med förslag rörande pensionering genom statens pensionsanstalt av vissa icke-statliga befattningshavare, m. m.

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

1 Nr 200.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag rörande pensionering genom statens pensionsanstalt av vissa icke-statliga befattningshavare, m. m.; given Stockholms slott den 1 april 19b9.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ernst Wigforss.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Grunderna för den pensionering av icke-statliga befattningshavare, som staten utövar genom statens pensionsanstalt, ha sedan länge varit i behov av omprövning. En av huvudfrågorna härvidlag gäller det sätt, varpå pensioneringsverksamheten bör avgränsas ur olika principiella och praktiska synpunkter. Ett annat komplex av frågor avser själva pensioneringsgrunderna; gällande reglemente för statens pensionsanstalt tillkom 1919 och har kommit att framstå såsom alltmera otidsenligt mot bakgrunden av den utveckling, som statstjänstemännens pensionering sedan nämnda år undergått. På grundval av ett omfattande utredningsmaterial framlägges nu förslag om utfärdande av nytt reglemente för statens pensionsanstalt, i huvudsak utformat med gällande pensionsbestämmelser för statstjänstemän såsom förebild. Beträffande pensioneringens avgränsning åsyftar förslaget en provisorisk lösning, vilken bygger på det nu beslående förhållandet, att pensioneringen helt har karaktären av statsunderstödd verksamhet. För ett definitivt ställningstagande till avgränsningsfrågan har ytterligare utredning

1 Bihang till riksdagens protokoll 19i9. 1 samt. Nr 200.

2 Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

ansetts erforderlig. Det nu framlagda förslaget är avsett att genomföras den 1 januari 1950.

I propositionen framlägges vidare förslag om en provisorisk pensionsreglering för vissa kategorier av övningslärare samt lärarpersonal vid statsunderstödda privatläroverk i avbidan på pensionsregleringar, vilka förutsättas åtfölja blivande löneregleringar för dessa personalkategorier. Även den provisoriska pensionsregleringen är avsedd att genomföras den 1 januari 1950.

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

3 Utdrag av protokollet över finansårenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott den 1 april 1949.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Wigforss, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock, Andersson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, förslag rörande pensionering genom statens pensionsanstalt av vissa icke-statliga befattningshavare, m. m. samt anför därvid följande.

I. Inledning.

Den till statens pensionsanstalt (SPA) förlagda pensioneringen av ickestatliga befattningshavare sker dels enligt reglementet för pensionsanstalten den 31 december 1919 (nr 878) och dels enligt de för de högre kommunala skolorna och folkskolan gällande särskilda tjänste- och familjepensionsreglementena. Förutom denna till det statsunderstödda pensionsväsendet hänförliga pensionering omfattar SPA:s verksamhet pensionering av arbetare i statens tjänst inom vissa förvaltningsområden, varjämte SPA:s styrelse i egenskap av direktion för lärarinnornas pensionsanstalt handhar pensioneringen av lärarinnor vid vissa statsunderstödda enskilda läroanstalter. I det följande bortses från pensioneringen av arbetare i statens tjänst och, där ej annat framgår, även från den pensionering av icke-statliga befattningshavare, som sker enligt andra pensionsbestämmelser än reglementet för SPA.

De i reglementet för SPA innefattade pensionsbestämmelserna ansluta sig till sitt innehåll i viss mån till de pensioneringsgrunder, som vid reglementets ikraftträdande gällde för civila statstjänstemän enligt 1907 års civila pensionslag samt reglementet för civilstatens änke- och pupillkassa. Pensioneringsgrunderna för dessa tjänstemän ha sedermera — framförallt genom tillkomsten av 1934 års civila tjänstepensionsreglemente och 1936 års allmänna familjepensionsreglemente samt dessa reglementens efterföljare, nämligen 1941 och 1947 års allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen — undergått genomgripande förändringar. Redan mot bakgrunden av de enligt 1934 års civila tjänstepensionsreglemente och 1936

4 Kungi. Maj.ts proposition nr 200.

års allmänna familjepensionsreglemente gällande pensionsbestämmelserna ha de i reglementet för SPA innefattade huvudgrunderna, vilka förblivit i stort sett oförändrade, i åtskilliga hänseenden kommit att framstå såsom föråldrade och i behov av omarbetning. I betraktande av den allt större omfattning, pensioneringen genom SPA efter hand erhållit, och med hänsyn till en i vissa fall uppkommen tveksamhet beträffande det berättigade eller lämpliga i att utvidga anstaltens reglemente till att omfatta nya grupper av befattningshavare, har samtidigt frågan om gränsdragningen för anstaltens verksamhet vunnit ökad aktualitet. I samband därmed har även spörsmålet om den av SPA administrerade pensionsverksamhetens utformning i försäkringsekonomiskt och budgetärt hänseende kommit att påkalla beaktande.

För ett närmare övervägande av berörda frågor in. m. ansågs en undersökning av anstaltens ställning med särskild hänsyn till storleken av det fondunderskott, som med gällande avgifter och huvudmannabidrag kunde beräknas föreligga, erbjuda en lämplig utgångspunkt. En dylik utredning rörande anstaltens fondställning uppdrogs enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 17 juni 1938 åt särskilda sakkunniga. Sedan denna utredning under en tid efter utbrottet av det senaste världskriget varit nedlagd, återupptogs den enligt Kungl. Maj :ts beslut den 27 februari 1942. Resultatet av utredningen framlades i en av de sakkunniga —- dåvarande direktören i SPA S. Lindstedt och dåvarande förste aktuarien, nuvarande direktören i SPA T. B. Kjellén — den 30 december 1943 avgiven redogörelse. Denna utvisade bl. a. i vilken mån pensionskostnaderna för den av SPA omhänderhavda pensioneringen då täcktes genom avgifter från befattningshavarna eller huvudmännen respektive krävde tillskott från staten. Storleken av statens kostnader för pensioneringen vid SPA belystes i redogörelsen vidare genom dels kalkyler över fondställningen, dels ock en översikt över pensioneringens framtida finansiering.

Till fullföljande av det sålunda inledda utredningsarbetet angående den av SPA omhänderhavda pensionsverksamheten tillkallades jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 26 maj 1944 särskilda utredningsmän (19U års pensionsutredning), nämligen generaldirektören E. V. Sverne, ordförande, ledamoten av riksdagens andra, numera av dess första kammare bibliotekarien Ebon Andersson, statskommissarien E. O. F. Björn, dåvarande sekreteraren, nuvarande förbundsdirektören i Svenska landstingsförbundet I. Dahlgren samt dåvarande direktören i SPA S. Lindstedt. Samtidigt med utredningsmännens tillkallande förordnades dåvarande förste aktuarien, nuvarande direktören i SPA T. B. Kjellén att såsom expert deltaga i utredningsarbetet.

Huvudpunkterna i de åt utredningsmännen vid tillkallandet lämnade direktiven kunna sammanfattas på följande sätt.

Utredningen borde genom avgränsning av området för den av staten ombesörjda pensioneringen av icke-statlig personal samt modernisering av pensionsgrunderna för de delar av SPA:s klientel, som äro underkastade anstaltens reglemente, syfta till ett fullföljande av det på pensionsväsendets

5 Kungl Maj:ts proposition nr 200.

område under de föregående åren pågående omregleringsarbetet, vilket inneburit en övergång till enhetliga pensioneringsgrunder för statsförvaltningen och det statsunderstödda kommunala skolväsendet. För pensioneringsprundernas modernisering erfordrades till en början eu omprövning av gällande principer för avvägning av såväl pensionsunderlagens storlek som befattningshavarnas och huvudmännens bidrag till pensionskostnaderna. Vidare vore en närmare anpassning efter de för statliga befattningshavare i allmänhet gällande grunderna önskvärd exempelvis vad anginge förutsättningarna för avgångsskyldighet och pensionsrätt vid otjänstbarhet före pensionsåldern samt beräknandet av pensionsförmån i fall, då befattningshavare avgått före pensionsålderns inträde utan rätt att omedelbart vid avgången komma i åtnjutande av tjänstepension. Till de angelägnaste utredningsuppgifterna hörde en omreglering av familj epensioneringen. översynen av pensioneringsgrunderna borde även avse en övergång från dyrtidstillägg till rörligt tillägg å pensionerna.

I enlighet med vad som åsyftades vid föranstaltandet om utredningen angående SPA:s fondställning borde vidare till övervägande upptagas såväl fonderingsfrågan som övriga budgettekniska spörsmål avseende den framtida finansieringen av pensioneringen vid SPA. Därvid borde å ena sidan beaktas, huru fonderingsfrågan bedömts inom övriga delar av det statliga pensionsväsendet, men å andra sidan hänsyn tagas till de särskilda förhållanden, som förelåge med avseende å SPA:s av icke-statliga huvudmän avlönade delägare.

En översyn av pensionsväsendet i organisatoriskt hänseende borde även företagas. Därvid borde övervägas om anledning funnes att i fortsättningen låta den av staten omhänderhavda personalpensioneringen i samma utsträckning som nu vara fördelad på skilda verk eller om icke en koncentration av verksamheten med fördel läte sig åvägabringa. Frågan om en dylik koncentration, vilken sålunda borde göras till föremål för en förutsättningslös undersökning, gällde, i främsta rummet den pensionsverksamhet som bedreves av statskontoret, SPA och de affärsdrivande verken. Emellertid borde även den statsunderstödda pensionsverksamhet, som vore anförtrodd åt handelsflottans pensionsanstalt, uppmärksammas i förevarande sammanhang. Frågan om formerna för det fortsatta bedrivandet av lärarinnornas pensionsanstalts verksamhet jämte därmed sammanhängande spörsmål borde likaledes inbegripas under utredningen. Oavsett huruvida en större eller mindre koncentration av det statliga pensionsväsendets administration komme till stånd, borde förslag utarbetas beträffande de organisationsåtgärder, som påkallades av utvecklingen inom SPA:s verksamhetsområde under tiden efter det anstalten erhållit sin nuvarande organisation.

1944 års pensionsutredning har numera avgivit ett den 30 oktober 1948 dagtecknat betänkande med förslag angående pensionering genom SPA av vissa icke-statliga befattningshavare (SOU 1948:47). I betänkandet, vari framlägges förslag till nytt pensionsreglemente, behandlas frågorna om dels avgränsningen av SPA:s verksamhet, dels de allmänna riktlinjerna för ordnandet av de icke-statliga befattningshavarnas pensionering, dels ock finansieringen och vad därmed sammanhänger. I betänkandet upptager utredningen däremot icke organisationsfrågan till behandling.

Pensionsutredningen — som beträffande pensionsförhållandena för befattningshavare inom folktandvården samrått med 1940 ars lolktandvårdssakkunniga — har haft överläggningar med representanter för tjänstemän-

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

nens centralorganisation (TCO), svensk sjuksköterskeförening, slöjd- och yrkeslärarnas riksförbund, socialtjänstemannaförbundet, svenska polisförbundet, Sveriges agronom- och lantbrukslärareförbund, kvinnliga legitimerade sjukgymnasters riksförbund samt Sveriges tandläkarförbund.

över pensionsutredningens förslag ha, efter remiss, utlåtanden avgivits av nedan angivna myndigheter, nämligen fångvårdsstyrelsen, försvarets civilförvaltning, socialstyrelsen, pensionsstyrelsen, kammarkollegiet, statskontoret, riksräkenskapsverket, domkapitlen i Uppsala, Göteborg, Härnösand och Stockholm, Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien, skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning, lantbruksstyrelsen, lantbruksakademien, veterinärstyrelsen, fiskeristyrelsen, kommerskollegium, medicinalstyrelsen, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i samtliga län och statens pensionsanstalt. Yttranden ha vidare, efter remiss, inkommit från direktionen för akademiska sjukhuset i Uppsala, direktionen för Sunnerdahls praktiska ungdomsskolor på landet samt styrelsen för Ericastiftelsen, hushållningssällskapens förbund, landstingens förvaltningsutskott i samtliga län utom Stockholms, Gotlands, Värmlands och Örebro län, stadsfullmäktige i Stockholms, Göteborgs, Malmö, Hälsingborgs, Norrköpings och Gävle stad, styrelsen för institutet för socialpolitisk och kommunal utbildning och forskning i Stockholm, styrelsen för Israelmissionen, styrelsen för kungl. teatern, styrelsen för kungl. dramatiska teatern, styrelsen för lantbrukshögskolan och statens lanlbruksförsök, styrelsen för socialinstitutet i Göteborg, styrelsen för sydsvenska socialinstitutet i Lund, svenska barnavårdslärarinnors förening, svenska barnmorskeförbundet, svenska kustsanatoriernas samorganisation, svenska kyrkans diakonistyrelse, svenska kyrkans missionsstyrelse, svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse, svenska diakonsällskapet, svenska landskommunernas förbund, svenska landstingsförbundet, svenska lasarettsläkarföreningen, svenska sanatorieläkarföreningen, svenska socialvårdsförbundet, svenska stadsförbundet, svenska vanföreanstalternas centralkommitté, Sveriges agronom- och lantbrukslärareförbund, Sveriges fångvårdsmannaförbund, Sveriges kommunalanställdas pensionskassa, Sveriges privatanställdas pensionskassa, Sveriges riksidrottsförbund, Sveriges tandläkarförbund, tjänstemännens centralorganisation, teaterrådet, överstyrelsen för Konung Oscar II:s jubileumsfond och överstyrelsen för svenska röda korset. Slutligen ha i ärendet inkommit skrivelser från beskickningarna i London, Paris och Helsingfors, diakoniens centrala råd, operans solistklubb samt W. Weibull A.B. och Weibullsholms växtförädlingsanstalt.

Vid 1948 års riksdag (prop. nr 136; statsutsk. uti. nr 192; r. skr. nr 390) fattades principbeslut om lönereglering för övningslärare vid olika statliga och kommunala skolformer. I propositionen uttalades beträffande tidpunkten för genomförandet av löneregleringen, att denna vore avsedd att om möjligt träda i kraft den 1 juli 1949. Till grund för berörda principbeslut låg ett av 1941 års lärarlönesakkunniga avgivet betänkande i ämnet (SOU

7 Kungi. Maj:ts proposition nr 200.

1947: 15). Vid betänkandet hade fogats förslag till avlöningsreglemente för övningslärare, vilket förslag emellertid är föremål för överarbetning av de sakkunniga, överarbetningen är ännu icke avslutad, och förslag kommer icke att föreläggas riksdagen om löneregleringens ikraftträdande den 1 juli 1949.

Vad beträffar befattningshavare vid de statsunderstödda privatlaroverken har 1944 års lönekommitté för privatläroverken den 16 juni 1948 överlämnat betänkande med utredning och förslag angående lönereglering för lärarna vid de statsunderstödda privatläroverken in. m. Såvitt angår har ifrågavarande befattningshavare är pensionering genom statens försorg ordnad allenast för den kvinnliga lärarpersonalen. Pensionsförhållandena för denna personal äro reglerade genom reglementet för lärarinnornas pensionsanstalt (LPA) den 23 december 1910 (nr 145). Sagda reglemente föreskriver skyldighet att vara delägare i pensionsanstalten för vid statsunderstödd högre goss- eller samskola, högre flickskola eller enskild mellanskola anställd föreståndarinna, ämneslärarinna med full tjänstgöring samt annan lärarinna, som i klasserna över de förberedande i en eller flera av berörda skolor meddelar undervisning antingen sammanlagt minst 4 veckotimmar i gymnastik eller sammanlagt minst 6 veckotimmar i ett eller flera av amnena välskrivning, teckning, musik, huslig ekonomi, kvinnligt handarbete, träslöjd och andra likartade slöjdarbeten eller sammanlagt minst 10 veckotimmar oberoende av de ämnen i vilka undervisningen meddelas. För de manliga lärarnas pensionering ha hittills från statens sida inga åtgärder vidtagits. I åtskilliga fall har dock pensionering av vederbörande läroanstalt eller kommun ordnats genom anslutning till enskild pensionsinrättning, genom utfästelse av pensionsrätt eller på annat sätt.

Genom beslut den 14 januari 1949 har Kungl. Maj :t uppdragit åt 1944 års pensionsutredning att verkställa utredning och avgiva förslag i fragan om och på vad sätt en provisorisk reglering av pensionsförhållandena for befattningshavare vid statsunderstödda privatläroverk samt sådana övningslärare, å vilka gällande reglemente för statens pensionsanstalt äger tilllämpning, må kunna genomföras i anslutning till det av pensionsutredmngen avgivna förslaget till reglemente för pensionering genom statens pensionsanstalt av vissa icke-statliga befattningshavare.

Till fullgörande av ifrågavarande uppdrag har 1944 års pensionsutredning den 7 mars 1949 avgivit förslag i ämnet (otryckt).

över förslaget ha, efter remiss, utlåtanden avgivits av statskontoret, statens pensionsanstalt, skolöverstyrelsen, svenska facklärarforbundet och tjänstemännens centralorganisation. Vidare ha de statsunderstödda piivatläroverkens lärarförening i Stockholm, flick- och samskolelärarnas riksförbund, läroverkslärarnas riksförbund och Sveriges yngre laroverkslarares förening inkommit med en gemensam skrivelse i ärendet.

Departementschefen. Grunderna för den pensionering av icke-statliga befattningshavare, som staten utövar genom statens pensionsanstalt, ha sedan länge varit i behov av en omprövning. Fn av huvudfrågorna härvidlag gällei

° Kungl. Maj. ts proposition nr 200.

omfattningen av ifrågavarande pensioneringsverksamhet eller in. a. o. det satt varpå denna bör avgränsas ur olika principiella och praktiska synpunkter. Ett annat komplex av frågor avser själva pensioneringsgrunderna. Såsom i det föregående antytts ansluter sig innehållet i det nu gällande, år 1919 utfardade reglementet för statens pensionsanstalt till de pensioneringsgrunder, som vid reglementets ikraftträdande gällde för civila statstjänsteman enligt 1907 års civila pensionslag samt reglementet för civilstatens änke- och pupillkassa. Mot bakgrunden av den utveckling, som grunderna för de civila statstjänstemännens pensionering genomlöpt i olika etapper under 1930- och 1940-talen, har det för statens pensionsanstalt gällande reglementet kommit att framstå som alltmer otidsenligt. Detta gäller ej endast med avseende å det sätt varpå olika detaljfrågor av större eller mindre räckvidd lösts för å ena sidan de icke-statliga befattningshavare, som omfattas av statlig pensionering, och å andra sidan statens egna tjänstemän, utan olikheten avser även själva pensionsnivån och är alltså av väsentlig betydelse.

En utredning av ifrågavarande problem har numera kommit till stånd genom 1944 års pensionsutredning, som framlagt resultatet av sina överväganden i ämnet i ett den 30 oktober 1948 dagtecknat betänkande. I betänkandet har bl. a. framlagts förslag till nytt reglemente för pensionering genom statens pensionsanstalt av vissa icke-statliga befattningshavare. Detta reglementsförslag bygger i huvudsak på de pensioneringsprinciper, som kommit till uttryck i de för statstjänstemännen gällande pensionsbestämmelserna.

Pensionsutredningens betänkande har blivit föremål för en omfattande remissbehandling, vilket betingats av den mångfald av kommunala och enskilda huvudmän, som beröras av frågan om statlig pensionering av deras befattningshavare. Åtskilliga av remissinstanserna ha givit sin anslutning till de av pensionsutredningen framförda förslagen. I vissa andra instansers yttranden har givits uttryck för en mera kritisk inställning. Beträffande pensioneringens omfattning har en mängd jämkningsförslag framställts, vissa avseende att av pensionsutredningen föreslagna inskränkningar eller utvidgningar i pensioneringsverksamheten icke skola genomföras, andra åsyftande att ytterligare inskränkningar eller utvidgningar skola göras. I några yttranden uttalas önskemål om en mera radikal begränsning av pensioneringen genom statens pensionsanstalt, medan i åtskilliga yttranden uttalas önskemål om en betydande utökning av denna pensioneringsverksamhet, bl. a. genom att ifrågavarande statsunderstödda pensionering skulle kompletteras med en ävenledes av statens pensionsanstalt handhavd icke statsunderstödd pensioneringslinje. Åtskilliga av ifrågavarande, mera långtgående ändringsyrkanden synas ha sin upprinnelse i önskemålet att kunna i en och samma pensionsinrättning — statens pensionsanstalt eller en ickestatlig inrättning — pensionera huvudmannens samtliga befattningshavare, oberoende av huruvida dessa äro sysselsatta inom verksamhet, som materiellt sett är statlig eller staten närstående men handhaves av icke-statligt

9 Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

rättssubjekt, eller detta ej är fallet. I andra fall synas ändringsyrkandena kunna hänföras till uppfattningen, att de för statstjänstemännen tillämpade pensioneringsgrunderna äro behäftade med brister i olika avseenden. I några remissyttranden understrykes angelägenheten av att man på sådant sätt anordnar den statliga pensioneringsverksamheten, att pensionsförhallandena icke i och för sig förhindra eller försvåra en övergång mellan olika arbetsgivare. Vidare uttalas — vilket delvis sammanhänger med vad sålunda anförts — önskemål om ett mera fullständigt tillämpande inom den statliga pensioneringen av den s. k. oantastbarhetsprincipen. Vissa yrkanden om en radikal begränsning eller omläggning av den statsunderstödda pensioneringen ha annat motiv, i det att de grunda sig på uppfattningen att den för statstjänstemännen tillämpade pensionsnivån är för låg, exempelvis för befattningshavare tillhörande de högre dyrortsgrupperna. Man synes därvid anse att en höjning av pensionsnivån lättare skulle kunna ernas om vederbörande huvudmän var för sig finge taga ställning till frågan därom an om pensionsnivån bestämmes genom statsmakternas medverkan, i vissa fall utgår man såsom självklart från att en högre pensionsnivå än för statens egna tjänstemän bör kunna tillämpas för befattningshavare inom verksamhet, vilken materiellt sett är statlig eller i varje fall står staten nara

men handhaves av icke-statliga organ.

För egen del kommer jag att i det följande angiva min inställning till

pensionsutredningens och remissmyndigheternas förslag i samband med en närmare redogörelse för dessa; jag upptager därvid efter varandra spörsmålen om avgränsningen av statens pensionsanstalts pensioneringsverksamhet, om utformningen av denna pensionering — varunder inbegripas olika spörsmål, som anknyta till pensionsregleringens genomförande och om finansieringen av verksamheten. Redan i detta sammanhang vill jag emellertid förutskicka, att jag finner åtskilliga av de synpunkter beaktansvärda, som i remissyttrandena anlagts på frågan om pensioneringens omfattning. Jag anser därför skäl föreligga att göra det definitiva lösandet av denna fråga beroende på ytterligare utredning. Därest i enlighet härmed fråga nu närmast blir om en provisorisk gränsdragning, synas i en del fall tillräckliga skäl icke finnas att genomföra förslag om undantagande från pensioneringen av grupper, som nu äro inordnade under densamma. Att frågan skulle bliva om ett provisorium bör å andra sidan icke utgöra något ovillkorligt hinder mot att i pensioneringen medtaga nya grupper, då skäl därtill anses föreligga; uppenbarligen är dock en viss försiktighet härvidlag påkallad. Vad härefter angår pensioneringens utformning och frågan huruvida en pensionsreglering nu bör genomföras efter de av pensionsutredningen uppdragna riktlinjerna, anser jag mig kunna i denna del i huvudsak bitrada utredningens förslag, vilket i stort sett avser att bereda ifrågavarande ickestatliga befattningshavare samma pensionsrätt som statstjänstemännen. Jag är således beredd att på grundval av det föreliggande förslaget förorda, att en pensionsreglering enligt däri angivna huvudgrunder genomföres den 1 januari 1950. Beträffande de önskemål, som vissa remissmyndigheter

10 Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

framfört om underlättande i pensionshänseende av en övergång mellan olika arbetsgivare och om en mera fullständig tillämpning inom den statliga pensioneringen än för närvarande av grundsatsen om pensionsrättens oantastbarhet, vill jag erinra om att riksdagen i olika skrivelser till Kungl. Maj :t hemställt om allmän översyn av pensionsreglementena och oantastbarhetsprincipens tillämpning. En utredning härom synes mig kunna igångsättas under den närmaste framtiden; förut denna dag har jag av särskild anledning — vissa straff lagsändringar beträffande ämbetsbrott och ämbetsstraff trädde i kraft den 1 januari 1949 — anmält förslag om upphävande av pensionsreglementenas bestämmelser om vissa särskilda verkningar i pensionshänseende av avsättning och skiljande i administrativ ordning från tjänsten, ett förslag som i sin mån innebär ett steg i riktning mot oantastbarhetsprincipens tillämpning. Den uppfattning, som framkommit i vissa remissyttranden om att den pensionsnivå, som tillämpas för statstjänstemännen, icke kan godtagas för andra närstående befattningshavargruppers vidkommande, anser jag mig icke kunna biträda. Jag vill härvid erinra om att denna pensionsnivå, som är av så sent datum som den 1 juli 1947, för statstjänstemännens del godtagits av tjänstemannaorganisationer, till vilka i betydande utsträckning även de här avsedda personalkategorierna äro anslutna, och att statsmakterna för sin del funnit ifrågavarande nivå skälig. Enligt min uppfattning får en sund utveckling på pensionsområdet på längre sikt anses bättre främjas om för statstjänstemännen och dem närstående grupper tillämpas någorlunda ensartade pensioneringsgrunder än om en ojämn utveckling på detta område kommer till stånd såsom en följd av de större eller mindre möjligheter som vid olika tillfällen kunna föreligga för skilda personalgrupper att få sina önskemål tillgodosedda av enstaka arbetsgivare eller grupper av arbetsgivare. Vad jag nu anfört innebär givetvis icke att jag vill förorda en brådstörtad övergång för samtliga befattningshavare i allmän tjänst till de av staten nu tillämpade pensioneringsgrunderna utan endast att jag icke kan ansluta mig till tanken på åtgärder, som direkt strida mot den målsättning man enligt min uppfattning bör ha för utvecklingen på pensionsområdet.

Vad angår det förslag pensionsutredningen efter särskilt uppdrag utarbetat rörande provisorisk reglering av pensionsförhållandena för dels sådana kategorier av övningslärare, å vilka gällande reglemente för statens pensionsanstalt äger tillämpning, dels ock befattningshavare vid statsunderstödda privatläroverk, sammanhänger behovet av en dylik pensionsreglering nära med att den lönereglering för övningslärare vid olika statliga och kommunala skolformer, varom principbeslut fattades vid fjolårets riksdag, befunnits icke kunna genomföras under budgetåret 1949/50 och att förslag ej heller ansetts kunna föreläggas innevarande års riksdag om lönereglering för befattningshavare vid de statsunderstödda privatläroverken. Den förra av dessa löneregleringsfrågor sammanhänger organisatoriskt i viss man med den sedan flera decennier olösta frågan om anställnings- och avlöningsförhållanden för kyrkomusiker, i det att man förutsatt

11 Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

att övningslärartjänster i största möjliga utsträckning skola anordnas som heltidstjänster — i den mån så erfordras genom inrättandet av s. k. kombinerade tjänster — samtidigt som i det föreliggande utredningsförslaget rörande kyrkomusiker förutsatts, att dessa skola kunna erhålla fyllnadstjänstgöring i skola. Angivna förhållande gör det uppenbarligen önskvärt, att båda omregleringarna genomföras samtidigt. Senare denna dag torde komma att föreslås avlåtande av proposition till riksdagen rörande principbeslut om lönereglering för kyrkomusiker, och om sådant beslut fattas föreligger möjlighet att vidtaga organisatoriska förberedelser till övningslärar- och kyrkomusikerreformernas genomförande. Med utgångspunkt härifrån och från att det skall bliva möjligt att för nästa års riksdag vid början av dess vårsession anmäla förslag till avlöningsbestämmelser för ifrågavarande personalgrupper, anser jag det kunna förutsättas att det blir möjligt att genomföra berörda omregleringar den 1 juli 1950. Vad de statsunderstödda privatläroverkens befattningshavare beträffar synes det i och för sig naturligt att dessas anställnings- och avlöningsförhållanden ordnas med motsvarande statliga och kommunalanställdas som förebild, och med hänsyn till de beträffande dessa skolor föreliggande särskilda förhållandena — huvudmännens svaga ekonomiska ställning och det allmännas intresse av skolornas verksamhet bl. a. med hänsyn till svårigheten att vid andra skolor absorbera elevmaterialet torde man enligt min mening våga räkna med att en principiell likställighet härvidlag kan genomföras den 1 juli 1950. Med hänsyn till nu anförda omständigheter ha skäl ansetts tala för att en reglering av pensionsförhållandena för övningslärarna och privatläroverkens lärare icke skall anstå längre än nödvändigt utan genomföras samtidigt med ikraftträdandet av nytt reglemente för statens pensionsanstalt. Fråga har emellertid härvid endast ansetts kunna bliva om provisoriska anordningar, som mera syfta till att underlätta en tillämpning av det avsedda nya reglementet för statens pensionsanstalt på dessa grupper än till att på förhand uttaga de konsekvenser i pensionshänseende, som kunna beräknas följa på en lönereglering. Det från angivna utgångspunkter av 1944 års pensionsutredning utarbetade förslaget till provisorisk pensionsreglering synes mig efter vissa jämkningar godtagbart; jag återkommer i det följande till denna fråga.

I skilda sammanhang har frågan om en förbättring av s. k. äldre pensioner från statens pensionsanstalt förts på tal. Därest en pensionsreglering för aktiv personal kommer till stånd i enlighet med vad jag här förordat, synes mig anledning finnas att upptaga denna fråga till närmare övervägande. En utredning av detta spörsmål bör således enligt min uppfattning numera komma till stånd. Vid denna synes även förtjänt att övervägas, huruvida och i så fall på vilka vägar pension kan beredas ett mindre antal manliga f. d. lärare vid de statsunderstödda privatläroverken, för vilkas pensionering huvudmännen icke sörjt på ett sätt, som kan anses tillfredsställande.

12 Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

Såsom bilaga till statsrådsprotokollet i detta ärende (bil. 1~3) torde få fogas av 1944 års pensionsutredning upprättade förslag till

1) reglemente för pensionering genom statens pensionsanstalt av vissa icke-statliga befattningshavare;

2) kungörelse med övergångsbestämmelser till nämnda reglemente; samt

3) kungörelse angående tillämpning av nämnda reglemente å övningslärare vid högre kommunala skolor m. fl.

Kungl. Maj:ts proposition nr 200-

13 II. Allmänna förutsättningar för statens medverkan till pensionering av icke-statliga befattningshavare.

Nuvarande förhållanden. De befattningar, sona äro eller kunna bli föienade med pensionsrätt enligt reglementet för SPA, kunna efter det verksamhetsområde, vartill de höra, indelas i följande huvudgrupper, nämligen befattningar inom undervisningsområdet (f. n. omkring 2 600 befattningar), hälso- och sjukvården samt socialvården (sammanlagt omkring 14 800 befattningar), polisväsendet (omkring 1 400 befattningar), jordbruket med binäringar (omkring 200 befattningar), sjömanshusen (omkring 70 befattningar) och de kungl. teatrarna (omkring 300 befattningar). Härtill komma vissa befattningar inom kyrkoväsendet, som äro eller kunna bli förenade med pensionsrätt avseende endast familjepension (omkring 40 befattningar). Inom de skilda verksamhetsområdena är pensioneringens omfattning begränsad sålunda, att pensioneringen förbehalles befattningshavare inom viss gren av verksamhetsområdet eller viss grupp av befattningshavare inom verksamhetsområdet eller gren därav. Pensioneringen enligt reglementet för SPA omfattar, på sätt av det anförda framgår, f. n. omkring 19 000 befattningshavare.

Begränsningen av pensioneringen till vissa verksamhetsgrenar kommer i reglementet till uttryck genom att där angivas de olika slag av förekommande verksamhetsformer, institutioner och inrättningar, vid vilka befattningshavarna äro sysselsatta, eller de huvudmannakategorier, där de äro anställda, eller genom att villkor om statsunderstöd till verksamheten uppställts. Begränsningen av pensioneringen till viss grupp av befattningshavare inom verksamhetsområde eller gren därav sker genom att i reglementet angivas de särskilda slag av befattningar, som inbegripas i pensioneringen eller att där uppställts särskilda villkor beträffande anställningens fasthet och tjänstgöringens omfattning in. in. För mera detaljerade upplysningar om nu berörda förhållanden torde i delta sammanhang få hänvisas till reglementet för SPA och den i kap. III av pensionsutredningens betänkande lämnade redogörelsen. Här må dock beträffande huvudmannaskapet och statsbidragsförhållandena vid de i pensioneringen inbegripna verksamhetsgrenarna sammanfattningsvis nämnas följande.

Huvudmännen för de till pensioneringen anslutna befattningarna utgöras, frånsett några undantagsfall av rent statligt huvudmannaskap, av ickestatliga subjekt. För befattningarna inom undervisningsväsendet, hälso- och sjukvården samt socialvården utgöras huvudmännen i flertalet fall av kommuner, men även enskilda subjekt sasom stiftelser och föreningar förekomma som huvudmän. Befattningarna inom polisväsendet bilda en rent kommunal grupp. Inom övriga områden utgöras de till SPA anslutna liu-

14 Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

vudmännen huvudsakligen av offeintligrättsliga anstalter, stiftelser, föreningar och därmed jämförliga sammanslutningar. I några fall äro aktiebolag huvudman.

De befattningshavare, som omfattas av pensioneringen, tillhöra i allmänhet verksamhetsgrenar, som till större eller mindre del finansieras genom bidrag av statsmedel. Det förekommer dock, att befattningshavare äro anslutna till SPA utan att något särskilt statsbidrag utgår till verksamheten. Detta är fallet särskilt i fråga om befattningshavare inom hälso-, sjuk- och socialvården, där krav på statsbidrag i allmänhet ej uppställts såsom villkor för pensionsrätt.

I detta sammanhang må vidare nämnas, att befattningshavare, som från tjänst med delaktighet i SPA övergår till en med dylik delaktighet icke förenad befattning hos statsunderstödd institution, enligt särskild bestämmelse i reglementet för SPA under viss förutsättning och efter beslut av Kungl. Maj .t i varje särskilt fall kan bibehållas vid delaktighet i pensionsanstalten. Dylik delaktighet förekommer emellertid för närvarande endast i ett par fall.

Direktiven för 1944 års pensionsutredning. Ett övervägande av frågan om det sätt, varpå den av SPA omhänderhavda pensionsverksamheten bör avgränsas, bär aktualiserats närmast genom framställningar om pensionsrätt i anstalten för nya befattningshavargrupper. Mot bakgrunden härav uttalades följande vid tillsättandet av 1944 års pensionsutredning.

Erinran gjordes bl. a. om de pensionsmöjligheter i enskilda pensionskassor, som numera förelåge och kunde medföra, att statens medverkan nu icke i samma män som tidigare erfordrades för ordnande av olika befattningshavares pensionsfrågor. I fråga om den ekonomiska innebörden för staten av pensionering av befattningshavare genom SPA anmärktes, att statens medverkan till pensioneringen i allmänhet även innefattade bestridande av en stor del av pensionskostnaderna och att detta jämväl torde vara åsyftat med de framställningar om pensionsrätt som tid efter annan förekomme. I samband härmed fästes uppmärksamhet vid att statens deltagande i pensionskostnaderna för icke-statlig personal vore att betrakta som en form av statsbidrag till den verksamhet, i vilken personalen är anställd. Frågan i vilken utsträckning staten i fortsättningen borde lämna bidrag till dylika pensionskostnader borde bedömas även med hänsynstagande till i vad mån staten i de olika fallen hade anledning att ekonomiskt bidraga till verksamheten.

1944 års pensionsutredning. Angående behovet av statens medverkan till pensionering av icke-statliga befattningshavare bär pensionsutredningen understrukit, att förhållandena i olika hänseenden ändrats sedan staten började sin pensioneringsverksamhet beträffande icke-statliga befattningshavare. Möjligheterna att ordna en tillfredsställande tjänstemannapensionering utan statens medverkan vore numera helt andra än förr. Även beträffande vederbörandes möjligheter att bära kostnaderna för en pensionering utan det statliga stöd i ekonomiskt hänseende, som en anslutning till SPA brukade innebära, hade förhållandena under senare tid förändrats.

15 Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Detta gällde särskilt de huvudmän, som utgjordes av kommuner. Den ekonomiska utvecklingen i landet hade medfört en icke obetydlig ökning av kommunernas skatteunderlag. Redan på grund härav syntes numera i allmänhet inga större svårigheter föreligga för landsting, städer eller större landskommuner att bära de pensionskostnader, som vid en försäkringsmässigt ordnad pensionering av deras anställda skulle komma att åvila dem såsom huvudmän. Dessutom komme genom det arbete, som för närvarande påginge för sammanslagning i stor utsträckning av två eller flera kommuner till större kommunala enheter, många av de mindre kommunerna att inom de närmaste åren upplösas för att ingå i en ekonomiskt mera bärkraftig kommun.

Emellertid har pensionsutredningen framhållit att, även om behovet av statlig medverkan till pensionering av icke-statliga befattningshavare i vissa hänseenden minskats, anledning likväl alltjämt funnes för staten att på liknande sätt som hittills bereda möjlighet till statsunderstödd pensionering i statlig anstalt för åtskilliga kategorier befattningshavare inom staten eller det allmänna närstående verksamhetsområden. En sådan statlig medverkan till pensionering av befattningshavarna vore närmast motiverad av statens intresse för viss verksamhetsgrens upprätthållande. Genom att själv taga hand om pensioneringen av dessa befattningshavare finge staten större möjlighet att reglera pensionsförmånerna i anslutning till de principer som staten uppställt för pensioneringen av sina egna tjänstemän. I samband med pensionsregleringen finge staten också inflytande på bestämmelserna om befattningshavarnas pensionsåldrar, avgångsskyldighet o. d., vilka faktorer ju tidigt observerats såsom av betydelse för en verksamhetsgrens effektivitet. Statens intresse av en verksamhetsgren kunde också ha föranlett statsbidrag till verksamhetens bedrivande. Detta bidrag behövde ej ha karaktären av understöd betingat av några behovssynpunkter utan kunde vara att betrakta mera som ett bidrag med hänsyn till verksamhetens nytta för det allmänna. Det syntes i sådana fall rimligt, att staten bidroge även till pensionskostnaden. Dylikt bidrag syntes som hittills i allmänhet böra lämnas genom anslutning till den av SPA omhänderhavda statsunderstödda pensioneringen.

I fråga om pensioneringens omfattning har pensionsutredningen till en början sökt uppdraga vissa allmänna riktlinjer, avsedda att tjäna till ledning vid ställningstagandet till frågor om rätt för icke-statliga befattningshavare att vinna delaktighet i SPA. Utredningen har framhållit angelägenheten av att en så markerad gräns som möjligt erhålles mellan området for SPA:s pensionsverksamhet och området för den enskilda pensionsverksamheten; en så vitt möjligt klar gränsdragning vore påkallad bl. a. av statsekonomiska skäl i betraktande av de kostnader för staten, som pensioneringen i SPA medförde.

Härvid har utredningen till en början funnit, att pensionering genom SPA:s försorg i princip borde förbehållas befattningshavare inom sådan verksamhet eller gren av verksamhet, som står staten nära och som genom

16 Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

statsmakternas åtgärder av ena eller andra slaget särskilt utmärkts som en på staten ankommande angelägenhet, ehuru den handhaves av icke-statligt förvaltningsorgan. Till närmare utveckling av sitt förslag om en dylik h uvudregel rörande verksamhetsgrenarna har utredningen anfört i huvudsak följande.

Motiven för statlig medverkan till vissa icke-statliga befattningshavares pensionering genom anslutning till statlig pensionsanstalt sammanhänga nära med statens intresse för upprätthållandet av den verksamhet, i vilken de ifrågavarande befattningshavarna äro anställda. Man torde därför för anslutning till SPA såsom allmän regel kunna uppställa det kravet, att staten och det allmänna har ett verkligt påtagligt intresse av den ifrågavarande verksamheten. Detta intresse bör vara av den art, att verksamheten kan sägas falla inom ramen för den offentliga samhällsverksamheten. Det ar särskilt nödvändigt att särskilja den offentliga verksamhet, som här avses, från den privata verksamhet som, om ock av stor betydelse i och för sig, normalt handhaves av enskilda och finansieras med enskilda medel.

I åtskilliga fall måste stora svårigheter dock uppstå att med ledning av en allmänt formulerad sats bedöma om viss verksamhet är sådan, att pensionsrätt för till densamma knutna befattningshavare i princip bör beviljas i statlig pensionsanstalt. På åtskilliga områden är gränsen flytande mellan verksamhet av övervägande offentligt och verksamhet av övervägande enskilt intresse. Fall finnas, där staten på olika sätt stödjer och uppmuntrar verksamhet, som likväl i detta sammanhang närmast synes hänförlig till verksamhet av enskild natur.

I många fall kunna statsbidragsförhållandena giva vägledning, när det gäller att bedöma ifrågavarande spörsmål. I de fall, då staten lämnar så avsevarda bidrag till verksamheten, att densamma till huvudsaklig del bygger på statsmedel och bidragen tillika fått mera permanent karaktär t. ex. genom att grunderna för desamma reglerats i författningar eller på liknande satt, torde det i allmänhet finnas anledning att anse, att verksamheten har sådan offentlig natur, att pensionsrätt skulle kunnat tillerkännas dess befattningshavare i SPA. Särskilda skäl att bevilja pensionsrätt i statlig pensionsanstalt kunna också anses föreligga i de fall, då statsbidrag utgår till bestridande av befattningshavares i författning reglerade löner eller minimilöner. I sådana fall gäller för närvarande i regel" obligatorisk delaktighet i SPA. Liknande skäl som föranlett statsmakterna att reglera samt bidraga till befattningshavares löneförmåner kunna även åberopas till stöd för en reglering av pensionerna, som ju få sägas utgöra en del av ersättningen för arbetet. Däremot synes den omständigheten, att en verksamhet understodjes med statsmedel, icke ensam för sig böra motivera, att vid verksamheten sysselsatta befattningshavare principiellt må komma i åtnjutande av statlig medverkan till pensioneringen. Statsbidragen äro nämligen sa olikartade till natur och syfte och av så skiftande stor!ek"och betydelse, att det framstår som nödvändigt att i varje särskilt fall pröva, i vad mån därav kunna dragas några slutsatser i fråga om skälen för stöd till pensioneringen.

I sadana fall, då statsbidrag lämnats endast i syfte att mer eller mindre tillfälligt stödja eller uppmuntra en verksamhet, som eljest icke är att bet!*. ,*.a såsom en huvudsakligen allmän angelägenhet, synes anledning icke

» tt? öppna möjlighet till pensionering av befattningshavarna genom SPA. Härvid bör jämväl beaktas, att det stöd till en verksamhet, som pensionsrätt i SPA för verksamhetens befattningshavare innebär, ej kan avvecklas lika lätt som ett vanligt statsbidrag.

17 Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Även om statsbidrag till eu verksamhet utgör ett viktigt förhållande att beakta vid avgränsningen av de statliga åtgärderna beträffande pensioneringen av icke-statliga befattningshavare, synes dock den omständigheten att inga eller endast obetydliga statliga bidrag utgå till viss verksamhet icke alltid böra utesluta statlig medverkan till pensioneringen. Fall finnas, där verksamheten står staten nära men statsbidraget ändock motsvarar en mycket ringa del av driftskostnaderna. Exempel härå utgöra de lokala lantbrukskemiska kontrollstationerna samt de lokala frökontrollanstalterna. Behovet av statsbidrag är för deras vidkommande relativt obetydligt tack vare avsevärd inkomst av analysavgifter in. in. I andra fall kunna donationsmedel finnas, som väsentligt minska det behov av statsbidrag som eljest skulle förelegat och sannolikt blivit tillgodosett. Anledning kan för övrigt finnas att låta ett i och för sig motiverat statligt stöd till viss verksamhetsgren få just formen av medverkan till pensionering av till denna hörande befattningshavare.

Spörsmålen rörande de allmänna förutsättningarna för pensionsrätt i SPA te sig vidare något olika i de fall då huvudmannaskapet åvilar ett kommunalt subjekt och i de fall då enskilt subjekt är huvudman för en verksamhet.

Vid sidan av staten utgöra numera även kommunerna samhällsverksamhetens naturliga subjekt. Såsom utvecklingen gestaltat sig ha samhällsuppgifternas fördelning mellan stat och kommun kommit att bero mera av praktiska överväganden än av en teoretisk gränsdragning mellan uppgifter av kommunalt och av statligt intresse. Organisatoriska och ekonomiska skäl ha i många fall föranlett, att uppgifter, som i betraktande av verksamhetens betydelse för landet i dess helhet närmast äro av statlig karaktär, anförtrotts åt kommunerna att ombesörja. I vissa fall ha kommunerna genom lagstiftning ålagts att handha allmänna uppgifter. I andra fall har staten nöjt sig med att på olika sätt söka uppmuntra kommunerna att taga befattning med uppgifterna ifråga. Ofta har staten i dessa fall beviljat statsbidrag till verksamheten i större eller mindre omfattning. I de fall då pensionsrätt i SPA hittills förekommit för kommunala befattningshavare har det varit inom sådana kommunala verksamhetsgrenar, som innefattat uppgifter av sådan statlig karaktär som ovan sagts. Redan med hänsyn till angivna förhållanden har utredningen funnit en sådan avgränsning av SPA:s verksamhet icke kunna förordas, som från delaktighet i SPA skulle utesluta kommunala befattningshavare med arbetsuppgifter inom de ovan angivna staten närstående verksamhetsområdena. Oaktat kommunernas ekonomiska bärkraft förbättrats och efter den allmänna kommunindelningen sannolikt ytterligare kommer att i många fall stärkas, så alt dessa utan större svårigheter skulle kunna bära kostnaderna för pensionering av här avsedda befattningshavare utan statens medverkan, lärer fog dock finnas för, att staten ekonomiskt bidrager till pensioneringen i betraktande av uppgifternas art och dessas alltmer ökade betydelse för landet i dess helhet. Detta gäller icke endast i de fall där staten påtagit sig kostnader för själva verksamheten utan även i vissa fall där några statsbidrag icke utgå.

Vid sidan av stat och kommun fullgöra även allmänna inrättningar och anstalter, stiftelser samt enskilda sammanslutningar och personer inom åtskilliga områden uppgifter av offentlig natur. Därest denna verksamhet ej förekomme, skulle detta föranleda, att staten eller kommunerna skulle nödgas utvidga sin verksamhet på dessa områden. Det allmänna har därför anledning alt stödja den av dylika inrättningar drivna verksamheten. Detta bär ofta skett genom statsbidrag. 1 anslutning bärtill kan verksamheten även ha blivit föremål för statliga regleringsåtgärder i olika hänseenden. Även

2 Bihang till riksdagens protokoll 19b9. 1 sand. Nr 200.

18 Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

för befattningshavarnas pensionering ha statsmakterna kommit att intressera sig och därvid har anslutning till SPA i flera fall medgivits. 1 de fall då pensionsrätt hittills förekommit i SPA för befattningshavare, anställda hos enskilda huvudmän, har det i regel gällt befattningshavare i sådan verksamhet, som kompletterar det allmännas verksamhet på näraliggande områden. I flertalet fall har som villkor för pensionsrätt föreskrivits, att statsbidrag skall utgå. I vissa fall, t. ex. på sjukvårdens område, har emellertid kravet på statsbidrag som villkor för pensionsrätt icke uppställts. En garanti för att pensioneringen i sådana fall ej skall få en icke avsedd omfattning har skapats därigenom, att krav i stället uppställts på att huvudmannen för verksamheten, där denna ej är en kommunal sammanslutning, skall vara av sådant slag, att åtminstone verksamhet i rent privatekonomiskt syfte uteslutes.

Vad härefter angår de personalkategorier inom berörda verksamhetsområden, för vilka pensionsförhållandena böra kunna ordnas genom anslutning till SPA, bär utredningen till en början förordat, att pensionsrätt endast skall tillkomma innehavare av befattning, som inrättats för stadigvarande behov. Utredningen har härom och beträffande förslagets innebörd i jämförelse med nuvarande förhållanden anfört i huvudsak följande.

Enligt SPA:s nuvarande reglemente hänför sig pensionsrätten i princip till innehavet av viss befattning, dock att den som övergått till en med delaktighet i SPA ej förenad befattning hos statsunderstödd institution på vissa villkor kan få bibehålla tidigare förvärvad delaktighet. Genom de bestämmelser, som meddelats angående särskild reglering av anställningsförhållandena vid de befattningar vilka — utan att vara obligatoriskt förenade med pensionsrätt — må anslutas till SPA, ha garantier skapats för att ansluten befattning kan antagas motsvara ett varaktigt behov samt avse tjänstgöring av viss, ej alltför ringa omfattning. Härigenom har den begränsningen i fråga om möjligheterna att ansluta personal till SPA åstadkommits, att personal i arbetaranställning, vikarier och tillfälligt anställda befattningshavare i princip lämnats utanför pensioneringen. Bortsett från vissa vikarierande lärare, vilka kunna vinna delaktighet i SPA, förekommer icke något undantag härifrån. Visserligen har den vid de kungf. teatrarna anställda tekniska personalen blivit obligatoriskt ansluten till SPA, ehuru den bl. a. bär att fullgöra vissa arbetaruppgifter, men i betraktande av de särskilda förhållanden som råda i fråga om denna personal har anslutningen ansetts icke innebära något principiellt avsteg från de allmänna reglerna för SPA-pensioneringen.

För framtiden bör pensioneringen i SPA utan undantag begränsas till att avse innehavare av befattningar. Nu föreliggande möjlighet att bibehållas vid delaktighet i SPA efter övergång till befattning, som ej är förenad med sådan delaktighet, bör sålunda upphöra liksom även den motsvarande statstjänstemän icke till buds stående möjligheten för vikarierande lärare att erhålla pensionsrätt. Vad personal i egentlig arbetaranställning beträffar, har någon anslutning till SPA av densamma icke ifrågasatts i de utredningen meddelade direktiven, och frågan om en eventuell pensionering av ickestatlig arbetarpersonal faller salunda utom ramen för utredningsuppdraget. Då härtill kommer, att arbetarpersonalen ej lämpligen kan inordnas i samma reglemente som befattningshavarna, att beträffande densamma vissa av utredningen angivna allmänna förutsättningar för pensionering med statens medverkan av personal inom de olika verksamhetsområdena i regel icke kunna anses föreligga samt att anordnande av sådan pensionering för

19 Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

vissa icke-statliga arbetare skulle verka prejudicerande och medföra särskilda pensioneringskostnader för staten, har utredningen utgått från att arbetarpersonalen framdeles liksom hittills skall vara utesluten från SPApensioneringen. Skulle statsmakterna anse statlig pensionering böra ordnas för någon eller några grupper icke-statliga arbetare, synes närmast böra övervägas att inordna dithörande arbetare i särskilt tjänste- och familj epensionsreglemente.

Först sedan en inom en verksamhetsgren anställds arbetsuppgifter och anställningsförhållanden blivit fixerade och reglerade, synes det utredningen, att den anställde kan sägas inneha sådan anställning i befattning, som motiverar anslutning till SPA. Att generellt närmare angiva, hur fast en anställning bör vara för att pensionsrätt skall kunna beviljas vid densamma, synes icke vara möjligt. I fråga om befattningar, som obligatoriskt skulle kunna anslutas till SPA, böra dock som hittills några större svårigheter icke möta att låta författningsbestämmelser i ämnet närmare karakterisera befattningen. För andra befattningar, där fråga kan bliva om anslutning till anstalten, torde böra fordras, att reglerande föreskrifter om arbetsuppgifterna samt avlönings- och övriga anställningsförhållanden vid befattningen meddelas. I såväl ena som andra fallet bör därvid iakttagas, att befattningen erhållit en mera fast karaktär och att det för den däri anställde ej är fråga om ett tillfälligt bestridande av densamma. I detta senare hänseende synes det i allmänhet kunna vara tillräckligt, att för befattningen lämnats föreskrift om viss uppsägningstid.

Beträffande spörsmålet om de personalkategorier, för vilka en pensionering genom SPA:s försorg borde ifrågakomma, har utredningen vidare erinrat om att inom flertalet av de verksamhetsområden, som omfattas av pensioneringen i SPA, endast innehavare av vissa i reglementet särskilt angivna befattningar beretts möjlighet att få pensionsrätt i pensionsanstalten, medan andra grupper av befattningshavare inom områdena lämnats utanför pensioneringen. Detta gällde särskilt inom undervisningsväsendet, hälso- och sjukvården samt socialvården, eller alltså inom tre av de typiskt kommunala verksamhetsområdena, i det att inom dessa senare verksamhetsområden i stort sett endast lärare, respektive vårdpersonal med speciell utbildning och kompetens beretts pensionsrätt i SPA. Att så blivit fallet kunde i viss mån ha betingats av historiska förhållanden men syntes främst ha föranletts av att statlig medverkan till pensioneringen av befattningshavare befunnits mer eller mindre motiverad alltefter arten och betydelsen av de uppgifter som ankomma på de olika befattningarna.

I anslutning till de sålunda för närvarande gällande avgränsningsförhållandena har utredningen — efter erinran om sitt förut återgivna förslag att pensioneringen i SPA i princip borde begränsas till befattningshavare i verksamhet, varav staten och det allmänna ha ett mera påtagligt intresse — föreslagit eu supplementär avgränsningsregel och om denna anfört följande.

Det synes väl överensstämma med denna princip för avgränsningen, att betydelsen för det allmänna av de uppgifter som ankomma på varje särskild befattning beaktas vid avgränsning inom verksamhetsgrenarna av bcfattningshavargrupperna. Enligt utredningens mening synes alltså den statliga pensioneringen av icke-statliga befattningshavare i princip endast böra omfatta sådana befattningshavare, på vilkas arbetsinsats den verksamhet, som staten vill främja, är mera direkt beroende och beträffande vilka inflytande på kompetens och anställningsvillkor är önskvärd från statens sida. I kon-

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

sekvens härmed synes det utredningen, som om pensioneringen av personal, vars uppgifter främst gälla upprätthållandet av en för viss verksamhet anordnad yttre apparat, i regel bör liksom hittills få ordnas av huvudmannen utan statens medverkan. Personal av sådant slag (t. ex. vaktmästare vid skolor, ekonomi- och kontorspersonal vid sjukhus) kan visserligen vara nödvändig för verksamhetens bedrivande, men arten av dess arbetsuppgifter har i allmänhet icke föranlett någon enhetlig reglering av personalens utbildning och kompetens och i stort sett har det överlämnats åt huvudmannen att fritt bestämma organisationen av den del av verksamheten som ankommer på här avsedd personal. Det kan alltså icke sägas, att statsmakterna i allmänhet beträffande den här senast berörda personalens verksamhet vidtagit några sådana åtgärder, att den utmärkts som en statlig angelägenhet. Med hänsyn till anförda omständigheter har utredningen funnit sig böra förorda en avgränsning beträffande befattningshavargrupperna som tar sikte på de olika befattningshavargruppernas förhållande till staten och det allmänna. En sådan avgränsning synes leda till en liknande begränsning som hittills skett vid pensionering av befattningshavare särskilt inom undervisningsväsendet, hälso- och sjukvården samt socialvården. Endast beträffande sådan verksamhet som anknutits till institutioner, vilka organisatoriskt och ekonomiskt stå staten särskilt nära, har utredningen funnit sig böra föreslå en mindre restriktiv linje. I fråga om institutioner av sistnämnda slag anser utredningen, att staten bör påtaga sig ett vidsträcktare ansvar för lösandet av personalens pensionsfråga, varvid i stort sett förhållandena vid jämförbara statliga institutioner synas kunna efterbildas.

Beträffande vissa till SPA anslutna institutioner har pensioneringens omfattning befunnits böra bestämmas generellt d. v. s. utan någon uppräkning i reglementet av de olika slag av befattningar, som må förenas med pensionsrätt. Efter uttalande, att därmed ej får anses definitivt avgjort, att alla anställda vid sådana institutioner må erhålla pensionsrätt i SPA, har utredningen härom anfört följande.

Liksom hittills varit fallet lärer det även i fortsättningen böra få ankomma på vederbörande myndigheter att när frågor uppkomma om befattningars förenande med pensionsrätt i SPA taga ställning till, huruvida befattningarna äro av den art att pensionsrätt i SPA bör medgivas. Härvid kan det bl. a. ställa sig vanskligt att avgöra, huruvida fråga är om verklig befattning eller om arbetaranställning, beträffande vilken delaktighet i SPA är utesluten. Avgörandet synes böra göras beroende av huruvida anställningsförhållandena blivit reglerade i överensstämmelse med vad för anslutning till SPA av befattning i allmänhet är föreskrivet samt huruvida motsvarande statliga anställning är förenad med pensionsrätt enligt det statliga allmänna tjänstepensionsreglementet. Endast där så är fallet, synes anställningen kunna hänföras till befattning.

Sammanfattningsvis har pensionsutredningen angivit de förutsättningar, som enligt utredningens mening böra i sistnämnda avseende uppställas som villkor för anslutning av befattningshavare till pensioneringen i SPA, sålunda att pensionsrätt i allmänhet endast bör tillkomma innehavare av befattning, vilken avser tjänsteåligganden av mera direkt betgdelse för sådan verksamhet eller gren av verksamhet, som staten genom särskilt vidtagna åtgärder visat sig vilja befrämja, och att undantag från denna begränsningsregel icke bör göras i vidare mån än i fråga om befattningshavare, som icke

21 Kunffl. Maj:ts proposition nr 200.

ha direkt betydelse för verksamhetens bedrivande men äro anställda inom sådan nyssnämnd verksamhet eller gren av verksamhet, som ekonomiskt och organisatoriskt står staten särskilt nära. Den av pensionsutredningen härvidlag förordade avgränsningen av pensioneringen, vilken i det stora hela motsvarar vad som därutinnan nu gäller, har enligt vad utredningen uttalat givetvis skett under hänsynstagande till de med pensioneringen förenade kostnaderna för staten.

Utredningen har emellertid också övervägt en inom utredningen framförd tanke på en sådan utvidgning, att SPA i vissa fall skulle kunna handha även en pensionering byggd på att kostnaderna härför skulle helt gäldas av huvudmännen. En dylik frivillig pensionsförsäkring skulle, enligt vad inom utredningen framhållits, vara av intresse särskilt för de kommunala huvudmännen, vilka därigenom skulle kunna ordna pensioneringen för sina anställda efter enhetliga grunder och slippa ha dem fördelade på olika pensionsinrättningar och pensionssystem.

Pensionsutredningens majoritet har stannat för att icke vilja förorda en sådan utvidgning av SPA-pensioneringen. Beträffande de omständigheter, som varit bestämmande för detta ståndpunktstagande, bär utredningen anfört i huvudsak följande.

Ett medgivande för kommuner och vissa enskilda huvudmän att ansluta befattningshavare till SPA utan någon egentlig begränsning till sådana kategorier befattningshavare, som stå statsverksamheten nära, torde kunna antagas medföra en betydande utvidgning av SPA:s verksamhet. Denna utvidgning skulle kunna bli av den storleksordningen, att pensionsverksamhetens organisation och administration komme att påverkas därav. Sammansättningen av SPA:s klientel, som redan nu är mycket skiftande, skulle bli än mer heterogen, och behovet av invecklade särbestämmelser för pensioneringen skulle öka. Själva pensionssystemet skulle därmed i hög grad kompliceras. Särskilda svårigheter skulle uppstå vid beräknande av de verkliga pensionskostnaderna för respektive befattningar och vid bestämmandet av de pensionsavgifter som erfordras för kostnadernas täckande. De hittillsvarande erfarenheterna från SPA:s verksamhet giva anledning till farhågor för att oförutsedda kostnader skulle kunna uppstå för staten. I all synnerhet kan detta tänkas bli fallet, om pensioneringen ordnas så, att staten i sista hand får svara för dyrtidskompenserande tillägg å pensionerna även lör de befattningshavare som anslutits till pensioneringen mot försäkringsmässigt beräknade avgifter. Visserligen kunna dessa risker minskas genom att huvudmannen åtager sig att själv utbetala dyrtidstillägg å pensionerna för här avsedda befattningshavare, men därmed skulle man å andra sidan förlora mycket av den enhetlighet i pensioneringen som angivits som ett av huvudmotiven för befattningshavarnas anslutning till SPA.

Utredningen har vidare icke ansett något mer framträdande behov föreligga för de kommunala huvudmännen att få till stånd eu mera allmän an_ slutning av sina befattningshavare till SPA. Behovet av en försäkringsmässig pensionering för deras befattningshavare kan säkerligen på ett i stort sett tillfredsställande sätt tillgodoses genom de försäkringsanstalter, som nu finnas. Ej heller för andra huvudmän än kommunala torde det vara behövligt att på dylikt sätt utvidga anstaltens verksamhet. I viss mån skulle eu sådan utvidgning av SPA även komma att verka föregripande på den

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

utredning som för närvarande pågår inom handelsdepartementet rörande pensionering av anställda i privat tjänst och frågan om statens medverkan därtill.

Två av utredningsmännen, ledamöterna Björn och Dahlgren, ha i avgivna särskilda yttranden behandlat bl. a. det nu föreliggande spörsmålet. I yttrandet av ledamoten Björn, till vars synpunkter ledamoten Dahlgren anslutit sig, anföres hl. a. följande.

Pensionsutredningens majoritet har ansett att statens pensionsanstalts pensioneringsverksamhet på förevarande område bör avgränsas så att densamma endast omfattar sådana befattningshavare, vilkas verksamhet är av den art och den betydelse för det allmänna, att staten har anledning att ekonomiskt bidraga till pensioneringen. Detta skulle, såsom ock majoriteten framhåller, medföra att kommunala huvudmän måste vidtaga särskilda anordningar för att personal, som icke kan få pensionsrätt i SPA, på annat sätt skall få sin pensionsfråga ordnad. Detsamma gäller även andra huvudmän, som få en del av sina befattningshavare pensionerade genom anslutning till SPA.

Att begränsa statens pensionsanstalts fortsatta verksamhet på sätt majoriteten föreslagit innebär emellertid enligt min mening icke en efter tidsförhållandena lämpligt anpassad organisation. För de huvudmän, vilka enligt förslaget skulle få endast vissa befattningshavare anslutna till pensioneringen, måste det vara av väsentlig betydelse att ha pensioneringen för hela sin personal ordnad efter enhetliga grunder. För statens vidkommande framstår även såsom angeläget, att löne- och pensionsförhållandena bringas till överensstämmelse beträffande alla befattningshavare, som äro anställda i det allmännas tjänst eller eljest i samhällsnyttig verksamhet. Angelägenheten av en sådan samordning har i fråga om lönerna på senare tid beaktats vid utfärdandet av nya lönebestämmelser för kommunala tjänstemän, i det att dessa bestämmelser i stort sett bringats i överensstämmelse med de statliga. En motsvarande anpassning av pensioneringsvillkoren kan även ske i de få fall, kommunerna organiserat befattningshavarnas pensionering i egen regi, genom antagande av pensionsbestänmielser som överensstämma med de statliga. För det stora flertalet av de huvudmän som skulle få vissa befattningshavare anslutna till SPA-pensioneringen och som i fråga om övriga befattningshavare vore hänvisade till privata försäkringsföretag, exempelvis SKP eller SPP, torde det emellertid knappast vara möjligt att erhålla fullt likvärdiga pensioneringsgrunder för personalen i sin helhet. De pensioneringsvillkor, som erbjudas av dessa försäkringsföretag och som hl. a. betingas av angelägenheten för företagen att vid varje tillfälle hava full täckning för sina pensionsförpliktelser, skilja sig nämligen i väsentliga hänseenden från de statliga och torde svårligen kunna bringas i full överensstämmelse med dessa. En gränsdragning enligt de av majoriteten föreslagna snäva linjerna leder vidare till en stelhet i tillämpningen, som omöjliggör att tillgodose vissa i och för sig välmotiverade krav på anslutning till SPA av vissa befattningshavargrupper.

Jag anser på här anförda skäl att pensionsutredningen bort framlägga förslag om att statens pensionsanstalts verksamhet i fortsättningen finge omfatta icke blott en statsunderstödd pensionering, avseende till viss offentlig verksamhet knutna icke-statliga befattningshavare, utan även en pensionering, som gäller övriga hos samma eller andra huvudmän med likartad ställning anställda befattningshavare och som därvid helt bekostas av huvudmännen.

23 Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

De betänkligheter utredningsmajoriteten anfört mot en utvidgning av SPA:s verksamhet på sätt ovan av mig förordats kan jag icke dela. Återverkningarna på verksamhetens organisation och administration torde fa anses ha underordnad betydelse i förevarande sammanhang. Majoriteten hyser den uppfattningen, att pensionssystemet skulle i hög grad kompliceras genom att behovet av invecklade särbestämmelser för pensioneringen skulle öka. Detta behöver emellertid enligt min mening ej bliva förhållandet om för anslutning till den icke-statsunderstödda pensioneringen uppställes det villkoret att huvudmännen skola reglera befattningshavarnas löner i enlighet med statliga lönebestämmelser samt att det statliga pensionssystemet — såsom ock pensionsutredningen nu föreslagit i fråga om den statsunderstödda pensioneringen — tillämpas med den utbyggnad, som erfordras för att reglera huvudmännens deltagande i bestridandet av pensionskostnaderna. Beträffande de uppgivna svårigheterna att beräkna de verkliga pensionskostnaderna för respektive befattningar och att bestämma de pensionsavgifter som erfordras för kostnadernas täckande föreställer jag mig, att det med hänsyn till det klientel, varom här är fråga, skall vara tillfyllest att beräkna avgifterna på sådant sätt att de i stort sett täcka kostnaderna för pensioneringen. Vidare torde den anordning pensionsutredningen nu föreslår för att möjliggöra huvudmännens deltagande i kostnaderna för de dyrtidskompenserande tilläggen å pensionerna kunna utan större svårighet utbyggas för en tillämpning å fallen där jämväl hela denna kostnad lägges å huvudmannen. Majoritetens farhågor för att oförutsedda kostnader skulle kunna uppstå för staten förefalla under här angivna förhållanden vara i stort sett ogrundade.

Även beträffande avgränsningen av den statsunderstödda pensioneringen hysa nämnda ledamöter av pensionsutredningen i viss mån annan mening än utredningens majoritet. Ledamoten Björn anför härom.

I fråga om den statsunderstödda pensioneringen, till vilken pensionsutredningens majoritet i förevarande sammanhang velat begränsa SPA:s verksamhet, biträder jag den av utredningen i första hand uttalade uppfattningen att densamma bör i princip förbehållas befattningshavare inom sådan verksamhet eller gren av verksamhet, som står staten nära och som genom statsmakternas åtgärder av ena eller andra slaget utmärkts såsom en på staten ankommande angelägenhet, ehuru den handhas av icke-statligt förvaltningsorgan. Jag kan däremot icke helt följa majoriteten då den med utgångspunkt från denna uppfattning uttalar sig om en avgränsning av pensioneringsverksamheten inom de olika verksamhetsområden som i allmänhet skulle omfattas av pensioneringen och därvid utesluter från möjlighet till delaktighet i pensioneringen befattningshavare vid sådana organisationer som exempelvis Centralförbundet för nykterhetsundervisning, Skytteförbundens överstyrelse och Riksidrottsförbundet. Då dessa organisationer äro underställda viss statlig kontroll samt årligen tillförsäkras betydande statsanslag, avsedda att täcka bl. a. kostnaderna för avlönande av viss förvaltningspersonal, har enligt mitt förmenande den verksamhet varom här i de skilda fallen är fråga blivit klart dokumenterad såsom en »på staten ankommande angelägenhet». Därmed är även ovannämnda av pensionsutredningen förordade villkor för en anslutning till den statsunderstödda pensioneringen uppfyllt beträffande sådan personal, som inom verksamheten avlönas av statsmedel.

Utredningens majoritet har vidare icke velat lämna tillträde till den förordade pensioneringen åt alla befattningshavare vid eu verksamhet av ovan

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

angivna art utan bl. a. förklarat att pensionsrätt i allmänhet endast bör tillkomma innehavare av befattning, som avser tjänsteåligganden av mera direkt betydelse för verksamheten i fråga. Jag kan emellertid under nuvarande förhållanden ej längre finna det hållbart att vid avgörande av frågan om pensioneringsvillkoren för personal, som är knuten till en och samma verksamhet, differentiera allt efter befattningarnas större eller mindre betydelse för verksamheten, helst som en dylik differentiering ofta måste ske etter rätt godtyckliga grunder. Har verksamheten befunnits ha sådan karaktär att staten bör ekonomiskt medverka till pensionering av dess personal, bör enligt min mening pensioneringen omfatta alla befattningshavare, som eljest i fråga om anställningsförhållandena fylla uppställda fordringar.

Yttrandena. De av pensionsutredningen uppdragna allmänna riktlinjerna för avgränsning av den framtida SPA-pensioneringen upptagas till närmare granskning i flera remissyttranden.

Några mera djupgående erinringar ha i allmänhet ej gjorts mot den av utredningen formulerade huvudregeln för avgränsningen, enligt vilken pensionering genom SPA i princip skulle förbehållas befattningshavare inom sådan verksamhet eller gren av verksamhet som står staten nära och som genom statsmakternas åtgärder av ena eller andra slaget särskilt utmärkts såsom en på staten ankommande angelägenhet, ehuru den handhaves av icke-statligt förvaltningsorgan.

Överståthållarämbetet avstyrker emellertid, att frågan om avgränsningen för pensionsanstaltens verksamhet löses i enlighet med förslaget. Ämbetet åberopar därvid bl. a. att ett realiserande av förslaget, såsom det utformats, enligt ämbetets förmenande skulle möjliggöra en anslutningsrätt till SPA, som skulle gå avsevärt längre än omständigheterna påkalla. Särskilt landsting och städer men även landskommuner skulle, i varje fall efter genomförande av den förestående nya kommunindelningen med den ökade ekonomiska bärkraft som därefter kan väntas komma att utmärka dem, kunna lösa pensionsfrågan för sina befattningshavare genom att sörja för pensioneringen i egen regi. Ämbetet anför vidare följande.

Under rådande förhållanden med mångskiftande och kostnadskrävande former av statlig omvårdnad och även i övrigt långsiktigt tyngande utgifter för statsverket kan det icke vara tillrådligt, att staten engageras för pensionering av befattningshavare utan att behovet därav är trängande. En sak för sig är, att det för kommuner och andra kan vara lockande att för pensionering av sina befattningshavare eller grupper av befattningshavare få anslutning till statens pensionsanstalt med det betydande statsbidrag till hjälp till pensioneringen, som detta innebär. Sammanfattningsvis får uttalas, att den föreslagna regleringen skulle för staten bliva synnerligen ekonomiskt betungande och innebära förtäckt statsbidrag till sådan pensionering, som rätteligen bör åvila kommuner och andra.

Länsstyrelsen i Kalmar län går närmare in på frågan om statsbidragsförhållandena såsom kriterium på att en verksamhet skall vara att anse såsom av övervägande offentligt intresse och att sålunda befattningshavare inom verksamheten böra tillerkännas pensionsrätt i SPA. Länsstyrelsen framför

25 Kunql. Maj:ts proposition nr 200.

härvidlag en delvis annan uppfattning än pensionsutredningens. Efter att bl. a. ha understrukit vikten ur statsekonomisk synpunkt, att en avgränsning eller måhända t. o. in. en begränsning av SPA:s verksamhetsområde kommer till stånd och att denna avgränsning sker efter eu så vitt möjligt klar linje, anför länsstyrelsen i huvudsak följande.

Det förhållandet, att en icke-statlig verksamhet till huvudsaklig del uppehälles med bidrag av statsmedel, vilka statsbidrag icke äro allenast av tillfällig karaktär, utgör självfallet den säkraste grunden för att verksamheten är av sådan art, att fog finnes för att inrymma densamma inom ramen för SPA:s verksamhet. Såsom huvudprincip bör därför enligt länsstyrelsens mening gälla, att, för att anslutning till SPA-pensioneringen må ske, statens intresse för verksamhetens uppehållande kommit till uttryck därigenom, att statsbidrag av permanent karaktär och av sådan storlek, att därav framgår, att kostnaderna för att driva verksamheten till övervägande del bestridas av statsmedel, utgår till verksamheten i fråga. Enligt länsstyrelsens sätt att se på den föreliggande avgränsningsfrågan måste nämligen det primära härvid vara, att den icke-statliga verksamheten så direkt tjänar statsnyttan eller ligger den offentliga samhällsverksamheten så nära, att staten har ett naturligt och påtagligt intresse av att stödja denna verksamhet genom att lämna bidrag till driftkostnaderna. Såsom en logisk följd härav skulle såsom det slutliga och avgörande beviset på detta intresse komma den ytterligare påbyggnad av statens ekonomiska stöd, som innefattas i statens medverkan till "pensioneringen av vid verksamheten knutna befattningshavare. En dylik huvudprincip synes — såvitt länsstyrelsen kan finna — vara till sin innebörd oomtvistlig och torde förty icke heller bereda några störie svårigheter att i praktiken tillämpa.

Mot bakgrunden härav är det naturligt, att länsstyrelsen måste stalla sig mycket tveksam till de fall, där, oaktat något statsbidrag icke utgår, de inom visst verksamhetsområde anställda icke-statliga befattningshavarna dock tillerkänts eller anses skola kunna tillerkännas pensionsrätt i SPA. EU avsteg från ovan skisserade huvudlinje är enligt länsstyrelsens mening ägnat att ingiva betänkligheter redan med hänsyn till de svårigheter, som måste uppstå vid bedömandet av skäligheten av uppkommande anspråk på anslutning till pensionsanstalten. Men härtill kommer framför allt den omständigheten att, såvitt länsstyrelsen kan finna, ett medgivande av pensionsrätt i SPA för icke-statliga befattningshavare i ett sådant fall i själva verket innebär, att statsbidrag så att säga på en omväg tillföres en verksamhet, för vars uppehållande staten eljest icke ansett sig hava ett sådant påtagligt intresse, att statsbidrag befunnits böra utgå till verksamheten såsom sådan. Ett på dylikt sätt konstruerat statsbidrag inrymmes icke i det kausalsammanhang, som länsstyrelsen anser böra föreligga på förevarande område. Vidare må beaktas alt — såsom utredningen framhållit — det stöd till en verksamhet, som pensionsrätt i SPA för verksamhetens befattningshavare innebär, icke kan avvecklas lika lätt som ett vanligt statsbidrag. Vid nu angivna förhållanden kan länsstyrelsen icke obetingat ansluta sig till utredningens uppfattning, att anledning skulle finnas att låta ett i och för sig motiverat statligt stöd till viss verksamhet få just formen av medverkan till pensionering av till denna hörande befattningshavare. Länsstyrelsen håller icke för uteslutet, att ett statsbidrag i form av statlig medverkan till pensionering av icke-statliga befattningshavare skulle i vissa fall — exempelvis med hänsyn till storleken av eljest påräkneligl statsunderstöd eller på grund av vederbörande befattningshavares ålder — måhända ställa sig ur statsekonomisk synpunkt fördelaktigare än genom statsbidrag till den verksamhet, i vilken

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

personalen är anställd. Länsstyrelsen kan emellertid å andra sidan icke underlåta att framhålla, att, för den händelse viss verksamhet är att hänföra till offentlig samhällsverksamhet av sådan art, att statens intresse av att densamma uppehälles tagit sig uttryck i att staten lämnar ekonomiskt stöd till verksamheten i och för sig, det i ett dylikt fall framstår såsom naturligt och följdriktigt, att staten också är beredd att påtaga sig jämväl den merkostnad, som föranledes av vederbörande befattningshavares anslutning till SPA. ö

Vad emellertid beträffar befattningshavare inom vissa kommunala verksamhetsgrenar göra sig antydda betänkligheter icke gällande med full styrka. Såsom utredningen antytt, torde samhällsuppgifternas fördelning mellan stat och kommun kommit att bero av icke så mycket en teoretisk gränsdragning som fastmera av överväganden av praktisk samt organisatorisk och ekonomisk art. Det torde alltså hava varit rena lämplighetsskäl, som föranlett, att viss verksamhet, som i betraktande av dess betydelse för landet i dess helhet närmast är av statlig karaktär, anförtrotts ett kommunalt i stället för ett statligt förvaltningsorgan. Trots de principiella betänkligheter, som enligt länsstyrelsens mening kunna resas mot ett avsteg från den i det föregående rekommenderade huvudlinjen, vill länsstyrelsen dock icke göra erinran mot att pensionsrätt i SPA må beredas befattningshavare vid kommunalt organ, oaktat dess verksamhet icke upprätthålles med bidrag av statsmedel.

De skäl, som länsstyrelsen anfört till stöd för sin uppfattning med avseende å fall, där statsbidrag ej alls utgår, gälla i allt väsentligt även när fråga är om verksamhet som, ehuru den handhar uppgifter av offentlig natur, dock endast i mindre eller ringa utsträckning åtnjuter statsbidrag. Länsstyrelsen kan för sin del icke finna tillräcklig anledning föreligga att staten påtager sig de ytterligare utgifter för dylik verksamhet, som föranledas av statens deltagande i kostnaderna för befattningshavarnas pensionering. Redan den omständigheten, att ett statsbidrag är relativt begränsat, torde få anses tyda på att verksamheten tillföres inkomster av skilda slag i en för verksamhetens uppehållande betryggande omfattning. Då härtill^ kommer, att stora möjligheter numera föreligga för pensionering av icke-statliga befattningshavare genom pensionsförsäkring, synes, framförallt i betraktande av angelägenheten av att upprätthålla en klar gränsdragning i fråga om SPA :s verksamhetsområde, pensioneringen av dylika tjänstemän böra "i fortsättningen ankomma på vederbörande huvudmän.

Med hänsyn till vad sålunda anförts får länsstyrelsen uttala, att länsstyrelsen icke kan på av pensionsutredningen anförda skäl biträda utredningens principiella uppfattning därutinnan, att pensionsrätt i SPA skulle kunna tillerkännas icke-statliga befattningshavare inom sådan verksamhet, till vars upprätthållande staten icke alls eller i allenast mera begränsad omfattning lämnar bidrag, dock med undantag för kommunala befattningshavare med arbetsuppgifter inom staten närstående verksamhetsområden. Under alla forhållanden är det särskilda spörsmål, varom här är fråga, av den beskaffenhet, att det enligt länsstyrelsens mening bör underkastas ytterligare omprövning innan slutligt förslag i ämnet framlägges.

Statskontoret hävdar, att vid bedömande huruvida en verksamhet bör omtattas av den statsunderstödda pensioneringen hänsyn bör fästas vid de hittillsvarande pensionsförhållandena inom verksamhetsområdet, och framhåller angelägenheten av att pensioneringen avgränsas jämväl gent emot den statliga tjänstemannapensioneringen. Ämbetsverket anför bl. a. följande.

27 Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Mot den förordade avgränsningsregeln i fråga om de verksamhetsområden som böra omfattas av pensioneringen kan visserligen riktas den invändningen, att det svårligen låter sig göra att på ett entydigt sätt bestämma, huruvida en viss verksamhet uppbäres av ett allmänt intresse eller, som utredningen uttrycker det, står staten nära eller ej. Såsom utredningen framhåller är detta icke alltid dokumenterat av att statsbidrag utgår till verksamheten. På grund av samhällslivets från tid till annan skiftande behov torde en verksamhets betydelse för det allmänna ofta bli synnerligen syårbedömlig. över huvud taget måste det möta svårigheter att ange några säkra riktlinjer för bedömande om viss staten närstående verksamhet bör omfattas av den statsunderstödda pensioneringen eller ej. Vid ett sådant bedömande bör det enligt statskontorets mening bliva av avgörande betydelse, huruvida pensionering för befattningshavare inom verksamheten redan är allmänt ordnad på ett tillfredsställande sätt.

Pensionsutredningen har ock vid sina överväganden om gränsdragningen naturligen måst påverkas av den omfattning pensionsanstaltens verksamhet för närvarande har. Utredningen torde därför ha gått till verket med insikl om att det svårligen låter sig göra att uppställa sådana regler för gränsdragningen, att en uteslutning i mera betydande utsträckning av det till SPA redan anslutna klientelet skulle ifrågakomma. Den uppställda regeln för avgränsningen av SPA:s verksamhet synes ock i stort sett innefatta de principer för medgivande av pensionsrätt i SPA, som hittills tillämpats av statsmakterna. 1 betraktande jämväl av det förslag i fråga om statens bidrag till pensioneringen som utredningen framlägger, innebärande att staten även i fortsättningen skulle påtaga sig i stort sett samma kostnader för den reglementsenliga pensioneringen som för närvarande, synes gränsdragningen knappast kunna ske efter andra linjer än som av utredningen föreslagits Då härtill kommer, att avgörandet av den framtida anslutningen till SPA alltjämt skall vara förbehållen Kungl. Maj :t och riksdagen, har statskontoret ansett sig kunna giva utredningens förslag i förevarande del sin anslutning. Ämbetsverket anser sig emellertid böra framhålla angelägenheten av ett en gränsdragning vidmakthålles ej endast i förhållande till den enskilda pensionsverksamheten utan även till den statliga tjänstemannapensioneringen. Den hos statliga verk och myndigheter anställda personalen bör få sina pensionsförhållanden ordnade genom att formen för anställningen avpassas så att förutsättningarna för tillämpning av förekommande statliga pensionsreglementen bliva uppfyllda.

Statens pensionsanstcilt har intet att erinra mot ett godkännande av förenämnda huvudregel och anser att en avgränsning enligt denna regel ger en om icke alltid klart bestämbar så dock i stort sett naturlig skiljelinje mellan områdena för en statsunderstödd pensionering och för den icke-statliga pensionsverksamheten. Pensionsanstalten berör i sitt yttrande även frågan om behovet av statlig medverkan till pensionering av icke-statliga befattningshavare och anför härom följande.

Enligt pensionsanstaltens mening kan någon tvekan icke råda om att det alltjämt är påkallat att staten i viss omfattning sörjer för pensioneringen av icke-statliga befattningshavare. Med det allt större inflytande — särskilt i organisatoriskt och ekonomiskt hänseende — staten fatt även inom den del av den offentliga samhällsverksamheten, som handhaves av kommunala och andra organ, synes tvärtom statens medverkan även till pensioneringen av berörda befattningshavare vara fullt naturlig. Dessutom torde utveckling-

28 Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

en mot ett allt mer vidgat område för den offentliga samhällsverksamheten påkalla statens medverkan även i framtiden vid lösandet av uppkommande pensioneringsproblem efter hand som nya kategorier av icke-statliga befattningshavare tagas i anspråk för verksamhet, som mer eller mindre har karaktären av en offenlig angelägenhet. Den lämpligaste formen för en statlig medverkan till pensionsfrågans lösning i dylika fall torde liksom hittills i allmänhet vara att pensioneringen ordnas genom befattningshavarnas anslutning till SPA.

En sådan anslutning torde, enligt anstaltens mening, vara att föredraga framför pensioneringens ordnande i en enskild pensionskassa eller i huvudmannens egen legi även med hänsyn till den statliga anstaltens större möjligheter att genom rörliga tilläggsförmåner bevara pensionens realvärde vid växlingar i levnadskostnaderna. Att rörligt tillägg på utgående pension tillförsäkras här ifrågavarande befattningshavare synes vara påkallat i motsvarande utsträckning som gäller beträffande statens egna tjänstemän, men detta laler sig svårligen göra genom en på rent försäkringsmässig grund arbetande pensionsverksamhet och kan ofta ej heller ske inom ramen för huvudmannens egna ekonomiska resurser. Genom anslutning till den statliga anstalten kan också för befattningshavarna inom den allmänna ickestatliga verksamheten erhallas en i och för sig önskvärd anpassning av pensionsreglerna till de statliga bestämmelserna. En nära överensstämmelse i sistnämnda avseende blir av särskild betydelse i sådana då och då förekommande fall där en icke-statlig verksamhet sedermera blir förstatligad, i det att därvid den enligt anstaltsreglementet inljänta pensionsgrundande tiden för av förstatligandet berörda befattningshavare automatiskt överflyttas till allmänna pensionsreglementena.

Skolöverstyrelsen, länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus län samt Skaraborgs och Västcrnorrlands län, vilka också berört frågan om de allmänna riktlinjerna för avgränsning av SPA-pensioneringen, ha icke gjort någon erinran mot eller i allt väsentligt godtagit vad utredningen därutinnan föreslagit.

\ ad härefter angår den supplementära avgränsningsregel, som av utredningen föreslagits och som bl. a. innebär att pensionsrätt i SPA i allmänhet endast skulle tillkomma befattningshavare med tjänsteåligganden av mera direkt betydelse för vederbörande verksamhet, ha skolöverstyrelsen, länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus län samt Skaraborgs och Västernorrlands län även i denna del i allt väsentligt godtagit utredningens förslag.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller härvid, att omständigheter sadana som de inom en nära framtid väntade förändringarna av befolkningens ålderssammansättning samt de tillämnade reformerna på hälso- och sjukvårdens område kunna komma att medföra en kanske betydande utvidgning av här ifrågakommande verksamhetsfält med därav följande ökning av antalet befattningshavare. Härefter fortsätter länsstyrelsen.

Under sådana förhållanden vill länsstyrelsen ifrågasätta, huruvida den föreslagna reformen låter sig för närvarande genomföras eller om icke dess konsekvenser för statsfinanserna äro så väsentliga, att därmed lämpligen bör få anstå till dess det statsfinansiella läget förbättrats eller i varje fall den framtida utvecklingen säkrare kan överblickas.

29 Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Även om de skäl synas länsstyrelsen godtagbara, som reservanterna Björn och Dahlgren anfört för en i princip vidgad omfattning, vill länsstyrelsen dock under förhandenvarande omständigheter förorda den av utredningens majoritet föreslagna avgränsningen av SPA:s pensionsverksamhet såsom tillsvidare mera försiktig och lämplig.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län framhåller i fråga om den av reservanterna föreslagna icke-statsunderstödda pensioneringslinj en, att det måste bli ytterligt vanskligt att bestämma pensionsanstaltens merkostnader för organisation och förvaltning, samt anför vidare.

Länsstyrelsen anser för sin del, att statsförvaltningen icke bör vidare utökas, i den mån icke ett mer trängande behov föreligger än här är fallet, därvid länsstyrelsen hänvisar till de icke statliga pensionsinrättningar, som stå till buds och mot vilkas handhavande länsstyrelsen icke försport någon erinran.

Möjligen kan emellertid ifrågasättas, huruvida icke i fall, da statens pensionsanstalt skall ombesörja pensionering av allenast vissa under en huvudman lydande befattningshavare av den art betänkandet avser, denna pensionering alltid bör vara för huvudmannen frivillig.

Åtskilliga av de remissinstanser, som i sina yttranden behandla den av utredningens majoritet förordade supplementära avgränsningsregeln, ha icke funnit de av utredningen anförda skälen för denna regel bärande. De ansluta sig i stället i allmänhet till den uppfattning som framförts av reservanterna inom utredningen och enligt vilken pensioneringen bör omfatta alla inom vederbörande verksamhet sysselsatta befattningshavare, som eljest i fråga om anställningsförhållandena fylla uppställda fordringar. Vissa remissinstanser ansluta sig också till det inom utredningen reservationsvis framförda förslaget om inbegripande i SPA-pensioneringen av en av huvudmännen helt bekostad pensionering.

Statskontoret anför i dessa frågor bl. a.

Mot den föreslagna avgränsningsregeln i fråga om befattningshavarna inom godtaget verksamhetsområde måste i första hand resas samma invändning, som tidigare i utlåtandet riktats mot huvudregeln för avgränsningen av verksamhetsområdena, nämligen att den icke-lämnar några säkra hållpunkter för tillämpningen. Men verkningarna av den här förordade regeln te sig ock otidsenliga. Att förbehålla pensionsrätten endast vissa befattningshavare, som skulle kunna sägas ha särskild betydelse för verksamhetens bedrivande, innebär enligt statskontorets mening icke en rätt anpassning av pensioneringen efter den utveckling det samhälleliga arbetet numera fått. En gränsdragning sådan den föreslagits leder även till resultat, som äro direkt stridande mot statens intressen. Salunda maste det när fråga är om verksamhet, som drives såväl av staten som av kommun eller andra subjekt, vara av stor betydelse för det allmänna att löne- och pensionsförhållandena för den inom verksamheten tjänstgörande personalen bliva enhetligt reglerade.

Statskontoret tillägger emellertid att såsom ytterligare villkor för anslutning till den statsunderstödda pensioneringen under alla förhållanden bör

30 Kungi. Maj:ts proposition nr 200.

gälla, att befattningshavaren i och för sin tjänst icke är tillförsäkrad tjänsteeller familjepensionsrätt i eljest av huvudmannen vidtagen ordning.

Statskontoret, som jämväl biträder reservanternas förslag om införande av en av huvudmännen helt bekostad pensioneringslinje, anser att behov otvivelaktigt föreligger av en sådan på självkostnadsprincipen grundad pensionering. Ämbetsverket anför vidare.

Någon svårighet att verkställa urvalet av de befattningshavargrupper, som skulle tillåtas ansluta sig till denna av huvudmannen ensam betalda pensionering, synes icke behöva uppkomma, men frågan torde tarva ytterligare överväganden. Med hänsyn till att det nu framlagda förslaget till reglemente för SPA endast har avseende å den statsunderstödda pensioneringen måste en här åsyftad vidgad pensioneringsverksamhet föranleda en komplettering av reglementsbestämmelserna. Därvid torde även reglerna för bestämmande av tjänste- och familjelivränta böra avpassas så, att de medge en tilllämpning i full utsträckning av principen om pensionens oantastbarhet. Statskontoret förordar fortsatt utredning på denna punkt. För de befattningshavargrupper, som enligt utredningens förslag skulle förlora sin tidigare anslutning till SPA respektive vägras nyanslutning, bör regleringen av pensionsfrågan möjliggöras genom den föreslagna vidgade pensioneringen. Till sistnämnda pensionering böra enligt statskontorets mening även hänvisas vissa av de befattningshavare, som utredningen ansett böra anslutas till den statsunderstödda pensioneringen.

Statens pensionsanstalt yttrar om den av utredningen förordade supplementära avgränsningsregeln bl. a. följande.

Pensionsanstalten vill icke förneka, att vissa skäl kunna tala för att — såsom utredningen föreslagit — statens medverkan till pensionering av icke-statlig personal inskränkes till att i regel avse allenast sådana befattningshavare, beträffande vilka staten önskar ha inflytande över kompetensoch anställningsvillkor. Pensionsrätten utgör ju en mycket betydelsefull del av de med en befattning förenade förmånerna. Fn liknande inskränkning av statens medverkan förekommer ofta, då det gäller att fixera statens bidrag till upprätthållande av verksamhet, som ansetts böra av staten understödjas: statsbidraget utgår direkt till avlönande av vissa befattningshavare med en för den ifrågavarande verksamheten särskilt avpassad utbildning (t. ex. lärare) men ej till avlönande av övrig personal.

Å andra sidan synes det icke tilltalande, knappast heller principiellt hållbart, att grunda en avgränsning av SPAs verksamhetsområde på en uppfattning om befattningshavarnas mer eller mindre direkta betydelse för verksamheten. För de flesta av de befattningshavare, vilka för närvarande äro anslutna till SPA, gäller visserligen, att de handha det omedelbara utövandet av de arbetsuppgifter, som karakterisera respektive verksamhetsområden. Detta gäller exempelvis lärarna inom undervisningsväsendet samt läkarna och sjuksköterskorna inom sjukvården. Att pensioneringen kommit att omfatta just sådan personal sammanhänger emellertid mycket med historiska förhållanden. Inom undervisningsväsendet utgjorde lärarna till en början den enda befattningshavargruppen; skolornas vaktmästare och övriga personal tillkommo senare, och de blevo först så småningom inordnade i en fast personalorganisation. Inom sjukvården voro läkarna och sjuksköterskorna de första befattningshavarna; det är först med tillskapandet av lasarett och andra större sjukvårdsinrättningar som över huvud taget ett behov av andra personalgrupper med fast ordnade anställningsförhållanden uppkommit inom sjukvården.

31 Kungi. Maj.ts proposition nr 200.

Ej heller torde det kunna bestridas, att den av utredningen föreslagna avgränsningsregeln nr 2 kan komma att i tillämpningen bereda vissa svårigheter. Dessa skulle måhända i och för sig ej behöva bliva större än de, som kunna uppkomma då det gäller att avgöra huruvida statsbidrag bör utgå till avlönande av vissa befattningshavare. Men med den föreslagna avgränsningen skulle följa också den olägenheten, att inom de verksamhetsområden, som pensioneringen genom SPA skulle komma att omfatta, olikartade pensioneringssystem finge tillämpas i fråga om befattningshavare hos eu och samma huvudman. Denna olägenhet vidlåder redan nu pensioneringen på dessa områden, och den har visat sig medföra å ena sidan irriterande olikheter i pensionsförmånerna för personal på en och samma arbetsplats och å andra sidan praktiska och ekonomiska svårigheter för huvudmän med begränsade administrativa och finansiella resurser att över huvud tillfredsställande ordna pensionsrätten för personal, som ej kan göras delaktig i den statsunderstödda pensioneringen. Dylika ojämnheter och svårigheter skulle kunna undvikas eller mildras, om man, såsom två reservanter inom pensionsutredningen föreslagit, gåve den genom SPA ordnade pensioneringen en vidgad omfattning. För att i full utsträckning nå syftet kunde man emellertid bli nödsakad ätt i SPA inrymma exempelvis samtliga kommunalanställda befattningshavare. En sådan konsekvens är pensionsanstalten, i varje fall när det gäller de stora kommunerna med deras omfattande personalkårer, ej beredd att acceptera utan en närmare utredning av spörsmålet. Ett annat sätt att vinna en utjämning av de nämnda olikheterna i pensionsvillkoren skulle kunna bestå däri att man utan att nämnvärt jämka på de av utredningen föreslagna gränserna för pensioneringens omfattning sökte åstadkomma en bättre överensstämmelse — särskilt på mera betydelsefulla punkter — mellan å ena sidan den statligt ordnade pensioneringen och å andra sidan kommunal och enskild pensionering, i den mån sådan överensstämmelse kan vara möjlig att ernå utan uppgivande av de i statlig pensionering tillämpade huvudgrunderna. Åvägabringande av en dylik bättre överensstämmelse skulle för övrigt i och för sig vara önskvärt ej minst med tanke på den flyttning av befattningshavare, som förekommer mellan olika verksamhetsområden. Även om eu sådan utjämning kunde vinnas, skulle dock kvarstå svårigheter av administrativ och ekonomisk art beträffande huvudmän med ett fåtal befattningshavare, t. ex. de mindre kommunerna.

Under hänvisning till det sålunda anförda förordar pensionsanstalten, att definitiv ställning till frågan om omfattningen av anstaltens pensioneringsverksamhet icke omedelbart tages utan att denna fråga göres till föremål för fortsatt utredning i samband med en undersökning av möjligheterna att åstadkomma närmare överensstämmelse mellan pensionsvillkoren i statlig, kommunal och enskild pensionering. Härefter fortsätter anstalten.

Ehuru pensionsanstalten sålunda — i varje fall under nuvarande förhållanden på pensionsväsendets område — icke kan tillstyrka en tillämpning av de principer, utredningen förordar beträffande avgränsningen inom de verksamhetsområden, vilka skulle omfattas av pensioneringen i SPA, finner pensionsanstalten dock icke något vara att erinra mot alt redan nu en revision av pensioneringsgrunderna verkställes i huvudsaklig överensstämmelse med de sakkunnigas förslag. En sådan revision synes tvärtom ur skilda synpunkter vara starkt påkallad. Däremot anser anstalten, att i avvaktan på den förordade ytterligare utredningen rörande avgränsningen av pensioneringsområdet i allmänhet icke några ändringar av de nuvarande gränserna' för SPA:s verksamhet böra vidtagas med utgångspunkt från det av

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

utredningen framlagda förslaget. Pensionsanstalten anser dock icke hinder finnas för smärre jämkningar i nuvarande gränser i den mån sådana jämkningar icke komma att föregripa den vidare utredningen.

Låns styrelser na i Stockholms, Södermanlands, Blekinge, Kristianstads, Västerbottens och Norrbottens län ansluta sig i sina yttranden till de synpunkter som i avgränsningsfrågan framförts av reservanterna inom pensionsutredningen utan att därvid redovisa något ställningstagande till förslaget om pensioneringens utvidgning med en icke statsunderstödd linje.

I yttrande av länsstyrelsen i Älvsborgs län anföres i fråga om den av reservanterna föreslagna utvidgningen av den statsunderstödda pensioneringen, att däremot knappast kunna åberopas statsfinansiella skäl, då utvidgningen förmodligen i huvudsak skulle komma kommuner eller landsting till godo och alltså verka minskande på utgifter, som i annan ordning bestridas av allmänna medel. Länsstyrelsen förordar också att en icke-statsunderstödd SPA-pensionering införes och anför härom.

Under de senare åren har som bekant all möjlig möda och kostnad nedlagts för att rationalisera den allmänna förvaltningen. Det torde vara uppenbart att därest — såsom utredningens majoritet föreslår — i huvudsak endast sådana befattningshavare, vilkas verksamhet är av den art och betydelse för det allmänna att staten har anledning att ekonomiskt bidraga till pensioneringen, skulle kunna anslutas till SPA, detta för sådana huvudmän, som på grund härav endast kunnat tillförsäkra en del av sina befattningshavare pension genom anstalten och tvingats ordna de övrigas pensionsförhållanden genom anslutning till enskild anstalt, måste te sig såsom synnerligen irrationellt. Med den utformning, som Björn givit åt sitt försiag härutinnan vinnes framför allt att rörligheten på arbetsmarknaden icke i så hög grad som tidigare komme att påverkas av pensionsförhållanden. Härutöver åvägabringas — enligt vad länsstyrelsen kan föreställa sig — en icke oväsentlig lättnad för sådana huvudmän, som enligt majoritetens förslag skulle nödgas arbeta med två eller eventuellt flera pensionssystem. Eftersom huvudparten av de berörda huvudmännen torde vara landsting eller primärkommuner, kan vinsten härutinnan betraktas såsom en rationalisering av den allmänna förvaltningen.

Länsstyrelsen i Jönköpings län ifrågasätter i anslutning till den av reservanterna framförda tanken på två pensioneringslinjer inom SPA-pensioneringen, en statsunderstödd och en icke statsunderstödd, och de svårigheter som en sådan lösning möjligen skulle medföra, om det icke vore enklare att blott ha en pensioneringslinje och låta huvudmännen svara för alla pensionskostnader, vilka i fall av behov Unga kompenseras genom ökade statsbidrag. Med hänsyn till att den pågående utredningen om pensionering för anställda i privattjänst har frågan om samordning mellan privat, kommunal och statlig tjänstepensionering under prövning förefaller det, yttrar länsstyrelsen emellertid slutligen, i nuvarande läge bäst att i avvaktan på berörda utredning godtaga det framlagda förslaget.

Länsstyrelsen i Hallands län uttalar, att mot de av pensionsutredningen föreslagna avgränsningsreglerna i stort sett icke kan göras någon erinran, därest man i enlighet med direktiven för utredningsuppdraget utgår ifrån

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

att statens deltagande i pensionskostnaderna för icke-statlig personal är att betrakta som en form av statsbidrag till den verksamhet, i vilken personalen är anställd, samt att det för personal inom andra verksamhetsgrenar numera föreligger en i och för sig godtagbar pensionsmöjlighet i enskilda pensionskassor. Man måste dock ha klart för sig, fortsätter länsstyrelsen, att det föreslagna systemet i praktiken blir svårtillämpligt och kommer att medföra besvärliga konsekvenser för såväl huvudmän som befattningshavare. Ett av länsstyrelsen anfört exempel på åsyftade konsekvenser samt andra praktiska skäl ha gjort att länsstyrelsen ansett sig böra överväga förslaget om en icke-statsunderstödd linje inom SPA-pensioneringen. Länsstyrelsen yttrar härom följande.

Kunde detta förslag realiseras, skulle man för det första vinna den fördelen, att de huvudmän, som enligt utredningens förslag skulle få endast en del av sin personal ansluten till den statsunderstödda pensioneringen, finge möjlighet att tillförsäkra den återstående personalen samma pensionsvillkor, därest huvudmännen i sistnämnda fall svarade för hela pensionskostnaden. Vidare skulle även huvudmän för sådan verksamhet, som enligt utredningens förslag icke helt fyller kraven för anslutning till statens pensionsanstalt, få möjlighet att på nyssnämnda villkor bereda sin personal samma pensionsvillkor, vilket skulle vara av betydelse bl. a. för att bereda möjlighet för en viss rörlighet på arbetsmarknaden inom ifrågavarande områden. Även om en för långt driven rörlighet på arbetsmarknaden i vissa fall kan innebära nackdelar för huvudmännen, får man dock enligt länsstyrelsens förmenande icke bortse ifrån att det i flertalet fall är till nytta för såväl huvudmännen som befattningshavarna om dessa senare få tillfälle att öka sin utbildning och berika sin erfarenhet genom tjänstgöring hos olika huvudmän inom likartade eller närbesläktade verksamhetsområden.

Under hänvisning till det anförda anser länsstyrelsen skäl föreligga för en närmare undersökning av möjligheterna för genomförande av berörda förslag.

Länsstyrelsen i Värmlands län har icke funnit de av pension sutredningen åberopade skälen mot en utsträckning av SPA-pensioneringen till att omfatta jämväl en icke-statsunderstödd linje helt övertygande. Länsstyrelsen anför vidare.

Om en verksamhet befunnits vara av den art, att densamma genom statsmakternas åtgöranden i ena eller andra riktningen står staten särskilt nära eller utmärkts såsom en på staten ankommande angelägenhet, torde enligt länsstyrelsens mening i princip övervägande skäl tala för att samtliga befattningshavare inom verksamheten pensionsförsäkras i samma anstalt. Risken för att härigenom oförutsedda utgifter skulle uppstå för statsverket synes länsstyrelsen icke vara större än att densamma utan större svårigheter skall kunna bemästras. Länsstyrelsen ansluter sig i denna fråga i huvudsak till vad en reservant inom utredningen, statskommissarien Björn, anfört, och vill för sin del förorda, att spörsmålet om den praktiska utformningen av de grundsatser, som kommit till uttryck i reservationen, underkastas fortsatt utredning innan slutlig ståndpunkt tages till omfattningen av SPA:s pensioneringsverksamhet.

!{ Ilihang till riksdagens protokoll 19i9. 1 samt. Nr 200.

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Slutligen anför länsstyrelsen, att i avvaktan på en sådan fortsatt utredning några större ändringar i nuvarande förhållanden beträffande anslutningen till SPA icke torde böra ifrågakonnna.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län, som ansluter sig till reservanternas uppfattning om den statsunderstödda pensioneringens omfattning, anför att starka skäl synas tala jämväl för förslaget om införande av en icke-statsunderstödd SPA-pensionering. En närmare utredning härom syntes likväl böra ske.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anför beträffande frågan om upptagande i SPA-pensioneringen av en icke-statsunderstödd pensionering bl. a.

En sådan utvidgning skulle bl. a. medföra att landsting och kommuner skulle kunna ansluta samtliga sina befattningshavare, vilket skulle kunna medföra en mycket stor ansvällning av verksamheten för pensionsanstalten och ställa anstalten inför flera svårlösta organisatoriska och administrativa spörsmål. Utvidgningen skulle också nödvändiggöra införandet av komplicerade särbestämmelser, vilket skulle omintetgöra åstadkommandet av ett enhetligt pensionssystem, vilket uppställts som ett av utredningens huvudmål. Något trängande behov av en sådan utvidgning synes länsstyrelsen ej heller föreligga.

Socialstyrelsen ifrågasätter, med hänsyn till att gränsdragningen enligt styrelsens uppfattning med nödvändighet måste bli rätt vag, huruvida det icke skulle vara befogat och lämpligt att införa den av reservanterna förordade, av huvudmännen helt bekostade pensioneringslinjen. Om härigenom uiväg öppnades för landsting och kommuner att i SPA pensionsförsäkra även underordnad personal såsom vård- och ekonomibiträden in. fl. och att därmed få pensioneringen för hela personalen vid inrättningar av olika slag ordnad efter enhetliga grunder, syntes det icke oberättigat att räkna med att dessa huvudmän i större utsträckning än för närvarande komme att sörja för pensionering av denna underordnade personal. Detta borde kunna bidraga till en förbättrad rekrytering till bär avsedda tjänster.

Kiksräkenskapsnerket biträder också de i reservationerna till betänkandet framförda förslagen i fråga om den statsunderstödda pensioneringens avgränsning och om införandet av en icke-statsunderstödd pensionering.

Länsstyrelsen i Kalmar län uttalar beträffande tanken på en utvidgning av SPA-pensioneringen med en av huvudmännen helt bekostad frivillig pensionsförsäkring att, även om vissa skäl måhända skulle tala för att möjlighet öppnas för en dylik försäkring, frågan härom dock vore av den storleksordning och principiella innebörd, att den icke borde upptagas till övervägande i förevarande sammanhang utan — därest skäl därtill ansåges föreligga — göras till föremål för fortsatt utredning.

Svenska landstingsförbundets styrelse erinrar om den under senare år rådande tendensen att söka åvägabringa överensstämmelse i lönevillkoren mellan statliga och kommunala befattningshavare samt framhåller angelägenheten av att befattningshavarnas pensionsvillkor bli nära överensstämmande och att en samordning av pensioneringen i möjligaste mån åvägabringas. Efter uttalande, att de av pensionsutredningens majoritet upp-

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

ställda allmänna riktlinjerna för SPA-pensioneringens omfattning äro vagt utformade samt i betydande grad lämna utrymme för subjektiva omdömen och att de i det enskilda fallet torde bereda föga vägledning, fortsätter styrelsen.

Direkt olämplig synes principen, att endast vissa befattningshavare av mera direkt betydelse för vederbörande verksamhetsgrenar skulle kunna anslutas till anstalten. Frånsett att det torde vara hart när omöjligt att gradera olika befattningshavares betydelse i detta hänseende, medför denna begränsningsregel, att även de minsta huvudmän måste ordna sina befattningshavares pensionering på olika sätt med därmed följande svårigheter att få ensartade pensionsvillkor. Eu dylik ordning kan icke anses rationell och är icke ägnad att befordra enhetlighet och samordning i pensionshänseendet.

Det synes därför nödvändigt, att frågan om omfattningen av statens pensionsanstalts verksamhet ses ur en vidare synvinkel än som skett av majoriteten inom utredningen. I princip kan styrelsen i detta hänseende ansluta sig till den uppfattning, som kommit till uttryck i de av herrar Björn och Dahlgren avgivna reservationerna. I enlighet härmed bör anslutningen till anstalten icke kringgärdas med stränga restriktioner, utan naturligt synes vara, att anstalten öppnas för befattningshavare hos kommuner och andra huvudmän med allmännyttig verksamhet. Den restriktivitet, som anbefallts i direktiven och som ur statsekonomisk synpunkt är nödvändig, bör i stället sätta in, när det gäller att avgöra, huruvida statsbidrag till pensioneringen skall utgå eller icke. En dylik ordning förutsätter, att en ny pensioneringslinje upplägges i anstalten, enligt vilken huvudmännen själva bestrida de med pensioneringen förenade kostnaderna. De ändringar i anstaltens organisation och administration, som med anledning härav bliva behövliga, synas utan större svårigheter kunna vidtagas.

Vad därefter angår den statsunderstödda pensioneringens omfattning, anser styrelsen, att i första hand de verksamhetsområden, som utredningens majoritet velat hänföra härunder, böra komma i fråga. I likhet med de båda reservanterna håller styrelsen därjämte före, att den statsunderstödda pensioneringen bör omfatta samtliga grupper av befattningshavare inom dessa verksamhetsområden, som eljest i fråga om anställningsförhållandena fylla uppställda fordringar.

Styrelsen för Svenska landskommunernas förband framhåller, alt av landskommunernas tjänstemän e:a 5 500 äro försäkrade enligt reglementet för SPA och c:a 1 000 i SKP, samt anför vidare bl. a. följande.

Varken ur organisatoriska eller andra synpunkter är denna splittring av kommunalanställda på olika pensionsinrättningar ett ändamålsenligt förhållande. Olägenheterna framträda icke minst i samband med löneförhandlingar med personalorganisationerna. Dessas medlemmar äro uppdelade på båda försäkringsinrättningarna, varför organisationerna kräva kompensation för de befattningshavare, som ha det sämre pensionsreglementet.

Det förefaller styrelsen uppenbart, att såväl staten och kommunerna som deras anställda ha ett mycket stort intresse av att pensioneringen får en mera rationell organisation och av att pensionsbestämmelserna för kommunal- och statsanställd personal bli så enhetligt utformade som möjligt. Skall detta ernås, torde det vara nödvändigt med eu förutsättningslös utredning över hela pensionslinjen, gärna inbegripande jämväl den privata pensioneringen. Eu dylik utredning borde igångsättas snarast möj-

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

ligt, så att den kan samordnas med pågående utredning om pensioneringen av privatanställda.

Styrelsen har givetvis icke möjligheter att taga någon definitiv ståndpunkt till hur den statliga och kommunala pensioneringen lämpligen bör organiseras. Några synpunkter på denna fråga torde dock böra framföras redan i detta sammanhang. Då den nuvarande splittringen av kommunalanställda på flera icke samordnade pensionsinrättningar med olika pensionssystem enligt styrelsens mening är otillfredsställande, synes endast två möjligheter föreligga. Den ena innebär, att all ifrågavarande statlig och kommunal pensionering koncentreras till en enda pensionsanstalt, den andra att samtliga kommunalanställda försäkras i en särskild kommunal pensionsinrättning. Vilketdera av alternativen man väljer bör det finnas möjligheter för staten att lämna bidrag till pensioneringen av vissa kommunalanställda befattningshavare. För det senare alternativet talar, att kommunerna få en självständigare ställning i förhållande till staten i fråga om personalens anställnings- och pensionsvillkor. Båda alternativen böra emellertid undersökas förutsättningslöst.

På grund av de nu anförda allmänna synpunkterna har styrelsen den inställningen, att SPA:s verksamhet nu bör förändras så litet som möjligt, så att man icke föregriper en kommande allmän översyn av hela pensioneringen, en inställning som gäller avgränsningen av SPA:s verksamhet men däremot icke reglementet för SPA.

Vad angår de inom pensionsutredningen i fråga om principerna för avgränsning av SPA-pensioneringen avgivna reservationerna yttrar styrelsen.

Kommittéledamöterna Björn och Dahlgren ha gentemot kommittémajoritetens mening anfört reservationer, i vilka de förorda en väsentlig utvidgning av pensionsanstaltens verksamhetsområde. Båda synas sålunda bl. a. mena, att kommunerna böra få möjligheter att i SPA försäkra all personal och att — i den mån staten icke bidrager till försäkringskostnaderna — dessa skola helt bestridas av kommunerna själva. På grund av styrelsens allmänna inställning till mera genomgripande förändringar av pensionsanstaltens nuvarande verksamhetsområde anser styrelsen det icke lämpligt att följa reservanternas linje. Den bör enligt styrelsens mening tagas upp till prövning av den allmänna pensionsutredning, som förordas av styrelsen.

Synpunkter liknande vissa av dem som landskommunernas förbund anlagt på frågan om den statliga och kommunala pensioneringens organisation anföras i ett av svenska stadsförbundets styrelse åberopat yttrande av förbundets löne- och förhandlingsdelegation. Delegationen uttalar bl. a., att ett öppnande av en icke-statsunderstödd SPA-pensionering skulle aktualisera frågan om en sammanslagning av SPA och Sveriges kommunalanställdas pensionskassa. Delegationen förordar i anslutning härtill, att det uppdrages åt 1944 års pensionsutredning att vid dess fortsatta övervägande av den statliga pensioneringens organisationsfråga upptaga även nu antydda problem till utredning ur vidare synpunkter än dem utredningen ansett sig böra anlägga i sitt betänkande.

Frågan om de allmänna principerna för SPA-pensioneringens avgränsning behandlas även i yttranden av Svenska Personal-Pensionskassan (SPP), styrelsen för Sveriges kommunalanställdas pensionskassa (SKP) och Tjänstemännens Centralorganisation (TCO).

37 Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

I anslutning till ett uttalande i direktiven för den år 1947 tillsatta pensionsutredningen beträffande frågan om en samordning av såväl den statliga och kommunala som den privata tjänstepensioneringen i en gemensam pensionsanstalt anför SPP bl. a. följande.

Enligt SPP:s mening kan en i och för sig önskvärd samordning inom tjänstepensioneringen icke rationellt åstadkommas genom att en enda gemensam anstalt för allmän och enskild tjänst inrättas. Så mycket angelägnare är det då, att de olika pensionsinrättningarnas verksamhetsområden avgränsas på ändamålsenligt sätt. Viktiga synpunkter vid sådan gränsdragning synes SPP vara, att pensionering i samma anstalt kan ske för befattningar hos en och samma huvudman och för befattningar, som naturligt höra samman i fråga om rekrytering och befordringsgång.

När det gällt att uppdraga gränslinjerna har utredningen ansett det vara av väsentlig betydelse, huruvida statsbidrag lämpligen hör utgå till en befattningshavares pensionering eller icke. Då denna ståndpunkt kan leda till icke önskvärda resultat, borde det enligt SPP:s mening vara att föredraga att i vissa fall, där statsbidrag till pensioneringen kan komma i fråga, låta sådant statsbidrag utgå, även om pensioneringen ordnas i annan anstalt än SPA. Å andra sidan kan det säkerligen tänkas fall, där en pensionering genom SPA är att föredraga för en huvudman, även om något direkt statsbidrag för pensioneringen icke lämpligen bör komma i fråga.

För att icke onödigt försvåra en lämplig samordning inom tjänstepensioneringen synes det SPP under alla förhållanden vara av vikt, att SPA:s nuvarande verksamhetsområde icke väsentligt ändras, innan resultatet av den år 1947 tillsatta pensionsutredningens arbete föreligger.

Styrelsen för SKP lämnar till en början bl. a. en ingående redogörelse för de olägenheter som f. n. förefinnas inom den kommunala pensioneringen och vilka särskilt i den mån de äga samband med den av SPA omhänderhavda pensioneringen till väsentlig del bestå däri att kommunerna jämte anslutning till SPA vidtaga andra anordningar, dels för ombesörjande av pensionering av sådana befattningshavare som ej kunna anslutas till SPA, dels ock för fyllnadspensionering åsyftande att åstadkomma en dyrortsgradering genom utfyllnad av de från SPA utgående pensionerna. Till hävande av dessa genom särskilda exempel åskådliggjorda olägenheter uppskisseras tre alternativ fl—III). Av dessa alternativ äro endast alt. II och III av intresse i förevarande sammanhang. Enligt alt. II skulle en huvudman, som ombesörjer pensioneringen på annat sätt än genom anslutning till SPA, under vissa förutsättningar äga till pensioneringen erhålla statsbidrag, i stort sett likvärdigt med det statsbidrag som utgår vid pensionering i SPA. Enligt alt. III, som förutsätter att SPA:s pensionering av ickestatliga befattningshavare avvecklas, skulle också dylika statsbidrag kunna erhållas. Rätten till statsbidrag skulle enligt alt. II vara begränsad till sådana befattningshavare, som kunna anslutas till SPA, och enligt alt. III till sådana befattningshavare för vilka äro uppfyllda villkor, motsvarande de i utredningens förslag avsedda.

TCO anför i huvudsak att svårigheter uppkomma när det gäller att inordna SPA och dess verksamhet i det pensionssystem, som finnes för andra grupper och varmed i sammanhanget synes vara avsett det inom

38 Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

SKP tillämpade systemet. Vidare förordar TCO, att försäkringsverksamheten inom SPA för att motverka dessa svårigheter anordnas enligt det i SKP:s yttrande med alternativ II betecknade förslaget, samt hemställer att den utredning som genomförandet av denna förordade principiella linje skulle kräva snarast kommer till stånd.

Departementschefen. Såsom av det föregående framgår har 1944 års pensionsutredning närmast utgått från det bestående förhållandet, att statens medverkan till pensionering av icke-statliga befattningshavare innebär en form av statsunderstöd till den verksamhet, inom vilken dessa befattningshavare äro anställda. Från denna utgångspunkt har frågan om avgränsningen av den statliga pensioneringsverksamheten med avseende å ickestatliga befattningshavare i stort sett kommit att sammanfalla med frågan, vilken verksamhet staten har anledning att understödja i ifrågavarande form. Härpå har pensionsutredningen, efter en omfattande inventering av olika slags verksamhet av större eller mindre allmänt intresse, både sådan som nu är understödd i form av medgivande till personalens anslutning till statens pensionsanstalt och annan verksamhet, sökt lämna ett svar genom en allmän formel, likväl under samtidigt understrykande att formeln enligt sakens natur måste bli så pass vag till sin innebörd med avseende å de särskilda fallen, att endast en noggrann undersökning av dessa, med beaktande av däri föreliggande omständigheter, kan lämna ett fullt konkret svar på spörsmålet. Formeln innebär, att fråga skall vara om sådan verksamhet eller gren av verksamhet, som står staten nära och som genom statsmakternas åtgärder av ena eller andra slaget utmärkts som en på staten ankommande angelägenhet, ehuru den handhaves av icke-statligt organ. Beträffande frågan, vilka åtgärder som få anses ha denna karaktär, framhåller utredningen bl. a., att statsbidragsförhållandena i många fall kunna giva vägledning, utan att det därför kan sägas vare sig att den omständigheten, att en verksamhet understödjes med statsmedel, ensam för sig bör motivera att inom densamma sysselsatta befattningshavare principiellt må komma i åtnjutande av statlig medverkan till pensioneringen eller att å andra sidan sådan medverkan bör vara utesluten av den anledningen, att inga eller endast obetydliga statliga bidrag utgå till pensioneringen. Vad som i sista hand borde vara avgörande vore att staten och det allmänna hade ett så påtagligt intresse av verksamheten, att denna kunde sägas falla inom ramen för den offentliga samhällsverksamheten. Jämte denna primära avgränsningsregel har utredningen uppställt ytterligare en regel, enligt vilken den statsunderstödda pensioneringen i allmänhet endast bör omfatta sådana befattningshavare, på vilkas arbetsinsats den verksamhet, som staten vill främja, är mera direkt beroende och beträffande vilka inflytande på kompetens och anställningsvillkor är önskvärd från statens sida. Utredningen har emellertid ansett påkallat att undantag från denna begränsningsregel göres i fråga om sådan verksamhet eller gren av verksamhet, som ekonomiskt och organisatoriskt står staten särskilt nära.

39 Kunyl. Maj.ts proposition nr 200.

Från dessa utgångspunkter har pensionsutredningen kommit fram till en gränsdragning för statens medverkan till pensionering av icke-statliga befattningshavare, vilken innebär inskränkningar eller utvidgningar på enstaka punkter men i det stora hela sammanfaller med den nuvarande.

Utredningens förslag är emellertid icke enhälligt. I huvudfrågorna ha särskilda yttranden avgivits av två av utredningens ledamöter. I fråga om den statsunderstödda pensioneringen ha dessa visserligen biträtt den av utredningen i första hand uttalade uppfattningen att denna bör i princip förbehållas befattningshavare inom sådan verksamhet eller gren av verksamhet, som står staten nära och som genom statsmakternas åtgärder av ena eller andra slaget utmärkts såsom en på staten ankommande angelägenhet. Reservanterna ha däremot, frånsett att de funnit angivna formel i vissa fall leda till annat resultat än utredningsmajoriteten, icke ansett hållbart att vid avgörande av frågan om pensioneringsvillkoren för personal, som är knuten till en och samma verksamhet, differentiera allt efter befattningshavarnas större eller mindre betydelse för verksamheten; har verksamheten befunnits ha sådan karaktär att staten bör ekonomiskt medverka till pensioneringen av dess personal, bör enligt reservanternas mening pensioneringen omfatta alla befattningshavare, som eljest i fråga om anställningsförhållandena fylla uppställda fordringar. Härutöver ha emellertid reservanterna uttalat, att statlig pensionering av icke-statliga befattningshavare icke nödvändigtvis behövde utgöra statsunderstödd pensionering, utan att den statsunderstödda pensioneringen i statens pensionsanstalt borde kompletteras med en icke statsunderstödd pensioneringslinje. Till motivering av förslaget härom ha reservanterna framhållit, att det för huvudmännen måste vara av väsentlig betydelse att ha pensioneringen för hela sin personal ordnad efter enhetliga grunder och att detta knappast kunde ernås, med mindre pensioneringen ägde rum i statens pensionsanstalt. Vidare ledde en gränsdragning enligt de av majoriteten föreslagna snäva linjerna till en stelhet i tillämpningen, som omöjliggjorde att tillgodose i och för sig väl motiverade krav på vissa befattningshavargruppers anslutning till statens pensionsanstalt. Slutligen framstode det även för statens vidkommande såsom angeläget, att löne- och pensionsförhållandena bleve överensstämmande för alla befattningshavare, som vore anställda i det allmännas tjänst eller eljest i samhällsnyttig verksamhet.

Av det betydande antal statsmyndigheter, kommuner och enskilda, som hörts i anledning av pensionsutredningens betänkande, har endast ett fåtal anslutit sig till tanken att mera definitivt avgränsa den av staten bedrivna pensioneringsverksamheten beträffande icke-statliga befattningshavare på det sätt, som följer av utredningens förslag. Det övervägande flertalet remissinstanser har starkt understrukit, att allvarliga olägenheter äro förenade med den nuvarande gränsdragningen, vilken i det väsentliga skulle bibehållas vid genomförandet av utredningens förslag. Några remissinstanser ha härav dragit slutsatsen, att ifrågavarande i statens regi bedrivna pensioneringsverksamhet bör avvecklas eller starkt begränsas, samt under utta-

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

lande av att behovet därav nu är mindre än tidigare förordat att det upptoges till övervägande, om icke statsunderstödd pensionering borde kunna bedrivas under andra former än i statlig regi. I allmänhet ha emellertid remissinstanserna följt en annan linje, nämligen den av två ledamöter i pensionsutredningen skisserade. Enligt denna skulle i stället den genom statens pensionsanstalt bedrivna pensioneringsverksamheten på sådant sätt omändras, att den jämte statsunderstödd pensionering omfattade en pensionering utan statsunderstöd. Härutöver har, delvis oberoende av uppfattningarna i nämnda spörsmål, meningsskiljaktighet visat sig föreligga vilken omfattning den statsunderstödda pensioneringen bör äga. Det synes vara en tämligen allmän uppfattning, att den historiskt betingade åtskillnaden mellan befattningar, som avse tjänsteåligganden av mera direkt betydelse för den verksamhet, staten anser sig böra främja, och andra befattningar inom samma verksamhet är konstlad och i längden icke kan upprätthållas.

För egen del har jag, såsom jag redan i det föregående antytt, funnit åtskilliga av de synpunkter beaktansvärda, som framkommit i de särskilda yttrandena av två ledamöter i pensionsutredningen och som jämväl omfattas av ett flertal remissinstanser. Jag anser sålunda förtjänt av närmare övervägande, huruvida icke den statsunderstödda pensioneringen inom statens pensionsanstalt bör kompletteras med en icke statsunderstödd. Lösningen av denna fråga skulle visserligen i stort sett kunna anses ligga innesluten i det av berörda reservanter framförda förslaget till utvidgning av den statsunderstödda pensioneringen och om införande av en av huvudmännen helt bekostad pensioneringslinje. Vid ett genomförande av ett sådant förslag anmäla sig emellertid vissa spörsmål av den art att de påkalla särskild eller förnyad utredning. Hit höra icke blott frågan om den s. k. oantastbarhetsprincipen utan även sådana spörsmål som frågan om gränsdragning mellan områden för den statsunderstödda och den ickestatsunderstödda pensioneringen, frivillig eller obligatorisk anslutning till pensioneringen, fonderingsfrågan och frågan om grunder för utmätande av de pensionskostnader som skola av huvudmännen bestridas m. m. Fn utredning av frågan om oantastbarhetsprincipen bör givetvis innefatta ett klarläggande av innebörden av denna princip ur rent pensionsrättslig synpunkt och sålunda utan hänsyn till den tekniska konstruktionen av det finansieringssystem som befinnes böra tillämpas för pensioneringen och andra därmed sammanhängande ur nämnda synpunkt irrelevanta faktorer.

Vid en blivande utredning bör även uppmärksammas frågan om förhållandet i fortsättningen mellan pensionsanordningarna för sådana personalgrupper, för vilka avlöningsförhållandena helt regleras genom statens försorg, och pensionsanordningarna för övriga personalgrupper och i allmänhet eftersträvas att erhålla en så klar gränsdragning i olika avseenden som möjligt. Vid inrättande av en icke statsunderstödd pensioneringslinje i statens pensionsanstalt uppkomma vidare särskilda frågor om förhållandet mellan å ena sidan staten såsom huvudman för pensioneringen och å andra

41 Kungi. Maj:ts proposition nr 200.

sidan inrättningar för pensionering av personal, vilken skulle kunna inbegripas i en av statens pensionsanstalt handhavd pensionering av icke-statliga befattningshavare. Det torde böra ankomma på en blivande utredning att jämväl klarlägga dessa frågor. Jag torde i ett senare sammanhang få för Kungl. Maj :t anmäla de spörsmål, som sammanhänga med en sådan utredning.

En revision av gällande bestämmelser för SPA-pensioneringen är emellertid starkt påkallad, icke blott med hänsyn till det trängande behovet av bestämmelsernas modernisering utan även med hänsyn till angelägenheten av att åstadkomma i möjligaste mån enhetliga pensioneringsgrunder inom det statliga och statsunderstödda pensionsväsendet. Att taga de anmärkningar som framförts mot de av pensionsutredningen i avgränsningsfrågan uppdragna allmänna riktlinjerna till intäkt för ett uppskov med denna revision synes mig därför icke böra ifrågakomma, så mycket mindre som nämnda riktlinjer icke äro avsedda att genom intagande i pensionsreglementet eller eljest på något sätt binda statsmakterna för framtiden. Jag anser därför att dessa riktlinjer böra tills vidare godkännas i den män så erfordras för åvägabringande av en reglementsrevision i huvudsaklig överensstämmelse med pensionsutredningens förslag.

Vid ett provisoriskt lösande av frågan om gränsdragningen för pensioneringen i statens pensionsanstalt synas, som jag tidigare anfört, i en del fall tillräckliga skäl icke finnas att nu genomföra förslag om undantagande från pensioneringen av grupper, som nu äro inordnade under densamma. Något ovillkorligt hinder mot att i pensioneringen nu medtaga nya grupper synes å andra sidan icke föreligga. Jag har sålunda i stort sett ansett mig kunna förorda anslutning till statens pensionsanstalt i de fall, då detta föreslagits av pensionsutredningen. Även i några andra fall synas mig bärande skäl vara anförda för en dylik anslutning. Jag anser emellertid, att nyanslutning under förhandenvarande omständigheter icke bör ske i andra än fullt klara fall. Slutligen bör framhållas att den omständigheten, att viss befattning bibehålies eller inordnas under den statsunderstödda pensioneringen, icke bör betraktas som prejudicerande vid gränsdragningsfrågans fortsatta behandling.

Vad särskilt angår det av statskontoret framförda förslaget, att som villkor för anslutning till den statsunderstödda SPA-pensioneringen under alla förhållanden bör gälla att befattningshavaren i och för sin tjänst icke är tillförsäkrad tjänste- eller familjepensionsrätt i eljest av huvudmannen vidtagen ordning, finner jag detta böra beaktas vid den slutliga utformningen av pensionsreglementet. Detta skulle i och för sig kunna ske genom en bestämmelse, enligt vilken en befattningshavare med sålunda tillförsäkrad pensionsrätt undantages från anslutning till statens pensionsanstalt. En mera smidig lösning synes emellertid vara att en föreskrift meddelas innefattande befogenhet för Kungl. Maj :t att med tillämpning av reglementets bestämmelser om sammanträffande av förmåner förordna om minskning av reglementsenlig förmån med hänsyn till dylik av huvudmannen utläst föi-

42 Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

mån, genom denna lösning hålles möjligheten öppen att avräkna den särskilda förmånen mot det statsunderstöd, som ingår i pension från statens pensionsanstalt, och därigenom föreligger också möjlighet att helt eller delvis underlåta dylik avräkning i fall, då detta anses särskilt påkallat. Vad särskilt angår de till pensionsanstalten nu anslutna befattningshavarna, bör reduktion icke i något fall ifrågakonuna i vidare mån än den reglementsenliga förmånen jämte den av huvudmannen särskilt ordnade pensionen överstiger den sammanlagda pensionsförmån befattningshavaren haft att påräkna enligt de för honom omedelbart före reglementets ikraftträdande gällande statliga och icke-statliga pensioneringsgrunderna för den av honom då innehavda befattningen. Med den nu förordade anordningen torde i stort sett kunna uppnås samma verkan som med införande av ett förbud, vilket svenska stadsförbundets löne- och förhandlingsdelegation i sitt av förbundets styrelse åberopade yttrande förordat, för kommunerna att lämna tillägg till pensioneringen i statens pensionsanstalt.

Slutligen vill jag — med anledning av förslag i ett par remissyttranden uttala, att jag icke är beredd förorda att åtgärder vidtagas för införande av möjlighet att erhålla statsbidrag till privat pensionering. Jag vill erinra om att statsmakterna intagit denna ståndpunkt i åtskilliga fall, där valet stått mellan anslutning till statens pensionsanstalt och statsbidrag till privatpensionering. Anledning att nu intaga en annan ståndpunkt synes mig icke föreligga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

43 III. Detaljfrågor rörande avgränsningen av pensioneringen i statens pensionsanstalt.

1. Undervisningsväsendet.

1944 års pensionsutredning. Inom undervisningsväsendet omfattai den nuvarande SPA-pensioneringen bl. a. övningslärare vid folkskolor och högre kommunala skolor. Dessa lärare förutsättas av pensionsutredningen skola bibehållas vid pensionsrätt enligt nu gällande reglemente för SPA i avvaktan på lösning av den aktuella frågan om pensionsreglering för övningslärare i allmänhet. I övrigt föreslår utredningen, att under SPA-pensioneringen skola inbegripas följande befattningshavargrupper.

1) Lärare vid fortsättningsskola, .

2) lärare vid stiftelsen Sunnerdahls hemskolor på landet tillhörig laro-

anstalt, som tjänar samma ändamål som folkskola, .....

3) lärare samt sådan husmoder vid elevhushåll, som tillika är larannna, vid statsunderstödd folkhögskola,

4) vissa fast anställda befattningshavare vid institut for socialpolitisk och kommunal utbildning och forskning (socialinstitut),

5) ämneslärare vid statsunderstött, med allmänt läroverk förenat kommunalt gymnasium, . . , .

6) ämneslärare vid specialgymnasiet för lantbruks-, mejeri- och skogs-

studerande

7) lärare vid statsunderstödd kommunal eller enskild anstalt för yrkesundervisning, . .

8) lärare vid kommunalt eller enskilt statsunderstött seminarium tor utbildande av lärare för yrkesundervisning eller undervisning i hushållsgöro-

mål eller kvinnlig slöjd, ......

9) lärare vid bergsskolan i Filipstad, Lenmngs textiltekmska institut i

Norrköping och textilinstitutet Borås,

10) lärare vid statsunderstött handelsgymnasium,

11) föreståndare och lärare vid statsunderstödd lantbruks-, lantmannaeller lanthushållsskola, statsunderstödd trädgårdsskola (fruktodlingsskola), lanthushållningsseminariet å Rimforsa ävensom vid statsunderstödd yrkesskola för jordbruket,

12) lärare vid statsunderstödd skola tillhörande barna- och ungdomsvården, vissa lärare vid statsunderstödd sinnesslöskola eller epileptikerskola, lärare vid statsunderstödd förskola för dövstumma barn samt vissa lärare vid statsunderstödd vanföreanstalt,

13) bibliotekarie vid den statsunderstödda biblioteksverksamheten i lornedalen (huvudbiblioteket) samt

14) landsantikvarie, till vilkens avlönande staten bidrager.

I jämförelse med vad nu gäller innebär detta förslag till en början, att pensioneringens omfattning inskränkes såtillvida, att den nuvarande möjligheten att till pensioneringen ansluta befattningshavare vid vissa slag av

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

enskilda läroanstalter kommer att kvarstå endast för skola tillhörig stiftelsen Sunnerdahls hemskolor på landet och att föreståndarbefattningen vid August Abrahamsons stiftelse å Nääs uteslutes från pensioneringen. Beträffande skälen härför anför utredningen följande.

De enskilda läroanstalter vilkas pensioneringsmöjligheter avses i förevarande sammanhang äro sådana som enligt skolöverstyrelsens beprövande tjäna samma ändamål som folkskola, fortsättningsskola, småskoleseminarium eller skyddshem. Med den utbyggnad som numera skett av den allmänna folkundervisningen har utrymmet för en privat verksamhet på detta område minskat och pensioneringsmöjligheten på området alltmer förlorat Praktisk betydelse. Det finns för närvarande endast två skolor tillhörande denna grupp, som alltfort ha lärare anslutna till pensioneringen i SPA, nämligen en skola tillhörig stiftelsen Sunnerdahls hemskolor på landet, kallad Sunnerdahls praktiska ungdomsskola, och en skola tillhörig stiftelsen Philipsenska skolinrättningen, kallad Philipsenska skolan. Sunnerdahls praktiska ungdomsskola har av skolöverstyrelsen ansetts tjäna samma ändamål som en i praktisk riktning utvidgad folkskola av den art som benämnes högre avdelning av folkskola. Planer ha på den senaste tiden uppkommit att ombilda skolan till en yrkesundervisningsanstalt. Philipsenska skolan, som tidigare mottagit flickor till fortsatt undervisning i hushållsgöromål och kvinnlig slöjd m. fl. ämnen, har av skolöverstyrelsen förklarats tjäna samma ändamål som fortsättningsskola. Numera har skolan emellertid avbrutit sin egentliga skolverksamhet. Frågan om formerna för stiftelsens fortsatta verksamhet synes ännu icke ha avgjorts. För närvarande bedriver stiftelsen barnträdgårdsverksamhet samt meddelar vissa fritidskurser i hushållsgöromål.

Anledning synes pensionsutredningen icke längre föreligga att hålla möjligheten öppen för generell anslutning till SPA av lärare vid skola, som prövas tjäna samma ändamål som folkskola, fortsättningsskola eller småskoleseminarium.

Sunnerdahls praktiska ungdomsskola synes alltjämt driva en verksamhet, som kan motivera statlig medverkan till lärarnas pensionering. Den omständigheten, att skolan under senare tid synes något mera ha närmat sig den allmänna yrkesundervisningen, bör enligt utredningens förmenande icke medföra, att staten indrager det stöd till verksamheten som anslutningen till SPA torde ha inneburit. Skolan torde också — oaktat några statsbidrag icke utgå till skolan — kunna sägas intaga en sådan ställning i förhållande till det allmänna, att anslutning till SPA redan därav kan synas motiverad. Skolans officiella ställning kommer bl. a. till uttryck däri, att skolans direktion, frånsett en ledamot och en suppleant, vilka utses av stadsfullmäktige i Stockholm, förordnas av Kungl. Maj :t. Utredningen bär med hänsyn till anförda omständigheter ansett, att lärare vid Sunnerdahls praktiska ungdomsskola alltfort böra ha möjlighet att erhålla pensionsrätt i SPA.

Philipsenska skolan synes icke längre driva en verksamhet av det slag som ursprungligen föranledde skolans anslutning till SPA, och utredningen har icke funnit skolans nya verksamhet äga den fasthet och ställning till det allmänna undervisningsväsendet, att fortsatt anslutning av skolans lärarpersonal till SPA är motiverad. I den mån verksamheten vid skolan uppehälles i sådan omfattning, att lärarpersonal med full sysselsättning vid skolan erfordras, synas de^ befattningshavare som för närvarande äro anställda vid skolan dock övergångsvis böra få bibehållas vid sin pensionsrätt.

Beträffande August Abrahamsons stiftelse å Nääs gäller, att föreståndarbefattningen vid stiftelsen — vilken emellertid enligt Kungl. Maj:ts beslut

45 Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

tills vidare skall hållas vakant — f. n. är förenad med familjepensionsrätt enligt reglementet för SPA. I ett till pensionsutredningen jämlikt Kungl. Maj :ts beslut den 24 maj 1946 överlämnat ärende har fråga väckts om en utvidgning av pensioneringen till vissa andra befattningshavare vid stiftelsen. Såsom undervisningsverksamheten vid stiftelsen är anordnad — utredningen avser härvid närmast de korta undervisningstiderna för år räknat (10—12 veckor årligen) — kan lärarpersonalen vid stiftelsen knappast ifrågakomma för anslutning till SPA, då lärarverksamheten vid stiftelsen uppenbarligen måste betraktas som bisysslor för lärarna. Möjligen skulle de befattningshavare som tillhöra den övriga verksamheten, vilken synes gå ut på att genom jordbruksdrift och annan ekonomisk verksamhet skapa ekonomiskt underlag för undervisningsverksamheten, kunna komma i fråga för anslutning till SPA, men det förefaller som om även stiftelsens ekonomiska verksamhet saknar den fasthet i organisationen som bör utgöra ett villkor för anslutning till den statliga pensioneringen; det kan ej heller bortses från att de befattningshavare som äro knutna till den rent ekonomiska verksamheten — dit torde förvaltaren samt husmodern närmast vara att hänföra — i viss mån falla utom ramen för de av utredningen uppdragna gränserna för SPA:s pensioneringsverksamhet.

Utredningsförslaget innebär å andra sidan en utvidgning av pensioneringen därigenom, att möjlighet till upptagande i pensioneringen skulle beredas ämne slärare vid vissa statsunderstödda kommunala gymnasier och vissa befattningshavare vid socialinstituten ävensom följande befattningshavare vid undervisningsväsendet i viss mån närstående verksamhetsgrenar, nämligen bibliotekarie vid den statsunderstödda biblioteksverksamheten i Tornedalen samt med statsbidrag avlönade landsantikvarier. Härom har utredningen anfört bl. a. följande.

Fråga om statlig medverkan till pensionering av lärare vid de till allmänna läroverk anknutna kommunala gymnasierna har väckts i vissa framställningar som jämlikt Kungl. Maj :ts beslut den 4 oktober 1946 och 10 januari i947 överlämnats till pensionsutredningen. Undervisningen vid de statsunderstödda kommunala gymnasierna, som f. n. finnas i Arvika, Söderhamn, Kiruna, Karlshamn och Karlskoga, har blivit föremål för en ingående statlig reglering, varigenom den kan sägas ha inordnats som ett led i det allmänna undervisningsväsendet, och den kommunalt organiserade gymnasieundervisningen har, i och med att de statliga gymnasierna kommit att bli otillräckliga, fått alltmer ökad betydelse. Med hänsyn härtill har utredningen ansett starka skäl tala för att möjlighet till pensionsrätt i SPA beredes lärare vid kommunala gymnasier. Genom begränsning av pensioneringen till de statsunderstödda kommunala gymnasierna, erhålles enligt utredningens mening en tillräcklig garanti för att endast sådana gymnasier, som från det allmännas synpunkt sett tillgodose ett verkligt och varaktigt behov och vilka knappast torde upphöra på annat sätt än genom förstatligande, bli ingripna i pensioneringen. Utredningen förutsätter, alt endast sådana lärarebefattningar regleras för pension, som i betraktande av kompetenskrav o. d. äro jämförliga med pensionsreglerade tjänster vid det läroverk, varmed gymnasiet är förenat. Anslutningen torde för närvarande kunna begränsas till att avse ämneslärare.

Det moderna samhällets utveckling har medfört eu stark utvidgning av den offentliga förvaltningen även vad angår de på kommunerna ankommande uppgifterna, och i alltmer ökad omfattning ha kommunerna för dessa

46 Kungi. Maj:ts proposition nr 200.

uppgifters handhavande måst anställa tjänstemän, bl. a. på socialvårdens område. Denna utveckling har föranlett ett speciellt utbildningsbehov, som i allt högre grad kommit att tillgodoses av institut för socialpolitisk och kommunal utbildning och forskning (socialinstituten). Till socialinstituten, som tinnas i Stockholm, Göteborg och Lund och som samtliga ha karaktär av självständiga stiftelser, utgår statsbidrag efter vissa av 1945 års riksdag godkända normer. Till grund för sistnämnda riksdags beslut låg eu av Kungl. Maj :t framlagd proposition (nr 153) innefattande ett förslag rörande socialinstitutens verksamhet och organisation, som förutsatte eu omfattande ökning av statens bidrag till instituten. En sådan ökning av det allmännas stöd ansågs befogad med hänsyn till de betydelsefulla uppgifter som åvilade instituten. 1 samband med behandlingen av dessa spörsmål sattes det även i fråga om icke instituten borde förstatligas. Häremot ansågs tala den omständigheten, att möjligheterna att erhålla bidrag av kommunala och enskilda medel till verksamheten kunde förminskas eller bortfalla vid verksamhetens förstatligande, och det framhölls vidare att instituten borde äga möjlighet till en smidig anpassning efter skiftande krav med hänsyn till kursernas omfattning m. in., varför institutens styrelser borde äga en tämligen vittgående självbestämmanderätt med avseende på medelsförvaltning, administration och undervisningens anordnande. Staten ansågs dock böra få visst inflytande på institutens ledning samt betryggande ekonomisk kontroll över verksamheten. Enligt de grunder för verksamhetens finansiering efter omorganisationen som angivits i propositionen skulle staten i princip svara för institutens kostnader i den mån de icke täckas av institutens egna inkomster eller kommunala bidrag. Beträffande socialinstitutet i Stockholm har statens bidrag beräknats motsvara två tredjedelar av kostnaderna för själva undervisningen (löner in. in.), eu tredjedel av bibliotekskostnaderna, lokalkostnaderna i deras helhet samt viss beräknad ersättning för elevavgifter; beträffande institutet i Göteborg, som saknar egna fonder, har statsanslaget ansetts böra beräknas efter fem sjättedelar av undervisningskostnaderna men i övrigt efter samma grunder som vid Stockholmsinstitutet, och även driftskostnaderna vid institutet i Lund täckas til! huvudsaklig del av statsmedel. Kungl. Maj :t har som villkor för statsbidrag till instituten bl. a. föreskrivit, att beslut rörande dels tillsättning av befattning såsom rektor (föreståndare), dels ämnesområde och undervisningsskyldighet för fast anställd lärare i examensämne, dels ock tillsättande av fast lärarbefattning skola underställas Kungl. Maj :t för prövning och fastställelse. Vidare har Kungl. Maj :t beträffande fast anställda befattningshavare meddelat föreskrift av innebörd, att de skola komma i samma löneläge som om de vore befattningshavare i statens tjänst i befattning med arbetsuppgifter, närmast motsvarande uppgifter, som vid institutet åligga dem. Det ankommer på Kungl. Maj :t att meddela beslut rörande löneställning för befattningshavare med lön enligt lönegraderna Ca, Ce, Cf eller Cg 13 eller högre lönegrad samt beslut angående grunderna för beräkning av arvoden till andra än fast anställda lärare.

I anslutning till de föreskrifter som av Kungl. Maj :t meddelades den 29 juni 1945 beträffande statsbidrag till socialinstituten anbefalldes 1944 års pensionsutredning att till övervägande upptaga frågan om beredande av pensionsrätt i SPA för fast anställda lärare in. fl. befattningshavare vid instituten.

Med hänsyn till socialinstitutens för landet i dess helhet betydelsefulla verksamhet på undervisningens område samt till deras ställning i förhål-

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

lande till det allmänna föreligga enligt pensionsutredningens mening starka skäl att i princip betrakta det som en statlig angelägenhet att medverka till pensioneringen av de fast anställda befattningshavarna vid instituten. Då dessa befattningshavares löneförhållanden anpassats efter de för statens tjänstemän i allmänhet gällande bestämmelserna, synes eu motsvarande anpassning även böra ske i pensionshänseende. Detta kan lämpligen ske genom att anslutning sker till SPA, vilket utredningen alltså anser sig böra förorda. Utredningen har i allmänhet följt den för närvarande tillämpade principen, att på undervisningsväsendets område endast lärarpersonal skall äga pensionsrätt i SPA — varvid det avgörande skälet varit, att det närmast är lärarnas verksamhet som det allmänna haft anledning att intressera sig för, vilket även bestyrkts av utgående statsbidrags utformning och den statliga regleringen av verksamheten — men beträffande socialinstitutens personal gälla härutinnan speciella förhållanden. Statsbidragen beräknas för dessa även med hänsyn tagen till lönerna åt annan personal än lärare, och även beträffande icke-lärare sker en reglering av lönerna efter mönster av de för statstjänstemännen meddelade lönebestämmelserna. Dessa förhållanden sammanhänga med att verksamheten vid ifrågavarande institut, som ju avse att betjäna landet i dess helhet, står statsverksamheten särskilt nära. Måhända har den omständigheten, att verksamheten av vissa praktiska skäl ej formellt förstatligats, ansetts icke böra föranleda sämre anställningsförhållanden för befattningshavarna än om de varit i statens tjänst. Utredningen har med hänsyn till de särskilda förhållanden, som sålunda råda beträffande socialinstituten och deras personal, ansett sig böra föreslå, att i princip alla befattningshavare, vilkas löner anpassats efter lönerna för statliga ordinarie eller extra ordinarie tjänstemän, erhålla pensionsrätt i SPA. Förutom lärare är det här biblioteks-, kontors- samt vaktmästarpersonal, som kunna ifrågakomma till pensioneringen.

Biblioteksverksamheten i Tornedalen står under förvaltning av en särskild styrelse och finansieras med medel från förslagsanslaget till folkundervisningens befrämjande i rikets nordligaste gränsorter in. in.; verksamheten har med bidrag av statsmedel pågått alltsedan 1928. I anslutning till prövningen av anslagsbehovet till verksamheten för budgetåret 1946/47 anförde statskontoret med avseende å ett av styrelsen för biblioteket upprättat statförslag, vari pensionsavgifter för bibliotekarien vid huvudbiblioteket upptagits för avsedd anslutning till enskild pensionsinrättning, att frågan om anslutning av befattningen till SPA borde prövas, varför i avvaktan därpå medel icke borde anvisas för pensionsavgifter. Handlingarna i berörda ärende ha överlämnats lill pensionsutredningen för att tagas i övervägande vid utredningsuppdragets fullgörande. Till utredningen har sedermera även överlämnats en till Kungl. Maj:t ställd framställning från styrelsen för Tornedalens bibliotek om beredande av pensionsrätt i SPA. Utredningen vill framhålla, att betydelsen av denna verksamhet nära sammanhänger med de speciella förhållanden med avseende å språket in. in., som råda i bygderna omkring Tornedalen; verksamheten torde närmast få betraktas som en statsangelägenhet, vilket också kommit till uttryck däri, att verksamheten sa gott som helt finansieras med statsmedel. Med hänsyn härtill svnas starka skäl tala för anslutning till SPA-pensioneringen av bibliotekariebefattningen vid huvudbiblioteket, vilken åtnjuter lön beräknad för heltidstjänst i motsats till bibliotekarierna vid grenbiblioteken, vilka endast ha smärre arvoden.

Landsantikvarierna, vilka äro anställda hos länens eller landskapens fornminnesföreningar, handha inom respektive områden vissa kulturminnesvårdande uppgifter, varvid de även ha att tillse, att gällande författningar ro-

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

rande fornminnes- och kulturminnesvård efterlevas; de ha varit av betydelse för utvecklingen inom den till provinsmuseerna knutna museiverksamheten. Ehuru anställda hos enskilda lokala föreningar ha de att ställa sig till efterrättelse de direktiv som riksantikvarieämbetet och i förekommande fall chefen för nationalmuseum meddela. Deras avlöning har intill senaste tid i första hand utgått av avkastningen av särskilda lönefonder, som tillkommit genom tilldelningar av lotterimedel; därtill ha kommit lokala tillskott. Sedan Ivungl. Maj :t i prop. (nr 223) till 1945 års riksdag föreslagit statliga bidrag efter vissa grunder till landsantikvariernas avlönande, har riksdagen, som i huvudsak bifallit vad i prop. förordats, beviljat särskilda anslag för ändamålet. Som norm för statsbidragets beräknande har i propositionen angivits, att statsbidraget jämte avkastningen av vederbörande lönefond under nästföregående räkenskapsår skall uppgå till två tredjedelar av befattningshavarens avlöning, dock att summan av lönefondsavkastningen och statsbidraget icke per år må överstiga 8 000 kronor för varje befattningshavare. Enligt i anslutning till statsbidragens beviljande meddelade föreskrifter skall avlöningens storlek till skäligheten prövas av riksantikvarieämbetet. Ledigbliven befattning skall tillsättas efter ansökningsförfarande. Kompetensen hos befattningshavaren skall vara godkänd av riksantikvarieämbetet, som jämväl i övrigt tillagts vissa kontrollbefogenheter beträffande verksamheten. Genom beslut den 7 september 1945 har Kungl. Maj :t uppdragit åt pensionsutredningen att upptaga frågan om att bereda landsantikvarierna pensionsrätt i SPA till övervägande. Pensionsutredningen uttalar för sin del, att landsantikvariebefattningarna i och med den i anslutning till 1945 års riksdagsbeslut skedda regleringen av landsantikvariernas anställnings- och avlöningsförhållanden synas ha erhållit sådan karaktär, att en anslutning av befattningarna till SPA synes motiverad.

Yttrandena. De av pensionsutredningen förordade ändringarna i SPA-pensioneringens omfattning inom undervisningsväsendet ha i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinringar i inkomna remissyttranden.

Skolöverstyrelsen har emellertid i anslutning till ett påpekande att befattningar vid statsunderstödda fristående arbetshem, vilka f. n. kunna förenas med pensionsrätt, icke synas omfattas av förslaget, uttalat, att det enligt överstyrelsens mening fortfarande bör finnas möjlighet för innehavare av dylika befattningar att åtnjuta denna förmån.

Överstyrelsen har vidare med anslutning till förslaget, att övningslärare vid folkskola och högre kommunala skolor i avvaktan på löne- och pensionsreglering övergångsvis skola bibehållas vid nuvarande pensionsrätt, uttalat att detsamma bör gälla även beträffande övningslärare vid fortsättningsskol or och de övningslärare vid sinnesslöskolor på vilka Saar ej äger tillämpning.

Slutligen anmäler överstyrelsen avvikande mening beträffande pensionsutredningens förslag att icke i pensioneringen medtaga August Abraham s o n s stiftelse på N ä ä s och vidhåller därvid ett av överstyrelsen tidigare avgivet förslag om åtgärder för beredande av pension åt förvaltaren vid stiftelsen G. Rydley och husmodern därstädes E. Suhr. Härefter tillägger överstyrelsen.

49 Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Utöver vissa på senare tid anordnade kurser för utbildning av lärare i manlig slöjd finnes för närvarande icke någon statlig utbildningsanstalt för detta ändamål, varför den vid Nääs bedrivna utbildningen måste anses vara av särskilt allmänt intresse. Stiftelsen har därjämte övertagits av staten, och befattningshavarna därstädes kunna därför i viss mån betraktas såsom statstjänstemän. Då verksamheten vid stiftelsen således måste anses stå staten särskilt nära, synes enligt de av utredningen angivna principerna pensionsrätt böra medgivas de båda befattningshavarna. Överstyrelsen föreslår därför, att de av dem innehavda befattningarna anslutas till SPA samt att dessutom särskilda åtgärder vidtagas för de båda befattningshavarnas pensionering. I detta sammanhang hänvisar överstyrelsen till att ny utredning rörande stiftelsens ekonomi och fortsatta verksamhet bebådats i årets statsverksproposition (VIII s. 245).

Statens pensionsanstalt har, som i det föregående angivits, förordat att definitiv ställning till frågan om SPA-pensioneringens omfattning tages först efter ytterligare utredning men ansett hinder likväl icke finnas för smärre jämkningar i nuvarande gränser i den mån dessa ej komma att föregripa den vidare utredningen. I viss anslutning härtill yttrar pensionsanstalten beträffande förslaget om landsantikvariernas upptagande i pensioneringen.

Utvidgningen av pensionsrätten till landsantikvarier kan också i viss män anses vara en ändring av principiell betydelse, vilken på grund härav möjligen borde anstå. Med hänsyn till landsantikvariernas ställning i förhållande till staten lärer emellertid ett inordnande nu under SPA:s reglemente icke kunna föregripa en vidare utredning av omfattningsfrågan. Anstalten har sålunda intet att erinra mot utredningens förslag på denna punkt.

Länsstyrelsen i Norrbottens län uttalar, att länsstyrelsen med tillfredsställelse konstaterat, att de sakkunniga föreslagit pensionsrätt för bibliotekariebefattningen vid den statsunderstödda biblioteksverksa mheten i Torned a len (huvudbiblioteket), samt understryker de skäl, som föranlett förslaget därutinnan.

Gävle stads lönenämnd, vilkens yttrande stadsfullmäktige i Gävle åberopat såsom eget utlåtande i ärendet, anför i fråga om pensionsförhållandena vid borgarskolan i Gävle.

Vad borgarskolan angår, vilken läroanstalt består av tre undervisningsanstalter, nämligen Gävle borgarskolas fyraåriga mellanskola, Gävle handelsgymnasium och Gävle borgarskolas ettåriga handelskurs, pensioneras för närvarande samtliga manliga lärare med full tjänstgöring jämte rektor enligt särskilt för borgarskolan gällande, av stadsfullmäktige fastställt reglemente.

De kvinnliga lärarna i mellanskolan pensioneras i lärarinnornas pensionsanstalt förlagd till statens pensionsanstalt. I och med att Gävle handelsgymnasium år 1958 erhöll statsunderstöd inträdde möjligheten att pensionera lärarna i handelsgymnasiet i statens pensionsanstalt, men vid nämnda tidpunkt ansågs denna åtgärd icke lämplig, eftersom skolans egna pensionsfonder antogos kunna räcka till för ändamålet.

I skrivelse till styrelsen för Gävle borgarskola den 28 november 1948 meddelade 1944 års pensionsutredning, att den av Kungl. Maj :t erhållit i upp-

4 Bihang till riksdagens protokoll i samt. Nr 200.

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

drag att med utgångspunkt från ett av 1944 års lönekommitté för privatläroverken framlagt löneregleringsförslag utarbeta och till Kungl. Maj :t inkomma med förslag till pensionsreglering för befattningshavare vid statsunderstödda privatläroverk, dit Gävle borgarskolas mellanskola hör. Enligt uppgift förberedes ett dylikt förslag till 1949 års riksdag. Pensionsfrågan för lärarna vid borgarskolans mellanskola torde därmed kunna anses få eu tillfredsställande lösning. Enligt pensionsutredningens nu föreliggande förslag kan även lärarpersonalen vid handelsgymnasiet och den ettåriga handelskursen i pensionshänseende anslutas till statens pensionsanstalt och därigenom skulle sålunda all lärarpersonal med full tjänstgöring vid Gävle borgarskola och högre handelsinstitut kunna få sin pensionsrätt reglerad i statens pensionsanstalt. Med hänsyn till vad utredningen anfört beträffande fördelningen av pensionsavgifterna mellan staten och huvudmannen torde det knappast vara någon tvekan om att en pensionering i statens pensionsanstalt av borgarskolans lärarpersonal skulle ställa sig ekonomiskt fördelaktig för staden. I detta sammanhang bör emellertid understrykas det organisatoriska särdraget hos denna läroanstalt, bestående däri att en del av lärarna i överensstämmelse med sin speciella fackutbildning undervisa i flera än en avdelning. De ha sålunda sammanlagt full tjänstgöring, men denna tjänstgöring fördelas på två eller tre avdelningar av skolan. Man måste givetvis förutsätta, att dessa befattningshavare få sammanräkna sin tjänstgöring för bildandet av underlag för pensioneringen i statens pensionsanstalt. I pensionsutredningens förslag finnes under huvudrubriken »Undervisningsväsendet» uppräknat vissa skolor, vilkas lärare skola äga rätt erhålla pension genom statens pensionsanstalt och det förefaller icke opåkallat att även upptaga Gävle borgarskola och högre handelsinstitut bland dessa skolor, varigenom varje missförstånd i nyss angivna avseende angående den sammanräknade tjänstgöringen skulle undanröjas.

Vissa remissinstanser ha i sina yttranden förordat genomförandet av ytterligare utvidgningar av S P A - pensioneringen på förevarande område. Dessa förslag avse dels utvidgningar av pensioneringen vid sådana undervisningsanstalter som omfattas av pensionsutredningens förslag, dels ock upptagande i pensioneringen av befattningshavare vid vissa institutioner, som ej omfattas av nämnda förslag.

Förslag om utvidgningar av förstnämnda slaget framläggas — i allmänhet i anslutning till den av vissa reservanter inom pensionsutredningen förordade utvidgningen av SPA-pensioneringen i förevarande hänseende — av skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning, lantbruksstyrelsen, länsstyrelsen i Skaraborgs län, Uppsala och Jämtlands läns landstings förvaltningsutskott samt lantbruksakademien och Sveriges akademikers centralorganisation (SACO).

Skolöverstyrelsen uttalar beträffande folkhögskolorna, att husmoder vid skolhushåll bör kunna anslutas till pensioneringen även om hon icke tillika är lärarinna vid skolan, vilket pensionsutredningen förutsätter i anslutning till vad nu gäller. Som skäl härför anför överstyrelsen, hurusom det vid en större folkhögskola kan inträffa, att husmodern icke får tid att direkt deltaga i undervisningen.

Överstyrelsen för yrkesutbildning går i sitt yttrande bl. a. in på frågan om pensionsrätt för vaktmästare vid handelsgymnasier. En framställning därom av rektorer vid vissa handelsgymnasier har jämlikt Kungl.

51 Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Maj :ts beslut den 19 september 1945 överlämnats till pensionsutredningen för att tagas i övervägande vid fullgörandet av dess uppdrag. Pensionsutredningen anför i detta ärende följande. Vid de statliga läroanstalter med vilka handelsgymnasierna närmast äro jämförliga, nämligen de högre allmänna läroverken samt de högre tekniska läroverken, har vaktmästarpersonalen erhållit pensionsreglerade tjänster. Det kan därför synas rimligt, att även vaktmästarbefattningarna vid handelsgymnasierna — sådana förekomma vid de flesta av handelsgymnasierna — förenas med pensionsrätt. Enligt utredningens mening synes pensioneringen av dessa befattningshavare dock främst böra betraktas som en angelägenhet för de städer där handelsgymnasierna äro belägna, vilka även i vissa övriga hänseenden ha att sörja för de yttre anordningarna för undervisningen, vartill vaktmästargöromålen närmast äro att hänföra. Sålunda må erinras om att det ankommer på vederbörande städer att själva eller genom enskilda donatorer tillhandahålla för undervisningen erforderliga och tjänliga lokaler. Utredningen har icke funnit sig böra tillstyrka, att vaktmästare vid handelsgymnasierna må erhålla pensionsrätt i SPA. Inga andra av handelsgymnasiernas befattningshavare än lärare böra enligt utredningens mening få komma i åtnjutande av anslutning till SPA.

Överstyrelsen anför för egen del: Överstyrelsen vill erinra om att det ej alltid är kommunerna, som äro huvudmän för handelsgymnasierna, utan vissa av gymnasierna stå under enskilt huvudmannaskap. I dessa senare fall svara sålunda ej städerna för tillhandahållande av lokaler. Utredningen anser för övrigt att handelsgymnasierna närmast äro jämförliga med bl. a. de högre tekniska läroverken. Beträffande dessa sistnämnda ankommer det på vederbörande städer att tillhandahålla undervisningslokalerna, överstyrelsen anser därför att vaktmästare vid handelsgymnasierna böra erhålla pensionsrätt i SPA. I detta sammanhang vill överstyrelsen erinra om att frågor rörande handelsgymnasierna äro föremål för särskild utredning.

Lantbruksstyrelsen betonar önskvärdheten av att vissa befattningshavare vid lantbruks undervisningsanstalter no och närstående näringar — närmast husmödrar och vaktmästare vid åtminstone de större skolorna — vilka hittills icke fått sin pensionsfråga ordnad genom anstalten, erhålla denna förmån.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län uttalar i anslutning till förslag av rektorn vid Skara lantmannaskola, med vilken samråd ägt rum, att, då såväl för vaktmästare vid hushållningssällskap som för husmoder vid sjukvårdsanstalt kan erhållas pensionsrätt i SPA, samma förmån synes länsstyrelsen böra beredas motsvarande befattningshavare vid lantbruksundervisningsanstalterna.

Jämtlands läns landstings förvaltningsutskott förmenar, att även husmoder (som ej är lärarinna) vid folkhögskola eller lantbruksundervisningsanstalt bör tillerkännas pensionsrätt i SPA samt att sådan rätt skäligen även bör tillkomma husmoder vid central verkstadsskola och vid sådant skolhem som avses i kungörelsen 1945:594 angående statsbidrag till skolhem för lärjungar vid högre skolor och till avlöning av föreståndare vid dylikt skolhem.

Lantbruksakademien ifrågasätter, om icke pensionsutredningen beträffande pensioneringens omfattning i fråga om personal vid lantbruksundervisningsanstalter förordat en alltför stark begränsning, då även andra befattningar än lärarbefattningar måste anses uppfylla de av utredningen för anslutning till SPA angivna grundförutsättningarna, nämligen all motsvara ett »stadigvarande behov» och alt vara av mera »direkt betydelse» för ifrågavarande verksamhet. Som exempel på dylika befattningar nämner akademien husmoder, vaktmästare eller rättare vid s k o l j o r d b r n k.

52 Kungi. Maj:ts proposition nr 200.

SACO framhåller i sitt yttrande, vilket i förevarande del är i huvudsak likalydande med lantbruksakademiens, att en anslutning till SPA av ickelärarpersonal vore särskilt betydelsefull för de skolor som ha stiftelser och liknande sammanslutningar som huvudmän och som därför ha det svårt med ekonomien.

Förslagen till utvidgningen av SPA-pensioneringen genom upptagande i densamma av institutioner in. in. utöver de av pensionsutredningen föreslagna avse centralförbundet för nykterhetsundervisning, svenska skolor i utlandet, folkliga musikskolan i Arvika, centralbyrån i Lund för populära vetenskapliga föreläsningar, grafiska institutet i Stockholm, centralbibliotek, statsunderstödda museer och svenska diakonsällskapets diakonutbildning.

Beträffande centralförbundet för nykterhetsundervisning har pensionsutredningen, efter att ha lämnat en redogörelse för behandlingen av en tidigare framställning om pensionsrätt för en befattning hos förbundet, till vilken redogörelse (betänkandet s. 76) här torde få hänvisas, för egen del anfört följande. Centralförbundet för nykterhetsundervisning åtnjuter väsentliga bidrag av statsmedel till sin verksamhet. Som villkor därför gäller att förbundet såsom föreläsningsbyrå i den omfattning skolöverstyrelsen påkallar ombesörjer den statsunderstödda föreläsningsoch instruktionsverksamheten för nykterhetens främjande samt att förbundet underkastar sig statligt inedinflytande på och kontroll av verksamheten. Även om centralförbundet med hänsyn härtill i viss mån kan sägas representera staten och det allmänna inom nykterhetsrörelsen, synes förbundet dock i första hand böra betraktas som en topporganisation för de olika föreningarna inom nykterhetsrörelsen. Det intager därför knappast den ställning av organ för statlig verksamhet som utredningen i princip uppställt som förutsättning för anslutning till eu statsunderstödd pensionering i statlig anstalt. Utredningen har därför för sin del icke ansett sig böra föreslå pensionsrätt för centralförbundets befattningshavare i SPA.

En av utredningsmännen, statskommissarien Björn, har i den av honom avgivna reservationen förklarat sig icke helt kunna följa majoriteten, då den från möjlighet till delaktighet i pensioneringen utesluter befattningshavare vid vissa som exempel angivna organisationer däribland centralförbundet för nykterhetsundervisning, och fortsätter: Då dessa organisationer äro underställda viss statlig kontroll samt årligen tillförsäkras betydande statsanslag, avsedda att täcka bl. a. kostnaderna för avlönande av viss förvaltningspersonal, har enligt mitt förmenande den verksamhet varom här i de skilda fallen är fråga blivit klart dokumenterad såsom en »på staten ankommande angelägenhet». Därmed är även nämnda av pensionsutredningen förordade villkor för en anslutning till den statsunderstödda pensioneringen uppfyllt beträffande sådan personal, som inom verksamheten avlönas av statsmedel.

Skolöverstyrelsen tillstyrker under hänvisning till Björns yttrande samt till ett av förbundet till överstyrelsen avgivet yttrande, att förbundet anslutes till SPA. I sistnämnda yttrande framhålles bl. a. följande till belysning av den allmänna karaktären av förbundets (CFN:s) verksamhet.

Ett framträdande drag i CFN:s arbete är kursverksamheten. Statsmakterna ha uppdragit åt CFN att anordna dels de utbildnings- och fortbildningskurser för lärare, vartill statsanslag beviljats under åren 1908—1922, dels de instruktionskurser för lärare, vartill statsanslag utgått åren 1936—1940, dels de fortbildningskurser för lärare vid högre skolor, vilka enligt statsmakternas beslut anordnats sedan 1947, dels slutligen de allmänna utbild-

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

ningsluirser för studie- och ungdomsledare in. fl., till vilka statsanslag, med undantag för två år, utgått alltsedan 1920. Skolöverstyrelsen har varit uppsiktsmyndighet för dessa olika slag av kurser.

CFN har alltsedan början av 1900-talet anordnat s. k. allmänna upplvsningskurser. Dessa ha bekostats med bidrag dels från landsting och kommuner, dels från statsanslaget till föreläsnings- och instruktionsverksamhet för nykterhetens främjande. Kurserna anordnas icke för avgränsade grupper eller för vissa organisationer utan stå öppna för alla. Lärare bruka i stor utsträckning deltaga, och dessa kunna därvid åtnjuta befrielse från undervisningsskyldigheten. I samband med dessa kurser anordnas vidare i samarbete med socialstyrelsen konferenser med nykterhetsnämnderna inom länet, och till dessa inbjudas även polismyndigheterna. Från och med år 1923 beviljar socialstyrelsen av särskilt anvisat anslag statsbidrag till rese- och traktamentskostnader för vissa representanter för nykterhetsnämnderna och polismyndigheterna.

Sedan år 1920 har statsanslag utgått till föreläsnings- och instruktionsverksamheten för nykterhetens främjande. Då statsmakterna beslöto införa detta anslag, bestämdes, att verksamheten skulle ombesörjas av en särskild föreläsningsbyrå. Det uppdrogs sedan åt CFN att fungera såsom dylik föreläsningsbyrå. Skolöverstyrelsen är uppsiktsmyndighet för denna statsunderstödda föreläsningsverksamhet. CFN har såsom föreläsningsbyrå att hos skolöverstyrelsen föreslå auktorisation av föreläsare och att under kontroll av överstyrelsen förmedla godkända föreläsningar samt bevilja och utbetala statsbidrag för anordnande av sådana.

Till CFN:s mest betydelsefulla uppgifter hör att främja den obligatoriska nykterhetsundervisningen i skolorna. Förutom de kurser, som omnämnts i det föregående, anordnar CFN i samarbete med Sveriges lärares nykterhetsförbund instruktionsmöten för lärare, vilka möten pågå en dag. De anordnas i samråd med respektive folkskolinspektörer. CFN har vidare på uppdrag av vederbörande statliga myndigheter och med statligt bidrag utarbetat åskådningsmateriel för nykterhetsundervisningen och tillhandahåller detta åt skolorna. Det kan vidare nämnas, att CFN har under arbete en ny handledning för lärare vid nykterhetsundervisningen. Kungl. Maj :t har i årets statsverksproposition föreslagit riksdagen en första medelsanvisning till denna handledning av It) 000 kr. Vidare har CFN erhållit statsbidrag av 25 000 kr. till en undervisningsfilm, som nu är under arbete.

CFN har i betydande utsträckning deltagit i planläggningen och genomförandet av den nykterhetsundervisning inom försvarsmakten, som är påbjuden sedan 1945. Enligt bestämmelserna för denna undervisning skola vid sidan av ett antal lektioner av befäl ingå föreläsningar av speciellt sakkunniga personer. Denna föreläsningsverksamhet organiseras i huvudsak av CFN, som därjämte på olika sätt biträder militärförbanden med den övriga delen av nykterhetsundervisningen.

Förbundets karaktär av allmänt organ framträder tydligt vid en granskning av verksamhetens finansiering. De till CFN anslutna organisationerna erlägga eu årlig avgift av 2 öre per medlem. Sammanlagt blir detta f. n. ett belopp av ungefär 4 000 kr. Statens bidrag till de olika verksamhetsgrenarna för innevarande budgetår utgör till hopa 219 000 kr. Förbundet bär erhållit statsbidrag till sina administrationskostnader alltsedan 1905. Om finansieringen bör ytterligare nämnas, all bidragen från landsting och kommuner till de allmänna upplysningskurserna beräknas uppgå till i runl tal 25 000 kr. Utredningens uppfattning att CFN i förslå band bör betraktas såsom »eu topporganisation för de olika föreningarna inom nykterhetsrörelsen» finner förbundet mot bakgrunden av vad nu anförts icke håll-

54 Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

bar. Det är sant, att nykterhetsorganisationerna skapat CFN såsom ett specialorgan för saklig nykterhetsundervisning och att dessa organisationer bibehållit ett starkt inflytande över förbundet i ideologiskt hänseende, även sedan staten kommit att till huvudsaklig del svara för verksamhetens bedrivande. Men det måste framhållas, att CFN icke är ett topporgan, som äger någon bestämmanderätt över nykterhetsorganisationerna i deras gemensamma angelägenheter. Detta tillkommer de egentliga samarbetsorgan. som nykterhetsrörelsen äger, nämligen Sveriges nykterhetssällskaps representantförsamling och Sveriges nykterhetsvänners landsförbund.

Efter redogörelse för förbundspersonalens nuvarande pensionsförhållanden, vari pensionsfrågan betecknas såsom praktiskt taget eller helt olöst för samtliga anställda (8 å 9 personer) utom en, fortsätter förbundet: CFN har f. n. stora svårigheter att rekrytera behövlig och tillräckligt kvalificerad personal. Det har vid underhandlingar på sista tiden med arbetssökande bl. a. visat sig, att pensionsfrågan härvidlag är ett svårt hinder. Det är ofrånkomligt, att frågan om personalens pensionering löses på ett tillfredsställande sätt. Man kan därvid med en gång anse det uteslutet, att frågan skulle kunna lösas genom nykterhetsorganisationernas försorg. För dem är det ett svårt problem, hur pensioneringen av deras egna funktionärer skall kunna ordnas. Att för CFN:s del lösa frågan genom pensionsförsäkring i enskild försäkringsanstalt skulle bli mycket kostsamt. Denna lösning skulle därtill förutsätta, att staten ökade sitt anslag till CFN med ungefär det belopp, vartill huvudmannens kostnader för pensioneringen skulle uppgå. De skäl, som från olika synpunkter kunna andragas i frågan, tala sålunda enligt CFN:s uppfattning starkt för skäligheten och lämpligheten av att CFN:s befattningshavare medgivas anslutning till SPA.

Frågan om statlig medverkan till pensionering av lärare vid svenska skolor i utlandet har vid olika tillfällen varit föremål för Kungl. Maj :ts prövning. I anslutning till en redogörelse härför och för statsbidragsförhållandena inom nämnda verksamhet (betänkandet s. 69 och 70) anför pensionsutredningen: Enligt pensionsutredningens mening tala

många skäl för en statlig medverkan till pensionering av lärare vid statsunderstödda svenska skolor i utlandet. Därmed skulle det bl. a. underlättas för skolorna att rekrytera lärarbefattningarna på ett för undervisningen tillfredsställande sätt. Särskilda skäl synas tala för pensionsrätt för lärare vid skolor, som erhålla statsbidrag med föreskrift, att de skola användas för lärarnas löner. Viss tveksamhet lärer dock råda beträffande det framtida behovet av och beträffande möjligheterna för en svensk undervisning i utlandet. Med hänsyn härtill har utredningen icke ansett sig nu böra framlägga något förslag om pensionsrätt i SPA för ifrågavarande lärare.

Pensionsrätt i SPA för utlandsskolornas lärare tillstyrkes i pensionsanstaltens och skolöverstyrelsens yttranden.

Statens pensionsanstatt erinrar, att anstalten tidigare i annat sammanhang tillstyrkt pensionsrätt för ifrågavarande lärare, och anser att de böra kunna anslutas till SPA-pensioneringen. Anstalten yttrar vidare: Den av pensionsutredningen uttalade tveksamheten rörande det framtida behovet av och möjligheterna för en svensk undervisning i utlandet synes icke böra utgöra hinder för en pensionering genom SPA av ifrågavarande lärare. Enligt anstaltens mening torde därför pensionsrätt böra medgivas för lärare vid statsunderstödd svensk skola i utlandet. Pensionsrätten bör emellertid gälla endast så länge statsbidrag utgår till lärarnas avlöning.

Skolöverstyrelsen vidhåller en av överstyrelsen tidigare gjord hemställan om delaktighet för fast anställd lärare vid de svenska utlandsskolorna samt

55 Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

tillägger: Det är som överstyrelsen tidigare framhållit mycket vanskligt att på ett fullt tillfredsställande sätt ordna lärarfrågan vid dessa skolor, så länge pensionsrätt och därmed sammanhängande tjänstårsberäkning icke blivit medgiven för skolornas lärare. Vidare må erinras om att vid skolorna meddelas undervisning, motsvarande den som meddelas vid folkskolor i Sverige.

Styrelsen för folkliga musikskolan i Arv i k a hemställde hos pensionsutredningen, att utredningen måtte föreslå pensionsrätt i SPA för lärare och övrig personal (vaktmästare) vid skolan. Efter en redogörelse för skolans verksamhet och statsbidragsförhållanden samt folkbildningsutredningens förslag i fråga om skolans ställning inom det fria folkbildningsarbetet, till vilken redogörelse här torde få hänvisas (betänkandet s. 75), anför pensionsutredningen följande. Därest en eller flera statsunderstödda folkliga musikskolor av sådan typ som folkbildningsutredningen föreslagit skulle komma till stånd, synas många skäl tala för att skolornas lärare erhålla pensionsrätt i SPA. Huruvida redan nu förutsättningar kunna anses föreligga för anslutning av musikskolans i Arvika lärare till SPA, synes däremot tveksamt bl. a. med hänsyn till den relativt korta tid varunder undervisning årligen bedrives vid skolan. Enligt pensionsutredningens mening torde med ordnande av pensioneringen av musikskolans befattningshavare böra anstå till dess frågan om skolans framtida ställning avgj orts.

Skolöverstyrelsen, statens pensionsanstalt och länsstyrelsen i Värmlands län förorda i sina yttranden, att anslutningsrätt till SPA-pensioneringen redan nu medgives för vissa befattningshavare vid musikskolan.

Skolöverstyrelsen anför: Folkliga musikskolan i Arvika är i allt väsentligt redan anordnad som en folkhögskola, och de av folkbildningsutredningen föreslagna nya folkliga musikskolorna torde snarast komma att utformas efter mönster av denna skola, som sålunda icke torde komma att undergå någon större förändring, om och när den nya skoltypen kommer till stånd. Överstyrelsen finner det därför skäligt, att skolans lärare redan nu anslutas till SPA.

Statens pensionsanstalt anför bl. a.: Pensionsanstalten ifrågasätter, huruvida icke denna skola i fråga om verksamhetens art och förhållande till staten redan nu står de statsunderstödda folkhögskolorna så nära, att pensionsrätt i SPA bör kunna medgivas för personalen vid musikskolan i motsvarande omfattning som beträffande folkhögskolorna. Såsom framhållits i en av skolans styrelse till anstalten ingiven framställning är skolans framtida ställning icke oklar i den meningen att någon förändring i riktning mot ett försvagande av grunden för det allmännas medverkan skulle vara ifrågasatt. De förändringar, som folkbildningsutredningens förslag skulle medföra, gå ut på ett ytterligare närmande av musikskolan till staten. Pensionsanstalten finner skäl icke föreligga för ett uppskov av pensionsfrågans lösning för musikskolans befattningshavare.

Beträffande centralbyråerna f ö r f ö r in odling i n o m d c n p o p u I äi r v c t c n s k a p l i g a f ö r e l ä s n i n g s v c r k s a m het e n uttalar pensionsutredningen. att vid dessa byråer behovet av tjänstemän synes ha föranlett tillsättande av befattningshavare med mera omfattande tjänstgöring, samt anför i anslutning härtill följande. Möjligen skulle ett behov av pensionering med statens medverkan kunna tänkas föreligga beträffande dessa. Det synes dock tveksamt, om de allmänna förutsättningar som utredningen uppställt för anslutning till SPA bär äro törhanden. Utredningen har därför icke funnit sig böra framlägga förslag om pensionsrätt i SPA för sistberörda befattningshavare.

56 Kungi. Maj:ts proposition nr 200.

Vild särskilt angår centralbyrån i Lund har skolöverstyrelsen, under hänvisning till ett av denna byrå i ärendet avgivet yttrande, anfört, att överstyrelsen finner de allmänna förutsättningarna för anslutning till SPA vara uppfyllda i fråga om byrån och tillstyrker dylik anslutning. I centralbyråns yttrande anföres: Centralbyrån i Lund skiljer sig från övriga centralbyråer för den populärvetenskapliga föreläsningsverksamheten däri, att den är fastare inorganiserad i universitetet än de övriga. Den är ett organ för Lunds universitets folkbildande verksamhet och intar såsom sådant en ställning jämförbar med landsmålsarkivets i Lund. Liksom landsmålsarkivet sorterar centralbyrån icke i ekonomiskt avseende under universitetet, men båda dessa institutioner fylla en till universitetets verksamhet nära knuten och i dess intresse fullföljd uppgift, varför universitetet åt båda institutionerna upplåter lokaler kostnadsfritt. För landsmålsarkivets personal bär statlig pensionering genomförts. Centralbyråns i Lund styrelse består av representanter för universitetets samtliga fakulteter och sektioner. Mindre akademiska konsistoriet har ansett riktigt att till centralbyråns namn fogas »Folkbildningsavdelningen vid Lunds universitet», en ställning som centralbyrån alltifrån sin tillkomst haft. Centralbyråns administrationskostnader bestridas till 100 % av statsmedel. Byråföreståndaren är heltidsanställd med daglig tjänstgöringstid och semesterförhållanden reglerade i enlighet med villkoren för befattningshavare vid statens verk.

Överstyrelsen för yrkesutbildning upptar i sitt remissyttrande till behandling frågan om anslutning till SPA-pensioneringen av g r a f is k a i n s t it ut f t i Stockholm och ifrågasätter, huruvida ej lärarna där, om de för övrigt uppfylla de villkor, som av pensionsutredningen uppställts för erhållande av pensionsrätt i anstalten, må vinna anslutning till anstalten Om institutets ändamål in. in. anför överstyrelsen följande. Grafiska institutet, som upprättats av svenska boktryckarföreningen år 1943 och äges av en stiftelse, står enligt kungörelse den 14 september 1944 (nr 670) under överstyrelsens inseende samt har till ändamål att utbilda företags- och arbetsledare inom den grafiska industrien och av produktionsmän inom reklambranschen. Överstyrelsen anser, att en utbildningsanstalt som den nu ifrågavarande erhållit den största betydelse för den grafiska industrien och är av allmänt samhälleligt intresse. Departementschefen framhåller i proposition nr 344, bilaga 6, till 1943 års höstriksdag, att den grafiska industriens initiativ till att inom landet skapa ett grafiskt utbildningsinstitut måste från allmän synpunkt hälsas med tillfredsställelse. Statsmakterna ha också visat sitt intresse för institutet genom att alltsedan budgetåret 1943/44 bevilja statsbidrag till institutets hyreskostnader. Överstyrelsen har i sina petita, avseende budgetåret 1949/50, tillstyrkt statsbidrag till institutet icke blotl för gäldande av institutets hyreskostnader utan även till institutets verksamhet i allmänhet. Överstyrelsen framhöll då, att då staten antingen genom inrättande av statliga skolor eller genom lämnande av statsbidrag understöder teknisk och annan likartad undervisning, överstyrelsen fann det skäligt att även ifrågavarande utbildningsområde tillgodosåges genom statsunderstöd. I 1949 års statsverksproposition, åttonde huvudtiteln, anser sig departementschefen, ehuru skäl i och för sig torde tala för ökat statsunderstöd åt institutet, dock icke i nuvarande läge kunna förorda någon ökad medelsanvisning för ändamålet under anslaget i fråga. Vid institutet är för närvarande endast en lärare (rektor) heltidsanställd.

Frågan om centralbibliotekens upptagande i SPA-pensioneringen, vilken berörts av pensionsutredningen( betänkandet s. 71) utan att leda till något förslag från utredningens sida, behandlas i remissyttrande av

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

57 Jämtlands läns landstings förvaltningsutskott, som beträffande denna fråga anför: Pensionsutredningen framhåller, att vissa skäl tala för att centralbibliotekens personal anslutes i SPA. Under förmälan, att några önskemal om dylik anslutning icke kommit till utredningens kännedom, har utredningen icke funnit sig böra framlägga förslag därom. Förvaltningsutskottet kan icke ansluta sig 'till ett dylikt ställningstagande. Med hänsyn till den statligt erkända ställningen, centralbiblioteken intaga, föreligga synnerligen starka skäl, att personalen vid dessa bibliotek anslutes till SPA.

Vad särskilt angår folkbiblioteket i Göteborg uttalas i det av stadsfullmäktiqe i Göteborg åberopade yttrandet av stadens löne- och tjänstenamnd, att, då statsbidrag även utgår till lönen åt viss bibliotekspersonal, hinder icke borde föreligga att även ansluta sadan personal till SI A.

Vad an«år frågan om eventuell anslutning till SPA-pensioneringen av statsunderstödda museer anför pensionsutredningen följande Pension sförhållandena för Nordiska museets befattningshavare aro, enligt vad som uppgivits, för vissa befattningshavare ordnade genom museets egna fonder och för andra befattningshavare genom anslutning till Svenska personal-pensionskassan. Någon framställning om statlig medverkan till ordnande av pensioneringen för museets personal har såvitt för utredningen ar känt icke skett. Enligt utredningens mening tala dock vissa skal för att möjlighet borde öppnas för Nordiska museet att ansluta personal till SPA. Även om staten icke direkt förbundit sig att bestrida någon viss del av museets kostnader har dock under en följd av år staten genom anslag till museet medverkat till att de till museet närmast knutna befattningshavarna åtnjuta samma löner som motsvarande statliga tjänstemän. En liknande anpassning av pensionsförhållandena efter de statliga grunderna genom anslutning till SPA kan därför synas naturlig. Utredningen har emellertid ej ansett sig kunna bortse från att en viss oklarhet alltjamt praglar förhållandet mellan museet och staten särskilt med avseende å sambandet med verksamheten å Skansen. Med hänsyn härtill och till det förhållandet, att nagot egentligt behov av statlig medverkan till pensionering ej synes föreligga, har utredningen ej ansett sig böra föreslå, att pensionsrätt för närvarande liiedgives för museets befattningshavare genom anslutning till SPA. Aven vissa andra museer åtnjuta statsbidrag till avlöningskostnader under villkor bl a att vissa befattningshavare avlönas lika med statliga tjänsteman i motsvarande ställning. Detta gäller t. ex. kulturhistoriska museet i Lund Sa länge icke Nordiska museets befattningshavare ha pensionsrätt i SI A torde ej heller befattningshavare vid dessa museer böra erhålla sådan rätt.

1 avgivna remissyttranden ha länsstyrelserna i Kristianstads och Malmöhus lön förordat, att befattningshavare vid kulturhistoriska museet i Lund och andra museer, som åtnjuta statsbidrag till personalens avlöning, medgivas pensionsrätt genom anslutning till SPA.

Vad särskilt angår det av kulturhistoriska föreningen för Södra Sverige ägda kulturhistoriska museet i Lund har länsstyrelsen i Malmöhus län bl. a. framhållit, att föreningens ekonomi icke tillåter eu lösning av pensionsfrågan utan hjälp från det allmännas sida, och i samband därmed erinrat, att liknande förhållande i andra fall såsom i fråga om Sveriges fjäderfäavelsförening kunnat påverka utredningens ställningstagande i jiositiv riktning.

I en till Kungl. Maj :t inkommen den 4 februari 11)49 dagtecknad underdånig framställning bär förenämnda förening anhållit att personalen vid dess museum i Lund måtte erhålla pensionsrätt i SPA. Föreningen har därvid med utgångspunkt från det av pensionsutredningen uppställda kravet för anslutning till SPA, »att staten och det allmänna bär ett verkligt påtagligt intresse av den ifrågavarande verksamheten», anfört i huvudsak följande.

58 Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

För bedömande av huruvida kulturhistoriska museets verksamhet är av denna art får föreningen framhålla, att museet till betydande del upprätthålles genom anslag från staten, de skånska landstingen och Lunds stad samt att det, vid en tidpunkt, då dess existens av ekonomiska skal var verkligt hotad, endast tack vare statens mellankomst räddades från ruin. Staten har bidragit till kulturhistoriska museets upprätthållande och utveckling genom statsanslag till avlöningar årligen sedan 1903 samt genom lotterimedelsanslag sedan 1925 med sammanlagt 1 938 641 kronor avsedda till museibyggnader, personalbyggnader samt förräntning och amortering av skuld. Med statsanslagen och lotterimedelstilldelningarna har Kungl. Maj :t bland annat föibundit villkoren, att viss personal skall åtnjuta minst samma löneförmåner som motsvarande i statens tjänst, att anställandet av museiföieståndare skall underställas Kungl. Maj :ts godkännande, att föreningens stadgar skola underställas Kungl. Maj:ts prövning, att Kungl. Maj :t skall

utse en ledamot av styrelsen och en revisor, att föremål ur samlingarna _

med undantag av dubbletter — icke utan Kungl. Maj :ts medgivande få avyttras, samt att föreningen icke utan Kungl. Maj :ts medgivande får ikläda sig skuld. Enligt föreningens uppfattning måste det långvariga och kraftiga stöd staten sålunda ansett sig böra lämna förutsätta, att kulturhistoriska museet fyller de ovan angivna krav, som pensionsutredningen uppställer för anslutning till SPA.

Styrelsen för Svenska diakonsällskapet anhåller i sitt yttrande över pensionsutredningens betänkande om pensionsrätt för bl. a. följande av utredningens förslag icke omfattade befattningshavare, nämligen lärare, husfader och husmoder vid sällskapets d i a k o n n t b i l d n i n g. Diakonsällskapet, som på sitt arbetsprogram förutom diakonutbildning har epileptikervård och alkoholistvård, lämnar om förstnämnda verksamhet bl. a. följande upplysningar. Diakonutbildningen, som äger rum vid Svenska diakonanstalten, Stora Sköndal i Stockholm, är fyraårig och omfattar tre års teoretisk och ett ars praktisk utbildning. Diakonutbildningen är uppdelad å tvenne linjer, en forsainhngslinje och en social linje. Utbildningen å den sociala linjen är i huvudsak likvärdig med utbildningen å motsvarande linje vid de allmänna sociahnstituten. Eleverna bo under den teoretiska utbildnineen i internat å Stora Sköndal, vilket är betingat av flera skäl och ger åt eleverna avsevärda fordelar. De utbildade diakonerna arbeta antingen i social samhällelig tjänst eller i kyrklig verksamhet av skilda slag. Diakonutbildningen såsom sådan uppbär icke något statsunderstöd. Statsmakternas intresse för denna utbildning framgår emellertid bl. a. av att Kungl. Maj :t i proposition till riksdagen for såväl budgetåret 1948/49 som budgetåret 1949/50 begärt ett stipendieanslag å 10 000 kronor för diakonelever, vilket också vann riksdagens bifall 1948 och enligt vad som inhämtats under hand tillstyrkts av vederbörligt utskott vid innevarande års riksdag. För diakonutbildningen finnas följande heltidsanställda befattningshavare, nämligen en direktor, som närmast under styrelsen tillika är chef för diakonsällskapets verksamhet, två biträdande präster, en sociallärare, en ämneslärare, vilken tillika är bibliotekarie, samt husfader och husmoder, vilka senare ha att närmast svara för elevhemmet och elevhushallet. Hustadern deltager därjämte i undervisningen Dessutom finnas ett flertal arvodeslärare.

I anslutning till denna redogörelse fortsätter styrelsen: En närmare genomgång av det framlagda betänkandet utvisar att vissa andra skolor och undervisningsanstalter ha för sina lärare in. fl. befattningshavare erhållit eller föreslagits erhålla pensionsrätt i SPA. Styrelsen tänker därvid närmast på instituten för socialpolitisk och kommunal utbildning och forskning samt olika skolor för yrkesutbildning jämte folkhögskolor. Det ligger härvidlag

59 Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

så mycket närmare till hands att göra denna jämförelse som Svenska diakonsällskapet genom sin diakonutbildning redan gjort en betydelsefull samhällsinsats och som Kungl. Maj :t föreskrivit att utbildningen å den sociala linjen skall vara i huvudsak likvärdig med utbildningen vid de allmänna socialinstituten.

I detta sammanhang må nämnas, att statskontoret i anslutning till den av ämbetsverket framhållna angelägenheten av vidmakthållande av en gränsdragning beträffande SPA-pensioneringen även i förhållande till den statliga tjänstemannapensioneringen uttalat att från pensionering enligt det föreslagna SP A-reglementet bort undantagas befattningshavarna vid statens lantbruksskola vid U 11 u n a.

2. Hälso- och sjukvården.

1944 års pensionsutredning. Under denna rubrik upptar pensionsutredningen till granskning dels viss verksamhet inom hälsovården av mera allmänt hygienisk karaktär, dels vissa verksamhetsgrenar inom den personligt inriktade hälso- och sjukvården, dels ock verksamhet för utbildning av och

arbetsförmedling för sjuksköterskor.

Vad först angår verksamhet inom hälsovården av allmänt hijqienisk karaktär, förekommer SP A-pensionering endast beträffande vissa kommunalt anställda veterinärer samt besiktningsveterinärer vid enskilda slakterier, som ställts under offentlig kontroll (kontrollslakterier). Pensionsutredningen föreslår, att den medverkan som staten lämnat till pensioneringen av ifrågavarande kommunalt och enskilt anställda veterinärer genom anslutning till SPA avvecklas, och anför härom i huvudsak följande.

De kommunalt anställda veterinärerna utgöras dels av stadsveterinärer, av vilka huvudparten synes vara knuten till vederbörande hälsovårdsnamnders anstalter för födoämneskonlroll, och dels av besiktningsveterinärer vid de kommunala köttbesiktningsbyråerna och slakthusen. Anslutning av de kommunalt anställda veterinärerna har enligt gallande reglemente för St A skett efter vederbörlig reglering av varje särskild tjänst samt framställning av huvudmannen. Möjligheterna att ansluta de kommunalt anstallda veterinärerna till SPA har utnyttjats i ganska ringa utsträckning. De veterinärer vilka äro förste besiktningsmän vid de enskilda kontrollslakterierna, äro’ obligatoriskt anslutna till SPA i de fall där de icke ha pensionsratt enligt statliga pensionsbestämmelser för annan innehavd tjänst.

Frågan i vad män ifrågavarande veterinärbefattningar alltfort böra vara förenade med pensionsrätt i SPA bör bedömas med utgångspunkt från samma allmänna principer, som befunnits böra vara vägledande vid avgränsningen av SPAs verksamhet i övrigt. Vad först beträffar de kommunalt anställda veterinärer (stadsveterinärer), som icke äro besiktningsveterinärer, anser utredningen, att några skäl av vikt numera knappast kunna anföras som motiv för en statlig medverkan till pensioneringen. Vad åter angår besiktningsveterinärerna — såväl de kommunalt anställda som de i enskild tjänst varande — finnas däremot alltjämt åtskilliga skäl, som tala för fortsatt statligt stöd till pensioneringen; sålunda innefattar köttbesiktningen en verksamhet, vars betydelse för det allmänna klart ådagalagts genom dess lörfattningsmässiga reglering, och vidare ha vederbörande befattningshavare

60 Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

på grund av att de förordnas av veterinärstyrelsen, som jämväl har det avgörande inflytandet på deras löner, en officiell mot statstjänst i viss mån svarande ställning. Utredningen har dock icke ansett sig kunna bortse från att köttbesiktningsverksamheten såväl när den bedrives i kommunal som i enskild regi i princip synes ha avsetts att själv bära sina kostnader. Det synes utredningen vid sådant förhållande mest konsekvent att även låta pensionskostnaderna helt belasta verksamheten, i den män de ej täckas av befattningshavaravgifter. Det må erinras om att pensionsrätten i SPA för ifrågavarande befattningshavare — denna tillkom i samband med att distriktsveterinärerna anslötos till pensioneringen — från början icke avsetts skola medföra några kostnader för annan än huvudmannen och befattningshavaren. Mot statligt stöd till pensioneringen talar vidare den omständigheten, att köttbesiktningsverksamheten åtminstone ännu så länge är en angelägenhet huvudsakligen för tätorterna. Även om ett av 1946 års köttbesiktningskommitté framlagt förslag om utsträckande i princip av besiktnmgsverksamheten till landet i dess helhet skulle komma att genomföras, torde dock verksamhetens omfattning på olika orter och i olika delar av landet komma att starkt variera.

Beträffande verksamhet inom den personligt inriktade hälso- och sjukvården eller för utbildning av och arbetsförmedling för sjuksköterskor föreslår utredningen, att nedan angivna befattningshavargrupper skola få anslutning till SPA-pensioneringen.

A. Sluten vård.

1. Vid vårdanstalt, varå lagen den 20 december 1940 om vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus äger tillämpning, med undantag av akademiska sjukhuset i Uppsala: dels av Kungl. Maj:t utnämnd överläkare vid lasarett (lasarettsläkare), sanatorium (sanatorieläkare) och epidemisjukhus (epidemisjukhusläkare), dels av Kungl. Maj :t utnämnd läkare vid sjukstuga (sjukstugeläkare), dels ock barnmorska, husmoder, sjukgymnast, sjuksköterska och social kurator.

2. Vid kuranstalt, ansluten till pensionsstyrelsen, statsunderstödd enskild anstalt för kirurgisk tuberkulos (kustsanatorium) och statsunderstödd vanföreanstalt: dels av Kungl. Maj :t utnämnd överläkare vid kustsanatorium och vanföreanstalt samt överläkare vid kuranstalt, dels husmoder, sjukgymnast, sjuksköterska och social kurator, dels ock annan till läkarpersonal ej hänförlig befattningshavare.

3. Vid sanatorium tillhörande Konung Oscar II:s jubileumsfond: dels överläkare, dels ock husmoder, sjuksköterska och social kurator.

4. Vid sinnessjukhus, inrättat av stad som åtnjuter statsbidrag för av staden ombesörjd sinnessjukvård, ävensom annan ovan ej upptagen statsunderstödd kommunal eller enskild, av allmännyttig sammanslutning eller stiftelse driven vårdinrättning avsedd för hälso- eller sjukvård (förlossningsvård) : barnmorska, husmoder, sjuksköterska och social kurator.

5. Vid enskild, icke statsunderstödd, av allmännyttig sammanslutning eller stiftelse med vederbörligt tillstånd driven inrättning för förlossningsvård eller sjukvård: barnmorska, husmoder och sjuksköterska.

6. Vid akademiska sjukhuset i Uppsala: dels överläkare, dels barnmorska, husmoder, sjukgymnast, sjuksköterska och social kurator, dels ock annan till lakarpersonal ej hänförlig befattningshavare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

61 B. Öppen vård.

1. I allmän hälso- och sjukvård in. in.: dels extra provinsialläkare, avlönad med bidrag av staten, dels distriktsbarnmorska, avlönad med bidrag av staten, dels distriktssköterska, avlönad med bidrag av staten, dels annan kommunalt anställd barnmorska eller sjuksköterska, dels ock sjukgymnast vid särskild poliklinik för sjukgymnastik och massage, som drives av landsting eller stad utanför landsting.

2. I statsunderstödd dispensärverksamhet för tuberkulosens bekämpande: dels av medicinalstyrelsen förordnad läkare vid fristående centraldispensär, dels ock sjuksköterska.

3. I vård, som bedrives av allmännyttig sammanslutning eller stiftelse: sjuksköterska.

4. I statsunderstödd folktandvård: dels föreståndare för centraltandpoliklinik, dels distriktstandläkare, distriktstandsköterska samt annan fast anställd tandläkare och tandsköterska- med tjänstgöring av viss omfattning, dels ock tandtekniker.

C. Utbildning av och arbetsförmedling för sjuksköterskor.

1. Föreståndarinna och lärarinna (instruktionssköterska) vid godkänd sjuksköterskeskola.

2. Föreståndarinna vid godkänd sjuksköterskebyrå.

Detta förslag innebär såväl vissa utvidgningar som vissa begränsningar av SPA-pensioneringen. Förslagets huvudsakliga verkningar härutinnan låta sig lättast överblickas, om befattningshavarna omgrupperas efter arten av sina arbetsuppgifter och en undersökning av varje särskild dylik befattningshavargrupp därefter företages. Den närmast till hands liggande grupperingen torde vara en indelning i läkare, barnmorskor, husmödrar, sjukgymnaster, sjuksköterskor, sociala kuratorer, tandläkare, tandsköterskor, tandtekniker, föreståndarinnor och lärarinnor vid sjuksköterskeskolor, föreståndarinnor vid sjuksköterskebyråer samt andra befattningshavare. Utredningens förslag innebär icke någon förändring i fråga om pensioneringens omfattning beträffande barnmorskor, husmödrar, sjukgymnaster, tandläkare, tandsköterskor, föreståndarinnor och lärarinnor vid sjuksköterskeskolor eller föreståndarinnor vid sjuksköterskebyråer. Förslaget innebär däremot vissa ändringar i fråga om de inom SPA-pensioneringen redan nu företrädda grupperna läkare och sjuksköterskor varjämte möjlighet till pensionering genom SPA:s försorg skall beredas sociala kuratorer inom den slutna vården, tandtekniker inom den statsunderstödda folktandvården ävensom befattningshavare i allmänhet vid akademiska sjukhuset i Uppsala, de till pensionsstyrelsen anslutna kuranstalterna, anstalterna för kirurgisk tuberkulos och vanföreanstalterna.

Beträffande läkarna innebär förslaget till en början en inskränkning av pensioneringen såtillvida, som från densamma skulle uteslutas förste underläkare, tillika biträdande överläkare, vid till pensionsstyrelsen anslutna kuranstalter och sådan extra provinsialläkare, till vilkens avlöning staten icke bidrager. Uteslutandet av den förra befattningshavarkategorien har ansetts som en konsekvens av att utredningen icke ansett sig böra förorda anslutning till pensioneringen för biträdande lasaretts- eller sanatorieläkare. Be-

63 Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

träffande extra provinsialläkare har utredningen anfört i huvudsak följande.

Extra provinsialläkarna äro i nu gällande reglemente för SPA indelade i två grupper. Den ena gruppen omfattar extra provinsialläkare, till vilkas avlönande landsting bidrager, och den andra gruppen, som f. n. utgöres av endast en befattningshavare, extra provinsialläkare som avlönas utan sådant bidrag. Enligt bestämmelserna om extra provinsialläkare i allmänna läkarinstruktionen ankommer det på vederbörande landsting att i förekommande fall hos Kungl. Maj :t göra framställning om inrättande av extra provinsialläkardistrikt. Det synes också ba förutsatts, att landsting skall utfästa sig att erlägga visst belopp till läkarens avlöning. Under villkor bl. a. att landsting utfäst sig betala avlöning med visst belopp till extra provinsialläkare, kan till avlöningen lämnas statsbidrag, i regel dock ej överstigande 1 500 kronor för varje tjänst och år. Pensionsutredningen föreslår att pensioneringen begränsas till att avse de extra provinsialläkare som avlönas med bidrag av staten.

Utredningsförslaget innebär å andra sidan en utvidgning av pensioneringen genom att i densamma skulle upptagas de läkare vid sjukhusen i Uppsala och Lund samt Oscar II:s jubileumsfonds sanatorier, som enligt särskilt stadgande i nu gällande reglemente för SPA äro undantagna från pensioneringen, ävensom av Kungl. Maj:t utnämnda epidemisjukhusläkare och sjukstugeläkare. Härom har utredningen anfört.

Undantagandet av läkarna vid sjukhusen i Uppsala och Lund, varmed torde avsetts akademiska sjukhuset i Uppsala och Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar i Lund, från pensioneringen i SPA torde ha föranletts av att de läkare som skulle kunna ifrågakomma till denna pensionering beräknats ha fått sin pensionsfråga ordnad i egenskap av akademiska lärare. I några fall har dock förekommit, att över läkartjänst vid sistnämnda sjukhus icke varit förenad med akademisk lärarbefattning eller att innehavd sådan befattning medfört förhållandevis små pensionsförmåner. Detta har på sin tid framhållits i en framställning till Kungl. Maj :t av Malmöhus läns landsting, som därvid anhållit, att pensionsrätt måtte beviljas bl. a. vissa överläkare beträffande vilka nyss angivna förhållande förelåg. Denna framställning föranledde emellertid ej till någon Kungl. Maj :ts åtgärd. Sedan under senare tid föranstaltats om inrättande av nya lärarbefattningar vid de medicinska fakulteterna torde tidigare föreliggande behov av pensionsrätt i SPA för överläkare vid universitetssjukhus ha minskats. Alltjämt lärer dock en eller annan överläkare vid sjukhuset i Lund sakna statlig pensionsrätt, och uteslutet synes ej vara att så kan komma att bli fallet även vid sjukhuset i Uppsala. Sådan överläkare torde ej böra vara sämre ställd i pensionshänseende än andra lasarettsläkare. Utredningen har därför ansett, att överläkare vid ifrågavarande sjukhus bör erhålla samma pensionsrätt som lasarettsläkare i allmänhet.

Vad beträffar Oscar II:s jubileumsfonds sanatorier (Hålahult, Österåsen, Hessleby och Spenshult) ha till utredningen framförts förfrågningar angående möjligheterna att erhålla anslutning till SPA för sanatoriernas överläkare. Då dessa sanatorier synas fullt jämförliga med de sanatorier, vilkas överläkare eller sanatorieläkare redan tillhöra SPA, och då de dessutom i stort sett finansieras med statliga eller allmänna medel, har utredningen ansett sig böra förorda en anslutning av dem till SPA.

Förenämnda undantagsstadgande i reglementet för SPA gäller även med avseende å de kommunala sjukvårdsinrättningarna i Stockholm.

63 Kungi. Maj.ts proposition nr 200.

Vidkommande Stockholms stads sjukhus och de därvid anställda läkarna ha gällt och gälla i viss mån särskilda förhållanden. Till skillnad från lasaretts- och sanatorieläkare i allmänhet, vilka utnämnts och alltfort utnämnas av Kungl. Maj :t med fullmakt, ha Stockholms stads motsvarande läkare tidigare tillsatts av stadens egna organ. Detta förhållande har numera ändrats, och för närvarande tillsättas även Stockholms stads lasaretts- och sanatorieläkare av Kungl. Maj :t. Tillsättningen sker dock icke genom fullmakt såsom beträffande lasarettsläkare i allmänhet utan genom förordnande på viss tid. Det kan ifrågasättas, huruvida icke den omständigheten att Stockholms stads ifrågavarande läkare numera tillsättas av Kungl. Maj :t, om ock med förordnande, borde föranleda, att jämväl dessa läkare erhålla pensionsrätt i SPA. Så vitt utredningen har sig bekant torde emellertid pensionsfrågan för dem redan på ett tillfredsställande sätt ha lösts genom stadens egen försorg. Vid sådant förhållande och då någon framställning icke gjorts från något "håll om ändring därutinnan, bär utredningen icke ansett sig ha anledning föreslå någon statlig medverkan till dessa läkares pensionering.

Genom en år 1946gjord ändring i sjukhuslagen, enligt vilken även epidemisjukvården inbegripits i densamma, ha överläkare vid epidemisjukhus (epidemi sjukhusläkare) erhållit en med lasarettsläkare jämförlig ställning. Pensionsutredningen föreslår att epidemisjukhusläkarna med hänsyn härtill anslutas till SPA-pensioneringen.

En framställning av Älvsborgs läns landsting om delaktighet i SPA för vissa sjukstugeläkare har enligt Kungl. Maj :ts beslut den 29 juni 1945 överlämnats till pensionsutredningen för att övervägas vid utredningsuppdragets fullgörande. Enligt bestämmelserna i lagen den 20 december 1940 om vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus må sjukstuga i regel ej vara försedd med mer än 30 vårdplatser. Medicinalstyrelsen äger dock medgiva, att ytterligare 20 vårdplatser må inrättas. Vid sådana större sjukstugor, för närvarande omkring fem till antalet, skall sjukstugeläkaren utnämnas av Kungl. Maj :t. Pensionsutredningen anser, att några principiella skäl icke kunna anföras mot att av Kungl. Maj :t utnämnd läkare vid större sjukstuga erhåller pensionsrätt i SPA, och föreslår därför, att sådan rätt medgives.

I fråga om SPA-pensioneringen av sjuksköterskor innebär pensionsutredningens förslag, att från pensioneringen undantagas sjuksköterskor anställda i sjukvård, som anordnats av bruk, fabrik eller därmed jämförliga företag för anställd personal och dess familjer.

Ett icke obetydligt antal företag bär anordnat sjukvård av detta slag samt erhållit pensionsrätt för i vården anställda sjuksköterskor. Detta gäller ej blott fabriksföretag i smärre samhällen (brukssamhällen) i landsorten utan även affärsföretag med större antal anställda, t. ex. i Stockholm. Sjukvården torde i allmänhet"vara att hänföra till öppen vård. Det förekommer emellertid också att sjukvården anordnats såsom sluten vård, i det att vissa företag inrättat och driva egna sjukstugor. Även om anordnande av en sådan särskild brukssjukvård, som ovan nämnts, i vissa fall kan medföra en organisatorisk lättnad för den allmänna sjukvården, torde brukssjukvården dock enligt utredningens mening närmast få betraktas som en angelägenhet för vederbörande företag. I många fall åsyftar denna sjukvård närmast att bereda vederbörande anställda en extra förmån, vars bekostande helt bör åvila vederbörande företag och icke till någon del det allmänna. Utredningen har med anledning härav ansett, att tillräckliga skäl icke föreligga för statlig medverkan till pensionering av sjuksköterskor i sådan vård, som här nämnts.

64 Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Vad beträffar de förut angivna befattningshavargrupper, som nu sakna företrädare i den nuvarande SPA-pensioneringen men som enligt pensionsutredningens förslag skulle upptagas i pensioneringen, har utredningen rörande sitt förslag i denna del anfört följande.

Vid landets sjukhus ha under senare år i allt större utsträckning inrättats sociala kuratorsbefattningar. Kuratorerna ha huvudsakligen att förmedla förbindelserna mellan hjälpbehövande sjuka och statliga eller kommunala myndigheter samt välfärdsinstitutioner av skilda slag ävensom att därvid bistå patienterna med råd och hjälp i deras angelägenheter. Kuratorerna måste för att kunna fylla sina uppgifter ha social utbildning, inhämtad t. ex. vid något av socialinstituten. Enligt utredningens mening torde de allmänna förutsättningar, som utredningen upps ällt för en anslutning till SPA, få anses uppfyllda beträffande de sociala kuratorerna. Deras verksamhet faller måhända materiellt sett mera in under socialvården men det organisatoriska samband som deras verksamhet har med sjukvården gör, att verksamheten i detta sammanhang lämpligen synes kunna hänföras till denna. Arbete i tillräcklig omfattning för social kurator torde dock som regel endast finnas vid större sjukvårdsinrättningar. Utredningen förordar, att pensionsrätt i SPA medgives för kuratorerna vid länslasarett och andra kommunala sjukvårdsinrättningar samt statsunderstödda enskilda sådana inrättningar.

Tandteknikerna synas fylla en så viktig uppgift inom folktandvården, att anledning icke finnes att lämna dem utanför pensioneringen i SPA.

Akademiska sjukhuset i Uppsala utgör en till universitetet hörande institution med uppgift att vara dels en vårdanstalt för sjuka och dels en medicinsk utbildningsanstalt. Såsom vårdanstalt fyller sjukhuset en uppgift motsvarande ett lasarett för ortsbefolkningen, och Uppsala läns landsting har att bidraga till kostnaderna efter vissa grunder. Liksom universitetet torde även sjukhuset numera få betraktas som en statlig institution. Detta har kommit till uttryck i olika sammanhang; bl. a. ha arhetare anställda vid sjukhuset betraktats som arbetare i statens tjänst och förty underkastats de pension sbestäm mel ser, som gälla för statens arbetare. Med hänsyn till anförda omständigheter synes det pensionsutredningen, som om en anpassning av akademiska sjukhusets befattningshavares anställningsförhållanden och därmed även pensionsförhållanden lämpligast borde ske efter de för statstjänstemän i allmänhet gällande grunderna. Pensionsutredningen vill därför föreslå, att frågan därom göres till föremål för särskild utredning. Det motstånd, som från vederbörande lands ings sida, närmast av kostnadsskäl, tidigare rests mot en tillämpning av statliga anställningsformer och statliga lönevillkor för personalen vid sjukhuset, torde numera icke vara så stort, eftersom den landstingsanställda sjukvårdspersonalens löner äro reglerade i nära anslutning till vad som gäller för motsvarande statliga personal. Då det emellertid är antagligt, att en ändring av personalens anställningsförhållanden i antydd rik'ning icke kan åvägabringas utan dröjsmål, föreslår utredningen, att befattningshavare vid sjukhuset tillsvidare erhålla pensionsrätt i SPA i samma utsträckning som pensionsrätt beretts befattningshavare inom det statliga sjukhusväsendet enligt de allmänna pensionsreglementena.

Kuranstalterna få sina driftskostnader i stort sett bestridda av pensionsstyrelsen från ett å femte huvudtiteln uppfört reservationsanslag för åtgärder till förebyggande och hävande av invaliditet. De ha därför i viss mån fått karaktär av statsinstitutioner. En betydande del av kostnaderna för de s. k. kustsanatorierna (enskilda anstalter för kirurgisk tuberkulos) åvilar statsverket. Förutom statsbidrag med vissa belopp per vårdplats och visst

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

statsbidrag av annat slag må Kungl. Maj :t enligt särskilt medgivande av riksdagen på framställning av vederbörande sanatorium bevilja erforderligt fyllnadsbidrag i den mån summan av statsbidraget och patientavgifterna icke förslår till bestridande av de enligt vederbörligen granskade räkenskaper funna verkliga driftskostnaderna samt underskottet icke kan täckas av andra tillgängliga medel. Som villkor härför gäller dock, att anstaltens inkomst- och utgiftsstat för budgetåret ifråga godkänts av medicinalstyrelsen. Statsbidragsförhållandena torde kunna sägas visa, att kustsanatoriernas verksamhet är en statlig angelägenhet. Även vanföreanstalterna ha blivit alltmer beroende av statligt ekonomiskt stöd. De åtnjuta statsbidrag efter liknande grunder som kustsanatorierna och ha liksom dessa fått förekommande driftunderskott täckta genom statliga fyllnadsbidrag.

Kuranstalterna, kustsanatorierna och vanföreanstalterna äro, som av det anförda torde ha framgått, i realiteten närmast av statlig karaktär. I ekonomiskt hänseende är det i sista hand staten som bär ansvaret för verksamheten, och några nämnvärda kommunala bidrag utgå ej. Enligt utredningens mening synes en generell utvidgning av möjligheterna att få anslutning till SPA motiverad beträffade ifrågavarande tre inrättningar. Pensioneringen synes böra i princip omfatta alla befattningshavare, vilkas tjänster efter vederbörlig prövning befinnas böra regleras för pension. Härvid synes omfattningen av pensioneringen vid de statliga sjukhusen kunna ge viss ledning. I varje fall bör pensioneringen icke göras vidsträcktare än vid det statliga sjukhusväsendet. Utredningen föreslår sålunda, att befattningshavare vid de till pensionsstyrelsen anslutna kuranstalterna, de statsunderstödda kustsanatorierna samt de statsunderstödda vanföreanstalterna i princip må erhålla pensionsrätt i SPA. Härvid förutsätter utredningen, att de för närvarande pågående utredningarna angående ortoped- och vanförevårdens organisation icke kommer att medföra någon sådan omläggning av verksamheten vid vanföreanstalterna och kustsanatorierna, att de förhållanden, varpå utredningen stött sitt förslag till utvidgad statlig medverkan till pensioneringen, väsentligt rubbas.

Förutom de nu redovisade huvudsakliga och mera direkta verkningarna av pensionsutredningens förslag kommer detsamma att medföra vissa indirekta verkningar på pensioneringens omfattning, vilket sammanhänger med att den begränsning till vissa slag av huvudmän, som f. n. gäller i fråga om pensioneringen av husmödrar och sjuksköterskor in. fl., töreslås i viss mån modifierad, samtidigt som den emellertid skulle utsträckas till att gälla även för barnmorskor. Härom har utredningen anfört i huvudsak följande.

För närvarande ha i princip befattningshavare, som äro hänförliga till någon av grupperna husmödrar, föreståndare, föreståndarinnor och sjuksköterskor, pensionsrätt i SPA, om de äro anställda vid sjukvårdsanstalt som drives av stat, kommun, samfällighet eller ock av stiftelse av allmännyttig natur. Då sålunda något villkor om alt statsbidrag skall utgå till verksamheten icke uppställts, har en relativt vid gränsdragning för SPAs pensionering skett på detta område. Begränsningen till verksamhet, som bedrives av vissa slag av huvudmän, innebär dock såtillvida eu avgränsning, att av enskilda subjekt driven verksamhet avskiljes och därmed riskerna minskas för att verksamhet i vinstsyfte skall komma i åtnjutande av statligt stöd till pensioneringen. Vad angår barnmorskor i sluten vård ha dessa erhållit delaktighet i SPA ej endast vid anställning i kommunal tjänst utan

5 Iiihaiuj till riksdagens protokoll l!l'itk I samt. .Yr 200.

66 Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

även vid anställning i enskild vård och detta oavsett om statsbidrag beviljats eller ej.

Vidkommande de statliga sjukvårdsanstalterna (utom akademiska sjukhuset i Uppsala) bar deras vårdpersonal i stort sett numera fått sina anställnings-, avlönings- och pensionsförhållanden ordnade enligt de för statstjänstemän i allmänhet gällande grunderna. Endast i några enstaka fall äro statligt anställda sjuksköterskor nu anslutna till SPA. För framtiden torde något egentligt behov för staten att ansluta sjuksköterskepersonal till SPA ej förefinnas, varför möjligheten därtill torde böra avvecklas.

Beträffande de kommunala sjukvårdsinrättningarnas möjligheter att ansluta sjuksköterske- och annan ledande sjukvårdspersonal till den statsunderstödda pensioneringen har utredningen icke ansett sig ha anledning ifrågasätta någon inskränkning.

Vad beträffar de enskilda sjukvårdsinrättningar, som ha möjlighet att erhålla pensionsrätt för sjuksköterskor in. fl. i SPA, har inom utredningen övervägts lämpligheten av en avgränsning efter principer, som något avvika från de hittills tillämpade. Härvid har diskuterats huruvida icke beträffande de icke statsunderstödda vårdinrättningarna en prövning borde ske för varje särskild inrättning i vad mån statligt stöd till pensioneringen och därmed indirekt till verksamheten vore motiverat med hänsyn till verksamhetens syftemål och inriktning samt dess betydelse för den allmänna sjukvården. Under frågans behandling har emellertid utredningen kommit till den uppfattningen, att en sådan ingående prövning i varje särskilt fall bör kunna undvikas. Vid en begränsning av pensioneringen till sådana vårdinrättningar, som åtnjuta statsbidrag eller till vilkas drivande medicinalstyrelsen meddelat tillstånd med tillämpning av bestämmelserna i stadgan den 29 maj 1931 (SFS nr 172) angående enskilda sjukhem och förlossningshem eller andra därom meddelade bestämmelser, synas tillräckliga garantier erhållas åtminstone för beskaffenheten av den lämnade vården. Utredningen föreslår därför, att sådant tillstånd i princip fordras för de icke statsunderstödda vårdinrättningarnas vidkommande.

I fråga om vilka huvudmän som må ha rätt att ansluta här avsedd sjukvårdspersonal till SPA synes ett förtydligande av de nuvarande bestämmelserna erforderligt. Uttrycket »samfällighet» har nämligen föranlett en viss osäkerhet vid bestämmelsernas tolkande och vissa tider synes begreppet ha givits en väl vidsträckt innebörd. Utredningen föreslår, att »samfällighet» ersättes med »sammanslutning» med tillägget »allmännyttig».

Det skulle sålunda bli kommunala subjekt (jämväl innefattande landsting) samt allmännyttiga sammanslutningar och stiftelser, som skulle komma i fråga som huvudmän.

De principer utredningen ovan föreslagit beträffande omfattningen av sjuksköterskepensioneringen i den slutna sjukvården synas lämpliga även beträffande avgränsningen av pensioneringen av barnmorskor i den slutna förlossningsvården a barnbördshus, barnbördsavdelningar och förlossningshem.

I detta sammanhang behandlar pensionsutredningen även frågan om pensionering av föreståndare och föreståndarinnor för sjukvårdsanstalter och anför härom att det ej ansetts behövligt att bland de befattningshavare vid den slutna sjukvården som skola erhålla anslutning till SPA särskilt upptaga föreståndare och föreståndarinnor, då någon föreståndare i sådan vård hittills icke ifrågakommit till erhållande av pensionsrätt och alla de till

67 Kunql. Maj:ts proposition nr 200.

SPA anslutna befattningshavare, som kunna betraktas som föreståndarinnor, äro sjuksköterskor och i sådan egenskap kunna få en efter avlöningen avpassad tillfredsställande pensionsrätt.

Yttrandena. Vissa av remissinstanserna ha i sina yttranden, i vad de avse pensionsutredningens förslag i fråga om SPA-pensioneringens omfattning inom hälso- och sjukvården, ingått på en närmare behandling av de av utredningen föreslagna förändringarna. Samma eller andra instanser ha också påyrkat eller ifrågasatt utvidgning av pensioneringen till vissa ytterligare personalgrupper inom de områden som omfattas av utredningsförslaget eller till vissa särskilda, av förslaget ej omfattade verksamhetsgrenar eller institutioner.

Pensionsutredningens förslag om avveckling av SP A-pensioneringen inom veterinärväsendet har mötts av vissa erinringar från statens pensionsanstalt och veterinärstijrelsen.

Veterinärstyrelsen, som yttrar sig om såväl stadsveterinärerna som besiktningsveterinärerna, anför följande rörande de förstnämnda, vilkas antal enligt styrelsen f. n. utgör 19.

Med hänsyn särskilt till de förbättrade möjligheter, som numera stå kommunerna till buds att genom anlitande av enskilda pensionsinrättningar ombesörja pensionering för sina befattningshavare och nu ifrågavarande tjänsters principiella jämställdhet med kommunala befattningar i allmänhet, vill veterinärstyrelsen icke motsätta sig, att den nu förefintliga möjligheten att för stadsveterinärbefattning vinna delaktighet i SPA — en möjlighet som endast i ringa utsträckning utnyttjats — avvecklas.

Beträffande de kommunalt eller vid enskilda kontrollslakterier anställda, till ett antal av omkring 70 uppgående besiktningsveterinärerna avstyrker veterinärstyrelsen bestämt bifall till förslaget om SPA-pensioneringens avveckling. Styrelsen framhåller som sin uppfattning, att de förhållanden som pensionsutredningen ansett utgöra skäl för en fortsatt pensionsrätt för besiktningsveterinärerna böra tillmätas en stor och avgörande betydelse vid bedömande av frågan, huruvida besiktningsveterinärerna i fortsättningen böra komma i åtnjutande av det statliga stöd till deras pensionering, som en anslutning till SPA innebär. Därefter fortsätter styrelsen.

Veterinärstyrelsen vill understryka, att köttbesiktningsverksamheten i själva verket är en helt statligt reglerad verksamhet till skydd för den köttkonsumerande allmänheten. Besiktningsveterinärens ömtåliga uppgift som, vad slakterierna beträffar, från eu sida sett i allt fall innebär eu skyldighet att hålla viss uppsikt över den av huvudmannen bedrivna slakteriverksamheten, gör det till ett allmänt intresse att besiktningsveterinärerna stå så självständiga och av huvudmännen oberoende som möjligt.

Statens pensionsanstalt berör frågan om veterinärernas anslutning till SPA-pensioneringen endast med avseende å besiktningsveterinärerna vid enskilda kontrollslakterier. Beträffande dessa veterinärer anför pensionsaristalten bl. a. följande.

68 Kungl. Maj.ts proposition nr 200-

Pensionsanstalten kan icke finna den omständigheten, att statsbidrag ej utgår till verksamheten, vara avgörande, då det gäller frågan om besiktningsveterinärernas anslutning till SPA. Annan av statsmakterna anordnad tillsyn över enskild verksamhet bekostas ofta helt av medel från denna verksamhet, vilket dock icke hindrat statsmakterna att i vissa fall göra de i tillsynsverksamheten sysselsatta till direkt statsanställda tjänstemän. Så är förhållandet exempelvis beträffande tjänstemännen inom bankinspektionen och försäkringsinspektionen.

För en fortsatt pensionering i SPA talar vidare det förhållandet att mer än 80 % av landets i runt tal 600 veterinärer för närvarande torde ha en statligt ordnad pensionering. Med hänsyn till den enhetlighet i pensionsavseende, som således i stort sett råder inom veterinärväsendet, ter sig en avveckling av pensioneringen i SPA av besiktningsveterinärerna icke önsklig.

På nu anförda skäl föreslår pensionsanstalten att här ifrågavarande besiktningsveterinärer bibehållas vid pensionsrätt i SPA och därvid lämpligen hänföras till grupp A.

Pensionsstyrelsen hemställer, att pensionsrätt i SPA även i fortsättningen skall tillkomma förste underläkare, tillika biträdande överläkare vid styrelsens sjukhus. Styrelsen framhåller, att tjänster såsom förste underläkare, tillika biträdande överläkare vid styrelsens sjukhus i Nynäshamn och Tranås, vilka sjukhus icke regleras genom sjukhuslagens bestämmelser, icke endast äro förordnanden, som meddelats vissa läkare, utan särskilt inrättade befattningar vid dessa sjukhus.

Beträffande pensionsutredningens förslag, att SPA-pensioneringen för extra provinsialläkare skulle begränsas till att omfatta sådana läkare till vilkas avlöning staten bidrager, yttrar medicinalstyrelsen, att styrelsen håller före att läkare, till vars avlöning statsbidrag ej utgår, bör bibehållas vid anslutningsrätten till SPA.

Mot förslaget om uteslutande av de s. k. brukssjukskötersko rn a från SPA-pensioneringen ha erinringar riktats av medicinalstyrelsen, statens pensionsanstalt, länsstyrelsen i Hallands län och lönenämnden inom Malmöhus läns landstings förvaltningsutskott.

Medicinalstyrelsen uttalar, att styrelsen för sin del anser starka skäl tala för att utväg bör stå till buds för bruk, större industrier och affärsföretag att på egen bekostnad ordna anslutning till SPA av s. k. brukssjuksköterskor.

Statens pensionsanstalt yttrar.

Brukssjuksköterskor ha ansetts ombesörja sjukvård, som, om den icke anordnats av vederbörande företag, måst tillhandahållas av det allmänna. Även om det kan vara tveksamt, huruvida ifrågavarande sjuksköterskors verksamhet kan anses tillhöra den allmänna sjukvården, finner pensionsanstalten det med hänsyn härtill icke vara lämpligt att nu utesluta brukssjuksköterskorna från pensionsrätt. En sådan ändring med avseende å sjuksköterskornas anslutningsmöjligheter till SPA synes vara av den principiella innebörd, att den bör tas upp till övervägande vid den av pensionsanstalten förordade vidare utredningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

69 Länsstyrelsen i Hallands län anför.

Ifrågavarande sjuksköterskekategori hör även i fortsättningen ha rätt till anslutning till SPA, därest huvudmännen svara för pensionsavgifterna. Länsstyrelsen fruktar att i annat fall pensionsförhållandena komma att utgöra en icke önskvärd spärr mot den nu livliga rörligheten-inom denna personalgrupp.

Lönenämnden inom Malmöhus läns landstings förvaltningsutskott anför.

Att sjuksköterskor inom den öppna sjukvård, som anordnas av bruk, fabriker och därmed jämförliga privata företag, i förslaget uteslutits från rätt till pension från statens pensionsanstalt, kan få en viss indirekt betydelse för det allmänna därigenom, att den ur flera synpunkter önskvärda möjligheten för sjuksköterskorna till friktionsfri omflyttning mellan olika verksamhetsområden inom sjukvården i viss mån begränsas. Med tanke på de relativt obetydliga kostnaderna för nu berörda pensionering får lönenämnden tillstyrka, att staten i fortsättningen liksom hittills lämnar sitt bidrag till pensionering av dessa befattningshavare.

Medicinalstyrelsen uttalar vidkommande SPA-pensioneringens omfattning inom den slutna hälso- och sjukvården, att styrelsen förutsätter att i pensioneringen enligt utredningsförslaget skola ingå motsvarande tjänstemän vid anstalter inom den statsunderstödda si nnesslövården samt vid de statsunderstödda hemmen för psykopatiska och nervösa barn. Överstyrelsen för Svenska röda korset uttalar, att åtgärder torde böra vidtagas för att få pensionsfrågan ordnad genom SPA för den till SPA för närvarande anslutna köksföreståndarinnebefattningen vid Röda korsets sjukhem ävensom för motsvarande befattning vid dess elev- och sjuksköterskehem (sjuksköterskeskola). Svenska barnmor ske förbundet anser, att den av pensionsutredningen föreslagna terminologien, enligt vilken SPA-pensioneringen med avseende å enskilda vårdinrättningar skulle begränsas till sådana som drivas av allmännyttig sammanslutning eller stiftelse, kan föranleda viss tveksamhet huruvida barnmorskor anställda vid enskilda förlossningshem kunna pensioneras genom SPA. Förbundet föreslår därför, att bestämmelserna i sådant hänseende givas en sådan utformning, att enskilda förlossningshem i allmänhet kunna inrymmas i reglementet för SPA. Till stöd härför åberopar förbundet, att skyldighet i varje fall föreligger att inhämta medicinalstyrelsens tillstånd till inrättningens drivande och sålunda tillräckliga garantier måste anses ha lämnats för beskaffenheten av den lämnade vården.

De av pensionsutredningen föreslagna utvidgningarna av SP A-pensioneringen inom hälso- och sjukvården ha endast i fråga om befattningshavare i allmänhet vid akademiska sjukhuset i Uppsala och sociala kuratorsbefattningar föranlett särskilda yttranden från remissinstanserna.

Frågan om pensionsrätt för befattningshavare i allmänhet vid a k a d em i s k a sju k h u s c t behandlas av statskontoret, statens pensionsanstalt, sjukhusets direktion och Uppsala läns landstings förvaltningsutskott.

Såsom i det föregående angivits har statskontoret uppfattningen, att befattningshavare bos statliga verk och myndigheter böra få sina pensionsför-

70 Kungi. Maj:ts proposition nr 200.

hållanden ordnade genom att anställningsformen anpassas så att förutsättningarna för tillämpning av förekommande statliga pensionsreglementen bli uppfyllda. I anslutning härtill yttrar statskontoret.

Från pensionering enligt det föreslagna reglementet för SPA böra alltså undantagas befattningshavarna vid akademiska sjukhuset i Uppsala. I avvaktan på att anställningsförhållandena för sagda personal komma alt anpassas efter vad som gäller för statliga anställningshavare med pensionsberättigande anställning bör befattningshavare, som redan vunnit delaktighet i pensionsanstalten, övergångsvis bibehållas vid denna.

Statens pensionsanstalt understryker lämpligheten av att akademiska sjukhusets befattningshavares anställnings- och pension sförhållanden anpassas efter de för statstjänstemän gällande grunderna. Pensioneringen i SPA bör i avvaktan på att så sker gälla som ett provisorium.

Direktionen för akademiska sjukhuset framhåller — med anledning av pensionsutredningens förslag, att frågan om en anpassning av sjukhusets befattningshavares anställnings- och pensionsförhållanden efter de för statstjänstemän i allmänhet gällande grunderna göres till föremål för särskild utredning — vissa olägenheter som en övergång till de statliga avlöningsreglementena enligt direktionens mening skulle innebära. Om till följd av en dylik övergång sjukhusets utgiftsstat skulle fastställas av Kungl. Maj :t och riksdagen, måste sålunda genomgripande ändringar vidtagas i sjukhusets reglemente och i kontraktet mellan universitetet och landstinget rörande sjukhuset. Vidare påpekas fördelen av att med nu gällande ordning direktionens statförslag kan upprättas jämförelsevis kort tid före begynnelsen av det budgetår staten avser samt att de förhandlingar angående landstingets bidrag som årligen äga rum kunna upptagas och slutföras utan större omgång.

Uppsala läns landstings förvaltningsutskott anför beträffande akademiska sjukhuset i anslutning till ett uttalande, att inom hälso- och sjukvården även ekonomi- och kontorspersonal bör kunna omfattas av SPApensioneringen: Vad särskilt angår akademiska sjukhuset, som utgör centrallasarett för Uppsala län och vars driftskostnader till huvudsaklig del bestridas av landstinget, finner förvaltningsutskottet det vara i fullständig överensstämmelse med av pensionsutredningen förordade principer, att befattningshavare vid detsamma skola omfattas av den statsunderstödda pensioneringen och utskottet får tillstyrka pensionsutredningens förslag härutinnan.

Efter erinran om förslaget om särskild utredning angående sjukhusens anställnings- och pensionsförhållanden fortsätter utskottet: Enär akademiska sjukhuset såsom nämnts är centrallasarett för länet och dess driftskostnader till huvudsaklig del bestridas av landstinget, finner förvaltningsutskottet det naturligt och lämpligast, att befattningshavarnas anställningsförhållanden såsom hittills regleras i huvudsaklig överensstämmelse med förhållandena vid landstingssjukhusen i övrigt. Utskottet kan härutinnan i övrigt instämma i vad direktionen för sjukhuset i sitt yttrande anfört. Den av pensionsutredningen föreslagna utredningen synes för den skull icke erforderlig.

Beträffande pensionsutredningens förslag om nyanslutning till SPApensioneringen av sociala kuratorer vid lasarett och vissa andra sjukvårdsinrättningar inom den slutna vården framför statens pensionsanstalt viss

71 Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

Iveksanihet rörande lämpligheten av sådan anslutning. Pensionsanstalten anför härom.

Enligt pensionsanstaltens mening är en avgränsning, som ger delaktighet i anstaltens pensionering endast åt kuratorerna vid ifrågavarande vårdverksamhet, såtillvida konstlad, som befattningshavare med samma slag av arbetsuppgifter och med samma utbildning som nyssnämnda kuratorer förekomma inom socialvården. Den här föreslagna gränsdragningen kan följaktligen bli svår att upprätthålla med utgångspunkt från utredningens egna principer för avgränsningen av SPA:s pensioneringsområde.

Älvsborgs läns landstings förvaltningsutskott hemställer om viss utvidgning av pensioneringen av sociala kuratorer. Utskottet anför härom: Med hänsyn till en blivande utbyggnad av kuratorsverksamheten med inriktning speciellt på eftervården av dispensär- och tuberkulosklientelet synes det utskottet, som om den av utredningen föreslagna begränsningen av pensionsrätt för sociala kuratorer till endast vid länslasarett och andra kommunala sjukvårdsinrättningar anställda, skulle kunna verka hämmande på utvecklingen. Utskottet hemställer därför att pensionsrätten för kuratorer måtte utvidgas, så att en för tillvaratagande av pensionsrätten framtvingad organisation av mindre lämpligt art icke tillskapas. Förutsättningen härför är givetvis att anställningsvillkoren i huvudsak sammanfalla med lasarettskuratorernas.

I de av stadsfullmäktige i Stockholm och Göteborg åberopade, av vederbörande kommunala organ och tjänstemän avgivna yttrandena, beröres också frågan om de sociala kuratorernas anslutning till SPA-pensioneringen. Härvidlag uttalas att anslutning borde medgivas även för de inom den öppna vården och socialvården sysselsatta kuratorerna för att undvika de svårigheter som överflyttning från den ena vårdformen till den andra eljest skulle medföra.

Uppsala läns landstings förvaltningsutskott berör omfattningen av pensioneringen inom den statsunderstödda folktandvården och förutsätter därvidlag, att med annan fast anställd tandläkare än föreståndare för central tandpoliklinik eller distriktstandläkare avsetts även de tandläkare, som utöver föreståndaren äro anställda vid centraltandpoliklinik men vilka f. n. ej äro inordnade under folktandvården och till vilkas avlöning ej utgår statsbidrag.

Ett flertal remissinstanser ifrågasätta eller föreslå utvidgning av SPApensioneringen vid de av utredningsförslaget omfattade verksamhetsgrenarna m. in. till vissa andra i förslaget icke inbegripna personalgrupper. Dessa personalgrupper utgöras i huvudsak av ekonomi- och kontorspersonal vid de kommunala sjukvårdsinrättningarna samt läkarpersonal.

Frågan om utvidgning av SPA-pensioneringen till ekonomi- och kontorspersonal vid landstingens sjukvårdsinrättningar har övervägts av pcnsionsutredningen, som emellertid ansett sig ej böra förorda en dylik utvidgning. Utredningen anför härvid bl. a.

Statens medverkan till pensionering av befattningshavare vid landstingens sjukvårdsinrättningar har hittills begränsats till personal, som har mera direkt betydelse för själva sjukvården. Ekonomipersonal och kontorspersonal har därför kommit att lämnas utanför pensioneringen. Fn ut-

72 Kungi. Maj.ts proposition nr 200.

vidgning av statens medverkan till pensioneringen även till denna senare, till antalet mycket stora personal skulle innebära en avvikelse från de hittills tillämpade principerna för omfattningen av SPA:s verksamhet med betydande ekonomiska konsekvenser för staten. På grund härav och under hänvisning till vad utredningen rörande principerna för avgränsning inom befattningshavaregrupperna anfört har utredningen icke ansett sig böra förorda en dylik principiell utvidgning.

I den av förbundsdirektören Dahlgren avgivna reservationen uttalar denne att bl. a. även kontors- och ekonomipersonal vid de kommunala sjukvårdsinrättningarna bör kunna omfattas av den statsunderstödda pensioneringen. Med mer eller mindre direkt uttalad anslutning till denna reservation eller den därmed i huvudsak överensstämmande reservationen av statskommissarien Björn förordas eller ifrågasättes en dylik utvidgning av pensioneringen av länsstyrelserna i Gotlands, Kristianstads och Skaraborgs län samt Uppsala, Södermanlands, Blekinge, Kristianstads och Malmöhus läns landstings förvaltningsutskott.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län uttalar, att det synes länsstyrelsen som om frågan om denna utvidgning borde upptagas till prövning vid en eventuell överarbetning av utredningens förslag.

Södermanlands läns landstings förvaltningsutskott anför i förevarande hänseende bl. a.: Även om huvudmännen för dessa befattningshavare ersätta hela kostnaden för anslutning till statens pensionsanstalt, bliva dock påtagliga fördelar förenade därmed genom den likformighet i pensionsavseende, som skulle kunna uppnås för praktiskt taget alla befattningshavare vid en och samma anstalt.

Kristianstads läns landstings förvaltningsutskott uttalar beträffande omfattningen av denna pensionering: På grund av den kvinnliga biträdes-

personalens stora rörlighet på arbetsmarknaden torde av praktiska skäl en begränsning genomföras, så att endast befattning i nuvarande lönegrad 8 eller högre pensionsregleras i anstalten.

Lönenämnden inom Malmöhus läns landstings förvaltningsutskott framhåller att de kommunala sjukvårdsinrättningarna måste anses jämställda med de statliga i fråga om kraven på utbildning och kompetens för personal av berörda slag samt tillägger: I den mån statliga befattningshavare av detta slag kunnat inordnas under de statliga pensionsreglementena, torde svårigheten för liknande inordning av motsvarande kommunala befattningshavare under reglementet för statens pensionsanstalt icke vara oöverkomlig. Nämnden får därvid framhålla, att utredningen ansett detta möjligt beträffande akademiska sjukhuset i Uppsala.

Förbundsdirektören Dahlgren uttalar i sin reservation även som sin mening att samtliga vid de kommunala sjukvårdsanstalterna heltidsanställda läkare, såsom sjukstugeläkare, biträdande lasaretts- och sanatorieläkare samt underläkare böra kunna omfattas av den statsunderstödda pensioneringen. Beträffande sistnämnda läkare anför Dahlgren i huvudsak följande.

Vad speciellt angår underläkarna har, som av betänkandet framgår, utredningens majoritet icke ansett sig kunna förorda, att de erhålla pénsionsrätt i SPA. Motivet härför är i huvudsak, att motsvarande statliga läkares pensionsfråga ännu är olöst och att det under sådana förhållanden icke före-

73 Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

ligger skäl för staten att bidraga till de kommunalt anställda underläkarnas pensionering.

Det är beklagligt, att en lösning av underläkarnas pensionsfråga i detta sammanhang ej kunnat ernås. Flertalet underläkare torde kvarstå såsom sådana till långt in i 40-årsåldern. Det kan icke anses skäligt, att dessa befattningshavare under så lång tid av sin verksamhet i det allmännas tjänst skola stå helt utanför det skydd för sig och sin familj, som en ordnad pensioneringinnebär och som man ansett självklart, att övriga befattningshavare i allmän tjänst, oavsett tjänsteställning, skola äga. Underläkarnas pensionsfråga har också varit aktuell under många år och i olika sammanhang har understrukits nödvändigheten, att den snarast löses. Den väg, som man därvid i första hand anvisat, är att underläkarna erhålla pensionsrätt i SPA.

De av utredningen angivna förutsättningarna för pensionering i SPA synas direkt tillämpliga å underläkarna. Därtill kommer, att staten i fråga om underläkarbefattningarna betingat sig väsentligt större inflytande än beträffande flertalet övriga befattningar, som utredningen ansett böra vara förenade med pensionsrätt i anstalten. Staten har sålunda icke blott förbehållit sig att pröva frågan om inrättande av underläkarbefattningar utan även funnit sig böra begränsa förordnandetiden å befattningarna till i regel tre år. Med hänsyn till den korta förordnandetiden och då underläkarna regelmässigt fullgöra sin tjänst växelvis hos staten, landsting eller andra kommuner, är det förenat med betydande svårigheter för de kommunala huvudmännen att själva ordna en tillfredsställande pensionering för underläkarna. Närmast till hands synes därför ligga, att de erhålla pensionsrätt i SPA. Eu stor del av underläkarna kommer ju senare att bekläda tjänster som sjukhusläkare, civila tjänsteläkare, militärläkare o. s. v., alltså tjänster, som äro förenade med statlig eller understödd pensionsrätt. Det är då angeläget, att de så tidigt som möjligt komma in under den statliga eller statsunderstödda pensioneringen och därigenom få möjlighet att räkna tjänstår.

Den omständigheten att en del underläkare övergå till enskild verksamhet utgör icke något skäl mot anslutning till SPA.

Det "är sålunda enligt min mening naturligt och riktigt, att de kommunala underläkarna, vilka ju ha en central vårduppgift, få anslutas till SPA på liknande villkor, som gälla i fråga om den övriga sjukvårdspersonal, som enligt föreliggande förslag skulle erhålla pensionsrätt i anstalten. Därest med hänsyn'till den omständigheten, att de statliga underläkarna ännu icke fått sin pensionsfråga löst, denna väg icke anses framkomlig, vill jag alternativt förorda, att möjlighet beredes de kommunala huvudmännen att, med anlitande av den av herr Björn och mig skisserade vägen, på egen bekostnad få ansluta underläkarna till SPA.

Åtskilliga remissinstanser — däribland medicinalstyrelsen, riksråkenskapsverket, vissa länsstyrelser, flertalet av landstingens förvaltningsutskott, vissa städer utanför landsting, svenska landstingsförbundets styrelse samt svenska lasaretts- och sanalorieläkarföreningarna — ha i sina yttranden särskilt beträffande underläkarna men även beträffande sjukslugeläkare samt biträdande lasaretts- och sanatorieläkare anslutit sig till den av Dahlgren i hans reservation uttalade meningen i fråga om dessa läkares anslutning till SPA-pensioneringen eller därvidlag eljest anfört i huvudsak liknande synpunkter som denne.

Medicinalstyrelsen uttalar, att del synes styrelsen angeläget, att underläkarna få pensionsfrågan löst i detta sammanhang och antör i anslutning

74 Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

härtill bl. a. följande. Den omständigheten att motsvarande läkare vid de statliga kroppssjukhusen till följd av speciella förhållanden icke ännu fått pensionsgrundande tjänster bör enligt styrelsens mening icke utgöra hinder för att de hos landsting eller kommuner anställda underläkarna erhålla rätt till pension. Styrelsen kan icke dela utredningsmajoritetens uppfattning, att underläkarna mera skulle vara att betrakta som arvodesanställda än som fast anställda befattningshavare. Påpekas må, att underläkartjänsterna äro inplacerade i lönegrad enligt det för landstingens befattningshavare gällande tjänstereglementet samt att förordnande å en underläkarbefattning oftast efterföljes av förordnande å annan underläkartjänst. Även om vissa underläkaybefattningar kunna anses som utbildningstjänster, är dock det stora flertalet av dessa befattningar oumbärliga för sjukvårdens behöriga gång.

Hallands och Västmanlands läns landstings förvaltningsutskott samt landstingsförbundets styrelse understryka också betydelsen av att underläkarnas pensionsfråga nu och i detta sammanhang vinner sin lösning. Sistnämnda landstingsutskott tillägger: En rationell lösning av denna fråga kan icke ernås utan medverkan från statens sida. Kan en lösning av denna pensionsfråga icke ei hallas på denna väg, måste den inom närmaste tiden ordnas på annat sätt, med därmed följande risker för bristande enhetlighet.

Riksräkenskapsverket, länsstyrelsen i Västmanlands län och Södermanlands läns landstings förvaltningsutskott uttala, att anslutningen av underlakarna till SPA-pensioneringen eventuellt bör kunna ske helt på huvudmännens bekostnad. Mot en dylik lösning tages emellertid avsteg i det av stadsfullmäktige i Norrköping åberopade yttrandet av stadens löne- och pensionsnämnd.

Frågan om underläkarnas pensionering har vidare berörts bl. a. av statens pensionsanstalt och länsstyrelsen i Kronobergs län.

Statens pensionsanstalt uttalar, atit anstalten i huvudsak intet har att erinra mot vad pensionsutredningen anfört i underläkarnas pensionsfråga.

Länsstyrelsen i Kronobergs lön anför bl. a., att det synes länsstyrelsen icke vara möjligt att till SPA ansluta underläkarna och ej ens de biträdande lasarettsläkarna utan ändring av den organisatoriska ställning dessa läkare intaga.

I de av stadsfullmäktige i Stockholm aberopade utlåtandena förordas, såvitt angår läkarpersonalen, i princip sådan ändring av utredningsförslaget, att pensionsrätt i SPA beredes kommunernas samtliga fast anställda läkare såväl inom den slutna som den öppna vården. Därvid anföres bl. a. att endast genom anslutning till SPA skapas den enhetlighet i pensionsvillkoren för de i allmän tjänst anställda läkarna som bör eftersträvas. Vad särskilt angår undantagandet av läkarna vid Stockholms stads sjukhus från SPApensioneringen anföres i kammarkontorets utlåtande följande.

Kammarkontoret kan icke finna, att bärande skäl förebragts för att överläkare och övriga fast anställda läkare vid Stockholms stads sjukhus skola undantagas från den möjlighet till anslutning som föreligger och jämväl i fortsättningen föreslås skola gälla för motsvarande befattningshavare vid Övriga större kommunala och statsunderstödda sjukvårdsinrättningar. Den omständigheten, att staden redan ordnat pensionsfrågan för dessa sina läkare, synes knappast med skäl kunna tagas till intäkt för att de skola intaga någon särställning i detta hänseende. Därest sådana synpunkter ge-

75 Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

nomgående skulle tillåtas bli avgörande på frågan om anslutning till SPA, skulle det omöjliggöra en rationell, praktisk och enhetlig lösning av de ickestatliga befattningshavarnas pensionering på grund av rådande olikheter i kommunernas pensionsbestämmelser. Ett uteslutande av Stockholms stads fast anställda läkarpersonal skulle innebära ett allvarligt avsteg från den av utredningen förordade huvudprincipen för anslutning till SPA.

I de av stadsfullmäktige i Göteborg åberopade utlåtandena atnföres beträffande läkarpersonalen bl. a.:

Med hänsyn till den betydelsefulla ställning, som hälso- och sjukvårdsväsendet intar inom samhällsverksamheten, synes det fullt motiverat, att pensionsrätten för läkare vid både den slutna och öppna vården utsträckes längre än vad utredningen ansett sig böra förorda. I första hand borde sålunda såväl alla fast anställda läkare vid kommunernas sjukhusinrättningar som ock stadsläkarna komma i fråga till denna rätt.

Styrelsen för Svenska diakonsällskapet, vilket sällskap bl. a. bedriver verksamhet vid vårdanstalter för epileptiker och alkoholister, uttalar att det synes styrelsen skäligt, att pensioneringen vid epileptikeranstalten erhåller motsvarande omfattning som den för de erkända alkoholistanstalterna föreslagna. Styrelsen meddelar, att för epileptikervården f. n. finnas anställda en överläkare, som tillsättes efter godkännande av medicinalstyrelsen, en sjuksköterska, fem föreståndare och husfäder, tre husmödrar, fem förste- och fem andre-vårdare samt 18 övriga vårdare. Styrelsen anhåller om medgivande av pensionsrätt för läkare samt förste och andre vårdare.

Östergötlands läns landstings förvaltningsutskott hemställer, att biträdande föreståndarinnor vid vårdhem för lättskötta sinnessjuka med samma kompetens som ålderdomshemsföreståndarinnor jämväl måtte innefattas bland de befattningshavare som skola kunna anslutas till SPA.

Slutligen må i detta sammanhang nämnas att i förenämnda, av stadsfullmäktige i Stockholm åberopade utlåtanden, uttalas att anslutning till SPA bör erhållas för samtliga laboratoriebiträden, oavsett om de inneha sjuksköterskeutbildning eller ej.

Vissa verksamhetsgrenar och institutioner, som icke omfattas av utredningsförslaget, nämligen sjuk- och hälsovård inom svenska utlandsförsamlingar, hälsokontroll för sjömän, Svenska röda korsets hem för barn med gomdefekter, den psykiska barna- och ungdomsvården samt Ericastiftelsens läkepedagogiska institut ha upptagits till behandling av en del remissinstanser.

Frågan om pensionsrätt för sjuksköterskor i svenska utlandsförsamlingar har av pensionsutredningen i viss män sammankopplats med frågan om pensionsrätt för lärare vid svenska skolor i utlandet. Beträffande förstnämnda befattningshavare anför utredningen bl. a., att om i enlighet med utredningens förslag pensionsrätt i SPA icke medgives sagda lärare, anledning icke heller synes föreligga att medgiva sådan rätt för sjukvårdspersonal i utlandet, vilken för övrigt — till skillnad mot lärarna — torde avlönas utan bidrag av statsmedel.

v'* Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Medicinalstyrelsen framhåller angelägenheten av att utlandssköterskorna få pensionsrätt i SPA, enär i annat fall den av dem bedrivna verksamheten icke torde kunna uppehållas av brist på sökande.

I sina i det föregående omförmälda skrivelser framhålla beskickningarna i London, Paris och Helsingfors denna pensionsfrågas betydelse för dfe svenska utlandsförsamlingarna.

Londonbeskickningen anför i anslutning härtill följande. För hjälpverksamheten bland åldriga, sjuka eller eljest hjälpbehövande medlemmar av svenska utlandskolonier finnes å flera platser såsom församlingssyster anställd en diakonissa eller sjuksköterska, vilken understundom förestår ett svenskt ålderdomshem. Vårdbehövande svenska medborgare kunna visserligen hemsändas för erhållande av vård i Sverige, men i många fall har vederbörande varit bosatt så länge i utlandet och därmed i såväl fysiskt och psykiskt avseende så acklimatiserat sig, att en förflyttning med miljöombyte av humanitära skäl icke bör ifrågakomma. Bland detta klientel har en svensk församlingssyster stora uppgifter att fylla, och genom upprätthållandet av dylika befattningar söka de svenska utlandsförsamlingarna på egen bekostnad och med hjälp av privat insamlade medel utomlands bereda svenska medborgare något av den socialvård, som erbjudes i hemlandet.

Parisbeskickningen, vilkens skrivelse närmast avser sjuksköterskor vid svenska Sofiaförsamlingens sjuk- och ålderdomshem i Paris, framhåller olägenheterna av den starka omsättning bland sjuksköterskepersonalen, som till uppenbart men för sjuk- och ålderdomsvården äger rum av den anledningen att vederbörande måst återvända till Sverige för att bevara sin pensionsrätt.

Helsingf or sbeskickningen uttalar, att frågan för beskickningens del visserligen för dagen ej har någon aktuell betydelse men att den när som helst kan få det vad beträffar föreståndarinnan för den härvarande svenska församlingens ålderdomshem, om sådan måste hämtas i Sverige eller om den nuvarande återfår sitt svenska medborgarskap. Vidare anför beskickningen: Frågans lösning kan i längden icke uppskjutas, och en tillfredsställande lösning därav vore endast en logisk följd av den utveckling, de svenska utlandsförsamlingarnas sociala omvårdnad av sina församlingsmedlemmar ständigt undergår.

Frågan om pensionsrätt för de vid viss hälsokontroll för sjömän anställda sjuksköterskorna har övervägts av pensionsutredningen, som i anslutning till en redogörelse för denna av ett ömsesidigt försäkringsbolag bedrivna verksamhet, till vilken redogörelse här torde få hänvisas (betänkande sid. 102), och erinran att frågan om verksamhetens organisation varit föremål för utredning — för egen del anfört, att det synes utredningen tveksamt, huruvida anslutning till SPA av befattningshavare i här avsedd verksamhet bör ske innan formerna utbildats för verksamhetens framtida organisation. Utredningen hade icke ansett sig böra förorda, att pensionsrätt nu medgåves dessa befattningshavare.

Medicinalstyrelsen yttrar i denna fråga: Någon anledning att — såsom utredningsmajoriteten förordat — från pensionsrälten undantaga sjuksköterskorna vid den i Göteborg anordnade hälsokontrollen för sjömän kan styrelsen icke finna föreligga, varför styrelsen vill föreslå, att dessa sjuksköterskor anslutas till pensionsanstalten.

Frågan om pensionsrätt för de vid Svenska röda korsets hem för gomdefekter (Lidingöhemmet) anställda befattningshavarna, som av pensionsutredningen upptogs till behandling i samband med undervisningsväsendet, beröres i yttrandena av medicinalstyrelsen, pensionsstyrelsen och överstyrelsen för Svenska röda korset.

77 Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

Pensionsutredningen anförde: Ehuru allmännyttan av hennnets verksamhet synes klart ådagalagd, har utredningen för sin del, enär statsbidrag icke utgår till verksamheten och hemmets framtida ställning i förhållande till det allmänna icke synes fullt klar, icke funnit sig böra föreslå pensionsrätt i SPA för befattningshavarna vid hemmet.

Pensionsstgrelsen anför bl. a.: Pensionsstyrelsen vill framhålla, att den behandling, som meddelas å hemmet, huvudsakligen består av talövningar och som regel utgör eftervård till tidigare kirurgisk behandling och vård å sjukhus. Enligt pensionsstyrelsens mening måste den behandling som lämnas å hemmet anses likvärdig med sådan behandling, meddelad å phoniatriska kliniker vid sjukhus, och hemmet således anses såsom institution inom hälso- och sjukvårdens område. Vid hemmet anställda tallärarinnor meddela talbehandlingar efter läkares ordination och under läkares överinseende. De kunna således närmast jämföras med vid sjukhus anställda sjukgymnaster, vilka avses erhålla pensionsrätt i statens pensionsanstalt. \ årdplatserna å hemmet beläggas praktiskt taget uteslutande med patienter som dit hänvisats för vård av pensionsstyrelsen och till vilkas vård bidrag utgåi från pensionsstyrelsen från ett å femte huvudtiteln uppfört reservationsanslag för åtgärder till förebyggande och hävande av invaliditet. Finansieringen av hemmet är således till övervägande del beroende på pensionsstyrelsens bidrag. Under hänvisning till vad nu anförts får pensionsstyrelsen tillstyrka att vid Svenska röda korsets hem för barn med gomdefekter anställda befattningshavare måtte erhålla pensionsrätt i statens pensionsanstalt efter samma principer som föreslagits med avseende å styrelsens sjukhus. „

Medicinalstyrelsen uttalar, att anslutning till SPA bör medgivas lfragavarande befattningshavare.

Beträffande E ricastif t cl s ens läkepedagog iska institut i Stockholm har pensionsutredningen med hänsyn till vissa av utredningen anförda omständigheter ansett sig icke böra föreslå, att institutet nu upptages bland de anstalter vilkas befattningshavare må anslutas till SPA (betänkandet sid. 105). Eu reservant inom utredningen, bibliotekarien Ebon Andersson föreslår emellertid i särskilt yttrande att institutet upptages bland dessa anstalter. I detta yttrande anföres följande.

Utredningens majoritet har med erkännande av den betydelse^ Ericastiftelsens verksamhet haft och har, dock icke ansett sig böra föreslå, att dess läkepedagogiska institut nu upptages bland de anstalter, vilkas befattningshavare inå anslutas till SPA. Anledningen härtill är, att utredningen ansett det kunna ifrågasättas, huruvida den av stiftelsen bedrivna verksamheten vunnit sådan stadga och fasthet, att pensionsrätt bör ifrågakomma. Det synes utredningen svårt att för närvarande bedöma, vilken omfattning och betydelse verksamheten kan komma att få.

.lag delar i princip den uppfattningen att en institution, vars verksamhet befinner sig på försöksstadiet, icke bör anslutas till SPA. Denna princip är emellertid enligt min mening icke tillämplig på Ericastiftelsens läkepedagogiska institut. Detta har bedrivit sin verksamhet sedan 1934. Såsom majoriteten framhåller, är det allmänt erkänt, alt stiftelsens banbrytande verksamhet på läkepedagogikens område varit av stor betydelse. Verksamheten har otvivelaktigt numera lämnat försöksstadiet. Enligt vad jag har mig bekant har detta bekräftats av medicinalstyrelsen, som i yttrande över stiftelsens anslagsäskanden för 1947/43 den 7 oktober 1940 understrukit, att stiftelsen »kommit därhän, alt försöksstadiet måste anses passerat».

Frågan är då om man oavsett detta förhållande skulle ha anledning räkna med all stiftelsens institut på grund av utvecklingen av offentliga insti-

78 Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

tutioner, verksamma på den psykiska vårdens, utbildningens och forskningens område, inom överskådlig tid skulle kunna väntas bli överflödigt. Majoriteten har antytt att så skulle kunna bli förhållandet. I detta avseende bör framhållas, att den psykiska hälsovård bland barn och ungdom, som med stöd av statsmedel börjat komma till stånd i landstingens och de större städernas regi, på grund av bristen på personal utvecklas synnerligen långsamt. Det torde för närvarande knappast finnas någon, som vågar ens ungefärligt ange, när denna organisation kan antagas bli fullt utbyggd- Ännu viktigare är det emellertid att konstatera, att sagda institut bär en sådan karaktär att det på intet sätt kan göras överflödigt genom nämnda offentliga verksamhet. Den värdefulla kombination av högt kvalificerad rådgivning och terapi å ena sidan, utbildning å den andra, som förekommer vid institutet, kommer även i fortsättningen att sakna motsvarighet i landet. Härtill kommer, att det finns all anledning att räkna med att institutet kommer att genom fortsatt forskning föra utvecklingen på den psykiska barnavårdens område ytterligare framåt. Vad beträffar utbildningen äro behoven så omfattande att det är omöjligt att se, hur eller när det i institutet ingående seminariet skulle kunna upphöra utan att allvarlig skada vållas. Att staten eller Stockholms stad skulle genom indragning eller beskärning av sina anslag vålla en dylik utgång kan sannolikt anses uteslutet.

I själva verket är frågan om institutets framtid oklar endast i ett avseende: Skall institutet fortsätta sin verksamhet i ungefär nuvarande omfattning eller skall det genom ökat stöd från staten eller Stockholms stad kunna utvidga sin rådgivning och behandling och bygga ut sitt seminarium till att omfatta även en högre, mera kvalificerad utbildning? Det är riktigt, att denna fråga hittills icke blivit avgjord. Förhållandet bör emellertid enligt min mening icke rimligen stå i vägen för att institutet anslutes till SPA. ‘i motsatt fall skulle ju varje institution, som arbetar på ett område, där utvecklingen är livaktig, ställas utanför sagda förmån. En sådan ståndpunkt innebär, att man på viktiga områden försvårar och försenar ett ur samhällssynpunkt viktigt framåtskridande.

Enligt vad jag erfarit har saknaden av pensionsrätt för personalen börjat bereda stiftelsen vissa svårigheter, när det gäller att vid institutet binda h°gt kvalificerade personer och sålunda kunna upprätthålla en hög standard. Otvivelaktigt är det därför av stor betydelse, att pensionsfrågan kan ordnas utan avsevärt dröjsmål.

Reservantens förslag tillstyrkes av medicinalstyrelsen, socialstyrelsen och skolöverstyrelsen.

Statens pensionsanstalt yttrar: Befattningshavarna hos Ericastiftelsens läkepedagogiska institut i Stockholm borde enligt anstaltens mening kunna ifragakomma för pensionsrätt med hänsyn till arten av institutets verksamhet. Därest, såsom utredningen framhåller, verksamheten kan anses ännu icke ha passerat försöksstadiet, torde anslutningen emellertid tills vidare böra anstå.

Styrelsen för Ericastiftelsen ansluter sig i sitt yttrande helt till vad reservanten anfört och tillägger för egen del bl. a. följande. Ordnandet av den Psykiska hälsovården för barn är ett företag på mycket lång sikt som ännu endast befinner sig i sin början. Även om man så småningom kan komma fram till att i stort kunna tillgodose hithörande vårdbehov, äro desamma så° skiftande och säkerligen ännu endast delvis uppmärksammade, att det

niaste anses helt uteslutet att icke stiftelsens institut för överskådlig tid _

säkeiligen för decennier framåt — skulle ha mycket viktiga vårduppgifter att fylla. Det må därjämte erinras om att institutet bedriver icke endast råd-

79 Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

givning utan verklig terapi av en intensitet och omfattning, som icke har någon motsvarighet på andra håll i landet och ej heller torde kunna få det på lång tid. Vad beträffar utbildning av personal på den psykiska hälsovårdens område är det riktigt, att denna fråga i Sverige icke erhållit någon lösning. Så vitt styrelsen har sig bekant pågår ej heller någon utredning härom. Det föreligger en uppenbar brist på utbildningsområdet, som i avsevärd grad bidrager till att försvåra och försena den psykiska hälsovårdens utveckling. 1 den rådande situationen ha Ericastiftelsens elever, trots att utbildningen vid seminariet i regel endast är ettårig, blivit en viktig tillgång, och de fylla viktiga platser. Styrelsen har — trots att särskilda anslag för en andra årskurs vägrats — sökt behålla ett fåtal elever under ett andra år för att göra dem kvalificerade som psykoterapeuter. Detta har varit möjligt tack vare att de kunnat delvis utnyttjas i det praktiska arbetet. Styrelsen kan under dessa omständigheter icke underlåta att konstatera, att seminariet för närvarande spelar en viktig roll i den psykiska hälsovården i landet, som svårligen kan undvara de utbildningsmöjligheter detsamma erbjuder. Styrelsen har svårt att föreställa sig att en kommande utredning och de beslut den i sinom tid kan leda till, skulle kunna innebära, att allt vad som under en lång följd av år samlats vid stiftelsens institut av erfarenhet och kunskap om utbildning på detta svårbehärskade område skulle skingras och seminariet nedläggas. Snarare borde man kunna betrakta det som givet, att i vilka former än utbildningsbehovet i stort blir tillgodosett, så kommer det alltid att visa sig gagneligt att som ett led i detta arbete bibehålla, stärka och utvidga stiftelsens seminarium.

Styrelsen framhåller vidare, att en anslutning till SPA i avsevärd grad skulle öka stiftelsens möjligheter att behålla kvalificerad personal och därigenom ge verksamheten ökad stadga. Svårigheterna i berörda hänseende ha på sista tiden blivit så allvarliga att de utgöra ett aktuellt hot mot verksamheten. De ha vållats av att det efter hand i stigande omfattning inrättats nya befattningar inom den psykiska hälsovården med högre löner och med pensionsrätt.

Slutligen hemställer styrelsen, att följande befattningar vid institutet, vilka anges vara av avgörande betydelse för verksamheten, nämligen en överläkar- och en rektorsbefattning samt tre terapeutbefattningar måtte intagas i SPA.

Vad angår den psykiska barna- och ungdomsvården anför pensionsutredningen bl. a.: Verksamheten som närmast har karaktär av försöksverksamhet, synes också befinna sig i ett sådant begynnelsestadium, att med pensionsfrågans lösande — åtminstone med statlig medverkan — torde kunna anstå. Därest verksamheten, sedan försöksstadiet passerats, visar sig få en allmännare omfattning i landet lärer kunna övervägas, huruvida icke en anslutning till SPA vore lämplig.

Frågan om anslutning till SPA-pensioneringen av befattningshavare inom denna verksamhet beröres i yttranden av medicinalstyrelsen samt Älvsborgs, Jämtlands och Västerbottens läns landstings förvaltningsutskott.

Medicinalstyrelsen framhåller som sin åsikt, att tjänstemän, sysselsatta inom nämnda verksamhet, böra kunna få pensionsfrågan ordnad genom SPA. Någon tvekan beträffande verksamhetens fortbestånd synes styrelsen icke föreligga.

Västerbottens läns bindstings förvaltningsutskott uttalar den meningen, att de inom verksamheten med varaktig anställning sysselsatta befattningshavarna — kikare, assistenter och kuratorer — böra få anslutas till SPA på liknande villkor, som gälla i fråga om sjukvårdspersonal.

80 Kungi. Maj:ts proposition nr 200.

3. Socialvården.

1944 års pensionsutredning. Enligt pensionsutredningens förslag till avgränsning av SPA:s pensionsverksamhet på socialvårdens område skulle pensioneringen komma att omfatta de grupper, som framgå av följande sammanställning.

.4. Anstnltsvård.

Vid av kommun, allmännyttig sammanslutning eller stiftelse bedriven vårdinrättning av följande slag, nämligen statsunderstött vårdhem för barn (barnhem), statsunderstödd skola tillhörande barna- och ungdomsvården, statsunderstödd erkänd eller enskild alkoholistanstalt, i fattigvårdslagen avsett statsunderstött arbetshem samt vårdhem för åldringar (ålderdomshem) : dels föreståndare för vårdanstalt, dels föreståndarinna för vårdanstalt, biträdande föreståndarinna vid barnhem eller kommunalt ålderdomshem, husmoder och sjuksköterska, dels lärarinna vid barnhem (modrahem) för meddelande av särskild utbildning i barnavård eller husligt arbete under förutsättning att statsbidraget beräknats med hänsyn till dylik utbildning, dels ock annan befattningshavare vid erkänd alkoholistanstalt.

B. Social hemhjälpsverksamhet.

Heltidsanställd hemvårdarinna, till vilkens avlöning staten bidrager.

C. S jukförsäkring sverksamhet.

Verkställande tjänsteman hos sådan allmän sjukkassa, som omförmäles i lagen den 3 januari 1947 om allmän sjukförsäkring.

Pensionsutredningens förslag i fråga om personal i anstaltsvård innebär, att SPA-pensioneringen liksom hittills skall omfatta vissa befattningshavare i vård av barn och åldringar samt fattiga och alkoholister. Förslaget innebär emellertid i dessa delar dels en inskränkning av pensioneringen på barnavårdens område bl. a. därigenom att den s. k. halvöppna barnavården icke omfattas av förslaget, dels ock en utvidgning av pensioneringen, i det att pensioneringen enligt förslaget skulle komma att omfatta biträdande föreståndarinnor vid statsunderstött barnhem och kommunalt ålderdomshem, vissa lärarinnor vid barnhem samt befattningshavare i allmänhet vid erkända alkoholistanstalter.

Vad först angår undantagandet från pensioneringen av befattningshavare vid anstalter för halvöppen barnavård anför utredningen följande.

Pensionsrätt i SPA har enligt nu gällande bestämmelser ansetts kunna beviljas även befattningshavare vid vissa anstalter för halvöppen barnavård. De anstalter av sistnämnda slag, vilkas anställda hittills kommit i åtnjutande av sådan pensionsrätt, synas huvudsakligen ha utgjorts av sådana institutioner som brukat betecknas som »barnkrubbor». Dessa institutioner, i vilkas verksamhet själva vårdmomentet är förhållandevis starkt framträdande, synas närmast motsvara de anstalter som enligt modernare terminologi kallas daghem. Lekskolor eller s. k. barnträdgårdar ha däremot i allmänhet icke ansetts innefatta en sådan verksamhet för vård av barn som i SPA:s nu gällande reglemente avses. Hem, som uteslutande fungerat som

81 Kungl. Maj:ts proposition nr 200-

eftermiddagshem, torde knappast ha kunnat medföra tjänstgöring i tillräcklig omfattning för att pensionsrätt skulle ha kunnat beredas vederbörande befattningshavare.

Utvecklingen av anstaltsväsendet inom den halvöppna barnavården hai främst betingats av de arbetsmarknadspolitiska förhållandena. Icke obetydliga statsbidrag utgå numera till verksamheten. Saväi kommuner som stiftelser, föreningar och industriföretag kunna få bidrag. Bidragen be^ iljas av socialstyrelsen och utgå dels som bidrag till lön åt föreståndarinna och annan personal med viss kompetens, dels som bidrag till bespisning. Den nuvarande statsbidragsgivningen till de anstalter, varom här är fråga, har karaktären av ett provisorium i avvaktan på en förebådad provning i hela dess vidd av frågan om denna vårdforms ställning i samhället. Denna fråga är nu föremål för utredning av 1946 års kommitté för den halvöppna "barnavården. Innan densamma avgjorts, kan slutlig ställning till spörsmålet om statens medverkan till pensionering av befattningshavare i verksamheten knappast tagas. Om även i fortsättningen statsbidrag kommer att lämnas till löner åt sådan personal i verksamheten, som har särskilt föreskriven utbildning, synas dock enligt utredningens mening starka skäl tala för att statlig medverkan till pensioneringen av samma personal lämnas, åtminstone vad beträffar heltidsanställda befattningshavare.

Enligt vad utredningen inhämtat kommer ovannämnda kommitté för den halvöppna barnavården att till behandling upptaga även frågan om barnavårdspersonalens pensionsförhållanden. Vid sådant förhållande har pensionsutredningen icke funnit sig böra ingå på närmare prövning av denna fråga. Utredningen föreslår därför såsom ett provisorium, att de befattningshavare vid anstalter för halvöppen barnavard, som beviljats pensdonsrätt enligt SPA:s nuvarande reglemente, skola bibehållas vid denna sin rätt tills vidare.

Vad härefter angår de i det föregående berörda utvidgningarna av pensioneringen till nya personalgrupper inom anstaltsvård har utredningen härom anfört bl. a. följande.

De befattningshavare vid barnhem och kommunala ålderdomshem som f. n. kunna erhålla pensionsrätt i SPA äro föreståndare eller föreståndarinna samt husmoder och sjuksköterska. Vad angår föreståndare och föreståndarinna har enligt hittillsvarande praxis pensionsrätt i allmänhet endast medgivits för den som utövat ett verkligt chefskap för vårdverksamheten vid hemmet. Sålunda har en som föreståndare betecknad befattningshavare, som i realiteten uteslutande varit förman för ett till hemmet hörande jordbruk, icke brukat 1'å anslutning till pensioneringen i SPA. Föreståndarskapet har ansetts endast kunna utövas av eu person vid varje hem (föreståndaren eller föreståndarinnan för hemmet), och pensionsrätt har därför brukat beviljas endast en föreståndare eller en föreståndarinna vid samma hem, vilket visserligen icke utgjort hinder mot att en som föreståndarinna betecknad befattningshavare kunnat erhålla pensionsrätt i SPA såsom husmoder, därest hennes huvudsakliga arbetsuppgifter varit sådana som vanligen tillkomma dylik befattningshavare. I en till Kungl. Maj :t ställd, till utredningen överlämnad ansökning har Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet (Svenska socialvårdsförbundet) hemställt om pensionsrätt i SPA jämväl för biträdande föreståndarinna vid ålderdomshem samt till stöd för sin framställning hl. a. anfört, alt det på större ålderdomshem, där det blivit allt vanligare med särskilda sjukavdelningar, visat sig lämpligt alt anställa biträdande föreståndarinna med uppgift att utöva led-

(! Bihang till riksdagens protokoll i samt. Nr 200.

82 Kungi. Maj:ts proposition nr 200.

ningen av hemmet under den ordinarie föreståndarinnans ledighet ävensom att till viss grad självständigt sköta sjukavdelningen; enligt förbundets uppfattning borde anledning finnas för staten att stimulera anställandet av biträdande föreståndarinna på de större ålderdomshemmen, varigenom de intagna skulle kunna påräkna bättre vård.

I de fall det kan visas, att konstant behov vid ålderdomshem föreligger av biträdande föreståndarinna med samma utbildning som föreståndarinna, synas enligt utredningens mening övervägande skäl tala för att, förutom föreståndare eller föreståndarinna i hittills vedertagen mening, även biträdande föreståndarinna erhåller pensionsrätt i SPA. Det torde få ankomma på vederbörande myndigheter att, när fråga uppkommer om anslutning av biträdande föreståndarinna till pensioneringen, tillse, att behovet av befattningen ej är beroende på en tillfällig anhopning vid hemmet av vårdbehövande tillhörande det klientel, som avses komma att hänföras till vård i annan form.

Vid statsunderstött barnhem synes biträdande föreståndarinna, som har med föreståndarinna jämförlig kompetens och som anställts för permanenta arbetsuppgifter, böra få pensionsrätt i SPA.

I en till utredningen inkommen skrift har Svenska barnavårdslärarinnornas förening bl. a. hemställt, att pensionsrätt i SPA måtte medgivas barnavårdslärarinna med viss utbildning, vare sig hon är anställd vid offentlig eller privat institution. Enligt utredningens mening hör enbarl den omständigheten, att en person har utbildning som barnavårdslärarinna icke böra medföra, att hon vid anställning i till barnavården hörande verksamhet kommer i åtnjutande av statlig medverkan till pensioneringen. För anslutning till den statsunderstödda pensioneringen bör karaktären av verksamheten och tjänsten samt densammas förhållande till staten och det allmänna främst vara avgörande. Utredningen anser icke att tillräckliga skäl föreligga för pensionsrätt i SPA för barnavårdslärarinnor med anställning i viss av Svenska socialvårdsförbundet anordnad kurs- och föreläsningsverksamhet. Däremot kan enligt utredningens mening skäl föreligga att bereda pensionsrätt i SPA för lärarinna vid barnhem (mödrahem) i de fall statsbidragsförhöjning med anledning av undervisningsverksamheten beviljats enligt bestämmelsen i 2 § andra stycket kungörelsen den 22 juni 1945 om statsbidrag till driften av barnhem, givetvis dock under förutsättning att verksamheten ensamt för sig eller i kombination med verksamheten i annan befattning, som kan förenas med pensionsrätt i SPA, bereder befattningshavaren full sysselsättning. Under samma förutsättningar synes pensionsrätt även böra få beviljas lärarinna i hushållsgöromål anställd i undervisning, som avses i 2 § nämnda kungörelse.

Vård av alkoholister lämnas numera — förutom vid statliga alkoholistanstalter — i huvudsak vid icke-statliga s. k. erkända alkoholistanstalter. Då huvudmannen för sådan anstalt är ett kommunalt subjekt eller utgöres av »samfällighet» eller av stiftelse av allmännyttig karaktär, kan anstalten erhålla anslutning av föreståndare, föreståndarinna, husmoder och i förekommande fall sjuksköterska till SPA. Även enskild icke erkänd alkoholistanstalt kan erhålla anslutning till SPA av befattningshavare av angivna slag och under nyssnämnda villkor. För närvarande synes finnas fjorton erkända alkoholistanstalter samt en enskild alkoholistanstalt, vilka samtliga åtnjuta statsbidrag.

Enligt nuvarande avgränsningsregler faller ett betydande antal anställda vid alkoholistanstalterna utanför pensioneringen i SPA. Detta gäller såväl befattningshavare med central betydelse för vårdverksamheten, assistentpersonal o. d., som kontorspersonal och ekonomipersonal. Detta förhållande

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

har framhållits i elt till pensionsutredningen överlämnat ärende angående en framställning från Sveriges fångvårdsmannaförbund rörande erkända alkoholistanstalten Åsbrohemmet och socialstyrelsen har i avgivet yttrande över framställningen bl. a. framhållit, att det i betraktande av den allmänna funktion som anstalterna fullgjorde måste anses otillfredsställande, att det övervägande antalet befattningshavare icke fått sin pensionsfråga ordnad. Vidare har i ett av 1946 års alkoholistvårdsutredning nyligen avgivet betänkande med förslag till lag om nykterhetsvård m. in. (SOU 1948: 23) förslag bl. a. framlagts till förstärkt statligt ekonomiskt stöd till de erkända alkoholistanstalterna och till en löne- och pensionsreglering för dessas befattningshavare; den ordinarie personalens pensionering har därvid förutsatts skola ske genom SPA.

Då utan statens medverkan, åtminstone ekonomiskt, en rimlig lösning av pensionsfrågan för befattningshavarna vid de erkända alkoholistanstalterna knappast torde kunna ske, synas enligt utredningens mening starka skäl tala för en utvidgning av pensioneringen till att avse befattningshavare i allmänhet vid dessa anstalter på liknande sätt som föreslagits beträffande t. ex. vanföreanstalternas befattningshavare. Utredningen föreslår därför, att pensionsrätt genom SPA beviljas befattningshavare vid erkänd alkoholistanstalt utan begränsning till vissa befattningshavare, dock att om statens allmänna avlöningsreglemente •— såsom alkoholistvårdsutredningen ifrågasatt — göres tillämpligt å några av anstalternas befattningshavare, dessa synas böra överföras å pensionsregleinenten, som gälla för folkskolan. Vad beträffar enskild, icke erkänd alkoholistanstalt synes skäl icke föreligga för någon utvidgning av pensioneringen.

Beträffande formen för vårdens bedrivande innehåller reglementet för SPA icke någon annan närmare precisering än som följer av att vården skall vara anordnad av staten, landsting, kommun eller annan samfällighet eller ock av stiftelse av allmännyttig natur. Pensionsutredningens förslag härutinnan innebär en precisering av vårdformerna till vissa av kommun, allmännyttig sammanslutning eller stiftelse bedrivna vårdinrättningar, nämligen statsunderstödda barnhem, ungdomsvårdsskolor, alkoholistanstalter och arbetshem samt ålderdomshem. I fråga om den avgränsning av verksamheten vid ålderdomshem, arbetshem och barnhem, som utredningen förutsätter skola ske från andra närstående verksamhetsformer in. in., gör utredningen vissa närmare uttalanden; beträffande dessa torde få hänvisas till betänkandet.

Utredningens förslag om pensionsrätt för heltidsanställda och med bidrag av statsmedel avlönade hemvårdarinnor inom den sociala hemhjälpsverksamheten avser ej någon ändring i vad nu gäller.

Vad slutligen angår den i utredningens förslag upptagna sjukförsäkringsverksamheten, är denna en för SPA-pensioneringen helt ny gren. Om förslaget i denna del anför utredningen — efter all ha uttalat att sjukkasseverksamheten torde vara att anse som den viktigaste av den av enskilda organisationer ombesörjda grenen av den form av förebyggande socialvård som utgöres av socialförsäkringsverksamheten — i huvudsak följande.

Frågan huruvida tillräckliga skäl rent principiellt finnas att bereda sjukkassorna pensions möjligheter genom anslutning till SPA synes böra bedömas med beaktande av den i viss mån ändrade ställning som sjukkassorna

84 Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

komma att ta efter genomförandet av den obligatoriska sjukförsäkring, som föreskrivits jämlikt lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring. Det bär uppdragits åt de allmänna sjukkassorna (centralsjukkassorna och de lokala sjukkassorna) att omhänderha sagda försäkringsverksamhet. Centralsjukkassa skall i regel ha ett verksamhetsområde omfattande landstingsområde eller område för stad som ej deltager i landsting, under det att lokalsjukkasseområdena skola omfatta en eller flera kommuner efter Kungl. Maj :ts eller myndighets bestämmande. Sjukförsäkringsverksamheten skall finansieras dels med avgifter av medlemmarna (sjukförsäkringsavgift) och dels med statsbidrag som utgår i form av sjukhjälpsbidrag, medlemsbidrag och avgiftsbidrag. Försäkringsavgifterna, vilka skola fastställas av tillsynsmyndigheten, skola vara så avvägda, att de i förening med andra för vederbörande allmänna sjukkassa tillgängliga medel må antagas förslå till infriande av kassans förfallna utfästelser, förvaltningskostnader och övriga utgifter ävensom till erforderlig fondbildning. De allmänna sjukkassornas angelägenheter skola handhas av ett ombudsmöte samt en styrelse. Därest ej tillsynsmyndigheten annat medgiver skall hos allmän sjukkassa vara anställd en verkställande tjänsteman, som i enlighet med styrelsens anvisningar har att leda arbetet inom kassan. Sådan tjänsteman tillsättes och entledigas i centralsjukkassa av tillsynsmyndigheten och i lokalsjukkassa av centralsjukkassans styrelse; verkställande tjänstemans avlönings- och pensionsförhållanden skola på förslag av kassans styrelse bestämmas av tillsynsmyndigheten. Annan befattningshavare hos allmän sjukkassa än verkställande tjänsteman tillsättes och entledigas av kassans styrelse.

Efter den allmänna sjukförsäkringens genomförande komma de allmänna sjukkassorna i högre grad än de hittillsvarande sjukkassorna att få en officiell, statsverksamheten närstående ställning. Utredningen anser med hänsyn därtill starka skäl tala för att möjlighet hör beredas för allmän sjukkassa att ansluta befattningshavare till SPA. Intill dess någon erfarenhet vunnits av den nya organisationen synes dock anslutningen lämpligen kunna begränsas till verkställande tjänsteman. Endast i de fall, då sådan tjänsteman är heltidsanställd, torde emellertid pensionsrätt böra medgivas. Utredningen föreslår alltså, att i och med den allmänna sjukförsäkringens genomförande pensionsrätt må beviljas verkställande tjänsteman hos allmän sjukkassa.

Yttrandena. Pensionsutredningens förslag i fråga om pensioneringens avgränsning inom socialvården har föranlett detalj erinringar från vissa remissinstanser.

Socialstyrelsen, som tillstyrker utredningens förslag beträffande pensioneringens omfattning vid ålderdomshem, barnhem och erkända alkoholistanstalter, berör även frågan om pensionering av personal vid vissa slags barnkolonier och av vissa barnavårdsombud och anför därom följande.

Utredningen har beträffande det slag av barnavårdsanstalter, som betecknas barn kolonier, icke funnit förutsättningar föreligga för personalens anslutning till SPA. Som skäl härför har utredningen åberopat, att personalen endast tjänstgör under en begränsad del av året, i regel sommaren. Socialstyrelsen vill dock i detta sammanhang erinra om de barnkolonier, som taga emot barn gruppvis under hela året, s. k. vår- och vinterkolonier. Frågan om att inordna dessa kolonier bland barnhemmen har varit föremål

85 Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

för diskussion, men med hänsyn till formuleringen i 39 § 2 mom. barnavårdslagen har detta icke kunnat ske. Personalen vid dessa kolonier torde emellertid helt kunna jämställas med barnhemspersonalen, eftersom dessa kolonier driva sin verksamhet året runt, med undantag för julmånaden. Ännu finnes endast ett fåtal dylika kolonier, men då verksamheten har visat sig gagnelig, torde det kunna förväntas, att ytterligare sådana kolonier komma att anordnas. Personalen vid dessa kolonier bör beredas samma möjligheter i avseende å anslutning till SPA som barnhemspersonalen.

Utredningen har framhållit, att framställningar om pensionsrätt avseende hl. a. befattningarna såsom barnavårdsombud ha varit föremål för Kungl. Maj :ts prövning, dock utan att ha föranlett någon åtgärd. Vidare har utredningen uttalat, att dessa befattningar sedermera inordnats i den statliga organisationen och motsvarades av befattningarna som barnavårdsassistenter vid rikets länsstyrelser. Det bör emellertid därjämte beaktas, att det numera i åtskilliga län finnas nya befattningar såsom barnavårdsombud. Sedan Kungl. Maj :t den 19 december 1947 lämnat medgivande till ett av direktionen över allmänna barnhuset uppgjort förslag om tillsättande av barnavårdsombud med uppgift att bisträcka barnavårdsnämnderna vid förmedling av fosterhem, ha sådana befattningar numera inrättats i tretton län. Enligt vad socialstyrelsen erfarit komma ytterligare fem län att erhålla barnavårdsombud under år 1949. Kostnaderna för dessa befattningar bestridas av allmänna barnhuset och landstingen. Socialstyrelsen har i skrivelse den 30 november 1948 tillstyrkt en framställning från allmänna barnhuset om att dessa befattningar måtte inrymmas i reglementet för SPA. Av denna skrivelse framgår befattningarnas löneplacering m. in. Socialstyrelsen vill ånyo framhålla angelägenheten av att dessa befattningar pensionsregleras.

Förslaget om pensionsrätt för biträdande föreståndarinnor vid barnhem och ålderdomshem beröres av statens pensionsanstalt och styrelsen för svenska landskommunernas förbund.

Statens pensionsanstalt yttrar: Pensionsanstalten har också, med hänsyn till att anstalten förordat vidare utredning, varit tveksam om biträdande föreståndarinnor vid vissa vårdhem, som utredningen föreslagit till pensionsrätt, nu böra inordnas i SPA. Anstalten har dock stannat för att icke framställa erinran mot förslaget på denna punkt, men vill föreslå att, om en utvidgning av pensionsrätten till ifrågavarande kvinnliga befattningshavare kommer till stånd, även manliga biträdande föreståndare få omfattas av pensioneringen.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund anför om biträdande föreståndarinnor vid ålderdomshem: I fråga om denna kategori avser utredningen närmast personal, som förestår sjukavdelningarna på de större ålderdomshemmen, och förutsätter att den har samma utbildning som föreståndarinnorna. Då vissa paralleller kunna dragas i förhållande till likartade befattningar inom sjukvården, vilka enligt utredningens förslag fortfarande skola slå utanför SPA, finner styrelsen utvidgningen till de biträdande föreståndarinnorna något betänklig. Styrelsen vill emellertid icke motsätta sig densamma, framför allt emedan det är fråga om en relativt lätt urskilj bar personalgrupp.

Sveriges fångvårdsmannaförbund yttrar beträffande förslaget om pensionsrätt för befattningshavare i allmänhet vid de erkända alkoholistanstalterna, alt förbundet förutsätter, att därmed avses samtliga befattningsha-

86 Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

vare, vilka enligt vederbörande anstalts personalförteckning inneha ordinarie, extra ordinarie eller därmed jämförlig anställning.

Hallands läns landstings förvaltningsutskott uttalar som sin mening, att rlet bort vara möjligt att till SPA ansluta även daghcmsföreståndarinnor vid till de allmänna sjukvårdsinrättningarna anslutna barndaghem.

I yttranden, åberopade av stadsfullmäktige i Stockholm och Göteborg ifrågasättes, att jämväl inom socialvården verksamma sociala k u r at o r er skola få anslutas till SPA.

Beträffande barnavård slärarinnor, anställda i den av svenska socialvårdsförbundet anordnade kurs- och föreläsningsverksamheten å olika orter i landet, ansåg pensionsutredningen icke tillräckliga skäl föreligga för pensionsrätt i SPA. Socialvårdsförbundet hemställer i sitt nu avgivna yttrande över betänkandet, att ifrågavarande befattningar med särskild hänsyn till att befattningshavarnas löner helt bekostas av statsmedel måtte beredas dylik pensionsrätt. Som ytterligare skäl härför anför förbundet rekryteringssvårigheter, föranledda av avsaknaden av pensionsrätt, samt att lärarinnorna efter slutad anställning ofta övergå till befattningar, som äro förenade med pensionsrätt i SPA.

Vad angår s j u k kasseverksamheten påtalar pensionsstgrelsen vissa olägenheter som bl. a. vid befordringar skulle kunna uppkomma i pensionshänseende, därest anslutningen till SPA-pensioneringen begränsas till de verkställande tjänstemännen. Styrelsen framhåller vidare, att SPA enligt styrelsens mening i största möjliga utsträckning bör anlitas för pensioneringens ordnande för de allmänna sjukkassornas personal och att kassornas till största delen av staten tillskjutna medel endast i undantagsfall böra tagas i anspråk för pensionering i enskilda pensionsanstalter. Därefter anför styrelsen.

Med hänsyn till vad nu sagts bör anslutningsrätt till statens pensionsanstalt beredas icke endast de verkställande tjänstemännen utan även övrig hos de allmänna sjukkassorna för stadigvarande arbetsuppgifter anställd personal, såvida icke i särskilda fall anledning till avvikelse härifrån finnes. Härvid förutsätter styrelsen att möjlighet föreligger att i varje särskilt fall tillse att befattningshavare hos sjukkassa icke erhåller pensionsrätt efter fördelaktigare grunder än motsvarande statstjänstemän.

En utvidgning av den föreslagna anslutningsrätten till statens pensionsanstalt för hos sjukkassorna anställda befattningshavare skulle indirekt innebära, att staten komme att ikläda sig ytterligare kostnader för sjukförsäkringen. Huruvida denna kostnadsökning är så stor att den skäligen bör föranleda minskning av det till de allmänna sjukkassorna utgående medlemsbidraget, vilket närmast utgör ett bidrag till täckande av kassornas förvaltningskostnader, torde icke kunna bedömas utan en närmare utredning.

Frågan om sjukkasseanställdas rätt till anslutning till statens pensionsanstalt synes av skäl, som i det föregående anförts, böra upptagas till förnyat övervägande. Enär de allmänna sjukkassorna som regel torde komma att utgöra ombildningar av de nuvarande erkända sjukkassorna, torde frågan om en utvidgning av den av pensionsutredningen föreslagna anslutningsrätten att avse endast verkställande tjänstemän icke behöva och ej

87 Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

heller böra anstå i avvaktan på erfarenhet av verksamheten i fråga. Pensionsstyrelsen anser det i stället vara av vikt, att frågan löses snarast möjligt och i så god tid före den nya sjukförsäkringslagens ikraftträdande, att en pensionering redan från ikraftträdandet kan ordnas i statens pensionsanstalt i enlighet med ovanstående förslag. Detta torde vara av betydelse icke minst för den nyrekrytering, som då måste ske.

Pensionsutredningen har i samband med socialvården berört vissa ickestatliga anstalter, som anförtrotts verkställighet av ungdomsfängelse för kvinnor samt den av enskilda till Svenska skyddsföi bundet anslutna föreningar bedrivna verksamheten bland frigivna fångar, villkorligt dömda och liknande kategorier (betänkande s. 120—121).

Beträffande förstnämnda verksamhet, som enligt avtal mellan fångvårdsstyrelsen och Svenska diakonissällskapet bedrives bl. a. vid sällskapets anstalt i Lannaskede i Jönköpings län, anför pensionsutredningen bl. a.:

Ifrågavarande verksamhet, som står på gränsen mellan socialvård och fångvård, måste självfallet hänföras till statsuppgifterna. De enskilda anstalternas karaktär av statsorgan kommer här klart till synes. Det är dock svårt att för närvarande avgöra om verksamhetens anknytning till enskilda anstalter skall betraktas som en tillfällig företeelse eller om den kommer att bli en permanent institution. Det må framhållas, att avtalen mellan fångvårdsstyrelsen och diakonissällskapet beträffande anstalten i Lannaskede träffas för perioder om endast ett år. Da det ännu icke synes kunna med säkerhet avgöras, om ifrågavarande verksamhet kommer att bli av sådan beständig art som i allmänhet bör fordras för att pensionsrätt i SPA skall ifrågakomma, finner sig utredningen icke kunna tillstyrka att rätt till delaktighet i SPA nu beviljas befattningshavare vid anstalter av ifrågavarande slag. Skulle den kommande utvecklingen på området giva vid handen, att verksamheten blir en bestående institution, torde hinder emellertid icke böra möta mot att befattningshavare i verksamheten anslutas till SPA i motsvarande omfattning som inom socialvården i allmänhet.

Vidkommande verksamheten bland frigivna fångar m. in. uttalar pensionsutredningen, att slutlig ställning till frågan, i vad mån anslutning till SPA av befattningshavare vid denna verksamhet möjligen kan vara motiverad, icke synes kunna tagas innan pågående utredning angående rationalisering av det frivilliga hjälparbetet bland frigivna fångar in. in. slutförts.

Fångvårdsstyrelsen uttalar i sitt yttrande, att styrelsen ej har något att invända mot vad pensionsutredningen anfört beträffande nu berörda verksamhetsgrenar. Efter erinran om att den av pensionsutredningen omförmälda utredningen numera föreligger färdig (SOU 1949:6) tillägger styrelsen.

Enligt denna utredning skall den verksamhet, som de till skyddsförbundet anslutna föreningarna utöva bland frigivna fångar in. in., inskränkas. Denna verksamhet kommer dock att jämväl i fortsättningen få stor omfattning och betydelse. Särskilt hos skyddsföreningarna i de större städer-

88 Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

na kan man räkna med att heltidsanställda befattningshavare komma att tjänstgöra. Styrelsen anser fördenskull starka skäl tala för att befattningshavare inom berörda verksamhetsområde beredas möjlighet att erhålla anslutning till statens pensionsanstalt sedan eftervårdsverksamheten bland frigivna fångar m. fl. slutligt reglerats.

I detta sammanhang må omnämnas, att Diakoniens centrala råd, som utgör ett samarbelsorgan för de kyrkliga diakonianstalterna i landet, i en till Kungl. Maj :t inkommen, den 15 februari 1949 dagtecknad skrift bl. a. hemställt, att fråga om beredande av pensionsrätt åt husmodern vid Lannaskede ungdomsanstalt på nytt upptoges till omprövning.

4. Polisväsendet.

1944 års pensionsutredning. Beträffande SPA-pensioneringens omfattning inom polisväsendet innebär pensionsutredningens förslag, att polispersonal skall kunna anslutas till pensioneringen i samma omfattning som hittills. Pensionsrätt skulle sålunda kunna erhållas för ordinarie befattningshavare i polisdistrikt, till vars polisväsen statsbidrag utgår jämlikt 15 § 2 mom. polislagen, d. v. s. polisdistrikt på landsbygden eller polisdistrikt som omfattar köping för vilken köpingsbrev utfärdats före år 1865.

Yttrandena. I yttranden av vederbörande kommunala instanser, vilka åberopas av stadsfullmäktige i Stockholm, Göteborg och Norrköping, ifrågasättes utvidgning av SPA-pensioneringen beträffande polisväsendet till att avse jämväl andra polisdistrikt än egentliga landsbygdsdistrikt.

Borgarrådsberedningen i Stockholm, som anslutit sig till bl. a. ett av tjänstedirektören och kanslichefen hos stadskollegiets lönekommitté avgivet gemensamt tjänsteutlåtande, förordar i princip sådan ändring av pensionsutredningens förslag, att pensionsrätt i SPA beredes polispersonalen jämväl i städerna. I nämnda tjänsteutlåtande anföres bl. a.:

Vad utredningen anfört till stöd för att bibehålla de nuvarande olikheterna i fråga om pensionering av landsbygdens och städernas polispersonal, torde mer vara förestavat av statsfinansiella hänsyn än av en strävan att finna en rationell lösning. Ur det allmännas synpunkt måste en enhetlig pensionering av polispersonalen vara särskilt angelägen, då polismännen — ehuru de sortera under olika huvudmän — bilda en hela riket omfattande kår med i första hand statliga uppgifter. En sådan enhetlighet torde ej kunna ernås annat än genom anslutning till SPA. Härigenom skulle åtskilliga fördelar vinnas: övergång från ett polisdistrikt till ett annat underlättas genom den fullständiga samordningen i pensionshänseende; polisdistrikten behöva i sådant fall ej utfärda fribrev angående intjänad pension; nu gällande grunder för ersättning åt stad för att tillhandahålla statspolis kunna förenklas; inga komplikationer behöva som nu uppkomma genom uteslutning från pensionsrätt i SPA av polismän i samband med att landskommun blir köping eller stad. Slutligen skulle den föreslagna anordningen underlätta såväl ett förstatligande av polisväsendet som ett införande av enhetliga löne- och pensionsbestämmelser för polispersonalen i likhet med vad som gäller för folkskollärarna. Nämnda alter-

89 Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

nativa åtgärder äro för närvarande föremål för överväganden av en statlig kommitté.

I stort sett liknande synpunkter anföras av vederbörande kommunala instanser i Göteborg och Norrköping.

5. Jordbruket med binäringar m. m.

1944 års pensionsutredning. Inom det verksamhetsområde som av pensionsutredningen betecknas jordbruket med binäringar skulle enligt utredningens förslag till avgränsning av SPA-pensioneringen pensioneringen komma att omfatta de befattningshavargrupper, som framgå av följande samman-

ställning.

1. Vissa fast anställda befattningshavare hos hushållningssällskap i verksamhet till främjande av jordbruket och därtill hörande binäringar samt fiske och hemslöjd ävensom vissa hemkonsulenter hos hushållningssäll-

skapen.

2. Vid mejerisammanslutning anställda special- och distriktskonsulenter, vilka avlönas med bidrag av statsmedel.

3. Vissa fast anställda befattningshavare vid lantbruksakademien.

4. Fast anställda befattningshavare vid statsunderstödda lokala frökontrollanstalter och statsunderstödda lokala lantbrukskemiska kontrollstationer.

5. Fast anställda befattningshavare hos Sveriges utsädesforenmg och Sveriges fjäderfäavelsförening.

Detta förslag innebär dels en inskränkning av pensioneringen genom att befattningshavare vid Svenska smörprovningarna och Weibullsholms växtförädlingsanstalt framdeles ej skulle få pensionsrätt i SPA, dels ock en utvidgning av pensioneringen genom att till densamma skulle fa anslutas befattningshavare hos Sveriges fjäderfäavelsförening. Beträffande skälen för den ändrade gränsdragningen anför pensionsutredningen i huvudsak följande.

Svenska smörprovningarna utövar en självständig verksamhet, som står under ledning av en styrelse, utsedd delvis av lantbruksstyrelsen och delvis av hushållningssällskapens förbund. Smörprovningarnas uppgift är att verka för åstadkommande av ett fullgott smör; mejerier, vilkas smör godkännes, erhålla rätt att föra smörprovningarnas inregistrerade varumärke »runmärket», och i de bestämmelser som gälla rörande utförsel ur riket av smör har föreskrivits som villkor, att smöret skall uppfylla de anspråk i fråga om kvalitet och hållbarhet som lantbruksstyrelsen fastställt för runmärkets bibehållande. Smörprovningarna ha numera fått sig ålagda jämväl uppgifter avseende äggkontroll och kvalitetsmärkning av ost. Smörprovningarnas verksamhet står under lantbruksstyrelsens inseende och kontroll. Statsbidrag utgår till verksamheten. Detta uppgick för budgetåret 1947/48 till 18 600 kronor. Som villkor för statsbidrags åtnjutande har tidigare bl. a. gällt, att stat för verksamheten fastställes av lantbruksstyrelsen. För budgetåret 1948/49 har statsbidraget till smörprovningarna beräknats till 14 700 kronor. Under den punkt i statsverkspropositionen där anslaget till smörprovningarna behandlas har vederbörande departementschef uttalat, att det, enär verksamheten endast i mycket ringa utsträck-

90 Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

ning finansieras genom statsmedel, syntes böra få ankomma på smörprovningarna att från och med den 1 juli 1948 själv fastställa stat för sin verksamhet och bestämma sina befattningshavares avlöningsförmåner. Lanthruksstyrelsens hittillsvarande befattning därmed borde alltså upphöra. Det förutsattes dock, att de dispositioner som vidloges icke skulle föranleda krav på ökade statsbidrag. Det må anmärkas, att smörprovningarnas utgifter för budgetåret 1948/49 beräknats överstiga 600 000 kronor.

Pensionsutredningen anser, att det med hänsyn till att Svenska smörprovningarnas verksamhet endast obetydligt bekostas av statsmedel får ifrågasättas, om tillräckliga skäl numera finnas för att medgiva anslutning till SPA av befattningshavare hos smörprovningarna. Även om verksamheten är av nationalekonomisk betydelse kan det vidare sättas i fråga om icke verksamheten främst bör betraktas som en angelägenhet för vederbörande producenter. Utredningen anser, att smörprovningarnas befattningshavare böra pensioneras utan statens medverkan.

Vid Weibullsholms växtförädlingsanstalt bedrives som ett led i den av W. Weibull aktiebolag i Landskrona bedrivna verksamheten en liknande förädlingsverksamhet som Sveriges utsädesförenings. Verksamheten omfattade från början endast fröodlingsförsök och förädlingsarbeten med foderfrukter men har efter hand utvidgats till såväl vallväxter som sädesslagen och senare även till grönsaks- och blomsterväxter. För sin verksamhet åtnjuter anstalten statsunderstöd med betydande belopp. Som villkor för statsbidragens erhållande har föreskrivits bl. a., att anstaltens verksamhet skall stå under kontroll av statens centrala frökontrollanstalt, styrelsen för lantbrukshögskolan samt statens lantbruksförsök. Karakteristiskt för verksamheten vid anstalten är att såväl själva förädlingsarbetet som det affärsmässiga exploaterandet av de nya förädlingsprodukterna bedrives av en och samma juridiska person. I räkenskapsavseende är dock förädlingsverksamheten skild från den merkantila verksamheten.

Delaktighet i SPA för vissa befattningshavare vid Weibullsholms växtförädlingsanstalt beviljades av 1937 års riksdag i enlighet med en av Kungl. Maj :t framlagd proposition (nr 258). I yttranden över bolagets framställning om anslutning av befattningshavare hos bolaget till SPA hade från olika håll betänkligheter anförts. Sålunda avstyrkte såväl lantbruksstyrelsen som pensionsanstalten och statskontoret förslaget om sådan anslutning. Pensionsanstalten anförde bl. a., dels att statlig pensionering i regel icke syntes böra anordnas i sådana fall, där verksamheten knappast vore att betrakta såsom huvudsakligen allmän angelägenhet och där beviljandet av statsbidrag därför vore att anse mera såsom en uppmuntran från statens sida åt en i huvudsak icke statlig verksamhet än som ett anslag för handhavande av en samhällelig uppgift, dels ock att ett bifall skulle kunna medföra vittgående verkningar i det detsamma kunde åberopas som stöd för liknande framställningar rörande befattningshavare inom ett flertal andra områden, där verksamheten icke vore av allmänt samhällelig art men dock uppmuntrades genom statsunderstöd. Departementschefen förklarade emellertid vid föredragningen av ärendet bl. a., att med hänsyn till den betydelse, som verksamheten vid växtförädlingsanstalten ägde ur det allmännas synpunkt — vilket föranlett statsmakterna att sedan en följd av år fortlöpande genom statsanslag understödja verksamheten — ävensom till den av det allmännas organ i väsentliga hänseenden kontrollerade ställning, som anstalten kommit att intaga genom de i samband med anslagsbeviljandet stadgade villkoren och föreskrifterna, tillräckliga skäl av principiell art icke vore för handen för avvisande av den gjorda framställningen. Även bankoutskottet förklarade, att det icke funnit de principiella betänklig-

91 Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

heter som av de i ärendet hörda myndigheterna anförts mot beredande av pensionsrätt i SPA för här ifrågavarande befattningshavare, vara av den art, att det föreliggande förslaget med hänsyn härtill borde avvisas, rro-

positionen bifölls, som förut nämnts. .

Frågan huruvida staten bör medverka till ordnande av pensioneringen tor de befattningshavare, som äro knutna till Weibullsholms yaxtföradhngsanstalt, svnes enligt utredningens mening, oaktat den betydelse tor det allmänna verksamheten har, synnerligen tveksam. Ehuru vaxtforadhngsverksamheten enligt statsbidragsvillkoren skall i görligaste man särskiljas Iran bolagets merkantila verksamhet och bolaget är skyldigt att underkasta sig ingående statlig kontroll även i ekonomiskt hänseende, kan dock ej bortses från att verksamheten även ingår som ett led i ett aktiebolags i övrigt merkantilt inriktade verksamhet. Med utgångspunkt från de allmänna riktlinjer som utredningen sökt uppdraga för en avgränsning av SPA:s verksamhet, har utredningen kommit till den uppfattningen, att anslutning till SI A icke bör ske beträffande befattningshavare vid Weibullsholms vaxtföradlingsanstalt. Fortsatt anslutning av växtförädlingsanstaltens befattningshavare torde kunna medföra svårigheter att upprätthålla en fast gränslinje mot de områden av näringsväsendet som hittills ombesörjt och enligt utredningens mening även i fortsättningen böra ombesörja pensionering av små anstallda utan statlig medverkan.

Fråga om åtgärder för pensionering av befattningshavare hos Sveriges tjaderfäavelsförening har gjorts till föremål för framställningar av föreningen vid flera tillfällen och senast i en till Kungl. Maj :t ställd skrift den 9 augusti 1944, vilken överlämnats till pensionsutredningen. Enligt stadgarna lor Sveriges fjäderfäavelsförening har denna till ändamål att vara ett föreningsband mellan fjäderfäavelsföreningarna för de olika länen eller hushallnmgssällskapsområdena (länsföreningar). Verksamheten bedri\es genom ioiedrag, konsulterande verksamhet, kurser, utställningar och propaganda, genom tillhandahållande av normalritningar till hönsgårdsanläggningar, genom värpkontrollstationer och avelscentra. Vidare verkar föreningen for tillkomsten av äggförsäljningsföreningar och liknande sammanslutningar och genom att vid handel med fjäderfäprodukter söka lämna anvisningar ellei erforderliga förslag. Föreningens styrelse utgöres av ordförande jämte sex ledamöter. Av dessa utses ordförande och fyra ledamöter av föreningsstämman och två ledamöter av Kungl. Maj :t. Statsbidraget till f jäderfäavelns främjande — detta tillgodonjutes helt av fjäderfäavelsföreningen — bär tor budgetåret 1948/49 beräknats till 88 500 kronor. För samma budgetar bär föreningen i upprättat statförslag beräknat medlemsavgifterna till 36 000 kronor, avelsavgifter till 8 000 kronor, anslag från Svenska ägghandelsforbundet till 2 500 kronor samt diverse inkomster till 3 000 kronor. Det erforderliga statsbidraget hade föreningen beräknat till 42 000 kronor. Som villkor för statsbidraget har uppställts, att statlig kontroll och inspektion av

verksamheten skall ske.

Enligt utredningens mening synes den av Sveriges fjäderfäavelsförening bedrivna verksamheten ligga på gränsen mellan sådan verksamhet av allmän natur, som kan motivera pensionering av verksamhetens befattningshavare i statlig anstalt, och sådan enskild verksamhet, som principiellt ej hör stödjas i form av statligt ordnad pensionering. Såvitt utredningen kunnat bedöma synes verksamheten dock vara sa pass nära jämförlig med t. ex. Sveriges utsädesförenings samt vissa grenar av hushållningssällskapens verksamhet, att tillräckliga skäl torde få anses föreligga för statlig medverkan till pensionering av föreningens befattningshavare genom anslutning till SPA. För anslutning till SPA talar vidare den omständigheten, att föreningen

92 Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

synes vara så beroende av statsbidrag för sin verksamhet, att det kan ifrågasättas, om ordnande av pensionering av föreningens anställda är möjlig utan statlig medverkan i någon form. Utredningen föreslår med hänsyn härtill, att befattningshavare hos föreningen må kunna erhålla pensionsrätt i SPA.

Beträffande några av de med pensionsutredningens förslag avsedda befattningshavarna, nämligen vissa befattningshavare hos hushållningssällskap och vissa konsulenter hos mejerisammanslutning, har inom utredningen förekommit viss tvekan, huruvida anledning finnes för staten att medverka till deras pensionering.

Vad angår hushållningssällskapens befattningshavare gällde intill den t januari 1948 en generell föreskrift om pensionsrätt i SPA; de befattningshavare, vilkas minimiårslön fastställts i författning, voro obligatoriskt anslutna till SPA, medan övriga befattningshavare kunde erhålla sådan anslutning, om deras befattningar reglerats av sällskapet och lantbruksstyrelsen godkänt regleringen. Sedan av 1947 års riksdag beslut fattats om en omorganisation av hushållningssällskapen bl. a. innebärande nya grunder för statsbidragen till sällskapen och en nyreglering av befattningshavarnas anställnings- och avlöningsförhållanden, har från och med år 1948 den förändringen skett i fråga om befattningshavarnas pensionsförhållanden, att vissa befattningshavare, nämligen de som avlönas med bidrag av statsmedel och med tillämpning av statliga avlöningsbestämmelser (sekreterare, jordbrukskonsulenter, husdjur skonsulenter, trädgårdskonsulenter, maskinkonsulenter, jordbruksinstruktörer, kamrerare, kansli-, kontors- och skrivbiträden), hänförts under folkskolans pensionsreglementen (kungörelsen den 19 december 1947, nr 985). De övriga befattningshavarna hos sällskapen och dem underlydande institutioner, å vilka sagda avlöningsbestämmelser icke gjorts tilllämpliga och vilka, frånsett fiskeritjänstemän, överkontrollassistenter och hemkonsulenter, i allmänhet avlönas utan bidrag av statsmedel, ha däremot bibehållits vid möjligheten att erhålla pensionsrätt enligt SPA:s reglemente.

Det har inom utredningen förelegat viss tvekan, om anledning finnes för staten att medverka till pensionering av sådana befattningshavare hos hushållningssällskap, som sällskapen äga att utan bidrag av staten fritt och uteslutande efter eget bedömande anställa. Då emellertid även de icke statsunderstödda grenarna av hushållningssällskapens verksamhet torde få anses ha allmännyttig karaktär och då de nuvarande möjligheterna att ansluta här senast avsedda befattningshavare till SPA grunda sig på ett statsmakternas ställningstagande till frågan så sent som under år 1947, bär utredningen icke ansett sig böra föreslå någon principiell inskränkning av möjligheten att ansluta hushållningssällskapens befattningshavare till SPA.

De konsulenter på mejerihanteringens område — distrikts- och specialkonsulenter — till vilkas avlönande statsbidrag utgår och vilka ha peusionsrätt i SPA, äro anställda hos Svenska mejeriernas riksförening u, p. a., som är en sammanslutning av olika fusionsbildningar och förbund av mejerier. Bestämmelser om grunderna och villkoren för statsbidrag till konsulentverksamheten ha meddelats i kungörelsen den 20 juni 1941 (nr 609). Statsbidragen till konsulenternas löner utgå med vissa fixerade belopp, som tillika utgöra befattningshavarnas minimiårslöner. Konsulenterna ha till uppgift att tillhandagå mejerierna med råd och upplysningar in. in. Specialkonsulent finnes såväl för produktberedning som för värme- och kraftteknik. Distriktskonsulent har att inom ett honom tilldelat distrikt verka for ändamålsenlig behandling av mjölk och mejeriprodukter. Konsulentverksamheten har tidigare varit anknuten till hushållningssällskapen, och

93 Kungi. Maj ds proposition nr 200.

konsulenterna hade då pensionsrätt i egenskap av befattningshavare hos hushållningssällskap. Den år 1936 i samband med omorganisationen av mejerikonsulentverksamheten gjorda överflyttningen av verksamheten till riksföreningen ansågs då ej böra föranleda någon inskränkning i befattningshavarnas möjligheter att vinna anslutning till SPA.

Ehuru utredningen väl beaktar, att en rationell drift av mejerihanteringen torde befrämjas av konsulentverksamheten till båtnad även för det allmänna, synes det enligt utredningens mening kunna ifrågasättas, huruvida icke verksamheten är av den art, att den utgör en angelägenhet främst för respektive mejeriorganisationer. Skäl tala för att statsbidraget snarast bör betraktas som ett mera temporärt stöd till viss verksamhet, som så småningom kan antagas bli övertagen av de närmaste intressenterna. Så länge statsbidrag till verksamheten utgår i form av bidrag till författningsenligt bestämda minimiårslöner och befattningshavarna sålunda avlönas av statsmedel, finner sig utredningen emellertid icke böra föreslå någon indragning av det statliga stödet till befattningshavarnas pensionering.

Yttrandena. Mot pensionsutredningens förslag om uteslutande av Svenska smörprovningarna från SPA-pensioneringen resas invändningar av lantbruksstyrelsen och länsstyrelsen i Malmöhus län samt av vissa personalorganisationer.

Lantbruksstyrelsen uttalar, att styrelsen icke kan ansluta sig till förslaget och tillägger: Provningarnas verksamhet grundar sig på av statsmakterna utfärdade föreskrifter.Den omständigheten att provningarna erhållit rätt uttaga avgifter av producenterna och att kostnaderna i huvudsak täckas av dessa avgifter utgör icke i och för sig ett bevis för att verksamheten främst skulle vara en producenternas angelägenhet. Det allmänna intresset av verksamheten är snarare mycket starkt, då huvudsyftet får anses vara att åstadkomma en effektiv kontroll över tillverkningen och handeln med mejeriprodukter m. m. Detta är även ett fall, då staten har påtagligt intresse av att få inflytande på befattningshavarnas pensionsålder, avgångsskyldighet o. d. Lantbruksstyrelsen anser sig därför böra yrka på att befattningshavare hos provningarna fortfarande skola få anslutas till anstalten.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anför bl. a. följande. Visserligen tillgodoser den av institutionen bedrivna verksamheten på sitt sätt ett producentintresse, men man bör icke glömma bort att det till långt övervägande grad är fråga om ett nationalekonomiskt och allmänt intresse. Även om kostnaderna för verksamheten till största delen bestridas med producentavgifter, bör det således vara angeläget, att institutionen bibehåller sin statliga karaktär. Ur anförda synpunkter finner länsstyrelsen riktigast, att smörprovningarnas tjänstemän alltfort anslutas till SPA.

Lantbruksstyrelsen ställer sig också avvisande till förslaget om avveckling av SPA-pensioneringen för W eib ull s hot in s v äx t f ö r ii d ling sanstalt. I anslutning till pensionsutredningens karakterisering av verksamheten vid anstalten som ett led i en i övrigt merkantilt inriktad verksamhet anför lantbruksstyrelsen.

Enligt lantbruksstyrelsens uppfattning är den vid anstalten bedrivna växlförädlingsverksamheten av så stor betydelse ur allmän synpunkt, att statligt stöd jämväl till befattningshavarnas pensionering kan anses fullt motiverat. Den statliga pensioneringen i jämförelse med pensionering genom enskild anstalt underlättar vidare i detta fall säkerligen rekryteringen av

94 Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

lämpliga, vetenskapligt utbildade krafter. Lantbruksstyrelsen förordar sålunda, att till ifrågavarande anstalt knutna befattningshavare fortfarande få pensioneras genom pensionsanstalten.

I en till Kungl. Maj :t inkommen, den 15 mars 1949 dagtecknad skrivelse anhålla W. Weibull AB och Weibullsholms växtförädlingsanstalt, att växtförädlingsanstaltens befattningshavare även i fortsättningen måtte få vinna anslutning till SPA.

I denna skrivelse, vilken åtföljes av tryckt exemplar av underdånig skrivelse av den 30 juli 1948 angående statsbidrag för budgetåret 1949/50 till Weibullsholms växtförädlingsanstalt, redogöres till en början huvudsakligen för den behandling av frågan om pensionsrätt för växtförädlingsanstaltens befattningshavare som ledde till 1937 års riksdagsbeslut om anstaltens anslutning till SPA samt för 1944 års pensionsutrednings ståndpunktstagande till frågan om fortsatt sådan anslutning. Härefter anföres följande.

Arbetet vid Weibullsholm har under den period anstaltens befattningshavare haft förmånen vara anslutna till statens pensionsanstalt kunnat bedrivas i full kontinuitet tack vare den trygghet, som för befattningshavarna — förädlings- och försöksledare — genom anslutningen skapats. För landet utomordentligt betydelsefulla resultat ha också under det senast förflutna decenniet uppnåtts; vi vilja i detta avseende endast hänvisa till de uttalanden, som under årens lopp gjorts i samband med frågan om beviljandet av statsanslag till förädlingsverksamheten.

Vi hävda bestämt, att kontinuiteten i förädlingsarbetet — för vilket det är nödvändigt knyta befattningshavarna till sina arbetsuppgifter så intimt som möjligt — även framgent måste vara av största betydelse för verksamhetens effektiva bedrivande, och att endast de bästa krafter kunna anställas för tillvaratagande av ett redan skapat förädlingsmaterial samt för att utveckla detta och uppnå praktiska resultat. Utan kontinuitet i arbetet och fullgod rekrytering äventyras arbetsresultaten och därmed statens intresse. I detta stycke anföra vi som stöd även lantbruksstyrelsens remissyttrande.

Det synes oss sålunda klart, att de skäl, som år 1937 anfördes till förmån för befattningshavarnas vid Weibullsholms växtförädlingsanstalt anslutning till SPA nu avsevärt vunnit i styrka. De invändningar, som nu framförts av 1944 års pensionsutredning mot anslutningen, synas ej vara grundade och böra ej föranleda ändring av ett sedan mer än 10 år bestående förhållande.

Efter en redogörelse för de villkor som nu äro gällande för statsbidragets åtnjutande anföres vidare.

I detta sammanhang må framhållas, att befattningshavarnas vid anstalten arbetsuppgifter sammanfalla med motsvarande befattningshavares vid Sveriges Utsädesförening och att beträffande planläggningen och genomförandet av växtförädlingsarbetet anstalten bildar en fristående institution samt att den förestås av särskild chef, som i samråd med förädlingsledarna årligen uppgör arbetsplan och budget för anstaltens verksamhet.

Det förtjänar även framhållas att anställning, befordran och entledigande av tjänstemän först sker efter föredragning inför styrelsen för lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök och i överensstämmelse med villkoren i särskilt av lantbruksstyrelsen den 12 november 1937 fastställt reglemente.

Även om, som åtskilliga gånger i andra sammanhang anförts, Weibullsholmsorganisationen är en annan än Svalövsorganisationen — för vilken förutsättningarna enligt 1944 års pensionsutrednings uppfattning äro uppfyll-

95 Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

da — synes den formella skillnaden lika litet nu behöva lägga hinder i vägen för en anslutning av befattningshavarna vid Weibullsholms växtföradlingsanstalt till statens pensionsanstalt, som den förhindrat ett fortsatt anslagsbeviljande från statsmakternas sida. Det må erinras om — vilket utredningen helt bortser från — att Sveriges Utsädesförening visserligen ar en formellt fristående institution men reellt samarbetar med ett aktiebolag, som med monopolrätt försäljer originalutsäden av de av föreningens verksamhet framställda sorterna och stammarna. Den omständigheten att statsbidraget utgår med ett procentuellt lägre belopp till Weibullsholm än Sveriges Utsädesförening torde — vid ett samtidigt betraktande av resp. anstalters prestationer — icke kunna anföras som ett bärande skäl mot en fortsatt anslutning av Weibullsholms befattningshavare till SPA.

Förädlingsarbetet är ett starkt specialiserat verksamhetsområde, som ej drager till "sig många utövare. Befattningshavarna ha också ofta svårt att komma över i annan anställning. Det föreliggande förslaget innebär därföi både en orättvisa gentemot tjänstemännen vid Weibullsholm — även om de nu anställda enligt utredningens förslag personligen skulle få bibehålla sin pensionsrätt — och kommer ett utbrytande av Weibullsholms växttorädlingsanstalt ur pensionsanstaltens verksamhetsområde att innebära såväl svårigheter vid rekryteringen av nya tjänstemän, som upphävd paritet med befattningshavarna vid Svalövsinstitutionen och ett hot mot den kontinuitet i arbetet, som är oundgängligen nödvändig i all förädlingsverksamhet och utan vilken statens intresse däri komme att äventyras.

I den till skrivelsen fogade bilagan framhålles bl. a. att bristen på skyddslagstiftning såväl i det egna landet som i utlandet bidrar att göra förädlingsverksamheten till ett riskfyllt företag.

Den föreslagna anslutningen till SPA-pensioneringen av befattningshavare hos Sveriges f j ad e r f äav el s f ö r e ni n g tillstyrkes av lantbruksstyrelsen. Statskontoret uttalar att befattningshavarna böra hänföras till den av statskontoret i anslutning till statskommissarien Björns reservation förordade icke-statsunderstödda SP A-pensioneringen.

Bland de hos hushållningssällskapen anställda befattningshavare, som omfattas av den föreslagna SPA-pensioneringen, ingå även fisker i tf a nstemän. Beträffande dessa uttalar fiskeristgrelsen, att styrelsen utgår från att de, sedan frågan om deras utbildning efter avslutande av pågående utredning i ämnet omprövats av statsmakterna, i likhet med övriga statsbidragsavlönade anställningshavare hos hushållningssällskapen skola hänfö-

ras under folkskolans pensionsreglementen.

Pensionsutredningen berör även vissa andra jordbruket närstående institutioner såsom Södra Sveriges fiskeriförening, Jordbrukarungdomens förbund, Föreningen för växtförädling av fruktträd och Institutet för konscrveringsforskning, beträffande vilka utredningen emellertid av olika skal ansett sig icke böra föreslå anslutning till SPA-pensioneringen.

Vad angår S ö d r a S v e r i g es f i s k er i för en in g, för vilken pensionsutredningen med hänsyn till viss oklarhet rörande föreningens framtida ställning icke ansåg sig böra föreslå anslutning till SPA, berores tragan om dvlik anslutning av statens pensionsanstalt och fiskenstyre sen. Statens pe sionsanstalt ifrågasätter i sitt yttrande, om icke — ined hansyn till bland annat den anknytning föreningens verksamhet har till hushallmngssalls . pens — övervägande skäl tala för en pensionering i SPA i samma omtatt-

96 Kunql. Maj:ts proposition nr 200.

ning som föreslagits för Sveriges utsädesförening och Sveriges fjäderfäavelsförening. Fiskeristyrelsen uttalar att, i den mån föreningen även framgent kommer att handha utbildningen av länsfiskeritjänstemännen, föreningens befattningshavare torde böra anslutas till SPA.

Beträffande jordbrukarungdomens förbund uttalar lantbruksstgrelsen, att frågan om förbundets framtida ställning är beroende av vissa utredningar och överväganden rörande ungdomsverksamheten samt att frågan om pensionsrätt i SPA för förbundets befattningshavare därför tillsvidare borde hållas öppen.

Vad angår föreningen för växtförädling av fruktträd understryker lantbruksstgrelsen, som anser fullgoda skäl föreligga för pensionsrätt i SPA för befattningshavare hos föreningen, att föreningens verksamhet på sitt område ur allmän synpunkt kan jämföras med Sveriges utsädesförenings och Weibullsholms växtförädlingsanstalts. Styrelsen anför vidare, att verksamheten numera nått sådan omfattning och sådan stadga i organisatoriskt hänseende, att ur dessa synpunkter hinder icke bär möta mot anslutning, samt att en statlig pensionering säkerligen skulle underlätta rekryteringen av lämpliga befattningshavare. Även lantbruksakademien yttrar sig i tillstyrkande riktning beträffande frågan om pensionsrätt för föreningens befattningshavare.

Beträffande institutet för konserveringsforskning anför lantbruksakademien att det, innan institutets organisation är klar, synes för tidigt att avgöra, huruvida institutet bör anslutas till SPA eller ej.

Lantbruksakademien berör i sitt yttrande även föreningen för växtförädling av skogsträd och förordar att befattningshavare vid föreningen beredas möjlighet att ansluta sig till SPA.

Hushållningssällskapens förbund föreslår, att samma möjlighet, som förutsatts skola föreligga för pensionering genom SPA av sådana befattningshavare som hushållningssällskapen äga utan bidrag av staten fritt och uteslutande efter eget bedömande anställa, skall stå öppen i fråga om befattningshavare hos förbundet, främst beträffande förbundets sekreterare, och anför i anslutning härtill följande.

Enligt vid förbundets bildande föregående år antagna stadgar har förbundet, till vilket samtliga hushållningssällskap i landet äro anslutna, till ändamål att vara organ för samarbete mellan hushållningssällskapen i syfte att tillvarataga deras gemensamma intressen och främja de uppgifter, som sällskapen ha sig anförtrodda. Som följd härav kommer förbundet att ombesörja utförandet av vissa arbetsuppgifter, vilka det eljest skulle åvila vart och ett sällskap att självt ombesörja. En dylik anordning måste självfallet innebära ett underlättande av de enskilda sällskapens verksamhet, varigenom ökade möjligheter beredas dem att främja jordbrukets utveckling inom respektive områden. De uppgifter, som komma att åvila förbundets sekreterare, måste med hänsyn härtill anses avse tjänsteåligganden av direkt betydelse för hushållningssällskapens verksamhet. Genom olika åtgärder har staten visat sig vilja befrämja sistnämnda verksamhet, och de förutsättningar, som enligt pensionsutredningens mening borde uppställas som villkor för anslutning av befattningshavare till pensionering i SPA, torde därför vara uppfyllda. Det torde i förevarande sammanhang jämväl böra erinras om det nära samband, som i ekonomiskt och organisatoriskt avseende råder mellan staten och hushållningssällskapen.

97 Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

I anslutning till genomgången av de olika verksamhetsgrenarna inom jordbruket med binäringar har pensionsutredningen även övervägt frågan om anslutning till SPA-pensioneringen av anställningshavare vid vissa statliga eller staten närstående bolag. Utredningens majoritet stannade emellertid för att icke föreslå öppnande av möjlighet till dylik anslutning. Statskommissarien Björn anför däremot i sin reservation bl. a. de statliga bolagen som exempel på sådana huvudmän beträffande vilka det syntes honom naturligt att de bereddes möjlighet att erhålla anslutning till den av honom förordade ieke-statsunderstödda SP A-pensioneringen. Frågan om de statliga bolagens inbegripande i en med en icke-statsunderstödd pensionering utvidgad SP A-pensionering beröres av statskontoret och riksräkenskapsverket, vilka myndigheter båda biträda reservantens förslag om en dylik utvidgning. Under det att därvid statskontoret uttalar sig i riktning för de statliga bolagens tillträde till pensioneringen, anser riksräkenskapsverket övervägande skäl tala för att bolagen lämnas utanför SPA:s pensioneringsverksamhet.

6. Kyrkoväsendet.

1944 års pensionsutredning. Inom kyrkoväsendet avser SP A-pensioneringen f. n. allenast rätt till familjepension för vissa prästerliga befattningshavare. Pensionsutredningen föreslår, att de befattningshavare, som angivas i följande sammanställning, skola kunna erhålla pensionsrätt i SPA.

1. Vid Svenska kyrkans diakonistyrelse: förste sekreterare (direktor), annan sekreterare samt föreståndare för lekmannaskolan i Sigtuna.

2. Vid Svenska kyrkans missionsstyrelse: svenska kyrkans missionsdirektor, sekreterare, samt missionär.

3. Vid Svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse: sjömanspräst samt sekreterare.

4. Vid diakonissanstalterna vid Ersta, i Härnösand och i Göteborg, diakonissanstalten Samariterhemmet i Uppsala, Svenska diakonsällskapets anstalt å Sköndal samt Stockholms stadsmission: föreståndare för eller biträdande pastor vid diakon- eller diakonissanstalt samt föreståndare för Stockholms stadsmission.

Pensionsutredningens förslag innebär, dels en omläggning av pensioneringen till att avse rätt till såväl tjänste- som familjepension, dels borttagande av det i fråga om vissa befattningar i nu gällande reglemente för pensionsrätt stadgade villkoret, att vederbörande befattningshavare skall vara präst, dels utvidgning av pensioneringen till att kunna avse även missionärer, dels ock viss inskränkning av pensioneringen genom att från densamma skulle avskiljas predikanterna vid Blasieholmskyrkan i Stockholm och S:t Johanneskyrkan i Göteborg samt domkyrkosysslomän och s. k. brukspräster.

Beträffande SPA-pensioneringens avgränsning och pensionsrättens omfattning i vad avser de kyrkliga styrelserna anför utredningen följande.

7 Bihang till riksdagens protokoll 1WJ. 1 samt. Nr 200.

98 Kiingl. Maj.ts proposition nr 200.

Diakoni-, missions- och sjömansvårdsstyrelserna utgöra officiella institutioner av sådant slag, att förutsättningar för anslutning av deras befattningshavare till SPA i princip synas föreligga. I betraktande av den relativt fria ställning i ekonomiskt och organisatoriskt hänseende, som styrelserna intaga i förhållande till staten, synes anslutningen till SPA dock endast böra omfatta sådana befattningshavare vid styrelserna, som ha centrala och allmänna uppgifter och särskild för dessa uppgifter avpassad kompetens. Något villkor att vederbörande befattningshavare skall vara prästman (i likhet med vad som nu gäller för anslutning till SPA i familj epensionshänseende av befattningshavare inom missionen och diakonien') synes däremot icke böra uppställas. Det må för övrigt anmärkas, att det i många fall berott på tillfälligheter, om befattningar vid styrelserna kommit att innehas av präster eller av lekmän. Endast'för ett fåtal befattningar har nämligen teologisk utbildning och prästvigning uttryckligen angivits som anställningsvillkor.

De befattningar vid diakoni-, missions- och sjömansvårdsstyrelserna, som enligt utredningens mening böra få anslutas till pensioneringen i SPA, äro direktors- och sekreterarbefattningarna vid styrelserna samt dessutom föreståndarbefattningen vid diakonistyrelsens lekmannaskola i Sigtuna, befattningar som sjömanspräst hos sjömansvårdsstyrelsen och som missionär hos missionsstyrelsen. Av dessa befattningar kunna f. n. (i de fall de innehas av prästman) samtliga utom missionärsbefattningarna i familjepensionshänseende anslutas till SPA. Att missionärsbefattningarna, även i de fall de innehas av präster, hittills helt lämnats utanför pensioneringen i SPA, synes främst ha berott på att deras anslutning till pensioneringen befarats medföra administrativa olägenheter i olika hänseenden, exempelvis i fråga om uppbörd av pensionsavgifter och utredande av pensionsfall. Dessa olägenheter torde dock bli mindre framträdande med det pensionssystem som utredningen i det följande föreslår, och utredningen har icke ansett, att med hänsyn till desamma hinder bör möta mot befattningshavarnas anslutning till SPA.

I likhet med vad som är fallet beträffande de till SPA anslutna befattningshavarna i allmänhet synas även befattningshavarna vid här avsedda kyrkliga styrelser böra erhålla både tjänste- och' familjepensionsrätt i SPA. Vad beträffar de befattningshavare som äro präster bör härvid beaktas de möjligheter dessa ha att komma i åtnjutande av emeritilön. Vissa befattningshavare i ledande ställning vid diakoni-, missions- och sjömansvårdsstyrelserna och inom missionen och diakonien i övrigt kunna i denna sin egenskap tilldelas emeritilön enligt därom gällande särskilda bestämmelser. Andra prästerliga befattningshavare, om vilka här är fråga, kunna erhålla emeritilön soin extra ordinarie prästmän, därest de ha tillräckligt antal prästerliga tjänstår. Det kunde därför förefalla, som om något behov av tjänstepensionsrätt icke skulle föreligga för de prästerliga befattningshavarnas del. Prästerskapets avlönings- och pensionsförhållanden äro emellertid nu föremål för utredning av 1946 års prästlönekommitté och det är att förvänta, att denna kommitté kommer att för församlingsprästernas och andra med dessa jämförliga prästers del framlägga förslag om reglering av löne- och pensionsförhållandena i anslutning till det statliga löne- och pensionssystemet. I samband med genomförande av ett sådant förslag torde emeritilöneinstitutet komma att upphävas. Under sadana förhållanden har pensionsutredningen ansett, att jämväl för de prästerliga befattningshavare, som äro anställda vid ifrågavarande kyrkliga styrelser, anslutning till SPA bör genomföras även i tjänstepensionshänseende. Utredningen förutsätter, att det iakttages, att emeritilön icke beviljas i fall då tjänstepension kommer att utgå.

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

99 Vad beträffar diakonissanstalterna vid Ersta, i Härnösand och i Göteborg, samariterhemmet i Uppsala, Svenska diakonsällskapets anstalt i Sköndal samt Stockholms stadsmission anför utredningen följande.

Dessa institutioner tillmätas central betydelse för svenskt kyrkoliv. De bedriva sin verksamhet enligt stadgar, som fastställts av Kungl. Maj :t, och deras föreståndare kunna få emeritilön enligt bestämmelserna om emeritilöner för vissa prästmän i ledande ställning i missionens och diakoniens tjänst. Av liknande skäl som anförts i fråga om pensionsförhållandena för präster anställda vid diakoni-, missions- och sjömansvårdsstyrelserna synas därför föreståndarna vid anstalterna inom diakonien (till vilka räknas även samariterhemmet i Uppsala) och Stockholms stadsmission böra erhålla rätt ej blott till familjepension utan även till tjänstepension genom anslutning till SPA. Även biträdande pastor vid anstalt tillhörande diakonien föreslås komma i åtnjutande av sådan rätt.

Vad slutligen angår avskiljandet från SPA-pensioneringen av vissa verksamhetsgrenar anför utredningen följande.

Enligt SPA:s nuvarande reglemente kan predikant vid Blasieholmskyrkan i Stockholm och S:t Johanneskyrkan i Göteborg erhålla familjepensionsrätt i SPA. Denna möjlighet är numera icke utnyttjad. Det synes utredningen, som om nämnda kyrkor, vilka ha karaktär av stiftelsekyrkor, icke intaga samma ställning inom svenskt kyrkoliv som t. ex. diakonianstalterna. Predikanterna vid kyrkorna ha ej heller i denna egenskap beviljats möjlighet att erhålla emeritilön. Det må för övrigt nämnas, att Blasieholmskyrkan, som under senare tid i viss mån synes ha ändrat karaktär, för närvarande endast har deltidsanställd predikant. Utredningen har med hänsyn till anförda omständigheter ansett, att predikanterna vid nämnda stiftelsekyrkor icke böra erhålla pensionsrätt i SPA. Utredningen vill dock framhålla, att någon tvekan möjligen kan råda i fråga om S:t Johanneskyrkan i Göteborg med hänsyn till att kyrkan i viss mån är anknuten till sjömansvården i staden.

Pensionsrätt i SPA för s. k. brukspräster synes icke böra medgivas. Några sådana präster torde för övrigt numera knappast längre finnas.

Nuvarande möjlighet för domkyrkosysslomän att erhålla familjepensionsrätt i SPA synes endast övergångsvis böra finnas kvar, varvid nu gällande bestämmelser därom böra tillämpas. Det är nämligen sannolikt, att de nuvarande domkyrkosysslomannabefattningarna komma att indragas eller förändra karaktär i samband med genomförande av en planerad omorganisation av domkyrkornas styrelser. Utredningen om sådan omorganisation pågår genom domkyrkosakkunniga av år 1946.

Yttrandena. Pensionsutredningens förslag, i vad avser omläggning av SPApensioneringen inom kyrkoväsendet till att omfatta både t j ä n s t e p ensi o n s r ä t t och familjepensionsrätt, förordas i samtliga remissyttranden, där denna fråga berörts. Diakoniens Centrala Råd uttalar emellertid i sin under socialvården här förut omförmälda skrift beträffande föreståndarna vid diakonianstalterna att, så länge föreståndarna äga rätt till emeritilön ur kyrkofonden, anledning lärer saknas att anlita SPA för deras pensionering.

Domkapitlet i Härnösand erinrar om 1948 års kyrkomötes beslut att föreslå Kungl. Maj :t alt f ö r e s t å n d a r n a v i d d i a k o nianstaltcrn a

100 Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

skola behålla sin lön ur kyrkofonden. Domkapitlet uttalar i anslutning härtill, att det, om nämnda förslag bifalles, synes domkapitlet riktigast, att ifrågavarande befattningshavare utbrytas ur SPA-pensioneringen och få sin pensionsfråga ordnad på samma sätt som andra präster.

Beträffande förslag om anslutning till SPA-pensioneringen av de hos Svenska kyrkans missionsstyrelse anställda missionärerna uttalar statskontoret, att dessa befattningshavare enligt statskontorets mening böra hänföras till den av ämbetsverket i anslutning till statskommissarien Björns reservation förordade icke-statsunderstödda pensioneringen.

I remissyttranden av domkapitlet i Härnösand samt diakoni-, missionsoch sjömansvårdsstyrelserna hemställes eller uttalas önskemål om utvidgning av SPA-pensioneringen till ytterligare personalgrupper vid de av utredningsförslaget omfattade institutionerna.

Domkapitlet i Härnösand påpekar önskvärdheten av att vissa i c k eprästerliga befattningshavare vid diakonianstalterna erhålla samma möjlighet till pension i SPA som av utredningen föreslagits för liknande befattningshavare vid diakoni-, missions- och sjömansvårdsstyrelserna. Domkapitlet avser härmed vid diakonianstalterna heltidsanställda tjänstinnehavare med huvudsaklig uppgift inom undervisningen och den centrala ledningen av verksamheten eller i tjänst såsom resesekreterare.

Diakoni-, missions- och sjömansvårdsstyrelserna påyrka eller hävda att pensioneringen bör omfatta styrelsernas hela expeditions personal. Styrelserna uttala härvidlag sin anslutning till de av Björn och Dahlgren avgivna särskilda yttrandena eller ge uttryck åt liknande synpunkter som de däri anförda. Vad särskilt diakonistyrelsen angår omfattar yrkandet även vissa befattningar (husmoder, kontorist, vaktmästare) vid lekmannaskolan i Sigtuna.

I remissyttrandena beröres vidare fråga om pensionsrätt i SPA för predikanten vid S:t Johanneskyrkan i Göteborg, en fabrikspredikant i Rydboholm, prästerliga befattningshavare vid Israelsmissionen samt kyrkoherdarna i tyska församlingarna i Stockholm och Göteborg samt finska församlingen i Stockholm.

Beträffande predikanten vid S : t Johanneskyrkan i Göteborg hemställer domkapitlet i Göteborg att denne på grund av att kyrkan i viss mån är ansluten till sjömansvården i staden erhåller pensionsrätt i SPA.

Domkapitlet i Göteborg anser även önskvärt, att möjlighet att vinna anslutning till SPA kunde beredas en i Bydboholm, Fritsla pastorat, anställd fabrikspredikant, som avlönas av Rydboholms aktiebolag.

När möjlighet till erhållande av familjepensionsrätt i SPA bereddes för vissa prästerliga befattningshavare hade sådan möjlighet ifrågasatts även skola medgivas befattningshavare i den av Svenska israelsmissionen bedrivna verksamheten. Enär denna verksamhet icke reglerats i något av Kungl. Maj :t utfärdat reglemente och ej heller är underställd tillsyn av svensk kyrklig statsmyndighet, ansågs emellertid delaktighet i SPA ej för det dåvarande böra ifrågakomma för befattningshavarna. Pensionsutredningen har med beaktande av en till utredningen inkommen framställning från Styrelsen för Israelsmissionen upptagit frågan om utvidgning av SPApensioneringen till att omfatta även befattningshavare hos Israelsmissionen

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

men ansett sig icke böra förorda någon dylik utvidgning, då de tidigare anförda skälen mot anslutning till SPA alltjämt syntes föreligga. Israelsmissionens styrelse meddelar i sitt yttrande, att styrelsen för undanröjande av förenämnda formella hinder för en anslutning till SPA beslutat vidtaga följande åtgärder, nämligen dels att hos Stockholms domkapitel hemställa om viss tillsyn, dels ock att hos Kungl. Maj :t ansöka om stadfästelse av Israelsmissionens stadgar. I anslutning härtill hemställer styrelsen att, under förutsättning att dessa ansökningar bifallas, familjepensionsrätt i SPA måtte beredas de prästerliga befattningshavarna hos Svenska Israelsmissionen. Anslutningen till SPA av Israelsmissionens präster tillstyrkes under angiven förutsättning av Uppsala domkapitel, domkapitlen i Göteborg och Härnösand samt Stockholms domkapitel.

Vad slutligen kyrkoherdarna i tyska församlingen i Göte b o r g samt tyska och finska församlingarna i Stockholm angår erinrar Stockholms domkapitel om att 1946 års kyrkomöte i skrivelse nr 22 hemställt, att Kungl. Maj :t ville vidtaga åtgärder för ordnande av familjepensionering för dem. Vederbörande motionärer hade i första hand önskat att detta spörsmål löstes genom anslutning till familjepensionsreglementet för prästerskapet, men frågan syntes också kunna lösas genom anslutning till SPA.

7. Sjömanshusen.

Pensionsutredningens förslag i fråga om SPA-pensioneringens avgränsning inom området för sjömanshusens verksamhet innebär, att befattningshavare på området för framtiden böra få anslutas till SPA i samma omfattning som hittills.

Utredningens förslag i denna del har ej föranlett någon erinran i remissyttrandena.

8. De kungl. teatrarna.

1944 års pensionsutredning. Pensionsrätt enligt reglementet för SPA tillkommer följande befattningshavare vid de kungl. teatrarna, nämligen dels musikutövande befattningshavare vid hovkapellet, dels ock teaterchef, regissör, chef för dekorationsateljé, solist, skådespelare, tjänsteman, kormästare, korist, balettmästare och balettmedlem samt befattningshavare tillhörande den tekniska personalen.

Efter en redogörelse för hurusom dessa befattningshavargrupper vunnit anslutning till pensioneringen genom beslut av 1938 års respektive 1943 års riksdag, uttalar pensionsutredningen om pensioneringens omfattning på området för de kungl. teatrarnas verksamhet, att utredningen icke anser sig ha anledning att ifrågasätta någon inskränkning av den förhållandevis nyligen beslutade anslutningen av här ifrågavarande personal till pensioneringen i SPA.

Yttrandena. I remissyttrandena göras inga erinringar mot utredningens uttalanden. Statskontoret ger emellertid uttryck åt uppfattningen att teaterpersonalen egentligen borde anslutas till den av ämbetsverket förordade icke-statsunderstödda SPA-pensioneringen men förklarar likväl att ämbetsverket — med hänsyn till att staten vid ordnandet av denna personals pensionering även övertagit de fonder, som uppsamlats inom de för detta ända-

102 Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

mål tidigare verksamma pensionsinrättningarna — icke ville motsätta sig utredningens förslag i denna punkt.

I likhet med de kungl. teatrarna stödjas vissa teatrar i andra st äd er än Stockholm genom regelbundna bidrag av lotterimedel. Pensionsntrcdningen har, närmast med anledning av en till utredningen enligt Kungl. Maj:ts beslut den 23 maj 1947 överlämnad framställning av Aktiebolaget Göteborgs lyriska teater om anslag av statsmedel för ordnande av pensionering för teaterns personal — övervägt fråga om SPA-pensioneringcns utvidgning till dessa teatrar. Utredningen anför härom i huvudsak följande.

Enligt utredningens mening synes anslutningen av de kungl. teatrarnas personal till SPA ej behöva föranleda att även andra med lotterimedel understödda teatrar skola anslutas till SPA. De kungl. teatrarna torde nämligen kunna sägas intaga en officiell ställning på ett annat sätt än de övriga teatrarna. Den omständigheten att ganska betydande bidrag av lotterimedel utgå — under år 1947 beviljades Göteborgs lyriska teater 412 700 kronor, Göteborgs stadsteater 308 000 kronor, Malmö stadsteater 397 000 kronor och Hälsingborgs stadsteater 82 000 kronor — till teatrarna i de större städerna kan måhända sägas innebära, att det allmänna påtagit sig en del av det ekonomiska ansvaret för verksamheten, varför vissa skäl skulle kunna tala för statlig medverkan även i fråga om pensioneringen. För sådan medverkan skulle möjligen även kunna tala den omständigheten, att viss cirkulation mellan de kungl. teatrarna och andra större teatrar av befattningshavarna torde förekomma, varför en enhetligt ordnad pensionering av teaterpersonal i och för sig skulle kunna medföra vissa fördelar.

Med utgångspunkt från de allmänna förutsättningar som utredningen i det föregående angivit i fråga om anslutning till SPA synas emellertid dessa skäl knappast fullt tillräckliga för anslutning i ifrågavarande fall. Utredningen anser därför, att en anslutning till SPA ej bör ske beträffande andra teatrar än de kungl. teatrarna.

Teaterrådet uttalar, att teaterrådet icke för sin del kan dela pensionsutredningens uppfattning, och anför i anslutning härtill i huvudsak följande.

Beträffande de statsunderstödda teatrar, som utredningen uteslutit (Göteborgs stadsteater, Göteborgs lyriska teater, Malmö stadsteater, Hälsingborgs stadsteater och stadsteatern Norrköping-Linköping), torde man med fog kunna göra gällande, att staten genom de betydande bidrag av statsmedel ur lotterimedelsfonden, som ställas till dessa företags förfogande och av vilka de äro väsentligen beroende för sin verksamhet, visar sitt intresse för verksamhetens upprätthållande. Härav synes det teaterrådet även böra följa, att staten lämnar sin medverkan till pensionsfrågans ordnande vid nämnda företag. Den mera officiella ställning de kungl. teatrarna enligt utredningens mening intaga i förhållande till de övriga statsunderstödda scenerna torde — såvitt teaterrådet kan finna — inskränka sig till, att Kungl. Maj :t utser teatercheferna och vissa ledamöter av teaterstyrelserna samt vid vardera av de två kungl. scenerna en revisor. Verksamheten vid Göteborgs stadsteater och Göteborgs lyriska teater bedrives i likhet med vid de kungl. teatrarna i aktiebolagets form, medan de tre övriga statsunderstödda teatrarna i landsorten äro ekonomiska föreningar. Endast en av nyssnämnda teatrar, nämligen Göteborgs stadsteater, har pensionsfrågan i någon, om än otillfredsställande mån ordnad genom anslutning till SPP. Denna teater erhöll på sin tid ökat statsbidrag till verksamheten för möjliggörande

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

av denna anslutning. Pensionsbeloppen äro emellertid mycket små och teatern bär icke finansiella resurser att förbättra detta läge.

Teaterrådet hyser den bestämda uppfattningen att pensionsfrågan för alla de statsunderstödda teatrarnas personal måste i en eller annan form bringas till sin lösning och att statens medverkan härtill icke allenast är motiverad av den betydelse statens bidrag har för verksamhetens upprätthållande utan utgör den enda möjligheten härför, vare sig pensionsfrågan löses genom statens försorg eller ej. Det torde nämligen vara uteslutet att genom höjning av biljettpriserna eller på annat sätt fullt täcka den del av pensioneringskostnaden som de anställda själva ej ha att bära. Huruvida pensioneringen bör ordnas genom anslutning till SPA, till SPP eller på annat sätt med bidrag av anslag ur lotterimedelsfonden torde emellertid böra bedömas ur synpunkten av vilken pensioneringsform, som ställer sig för staten ekonomiskt förmånligast. Enligt teaterrådets mening synes det nödvändigt att en närmare utredning härom kommer till stånd, varvid frågan om en enhetlig pensionering av ifrågavarande teatrars personal samtidigt bör upptagas till prövning. En enhetlig pensionering måste nämligen medföra vissa betydande fördelar med hänsyn till de svårigheter, som i vissa fall visat sig föreligga att binda goda teaterkrafter vid landsortsscenerna.

På grund av det anförda hemställer teaterrådet, att en särskild utredning rörande omförmälda pensionsfrågor kommer till stånd.

T utlåtande, åberopat av stadsfullmäktige i Göteborg, uttalar stadskollegiet önskemål, att befattningshavare vid Göteborgs lyriska teater och Göteborgs stadsteater — f. ö. även vid Göteborgs orkesterförening — erhålla anslutning till SPA-pensioneringen.

9. Vissa andra verksamhetsområden.

Pensionsutredningen har beträffande rättsväsendets v er k s a mh\etsgrenar uttalat, att det i och för sig skulle kunna ifrågasättas att låta SPA-pensioneringen omfatta domstolsväsendet i städer med egen jurisdiktion och den statsunderstödda rättshjälpsverksamheten. Utredningen har emellertid icke ansett sig böra framlägga förslag om någon av dessa verksamhetsgrenars anslutning till SPA-pensioneringen.

Vad angår domstolsväsendet erinrar utredningen, att något statligt bidrag till kostnaderna för städernas eget domstolsväsende ej utgår, och anför i anslutning härtill, att anledning för staten att lämna sin medverkan till befattningshavarnas pensionering vid sådant förhållande knappast synes föreligga, särskilt som de städer, varom det här är fråga, torde ha möjligheter att själva ordna pensionsfrågan tillfredsställande.

Beträffande rättshjälpsverksamheten erinrar pensionsutredningen, att förslag till allmän utbyggnad av rättslijälpsanstaltsorganisationen framlagts i ett år 1940 avgivet betänkande rörande offentliga rättshjälpsanstalter (SOU 1940: 11) men att frågan om denna utbyggnad ännu icke upptagits till slutlig prövning. För egen del anför utredningen, att några åtgärder för statlig medverkan till pensioneringen av befattningshavare inom rättshjälpsverksamheten ej synas böra vidtagas, innan slutlig ställning tagits till frågan om verksamhetens framtida organisation.

I yttranden av stadsfullmäktige i Stockholm, Göteborg och Norrköping hemställes, att möjlighet till anslutning till SPA-pensioneringen beredes för befattningshavare vid städernas rättsväsende, eller göras uttalanden i sam-

104 Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

ma riktning. Härvid anföras motsvarande eller liknande synpunkter som de i fråga om polispersonalen anförda.

Frågan om stadsdomstolarnas anslutning till SPA-pensioneringen beröres även av länsstyrelsen i Kalmar län, som därvid bl. a. anför:

Mot bakgrunden av pensionsutredningens uppfattning, att kommunala befattningshavare inom staten närstående områden böra pensioneras genom SPA, trots att statsbidrag icke utgår till verksamheten, framstår det slut, vartill utredningen kommit i fråga om den kommunala tjänstemannakår, till vilken befattningshavarna vid stadsdomstolarna höra, såsom i viss mån oegentligt. Då å andra sidan, såsom i detta sammanhang framhållits, det närmast ansetts såsom ett privilegium för städerna att själva svara för den rättsvårdande verksamheten inom respektive områden och då goda möjligheter lära föreligga för städerna att ordna pensioneringsfrågan på fullt tillfredsställande sätt, biträder länsstyrelsen helt pensionsutredningens förslag på denna punkt.

Uppsala, Hallands och Älvsborgs läns landstings förvaltningsutskott uttala sig för anslutning till SPA av vissa befattningshavare vid länens rättshjälpsanstalter.

Pensionsutredningen upptager vidare till granskning även inom andra än de förut behandlade områdena förekommande, av vissa enskilda institutioner frivilligt bedriven ideell verksamhet av allmännyttig karaktär. Däribland märkas Skytteförbundens överstyrelse, centralförbundet för befälsutbildning, Svenska pistol- och sportsky tt e f ö r bil n d e n, sjövärnskåren, riksförbundet Sveriges lotta k å r e r, Svenska röda korset och Svenska blå stjärnan samt Sveriges riksidrottsförbund. Utredningen har emellertid icke ansett sig kunna tillstyrka anslutning till SPA-pensioneringen för något av berörda organ. Vad särskilt angår de två förstnämnda organen och riksidrottsförbundet anför pensionsutredningen därvid och i anslutning till redogörelser (betänkandet sid. 153—156) för organisationernas verksamhet och statsbidragsförhållanden in. m. — till vilka redogörelser här torde få hänvisas — huvudsakligen följande.

Skytteförbundens överstyrelse. Det frivilliga skytteväsendet betraktas som ett viktigt led i landets försvarsorganisation. Skytteförbundens överstyrelse synes med avseende å denna verksamhet intaga en ställning, som i viss mån påminner om ett statligt organ. Skytteverksamhetens helt frivilliga inriktning torde dock förläna verksamheten en annan karaktär än den som vanligen kännetecknar verksamhetsgrenar, som fått befattningshavare anslutna till SPA. På grund härav och då om pensionsrätt i SPA skulle tillerkännas befattningshavare inom skytterörelsens administration detta skulle enligt utredningens mening kunna medföra ej önskvärda konsekvenser för avgränsningen av SPAs verksamhet på andra områden, anser sig utredningen ej böra föreslå pensionsrätt i SPA för befattningshavare hos skytteförbundens överstyrelse.

Centralförbundet för befälsutbildning. Om pensionsrätt i SPA skulle beviljas för befattningshavare tillhörande skytteförbundens överstyrelse, skulle skäl även tala för att samma förmån medgåves befattningshavare hos centralförbundet för befälsutbildning. De som härvid skulle komma i fråga —

105 Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

vissa av förbundets befattningshavare utgöras av pensionerade officerare — tillhöra sekreterar- och expeditionspersonalen, som enligt uppgift för narvarande är ansluten till Svenska personal-pensionskassan.

Riksidrottsförbundet. Det har inom utredningen övervägts, huruvida pensionsrätt i SPA skulle kunna beviljas befattningshavare hos riksidrottsförbundet utan avsteg från de allmänna principer som utredningen uppställt för sådan pensionsrätt. Det har närmast varit de omständigheterna, att riksidrottsförbundets administration helt bekostas av allmänna medel, förbundets befattning med fördelning av sådana medel ur fonden för idrottens befrämjande samt visst statligt medintlytande på förbundets ledning, som ansetts utgöra motiv för anslutning av törbundets befattningshavare till SPA. Det är otvivelaktigt ett statsintresse, att en sund utveckling av idrottsrörelsen främjas. Detta möjliggöres bl. a. genom de bidrag som lämnas av tipsmedel till verksamheten och genom den statliga kontroll som i anslutning därtill sker. Det synes dock tveksamt, om tillräckliga skäl föreligga för anslutning av riksidrottsförbundets befattningshavare till SPA. Riksförbundets ställning till det allmänna påminner i viss mån om centralförbundets för nykterhetsundervisning och skytteförbundens överstyrelse. Om möjligheter till pensionsrätt för befattningshavare hos riksidrottsförbundet öppnas, torde detta icke kunna ske utan prejudicerande verkningar i fråga om pensionsrätten på andra områden. Pensionsutredningen anser sig darfor icke kunna tillstyrka pensionsrätt i SPA för befattningshavare hos riksidrottsförbundet.

Av förenämnda organ nämnas i det av statskommissarien Björn avgivna särskilda yttrandet skytteförbundens överstyrelse och riksidrottsförbundet som exempel på sådana organisationer, vilkas befattningshavare han i motsats till utredningsmajoriteten ansett icke böra uteslutas från möjlighet till delaktighet i pensioneringen. I yttrandet anför han därvidlag:

Då dessa organisationer äro underställda viss statlig kontroll samt årligen tillförsäkras betydande statsanslag, avsedda att täcka bl. a. kostnaderna för avlönande av viss förvaltningspersonal, har enligt mitt törnrenande den verksamhet varom här i de skilda fallen är fråga blivit klart dokumenterad såsom en »på staten ankommande angelägenhet». Därmed är även ovannämnda av pensionsutredningen förordade villkor för en anslutning till den statsunderstödda pensioneringen uppfyllt beträffande sådan personal, som inom verksamheten avlönas av statsmedel.

Frågan om pensioneringen i SPA av befattningshavare vid sistnämnda organisationer beröres i tillstyrkande riktning i remissyttranden av stntens pensionsanstnlt, försvarets civilförvaltning och Sveriges riksidrotts]örbund.

Försvarets civilförvaltning ansluter sig i sitt yttrande till pensionsutredningens uppfattning i vad gäller pistol- och sportskytteförbunden, sjövärnskåren, riksförbundet Sveriges lottakårer, Svenska röda korset samt Svenska blå stjärnan. Beträffande skytteförbundens överstyrelse och centralförbundet för befälsutbildning uttalar civilförvaltningen, att del däremot icke syntes motiverat att utesluta personalen vid dessa organisationer från möjligheten att erhålla pension genom SPA. Skytteförbundets överstyrelse och centralförbundet för befälsutbildning, icke minst det sistnämnda, fyllde såsom utredningen också påpekat — med bidrag av statsmedel och i samförstånd med försvarets myndigheter betydelsefulla uppgifter för den militära utbildningsverksamheten och måste betraktas såsom vikliga led i landets försvarsorganisation. I betraktande såväl härav som de allmänna rikt-

106 Kungi. Maj:ts proposition nr 200.

linjer, vilka utredningen uppdragit för avgränsning av den utav statens pensionsanstalt bedrivna pensioneringsverksamheten, ifrågasätter civilförvaltningen om icke den till nämnda överstyrelse och centralförbund fast knutna personalen borde kunna pensioneras genom pensionsanstalten. Den omständigheten att — såsom utredningen framhållit beträffande skytteförbundens överstyrelse — den av ifrågavarande båda organ bedrivna verksamheten har en helt frivillig inriktning, förefaller ämbetsverket knappast kunna motivera att personalen ställes utanför möjligheten till dylik pensionering Slutligen uttalar civilförvaltningen, att det måhända — i avvaktan på resultatet av inom försvarsdepartementet pågående översyn av det frivilliga försvarsarbetet — bör tillsvidare anstå med slutligt ställningstagande till den förliggande pensioneringsfrågan.

Riksidrottsförbnndet erinrar i sitt yttrande bl. a. hurusom förbundet i en tdl Kungl. Maj :t ingiven, av pensionsutredningen behandlad framställning framhöll, att avlöningsförmånerna till förbundets personal blivit fastställda att utgå enligt i stort sett samma grunder som till statens befattningshavare, å vilka statens allmänna avlöningsreglemente ägde tillämpning samt att i enlighet härmed samtliga kostnadei' för befattningshavarnas tjänste- och familjepensioner bestridas av förbundet. I fortsättningen framhålles bl. a. att förbundet därigenom att det icke har några egna inkomster intar en alldeles utpräglad särställning i förhållande till övriga organisationer och sammanslutningar på idrottens och friluftslivets områden, samt att någon motsvarighet till riksidrottsförbundet icke finnes inom dessa områden. Förbundet erinrar också om den fortlöpande kontroll som genom ett av Kungl. Maj :t förordnat ombud från statsmakternas sida utövas över förbundets verksamhet, särskilt i vad gäller frågor av ekonomisk innebörd. Förbundet uttalar vidare, att förbundet i betraktande av dessa förhållanden anser, att pensionsutredningen bort föreslå pensionsrätt i SPA för förbundets 'fast anställda befattningshavare, för vilkas pensionering staten nämligen i själva verket redan åtagit sig samtliga kostnader. Slutligen anför riksidrottsförbundet, att pensionsfrågan för förbundets befattningshavare, om de icke anses böra ei halla pensionsrätt i SPA pa enahanda villkor som övriga befattningshavare inom staten närstående verksamhet, ändock i någon form bor ordnas genom statlig myndighets försorg. Såsom en härvid lämplig anordning anger förbundet beviljande av anslutning till den inom utredningen reservationsvis förordade icke-statsunderstödda SPA-pensioneringen.

Departementschefen.

Undervisningsväsendet. De av pensionsutredningen föreslagna ändringarna i fråga om SPA-pensioneringens omfattning inom undervisningsväsendet ha icke givit mig anledning till erinran. Vid förslagets definitiva utformande bör emellertid beaktas att lärare vid fristående arbetshem böra ha möjlighet att erhålla anslutning till pensioneringen i samma utsträckning som hittills. Det bör vid utformandet vidare iakttagas att övningslärare vid fortsättningsskolor avses skola inbegripas i den provisoriska pensionsreglering, varom jag i det följande kommer att framlägga förslag, och att de sålunda böra utbrytas ur nu förevarande förslag. Beträffande sådana övningslärare vid sinnesslöskolor, som ej äro underkastade statens allmänna avlöningsreglemente, erfordras däremot icke något dylikt

107 Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

utbrytande, enär de icke omfattas av nämnda pensionsreglering och enligt mitt förmenande tillräcklig anledning icke finnes att bibehålla dessa lärare vid pensionsrätt enligt det hittills gällande reglementet för SPA.

Enligt vad Gävle stads lönenämnd anfört beträffande de organisatoriska förhållandena vid borgarskolan i Gävle förekommer att en del lärare med full tjänstgöring vid nämnda läroanstalt regelmässigt ha tjänstgöringen fördelad på flera av skolans tre olika avdelningar. Endast två av dessa avdelningar (handelsgymnasiet och ettåriga handelskursen) omfattas av pensionsutredningens förslag under det att den tredje avdelningen (mellanskolan) omfattas av det förslag till provisorisk pensionsreglering, som jag i det följande framlägger. Enligt min mening bör befattning varom här är fråga kunna förenas med pensionsrätt oberoende av huru tjänstgöringen är fördelad. För att detta skall kunna ske synes mig ändamålsenligast att reglementsförslaget i denna del så utformas att det kan tillämpas å varje lärare vid borgarskolan som icke omfattas av förslaget till provisorisk pensionsreglering.

Vad angår de i en del remissyttranden förordade utvidgningarna av SPApensioneringen till vissa ytterligare befattningshavare såsom vaktmästare och husmödrar m. fl. vid vissa av de av utredningsförslaget omfattade läroanstalterna anser jag att dessa frågor böra övervägas i samband med den fortsatta utredningen rörande SPA:s framtida verksamhet.

Vad beträffar remissinstansernas förslag till utvidgning av SPA-pensioneringen till vissa andra institutioner inom undervisningsväsendet eller detta närgränsande verksamhetsgrenar är jag nu endast beredd att taga ställning till frågan om anslutning till SPA-pensioneringen av lärare vid svenska skolor i utlandet och folkliga musikskolan i Arvika.

Betydelsen för de svenska utlandsförsamlingarna av att lärarna vid där befintliga svenska skolor erhålla pensionsrätt framhålles av beskickningarna i London och Paris i deras i det föregående omförmälda skrivelser. Anslutningen till pensioneringen av dessa lärare har också tillstyrkts av statens pensionsanstalt och skolöverstyrelsen. Med hänsyn till vad nämnda myndigheter anfört finner jag övervägande skäl tala för att tillträde till pensioneringen beredes dessa lärare och föreslår sålunda att detta sker. Vid ett genomförande av detta förslag bör dock pensioneringen i enlighet med vad pensionsanstalten förordat begränsas till att avse sådana lärare till vilkas avlöning statsbidrag utgår.

Vad beträffar folkliga musikskolan i Arvika anser jag det med hänsyn till den relativt korta tid, varunder undervisning årligen pågår vid skolan, i likhet med pensionsutredningen i viss mån tveksamt om tillräckliga förutsättningar för anslutning till SPA äro för handen. På av skolöverstyrelsen och statens pensionsanstalt anförda skäl finner jag mig emellertid böra förorda alt lärarna vid skolan erhålla möjlighet alt vinna anslutning till SPA. Jag förutsätter dock härvid alt pensionsrätten regleras efter viss minimitid, förslagsvis minst 35 veckor årligen, såsom full tjänstgöring.

Vidkommande övriga av remissinstanserna till upptagande i SPA-pen-

108 Kunql. Maj:ts proposition nr 200.

sioneringen förordade institutioner synas mig frågorna därom böra övervägas i samband med den fortsatta utredningen om SPA-pensioneringen och densammas eventuella utbyggnad med en icke-statsunderstödd linje.

Med anledning av statskontorets uttalande att befattningshavare vid statens lantbruksskola vid Ultuna bort undantagas från pensionering enligt det föreslagna reglementet vill jag för min del uttala att dessa befattningars statliga karaktär icke synes mig böra utgöra hinder för deras anslutning tills vidare till denna pensionering.

Hälso- och sjukvården. Mot anslutning till SPA-pensioneringen av de befattningshavargrupper som omfattas av pensionsutredningens förslag ha i remissyttrandena endast gjorts erinringar i fråga om sociala kuratorer och befattningshavare vid akademiska sjukhuset.

Med hänsyn till bl. a. vad statens pensionsanstalt anfört beträffande de sociala kuratorerna anser jag att dessa befattningshavare i avvaktan på ytterligare utredning rörande SPA:s verksamhet tillsvidare icke böra anslutas till pensioneringen.

Vad angår befattningshavarna vid akademiska sjukhuset anser jag däremot övervägande skäl tala för att dessa befattningshavare nu anslutas till SPA i avvaktan på en eventuell sådan reglering av deras anställningsförhållanden, att de kunna överföras till de allmänna pensionsreglementena. Jag förordar sålunda i de delar varom här är fråga utredningens förslag.

Utredningens förslag innebär att bl. a. besiktningsveterinärer vid enskilda kontrollslakterier skulle betagas nuvarande möjlighet att vinna anslutning till SPA. Med hänsyn till vad statens pensionsanstalt och veterinärstyrelsen anfört om dessa befattningshavare finner jag mig böra förorda att befattningshavarna även i fortsättningen anslutas till pensioneringen. Jämväl förste underläkare, tillika biträdande överläkare, vid till pensionsstyrelsen anslutna kuranstalter böra bibehållas vid pensionsrätt i pensionsanstalten.

Vad angår de förslag till utvidgning av pensioneringen till vissa av utredningsförslaget icke omfattade institutioner in. in. som framförts i en del remissyttranden finner jag med hänsyn till vad därvid anförts övervägande skäl tala för att i SPA-pensioneringen nu upptaga sjuksköterskor i svenska utlandsförsamlingar, befattningshavare vid Svenska röda korsets hem för gomdefekter i den omfattning som förordats av pensionsstyrelsen samt överläkar-, rektors- och terapeutbefattningar vid Ericastiftelsens läkepedagogiska institut.

Som av den föregående redogörelsen framgår innebär pensionsutredningens av mig förordade förslag beträffande bl. a. kustsanatorierna och pensionsstyrelsens sjukhus att samtliga befattningshavare vid dessa vårdanstalter utom underläkare skulle kunna vinna anslutning till SPA. De skäl som föranlett förslaget om en dylik utsträckning av pensioneringen synas mig föreligga även beträffande jubileumsfondens sanatorier. Dessa sanatorier finansieras nämligen på sådant sätt att, i den mån vårdavgifter och andra fondens egna inkomster ej förslå att bestrida utgifterna, underskottet täckes av statsmedel. De anslag som till följd härav varje år upptagas i riksstaten uppgå till förhållandevis mycket betydande belopp. Vid nu an-

109 Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

givna förhållanden anser jag mig böra förorda att möjlighet beredes jubileumsfonden att vinna anslutning till pensioneringen i samma omfattning som den för bl. a. kiustsanatorierna föreslagna. Jag vill i detta sammanhang även föreslå att motsvarande möjlighet måtte beredas Konung Gustaf V :s 80-årsfond med avseende å befattningar som inrättats för stadigvarande behov vid Konung Gustaf V:s forskningsinstitut.

De frågor om ytterligare utvidgningar av SPA-pensioneringen som framförts i remissyttrandena torde böra upptagas till övervägande i samband med den fortsatta utredningen om SPA:s verksamhet.

Med anledning av ett i remissyttranden från Stockholms stad uttalat önskemål att anslutning till SPA bör erhållas för samtliga laboratoriebiträden, oavsett om de inneha sjuksköterskeutbildning eller ej, anser jag mig böra här uttala, att vid den av mig förordade omfattningen av SPA-pensioneringen dylika biträden icke bliva inbegripna i pensioneringen vare sig de inneha förenämnda utbildning eller ej. De laboratoriebiträden som f. n. åtnjuta pensionsrätt såsom sjuksköterskor torde följaktligen icke utan vidare komma att överföras till det nya reglementet.

Socialvården. Med hänsyn till vad statens pensionsanstalt och styrelsen för svenska landskommunernas förbund anfört beträffande pensionsutredningens förslag till vissa biträdande föreståndarinnors upptagande i SPA-pensioneringen förordar jag, att med avgörandet av denna fråga får anstå i avvaktan på fortsatt utredning om SPA:s verksamhet.

Vad angår frågan om sjukkasseverksamhetens anslutning till SPA-pensioneringen synes mig denna fråga i sin helhet böra övervägas i samband med en "eventuell utbyggnad av pensioneringen med en icke-statsunderstodd gren. Jag anser mig sålunda icke nu böra framlägga förslag om anslutning till SPA-pensioneringen av verkställande tjänsteman hos sjukkassa.

Vad i övrigt beträffar pensionsutredningens förslag till omfattning av SPA-pensioneringen inom socialvården har detta icke givit mig anledning till erinran.

De förslag till ytterligare utvidgningar av pensioneringen inom detta område som framkommit i vissa remissyttranden synas i allmänhet böra övervägas i samband med fortsatt utredning av SPA:s verksamhet.

Polisväsendet. Pensionsutredningens förslag i fråga om pensioneringens omfattning inom polisväsendet har ej givit mig anledning till erinran.

Den i vissa remissyttranden ifrågasatta utvidgningen av pensioneringen till att avse jämväl andra polisdistrikt än egentliga landsbygdsdistrikt torde böra övervägas i samband med utbyggnad av pensioneringen med en icke-

statsunderstödd gren. . ...

Jordbruket med binäringar, in. in. Pensionsutredningens förslag, i vad detsamma avser förordande av pensionering i SPA för vissa befattningshavargrupper inom det verksamhetsområde som av utredningen betecknas jordbruket med binäringar, och vad utredningen därom anfört bär icke givit mig anledning till erinran. Om efter ytterligare utredning den

no

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

av bl. a. statskontoret förordade utbyggnaden av SPA-pensioneringen med en icke-statsunderstödd pensioneringsgren framdeles skulle komma till stånd, bör emellertid ett genomförande av pensionsutredningens förslag i denna del icke utgöra hinder för att, om tillräckliga skäl därför befinnas föreligga, till denna gren överföra fjäderfäavelsföreningen och andra vederbörande producentintressen mera direkt tjänande institutioner såsom t. ex. utsädesföreningen och konsulentverksamheten inom mejerihanteringen.

Vad härefter angår pensionsutredningens förslag, att befattningshavare vid svenska smörprovningarna och Weibullsholms växtförädlingsanstalt ej framdeles skulle få pensionsrätt i SPA, finner jag mig bl. a. på grund av de skäl, som anförts i remissyttrandena, icke kunna biträda förslaget. .lag förordar sålunda, att anslutning till SPA-pensioneringen alltjämt må stå öppen för ifrågavarande institutioners befattningshavare i samma utsträckning som hittills.

Vad beträffar Södra Sveriges fiskeriförening, föreningen för växtförädlingav fruktträd, föreningen för växtförädling av skogsträd och hushållningssällskapens förbund är jag icke beredd att utan ytterligare utredning taga ställning till frågan om öppnande av möjlighet för dessa institutioner att vinna anslutning till SPA.

Beträffande frågan om anslutning till SPA av jordbrukarungdomens förbund och institutet för konserveringsforskning kan jag biträda de uttalanden, som därvidlag gjorts av lantbruksstyrelsen och lantbruksakademien.

Vad vidare beträffar frågan om de statliga bolagens anslutning till SPA synes mig denna fråga böra tagas under närmare övervägande i samband med utredning av SPA-pensioneringens utbyggnad med en icke-statsunderstödd gren.

Med anledning av vad fiskeristyrelsen anfört rörande överförande framdeles av fiskeritjänstemännen till folkskolans pensionsreglementen anser jag mig här slutligen böra erinra att den nuvarande anknytningen till dessa reglementen av bl. a. vissa befattningshavare hos hushållningssällskapen, vilken är att betrakta som ett provisorium, kan komma att ersättas med ett inordnande av befattningshavarna i det nya reglementet för SPA.

Kyr k oväsende t. I vad pensionsutredningens förslag rör kyrkoväsendet innebar detsamma bl. a. en omläggning av SPA-pensioneringen till att galla både tjänste- och familjepension. Mot utredningens förslag i denna del har jag icke funnit anledning till erinran. Vissa av de av förslaget berörda befattningshavarna kunna emellertid enligt nu gällande bestämmelser bliva berättigade att uppbära emeritilön. Med hänsyn härtill och då jag icke anser det böra ifrågakomma att för någon befattningshavargrupp meddela särskilda bestämmelser om tillämpning av det nya reglementet enbart med avseende å familjepension, finner jag det ändamålsenligt att, så länge emeritilöneinstitutet upprätthålles, reglementets bestämmelser om sammanträffande av tjänstepension eller tjänstelivränta med annan dylik förmån göras tillämpliga även där tjänstepension eller tjänstelivränta utgår jämsides med emeritilön.

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

111 Vad beträffar pensionsutredningens förslag till pensioneringens omfattning inom kyrkoväsendet har detsamma icke givit mig anledning till erinran i vad förslaget avser utvidgning av pensioneringen till vissa icke-prästerliga befattningshavare och till de hos Svenska kyrkans missionsstyrelse anställda missionärerna. Beträffande missionärerna torde emellertid i samband med en eventuell framtida utbyggnad av SPA-pensioneringen med en icke-statsunderstödd gren böra tagas under övervägande huruvida icke dessa i enlighet med den av statskontoret uttalade meningen böra överföras till nämnda pensioneringsgren.

Utredningens förslag till avveckling av de nuvarande pensioneringsmöjligheterna för predikanten vid Blasieholmskyrkan i Stockholm, domkyrkosysslomän och brukspräster kan jag också biträda. Vad särskilt angår bruksprästerna anser jag mig härvid böra erinra, att det beträffande dem förhåller sig så, att stadigvarande behov av dylik prästman kan antagas bliva tillgodosett i annan ordning. Det nu sagda synes mig kunna gälla även den i Rydboholm befintlige fabrikspredikanten.

Vad härefter angår det av pensionsutredningen föreslagna uteslutandet av predikanten vid S:t Johanneskvrkan i Göteborg från möjlighet att vinna anslutning till SPA finner jag med hänsyn till vad utredningen och domkapitlet i Göteborg anfört om nämnda kyrka övervägande skäl tala för att befattningshavaren även i fortsättningen erhåller sådan möjlighet.

Vad slutligen angår i vissa remissyttranden framförda önskemål eller yrkanden om utvidgning av SPA-pensioneringen till ytterligare personalgrupper vid diakonianstalterna och de kyrkliga styrelserna samt till prästerliga befattningshavare vid Israelsmissionen torde frågor om dylika utvidgningar böra upptagas till övervägande i samband med den fortsatta utredningen om SPA:s pensioneringsverksamhet. Därvid torde eventuellt även böra övervägas huruvida anledning kan finnas att lämna tillträde till statligt ordnad pensionering för kyrkoherdarna i tyska församlingen i Göteborg samt tyska och finska församlingarna i Stockholm.

Sjömanshusen. Vad pensionsutredningen anfört och föreslagit beträffande anslutning till SPA-pensioneringen av sjömanshusens befattningshavare har ej givit mig anledning till erinran.

De kungl. teatrarna. Pensionsutredningens förslag i vad avser pensioneringens omfattning beträffande befattningshavare vid de kungl. teatrarna, vilket icke innebär någon ändring i nu gällande förhållanden, har ej givit anledning till erinran från min sida. I samband med en eventuell framtida utbyggnad av SPA-pensioneringen torde det emellertid böra övervägas, huruvida befattningshavarna i enlighet med den uppfattning, åt vilken statskontoret givit uttryck, böra överföras till den icke statsunderstödda pensioneringen.

Vad angår frågan om utvidgning av SPA-pensioneringen till att omfatta jämväl andra med bidrag av lotterimedel understödda teatrar, än de kungl. teatrarna, samt på sådant sätt understödd orkesterverksamhet vill jag uttala, att denna fråga enligt min mening är väl förtjänt att övervägas vid den fortsatta utredningen om SPA:s framtida pensioneringsverksamhet.

112 Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

Vissa andra verksamhetsområden. Vad angår rättsväsendets verksamhetsgrenar har pensionsutredningen på anförda skäl icke ansett sig böra framlägga förslag om anslutning av befattningshavare till SPA-pensioneringen. Ej heller jag anser mig böra nu framlägga något dylikt förslag. Frågan torde emellertid, bl. a. med hänsyn till att i vissa remissyttranden hemställts eller uttalats önskemål att möjlighet beredes att vinna anslutning till SPA för vissa hithörande befattningshavare, böra upptagas till ytterligare övervägande vid den fortsatta utredningen om SPA:s framtida pensioneringsverksamhet.

Vad beträffar skytteförbundens överstyrelse, centralförbundet för befälsutbildning och riksidrottsförbundet anser jag med hänsyn till vad i remissyttrandena och i det av ledamoten i pensionsutredningen Björn avgivna särskilda yttrandet anförts övervägande skäl tala för att dessa organisationer beredas möjlighet att vinna anslutning till SPA för sina befattningshavare. Jag är emellertid icke i tillfälle att utan ytterligare utredning framlägga förslag i ämnet. Det här anförda gäller f. ö. även beträffande kulturhistoriska museet i Lund och centralförbundet för nykterhetsundervisning, vilka institutioner i det föregående berörts under undervisningsväsendet.

Vissa övergångsförhållanden. I avvaktan på slutförandet av den förutsatta ytterligare utredningen om pensionsanstaltens verksamhet torde sådana till SPA nu anslutna befattningshavare, som icke enligt vad jag i det föregående förordat kunna erhålla anslutning till pensioneringen enligt det föreslagna nya SPA-reglementet, ävensom, i den mån Kungl. Maj :t därom förordnar, efterträdare å samma befattningar böra på framställning av vederbörande huvudmän kunna utan hinder av nämnda förhållande bliva tillsvidare förenade med pensionsrätt enligt det nya reglementet. Förutsättning härför bör likväl vara, att framställning i ämnet göres inom kort tid efter reglementets ikraftträdande, förslagsvis senast den 1 juli 1950.

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

113 IV. Pensioneringens utformning, m. m.

1944 års pensionsutredning.

1. Allmänna synpunkter. De enligt reglementet för SPAför närvarande gällande pensioneringsgrunderna kunna — med bortseende från de specialbestämmelser som äro tillämpliga å vissa befattningshavare vid de kungl. teatrarna — sammanfattningsvis angivas ha följande huvudsakliga innehåll.

Tjänstepensionsunderlaget för befattning, vilket ej får överstiga 6 000 kronor, är för vissa befattningar till beloppet fixerat i reglementet för SPA och bestämmes för övriga befattningar i förhållande till avlöningen. Familjepensionsunderlaget är lika med det belopp som med 300 kronor överstiger 20 procent av tjänstepensionsunderlaget. Sådan höjning av pensionsunderlagen, som icke är föranledd av en utav statsmakterna beslutad lönereglering, blir gällande för den vid höjningstillfället anställde befattningshavaren endast under förutsättning, att viss engångsavgift erlägges.

Pensioneringen är förbunden med avgiltsplikt för befattningshavaren och i allmänhet för vederbörande huvudman. Avgifterna utgå i förhållande till pensionsunderlagen efter olika procentsatser för olika befattningshavargrupper.

Bestämmelser finnas om avgångsskyldighet. Enligt dessa gäller bland annat att den som på grund av sjukdom blivit för framtiden oförmögen att sköta sin tjänst blir avgångsskyldig först sedan han under fem år i följd varit oförmögen att tjänstgöra under mer än ‘/B av den föreskrivna tjänstgöringstiden. Pensionsåldern är oberoende av befattningshavarens löneställning och beträffande vissa befattningar lägre för kvinnlig än för manlig befattningshavare. Följande pensionsåldrar förekomma, nämligen 65, 63, 60 och 55 år. Anstånd med avgång efter uppnådd pensionsålder kan medgivas befattningshavare under fem år eller i fråga om vissa befattningar under två år.

Befattningshavare äger komma i åtnjutande av tjänstepension (genast börjande tjänstepension) vid avgång, när han uppnått pensionsåldern eller avgångsskyldighet eljest inträtt, samt i avseende å vissa befattningar, därest högst fem år återstå till pensionsåldern, vid frivillig avgång på grund av försvagad hälsa eller minskad arbetsförmåga eller vid avgång efter uppsägning av sådan anledning.

Storleken av genast börjande tjänstepension vid avgång före pensionsåldern på grund av försvagad hälsa eller minskad arbetsförmåga beräknas på sådant sätt, att pensionens kapitalvärde är lika med den fond som beräknas vara samlad för den avgående genom honom tillgodoräknade, i reglementet bestämda försäkringsavgifter för tjänstepension. Genast börjande tjänstepension i annat fall är hel eller avkortad. Hel tjänstepension motsvarar tjänstepensionsunderlaget och i vissa fall medeltalet av tjänstepensionsunderlagen under de sista fem eller tio aren. bör hd tjänstepension foidias ett visst, i reglementets särskilda bestämmelser för befattningen föreskrivet minsta antal tjänstår. Vid avgång på grund av olycksfall i tjänsten in. in. får

8 Bihang till riksdagens protokoll 19b9. 1 samt. Nr 200.

114 Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

den till pensionsåldern återstående tiden medräknas i den intjänade tjänstetiden. Tjänstår tillgodoräknas i allmänhet för tid under vilken med pensionsrätt förenad anställning innehafts. Den som innehar befattning, då denna anslutes till SPA, kan under vissa förutsättningar därjämte mot särskild avgift (engångsavgift) erhålla rätt till s. k. retroaktiv tjänstårsberäkning. Avkortad tjänstepension bestämmes genom försäkringsteknisk beräkning, om antalet tjänstår vid pensionsåldern eller det till nämnda ålder uppnåeliga antalet tjänstår ej uppgår till tio. För vissa befattningar tillämpas sådan beräkning alltid, när nämnda antal understiger det för hel tjänstepension föreskrivna antalet. Avkortad tjänstepension i annat fall motsvarar lika stor del av hel tjänstepension som antalet fulla tjänstår utgör av det för hel tjänstepension föreskrivna antalet tjänstår. Antalet för hel tjänstepension föreskrivna tjänstår är för befattningshavare med 55 års pensionsålder 25 år och för övriga befattningshavare 30 år. För vissa befattningshavare med 60 eller 65 års pensionsålder fordras dock 33 tjänstår.

Befattningshavare, som avgått utan att vara berättigad till genast börjande tjänstepension, äger erhålla uppskjuten tjänstepension, när han uppnår pensionsåldern eller dessförinnan blir varaktigt oförmögen till arbete. Rätten till uppskjuten tjänstepension förloras, om den avgångne, när pensionen skulle börja utgå, innehar annan med tjänstepensionsrätt förenad befattning eller åtnjuter genast börjande tjänstepension, vid vilkens beräkning tillgodoräknats den tjänstgöring, varpå rätten till uppskjuten pension skulle grunda sig.

Storleken av uppskjuten, vid pensionsåldern börjande tjänstepension beräknas försäkringstekniskt på samma sätt som genast börjande tjänstepension vid avgång före pensionsåldern på grund av försvagad hälsa eller minskad arbetsförmåga, varvid emellertid, där avgången ej föranletts av befattningens indragning, i allmänhet ej får tillgodoräknas högre försäkringsavgift än den tjänstepensionsavgift som enligt reglementet ålegat befattningshavaren. Sådan uppskjuten tjänstepension, som börjar utgå före pensionsåldern, motsvarar 3/4 av den pension som skulle ha utgått efter pensionsålderns inträde.

Familjepensionsrätt efter befattningshavare tillkommer änka och egna arvsberättigade barn. Äktenskap grundlägger icke pensionsrätt, om det ingås efter det mannen fyllt 65 år, eller, i vissa fall, under det han lider av sjukdom, som inom 6 månader eller äktenskapets ingående medför hans död. Familjepension till barn utgår tills det uppnår 21 års ålder eller dessförinnan träder i äktenskap. Familjepensionsberättigat barn, som vid nämnda ålder befinnes varaktigt oförmöget till arbete, bibehåller sin rätt till pension, så länge arbetsoförmågan fortfar.

Om den avlidne vid frånfället kvarstod i tjänst eller åtnjöt tjänstepension efter inträdd avgångsskyldighet och om han vid pensionsålderns uppnående räknade eller vid kvarstående i tjänst till pensionsåldern skulle kunnat räkna minst det antal tjänstår som fordras för hel tjänstepension, bestämmes familjepensionens belopp efter familjepensionsunderlaget för den senast innehavda befattningen. I annat fall bestämmes familjepensionens belopp efter ett försäkringstekniskt beräknat familjepensionsunderlag. Familjepensionen utgår med belopp, som motsvarar följande procenttal av familj epensionsunderlaget, nämligen för ett barn 50 procent, för änka eller två barn 100 procent, för änka jämte ett barn eller för tre barn 140 procent samt, om barnen äro flera än ett respektive tre, därutöver 10 procent av familjepensionsunderlaget för varje ytterligare barn.

Beträffande frågan om de allmänna grunderna för den f r a in t i d a SP A -pension er ingen har W'i 4 ars pensionsutredning uttalat att

115 Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

det vid genomförande av den föreslagna gränsdragningen syntes naturligt, att pensioneringsgrunderna för de befattningar, som kunde anslutas till SPA, så nära som möjligt anpassades efter de för de statliga befattningshavarna gällande pensioneringsgrunderna, för så vitt icke på grund av särskilda förhållanden en avvikelse därifrån kunde anses motiverad. Detta innebure icke, att utredningen ansåge de pensioneringsgrunder, som nu gällde för statens tjänstemän, vara i alla avseenden tillfredsställande. Inom utredningen hade också diskuterats, huruvida icke i vissa hänseenden andra grunder än de för statstjänstemännen gällande borde förordas för pensionering av de befattningshavare som skulle vara anslutna till SPA, men utredningen hade stannat för att modifikationer i dessa hänseenden lämpligen icke borde företagas annat än i samband med ändringar av de för statstjänstemännen gällande pensionsbestämmelserna.

2. Ordningen för icke-statliga befattningshavares anslutning till SPA. Enligt gällande reglemente för SPA föreligger beträffande vissa befattningar skyldighet för befattningshavaren att tillhöra SPA. Så är förhållandet dels i allmänhet i fråga om sådana befattningar, för vilka minimiårsavlöning finnes fastställd i författning, dels ock i fråga om de befattningar för vilka dylik skyldighet särskilt stadgas i reglementet. Beträffande övriga befattningar är reglementets tillämplighet beroende på frivillig anslutning, d. v. s. på huvudmannens framställning om pensionsrätt för befattningshavaren och pensionsanstaltens bifall därtill. Såsom villkor för bifall gäller, bortsett allenast från befattningar vid polisväsendet, a) att huvudmannen verkställt reglering av befattningen i avseende å behörighetsvillkor, den ordning i vilken befattningshavaren tillsättes och entledigas, tjänstgöringens art och omfattning samt minimiavlöning, b) att regleringen godkänts av Kungl. Maj :t eller den myndighet, Kungl. Maj :t förordnar, c) att godkänd reglering genomförts beträffande alla de befattningar hos huvudmannen som kunna förenas med pensionsrätt enligt reglementet och enligt Kungl. Maj:ts eller vederbörande myndighets beprövande lämpligen böra regleras, samt d) att samtliga sålunda reglerade befattningar av huvudmannen anmälas för erhållande av pensionsrätt. Befogenheten att godkänna reglering har, med undantag dock i fråga om befattningar vid lantbruksakademien samt diakonistyrelsen jämte vissa andra kyrkliga institutioner, genom särskilda beslut av Kungl. Maj:t överlämnats till central myndighet eller beträffande vissa befattningar till vederbörande länsstyrelse. I det betänkande, som ligger till grund för SPA:s nu gällande reglemente, anfördes som motiv för kravet på reglering, att det ansetts, att de förhållanden som avse befattningshavarnas behörighet, tjänstgöringsskyldighet, avlöning och rättsliga ställning borde vara på lämpligt sätt ordnade, innan pensionsrätt beviljades. Därigenom all regleringen gjordes så fullständig, borde garantier vinnas för att befattningarna erhöllo den fasthet och stadga som erfordrades för deras förenande med pensionsrätt.

116 Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Pensionsutredningen föreslår att befattningarna i fortsättningen alltjämt böra uppdelas i sådana med obligatorisk anslutning till SPA och sådana beträffande vilka anslutningen skall vara frivillig samt att befattningarna därvid tillföras tre olika med A, B och C betecknade grupper. Dessa grupper skola enligt förslaget omfatta: grupp A befattningar i allmänhet med obligatorisk anslutning, grupp B befattningar i allmänhet med frivillig anslutning och grupp C med rätt till förordnandepension förenade befattningar, för vilka obligatorisk anslutning förutsättes.

Beträffande ordningen för frivillig anslutning av befattning till pensioneringen anför utredningen i huvudsak följande.

Förfarandet vid frivillig anslutning av befattning till SPA bör bestå i en registrering av befattningen hos SPA efter framställning av vederbörande huvudman och genom beslut av pensionsanstalten. Såsom villkor för registreringen bör bland annat i allmänhet uppställas, att huvudmannen reglerat befattningen i avseende å anställnings- och avlöningsförhållanden in. m. och att registreringen tillstyrkts av den statliga myndighet som har att öva tillsyn över den verksamhet vid vilken befattningen är inrättad eller som eljest står verksamheten närmast. Vid en sådan ordning kommer pensionsanstalten — såsom den myndighet som har att pröva frågor om tjänstårsberäkning och, där fråga är om frivilligt anslutna befattningar, fortfarande i allmänhet bör ha att bestämma tjänstepensionsunderlagen — att kunna övervaka, att vid regleringen föreskrifter meddelas i de hänseenden som ur pensioneringssynpunkt äro av särskild betydelse och att regleringsföreskrifferna erhålla en lämplig utformning. Genom fordran på vederbörande myndighets tillstyrkande av registreringen kommer att vinnas att nödig prövning företages i fråga om lämpligheten av behörighetsvillkor och tjänstgöringsföreskrifter m. in. samt i fråga om behovet för huvudmannens verksamhet av befattningen ävensom i övrigt rörande sådana i regleringen avsedda förhållanden, som undandra sig pensionsanstaltens omedelbara bedömande. Prövning av frågan huruvida befattning kan anses behövlig för verksamheten synes särskilt kunna vara påkallad beträffande sådana till registrering anmälda befattningar, för vilka i regleringsbestämmelserna särskild utbildning föreskrivits såsom behörighetsvillkor. I fråga om dylik befattning torde böra undersökas, huruvida bland befattningshavarens tjänsteåligganden i större utsträckning än som vid en rationell organisation av verksamheten kan anses betingat ingå arbetsuppgifter, för vilkas fullgörande den föreskrivna utbildningen icke är att anse såsom nödvändig. Där så befinnes vara händelsen, torde registreringen böra av vederbörande myndighet avstyrkas eller tillstyrkas allenast för de andra befattningar, varom kan vara fråga. För huvudmännens del skulle den sålunda föreslagna ordningen komma att innebära en förenkling av förfarandet för erhållande av frivillig anslutning till SPA, i det att härför endast skulle erfordras en framställning till SPA, under det att för närvarande dessutom fordras en framställning till vederbörande myndighet om godkännande av befattningens reglering.

Inom pensionsutredningen har jämsides med övervägandet av det här framlagda förslaget diskuterats ett system, enligt vilket pensionsrätten för varje särskild befattningshavare skulle vara beroende av att denne personligen av huvudmannen anmälts hos SPA såsom innehavare av sådan befattning, vilken avses i vissa på ansökan av huvudmannen hos SPA inregistrerade bestämmelser. Syftet med ett anordnande av pensionsrätten enligt ett sådant personligt system skulle främst vara, att därigenom kun-

117 Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

de skapas en grund för utövande av kontroll till förhindrande av att SPA nödgas bevilja pension med hänsyn till tjänstgöring i befattning, som icke varit förenad med pensionsrätt, eller för anställningstid, för vilken anstalten eljest icke uppburit någon avgift. Systemet skulle emellertid vara förenat med vissa olägenheter och innebära ett i och för sig ej motiverat särställande av dessa befattningshavare i förhållande till övriga till SPA anslutna befattningshavare. Vid sådant förhållande och då berörda syfte i den mån så finnes påkallat torde kunna tillgodoses genom införande av skyldighet för huvudmännen att till SPA i samband med avgiftsleverans eller eljest avlämna fortlöpande uppgifter beträffande anställda befattningshavare och deras tjänstgöringsförhållanden har utredningen avstått från tanken på att förorda ett dylikt system.

Såsom villkor för beviljande av pensionsrätt i SPA har i det nu gällande reglementet för SPA föreskrivits, att huvudmannen skall ha genomfört reglering av och ansökt om pensionsrätt för samtliga befattningar, som enligt reglementet kunna förenas med sådan rätt. Såsom motiv för detta villkor har angivits, att så många befattningshavare som möjligt på så sätt skulle kunna erhålla pensionsrätt samt att ett uppskov med ingivande av ansökning om pensionsrätt för en eller annan befattning skulle medföra förlust av pensionsavgifter för SPA. Enligt vad pensionsutredningen inhämtat, har det emellertid visat sig, att villkoret, som i viss mån har med det ovan diskuterade kontrollsystemet att göra, svårligen kan upprätthållas och att det därför saknar praktisk betydelse. Utredningen anser vid sådana förhållanden, att detta villkor ej längre bör uppställas för rätt till pension genom SPA.

3. Avgångsskyldighet. Pensionsåldrar. Beträffande gällande b e s t ä inni e 1 s e r om befattningshavares skyldighet att avgå från tjänsten må nämnas följande.

Atregl. skiljer mellan ordinarie tjänstemän, för vilka avgångsskyldighet stadgas, och icke-ordinarie tjänstemän, för vilka anges den tidpunkt efter vilken de icke må bibehållas i tjänsten. Någon dylik åtskillnad göres däremot icke i reglementet för SPA.

Enligt båda reglementena inträder avgångsskyldighet för befattningshavaren, då viss levnadsålder (pensionsåldern) uppnås, och dessförinnan i vissa fall vid inträffad otjänstbarhet.

I reglementet för SPA återfinnas föreskrifterna om pensionsåldrar i de för de olika befattningshavargrupperna meddelade särskilda bestämmelserna. Bortsett allenast från övningslärare vid högre kommunala skolor och viss teaterpersonal inträder pensionsåldern den dag, då den i reglementet stadgade levnadsåldern uppnås. För nämnda lärare och teaterpersonalen inträder pensionsåldern vid utgången av det kalenderhalvår respektive spelår varunder den i reglementet fastställda levnadsåldern uppnås. Pensionsåldern är beträffande vissa befattningar lägre för kvinnliga än för manliga befattningshavare. Något samband mellan en befattningshavares pensionsålder och storleken av det för honom gällande pensionsunderlaget tinnes ej. De mera allmänt förekommande pensionsåldrarna äro levnadsåldrarna 55, 60, 63 och 65 år. För viss teaterpersonal gälla dock levnadsåldrarna 41, 45, 50 och 53 år såsom pensionsåldrar. I Atregl. äro bestämmelser om pensionsåldrar meddelade i samband med föreskrifterna om avgångsskyldighet. Pensionsåldern inträder i regel vid utgången av den kalendermånad under vilken i reglementet stadgad levnadsålder uppnås. För beställningshavare vid försvaret och, enligt Atregl :s särskilda bestämmelser, för vissa andra befattningshavare inträder pensionsåldern dock halvårsvis. Pensionsåldern är

118 Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

lika för manlig och kvinnlig befattningshavare. Vad angår sådana befattningar med lönegradsbeteckningen Ca eller Ce, vilka närmast komma i fråga vid jämförelser med de till SPA anslutna befattningarna, är pensionsåldern 60 år i de 16 lägsta lönegraderna och 65 år i övriga lönegrader. För vissa ordinarie befattningar gälla dock de särskilda pensionsåldrar som bestämts av Kungl. Maj :t med stöd av riksdagens beslut. Särskild pensionsålder kan också av Kungl. Maj:t fastställas för icke-ordinarie befattning. De levnadsåldrar vilka för närvarande förekomma såsom särskilda pensionsåldrar äro 55, 57, 60 och 63 år.

Liksom i reglementet för SPA finnas även i Atregl. bestämmelser, som möjliggöra för tjänsteduglig befattningshavare att erhålla anstånd med avgång efter uppnådd pensionsålder. Enligt reglementet för SPA kan huvudmannen efter tillstyrkan eller tillstånd av i reglementet angiven statlig myndighet bevilja anstånd för högst fem eller, såvitt angår vissa läkare, högst två år efter pensionsåldern. I Atregl. är möjligheten att erhålla anstånd begränsad till tre år.

Pensionsutredningen föreslår att i fortsättningen Atregl:s förut omförmälda allmänna bestämmelser om pensionsåldrar och avgångsskyldighet göras i princip tillämpliga även å de befattningshavare, som skola vara anslutna till SPA.

Beträffande vissa i samband med förutsättningarna för avgångsskyldighet stående spörsmål anför pensionsutredningen följande.

Det stora flertalet av de under reglementet för SPA lydande befattningshavarna äro med avseende å anställningsformen närmast jämförliga med extra ordinarie statstjänstemän. Reglementets bestämmelser om avgångsskyldighet äro emellertid gemensamma för samtliga befattningshavare. Detta har dock, enligt vad pensionsutredningen inhämtat, icke vållat någon olägenhet. Vid nu angivna förhållande anser utredningen, att någon ändring i reglementets bestämmelser i detta hänseende ej bör vidtagas, ehuru därmed någon avvikelse sker från Atregl.

Enligt reglementet för SPA äro för några befattningar pensionsåldrarna andra än som gälla för liknande befattningar, å vilka Atregl. eller liknande tjänstepensionsbestämmelser äro tillämpliga. Pensionsutredningen förordar i enlighet med sin principiella inställning även här en närmare anpassning efter vad som gäller för sistnämnda befattningar. 1947 års riksdag har emellertid i skrivelse till Kungl. Maj :t (nr 329, s. 58 o. f.) anhållit om utredning rörande ett av 1946 års riksdagsrevisorer behandlat spörsmål angående utnyttjande av äldre arbetskraft inom statsförvaltningen. Då detta spörsmål även omfattar fråga om höjning av pensionsåldrarna för vissa personalgrupper, vilken fråga numera är föremål för särskild utredning, anser pensionsutredningen, att där en anpassning av pensionsåldern efter Atregl:s bestämmelser skulle medföra, att pensionsåldern skulle sänkas, denna tills vidare i allmänhet bör lämnas oförändrad. Eljest synes avvikelse från den enligt Atregl. för jämförlig befattning fastställda pensionsåldern endast böra ske, där särskilda skäl härför föreligga. Att i överensstämmelse med Atregl:s huvudregel pensionsålderns inträde i allmänhet bestämmes till utgången av den månad under vilken föreskriven ålder uppnås, torde icke behöva närmare motiveras.

Vad angår möjligheten att erhålla anstånd med avgång efter uppnådd pensionsålder, torde denna i anslutning till vad som gäller enligt Atregl. böra begränsas till att avse sammanlagt högst tre år. Beträffande vissa av de under reglementet för SPA inordnade befattningshavarna ankommer be-

119 Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

viljandet av avsked på statlig myndighet. För sådan befattning bör enligt pensionsutredningens mening fråga om anstånds beviljande ankomma på samma myndighet. I fråga om övriga befattningar torde det böra ankomma å vederbörande huvudman att taga ställning till fråga om anstånd med avskedet. I allmänhet bör det dock därvid fordras, att anståndet tillstyrkts av den statliga myndighet som har att öva tillsyn över den verksamhet vid vilken befattningen är inrättad eller som eljest står verksamheten närmast.

I fråga om avgångsskyldighet till följd av otjänstbarhet skiljer Atregl. mellan avgångsskyldighet, som betingas av förhandenvaron av någon av de i reglementet därför angivna förutsättningarna, och avgångsskyldighet, som för särskilda fall föreskrives av Kungl. Maj :t. Avgångsskyldighet av sistnämnda slag är ej förutsatt i reglementet för SPA. För först angivna avgångsskyldighet kunna betingelserna i stort sett anses vara desamma enligt båda reglementena. En olikhet föreligger dock i fråga om tidpunkten för avgångsslcyldighetens inträdande. I reglementet för SPA föreskrives nämligen i fråga om andra befattningshavare än viss teaterpersonal, att i andra fall av otjänstbarhet än sådan, som uppkommit till följd av olycksfall i tjänsten eller vad därmed kan likställas, avgångsskyldigheten inträder först sedan befattningshavaren varit oförmögen till tjänstgöring under minst 4 år av en 5-årsperiod. Någon motsvarande bestämmelse finnes icke i Atregl. Även i detta hänseende bör, synes det utredningen, reglementet för SPA i huvudsak anpassas efter motsvarande bestämmelser i Atregl.

4. Tjänstepensionsunderlag och familjepensionsunderlag. Enligt gällande reglemente för SPA tillämpas i fråga om en befattnings tjänsteoch familjepensionsunderlag i huvudsak följande.

Befattnings tjänstepensionsunderlag motsvarar enligt huvudregeln "/■■ av den för befattningen i författning eller av huvudmannen fastställda minimislutavlöningen. Tjänstepensionsunderlaget får ej överstiga 6 000 kronor. Av olika anledningar ha dock i reglementet stadgats åtskilliga undantag från dessa regler. Sålunda utgör tjänstepensionsunderlaget för vissji befattningar med författningsenlig minimiavlöning 60 procent av slutavlöningen. För vissa andra befattningar är tjänstepensionsunderlagets belopp fastställt i reglementet. Däribland förekomma såväl sådana befattningar, för vilka minimiavlöning finnes fastställd i författning, som sådana befattningar, beträffande vilka huvudmannen vid avlöningens bestämmande icke är bunden av några författningsföreskrifter. I fråga om viss teaterpersonal gäller, att tjänstepensionsunderlaget kan uppgå till 8 000 kronor. Detta belopp är i reglementet fastställt såsom tjänstepensionsunderlag för teaterchef.

Beträffande befattningar, för vilka varken miniiniårsavlöning finnes fastställd i författning eller tjänstepensionsunderlagets belopp är angivet i reglementet, ankommer det på SPA att bestämma tjänstepensionsunderlaget. Om underlaget med beräkning enligt förenämnda huvudregel skulle bli sa högt att det prövas icke stå i skäligt förhållande till pensionsunderlaget för jämförlig befattning i statens tjänst eller annan med statlig pensionsrätt förenad befattning, skall underlaget minskas i den omfattning vilken finnes erforderlig med hänsyn till pensionsunderlaget för den jämförliga befattningen. Såsom bestämmelsen nu tillämpas av SPA, kan den i stort sett sägas innebära, att en befattnings tjänstepensionsunderlag jämte därå vid vissl indexläge belöpande tilläggsförmåner icke tillätes överstiga tjänstepensionsförmånerna vid samma indexläge för en å tjänstgöringsorten för befattningen stationerad statstjänsteman, vars slutavlöning närmast överensstämmer med den för befatiningen gällande slutavlöningen. Med hänsyn

120 Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

till att statstjänstemannens avlöning är en nettolön och alltså är minskad med ett belopp motsvarande pensionsavgift, under det att reglementet för SPA stadgar avgiftsplikt för befattningshavarna, göres dock härvid visst avdrag för pensionsavgiften. Tjänstepensionsförmånerna enligt Atregl. antagas såväl före som efter 67 års ålder utgå efter ett tjänstepensionsunderlag motsvarande det med utjämningstillägget minskade begynnelseunderlaget.

Vad nu sagts gäller dock icke i fråga om teaterpersonalen. För denna personal utgör tjänstepensionsunderlaget för varje spelår 50 procent av årsavlöningens grundbelopp. Därvid förstås med grundbelopp avlöningen under spelåret minskad med så stor del, som skulle utgjort rörligt tillägg och kristillägg, därest avlöningen utgått enligt 1939 års civila avlöningsreglemente.

Beträffande de befattningar för vilka tjänstepensionsunderlagets belopp angivits i reglementet för SPA gäller i allmänhet, att underlaget fastställts med hänsyn till befattningarnas löneställning vid tiden för fastställandet samt på sådant sätt att relationen mellan tjänstepension och avlöning kommit att bli ungefär densamma som den då för statstjänstemän i motsvarande löneläge gällande.

Familjepensionsunderlaget motsvarar ett belopp, som med 300 kronor överstiger 20 procent av tjänstepensionsunderlaget.

Vad härefter angår tjänste- och familjepensionsunderlagen för statstj änstemännen må nämnas följande.

Tjänstepensionsunderlagen (begynnelseunderlagen) och familjepensionsunderlagen, vilka överensstämma med de av 1946 års pensionssakkunniga beräknade, äro i Atregl. resp. Afregl. till beloppen angivna för varje i vederbörande löneplan såsom slutlöneklass förekommande löneklass. De i Atregl. angivna tjänstepensionsunderlagen (begynnelseunderlagen) tillämpas för tid intill 67 års ålder, då folkpension i allmänhet börjar utgå. För tiden därefter tillämpas såsom tjänstepensionsunderlag de belopp (slutunderlag) som erhållas genom att minska begynnelseunderlagen med 792 kronor.

Enligt de grunder som tillämpats vid beräkning av de i Atregl. fastställda tjänstepensionsunderlagen (begynnelseunderlagen) motsvara underlagen de till två tredjedelar av 2-ortslönerna i vederbörande löneklasser (slutlöneklasser) beräknade »grundläggande» underlagen, reducerade med belopp, som beräknats motsvara en från 67 års ålder utgående folkpension å 200 kronor, och ökade med belopp (utjämningstillägg), som beräknats motsvara en dylik pension å 792 kronor. Vad angår löneklass, som avser löneplan 2, har härvid förfarits som om lönen vore en till löneplan 1 börande 5-ortslön. Vidare har för löneklasserna 20 och högre i löneplan 2 bestämts ett enhetligt tjänstepensionsunderlag, som sålunda fått betydelsen av maximiunderlag.

Reduktionsbeloppen och utjämningstilläggen ha för varje pensionsålder beräknats på så sätt, att deras kapitalvärden jämte visst rörligt tillägg därå vid en genomsnittlig inträdesålder samt med tillämpning av vissa antaganden i fråga om räntefot, dödlighet och invaliditet motsvara kapitalvärdena vid samma ålder av förenämnda från 67 års ålder utgående årliga folkpensionsbelopp. Därefter har för varje löneklass beräknats medeltalet av reduktionsbeloppen och utjämningstilläggen med hänsyn till hela det antal befattningshavare för vilka löneklassen är slutlöneklass och fördelningen av detta antal på de för befattningshavarna gällande pensionsåldrarna. Sedan de grundläggande underlagen minskats, respektive ökats med de sålunda beräknade genomsnittliga reduktionsbeloppen och utjämningstilläg-

121 Kungl. Ma[:ts proposition nr 200.

gen, torde de resulterande beloppen ha underkastats viss utjämning, varigenom den slutgiltiga underlagsskalan för pensionsåldrar högre än 50 år framkommit. För 50 års pensionsålder har med hänsyn till de för denna pensionsålder beräknade lägre utjämningstilläggen fastställts eu särskild underlagsskala med något lägre pensionsunderlag.

De för de inom statsförvaltningen i allmänhet förekommande olika pensionsåldrarna, nämligen 50, o5, 00, 63 och 65 ar beiäknade reduktionsbeloppen och utjämningstilläggen äro respektive 218, 298, 403, 486 och 550 kronor.

De i Af regi. fastställda, till löneplan 1 hänförliga familj epensionsunderlagen ha i princip bestämts så, alt de stå i samma relation till 2-ortslönerna som familjepensionsunderlagen enligt 1941 års allmänna familjepensionsreglemente till motsvarande nettogrundlöner på C-ort enligt 1939 års civila avlöningsreglemente. För de lägsta löneklasserna t. o. in. 7 lönelclassen gäller dock ett gemensamt familjepensionsunderlag, som sålunda erhållit betydelse av ett mininiiunderlag. De till löneplan 2 hörande familj epensionsunderlagen ha bestämts på i huvudsak samma sätt som de till löneplanen hörande tjänstepensionsunderlagen. Någon reduktion av familj epensionsunderlagen med hänsyn till folkpensioneringen har ej vidtagits. Ej heller i övrigt har någon samordning med folkpensioneringen genomförts.

Pensionsutredningen uttalar, att vid en anpassning av pensioneringsgrunderna för befattningshavare med pensionsrätt enligt reglementet för SPA till de för statstjänstemän enligt Atregl. och Af regi. gällande pensioneringsgrunderna bör som riktlinje bl. a. gälla den principen, att likställighet med statstjänstemännen i lönehänseende bör motsvaras av likställighet i pensionshänseende. Viss löneställning för befattningshavare med pensionsrätt enligt reglementet för SPA hör sålunda i princip berättiga till samma tjänste- och familjepensionsunderlag som för statstjänsteman i motsvarande löneställning. Avsteg härifrån hör dock göras, om och i den mån så erfordras för att pensionsunderlagen för en befattningshavare, ansluten till SPA, icke skola överstiga underlagen för en statstjänsteman med motsvarande eller jämförliga arbetsuppgifter.

Pensionsut redningens förslag innebär, att de enligt Atregl. för löneplanerna 1 och 2 gällande pensionsunderlagsskalorna införas i reglementet för SPA samt att pensionsunderlagen därvid inordnas i ett system med pensionsklasser, avsedda att motsvara löneklasserna i nämnda löneplaner.

Pensionsutredningen föreslår dock vissa modifikationer av underlagsskalorna vid dessas införande i SPA-pensioneringen och anför härom följande.

De till löneplan 2 hörande underlagsskalorna anser utredningen böra tilllämpas endast i fråga om befattningar, som skola vara förenade med rätt till förordnandepension. 1 betraktande av att de för de fem högsta löneklasserna i Atregl. och Afregl. för denna löneplan fastställda enhetliga pensionsunderlagen endast gälla befattningshavare i sådan ställning, som icke kan antagas komma att erhålla motsvarighet inom tillämplighetsområdet för reglementet för SPA, vill utredningen föreslå, alt dessa pensionsunderlag ej medtagas.

Även i fråga om underlagsskalorna för löneplan 1 ha vissa smärre modi-

122 Kuncjl. Maj ds proposition nr 200.

fikationer befunnits påkallade. Enligt lönebestämmelser, soin tillämpas å befattningar för vilka nämnda skalor äro avsedda, äro de nu utgående slullönerna för vissa befattningar lägre än lönerna enligt Iöneklass 4 i nämnda löneplan. I vissa fall är skillnaden så stor, att fastställande av ett tjänstepensionsunderlag motsvarande det enligt Atregl. för sagda Iöneklass gällande skulle innebära, att relationen mellan pension och avlöning bleve alltför gynnsam i jämförelse med vad som eljest gäller i fråga om statlig tjänstepensionering. Ett uppställande av krav på slutlöner minst motsvarande Iöneklass 4 såsom villkor för pensionsrätt i SPA skulle återigen medföra en ur andra synpunkter icke motiverad inskränkning av pensioneringen. Vid nu angivna förhållanden anser sig pensionsutredningen böra föreslå, att underlagsskalan för tjänstepension i reglementet för SPA utbygges med underlag, beräknade efter lönerna för de tre lägsta löneklasserna T löneplan 1. Ett införande av ytterligare än lägre tjänstepensionsunderlag har däremot ansetts icke böra ifrågakomma bland annat för att undvika alltför små slutunderlag. Det för första löneklassen beräknade tjänstepensionsunderlaget skulle sålunda komma att bliva minimiunderlag.

I Af regi. är ett enhetligt familjepensionsunderlag fastställt för löneklasserna med nr 4—7 i löneplan 1. Därest detta familjepensionsunderlag för SPA:s del fastställdes för de lägsta pensionsklasserna, skulle en i sådan pensionsklass sjukpensionerad befattningshavare kunna komma att efter fyllda 67 år uppbära lägre pension än änkan efter en samtidigt med sjukpensioneringen avliden jämnårig befattningshavare i samma pensionsklass och med samma tjänstetid. En dylik ordning har för pensionsutredningen framstått såsom otillfredsställande. På grund härav anser sig utredningen böra föreslå, att familjepensionsunderlagen för de sex lägsta pensionsklasserna bestämmas så, att relationen till motsvarande lönebelopp blir densamma som i 7 :e pensionsklassen.

Pensionsutredningen behandlar i delta sammanhang även frågan om ordningen för de särskilda befattningarnas hänförande till pensionsklass i det föreslagna pensionsklassystemet och anför därom följande.

Såsom förut nämnts äro i reglementet för SPA tjänstepensionsunderlagen till beloppen fastställda för åtskilliga befattningar. Enligt det av pensionsutredningen förordade systemet med pensionsklasser skulle denna ordning komma att ersättas med att pensionsklassen för befattningen blir fastställd. Utredningen anser, att detta bör ske i fråga om befattning, som skall vara förenad med rätt till förordnandepension, och annan befattning, därest en högre pensionsklass än den mot 34 :e löneklassen svarande anses böra ifrågakomma. I övrigt anser utredningen, att pensionsklassen i allmänhet bör angivas i reglementet i fråga om befattningar, för vilka avlöningsbestämmelser finnas meddelade i författning eller för vilka eljest enhetliga bestämmelser om avlöningens storlek tillämpas. Där pensionsklass icke'lämpligen låter sig jdu sådant sätt fastställas, bör det enligt utredningens mening tillkomma SPA att bestämma den pensionsklass till vilken befattning skall vara hänförd. Detta skulle sålunda i stort sett behöva tillämpas i fråga om sådana grupper av befattningar, för vilka avlöningsförmånerna av olika anledningar icke utga efter enhetliga normer. Men även i fråga om befattningar eller grupper av befattningar hos huvudmän, beträffande vilka pensionsrätten icke är begränsad till att avse allenast vissa särskilda slag av befattningar, synes det, för att i pensionsreglementet icke skall i alltför stor omfattning behöva uppräknas de särskilda slagen av förekommande befattningar, vara lämpligt att åt pensionsanstalten överlämnas att bestämma pensionsklassen.

123 Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Enligt Atregl. är tjiinstepensionsunderlaget för tjänst beroende av slutlöneklassen för tjänstens lönegrad. Åsättandet av lönegradsbeteckning och lönegradsnummer innebär sålunda indirekt även fastställande av tjänstcpensionsunderlaget. Enligt statens allmänna avlöningsreglemente gällei att ordinarie tjänst och sådan extra ordinarie tjänst, som skall tillhöra någon av lönegraderna Ce 25—37 eller Cs 1—24, åsättes lönegradsbeteckning och lönegradsnummer av Kungl. Maj :t med stöd av riksdagens beslut. Annan extra ordinarie tjänst åsättes lönegradsbeteckning och lönegradsnummer av vederbörande myndighet i enlighet med av Kungl. Maj :t meddelade bestämmelser.

Med hänsyn till vad sålunda är förhållandet i fråga om tjänstepensionsunderlag för de statliga tjänsterna kan det ifragasättas, huruvida icke den pensionsanstalten för närvarande tillkommande befogenheten att bestämma tjänstepensionsunderlag borde begränsas till att avse högst 27 :e pensionsklassen. Pensionsutredningen har emellertid stannat för att som här ovan angivits vilja föreslå, att pensionsanstalten vid bestämmande av pensionsklass får gå upp till 34:e pensionsklassen. Detta skulle med hänsyn till storleken av begynnelseunderlaget för denna pensionsklass, å ena sidan, och det med utjämningstillägg ökade grundbeloppet av det enligt kungörelse den 30 juni 1947 "tekniskt omräknade nu gällande maximala tjänstepensionsunderlaget (8 000 kronor), å andra sidan, kunna anses innebära, att vad i förevarande hänseende för närvarande gäller bibehålies.

Frågan om befattnings hänförande till pensionsklass ställer sig väsentligt olika allteftersom för befattningen tillämpas det statliga lönesystemet eller ej. För sina överväganden liärutinnan lämnar pensionsutredningen följande redogörelse.

I fråga om befattning, vars avlöning reglerats i anslutning till löneplan 1 i statens löneplansförordning och med motsvarande rörlighet, som enligt förordningen gäller för lön, blir uppgiften att bestämma befattningens pensionsklass i allmänhet icke förknippad med någon svårighet. Bär icke pensionsunderlaget för annan jämförlig befattning bör föranleda till annat resultat, är den löneklass eller vilken slutavlöningen utgår avgörande för pensionsklassen. Vid befattningen tillämpade grunder för uttagande av ersättning för tjänstebostad eller andra av huvudmannen vid befattningen tillhandahållna motsvarande förmåner kunna undantagsvis tänkas vara sådana, att de böra föranleda pensionsklassens bestämmande efter annan löneklass. I förevarande sammanhang bör med begreppet jämförlig befattning, såvitt fråga är om befattning av samma slag, i allmänhet få förstås sådana befattningar, för vilka avlöningen utgår efter samma löneklass. Eljest skulle nämligen i fråga om befattningar, vilka äro likartade men beträffande vilka olika huvudmän tillämpa skilda lönenivåer, den lägsta förekommande lönenivån kunna bli avgörande för pensionsklassen för samtliga ifrågavarande befattningar.

Vad härefter angår befattningar, för vilka tillämpas andra lönesystem än det statliga, förutsätter befattningarnas infogande i det av pensionsulredningen förordade pensionsklassystemet, att befattningshavarnas löneställning kan anses likvärdig eller jämförlig med den löneställning som innehas av statstjänsteman i viss lönegrad. Vid en sådan jämförelse kunna åtskilliga vanskligheter möta, däribland icke blott sådana, som sammanhänga med olikheter i löneskalans uppbyggnad eller antalet av och tidsintervallen mellan förekommande uppflyttningar till högre lönebelopp, utan även sådana, som sammanhänga med möjligheterna av förskjutningar i ortsgrup-

124 Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

peringen och i de allmänna levnadskostnaderna eller andra lönens rörlighet i olika grad påverkande förhållanden. Endast de med dylika förskjutningar sammanhängande vanskligheterna torde emellertid vara av större praktisk betydelse.

Bestämmandet av den jämförliga statliga löneklassen kan röna väsentlig inverkan av ändringar i fråga om ortsgruppering och levnadskostnader. Ett avlöningsbelopp, som vid viss tidpunkt är jämförligt med lönen i viss löneklass, kan sålunda vid eu senare tidpunkt befinnas jämförligt med lönen i en annan lägre eller högre löneklass. Pensionsklassen skulle på så sätt kunna bliva beroende av tidpunkten för densammas bestämmande. En huvudman skulle följaktligen genom att välja lämplig tidpunkt för framställning om en befattnings förenande med pensionsrätt eller om bestämmande av ändrad pensionsklass kunna i viss mån påverka befattningshavarens pensionsrätt. En sådan ordning kan knappast betraktas som tillfredsställande. Till undvikande härav kunde tänkas att pensionsanstalten borde få möjlighet att bestämma pensionsklassen antingen så, att den skall gälla under förutsättning av oförändrade dyrorts- och Ievnadskostnadsförhållanden, eller så, att förskjutningar i dyrorts- och levnadskostnaderna ej skola medföra ändring i densamma.

Den förstnämnda möjligheten skulle förutsätta, att pensionsanstalten skulle ha att vid ändringar i ortsgrupperingen eller förskjutningar i levnadskostnaderna taga de tidigare fastställda pensionsklasserna under omprövning. Då emellertid ett dylikt förfarande skulle kunna leda till friktioner mellan pensionsanstalten, å ena sidan, samt huvudmännen och befattningshavarna, å andra sidan, har pensionsutredningen ansett sig icke kunna förorda, att frågan löses på sålunda angivet sätt.

En anordning, åsyftande att i största möjliga mån göra pensionsklassbestämmandet oberoende av förskjutningar i dvrorts- och levnadskostnadsförhållandena, förutsätter, att avlöningen alltid skall betraktas såsom 5ortslön samt att lönen inom området för dess rörlighet å ena sidan enligt det statliga lönesystemet och å andra sidan enligt de för vederbörande befattning gällande lönebestämmelserna skall antagas vara bestämd efter sådan levnadskostnadsnivå, att den löneklass som skall anses motsvara befattningshavarens avlöning blir så låg som möjligt. Mot denna lösning kan visserligen anmärkas att den kan leda till pensionsklasser, vilkas pensionsunderlag kunna anses såsom oskäligt låga. Härvid bör emellertid iliågkommas att huvudmännen ha möjlighet att anpassa lönebestämmelserna till löneplan 1, varigenom olägenhet av för låga pensionsunderlag skulle kunna undvikas. Då eu dylik anpassning i allmänhet torde kunna ske utan ökade lönekostnader, synes det kunna förväntas, att flertalet huvudmän komma att anlita denna utväg. Mot bakgrunden av principerna för den av pensionsutredningen förordade gränsdragningen för SPA:s pensionsverksamhet framstår också en sådan anpassning såsom naturlig.

Pensionsutredningen anser sig böra förorda, att det senare av de båda angivna förfaringssätten i allmänhet tillämpas. Vid val av pensionsklass för befattningar, för vilka pensionsklass skall angivas i pensionsreglementet, synes det dock ej nödvändigt att tillämpa detta förfaringssätt. För dylika befattningar kan nämligen anledning föreligga, att bestämma pensionsklassen exempelvis med hänsyn till en i författning fastställd avlöning, vilken är undandragen huvudmannens bestämmande, eller med hänsyn till pensionsunderlaget för annan jämförlig befattning.

125 Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

5. Tjänstepension och tjänstelivränta. Villkoren för rätt att komma i åtnjutande av genast börjande tjänstepension enligt reglementet för SPA och tjänstepension enligt Atregl. äro i huvudsak följande.

Enligt reglementet för SPA inträder rätt till genast börjande tjänstepension vid avgång från befattning för befattningshavare, som uppnått pensionsåldern eller som eljest är avgångsskyldig' enligt reglementet. För flertalet befattningshavargrupper gäller att genast börjande tjänstepension kan erhållas vid avgång även i annat fall dock tidigast fem år före pensionsålderns inträde. Förutsättning härför är i allmänhet, att avgången, oavsett om den sker frivilligt eller på grund av uppsägning, föranletts av försvagad hälsa eller minskad arbetsförmåga.

Såsom tidigare angivits inträder i allmänhet enligt reglementet för SPA avgångsskyldighet på grund av otjänstbarhet före pensionsåldern av annan anledning än olycksfall i tjänsten eller därmed jämförlig orsak först sedan befattningshavaren under minst 4 år av en 5-årsperiod varit oförmögen att tjänstgöra. Rätten att erhålla sjukpension inträder alltså vanligen först efter en längre tids sjukledighet. Den sålunda gällande inskränkningen i rätten att erhålla sjukpension kan ha inneburit viss garanti för att otjänstbara eller till snar otjänstbarhet predestinerade befattningshavare icke anställas i uteslutande eller huvudsakligt syfte att bereda befattningshavaren möjlighet att erhålla pension. Fn liknande garanti kan i fråga om invalidpension ha legat däri, att avgångsskyldigheten och den därav betingade pensionsrätten är begränsad till olycksfall, som inträffar i den vid avgången med pension innehavda befattningen.

Atregl. stadgar rätt för befattningshavare att komma i åtnjutande av tjänstepension vid avgång efter uppnådd pensionsålder (ålderspension) eller på grund av dessförinnan inträdd avgångsskyldighet (invalidpension eller sjukpension). Efter medgivande i varje särskilt fall av Kungl. Maj :t kan befattningshavare, som har högst fem år kvar till pensionsåldern, vid frivillig avgång erhålla tjänstepension (förtidspension). Såsom förutsättning för sådant medgivande gäller, att avgången skall befinnas icke vara stridande mot statens intressen samt att befattningshavaren skall inneha visst lägsta antal tjänstår, i regel det för hel ålderspension föreskrivna.

I fråga om rätt att vid avgång komma i åtnjutande av invalid- eller sjukpension gäller emellertid enligt Atregl. såsom särskild förutsättning, att befattningshavaren i därför stadgad ordning prövats icke lämpligen böra förflyttas till annan befattning. Sådan prövning, vilken ankommer på Kungl Maj :t, skall företagas, där den pensionsbeviljande myndigheten finner anledning antaga, att befattningshavaren kan tjänstgöra i sådan annan befattning, till vilken han må vara pliktig att låta förflytta sig.

Enligt Atregl. må pension ej tillkomma den som blivit dömd till avsättning eller till följd av tjänstefel skild från befattning i statens tjänst eller från annan med tjänstepensionsrätt förenad befattning eller för förbrytelse i tidigare innehavd befattning blivit dömd, i stället för till avsättning till straff enligt 2 kap. 17 § strafflagen. Någon motsvarighet till denna bestämmelse finnes ej i reglementet för SPA.

Vad angår de bestämmelser, som böra gälla i fortsättninge n, anför pcnsionsutredningcn följande beträffande villkoren för rätt till invalideller sjukpension.

De för rätt till invalid- eller sjukpension enligt reglementet för SPA gällande, bär ovan angivna inskränkningarna ha icke någon motsvarighet i

126 Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

Atregl. Det synes emellertid pensionsutredningen som om en anpassning i detta hänseende till Atregl:s bestämmelser skulle utan olägenhet kunna ske. En fullständig anpassning skulle dock förutsätta, att föreskrifter meddelades om förflyttningsskyldighet för befattningshavarna i likhet med vad därom gäller för statens tjänstemän. Dylika föreskrifter skulle emellertid få större praktisk betydelse blott om föreskrift samtidigt meddelas om skyldighet för huvudmännen att i sin tjänst från annan huvudman övertaga befattningshavare, som befunnits otjänstbar i sin befattning. Någon generell föreskrift om dylik skyldighet torde dock icke kunna meddelas för de huvudmän av olika slag, varom här är fråga. Vid sådant förhållande och då såvitt utredningen har sig bekant Atregl:s bestämmelser om prövning av förflyttningsskyldighet fått en synnerligen begränsad tillämpning, anser sig utredningen icke böra föreslå, att i pensionsreglementet intages någon motsvarighet till Atregl :s bestämmelse i detta hänseende.

Beträffande frågan om införande i SPA-pensioneringen av möjlighet till förtidspension gör pensionsutredningen följande uttalande.

Vid övervägande av spörsmålet, huruvida rätt till förtidspension enligt bestämmelserna i Atregl. böra införas i ett nytt pensionsreglemente har en viss tvekan gjort sig gällande. Anledningen härtill har i huvudsak varit den, att förtidspensionen synts utredningen vara en förmån av sådan beskaffenhet, att därmed förbundna särskilda kostnader närmast borde bestridas av vederbörande huvudman och att sålunda som villkor för rätt till förtidspension borde uppställas, att huvudmannen åtager sig att till SPA utgiva mot dessa kostnader svarande vederlag. Då emellertid rätten till förtidspensionen bör vara beroende av Kungl. Maj :ts medgivande i varje särskilt fall, bär det synts utredningen, som "om därmed skulle vinnas tillräckliga garantier för att nödig återhållsamhet kommer att iakttagas samt att utgifterna för statsverket för denna pensionsform icke skola bli särskilt betungande. På grund härav har utredningen icke ansett sig böra vad denna pensionsform angår föreslå någon avvikelse från Atregl :s bestämmelser.

De faktorer som äro avgörande för storleken av ålderspension (grundbelopp) enligt Atregl. och däremot svarande genast börjande tjänstepension enligt reglementet för SPA utgöras, förutom av tjänstepensionsunderlaget, av antalet av de befattningshavaren tillgodoräknade tjänståren och det för hel pension föreskrivna antalet tjänstår (tjänståldern). Beträffande gällande bestämmelser om tjänstårsberäkning och tjänståldrar må nämnas följande.

Bestämmelserna i reglementet för SPA och i Atregl. om tjänstårsberäkning för tid, under vilken befattningshavare innehaft med tjänstepensionsrätt förenad befattning, äro av i stort sett samma innebörd. Att märka är emellertid att enligt reglementet för SPA till skillnad från Atregl. tjänstårsberäkningen fortgår även vid kvarstående i tjänst efter pensionsålderns uppnående.

I fråga om tjänstårsberäkning för annan tid gäller enligt reglementet för SPA följande. °

Pension sanstalten kan pa framställning av vederbörande huvudman medgiva tjänstårsberäkning (retroaktiv tjänstårsberäkning) för tid, varunder befattningshavaren tjänstgjort i befattning, som med avseende å tjänstgöringens art och omfattning varit sådan, att den kunnat förenas med pen-

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

sionsrätt enligt reglementet. Möjligheten att medgiva retroaktiv tjänstårsberäkning är dock begränsad till att avse befattningshavare, som innehar befattning vid den tidpunkt, då befattningen förenas med pensionsrätt enligt reglementet. Den som senare anställes å befattningen kan således ej erhålla retroaktiv tjänstårsberäkning i den befattningen. Berörda möjlighet är beskuren även såtillvida, att tjänstårsberäkning ej kan medgivas i större omfattning än som vid nämnda tidpunkt beräknas erforderlig för att befattningshavaren vid pensionsålderns uppnående skall kunna inneha för hel tjänstepension föreskrivet antal tjänstår. Uppkommande avbrott i tjänstår sberäkningen efter inträdet i SPA kan följaktligen i regel icke kompenseras genom medgivande av ytterligare retroaktiv tjänstårsberäkning.

Enligt Atregl. beror på prövning i den ordning, Kungl. Maj :t föreskriver, om och i vad mån tid, varunder tjänsteman fullgjort arbete eller uppdrag i eller utom statens tjänst, må tillgodoräknas såsom tjänstår, där sådan tillgodoräkning ej må ske enligt vad i reglementets huvudregler stadgas. I tillämpningen har tjänstårsberäkningen i regel begränsats till att avse 2js av den ifrågakonnnande tiden samt i vissa fall till så lång tid, som erfordras för att befattningshavaren skall kunna uppnå det för hel ålderspension föreskrivna antalet tjänstår. Begränsningen till 2/:i har föranletts av att befattningshavaren icke under avsedd tid behövt vidkännas några pensionsbidrag.

Vad angår tjänståldern är denna i reglementet för SPA bestämd i de för befattningen gällande särskilda bestämmelserna. Såsom tjänståldrar förekomma 33, 30 och 25 år samt, för vissa befattningshavare vid de kungl. teatrarna, 22 och 20 år. Enligt Atregl. gäller i allmänhet såsom tjänstålder 30 år eller för befattningar, upptagna i en såsom bilaga till tillämpningsföreskrifterna fogad tjänståldersförteckning, 25 år.

Beträffande tjänstårsberäkning och tjänståldrar för f r a in t iden anför pensionsutredningcn följande.

Vad angår reglerna för tjänstårsberäkning för tid, varunder befattningshavare innehaft med tjänstepensionsrätt förenad anställning, synes det enligt pensionsutredningens mening i stort sett icke finnas anledning att göra någon avvikelse från vad i sådant hänseende gäller enligt Atregl. i vidare mån än som betingas av här nedan föreslagna förfarande för beräkning av pension i fall, då underlagshöjning förekommit.

Den enligt reglementet för SPA förefintliga möjligheten att mot engångsavgift bereda befattningshavare rätt att i viss omfattning räkna tjänstår för tid, under vilken han icke ägt pensionsrätt, anser pensionsutredningen böra bibehållas. Nu gällande inskränkning, enligt vilken berörda möjlighet står öppen allenast i fråga om befattningshavare, som innehar befattning, då den anslutes till SPA, synes emellertid böra slopas. Därjämte bör tid kunna få tillgodoräknas som kompensation för sådant avbrott i tjänstårsberäkningen, som inträffat efter inträdet i SPA.

Ovan angivna tjänstårsberäkning avser tid för anställning i befattning, som kunnat förenas med pensionsrätt enligt reglementet för SPA, om detsamma varit gällande. Den enligt Atregl. på Kungl. Maj ds prövning beroende tjänstårsberäkningen kan avse varje tid, varunder tjänstemannen fullgjort arbete eller uppdrag i eller utom statens tjänst. Det synes pensionsutredningen icke vara befogat att i ett reglemente för befattningshavare i staten närstående verksamhet göra avvikelse från vad sålunda gäller enligt Atregl. Även för här avsedd tjänstårsberäkning torde emellertid särskild

128 Kungl. Maj.ts proposition nr 200

avgift böra av huvudmannen erläggas. Hinder synes vid sådant förhållande icke behöva möta för medgivande av tjänstårsberäkning i samma omfattning, som kunnat ifrågakomma, om det gällt anställningstid i befattning, som kunnat förenas med pensionsrätt.

Tjänståldern synes böra, i likhet med vad som gäller enligt Atregl:s bestämmelser, i allmänhet utgöra 30 år. Där särskilda skäl därtill äro torde tjänståldern emellertid böra bestämmas till 25 år eller, såvitt angår vissa befattningshavare vid de kungl. teatrarna, till 22 eller 20 år. Tjänståldern 33 år synes icke vidare böra förekomma.

Reglerna för själva pensionsberäkningen äro enligt reglementet för S P A i stort sett följande.

Årsbeloppet av genast börjande tjänstepension är i allmänhet lika med det för befattningshavaren vid avgången gällande tjänstepensionsunderlaget (avgångsunderlaget), därest befattningshavaren innehar det för hel tjänstepension stadgade antalet tjänstår.

Härvid är emellertid att märka, att —- för det fall tjänstepensionsunderlaget för den vid avgången innehavda befattningen under tiden för den avgående befattningshavarens anställning i densamma höjts, utan att detta skett på grund av en av statsmakterna beslutad lönereglering — det nya underlaget endast under förutsättning, att huvudmannen erlagt enligt reglementet ifrågakommande engångsavgift för höjningen, blivit gällande för befattningshavaren.

Där befattningshavaren icke innehar det för hel tjänstepension föreskrivna antalet tjänstår gälla i viss mån olika regler för pensionsberäkningen, allteftersom fråga är om ålderspension, invalidpension eller sjukpension.

Vad angår ålderspensionen gäller att pensionen beräknas försäkringstekniskt (försäkringsteknisk pension), där den avgående vid pensionsåldern icke räknade minst 10 tjänstår så ock i annat fall, där befattningshavaren vid nämnda ålder icke räknade minst det antal tjänstår som motsvarar tjänståldern, om sådan beräkning stadgas i de för befattningen gällande särskilda bestämmelserna. Eljest är ålderspensionen lika med avgångsunderlaget avkortat i förhållande till antalet bristande tjänstår (proportionellt avkortad pension).

Försäkringsteknisk pension bestämmes på samma sätt som proportionellt avkortad pension, dock efter ett tjänstepensionsunderlag, som beräknas enligt i reglementet angivna grunder. Enligt dessa grunder anses tjänstepensionsunderlaget, efter vilket pensionen skall bestämmas, uppbyggt genom tillgodoräkning av vissa i reglementet definierade på varje del av tjänstetiden belöpande försäkringsavgifter av sådan storlek, att de beräknas motsvara den förväntade proportionellt avkortade pensionen. Härvid gäller emellertid att försäkringsavgiften icke må överstiga den som skulle tillgodoräknats, därest befattningshavaren tillträtt befattningen så lång tid före pensionsåldern som motsvarar tjänståldern. På grund av denna begränsning blir det tjänstepensionsunderlag efter vilket försäkringsteknisk pension bestämmes endast undantagsvis lika stort som det efter vilket proportionellt avkortad pension beräknas. Om underskottet på tjänstår är mera avsevärt eller om befattningshavaren en eller flera gånger övergått från befattning med lägre till befattning med högre tjänstepensionsunderlag, kan skillnaden mellan det för proportionellt avkortad pension å ena sidan och det för försäkringsteknisk pension å andra sidan bestämmande tjänstepensionsunderlaget och följaktligen också skillnaden mellan pensionerna bli av betydande storlek.

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

129 I fråga om invalidpension gäller att denna oberoende av antalet vid avgången intjänta tjänstår i allmänhet motsvarar den ålderspension som den avgående skulle erhålla, därest han kvarstode i befattningen till pensionsåldern.

Sjukpensionen beräknas på samma sätt som ålderspension. Den skall dock motsvara minst s/4 av hel pension eller den mindre ålderspension som den avgående skulle erhålla, därest han kvarstode i befattningen till pensionsåldern.

Enligt Atregl. gäller i motsvarande hänseenden i huvudsak följande.

Ålderspensionen bestämmes i praktiskt taget varje fall efter avgångsunderlaget. Om befattningshavaren innehar minst det antal tjänstår som motsvarar tjänståldern är ålderspensionens grundbelopp lika med avgångsunderlaget (hel pension). Vid mindre antal tjänstår utgår avkortad pension. Dennas grundbelopp motsvarar avgångsunderlaget minskat, om tjänståldern är 30 år, med 1/1X och, om tjänståldern är 25 år, med l/m för varje full fjärdedel av år, varmed antalet tjänstår understiger tjänståldern.

Grundbeloppet av invalidpension motsvarar avgångsunderlaget. Grundbeloppet av sjukpension bestämmes på samma sätt som grundbeloppet av ålderspension, dock skall grundbeloppet av sjukpension motsvara minst 75 procent av avgångsunderlaget, i den mån grundbeloppet icke härigenom överstiger grundbeloppet av den ålderspension som den avgående kunnat erhålla, därest han under oförändrade förhållanden kunnat kvarstå i sin befattning till pensionsålderns inträde.

Grundbeloppet av förtidspension beräknas på samma sätt som grundbeloppet av ålderspension. Förtidspensionen skall dock under den från avgången till pensionsålderns inträde återstående tiden vara minskad, om tjänståldern är 30 år, med 1/lso och, där tjänståldern är 25 år, med 1/ls> för varje fullt eller påbörjat kvartal av den återstående tiden.

Beträffande de allmänna reglerna för pensionsberäkningen inom den framtida SPA-pensioneringen anför pensionsutredningen följande.

Med utgångspunkt från pensionsutredningens principiella inställning till pensioneringen genom SPA har det synts utredningen naturligt att i fråga om beräkningen av pensions storlek eftersträva en sådan ordning, som medger utmätande av samma pension åt en icke-statlig befattningshavare som åt en befattningshavare i statens tjänst med eljest jämförliga anställningsförhållanden m. m. Samtidigt härmed har emellertid för utredningen som en angelägenhet av vikt framstått, att staten icke i det särskilda fallet belastas med kostnader utöver det bidrag staten i princip anses böra lämna till pensioneringen. De kostnader som härvid närmast åsyftas äro sådana, vilka sammanhänga med förhöjning av det för befattning gällande pensionsunderlaget och befordringar eller eljest övergång från befattning med lägre till befattning med högre pensionsunderlag, eller sålunda sådana förhållanden, varöver staten icke kan antagas ha samma inflytande, när det gäller icke-statliga befattningshavare som i fråga om statens egna anställningshavare. För att dessa kostnader icke skola drabba staten i större omfattning än kostnaderna i övrigt för befattningshavarens pensionering, synes det utredningen erforderligt, att rätten till viss del av pensionen göres beroende av alt huvudmannen erlägger en särskild avgift. Denna avgift torde böra motsvara kapitalvärdet vid avgiftsbetalningen av berörda pensionsdel med avdrag för det bidrag staten torde böra lämna.

il Ilihang till riksdagens protokoll 101/9. 1 samt. Nr 200.

130 Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Vid sina överväganden i fråga om principerna för beräkning av storleken av den av särskild avgiftsbetalning beroende pensionsdelen har pensionsutredningen stannat för att förorda en anordning, enligt vilken pensionsdelen skulle komma att motsvara skillnaden mellan, å ena sidan, det pensionsbelopp som skulle kunna beräknas utan denna anordning och, å andra sidan, det pensionsbelopp som skulle beräknas, därest tjänståren före underlagshöjningen ej medräknas till större del än som motsvarar förhållandet mellan de före och efter höjningen gällande tjänstepensionsunderlagen.

Vad angår de särskilda reglerna för beräkning av invalidpension uttalar pensionsutredningen, att det synes utredningen, att den i reglementet för SPA fastställda begränsningsregeln, enligt vilken invalidpension ej får överstiga den ålderspension, som skulle kunnat intjänas, bör bibehållas.

Med avseende å den pensionsrätt, som enligt reglementet för SPA och Atregl. tillkommer den som avgår utan rätt att vid avgången omedelbart erhålla tjänstepension, gäller i huvudsak följande.

Den som avgår från befattning, förenad med pensionsrätt enligt reglementet för SPA, utan att vid avgången erhålla genast börjande tjänstepension, är berättigad att vid uppnående av den för befattningen stadgade pensionsåldern eller från den tidigare tidpunkt, då han blivit varaktigt oförmögen till arbete, komma i åtnjutande av uppskjuten tjänstepension. Rätten till uppskjuten pension förloras dock, därest den avgångne vid den tidpunkt, då pensionen skulle börja utgå, innehar annan med tjänstepensionsrätt förenad befattning eller för sådan befattning åtnjuter tjänstepension, vid vilkens beräkning tillgodoräknats den tjänstgöring på vilken rätten till uppskjuten tjänstepension skulle ha grundats.

Motsvarigheten till uppskjuten tjänstepension benämnes i Atregl. tjänstelivränta. Såsom förutsättning för rätt till tjänstelivränta gäller, att befattningshavaren under minst tre års tid före avgången innehaft anställning, som vid avgångstillfället var förenad med tjänstepensionsrätt, samt att han icke därefter innehaft annan med tjänstepensionsrätt förenad befattning. Tjänstelivränta utgår antingen såsom uppskjuten livränta tidigast från och med månaden näst efter den varunder befattningshavaren uppnått 65 års ålder, eller såsom förtidslivränta tidigast från den tidpunkt från vilken folkpension erhållits på grund av varaktig oförmåga till arbete.

Uppskjuten tjänstepension, som börjar vid pensionsåldern, beräknas så, att dess kapitalvärde vid avgången motsvarar kapitalvärdet av de tjänstepensionsavgifter, befattningshavaren haft att erlägga enligt reglementet. Om avgången föranletts av befattningens indragning medräknas jämväl de avgifter som huvudmannen haft att erlägga ävensom de avgifter som ankommit på staten. Sådant medräknande sker, oberoende av anledningen till avgången, alltid i fråga om befattningshavare vid polisväsendet ävensom för vissa andra befattningshavare i särskilda fall. För teaterpersonalen gälla särskilda regler. Uppskjuten tjänstepension, som börjar före pensionsåldern, motsvarar 3/4 av det för sagda ålder beräknade beloppet.

Uppskjuten livränta beräknas enligt Atregl. på samma sätt som grundbeloppet av ålderspension. Härvid tillämpas dock såsom tjänstålder alltid 30 år eller den längre tid som motsvarar antalet tjänstår, utökat med den vid avgången till 65 års ålder återstående tiden. I fråga om den som innehar mindre än 30 tjänstår gäller härutöver att det enligt nu angivna grunder beräknade beloppet minskas med 1/w procent för varje bristande fjärdedels

131 Kungi. Maj:ts proposition nr 200.

tjänstår. Förtidslivränta bestämmes på så sätt, att dess kapitalvärde vid den tidpunkt, då livräntan vidtager, enligt av Kungl. Maj :t fastställda grunder motsvarar kapitalvärdet vid samma tidpunkt av den uppskjutna livräntan. Förtidslivräntan skall dock motsvara lägst 10 procent av den uppskjutna livräntans begynnelsebelopp.

Efter erinran om att 1945 års riksdag i skrivelse till Kungl. Maj :t (nr 348) anhållit om utredning angående en närmare anpassning av tjänstelivränterätten till den s. k. oantastbarhetsprincipen yttrar pensionsutredningen beträffande den framtida SPA-pensioneringen.

Lösningen av frågan om livränterättens framtida gestaltning inom det statliga pensionsväsendet och därmed frågan om pensionsrättens oantastbarhet torde komma att bli föremål för särskild utredning. Vid sådant förhållande har pensionsutredningen icke ansett sig böra för befattningshavare, anslutna till SPA, föreslå några principiella avvikelser från Atreghs och Afregl:s livräntebestämmelser, varigenom lösningen av dessa frågor skulle kunna föregripas.

6. Familjepension och familjelivränta. I fråga om avgränsningen av de kategorier efterlevande som kunna erhålla familjepension jämlikt reglementet för SPA eller Afregl. gäller i huvudsak följande.

Enligt reglementet för SPA äro, när innehavare av eller förutvarande innehavare av befattning, förenad med familjepensionsrätt, avlider, dennes efterlämnade änka och arvsberättigade egna barn under vissa villkor berättigade till familjepension. Äktenskap grundlägger dock icke pensionsrätt, om det ingås efter det mannen fyllt 65 år eller under det han lider av sjukdom, som inom 6 månader efter äktenskapets ingående medför hans död, och utan att genom äktenskapet barn legitimeras. Skulle anledning finnas till antagande, att sjukdomens livsfarliga beskaffenhet vid äktenskapets ingående icke varit för någon av makarna bekant, har dock pensionsanstalten rätt medgiva, att familjepension må utgå. Familjepensionen utgår till änka, så länge hon lever ogift, och till barn till dess det uppnår 21 års ålder eller dessförinnan träder i äktenskap. Om barnet vid uppnåendet av 21 års ålder befinnes varaktigt oförmöget till arbete, bibehåller det dock rätten till familjepension, så länge arbetsoförmågan fortfar.

Jämlikt Afregl. äro även änkling och adoptivbarn samt i vissa fall frånskild make berättigade till familjepension. Enligt Afregl. gäller dessutom beträffande barnen, att pensionsrätten avser icke allenast arvsberättigat barn utan även utomäktenskapligt barn efter manlig befattningshavare. Make (änka, änkling eller frånskild make) är enligt Afregl. ej berättigad till pension, om äktenskapet ingåtts efter det befattningshavaren fyllt 60 år. Barn, som fyllt 19 år, är ej heller pensionsberättigat. I fråga om befattningshavares adoptivbarn gäller enligt samma reglemente, alt barnet ej blir pensionsberättigat, om adoptionen ägt rum efter det befattningshavaren fyllt 50 år.

En anpassning i fråga om familjepensionsrättens omfattning för de under reglementet för SPA inordnade befattningshavarna efter vad därutinnan enligt Afregl. gäller för statens tjänstemän skulle, som av den förut lämnade redogörelsen framgår, bl. a. innebära utvidgning av kvinnlig befattningshavares familjepensionsrätt till att omfatta förutom barn även eller-

132 Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

levande make (änkling). Beträffande den framtida SP A-pensioneringen anför pensionsutredningen, dock med reservation från ledamoten Björns sida.

Pensionsrätt för make till kvinnlig befattningshavare i statens tjänst infördes med 1936 års allmänna familjepensionsreglemente. Detta föranleddes närmast av lönetekniska skäl. Utan sådan pensionsrätt ansågos nämligen de enligt Afregl. utgående familjepensionsavdragen icke kunna fastställas till enhetliga belopp för män och kvinnor. Med skilda avdragsbelopp skulle män och kvinnor i samma löneställning komma i åtnjutande av till beloppen olika behållen lön, vilket ansågs icke böra ifrågakomma.

I och med övergången till det för statens tjänstemän nu tillämpade lönesystemet, vilket karakteriserats som ett nettolönesystem av den anledningen att de i löneförfattningarna fastställda lönebeloppen skola utgå utan avdrag motsvarande de tidigare pensionsavdragen, synas ovan omnämnda skäl för pensionsrätt åt änkling ha helt bortfallit. Å andra sidan synes den allt vanligare företeelsen, att båda makarna genom förvärvsarbete utom hemmet bidraga till eget och familjens uppehälle, ha medfört en viss utjämning i fråga om behovet av pension för manlig och kvinnlig befattningshavares efterlevande make. Det kan vid sådant förhållande tänkas, att icke blott spörsmålet om familjepension åt änkling utan även frågan om efterlevande makes pensionsrätt i hela dess vidd kan befinnas snart nog böra bli föremål för omprövning av statsmakterna. Med hänsyn härtill synes det utredningen icke vara tillrådligt, att för närvarande utvidga den rätt till familjepension för efterlevande make, som nu gäller enligt reglementet för SPA. Utredningen anser sig därför icke böra föreslå, att familjepensionsrätten utsträckes till att avse änkling efter avliden befattningshavare.

I övrigt föreslår pensionsutredningen med avseende å familjepensionsrätten inom SP A-pensioneringen icke några principiella avvikelser från vad därom gäller enligt Afregl. Detta innebär bl. a. att pensionsrätt införes för adoptivbarn och frånskild hustru ävensom viss förbättring av barnpensioneringen.

7. Rörligt tillägg. Beträffande gällande b e s t ä in in e 1 s e r må nämnas följande.

Å tjänstepension, som avses i reglementet för SPA, utgingo intill den 1 juli 1947 dyrtids- och kristillägg. Beträffande ett fåtal befattningar förekom även pensionsförhöjning och för vissa av dessa jämväl pensionstillägg. De sålunda utgående sammanlagda pensionsförmånerna, beräknade med tilllämpning av de under andra kvartalet 1946 gällande procenttalen för bestämmande av rörliga tilläggsförmåner, utbytas enligt kungörelse den 30 juni 1947 (nr 658) angående förbättring av vissa från statens pensionsanstalt och lärarinnornas pensionsanstalt utgående pensioner in. in. tills vidare mot förbättrad eller tekniskt omräknad tjänstepension. Dylik pension består av grundbelopp och rörligt tillägg. Det rörliga tillägget utgår under samma förutsättningar och med beräkning enligt samma procenttal, som gälla angående höjning av månadslön, angiven i de i statens löneplansförordning intagna grundlönetabellerna. Rörligt tillägg utgår icke å del av grundbelopp, som överstiger 800 kronor för månad. Grundbeloppet innefattar, förutom den reglementsenliga pensionen, förekommande pensionstillägg, pensionsförhöjning och förbättring samt så mycket av dyrtids- och kristilläggen som erfordras för att de sammanlagda pensionsförmånerna, bortsett från

133 Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

förbättringen, med de tillämpade procenttalen bli av samma storlek före och efter utbytet.

Å familjepension, omräknad enligt kungörelsen den 22 juni 1939 (nr 508), angående ny familjepension i vissa fall, utgingo procentuellt tillägg och kristillägg. Dessa pensionsförmåner skola enligt förenämnda kungörelse den 30 juni 1947 tills vidare utbytas mot förbättrad eller, såvitt angår överåriga barn, tekniskt omräknad familjepension. Dylik pension består liksom förbättrad eller tekniskt omräknad tjänstepension av grundbelopp och rörligt tillägg.

Pensionsutredningen uttalar, att anpassningen av pensioneringsgrunderna för befattningshavare, anslutna till SPA, efter de för statens befattningshavare gällande pensionsbestämmelserna även bör inbegripa den i Atregl. och Afregl. fastställda förmånen av rörligt tillägg.

8. Pensionsavgifter. Enligt reglementet för SPA förekomma dels årliga avgifter, dels i vissa fall engångsavgifter.

Årlig avgift förutsättes skola erläggas av befattningshavaren och beträffande flertalet befattningar även av huvudmannen.

Den årsavgift som befattningshavaren skall ha att erlägga består av tjänste- och familj epensionsavgifter, vilka i regel bestämmas i förhållande till befattningens tjänste- respektive familjepensionsunderlag och efter procentuella avgiftssatser, som angivas i de för befattningen gällande särskilda bestämmelserna. Avgiftssatserna ha i stort sett fastställts efter beräkningar, som grundats på principen, att avgifterna för de särskilda befattningshavargrupperna skola motsvara viss del, vanligen en tredjedel, av tjänstepensionsförmånens matematiska värde samt hela värdet av familjepensionsförmånen. I huvudsak till följd av skiljaktigheterna i fråga om. pensions- och inträdesåldrar befattningshavargrupperna emellan ha dessa beräkningar lett till avgiftssatser, vilka till storleken utvisa betydande avvikelser från varandra.

Huvudmannens årsavgift är, där sådan avgift förekommer, i regel lika stor som befattningshavarens tjänstepensionsavgift. Beträffande vissa befattningshavare gäller dock att huvudmannens arsavgift är dubbelt sa stor.

Engångsavgift förekommer i samband med s. k. retroaktiv tjänstårsberäkning samt i vissa fall vid höjning av befattnings pensionsunderlag.

Engångsavgiften för retroaktiv tjänstår sberäkning skall vara lika med den försäkringsfond som beräknas ha blivit uppsamlad genom de årsavgifter som skulle erlagts, om reglementet för SPA varit gällande under den tid, tjänstårsberäkningen avser. Vid engångsavgiftsberäkningen förutsättas årsavgifterna ha utgått med hela det mot pensionsförmånernas matematiska värde svarande beloppet. Engångsavgift vid höjning av pensionsunderlag beräknas på motsvarande sätt med hänsyn till den ökning av pensionsförmånerna som föranledes av underlagshöjningen. För en del befattningshavargrupper stadgas — i allmänhet i särskilda övergångsbestämmelser med i viss mån tidsbegränsad giltighet — att engångsavgift i den del den avser tjänstepension skall utgå med viss nedsättning.

Atregl. och Afregl. innehålla inga stadganden om pensionsavgifter. Detta sammanhänger med, att dessa pensionsreglementen liksom de för befattningshavarna gällande avlöningsbestämmelserna äro grundade på det s. k. nettolönesystemet. Utmärkande för detta system är alt de i vederbörande löneplaner fastställda lönerna utgå utan avdrag för pensionsavgifter. Med hänsyn härtill ha lönerna satts lägre än som skolat ske, om ett bruttolönesystem med särskilda avgifter från befattningshavarna tillämpats.

134 Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

Nettolönesystemet kan sägas innebära, att staten av de mot nettolönerna svarande bruttolönerna för pensioneringsändamål innehåller så mycket, som skulle ha utgjort befattningshavarnas pensionsavgift vid ett bruttolönesystem. Härigenom blir statens egentliga bidrag till pensioneringen begränsat till att motsvara den del av pensionskostnaderna som icke täckes av de av bruttolönerna innehållna beloppen.

Vad angår avgiftssystemet för den framtida S P A - pensioneringen blir detta i första hand beroende av den omfattning i vilken staten anses skola bidraga till kostnaderna för pensioneringen. Pensionsutredningen uttalar härom, att det vid genomförande av den föreslagna gränsdragningen för den av SPA omhänderhavda pensioneringen synes rimligt, att staten bidrager till denna pensionering efter ungefär samma grunder som till pensioneringen av sina egna tjänstemän. För de befattningshavare som skola vara anslutna till SPA syntes därför böra beräknas pensionsavgifter med belopp motsvarande skillnaderna mellan vederbörande brutto- och nettolöner.

I anslutning härtill föreslår pensionsutredningen, att pensionsavgifterna skola bestå av dels grundavgift motsvarande skillnaden mellan bruttooch nettogrundlönebeloppen för den löneklass med hänsyn till vilken pensionsklassen för vederbörande befattning bestämts, dels ock rörlig tilläggsavgift beräknad å grundavgiften och med tillämpning av det för bestämmande av rörligt tillägg å pension gällande procenttalet.

De av pensionsutredningen föreslagna pensionsavgifterna äro att anse såsom huvudmansavgifter. Härom anför utredningen följande.

De föreslagna pensionsunderlagsskalorna överensstämma i huvudsak med de i Atregl. och Afregl. fastställda underlagsskalorna. Dessa senare skalor bygga på nettolönesystemet. Det synes vid sådant förhållande icke böra ifrågakomma, att de pensionsavgifter som skola utgå för pensionering i SPA uttagas av befattningshavarna genom avdrag från den nettolön efter vilken pensionsklassen bestämts. Ett sådant uttagande av avgift skulle nämligen innebära, att befattningshavaren finge vidkännas dubbelt så stor avgift till pensioneringen som den vid nettolönesystemet tänkta. Avgifterna böra därför i sin helhet åvila huvudmännen. Detta bör emellertid icke utgöra hinder för huvudmännen att tillämpa ett bruttolönesystem och därvid från lönen avdraga mot avgiften eller del av avgiften svarande belopp, där hinder för sådant avdrag ej möter på grund av gällande lönebestämmelser. I fråga om befattningar, för vilka sådant avdrag göres och för vilka statens pensionsanstalt har att bestämma pensionsklassen, bör vid pensionsklassbestämningen såsom nettolön anses det belopp som återstår efter verkställt avdrag.

I detta sammanhang berör utredningen även verkningarna av det föreslagna avgiftssystemet i jämförelse med det i reglementet för SPA innefattade. Härom anför utredningen följande.

Det av pensionsutredningen här ovan förordade avgiftssystemet innebär, att grundavgiften för samtliga befattningshavare, hänförda till en och samma pensionsklass, kommer att utgå efter en enhetlig procentsats i förhållande till tj änstepensionsunderlagen. Denna procentsats, som skulle komma att ersätta samtliga enligt nu gällande reglemente för SPA förekomman-

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

de motsvarande procentsatser, är för flertalet befattningar ungefär densamma eller lägre än den som motsvarar huvudmannens och befattningshavarnas nuvarande sammanlagda avgifter i förhållande till tjänstepensionsunderlaget. Genom att de för närvarande vid sidan av de reglementsenliga pensionerna av statsmedel utgående tilläggsförmånerna i sin helhet komma att utgöra grund för avgiftsberäkningen, bli emellertid avgiftsbeloppen vid lika sammanlagda tjänstepensionsförmåner i allmänhet större än de nu gällande motsvarande beloppen. En höjning av de nuvarande avgifterna är i och för sig befogad med hänsyn till inträffade förändringar i vissa på pensionskostnaderna inverkande faktorer, särskilt räntan och dödligheten. För några mindre grupper av befattningar, för vilka nuvarande avgifter äro förhållandevis höga och beträffande vilka 1947 års pensionsreglering i fråga om tjänstepension endast innebär en teknisk omräkning, kunna dock de nya avgifterna — om hänsyn tages till kostnaden för familjepensionens förbättring dels genom nämnda pensionsreglering dels ock i samband med övergång till nytt pensionsreglemente — anses något lägre än de nu gällande.

I fråga om befattningar, för vilka huvudmannen enligt nuvarande reglemente icke har att erlägga årlig avgift, skulle det av pensionsutredningen förordade avgiftssystemet leda till en högre avgiftshöjning än för övriga befattningar. Detta bör emellertid enligt utredningens mening icke föranleda, att för dessa huvudmän införes en särskild lägre avgiftsskala. Befinnes sådan huvudman böra beredas lindring i sin avgiftsplikt, synes detta kunna ske genom anvisande av direkta statsbidrag för ändamålet.

I fråga om grunder för bestämmande av den särskilda avgift som pensionsutredningen föreslagit skola utgå för rätt till viss tjänstår sberäkning anför utredningen följande.

Vad angår storleken av den särskilda avgiften anser pensionsutredningen, att avgiften i princip bör avvägas så, att förhållandet mellan densamma och den försäkringstekniskt beräknade kostnaden för de ökningar av tjänsteoch familjepensionsförmånerna, som hänföra sig till den genom avgiftens erläggande förvärvade tjänstår sberäkningen, blir detsamma som förhållandet mellan den föreslagna årliga avgiften och den för täckande av pensionsförmånerna i övrigt erforderliga årliga försäkringsavgiften. Staten torde alltså böra bidraga till pensionskostnaderna i stort sett i samma omfattning, vare sig huvudmannen bestrider sin andel däri genom årlig avgift eller genom särskild avgift.

De årliga avgifterna kunna i skilda fall täcka olika stor del av pensionskostnaderna, vilket sammanhänger med att avgifterna avses skola utgå etter eu enhetlig avgiftsskala, ehuru på grund av skiljaktighet i pensionsåldrar in. in. pensionskostnaderna för befattningshavare i samma pensionsklass kunna variera högst avsevärt. Den för de särskilda avgifterna sålunda uppställda principen skulle i tillämpningen komma alt innebära, att dessa avgifter också skulle komma att motsvara olika stora delar av kostnaderna för pensionsökningarna. Enligt pensionsutredningens mening böra emellertid de särskilda avgifterna bestämmas enhetligt, såtillvida att de alltid skola täcka en och samma del av nämnda kostnader. Den särskilda avgiften bör avvägas så, att staten regelmässigt icke kommer att lämna större bidrag till pensionsökningen än till pensionen i övrigt. Med hänsyn härtill och till resultatet av verkställda undersökningar rörande täckningsprocenten i olika fall har utredningen stannat för alt vilja föreslå, att den särskilda avgiften skall bestämmas till hälften av kostnaderna för pensionsökningarna.

136 Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Om på grund av speciella förhållanden vid inordnande i pensioneringen av nya befattningshavargrupper eller eljest lindring i fråga om engångsavgift skulle anses behövlig, synes det böra ankomma å statsmakterna att fatta särskilt beslut därom.

9. Det föreslagna pensionsreglementets detaljbestämmelser. I ett särskilt avsnitt av sitt betänkande lämnar pensionsutredningen en specialmotivering till det föreslagna pensionsreglementets detaljbestämmelser. Endast i den mån motiveringen till eller innebörden av dessa detaljbestämmelser icke framgår av den föregående framställningen eller bestämmelserna föranlett erinringar i avgivna yttranden eller i övrigt särskilt uttalande från min sida ansetts påkallat har jag i det följande i allmänhet ansett mig behöva redogöra för eller ingå på en närmare behandling av utredningens förslag och den därtill knutna specialmotiveringen. Beträffande de delar av reglementsförslagets detaljbestämmelser, som jag icke närmare berör och vilkas innebörd icke framgår av vad jag i det föregående anfört, torde jag sålunda få hänvisa till utredningens specialmotivering (betänkandet sid. 205—-256).

9 §. Avgångsskyldighet.

3 mom. Enligt 6 § 4 mom. Atregl. äger Kungl. Maj :t i vissa fall förklara ordinarie tjänsteman skyldig att avgå från tjänsten och entlediga honom, ehuru han icke är avgångsskyldig enligt vad i reglementet eljest stadgas. Reglementsförslaget upptager i detta moment en motsvarighet härtill. Med hänsyn till att entledigande av icke-statliga befattningshavare vanligen ankommer på huvudmannen eller annan statlig myndighet än Kungl. Maj :t, har momentet så utformats, att entledigande i sådant fall må meddelas av huvudmannen respektive vederbörande statliga myndighet efter erhållet medgivande av Kungl. Maj :t.

Den anställningsform genom vilken befattningshavarens rättsliga ställning kommer till uttryck är, såvitt angår vissa av de av reglementsförslaget omfattade befattningshavargrupperna, helt och hållet beroende på huvudmannens beslut. Med anledning härav uppställer sig frågan huruvida momentets tillämplighet skall göras till föremål för någon särskild begränsning. Pensionsutredningen anför härom i huvudsak följande.

Med hänsyn till den med entledigande enligt detta moment följande rätten till sjukpension har inom pensionsutredningen förekommit viss tvekan, huruvida momentet bör tillämpas oavsett den ordning, i vilken beslutet om anställningsformen meddelats. Härvid har bland annat framhållits att en sådan oinskränkt tillämpning kunde föranleda huvudmännen att i större utsträckning än som av andra skäl kunde anses påkallat fastställa en med ordinarie anställning i statens tjänst jämförlig anställningsform. Det har även pekats på möjligheten, att en huvudman i uteslutande syfte att bereda viss befattningshavare rätt till sjukpension kunde tänkas benägen ändra anställningsformen för att momentet må vinna tillämpning. Vid det förhållandet att prövning av fråga om entledigande enligt detta moment skall ankomma å Kungl. Maj :t har pensionsutredningen emellertid funnit de anförda betänkligheterna icke böra föranleda annan avgränsning av momentets tillämplighet än den som utredningen förordat i den allmänna motiveringen.

137 Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

13 §. Förutsättningar för rätt till tjänstepension för tjänstemän i

allmänhet.

1 mom. Angående en i andra stycket av detta moment av pensionsutredningen föreslagen inskränkning i fråga om nyanställd befattningshavares rätt att erhålla invalid- eller sjukpension anför pensionsutredningen följande.

De i nu gällande reglemente för SPA innefattade bestämmelserna om avgångsskyldighet och rätt till tjänstepension vid otjänstbarhet före pensionsåldern kunna anses innebära viss garanti för att befattningshavare icke anställas i uteslutande syfte att bereda honom möjlighet att erhålla invalideller sjukpension. För att i någon mån erhålla en motsvarande garanti föreslås i andra stycket av momentet en bestämmelse, enligt vilken i vissa fall rätt till invalid- eller sjukpension ej tillkommer den som inom ett år efter tillträde av befattning eller efter framställning om registrering av befattning blivit avgångsskyldig på grund av otjänstbarhet. Om befattningshavaren övergått till befattningen från annan med tjänstepensionsrätt förenad befattning, synes han emellertid vid reglementets tillämpning böra anses kvarstå i sistnämnda befattning för att icke genom övergången lida förlust av rätt till tjänstepension. Vid utformandet av den föreslagna bestämmelsen har i det hänseende, varom nu är fråga, förutsatts, att det antagna kvatståendet icke leder till högre pensionsbelopp än det som kunnat beräknas för den vid avgången innehavda befattningen.

14 §. Förutsättningar för rätt till förordnandepension.

t mom. Enligt 22 § 1 mom. tredje och fjärde styckena Atregl. kan Kungl. Maj :t medgiva förordnandetjänsteman rätt till förordnandepension under förutsättningar, vilka delvis motsvara de som beträffande tjänstemän i allmänhet i reglementet stadgas för medgivande av rätt till förtidspension. I anslutning till den i reglementsförslaget i andra och tredje stycket detta moment föreslagna motsvarigheten till förenämnda författningsrum i Atregl. anför pensionsutredningen följande.

Förordnandepension i fall, som här avses, kan betraktas såsom förtidspension. Förutsättning för egentlig förtidspension är enligt Atregl. i överensstämmelse med vad som gällde enligt 1941 års allmänna tjänstepensionsreglemente bland annat, att befattningshavaren skall inneha visst minsta antal tjänstår. Under det att tjänståren härvid enligt sistnämnda reglemente beräknades enligt vanliga regler, beräknas tjänståren enligt Atregl. däremot utan avdrag för tjänstledigheter eller avkortning i tjänstgöringen.

Pensionsutredningen anser, att bestämmelserna om beräkning av tjänstår i förevarande hänseende borde vara av samma innebörd i fråga om förordnandepension, vilken är att betrakta som förtidspension, som i fråga om egentlig förtidspension. Enligt utredningens mening bör emellertid en sådan anpassning beträffande förordnandepension för icke-statliga befattningshavare genomföras först i samband med eventuell ändring av Atregl.

18 §. Den befattning för vilken tjänstepensionsunderlag beräknas in. m.

2 mom. Enligt 14 § 2 mom. andra stycket a) Atregl. skall pensionsunderlaget för befattning med 50 års pensionsålder minskas med vissa löneklassvis bestämda belopp. I förevarande moment föreslår pensionsutredningen,

138 Kungi. Maj.ts proposition nr 200-

att dessa minskningsbelopp skola gälla även för förekommande pensionsåldrar lägre än 50 år (41 och 45 år) ävensom för pensionsåldern 53 år.

3 mom. Det i detta moment föreslagna stadgandet, enligt vilket tjänstepension i vissa fall skall bestämmas efter ett treårsmedeltal av tjänstepensionsunderlagen, överensstämmer med motsvarande bestämmelse i 14 § 1 mom. andra stycket Atregl. I fråga om det föreslagna momentets tillämpning i vissa fall anför pensionsutredningen följande.

Tillämpning av bestämmelsen i detta moment samtidigt med den i 19 § 4 mom. innefattade reduktionsregeln för beräkning av tjänstår kan leda till ett obilligt resultat. Det skulle därför kunna ifrågasättas att låta förevarande bestämmelse utgå. Detta skulle emellertid i vissa fall kunna leda till att befattningshavaren erhölle högre pension än en statstjänsteman i ett jämförligt fall. Med hänsyn härtill har den i förevarande moment upptagna bestämmelsen ansetts icke kunna undvaras. I de fall, där bestämmelsen kommer att verka samtidigt med bestämmelsen i 19 § 4 inom., vilka fall icke torde bli särskilt vanliga, synes Kungl. Maj :t böra förordna om erforderlig modifikation i fråga om det belopp som skall tillämpas såsom tjänstepensionsunderlag.

19 §. Tjänstår sberäkning.

De i denna paragraf meddelade bestämmelserna om tjänstår sberäkning avses skola gälla för samtliga befattningshavare. För innehavare av befattningar, förenade med rätt till förordnandepension, få de dock som regel betydelse endast i familjepensionshänseende. Beträffande dessa bestämmelser anför pensionsutredningen följande.

De föreslagna bestämmelserna avses till sitt innehåll skola i stort sett utgöra en motsvarighet till de i 15 § Atregl. meddelade bestämmelserna. Av dessa ha emellertid ansetts kunna uteslutas bestämmelserna i 15 § 1 mom. tredje stycket om tjänstår sberäkning för icke-ordinarie tänsteman med avkortad tjänstgöring, i 4 mom. första stycket om tjänstår sberäkning för tid, varunder mer än en med tjänstepensionsrätt förenad befattning innehafts, samt i 5 mom. om viss jämkning av de totala tjänståren. De två första uteslutningarna ha ansetts kunna ske närmast med hänsyn till de i 2 och 3 §§ reglementsförslaget i fråga om tjänstgöringens omfattning stadgade villkoren för reglementets tillämpning. Uteslutningen av 5 mom. har vidtagits närmast av den anledningen, att där stadgad jämkning av tjänståren synts med hänsyn till bestämmelserna om beräkning av avkortad pension sakna praktisk betydelse. Å andra sidan upptagas i 3 och 4 mom. förevarande paragraf bestämmelser i överensstämmelse med vad som i den allmänna motiveringen förordats om retroaktiv tjänstårsberäkning och om reducerad tjänstårsberäkning i vissa fall.

1 mom. Detta moment innehåller de grundläggande bestämmelserna om tillgodoräkning av tjänstår för tid, varunder befattningshavaren varit underkastad reglementet. Härvid är att märka att i motsats till vad för närvarande gäller tjänstår icke få räknas för tid efter pensionsålderns inträde. Motsvarande bestämmelser för statens tjänstemän återfinnas i 15 § 1 mom. första och andra styckena Atregl. För att åstadkomma full överensstämmelse mellan reglementsförslaget och Atregl. skulle erfordras att i ifrågavarande moment göra en uppräkning av alla de orsaker till tjänstledighet eller andra tjänstgöringsavbrott vilka enligt statens allmänna avlöningsreglemente icke medföra minskning av lönen med C-avdrag och vilka allt-

139 Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

så icke skola föranleda avdrag vid tjänstår sberäkning enligt Atregl. Då en sådan uppräkning ej lämpligen kan ifrågakonnna, har det ansetts tillräckligt att endast angiva de mera betydelsefulla eller mera vanligen förekommande orsaker till ledighet eller tjänstgöringsavbrott, som enligt Atregl. icke föranleda avdrag vid tjänstårsberäkningen, samt att åt pensionsanstalten anförtro att efter prövning i varje särskilt fall medge befrielse från avdrag med hänsyn till vad för jämförligt fall gäller enligt Atregl.

Enligt Atregl. tillgodoräknas tid för tjänstgöringsavbrott i allmänhet icke såsom tjänstår, om befattningshavaren under tiden måst vidkännas C-avdrag å lönen. Såsom villkor för rätt till tjänstår sberäkning kan således anses gälla, att befattningshavaren ägt bibehålla minst så mycket av lönen som återstår, sedan densamma minskats med B-avdrag. I betraktande härav har ett motsvarande villkor ansetts böra upptagas i reglementsförslaget. Med hänsyn till att B-avdraget enligt statens löneplansförordning maximalt utgör omkring 55 procent av daglönen föreslås såsom villkor för tillgodoräkning av tjänstår att befattningshavaren skall äga bibehålla minst hälften av lönen.

I andra stycket a) av momentet angives till en början att tid för semester eller ferier ej skall avdragas vid beräkning av t jänstår. Härvid har förutsatts att sådan ledighet i likhet med vad som gäller för statens tjänstemän icke medför avdrag å lönen.

Det förekommer, att befattningshavare avgår från tjänsten utan att ha erhållit semester men tillerkänts semesterersättning. Härvid lärer i något fall ha uppstått tvekan, huruvida befattningshavaren äger räkna tjänstår för ett mot semesterersättningen svarande antal dagar. Med anledning härav har utredningen ansett sig här böra framhålla, att tjänstårsberäkningen avses skola upphöra med den dag, befattningen frånträdes. Något uttryckligt stadgande härom har icke ansetts behövligt.

Andra stycket a) av momentet anger vidare, att tjänstledighet för offentligt uppdrag eller militärtjänstgöring eller för vikarietjänstgöring å annan med tjänstepensionsrätt förenad befattning ej skall föranleda avdrag vid tjänstårsberäkningen. Då enligt statens allmänna avlöningsreglemente av offentligt uppdrag eller militärtjänstgöring förorsakad tjänstledighet i vissa fall medför C-avdrag från lönen men enligt Atregl. i intet fall föranleder avdrag vid tjänstårsberäkningen, har för sådan tjänstledighet icke ansetts böra uppställas något krav på bibehållande av någon del av avlöningen såsom villkor för rätt till tjänstårsberäkning. Vad angår bestämmelsen om tid för tjänstgöring såsom vikarie å annan med pensionsrätt förenad befattning avses därmed att främst sörja för bibehållande av rätten till tjänstårsberäkning för sådana fall som motsvara de fall där statstjänsteman förordnas att, med frånträdande av utövningen av sin tjänst, uppehålla ordinarie eller extra ordinarie tjänst.

Befattningshavare, som är tjänstledig från viss befattning på grund av att han innehar annan med pensionsrätt enligt reglementet förenad befattning, bör vid reglementets tillämpning anses ha tillsvidare frånträtt förstnämnda befattning. I fråga om tid, varunder befattningshavare är tjänstledig för all inneha med pensionsrätt enligt andra tjänstepensionsbestämmelscr förenad befattning, gäller enligt den i 2 4j 1 mom. a) föreslagna bestämmelsen, att han icke skall vara underkastad reglementet. För sådan lid förekommer följaktligen icke tjänstårsberäkning enligt detta moment.

I andra stycket b) av momentet föreslås alt sådant tjänstgöringsavbrott med bibehållande av minst hälften av den kontanta avlöningen som förorsakats av olycksfall i tjänsten eller sjukdom in. in. ej skall föranleda avdrag vid tjänstårsberäkningen.

140 Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

1 den paragraf i nu gällande reglemente för SPA som närmast motsvarar förevarande moment meddelas föreskrift om skyldighet för huvudman att för befattningshavare med pensionsrätt föra erforderliga anteckningar i en liggare enligt formulär, som av pensionsanstalten fastställes. Motsvarande föreskrift torde böra intagas i tillämpningsföreskrifterna.

2 mom. I detta moment ha intagits bestämmelser motsvarande 15 § 2 mom. Atregl. ävensom om den inskränkning av där angiven tjänstårsberäkning, varom stadgas i 15 § 4 mom. andra stycket Atregl.

3 mom. Här angivas i första stycket de fall i vilka tjänstår må tillgodoräknas befattningshavare efter prövning av statens pensionsanstalt och under förutsättning att huvudmannen erlägger engångsavgift härför samt i andra stycket de fall då för dylik tillgodoräkning skall fordras att Kungl. Maj :t lämnat särskilt medgivande om tillämpning av första stycket.

Första stycket avser i huvudsak fall, där befattningshavaren innehaft befattning av sådant slag som i reglementet avses under tid, då befattningen icke varit förenad med pensionsrätt. I fråga om dylika fall förekommer att befattningshavaren under tiden genom huvudmannens försorg varit tillförsäkrad pensionsförmåner, som kunna anses likvärdiga eller jämförliga med tjänste- och familjepensionsrätt. För att undvika att befattningshavaren genom tjänstårsberäkning för sådan tid skulle komma i åtnjutande av dubbla pensionsförmåner skulle erfordras bestämmelser om hänsynstagande vid tjänstårsberäkningen på ett eller annat sätt till de honom av huvudmannen tillförsäkrade förmånerna. Då dessa förmåner från fall till fall kunna vara av synnerligen skiftande beskaffenhet, torde det icke vara möjligt att uppställa generella dylika bestämmelser. På grund härav har del synts utredningen, att Kungl. Maj :t bör bemyndigas att för varje särskilt fall fastställa de särskilda villkor under vilka tjänstårsberäkning här må äga rum. Vid sådant förhållande har det ansetts lämpligt att frånskilja här avsedda fall ur första stycket på så sätt, att tillämpningen därav göres beroende av Kungl. Maj :ts medgivande enligt andra stycket.

Vid medgivande av rätt till tjänstårsberäkning med tillämpning av första stycket synas de i 1 mom. stadgade grunderna böra analogivis tillämpas. Det där uppställda kravet på avlöning av viss minsta storlek under tjänstledighet m. in. synes dock skäligen icke alltid böra upprätthållas.

Den i andra stycket av momentet föreslagna bestämmelsen motsvarar i huvudsak 15 § ,‘l inom. Atregl. Den här avsedda tjänstårsberäkningen skall dock vara beroende av avgiftsbetalning. Med hänsyn härtill bör beslut om tjänstårsberäkning meddelas av pensionsanstalten i varje särskilt fall. Som grund för beslut om tillgodoräkning bör därvid ligga ett av Kungl. Maj :t lämnat medgivande. Sådant medgivande synes i allmänhet böra meddelas för varje särskilt fall men bör också kunna lämnas att generellt gälla i fråga om tjänstgöring av visst slag. Anledning till sådant generellt medgivande kan befinnas föreligga i fråga om exempelvis vikariat å pensionsberättigande befattning av viss minsta, förslagsvis minst sex månaders, sammanhängande varaktighet hos samma huvudman. Därvid bör hänsyn kunna få tagas jämväl till tid, varunder befattningshavare med tillstånd av vederbörande tillsynsmyndighet bestritt vikariat å befattning, för vilken han saknar föreskriven behörighet. Vidare kan ett generellt medgivande befinnas lämpligt i fråga om tid för innehav av anställning, som är att anse såsom normal rekryteringstjänst i förhållande till befattning med pensionsrätt. Som exempel härpå kan nämnas underläkartjänster, från vilka lasaretts- m. fl. läkarbefattningar vanligen rekryteras. För fall, då första stycket skall tillämpas om befattningshavaren ej varit tillförsäkrad förmån av där omförmält slag, kan det också vara lämpligt, att det för viss enhetlig

141 Kungl. Alaj.ts proposition nr 200.

befattningshavargrupp meddelas ett generellt medgivande med fastställande av de särskilda villkor som med hänsyn till nämnda förmån skola vara förknippade med den medgivna tillämpningen av första stycket.

Grunderna för bestämmande av avkortad tjänstepension äro sådana, att medgivande av tjänstårsberäkning i fråga om tid av intill ett fjärdedels åi endast under vissa förutsättningar påverkar pensionsbeloppet. I betraktande härav bar utredningen övervägt att begränsa möjligheten av tjänstårsberäkning enligt detta moment såtillvida, att dylik tjänstårsberäkning ej skulle få omfatta tid utöver den som beräknas medföra ökning av blivande ålderspension. Det torde emellertid för en befattningshavare kunna vara av värde, att tjänstårsberäkningen med hänsyn bland annat till eventualiteten av förtidsavgång med sjukpension eller av framtida avbrott i tjänstårsberäkningen får omfatta längsta möjliga tid. Utredningen har därför stannat för att icke vilja förorda någon begränsning utöver den i första stycket föreslagna, enligt vilken tjänstårsberäkning må medgivas högst i den omfattning som erfordras för beredande av hel ålderspension eller med andra ord för uppnående vid pensionsåldern av det antal tjänstår som motsvarar tjänståldern.

4 mom. I detta moment har intagits den av utredningen föreslagna regeln för reduktion av tjänståren för tid, under vilken tjänstepensionsunderlaget för befattningshavaren varit lägre än det vid avgången gällande, ävensom bestämmelse om tjänstårsberäkning motsvarade denna reduktion och om engångsavgift därför.

För tillämpning av reduktionsregeln är det nödvändigt att kunna avgöra vilket underlag som skall anses ha varit gällande under tid, då befattningshavaren ej varit underkastad reglementet. Bortsett huvudsakligen från tid, under vilken befattningshavaren varit underkastad nu gällande reglemente för SPA och för vilken särskild övergångsbestämmelse bör meddelas, ifrågakommer därvid dels tid, som befattningshavaren enligt 2 mom. äger tillgodoräkna enligt andra tjänstepensionsbestämmelser än de i reglementsförslaget innefattade, dels även tid, för vilken engångsavgift erlagts enligt 3 inom. eller enligt tredje stycket av 4 mom.

De i 2 mom. åsyftade andra tjänstepensionsbestämmelserna innehålla icke någon föreskrift om reducering av tjänståren motsvarande den i 4 mom. föreslagna. Vid sådant förhållande synes tjänstepensionsunderlaget under tid, som tillgodoräknas enligt 2 inom., böra anses ha varit det vilket vid inträdet i SPA-pensioneringen blir gällande för befattningshavaren.

Under tid, för vilken engångsavgift erlagts enligt 3 inom. eller sista stycket 4 inom., synes tjänstepensionsunderlaget lämpligen böra anses ha varit det som gällde för befattningshavaren, då engångsavgiften erlades. Om engångsavgift för tiden erlagts både enligt 3 inom. och 4 mom. eller mer än en gång enligt sistnämnda moment, bör tjänstepensionsunderlaget anses ha varit det vid senaste betalningstillfälle gällande.

Såsom i annat sammanhang angivits skall enligt nuvarande reglementet för SPA huvudmannen erlägga engångsavgift, när pensionsunderlagen för befattning höjas, och höjningen skall gälla även för den som då innehar befattningen; dock skall huvudmannen icke erlägga någon engångsavgift, där höjningen sker i följd av en av statsmakterna beslutad lönereglering. Angående detta undantag från bestämmelsen om engångsavgift vid höjning av liensionsnnderlag anförde vederbörande departementschef bl. a. följande (proposition nr 330/1919).

När statsmakterna besluta eu lönereglering, bör givetvis tagas i övervägande vilken höjning av pensionsunderlagen som i samband därmed bör beviljas och villkoren därför bestämmas. För detta fall böra därför, som de sakkunniga även föreslå, reglementets bestämmelser angående engångsavgifter icke vara bindande.

142 Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Med hänsyn till vad som sålunda gäller enligt nuvarande reglemente för SPA har det synts lämpligt att i andra stycket c) detta moment stadga, att där tjänstepensionsunderlaget höjts på'grund av en av statsmakterna beslutad löne- eller pensionsreglering, det högre underlaget, om och i den mån därom förordnats, skall anses ha gällt under föregående tid, varunder befattningshavare innehaft befattning, som med regleringen avses.

20 §. Ålderspensions grundbelopp.

I denna paragraf, som innehåller närmare bestämmelser om beräkning av ålderspensions grundbelopp, angives bl. a. att tjänståldern skall vara 30 år, där ej annat framgår av vad i 3 avd. angives, vilket sker genom hänvisningtill stadgandena 20 a—c i 39 §. Enligt dessa stadganden skall tjänståldern utgöra 25, 22 respektive 20 år. Pensionsutredningens förslag om tillämpning av dessa stadganden innebär bland annat, att tjänståldrarna 22 och 20 år på samma sätt som nu är fallet endast skulle komma att gälla vissa befattningshavare vid de kungl. teatrarna samt att tjänståldern 25 år förutom för vissa andra dylika befattningshavare skulle komma att gälla för lasarettsm. fl. läkare, för vilka tjänståldern nu är 30 år. Däremot skulle tjänståldern för barnmorskor och sjuksköterskor, som nu är 25 år, höjas till 30 år.

Beträffande tjänståldern för sistnämnda befattningshavare och läkare anför pensionsutredningen:

För sjuksköterskor och barnmorskor gäller enligt det nuvarande reglementet för SPA en tjänstålder av 25 år. Med hänsyn till den föreslagna höjningen av pensionsåldern för dessa befattningshavare har pensionsutredningen ansett anledning icke föreligga att för dem föreslå undantag från den allmänna regeln om en tjänstålder av 30 år.

För läkarna har den hittills tillämpade tjänståldern av 30 år medfört, att hel tjänstepension endast undantagsvis kunnat utgå. Med hänsyn härtill och då för provinsialläkarna gäller ep tjänstålder av 25 år, har pensionsutredningen ansett, att tjänståldern för ifrågavarande läkare bör utgöra 25 år.

28 §. Förhållandet mellan familjepensions grundbelopp och familje-

pensionstal.

3 mom. Enligt den i andra stycket av detta moment föreslagna bestämmelsen, som motsvarar 7 § 3 mom. andra stycket Afregl., skall, för den händelse frånskild hustrus underlåtenhet att söka pension föranlett utbetalning av för stort belopp till annan familjepensionsberättigad, därvid bero. Härtill knyter pensionsutredningen följande uttalande.

Mot denna bestämmelse kan erinras att den under vissa omständigheter genom avsiktlig underlåtenhet av den frånskilda hustrun synes kunna på ett obehörigt sätt utnyttjas. Till förebyggande härav kunde ifrågasättas en bestämmelse av innebörd, att pensionen till frånskild hustru i här avsett fall skulle utgå från och med månaden näst efter den varunder pensionen sökts, med rätt dock för pensionsanstalten att med hänsyn till omständigheterna medgiva utbetalning av hela eller viss del av pensionen från tidigare tidpunkt.

Enligt pensionsutredningens mening bör en bestämmelse av nu antydd art införas i reglementet först i samband med att en dylik bestämmelse upptages i Afregl. Om så sker synes samtidigt böra tagas under övervägande, huruvida icke bestämmelsen borde gälla även utomäktenskapligt barn till manlig befattningshavare.

143 Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

30 §. Tjänstårsberäkning i familjepensionshänseende.

De i denna paragraf föreslagna bestämmelserna reglera tjänstårsberäkningen i familjepensionshänseende, varvid under c) behandlas bl. a. tid efter frivillig pensionsavgång. I anslutning härtill anför pensionsutredningen följande.

I fråga om avliden befattningshavare, som åtnjöt förtidspension och som sålunda frivilligt avgått ur tjänst, stadgas i 10 § första stycket c) Afregl. att tid, som från avgången återstod till pensionsålderns inträde, ej må räknas såsom tjänstår vid bestämmande av familjepension. Någon dylik inskränkning stadgas däremot icke i fråga om befattningshavare, som frivilligt avgått med förordnandepension. Det kan därför inträffa, att familjepensionen för änka med ett eller flera barn efter en med avkortad förordnandepension frivilligt avgången befattningshavare blir avsevärt större än förordnandepensionen. För att i någon mån mildra dessa enligt pensionsutredningens mening mindre önskvärda verkningar kunde ifrågasättas om icke förenämnda inskränkning borde givas giltighet även i fråga om sistnämnda befattningshavare. Utredningen bär emellertid icke ansett sig böra framlägga förslag i ämnet. Den under 30 § c) upptagna bestämmelsen i förevarande hänseende har vid sådant förhållande utformats i anslutning till ovannämnda stadgande i Afregl.

33 §. Tjänstelivränta.

1 mom. Beträffande de här föreslagna bestämmelserna angående beräkning av tjänstelivräntas belopp — vilka bestämmelser ha en från motsvarande stadganden i Atregl. avvikande innebörd, i vad de avse vid beräkningen tillämpligt tjänstepensionsunderlag för befattningshavare med vissa lägre pensionsåldrar — anför pensionsutredningen.

Enligt 18 § 2 mom. skall för befattning med lägre pensionsålder än 55 år vid bestämmande av tjänstepensions grundbelopp tillämpas lägre tjänstepensionsunderlag än för befattning med högre pensionsålder. Enligt pensionsutredningens mening föreligger ej anledning till dylik differentiering av tjänstepensionsunderlagen i fråga om uppskjuten tjänstelivränta, vilken oavsett den för befattning gällande högre eller lägre pensionsåldern alltid utgår från 65 års ålder.

37 §. Sammanträffande av tjänstepensionsförmåner in. m.

2 mom. I anslutning till de i detta moment föreslagna bestämmelserna, som möjliggöra för Kungl. Maj :t att i vissa fall föreskriva om minskning av tjänstepension eller tjänstelivränta, som sammanträffar med avlöning, anför pensionsutredningen följande.

Enligt 27 § 2 inom. andra stycket Atregl. beror på Kungl. Maj :ts prövning om och i vad mån tjänstepensionsförmåner för civil befattning skola minskas av den anledningen, att vederbörande erhåller avlöning i egenskap av beställningshavare på reservstat eller övergångss'åt, anställningshavare i reserven eller officer i väg- och vattenbyggnadskåren. Däremot innehåller reglementet icke något stadgande om minskning av tjänstepension, som sammanträffar med avlöning i annat fall. Detta sammanhänger med en bestämmelse i It) § 5 inom. statens allmänna avlöningsreglemente, enligt vilken det beror på beslut eller bestämmelser, som meddelas av Kungl. Maj:t,

144 Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

om och i vad mån av statsmedel utgående tjänstepension skall föranleda avdrag å lönen. Dylik avlöningsbestäminelse finnes i allmänhet ej för de icke-statliga befattningshavare som avses i reglementsförslaget. Vid sådant förhållande har i förevarande moment även stadgats möjlighet för Ivungl. Maj:t att förordna om minskning av tjänstepension eller tjänstelivränta, om förmånstagaren erhåller avlöning för befattning, som enligt reglementet är förenad med tjänstepensionsrätt för innehavaren. Härvid bör med orden avlöning för befattning icke blott avses det fall, att förmånstagaren innehar befattningen, utan även det fall, att han såsom vikarie uppehåller befattningen.

Bestämmelsen täcker icke det fall, där avlöning för befattning ansluten till SPA åtnjutes samtidigt med pension eller livränta enligt Atregl. eller 1947 års tjänstepensionsreglementen för de högre kommunala skolorna, för folkskolan eller för arbetare. Pensionsutredningen anser sig böra ifrågasätta, om icke sådan ändring av dessa reglementen borde vidtagas, som möjliggör minskning av pensionsförmånen för nu omnämnt fall.

3 mom. Beträffande den i detta moment föreslagna bestämmelsen, enligt vilken invalidpension i vissa fall skulle kunna minskas med hänsyn till livränta, som utgår enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete, anför pensionsutredningen föjande.

Den som enligt bestämmelserna i reglementsförslaget kommer i åtnjutande av invalidpension synes även vara berättigad att åtnjuta livränta enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete. 11 § nämnda lag innehåller bestämmelse om avdrag från livräntan med hänsyn till invalidpensionen. Dylikt avdrag synes dock, såvitt angår annan huvudman än staten, ej få ske med mindre huvudmannen med hänsyn till rätten till invalidpension begärt lindring i den enligt lagen utgående försäkringsavgiften. Det torde sålunda undantagsvis kunna uppkomma sådana fall, där en befattningshavare jämsides med invalidpension äger uppbära oreducerad livränta. I dylikt fall skulle befattningshavaren komma att åtnjuta större sammanlagd pensions- och livränteinkomst än om han under eljest lika förhållanden varit anställd i statens tjänst. Till förebyggande härav föreslås i detta moment att i sådant fall pensionen skall minskas med ett belopp, motsvarande det avdrag som skulle ha gjorts å ersättningen enligt olycksfallsförsäkringslagen, om lagens bestämmelser om avdrag här varit tillämpliga. Pensionsutredningen vill dock erinra om, att frågan om sammanträffande av pension och ersättning enligt nämnda lag kan förväntas bli föremål för särskild utredning (se proposition nr 235/1948, s. 53).

38 §. Sammanträffande av familjepensionsförmåner, in. m.

4 mom. I fråga om den här föreslagna bestämmelsen som på familjepensionsområdet avses skola utgöra en motsvarighet till 37 § 3 mom. anför pensionsutredningen följande.

Vad som under 37 § 3 mom. sagts om sammanträffande av invalidpension med livränta enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete äger motsvarande giltighet i fråga om sammanträffande av familjepension med livränta, som enligt lagen åtnjutes av efterlevande till den som avlidit till följd av olycksfall i tjänsten. Med hänsyn härtill har i förevarande moment intagits en bestämmelse, som möjliggör reducering av familjepension, som sammanträffar med dylik livränta.

145 Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

40 §. Tillämplighetsområdet m. m.

Denna paragraf i reglementsförslaget utgöres huvudsakligen av en över de särskilda befattningshavarkategorier som pensionsutredningen föreslagit skola ingå i den framtida SPA-pensioneringen i tabellform uppställd förteckning, i vilken även angives huruvida befattning skall tillhöra grupp A, B eller C samt i fråga om vissa befattningar pensionsklass och pensionsålder och eventuellt tillämplig tilläggs- eller undantagsbestämmelse ur 39 §.

Beträffande förteckningen anför utredningen bl. a. följande.

Enligt 1 § i reglementsförslaget skall det ankomma på Kungl. Maj :t och riksdagen att bestämma, vilka icke-statliga befattningar som må förenas med pensionsrätt enligt reglementet. De befattningar som på grund av statsmakternas sålunda meddelade beslut kunna förenas med pensionsrätt torde lämpligen böra upptagas i en förteckning, som antingen intages i själva reglenrentet eller fogas som bilaga till detsamma. Pensionsutredningen har vid sina överväganden härom funnit det vara mest ändamålsenligt, att befattningarna förtecknas i reglementet. Förteckningen har ansetts böra ha sin plats i reglementets tredje avdelning.

Vad angår befattningarnas fördelning på grupperna A, B och C kan innebörden av förteckningen sammanfattningsvis angivas vara följande.

De i förteckningen till grupp A hänförda befattningarna utgöras av dels befattningar, som enligt gällande reglemente för SPA äro obligatoriskt anslutna till pensioneringen, dels rektors- och ordinarie ämneslärarbefattningar vid handelsgymnasium samt rektors-, ämneslärar- och extra ordinarie ämneslärarbefattningar vid den statliga lantbruksskolan vid Ultuna, för vilka befattningar f. n. gäller att anslutningen till pensioneringen är frivillig d. v. s. beroende på framställning av huvudmannen, dels ock följande till nyupptagning i pensioneringen föreslagna befattningar, nämligen befattningar vid socialinstitut med lön enligt lägst lönegraderna Ca eller Ce 13, epidemisjukhus- och sjukstugeläkarbefattningar, vilkas innehavare utnämnas av Kungl. Maj :t, samt eventuella med universitetslärarbefattning ej förenade överläkarbefattningar vid akademiska sjukhuset i Uppsala och lasarettet i Lund.

De till grupp B hänförda befattningarna utgöras av dels befattningar, för vilka f. n. också gäller att anslutningen till pensioneringen är frivillig, med undantag av förenämnda sådana till grupp A hänförda befattningar, dels ock följande till nyupptagning i pensioneringen föreslagna befattningar, nämligen befattningar vid socialinstitut med lön enligt lägre lönegrad än Ca eller Ce 13, ämneslärarbefattningar vid kommunala gymnasier, bibliotekariebefattningen vid huvudbiblioteket i Tornedalen, landsantikvariebefattningar, sociala kuratorsbefattningar vid vissa sjukvårdsanstalter, överläkarbefattningar vid jubileumsfondens sanatorier, tandteknikerbefattningai inom folktandvården, biträdande föreståndarinnebefattningar vid barnhem och kommunala ålderdomshem, vissa lärarinnebefattningar vid barnhem, befattning såsom verkställande tjänsteman vid allmän sjukkassa, missionärsbefattningar samt befattningar i allmänhet vid akademiska sjukhuset i Uppsala, kuranstalter, kustsanatorier, vanföreanstalter, erkända alkoholistanstalter och Sveriges fjäderfäavelsförening.

Till grupp C slutligen äro hänförda teatercbefsbefattningarna vid de kungl. teatrarna.

10 Bihang till riksdagens protokoll 19i9. I sand. Nr 200.

146 Kungl. Maj:ts proposition nr 200-

De i den av pensionsutredningen uppgjorda förteckningen innefattade förslagen till pensionsklasser för vissa befattningar avse dels A-befattningarna utom sådana vid de kungl. teatrarna, dels vissa B-befattningar och dels C-befattningarna. Vad först angår A-befattningarna vid socialinstituten föreslås dessa skola föras till de pensionsklasser vilkas nummer med tre enheter överstiga befattningarnas lönegradsnummer. De för övriga befattningar föreslagna pensionsklasserna framgå av följande sammanställning.

A-befattningar.

Pensionsklass

Statsunderstödd folkhögskola Rektor

vid folkhögskola med såväl huvudkurs som kvinnlig kurs .... 1: 30

vid folkhögskola med endast huvudkurs .................... 1: 27

Ämneslärare med fast anställning

vid såväl huvudkurs som kvinnlig kurs .................... 1: 26

vid endast huvudkurs

av minst 24 veckors varaktighet.......................... 1: 25

av mindre än 24 veckors varaktighet...................... 1: 24

Extra ordinarie ämneslärare med full tjänstgöring vid huvudkurs

av minst 24 veckors varaktighet............................ 1:15

av mindre än 24 veckors varaktighet........................ 1:13

Statsunderstött handelsgymnasium

Rektor .................................................... 1: 32

Ordinarie ämneslärare ...................................... 1: 29

Lantmannaskola, lantbruksskola, trädgårdsskola och fruk t od1ingssk o 1 a

Lantmannaskola med vinterkurs om minst 125 arbetsdagar.

Föreståndare (rektor) ...................................... 1:26

Ämneslärare .............................................. 1: 24

Extra ordinarie ämneslärare.................................. 1:13

Lantmannaskola med vinterkurs om minst 150 arbetsdagar.

Föreståndare (rektor) ...................................... 1:27

Ämneslärare .............................................. 1: 24

Extra ordinarie ämneslärare.................................. 1:14

Lantmannaskola med helårskurs eller vinterkurs jämte fortsättningskurs eller (och) längre kurs, lantbruksskola, trädgårdsskola och fruktodlingsskola.

Föreståndare (rektor) ...................................... 1:30

Ämneslärare .............. 1:27

Extra ordinarie ämneslärare ................................ 1:19

Lanthushållsskola

Lanthushålls skola med halvårskurs.

Föreståndarinna (rektor) .................................... 1:13

Ämneslärarinna ............................................ 1:11

Extra ordinarie ämneslärarinna .............................. 1:2

Kungl. Maj ds proposition nr 200-

147 Lanthushållsskola med årskurs eller (och) två halvårskurser eller årskurs

och en halvårskurs.

Pensionsklass

Föreståndarinna (rektor) .................................... 1:22

Ämneslärarinna ............................................ 1:19

F.xtra ordinarie ämneslärarinna .............................. 1:9

Vissa vårdanstalter

Av Kungl. Maj :t utnämnd överläkare vid lasarett (lasarettsläkare), sanatorium (sanatorieläkare), och epidemisjukhus (epidemisjuk-

hu släkare) .............................................. 1:34

Av Kungl. Maj :t utnämnd läkare vid sjukstuga (sjukstugeläkare) 1:30 Av Kungl. Maj :t utnämnd överläkare vid ku st sanatorium eller

vanföreanstalt ............................................ 1: 34

Överläkare vid akademiska sjukhuset ........................ 1:34

Allmän hälso- och sjukvård m. m.

Extra provinsialläkare 1 ( 1: 31

Distriktsbarnmorska [ Avlönad med bidrag av staten ......... 1: 14

Distriktssköterska J ( 1:16

Dispensärverksamhet

Vissa dispensärläkare ........................................ 1:32

Statsunderstödd folktandvård

Distriktstandläkare.......................................... 1: 32

Distriktstandsköterska ...................................... 1:11

Social hemhj älpsverk samhet

Heltidsanställd hemvårdarinna................................ 1:8

Hushållningssällskap

Hemkonsulent .............................................. 1:17

Mej erisammanslutning

Specialkonsulent ............................................ 1: 28

Distriktskonsulent .......................................... 1: 25

B-befattningar.

Kuranstalt, ansluten till pension sstyrelsen

Ö\ erläkare .................................................. 1:34

Statsunderstödd folktandvård

Föreståndare för centraltandpoliklinik ........................ 1: 34

Annan tandläkare ............................................ 1:32

Tandsköterska .............................................. 1:11

C-befattningar.

D e kungl. t e a t r a r n a

Teaterchef .................................................... 2: 16

Beträffande de grunder enligt vilka de föreslagna pensionsklasserna bestämts för de särskilda befattningarna torde få hänvisas till vad pensionsulredningen därom anfört i specialmotiveringen till 40 §.

148 Kungl. Maj:ts proposition nr 200-

Vad angår pensionsutredningens förslag till pensionsåldrar för de särskilda befattningarna torde redogörelsen härför kunna inskränkas till de delar som innebära ändring av de enligt reglementet för SPA nu gällande pensionsåldrarna eller som avse till nyupptagning i pensioneringen föreslagna befattningar.

Utredningens förslag i fråga om pensionsåldern för de till pensioneringen nu anslutna befattningarna innebär, att pensionsåldern för vissa befattningar höjes från 55 till 60 år, från 60 till 63 eller 65 år respektive från 63 till 65 år och för vissa andra befattningar sänkes från 65 till 63 eller 60 år.

Höjning från 55 till 60 år föreslås för sjuksköterskor, instruktionssköterskor däri inbegripna, och barnmorskor.

Frågan om höjning av pensionsåldern för dessa befattningshavare har framförts i särskilda framställningar av Svensk sjuksköterskef örening och Svenska stadsförbundet, vilka framställningar överlämnats till pensionsutredningen för att övervägas vid fullgörande av det utredningen meddelade uppdraget. Sjuksköterskeföreningen bär därvid hemställt om höjning av sjuksköterskornas pensionsålder till 60 år, under det att stadsförbundet hemställt om höjning av pensionsåldern för barnmorskor och sjuksköterskor till 58 år.

Vad sjuksköterskorna angår ha som skäl för pensionsålderns höjning bl. a. åberopats arbetstidsregleringen på sjukvårdens område, den relativt stora omfattning i vilken sjuksköterskorna begagna sig av möjligheten att kvarstå i tjänst efter pensionsålderns uppnående samt det förhållandet att pensionerade sjuksköterskor i stor utsträckning fullgöra fulltidstjänst såsom vikarier.

För egen del har utredningen till motivering för förslaget i huvudsak anfört följande.

Antalet till SPA anslutna sjuksköterskor är avsevärt större än antalet sjuksköterskor i statens tjänst med pensionsrätt enligt Atregl. Med hänsyn härtill och då förstnämnda antal är av betydande storlek såväl absolut (omkring 8 300) som i förhållande till hela antalet av de för närvarande enligt SPA:s reglemente pensionsberättigade befattningshavarna (omkring 19 000), bör, synes det pensionsutredningen, frågan om höjning av pensionsåldern för sjuksköterskor med pensionsrätt i SPA kunna lösas utan att en eventuell höjning av pensionsåldern för statens sjuksköterskor avvaktas.

De skäl som åberopats för en höjning av sjuksköterskornas pensionsålder synas pensionsutredningen bärande.

Med hänsyn till vad sjuksköterskef öreningen föreslagit och i betraktande av att sjuksköterskorna som regel ha en sådan löneställning som enligt Atregl:s huvudregler skulle medföra en pensionsålder av 60 år, bär utredningen ansett sig böra föreslå, att pensionsåldern för sjuksköterskorna fastställes till 60 år.

Vad angår pensionsåldern för barnmorskorna har denna enligt utredningens mening synts böra bli densamma som sjuksköterskornas.

Med hänvisning i allmänhet till pensionsåldern för jämförbar befattning i statens tjänst föreslås höjning av pensionsåldern från 60 år till 63 eller 65 år eller från 63 till 65 år för följande befattningar.

Höjning från 60 till 63 år. Lärare vid fortsättningsskola, annan lärare vid Sunnerdahls hemskolor än i slöjd eller hushållsgöromål, gymnastik- och

Kungl. Mcij:ts proposition nr 200.

sånglärare samt lärarinna i hushållsgöromål vid folkhögskola ävensom sådan husmoder vid folkhögskolas elevhushåll som tillika är lärarinna vid skolan, lärare vid vanföreanstalt och annan yrkesundervisningsanstalt än handelsskola, föreståndarinna och ämneslärarinnor vid lanthushållningsseminariet å Rimforsa och lanthushållsskola, föreståndarinna vid sjuksköterskeskola och sjuksköterskebyrå samt hemkonsulent.

Höjning från 60 till 65 år. Lärare vid specialgymnasiet för lantbruks-, mejeri- och skogsstuderande, lärare vid seminarium för utbildande av lärare för yrkesundervisning eller undervisning i hushållsgöromål eller kvinnlig slöjd och fackskolan för huslig ekonomi i Uppsala, rektor samt ämnesoch slöjdlärare vid folkhögskola, lärare vid handelsskola samt lärare vid Lennings textiltekniska institut i Norrköping.

Höjning frun 63 till 65 år. Kvinnlig teatertjänsteman i pensionsklass över 1:19.

I fråga om befattningshavare i allmänhet vid hushållningssällskap, lantbruksakademien, frökontrollanstalt, lantbrukskemisk kontrollstation, Sveriges utsädesförening och sjömanshus föreslår utredningen, att pensionsåldern skall utgöra 65, 63 eller 60 år. Därvid förutsätteis 60 år skola gälla för pensionsklasserna 1: 1—1: 19 och 65 år för högre pensionsklasser, dock att pensionsanstalten skall äga bestämma pensionsåldern till 63 eller 65 respektive 60 eller 63 år, där detta finnes påkallat med hänsyn till pensionsåldern för jämförlig statlig befattning. Detta lämnar möjlighet öppen för en höjning av pensionsåldern för kvinnlig befattningshavare från 60 till 63 eller 65 år samt för en sänkning av pensionsåldern för manlig befattningshavare från 65 till 63 eller 60 år.

Beträffande övriga i SPA-pensioneringen nu inordnade befattningar innebär pensionsutredningens förslag — bortsett från att pensionsåldern i allmänhet kommer att inträda vid utgången av den månad under vilken föreskrivet antal levnadsår uppnås i stället för, såsom nu är fallet, på födelsedagen — bibehållande av nuvarande pensionsåldrar. Detta gäller bl. a. även teaterpersonalen. I fråga om pensionsåldrarna för denna personal anför pensionsutredningen följande.

Vad angår pensionsåldrarna äro dessa för medlemmarna av baletten åtskilligt lägre än den lägsta pensionsålder som eljest förekommer inom den statliga pensioneringen. I fråga om vissa andra befattningshavare, såsom kvinnliga skådespelare och balettmästare, synes gällande pensionsålder låg i förhållande till pensionsåldern för befattningshavare, med vilken det kan finnas visst fog för att göra jämförelser i sådant hänseende. Med hänsyn till att införandet av nu gällande pensionsåldrar för teaterpersonalen skedde så nyligen som år 1943 och i fråga om flera personalgrupper innebar en avsevärd höjning, har pensionsutredningen ansett sig höra avstå från att framlägga förslag om höjning av pensionsåldern för någon personalgrupp. I fråga om kvinnlig tjänsteman i högre pensionsklass än 1 : It) har utredningen dock med hänsyn till vad som i allmänhet gäller beträffande pensionsålder för befattningshavare i motsvarande löneställning med pensionsrätt enligt Atregl. funnit sig höra föreslå höjning av pensionsåldern från 63 till 65 år.

Pensionsåldern för de till nyupptagande i pensioneringen föreslagna befattningarna föreslås skola utgöra

150 Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

65, 63 eller 60 år för befattningar i allmänhet vid socialinstitut, kuranstalt, kustsanatorium, vanföreanstalt, akademiska sjukhuset, erkänd alkoholistanstalt och Sveriges fjäderfäavelsförening enligt samma närmare regler som i det föregående angivits beträffande befattningshavare vid hushållningssällskap in. fl.,

65 år för lärare vid kommunalt gymnasium, bibliotekarien vid huvudbiblioteket i Tornedalen, landsantikvarie, överläkare vid lasarettet i Lund, epidemisjukhus, jubileumssanatorium och akademiska sjukhuset, sjukstugeläkare, verkställande tjänsteman vid allmän sjukkassa ävensom missionär samt lekman vid de kyrkliga styrelserna,

63 år för tandtekniker och lärarinna vid barnhem samt

60 år för social kurator och biträdande föreståndarinna vid barnhem eller kommunalt ålderdomshem.

Vad särskilt angår pensionsåldern för befattning såsom social kurator har pensionsutredningen övervägt, huruvida icke denna borde bestämmas till 63 eller eventuellt 65 år. Då detta skulle innebära en avvikelse från pensionsåldern för dylik befattning med pensionsrätt enligt Atregl. förklarar sig emellertid utredningen ha stannat för att som pensionsålder föreslå 60 år.

I den i 40 § intagna förteckningen lämnar pensionsutredningen tillika förslag beträffande tillämpning å vissa befattningar av i 39 § intagna tillläggs- och undantagsbestämmelser. För vissa av dessa bestämmelser, nämligen stadgandena 20 a—c har i det föregående redogjorts under 20 §.

Vad angår övriga hithörande bestämmelser torde av de stadganden som enligt pensionsutredningens förslag skulle tillämpas å vissa befattningar inom andra verksamhetsområden än de kungl. teatrarna endast stadgandena 7 a, 7 b, 8 a och 19 a påkalla någon närmare redogörelse från min sida.

Beträffande stadgandena 7 a, 8 a och 19 a, vilka pensionsutredningen föreslår skola erhålla tillämpning å lärare vid fortsättningsskolor, anför utredningen i huvudsak följande.

7 a. Enligt bestämmelse i nuvarande reglemente för SPA skall tjänstepensionsunderlaget för befattning, för vilken avlöningen växlar med tjänstgöringens omfattning, bestämmas efter den avlöning som svarar mot den omfattning av tjänstgöringen som kan väntas i medeltal komma att åligga befattningshavaren.

Pensionsutredningen anser, att tjänstepensionsunderlagen för här avsedda befattningar, vilka för närvarande huvudsakligen utgöras av övningslärare vid högre kommunala skolor och folkskolor samt lärare vid fortsättningsskolor, böra regleras med utgångspunkt från den avlöning som tillkommer befattningshavaren för full tjänstgöring. Detta bör enligt utredningens mening även gälla i fråga om enstaka befattning, där avlöningen fastställts för tjänstgöring, vilkens omfattning icke motsvarar vad som för vederbörande slag av befattning i allmänhet är att anse såsom full tjänstgöring. Det här föreslagna stadgandet har utformats i anslutning härtill.

8 a. Detta stadgande avses skola gälla endast för sådan befattning, för vilken stadgandet 7 a äger giltighet. Stadgandet innebär, att den fortlöpande avgiften för tid, under vilken tjänstgöringen varit av mindre omfattning än

Kungl. Maj:ts proposition nr 200-

full tjänstgöring, skall beräknas efter ett avkortat avgiftsunderlag, som förhåller sig till pensionsklassens normala avgiftsunderlag på samma sätt som avlöningen vid den mindre omfattande tjänstgöringen förhåller sig till avlöningen vid full tjänstgöring.

19 a. Detta stadgande är avsett för tillämpning jämsides med stadgandena 7 a och 8 a.

Den reglering av pensionsrätten som avsetts med tillämpning av ifrågavarande stadgande har bl. a. tänkts som en ersättning för den bestämmelse i nuvarande reglementet för SPA, enligt vilken tjänstepensionsunderlaget i vissa fall skall bestämmas med hänsyn till avlöningen vid en antagen genomsnittlig omfattning av tjänstgöringen.

Stadgandet innebär, att tid med tjänstgöring av mindre omfattning än som motsvarar full tjänstgöring vid beräkning av tjänstår skall reduceras på samma sätt som enligt Atregl. gäller i fråga om icke-ordinarie tjänsteman med avkortad tjänstgöring.

I anslutning till förslaget om tillämpningen av dessa stadganden anför pensionsutredningen följande.

Beträffande lärare vid fortsättningsskola bär det med hänsyn till de skiftande förhållanden, som råda vid sådana skolor i vad avser omfattningen av lärarnas tjänstgöring, ansetts påkallat att uttryckligen begränsa pensionsrätten till befattningar med ett visst lägsta antal undervisningstimmar för år. Detta antal har i anslutning till vad som enligt föreliggande förslag till stadga för övningslärare skall motsvara minimitjänstgöring för extra ordinarie övningslärare vid fortsättningsskola ansetts böra utgöra 720 undervisningstimmar för år, varav högst 30 per vecka eller sålunda minst 24 veckors undervisning.

Förenämnda förhållanden ha ansetts också böra föranleda, att pensionsklassen för befattning vid fortsättningsskola enligt stadgandet 7 a bestämmes efter den mot full tjänstgöring svarande avlöningen samt att sålunda även specialstadgandena 8 a och 19 a om avgiftsberäkning och tjänstårsberäkning erhålla tillämpning å dylik befattning.

Vad angår stadgandet 7 b, vilket föreslås skola erhålla tillämpning å distriktssköterska och distriktsbarnmorska, anför pensionsutredningen i huvudsak följande.

I fråga om vissa av de befattningar för vilka pensionsklassen är fastställd i 3 avd., nämligen distriktssköterskor och distriktsbarnmorskor, förekommer att avlöningen för befattning med speciella tjänsteåligganden utgår efter en högre löneklass än den som normalt gäller för dessa befattningar. För dylika speciella fall bör enligt pensionsutredningens mening statens pensionsanstalt äga befogenhet att på sätt av stadgandet framgår bestämma högre pensionsklass än den för befattningarna i allmänhet gällande. Härvid böra bestämmelserna i 7 §' 2 inom. iakttagas. Något uttryckligt stadgande därom bär ej ansetts behövligt.

Beträffande befattningshavarna vid de kungl. teatrarna gäller, att pensionsrätten för teaterchefsbefattningarna är reglerad med förordnandepensionsformen som förebild. Vad angår teaterpersonal i övrigt gälla betydande olikheter mellan befattningshavare vid hovkapellet, för vilka pensioneringsgrunderna i allt väsentligt äro av samma innebörd som för befattningshavarna i allmänhet med pensionsrätt enligt reglementet för SPA, och andra befattningshavare. Utredningen anför härom följande.

152 Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

I fråga om pensioneringsgrunderna för annan teaterpersonal än befattningshavare vid hovkapellet är att märka bl. a.

att pensionsrätt ej tillkommer befattningshavare för tid före ingången av det spelår (1 juli—30 juni), som infaller närmast efter det befattningshavaren fyllt 18 år, och ej heller innan han varit fast anställd vid någon av teatrarna under ett sammanhängande spelår,

att befattningshavare vilkens verksamhet samtidigt omfattar båda teatrarna eller olika åligganden inom samma teater skall efter pensionsanstaltens bestämmande äga pensionsrätt i den egenskap de huvudsakliga arbetsuppgifterna åvila honom,

att tjänstepensionsunderlaget för varje spelår skall utgöra viss del av årsavlöningens grundbelopp, varmed i allmänhet förstås de under spelåret uppburna kontanta löneförmånerna, minskade med ett mot rörligt tillägg enligt civila avlöningsreglementet och kristillägg under kvartalet närmast före spelåret svarande belopp, dock högst 8 000 kronor,

att hel tjänstepension utgör medeltalet av tjänstepensionsunderlagen under de 10 spelår, då^ underlagen varit högst, eller under det mindre antalet förekommande spelår, dock att i fråga om sjuk- eller invalidpension hel tjänstepension icke må understiga medeltalet av tjänstepensionsunderlagen under de 3 spelår, som infallit närmast före det varunder avgång sker, att pensionsåldern inträder vid utgången av det spelår, varunder stadgad levnadsålder uppnås,

att Kungl. Maj :t kan medgiva befattningshavare, som tidigast 5 år före pensionsålderns inträde lämnar sin anställning, rätt till förtidspension under förutsättning bland annat, i fråga om tjänsteman eller befattningshavare tillhörande den tekniska personalen, att han kan räkna minst 30 tjänstår och, i fråga om annan befattningshavare, att tjänståren utgöra minst 3/5 av tjänståldern, samt

att familjepension bestämmes efter ett familjepensionsunderlag, vilket beräknas på liknande sätt som hel tjänstepension.

Pensionsutredningens förslag beträffande den framtida gestaltningen av teaterpersonalens pensionsförhållanden kan sägas i huvudsak gå ut på en anpassning efter de i reglementsförslaget innefattade huvudgrunderna, dock med bibehållande av viss särställning för regissörer, skådespelare och solister. För reglering av denna särställning m. m. föreslår utredningen åtskilliga undantagsstadganden. Efter en redogörelse för teaterpersonalens anställnings- och avlöningsförhållanden, till vilken jag här torde få hänvisa, anför utredningen om dessa stadganden i huvudsak följande.

Vad först angår frågan om villkoren för pensionsrätt enligt reglementet har utredningen för de ifrågakomna befattningarna icke ansett det påkallat att föreslå några undantagsregler avvikande från vad i sådant hänseende föreslagits i 2 §. Reglementet bör sålunda, utan iakttagande av nu stadgad uppskovstid om ett sammanhängande spelår, träda i tillämpning å befattningshavaren i och med tillträdet av fast anställning, i allmänhet dock ej före fyllda 20 år. Endast i fråga om balettpersonalen har, med hänsyn till den för densamma gällande särskilt låga pensionsåldern, i 39 § reglementsförslaget upptagits ett undantagsstadgande härom, betecknat 2 a, enligt vilket dylik personal skall äga pensionsrätt från och med spelåret näst efter det varunder befattningshavaren fyllt 18 år.

Vad beträffar frågan i vilken egenskap befattningshavare skall äga pensionsrätt, om han vid samma teater eller båda teatrarna fullgör sådana ar-

153 Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

betsuppgifter som normalt äro att hänföra till olika slag av befattningar, har utredningen utgått från att avgörande härvidlag kan träffas av statens pensionsanstalt, detta utan att särskild bestämmelse härom meddelas.

Vad angår de pensionsklasser till vilka befattningarna skola vara hänförda anser pensionsutredningen, att dessa för samtliga befattningar, d. v. s. även för befattningar vid hovkapellet, liksom för närvarande tjänstepensionsunderlagen för den i kap. Xfl gällande reglemente för SPA inordnade personalen, böra fastställas av statens pensionsanstalt.

Fastställandet bör enligt utredningens mening ske efter årligen återkommande prövning i de fall där avlöningen delvis utgöres av tjänstgöringspengar eller annan ersättning, som på förhand svårligen låter sig beräknas. Där sådan årlig prövning icke skall ske, synes pensionsklassen böra fastställas att gälla tills vidare, till dess ändring av avlöningsavtalet eller av det procenttal efter vilket rörligt tillägg eller liknande tillägg beräknas å avlöning eller pension föranleder omprövning av den fastställda pensionsklassen.

Såsom av den förut lämnade redogörelsen för pensioneringen av den i kap. XII gällande reglemente för SPA inordnade teaterpersonalen framgår bestämmes tjänstepensionsunderlaget individuellt för varje anställningshavare. Enligt utredningens mening bör ett dylikt förfarande vid fastställande av pensionsklass begränsas till att avse endast sådana befattningshavargrupper, där detta med hänsyn till arten av gällande avlöningsavtal är oundgängligt. För övriga befattningar bör pensionsklassen bestämmas gruppvis.

Fastställandet av pensionsklass efter årligen återkommande prövning har synts utredningen kunna begränsas till att avse solist- och skådespelarpersonal. Med hänsyn till här förekommande tjänstgöringspengar och därmed enligt utredningens mening i förevarande sammanhang jämförliga matinéersättningar erfordras en bestämmelse i fråga om det belopp med vilket dylik förmån skall upptagas vid pensionsklassens fastställande. I sådant hänseende föreslår utredningen, att det belopp upptages som utgått till befattningshavaren under senast förflutet spelår, eller såvitt angår nyanställd, det belopp som beräknas komma att utgå under första anställningsåret. Stadgandet 7 d i 39 g reglementsförslaget, som avses skola reglera nu behandlade spörsmål, har för tillämpning å solister och skådespelare utformats med hänsyn härtill. Tillämpningen av detta stadgande innebär, att för pensionsklassen under visst spelår i allmänhet blir avgörande dels den för spelåret kontrakterade fasta lönen jämte förekommande därå belöpande kristillägg eller dylikt, dels ock de tjänstgöringspengar jämte eventuellt kristillägg därå som befattningshavaren uppburit under föregående spelår, eller, såvitt angår nyanställd, som han beräknas komma att uppbära under första spelåret. För nyanställd med anställning från tidpunkt, som ej sammanfaller med början av spelår, böra tjänstgöringspengarna upptagas med ett beräknat belopp, avseende helt spelår. Vad angår kristillägget synes detta med avseende å såväl kontrakterad lön som tjänstgöringspengar böra beräknas med hänsyn till de förhållanden som råda då pensionsklassen bestämmes.

För teaterpersonalen i övrigt, d. v. s. regissörer, balett-, kör- och orkesterpersonal samt chef för dekorationsateljé ävensom teknisk personal och tjänstemannapersonal, synes pensionsklass kunna bestämmas att gälla tills vidare. Denna personal torde härvidlag icke intaga någon särställning i förhållande till vad som gäller i fråga om befattningshavare i allmänhet. Särskilt stadgande i ämnet torde följaktligen icke vara erforderligt.

Vad angår frågan huruvida pensionsklass för viss befattningshavargrupp skall bestämmas enhetligt eller för varje särskild befattningshavare har del

154 Kungi. Maj:ts proposition nr 200-

närmare avgörandet härutinnan ansetts böra tillkomma pensionsanstalten. Särskild bestämmelse härom har ej synts behövlig.

Pensionsutredningen anser emellertid, att bestämmande av pensionsklass bör ske individuellt i fråga om solister, skådespelare, regissörer, premiärsujetter vid baletten, balettmästare, kormästare, kapellmästare, konsertmästare vid hovkapellet, chef för dekorationsateljé och tjänstemannapersonal.

I fråga om övrig personal — d. v. s. annan balettpersonal än balettmästare och preiniärsujetter, annan körpersonal än kormästare samt annan orkesterpersonal än kapell- och konsertmästare ävensom teknisk personal — synes enligt utredningens mening kunna fastställas enhetlig pensionsklass för varje särskild i avlöningshänseende enhetlig befattningshavargrupp.

Utom för solister och skådespelare utgår avlöningen delvis i form av tjänstgöringspengar även i fråga om vissa andra befattningshavargrupper, nämligen annan balettpersonal än balettmästare och annan körpersonal än kormästare. I fråga om teknisk personal förekommer att befattningshavare fullgör eu del av sin tjänstgöring såsom påklädare, varvid ersättning för denna deltjänstgöring utgår med visst belopp för tjänstgöringstillfälle. Vid bestämmande av pensionsklass i fråga om de nu angivna befattningshavargrupperna synas tjänstgöringspengarna och ersättningarna enligt pensionsutredningens mening böra få antagas motsvara det årsbelopp som kan väntas i medeltal komma att utgå till befattningshavaren. Ett med hänsyn härtill utformat stadgande 7 c i 39 § reglementsförslaget har föreslagits skola erhålla tillämpning å nämnda befattningshavargrupper. Beträffande grupp, för vilken med hänsyn till enhetlighet i avseende å avlöningen bestämmes enhetlig pensionsklass, bör medeltalet avse gruppen i sin helhet. Vad angår den tekniska personalen bör stadgandet givetvis endast tillämpas å de befattningshavare vilkas avlöningsförhållanden därtill föranleda.

I kap. XII gällande reglemente för SPA finnes såsom förut angivits en bestämmelse, enligt vilken hel tjänstepension i regel skall motsvara medeltalet av tjänstepensionsunderlagen under de tio spelår, då underlagen varit högst. Som motiv för bestämmelsen anförde teaterpensionsutredningen följande.

»Vid beräkning av tjänstepensionens belopp brukar som regel utgångspunkten utgöras av det tjänstepensionsunderlag, som gäller vid tiden för avgången. En dylik regel är givetvis i allmänhet lämplig, enär slutlönen brukar utgöra den högsta lön, som vederbörande under sin tjänstetid erhållit. Enär emellertid, vad teatrarnas personal beträffar, lönekurvan för ett flertal befattningshavare starkt faller mot slutet av anställningstiden och en pension, beräknad efter det senaste pensionsunderlaget, därför skulle ställa sig mindre förmånlig, har utredningen i stället föreslagit, att beloppet av hel tjänstepension i princip skall utgöra medeltalet av de tio högsta tjänstepensicnsunderlag, som vederbörande under sin tjänstetid uppnått.»

Vad teaterpensionsutredningen sålunda anfört synes med hänsyn bland annat till de upplysningar vilka pensionsutredningen inhämtat om teaterpersonalens avlöningsförhållanden och för vilka utredningen tidigare i huvudsak redogjort närmast äga giltighet i fråga om solistpersonalen. Men även beträffande skådespelarpersonalen synas avlöningsförhållandena vara sådana, alt förekomsten någon tid före pensionsåldern av en lönetopp utav längre eller kortare varaktighet kan te sig tämligen sannolik. Med hänsyn härtill har utredningen ansett sig böra föreslå för solister och skådespelare samt — vid det förhållandet att regissörsbefattningarna ofta rekryteras ur dessa befattningshavargrupper — regissörer underkastas tillämpning av ett särskilt stadgande 18 a i 39 § reglementsförslaget motsvarande före-

155 Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

nämnda bestämmelse i gällande reglemente för SPA. För övrig teaterpersonal finnes enligt utredningens mening icke tillräcklig anledning att föreskriva tillämpning av detta stadgande.

Enligt 18 § 2 mom. i reglementsförslaget skall i fråga om befattning med lägre pensionsålder än 55 år såsom tjänstepensionsunderlag tillämpas för befattningen gällande tjänstepensionsunderlag, minskat med visst för pensionsklassen angivet belopp. I fråga om solist, för vilken dylik lägre pensionsålder förutsatts skola alltjämt gälla, bör sådan minskning ske av det medeltalsberäknade tjänstepensionsunderlaget. Där detta icke till beloppet sammanfaller med tjänstepensionsunderlaget för viss pensionsklass, böi minskning göras med det belopp som i 18 § 2 mom. angives för den pensionsklass vilkens tjänstepensionsunderlag närmast motsvarar det beräknade medeltalet. Ett med hänsyn härtill utformat stadgande, 18 b, bör följaktligen tillämpas i fråga om solisterna.

Vid bestämmande av tjänstepension för den för vilken stadgandet 18 a gäller böra tjänståren beräknas utan sådan reduktion som för vissa fall föreskrives i 19 § 4 mom. reglementsförslaget. Stadgandet 19 b, vilket anger att 19 § 4 mom. icke skall äga tillämpning, bör följaktligen gälla med avseende å solister, skådespelare och regissörer.

Enligt stadgandet 18 a skall, där fråga är om invalid- eller sjukpension, såsom tjänstepensionsunderlag tillämpas lägst medeltalet av pensionsunderlagen under tre år. Detta skulle under vissa förutsättningar kunna leda till tillämpning av ett högre tjänstepensionsunderlag än det som kunnat ifrågakomma, därest befattningshavaren kvarstått till pensionsåldern. Detta bör enligt pensionsutredningens mening förhindras. I sådant syfte föreslås i stadgandena 21 a och 22 a att vid tillämpning av 21 och 22 §§ skall antagas, att nämnda medeltal skulle gällt såsom pensionsunderlag under tiden efter avgången i fråga om dem för vilka stadgandet 18 a eller 18 b gäller, d. v. s. solister, skådespelare och regissörer.

Såsom i det föregående angivits gäller enligt nuvarande reglemente för SPA att för medgivande av rätt till förtidspension för vissa befattriingshavare vid de kungl. teatrarna fordras ett antal tjänstår, allenast motsvarande s/5 av tjänståldern. Som motiv härför anförde 1941 års teaterpensionsutredning, på vars förslag denna undantagsregel infördes, bl. a. följande.

Förtidspensionen har för teaterpersonalen — i likhet med vad som i viss utsträckning är fallet i fråga om statliga befattningshavare — huvudsakligen avsetts att bli tillämplig vid sådana fall av sjukdom, invaliditet eller arbetsoförmåga, där de för erhållande av vanlig sjuk- eller invalidpension uppställda," relativt stränga kraven på otjänstbarhet icke äro uppfyllda. Sålunda skulle förtidspension kunna tänkas förekomma exempelvis för solist vid partiell röstinvaliditet eller för skådespelare vid minnesdefekt, i vilka fall prestationsförmågan kan ha i hög grad nedgått, utan att likväl förutsättning för beviljande av sjukpension föreligger. Framför allt torde man alltså kunna räkna med att förtidspension såsom ersättning för sjukpension kommer att tillämpas beträffande den personal vid de kungl. teatrarna, som på grund av uppträdande å scen eller eljest i särskilt hög grad måste besitta frisk fantasi och vitalitet.

Pensionsutredningen, som i sitt reglementsförslag ej berett möjlighet till eu dylik särställning för teaterpersonalen, anför härom följande.

De skäl vilka sålunda åberopats för den särställning, som vissa befattningshavare vid de kungl. teatrarna intaga i förevarande hänseende, synas

156 Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

kunna åberopas även i fråga om åtskilliga andra befattningshavargrupper med anställning i statens tjänst eller som eljest äro underkastade statliga tjänstepensionsbestämmelser. Med hänsyn härtill och då något särskilt behov av en dylik särställning enligt hittills vunnen erfarenhet knappast synes föreligga i fråga om teaterpersonalen, har pensionsutredningen stannat för att icke föreslå några särskilda bestämmelser i fråga om förutsättningarna för förtidspension för teaterpersonal.

Innan jag lämnar 40 §' i reglementsförslaget, anser jag mig böra något beröra vissa av pensionsutredningen under denna paragraf behandlade spörsmål rörande befattningshavare vid polisväsendet, som äga samband med de för dessa befattningshavare i polislöneförordningen meddelade bestämmelser om rätt till pension och avgångsskyldighet.

Enligt nuvarande reglementet för SPA intaga befattningshavarna vid polisväsendet i fråga om rätten till uppskjuten pension en särställning, såtillvida att dylik pension oberoende av anledningen till avgången alltid beräknas å såväl befattningshavarens tjänstepensionsavgift som å huvudmannens och statens beräknade pensionsbidrag. I avseende å denna särställning erinrar pensionsutredningen om följande.

Polisdistrikt är enligt polislagen skyldigt att förse hos detsamma anställd ordinarie polisman med skälig pension. Polisdistrikt, varom här är fråga (landsbygdsdistrikt), äger att bereda polismannen delaktighet i SPA eller att ombesörja pensioneringen i egen regi eller att pensionsförsäkra personalen i enskild pensionsinrättning. I sistnämnda två fall bidrager staten till utgående tjänstepension med en tredjedel.

Distriktets pensioneringsskyldighet består även vid förtidsavgång ur distriktets tjänst. Där sådan avgång inträffat, är distriktet enligt bestämmelse i polislöneförordningen skyldigt att senast vid pensionsålderns inträde bereda den avgångne polismannen pension, som motsvarar den tid anställningen hos distriktet varat. Innehar den avgångne vid pensionsålderns inträde ordinarie anställning hos annat distrikt, inträder dock pensioneringsskyldigheten först efter avgången därifrån.

Anslutning till SPA innebär för närvarande, att SPA i allmänhet helt övertager polisdistriktets pensioneringsskyldighet. Med hänsyn till förenämnda bestämmelse i polislöneförordningen är i SPAs nuvarande reglemente föreskrivet, att polisman efter förtidsavgång, som innefattar utträde ur SPA, är berättigad att vid varaktig oförmåga till arbete, dock senast vid pensionsålderns inträde, komma i åtnjutande av uppskjuten pension, motsvarande fulla värdet av den pensionsrätt som anses intjänt.

Den särställning i fråga om pensionsrätt vid förtidsavgång som enligt bestämmelserna i polislöneförordningen tillkommer polispersonal har tillskapats huvudsakligen för att underlätta dess övergång från ett polisdistrikt till ett annat. Utan denna särställning skulle, då pensioneringen vid de olika distrikten icke sker i en och samma pensionsinrättning, vederbörande polisman vid dylik övergång, vilken kan vara ofrivillig och exempelvis förorsakad av ändrad distriktsindelning, icke bli skäligen tillgodosedd i pensionshänseende.

Angående förtidsavgången befattningshavares ställning enligt pensionsutredningens reglementsförslag och eventulla särskilda anordningar för sådana befattningshavare anför utredningen följande.

Vid tillämpning av de allmänna bestämmelserna i reglementsförslaget skulle pensioneringen i SPA — även med bortseende från fall, där tjänste-

157 Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

livränta enligt dessa bestämmelser icke utgår — ej alltid täcka de pensionsförpliktelser distriktet enligt polislöneförordningen har gentemot förtidsavgången polisman. Efter avgången skulle vederbörande från SPA komma i åtnjutande av tjänstelivränta, i allmänhet dock först från 65 års ålder. Då livräntan också kan tänkas vara lägre än den pension som enligt polislöneförordningen tillkommer polismannen och denna pension skall börja utgå senast från pensionsåldern, vilken i allmänhet ej är högre än 60 år, skulle polisdistriktet vara pliktigt att utgiva hela pensionen för tiden från pensionsåldern till 65 års ålder samt för tiden därefter skillnaden mellan pensionen och livräntan. Dock torde statsbidrag härtill med Va av kostnaderna vara att påräkna.

I betraktande härav har övervägts att i fråga om polisman föreskriva, att polismannen efter utträde i förtid ur SPA skall äga rätt att i stället för tjänstelivränta komma i åtnjutande av pension vid pensionsåldern eller vid dessförinnan inträffad varaktig oförmåga till arbete. Alternativt har ifrågasatts att rätt till sådan pension skulle tillkomma den avgångne allenast, om han i samband med avgången övergått till annan ordinarie polisbefattning, varmed pensionsrätt enligt reglementet ej är förenad.

En dylik, allenast för polispersonal avsedd pensionsform, har emellertid icke någon motsvarighet beträffande den polispersonal — marinens poliskår och poliskåren i Boden — å vilken Atregl. äger tillämpning. Med hänsyn bl. a. härtill har det synts lämpligast att avstå från tanken på att låta polispersonalen få rätt till uppskjuten pension eller förtidsavgång och att i stället för sådant fall tillämpa de allmänna bestämmelserna om tjänstelivränta. Såsom av det föregående framgår skulle pensioneringen i SPA därvid ej alltid täcka polisdistriktens förpliktelser enligt polislöneförordningen gentemot förtidsavgångna befattningshavare. Ett polisdistrikt, som erlagt samtliga enligt reglementet ifrågakomna avgifter, hör emellertid i allmänhet ha grundad anledning att räkna med att icke för förtidsavgången befattningshavare behöva vidkännas pensionskostnader utöver dessa avgifter. Vid sådant förhållande synes det skäligt, att så länge nämnda förpliktelser bestå, polisdistrikten genom särskilda statsbidrag erhålla ersättning för pensionsfyllnad, som de nödgas utgiva till förtidsavgången befattningshavare utöver honom från SPA tillkommande livränteförmåner. Med lämpliga grunder för beräkning av denna ersättning skulle en sadan anordning icke medföra större statliga pensionskostnader än om personalen erhölle hela förmånsbeloppet från SPA.

Prövningen av frågor om eventuell dylik ersättning torde böra överlämnas till statens pensionsanstalt och synas ersättningsbeloppen kunna utgå av medel, som stå till pensionsanstaltens förfogande.

För den händelse — efter emotsedd utredning därom — principen om pensionernas oantastbarhet sedermera skulle vinna full tillämpning inom den statligt ordnade pensioneringen och i samband därmed polislöneförordningens hithörande bestämmelser ändras, torde den bär förordade anordningen med särskilda ersättningar bli obehövlig och kunna slopas.

De i polislöneförordningen meddelade bestämmelserna om avgångsskyldighet överensstämma i huvudsak med motsvarande bestämmelser i gällande reglemente för SPA.

Till pen sionsul red ningen ha från socialdepartementet den 18 februari 11)47 för beaktande vid fullgörandet av utredningens uppdrag överlämnats vissa handlingar, avseende framställning om ändringar i polislöneförordningen i syfte att bringa bestämmelserna i förordningen om skyldighet för polis-

158 Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

man att i vissa fall i förtid avgå från sin befattning i överensstämmelse med motsvarande regler i Atregl.

Beträffande detta spörsmål anför pensionsutredningen.

En dylik anpassning skulle innebära, att polislöneförordningens bestämmelser om avgångsskyldighet skulle komma att i huvudsak överensstämma med de i reglementsförslaget intagna bestämmelserna i sådant hänseende. Utan en sådan överensstämmelse lärer det få anses, att pensionsreglementets bestämmelser i de fall, där bestämmelserna äro för nuvarande befattningshavare oförmånligare än polislöneförordningens bestämmelser, icke mot vederbörandes bestridande kunna äga tillämpning.

Det synes pensionsutredningen icke motiverat att bereda den till SPA anslutna polispersonalen en sådan särställning i förhållande till övriga till SPA anslutna befattningshavare. Det kan emellertid tänkas, att det för annan polispersonal än till SPA ansluten sådan personal kunde befinnas påkallat att vid ändring av polislöneförordningen göra någon mer eller mindre väsentlig avvikelse från de i Atregl. stadgade bestämmelserna om avgångsskyldighet. Med hänsyn bl. a. härtill synes det utredningen kunna ifrågasättas, huruvida det icke i polislöneförordningen beträffande den till SPA anslutna polispersonalen vad angår avgångsskyldigheten allenast borde hänvisas till bestämmelserna i det för befattningshavarna gällande pensionsreglementet.

41 §. Skyldighet att underkasta sig ändrade bestämmelser.

I denna paragraf stadgas att sådan innehavare av befattning, å vilken reglementet erhåller tillämpning, så ock huvudman, som i reglementet avses, skola vara pliktiga att underkasta sig ändrade bestämmelser i de hänseenden om vilka i reglementet förmäles. I sin motivering härtill anför pensionsutredningen.

I fråga om huvudmannen har paragrafen ansetts behövlig närmast med tanke på framtida eventuella ändringar av bestämmelserna om pensionsavgifter.

I den del paragrafen avser befattningshavare, har den utformats i anslutning till 37 § första punkten Atregl. I andra punkten 37 § Atregl. stadgas vissa begränsningar i fråga om ordinarie tjänstemans skyldighet att underkasta sig ändrade tjänstepensionsbestämmelser. Sådan tjänsteman är sålunda ej skyldig underkasta sig ändring av vissa angivna föreskrifter i Atregl. om beloppet av tjänstepensionsunderlag, om bestämmande av tjänstepensions grundbelopp eller om rörligt tillägg. Han skall dock vara pliktig att, därest de allmänna levnadskostnaderna nedgå med tio procent eller mera i förhållande till 100/110 av levnadskostnaderna i mars 1946, efter prövning av Kungl. Maj :t och riksdagen vidkännas minskning med högst fem procent av grundbeloppet av tjänstepension eller beloppet av tjänstelivränta.

Endast för en mindre del av de i reglementsförslaget avsedda befattningarna tillämpas en med ordinarie statsanställning jämförlig anställningsform. Med hänsyn härtill och då varje ändring av pensionsbestämmelserna måste grundas på beslut av statsmakterna, har pensionsutredningen ansett, att någon motsvarighet till förenämnda begränsningsregel i Atregl. icke är behövlig i fråga om SPA-pensioneringen. Utredningen anser sig härvid kunna utgå ifrån att statsmakterna vid framtida eventuella ändringar av pensionsbestämmelserna — åtminstone i vad avser sådana med ordinarie

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

statstjänstemän jämförliga befattningshavare, vilkas anställningsform icke varit uteslutande beroende av huvudmannens avgörande — i skälig utsträckning beaktar den för ordinarie tjänstemän enligt Atregl. i förevarande hänseende gällande begränsningen.

Någon motsvarighet till 37 § Atregl. finnes ej i Afregl. Enligt reglementsförslaget skulle emellertid skyldigheten för befattningshavare att underkasta sig ändrade pensionsbestämmelser kunna avse även familjepension. Detta skulle särskilt kunna få betydelse, om sådan nedgång i de allmänna levnadskostnaderna varom förmäles i 37 § Atregl. skulle föranleda minskning av tjänstepension. För dylikt fall kunde det enligt pensionsutredningens mening vara anledning alt ifrågasätta minskning även av familjepensionen. Utredningen har därför ansett, att möjlighet hör hållas öppen för dylik minskning av familjepensionen.

Omfattningen av den i 41 § reglementsförslaget stadgade ändringsskyldigheten är i likhet med vad i sådant hänseende gäller enligt 37 § Atregl. inskränkt till att avse allenast den som är i tjänst vid ändringens ikraftträdande. Om en sådan begränsning anförde 1938 års pensionssakkunniga, på vilkas förslag motsvarande bestämmelse i 1941 års allmänna tjänstepensionsreglemente baserades, följande.

»Det har icke synts alldeles självfallet, att ändringsskyldighet allenast bör föreligga för den, som är i tjänst vid ändringens ikraftträdande, utan det har ansetts kunna ifrågasättas, huruvida ej en motsvarande skyldighet borde i vissa bestämda hänseenden stadgas för den som åtnjuter enligt reglementet beviljad pension eller livränta. Onekligen kunde vissa skäl tala för att jämväl den åt vilken pensionsförmån redan beviljats göres skyldig att i följd av nedgång i den allmänna levnadskostnadsnivån underkasta sig en viss reduktion i den utgående förmånen. De sakkunniga ha emellertid icke ansett sig böra fullfölja tanken på en dylik anordning med hänsyn till de psykologiska verkningar och de praktiska konsekvenser som densamma kunde befaras medföra.»

Även pensionsutredningen anser det kunna ifrågasättas, om icke ändringsskyldighet i avseende å reduktion av pensionsförmåner vid nedgående levnadskostnadsnivå borde föreskrivas jämväl i fråga om pensionstagare. Utredningen har emellertid icke funnit tillräckliga skäl föreligga för att därutinnan föreslå en från Atregl. avvikande reglering i fråga om SPA-pensioneringen.

10. Ikraftträdande och övergångsanordningar. Pensionsutredningen föreslår, att det nya reglementet skall träda i kraft den 1 juli 1949 och att därvid vad i tidigare av Kungl. Maj :t utfärdad författning eller föreskrift finnes stridande mot reglementets förskrifter skall upphöra att gälla, såvitt angår den å vilken reglementet erhåller tillämpning.

Pensionsutredningen har framlagt förslag till kungörelse med övergångsbestämmelser till reglementet (ingående pensionering genom stötens pensionsanstolt ov visso icke-stotligo befattningshavare ävensom till kungörelse angående begränsad tillämpning av reglementet för statens pensionsanstalt. De föreslagna bestämmelserna ha i huvudsak endast i de delar bestämmelserna befunnits vara av större principiell innebörd eller mötts av mera betydelsefulla erinringar från remissinstanserna ansetts påkalla eu närmare redogörelse eller något särskilt yttrande i detta sammanhang. I övrigt torde

160 Kungi. Maj:ts proposition nr 200.

sålunda få hänvisas till kungörelseförslagen och de av pensionsutredningen anförda motiveringarna till desamma.

Vad först angår frågan om övergångsbestämmelser till reglementsf örslaget har pensionsutredningen anfört följande beträffande överförandet av nu anställda, av den nuvarande SPA-pensioneringen omfattade befattningshavare till det nya pensionsreglementet och tillämpning av detsamma å före ikraftträdandet anställda innehavare av befattningar, som föreslås skola nyupptagas i pensioneringen med obligatorisk anslutning.

Självfallet hör reglementet tillämpas å varje befattningshavare, som vid ikraftträdandet eller därefter tillträder befattning, vilken är förenad med pensionsrätt enligt reglementet. Detta förhållande regleras automatiskt genom bestämmelserna i 1 §. Pensionsutredningen förutsätter emellertid, att reglementet i och med ikraftträdandet i allmänhet skall erhålla tillämpning jämväl å befattningshavare som anställts före ikraftträdandet, däribland även de befattningshavare vilka efter ikraftträdandet kvarstå i sådana i reglementet avsedda befattningar som äro förenade med pensionsrätt enligt nuvarande reglemente för SPA.

Tillämpning av det nya reglementet skulle i vissa hänseenden, såsom i fråga om avgångsskyldighet på grund av sjukdom, tvångspensionering m. in., kunna anses innebära en skärpning av tidigare gällande pensionsvillkor. Pensionsutredningen har med hänsyn härtill övervägt, huruvida icke — i likhet med vad som exempelvis skedde beträffande ordinarie tjänstemän vid ikraftträdandet av 1941 års allmänna tjänstepensionsreglemente — befattningshavare, vilken efter ikraftträdandet av det föreslagna reglementet kvarstår i befattning, som varit förenad med pensionsrätt enligt nuvarande reglemente för SPA, borde erhålla möjlighet att på grund av därom inom viss tid anmäld önskan bli undantagen från det nya reglementets tilllämpning och få kvarstå på nuvarande reglemente. Ifrågavarande befattningshavare äro emellertid jämlikt bestämmelsen i § 16 i nuvarande reglemente formellt skyldiga att underkasta sig de ändringar i pensionsrätten som kunna varda fastställda. Avsikten med denna bestämmelse torde dock icke ha varit att möjliggöra genomförande mot befattningshavarnas vilja av mera genomgripande skärpningar av pensionsvillkoren. Bestämmelsen bör ej heller enligt utredningens mening åberopas som stöd för sådana skärpningar. Men då de skärpningar av pensionsvillkoren varom här är fråga måste anses vara av underordnad betydelse, ej minst i jämförelse med de förbättringar av pensionsvillkoren i allmänhet, som en tillämpning av det nya reglementet skulle innebära, anser utredningen det ej påkallat att, såvitt angår befattningshavare med pensionsrätt enligt nuvarande reglemente för SPA, sagda tillämpning göres beroende av befattningshavarnas fria val.

Några svårigheter för tillämpning av reglementet redan fr. o. m. ikraftträdandet möta ej i fråga om A- och C-befattningar. För att möjliggöra en dylik omedelbar tillämpning av reglementet beträffande B-befattningar med pensionsrätt enligt reglementet för SPA föreslår pensionsutredningen, att befattningarna tills vidare skola vara förenade med pensionsrätt utan hinder av att befattningarna ej blivit registrerade. Vad angår B-befattning, för vilken pensionsklassen ej är angiven i reglementet, erfordras därvid en sär-

Knngl. Maj:ts proposition nr 200.

skild övergångsbestämmelse om den pensionsklass till vilken befattningen skall hänföras från ikraftträdandet. I anslutning till en av pensionsutredningen för sådant ändamål föreslagen övergångsbestämmelse anför utredningen i huvudsak följande.

Vad angår befattning, för vilken statens pensionsanstalt skulle ha att bestämma pensionsklassen, kunna de för sådant fall i 7 § 2 mom. meddelade bestämmelserna ej lämpligen utan vidare tillämpas. Då de regleringsbestämmelser eller andra liknande bestämmelser, vilka legat till grund för pensionsrätten enligt nuvarande reglemente för SPA, i många fall äro föråldrade eller eljest mindre väl lämpa sig som grundval för bestämmande av pensionsklass, medför eftergivandet av kravet på registrering, att pensionsklassen övergångsvis bör bestämmas på annat sätt än efter de i regleringsbestämmelserna angivna lönerna. Lämpligast synes vara att bestämma pensionsklassen med utgångspunkt från storleken av de tjänstepensionsförmåner vilka befattningshavaren närmast före reglementets ikraftträdande haft att påräkna. I överensstämmelse härmed och med hänsyn till erforderlig samordning av tjänstepension med folkpension har pensionsutredningen i första stycket av denna punkt föreslagit, att befattning skall hänföras till den lägsta pensionsklass för vilken hel ålderspension före 67 års ålder icke kommer att understiga summan av dels grundbeloppet av enligt kungörelsen den 30 juni 1947 (nr 658) angående förbättring av vissa från statens pensionsanstalt och lärarinnornas pensionsanstalt utgående pensioner in. in. för befattningen beräknad förbättrad och tekniskt omräknad hel tjänstepension, dels ock utjämningstillägget för den pensionsålder som enligt reglementsförslaget skulle bli gällande för befattningen.

Om befattningen, när den sedermera registreras, skulle komma att hänföras till en lägre pensionsklass än den ursprungligen tills vidare fastställda, har det synts pensionsutredningen skäligt, att den gamla pensionsklassen alltjämt får tillämpas i fråga om den som var anställd å befattningen vid registreringen.

Den omständigheten, att för registrering av befattning erforderliga åtgärder icke kunna förutsättas ha medhunnits förrän någon tid efter reglementets ikraftträdande, synes ej skäligen böra föranleda, att befattningshavaren försättes i sämre ställning i pensionshänseende än som skulle kommit i fråga, därest registrering i reglementsenlig ordning skett, räknat från ikraftträdandet. Pensionsutredningen har därför ansett sig böra föreslå, att registrering av tidigare med pensionsrätt enligt nuvarande reglemente för SPA förenad befattning, för vilken statens pensionsanstalt enligt 7 § 1 mom. skulle ha att bestämma pensionsklassen, må, om registrering begärts inom den närmaste tiden, förslagsvis sex månader, efter ikraftträdandet, beviljas med retroaktiv verkan räknat från ikraftträdandet.

För ett stort antal befattningshavare kommer ett genomförande av pensionsutredningens reglementsförslag att medföra en ändring av pensionsåldern.

Beträffande de befattningshavare för vilka ändringen skulle innebära eu sänkning av pensionsåldern föreslår pensionsutredningen att, om den nya pensionsåldern skulle ha inträtt inom en tid av fem år efter ikraftträdandet, den nu gällande pensionsåldern bibehålies, dock alt pensionsåldern skall inträda senast vid utgången av nämnda tid.

11 Bihang till riksdagens protokoll 19&9. 1 sand. Nr 200.

162 Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Vad angår de befattningshavare, för vilka ett genomförande av reglementsförslaget skulle medföra en höjning av pensionsåldern, föreslår utredningen en anordning enligt vilken befattningshavare, tillhörande vissa äldre årsklasser, i vissa fall skulle äga avgå med ålderspension utan hinder av att pensionsåldern icke inträtt. Om den föreslagna anordningen anför utredningen i huvudsak följande.

Ett genomförande av reglementsförslaget skulle för åtskilliga befattningar medföra en höjning av pensionsåldern med upp till fem år. Sålunda skulle pensionsåldern för mer än 9 000 sjuksköterske- och barnmorskebefattningar komma att höjas från 55 till 60 år. För en befattningshavare, som vid ikraftträdandet uppnått en levnadsålder, som med endast ett mindre antal år understiger den gamla pensionsåldern, skulle en höjning av densamma kunna innebära avsevärd olägenhet, därest befattningshavaren nödgades kvarstå i befattningen till den nya pensionsålderns inträde. Med hänsyn härtill anser pensionsutredningen, att befattningshavare, som före ikraftträdandet uppnått en levnadsålder, som med förslagsvis högst ett år understiger nu gällande pensionsålder, bör kunna erhålla ålderspension vid avgång tidigast med utgången av den månad under vilken nu gällande pensionsålder inträder. För de fyra närmast lägre åldersklasserna eller, där pensionsåldern höjts med tre år, de två närmast lägre åldersklasserna synes tidpunkten för avgång med rätt till ålderspension kunna successivt framskjutas med ett år i sänder. För de än lägre åldersklasserna skulle däremot rätt till ålderspension föreligga först efter avgång vid den nya pensionsålderns inträde.

Enligt de i 19 § 4 inom. reglementsförslaget upptagna bestämmelserna skall vid tjänstårsberåkning viss hänsyn tagas till storleken av de tjänstepensionsunderlag som varit gällande för befattningshavaren under de till grund för tjänstår sberäkningen liggande anställningstiderna. I fråga om det tjänstepensionsunderlag som vid tillämpning av nämnda stadgande skall anses ha varit gällande för tid, under vilken befattningshavaren varit underkastad reglementet för SPA, anför pensionsutredningen i anslutning till en i detta hänseende under It punkten föreslagen övergångsbestämmelse i huvudsak följande.

Under en avsevärd tid framåt kommer det nya reglementet att tillämpas å befattningshavare, vilka intill ikraftträdandet innehade befattningar, förenade med pensionsrätt enligt nuvarande reglemente för SPA. Tid, då sådan pensionsrätt gällt, skulle enligt 19 § 2 mom. i reglementsförslaget komma att tillgodoräknas såsom tjänstår med den inskränkning som eventuellt följer av stadgandet i 19 § 4 mom. Vid tillämpning av sistnämnda stadgande skulle tjänstepensionsunderlaget under tiden anses ha varit det som blev gällande för befattningshavaren vid ikraftträdandet.

1 de fall, där det tjänstepensionsunderlag som vid ikraftträdandet blir gällande för befattningshavaren är högre än som motsvarar en teknisk omräkning av det för honom enligt reglementet för SPA senast gällande tjänstepensionsunderlaget med därå utgående tilläggsförmåner m. in., skulle, fortsätter utredningen, en tjänstårsberäkning enligt de i 19 § meddelade bestämmelserna innebära, att de motiv som föranlett införandet av den i 19 § 4 mom. föreslagna inskränkningen skulle åsidosättas i fråga om sådan realhöjning av pensionsunderlag som blir en följd av övergången till det nya reglementet. Enligt pensionsutredningens mening föreligga i all-

Kungi. Muj.ts proposition nr 200.

mänhet icke tillräckliga skäl härför. Utredningen har därför utgått från att vid tillämpning i sistnämnda fall av stadgandet i 19 § 4 mom. tjänstepensionsunderlaget skall anses ha varit det, vilket motsvarar det som gällde för befattningshavaren närmast före det föreslagna reglementets ikraftträdande.

För vissa befattningar, nämligen befattningar vid de kungl. teatrarna samt barnmorske- och sjuksköterskebefattningar föreslår pensionsutredningen i förevarande hänseende en annan övergångsreglering.

Vad angår teaterpersonaten föreslår utredningen, att förenämnda övergångsbestämmelse ej skall tillämpas. Som motivering härför anför utredningen.

Med hänsyn bland annat till arten av de pensioneringsgrunder som enligt nuvarande reglemente för SPA i allmänhet gälla för befattningshavare vid kungl. teatrarna har det synts utredningen, att för dessa befattningshavare hör få tillämpas 19 § 4 mom. andra stycket a) i reglementsförslaget med avseende å tid före det nya reglementets ikraftträdande. Det bär* synts utredningen, att så bör ske jämväl i fråga om befattningshavarna vid hovkapellet.

I fråga om barnmorskor och sjuksköterskor anför pensionsutredningen i anslutning till en för dem föreslagen särskild övergångsbestämmelse i huvudsak följande.

Vad beträffar barnmorskor och sjuksköterskor skulle ett genomförande av reglementsförslaget komma att innebära bl. a., att pensionsåldern höjes med fem år från 55 till 60 år och att tjänståldern likaledes höjes med fem år från 25 till 30 tjänstår. Dessa ändringar komma att bidraga till en sänkning av pensionskostnaderna. Med hänsyn härtill och i betraktande av att tjänstepensionsunderlaget för dessa befattningshavare i nuvarande reglemente för SPA sedan åtskilliga år varit fixerat till ett i förhållande till deras nuvarande löneställning så lågt belopp som 1 560 kronor, bär det synts pensionsutredningen skäligt att för dem reglera tjänstårsberäkningen för tid före det nya reglementets ikraftträdande efter förmånligare grunder än de i 11 punkten föreslagna. Detta synes utredningen lämpligen kunna ske genom att tjänstepensionsunderlaget för sådan tid får anses ha varit högre än vad som följer av nämnda punkt.

Efter verkställda undersökningar har utredningen ansett sig vilja föreslå, att tjänstepensionsunderlaget för den föregående tiden i allmänhet skall få bestämmas som i 19 § 4 mom. andra stycket a) sägs, d. v. s. till det i det nya reglementet bestämda eller vid registrering fastställda, dock att underlaget ej skall få anses ha varit högre än det som gäller för pensionsklass 1:16 vilken pensionsklass i reglementsförslaget föreslagits för distriktssköterska.

Med avseende å tid, för vilken enligt reglementet för SPA för barnmorska eller sjuksköterska tillämpas lägre tjänstepensionsunderlag än 1 560 kronor, skulle enligt den föreslagna övergångsbestämmelsen anses ha varit gällande tjänstepensionsunderlag för vissa lägre pensionsklasser än 1: 16.

Vad beträffar barnmorska och sjuksköterska skulle emellertid denna reglering för det fall, att befattningshavaren kommer i åtnjutande av ålderspension före inträdet av den höjda pensionsåldern, kunna anses innebära eu oberättigad förmån. I anslutning till en av pensionsutredningen på grund härav föreslagen övergångsbestämmelse om särskilda grunder för pensionens beräkning för sådana fall anför utredningen i huvudsak följande.

164 Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Pensionsutredningen har i 8 punkten föreslagit, att befattningshavare, som med ikraftträdandet får sin pensionsålder höjd, under en övergångstid skall kunna avgå med rätt till ålderspension före inträdandet av den nya pensionsåldern. Hit höra bl. a. barnmorskor och sjuksköterskor samt lärarinnor vid sjuksköterskeskolor. För dessa befattningshavare har utredningen på anförda skäl i 17 punkten föreslagit en för befattningshavarna förmånligare tjänstårsberäkning för tid före reglementets ikraftträdande än för befattningshavare i allmänhet. I den mån dessa skäl sammanhänga med höjningen av pensionsåldern bortfalla de i större eller mindre grad vid en ålderspensionering i förtid av den art varom här är fråga. Vid sådant förhållande har det ej synts utredningen föreligga anledning att låta denna pensionering ske efter grunder, som även för den som avgår vid nu gällande pensionsålder skulle innebära en avsevärd pensionsförbältring utöver den som för närvarande utgår enligt kungörelsen den 30 juni 1947 (nr 658) angående förbättring av vissa från statens pensionsanstalt och lärarinnornas pensionsanstalt m. in. utgående pensioner.

På grund av vad nu sagts har utredningen ansett sig böra föreslå, att ålderspension, som börjar utgå före tidpunkten för den nya pensionsålderns inträde, skall utgå med minskat belopp. Vad angår minskningen bär utredningen föreslagit, att densamma för varje helt eller påbörjat fjärdedelsår av den från avgången till pensionsålderns inträde återstående tiden skall utgöra Va» av den enligt vanliga grunder bestämda ålderspensionen. Med denna regel, vilken överensstämmer med en bestämmelse i nuvarande reglemente för SPA om beräkning av förtidspension för viss teaterpersonal, kunna även de befattningshavare som avgå med ålderspension vid 55 års ålder så gott som alltid räkna med något högre pension än den som nu kan erhållas.

I anslutning till sin motivering till de föreslagna övergångsbestämmelserna berör pensionsutredningen frågan om eventuellt erforderlig pensionsfijllnad. Härom anför utredningen följande.

Genom här föreslagna övergångsbestämmelser torde det, såvitt pensionsutredningen kunnat finna, bli sörjt för att befattningshavare, som övergår från nuvarande reglemente för SPA till det nya reglementet, i intet fall kommer att lida minskning i de pensionsförmåner han vid tillämpning av före sistnämnda reglementes ikraftträdande gällande bestämmelser haft att påräkna. Skulle det emellertid mot förmodan vid tillämpning av berörda övergångsbestämmelser komma att visa sig, att sådan minskning ändock i något fall skulle inträffa, synes det lämpligen böra ankomma på Kungl. Maj :t att, där så finnes skäligt, med stöd av riksdagens därtill lämnade bemyndigande besluta om för undvikande av minskningen erforderlig pensionsfyllnad.

Vad angår de föreslagna bestämmelserna om begränsad tillämpning av nuvarande reglemente för SPA, rubbas genom dessa bestämmelser icke den pensionsrätt som enligt nämnda reglemente tillkommer före det nya reglementets ikraftträdande pensionerad eller eljest avgången personal. De föranleda ej heller ändring av pensionsanstaltens organisation och förvaltning.

Kungi. Maj:ts proposition nr 200.

165 Yttrandena.

I den mån pensionsutredningens förslag om anpassning av bestämmelserna för SPA-pensioneringen efter de för anställda i statens tjänst gällande pensioneringsgrunderna berörts av remissinstanserna har förslaget i sina huvudgrunder tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Beträffande vissa sådana delar av de föreslagna grunderna, som innebära avvikelser från de statliga reglerna eller som innefatta en allmän reglering av vissa för SPA-pensioneringen utmärkande särskilda förhållanden, ha emellertid vissa erinringar framställts. Även i fråga om vissa av de föreslagna detaljbestämmelserna ha erinringar gjorts.

Vad angår ordningen och villkoren för frivillig anslutning av befattning till SPA-pensioneringen har pensionsutredningens förslag föranlett vissa erinringar av statens pensionsanstalt, medicinalstyrelsen, socialstyrelsen och stadsfullmäktige i Norrköping samt tjänstemännens centralorganisation (TCO).

Statens pensionsanstalts erinringar gälla det föreslagna registreringsförfarandet och förslaget om borttagande av nu gällande villkor för pensionsrätt att samtliga befattningar skola anmälas till erhållande av pensionsrätt.

I förstnämnda avseende har anstalten funnit det mindre tilltalande, särskilt med hänsyn till besvärsförfarandet, med en administrativ ordning enligt vilken anstaltens prövning skulle vara beroende av annan myndighets tillstyrkande. Pensionsanstalten föreslår, att den föreslagna föreskriften om dylikt tillstyrkande utbytes mot föreskrift om skyldighet för anstalten att inhämta myndighetens yttrande.

Beträffande villkoret om anmälan av samtliga befattningar uttalar pensionsanstalten, att anstalten, ehuru medveten om svårigheterna att i praktiken kontrollera efterlevnaden av en dylik föreskrift, icke kan tillstyrka att bestämmelsen, vilken hittills icke varit utan praktisk betydelse, utelämnas i det nya reglementet. Som motivering för bestämmelsens bibehållande anför anstalten följande.

Rent principiellt torde kunna göras gällande, att det inom en pensionering för icke-statliga befattningshavare, vilken liksom reglementsförslagets i sina huvudgrunder nära anslutes till de statliga pensionsbestämmelserna i allmänhet, icke bör lämnas utrymme för individuella undantag, exempelvis i syfte att uppskjuta inträdet i pensionsförsäkringen till den tidpunkt, då inträde senast måste äga rum för ernående av fulla pensionsförmåner. En i denna mening kollektiv pensionering stämmer också bättre överens med den av utredningen gjorda avvägningen av fortlöpande avgifter, vilken bygger på förutsättningen, att staten ej skall lämna större bidrag till kostnaderna för de icke-statliga befattningshavarnas pensionering än till motsvarande kostnader för statstjänstemannen. Ett uppfyllande av denna förutsättning torde få anses kräva, att huvudmännens avgiftsbetalning för varje befattningshavare börjar genast då denne tillträder anställning, som är förenad med pensionsrätt.

Att i reglementet för SPA utelämna bär ifrågavarande villkor för delaktighet skulle också betyda eu opåkallad särbehandling av befattnings-

166 Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

havarna tillhörande grupp B i förhållande till A-gruppens befattningshavare, för vilka senare skulle gälla, att undantag från pensioneringen över huvud taget ej vore möjligt.

På grund av vad här anförts får pensionsanstalten hemställa, att i villkoren för registrering intages en motsvarighet till den enligt § 5 reglementet för statens pensionsanstalt gällande förutsättningen för pensionsrätt att reglering skall genomföras för alla befattningar, som kunna förenas med pensionsrätt. Anstalten förutsätter vidare, att — utan att särskild bestämmelse därom införes i reglementet — innehavare av registrerad befattning i allmänhet icke skall personligen kunna undantagas från pensionsrätt.

Medicinalstyrelsen uttalar, att styrelsen icke kan biträda pensionsutredningens förslag, att villkoret om ansökan om pensionsrätt för samtliga befattningar ej längre skall uppställas för erhållande av anslutning till SPA. Styrelsen anför därvid, att det nuvarande kravet på reglering och ansökan för samtliga tjänstemän, såvitt styrelsen kan finna, innebär garantier för att anslutningen till SPA blir så effektiv som möjligt.

Socialstyrelsen föreslår viss förenkling av registreringsförfarandet och anför härom följande.

Styrelsen anser, att tillstyrkande av vederbörande statliga myndighet icke skall erfordras för varje särskild befattning. Prövningen av behovet av befattningar för den verksamhet det gäller samt av behörighetsvillkorens och tjänstgöringsföreskrifternas lämplighet torde i fråga om ett flertal tjänster kunna utföras av SPA utan inhämtande av tillsynsmyndighetens yttrande beträffande varje befattning. Såvitt angår ålderdomshemmen och barnhemmen kan förutsättas, att behov föreligger av en föreståndarinna vid varje hem. Endast i den mån huvudmannen vid ett hem önskar ansluta mer än en sådan befattningshavare eller då fråga är om anslutning av biträdande föreståndarinna till SPA, synes yttrande böra inhämtas från statlig myndighet, i detta fall lämpligen socialstyrelsen. I fråga om behörighetsvillkor och tjänstgöringsföreskrifter m. m. torde vissa allmänna normer kunna uppställas av SPA efter samråd med socialstyrelsen. I tveksamma fall bör givetvis styrelsens yttrande inhämtas.

I det av stadsfullmäktige i Norrköping åberopade utlåtandet av stadens löne- och pensionsnämnd uttryckas önskemål, att för erhållande av anslutning för befattning av samma slag som tidigare registrerad befattning hos huvudmannen det bör vara tillräckligt med en anmälan av befattningen och att sålunda ny prövning i fråga om anställnings- och avlöningsförhållandena ej bör erfordras.

I detta sammanhang må i anslutning till ett av pensionsutredningen föreslaget villkor, att befattning för att kunna registreras skall vara avsedd för tjänstgöring av normal omfattning, varmed i regel skulle förstås hel sysselsättning, beröras vissa erinringar som i detta avseende gjorts av medicinalstyrelsen och TCO.

Medicinalstyrelsen uttalar som sin mening att ej endast heltidsbefattningar utan även befattningar med reducerad tjänstgöringstid, dock minst halvtidstjänstgöring, böra omfattas av pensioneringen. Detta bör ej endast gälla

167 Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

vid övergång från heltidstjänst till befattning med nedsatt tjänstgöringstid utan även beträffande befattningar, som inrättats såsom deltidsbefattningar. Styrelsen erinrar i sammanhanget vidare, att 1946 års folktandvårdssakkunniga föreslagit befattningar inom folktandvården med avkortad heltidstjänstgöring.

TCO framhåller som en allvarlig brist i reglementet, att detsamma icke bereder möjligheter till pensionering av deltidstjänstemän, då det i nuvarande arbetskraftssituation är synnerligen önskvärt att kunna utnyttja gifta kvinnor i förvärvsarbete, vilket i många fall förutsätter, att deltidstjänster göras mera lockande. rlCO förordar därför att reglementet sa utformas, att anslutning till SPA skall kunna ske på halvtidstjänster.

Pensionsutredningens förslag i fråga om pensionsåldern göres endast i vissa remissyttranden till föremål för särskilda uttalanden.

Vad först angår förslaget om höjning av pensionsåldern för sjuksköterskor och barnmorskor från 55 till 60 år tillstyrkes detta eller lämnas utan erinran av medicinalstyrelsen, statens pensionsanstalt, svenska landstingsförbundet, Uppsala, Kristianstads och Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott, stadsfullmäktige i Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping samt TCO ävensom i ett av svenska stadsförbundet överlämnat yttrande av dess sjukvårdsdelegation.

Överstyrelsen för svenska röda korset uttalar bl. a., att överstyrelsen med hänsyn till den erfarenhetsmässigt högst växlande tjänstbarheten hos sjuksköterskor i 50—55-årsåldern anser sig kunna tillstyrka en allmän höjning av pensionsåldern för dem endast under förutsättning att, i varje fall under en övergångstid, större möjligheter att erhålla förtidspension öppnas än som följa av reglementsförslaget. Överstyrelsen ifrågasätter, om man icke borde gå en medelväg och fixera sjuksköterskornas pensionsålder till 57 år.

Svenska barnmorskeförbundet uttalar, att förbundet — med hänsyn till den synnerligen krävande tjänstgöring som är förenad med barnmorskebefattning — ställer sig i hög grad tveksamt beträffande lämpligheten av en så kraftig höjning av pensionsåldern som utredningen föreslagit. Förbundet framhåller i anslutning härtill, att den mellan förbundet samt landstings- och stadsförbunden avtalade arbetstidsregleringen för barnmorskornas del icke innebär en tillfredsställande reglering av arbetstiden, enär det största antalet barnmorskor lämnats utanför densamma.

Pensionsutredningens förslag till pensionsåldrar för övriga befattningar inom hälso- och sjukvården ha föranlett särskilda yttranden rörande s oc i a l a kuratorer och tandtekniker.

Beträffande pensionsåldern för social kurator, som av utredningen föreslagits till 60 år, framhålles i ett av stadsfullmäktige i Stockholm åberopat yttrande, att pensionsåldern för sådan tjänsteman bos staden är 65 år och alt av en dylik bristande överensstämmelse vissa olägenheter kunna uppkomma.

168 Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Rörande tandteknikernas pensionsålder ifrågasätter Kristianstads läns landstings förvaltningsutskott lämpligheten av att den sättes högre än 60 år, då de flesta befattningarna innehas av kvinnor och pensionsåldern om möjligt bör vara densamma för tandtekniker, distriktstandsköterskor och sjuksköterskor.

Vad slutligen angår pensionsutredningens förslag till pensionsåldrar inom andra områden än hälso- och sjukvården ha förslagen föranlett vissa erinringar från skolöverstyrelsen, lantbruksstyrelsen, lantbruksakademien, hushållningssällskapens förbund samt SACO.

Skolöverstyrelsen anför följande.

Beträffande pensionsåldern har utredningen för lärare vid kommunalt eller enskilt seminarium för utbildande av lärare för undervisning i hushållsgöromål samt fackskolan för huslig ekonomi i Uppsala föreslagit en höjning från 60 till 65 år, medan pensionsåldern för motsvarande lärare vid exempelvis lanthushållningsseminariet i Rimfor sa, som har jämförbara arbetsuppgifter, satts till 63 år. Överstyrelsen vill erinra om att även vid fackskolan finnes en linje för utbildande av lanthushållslärarinnor. Även vid Sunnerdahls hemskolor föreslår utredningen för lärarinna i hushållsgöromål från 60 och 65 år höjd pensionsålder. Överstyrelsen vill ifrågasätta, huruvida icke, i avvaktan på 1948 års pensionsålderskommittés utredning och förslag, pensionsåldern för samtliga dessa befattningshavare borde tillsvidare sättas till 63 år.

Lantbruksstyrelsen har funnit anledning till erinringar i avseende å förslaget om höjning av pensionsåldern för befattningshavare vid lanthushållsskolor och hemkonsulenter samt anför därvid följande.

Enligt sammanställningen under 40 § reglementsförslaget skulle för föreståndarinna och lärarinna vid lanthushållsskola — i analogi med exempelvis folkskollärarinna — gälla en pensionsålder av 63 år, vilket skulle innebära en höjning av pensionsåldern med 3 år från nuvarande 60. Lantbruksstyrelsen inser att ur mera allmän synpunkt, bl. a. med hänsyn till läget å arbetsmarknaden, en höjning av nuvarande pensionsåldrar i vissa fall kan befinnas påkallad. Arbetet vid lanthushållssltolorna är emellertid så krävande — vid många skolor pågår undervisningen så gott som året om, därvid lärarpersonalen i stället för ferier erhåller semester — att man måste beräkna en starkare mänsklig förslitning än exempelvis vid tjänstgöring i folkskola. Härtill kommer, att internatsystemet medför särskilda påfrestningar för lärarinnorna och ställer stora anspråk på deras vitalitet. En höjning av pensionsålden för dessa befattningshavare bör därför icke genomföras.

Även för hemkonsulenterna hos hushållningssällskapen skulle enligt förslaget pensionsåldern höjas från 60 till 63 år. Hemkonsulentinstitutionen är ännu så pass ny, att hittills endast ett fåtal befattningshavare börjat närma sig pensionsåldern. Hemkonsulentens yrke, som medför mycket resor, hållande av kurser och föredrag på olika platser in. in., måste anses krävande. Anledning finnes därför att anta, att även här en pensionsålder av 63 år skall visa sig för hög. Styrelsen kan emellertid icke åberopa någon bestämd erfarenhet i detta hänseende, varför styrelsen icke för närvarande anser sig böra framställa något yrkande i frågan.

Kungi. Maj.ts proposition nr 200.

169 Lantbruksakademien ställer sig av liknande skäl som de av lantbruksstyrelsen anförda i hög grad tveksam beträffande lämpligheten av den av pensionsutredningen föreslagna höjningen av pensionsåldern för hemkonsulent samt befattningshavare vid lanthushållsskolor och lanthushållsseminariet å Rimforsa.

Även SACO avstyrkar höjning för dessa befattningshavare.

Hushållningssällskapens förbund förordar, att pensionsåldern för hemkonsulenterna bibehålies vid 60 år.

De föreslagna bestämmelserna om avgångsskyldighet beröras i vissa delar i de av stadsfullmäktige i Stockholm och Malmö åberopade yttrandena.

I yttrande av drätselkammarens första avdelning i Malmö uttalas i anslutning till villkoret att beviljande av anstånd med avgång efter uppnådd pensionsålder skall vara tillstyrkt av statlig myndighet, att det torde böra tagas under övervägande om icke behandlingen av dessa ärenden kunde förenklas genom borttagande av detta villkor.

I yttranden av Stockholms stads remissmyndigheter föreslås, att det för vissa fall föreslagna villkoret av Kungl. Maj :ts medgivande för befattningshavares entledigande utgår.

Mot det av pensionsutredningen föreslagna systemet med p e nsionsklasser ha i remissyttrandena icke gjorts några principiella erinringar. I anslutning till utredningens förslag till regler för bestämmande av pensionsklass för befattningar, för vilka andra lönegrunder än de statliga tillämpas, gör emellertid statens pensionsanstalt följande uttalande.

Att komma tillrätta med de svårigheter, som möta vid ordnande av pensionering i SPA med utgångspunkt från ett icke-statligt lönesystem, torde knappast vara möjligt genom att tillskapa särskilda stadganden för underlagsbestämning i dylika fall. Ej heller synes det tilltalande, att i sådant syfte utforma bestämmelser, vilkas tillämpning kan leda till att berörda befattningshavare erhålla pensionsförmåner, som icke svara mot den faktiska löneställningen.

Beträffande tillämpningen av förenämnda regler med avseende särskilt å befattningshavarna vid dramatiska teatern framhåller styrelsen för kungl. dramatiska teaterns aktiebolag de komplikationer som uppstå till följd av att kristillägg till teaterns personal utgår med annat procenttal (f. n. 25,7 %) än rörligt tillägg enligt Saar. Styrelsen anför vidare, att en övergång till rörligt tillägg försvåras därav att kristillägget f. n. utgår av lotterimedel och för den kollektivavtalsanställda personalen får anses helt utesluten. Styrelsen uttalar i detta sammanhang slutligen, att vid inordnandet av teaterns personal i pensionsklasser grundlönen för personalen under de anförda omständigheterna icke kan likställas med grundlön enligt Saar utan uppräknas med förslagsvis 12 %.

Vad angår pensionsutredningens förslag till pensionsklasser för v i s s a s ä r s k i l d a b e f a t t n i n g a r ha en del erinringar och förslag framställts av bl. a. medicinalstyrelsen, skolöverstyrelsen, lanlbruksakade-

170 Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

mien, Jämtlands läns landstings förvaltningsutskott, svenska barnmorskeförbundet, svenska sanatorieläkarföreningen samt SACO och TCO.

Medicinalstyrelsen förordar högre pensionsklasser än de av pensionsutredningen föreslagna för vissa tandläkare, extra provinsialläkare, dispensärläkare och sjukstugeläkare. Styrelsen anför härom följande.

Vad angår de i betänkandet förordade pensionsklasserna har pensionsklassen för distriktstandläkare och med dem jämställda tandläkare upptagits till 1: 32. Då till grund för distriktstandläkarnas löneförhållanden lagts lönegrad Ca 30, synes pensionsklassen för dessa tjänstemän, med tillämpning av de av utredningen föreslagna allmänna riktlinjerna för pensionsklassernas bestämmande, icke böra sättas lägre än till 1: 33. Enär extra provinsialläkare, läkare vid fristående centraldispensär samt sjukstugeläkare enligt styrelsens åsikt i pensionshänseende icke böra komma i sämre ställning än distriktstandläkare, vill styrelsen förorda, att även sistnämnda tre läkarekategorier uppföras i pensionsklass 1: 33.

Skolöverstyrelsen berör pensionsklasserna för befattningshavare vid folkhögskolor, varvid överstyrelsen anför.

Pensionsklasserna för rektor och lärare vid statsunderstödd folkhögskola ha av utredningen placerats tre klasser lägre än för närmast motsvarande lärare vid statens realskola. Så stor skillnad synes icke vara motiverad av de speciella förhållandena vid folkhögskolorna. Överstyrelsen vill erinra, att 1941 års lärarlönesakkunniga fått i uppdrag att avgiva förslag till löneoch pensionsreglering för folkhögskolans lärare. Som ett provisorium vill överstyrelsen föreslå, att de icke placeras lägre än en löneklass under motsvarande lärare vid realskola.

Lantbruksakademien uttalar, att vissa befattningar vid den lägre lantbruksundervisningen hänförts till en i relation till andra närstående befattningar alltför låg pensionsklass.

Jämtlands läns landstings förvaltningsutskott uttalar beträffande pensionsutredningens förslag att hänföra lasarettsläkarna till pensionsklass 1: 34, d. v. s. en klass högre än den som motsvarar lönen, att utskottet håller före att storleken av dessa befattningshavare vid sidan av lönen tillkommande taxebundna inkomster borde föranleda att pensionsklassen bestämmes mer än en klass över den mot lönen svarande.

Svenska barnmorskeförbundet uttalar i anslutning till ett antagande att anstaltsbarnmorskorna komma att hänföras till pensionsklass 1: 15, att lägre pensionsklass för distriktsbarnmorskor än för förstnämnda barnmorskor torde komma att medföra synnerligen olyckliga konsekvenser. Förbundet framhåller härvid, att ett dylikt förhållande skulle komma att motverka en i och för sig och särskilt vid de mindre anstalternas övergång från heltids- till distriktstjänst.

Svenska sanatorieläkarföreningens styrelse föreslår, att läkarna vid de fristående centraldispensärerna, vilka äro placerade i 30 lönegraden, hänföras till pensionsklass 1: 34.

SACO uttalar bl. a., att de föreslagna pensionsklasserna för lärarpersonal vid lantbruks-, lantmanna- och lanthushållsskolor icke äro tillfredsställande

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

samt att pensionsklassen även för hemkonsulenternas vidkommande satts alltför lågt i förhållande till nu utgående löneförmåner.

TCO riktar erinringar mot pensionsutredningens förslag till pensionsklasser för hemvårdarinnor, tandsköterskor, distriktstandläkare, assistenttandläkare vid centraltandpoliklinik samt lärare vid folkhögskolor.

Beträffande hemvårdarinnorna uttalas att de böra tillföras pensionsklass 1 : 9, då de enligt central överenskommelse mellan Svenska stadsförbundet och Sveriges kommunaltjänstemannaförbund skola åtnjuta avlöning enligt lönegrad Ca 6.

TCO anför — i anslutning till utredningens förslag att pension skall beräknas med hänsyn till lönen i slutlöneklassen —- bl. a., att det vid den praktiska utformningen av denna regel visat sig, att utredningen i praktiken kommit till förslag, som innebära avsteg från denna regel och som äro oförmånliga för tjänstemännen. Som exempel härpå anför TCO i förslaget till pensionsklasser hemvårdarinnor, tandsköterskor och tandläkare.

TCO berör även de för lärare vid folkhögskolor föreslagna pensionsklasserna och uttalar därom bl. a., att det synes såsom utredningen placerat dessa lärare i pensionsklasser, vilka uppenbarligen understiga vad som med hänsyn till utredningar, som verkställts inom 1941 års lärarlönesakkunniga, vore berättigat.

Pensionsutredningens förslag i fråga om förutsättningar för rätt till invalid- och sjukpension upptages till behandling av statskontoret, som därvid anför följande.

Vad gäller rätten till invalid- och sjukpension har utredningen föreslagit vissa avvikelser i förhållande till bestämmelserna i Atregl. Sålunda upptar förslaget icke bestämmelser om förflyttningsskyldighet. Vidare har i avsikt att erhålla viss garanti för att befattningshavare icke anställes i uteslutande syfte att bereda honom möjlighet till invalid- eller sj xkpension föreslagits, att rätten till sådan pension skall vara beroende av att otjänstbarhet icke inträdde inom viss kortare tid efter tillträdandet av pensionsberättigande tjänst.

Den erfarenhet, som statskontoret vunnit angående verkningarna av de för närvarande gällande reglerna angående invalid- och sjukpension för statens tjänstemän, har givit vid handen att lösningen av dessa pensionsfrågor icke är tillfredsställande. Enligt det statliga systemet är rätten till invalid- och sjukpension, som en gång beviljats, absolut, d. v. s. pensionen utgår även om pensionstagaren skulle återvinna sin tjänstbarhet. Oaktat de stränga krav beträffande bevisningen om den framtida otjänstbarheten, som uppställas vid prövning av frågor om sjuk- eller invalidpension, förekommer det i relativt stor utsträckning, att pensionerad befattningshavare återvinner arbetsförmågan i sådan grad att han kan återvända till förvärvslivet. Någon möjlighet alt anpassa sjukpensionen efter arbetsinkomstens storlek finnes icke. Enligt statskontorets mening bör rätten till pension göras villkorlig, så att pensionens utgivande blir beroende av arbetsoförmågans fortbestånd.

Då man torde kunna räkna med att även dessa frågor komma att upptagas till omprövning i samband med den förestående översynen av de statliga pensionsreglementenas allmänna bestämmelser synes i avvaktan härpå det av utredningen föreslagna systemet för sjuk- och invalidpensionering till nöds kunna godtagas såsom ett provisorium. Dock bör såsom förutsättning för beviljande av sjuk- eller invalidpension gälla, att befattnings-

172 Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

havaren på grund av sin otjänstbarhet icke kan förflyttas till annan tjänst hos huvudmannen. Vidare bör fordras, att befattningshavaren under den föreslagna karenstiden tjänstgjort å egen eller annan befattning, som kunnat förenas med pensionsrätt i SPA.

Statskontoret behandlar vidare utredningens förslag att i SPA-pensioneringen införa en motsvarighet till stadgandet i 11 § 3 mom. första stycket Atregl. om förlast av pensionsrätt i vissa fall. Därvid anför statskontoret.

Statskontoret har i annat sammanhang framhållit, att syftet med stadgandet står i klar motsättning till de olika åtgärder, som ansetts böra vidtagas för att bidraga till straffade personers återupprättande ävensom för att underlätta för dessa att genom eget arbete erhålla sin försörjning. Erinras må härvid om det uttalande, som gjordes av chefen för justitiedepartementet vid anmälan i statsrådet av fråga om avskaffande bl. a. av den särskilda påföljden »ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas». Departementschefen framhöll (prop. 190/1936 sid. 26),

att det syntes honom i hög grad stötande att samhället, som ställer anspråk på enskilda arbetsgivare att de skola medverka till straffade personers återupprättande genom alt i mån av möjlighet bereda dem arbete, självt icke skall föregå med bättre exempel än att det förklarar vissa personer — stundom för icke allt för grova förbrytelser — för sitt återstående liv ovärdiga att nyttjas icke blott i den tjänst vari de förbrutit sig utan över huvud i rikets tjänst.

Ett intagande av det berörda stadgandet i SPA:s reglemente skulle betyda, att man inom ett vidare område inför den särskilda livsvariga påföljd i pensionshänseende, som tillskapats genom de statliga reglerna, och alltså ytterligare begränsar möjligheterna för straffade personer att erhålla pension även i senare innehavd tjänst. Statskontoret, som förväntar alt översynen av de statliga pensionsreglerna kommer att leda till borttagandet av en så vitt syftande påföljd, föreslår, att i reglementet för SPA intages den bestämmelsen, att tjänsteman, som dömes till avsättning eller till följd av tjänstefel skiljes från tjänsten, ej må komma i åtnjutande av pension för denna tjänst.

Statskontoret berör i sitt yttrande också förordnande pensionsformen, varvid ämbetsverket anför följande.

Med anledning av utredningens förslag om införande i reglementet för SPA av bestämmelser om förordnandepension vill statskontoret erinra, att ämbetsverket när det gällt statens verksamhet vid skilda tillfällen framhållit» att stor försiktighet borde iakttagas vid tillskapandet av förordnandetj&nster. Detta med hänsyn till de förmånliga pensionsbestämmelser, som gälla för dessa tjänster. I än högre grad är en dylik restriktivitet påkallad när det, såsom nu är fallet, gäller att öppna möjlighet för sådan pensionering av befattningshavare hos icke statliga huvudmän. Vid förordnandepensionsformen torde nämligen statens bidrag till pensioneringen bliva väsentligt högre än vad som beräknas bliva fallet beträffande övriga pension.sformer. Erinras må vidare, att 1946 års pensionssakkunniga såsom sin mening uttalat, att det varit motiverat att i anslutning till den av de sakkunniga föreslagna regleringen av de statliga förordnandepensionerna genomföra en jämkning av grunderna för bestämmande av förordnandepensions storlek i förhållande till underlaget. Med hänsyn till det anförda vill statskontoret föreslå, att med förordnandepensionsformens upptagande bland de

173 Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

reguljära pensionsformerna i reglementet får anstå till dess den ifrågasatta översynen av de statliga förordnandepensionsbestämmelserna kommit till stånd. Tjänstepensionsrätten för cheferna vid de statliga teatrarna synes i så fall böra regleras genom särskilda bestämmelser lämpligen upptagna under reglementsförslagets 39 §.

Vissa delar av de av pensionsutredningen föreslagna bestämmelserna om tjänst å r s b e r ä k ning ha föranlett vissa erinringar av statskontoret, statens pensionsanstalt, länsstyrelserna i Malmöhus och Västmanlands län samt stadsfullmäktige i Norrköping och TCO.

Statskontoret gör därvid följande uttalande i anslutning till förslaget, att retroaktiv tjänstårsberäkning samt särskild avgift som erlägges av huvudmannen skall kunna beviljas dels för anställningstid i befattning, som kunnat förenas med pensionsrätt i SPA dels ock efter Kungl. Maj :ts medgivande för annan tid, varunder befattningshavare fullgjort arbete eller uppdrag i eller utom statens tjänst.

För statens tjänstemän omfattar den retroaktiva tjänstårsberäkningen enligt praxis högst två tredjedelar av tid i icke pensionsberättigande statlig anställning. I fråga om icke-statlig tjänstgöring lämnas tillgodoräkningsmedgivande synnerligen restriktivt; som regel plägar sådan anställning tillgodoräknas i mindre omfattning än två tredjedelar. Enligt utredningens förslag skall särskild avgift för den retroaktiva tjänstårsberäkningen icke uttagas av befattningshavare, som uppbär nettolön. Vid sådant förhållande synes retroaktiv tjänstårsberäkning enligt reglementet för SPA icke böra medgivas enligt förmånligare grunder än vad som gäller för statens befattningshavare.

Statens pensionsanstalt föreslår borttagande av det av utredningen i syfte att undvika dubbelpensionering föreslagna villkoret, enligt vilket beviljande av retroaktiv tjänstårsberäkning för tid då befattningshavare varit tillförsäkrad icke-statlig pensionsrätt skall bero av Kungl. Maj :ts medgivande. Pensionsanstalten anför därvid följande.

Det vore givetvis ur allmän synpunkt önskvärt att kunna förebygga dubbelpensionering av befattningshavare med delaktighet i den statsunderstödda pensioneringen. Att åstadkomma detta är ett synnerligen svårbemästrat problem, och det torde vara tveksamt om det över huvud taget är möjligt att liärutinnan erhålla en tillfredsställande reglering för befattningshavare, beträffande vilkas pensionsförhållanden det i allmänhet ankommer på vederbörande huvudman att bestämma, ehuru staten inom vissa gränser ekonomiskt bidrager till pensioneringen. Enligt pensionsanstaltens mening skulle den föreslagna begränsningsregeln möjligen bliva av betydelse i en del fall, men den skulle knappast komma att effektivt förhindra dubbelförsäkring, så länge liknande inskränkningar icke gälla med avseende å pension för tiden efter inträdet i anstalten. Det kan dessutom bli vanskligt att i det särskilda fallet avgöra, om viss förmån, som tillförsäkrats befattningshavaren, är jämförlig med pension enligt anstaltens reglemente. Därest staten, såsom pensionsanstalten ovan föreslagit, skulle komma all i regel betinga sig full engångsavgift av huvudmannen för retroaktiv tjänstårsberäkning, förlorar regeln också i viss mån betydelse. Vid nu angivna förhållanden föreslår anstalten, att retroaktiv tjänstårsberäkning får medgivas utan den ifrågavarande inskränkningen.

174 Kungl. Maj:ts proposition nr 200

Pensionsutredningens förslag att tjänstårsberäkning för tid, under vilken befattningshavare icke ägt pensionsrätt, skall kunna medgivas jämväl som kompensation för avbrott i tjänstårsberäkningen efter inträdet i SPA, beröres av länsstyrelsen i Malmöhus län. I anslutning till sin erfarenhet beträffande prövning av dylika frågor för statstjänstemännens del uttalar länsstyrelsen därvid, att länsstyrelsen finner det självklart, att grunderna för pensioneringen genom SPA i ifrågavarande avseende ej böra göras förmånligare än som svarar mot av Kungl. Maj :t tillämpad praxis beträffande statstjänstemännen.

TCO anför bl. a. följande.

Vad angår förslaget om tjänstårsberäkningens upphörande vid inträdet i pensionsåldern, ha på senare tid vid sjuksköterskeskolorna i viss utsträckning intagits aspiranter, tillhörande högre åldersgrupper. Bl. a. med hänsyn härtill synes det icke minst för denna grupp värdefullt, om de nuvarande bestämmelserna om rätt till tjänstårsberäkning för tid efter pensionsåldern kunde bibehållas.

Beträffande reglerna om avdrag vid tjänstårsberäkning för tjänstiedighetstid finner TCO det angeläget att tjänstledighet, som "beviljats för studier eller resa för egen utbildning, i likhet med vad enligt nuvarande reglemente för SPA gäller ej påverkar tjänstårsberäkningen, oberoende av om lön utgår eller ej. TCO ifrågasätter också, att nuvarande bestämmelser om tjänstårsberäkning vid sjukledighet bibehållas eller att i varje fall sådan ledighet ej skall påverka tjänstårsberäkningen, om någon del av avlöningen utgår. Slutligen synes inkallelse till tjänstgöring enligt tjänstepliktslagen böra jämställas med vanlig värnpliktstjänstgöring.

Vad angår den av utredningen som ett led i tjänstårsberäkningen vid höjning av pensions underlag föreslagna anordningen med särskild engångsavgift anför länsstyrelsen i Västmanlands län följande.

För de befattningshavare, som äro anslutna till de statliga pensionsreglementena, föreligger numera icke skyldighet att vid befordran eller lönereglering erlägga s. k. engångsavgift eller befordringsavgift. Ehuru utredningens förslag nära ansluter sig till de statliga pensionsreglementena, vill utredningen i fråga om de till SPA anslutna befattningshavarna behålla engångsavgifterna. Samma skäl, som på sin tid föranledde borttagandet av befordringsavgiften för statliga befattningshavare, torde emellertid få anses föreligga jämväl beträffande nu ifrågavarande kategorier befattningshavare.

Löne- och pensionsnämnden i Norrköping uttalar beträffande det till grund för ifrågavarande anordning liggande resonemanget, att det synes tveksamt, om det är fritt från invändningar, och tillägger.

Det torde vara normalt, att pensionsunderlagen höjes under en 30-årig tjänstetid på grund av t. ex. befordringar från lägre till högre tjänst. Det är också ett faktum, att lönerna oavbrutet stegrats. En lönestagnation för framtiden torde ej vara något att på allvar räkna med; i varje fall icke om penningvärdet fortsätter att uttunnas. Jämväl kan nämnas att en viss garanti för Kungl. Maj :t ligger uti att Kungl. Maj :t eller särskilt av Kungl. Maj :t utsett organ skall godkänna avlöningsreglerna.

Det synes därför kunna ifrågasättas, huruvida den både tidskrävande och kvalificerade utredning, som fordras för att genomföra här ifrågavarande beräkningar, är betingad av bärande skäl. Det synes nämnden som om sta-

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

ten icke skulle hava grundad anledning att anse, att det mindre inflytande, som staten har på de nu ifrågavarande befattningshavarnas befordran etc., skulle motivera denna särbestämmelse om att huvudmannen skall erlägga en speciell avgift för att de icke-statliga befattningshavarna skola erhålla samma pension som de statliga i samma lönegrad.

Beträffande de av pensionsutredningen för de särskilda befattningarna föreslagna tjänståldrarna framställas vissa erinringar eller ändringsförslag av bl. a. statens pensionsanstalt och kommerskollegium.

Statens pensionsanstalt berör utredningens förslag till sänkning av tjänståldern för lasaretts- och sanatorieläkare in. fl. läkare samt anför därom följande.

Underläkarna rekrytera normalt lasarettsläkartjänsterna in. fl. pensionsberättigande läkartjänster, och det framstår därför såsom otillfredsställande att lasarettsläkare och övriga läkare med pensionsrätt icke äga tillgodoräkna underläkartiden som tjänstår för pension. Detta torde vara en anledning till att tjänståldern för de i pensioneringen medtagna läkarna nu av utredningen föreslås skola sänkas från 30 till 25 år, en åtgärd som för övrigt i åtskilliga fall torde visa sig otillräcklig för att skapa fullgod pensionsrätt för dessa läkare. Efter ett ordnande av underläkarnas pensionsfråga kan däremot sannolikt icke finnas anledning ha en så låg tjänstålder för läkarna. Det kan med hänsyn härtill ifrågasättas, om det är lämpligt sänka nu gällande tjänstålder av 30 år och om icke en lösning av underläkarnas pensionsfråga borde avvaktas innan tjänståldern för läkarna tas under omprövning. Pensionsanstalten har dock icke något bestämt yrkande i detta spörsmål.

Vad särskilt angår lasarettsläkarnas tjänstålder erinrar Svenska lasarettsläkarföreningen, att föreningen i skrivelse till Kungl. Maj:t den 27 februari 1046 hemställt bl. a., att tjänståldern bestämmes till 20 år. Föreningen anför vidare, att av de nu i tjänst varande lasarettsläkarna i runt tal tre femtedelar icke ha möjlighet att erhålla hel pension, om tjänståldern sättes till 25 år, och att omkring sex sjundedelar skulle kunna uppnå 20 tjänstår. Föreningen framhåller även att den kortare tjänstetid, som nu erfordras för att flertalet lasarettsläkare skola få hel pension, längre fram kan sättas till samma tid som gäller för andra befattningshavare, om underläkarna erhålla pensionsrätt och en smidig övergång till lasarettsläkarnas pension etableras.

Kommerskollegium föreslår, alt tjänståldern för s j ö m a n s h u s o mbudsman fastställes till 25 år. Kollegium framhåller därvid i huvudsak följande.

Före 1930 års omorganisation av sjömanshusinstitutionen, då för pension till avgående befattningshavare vid sjömanshus krävdes beslut av statsmakterna i varje särskilt fall, erfordrades för full pension till ombudsman minst 25 års tjänst. I överensstämmelse med denna praxis föreslogo de av kollegium för utredning rörande omorganisationen tillkallade särskilda sakkunniga i en den 30 december 1937 avgiven promemoria antalet för full tjänstepension erforderliga tjänstår för ombudsmän till 25 år. Statens pensionsanstalt ansåg emellertid, att för begränsning av pensioneringskostnaderna antalet tjänstår för framtida innehavare av ombudsmannabefattnmgarna borde bestämmas till 30 år. Ehuru kollegium funnit det önskvärt, att kravet

176 Kunal. Maj.ts proposition nr 200.

å tjänstår för ombudsmännen med hänsyn till rekryteringsförhållandena kunnat begränsas till 25 år, ville kollegium icke framföra någon erinran på denna punkt. Tjänståldern fastställdes också till 30 år, dock att för vissa ombudsmän, som redan före omorganisationen innehaft sina befattningar, antalet tjänstår skulle utgöra 25.

Enligt vad en undersökning givit vid handen skulle av 16 sjömanshusombudsmän, vilka under åren 1939—1948 tillträtt sin första befattning vid sjömanshus, vid pensionsålderns inträde endast två ha kunnat förvärva mer än 25 tjänstår (den ene 27, den andre 26 tjänstår), medan åtta icke ens kunnat uppnå 20 tjänstår. Medeltalet tjänstår vid pensionsålderns inträde för dem får beräknas till 19 år 11 månader. Vid denna beräkning har förutsatts, att pensionsåldern för ombudsmännen liksom hittills kommer att vara 65 år.

Ifrågavarande befattningshavares i regel sena inträde i sjömanshustjänsten förorsakas därav att den erfarenhet från befälsföring å handelsfartyg som — ehuru ej föreskriven i författning — sedan gammalt krävts och enligt kollegii mening på grund av arbetsuppgifternas art måste krävas av en sjömanshusombudsman, med nuvarande befordringsförhållanden inom handelsflottan i allmänhet icke hinner förvärvas före medelålderns inträde. Detta kvalifikationskrav torde i själva verket få beräknas fördröja inträdet i sjömanshustjänsten i minst samma utsträckning som kravet på viss sjötjänst fördröjer inträdet i statstjänst i fråga om andre fartygsinspektörer med nautisk utbildning. De ovan åsyftade sexton ombudsmännen hade vid tillträdandet av ombudsmannatjänst i medeltal tjänstgjort 9 år 9 månader såsom befälhavare å handelsfartyg.

Det synes kollegium naturligt, att tjänståldern för erhållande av hel tjänstepension bör vara så avpassad att berörda befattningshavare under normala förhållanden kunde räkna med att vid pensionsålderns inträde ha förvärvat det erforderliga antalet tjänstår. Då detta emellertid, såsom av det föregående framgår, i fråga om sjömanshusombudsmännen i regel icke kan bliva fallet, om kravet på 30 tjänstår upprätthålles, finner kollegium — då nu pensioneringsföreskrifterna beträffande bl. a. sjömanshuspersonalen skola närmare anpassas efter motsvarande bestämmelser i 1947 års allmänna pensionsreglementen — det för sjömanshusombudsman för hel pension erforderliga antalet tjänstår i likhet med vad i sistnämnda reglemente skett för bl. a. ovan avsedda fartygsinspektörer, böra fastställas till 25.

Pensionsutredningens förslag, att grundbeloppet av inval idpension ej får överstiga grundbeloppet av den ålderspension som skulle kunnat erhållas vid kvarstående till pensionsåldern, beröres av länsstyrelserna i Malmöhus och Västerbottens län. Förstnämnda länsstyrelse uttalar om den i detta förslag liggande avvikelsen från Atregl. bl. a., att länsstyrelsen icke för sin del kan finna de av utredningen därför anförda skälen bärande. Länsstyrelsen i Västerbottens län anför att, såvitt länsstyrelsen kunnat finna, anledning saknas att i detta avseende införa andra stadganden än som gälla för statliga befattningshavare.

I fråga om famil j e pensions rättens omfattning innebär pensionsutredningens förslag den avvikelsen från Afregl., alt familjepension icke skulle kunna tillkomma kvinnlig befattningshavares efterlevande make (änklingspension). Detta förslag biträdes av styrelsen för Svenska landstingsförbundet som därvid meddelar, att förbundet ej heller i det för

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

landstingens befattningshavare i allmänhet gällande pensionsreglementet ansett sig böra upptaga bestämmelser om änklingspensioner. Ej heller statens pensionsanstalt har funnit anledning till erinran mot utredningens förslag härutinnan.

Övriga remissinstanser, som upptagit denna fråga till behandling -—■ nämligen medicinalstyrelsen, socialstyrelsen, statskontoret, lantbruksakademien, länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings, Kronobergs, Blekinge, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Västmanlands, Västerbottens och Norrbottens län, socialinstituten, Svenska barnmorskeförbundct, SACO och TCO — ha emellertid, i allmänhet under anslutning till den av ledamoten i utredningen Björn anförda reservationen, uttalat sig för införande av rätt till änklingspension i SPA-pensioneringen. I vissa remissyttranden upptages emellertid denna fråga till ett mera fristående bedömande. Som exempel härpå kan nämnas länsstyrelsen i Västmanlands län, som i ämnet anför följande.

Pensionsutredningen föreslår, att för pensionering genom SPA, liksom hittills, skola erläggas årliga avgifter. Avgifterna skola vara lika för manliga och kvinnliga befattningshavare. Avgifterna skola erläggas av huvudmannen med rätt för denne att, om bruttolönesystem tillämpas, genom avdrag på lönen skaffa sig ersättning för kostnaderna härför helt eller delvis. Att det emellertid, jämväl då nettolönesystem tillämpas, i sista hand är den anställde, som får bära avgifterna, är uppenbart och vitsordas för övrigt även av utredningen, då den yttrar, att lönerna vid nettolönesystem »satts lägre än som skolat ske om ett bruttolönesystem med särskilda avgifter från befattningshavarna tillämpats». Utredningens uttalande, att det skäl som ligger till grund för de statliga familjepensionsreglementenas bestämmelser därom att kvinnlig befattningshavares familjepensionsrätt omfattar även efterlevande make, numera skulle hava bortfallit, är således icke riktigt. Att utredningen det oaktat föreslår att kvinnlig befattningshavares efterlevande make icke skulle bliva berättigad till »änklingspension» innebär, att de sammanlagda förmånerna i en viss tjänst eller i eu viss löne- och pensionsklass i form av lön och pension ha olika reellt värde för manlig och för kvinnlig befattningshavare. Denna orättvisa är så mycket mera anmärkningsvärd, som — såsom utredningen jämväl framhåller — det blir allt vanligare, att båda makarna genom förvärvsarbete utom hemmet bidraga till eget och familjens uppehälle.

De av pensionsutredningen föreslagna grunderna beträffande huvudmännens bidrag till pensionskostnaderna genom fortlöpande avgifter ha i allmänhet icke föranlett några erinringar i remissyttrandena. Skolöverstyrelsen ifrågasätter emellertid, huruvida icke till förenkling av uppbördsförfarandet huvudmännens bidragsskyldighet kunde slopas mot att det til! verksamheten utgående statsbidraget i stället minskas med viss del. Länsstyrelsen i Skaraborgs län framlägger i detta sammanhang vissa synpunkter beträffande grunderna för statsbidrag till avlöningar och anför därvid följande.

Beträffande det statliga avlönings- och pensionsväsendet kan det visserligen anses, att befattningshavarna svara för viss del av pensionskostnaderna, nämligen för skillnaden mellan bruttolönen och nettolönen. Men då

12 Bihang till riksdagens protokoll 19h9. 1 samt. Nr 200.

178 Kuncjl. Maj:ts proposition nr 200.

staten såsom arbetsgivare åt statstjänstemannen ytterst bestrider lönen i dess helhet, är det alltså i sista hand staten som — givetvis mot att löntagaren utför sin tjänst — utgiver även denna del. Vad angår de befattningshavare, som äro i enskild statsunderstödd tjänst, blir det visserligen huvudmannen, som gentemot löntagaren svarar för hela lönen, men — då dessa befattningshavare anses utföra ett samhälleligt arbete av i stort sett samma allmänna gagn som det rent statliga — kunde skäl tala för att det statsbidrag, huvudmannen erhåller för avlöningarna, omfattar bruttolönen och ej blott nettolönen. Först härmed skulle full jämlikhet erhållas mellan å ena sidan statlig verksamhet och å andra sidan sådan statsunderstödd verksamhet, som närmast är att anse såsom en på staten ankommande angelägenhet men överlämnats till annan att ombesörja.

Mot de av pensionsutredningen föreslagna reglerna för beräkning av e ngångsavgift göres erinran av statens pensionsanstalt. som i ämnet anför följande.

Enligt nuvarande reglemente för statens pensionsanstalt kan i vissa fall retroaktiv tjänstår sberäkning och höjning av pensionsunderlag medgivas för befattningshavare mot erläggande av engångsavgift. Därvid motsvarar engångsavgiften i allmänhet hela den försäkringstekniskt beräknade kostnaden för den med nämnda tjänstår sberäkning respektive underlagshöjning följande förbättringen av pensionsförmånerna utan inräknande av dyrtidstillägg in. fl. vid sidan av pensionsreglementet utgående tilläggsförmåner. Förekommande undantag från denna regel avse dels i reglementet stadgade lindringar i engångsavgifter för retroaktiv tjänstår sberäkning och dels befrielse från engångsavgift för höjning till följd av lönereglering, som beslutats av Kungl. Maj :t och riksdagen. Även enligt det föreslagna reglementet skola i viss angiven utsträckning engångsavgifter kunna påföras. Beträffande beräkningen av engångsavgift innebär förslaget ett avsteg från nu gällande regler, i det att staten förutsättes skola utan undantag efterskänka hälften av erforderliga engångsavgifter.

Även om staten till följd av stegring i kostnaderna för dvrtidstillägg m. m. på utgående pensioner i själva verket så småningom kommit att bidraga även till engångsavgifterna för retroaktiv tjänstårsberäkning och höjning av pensionsunderlag i de fall, där enligt hittillsvarande bestämmelser ingen lindring medgivits i de erforderliga engångsavgifterna för ökning av de fasta pensionsförmånerna, finner pensionsanstalten dock försiktigheten bjuda, att staten i princip icke påtager sig engångskostnader i större utsträckning än enligt nu gällande bestämmelser. Det kan nämligen icke helt bortses från möjligheten av att en fortsatt utredning av omfattningsfrågan i enlighet med vad pensionsanstalten nyss förordat leder till ändrade grunder beträffande statens rent ekonomiska medverkan till pensioneringen genom SPA. Pensionsanstalten finner sig i varje fall icke kunna tillstyrka, att huvudmännen utan undantag erhålla halv nedsättning av engångsavgifterna. En så långt gående lindring får också den ur flera synpunkter icke önskvärda konsekvensen, att det i en del fall blir billigare för huvudmannen att erlägga engångsavgift för en viss tid i stället för att för samma tid betala fortlöpande avgifter. Vid inordnande av nya grupper under reglementet synes staten däremot liksom hittills böra i viss utsträckning taga på sig engångskostnaderna, förslagsvis hälften av i det särskilda fallet erforderlig engångsavgift.

Även i fråga om vissa andra detaljspörsmål ha medicinalstyrelsen, statskontoret, statens pensionsanstalt samt länsstyrelserna i Mal-

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

möhus, Skaraborgs och Västerbottens län gjort en del påpekanden eller ifrågasatt ändring av pensionsutredningens förslag.

Medicinalstyrelsen uttalar, att det synes kunna övervägas, huruvida ej till de ledigheter för vilka huvudmannen enligt reglementsförslaget skulle befrias från avgift, bör fogas ledighet, som beviljats för tjänstgöring enligt lagen om allmän tjänsteplikt. Styrelsen ifrågasätter vidare huruvida anledning föreligger att som skett i reglementsförslaget genom införande av rubriken »statsunderstödd folktandvård» frångå den nuvarande benämningen »folktandvård» på denna verksamhetsgren.

Statskontoret föreslår sådan ändring av bestämmelserna om beräknande av familjepensions grundbelopp att, där de pensionsberättigade utgöras av frånskild make jämte ett barn från annat äktenskap, barnets pension högst kommer att motsvara familj epensionstalet.

Statens pensionsanstalt föreslår, att beräkningen av engångsavgift skall hänföras till tidpunkten för pensionsanstaltens beslut i tjänstårsberäkningsfrågan i stället för, som utredningen föreslagit, tidpunkten för avgiftens erläggande, vilket i sin tur påkallar vissa ändringar i 19 § 4 mom. reglementsförslaget. Vidare föreslås, att beträffande Kungl. Maj :ts prövningsrätt vid sammanträffande av pension med civil avlöning sådan utvidgning göres, som följer av att i 37 § 2 mom. orden »som är förenad med tjänstepensionsrätt enligt detta reglemente» utbytas mot orden »som avses i detta reglemente».

Länsstyrelsen i Malmöhus län ifrågasätter att 8 § 3 mom. sista punkten strykes, då det eljest kunde inträffa, att tilläggsavgift för visst kvartal skulle beräknas enligt annat procenttal än höjningen av statstjänstemännens löner under samma kvartal.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser, att det bör närmare övervägas huruvida icke rektors- och yrkeslärarbefattningar vid centrala verkstadsskolor böra hänföras till grupp A.

Länsstyrelsen i Västerbottens län upptar till behandling spörsmålet om återupplivande av pensionsrätt för änka, som ingått nytt äktenskap och ånyo blivit änka, samt ifrågasätter, om icke detta spörsmål borde upptagas till förnyat övervägande.

Slutligen må här nämnas, att i några remissyttranden till behandling upptagits eu del spörsmål rörande vissa särskilda befattningshavare eller befattnings ha v argrupper.

Sveriges fångvårdsmannaförbund uttalar, att det vore i hög grad önskvärt, att fråga om medgivande av lindring i fråga om engångsavgift för befattningshavare vid de erkända alkoholistanstalterna bleve föremål för omedelbar prövning, så att förslag därom kan framläggas samtidigt med de av utredningen föreslagna pensionsbestämmelserna.

Styrelsen för kungl. dramatiska teaterns aktiebolag erinrar att nu före- 1 i,ägande möjlighet att såsom tjänstår tillgodoräkna anståndstid enligt pensionsutredningens förslag bortfaller. Styrelsen anför i anslutning härtill följande.

I princip torde denna förändring böra godtagas. Styrelsen vill emellertid framhålla, att möjligheten att tillgodoräkna tjänstetid eller pensionsålderns inträde kunnat utgöra en kompensation för fordringarna på i speciella fall alltför hög tjänstålder. Det förekommer nämligen befattningar, som icke kunna betraktas som befordringstjänster inom teatern utan till vilka inne-

180 Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

havarna måste hämtas från andra verksamhetsområden. Särskilt påfallande är detta beträffande befattningen som teaterns ekonomidirektör, i reglementet för teatern kallad kamrerare. Då befattningen i fråga senast tillsattes, ansågs, att innehavaren borde ha uppnått en levnadsålder av omkring 40 år, och valet föll då på en person, som fyllt 41 år. Samma normer torde kunna förväntas bli tillämpade även i fortsättningen på grund av de speciella kvalifikationer, som erfordras för befattningen. Det kommer därför i regel att bliva omöjligt för innehavaren att uppnå en tjänsteålder av 30 år. Styrelsen måste därför såsom angeläget understryka, att — särskilt när tid efter pensionsålderns inträde icke längre får räknas som tjänstår — tjänståldern sänkes. För bl. a. regissörer gäller och skall enligt utredningens förslag alltjämt gälla en tjänstålder av 25 år, och styrelsen föreslår, att tjänståldern för kamreraren icke sättes högre än för regissör.

I yttrande av kungl. hovkapellets förening, bilagt remissutlåtande av styrelsen för kungl. teatern, anför föreningen bl. a.,

att hovkapellist, som nedflyttats eller nedflyttas till lägre löneklass efter att under minst 10 år innehaft högre avlönad befattning inom hovkapellet, enligt föreningens mening borde få tillgodoräkna sig pension, beräknad å den högre löneklass de tillhört; samt

att det ur humanitär synpunkt syntes föreningen synnerligen önskvärt, att hovkapellist, som under en lång följd av år inirehaft extra ordinarie befattning inom hovkapellet och sålunda icke beretts tillträde till hovkapellets pensionsinrättning på grund av omständigheter, över vilka han själv icke rätt, kunde få tillgodoräkna sig minst 2/3 av sin tjänstetid före år 1938 för att därigenom komma i åtnjutande av förbättrad pension.

Operans solistklubb hemställer till en början bl. a. att de nu gällande särreglerna i fråga om förtidspension för befattningshavare tillhörande kåren bibehållas i det nya reglementet. Klubben uttalar därvid, att det för var och en som känner till deras arbetsförhållanden och de särskilda kvalifikationer, som äro nödvändiga för utövandet av deras verksamhet måste stå klart, att dessa särregler allt framgent böra bestå. Vidare hemställer klubben, att någon ändring i förhållande till vad nu gäller icke måtte göras i avseende å den tidpunkt, från vilken pensionsförmån skall utgå till den som lämnar tjänsten utan att vara berättigad att därvid komma i åtnjutande av tjänstepension. Slutligen gör klubben framställning om att rätt för stipendiater vid Operan att räkna tjänstår under den tid, de äro bundna enligt stipendiatkontrakt, lagfästes genom bestämmelse i reglementet eller föreskrifter i anslutning till reglementet.

Departementschefen.

Vid tillsättandet av 1944 års pensionsutredning framhöll jag, att bestämmelserna i pensionsanstaltens reglemente av den 31 december 1919 med sedermera gjorda tillägg och ändringar numera i väsentliga delar vore att anse som föråldrade. Vid den omarbetning av reglementet, som blivit alltmer av behovet påkallad, borde beaktas att en närmare anpassning i olika hänseenden efter de för statliga befattningshavare i allmänhet gällande grunderna vore önskvärd.

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

181 Pensionsutredningen har nu i sitt betänkande framlagt förslag till ett pensionsreglemente, soin motsvarar de för statstjänstemännen gällande allmänna tjänste- och familjepensionsreglementena av år 1947 och för vilket nämnda reglementen i huvudsak utgjort förebild. Därvid har utredningen uttalat, att det syntes naturligt, att pensioneringsgrunderna för de befattningar, som kunde anslutas till statens pensionsanstalt, så nära som möjligt anpassades efter de för de statliga befattningshavarna gällande pensioneringsgrunderna, försåvitt icke på grund av särskilda förhållanden en avvikelse därifrån kunde anses motiverad. Inom utredningen hade visserligen diskuterats, huruvida icke i vissa hänseenden, även om skiljaktiga förhållanden icke i och för sig motiverade någon åtskillnad, borde förordas andra grunder än de för statstjänstemännen gällande, men utredningen hade stannat för att modifikationer i dessa hänseenden lämpligen icke borde företagas annat än i samband med ändringar av de för statstjänstemännen gällande pensionsbestämmelserna.

Vid remissbehandlingen har det övervägande flertalet remissinstanser anslutit sig till uppfattningen, att i möjligaste mån enhetliga pensionsbestämmelser borde gälla för olika grupper av befattningshavare inom reellt sett statlig verksamhet, oavsett om denna bedrives i statlig regi eller icke. Från denna utgångspunkt har man också i allmänhet funnit, att ett nytt reglemente för statens pensionsanstalt i huvudsak bör ansluta sig till innehållet i 1947 års allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen samt att de brister, med vilka det statliga pensionssystemet i vissa avseenden kan vara behäftat, därefter snarast böra undanröjas. Det har exempelvis anförts, att de f. n. gällande reglerna angående invalid- och sjukpension för statens tjänstemän icke vore helt tillfredsställande men att det av utredningen föreslagna systemet för sjuk- och invalidpensionering kunde godtagas såsom ett provisorium. I några andra fall ha dock vid remissbehandlingen framkommit förslag om vissa avvikelser från allmänna tjänste- och familjepensionsreglementena, som ej äro motiverade av olikartade förhållanden för statliga och icke-statliga befattningshavare. Exempelvis har förordats avsteg från de bestämmelser i statstjänstemännens pensionsreglementen, enligt vilka avsättning m. m. i pensionshänseende medför verkningar utöver dem som följa av avgång ur tjänst, eller från bestämmelserna om familjepensionens beräkning i visst fall, då de pensionsberättigade utgöras av frånskild make jämte ett barn, eller från de bestämmelser, enligt vilka efterlevande makes familjepensionsrätt vid ingående av nytt äktenskap förloras utan att sedermera kunna återupplivas. Önskemålet om ett mera fullständigt genomförande av oantastbarhetsprincipen har också understrukits.

För egen del kan jag helt ansluta mig till utredningens uppfattning att det får anses naturligt att tillämpa samma grundsatser beträffande ifrågavarande pensionering av icke-statliga befattningshavare som vid statstjänstemännens pensionering och att avvikelser endast böra förekomma i den mån de äro motiverade av skiljaktiga förhållanden för statliga och icke-

182 Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

statliga befattningshavare. Jag vill i detta sammanhang understryka, att den kritik, som förekommit mot det statliga pensioneringssystemet, enligt min mening icke bör undanskymma det förhållandet, att detta pensioneringssystem i huvudsak är väl ägnat att fullgöra sin funktion. Att vissa förbättringar av detsamma äro möjliga att åstadkomma, är emellertid otvivelaktigt, och en utredning av hithörande frågor bör, såsom jag i det föregående förordat, komma till stånd under den närmaste framtiden. Utan en sådan utredning synes det i allmänhet vanskligt att bedöma, i vilken utsträckning önskemålen om förändringar i pensionssystemet höra genomföras.

Vad härefter angår frågan vilka särskilda anordningar, som påkallas till följd av att pensioneringen avser icke statsanställd personal, anser jag i likhet med remissinstanserna, att jämkningar i några avseenden böra vidtagas i utredningens förslag. I den mån ej annat angives i det följande, biträder jag emellertid utredningens förslag även i ifrågavarande avseende.

Beträffande ordningen för anslutningen till statens pensionsanstalt har pensionsutredningen föreslagit, att de icke-statliga befattningar, som enligt beslut av Kungl. Maj :t och riksdagen må förenas med pensionsrätt, skola fördelas på tre grupper, A, B och C, samt att befattning tillhörande grupp B skall vara förenad med pensionsrätt allenast under förutsättning, att den är registrerad hos statens pensionsanstalt; registrering skulle ske efter beslut av pensionsanstalten på framställning av vederbörande huvudman och bl. a. förutsätta, att den tillstyrkts av viss av Kungl. Maj :t bestämd myndighet. Länsstyrelsen i Skaraborgs län har ifrågasatt, om ej vissa befattningar vid centrala verkstadsskolor böra hänföras till grupp A. För egen del är jag emellertid icke beredd föreslå detta utan ytterligare utredning. Meningsskiljaktighet har vidare visat sig föreligga i fråga om det innehåll, som bör ligga i huvudmannens frihet att taga initiativ till frågan om anslutning; enligt pensionsutredningens förslag skulle valfriheten kunna avse varje befattning för sig, under det att statens pensionsanstalt och medicinalstyrelsen uttala att registrering ej bör medgivas, med mindre huvudmannen anmäler samtliga befattningar av det slag, varom fråga är, till erhållande av pensionsrätt. I förevarande avseende ansluter jag mig till sistnämnda uppfattning, som avser att valet skall stå mellan anslutning eller icke-anslutning av samtliga befattningar av ifrågavarande slag hos huvudmannen; registreringen bör i enlighet härmed icke vidare gälla, om huvudmannen inrättar ytterligare befattning av samma slag utan att för denna begära registrering, och ej heller, om huvudmannen genomför lönereglering för registrerad befattning utan att för pensionsanstalten göra anmälan därom. Vad härefter gäller det för registrering föreslagna villkoret om att denna tillstyrkts av viss statsmyndighet, har förslaget därom mött erinran ur olika synpunkter, och för min del anser jag tillfyllest, att pensionsanstalten inhämtar dylik myndighets yttrande då anstalten anser detta påkallat.

Till frågan om pensioneringens omfattning hör också det av medicinalstyrelsen och tjänstemännens centralorganisation berörda spörsmålet om

183 Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

pensionering av befattningshavare med deltidsarbete. Även enligt min mening tala vägande skäl för att anslutning till statens pensionsanstalt skall kunna erhållas av deltidsanställd befattningshavare. Jag vill emellertid erinra om att frågan om pensionsvillkoren för statsanställd personal med deltidsarbete är föremål för särskild utredning genom 1947 års lärarpensionssakkunniga; den av remissinstanserna berörda frågan synes därför böra upptagas sedan nämnda sakkunniga redovisat resultatet av sitt utredningsarbete.

Vad härefter angår pensionsutredningens förslag om avgångsskyldighet, anser jag icke påkallat föreskriva att medgivande till anstånd med avsked må lämnas allenast under förutsättning att det tillstyrkts av viss statlig myndighet. Jag förutsätter, att anstånd icke lämnas av huvudmannen, med mindre tjänstemannen är fullt tjänstduglig, och att huvudmannen vid prövning' av dylika frågor även beaktar hur läget är på den allmänna arbetsmarknaden. I fråga om s. k. tvångspensionering biträder jag utredningens förslag om att pensionsreglementet härom bör innehålla samma föreskrifter som gälla för statstjänstemän eller alltså att entledigande skall kunna ske efter beslut av Kungl. Maj:t; jag vill dock föreslå att Kungl. Maj:t erhåller befogenhet att delegera sin beslutanderätt till statlig myndighet eller i den mån så finnes lämpligen kunna ske till vederbörande huvudman.

Utredningens förslag om pensionsålder för olika befattningar kan jag i huvudsak biträda. Jag ansluter mig sålunda till utredningens i samförstånd med Svensk sjuksköterskeförening upprättade förslag om att pensionsåldern för sjuksköterskor skall höjas från 55 till 60 år och föreslår vidare i likhet med utredningen, att sistnämnda pensionsålder även skall tillämpas å barnmorskor; i anslutning härtill framlägger jag i det följande vissa förslag om ändring i pensionsåldern för motsvarande personal med anställning i statens tjänst. Jag biträder också utredningens förslag om 63 års pensionsålder för tandtekniker. Vad angår pensionsåldern för vissa befattningshavare inom andra områden än hälso- och sjukvården ha vid remissbehandlingen föreslagits vissa jämkningar i utredningens förslag. Jag biträder emellertid utredningens förslag, i vad det avser fastställande av 63 års pensionsålder för hemkonsulent, men vill i anslutning till förslag från skolöverstyrelsens sida tillstyrka att f. n. fastställes 63 års pensionsålder för lärare vid dels kommunalt eller enskilt seminarium för utbildande av lärare för undervisning i hushållsgöromål, dels fackskolan för huslig ekonomi i Uppsala, dels ock lanthushållningsseminariet i Rimforsa; samma pensionsålder bör också tillämpas för lärarinna i hushållsgöromål vid Sunnerdahls hemskolor. Med hänsyn till vad lantbruksstyrelsen anfört i sitt remissyttrande vill jag icke nu föreslå högre pensionsålder än 60 år för föreståndarinna och lärarinna vid lanthushållsskola. Emellertid vill jag i detta sammanhang framhålla, att det synes mig lämpligt att 1948 års pensionsålderskonnnitté företager eu granskning av pensionsåldrarna för icke-statliga befattningshavare med anslutning till statens pensionsanstalt.

Det av utredningen föreslagna systemet med pensionsklasser anser jag lämpligt, och likaså synas mig de bestämmelser böra genomföras, som reg-

184 Kungl. Maj:ts proposition ur 200.

lementsförslaget innehåller om sättet för bestämmande av pensionsklass. Jag anser även, att utredningens uppfattning om sättet för bestämmande av pensionsklass för sådana befattningar, för vilka det statliga lönesystemet ej tillämpas, i allmänhet får godtagas; de olägenheter, som därav i och för sig följa, torde i regel kunna efter hand undanröjas genom att lönen anknytes till det statliga löneplanssystemet, såsom redan skett i betydande utsträckning. En dylik omläggning lärer dock, så vitt nu kan bedömas ej kunna genomföras vid de kungl. teatrarna, och med hänsyn därtill anser jag att för den till dessa hörande personalen pensionsklassen bör under nuvarande förhållanden kunna bestämmas med ledning av den lön enligt löneplan som, med inräknande av 12 procents rörligt tillägg, motsvarar vederbörandes grundlön jämte kristillägg beräknat efter 25,7 procent.

Vad angår de pensionsklasser för särskilda befattningar, som i enlighet med utredningens förslag böra angivas i reglementet, kan jag i stort sett biträda utredningens förslag. Jag vill emellertid med anledning av vad som framhållits vid remissbehandlingen ej motsätta mig att pensionsklass 1: 33 tillämpas för extra provinsialläkare, läkare vid fristående centraldispensär, sjukstugeläkare samt distriktstandläkare och med dem jämställda tandläkare eller mot att pensionsklass 1: 15 blir gällande för såväl distriktsbarnmorskor som anstaltsbarnmorskor. Jag är däremot icke beredd att nu förorda avsteg från utredningens förslag i övrigt. Vad särskilt angår det från olika håll gjorda uttalandet om att högre pensionsklasser än de av utredningen förutsatta borde bliva gällande för rektorer och lärare vid statsunderstödda folkhögskolor och lägre lantbruksundervisningsanstalter, vill jag erinra om att förslag till lönereglering för dessa personalgrupper avvaktas från 1941 års lärarlönesakkunniga och att detta förslag icke lämpligen bör föregripas genom åtgärder i detta sammanhang. I fråga om förutsättningarna för tjänstepension och tjänstelivränta samt dessa förmåners beräkning har jag i stort sett ingen erinran mot utredningens förslag. Även om jag i sak delar statskontorets uppfattning att förordnandepensionsformen icke bör tillämpas, med mindre alldeles särskilda skäl kunna anföras därför, anser jag tillräcklig anledning saknas att, såsom ämbetsverket föreslagit, utmönstra de generella bestämmelserna i ämnet ur pensionsreglementet och ersätta dem med specialbestämmelser; jag vill härvid erinra om att beslut av Kungl. Maj :t och riksdagen erfordras för tillämpande av denna pensionsform. Beträffande förutsättningarna för invalid- och sjukpensionsrätt vill jag däremot i anslutning till statskontorets förslag förorda, dels att vederbörande under karenstiden skall ha tjänstgjort i egen eller annan befattning som kunnat förenas med pensionsrätt i statens pensionsanstalt, dels ock att såsom förutsättning för beviljande av sjuk- eller invalidpension skall gälla, att befattningshavaren på grund av sin otjänstbarhet icke kan förflyttas till annan tjänst hos huvudmannen.

Beträffande de faktorer utöver pensionsunderlaget, som äro avgörande för pensionens storlek, ha vid remissbehandlingen förordats vissa jämkningar i pensionsutredningens förslag i fråga om tjänstårsberäkningen. Vad

185 Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

först angår tid, då vederbörande är underkastad pensionsreglementet, har i ett yttrande ifrågasatts, att bestämmelserna om avdrag vid tjänstårsberäkningen icke skulle på samma sätt som för statstjänstemännen anknytas till avlöningsförhållandena. Tillräckliga skäl synas mig emellertid ej finnas för något avsteg härvidlag från vad som gäller för statstjänstemännen; i första hand synas de berörda spörsmålen böra. betraktas som lönefrågor, och det synes naturligt att göra pensionsfrågan härvidlag beroende av det sätt varpå avlöningsförhållandena äro utformade. Frågan om jämställande i avdragshänseende av tid för inkallelse enligt tjänstepliktslagen med tid för värnpliktstjänstgöring torde komma att upptagas vid blivande revision av det statliga pensionssystemet och bör icke lösas enbart för ifrågavarande reglementes vidkommande. Jag biträder vidare utredningens förslag att tjänstårsberäkning icke må ske för tid efter pensionsålderns inträde. Pensionsutredningen har föreslagit, att pensionsanstalten skall äga medgiva tillgodoräkning såsom tjänstår av tid, under vilken innehafts i reglementet avsedd befattning men för vilken tjänstår eljest icke få tillgodoräknas enligt reglementet och för vilken ej heller annan med tjänste- eller familjepensionsrätt enligt reglementet jämförlig förmån tillförsäkrats vederbörande, dock att dylik tillgodoräkning skulle få medgivas högst i den omfattning som erfordrades för beredande av hel ålderspension; förutsättning för dylikt medgivande skulle vara att huvudmannen erlade viss engångsavgift. Mot detta förslag ha framställts vissa detaljanmärkningar. Ett av statens pensionsanstalt framställt förslag om att från dylik tillgodoräkning ej skall behöva undantagas tid, då befattningshavaren varit tillförsäkrad icke-statlig pensionsrätt, synes mig kunna genomföras. I övrigt biträder jag emellertid utredningens förslag i ämnet. Även utredningens förslag med avseende å tjänstår sberäkningen vid höjning av pensionsunderlag synes mig böra genomföras. Med anledning av vad länsstyrelsen i Västmanlands län härom anfört vill jag emellertid uttala, att denna fråga enligt min mening kan vara förtjänt att ytterligare övervägas i samband med blivande utredning rörande det statliga pensionssystemet. Vad slutligen beträffar antalet tjänstår för hel pension förordar jag i likhet med utredningen, att detta nu fastställes till 25 för lasaretts- och sanatorieläkare m. fl.; skulle fortsatt utredning rörande avgränsningen av pensionsanstaltens verksamhet medföra att pensionsrätt tillkommer underläkare, varför skäl kunna anföras, kommer givetvis denna fråga i nytt läge, och en förhöjning till en tjänstålder av 30 år bör då i sådant sammanhang övervägas. För sjömanshusombudsmännen synes böra fastställas en tjänstålder av 25 år, vilken av skäl liknande dem, som här åberopats av kommerskollegium, befunnits påkallad för de statliga tjänsterna såsom fartygsinspektör.

Pensionsutredningens förslag med avseende å beräkningen av invalidpension innebär, såsom länsstyrelserna i Malmöhus och Västerbottens län framhållit, ett sådant avsteg från de för statstjänstemännen gällande bestämmelserna i ämnet, som icke i och för sig är föranlett av några skilj-

186 Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

aktiga förhållanden för icke-statliga och statliga befattningshavare. Med hänsyn härtill har jag hyst en viss tvekan huruvida förslaget nu bör genomföras. Då emellertid sakligt sett tillräckliga skäl knappast synas finnas för att invalidpension skall kunna överstiga den ålderspension, vederbörande skulle kunnat erhålla vid kvarstående i tjänst till pensionsålderns inträde, har jag likväj icke velat motsätta mig att pensionsutredningens förslag i denna del genomföres.

I fråga om familjepension och familjelivränta har utredningen föreslagit ett sådant avsteg från vad som gäller för statstjänstemännen, att full överensstämmelse mellan fainiljepensionsrätten för manlig och kvinnlig befattningshavare icke skulle komma att föreligga på detta område. Utredningen har därvid bl. a. utgått från att anordningen med s. k. änklingspension hämtade sin motivering i förhållanden, som sammanhängde med statstjänstemännens tidigare avlönings- och pensionsförhållanden och som saknade motsvarighet för de icke-statliga befattningshavarnas del. En ledamot av utredningen har emellertid ansett, att tillräcklig anledning att på denna punkt genomföra en åtskillnad mellan statliga och icke-statliga befattningshavare saknas, och till denna uppfattning har ett stort antal remissinstanser anslutit sig. För egen del hyser jag samma uppfattning; även om änklingspensioneringen för sin uppkomst närmast har att tacka förhållanden av betydelse endast för statstjänstemännen, kan enligt min mening i detta sammanhang icke bortses från att änklingspensionen blivit en förmån att räkna med vid bedömande av pensionsrättens innebörd, och då jag vidare är av uppfattningen att pensionsbestämmelserna böra givas samma innehåll för manliga och kvinnliga befattningshavare biträder jag på denna punkt reservantens förslag.

Pensionsutredningens förslag om rörligt tillägg å pensionerna överensstämmer med vad som redan nu gäller.

Vad härefter angår pensionsutredningens förslag rörande pensionsavgifter har skolöverstyrelsen uttalat att huvudmännens bidragsskyldighet kunde slopas mot att det till verksamheten utgående statsbidraget minskades med viss del. Detta förslag torde emellertid knappast vara praktiskt genomförbart, särskilt som pensionsrätten i statens pensionsanstalt jämväl omfattar personalgrupper till vilkas avlöning icke utgår statsbidrag. Jag anser ej heller att den mindre jämkning beträffande den rörliga tilläggsavgiften bör göras, som länsstyrelsen i Malmöhus län förordat. Vad angår pensionsutredningens förslag om engångsavgifter anser jag detta kunna i huvudsak förordas från min sida. Med anledning av vad statens pensionsanstalt anfört i ämnet vill jag emellertid föreslå att regeln om engångsavgiften så utformas, att denna avgift motsvarar sammanlagda beloppet av de fortlöpande avgifterna för den tid, om vars tillgodoräknande är fråga, dock lägst hälften av värdet av de genom tillgodoräkningen uppkommande pensionsökningarna. Vidare bör, såsom pensionsanstalten förordat, beräkningen av engångsavgiften hänföras till tidpunkten för pensionsanstaltens beslut i tjänstårsberäkningsfrågan. Vid bifall till vad jag i det föregående

Kungi. Maj:ts proposition nr 200.

förordat i fråga om tjänstårsberäkningen synes 111ig någon bestämmelse med avseende å inkallelse till tjänstgöring enligt lagen om allmän tjänsteplikt nu ej böra inflyta i reglementet.

Beträffande Kungl. Maj :ts prövningsrätt vid sammanträffande av förmåner vill jag till en början erinra om att jag i det föregående förordat en viss utvidgning av denna prövningsrätt i stället för rigorösa anordningar innebärande förbud mot erhållande av pensionsrätt och mot retroaktiv tjänstårsberäkning. Det jämkningsförslag, som pensionsanstalten framställt, synes också böra genomföras. I övrigt vill jag föreslå, att Kungl. Maj :t skall kunna delegera sin prövningsbefogenhet till pensionsanstalten eller, om så skulle kunna ske — vilket i och för sig vore synnerligen önskvärt — meddela generella bestämmelser i ämnet.

Vad härefter angår frågan om specialbestämmelser för särskilda verksamhetsområden påkalla i detta sammanhang framför allt de särskilda förhållandena vid de kungl. teatrarna uppmärksamhet. Jag vill härvidlag föreslå åtgärder, som i ett par hänseenden gå något längre än vad pensionsutredningen föreslagit. Sålunda synes det mig rimligt, att annan befattningshavare än solist, skådespelare och regissör, som utan något sitt förvållande nedflyttats eller nedflyttas till lägre löneklass efter att under minst 10 år ha innehaft högre avlönad befattning, må kunna bibehållas i den mot den högre avlöningen svarande pensionsklassen. Vad vidare angår möjligheten att bereda förtidspension bl. a. åt sådan befattningshavare vid nämnda institutioner, för vilken tjänståldern är mindre än 30 år, anser jag mig visserligen icke kunna, såsom Operans solistklubb hemställt, förorda att kravet på härför erforderligt antal tjänstår nedsättes till 3A av tjänståldern, men vill däremot föreslå, att förtidspension, för vilken reglementets vanliga bestämmelser skola gälla, må kunna medgivas, därest vederbörande innehar minst 7., av det antal tjänstår, som ingår i vederbörandes tjänstålder, en kvotdel vilken tillämpas även beträffande vissa statliga tjänster. Härutöver kan jag tillstyrka att vissa i remissyttrandena föreslagna övergångsanordningar vidtagas, innebärande dels att tjänstetid såsom hovkapellist löre den 1 juli 1938 må tillgodoräknas med minst två tredjedelar, dels ock att den nuvarande innehavaren av kamrerarbefattningen vid dramatiska teatern må å sig få tillämpad en tjänstålder av 25 år. I de avseenden jag nu ej särskilt berört biträder jag utredningens förslag; övriga vid remissbehandlingen framställda yrkanden synas mig antingen röra ämnen, som böra uppmärksammas vid den blivande pensionsutredningen, eller ock vara av sådan beskaffenhet, att de böra upptagas efter särskild framställning med remissbehandling i vanlig ordning.

Det föreslagna pensionsreglementet bör träda i kraft den 1 januari 1950. Därvid synas övergångsbestämmelser böra meddelas av i huvudsak den innebörd utredningen föreslagit. Det bör emellertid lämpligen ankomma på Kungl. Maj :t att taga ställning till övergångsanordningarnas definitiva utformning, liksom det får förutsättas att Kungl. Maj:t vid reglementets utfärdande eller därefter skall äga vidtaga erforderliga ändringar av väsent-

188 Kungl. Maj-.ts proposition nr 200.

ligen formell innebörd i själva reglementet på motsvarande sätt som gällt i fråga om nuvarande reglemente för pensionsanstalten; ett bemyndigande för Kungl. Maj :t att utfärda erforderliga övergångsbestämmelser lärer icke kunna undvaras vid en pensionsreglering av den räckvidd och innebörd, varom här är fråga.

I detta sammanhang synes emellertid böra till prövning upptagas en övergångsfråga av mera allmän räckvidd. Såsom av det föregående framgått skall pensionsanstalten enligt reglementet äga att, under förutsättning att engångsavgift erlägges, medgiva tjänstår sberäkning för tid, då vederbörande innehaft i reglementet avsedd befattning före dennas förenande med pensionsrätt, ävensom medgiva undantag från bestämmelsen om reduktion av tjänstår vilka ligga före tidpunkt för förhöjning av pensionsunderlag. Sådan engångsavgift skall i allmänhet motsvara hälften av det enligt försäkringstekniska, av Kungl. Maj :t fastställda grunder bestämda sammanlagda värdet av den pensionsökning som tjänstår sberäkningen medför. Återstoden av kostnaden för den på den tillgodoräknade tiden belöpande pensionsrätten skulle sålunda staten svara för. I sitt senare avlämnade förslag angående provisorisk pensionsreglering för bl. a. lärare vid de statsunderstödda privatläroverken har pensionsutredningen för dessas vidkommande från nämnda bestämmelser föreslagit en viss avvikelse, vilken enligt min mening är av sådan beskaffenhet, att den bör få tillämpas generellt med avseende å tid före den 1 januari 1950. Modifikationen innebär i princip, att det i pensionsreglementet stadgade villkoret om erläggande av engångsavgift, som motsvarar halva kostnaden för ifrågavarande förmån, utbytes mot att hälften av den förmån beträffande tjänstår sberäkningen, som enligt reglementet kan ifrågakomma, må erhållas utan erläggande av engångsavgift, under det att för erhållande av överskjutande del av förmånen skall erläggas engångsavgift motsvarande hela kostnaden för densamma. Då denna modifikation kan underlätta för vederbörande att, oberoende av huvudmannens ekonomiska bärkraft, uppbringa eller närma pensionen till vad som motsvarar pensionsunderlaget, synes mig skäl finnas att övergångsvis tillämpa densamma generellt.

I det föregående har jag förordat, att vissa befattningshavargrupper, som icke omfattas av pensionsutredningens förslag, må kunna erhålla anslutning till SPA-pensioneringen. Av dessa befattningar torde i enlighet med vad statens pensionsanstalt föreslagit befattning såsom besiktningsveterinär böra hänföras till grupp A. Övriga befattningar torde böra hänföras till grupp B. Den pensionsklass till vilken befattning skall vara hänförd torde böra bestämmas av statens pensionsanstalt. Beträffande pensionsåldern och eventuell tillämpning av särskilda undantags- eller tilläggsbestämmelser får jag anföra följande.

Pensionsåldern torde böra utgöra 65 år för besiktningsveterinär vid kontrollslakteri, förste underläkare, tillika biträdande överläkare vid kuranstalt, överläkare, rektor och terapeut vid Ericastiftelsens läkepedagogiska institut, förädlings- och försöksledare vid Weibullsholms växtförädlings-

189 Kungl. Mcij:ts proposition nr 200.

anstalt och predikanten vid S:t Johanneskyrkan i Göteborg, 63 år för lärare vid svensk utlandsskola, till vilkens avlönande staten bidrager, och lärare vid folkliga musikskolan i Arvika samt 60 år för sjuksköterska i svensk församling i utlandet. För befattningar i allmänhet vid jubileumsfondens sanatorier, Konung Gustaf V:s forskningsinstitut, svenska röda korsets hem för gomdefekter och svenska smörprovningarna torde pensionsåldern böra utgöra 60 år för befattning i någon av pensionsklasserna I: 1— 1: 19 och 65 år för annan befattning såvida ej statens pensionsanstalt med hänsyn till pensionsåldern för jämförlig statlig befattning finner påkallat bestämma pensionsåldern till 63 eller 65 respektive 60 eller 63 år. Stadgandet 10 c i 39 § torde sålunda böra erhålla tillämpning å dessa befattningar.

I fråga om lärare vid utlandsskola torde pensionsåldern böra inträda på sätt i stadgandet 10 b i 39 § reglementsförslaget angives. För lärare vid musikskolan i Arvika torde de i 39 § i reglementsförslaget under 7 a, 8 a och 19 a upptagna bestämmelserna böra erhålla tillämpning.

Enligt vad jag tidigare förordat skulle sådana till SPA nu anslutna befattningar, vilka icke omfattas av det föreslagna nya SPA-reglementet, på framställning av vederbörande huvudman kunna utan hinder av nämnda förhållande bliva tillsvidare förenade med pensionsrätt enligt reglementet. Till reglering av denna anordning erfordras vissa särskilda bestämmelser bl. a. om den grupp till vilken befattning skall hänföras, om pensionsålder och i fråga om tillämpning av övergångsbestämmelserna till reglementet. Befattningarna böra hänföras till grupp B. Pensionsåldern synes, bortsett från att inträdet i densamma bör ske vid utgången av födelsemånaden, böra bibehållas vid den som nu gäller. För befattning med f. n. 55 års pensionsålder bör dock pensionsåldern bliva 60 år. Tjänståldern synes böra utgöra 25 tjänstår för extra provinsialläkare och eljest 30 tjänstår. Beträffande befattningshavare, som får pensionsåldern höjd från 55 till 60 år och tjänståldern höjd från 25 till 30 år, synas de för sådana fall förordade övergångsbestämmelserna till det nya reglementet böra tillämpas.

I detta sammanhang vill jag slutligen återkomma till den i det föregående berörda frågan om höjning av pensionsåldern för sjuksköterskor och barnmorskor från 55 till 60 år. Vid genomförande av mitt i det föregående framställda förslag om dylik höjning av pensionsåldern för befattningshavare med anställning i icke-statlig verksamhet synes det naturligt att samma åtgärd vidtages även för motsvarande statsanställd personal. Aven för denna torde sålunda pensionsåldern böra från och med den 1 januari 1950 utgöra 60 år, dock att samma övergångsbestämmelser som förordats för ickc-statliga befattningshavare böra gälla för de statliga befattningshavarna. Från det nu sagda bör emellertid göras undantag för sköterskor in. fl. vid statens sinnessjukhus och statens anstalt för fallandesjuka; beträffande dessa synes det mig vanskligt att nu utan ytterligare utredning genomföra en dylik åtgärd, och jag vill därför förorda alt ell ställningstagande [ill frågan får anstå intill dess resultatet av 1948 års pensionsåldersutrednings arbete föreligger.

190 Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

V. Finansieringen av SPA-pensioneringen.

Nuvarande förhållanden.

1943 års utredning angående SPA:s fondställning m. m.

Angående den nuvarande finansieringen av SPA-pensioneringen må nämnas följande.

Det nuvarande reglementet för SPA innehåller i § 7 mom. 2 en bestämmelse om att staten skall erlägga den årliga avgift, som enligt försäkringsteknisk beräkning erfordras för att tillsammans med befattningshavarens och huvudmannens årsavgifter bereda pension enligt reglementet. Den i samband med SPA:s inrättande uppgjorda planen för finansieringen av pensioneringsverksamheten förutsatte härjämte, att av staten skulle erläggas ränta å då beräknad brist i den erforderliga försäkringsfonden. Anslaget till årsavgifter, vilket efter hand ökades på grund av stegring av antalet i pensioneringen delaktiga befattningshavare, uppgick för budgetåret 1932/33 till 4 700 000 kronor. Även anslaget till förräntning av fondbristen ökades till en början men bibehölls från och med år 1923 oförändrat vid 5 310 000 kronor för år, trots att sedermera företagna utredningar utvisat, att bristen och därmed anslagsbehovet under årens lopp ökats. Ökningen av bristen hade särskilt föranletts av att staten i samband med inordnande av nya befattningshavargrupper och i samband med löne- och pensionsregleringar för redan anslutna grupper åtagit sig att svara för vissa övergångskostnader men ej anvisat särskilda medel för dessas täckande.

Från och med budgetåret 1933/34, vid vars ingång SPA:s kapitaltillgångar uppgingo till omkring 189 miljoner kronor, ha avsättningarna till pensionsfond upphört, och anvisningen av statsmedel har inskränkts till vad som beräknats åtgå för att SPA:s löpande utgifter skulle kunna bestridas utan anlitande av kapitaltillgångarna. För ändamålet har å riksstaten under benämning »Bidrag till pensioneringskostnaderna för statens pensionsanstalt» uppförts ett särskilt förslagsanslag. De från anslaget anvisade beloppen ha under de gångna åren i stort sett ökats, dock icke regelbundet, utan av skilda anledningar har även nedgång i anslagsbehovet förekommit. Huru bidragen under åren varierat framgår av följande sammanställning (beloppen äro avrundade) :

Budgetår

Erforderligt bidrag, kr.

1933/34 ................ 80 000

1934/35 ................ 364 000

1935/36 ................ 286 000

1936/37 ................ 1 102 000

1937/38 ................ 2 199 000

1938/39 ................ 3 212 000

1939/40 ................ 1 043 000

1940/41 ................ 766 000

Budgetår

Erforderligt bidrag, kr.

1941/42 ............... 2 305 000

1942/43 ............... 5 514 000

1943/44 ............... 6 611 000

1944/45 ............... 8 747 000

1945/46 ............... 8 790 000

1946/47 ............... 14 972 000

1947/48 ............... 15 051 000

För budgetåret 1948/49 har det erforderliga bidraget å riksstaten upptagits till 59 miljoner kronor.

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

191 Den under de senare åren framträdda starka stegringen av anslagsbehovet är till stor del — men ej helt — föranledd av att SPA:s medel anlitats för bestridande jämväl av utgifter för beslutade förbättringar av pensioner enligt äldre grunder samt för rörliga tilläggsförmåner, vilka utgifter tidigare avförts å särskilda riksstatsanslag. Det är att märka, att av SPA:s medel bestridas ej blott utgifterna för pensioner som utgå enligt reglementet för SPA utan även utgifterna för pensioner enligt de särskilda tjänste- och familjepensionsreglementena för de högre kommunala skolorna och folkskolan. Den övergång till nettolönesystem (utan pensionsbidrag från befattningshavarna) som på sistone skett i fråga om lärare in. fl. med pensionsrätt enligt nu gällande pensionsreglementen av sistnämnda slag har medfört en betydande minskning i SPA:s inkomster och en motsvarande ökning av belastningen å det nu ifrågavarande anslaget. Verkningarna av dessa förhållanden framträda särskilt från och med budgetåret 1948/49.

Såsom i det föregående angivits har angående SPA:s fondställning verkställts en utredning, vilken avsett ej blott att giva en uppfattning om förefintlig fondbrist utan även att lämna hållpunkter för bedömande av spörsmålen om fondering, om utformning av SPA:s verksamhet i försäkringsekonomiskt och budgetärt hänseende, om översyn av pensionsavgifterna från befattningshavare och huvudmän samt om ändring av de för SPA gällande beräkningsgrunderna m. in. Utredningen har omfattat pensioneringen enligt reglementet för SPA samt enligt tjänste- och familjepensionsreglementena för de högre kommunala skolorna och folkskolan men ej pensioneringen enligt reglementet för lärarinnornas pensionsanstalt eller tjänsteoch familjepensionsreglementena för arbetare. Beträffande utredningsresultatet må nämnas följande.

De sakkunniga för fondutredningen ha bl. a. framlagt resultaten av verkställda beräkningar rörande dels storleken av de årliga pensionsavgifter som skulle krävas, om kostnaderna för pensionernas grundbelopp helt bestredos genom sådana årsavgifter under vederbörande befattningshavares anställningstid, dels ock fondställningen den 1 juli 1943. Vidare ha de sakkunniga till belysande av skillnaden i statsfinansiellt hänseende mellan det ursprungligen avsedda och det nu tillämpade finansieringssystemet för SPA-pensioneringen gjort eu uppskattning av statens pensionskostnader i ett framtida jämviktsläge enligt de båda systemen.

Vid sina beräkningar ha de sakkunniga tillämpat vissa antaganden i fråga om räntefot och dödlighet m. m. samt, såvitt angår beräkningarna rörande fondställning och statens pensionskostnader, förutsatt oförändrade förhållanden beträffande pensionsvillkoren och antalet i pensioneringen delaktiga befattningshavare.

Vad angår beräkningarna rörande storleken av de erforderliga årsavgifterna torde få hänvisas till de sakkunnigas redogörelse härför. Beträffande övriga här ovan omförmälda av fondutredningen framlagda resultat kunna dessa sammanfattningsvis redovisas på följande sätt.

Under förutsättning av återgång fr. o. in. budgetåret 1943/44 till det ursprungliga finansieringssystemet utvisar beräkningen rörande fondställningen per den 1 juli 1943 en fondbrist av ungefär 614 miljoner kronor. Vid fortsatt tillämpning av det nuvarande finansieringssystemet skulle den under motsvarande förutsättning beräknade fondbristen oavbrutet stiga för att efter ett 30-tal år närma sig omkring 1 000 miljoner kronor till vilket belopp fondbristen således skulle uppgå i ett jämviktsläge.

192 Kungi. Maj:ts proposition nr 200.

Vad angår statens årliga bidrag till pensioneringen skulle detta vid tilllämpning av nuvarande finansieringssystem från ett för budgetåret 1943/44 till 7,3 miljoner uppskattat belopp successivt stiga för att efter ca 30 år nå ett sedermera konstant värde å ungefär 45,4 miljoner kronor. Vid återgång fr. o. m. nämnda budgetår till det ursprungliga finansieringssystemet skulle staten ha haft att erlägga ett konstant årligt belopp å ungefär 33,6 miljoner kronor. Utöver dessa bidrag skulle staten haft att vidkännas kostnader motsvarande de i eller vid sidan av pensionsreglementena beviljade fasta och rörliga tilläggsförmånerna.

Beträffande finansieringen av statligt anställdas pensionering må i detta sammanhang nämnas följande.

För de statligt anställdas vidkommande ha de tillämpade grunderna för pensioneringens finansiering och för den därmed sammanhängande fonderingen för pensioneringsändamål ej varit enhetliga, och de ha även under årens lopp varit föremål för ändringar.

Vad de icke affärsdrivande verken angår ha vissa avsättningar till pensionsfonder tidigare skett men efter hand slopats. Från och med budgetåret 1938/39 ha de helt upphört. Förut avsatta pensionsfonder ha förvandlats till kapitalfonder, vilkas avkastning upptages såsom inkomst å riksstatens driftbudget. Utgifterna för pensioner bestridas från riksstatsanslag, särskilda sådana för tjänstemän och för arbetare och särskilda för tjänstepensioner respektive familjepensioner. Vissa specialanslag för särskilda grupper finnas härjämte.

Vid de affärsdrivande verken har en viss fondering länge bibehållits. Närmast före år 1944 fonderades där belopp som ungefärligen motsvarade tjänstemännens och arbetarnas pensionsavgifter (pensionsavdrag). Pensionsutgifterna bestredos då från pensionsfonderna, men dessa erhöllo av affärsverk smedlen ersättning, motsvarande den del av de faktiska pensionsutgifterna som översteg det belopp varmed fonderna efter försäkringsteknisk beräkning kunde bidraga med hänsyn till sina medelstillgångar och pensionsavgifternas respektive pensionsavdragens storlek. Sedan år 1944 har även vid affärsverken den direkta fonderingen för pensionsändamål upphört. Dock beräknas vid avsättningar till verkens värdeminskningskonton vissa belopp jämväl för blivande pensionsutgifter, men avsättningarna bokföras ej särskilt såsom pensionsfond. Pensionsutgifterna bestridas direkt från driftskostnadsstaterna utom särskilda tillskott från avsatta medel.

Den framtida finansieringen av SPA:s pensioneringsverksamhet m. m.

Efter erinran hurusom finansieringen av den till SPA förlagda pensioneringen av vissa arbetare i statens tjänst sker i enlighet med vad som tillämpas i fråga om statsanställda i allmänhet, d. v. s. utan fondering och på så sätt att utgifterna helt bestridas av särskilda riksstatsanslag, anför pensionsutredningen följande angående den framtida finansieringen av SPApensioneringen.

Den pensionering som sker enligt tjänste- och familjepensionsreglementena för de högre kommunala skolorna och för folkskolan överensstämmer mycket nära med pensioneringen enligt Atregl. och Afregl. Det är även att märka, att avlöningarna till befattningshavare underkastade de förstnämnda tjänste- och familjepensionsreglementena till det väsentliga utgå av stats-

193 Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

medel. Med hänsyn härtill synes det pensionsutredningen ligga närmast till hands, att finansieringen av denna pensionering sker på det sätt som tilllämpas i fråga om pensioneringen av statstjänstemän.

Den pensionering som skall ske enligt det av pensionsutredningen framlagda reglementsförslaget avviker i finansiellt hänseende från pensioneringen enligt Atregl. och Åfregl. särskilt genom den avgiftsplikt som förslaget upptager för huvudmännen. I den mån pensionsutgifterna ej täckas av huvudinansavgifterna, skola de bestridas medelst bidrag från staten.

Den uppbörd av pensionsavgifter från huvudmännen som enligt reglementsförslaget skall förekomma och den karaktär av försäkringsrörelse, delvis byggd på frivillig anslutning från huvudmännens sida, som pensioneringsverksamheten i någon mån får, skulle möjligen kunna anses utgöra skäl för viss fondering för denna pensionering. Enligt förslaget skall emellertid pensioneringen begränsas till att i princip avse allenast befattningshavare inom verksamhet, som är att betrakta såsom en på staten ankommande angelägenhet, ehuru den handhas av icke-statligt förvaltningsorgan. Pensioneringen enligt reglementsförslaget kommer därmed att vara mycket nära besläktad med pensioneringen enligt Atregl. och Afregl. och i betraktande härav anser pensionsutredningen det ej vara anledning att i fråga om finansieringen av densamma föreslå något annat system än det som tilllämpas med avseende å pensionerna till statsanställda och dessas efterlevande.

I förevarande sammanhang upptager pensionsutredningen till behandling dels vissa anslagsfrågor i anslutning till vilka lämnas en redogörelse för en av utredningen verkställd summarisk uppskattning av statens framtida bidrag till pensioneringskostnaderna vid det av utredningen förordade finansieringssystemet, dels ock frågan om försäkringstekniska beräkningsgrunder för SPA.

Vad först angår de av utredningen behandlade anslagsfrågorna avse dessa dels en beräkning beträffande verkningarna å SPA:s anslagsbehov för budgetåret 1949/50 av ett genomförande av utredningens förslag fr. o. m. nämnda budgetår, dels ock vissa anslagstekniska frågor.

Beträffande verkningarna å anslagsbehovet räknar pensionsutredningen först och främst med ett inkomstbortfall av omkring 6 miljoner kronor motsvarande ränta å pensionsfonden, vilken vid den av utredningen föreslagna tillämpningen av det för statsanställdas pensionering gällande finansieringssystemet förutsättes skola förvandlas till en kapitalfond, vars avkastning upptages som inkomst å riksstatens driftbudget. Vidare räknar utredningen med en ökning av avgiftsinkomsten för ifrågavarande budgetär med ungefär 1,5 miljoner kronor. Slutligen an ta ges att pensionsutgifterna till en början icke komma att nämnvärt påverkas av förslagets genomförande. Slutresultatet blir sålunda, att anslagsbehovet ökar med i runt tal 4,5 miljoner kronor. I detta sammanhang har pensionsutredningen beräknat, att huvudmansavgifterna enligt reglementsförslaget täcka ungefär 47 procent av pensionskostnaderna, kostnaderna för rörligt tillägg däri inräknade.

I anslagstekniskt hänseende förordar pensionsutredningen förutom pensionsfondens förvandling till kapitalfond, att den nuvarande anordningen

tit Dihang till riksdagens protokoll 1'JVJ. 1 sand. Nr 200.

194 Kungi. Maj:ts proposition nr 200.

med ett gemensamt anslag för tjänste- och familjepensioner bihehålles men att i riksstaten uppföres ett särskilt anslag för SPA:s förvaltningskostnader, vilka för närvarande inberäknades i anslaget Bidrag till pensioneringskostnaderna för statens pensionsanstalt.

Vad härefter angår statens framtida kostnader för SP A-pensioneringen anför utredningen i huvudsak följande.

För att ge en viss föreställning om de krav som i framtiden komma att ställas på statsverket i och för finansieringen av de direkta pensioneringskostnaderna för icke-statsanställda befattningshavare med pensionsrätt i SPA, har pensionsutredningen verkställt en summarisk uppskattning av de belopp till vilka vid oförändrad omfattning av pensioneringen och oförändrade pensionsvillkor m. m. de årliga utgifterna för pensioner kunna väntas ha vuxit, då efter några årtionden ett stabilt fortvarighetstillstånd nåtts. Utgifterna ha beräknats då ungefärligen uppgå till 75 miljoner kronor för pensioner enligt reglementena för de högre kommunala skolorna och för folkskolan samt 43 miljoner kronor enligt pemsionsutredningens reglementsförslag eller tillhopa 118 miljoner kronor. För att komma till statens kostnader för pensioneringen bör nämnda belopp minskas med det beräknade beloppet av inflytande avgifter från huvudmännen, ungefär 10 miljoner kronor, varvid såsom erforderligt årligt statsbidrag till pensioneringen fås ett belopp av 108 miljoner kronor. Till jämförelse må nämnas, att under budgetåret 1947/48 motsvarande utgifter för pensioner utgjorde sammanlagt 60,9 miljoner kronor.

Givet är, att de verkliga framtida pensionskostnaderna knappast kunna väntas komma att nära överensstämma med de här gjorda uppskattningarna, byggda som dessa senare äro på antagandet, att inga ändringar komma att inträda i fråga om pensionsvillkor in. in., vilket antagande sannolikt ej är hållbart. Uppskattningarna böra därför icke fattas såsom förutberäkningar i egentlig mening av de framtida verkliga pensionsutgifterna. Vad de framför allt avse att ge, är en belysning av hur det föreslagna finansieringssystemet i stort sett kan väntas verka.

Beträffande de försäkringstekniska beräkningsgrunderna anför utredningen följande.

Såsom i det föregående anförts avsåg 1943 års fondutredning bl. a. att lämna hållpunkter för bedömande av spörsmålet om ändring av de för SPA gällande beräkningsgrunderna. Dessa vilka fastställts genom kungörelse den 23 april 1920 (nr 167) äro numera, såsom fondutredningssakkunniga även framhållit, att anses såsom föråldrade. De böra enligt utredningens mening lämpligen ersättas med nya sådana, i huvudsak överensstämmande med de av nämnda sakkunniga valda, vilka innefattade en räntefot av tre procent, dödlighet enligt dödlighetstabellen R 32 samt vissa i bilaga till de sakkunnigas utredning intagna familjepensionsvärden. Med avseende å de av de sakkunniga angivna familjepensionsvärdena för kvinnliga befattningshavare vill dock pensionsutredningen — med hänsyn till den på senare tid alltmera framträdda tendensen till ökning av relativa antalet gifta sådana befattningshavare — föreslå en höjning med 100 procent. De försäkringstekniska grunderna skulle komma till användning huvudsakligen vid bestämmande av engångsavgifter; försäkringsteknisk beräkning av pension förutsättes ej vidare skola förekomma. Med avseende å beräkning av förtidslivräntans belopp böra tillämpas samma grunder som de för statstjänstemän gällande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

195 Bestämmelserna om beräkningsgrunder synas böra intagas i tillämpningsföreskrifterna till det nya reglementet.

Pensionsutredningens förslag i anslagstekniskt hänseende beröres av riksräkenskapsverket, som därvid anför följande.

Utredningens förslag att omvandla den hos SPA uppsamlade pensionsfonden till en kapitalfond, vars avkastning upptages såsom inkomst å riksstatens driftbudget, tillstyrkes av riksräkenskapsverket. Ämbetsverket förutsätter därvid att fonden kommer att förvaltas av pensionsanstalten samt att, på sätt tidigare skett beträffande civila tjänstepensionsfonden med flera liknande fonder (1938 års statsverksproposition, inkomsterna), ifrågavarande kapitaltillgångar placeras i riksgäldskontoret. Riksräkenskapsverket biträder vidare utredningens uppfattning, att pensionsanstaltens förvaltningskostnader i fortsättningen icke böra medtagas vid beräkningen av det allmänna bidragsanslaget till pensioneringskostnaderna utan redovisas för sig. Dock torde i enlighet med gällande budgetpraxis för detta ändamål böra anvisas två anslag, ett för avlöningar och ett för omkostnader. Med hänsyn till i förevarande sammanhang förordade ändringar i fråga om pensionsanstaltens medelsförvaltning får riksräkenskapsverket slutligen föreslå, att anstalten erhåller ställningen såsom huvudförvaltning med dragningsrätt å statsverkets checkräkning i riksbanken.

I övrigt har vad pensionsutredningen anfört beträffande SPA-pensioneringens finansiering icke föranlett någon erinran från remissinstanserna.

Vad angår frågan om anslagsbehovet för budgetåret 1949/50 har denna kommit i ett delvis annat läge dels därigenom att ett genomförande av pensionsutredningens förslag icke ansetts kunna komma till stånd förrän fr. o. m. den 1 januari 1950, dels även på grund av vissa av statens pensionsanstalt i särskild skrivelse anmälda kostnader för förslagets genomförande. Med anledning härav må anföras följande.

Anslag för statens pensionsanstalt har för nämnda budgetår äskats definitivt i årets statsverksproposition (XIII ht., p. 11). I samband därmed framhölls att ett genomförande av 1944 års pensionsutrednings förslag fr. o. in. den 1 januari 1950 kunde förutsättas komma att endast i ringa mån påverka medelsbehovet under anslaget för nästa budgetår. Riksdagen har numera godkänt ifrågavarande förslag om medelsanvisning till pensionsanstalten (r. skr. nr 13).

I skrivelse den 25 februari 1949 har statens pensionsanstalt anmält vissa kostnader, som beräknades komma att uppstå för anstalten vid genomförandet av den föreslagna nya pensionsordningen. Anstalten anför härom till eu början följande.

Enligt pensionsutredningens förslag skall för alla vid det föreslagna nya pensionsreglementets ikraftträdande med pensionsrätt i anstalten förenade befattningar ske omräkning av pensionsunderlagen och debitering av nya pensionsavgifter. De av befattningarna, som komma att tillhöra grupp B, alltså befattningar för vilka anslutningen är frivillig, skola efter företagen godkänd omreglering av anställningsvillkoren registreras. Dessa arbetsuppgifter komma att för pensionsanstalten bliva tidsödande och i ett stort antal fali även komplicerade. Innan anstalten kan fatta beslut i ärendena, torde i ej få fall en omfattande korrespondens behöva äga rum med befattningarnas huvudmän.

196 Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Då pensionsanstalten förutsätter, att det nya reglementet kommer att träda i kraft den 1 januari 1950, är det anstaltens avsikt att redan instundande höst igångsätta arbetet med beredningen av arbetsmaterialet, så att anstalten omkring årsskiftet kan fatta beslut om befattningarnas inplacering i pensionsklass. För dessa arbetens utförande måste pensionsanstalten emellertid räkna med att få anställa extra arbetskrafter. Anstaltens egen personal är nämligen fullt upptagen av de arbetsuppgifter den redan har. Den behövliga ökningen av arbetskrafterna är givetvis svår att tillförlitligt beräkna, men anstalten uppskattar preliminärt personalbehovet till en amanuens samt tre biträden, vilka torde ha full sysselsättning under ett halvt år. De ersättningar, som komma att utgå till deras avlönande, komma icke till någon del att rymmas inom ramen för det belopp å 130 700 kronor till avlöningar till icke-ordinarie personal, som av Kungl. Maj :t i årets statsverksproposition föreslagits skola upptagas till sagda avlöningar för budgetåret 1949/50.

I detta sammanhang har pensionsanstalten till behandling även upptagit frågan om förande av anteckningar över anstaltens delägare. Anstalten anför härom följande.

Jämlikt föreskrift i § 21 inom. 2 pensionsanstaltens nuvarande reglemente är huvudman skyldig att beträffande innehavare av befattning med pensionsrätt föra erforderliga anteckningar i en liggare enligt formulär, som av pensionsanstalten fastställes. Pensionsanstalten förer däremot i allmänhet icke några anteckningar över sina delägare. Erfarenheten har visat, att den huvudmannen åliggande liggarföringen ej sällan uraktlåtes. Särskilt huvudmän med endast en eller ett par befattningar anslutna till anstalten försumma liggarföringen. Följden härav blir, att den tjänsteförteckning, som skall åtfölja befattningshavares ansökan om pension, ofta är ofullständig. Därav förorsakas svårigheter och dröjsmål vid utredning av till anstalten inkommande pensionsärenden. Uraktlåtenheten att föra vederbörlig liggare kan även omöjliggöra, att vederbörande befattningshavare eller hans efterlevande behörigen beviljas pension. Beträffande huvudmän med många delägare i anstalten har anstalten ej heller alltid möjlighet att kontrollera, huruvida icke i verkligheten hos huvudmannen finns ett större antal befattningar av viss kategori än det, för vilket han erlägger pensionsavgifter.

En fullt tillfredsställande ordning i berörda avseenden kan enligt anstaltens mening icke ernås med mindre en omläggning av liggarföringen sker på sådant sätt, att behövliga anteckningar över anstaltens delägare ske centralt hos anstalten. Huvudmans nuvarande skyldighet att föra anteckningar över delägare skulle därigenom kunna helt bortfalla. En fortlöpande matrikelföring hos anstalten bör lämpligen taga sin början samtidigt med eller så snart som möjligt efter det att det föreslagna nya pensionsreglementet träder i tillämpning.

Arbetet med själva uppläggningen av ett dylikt centralt register kommer att bliva rätt omfattande; registret behöver till en början avse omkring 20 000 befattningshavare. För att man med omedelbar verkan skall vinna syftet med en central liggarföring synes det anstalten nödvändigt, att man beträffande samtliga delägare, som äro innehavare av med pensionsrätt i anstalten förenade befattningar vid tidpunkten för det nya pensionsreglementets ikraftträdande, införskaffar uppgifter icke blott om varje befattningshavares namn och födelsetid utan även om all den tjänstetid befattningshavaren dittills intjänat för pension. De sålunda införskaffade uppgifterna skola därefter granskas och registreras. För registreringen synes vara än-

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

damålsenligt, att ett modernt kortregister av exempelvis Skandex- eller Viscardsystem anskaffas. Därest medel ställas till anstaltens förfogande för uppläggande av ett centralt register, synes det lämpligt, att arbetet med dess uppläggning börjar omedelbart efter det förutberörda arbete med registrerandet av befattningar och dessas inplacering i pensionsklasser blivit slutfört. För båda arbetsuppgifterna skulle man sålunda kunna använda samma personal. Svårigheter föreligga givetvis att nu angiva den tid, som kan åtgå för arbetets utförande, men anstalten beräknar, att centralregistrets uppläggning kommer att taga i anspråk minst sex månader.

För fullgörandet av uppgifterna med den fortlöpande registreringen måste anstalten räkna med en viss stadigvarande förstärkning av personalen. Huru stor denna ökning måste bliva, är vanskligt att uttala sig om, då anstalten saknar erfarenhet, huru mycket arbete uppgiften kommer att medföra. Anstalten har emellertid tänkt sig tre biträden, varav ett i högre biträdesgrad, vilket skulle ha ansvaret för registrets behöriga förande och för uppbörden av pensionsavgifter.

Under åberopande av det anförda har pensionsanstalten hemställt, att Kungl. Maj :t måtte hos riksdagen utverka bemyndigande för Kungl. Maj :t att under budgetåret 1949/50 till anstaltens förfogande ställa medel för de utgifter, som kunde bliva erforderliga för bestridande av kostnaderna för ifrågavarande nya arbetsuppgifter.

I anslutning härtill har pensionsanstalten i sin förenämnda skrivelse lämnat en redogörelse för anstaltens lokalbehov samt ifrågasatt att byggnadsstyrelsen borde erhålla uppdrag att anskaffa erforderliga lokaler åt pensionsanstalten.

Frågan om central matrikelföring genom pensionsanstaltens försorg har berörts av statskontoret och riksräkenskapsverket i yttranden över pensionsutredningens betänkande. Statskontoret påtalar därvid bristfälligheterna i den nuvarande matrikelföringen och därav följande konsekvenser med avseende å beräkning av tjänstår för pension samt anser att det därför bör övervägas om ej en central registrering av de till SPA anslutna befattningshavarna bör genomföras och handhas av SPA. Riksräkenskapsverket föreslår, att en tidsenlig personalbokföring upplägges av SPA med särskild hänsyn till behovet av effektivare kontroll beträffande inlevererandet av vederbörliga pensionsavgifter.

Departementschefen.

Vad pensionsutredningen anfört och föreslagit i fråga om finansieringen av pensioneringen enligt det nya reglementet och övrig av statens pensionsanstalt omhänderhavd statsunderstödd pensionering har icke givit mig anledning till erinran. Vid bifall till de övriga förslag som jag i detta sammanhang framlägger torde vad utredningen förordat beträffande förvandling av anstaltens pensionsfond till en kapitalfond, vars avkastning upptages såsom inkomst år riksstatens driftbudget, och uppförande i riksstaten av anslag för anstaltens förvaltningskostnader, med beaktande tillika av vad

198 Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

riksräkenskapsverket anfört i ämnet, böra genomföras fr. o. in. budgetåret 1950/51.

Beträffande den av pensionsanstalten föreslagna centrala registreringen av anstaltens delägare, vilken även förordats av statskontoret och riksräkenskapsverket, finner jag densamma nu lämpligen böra komma till stånd i den omfattning anstalten föreslagit. När tillräcklig praktisk erfarenhet av registreringen vunnits, bör emellertid till övervägande upptagas frågan om central matrikelföring beträffande samtliga befattningshavare inom den av pensionsanstalten administrerade statsunderstödda pensioneringen.

Den personalökning hos anstalten, som kan bliva erforderlig på grund av uppläggande av ett centralt personalregister ävensom med hänsyn till genomförandet av den föreslagna nya pensionsordningen, kan emellertid svårligen med någon säkerhet beräknas, innan erfarenhet vunnits beträffande omfattningen av de nya arbetsuppgifterna. För nästa budgetår torde därför Kungl. Maj :t lämpligen böra erhålla bemyndigande att till anstaltens förfogande ställa medel för de utgifter, som må bliva erforderliga för bestridande av kostnaderna för förenämnda uppgifter. Jag gör i det följande hemställan om medgivande i sådant hänseende. Därest kostnad uppstår i samband med beredande av ökat lokalutrymme för anstalten, torde Kungl. Maj:t äga möjlighet att anvisa härför erforderliga medel.

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

199 VI. Provisorisk pensionsreglering för viss icke-statlig

lärarpersonal.

1944 års pensionsutredning.

Såsom inledningsvis erinrats har 1944 års pensionsutredning framlagt förslag i fråga om provisorisk reglering av pensionsförhållandena för befattningshavare vid statsunderstödda privatläroverk samt sådana övningslärare, å vilka gällande reglemente för statens pensionsanstalt äger tilllämpning. Jag torde nu få redogöra för innebörden av detta förslag.

Pensionsregleringens omfattning.

De övningslärare, å vilka gällande reglemente för SPA äger tillämpning, skulle, i den må de omfattas av de i det föregående framlagda förslagen, vid bifall till desamma erhålla pensionsreglering. övningslärare vid högre kommunala skolor samt folk- och fortsättningsskolor ha emellertid förutsatts skola tills vidare övergångsvis bibehållas vid pensionsrätt enligt nu gällande reglemente för SPA. Att dessa lärare ej upptagits bland de befattningshavare, som föreslagits skola erhålla pensionsrätt enligt det nya reglementet för SPA, har berott på att frågan om deras pensionsförhållanden är föremål för särskild utredning och att det synts möjligt, att denna utredning kunde föranleda att de komma att erhålla pensionsrätt enligt annat reglemente än reglementet för SPA.

Pensionsutredningens förevarande förslag har, såvitt angår övningslärare å vilka gällande reglemente för SPA är tillämpligt, i enlighet härmed begränsats till att avse övningslärare vid högre kommunala skolor, folkskolor och fortsättningsskolor.

De övningslärare vid högre kommunala skolor, som äga pensionsrätt enligt nu gällande reglemente för SPA, äro ordinarie och extra ordinarie. Dessa lärare äro underkastade avlöningsreglementet den It november 1938 (nr 660) för lärare vid högre kommunala skolor och åtnjuta sålunda i författning fastställda löner. Till följd därav är delaktigheten i pensioneringen obligatorisk. Såsom förutsättning för delaktigheten gäller, att undervisningsskyldigheten omfattar minst 20 veckotimmar.

Beträffande ifrågavarande övningslärare har pensionsutredningen anfört följande.

Det synes naturligt att en ifrågakommande provisorisk pensionsreglering får omfatta samtliga dessa lärare (omkring 230, därav omkring 160 ordinarie). Då enligt 1948 års riksdags principbeslut om lönereglering för övningslärare extra ordinarie, sålunda med pensionsrätt förenad övningsläraranställning vid högre kommunal skola skulle få bibehållas även om undervisningsskyldigheten nedgår till 15 veckotimmar, synes anledning ej

200 Kungi. Maj:ts proposition nr 200.

föreligga att befara, att den definitiva pensionsreglering, som kan väntas komma till stånd i samband med löneregleringens ikraftträdande, kommer att föregripas genom den sålunda föreslagna omfattningen av den provisoriska pensionsregleringen.

För övningslärare vid folkskolor, vilka ej åtnjuta i författning fastställd avlöning, är delaktigheten i SPA-pensioneringen icke obligatorisk. Övningslärarbefattning vid folkskola kan emellertid, under förutsättning att befattningen blivit i behörig ordning reglerad, på framställning av vederbörande huvudman bli förenad med pensionsrätt enligt gällande reglemente för SPA. Såsom villkor för erhållande av sådan rätt gäller, bland annat, att undervisningsskyldigheten omfattar lägst 20 veckotimmar. Detta villkor är för icke-ordinarie lärare fastställt i reglementet för SPA och har i fråga om ordinarie lärare undantagslöst tillämpats vid avgörande av fråga om godkännande av befattnings reglering. För flertalet befattningar, beträffande vilka nämnda villkor rörande undervisningsskyldighetens omfattning är uppfyllt, har pensionsrätt beviljats av statens pensionsanstalt. I åtskilliga fall ha även vikarier å de med pensionsrätt förenade befattningarna erhållit pensionsrätt.

I fråga om övningslärarna vid folkskolorna har pensionsutredningen uttalat följande.

För att den definitiva pensionsreglering, som kan väntas komma till stånd i samband med ikraftträdande av förenämnda, av 1948 års riksdag beslutade, jämväl övningslärare vid folkskolorna omfattande lönereglering, ej må föregripas, synes den provisoriska pensionsregleringen, såvitt angår sagda lärare, böra begränsas till att gälla allenast de övningslärare, som kunna antagas erhålla ordinarie eller extra ordinarie tjänster vid löneregleringen. Genom sådan begränsning skulle av de enligt gällande reglemente för SPA pensionsberättigade övningslärarna vid folkskolor från delaktighet i den provisoriska pensionsregleringen komma att undantagas dels vikarierande lärare, dels även enstaka lärare i övningsämnen, vilka ej ingå i löneregleringen (sistnämnda lärare torde böra bibehållas vid personlig pensionsrätt enligt gällande reglemente för SPA).

I anslutning härtill har pensionsutredningen framhållit, att den undervisningsskyldighet, på vilken pensionsrätten för övningslärare vid folkskola enligt gällande reglemente för SPA vore grundad, i åtskilliga fall omfattade jämväl undervisningsskyldighet på grund av anställning såsom övningslärare vid forsättningsskola. Då härtill komme att sådan tjänstekombination icke utgjorde hinder för tillämpning av den beslutade löneregleringen, syntes den provisoriska pensionsregleringen böra omfatta övningslärare vid såväl folkskola som fortsättningsskola. I samband därmed syntes övningslärarbefattningarna vid fortsättningsskolor böra utbrytas ur det av pensionsutredningen föreslagna nya pensionsreglementet för SPA.

Antalet övningslärarbefattningar vid folk- och fortsättningsskolor, som enligt pensionsutredningens förslag skulle komma att omfattas av den provisoriska pensionsregleringen, har utredningen uppskattat till omkring 1 000.

201 Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

Vad härefter angår lärarna vid de statsunderstödda privatläroverken, må erinras om följande rörande anställningsform m. m. för dessa lärare. Enligt kungörelsen 1929:232 äro ifrågavarande lärare fast anställda, extra ordinarie eller timlärare. Beträffande undervisningsskyldigheten ha författningsbestämmelser meddelats allenast i fråga om kvinnliga befattningshavare med full tjänstgöring, vilka bestämmelser återfinnas i kungörelsen 1909: 154. Statsbidrag till löneförmånerna utgår dels i form av lönetillägg för ämneslärarinnor med full tjänstgöring och dels i form av tillfällig löneförbättring, dyrtidstillägg, kristillägg och särskilt lönetillägg för såväl manliga som kvinnliga föreståndare, ämneslärare med full tjänstgöring, timlärare i läsämnen och timlärare i övningsämnen.

Efter att ha erinat om det i inledningen berörda, av 1944 års lönekommitté för privatläroverken framlagda förslaget om lönereglering för lärarna vid de statsunderstödda privatläroverken m. m. har pensionsutredningen framhållit, att förslaget ej prövats av statsmakterna och att frågan om lönereglering för privatläroverkens lärare sålunda befunne sig i ett ovisst läge liksom frågan om beskaffenheten av den definitiva pensionsreglering, som kunde antagas komma att bliva en följd av en framdeles eventuellt beslutad lönereglering. Vid sådant förhållande har pensionsutredningen funnit det vanskligt att fastställa omfattningen av en provisorisk pensionsreglering för här ifrågavarande lärare utan att risk därigenom uppstode för ett föregripande av en kommande definitiv pensionsreglering.

Därest emellertid en provisorisk pensionsreglering för befattningshavarna vid de statsunderstödda privatläroverken ansåges böra genomföras i anslutning till det nya reglementet för pensionering genom SPA, har pensionsutredningen ansett naturligt, att pensionsregleringen i första hand omfattade föreståndare och fast anställda ämneslärare, detta med hänsyn till dessa befattningshavares fasta anställning och omfattande tjänstgöringsskyldighet. Jämväl extra ordinarie ämneslärare med full tjänstgöring har synts utredningen böra medtagas. Till stöd för att nu nämnda befattningshavare borde omfattas av pensionsregleringen har utredningen anfört, att dessa kunde antagas komma att vid en blivande lönereglering erhålla ordinarie respektive extra ordinarie tjänster och i anslutning därtill erhålla pensionsrätt vid en i samband med sådan lönereglering genomförd definitiv pensionsreglering.

Mera tveksam har pensionsutredningen ansett frågan om provisorisk pensionsreglering för övningshirarna vid de statsunderstödda privatläroverken, beträffande vilka lärare den framtida ställningen i pensionshänseende syntes mera oviss. I fråga om den provisoriska pensionsregleringens tilllämpning på nu berörda lärare har utredningen anfört hl. a. följande.

Pensionsutredningen har funnit sig böra stanna vid att föreslå, att endast övningslärare ined fast eller extra ordinarie anställning och med viss lägsta undervisningskyldighet erhålla provisorisk pensionsreglering. Vad undervisningsskyldigheten beträffar kan visserligen möjligen väntas, att privatläroverkens övningslärare, för det fall att de komma all bli delaktiga i den av 1948 års riksdag beslutade löneregleringen för vissa andra övnings-

202 Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

lärare, kunna erhålla extra ordinarie anställning och därmed pensionsrätt vid en lägsta undervisningsskyldighet av 15 veckotimmar. Pensionsutredningen anser emellertid, att privatläroverkens övningslärare i avseende å kravet å viss undervisningsskyldighet ej böra erhålla en gynnsammare ställning än övningslärarna vid högre kommunala skolor och folkskolor. Utredningen vill därför föreslå, att för delaktighet i den provisoriska pensionsregleringen skall fordras en undervisningsskyldighet av minst 20 veckotimmar. Denna minimiundervisningsskyldighet utgör nämligen i fråga om sistnämnda lärare villkor för pensionsrätt enligt gällande reglemente för SPA och har förutsatts skola utgöra villkor för att de skola erhålla provisorisk pensionsreglering.

Pensionsutredningen har framhållit, att begreppen fast och extra ordinarie anställning samt full tjänstgöring borde fattas i den mening, som avsåges i kungörelsen 1929: 232.

Den av pensionsutredningen föreslagna provisoriska pensionsregleringen för privatläroverkens lärare skulle, enligt vad utredningen upplyst, komma att gälla omkring 125 manliga och ungefär lika många kvinnliga föreståndare och ämneslärare samt några 10-tal övningslärare.

I fråga om den provisoriska pensionsregleringens omfattning har pensionsutredningen förutsatt, att ur tjänst avgångna befattningshavare icke skola omfattas av regleringen.

Grunderna för pensionsregleringen.

Allmänna grunder.

För att åstadkomma att den provisoriska pensionsregleringen, i enlighet med vad i det meddelade utredningsuppdraget förutsatts, anslutes till det av pensionsutredningen föreslagna nya reglementet för pensionering genom SPA har utredningen ansett lämpligt, att de befattningshavare, vilka skola omfattas av regleringen, provisoriskt inordnas under sagda reglemente. Pensioneringsgrunderna skulle därvid komma att i huvudsak överensstämma med dem som gälla för statstjänstemännen och som även kunde antagas komma att bliva i stort sett gällande vid en blivande definitiv pensionsreglering för ifrågavarande befattningshavare.

Oavsett storleken av tjänstepensionsunderlagen — vilka behandlas i det töljande — skulle tillämpningen tills vidare av det av pensionsutredningen föreslagna nya SPA-reglementet enligt vad utredningen påpekat såsom regel medföra väsentligt bättre pensionsförhållanden för befattningshavarna än de nu gällande. Härom har utredningen anfört följande.

Sjukpension skulle kunna erhållas utan det i gällande reglemente för SPA föreskrivna villkoret om längre tids otjänstbarhet. Därjämte skulle den för statstjänstemän gällande möjligheten att erhålla förtidspension införas. För befattningshavare med familjepensionsrätt enligt gällande reglemente för SPA skulle vidare familjepensionen bliva betydligt större i förhållande till tjänstepensionsunderlaget än vad hittills varit fallet, varjämte pensionstilläggen för barn skulle komma att ökas. Vid avgång utan rätt att komma i åtnjutande av tjänstepension skulle rätt inträda att framdeles få åtnjuta tjänstelivränta, en förmån som i allmänhet torde vara av större

Kungi. Maj:ts proposition nr 200.

värde än rätten till uppskjuten tjänstepension enligt gällande reglemente för SPA. Kvinnliga befattningshavare vid privatläroverk, vilka nu icke äga rätt till vare sig invalidpension, sjukpension eller familjepension för barn, skulle i sådant hänseende få ordnade pensionsförhållanden. Manliga befattningshavare vid privatläroverk, vilka nu ej äga någon statlig pensionsrätt, skulle komma att erhålla sådan rätt. Nu angivna förmåner bliva givetvis påtagliga för befattningshavarna huvudsakligen allenast i den mån pensionsfall inträffa under den tid provisoriet skulle komma att gälla.

Pensionsutredningen har emellertid i detta sammanhang understrukit, att tillämpning av det nya reglementets bestämmelser om fortlöpande avgift i vissa fall — beträffande övningslärare vid folk- eller fortsättningsskolor, manliga lärare vid privatläroverk samt kvinnliga lärare vid enskilda mellanskolor och högre flickskolor — skulle för huvudmännen medföra en tidigare ej existerande skyldighet att erlägga pensionsavgift och i övriga fall — beträffande övningslärare vid högre kommunala skolor och kvinnliga lärare vid högre goss- eller samskolor — en betydande avgiftsökning.

Efter att ha anfört ett antal exempel till belysning härav bär pensionsutredningen till en början framhållit, att en tillämpning av det nya pensionsreglementets bestämmelser om fortlöpande avgift för huvudmännen visserligen syntes närmast överensstämma med vad som i utredningsuppdraget förutsatts, men att enligt utredningens förmenande åtskilliga omständigheter talade mot en sådan tillämpning. Den ökade avgiftsbelastning, som en tillämpning av berörda bestämmelser skulle medföra för huvudmännen, vore sålunda så betydande — en verkställd överslagsberäkning utvisade att det sammanlagt rörde sig om omkring 450 000 kronor för år — att det i och för sig syntes tveksamt, om densamma skäligen kunde åläggas huvudmännen på grund av en provisorisk pensionsreglering, vars syfte syntes vara att, utan ändring av befattningshavarnas löneställning, åstadkomma en förbättring tills vidare av pensionsförmånerna i avvaktan på en motsedd lönereglering och en i samband därmed genomförd definitiv pensionsreglering.

Vidare har pensionsutredningen påpekat, att delaktigheten i den provisoriska pensionsregleringen förutsatts skola bliva obligatorisk för övningslärare vid högre kommunala skolor och kvinnliga befattningshavare vid privatläroverk samt — till en början — jämväl för övningslärare vid folk- eller fortsättningsskolor. Befrielse från delaktighet i pensionsregleringen skulle icke kunna erhållas beträffande de båda förstnämnda befattningshavargrupperna och beträffande den sistnämnda gruppen först efter särskild anmälan från vederbörande huvudman. Då gällande reglemente för SPA och reglementet för EP A förutsatts skola upphöra att gälla för de befattningshavare som skulle bli delaktiga i pensionsregleringen, korame sålunda enligt vad utredningen framhållit någon möjlighet att återgå till pensionsrätt enligt sagda reglementen icke att föreligga. Huvudmännen skulle följaktligen icke — i fråga om övningslärare vid folk- och fortsättningsskolor icke rimligen —- kunna undandraga sig verkningarna av den provisoriska pensionsregleringen.

204 Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

Slutligen har pensionsutredningen uttalat, att det syntes kunna antagas att huvudmännen, åtminstone såvitt anginge övningslärarna, komme att bliva helt befriade från avgiftsskyldighet vid en blivande definitiv pensionsreglering samt att det vid sådant förhållande måste te sig omotiverat för huvudmännen att under provisorietiden tillämpa väsentligt ökade huvudmansavgifter.

Med hänsyn till nu anförda omständigheter har pensionsutredningen ansett, att bestämmelserna om fortlöpande avgift i det nya reglementet för pensionering genom SPA i regel ej borde tillämpas under provisorietiden. Att helt befria huvudmännen från avgiftsplikt har emellertid icke synts utredningen böra ifrågakomma. En sådan åtgärd skulle nämligen, såsom utredningen påpekat, innebära, att staten skulle avstå från tidigare utgående bidrag till pensioneringen samt att befattningshavarna, vilka i enlighet med det nya pensionsreglementets grunder förutsatts skola vara befriade från avgifter, skulle erhålla en av den provisoriska pensionsregleringen ej motiverad löneförhöjning, motsvarande beloppet av dem förut åliggande pensionsavgifter. Avgiftsfrågan bör därför enligt utredningens mening lämpligen lösas så att huvudmannen i fråga om innehavare av befattning, som vid provisoriets ikraftträdande var förenad med pensionsrätt enligt gällande reglemente för SPA eller enligt reglementet för LPA, i allmänhet allenast har att erlägga en fortlöpande avgift, motsvarande summan av tidigare gällande huvudmans- och befattningshavaravgifter.

Pensionsutredningen har vidare framhållit, att då det kunde antagas, att den provisoriska pensionsregleringen komme att gälla allenast under en kortare tid, de därunder inträffande pensionsfallen kunde väntas bliva tämligen fåtaliga. Ökningen av statens pensionsutgifter under provisorietiden på grund av pensionsregleringen kunde därför antagas bliva jämförelsevis obetydlig.

Pensionsutredningen har därjämte anfört följande.

Enligt gällande reglemente för SPA erfordras icke någon engångsavgift för höjning av befattningshavares pensionsunderlag, där höjningen sker i följd av en av Konungen och riksdagen beslutad lönereglering. Enär provisoriet kan förutsättas snart nog bli ersatt med en definitiv pensionsreglering, grundad på en av statsmakterna beslutad lönereglering, anser pensionsutredningen, att engångsavgift ej heller bör krävas för att vid tjänstårsberäkning det tjänstepensionsunderlag, som enligt vad som i det följande föreslås skulle bli gällande från tidpunkten för den provisoriska pensionsregleringens ikraftträdande, skall få anses ha varit gällande under den föregående tid, för vilken tjänstår skulle få räknas.

För tillämpningen av det nya reglementet för SPA med därtill hörande övergångsbestämmelser å de i den provisoriska pensionsregleringen delaktiga befattningshavarna erfordras vissa särskilda bestämmelser rörande bl. a. den grupp, till vilken befattning skall hänföras, pensionsklass, tidpunkten för pensionsålderns inträde och tjänstårsberäkning för tid före provisoriets ikraftträdande. I den mån pensionsförhållandena ej regleras genom dylika särskilda bestämmelser, skulle bestämmelserna i det nya reglementet med övergångsbestämmelser bli tillämpliga.

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

205 Erforderliga bestämmelser.

De för den provisoriska pensionsregleringens genomförande erforderliga bestämmelserna har pensionsutredningen ansett böra meddelas i särskild kungörelse. Utredningen har upprättat förslag till sådan kungörelse vilket, såsom tidigare omnämnts, torde såsom bilaga få fogas till detta protokoll (bil. 3).

Beträffande kungörelseförslaget må här anföras följande.

1 1 § ha bestämmelser intagits dels om tidpunkten för den provisoriska pensionsregleringens ikraftträdande, dels ock om omfattningen av densamma. I förstnämnda hänseende föreskrives, att regleringen skall träda i kraft den 1 januari 1950 eller sålunda vid den tidpunkt, då det nya reglementet för pensionering genom SPA enligt vad utredningen förutsatt kommer att träda i kraft. Bestämmelserna rörande pensionsregleringens omfattning ha utformats i enlighet med utredningens förut återgivna förslag i denna del. I anslutning till sistnämnda bestämmelser har utredningen påpekat, att vissa vid statsunderstödda högre goss- eller samskolor, högre flickskolor eller enskilda mellanskolor anställda manliga föreståndare tillika äro innehavare av ordinarie befattning vid statligt läroverk samt att dessa föreståndare på grund av föreskrift i det föreslagna nya reglementet för pensionering genom SPA komma att bliva undantagna från den provisoriska pensionsregleringen.

2 § innehåller föreskrifter av uteslutande redaktionell art.

Stadgandet i 3 § innebär, att pensionsåldern — såsom för närvarande är

fallet i fråga om statliga och vissa av utredningens förslag omfattade lärare — skall för samtliga befattningshavare, som bliva delaktiga i den provisoriska pensionsregleringen, inträda vid utgången av det kalenderhalvår, varunder befattningshavaren uppnår föreskriven levnadsålder.

I övrigt ha särskilda bestämmelser meddelats i 4 § beträffande övningslärare vid de högre kommunala skolorna, i 5 § beträffande övningslärare vid folk- eller fortsättningsskolor och i 6 § beträffande befattningshavare vid statsunderstödda privatläroverk. Vidare innehåller kungörelseförslaget viss slutbestämmelse.

I fråga om de särskilda bestämmelserna för övningslärare vid de högre kommunala skolorna har pensionsutredningen anfört i huvudsqk följande.

De ordinarie och extra ordinarie övningslärarna vid högre kommunala skolor äro nu obligatoriskt delaktiga i för dem gällande pensionering. Den provisoriska pensionsregleringen har icke synts böra föranleda ändring härutinnan. De av dessa lärare innehavda befattningarna ha därför förutsatts skola hänföras till grupp A.

Då det gällt att taga ställning till frågan om pensionsklassplacering av övningslärarna vid de högre kommunala skolorna, har pensionsutredningen ansett sig kunna utgå från att avsikten med den ifrågasatta provisoriska pensionsregleringen bl. a. varit, att densamma i görligaste mån skall grundas på den redan beslutade löneregleringen. Vid sådant förhållande har utredningen ansett det ligga närmast till hands, att pensionsklassen bestämmes så att den kommer alt motsvara den löneställning vederbörande lärare skulle få enligt sagda lönereglering. Dock bör därvid tillses, å ena sidan, att tjänste-

206 Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

pensionsunderlaget ej kommer att bli lägre än som motsvarar nuvarande tjänstepensionsförmåner jämte utjämningstillägg samt, å andra sidan, att pensionsklassplaceringen ej medför större tjänstepensionsförmåner än som tillkomma jämförlig lärare vid statligt läroverk. De av utredningen föreslagna pensionsklasserna äro bestämda med hänsyn därtill.

Den skillnad i avseende å pensionsställning, som nu råder mellan manliga och kvinnliga lärare och som är föranledd av att de senare i motsats till de förra icke kunna erhålla lön i slutlöneklassen av vederbörande lönegrad, har ej ansetts böra upprätthållas, enär hinder för kvinnliga lärares uppflyttning i slutlöneklass icke skulle föreligga enligt löneregleringen.

Någon anledning att för de högre kommunala skolornas övningslärare i detta sammanhang föreslå annan pensionsålder än den nu gällande har pensionsutredningen ej ansett föreligga.

De föreslagna pensionsklasserna ha i enlighet med grunderna för det nya reglementet förutsatts skola gälla för vederbörande befattning, vare sig befattningshavaren har full tjänstgöring eller tjänstgöringsskyldigheten är avkortad. För vissa befattningar, beträffande vilka avkortad tjänstgöringsskyldighet kan antagas förekomma, är i pensionsreglementet bestämmelse intagen om reduktion vid tjänstårsberäkning för tid, då tjänstgöringsskyldigheten är avkortad. Denna bestämmelse bör uppenbarligen tillämpas jämväl i fråga om de högre kommunala skolornas övningslärare, vilkas tjänstgöringsskyldighet oftast är avkortad.

I enlighet med vad som nu gäller för ifrågavarande lärare och som även skulle bli fallet vid ikraftträdande av den beslutade löneregleringen har föreslagits, att den mot full tjänstgöring svarande tjänstgöringsskyldigheten skall anses omfatta 30 veckotimmar.

För närvarande äga övningslärarna vid de högre kommunala skolorna t jänstårsberäkningsrätt för hela tjänstgöringstiden, oberoende av därunder gällande tjänstgöringsskyldighet. Pensionen avpassas emellertid efter det tjänstepensionsunderlag som med hänsyn till tjänstgöringens antagna omfattning gäller vid pensioneringstillfället. Är detta tjänstepensionsunderlag bestämt i förhållande till lägre avlöning än som svarar mot full tjänstgöring, blir pensionen i motsvarande mån lägre än den som skulle utgått vid full tjänstgöring. Vid tillämpning av det nya reglementet skulle emellertid pensionen i varje fall bestämmas i förhållande till ett full tjänstgöring motsvarande tjänstepensionsunderlag. Detta förhållande påkallar föreskrift om reduktion vid tjänstårsberäkningen för tid före provisoriet, motsvarande den i övergångsbestämmelserna till pensionsreglementet intagna.

I övergångsbestämmelserna till pensionsreglementet är intagen en bestämmelse avsedd att — i fall då reglementets tillämpning medför en realförhöjning av tjänstepensionsunderlaget från och med ikraftträdandet — förhindra, att det höjda tjänstepensionsunderlaget får anses ha varit gällande under föregående tjänstetid utan att engångsavgift härför erlagts. Då pensionsutredningen emellertid förutsatt, att engångsavgift i sådant fall ej skall ifrågakomma för övningslärare vid högre kommunal skola, har utredningen föreslagit, att berörda bestämmelse icke skall äga tillämpning.

Enligt övergångsbestämmelserna till det nya pensionsreglementet skulle huvudmannen i fråga om innehavare av befattning, som omedelbart före reglementets ikraftträdande var förenad med pensionsrätt enligt reglementet för statens pensionsanstalt, äga verkställa avdrag å avlöningen med högst det belopp, som han vid tillämpning av sistnämnda reglemente haft irätt att avdraga, därest pensionsunderlagen varit de närmast före det nya reglementets ikraftträdande gällande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

207 I överensstämmelse med vad pensionsutredningen i det föregående anfört i fråga om på huvudmannen ankommande fortlöpande avgift har utredningen föreslagit, att den fortlöpande avgiften för innehavare av befattning som nyss sagts skall utgöra summan av det medgivna högsta avdragsbeloppet och dubbla eller, såvitt angår extra ordinarie lärare, två och en halv gånger beloppet av däri ingående, å befattningshavaren belöpande tjänstepensionsavgift.

Den fortlöpande avgiften för innehavare av befattning, som må inrättas efter provisoriets ikraftträdande, synes böra bestämmas enligt samma grunder. I fråga om sådan befattningshavare äger nämligen huvudmannen jämlikt övergångsbestämmelserna till det nya pensionsreglementet rätt till motsvarande löneavdrag som i fråga om annan befattningshavare.

Rörande de av pensionsutredningen föreslagna särskilda bestämmelserna för övningslärare vid folk- och fortsättningsskolor har utredningen anfört i huvudsak följande.

Pensionsrälten för övningslärarbefattning vid folk- eller 1'ortsättningsskola är enligt gällande reglemente för SPA beroende av reglering av befattningen och framställning från huvudmannen. Pensionsutredningen har ansett, att den provisoriska pensionsregleringen icke bör föranleda någon saklig ändring härutinnan. Sådan befattning har därför föreslagits skola hänföras till grupp B.

Enligt övergångsbestämmelselrna till pensionsreglementet skulle reglementet från och med ikraftträdandet tillsvidare intill dess registrering hunnit ske bli obligatoriskt tillämpligt å innehavare av övningslärarbefattningar, som omedelbart dessförinnan varit förenade med pensionsrätt enligt gällande reglemente för SPA. Pensionsrätten skall dock upphöra, därest huvudmannen anmäler sig önska att så skall ske. Då nuvarande reglemente för SPA förutsatts icke längre skola gälla för Övningslärare, å vilken de provisoriska pensionsbeslämmelserna en gång erhållit tillämpning, skulle emellertid vederbörande befattning därefter icke vara förenad med någon författningsenlig pensionsrätt.

För sådan tillsvidare med pensionsrätt förenad befattning skulle statens pensionsanstalt ha att bestämma pensionsklassen enligt stadgande i övergångsbestämmelserna till reglementet. Såsom utgångspunkt skall därvid tagas tjänstepensionsunderlaget enligt gällande reglemente för SPA. Då detta underlag bestämts i förhållande till den i gällande regleringsbestämmelser angivna lönen och denna lön ofta torde väsentligt understiga den numera faktiskt utgående, kommer den enligt nyssnämnda stadgande företagna pensionsklassbestämningen att i åtskilliga fall leda till tjänstepensionsunderlag, som måste anses vara alltför låga i förhållande till löneställningen. Angeläget är att detta missförhållande rättas genom registrering av befattning snarast möjligt i enlighet med pensionsreglementets föreskrifter. Göres framställning om registrering inom ett halvår efter provisoriets ikraftträdande, skulle enligt övergångsbestämmelserna till pensionsreglementet den vid registreringen bestämda pensionsklassen få anses ha varit gällande från ikraftträdandet.

Vid registrering av befattning synes emellertid högre pensionsklass ej böra få bestämmas än som svarar mot den slutavlöning som enligt den beslutade löneregleringen skulle bli gällande för motsvarande befattning. Föreskrift härom har intagits i kungörelseförslaget.

Pensionsåldern för övningslärare vid folk- eller fortsättningsskolor är enligt gällande reglemente för SPA 60 år. För lärare vid fortsättningsskola har

208 Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

den i det nya reglementet förutsatts skola utgöra 63 år. Vid en definitiv pensionsreglering för övningslärare i samband med ikraftträdandet av den beslutade löneregleringen torde gemensam pensionsålder för lärare vid olika skolformer komma att fastställas. Löneregleringsbeslutet förutsätter nämligen, att tjänster vid olika skolformer skola kunna sammanslås till en tjänst. Med hänsyn härtill har pensionsutredningen föreslagit, att samma pensionsålder skall gälla för övningslärare vid folk- eller fortsättningsskolor som för övningslärare vid högre kommunala skolor.

Höjningen av pensionsåldern föranleder tillämpning av de föreskrifter i övergångsbestämmelserna till pensionsreglementet, enligt vilka de äldre befattningshavarna skulle äga rätt till ålderspension vid avgång viss tid före den fastställda pensionsålderns inträde. Till denna förmån skulle komma alt pensionsåldershöjningen jämte den sänkning av tjänståldern från 33 till 30 år, som skulle bliva följden av det nya reglementets tillämpning, medför ökning av antalet tjänstår för bestämmande av såväl invalid- och sjukpension som familjepension.

I övergångsbestämmelserna till pensionsreglementet stadgas vissa avdrag vid tjänstårsberäkningen för det fall att befattningshavare enligt gällande reglemente för SPA befriats från löneavdrag svarande mot engångsavgift för höjning av pensionsunderlag. Då beträffande ifrågavarande övningslärare engångsavgift förutsatts icke skola krävas för tillämpning från provisoriets ikraftträdande av den pensionsklass som då blir gällande, ha berörda stadganden föreslagits icke skola äga tillämpning.

I fråga om befattningshavaravgifterna gälta samma bestämmelser som för övningslärare vid högre kommunala skolor. Huvudmansavgift förekommer däremot icke.

Såvitt angår innehavare av befattning, som omedelbart före provisoriets ikraftträdande var förenad med pensionsrätt enligt gällande reglemente för SPA, skulle det i övergångsbestämmelserna till det nya pensionsreglementet intagna stadgandet om rätt att verkställa löneavdrag bli tillämpligt. I överensstämmelse med vad i det föregående anförts rörande fortlöpande avgift för sådan befattningshavare har föreslagits, att den fortlöpande avgiften skall motsvara det högsta löneavdrag som enligt berörda övergångsbestämmelse får göras.

Därest befattning efter framställning av huvudmannen på grund av verkställd registrering hänföres till högre pensionsklass än den ursprungligen bestämda, mot närmast före provisoriet gällande tjänstepensionsunderlag svarande pensionsklassen, synes dock den fortlöpande avgiften böra höjas till vad som kan beräknas motsvara de pensionsavgifter, som skulle ålegat befattningshavaren enligt gällande reglemente för SPA, därest tjänstepensionsunderlaget före provisoriet varit bestämt med hänsyn till den vid registreringen anmälda lönen. I annat fall skulle statens kostnader för pensioneringen bliva förhållandevis större i fråga om befattning, beträffande vilken huvudman tidigare underlåtit att för pensionsreglering göra anmälan om faktiskt utgående lön, än i fråga om befattning, beträffande vilken sådan anmälan gjorts. En höjning av den fortlöpande avgiften enligt nu angivna grunder kan beräknas i stort sett motsvara omkring 5 procent för varje enhet, varmed numret å den högre pensionsklassen överstiger numret å den lägre. Kungörelseförslaget har utformats i överensstämmelse härmed.

Emellertid torde kunna förväntas, att vissa tidigare ej med pensionsrätt förenade övningslärarbefattningar efter framställning av vederbörande huvudman komma att efter registrering bli förenade med pensionsrätt enligt de under provisoriet gällande pensionsbestämmelserna. Även i sådant fall

209 Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

bör huvudmannen enligt pensionsutredningens mening erlägga fortlöpande avgift, i stort sett motsvarande den, som skall erläggas för innehavare av befattningar, som voro förenade med pensionsrätt omedelbart före provisoriets ikraftträdande. Därvid föreligger dock ej möjlighet att bestämma avgiften på grundval av tidigare medgivna löneavdrag för pensionsavgifter. Någon annan utgångspunkt än den för befattningen vid registreringen bestämda pensionsklassen och det för denna gällande avgiftsunderlaget kan svårligen väljas för ändamålet. Dock bör enligt utredningens mening någon differentiering av den fortlöpande avgiften icke ifrågakomma beroende på om befattningshavaren är man eller kvinna, ordinarie eller extra ordinarie. Nu angivna förutsättningar leda till en fortlöpande avgift, motsvarande ungefär 40 procent av avgiftsunderlaget för den pensionsklass, till vilken befattningen hänföres. I anslutning härtill har pensionsutredningen föreslagit, att, såvitt angår övningslärarbefattning som den 31 december 1949 ej var förenad med pensionsrätt enligt gällande reglemente för SPA, vid tillämpning av de provisoriska pensionsbestämmelserna avgiftsunderlaget för befattningen skall, i stället för det i det nya pensionsreglementet angivna beloppet, utgöra 40 procent av sagda belopp.

I övrigt har pensionsutredningen rörande de föreslagna bestämmelserna för övningslärare vid folk- och fortsättningsskolor i tillämpliga delar hänvisat till vad utredningen uttalat angående bestämmelserna för övningslärare vid de högre kommunala skolorna.

Vad härefter angår de av pensionsutredningen föreslagna särskilda bestämmelserna angående befattningshavare vid statsunderstödda privatläroverk, har utredningen till en början anfört följande beträffande frågan, i vad mån befattningarnas anslutning till pensionering genom SPA skall vara obligatorisk eller frivillig.

Samtliga kvinnliga befattningshavare, som skulle omfattas av den provisoriska pensionsregleringen, äro nu obligatoriskt delaktiga i LPA. Vid sådant förhållande ha de av dem innehavda befattningarna föreslagits skola hänföras till grupp A.

I fråga om av manlig befattningshavare innehavd befattning, med vilken författningsenlig pensionsrätt nu ej är förenad och för vilken minimiårsavlöning ej är fastställd i författning, synes obligatorisk delaktighet i den provisoriska pensionsregleringen icke skäligen böra föreskrivas. Sådan befattning har för övrigt synts närmast jämförlig med de enligt pensionsreglementet till grupp B hänförda befattningarna. Den har därför föreslagits skola hänföras till sagda grupp.

Beträffande placeringen i pensionsklass av ifrågavarande befattningar bar utredningen uttalat i huvudsak följande.

Enligt den av 1944 års lönekommitté för privatläroverken förebragta utredningen angående de till de kvinnliga lärarna vid privatläroverken utgående löneförmånerna variera dessa förmåner bögst betydligt för lärare med samma anställningsform och undervisningsskyldighet men anställda vid olika läroverk. Vid sådant förhållande låter det sig icke göra att för de av berörda lärare innehavda, till grupp A hänförda befattningarna fastställa en enhetlig pensionsklass så våld, att tjänstepensionsunderlaget i allmänhet kommer alt stå i skäligt förhållande till löneförmånerna. Att för ändamålet godtaga de av lönekommittén föreslagna lönerna, vilka ännu icke varit föremål för statsmakternas prövning, synes ej rimligen kunna

II liihang till riksdagens protokoll 19fr9. i samt. Nr 200.

210 Kunyl. Maj:ts proposition nr 200.

komma i fråga. Om så skedde skulle pensionsklassen för övrigt i åtskilliga fall bliva högre än som med hänsyn till den faktiska löneställningen kan anses rimligt.

Pensionsutredningen har därför ansett det praktiskt taget nödvändigt att taga nuvarande tjänstepensionsförmåner till utgångspunkt vid bestämmande av pensionsklass att gälla från provisoriets ikraftträdande. I anslutning därtill har utredningen föreslagit, att pensionsklassen vid provisoriets början skall bestämmas så, att tjänstepensionsunderlaget kommer att så nära som möjligt överensstämma med det med utjäinningstillägg ökade, enligt kungörelsen 1947:658 omräknade beloppet av de hel pension motsvarande tjänstepensionsförmånerna, dock utan att understiga det sålunda ökade beloppet. Detta förfaringssätt leder till pensionsklassen 1:18.

Vad särskilt övningslärarinnorna beträffar intaga de för närvarande såtillvida en särställning i pensionshänseende, som storleken av pensionsförmånerna vid en tjänstgöringsskyldighet, ej understigande 20 veckotimmar, är oberoende av tjänstgöringens omfattning. Full tjänstgöring, varmed — i överensstämmelse med vad som förutsatts beträffande övningslärare vid högre kommunala skolor och folkskolor och som enligt löneregleringsbeslutet skulle gälla för därav berörda lärare — torde böra förstås 30 veckotimmars tjänstgöring, medför sålunda icke större pensionsförmåner än 20 veckotimmars tjänstgöring. Enligt grunderna för pensionsreglementet gäller däremot vid lägre tjänstgöringsskyldighet än som motsvarar full tjänstgöring att pensionsklassen visserligen bestämmes efter avlöningen vid full tjänstgöring men att tjänstepensionen genom reduktion vid tjänstårsberäkningen minskas till vad som motsvarar den lägre tjänstgöringsskyldigheten. Motsvarande grunder kunna väntas komma att tillämpas vid en blivande definitiv pensionsreglering för övningslärare.

En tillämpning i förevarande fall av berörda grunder skulle leda till att hel pension för övningslärarinna med allenast 20 veckotimmars tjänstgöring under hela sin anställningstid blott komme att uppgå till ungefär V3 av tjänstepensionsunderlaget för den antagna pensionsklassen 1: 18, d. v. s. till endast omkring % av de pensionsförmåner som enligt nu gällande bestämmelser skulle tillkomma henne. Pensionen skulle därvid komma att i huvudsak motsvara tjänstepensionsunderlaget för pensionsklass 1:8. övergång från LPA:s reglemente till de provisoriska pensionsbestämmelserna skuile sålunda medföra en orimlig minskning av tidigare gällande förmåner. Då en dylik minskning icke gärna kan ifrågasättas, har pensionsutredningen utgått från att övningslärarinna, som den 1 januari 1950 övergår från reglementet för LPA till de provisoriska pensionsbestämmelserna, icke skall vidkännas reduktion vid tjänstår sberäkningen för tid, då tjänstgöringsskyldigheten överstigit 20 men understigit 30 veckotimmar.

Övningslärarinna, som möjligen kan komma att bli .underkastad de provisoriska pensionsbestämmelserna någon tid efter dessas ikraftträdande, synes emellertid ej heller lämpligen böra vidkännas reduktion vid tjänstårsberäkning för iid med avkortad tjänstgöring. Skulle sådan reduktion enligt pensionsreglementets grunder göras, komme nämligen en ökning av tjänstgöringsskyldigheten för en i LPA delaktig lärarinna från exempelvis 19 till 20 veckotimmar med därav föranledd skyldighet att övergå på de provisoriska pensionsbestämmelserna att medföra en betydande försämring av ålderspensionsförmånen. I överensstämmelse härmed skulle en efter den 1 januari 1950 nyanställd övningslärarinna med 19 veckotimmars tjänstgöringsskyldighet och obligatorisk delaktighet i LPA bliva väsentligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

bättre ställd i avseende å ålderspensionsförmånen än en samtidigt nyanställd övningslärarinna med 20 veckotimmars tjänstgöringsskyldighet. Med hänsyn till nu berörda förhållanden och i betraktande jämväl av den relativt korta tid de provisoriska pensionsbestämmelserna kunna förväntas bli gällande har pensionsutredningen ansett, att övningslärarinnor, som bliva underkastade sagda bestämmelser efter den 1 januari 1950, böra i pensionshänseende likställas med dem som nämnda dag övergå på berörda bestämmelser från reglementet för LP A.

Utredningen är väl medveten om att den beträffande övningslärarinnor med avkortad tjänstgöring föreslagna anordningen, genom vilken de skulle bibehållas vid sin nuvarande exceptionellt förmånliga ställning i avseende å storleken av ålderpensionsförmånerna, kan komma att nödvändiggöra vissa övergångsbestämmelser i samband med ikraftträdandet av en blivande definitiv pensionsreglering. Motsvarande övergångsbestämmelser skulle emellertid bli erforderliga vid en dylik pensionsreglering även om den provisoriska pensionsregleringen ej komme till stånd.

I åtskilliga fall torde i fråga om föreståndarinnor och ämneslärarinnor löneförmånerna i och för sig motivera, att befattning placeras i högre pensionsklass än 1: 18. Bär så visats vara fallet, synes statens pensionsanstalt bcra äga befogenhet att efter därom av huvudmannen gjord framställning bestämma högre pensionsklass i likhet med vad som enligt det nya pensionsreglementet skulle gälla beträffande distriktsbarnmorskor och distriktssköterskor. Därvid skulle emellertid de stadganden i pensionsreglementet bliva tillämpliga, enligt vilka viss inskränkning av tjänstår sberäkningen skall ske, dock med möjlighet för befattningshavaren att vinna befrielse därifrån i den mån engångsavgift därför erlägges av huvudmannen.

I betraktande av att för övningslärarinnor någon pensionsminskning genom reduktion vid tjänstår sberäkningen förutsatts icke skola ifrågakomma vid avkortad tjänstgöringsskyldighet, synes för de av dem innehavda befattningarna högre pensionsklass än den ursprungligen fastställda icke rimligen böra få bestämmas under provisorietiden.

Utredningen har vidare erinrat om att enligt reglementet för LPA skall till pensionsavgiften enligt reglementet för i tjänst vid enskild mellanskola eller högre flickskola anställd delägare bidrag lämnas av kommun eller enskilda donatorer med 30 procent av den stadgade lägsta pensionsavgiften. Denna lägsta avgift för delägare, som skulle bli underkastad de provisoriska pensionsbestämmelserna, är 200 kronor för år. Förenämnda bidrag utgör alltså 60 kronor för år. Utredningen har ej ansett anledning föreligga att i förevarande sammanhang befria vederbörande från att lämna berörda bidrag för de i provisoriet delaktiga befattningshavarna.

I likhet med vad som skulle komma att gälla för övningslärare vid högre kommunala skolor och folkskolor har pensionsutredningen förutsatt, att huvudmannen efter provisoriets ikraftträdande skulle äga rätt att verkställa löneavdrag å de lärarinnor vid privatläroverken tillkommande avlöningarna enligt samma grunder som tidigare gällt enligt reglementet för LPA.

De för motsvarande befattningshavare vid statliga läroverk och högre kommunala skolor bestämda pensionsåldrarna ha av utredningen föreslagits skola under provisorietiden giilla även i fråga om privatläroverkens befattningshavare. Pensionsåldern bär i överensstämmelse härmed förutsatts

212 Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

skola utgöra 65 år för föreståndare, ämneslärare samt övningsiärare i teckning, slöjd eller hushållsgöromål och 63 år för övriga övningsiärare.

Vid tillämpning av de föreslagna pensionsåldrarna skulle pensionsåldern komma att höjas från 60 till 63 eller 65 år. Vad i övergångsbestämmelserna till pensionsreglementet föreskrivits om rätt att komma i åtnjutande av ålderspension, därest befattningshavare fått pensionsåldern höjd, har synts utredningen böra äga tillämpning även i förevarande fall. Föreskrift härom har intagits i kungörelseförslaget.

Såsom i det föregående angivits kan tjänstgöringsskyldigheten för övningsiärare vid privatläroverk liksom för övningsiärare vid högre kommunala skolor och folkskolor vara av mindre omfattning än som svarar mot full tjänstgöring (30 veckotimmar). I fråga om kvinnliga lärare har utredningen ej ansett detta förhållande påkalla några särskilda föreskrifter, i det art utredningen förutsatt, att deras pensionsförhållanden skola —■ liksom nu är fallet då tjänstgöringsskyldigheten ej understiger 20 veckotimmar — vara oberoende av tjänstgöringens omfattning. Vad de manliga lärarna angår föreligger däremot enligt utredningens mening ej anledning att tillämpa andra bestämmelser vid avkortad tjänstgöring än dem som för sådant fall skola gälla för övriga de provisoriska pensionsbestämmelserna underkastade övningsiärare. Kungörelseförslaget bär utformats i enlighet härmed.

Rörande rätt till tjänstårsberäkning för sådan tid för anställning vid privatläroverk, då de provisoriska pensionsbestämmelserna icke varit tilllämpliga, har utredningen anfört i huvudsak följande.

För kvinnlig befattningshavare är LP A-pension, som grundas på avgifter erlagda för tid, då tjänstgöringsskyldigheten omfattat minst 20 veckotimmar, oberoende av tjänstgöringsskyldighetens omfattning. Det torde därför få anses naturligt, att all sådan tid efter avdrag allenast för tjänstledighet får tillgodoräknas såsom tjänstår enligt de provisoriska pensionsbestämmelserna. I annat fall skulle befattningshavaren i fråga om rätt till ålderspension bliva sämre ställd än om delaktigheten i LPA fortfarit.

Vid övergång till gällande reglemente för SPA äger kvinnlig befattningshavare visserligen att — med .avdrag för åtnjuten tjänstledighet — räkna fulla tjänstår för tid för delaktighet i LPA även om tjänstgöringsskyldigheten omfattat mindre än 20 veckotimmar, exempelvis i fråga om gymnastiklärarinna allenast 4 veckotimmar. En så obegränsad tjänstårsberäkningsrätt är emellertid oförenlig med grunderna för det nya pensionsreglementet och synes ej skäligen böra medgivas i förevarande fall. Då LPApensionen för tid, då tjänstgöringsskyldigheten omfattat mindre än 20 veckotimmar, endast utgör så stor del av den mot sagda timantal svarande pensionen, som det lägre timantalet utgör av 20, synes motsvarande avkortning böra ske vid tjänstårsberäkning enligt de provisoriska pensionsbestämmelserna för sådan tid.

I fråga om manlig befattningshavare kan ifrågakommande tjänstårsberäkning för föregående tid för anställning vid privatläroverk icke grundas på därunder föreliggande författningsenlig pensionsrätt. Vid tillämpning av det nya pensionsreglementet skulle tjänstårsberäkning för dylik tid icke kunna medgivas i vidare mån än att statens pensionsanstalt skulle kunna medgiva tjänstårsberäkning för tid, under vilken befattningshavaren innehaft sådan befattning vid privatläroverk som skulle kunna förenas med

Kungl. Maj.ts proposition iu 200.

pensionsrätt enligt de provisoriska pensionsbestämmelserna, vad beträffar tid för vilken med pension enligt pensionsregleinentet jämförlig förmån tillförsäkrats befattningshavaren dock endast under förutsättning av Kungl. Maj:ts medgivande. Såsom villkor för dylik tjänstår sberäkning gäller emellertid, att huvudmannen härför erlagt engångsavgift, motsvarande halva kostnaden för den på den tillgodoräknade tiden belöpande pensionsrätten. Återstoden av denna kostnad, d. v. s. i stort sett kostnaden för den på hälften av den tillgodoräknade tiden belöpande pensionsrätten, skulle sålunda staten svara för.

Då här är fråga om inordnande i pensionsregleinentet av en hel befattningshavargrupp, synes emellertid rätten att räkna tjänstår för föregående tid böra, i den mån så lämpligen kan ske, regleras genom särskilda generella bestämmelser.

Därvid torde i pensionsregleinentet stadgade villkor om erlagd engångsavgift för att tillgodoräkning över huvud taget skall få ske icke böra upprätthållas. Sagda villkor är nämligen ägnat att försvåra den för pensionsregleringens effektivitet nödvändiga tillgodoräkningen i sådana fall, då huvudmannen ej har tillgång till för gäldande av engångsavgift erforderliga medel. Pensionsutredningen har därför föreslagit, att tillgodoräkning -— utan att engångsavgift härför erlagts — må ske i en omfattning, som i huvudsak svarar mot den vid tillgodoräkning enligt pensionsregleinentet på staten belöpande pensionskostnaden, d. v. s. för halva anställningstiden.

Avdrag vid tjänstårsberäkningen bör dock ske för dels tid för tjänstledighet, dels även, såvitt angår övningslärare, tid då tjänstgöringsskyldigheten omfattat mindre antal veckotimmar än det som kan antagas gälla för full tjänstgöring, d. v. s. 30 veckotimmar.

Däremot har pensionsutredningen ansett, att avdrag ej bör göras för tid, för vilken befattningshavaren är berättigad till en mot pension enligt pensionsreglementet svarande förmån. Dylik förmån tillkommer visserligen ett betydande antal befattningshavare men grunderna för densamma äro så varierande, att någon allmän regel rörande skäligt avdrag svårligen kan uppställas. För de fall, då tidigare förvärvad förmånsrätt icke kan annulleras utan består då pension enligt pensionsregleinentet tillträdes, synes särskild föreskrift om pensionsreduktion på grund av sammanträffande förmåner böra meddelas.

Slutligen har pensions utredningen föreslagit, att enligt det förut anförda beräknade tjänstår skola anses ha tillgodoräknats enligt 19 § 2 mom. pensionsreglementet. Detta har synts erforderligt bl. a. för att sagda tjänstår skola få tillgodoräknas jämväl vid bestämmande av familjepensionstal.

De förut angivna grunderna för tjänstårsberäkning för tid för anställning vid privatläroverk skulle medföra, alt för sådan tid tjänstårsberäkning enligt 19 § 3 inom. pensionsregleinentet kan ifrågakomma allenast för manlig befattningshavare beträffande halva anställningstiden.

Därest såsom pensionsutredningen föreslagit vid tjänstårsberäkning avdrag ej skall göras för tid, för vilken med pension enligt pensionsreglementct jämförlig förmån tillförsäkrats befattningshavaren, synes för sådan tid tjänstårsberäkning böra få ske utan sådant särskilt medgivande av Kungl. Maj:t. Förutsättningen härför bör emellertid i sådant fall vara, att föreskrift om pensionsreduktion på grund av sammanträffande förmåner blir tilllämplig.

Då den för lillgodoräkning enligt 19 § 3 mom. pensionsreglemenlet av hela anställningstiden erforderliga engångsavgiften motsvarar halva kostnaden av den på den tillgodoräknade tiden belöpande pensionsrätten, bör uppenbarligen i förevarande fall, då lillgodoräkning för halva tiden sker utan

214 Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

engångsavgift, engångsavgiften för tillgodoräkning av återstående anställningstid motsvara hela kostnaden härför.

Pensionsutredningen har vidare berört frågan om avgiftsplikten för befattning, som innehaves av kvinnlig befattningshavare, samt därom till en början anfört följande.

För lärarinna med delaktighet i LPA och eu undervisningsskyldighet av minst 20 veckotimmar utgör avgiften enligt reglementet för LPA lägst 200 och högst 240 kronor för år. Härav ankomma 60 kronor på staten. Lika stort belopp skall erläggas av kommun eller enskilda donatorer för lärarinna vid enskild mellanskola eller högre flickskola och av läroanstalten för lärarinna vid högre goss- eller samskola. För återstående belopp, lägst 80 och högst 120 kronor, svarar läroanstalten med rätt för densamma att avdraga beloppet å lärarinnans avlöning. Enligt vad utredningen tidigare föreslagit skulle rätten till löneavdrag bestå efter provisoriets ikraftträdande.

Ehuru det synes ovisst huruvida och i vad mån läroanstalten kommer att vara avgiftspliktig efter en blivande definitiv pensionsreglering, har pensionsutredningen ansett, att den obligatoriska tillämpningen av de provisoriska pensionsbestämmelserna ej skäligen bör föranleda ökad avgiftsplikt för läroanstalten, så länge lärarinnan kvarstår i pensionsklass 1: 18 och sålunda ej erhåller någon väsentlig förbättring i fråga om ålderspensionsförmånerna. För övrigt torde ökad avgiftsplikt i åtskilliga fall ej kunna fullgöras utan ökning av statsbidraget. Vad nu sagts gäller även för det tämligen osannolika fall att befattning, hänförd till pensionsklass 1:18, nyinrättas under provisoriet efter dettas ikraftträdande.

Efter att ha erinrat om att föreståndarinne- och ämneslärarinnebefattningar enligt vad utredningen förordat efter framställning av vederbörande huvudman skola kunna uppflyttas i högre pensionsklass än 1: 18, har utredningen uttalat, att i samband med sådan uppflyttning, som ej skulle vara obligatorisk, den fortlöpande avgiften syntes böra undergå samma ökning som uppflyttningen skulle medfört, därest befattningen — såsom möjligen kunde bliva fallet framdeles — vore definitivt inordnad i det nya pensionsreglementet. Ökningen skulle därvid bliva lika med skillnaden mellan avgiftsunderlagen för de båda pensionsklasserna.

Vad angår manliga befattningshavare vid privatläroverk har pensionsutredningen ej funnit anledning föreslå någon avvikelse från det nya pensionsreglementets bestämmelser rörande storleken av den fortlöpande avgiften.

Beträffande den i kungörelseförslaget intagna slutbestämmelsens innebörd har utredningen framhållit, att i och med de provisoriska pensionsbestämmelsernas ikraftträdande syntes de övningslärare vid högre kommunala skolor samt vid folk- eller fortsättningsskolor, som bleve underkastade bestämmelserna, böra vara för framtiden undantagna från tillämpningen av gällande reglemente för SPA. Vad beträffade de kvinnliga befattningshavarna vid privatläroverken, för vilka de provisoriska pensionsbestämmelserna bleve gällande, syntes de däremot böra vara undantagna från tillämpningen av reglementet för LPA allenast under förutsättning att de alltjämt innehade befattning, som vore förenad med pensionsrätt enligt

215 Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

sagda bestämmelser eller avgått från sådan befattning med rätt till pension. Hade de däremot upphört att vara underkastade berörda bestämmelser på grund av förtidsavgång eller, såvitt anginge övningslärare, på grund av minskning av undervisningsskyldigheten, syntes emellertid LPA-reglementet i förekommande fall böra gälla. Den till kungörelseförslaget fogade slutbestämmelsen hade avfattats i överensstämmelse härmed.

Begränsad tillämpning av nuvarande reglemente in. m.

Såsom i det föregående angivits har pensionsutredningen förutsatt, att nuvarande reglemente för SPA skall upphöra att gälla för de övningslärare vid högre kommunala skolor samt folk- eller fortsättningsskolor, som bliva underkastade de provisoriska pensionsbestämmelserna. Samtliga övningslärare vid högre kommunala skolor skulle därigenom bli undantagna från tillämpningen av nämnda reglemente. Att jämväl övningslärarna vid folkeller fortsättningsskolor i varje fall böra vara undantagna från reglementets tillämpning bär utredningen ansett naturligt.

Beträffande reglementet för LPA har utredningen uttalat, att genomförandet av provisorisk pensionsreglering för vissa av anstaltens delägare i och för sig ej syntes böra föranleda inskränkning av den pensionsrätt som tillkomme övriga delägare, i första hand timlärare i läsämnen och övningslärare med mindre undervisningsskyldighet än 20 veckotimmar. Ej heller syntes, såsom tidigare framhållits, den som blivit underkastad de provisoriska pensionsbestämmelserna men sedermera avgått utan rätt till pension enligt desamma, böra vara undantagen från delaktighet i anstalten, därest vederbörande fullgjorde för sådan delaktighet föreskriven undervisningsskyldighet. Dessa förhållanden syntes bli tillfyllest reglerade genom den till de provisoriska pensionsbestämmelserna fogade slutbestämmelsen om upphörande av giltigheten av tidigare meddelade, mot sagda bestämmelser stridande föreskrifter.

1 fråga om de av utredningen föreslagna reglerna för bestämmande av pension för kvinnliga övningslärare vid privatläroverken har ledamoten av utredningen statskommissarien E. O. F. Björn uttalat skiljaktig mening och därvid anfört följande.

I överensstämmelse med vad som gäller för de statliga övningslärarna har för övningslärarna vid här förekommande läroanstalter såsom huvudregel föreslagits, att pensionsunderlaget bestämmes alt gälla för befattning förenad med full tjänstgöring, d. v. s. vanligen en tjänstgöring omfattande 30 veckotimmar. Vid ett lägre antal veckotimmar skall tjänstepensionen genom reduktion vid tjänstårsberäkningen minskas till vad som svarar mot (ten lägre tjänstgöringsskyldigheten.

Från nämnda huvudregel har emellertid pensionsutredningens majoritet ansett sig böra undantaga övningslärarinnorna vid de statsunderstödda privatläroverken, vilka lärarinnor för närvarande åtnjuta pensionsrätt genom delaktighet i lärarinnornas pensionsanstalt. För dem skulle såsom full tjänstgöring godtagas en undervisningstid av allenast 20 veckotimmar och minskning av pension ske endast i den mån tjänstgöringen understigit detta

216 Kuncjl. Maj:ts proposition nr 200.

antal veckotimmar. Deras nuvarande pensioneringsvillkor har därvid ansetts motivera en på detta sätt markerad förmånsställning.

För min del anser jag det i och för sig tveksamt om övningslärarinnorna vid de statsunderstödda privatläroverken böra omfattas av den nu föreslagna provisoriska pensionsregleringen. Reglementet för lärarinnornas pensionsanstalt jämte gällande bestämmelser om statliga tilläggsförmåner bereda nämligen dessa övningslärarinnor i allmänhet pensioner av sådan storleksordning att någon förbättring icke kommer att följa med den föreslagna regleringen. För att få en enhetlig utgångspunkt vid en kommande definitiv pensionsreglering torde det dock vara lämpligt att i förevarande sammanhang reglera pensionsvillkoren för denna personalgrupp i huvudsaklig överensstämmelse med vad som under provisoriet skulle komma att gälla för övriga övningslärare. Ur denna synpunkt men även av principiella skäl böra för de kvinnliga övningslärarna vid privatläroverken gälla samma huvudregler för bestämmande av pension som för övriga av regleringen berörda övningslärare. Pensionsunderlaget bör alltså även för dem bestämmas för en tjänstgöring omfattande 30 veckotimmar samt avkortning ske av tjänståren vid förekommande lägre timantal. Erhålles på detta sätt en mindre förmån än den som skulle ha ifrågakommit enligt nuvarande regler, bör vederbörande genom en särskild bestämmelse av övergångsnatur bibehållas vid nu tillförsäkrade förmåner.

Yttrandena.

Beträffande frågan huruvida anledning föreligger att genomföra en provisorisk pensionsreglering för här ifrågavarande befattningshavare har statskontoret uttalat, att den föreslagna pensionsregleringen enligt ämbetsverkets mening icke borde komma till stånd. Statskontoret har därvid bl. a. erinrat om att ämbetsverket i utlåtande över det av 1944 års lönekommitté för privatläroverken avgivna betänkandet rörande lönereglering för lärarna vid dessa läroverk förklarat sig icke kunna förorda, att förslaget lades till grund för en löne- och statsbidragsreglering och att denna fråga enligt ämbetsverkets mening borde vila tills vidare i avvaktan på att riktlinjerna för den blivande skolreformen fastställdes. Statskontoret funne icke heller tillräckliga skäl föreligga för att fristående från löneregleringsfrågan genom statens försorg ordna en provisorisk pensionering för befattningshavarna vid dessa skolor. Detsamma gällde även de kommunala skolornas övningslärare, särskilt som beträffande dessa kunde förutses, att den provisoriska pensioneringen skulle komma att gälla under en relativt kort tid. I fråga om sistnämnda lärare har statens pensionsanstalt anfört, att principiella betänkligheter kunde anföras mot att för en befattningshavargrupp reglera pensionsförhållandena i anslutning till en lönereform, som visserligen vore av statsmakterna beslutad men för vilken tidpunkten för ikraftträdandet ännu ej vore bestämd. Med hänsyn till att ett uppskjutande av övningslärarnas pensionsfråga skulle ställa dessa lärare i ett ogynnsamt läge i pensionshänseende i jämförelse med de till anstalten anslutna befattningshavare, vilkas pensionsförhållanden komrne att regleras i enlighet med vad 1944 års pensionsutredning föreslagit i sitt betänkande angående pensionering genom

Kungi. Maj:ts proposition nr 200.

217 SPA av vissa icke-statliga befattningshavare, har pensionsanstalten likväl icke velat motsätta sig, att en provisorisk pensionsreglering för övningslärarna vid de högre kommunala skolorna samt folk- och fortsättningsskolorna genomföres, innan regleringen av lönerna trätt i kraft. Även i fråga om befattningshavarna vid privatläroverken har pensionsanstalten ansett tvekan kunna råda angående lämpligheten av att genomföra en provisorisk pensionsreglering. Av olika skäl har pensionsanstalten emellertid icke heller beträffande dessa lärare velat påyrka ett uppskov med pensionsfrågans lösning. Vad särskilt övningslärarna vid privatläroverken angår, har pensionsanstalten ansett naturligt, att de finge omfattas av en pensionsreglering, vilken avsåge övningslärarna vid det stora flertalet av övriga icke-statliga läroanstalter. I fråga om de manliga befattningshavarna vid privatläroverken har pensionsanstalten i samband härmed erinrat, att deras delaktighet i pensioneringen icke skulle bli obligatorisk utan göras beroende av ansökning från huvudmannen och pensionsanstaltens prövning. Svenska facklärarförbundet och tjänstemännens centralorganisation ha för sin del ansett en provisorisk pensionsreglering för de kommunala skolornas övningslärare och befattningshavarna vid privatläroverken vara väl motiverad.

Rörande pensionsutredningens föreliggande förslag har statskontoret uttalat, att för den händelse det skulle anses angeläget att en provisorisk pensionsreglering föreginge det definitiva ordnandet av pensionsförhållandena för här avsedda befattningshavargrupper, ämbetsverket i huvudsak icke hade något att erinra mot den lösning av frågan, som innefattades i förslaget. Statens pensionsanstalt har ansett det framlagda förslaget i åtskilliga avseenden kunna diskuteras. Med hänsyn till att här vore fråga om ett provisorium, som konnne att tillämpas inom ett relativt begränsat område, har pensionsanstalten emellertid funnit sig böra framställa erinringar mot grunderna i den förordade regleringen allenast på ett mindre antal punkter. De statsunderstödda privatläroverkens lärarförening i Stockholm, flick- och samskolelärarnas riksförbund, läroverkslärarnas riksförbund och Sveriges gngre läroverkslärares förening — i det följande kallade lärarföreningarna — ha i sin tidigare berörda gemensamma skrivelse framhållit, att pensionsutredningen i fråga om den föreslagna provisoriska pensionsregleringen icke ansett sig kunna tillämpa grundsatsen, att lärare vid privatläroverk vore att likställa med lärare vid jämförliga statliga och kommunala högre läroanstalter, utan förordat åtgärder, som i väsentliga avseenden icke säkerställde någon betydande förbättring för lärarna vid privatläroverken.

Vidkommande pensions regleringens omfattning bar skolövtrstgrelsen anfört följande beträffande regleringens tillämpning på övningslärare inom fortsättningsskolan.

EU antal lärare inom fortsättningsskolan inneha i statens pensionsanstalt reglerade tjänster, där minimitjänstgöringen fastställts till 480 timmar per år på grund av bestämmelsen i 2 § 1 mom. kungörelsen angående avlöning åt lärare vid fortsältningsskola (1932:587), att ålderslillägg utgår vid eu årlig tjänstgöring av minst 20 veckotimmar under 24 veckor. Med anledning härav föreslår överstyrelsen, att beträffande övningslärare vid fortsättnings-

218 Kungl. Maj ds proposition nr 200.

?k°la_ sta.dgas, att pensionsreglementet skall äga tillämpning å sådana vid ortsattnmgsskola anställda lärare med en sammanlagd undervisningsskyl-

ig et av minst 480 timmar per år, för vilka enligt 1948 års riksdagsbeslut lönereglering framdeles skall ske. Enligt den av 1948 års riksdag beslutade löneregleringen for ovningslärare skola ordinarie och extra ordinarie öv- 1J1^. rare fortsättningsskola ha en högre undervisningsskyldighet än 48() timmar per år. Denna skyldighet kan framdeles fullgöras genom fyllnadstjänstgöring.

I anslutning härtill har skolöverstyrelsen förordat, att förtydligande bestämmelse meddelades av innebörd, att för den provisoriska pensionsreglei ingens tillämpning å ovningslärare vid privatläroverk med fast eller extra oidinarie anställning allenast fordrades, att lärarens sammanlagda undervisningsskyldighet vid ett eller flera sådana läroverk uppginge till minst 20 veckotimmar.

Statens pensionsanstalt har framhållit, att såsom förutsättning för pensionsregleringens tillämpning på ovningslärare vid folk- eller fortsättningsskola borde stipuleras en undervisningsskyldighet ej understigande 20 \eckotimmar vid folkskola respektive 720 timmar för år vid fortsättningsskola. Svenska facklärarförbundet har ansett, att för delaktighet i pensionsieglei ingen borde, såvitt anginge ovningslärare vid folk- eller fortsättningsskola eller vid statsunderstött privatläroverk, fordras en minsta undervisningsskyldighet av allenast 15 veckotimmar i stället för, såsom föreslagits, 20 veckotimmar. Även tjänstemännens centralorganisation har framhållit, att det syntes som om delaktigheten i pensionsregleringen borde utsträckas något beträffande de grupper, som hade begränsad undervisningsskyldigliet. Då enligt riksdagsbeslutet om lönereglering för övningslärarna extra ordinarie anställning skulle erhållas vid 15 veckotimmars undervisningsskyldighet, syntes man utan risk kunna fastställa denna gräns även för delaktigheten i den provisoriska pensionsregleringen.

De av pensionsutredningen förordade allmänna grunderna för pensionsregleringen ha i de avgivna yttrandena i huvudsak lämnats utan erinran. Svenska facklärarförbundet har förklarat sig helt dela utredningens uppfattning, att engångsavgift ej borde krävas för att vid t jänstårsberäkning det tjänstepensionsunderlag, som koinme att bliva gällande från tidpunkten för den provisoriska pensionsregleringens ikraftträdande, skulle få anses ha varit gällande under den föregående tid, för vilken tjänstår skulle få räknas. Förbundet har emellei-tid ansett önskvärt, att pensionsutredningens uppfattning i förevarande fråga koinme till klart uttryck genom ett positivt stadgande att de av riksdagen genom dess principbeslut angående lönereglering för övningslärarna fastställda lönegraderna finge ligga till grund för t jänstårsberäkning utan särskild engångsavgift jämväl för den tid före provisoriets ikraftträdande, för vilken befattningshavare ägde räkna tjänstår. Enligt förbundets mening gällde det här en av de viktigaste punkterna i förslaget. Även tjänstemännens centralorganisation har givit uttryck åt liknande synpunkter.

219 Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

Beträffande de för pensions regler in g en erforderliga bestämmelserna ha i de avgivna yttrandena vissa erinringar framställts mot vad utredningen härutinnan föreslagit.

Skolöverstyrelsen har sålunda förordat, att pensionsåldern fastställdes Lill 63 år för de lärare i hushållsgöromål, som konime att omfattas av den provisoriska pensionsregleringen. Med hänsyn till de gynnsamma grunderna för bestämmandet av den ^å huvudmannen belöpande fortlöpande avgiften har vidare statskontoret föreslagit, att övningslärarbefattning skulle undantagas från tillämpning av det i förslaget till reglemente för pensionering genom SPA intagna stadgandet, att vid beräkning av fortlöpande avgift för tid, under vilken avlöningen till följd av mindre omfattande tjänstgöringsskyldighet än den mot full tjänstgöring svarande utgått efter ett minskat årsbelopp, ett i motsvarande mån minskat avgiftsunderlag skall tillämpas. Statens pensionsanstalt har ansett nämnda stadgande icke böra tillämpas på övningslärare vid de högre kommunala skolorna.

Vad angår de av utredningen föreslagna särskilda bestämmelserna för övningslärare vid de högre kommunala skolorna, har statens pensionsanstalt berört frågan om dessa lärares placering i pensionsklass. För att en definitiv pensionsreglering icke skall föregripas har pensionsanstalten ansett övningslärarbefattning vid nyssnämnd skola icke böra hänföras till högre pensionsklass än som motsvarar av statsmakterna beslutad lönegradsplacering. Ordinarie lärare i kvinnlig slöjd vid annan skola än kommunal flickskola syntes därför böra hänföras till pensionsklass 1: 19 i stället för 1: 20 och ordinarie lärare i manlig slöjd till 1: 19 i stället för 1: 21. Genom en särskild bestämmelse borde dock stadgas, att nuvarande lärare lägst skola erhålla dem nu tillförsäkrade förmåner. Svenska facklärarförbundet har funnit sig böra påtala, att de sakkunniga, i vad det gällde pensionsklasserna för lärare i teckning, musik, gymnastik med lek och idrott samt lärare i kvinnlig slöjd vid kommunal flickskola och vid annan skola, utgått från lägre lönegrader än som motsvarade nu utgående löner. För lärare i hushållsgöromål vid kommunal flickskola hade detta emellertid icke skett. Önskvärt vore enligt förbundets uppfattning, om för tiden före löneregleringens ikraftträdande den provisoriska pensionsregleringen kunde bygga på nu utgående löner.

I anledning av de föreslagna särskilda bestämmelserna för övningslärare vid folk- eller fortsättningsskolor har svenska facklärarförbundet framhållit, atl många kommuner, trots de fördelar en pensionsreglering i statens pensionsanstalt berett dem, i viss utsträckning undandragit sig att pensionsreglera sina övningslärarbefattningar i anstalten. Förbundet har därför ansett det vara betydelsefullt, att de i pensionsutredningens förslag avsedda övningslärarna vid folk- eller fortsättningsskolor hänfördes till grupp A i det nya reglementet för pensionering genom statens pensionsanstalt eller att kommunerna i eu eller annan form under del närmaste halvåret efter provisoriets ikraftträdande ålades att registrera ordinarie och extra ordinarie befattningshavare i pensionsanstalten.

220 Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Tjänstemännens centralorganisation har berört frågan om åläggande för huvudmännen att verkställa ny registrering av de övningslärarbefattningar vid folk- eller fortsättningsskolor, som för närvarande äro förenade med pensionsrätt enligt gällande reglemente för SPA. Härom har centralorganisationen anfört i huvudsak följande.

Utredningen har framhållit, att SPA vid pensionsklassbestämning enligt övergångsbestämmelserna till det nya SPA-reglen?entet i åtskilliga fall skulle komma att bestämma tjänstepensionsunderlag, som måste anses vara alltför låga i förhållande till löneställningen. Detta skulle bero på det förhållandet, att den vid tidigare reglering anmälda lönen underskrider nu utgående lön. Utredningen anser det angeläget, att detta missförhållande rättas till genom att registrering sker snarast möjligt. TCO vill understryka detta utredningens uttalande. TCO vill dock ifrågasätta, huruvida icke huvudmännen skulle kunna åläggas att verkställa sådan ny registrering. Det synes TCO, som om huvudmännen icke skulle ha någon som helst anledning att motsätta sig en sådan ordning, då ju det här egentligen endast är fråga om en formell anmälan, varav ju icke följer att huvudmannen binder sig för några ökade pensionsutgifter. För den provisoriska pensionsregleringens effekt och även ur rent administrativ synpunkt skulle ett sådant förfarande enligt TCO:s mening vara av värde. Om emellertid nämnda förslag icke skulle kunna godtagas, skulle TCO i vart fall anse önskvärt, att SPA i god tid före pensionsregleringens ikraftträdande fäste huvudmännens uppmärksamhet på frågan samt anmodade dem att verkställa registrering av de berörda övningslärartjänsterna.

Tjänstemännens centralorganisation har vidare ifrågasatt, huruvida icke spörsmålet om tillgodoräknande av tjänstår skulle kunna ordnas på sådant sätt för övningslärare vid folk- och fortsättningsskolor, på vilka den provisoriska pensionsregleringens bestämmelser bleve tillämpliga, att de erhölle rätt att, utan att vederbörande huvudman erlade engångsavgift, såsom tjänstår räkna hela den tid, under vilken de innehaft vederbörande befattning.

\ad angår utredningens förslag till särskilda bestämmelser angående befattningshavare vid statsunderstödda privatläroverk, ha lärarföreningarna funnit det beklagligt, om de manliga lärarnas pensionsrätt i motsats till de kvinnliga lärarnas skulle vara fakultativ. I detta sammanhang ha föreningarna uttalat en förmodan, att ordinarie eller extra ordinarie lärare endast i sällsynta undantagsfall och på synnerligen starka grunder komme att förvägras pensionsrätt.

I fråga om placering i pensionsklass av ämneslärarinnorna vid privatläroverken har skolöverstyrelsen bestämt förordat, att de under tiden för provisoriet icke hänfördes till lägre pensionsklass än 1: 25. Härom har överstyrelsen anfört följande.

Beträffande ämneslärarinnorna vid privatläroverken har utredningen endast föreslagit placering i pensionsklass 1: 18, ungefärligen motsvarande nuvarande pensionsförmåner. I så fall skulle deras pensioner bli avsevärt lägre än pensionerna till övningslärarna vid de högre kommunala skolorna, vilket icke kan vara rimligt. Ordinarie lärare i manlig slöjd vid de högre kommunala skolorna har enhetligt hänförts till pensionsklass 1: 21 i stället

221 Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

för 1: 21 vid högre och 1: 19 vid lägre kompetens. Enligt överstyrelsens erfarenhet torde det stora flertalet slöjdlärare för närvarande endast ha den lägre kompetensen. Sådan lärare skulle enligt utredningens förslag placeras tre pensionsklasser över ämneslärarinna vid privatläroverken. Extra ordinarie lärare i manlig slöjd har placerats enbart med hänsyn till den lägre kompetensen men kommer ändå att tillhöra samma pensionsklass som ämneslärarinna vid privatläroverk. Om den provisoriska pensionsregleringen i någon mån skall utgöra kompensation för den uteblivna löneregleringen — och detta synes vara dess huvudsakliga syfte — får pensionen icke avsevärt understiga den pension, som kan beräknas komma att bliva bestämd i samband med löneregleringen. I det av 1944 års lönekommitté för privatläroverken avgivna betänkandet har för ordinarie sådana lärarinnor föreslagits lönegraderna 24 och 26 allt efter kompetens, vilket motsvarar pensionsklasserna 27 respektive 29. Kommitténs förslag i denna del har tillstyrkts, förutom av överstyrelsen och direkt intresserade parter, av riksräkenskapsverket, statens lönenämnd och föredraganden i statskontoret. Den provisoriska pensionsklassen synes därför icke skäligen böra bestämmas annorlunda än så att den med högst två klasser understiger den lägsta av nyssnämnda pensionsklasser. Överstyrelsen vill sålunda bestämt förorda, att ämneslärarinnorna vid privatläroverken under provisorietiden icke placeras lägre än i pensionsklass 1: 25. De ekonomiska konsekvenserna för statsverket härav skulle bli synnerligen obetydliga med hänsyn till det ringa antal, som under provisoriet skulle komma i fråga till pensionering, möjligen ett 10-tal, om icke provisoriet kommer att utsträckas över en längre tid. För närvarande ha 9 lärarinnor tillstånd att kvarstå i tjänst efter nu gällande pensionsålder (60 år).

Under nuvarande lärarbrist och efter senaste löne- och pensionsreglering för lärarna vid statliga och kommunala läroanstalter föreligga för åtskilliga privatläroverk synnerliga svårigheter att behålla sin lärarpersonal. Det måste därför anses vara ett viktigt statligt intresse att ekonomiskt stödja dessa läroverk, så att de kunna fortsätta sin verksamhet och därigenom fylla en uppgift, som eljest de statliga läroanstalterna skulle ha att fullgöra. Hänsyn härtill bör tagas vid pensionsregleringen.

Beträffande grunderna för bestämmande av pension för kvinnliga övningslärare vid privatläroverken har statskontoret liksom också statens pensionsanslalt anslutit sig till den mening, som uttalats av ledamoten av pensionsutredningen statskommissarien Björn.

Ifråga om tjänstårsberäkning för befattningshavarna vid privatläroverken har skolöverstyrelsen anfört, att Kungl. Maj:t enligt gammal praxis plägat medgiva lärare, som övergått i statstjänst, alt för pension räkna sig tillgodo två tredjedelar av den tid han tjänstgjort vid statsunderstödda privatskolor. Åtminstone samma förmån borde tillerkännas lärare vid privatläroverk, som erhölle pensionsanslutning till statens pensionsanstalt. Enligt överstyrelsens mening vore det emellertid skäligt, att sådan lärare finge tillgodoräkna hela sin tjänstgöring vid privatläroverk. Endast under förutsättning att förevarande pensionsreglering komme att beslå som ett kortvarigt provisorium syntes därför en reducering av denna lid kunna komma i fråga, dock icke i vidare mån än till vad som motsvarade den som enligt praxis hittills fått tillgodoräknas i pensionshänseende.

222 Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

Även såvitt angår manlig lärare vid privatläroverk har tjänstemännens centralorganisation ifrågasatt, huruvida icke sådan lärare kunde berättigas att, utan att vederbörande huvudman erlade engångsavgift, såsom tjänst år räkna hela den tid, under vilken han innehaft vederbörande befattning.

Lärarföreningarna ha ansett befogat, att tjänstårsberäkning för såväl manliga som kvinnliga lärare vid privatläroverken finge ske utan inskränkning och utan hinder av vederbörande skolas förmåga att erlägga engångsavgift.

Beträffande befintliga fonder för pensionering av befattningshavare vid privatläroverken har statens pensionsanstalt anfört följande.

Utredningen går icke närmare in på det problem, som möter genom att för åtskilliga av privatläroverkens lärare pensionsrätt ordnats i enskild försäkringsinrättning eller på annat sätt. Pensionsanstalten vill ifrågasätta, huruvida icke den föreslagna bestämmelsen om pensionsreduklion vid sammanträffande av förmåner bör kompletteras med vissa föreskrifter beträffande användningen av nu befintliga pensionsfonder. Det synes nämligen ligga i statens intresse, att ifrågavarande fonder tagas i anspråk för finansieringen av pensionskostnaderna. Fonderna böra i första rummet användas till de engångsavgifter, som pensionsanstalten kan komma att påföra för retroaktiv anslutning av befattningshavarna. Det synes vidare böra övervägas, om icke för fall, där fonderna överstiga engångsavgifterna, bör skapas någon form av garanti för att huvudmännen icke ändra den nuvarande dispositionen av fonderna på ett sätt som kan anses strida mot syftet med fonderna eller det allmännas intresse.

Departementschefen.

Såsom av det föregående framgår avser 1948 års riksdags principbeslut om lönereglering för övningslärare vissa sådana lärare vid de kommunala skolorna med pensionsrätt enligt nu gällande reglemente för statens pensionsanstalt samt ett antal övningslärare vid folk- och fortsättningsskolor, för vilka vederbörande huvudmän av olika anledningar icke utnyttjat möjligheten att bereda befattningshavarna dylik pensionsrätt. För att dessa lärarkategorier, vilka icke äro inbegripna i det av mig förut förordade nya reglementet för pensionering genom statens pensionsanstalt, ej under tiden innan löneregleringen genomföres i pensionshänseende skola bli försatta i ett ogynnsamt läge i jämförelse med de befattningshavare, som avses i det nya reglementet, har en provisorisk reglering av deras pensionsförhållanden ansetts angelägen. Denna pensionsreglering har befunnits lämpligen böra ske i huvudsaklig anslutning till de i det nya reglementet innefattade bestämmelserna. En provisorisk pensionsreglering har ansetts böra företagas jämväl i fråga om de befattningshavare, som beröras av det av 1944 års lönekommitté för privatläroverken avgivna betänkandet rörande lönereglering för lärare vid sådana läroverk och vilka inneha anställningar motsvarande ordinarie eller extra ordinarie anställning.

Det förslag som 1944 års pensionsutredning framlagt i denna fråga och för vilket jag i det föregående redogjort synes mig utgöra en godtagbar grund för frågans lösning. I vad avser några av förslagets mera väsentliga punkter

223 Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

har jag dock funnit anledning förorda en delvis annan reglering än den av pensionsutredningen föreslagna. Jag återkommer härtill i det följande.

Vidkommande pensionsregleringens omfattning biträder jag pensionsutredningens förslag. Den närmare precisering av förutsättningarna för regleringens tillämpning å övningslärare vid folk- och fortsättningsskolor, som föreslagits av statens pensionsanstalt, bör emellertid beaktas. Med hänsyn hl. a. till regleringens förutsatta karaktär av provisorium har jag icke funnit tillräckliga skäl föreligga att tillmötesgå de i vissa remissyttranden framställda önskemålen, att eu undervisningsskyldighet av mellan 480 och 720 timmar per år beträffande lärare vid fortsättningsskola respektive mellan 15 och 20 veckotimmar för övriga övningslärare skulle vara tillräcklig för anslutning till pensionsregleringen.

Med avseende å de allmänna grunderna för pensionsregleringen har utredningen beträffande samtliga av regleringen berörda befattningshavare med undantag allenast för manliga lärare vid privatläroverk i fråga om såväl fortlöpande avgifter som engångsavgifter föreslagit vissa avvikelser från det förut behandlade och av mig i huvudsak förordade reglementsförslaget.

Beträffande de fortlöpande avgifterna syfta dessa avvikelser till att befria huvudmännen från de avgiftshöjningar, som eljest skulle följa av en tillämpning av det nya reglementet. De skäl, som pensionsutredningen anfört härför, har jag icke funnit helt bärande. Då härtill kommer, att de föreslagna avvikelserna påkalla omständliga särbestämmelser av den art, att de i tillämpningen kunna befaras komma att förorsaka såväl huvudmän som vederbörande kontrollmyndigheter betydande svårigheter, kan jag för min del ej tillstyrka ett genomförande av dessa avvikelser. Jag förordar sålunda, att det nya reglementets bestämmelser om fortlöpande avgift helt tilllämpas beträffande samtliga av den provisoriska regleringen berörda befattningshavare.

Vad angår engångsavgifterna får jag till en början erinra, att jag förordat en generell övergångsbestämmelse till det nya reglementet av i huvudsak samma innebörd som den pensionsutredningen föreslagit beträffande de manliga lärarna vid privatläroverken. Mitt förslag har alltså avseende å samtliga av den provisoriska pensionsregleringen berörda personalgrupper, i den mån icke kravet på engångsavgift helt eftergives. Pensionsutredningen har föreslagit, att nämnda krav skall eftergivas beträffande dels de övningslärare vid folk- och fortsättningsskolor, som nu ha pensionsrätt i statens pensionsanstalt, dels ock övningslärare vid högre kommunala skolor. Beträffande den förra av dessa båda kategorier vill jag till eu början erinra om att för densamma nu tillämpas en i hög grad oenhetlig pensionsnivå. Pensionsunderlagen ha fastställts på grundval av löneregleringar, som vederbörande huvudmän var för sig beslutat, och av dessa härrör ett betydande antal från början av 1920-talet, men ett icke ringa antal har tillkommit därefter, även under de senaste åren. Bland sistnämnda löneregleringar förekomma sådana som ersatt tidigare gällande, och i samband med dylika nyregleringar ha vederbörande huvudmän i allmänhet erlagt större eller mindre engångs-

224 Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

avgifter för att de genom löneregleringarna möjliggjorda förhöjningarna av pensionsunderlagen skulle bli gällande för befattningshavarna. Ett eftergivande av kravet på engångsavgifter vid den provisoriska pensionsregleringen skulle beträffande denna befattningshavargrupp innebära ett gynnande av de huvudmän (kommuner), som av en eller annan anledning uraktlåtit att vidtaga åtgärder för åstadkommande av en i förhållande till de gällande lönerna lämpligt avvägd pensionsnivå, i jämförelse med de huvudmän som, trots därmed förenade, ibland betydande kostnader, föranstaltat att de under årens lopp företagna löneregleringarna medfört en motsvarande höjning av pensionsunderlagen. Med hänsyn härtill anser jag mig, såvitt angår övningslärare vid folk- och fortsättningsskolor, icke kunna biträda pensionsutredningens förslag om eftergivande av kravet på engångsavgifter för den realhöjning av pensionsnivån, som den provisoriska pensionsregleringen medför. Vad angår övningslärarna vid de högre kommunala skolorna, synes det icke motiverat att tillerkänna huvudmännen för dessa lärare en gynnsammare ställning än huvudmännen för övriga kommunala övningslärare. Med hänsyn härtill bör enligt min mening kravet på engångsavgift icke i detta sammanhang eftergivas i fråga om några av de av den provisoriska regleringen berörda huvudmännen. Härmed avses givetvis icke att taga ställning till de motsvarande frågor, som uppkomma vid en definitiv pensionsreglering.

Vad beträffar de för pensionsregleringen erforderliga bestämmelserna anmäler sig först frågan, huruvida befattning skall hänföras till grupp A och sålunda vara obligatoriskt underkastad regleringen eller till grupp B med i princip frivillig anslutning.

Vad pensionsutredningen i detta hänseende föreslagit beträffande övningslärarna vid de högre kommunala skolorna (grupp A) och beträffande manliga lärare vid privatläroverken (grupp B) har icke givit mig anledning till erinran. I fråga om övningslärarna vid folk- och fortsättningsskolor anser jag däremot i motsats till utredningen riktigast att de — med hänsyn till att för dessa lärare föreligger beslut om lönereglering — i likhet med övningslärarna vid de högre kommunala skolorna hänföras till grupp A och vill därför föreslå att så sker; därigenom skulle av vederbörande personalorganisationer i detta hänseende framförda önskemål bli uppfyllda. Vad slutligen angår de kvinnliga lärarna vid privatläroverken, föreligger lika litet för dem som för de manliga lärarna vid dessa läroverk ännu något beslut om lönereglering, och vid sådant förhållande synas mig samtliga dessa lärare vid den provisoriska pensionsregleringen böra hänföras till grupp B; att de kvinnliga lärarna för närvarande äro obligatoriskt anslutna till lärarinnornas pensionsanstalt, anser jag sålunda icke utgöra tillräcklig anledning för att hänföra dem till annan grupp än de manliga lärarna.

För lärarna vid privatläroverken, vilka således skulle föras till grupp B, skulle för erhållande av anslutning till pensionsregleringen erfordras att vederbörande huvudmän iakttaga de procedurföreskrifter, som äro meddelade för erhållande av frivillig anslutning. Med hänsyn till att dessa befattningshavare äro underkastade vissa i författning meddelade föreskrifter

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

torde emellertid i detta avseende i allmänhet vara tillfyllest, att huvudmannen till pensionsanstalten anmäler de lönebestämmelser, som tillämpas för befattningshavarna.

Vad de kvinnliga lärarna vid privatläroverken beträffar synas mig dessa böra bibehållas vid sin pensionsrätt i lärarinnornas pensionsanstalt intill dess de av huvudmannen anmälas hos statens pensionsanstalt för erhållande av pensionsrätt enligt de provisoriska bestämmelserna.

Vad särskilt angår kvinnliga övningslärare vid privatläroverken torde de provisoriska bestämmelserna böra utformas i anslutning till vad en ledamot i pensionsutredningen reservationsvis föreslagit. För sådana lärarinnor som ha mera väsentligt avkortad tjänstgöring, skulle ett överförande till det nya reglementet då kunna komma att medföra en försämring i själva pensionsbeloppet. Dessa lärarinnor skulle visserligen äga kvarstå i lärarinnornas pensionsanstalt, därest de så önska. Med hänsyn till att det nya reglementet innefattar bl. a. sjuk- och invalidpensionsskydd, synes emellertid en övergång till det nya reglementet böra möjliggöras genom att i anslutning till detta stadgas, att ifrågavarande lärarinnor vid reglementets tilllämpning lägst skola erhålla dem enligt hittills gällande författningsbestämmelser tillkommande förmåner.

Vad härefter angår pensionsutredningens förslag till pensionsklasser för övningslärarna vid de högre kommunala skolorna bör detta på sätt statens pensionsanstalt föreslagit jämkas så tillvida, att ordinarie lärare i kvinnlig slöjd vid annan skola än kommunal flickskola och ordinarie lärare i manlig slöjd hänföras till pensionsklass 1: 19. Lärare av sistnämnda slag, som enligt skolöverstyrelsens beprövande anses inneha s. k. högre kompetens, synes emellertid böra hänföras till pensionsklass 1: 21 (för e. o. 1: 20).

Pensionsutredningens sålunda modifierade förslag till pensionsklasser för de högre kommunala skolornas övningslärare torde böra införas även för motsvarande lärare vid folk- och fortsättningsskolor, vilka enligt vad jag nyss förordat skulle hänföras till grupp A. Beträffande lärarinna i kvinnlig slöjd, som i vissa fall skall placeras i lönegrad Ca 13 eller Ca 12, bör emellertid även upptagas pensionsklasserna 1: 16 och 1: 15. Det torde böra ankomma på skolöverstyrelsen att beträffande lärare vid folk- och fortsättningsskolor avgöra, huruvida befattningshavare vid de provisoriska bestämmelsernas tillämpning skall anses såsom ordinarie eller extra ordinarie lärare. Därvid torde i allmänhet såsom ordinarie lärare böra betraktas lärare, som enligt vederbörlig av överstyrelsen godkänd tjänstereglering i avseende å anställningsformen är likställd med ordinarie folk- eller småskollärare.

Att såsom svenska facklärarförbundet föreslår basera den provisoriska pensionsregleringen på nu utgående löner, där dessa, vilket i vissa fall förekommer, äro högre än enligt den beslutade löneregleringen, anser jag icke böra ifrågakomma. I enlighet med vad statens pensionsanstalt föreslagit bör emellertid genom eu särskild bestämmelse stadgas, att nuvarande lärare lägst skola erhålla dem enligt nu gällande författningsbestämmelser tillkommande förmåner.

15 B ihan g till riksdagens protokoll 1949. 1 samt. Nr 200.

226 Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

Vad angår pensionsklasser för de till grupp B hänförda lärarna böra dessa bestämmas av statens pensionsanstalt på grundval av de vid vederbörande läroanstalt gällande lönerna. Med hänsyn till pensionsregleringens provisoriska karaktär synes mig därvid böra tillåtas, att det sammanlagda lönebeloppet — givetvis med undantag från eventuella arvoden för s. k. övertimmar och dylikt — anses jämförligt med ett enligt statens löneplansförordning på skolorten utgående lönebelopp, oavsett huruvida förstnämnda belopp varierar med levnadskostnader och ortsgruppering eller ej. Att som skolöverstyrelsen ifrågasatt för dessa befattningshavare avpassa pensionsklasserna efter ett löneregleringsförslag, som ännu icke prövats av statsmakterna, kan jag icke förorda.

Beträffande pensionsåldern för lärare i hushållsgöromål har skolöverstyrelsen föreslagit att denna fastställes till 63 år. Såvitt angår de högre kommunala skolorna skulle detta innebära en sänkning med 2 år av nu gällande pensionsålder. En dylik sänkning torde med hänsyn till pågående • översyn av de för befattningshavare i allmänhet gällande pensionsåldrarna icke böra företagas i detta sammanhang. Vad angår övriga skolor är pensionsåldern för nämnda lärare för närvarande 60 år. Sådan lärare kommer, oavsett om den nya pensionsåldern blir 63 eller 65 år, vid genomförande av de av mig förordade övergångsbestämmelserna till det nya reglementet att kunna avgå med ålderspension redan vid utgången av den månad under vilken han uppnår 60 levnadsår, om läraren är född före den 1 januari 1891. Med hänsyn härtill synes det icke påkallat att för provisoriet fastställa lägre pensionsålder för dessa lärare än 65 år.

I övrigt har pensionsutredningens förslag till provisorisk pensionsreglering icke givit anledning till erinran från min sida annat än beträffande vissa detaljer, som sammanhänga med de jämkningar, vilka i det föregående förordats. Vad beträffar den av statens pensionsanstalt berörda frågan om dispositionen av vissa fondmedel synes denna vara förtjänt att närmare övervägas i samband med den definitiva pensionsregleringen. Det bör förutsättas, att engångsavgifter för beredande av full tjänstår sberäkning för tid före den 1 januari 1950 erläggas i all den utsträckning, som befinnes möjlig, i all synerhet beträffande sådana lärare, som avgå ur tjänst under den närmaste framtiden.

Hemställan.

I det föregående har jag förordat, att nytt reglemente för pensionering genom statens pensionsanstalt av vissa icke-statliga befattningshavare skall utfärdas i huvudsaklig överensstämmelse med det av 1944 års pensionsutredning upprättade förslaget till sådant reglemente, dock med vissa av mig i det föregående föreslagna ändringar. På samma sätt som skett i fråga om det nu gällande reglementet för statens pensionsanstalt torde Kungl. Maj :t böra utverka riksdagens bemyndigande att utfärda dylikt reglemente. Här-

227 Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

igenom skulle Kungl. Maj :t bliva oförhindrad att vidtaga förtydliganden eller eljest redaktionella jämkningar i reglementet, såväl vid utfärdandet som därefter. Detta förfaringssätt kom också enligt beslut vid 1948 års riksdag till användning, då fråga var om antagande av nya avlöningsbestämmelser för statliga och vissa icke-statliga befattningshavare. I sistnämnda sammanhang erhöll Kungl. Maj :t vidare bemyndigande, förutom att utfärda övergångsbestämmelser i samband med löneregleringens ikraftträdande, att i förekommande fall ändra avlöningsbestämmelserna,

a) då skäl förelåge att utsträcka tillämpningen av enligt reglementena för vissa grupper av tjänstemän meddelade bestämmelser till andra, i stort sett likartade grupper,

b) då riksdagens beslut i organisations- eller anslagsfrågor föranledde tillägg till eller ändringar i reglementenas bestämmelser, så framt dessa tilllägg eller ändringar icke avveke från de principer, på vilka avlöningsreglementenas bestämmelser vore byggda, samt

c) då skäl förelåge att i samband med ändringar och tillägg, som nyss sagts, vidtaga vissa modifikationer av gällande bestämmelser.

Det nu föreslagna reglementet för statens pensionsanstalt är avsett att tillämpas inom en mångfald olika verksamhetsområden. I och för sig synas i stort sett samma skäl tala för att Kungl. Maj :t erhåller vissa begränsade befogenheter att ändra bestämmelserna i förevarande reglemente som då fråga var om nyssberörda avlöningsreglementen. Denna ordning för detaljjämkningar i reglementet synes mig vara praktisk och ägnad att underlätta såväl riksdagens arbete som arbetet i Kungl. Maj :ts kansli. Jag anser mig därför böra förorda, att Kungl. Maj :t för sig utverkar bemyndiganden av nyssnämnt slag.

Utöver pensionsreglementets utfärdande erfordras för pensionsregleringens genomförande vissa ytterligare, av mig i det föregående i olika sammanhang berörda åtgärder, bland dem utfärdande av bestämmelser om provisorisk pensionsreglering för vissa personalgrupper ävensom av övergångsbestämmelser till reglementet. Kungl. Maj :t torde böra utverka bemyndigande för sig att vidtaga dessa ytterligare åtgärder för regleringens genomförande.

Vidare torde Kungl. Maj:t, i anslutning till vad som anförts i samband med frågan om finansieringen av pensioneringen, böra bemyndigas att under budgetåret 1949/50 till statens pensionsanstalts förfogande ställa medel för de utgifter, som må bliva erforderliga för bestridande av kostnaderna för vissa i det föregående angivna arbetsuppgifter.

Slutligen skulle påkallas riksdagens beslut för fastställande av 00 års pensionsålder för i statens tjänst anställd ordinarie sjuksköterskepersonal utom vid statens sinnessjukhus och statens anstalt för fallandesjuka ävensom ordinarie barnmorskor. Härvid förutsättes, alt övergångsbestämmelser av samma innebörd för motsvarande icke-statlig personal skulle meddelas.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, alt Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

228 Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

dels bemyndiga Kungl. Maj :t

a) att utfärda reglemente för pensionering genom statens pensionsanstalt av vissa icke-statliga befattningshavare i huvudsaklig överensstämmelse med vad i det föregående förordats;

b) att under de förutsättningar och i den omfattning, som i det föregående förordats, vidtaga ändringar i sålunda utfärdat reglemente;

c) att med iakttagande av de huvudgrunder, som i det föregående förordats, meddela de bestämmelser i övrigt, som erfordras för pensionsregleringens genomförande; samt

d) att under budgetåret 1949/50 till statens pensionsanstalts förfogande ställa medel för de utgifter, som må bliva erforderliga för bestridande av kostnaderna för vissa i det föregående angivna arbetsuppgifter;

dels besluta, att pensionsåldern för i statens tjänst anställd ordinarie sjuksköterskepersonal utom vid statens sinnessjukhus och statens anstalt för fallandesjuka, ävensom ordinarie barnmorskor från och med den 1 januari 1950 skall inträda vid utgången av den kalendermånad, varunder 60 års ålder uppnås, dock under iakttagande av övergångsbestämmelser av i det föregående angivet innehåll.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten, att proposition av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet: Erik Skiöld.

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

229 Bilaga 1.

1914 års pensionsutrednings förslag

till

Reglemente för pensionering genom statens pensionsanstalt av vissa icke-statliga befattningshavare.

1 avd. Huvudbestämmelser.

1 kap. Allmänna bestämmelser.

1 §•

1 mom. Detta reglemente skall, där ej annat följer av vad i femte stycket här nedan eller i 2 § sägs, äga tillämpning å innehavare av icke-statlig befattning, som enligt beslut av Kungl. Maj :t och riksdagen må förenas med pensionsrätt enligt reglementet.

De befattningar för vilka reglementet sålunda må gälla upptagas i reglementets 3 avd. och hänföras där till grupp A, B eller C.

För befattning, hänförd till grupp A eller B, gäller viss pensionsålder.

Befattning, hänförd till grupp C, tillsättes av Kungl. Maj :t medelst förordnande på viss tid. För sådan befattning är pensionsålder icke bestämd.

Befattning, tillhörande grupp B, skall vara förenad med pensionsrätt allenast under förutsättning, att densamma är registrerad hos statens pensionsanstalt i enlighet med vad i 3 § sägs.

2 mom. Vad i detta reglemente sägs om befattningshavare skall gälla med avseende dels å den som på grund av innehav av befattning är underkastad reglementet, dels ock, där ej annat framgår, i tillämpliga delar å den som, efter att ha blivit underkastad reglementet, avgått från sin befattning och icke efter avgången innehaft anställning, förenad med tjänstepensionsrätt, varom här nedan förmäles.

Vad i reglementet sägs om tjänste- eller familjepensionsbestämmelser skall, där ej annat framgår, avse dels tjänste- eller familjepensionsbestämmelser, antagna av Kungl. Maj :t och riksdagen, dels ock tjänste- eller familjepensionsbestämmelser för riksdagens verk, vilka antagits av riksdagen eller med stöd av dess bemyndigande utfärdats av delegerade för riksdagens verk. Såsom tjänstepensionsbestämmelser anses icke bestämmelser om reservpension eller däremot svarande engångsbelopp.

Med tjänste- eller familjepensionsrätt, varom i reglementet förmäles, förstås pensionsrätt enligt i nästföregående stycke avsedda bestämmelser.

3 mom. De närmare föreskrifter som erfordras för tillämpning av reglementet utfärdas av Kungl. Maj:t eller, där Kungl. Maj:t så förordnar, av statens pensionsanstalt.

230 Kungi. Maj.ts proposition nr 200.

2 §•

1 mom. Från reglementets tillämpning är undantagen

a) innehavare av befattning, med vilken är förenad tjänstepensionsrätt enligt andra tjänstepensionsbestämmelser än de i reglementet innefattade, så framt ej Kungl. Maj :t annat förordnar;

b) befattningshavare, som icke uppnått 20 års ålder; samt

c) den som allenast innehar befattning, vilken är att anse som bisyssla.

2 mom. Befattningshavare, som vid tidpunkten för tillträde av sin befattning eller då befattningen förenades med pensionsrätt, överskridit pensionsåldern är ock, såvitt angår denna befattning, undantagen från reglementets tillämpning.

3 mom. Från reglementets tillämpning må genom beslut av Kungl. Maj :t undantagas innehavare av befattning, för vilken avlöningen, beräknad enligt av Kungl. Maj:t bestämda grunder, understiger av Kungl. Maj :t fastställt belopp.

3 §•

1 mom. Registrering av befattning, hänförd till grupp B, sker efter beslut av statens pensionsanstalt på framställning av befattningens huvudman.

Befattning må ej registreras med mindre

a) befattningen är av stadigvarande art och avsedd för tjänstgöring under så stor del av året och i sådan omfattning, som kan anses normal för den verksamhet vid vilken befattningen är inrättad;

b) huvudmannen i enlighet med därom av Kungl. Majrt meddelade föreskrifter reglerat befattningen med avseende å befattningshavarens anställnings- och avlöningsförhållanden, i den mån dessa icke äro i författning reglerade; samt

c) registreringen enligt vad därom stadgats tillstyrkts av den myndighet Kungl. Maj :t förordnar.

2 mom. Sker avvikelse från regleringsbestämmelser, som gälla för registrerad befattning, eller underlåter huvudman för sådan befattning att behörigen fullgöra sina förpliktelser enligt reglementet eller enligt föreskrifter, utfärdade i anslutning till reglementet, äger statens pensionsanstalt besluta, att befattningen icke längre skall vara registrerad och sålunda icke vara förenad med pensionsrätt.

4 §•

Befattningshavare är berättigad att efter avgång från befattningen åtnjuta tjänstepension eller tjänstelivränta, och i 5 § 1 mom. angiven efterlevande till befattningshavare är berättigad att åtnjuta familjepension eller familjelivränta, allt enligt de bestämmelser och under de villkor som innehållas i reglementet.

I reglementet meddelas jämväl bestämmelser om huvudmannen åvilande avgifter samt om befattningshavares avgångsskyldighet.

231 Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

5 §.

1 mom. Familjepension eller familjelivränta enligt detta reglemente tillkommer följande efterlevande till befattningshavare, nämligen

änka, som ej ingått nytt äktenskap,

frånskild hustru i fall som i 2 mom. sägs, samt

barn och adoptivbarn, vilka ej uppnått 19 års ålder.

Såsom förutsättning härför skall dock gälla, i fråga om änka eller frånskild hustru, att äktenskapet icke ingåtts efter det befattningshavaren uppnått en levnadsålder av 60 år, och i fråga om adoptivbarn, att adoptionen ej ägt rum efter det befattningshavaren fyllt 50 år.

2 mom. Då befattningshavare i dom å äktenskapsskillnad förpliktas att till sin hustru utgiva underhållsbidrag eller i skillnadsmålet visats föreligga avtal om sådant underhållsbidrag, äger domstolen, om makarna levt tillsammans under minst fem år och hustrun vid sammanlevnadens hävande uppnått en ålder av minst 30 år samt det i övrigt med hänsyn till omständigheterna finnes skäligt, förordna, att hustrun skall vara berättigad till familjepension eller familjelivränta, som avses i detta reglemente.

Sålunda meddelat förordnande upphör att gälla, om skyldighet att utgiva underhållsbidrag, vilket bestämts att utgå på särskilda tider, upphört eller den bidragsberättigade trätt i nytt gifte.

Äger förordnande som nyss sagts giltighet, må sådant förordnande ej med laga verkan meddelas till förmån för befattningshavarens hustru i senare äktenskap.

6 §•

1 mom. Fråga om rätt att komma i åtnjutande av pension eller livränta enligt detta reglemente prövas

a) i fall, som avses i 9 § 3 inom., 13 § 2 mom. och 14 § 1 mom., av Kungl. Maj:t; samt

b) i andra fall av statens pensionsanstalt.

Pension eller livränta, vartill rätt föreligger, skall till sitt belopp (grundbelopp) fastställas av statens pensionsanstalt.

Sökande av pension eller livränta åligger att styrka sådana för pensionsanstalten icke kända omständigheter, som böra tagas i betraktande vid prövningen av pensionsfrågan.

2 mom. Då pension eller livränta fastställes, skall skriftligt bevis därom tillställas de till förmånen berättigade.

3 mom. Pension eller livränta utbetalas av statens pensionsanstalt månadsvis i efterskott. I fråga om förmån, som tillkommer den som flyttat ur riket, må längre betalningstermin än månad — dock ej längre än ett år — tillämpas. Utan hinder av vad sålunda stadgats äger pensionsanstalten efter förmånstagarens frånfälle förskottsvis utbetala återstående pensions- eller livräntebelopp.

232 Kungl. Maj-.ts proposition nr 200.

2 kap. Om pensionsklasser, avgiftunderlag och pensionsunderlag.

7 §•

1 mom. För tillämpning av detta reglemente skall befattning vara hänförd till viss här nedan angiven pensionsklass, befattning, tillhörande grupp A eller B, någon av pensionsklasserna 1: 1—1: 40 och befattning, tillhörande grupp C, någon av pensionsklasserna 2: 1—2: 19. För befattningen skola därvid gälla de avgiftsunderlag, tjänstepensionsunderlag och familjepensionsunderlag som äro angivna för vederbörande pensionsklass.

Pensionsklass, till vilken befattning skall vara hänförd, angives i 3 avd. eller bestämmes, om pensionsklassen ej är där angiven, av statens pensionsanstalt.

233 Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

2 mom. Då statens pensionsanstalt har att bestämma pensionsklass för befattning skall tillses att tjänstepensionsunderlaget för befattningen kommer att överensstämma med begynnelseunderlaget för annan i avlöningshänseende eller eljest jämförlig befattning, som är förenad med pensionsrätt enligt tjänstepensionsbestämmelser, likartade med de i detta reglemente innefattade. Pensionsunderlaget må dock icke överstiga vare sig sagda begynnelseunderlag eller, så framt Kungl. Maj :t ej annat medgiver, tjänstepensionsunderlaget för befattning hänförd till pensionsklass 1: 34.

Vid tillämpning av vad i nästföregående stycke sägs skall såsom med befattningen i avlöningshänseende närmast jämförlig anses tjänst i lönegrad, för vilken slutavlöningen utgår,

a) där fråga är om befattning, för vilken bestämts, att slutavlöningen skall motsvara den för viss löneklass i löneplan nr 1 i statens löneplansförordning utgående lönen, enligt denna löneklass, samt

b) där fråga är om annan befattning, enligt den högsta löneklass i löneplan nr 1 i statens löneplansförordning för vilken den högsta möjliga lönen icke överstiger motsvarande slutavlöning för befattningen.

I fråga om befattning, för vilken i andra stycket angiven slutavlöning understiger lönen eller, såvitt angår i andra stycket b) avsedd befattning, den högsta möjliga lönen enligt löneklass 4 i förenämnda löneplan, skall så anses, som om tjänst med slutavlöning enligt någon av löneklasserna 1, 2 eller 3 i löneplan nr 1 vore förenad med tjänstepensionsrätt och alt begynnelseunderlaget därvid motsvarar tjänstepensionsunderlaget enligt 1 mom. för pensionsklasserna 1:1, 1:2 respektive 1: 3. Befattning, för vilken avlöningen understiger lönen respektive högsta möjliga lönen enligt löneklass 1 i löneplan nr 1, må dock hänföras till pensionsklass 1: 1.

3 kap. Om avgifter.

8 §.

1 mom. Huvudman är skyldig att för befattningshavare erlägga fortlöpande avgift, bestående av grundavgift och, i förekommande fall, rörlig tilläggsavgift. Där ej Kungl. Maj :t annat förordnar, skola avgifterna inbetalas till statens pensionsanstalt i den ordning anstalten bestämmer.

2 mom. Fortlöpande avgift skall erläggas för tid från och med den dag, befattningshavaren blir underkastad detta reglemente intill dess avgång från befattningen äger rum, dock ej för tid, för vilken enligt 19 § 1 mom. 2—3 styckena avdrag skall göras vid beräkning av tjänstår, och ej heller för tid, under vilken befattningshavaren varit tjänstledig för offentligt uppdrag eller militärtjänstgöring.

3 mom. Grundavgiftens belopp för år räknat motsvarar det avgiftsunderlag som gäller för vederbörande befattning eller, såvitt angår tid, då avdrag vid beräkning av tjänstår skall göras enligt 19 § 1 mom. fjärde stycket, avgiftsunderlaget minskat med ett mot nedsättningen av tjänstgöringstiden svarande belopp.

234 Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Rörlig tilläggsavgift beräknas å beloppet av den grundavgift som huvudmannen har att erlägga. Sådan tilläggsavgift skall utgå under samma förutsättningar och med beräkning enligt samma procenttal, som gälla angående höjning av månadslön, angiven i de i statens löneplansförordning intagna grundlönetabellerna. Härvid skall tillämpas det procenttal som gällde för kvartalet näst före det under vilket avgiften skall inbetalas.

4 mom. Angående erläggande av engångsavgift för beredande av rätt till särskild tjänstårsberäkning i vissa fall stadgas i 19 § 3 och 4 mom.

Engångsavgift skall motsvara hälften av det enligt försäkringstekniska, av Kungl. Maj :t fastställda grunder bestämda sammanlagda värdet vid betalningstillfället av dels den del av tjänstepensionen dels ock den del av familjepensionen som beräknas hänföra sig till den särskilda tjänstårsberäkningen, beträffande vardera pensionen dock lägst den pensionsökning som tjänstårsberäkningen beräknas medföra. Därvid skall i pension ingående rörligt tillägg beräknas med tillämpning av det vid betalningstillfället gällande procenttal som i 3 mom. andra stycket sägs.

4 kap. Om avgångsskyldighet.

9 §•

1 mom. Så framt ej annat följer av vad nedan i 2 mom. sägs, är befattningshavare skyldig att avgå från sin befattning, därest han

a) i fråga om innehavare av befattning, hänförd till grupp A eller B, uppnått den för honom gällande pensionsåldern;

b) till följd av olycksfall i tjänsten befinnes för framtiden oförmögen att på tillfredsställande sätt sköta sin befattning; eller

c) till följd av sjukdom, vanförhet eller lyte i annat fall än under b) sägs eller till följd av nedsatt arbetsförmåga befinnes för framtiden oförmögen att på tillfredsställande sätt sköta sin befattning.

2 mom. I fråga om befattningshavare, som avses i 1 mom. a), må den myndighet eller huvudman, som äger meddela avsked eller entledigande från befattningen, då synnerliga skäl därtill äro, medgiva anstånd med avgång efter pensionsålderns inträde, så länge befattningshavaren är fullt tjänstduglig, dock icke längre tid än sammanlagt tre år.

Medgivande, som i nästföregående stycke sägs, må dock i fråga om befattningshavare, för vilken meddelande av avsked eller entledigande ankommer på annan än statlig myndighet, lämnas allenast under förutsättning, att det tillstyrkts av den myndighet, Kungl. Maj:t förordnar.

3 mom. Befattningshavare, som icke kan från sin befattning uppsägas, må, där ej sådant fall är för handen, varom i 1 mom. förmäles efter medgivande av Kungl. Maj :t entledigas eller, där entledigandet ankommer på Kungl. Maj :t, av Kungl. Maj:t entledigas, därest han

235 Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

a) där fråga är om befattningshavare, som avses i 1 mom. a), befinnes urståndsatt att på tillfredsställande sätt fullgöra sina tjänståligganden och högst fem år återstå till pensionsålderns inträde; eller

b) genom lagakraftägande dom befunnits skyldig till förfarande, varå avsättning kunnat följa, men jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen förklarats fri från ansvar.

10 §.

För innehavare av befattning, hänförd till grupp A eller B, inträder pensionsåldern vid utgången av den kalendermånad under vilken befattningshavaren uppnår den för befattningen i 3 avd. angivna levnadsåldern.

11 §•

Med olycksfall i tjänsten förstås sådant vid utövande av befattning, som är förenad med tjänstepensionsrätt enligt detta reglemente eller andra tjänstepension sbestämmelser, eller eljest vid fullgörande av uppdrag i statens tjänst inträffat olycksfall, som enligt allmän lag är att hänföra till olycksfall i arbete.

Vad i reglementet stadgas om olycksfall i tjänsten skall äga tillämpning jämväl där befattningshavaren på grund av befattning eller uppdrag, som i nästföregående stycke sägs, blivit utsatt för våld eller annan misshandel eller i befattningen eller uppdraget ådragit sig sådan yrkessjukdom, varom förmäles i gällande lag om försäkring för vissa yrkessjukdomar.

12 §.

1 mom. Beträffande innehavare av befattning, hänförd till grupp C, skall frågan om befattningshavarens rätt att komma i åtnjutande av tjänstepension, där sådan fråga förekommer, avgöras i sammanhang med beslut om förordnandes upphörande, så ock då meddelat förordnande utlöper utan att efterföljas av förnyat förordnande.

2 mom. Beträffande innehavare av befattning, hänförd till grupp A eller B, må beslut om avsked eller entledigande icke meddelas utan att frågan om befattningshavarens rätt att komma i åtnjutande av tjänstepension, där sådan fråga förekommer, dessförinnan avgjorts eller i samband med beslutet avgöres.

Underlåter befattningshavare, som i nästföregående stycke avses, att söka avsked eller entledigande, ändock att enligt vederbörande myndighets eller huvudmans beprövande förhållande föreligger, som enligt 9 § 1 mom. bör föranleda hans avgång, ankommer på myndigheten eller huvudmannen att föranstalta om prövning av frågan om befattningshavarens rätt att komma i åtnjutande av tjänstepension samt att, därest pensionsrätt prövats föreligga, entlediga befattningshavaren eller hemställa om hans entledigande.

3 mom. I fall, varom förmäles i 9 § 3 mom., må beslut om entledigande eller medgivande av entledigande icke meddelas utan att befattningshavaren erhållit tillfälle alt inkomma med yttrande i ärendet.

236 Kungl. Maj.ts proposition nr 200-

5 kap. Om tjänstepension.

13 §.

1 mom. Innehavare av befattning, hänförd till grupp A eller B, är, där ej annat följer av 15 § första stycket, vid avgång från befattningen berättigad att komma i åtnjutande av tjänstepension

a) därest han uppnått den för honom gällande pensionsåldern och sådant fall, som under b) eller c) sägs, icke föreligger (ålderspension);

b) i fall, som avses i 9 § 1 mom. b) (invalidpension); och

c) i fall, som avses i 9 § 1 mom. c), så ock då befattningshavaren entledigats med tillämpning av bestämmelserna i 9 § 3 mom. (sjukpension).

Härvid skall dock iakttagas, att befattningshavare icke må komma i åtnjutande av invalid- eller sjukpension för den befattning från vilken avgång sker, därest han inom ett år från tidpunkten för tillträde av befattningen eller för ingivande av framställning om befattningens registrering blivit avgångsskyldig enligt 9 § 1 mom. b) eller c), samt det förhållande som föranlett avgångsskyldigheten förelegat vid nämnda tidpunkt och då uppenbarligen varit känt för befattningshavaren eller huvudmannen. Befattningshavaren skall i här avsett fall anses ha vid avgången kvarstått i sådan med pensionsrätt enligt reglementet förenad befattning, från vilken han må ha övergått till förstnämnda befattning.

2 mom. I 1 mom. avsedd befattningshavare, som tidigast fem år före pensionsålderns inträde frivilligt avgår från sin befattning, må kunna av Kungl. Maj :t medgivas rätt att därvid komma i åtnjutande av tjänstepension (förtidspension), därest avgången finnes icke vara stridande mot det allmännas intressen och under förutsättning tillika, att han innehar minst det antal tjänstår som erfordras för erhållande av hel pension.

Vid tjänstårsberäkning för det ändamål som i nästföregående stycke avses skola tjänståren beräknas utan iakttagande av bestämmelserna i 19 § 1 mom. andra stycket och 4 mom. eller de motsvarande bestämmelser som skola tillämpas vid beräkning av tjänstår enligt 19 § 2 mom.

14 §.

1 mom. Innehavare av befattning, hänförd till grupp C, äger, där ej annat följer av 2 mom. här nedan eller 15 § första stycket, rätt att vid avgång från befattningen komma i åtnjutande av tjänstepension (förordnandepension),

a) därest befattningen av honom innehafts minst 12 år i oavbruten följd;

b) i fall, som avses i 9 § 1 mom. b) eller c) eller 9 § 3 mom. b); samt

c) därest — utan att sådant fall är för handen, som avses i a) eller b) här ovan — förordnandet utlöper och av annan anledning än av befattningshavaren därom uttryckt önskan icke efterföljes av förnyat förordnande samt befattningshavaren vid förordnandets utlöpande under sammanlagt minst

Kungl. Maj.ts proposition nr 200. 237

6 år i oavbruten följd innehaft med rätt till förordnandepension förenad befattning.

1 denna paragraf avsedd befattningshavare, vars förordnande efter det han uppnått en levnadsålder av 60 år på grund av därom av honom uttryckt önskan upphäves innan befattningen av honom innehafts 12 år i oavbruten följd, må kunna av Kungl. Maj :t medgivas rätt att komma i åtnjutande av förordnandepension, därest avgången finnes icke vara stridande mot det allmännas intressen och under förutsättning tillika

a) att han samtidigt med frånträdande av anställning, som avses i 13 §, tillträdde och därefter i oavbruten följd innehaft befattning av det slag varom i denna paragraf är fråga; samt

b) att han vid frånträdandet av nämnda anställning kunde tillgodoräkna så stort antal tjänstår, att detta utökat med den tid han innehaft befattning av det slag varom i denna paragraf är fråga uppgår till minst 30 år.

Bestämmelserna i nästföregående stycke skola äga tillämpning även i fall, då förnyat förordnande icke meddelas på grund av att befattningshavaren därom uttryckt önskan.

Jämväl i annat fall än ovan sagts äger befattningshavare, vilken samtidigt med frånträdande av tidigare innehavd, med rätt till förordnandepension förenad befattning tillträtt och därefter i oavbruten följd innehaft annan sådan befattning, vid avgång rätt att komma i åtnjutande av förordnandepension under förutsättning, att han skulle ha varit berättigad till dylik pension för den tidigare befattningen, om han kvarstått i denna intill tiden för avgången.

2 mom. Den som vid avgång från befattning, som i denna paragraf avses, kvarstår i eller övergår till annan med tjänstepensionsrätt förenad befattning må ej komma i åtnjutande av förordnandepension för förstnämnda befattning.

15 §.

Har befattningshavare genom beslut, som vunnit laga kraft, blivit dömd till avsättning eller till följd av tjänstefel skild från befattning, som är förenad med pensionsrätt enligt detta reglemente, eller från befattning i statens tjänst eller från annan befattning, som är förenad med tjänstepensionsrätt, eller har han genom lagakraftägande beslut blivit för förbrytelse i tidigare innehavd befattning av sådant slag dömd, i stället för till avsättning, till straff enligt 2 kap. 17 § strafflagen, må han ej komma i åtnjutande av tjänstepension.

Där beträffande befattningshavare beslut, som i nästföregående stycke avses, meddelats men ej vunnit laga kraft, eller befattningshavare hålles häktad för brott, vilket kan föranleda, att han dömes till avsättning eller i stället för avsättning till straff enligt 2 kap. 17 § strafflagen, eller befattningshavare av polismyndighet kvarhålles såsom misstänkt för sådant brott, må frågan om befattningshavarens rätt att komma i åtnjutande av tjänstepension icke upptagas till prövning, så länge sådant förhållande föreligger.

238 Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

16 §.

1 mom. Tjänstepension utgöres av grundbelopp samt, i förekommande fall, rörligt tillägg.

2 mom. Tjänstepension utgår från och med dagen näst efter den, då avgång från befattningen ägt rum, till och med den dag, då en månad förflutit efter pensionstagarens frånfälle.

Såsom undantag härifrån skall dock gälla, dels att den som dömts till mistning på viss tid av innehavd befattning icke må åtnjuta pension för befattningen före utgången av nämnda tid, dels ock att, där i fråga om pensionstagare sådant beslut föreligger, som i 15 § första styckte avses, pensionen skall upphöra att utgå från och med månaden näst efter den under vilken beslutet vunnit laga kraft.

Vid tillämpning av bestämmelsen i första stycket iakttages att för tiden efter frånfället utgående pensionsbelopp icke må sammanlagt överstiga 800 kronor.

3 mom. Pensionstagare, som undergår direkt ådömt frihetsstraff eller är föremål för åtgärd, som förklarats skola träda i stället för sådant straff, eller ock avtjänar ådömt tvångsarbete, må för den tiden uppbära allenast en tredjedel av den pension som eljest skolat till honom utgå.

Har pensionstagare anhörig, vilken för sitt uppehälle är beroende av honom, må statens pensionsanstalt kunna medgiva sådan anhörig rätt att uppbära det förverkade pensionsbeloppet eller del därav.

17 §.

1 mom. Storleken för år räknat av tjänstepensionens grundbelopp bestämmes, där ej annat föranledes av stadgandena i 2—3 mom. här nedan, dels av det tjänstepensionsunderlag som enligt föreskrifterna i 18 § skall för befattningshavaren tillämpas, dels ock av den tid befattningshavaren enligt 19 § äger tillgodoräkna såsom tjänstår eller, såvitt angår förordnandepension, av den tid befattningshavaren innehaft den med rätt till sådan pension förenade befattningen, allt enligt de närmare bestämmelser som meddelas i 20—24 §§.

2 mom. Har innehavare av befattning, hänförd till grupp A eller B, tidigare under sammanlagt minst 12 år i oavbruten följd innehaft med rätt till förordnandepension enligt detta reglemente förenad befattning och åtnjuter han icke tjänstepension för sistnämnda befattning, skall vid bestämmande av tjänstepensionens grundbelopp iakttagas, att detsamma icke må understiga grundbeloppet av tjänstepension för den tidigare innehavda befattningen, beräknat enligt de grunder som för befattningshavaren gällde vid förordnandets upphörande.

3 mom. Beräknat grundbelopp, som icke utgöres av helt med 12 jämnt delbart krontal, jämkas till närmast högre sådant tal.

18 §.

1 mom. Såsom tjänstepensionsunderlag skall, där ej annat föranledes av stadgandena i 2—3 mom. här nedan, vid bestämmande av tjänstepension för

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

tiden intill den månad varunder pensionstagaren uppnår 67 års ålder tilllämpas det belopp (begynnelseunderlag) som enligt 7 § 1 mom. gäller såsom tjänstepensionsunderlag för den befattning från vilken avgången sker samt för tiden därefter det belopp (slutunderlag) som erhålles genom minskning av begynnelseunderlaget med 792 kronor, så framt ej Kungl. Maj :t i särskilt fall förordnar om lägre avdrag.

2 mom. I fråga om sådan till grupp A eller B hänförd befattning, för vilken den i 10 § avsedda levnadsåldern understiger 55 år, skola såsom tjänstepensionsunderlag tillämpas de belopp som erhållas genom minskning av de i 1 mom. omförmälda underlagsbeloppen med det belopp som här nedan angives för den pensionsklass till vilken befattningen är hänförd.

3 mom. Har pensionsavgång skett från befattning, hänförd till grupp A eller B, och har befattningen innehafts under kortare tid än tre år före pensionsålderns inträde eller, i fråga om befattningshavare som avgår med rätt till förtidspension, tre år före avgången, må, där ej Kungl. Maj :t annorlunda förordnar, vid bestämmande av ålders- respektive förtidspension icke tillämpas högre begynnelse- eller slutunderlag än som motsvarar en tredjedel av sammanlagda beloppet av de högsta begynnelse- respektive slutunderlag vilka må ha varit för befattningshavaren gällande under vart och ett av de närmast före pensionsålderns inträde eller avgången med förtidspension förflutna tre åren på grund av därunder innehavd, med tjänstepensionsrätt förenad anställning.

19 §.

1 mom. Vid bestämmande av tjänstepension må, i den mån ej annat följer av vad nedan i detta moment eller 4 mom. sägs, såsom tjänstår tillgodoräknas tid före pensionsålderns inträde, under vilken befattningshavaren varit underkastad detta reglemente.

Vid tjänstårsberäkningen skall avdrag göras för lid, under vilken befattningshavaren varit tjänstledig eller eljest icke tjänstgjort å befattningen. Avdrag skall dock icke göras för tid, under vilken befattningshavaren

a) åtnjutit semester eller ferier eller ock varit tjänstledig för offentligt uppdrag eller militärtjänstgöring eller för att som vikarie uppehålla annan med tjänstepensionsrätt förenad befattning;

b) med bibehållande av minst hälften av de för befattningen bestämda kontanta avlöningsförmånerna varit tjänstledig till följd av olycksfall i

240 Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

tjänsten eller behörigen styrkt sjukdom eller för enskild angelägenhet av vikt under högst 15 dagar av ett och samma kalenderår eller för havandeskap eller barnsbörd, i den mån tjänstledigheten därför icke omfattar mer än 120 dagar och icke infaller efter 120 :e dagen från förlossningen, eller ock varit ledig till följd av tjänstgöringsförbud till förekommande av smittas spridande.

På prövning av statens pensionsanstalt beror, huruvida befattningshavare i andra fall av tjänstledighet än i nästföregående stycke sägs må med hänsyn till vad i fråga om jämförlig ledighet gäller enligt tjänstepensionsbestämmelser för statens tjänstemän befrias från avdrag vid tjänstårsberäkningen.

Där ledighet, som enligt vad här ovan stadgas skall föranleda avdrag vid tjänstårsberäkningen, icke omfattat all tjänstgöringstid under den kalendertid ledigheten varat, skall avdrag göras endast för så stor del av kalendertiden, som svarar mot nedsättningen i tjänstgöringstiden.

2 mom. Såsom tjänstår må jämväl, i den mån ej annat följer av vad i andra stycket eller 4 mom. sägs, tillgodoräknas dels tid, varunder befattningshavare varit underkastad andra tjänstepensionsbestämmelser än de i detta reglemente innefattade, i den omfattning sådan tid enligt berörda bestämmelser med därtill hörande övergångsstadganden fått tillgodoräknas, dels ock tid i övrigt, vilken befattningshavaren ägt räkna såsom tjänstår enligt de andra tjänstepensionsbestämmelser med övergångsstadganden vilka han sålunda varit senast underkastad, allt dock endast i den mån tiden ej tillgodoräknats enligt föreskrifterna i 1 och 3 mom.

Vid beräkning av tjänstår enligt nästföregående stycke skall iakttagas att av tid varunder befattningshavare innehaft beställning å reservstat må tillgodoräknas allenast tid för i beställningen fullgjord tjänstgöring, såframt ej Kungl. Maj :t annat medgiver.

3 mom. I fråga om innehavare av befattning, hänförd till grupp A eller B, beror på prövning av statens pensionsanstalt huruvida tid, under vilken befattningshavaren innehaft i 3 avd. upptagen befattning men för vilken tjänstår ej tillgodoräknas enligt 1 eller 2 mom. och för vilken ej heller med tjänste- eller familjepensionsrätt enligt detta reglemente jämförlig förmån tillförsäkrats honom, skäligen må, under förutsättning att huvudmannen härför erlägger engångsavgift enligt 8 § 4 mom., tillgodoräknas såsom tjänstår. Dylik tjänstårsberäkning må dock medgivas högst i den omfattning som erfordras för beredande av hel ålderspension.

Under förutsättning av Kungl. Maj :ts medgivande och på de särskilda villkor, Kungl. Maj :t kan finna skäligt fastställa, må vad i nästföregående stycke stadgas tillämpas även med avseende å tid, under vilken befattningshavare i annat fall fullgjort uppdrag eller arbete i eller utom statens tjänst.

4 mom. Har för innehavare av befattning, hänförd till grupp A eller B, tjänstepensionsunderlaget under någon del av den tid han enligt 1—3 mom. skulle ägt tillgodoräkna såsom tjänstår varit lägre än det vid avgången för honom gällande tjänstepensionsunderlaget, skall, där ej annat följer av vad i tredje stycket här nedan sägs, såsom inskränkning i tjänstårsberäknings-

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

rätten gälla, att varje sådan deltid må tillgodoräknas allenast till så stor del som det lägre tjänstepensionsunderlaget utgör av det vid avgången gällande.

Vid tillämpning av vad i nästföregående stycke stadgas skall iakttagas:

a) att under tid, som avses i 2 mom., tjänstepensionsunderlaget skall anses ha varit det vilket enligt detta reglemente blivit för befattningshavaren gällande närmast efter utgången av sådan tid;

b) att under tid, som tillgodoräknas enligt 3 inom., tjänstepensionsunderlaget skall anses ha varit det vilket gällde för befattningshavaren, då i sagda moment omförmäld engångsavgift erlades; samt

c) att där tjänstepensionsunderlaget för befattning höjts på grund av en av Kungl. Maj :t och riksdagen beslutad löne- eller pensionsreglering, det högre underlaget skall, därest och i den mån i samband med beslutet därom förordnats, anses ha varit gällande under den föregående tid varunder befattningshavaren innehaft sådan befattning, som med löne- eller pensionsregleringen avses.

På prövning av statens pensionsanstalt beror, huruvida huvudman genom erläggande av engångsavgift, som i 8 § 4 mom. sägs, må bereda befattningshavare rätt att tillgodoräkna sig tjänstår för i första stycket avsedd tid, som om tjänstepensionsunderlaget under tiden varit det vilket gäller för befattningshavaren då engångsavgiften erlägges. I fråga om här avsedd tjänstårsberäkningsrätt skall vad i 3 mom. första stycket andra punkten sägs äga motsvarande tillämpning.

20 §.

Grundbeloppet av ålderspension bestämmes enligt följande grunder. Därest det för befattningshavaren enligt 19 § beräknade antalet tjänstår är minst så stort, som motsvarar den för befattningen gällande tjänståldern, utgår hel pension, vars grundbelopp är lika med begynnelse- respektive slutunderlaget. Är tjänstårens antal mindre än nu sagts, utgår avkortad pension, vars grundbelopp motsvarar så stor del av begynnelse- respektive slutunderlaget, som antalet fulla eller påbörjade fjärdedels tjänstår utgör av det antal fjärdedels år som innehålles i tjänståldern.

Med tjänstålder skall, där ej annat följer av vad i 3 avd. angives, förstås 30 tjänstår.

21 §.

Grundbeloppet av invalidpension motsvarar det för befattningshavaren tillämpliga begynnelse- respektive slutunderlaget, dock högst grundbeloppet av den ålderspension som skulle ha tillkommit befattningshavaren, därest han under oförändrade förhållanden kunnat kvarstå i sin befattning till pensionsålderns inträde.

22 §.

Grundbeloppet av sjukpension bestämmes enligt de i 20 § angivna grunderna. Grundbeloppet skall dock utgöra lägst 75 procent av begynnelserespektive slutunderlaget, i den mån beloppet icke härigenom överstiger

16 Bihang till riksdagens protokoll 1949. 1 samt. Nr 200.

242 Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

grundbeloppet av den ålderspension som skulle ha tillkommit befattningshavaren, därest han under oförändrade förhållanden kunnat kvarstå i sin befattning till pensionsålderns inträde.

23 §.

Grundbeloppet av förtidspension bestämmes enligt de i 20 § angivna grunderna men skall för tiden intill den tidpunkt vid vilken pensonsåldern skulle ha inträtt vara minskat med så stor del, som antalet vid avgångstillfället till nämnda tidpunkt återstående fulla eller påbörjade fjärdedelar av år utgör av det antal sjättedels år som innehålles i tjänståldern.

24 §.

Grundbeloppet av förordnandepension motsvarar

a) där befattningen innehafts minst 12 år och sådant fall ej är för handen, som nedan under b) sägs, ävensom där avgången är föranledd av olycksfall i tjänsten, det för befattningen gällande begynnelse- respektive slutunderlaget (grundbelopp av hel pension);

b) där befattningshavare, som innehaft befattningen minst 12 men icke 18 år och ej uppnått en levnadsålder av 55 år, på grund av därom av honom uttryckt önskan får förordnandet å befattningen upphävt eller vid utlöpande av förordnandet icke får detsamma förnyat, begynnelse- respektive slutunderlaget minskat med en sjättedel för varje påbörjat antal av fem år, varmed levnadsåldern vid avgången understiger 55 år, dock med högst tre sjättedelar (grundbelopp av avkortad pension vid frivillig avgång);

c) eljest begynnelse- respektive slutunderlaget minskat med 1/160 för varje full fjärdedel av år, varmed tjänstetiden understiger 12 år, dock med högst 24/160 (grundbelopp av avkortad pension).

I fråga om den som vid befattningens tillträdande innehade annan med tjänstepensionsrätt förenad befattning skall iakttagas, att grundbeloppet ej må understiga det belopp vartill det skulle ha beräknats, om befattningshavaren intill tiden för avgången kvarstått i sin förra befattning och det för denna gällande tjänstepensionsunderlaget varit ökat med hälften av det belopp varmed detta underlag må understiga tjänstepensionsunderlaget för den befattning från vilken avgången sker. Härvid skall i fall, där den tidigare befattningen varit hänförd till grupp A eller B, pensionsåldern i densamma anses ha inträtt vid den tidpunkt, då befattningshavaren avgår med rätt till förordnandepension.

Där pensionsrätten är grundad på föreskriften i 14 § 1 mom. fjärde stycket, skall grundbeloppet, oavsett ovan meddelade bestämmelser, beräknas, som om befattningshavaren intill tiden för avgången kvarstått i den tidigare befattning som i nämnda författningsrum avses.

25 §.

1 mom. Å tjänstepensions grundbelopp utgår rörligt tillägg under samma förutsättningar och med beräkning enligt samma procenttal, som gälla an-

Kungl. Maj ds proposition nr 200.

gående höjning av månadslön, angiven i de i statens löneplansförordning intagna grundlönetabellerna.

2 mom. Rörligt tillägg beräknas å det grundbelopp för månad, varmed pension utgår före 67 års ålder.

Härvid skall dock iakttagas, att tillägg ej beräknas å belopp, varmed grundbeloppet överstiger 800 kronor.

6 kap. Om familjepension.

26 §.

1 mom. Familjepension tillkommer i 5 § omförmäld efterlevande till den som vid sin död ägde pensionsrätt enligt reglementet på grund av då innehavd befattning eller åtnjöt eller ägde rätt att komma i åtnjutande av tjänstepension enligt reglementet.

2 mom. Angående fördelning av familjepension mellan två eller flera familj epensionsberättigade stadgas i 28 § 3 mom.

27 §.

1 mom. Familjepension utgöres av grundbelopp samt, i förekommande fall, rörligt tillägg.

2 mom. Familjepension utgår till därtill berättigad från och med dagen näst efter den, då befattningshavaren avlidit, eller, i fråga om pension till barn, som födes efter faderns död, från och med den dag under vilken barnet fötts till och med utgången av månaden näst efter den under vilken pensionstagaren avlider eller, där pensionsrätten upphör av annan anledning, till och med utgången av den månad under vilken rätten upphört.

3 mom. Vad i 16 § 3 mom. stadgas om tjänstepension skall äga tillämpning även i fråga om familjepension.

28 §.

1 mom. Storleken för år räknat av familjepensionens grundbelopp bestämmes enligt grunder, som angivas i 2 mom. här nedan, i förhållande till ett vid befattningshavarens död för honom gällande familjepensionstal, varom stadgas i 29 §.

2 mom. Vid familjepensionens fastställande beräknas grundbeloppet sålunda, att det motsvarar,

a) då endast en familjepensionsberättigad finnes eller då de pensionsberättigade utgöras av änka och frånskild hustru: familjepensionstalet;

b) då de pensionsberättigade utgöras av änka eller frånskild hustru samt barn eller av änka och frånskild hustru samt barn: familjepensionstalet ökat med 50 procent, om endast ett barn finnes, och eljest därutöver med 20 procent för varje ytterligare barn; samt

c) då de pensionsberättigade utgöras av två eller flera barn: familjepensionstalet ökat med 50 procent, om barnen äro två, och eljest därutöver med 20 procent för varje ytterligare barn.

244 Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Sker efter familjepensionens fastställande ändring beträffande antalet familjepensionsberättigade, skall med tillämpning av de i nästföregående stycke angivna grunderna bestämmas nytt grundbelopp för familj epensionen att tillämpas från och med den i 27 § 2 mom. stadgade tidpunkt, då familjepensionsrätt inträtt eller upphört.

3 mom. Finnas två eller flera familjepensionsberättigade, skall det på varje tid belöpande grundbeloppet mellan dem fördelas sålunda,

att av grundbelopp, som är gemensamt för änka eller frånskild hustru samt barn eller för änka och frånskild hustru samt barn, änkan eller den frånskilda hustrun respektive änkan jämte den frånskilda hustrun äga åtnjuta så stor del, som motsvarar 80 procent av familjepensionstalet dock att frånskild hustru, som äger pensionsrätt jämte den avlidnes barn i annat gifte, icke må åtnjuta större del än som motsvarar 40 procent av familjepensionstalet — samt barnet eller barnen återstoden,

samt att av grundbelopp eller del därav, som är gemensamt för änka och frånskild hustru eller för två eller flera barn, änkan och den frånskilda hustrun respektive barnen äga taga lika del.

Har i följd därav, att frånskild hustru underlåtit att göra ansökning om pension, till annan familjepensionsberättigad utbetalts större belopp än han enligt här stadgade grunder bort erhålla, skall därvid bero.

29 §.

1 mom. Familjepensionstalet bestämmes, där ej annat föranledes av vad i 2—4 mom. sägs, dels av det familjepensionsunderlag som enligt 7 § 1 mom. var gällande för den befattning som befattningshavaren innehade vid sin död eller från vilken han dessförinnan avgått med rätt till tjänstepension enligt detta reglemente, dels ock av antalet tjänstår, varom förmäles i 30 §, allt enligt grunder, motsvarande dem som enligt 20 § gälla för beräkning av grundbeloppet av ålderspension i förhållande till tjänstepensionsunderlaget.

2 mom. Förelåg beträffande avliden befattningshavare sådant fall, som avses i 17 § 2 inom., skall vad i nämnda författningsrum föreskrives angående bestämmande av tjänstepensions grundbelopp äga motsvarande tilllämpning vid fastställande av familjepensionstalet.

3 mom. Där fråga är om familjepension för befattning, hänförd till grupp C, skall vid bestämmande av familj epensionstal särskilt iakttagas

a) att tjänståldern skall anses utgöra 20 år;

b) att pensionsåldern skall anses inträda vid utgången av den månad under vilken befattningshavaren uppnått eller skulle ha uppnått en ålder av 65 år;

c) att, där den avlidne vid befattningens tillträdande innehade annan med familj epensionsrätt förenad befattning, familjepensionstalet ej må understiga det belopp vartill det skulle ha beräknats, om befattningshavaren intill dödsfallet eller avgången från förstnämnda befattning kvarstått i den tidigare befattningen; samt

d) att, där den avlidne åtnjöt tjänstepension enligt 14 § 1 mom. fjärde

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

stycket, familjepensionstalet skall, oavsett bestämmelserna i övrigt i denna paragraf, beräknas, som om befattningshavaren intill avgången kvarstått i den tidigare befattning som i nämnda författningsrum avses.

4 mom. Beräknat familjepensionstal, som icke utgör helt krontal, jämkas till närmast högre sådant tal.

30 §.

Vid bestämmande av familjepensionstal räknas såsom tjänstår

a) tid, som tillgodoräknas såsom tjänstår enligt 19 §, dock ej tid, varunder befattningshavare varit underkastad allenast tjänstepensionsbestämmelser men icke familjepensionsbestämmelser;

b) tid, som må tillgodoräknas såsom tjänstår enligt familjepensionsreglementet för prästerskapet, där icke tiden till någon del tillgodoräknats enligt stadgandet under a);

c) tid, som från dödsfallet eller avgången ur tjänst må ha återstått till pensionsålderns inträde, dock att sådan tid ej må räknas såsom tjänstår beträffande befattningshavare, som vid sin död åtnjöt förtidspension, och i intet fall till större del än som kunnat tillgodoräknas, därest den avlidne under oförändrade förhållanden kvarstått i sin befattning till nämnda ålder.

31 §.

1 inom. Å familjepensionens grundbelopp eller, där mer än en familjepension enligt reglementet åtnjutes, å de sammanlagda grundbeloppen utgår rörligt tillägg under samma förutsättningar och med beräkning enligt samma procenttal, som gälla angående höjning av månadslön, angiven i de i statens löneplansförordning intagna grundlönetabellerna.

Rörligt tillägg beräknas å grundbeloppet för månad, dock ej å däri ingående öretal, som överskjuter helt krontal.

2 mom. Angående fördelning av rörligt tillägg mellan två eller flera familj epensionsberättigade skall vad i 28 § 3 mom. stadgas om fördelning av grundbelopp äga motsvarande tillämpning.

7 kap. Om tjänstelivränta.

32 §.

1 mom. Den som, efter att ha blivit underkastad detta reglemente, avgått från befattning, vilken är förenad med tjänstepensionsrätt enligt reglementet, utan rätt att komma i åtnjutande av tjänstepension för den av honom vid avgångstillfället innehavda befattningen, är berättigad att på därom gjord ansökning erhålla tjänstelivränta,

a) när han uppnått en levnadsålder av 65 år (uppskjuten livränta); eller

b) därest han före uppnåendet av 65 års ålder blivit varaktigt oförmögen till arbete och på grund därav erhållit folkpension enligt gällande lag om folkpensionering (förtidslivränta).

246 Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Såsom förutsättning för rätt till tjänstelivränta skall likväl gälla,

a) att befattningshavaren under sammanlagt minst tre år före avgången varit underkastad detta reglemente eller andra tjänstepensionsbestämmelser eller ock äger tillgodoräkna minst tre tjänstår; samt

b) att befattningshavaren icke efter avgången men före den i första stycket a) eller b) avsedda tidpunkten innehaft annan med tjänstepensionsrätt förenad anställning.

2 mom. Där tjänstepension upphör att utgå på grund av stadgandet i 16 § 2 mom. andra stycket, inträder i stället rätt till tjänstelivränta enligt bestämmelserna i 1 mom. här ovan.

3 mom. Tjänstelivränta utgår

a) uppskjuten livränta från och med månaden näst efter den under vilken vederbörande uppnått 65 års ålder eller, där nämnda ålder redan uppnåtts och livräntan träder i stället för tjänstepension, från och med dagen näst efter den, då tjänstepensionen upphört att utgå; dock att livränta i förstnämnda fall ej må utgå för längre tid tillbaka än sex månader före den månad under vilken ansökning därom gjorts; samt

b) förtidslivränta från och med den månad med vars ingång folkpensionen börjat löpa, dock tidigast från och med den månad, då ansökningen om tjänstelivränta gjorts.

Livräntan utgår till och med den månad varunder livräntetagaren avlider.

33 §.

1 mom. Beloppet för år räknat av tjänstelivränta bestämmes, där ej annat föranledes av vad nedan i 2 mom. stadgas, i förhållande till dels det för befattningshavaren vid avgången gällande tjänstepensionsunderlaget, dock utan tillämpning av bestämmelsen i 18 § 2 inom., dels antalet vid avgången enligt 19 § uppnådda tjänstår, dels ock nämnda antal tjänstår utökat med tid, som vid avgången må ha återstått till utgången av den månad varunder befattningshavaren uppnår 65 års ålder, allt på sätt närmare stadgas i 34 §.

Härvid iakttages

a) att i fall, där den befattning från vilken avgången ägt rum innehafts under kortare tid än tre år, tjänstepensionsunderlaget bestämmes på motsvarande sätt som i 18 § 3 mom. stadgas i fråga om förtidspension;

b) att tid, under vilken befattningshavare icke innehaft med tjänstepensionsrätt förenad befattning och för vilken han icke enligt vad därom särskilt stadgats bidragit till tjänstepensioneringen eller huvudmannen erlagt engångsavgift enligt 19 § 3 inom., vid tjänstår sberäkning i intet fall må tagas i betraktande till större del än två tredjedelar; samt

c) att såsom tjänstår för den som avgått från befattning, vilken avses i 14 §, må tagas i betraktande allenast tid, under vilken befattningshavaren i oavbruten följd före avgången innehaft nämnda befattning.

2 mom. Föreligger beträffande den som äger rätt till tjänstelivränta sådant fall, som avses i 17 § 2 inom., skall vad i nämnda författningsrum före-

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

skrives om bestämmande av tjänstepensions grundbelopp iakttagas vid fastställande av livräntans belopp.

I övrigt skall vad i 16 § 3 mom. och 24 § andra stycket stadgas om tjänstepension eller tjänstepensions grundbelopp äga motsvarande tillämpning i fråga om tjänstelivränta.

3 mom. Tjänstelivräntas årsbelopp jämkas, där så erfordras, till närmast högre öretal, som är jämnt delbart med 120.

1 mom. Uppskjuten livränta bestämmes, med iakttagande i förekommande fall av vad nedan i 3 mom. stadgas, till ett belopp, motsvarande så stor del av begynnelse- respektive slutunderlaget, som antalet vid avgången uppnådda fulla eller påbörjade fjärdedels tjänstår utgör av det på sätt i 33 § 1 mom. sägs utökade antalet sådana tjänstår, dock minst av 120. Om antalet vid avgången uppnådda fulla eller påbörjade men utan iakttagande av i 19 § 4 mom. stadgad inskränkning beräknade fjärdedels tjänstår är mindre än 120, skall likväl iakttagas, att det på nyssnämnda sätt beräknade beloppet skall minskas med V,» procent för varje felande fjärdedels år.

2 mom. Förtidslivränta bestämmes enligt grunder, som fastställas av Kungl. Maj :t, till sådant belopp, att livräntans värde vid den tidpunkt från och med vilken densamma utgår motsvarar värdet vid nämnda tidpunkt av den uppskjutna livräntan. Förtidslivräntans årsbelopp skall likväl lägst motsvara 10 procent av den uppskjutna livräntans före 67 års ålder gällande årsbelopp.

3 mom. Tjänstelivränta till den som, på sätt i 15 § första stycket närmare sägs, blivit dömd till avsättning eller till följd av tjänstefel skild från tjänsten eller för förbrytelse i tidigare innehavd befattning dömd, i stället för till avsättning, till straff enligt 2 kap. 17 § strafflagen, utgör en tredjedel av det belopp varmed livräntan i annat fall skolat utgå, med rätt likväl för Kungl. Maj :t att tillerkänna livräntetagaren större del, dock ej mera än två tredjedelar.

Familjelivränta enligt detta reglemente tillkommer efterlevande till den som vid sin död åtnjöt tjänstelivränta eller då enligt 32 § var berättigad att på därom gjord ansökan framdeles erhålla sådan livränta.

1 mom. Familjelivränta motsvarar familjepensionens grundbelopp, dock alt vid beräkning av grundbeloppet familjepensionstalet skall fastställas på sätt här nedan i 2 mom. stadgas.

I övrigt skola bestämmelserna i 27 § 2—3 mom. och 28 § 3 mom. äga motsvarande tillämpning.

34 §.

8 kap. Om familjelivränta.

248 Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

2 mom. Familjepensionstalet för familjelivränta bestämmes, där ej annat föranledes av vad här nedan stadgas, till ett belopp motsvarande så stor del av det för befattningshavaren senast gällande familjepensionsunderlaget, som antalet vid avgången uppnådda fulla eller påbörjade fjärdedels tjänstår, varom i 30 § a) och b) förmäles, utgör av 120 eller — där vid avgången uppnådda tjänstår, utökade med tid som från avgången må ha återstått till pensionsålderns inträde, uppgå till mer än 120 fulla eller påbörjade fjärdedels tjänstår — av det större tal som uppkommer genom berörda utökning.

Vid beräkning av tjänstår skall iakttagas att tid, under vilken den avlidne icke innehaft med familjepensionsrätt förenad befattning och för vilken han icke enligt vad därom särskild stadgats bidragit till familjepensioneringen eller för vilken engångsavgift icke erlagts enligt 19 § 3 inom., i intet fall må tagas i betraktande till större del än två tredjedelar.

I övrigt skola beträffande familjepensionstalets bestämmande föreskrifterna i 29 § 2 mom., 3 mom. b) och c) samt 4 mom. äga motsvarande tillämpning.

9 kap. Om sammanträffande av förmåner.

37 §.

1 mom. Om den som kommer i åtnjutande av tjänstepension för i detta reglemente avsedd befattning vid avgång från den befattningen åtnjuter eller därvid eller sedermera erhåller annan tjänstepension antingen enligt detta reglemente eller enligt andra tjänstepensionsbestämmelser, beror på Kungl. Maj :ts prövning, om och i vad mån de till förstnämnda pension hörande förmånerna av sådan anledning skola minskas med de till sistnämnda pension hörande förmånerna. Utgå båda tjänstepensionerna enligt detta reglemente, må allenast en av dem minskas.

Vad i nästföregående stycke stadgas rörande sammanträffande av tjänstepensioner skall äga motsvarande tillämpning med avseende å sammanträffande av tjänstepension och tjänstelivränta eller av flera tjänstelivräntor.

2 mom. På Kungl. Maj :ts prövning beror, om och i vad mån tjänstepension eller tjänstelivränta för i detta reglemente avsedd befattning skall minskas av den anledningen, att förmånstagaren erhåller avlöning såsom innehavare av eller vikarie å befattning, som är förenad med tjänstepensionsrätt enligt detta reglemente, eller i egenskap av beställningshavare på reservstat eller övergångsstat, anställningshavare i reserven eller officer i väg- och vattenbyggnadskåren.

3 mom. Tjänstepension, som enligt detta reglemente utgår till följd av att pensionstagaren blivit skyldig att avgå på grund av olycksfall i tjänsten, skall, där tjänstepensionen icke föranleder avdrag å den till pensionstagaren enligt allmän lag på grund av olycksfallet utgående ersättningen, minskas med beloppet av det avdrag som med hänsyn till pensionen skulle ha gjorts å nämnda ersättning, om lagens bestämmelser om sådant avdrag varit tilllämpliga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

38 §.

1 mom. Innehade avliden befattningshavare vid frånfället familjepensionsrätt för mer än en befattning, antingen enligt detta reglemente eller enligt såväl detta reglemente som andra familjepensionsbestämmelser, beror på Kungl. Maj :ts prövning, om och i vad mån de förmåner vilka tillhöra endera respektive den enligt detta reglemente utgående familj epensionen eller familjelivräntan av sådan anledning skola minskas med de till den andra familjepensionen eller familjelivräntan hörande förmånerna.

2 mom. Innehar efterlevande till den å vilken detta reglemente äger tilllämpning med tjänstepensionsrätt förenad anställning eller åtnjuter han antingen tjänstepension eller tjänstelivränta eller ock familjepension eller familjelivränta enligt detta reglemente eller andra familj epensionsbestämmelser såsom anhörig till annan anställningshavare, skall enligt detta regle-' mente utgående familjepension eller familjelivränta, där ej Kungl. Maj .t i särskilt fall annorlunda förordnar, minskas med en fjärdedel, dock högst med beloppet av den förmån som föranleder minskningen.

3 mom. I den mån efterlevande till den å vilken detta reglemente äger tillämpning efter den avlidne erhåller förmåner enligt krigsavlöningsreglementet, må familj epensionsförmåner enligt detta reglemente icke utgå, med mindre Kungl. Maj:t sådant medgiver.

4 mom. Familjepension, som enligt detta reglemente utgår till efterlevande till den som avlidit till följd av olycksfall i tjänsten, skall, där familjepensionen icke föranleder avdrag å den till pensionstagaren enligt allmän lag på grund av dödsfallet utgående ersättningen, minskas med beloppet av det avdrag som med hänsyn till pensionen skulle ha gjorts å nämnda ersättning, om lagens bestämmelser om sådant avdrag varit tillämpliga.

2 avd. Tilläggs- och undantagsbestämmelser.

39 §.

Såsom tillägg till eller undantag från vad i här nedan upptagna paragrafer ur 1 avd. stadgas skall, där och i den mån detta i 3 avd. för viss befattning angives, för befattningen gälla,

till 2 §.

2 a. att reglementet utan hinder av vad i 2 § 1 mom. b) stadgas skall äga tillämpning från och med den juli månad som börjar närmast efter det befattningshavaren uppnått 18 levnadsår;

till 7 §.

7 a. att vid bestämmande av pensionsklass enligt 7 § 2 mom. för befattning, för vilken avlöningen växlar med tjänstgöringsskyldighetens omfattning eller för vilken fastställts en tjänstgöringsskyldighet av mindre omfattning än som motsvarar full tjänstgöring, avlöningen skall antagas utgå med det för full tjänstgöring gällande eller beräknade beloppet;

250 Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

7 b. att statens pensionsanstalt, där arten av tjänsteåliggandena i viss befattning därtill föranleder och avlöningsförhållandena det medgiva, äger bestämma, att befattningen skall vara hänförd till högre pensionsklass än den i 3 avd. angivna;

7 c. att, där avlöningen för viss särskild tjänstgöring eller eljest delvis utgår i form av ersättning för tjänstgöringstillfälle, dylik ersättning vid pensionsklassens bestämmande må antagas motsvara det årsbelopp som kan väntas i medeltal komma att utgå till befattningshavaren;

7 d. att ersättning, som i 7 c. sägs, vid pensionsklassens bestämmande upptages till det belopp som utgått till befattningshavaren under senast förfluten period, varom i 10 b. förmäles, eller, såvitt angår nyanställd befattningshavare, det belopp för år som beräknas komma att utgå under första anställningsåret;

till 8 §.

8 a. att vid beräkning av fortlöpande avgift för tid, under vilken avlöningen till följd av mindre omfattande tjänstgöringsskyldighet än den mot full tjänstgöring svarande utgått efter ett minskat årsbelopp, skall tillämpas ett i motsvarande mån minskat, till närmaste hela krontal jämkade avgiftsunderlag;

till 10 §.

10 a. att pensionsåldern skall inträda vid utgången av det kalenderhalvår under vilket i 3 avd. angiven, i 10 § avsedd levnadsålder uppnås;

10 b. att pensionsåldern skall inträda vid utgången av den tolvmånadersperiod, omfattande tiden från och med den 1 juli ett år till och med den 30 juni nästföljande år, under vilken i 3 avd. angiven, i 10 § avsedd levnadsålder uppnås;

10 c. att den i 10 § avsedda levnadsåldern skall utgöra 60 år för befattning, hänförd till någon av pensionsklasserna 1: 1—1: 19, och 65 år för annan befattning, dock med rätt för statens pensionsanstalt att för viss befattning bestämma levnadsåldern till 63 eller 65 respektive 60 eller 63 år, där så med hänsyn till pensionsåldern för jämförlig statlig befattning befinnes påkallat;

till 18 §.

18 a. att såsom begynnelseunderlag skall tillämpas medeltalet av de tjänstepensionsunderlag som gällt för befattningshavaren under de tio före pensionsålderns inträde förflutna tolvmånadersperioder, då underlagen varit högst, eller under det mindre antal perioder för vilka tjänstepensionsunderlag varit för befattningshavaren gällande, dock, där fråga är om invalid- eller sjukpension, lägst medeltalet av tjänstepensionsunderlagen under de tre perioder som infallit närmast före den period varunder avgången sker;

18 b. att såsom begynnelseunderlag skall tillämpas det enligt 18 a. bestämda medeltalet, minskat med det belopp som i 18 § 2 mom. angives för den pensionsklass vilkens tjänstepensionsunderlag närmast motsvarar detta medeltal;

251 Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

till 19 §.

19 a. att det enligt 19 § 1 inom. beräknade antalet tjänstår som belöper på tid, som avses i 8 a., skall minskas med så stor del, som svarar mot minskningen i tjänstgöringsskyldigheten;

19 b. att vad i 19 § 4 mom. stadgas icke skall äga tillämpning;

till 20 §.

20 a. att med tjänstålder skall förstås 25 tjänstår;

20 b. att med tjänstålder skall förstås 22 tjänstår;

20 c. att med tjänstålder skall förstås 20 tjänstår;

till 21 §.

21a. att, där enligt 18 a. eller 18 b. såsom tjänstepensionsunderlag skall tillämpas medeltalet för tre tolvmånadersperioder, vid tillämpning av 21 § skall så anses, som om detta medeltal varit gällande såsom tjänstepensionsunderlag vid befattningshavarens avgång;

till 22 §.

22 a. att vad i 21 a. sägs skall iakttagas jämväl vid tillämpning av 22 §;

till 29 §.

29 a. att familjepensionstalet, där ej annat följer av vad nedan i detta stadgande sägs, skall bestämmas efter medeltalet av de familjepensionsunderlag som gällt för befattningshavaren under de tio före pensionsålderns inträde förflutna tolvmånadersperioder, då underlagen varit högst, eller under det mindre antal perioder för vilka familj epensionsunderlag varit för befattningshavaren gällande, samt

att familjepensionstalet i fråga om den som vid frånfället kvarstod i sin befattning och ej uppnått pensionsåldern eller ock åtnjöt invalid- eller sjukpension, skall bestämmas efter lägst medeltalet av familjepensionsunderlagen under de tre perioder före pensionsålderns uppnående som infallit närmast före den period varunder befattningshavaren avlidit eller avgått, dock att familjepensionstalet ej härigenom må bringas att överstiga det familjepensionstal som skolat beräknas, därest befattningshavaren kunnat kvarstå i sin befattning under tiden till inträdet i pensionsåldern och familjepensionsunderlaget under de efter den period varunder befattningshavaren avlidit eller avgått infallande perioderna motsvarat nämnda medeltal;

till 33 §.

33 a. att vid bestämmande av tjänstelivräntas belopp såsom tjänstepensionsunderlag skall tillämpas medeltalet av de tjänstepensionsunderlag som gällt för befattningshavaren under de tio tolvmånadersperioder, då underlagen varit högst, eller under det mindre antal perioder för vilka tjänstepensionsunderlag varit för befattningshavaren gällande;

252 Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

till 36 §.

36 a. att vad i 33 a. stadgas skall äga motsvarande tillämpning vid bestämmande av familjepensionstal för familjelivränta.

3 avd. Tillämplighetsområdet m. m.

40 §.

Här nedan angivas de verksamhetsområden och därinom förekommande till grupp A, B eller C hänförda befattningar som tillhöra detta reglementes tillämplighetsområde. Därjämte angivas, såvitt angår vissa befattningar, dels den pensionsklass till vilken befattning skall vara hänförd, dels den i 10 § avsedda levnadsålder som skall gälla för befattning, tillhörande grupp A eller B, dels ock å befattning tillämpliga delar av 39 §.

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

253 Verksamhetsområde, befattning m. m.

Grupp

Pen-

sions-

klass

I 10 § avsedd levnadsålder, år

Bestämmelse ur 39 §, som skall 'å befattning tillämpas

I. Undervisningsväsendet.

A. Statsunderstödda institut för socialpolitisk och kommunal utbildning och forskning.

Fast anställd befattningshavare, vilken enligt därom särskilt meddelade föreskrifter åtnjuter avlöning motsvarande den som tillkommer befattningshavare i statens tjänst i lönegrad med beteckningen Ca eller Ce.

Befattningshavare med lön enligt lönegraderna Ca eller Ce 13 eller högre lönegrad.......................

Annan befattningshavare

Högre kommunal undervisning, folkundervisning m. m.

Statsunderstött med allmänt läroverk förenat kommunalt gymnasium samt specialgymnasiet för lantbruks-, mejeri- och skogsstuderande.

Ämneslärare....................................

4.

Kommunalt eller enskilt seminarium för utbildande av lärare för yrkesundervisning eller undervisning i hushållsgöromål eller kvinnlig slöjd samt fackskolan för huslig ekonomi i Uppsala.

Lärare vid statsunderstödd kurs eller avdelning .

Forlsättningsskola.

Lärare, för vilken gäller en undervisningsskyldighet för redovisningsår av lägst 720 undervisningstim mar, varav högst 30 för vecka (full tjänstgöring 1080 undervisningstimmar för redovisningsår).

Stiftelsen Sunnerdahls hemskolor på landet tillhörig läroanstalt som tjänar samma ändamål som folkskola.

Lärare i slöjd eller hushållsgöromål.............

Annan lärare .................................

5. Statsunderstödd folkhögskola.

Rektor

vid folkhögskola med såväl huvudkurs som kvinnlig kurs...................................... A

vid folkhögskola med endast huvudkurs......... A

Ämneslärare med fast anställning

vid såväl huvudkurs som kvinnlig kurs......

vid endast huvudkurs

av minst 24 veckors varaktighet.............. A

av mindre än 24 veckors varaktighet......... A

Extra ordinarie ämneslärare med full tjänstgöring vid huvudkurs

av minst 24 veckors varaktighet................ A

av mindre än 24 veckors varaktighet............ A

Lärare i slöjd.................................... B

Lärare i gymnastik och i sång samt lärarinna i hushållsgöromål ävensom husmoder vid skolas elev-| hushåll, tillika lärarinna vid skolan.............| B

') Befattning hänföres till den pensionsklass vars nummer med tre enheter överstiger be fattningens lönegradsnummer.

B

1:30

1:27

1:25 1: 24

1: 15 1: 13

65, 63 eller 60 65, 63 eller 60

10c.

10c.

10a.

7a., 8a., 10a.. 19a.

254 Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

256 Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

Verksamhetsområde, befattning m. m.

Grupp

nät eller enskild för hälso- eller sjukvård (förlossningsvård) avsedd vårdinrättning.

I 10 §

Pen-

sions-

klass

avsedd

levnads-

ålder,

år

Bestämmelse ur 39 §, som skall å befattning tillämpas

Sjukvårdspersonal.

Barnmorska, husmoder, sjuksköterska och social kurator .........................................

B

5. Enskild icke statsunderstödd med vederbörligt tillstånd driven inrättning för förlossningsvård eller sjukvård.

Sjukvårdspersonal. Barnmorska, husmoder och sjuksköterska

B

6. Akademiska sjukhuset i Uppsala.

Överläkare

Läkarpersonal.

Övrig personal.

Barnmorska, husmoder, sjukgymnast, sjuksköterska

och social kurator..............................

Annan befattningshavare.........................

A

B

B

B. Öppen vård.

Allmän hälso- oeh sjukvård in. m. Extra provinsialläkare...........

........(avlönad med bi-

‘' | drag av staten

anställd barnmorska eller sjuk-

Distriktsbarnmorska Distriktssköterska..

Annan kommunalt

sköterska........

Sjukgymnast vid sådan särskild poliklinik för sjukgymnastik och massage, som drives av landsting eller stad utanför landsting

2. Statsunderstödd dispensärverksamhel för tuberkulosens bekämpande.

Av medicinalstyrelsen förordnad läkare vid fristående centraldispensär...........................

Sjuksköterska....................................

3. Av allmännyttig sammanslutning eller stiftelse bedriven vård.

Sjuksköterska....................................

4. Statsunderstödd folktandvård.

Föreståndare för centraltandpoliklinik.............

Distriktstandläkare...............J med skyldighet

Annan fast anställd tandläkare___I att tjänstgöra

Distriktstandsköterska............[ minst 1900 tim-

Annan fast anställd tandsköterska.) mar årligen

Tandtekniker....................................

A

A

A

B

B

A

B

B

B

A

B

A

B

B

1:34

20a.

65, 63 eller 60

10c.

1:31 1:14 1:16

20a.

7b.

7b.

1:32

20a.

1:34 1:32 1:32 1:11 1: 11

63 C. Utbildning av och arbetsförmedling för sjuksköterskor.

1. Godkänd sjuksköterskeskola.

Föreståndarinna..................................

Lärarinna (instrnktionssköterska)..................

2. Godkänd sjuksköterskebyrä.

Föreståndarinna..................................

B

B

B

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

257 Verksamhetsområde, befattning m. m.

Grupp

I 10 §

Pen-

sions-

klass

avsedd

levnads-

ålder,

år

Bestämmelse ur 39 §, som skall å befattning tillämpas

III. Socialvården.

&. Anstaltsvård.

Av kommun, allmännyttig sammanslutning eller stiftelse bedriven vårdinrättning av följande slag, nämligen statsunderstött vårdhem för barn (barnhem), statsunderstödd skola tillhörande barna- och ungdomsvården, statsunderstödd erkänd eller enskild alkoholistanstalt, i fattigvårdslagen avsett statsunderstött arbetshem samt värdhem för åldringar (ålderdomshem).

Föreståndare för vårdanstalt.......................

Föreståndarinna för vårdanstalt, biträdande föreståndarinna vid barnhem eller kommunalt ålderdomshem, husmoder och sjuksköterska................

Lärarinna vid barnhem (mödrahem) för meddelande av särskild utbildning i barnavård eller husligt arbete under förutsättning att statsbidraget beräknats med hänsyn till dylik utbildning........

Annan befattningshavare vid erkänd alkoholistanstalt ............................................

B

B

B

B

65, 63 eller 60

10c.

B. Social hemhjälpsverksamhet.

Heltidsanställd hemvårdarinna, till vilkens avlöning staten bidrager..................................

A

1:8

60 C. Sjukförsäkring.

Verkställande tjänsteman hos sådan allmän sjukkassa som omförmäles i lag om allmän sjukförsäkring .........................................

B

65 IV. Polisväsendet.

Polisdistrikt, till vars polisväsen statsbidrag utgår jämlikt 15 § 2 mom. i lagen om polisväsendet i riket. Ordinarie befattningshavare........................

V. Jordbruk med binäringar.

1. Hushållningssällskap.

Fast anställd befattningshavare i verksamhet till främjande av jordbruket och därtill hörande binäringar ävensom fiske och hemslöjd............

Hemkonsulent, till vilkens avlönande staten bidrager

2. Mejerisammanslutning.

Specialkonsulent..................lavlönad med bi-

Distriktskonsulent................(drag av staten

3. Lantbruksakademien, med statsmedel understödd lokal frökontrollanstall, med statsmedel understödd lokal lanlbrukskemisk kontrollstation, Sveriges utsädesförening och Sveriges fjäderfäavelsförcning.

Fast anställd befattningshavare...................

B

eller 60

10c.

10c.

17 Dihang till riksdagens protokoll 19i9. 1 samt. Nr 200.

258 Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

Verksamhetsområde, befattning m. m.

Grupp

Pen-

sions-

klass

VI. Kyrkoväsendet.

Svenska kyrkans diakonistyrelse.

Förste sekreterare (direktor)...............

Annan sekreterare........................

Föreståndare för lekmannaskolan i Sigtuna

B

B

B

I 10 § avsedd levnadsålder, år

Bestämmelse ur 39 §, som skall å befattning tillämpas

2. Svenska kyrkans missionsslyrelse. Svenska kyrkans missionsdirektor

Sekreterare......................

Missionär.......................

B

B

B

3. Svenska kyrkans sjömansvärdsstyrelse.

Sjömanspräst.......................

Sekreterare.........................

B

B

4. Diakonissanstalterna vid Ersta, i Härnösand och i Göteborg, diakonissanstalten Samarilerhemmet i Uppsala, svenska diakonsällskapels anstalt d Sköndal samt Stockholms stadsmission under förutsättning alt för vederbörande institution gälla av Kungl. Maj.t fastställda stadgar.

Föreståndare för eller biträdande pastor vid diakoneller diakonissanstalt samt föreståndare för Stockholms stadsmission.............................

B

VII. Sjömanshusen.

Fast anställd befattningshavare ....

B

65, 63 eller 60

10c.

VIII. De kungliga teatrarna.

1. Teaterchef.

C

2:16

2. Annan fast anställd här nedan upplagen befattningshavare.

Solist- och skådespelarpersonal samt regissör. Solist (operasångare): kvinnlig.....................

A

manlig

A

Skådespelare: kvinnlig

A

manlig

A

Regissör

A

Balett-, kör- och orkesterpersonal samt chef för dekorationsateljé.

Balettmedlem: kvinnlig...........................

manlig............................

Balettmästare....................................

Korist (korsångare): kvinnlig......................

manlig.......................

Kormästare, orkestermedlem (hovkapellist), kapellmästare och chef för dekorationsateljé...........

A

A

A

A

A

A

7d.,18b., 20 c.

7d.,18b.,

20b.

7d.,18a.,

20b.

7d., 18a., 20a.

18a., 20a.

10b.,

19b.,

21a.,

22a.,

29a.,

33a..

36a.,

1 2a., 7c., 10b., / 20c.

10b., 20a.

7c., 10b., 20b. 7c., 10b., 20a.

10b.

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

41 §.

Sådan innehavare av befattning, å vilken detta reglemente erhåller tilllämpning, så ock huvudman, som i reglementet avses, skall vara pliktig att underkasta sig ändrade bestämmelser i de hänseenden om vilka i reglementet förmäles.

Detta reglementet träder i kraft den 1 juli 1949, från och med vilken dag vad i tidigare av Kungl. Maj :t utfärdad författning eller föreskrift finnes stridande mot reglementets föreskrifter upphör att gälla, såvitt angår den å vilken reglementet erhåller tillämpning.

260 Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Bilaga 2.

t

1944 års pensionsutrednings förslag till

kungörelse med övergångsbestämmelser till reglementet för pensionering genom statens pensionsanstalt av vissa icke-statliga befattningshavare.

: Kungl. Maj :t har, med stöd av riksdagens beslut, funnit gott meddela följande övergångsbestämmelser till reglementet den 1949

(nr ) för pensionering genom statens pensionsanstalt av vissa ickestatliga befattningshavare.

I. Allmänna övergångsbestämmelser.

1. Till grupp B hänförd befattning, vilken den 30 juni 1949 var förenad med pensionsrätt enligt reglementet för statens pensionsanstalt, skall, utan hinder av att befattningen icke jämlikt 1 § 1 mom. femte stycket blivit registrerad, från och med den 1 juli 1949 tillsvidare vara förenad med pénsionsrätt enligt detta reglemente intill dess registrering skett eller huvudmannen dessförinnan till statens pensionsanstalt skriftligen anmält sig önska, att befattningen icke vidare skall vara förenad med sådan rätt. Under tid, då befattning sålunda är tillsvidare förenad med pensionsrätt, skall vid tillämpning av reglementet så anses, som om befattningen blivit registrerad.

2. Vad i 2 § 2 mom. stadgas om undantag från reglementets tillämpning för befattningshavare, som vid tidpunkten för befattningens förenande med pensionsrätt enligt reglementet överskridit pensionsåldern, skall ej gälla med avseende å den som den 30 juni 1949 var innehavare av befattningen och i sådan egenskap ägde pensionsrätt enligt reglementet för statens pensionsanstalt.

3. Beträffande befattningshavare, vilken omedelbart före reglementets ikraftträdande innehade med familj epensionsrätt för honom enligt reglementet för statens pensionsanstalt förenad befattning, skola gälla de avvikelser från bestämmelserna i 5 § 1 mom., att änka skall äga rätt till familjepension eller familjelivränta, även om äktenskapet ingåtts efter det befattningshavaren uppnått en levnadsålder av 60 men ej 65 år, samt att pensions- eller livränterätt skall för arvsberättigat barn upphöra först vid 21 års ålder.

4. Då statens pensionsanstalt enligt 7 § 1 mom. har att bestämma den

261 Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

pensionsklass, till vilken i 1 punkten avsedd befattning tillsvidare skall vara hänförd, skall befattningen, där ej annat följer av vad i 15 punkten härnedan sägs, hänföras till den lägsta pensionsklass för vilken tjänstepensionsunderlaget icke understiger summan av dels grundbeloppet av enligt kungörelsen den 30 juni 1947 (nr 658) angående förbättring av vissa från statens pensionsanstalt och lärarinnornas pensionsanstalt utgående pensioner m. m. för befattningen beräknad förbättrad eller tekniskt omräknad sådan hel pension som i § 24 mom. 1 a) reglementet för statens pensionsanstalt sägs, dels ock här nedan angivet utjämningstillägg för den för be-, fattningen enligt detta reglemente gällande pensionsåldern.

Om vid registrering av befattning, som i första stycket avses, för befattningen bestämmes lägre pensionsklass än den till vilken befattningen enligt första stycket blivit tillsvidare hänförd, skall sistnämnda pensionsklass fortfarande gälla, såvitt angår den som innehade befattningen vid registreringen.

Göres framställning om registrering av i första stycket avsedd befattning före 1949 års utgång och bestämmes vid registreringen en högre pensionsklass för befattningen än den till vilken befattningen enligt första stycket blivit tillsvidare hänförd, skall befattningen vid tillämpning av reglementet anses ha varit hänförd till den högre pensionsklassen från reglementets ikraftträdande.

5. I fråga om innehavare av befattning, som den 30 juni 1949 var förenad med pensionsrätt enligt reglementet för statens pensionsanstalt, må huvudmannen under tid, då avlöning för befattningen utgår enligt grunder, bestämda före den 1 juli 1949, utan hinder av reglementets bestämmelser verkställa avdrag å avlöningen med högst det belopp som han vid tillämpning av § 7 reglementet för statens pensionsanstalt haft rätt att avdraga, därest pensionsunderlagen varit de den 30 juni 1949 för befattningshavaren gällande, dock i intet fall med högre belopp än beloppet av den fortlöpande avgift som huvudmannen enligt 8 § har att erlägga.

Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning med avseende å sådan grupp A tillhörande, efter den 30 juni 1949 inrättad befattning som skulle blivit förenad med pensionsrätt enligt reglementet för statens pensionsanstalt, därest detsamma alltjämt varit gällande.

Huvudman, som den 30 juni 1949 jämlikt § 9 mom. 2 reglementet för statens pensionsanstalt ägt genom löneavdrag uttaga ersättning av befatt-

262 Kungl. Maj ds proposition nr 200.

ningshavare för erlagd engångsavgift, må enligt oförändrade grunder uttaga ersättning för denna engångsavgift jämväl för tid efter nämnda dag.

6. Har med stöd av § 18 mom. 2 reglementet för statens pensionsanstalt tillstånd beviljats befattningshavare att kvarstå i befattningen under tid efter det pensionsåldern inträtt enligt sagda reglemente, må beträffande det sålunda medgivna anståndet så anses, som om detsamma medgivits i enlighet med bestämmelserna i 9 § 2 mom.

7. Har befattningshavare fått den för honom omedelbart före reglementets ikraftträdande gällande pensionsåldern nedsatt, skall, om den nya pensionsåldern skulle ha inträtt tidigare än vid utgången av juni 1954, pensionsåldern för honom i stället inträda med utgången av den månad under vilken han uppnår den för befattningen före ikraftträdandet gällande pensionsåldern, dock i intet fall senare än den 30 juni 1954. Såsom förutsättning härför gäller dock, att befattningshavaren icke före den 1 januari 1950 anmält sin önskan, att den nya pensionsåldern skall tillämpas å honom.

S. Har befattningshavare fått den för honom omedelbart före reglementets ikraftträdande gällande pensionsåldern höjd från 55 till 60, från 60 till 65 eller från 60 till 63 år, skall han, om han är född före den 1 juli 1899, den 1 juli 1894 respektive den 1 juli 1892, vara berättigad att, utan hinder av att han icke uppnått pensionsåldern, komma i åtnjutande av ålderspension för befattningen,

därest han vid ikraftträdandet uppnått den förra pensionsåldern: vid avgång efter ikraftträdandet,

därest han vid ikraftträdandet uppnått en levnadsålder, som med ett år eller mindre understiger den förra pensionsåldern: vid avgång tidigast vid utgången av den månad under vilken han uppnår denna pensionsålder, samt

i annat fall: vid avgång tidigast vid utgången av den månad, under vilken han uppnår en levnadsålder, som överstiger den förra pensionsåldern med det antal hela eller påbörjade år utöver ett, varmed levnadsåldern vid ikraftträdandet understiger denna pensionsålder.

Här avsedd rätt till ålderspension må ej föranleda utvidgning av den omfattning i vilken tjänstårsberäkning eljest kunnat medgivas enligt bestämmelserna i 19 § 3 mom.

9. Därest vid tillämpning av bestämmelserna i 18 § 3 mom. hänsyn skall tagas till tjänstepensionsunderlag för tid, under vilken befattningshavaren innehaft med pensionsrätt enligt reglementet för statens pensionsanstalt förenad befattning, för vilken pensionsklassen är angiven i detta reglemente, skall därvid så anses, som om för befattningshavaren gällt tjänstepensionsunderlaget för denna pensionsklass. Är pensionsklassen ej angiven i reglementet, skall så anses, som om tjänstepensionsunderlaget varit lika med summan av dels det grundbelopp som enligt kungörelsen den 30 juni 1947 (nr 658) angående förbättring av vissa från statens pensionsanstalt och lärarinnornas pensionsanstalt utgående pensioner m. m. motsvarar det för befattningshavaren vid avgången från befattningen gällande tjänstepensionsunderlaget dels ock det utjämningstillägg som i 4 punkten första styc-

Kungl. Maj:ts proposition nr 200. 263

ket angivits för den vid pensionsavgången för befattningshavaren gällande pensionsåldern.

10. Har befattningshavare, för vilken enligt § 6 reglementet för statens pensionsanstalt, medgivits rätt till tjänstår sberäkning, jämlikt § 9 mom. 2 andra stycket sagda reglemente befriats från löneavdrag svarande mot engångsavgift för tjänstepension, skall vid tjänstårsberäkning enligt 19 § 2 mom. avdrag göras med en tredjedel av den tid för vilken engångsavgiften beräknats.

Vad i nästföregående stycke stadgas skall äga motsvarande tillämpning, där huvudman enligt § 9 mom. 4 reglementet för statens pensionsanstalt erlagt engångsavgift för höjning av pensionsunderlag, skolande dock därvid avdrag allenast göras med en tredjedel av så stor del av den tid för vilken engångsavgiften beräknats, som höjningen av tjänstepensionsunderlaget utgjort av det efter höjningen gällande tjänstepensionsunderlaget. Med tjänstepensionsunderlag skall härvid i förekommande fall förstås det med förhöjning I enligt kungörelsen den 18 juni 1925 (nr 280) ökade reglementsenliga tjänstepensionsunderlaget.

11. Vid tillämpning av stadgandet i 19 § 4 mom. första stycket å den som före den tidpunkt, då reglementet blev å honom tillämpligt, senast varit underkastad reglementet för statens pensionsanstalt skall i stället för vad i 19 § 4 mom. andra stycket a) sägs gälla, att tjänstepensionsunderlaget, där ej annat följer av vad i 17, 20 eller 24 punkten här nedan sägs, under tid före nämnda tidpunkt skall anses ha varit det tjänstepensionsunderlag vilket gäller för den pensionsklass, som enligt 4 punkten första stycket bestämts för den senast innehavda med pensionsrätt enligt reglementet för statens pensionsanstalt förenade befattningen eller skulle ha bestämts för denna befattning, om 4 punkten första stycket varit tillämpligt å densamma. Om, på grund av att engångsavgift enligt § 9 mom. 4 reglementet för statens pensionsanstalt för höjning av pensionsunderlag icke erlagts, det för befattningshavaren enligt nämnda reglemente senast gällande tjänstepensionsunderlaget var lägre än det för befattningen den 30 juni 1949 gällande, må dock tjänstepensionsunderlaget icke anses ha varit högre än det vilket gäller för den pensionsklass som skulle ha bestämts enligt 4 punkten första stycket med utgångspunkt från det för befattningshavaren enligt reglementet för statens pensionsanstalt senast gällande tjänstepensionsunderlaget.

12. Vid beräkning enligt 30 § a) av tjänstår för bestämmande av familj epensionstal skall i fall, som i 10 punkten avses, där omförmält avdrag icke ske.

Har befattningshavare, för vilken enligt § 6 reglementet för statens pensionsanstalt medgivits rätt till t jänstår sberäkning, jämlikt § 9 mom. 2 andra stycket sagda reglemente befriats från löneavdrag svarande mot engångsavgift för familjepension, skall vid tjänstårsberäkning enligt 30 § a) avdrag göras med hela den tid för vilken engångsavgiften beräknats.

Vad i nästföregående stycke stadgas skall äga motsvarande tillämpning, där huvudmannen enligt § 9 mom. 4 reglementet för statens pensionsanstalt

264 Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

erlagt engångsavgift för höjning av pensionsunderlag, skolande dock därvid avdrag allenast göras med så stor del av den tid för vilken engångsavgiften beräknats, som höjningen av familjepensionsunderlaget utgjort av det efter höjningen gällande familj epensionsunderlaget. Med familj epensionsunderlag skall härvid förstås hel änkepension enligt kungörelsen den 22 juni 1939 (nr 508).

13. Vad i 30 § c) stadgas skall icke äga tillämpning i fråga om den som enligt 8 punkten avgått före pensionsåldern med rätt att komma i åtnjutande av ålderspension.

II. Särskilda övergångsbestämmelser beträffande vissa befattningshavare.

14. Befattningshavare vid institut för socialpolitisk och kommunal utbildning och forskning må, såvitt angår tid före den 1 juli 1949, för vilken befattningshavaren enligt därom särskilt meddelade föreskrifter vidkänts avdrag å lönen med belopp, motsvarande tjänste- och familjepensionsavdrag enligt allmänna tjänste- och familjepensionsreglementena den 30 december 1941, eller under vilken han enligt dylika föreskrifter åtnjutit avlöning som för befattningen i 3 avd. sägs, räkna tjänstår enligt 19 och 30 §§, som om han under nämnda tid varit underkastad reglementet och hans befattning därvid varit hänförd till den pensionsklass som blivit för honom gällande den 1 juli 1949.

15. Beträffande lärarbefattning vid fortsättningsskola, som den 30 juni 1949 var förenad med pensionsrätt enligt reglementet för statens pensionsanstalt, skall gälla

a) att vid bestämmande enligt 4 punkten första stycket av den pensionsklass, till vilken befattning tills vidare skall vara hänförd, såsom utgångspunkt skall tagas det tjänstepensionsunderlag som kan antagas skulle ha gällt den 30 juni 1949, därest detsamma hade bestämts i förhållande till avlöningen eller den beräknade avlöningen för full tjänstgöring; samt

b) att, där det enligt reglementet för statens pensionsanstalt den 30 juni 1949 gällande tjänstepensionsunderlaget ej varit bestämt i förhållande till avlöning för full tjänstgöring, de enligt 19 § 2 mom. för tid före den 1 juli 1949 beräknade tjänståren skola minskas med så stor del som skillnaden mellan å ena sidan tjänstepensionsunderlaget för den enligt a) fastställda pensionsklassen och å andra sidan tjänstepensionsunderlaget för den pensionsklass, som skolat fastställas vid tillämpning av bestämmelserna i 4 punkten första stycket, utgör av förstnämnda tjänstepensionsunderlag.

16. I fråga om rektors- och ämneslärarbefattningar udd folkhögskola skall gälla, att kvinnliga befattningshavare tills vidare skola vara hänförda till

här nedan angivna pensionsklasser:

Rektor

vid folkhögskola med såväl huvudkurs som kvinnlig kurs...... 1: 29

vid folkhögskola med endast huvudkurs...................... 1: 27

Kungi. Maj:ts proposition nr 200.

265 Ämneslärare med fast anställning

vid såväl huvudkurs som kvinnlig kurs...................... 1: 25

vid endast huvudkurs

av minst 24 veckors varaktighet .......................... 1: 24

av mindre än 24 veckors varaktighet...................... 1: 22

Extra ordinarie ämneslärare med full tjänstgöring vid huvudkurs

av minst 24 veckors varaktighet ............................ 1:13

av mindre än 24 veckors varaktighet ........................ 1:11

17. Vad i 11 punkten sägs skall ej gälla med avseende å den som den 30 juni 1949 innehade med pensionsrätt enligt reglementet för statens pensionsanstalt förenad barnmorske- eller sjuksköterskebefattning och som med detta reglementes ikraftträdande erhåller pensionsrätt enligt reglementet för befattningen eller för annan barnmorske- eller sjuksköterskebefattning eller för lärarinnebefattning vid sjuksköterskeskola. Om pensionsrätten enligt detta reglemente avser annan befattning än distriktsbarnmorske- eller distriktssköterskebefattning skall likväl såsom förutsättning härför gälla, att framställning om befattningens registrering gjorts före den 1 januari 1950.

Vid tillämpning av vad i 19 § 4 mom. första stycket stadgas skall, såvitt angår barnmorska, sjuksköterska eller lärarinna, för vilken enligt vad i nästföregående stycke sägs 11 punkten ej gäller, tjänstepensionsunderlaget ifråga om före ikraftträdandet förfluten tid anses ha motsvarat

a) beträffande befattningshavare, för vilken den 30 juni 1949 gällde ett tjänstepensionsunderlag av 1 560 kronor:

för tid, för vilken enligt mom. 11 eller 15 övergångsstadgandena till kap. VI reglementet för statens pensionsanstalt tjänstepensionsunderlaget skulle antagits ha varit 1 176 kronor, tjänstepensionsunderlaget för den pensionsklass, vars nummer med två enheter understiger den för befattningen i reglementet eller vid registreringen fastställda pensionsklassen, dock högst tjänstepensionsunderlaget för pensionsklassen 1:14, och

för annan tid tjänstepensionsunderlaget för den pensionsklass som i reglementet eller vid registreringen fastställts för befattningen, dock högst tjänstepensionsunderlaget för pensionsklassen 1:16; samt

b) beträffande befattningshavare, för vilken den 30 juni 1949 gällde ett tjänstepensionsunderlag av 1 000 kronor, tjänstepensionsunderlaget för den pensionsklass vars nummer med fyra enheter understiger den för befattningen i reglementet eller vid registreringen fastställda pensionsklassen, dock högst tjänstepensionsunderlaget för pensionsklassen 1:12.

18. I fråga om barnmorska och sjuksköterska samt lärarinna vid sjuksköterskeskola skall, där ej annat följer av 19 punkten, grundbeloppet för år räknat av ålderspension i fall, som avses i 8 punkten, motsvara det enligt grunderna i 20 § beräknade grundbeloppet, minskat med 1/200 för varje full eller påbörjad fjärdedel av år, som vid avgångstillfället återstår till pensionsålderns inträde.

19. Där fråga är om avgång från den 30 juni 1949 innehavd barnmorske-

266 Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

eller sjukskötcrskebefattning, vilken enligt 1 punkten tillsvidare är förenad med pensionsrätt, skall vid bestämmande av grundbeloppet av ålders-, invalid- eller sjukpension tillämpas en tjänstålder av 25 år och skall ålderspension, varom i 18 punkten förmäles, bestämmas utan att minskas som där sägs. Härvid skall vid tillämpning av vad i 19 § 4 mom. första stycket stadgas beträffande befattningshavare, för vilken den 30 juni 1949 gällde ett tjänstepensionsunderlag av 1 560 kronor, tjänstepensionsunderlaget för tid, för vilken tjänstepensionsunderlaget enligt då gällande bestämmelser skulle antagits ha varit 1 176 kronor, anses ha varit lika med tjänstepensionsunderlaget för pensionsklassen 1: 6.

20. Vid tillämpning av 11 punkten i fråga om läsår ettsläkare, som utnämnts före den 1 januari 1927, skall tjänstepensionsunderlaget enligt reglementet för staten pensionsanstalt anses ha varit 6 000 kronor.

Har i nästföregående stycke avsedd lasarettsläkare icke till statens pensionsanstalt inbetalat de tilläggsavgifter som enligt reglementet för lasarettsläkarnas pensionskassa efter den 1 januari 1927 skulle ålegat honom, därest sagda reglemente även därefter varit gällande, skall honom enligt detta reglemente tillkommande tjänstepension minskas med belopp, som beräknats motsvara nämnda tilläggsavgifter.

21. För innehavare av befattning såsom ombudsman vid sjömanshus, för vilken den 30 juni 1949 gällde att det antal tjänstår, som enligt reglementet för statens pensionsanstalt fordrats för hel tjänstepension utgjorde 25, skall, så länge han kvarstår i befattningen, med tjänstålder förstås 25 tjänstår.

22. Tid före den 1 juli 1949, vilken befattningshavare vid polisväsendet äger räkna som tjänstår enligt 19 § men ej enligt 30 § a), må räknas som tjänstår vid bestämmande av familjepensionstal under förutsättning, att huvudmannen härför erlagt engångsavgift, som här nedan sägs.

Engångsavgiften skall motsvara det enligt i 8 § 4 mom. angivna försäkringstekniska grunder bestämda värdet av den del av familjepensionens grundbelopp som beräknas hänföra sig till den i nästföregående stycke avsedda tjänstårsberäkningen. Härvid skall familjepensionsunderlaget anses utgöra det belopp som med 300 kronor överstiger 20 procent av det tjänstepensionsunderlag som, då engångsavgiften erlägges, vid tillämpning av 19 § 4 mom. skall anses ha varit gällande för befattningshavaren under den tid, tjänstårsberäkningen avser.

Tid, under vilken befattningshavare vid polisväsendet icke varit underkastad vare sig tjänstepensionsbestämmelser eller familjepensionsbestämmelser men för vilken engångsavgift enligt § 9 mom. 1 reglementet för statens pensionsanstalt erlagts för tjänstepension men ej för familjepension, må ej räknas såsom tjänstår vid bestämmande av familj epensionstal med mindre engångsavgift, bestämd med tillämpning av vad i nästföregående stycke sägs, blivit erlagd.

23. I fråga om den som den 30 juni 1949 innehade med familjepensionsrätt enligt reglementet för statens pensionsanstalt förenad befattning vid kgrkoväsendet skall gälla,

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

a) att vid fastställande av pensionsklass enligt 4 punkten första stycket till utgångspunkt skall tagas det i § 102 reglementet för statens pensionsanstalt omförmälda tjänstepensionsunderlaget, tekniskt omräknat med tilllämpning av bestämmelserna i kungörelsen den 30 juni 1947 (nr 658) angående förbättring av vissa från statens pensionsanstalt och lärarinnornas pensionsanstalt utgående pensioner in. in.;

b) att såsom tjänstår, som avses i 19 § 2 inom., må tillgodoräknas jämväl tid, under vilken befattningshavaren utan att vara underkastad tjänstepensionsbestämmelser innehaft tjänst, som avses i lagen den 9 december 1910 om emeritilöner för präster eller i lagen den 28 juni 1935 om emeritilöner för vissa prästmän i ledande ställning i missionens och diakoniens tjänst, ävensom två tredjedelar av annan tid, för vilken tjänstår beräknas enligt § 100 mom. 1 eller inom. 2 övergångsstadgandena till kap. XI reglementet för statens pensionsanstalt; samt

c) att såsom tjänstår för bestämmande av familjepensionstal må, utan hinder av stadgandet i 30 § a), tillgodoräknas all i b) här ovan avsedd tid.

24. I fråga om den som den 30 juni 1949 innehade med pensionsrätt enligt reglementet för statens pensionsanstalt förenad, till grupp A hänförlig befattning vid de kungl. teatrarna skall iakttagas,

a) att vad ill punkten här ovan sägs ej skall äga tillämpning;

b) att tid, som enligt reglementet för statens pensionsanstalt skolat tillgodoräknas vid bestämmande av tjänstepension men icke vid bestämmande av familjepension, ej må tillgodoräknas vid bestämmande av fainiljepensionstal med mindre härför erlagts engångsavgift, beräknad eniigt de grunder som i 22 punkten andra stycket angivits i fråga om befattningshavare vid polisväsendet; samt

c) att, om vid tillämpning av stadgandena 18 a., 29 a., 33 a. eller 36 a. i 39 § hänsyn skall tagas till tjänstepensionsunderlag under tolvmånadersperiod före reglementets ikraftträdande, skall därvid så anses som om befattningen varit hänförd till den pensionsklass vilkens tjänstepensionsunderlag, efter minskning i förekommande fall enligt 18 § 2 inom., är lika med eller närmast överstiger summan av dels det enligt kungörelsen den 30 juni 1947 (nr 658) angående förbättring av vissa från statens pensionsanstalt och lärarinnornas pensionsanstalt utgående pensioner in. in. tekniskt omräknade, beträffande befattningshavaren för perioden enligt reglementet för statens pensionsanstalt tillämpliga tjänstepensionsunderlaget, dels ock det utjämningstillägg som i 4 punkten första stycket angivits för den för befattningen gällande pensionsåldern.

25. Befattningshavare vid de kungl. teatrarna, som den 30 juni 1949 var bibehållen vid sina rättigheter och skyldigheter enligt stadgar för kungl. hovkapellets pensionsinrättning, de kungl. teatrarnas pensionsinrättning eller kungl. dramatiska teaterns arbetares pensionskassa, skall vara undantagen från reglementets tillämpning såvitt angår den av honom nämnda dag innehavda befattningen, därest han före den 1 oktober 1949 till statens pensionsanstalt skriftligen anmält sin önskan därom.

268 Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

I fråga om i nästföregående stycke avsedd befattningshavare, vilken icke gjort där omförmäld anmälan, skall vid reglementets tillämpning iakttagas,

a) att under tid, som i 5 punkten avses, huvudmannen må, utan hinder av reglementets bestämmelser, verkställa avdrag å avlöningen med högst det belopp som befattningshavaren omedelbart före reglementets ikraftträdande haft att erlägga såsom pensionsavgift enligt för honom då gällande stadgar;

b) att såsom tjänstår, som avses i 19 § 2 inom., må tillgodoräknas jämväl tid, för vilken befattningshavaren erlagt avgift enligt för honom gällande stadgar; samt

c) att vid tillämpning av 30 § a), såvitt angår sådan i b) här ovan omförmäld tid som infallit efter 1942 års utgång, tjänstår må räknas allenast för tid, för vilken befattningshavaren erlagt avgift enligt stadgarna för kungl. hovkapellets pensionsinrättning.

Denna kungörelse länder till efterrättelse från och med den 1 juli 1949.

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

269 Bilaga 3.

1944 års pensionsutrednings förslag

till

kungörelse angående tillämpning av reglementet för pensionering genom statens pensionsanstalt av vissa icke-statliga befattningshavare å övningslärare vid högre kommunala skolor m. fl.

Kungl. Maj :t har, med stöd av riksdagens beslut, funnit gott förordna som följer.

1 §•

Reglementet för pensionering genom statens pensionsanstalt av vissa ickestatliga befattningshavare — i det följande benämnt pensionsreglementet — jämte därtill hörande övergångsbestämmelser och tillämpningsföreskrifter skall från och med den 1 januari 1950 tillsvidare med nedan angivna tillägg och undantag äga tillämpning å

a) ordinarie och extra ordinarie övningslärare, som äro underkastade avlöningsreglementet den 11 november 1938 för lärare vid kommunala flickskolor, kommunala mellanskolor, praktiska mellanskolor och högre folk-

skolor,

b) sådana vid folkskola eller fortsättningsskola anställda övningslärare med en sammanlagd undervisningsskyldighet ej understigande 20 veckotimmar, för vilka enligt 1948 års riksdags beslut (riksdagens skrivelse nr 390) lönereglering framdeles skall ske, samt

c) vid statsunderstödda högre goss- eller samskolor, högre flickskolor eller enskilda mellanskolor anställda föreståndare, ämneslärare med fast anställning eller med extra ordinarie anställning och full tjänstgöring samt övningslärare med fast eller extra ordinarie anställning och med sammanlagd undervisningsskyldighet ej understigande 20 veckotimmar.

2 §•

Befattning, vilken innehaves av befattningshavare som i 1 § denna kungörelse avses, skall anses vara upptagen i pensionsreglementets 3 avd. Där skall även anses vara angiven den i 10 § pensionsreglementet avsedda levnadsålder, som enligt vad i det följande sägs skall gälla såsom pensionsålder för befattningshavaren.

270 Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

3 §.

Stadgandet 10 a i 39 § pensionsreglementet skall äga tillämpning.

4 §•

Vid pensionsreglementets tillämpning å de i 1 § a) denna kungörelse avsedda befattningshavarna vid högre kommunala skolor skola följande särskilda bestämmelser lända till efterrättelse.

1. Befattning hänföres till grupp A.

2. Befattning hänföres till den pensionsklass som här nedan för inne-

havare av befattning angives:

Befattningshavare Pensionsklass

för ord. för extra ord.

Lärare i teckning, musik eller gymnastik med lek

och idrott .................................. 1:24 1: 23

Lärare i hushållsgöromål vid kommunal flickskola 1:23 1:20

vid annan skola ............................ 1:21 1: 20

Lärare i kvinnlig slöjd vid kommunal flickskola .. 1: 21 1: 18

vid annan skola ............................ 1:20 1:18

Lärare i manlig slöjd .......................... 1:21 1:18

3. I 10 § pensionsreglementet avsedd levnadsålder utgör

för lärare i teckning, slöjd eller hushållsgöromål ................ 65 år

för annan lärare .............................................. 63 år

4. Stadgandena 8 a och 19 a i 39 § pensionsreglementet skola äga tillämpning. Därvid skall den mot full tjänstgöring svarande tjänstgöringsskyldigheten anses omfatta 30 veckotimmar.

5. Har det enligt reglementet för statens pensionsanstalt vid utgången av år 1949 gällande tjänstepensionsunderlaget ej varit bestämt i förhållande till avlöning för 30 veckotimmars tjänstgöringsskyldighet, skola de enligt 19 § 2 mom. pensionsreglementet för tid före den 1 januari 1950 beräknade tjänståren minskas med så stor del som skillnaden mellan å ena sidan sagda avlöning och å andra sidan den avlöning i förhållande till vilken tjänstepensionsunderlaget varit bestämt utgör av den förra avlöningen.

6. Stadgandet i 11 punkten av övergångsbestämmelserna till pensionsreglementet skall icke äga tillämpning.

7. I stället för i 8 § pensionsreglementet stadgad fortlöpande avgift skall huvudmannen erlägga fortlöpande avgift, motsvarande summan av det högsta belopp han enligt 5 punkten av övergångsbestämmelserna till reglementet äger avdraga å befattningshavarens avlöning och dubbla beloppet eller, såvitt angår extra ordinarie befattningshavare, två och en halv gånger beloppet av den mot befattningshavarens tjänstepensionsavgift svarande delen av berörda högsta belopp.

5 §•

Vid pensionsreglementets tillämpning å de i 1 § b) denna kungörelse avsedda befattningshavarna vid folk- eller fortsättningsskolor skola följande särskilda bestämmelser lända till efterrättelse.

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

1. Befattning hänföres till grupp B.

2. Vid tillämpning av 7 § 2 inom. pensionsreglementet må ej räknas med högre slutavlöning för befattning än den som enligt 1948 års riksdags beslut (riksdagens skrivelse nr 390) framdeles skall gälla för närmast jämförlig befattning.

3. I 10 § pensionsreglementet avsedd levnadsålder utgör

för lärare i teckning, slöjd eller hushållsgöromål ................ 65 år

för annan lärare .............................................. 63 år

4. Stadgandena 7 a, 8 a och 19 a i 39 § pensionsreglementet skola äga tilllämpning, vad stadgandet 8 a beträffar dock endast där ej bestämmelserna i 8 punkten första och andra styckena här nedan annat föranleda. Därvid skall den mot full tjänstgöring svarande tjänstgöringsskyldigheten anses omfatta 30 veckotimmar eller, såvitt angår lärare vid fortsättningsskola,

1 080 timmar för redovisningsår.

5. Beträffande befattning, som den 31 december 1949 var förenad med pensionsrätt enligt reglementet för statens pensionsanstalt, skall vid bestämmande enligt 4 punkten första stycket av övergångsbestämmelserna till pensionsreglementet av den pensionsklass, till vilken befattningen tillsvidare skall vara hänförd, såsom utgångspunkt tagas det tjänstepensionsunderlag, som kan antagas skulle ha gällt sagda dag, därest detsamma bestämts i förhållande till avlöningen eller den beräknade avlöningen för full tjänstgöring.

6. Har befattningshavare under tid före den 1 januari 1950 varit underkastad reglementet för statens pensionsanstalt och har det enligt sagda reglemente för honom senast gällande tjänstepensionsunderlaget varit bestämt efter lägre avlöning än som svarar mot full tjänstgöring, skola de enligt 19 §

2 mom. pensionsreglementet för tid före den 1 januari 1950 beräknade tjänståren minskas med så stor del, som skillnaden mellan, å ena sidan, avlöningen för full tjänstgöring och, å andra sidan, berörda lägre avlöning utgör av den förra avlöningen.

7. Stadgandena i 10 punkten andra stycket, 11 punkten samt 12 punkten tredje stycket av övergångsbestämmelserna till pensionsreglementet skola ej äga tillämpning.

8. I fråga om innehavare av befattning, som den 31 december 1949 var förenad med pensionsrätt enligt reglementet för statens pensionsanstalt, är huvudmannen, där ej annat föranledes av vad i nästföljande stycke sägs, skyldig att i stället för i 8 § pensionsreglementet stadgad fortlöpande avgift erlägga en fortlöpande avgift, motsvarande det högsta belopp, som han enligt 5 punkten av övergångsbestämmelserna till reglementet äger att avdraga å befattningshavarens avlöning.

Uppflyttas befattning, som i nästföregående stycke sägs, till högre pensionsklass än den enligt 4 punkten första stycket av övergångsbestämmelserna till pensionsreglementet bestämda, skall den fortlöpande avgiften, räknat från den tidpunkt då den högre pensionsklassen blir gällande, ökas

272 Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

med V» för varje enhet, varmed numret å den högre pensionsklassen överstiger numret å den lägre.

I fråga om befattning, som den 31 december 1949 ej var förenad med pensionsrätt enligt reglementet för statens pensionsanstalt, skall vid beräkning av fortlöpande avgift enligt 8 § respektive stadgandet 8 a i 39 § pensionsreglementet så anses, som om avgiftsunderlaget för befattningen utgjort 40 procent av det i 7 § 1 mom. reglementet angivna avgiftsunderlaget.

6 §•

Vid pensionsreglementets tillämpning å de i 1 § c) denna kungörelse avsedda befattningshavarna vid statsunderstödda privatläroverk skola följande särskilda bestämmelser lända till efterrättelse.

1. Befattning, som innehaves av kvinnlig befattningshavare, hänföres till grupp A. Av manlig befattningshavare innehavd befattning hänföres till grupp B.

2. Till grupp A hörande befattning hänföres till pensionsklass 1: 18, där ej stadgandet i 3 punkten här nedan annat föranleder.

3. Där i fråga om föreståndarinne- eller ämneslärarinnebefattning tillhörande grupp A avlöningsförhållandena det medgiva, må statens pensionsanstalt efter därom av huvudmannen gjord framställning med iakttagande av bestämmelserna i 7 § 2 mom. pensionsreglementet bestämma en högre pensionsklass för befattningen än den i 2 punkten här ovan angivna.

4. Till den huvudmannen åliggande fortlöpande avgiften för kvinnlig befattningshavare vid högre flickskola eller enskild mellanskola skall enligt § 6 mom. 1 b) reglementet för lärarinnornas pensionsanstalt beräknade avgiftsbidrag lämnas av kommun respektive enskilda donatorer.

5. Utan hinder av pensionsreglementets bestämmelser må huvudmannen i fråga om kvinnlig befattningshavare verkställa avdrag å avlöningen med 120 kronor för år räknat, dock, såvitt angår befattningshavare, vilken den 31 december 1949 innehade med delaktighet i lärarinnornas pensionsanstalt förenad anställning med undervisningsskyldighet ej understigande 20 veckotimmar, högst två gånger det belopp som läroanstalten enligt § 6 mom. 2 reglementet för anstalten ägt avdraga å befattningshavarens lön.

6. I 10 § pensionsreglementet avsedd levnadsålder utgör

för föreståndare, ämneslärare samt lärare i teckning, slöjd eller

hushållsgöromål .............................................65 år

för annan lärare ............................................ 63 år

7. Vad i 8 punkten av övergångsbestämmelserna till pensionsreglementet stadgas skall äga motsvarande tillämpning å kvinnlig befattningshavare, som den 1 januari 1950 blir underkastad reglementet och som under höstterminen 1949 innehade anställning, varmed delaktighet i lärarinnornas pensionsanstalt då var förenad. Därvid skall anses omedelbart före den 1 januari 1950 ha gällt att pensionsåldern skolat inträda vid utgången av det kalenderhalvår under vilket befattningshavaren uppnått en levnadsålder av 60 år.

Kurtgl. Maj.ts proposition nr 200,

8. I fall, som avses i 18 § 3 mom. pensionsreglementet, skall i fråga om kvinnlig befattningshavare, som före den 1 januari 1950 innehaft med delaktighet i lärarinnornas pensionsanstalt förenad anställning i befattning, som i 1 § c) denna kungörelse avses, så anses som om anställningen varit förenad med tjänstepensionsrätt och för befattningshavaren gällt tjänstepensionsunderlaget för den för befattningen vid pensioneringstillfäilet gällande pensionsklassen.

9. Stadgandena i 7 a, 8 a och 19 a i 39 § pensionsreglementet skola äga tillämpning å övningslärarbefattning, som innehaves av manlig befattningshavare.

10. I fråga om kvinnlig befattningshavare må såsom tjänstår vid bestämmande av tjänstepension tillgodoräknas tid, under vilken befattningshavaren innehaft med delaktighet i lärarinnornas pensionsanstalt förenad anställning, minskad dels med tid, för vilken vid tillämpning av de i 19 § 1 mom. pensionsreglementet meddelade avdragsbestämmelserna avdrag vid tjänstår sberäkning skolat göras, dels även, såvitt angår anställningstid, för vilken pensionsavgift till pensionsanstalten bestämts efter ett mindre antal veckotimmar än 20, med V» för varje understigande veckotimme.

I fråga om manlig befattningshavare må såsom tjänstår vid bestämmande av tjänstepension tillgodoräknas hälften av tid, under vilken befattningshavaren innan pensionsreglementet blev å honom tillämpligt innehaft i reglementets 3 avd. upptagen befattning vid någon av de i 1 § c) denna kungörelse omförmälda skolorna, minskad dels med tid, för vilken vid tilllämpning av de i 19 § 1 mom. pensionsreglementet meddelade avdragsbestämmelserna avdrag vid tjänstårsberäkning skolat göras, dels åven, såvitt angår sådan tid för anställning i övningslärarbefattning då tjänstgöringsskyldigheten omfattat mindre än 30 veckotimmar, med V» för varje understigande veckotimme. Tjänstårsberäkningen må dock icke ske för mer än hälften av den tid för vilken tjänstårsberäkning vid tillämpning av 19 § 3 mom. pensionsreglementet kunnat medgivas.

Vid pensionsreglementets tillämpning skall så anses som om enligt denna punkt beräknade tjänstår tillgodoräknats enligt 19 § 2 mom. reglementet.

11. Tjänstårsberäkning enligt 19 § 3 mom. första stycket pensionsreglementet må medgivas jämväl för sådan tid för anställning vid någon av de i 1 § c) denna kungörelse omförmälda skolorna, för vilken med tjänsteeller familjepensionsrätt jämförlig förmån tillförsäkrats befattningshavaren.

I 19 § 3 inom. pensionsreglementet omförmäld engångsavgift skall i vad den avser lid för anställning vid någon av de i 1 § c) denna kungörelse omförmälda skolorna, utgöra dubbla beloppet av den enligt 8 § 4 mom. beräknade engångsavgiften.

12. Om den som åtnjuter tjänstepension eller tjänstelivränta enligt pensionsreglementet för befattning vid någon av de i 1 § c) denna kungörelse omförmälda skolorna jämväl åtnjuter annan med tjänstepension eller tjänstelivränta jämförlig förmån enligt reglementet för lärarinnornas pensionsanslalt eller på grund av pensionsförsäkring i enskilt företag genom

18 llihang till riksdagens protokoll 19t9. 1 sand. Nr 200.

274 K-ungl. Maj:ts proposition nr 200.

huvudmannens försorg eller utfästelse av huvudmannen eller enligt gällande föreskrifter rörande pensionsfond eller pensionsstiftelse, som upprättats av huvudmannen eller enskild donator, eller på grund av inbetalning med bidrag av huvudmannen till pensionsförsäkringsfonden, beror på Kungl. Maj :ts prövning, om och i vad mån tjänstepensionen eller tjänstelivräntan av sådan anledning skall minskas. Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning, där efterlevande till befattningshavare vid skola som nyss sagts jämte familjepension eller familjelivränta enligt pensionsreglementet äger åtnjuta annan därmed jämförlig förmån på grund av pensionsförsäkring, utfästelse eller föreskrifter av ovan angivna slag.

13. I fråga om befattning, som är hänförd till pensionsklass 1: 18 och som innehaves av kvinnlig befattningshavare, är huvudmannen skyldig att i stället för i 8 § pensionsreglementet stadgad fortlöpande avgift erlägga en fortlöpande avgift, som med 60 kronor överstiger det belopp, som han enligt 5 punkten här ovan högst äger avdraga å befattningshavarens lön.

Uppflyttas befattning, som i nästföregående stycke sägs, till högre pensionsklass än pensionsklass 1: 18, skall i sagda stycke angiven fortlöpande avgift ökas med skillnaden mellan de i 7 § 1 mom. pensionsreglementet angivna avgiftsunderlagen för de båda pensionsklasserna.

Från och med den 1 januari 1950 skall vad i tidigare av Kungl. Maj :t utfärdad författning eller föreskrift finnes stridande mot föreskrifterna i denna kungörelse upphöra att gälla såvitt angår i 1 § a) eller b) avsedd befattningshavare å vilken kungörelsen erhåller tillämpning samt i 1 § c) avsedd befattningshavare, vilken innehar med pensionsrätt enligt kungörelsen förenad befattning eller avgått med pension från sådan befattning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

275 Innehållsförteckning.

Sid.

I. Inledning ...................................................................... 3

II. Allmänna förutsättningar för statens medverkan till pensionering av ickestatliga befattningshavare .................................................... 13

Nuvarande förhållanden s. 13. — Direktiven för 1944 års pensionsutredning s. 14.

— 1944 års pensionsutredning s. 14. — Yttrandena s. 24. — Departementschefen s. 38.

III. Detaljfrågor rörande pensioneringens avgränsning ........................ 43

1944 års pensionsutrednings förslag och yttranden däröver. (Undervisningsväsendet s. 43. — Hälso- och sjukvården s. 59. — Socialvården s. 80. — Polisväsendet s. 88.

— Jordbruket med binäringar m. m. s. 89. — Kyrko väsendet s. 97. — Sjömanshusen s. 101. — De kungl. teatrarna s. 101. — Vissa andra verksamhetsområden s. 103.) — Departementschefen s. 106.

IV. Pensioneringens utformning, m. in........................................... 113

1944 års pensionsutredning s. 113. — Yttrandena s. 165. — Departementschefen s. 180.

V. Finansieringen av SPA-pensioneringen ............................. 190

Nuvarande förhållanden s. 190. — 1943 års utredning angående SPA:s fondställning m. m. s. 190. — Den framtida finansieringen av SPA:s pensioneringsverksamhet m. m. s. 192. — Departementschefen s. 197.

VI. Provisorisk pensionsreglering för viss icke-statlig lärarpersonal.......... 199

1944 års pensionsutredning s. 199. — Yttrandena s. 216. — Departementschefen s, 222.

Hemställan.......................................................................... 226

Bilagor.

Bilaga 1. 1944 års pensionsutrednings förslag till reglemente för pensionering genom statens

pensionsanstalt av vissa icke-statliga befattningshavare........................ 229

Bilaga 2. 1944 års pensionsutrednings förslag till kungörelse med övergångsbestämmelser

till reglementet för pensionering genom statens pensionsanstalt av vissa ickestatliga befattningshavare.................................................. 260

Bilaga 3. 1944 års pensionsutrednings förslag till kungörelse angående tillämpning av regle-

mentet för pensionering genom statens pensionsanstalt av vissa icke-statliga befattningshavare å övningslärare vid högre kommunala skolor m. fl........... 269