Kriminalvård i frihet Fångvårdsstyrelsens utredning angående skyddsarbetets organisation m. m.

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1949:6 JUSTITIEDEPARTEMENTET

KRIMINALVÅRD I FRIHET FÅNGVÅRDSSTYRELSENS UTREDNING ANGÅENDE

SKYDDSARBETETS ORGANISATION M. M.

S T O C K H O L M 1 9

Statens offentliga utredningar 1949 Kronologisk förteckning 1. Norrlandskommitténs principbetänkande. Första delen. Norrländska utvecklingslinjer. Idun. 302 s. Jo. 2. Norrlandskommitténs principbetänkande. Andra delen. Särskilda utredningar. Idun. 194 s. Jo. 3. Norrlandskommitténs principbetänkande. Tredje delen. Utlåtanden och förslag i vissa frågor. Idun. 161 s. Jo.

4. Utredning med förslag om lösdrivarlagens upphävande m. m. Marcus. 394 s. I. 5. Principer och metoder för kostnadsberäkningar vid statens järnvägar. Beckman. 122 s. K. 6. Kriminalvård i frihet. Fångvårdsstyrelsens utredning angående skyddsarbetets organisation m. m. Marcus. 140 s. Ju.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynielsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet Jo. = jordbruksdepartementet.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1949:6 JUSTITIEDEPARTEMENTET

KRIMINALVÅRD FÅNGVÅRDSSTYRELSENS

I

FRIHET UTREDNING

ANGÅENDE

SKYDDSARBETETS ORGANISATION M. M. Avgiven den 31 december 1948

S T O C K H O L M 1949 ISAAC MARCUS B O K T R Y C K E R I - A K T I E B O L A G 488232

Till Herr Statsrådet

och Chefen för Kungl.

Justitiedepartementet.

Genom beslut den 2 februari 1945 uppdrog Kungl. Maj :t åt fångvårdsstyrelsen att verkställa utredning angående en rationalisering av det frivilliga skydds- och hjälparbetet beträffande villkorligt dömda samt från fångvårdsanstalt frigivna eller utskrivna ävensom med dem jämställda hjälpbehövande samt bemyndigade därjämte chefen för justitiedepartementet att tillkalla särskilda, med skyddsarbete och annan social verksamhet förtrogna sakkunniga ävensom annan expertis, som kunde finnas behövlig för utredningens verkställande. Att såsom särskilda sakkunniga biträda fångvårdsstyrelsen tillkallade chefen för justitiedepartementet med stöd av förenämnda bemyndigande ledamöterna av riksdagens II kammare riksgäldsfullmäktigen Ernst Eriksson, fattigvårdskonsulenten Verner Hedlund och pastorn J. W. Johnsson. För att tagas under övervägande vid det åt fångvårdsstyrelsen sålunda anförtrodda uppdraget har chefen för justitiedepartementet den 17 maj 1945 till styrelsen låtit överlämna en av förre ledamoten av riksdagens II kammare Th. Gardell den 25 januari 1945 till Konungen avlåten skrivelse angående anstaltsvårdens och skyddsvårdens ordnande samt en av Gardell i skrivelse den 26 februari 1945 till chefen för justitiedepartementet gjord framställning angående skyddsvårdsarbetet bland frigivna fångar. Sedan fångvårdsstyrelsen i samråd med de tillkallade sakkunniga fullgjort uppdraget, får styrelsen överlämna en utredning, Kriminalvård i frihet, angående skyddsarbetets organisation m. m. I ärendets handläggning hava deltagit överdirektören Göransson, byråcheferna Henry Lindberg och Wennerholm, extra ordinarie byråchefen Blom samt tillförordnade byråchefen Forssell ävensom ovannämnda särskilt tillkallade sakkunniga. Vid utredningen har styrelsen biträtts av förste byråsekreteraren Torgny Lindberg. Stockholm den 31 december 1948. HARDY GÖRANSSON. Torgny

Lindberg.

KAP. 1.

Skyddsarbetet och samhällsutvecklingen. Skyddsarbetets uppkomst. Under slutet av 1700-talet och första hälften av 1800-talet pågick i Sverige en för alla kulturländer gemensam utveckling, som innebar att de tidigare brukliga kroppsstraffen och skamstraffen helt eller till övervägande del ersattes med frihetsstraff. Det brukar framhållas att samhället vid denna tid icke intresserade sig för den straffade längre än till dagen för frigivningen. Detta är riktigt såtillvida som det icke förekom någon statligt organiserad hjälpverksamhet för att stödja de frigivna vid återinträdet i samhällslivet. Men den relativt höga återfallsfrekvensen för straffade personer tilldrog sig redan tidigt uppmärksamhet. De frigivna fångarna betraktades såsom i hög grad samhällsfärliga och lämnades ingalunda åt sig själva. Samhällsorganen sökte förhindra återfallsbrottslighet men anlade ensidiga säkerhetssynpunkter på problemet. De nyligen avskaffade kroppsstraffen och skamstraffen hade bl. a. haft till uppgift att varna allmänheten för att inlåta sig med den straffade och att därigenom begränsa dennes möjlighet att föröva brottsliga handlingar. Ett liknande syfte fullföljdes av vissa negativt inriktade säkerhetsåtgärder som tillämpades mot frigivna fångar, främst vanfrej d, polisuppsikt och tvångsarbete. I 1864 års strafflag, som förutom böter och dödsstraff icke upptog några andra allmänna huvudstraff än straffarbete och fängelse, stadgades att frihetsstraff i vissa fall skulle följas av förlust av medborgerligt förtroende. Domstolen skulle förordna om sådan påföljd — på viss tid eller för alltid — vid flertalet tjuvnadsbrott och andra brott mot förmögenhet men mera sällan vid övriga brottstyper. Den som förklarades förlustig medborgerligt förtroende skulle anses som vanfrej dad under den tid påföljden varade. Med vanfrejden följde förlust av näringsfrihet samt obehörighet att innehava allmän tjänst och annan befattning för vilken fordrades »god frejd». Enär den ådömda påföljden skulle antecknas i prästbeviset, hade den frigivne endast begränsade möjligheter att vinna utkomst och inordna sig i samhället. Bestämmelserna om vanfrejd mildrades efter hand och slutligen upphävdes år 1936 samtliga stadganden i strafflagen om vanhedrande påföljder för brott, däribland den påföljd enligt 2 kap. 19 § som trätt i stället för den

6 tidigare förlusten av medborgerligt förtroende. I vissa lagar och författningar finnas emellertid fortfarande bestämmelser, som utestänga straffade personer från rättigheter och förmåner av skilda slag eller eljest innebära att de försättas i en ogynnsam särställning (se s. 87). Ensidiga säkerhetssynpunkter kännetecknade på ett ännu mera utpräglat sätt de tvångsåtgärder, som riktades mot frigivna fångar med stöd av den s. k. försvarslöshetslagstiftningen. Om den frigivne icke kunde på föreskrivet sätt styrka, att han innehade årstjänst enligt legostadgan eller annan utkomst, som utgjorde »laga försvar», kunde han såsom försvarslös ställas under polisuppsikt ävensom, under mindre snäva förutsättningar än övriga grupper försvarslösa, insättas på någon av fångvårdens korrektionsinrättningar för att utföra allmänt arbete. Under större delen av 1800talet tillämpades allmänt arbete i synnerligen vidsträckt omfattning mot straffade personer. Antalet »frigivna», som voro intagna på fångvårdens anstalter för allmänt arbete, räknades vanligen i tusental och översteg ej sällan antalet fångar som avtjänade straffarbete på samma anstalter. Många straffångar häktades redan på frigivningsdagen, om de ej kunde visa laga försvar, och blevo sålunda i verkligheten aldrig försatta på fri fot. De frigivna fångar, som icke blevo omhändertagna för allmänt arbete, ställdes i regel under polisuppsikt med därtill hörande vistelsetvång. De fingo ej lämna den anvisade vistelseorten utan att ha erhållit särskilt pass. Därest de anträffades på annan ort, kunde de häktas och, om de ej dömdes till allmänt arbete, förpassas till vistelseorten, varvid fångskjuts kunde användas. Antalet häktningar av frigivna fångar och andra försvarslösa översteg ej sällan 6 000 om året. Tillämpningen av säkerhetsåtgärder nedgick avsevärt, sedan försvarslöshetslagstiftningen år 1885 ersatts med den nu gällande lösdrivarlagen, men även de i sistnämnda lag upptagna tvångsåtgärderna — anhållande, varning, häktning och tvångsarbete — ha i betydande utsträckning använts mot frigivna fångar. Av de till tvångsarbete dömda männen har i regel minst hälften utgjorts av förutvarande straffångar. Polisuppsikt i förening med vistelsetvång är enligt lösdrivarlagen obligatorisk beträffande personer som frigivas från tvångsarbete på minst sex månader. Därutöver ha många frigivna på ett mera indirekt sätt blivit föremål för uppsikt från polisens sida. Detta har underlättats genom att meddelanden om frigivningar från fångvårdsanstalt införts i tidningen Polisunderrättelser. I dessa meddelanden har sedan gammalt angivits bl. a. beloppet av de kontanta medel som den frigivne innehar vid avgången, en praxis som torde ha samband med att medellöshet utgör en förutsättning för ingripande enligt lösdrivarlagen. Vid den omfattande fängelsereform, som genomfördes i mitten av 1800talet, var det en grundtanke att den till frihetsstraff dömde brottslingen skulle förmås att framdeles föra ett laglydigt liv. Detta syfte sökte man u p p n å genom att cellstraff enligt den s. k. Pennsylvaniametoden efterträdde den tidigare gemensamheten mellan fångarna. Då huvudvikten lades vid att genom religiös och moralisk fostran åvägabringa en sinnesänd-

7 ring hos den dömde, ägnade man mera uppmärksamhet åt anstaltsbehandlingen än åt hans förhållanden efter frigivningen. I de ursprungliga reformplanerna hade visserligen ingått tanken att i de olika länen organisera skyddsförbund, som skulle fungera som rådgivande organ under anstaltstiden samt sörja för att de frigivna bereddes lovlig utkomst och annat stöd, men i denna del blevo reformplanerna endast delvis genomförda. I huvudsak vidtogos inga åtgärder för att undanröja de menliga verkningarna av straffet och säkerhetsåtgärderna. De straffades svårigheter ökades genom att samhällets allmänna hjälpverksamhet var av ringa omfattning. Fattigvården, som huvudsakligen avsåg omhändertagande av sjuka och åldringar, var den enda offentliga hjälpformen. Vid 1800-talets början hade den kommunala fattigvårdens obligatoriska karaktär blivit i viss mån erkänd, men fattigvården betraktades fortfarande som en form av välgörenhet. Den tilltagande arbetslösheten medförde att fattigvårdsbördan blev alltmera tyngande för kommunerna. I 1871 års fattigvårdsförordning, som tillkom efter en period av missväxt och nöd, underströks genom skärpta bestämmelser fattigvårdens restriktiva karaktär. I skilda författningar hade visserligen fastslagits, att särskilda kommunala tillsyningsmän skulle bistå frigivna fångar och övriga försvarslösa med arbetsanskaffning, men denna skyldighet blev illusorisk. Ofta sökte de lokala myndigheterna i stället ordna det så, att de försvarslösa omhändertogos för allmänt arbete, varigenom kostnaderna för deras underhåll lades på staten. Redan tidigt förekom understödsverksamhet genom frivilliga hjälpföreningar, men de frigivna intogo icke någon särställning bland de hjälpbehövande, förrän bildandet av skyddsföreningar aktualiserades genom fängelsereformen i mitten av 1800-talet. I ett antal län tillkommo s. k. fångvårdsföreningar eller fångvårdssällskap. Dessa hade en dubbel uppgift. De skulle hjälpa frigivna fångar med arbetsanskaffning och understöd samt bistå fångarnas familjer. I denna del av verksamheten gällde det i första hand att bereda den frigivne sådan utkomst som medförde laga försvar. Sambandet med fängelsereformen framgår därav att föreningarna också hade till uppgift att medverka vid anstaltsvården, bl. a. genom att besöka de intagna och skaffa dem sysselsättning. Den första fångvårdsföreningen var Kristianstads läns fångvårdssällskap, som bildades år 1846, samtidigt som det nybyggda länscellfängelset i Kristianstad togs i bruk. Enligt sällskapets ursprungliga stadgar skulle arbetet bedrivas dels genom en besökande avdelning, dels genom en s. k. skyddsavdelning. Den besökande avdelningens medlemmar skulle bistå fängelsepredikanten i hans verksamhet samt hjälpa till att skaffa de intagna arbete. Skyddsavdelningen skulle såvitt möjligt förvärva ledamöter i varje kommun av länet. Dessa ledamöter skulle hjälpa de frigivna till laga försvar samt bostad och arbetsförtjänst. De skulle vara den frigivnes rådgivare och vänner, hjälpa till att mildra och utplåna den misstro, med vilken en straffad vanligtvis möttes efter frigivningen,

och se till att den frigivne, där det var nödvändigt, fick fattigvård eller annan kommunal hjälp. Genom sin anknytning till fångvårdsanstalterna kom det frivilliga skyddsarbetet redan från början att delvis fullgöras av befattningshavare vid fångvården, främst fängelsepredikanterna. Såsom ordförande i föreningarnas styrelser fungerade ofta landshövdingar och andra högre ämbetsmän. Härigenom fick skyddsarbetet karaktären av en officiellt erkänd hjälpinstitution. Detta markerades ytterligare genom att en viss ledning av verksamheten kom att utövas av den år 1825 upprättade styrelsen över rikets fängelser och arbetsinrättningar, år 1859 ombildad till fångvårdsstyrelsen. Skyddsföreningarna började sin verksamhet i ett samhälle som hade en helt annan karaktär än det nuvarande, ett samhälle där stora befolkningsgrupper levde i fattigdom eller nöd, där socialvården var nästan obefintlig och där myndigheterna intogo en utpräglat negativ hållning mot frigivna fångar och med dem jämförliga grupper. Med hänsyn härtill är det naturligt att skyddsföreningarna icke kunde räcka till för sina omfattande uppgifter utan måste begränsa sin verksamhet. Deras medverkan vid anstaltsvården kom snart att upphöra. Hjälparbetet inriktades främst på sådana frigivna, som med hänsyn till sin sinnesriktning ingåvo större förhoppningar. Härigenom fick skyddsarbetet delvis karaktären av en tämligen sporadisk välgörenhet. Efter den första tidens entusiasm synes det frivilliga intresset ha minskat. Det steg ånyo i början av 1900-talet under inflytande av de sociala och kriminalpolitiska reformsträvandena.

Huvuddragen av reformarbetet inom socialvården och kriminalvården. Den socialpolitiska och kriminalpolitiska utvecklingen har under 1900'talet gått i riktning mot ett ökat hänsynstagande till de individuella fallens beskaffenhet. På båda områdena har man sökt sig fram på de partiella reformernas väg. Fattigvården har efter hand fått minskad betydelse genom att nya former för hjälp, tillsyn och vård tillkommit. På liknande sätt ha de ordinära frihetsstraffen alltmera fått vika för särskilda behandlingsformer. Det socialpolitiska reformarbetet. Bland de nytillkomna formerna för ekonomiskt stöd märkas vissa hjälpformer, avsedda för särskilda situationer, såsom arbetslöshet, barnsbörd, olycksfall och vanförhet, samt vidare olika former av socialförsäkring, varigenom den enskilde med det allmännas stöd kan trygga sig mot verkningarna av inkomstbortfall. Jämsides med denna utveckling har man sökt giva fattigvården en mera positiv och förebyggande karaktär. År 1918 tillkom en ny fattigvårdslagstiftning, som emellertid numera blivit i stora delar föråldrad och är föremål för omarbetning.

9 De sociala vårdlagar som tillkommit under 1900-talet äro av särskild betydelse. Uppmärksamheten riktades först på vården av barn och ungdom. En första lagstiftning av år 1902, huvudsakligen tillämplig på barn under 15 års ålder, ersattes år 1924 med den nu gällande barnavårdslagen. Denna avser jämväl barn i åldern mellan 15 och 18 år och är efter en utvidgning år 1934 under särskilda förutsättningar tillämplig även på ungdom i åldern mellan 18 och 21 år. Genom senare lagändringar, bl. a. 1945 och 1946, har vården ytterligare utbyggts. I barnavårdslagen regleras bl. a. behandlingen av barn och ungdom som visat tecken på asocialitet. »Vanartiga» barn i åldern mellan 15 och 18 år samt unga personer i 18—20-årsåldern, som befinnas »föra ett lättjefullt, oordentligt eller sedeslöst liv eller som eljest visat svår oart», kunna efter beslut av barnavårdsnämnd, i vissa fall länsstyrelse, göras till föremål för vård i frihet — varning, övervakning, miljöbyte etc. — och när detta ej är tillfyllest omhändertagas för skyddsuppfostran. Denna verkställes i regel i särskilda skolor tillhörande barna- och ungdomsvården men kan också försiggå i vissa andra anstalter eller i enskilda hem. Vid utskrivning från skyddsuppfostran ställes den utskrivne under övervakning och kan åläggas att följa särskilda föreskrifter, övervakningen har tidigare helt ankommit på den utsedde övervakaren, som vid utskrivning från barnavårds- eller ungdomsvårdsskola vanligen varit någon av anstaltens befattningshavare. Sedan 1947 finnas för hela landet fyra konsulenter, placerade hos socialstyrelsen, med uppgift att främja eftervården av de utskrivna. Samtidigt har man sökt förbättra eftervården genom andra åtgärder, bl. a. genom att inrätta särskilda inackorderingshem. Dessa eftervårdande åtgärder ha bl. a. till syfte att möjliggöra en tidigare utskrivning av de i anstalt intagna. En förutsättning härför har ansetts vara att eftervården ordnades i betryggande former. Särskild lagstiftning om behandling av alkoholister finnes i Sverige sedan 1913. Den då utfärdade lagen ersattes år 1931 med nu gällande alkoholistlag, som möjliggör ingripande mot personer, vilka äro hemfallna åt alkoholmissbruk och därjämte visat en eller flera av vissa i lagens 1 § uppräknade uppföranderubbningar. I första hand tillgripas i regel hjälpåtgärder i förening med övervakning. Härom beslutar kommunal nykterhetsnämnd, i vissa fall också länsnykterhetsnäinnd. När hjälpåtgärder vidtagits utan att de fått åsyftad verkan, beträffande särskilda kategorier också utan att hjälpåtgärd vidtagits, äger länsstyrelse förordna om intagning i allmän alkoholistanstalt. I anstalt intagen kan försökspermitteras och därvid ställas under övervakning. Den permitterade kan återhämtas genom beslut av anstaltens styrelse eller föreståndare. När utskrivning från anstalt äger rum, skall den utskrivne i regel ställas under övervakning. På förslag av nykterhetsnämnd, i vissa fall polismyndighet, kan länsstyrelse förordna att den utskrivne skall ånyo intagas i allmän alkoholistanstalt. Enligt 50 § alkoholistlagen k a n den som är hemfallen åt alkoholmissbruk även frivilligt ingå på alkoholistanstalt.

10 Övervakning enligt alkoholistlagen utövas i regel av befattningshavare vid nykterhetsnämnd eller ledamot i sådan nämnd. I viss utsträckning anlitas emellertid även befattningshavare i skyddsföreningar samt frivilliga krafter. Någon central tillsyn över uppdragens fullgörande förekommer ej. Alkoholistlagstiftningen har nyligen varit föremål för översyn av en år 1946 tillsatt kommitté, som på våren 1948 avlämnat betänkande i ämnet (SOU 1948:23). Kommittén föreslår bl. a. en förstärkning av den medicinska sidan av alkoholistvården genom att särskilda alkoholsjukhus inrättas. Vården av psykiskt abnorma regleras huvudsakligen av 1929 års sinnessjuklag och den samma år utfärdade sinnessjukvårdsstadgan. Behandlingen meddelas i regel på anstalt. I viss utsträckning förekommer vård i frihet genom s. k. hjälpverksamhet, främst avsedd för patienter som avvakta plats på sinnessjukhus, samt genom familjevård, varvid patienten har bostad hos arbetsgivaren men står under uppsikt av sjukhuset. Hjälpverksamheten utövas distriktsvis — distrikten sammanfalla huvudsakligen med sinnessjukhusens upptagningsområden — med en hjälpverksamhetsläkare i varje distrikt. Uppdraget som hjälpverksamhetsläkare har länge haft karaktären av bisyssla; sedan 1946 finnas även heltidsanställda hjälpverksamhetsläkare, f. n. i nio upptagningsområden. I varje distrikt finnes vidare en föreståndarinna för hjälpverksamheten. För vissa försöksutskrivna förordnas övervakare. Dessa erhålla numera ersättning för sitt uppdrag efter i huvudsak samma regler som gälla vid villkorlig frigivning och villkorlig utskrivning. Hjälpverksamhetens organisation är dock fortfarande ofullständig. Bl. a. saknas anslag till ekonomisk hjälp åt de utskrivna. P å grund av hjälpverksamhetens otillräckliga resurser har familjevård ej sällan fått träda i stället och har hittills på det hela taget använts i större utsträckning. De i familjevård placerade äro att betrakta som patienter vid vederbörande sjukhus men arbeta och bo hos enskilda arbetsgivare, som i regel uppbära en särskild vårdavgift, avsedd att utgöra ersättning för erforderlig tillsyn över patienterna. Dessa erhålla vanligen någon arbetslön, över familjevårdspatienterna utövas tillsyn av sjukhusets familjevårdsläkare. De ovannämnda sociala vårdformerna äro företrädesvis inriktade på omhändertagande, vid behov med anlitande av tvångsmedel, av vissa grupper personer som anses vara i behov av vård eller tillsyn. Ett liknande på klientelets personliga förhållanden inriktat arbete — dock utan tillgång till tvångsmedel — utföres av de kuratorer som i växande utsträckning tillsättas vid sjukhus, vårdanstalter och andra institutioner. Sådan kuratorsverksamhet förekommer bl. a. inom den offentliga arbetsförmedlingen. Vid 1900-talets början hade denna mycket begränsad omfattning och var kommunalt organiserad. Den har emellertid efter hand utvidgats och blev förstatligad år 1943. Den centrala ledningen utövas numera av arbetsmarknadsstyrelsen. Under denna sortera länsarbetsnämnderna samt lokala arbetsförmedlingar. Arbetsförmedlingsverksamheten var

11 länge, med mindre betydelsefulla undantag, helt inriktad på att tillgodose efterfrågan på arbetskraft. Sedan början av 1940-talet pågår emellertid inrättandet av kuratorsbefattningar för arbetsberedning, d. v. s. anskaffande av lämpligt arbete åt personer, som på grund av sjukdom, lyte, social belastning eller annan anledning äro endast partiellt arbetsföra eller eljest äro att hänföra till svårplacerad arbetskraft. Sådana kuratorer eller, som de också benämnas, arbetsberedningsassistenter finnas numera anställda vid flertalet länsarbetsnämnder. I Stockholm har inrättats ett särskilt arbetsberedningskontor ined en föreståndare och ett flertal kuratorer. De nämnda arbetsberedningsorganen syssla i rätt betydande utsträckning med arbetsanskaffning åt straffade personer som remitteras till dem från den vanliga arbetsförmedlingen eller direkt från vederbörande anstalter (jfr s. 45 ff). I ett av kommittén för partiellt arbetsföra år 1946 avgivet betänkande (SOU 1946: 24) har föreslagits en väsentlig utvidgning av kuratorsverksamheten vid sjukhus och andra anstalter samt vid den offentliga arbetsförmedlingen ävensom åtskilliga andra åtgärder i syfte att åvägabringa en fastare och effektivare organisation av arbetsvärden för partiellt arbetsföra, bl. a. skyldighet för myndigheter och befattningshavare att till länsvis förda register anmäla fall av partiell arbetsförhet som de påträffa i sin verksamhet. Ytterligare åtgärder till stöd för de partiellt arbetsföra har kommittén föreslagit i tre senare betänkanden (SOU 1947:18, 1947:44 och 1948:11). De sålunda tillkomna formerna för vård och personligt omhändertagande i övrigt ha till betydande del övertagit och utvecklat den vård och tillsyn som ursprungligen var det dominerande draget hos fattigvården. Dennas uppgift har alltmer begränsats till att förmedla ekonomisk hjälp. Även vårduppgifterna tillmätas dock fortfarande betydelse. I 1918 års fattigvårdslag stadgas att fattigvård skall bestå av bl. a. erforderlig vård samt att fattigvårdssamhälle skall ha anstalt för mottagande av vårdbehövande understödstagare och såvitt det kan ske skall förskaffa understödstagare vård i särskild anstalt, om han är i behov därav. Även eljest förbindes fattigvård i praktiken ofta med en personlig tillsyn av understödsklientelet, t. ex. genom en diakonissa eller annan särskilt anställd befattningshavare. Någon kuratorsmässig verksamhet är i princip icke förenad med de skilda formerna av socialförsäkring — för ålderdom, invaliditet, olycksfall, sjukdom och arbetslöshet. I viss mån är detta ett uttryck för att socialförsäkringen är en form av självhjälp som icke medför befogenhet för försäkringsgivaren att ingripa i försäkringstagarens personliga förhållanden. Ej heller finnes någon kuratorsinstitution eller annan form av personlig omvårdnad eller rådgivning för sådana personer som icke äro berättigade eller villiga att anlita samhällets vanliga hjälpformer. Reformarbetet på socialpolitikens område pågår alltjämt. Bi. a. ankommer det på socialvårdskommittén att framlägga förslag om fattigvårdens ställning i den offentliga hjälpverksamheten. Preliminära uttalanden av

12 kommittén tyda på att den tänker sig .att under namnet socialhjälp bibehålla en generell hjälpform för att möta sådana behov som ej tillgodoses genom speciella hjälpformer. Socialhjälpen skulle således utgöra en motsvarighet till den nuvarande fattigvården. Den skulle i ökad utsträckning inriktas på åtgärder av förebyggande natur. Dess tillämplighet skulle begränsas genom utbyggnad av socialförsäkringen och inrättandet ai' andra särskilda vård- och hjälpformer. Kriminalvårdens reformering. Till en början inriktades det straffrättsliga reformarbetet, i vad det avsåg brottslingarnas behandling, främst på att begränsa användningen av de ordinära frihetsstraffen, vilkas verkställighet tillsvidare lämnades i huvudsak oförändrad. Detta syfte sökte man uppnå dels genom att inrätta nya former av anstaltsvård, avsedda för särskilda kategorier brottslingar, dels genom att under en prövotid lämna den brottslige anstånd med frihetsförlusten (villkorlig dom) eller med sista delen därav (villkorlig frigivning). Då jämväl de nytillkomna formerna av anstaltsbehandling, som gjorts mer eller mindre tidsobestämda, i regel avslutas med villkorlig utskrivning, har hela denna sida av reformarbetet medfört att kriminalvården i frihet fått ökad betydelse. Den senare genomförda straffverkställighetsreformen har medverkat till att förstärka kriminalvården i frihet i vad angår eftervården av villkorligt frigivna och utskrivna. Vid reformarbetet uppmärksammades i första hand — liksom på socialvårdens område — behandlingen av barn och ungdom. Början gjordes år 1902 med införandet av tvångsuppfostran för barn i åldern mellan 15 och 18 år. Tillämpligheten var till en början begränsad till fall av lindrig brottslighet men utsträcktes efter hand och blev slutligen genom 1937 års lag om tvångsuppfostran helt oberoende av brottens svårhetsgrad. Sedan barnavårdslagens tillämplighet år 1924 utsträckts till samma åldersgrupp, kom skyddsuppfostran i barnavårdens anstalter att i växande utsträckning användas i stället för tvångsuppfostran. Till en början skedde detta tämligen slumpvis i sådana fall där åtal ej kom till stånd, senare även i samband med villkorlig dom, och slutligen i den ordning som infördes genom 1944 års lag om åtalseftergift. I sistnämnda lag stadgas, att om någon före fyllda 18 år förövat brott vara kan följa frihetsstraff, åtal ej får väckas förrän statsåklagaren verkställt särskild prövning huruvida åtalet bör eftergivas. Åtalsprövningen k a n av Kungl. Maj :t uppdragas även åt distriktsåklagare. Eftergift av åtalet kan äga rum, om den underårige omhändertages för skyddsuppfostran eller blir föremål för annan därmed jämförlig åtgärd eller utan dylik åtgärd erhåller särskild tillsyn eller lämplig sysselsättning samt det med skäl kan antagas att han skall avhålla sig från att ånyo begå brott. — Efter införandet av åtalseftergift kom tvångsuppfostran allt mera ur bruk och år 1947 fattades slutligen beslut om institutets upphävande. Sedan den 1 juli 1947 kan tvångsuppfostran ej ådömas. För brottslingar i åldern mellan 18 och 21 år fick tvångsuppfostran en

13 motsvarighet genom 1935 års lag om ungdomsfängelse, som trädde i kraft år 1938. Ungdomsfängelse har till syfte att bereda unga brottslingar sådan uppfostran och utbildning varav de äro i behov. Om ej särskilda skäl till annat föranleda, får utskrivning, som i regel sker på prov, icke äga rum tidigare än ett eller senare än två år efter intagningen i anstalt. Den på prov utskrivne står under tillsyn av därtill utsedd tillsynsman och k a n åläggas att följa särskilda föreskrifter. Åsidosätter den utskrivne sina åligganden, kan han återintagas i anstalt. Utskrivnings- och eftervårdsfrågor handläggas av en särskild ungdomsfängelsenämnd. För psykiskt abnorma brottslingar har sedan strafflagens tillkomst funnits möjlighet till straffriförklaring med eller utan efterföljande vård. Straffriförklaring tillämpades ursprungligen endast i uppenbara fall av sinnessjukdom eller sinnesslöhet men utsträcktes efter hand i praxis till att omfatta även personer med mindre utpräglade psykiska defekter, främst olika former av s. k. psykopati samt lättare grader av intellektuell undermålighet. Tillämpningen av straffriförklaring nedgick i någon m å n efter tillkomsten år 1927 av en tidsobestämd behandlingsform, förvaring, avsedd att i stället för straff användas mot vissa farliga abnormbrottslingar. Samtidigt infördes internering på obestämd tid av vissa farliga återfall sförbrytare. För användningen av förvaring och internering gällde enligt 1927 års lagstiftning tämligen snäva förutsättningar. Tillämpligheten har emellertid avsevärt utvidgats genom 1937 års lag om förvaring och internering i säkerhetsanstalt, som med vissa år 1945 beslutade ändringar trädde i kraft den 1 januari 1946. Utskrivning från förvaring och internering sker i regel på prov och får ej äga r u m före utgången av viss minsta tid. Minsta tid är vid förvaring lägst ett och högst tolv år och vid internering lägst fem och högst femton år. Minsta tiden bestämmes av domstolen. Utskrivning får i princip icke ske så länge den dömde är att anse såsom vådlig för annans säkerhet till person eller egendom. Är minsta tiden bestämd till ett år, skall utskrivningen dock äga r u m senast fyra år efter förvaringens början såframt ej särskilda skäl äro däremot. Den på prov utskrivne står under tillsyn av en tillsynsman och k a n åläggas att följa särskilda föreskrifter. Om han åsidosätter sina åligganden, kan han återhämtas till anstalt. Prövningen av utskrivnings- och eftervårdsfrågor ankommer på interneringsnämnden. Från denna nämnd skall domstol även inhämta yttrande, innan den dömer till förvaring eller internering. År 1946 började även tillämpas en år 1945 beslutad lagstiftning om ändring av strafflagens s. k. tillräknelighetsbestämmelser. De nya reglerna innebära att området för straffriförklaring — som i praxis hade fått allt mera ökad användning — begränsats till gärningar begångna under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan själslig abnormitet av så djupgående natur att den måste anses jämställd med sinnessjukdom ävensom gärningar begångna under tillfällig sinnesförvirring. Den som förklaras straffri intages, om han är i behov av anstaltsvård, i

14 regel på sinnessjukhus, i vissa fall på alkoholistanstalt. För de straffriförklarade gälla strängare regler om utskrivning än för övriga på sinnessjukhus intagna. Frågor om utskrivning från sinnessjukhus avgöras av ett centralt organ, sinnessjuknämnden, som dock har viss delegationsrätt. Riksdagen har år 1947 uttalat sig för en decentralisering av utskrivningsförfarandet till lokala nämnder vid sinnessjukhusen. — På alkoholistanstalt kan straffriförklarad kvarhållas två år utöver den vanliga maximitiden. Om utskrivning förordnar, liksom beträffande övriga intagna, anstaltens styrelse. Såsom ovan omtalats kan utskrivning föregås av s. k. försökspermission. Om straffriförklarad ej är i behov av anstaltvård, kan han ställas under tillsyn av sinnessjukvårdens hjälpverksamhet eller göras till föremål för förebyggande hjälpåtgärder av nykterhetsnämnd, vanligen i samband med övervakning. överlämnande till psykiatrisk vård och alkoholistvård kan, utom genom straffriförklaring, ske även genom villkorlig dom (se s. 16). Det förekommer också, ehuru lagstiftningen ej ger direkt stöd för ett sådant förfarande, att åtal eftergives när intagning på sinnessjukhus redan skett. Verkställigheten av de ovan behandlade reaktionsformerna ungdomsfängelse, förvaring och internering regleras numera — liksom verkställigheten av straffarbete och fängelse — av 1945 års lagstiftning om verkställighet av frihetsstraff m. m., som trädde i kraft den 1 juli 1946. Genom den humanisering av de ordinära frihetsstraffens, särskilt straffarbetets, verkställighetsformer som skett genom samma lagstiftning har skillnaden mellan olika slag av anstaltsvård kommit att i betydande mån utjämnas. Efter utvidgningen av den villkorliga frigivningen är skillnaden även i fråga om eftervård mindre betydande än tidigare. De särskilda formerna av anstaltsvård skilja sig numera från de ordinära frihetsstraffen icke så mycket genom att de verkställas under friare former som därigenom att de äro helt eller delvis tidsobestämda och i regel mera långvariga. Grundtanken i 1945 års verkställighetslag är att frihetsförlusten i och för sig är tillräcklig som straff och ej behöver skärpas genom särskilda strafflidanden. Verkställigheten bör därför anordnas så, att skadliga verkningar av straffen såvitt möjligt förebyggas. Straffet bör erhålla en positivt inriktad, socialvårdande prägel, som främjar den intagnes anpassning i samhället. Han skall behandlas med fasthet och allvar och med aktning för hans människovärde. Den öppna anstaltsvården har utvidgats väsentligt och cellstraffet har upphävts i princip. I samband därmed står den förbättrade differentieringen av klientelet. Till grund för de intagnas fördelning och fortsatta behandling lägges bl. a., såvitt angår fångar med minst sex månaders strafftid samt intagna som undergå ungdomsfängelse, förvaring eller internering, en efter intagningen under medverkan av psykiater verkställd undersökning (observation) av den intagne. Det ligger i sakens natur att observationsberättelserna bliva till nytta även vid eftervården av de frigivna och ut-

15 skrivna. Jämte rättegångsprotokoll och daganteckningar rörande den intagne inlägges observationsutlåtandet i en s. k. protokollsakt, som åtföljer den dömde vid förflyttningar och efter frigivningen eller utskrivningen förvaras hos den myndighet som har uppsikten över honom. Genom permission, frigång och andra lättnader i frihetsberövandet ha de intagna fått ökade kontakter med yttervärlden. Av särskild betydelse för eftervården är vidare lagstiftningens strävan att bättre tillvarataga och bättre avlöna de intagnas arbetsprestationer. De i samband därmed givna reglerna om tillgodoseende av de närståendes och målsägarnas behov ävensom den intagnes behov efter frigivningen förtjäna särskild uppmärksamhet. Vidare disponerar fångvårdsstyrelsen årligen ett anslag å 140 000 kronor till understöd åt frigivna fångar m. m. samt ett anslag å 50 000 kronor till understöd åt intagnas familjer. För eftervården betydelsefulla äro även de förbättrade möjligheterna till utbildning och studier på fritid. Ingen av de reformer som under detta århundrade genomförts på kriminalvårdens område torde i betydelse kunna mäta sig med den villkorliga domen och den villkorliga frigivningen. Dessa institut infördes samtidigt genom två lagar år 1906. Den villkorliga domen. Enligt 1906 års lag om villkorlig dom kunde sådan dom meddelas endast i form av anstånd under viss prövotid med undergåendet av ett ådömt straff, högst tre månaders straffarbete eller sex månaders fängelse. Anståndet kunde ej förenas med övervakning av den dömde eller med andra vårdåtgärder rörande honom. Ingripande mot en villkorligt dömd kunde ske endast i samband med åtal för nytt brott, varvid anståndet kunde förklaras förverkat genom den nya straffdomen. Genom 1918 års lag om villkorlig straffdom utsträcktes tillämpligheten till anstånd med verkställigheten av högst sex månaders straffarbete eller ett års fängelse. Under prövotiden skulle den dömde stå under övervakning, såframt domstolen ej annorlunda förordnade. Klandervärt uppförande kunde medföra förverkande. Den som vid åtalets anhängiggörande ej fyllt 21 år kunde åläggas lydnadsplikt mot övervakaren i visst hänseende eller i allmänhet. I tillämpningen gjorde sig fortfarande vissa brister starkt gällande, främst avsaknaden av möjligheter att i den villkorliga domen förordna om åtgärder, ägnade att avhålla den dömde från brott, och att vid behov ingripa mot honom med mera positiva åtgärder än att förklara anståndet förverkat. Ofta fungerade övervakningen av de dömda tämligen slentrianmässigt. I dessa och andra delar ha viktiga reformer vidtagits genom lagen den 22 juni 1939 om villkorlig dom, som därjämte utvidgat den villkorliga domens tillämplighet. 1939 års lag trädde i kraft den 1 januari 1944. Villkorlig dom k a n enligt den nya lagen användas när någon övertygas om brott vara k a n följa fängelse eller straffarbete. Villkorlig dom är tilllämplig även vid relativt grova brott — den är utesluten endast om brottet

16 finnes förskylla högre straff än straffarbete i ett år eller fängelse i två år — och kan komma till användning även mot återfallsbrottslingar, om synnerliga skäl därtill föranleda. En allmän förutsättning för villkorlig dom är att det med hänsyn särskilt till den brottsliges karaktär och personliga förhållanden i övrigt finnes skälig anledning antaga att han utan att undergå straff skall avhålla sig från att ånyo begå brott. Villkorlig dom må ej meddelas, om det av hänsyn till den allmänna laglydnaden är påkallat att den brottslige undergår straff. Ej heller må villkorlig dom brukas för tryckfrihetsbrott. Utan hinder av vad nu sagts kan villkorlig dom meddelas såsom anstånd med verkställandet av förvandlingsstraff för böter, såframt omständigheterna ej föranleda till antagande att den bötfällde av tredska eller uppenbar vårdslöshet underlåtit att gälda böterna eller att straffets verkställighet erfordras för hans tillrättaförande. Den villkorliga domen har i väsentliga avseenden erhållit ändrad karaktär genom den nya lagen. Medan den tidigare endast kunde innebära att verkställigheten av ådömt straff uppsköts under en prövotid, varunder den dömde i regel stod under övervakning, kan enligt den nya lagen villkorlig dom även förenas med mera direkta åtgärder för den dömdes tillrättaförande, när behov därav föreligger. Domstolen kan enligt lagens 8 § meddela särskilda, ofta djupt ingripande föreskrifter rörande den dömdes förhållande under prövotiden. Sådana föreskrifter, som skola meddelas i den mån det med hänsyn till den dömdes ungdom, sinnesbeskaffenhet, omgivning eller levnadssätt och tidigare vandel finnes påkallat för hans tillrättaförande, kunna avse att åvägabringa en effektivare kriminalvård i frihet, t. ex. genom att den dömde får särskilda förhållningsregler med avseende å utbildning, arbetsanställning, vistelseort, bostad, användande av fritid och förfogande över arbetsförtjänst eller andra tillgångar. Dessutom kan villkorlig dom med föreskrift utgöra en bro till den egentliga socialvården. Domstolen kan nämligen ålägga den dömde att underkasta sig behandling på sjukhus, alkoholistanstalt eller annan anstalt. Möjligheten att ge föreskrift om behandling på sjukhus innebär bl. a. att den dömde kan åläggas att underkasta sig vård på sinnessjukhus eller att följa de anvisningar som kan meddelas av vederbörande hjälpverksamhetsläkare inom sinnessjukvården (se s. 29). Om det finnes lämpligare, kan domstolen vidare på förslag av barnavårdsnämnd överlämna åt nämnden att föranstalta om den dömdes omhändertagande för skyddsuppfostran. Domstolen äger också föreskriva att den dömde bör å tid och sätt som angivas i domen söka fullgöra honom åliggande skyldighet att gälda ersättning för skada som uppkommit genom brottet. Tidigare kunde villkorlig dom meddelas endast i den s. k. kontinentala formen, d. v. s. genom anstånd med verkställighet av visst straff. Jämte denna form förekommer enligt den nya lagen även den s. k. engelska typen av villkorlig dom, innebärande att domstolen i samband med sakerförklaring förordnar om anstånd med straffets ådömande. De ovannämnda före-

17 skrifterna enligt 8 § kunna förenas med båda dessa former av villkorlig dom. I lagen har dock givits den anvisningen att anstånd med straffets ådömande skall användas när föreskrift enligt 8 § meddelas, om ej särskilda skäl till annat föranleda, samt att i annat fall straffet i regel bör bestämmas i domen. Prövotiden för villkorligt dömd är tre år utom vid villkorlig dom som avser förvandlingsstraff för böter, då den är två år. Även om föreskrift enligt 8 § ej meddelats, har den dömde under prövotiden vissa allmänna skyldigheter: att föra ett ordentligt och ostraff ligt liv, undvika dåligt sällskap och bemöda sig om utväg till försörjning på lovligt sätt, att göra vad i hans förmåga står att ersätta skada som uppkommit genom brottet m. m. När villkorlig dom förenas med föreskrift enligt 8 §, skall domstolen alltid förordna om övervakning. Även eljest skall den dömde ställas under övervakning, såvida det ej av särskilda skäl kan antagas att han ändock skall låta sig rätta. Om den villkorliga domen avser förvandlingsstraff för böter, skall övervakning dock förekomma endast om det av särskilda skäl finnes erforderligt. Övervakning står under tillsyn av en övervakningsdomstol och utövas av en övervakare. Det åligger den dömde att hålla övervakaren underrättad om sin bostad och arbetsanställning, på kallelse inställa sig hos honom och i övrigt enligt hans anvisningar upprätthålla förbindelse med honom. Övervakaren äger meddela bestämmelser med avseende å verkställande av föreskrift enligt 8 § samt de ordningsföreskrifter han eljest med hänsyn till den dömdes ungdom eller sinnesbeskaffenhet finner erforderliga. Föreskrift enligt 8 § kan ändras eller upphävas när anledning därtill förekommer. Har övervakning varat sex månader, kan beslut meddelas om dess upphörande, såframt det av särskilda skäl kan antagas att den dömde låter sig rätta utan övervakning. Om villkorligt dömd under prövotiden åsidosätter sina åligganden, kan ingripande ske med skilda slags åtgärder: varning, skärpta föreskrifter enligt 8 § eller nya sådana, förlängning av prövotiden med högst två år utöver den i den villkorliga domen bestämda tiden samt i sista hand förverkande av anståndet. Beslut i ovannämnda frågor meddelas av övervakningsdomstolen. Dess befogenhet kan under vissa förutsättningar utövas av en lagfaren domare utan nämnd eller av en särskild övervakningsnämnd som utsetts av en eller flera domstolar. Förverkande skall dock alltid beslutas av domstol bestående av domare med nämnd. När villkorligt dömd övertygas om nytt brott, har domstolen olika möjligheter till sitt förfogande: att förklara anståndet förverkat, att döma till särskilt straff, att meddela ny villkorlig dom etc. Förklaras anståndet ej förverkat, kan domstolen i stället tillämpa en eller flera av de mindre stränga åtgärder varom ovan sagts, t. ex. förlängning av prövotiden i förening med skärpta föreskrifter. 2—488232.

18 Villkorlig frigivning. Enligt 1906 års lag om villkorlig frigivning var förutsättningen för sådan frigivning att den dömde undergått straff i minst två år och att den utståndna strafftiden utgjorde minst två tredjedelar av straffet. Genom en lagändring år 1918 förkortades den minsta tid, under vilken straffet skulle ha verkställts, till ett år. Vidare var det en förutsättning för villkorlig frigivning att omständigheterna gjorde sannolikt att den dömde skulle på fri fot förhålla sig väl. Vid bedömandet av frågan om villkorlig frigivning skulle beaktas vissa i lagen uppräknade omständigheter. Beslut om villkorlig frigivning ankom på Kungl. Maj :t. Den villkorligt frigivne var redan enligt 1906 års lag underkastad tillsyn under en prövotid motsvarande den återstående strafftidens längd, dock minst ett år. Tillsynen skulle enligt lagens ursprungliga lydelse utövas av vissa polistjänstemän, om länsstyrelsen ej annorlunda förordnade. År 1918 vidtogs den ändringen att länsstyrelsen skulle för varje fall förordna tillsynsman. I stad skulle polismästare och stadsfiskal samt på landet landsfiskal vara pliktiga att mottaga sådant förordnande. Den villkorligt frigivne hade att följa vissa allmänna regler för hans uppförande ävensom meddelade ordningsföreskrifter. I för honom utfärdat frihetspass anvisades särskild vistelseort. Han fick ej uppehålla sig utom vistelseorten utan särskilt, skriftligt medgivande. Om han åsidosatte sina åligganden, kunde länsstyrelsen tilldela honom varning eller förordna om hans häktande och återkalla den villkorligt medgivna friheten. Genom 1943 års lag om villkorlig frigivning, som trätt i kraft den 1 januari 1945, har den villkorliga frigivningen erhållit väsentligt vidgad tilllämpning samtidigt som dess innebörd i viktiga delar ändrats. Den tidigare förekommande fakultativa frigivningen efter två tredjedelar av straffet har erhållit ökad tillämplighet genom att den minsta strafftid som den dömde skall ha undergått sänkts från ett år till åtta månader. Under lagens förarbeten har också framhållits såsom önskvärt att den fakultativa formen av villkorlig frigivning erhåller ökad användning. Frigivningsfrågan skall till övervägande del bedömas med ledning av individualpreventiva hänsyn. Vid sidan av den fakultativa villkorliga frigivningen har införts en obligatorisk form av villkorlig frigivning, som innebär att straffångar och fängelsefångar, för vilka det ådömda straffet uppgår till minst sex månader, skola villkorligt frigivas, när fem sjättedelar av strafftiden gått till ända. Beslut om obligatorisk villkorlig frigivning meddelas av styresmannen, medan beslut om fakultativ villkorlig frigivning meddelas av fångvårdsstyrelsen. Vid handläggning av sådana frågor består fångvårdsstyrelsen av överdirektören, av chefen för socialbyrån samt av två sakkunniga, varav den ene skall vara eller hava varit domare. Prövotiden är lika med den återstående strafftiden, dock minst ett år eller, om det ådömda straffet ej uppgår till ett år, sex månader. Under prövotiden står den villkorligt frigivne under tillsyn, såframt ej fångvårdsstyrelsen förordnar att tillsyn icke skall äga rum. Den som ställes under tillsyn kan åläggas att under prövotiden iakttaga särskilda föreskrifter i hu-

19 vudsaklig överensstämmelse med vad som gäller beträffande villkorligt dömd. Den frigivne kan dock icke åläggas att underkasta sig vård på anstalt eller att i viss ordning ersätta skada som uppkommit genom brottet. Vid fakultativ villkorlig frigivning är det fångvårdsstyrelsen som beslutar föreskrifter. Vid obligatorisk villkorlig frigivning ankommer beslutanderätten på styresmannen, som har att samråda med den anstaltsnämnd som finnes vid varje fångvårdsanstalt samt med skydskonsulenten i den ort där den frigivne skall vistas. Tillsynsman förordnas av styresmannen efter samråd som nu sagts. Oberoende av om föreskrift meddelats har villkorligt frigiven samma allmänna skyldigheter som villkorligt dömd. Åsidosätter han sina åligganden kunna i huvudsak samma åtgärder vidtagas som mot den villkorligt dömde: varning, skärpta eller nya föreskrifter, förlängning av prövotiden med högst ett år utöver den vid frigivningen bestämda tiden samt i sista hand förklaring att den villkorligt medgivna friheten skall vara förverkad. Beslutanderätten i dessa frågor utövas av fångvårdsstyrelsen i ovannämnda förstärkta sammansättning. Beträffande vissa andra frågor, såsom förordnande och entledigande av tillsynsman samt upphävande och ändring av föreskrifter, beslutar vederbörande skyddskonsulent. Skyddskonsulent kan också meddela ny föreskrift för den frigivne. Därest villkorligt frigiven övertygas om annat brott, gälla i huvudsak samma regler som beträffande villkorligt dömd. Domstolen äger dock icke att i stället för förverkande vidtaga andra åtgärder mot den frigivne.

S k y d d s a r b e t e t s s e n a r e utveckling. Under 1910-talet hade den frivilliga skyddsverksamheten, främst tack vare Skyddsvärnets i Stockholm insatser, tagit en vidsträckt omfattning. Från och med den 1 januari 1921 anordnades en central ledning av skyddsarbetet genom inrättande av en social avdelning inom fångvårdsstyrelsen. I 1921 års instruktion för fångvårdsstyrelsen stadgades uttryckligen att styrelsen s k u l l e leda och främja verksamheten till stöd för dem som frigivits från fångvårdens anstalter. År 1925 bildades ett centralorgan för det frivilliga skyddsarbetet, Svenska skyddsförbundet, till vilket de skilda föreningarna ägde ansluta sig som medlemmar. Fångvårdsstyrelsens uppgift att leda och utveckla de enskilda skyddsföreningarna kom därefter i praktiken att i stor utsträckning överflyttas på skyddsförbundet. Styrelsen behöll dock ett visst inflytande i fråga om tilldelningen av statsanslag till föreningarna och blev kontrollmyndighet beträffande anslagens användning. Även på annat sätt tog styrelsen befattning med skyddsföreningarnas verksamhet, bl. a. i samband med ärenden angående understöd åt frigivna. En särskild skyddsförening, Centralföreningen till stöd för frigivna, hade länge i uppdrag att fördela huvudparten av fångvårdsstyrelsens anslag till understöd åt verksamhet för frigivna fångar.

20 Fortfarande inhämtar styrelsen denna förenings mening i vissa understödsärenden. Svenska skyddsförbundet har enligt sina stadgar till ändamål att verka för de anslutna organisationernas gemensamma intressen samt att åvägabringa och förmedla samarbete dem emellan. Förbundet har arbetat för en rationalisering av föreningarnas verksamhet och för bildandet av nya föreningar. I övrigt har förbundets verksamhet avsett förmedling av anslag åt föreningarna, hållande av årsmöten och upprättande av sammanfattande årsredogöreiser. Tillsammans med Svenska fångvårdssällskapet utgiver förbundet sedan 1946 Tidskrift för kriminalvård. I ett den 31 december 1932 avgivet betänkande med förslag till organisation av det frivilliga skydds- och hjälparbetet beträffande frigivna fångar (SOU 1933: 11) uttalades att skyddsverksamhetens lokala organisation präglades av en betänklig brist på likformighet och planmässighet. För att åvägabringa en rationalisering av föreningarnas verksamhet föreslogo de sakkunniga vissa organisatoriska åtgärder. Skyddsförbundets verksamhet borde göras mera effektiv genom anställande av en särskild tjänsteman, förslagsvis benämnd direktör. I varje län borde finnas en förening, men endast en, vars verksamhet skulle omfatta det s. k. allmänna skyddsprogrammet, d. v. s. verksamhet för såväl frigivna fångar som villkorligt dömda, frigivna tvångsarbetare, lösdrivare, alkoholister och andra hjälpbehövande av liknande art. Föreningens byrå eller expedition borde vara förlagd till länets residensstad. Ombud för föreningen borde anskaffas runt om i länet och filialbyråer upprättas där så behövdes. För de större städerna med deras speciella problem på skyddsverksamhetens område kunde organisationen tänkas avvika från vad sålunda skisserats. Den plan som de sakkunniga framlagt blev under skyddsförbundets ledning i viss utsträckning genomförd i vad angick den lokala organisationen. Bl. a. anskaffades i tämligen betydande utsträckning lokala ombud för skyddsföreningarna. Även några nya föreningar bildades. Vad beträffar den centrala organisationen ledde de sakkunnigas förslag icke till något resultat. Under den följande tiden medförde reformarbetet på straffsystemets om- ( rade att utvecklingen tog nya vägar. Den frivilliga skyddsverksamheten lämnades visserligen orubbad men den kompletterades med en helt statlig organisation — statens skyddskonsulenter och skyddsassistenter — som främst tilldelades uppgifter av betydelse för den utvidgade kriminalvården i frihet. För denna organisation redogöres närmare å s. 28. Fångvårdsstyrelsen har därefter i ökad utsträckning kommit att utöva den centrala ledningen av skyddsarbetet, närmast genom styrelsens socialbyrå som den 1 juli 1946 trädde i den tidigare sociala avdelningens ställe. I den nu gällande instruktionen den 21 juni 1946 för fångvårdsstyrelsen och fångvårdsanstalterna stadgas att fångvårdsstyrelsen, där det ej ankommer på annan myndighet, har att främja och öva tillsyn över eftervården av dem som frigivits eller utskrivits från fångvårdsanstalt samt över-

21 vakningen av villkorligt dömda. Skyddskonsulenter och skyddsassistenter lyda under styrelsen. Det åligger styrelsen alt, genom skyddskonsulent eller på annat sätt, på begäran lämna domstol anvisning på lämplig person för verkställande av särskild förundersökning i brottmål samt vidtaga åtgärder för att hjälpa och stödja villkorligt dömda och från fångvårdsanstalt frigivna eller utskrivna. I vad angår villkorligt frigivna har fångvårdsstyrelsen såsom förut nämnts särskilda åligganden enligt stadganden i lagen om villkorlig frigivning.

22 KAP 2.

Skyddsarbetets nuvarande organisation. De frivilliga skyddsföreningarna. De till Svenska skyddsförbundet anslutna skyddsföreningarna äro i regel fullt självständiga enskilda organisationer. De utgöra icke någon enhetlig typ utan förete betydande skiljaktigheter såväl organisatoriskt som med hänsyn till verksamhetens art, omfattning och intensitet. Delvis äro dessa skillnader historiskt betingade. Centralföreningen till stöd för frigivna, som bildades år 1879, har en särställning i jämförelse med de övriga föreningarna. Det största inflytandet inom centralföreningen har sedan gammalt tillkommit befattningshavare hos fångvårdsst}'relsen. Självskrivna medlemmar äro fångvårdsstyrelsens chef såsom ordförande samt styrelsens övriga ledamöter ävensom vissa befattningshavare vid fångvårdsanstalt i Stockholm (Långholmen). Föreningen kan invälja andra medlemmar, men detta har skett i mycket begränsad omfattning. Enligt stadgarna skall centralföreningen i samverkan med fångvården och med andra skyddsföreningar bereda frigivna fångar moraliskt stöd och utväg till ärlig försörjning. Föreningen har tidigare spelat en framträdande roll inom skyddsarbetet, bl. a. såsom huvudman för fångvårdsstyrelsens s. k. centrala hjälpbyrå (från 1918 förenad med skyddsvärnet), men dess uppgifter ha begränsats allteftersom eftervården kommit att betraktas såsom en av fångvårdsstyrelsens egentliga arbetsuppgifter. Föreningen håller fortfarande varje månad sammanträde i styrelsens lokaler. Därvid avgivas yttranden till styrelsen i vissa understödsfrågor. Föreningen utdelar också understöd av inkomster från egna tillgångar. Den äger sedan 1912 jordbruksegendomen Åby i Fundbo socken, Uppland, som tidigare användes såsom övergångshem för frigivna (Åby lanthem). Enligt ett mellan centralföreningen och fångvårdsstyrelsen träffat avtal togs Åby år 1942 i anspråk för fångvårdsändamål. Anstalten har använts för verkställighet av ungdomsfängelse till år 1947 och därefter såsom öppen anstalt för fängelsefångar och strafffångar. Kostnaderna för den nuvarande verksamheten ersättas av statsmedel. Även två andra föreningar, båda med kyrklig anknytning, intaga en särställning i förhållande till övriga skyddsföreningar. Stockholms stadsmission, som grundades 1853, bedrev ursprungligen inre missionsverksamhet, men tyngdpunkten kom snart att läggas vid materiell hjälp åt nödställda eller eljest missgynnade människor. Verksamheten, som till omkring en femtedel avser straffade personer, bedrives främst genom understöd och rådgivning vid två mottagningsbyråer, en för män och en för kvinnor, samt genom arbetsberedning i olika former. Föreningens arbetsförmedling för svårplacerad arbetskraft har från och med den 1 mars 1944 övertagits av Stockholms arbetsnämnd och benämnes numera arbetsberedningskontoret i Stockholm (se ovan

s. 11). Arbetsnämnden äger enligt samtidigt träffad överenskommelse placera partiellt arbetsföra på stadsmissionens industrihem ävensom på andra av stadsmissionen drivna hjälpinstitutioner. Bland dessa märkas ett arbetsinstitut för nervkonvalescenter, en hemarbetscentral, en skrivbyrå samt en sy- och vävstuga för kvinnor. Stadsmissionen har vidare upprättat ett hem för kvinnor, ett inackorderingshem för män, två s. k. studiehem samt en till Stockholms centralstation förlagd social råd- och hjälpbyrå. Genom en särskild nykterhetsvårdsbyrå bedrives poliklinisk verksamhet bland alkoholmissbrukare, som önska behandling men icke vilja hänvända sig till nykterhetsnämnd. Stadsmissionen beviljar årligen understöd till belopp som sammanlagt uppgår till omkring 400 000 kronor. Lönerna till personer som beretts arbete vid föreningens olika arbetsplatser utgöra ca 400 000 kronor per år. Stockholms kyrkliga socialråd består av åtta ledamöter tillsatta av domkapitlet i Stockholms stift. Dess verksamhet, som började år 1926, utövas genom en byrå som ledes av en föreståndarinna. Skyddsarbetet är företrädesvis inriktat på kvinnor, som frigivits från tvångsarbete, varnats för lösdriveri eller i övrigt »sedligt urartat», men berör också villkorligt dömda och från frihetsstraff frigivna kvinnor. Socialrådet beviljar understöd, utdelar böcker och tidningar, anordnar sammankomster samt utbildar årligen ett 20-tal kvinnliga elever i en av rådet upprättad hushålls- och sömnadsskola. Föreståndarinnan fullgör därjämte ett antal övervaknings- och tillsynsuppdrag. De fångvårds- och skyddsföreningar som tillkommo på 1800-talet kännetecknades av att verksamheten i huvudsak avsåg endast frigivna fångar och var lokalt begränsad till det egna länet. Liknande principer tillämpas av Stockholms skyddsförening för frigivna, som i regel beviljar understöd endast åt personer, som frigivits från fångvårdsanstalt i Stockholm eller eljest ha hemortsrätt i Stockholm, jämte de frigivnas familjer. I vad angår verksamhetens art och omfattning har flertalet övriga skyddsföreningar följt det exempel som gavs av den år 1910 bildade föreningen Skyddsvärnet i Stockholm. Denna förening, som under någon tid fungerade såsom centralorganisation för hela landet, upptog ett mindre lokalbetonat skyddsprogram. Föreningen upprättade i några större städer särskilda filialer. Efter några år blevo dessa filialer självständiga, varvid de bibehöllo namnet »skyddsvärn» och organiserades efter mönster av stockholmsföreningen. Skyddsvärnsföreningarna, som vanligen driva en omfattande verksamhet, utm ä r k a s bl. a. därav att medlemskap i föreningarna kan erhållas genom en årlig avgift eller en engångsavgift. Skyddsvärnsföreningar finnas i Stockholm och Göteborg samt i Malmöhus, Gävleborgs, Örebro, Älvsborgs och Kopparbergs län. Föreningen Skyddsvärnet i Stockholm, som bildades år 1910, har till uppgift att främja allmänt och enskilt räddningsarbete bland nödställda, värnlösa och vilsekomna, företrädesvis frigivna fångar, villkorligt dömda, lösdrivare, alkoholister och liknande hjälpbehövande. Lokalt omfattar verksamheten i främsta rummet Stockholms stad och Stockholms län, men föreningen bistår i mindre utsträckning även personer med hemort utanför det egentliga verksamhetsområdet. Verksamheten är förlagd till en central byrå i Stockholm med en föreståndare och ett 10-tal assistenter. Föreningens allmänna hjälpverksamhet, som avser även de hjälpbehövandes anhöriga, utövas bl. a. genom understöd — år 1947 fördelades omkring 92 000 kronor

24 — samt genom rådgivning, hjälp med arbetsanskaffning och annat personligt bistånd. Befattningshavarna förordnas ofta som övervakare eller tillsynsmän för villkorligt dömda samt villkorligt frigivna eller utskrivna från anstalter inom kriminalvården och socialvården. Därjämte verkställa de i stor utsträckning särskild förundersökning i brottmål. Vid 1948 års början stodo cirka 1 225 personer under övervakning eller tillsyn av befattningshavare vid skyddsvärnet. Av tjänstemännen verkställdes under år 1947 sammanlagt omkring 650 särskilda förundersökningar. Då de ekonomiska resurserna äro starkt begränsade ha befattningshavarnas antal måst hållas nere. Följden är att befattningshavarna äro belastade med övervaknings- och förundersökningsarbete långt utöver vad som är rimligt; i åtskilliga fall har en och samma befattningshavare haft över 250 övervaknings- och tillsynsuppdrag. Skyddsvärnet driver i Hässelby villastad trädgårdshemmet Björka med plats för ett 20-tal interner. I hemmet intagas företrädesvis underåriga som ställts under åtal — i annat fall hade de måst häktas — eller som erhållit villkorlig dom eller frigivits eller utskrivits villkorligt, i många fall med föreskrift att bo på hemmet. Vid detta finnes möjlighet till utbildning i trädgårdsbruk och, i mindre omfattning, även i snickeri (leksakstillverkning). I åtskilliga fall ha de intagna arbetat hos arbetsgivare utom hemmet. Föreningen Skyddsvärnet i Göteborg, bildad år 1914, har i huvudsak samma allmänna skyddsprogram som Skyddsvärnet i Stockholm. Verksamheten utövas genom en byrå, vars personal utgöres av en föreståndare och åtta assistenter samt en kontorsskrivare och ett kontorsbiträde. Arbetet är under föreståndarens ledning fördelat på t r e avdelningar: förundersökningsavdelningen, övervakningsavdelningen och avdelningen för frigivna fångar. På förundersökningsavdelningen tjänstgöra två å tre assistenter. Under år 1947 verkställdes särskild förundersökning beträffande cirka 500 personer. En befattningshavare beräknas medhinna omkring 200 förundersökningar om året under förutsättning att han helt ägnar sig åt detta arbete och har biträde med renskrivning av berättelserna. Fem assistenter tjänstgöra på övervakningsavdelningen. Vid utgången av år 1947 utövade dessa befattningshavare övervakning eller tillsyn över 753 villkorligt dömda, 53 från fångvårdsanstalt villkorligt frigivna eller villkorligt utskrivna, 6 från tvångsuppfostringsanstalt villkorligt utskrivna, 1 från ungdomsvårdsskola på prov utskriven och 2 som utskrivits på prov från uppfostringsanstalt för sinnesslöa gossar eller liknande anstalt samt 41 från sinnessjukhus permitterade och på försök utskrivna eller tillhopa 856 personer, vilket motsvarar bortåt 170 fall för varje befattningshavare. På avdelningen för frigivna tjänstgör en assistent, varjämte en av de på övervakningsavdelningen placerade assistenterna utför vissa göromål på avdelningen. Arbetet på denna avdelning består företrädesvis i att undersöka klienternas hjälpbehov, anskaffa och utlämna understöd samt vid behov bereda de hjälpsökande arbetsanställning. Föreningen Skyddsvärnet i Malmöhus län, bildad år 1913, tillämpar ungefär samma allmänna program för sin verksamhet som skyddsvärnen i Stockholm och Göteborg. Personalen vid föreningens byrå utgöres av en föreståndare, en fast anställd kvinnlig befattningshavare samt tillfälliga biträden. I föreningens stadgar finnes den särskilda bestämmelsen att tre representanter för Malmöhus läns stiftelse till stöd för värnlösa och fallna samt styresmannen och pastorn vid fångvårdsanstalten i Malmö ävensom föreståndaren för föreningens byrå äro självskrivna ledamöter i styrelsen. Föreståndaren verkställde under år 1947 särskild förundersökning beträffande 208 personer och innehade vid 1948 års början omkring 170 uppdrag såsom övervakare och tillsynsman, främst för villkorligt dömda. Byråns övriga anställda utförde under år 1947 ett 50-tal förundersökningar och innehade vid årsskiftet 1947/48 ett 20-tal övervaknings- och tillsynsuppdrag.

25 Föreningen upprättade år 1945 en filialbyrå i Hälsingborg under ledning av en föreståndare. Under år 1947 verkställde föreståndaren särskild förundersökning i omkring 60 fall. Vid samma års utgång var han förordnad som övervakare eller tillsynsman för ett 50-tal personer. De återstående fyra skyddsvärnsföreningarnas verksamhet är — ehuru av m i n d r e omfattning — i princip likartad med det av storstädernas skyddsvärn bedrivna skyddsarbetet. Heltidsanställda tjänstemän finnas vid föreningen Skyddsvärnet i Örebro stad och län, som har en byråföreståndare och två assistenter, samt föreningen Skyddsvärnet i Kopparbergs län — som även är verkställande organ för Kopparbergs läns fångvårdsförening — med en föreståndare och en assistent. I dessa föreningars stadgar föreskrives uttryckligen att skyddsvärnsbyråerna skola, där så begäres, biträda nykterhetsnämnderna inom länet i deras arbete för alkoholistvården. Beträffande skyddsvärnet i Örebro har samverkan mellan skyddsarbetet och nykterhetsvården ävensom socialvården i övrigt kommit till uttryck även därigenom att skyddsvärnets byråföreståndare med sin befattning förenar uppdragen att vara sekreterare hos stadens nykterhetsnämnd samt sekreterare och ombudsman hos länsnykterhetsnämnden, varjämte han är ledamot eller suppleant i vissa sociala nämnder. Föreståndaren vid föreningen Skyddsvärnet i Gefleborgs län är endast deltidsanställd. Sin huvudsakliga avlöning åtnjuter han såsom sekreterare i en kommunal nämnd och som befattningshavare inom Heliga Trefaldighets församling, vars sociala hjälpbyrå han förestår. Skyddsvärnet får även i övrigt använda sig av hjälpbyråns administration. Hjälparbetet har huvudsakligen uppdelats så, att skyddsvärnet ägnar sig åt de frigivna och församlingens hjälpbyrå åt övriga grupper hjälpbehövande. Skyddsarbetet vid föreningen Skyddsvärnet i Älfsborgs län är av väsentligt mindre omfattning. Vid samtliga de sist behandlade skyddsvärnen är arbetet med särskild förundersökning samt övervakning och tillsyn ej tillnärmelsevis så betungande för tjänstemännen som fallet är vid skyddsvärnen i Stockholm, Göteborg och Malmö. Däremot utföres, särskilt vid skyddsvärnen i Örebro och Falun, ett tämligen betydande antal utredningar och övervakningsuppdrag för nykterhetsnämndernas räkning. Den a n d r a h u v u d t y p e n av f ö r e n i n g s v e r k s a m h e t för frivilligt s k y d d s a r b e t e , d e n s. k. s a m h j ä l p s f o r m e n , r e p r e s e n t e r a s av de l i v a k t i g a f ö r e n i n g a r n a U p p s a l a s a m h j ä l p (bildad 1923) och V ä s t m a n l a n d s l ä n s s a m h j ä l p (bild a d 1935). O r g a n i s a t o r i s k t skilja sig dessa s a m m a n s l u t n i n g a r väsentligt f r å n f ö r e n i n g a r n a av s k y d d s v ä r n s t y p e n . De ä r o icke f ö r e n i n g a r i v a n l i g m e n i n g u t a n o r g a n för s k i l d a i n s t i t u t i o n e r och s a m m a n s l u t n i n g a r , vilka u t ö v a s k y d d s - och h j ä l p v e r k s a m h e t i n o m länet. Enligt stadgarna för Uppsala samhjälp äro vissa institutioner självskrivna medlemmar i föreningen, nämligen kyrkorådet, fattigvårdsstyrelsen, barnavårdsnämnden, nykterhetsnämnden, pensionsnämnden, Uppsala läns fångvårdsförening och sällskapet Hjälp genom arbete. Andra hjälp- och skyddsföreningar i länet kunna inträda som medlemmar. Föreningens beslutanderätt utövas av särskilda huvudmän, som utgöras dels av en representant för var och en av de såsom medlemmar anslutna institutionerna och sammanslutningarna, dels de ytterligare personer som utses av de nämnda huvudmännen. Sådana särskilt utsedda huvudmän finnas enligt föreningens årsberättelse för 1947 till ett antal av 14, däribland föreningens ordförande och vice ordförande. Föreningens styrelse utses av huvudmännen. Västmanlands samhjälp kan enligt föreningens stadgar icke ha andra medlemmar än kommunala styrelser och nämnder samt sammanslutningar, föreningar

eller företag som efter styrelsens medgivande vunnit medlemskap. Några självskrivna medlemmar finnas ej. Enskild person kan ej vara medlem. Följande institutioner och sammanslutningar äro medlemmar av föreningen: från Västerås stad: drätselkammaren, fattigvårdsstyrelsen, barnavårdsnämnden, nykterhetsnämnden, arbetslöshetskommittén, tre frikyrkliga församlingar, ett antal institutioner och sammanslutningar av religiös karaktär ävensom sjömansvårdskretsarna; från länet: Västerås stiftsråd, Västerås stifts ungdomsförbund, Västmanlands läns skyddsförening, Västmanlands läns Ansgariiförening, Västmanlands distrikt av IOGT och av NTO samt länets husmodersförening, länsarbetsnämnden och Köpings samhjälp. Föreningens beslutanderätt tillkommer ett representantskap bestående av ett ombud för varje medlem. Representantskapet utser styrelse som kan tillsätta ett arbetsutskott och en sjömansvårdskommitté. De båda samhjälpsföreningarnas verksamhet utövas från hjälpbyråer i Uppsala och Västerås, vardera med en föreståndare samt i Uppsala tre assistenter och i Västerås en. Verksamheten omfattar det allmänna skyddsprogrammet, alltså skydds- och hjälparbete beträffande villkorligt dömda, frigivna och utskrivna, lösdrivare, alkoholister och i liknande avseende hjälpbehövande. Då föreningarna i viss utsträckning göra tjänst såsom organ för anslutna institutioner, utsträckes deras verksamhet mera än som är fallet med skyddsvärnens hjälparbete till områden som ligga utanför kriminalvården. Med de nykterhetsvårdande organen ha båda föreningarna en nära kontakt, som ytterligare starkes genom att Uppsalaföreningens byråföreståndare är ombudsman hos länsnykterhetsnämnden och Västeråsföreningens byråföreståndare inspektör och sekreterare hos den kommunala nykterhetsnämnden. Samarbetet markeras ytterligare genom att nykterhetsorganen och samhjälpsföreningarna i viss utsträckning ha gemensam administration. På Uppsala samhjälps byrå har de sista åren mottagits anmälningar till den av staden bedrivna hjälpverksamheten för arbetslösa. Det till föreningen anslutna sällskapet Hjälp genom arbete tillhandahåller sysselsättning vid sällskapets vedgård, bl. a. i den formen att personer som få bo på stadens härbärge utföra arbete för sitt logi. I samband därmed erhålla de mat genom samhjälpens försorg. Uppsala samhjälp får mottaga, utöver de personer som undergått behandling för någon form av asocialitet, ett relativt betydande hjälp klientel, bestående av personer vilkas hjälpbehov av olika skäl ej omfattas av den lagligen reglerade hjälpverksamheten i staden. Ett speciellt område för Västerås samhjälps verksamhet är den av föreningen bedrivna sjömansvården. Samhjälpsföreningarnas understödsverksamhet är tämligen omfattande. Särskild förundersökning i brottmål verkställdes under år 1947 av föreståndaren för Uppsala samhjälp i 48 fall. Vid början av år 1948 innehade han 5 övervaknings- och tillsynsuppdrag. Föreningens övriga två befattningshavare hade icke utfört några förundersökningar men innehade vid sistnämnda tidpunkt tillhopa 95 övervaknings- och tillsynsuppdrag. Vid Västerås samhjälp utförde föreståndaren under år 1947 33 särskilda förundersökningar men 355 utredningar i alkoholistvårdsärenden. Han innehade vid årets utgång 48 övervaknings- och tillsynsuppdrag. De återstående till skyddsförbundet anslutna föreningarna, i regel benämnda fångvårdsföreningar eller skyddsföreningar, sakna både särskild byrå och heltidsanställd personal. Verksamheten ansluter sig till det allm ä n n a skyddsprogrammet men är i regel lokalt begränsad och kännetecknas knappast av större livaktighet. Den avser till största delen understöd av olika slag, på vissa orter inskränkt till enbart frigivna. Vissa föreningar ha som i det föregående omtalats överlämnat åt andra skyddsorgan att fördela föreningens medel till understödsbehövande.

27 I följande förteckning äro upptagna samtliga de till Svenska Skyddsförbundet anslutna föreningarna. Centralföreningen till stöd för frigivna, Föreningen Skyddsvärnet i Stockholm, » » i Malmöhus län med filialbyrå i Hälsingborg, » » i Göteborg, » » i Gefleborgs län, » » i Örebro stad och län, » » i Älfsborgs län, » » i Kopparbergs län, Stockholms skyddsförening för frigivna, Södermanlands läns skyddsförening, Östergötlands läns skyddsförening, Jönköpings läns skyddsförening, Kalmar läns skyddsförening, Gotlands fångvårdsförening, Blekinge läns skyddsförening, Kristianstads läns fångvårds- och skyddssällskap, Hallands läns fångvårdsförening, Skaraborgs läns skyddsförening, Värmlands läns skyddsförening, Örebro läns skyddsförening, "Västmanlands läns skyddsförening, Västernorrlands läns skyddsförening, Jämtlands läns skyddsförening, Norrbottens läns skyddsförening, Uppsala samhjälp, Stockholms kyrkliga socialråd, Stockholms stadsmission, Kronobergs läns skyddsförening, Hudiksvalls skyddsförening, Föreningen Västmanlands samhjälp och Svartsjö understödsförening. Fortfarande finnas några skyddsföreningar, som icke äro anslutna till svenska skyddsförbundet. Bland dessa märkas Malmöhus läns förening till stöd för värnlösa och fallna, Uppsala läns fångvårdsförening, Norrköpings skyddsförening för frigivna fångar, Göteborgs fångvårdssällskap och Kopparbergs läns fångvårdsförening. Av dessa torde endast norrköpingsföreningen utöva något självständigt skyddsarbete, medan de övriga begränsa sin verksamhet till att genom andra skyddsföreningar utdela understöd från avkastningen av sina fonder. Hjälpverksamhet för frigivna bedrives vidare av Frälsningsarmén, som endast i mindre utsträckning samarbetar med övriga skyddsföreningar, samt av skilda kyrkliga organ.

28 Skyddskonsulentorganisationen. Under förarbetena till de nya lagarna om villkorlig dom och villkorlig frigivning föreslogs anställandet av ett antal funktionärer, statens skyddskonsulenter, vilka var och en för visst distrikt skulle ägna sig åt skyddsverksamhet. Konsulenternas verksamhet skulle huvudsakligen avse villkorligt dömda och frigivna. Det förutsattes dock, att konsulenterna efter hand skulle komma att behövas även för andra grenar av social verksamhet, t. ex. lösdrivarvård, alkoholistvård och ungdomsvård. De väckta förslagen ledde till att riksdagen år 1939, i samband med antagandet av den nya lagen om villkorlig dom, anslog medel till anställandet av tolv skyddskonsulenter och fem assistenter åt dem, vartill skulle komma en såsom bisyssla avsedd konsulentbefattning för Gotland. I samband med de besparingsåtgärder, som föranleddes av krigsutbrottet 1939, beslöts att genomförandet av konsulentorganisationen skulle anstå. Som en följd härav sattes ej heller lagen om villkorlig dom i kraft. Under år 1942 inrättades — utan att lagen om villkorlig dom sattes i kraft — en konsulentorganisation av mindre omfattning. Från och med den 1 augusti 1942 indelades riket i fyra skyddskonsulentdistrikt, från vilka dock städerna Stockholm och Göteborg samt Kopparbergs län undantogos, eftersom dessa orter hade relativt väl rustade skyddsvärnsföreningar. Konsulenternas verksamhet begränsades i huvudsak till de villkorligt dömda. Vid 1943 års riksdag anslogos medel till en skyddskonsulentorganisation av samma omfattning som den år 1939 beslutade, alltså tillhopa tretton skyddskonsulenter jämte fem assistenter åt dem. Riksdagen antog även den ovannämnda nya lagen om villkorlig frigivning, som dock — med hänsyn till konsulenternas arbetsbörda — icke trädde i kraft förrän den 1 januari 1945. Genom kungörelse den 1 oktober 1943 förordnades däremot, att lagen om villkorlig dom skulle träda i kraft den 1 januari 1944. Samtidigt utfärdades vissa följdförfattningar. Konsulenterna och assistenterna började sin verksamhet den 1 januari 1944. Organisationen har den 1 juli 1947 utökats med en skyddsassistent. Konsulentdistrikten och befattningshavarnas stationeringsorter äro: första distriktet: Stockholms stad (stationeringsort Stockholm; 2 skyddsassistenter), andra distriktet: Stockholms och Uppsala län (Stockholm), tredje distriktet: Södermanlands och Östergötlands län (Norrköping), fjärde distriktet: Jönköpings, Kronobergs och Kalmar län (Växjö), femte distriktet: Gotlands län (Visby), sjätte distriktet: Blekinge, Kristianstads och Malmöhus län (Malmö; 1 skyddsassistent), sjunde distriktet: Göteborgs och Bohus samt Hallands län (Göteborg; 1 skyddsassistent, stationerad i Halmstad), åttonde distriktet: Älvsborgs och Skaraborgs län (Borås), nionde distriktet: Värmlands och Örebro län (Karlstad), tionde distriktet: Västmanlands och Kopparbergs län (Falun),

29 elfte distriktet: Gävleborgs län (Gävle), tolfte distriktet: Västernorrlands och Jämtlands län (Sundsvall; 1 skyddsassistent, stationerad i Östersund) samt trettonde distriktet: Västerbottens och Norrbottens län (Luleå; 1 skyddsassistent, stationerad i Umeå). Skyddskonsulenten i femte distriktet (Gotlands län) har ett årsarvode av 1 500 kronor, övriga konsulenter äro placerade i 24 och samtliga assistenter i 20 lönegraden för extra ordinarie tjänstemän. Konsulenter och assistenter erhålla vissa medel till bestridande av kostnader för skrivhjälp. Bestämmelser om skyddskonsulentorganisationen äro meddelade dels i lagarna om villkorlig dom, om villkorlig frigivning och om verkställigheten av frihetsstraff m. m. jämte till dessa lagar utfärdade tillämpningsförfattningar, dels i instruktionen den 1 oktober 1943 för statens skyddskonsulenter och skyddsassistenter samt av fångvårdsstyrelsen utfärdade föreskrifter. Skyddskonsulenternas arbetsuppgifter angivas i konsulentinstruktionen sammanfattningsvis vara att taga befattning med övervakning, tillsyn och annan verksamhet beträffande villkorligt dömda och villkorligt frigivna, så ock att biträda vid särskild förundersökning i brottmål. När konsulent därtill anlitas, skall han jämväl ägna sig åt eftervård av andra från fångvårdsanstalt frigivna ävensom av personer som utskrivits från ungdomsfängelse, förvaring eller internering. Vad angår den villkorliga domen ha konsulenterna en dubbel uppgift. De skola bistå förundersökarna och tillhandagå domstolarna med upplysningar och åtgärder, som äro av betydelse för tillämpningen av lagen om villkorlig dom, särskilt i fråga om utbildning, arbetsanställning, bostad och fritidssysselsättning för villkorligt dömda samt vårdmöjligheter för dem å sjukhus, alkoholistanstalt eller annan anstalt eller inom den till sinnessjukvården anknutna hjälpverksamheten, dels utöva en rådgivande och kontrollerande verksamhet gentemot övervakarna samt lämna villkorligt dömda stöd och hjälp och tillse att de fullgöra sina åligganden. För att k u n n a fullgöra dessa uppgifter bör konsulent skaffa sig ingående kännedom om arbetsförhållanden och vårdmöjligheter inom sitt distrikt. Han bör träda i förbindelse med personer, som kunna meddela honom nödiga upplysningar och i övrigt biträda honom i hans verksamhet, ävensom söka samarbete med myndigheter och föreningar, som kunna bereda villkorligt dömda och frigivna arbetsanställning eller eljest på lämpligt sätt hjälpa och stödja dem. Han bör sålunda samarbeta med de offentliga arbetsförmedlingsanstalterna och de frivilliga organisationer, som syssla med arbetsförmedling, särskilt för partiellt arbetsföra, samt vidare med samhällets organ för fattigvård, barnavård, alkoholist vård och sinnessjukvård ävensom med den frivilliga hjälpverksamhetens organ, främst med skyddsföreningarna. Han bör lämna r å d och upplysningar åt de sistnämnda och söka stödja deras verksamhet. Även i övrigt skall han söka främja åtgärder för omhändertagande av villkorligt dömda, t. ex. genom att taga initiativ till upprättandet av »upptagningshem» och inackorderingshem eller genom att bereda

30 möjligheter för de dömdas omhändertagande i enskilda hem. I den mån det kan ske utan att övriga tjänsteåligganden eftersättas, är konsulent pliktig att utan särskild ersättning mottaga uppdrag såsom förundersökare och övervakare. Skyddsassistent, där sådan finnes, har att enligt konsulentens anvisningar biträda honom i hans arbete och i konsulentens ställe fullgöra uppgifter, som eljest ankomma på denne, dock ej uppgift, som enligt lagen om villkorlig frigivning ankommer på konsulent. Skyddskonsulent skall bistå övervakare med råd och upplysningar samt öva uppsikt över övervakningarna, bl. a. genom granskning av övervakarnas rapporter och genom inspektionsresor. Finner konsulenten anledning till anmärkning, skall han söka åstadkomma rättelse genom råd och anvisningar. Kan missförhållande icke på dylikt sätt hävas eller kräves eljest åtgärd av övervakningsdomstolen, åligger det konsulenten att göra erforderlig framställning därom. Minst en gång varje kalenderår bör på landet domaren och vid rådhusrätt vederbörande ledamot kalla skyddskonsulenten till överläggning beträffande de under domstolen lydande övervakningsfallen. Är övervakningsnämnd tillsatt, ankommer vad nu sagts i stället på nämnden. Konsulent är pliktig att efterkomma sådan kallelse, i den m å n det kan ske utan att övriga tjänsteåligganden eftersättas. Till överläggningen m å även övervakare och villkorligt dömd kallas. I fråga om villkorligt frigivna har skyddskonsulenten mera betydelsefulla åligganden än i fråga om villkorligt dömda. Han skall bistå styresman vid fångvårdsanstalt med att anordna eftervård åt dem som skola villkorligt frigivas. Bl. a. skall han lämna uppgift på personer lämpliga såsom tillsynsmän, så ock eljest tillhandagå med upplysningar och annan utredning angående omhändertagande av villkorligt frigivna. Han bör deltaga i sammanträde med anstaltsnämnden vid fångvårdsanstalt inom distriktet. Liksom mot övervakarna för villkorligt dömda har konsulenten rådgivande och kontrollerande uppgifter gentemot tillsynsmännen för villkorligt frigivna. Han äger dessutom entlediga och tillsätta tillsynsmän samt kan ändra eller upphäva meddelade föreskrifter ävensom meddela nya sådana för den frigivne. Konsulenten kan emellertid också hänskjuta sådana frågor till fångvårdsstyrelsen och bör i tveksamma fall alltid göra detta. Det nu återgivna utgör icke någon fullständig redogörelse för konsulenternas särskilda åligganden under olika stadier av förfarandet vid villkorlig dom och villkorlig frigivning. Vissa därtill hörande frågor behandlas i det följande i samband med skyddsarbetets nuvarande uppgifter. Vid utövandet av sin verksamhet skola konsulenterna och assistenterna följa de anvisningar och föreskrifter som meddelas av fångvårdsstyrelsen. Bland de bestämmelser som styrelsen utfärdat genom olika rundskrivelser m å n ä m n a s föreskrifter om uppgiftsskyldighet till styrelsen angäenQe villkorligt dömda och villkorligt frigivna. Härigenom har det blivit möjligt att inom styrelsen följa tillämpningen av de nya lagarna om villkorlig dom och villkorlig frigivning.

31 Tjänstetillsättning, behörighet, kostnader m. m. Skyddskonsulent förordnas av Kungl. Maj:t efter förslag av fångvårdsstyrelsen. Skyddsassistent tillsättes av fångvårdsstyrelsen. För behörighet till skyddskonsulentbefattning fordras lämpliga personliga egenskaper för självständig bedömning och handläggning av göromålen, lämplig utbildning samt beprövad erfarenhet från arbete bland för brott straffade eller dömda, från verksamhet för ungdomsskydd eller från annan verksamhet, som är ägnad att utgöra motsvarande förberedelse för befattningen. Skyddsassistent skall hava för uppgiften lämpliga personliga egenskaper, nödig utbildning samt praktisk erfarenhet av socialt arbete. För närvarande innehavas de 19 skyddskonsulent- och skyddsassistenttjänsterna av 12 manliga och 7 kvinnliga befattningshavare. Av dessa ha 5 avlagt akademisk examen, därav 3 juris kandidatexamen, 1 filosofie kandidatexamen och 1 teologisk-filosofisk examen. Samtliga dessa ha haft långvarig praktik inom socialvården eller kriminalvården. Fullständig social examen vid socialinstitut, som förutsätter flerårig förpraktik i socialt arbete, har avlagts av 1 filosofie kandidat samt ytterligare 11 befattningshavare, av vilka 6 dessförinnan avlagt studentexamen och 3 undergått andra kunskapsprov: sjuksköterskeexamen, diplomering från religiöst samfunds seminarium och examen från handelsinstitut. Av de övriga har en konsulent utbildats till diakon och en assistent förvärvat viss pedagogisk utbildning jämte högre handelsutbildning. Slutligen grundar en deltidsanställd konsulent, som tillika är kommunal socialvårdstjänsteman, sin kompetens företrädesvis på långvarig praktisk erfarenhet av socialt arbete. Kostnaderna för den nuvarande skyddskonsulentorganisationen beräknas enligt den för budgetåret 1948/49 fastställda staten till 304 000 kronor, varav 1 500 kronor utgöra arvode åt konsulenten i femte distriktet, 215 000 kronor avlöningar till de heltidsanställda 12 konsulenterna och 6 assistenterna jämte annan icke-ordinarie personal och 21 000 kronor rörligt tillägg. Av hela beloppet utgör omkring 100 000 kronor en av den allmänna löneregleringen föranledd uppräkning av anslaget. Till omkostnader ha anvisats 66 500 kronor.

32 KAP. 3.

Tillämpningen av kriminalvård i frihet. Frekvensen av villkorlig dom. Det årliga antalet villkorligt dömda har på det hela taget visat en fortgående stegring sedan tillkomsten av 1906 års lag med dess snäva gränser för institutets användande. År 1907 dömdes 423 personer villkorligt. Antalet villkorligt dömda ökades under de följande åren men understeg 700 fram till år 1915. I samband med den allmänna ökningen av brottsligheten under det första världskriget inträffade en kraftig stegring av antalet villkorliga domar, som kulminerade med siffran 3 084 år 1918. Trots den utvidgning av den villkorliga domens tillämplighet som skedde genom 1918 års lag sjönk visserligen antalet dömda de närmast följande åren successivt nästan till samma nivå som före kriget — 1922 var siffran 679 — men därefter vidtog ånyo en kontinuerlig stegring. År 1925 noterades 1 114 villkorligt dömda och år 1934 2 067. Efter en tillfällig nedgång åren 1935 och 1936 steg årssiffran ånyo och uppgick år 1940 till 2 211. Den under det andra världskriget inträdda kriminalitetsökningen resulterade i en kraftig höjning av det årliga antalet villkorligt dömda; det var 1942 uppe i 4 296 och 1943 i 4 511. Under år 1944, det första år som 1939 års lag om villkorlig dom tillämpades, steg antalet villkorligt dömda till 4 633; under 1945 var antalet 4 149 och under år 1946 4 180 för att år 1947 sjunka till 3 791 (preliminär siffra). För att erhålla en mera exakt bild av växlingarna i den villkorliga domens frekvens bör antalet villkorligt dömda ställas i relation till hela antalet dömda för brott som införas i straffregistret, d. v. s. till allt övervägande del personer som antingen fått villkorlig dom eller dömts ovillkorligt till frihetsförlust; de bötesstraff som redovisas i straff registret brukar stanna vid 2 ä 3 % av hela antalet. En sådan sammanställning har, med särskiljande av män och kvinnor, lämnats i tab. 1, som med angivande av procenttal redovisar det årliga antalet villkorligt och ovillkorligt för straffregisterbrott dömda under åren 1915—1947. Av tabellen framgår att utvecklingen icke varit helt likartad beträffande män och kvinnor. I procent av hela antalet för straffregisterbrott dömda utgjorde de villkorligt dömda männen 18,8 % år 1915 och 27,3 % år 1926; procentsiffran varierade sedan kring 30 % till och med år 1940, då den utgjorde 26,9 %. Under de allmänna kriminalitetsökningarna 1917—1918 och 1941—1943 steg procenttalet tämligen kraftigt; det uppgick 1943 till 33,4 %. Slutligen har procentsiffran stigit efter ikraftträdandet av 1939 års lag om villkorlig dom; den utgjorde 38,o % år 1944, 39,4 % år 1945 och 41,o % 1946; senare uppgifter saknas.

33 T a b . 1.

F ö r straff r e g i s t e r b r o t t v i l l k o r l i g t o c h ovillkorligt d ö m d a 1915—1947.

(Siffrorna som sammanställts ur brottsligheten innefatta även villkorligt dömda utan övervakning. Villkorliga förvandlingsstraff för böter redovisas ej. Siffrorna för 1946 och 1947 äro preliminära)

Hela antalet

villkorligt dömda Antal

1915 1916 1917 1918 1919 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936 1937 1938 1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945 1946 1947

Därav

Därav

År

3 307 3 661 7 318 12 612 6 247 4 267 3 724 3 226 3 284 3 073 3 700 3 574 3 795 3 853 4 204 4 321 4 599 4 878 4 977 5 001 5 273 5 398 5 559 5 985 6 847 6 779 8 510 10 986 10 626 9 579 8 461 8 246

ovillkorligt Hela antalet dömda

% Antal

622 18-8 827 22-6 1686 23-0 2 686 21-3 1099 17-6 706 16-5 613 16-5 571 17-7 697 21-2 712 23-2 977 26-4 976 27-3 1048 27-6 1090 28-3 1267 30-1 1295 30-0 1455 31-6 1520 31-2 1568 31-5 1670 33-4 1645 31-2 1693 31-4 1889 34-0 1822 30-4 1907 27-9 1821 26-9 2 759 32-4 3 439 31-3 3 548 33-4 3 636 38-0 3 332 39-4 3 377 41-0 3 260

M ä n och kvinnor

Kvinnor

M än

2 685 2 834 5 632 9 926 5148 3 561 3111 2 655 2 587 2 361 2 723 2 598 2 747 2 763 2 937 3 026 3144 3 358 2 409 3 331 3 628 3 705 3 670 4163 4 940 4 908 5 751 7 547 7 078 5 943 5129 4 869

% 81-2 77-4 77'0 78-7 82-4 83-6 83-5 82-3 78-8 76-8 73-6 72-7 72'4 71-7 69-9 70-0 68-4 68-8

685 66-G 68-8 68-(i 66-0 69-6 72-1

731 67-6 68-7 66-6 62-0 60-6 59-0

430 436 752 1148

752 497 397 315 297 312 349 356 380 422 404 454 456 489 478 645 487 494 498 533 510 658 1114 1559 1340 1293 1062

villkc digt dömda Antal

%

112 136 318 398 231 155 138 108 132 120 137 155 174 191 198 223 257 237 254 397 264 289 270

26-0 31-2 42-3 34-7 30-7 31-2 34-8 34-3 44'4 38-5

393 43-5

458 45-3 49-0 49-1 56-4 48-5 53-1 61-6 54-2 58-5 54-2

VillOvillovillkorligt korligt korligt dömda d ö m d a dömda Antal Antal Antal %

318 300 434 750 521 342 259 207 165 192 212 201 206 231 206 231 199 252 224 148 223 205 228

74-0

688 57-7 65-3 69-3 68-8 65-2

657 556 61-5 60- 7

565 54-2

547 51-0

509 43-6 51-5 46-9 38-4 45-8 41-5

898 55'o

240 45o

255 390 642 857 963 997 817 803 531

255 268 472 702 377 296 245 184

50-0 59-3 57-6 55-0 71-9 77-1 76-9 81-4

50-0 40-7 42-4

450 28-1 22-9 23-1 18-6

734 963

3 419 3134 2 004 6 066 3 084 10 676 1330 5 898 861 3 903 751 3 370 679 2 763 829 2 752 832 2 553 1114 2 935 2 729 1131 1222 2 953 1281 2 994 3143 1465 1518 3 257 1712 3 343 1757 3 610 1822 3 633 2 067 3 579 1909 3 851 1982 3 910 2159 3 898 4403 2115 2162 5195 2 211 5 226 3 401 6 223 8 249 4 296 4 511 7 455 4 633 6 239 5 374 4149 5 053 4180 3 791

34 Den gjorda sammanställningen ger vid handen att den numerära ökningen av villkorligt dömda män under 20-årsperioden 1926—1945 från 976 till 3 332 eller med 2 356 motsvaras av en större ökning under samma tid av de män som dömts ovillkorligt (således i regel till frihetsstraff) från 2 598 till 5 129 eller med 2 531. För kvinnornas del har den relativa frekvensen av villkorlig dom ökat i snabbare takt: från 26,o % år 1915 till 55,o % år 1942, 71,9 % år 1943, 76,9 % år 1945 och slutligen 81,4 % år 1946. Det är anmärkningsvärt att antalet villkorligt dömda kvinnor starkt nedgått under de sista åren, en minskning som emellertid motsvaras av en ännu mera utpräglad nedgång av antalet ovillkorligt dömda kvinnor (jfr tab. 3). I fråga om frekvensen av villkorlig dom är det av speciellt intresse att undersöka huru utvecklingen gestaltat sig för olika åldersgrupper. I tab. 2 redovisas för åren 1926, 1931 och 1936 samt 1940—1945 anlalet villkorligt dömda män och kvinnor i olika åldrar. T a b . 2.

V i l l k o r l i g t d ö m d a i o l i k a å l d r a r 1926—1945.

(Siffrorna, som sammanställts ur Brottsligheten, innefatta även villkorligt dömda utan övervakning. Villkorliga förvandlingsstraff för böter redovisas ej.) 15—17 år 18—20 år I % av antaI % av antalet för strafflet för straffAntal re Drott »Antal reg. brott dömda i åldömda i åldersgruppen dersgruppen

ls

Hela ant a l e t yill_ korlifft " dömda

1926 1931 1936 1940 1941 1942 1943 1944 1945

976 1455 1 693 1821 2 759 3 439 3 548 3 636 3 332

301 402 532 563 830 967 939 646 370

1926 1931 1936 1940 1941 1942 1943 1944 1945

155 257 289 390 642 857 963 997 817

27 40 73 87 127 162 192 149 73

A. Män. 62i 206 65"6 327 64s 316 59i 414 52'1 595 49"4 705 64'6 719 69i 707 674 613 B. Kvinnor. 458 46 72-7 46 702 58 63o 96 523 129 54o 201 74"i 201 81*9 220 86*9 177

21 år och däröver I % av antalet för straffAntal reg. brott dömda i åldersgruppen

33*2 40*8 43'5 407 435 40"2 42"7 47"o 48'7

469 726 845 844 1334 1767 1890 2 283 2 349

19-0 22s 22'o 17'9 24"o 23s 25"2 32o 353

639 597 58'6 63'2 58'9 65"o 76i 82o 78"3

82 171 158 207 386 439 570 628 567

38"o 52"8 543 56'2 59'2 51'9 69'6 745 75"4

Villkorlig dom med övervakning. S e d a n ö v e r v a k n i n g i n f ö r t s å r 1918, steg a n t a l e t villkorliga d o m a r m e d ö v e r v a k n i n g s n a r t till a t t u t g ö r a 70 å 75 % av h e l a a n t a l e t v i l l k o r l i g a d o m a r och h a r länge hållit sig p å u n g e f ä r s a m m a nivå. U n d e r de s e n a s t e å r e n s y n e s ö v e r v a k n i n g h a fått ä n n u v i d s t r ä c k -

35 tare användning. Villkorlig dom utan övervakning användes endast för cirka 20 % av samtliga villkorligt dömda. Beträffande kvinnor är villkorlig dom utan övervakning något vanligare än beträffande män. Sedan ikraftträdandet år 1944 av 1939 års lag om villkorlig dom redovisas de villkorligt dömda med övervakning i ett hos fångvårdsstyrelsen T a b . 3.

V i l l k o r l i g t d ö m d a med ö v e r v a k n i n g , f ö r d e l a d e efter å l d e r .

(Siffrorna innefatta även villkorliga förvandlingsstraff för böter.) 1944 1945 1946 L947 % av samtÅldersgrupp % av samt% av samt% av samtAntal Antal Antal Antal liga liga liga liga A. Män. 366 15—17 år 170 128 6-4 180 66 127 4-9 682 18—20 » 23-8 557 20-9 549 20-1 589 22-7 618 21—24 » 571 21-6 21-4 551 20-2 530 20-4 25-29 > 449 15-7 495 18-5 521 19-1 447 17-2 677 30—49 » 781 23-7 29-2 819 29-9 788 30-3 50 å r o. d ä r ö v e r 70 97 2-4 36 111 4-1 117 4-5 Samtliga

2 862

100 o

2 671

100-0

2 731

lOOo

2 598

lOO'o

B.

8 115 122 98 122 11

1-7 24-2 25-6 20-6 25-6 2-3

17 117 107 72 92 11

4-1 28i 25-7 17-3 22i 2-7

lOO-o

lOO-o

15—17 år 18-20 » 21—24 » 25—29 » 30—49 » 50 å r o. d ä r ö v e r

73 194 205 111 142 14

99 26-3 27-7 15-o 19-2 1-9

27 133 176 117 135 12

Kvinnor. 4-5 22-2 29-3 19-5 22-5 2-o

Samtliga

100 o

lOO-o

T a b . 4.

V i l l k o r l i g t d ö m d a m e d ö v e r v a k n i n g , fördelade efter t i d i g a r e a s o c i a l i t c t . (Siffrorna innefatta även villkorliga förvandlingsstraff för böter.)

Tidigare åtgärd

1946 1947

Villkorligt anstånd med Villkorligt anstånd med straffets verkställande straffets ådömande UU in Med Ut m Med föreskrift föreskrift föreskrift föreskrift Antal Antal Antal Antal M. K, M. K. M. K. M. K. 85 5 38 1 2 35 — 5 96 7 44 — 27 4 — 3

Summa M. 163 171

K. 8 10

Tvångsuppfostran . . . 1946 1947

4 5

3 3

— —

1 1

— —

10 9

—

—

18 18

2 1

Skyddsuppfostran . . . 1946 1947

24 25

6 11

12 9

—

19 6

2 1

39 32

5 3

94 72

15 15

Villkorlig d o m

79 69

8 11

32 27

3 3

— — — —

24 20

—

135 116

12 14

1946 1 505 1 9 4 7 1 427

332 275

325 308

25 27

83 86

17 23

408 65 400- -51

2 321 2 221

439 376

1946 1 6 9 7

2 731

1 9 4 7 1 622

2 598

416 Summa

1946 1947

36 fört register, s o m g r u n d a r sig p å u p p g i f t e r f r å n s k y d d s k o n s u l e n t e r n a och s k y d d s a s s i s t e n t e r n a . T i l l ä m p n i n g e n av villkorlig d o m m e d ö v e r v a k n i n g u n d e r å r e n 1944—1947 f r a m g å r a v t a b e l l e r n a 3 och 4 m e d s ä r s k i l j a n d e av m ä n och k v i n n o r och m e d f ö r d e l n i n g av de d ö m d a efter å l d e r och t i d i g a r e å t g ä r d e r p å g r u n d a v asocialitet. I övrigt h ä n v i s a s till u p p g i f t e r i n t a g n a i f å n g v å r d s s t y r e l s e n s å r s b e r ä t t e l s e r 1944—1947. Av t a b . 4 f r a m g å r j ä m v ä l i vilken u t s t r ä c k n i n g s ä r s k i l d a föreTab.

5. Tillämpningen av villkorlig dom med föreskrifter.

(Siffrorna avse hela antalet meddelade föreskrifter. Endast en föreskrift har under år 1946 meddelats beträffande 555 män och 46 kvinnor, motsvarande siffror för år 1947 voro 510 män och 39 kvinnor. Två eller flera föreskrifter har under år 1946 meddelats beträffande 371 män och 57 kvinnor samt under år 1947 beträffande 369 män och 49 kvinnor. Jfr tab. 4.) Villkorligt anstånd Villkorligt anstånd med straffets med straffets verkställande ådömande Summa Antal Antal Föreskrifter angående M. K. M. K. M. K. Utbildning 1946 3 — 19 1 22 1 1947 4 — 15 3 19 3 Arbete 1946 142 26 313 57 455 83 1947 170 22 304 41 474 63 Vistelseort 1946 31 10 78 19 109 29 1947 51 5 71 18 122 23 Bostad 1946 40 7 115 26 155 33 1947 34 8 103 23 137 31 Fritid 1946 12 3 26 3 38 6 1947 10 3 31 7 41 10 Rusdrycksförbud 1946 230 4 201 3 431 7 1947 196 2 195 1 391 3 Arbetsförtjänst 1946 30 3 67 7 97 10 1947 34 3 56 7 90 10 Skadestånd 1946 68 — 60 8 128 8 1947 62 5 63 6 125 11 Behandling med hjälpverksamhet 1946 3 4 11 2 14 6 1947 8 3 13 3 21 6 > å sinnessjukhus 1946 — — 3 — 3 — 1947 1 — — — 1 — Behandling å kroppssjukhus 1946 1 1 — — 1 1 1947 — — 1 1 1 1 » å alkoholistanstalt 1946 6 — 19 — 25 — 1947 4 — 11 — 15 — » å annan anstalt 1946 1 — 2 — 3 — 1947 — — — 1 — 1 Överlämnande för skyddsuppfostran... 1946 3 — 30 7 33 7 1947 1 — 28 6 29 6 Summa 1946

1 466

37 s k r i f t e r enligt 8 § lagen om villkorlig dom kommit till användning under åren 1946 och 1947. Beträffande arten av de meddelade förskrifterna hänvisas till sammanställningen i tab. 5. Återfallsfrekvensen efter villkorlig dom. Beträffande återfallsrisken för villkorligt dömda finnas vissa uppgifter avseende tidigare perioder i 1937 års betänkande om villkorlig dom (SOU 1937: 238), i fångvårdsstyrelsens utredning om ungdomsbrottsligheten (Stockholm 1942) samt i en av förste aktuarien Sverker Groth verkställd utredning, Återfall i brott åren 1921— 1940 (SOU 1947: 71). I samband med förevarande utredning har inom fångvårdsstyrelsen (av förste byråsekreteraren Lindberg) verkställts en undersökning rörande återfallsfrekvensen för de män som under åren 1944 och 1945 erhållit villkorlig dom med övervakning. Av kostnadsskäl har det varit nödvändigt att starkt begränsa undersökningen. I nedanstående tabeller (tab. 6—8) redovisas återfallsfrekvensen under två observationsår efter övervakningens början för de män som under år 1944 erhållit villkorlig dom med övervakning och under ett observationsår för de män som fått sådan villkorlig dom under år 1945. I tabellerna 6 och 7 ha de villkorligt dömda uppdelats efter den villkorliga domens typ i fyra grupper: anstånd med straffets verkställande utan och med föreskrift enligt 8 § lagen om villkorlig dom samt anstånd med straffets ådömande utan och med sådan föreskrift. I tab. 6 fördelas de dömda ytterligare efter det år då den villkorliga domen meddelats. I tab. 7 ha däremot de under åren 1944 och 1945 dömda sammanräknats men uppdelats i åldersgrupper. Slutligen har i tab. 8 de under år 1944 dömda m ä n n e n fördelats med hänsyn till tidigare åtgärd på grund av asocialitet; därvid h a r materialets storlek icke tillåtit en uppdelning efter den villkorliga domens typ eller efter de dömdas ålder. Beträffande de statistiska metoder som kommit till användning hänvisas till redogörelsen i den utredning om frekvensen av återfall i brott som verkställts av Gunnar Dahlberg och Torgny Lindberg år 1944 (se SOU 1944: 50 bil. 3 s. 347—350). Tab. 6. Återfallsfrekvensen för män som erhållit villkorlig dom med övervakning å r 1944 (två observationsår) och å r 1945 (ett observationsår). År då 0 b s e r v a tion sår 2:i året övervakl:a året ningen Antal •Antal Ant;U Antal /o börjat dömda återfall dömda återfall i s t å n d m e d straffets v e r k s t ä l l a n d e : 86 u t a n föreskrift e n l i g t 8 § 1944 2 1 4 1 121 5"7 2 009 1 9 4 5 1 817 92 5-1 Den villkorliga domens typ.

m e d föreskrift enligt 8 §

Sam^ manlagd * risk % 4-3

S:a

3 958

5'4

2 009

4-3

9-5

1944 1945

241 330

19 32

7-9 9'7

6-0

S:a

8'9

6'o 14*4

38 År då 0 b s e r v a t i o n sår övervakl:a året 2:a året ningen Antal Antal % Antal Antal börjat dömda återfal dömda återfall

Den villkorliga domens typ

Anstånd med straffets ådömande: u t a n föreskrift enligt 8 § 1944 1945

Sam% manlagd risk %

76 55

4 5

53 9-1

2-8

S:a

6'9

2-8

1944 1945

404 469

29 7-2 50 10-7

9-o

S:a

9-o

9-o 17-2

H e l a a n t a l e t villkorligt d ö m d a 1 9 4 4 1945

2 862 2 671

173 179

6*0 6-7

2 666

5-0

5 533

6'4

2 666

5o

m e d föreskrift enligt 8 §

T a b . 7.

9-5

Hl

Å t e r f a l l s f r e k v e n s e n för m ä n s o m u n d e r å r e n 1944 o c h 1945 e r h å l l i t v i l l k o r l i g d o m m e d ö v e r v a k n i n g . F ö r d e l n i n g efter å l d e r vid d o m e n . (Beträffande observationstid se tab. 6.) Den villkorliga domens typ

Ålder vid villkorliga domen

O b s e r v a t i o n s å r l:a året 2:a i ret Antal Anlal % Antal Antal dömda återfall dömda återfall

%

Sammanlagd risk %

n s t å n d m e d straffets verkställande: u t a n föreskrift enligt 8 § 15 — 2 0 21—24 25—39 40—co

1 059 970 1 494 435

71 74 62 6

6-7 7-6 4-1 1-4

620 480 695 214

30 22 29 5

4-8 4-6 4'2 23

11-2 11-9 8-1 3-7

m e d föreskrift enligt 8 § 1 5 — 2 0 21—24 2 5 — 39 40—ft)

137 90 260 84

14 8 27 2

10-2 8-9 10-4 2-4

69 34 85 30

6 2 5

8-7 5'9 5'9

—

—

18'0 14-3 15'7 24

n s t å n d m e d straffets ådömande: u t a n föreskrift enligt 8 § 1 5 — 2 0 21—24 25—39 40—ft)

100 18 9 4

7 1 1

7-o (5-6) (li-O

3 6

10-3

—

—

55 11 4 2

— — —

m e d föreskrift enligt 8 § 15 — 20 21—24 25—39 4 0 —ft)

479 111 212 71

48 11 19 1

10-0 lO-o 9-o 1-4

230 35 82 22

23 3 6 1

10-o 8-6 7-3 ( 4-5)

1775 1 189 1 975 594

140 94 109 9

7-9 7-9 5'5 1-5

974 560 866 268

61 27 40 6

6-3 4-8 4'6

2a

13-6 12-3 9-8 3'7

5 533

2 668

5-o

11 i

sia

antalet

— ( 5-6) — (11-1) —— 19O

17-7 15-6 (5-8)

villkorligt 15—20 21—24 25—39 40—ft) Summa

39 T a b . 8. R i s k e n för återfall u n d e r två o b s e r v a t i o n s å r f ö r m ä n s o m u n d e r år 1944 e r h å l l i t v i l l k o r l i g d o m m e d ö v e r v a k n i n g . F ö r d e l n i n g efter tidigare a s o c i a l i t e t . Tidigare åtgärd

O b s e r v a t i o n s å r 2:a året Återfall Antal Återfall Antal % dömda Antal

Sammanlagd risk % %

Ingen 2 617 Villkorlig dom . . 94 Tvångsuppfostran eller skyddsuppfostran 61 Frihetsstraff.... 90

154 5

59 5'3

2 440 89

116 6

48 6-7

10'4 116

9 5

14-8 5*6

52 85

7 5

13-5 59

26" 3 Ila

Summa 2 862

6-0

2 666

5'0

10-7

l:a året Antal dömda

De i t a b e l l e r n a l ä m n a d e å t e r f a l l s t a l e n i n n e f a t t a icke de fall, d ä r d o m s t o l f ö r k l a r a t det villkorligt m e d g i v n a a n s t å n d e t f ö r v e r k a t , e m e d a n d e n d ö m d e å s i d o s a t t s i n a å l i g g a n d e n eller begått b r o t t som a n s e t t s f ö r s k y l l a e n d a s t b ö ter. Av s i s t n ä m n d a a n l e d n i n g a r f ö r k l a r a d e s a n s t å n d e t f ö r v e r k a t för de å r 1944 d ö m d a m ä n n e n i s a m m a n l a g t 13 fall, v a r a v 8 u n d e r f ö r s t a och 5 u n d e r a n d r a o b s e r v a t i o n s å r e t ; för de å r 1945 d ö m d a m ä n n e n f ö r k l a r a d e s u n d e r f ö r s t a o b s e r v a t i o n s å r e t a n s t å n d e t f ö r v e r k a t i 3 fall. Tillämpningen av villkorlig frigivning var, med h ä n s y n till de s n ä v a föru t s ä t t n i n g a r n a , av b e g r ä n s a d o m f a t t n i n g före i k r a f t t r ä d a n d e t av 1943 å r s lag. Det å r l i g a a n t a l e t villkorliga frigivningar höll sig u n d e r 100 f r a m till å r 1930, d å det steg till 118. U n d e r de följande å r e n höll sig å r s s i f f r a n n å g o t u n d e r eller ö v e r 150 för att u n d e r k r i s å r e n stiga till o m k r i n g 200. Med d e n n y a l a g e n s i k r a f t t r ä d a n d e d e n 1 j a n u a r i 1945 i n f ö r d e s d e n obligat o r i s k a frigivningen, v a r i g e n o m d e n villkorliga f r i g i v n i n g e n s a n v ä n d n i n g v i d g a d e s v ä s e n t l i g t . U n d e r f ö r s t a t i l l ä m p n i n g s å r e t , 1945, steg a n t a l e t villkorligt frigivna till 1 234, v a r a v 177 f a k u l t a t i v t . A n t a l e t h a r u n d e r de följande å r e n n e d g å t t , h u v u d s a k l i g e n till följd av det m i n s k a d e f å n g a n t a l e t . A n t a l e t s t r a f f å n g a r o c h fängelsefångar, som villkorligt frigivits u n d e r å r e n 1945—1947, ä v e n s o m t i l l ä m p n i n g e n u n d e r 1946—1947 av s ä r s k i l d a föreskrifter r e d o v i s a s i t a b e l l e r n a 9 och 10; siffrorna i n o m p a r e n t e s avse fängelsefångar. T a b . 9.

Villkorligt frigivna 1945—11947.

Obligatoriskt villkorligt frigivna Med tillsyn Utan tillsyn M. K. M. K.

1945 1946 1947

940 (15) 866 (18) 751 (20)

36 (1) 22 26

58 (6) 56 50 (2)

1 1 —

Fakultativt villkorligt frigivna Med tillsyn Utan tillsyn M. K. M. K.

146 (3) 142 (2) 137 (2)

12 13 9

16 16 16

— 2 1

Tillhopa M.

K.

1 184 1 100 978

50 38 36

40 Tab. 10. Meddelade föreskrifter för villkorligt frigivna 1946—1947. (Siffrorna avse hela antalet meddelade föreskrifter. Endast en föreskrift har under år 1946 meddelats beträffande 372 män och 4 kvinnor, under år 1947 beträffande 280 män och 2 kvinnor, två eller flera föreskrifter under år 1946 beträffande 83 män och 9 kvinnor samt under år 1947 beträffande 129 män och 10 kvinnor).

Vistelseort

1946 1947 1946 1947 1946 1947 1946 1947 1946 1947 1946 1947 1946 1947

Bostad Arbetsanställning Fritid Rusdrycksförbud Arbetsförtjänst Utbildning

Obligatoriskt frigivna M. K. 62 (3) 1 82 (2) 2 60 (2) 4 52(1) 11 97(4) 4 10 110 (4) 1 — 1

—

—

306 (2) 287 (7)

56 40

2 1

Summa 1946

526 (11)

534 (14)

Fakultativt frigivna M. K. 6 12 1 5 12 1 8 2 20 1

2 2

11 Summa M. 71 96 67 65

K. 1 3 4 12

109 134

6 11

1 1 364 334

.—. 4 3

—

29 T i l l s y n s k l i e n t e l e t s s t o r l e k . Till klientelet i n o m k r i m i n a l v å r d e n i frihet h ö r a , u t o m villkorligt d ö m d a m e d ö v e r v a k n i n g o c h villkorligt frigivna m e d tillsyn, ä v e n d e f r å n u n g d o m s f ä n g e l s e , f ö r v a r i n g och i n t e r n e r i n g villkorligt ( p å p r o v ) u t s k r i v n a . I t a b . 11 r e d o v i s a s dels s a m m a n l a g d a a n t a l e t p e r s o n e r s o m u n d e r å r 1947 s t ä l l t s u n d e r ö v e r v a k n i n g eller tillsyn, t i l l h o p a 4 233, dels h e l a a n t a l e t p e r s o n e r s o m vid a n g i v e n t i d p u n k t stod u n d e r ö v e r v a k n i n g och t i l l s y n ; s i s t n ä m n d a a n t a l u t g j o r d e 9 5 9 1 . T a b . 11. K r i m i n a l v å r d e n s ö v e r v a k n i n g s- o e h t i l l s y n s k l i e n t e l . Nytillkomna övervaknings- och tillsynsfall under år 1947 Kategori Antal

Villkorligt dömda med övervakning Villkorligt frigivna med tillsyn Från ungdomsfängelse på prov utFrån

m.

k.

S:a

2 598 900

416 34

3 014

21 I % av hela antalet

Antal m.

k.

S:a

I % av hela antalet

71-2 22-1

6 857 613

1375 31

8 232 674

85-8 7-0

4-6

177 6 1483 9591

19 1000

934 195

förvaring och internering på Summa

Personer under övervakn. och tillsyn d. 7? 1947 (betr. t. ungd. fäng. dömda d. V'10 1946)

85 5 3 757 476

90 4 233

2-1

41 KAP. 4.

Skyddsarbetets uppgift och funktion. Reformarbetet på det socialpolitiska och kriminalpolitiska området har på ett genomgripande sätt förändrat omfattningen och beskaffenheten av de uppgifter som tillkomma skyddsarbetet. Den kriminalpolitiska grundsynen har blivit en annan. I syfte att förebygga återfall i brott lägges synnerlig vikt vid att främja den dömdes anpassning i samhället. Såsom ett viktigt hjälpmedel vid resocialisering av de dömda har skyddsarbetet inordnats i samhällets allmänna kriminalvård, där det kommit att tillmätas ökad betydelse i samma takt som de friare behandlingsformerna fått ökad användning. Det utbyte av anstaltsvård mot behandling i frihet, som i växande utsträckning sker genom tillämpning av villkorlig dom i skilda former samt villkorlig frigivning och utskrivning, utgör utan tvekan ett av de märkligaste framstegen i den moderna kriminalvårdens historia. Den utveckling som försiggått innebär, ehuru det ännu ej ingått i det allmänna föreställningssättet, att kriminalvårdens tyngdpunkt förlagts utanför anstalterna. Den nya kriminalvården har sina främsta arbetsuppgifter ute i samhället. Det är genom organen för skyddsarbetet som de skola fullgöras. Att den kriminalvård i frihet, som ersätter frihetsstraff, erhåller en organisation som fungerar rationellt och effektivt är ett socialt intresse av första ordningen. Betydelsen härav åskådliggöres icke blott av klientelets storlek — inom kriminalvården utgöra de anstaltsvårdade numera endast omkring en femtedel av övervaknings- och tillsynsklientelet — utan framstår ännu tydligare mot bakgrunden av det förhållandet att skyddsarbetet till väsentlig del avser sådana kategorier brottslingar, bl. a. villkorligt dömda tillhörande yngre åldersklasser, som det ur kriminalpolitisk synpunkt är särskilt angeläget att avhålla från fortsatt brottslighet. Det är i synnerhet bland dem som de blivande återfallsbrottslingarna rekryteras. Organen för skyddsarbetet ha vidare att fullgöra sina arbetsuppgifter under det kritiska skede efter den villkorliga domen, frigivningen eller utskrivningen, då det avgöres om den asociala utvecklingen skall hejdas eller fortsätta. Det nu anförda avser främst det skyddsarbete för villkorligt dömda samt frigivna och utskrivna som innefattas under den egentliga kriminalvården i frihet. Det moderna skyddsarbetet har emellertid även andra uppgifter. Den viktigaste av dessa är vad man kan kalla skyddsarbetet före domen, som har till syfte att underlätta valet av lämplig behandlingsform för den tilltalade. Det straffrättsliga reformarbetet har givit upphov till ett rikt

förgrenat system av åtgärder, som ger domstolen möjlighet att i de enskilda fallen noga anpassa behandlingen efter den tilltalades egenart och övriga omständigheter av betydelse. Enbart den villkorliga domen erbjuder i sin moderna utformning så många olika behandlingsmöjligheter att den kan sägas innefatta ett helt reaktionssystem, som lägger huvudvikten vid behandling av socialvårdande karaktär. Att bestämma den lämpligaste behandlingsmetoden för den tilltalade har blivit en av domstolens viktigaste och svåraste uppgifter. Domstolen måste härvid ha tillgång till en noggrann utredning om den personlighetsutveckling som föregått brottsligheten och om möjligheterna att praktiskt genomföra sådana vårdåtgärder som synas bäst ägnade att förebygga återfall. Detta förberedande utredningsarbete sker till väsentlig del genom den s. k. särskilda förundersökningen i brottmål med de kompletteringar som domstolen finner erforderliga. Ursprungligen avsågs att skyddskonsulenterna och skyddsassistenterna skulle tilldelas de viktigaste arbetsuppgifterna inom skyddsarbetet före domen. I praktiken har detta icke kunnat genomföras på grund av deras stora arbetsbörda. På vissa punkter har det kriminalpolitiska och, i högre grad, det socialpolitiska reformarbetet medfört att arbetsuppgifter, som sedan gammalt tillkommit organen för skyddsarbetet, erhållit minskad omfattning eller kommit att utövas i andra former än tidigare. Denna begränsning är emellertid av ringa betydelse i jämförelse med den stora ökning av arbetsuppgifterna som på sätt ovan sagts blivit en följd av reformarbetet inom kriminalvården. De straffades behov av materiellt bistånd har i viss utsträckning tillgodosetts inom den moderna fattigvården samt genom arbetslöshetshjälp och andra nyskapade hjälpformer. Deras hjälpbehov har också delvis nedbringats genom fångvårdsreformen, bl. a. genom höjningen av de intagnas ersättning för arbetet på anstalten. En utvidgad tillämpning av den fria marknadens lönesättning — som nu användes endast vid s. k. frigång — kan komma att ytterligare minska de frigivnas eller utskrivnas behov av ekonomiskt understöd. I nuvarande läge är det emellertid ofrånkomligt att sådan hjälp lämnas i förhållandevis stor utsträckning. Vissa hjälpbehov äro så brådskande eller eljest av så speciell natur att de ej kunna tillgodoses inom den offentliga hjälpverksamhetens vanliga former. För några ändamål föreligger behov av ökad medelsanvisning. Det är sålunda angeläget att fångvården erhåller erforderliga medel för fortsatt utbildning av personer som utskrivits på prov från ungdomsfängelse. En särskild fråga är bekostandet av de intagnas utrustning vid frigivningen. Detta spörsmål, som icke kan lösas generellt för samtliga fall, upptages till särskild behandling i det följande (s. 90 f.). En av skyddsarbetets viktigaste uppgifter var tidigare att anskaffa arbete åt de frigivna eller utskrivna samt, i mindre utsträckning, åt de villkorligt dömda. Denna arbetsuppgift har i viss m å n trätt i bakgrunden. Delvis är detta en följd av den exceptionellt gynnsamma situationen på arbetsmark-

43 nåden. Även vissa reformer inom kriminalvården ha inverkat. Sådana faktorer som de förbättrade utbildningsmöjligheterna på fångvårdsanstalterna, utvidgningen av den öppna anstaltsvården samt införandet av ökade möjligheter till s. k. frigångsarbete och permission ha gjort det lättare för de intagna att erhålla lämpligt arbete vid frigivningen eller utskrivningen. Stor betydelse i detta hänseende måste vidare tillmätas den utveckling som den offentliga arbetsförmedlingen undergått i riktning mot större effektivitet och ökad omsorg om de arbetssökande. För sådana straffade vilkas arbetsförmåga är nedsatt har den till arbetsförmedlingen k n u t n a organisationen för arbetsberedning åt partiellt arbetsföra viktiga uppgifter att fylla. En följd av utvecklingen i fråga om arbetsanskaffningen åt de dömda har blivit att det tidigare starkt framträdande behovet av särskilda övergångshem för att bereda arbete åt villkorligt dömda och frigivna eller utskrivna har avtagit och för närvarande knappast alls gör sig gällande. Vissa av skyddsföreningarna ägda övergångshem ha tillsvidare tagits i anspråk som fångvårdsanstalter. Det sagda har icke tillämpning beträffande inackorderingshem med huvudsaklig uppgift att bereda bostad åt personer som arbeta utanför hemmet. Den tilltagande bostadsbristen har i stället ökat behovet av sådana hem. Att verkställa utredning i denna fråga har, med anledning av en motion vid 1945 års riksdag (nr II: 29 av herr Johnson i Stockholm), uppdragils åt kommittén för partiellt arbetsföra, som under år 1948 avgivit en (stencilerad) promemoria i ämnet. Med hänsyn härtill har fångvårdsstyrelsen funnit sig i förevarande utredning böra behandla det nämnda spörsmålet endast i vad angår de frivilliga skyddsföreningarnas verksamhet (se kap. 9). Skyddsarbetet och socialvården. Beträffande skyddsarbetets fortsatta utveckling har den meningen framförts att de straffades behov av hjälp och bistånd borde helt tillgodoses genom samhällets vanliga hjälpreformer, så att endast den egentliga övervakningen eller tillsynen, när sådan föreskrivits, skulle utövas av organen för skyddsarbetet. I denna fråga må till en början framhållas att de straffade alltjämt utgöra en särpräglad grupp bland de hjälpbehövande. Karakteristiskt för deras hjälpbehov är att inånga av de svårigheter som upptorna sig för dem ha ett nära samband med att samhällsorganen — ofta av allmänpreventiva skäl — dömt dem till straff eller annan brottspåföljd. För de till frihetsförlust dömda kan anstaltsvistelsen inverka ogynnsamt på deras ambition, arbetsförmåga och yrkesskicklighet. Tidigare, då fångarna underkastades långvarig enrumsvistelse och även i övrigt höllos strängt isolerade från yttervärlden, var det ej ovanligt att straffets undergående hade nedbrytande verkningar på den dömde. Sådana konsekvenser av anstaltsvistelsen ha blivit mindre vanliga och, när de förekomma, mindre utpräglade, sedan straffverkställigheten i princip blivit positivt inriktad på att främja den intagnes möjligheter att efter frigivningen vinna utkomst och finna sig tillrätta i samhället.

44 Den frigivnes -— i mindre grad den villkorligt dömdes — situation blir däremot fortfarande i hög grad försvårad genom straffdomens och det undergångna straffets ogynnsamma biverkningar av ekonomisk och social natur, främst de anpassningssvårigheter som bli följden av att allmänheten, icke minst arbetsgivarna, ofta intaga en avvisande hållning mot dem som dömts för brott. Det speciella hjälpbehov som sålunda föreligger för de straffade bör enligt fångvårdsstyrelsens mening icke tillgodoses genom särskilda anordningar inom samhällets vanliga hjälpverksamhet. Samhällets intresse av att förebygga återfall i brott medför att särskilda synpunkter göra sig gällande vid meddelande av hjälp åt straffade. I inånga fall måste hjälpen åtföljas av en varsamt utövad kontroll. Till skyddsarbetet hör därför också den övervakning och tillsyn som kan finnas erforderlig. Ofta är det angeläget att tillse att den dömde vistas i en miljö som minskar faran för återfall i brott eller, som det ibland uttryckes i modern kriminologi, att undvika sådana situationer som visat sig farliga för honom. I detta hänseende kunna skyddsorganen vara bundna av vad domstol eller annan myndighet föreskriver. De måste äga tillförlitlig kännedom om den dömdes personliga förhållanden för att kunna bedöma vilka åtgärder som bäst främja hans resocialisering. Ur brottsförebyggande synpunkt är det av vikt att hjälparbetet för den dömde försiggår efter enhetliga grunder. Att isolera övervakning och tillsyn från hjälpverksamhet i egentlig mening skulle giva en negativ prägel åt övervakarens eller tillsynsmannens arbete och skulle därigenom icke minst ur psykologisk synpunkt kunna få ogynnsamma verkningar. I viss utsträckning bör skyddsfunktionärens verksamhet utgöra ett slags clearing till socialvården. Om den dömdes hjälpbehov icke sammanhänger med det ådömda straffet, synes det sålunda lämpligt att hänvisa honom till den gren av den allmänna socialvården som är tillämplig, varvid den dömde bör behandlas efter samma grunder som andra hjälpsökande. Även när hjälpbehovet har samband med den dömdes särskilda situation kan det någon gång vara lämpligt att skyddsfunktionären, i detta fall efter samråd med vederbörande socialvårdsorgan, hänvisar den dömde till socialvården. Denna förmedlande uppgift ställer stora anspråk på skyddsfunktionärens omdöme samt på hans kunnighet i kriminalvård och sociala frågor. Icke minst måste han vara i stånd att bedöma huruvida det är erforderligt att, direkt eller indirekt, till arbetsgivare eller annan lämna upplysning om att klienten dömts för brott. Sådan upplysning bör lämnas endast om starka skäl föreligga, t. ex. att den dömdes hjälpbehov ej eljest k a n avhjälpas. Endast i sällsynta undantagsfall bör det ske utan den dömdes eget medgivande. Om den dömde själv skaffat sig anställning, får det i regel anses otillåtet att utan hans medgivande underrätta arbetsgivaren om straffet. Angående sekretessen kring brott och straff, se vidare s. 81 ff. Ett särskilt skäl, som talar mot införandet av speciella hjälpformer för straffade inom socialvården, är att detta skulle vara ägnat att ytterligare framhäva deras egenskap av straffade och därigenom kunde komma att öka i stället för att minska deras anpassningssvårigheter.

45 Det sist behandlade spörsmålet har kommit under debatt i samband med vissa förslag som väckts av kommittén för partiellt arbetsföra i dess två ovannämnda betänkanden med förslag till utvidgad kuratorsorganisation samt till en förbättrad yrkesvägledning och yrkesutbildning (SOU 1946: 24 och 1947: 18). Kommittén har såsom partiellt arbetsföra betecknat — jämte sjuka och vanföra av olika slag — även vissa socialt belastade grupper, bl. a. de straffade. Denna rubricering grundar kommittén företrädesvis på att straffet —- dit synes villkorlig dom icke hänföras — genom sina ogynnsamma biverkningar, främst allmänhetens avvisande hållning, utgör en belastning, som bör jämställas med sådana arbetshinder som föreligga när arbetsförmågan på grund av sjukdom eller lyte är i väsentlig grad nedsatt. I sitt yttrande över sistnämnda betänkande har fångvårdsstyrelsen till en början framhållit, att det bland de straffade finnes personer som äro partiellt arbetsföra på grund av fysiska eller psykiska sjukdomar och defekter, vilka ofta äro konstitutionellt betingade och kunna antagas ha medverkat till brottslighetens uppkomst. Om de kroppsliga eller själsliga bristerna äro så djupgående att de innebära arbetshinder, bli sådana personer att betrakta som partiellt arbetsföra oberoende av att de dömts till straff. Fångvårdsstyrelsen har däremot ställt sig avvisande till förslagets ståndpunkt att de straffade i och för sig skola anses såsom partiellt arbetsföra. I detta hänseende anföres i yttrandet bl. a. följande. De ökade anpassningssvårigheter för de frigivna som föranledas av allmänhetens misstro mot dem ha sedan länge varit föremål för uppmärksamhet inom kriminalvården. Man har sökt minska de frigivnas svårigheter genom eftervårdande åtgärder av skilda slag. Bland dessa intar bistånd med arbetsanskaffning en framträdande plats. Men det är fullt lika viktigt att vidmakthålla den sedan gammalt vedertagna principen att den frigivnes egenskap av straffad icke bör komma till obehörigas kännedom. Myndigheterna böra i görligaste mån söka förebygga att så blir fallet. Ett minimikrav är att myndigheterna icke genom egna åtgärder medverka till att minska sekretessen kring brott och straff. Om de straffade generellt betecknas såsom partiellt arbetsföra — en rubricering som uteslutande grundar sig på den omständigheten att de dömts till straff — kan detta enligt styrelsens mening befaras leda till att det i ökad utsträckning blir känt, att de dömts för brott. I all synnerhet blir detta fallet, om de i egenskap av partiellt arbetsföra skola föras in i särskilda register. Fångvårdsstyrelsen har tidigare i olika sammanhang framhållit de risker, som äro förenade med den sedan 1900-talets början alltmera ökade registrering av brott och straff, som försiggår vid sidan av det enligt lag strängt sekretesskyddade straffregistret. Liknande olägenheter kunna inträda även på annat sätt. Såsom ovan nämnts utgör arbetsanskaffningen ett av de viktigaste momenten i eftervården. Fångvårdsstyrelsen har med tillfredsställelse konstaterat den utveckling mot större effektivitet och ökat intresse för de arbetssökande, som den offentliga arbetsförmedlingen undergått under de senaste åren. Sedan åtskilliga år tillbaka samverka fångvårds- och arbetsmarknadsorganen beträffande placeringen av dem som skola frigivas. Såväl vid inledandet av detta samarbete som vid senare tillfällen har det från arbetsmarknadskommissionens sida uttalats att arbetsanskaffningsverksamheten för de straffade främst skall ombesörjas av de vanliga arbetsförmedlingsexpeditionerna, där de straffade alltid skola inskrivas som arbetssökande. Endast när yrkesexpeditionerna funnit avsevärda placeringssvårigheter föreligga,

46 skulle de straffade remitteras till de särskilda arbetsberedningsorganen, vilkas verksamhet skulle begränsas att avse sådan arbetskraft som den ordinarie förmedlingen icke lyckats placera. Liknande uttalanden ha gjorts av kommittén för partiellt arbetsföra i dess båda betänkanden. Fångvårdsstyrelsen hyser den bestämda uppfattningen, att man icke utan väsentliga olägenheter för eftervården av de straffade kan göra avkall på den sålunda fastslagna principen. Om den tilllämpas på ett följdriktigt sätt, kommer den att innebära all det stora flertalet straffade placeras genom de ordinarie arbetsförmedlingsexpeditionerna, medan endast ett mindre antal straffade, för vilka det föreligger andra arbetshinder än det ådömda straffet, kommer att remitteras till arbetsberedningsorganen. Införes däremot beteckningen partiellt arbetsföra för samtliga straffade, måste detta - ehuru även arbetsanskaffningen åt partiellt arbetsföra i första hand skall ankomma på de ordinarie arbetsförmedlingsorganen — uppenbarligen leda till att de särskilda arbetsberedningsorganen i ökad utsträckning anlitas för de straffades del. Redan nu synes det i relativt betydande utsträckning förekomma att de som frigivas från fångvårdsanstalt omedelbart omhändertagas av arbetsberedningen utan att något försök att placera dem gjorts från den ordinarie arbetsförmedlingens sida. Denna utveckling bör icke befrämjas, då den kan befaras medföra att många straffade i fråga om arbetsplacering sättas i en särställning som ej är motiverad och som kan ha psykologiskt ogynnsamma verkningar på den straffades inställning till samhället och arbetslivet. Såsom ovan antytts, utgör eftervården av de frigivna och utskrivna en av de viktigaste uppgifterna inom modern kriminalvård. Arbetsanskaffningen utgör endast en sida, låt vara den kanske viktigaste, av den kombinerade hjälpverksamhet och personliga tillsyn, som bör känneteckna en rationellt ordnad eftervård. För att fungera på rätt sätt måste eftervården ledas av specialutbildade befattningshavare. En av de viktigaste arbetsuppgifterna för skyddskonsulenterna, vilka äga ingående kännedom om klientelets beskaffenhet och särskilda behov, är att vara ett slags clearingorgan till den egentliga socialvården. Fångvårdsstyrelsen vill för sin del förorda att straffade personer, sedan de inskrivits vid ordinarie arbetsförmedling, endast i samråd med vederbörande skyddskonsulent överföras till arbetsberedningen. Samråd med skyddskonsulent synes också böra äga rum, innan arbetsförmedlingstjänsteman underrättar arbetsgivare att arbetssökande eller anställd straffats för brott. Utan den dömdes medgivande bör det nämligen enligt fångvårdsstyrelsens mening endast i undantagsfall förekomma, att sådan uppgift utlämnas, vare sig till arbetsgivare eller annan. Skyddskonsulenterna äro väl lämpade att bedöma sådana frågor med beaktande av de skilda synpunkter, som göra sig gällande. Beträffande kommitténs förslag om yrkesvägledning och yrkesutbildning av »partiellt arbetsföra», inbegripet straffade, göra sig för de sistnämndas del liknande synpunkter gällande som anförts i fråga om arbetsanskaffning åt dem. Den förbättrade yrkesvägledningen och yrkesutbildningen, som i princip skall ske på normala vägar utan anlitande av speciella former, synes vara väl ägnad att främja de straffades inpassning i arbetslivet. Fångvårdsstyrelsen anser emellertid på ovan anförda skäl, att de straffade i mån av behov böra erhålla den föreslagna vägledningen och utbildningen utan att de — såvida icke något verkligt arbetshinder föreligger — hänföras till partiellt arbetsföra. Tidigare var det vanligt att frigivna utestängdes från skilda anställningar och utbildningsformer på den grunden att de straffats för brott. I den mån några sådana bestämmelser finnas kvar, böra de upphävas. När en straffad person erhåller yrkesutbildning, bör han i fråga om stipendier och andra förmåner jämställas med övriga elever. De straffade kunna därutöver vara i bebov av särskild vägledning och hjälp. Även

47 i hithörande frågor vill fångvårdsstyrelsen förorda en samverkan mellan de arbetsvårdande organen och skyddskonsulenterna. De frigivna böra sålunda i görligaste mån behandlas som vanliga människor med samma rättigheter och skyldigheter som andra samhällsmedlemmar, bl. a. i fråga om socialhjälp av skilda slag. I den mån särskilda synpunkter göra sig gällande med hänsyn till att de begått brott och dömts till straff, bör det tillkomma de kriminalvårdande organen att bedöma behovet av speciella åtgärder. I många fall kan det vara lämpligt att söka samråd med organen för den allmänna socialvården men socialvård kan aldrig träda helt i skyddsarbetets ställe. Det bör därför icke ifrågakomma att med hänsyn till de straffades särskilda hjälpbehov giva dem en generell särställning inom någon del av socialvården. Beträffande skyddsarbetets förhållande till socialvården uppkommer även den frågan, huruvida organen för skyddsarbetet i något fall böra anlitas för uppgifter som i princip tillhöra de egentliga socialvårdsorganens verksamhetsområde. I det föregående har anförts att de frivilliga skyddsföreningarnas verksamhet ofta utsträckes till sådana med de straffade jämförliga kategorier som barn och ungdom, alkoholister och straffriförklarade, vilka på grund av asocialitet undergått anstaltsbehandling eller omhändertagits på annat sätt. Beträffande dessa grupper har det sociala reformarbetet medfört en begränsning av skyddsorganens uppgifter. Denna utveckling torde komma att fortfara. Inom barnavården pågår utbyggnad av en särskild eftervårdsorganisation för dem som utskrivits från anstalt. I viss utsträckning, bl. a. genom psykiatrisk rådgivning i uppfostringsfrågor, har man också börjat förstärka organisationen för de förebyggande åtgärder som icke innebära anstaltsvård. På åtskilliga punkter brister det dock i organisatoriskt hänseende. Om särskilda anordningar icke vidtagas för att underlätta barnavårdsnämndernas verksamhet, kan det övervägas — särskilt med hänsyn till det omfattande utrednings- och övervakningsarbete som genom 1944 års lagstiftning om åtalseftergift överförts från kriminalvården till barnavården — att på begäran av barnavårdsnämnd låta kriminalvårdens skyddsfunktionärer biträda med förberedande utredningar om deras övriga göromål ej lägga hinder i vägen. Ett sådant samarbete kan också komma till stånd genom att särskild förundersökning verkställes innan frågan om åtalseftergift avgöres (jfr s. 64 samt lagutskottets å s. 52 återgivna uttalande). Inom nykterhetsvården har övervaknings- och hjälparbetet på vissa orter anknutits till en kommunal socialvårdsbyrå eller föranlett anställandet av särskild personal hos nykterhetsnämnden. Dessa organisationsformer ha anlitats även för eftervård av de från alkoholistanstalt permitterade eller utskrivna. Såsom ovan anförts ha vissa nykterhetsnämnder och skyddsföreningar anställt gemensamma befattningshavare och anordnat gemensam expedition. Så länge det påkallas från nykterhetsvårdens sida synas skyddsorganen icke böra undandraga sig en samverkan. Frågan om ett utvidgat

48 samarbete mellan skyddsorganen och nykterhetsorganen torde i övrigt böra vila i avvaktan på ställningstagande till den nyligen verkställda utredningen om nykterhetsvård. Beträffande de från sinnessjukhus försökspermitterade och försöksutskrivna står frågan ännu öppen — utredning om sinnessjukvårdens organisation pågår — huruvida en önskvärd effektivisering av övervakningen bör åvägabringas uteslutande genom fortsatt utbyggnad av sinnessjukvårdens hjälpverksamhet eller om man samtidigt skall söka en fastare anknytning till organen för skyddsarbetet inom kriminalvården. I ett vid 1946 års riksdag avgivet interpellationssvar (A.K:s protokoll den 29 juni 1946, nr 31) anförde chefen för socialdepartementet i denna fråga bl. a. följande. I olikhet med vad fallet är exempelvis vid meddelande av villkorlig dom eller vid utskrivning på prov från förvaring eller internering i säkerhetsanstalt eller från ungdomsfängelse är den övervakning, som äger rum av de från sinnessjukhus försöksutskrivna, icke på något sätt författningsmässigt reglerad. Övervakningssystemet har uppbyggts av sinnessjuknämnden själv med stöd av de erfarenheter nämnden vunnit vid tillämpning av försöksutskrivningarna. En följd härav är emellertid, att nämnden helt måste lita till frivilliga åtaganden från personer, som av intresse för saken eller på grund av nära anknytning till den försöksutskrivne ställa sig till förfogande för uppdraget. Det stöd som annan övervakningsverksamhet äger tillgång till i skyddskonsulentorganisationen saknas sålunda i verksamheten för de sinnessjukas tillsyn. Vid utseendet av övervakare har det — upplyser nämnden — varit nämnden angeläget att övervakaren och den försöksutskrivne äro bosatta så nära varandra som möjligt. Denna med hänsyn till klientelets beskaffenhet naturliga strävan har emellertid å andra sidan till följd, att övervakarna måste sökas i vida kretsar. Övervakningssystemet fungerar enligt det intryck nämnden har på ett på det hela taget tillfredsställande sätt. En närmare reglering av övervakarnas ställning och deras skyldigheter framstår emellertid såsom önskvärd. En tänkbar anordning för effektivisering av övervakningsverksamheten vore, att skyddskonsulentorganisationen finge medverka även vid tillsynen av de försöksutskrivna. På grund av erfarenheter inom närliggande områden synes denna organisation vara väl lämpad därför. I den mån dess tjänstemän på grund av avståndet från stationeringsorten och deras arbetsbörda icke kunna själva åtaga sig uppdrag såsom övervakare, kunde sjukhusen erhålla hjälp av nämnda organisation vid utväljandet av övervakare och ordnandet i övrigt av tillsynen. En annan möjlighet till effektivisering av övervakningsarbetet ligger i utbyggnad av sinnessjukhusens hjälpverksamhet och ett mera konsekvent inkopplande av denna verksamhet på tillsynen av de försöksutskrivna. Fångvårdsstyrelsen hyser för sin del den uppfattningen att ett utvidgat samarbete mellan sinnessjukvårdens hjälpverksamhet och organen för skyddsarbetet skulle vara till gagn för övervakningen av vissa grupper försökspermitterade och försöksutskrivna. Styrelsen har ansett sig icke böra framlägga något förslag i detta hänseende, men vill framhålla att befattningshavare vid skyddsföreningarna i starkt växande utsträckning anlitas såsom övervakare för straffriförklarade, som försökspermitteras eller försöksutskrivas från sinnessjukhus. Ehuru de frivilliga skyddsorganen i första hand skola bistå personer, som dömts för brott eller eljest visat asocialitet, stå de till förfogande även för

49 andra hjälpsökande. Enligt styrelsens mening kommer det frivilliga skyddsarbetet att framgent behövas för bl. a. detta särskilda slag av hjälpsökande. Till denna fråga återkommer styrelsen i 9 kap. Skyddsarbetet och polisens verksamhet. I det föregående har anförts att de frigivna tidigare i betydande utsträckning underkastades polismässiga säkerhetsåtgärder, främst polisuppsikt, vistelsetvång, häktning och tvångsarbete enligt lagstiftningen om laga försvar och lösdrivarlagstiftningen. Såsom i det följande närmare angives stå de moderna övervaknings- och tillsynsinstituten genom sitt positiva syfte att underlätta de dömdas inordnande i samhället i skarp motsättning till den negativt inriktade polisuppsikten. Ett uttryck härför utgöra vissa i förarbetena till lagstiftningen om övervakning och tillsyn ofta återkommande uttalanden av innebörd att polismän i regel icke böra förordnas såsom övervakare och tillsynsman, åtminstone icke i sin egenskap av polismän. Ställningen som polisman har också ansetts utgöra ett principiellt hinder mot uppdrag som särskild förundersökare i brottmål. Under sin verksamhet komma skyddskonsulenterna, skyddsassistenterna och övriga skyddsfunktionärer ofta i kontakt med polisorganen. Därvid har ej sällan det praktiskt viktiga spörsmålet uppkommit, huruvida skyddsorganen böra samarbeta med polismyndigheterna, t. ex. genom att polisen sänder meddelande när någon som står under övervakning och tillsyn gjort sig skyldig till en förseelse av något slag eller genom att skyddsfunktionärerna i viss utsträckning biträda polisen i dess spaningsverksamhet genom att lämna upplysningar om sitt klientel och genom att underrätta polismyndigheten när de erfarit att någon av deras klienter förövat brott. En motsvarande frågeställning föreligger i viss mån beträffande förhållandet mellan en skyddsfunktionär, som verkställer särskild förundersökning i brottmål, och den polisman eller åklagare som omhänderhar den på sådan myndighet ankommande förundersökningen. Medan polisen tidigare ansågs böra i huvudsak begränsa sin verksamhet till att upprätthålla allmän ordning och säkerhet, särskilt genom att söka avvärja omedelbara faror för brotts begående samt uppdaga och utreda begångna brott, har på senare tid den meningen gjort sig gällande att en av polisens viktigaste uppgifter skulle vara att utöva en brottsförebyggande verksamhet på längre sikt med socialvårdande karaktär. Denna uppfattning har kommit till uttryck i ett av tillkallade sakkunniga den 27 maj 1947 avgivet betänkande om polisen och allmänheten innefattande förslag till tjänstereglemente för polisväsendet (SOU 1947: 45). I betänkandet anföres bl. a. följande. Av största betydelse är vidare att polisen aktivt medverkar i den omfattande verksamhet som från samhällets sida utövas i syfte att undanröja sådana missförhållanden, som erfarenhetsmässigt ge upphov till brott och annan asocialitet. Med hänsyn till den rika fond av erfarenhet som polisen i sitt dagliga arbete förvärvar om hithörande ting synes den här kunna göra icke obetydliga insatser. Ur denna synpunkt är det närmast ägnat att förvåna att polisen icke inlemmats 4—488232.

50 i det system av skyddsorgan som uppbyggts på det sociala området eller att samhället icke på annat sätt tillvaratagit den tillgång som polisen härvidlag representerar. Under hänvisning till vissa polisiära organisationsformer som tillämpas i Nordamerikas förenta stater — särskilt en av polisen i New York upprättad hjälpbyrå för ungdom, som bl. a. registrerar ungdom som begått brott eller visat vanart ävensom självständigt driver övervakningsverksamhet genom en social sektion — uttalas i betänkandet att polisen i vårt land bör inrikta sin medverkan vid bekämpandet av brottslighet och annan asocialitet på att upprätthålla fortlöpande kontakt med sådana myndigheter .och organisationer, som huvudsakligen arbeta med dessa frågor, och hålla dem underkunniga om alla sådana förhållanden av betydelse för deras verksamhet, varom polisen under sitt arbete erhåller kännedom. Särskild vikt lägges i betänkandet vid att ett dylikt samarbete äger rum med de institutioner och organisationer som äro verksamma inom barna- och ungdomsvården. 1 betänkandet, som innefattar förslag om skyldighet för polisen att lämna vissa uppgifter till socialvårdande myndigheter och organisationer, anföres vidare att även de i den samhälleliga skyddsverksamheten mot brottslighet och andra former av asocialitet engagerade socialorganen böra uppehålla en motsvarande fortlöpande kontakt med polismyndigheterna. Härom uttalas i betänkandet följande. För närvarande synes man emellertid kunna spåra en viss obenägenhet hos de socialvårdande myndigheterna att söka samarbete med polisen i andra fall än då polisorganen enligt gällande föreskrifter ha att biträda dem. Förklaringen härtill torde, liksom till den negativa inställning allmänheten intager till polisen, väsentligen vara att söka i bristande kännedom om polisens nutida uppgifter och deras samhälleliga betydelse. Det är emellertid hög tid att denna förlegade uppfattning försvinner och att polisen erkännes såsom en social institution med uppgifter av lika samhällsgagnande karaktär som andra grenar av den offentliga verksamheten. Så länge samhällets egna organ icke ha rätt inställning till polisen, kan man icke gärna räkna med att allmänheten skall intaga en mera positiv hållning. I syfte att främja samarbetet mellan polismyndigheterna och socialvårdsorganen torde det förtjäna övervägas, huruvida ej till poliskårerna i de större städerna borde knytas särskilda socialvårdstjänstemän. Dylika socialkuratorer, till vilka härför lämpliga polismän synas böra utbildas, skulle även ur andra synpunkter innebära en värdefull tillgång för poliskårerna i nämnda städer. Sålunda skulle de kunna fylla betydelsefulla uppgifter vid handläggningen av de skiftande frågor av mera utpräglat social natur som ankomma på polisen, såsom beträffande barn och ungdom som beträdas med brottslighet eller annan asocialitet, alkoholister, lösdrivare, sinnessjuka, hemlösa och andra personer som söka hjälp hos polisen, vidare fattigvårds- och barnavårdsfrågor, fall av hustrumisshandel och familjetvister, m. m. Vidare skulle dessa socialvårdstjänstemän kunna tillhandagå allmänheten med råd och upplysningar i olika sociala frågor. I betänkandet framhålles vidare vikten av att polisen över huvud taget där så kan ske biträder allmänheten med upplysningar, råd och annan hjälp, bl. a. genom att tillhandagå med upplysning om vilka statliga och kommunala organ som handlägga olika förvaltningsärenden.

51 Då de i nämnda betänkande väckta förslagen äro av synnerlig betydelse för skyddsorganens och polismyndigheternas inbördes förhållande, har fångvårdsstyrelsen, som icke helt kan ansluta sig till de sakkunnigas ståndpunkt, ansett sig böra i förevarande utredning beröra vissa hithörande frågor. Även enligt styrelsens mening är det i hög grad önskvärt att polisen fortsätter att utvecklas i den riktningen att den — vid sidan om sin nödvändiga verksamhet för ordningens och säkerhetens uppehållande — i större utsträckning står allmänheten till tjänst. Därvid synes det vara av särskilt värde att polisen, såsom de sakkunniga föreslagit, kommer att på begäran hänvisa hjälpsökande och andra till vederbörande statliga eller kommunala organ. I viss utsträckning synes det också vara lämpligt att polisen, när den under sin tjänsteutövning iakttagit något uppenbart hjälpbehov, av egen drift lämnar den hjälpbehövande anvisning vart han skall vända sig och jämväl underrättar vederbörande samhällsorgan. Ett sådant förfarande torde bl. a. böra tillämpas när någon som undergått polisförhör saknar arbetsanställning eller annan lovlig utkomst; vederbörande arbetsförmedlingskontor bör då vidtalas, såframt hjälpbehovet icke uppenbarligen faller under fattigvården eller annat vårdorgan. En dylik förmedlande verksamhet i förhållande till socialvården ligger helt i linje med den moderna uppfattningen att polisen skall hjälpa tillrätta. En mindre positiv karaktär har den föreslagna skyldigheten för polisen att lämna uppgifter till skilda hjälporgan om begångna förseelser och iakttagelser av tecken på asocialitet. I många fall torde ett dylikt generellt uppgiftslämnande snarare bliva till skada än till nytta, då många polisförseelser sakna all betydelse för bedömande av vederbörandes sociala hjälpbehov; registrering av sådant ger socialvårdsorganen en onödig polisiär prägel. Detta markeras ytterligare därest de sociala hjälporganen å sin sida kontinuerligt hålla polismyndigheterna underrättade i frågor om understöd och liknande ärenden. Inom vissa grenar av den sociala hjälpverksamheten har man drivit den generella registreringen av upplysningar som hämtas från Polisunderrättelser och liknande källor till en sådan omfattning att dessa nakna uppgifter framstå som vikliga faktorer vid hjälpbehovens bedömande. En fortsatt utveckling i denna riktning kan befaras i viss mån giva socialvården karaktär av socialpolis. Vad särskilt angår organen för kriminalvårdens hjälpverksamhet - främst skyddskonsulenterna och skyddsassistenterna — finner fångvårdsstyrelsen det vara i sin ordning att polisen, när den äger kännedom om att övervakning och tillsyn är anordnad beträffande någon som blir föremål för dess åtgärd, underrättar vederbörande övervakningsmyndighet, om det ej är fråga om rena bagatellförseelser. I förekommande fall böra även sådana omständigheter som arbetslöshet och liknande situationer rapporteras till övervakningsorganen beträffande personer som falla under deras verksamhetsområde. Däremot måste fångvårdsstyrelsen ställa sig bestämt avvisande till att något slag av generellt uppgiftslämnande till polisen skul-

52 le införas för kriminalvårdens skyddsorgan. Dessa ha främst karaktären a\ hjälporgan, och deras möjligheter att genom positivt stödjande åtgärder, som förutsätta medverkan av de dömda, framgångsrikt förebygga återfall i brott kunna allvarligt äventyras, om den uppfattningen vinner spridning att skyddsorganen nära samarbeta med polisen, låt vara att man strävar efter att göra denna till ett slags socialvårdsorgan. I gällande författningar har det konsekvent undvikits att ålägga skyddsorganen någon skyldighet att göra anmälan om brott som komma till deras kännedom. Enligt nuvarande praxis göras sådana anmälningar endast undantagsvis, t. ex. om det gäller allmänfarliga förbrytelser, som kunna befaras bli upprepade. Till stöd för sitt ståndpunktstagande i denna del får fångvårdsstyrelsen åberopa ett riksdagsuttalande, som gjordes Aid tillkomsten av 1946 års ändringar i lagen om särskild förundersökning i brottmål. I propositionen nr 329 hade i förslaget till ändring av sistnämnda lag upptagits ett stadgande (i 5 §) att förundersökaren på begäran av åklagaren eller den misstänktes försvarare hade att meddela de upplysningar som vore av betydelse för den av åklagaren ledda förundersökningen. Beträffande det föreslagna stadgandet, som oförändrat upptagits från processlagberedningens förslag, hade Sveriges advokatsamfund i avgivet yttrande uttalat farhågor, att med de föreslagna bestämmelserna åklagaren kunde tänkas komma att erhålla större inflytande på den särskilda förundersökningen än som vore lämpligt. För att den särskilda förundersökningen skulle bliva så objektiv som möjligt vore det enligt samfundets uppfattning önskvärt, att den bedreves oberoende av åklagaren och utan samarbete med denne. Riksdagens första lagutskott anförde i sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 59) bl. a. följande, I och för sig skulle måhända också ett nära samarbete mellan åklagaren och förundersökaren kunna vara ägnat att främja utredningen i ett mål. Det måste emellertid uppmärksammas att den förtroendeställning i förhållande till den tilltalade, som förundersökaren bör intaga, kan komma att rubbas om den tilltalade tror att förundersökaren går åklagarens eller polisens ärenden. Skall förundersökaren kunna nå ett gott resultat, måste han därför stå fri i förhållande till åklagare och polismyndigheter. Då det i 5 § upptagna stadgandet om skyldighet för förundersökaren att lämna upplysningar till åklagaren skulle kunna föranleda missuppfattningar av nu antydd art, föreslår utskottet att detsamma utgår. Därmed har utskottet självfallet icke velat förorda att det skulle vara förundersökaren förmenat att lämna åklagaren upplysningar, som han finner med sin ställning förenligt att lämna, t. ex. om sådana omständigheter som kunna vara av betydelse för frågan om åtalseftergift. Ett stadgande i lag om att förundcrsökaren äger rätt att lämna åklagaren upplysningar synes emellertid överflödigt. Icke heller torde någon föreskrift behöva givas om förundersökarens rätt att meddela upplysningar till den misstänktes försvarare. Med bifall till vad utskottet sålunda anfört beslöt riksdagen att den föreslagna bestämmelsen skulle utgå.

58 KAP. 5.

Skyddsarbetet före domen. Rättegångsreformen och skyddsarbetet. Rättegångsreformens ikraftträdande den 1 januari 1948 har påverkat skyddsarbetets omfattning och karaktär dels genom uttryckliga stadganden som beröra verksamheten, dels mera indirekt genom de konsekvenser som föranledas av reformens huvudprinciper. Ett huvudsyfte med rättegångsreformen är att ersätta den tidigare processens skriftlighet och uppskovsväsende med muntlighet och koncentration i målens handläggning. Allt processmaterial skall, utom i högsta domstolen, förebringas muntligt och omedelbart inför rätten vid ett enda rättegångstillfälle, den s. k. huvudförhandlingen. För att möjliggöra detta har införts ett förberedande förfarande, som i brottmål kallas förundersökning. F r å n denna förundersökning, som omhänderhaves av polismyndighet och åklagare, måste noga skiljas den särskilda förundersökning med vilken skyddsorganen ofta taga befattning. För straff processens del har rättegångsreformen, jämte sitt ovannämnda syfte att åvägabringa muntlighet och koncentration, den icke mindre viktiga uppgiften att skapa ökade garantier för den misstänktes rättssäkerhet. Den inkvisitoriska processen, som innebar att domaren förhörde, ibland korsförhörde den misstänkte, har ersatts med ett ackusatoriskt förfarande, varvid domarens uppgift i stort sett begränsas till att leda processen och att avkunna dom i målet. Utredningen ankommer på parterna, d. v. s. åklagaren samt den misstänkte och hans försvarare. Den av polis- och åklagarmyndigheten ledda förundersökningen har noga reglerats genom lagbestämmelser, som även tillvarataga den misstänktes intresse. I lagen föreskrives att vid förundersökningen även sådana omständigheter som äro gynnsamma för den misstänkte skola beaktas samt att bevis som äro till förmån för honom skola tillvaratagas. Redan under förundersökningen har den misstänkte rätt till biträde av försvarare. I vissa fall, bland annat på begäran av anhållen eller häktad, förordnar domstolen s. k. offentlig försvarare. Denne har en undantagslös befogenhet att i enrum meddela sig med den häktade eller anhållne. Så snart förundersökningen fortskridit så långt, att den förhörde skäligen kan misstänkas fö>brottet, skall han underrättas om misstanken. Samtidigt skall åklagaren övertaga förundersökningen. Så snart det kan ske utan men för utredningen, skall tillfälle lämnas den misstänkte och hans försvarare att taga känne-

54 dom om vad som förekommit vid undersökningen samt att angiva den utredning de anse önskvärd och eljest anföra vad de akta nödigt. Åtal får ej beslutas dessförinnan. Bland övriga bestämmelser rörande förundersökningen märkes en regel att medvetet oriktiga uppgifter, löften eller förespeglingar om särskilda förmåner, hot, tvång, uttröttning eller andra otillbörliga åtgärder icke må användas under förhör med den misstänkte i syfte att framkalla bekännelser eller uttalanden i viss riktning. Befogenheten att besluta om häktning har helt överflyttats på domstolen. Samtidigt har häktningsrätten begränsats till sin omfattning. I syfte att nedbringa häktningarnas antal ha införts två institut, reseförbud och övervakning. Reseförbud kan tillämpas när det icke föreligger något annat häktningsskäl än fara för att den misstänkte avviker. I samband med reseförbud kan den misstänkte åläggas att på vissa tider vara tillgänglig i sin bostad eller på sin arbetsplats, anmäla sig hos polismyndigheten i orten och att uppfylla annat villkor som finnes erforderligt för hans övervakande. Övervakning användes i stället för häktning beträffande personer under 18 år. Dessa få icke häktas med mindre det är uppenbart att betryggande övervakning ej kan ordnas. Samma regel gäller för kvinna, som är havande i framskridet tillstånd eller som fött så kort tid förut, att häktning kan antagas medföra allvarligt men för henne eller barnet. Slutligen k a n övervakning tillämpas, när det eljest på grund av den misstänktes ungdom eller sjukdom kan antagas att häktning skulle medföra allvarligt men för honom och sådan övervakning finnes k u n n a ordnas att skäl till h a n s häktning ej längre föreligga. Vissa tillämpningsbestämmelser beträffande övervakning som nu sagts ha meddelats i förundersökningskungörelsen den 19 december 1947 (26— 28 §§). I kungörelsen stadgas bl. a. att övervakning må anordnas i den misstänktes hem eller annat enskilt hem eller genom att den misstänkte intages i lämplig anstalt. Den misstänkte kan åläggas att å vissa tider vara tillgänglig i sin bostad eller på sin arbetsplats ävensom att iakttaga annat villkor, som finnes erforderligt för hans övervakande, övervakning anordnas genom åklagarens försorg. När förundersökningen avslutats skall åklagaren väcka åtal genom att instämma den misstänkte till rätten. Därefter skall huvudförhandling äga rum så snart ske kan. Förhandlingen är muntlig. Part får icke ingiva eller uppläsa skriftlig inlaga eller annat skriftligt anförande. Förhandling skall såvitt möjligt fortgå utan avbrott tills målet är färdigt för avgörande. Vid huvudförhandlingen skall sakkunnig, som utlåtit sig skriftligen, höras muntligen, om någon av parterna yrkar det och hans hörande ej uppenbart saknar betydelse, eller om rätten eljest finner det erforderligt. Med stöd av denna bestämmelse kan bland annat skyddskonsulent som deltagit i utredningen kallas att inställa sig personligen. För rättegången i hovrätt gälla i huvudsak samma regler om muntlighet, omedelbarhet och koncentration som i underrätterna. Rättegångsreformen har medfört vissa ändringar i domstolsväsendet.

55 Antalet hovrätter har utökats från de förutvarande fyra, i Stockholm, Jönköping, Malmö och Umeå, med två nya, den ena i Göteborg och den andra i Sundsvall. Häradsrätterna bibehålla sin nuvarande organisation med en ensam lagfaren domare jämte häradsnämnden, som består av sju till nio nämndemän. Rådhusrätterna skola fortfarande i princip utgöra juristkollegier. Härifrån finnes dock det viktiga undantaget att i mål om ansvar för brott, vara kan följa straffarbete i två år eller däröver, rådhusrätt skall bestå av en ensam domare med nämnd. Rådhusrätt har denna sammansättning även i sådana brottmål mot ungdom, där anledning förekommer att döma till frihetsstraff eller meddela villkorligt anstånd med straffådömande. Särskild f ö r u n d e r s ö k n i n g . För att underlätta valet av lämplig behandlingsform för den tilltalade har lagstiftningen till domstolens förfogande ställt olika hjälpmedel. Bland dessa märkes sinnesundersökningen, som i första hand avser att klarlägga h u r u vida psykisk sjukdom eller defekt kan påvisas hos den tilltalade men därjämte har till uppgift att belysa de skilda faktorer som kunna antagas ha medverkat till brottslighetens uppkomst och därigenom ge ledning för valet av åtgärd mot den tilltalade. Sinnesundersökning verkställes beträffande häktade å fångvårdens sinnessjukavdelningar av där anställda läkare samt beträffande övriga tilltalade av särskilda vid vissa sinnessjukhus stationerade undersökningsläkare. Jämte sinnesundersökning utgör särskild förundersökning domstolens viktigaste hjälpmedel vid bestämmandet av den behandling som den tilltalade skall undergå. Skyddskonsulenterna och skyddsassistenterna ha ålagts att tillhandagå domstolarna med upplysningar och åtgärder, som kunna vara av betydelse för tillämpningen av lagen om villkorlig dom, särskilt i fråga om utbildning, arbetsanställning, bostad och fritidssysselsättning samt vårdmöjligheter å sjukhus, alkoholistanstalt eller annan anstalt eller inom den till sinnessjukvården anknutna hjälpverksamheten. S ä r s k i l d f ö r u n d e r s ö k n i n g infördes i Sverige genom 1918 års lag om villkorlig straffdom, där det stadgades att sådan förundersökning i vissa fall skulle anordnas för utredning om förutsättningarna för villkorlig dom. Bestämmelser om särskild förundersökning intogos även i den år 1924 utfärdade lagen om förfarandet i brottmål rörande vissa minderåriga och i 1935 års lag om ungdomsfängelse. Under förarbetena till 1939 års lagstiftning om villkorlig dom lades stor vikt vid att giva den särskilda förundersökningen vidgad tillämpning och ett mera upplysande innehåll. Därigenom skulle domstolarna, enligt vad som uttalades i 1937 års betänkande, erhålla ingående kännedom om den tilltalades individualitet och miljöförhållanden. En sådan kännedom erfordrades bl. a. för att undvika att någon dömdes till frihetsstraff, ehuru annan behandling vore mera på sin plats, samt vidare för att möjliggöra att

56 villkorlig dom tillämpades i avsedd utsträckning men icke i olämpliga fall och att den förenades med erforderliga föreskrifter ävensom för att hindra att någon mera ingripande åtgärd, t. ex. ungdomsfängelse, ådömdes utan att fullständig utredning om den brottsliges levnadsomständigheter funnes tillgänglig. Dessa synpunkter blevo delvis tillgodosedda i lagen den 22 juni 1939 om särskild förundersökning i brottmål, som ersatte de i ovannämnda lagar meddelade bestämmelserna om sådan förundersökning. 1939 års lag har på vissa punkter ändrats år 1945 — i samband med lagstiftningen om verkställighet av frihetsstraff — samt genom 1946 års följdförfattningar till nya rättegångsbalken. Vissa kompletterande bestämmelser ha utfärdats i administrativ ordning, bl. a. en tillämpningskungörelse av den 1 oktober 1943 (nr 733). En av Kungl. Maj :t fastställd blankett till berättelse över särskild förundersökning innehåller tryckta anvisningar. Förundersökningslagen innehåller i 1 § en fakultativ anvisning, att särskild förundersökning må äga rum, där det prövas erforderligt för vinnande av utredning rörande den misstänktes personliga förhållanden samt angående de åtgärder som må anses lämpligast för hans rättande. I 2 § angivas vissa fall då sådan förundersökning är obligatorisk, såvida icke därmed avsedd utredning ändå är eller beräknas bliva tillgänglig. Särskild förundersökning måste ha verkställts innan domstolen meddelar villkorlig dom, som ej avser förvandlingsstraff för böter, eller dömer till ungdomsfängelse eller till fängelse eller straffarbete i minst sex månader. I övrigt göres skillnad mellan icke häktade och häktade. Beträffande de förra finnes icke någon ytterligare regel om obligatorisk förundersökning. Har någon häktats, gäller däremot att förordnande skall meddelas om förundersökning, såframt icke den häktade fyllt 21 år och det tillika föreligger laga hinder mot villkorlig dom eller sådan återfallssituation som omtalas i 3 § lagen om villkorlig dom, d. v. s. att den misstänkte under de fem åren närmast före brottet antingen erhållit villkorlig dom, som ej avsett förvandlingsstraff för böter, eller undergått frihetsstraff eller frihetsberövande skyddsåtgärd. Det sistnämnda undantaget upptogs i lagen på hemställan av lagrådet, som till stöd härför anförde att det i nämnda fall — då det kunde förutses att villkorlig dom endast undantagsvis skulle komma till användning — syntes mindre lämpligt att betaga den som hade att besluta om särskild förundersökning möjlighet att handla efter omständigheterna i varje särskilt fall. Den i lagen gjorda skillnaden mellan häktade och icke häktade bör ses mot bakgrunden av det innehåll som lagens 3 § hade i sin ursprungliga lydelse. Den innebar att beträffande häktad förordnande om särskild förundersökning skulle meddelas så snart anmälan om häktningen inkommit till domstolen. I fråga om icke häktad anvisade lagrummet icke någon tidpunkt för sådant förordnande och lämnade alltså möjligheten öppen att besluta om särskild förundersökning först vid målets handläggning inför rätten med därav följande uppskov för undersökningens utförande. Bestämmelserna om obligatorisk undersökning i mål mot vissa häktade ha alltså tillkommit för att — i sådana fall där särskild förundersökning kunde beräknas komma

57 att ske — hindra onödigt uppskov med målets avgörande. Att förundersökning gjorts obligatorisk beträffande häktade underåriga, även när laga hinder mot villkorlig dom föreligger, har samband med att ungdomsfängelse ej får ådömas utan att sådan undersökning ägt rum men torde också vara ett uttryck för en allmän strävan att när det gäller ungdom skjuta den brottsliges person i förgrunden på ett mera utpräglat sätt än vad eljest är fallet. Efter 1946 års ändring innehåller 3 § en för häktade och icke häktade gemensam regel, att förordnande om särskild förundersökning skall meddelas så snart det finnes lämpligen k u n n a ske. Denna kompletteras av ett bemyndigande för åklagaren och den misstänkte eller hans försvarare att hos domstolen begära beslut om särskild förundersökning redan före åtalet samt av en föreskrift att beslut om särskild förundersökning av häktad bör meddelas sist i samband med häktningen. Ändringen av 3 § har emellertid icke föranlett någon utvidgning av reglerna om obligatorisk förundersökning i 1 §. Enligt sin ordalydelse utesluta dessa således icke att t. ex. en förut straffad 19-åring domes till straffarbete eller fängelse på kortare tid än sex månader, ehuru särskild förundersökning ej verkställts. Enligt ett riksdagsuttalande bör emellertid särskild förundersökning äga rum i det övervägande antalet fall, där i mål mot ungdom anledning förekommer att döma till frihetsförlust eller att meddela villkorlig dom (se första lagutskottets utlåtande år 1946 nr 59 s. 23). Särskild förundersökning har främst tillkommit för att vara ett hjälpmedel åt domstolen, men den fyller därjämte en sekundär uppgift, som efterhand fått allt större betydelse, nämligen att efter domen giva de verkställande organen erforderlig kännedom om den dömde och även — ehuru de nuvarande förundersökningsberättelserna mera sällan avfattas med tanke därpå — giva dem vägledning för den dömdes behandling inom ramen för den av domstolen bestämda behandlingsformen; sistnämnda funktion kan för övrigt inrymmas under den i 1 § lämnade beskrivningen av förundersökningens syfte: att vinna utredning angående de åtgärder som anses lämpligast för den misstänktes rättande. De verkställande organens intresse av att få tillgång till verkställda förundersökningar har tillgodosetts genom bestämmelser i administrativa författningar, nämligen 1943 års tillämpningskungörelser till lagarna om villkorlig dom och särskild förundersökning i brottmål, 1946 års kungörelser angående översändande av domar i vissa brottmål (nr 298) samt angående införskaffande i vissa fall av protokoll i brottmål (nr 299) ävensom genom anvisningar i cirkulär och rundskrivelser som utfärdats av fångvårdsstyrelsen. Berättelse över särskild förundersökning avlämnas i två exemplar. Erhåller den misstänkte villkorlig dom med övervakning, sänder domstolen det ena exemplaret av berättelsen till vederbörande skyddskonsulent; dömes han att undergå frihetsförlust, fogas det vid den utskrift av domen som expedieras för verkställighet. Förundersökningsberättelsen följer därefter den dömde, så att den finnes tillgänglig hos den myndighet som närmast har uppsikt över honom, t. ex. hos styresmannen vid den anstalt där

58 han är intagen eller, om han är villkorligt frigiven och står under tillsyn, hos den skyddskonsulent som har uppsikt över tillsynen. Att giva verkställighetsorganen upplysningar och vägledning var syftet med 1945 års lagändring, varigenom särskild förundersökning gjordes obligatorisk innan någon dömes till straffarbete eller fängelse i minst sex m å n a der. Dessa dömda skola enligt 43 § i den samtidigt antagna lagen om verkställighet av frihets straff m. m. efter intagningen underkastas en särskild undersökning (observation) till ledning för anstaltsplaceringen och den fortsatta behandlingen. Vidare skola de enligt 1 § lagen om villkorlig frigivning obligatoriskt villkorligt frigivas efter fem sjättedelar av strafftiden. Med hänsyn härtill ansågs det särskilt angeläget att verkställighetsorganen finge tillgång till förundersökningsberättelserna. Även när strafftiden är kortare än sex månader blir en förundersökningsberättelse till nytta under verkställigheten, bl. a. vid klientelets fördelning mellan öppen och sluten anstaltsvård, men betydelsen därav har icke ansetts vara så stor att den skulle uppväga det intrång i privatlivet som en särskild förundersökning innebär för åtskilliga tilltalade. Ur praktisk fångvårdssynpunkt kan det icke anses oundgängligt att äga tillgång till särskilda förundersökningar rörande t. ex. samtliga rattfyllerister — dessa utgöra majoriteten av korttidsklientelet — ehuru det naturligtvis vore av kriminologiskt intresse. Beträffande förfarandet vid särskild förundersökning gäller bl. a. följande. Till förundersökare skall förordnas lämplig och villig person. Såsom förut anförts är skyddskonsulent och skyddsassistent pliktig att, i den mån det kan ske utan att övriga tjänsteåligganden eftersättas, utan särskild ersättning mottaga uppdrag som förundersökare. Konsulent skall till domstoi på begäran lämna uppgift å personer lämpliga som förundersökare. I samband med förordnande om särskild förundersökning eller senare må domstolen, när skäl därtill äro, besluta att läkarintyg angående den tilltalade skall anskaffas. Innan någon dömes till ungdomsfängelse skall läkarintyg alltid föreligga, såvida icke sinnesundersökning verkställts i målet. Att avgiva intyg förordnas beträffande häktad person läkare vid anstalten — enligt vad som uttalats i förarbetena anstaltens konsulterande psykiater, där sådan finnes — och beträffande den som är på fri fot annan läkare, om möjligt en psykiater. För läkarintyg som nu sagts har fastställts ett särskilt formulär, som främst tar sikte på den rent medicinska anamnesen och på de medicinska aktualtillståndet. Arvodet till läkaren är maximerat till 30 kronor. Även iförundersökaren äger inhämta viss sakkunnigutredning. Där det lämpligen kan ske bör han vända sig till barnavårdsnämnd beträffande tilltalad, som är i sådan ålder att han kan bliva föremål för åtgärd av nämnden (under 21 år) samt till nykterhetsnämnd beträffande tilltalad som kan antagas vara hemfallen åt alkoholmissbruk. Dessa nämnder ha gentemot förundersökaren och domstolen en allmän utrednings- och upplysningsplikt beträffande tilltalade med vilka de ha att taga befattning. Många nämnder

59 sakna emellertid organisatoriska förutsättningar (för att verkställa några mera ingående utredningar. Av större betydelse är att förundersökaren kan vända sig till vederbörande skyddskonsulent, som enligt sin instruktion är skyldig att bistå honom med råd och upplysningar i vad som rör hans uppdrag. När domstol förordnar om särskild förundersökning, skall i förordnandet angivas, huruvida förundersökaren skall företrädesvis utreda förutsättningarna för villkorlig dom, ungdomsfängelse eller annan åtgärd. Härigenom får förundersökaren en anvisning, som dock icke är bindande, angående den behandlingsform som synes närmast böra ifrågakomma. Efter att ha verkställt en såvitt möjligt fullständig utredning om den tilltalades karaktär, levnadsförhållanden och personliga förhållanden i övrigt, skall förundersökaren avgiva utlåtande, huruvida den åtgärd, som förundersökningen enligt förordnandet företrädesvis avser, är lämplig för den tilltalades tillrättaförande eller om annan åtgärd är att föredraga. Om villkorlig dom har ifrågasatts — av domstolen eller av förundersökaren — är den sistnämnde skyldig att yttra sig angående behovet av särskilda föreskrifter i domen samt, i den mån så erfordras, förbereda tillämpningen av sådana föreskrifter och föreslå lämplig övervakare. Om domstolen finner att förundersökarens berättelse behöver kompletteras — t. ex. beträffande möjligheterna att tillämpa erforderlig föreskrift enligt 8 § lagen om villkorlig dom — är förundersökaren skyldig att fullständiga undersökningen ävensom att på kallelse inställa sig vid domstolen för att i fall av behov gå tillhanda med upplysningar. Efter rättegångsreformens ikraftträdande torde den som verkställt särskild förundersökning i större omfattning än förut höras muntligen vid rätten. I flertalet mål mot underåriga är förundersökarens personliga inställelse i princip obligatorisk. Enligt 2 § i 1946 års lag med vissa bestämmelser om mål rörande brott av underårig bör nämligen förundersökaren, såframt ej särskilda skäl äro däremot, höras i mål mot underårig där anledning förekommer att döma till frihetsstraff eller förvaring eller att meddela villkorligt anstånd med straffådömandet. Detta stadgande har samband med vissa andra bestämmelser i sistnämnda lag, bl. a. rörande domstolens sammansättning. Ett under förarbetena väckt förslag att grövre brottmål mot ungdom skulle handläggas av särskilda ungdomsdomstolar avvisades på grund av praktiska svårigheter, men inom ramen för den vanliga domstolsorganisationen gälla särskilda regler. I 3 § stadgas att nämnd skall medverka, både vid häradsrätt och rådhusrätt, i sådana brottmål mot ungdom som ovan sagts. Enligt 4 § böra för tjänstgöring i nämnden anlitas nämndemän med insikt och erfarenhet i vård och fostran av ungdom. Beträffande detta stadgande uttalade riksdagens första lagutskott (uti. 1946 nr 59) att det i rådhusrätt, där alla nämndemän väljas av stadsfullmäktige, torde komma att finnas tillräckligt antal nämndemän med ifrågavarande kompetens och att detta torde bliva förhållandet även vid häradsrätt, under vars domvärjo ligger en stad av icke obetydlig storlek. I rena lantdomsagor, där

i varje valdistrikt i allmänhet endast finnes en eller två nämndemän, kunde däremot befaras att förhållandena skulle komma att gestalta sig annorlunda. Utskottet hade övervägt möjligheterna att på andra vägar tillförsäkra häradsrätterna den erforderliga sakkunskapen i ungdomsmål. Ett förslag att häradsrättens ordförande skulle i sådana mål äga till tjänstgöring i nämnden inkalla särskilda av häradsrätten utsedda nämndemän med sakkunskap i fråga om ungdomsvård hade utskottet låtit falla. Ett skäl härtill hade varit, att utskottet funnit att önskvärd sakkunskap i viss utsträckning kunde tillföras domstolen på en annan väg som beredde mindre omgång. Härom anförde utskottet: I det övervägande antalet fall, där i mål mot underårig anledning förekommer att döma till frihetsstraff eller förvaring eller att tillämpa villkorlig dom, torde förundersökning enligt lagen om särskild förundersökning i brottmål ha ägt rum. Har denna förundersökning verkställts av — såsom bör vara fallet •— därför väl kvalificerad person, är det så gott som alltid av värde för domstolen att icke endast taga del av förundersökarens skriftliga utlåtande utan även att höra honom muntligen. Betydelsefulla upplysningar angående såväl den tilltalades personliga förhållande som ock den lämpligaste reaktionsformen kunna då erhållas. På detta sätt kan sålunda den avsedda sakkunskapen bliva tillgänglig för domstolen utan att några förändringar av domstolens organisation behöva vidtagas. Förundersökarens hörande är för övrigt av betydelse icke blott i sådana fall, då i nämnden saknas personer med särskild insikt och erfarenhet i vård och fostran av ungdom, utan över huvud för att rätten, vare sig häradsrätt eller rådhusrätt, fullt skall kunna tillgodogöra sig resultatet av förundersökningen. Den tid förundersökaren förlorar genom inställelse i rätten kan för övrigt i viss mån uppvägas genom att hans skriftliga rapport kan förkortas. Såsom ovan anförts är den särskilda förundersökningens främsta uppgift att underlätta valet av lämplig behandlingsmetod. För att giva ledning i detta hänseende måste en sådan undersökning fylla högt ställda anspråk. Särskilt i svårbedömda fall beror det huvudsakligen på förundersökningens kvalitet, om domstolen erhåller ett material som möjliggör en verklig prövning, huruvida någon form av villkorlig dom med föreskrift är att föredraga framför ett vanligt frihetsstraff eller någon annan form av anstaltsvård. Till belysning av förundersökarens ansvar i detta hänseende må framhållas att det ofta är en svår och tidsödande uppgift att planlägga och förbereda effektiva åtgärder i samband med villkorlig dom. Att tillstyrka någon form av anstaltsbehandling eller att mera allmänt uttala sig för en villkorlig dom ställer mindre krav på förundersökaren. Över huvud taget är det av vikt att förundersökningen inriktas på att klarlägga den utveckling som resulterat i de brottsliga handlingarna och att belysa möjligheterna att förebygga ett upprepande. En förutsättning härför är att undersökningen grundar sig på ett allsidigt och objektivt godtagbart material. En förundersökare får icke, såsom emellanåt sker, nöja sig med att på ett okritiskt sätt insamla och återgiva ett antal värdeomdömen — kanske bristfälligt motiverade, torftiga och moraliserande — som äro föga ägnade att giva upplysning om den tilltalades personlighetsutveckling. Tidigare, då frågan om villkorlig dom företrädesvis betraktades ur ren be-

61 löningssynpunkt, kunde en sådan metod tillämpas utan större olägenheter, men den måste vara utesluten i ett kriminalpolitiskt system där det gäller att träffa det ur brottsförebyggande synpunkt lämpligaste valet mellan vanliga frihetsstraff, särskilda former av anstaltsvård och skilda slags vårdåtgärder i förening med villkorlig dom. Det nuvarande formuläret till berättelse om särskild förundersökning ger i viss mån stöd för att huvudvikten lägges vid personliga omdömen om den tilltalade. Såsom relevanta omständigheter vid bedömningen av den tilltalades utveckling och de sannolika anledningarna till brottet upptagas i förundersökningsformluläret bl. a. oärlighet, lögnaktighet, osedlighet, djurplågeri, elakhet mot kamrater, olydnad och uppstudsighet, tobaksmissbruk, dåliga anlag eller karaktärsfel samt dåligt levnadssätt. Upplysningar på dessa punkter brukade tidigare företrädesvis inhämtas från den tilltalades lärarinna i småskolan och lärare i folkskolan, den präst som konfirmerat honom och ortens fjärdingsman. Den personkrets till vilken förundersökaren i regel vänder sig torde nu ha vidgats, men den schematiska frågeställningen är densamma. Det synes böra övervägas att utarbeta ett nytt formulär, som utgår från ett mera kausalt betraktelsesätt. Motsvarande gäller delvis beträffande det fastställda formuläret till läkarintyg i samband med särskild förundersökning. Såsom ovan sagts tar detta nästan uteslutande sikte på rent medicinska uppgifter. Till komplettering av dessa, som i regel icke ensamma äro ägnade att sprida ljus över det samspel av skilda faktorer som bidragit till brottslighetens uppkomst, erfordras en social anamnes. Det synes vara av särskild vikt att den tilltalades tidigare beteende icke betraktas isolerat från den sociala situation vari han befunnit sig. I detta hänseende giva de nuvarande summariska läkarundersökningarna — liksom för övrigt de fullständiga sinnesundersökningarna — ej sällan anledning till befogad kritik. Båda slagen av undersökningar kännetecknas ofta av ett statiskt betraktelsesätt, som tar fasta på vissa tidigare registrerade beteenderubbningar och lägger dem till grund för en merendels negativ diagnos — en metod som kan sägas beteckna i stället för att förklara. Den summariska läkarundersökningen skulle säkerligen bliva värdefullare som komplement till förundersökningen i övrigt, om den finge en mera socialpsykologisk, i vissa fall socialpsykiatrisk, inriktning än den för närvarande i regel har. Möjligen kan detta ernås genom att låta läkarundersökningen verkställas av socialläkare eller vid länslasaretten anställda barnpsykiatrer, i den mån antalet sådana befattningshavare utvidgas utöver det fåtal som för närvarande tjänstgör i vissa större städer. I många fall skulle det också vara av värde om den summariska läkarundersökningen kunde förenas med yrkesvägledning eller anlagsorientering beträffande den tilltalade. Reformer i sådan riktning kunna genomföras utan lagändring men torde kräva vissa anslagshöjningar. Av det sagda framgår att den särskilda förundersökningen under det senaste årtiondet icke endast fått ökad användning utan också tilldelats allt

viktigare funktioner. Den kan redan nu sägas intaga en nyckelställning inom kriminalvården och har stora utvecklingsmöjligheter för framtiden. Det ligger i sakens natur att den utveckling som sålunda försiggått och fortfarande pågår måste medföra att väsentligt ökade krav ställas på förundersökarnas kvalifikationer. Att verkställa särskild förundersökning är numera en långt svårare uppgift än vad som var fallet för ett tiotal år sedan. Såvitt möjligt bör förundersökaren förena social och psykologisk skolning samt ingående kännedom om kriminalvårdens och socialvärdens organisation med erfarenhet och gott omdöme. Valet av förundersökare har blivit en kriminalpolitisk fråga av första ordningen. Beträffande personvalet finnas vissa uppgifter och uttalanden i tidigare förslag och utredningar. År 1908 väckte borgmästaren J. G. Pettersson i Södertälje en motion i riksdagens andra kammare, vari han — samtidigt som han föreslog införände av övervakningsinstitutet — uttalade att de personer som kunde bliva utsedda att utöva tillsyn över villkorligt dömda tillika borde verkställa en förberedande undersökning rörande för brott tilltalades personliga förhållanden. I denna del vann motionen icke bifall av riksdagen, som bl. a. antydde möjligheten att utvidga polisundersökningen till att omfatta en närmare utredning angående brottslingens personliga egenart, levnadsförhållanden m. m. Frågan berördes därefter i en av justitieombudsmannen i skrivelse den 5 juli 1912 hos Kungl. Maj :t gjord framställning, vari han föreslog införande av förundersökning, med bl. a. den motiveringen att hela rättsinstitutet villkorlig dom kunde befaras så småningom råka i misskredit, därest villkorlig dom meddelades på måfå eller vore beroende på vederbörande domares större eller mindre känslosamhet. I skrivelsen uttalade justitieombudsmannen att polismän i allmänhet vore mindre tränade att se brottslingen ur social synpunkt, varemot det syntes särdeles tilltalande att samma personer som utsåges för övervakande av villkorligt dömda anförtroddes uppdraget att verkställa förundersökning; sådana personer måste nämligen förutsättas äga erforderlig människokännedom och öppen blick för den villkorliga domens sociala betydelse. I det betänkande av år 1917, som låg till grund för 1918 års lag om villkorlig straffdom med däri intagna bestämmelser om förundersökning, anförde de sakkunniga bl. a. att förundersökningen ställde anspråk på vissa personliga egenskaper, som icke vore oundgängligen nödvändiga hos övervakaren. Förundersökaren borde äga förmåga att med planmässighet och snabbhet införskaffa och kritiskt sovra undersökningsmaterialet samt att med tankereda, koncentration och stor noggrannhet i skrift återgiva erhållna uppgifter. Vid häradsrätterna syntes häradshövdingens biträden kunna anlitas för dylika uppgifter. En sådan verksamhet skulle för dem utgöra en god förberedelse för deras kommande domarevärv i brottmål. Det kunde i regel ej anses olämpligt att samma person som varit förundersökare sedermera förordnades såsom övervakare över den dömde. I vissa fall kunde förundersökningen grundlägga ett förtroende från den övervakades sida till övervakaren; i andra fall kun-

de förundersökarens uppgifter medföra en motsatt verkan och därigenom minska möjligheten för förundersökaren att utöva övervakning över den dömde på ett tillfredsställande sätt. De två persongrupper varom det varit tal i de nämnda reformförslagen — yrkesmässiga övervakare och rättsbildade befattningshavare vid domstolarna — kommo i fortsättningen att i viss mån konkurrera om förundersökningsuppdragen. Deras lämplighet för uppdragen diskuterades även i senare framlagda utredningar. I 1932 års betänkande om det frivilliga skyddsoch hjälparbetets organisation uppskattade de sakkunniga antalet verkställda förundersökningar till ungefär 1 200 om året. På vissa grunder beräknades att något mer än en tredjedel av hela antalet undersökningar utfördes av tjänstemän eller styrelseledamöter hos skyddsföreningar. I övrigt framhölls att notarier vid domstolskanslierna i stor utsträckning förordnades till förundersökare. De sakkunniga funno icke någon anledning ifrågasätta att förundersökningarna därigenom skulle utföras på ett mindre tillfredsställande sätt men gjorde gällande, att det skulle vara synnerligen värdefullt för rättsvården och skyddsföreningarnas hela verksamhet, även deras ekonomi, om förundersökningar i större omfattning anförtroddes åt föreningarnas funktionärer eller ombud. I 1937 års betänkande med förslag till lag om villkorlig dom förklarade sig emellertid de sakkunniga icke kunna biträda det framförda önskemålet att undersökningarna i första hand borde anförtros åt skyddsföreningarnas funktionärer. Enligt deras mening borde icke någon erinran göras mot att förundersökningar verkställdes av vid domstolskansli anställda notarier, vilka oftast nedlade mycken omsorg och möda på undersökningarna och genom deras verkställande även erhöllo en social erfarenhet som vore av stort värde för deras utbildning. Däremot ville de sakkunniga framhålla såsom av principiella skäl olämpligt att inom åklagar- eller polisväsendet verksamma personer förordnades till förundersökare. Med hänsyn till de större krav som den föreslagna lagstiftningen om villkorlig dom skulle komma att ställa på förundersökningarna — av de sakkunniga benämnda personundersökningar — föreslogs emellertid i 1937 års betänkande att skyddskonsulenterna skulle taga befattning med förundersökningarna, främst genom att i de särskilda fallen föreslå lämpliga personer för sådana uppdrag. Såsom ovan anförts ha konsulenterna i gällande författningar ålagts att på begäran tillhandagå domstolarna med förslag till lämpliga förundersökare, att själva i den mån deras övriga arbetsbörda medger det åtaga sig uppdrag som förundersökare utan särskild ersättning samt att bistå andra förundersökare med råd och upplysningar i sådant som rör deras uppdrag. Det mest påfallande draget i förundersökningsinstitutets utveckling under de senaste åren är den väsentligt ökade användning som institutet erhållit, främst som en följd av den vidgade tillämpningen av villkorlig dom och ikraftträdandet den 1 juli 1946 av stadgandet om obligatorisk förundersökning innan någon domes till fängelse eller straffarbete i sex månader eller däröver men även som ett uttryck för den allmänna tendensen i modern

64 kriminalpolitik att, lägga ökad vikt vid den tilltalades personliga egenskaper och förhållanden. Några exakta siffror om antalet särskilda förundersökningar, som blivit verkställda under de tre sist förflutna åren, föreligga ej, men med ledning av årssiffrorna för villkorligt dömda, nykomna straff och fängelsefångar med minst sex månaders strafftid och till ungdomsfängelse dömda personer ävensom stickprov beträffande frekvensen av särskild förundersökning inom andra kategorier kan antalet förundersökningar för närvarande beräknas närma sig 6 000 om året, ett antal som är mer än fyra gånger större än den i 1932 års betänkande beräknade årssiffran. I detta sammanhang vill styrelsen erinra om sitt uttalande å s. 47 angående möjligheten att låta åklagarens beslut i frågor om åtalseftergift föregås av särskild förundersökning. Beträffande förundersökningarnas fördelning på olika kategorier förundersökare har fångvårdsstyrelsen icke varit i tillfälle att verkställa någon fullständig utredning. Vissa uppgifter ha dock införskaffats. Dessa giva vid handen att skijddskonsulenterna och skyddsassistenterna endast i relativt obetydlig utsträckning kunnat medhinna att själva verkställa förundersökningar. Sammanlagda antalet av skyddskonsulenter och skyddsassistenter utförda förundersökningar understeg 50 under såväl år 1946 som år 1947 och ingen ökning synes ha inträtt under år 1948. Flertalet konsulenter och assistenter ha icke i något fall kunnat åtaga sig sådana uppdrag; huvudparten av de verkställda förundersökningarna falla på konsulenter och assistenter i övre Norrland samt, efter den 1 juli 1947, på den nytillkomne assistenten i Halmstad. Däremot ha konsulenterna och assistenterna i relativt betydande utsträckning biträtt andra förundersökare, företrädesvis på annan ort bosatta personer, med ofta tidsödande utredningar samt med råd och upplysningar. Enligt en approximativ uppskattning ha konsulenterna och assistenterna under de sista åren, bortsett från mera bagatallartade ärenden, lämnat sådant biträde åt förundersökare sammanlagt i bortåt 300 fall om året. För konsulenterna i vissa distrikt med hög inflyttningsfrekvens ha utredningar av detta slag på ett kännbart sätt bidragit till arbetsbördans ökning. En undersökning av förundersökningsuppdragens fördelning beträffande de villkorligt dömda med övervakning, som under år 1947 registrerats hos skyddskonsulenterna, har givit vid handen att funktionärer i frivilliga skyddsföreningar såvitt angår detta klientel verkställt förundersökning i något mindre utsträckning än vad som beräknades i 1932 års betänkande (1/3 av samtliga fall), varemot domstolstjänstemännens andel synes ha ökat. Av 2 903 villkorligt dömda hade 1472 (50,7 %) förundersökts av tingsnotarier eller andra rättsbildade befattningshavare vid domstol. Skyddsföreningarnas tjänstemän svarade för 782 fall (26,9 % ) . De därnäst största grupperna voro socialvårdstjänstemän av olika slag (241 fall), advokater (93), lärare (74), skyddskonsulenter och skyddsassistenter (47), fångvårdstjänstemän (56), präster (40) och poliser (28). Återstående 70 fall fördela-

65 de sig på åtskilliga kategorier. Av en jämförelse mellan siffrorna för första och andra halvåret 1947 och av anskaffade uppgifter för första halvåret 1948 synes framgå, att tingsnotarierna åtaga sig särskilda förundersökningar i minskad utsträckning; däremot torde skyddsföreningarnas funktionärer och socialvårdstjänstemän av skilda kategorier utföra sådana undersökningar i växande omfattning. Beträffande de frivilliga skyddsföreningarna bestyrker utredningen det förut anförda förhållandet, att vissa större skyddsföreningars verksamhet kommit att huvudsakligen avse, jämte övervakning och tillsyn, förundersökningsarbete utfört av heltidsanställda tjänstemän. Av ovannämnda 782 förundersökningar, som år 1947 verkställdes av funktionärer vid skyddsförening, hade sålunda 319 utförts av befattningshavare vid skyddsvärnet i Göteborg, 255 vid skyddsvärnet i Stockholm, 91 vid skyddsvärnet i Malmö och 32 vid skyddsvärnet i Falun, medan på övriga skyddsföreningar endast kommo sammanlagt 85 fall. Bland de ovannämnda kategorierna förundersökare utgöra endast domstolarnas tjänstemän, skyddskonsulenterna och skyddsassistenterna, skyddsföreningarnas befattningshavare, fångvårdstjänstemännen samt, i mindre grad, social vårdstjänstemännen, advokaterna och poliserna några klart avgränsade grupper. Att de båda sistnämnda kategorierna — advokater och poliser — äro så relativt väl företrädda torde närmast böra betraktas som ett svaghetstecken, då deras yrkessituation är sådan att den kan befaras inverka på deras bedömande av olika fall. Vid den kvalitativa förstärkning av förundersökningsarbetet, som otvivelaktigt är erforderlig, torde det över huvud taget vara rådligt att söka koncentrera förundersökningarna till någon eller några av de övriga nämnda fem kategorierna. 7 främsta rummet synes förundersökningsväsendet böra förstärkas genom att de för skyddsarbete särskilt utbildade skyddskonsulenterna och skyddsassistenterna beredas ökade möjligheter att ägna sig åt denna viktiga sida av skyddsarbetet. Av det ovan sagda torde framgå att de frivilliga skyddsföreningarnas funktionärer i den mån de ägna sig åt förundersökningsarbete snarast äro att betrakta som för detta ändamål anställda och av statsmedel avlönade tjänstemän. Då de varken åtnjuta den trygghet som följer av ställningen som tjänsteman eller äro underkastade det ansvar och den kontroll som äro förenade därmed, torde skyddsföreningarna icke vidare böra understödjas i egenskap av förundersökningsinrättningar. I den mån befattningshavarna skola fortsätta sin yrkesmässiga förundersökningsverksamhet böra de uppgå i skyddskonsulentorganisationen. Det ligger i sakens natur att skyddskonsulenterna, om de i ökad utsträckning komma att verkställa förundersökningar, böra i första hand tagas i anspråk för särskilt viktiga eller svårbedömda fall. Konsulenterna kunna, i den mån domstolen anmodar dem att föreslå förundersökare, medverka till att undersökningarna fördelas på lämpligt sätt. 5—188232.

66 I det föregående har omtalats huru den betydelse som tillkommer handläggningen och avgörandet av brottmål mot underåriga av lagstiftarna beaktats på olika sätt, bl. a. genom föreskrift att nämnd skall deltaga i sådana mål och att den som verkställt särskild förundersökning i regel skall höras muntligen vid rätten. När första lagutskottet väckte förslag om detta stadgande, uttalade sig utskottet i sitt av riksdagen godkända utlåtande (1946 n r 59) kategoriskt för att förundersökning beträffande underårig i regel borde verkställas av skyddskonsulent eller skyddsassistent. Utskottet anförde : En förutsättning för att detta förslag skall få det värde som avses är emellertid, att förundersökarna äro tillräckligt kvalificerade för sina uppgifter. Mest skickade som förundersökare äro skyddskonsulenterna och deras assistenter. De arbetsuppgifter, som för närvarande åvila dem, äro emellertid av sådan omfattning, att de endast i undantagsfall kunna hinna med att göra förundersökningar. De stora skyddskonsulentdistrikten försvåra i hög grad för dem att verkställa förundersökningar utom stationeringsorten och att inställa sig vid domstol å annan ort för att lämna upplysningar. För att förslaget skall få åsyftad verkan fordras därför att skyddskonsulentorganisationen utbygges genom distriktens minskning och ökning av antalet funktionärer. Då en sådan utbyggnad även ur andra synpunkter är i hög grad önskvärd — den torde ha förutsatts vid den nuvarande organisationens tillkomst — vill utskottet i detta sammanhang betona angelägenheten av att den kommer till stånd utan onödigt uppskov. Härjämte må erinras om att skyddskonsulenterna och skyddsassistentern a inom den del av skyddsarbetet som infaller före domen ha ålagts även andra arbetsuppgifter av stor betydelse, bl. a. att giva anvisning på lämpliga förundersökare och att bistå förundersökarna i deras arbete samt att i de särskilda fallen föreslå lämpliga övervakare för de villkorligt dömda. Dessutom ha konsulenterna, såsom ovan anförts, en allmän utrednings- och upplysningsskyldighet gentemot domstolarna. När de av domstol anlitas för särskild förundersökning eller annan utredning, torde uppdragen efter rättegångsreformens ikraftträdande i regel inbegripa personlig inställelse vid huvudförhandlingen i målet.

KAP. 6.

Skyddsarbetet efter domen. Författningar m. m. I motsats till vad som är fallet i åtskilliga andra länder finnes i Sverige en gemensam organisation för skyddsarbetet beträffande de villkorligt dömda som ställas under övervakning och eftervården av de från fångvårdsanstalt frigivna eller utskrivna beträffande vilka tillsyn anordnas. Även bestämmelserna om övervakningens och tillsynens utövande överensstämma i stort sett. Vissa skiljaktigheter föreligga mellan å ena sidan övervakningen av villkorligt dömda och tillsynen över villkorligt frigivna samt å andra sidan tillsynen över de från ungdomsfängelse, förvaring och internering på prov utskrivna. Med hänsyn till organisationen märkes att skyddskonsulenterna och skyddsassistenterna endast på begäran, t. ex. av fångvårdsanstalt eller utskrivningsmyndighet, ha att taga befattning med eftervården av sistnämnda kategorier utskrivna. De viktigaste bestämmelserna om skyddsarbetet efter domen äro meddelade i de den 1 oktober 1945 utfärdade instruktionerna för statens skyddskonsulenter och skyddsassistenter (nr 732), för övervakare över villkorligt dömda (nr 739) och för tillsynsmän för villkorligt frigivna (nr 744), i stadgan den 8 april 1938 angående vård och behandling av dem som dömts till ungdomsfängelse, i lagen den 22 april 1927 om tillsyn över dem, som utskrivits på prov från förvaring eller internering i säkerhetsanstalt, samt i instruktionen den 21 juni 1946, nr 395, för fångvårdsstyrelsen och fångvårdsanstalterna. Stadganden av mera formell natur ha meddelats i en den 31 oktober 1947 utfärdad tillämpningskungörelse till lagen om villkorlig dom (nr 841) samt i en kungörelse den 21 juni 1946 (nr 304) rörande tillämpningen av lagen om villkorlig frigivning.1 Bestämmelser om rekvisition av protokoll m. m. ha intagits i kungörelsen den 31 oktober 1947 (nr 859) angående införskaffande i vissa fall av handlingar i brottmål. Om tystnadsplikt och liknande frågor finnas stadganden i ovannämnda instruktioner samt i lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar (sekretesslagen). Vissa ersättningsfrågor regleras i särskilda författningar. Slutligen ha föreskrifter och anvisningar meddelats i ett antal av fångvårdsstyrelsen utfärdade cirkulär och rundskrivelser. Ehuru skyddsarbetet huvudsakligen avser villkorligt dömda som stå under övervakning samt villkorligt frigivna eller villkorligt (på prov) utskrivna som stå under tillsyn, böra organen för skyddsarbetet lämna råd och bistånd även åt andra för brott dömda personer som vända sig till dem. För skyddskonsulenterna och skyddsassistenterna får detta (jämlikt grunderna för deras instruktion) anses vara ett tjänsteåliggande. Enligt 40 § lagen om verkställighet av frihetsstraff m. m. åligger det styresman vid fångvårdsanstalt att i god tid förbereda varje intagens frigivning eller utskriv1

Ändrad genom kungörelse den Ib december 1946, nr 787.

08 ning. För detta ändamål bör han genom hänvändelse till skyddskonsulent — som enligt sin instruktion är skyldig att biträda med anordnandet av eftervård — eller till skyddsförening, arbetsförmedlingsanstalt, annat allmänt eller enskilt hjälporgan eller enskild person söka bereda den som skall frigivas eller utskrivas lämplig arbetsanställning eller annan försörjningsmöjlighet ävensom i övrigt vidtaga sådana åtgärder, som kunna hjälpa denne att föra ett laglydigt och samhällsnyttigt liv. Enligt 4 § samma lag åligger det styresmannen, där det kan ske utan dröjsmål, att till överläggning i anstaltsnämnden upptaga frågor om eftervård. Beträffande den som skall villkorligt frigivas är styresmannen enligt lagen om villkorlig frigivning skyldig att samråda med vederbörande skyddskonsulent. Ytterligare stadganden angående anordnandet av eftervård ha meddelats i skyddskonsulentinstruktionen och i instruktionen för fångvårdsstyrelsen och fångvårdsanstalterna (jfr s. 91). Skyddsarbetets uppgifter inom eftervården beträffande de till frihetsförlust dömda äro sålunda icke begränsade till tiden efter frigivningen eller utskrivningen; de särskilda skyddsorganen ha viktiga uppgifter redan på ett tidigt stadium av anstaltsvistelsen, varvid de ha att samarbeta med anstaltsorganen. Över huvud taget k a n man i modern kriminalvård icke draga någon skarp gräns mellan anstaltsbehandling och eftervård; båda ha till syfte att främja den dömdes anpassning i samhället. Medan den dömde är kvar på anstalten, skola anstaltsorganen och de särskilda skyddsorganen gemensamt planlägga hans förhållanden efter frigivningen eller utskrivningen. Därefter övertages ansvaret för eftervården av organen för skyddsarbetet. Genom att tjänstemän vid anstalterna ofta anlitas som tillsynsmän för villkorligt frigivna och utskrivna uppehälles dock i praktiken en viss kontakt mellan anstaltsorganen och en del av eftervårdsklientelet. Beträffande de villkorligt dömda som stå under övervakning samt de villkorligt frigivna och utskrivna som stå under tillsyn innebär skyddsarbetet, förutom hjälpverksamhet i egentlig mening, även ett kontrollerande moment. I instruktionerna för övervakare och tillsynsmän föreskrives nämligen, att de skola göra sig underrättade om den dömdes uppförande och noggrant tillse att han fullgör sina åligganden. Dessa kunna till omfattning och innebörd variera i olika fall. Särskilda föreskrifter i samband med övervakning och tillsyn. Enligt 6 och 10 §§ lagen om villkorlig dom åligger det villkorligt dömd att under prövotiden föra ett ordentligt och ostraffligt liv, undvika dåligt sällskap och bemöda sig om utväg till försörjning på lovligt sätt samt att hålla övervakaren underrättad om sin bostad och arbetsanställning, på kallelse inställa sig hos honom och i övrigt enligt hans anvisningar upprätthålla förbindelse med honom. I övrigt skall den villkorligt dömde ställa sig till efterrättelse vad som enligt utfärdade föreskrifter åligger honom. Föreskrift enligt 8 § lagen om villkorlig dom — föreskriften meddelas av rätten — kan såsom ovan anförts avse den dömdes arbetsanställning, utbildning, bostad, vistelseort, fritidssysselsättning, förfogande över arbetsförtjänst och andra tillgångar, avhållsamhet från rusdrycker samt behandling å sjukhus, alkoholistanstalt eller annan anstalt ävensom hans överlämnande till skyddsuppfostran samt

69 åläggande för honom att på tid och sätt som angivas i domen söka fullgöra honom åliggande skadeståndsskyldighet. Övervakaren äger jämlikt 10 § meddela bestämmelser med avseende å verkställandet av föreskrift enligt 8 § samt de ordningsföreskrifter, som han med hänsyn till den dömdes ungdom eller sinnesbeskaffenhet finner erforderliga. I fråga om villkorligt frigivna ha bestämmelser av i huvudsak samma innebörd meddelats i 5, 8 och 9 §§ lagen om villkorlig frigivning. Såsom i det föregående anförts kan föreskrift enligt 8 § lagen om villkorlig frigivning — föreskriften meddelas av styresmannen eller, vid fakultativ villkorlig frigivning, av fångvårdsstyrelsen — dock icke avse åläggande för den frigivne att underkasta sig behandling å sjukhus, alkoholistanstalt eller annan anstalt. Den som villkorligt frigivits kan ej heller överlämnas till skyddsuppfostran och ej åläggas att på visst sätt fullgöra honom åliggande skadeståndsskyldighet. Föreskrift meddelas i samband med frigivningen av anstaltens styresman efter samråd med anstaltsnämnden och vederbörande skyddskonsulent. Beträffande såväl villkorligt dömda som villkorligt frigivna kunna meddelade föreskrifter upphävas eller ändras genom beslut under prövotiden. Den som åsidosätter sina åligganden kan erhålla ny föreskrift. Beträffande villkorligt frigiven kan ny föreskrift meddelas även utan att sistnämnda förutsättning föreligger. Beslutanderätten i dessa frågor tillkommer i fråga om villkorligt dömda övervakningsdomstolen eller övervakningsnämnden, om sådan nämnd har tillsatts, samt beträffande villkorligt frigivna skyddskonsulent eller, när beslut föranledes av att den frigivne åsidosatt sina åligganden, fångvårdsstyrelsen. Beträffande de från ungdomsfängelse, förvaring eller internering på prov utskrivna gälla i stort sett likartade bestämmelser med de undantag, som föranledas av att beslutanderätten i eftervårdsfrågor tillkommer ungdomsfängelsenämnden respektive interneringsnämnden. Med avseende å graden av den frihetsinskränkning som de villkorligt dömda och villkorligt frigivna äro underkastade är det ofta av väsentlig betydelse, huruvida särskild föreskrift meddelats eller ej. Om föreskrift ej lämnats, äger den dömde att röra sig fritt under förutsättning att han på föreskrivet sätt håller kontakt med övervakaren eller tillsynsmannen. Har föreskrift meddelats, t. ex. om arbete eller bostad, innebär detta att den dömde ej äger byta arbete eller bostad utan särskilt medgivande. I övrigt kan den dömdes rörelsefrihet bliva mer eller mindre starkt beskuren allt efter utformningen av meddelade föreskrifter. Omhändertaganden av frihetsberövande karaktär kunna åvägabringas icke blott genom tillämpning av sådana föreskrifter som uttryckligen taga sikte på anstaltsvård, t. ex. åläggande att undergå behandling på sinnessjukhus eller på alkoholistanstalt, utan även genom föreskrift om arbetsanställning och bostad, innebärande att den dömde skall arbeta och bo på något övergångshem av anstaltstyp. Under förarbetena till lagen om villkorlig dom (prop. 1939 nr 86 s. 46 f. och 56 f. samt första lagutskottets uti. 1939 nr 35 s. 24 f.) kom det till

70 klart uttryck att domstolen och ej övervakaren skulle bestämma den faktiska innebörden av föreskrifter rörande den dömdes förhållanden under prövotiden. När villkorlig dom förenas med föreskrift, bör domstolen icke blott angiva den allmänna karaktären av den åtgärd som föreskrives utan även närmare bestämma densamma. Av meddelad föreskrift skall framgå huru omfattande de frihetsinskränkningar äro som den dömde skall vara underkastad. Sålunda bör domstolen, när föreskrift meddelas angående bostad, i beslutet angiva det enskilda hem, inackorderingshem eller övergångshem där den dömde skall bo. Om domstolen endast avser att giva övervakaren en allmän kontroll över den dömdes val av bostad, kan dock åt beslutet givas den formen att övervakaren äger bestämma den lägenhet där den dömde skall bo. I åtskilliga fall ha domstolarna nödgats på övervakaren överlåta utformningen av meddelade föreskrifter i större utsträckning än vad lagstiftaren avsett. Orsaken härtill torde i regel ha varit att föreskrift som ansetts erforderlig icke hunnit förberedas så noggrant att dess innebörd kunnat preciseras i domen. Fångvårdsstyrelsen har i utfärdade anvisningar anmodat skyddskonsulenterna och skyddsassistenterna att söka tillse, att ej övervakare med stöd av ett sådant allmänt bemyndigande ger den dömde förelägganden av mera ingripande natur. Sålunda bör övervakaren icke ålägga den dömde att byta arbete, att flytta till annan ort, att vara inackorderad i enskilt hem, bo i inackorderingshem eller vara intagen i övergångshem, att använda någon mera väsentlig del av sin fritid för visst ändamål eller att underkasta sig mera väsentliga inskränkningar i förfogandet över arbetsförtjänst eller andra tillgångar. I tveksamma fall bör avgörandet hänskj litas till övervakningsdomstolen eller övervakningsnämnden, om sådan nämnd är tillsatt. Att den dömde redan vid domen får klart besked om de frihetsinskränkningar som han skall underkasta sig är av största vikt såväl ur rättssäkerhetssynpunkt som med hänsyn till de psykologiskt ogynnsamma verkningar som kunna inträda därest den dömde är osäker om domens verkliga innebörd. Även de verkställande organen ha intresse av att det råder klarhet därutinnan. Det är förklarligt att domstolarna i nuvarande läge i viss utsträckning måste avvika från det förfarande som lagstiftaren åsyftat. Skälen härför torde i flertalet fall komma att bortfalla därest skyddsarbetets organisation förstärkes i erforderlig omfattning. När det finnes oundgängligt att delegera befogenheten att närmare utforma innebörden av meddelad föreskrift, bör beslutanderätten icke uppdragas åt övervakaren ensam utan, såsom nu i regel sker, åt övervakaren i samråd med skyddskonsulenten eller åt skyddskonsulenten. På liknande sätt förhåller det sig beträffande villkorligt frigivna. Det står ej i överensstämmelse med lagstiftningens grunder att vid meddelande av föreskrift, t. ex. om arbetsanställning och bostad, helt överlåta på tillsynsm a n n e n att bestämma var den frigivne skall arbeta och bo. Genom sin obestämda utformning är en sådan föreskrift ägnad att skapa osäkerhet för den frigivne och därigenom inverka ogynnsamt på honom. Den bristfälliga ut-

71 formningen kan vara till olägenhet även på annat sätt, t. ex. genom att försvåra vidtagandet av erforderliga åtgärder mot en frigiven därför att det råder osäkerhet rörande vad som åligger honom. Om det undantagsvis icke medhinnes att före frigivningen planera t. ex. en arbetsanställning för intagen som anses böra erhålla föreskrift därom, möter det emellertid icke hinder för styresmannen att åt föreskriften giva den formen, att den frigivne i fråga om arbete skall följa de anvisningar som meddelas av skyddskonsulenten eller att h a n skall följa de anvisningar som tillsynsmannen efter samråd med konsulenten meddelar. I åtskilliga fall torde det t. o. m. innebära en fördel att giva föreskriften en sådan utformning. Den mindre snäva delegationsrätt, som sålunda får anses föreligga beträffande föreskrifter för villkorligt frigiven, sammanhänger med att skyddskonsulenten är behörig icke blott att ändra eller upphäva meddelad föreskrift utan även att meddela ny föreskrift. Enligt fångvårdsstyrelsens anvisningar bör emellertid konsulent i tveksamma fall underställa frågan styrelsens prövning. När föreskrift meddelats för villkorligt dömd eller villkorligt frigiven, skall övervakaren (tillsynsmannen) inom de i beslutet angivna gränserna meddela de närmare bestämmelser som erfordras för att åtgärderna skola bliva genomförda på lämpligt sätt och bliva till gagn. övervakaren äger på grund av särskilda omständigheter medgiva tillfälliga lättnader och jämkningar i fråga om de av domstolen eller styresmannen medde^ lade föreskrifterna. I övrigt har övervakaren i princip icke någon befogenhet att ändra eller jämka vad som föreskrivits. Från föreskrift om vistelseort torde sålunda avvikelse kunna medgivas endast tillfälligt och för kortare tid. Om den dömde anvisats visst arbete får övervakaren dock anses behörig att medgiva ombyte av arbete, därest annat ej framgår av beslutet. När särskild bostad angivits i den villkorliga domen eller vid den villkorliga frigivningen, kan övervakaren i samråd med skyddskonsulenten låta den dömde flytta till en bostad av samma karaktär som den anvisade, t. ex. från ett enskilt hem till ett annat, från ett inackorderingshem till ett annat sådant hem etc. I hithörande frågor bör övervakaren alltid samråda med skyddskonsulenten. I intet fall äger övervakare att skärpa meddelad föreskrift. Den övervakare och tillsynsman tillkommande befogenheten att meddela erforderliga ordningsföreskrifter är av mycket begränsad omfattning. Den får icke användas till att meddela föreskrifter som äro av ingripande natur. En betydande begränsning av ifrågavarande befogenhet ligger också däri att hithörande föreskrifter få meddelas endast när de äro erforderliga med hänsyn till den dömdes karaktär eller sinnesbeskaffenhet eller, såvitt angår villkorligt dömd, hans ungdom. Övervakare och tillsynsman bör i detta hänseende iakttaga stor varsamhet och i alla tveksamma fall samråda med skyddskonsulent. I övrigt hänvisas till den i det följande lämnade framställningen om syftet med övervakning och tillsyn samt sättet för deras utövande.

72 Principerna för övervakning och tillsyn. I förarbetena till den första lagen om villkorlig dom av år 1906 framhölls såsom ett huvudsakligt skäl för införande av institutet villkorlig dom, att man därigenom kunde undvilka de skadliga verkningar av social och ekonomisk n a t u r som vanligen vore förknippade med ett frihetsstraff. Det sålunda angivna syftet kom bl. a. till uttryck i ett stadgande i lagen, att vid prövning av frågan om villkorlig dom skulle beaktas, huruvida straffets utkrävande kunde medföra påföljder av särskilt menlig beskaffenhet. Med hänsyn till de mindre gynnsamma erfarenheterna av polisuppsikten över frigivna fångar är det naturligt att 1906 års lag icke upptog övervakning såsom ett medel att främja de villkorligt dömdas re socialisering. I 1902 års betänkande anförde de sakkunniga, att ett övervakande av den dömdes uppförande genom polismyndighet eller särskild tillsynsman kunde med skäl befaras alltför ofta lända till verklig skada för den dömdes sociala ställning, på samma gång som hans självaktning därigenom undergrävdes, samt att övervakandet sålunda skulle i ganska väsentlig mån motverka vad m a n åsyftade att vinna med den villkorliga domen. Skyddsarbetet för de villkorligt dömda var således vid denna tid icke förenat med någon form av kontroll utan hade ren hjälpkaraktär. Det villkorligt medgivna anståndet kunde förverkas endast i samband med åtal för nytt brott. Hotet att den dömde i sådant fall kunde få undergå även det villkorligt ådömda straffet ansågs dock innebära ett indirekt tvång till laglydighet under prövotiden. I den samtidigt och på grundval av samma sakkunnigbetänkande antagna lagen år 1906 om villkorlig frigivning föreskrevs däremot, att villkorligt frigiven skulle vara underkastad såväl tillsyn som vistelsetvång. Då lagen även innehöll ett stadgande, som i första hand anvisade länsman, polismästare eller stadsfiskal såsom tillsynsman, ligger det antagandet nära till hands aft tillsynen skulle innebära ett bibehållande av den gamla polisuppsikten över frigivna. Denna synpunkt torde också ha spelat en viss roll (se särskilt Högsta domstolens yttrande över det remitterade lagförslaget) men man sökte på olika sätt giva tillsynen en mera positiv karaktär. I lagen stadgades, att tillsynen skulle utövas med allvar men också med sådan varsamhet att den frigivne icke stördes i sin lovliga verksamhet eller utsattes för allmän uppmärksamhet. Uttalanden i förarbetena giva vid handen, att tillsynen närmast skulle ha till uppgift att såsom ett komplement till arbetsanskaffning och andra hjälpåtgarder vara ett stöd för den frigivne. Redan 1906 års lagstiftning om villkorlig frigivning innebar sålund£ i viss m å n ett godtagande av principen att hjälparbetet för straffade borde utom i lindriga fall, kompletteras med en kontrollerande men varsamt utövad tillsyn, som anordnades i det positiva syftet att möjliggöra ett följdriktigt genomförande av vidtagna hjälpåtgarder. Den bristande överensstämmelse i uppfattningen av de båda ins:ituten övervakning av villkorligt dömda och tillsyn över villkorligt frigivna, som kom till uttryck i 1906 års lagar, synes ha sin huvudsakliga förklaring i det

73 förhållandet, att villkorlig frigivning efter utländskt mönster betraktades icke som en frigivning i egentlig bemärkelse utan, såsom det uttrycktes i 1902 års betänkande, som en förändring i sättet för straffets verkställande, en villkorlig lindring, som vid gott uppförande finge fortfara under den återstående strafftiden (H. D. framhöll dock dess karaktär av villkorligt efterskänkande av en del av straffet). Tillsynen uppfattades trots sitt positiva syfte såsom en ingripande frihetsinskränkning. övervakningens positiva uppgift att hjälpa och stödja den dömde framhävdes starkt under förarbetena till 1918 års lag om villkorlig straffdom, varigenom övervakningsinstitutet infördes. I det år 1917 avgivna betänkande, som låg till grund för lagen, erinrades att tillsyn av två olika typer tilllämpades i Sverige, nämligen dels den rena polisuppsikten över bettlare och lösdrivare, dels den tillsyn varom stadgades i 1906 års lag om villkorlig frigivning, 1902 års lag om tvångsuppfostran och 1913 års lag om behandling av alkoholister. Gentemot det i 1902 års betänkande gjorda uttalandet, att övervakning kunde befaras skada den villkorligt dömdes sociala ställning och undergräva hans självaktning, anfördes i 1917 års betänkande, att sådana farhågor kunde besannas vid en övervakning som lade huvudvikten på uppsikten över den dömde. Men farorna härför minskades i samma mån som det hjälpande och stödjande momentet i övervakningen kom att utgöra en huvudsaklig del av övervakarens verksamhet, något som även bestyrktes av praktisk erfarenhet. En övervakning, som utövades på sådant sätt, att den skadade den dömdes sociala ställning och undergrävde hans självaktning, skulle stå i rak strid mot de grunder, på vilka det föreslagna institutet vore uppbyggt. I betänkandet kritiserades en benägenhet — som enligt de sakkunnigas mening gjorde sig gällande i Nordamerikas förenta stater och i viss mån även i England — att med villkorlig dom förena uppfostrande åtgärder, som gingo långt utöver vad som erfordrades för att vinna det närmaste med strafflagstiftningen sammanhängande ändamålet, nämligen att förhindra återfall i brott. De sakkunniga hade övervägt att öppna möjlighet för domstolen att föreskriva vad den dömde hade att iakttaga i de avseenden som enligt domstolens mening vore av betydelse för hans rättelse, men de hade avstått därifrån a v flera skäl, främst enär en sådan befogenhet syntes kunna medföra alltföir starka inskränkningar i den dömdes handlingsfrihet. I fråga om ungdom hade de dock funnit övervägande skäl tala för att det borde finnas möjliighet att föreskriva lydnadsplikt mot övervakaren. På deras förslag upptog:s ett stadgande därom i 1918 års lag. Artskillnaden nnellan tillsyn och polisuppsikt underströks ytterligare i det avsnitt av 19117 års betänkande, som innefattade förslag till 1918 års ändringar i lagen om villkorlig frigivning. I enlighet med förslagets ståndpunkt upphävdes det ovannämnda stadgandet att tillsynen i första hand skulle utövas av vissa polismän. För den händelse frivillig tillsynsman i något fall icke skuille stå till buds, bibehölls dock en reservbestämmelse om skyldighet för poliismästare, landsfiskal och stadsfiskal att mottaga tillsynsuppdrag.

74 Sistnämnda stadgande återfanns i propositionen (nr 252) till 1943 års riksdag med förslag till lag om villkorlig frigivning men uteslöts av riksdagen på initiativ av första lagutskottet, som till stöd härför anförde, att det vore olämpligt att i lagen intaga en regel, som gåve intryck av att tillsynen i vissa fall kunde få karaktären av polisuppsikt. Vid tillkomsten av såväl 1939 års lag om villkorlig dom som 1943 års lag om villkorlig frigivning betonades i olika sammanhang att övervakningsoch tillsynsinstituten — som enligt dessa lagar kunna förenas med särskilda föreskrifter för den dömde — vore att betrakta som hjälpåtgärder vidtagna i syfte att underlätta den dömdes inordnande i samhället. Av den lämnade redogörelsen framgår att övervaknings- och tillsynsinstituten ha till uppgift att förebygga återfall i brott genom att främja de dömdas resocialisering. Härav följer att övervakning eller tillsyn skall anordnas endast när det finnes erforderligt för detta ändamål. Detsamma gäller i fråga om meddelandet av särskilda föreskrifter. Föreskrift får icke tillgripas i syfte att giva den dömde en strängare behandling än som anses påkallad med hänsyn till brottets grovhet eller av liknande skäl. Vad i förarbetena till 1939 års lag anförts därom att s. k. kvalificerad villkorlig dom vore mera kännbar för den dömde än enkel villkorlig dom och därför i större utsträckning kunde ersätta frihetsstraff utan att åsidosätta behöriga hänsyn till den allmänna laglydnaden, torde icke giva stöd för att av allmänpreventiva skäl förordna om föreskrift som ej erfordras med hänsyn till den villkorliga domens individualpreventiva uppgift att förebygga återfall i brott. Om någon föreskrift av mera negativ karaktär, t. ex. förbud för den dömde att uppehålla sig på viss ort, meddelas utan att behov därav föreligger, framstår föreskriften för honom som ett slags bistraff. Föreskrift för den dömde att avhålla sig från bruk av rusdrycker — år 1946 meddelades rusdrycksförbud för nära en tiondel av samtliga villkorligt dömda med övervakning och år 1947 i nästan lika stor utsträckning — synes understundom tillämpas i fall där den knappast kan beräknas bliva av betydelse ur brottsförebyggande synpunkt. Vid antagandet av 1943 års lag om villkorlig frigivning framhöll riksdagen (första lagutskottets uti. 1943 nr 49), att föreskrift om bostad och arbete på ett övergångshem med anstaltskaraktär endast i sällsynta undantagsfall borde meddelas mot den frigivnes vilja. Ej heller beträffande villkorligt dömd torde sådan föreskrift böra tillämpas annat än undantagsvis. När det sker, bör det övervägas att låta föreskriften avse endast viss del av prövotiden. Enligt engelsk rätt gäller i detta hänseende en tidsgräns av sex månader eller högst ett år; därjämte uppställes såsom villkor att hemmet är godkänt av fångvårdsmyndigheterna och underställt deras inspektion. Valet av övervakare och tillsynsman. I vad det gäller valet av tillsynsman för villkorligt frigiven har utvecklingen gått i den riktningen att man velat för uppdraget anlita person, som till följd av sitt förhållande till den fri-

75 givne ansetts särskilt ägnad därför. Man lägger märke till en bestämd tendens hos lagstiftarna att inskränka användandet av polismän för tillsynens utövande, vilket bl. a. tagit sig uttryck däri, att ett i 1918 års lag bibehållet stadgande om skyldighet för vissa polismän att åtaga sig tillsynsuppdrag slutligen fick utgå vid antagandet av 1943 års lag om villkorlig frigivning. I 1938 års förslag till den nu gällande lagen om villkorlig frigivning förutsattes att tillsynsuppdragen skulle kunna lämnas åt skyddskonsulenterna, särskilt i de mindre distrikten, medan man i övrigt huvudsakligen finge lita till frivilliga krafter. I ett antal fall ha också skyddskonsulenter och skyddsassistenter åtagit sig dylika uppgifter, men antalet sådana fall är ringa. Detta beror på att skyddskonsulentorganisationen icke blivit utbyggd så som i 1938 års förslag till lag om villkorlig frigivning förutsattes. Skyddskonsulenterna hava till följd av sin stora arbetsbörda i regel icke haft tid att åtaga sig tillsynsuppdrag. Vad därefter angår personvalet i vad gäller övervakare över villkorligt dömd har denna fråga flera gånger varit föremål för överväganden. I motiveringen till ett vid 1933 års riksdag fattat beslut om sänkning av det dåvarande arvodet åt övervakare över villkorligt dömda från 45 till 30 kronor för år (prop. 1933 nr 1, andra huvudtiteln s. 75) anfördes att övervakningen i främsta rummet borde anförtros åt sådana personer, vilka enbart av socialt intresse åtoge sig uppdraget och sålunda vore villiga att fullgöra det utan ersättning; ändamålet med övervakningen ansågs bli bättre tillgodosett, därest den finge karaktären av ett oavlönat förtroendeuppdrag. Föregående år hade i 1932 års betänkande om det frivilliga skyddsoch hjälparbetet förordats, att övervakningarna i ökad omfattning bleve anförtrodda åt skyddsorganisationerna. Som skäl härför hade bl. a. anförts, att en övervakare, som utan omgång kunde begagna en skyddsförenings hjälp, hade lättare att lämna det bistånd med ekonomiskt stöd och arbetsanskaffning m. m. som i inånga fall erfordrades för att övervakningen skulle bliva effektiv. I 1937 års betänkande med förslag till lag om villkorlig dom m. m. anförde de sakkunniga, att de icke kunde ansluta sig till meningen, att frivilliga och oavlönade krafter skulle i princip vara att föredraga framför avlönade. Då en persons lämplighet såsom övervakare till stor del vore beroende av hans rent personliga förutsättningar och av omständigheterna i det särskilda fallet, vore det vanskligt att fälla ett generellt omdöme i frågan. Det syntes självfallet att personer, som yrkesmässigt ägnade sig åt övervakning, därigenom förvärvade en värdefull erfarenhet på området, särskilt som de säkert i stor utsträckning ägnade sig åt denna verksamhet främst av håg och fallenhet. De sakkunniga uttalade vidare att de personer, som av ideella bevekelsegrunder ville åtaga sig övervakningsuppdrag, säkerligen ofta befunnit sig i sådant ekonomiskt läge, att de icke kunde utföra oavlönat arbete i någon mera avsevärd omfattning. Från flera håll hade framhållits, att det i viss utsträckning inträffat att personer, vilka mera tillfälligtvis

76 åtagit sig övervakningsuppdrag, vårdslösat sin uppgift. De sakkunniga, som förklarade att det för den föreslagna reformen av institutet villkorlig dom erfordrades en övervakning som fyllde högt ställda anspråk, väckte såsom ovan anförts förslag att för denna och andra uppgifter införa den sedermera beslutade skyddskonsulentorganisationen. Fångvårdsstyrelsen har infordrat uppgifter beträffande de den 1 juli 1947 löpande övervaknings- och tillsynsuppdragens fördelning på olika kategorier övervakare och tillsynsman. Vid nämnda tidpunkt stodo 8 232 villkorligt dömda under övervakning och 674 villkorligt frigivna under tillsyn, tillhopa alltså 8 906 personer, varav 7 500 män och 1 406 kvinnor. Av de villkorligt dömda voro 1 887 män och 395 kvinnor under 21 års ålder. Övervaknings- och tillsynsuppdragens fördelning har redovisats i tab 12. Av tabellen framgår bl. a. att den ojämförligt största gruppen bland övervakarna och tillsynsmännen utgöres av tjänstemän vid skyddsföreningar. Av 111 manliga och 21 kvinnliga befattningshavare vid skyddsförening, därav 100 män och 17 kvinnor heltidsanställda, utövades sammanlagt 2 625 övervaknings- och tillsynsuppdrag, d. v. s. nära 30 % av hela antalet sådana uppdrag. De heltidsanställda tjänstemännen svarade för den stora majoriteten (2 501) av fallen. Såsom i det följande närmare utvecklas (se s. 100) innehavas skyddsföreningarnas övervaknings- och tillsynsuppdrag till alldeles övervägande del av heltidsanställda tjänstemän vid skyddsvärnen i storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö samt av befattningshavare vid skyddsvärnet i Kopparbergs län. I storstäderna är det ej ovanligt att samma tjänsteman samtidigt innehar 150 å 200, ibland uppåt 250 uppdrag som övervakare eller tillsynsman. Det därnäst största antalet uppdrag innehaves av en samlingsgrupp, nämligen tjänstemän inom socialvården, som ej äro placerade vid anstalt inom barnavården eller alkoholistvården eller vid arbetsförmedling. Gruppen »andra socialvårdstjänstemän», 295 män och 155 kvinnor, utövade övervakning och tillsyn beträffande sammanlagt 1 028 villkorligt dömda och villkorligt frigivna. Mera avgränsade äro de kategorier som följa närmast i storleksordning, nämligen 620 polismän och 4 polissystrar med tillhopa 881 fall, 419 manliga och 46 kvinnliga lärare med 600 fall samt 417 präster med 569 uppdrag. Till de större grupperna böra också räknas nämndemän och ej lagfarna rådmän (299 fall), samt förmän och arbetsledare i industri och jordbruk (309). Nämnas må även att tjänstemän vid fångvårdsanstalt hade 147 uppdrag, företrädesvis beträffande villkorligt frigivna, kommunala förtroendemän 164, fabrikörer och hantverkare 126 och hemarbetande kvinnor 128. Skyddskonsulenter och skyddsassistenter voro förordnade som övervakare och tillsynsmän beträffande sammanlagt endast 145 personer. Ehuru konsulenterna i vissa distrikt, särskilt i Stockholm, bemödat sig att förvärva frivilliga krafter från fackliga och politiska organisationer samt sådana ideella organisationer som ABF, folkrörelsernas sammanslutningar m. m. var det endast ett mycket begränsat antal uppdrag som utövades av sådana funktionärer, nämligen 15

77 Tab. 12. Antalet villkorligt dömda och villkorligt frigivna som den 1 juli 1947 stod under övervakning och tillsyn med fördelning på övervakargrupper samt på villkorligt dömda under och över 21 år. Antalet villkorligt dömda Antalet övervakare och tillsyningsmän

Grupp 1. Skyddskonsulenter... 2. Skyddsassistenter 3. Heltidstjänstemän vid skyddsförening 4. Andra tjänstemän vid sådan skyddsförening 5. Tjänstemän vid fång-

under 21 år

över 21 år

Summa

Samtliga Antalet dömvillkorligt villk. da o. villk. frigivna frigivna män kv. antal

% 1-2 0-4

män

kv.

män

kv.

män

kv.

män

kv.

22 6

20 2

24 7

4 3

41 15

65 22

10 5

32 11

107 38

77 1594

6 2 501 28-1

1*4

1-7

1-9

2-4

2 336 11

82 30

42 10

6. Tjänstemän vid anstalt (skola) tillh. bar57

7. Tjänstemän vid alk.20

15 8. Tjänstemän vid arbetsförmedling 9. Andra socialvårdstjänstemän 10. Kommunala förtroen11. Funktionärer inom fackliga organisationer 12. Funktionärer inom politiska organisatio-

295 155

549 157

9 1028 11-5

1-8

o-i

7 13. D:o inom religiösa organisationer (ej tillhörande grupp 18 eller 19) 14. D:o inom andra ideella organisationer... 15. Rättsbildade befattningshavare vid domstol 16. Nämndemän och ej lagfarna rådmän 17. Advokater

0-6

25 2 33

261 70 450

30 2 57

8 13 61

299 86 569

3-4 l-o 6-4

125 27 600

1-4 0-3 67

9-9

219 21 417

1 2

24 19 419 620

61 13 151

5 24

200 57 299

21 4 46

22 4 226

14 2 33

45 15 272

28 3 51

67 19 498

42 5 84

15 3 17

1 1

19. Diakoner och diako20. Läkare 21. Lärare 22. Polismän systrar

1 1

och polis-

78 Antalet villkorligt dömda Antalet övervakare och tillsyningsmän

Grupp

under 21 år

män

23. Militärbefäl 24. Personalvårdsfunktionärer 25. Tjänstemän, ej förut nämnda (i allmän och enskild tjänst) 26. Köpmän 27. Affärsbiträden 28. Fabrikörer och hantverkare 29. Förmän och arbetsledare i industri och jordbruk 30. Industriarbetare 31. Jordbruks- och skogsarbetare 32. Hemarbetande kvinnor 33. övriga

kv

män

over 21 år

kv

män

kv

Summa

Samtliga Antalet dömvillkorligt villk. da o villk. frigivna frigivna

män

män kv

kv

antal % 0-9 0-5

306 113 9

251 77 9

323 113 13

270 61

201 34

281 52

92 47 2 77 72 12 249 14 166 22 Summa 3905 514 1887 395 4970 980

24 7

13 5

411 130 14

4-6 1-5 0.2

1-4

309 62

3-fi 0-7

35 0-4 124 34

128 289

1857 1375

2 238

1-4 3-2 1000

Antalet män under övervakning och tillsyn = 7 500. > kvinnor » » » > = 1406.

uppdrag av fackföreningsmän, 8 av funktionärer i politiska organisationer samt 52 av andra ideella organisationer utan religiös karaktär. Funktionärer i religiösa organisationer innehade sammanlagt 80 övervaknings- och tillsynsuppdrag. Om man bortser från den yrkesmässiga övervaknings- och tillsynsverksamhet som bedrives av de stora skyddsvärnsföreningarna med heltidsanställda befattningshavare, är det endast i begränsad omfattning som ett större antal uppdrag koncentreras på samma befattningshavare. Endast i 56 fall förekom det vid nämnda tidpunkt, att en och samma övervakare eller tillsynsman innehade 10 eller flera uppdrag. Mot det sätt varpå övervaknings- och tillsynsuppdrag nu utdelas kan i första hand göras den erinran att skyddsföreningarnas heltidsanställda tjänstemän äro överbelastade med uppdrag (se härom vidare s. 100). Det torde vidare icke stå i överensstämmelse med vad i det föregående anförts om övervakningens och tillsynens syfte och innebörd att ett så stort antal polismän som nu är fallet innehava uppdrag som övervakare och tillsynsmän. I detta sammanhang må erinras att i ett flertal länder, bland annat England, Belgien och Schweiz, polisman icke må förordnas såsom överva-

79 käre för villkorligt dömd. Vid prövningen av en påtänkt övervakares (tillsynsmans) lämplighet för uppdraget bör hänsyn tagas till hans allmänna orientering rörande den miljö, vari flertalet lagöverträdare leva, deras arbetsförhållanden och ekonomiska villkor ävensom sättet för behandling av människor som råkat i konflikter. Uppmärksamhet bör också ägnas åt frågan i vad m å n en stor åldersskillnad mellan den övervakade och hans övervakare k a n vara hinderlig för den nödvändiga kontakten mellan dem. Slutligen är att nämna att inemot en fjärdedel av de kvinnor, som den 1 juli 1947 stodo under övervakning eller tillsyn, hade manliga övervakare eller tillsynsmän. Utan att vilja göra gällande att det i alla fall skulle vara olämpligt med en sådan anordning synes det styrelsen som om förordnandet av manliga övervakare och tillsynsmän för kvinnor många gånger sker utan att lämpligheten därav mera ingående prövats. Därest skyddskonsulentorganisationen utbygges torde en ändring komma till stånd, i det att konsulenter och assistenter själva kunna åtaga sig ett större antal uppdrag och kunna lägga ned större arbete på urvalet av övervakare och tillsynsmän. Härvid synes man böra sträva efter att i större omfattning än nu sker söka för uppdragen förvärva funktionärer inom fackliga, politiska, ideella och religiösa organisationer. Konsulenterna och assistenterna ha efter bästa förmåga sökt fullgöra sin i konsulentinstruktionen föreskrivna skyldighet att på begäran lämna domstol förslag till lämpliga övervakare. Denna arbetsuppgift kan icke fullgöras genom att på förhand vidtala ett antal personer som synas lämpliga eller åtminstone icke olämpliga för att innehava uppdrag som övervakare och därefter utan egentligt personval föreslå domstolen att utse någon av dessa personer, eventuellt på det sättet att en förteckning på villiga övervakare överlämnas till domstolen. Av vad ovan anförts om principerna för övervakningens utövande, särskilt om dess uppgift att söka på ett positivt sätt främja den dömdes anpassning i samhället och arbetslivet, torde tydligt framgå att det bör i varje särskilt fall noga övervägas vilken kategori av övervakare som med hänsyn till den dömdes karaktär och personliga förhållanden är bäst ägnad att fullgöra uppdraget. Därvid bör hänsyn tagas till önskvärdheten av att övervakaren kan vinna den dömdes förtroende och har ett sådant handlag att han kan förmå den dömde att själv medverka till resocialiseringen. En skyddskonsulent måste således anses pliktig att i varje särskilt fall med ledning av de upplysningar som kunna erhållas rörande den tilltalade noga överväga frågan om lämplig övervakare innan han avger sitt förslag till domstolen. Med hänsyn till konsulentdistriktens nuvarande storlek och mångfalden av andra tyngande arbetsuppgifter ha konsulenterna icke kunnat ägna all den tid som erfordrats åt anskaffande av frivilliga krafter som äro lämpade för övervakningsuppdrag av skilda slag. Fullgörandet av denna uppgift har också ofta försvårats därigenom att det icke är ovanligt att domstolarna först dagen innan eller till och med samma dag som övervakare skall

80 förordnas begär förslag härom från skyddskonsulenten. I sådana fall står denne utan alla upplysningar om den tilltalades förhållanden, när han skall söka finna den person, som kan antagas ha de bästa förutsättningarna för uppgiften att samtidigt vara den dömdes rådgivare och kontrollant. Fångvårdsstyrelsen vill i detta sammanhang uttala det önskemålet att domstolarna beakta konsulenternas svårigheter och så vitt möjligt bereda dem tillfälle att personligen bilda sig en uppfattning om sådana tilltalade, för vilka de skola föreslå övervakare. Möjligheterna härtill synas bliva betydligt större därest styrelsens i det följande framlagda förslag till utvidgad konsulentorganisation antages. Konsulenterna få därigenom tillfälle att på ett helt annat sätt än vad nu är fallet stå till domstolarnas förfogande och kunna i överensstämmelse med den nya rättegångsordningens principer personligen närvara vid handläggning av sådana fall och ärenden som beröra deras verksamhetsområde. Beträffande dem som utskrivas på prov från ungdomsfängelse förordnas tillsynsman av ungdomsfängelsenämnden, ofta efter förslag från ungdomsanstalternas styresmän och kuratorer. Valet av tillsynsman har i huvudsak skett efter samma principer som beträffande villkorligt dömda och villkorligt frigivna, möjligen med någon övervikt för vissa grupper tillsynsmän. Såsom i det föregående anförts taga skyddskonsulenterna befattning med tillsynen av de till ungdomsfängelse dömda endast efter särskild framställning av ungdomsfängelsenämnden. Detta förhållande har föranlett vissa svårigheter såväl vid anskaffandet av tillsynsmän som vid kontrollen över tillsynens utövande. Tillsynsmännen sända enligt gällande bestämmelser rapporter direkt till ungdomsfängelsenämnden, varefter nämnden vidtager erforderliga åtgärder. Då det med hänsyn till skyddskonsulenternas arbetsbelastning ej alltid låter sig göra att anlita dem för utredningar åt nämnden, kan det inträffa att det material på vilket nämnden grundar sina avgöranden icke blir så fullständigt som önskvärt vore. En särskild olägenhet är att den förberedande utredningen ofta måste ske genom skriftväxling. Det framstår således såsom angeläget att i samband med tillkomsten av en utvidgad skyddskonsulentorganisation tilldela konsulenterna vissa arbetsuppgifter beträffande eftervården av ungdomsfängelseklientelet. Då det framstår som önskvärt att bibehålla en central kontroll av eftervården för detta klientel, bör det dock ej ifrågakomma att inskränka ungdomsfängelsenämndens eftervårdande verksamhet i sådan utsträckning att nämnden endast efter framställning från skyddskonsulent handlägger eftervårdsfrågor (jfr fångvårdsstyrelsens uppgift beträffande eftervård av villkorligt frigivna) . Det synes vara lämpligt att tillsynsmannen i första hand avgiva rapporter (muntligen eller skriftligen) till skyddskonsulenterna, som därefter enligt anvisningar av ungdomsfängelsenämnden böra hålla nämnden underrättad om de olika tillsynsfallens utveckling. Samtidigt bör det åläggas konsulenterna att när anledning därtill förekommer hos nämnden göra framställning om erforderliga åtgärder. Tillsynsmännen böra, på samma sätt som tillsynsmännen för villkorligt frigivna, i första hand vända sig till skyddskonsu-

81 lenten i distriktet, dock med rättighet att när skäl äro därtill hänvända sig direkt till ungdomsfängelsenämnden. För dem som utskrivas på prov från förvaring eller internering förordnas tillsynsman av interneringsnämnden, som i stort sett har samma eftervårdande arbetsuppgifter som ungdomsfängelsenämnden har beträffande sitt klientel. Vid valet av tillsynsman ha befattningshavare vid säkerhetsanstalterna, särskilt direktörer och assistenter, anlitats i betydande utsträckning, oberoende av om den utskrivne varit bosatt långt från anstalten. Detta system h a r särskilt motiverats med önskvärdheten av att den på prov utskrivne uppehåller kontakt med någon av de tjänstemän som under den långvariga anstaltstiden kommit att väl känna honom. Enligt fångvårdsstyrelsens mening böra skyddskonsulenterna även beträffande förvarade och internerade erhålla vissa arbetsuppgifter såsom normala tjänsteåligganden, lämpligen på samma sätt som ovan föreslagits i fråga om ungdomsfängelseklientelet. Skyddskonsulent eller skyddsassistent i det distrikt där den utskrivne vistas torde i ökad utsträckning böra förordnas såsom tillsynsman. Särskilda hinder för den dömdes resocialisering. Av de ovan återgivna uttalanden, som gjorts under förarbetena till lagarna om villkorlig dom och villkorlig frigivning, framgår att övervakning och tillsyn äro att betrakta som hjälpåtgärder, vilka skola positivt inriktas på att främja den dömdes resocialisering. Huvudvikten skall icke läggas vid kontroll och uppsikt utan vid att hjälpa den dömde till rätta samt giva honom råd och vägledning. Den villkorliga domen är till sitt väsen en reaktionsform utan repressiva drag. övervakningen är ett hjälpmedel vid förverkligandet av den villkorliga domens positiva syfte. En av den villkorliga domens grundtankar är att den dömde skall erhålla en verklig chans att rehabilitera sig genom att under prövotiden försörja sig på lovligt sätt och i övrigt uppfylla de fordringar som samhället ställer på honom. En konsekvens härav är att samhället bör underlätta den dömdes strävanden att finna sig tillrätta i samhällslivet och söka förebygga, att han på grund av den villkorliga domen sättes i sämre läge än andra medborgare eller eljest på något sätt diskvalificeras. Detta är övervakningsorganens primära uppgift. Dess framgång eller misslyckande blir ofta avgörande för frågan i vad mån den dömde behöver ytterligare hjälpas eller kontrolleras. Särskilda svårigheter uppkomma genom att lagstiftningen ingalunda konsekvent genomfört principen att villkorlig dom skall innebära en chans till rehabilitering för den dömde. I stället lägger samhället vissa hinder i vägen för den dömdes resocialisering, dels genom särskilda bestämmelser som göra honom handikappad i förhållande till andra samhällsmedlemmar, dels genom att icke bereda honom tillräckligt skydd mot att den villkorliga domen kommer till obehörigas kännedom; om detta sker, kan det befaras, att den dömde utsattes för den misstro och ovilja, som allmänheten, icke minst arbetsgivarna, ofta ådagalägga gentemot de straffade. I sistnämn6—488232.

82 da hänseende gör det icke någon större skillnad att domen blivit villkorlig. Styrelsen vill härvid fästa uppmärksamheten på den registrering som nu i vidsträckt omfattning förekommer beträffande straffade. Även villkorligt dömda inskrivas i det hos fångvårdsstyrelsen förda straffregistret. Olägenheterna härav äro emellertid i och för sig mindre påfallande eftersom straffregistret — liksom det hos fångvårdsstyrelsen förda centrala fångregistret — är omgivet med sträng sekretess. Vad som framstår såsom särskilt betänkligt är det förhållandet att både ovillkorliga och villkorliga domar ofta införas i andra register, för vilka sekretesskyddet är sämre eller icke alls tillgodosett. Över huvud taget synes utvecklingen gå i den riktningen att personer som dömas för brott, villkorligt eller ovillkorligt, i växande utsträckning registreras hos olika myndigheter och instutioner. Främst såsom en följd härav är den sekretess, varmed samhället i syfte att underlätta den dömdes resocialisering sökt kringgärda hans n a m n och brott, på väg att försvinna. Detta förhållande utgör enligt fångvårdsstyrelsens mening en av de allra viktigaste frågorna inom skyddsarbetet för de villkorligt dömda samt de frigivna och utskrivna, kanske alldeles särskilt för de villkorligt dömda, eftersom en villkorlig dom i utpräglad grad har karaktären av en hjälpåtgärd som icke bör komma till obehörigas kännedom. Såsom i det föregående anförts motiverades den villkorliga domens införande i Sverige främst med att man därigenom kunde skapa möjligheter att undantaga de brottslingar som ingåvo de största förhoppningarna från de menliga biverkningar av företrädesvis social natur, som äro förklippade med ett frihetsstraff, icke minst med hänsyn till allmänhetens reaktion mot de straffade. De hos fångvårdsstyrelsen förda registren ha till uppgift att utgöra en upplysningskälla för myndigheter inom kriminalvården. Före straffregistrets tillkomst förekom ingen annan central registrering av brottslingar än att vissa uppgifter om dem som begått grova brott intogos i Polisunderrättelser i syfte att underlätta polisens verksamhet. Behovet av sekretessskydd har i fråga om denna tidning ansetts fyllt därigenom att den tillställes endast ett begränsat antal myndigheter, för vilka det är ett tjänsteåliggande att icke för obehöriga omtala tidningens innehåll. Tidningen Polisunderrättelser, som numera utgives av statens kriminaltekniska anstalt, har efter hand kommit att utsändas till ett större antal myndigheter än tidigare. Den har likaledes med åren fått ett alltmera vidgat innehåll. Bl. a. synes den numera innehålla uppgifter om alla domar å ovillkorligt frihetsstraff, alla villkorliga domar — även sådana utan övervakning — och sådana bötesdomar som anses vara av allmänt intresse, bl. a. sådana domar till mindre än 60 dagsböter för snatteri som sedan 1943 ej få antecknas i straff registret, ävensom angående alla frigivningar från straffanstalter. Genom sin uppställning och genom den användning den fått tjänstgör tidningen i realiteten som ett centralt register över dömda brottslingar med tusentals dupletter. Vid kriminaltekniska anstalten föras därjämte olika centralregister, där i huvudsak samma uppgifter införas.

83 Den omfattning som straffregistreringen i Polisunderrättelser erhållit är anmärkningsvärd så till vida, att den utvecklat sig helt och hållet genom praxis utan stöd av lagstiftning. Enligt det cirkulär av år 1877, som fortfarande gäller och som icke ändrats i hithörande delar, skulle Polisunderrättelser förutom vissa underrättelser om lösdrivare samt efterlysningar och avlysningar m. m. innehålla uppgifter om frigivningar av sådana strafffångar som dömts till förlust av medborgerligt förtroende eller finge anses vara vådliga för den allmänna säkerheten, ävensom angående personer som rymt från fångvårdsanstalt, men även i detta fall endast när den rymde ansågs vådlig för allmän säkerhet. Under förarbetena till lagen om straffregister övervägdes att tillgodose domstolarnas behov av uppgifter till ledning för tillämpning av strafflagens återfallsbestämmelser genom att giva Polisunderrättelser ett utvidgat innehåll i stället för att inrätta straffregistret i den form det sedermera erhöll. Den förstnämnda utvägen avvisades emellertid (Förslag till förordning angående straffregister m. m., Stockholm 1892, s. 29), enär fara därigenom kunde uppstå för att uppgifterna om de ringare förbrytelserna — frihetsstraff utan förlust av medborgerligt förtroende, böter för snatteri m. m. — skulle erhålla alltför stor offentlighet. Enligt vad de sakkunniga uttalade kunde faran icke förebyggas genom föreskrifter om sekretess, emedan det för en stor del av kronobetjäningen på landet sannolikt skulle möta svårighet att om tidningsnumren taga sådan vård att obehöriga personer förhindrades taga del av deras innehåll. Redan den omständigheten att de i tidningen intagna strafförteckningarna jämte namnregister för längre tidsperioder funnes spridda i många hundra exemplar över hela landet, skulle vidare innefatta ett alltför vidsträckt bekantgörande vad de ringare förseelserna anginge och vara ägnad att tillskynda dem, som gjort sig skyldiga till dessa förseelser, skada för all framtid på ett sätt, som ingalunda kunde anses rättfärdigat av det allmännas intresse att åt myndigheterna bevara kännedom om dylika förseelser för möjligen inträffande återfall. När 1939 års riksdag beviljade anslag till kriminaltekniska anstalten, som därefter bl. a. skulle utgiva Polisunderrättelser i en upplaga som samtidigt ökades från 2 000 till 4 000 exemplar, hade i ett yttrande av chefen för fångvårdsstyrelsen anförts betänkligheter ur sekretessynpunkt mot att utsända tidningen i sitt fullständiga skick till så många adressater. F r å n polismyndigheternas sida hade dessa farhågor avvisats, bl. a. under framhållande att tidningens innehåll skulle avsevärt inskränkas, sedan vissa planerade centrala register blivit inrättade vid kriminaltekniska anstalten. Sedan 1939 h a r den kontinuerliga utökningen av tidningens uppgifter angående för brott dömda personer fortgått och såsom ovan sagts kommit att bl. a. omfatta alla villkorliga domar och sannolikt även flertalet sådana bötesdomar för snatteri, som enligt lagstiftningen 1942 ej föres i straffregistret. I sistnämnda del synes utvidgningen av Polisunderrättelsers innehåll ha till tiden sammanfallit med motsvarande inskränkning i straffregistret.

84 I många fall komma de i Polisunderrättelser intagna uppgifterna att inflyta även i städernas socialregister. För dessa gälla vissa sekretessbestämmelser, som dock äro mindre stränga än motsvarande bestämmelser rörande straffregistret. I Stockholm torde så gott som samtliga notiser i Polisunderrättelser om brott och straff införas i socialregistret, som i sin tur i betydande omfattning lämnar uppgifter till systembolagets register och erhåller andra uppgifter därifrån. Uppgifter om personer som dömts för brott ha kommit att lämnas även till vissa andra myndigheter och för särskilda ändamål upprättade register. I denna utredning beröres endast sådan mera omfattande registrering, som är till särskild olägenhet ur kriminalvårdssynpunkt. Jämlikt 22 och 137 §§ inskrivningsförordningen den 30 december 1941 åligger det styresman vid fångvårdsanstalt dels att en gång årligen till ledning för inskrivningen av värnpliktiga lämna uppgifter om vissa i anstalten intagna, dels att fortlöpande sända uppgifter när personer i värnpliktsåldern intagas i anstalten för undergående av straff eller skyddsåtgärd samt när de frigivas eller utskrivas. Ändamålet med ifrågavarande uppgifter är att för militär myndighet tillkännagiva, huruvida de i uppgifterna angivna personerna stå till myndighetens förfogande, så att erforderliga ändringar kunna vidtagas i fråga om inskrivning, krigsplacering och dylikt. Sedan dessa uppgifter utnyttjats i nämnda syfte, bliva de icke såsom rätteligen borde ske förstörda utan förvaras hos vederbörande truppregistreringsmyndighet under obegränsad tid, ofta under mindre betryggande former, varvid de i betydande utsträckning utnyttjas för komplettering av de militära straff registren. Vid flottan fästas de till och med såsom bilagor vid stamkorten för de värnpliktiga. Ifrågavarande uppgifter komma på detta sätt att sakna sekretesskydd. Det torde stå envar öppet att genom undersökning hos vederbörande truppregistreringsmyndighet utforska, huruvida en därstädes registrerad person varit intagen på fångvårdsanstalt eller ej. I skrivelse till Konungen den 6 april 1946 har fångvårdsstyrelsen hemställt att bestämmelser ofördröjligen måtte utfärdas om skyldighet för vederbörande militärmyndigheter att förstöra ifrågavarande från fångvårdsanstalt inkomna uppgifter så snart de utnyttjats för sitt egentliga ändamål, ävensom att intill dess så skett förvara dem under lås, avskilda från andra registreringshandlingar. Enligt kungörelsen den 17 juni 1938 (nr 408) åligger det domstolar och vissa andra myndigheter att till kontrollstyrelsen sända uppgifter angående personer, som fällas till ansvar för fylleri, för vissa brott mot rusdryckslagstiftningen eller rattfylleri eller för annan straffbelagd handling, som enligt vad utredningen visar begåtts under påverkan av alkoholhaltiga drycker. Jämlikt föreskrift i samma kungörelse skall vidare fångvårdsstyrelsen sända uppgift till kontrollstyrelsen beträffande samtliga intagningar och frigivningar av personer som dömts till annat frihetsstraff än förvandlingsstraff för böter. På grund av de för centrala fångregistret sedan år 1945 gällande sekretessbestämmelserna innehålla de uppgifter som insändas till

85 kontrollstyrelsen numera icke någon upplysning om de begångna brotten och de ådömda straffen. Även beträffande andra grupper asociala erhåller kontrollstyrelsen uppgifter från skilda myndigheter. De till kontrollstyrelsen inkomna uppgifterna införas i ett särskilt straffregister rörande fylleri och vissa andra brott, varom stadgas i kungörelse den 6 september 1939. Uppgifterna skola vidare, i den mån de inkomma till kontrollstyrelsen, utan dröjsmål tillställas vederbörande systembolag. Till dessa bolag insändas dessutom bl. a. vissa uppgifter från nykterhetsnämnder och polismyndigheter. Enligt 11 § sekretesslagen samt bestämmelser i 1939 års ovannämnda kungörelse gälla vissa bestämmelser om sekretesskydd för kontrollstyrelsens straffregister. Om iakttagande av sekretess hos systembolagen finnas inga andra stadganden än vissa av kontrollstyrelsen i cirkulär den 12 augusti 1938 utfärdade föreskrifter. Dessa innebära att den, som på grund av anställning eller uppdrag hos systembolag erhåller kännedom om viss person berörande förhållande, vilket står i samband med bolagets utminuteringskontroll, äger yppa detta endast i den mån det av offentlig myndighet påfordras eller av tjänstens intresse påkallas. Enligt samma cirkulär åligger det systembolag att erinra vederbörande om den sålunda gällande tystnadsplikten ävensom att avfordra honom förbindelse om obrottsligt iakttagande av densamma. Då uppgift får utnyttjas i tjänsteangelägenheter och utlämnas till alla offentliga myndigheter, är sekretesskyddet redan med hänsyn till sin omfattning väsentligt mindre än vad som är fallet beträffande kontrollstyrelsens straffregister. Härtill kommer att de vid systembolagen anställda, i motsats till kontrollstyrelsens befattningshavare, icke äro att betrakta som ämbetsmän eller tjänstemän i strafflagens mening. Om de överträda sin tystnadsplikt kunna de alltså icke dömas till ansvar för tjänstefel. Fångvårdsstyrelsen har den 30 mars 1946 i skrivelse till K. M:t hemställt om övervägande, huruvida icke den fångvårdsstyrelsen åliggande skyldigheten att till kontrollstyrelsen sända uppgift beträffande intagning å fångvårdsanstalt och frigivning från sådan anstalt av den som dömts till annat frihetsstraff än förvandlingsstraff för böter borde inskränkas så, att uppgift icke skulle lämnas angående den, som dömts till fängelse eller straffarbete på kortare tid än tre månader, och ej heller beträffande den, som vid intagningen icke uppnått 21 års ålder. I samma skrivelse har fångvårdsstyrelsen hemställt om övervägande, huruvida icke föreskrift borde utfärdas att de uppgifter angående intagningar och frigivningar av för brott dömda personer, som fångvårdsstyrelsens sociala avdelning hade att sända till kontrollstyrelsen, skulle vidarebefordras till vederbörande systembolag endast i form av meddelanden, som utvisade när hinder uppstått för den dömde att utöva honom eljest tillkommande rätt att inköpa rusdrycker samt när hindret upphört. En särskild olägenhet med registreringen i Polisunderrättelser är att den givit upphov till en praxis att polismyndighet på begäran utfärdar eller vägrar utfärda s. k. strafflöshetsintyg. Åtskilliga polismyndigheter beakta

86 därvid alla för dem kända straffdomar, oberoende av den tid som förflutit efter domens meddelande. I vissa distrikt utfärdas dock intyg som enligt sin lydelse äro begränsade till en 1 O-årsperiod. Det har också inträffat att polismyndighet — ehuru detta strider mot grunderna för straffregisterlagen — begärt utdrag av straffregistret för att få upplysningar till ledning för utfärdande av intyg som ovan sagts. De nämnda strafflöshetsintygen ha kommit att i vissa fall göra särskild skada genom att de möjliggjort att särskilda diskvalifikationsgrunder kommit till användning beträffande straffade personer, inbegripet de villkorligt dömda. Vid ett antal statliga verk och inrättningar tillämpas bestämmelser om antagning av personal, som innebära att ordinarie anställning ej k a n vinnas av den som tidigare straffats för brott, inbegripet den som erhållit villkorlig dom, oberoende av den tid som förflutit sedan domens meddelande. De tillämpas icke blott vid tillsättande av befattningar, som innebära en förtroendeställning eller en särskilt ansvarsfull syssla, utan generellt beträffande alla slags befattningshavare. Sökande till ordinarie befattning k a n därvid åläggas att förete ett av polismyndighet utfärdat strafflöshetsintyg. Så sent som i oktober 1947 blev en sedan några år tillbaka vid statligt verk anställd befattningshavare utesluten från ordinarie anställning, därför att han ej kunde förete strafflöshetsintyg. Anledningen var en villkorlig dom, som han erhållit för mer än 10 år sedan på grund av ett vid 18 års ålder förövat tillgreppsbrott. Det sist relaterade fallet har haft många motsvarigheter under de senaste åren. Den av vissa statliga verk och inrättningar tillämpade proceduren utgör enligt fångvårdsstyrelsens mening en diskvalificering av de för brott dömda, som i sin onyanserade form liknar de polismässiga åtgärder, vilka på 1800-talet riktades mot frigivna fångar. Med åberopande av vad ovan sagts angående straffregistrering och andra omständigheter, som minska möjligheterna att genom ett positivt skyddsarbete förebygga återfall i brott, finner fångvårdsstyrelsen angeläget att vid den utredning rörande registrering av personer dömda för brott och förseelser, vilken lärer komma till stånd med anledning av motioner vid 1948 års riksdag, frågan om straffregistreringen av villkorligt dömda i första hand upptages till omprövning. Såsom ovan anförts hyser fångvårdsstyrelsen den uppfattningen att den nuvarande praktiskt taget för hela livet kvarstående straffregistreringen av villkorligt dömda står i strid med en av den villkorliga domens viktigaste grundtankar: att den villkorligt dömde skall erhålla en verklig chans att börja på nytt. I princip borde en villkorligt dömd, som gjort sitt bästa under prövotiden och lyckats finna sig tillrätta i ordnade förhållanden, därefter icke längre betraktas såsom dömd för brott. Frågan om att begränsa registreringen av straffade har upptagits även i andra länder och i några fall också blivit löst. Den engelska lagen intar sålunda den ståndpunkten att den som ställes under övervakning (probation) icke blir straffregistrerad, såframt han icke förverkar anståndet. I Finland gäller den regeln, att registreringen efter viss tid, olika för olika grup-

87 per dömda, avlägsnas ur registret. Liknande bestämmelser finnas i åtskilliga andra länder, ibland förenade med möjlighet för den dömde att efter särskild prövning i samband med s. k. rehabilitation bli struken ur registret tidigare än vad eljest är bestämt. E n annan fråga som bör beröras i detta sammanhang gäller den diskvalificering av straffade personer eller deras anhöriga som fortfarande äger rum med stöd av bestämmelser i vissa sociallagar. Sålunda går den som är intagen i fångvårdsanstalt förlustig sådana förmåner som tilläggspension, sjukpenning, moderskapspenning m. m. Ett rationellt skäl härför kan naturligtvis anses vara, att den intagne har sin försörjning på anstalten, men om han har familj kommer frågan i ett annat läge. Behovet för familjen av den inkomst, som socialförmånerna utgöra, tilltar i regel, när familjeförsörjaren blir berövad friheten. I England har år 1948 beslutats upphävande av en bestämmelse att den som för vissa brott dömts till fängelse på längre tid än ett år förverkar sin rätt till allmän pension. Hädanefter skall den myndighet som beslutar i fråga om pension äga fri prövningsrätt huruvida pensionen skall få utgå helt eller delvis. Den här berörda frågan torde böra upptagas till särskild utredning. Andra eftervårdsfrågor. Även om tillsynen av villkorligt frigivna och på prov utskrivna i princip har samma uppgift och i stort sett bör utövas på samma sätt och av samma organ som övervakningen av villkorligt dömda, uppkomma beträffande de förra speciella frågor, vilka hänföra sig till det faktum att de undergått eller undergå straff. En viktig fråga är sättet för arbetsanskaffning åt dem som skola frigivas. I det föregående (s. 46) ha vissa erinringar riktats mot den tilltagande benägenheten hos den offentliga arbetsförmedlingen att överlämna arbetsanskaffningen i vad gäller frigivna till de särskilda arbetsberedningsorganen. Denna praxis torde kunna förklaras bl. a. med en tilltagande benägenhet att betrakta de straffade såsom partiellt arbetsföra; genom den sociala belastning som straffet utgör i arbetsgivarnas och allmänhetens ögon kan det utgöra ett arbetshinder. Fångvårdsstyrelsen har, bortsett från fall av partiell arbetsförmåga som härrör av sjukdom eller defekt, vänt sig mot rubriceringen av de straffade såsom partiellt arbetsföra och föreslagit införandet av ett system, som innebär att det stora flertalet straffade skall placeras genom de ordinarie arbetsförmedlingsorganen. Vid uppkommande placeringssvårigheter böra dessa endast efter samråd med skyddskonsulent äga att hänvisa den straffade till arbetsberedningen. Då det är angeläget att den intagnes arbetsplacering såvitt möjligt är ordnad någon tid före frigivningen, har fångvårdsstyrelsen övervägt vilka åtgärder som k u n n a främja detta syfte utan att samtidigt äventyra den sekretess kring brottet och straffet som styrelsen på sätt ovan anförts finner oundgängligt att söka bevara för det övervägande antalet personer som frigivas från fångvårdsanstalt. Det är enligt styrelsens mening lämpligt att i ökad utsträckning pröva den väg som sedan ett flertal år tillbaka med

88 framgång anlitats för majoriteten bland de till ungdomsfängelse dömda, nämligen att låta den intagne mot slutet av anstaltstiden under honom beviljad permission personligen söka arbete inom det yrke och på den ort som myndigheterna vid anstalten efter inhämtande av den intagnes synpunkter funnit vara lämpligast med hänsyn till hans inordnande i arbets livet. Under permissionstiden erhåller den dömde i mån av behov biträde med arbetsanskaffningen av skyddskonsulent, blivande tillsynsman eller annan lämplig person till vilken hänvändelse gjorts i ärendet. För sådana till ungdomsfängelse dömda personer som, när utskrivningsfrågan skall prövas, enligt meddelat tillstånd under s. k. frigång arbeta hos arbetsgivare utom anstalten, tillgår arbetsplaceringen ej sällan så att den dömde även efter den tidpunkt som fastställes för utskrivningen fortsätter att arbeta hos samma arbetsgivare. För att undvika en anhopning av utskrivna i trakten kring en och samma anstalt bruka emellertid dessa frigångare ibland permitteras till annan ort för att där söka arbete. För de till ungdomsfängelse dömda, som intagits på anstalt för att erhålla behövlig yrkesutbildning och annan uppfostran, föreligga särskilt starka skäl att helt jämställa dem med vanliga arbetssökande. Det har emellertid i enstaka fall inträffat att de vid inställelse på den ordinarie arbetsförmedlingen av denna remitterats till vederbörande arbetsberedningsorgan i sådana fall där arbetsförmedlingstjänstemannen av den dömde eller på annat sätt erfarit att han undergått ungdomsfängelse. Anstalternas styresmän samt skyddskonsulenterna och skyddsassistenterna böra såvitt på dem ankommer söka tillse att till ungdomsfängelse dömd som söker arbete genom den offentliga arbetsförmedlingen placeras utan anlitande av speciella former. För övriga kategorier på fångvårdsanstalt intagna är frågan om permission för sökande av arbetsanställning icke fullt likartad. Permission får beviljas straffånge och fängelsefånge endast när det med hänsyn till strafftidens längd eller eljest föreligger starka skäl därtill, medan för de till ungdomsfängelse dömda den särskilda regeln gäller att permisision, om det prövas vara till gagn, må beviljas jämväl för längre tid och under andra omständigheter än i den nyss återgivna bestämmelsen stadgas. Av förarbetena till verkställighetslagen framgår emellertid, att det icke möter hinder att bevilja straff- och fängelsefångar, även sådana med kort strafftid, samt förvarade och internerade permission för att söka arbete. Under riksdagsbehandlingen av förslaget till verkställighetslag uttalade första lagutskottet i sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 52 s. 71) att starka skäl borde föreligga för att en korttidsfånge skulle erhålla permission men att det i många fall även om strafftiden icke vore särdeles lång torde få anses föreligga starka skäl att mot slutet av anstaltstiden bevilja intagen permission för att personligen söka arbete. Om man vill göra flitigare bruk av permissionsinstitutet beträffande sådana intagna som sakna anställning eller utkomst efter frigivningen, bölden ordningen tillämpas att beslut om permission föregås av en verklig pla-

89 nering för den intagnes utkomst, verkställd av styresmannen i samråd med anstaltsnämnd, skyddskonsulent och den dömde själv; i fråga om fånge som skall villkorligt frigivas är samråd med anstaltsnämnden och vederbörande skyddskonsulent obligatoriskt. Under de två år som den nya verkställighetslagen varit i kraft h a r fångvårdsstyrelsen försöksvis tillämpat permissionsinstitutet för detta syfte. Faran för att den dömde skall rymma eller eljest åsidosätta sina åligganden under permissionen måste naturligtvis beaktas, men dylika farhågor böra icke vara helt utslagsgivande med hänsyn till att permission för ändamål som nu sagts icke bör beviljas förrän kort tid före den dag då frigivning skall äga rum eller, i fråga om fångar med längre strafftid samt förvarade och internerade, i anslutning till den tidpunkt då fakultativ villkorlig frigivning eller utskrivning på prov ifrågakommer eller, i mindre godartade fall, någon tid före den fastställda dagen för obligatorisk villkorlig frigivning. Faran för missbruk torde beträffande åtminstone vissa grupper bliva mindre genom att den dömde erhåller det förtroendet att under permission söka själv skaffa sig ett arbete. I tveksamma fall har styrelsen föreskrivit att den intagne under permissionen skall åtföljas av vårdare. För att erhålla ökade garantier för att permission utnyttjas på avsett sätt anser fångvårdsstyrelsen att skyddskonsulenterna när de äro bosatta nära den permitterades uppehållsort böra på anmodan bistå den dömde och utöva en varsam kontroll över honom under permissionstiden. I vissa fall kunna dessa uppgifter anförtros åt annat organ. Konsulenterna böra bemyndigas att i lämplig utsträckning förskottera erforderligt understöd åt permitterade som stå under deras uppsikt och därvid anlita sina förskott från anslaget till understöd åt verksamhet för frigivna fångar m. fl. över huvud taget synes det icke vara ändamålsenligt att i fortsättningen bibehålla den skarpa skillnad som nu göres mellan sistnämnda anslag och den bl. a. för kostnader vid permission avsedda anslagsposten. Det bör övervägas att i blivande regleringsbrev införa sådana bestämmelser att de båda anslagen n ä r skäl därtill äro kunna anlitas, oberoende av om frigivning eller utskrivning redan skett eller endast permission beviljats. För att den frigivne eller utskrivne skall erhålla en verklig möjlighet att försörja sig på lovligt sätt är det angeläget att han vid frigivningen är utrustad med ändamålsenliga arbetskläder och har erforderliga medel för sitt uppehälle intill första avlöningstillfället. Om det brister härutinnan, kan man befara icke blott att den frigivnes ambition och arbetslust minskas utan även att han påverkas ogynnsamt genom att känna sig försatt i en undantagsställning. Alltför bristfälliga startmöjligheter kunna också väcka uppmärksamhet hos arbetskamraterna och på så sätt medverka till att det blir känt att han är straffad. Även hans beklädnad utom arbetet bör, utan att vara alltför påkostad, vara av godtagbar beskaffenhet. Möjligheterna att vid avgången utrusta de intagna med kläder ha länge varit otillfredsställande. Någon ändring har icke inträtt efter ikraftträdandet av 1945 års verkställighetslag. Enligt 40 § i lagen är styresmannen vis-

90 serligen skyldig att vidtaga sådana åtgärder som k u n n a hjälpa den dömde att föra ett laglydigt och samhällsnyttigt liv, men i det stora flertalet fall saknas de ekonomiska förutsättningarna härför såvitt angår de dömdas utrustning vid avgången. I 71 § i lagen ha meddelats föreskrifter, som innebära att nödig beklädnad i princip skall bekostas genom att anlita den intagnes egna medel eller besparade arbetspremiemedel. De sistnämnda få dock ej tagas i anspråk förrän skäligt belopp reserverats för den dömdes uppehälle under den närmaste tiden efter frigivningen. För sådant uppehälle kunde enligt tidigare gällande bestämmelser avsättas högst 25 kronor. Numera är beloppet ej maximerat genom särskilt stadgande, men medelsanvisningen medger icke att större belopp än 50 kronor avsattes för uppehälle, innan återstoden tages i anspråk för beklädnad. I det stora flertalet fall kunna de intagna endast i ringa mån bidraga till kostnaderna därför. Tillgängliga anslag medge icke att de genom tillskott av allmänna medel erhålla annat än en i hög grad knapphändig utrustning, som endast med tvekan kan anses uppfylla verkställighetslagens i och för sig restriktiva bestämmelse om nödig beklädnad. De missförhållanden som sålunda föreligga kunna endast i ringa mån avhjälpas genom att de dömda före eller efter avgången beviljas bidrag av fångvårdens understödsanslag eller från skyddsförening. Skyddskonsulenterna nedlägga ett omfattande arbete på att efter avgången få de värsta bristerna avhjälpta. Även när detta lyckas — vilket långt ifrån alltid är fallet — kan det ej undgås att de ovannämnda olägenheterna göra sig gällande under de första dagarna efter frigivningen, vilket är så mycket mera betänkligt som dessa dagar utgöra en kritisk period i återfallshänseende. Enligt styrelsens mening är den nu behandlade frågan av sådan vikt ur eftervårdssynpunkt att erforderliga åtgärder för att förbättra situationen oundgängligen måste vidtagas. Fångvårdsstyrelsen har för avsikt att genom styrelsens arbetsbyrå med beaktande av skilda synpunkter fortsätta en påbörjad utredning, som avser att utröna huruvida det är möjligt och lämpligt att utan åsidosättande av statsfinansiella hänsyn vidtaga sådana ändringar av bestämmelserna för de intagnas avlöning att denna kommer att uppgå till högre belopp än för närvarande. Detta resultat bör m a n söka uppnå främst genom att stimulera de intagna till ökade arbetsprestationer. Den fortsatta tekniska rationaliseringen av såväl verkstadsdriften som jordbruksdriften kommer också att medföra ökade inkomster för de intagna. Det torde vidare böra övervägas att förordna om avlöning efter gynnsammare normer för de till ungdomsfängelse dömda och att i de bestämmelser som meddelas angående fördelningen av ungdomsfängelseelevernas arbetsinkomst bl. a. föreskriva att visst belopp skall vid varje avlöningstillfälle avsättas för inköp av arbetskläder och annan utrustning vid avgången. Då intagningstiden enligt nuvarande utskrivningspraxis i regel utgör omkring ett år, finnas vissa möjligheter att på detta sätt tillgodose det behov av en tillfredsställande utrustning vid utskrivningen som med särskild styrka gör sig gällande för ungdomsfängelseklientelet. Det huvudsakliga syftet med

91 denna speciella behandlingsform är att beredla de dömda en yrkesutbildning som förbättrar deras utkomstmöjligheter oclh därigenom medverkar till att förebygga återfall i brott. Det bör då anses självfallet att eleverna, när de skola börja tillgodogöra sig resultatet av utbildningen på sin första arbetsplats, måste vara så utrustade, att icke syftet med hela den av det allmänna bekostade utbildningen äventyras för att eventuellt k u n n a spara något relativt obetydligt belopp på fångvårdens beklädnadsanslag. Även om de nu föreslagna åtgärderna vidtagas, lärer det bliva nödvändigt att höja det i omkostnadsstaten för fångvårdsanstalterna upptagna anslaget till omkostnader för permitterade, frigivna och utskrivna. Då det är önskvärt att den intagnes placering i arbets- och bostadshänseende och hans övriga förhållanden efter frigivningen såvitt möjligt på ett rationellt sätt planeras i god tid dessförinnan, nödvändiggöras härav vissa organisatoriska förbättringar vid eftervårdens planläggning. Enligt gällande bestämmelser åligger det i första hand styresmannen att sörja för eftervårdens anordnande. Enligt 4 § verkställighetslagen skall han, där det kan ske utan dröjsmål, upptaga sådana frågor till överläggning i anstaltsnämnden. Nämnden skall enligt samma lagrum bl. a. främja arbetsanskaffning åt intagen som skall lämna anstalten. Det åligger nämndens utomstående ledamöter att under regelbundna besök på anstalten följa de intagnas behandling, vartill icke minst bör hänföras den del därav som mera direkt inriktas på placeringen efter frigivning eller utskrivning. Då skyddskonsulenten i distriktet enligt 5 § i samma lag skall kallas till anstaltsnämndens sammanträden och enligt sin instruktion är pliktig att såvitt möjligt närvara vid sådana sammanträden ävensom att på begäran biträda anstaltsmyndigheterna med anordnandet av eftervård, innebära gällande bestämmelser även att styresmannen städse bör söka samråd med skyddskonsulenten i eftervårdsfrågor. En erinran därom har upptagits i 40 § verkställighetslagen. I eftervårdsfrågor rörande personer som skola villkorligt frigivas föreligger enligt bestämmelser i författningarna om villkorlig frigivning skyldighet för styresmannen att samråda med anstaltsnämnden ävensom med skyddskonsulenten i det distrikt där den intagne skall vistas efter frigivningen. Slutligen skall styresmannen enligt stadgande i 38 § i instruktionen för fångvårdsstyrelsen och fångvårdsanstalterna i sin verksamhet, alltså även beträffande eftervårdens anordnande, samråda med befattningshavarna vid anstalten vid regelbundna sammankomster eller på annat sätt. Envar befattningshavare bör enligt 43 § instruktionen biträda styresmannen i hans verksamhet för att främja de intagnas anpassning i samhället. Av den lämnade redogörelsen framgår att lagstiftaren sökt genom utförliga bestämmelser skapa garantier för att planläggningen av de intagnas förhållanden efter frigivningen eller utskrivningen kommer till stånd såsom resultatet av ett ingående, företrädesvis muntligt samråd mellan personer som äro lämpade att från skilda utgångspunkter bedöma de frågor som uppkomma vid en sådan planering. Det måste emellertid erkännas att lagstiftarens avsikt i detta avseende endast undantagsvis kunnat tillgodoses

92 i praktiken, delvis beroende på att de skilda befattningshavarna haft en alltför tyngande arbetsbörda och att vissa anstalter ha större beläggning än vad som skall vara fallet när fångvårdsreformen slutligt genomförts i organisatoriskt hänseende. Anstaltsnämndernas ledamöter kunna i fråga om eftervården lämna värdefulla anvisningar och uppslag, men arbetet måste bäras upp av de för fångvårds- och skyddsarbetet heltidsanställda befattningshavarna. Styresmännen böra i möjligaste mån samråda med konsulenter, anstaltsnämndsledamöter och befattningshavare vid anstalten. Där socialkuratorer finnas böra dessa befattningshavare icke blott anlitas för utredningar utan vara personligen närvarande, när eftervårdsfrågor dryftas. Vidare måste skyddskonsulentens arbete i denna del intensifieras. Skyddskonsulenten bör under regelbundna besök på anstalterna skaffa sig en på personlig erfarenhet grundad kännedom om de intagna och andra upplysningar som äro av betydelse för att han skall kunna bedöma uppkommande frågor om de intagnas placering efter frigivningen eller utskrivningen. Med det fåtal skyddskonsulenter som nu står till förfogande är detta emellertid en omöjlighet. I mera folkrika distrikt eller i distrikt med stora avstånd upptages deras tid nästan helt av frågor som sammanhänga med villkorlig dom och med tillsyn av villkorligt frigivna och utskrivna. En oundgänglig förutsättning för att planerandet av åtgärder vid intagens frigivning skall kunna börja i god tid och bedrivas på ett ändamålsenligt sätt är därför, att antalet skyddskonsulenter och skyddsassistenter ökas. Vad särskilt angår förberedandet av lämplig arbetsanställning efter frigivning eller utskrivning har fångvårdsstyrelsen tidigare i samråd med representanter för arbetsmarknadskommissionen övervägt att efter hand söka få till stånd en ordning innebärande att någon därtill utsedd arbetsförmedlingstjänsteman regelbundet besöker fångvårdsanstalten och därvid i samverkan med styresmannen och andra befattningshavare vidtager förberedande åtgärder för arbetsanskaffning. Såsom ovan anförts innebär det system med permission för sökande av arbete, som bör tillämpas beträffande vissa intagna, att behovet av att på ett tidigt stadium inkoppla arbetsförmedlingen i framtiden kominer att göra sig gällande i minskad omfattning. Det är emellertid angeläget att intagen som begär det beredes tillfälle att erhålla råd och anvisningar av arbetsförmedlingstjänsteman antingen i samband med permission eller, när permission ej kan beviljas, genom att tjänstemannen besöker honom på anstalten. De erfarenheter som vinnas av detta system böra bliva avgörande för frågan om en organisation med särskilt utsedda arbetsförmedlingstjänstemän som regelbundet besöka anstalterna är erforderlig. I detta sammanhang må framhållas att det är angeläget att i större utsträckning än nu är fallet taga hänsyn till de intagnas egna önskemål och initiativ beträffande deras placering efter avgången, över huvud taget måste man hålla i minnet att de intagna icke direkt eller indirekt skola påtvingas en reglering av sina förhållanden efter frigivningen i andra fall än

93 när det finnes erforderligt att meddela sådana föreskrifter som avses i 8 § lagen om villkorlig frigivning och motsvarande stadganden rörande specialklientelen. Även i sådana fall är det angeläget att man söker övertyga den intagne om lämpligheten av vidtagna åtgärder. I all synnerhet böra den intagnes egna önskemål tillmätas betydelse vid utseendet av tillsynsman. Styresmannen har att fastställa prövotidens längd vid obligatorisk villkorlig frigivning. Motsvarande skyldighet ankommer vid fakultativ frigivning på fångvårdsstyrelsen. Enligt 4 § lagen om villkorlig frigivning skall prövotiden vara lika med den återstående strafftiden, dock minst ett år eller, när det ådömda straffet ej uppgår till ett år, sex månader. Vissa skyddsfunktionärer och anstaltstjänstemän ha uttalat önskemål att prövotiden måtte göras längre i sistnämnda fall. Enligt deras mening skulle det icke vara möjligt att under en så kort tidrymd som sex månader uppnå den resocialisering av den frigivne som är tillsynens syfte. En förlängd prövotid anses av dem vara erforderlig även i andra fall än när förlängning kan beslutas på den grund att den frigivne åsidosätter sina åligganden. Jämförelse har också gjorts med den avsevärt längre prövotid av tre år som är föreskriven för flertalet villkorligt dömda. Fångvårdsstyrelsen har vid övervägande av denna fråga icke funnit sig beredd att ansluta sig till den anförda meningen att behov av en längre prövotid föreligger för personer som villkorligt frigivas från straff på kortare tid än ett år. Det må erinras att bestämmelsen om sex månaders prövotid infördes under behandling i riksdagen av förslaget till lag om villkorlig frigivning. Första lagutskottet anförde (uti. 1943 nr 49 s. 24), att en prövotid av denna längd torde tillgodose skäliga hänsyn till individens intressen, samtidigt som den många gånger medförde att det för den dömde kommer att framstå som mera angeläget att bliva villkorligt frigiven än att få avtjäna återstoden av straffet. Under det halvår som prövotiden varar torde man, enligt vad utskottet vidare anförde, i väsentlig mån kunna uppnå vad som står att vinna med tillsyn och annan eftervård, då det ju framför allt gäller att vara den frigivne till stöd under den egentliga övergångstiden efter frigivningen. De sålunda anförda skälen äga enligt fångvårdsstyrelsens mening fortfarande giltighet. Vad som erfordras för dessa villkorligt frigivna är främst ett handtag åt dem att komma på rätt plats i fråga om arbete och miljö vid den nya starten; därvid bör särskilt tillses att de komma igång med sitt arbete och att sådana konfliktanledningar förebyggas som kunna ge anledning till återfall. Mot en förlängd tillsyn som främst skulle bliva av kontrollerande art skulle den villkorligt frigivne många gånger reagera på ett negativt sätt. Såsom jämförelse må framhållas att engelsk lagstiftning, som i fråga om skyddsarbetet upprätthåller en markerad skillnad mellan de villkorligt dömda och de frigivna, hittills icke i dess helhet avskaffat den sedan lång tid tillbaka tillämpade polisuppsikten med anmälningsskyldighet å polisstation och vissa andra negativa inskränkningar i fråga om rättigheter av skilda

94 slag. Polisuppsikten har inskränkts såtillvida att domstolen beträffande vissa dömda äger föreskriva att de under ett år efter frigivningen skola vara underkastade skyldighet att hos skyddsförening anmäla sin adress m. m. och uppkommande förändringar i sina förhållanden. Vid åsidosättande av sådan anmälningsskyldighet skall polisen i regel övertaga befattningen med den frigivne, som regelbundet skall meddela sin adress och en gång i månaden inställa sig för rapport. Fortsatt tredska medför icke förverkande av den villkorliga friheten utan betraktas såsom ett särskilt brott, för vilket den frigivna kan dömas till fängelse i högst sex månader. Dessa bestämmelser, antagna år 1948, ha tillämpning endast på återfallsförbrytare. I princip innebär den engelska ståndpunkten att man ur säkerhetssynpunkt icke velat avstå från all kontroll av de frigivnas förehavanden men sökt begränsa uppsiktens negativa karaktär genom att låta en skyddsförening i stället för polisen handha registreringen av den frigivne så länge denne frivilligt uppfyller sin skyldighet att anmäla sin adress. Det har alltså ansetts lönlöst att införa en sådan långvarig övervakning av uppfostrande natur som probation innebär för villkorligt dömd, men man har velat uppmuntra den frigivne att själv söka råd och hjälp hos skyddsföreningen. Den tid varunder anmälningsskyldigheten fortfar är avsevärt kortare än för villkorligt dömd. Ehuru den svenska lagstiftningen i motsats till den engelska funnit sig böra ersätta den tidigare polisuppsikten med en tillsyn som har karaktären av hjälpåtgärd, föreligger det sålunda vissa beröringspunkter med det engelska ståndpunktstagandet; även de i den engelska lagstiftningen upptagna reglerna innebära att en övervakningsmyndighet under den närmaste tiden efter frigivningen skall ha kännedom om den frigivnes förhållanden och att denne på egen begäran skall få hjälp och råd. Däremot bör han enligt fångvårdsstyrelsens mening icke övervakas under tillnärmelsevis så lång tid som fallet är med villkorligt dömd. Organisationen av anstaltsvården utgör en av de många betydelsefulla faktorer som få antagas bli avgörande för frågan om den dömde skall återfalla i brott eller ej. En bristfällig eller i det särskilda fallet olämpligt utformad anstaltsbehandling kan påverka den dömde ogynnsamt, bl. a. genom att minska hans ambition, arbetskapacitet och förmåga till självverksamhet. Faran härför är mindre under en straffverkställighet som både till bokstav och anda präglas av de principer som ligga till grund för 1945 års fångvårdsreform. Den nya lagstiftningen åsyftar nämligen bl. a. att för samtliga intagna begränsa strafflidandet till vad som utgör nödvändiga konsekvenser av själva frihetsförlusten och av kravet på säkerhet och ordning. Därigenom har de intagnas isolering kunnat minskas, bl. a. genom enrumsstraffets upphävande i princip och en väsentlig utvidgning av den öppna anstaltsvården. I vad mån skillnaden mellan tillvaron på anstalten och livet i det fria kan reduceras beror emellertid i praktiken helt på de faktiska möjligheterna att i de särskilda fallen utnyttja lagstiftningens resurser. Mycket återstår ännu att göra, innan man kan säga att ens elementära krav på organisationens beskaffenhet äro uppfyllda. Ehuru fångvårdsstyrelsen är med-

95 veten om tvånget till begränsning av det alllmännas utgifter, finner styrelsen det ur brottsförebyggande och humanitära synpunkter — och därför på längre sikt även ur statsfinansiell synpunkt — vaira så angeläget att påskynda en förbättrad anstaltsorganisation och en mera tillfredsställande rekrytering och utbildning av anstaltspersonal att styrelsen i detta sammanhang vill framhålla vikten av att dessa frågor icke uppskjutas på obestämd framtid utan bringas till en snar lösning. I första hand erfordras vissa nya slutna anstalter för bl. a. förvarade, internerade <och till ungdomsfängelse dömda. I vart fall torde det enligt styrelsens menung vara möjligt att utan att inkräkta på likvärdiga intressen i full utsträckning tillgodose behovet av moderniseringar av äldre anstalter, bl. a. genom inrättande av arbetslokaler, dagrum och utrymmen för gemensamma fritidssysselsättningar. Vid antagandet av 1945 års lag ansågs förefintliglieten av dylika lokaler vara en oundgänglig förutsättning för att lagen över huvud taget skulle kunna sättas i kraft utan att förfela sin verkan. En huvudprincip i den nya straffverkställigheten är att i mån av behov giva de intagna sådan utbildning och i övrigt så stödja dem att deras möjligheter till försörjning och anpassning i samhällslivet efter frigivningen ökas. För att detta program skall bliva genomfört i praktiken — vilket för närvarande ej är fallet — fordras, jämte förbättringar av anstalternas och personalens utbildning, att ökat anslag ställes till förfogande för undervisning samt bidrag till kostnader för de intagnas självstudier och annan bildningsverksamhet. På en särskild punkt — att tillgodose det under förarbetena till fångvårdsreformen uttalade önskemålet att intressera utomstående organisationer för medverkan i resocialiseringsverksamheten inom anstalterna — väcker styrelsen i det följande förslag i samband med planläggningen av det frivilliga skyddsarbetets blivande organisation. Styrelsen vill i detta sammanhang omnämna, att styrelsen planerar vissa åtgärder, som utan författningsändringar och anslagshöjningar kunna genomföras i syfte att på ett bättre sätt än nu är fallet giva anstaltslivet karaktären av en förberedelse till det vanliga samhällslivet. Till dessa åtgärder hör bl. a. att revidera de vid anstalterna tillämpade ordningsbestämmelserna, att vidtaga vissa anordningar §öffl stimulera de intagna att på ett ekonomiskt sätt förvalta sin arbetsinkomst, att minska anstaltslivets speciella atmosfär genom ändringar av de intagnas klädedräkt, att söka giva de intagna en viss medborgarkunskap och kännedom om formerna för utövande av medborgerliga rättigheter och skyldigheter, att öka intresset för läsning genom att införa fri valrätt av litteratur i anstaltens bibliotek, att uppmuntra bildandet av studiecirklar etc. Styrelsen har också för avsikt att med varsamhet pröva möjligheterna att utnyttja permissionsinstitutet för att underlätta de intagnas självstudier och annan fritidssysselsättning av utbildande natur ävensom att söka ernå en rationellare tillämpning av frigångsinstitutet. Vissa åtgärder som åsyfta att tillvarataga det enskilda initiativet för att möjliggöra ökad användning av permission och frigång föreslås i kapitlet om det frivilliga skyddsarbetets organisation.

96 KAP. 7.

Riktlinjer för skyddsarbetets organisation. Reformbehovet. Skyddskonsulentorganisationen har såsom framgår av det föregående icke tillnärmelsevis beräknats med hänsyn till den arbetsbörda som kommit att åvila konsulenterna och deras assistenter. Organisationen omfattar samma antal konsulenter som föreslogs i 1937 års betänkande med förslag till lag om villkorlig dom (SOU 1937:38). Den kunde, enligt vad som uttalades i betänkandet, knappast medgiva att konsulenterna i de största distrikten i någon större utsträckning själva åtoge sig förundersökningar och övervakningar. I förslaget förutsattes, att de frivilliga skyddsföreningarna även i fortsättningen skulle lämna sin medverkan i skyddsarbetet, överhuvud taget präglades förslaget av ett försiktigt beräkningssätt i avvaktan på att erfarenhet skulle vinnas rörande konsulenternas arbetsbörda. Utvecklingen har visat att de sakkunniga uppskattade personalbehovet i underkant. Av deras motivering framgår bl. a. att de räknade med ett övervakningsklientel av endast något över 4 000 villkorligt dömda, d. v. s. ungefär hälften av antalet år 1947 (8 232 den 1 j u l i ) . 1 1938 års betänkande med förslag till lag om villkorlig frigivning (SOU 1938: 25) föreslogs, med frångående av 1937 års förslag, att antalet konsulentbefattningar skulle ökas från 13 till 17, varjämte det skulle finnas 5 befattningar som skyddsassistent. Vid antagandet år 1939 av lagen om villkorlig dom anslogos medel endast till de i 1937 års betänkande föreslagna 13 konsulenterna samt till 5 assistenter åt dem. Någon ändring härutinnan gjordes ej vid antagandet av 1943 års lag om villkorlig frigivning. Den begränsade organisationen med 13 konsulenter och 5 assistenter sattes i funktion när lagen om villkorlig dom trädde i kraft den 1 januari 1944; den utvidgades ej när 1943 års lag om villkorlig frigivning vid 1945 års ingång började tillämpas. Vid antagandet av sistnämnda lag gjordes (av lagrådet och riksdagens första lagutskott) vissa uttalanden av innebörd att det borde övervägas — före eller efter lagens ikraftträdande — huruvida en förstärkning av konsulentorganisationen erfordrades med hänsyn till det nytillkommande klientelet. Någon sådan förstärkning har icke kommit till stånd, bortsett från den skyddsassistentbefattning med stationering i Halmstad som inrättats fr. o. m. den 1 juli 1947. Vissa senare förslag och uttalanden rörande en utvidgning av konsulentorganisationen ha tillkommit främst med tanke på särskilda delar av konsulenternas arbetsområde. I sitt år 1944 avgivna betänkande angående verkställigheten av frihetsstraff m. m. (SOU 1944:50) anförde strafflagbered-

97 ningen — som fann det vara i hög grad angeläget att konsulenterna i önskvärd utsträckning biträdde styresmännen med anordnande av eftervård — att konsulenternas arbetsbörda kunde befaras bliva alltför betungande sedan den nya lagen om villkorlig frigivning trätt i kraft den 1 januari 1945. Med hänsyn till den ur kriminalpolitisk synpunkt stora betydelsen av att konsulentorganisationen fungerade på ett tillfredsställande sätt förordade beredningen därför, att antalet konsulenttjänster i överensstämmelse med 1938 års förslag skulle ökas till 17. I fråga om skyddsassistenterna föreslogs ingen förstärkning utan beredningen -—• som förordade en väsentlig anslagshöjning för att bereda konsulenterna biträde med sådant skrivoch registreringsarbete som kunde utföras» av lägre avlönade arbetskrafter — ifrågasatte huruvida icke antalet assistenter i samband därmed kunde nedbringas. Av betänkandet framgår, att beredningen räknat med en frivillig skyddsverksamhet av minst samma omfattning som den dåvarande. Såsom önskvärt framhölls att frågan om en rationalisering av skyddsföreningarnas organisation gjordes till föremål för särskild utredning, varvid det möjligen kunde befinnas ändamålsenligt att till närmare övervägande upptaga skyddskonsulenternas ställning i förhållande till skyddsföreningarna. I ett flertal yttranden över beredningens förslag tillstyrktes en utvidgning av skyddskonsulentorganisationen. Såsom i det föregående omtalats (sid. 66) uttalade sig 1946 års riksdag (första lagutskottets uti. nr 59) i samband med antagandet av vissa följdlagar till nya rättegångsbalken för en utvidgning av konsulentorganisationen. En utvidgning skulle enligt utskottets mening möjliggöra bl. a. att konsulenterna och assistenterna efter rättegångsreformens ikraftträdande i väsentligt ökad utsträckning kunde verkställa särskild förundersökning i brottmål, bl. a. i flertalet mål rörande brott av underåriga med åtföljande personlig inställelse vid domstolens huvudförhandling. Ehuru detta riksdagsuttalande huvudsakligen motiverats med hänsyn till skyddskonsulenternas uppgifter före domen, avsåg det uppenbarligen en väsentligt större utökning av organisationen än den av strafflagberedningen ifrågasatta. Ehuru befattningshavarna inom skyddskonsulentorganisationen vanligen måst i huvudsak begränsa sin verksambet till det skyddsarbete för villkorligt dömda och villkorligt frigivna som enligt lag ovillkorligen skall fullgöras, ha de fått en arbetsbörda, som länge varit tyngande och nu hotar att bli dem övermäktig. I viss mån varierar arbetsbelastningen för de skilda konsulentdistrikten, beroende på sådana faktorer som övervaknings- och tillsynsklientelets storlek, antalet domstolar och sammanträdesfrekvensen vid dessa samt antalet fångvårdsanstalter och deras beskaffenhet. Arbetsbördans nuvarande fördelning på de olika distrikten belyses med hänsynstagande till nämnda faktorer i efterföljande tabell, som för varje konsulentdistrikt redovisar antalet personer som den 1 oktober 1946 resp. den 1 juli 1947 stodo under övervakning eller tillsyn enligt lagarna om villkorlig dom och villkorlig frigivning. 7-488232.

98 T a b . 13

Vissa uppgifter angående arbetsbördan inom konsulentdistrikten. Antal övervaknings- och tillsynsfall

Distrikt

Fångvårdsanstalter

Skyddsföreningar

•ho 194* h 1947 I. Stockholms stad

2 341

II. Stockholms län

420 Uppsala län

154 S:a

III. Södermanlands län Östergötlands län S:a

2 045

Långholmen

Föreningen Skyddsvärnet i Sthlm, Sthlms skyddsförening för frigivna, Sthlms kyrkliga socialråd, Sthlms stadsmission

453 [Svartsjö (Kungsgården Hall Haga Sjöliden Bogesund Halmsjön 149 Uppsala 602 Åby

210 Nyköping

Södermanlands läns skyddsförening

556 Norrköping Skenas

Östergötlands läns skyddsförening

92:

85 Kronobergs läns skyddsförening

183 Växjö Eleonora Singeshult Jönköping Solhyddan Lannaskede

IV. Kronobergs län

Jönköpings län

Svartsjö understödsförening

Uppsala samhjälp

Jönköpings läns skyddsförening

452 Kalmar Ödevata Västervik

Kalmar läns skyddsförening

V. Gotlands län

61 Visby

Gotlands fångvårdsförening

VI. Blekinge län

130 Karlskrona

Blekinge läns skyddsförening

185 Kristianstad

Kristianstads läns fångvårds- o. skyddssällskap

Malmö Tygelsjö Ystad

Föreningen Skyddsvärnet i Malmöhus län D:o i Hälsingborg

Halmstad Skogsgård Mäshult

Hallands läns fångvårdsförening

Härianda

Föreningen Skyddsvärnet i Göteborg

Kalmar län S:a

Kristianstads län Malmöhus län S:a VII. Hallands län

100 Göteborgs stad

916 Göteborgs och Bohus län i övrigt

145 S:a

99 Antal övervaknings- och tillsynsfall

Distrikt

Fångvårdsanstalter

Skyddsföreningar

Vänersborg Smälteryd Ollestad (Mariestad | Rödjan JLockerud [Leverstad

Föreningen Skyddsvärnet i Älvsborgs län Skaraborgs förening

läns

skydds-

läns

skydds-

Vio 1946 VT 1947 348

VIII. Älvsborgs län

Skaraborgs län . . . S:a

IX. Värmlands län . . .

Örebro län S:a X. Västmanlands län

Kopparbergs län . S:a

XII. a) Västernorrl. län utom Ångermani, västra o. mell. doms. b) Jämtlands län o. Ångermani. västra o. mell. doms. S;a XIII. a) Norrbottens län ,

355 Karlstad Orretorp Stöpsjön

Värmlands förening

280 Örebro

635 Skyddsvärnet i Örebro stad och län, Örebro läns skyddsförening

217 Västerås

Föreningen Västmanlands samhjälp, Västmanlands läns skyddsförening

460 Falun Svarttjärn

Skyddsvärnet bergs län

3S8

333 Gävle

Skyddsvärnet i Gävleborgs län, Hudiksvalls skyddsförening

273 Härnösand Hudiksvall

Västernorrlands läns skyddsförening

198 Östersund

Jämtlands förening

299 Luleå

Norrbottens läns skyddsförening

Umeå Sörbyn

205 S:a

512 Tillhopa

9 677

504 8 906

b) Västerbottens län.

i Koppar-

läns

skydds-

—

Redan med nu rådande begränsning av arbetsuppgifterna är det endast med största svårighet som skyddskonsulentorganisationen kan fungera. Den nuvarande arbets anhopning en innebår icke endast ett oskäligt utnyttjande av befattningshavarna, som under större delen av året tvingas till långvarigt övertidsarbete, utan dessutom betydande risker för en utveckling i ogynnsam riktning av skyddsarbetet i dess helhet. Faran härför blir ännu mera utpräglad med hänsyn till den delvis otillfredsställande utveckling som försiggått för det frivilliga skyddsarbetets vidkommande. Såsom i det föregående omtalats har å ena sidan skyddsarbetet vid vissa mindre föreningar kommit att i huvudsak ligga nere, bortsett från ett tämligen sporadiskt utdelande av understöd från inkomst av kapital, me-

100 dan å andra sidan verksamheten vid skyddsvärnsföreningarna i storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö utvecklats till att huvudsakligen innefatta en i yrkesmässiga former med heltidsanställda tjänstemän driven övervaknings-, tillsyns- och förundersökningsverksamhet. Dessa föreningars befattningshavare äro ej mindre arbetsbelastade än skyddskonsulenterna och skyddsassistenterna. Trots deras i många fall förtjänstfulla insatser har den tyngande arbetsbördan föranlett att övervaknings- och tillsynsarbetet i stora delar organiserats på ett sätt, som innebär att den personliga kontakten med de övervakade och den individuella omsorgen om dem åsidosattes. Orsaken härtill är främst den stora anhopningen av övervaknings- och tillsynsfall på de särskilda befattningshavarna, vilka därjämte ofta ha att verkställa ett betydande antal förundersökningar och även skola ägna sig åt skyddsföreningarnas primära uppgift att giva hjälpsökande stöd och vägledning. I det föregående har framhållits (se s. 24 ff och s. 76 ff) att befattningshavarna vid vissa skyddsföreningar, särskilt i storstäderna, äro synnerligen hårt belastade med övervaknings- och tillsynsuppdrag, i åtskilliga fall uppgående till över 200 uppdrag för varje befattningshavare. Det torde numera vara en allmän uppfattning bland sakkunniga personer att en övervakare icke lämpligen bör anförtros mera än ett 50-tal, högst omkring 75 övervaknings- och tillsynsuppdrag. Denna princip har icke tillnärmelsevis kunnat iakttagas. Anhopningen av övervaknings- och tillsynsuppdrag hos vissa skyddsvärnstjänstemän är ett tecken på bristfällig och otillräcklig organisation av skyddsarbetet i dess helhet. Att skyddsföreningarnas tjänstemän nödgas åtaga sig uppdrag till ett antal som är olämpligt stort sammanhänger delvis med föreningarnas svaga ekonomi. Genom tjänstemännens övervaknings- och tillsynsarvoden tillföras föreningarna ökade inkomster; de få härigenom möjlighet att finansiera sin verksamhet. Härtill kommer att föreningarna ofta så gott som tvingats att åtaga sig allt flera uppdrag, enär andra möjligheter icke stått till buds. Skyddskonsulentorganisationen har nämligen varit alltför sparsamt tilltagen för att konsulenterna och assistenterna skulle kunna åvägabringa den erforderliga avlastningen på de två vägar som äro möjliga, nämligen genom att själva åtaga sig övervaknings- och tillsynsuppdrag eller genom att anskaffa andra lämpliga övervakare och tillsynsman, frivilliga i annan bemärkelse än de heltidsanställda skyddsvärnstjänstemännen. Det är organisationen i dess helhet som brister. Den nuvarande situationen är enligt fångvårdsstyrelsens mening ohållbar och kan, om ändring ej kommer till stånd, allvarligt skada kriminalvården i frihet. En skyddsorganisation med jäktade befattningshavare, som sakna möjlighet att ägna personligt intresse åt de särskilda fallen, kan i längden icke fungera utan att både humanitetens och effektivitetens krav eftersättas. Skyddsfunktionärerna måste få tid att sysselsätta sig med de människor för vilkas skull de äro tillsatta. Om befattningshavarnas arbetsförhållanden ej förbättras, kan det befaras att övervaknings- och tillsynsinstituten förlora sin karaktär av hjälpåtgärder och urarta till en opersonlig och negativ kontroll.

101 En rutinmässig massövervakning måste bl. a. ofta leda till att övervakaren (tillsynsmannen) icke, förrän det redan är för sent, får tid att ägna sig åt fall som kräva hans uppmärksamhet. Det händer ej sällan att en villkorligt dömd eller villkorligt frigiven utan att ha börjat direkt missköta sig upphör att hålla kontakt med övervakaren. Om det dröjer länge innan övervakaren får tillfälle att söka upp honom, hinner han ofta försvinna ur synfältet, övervakaren har ingenting annat att göra än att rapportera avvikandet till konsulenten. Därest efterforskningar underhand ej leda till resultat måste hemställan göras hos vederbörande myndighet om åtgärder för den försvunnes efterlysning. I bästa fall anträffas den dömde, sedan han efterlysts, i godtagbara arbets- och bostadsförhållanden. Oftare visar det sig att den dömde under tiden utvecklats i negativ riktning. Skyddsfunktionärens roll begränsas då till att registrera polisens ingripande och i efterhand författa en rapport om anledningen till den dömdes misslyckande — en verksamhet som icke svarar mot befogade anspråk på vad man menar med kriminalvård i frihet. Skyddsfunktionärernas onormalt stora arbetsbörda är till men icke blott för övervaknings- och tillsynsverksamheten utan också för andra arbetsuppgifter. I vad angår skyddsarbetets uppgifter före domen, främst den särskilda förundersökningen i brottmål, har ovan framhållits att skyddskonsulenterna och skyddsassistenterna endast i ringa omfattning förmått fullfölja den roll som enligt de ursprungliga planerna har avsetts för dem. Att skyddsvärnstjänstemännen icke kunnat ersätta dem såsom domstolarnas medhjälpare är tydligt redan med hänsyn till dessa befattningshavares stora arbetsbörda. Med de ökade anspråk som numera måste ställas på förundersökningarnas kvalitet ha de heller icke alltid tillräcklig utbildning för denna verksamhet. I kapitlet om skyddsarbetet före domen har redogjorts för de viktiga konsekvenser som rättegångsreformens ikraftträdande medfört eller kommer att medföra för skyddsarbetet i denna del. Lagstiftningen förutsätter — enligt vad entydiga uttalanden under förarbetena giva vid handen — att skyddskonsulenterna och skyddsassistenterna i väsentlig utsträckning skola lämna sin medverkan i fråga om särskild förundersökning, bl. a. i flertalet brottmål mot ungdom (se s. 66); denna medverkan ställer ökade krav på befattningshavarnas tid och kvalifikationer, icke minst genom att de regelmässigt måste muntligen framlägga och komplettera sina utredningar vid domstolen. Självfallet är att konsulenterna och assistenterna icke kunna stå till förfogande för dessa nya arbetsuppgifter förrän deras antal blivit väsentligt utökat. Behovet av en förstärkt konsulentorganisation blir ännu mera framträdande i belysning av de reformkrav — bl. a. önskemålet att med frångående av den nuvarande skriftliga rapporteringen införa ett muntligt och mera personligt förfarande i övervaknings- och tillsynsärenden — som göra sig gällande oberoende av rättegångsreformen men på ett särskilt sätt aktualiserats genom dennas ikraftträdande. När muntligheten och omedelbarheten kommit i gång vid domstolarna, bl. a. i mål där villkorlig dom

102 meddelas och i mål om åtgärder mot villkorligt dömda, skulle det vara olyckligt om skyddskonsulenterna under sina förberedande utredningar för domstolens räkning och i sin övriga verksamhet skulle fortsätta i gamla hjulspår, d. v. s. tillämpa ett föråldrat förfarande, där de i betydande utsträckning måste bygga sina omdömen på skriftliga andrahandsuppgifter med de risker detta innebär för formalism och otillförlitlighet. I den debatt om skyddsverksamheten som tidvis förts under de senaste åren har ibland riktats tämligen skarpa anmärkningar mot de frivilliga skyddsföreningarnas organisation och särskilda sidor av deras verksamhet. Kritiken har bl. a. avsett befattningshavarnas kompetens och ställning i övrigt. I denna del torde kritiken i huvudsak ha varit ogrundad. Det övervägande antalet befattningshavare hos skyddsföreningarna har, ehuru den teoretiska utbildningen i åtskilliga fall är bristfällig eller helt saknas, genom långvarig och intresserad verksamhet förvärvat en erfarenhet, som gör dem skickade att under normala arbetsförhållanden handhava flertalet av de nuvarande arbetsuppgifterna. Den snabba utvecklingen på det kriminalpolitiska området torde dock ha medfört att brister i utbildningen i vissa fall göra sig gällande på ett mer eller mindre påfallande sätt. I fortsättningen torde detta bliva förhållandet i ökad utsträckning, såframt icke rekryteringen och utbildningen organiseras efter ändamålsenliga och enhetliga linjer. Beträffande den frivilliga skyddsverksamheten har ibland gjorts gällande att vissa skyddsföreningars totalutgifter skulle uppgå till oproportionerligt höga belopp i jämförelse med storleken av de från föreningarna utbetalade understöden till hjälpbehövande. I samband därmed har påståtts att föreningarnas bokföring lämnade stöd för antagandet att insamlade medel företrädesvis användas till löner och omkostnader. De sålunda gjorda anmärkningarna grunda sig delvis på en missuppfattning av skyddsverksamhetens ändamål. Många skyddsföreningar, som h a betydande kapitaltillgångar, begränsa sin verksamhet till att nästan uteslutande utdela understöd av influtna räntor, i den mån dessa icke läggas till kapitalet. Vid de mera verksamma föreningarna utgör som sig bör den rena understödsverksamheten endast en mindre del av hjälparbetet. I den mån det medhinnes med hänsyn till förundersökningsarbetet och den kontrollerande delen av övervaknings- och tillsynsarbetet inriktas arbetet i stället huvudsakligen på sådana mera positiva hjälpåtgärder som att planlägga klienternas framtida förhållanden, placera dem i rätt miljö, bistå dem med råd och upplysningar, i erforderlig utsträckning hänvisa dem till vederbörande socialvårdsorgan etc. För en förening, som lägger huvudvikten vid denna sida av skyddsarbetet, måste nödvändigtvis löne- och omkostnadskontot stå i ett ogynnsammare förhållande till posten för utbetalade understöd än vad som är fallet för en förening av den förstnämnda typen, som endast i mindre utsträckning ägnar sig åt egentligt skyddsarbete och följaktligen ej får vidkännas några nämnvärda kostnader därför.

103 Vissa föreningar synas vara angelägna att använda hela statsanslaget till utbetalande av understöd, medan bl. a. gåvomedel tagas i anspråk för avlöning av befattningshavare och administrationskostnader. I andra föreningar tillämpas däremot strängt den — enligt fångvårdsstyrelsens mening riktigare — principen att medel som insamlats eller eljest influtit från allmänheten användas uteslutande till understöd åt hjälpbehövande. Ej sällan tillämpas olika grunder för redovisning av kostnaderna för befattningshavarnas löner. Medan några föreningar från utgifterna för löner avräkna vad som influtit i arvoden för förundersöknings- och övervakningsuppdrag, tilllämpa andra det riktigare systemet att bokföra sistnämnda poster som inkomst och de till tjänstemännen utbetalade beloppen såsom utgifter för löner. Vissa föreningar synas över huvud taget icke göra någon skillnad beträffande användningen av skilda slags inkomster. De egentliga skyddsföreningarna — Stadsmissionen (se sid. 22) ej inbegripen — erhålla mer än hälften av sina inkomster från statsmedel: bidrag från anslaget till svenska skyddsförbundet och understöd från fångvårdsstyrelsen, anslag från kyrkliga församlingar samt ersättningar för tjänstemännens övervaknings-, tillsyns- och förundersökningsuppdrag. För de till svenska skyddsförbundet anslutna föreningarna uppgick under år 1946 det sammanlagda belopp som inflöt av statliga medel (även för förundersökning, övervakning och tillsyn) till omkring 300 000 kronor. De sammanlagda utgifterna till löner och administrationskostnader stego till ungefär samma belopp. Om föreningarnas tillskott av statsmedel i första hand reserveras för löner och omkostnader, kunna således endast de inkomster som erhållas från andra håll — anslag från kommuner och landsting, insamlade medel samt andra gåvor och medlemsavgifter m. m. — användas till hjälpverksamhet genom direkta understöd. Samtliga föreningar, understöden från Stadsmissionen ej inräknade, utbetalade under år 1946 understöd med sammanlagt omkring 200 000 kronor. Häremot svarade inkomster, som ej härrörde från statsmedel, med tillhopa omkring 237 000 kronor, varav omkring 5 000 kronor från kommuner, omkring 5 000 från landsting, omkring 100 000 från gåvor och medlemsavgifter samt omkring 85 000 från diverse inkomstkällor. Vid bedömande av de sålunda lämnade siffrorna bör beaktas, att vissa föreningar i posterna för utbetalade understöd inräkna kostnader för drivande av övergångshem, inackorderingshem och andra hj älpinrättningar. Principerna för en omorganisation. Enighet torde råda därom att det vid den blivande omorganisationen icke kan ifrågakomma att frångå den under några år prövade statliga organisationen av skyddskonsulenter och skyddsassistenter. Fångvårdsstyrelsen erinrar om de ovan återgivna uttalanden, vari vissa myndigheter hemställt om konsulentorganisationens utvidgning för tillgodoseende av särskilda arbetsuppgifter. Härtill kommer det uppenbara behovet av att förstärka arbetskrafternas antal för att de nuvarande uppgifterna skola kunna fullgöras. Men när det skall avgöras,

104 vilken omfattning en sådan utvidgning bör erhålla, uppkommer spörsmålet, huruvida alla skyddsarbetets nya uppgifter böra fullgöras av konsulentorganisationen eller om vissa av dessa böra överlåtas på en med statligt bistånd reorganiserad frivillig skyddsverksamhet. Besvaras sistnämnda fråga nekande, uppställer sig ett annat spörsmål, nämligen huruvida några av skyddsföreningarnas nuvarande arbetsuppgifter kunna fullgöras på ett rationellare sätt, om de övertagas av den utvidgade konsulentorganisationen. Frågan huruvida den erforderliga förstärkningen av skyddsarbetets organisation bör åvägabringas genom utbyggnad av företrädesvis den enskilda eller statliga skyddsverksamheten bör enligt styrelsens mening icke lösas på teoretiska eller allmänprincipiella grunder utan med hänsyn till de praktiska möjligheterna att för en skälig kostnad erhålla en organisation av skyddsarbetet som är tillfredsställande ur såväl humanitetens som effektivitetens synpunkt. Fångvårdsstyrelsen har till en början undersökt möjligheterna att finna en lösning genom att förstärka det frivilliga skyddsarbetets organisation. Därvid framstod det redan tidigt som uppenbart att man icke kunde bygga vidare på den nuvarande tämligen lösliga och föga ensartade organisationen utan delvis måste söka sig fram på nya vägar. En möjlighet som prövades var att — i viss mån efter mönster av de nuvarande s. k. samhjälpsföreningarna — söka i varje län få till stånd en intresseorganisation mellan föreningar och sammanslutningar som bedriva verksamhet till stöd för straffade personer och andra hjälpbehövande. Vid varje länsförbund skulle finnas en mottagningsbyrå under ledning av en föreståndare samt efter omständigheterna med ytterligare en eller flera tjänstemän. Såsom villkor för statsbidrag skulle gälla bl. a. att gåvor och insamlade medel ej finge användas till löner och administrationskostnader, att byråföreståndare och assistenter skulle i lönehänseende jämställas med skyddskonsulent respektive skyddsassistent, att sådana tjänstemän ej finge anställas, förrän deras kompetens vitsordats av en central tillsynsmyndighet, samt att icke blott användningen av statsanslaget utan förbundets verksamhet över huvud taget skulle vara underkastad inspektion av tillsynsmyndigheten. Vid de fortsatta överläggningarna blev emellertid tanken att uppmuntra till bildandet av länsförbund snart övergiven. Den främsta anledningen härtill var, att det syntes såväl principiellt som praktiskt oriktigt att låta viktiga funktioner inom kriminalvården — såsom särskild förundersökning, övervakning och tillsyn — för vilkas behöriga fullgörande samhället hade ansvar, bliva beroende av enskilt initiativ. Ur praktisk synpunkt ansågs det vidare betänkligt att rekommendera inrättandet av en så gott som helt ny organisation, som i regel icke kunde anknyta till någon redan existerande. I viss mån avgörande var också det förhållandet att de mest trängande reformfrågorna avsågo förundersöknings-, övervaknings- och tillsynsverksamheten i storstäderna. Att söka få skyddsföreningarna i dessa städer ombildade till en mera tillfredsställande föreningstyp utan anhopning av förundersöknings- och övervakningsuppdrag på samma befattningshavare skulle möta stora svårigheter, främst med hänsyn till den stora roll som

105 arvodena för förundersökningar och i mindre mån övervaknings- eller tillsynsuppdrag spelade för föreningarnas relativt ansträngda ekonomi. Det enda rationella syntes därför vara att söka åvägabringa att dessa föreningars verksamhet beträffande förundersökning, övervakning och tillsyn i stor utsträckning överlämnades åt statliga befattningshavare. Preliminära kalkyler visade också att en riksomfattande organisation med skyddsförbund av den planerade typen skulle kräva så stora statsbidrag att den i varje fall icke skulle bli billigare än en helt statlig organisation. På ovan anförda skäl har fångvårdsstyrelsen kommit till den uppfattningen att den utvidgning av skyddskonsulentorganisationen, som i vart fall måste äga rum, bör erhålla sådan omfattning att organisationen blir mindre beroende av medverkan från frivilliga skyddsföreningar för att kunna fullgöra de arbetsuppgifter inom skyddsarbetet före och efter domen som ankomma på skyddsfunktionärerna. Skyddskonsulenterna och skyddsassistenterna böra vara så många, att de utan att någon befattningshavare erhåller ur behandlingssynpunkt olämpligt stort antal uppdrag kunna stå till domstolarnas förfogande för särskild förundersökning i brottmål ävensom utredningar och upplysningar i övrigt av betydelse för valet av behandlingsform mot de tilltalade, samtidigt som de kunna fullgöra sina uppgifter inom skyddsarbetet för de villkorligt dömda samt de frigivna och utskrivna. I sistnämnda hänseende har det ansetts angeläget, såsom redan framhållits i kapitlet om övervakning och tillsyn, att icke övergå till ett system med uteslutande yrkesmässiga övervakare och tillsynsmän utan att därjämte med sorgfälligt urval i relativt betydande utsträckning anlita frivilliga krafter. Dessa böra emellertid hämtas även från personkategorier som hittills endast i mindre mån anlitats för sådana uppdrag, bl. a. funktionärer i bildningsförbund och andra ideella sammanslutningar, fackföreningar och politiska föreningar ävensom arbetsledare och arbetskamrater till de dömda. Konsulenterna och assistenterna skola således inom denna del av skyddsarbetet få till huvudsaklig uppgift att dels anskaffa lämpliga frivilliga övervakare och tillsynsmän i alla de fall där detta synes fördelaktigt med hänsyn till den dömdes inordnande i samhällslivet, dels själva vara övervakare och tillsynsmän i de fall där en mera yrkesmässig tillsyn synes påkallad, dels på ett mera personligt sätt ägna uppmärksamhet åt de fall som överlämnats till andra övervakare och tillsynsmän. Därvid har förutsatts att, sedan distrikten blivit mindre och befattningshavarna flera, den nu tillämpade skriftliga rapporteringen i regel skall upphöra och ersättas med muntliga Överläggningar mellan konsulenter och assistenter, övervakare, tillsynsmän, villkorligt dömda, frigivna eller utskrivna. Vad därefter angår de frivilliga skyddsföreningarna föreligger enligt styrelsens mening fortfarande skäl att det allmänna understödjer — i vissa fall mera effektivt än tidigare sådana skyddsföreningar, nu befintliga eller senare tillkommande, som fylla uppgiften att i riktiga och praktiska former tillvarataga den enskildes vilja att hjälpa och låta den komma de för brott dömda tillgodo. Detta slags föreningar kunna också ha arbetsuppgifter inom andra områden. Denna fråga berörs närmare i 9 kap.

106 KAP. 8.

Förslag till utvidgad skyddskonsulentorganisation. Organisationens omfattning. På grundval av de i föregående kapitel utvecklade principerna har fångvårdsstyrelsen upprättat en plan för en utvidgad skyddskonsulentorganisation. Planen utgår från att de större skyddsföreningarnas befattning med förundersöknings-, övervaknings- och tillsynsverksamhet skall minskas. När antalet konsulenter och assistenter ökas kunna dessa själva åtaga sig en relativt betydande del av förundersöknings-, övervaknings- och tillsynsuppdragen; de få därjämte möjlighet att förvärva ett ökat antal frivilliga krafter för sådana uppdrag och att noggrant följa de frivilliga övervakarnas och tillsynsmännens verksamhet. Vid kontrollen ersättas de skriftliga rapporterna i regel av muntliga överläggningar. Den nu upprättade planen förutsätter att de övervaknings- och tillsynsuppdrag, som innehavas av heltidsanställda tjänstemän vid skyddsvärnsföreningarna i Stockholm, Göteborg och Malmö, tillhopa omkring 2 300 fall, till ungefär två tredjedelar (omkring 1 500 fall) övertagas av skyddskonsulenter och skyddsassistenter i dessa städer (tillhopa 26 konsulenter och assistenter). Varje konsulent och assistent skulle erhålla i medeltal 60 sådana uppdrag (26 X 60 = 1560 uppdrag). De återstående skulle utövas av frivilliga övervakare och tillsynsmän, anskaffade genom konsulenternas försorg, eller av befattningshavare vid sådana skyddsföreningar, som alltjämt komma att bestå. Konsulenterna och assistenterna i de nämnda städerna skulle vara beredda att i mån av behov åtaga sig ytterligare ett mindre antal övervaknings- och tillsynsuppdrag. En och samma befattningshavare skulle dock aldrig, utom i rena undantagsfall, vara förordnad som övervakare eller tillsynsman för flera än 75 personer. För en frivillig övervakare skulle 5 sådana uppdrag i regel vara maximum. Även i övriga delar av landet skulle skyddskonsulenter och skyddsassistenter i mån av behov övertaga de övervaknings- och tillsynsuppdrag som nu utövas av skyddsföreningarnas befattningshavare. Dessutom skulle konsulenterna och assistenterna åtaga sig andra sådana uppdrag. Det högsta antalet uppdrag för varje konsulent eller assistent skulle —• med hänsyn till deras resor m. m. — sättas lägre än i de nyssnämnda städerna. I medeltal skulle envar av de heltidsanställda innehava ett 40-tal övervaknings- och tillsynsuppdrag, tillhopa (25 X 40) = omkring 1 000 uppdrag. Detta

107 innebär naturligtvis icke att samtliga befattningshavare skulle ha lika många uppdrag, utan fördelningen skulle verkställas på det sätt som finnes lämpligast med hänsyn till rådande organisatoriska förhållanden. Konsulenterna och assistenterna böra i regel ej åtaga sig att vara övervakare eller tillsynsman för personer som äro bosatta på långt avstånd från deras stationeringsorter. Ej heller böra de utöva övervakning eller tillsyn i lättare fall eller när ett förordnande av frivillig övervakare eller tillsynsman synes bäst ägnat att hjälpa den dömde till rätta. Då övervaknings- och tillsynsfallen i relativt betydande utsträckning äro koncentrerade till tätorterna, kunna dessa synpunkter emellertid tillgodoses utan att föranleda minskning av det antal uppdrag, som enligt vad nyss sagts skulle innehavas av skyddskonsulenter och skyddsassistenter. I den nedan föreslagna organisationen finnes — såvitt framgår av de nu övervakades hemvist — på konsulenternas och assistenternas stationeringsorter eller i närheten av dessa ett så stort antal övervaknings- och tillsynsfall att varje konsulent och assistent kan erhålla ett 40-tal uppdrag, samtidigt som åtskilliga fall överlämnas till frivilliga övervakare och tillsynsmän. Enligt de sålunda verkställda beräkningarna skulle konsulenterna och assistenterna komma att sammanlagt innehava omkring (1 560 + 1 000) 2 500 övervaknings- och tillsynsuppdrag eller mer än fjärdedelen av hela antalet sådana uppdrag (den 1 juli 1947: 9 591). Statsverkets årliga utbetalningar till övervaknings- och tillsynsarvoden skulle därigenom minskas med omkring 65 000 kronor. Under år 1947 verkställdes omkring 1 700 särskilda förundersökningar av befattningshavare vid frivilliga skyddsföreningar, varav omkring 1 400 av tjänstemän vid skyddsvärnen i Stockholm, Göteborg och Malmö. Under senare delen av år 1948 synas befattningshavare vid skyddsföreningar ha anlitats som förundersökare i större omfattning än tidigare. I det föregående har anförts, att skyddskonsulenterna och skyddsassistenterna hittills endast i mycket begränsad utsträckning kunnat själva åtaga sig att verkställa särskild förundersökning. Av olika skäl (se ovan s. 65 f.) böra de emellertid vara beredda att mottaga ett avsevärt större antal sådana uppdrag, bl. a. flertalet särskilda förundersökningar i sådana brottmål mot underåriga, där anledning förekommer att döma till frihetsförlust eller att meddela villkorlig dom. Styrelsen räknar med att envar av konsulenterna och assistenterna i Stockholm, Göteborg och Malmö skall kunna utföra i medeltal omkring 50 förundersökningar om året. För varje befattningshavare i övriga distrikt har beräknats i medeltal minst 40 sådana uppdrag per år. Beträffande uppdragens fördelning mellan befattningshavarna gäller vad ovan sagts angående övervakning och tillsyn. De gjorda beräkningarna innebära att konsulenterna och assistenterna skulle komina att sammanlagt verkställa omkring 2 500 särskilda förundersökningar om året, d. v. s. bortåt hälften av det årliga antalet sådana undersökningar som beräknas för hela landet (jfr ovan s. 64). Härigenom minskas statsverkets utgifter till förundersökningsarvode m. m. med 137 000 kronor.

108 De egna övervaknings-, tillsyns- och förundersökningsuppdragen utgöra endast en del av skyddskonsulenternas och skyddsassistenternas arbetsbörda. Vid planläggningen av en utvidgad organisation måste man också beakta sådana arbetsuppgifter som deras allmänna utredningsskyldighet gentemot domstolarna, inbegripet anvisande av lämpliga förundersökare och övervakare samt bistånd åt andra förundersökare, deras medverkan vid anordnande av eftervård åt personer som skola frigivas eller utskrivas, deras rådgivande och kontrollerande verksamhet i förhållande till frivilliga övervakare och tillsynsmän, vidtagandet av hjälpåtgärder för villkorligt dömda, frigivna och utskrivna samt över huvud taget alla de skilda åtgärder som ifrågakomma inom den verksamhet som åligger skyddskonsulenterna och skyddsassistenterna. Såsom ovan anförts ha åtskilliga av dessa arbetsuppgifter erhållit ökad betydelse till följd av det kriminalpolitiska reformarbetet, varjämte den nya rättegångsordningen ställer ökade krav på befattningshavarnas tid och kompetens. Med hänsyn till alla de faktorer som medverkat eller komina att medverka till att öka arbetsbördan för skyddskonsulenterna och deras assistenter synes det sannolikt att det för en fullt tillräcklig och effektiv organisation, som innesluter även stora delar av den nu till storstädernas skyddsvärnsföreningar förlagda verksamheten, skulle krävas nyanställning av ett 60-tal skyddskonsulenter och skyddsassistenter. Någon fullt tillförlitlig uppskattning av personalbehovet kan emellertid icke göras, förrän ytterligare erfarenheter vunnits av rättegångsreformens verkningar. I avvaktan härpå måste organisationen i viss mån erhålla provisorisk karaktär. För frågan om dess slutliga omfattning är det vidare delvis av betydelse, i vilken utsträckning det framdeles kominer att finnas frivilliga skyddsföreningar med den organisation och de uppgifter som föreslås i förevarande utredning. Fångvårdsstyrelsen har därför funnit sig tillsvidare böra föreslå en sådan mera begränsad utvidgning av konsulentorganisationen som synes oundgänglig för att de föreskrivna arbetsuppgifterna skola k u n n a fullgöras på behörigt sätt av kompetenta befattningshavare. Styrelsen föreslår att på sätt nedan sägs antalet skyddskonsulenter ökas från 13 (därav en deltidsanställd) till 31 (därav 2 deltidsanställda) och antalet skyddsassistenter från 6 till 22, alltså en sammanlagd ökning med 18 konsulenter och 16 assistenter eller med tillhopa 34 befattningshavare. Därvid må erinras dels att hela antalet jämförliga befattningshavare vid skyddsvärnsföreningarna i Stockholm, Göteborg och Malmö f. n. överstiger 20, dels att en betydande del av merkostnaden för den utvidgade organisationen motsvaras av besparingar som uppkomma genom att skyddskonsulenterna och skyddsassistenterna utan särskild kostnad fullgöra ett stort antal av de förundersöknings-, övervaknings- och tillsynsuppdrag som nu ersättas av allmänna medel. Angående kostnadsberäkningar, se vidare 10 kap. En nödvändig förutsättning för att en organisation med det föreslagna begränsade antalet konsulenter och assistenter skall bliva funktionsduglig är att dessa befattningshavare i erforderlig utsträckning erhålla biträden

109 för registreringsarbete samt andra löpande kontors- och expeditionsgöromål. Det k a n icke anses rationellt att, såsom hittills i viss utsträckning varit fallet, låta skyddskonsulenter och skyddsassistenter, placerade i 24 resp. 20 lönegraden, dagligen åt dylika göromål ägna ett avsevärt antal arbetstimmar. Vid bedömande av biträdesbehovet måste beaktas att konsulenterna och assistenterna för behörigt fullgörande av sina viktigaste arbetsuppgifter måste i stor utsträckning vistas på resor eller eljest lämna sina expeditioner. Till följd av det ökade antal inställelser vid domstol och besök hos övervakare m. fl., som föranledes av rättegångsreformen och övergången till muntlighet i övervaknings- och tillsynsärenden, komma de framdeles i ännu större utsträckning än för närvarande att vara frånvarande från expeditionslokalerna. Deras biträden måste därför ha tillräckliga kvalifikationer för att självständigt handhava registreringen, vidtaga rutinmässiga expeditionsåtgärder, underrätta konsulenten om brådskande ärenden som påkalla åtgärd, preliminärt mottaga hjälpsökande, besvara förfrågningar utan att åsidosätta föreskriven sekretess etc. Att dessa uppgifter fullgöras på behörigt sätt är av stor betydelse, icke minst för domstolarna, som i växande utsträckning behöva anlita konsulenterna och assistenterna. Införandet av muntlighet och omedelbarhet vid konsulenternas handläggning av på dem ankommande ärenden medför icke någon minskning av registreringsgöromålen. Snarare föranleder den skriftliga rapporteringens upphörande att ökad vikt måste läggas vid en tillförlitlig registrering, som bl. a. innefattar kortfattade minnesanteckningar om muntliga rapporter och framställningar samt om konsulenternas beslut, yttranden och övriga åtgärder m. m. Det bör därför icke ifrågakomma att såsom hittills söka lösa biträdesfrågan med anlitande av arvodesavlönad personal. Icke heller är det tillfyllest med en så begränsad medelsanvisning att endast nyanställning av okvalificerad personal i den lägsta lönegraden av gällande befordringsgång kan äga rum.

Distriktsindelningen. Vid uppgörandet av plan för ny indelning av landet i skyddskonsulentdistrikt har iakttagits att uppdelning av en domsaga på olika distrikt icke bör förekomma samt att ett län bör fördelas på skilda distrikt endast då betydande fördelar vinnas därigenom. Det har ansetts att varje konsulentdistrikt i regel icke bör innefatta mindre än cirka 200 eller mera än 400 övervaknings- och tillsynsfall. Undantag från maximisiffran har dock måst göras för vissa storstadsdistrikt. Minimisiffran har underskridits i två fall, nämligen genom att bibehålla Gotlands län såsom eget distrikt och genom att i Norrbottens län inrätta ett särskilt distrikt, omfattande Gällivare domsaga; konsulenterna i dessa distrikt skola vara deltidsavlönade. För att beräkna det sannolika antalet fall i varje distrikt har fångvårdsstyrelsen införskaffat uppgifter, avseende den 1 oktober 1946 och den 1 juli 1947, angående antalet till varje övervakningsdomstol hörande villkorligt dömda med

110 övervakning ävensom angående antalet villkorligt frigivna som äro bosatta inom de skilda övervakningsdomstolarnas jurisdiktionsområden. Tillsynsklientelet bland de till ungdomsfängelse, förvaring och internering dömda har fördelats enligt motsvarande grunder. De sålunda erhållna siffrorna för den lokala fördelningen av hela det nuvarande övervaknings- och tillsynsklientelet ha beaktats vid den av fångvårdsstyrelsen uppgjorda planen för distriktsindelningen (se s. 116 ff.). Därvid ha även andra faktorer tillmätts betydelse, bl. a. distriktens geografiska utsträckning och beskaffenhet i kommunikationshänseende, antalet i distrikten belägna domstolar och sammanträdesfrekvensen vid domstolarna, antalet fångvårdsanstalter av olika storlek och beskaffenhet, den frivilliga skyddsverksamhetens omfattning m. m. För städerna Stockholm och Göteborg föreligga särskilda förhållanden. Med hänsyn till övervaknings- och tillsynsverksamhetens större omfattning i dessa städer har det ansetts lämpligt att uppdela dem i lokala distrikt, delvis i anslutning till distriktsindelningen inom fattigvården. I Stockholms stad skall enligt den uppgjorda planen finnas fem konsulentdistrikt (5 konsulenter och 10 assistenter). Ett av distrikten har gjorts mindre arbetstyngt med hänsyn till det beräknade antalet övervaknings- och tillsynsfall. Därigenom möjliggöres att konsulenten i detta distrikt tilldelas speciella funktioner, nämligen att vara fångvårdsstyrelsens särskilda kontaktman med därav föranledda utredningsuppgifter samt att i mån av behov fördela uppdrag mellan de olika distrikten. I regel skola visserligen förundersöknings-, övervaknings- och tillsynsuppdragen åvila det distrikt där den tilltalade eller dömde är bosatt, men jämkningar kunna erfordras. Vid flyttning inom Stockholm till församling tillhörande annat konsulentdistrikt bör uppsikten å övervakningen eller tillsynen icke automatiskt överflyttas, utan det torde få bero på omständigheterna i varje särskilt fall huruvida så skall ske. Göteborgs och Bohus län samt Hallands län utgöra enligt planen tre konsulentdistrikt, varvid konsulenterna och tre assistenter placeras i Göteborg; de två återstående assistenterna placeras i respektive Halmstad och Uddevalla. En av konsulenterna skall erhålla lättnader med hänsyn till övervaknings- och tillsynsverksamheten och i stället tilldelas speciella arbetsuppgifter, bl. a. att vara fångvårdsstyrelsens särskilda utredningsman och att i mån av behov fördela uppdragen mellan distrikten. De två konsulenter i Stockholm och Göteborg som sålunda erhålla speciella uppgifter skola vidare i första hand stå till de i dessa städer förlagda hovrätternas förfogande för erforderliga utredningar med åtföljande inställelse vid huvudförhandling i brottmål. Stockholmskonsulenten kan därjämte komma att anlitas av Högsta domstolen. Biträde åt överrätterna i Stockholm torde jämväl få lämnas, måhända i större utsträckning, av konsulenten i det distrikt (Stockholms landsdistrikt) som enligt förslaget skall omfatta de domsagor i Stockholms län som ha kansli i eller intill Stockholm. Denne konsulent skulle även få vissa utredningsuppgifter för fångvårds-

Ill styrelsens räkning. Konsulenten i Malmö och konsulenterna i övriga hovrättsstäder — Jönköping, Sundsvall och Umeå — skulle likaledes stå. till hovrätternas förfogande. Det torde liksom nu böra ankomma på Kungl. Maj :t att förordna om rikets indelning i skyddskonsulentdistrikt ävensom att bestämma konsulenternas och assistenternas stationeringsorter.

Rekrytering och utbildning. I detta sammanhang torde böra upptagas frågan om skyddskonsulenternas och skyddsassistenternas rekrytering och utbildning. Härom finnas ej andra bestämmelser än vissa stadganden om kompetensvillkor i 23 och 24 §§ i 1943 års instruktion för statens skyddskonsulenter och skyddsassistenter. För behörighet till konsulentbefattning fordras lämpliga personliga egenskaper för självständig bedömning och handläggning av göromålen, lämplig utbildning samt beprövad erfarenhet från arbete bland för brott straffade eller dömda, från verksamhet för ungdomsskydd eller från annan verksamhet som är ägnad att giva motsvarande förberedelser för befattningen. För behörighet till assistentbefattning fordras för uppgiften lämpliga personliga egenskaper, nödig utbildning samt praktisk erfarenhet av socialt arbete. Fångvårdsstyrelsen har icke utfärdat några anvisningar angående rekryteringen och utbildningen. Såsom ovan omtalats har flertalet av de nuvarande konsulenterna och assistenterna avlagt fullständig social examen vid socialinstitut och därjämte praktiserat inom olika grenar inom socialvården. I några fall har akademisk examen i förening med praktik inom skyddsverksamhet eller fångvård meriterat till anställning som konsulent. I enstaka fall har långvarig erfarenhet av skyddsverksamhet och socialt arbete ansetts tillfyllest. Beträffande fångvårdsanstalternas personal finnas mera utförliga föreskrifter och anvisningar om rekryteringen och utbildningen. Kompetensföreskrifterna äro i viss mån snävare än för skyddskonsulenterna och skyddsassistenterna. Enligt 49 § instruktionen den 21 juni 1946 för fångvårdsstyrelsen och fångvårdsanstalterna fordras för behörighet till befattning som direktör, kamrerare och assistent — med visst undantag — att hava avlagt studentexamen eller avgångsexamen från tekniskt läroverk eller annan jämförlig examen. Innan någon utnämnes till ordinarie befattningshavare vid fångvårdsanstalt bör han ha ådagalagt sin lämplighet för fångvårdstjänst samt hava genomgått sådan utbildning som för olika tjänstegrader finnes anordnad inom fångvården, såframt ej fångvårdsstyrelsen på grund av förekommande omständigheter i undantagsfall medger befrielse från dessa fordringar. Sedan fångvårdsstyrelsen den 30 november 1944 avlämnat en i samråd med särskilda sakkunniga verkställd utredning angående fångvårdspersonalens rekrytering och utbildning m. m. (SOU 1944: 60) ävensom den 19 juni 1945 med beaktande av inkomna yttranden avgivit slutligt förslag

112 i ämnet, har Kungl. Maj :t i skrivelse den 31 juli 1945 bl. a. bemyndigat fångvårdsstyrelsen att under budgetåret 1945/46 anordna utbildning för befattningshavare i huvudsaklig överensstämmelse med styrelsens sistnämnda förslag. Detta bemyndigande har sedermera förlängts på ett budgetår i sänder. Genom cirkulär den 18 augusti 1945, nr 5, har fångvårdsstyrelsen meddelat anvisningar beträffande rekryteringen och utbildningen av fångvårdens befattningshavare i högre lönegrader. Enligt cirkuläret gives vid rekrytering av personal till anställning som assistent i regel företräde åt sökande med utbildning i juridiska, pedagogiska, samhällsvetenskapliga eller sociala ämnen, varjämte hänsyn tages till föregående praktik inom socialvården eller skyddsverksamheten samt till erfarenhet av praktiskt yrkesarbete. Beträffande utbildningen föreskrives i cirkuläret att aspirant — sedan han under lämplig tids provtjänstgöring å fångvårdsanstalt, därav i regel någon tid såsom vaktkonstapel, eller hos skyddskonsulent eller i skyddsförening befunnits lämpad för fångvårdstjänst — skall på det sätt och i den utsträckning fångvårdsstyrelsen i varje särskilt fall bestämmer erhålla teoretisk utbildning i straffrättsliga, kriminologiska, pedagogiska, medicinska och sociala ämnen ävensom praktisk utbildning i sinnessjukvård och öppen socialvård. Vid sitt bestämmande av utbildningens omfattning tar styrelsen hänsyn till aspirantens tidigare teoretiska och praktiska utbildning. Den teoretiska delen av utbildningen bedrives, särskilt i fråga om straffrätt och fångvårdskunskap, i viss utsträckning genom självstudier och kan i övrigt förvärvas bl. a. genom studier vid socialinstitut. Erforderlig utbildning i psykiatri och sinnessjukvård beredes aspiranten i två etapper, dels genom att aspiranten följer den två månaders föreläsningskurs i rättspsykiatri med demonstrationer, som två gånger om året anordnas för medicine kandidater vid rättspsykiatriska kliniken å Långholmen, samt under nämnda tid och ytterligare två månader deltar i det praktiska arbetet vid kliniken, dels genom att aspiranten — före eller efter tjänstgöringen vid kliniken — praktiserar vid sinnessjukhus, vanligen två månader. I den mån det med hänsyn till aspirantens tidigare utbildning och praktik finnes erforderligt, bör han under någon tid praktisera inom den öppna socialvården eller skyddsverksamheten. Vid sidan av det egentliga utbildningsprogrammet kan fångvårdsstyrelsen bereda aspirant — och även annan tjänsteman — tillfälle att deltaga i särskild utbildning, t. ex. straffrättsliga eller kriminologiska kurser, kurser för ungdomsledare etc. Vidare äger fångvårdsstyrelsen anordna konferenser i Stockholm förenade med studiebesök på anstalter och institutioner ävensom sända föreläsare till de särskilda anstalterna och medgiva tjänstemän att företaga studieresor. Redan i sin ovannämnda utredning anförde fångvårdsstyrelsen, att det syntes önskvärt med en viss cirkulation mellan befattningshavarna i kriminalvården inom och utom anstalterna. En sådan cirkulation har i viss utsträckning kommit till stånd genom att assistenter vid fångvårdsanstal-

113 terna erhållit tillfälliga förordnanden å skyddskonsulent- och skyddsassistenttjänster samt omvänt genom att skyddskonsulenter och skyddsassistenter uppehållit befattningar vid fångvårdsanstalt. Erfarenheterna av detta system ha varit gynnsamma. Inom en modern kriminalvård kan man enligt styrelsens mening icke draga några skarpa gränser mellan anstaltsbehandling och vård i frihet. Från såväl principiella som praktiska synpunkter synes det vara lämpligt att tjänstgöring inom de olika delarna av styrelsens verksamhetsområde sinsemellan tillerkännas samma meritvärde. Vid tillsättande av tjänst vid fångvårdsanstalt eller inom skyddskonsulentorganisationen bör således icke någon skillnad i och för sig göras med hänsyn till det förhållandet att sökande tjänstgjort inom det ena eller andra av de nämnda områdena. Det är dock önskvärt att varje kriminalvårdstjänsteman har praktik från såväl anstaltsvård som kriminalvård i frihet. I detta sammanhang må framhållas lämpligheten av en viss cirkulation även mellan kriminalvården och jämförliga arbetsområden inom socialvården. Med hänsyn till det sist anförda samt till den nu föreslagna ökningen av antalet skyddskonsulenter och skyddsassistenter, som kan medföra att rekrytering till dessa befattningar möter större svårigheter än hittills, finner fångvårdsstyrelsen det angeläget att även för skyddskonsulenterna och skyddsassistenterna de huvudsakliga grunderna för rekrytering och utbildning bliva fastställda. Ett ytterligare skäl härför utgör det förhållandet att det pågående reformarbetet, icke minst ikraftträdandet av rättegångsreformen, ställer allt högre krav på skyddsfunktionärernas kvalifikationer. Den omständigheten att tjänstgöring inom skyddskonsulentorganisationen i princip likställes med tjänstgöring vid fångvårdsanstalt medför ej nödvändigtvis att de i fångvårdsinstruktionen uppställda kompetenskraven göras tillämpliga även i fråga om skyddskonsulenterna och skyddsassistenterna. Däremot synes det vara lämpligt att de beträffande anstaltstjänstemännens utbildning meddelade föreskrifterna utsträckas att gälla även för befattningshavarna inom skyddskonsulentorganisationen. Även för dessa torde det nämligen ofta komma att föreligga ett framträdande behov av efterutbildning sedan aspiranttjänstgöringen börjat. Den kompletterande utbildningen torde icke så ofta som för anstaltstjänstemännen komma att avse genomgående av rättspsykiatrisk kurs eller praktik i sinnessjukvård och socialvård — detta ingår i regel i den för ifrågavarande aspiranter vanliga utbildningen vid socialinstitut — men det torde ofta vara erforderligt att de blivande skyddskonsulenterna, som i betydande utsträckning skola syssla med tillämpningsfrågor beträffande villkorlig dom och villkorlig frigivning m. m., beredas tillfälle att komplettera sina kunskaper om allmänstraffrättsliga frågor och om kriminalvårdens organisation. Huru denna efterutbildning skall tillgå kan icke regleras generellt utan torde få ankomma på fångvårdsstyrelsens prövning i varje särskilt fall. I likhet med övriga aspiranter inom kriminalvården böra praktikanter inom skyddskonsulentorganisationen — ävensom tjänstemän inom denna organisation — kunna beredas tillfälle att deltaga i speciella kurser, företaga studieresor, 8—488232.

114 kallas till konferenser i Stockholm etc. Delvis är detta redan nu möjligt enligt 14 § i fångvårdsinstruktionen, som avser alla befattningshavare inom fångvårdsstyrelsens verksamhetsområde. Med åberopande av det sagda föreslår fångvårdsstyrelsen, att erforderliga medel måtte ställas till styrelsens förfogande för att anordna utbildningskurser för aspiranter till befattning som skyddsassistent och skyddskonsulent enligt samma grunder som nu gälla beträffande utbildning av aspirant till befattning som assistent vid fångvårdsanstalt ävensom att Kungl. Maj:t måtte medgiva att sistnämnda kursverksamhet utsträckes till att avse jämväl skyddskonsulentorganisationen.

Befattningshavarnas löneplacering. Starka skäl kunna anföras för en allmän uppflyttning av skyddskonsulenterna från 24 till högre lönegrad. Konsulenterna ha tilldelats krävande arbetsuppgifter, vilkas behöriga fullgörande är av stor samhällelig betydelse. Såväl under skyddsarbetet före domen — såsom domstolens främsta medhjälpare vid valet av behandlingsform — som i egenskap av övervaknings- och tillsynsmyndigheter ha de att fullgöra arbetsuppgifter som förutom gott omdöme och lämpliga karaktärsegenskaper kräva socialpsykologisk orientering förenad med blick för människor samt ingående kännedom om den moderna kriminalvården och socialvården i alla förgreningar. Dessa förutsättningar vinnas endast genom grundlig utbildning kompletterad med mångsidig praktik samt erfarenhet av människor och miljöer. 1 avlöningshänseende har jämförelse gjorts med fattigvårds- och barnavårdskonsulenterna, som numera äro placerade i 26 lönegraden, samt med direktörerna vid fångvårdens anstalter, vilka tillhöra 27, 29 och 31 lönegraderna och av fångvårdsstyrelsen år 1946 föreslagits uppflyttade till lägst 28 lönegraden. Ytterligare må nämnas att länsarbetsdirektörerna äro placerade i 29, 31 och 33 lönegraderna. Jämförelser kunna vidare göras mellan skyddskonsulenterna och landsfiskalerna. Sistnämnda befattningshavare, som äro uppförda i 25, 26 och 27 lönegraderna, ha i likhet med konsulenterna att företräda ett statligt intresse vid domstolarnas handläggning av brottmål och att utöva en kontrollerande uppsikt, som visserligen är av helt annan karaktär än konsulenternas ledning av övervaknings- och tillsynsverksamheten men innebär ett motsvarande ansvar. Även om det med fog kan göras gällande, att en uppflyttning av skyddskonsulenterna i lönehänseende nu borde vidtagas, har fångvårdsstyrelsen stannat vid att föreslå att 24 lönegraden bibehålies för flertalet skyddskonsulenter. Samtidigt föreslår styrelsen att ett mindre antal konsulentbefattningar placeras i högre lönegrad. Ett skäl härför har varit att det ur rekryteringssynpunkt är önskvärt att differentiera konsulentbefattningarna i avlöningshänseende. Det kan nämligen icke anses lämpligt att samtliga konsulenttjänster framstå som slutposter. Det faller sig också naturligt att be-

115 reda vissa konsulenter med särskilt ansvarsfulla uppgifter en förmånligare löneplacering än de övriga. Detta skulle gälla dels de i storstäderna stationerade konsulenterna (2 i Stockholm, 1 i Göteborg och 1 i Malmö) som enligt vad ovan sagts skulle erhålla speciella arbetsuppgifter, dels två av de övriga konsulenter som enligt förslaget stationeras i städer med hovrätt, d. v. s. konsulenterna i Jönköping och Sundsvall. Jämväl konsulenten i Umeå borde i enlighet med denna princip placeras i högre lönegrad. Med hänsyn till att de övriga uppgifter, som påvila denne konsulent, bli färre än för konsulenterna i flertalet andra distrikt, har styrelsen ansett att han tills vidare bör bibehållas i lönegrad Ce 24. Vid övervägande av frågan i vilken lönegrad de nu nämnda sex konsulenterna böra placeras har styrelsen ansett sig böra särskilt beakta, att den kriminalvård i frihet, vars förverkligande blir skyddskonsulenternas uppgift, ställer stora krav på kunnighet, omdöme och uppslagsrikedom. Detta kominer särskilt till synes beträffande de konsulenter, som enligt förslaget skola erhålla speciella arbetsuppgifter bl. a. att lämna biträde åt överdomstolar. Enligt styrelsens mening böra dessa konsulenter i lönehänseende jämställas med de direktörer vid fångvårdsanstalt, som f. n. äro placerade i 27 lönegraden. (Ang särskilt yttrande på denna punkt, se s. 138.) Vad skyddsassistentbefattningarna angår har styrelsen bibehållit dem i lönegraden Ge 20. Styrelsen föreslår vidare att kanslibiträden anställas hos vissa skyddskonsulenter. Enär skyddskonsulentens tid i stor utsträckning blir upptagen av resor — ofta resor av flera dagars varaktighet — måste på hans expedition finnas en befattningshavare, som vid dessa tillfällen kan svara på förfrågningar och vidtaga vissa provisoriska åtgärder. I enlighet härmed hade styrelsen avsett att hos varje skyddskonsulent — även i de mindre distrikten — placera minst en skyddsassistent; därjämte skulle på expeditionen alltid vara placerat ett biträde för kontors- och skrivgöromål. För att hålla organisationen nere vid en personaluppsättning, som icke är större än vad som är oundgängligt, har styrelsen emellertid frångått denna plan och i stället föreslagit, att konsulent i vissa mindre distrikt erhåller till hjälp i arbetet endast en befattningshavare, som skulle på en gång biträda med skrivgöromål och vissa av de uppgifter, som eljest borde ankomma på assistent. Om man å dessa tjänster skall lyckas erhålla innehavare med tillräckligla kvalifikationer, böra tjänsterna i lönehänseende placeras mellan kontorsbiträde och skyddsassistent. Styrelsen har härvid stannat för att föreslå, att envar av dessa nya tjänster blir kanslibiträdestjänst i lönegrad Ce 11. Antalet befattningshavare i varje distrikt och befattningshavarnas löneplacering framgår av följande uppställning.

116 Plan för i n d e l n i n g e n i s k y d d s k o n s u l e n t d i s t r i k t . För varje skyddskonsulentdistrikt angivas däri ingående jurisdiktionsområden, de i distriktet belägna fångvårdsanstalterna, konsulentens stationeringsort samt sammanlagda antalet personer, som den 1 juli 1947 stod under övervakning eller tillsyn enligt lagarna om villkorlig dom, villkorlig frigivning, ungdomsfängelse samt förvaring och internering i säkerhetsanstalt (för från ungdomsfängelse provutskrivna hänför sig antalet till den 1 oktober 1946). Vidare upptages det föreslagna antalet befattningshavare med angivande av deras föreslagna placering (skyddskonsulent = lönegrad Ce 27 eller Ce 24, skyddsassistent = Ce 20, kanslibiträde = Ce 11 och kontorsbiträde = Ce 8). Slutligen angivas de frivilliga skyddsföreningar som för närvarande finnas inom distriktet.

1 Föreslaget antal befattningshavare i Antal öv 0. Ce Ce Ce Ce Ce ts-fall 27 24 20 11 8

1. Stockholms stads första distrikt:* Adolf Fredriks, Jakobs, Johannes, Engelbrekts, Oskars och Hedvig Eleonora församlingar. Fångvårdsanstalten å Långholmen. Byrå hos fångvårdsstyrelsen. Anm. Den geografiska distriktsindelningen av Stockholms stad är i första hand avgörande för övervakningsfallens fördelning. Jämkning kan emellertid vidtagas av konsulenten i första distriktet, som även i övrigt fördelar ärendena och är kontaktman med fvstn, domstolarna och fångvårdsanstalterna.

2. Stockholms stads andra distrikt: Kungsholms, S:t Görans, Bromma, Gustav Vasa och Matteus förs:ar. Byrå i S:t Görans förs.

3. Stockholms stads tredje distrikt: Klara, Nikolai, Katarina och Maria förs:ar. Byrå i Nikolai.

4. Stockholms stads fjärde distrikt: Högalids och Brännkyrka förs:ar (omfattar sydvästra förstadsbebyggelsen inom stadsgränsen). Byrå i Högalid.

5. Stockholms stads femte distrikt: Sofia och Enskede förs:ar (omfattar södra förstadsbebyggelsen inom stadsgränsen). Byrå i Enskede.

6. Stockholms landsdistrikt: Från Sthlms län Södra Roslags doms., Sthlms läns v:a doms., Sollentuna och Färentuna doms., Södertörns doms. samt Södertälje. Fvanstma Svartsjö,

476 Skyddsföreningar

Skvddsvärnet i Sthlm, Sthlms stadsmission, Sthlms kyrkl. socialråd, Sthlms skyddsförening för frigivna.

Skyddsföreningarna i Sthlm arbeta delvis även inom detta distrikt. Dessutom Svartsjö un-

* Arbetsbördan för skyddsfunktionärerna i storstäderna och deras omgivningar blir särskilt betungande genom att de måste biträda skyddsorganen i andra delar av landet med bl a. förebyggande åtgärder bland till storstaden inflyttad ungdom. Antalet konsulenter och assistenter i 1—6, 15, 17—19 distrikten är därför i allmänhet förhållandevis något högre än i övriga distrikt.

117 Föreslaget antal Antal befattningshavare i öv o. ts-fall Ce

Skyddsföreningar

Kungsgården, Hall, Haga, Sjöliden, Bogesund, Halmsjön. Byrå i Stockholm. Anm. Den högre lönegradsplaceringen för kons. motiveras med den stora arbetsbördan och särskilt med att kons. skall biträda fvstn, HD och Svea Hovrätt. 7.

Uppsala-dislriktet: Uppsala län med Uppsala läns södra doms. och Uppsala läns norra doms., samt städerna, Uppsala och Enköping; från Sthlms län: Norra Roslags doms. och mellersta Roslags doms. Fvanstma Uppsala och Åby. Byrå i Uppsala.

192 Uppsala hjälp.

8.

Sörmlandsdistriktet: Södermanlands län med Nyköpings doms., Oppunda och Villåttinge doms., Livgedingets doms. samt Nyköping och Eskilstuna. Fvanst. i Nyköping. Byrå i Eskilstuna.

228 Södermanlands läns skyddsförening.

9.

Östgötadistriktet: Östergötlands län med Kinda och Ydre doms., Folkungabygdens doms., Aska, Dals och Bobergs doms., Bråbygdens och Finspånga läns doms., Hammarkinds, Stegeborgs och Skärkinds doms., Linköpings doms. och städerna Linköping, Norrköping, Motala. Fvanst. i Norrköping, Skenas. Byrå i Norrköping.

396 Östergötlands läns skyddsförening.

Gotlandsdistriktet: Gotlands län med Gotlands doms. och Visby. Fvanst. i Visby. Byrå i Visby. 11. Jönköpingsdistriktet: Jönköpings län med Tveta, Vista och Mo doms., Norra och Södra Vedbo doms., Njudungs doms., östbo och Västbo doms. samt Jönköpings stad. Fvanst. i Jönköping, Björkhaga, Lannaskede. Byrå i Jönköping. Anm. Då kons. skall biträda Göta hovrätt, har han uppförts i Ce 27. 12. Växjödistriktet: Kronobergs län, d. v. s. Östra Värends doms., Mellersta Värends doms., Västra Värends doms. och Sunnerbo doms. samt Växjö stad; Kalmar län med Tjusts doms., Sevede och Tunaläns doms., Aspelands och Handbörds doms., Norra Möre och Stranda doms., Södra Möre doms., Ölands doms. samt städerna Kalmar, Västervik och Oskarshamn. Fvanst. i Växjö, Eleonora, Singeshult, Kalmar, Ödevata, Västervik. Byrå i Växjö.

10.

(en konsulent med deltidsarvode) 1

sam-

Gotlands fångvårdsförening. Jönköpings läns skyddsförening.

Kronobergs läns skyddsförening, Kalmar läns skyddsförening.

118 Föreslaget antal Antal befattningshavare i öv o. ts-fall Ce Ce 27

Skyddsföreningar

Blekinge läns skyddsförening, Kristianstads läns fångvårds- och skyddssällskap.

13.

Blekinge-Kristianstadsdistriktet: Blekinge län med Östra och Medelsta doms., Bräkne och Listers doms. samt städerna Karlskrona, Karlshamn och Sölvesborg; östra delen av Kristianstads län med Gärds och Albo doms., Villands doms., Östra Göinge doms., Västra Göinge doms. samt Kristianstads stad. Fvanst. Karlskrona och Kristianstad. Byrå i Karlshamn.

14.

Ystadsdistriktet: Från Malmöhus län Frosta och Eslövs doms., Färs doms., Torna och Bara doms., Vemmenhögs, Ljunits och Herrestads doms. samt städerna Lund, Ystad och Trelleborg; från Kristianstads län Ingelstads och Järrestads doms. Fvanst. Ystad. Byrå i Ystad.

235 Malmödistriktet: Från Malmöhus län Malmö stad samt Oxie och Skytts doms. Fvanst. Malmö, Tygelsjö. Byrå i Malmö. Anm. Kons:s högre placering motiveras främst med att han skall biträda hovrätten för Skåne och Blekinge. 16. Hälsingborgsdistriktet: Från Malmöhus län Rönnebergs, Onsjö och Harjagers doms., Luggude doms. samt städerna Landskrona och Hälsingborg; från Kristianstads län Norra Åsbo doms., Södra Åsbo och Bjäre doms. Byrå i Hälsingborg.

416 Skyddsvärnet Malmö.

274 Skyddsvärnet Hälsingborg.

i

17. Göteborgs första distrikt: De centrala delarna av Göteborgs stad (omkr. Va)Anm. Kons. skall fördela uppdragen inom Gbgs stad samt biträda fvstn och hovrätten för västra Sverige. Fvanst. Härianda. Byrå i Göteborg. 18. Göteborgs andra distrikt: De södra delarna av Gbgs stad; (omkr. 1I3); Hallands län med Hallands norra doms., Hallands mellersta doms., Hallands södra doms. samt städerna Halmstad och Varberg; Fvanst. Halmstad, Skogsgård, Mäshult. Byrå i Göteborg, 1 assistent placerad i Halmstad.

320 Skyddsvärnet Göteborg.

i

436 Skyddsvärnet i Göteborg, Hallands läns skyddsförening.

19. Göteborgs tredje distrikt: De norra delarna av Gbgs stad; (omkr. l/»); f r å n Göteborgs och Bohus län vidare Askims, Hisings och Sävedals doms., Inlands doms., Orusts och Tjörns

473 Skyddsvärnet Göteborg.

15.

i

119 Föreslaget antal Antal befattningshavare i öv 0. ts-fall Ce Ce Ce Ce Ce 27 24 20 11 8

Skyddsföreningar

doms., Norrvikens doms., Sunnervikens doms. samt Uddevalla stad; Byrå i Göteborg, 1 assistent placerad i Uddevalla. 20.

21.

22.

23.

24.

25.

26.

Älvsborgsdistriktet: Omfattar hela Älvsborgs län med Marks doms., Kinds och Redvägs doms., Borås doms., Vättle, Ale och Kullings doms., Flundre, Väne och Bjärke doms., Nordals, Sundals och Valbo doms., Tössbo och Vedbo doms. ävensom Vänersborg, Borås och Alingsås. Fvanst. Vänersborg, Smältcryd. Byrå i Borås.

1 Örebrodistriktet: Örebro län med Östernärkes doms., Västernärkes doms., Nora doms. och Lindes doms. samt städerna Örebro och Nora. Fvanst. Örebro. Byrå i Örebro.

1 Västmanlandsdistriktet: Västmanlands län med Västmanlands mellersta doms., västra doms. och östra doms. samt städerna Västerås, Sala och Köping. Fvanst. Västerås. Byrå i Västerås.

1 Västmanlands samhjälp, Västmanlands läns skyddsförening.

1 Skyddsvärnet i Kopparbergs län.

1 Skyddsvärnet i Gävleborgs län, Hudiksvalls skyddsförening.

Skaraborgsdistriktet: Skaraborgs län med Vadsbo doms., Skövde doms., Vartofta och Frökinds doms., Skarabygdens doms., Åse, Viste, Barne och Laske doms. samt Kinnefjärdings, Kinne och Kållands doms. ävensom städerna Mariestad, Lidköping och Falköping. Fvanst. Mariestad, Rödjan, Leverstad, Lockerud, Ollestad. Byrå i Skövde. Värmlandsdistriktet: Värmlands län med Östersysslets doms., Mellansysslets doms., Södersysslets doms., Nordmarks doms., Jösse doms., Fryksdals doms. samt Älvdals och Nyeds doms. ävensom Karlstad och Kristinehamn. Fvanst i Karlstad, Stöpsjön, Orretorp. Byrå i Karlstad.

Daladistriktet: Kopparbergs län med Falu doms., Hedemora doms., Västerbergslags doms., Nås och Malungs doms., Nedansiljans doms. och Ovansiljans doms. samt Falun. Fvanst. Falun, Svarttjärn. Byrå i Falun. Gävledistriktet: Gävleborgs län med Gästriklands östra doms., Gästriklands västra doms., Bollnäs doms., Sydöstra Hälsinglands doms., Norra Hälsinglands doms. och Västra Hälsinglands doms. samt Gävle

1 Skyddsvärnet Älvsborgs län.

i

Skaraborgs läns skyddsförening.

1 Värmlands läns skyddsförening.

Skyddsvärnet i Örebro stad och län, Örebro läns skyddsförening.

120 Föreslaget antal Antal befattningshavare i öv o. ts-fall Ce

och Söderhamn. Fvanst. Gävle, Hudiksvall. Byrå i Gävle. 27. Sundsvallsdistriktel: Från Västernorrlands län Medelpads v. doms., Medelpads ö. doms., Ångermanlands s. doms., Ångermanlands n. doms. samt Sundsvall och Härnösand. Fvanst. Härnösand. Byrå 1 Sundsvall. Anm. Då kons. skall biträda hovrätten för Nedre Norrland, har han uppförts i Ce 27.

Skyddsföreningar

287 Västernorrland s läns skyddsförening

Jämtlands läns skvddsförening.

28.

Östersundsdistriktel: Jämtlands län med Jämtlands östra doms., Jämtlands norra doms., J ä m t lands västra doms. och Härjedalens doms. samt Östersund, från Västernorrlands län Ångermanlands mellersta doms. och Ångermanlands västra doms. Fvanst. Östersund. Byrå i Östersund.

29.

Umeådistriktet: Västerbottens län med Umeå doms., Västerbottens södra doms., Västerbottens västra doms., Västerbottens mellersta doms. och Västerbottens norra doms. samt Umeå och Skellefteå. Fvanst. Umeå och Sörbyn. Byrå i Umeå. Anm. Ehuru kons. skall biträda hovrätten för ö v r e Norrland, har det med hänsyn till arbetsbördans omfattning och övriga omständigheter icke ansetts motiverat a t t placera honom i högre lönegrad än Ce 24.

30.

Luleådistriktet: Från Norrbottens län Piteå doms., Luleå doms., Kalix doms., Torneå doms. samt Luleå stad. Fvanst Luleå. Byrå i Luleå.

259 Norrbottens läns skyddsförening.

31.

Gällivaredistriktet: Gällivare doms. i Norrbottens län. Byrå i Gällivare eller Malmberget. Anm. Att Gällivare domsaga upptages såsom särskilt distrikt beror på de stora avstånden till Luleå, där kons. för Norrbottens län i övrigt är stationerad. Antalet öv- och ts-fall är emellertid ej större än att kons.befattningen lämpligen, på samma sätt nu är fallet i Gotlandsdistriktet, kan inrättas som bisyssla för lämplig befattningshavare inom socialvården. Tillhopa

56 (en konsulent med deltidsarvode)

Norrbottens läns skyddsförening.

9 591'

6 23 22 14 19 + 2 konsulenter med deltidsarvode

* Denna summa innefattar: 8 906 villkorligt dömda och villkorligt frigivna (se tab. 12 och 13), 508 f.ån ungdomsfängelse på prov utskrivna samt 177 från förvaring och internering på prov utskrivna (se sid. 40).

121 Sammanställning av konsulentorganisationens utvidgning.

Skyddskonsulenter i Ce 27 i i Ce 24 » deltidsarv Skyddsassistenter i Ce 20

Nu

Enl. förslaget

Ökning

— 12 1 6

6 23 2 22

6 11 1 16

34 Dessutom inrättas 14 kanslibiträdesbefattningar och 19 kontorsbiträdesbefattningar.

122 KAP. 9.

Det frivilliga skyddsarbetets blivande ställning. Arbetsuppgifter m. m. Även vid en utvidgad konsulentorganisation synes staten böra fortsätta att uppmuntra och ekonomiskt stödja frivillig skyddsverksamhet. Såsom förut nämnts äro skyddsföreningarna sammanslutna i ett särskilt förbund, Svenska skyddsförbundet, som under sin nära tjugofemåriga verksamhetstid utfört ett mycket gagneligt arbete. Förbundet åtnjuter ett statsanslag å 100 000 kronor, som fördelas mellan de anslutna föreningarna att av dem användas till bestridande av kostnaderna för administration och understöd. Enligt styrelsens mening är det ett betydande statsintresse, att föreningarna och förbundet, som representera mycken kunnighet och rik erfarenhet samt stort intresse för skyddsarbetet, kunna bestå. Visserligen komma skyddsföreningarna efter ökningen av antalet konsulenter och assistenter icke att på långt när i samma utsträckning som nu genom heltidsanställda tjänstemän omhänderhava förundersökningar, övervakningar och tillsyn, men de komma alltjämt att bli behövliga både för dessa uppgifter och för andra behov, som hittills icke alls eller endast i ringa mån kunnat tillgodoses. 1. I straff lagberedningens betänkande om verkställigheten av frihetsstraff m. m. (SOU 1944: 50) framhölls betydelsen av att under anstaltstiden söka hos de intagna motarbeta de psykologiskt och socialt ogynnsamma verkningarna av den tvungna vistelsen på anstalt, särskilt sluten anstalt. Ett medel häremot vore att bereda de intagna tillfälle att i ökad utsträckning uppehålla kontakt med personer utanför fångvården. Styrelsen har sökt tillmötesgå detta önskemål genom att bemyndiga vissa personer att såsom s. k. fängelsebesökare avlägga mera regelbundna besök hos vissa intagna; utan tvivel skulle denna anordning, som i vidsträckt omfattning praktiserats i England, kunna utsträckas, så att utanför fångvården stående personer anordnade studiecirklar och gemensamma fritidssysselsättningar, t. ex. föredrag, filmförevisningar och konserter vid anstalterna. Denna de utomståendes medverkan skulle syfta till att förebygga ny brottslighet från de intagnas sida genom att länka deras intressen i nya banor. Såsom styrelsen omnämnt i det föregående åsyftade man vid bildandet av de första skyddsföreningarna att dessa jämväl skulle bedriva en sådan verksamhet. Dessa planer ha emellertid i allmänhet icke förverkligats. När det av fångvårdsreformen föranledda organisationsarbetet blivit mindre betungande är tiden inne att ägna större uppmärksamhet åt det inre uppfostringsarbetet inom anstalterna. Både ur kostnadssynpunkt och för att häva isoleringen synes

123 för detta arbete kontakt böra sökas med utanförstående krafter. Det faller sig då naturligt att låta skyddsföreningarna utgöra stommen i en sådan frivillig verksamhet. I detta sammanhang må framhållas, att ordnande av s. k. frigång, innebärande att den intagne arbetar hos arbetsgivare utom anstalten men har sin bostad på anstalten, skulle underlättas, om föreningarna kunde stå anstaltsledningen till tjänst genom att förmedla kontakt med lämpliga arbetsgivare. 2. Fångvårdens möjligheter att ge ekonomisk hjälp åt anhöriga till de å anstalt intagna ha kommit i nytt läge genom att de intagnas arbetsinkomst ökats efter verkställighetsreformens genomförande. I samband härmed har vidare till fångvårdsstyrelsens förfogande ställts ett belopp av 50 000 kronor för år till understöd åt intagnas anhöriga. Möjligheter ha härigenom öppnats att lätta på den börda som lägges på familjen när försörjaren berövas sin frihet, men någon tillfredsställande lösning har icke vunnits av frågan hur man, när försörjaren straffas, skall undgå att också straffa hans familj. Vad arbetsinkomsten angår har höjningen av ersättningen för på anstalterna utfört arbete givit de intagna större intäkter, men utom det att höjningen motverkas av penningvärdets försämring behöver den intagne i många fall använda sina besparade medel för att skaffa sig kläder och verktyg vid avgången från anstalten. De kostnader som permission till hemmet för med sig, särskilt om anstalten är belägen på större avstånd från hemorten, bidraga ytterligare att minska de medel, som kunde behövas för familjen. Då fångvårdsstyrelsen vidare vid utbetalande av understöd åt de intagnas anhöriga i princip är bunden av villkoret att den intagne själv under anstaltstiden bidrager till familjens försörjning, bli många familjer ställda utanför denna förmån. Socialvården skall ju här träda hjälpande emellan, men i många fall är socialvården mindre villig att lämna understöd, t. ex. då det gäller att skaffa medel för att säkra barnens fortsatta utbildning utöver den egentliga skolåldern eller vid speciella läroanstalter. Trots de villkor som sålunda äro förbundna med dispositionen av berörda anslag har detta redan blivit hårt ansträngt. Även om en höjning av detsamma är tänkbar, lärer denna icke kunna uppgå till erforderligt belopp. Den frivilliga skyddsverksamheten har därför alltjämt en uppgift att komplettera fångvårdens egen understödsverksamhet och arbetar såtillvida under friare förhållanden som den — utan att bindas av snäva föreskrifter — kan efter samråd med anstaltsledningen lämna hjälp enbart med tanke på själva behovet. På samma sätt skulle föreningarna alltjämt kunna biträda vid understödjande av villkorligt dömda samt frigivna och utskrivna. Styrelsen avser särskilt de fall där behovet avviker från det normala eller där det ställer sig särskilt dyrbart att på ett rationellt sätt tillgodose behovet. Icke sällan föreligger det förhållandet att en villkorligt dömd eller frigiven behöver särskild och dyrbar utbildning i ett yrke, som kan beräknas fånga hans intresse och låta hans speciella fallenhet komma till sin rätt. Som ett annat

124: exempel kan nämnas det fall, då någon mera speciell terapeutisk behandling synes böra försökas i syfte att främja den dömdes möjligheter att finna utkomst eller att minska hans anpassningssvårigheter. Eftersom de till fångvårdsstyrelsens förfogande stående medlen äro starkt begränsade, har styrelsen i vissa av de här nämnda fallen sökt hjälpa på det sättet att styrelsen förmått hemortskommunen och någon skyddsförening att tillsammans med styrelsen åtaga sig att bestrida kostnaderna. Av liknande natur äro de fall, där det finnes tillrådligt att söka förhjälpa villkorligt dömd eller frigiven till egen verkstad eller egen affärsrörelse. Även om i dessa fall utsikterna för ett gott resultat äro mindre gynnsamma, föreligga dock understundom sådana förhållanden, att ett försök bör göras. 3. Den frivilliga skyddsverksamheten har visserligen främst tagit sikte på sådana personer, som dömts för brott eller eljest omhändertagits på grund av asocialitet, men man har därjämte ansett angeläget att hålla dörren öppen för andra hjälpsökande som av någon särskild anledning icke kunna eller vilja anlita samhällets vanliga hjälpformer. Det är uppenbart att behovet av en särskild hjälpverksamhet för denna kategori minskat till följd av de socialekonomiska förändringarna och de sociala reformerna. Åtminstone tillsvidare torde skyddsarbetet dock alltjämt ha en uppgift att fylla även i det nämnda hänseendet. Ett hjälpbehov, särskilt ett tillfälligt behov, kan uppkomma av så skiftande anledningar, att situationen icke passar in i det system av kamerala och andra regler som måste finnas för utövandet av fattigvård och andra offentliga hjälpformer. Den offentliga hjälpverksamheten kan också, särskilt när den har stor omfattning, visa en tendens till byråkratisering, som undantagsvis medför att verkliga behov ej bli avhjälpta därför att de ha en alltför personlig karaktär eller eljest avvika från det rutinmässiga. Det är lång väg kvar, innan fattigvården utvecklats till den i princip förebyggande socialhjälp som redan gällande fattigvårdslag anvisar och som den enligt preliminära uttalanden av socialvårdskommittén framdeles bör vara. I vissa situationer har en ansökan om fattigvårdsunderstöd fortfarande en deklasserande verkan, som gör att den hjälpbehövande i det längsta söker undvika denna utväg. Det inträffar undantagsvis att personer som befinna sig i ett verkligt nödtillstånd underlåta att söka hjälp eller till och med vägra att mottaga understöd som erbjudes dem. Omständigheterna kunna vidare vara sådana att det ur brottsförebyggande synpunkt är angeläget att hjälpa i andra former än de sedvanliga. En hjälpbehövande underlåter ibland att vända sig till de sociala hjälporganen, därför att hans nödläge har samband med att han själv eller någon anhörig begått en handling som är straffbar eller eljest anses klandervärd. 4. Beträffande behovet av inackorderingshem och övergångshem för frigivna och villkorligt dömda har styrelsen överlagt med kommittén för partiellt arbetsföra. Enligt styrelsens mening föreligger ett utpräglat behov av inackorderingshem för frigivna och villkorligt dömda. Ett dylikt hem är endast avsett

125 såsom bostad; arbetet utföres hos arbetsgivare utanför hemmet. Om dessa hem kunna göras små minskas risken för menlig påverkan mellan de där samboende. Om behovet av sådana hem skall kunna tillgodoses, fordras emellertid en samverkan mellan fångvården, skyddsföreningar och kommunala myndigheter. Lämpligt synes vara att såsom redan sker låta en förening eller annan sammanslutning driva rörelsen med understöd av allmänna medel. Återhållsamhet bör iakttagas vid upprättande av s. k. övergångshem, som bereda icke blott bostad utan också sysselsättning. Det naturliga är att den som blivit villkorligt dömd eller är frigiven från fångvårdsanstalt så fort som möjligt absorberas av den öppna arbetsmarknaden. Emellertid kan behov föreligga av övergångshem utöver de få nu befintliga, särskilt för psykiskt belastade, och även detta syfte synes liksom nu är fallet böra tillgodoses genom till skyddsförbundet anslutna föreningar. För inackorderingshem och övergångshem bör gälla att vistelsen där icke får överskrida viss tidslängd, sex månader eller ett år. Det är nämligen av största vikt att få klienten inpassad igen i mera naturliga förhållanden, vartill kommer att en livligare omsättning inom hemmen ökar möjligheterna att bereda plats åt nya hjälpbehövande. Därest statsbidrag utgår till hem av nu nämnd typ synas hemmen böra vara underkastade inspektion av fångvårdsstyrelsen som också bör godkänna valet av föreståndare. Försöksvis kan det ifrågakomma att på några hem mottaga jämte ostraffade personer samt personer som stå under övervakning och tillsyn jämväl interner vid fångvårdsanstalt som erhållit permission från fångvårdsanstalten för att söka arbete eller undergå utbildning eller behandling av något slag. Därigenom skulle dessa hem i viss utsträckning kunna fylla bristen på lämpliga frigångsanstalter inom fångvården. Enligt nya rättegångsbalken skall processuell övervakning i vissa fall kunna ersätta häktning. I vad mån de ovannämnda hemmen jämväl kunna tjäna detta syfte torde bli beroende på närmare erfarenheter. 5. I det år 1937 avgivna betänkandet med förslag till lag om villkorlig dom m. m. (SOU 1937: 38) föreslogs bl. a. att skyddskonsulenterna jämväl skulle ägna sig åt upplysningsverksamhet, rådgivning och annat arbete till förebyggande av brottslighet. I gällande instruktion för konsulenterna finnes emellertid icke någon bestämmelse härom; med det redan från början otillräckliga antalet konsulenter ansågos dessa näppeligen kunna hinna med även dylika uppgifter. Med den livliga reformverksamhet på straffsystemets och straffverkställighetens område som nu pågår har emellertid intresset för kriminologiska spörsmål blivit så stort att konsulenterna nödgats att jämväl ställa sig till förfogande för upplysningsverksamhet, en åtgärd som även i så måtto haft gynnsamma verkningar som det därigenom blivit möjligt för dem att få kontakt med personer, som äro hågade att bli övervakare och tillsynsmän. Även rådgivning har utövats av konsulenterna, varemot tiden ej medgivit något mera systematiskt arbete till förebyg-

126 gande av brottslighet, t. ex. beträffande sådana personer hos vilka en kriminell utveckling hotar utan att de ännu blivit lagförda. Det är att förmoda att när antalet konsulenter blir större deras arbetsområde skall kunna vidgas till att i viss mån omfatta de nu angivna uppgifterna. En förutsättning härför är emellertid att konsulenten kan påräkna hjälp från intresserade inom distriktet, därvid det är naturligt att skyddsföreningen eller -föreningarna inom distriktet ställa sig till förfogande. Jämte sin brottsförebyggande verksamhet böra skyddsföreningarna i samarbete med konsulenterna söka så småningom hos allmänheten ingjuta en mänskligare syn på lagöverträdare i allmänhet och de anstaltsbehandlade i synnerhet. Bland de frivilliga skyddsföreningarnas mera speciella arbetsuppgifter utanför den egentliga kriminalvårdens område ifrågakommer att på begäran biträda organen för nykterhetsvården, barnavården och andra sociala vårdformer som visa sig intresserade därav. Såsom förut nämnts har det frivilliga skyddsarbetet också en betydelsefull uppgift att fylla inom eftervården av de från sinnessjukvård permitterade eller på försök utskrivna, främst straffriförklarade patienter, i den mån detta behov icke fylles genom att skyddskonsulenterna anlitas eller genom en väsentligt utbyggd organisation av sinnessjukvårdens hjälpverksamhet. Utöver vad nu anförts kan såsom motivering för skyddsföreningarnas existens ytterligare påpekas, att samhället har ett starkt intresse av att vid sidan om statsorganen fria organisationer få driva sin verksamhet. Skälet härtill är främst att enskilda sammanslutningar på ett mera obundet sätt kunna utforma nya metoder i arbetet. Härtill kommer att de medverka till att stora årliga belopp såsom gåvor tillföras skyddsarbetet. Om skyddsföreningarna skola kunna bestå är det emellertid, som redan anförts, nödvändigt att de även i fortsättningen erhålla ekonomiskt stöd från staten. Att realisera hela det arbetsprogram som angivits i det föregående skulle nödvändiggöra förhöjda anslag. Styrelsen anser emellertid att tillsvidare i avvaktan på närmare erfarenheter anslaget till Svenska skyddsförbundet bör bibehållas vid nuvarande belopp, 100 000 kronor. Organisationsfrågor. Liksom nu bör skyddsförbundet utgöra en sammanslutning mellan olika föreningar och organisationer som i anslutning till det här ovan skisserade programmet vilja positivt bidraga till hjälparbetet för villkorligt dömda, frigivna och med dem jämställda kategorier. I likhet med vad nu är fallet böra särskilda bestämmelser vara knutna till dispositionen av statsanslaget. De frivilliga skyddsföreningarna böra även i fortsättningen genom sina egna organ ha beslutanderätten i de olika frågor som röra föreningarnas organisation och verksamhet. Att en förening åtnjuter statsanslag bör icke i princip inverka på självbestämmanderätten, vare sig genom ingripanden av

127 statliga organ vid handläggningen av särskilda ärenden eller genom att någon statlig myndighet utser ordförande eller ledamöter i föreningens styrelse. Då det trots utvidgningen av konsulentorganisationen är ett framträdande önskemål att den frivilliga skyddsverksamheten erhåller en mera enhetlig och i vissa fall mera funktionsduglig organisation än vad som hittills varit fallet, är det lämpligt att framdeles uppställa vissa särskilda villkor för statsanslag. För att statsbidrag skall utgå torde böra upptagas följande förutsättningar: a. att föreståndare och assistenter skola få anställas endast om deras kompetens för uppgiften godkänts av fångvårdsstyrelsen; b. att verksamheten underkastas inspektion av fångvårdsstyrelsen; c. att verksamheten skall bedrivas enligt riktlinjer, som godkänts av inspektionsmyndigheten. Därvid torde bl. a. böra iakttagas att befattningshavare icke skall äga åtaga sig mera än ett angivet högsta antal förundersöknings- och övervakningsuppdrag om året. Det torde vidare böra gälla, att gåvomedel icke få användas till avlöningar och administrationskostnader, att insamlingsverksamhet icke får bedrivas genom avlönade ombud och endast får förekomma med iakttagande av de former för frivillig kontroll som införts på initiativ av näringslivets granskningsnämnd (särskilda postgironummer, vissa former för revision m. m.). Även andra bestämmelser kunna böra övervägas. De nuvarande skyddsföreningarna erhålla understöd även från kommun och landsting. Det är av vikt för verksamhetens utveckling att det frivilliga skyddsarbetet i fortsättningen kan påräkna sådant stöd. I detta syfte kan det övervägas att åtminstone i vissa fall ställa de statliga bidragens storlek i relation till de bidrag som erhållas från landsting och kommuner. Det sist sagda bör enligt styrelsens mening icke medföra att kommunala organ erhålla ett så starkt inflytande inom skyddsföreningarna att föreningarnas karaktär av frivilliga hjälporgan äventyras. I detta sammanhang vill styrelsen framhålla, att ett i diskussionen rörande skyddsarbetet framfört förslag att åtminstone i vissa städer inordna skyddsverksamheten inom den kommunala socialvården skulle, såsom styrelsen framhållit i kapitlet om skyddsarbetets allmänna uppgift och funktion, medföra att de hjälpsökande inom eftervårdsklientelet försättas i en undantagsställning med de ogynnsamma verkningar detta innebär. Men det är önskvärt att skyddsföreningarna i princip uppehålla samarbete med socialvårdsorganen, icke minst organen för arbetsförmedling, arbetslöshetshjälp, arbetslöshetsförsäkring m. m. Såsom ett allmänt önskemål kan framhållas att den organisationsform som representeras av de två samhjälpsföreningarna i Uppsala och Västerås i huvudsak bör efterliknas. I varje län borde efter hand komma till stånd en samhjälpsförening eller, som den också kunde benämnas, ett skyddsförbund, utgörande en intressesammanslutning inom länet av föreningar och institutioner som genom sin verksamhet kunna stödja den frivilliga

128 skyddsverksamhetens klientel. Ett framträdande önskemål är att skyddsföreningarna erhålla en bredare bas i fråga om de anslutna institutionerna. Såsom medlemmar böra ifrågakomma icke endast sådana sammanslutningar som ägna sig åt understödsverksamhet i egentlig mening utan också sådana som på annat sätt kunna bidraga till att förebygga brottslighet och annan asocialitet. Såsom exempel må nämnas bildningsförbund, idrottsföreningar, föreningar för särskilda grenar av fritidsverksamhet, ideella och religiösa föreningar m. m. För Stockholms del göra sig särskilda synpunkter gällande. Om Skyddsvärnets förundersöknings- och övervakningsverksamhet inskränkes i enlighet med grunderna för styrelsens förslag till utvidgad skyddskonsulentorganisation, framstår det som en naturlig utveckling att Skyddsvärnet ombildas till ett nytt skyddsorgan, förslagsvis kallat Stockholms skyddsförbund, som skulle eftersträva att bliva en samlingsorganisation för alla de enskilda initiativ som kunna vara av värde i den brottsförebyggande verksamheten. Ett sådant förbund skulle icke sakna arbetsuppgifter. Några kunna övertagas direkt från Skyddsvärnet, bl. a. den allmänna understödsverksamheten och inackorderingshemmet Björka. Bland nya uppgifter må nämnas upprättandet av hem som bereda bostad åt olika kategorier, t. ex. personer som enligt de nya reglerna i rättegångsbalken ställas under övervakning i stället för att häktas samt permittenter från ungdomsanstalter, som erhålla yrkesutbildning och som på fritid behöva hjälp med studier och annan utbildning. Om ett skyddsförbund bildas i Stockholm efter de nu antydda riktlinjerna, aktualiseras frågan om Centralföreningens till stöd för frigivna fortsatta ställning. Det synes därvid böra övervägas, huruvida icke Centralföreningen, med frånträdande av sin nuvarande funktion av rådgivande organ till fångvårdsstyrelsen i vissa understödsfrågor, borde ansluta sig till det nya skyddsorganet. Även andra former för Centralföreningens medverkan i skyddsarbetet kunna emellertid tänkas. För Göteborgs och i viss mån Malmös vidkommande torde vid skyddsarbetets omorganisering uppkomma liknande spörsmål som i Stockholm. T den mån nya skyddsorgan komma till stånd i de särskilda länen och större städerna, kan det övervägas att giva jämväl den gemensamma sammanslutningen Svenska skyddsförbundet en fastare organisation och delvis nya arbetsuppgifter. Härvid må erinras om den betydande insats som Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, sedan den 1 januari 1948 benämnt Svenska socialvårdsförbundet, gjort under den socialpolitiska utvecklingen, bl. a. genom att taga initiativet till och experimentera med sådana verksamhetsformer som de statliga organen icke kunnat taga sig an förrän deras utvecklingsmöjligheter påvisats genom försöksverksamhet.

129 KAP. 10.

Kostnadsfrågor. Kungl. Maj:t har genom beslut den 4 juni 1948 ställt till fångvårdsstyrelsens förfogande för budgetåret 1948/49 ett förslagsanslag till skyddskonsulentorganisationen å 304 000 kronor. Anslaget disponeras på följande sätt: Avlöningsstat. Arvode till en skyddskonsulent kronor 1 500 Avlöningar till 12 skyddskonsulenter och 6 skyddsassistenter, arvoden åt vikarier samt skrivhjälp » 215 000 Rörligt tillägg » 21 000 Kronor 237 500 Omkostnadsstat. Sjukvård m. m Reseersättningar Expenser

kronor » »

500 45 000 21 000

Kronor

66 500

Tillika har Kungl. Maj :t genom ovannämnda beslut den 4 juni 1948 ställt till fångvårdsstyrelsens förfogande för budgetåret 1948/49 förslagsanslag till övervakning av villkorligt dömda och Tillsyn över villkorligt frigivna m. fl. å tillhopa 230 000 kronor. I riksstaten för budgetåret 1948/49 finnes under andra huvudtiteln, Rättegångsväsendet i allmänhet, uppfört ett förslagsanslag till Ersättning åt domare, vittnen och parter å 1 100 000 kronor. Från detta anslag bestridas kostnader för olika ändamål, bl. a. för ersättning som enligt lagen den 22 juni 1939 om särskild förundersökning i brottmål skall utgå till dem, som verkställa särskild förundersökning varom i samma lag förmäles. Hur mycket av totalbeloppet, 1 100 000 kronor, som kan beräknas åtgå för särskilda förundersökningar, låter sig icke med säkerhet avgöra. Under budgetåret 1942/43 — senare siffror finnas ej — uppgingo kostnaderna för förundersökningar till 258 400 kronor (II ht 1944, s. 63). Därefter ha emellertid förundersökningarnas antal ökats av olika anledningar. Till en början må nämnas, att domstolarna numera äro mera angelägna än förut att skaffa 9—488232.

130 sig fylliga uppgifter rörande de tilltalades personliga förhållanden, vilket bl. a. får betraktas som en naturlig följd av straffsystemets nyansering. Vidare har förundersökning gjorts obligatorisk genom den i anslutning till nu gällande lag om villkorlig dom utfärdade lagen om särskild förundersökning i brottmål, som trädde i kraft den 1 januari 1944. I samband med 1945 års fångvårdsreform har i sistnämnda lag vidtagits en betydelsefull ändring — i kraft den 1 juli 1946 — innebärande att förundersökning gjorts i princip obligatorisk innan någon domes till straffarbete eller fängelse i sex månader eller däröver. Ytterligare må framhållas, att riksdagen i samband med antagandet av följdförfattningar till nya rättegångsbalken gjort vissa vägledande uttalanden, som innebära en icke oväsentlig ökning av de fall där förundersökningar böra förekomma; styrelsen hänvisar till vad härom anförts i det föregående å s. 00. På grund av nu anförda förhållanden anser sig styrelsen böra räkna med att totalkostnaderna för förundersökningar ligga avsevärt högre än vad fallet var under budgetåret 1942/43. Räknat efter ett uppskattat årligt medeltal av 5 500 förundersökningar torde den totala kostnaden röra sig omkring 300 000 kronor. Den nuvarande skyddskonsulentorganisationen omfattar som nämnts följande befattningshavare: 1 arvodesavlönad skyddskonsulent, 12 skyddskonsulenter i lönegrad Ce 24, 6 skyddsassistenter i lönegrad Ce 20. I det föregående har föreslagits inrättandet av ytterligare följande befattningshavare inom organisationen: 1 arvodesavlönad skyddskonsulent, 6 skyddskonsulenter i lönegrad Ce 27, I I skyddskonsulenter i lönegrad Ce 24, 16 skyddsassistenter i lönegrad Ce 20, 14 kanslibiträden i lönegrad Ce 11, 19 biträden för kontors- och skrivgöromål. Hela organisationen skulle följaktligen omfatta 2 arvodesavlönade skyddskonsulenter, 6 skyddskonsulenter i lönegrad Ce 27, 23 skyddskonsulenter i lönegrad Ce 24, 22 skyddsassistenter i lönegrad Ce 20, 14 kanslibiträden i lönegrad Ce 11, 19 biträden för kontors- och skrivgöromål. Kostnaderna för avlöningar till samtliga befattningshavare inom organisationen uppskattas till 653 000 kronor. Vid beräkningen har styrelsen utgått från ortsgrupp 4 och, vad beträffar löneklasserna, räknat med 29 resp. 26 löneklassen för konsulenterna, 20 löneklassen för assistenterna, 11 löneklassen för kanslibiträdena och 6 löneklassen för biträdena för kontors- och skrivgöromål. Vad angår arvodena åt de deltidsavlönade konsulenterna

131 har arvodet till konsulenten i Visby uppförts oförändrat med 1 500 kronor E h u r u konsulenten i Gällivare icke torde få flera uppdrag beträffande förundersökning, övervakning och tillsyn än konsulenten i Visby, har den förre emellertid ett geografiskt mycket stort distrikt, vilket medför långa och tidsödande resor. Med anledning härav har styrelsen upptagit arvodet till konsulenten i Gällivare till 2 000 kronor. Vikariatsersättningar för konsulenterna och assistenterna beräknas till 6 000 kronor, arvoden åt vikarier till 59 000 kronor, övertidsersättning till 4 500 kronor och rörligt tillägg till 79 000 kronor. Enligt dessa beräkningar skulle avlöningsstaten, sluta å (653 000 -\1 500 + 2 000 -f 6 000 + 59 000 -f 4 500 + 79 000) 805 000 kronor. Ersättning till skrivhjälp torde icke vidare behöva upptagas, då inom samtliga konsulentdistrikt — med undantag för de två distrikt, där konsulents åligganden föreslås utförda av arvodesavlönad person — kommer att finnas kanslibiträde eller biträde för kontors- och skrivgöromål. Vad omkostnadsstaten beträffar beräknas sjukvård m. m. till 3 000 kronor, reseersättningar till 75 000 kronor och expenser till likaledes 75 000 kronor, eller tillhopa 153 000 kronor. Att något belopp för förhyrande av lokaler för konsulenterna och assistenterna icke upptagits i förevarande kostnadskalkyl beror på att dessa kostnader efter den 1 juli 1948 bestridas av byggnadsstyrelsen och komma att belasta till dess disposition stående anslag. Enligt beräkningarna skulle alltså den årliga kostnaden för den fullt utbyggda skyddskonsulentorganisationen uppgå till (805 000 - j - 153 000) 958 000 kronor. Till vissa engångskostnader beräknas 105 000 kronor, nämligen 47 000 kronor till nyanskaffning av möbler, 46 500 kronor till anskaffning av 64 st skrivmaskiner och 7 500 kronor till inträdesavgift för 36 och flyttning av 15 telefonapparater samt 4 000 kronor till elektrisk armatur m. m. Med hänsyn till svårigheten att bedöma i vad mån de nuvarande lokalerna för skyddskonsulentorganisationen kunna anses ändamålsenliga efter organisationens utbyggnad kunna engångskostnaderna endast uppskattas approximativt. Vissa andra anslag komma att undergå minskning genom skyddskonsulentorganisationens utvidgning. Såsom framhållits å s. 107 komma konsulenterna och assistenterna i den nya organisationen att kunna åtaga sig förundersökningar i betydande utsträckning, för vilka undersökningar särskild ersättning icke skall utgå. Man torde kunna räkna med, att varje heltidsanställd konsulent och assistent kan utföra i genomsnitt 50 förundersökningar årligen. Då antalet heltidsanställda konsulenter och assistenter uppgår till 51, synes det sannolikt, att omkring 2 500 förundersökningar per år — av det totala antalet, närmare 6 000 — komma att bliva utförda utan att särskild ersättning utgår därför. Då vidare konsulenters och assistenters resor och andra utgifter för förundersökningar bestridas av anslaget till konsulentorganisationen, 9f—488282.

132 kommer anslaget Ersättning åt domare, vittnen och parter icke vidare att belastas med dessa utgifter. Räknar m a n kostnaden för varje förundersökning — inklusive resor, telefon m. m. — till i medeltal 55 kronor, skulle alltså anslaget Ersättning åt domare, vittnen och parter k u n n a minskas med (55 X 2 500) 137 500, avrundat 137 000 kronor. Jämlikt kungörelsen den 1 oktober 1943 angående bestridande av kost^ nåder för övervakning av villkorligt dömda är övervakare — dock ej skyddskonsulent eller skyddsassistent — berättigad att för uppdraget åtnjuta ersättning med 8 kronor för den första månaden och 2 kronor för varje följande månad av den tid han innehaft och utövat uppdraget. I vissa fall må därjämte övervakare erhålla gottgörelse för resekostnad. Under budgetåret 1947/48 uppgingo kostnaderna för övervakning till i runt tal 211 500 kronor. Jämlikt särskilda kungörelser den 17 november 1944 angående bestridande av kostnader för dels tillsyn över villkorligt frigivna, dels tillsyn över dem, som utskrivits på prov från anstalt för verkställighet av ungdomsfängelse, förvaring eller internering m. m., utgår till den som utsetts att öva tillsynen samma ersättning som till övervakare. Under budgetåret 1947/48 uppgingo kostnaderna för tillsyn till i runt tal 31 700 kronor. Under det första året utgår sålunda ersättning för övervakning och tillsyn med 30 kronor och för varje av följande år med 24 kronor. Reseersättningar begäras och utbetalas endast i ett fåtal fall. Fångvårdsstyrelsen anser att den nu utgående ersättningen är alltför låg men har icke nu ansett sig böra föreslå en förhöjning av densamma. Frågan om storleken av den ersättning, som bör utgå för övervakning eller tillsyn, synes nämligen böra prövas i ett sammanhang beträffande kriminalvård, barnavård, alkoholistvård och sinnessjukvård. Styrelsen anser att en utredning härom snarast bör komma till stånd. Sedan närmare erfarenheter vunnits av den utvidgade organisationen, torde emellertid i annat sammanhang eventuellt böra upptagas frågan om höjning av ersättningen. I det föregående har å s. 106 framhållits, att varje heltidsanställd konsulent och assistent skulle erhålla 40—60 övervaknings- och tillsynsuppdrag. Då antalet konsulenter och assistenter uppgår till 51, böra sålunda tillhopa omkring 2 500 uppdrag fullgöras utan att särskild ersättning utgår därför. Reräknade efter en genomsnittlig årlig kostnad av 27 kronor för varje uppdrag skulle alltså anslagen övervakning av villkorligt dömda och Tillsyn över villkorligt frigivna m. fl. kunna minskas med (27 X 2 500) 67 500 kronor. I avvaktan på närmare erfarenheter finner styrelsen sig för närvarande böra r ä k n a med en minskning av ifrågavarande båda anslag med 65 000 kronor. En ökning av skyddskonsulentorganisationens befattningshavare från 19 till 86 kommer att innebära en avsevärd ökning av arbetet för f å n g v å r d s s t y r e l s e n och därmed behov av ytterligare arbetskraft utöver den nuvarande, särskilt på kameralbyrån och socialbyrån.

133 Kameralbyrån skulle tilldelas de ekonomiska ärendena för organisationen, i främsta rummet utbetalningar av avlöningar och omkostnader, granskning av redovisningar å de förskottsmedel, vilka måste ställas till befattningshavarnas förfogande för bestridande av rese- och expenskostnader m. m. Härtill skulle komma visst överinseende över de enskilda skyddsföreningarnas ekonomiska verksamhet. Vid sina överväganden har fångvårdsstyrelsen funnit, att så vitt nu kan bedömas någon ytterligare personalförstärkning å kameralbyrån icke skulle erfordras, därest Kungl. Maj :t bifölle ett av styrelsen vid skilda tillfällen framfört förslag om en befattningshavare såsom biträde åt kamreraren, och därest styrelsen kunde ständigt påräkna fullt kompetent biträdespersonal för kontors- och skrivgöromål å byrån. Om biträdestjänsten åt kamreraren får styrelsen anföra följande. I anslagsäskanden till 1946 års riksdag framförde styrelsen (jfr prop, nr 225/1946, s. 55 och 56) förslag dels om upphörande av centralisering till styrelsen av vissa fångvårdsanstalters kassarörelse, varigenom en amanuenstjänst skulle kunna frigöras och ställas till kamrerarens disposition, dels ock om inrättande av en byråsekreterarebefattning för anstaltsorganisationskontroll in. m. Kungl. Maj :t fann icke anledning biträda förslagen. I anslagsäskanden att föreläggas 1947 års riksdag framförde styrelsen ånyo förslaget om förstärkning av kameralbyråns personal med en befattning såsom biträde åt kamreraren (jfr II ht 1947, s. 47). Förslaget upptogs emellertid icke av Kungl. Maj :t. Vid framläggandet av anslagsäskande till 1948 års riksdag avstod styrelsen från att framföra förslag om personalförstärkning under erinran om att en översyn av styrelsens permanenta organisation var avsedd att verkställas inom kort. Vid den f. n. genom statens organisationsnämnd pågående organisationsundersökningen har ånyo framförts kravet på ett biträde åt kamreraren. Styrelsen har därvid med hänsyn till de senaste årens svårigheter att för kamerala göromål förvärva och behålla befattningshavare med högre utbildning — vilka svårigheter ej kunnat bemästras ens genom den reglerade befordringsgången för amanuenspersonal — stannat för att såsom biträde åt kamreraren föreslå en kansliskrivarebefattning i lönegrad Ca 15. Härigenom skulle styrelsen kunna förvärva en befattningshavare med god erfarenhet från kameralt expeditionsarbete vid fångvårdsstaten och kamreraren erhålla den avlastning i arbetet, som är nödvändig för en rätt ekonomisk kontroll över en så stor förvaltningsgren som fångvården utgör, och för att hans tjänstgöringstid skall k u n n a nedbringas till vad som rimligen kan begäras av en tjänsteman. Med de ökade arbetsuppgifter, som följa av skyddsverksamhetens utvidgning, framhäves ytterligare behovet av en kansliskrivare. Avlöningskostnaden för en kansliskrivare uppgår till i runt tal 8 000 kronor, därvid avlöningen beräknats efter ortsgrupp 5, löneklass 17. Den föreslagna utbyggnaden av organisationen inverkar i första hand på arbetet inom socialbyrån, som skall utöva den centrala ledningen av

134 skyddsarbetet. En förstärkning av personalen på denna byrå blir ofrånkomlig. Organen för skyddsarbetet måste ha möjlighet att vid behov hänvända sig till ett centralt organ, som kan lämna upplysningar i tillämpningsfrågor. Genom utfärdande av anvisningar och annan verksamhet av informerande karaktär bör det centrala organet söka åvägabringa enhetlighet i och utveckla det organisatoriska arbetet. Med hänsyn till den ökade tillämpningen av villkorlig dom, villkorlig frigivning och andra former av kriminalvård i frihet är det i hög grad angeläget, att domstolarnas och skyddsorganens verksamhet på detta område kontinuerligt följes på ett sätt, som gör det möjligt att överblicka utvecklingen och framlägga tillförlitligt material till ledning för praxis m. m. Därjämte innebär förslaget att det centrala organet erhåller en rad speciella arbetsuppgifter såsom främjandet av den frivilliga skyddsverksamhetens utveckling efter ändrade riktlinjer samt bistånd åt de frivilliga skyddsförbunden i fråga om rekrytering och utbildning av vissa befattningshavare. Tillika skola inspektioner verkställas hos konsulenter och assistenter samt hos de enskilda skyddsföreningarna ävensom vid vissa inackorderings- och övergångshem. En viktig uppgift är att finna lämpliga former för det frivilliga skyddsarbetets uppgifter beträffande fångvårdsanstalternas klientel m. m. Utvidgningen av styrelsens arbetsbörda till följd av 1945 års fångvårdsreform föll till övervägande del på socialbyrån. Bland viktigare nytillkomna, sinsemellan ofta olikartade ärenden må nämnas fördelningen av de dömda på slutna och öppna anstalter, anvisande av intagningsanstalt för på fri fot varande personer, som dömts till straffarbete, fängelse, förvaring eller internering, de från länsstyrelserna överflyttade ärendena om bestämmande av strafftid samt ett betydande antal frågor om inräkning i verkställighetstid av vistelse utom anstalt för sjukhusvård och permission. Genom fångvårdsreformen ha därjämte vissa grupper av ärenden erhållit ökad betydelse och omfattning, bl. a. ärendena om understöd och annat bistånd åt de dömda och deras familjer. Tillika ha centrala fångregistrets arbetsuppgifter väsentligt utökats. Flera av socialbyråns ärendegrupper hava genom delegering överlämnats till sekreterarna eller aktuarien. Detta oaktat har byråchefen — som föredrar ärenden rörande bl. a. nåd och villkorlig frigivning — en alltför omfattande arbetsbörda för att han jämte nuvarande göromål skulle i någon större utsträckning kunna ägna sig åt ledningen av skyddsarbetet, vilket icke heller kan delegeras på någon av byråns båda förste byråsekreterare eller på aktuarien, eftersom de redan ha fullt upp med arbetsuppgifter. För att lätta på socialbyråchefens arbetsbörda har styrelsen redan vidtagit den åtgärden att vissa, nu på socialbyrån ankommande ärenden — bl. a. frågor om nåd — överflyttats till kanslibyrån. Om konsulentorganisationen utvidgas måste härjämte socialbyråns personal förstärkas. Endast därigenom erhålles från början erforderliga möjligheter för att de ofta brådskande arbetsuppgifterna skola kunna medhinnas.

I

135 De nya arbetsuppgifterna på socialbyrån torde komma att bliva talrika, ofta svårbedömbara och vidlyftiga samt därjämte kräva god kännedom om såväl kriminalvårdsförfattningar som övrig sociallagstiftning. Då handläggningen av åtskilliga vikliga arbetsuppgifter måste delegeras, anser styrelsen, att en särskild tjänst bör inrättas för ändamålet, och föreslår att denna uppföres som en förste byråsekreterartjänst i lönegrad Ca 29. Denne förste byråsekreterare bör vid sin sida ha tillgång till en i eftervårdsfrågor och socialvård väl insatt person. Detta är så mycket nödvändigare som byråsekreteraren måste företaga ett stort antal tidskrävande tjänsteresor; inspektioner en gång årligen av varje konsulentdistrikt kräver en tid av omkring två månader. Icke minst för att förebygga att kontinuiteten i arbetet förryckes erfordras därför en särskild befattningshavare, som bör erhålla tjänsteställning såsom amanuens. Efter förslagets genomförande kommer ett stort antal ärenden av skilda slag att handläggas å socialbyrån. Dessa ärenden, som företrädesvis avse frihetsberövanden eller frihetsinskränkningar för personer tillhörande kriminalvårdens klientel, äro ej sällan av brådskande natur och måste i många fall besvaras telegrafiskt eller genom telefonsamtal. Telefonförfrågningar från olika myndigheter — fångvårdsanstalter, skyddskonsulenter, domstolar, länsstyrelser m. fl. — förekomma i växande omfattning. Det är med hänsyn härtill nödvändigt, att det vid sidan av de högre befattningshavarna å byrån finnes en befattningshavare i biträdesgrad, som k a n vid behov rycka in och biträda med att fullgöra angivna uppgifter. Nämnde befattningshavare skulle jämväl handha den registrering som även med en inskränkning av berörda göromål måste förekomma på byrån. Styrelsen har med hänsyn härtill varit benägen att föreslå, att det nuvarande kanslibiträdet å socialbyrån uppflyttas i lönegrad men har under nuvarande förhållanden ansett sig icke böra framlägga förslag härom. Förutom detta kanslibiträde erfordras å socialbyrån efter förslagets genomförande två biträden för kontors- och skrivgöromål. Avlöningskostnaderna för utökning av socialbyråns personal uppgå till 34 400 kronor, därvid avlöningarna beräknats efter ortsgrupp 5 och efter löneklass 31 för förste byråsekreteraren, löneklass 19 för amanuens och löneklass 6 för biträdena för kontors- och skrivgöromål. Kostnaden för arvoden åt vikarier beräknas till 2 600 kronor. Då förste byråsekreteraren årligen bör besöka varje konsulentdistrikt och därjämte företaga övriga inspektioner m. m., torde kostnaderna för reseersättningar icke böra sättas lägre än till 2 000 kronor. Kostnaderna för socialbyrån skulle således öka med (34 400 + 2 600 + 2 000) 39 000 kronor. Ang. särskilt yttrande om lönegradsplaceringen för biträdespersonalen, se s. 138 f. Utökningen av styrelsens personal medför ökade utgifter för expenser. Styrelsens löpande expenskostnader beräknas öka med c:a 3 000 kronor om året. För anskaffande av inventarier och installation av telefonapparater för de nya befattningshavarna beräknas 6 000 kronor (engångsutgift).

136 Fångvårdsstyrelsens i föregående kapitel framlagda förslag angående den frivilliga skyddsverksamhetens blivande ställning föranleder för närvarande icke några kostnadsökningar. Styrelsen föreslår att anslagen till Understöd åt verksamhet för frigivna fångar m. fl. å 140 000 kronor och Bidrag till Svenska Skydds förbundet å 100 000 kronor tillsvidare uppföras med oförändrade belopp. Med hänsyn till den allmänna kostnadsstegringen kan en höjning av dessa anslag efter hand visa sig erforderlig. De årliga kostnader, som föranledas av styrelsens förslag till en utvidgad organisation av skyddsarbetet, sammanfattas i nedanstående uppställning: Avlöningsstat för organisationen kronor 805 000 Omkostnadsstat för organisationen . . . . » 153 000 Fångvårdsstyrelsens kameralbyrå » 8 000 Fångvårdsstyrelsens socialbyrå » 39 000 Ökning av expenser för fångvårdsstyrelsen » 3 000 kronor 1 008 000. Härifrån skall emellertid frånräknas besparing å vissa anslag, nämligen å anslagen till Ersättning åt domare, vittnen och parter kronor 137 000 till övervakning av villkorligt dömda och Tillsyn över villkorligt frigivna m. fl. . . •» 65 000 kronor 202 000 Årliga kostnaden för organisationen kommer härigenom att uppgå till (1 008 000 — 202 000) kronor 806 000. I jämförelse med kostnaderna för nuvarande organisation innebär detta en kostnadsökning med (806 000 — 304 000) kronor 502 000. Härtill komma de förenämnda engångsutgifterna för konsulentorganisationen och fångvårdsstyrelsen med (105 000 + 6 000) 111 000 kronor. De årliga merkostnaderna för en skyddskonsulentorganisation av h ä r föreslagen omfattning skulle alltså enligt den uppgjorda sammanställningen uppgå till omkring 500 000 kronor. Vad den årliga kostnaden angår skulle denna bliva för skyddskonsulentorganisationen 958 000 kronor, för övervakning och tillsyn 165 000 kronor samt för understöd åt frigivna och till skyddsförbundet 240 000 kronor eller tillhopa 1 363 000 kronor. Den uppställda kostnaden utgör det pris, som får betalas för en effektivt bedriven kriminalvård i frihet. Om samhället av finansiella skäl icke anser sig kunna komma ut med detta belopp inträder så småningom det läget, att den fria vården råkar i vanrykte. Lämnas de villkorligt dömda, de villkorligt frigivna och de på prov utskrivna utan erforderlig hjälp och kontroll, måste utfallet av den villkorliga domen och den villkorliga frigivningen bli allt sämre, med påföljd att de fria behandlingsformerna bli föremål för misstroende från allmänhetens sida och — vad värre är -— även från dom-

stolarnas. I så fall kan tendensen så småningom komma att gå i den riktningen, att kriminalvård i frihet får stå tillbaka för anstaltsvård. Men anstaltsvård är den utan all jämförelse dyraste av alla behandlingsformer. Kostnaderna för det totala omhändertagandet på anstalt springer nämligen fort nog upp till 4 000 å 5 000 kronor för år och intagen, i vissa fall, där fråga är om specialbehandling, till ännu högre belopp. Man må härmed jämföra kostnaden för den fria vården. Året runt stå f. n. bortåt 10 000 personer under övervakning eller tillsyn. Om kostnaderna härför enligt ovan framlagda beräkningar uppgå till 1,36 miljoner kronor per år, betyder detta, att varje villkorligt dömd, villkorligt frigiven och på prov utskriven icke kostar samhället mer än 136 kronor per år för övervakning eller tillsyn. Skulle den ovan framlagda jämförelsen bli rättvisande, borde den för övrigt kompletteras i olika avseenden. Här må blott framhållas den betydelsefulla omständigheten, att de villkorligt dömdas samt de frigivnas och utskrivnas arbetskraft bibehålies i produktionslivet och att de därigenom — med undantag för ett mindre antal parasiterande och arbetsskygga — äro i stånd att helt eller delvis försörja icke blott sig själva utan även närstående. Socialvården besparas genom denna vårdform utgifter, som torde vara mångdubbelt större än de kostnader som skyddsorganisationen belöper sig till. Härtill kommer slutligen det ideella värdet av att samhället gentemot lagöverträdare icke tillgriper hårdare medel än som befinnes nödvändigt. Med den uppfattning om människans värde och värdighet som är levande inom vårt folk ter det sig som den naturliga lösningen, att kriminalvård i frihet praktiseras så långt det går, utan att andra betydelsefulla samhällsvärden sättas i fara. Men då kräves det också, att denna form av kriminalvård får tillräckliga personella och materiella resurser.

138 Särskilda yttranden av herrar Wennerholm,

Eriksson

och

Johnsson.

Enligt styrelsens förslag skola flertalet skyddskonsulenter bibehållas i nuvarande 24 lönegraden men beträffande sex konsulenter med särskilt ansvarsfulla uppgifter har styrelsen ansett, att dessa skulle erhålla lön enligt lönegrad 27. Härvid har framhållits, att nämnda sex befattningshavare borde jämställas med de direktörer, som för närvarande vore placerade i lönegrad 27. Även enligt vår mening är det påkallat, att nämnda sex skyddskonsulenter placeras högre än de övriga. Vi anse dock, att lönegradsplaceringen för nämnda sex befattningshavare bör stanna vid lönegrad 26, vilken är den lönegrad, som tillkommer fattigvårds- och barnavårdskonsulenter. av herrar Henry Lindberg och Forssell. Enligt vår mening tillgodoser styrelsens förslag icke tillräckligt det behov av personalförstärkning, som föreligger för att styrelsens socialbyrå skall bliva i stånd att effektivt fullgöra de arbetsuppgifter, som i växande omfattning kommit att åvila byrån till följd av reformarbetet på kriminalvårdens område och som ytterligare utökas vid ett genomförande av förslaget. De ärenden som handläggas på socialbyrån ha redan nu mångdubblats till antalet, samtidigt som de kommit att i ökad utsträckning avse sinsemellan olikartade, ofta svårbedömda frågor. Bland de viktigare grupperna av ärenden märkas frågor om de till frihetsförlust dömdas placering på anstalt och förflyttning mellan anstalterna; under år 1948 handlades på byrån, bortsett från ärenden av mera expeditionell natur, sammanlagt 9 615 frågor om anstaltsplacering och förflyttning. Under samma år meddelades beslut i tillhopa 2 867 ärenden, som avsågo understöd åt villkorligt dömda och frigivna eller utskrivna m. m. Vidare må nämnas ärenden om villkorlig frigivning och om åtgärder mot villkorligt frigivna samt ärenden om beräkning av strafftid; de sistnämnda uppgå till närmare 5 000 om året. Till socialbyrån inkommer vidare ett mycket stort antal registeruppgifter, rättegångsprotokoll och liknande handlingar som föranleda expeditionella åtgärder av skilda slag. Telefonförfrågningar från fångvårdsanstalter, skyddsfunktionärer, domstolar, länsstyrelser och andra myndigheter ha blivit synnerligen vanliga och komma uppenbarligen att öka efter en utvidgning av skyddskonsulentorganisationen. Såsom i förslaget anförts, äro de ärenden som handläggas på socialbyrån ofta av brådskande natur. Detta gäller icke minst de talrika ärenden som avse frihetsberövanden och frihetsinskränkningar av olika slag. I sådana fall kan bristande noggrannhet eller bristande skyndsamhet föranleda betydande skada.

139 Efter förslagets genomförande skulle på socialbyrån utom byråchefen finnas 7 befattningshavare i högre lönegrader. Av organisatoriska skäl måste dessa fullgöra relativt starkt specialiserade arbetsuppgifter. På grund av arbetsbördans storlek erfordras för göromålens behöriga gång att på byrån finnas kvalificerade biträden med förmåga att självständigt ombesörja vissa arbetsuppgifter. Med hänsyn till mängden av inkommande ärenden är det vidare erforderligt — i synnerhet efter ett genomförande av styrelsens förslag -— att byrån har en särskild befattningshavare med huvudsaklig uppgift att dels sortera och fördela inkommande ärenden, så att varje ärende utan dröjsmål och med erforderliga kompletteringar tillställes den tjänsteman som skall besluta i ärendet eller förbereda dess handläggning, dels själv besvara telefonförfrågningar och liknande hänvändelser eller hänvisa de sökande till tjänsteman som är insatt i ärendet. På samma befattningshavare bör också ankomma den allmänna registrering som, låt vara i starkt begränsad utsträckning, måste bibehållas för vissa viktiga ärenden (som ej avse person med registerakt). De angivna arbetsuppgifterna, som ställa stora krav på befattningshavaren, böra icke fullgöras av ett kontorsbiträde eller kanslibiträde och kunna ej heller lämpligen anförtros åt någon av de amanuenser med specialiserade arbetsuppgifter som finnas på byrån. Såsom mest ändamålsenligt föreslå vi i stället att på socialbyrån inrättas en befattning såsom kansliskrivare eller, om det anses lämpligare, som kontorist. Vidare torde vissa uppflyttningar av andra biträdesbefattningar på socialbyrån böra vidtagas. På socialbyrån sysselsättas för närvarande 12 och efter förslagets genomförande 14 biträden, flertalet med kvalificerade arbetsuppgifter. Då det på byrån finnes endast en kanslibiträdesbefattning, äro biträdena i huvudsak hänvisade att söka sig bort från styrelsen för att vinna befordran utöver den normala befordringsgången. De dåliga befordringsmöjligheterna torde bliva särskilt påfallande efter förslagets genomförande, då hos skyddskonsulenterna inrättas 14 kanslibiträdesbefattningar. För att socialbyrån skall kunna behålla tillräckligt kvalificerade biträden anse vi erforderligt att den nuvarande kanslibiträdesbefattningen bibehålles och att ytterligare ett kontorsbiträde uppflyttas till kanslibiträde. I jämförelse med den av styrelsen föreslagna personalförstärkningen innebär vårt förslag en årlig merkostnad utgörande skillnaden mellan lönen för en kansliskrivare och ett kontorsbiträde ökad med skillnaden mellan lönen för ett kanslibiträde och ett kontorsbiträde.

140 Innehåll. Sid. S k r i v e l s e till H e r r S t a t s r å d e t och Chefen för K u n g l . J u s t i t i e d e p a r t e m e n t e t Kap. 1. S k y d d s a r b e t e t och s a m h ä l l s u t v e c k l i n g e n Skyddsarbetets uppkomst s. 5 — Huvuddragen av reformarbetet inom socialvården och kriminalvården s. 8 — Det socialpolitiska reformarbetet s. 8 — Kriminalvårdens reformering s. 12 — Skyddsarbetets senare utveckling s. 19.

3 5

Kap.

2.

Skyddsarbetets n u v a r a n d e organisation De frivilliga skyddsföreningarna s. 22 — Skyddskonsulentorganisationen s. 28 — Skyddskonsulenternas arbetsuppgifter s. 29 — Tjänstetillsättning, behörighet, kostnader m. m. s. 81

22 Kap.

3.

T i l l ä m p n i n g e n a v k r i m i n a l v å r d i frihet Frekvensen av villkorlig dom s. 32 — Villkorlig dom med övervakning s. 34 — Återfallsfrekvensen efter villkorlig dom s. 37 — Tillämpningen av villkorlig frigivning s. 39 — Tillsynsklientelets storlek s. 40

32 Kap.

4.

S k y d d s a r b e t e t s uppgift och f u n k t i o n Skyddsarbetet och socialvården s. 43 — Skyddsarbetet och polisens verksamhet s. 49

41 Kap.

5.

S k y d d s a r b e t e t före d o m e n

53 Rättegångsreformen och skyddsarbetet s. 53 — Särskild förundersökning s. 55 Kap.

6.

S k y d d s a r b e t e t efter d o m e n Författningar m. m. s. 67 — Särskilda föreskrifter i samband med övervakning och tillsyn s. 68 — Principerna för övervakning och tillsyn s. 72 — Valet av övervakare och tillsynsman s. 74 — Särskilda hinder för den dömdes resocialisering s. 81 — Andra eftervårdsfrågor s. 87

67 Kap.

7.

R i k t l i n j e r för s k y d d s a r b e t e t s o r g a n i s a t i o n

96 Reformbehovet s. 96 — Principerna för en omorganisation s. 103 Kap.

8.

F ö r s l a g till u t v i d g a d s k y d d s k o n s u l e n t o r g a n i s a t i o n 106 Organisationens omfattning s. 106 — Distriktsindelningen s. 109 — Rekrytering och utbildning s. 111 — Befattningshavarnas löneplacering s. 114 — Plan för indelningen i skyddskonsulentdistrikt s. 116

Kap.

9.

D e t frivilliga s k y d d s a r b e t e t s b l i v a n d e ställning Arbetsuppgifter m. m. s. 122 — Organisationsfrågor s. 126

122 K a p . 10.

Kostnadsfrågor

129 Särskilda

yttranden

a v h e r r a r W e n n e r h o l m , E r i k s s o n och J o h n s s o n

a v h e r r a r H e n r y L i n d b e r g och Forssell

Statens offentliga utredningar 1949 Systematisk förteckning (Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.)

Allmän lagstiftning.

Rättsskipning.

Fångvård.

Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk.

Utredning med förslag om lösdrivarlagens upphävande m. m. [4] Kriminalvård i frihet. Fångvårdsstyrelsens utredning ang. skyddsarbetets organisation m. m. [6] Industri.

Statsförfattning. Allmän statsförvaltning.

Kommunalförvaltning.

Statens och kommunernas

finansväsen.

Handel och sjöfart.

Kommunikationsväsen. Principer och metoder för kostnadsberäkningar vid statens järnvägar. [5] ,

Bank-, kredit- och penningväsen.

Politi.

Nationalekonomi och socialpolitik.

Försäkringsväsen.

Hälso- och sjukvård. Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Allmänt näringsväsen.

Försvarsväsen.

Fast egendom. Jordbruk med binäringar. Norrlandskommitténs principbetänkande. Första delen. Norrländska utvecklingslinjer. [1] Andra delen. Särskilda utredningar. [2] Tredje delen. Utlåtanden och förslag i vissa frågor. [3]

Utrikes ärenden. Internationell rätt.

Stockholm 1949. Isaac Marcus Boktr.-A.-B. 488232