organisatorisk natur i samband med upprättandet och driften av arbetsträningsorgan. Tillkallade som experter och sakkunniga blevo intendenten Erik Essen, Stockholm, kamreraren i De Lungsjukas Riksförbund Einar Hiller, Stockholm, socialläkaren Gunnar Inghe, Stockholm, föreståndaren för Stockholms stadsmission, pastor Joh. W. Johnsson, Stockholm, fattigvårdsstyrelsens ordförande, ombudsmannen Gustav Larsson, Norrköping, länsarbetsdirektören Arvid Odlöw, Örebro, och arbetslöshetsnämndens ordförande, sysslomannen Harald Svensson, Göteborg. Sammanträden med de sakkunniga ha hållits dagarna 16—19 juni 1948 samt 18—20 oktober 1948, och därvid ha i detalj med arbetsträningsinstitut sammanhängande problem diskuterats. Som ett led i utredningsarbetet har arbetsmarknadsstyrelsen inhämtat upplysningar om de arbetsträningsinstitut, som redan äro i verksamhet. Innan styrelsen redogör för sina synpunkter och förslag r ö r a n d e arbetsträningsverksamheten, lämnas i det följande en översikt över de åtgärder som vidtagits inom landet. Redogörelse för arbetsinstitut i verksamhet. Stockholms

stadsmissions

arbetsberedande

organ.

Stadsmissionen har sedan länge beaktat olika problem beträffande arbetsträning och arbetsprövning och därför successivt organiserat olika verkstäder och anstalter, som ha till uppgift att underlätta övergången mellan anstalten-sjukhuset och det fria näringslivet för personer, som i ett eller annat avseende äro arbetshindrade. Sedan år 1944 äro dessa olika organ knutna till arbetsberedningskontoret i Stockholm, och dess arbetsförmedlingsavdelning äger rätt att genom kontorets föreståndare utnyttja förefintliga arbetsplatser för sitt klientel. Personer, som skola intagas å något av dessa arbetsberedande organ, remitteras först till kontorets arbetsförmedlingsavdelning, som verkställer utredning i vanlig ordning och sedan placerar dem på lämplig arbetsplats. Samtliga sysselsatta — med undantag av dem, som arbeta på vävstugan eller med vissa hemarbetsuppgifter — äro uppförda som aktuella arbetssökande vid komoret. 338

Samticdigt med att den sökande anvisas arbetsträning, erhåller arbetsledningen därstäides utförliga upplysningar om patienten samt läkares eller remissmyndighets rråd och anvisningar beträffande arbetsområde, arbetskapacitet, arbetstidens längd m. na. Under arbetsträningen uppehälles kontakt mellan arbetsledningen och (den av kontorets assistenter, som handlägger vederbörande ärende, och v å r d r e s u l t a t e t journalföres. Utskrivningen från arbetsplatsen sker också genom arbetssförmedlingsavdelningen. I de fall denna sker till arbete i öppna marknadeni, h a r arbetet ofta anskaffats av assistenten, medan patienten fortfarande varit u n d e r arbetsträning. Detaljerade upplysningar om vårdresultat och vidtagna å t g ä r d e r delgivas efter utskrivningen dels remissmyndigheten, dels berörda under-stödsmyndigheter, därest vederbörande haft socialhjälp. De organ, som stadsmissionen sålunda för närvarande har till sitt förfogande, äro följande. Arbetsinstitutet

för nervkonvalescenter

(män).

Insttitutet, som startade den 1/2 1943, är organiserat som en snickerifabrik med tfullständig maskinpark. Klienterna kunna sysselsättas med maskinsnickeri, bänkatrbete, monteringsarbete, ram- och spegeltillverkning, målning, ytbehandling rn. m. Det är huvudsakligen sinnessjukhus och nervpolikliniker, som remittera k l i e n t e r n a till institutet. Vistelsen därstädes avser att förbereda personer, som v a r i t föremål för långvarig vård, för en återinpassning i normalt arbetsliv. Klienterna remitteras genom läkarintyg, och läkare angiva i varje särskilt fall, h u r m å n g a timmar per dag klienten till att börja med skall arbeta, om han h a r behov av vila under arbetstiden, om han skall sysselsättas med maskinarbete eller tempoarbete, med eller utan verktyg etc. Vidare anger läkaren, h u r ofta han ö n s k a r besök av vederbörande. Vid dessa kontrollbesök tar sedan läkaren ställning till i vilken utsträckning arbetstiden kan förlängas. Som nämnts, drives institutet som en modern träindustri, men det kräves ingen som helst branschvana av dem, som intagas. Genom väl avpassade arbetsuppgifter avses att successivt u p p t r ä n a arbetskonditionen, förmågan att arbeta i bullersam omgivning, att samarbeta med kamrater och befäl, att sköta mer eller mindre komplicerade maskiner, att passa arbetstider o. s. v. Vistelsens längd är ej fastställd utan utskrivning sker först sedan läkare och verkstadsledning finna, att patienten kan fullgöra fullgod arbetsprestation i den fria arbetsmarknaden. Institutet kan sysselsätta u p p till 35 klienter, och dessa erhålla ackordsersättning för utfört arbete. Ackorden äro desamma som gälla för avtalsenligt avlönad personal. De sammanlagda administrationskostnaderna för arbetsinstitutet uppgingo under år 1947 till 34 723 kr. Detta belopp utgjorde även nettokostnaden, då driften gick med underskott. Medelbeläggningen på institutet utgjorde under året 22 klienter, vilkas sammanlagda antal fullgjorda arbetstimmar uppgick till 29 610. Klienternas sammanlagda löneinkomster utgjorde 44 843 kr, vilket i medeltal per år och klient sålunda belöpte sig till 2 038 kr. Inkomsten per arbetstimme uppgick till i genomsnitt kr 1:51. Administrationskostnaderna -per vårdplats belöpte sig under år 1947 till brutto 1 578 kr, nettokostnaderna till samma belopp, per arbetstimme till kr 1:17 och per lönekrona till kr 0:77. Den 1 januari 1947 voro 22 klienter inskrivna vid arbetsinstitutet. Under året inskrevos genom arbetsberedningskontoret ytterligare 36, samtliga remitterade från sinnessjukhus, nervpolikliniker och socialläkare på grund av psykisk 339

ohälsa. Under år 1947 utskrevs sammanlagt 26 patienter från institutet, därav 15 till arbete i öppna marknaden, 9 på grund av sjukdom och 2 på grund av fullständig arbetsoförmåga. Vid årsskiftet 1947/48 kvarstodo 32 personer i arbete. Skrivbyrån

(för

män

och

kvinnor).

För att bereda partiellt arbetsföra kontorister och likställda försörjningsmöjligheter h a r stadsmissionen sedan 1938 drivit en skrivbyrå. Antalet sysselsatta kontorister varierar mellan 15 och 35, beroende på arbetstillgången. Arbetsuppgifterna bestå i huvudsak av adress- och renskrivning, duplicering, kartoteksoch bokföringsarbete, reklamdistribution m. m. I regel är det ackordsarbeten, som förekomma, och ackorden äro desamma som gälla i öppna m a r k n a d e n inom denna bransch. På grund av klienternas synnerligen skiftande arbetsförmåga, flit och kunnighet variera inkomsterna från 30 till 150 kr per vecka och person. Ett arbetssätt, som tillämpas vid skrivbyrån och som givit gott resultat, är att mot timpenning utlåna arbetskraft till vissa företag i och för rutinarbete. Detta förfarande har medfört, att många eljest mycket svårplacerade, överåriga kontorister kunnat erhålla varaktigt arbete hos uppdragsgivaren, som under »lånetiden» fått tillfälle att pröva och lära känna vederbörande. De sammanlagda administrationskostnaderna för skrivbyrån uppgingo under år 1947 till 14 280 kr, varav 13 508 kr ej kunde täckas av driftsöverskott. Medelbeläggningen på byrån utgjorde 15 klienter, vilkas sammanlagda antal arbetstimmar uppgick till 15 860. Klientelets löneinkomster belöpte sig till 28 791 kr, vilket i medeltal per år och klient sålunda blev 1 919 kr. Inkomsten per arbetstimme uppgick till — i genomsnitt — kr 1:82. Administrationskostnaderna per vårdplats voro under år 1947 brutto 952 kr och netto 901 kr; per arbetstimme brutto kr 0:90 och netto kr 0:85 och per lönekrona brutto kr 0:50 och netto kr 0:47. Vid skrivbyrån arbetade vid 1947 års början 12 personer, och under året intogos ytterligare 45. Under år 1947 återgingo 30 personer till arbete i öppna m a r k n a d e n ; 5 lämnade skrivbyrån på grund av sjukdom och 6 av andra skäl. Vid årets slut kvarstodo 16 personer i arbete. Vävstugan

(för

kvinnor).

Vid stadsmissionens vävstuga är det huvudsakligen överåriga, kroniskt sjuka kvinnor, som sysselsättas, varför denna avdelning ej i lika stor utsträckning som övriga arbetsberedande organ kunnat tjäna som en övergång till den öppna marknaden utan mera fått formen av avancerad sysselsättningsterapi med varaktigt klientel. Som sådan har den blivit uppskattad av remissinstanserna — huvudsakligen fattigvårdsnämnden i Stockholm —• varför stadsmissionens huvudstyrelse ansett sig böra fortsätta verksamheten, trots att omsättningen på arbetskraft ej blivit så stor, som önskvärt varit. En av de närmaste orsakerna till att arbetskraften bindes vid avdelningen är den allmänna goda arbelstillgången för kvinnlig arbetskraft, som medfört att till vävstugan mest remitterats sökande, vilka helt sakna möjlighet att erhålla anställning i den öppna marknaden. I allmänhet kan avdelningen sysselsätta c:a 15 kvinnor. Under år 1947 var medelbeläggningen vid vävstugan 10 klienter. Sammanlagda administrationskostnaderna uppgingo detta år till 10 359 kr, varav 7152 kr icke kunde täckas av driftsöverskott. Klienternas sammanlagda antal arbetstimmar uppgingo under året till 9 742 och deras sammanlagda löneinkomster till 8 209 kr, vilket i medeltal för år och klient sålunda utgjorde 820 kr. Inkomsten per arbetstimme uppgick till i genomsnitt kr 0:84.

A d m i n i s t r a t i o n s k o s t n a d e r n a per vårdplats uppgingo till brutto 1 036 kr och netto 715 kr, för arbetstimme till brutto kr 1:06 och netto kr 0:73 och per lönekronaa till brutto kr 1:26 och netto kr 0:87. Vidl vävstugan intogos u n d e r år 1947 9 personer och utskrevos 7. Av de 10persomer, som vid 1947 års slut arbetade där, voro sex psykiskt sjuka, tre vanföra i och en reumatiker. Stadsmissionens

hemarbetscentral.

Stadsmissionens hemarbetscentral är en organisation, som ligger något vid: sidan om de egentliga anstalterna för arbetsträning och arbetsprövning. De allmäinna p r i n c i p e r n a för centralens arbete samt den utveckling, densamma tagit,, motiv/era emellertid en redogörelse för dess uppkomst och arbetssätt. — Initiativet till denna verksamhet togs år 1945 av arbetsberedningskontoret i Stockholm,, som konstaterat, att vissa av dess klienter, som på grund av olika orsaker ej kurana anvisas arbete i öppna arbetsmarknaden, dock besitta arbetsförmåga i såd;an utsträckning, att de under förutsättning av lämpliga stödåtgärder skulle kunma göra en produktiv insats. Denna grupp består huvudsakligen av sådana p a r t i e l l t arbetsföra — övervägande svårt vanföra, kroniskt sjuka och överåriga — viilkas arbetsinsats är så låg eller ojämn, att de ej kunna binda sig för ett visst antal arbetsdagar eller arbetstimmar per vecka. Det är ej möjligt att placera dessai hos privata arbetsgivare, vilka ha fordringar på bestämd arbetsprestation. För avtt bereda dessa sökande tillfälle till inkomst i förhållande till arbetsinsatsen och iför att deras produktionsförmåga skall kunna tillvaratagas, måste de således antingen placeras på speciellt organiserade arbetsplatser vid sidan av den .egentliga produktionen, d. v. s. i s. k. skyddad sysselsättning, eller också anvisias lämpliga arbetsuppgifter, som de kunna utföra i sina bostäder. Med det s e n a r e alternativet äro för såväl arbetsgivaren som arbetstagaren vissa olägenheter förknippade. — Arbetsgivarna klaga över oregelbundna leveranser och <över svårigheten att fortlöpande kontrollera arbetets utförande, transportkostnader, ökade administrationskostnader m. m. För arbetstagaren uppkomma i viss.a fall besvär och kostnader med att hämta och leverera arbetsmaterial, svårigheten att få instruktion och utbildning, lärotidens dåliga ekonomiska utbyte, olägenheter med bostaden som arbetsplats, avsaknaden av arbetsgemenskapens stimulans m. m. Mycket talar för att en neutral arbetsplats, som samtidigt vid behov kunde tjänstgöra som förmedlingscentral för hemarbetsuppgifter, skulle ha en uppgift att fylla. Fattigvårdsnämnden i Stockholms stad och stadsmissionen vidtalades angående denna fråga och förde år 1945 förhandlingar, som resulterade i att den senare med bistånd av fattigvårdsnämnden organiserade dels en verkstad, dels en central för utlämning av vissa hemarbeten, som tillhandahållas av olika industrier. Överenskommelsen mellan fattigvårdsnämnden och stadsmissionen innebär, att nämnden svarar för lokalhyra, i n r e d n i n g samt belysnings- och telefonkostnader. Stadsmissionen ställer sig som arbetsgivare gentemot arbetstagare, avlönar instruktörer och arbetsledare, förskotterar arbetslöner m. m. Den driver med andra ord verksamheten. Denna är ännu så länge förlagd dels till en lokal omfattande sex rum i huset Snickarbacken 6, dels en lokal på c:a 250 kvm i huset Hornsgatan 36, dels en lokal inom Karolinska sjukhuset. Genom att sålunda ställa ändamålsenliga arbetslokaler, verktyg, viss maskinell utrustning, arbetsledare och instruktörer till förfogande för sådana partiellt arbetsföra, som icke kunna placeras i öppna marknaden, avser denna central 341

att giva dessa klienter, därest de ha möjlighet att förflytta sig till och från arbetsplatsen, större förutsättningar att göra en effektiv arbetsinsats utan förpliktelser att hålla fastställda arbetstider. För arbetsgivarparten innebär denna centrala arbetsplats upjjenbara fördelar. Onödiga transporter undvikas, och överblicken över pågående arbeten blir bättre. Förekomsten av utbildade instruktörer samt viss utrustning medför även, att mer kvalificerade arbetsuppgifter kunna utlämnas o. s. v. Genom att tjänstgöra som distributionscentral och genom att ställa transportmedel och instruktörer till förfogande för sådana partiellt arbetsföra, som på grund av svårigheter att förflytta sig eller av annan orsak uteslutande äro hänvisade till hemarbete eller som på grund av sin ringa arbetsinsats ej kunna placeras i den »ordinarie hemarbetsmarknaden», söker hemarbetscentralen hjälpa arbetsförmedlingen att utnyttja en arbetskraftsreserv, som är svår att på annat sätt nyttiggöra. Som tidigare nämnts, utlämna vissa industrier till hemarbetscentralen tempobetonade arbetsuppgifter, som sedan utföras av de arbetande. Någon som helst tidigare yrkesutbildning fordras i regel icke. Som exempel på arbetsuppgifter kan nämnas lindning av elektriska småmotorer, filnings-, monterings-, nitningsoch lödningsarbeten, avsynings- och provningsuppgifter etc. Arbetarna å centralen ha för sina arbetstempon samma ackordslön, som är fastställd för motsvarande arbete på uppdragsgivarens fabrik, jämte semesterersättning. Försöket med hemarbetscentral har slagit väl ut, trots att rörelsen på grund av lokalsvårigheter ej kunnat utbyggas i önskvärd utsträckning. Uppdragsgivarna ha uttalat sin tillfredsställelse med centralen och uttryckt sin förvåning över att svårt arbetshindrade personer, som här sysselsättas, kunna utföra ett ur kvalitetssynpunkt så gott arbete. Avsikten med denna verksamhet var, att den skulle giva de svårast arbetshindrade s. k. skyddad sysselsättning. Remissmyndigheter, läkare, sjukhus och anstalter, ha emellertid funnit, att den varit mycket värdefull som arbetsträningsplats, och därför i allt större utsträckning dit remitterat sina fysiskt klena men för mekaniskt arbete intresserade patienter. Medelbeläggningen på hemarbetscentralen var under år 1947 35 klienter. Sammanlagda administrationskostnaderna uppgingo under året till 25 680 kr, varav 23 936 kr ej kunde täckas av driftsöverskott. Klienternas sammanlagda antal arbetstimmar uppgick till 57 841 och deras sammanlagda löneinkomster till 70 529 kr, vilket i medeltal per år och klient utgjorde 2 015 kr. Inkomsten för arbetstimme utgjorde i genomsnitt kr 1:22. Administrationskostnaderna per arbetsplats utgjorde brutto 733 kr och netto 684 kr, per arbetstimme brutto kr 0:44 och netto kr 0:41 samt per lönekrona brutto kr 0:36 och netto kr 0:34. Hemarbetscentralen hade vid 1947 års början 53 personer i arbete. Under året Inskrevos ytterligare 79 personer. Av dessa voro 14 vanföra, 1 hörseldefekt, 5 syndefekta, 3 lungsjuka, 10 psykiskt sjuka, 27 reumatiker eller på annat sätt fysiskt sjuka, 1 alkoholist, 5 överåriga, och 13 hade ej rubricerade arbetshinder. Avgången var under året 56, och vid årets slut erhöllo 76 personer arbete genom centralen. Industrihemmet

(för

män).

Hemmet, som kan sysselsätta ett 60-tal personer, är huvudsakligast avsett för villkorligt frigivna eller försöksutskrivna återfallsförbrytare, straffriförklarade eller svåra alkoholister, vilka så gott som utan undantag äro försöksutskrivna från resp. anstalter och som i flertalet fall stå under övervakning eller tillsyn.

När det gäller dessa klienter är det av synnerlig vikt att kontrollera inte bara vederbörandes arbetsförmåga utan också hans vandel och allmänna livsföring. Hemmet är därför organiserat som internat med ett 30-tal platser. I regel beredes nyintagen både inackordering och arbete å hemmet. Visar det sig efter lämplig prövotid, att vederbörande iakttager skötsamhet och god ordning, kan han tillåtas att bo utom hemmet men fortfarande arbeta därstädes. Ger nämnda anordning ej anledning till anmärkningar, placeras han i samråd med hemmets föreståndare av arbetsberedningskontoret ut i öppna marknaden. I vissa fall har också intagen person, när remissmyndigheten särskilt begärt detta, medgivits att bo kvar å hemmet, trots att han haft arbete utom detsamma. Flertalet av de intagna ha under långvariga anstaltsvistelser i regel erhållit viss utbildning inom något yrke. Denna utbildning är dock i allmänhet ej tillräcklig för anställning inom yrket i öppna arbetsmarknaden. Hemmet avser att genom sina olika verkstäder i viss utsträckning komplettera den sålunda påbörjade utbildningen. De verkstäder, som hemmet ha till sitt förfogande, äro följande: mekanisk verkstad, armaturverkstad, smedja och svetsningsverkstad, snickeriverkstad, tapetserarverkstad, måleriverkstad, skomakeriverkstad samt skrädderiverkstad. Diverse- och grovarbetare, som ej lämpligen kunna sysselsättas i någon av verkstäderna, beredas arbete antingen i hemmets vedgård eller med sortering och skrotning av inkomna avfallsprodukter. Andra sysselsättas med transportarbete. Hemmets drift är baserad huvudsakligast på insamling av skänkta möbler, kläder, liusgeråd, lump och avfall m. m., vilka föremål repareras och antingen bortskänkas genom stadsmissionens hjälpbyråer eller eventuellt försäljas genom verksamhetens försäljningslokal. Under senare år har emellertid nytillverkning upptagits i stor utsträckning, särskilt inom de mekaniska verkstäderna och snickeriverkstaden. Maximitiden för vistelsen å hemmet är åtta månader, men denna kan, när särskilda skäl föreligga, ytterligare utsträckas. Med nuvarande goda konjurnkturer på arbetsmarknaden ha dock de som skött sig utan anmärkning i allmiänhet kunnat utskrivas efter en vistelse, som varierat mellan 1 och 3 månader. Då det i allmänhet är ytterligt vanskligt att placera detta klientel i öppna marknaden, är det för arbetsberedningskontorets tjänstemän utomordentligt värdefullt att vid planläggningen av lämpliga arbetsberedningsåtgärder kunna stödja sig på hemmets utlåtande om de intagnas arbetskunskap, yrkesskicklighet, allmänna vandel o. s. v. De utskrivningar till annat arbete, som ägt rum, ha också i allmänhet slagit förvånansvärt väl ut. Medelbeläggningen vid industrihemmet var under år 1947 41 klienter, som

tillsammans utförde 91 228 arbetstimmar mot en sammanlagd löneinkomst på 130 457 kr. Medelinkomsten per klient och år utgjorde sålunda 3 182 kr och medeltimpenningen kr 1:43. Sammanlagda administrationskostnaderna utgjorde brutto 136 500 kr, varav 49 413 kr ej kunde täckas av driftsöverskott. Administrationskostnaderna per vårdplats utgjorde brutto 3 329 kr och netto 1 205 kr, per arbetstimme brutto kr 1:50 och netto kr 0:54 samt per lönekrona brutto kr 1:05 och netto kr 0:38. Till industrihemmet hänvisades under år 1947 från arbetsberedningskontoret 69 personer för arbete och vård. Av dessa voro 12 remitterade från fångvårdsanstalter, 35 från alkoholistanstalter, 8 från sinnessjukhus (straffriförklarade) och 14 från andra sociala institutioner. 62 personer hade utskrivits från hemmet, i 35 fall till arbete i fria arbetsmarknaden, i 7 fall på grund av sjukdom, i 5 fall på egen begäran, och i 15 fall hade vederbörande avvikit.

Stockholms

stads

fattigvårdsnämnd.

Fattigvårdsnämnden i Stockholm h a r sedan några år tillbaka bedrivit ett energiskt arbete för att få till stånd en ändamålsenlig och lämplig sysselsättningsterapi vid de olika vård- och ålderdomshemmen. Denna strävan har också givit till resultat, att en omfattande terapiverksamhet för närvarande bedrives vid anstalterna. Som ett komplement till denna igångsatte nämnden hösten 1946 tre s. k. hemarbetscentraler, av vilka en dock övertagits av Stockholms stads centraldispensär, samt en sy- och vävstuga, vilka arbetsplatser ha till uppgift att bereda personer tillhörande den öppna vården tillfälle till sysselsättning och inkomster utöver fattigvårdsunderstödet. De personer, som erhålla arbeten genom dessa centraler, äro icke och väntas i allmänhet icke bli aktuella för den fria arbetsmarknaden. De äro i allmänhet ej heller inskrivna som sökande vid arbetsförmedlingen. Därest en arbetares hälsotillstånd skulle förbättras eller om vederbörande skulle utföra en arbetsprestation, som ligger utöver genomsnittet vid centralen, remitteras han eller hon till arbetsberedningskontoret för fortsatt arbetsvärd. Centralerna, som äro organiserade efter mönster av stadsmissionens hemarbetscentral, äro belägna vid Kammakaregatan 13 (40 kvm) och Herkulesgatan 14 (80 k v m ) . Arbetsuppgifterna äro av många olika slag, docktillverkning, sömnad, klippnings- och klistringsarbeten o. dyl. I vissa fall ha beställningsarbeten utförts åt privata firmor, i andra ha centralerna i egen regi tillverkat varor, vilka sedan saluförts. Sy- och vävstugan är belägen i huset Adolf Fredriks torg 1 och disponerar där c:a 70 kvm. Ungefär 20—25 personer kunna sysselsättas med vävning, sömnad och mattrasklippning. Fattigvårdsnämndens erfarenheter av denna form av sysselsättning äro de allra bästa. Frågan om utbyggnad är aktuell. Systugan vid Kammakaregatan har under år 1947 haft en medelbeläggning av 6 klienter, varjämte 20 hemarbetare försetts med arbetsuppgifter. Sammanlagda antalet arbetstimmar uppgick preliminärt till 11 100 och de sammanlagda löneinkomsterna till 6 663 kr. Medelinkomsten per klient och år uppgick till 256 kr, varvid dock är att märka, att hemarbetarnas ojämna arbetsinsats väsentligt försämrar medelvärdet. Inkomsten per arbetstimme uppgick i genomsnitt till kr 0:60. Systugan vid Adolf Fredriks torg sysselsatte år 1947 8 klienter i genomsnitt, varförutom 30 hemarbetare furnerades med hemarbetsuppgifter. Sammanlagda antalet arbetstimmar uppgick uppskattningsvis till 12 700 och den sammanlagda löneinkomsten till 7 623 kr. Under samma reservation som i föregående fall uppgick medelinkomsten per klient och år till 201 kr och medelinkomsten per arbetstimme till kr 0:60. Vävstugan vid Adolf Fredriks torg hade samma år en medelbeläggning av 14 klienter med ett sammanlagt timantal på 4 633 samt en sammanlagd löneinkomst uppgående till 2 942 kr. Medelinkomsten per klient och år uppgick till 210 k r och timförtjänsten i medeltal till kr 0:64. Tempoverkstaden vid Herkulesgatan sysselsatte år 1947 i genomsnitt 6 klienter, som tillsammans utförde 4 633 arbetstimmar mot en sammanlagd löneinkomst på 6 116 kr. Klienterna, som utförde tempoarbete för telefonaktiebolaget L. M. Ericsson, voro av fattigvårdsnämnden garanterade en minimitimpenning av kr 1:32, varför ett tillskott från fattigvårdsnämnden på 2 446 kr ingick i lönebeloppet. Medelinkomsten per klient och år belöpte sig till 1 019 kr och medelförtjänsten per timme till kr 1:32. I organisatoriskt avseende kunna de olika organen icke särskiljas, varför de administrativa kostnaderna, som i det följande redovisas, avse samtliga h ä r

nämnda fattigvårdsnämndens inrättningar förutom tempoverkstaden vid Herkulesgatan. Sammanlagda administrationskostnaderna vid dessa tre arbetsplatser utgjorde för år 1947 27 475 kr, vilken summa, då driften ej lämnade något överskott, utgjorde fattigvårdsnämndens utgifter för verksamheten. Administrationskostnaderna per arbetsplats uppgingo, om även de hemarbetare inräknades, som genom de olika instituten erhöllo hemarbete, till 352 kr, per arbetstimme till kr 0:97 samt per lönekrona till kr 1:59. Vid tempoverkstaden vid Herkulesgatan utgjorde sammanlagda administrationskostnaderna 6 750 kr, vilket fördelat på vårdplats uppgick till 1 125 kr, per arbetstimme till kr 1:46 och per lönekrona till kr 1:10. AB

Carex.

I samband med planeringen av ett till Södersjukhuset i Stockholm anslutet eftervårdssjukhus, E-sjukhus, startades i utredningssyfte inom Södersjukhuset en försöksavdelning för arbetsterapi. Vid denna arbetsavdelning mottogos dels sjukhusets egna patienter, dels andra svårt arbetshindrade personer. Klientelet sysselsattes med ungefär samma arbetsuppgifter, som förekomma å Stadsmissionens hemarbetscentral. I regel utbetalades emellertid arbetstagarnas löner direkt till vederbörande genom det företag, för vilket arbetet utföres. Någon fastställd timpenning förekom i allmänhet ej, utan de arbetande hade mestadels ackordsersättning. Under den tid verksamheten pågick bereddes sammanlagt c:a 70 personer sysselsättning. Verksamheten hade karaktär både av sluss mellan sjukhuset och arbetslivet och av skyddad verkstad för de svårast arbetshindrade. Såväl ur ekonomisk som social och medicinsk synpunkt ha erfarenheterna av försöksverksamheten varit tillfredsställande. Tyvärr stodo emellertid i fortsättningen ej lokalmöjligheter till buds inom sjukhuset, varför försöksverksamheten i och med utgången av iaugusti månad 1947 upphörde. Några andra lokaler inom Stockholm stodo ej att uppbringa. Emellertid ha vissa av de arbetande samt en del utrustning överfHyttats till AB Lux fabriker, Lilla Essingen. I samråd med ledaren för försöksverksamheten vid Södersjukhuset har detta företag startat en filialverkstad för partiellt arbetsföra. Denna filialverkstad har organiserats som ett fristående bolag — AB Carex. AB Lux svarar för lämpliga arbetsuppgifter, lokaler samt maskinell utrustning. AB Carex, som under sin första verksamhetstid uppvisade ett betydande driftsunderskott, har haft vissa svårigheter att ekonomiskt finansiera verksamheten. Genom en överenskommelse har emellertid Stockholms stadsmission från den 1 augusti 1948 förbundit sig att bidraga med visst belopp till driften, under villkor att verksamheten får ren arbetsvårdskaraktär och ingår som en länk i stadsmissionens kedja av arbetsträningsanstaltcr. Verkstaden sysselsätter för närvarande 32 arbetare, som samtliga i enlighet med avtalet mellan stadsmissionen och arbetsförmedlingen inskrivits vid arbetsberedningskontoret. Av dessa äro 9 män och 23 kvinnor. Manliga arbetare garanteras en minimitimpenning på brutto 2 kr, medan kvinnliga arbetare erhålla kr 1:53 per timme. I övrigt utgår ackordsersättning, och den genomsnittliga timförtjänsten belöper sig till kr 2:25. Stockholms stadsmission lämnar ett månatligt bidrag på 1 100 kr, vilket sålunda utgör nettokostnaderna för den vid verkstaden bedrivna arbetsträningsverksamheten. Beräknat efter en medelbeläggning av 30 klienter skulle den årliga nettokostnaden per vårdplats utgöra 440 kr, per arbetstimme enligt nuvarande sysselsättningsgrad kr 0:26 och per lönekrona kr 0:12. 345

OHD-stiftelsens

arbetsstuga

för

nervsjuka.

Denna organisation mottager patienter, vilka remitterats från olika privatpraktiserande läkare, Serafimerlasarettets och Karolinska sjukhusets polikliniker samt från stadens sinnessjukhus. Patienterna, som på grund av olika nervösa sjukdomstillstånd äro i behov av ordnad övergångssysselsättning under medicinsk ledning, beredas arbete med bokbinderi, slöjd, vävning, gobelängarbeten, stickning, broderi och hushållsarbete. Lön för utfört arbete utgår ej, men patienterna erhålla utan kostnad en måltid varje dag samt mellanmål i form av kaffe och bröd. Verksamheten bereder i allmänhet arbete åt 6 personer. Verksamheten nedlägges i regel under sommaren.

Centraldispensärens

i Stockholm

verksamhet.

Centraldispensären i Stockholm upprättade i slutet av år 1946 en arbetsträningslokal för tbc-sjuka och konvalescenter i huset Maria Prästgårdsgata 31, och verksamheten igångsattes i början av år 1947. Stockholms stads fattigvårdsnämnd, som är hyresvärd, upplät till att börja med endast två rum för verksamheten, men på grund av den snabba utvecklingen blev det snart nödvändigt att anvisa ytterligare arbetsutrymmen. Arbetsstyrkan har ökat från 5 man första veckan till för närvarande i genomsnitt 40 man. Samtliga äro icke smittoförande lungtuberkulösa. Av hygieniska skäl är det dock icke tillåtet att sysselsätta en större arbetsstyrka i lokalerna. En garanterad minimitimpenning utgår med kr 1:32 och sammanlagda veckoavlöningarna uppgå till 2 000 kr. Medelinkomsten under mars och april månader 1948 var kr 2:04 i timmen. Arbetstiden är 24 timmar per vecka. De arbetsuppgifter, som förekomma, äro i stort sett desamma som de, som utlämnas genom stadsmissionens hemarbetscentral. Centraldispensären har emellertid avtal med endast ett industriföretag, nämligen telefonaktiebolaget L. M. Ericsson och därigenom har det varit möjligt att i stor utsträckning erhålla arbetsmaskiner till låns från uppdragsgivaren. Av denna orsak förekommer maskinarbete i större utsträckning än vad annars är fallet vid arbetsplatser av denna typ. Den 1 januari 1948 öppnade centraldispensären i den Stockholms stad tillhöriga Västberga gård en arbetscentral för huvudsakligen smittoförande tuberkulösa. Här voro i oktober 1948 44 personer sysselsatta med i huvudsak samma arbetsuppgifter som vid Maria Prästgårdsgata. Med trädgårdsarbete sysselsättas ytterligare 4 klienter. En särskild verktygsavdelning, som beräknas ge arbete åt 5 personer, skall sedermera inrättas. Arbetstiden är här liksom på arbetscentralen vid Maria Prästgårdsgata 24 timmar per vecka. Garanterad timpenning utgår med kr 1:32, men medelinkomsten har under 3:e kvartalet 1948 uppgått till kr 2:39 per timme. Arbetslokalerna äro inredda i gårdens huvudbyggnad, av vilken 480 kvm inretts för ändamålet samt för lagerlokaler, mat- och vilorum m. m. Dessutom inrymmer byggnaden 150 kvm yta, som ännu icke tagits i bruk. 5 rum användas som arbetslokaler. Dessutom finnas förrådsutrymmen, två omklädningsrum, toalettrum, två vilorum, rum för arbetsledaren samt matrum för 30 personer. Invid huvudbyggnaden har uppförts en barack, som inrymmer bostäder för 26 klienter, två i varje sovrum. För dessa har även ordnats med möjligheter att få måltider på platsen. Vid såväl Maria Prästgårdsgata som Västberga undergå de färdiga produkterna före leveransen desinfektion i värmeugnar, som uppvärmas till 140 grader.

Avssikten är, att man på verkstäderna vid Maria Prästgårdsgata och i Västberga skall ; sysselsätta en del av klientelet med motorlindningar o. dyl. för att så småningomn k u n n a utföra reparationer av motorer för olika firmor. Till Västberga hör älven ett j o r d o m r å d e på 4% hektar, vilket iordningställts för trädgårds- och rotfruiktsodling, med vilken verksamhet en del av klienterna sysselsättas. 3 växthus 0)ch ca 600 bänkfönster finnas på gården. Cemtraldispensären h a r gjort en sammanställning av vissa uppgifter r ö r a n d e de vied centraldispensärens verkstäder samt i hemarbete genom dispensären sysselsatta klienternas sociala och ekonomiska förhållanden. Av densamma framgår bl. a.., att klienternas antal u n d e r år 1947 uppgick till 138, varav 12 kvinnor. De yrngsta voro i åldern 16—-20 år (4 personer) och de äldsta i åldern 60—65 år (31 personer). Medelåldern var c:a 38 år. Av de 138 klienterna hade 100 under åren 1938—1947 åtnjutit fattigvårdsunderstöd med sammanlagt 559 000 kr, eller per p e r s o n i medeltal 5 590 kr. Antalet understödsår uppgick till 497 eller i genomsnitt per person till 4,9. Av samtliga klienter voro 29 förtidspensionerade. Sammanlagda antalet pensionsår för dessa uppgick till 269 eller för person i genomsnitt 9,3, och till samtliga jpensionärer hade utbetalats pensioner med sammanlagt 92 554 kr eller till varje' pensionär i genomsnitt 3 191 kr. De 138 klienterna, av vilka 45 voro hemarbetare, utförde under året arbete i sarmmanlagt 50 627 arbetstimmar (i genomsnitt 366 arbetstimmar per person) och e r h ö l l o för dessa en sammanlagd inkomst av 87 294 kr, vilket motsvarade en genomsnittsinkomst per timme av kr 1:72 och per person av kr 632:57. Av ovanstående 138 klienter voro 93 under året sysselsatta vid arbetscentralesrna vid Maria Prästgårdsgata och Västberga; 68 av dessa åtnjöto socialvårdisunderstöd. Sammanlagda antalet arbetstimmar för dessa senare uppgick till 31 1118 och den sammanlagda inkomsten till 53 356 kr, eller i genomsnitt 784 kr p e r person och år och kr 1:75 per timme. De övriga 25, vilka icke åtnjutit socialvårdsunderstöd, kommo upp till en sammanlagd arbetstid av 10 022 timmar med en inkomst av 18 453 kr, eller i genomsnitt per person 738 kr och per arbetst i m m e kr 1:80. Den genomsnittliga beläggningen vid arbetscentralerna uppgick till c:a 38 personer. Den årliga inkomsten per klient belöpte sig till 1865 kr och den genomsnittliga timinkomsten för samtliga klienter till kr 1:75. F ö r 32 av klienterna upphävdes eller minskades socialvårdsunderstödet under året med sammanlagt 15 209 kr. Av samtliga 138 personer kvarstodo vid 1947 års slut 77 personer i arbete. Av de övriga hade tre avlidit, 10 slutat på grund av sjukdom, 27 återgått till arbete i öppna marknaden, 12 befunnits olämpliga för arbetet, 8 slutat utan angiven orsak och 1 avrest till annan ort. Sammanlagda administrationskostnaderna för hemarbetscentralerna uppgingo under år 1947 till 31 762 kr, varav 24 262 kr ej kunde täckas av driftsöverskottet. Administrationskostnaderna per arbetsplats utgjorde brutto 825 kr och netto 630 kr, per arbetstimme brutto kr 0:77 och netto kr 0:59 samt per lönekrona brutto kr 0:44 och netto kr 0:34. Stockholms

blindförening.

Stockholms blindförening driver sedan relativt lång tid tillbaka ett antal verkstäder, där blinda personer beredas arbete och möjlighet att sörja för sitt uppehälle. Denna verksamhet drives icke i arbetstränande syfte utan är att betrakta som skyddad sysselsättning. Då den enbart sysselsätter partiellt arbetsföra, h a r en redogörelse här medtagits. Den industriella driften vid verkstäderna ger inte

sådana inkomster, att de kunna täcka samtliga omkostnader, utan underskottet täckes dels av räntor å donerade medel, dels av andra inkomster, däribland anslag från Stockholms stads fattigvårdsnämnd. Arbetshemmet för blinda, korgmakeriverkstaden, sysselsatte under år 1947 15 klienter, och i löner till dessa utbetalades sammanlagt 45 865 kr, vilket i medeltal per klient och år utgjorde 3 058 kr. Sammanlagda antalet arbetstimmar uppgick till 37 440 och inkomsten per timme i medeltal till kr 1:23. I borstbinderiverkstaden arbetade under år 1947 i genomsnitt 30 klienter, vilka utförde sammanlagt 72 800 arbetstimmar och i ersättning för detta erhöllo 109 624 kr. Medelinkomsten per klient och år utgjorde 3 654 kr och per arbetstimme kr 1:51. Skurduksväveriet sysselsatte 3 arbetare, som utförde 6 240 arbetstimmar mot en avlöning av 9 806 kr. Medelinkomsten uppgick per timme till kr 1:57 och p e r klient och år till 3 269 kr. Arbetstillgången vid mattillverkningsverkstaden var under år 1947 ojämn, varför de 2 anställda arbetarna endast utförde 3 640 arbetstimmar. De fingo ur Allmänna kassan ett visst tillskott till sin arbetslön, så att deras sammanlagda inkomst uppgick till 10 651 kr. Därav förklarades den höga årsinkomsten per klient, nämligen 5 326 kr, och medeltimpenningen, kr 2:93. De olika verkstäderna ha en gemensam administrativ central, nämligen Allmänna kassan, som förutom denna uppgift även handlägger understödsärenden för Stockholms blindförening. Det är därför ogörligt att redogöra för administrationskostnaderna särskilt för varje verkstad, utan redovisningen omfattar hela verksamheten. Sammanlagda administrationskostnaderna uppgingo till 79 804 kr, vilket per vårdplats uppgick till 1596 kr, per arbetstimme kr 0:66 samt per lönekrona kr 0:45. På privat initiativ startades år 1937 för blinda arbetare en till Stockholm förlagd fabriksmässig, kemisk-teknisk tillverkning. Inom blindvårdskretsar var man emellertid mindre tillfreds med verksamhetens uppläggning och drift och önskade större inflytande över densamma. De blindas förening och Stockholms blindförening beslöto därför år 1945 att gemensamt inköpa företaget för att driva detsamma i egen regi. För ändamålet bildade föreningarna De blindas tekniska fabriksaktiebolag med ett aktiekapital av 100 000 kr. Fabriken inrymmes i en fabriksbyggnad å Hammarbyområdet, där ett utrymme av c:a 870 kvm golvyta disponeras. I fabriken tillverkas nu tvätt- och rengöringsmedel samt andra kemisk-tekniska artiklar enligt fullständigt industriella metoder. Samtliga vid fabriken arbetande äro blinda; några ha dock ledsyn. I första hand ha anställts sådana blinda, som ej anses lämpliga för arbete i öppna marknaden. De arbetande äro anställda enligt samma villkor, som gälla för fullödig arbetskraft inom liknande företag. Arbetsförtjänsten uppgår för närvarande i genomsnitt för manlig arbetare till i det närmaste 2 kr per timme, för kvinnlig till c:a kr 1:25 per timme. Arbetarna äro fackligt organiserade. Arbetsstyrkan har utgjort högst 20 personer och lägst 14 personer. Produktionskapaciteten måste betecknas som normal i förhållande till antalet anställda. Bolaget står under väl kvalificerad ledning såväl vad driften som försäljningen av produkterna beträffar. En landsomfattande försäljningsorganisation har lagts upp, och resultatet av verksamheten har visat, att företaget är konkurrenskraftigt och h a r vunnit god avsättning för sina produkter. Omslutningen under första verksamhetsåret översteg ett värde av 700 000 kr och har sedermera ökats kontinuerligt. Bolagsledningen hoppas inom kort komma upp i miljonomslutning

Frälsningsarméns

industrihem

(skyddshem).

Hennmet, som är beläget Kolargatan 2, Värtan, är organiserat efter exakt samma princiiper som stadsmissionens industrihem men h a r ej fullt så många och olikartadee sysselsättningsmöjligheter. Plats kan där beredas för 35 personer. Industrih e m m e t avser i första h a n d att hjälpa från fångvårds- och alkoholistanstalter frigivina med försörjning och övervakning under den första tiden efter frigivningein s a m t att bibringa dem arbetsvana och arbetsvillighet under friare former än vaid fängelser och anstalter kunna bjuda dem. Flertalet personer, som beredas p l a t s i hemmet, äro diverse- och grovarbetare utan utbildning i något särskiilt yrke. Arbetet består av sortering och pressning av papper och papperslump samt sågning och huggning av ved. Dessutom sysselsättas en del av de intagnia i en i anslutning till hemmet förlagd uppsamlingscentral, verkstad och försäljningsbod kallad »Myrorna», inrymmande snickeri, skrädderi, skomakeri, t a p e t s e r a r - och bokbinderiverkstad. I arbetslön erhålla de intagna, vilka på f r i t i d e n åtnjuta full rörelsefrihet utom hemmet, förutom fritt vivre »fickpengar», som adlt efter flit och arbetsförmåga variera mellan 10 och 17 kr per vecka. Medeltalet intagna uppgick under år 1947 till 23. Under året intogos 35 personer.. Av dessa hade 1 remitterats från fångvårdsanstalt, 2 från alkoholistanstallter, 12 från sinnessjukhus (straffriförklarade), 10 från Hemmets vedgård eller stadsmissionen, 2 från skyddsvärnet, 2 från nykterhetsnämnden, 1 från arbetssberedningskontoret, varjämte 5 beretts plats på egen begäran. Fram hemmet utskrivna under år 1947 voro: till öppna marknaden 6 personer, återfcirda till anstalter 8, Hemmets vedgård 6, ålderdomshem 1 person. Beträffande 10 p e r s o n e r saknas uppgift om deras förhållanden efter avgång från hemmet. De sammanlagda administrationskostnaderna för industrihemmet uppgingo u n d e r år 1947 till 60 091 kr. Det sammanlagda antalet fullgjorda arbetstimmar utgjor-de 38 000. Klienternas sammanlagda löneinkomster uppgingo till 38 900 kr, vilket i medeltal per år och klient sålunda skulle utgöra 1 691 kr. Inkomsten per arbetstimme var i genomsnitt kr 1:02. Administrationskostnaderna per vårdplats uppgingo under år 1947 till brutto 2 613 kr, per arbetstimme till brutto kr 1:58 och per lönekrona till brutto kr 1:54. Göteborgs

stads

arbetslöshetsnämnds

verksamhet.

Den 7 oktober 1943 beslöto stadsfullmäktige i Göteborg att tillsätta en beredning bestående av nio personer med uppdrag att utreda och till stadsfullmäktige inkomma med förslag i syfte att åstadkomma förbättrade vård- och utkomstmöjligheter för partiellt arbetsföra. I betänkande den 17 juni 1946 hemställde beredningen bl. a., att stadsfullmäktige måtte uppdraga åt en för ändamålet särskilt bildad förening att inrätta och leda ett s. k. arbetsinstitut, vilket skulle omfatta en skrivbyrå, sy- och vävateljéer, verkstäder för enklare snickeri samt målnings- och tapetserarverkstäder. Därest stadsfullmäktige ej funne detta lämpligt, hemställde beredningen, att fullmäktige måtte bemyndiga arbetslöshetsnämnden att inrätta och leda arbetsinstitutet. Stadsfullmäktige anslöto sig till det senare alternativet men gåvo dessutom arbetslöshetsnämnden befogenhet att uppdraga åt ett särskilt utskott, bestående av högst 7 inom eller utom nämnden för ett år i sänder valda personer, att under nämndens inseende handhava verksamheten vid arbetsinstitutet. Arbetslöshetsnämnden, som redan tidigare bedrivit yrkesutbildnings- och omskolningsverksamhet för partiellt arbetsföra, igångsatte den 26 mars 1947 under namn av Göteborgs stads arbetsberedning till arbets349

institutet hörande verksamhetsgrenar, omfattande dels arbetsberedning för konvalescenter, innan dessa återinträda i arbetslivet, dels s. k. skyddad verksamhet för personer, som icke kunna förväntas bliva placerade i arbete i öppna marknaden. Verksamheten, som helt finansieras genom anslag av Göteborgs stad, bedrives sedan oktober 1948 i tvenne baracker, som inköpts för ändamålet för 10 000 kr. Kostnaderna för maskiner och verktyg uppgingo till 10 086 kr. I barackerna kan plats beredas för c:a 100 personer. Den 15 maj 1948, då barackerna ännu icke tagits i bruk utan verksamheten bedrivits i förhyrda lokaler på olika platser i Göteborg, sysselsattes vid arbetsinstitutet 59 personer, varav 33 män och 26 kvinnor. Beträffande de sysselsattas arbetshinder utgjordes dessa för kvinnornas del huvudsakligen av olika nervåkommor eller efterblivenhet i några fall och för männen av ryggskador, reumatisk värk, nervåkommor eller efterblivenhet. Arbetsuppgifterna ha för kvinnorna utgjorts av sömnad, vävning och knappslagning, paketering och förpackning, etikettering samt skrivgöromål och diverse sammansättnings- och monteringsarbeten. För männen ha arbetsuppgifterna förutom enklare svarvnings- och fräsningsarbeten samt borrning, lödning, hyvling lackering och målning, även bestått av sammansättnings- och monteringsarbeten. I allmänhet utföras vid institutet endast vissa detaljarbeten å artiklar, som utlämnats av företagare, men de kvinnor som äro sysselsatta med sömnadsarbeten tillverka även diverse färdiga artiklar, såsom axelvaddar, badväskor, tehuvar, necessärer etc. samt lakan, klänningar, soldräkter och babykläder. Dessutom tillverkas av plastic dukar, gardiner och malpåsar m. m. Vidare vävas mattor. Arbetsuppgifterna tillhandahållas av kemisk-tekniska industrier samt företag inom mekaniska, elektriska och a n d r a branscher, ävensom varuhus, modesalonger och enskilda. Arbetsinstitutets lokaler äro öppna för arbete från kl. 9 till kl. 16 utom lördagar, då arbetet upphör kl. 13. 75 % av de sysselsatta arbeta full tid. Arbetsuppgifterna ha huvudsakligen utförts på ackord, varvid tillämpats samma ackordspriser, som utgå till vid uppdragsgivarnas företag anställda arbetare. Ibland ha något högre ackordspriser utgått under inlärandet av arbetstempo. På grund av olika arbetsförmåga hos klienterna ha arbetsinkomsterna varit mycket varierande, från kr 0:30 till kr 2:50 per timme. Under tiden 26 mars—31 december 1947 ha 187 partiellt arbetsföra hänvisats till arbetsinstitutet, och av dessa ha 57 manliga och 50 kvinnliga under längre eller kortare tid arbetat vid detsamma. Inte mindre än 21 män ha ansetts lämpliga för omskolning eller yrkesutbildning, varför de intagits i de av arbetslöshetsnämnden bedrivna kurserna. 24 personer ha efter någon tids arbetsträning erhållit arbete i öppna marknaden. Av 33 personer ha en del slutat på grund av sjukdom eller andra orsaker, en del avförts på grund av dålig vandel, och några ha avlidit. Medelbeläggningen vid institutet var under året 50. I arbetslöner ha under samma tid utbetalats 31 204 kr för sammanlagt 29 688 arbetstimmar, vilket i genomsnitt motsvarar en timlön av kr 1:05. Medelinkomsten för klient och år utgjorde 624 kr. De sammanlagda administrationskostnaderna för arbetsinstitutet uppgingo under år 1947 till 46 230 kr. Medelkostnaderna per vårdplats uppgingo till brutto 925 kr, omkostnaderna per arbetstimme till kr 1:56 och per lönekrona till kr 1:48. Semesterersättning utgår till klienterna med 4 % av intjänta belopp utan tilllämpning av 16-dagarsregeln. Klienterna äro vidare försäkrade hos riksförsäkringsanstalten. Från institutet har även utlämnats hemarbete av mindre omfattr.ing. 350

Göteborgs

Lungsjukas

Centralförenings

fritidshem.

I ju?ini m å n a d 1945 ingav syssloman Einar Lind i Göteborgs stadsfullmäktige en m o t i o n om att Göteborgs lungsjukas centralförening måtte erhålla anslag för o r g a n i s a t i o n av ett s. k. fritidshem, vilket även skulle tjänstgöra som arbetsinstituit. Motionen bifölls, och fritidshemmet började sin verksamhet i november 1946 ii h u s e t Andra Långgatan 48, där en lokal på fem rum och kök förhyrts. För veerksacmheten erhålles av Göteborgs stad ett årligt anslag å 2 500 kr och av Götebcorgs lungsjukas centralförening å 5 000 kr. Anläggningskostnaderna ha från novemiber 1946 till den 31 december 1947 uppgått till 9 000 kr och den årliga h y r e s k o s t n a d e n till 1 500 kr. Därtill kommer kostnaden för värme. Som arbetsledarei voro anställda två lungsjuka konvalescenter, vilka som ersättning för sitt arbete; erhöllo tillsammans 4 215 kr. F r i t i d s h e m m e t har plats för 26 arbetande personer. Medelbeläggningen under år 19417 v a r 22, samtliga lungsjuka konvalescenter. Arbetsuppgifterna bestodo av enklarre nitnings-, borrnings-, försänknings-, monterings- och hopsättningsarbeten,, som tillhandahöllos av olika företag, bl. a. den elektriska industrin, fönsterbeslagjstillverkare, ett statligt och ett kommunalt företag, ett varv etc. Den genomsnittliga arbetstiden per dag beräknas till 4 timmar. Hel arbetsdag utgjorde 5 timmaar. Allt arbete utföres på ackord enligt öppna arbetsmarknadens ackordspriser- med ett varierande procenttillägg, som tillfaller fritidshemmet. Under år 1947 utgjorde medelinkomsten för arbetad timme kr 1:48 (för kvinnliga 1:42). U n d e r år 1947 voro 40 personer, därav 26 manliga och 14 kvinnliga, sysselsatta l ä n g r e eller kortare tid vid fritidshemmet. I löner utbetalades 18 339 kr för sammanlaigt 12 389 arbetstimmar. Medelinkomsten per klient och år belöpte sig till 834 k r . Sedan verksamhetens början ha från fritidshemmet 15 personer slussats ut i cjppna marknaden. Sarmmanlagda administrationskostnaderna för fritidshemmet uppgingo u n d e r år 19-47 till 12 950 kr, varav 10 343 kr ej kunde täckas av driftsöverskott. Administraitionskostnaderna per arbetsplats utgjorde brutto 589 kr och netto 470 kr, per airbetstimme brutto kr 1:05 och netto 0:83 samt per lönekrona brutto kr 0:71 och netto 0:56. Gävle

Handarbete.

Sedlan slutet av november månad 1945 h a r en organisation, benämnd Gävle Handarbete, med kommunalt stöd bedrivit arbetsträningsverksamhet för partiellt arbetsföra. Gävle Handarbetes verksamhet är ett led i socialvårdens förebyggande arbete, och det är meningen, att verkstaden skall tjänstgöra som en passage till det fria näringslivet. Verksamheten har emellertid även varit till hjälp för många personer, som av olika orsaker ej kunnat åtaga sig ett vanligt arbete i öppna arbetsmarknaden men ändock velat bidraga till sin egen eller familjens nödvändiga försörjning. De arbetande sysselsättas med tillverkning av julgransprydnader, leksaker, dockmöbler, s. k. uppvecklingsskivor (skivor att linda upp tyger p å ) , stickväskor, putshanddukar m. m. I verksamheten ingår dessutom en särskild central, s. k. lagningscentral, där trasiga kläder av skilda slag mottagas för lagning. Arbetarna ha ej någon fastställd veckolön eller timpenning utan erhålla ackordslön för utfört arbete. Förtjänsterna äro mycket varierande. Det finns arbetare som tjäna upp till 13—14 kr per dag. Erfarenheterna från verksamheten ha varit mycket goda, och avsikten är att utvidga densamma. Samarbete med arbetsförmedlingen har hela tiden bedrivits. De sammanlagda administrationskostnaderna för verksamheten uppgingo under år 1947 till 13 905 kr, 351

varav 7 426 kr ej kunde täckas av driftsöverskott. Medelbeläggningen utgjorde 10 klienter, vilkas preliminära sammanlagda antal arbetstimmar uppgick till 11 587. Klientelets sammanlagda löneinkomster belöpte sig till 8 049 kr, vilket i medeltal per år och klient sålunda skulle utgöra 805 kr. Inkomsten för arbetstimme uppgick i genomsnitt till kr 0:69. Administrationskostnaderna per vårdplats uppgingo under år 1947 till brutto 1 390 kr och netto 743 kr, p e r arbetstimme till brutto kr 1:20 och netto kr 0:64 samt per lönekrona till brutto kr 1:73 och netto 0:92. Norrköping. Fattigvårdsstyrelsen i Norrköping bedriver en relativt omfattande arbetsterapi dels å Sandbyhovs sjukhus, dels för klienter inom den öppna vården i en särskilt förhyrd lokal. I sistnämnda lokal finnas arbetsplatser för 20—25 personer, som sysselsättas med halmslöjd, klippning av mattrasor, knyppling, läder- och pappersarbete, stickning och sömnad, vävning och träslöjd. Fattigvårdsläkaren i Norrköping avser med denna institution, att konvalescenter och personer med arbetshinder av olika slag där skola kunna undersökas och prövas med hänsyn till arbetsförmågan. De arbetande erhålla ackordsersättning för sina prestationer. Erfarenheterna från denna terapiverksamhet ha varit synnerligen goda, varför olika myndigheter och organisationer i staden enade sig om att under ordförandeskap av ombudsman Gustav Larsson tillsätta en kommitté med uppgift att utreda behovet av en större arbetsträningsanstalt och möjligheterna att upprätta en dylik. I en skrivelse, daterad den 19 oktober 1947, hemställde kommittén hos Norrköpings stadsfullmäktige om att stadsfullmäktige måtte besluta att låta upprätta ett institut för arbetsterapi och arbetsträning i Norrköping, att utsq en styrelse för detta institut bestående av högst 11 ledamöter, i vilken styrelse borde ingå representanter för berörda myndigheter och organisationer, att i enlighet med fattigvårdsnämndens medgivande uppdraga åt denna styrelse att från fattigvården övertaga ledningen för driften av den hitintills på försök bedrivna arbetsterapeutiska verksamheten, ävensom medgiva styrelsen att utan ersättning övertaga i verksamheten befintliga inventarier och materiel, att dessutom uppdraga åt styrelsen att i avvaktan på statsmakternas beslut angående den slutgiltiga utformningen av arbetsvärden i landet arbeta för samordning och utveckling av de arbetsvårdande åtgärder, som planerats eller redan vidtagits i Norrköping, att för dessa ändamål ställa till styrelsens förfogande start- och driftsanslag å 15 000 kr för år 1948, att uppdraga åt stadsrevisionen att granska förvaltningen av dessa medel samt att uppdraga åt den sålunda tillsatta styrelsen dels att efter utredning föreslå stadsfullmäktige, huru den nuvarande arbetsterapeutens tjänstgöring och kostnaderna härför böra fördelas mellan fattigvårdsstyrelsen och den föreslagna nya styrelsen, dels att i händelse av att statsbidrag för ifrågavarande verksamhet framdeles kan komma att utgå, tillvarataga stadens intresse i detta avseende, dels ock att vid en senare tidpunkt till stadsfullmäktige inkomma med redogörelse för verksamheten samt förslag angående det fortsatta bedrivandet. Denna hemställan upptog kommitténs ordförande, ombudsman Gustav Larsson, som egen motion. Under hand hade fastighetsmyndigheterna i staden dessförinnan meddelat, att de konstnadsfritt ställde lokaler i huset Trädgårdsgatan 39 till arbetsinstitutets förfogande. Stadsfullmäktige beslutade i enlighet med l:om352

mittééns förslag, och den 1 januari 1948 startade institutet i ovannämnda lokaler. Någojt bokslut för år 1947 har därför institutets styrelse icke att framlägga. Visserligen! fick institutet vid starten övertaga den del av fattigvårdens terapeutiska v e r k s a m h e t , som bedrivits i anslutning till den öppna vården, men denna verks a m h e t låg på ett något annat plan än den, institutet nu bedriver. De uppgifter, som lämnats, avse år 1948, där de åtta första månaderna lagts som grund för en berälkning av årskostnaderna. Institutets beräknade administrationskostnader för år 1948 uppgå brutto till 23 19)3 kr och netto till 15 251 kr. Hyrorna för lokaler uppgå per år till 1524 kr. IDe siffror, som i övrigt framkommit, torde ej kunna läggas till grund för någna beräkningar om brutto- och nettokostnader för vårdplats, arbetstimme, lönekroma e t c , då verksamheten ännu icke igångsatts i full omfattning.

Örebro

läns landstings

arbetscentral

för partiellt

och

träningsverkstad

arbetsföra.

Örebro läns landsting tillsatte år 1944 en kommitté för utredning rörande lämpliga åtgärder för att bereda partiellt arbetsföra ökade möjligheter till arbete och självförsörjning. Denna kommitté ingav till 1947 års landsting en framställning om anslag till bl. a. en arbetscentral och träningsverkstad, vilken framställning bifölls av landstinget. Ledningen av verksamheten utövas av särskilt tillsaitt styrelse. Arbetscentralen började sin verksamhet den 15 mars 1948 i fastigheten Västra Nobelgatan 30, Örebro, där källarutrymmen inretts för ändamålet. Verksamheten h a r finansierats dels med anslag från landstinget å 23 000 kr, dels ock med anslag från Örebro stad med 6 200 kr. Anläggningskostnaderna uppgingo till 9 000 kr. Hyreskostnaderna äro 1 200 kr för år. Verksamheten står under ledning av en föreståndare, och dessutom har en vaktmästare anställts. Föreståndarens lön är 7 800 kr per år och vaktmästarens 900 kr. Man planerar emellertid att anställa ytterligare arbetsledare, allt eftersom verksamheten utbygges. Arbetscentralen är beräknad för 25 personer. Den 15 maj 1948 voro dock endast 8 personer, alla män, sysselsatta, var och en representerande olika slag av arbetshinder, såsom tuberkulos, knäskada, astma, ryggvärk, sviter av engelska sjukan, magkatarr, nervsjukdom och eksem. Ett 50-tal personer från hela länet voro emellertid anmälda till centralen, och ett antal av dessa torde kunna mottagas, så snart ett internat för personer, som ej äro bosatta i Örebro, inrättats. Inackorderingskostnaderna vid detta torde komma att betalas av resp. kommuner, varigenom förtjänsten på arbetsplatsen skulle få behållas av klienterna som fickpenning. Intagningarna ske under läkarkontroll. Verkstaden består av fem avdelningar, bokbinderi, snickeri, elektrisk avdelning, mekanisk avdelning och läderavdelning. Arbetsuppgifterna bestå bl. a. i snörning av malbomber, klistring av skyltartiklar och kuvert, stansning av brickor till packningar, stansning av läderbrickor, stansning av skinn, tillverkning av hattnålar, kryddburkar och modellbyggsatser. Dessutom planeras tillverkning av manschettknappar, a r m b a n d och broscher samt nåtlingsarbete för skoindustrin. Arbetsuppgifterna utlämnas från olika örebrofirmor samt även från lantbruksförbundet i Stockholm. Arbetet betalas efter ackordspriser, varvid gälla samma villkor som vid resp. fabriker. Den genomsnittliga timförtjänsten har uppgått till 1 kr. Klienterna erhålla dessutom genom institutet ett arbetsvårdsbidrag på 3 k r / d a g 23 — 83000

under den första månaden, 2 k r / d a g under den andra månaden samt 1 k r / d a g under den tredje månaden av arbetsträningstiden. Verksamheten har enligt vad föreståndaren uppgivit slagit mycket väl ut. »Det har kommit hit partiellt arbetsföra, missmodiga och håglösa, men redan nu ha de i viss mån återvunnit hälsan både andligen och kroppsligen». Borlänge. I juni månad 1946 lämnade en tjänsteman från arbetsmarknadskommissionen olika representanter för Borlänge stad och för skilda arbetsmarknadsorganisationer i Borlänge en redogörelse för kommissionens synpunkt på frågan om arbetsträning och arbetsprövning av partiellt arbetsföra. Som en följd härav tillsatte Borlänge stads drätselkammare i september månad samma år en kommitté med uppgift att utreda frågan om åtgärder för beredande av arbete åt partiellt arbetsföra m. m. Kommittén avgav den 7 oktober 1947 ett betänkande. Enligt däri framförd mening torde det vara ställt utom allt tvivel, att det i Borlänge föreligger behov av arbetsprövnings- och arbetsträningsmöjligheter för partiellt arbetsföra. Kommittén föreslog därför, att drätselkammaren skulle hemställa hos stadsfullmäktige om inrättande av ett s. k. arbetsinstitut i staden. Institutet borde enligt kommittén till en början komma till stånd i mindre omfattning och på försök. Därest institutet sedermera visar sig fylla en uppgift, bör detsamma utvidgas, varjämte det kan ifrågasättas, huruvida det icke framdeles bör övertagas och drivas antingen av länsarbetsnämnden eller landstingets kommitté för partiellt arbetsföra. I avvaktan på en dylik utveckling föreslog kommittén, att en särskild styrelse för arbetsinstitutet skulle tillsättas, som under stadsfullmäktiges överinseende skulle utöva huvudmannaskapet. Kommittén föreslog vidare, att lämpligt lokalutrymme måtte anvisas för institutets räkning. Till en början skulle endast ett 10-tal klienter beredas plats. Kommittén, som hade haft förbindelser med olika industrier för erhållande av arbetsuppgifter, hade även fått löfte om passande lokaler. Institutet bör till en början huvudsakligast drivas som hemarbetscentral. Arbetsuppgifter av elektromekanisk art komma företrädesvis att bliva aktuella. Kommittén, som utfört sitt uppdrag i intimt samarbete med landstingets kommitté för partiellt arbetsföra och länsarbetsnämnden i Falun, hemställde vidare om förslagsanslag dels till engångskostnaderna, uppskattade till 5 000 kr, dels till driftskostnaderna för nästkommande år, vilka beräknas uppgå till 7 000 kr. Dessa förberedande utredningar och undersökningar ha i dagarna resulterat i att Borlänge stad och Kopparbergs läns landsting i början av oktober 1948 startat ett arbetsträningsinstitut i Borlänge. Arbetslokaler på sammanlagt 124 kvadratmeter ha förhyrts, varjämte en lägenhet på 3 r u m och kök ställts till klienternas förfogande som bostad. Arbetsuppgifterna, som bestå av enklare monteringsarbeten, utlämnas av ASEA i Ludvika. Avsikten är att i första hand vid institutet sysselsätta 15 man. Bostadslägenheten, som omfattar 79 kvm, betingar en hyreskostnad på 1 996 kr per år och verkstadslokalen 1 975 kr per år. Arletslcdaren h a r f. n. en lön på 400 kr per månad. Västerås. Vid sammanträde i Västerås slott den 2 maj 1947 under ordförandeskap av landshövding Conrad Jonson lämnades från arbetsmarknadskommissionens sida redogörelse över frågan om arbetsinstitut. Sammanträdet uttalade sig för att behovet av och förutsättningarna för upprättandet av en hemarbetscentral och

arbeUsträningsverkstad för partiellt arbetsföra borde utredas av en särskild kommitté,;, i vilken representanter för landstinget, läkarna, arbetsgivarna, Västerås fackliiiga centralorganisation, de partiellt arbetsföras egna organisationer och länsa r b e t s n ä m n d e n skulle ingå. De närvarande uppdrogo åt länsarbetsnämnden att utse i medlemmar i denna kommitté, som sedermera undersökte konkreta möjligheter • att få till stånd arbetsträningsverkstäder. Undersökningen utvisade, att vissa resurs-ser i fråga om lokaler stodo till buds, nämligen å sanatoriet, centrallasarettet och 1 hemmet för kroniskt sjuka, vidare att lämpliga arbetsuppgifter kunde erhållass från ASEA, som också kunde ge anvisning på erfarna och branschkunniga a r b e t s l e d a r e . Då dessutom den ekonomiska delen av problemet löstes genom anslag i av Västmanlands läns landsting, Västerås stad, ASEA och Svenska metallverken, 1 beslöt kommittén att starta en försöksverksamhet. Denna igångsattes våren 1948 i på de tidigare nämnda arbetsplatserna, sanatoriet, centrallasarettet och hemmet f(för kroniskt sjuka. Arbetena bestå till huvudsaklig del av monterings- och borrnings.sarbeten, och på verkstaden inom sanatoriet sysselsättas för närvarande mellan 7 ochh 15 klienter. De färdigställda produkterna desinficieras före överlämnandet till unppdragsgivarna. Då verksamheten helt nyligen startat, kunna för närvarande närmaare ekonomiska uppgifter icke lämnas.

Karlskrona. I 1 Karlskrona stad startade den 7 november 1945 en förening, Handel och Indusstri, som har till ändamål att söka bereda partiellt arbetsföra utkomst genom arbetee. Arbetarantalet å verkstaden uppgick under år 1947 till i genomsnitt 7 p e r s o m e r . För närvarande sysselsättas 11 personer. Arbetsuppgifterna ha bestått i omllindningar och reparationer av elektriska motorer, mekaniska arbeten, tillverkmin g av lutpulver, tvättmedel m. m. samt lampskärmstillverkning. Intill hösten 1947 bedrevs verksamheten i synnerligen otillfredsställande lokaler, men genom stadems försorg har föreningen numera flyttat till Borgmästargatan 15, där ett y t i n n e h å l l på 370 kvm står till föreningens förfogande. Klitenternas löneinkomster ha varierat högst betydligt under år 1947. Den genomsnittliiga timinkomsten torde ligga vid ungefär 1 kr per timme. Under år 1947 utbehalades i löner sammanlagt 7 276 kr, vilket per klient och år skulle utgöra 1 039' kr. De sammanlagda administrationskostnaderna uppgå till 21 413 kr brutto, varföir omkostnaderna per vårdplats sålunda skulle utgöra 3 059 kr. Arbetstiden per dlag är i genomsnitt 6 timmar per klient. I K a r l s k r o n a stad bildades år 1946 en kommitté, som under ordförandeskap av dåivarande länsarbetsdirektören Carl Quiding skulle utreda frågan om ett arbetsträniings- och arbetsprövningsinstitut för sådana partiellt arbetsföra, som äro hemnnahörande i Karlskrona. På hemställan av kommittén företog länsarbetsnämmden en inventering av vissa kategorier partiellt arbetsföra. Denna invent e r i n g omfattade hela länet, enär kommittén på ett tidigt stadium konstaterat, alt d e s s verksamhet borde omfatta hela detta område. Då de vid sammanträdet den 7 maj valda ledamöterna, med ett par undantag, representerade myndigheter och organisationer enbart i Karlskrona stad, beslöts därför vid ett senare tillfälle, att kommittén skulle adjungera ytterligare tre ledamöter som representanten för länets intressen. Kommittén har ännu ej avgivit något yttrande, men arbetsmarknadsstyrelsen har under hand erfarit, att kommittén anser, att något aktuellt behov av ett arbetsträningsinstitut ej föreligger, enär möjligheterna för de partiellt arbetsföra att erhålla lättare arbeten, deltidsarbete samt hemarbete för n ärvarande äro mycket goda inom länet. 355

Vidare har konvalescentföreningen för lungsjuka i Blekinge län av Blekinge förening mot tuberkulos erhållit ett räntefritt lån på 10 000 kr för att därigenom kunna organisera en hemarbetscentral med egen produktion av leksaker, puzzle m. m. Verksamheten har ännu ej kommit i gång. Ej heller ha några definitiva planer beträffande organisation o. s. v. blivit uppgjorda. Planerad

verksamhet.

Förutom ovan nämnda institutioner i verksamhet föreligga planer för mpprättande av arbetsträningsverksamhet på ett flertal orter i landet. Arbetsmiarknadsstyrelsens utredningsman har propagerat för tillsättandet av lokala kommittéer med uppgift att utreda frågan enligt tidigare angivna riktlinjer. Det är i allmänhet landsting eller landsting tillsammans med resp. residensstad, som visat intresse för verksamhet av detta slag. I något fall har en stad av större storleksordning ensam företagit utredning. Man kan förvänta, att ett flertal institut k o m m a att starta inom den närmaste tiden. På många håll avvaktar man endast beslut om statligt stöd till arbetsprövnings- och arbetsträningsinstitut. Utredningar pågå f. n. i Gävleborgs, Uppsala, Östergötlands, Jönköpings och Kronobergs län samt i städerna Borås, Alingsås, Härnösand, Hälsingborg, Malmö och Östersund. I Stockholm ägnar sig en speciell kommitté åt problemet att för huvudstadens räkning åstadkomma en samordning och utbyggnad av redan förefintlig verksamhet. Arbetsmarknadsstyrelsens utredning och förslag. Klientel. De partiellt arbetsföra, som direkt eller indirekt bliva föremål för arbetsvärd genom den offentliga arbetsförmedlingens arbetsvårdsexpeditioner, k u n n a med avseende på hjälpåtgärder eller behov av dylika uppdelas i olika grupper. En sådan gruppindelning måste givetvis bli mycket schematisk och vara helt beroende av syftemålet med uppdelningen. Den, som i det följande framlägges, har tagit sikte på de arbetsvårdsåtgärder, som i varje enskilt fall måste vidtagas. En första grupp — omfattande c:a 32 % av samtliga enligt en gjord intensivundersökning — kan, därest arbetstillfällen väljas med tillräcklig omsorg, beredas anställning i öppna arbetsmarknaden utan att några förberedande arbetsvårdande åtgärder behöva vidtagas. En andra grupp går vägen från sjukhus och anstalter till arbetslivet via de ordinarie yrkesutbildnings- eller omskolningsmöjligheter som stå till buds, t. ex. yrkes- eller verkstadsskolor, handels- eller fackskolor, privata företagare eller hantverkare, arbetslöshetskurser, speciella kurser för i militärtjänst skadade etc. Någon särskild arbetsprövning eller arbetsträning behöver således härvid ej sättas in annat än möjligtvis i form av arbetsterapi vid vårdanstalterna. En tredje grupp består av sådana, som efter lång anstalts- eller sjukhusvistelse icke äro vid sådan fysisk eller psykisk hälsa, att de med gott resultat kunna gå till arbete i öppna marknaden eller till yrkesutbildning utan föregående arbetsträning. Klienter tillhörande denna grupp behöva således, innan de återgå till sitt gamla yrke eller till annat lämpligt arbete, under läkartillsyn en tids väl avpassad arbetsträning, som i fråga om arbetstid per dag successivt ökas. Många behöva möjlighet att under ordnade arbetsförhållanden vänja sig vid samarbete med befäl och arbetskamrater samt, vilket för de flesta icke är minst viktigt,

tillfällle att uppöva förmågan att h a n d h a arbetsmaskiner, med andra ord arbeta underr s k y d d a d e förhållanden, som ge dem tillfälle att anpassa sig till de krav, som sställas p å dem i det normala arbetslivet. En fjärde' grupp består huvudsakligen av sådana flergångsstraffade eller svåra alkohiolister och straffriförklarade, som det är vanskligt att placera direkt hos en pr-ivat arbetsgivare omedelbart efter en försöksutskrivning från anstalt. Dessa böra i allmänhet först placeras i ett övergångsarbete eller i ett s. k. övergångshem, där deras förmåga att föra ett ordnat levnadssätt och iakttaga god vandel, liksomi d e r a s arbctsflit och yrkesskicklighet kan utrönas, innan de anvisas arbete i öppma m a r k n a d e n . En femte grupp består huvudsakligen av sådana partiellt arbetsföra, t. ex. kroniskt sjuka och överåriga, vilkas hälsa är så ojämn, att de ej kunna binda sig för mågot bestämt antal arbetsdagar eller arbetstimmar per vecka. Ofta saknas sålumda möjlighet att placera dem hos en privat arbetsgivare n e d krav på bestämd arbetsinsats. För att bereda dessa tillfälle till inkomst i förhållande till deras a r b e t s i n s a t s och för att tillvarataga deras produktionsförmåga måste de placeras på sipeciellt organiserade arbetsplatser vid sidan av den ordinarie produktionen, d. v. s. i verkstäder där arbetsförhållandena äro avpassade efter arbetarnas förutsättningar. En sjätte grupp slutligen består av svårt vanföra, överåriga eller andra, som av olika orsaker ej kunna utföra arbete utom hemmet och för vilka lämpligt hemarbette är den enda form av arbetsvärd, som kan ges. Eventuellt skulle hemarbetsuppgifterna för dessa personer kunna förmedlas av någon s. k. hemarbetscentral, som kontrollerades av vederbörande arbetsmarknadsmyndighet. Av ovan nämnda kategorier torde behov av stödåtgärder föreligga beträffande g r u p p e r n a 3, 4, 5 och 6. Några åtgärder för inrättande av ytterligare s. k. övergångshem för till grupp 4 hänförda flergångsstraffade m. fl. utöver redan förefintliga, nämligen stadsmissionens industrihem på Liljeholmen och frälsningsarméns industrihem i Värtan, anser arbetsmarknadsstyrelsen för närvarande icke böra vidtagas. Stadsmissionens föreståndare, pastor Joh. W. Johnsson, m. fl. ha vid 1945 å r s riksdag framlagt motion (1945:448) om utredning genom statsmakt e r n a s försorg beträffande inrättandet av dylika hem förslagsvis i Göteborg, Malmö och Härnösand. Kungl. Maj:t h a r genom beslut den 12 juli 1946 uppdragit åt kommittén för partiellt arbetsföra att verkställa utredning beträffande behovet av dylika hem. Kommittén, som i maj 1948 framlagt betänkande i denna sak, h a r funnit, att behov av ytterligare industrihem eller omskolnings- och träningsanstalter av samma karaktär som de båda i Stockholm befintliga industrihemmen för n ä r v a r a n d e icke kan anses föreligga. Däremot har kommittén rekommenderat inrättande av särskilda inackorderingshem, där klienterna skulle bo under en övergångstid samtidigt som de utförde arbete i öppna marknaden. För att få en uppfattning om åtminstone de för dagen aktuella arbetsvårdsfallen lät arbetsmarknadsstyrelsen i samråd med kommittén för partiellt arbetsföra vid årsskiftet 1947/48 verkställa en intensivundersökning av antalet partiellt arbetsföra inom en, undantagsvis två kommuner i varje län. Urvalet av inventeringskommuner skedde efter sådana principer, att undersökningen skulle giva en så representativ bild som möjligt av landet i dess helhet med avseende på näringsliv, befolkningsfördelning och sociala förhållanden. Utredningen omfattade män och kvinnor i åldern 15—67 år. Sedan viss bearbetning och utgallring skett, konstaterades, att personer tillhörande kategorin partiellt arbetsföra, som voro i behov av arbetsvårdande åtgärder, utgjorde genomsnittligt 0,92 % av kommunernas invånarantal. Tillämpas denna procentsats på den totala folkmäng-

den i landet, finner man, att i runt tal 62 000 personer på grund av partiell arbetsförhet skulle vara i aktuellt behov av arbetsvärd i någon form. Denna siffra torde på grund av vissa omständigheter i verkligheten ligga något i underkant. Utredningen ger dock en relativt god uppfattning om vidden a V d e partiellt arbetsföras problem under nu rådande gynnsamma arbetsmarknadsläge. I fråga om de föreslagna åtgärdernas fördelning 1 på olika åldersgrupper finner man, att »arbetsplacering i öppna marknaden» fördelar sig någorlunda jämnt över alla åldersgrupper, medan sådana åtgärder som arbetsträning och yrkesutbildning dominera inom de yngre åldersgrupperna och hemarbetet inom de äldre åldersgrupperna. De framlagda resultaten bekräfta klart, att behovet av institutioner för arbetsprövning, arbetsträning och skyddad sysselsättning är stort över hela landet. Arbetsprövning,

arbetsträning

och skyddad

sysselsättning.

Av de redogörelser, som lämnats för arbetsinstitut i verksamhet, framgår, att följande arbetsvårdslinjer äro representerade vid de olika institutionerna. 1. Arbetsprövning: ett komplement till yrkesvägledningens metoder för prövning av yrkesförutsättningar samt en undersökning av arbetsförmåga och arbetsvilja. 2. Arbetsträning: en något mera tidskrävande omställningsprocess av vederbörandes arbetsvanor, d. v. s. fysisk och psykisk träning med sikte på anställning i öppna marknaden eller yrkesutbildning. 3. Skyddad sysselsättning: en mera långsiktig sysselsättning i syfte att möjliggöra för personer med väsentligt nedsatt arbetsförmåga att kontinuerligt genom eget arbete helt eller delvis sörja för sitt uppehälle. Arbetsprövningen inskränker sig icke enbart till att vara en praktisk prövning av anlag och förutsättningar för olika yrkesområden utan är i lika hög grad en prövning av de fysiska och psykiska förutsättningarna, en undersökning av arbetsförmåga och arbetsvilja. Arbetsprövningsorganen ha för närvarande dock icke möjlighet att utföra de psykotekniska anlagsprov, som vore önskvärda för att lämplig yrkesinriktning skulle kunna konstateras, varför arbetsprövningen vid instituten ur yrkesvägledningssynpunkt i allmänhet inskränker sig till prövaing och metodisk observation av klienterna i de ordinarie arbetsuppgifter, som finnas vid instituten. Endast i undantagsfall kan man tänka sig, att arbetsledningen besitter en sådan kompetens, att en mera praktisk-psykologisk anlagsprövaing kan äga rum. Vad däremot gäller prövningen av arbetsförmåga och arbetsvilja, torde den till instituten knutna medicinska sakkunskapen garantera, att dessa viktiga moment i arbetsprövningen bli väl tillgodosedda. För att arbetsprövningen trots nuvarande små resurser skall kunna effektivt utnyttjas, bör i fall, där så är lämpligt, prövningen föregås av anlagsprov vid psykotekniskt institut. På grundval av det utlåtande, som därvid avgives, och de anvisningar, som lämnas, kan den fortsatta praktiska prövningen vid insti.utet få en mera ändamålsenlig inriktning. Om prövning visar sig nödvändig iiom yrkesområden, som icke finnas representerade vid instituten, eller under förhållanden, som där icke stå till buds, skall prövning i fria näringslivet /ara möjlig. Ett arbetsträningsinstitut är en genomgångsstation, där klienterna genom metodisk träning bibringas den arbetsvana och kondition, som är nödvändig för anställning i öppna marknaden. 1

358 Se bilaga nr 1 i detta betänkande sid. 267.

Dett gäller för klienterna att successivt vänja sig vid regelbunden arbetstid, samairbete med arbetsledare och kamrater, arbete vid olika typer av maskiner, normnal arbetstakt och a n d r a med normalt arbete förenade villkor. Sedan klienterna t efter en individuellt avpassad träningstid uppnått färdighet och lämplighet för uitplacering i öppna marknaden eller fortsatt utbildning genom ordinarie utbikdningsvägar, skola de utskrivas och lämna plats för nya klienter. Dem s k y d d a d e sysselsättningen skall i detta sammanhang icke närmare beröras, enär kommittén för partiellt arbetsföra väntas avgiva utredning i denna fråga. Dett h a r i praktiken visat sig, att arbetsprövning och arbetsträning med fördel kunnia kombineras vid instituten. Syftemålet med dessa bägge arbetsvårdslinjer är attt i samråd med medicinsk sakkunskap efter systematisk prövning och träning sätta klienterna i stånd att ta lämplig anställning eller påbörja yrkesutbildning. Men inte enbart syftemålet utan även rent organisatoriska detaljer visa många berörringspunkter mellan de bägge arbetsvårdsformerna — såsom urvalet av arbetsuppgifter, arbetets allmänna organisation samt den individuella, metodiska obserrvationen. Det torde därför framstå som önskvärt och ändamålsenligt, att arbettsprövning och arbetsträning sammankopplas och drivas vid samma institut. Av;gränsningen mellan arbetsträning och skyddad verksamhet kan i många fall vara svår att göra. Det torde vara tydligt, att flertalet nu verksamma institutioner intagna en mellanställning och bedriva en verksamhet, som i sig innefattar både arbettsträming och skyddad sysselsättning; detta kanske mest beroende på att instittutioner med renodlad skyddad verksamhet ännu inte upprättats i tillräcklig omfadtning. För närvarande måste detta faktum i allmänhet accepteras, men en allmäin strävan bör vara att som komplement till en arbetsträningsinstitution söka u p p r ä t t a skyddade verkstäder i tillräcklig utsträckning. Det är nämligen av btåde organisatoriska och ekonomiska skäl önskvärt, att de olika arbetsvårdslinjerrna strängt åtskiljas. Tilllsynen, observationen och instruktionen av klienterna vid en arbetsträningsverk.'stad måste vara noggrann och kontinuerlig, vilket kräver stora insatser från arbetsledningens sida. En skyddad verksamhet har däremot icke samma krav i dessa avseenden. På samma sätt måste den medicinska observationen vara betydligt mera noggrann för de klienter, som undergå arbetsträning än för dem som äro verksamma i skyddad sysselsättning. Arbetsuppgifterna vid arbetsträningsverkstaden böra väljas med hänsyn till pedagogiska och terapeutiska synp u n k t e r , medan den skyddade verksamheten mera bör inrikta sig på en löpande p r o d u k t i o n med goda förtjänstmöjligheter. Av dessa synpunkter torde framgå, att en arbetsträningsinstitution i praktiken blir betydligt mer kostnadskrävande än em skyddad verksamhet, att arbetsplatserna vid en arbetsträningsverkstad ur kostnadssynpunkt ställa sig betydligt dyrare än de vid en skyddad verksamhet. Det må.ste därför framstå som önskvärt, att i gång varande eller enbart planerade institutioner söka åstadkomma en avgränsning mellan klientel och lokaler för de olika verksamhetsgrenarna, samt fördela arbetsuppgifterna med hänsyn till de olika arbetsvårdslinjernas syftemål. Vid institutet i Norrköping har socialläkaren doktor P. Butler velat reservera ett antal platser i rent medicinskt-diagnostiskt syfte. Denna specialavdelning skulle fungera som ett annex till socialmedicinska byrån, och platserna skulle helt disponeras av läkare. Klienterna skulle där under ständig observation sysselsättas med lämpliga arbetsuppgifter, för att diagnos skulle kunna ställas och lämplig ordination utfärdas. Denna ordination blir i många fall troligen fortsatt arbetsträning för sådana, som efter en tid kunde tänkas ta anställning, eller skyddad verksamhet för sådana, som icke kunna tänkas bli konkurrensduglig arbetskraft. 359

I synnerhet för prövning av arbetsförmågan i samband med ansökan om invalidpension kunde en sådan diagnoscentral komma till användning. Den verksamhet, som skisserats av doktor Butler, ligger på det sjukvårdande området och är i vissa avseenden jämförbar med den arbetsterapi, som bedrives vid olika sjukvårdsanstalter. Det är uppenbart, att behov av dylik diagnoscentral föreligger och att denna skulle vara ett värdefullt hjälpmedel i socialläkarens arbete. Så länge sjukvården ej organiserar dylika diagnoscentraler, bör en möjlighet till dylik arbetsobservation finnas vid arbetsträningsinstituten, om allmänna förutsättningar därför finnas. Det skall i så fall r ö r a sig om endast ett fåtal platser och torde vara praktiskt genomförbart endast på orter med egen socialläkare. Allmänna

organisatoriska

önskemål

för arbetsprövning

och

arbetsträning.

Redan befintliga arbetsträningsorgan samt de lokala utredningskommittéer, som varit i verksamhet, ha under arbetets gång kommit fram till en viss uppfattning om de allmänna krav, som böra ställas på arbetsträningsinstitut för att de tillfredsställande skola kunna tillgodose åsyftat behov. Då dessa förutsättningar ha viss betydelse för den kommande diskussionen om institutens organisation, skall i korthet vissa av de väsentliga synpunkterna framhållas. Instituten böra kunna bereda klienterna differentierade sysselsättningar, så att största möjliga hänsyn kan tagas till den särbehandling, som olika slag av arbetshinder kräva. En hand- eller armskadad skall sålunda kunna tilldelas arbetsuppgifter, som verka funktionsförbättrande för den skadade kroppsdelen, en nervsjuk skall, om så är önskvärt, kunna placeras i bullerfri omgivning eller på avskild arbetsplats, personer som icke kunna utföra sitt arbete stående, böra beredas arbete, där sådana krav icke ställas o. s. v. Vid uppdelningen bör även avseende fästas vid klienternas individuella håg och fallenhet för olika yrkesområden och sysselsättningar. Arbetsförhållanden och arbetsuppgifter skola vara av samma karaktär som. de på ordinarie arbetsplatser förekommande. F ö r att nå detta syfte måste instituten vara välorganiserade och ifråga om maskinell utrustning väl tillgodosedda, vilket ur kostnadssynpunkt beträffande vissa yrkesområden torde bli relativt krävande. Med hänsyn till klienternas hälsotillstånd måste arbetslokalerna fylla högt ställda yrkeshygieniska krav. Arbetsledarnas antal måste vara större än för verkstäder i övrigt av samma storleksordning och med liknande fabrikation. Klienternas antal per arbetslecare måste avvägas från fall till fall och bli beroende dels av klientelets sammansättning, dels av de arbetsuppgifter som föreligga. Vid de olika industriföretagen i landet varierar antalet arbetare per arbetsledare från 20 upp till 60. Ett syslem, som ofta tillämpas, är, att yrkesarbetare fungera som instruerande men samtiligt arbetande lagledare. I sådana fall är lagmedlemmarnas antal litet och behovet av särskilt avdelade arbetsledare ej så stort. Vid arbetslöshetskurserna har virje yrkeslärare hand om vanligen 15 elever, medan vid centrala verkstadsskolor antalet elever i varje avdelning är 12. Det torde f. n. icke vara möjligt att ange närmare riktlinjer för arbetsträningsinstitutens organisation i detta avseende, innan större erfarenheter vunnits av verksamheten. Arbetsträningsinstituten äro genomgångsstationer på väg till anställning i öppna marknaden, och en betydande omsättning av klienter äger normalt rum. Vid den inventering av klientelet, som företagits på vissa håll i landet, har man funnit, att institutens upptagningsområden måste vara förhållandevis slora

för attt en fortlöpande tillgång på klienter skall förefinnas och för att den önskvärda differentieringen skall kunna upprätthållas. Städer med stort invånarantal, l a n d s t i n g s o m r å d e n eller i vissa fall ett samgående mellan två eller flera landstingsoimråden kunna därför anses vara ett naturligt upptagningsområde för ett arbetstträningsinstitut. Då verksamheten i allmänhet och i synnerhet för landst i n g s o m r å d e n till stor del måste förläggas utom klienternas hemorter, bör instit u t i o n e n även ha tillgång till inackorderingsmöjligheter för viss del av klientelet. Instiituten syssla ofta med olika tempobetonade arbetsuppgifter för industrins räknimg. Efter avslutad träning skall direkt anställning hos företagare beredas eller i vissa fall vidareutbildning vid yrkesskolor ordnas. Det är därför önskvärt, att dein ort, där institutet är beläget, kan uppvisa ett näringsliv så differentierat att delis lämpliga sysselsättningsuppgifter för institutens räkning stå till buds, dels anställlning efter slutad arbetsträning kan beredas klienterna. Huvudmannaskap. Vid de olika arbetsträningsorgan, som i det föregående omnämnts, utövas huvudmainnaskapet av landsting, kommuner eller av enskilda föreningar, som driva verksatmheten i icke vinstgivande syfte. I Stockholm fungera som huvudmän sålunda Stockholms stads fattigvårdsnämnd och centraldispensär, Stockholms stadsmission, Frälsningsarmén, Stockholms blindförening samt OHD-stiftelsen; i Göteborg Göteborgs stads arbetslöshetsnämnd och Göteborgs lungsjukas centralföreni ng; i Norrköping Norrköpings stad; i Örebro Örebro läns landsting o. s. v. Det måste framstå som en angelägenhet för samhället att tillvarataga alla de initiativ och insatser, som i arbetsvårdsbefrämjande syfte göras för att arbetspröva och arbetsträna partiellt arbetsföra. De institutioner, som redan nu äro i verksaimhet och som fylla vissa allmänna krav, böra därför vinna erkännande och även erhålla stöd från det allmännas sida. Frågan om staten som huvudman för fcirsöksinstitut eller för institut, avsett för speciellt klientel, behandlas på annan plats i föreliggande utredning. Vid planerandet av nya institut böra dock tidigaire angivna allmänna förutsättningar för arbetsträningsorgan beaktas. De resurser, som där krävas av instituten i fråga om maskinell utrustning, inackorderingsmöjligheter, tillfredsställande arbetslokaler, tillräcklig differentiering med avseende på klientel och arbetsuppgifter, arbetsledning, upptagningsområdets storlek samt tillgång på lämpliga placeringsmöjligheter inom industrin, gör det nödvändigt, att huvudmännen både ekonomiskt och allmänt organisatoriskt måste ha avsevärda resurser till sitt förfogande. Av dessa skäl torde i praktiken städer och landsting ligga närmast till att påtaga sig ansvaret för instituten, i synnerhet som uppehället för och vården av de partiellt arbetsföra redan nu i flertalet fall är en kommunal angelägenhet. Man kan därför förvänta, att större städer, landstingsområden eller en sammanslutning av två eller flera landstingsområden upprätta arbetsträningsorgan av en till rekryteringsområdet anpassad storlek. Vid sidan av dessa i allmänhet kanske relativt stora inrättningar kan i vissa fall behov uppstå av mindre institutioner, i allmänhet avsedda för speciellt klientel, t. ex. svårt psykiskt sjuka, vilka icke med fördel kunna sysselsättas tillsammans med övriga partiellt arbetsföra. Därest detta behov icke tillgodoses genom kommunalt initiativ, skall det vara möjligt för en enskild förening, som arbetar i rent ideellt syfte utan tanke på egen vinst, upprätta institut och efter prövning bli berättigad till eventuellt bidrag från det allmänna. Sammanfattningsvis kan sålunda sägas, att huvudmannaskapet skall kunna utövas av såväl kommuner, landsting som enskilda föreningar, under förutsättning att verksamheten uppfyller vissa allmänna krav. Alla initiativ och åtgärder på

detta område böra följas med intresse och uppmuntras, i den mån de kunna tjäna verksamhetens syfte. Det måste i detta sammanhang dock vara ett oeftergivligt krav, att, därest staten ekonomiskt skall stödja verksamheten, prövningen av rätten till statsbidrag för redan befintliga eller enbart planerade institutioner bör föregås av en utredning för att fastslå behovet av och de lämpligaste organisationsformerna för ifrågavarande verksamhet. Vid denna utredning böra givetvis alla intresserade parter få tillfälle att framlägga sina synpunkter för att h ä n s y n skall kunna tagas till olika intresseriktningar och för att en ändamålsenlig samordning skall kunna ske. Styrelse. Styrelserna för redan befintliga arbetsträningsorgan utgöras i allmänhet av den ordinarie styrelsen för den institution eller förening, som vid sidan av a n d r a arbetsuppgifter även driver arbetsträningsverksamhet. Fattigvårdsnämnden, centraldispensären och stadsmissionen i Stockholm, arbetslöshetsnämnden i Göteborg och fattigvårdsstyrelsen i Gävle fungera sålunda samtidigt som styrelserför respektive arbetsinstitut, i vissa fall genom en understyrelse eller genom en särskild delegation. På andra håll ha instituten däremot fått en mera fristående organisation, i det att man vid val av styrelse i allmänhet eftersträvat en allsidig representation från olika intresseparter. Norrköping t. ex. h a r en styrelse på 11 ledamöter, bestående av socialläkaren, representanter för sjukvårdsberedningen, de partiellt arbetsföra, fattigvården, länsarbetsnämnden, arbetsförmedlingen, arbetslöshetsnämnden, fackliga centralorganisationen, hantverksorganisationen, industrin samt drätselkammaren. I Örebro, där landstinget svarar för huvudmannaskapet, har styrelsen för arbetsträningsinstitutet fått en från Norrköping delvis avvikande sammansättning. De 7 styrelseledamöterna representera där länsarbetsnämnden, arbetsförmedlingen, de lungsjukas förening, de partiellt arbetsföra i övrigt, industrin samt landstinget. Styrelsen för ett arbetsträningsinstitut bör vara så sammansatt, att beträffande arbetsträning intresserade, sakkunniga och berörda parter bli representerade i densamma. Huvudmannen, som utser styrelsen, bör därför tillse, att förutom den egna representationen även länsarbetsnämnd, socialvårdsmyndighet — om huvudmannaskapet utövas av landsting en socialt initierad och kunnig person — medicinsk sakkunskap, arbetsgivare- och arbetstagareorganisationer samt de partiellt arbetsföras organisationer bli representerade. Därest ett större antal ledamöter skulle anses nödvändigt, böra i första h a n d arbetslöshetsnämnd samt teknisk expertis komma i åtanke. Styrelsen i sin tur utser inom sig ett arbetsutskott för det löpande arbetet. Några bindande bestämmelser för landet i dess helhet för utskottets sammansättning och ledamöternas antal böra inte finnas. Föreståndaren för institutet, en arbetsvårdsassistent samt institutets läkare skola, även om de ej äro ledamöter i styrelsen, ha rätt att som föredragande närvara vid arbetsutskottets sammanträden. De skola därvid ha yttranderätt och rätt att till protokollet anteckna avvikande mening. Inskrivnings-

och utskrivnings

förf

ärande.

Inskrivning vid ett arbetsträningsorgan skall ske först sedan en fullständig utredning företagits angående klientens personliga förhållanden och under förutsättning att man därvid finner, att denna arbetsvårdsform är nödvändig för att man skall kunna lösa den sökandes arbetsproblem. Utredningen bör omfatta en fullständig undersökning av personliga förhållan-

den, eekonomi, yrkeserfarenhet samt medicinska omständigheter. Då det här gäller sökamde, s o m ofta en längre tid varit frånvarande från arbetslivet och som under dcnnai tid fått sin ekonomi och sitt självförtroende rubbade, är det av betydelse, att sittuatiomen redan från början klarlägges och att ekonomiska saneringsåtgärder, där sfå är nödvändigt, insättas vid sidan av arbetsvärden. Läktarens uttalande är i detta sammanhang av största vikt. En fullständig redogörelse för arbetshindret, dess yttringar och utvecklingstendens, kompletterad med aallmänna råd och anvisningar beträffande själva arbetsträningen, bör ingå i lakanens remisskrivelse. Då det i vissa fall kan uppstå svårigheter att skriftligen avge e r f o r d e r l i g a upplysningar, kan ett muntligt kompletterande samtal mellan t. ex. remiissläkaren och institutets egen läkare vara nödvändigt, så att man redarn frånt början skall kunna ge arbetsträningen lämplig utformning och klienten em lämplig behandling. Förestånidaren-arbetsledaren för institutet skall sedan delgivas alla erforderliga iinformationer för att kunna avväga arbetsuppgifter och arbetstid efter de persomliga förutsättningarna i varje särskilt fall. I synnerhet är kontakten mellan läkaren och arbetsledaren oundgänglig för att ett gott vårdresultat skall uppnås. Arbetsledaren skall förutom de vanliga tiduppgifterna även föra vissa enkla jourmalanteckningar, grundade på speciell observation av klienterna. Dessa journalanteclkningar, kompletterade med förtroendeläkarens fortlöpande iakttagelser, skola sedan vara vägledande vid den slutgiltiga utplaceringen i öppna marknaden. De torde även ur medicinsk forskningssynpunkt vara av viss betydelse. U t r e d n i n g e n bör utföras av arbetsvårdsassistenten, som torde ha de bästa förutsättni ngarna att inhämta erforderliga upplysningar och att med ledning av dem b e d ö m a oeh i samråd med läkare och socialvård föreslå lämpliga arbetsvärdsåtgärder. Bes.lut om inskrivning på grundval av denna utredning bör fattas av särskild inskriivningsnämnd. Styrelsens arbetsutskott synes i allmänhet kunna fungera som i n s k r i v n i n g s n ä m n d . På grund av arbetsträningsinstitutens arbetsmarknadsbetonade karaktär torde det i praktiken vara länsarbetsnämnden, som genom arbetsvårdsexpeditionen förfogar över platserna vid institutet. En tjänsteman vid denna expedition skall också följa arbetsträningens förlopp i varje särskilt fall och — så snart så är möjligt och lämpligt — söka bereda klienterna anställning i öppna marknaden. Vistelsen vid institutet skall vara fullt frivillig och kan på klientens önskan avbrytas. Om arbetsträningen avbrytes av en eller annan anledning, bör det åligga inskrivningsnämnden att ansvara för att klienten erhåller bästa möjliga omvårdnad på annat sätt. Utskrivning bör ske, när det med prövningen eller träningen avsedda syftemålet h a r nåtts, d. v. s. att anställning i öppna marknaden eller i vissa fall yrkesutbildning är möjlig, och när sådana möjligheter stå till buds. Därest klienten icke kan tänkas bli konkurrensduglig i fria marknaden, bör arbetsträningen avbrytas och andra åtgärder vidtagas för att tillvarataga vederbörandes arbetsförmåga, t. ex. genom överflyttning till skyddad verksamhet. I detta sammanhang bör påpekas, att personer med olika slag av arbetshinder ej utan åtskillnad böra inskrivas å ett arbetsträningsinstitut. Störande klienter, t. ex. vissa svåra kverulanter, alkoholister och grava psykopater, som inte kunna inordna sig i arbetsgemenskapen, böra i allmänhet avvisas, för att de ej skola inverka störande på det övriga klientelets allmänna trevnad och arbetsförhållanden. Det måste i sådana fall åligga de vårdanstalter, som äro avsedda just för detta klientel, att ansvara för lämplig vård och i anslutning till denna ordna med lämplig form av arbetsterapi.

Lämpliga

arbetsuppgifter.

En differentiering av arbetsuppgifter och arbetsmetoder är nödvändig för att hänsyn skall kunna tagas till olika typer av arbetshinder, skiftande yrkeserfarenhet och personliga anlag samt för att behandlingen skall kunna resultera i en arbetsplacering på för klienten lämpligt yrkesområde. I de största städerna och framför allt i Stockholm är denna differentiering lättare att åstadkomma genom att de olika organen kunna specialisera sig med avseende på klienteK och för detta lämpliga arbetsuppgifter. I sådana fall, där t. ex. landstingen centralt inom länen upprätta arbetsträningsinstitut, kunna dessa, åtminstone till en början, sannolikt inte få sådan storleksordning, att en rik differentiering av arbetsuppgifter kan förekomma, därest icke genom ett samgående mellan olika landsting upptagningsområdet och samtidigt resurserna ökas. Under en försökstid synes en lämplig form för verksamheten vara, att inom landsting eller stora kommuner organiseras arbetsträningsinstitut med plats för c:a 20—40 klienter eller så många, som det aktuella behovet kräver. F ö r att åtminstone erhålla viss sysselsättningsdiffcrentiering bör en del av klienterna beredas arbete med nytillverkningar och h a n d h a v a både tyngre och lättare arbetsmaskiner. Denna avdelning av ett arbetsinstitut får alltså samma organisationsform som t. ex. stadsmissionens arbetsinstitut. Det kan diskuteras, huruvida denna fabrikationsavdelning bör vara baserad på mekanisk industri eller på träindustri, och det torde bero på ortens näringsstruktur, vilken bransch som i första h a n d bör ifrågakomma. Det torde dock vara önskvärt, att båda branscherna representeras, ävensom att en lämplig fabriksmässig sysselsättning för kvinnlig arbetskraft, t. ex. konfektionssömnad, organiseras. Under en experimenttid kan det emellertid vara tillräckligt med en bransch, under förutsättning att arbetet är så upplagt, att även icke yrkesvana klienter kunna sysselsättas. Förutom denna avdelning bör arbetsträningsinstitutet kunna ställa lämpliga, enkla arbetsuppgifter till sådana klienters förfogande, vilka icke med fördel kunna placeras i den ur arbetsterapeutisk synpunkt mer avancerade fabrikationsavdelningen. För denna tempoavdelning bör arbetsinstitutet genom länsarbetsnämnden eller i samråd med denna från olika industrier erhålla enkla arbetsuppgifter av samma slag, som förekomma vid stadsmissionens hemarbetscentral. Denna avdelning bör också i mån av arbetstillgång och behov tillhandahålla sådana partiellt arbetsföra, vilka ha hemarbete som enda försörjningsmöjlighet, lämpliga arbetsuppgifter jämte arbetsledning. Därest särskilda anordningar för skyddad verksamhet vidtagas, bör dock den sist nämnda arbetsuppgiften överflyttas dit. En sysselsättning, baserad på utbrutna industriella tempoarbeten, måste emellertid bli av mycket konjunkturbetonad karaktär. Med nuvarande brist på arbetskraft är denna lösning ur många synpunkter mycket tillfredsställande, men med hänsyn till behovet av en framtida, någorlunda jämn och kontrollerbar sysselsättning böra även dessa tempoavdelningar ha någon form av egen produktion som arbetsgrund. Det vore även värdefullt, om arbetsinstitutet kunde erbjuda sysselsättningsmöjligheter för partiellt arbetsföra kontorister och likställda. Om så är möjligt, kan till detsamma knytas en liten skrivbyrå, omfattande c:a 3—5 arbetsplatser. Det borde då vara möjligt att genom de administrativa organen i länet erhålla lämpliga arbetsuppgifter för de på skrivbyrån sysselsatta. Här är det önskvärt, att vederbörande genom institutets försorg samtidigt beredes viss fortbildning inom sitt yrke, så att inte arbetsträningen för dessa mer intellektuellt betonade uteslutande innebär ett okvalificerat rutinarbete, såsom t. ex. adresskrivning etc.

Dem verksamhet, som för närvarande bedrives för arbetsträning, försiggår under- verkstadsmässiga former. Det är också otvivelaktigt, att denna verksamh e t s f o r m kan erbjuda partiellt arbetsföra av olika kategorier lämpliga arbetsuppgilfter u n d e r tjänliga förhållanden. Vid en fortsatt differentiering och utbyggmad a v arbetsträningsorganen bör dock sannolikt särskilda anordningar vidtagas för d e t klientel, som har svårighet att finna sig i de bundna former, under vilka verkstadsarbete eller annat inomhusarbete äger rum. Här åsyftas sådana partieelit arbetsföra, som äro i behov av arbetsträning, men som kräva större o m v ä x l i n g , självständighet eller arbete i friska luften. Arbetsvårdsassistenterna ha vitsordat de svårigheter, som möta, när det gäller att imordrua exempelvis vissa f. d. jordbruksarbetare, byggnadsarbetare, grov- och d i v e r s e a r b e t a r e , skogs- och flottningsarbetare och andra liknande yrkesgrupper i den arbetsmiljö, som en sluten verkstad innebär. Det. torde därför vara önskvärt, att arbetsträning — gärna i förening med intermat — anordnas under andra former än som hittills bedrivits. Klienterna skulle: å en sådan institution ges tillfälle att deltaga i jordbruksarbete, trädgårdsskötsel samt andra lämpliga friluftsarbeten. Särskilda anordningar borde också vidtagas för undervisning i och praktiskt arbete med husdjursskötsel, biskötsel, hönsskötsel och pälsdjursavel. Vidare kunde klienterna erhålla handledning i allmäinna förekommande reparationsarbeten av byggnader och redskap. Det är principiellt ingenting som hindrar, att ett sådant företag jämställes med övriga institmtioner för arbetsträning. Beträffande institutens sysselsättningsproblem är det sannolikt lämpligt, att den tegna ortens (det egna länets) möjligheter i första hand utnyttjas. D. v. s. att d e n närbelägna industrins möjligheter att utlämna tempoarbeten tagas i a n s p r å k samt att huvudmannens (landsting och större kommuner) behov av vissa förnödenheter (t. ex. möbler, textilier, förbrukningsmateriel m. fl. utrustningsdetaljer till sjukhus, anstalter, skolor o. s. v.) i viss utsträckning tillverkas å arbetsträningsinstitutet. I den mån det egna distriktet ej kan svara för full sysselsättning, bör övervägas, om inte ett eventuellt samordningsorgan, antingen i statlig eller i de förenade huvudmännens egen regi, kunde inrättas med uppgift ;att nyttiggöra ej utnyttjad produktionskapacitet. I de fall, där instituten sysselsättas med arbeten för statens räkning, bör anbudsgivningen ske centralt. Vid anbudsgivning, beräkning av ackordsersättning till klienterna samt vid arbetets tekniskt-organisatoriska uppläggning bör teknisk sakkunskap anlitas. I den mån sådan icke finnes inom institutets ledning eller styrelse, bör det vara angeläget för huvudmannen att tillse, att verksamheten i detta avseende får sakkunnig hjälp. Det är att förmoda, att kommittén för partiellt arbetsföra i samband med utredning av frågor rörande skyddad sysselsättning och skyddad verksamhet kommer att behandla dessa organs försäljnings- och ackvisitionsorganisation. Enär problemställningen för arbetsträningsinstitut och organ för skyddad verksamhet i väsentlig utsträckning är densamma, bör en samordning på denna punkt åstadkommas. För den skull bör kommitténs för partiellt arbetsföra förslag i dessa frågor avvaktas, innan slutgiltig ställning tages. Ackvisitionen av industriella arbetsuppgifter till arbetsträningsinstituten bör utföras av länsarbetsnämnderna eller av föreståndaren i samråd med dessa för att förebygga en decentraliserad ackvisition, som vållar industrierna förfång och som kan förorsaka irritation på arbetsmarknaden. Genom en central ackvisition inom varje län gives också större möjligheter att anpassa arbetsuppgifterna efter de olika organens egenart.

Läkartillsyn. Läkarens betydelse för ett arbetsträningsinstitut kan icke nog understrykas. Det är icke enbart det fysiska arbetshindret, exempelvis en sjukdom eller ett lyte, som måste observeras vid arbetsträningen, utan hänsyn måste tagas till rent psykiska faktorer, såsom oföretagsamhet, osäkerhet eller neurotisk läggning. Till detta kommer en rad sociala omständigheter. — Allt detta gör en fortlöpande medicinsk observation av klienten nödvändig, för att doseringen och inriktningen av arbetsträningen skall kunna anpassas efter de individuella förutsättningarna. Det måste vara ett oundgängligt krav, att ett arbetsträningsinstitut till sin verksamhet knyter en konsulterande läkare, som genom regelbundna besök och undersökningar av klienterna kontrollerar deras hälsotillstånd och ägnar speciell uppmärksamhet åt arbetsträningens resultat. Läkaren bör för den skull besöka institutet minst en gång i veckan och i samband därmed gå rond genom lokalerna för att kunna observera klienterna direkt i deras arbete. God tid bör ägnas åt detta besök, för att enskild mottagning för klienterna samtidigt skall kunna äga rum. Det kan i detta sammanhang diskuteras, om speciella kompetenskrav skola uprpställas för förtroendeläkaren. Det klientel, som anlitar arbetsträningsinstituten, kan i allmänhet uppvisa en ganska brokig karta av arbetshinder. Av tidigare redogörelser från i gång varande arbetsträningsinstitut framgick detta med tydlighet. Av de 79 personer, som under år 1947 inskrevos vid Stockholms stadsmissions hemarbetscentral, voro sålunda 14 vanföra, 1 hörseldefekt, 5 syndefekta, 3 lungsjuka, 10 psykiskt sjuka, 1 alkoholist, 5 överåriga, 27 reumatiker eller på annat sätt fysiskt sjuka, medan 13 hade ej rubricerade arbetshinder. Det torde således ej vara möjligt att uppställa bestämda kompetenskrav i fråga om den medicinska utbildningen, utan läkaren bör ha möjlighet att i förekommande fall rådfråga specialister. Största möjliga avseende bör däremot fästas vid vissa personliga kvalifikationer, såsom ett dokumenterat socialt intresse, erfarenhet av neurosklientel och om möjligt erfarenhet från och intresse för arbetsmarknadsinriktad verksamhet. Eftersom verksamheten berör arbetsmarknaden och då hittills tillgången på arbetsmarknadsorienterade läkare varit liten, är det önskvärt, att statens institut för folkhälsan senare anordnar vissa fort- och utbildningskurser, speciellt upplagda för läkare, som tjänstgöra å arbetsträningsinstitut eller likställda företag.

Arbetslokaler. Nu rådande situation på byggnadsmarknaden medför stora svårigheter för instituten att erhålla sådana arbetslokaler, som med hänsyn till verksamhetens vårdkaraktär äro önskvärda. De partiellt arbetsföra, som hänvisas till ett arbetsinstitut, äro oftast så svårt handikappade, att särskilt stora krav måste ställas på lokalerna ur hygienisk samt ur allmän trivselsynpunkt. Det gäller att i första hand övervinna den osäkerhetskänsla och den arbetsskygghet, som en längre tids frånvaro från arbetslivet framkallat. I detta avseende kunna ljusa, välordnade arbetslokaler ha en välgörande inverkan. I nuvarande läge måste i allmänhet de lokaler, som erbjudas, accepteras En förutsättning är dock, att alla realiserbara förbättringar i trivselbefrämjmde syfte genomföras, och ett oeftergivligt krav är, att lokalerna kunna godkäinas ur yrkesinspektions-, arbetarskydds- och brandskyddssynpunkt.

Föreståndare

och

arbetsledare.

L e d m i n g e n av verksamheten vid ett arbetsträningsinstitut utövas av en föreståndaire. Då föreståndaren, som förutom att han h a n d h a r den rent administrativa lecdnurigen av verksamheten, ofta måste deltaga i den direkta handledningen av k l i e n t e r n a i deras arbete, är det önskvärt, att han har yrkeslärarkompetens eller n n o t s v a r a n d e . Övriga arbetsledare, som kunna bliva erforderliga, böra ha yrkesv.-anta samt väl vitsordad erfarenhet av arbetsledning. Det torde icke vara lämpliggt att i övrigt utfärda bindande bestämmelser för föreståndarens och arbetsledarems kompetens. Det personliga intresset och den personliga lämpligheten måste vid varje tjänstetillsättning vara vägledande. Förståelsen för klientelets problem o e h det praktiska initiativet vid uppläggningen av arbetet äro av en avgörande betydedse för resultatet av verksamheten, varför föreståndare och arbetsledare intaga nyckelpositioner. Träningsverkstädernas möjlighet att på ett tillfredsställande sätt lösa klienternas arbetsproblem blir nämligen i hög grad beroende på föreståindarnas och arbetsledarnas duglighet och lämplighet. Beträffande lönesättnimgen, som senare kommer att beröras, skall endast påpekas, att det måste ankomnna på huvudmannen att från fall till fall avgöra löneplaceringen. För att kumna binda personer med lämpliga kvalifikationer vid ett arbetsträningsinstitmt k a n det nämligen ofta vara nödvändigt att erbjuda individuellt anpassade löneföirmåner. Särs.kilda utbildningskurser, avsedda att bibringa föreståndare och arbetsledare de speeiella kunskaper, som verksamheten kräver, böra anordnas. Klienternas

avlöning.

Klienterna vid i gång varande arbetsträningsinstitut avlönas i allmänhet enligt ackord, varvid de i öppna marknaden tilllämpade priserna utgå. Medelinkomsten per t i m m e varierar mellan kr 0:60 och 1:80. På ett fåtal ställen tillämpas avtalsenlig minimitimpenning, kompletterad med möjlighet till ackordsförtjänst. Arbetsträning är en vårdform, där träningsmomentet måste komma i första hand o c h där arbetsuppgifterna måste väljas så, att de tillgodose detta ändamål. Löneinkomsterna få i detta sammanhang närmast en stimulerande betydelse, och intresset för större förtjänster får icke ställa arbetsträningens allmänna syftemål i bakgrunden. Ackordsförtjänster sporra till större prestationer, vilket inte alltid är av godo men dock h a r stor betydelse genom att klienterna komma in i en arbetsrutin, som nära ansluter sig till öppna marknadens förhållanden. Att klienterna få arbeta under verkstadsmässiga former och under nämnda ersättningsvillkor innebär uppenbara fördelar men förutsätter dock en ständig lakar- och arbetsledarkontroll, för att inte vistelsens vårdkaraktär skall förfelas. Verksamheten befinner sig ännu på försöksstadiet, varför ännu inga fasta former för organisation och produktion kunna anges. Skillnaden mellan de olika nu i verksamhet varande instituten i fråga om maskinell utrustning är också stor. På en del håll arbetar man med minsta tänkbara utrustning av handverktyg vid enkla arbetsbord; på andra har man en mera fullständig maskinell utrustning i modern verkstadsomgivning. Några ha svårigheter med anskaffandet av arbetsuppgifter; andra åter ha fortlöpande egen produktion eller fleråriga kontrakt med uppdragsgivare. När en viss likformighet beträffande arbetsuppgifternas differentiering och de olika institutionernas interna organisation uppnåtts, kan man ifrågasätta, om icke denna arbetsvårdsform bör jämföras med den omskolning och utbildning, som meddelas vid överstyrelsens för yrkesbildning kurs-

verksamhet. I så fall bör övervägas, om inte ekonomiska förmåner i form av utbildningsbidrag borde utgå till klienterna. Den förebild för bidragsformen, som i detta sammanhang borde ifrågakomma, är den, som vid yrkesutbildning utgår till i militärtjänst skadade och till partiellt arbetsföra, som utbildas vid ovan nämnda kurser. Kommittén för partiellt arbetsföra har i sitt betänkande II även framlagt förslag därom. Dessa bidragsformer skulle innebära, att klienterna erhölle en viss timpenning, exempelvis samma, som tillämpas vid arbetslöshetskurserna, och att inkomsten av denna sedan kompletterades med stipendier, så att summan av utbildningsförmånerna plus eventuella sociala bidrag, såsom olycksfallsersättning, folkpension o. s. v. uppginge till ett visst maximerat belopp (i högsta dyrortsgrupp 300 kr per månad för ensamstående person). För familjens försörjning skulle under träningstiden utgå familjebidrag enligt de grunder, som gälla för partiellt arbetsföra, vilka ej äro skadade under militärtjänst. Någon bestämd ställning till ovannämnda förslag beträffande ekonomiska förmåner under arbetsträningstiden kan arbetsmarknadsstyrelsen för närvarande icke taga. Styrelsen skall emellertid uppmärksamt följa utvecklingen på detta område och senare utreda och inkomma med förslag i frågan om statligt utbildningsbidrag för arbetsträningsklienter. Under nuvarande förhållanden förordar styrelsen, att klienterna avlönas med en mindre grundtimpenning. Som norm i detta avseende kunna de avlöningsförmåner, som utgå till elever vid arbetslöshetskurser, tjäna. I övrigt bör ackordsersättning tillämpas, varvid ackordspriserna skola vara desamma som i öppna marknaden för motsvarande arbetsprestation under liknande förhållanden. Timpenning skulle sålunda utgå med kr 0:65 i dyrortsgrupp 1 och 2, kr 0:70 i dyrortsgrupp 3 och 4 samt kr 0:75 i dyrortsgrupp 5. Dessa belopp skola vara minimibelopp, och huvudmannen skall äga rätt att utbetala högre ersättning, om han så finner lämpligt. För att klienten skall få uppmuntran och stöd under den första tidens anpassningssvårigheter, skall han under de tre första månaderna erhålla en ersättning, som per närvarodag motsvarar minst fyra timmars arbete enligt ovan angiven minimitimpenning, d. v. s. i ortsgrupperna 1 och 2 minst kr 2:60 per dag, i ortsgrupperna 3 och 4 minst kr 2:80 per dag samt i ortsgrupp 5 minst 3 kr per dag. Det må vidare ankomma på styrelsen för arbetsträningsinstitutet att, där särskilda omständigheter föreligga, bevilja klient minimiersättning under längre tid än tre månader. Klienterna vid arbetsträningsinstitut åtnjuta i allmänhet socialunderstöd, såsom fattigvård, folkpension, olycksfallsersättning, sjukkassa e t c , vilka understöd ofta reduceras, så snart vederbörande erhåller viss arbetsinkomst. För personer, som under längre tid uppburit understöd, kan hotet om denna reducering vara en källa till oro. De ha vant sig vid att betrakta understödet som en säker inkomst och känna sig — i synnerhet under den första tiden — osäkra på sin egen arbetsförmåga och sin möjlighet att genom eget arbete erhålla försörjning. Vid utbetalande av respektive bidrag bör därför vid beräkningen av dessa största möjliga hänsyn tagas till vederbörandes vårdsituation, så att icke eventuella avdrag avskräcka från ökade prestationer. Fattigvårdsmyndigheterna i Stockholm, och Norrköping ha utarbetat gynnsamma regler med avseende på reducering av socialbidrag vid arbetsinkomst. Kommittén för partiellt arbetsföra har observerat problemet och förväntas avlämna förslag till en lösning i denna fråga samt i vad mån en inkomst genom arbetsträning skall inverka reducerande vid folkpension, sjukpenning, olycksfallsersättning o. s. v. 368

Arbetsmarknadsstyrelsens arbetsprövnings-

förslag och

angående statsbidrag arbetsträningsinstitut.

till

Verkksamheten vid ett arbetsträningsinstitut har karaktären av både vård, utbildniiing och sysselsättning. Man kan därför icke räkna med, att på produktionen s å d a n t t överskott skall uppstå, att detta förutom avlöning till klienterna även skall kunna i bära utgifterna för läkartillsyn, arbetsledning, lokaler, kontorskostnader samt « övriga omkostnader. Om institutet drives med sikte på ekonomisk bärighet, kommuer det väsentliga syftemålet, nämligen det rent arbetsvårdande syftet, med säkerhhet att ställas i bakgrunden. Genom en särskild av arbetsmarknadsstyrelsen verkst;tälld utredning av de ekonomiska betingelserna för de arbetsinstitut, som redan i äro i verksamhet (se sid 378 och 379), har framkommit, att inkomsterna av drifterm i allmänhet endast kunnat täcka klienternas avlöning samt materialåtgångerm. I vissa fall har inte ens detta varit möjligt, utan en viss utfyllnad av löneinnkomsterna h a r varit nödvändig. Huvudmännen ha sålunda inte endast svaratt för kostnaderna i samband med upprättandet av arbetsträningsorgan utan även f fortlöpande varit tvungna att i väsentlig grad bidraga till fasta omkostnader samt 1 täcka därutöver uppkomna driftsunderskott. Dett ligger i sakens natur, att dessa utgifter i viss mån verka avskräckande på de myyndigheter, som planera att upprätta dylika organ, på samma gång som redan i verksamma institut tvingas att anlägga en sparsamhetspolitik, som ur kvalitetssyrnpunkt inverkar menligt på den arbetsvärd, som meddelas. I dee fall, där primär- eller sekundärkommuner ansvara för kostnaderna, kunna utgiftterna visserligen motiveras med att de klienter, som besöka instituten, i allmämhet åtnjuta socialunderstöd, varför arbetsträningen är att hänföra till förebyggaande fattigvård i fattigvårdslagens mening. Arbetsinkomsten under arbetstränirngen n e n framför allt verksamhetens syftemål, nämligen att giva full försörjniing genom eget arbete, kan därför på längre sikt verka reducerande på socialvårdssutgif terna. Dett föreligger emellertid även ett rent allmänt statligt intresse av att stimulera och lunderstödja verksamhet för arbetsprövning och arbetsträning. Dess arbetsmarkrnadsbetydelse understrykes av att de olika arbetsvårdsexpeditionerna ute i landed ha framhållit behovet av dylika hjälporgan. Detta påvisade bl. a. den tidigaire omnämnda intensivundersökningen. De arbetsuppgifter, som föreläggas klientterna under vårdtiden, ha antingen utlämnats av industrier, som på grund av loikal- eller arbetskraftsbrist icke kunnat utföra dem i egen regi, eller bestått av e g e n tillverkning på områden, där uppenbar varubrist förelegat. De ur både kvanttitets- och kvalitetssynpunkt ansenliga prestationer, som på detta sätt utförts, torde icke sakna betydelse för den allmänna produktionen, och den arbetskraft,, som efter avslutad arbetsträning tillföres näringslivet, utgör ett värdefullt tillskcott, i synnerhet i nuvarande arbetsmarknadsläge. Dem rent personliga stimulans för klienterna själva, som känslan av en produktiv arbetrsinsuts bereder, är också en synpunkt som måste framhållas. De skäl, som här framlagts för ett statligt stöd till arbetsträningsorgan, ha även uppmärksammats av arbetsmarknadsstyrelsen, som för budgetåret 1948/49 föresllagit, att ur reservationsanslaget till Kostnader för överflyttning av arbetskraft 300 000 kr skulle utgå till ekonomiskt stöd åt denna verksamhet. Inman förslag om principer för statsbidrags erhållande framföras, kommer i det följande redogörelse att lämnas för verksamhetsområden, som kunna uppvisa vissa beröringspunkter med arbetsträningsinstituten och som åtnjuta statsb i d r a g i olika former. 24 — 83000

Ungdomsvårdsskolorna drivas antingen av staten, diakonissanstalter, ideella föreningar eller stiftelser, vilka senare åtnjuta statsbidrag efter vissa principer. Städerna Stockholm och Göteborg driva egen verksamhet. Mellan staten och huvudmännen för de icke statliga anstalterna ha träffats avtal, gällande för perioder, växlande från 2 till 14 år, vilka dels giva staten garanti för att verksamheten drives efter samma riktlinjer, som gälla för statliga hem, dels garantera skolorna ekonomiskt stöd. Statsbidrag utgår först och främst i form av årligt platsbidrag — för närvarande vanligen 900 kr jämte ett tillägg på 36 %, d. v. s. sammanlagt 1 224 kr per plats och år — samt ett skolbidrag, beräknat per vårddag och utgörande 300 kr per år. (Avdrag från detta belopp göres för den tid vårdplats ej varit belagd). Vidare lämnas bidrag till sjukhusvård, tandvård, beklädnad (200 kr per elev och år) och underhåll av byggnader och inventarier (ett årligt bidrag på 2 % av ett fixerat byggnadsvärde). Till sist utbetalas ersättning till rådgivande psykiater enligt viss bestämd taxa (rese- och traktamentsersättning samt besöksarvode med 75 kr för besök om minst tre t i m m a r ) . Yrkesutbildningskurser för arbetslösa anordnas antingen av kommun (kommunal arbetslöshetskurs) eller av huvudman för central verkstadsskola (arbetslöshetskurs vid central verkstadsskola) eller av överstyrelsen för yrkesutbildning (central arbetslöshetskurs). Statsbidrag till kommunal arbetslöshetskurs utgår inom ramen för av överstyrelsen medgivet högsta belopp med hela kostnaden för ersättningar till kursföreståndare och lärare, för anskaffande och förhyrande av maskiner med därtill h ö r a n d e anordningar och övrig stadigvarande undervisningsmateriel, för läroböcker samt för olycksfallsförsäkring för föreståndare, lärare och kursdeltagare; ävensom med 50 % av kostnaden för reparation av stadigvarande undervisningsmateriel, för arbetsmaterial, förbrukningsmateriel och elektrisk kraftförbrukning, där kostnaden här icke avser säljbar produktion, samt för administration. Statsbidrag till arbetslöshetskurs vid central verkstadsskola utgår inom ramen för av överstyrelsen medgivet högsta belopp med hela kostnaden för ersättning till kursföreståndare och lärare, för anskaffande eller förhyrande av maskiner med därtill h ö r a n d e anordningar och för den första uppsättningen av övrig stadigvarande undervisningsmateriel samt med 75 % av kostnaderna vid svetsundervisning för kraft- och gasförbrukning samt för förbrukningsmateriel. Statsbidrag till kostnaderna i övrigt utgå i enlighet med de grunder, som gälla för statsbidrag till centrala verkstadsskolor, dock att för anskaffande av särskilda provisoriska lokaler och förhyrande av särskilda lokaler statsbidrag enligt överstyrelsens bestämmande må utgå med högst 75 % av de verkliga av överstyrelsen godkända kostnaderna. Kostnaderna för central arbetslöshetskurs bestridas helt av statsmedel. Som villkor för erhållande av statsbidrag till kommunal arbetslöshetskurs eller arbetslöshetskurs vid central verkstadsskola skall gälla att behövliga lokaler jämte värme, vatten, belysning och städning samt erforderliga inventarier tillhandahållas utan kostnad för staten, att till lokalerna hörande utrustning av maskiner och övrig undervisningsmateriel upplåtes för kursverksamheten utan särskild ersättning, att all materiel, som helt bekostas av statsmedel, förblir statens egendom och må disponeras eller avyttras endast i enlighet med överstyrelsens bestämmsnde. Inkomsten av den säljbara produktionen vid kommunal arbetslöshetskurs och arbetslöshetskurs vid central verkstadsskola disponeras av huvudmannen för att utdelas dels till arbetspremier åt kursdeltagare, dels ock — i den mår. in-

komsteterna därtill förslå — till kursverksamheten eller annat därmed sammanhänganmde ändamål. Till t deltagarna i fortbildnings- och omskolningskurser utgår av statsmedel viss bestämmd timpenning. Statstsbidrag till centrala verkstadsskolor utgår medd hälften av kostnaderna för anskaffning av undervisningslokaler och lokaler i för administration samt hälften av de styrkta kostnaderna för inventarier och i n n r e d n i n g av undervisningslokaler, medd 90 % av kostnaderna för första uppsättningen av stadigvarande undervisningsmateriel, medd hela kostnaden för avlöning till rektor och övriga lärare, medd 90 % av kostnaderna för nyanskaffning och komplettering av maskiner, medd 70 kr för elev och år till underhåll och förbrukning av undervisningsmateri-iel, medd 10 kr för elev och år till bestridande av kostnader för sjukvård samt medd hela kostnaden för obligatorisk olycksfallsförsäkring för eleverna och till sist etett statsbidrag med 100 kr för elev och år till gäldande av övriga årliga kostnaader för driften (administration m. m.). Unaderstöd till kommunala anstalter för yrkesundervisning. Till av kommun upprättadd anstalt för yrkesundervisning utgår årligen statsunderstöd till avlöning åt rekktor och övriga lärare med belopp, beräknat efter antalet undervisningstimmaar och fixerat till ett visst belopp per undervisningstimme, varierande efter olika undervisningsområden. Vidare utgår statsbidrag till undervisningsmateriel med 1 hälften av kostnaderna, i vissa undantagsfall intill två tredjedelar av kostnaderrna. Till'1 understöd åt enskilda anstalter för yrkesundervisning utgår statsbidrag efter prövning av Kungl. Maj:t i varje särskilt fall. I regel utgår bidraget efter sammna principer som tillämpas vid kommunala anstalter för yrkesundervisning.

EliLuru anstalter för yrkesutbildning i inånga avseenden i sin verksamhet förete likhetter med arbetsträningsinstitut, äro olikheterna dock så framträdande, att i månnga avseenden andra principer måste tillämpas för statsbidragens utbetalantde. Det kommunala ansvaret för den grupp medborgare, som kommer i fråga för anrbetsträning, måste anses vara så stort, att en betydande del av kostnaderna rättviisligen bör utgå av rent kommunala anslag. Det torde ur fattigvårdssynpunkt — occh i synnerhet när det gäller förebyggande fattigvård — obestridligt vara en kcommunal angelägenhet att upprätta dylika institut. De enskilda föreningar och ssammanslutningar, som i detta sammanhang komma ifråga, torde i allmänhet ha soom sjeciellt syftemål att verka för vissa grupper av partiellt arbetsföra och ha föär detta ändamål genom insamlingar vissa medel till förfogande, som kunna anvämdas även för inrättande och drift av arbetsträningsinstitut. Stadsbidragen böra icke täcka alla kostnader, som äro förenade med upprättamdet och driften av arbetsträningsinstituten. I synnerhet under en försöksperiood, innan organisationen stabiliserats och innan arbetsprövningen och arbetsträniingen renodlats och blivit skilda från den skyddade verksamheten, torde det vvara nödvändigt att koncentrera statsbidragen på vissa utgiftsposter, som ha betydelse för verksamhetens inriktning och allmänna kvalitet. Huvudmannen bör (därför helt svara för kostnaderna i samband med upprättandet av institutet, inrecdning samt maskinell utrustning. De egentliga driftskostnaderna, d. v. s.

arbetslöner till klientel samt med produktionen direkt förenade kostnader, böra, därest inkomsterna från verksamheten icke täcka dessa, bestridas av huvudmannen. Vid en undersökning, som av arbetsmarknadsstyrelsen företagits beträffande de ekonomiska betingelserna för de arbetsinstitut, som under år 1947 voro i verksamhet, samt vid en preliminär uppskattning av kostnaderna för år 1948 har konstaterats, att de ojämförligt största löpande utgifterna hänföra sig till löner för föreståndare, arbetsledare och övrig oundgänglig omkostnadspersonal. Arbetsmarknadsstyrelsen har i samråd med särskilt tillkallade experter och sakkunniga funnit skäligt, att å dessa löner statsbidrag till viss del bör utgå. Det är nämligen av största betydelse för verksamhetens framtida utveckling, att huvudmännen för arbetsträningsinstitut kunna anställa kunnig, intresserad och väl kvalificerad personal i tillräcklig omfattning. För att statsbidraget i detta avseende skall verka stimulerande på samma gång som det minskar de ekonomiska betänkligheterna från huvudmannens sida, föreslår arbetsmarknadsstyrelsen, att statsbidrag bör utgå mot 75 % av lönekostnaderna för föreståndare, arbetsledare och övrig omkostnadspersonal. På grund av olikartade förhållanden i fråga om arbetsträningsinstitutens storleksordning och allmänna organisation är det icke möjligt att till beloppen fastställa de löner, som böra utgå till de olika befattningshavarna. Det måste ankomma på huvudmännen att i samråd med arbetsmarknadsstyrelsen under hänsynstagande till arbetsuppgifternas omfattning och till uppställda kompetenskrav fatta beslut om de löner, som i varje särskilt fall skall utgå. Under en övergångstid, innan verksamheten stabiliserats, bör arvodesersättning tillämpas. Föreståndarens ersättning torde i allmänhet komma att utgå med ett belopp, motsvarande lönegrad 16—24 i statens allmänna avlöningsreglemente. Statsbidrag bör dock icke utgå å den del av föreståndarens lön, som överstiger 10 000 kr per år. Arbetsledaren bör erhålla en ersättning, motsvarande lägst l i e och högst 15 e lönegraden enligt samma reglemente. För övrig omkostnadspersonal äger huvudmannen rätt att i samråd med arbetsmarknadsstyrelsen besluta om de ersättningsgrunder, som i varje särskilt fall skola vara gällande. Betydelsen av en kontinuerlig och noggrann läkartillsyn har tidigare i annat sammanhang framförts. Arbetsträningsinstitut bör därför till sin verksamhet knyta konsulterande läkare, som genom regelbundna besök och undersökningar av klienterna kontrollerar deras hälsotillstånd och ägnar speciell uppmärksamhet åt arbetsträningens inverkan på klientelet. F ö r detta uppdrag synes skäligt, att samma arvode, 2 400 kr per år, utgår, som det som föreslagits för förtroendeläkartjänsterna vid länsarbetsnämnderna, under förutsättning dock att arbetsträningsinstitutet sysselsätter 15—30 klienter. Arbetsmarknadsstyrelsen föreslår, att under dessa villkor statsbidrag för avlöning av den konsulterande läkaren bör utgå med hela kostnaden intill ett belopp av 2 400 kr per år i varje särskilt fall. Arvode för speciella undersökningar, som icke äro att hänföra till tjänsteåliggande, torde i allmänhet kunna utgå ur länsarbetsnämndernas anslag för detta ändamål. Arbetsmarknadsstyrelsen föreslår vidare, att ett årligt statsbidrag skall utgå med förslagsvis 7 % av inventariernas och maskinernas inköpsvärde för att därmed täcka vissa kostnader för slitage och förnyelse samt för att stimulera till anskaffande av ändamålsenlig utrustning. De arbetsträningsinstitut, som under år 1947 utövat verksamhet, ha för detta år till föreståndare utbetalat 65 774 kr, till arbetsledare 100 376 kr samt till övrig omkostnadspersonal 135 434 kr. Därest statsbidrag skulle ha utgått enligt ovan

föreslaigna grunder, skulle detsamma ha belöpt sig till 226 188 kr. För år 1948 b e r ä k m a s h u v u d m ä n n e n s preliminära löneutgifter till 290 539 kr, vid vilken beräknimg institutioner med renodlad skyddad sysselsättning icke inedtagits. Ett e v e n t u e l l t statsbidrag skulle för detta år uppgå till 217 904 kr för avlöning åt föreståindare, arbetsledare och övrig omkostnadspersonal. Konltinuerlig läkartillsyn skulle för år 1948 enligt preliminära beräkningar kräva 14 konsulterande läkare, för vilka ersättning av statsmedel enligt angivet förslag,* skulle utgöra 33 600 kr. S t a t s b i d r a g till kostnader för slitage och förnyelse, beräknat efter inventariernas och miaskinernas inköpsvärde, kan med utgångspunkt från tillgängliga fakta icke exakt Iberäknas. Infordrade bokslut uppta nämligen bokföringsvärdet av maskiner och imventaricr. Statsbidraget torde dock icke komma att överstiga 50 000 löper år-. Av de redogörelser, som tidigare lämnats, framgår, att förberedande undersöknimgar för igångsättande av arbetsträningsinstitut utförts på ett flertal orter i l a n d e t . Beviljande av statsbidrag till denna verksamhet kommer dels att medföra, att ett flertal institutioner nyetableras, dels att i gång varande institut erhålla möjlighet att utvidga sin verksamhet. Statens kostnader för verksamheten komima därför sannolikt att överstiga de belopp, som här preliminärt anförts. De Ikostnadsberäkningar, som ovan anförts, äro att anse som i hög grad preliminäira. Do grunda sig på de uppgifter, som avlämnats av de olika i gång v a r a n d e arbetsinstituten. Någon detaljgranskning av de olika institutens verksamhet och bokslut har inte företagits, varför ännu icke kunnat bedömas, om alla ujppgiftslämnare fylla de allmänna krav, som måste uppställas för bidrag av statsmedel. De ekonomiska uppgifterna måste bli föremål för revisionsteknisk granskning, innan mera exakta beräkningar kunna företagas. I särskild skrivelse till Kungl. Maj:t har arbetsmarknadsstyrelsen hemställt om medgivande att ur reservationsanslaget till Kostnader för överflyttning av arbetskraft för budgetåret 1948/49 få disponera 300 000 kr till ekonomiskt stöd åt arbetsprövnings- och arbetsträningsinstitut i enlighet med de riktlinjer och förslag, som framlagts i föreliggande utredning. Tillsynsmyndighet

och allmänna

krav

för erhållande

av

statsbidrag.

Arbetsträningsinstituten skola ha till huvudsaklig uppgift att underlätta partiellt arbetsföras återinpassning i produktionslivet och komma således i stort sett att tjänstgöra som hjälporgan för arbetsvårdsexpeditionerna. Det är arbetsvårdsassistenterna, som ha till uppgift att verkställa utredning i varje enskilt fall och att följa arbetsvårdsfallen och, så snart detta är görligt, bereda dessa anställning i öppna marknaden. Verksamheten måste således betraktas som en arbetsmarknadsangelägenhet, varför det synes lämpligt, att arbetsmarknadsstyrelsen fungerar som tillsynsmyndighet. Det skall åligga tillsynsmyndigheten att övervaka de olika statsunderstödda instituten samt att tillse, att arbetsträningsverksamheten utvecklas i rätt riktning. Innan ett institut kan erhålla statsbidrag, böra följande generella krav ställas. Behovet av institut bör efter utredning vitsordas av länsarbetsnämnd respektive arbetsnämnd. Som huvudman kan landsting, enskild kommun eller ideell förening fungera. Verksamhetens huvudsakliga syftemål skall vara att bereda partiellt arbetsföra arbetsprövning och arbetsträning. För att bli berättigat till statsbidrag måste institut kontinuerligt kunna sysselsätta och bereda plats för minst 15 klienter. Instituten och klienterna skola stå under fortlöpande läkartillsyn av

särskilt anställd läkare, som tillsättes av huvudmannen. Tillsynsmyndigheten prövar av huvudmannen föreslagen föreståndares och arbetsledares samt administrativ personals lämplighet för respektive arbetsuppgifter. Lokaler skola godkännas ur yrkesinspektions-, brand- och arbetarskyddssynpunkt, och det åligger huvudmannen att genomföra förbättringar, som befinnas nödvändiga och lämpliga. Platserna vid instituten skola stå till länsarbetsnämndernas arbetsvärdsexpeditioners förfogande.

Inrättande

av statlig

försöksverksamhet.

Kommittén för partiellt arbetsföra har, som tidigare nämnts, föreslagit, att arbetsmarknadsstyrelsen får i uppdrag att organisera och leda en statlig försöksverksamhet i liten skala. Sedan detta förslag framfördes har arbetsträning som arbetsvärd betraktad varit föremål för experiment över hela landet, vilket framgår av tidigare lämnade redogörelser. De resultat som därvid vunnits, äro sådana, att arbetsmarknadsstyrelsen utan hjälp av en statlig institution för detta arbetsområde kunnat uppdraga vissa organisatoriska riktlinjer. Trots detta skulle en rent statlig försöksverksamhet vara av stort värde, och de förslag, som av kommittén för partiellt arbetsföra framlagts, kräva allt beaktande. Ett statligt försöksinstitut skulle i högre grad kunna ge utrymme för metodiska studier av arbetets uppläggning. Föreståndare, arbetsledare och arbetsberedningsassistenter samt övrig personal från olika delar av landet kunde där ges tillfälle till någon tids auskultation, och speciell kursverksamhet för dessa kunde med fördel anordnas i anslutning till det statliga institutet. För arbetsprövningens räkning kunde praktiska psykotekniska prov utexperimenteras, och beträffande den rent medicinska forskningen på området kunde arbetsfysioiogiska studier samt diagnoscentral av tidigare omnämnd typ ge värdefulla rön för utvecklingen av verksamheten. I princip vill arbetsmarknadsstyrelsen ansluta sig till kommitténs uppfattning, att det skulle vara synnerligen värdefullt med en statlig experiment- och forskningsverksamhet inom detta arbetsvårdsområde till stöd för de olika lokalorganen. För närvarande kan styrelsen emellertid icke taga ställning till denna försöksverksamhets närmare utformning och lokalisering, men skall, om så befinnes lämpligt vid en senare tidpunkt, avge yttrande och förslag härutinnan.

Sammanfattning. Under arbetet med att bereda arbetsvärd åt partiellt arbetsföra ha arbetsvårdsexpeditionerna ute i landet konstaterat, att behov av arbetsträningsinstitut föreligger för att kunna ge vissa svårt arbetshindrade tillfälle till systematisk träning och anpassning för arbete eller utbildning. Detta h a r också klart bekräftats vid den intensivundersökning, som vid årsskiftet 1947/48 företogs av arbetsmarknadsstyrelsen i samråd med kommittén för partiellt arbetsföra, samt vid de lokala klientinventeringar, som företagits på olika orter i landet i samband med planerandet av arbetsträningsorgan. Arbetsträningsinstitut ha under längre eller kortare tid varit i verksamhet på olika platser i landet. De erfarenheter, som därvid vunnits, samt de synpunkter, som framförts av arbetsvårdssakkunniga institutioner och tjänstemän, ha varit vägledande vid framläggandet av följande förslag beträffande institutens organisation.

Huvoudmannaskapet kan utövas av såväl landsting, kommuner som enskilda föreniingar. Behovet av och den i varje särskilt fall lämpligaste inriktningen av verksaamheten vid arbetsträningsinstituten skall klarläggas genom en förutsättningsllös utredning, vid vilken de olika intresseparterna skola ges tillfälle att framläägga sina synpunkter. Styrrelsen för arbetsträningsinstitut bör vara så sammansatt, att sakkunniga på områdlen som beröras av verksamheten samt vissa intresseparter bli representeradee. Som allmänt krav bör ställas, att i den styrelse, som av huvudmannen tillsätttes, länsarbetsnämnd, socialvårdsmyndighet (om huvudmannaskapet utövas av larndsting, socialt intresserad och initierad person) medicinsk sakkunskap, arbetssgivare- och arbetstagareorganisationer samt de partiellt arbetsföras organisatkoner böra vara representerade. Därest ett större antal ledamöter skulle anses nödväindigt, böra i första hand arbetslöshetsnämnd samt teknisk expertis komma i åtamke. / airbetsutskottet, som av styrelsen utses, skola arbetsträningsinstitutets föreståndsare, en arbetsvårdsassistent samt läkaren äga rätt att som föredragande närvara. De skola därvid ha yttranderätt samt rätt att till protokollet anteckna avv i k a n d e mening. Verksamheten vid ett arbetsträningsinstitut bör vara av rent arbetsvårdande karakctär och avse att ge arbetshindrade fysisk och psykisk träning för anställning i öppma m a r k n a d e n eller för yrkesutbildning. Där förutsättningar finnas, kan dock överenskommelse träffas om att ett mindre antal platser vid ett arbetstränhngsinstitut reserveras för institutets läkare att av denne användas som diagmoscentral. Arlbetsprövning och arbetsträning kunna med fördel bedrivas vid samma institut:. Arbetsprövning bör, där så är lämpligt, föregås av anlagsprövning vid p s y k o t e k n i s k t institut. Arlbetsträning och skyddad verksamhet böra av ekonomiska och organisatoriska skäl särskiljas både beträffande klientel och lokaler. Ett arbetsträningsinstitut kan b e t r a k t a s som en genomgångsstation med arbetsuppgifter, som skola väljas med h ä n s y n till pedagogiska och terapeutiska synpunkter, medan en skyddad verksamhet avser att kontinuerligt bereda klienterna möjlighet att genom eget arbete b i d r a g a till sitt uppehälle och för den skull bör inrikta sig på en löpande p r o d u k t i o n med goda förtjänstmöjligheter. Inskrivning vid ett arbetsträningsorgan skall ske först sedan en fullständig utr e d n i n g av arbetsvårdsassistenten företagits angående klientens personliga förhållanden och under förutsättning att man därvid finner, att denna arbetsvårdsform är nödvändig, för att den sökandes arbetsproblem skall kunna lösas. Beslut om inskrivning fattas av särskild inskrivningsnämnd. Denna funktion torde i allmänhet komma att utövas av styrelsens arbetsutskott. Arbetsvårdsassistenten skall följa arbetsträningens förlopp i varje särskilt fall och skall —• så fort så är möjligt och lämpligt — söka bereda klienterna anställning i öppna marknaden eller yrkesutbildning. Därest klienten icke kan tänkas bli konkurrensduglig i fria marknaden, bör arbetsträningen avbrytas och andra åtgärder vidtagas för att tillvarataga vederbörandes eventuella arbetsförmåga, t. ex. genom överflyttning till skyddad verksamhet. Arbetsuppgifter och arbetsmetoder vid ett arbetsträningsinstitut böra vara så differentierade, att hänsyn skall kunna tagas till olika typer av arbetshinder, skiftande yrkeserfarenhet och personliga anlag samt att behandlingen skall kunna resultera i en arbetsplacering inom för klienten lämpligt yrkesområde eller en fortsatt yrkesutbildning.

Förutom nytillverkning av mera kvalificerad natur bör ett arbetsträningsinstitut även kunna ställa enkla tempobetonade arbetsuppgifter till förfogande samt erbjuda lämplig fabriksmässig sysselsättning för kvinnlig arbetskraft. En skrivbyrå för arbetshindrade kontorister och likställda kan även anslutas till institutet. Sådana partiellt arbetsföra, som kräva större omväxling, »tyngre» arbetsuppgifter och arbete i friska luften, torde lämpligen kunna beredas arbetsträning inom en institution med inackorderingsmöjligheter samt med för ändamålet differentierade sysselsättningsmöjligheter. All ackvisition av industriella arbetsuppgifter för arbetsträningsinstituten bör utföras av eller i samråd med länsarbetsnämnderna. Ackvisition och försäljning för arbetsträningsinstitutens räkning bör inriktas på att i första hand utnyttja den egna ortens eller det egna länets möjligheter. I den mån det egna distriktet ej kan svara för full sysselsättning, bör inrättandet av ett samordnande ackvisitions- och försäljningsorgan för arbetsträningsinstitut övervägas. Något förslag i detta hänseende framlägges icke för närvarande, då kommittén för partiellt arbetsföra sannolikt kommer att behandla detta p r o blem i samband med utredning av frågor rörande skyddad sysselsättning och hemarbete. Den fortlöpande medicinska observationen av klienterna vid ett arbetsträningsinstitut skall utövas av för detta ändamål särskilt arvodesanställd läkare, som genom regelbundna besök och undersökningar av klienterna kontrollerar deras hälsotillstånd och ägnar speciell uppmärksamhet åt arbetsträningens resultat. Arbetslokalerna böra vara trivsamma och ur yrkeshygienisk synpunkt fullgoda, vilket med hänsyn till verksamhetens vårdkaraktär är av största betydelse. 1 nuvarande läge på byggnadsmarknaden är det svårt att i detta avseende tillgodose alla berättigade önskemål. Som allmänna krav böra dock ställas, att alla genomförbara förbättringar i trivselbcfrämjande syfte skola genomföras samt att lokalerna skola kunna godkännas ur yrkesinspektions-, arbetarskydds- och brandskyddssynpunkt. Vid tillsättande av föreståndare och arbetsledare för arbetsträningsinstitut bör fixerade kompetenskrav ej uppställas, utan det personliga intresset och den personliga lämpligheten skall vara vägledande. Föreståndare bör ha yrkeslärarkompetens eller motsvarande förutom insikt i företagsekonomi och företagsledning. Arbetsledare bör ha god yrkesvana samt väl meriterad erfarenhet av arbetsledning. Klienterna böra avlönas med en mindre grundtimpenning, förslagsvis den som utbetalas till elever vid arbetslöshetskurser. I övrigt bör ackord tillämpas, varvid ackordspriserna skola vara desamma som i öppna marknaden för motsvarande arbetsprestation under liknande förhållanden. För att klienten skall få uppmuntran och stöd under den första tidens anpassningssvårigheter, skall han under de tre första månaderna erhålla en ersättning, som per närvarodag motsvarar minst 4 timmars arbete enligt ovan angiven minimitimpenning. Det må även ankomma på huvudmannen att, där särskilda omständigheter föreligga, bevilja sådan ersättning för längre tid än 3 månader. I fall där arbetsinkomst kan inverka reducerande j>å utgående socialvårdsbidrag, bör sådan överenskommelse träffas med understödsmyndigheten, att vid omräkningen av bidraget största möjliga hänsyn tages till vederbörandes vårdsituation, så att icke eventuella avdrag avskräcka från ökade prestationer. Beträffande det allmännas ekonomiska stöd är det uppenbart, att det kommunala ansvaret för den grupp medborgare, som kommer ifråga för arbetsträning,

måste ; a n s e s vara så stort, att en betydande del av kostnaderna för verksamheten rättvisdigen bör utgå av rent kommunala anslag. De enskilda ideella föreningar, som k t u n n a komma ifråga som huvudmän, torde i allmänhet ha som speciellt syftennål att verka för vissa grupper partiellt arbetsföra och torde för detta ändamål gcenomi insamlingar kunna ställa medel till förfogande även för inrättande och drrift av arbetsträningsinstitut. Det torde emellertid ur arbetsmarknadsoch produktionssynpunkt även vara en staitlig angelägenhet att tillse, att arbetsträningsinstitut upprättas i tillräcklig omfatttning samt att verksamheten vid desamma bedrives efter enhetliga riktlinjer. Evemtuella statsbidrag böra dock icke täcka alla kostnader, som äro förenade n e d Uipprättandet och driften av arbetsträningsinstitut. I synnerhet under en f ö r s ö k s p e r i o d , innan organisationen stabiliserats och innan arbetsprövningen och a r b e t s t r ä n i n g e n renodlats och blivit skilda från den skyddade verksamheten, torde det vara nödvändigt att koncentrera statsbidragen på vissa utgiftsposter, som hia betydelse för verksamhetens inriktning och allmänna kvalitet. Av dessa skäl synes det lämpligt, att huvudmannen svarar för kostnaderna i sambauid ined upprättandet av institutet, inredning och maskinell utrustning, lokalktostnaderna samt de egentliga driftskostnaderna, cl. v. s. arbetslöner samt direkt med produktionen förenade kostnader. Dessa sista utgifter böra om möjligt täckas av inkomsterna från verksamheten, och eventuellt driftsunderskott bör bestridas av huvudmannen. Arbetsmarknadsstyrelsen föreslår, att statsbidrag skall utgå med 75 procent av kostncaderna för avlöning av föreståndare, arbetsledare och övrig omkostnadspersomal; med hela kostnaden för avlöning åt konsulterande läkare, dock maximerat till 2 400 kr per år för ett arbetsträningsinstitut med 15—30 klienter samt med 7 procent av inventariernas och maskinernas inköpsvärde som bidrag till kostnmder i samband med slitage och förnyelse. Tillsynen över arbetsträningsinstitut bör utövas av arbetsmarknadsstyrelsen. Innan ett institut kan bli berättigat till statsbidrag, böra följande generella villkor uppfyllas. Behovet av institutet skall efter utredning vitsordas av länsarbetsnämnd respektive arbetsnämnd. Som huvudman skall landsting, enskild kommun eller ideell förening fungera. Verksamhetens huvudsakliga syftemål skall vara att bereda partiellt arbetsföra arbetsprövning och arbetsträning, och för att bli berättigat till statsbidrag måste institutet kontinuerligt kunna sysselsätta och bereda plats för minst 15 klienter. Instituten och klienterna skola stå under fortlöpande läkartillsyn av särskilt anställd läkare, som tillsättes av huvudmannen. Tillsynsmyndigheten skall pröva föreståndares och arbetsledares samt administrativ personals lämplighet för respektive arbetsuppgifter. Lokaler skola godkännas uryrkesinspektions-, brand- och arbetarskyddssynpunkt. Platserna vid instituten skola stå till länsarbetsnämndernas förfogande. Kommittén för partiellt arbetsföra h a r föreslagit, att arbetsmarknadsstyrelsen skulle få i uppdrag att organisera och leda en statlig försöksverksamhet i liten skala. I p r i n c i p ansluter sig arbetsmarknadsstyrelsen till kommitténs uppfattning, att det skulle vara synnerligen värdefullt med en statlig experiment- och forskningsverksamhet inom detta arbetsvårdsområde till stöd för de olika lokalorganen. F ö r närvarande kan emellertid ställning icke tagas till denna försöksverksamhets närmare utformning och lokalisering, utan yttrande härutinnan kominer att avgivas vid en senare tidpunkt.

i

l O

3UIUII}

t^

lsiuojruiTopaTvr

v G "3 C ca u * rE j<U

1-1

o n

r f

co o

£ r

2 G Cp.

o G

cl 2 •ej

D 0

O r f CM o co CO C O C O O ro o

CN

O» i n i.o ».o c o CM r H O CO CM s o IO eo c o c o i o CO

co CO

4) O

TH TH

, oo • * a

l O

•istujiiJi .iad I S U I O M U T

CO r l r ^ CM CM O L O OS rl

.

|

[

,

•

-rf -rf o

,

1 CS >o O

, i

co

1-H O OS rHrH o CM CM CM O

iO

IO •«)< o

CJ5 O

m

as

-*

iO

CO CO o

t^ 05 O

1 1

CO en w

CM O so

i

,

•n

O

so o 00 CO

Tt iO

CO CO 0 0 r -

-HH - r f

CO CN] i o os

T-

r -

O

CO T H

ö o

Ifl

If co co r - c o co CO CO CM l ^ >-0 r *

r -

T -

O

•n eo r^ r^ S T

co •<* r^

-r>

T—

t^ C55 O

CM l O O CO C35 r f 0 0 r l CM M r I CM T H 0 0 0 0 0 5 C O CO CM CM r H

C O CTS

TH

r H r-

1O

1 CO 1 1

CD CO O

r05 CD

rH O

r -

r H

C O C M - f r H C N i O • * M oo L l e » O rH

T—

r H

o

CM O T"

, CD -^

O

O

i > r^ O

rH O

oc

CO r H

OC

T)I LO