Norrlandskommitténs principbetänkande. D. 1,

ON c

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades pa Kungl. biblioteket ar 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1949:1 JORDBRUKSDEPARTEMENTET

NORRLANDSKOMMITTÉNS PRINCIPBETÄNKANDE Första

delen

NORRLÄNDSKA UTVECKLINGSLINJER

S T O C K H O L M 1 9

»tätens offentliga utredningar 1949 Kronologisk

1. Norrlandskomitténs principbetänkande. Förstadelen. Norrländca utvecklingslinjer. Idun. 302 s. Jo. 2. Norrlandskomitténs principbetänkande. Andra delen. Särskildartredningar. Idun. 194 s. Jo.

förteckning

3. Norrlandskommiittéms principbetänkande. Tredje delen. Utlåtanden oclh förslag i vissa frågor. Idun. 164 s. Jo.

Anm. Om saklld tryckort ej angtves, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till ;t departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E.. = ecktesiastikdepartemeatet Jo. = Jordbruksdeparteentet.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1949 : 1 JORDBRUKSDEPARTEMENTET

NORRLANDSKOMMITTÉNS PRINCIPBETÄNKANDE Första

delen

NORRLÄNDSKA UTVECKLINGSLINJER

STOCKHOLM 1919 1DUNS TRYCKERIAKTIEBOLAG, ESSELTE AB 817261

AV N O R R L A N D S K O M M I T T É N AVGIVNA TRYCKTA RETÄNKANDEN:

1. Yrkesutbildningen i Norrland (SOU 1945:33). 2. Forsknings- och (SOU 1946:16).

försöksverksamheten

på jordbrukets område i Norrland:

3. Åtgärder till förbättrande av transportförhållandena i Norrland (SOU 1946: 84). 4. Synpunkter på sågverksdriften i Norrland och förslag angående inrättande av en central sågverksskola (SOU 1947: 32). 5. Inrättande av ett rikssjukhus i Norrland (SOU 1947: 70). 6. Isbrytningens ordnande längs norrlandskusten m. in. (SOU 1948:31). 7. Skogstillgångarna och skogsindustriernas råvaruförsörjning i övre och mellersta Norrland m. m. (SOU 1948: 32). 8. Norrlandskommitténs principbetänkande. Första delen. Norrländska utvecklingslinjer (SOU 1949: 1). 9. Norrlandskommitténs principbetänkande. Andra delen. Särskilda utredningar (SOU 1 9 4 9 : 2 ) . 10. Norrlandskommitténs principbetänkande. Tredje delen. Utlåtanden och förslag i vissa frågor (SOU 1949:3).

Förutom till ovannämnda publikationer hänvisas i detta betänkande bland annat till uppgifter i 1940 års norrlandsutrednings förberedande undersökning angående Norrlands näringsliv (SOU 1943: 39).

Till

Konungen.

I skrivelse nr 271) hemställde 1940 års riksdag, med anledning av väckta motioner (nr 1:89 och 11:109), att Kungl. Maj:t ville verkställa utredning angående åtgärder för det norrländska näringslivets för-

kovran samt framlägga det förslag i ämnet, vartill utredningen kunde föranleda. Att verkställa förberedande undersökning angående åtgärder i sålunda angivet syfte förordnade Kungl. Maj :t därefter den 16 augusti 1940 dåvarande överdirektören E. Lindeberg. Denna s. k. 1940 års norrlandsutredning framlade resultaten av den förberedande undersökningen i en den 15 oktober 1943 dagtecknad utredning angående Norrlands näringsliv (SOU 1943:39). Riksdagens förenämnda skrivelse samt den avgivna utredningen anmäldes sedermera för Kungl. Maj:t vid konselj den 17 december 1943. Härvid anförde dåvarande chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet PehrssonBramstorp efter gemensam beredning med regeringens övriga ledamöter bland annat följande. »Såsom förut antytts avsägs att, sedan den förberedande undersökningen slutförts, en mera omfattande utredning rörande Norrlands näringsliv skulle komma till stånd. Denna utredning skulle ha till syfte att närmare undersöka de olika problem på skilda områden av Norrlands näringsliv, som enligt vad den förberedande undersökningen gåve vid handen vore i behov av en lösning, samt att framlägga de förslag till åtgärder, som kunde finnas behövliga. Jag vill nu förorda, att denna utredning igångsattes. Härvid är jag emellertid fullt medveten om, att ifrågavarande problem icke kunna lösas enbart genom åtgärder från statens sida utan att de för sin lösning i hög grad äro beroende av befolkningens egen handlingskraft och förmåga till initiativ. Mycket torde dock stå att vinna genom statsmakternas åtgöranden och stöd i olika hänseenden. Med hänsyn till jordbrukets och skogsbrukets dominerande ställning i Norrland blir för den nya utredningen en av de viktigaste uppgifterna att undersöka möjligheterna alt effektivisera dessa näringsgrenar så att de kunna ge sina utövare en bättre och säkrare inkomst. Jordbrukens storlek, sammansättning och arrondering i Norrland torde i stor utsträckning vara mycket otillfredsställande, ett spörsmål som även berörts i riksdagens skrivelse den 26 maj 1943 (nr 247). För att förbättra dessa förhållanden synas åtgärder i skilda hänseenden kunna övervägas. Möjligheterna att förstärka ofullständiga jordbruk genom sammanläggning av dylika ävensom genom förvärv av tillskottsjord, såväl jordbruksjord som skogsmark eller nyodlingar, torde sålunda böra undersökas. Omskiften torde jämväl kunna komma i fråga. För att jordbruken skola bli bärkraftiga bör nämligen i görligaste mån eftersträvas att desamma få den storlek och sammansättning, att innehavarna därav kunna erhålla en tryggare utkomst jämte arbete för sig, familjen och dragarna året om. Därvid torde i de orter, varom här är fråga, som regel vara oundgängligt att till jordbruken hör erforderlig skog. Utnyttjandet av arbetskraften i den egna skogen å de tider densamma icke behöves helt i jordbruket synes innebära en lycklig avlastning för jordbruket samtidigt som

o

skogen utgör ett nödvändigt stöd för jordbruket. Detta stöd bör icke få berövas jordbruket. Annorlunda ställer det sig därest innehavare av sådant jordbruk blir beroende av inkomst av arbete utanför det egna jordbruket. Jordbrukets skötsel kan då komma att bliva lidande därav, vilket i sin tur torde menligt inverka på innehavarens ekonomi. Beträffande s. k. stödjordbruk, vilka i Norrland äro av stor betydelse, gäller givetvis icke vad nu anförts. Även andra förhållanden än de nyss b e r ö r d a torde medföra att jordbruket i Norriand arbetar på ett mindre tillfredsställande sätt. Sålunda synas, främst i Övre Norrland, ännu så länge jordbrukets produktionsfaktorer icke vara tillräckligt utnyttjade. Täckdikningen har sålunda icke nått mera allmän spridning. Betydelsen av fröodling och förstklassigt utsäde torde mera böra uppmärksammas. Stora möjligheter torde förefinnas för en intensifiering av höproduktionen och detta även om vallarnas areal minskas för att lämna plats för andra grödor. Frågan i vad mån skogsbetet kan utbytas mot kulturbete torde böra ägnas särskild uppmärksamhet. En ökning av grönsaks- och potatisodlingen torde även vara möjlig. Kreatursskötseln synes kunna utvecklas i skilda avseenden. En rationalisering är här önskvärd. Möjligheten att vid mindre brukningsdelar sammanföra djuren i gemensamma ladugårdar i syfte att bättre utnyttja arbetskraften ävensom i övrigt förbättra driften torde vara förtjänt att undersökas. Smådjursskötseln bör kunna i hög grad utvidgas. En mera allmän förbättring av jordbrukstekniken och ökning av de maskinella hjälpmedlen synas böra eftersträvas. I fråga om skogshanteringen torde böra undersökas möjligheterna att nå bättre resultat genom ett bättre utnyttjande av arbetskraften och mekanisering av de olika arbetsmomenten. Det torde böra eftersträvas att arbetet för jordbruksbefolkningen ordnas så att befolkningen erhåller mera kontinuerligt arbete. Spörsmålet huruvida icke förutsättningarna för träindustriens lönsamhet grundas på låga råvarupriser med därav följande låga arbetslöner inom skogsbruket torde böra uppmärksammas. Skogsvården synes vara i behov av ett kraftigare stöd och vidgad uppmärksamhet med hänsyn till skogens ökade betydelse och den alltmera framträdande faran för bristande tillgång på virke. Frågan i vad mån ytterligare står att vinna för Norrlands del genom den tekniska forskningens framdrivande bör beaktas. En av Norrlands naturtillgångar, som icke synes ha utnyttjats i den utsträckning så kunnat ske, torde vara vattenkraften. Det bör därför under den fortsatta utredningen undersökas om på detta område ytterligare framsteg kunna göras. Såsom en allvarlig brist i den norrländska industrien har särskilt framhållits dess ensidiga sammansättning. Bland industrierna intaga sågverks- och massaindustrierna samt gruvdriften en dominerande ställning, under det att andra industrier, framför allt hemmamarknadsindustrierna, äro påfallande svagt representerade. Med hänsyn bland annat till denna ensidighet i industriens sammansättning har näringslivet i Norrland blivit synnerligen känsligt för konjunktursvängningar. Detta förhållande innefattar ett av de mest framträdande problemen inom det norrländska näringslivet. Möjligheterna att få till stånd en större

6 mångsidighet inom industrien i Norrland torde måhända finnas för att utveckla bland annat kalkindustrier och snickeriindustrier ävensom pälsindustrier. Olika slag av kemiska industrier, särskilt sådana med trä som utgångsmaterial, anses vidare ha möjligheter till en god utveckling i Norrland. Under den fortsatta utredningen bör uppmärksamhet ägnas även åt sågverksindustriens i viss m å n säsongmässiga variationer i fråga om kraven på arbetskraft samt arbetskraftens obenägenhet att flytta, d. v. s. dess bristande platsrörlighet. Likaså torde böra uppmärksammas det förhållandet, att avkastningen av det i Norrland investerade kapitalet i icke ringa utsträckning dragés från Norrland till andra delar av landet. En fråga, som likaledes bör upptagas till prövning, gäller skogsindustriernas tillgång på råvaror. I samband härmed torde även böra verkställas undersökning rörande strukturen av träindustrierna och deras framtida utveckling samt beträffande de platser, där desamma böra vara belägna för att kunna arbeta under mest gynnsamma betingelser. Industrierna i Mellersta Norrland bygga till en del sin råvaruförsörjning på skogar belägna i de två nordligaste länen. För dessa läns befolkning är det ett starkt intresse att råvarutillgångarna inom länet även förädlas där. Det torde jämväl böra uppmärksammas, att avsevärda kvantiteter råvara ur de norrländska skogarna transporteras till södra Sverige för förädling. Ett problem, som särskilt för Norrlands vidkommande med dess stora avstånd tränger sig fram, är förbättringen av kommunikationsförhållandena. E h u r u på detta område en betydande utveckling ägt rum under senare år, synes dock alltjämt mycket kunna göras i detta hänseende. En undersökning bör därför upptagas rörande det bästa sättet för stärkande och utnyttjande av olika transportmedel och transportanläggningar. För den framtida utvecklingen i Norrland torde spörsmålet om förbättrade undervisningsförhållanden vara av den största betydelse. Dessa frågor komma givetvis att i stor utsträckning behandlas av den pågående skolutredningen. Emellertid torde denna utredning icke i första hand komma att upptaga frågor rör a n d e utbyggnad eller andra organisatoriska förändringar av lantbruksundervisningsanstalterna eller andra yrkesutbildningsanstalter. Dessa spörsmål synas med hänsyn härtill böra övervägas av den av mig nu ifrågasatta utredningen. Även ett stort antal sociala spörsmål av skilda slag kräver inom Norrland sin lösning. Det är uppenbarligen nödvändigt att med all kraft bedriva förbättring och modernisering av bostäderna såväl å landsbygden som i städerna. Likaledes förefinnes ett starkt behov att förbättra landsbygdens ekonomibyggnader. Byggnadsverksamheten över huvud taget bör anpassas efter utvecklingslinjerna inom näringslivet. Under utredningen torde samtliga dessa spörsmål ävensom andra frågor av social karaktär uppmärksammas. Det torde vara uppenbart att samtliga de problem, som förefinnas för Norrlands näringsliv och som böra bliva föremål för utredningens uppmärksamhet, icke kunna i detta sammanhang närmare beröras. Så är t. ex. förhållandet med

de frågor som beröra handel, hantverk och småindustri. Det torde få ankomma på den fortsatta utredningen att i den mån dessa problem under arbetets gång framträda upptaga desamma till undersökning och övervägande.» Enligt vad vidare framhållits i direktiven vore ett stort antal av de spörsmål, som sålunda berörts i fråga om Norrland, av en mera allmän karaktär och ägde betydelse för landet i dess helhet. Vid den blivande utredningen borde emellertid särskilt beaktas de speciella möjligheterna att för Norrlands del lösa dessa spörsmål. En stor del av de förut berörda frågorna vore redan föremål för övervägande i tidigare tillsatta utredningar, därvid de dock torde behandlas såsom för landet i dess helhet gällande frågor. Att i detta sammanhang uppdraga en fullt tillfredsställande gränslinje mellan dessa utredningar och den nu ifrågavarande, som speciellt toge sikte på de norrländska förhållandena, läte sig näppeligen göra. Vid tvekan, huruvida ett spörsmål borde behandlas av den ena eller den andra utredningen, borde det få ankomma på den departementschef, på vars föredragning den tidigare utredningen igångsatts, att angiva vilken utredning borde upptaga spörsmålet i fråga till övervägande. Slutligen har i direktiven framhållits, att ifrågavarande utredning borde så bedriva sitt arbete att de mest betydelsefulla frågorna, där praktiska resultat fortast kunde uppnås, först upptoges till övervägande. Hinder borde icke möta att skilda spörsmål i syfte att komma till snabbare resultat inom utredningen behandlades jämsides. Förslag med tillhörande motiveringar borde icke göras mera vidlyftiga än som vore oundgängligen nödvändigt för uppnående av det ined utredningen förbundna syftet och vinnande av en klar översikt över hithörande frågor. Med hänsyn till bland annat de många olikartade spörsmål, som borde göras till föremål för överväganden, syntes det vara nödvändigt för ernående av en allsidig belysning av frågan att ett stort antal personer med sakkunskap på skilda områden av näringslivet i Norrland deltoge i utredningen. För att utredningsarbetet ej därigenom skulle komma att onödigt tyngas och fördröjas, kunde chefen för jordbruksdepartementet efter förslag av den av utredningsmännen, som utsåges till ordförande i utredningen, utse dels ett arbetsutskott att handhava den närmaste ledningen av utredningsarbetet, dels ock en eller flera delegationer att behandla vissa med varandra sammanhängande frågor. Enligt föredragande departementschefens hemställan bemyndigade Kungl. Maj :t denne att utse utredningsmän för att i anslutning till de di-

8 rektiv, som angivits i statsrådsprotokollet, verkställa utredning och avgiva förslag rörande åtgärder för det norrländska näringslivets förkovran. Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande förordnade departementschefen den 3 februari 1944 23 personer och den 24 i samma månad ytterligare 3 personer att verkställa ifrågavarande utredning. Utredningsmän blevo: dåvarande statssekreteraren N. A. E. Malmfors, ordförande, överdirektören G. Strindlund, vice ordförande, ledamoten av andra, numera första kammaren L. E. Andersson, Hedensbyn, fröken K. Collin, Njutånger, direktören H j . Degerstedt, Stockholm, direktören A. Enström, Holmsund, lantbrukaren H. Fjellström, Arvidsjaur, byråchefen E. A. Granström, Stockholm, ledamoten av andra kammaren V. V. Hedlund, Östersund, direktören M. B. Holmbäck, Luleå, disponenten A. Johansson, Nälden, ledamoten av andra, numera första kammaren J. N. Jonsson, Bollnäs, fil. doktorn F. O. E. Kempe, Stockholm, ledamoten av andra kammaren O. W. Lövgren, Boden, dåvarande ledamoten av andra kammaren K. M. Maler, Sollefteå, ombudsmannen E. Nyström, Gävle, landstingsmannen P. O. Pålsson, Lit, ledamoten av andra kammaren O. E. Sandberg, Böle, ledamoten av första k a m m a r e n H. Sten, Gävle, dåvarande docenten S. I. Svennilson, Stockholm, dåvarande biträdande länsjägmästaren T. Tilländer, Umeå, ledamoten av första k a m m a r e n O. L. Tjällgren, Multrå, ledamoten av första kammaren C. G. Veländer, Sundsvall, kronojägaren P. O. Westerlund, Vojmån, landstingsdirektören G. Wigren, Umeå, samt fru A. Åman, Medle. Svennilson har redan på ett tidigt stadium av kommitténs arbete blivit förhindrad att deltaga däri. Som huvudsekreterare och kanslichef har tjänstgjort byråchefen Y. A. B. Ericsson. Härjämte ha anlitats experter och biträdande sekreterare. Av dessa senare ha byråsekreteraren I. Höjer och docenten E. Åkerberg tjänstgjort under större delen av den tid, utredningen pågått. Utredningsmännen höllo sitt första sammanträde den 23 februari 1944 och beslöto härvid, bland annat, att antaga benämningen norrlandskommittén. Kommittén har i samråd med vederbörande departementschef organiserat sitt arbete i anslutning till de riktlinjer, som uppdragits i ovan citerade statsrådsprotokoll. Kommitténs arbete har fördelats på fyra sektioner, varjämte mindre delegationer i vissa fall tillsatts för speciella frågor. Det sammanhållande ledet inom kommittén har utgjorts av ett arbetsutskott, vil-

9 ket icke blott behandlat de på sektionerna och delegationerna verkställda utredningarna utan även direkt handlagt en del ärenden. ] överensstämmelse med de önskemål, som uttalats i direktiven eller senare i olika sammanhang framförts från riksdagens sida, har kommittén i första hand inriktat sig på frågor, som kunnat slutbehandlas utan sammanhang med kommitténs arbete i övrigt. Samtidigt och parallellt härmed har kommittén emellertid upptagit vissa mera komplicerade frågekomplex av särskild betydelse för Norrland. Kommittén fogar vid detta betänkande en förteckning över de betänkanden, utredningar, utlåtanden och skrivelser i övrigt — bortsett från sådana av expeditionskaraktär — som avgivits av kommittén. Sammanfattningsvis upprepar kommittén här de viktigare av de framställningar, som sålunda avgivits av kommittén. I sammanställningen redovisas även, vilka åtgärder som, såvitt kommittén är bekant, föranletts av framställningarna. Kommittén har enligt Kungl. Maj :ts brev den 25 maj 1945 även haft att taga befattning med den verksamhet, som bedrives av de lokala jordnämnderna i Västernorrlands och Norrbottens län, vilket föranlett vissa åtgärder från kommitténs sida.

19 i i 15/3

Ang. ökade administrationsbidrag till de norrländska företagarföreningarna. 19/9 Ang. synpunkter på vissa skattefrågor. 20/9 Ang. viss försöksverksamhet för åstadkommande av en bättre fastighetsarrondering i Norrland. 4/11 Ang. vissa åtgärder för främjande av småföretagarverksamheten i Norrland (se tredje delen). 13/12 Ang. vissa åtgärder för främjande av skogsvård och betesförbättring i norra Sverige.

Hittills vidtagna åtgärder (bortsett från sedvanligt remissförfarande) Anm. i prop. 273/1944

Anm. i prop. 22/1945 Delvis anm. i prop. 290/1945 Anm. i prop. 145/1945

1945 4/5

Ang. skärpning av bestämmelserna i frölagen.

25/5

Ang. yrkesutbildningen i Norrland (SOU 1945: 33).

11/10 U/10

Ang. användning av intäkter av prisutjämningsavgiften. Ang. dispositionen av Ragundabottnarna i Jämtlands län (se tredje delen). Ang. anläggande av ett ullspinneri i Norrbottens län. Ang. anläggning av järnväg Översjäla—Gullänget—Husum

16/11 15/12

Specialutredning igångsatt. Föranlett åtgärd endast i viss detalj Anm. i prop. 237/1946 — Lån och bidrag beviljade —

1(1 Hittills vidtagna åtgärder (bortsett från sedvanligt remissförfarande) 1946 4/2 11/5 3/6 2t/7 5/12 5/12 5/12

Ang. forsknings- och försöksverksamheten på jordbrukets område i Norrland (SOU 1946: IG). Ang. vissa undersökningar rörande jordbruket inom Nedertorneå kommun. Ang. bostadsförhållandena för helårsarbetande skogsarbetare m. m. (se tredje delen). Ang. tidsbegränsade skogsservitut (se tredje delen). Ang. vissa åtgärder till förbättrande av transportförhållandena i Norrland (SOU 1946: 84). Ang. den framtida jordbrukspolitiken. Ang. distriktssköterskornas verksamhet (se tredje delen).

Specialundersökning igångsatt

Anm. i prop. 355/1946

1947 23/1 16/4

13/5 21/5

4/6

20/11

Ang. järnväg Köpmanholmen—Umeå m. m. (se tredje delen). Ang. synpunkter på sågverksdriften i Norrland och förslag angående inrättande av en central sågverksskola m. m. (SOU 1947: 32). Ang. dispositionen av Salt- och Fetmyran i Norrbottens län (se tredje delen). Ang. åtgärder vid industrinedläggelse eller driftsinskränkning, som föranleder lokalt arbetskraftsövcrskott (se tredje delen). Ang. utredning rörande lagstiftningsåtgärder med syfte att begränsa antalet skogsfångs- och mulbetesservitut samt underlätta tillkomsten av gemensamhetsskogar och gemensamhetsbeten. Ang. ett rikssjukhus i Norrland (SOU 1947: 70).

Delvis anm. 285/1947

i prop.

Delvis behandlad av Kungl. Maj:t Föranlett åtgärd endast i viss detalj. Till en del överlämnad till annan kommitté

1918 12/2 17/2

Ang. befrämjande av kommunskogsverksamhet i Norrland. Ang. näringshalten hos vissa i Norrland producerade födoämnen (en redogörelse för undersökningar på detta område återgives i andra delen). 17/2 Ang. norrländska kostförhållanden. 28/2 Ang. de norrländska betesfrågorna. 28/2 Ang. täckdikningen i Norrland. 14/6 Ang. skogstillgångarna och skogsindustriernas råvaruförsörjning i övre och mellersta Norrland m. m. (SOU 1948: 32). 17/6 Ang. isbrytningens ordnande längs norrlandskusten m. m. (SOU 1948:31). 16/11 Ang. anslag till landsantikvariernas verksamhet. U / 1 2 Ang. skolgången för barn i Norrlands glesbygder (se tredje delen).

Anm. i prop. 269/1948

11 Såsom framgår av sammanställningen ha vitt skilda frågor varit föremål för utredning hos kommittén. 1 den mån i direktiven angivna frågor ej tagits upp till närmare behandling, har detta sammanhängt med att riksutredningar pågå på vissa områden och att kommittén ej velat föregripa resultaten av dessa utredningar. Detta gäller bland annat frågan om vattenkraftens utnyttjande och elektrifieringen samt därmed sammanhängande spörsmål, vägfrågorna samt delvis även skatteproblemen. I en del fall ha av kommittén igångsatta utredningar avbrutits till följd av att särskilda sakkunniga i annan ordning tillkallats för liknande utredningsuppgifter. Exempel härpå erbjuda frågorna om skogsarbetarnas bostadsförhållanden på arbetsplatserna samt om bergsbruket i Norrland, vilka frågor ingå i de uppdrag, som lämnats 1945 års skogshärbärgesutredning respektive 1945 å r s gruvutredning. Kommittén har ej kunnat undgå att konstatera de olägenheter, som kunna vara förenade med att stundom två eller flera sakkunnigutredningar arbeta på delvis samma område med de risker detta innebär i fråga om bristande överskådlighet och dubbelarbete. Kommittén h a r emellertid för sin del i förekommande fall sökt hålla kontakt med andra utredningar för undvikande av dylika olägenheter. Motsvarande gäller sådana fall, då speciella utredningar pågått hos industriens utredningsinstitut. I vissa fall ha, sedan kommittén avgivit sina förslag, dessa överlämnats till riksutredningar eller i varje fall fått vila i avvaktan på sådana. Så h a r exempelvis skett i fråga om kommitténs förslag rörande de norrländs k a företagarföreningarnas verksamhet, yrkesutbildningen i Norrland, forsknings- och försöksverksamheten på jordbrukets område i Norrland, förbättring av transportförhållandena i Norrland samt isbrytningens ordnainde längs norrlandskusten. Innebörden härav kan sägas ha varit, att föirhållandena i Norrland icke ansetts vara av den särpräglade natur, att de kunna motivera speciella åtgärder utan samband med anstalter avsetende landet i dess helhet. Den inställning, som sålunda kommit till uttryck, synes kommittén stå i motsats till den tankegång, som legat till g r u n d för tillsättandet av norrlandskommittén. Det kan synas som om tiden vore illa vald att i nuvarande läge, då alla produktivkrafter måste anspännas för att sanera landets ekonomi och då återhållsamhet i fråga om statens utgifter på nytt blivit dagens lösen, fram-

12 ställa krav på åtgärder för att i olika hänseenden förbättra förhållandena speciellt i Norrland. Norrlandskommittén har emellertid ej funnit tillräckliga skäl att med hänsyn till tidsutvecklingen föreslå något avbrott i det arbete, som kommittén fått i uppdrag att ulföra. Detta så mycket mindre som kommittén erfarenhetsmässigt nödgats räkna med att, även om tiderna icke utvecklat sig så som skett, förslag om åtgärder av den innebörd, som kommittén funnit erforderliga för Norrlands del, ej skulle komma att röna mera allmän förståelse. Behandlingen av en del förslag, som kommittén framlagt så tidigt som 1944—1946, då statens anslagspolitik ä n n u icke hämmades av statsfinansiella hänsyn, ge stöd häråt. Ur norrländsk synpunkt kan det icke godtagas, att Norrland främst får karaktär av ett exploateringsobjekt, som kan utnyttjas till att täcka övriga landets brist på arbetskraft, till att förkovra landets ekonomi genom export av skogsindustriprodukter, även om detta leder till en krympning av råvarutillgången i Norrlands skogar, till att skaffa landet utländsk valuta genom exploatering av de norrländska malmtillgångarna, till att öka tillgången på vattenkraft genom sjöregleringar, som lägga gammal norrländsk jordbruksjord under vatten, när industrien i övriga landet behöver kraft, till att för varor, som produceras söderut, betala priser, som hållas uppe genom tullar och motsvarande anordningar, medan det norrländska näringslivet genom exportavgifter o. dyl. hindras att dra fördel av ett förmånligt marknadsläge etc. Man kan knappast förmena norrlandsbefolkningen att vilja verka för att landsdelens produktivkrafter även utnyttjas till att bättra förhållandena inom den egna landsdelen. Norrland är icke beroende av andra landsdelar i fråga om arbetskraft. Inom de områden av Norrland, som bäst äro i behov av uppbyggande åtgärder, kan arbetskraft ställas till förfogande härför, det må gälla industriell drift, skogliga åtgärder, väganläggningar eller byggnader för institutioner av olika slag. Norrland har även av allt att döma en reserv av ungdom, som efter utbildning skulle kunna fylla de luckor som särskilt i Norrland finnas i fråga om läkare, lärare, tekniker och ekonomer etc. Arbetskraft finnes där, som med hänsyn till eftersläpningen i Norrlands ekonomiska och sociala liv samt bristande utbildningsmöjligheter nu icke finner effektiv användning. Icke heller i fråga om tillgång på råvaror och elektrisk kraft, som erfordras för en utbyggnad av näringslivet, äro nämnda områden beroende av övriga landet. Det sagda betyder icke, att de, som bygga och bo i Sveriges nordliga delar, böra söka undandraga sig att tillsammans med landets befolkning i

13 övrigt ta del i arbetet på att bringa landet ur de nu aktuella svårigheterna. Men det betyder att man i rådande läge kanske mer än eljest k a n kräva, att tillbörlig hänsyn även tages till de norrländska intressena. Om så är fallet, är det måhända icke alldeles meningslöst, att en del förslag nu ligga utarbetade, vilkas genomförande skulle bidraga till att minska den eftersläpning i ekonomiskt och socialt hänseende, som ännu karakteriserar Norrland i jämförelse med övriga Sverige. Norrlandskommittén — som jämsides med sina utredningar på olika specialområden även mera allmänt diskuterat principerna för den framtida norrlandspolitiken — får härmed avlämna sitt principbetänkande, vars första del benämnts Norrländska

utvecklingslinjer.

av betänkandet

vissa utredningar och sammanställ-

äro

sammanförda

Som en andra del

ningar rörande Norrland och som en tredje del avtryck av vissa av kommittén avgivna utlåtanden m. m. Kommittén anser sig härmed ha slutfört sitt uppdrag. Särskilda yttranden av ledamöterna Andersson, Enström, Lövgren, Tjällgren och Veländer bifogas. Stockholm den 11 december 1948. Underdånigst NILS MALMFOBS. LARS E. Ax.

ANDERSSON. ENSTRÖM.

KARIN

COLLIN.

HJ.

DEGERSTEDT.

HUGO

FJELLSTRÖM.

ADOLF GRANSTRÖM.

BURE

HOLMBÄCK.

AXEL J.

JOHANSSON.

VERNER

HEDLUND.

J O N . N.

JONSSON.

ERIK K E M P E .

O. W.

LÖVGREN.

KARL

MALER.

EMIL NYSTRÖM.

OLOF

PÅLSSON.

E.

SANDBERG.

HEMMING S T E N .

GERII. STRINDLUND.

L.

GUSTAF VELÄNDER.

O.

TORSTEN P.

O.

TILLÄNDER.

WESTERLUND.

TJÄLLGREN.

GLST.

WIGREN.

AGG AN AMAN.

Yngve

Ericsson.

Inledning

Förhållandena inom den del av Sverige, som representeras av det geografiska begreppet Norrland och upptar mer än halva landets yta, äro alltför skiftande för att man skall kunna tala om denna landsdel som en homogen enhet. Stora områden där ha en natur och ett näringsliv, som föga skilja sig från förhållandena i södra och mellersta Sverige, och samtidigt finnas vidsträckta trakter i dessa senare landsdelar, där förhållandena i hög grad påminna om dem som man gärna betraktar som typiskt norrländska. Det sagda gör, att man alltför lätt gör sig skyldig till en missvisande förenkling, om man konstruerar fram en allmän norrlandsfråga såsom ett sammanfattande uttryck för de önskemål, som göra sig gällande inom Norrland. Genom schematiska gränsdragningar kunna även skapas onödiga motsättningar mellan olika landsdelar. Att många problem finnas, som äro av gemensamt intresse för stora delar av Norrland, är emellertid ovedersägligt, och såtillvida ligger det en realitet i »norrlandsfrågan». Bakgrunden till att en dylik fråga uppstått torde böra sökas däri att befolkningen inom vissa områden av Norrland sedan gammalt haft en levnadsstandard, som i allmänhet varit lägre än söderut, och att det för sådana norrländska bygder, där denna eftersläpning gjort sig gällande, framstått som ett behov att komma i en med övriga landet likvärdig ställning. Denna strävan har lätt fått ett drag av animositet mot övriga landet, när man trott sig finna att svårigheterna- haft sin grund i att den egna landsdelen missgynnats av statsmakterna. För norrlandskommittén har uppgiften varit att bilda sig en objektiv uppfattning om i vad mån inom Norrland eller delar därav råda förhållanden, som i olika hänseenden skilja sig från dem som äro vanliga inom landet i stort, samt med dessa utgångspunkter överväga vilka behov av åtgärder som föranledas av sådana speciella förhållanden. Av det nyss sagda följer, att vad kommittén föreslår icke i varje särskilt fall representerar ett intresse för Norrland i dess helhet men å andra sidan i en del fall kan tänkas bli av betydelse även utanför gränserna för Norrland. Måhända skulle det bättre svara mot verkligheten att i stället för detta geografiska begrepp använda beteckningen norra Sverige för att beskriva det verkningsområde, som kommjttén i första hand åsyftat med sina överväganden.

16 Efter de förbehåll som här gjorts synes det emellertid icke behöva leda till missförstånd, om kommittén, när den lägger fram sina utredningar, synpunkter och förslag, tillåter sig schematiseringen att sammanfatta dessa under landsdelsbeteckningen Norrland. Såsom utgångspunkt för behandlingen av norrlandsproblemen, kan man måhända i korta ord ge ungefär följande bild av förhållandena: den norrländska arbetskraften är pa grund av en viss eftersläpning i fråga om näringslivets utveckling ej så effektivt utnyttjad för produktiv och inkomstbringande verksamhet som borde vara möjligt, särskilt med hänsyn tagen till de rika naturtillgångarna i Norrland. Utvecklingen av näringslivet har tillbakahållits av faktorer, som delvis hänföra sig till att Norrlands ställning ej alltid tillräckligt beaktats inom rikspolitiken. I dessa omständigheter ligga orsakerna till att levnadsförhållandena inom landsdelen särskilt för vissa befolkningsgrupper äro väsentligt ogynnsammare än dem som kunna anses normala i vårt land. I anslutning till det sagda bör lösningen av norrlandsproblemen främst sökas i en utveckling av näringslivet, som tar till vara arbetskraften och övriga produktionsfaktorer i Norrland och på detta sätt bereder väg för en höjning av befolkningens levnadsstandard. Kommittén har utgått från att det härvidlag i första hand är angeläget att söka komma till rätta med de återhållande faktorer, varmed det norrländska näringslivet har att kämpa. Kommittén har emellertid ej kommit fram till någon allmängiltig patentlösning av norrlandsproblemen. Fastmera har kommittén funnit, att man för att underlätta näringslivets utveckling i Norrland måste tillgripa åtgärder av vitt skiftande slag. Innan kommittén närmare ingår på målsättningen för norrlandspolitiken, synes det lämpligt alt söka klarlägga förutsättningarna för ett utvecklat näringsliv i Norrland samt denna landsdels allmänna ställning inom nalionalhushållet.

KAPITEL 1.

Förutsättningarna Ar

denna

landsdel

för

ett utvecklat

gynnad

näringsliv

på övriga landets

i

Norrland. bekostnad?

Av redogörelser, som lämnas i andra delen av detta betänkande, kan utläsas att Norrland lämnar ett betydande bidrag till den svenska nationalinkomsten. Sveriges ekonomiska läge skulle vara annorlunda än det nu är, om icke de norrländska naturtillgångarna hade funnits att tillgå. Ej minst betydelsefullt ur landets synpunkt är att dessa naturtillgångar utgöra grundval för en mycket omfattande export. Vårt lands levnadsstandard är i hög grad beroende av att exporten blir tillräckligt stor för att kunna ge rum för en önskvärd import av råvaror, kapitalvaror och förbrukningsartiklar, som ej med fördel kunna produceras inom landet. Det är på grund av det sagda uppenbart, att vårt land icke kan avstå från att utnyttja de naturtillgångar som ligga i de norrländska skogarna och bergen. Detta förhållande har varit särskilt påtagligt under de penningpolitiska svårigheterna efter andra världskriget. En annan naturtillgång, som likaledes utgjort en avgörande förutsättning för utvecklingen av landets näringsliv, är vattenkraften. Mellersta och södra delarna av landet få nära nog hälften av sitt kraftbehov tillgodosett från de norrländska vattenfallen, och utvecklingen går i riktning mot att denna kraftöverföring blir allt större. I den mån nämnda landsdelar icke för näringslivels utveckling skola vara beroende av import av bränsle från utlandet, är det nödvändigt att i ökad omfattning fa del av den vattenkraft,

som kan lämnas av norrlandsälvarna. Outnyttjade vattenkrafttillgångar återstå numera i stort selt endast i Norrland. De naturtillgångar, som ligga i det norrländska jordbruket, komma visserligen icke på samma sätt som skogen, malmen och vattenkraften övriga landsdelar till godo. Emellertid förmår icke jordbruket i dessa landsdelar att täcka hela landets behov av livsmedel. Detta har ej minst visat sig under de år, som nu närmast förflutit. Härtill kommer, att det åtminstone under krigsförhållanden ej kan vara tillrådligt att ha livsmedelsproduktionen koncentrerad i ill vissa delar av landet. Dessa liksom de befolkningspolitiska, sociala och kommunalekonoiniska motiven för upprätthållande av en tillräcklig jordbruksproduktion i Norrland belysas närmare i kapitel 4. Där konstateras också, att naturliga förutsätlningar för erhållande av tillfredsställande hektarskördar ofta äro för handen även, i Norrland. 2—817261

18 Vad de norrländska

naturtillgångarna ge (i procent av motsvarande siffror för hela landet).

% 100

=

=

m

1 10,2%

Befolkning 31 12 1946

54,9% B r u

vegetabiliska jordbruksprodukter 1936—1940

onimaliska jordbruksprodukter 1937/38

1938/39 års priser (avsaluprodukf. + jordbrukarnas egen konsumlion)

56,6% resp.

t i o v ä r d e

skogsbrukets och skogsindustriernas produktion 1931—1939 (excl. papper och papp)

järnmalmsproduktionen 1930—1939

produktionen av annan malm 1930-1939

79,3% Utbyggd vattenkraft 1948 (streckad stapel) resp.total utbyggnadsvärd vattenkrafltillgång (hela stapeln)

30,6% Exportens värde 1937

Diagrammet grundas på siffror i andra delen av principbetänkandet (beloppet för exportens värde är hämtat ur H. Wik: Norrlands export 1871—1937).

Detta gäller både sädesslagen — bortsett från vete — och vallarnas avkastning. Den till mejerierna invägda mjölken har under 1930-talet ökats betydligt kraftigare i Norrland än i övriga landet. Med det här sagda avser kommittén uppenbarligen icke att bestrida, att områden finnas inom Norrland, där betingelserna för jordbruk äro mindre goda — sådana områden finnas dock även i andra landsdelar — men ofta är det härvid fråga om lägenheter, vilkas innehavare finna sin huvudsakliga sysselsättning inom skogsbruket och från jordbruket närmast tillgodose behovet av mjölk m. m. I detta sammanhang kan förtjäna nämnas, att de svårigheter, som klimatet medfört för jordbruket särskilt inom vissa delar av Norrland, tack vare framstegen inom växtförädlingen kunnat mer och mer övervinnas. Vad så beträffar den industriella verksamheten har denna hittills i Norrland till väsentlig del utgjorts av sågverks- och massaindustri samt bergs-

19 industri. Att den norrländska industrien även i fortsättningen skulle begränsas till nämnda fack, synes emellertid icke betingat av några bärande skäl. Till en början är det givet, att skogsbruket och bergsbruket i Norrland kunna utgöra grund för en utbyggnad av förädlingsindustrier på trävaru- och metallområdena, exempelvis snickerier och mekaniska verkstäder. Erfarenheterna ej minst från senare år ha emellertid visat, att förutsättningar finnas i Norrland även för andra industrier, bland annat på konfektionsområdet. I detta sammanhang bör också uppmärksammas den viktiga förutsättning för en utbyggnad av näringslivet, som ligger i tillgången på arbetskraft. Såsom framgår av andra delen (sid. 20) har Sverige under kommande år att räkna med en i stort sett stagnerande befolkning i produktiv ålder. Även inom de tre sydligare av norrlandslänen är den naturliga tillväxten av den manliga befolkningen i produktiv ålder ganska ringa. Förhållandena i Västerbottens och Norrbottens län äro helt annorlunda. I dessa båda län kan man vänta en relativt betydande naturlig befolkningstillväxt i produktiv ålder. Orsaker till Norrlands eftersläpning. Den omständigheten att Norrland nu, trots en mycket stark utveckling på olika områden, i vissa avseenden ligger efter i jämförelse med sydligare landsdelar, bör ej ses som ett uttryck för bristande förutsättningar för ekonomisk utveckling. Huvudsakligen torde man få anse, att ifrågavarande eftersläpning är historiskt betingad. Norrland är i stort sett senare bebyggt än övriga landet. Dess näringsliv har, under en tid då utvecklingsimpulserna från föregångsländer i väster och söder ej såsom nu kunnat spridas genom moderna kommunikationer och tekniska hjälpmedel, naturligt nog kommit i efterhand i en utsträckning, som dock icke kan motiveras av dagens förhållanden. Först under senare delen av 1800-lalet har en expansion av det norrländska näringslivet kommit till stånd. Att denna utveckling ganska ensidigt hänfört sig till vissa näringsgrenar, har mindre berott på att förutsättningar saknats inom andra näringsområden än på att skogen och malmen erbjudit särskilt stora vinstchanser, vilka kunnat utnyttjas även av företagare söderifrån. Denna ensidiga inriktning har sedermera visat sig innebära faror med hänsyn till konjunkturernas växlingar och till inträffade förändringar i fråga om råvaruförhållandena. När dessa föranlett inskränkningar i sågverksdriftens omfattning, har den härvid frigjorda arbetskraften först efter hand kunnat sugas upp av andra näringar. Konsekvensen har bland annat varit att sysselsättningen inom den norrländska industrien visat stillestånd under tiden mellan de båda världskrigen.

20 De faktorer, som hålla tillbaka utvecklingen av näringslivet i Norrland, hänföra sig icke till bristande naturliga förutsättningar utan ligga på annat plan. Bland dessa faktorer märkas främst otillfredsställande kommunikationer, höga transportkostnader, hög kommunal utdebitering samt höga levnadskostnader och därmed också höga lönekostnader för företagen. Möjligheterna att utnyttja de naturliga förutsättningar, som Norrland erbjuder för näringslivet, ökas i den mån inan kommer till rätta med dessa återhållande faktorer. Kommittén har i ett betänkande den 5 december 1946 (SOU 1940:84) lämnat redogörelser för såväl kommunikationsförhållandena i Norrland som för de transportkostnader, som det norrländska näringslivet har att bära. I båda hänseendena inverka de stora avstånden och glesbebyggelsen i Norrland. I den mån järnvägarna utsträckts till Norrland, kan syftet härmed visserligen sägas ha varit att bryta den norrländska isoleringen och möjliggöra en industriell exploatering av Norrlands naturtillgångar. Av i främsta rummet militära skäl kom emellertid härvid norra stambanan, som utgör landtransporternas huvudpulsåder genom Norrland, att framdragas ett gott stycke från kusten och kustbygden, där industrien i mycket stor utsträckning var lokaliserad. Järnvägarna i syd- och mellansverige åter, vilka till stor del byggdes av enskilda företag, framdrogos genom mera tätbefolkade bygder med ett rikt utvecklat näringsliv. För transporter på långa avstånd har man i Norrland varit hänvisad till järnvägstransporter i de fall, då icke varans art, produktionsortens läge och årstiden gjort sjötransport lämplig. På dessa avstånd har däremot motorfordonstrafiken knappast erbjudit någon allvarligare konkurrens med järnvägarna, vilka sålunda kunnat hålla relativt höga avgifter utan sådan konkurrenshänsyn, som påverkat taxesättningen för kortare transporter. Kostnaderna för Iransport av produkter från råvarukällan till avsättningsmarknaderna ha varit ägnade att försvåra eller omöjliggöra exploatering av råvarutillgångar i Norrland. Och beträffande vidareförädlingen av norrländska råvaror har den vid järnvägarna tillämpade värdetarifferingen med höga transportavgifter för förädlade, mera värdefulla varor minskat förutsättningarna för norrländska företag att i fråga om dylika varor konkurrera med sydligare belägna industrier med mera centralt läge i förhållande till avsättningsmarknaderna. Att Norrland i jämförelse med övriga Sverige varit mindre gynnsamt ställt i fråga om kommunikationsförbindelser och att den tillämpade taxesättningen verkat betungande för Norrland har i hög grad bidragit till svårigheterna att inhämta det försprång, som sydligare landsdelar erhållit på grund av äldre bosättning och tidigare utvecklat näringsliv. Norrlandsindustrien har behållit sin ensidiga inriktning på export av lågförädlade skogsprodukter och malm — där sjötransport har kunnat komma till användning — och har icke kunnat ernå en sådan differentierad produktion för hemmamarknaden, som förekommer särskilt

i vissa andra delar av landet. Enligt kommitténs mening bör icke den omständigheten, att ett område blivit satt i efterhand då det gällt att ordna transportförhållandena, få allt framgent tagas till intäkt för att anse området sakna utvecklingsmöjligheter. Om områden ined goda naturliga forutsättningar för elt livaktigt näringsliv — och härtill räknar kommittén stora delar av Norrland — förmenas de kommunikationsmöjligheter och de transportvillkor, som erfordras för en utbyggnad av näringslivet och som stå till förfogande för andra områden med snarast sämre betingelser för ett ekonomiskt framåtskridande, kan detla samhällsekonomiskt sett leda till en felaktig inriktning av landets näringsliv. Kommittén kan ej heller finna det samhällsekonomiskt betingat, att en utbyggnad av näringslivet i Norrland skall behöva hållas tillbaka av den mångenstädes höga utdebiteringen i de norrländska kommunerna. Mellan kommunalskattens höjd och utvecklingen av näringslivet råder en påtaglig växelverkan. Samtidigt som elt lågt skalleunderlag inom en kommun ofta har sin grund i att industrien är föga utbyggd, är det låga skatteunderlaget med åtföljande höga utdebitering i sin tur ägnat alt avhålla från startande av nya företag inom kommunen. Att skatteunderlaget är lågt i inånga norrländska kommuner sammanhänger delvis med att kapital i Norrland äges av personer bosatia i sydligare kommuner, vilka då få beskatta inkomsten därav. En svår ekonomisk belastning har vidare åsamkats många kommuner genom nedläggning av industrier inom skogshanteringen. Den befolkning och de företag, som kvarstanna på sådana orter eller till äventyrs inflytta dit, komma att belastas med kostnader för åtgärder, vilka genom utvecklingen blivit mer eller mindre onyttiga och i varje fall endast i mindre utsträckning kommer den kvarvarande befolkningen till gagn. Fattigvårdsutgifterna äro ofta höga inom dylika kommuner. Andra kommuners ekonomi betungas av att de måste bidraga till försörjningen av barnrika familjer och ha kostnader för barnens undervisning. Även i den mån de barnrika familjerna icke behöva utnyttja kommunens hjälp,

komma de att utnyttja de skattefria familjeavdragen i kommunalbeskättningen, med påföljd att så myckel högre skall måsle drabba övriga skattebetalare inom kommunen. Kommittén, som återkommer till dessa frågor i det följande, kan ej finna att de faktorer, som sålunda utgöra förklaring till den förhållandevis höga kommunala utdebiteringen i många kommuner i Norrland, äro av den natur alt ifrågavarande kommuner samhällsekonomiskt sett böra anses ha sämre förutsättningar för en utveckling av näringslivet än andra. Något liknande gäller de dyra levnadskostnaderna i Norrland och därmed sammanhängande högre arbetslöner, vilka likaledes kunna verka återhållande på initiativ till nya näringsföretag. Levnadskostnaderna äro i hög grad beroende av utgifterna för varutransporter och av kommunalskattens höjd. Om man kunde reducera dessa båda utgiftsposter skulle därmed ett

stort steg vara taget mot en utjämning av levnadskostnaderna i förhållande till övriga landet. Emellertid återstår att nämna en faktor, som oomtvistligt utövar ett svårt hämmande inflytande på näringslivets utbyggnad i Norrland, nämligen glesbebyggelsen. I och för sig bör det likväl icke vara omöjligt, att man även kommer till rätta med denna svårighet genom en rationell lokalisering av näringslivet och ett ändamålsenligt ordnande av bosättningsförhållandena i Norrland. Att en utjämning mellan Norrland och övriga Sverige bör eftersträvas i fråga om kommunikationsförhållanden, transportkostnader, kommunalskatter och levnadskostnader överhuvud, synes så mycket mer naturligt, om man betänker, h u r u övriga landets näringsliv gynnats exempelvis genom att få utnyttja norrländsk vattenkraft och genom att subventioneras genom skyddstullar, vilka endast i ringa grad kunna utnyttjas av det norrländska näringslivet. Ar Norrland närande eller tärande? Stundom hör man i diskussionerna om norrlandsproblemen den frågan föras fram om Norrland är att betrakta som »närande» eller »tärande» i förhållande till landet i övrigt. Sådana frågeställningar bära i hög grad prägel av teoretisk konstruktion. De ömsesidiga fördelar som landets olika områden ha av varandra, äro av den mångfald och de ekonomiska sammanhangen av den komplicerade natur, att en siffermässig uppskattning av ifrågavarande art näppeligen kan tänkas. Detta hindrar icke att det kan vara på sin plats att här söka klarlägga några problem, som beröra förhållandet mellan Norrland och övriga landet. Klart är att i ett ekonomiskt fritt syslem, och bortsett från samhälleliga åtgöranden, befolkningen i den ena landsdelen icke kan anses tära på andra delar av landet. De enskilda samhällsmedlemmarna få icke större valuta för sina prestationer än dessa betinga på marknaden. Ett annat förhållande är åtminstone sett på längre sikt icke tänkbart. Innebörden härav är bland annat, att den befolkning, som arbetar under sämre betingelser än andra, har att finna sig i en lägre levnadsstandard, så länge den kvarstannar under dessa förhållanden och det allmänna icke ingriper med subventionsåtgärder. Man har icke anledning att räkna med att befolkningen i övrigt skall vara beredd att betala produkterna frän en speciell landsdel med högre pris än de äro värda. Det nu sagda är tillämpligt på förhållandel mellan Norrland och övriga landet. Det har sålunda ej ifrågakommit att betala mera för de norrländska produkterna än deras värde. Södra och mellersta Sverige ha fastmera, då det gällt en för näringslivet så viktig faktor som vattenkraften, vilken till avsevärd del överföres från Norrland, fått utnyttja denna på villkor, som ej alltid stå de norrländska konsumen-

23 Kraftresurser ock kraftutbyggnad.

Skellefte älv — Torne älv

Ångermanälven — Ume älv Indalsälven Ljusnan — Ljungan

mKWh/år

Lagan — Dalälven

Cirklarna beteckna total utbyggnadsvärd vattenkrafttillgång, de skuggade partierna utbyggd vattenkraft 1948.

terna till buds. Den norrländska befolkningen har däremot att betala de höjda priser på produkter söderifrån, som betingas av de höga transportkostnaderna. Att norrlänningarna vidare på grund av tullar och prisregleringar, avseende produkter från södra och mellersta Sverige, nödgats betala högre pris på sådana produkter än om de fritt kunnat importeras från utlandet kommer att närmare framvisas i det följande. 1 Det åtminstone tidigare rådande överskottet på arbetskraft i Norrland har möjliggjort, att lönenivån för de norrländska arbetarna inom bland annat skogsbruk och träindustri varit jämförelsevis mycket låg. Vad angår den arbetskraft, som södra och mellersta Sverige övertagit från Norrland, har möjligheten att få disponera denna arbetskraft ställt sig sä mycket förmånligare för förstnämnda landsdelar som arbetskraften i allmänhet bestätt av ungdomar — antalet sådana som lämnat Norrland är mycket stort — för vilka föräldrarna och kommunen i Norrland haft att svara under deras uppväxttid utan att hembygden sedermera fått skörda nyttan av deras produktiva verksamhet. I jämförelse härmed saknar naturligtvis den välgörenhet, som med tillskott söderifrån utövas till förmån för särskilt norrbottniska barn, varje reell betydelse. I detta sammanhang bör även uppmärksammas, att det för företagen i 1 Nämnas hör dock, att den prisdifferentiering i fråga om mjölk, som ingår som ett led i jordbruksregleringen, innebär en viss subvention åt Norrland.

24 södra och mellersta Sverige innebär stora ekonomiska fördelar att ha Norrland som avsättningsmarknad för sina produkter. Dessa fördelar äro icke ömsesidiga, enär utförseln från Norrland till största delen avser utlandet eller, såvitt gäller vattenkraften, inkomsten härav knappast kan sägas komma Norrland till godo. Något liknande gäller även en del andra näringar, exempelvis sjöfarten, som även i vad gäller Norrland till alldeles övervägande del ombesörjes av icke norrländska företag. / den mån invånare i andra landsdelar gjort investeringar i Norrland, har det givetvis icke skett fur att gynna denna landsdel utan för att finna en fördelaktig placering. Detta syfte torde också i allmänhet ha nätts. Vid en jämförelse mellan förränlningen hos vissa grupper av aktiebolag, som kommittén låtit verkställa och som redovisas i andra delen (sid. 86), har kommittén även fått bestyrkt all, såsom naturligt är, de norrländska företagen i stort sett icke ställ sig sämre än andra. Härvid är dock att märka att, såsom kommer alt belysas i del följande, flera förelagsgrenar ännu äro mycket sparsamt företrädda i Norrland, bland annat sammanhängande med de höga transportkostnaderna. Vad angår de i Norrland dominerande skogsindustrierna är det visserligen ett känt förhållande, alt en del sådana företag, särskilt sågverk, under de senare decennierna måst nedlägga driften. Även där detta skett på grund av obestånd — och alltså icke såsom led i en av ekonomiska hänsyn företagen rationalisering — bör ihågkommas att dessa företag under tidigare perioder i regel inhöstat stora vinster. De torde i stor utsträckning ha förvärvat skogstillgångar i Norrland till priser, som sedermera visat sig mycket förmånliga. I den mån ifrågavarande industrier ägts av icke norrlänningar, ha betydande inkomster kunnat komma övriga landet till godo. Exploateringen av de norrländska skogstillgångarna har skett i en omfattning, som ganska hårt tärt på kapitalet och för lång tid framåt minskat dess avkastningsförmåga. När utvecklingen så lett till nedläggelse av industrier eller driftsinskränkningar, har detta ofta fått mycket svåra konsekvenser för den bygd som drabbats av industrinedläggelsen eller driftsinskränkningen. I detta sammanhang kan förtjäna erinras om att de senare årens långtgående avverkningar även varit betingade av hänsyn till det samhälleliga intresset av såväl en tillräcklig bränsleförsörjning som en ur valutasynpunkt önskvärd export av skogsprodukter till utlandet. De vinstmöjligheter, som genom denna export kunnat komma skogsbruket och skogsindustrierna till godo, ha emellertid samtidigt beskurits genom statliga åtgärder i inflationshämmande syfte. I vilken utsträckning Norrland för närvarande är beroende av kapitalinvesteringar från övriga landets sida, synes knappast vara möjligt alt fullt vederhäftigt beräkna. Däremot har i andra delen (sid. 106) gjorts ett försök att uppskatta den ungefärliga storleken å det kapital, som genom förmedling av kreditinrättningar ni. fl. är utlånat till enskilda och företag

25 i Norrland, och härmed har jämförts beloppet av sådana insättningar i banker m. m., som härröra från landsdelen. Uppskattningarna synas närmast giva vid handen, all ut- och inlåning väger någorlunda jämnt och att följaktligen fog knappast finnes för uppfattningen att Norrland i påtaglig omfattning skulle vara beroende av kredit frän övriga landet. Även om så vore fallet, skulle detta uppenbarligen icke innebära någon uppoffring ur kreditgivarens synpunkt, då det icke ifrågasattes annat än alt kapitalet skall förräntas. Ur hela landets synpunkt kan det för övrigt vara av intresse, atl nya kapitalinvesteringar komma till stånd för utnyttjande i ökad omfattning av de norrländska naturtillgångarna. Den hittillsvarande utvecklingen i Norrland har visserligen i olika hänseenden understötts genom åtgärder från det allmännas sida, men delta har helt visst i minst samma utsträckning varit fallet såvitt gäller övriga Jandet. Samhällsutvecklingen i södra och mellersta Sverige har möjliggjorts genom statliga åtgärder, vilka många gånger inneburit kapitalinvesteringar eller medverkan till investeringar, som vid investeringstillfället icke tillnärmelsevis varit ekonomiskt lönande och som ej heller under överskådlig tid kunnat beräknas direkt förränta det däri nedlagda kapitalet. Statliga medel ha sålunda investerats i kommunikationsleder av olika slag, såsom järnvägar, landsvägar och kanaler. Till bekostande härav har även Norrland haft att lämna sin medverkan, och detta redan innan landsdelen själv i nämnvärd utsträckning fått tillgång till järnvägar m. m. Man kan ofta höra det antagandet att Norrland i relativt större utsträckning än andra landsdelar mottager bidrag av det allmänna för socicda m. fl. ändamål. Till belysande av huru det förhåller sig i detta hänseende har riksräkenskapsverket för norrlandskommitténs räkning utfört en beräkning av de på driftsbudgeten uppförda statsutgifternas fördelning på Norrland och övriga landet. Denna beräkning är införd i andra delen (sid. 119). Enligt beräkningen fördela sig egentliga statsutgifter, bortsett från försvarshuvudtiteln, enligt budgetredovisningen för budgetåret 1938/39 — sista förkrigsåret — med omkring 175,6 milj. kronor på Norrland och med 813,3 milj. kronor på övriga landet. Härav hänföra sig respektive 58,5 och 270,2 milj. kronor till anslag, som med hänsyn till sina ändamål icke lämpligen kunnat beräknas fördelade på Norrland och landet i övrigt annat än efter befolkningstalen. Riksräkenskapsverkets beräkning har kommit till resultatet att även övriga medtagna utgifter fördela sig i en relation, som motsvarar befolkningstalen, d. v. s. med mellan 17 och 18 procent falla på Norrland. I detta sammanhang kan även förtjäna nämnas, att av det belopp av omkring 6 840 000 kronor, som under år 1947 beviljats såsom bidrag av lotterimedel, 1 630 000 kronor tilldelats ändamål, som kunna anses gemensamma för landet, medan av återstoden 2 440 000 kronor eller 47 procent kommit Stockholm till godo (varvid medräknats bidrag till sa-

dana institutioner som Operan m. fl.), 2 430 000 kronor eller likaledes 47 procent övriga Svea- och Götaland men endast 340 000 kronor eller 6 procent Norrland. Av intresse skulle även vara att konstatera, i vilken utsträckning statens inkomster härröra frän Norrland. En sådan beräkning har emellertid riksräkenskapsverket — med vilket ämbetsverk kommittén samrått i denna fråga — funnit möta stora svårigheter att utföra med önskvärd grad av säkerhet. Såvitt gäller vissa slag av statliga inkomster står det emellertid klart, att Norrland bidrager till mycket stor del. Detta gäller särskilt inkomster från statens domäner, statens vattenfallsverk och Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag, i vilket bolag staten innehar aktier till betydande belopp. Däremot torde beträffande andra statens affärsdrivande verk än de nämnda lönsamheten med avseende å Norrland ha varit relativt sämre. Att järnvägarna i Norrland, tagna i sin helhet, ej kunnat förränta däri nedlagt kapital, sammanhänger delvis med att de på grund av militära skäl ej dragits fram på det sätt, som skulle ha varit mest ändamålsenligt för näringslivet. Malmbanan utgör emellertid en mycket god affär för staten. Härtill kommer att järnvägarna även i övrigt äro av betydelse för utnyttjande av de norrländska malm- och skogstillgångarna, samtidigt som de erhålla sin drivkraft från de norrländska vattenfallen. Det finnes alltså anledning alt betrakta frågan om de norrländska järnvägarnas förräntning i ett större sammanhang. Även i fråga om post- och telegrafkommunikationerna bör uppmärksammas, att dessas utbyggnad delvis varit nödvändig för exploateringen av statens nyssnämnda produktiva fonder. För övrigt ha kommunikationerna i Norrland haft betydelse även ur de sydligare landsdelarnas synpunkt med hänsyn till dessas både ekonomiska och kulturella intresse av att ha förbindelser med Norrland. Bland annat ur nu anförda synpunkter har norrlandskommittén, vad närmast angår järnvägarna, funnit det icke vara riktigt att söka bedöma lönsamheten hos de särskilda bansträckorna för sig. En sådan bedömning måste alltid leda till resultat, som äro alltför fördelaktiga för centralt belägna bandelar men däremot på ett missvisande sätt undervärdera lönsamheten hos perifera bandelar. Vad angår statens inkomster av direkta skatter har man anledning alt antaga, att dessa, fördelade efter befolkningstalet i olika landsdelar, komma med något lägre belopp på Norrland än genomsnittligt på landet i övrigt. I den mån så är fallet, får detta till en del anses ha sin grund i att inkomsterna från de staten tillhöriga malm-, skogs- och vattenkraftstillgångarna äro fritagna från statlig inkomstskatt samt att många av de enskilda ägarna till sådana tillgångar äro bosatta söderut. Härtill kommer naturligtvis även att näringslivet är mindre utvecklat i Norrland och befolkningens inkomster lägre. I detta sammanhang bör uppmärksammas, att anordningen av den kom-

miinala beskattningen i flera avseenden missgynnar de norrländska kommunerna. Kommittén, som i det följande kommer att närmare ingå på dessa frågor, vill här endast hänvisa till att inkomst av kapital, som är investerat i Norrland men tillhör personer bosatta i kommuner i södra eller mellersta Sverige, kommunalbeskattas i dessa senare kommuner. Även sättet för kommunalbeskallning av bankrörelse innebär att kapital dragés från Norrland till övriga landet. Av liknande innebörd är, att inkomster av vissa statliga kapitaltillgångar i Norrland icke bli beskattade från de norrländska kommunernas sida. I förevarande sammanhang kan även förtjäna ihågkommas, att rörelsevinsten från malmfälten delvis undandrages kommunalbeskallning genom att den i viss utsträckning ingår i vinsten av den s. k. malmbanan, vilken är skattefri liksom statens inkomster från järnvägarna i övrigt. Sist men icke minst bör uppmärksammas, att barnavdragen i den kommunala beskattningen ha till innebörd all norrländska kommuner med högt barnantal sålunda bidraga till understödjandet av den ur hela landets synpunkt önskvärda familjebildningen. I viss mån kunna emellertid kostnaderna härför anses indirekt bli täckta genom de statliga bidragen till skatteutjämning. Vid ett bedömande av i vad mån olika statliga anstalter äro ägnade att speciellt gynna eller missgynna Norrland bör slutligen även uppmärksammas innebörden av det i vårt land tillämpade systemet med s. k. skyddstullar, vilka tillskapats i det huvudsakliga syftet att skydda sådana näringsgrenar eller industrier som ansetts icke kunna hävda sig på den inhemska marknaden i konkurrens med utländska producenter. Liknande innebörd ha även vissa prisregleringar, som införts i fråga om en del varuslag. Den förmån, som de tullskyddade näringarna ha, motsvaras av en belastning för konsumenterna av varorna i fråga. I den mån denna belastning icke motväges av att konsumenten tillhör en skyddad näringsgren som producent, kommer han och därmed även den näring vari han är sysselsatt att tyngas av en tullbörda till förmån för andra näringar. Förete de av tullarna sålunda gynnade respektive missgynnade produktionsgrenarna en olikartad lokalisering, kan man tala om regionala verkningar av tullsystemet. Inom norrlandskommillén ha utförts en del beräkningar till belysande av huru dessa verkningar kunna antagas gestalta sig för Norrlands del. En redogörelse härför lämnas i andra delen (sid. 121). Det ligger i sakens natur att ifrågavarande beräkningar måste vara mycket osäkra, men i stort sett torde de ge en rättvisande bild av läget. Enligt de gjorda beräkningarna, vilka hänföra sig till tiden närmast före andra världskriget, skulle den tullskyddade årsproduktionen för hela landet representera ett värde av 4 716 milj. kronor, varav 292 milj. kronor eller 6 procent koramo på norrlandslänen. För den icke tullskyddade produktionen - - till vilken bland annat de norrländska exportindustrierna hän-

28 TULLSKYDDAD PRODUKTION

ICKE TULLSKYDDAD PRODUKTION

1000 1725 1784 milj. kr

Industriprodukter

Jordbruksprodukter

V/A

rn

Norrland

Övriga riket

föra sig — utgjorde lolalvärdel för riket 1 784 milj. kronor och för Norrland 710 milj. kronor eller 40 procent av rikssiffran. Den inkomst, som genom lullskyddssystemet kommit näringslivet Ull godo under det åsyftade året, har vid de gjorda beräkningarna uppskattals till högst 519 milj. kronor, varav 29 milj. eller 6 procent skulle komina på Norrland. Härvid har antagils, att tullskyddet helt utnyttjats i prissättningen. Om utnyttjandegraden, såsom ansetts mera sannolikt, hållit sig omkring två tredjedelar av tullskyddet, blir det faktiska värdet å delta 3'i(> milj. kronor för riket, varav 20 milj. eller likaledes G procent för Norrland. Procenttalen framstå klart till sin innebörd, om man betänker all Norrlands befolkning samtidigt utgjorde 17,8 procent av rikets folkmängd. Per invånare räknat utgjorde medelproduktionen för hela landet 747 kronor för tullskyddade och 2<s:>

29 kronor för icke tullskyddade varor, medan för Norrland motsvarande siffror utgjorde respektive 260 och 632 kronor. Som ett led i undersökningen har även beräknats den maximala tullbörda för konsumenterna, som skulle föranledas av att tullskyddet helt kunde utnyttjas vid prisbildningen för de inom landet producerade varorna. Härvid har erhållits en årssiffra för Norrlands del på 90 milj. kronor eller 80: 60 kronor per invånare. Samtidigt skulle landsdelen tillgodogöra sig en tullinkomst av 29 milj. kronor eller 26: 21 kronor per invånare. Den slutliga tullbelastningen (exklusive tullen på importerade varor från utlandet) skulle sålunda bli 61 milj. kronor eller 54: 39 kronor per invånare. Dessa belopp motsvara den maximala tullbelastningen på de varor, som Norrland köper från övriga landet och som medtagits i kalkylerna (eller rättare sagt nettotillströmningen till Norrland av dylika var o r ) . Om man, såsom skett vid beräkningarna, antager att två tredjedelar av tullskyddet utnyttjas, blir tul[belastningen — efter avdrag för tullvinst — M milj. kronor eller 36: 26 kronor per invånare, d. v. s. drygt 180 kronor om året för ett hushall om fem personer. Enligt utförda specialundersökningar för vissa viktigare varuslag, nämligen vete, råg, socker skor och cement, skulle norrlandsbefolkningens tullbelastning för dessa varuslag utgöra 7,5—10 milj. kronor per år. Om man för den långa följd av år, varunder tullskyddssystemet verkat, ackumulerar den subvention som tullskyddet inneburit, måste man tydligen komma till mycket betydande belopp. Även om de olika kalkyler, som utförts för bedömande av tullsystemets verkningar för Norrland äro, och måste vara, tämligen osäkra, står det under alla förhållanden klart, att södra och mellersta Sverige genom skyddstullarna i hög grad kommit att gynnas på Norrlands bekostnad. Av de olika utredningar rörande Norrlands ställning i nationalhushållet, som i det föregående omnämnts, har norrlandskommittén blivit styrkt i sin uppfattning, att det knappast är möjligt att ge något uttömmande svar på frågan, i vilken utsträckning Norrland är »närande» eller »tärande» i förhållande till övriga landet. Att Norrland övervägande skulle vara mottagande part, kan i varje fall icke utläsas ur föreliggande utredningar. Den diskussion, som här förts, synes kunna vara av värde att hålla i minnet, när det gäller alt taga ståndpunkt till olika åtgärder med syfte att främja utvecklingen inom Norrland. Alltför ofta hänvisas i sådana sammanhang till åtgärdernas förmenta karaktär all utgöra en subvention till förmån för Norrland — såvida icke finansieringen sker med norrländska medel — utan tanke på vad Norrland givit och ger och på de förmåner, som under tidernas lopp kommit övriga landet till godo genom åtgärder från det allmännas sida.

KAPITEL 2.

Målsättningen

för den statliga

norrlandspolitiken.

I olika sammanhang ha framkommit uttalanden, som närmast synas bottna i åskådningen att näringsverksamheten i Norrland i stort sett borde begränsas till en exploatering av skogarna, malmen och vattenkraften, medan arbetskraft som icke vore erforderlig för dessa ändamål borde koncentreras till orter i mellersta och södra Sverige, dit förädlingen av de norrländska råvarorna liksom annan ekonomisk verksamhet skulle förläggas. Enligt detta betraktelsesätt utgör Norrland en koloni till övriga Sverige, vars naturtillgångar det gäller att exploatera utan hänsyn till att landsdelen också utgör hembygd för en sjättedel av Sveriges befolkning. Gentemot ett sådant betraktelsesätt uppställas ur norrländska synpunkter önskemålen att Norrlands naturtillgångar böra, i den mån de icke direkt utnyttjas för landsdelens egna behov, i största möjliga utsträckning förädlas inom Norrland samt att befolkningen där bör få tillgodonjuta skälig del av inkomsterna från vad som överföres söderut eller exporteras. De förhållanden varunder skogarna, malmerna och vattenkraften exploaterats i Norrland ha lämnat åtskilligt övrigt att önska i dessa hänseenden. Trots den rika tillgången på vattenkraft i Norrland ha landsbygdsbefolkningen och näringslivet där på många håll varit i avsaknad av elektrisk kraft eller varit mindre väl tillgodosedda i fråga om de villkor varpå kraften tillhandahållits. Skogarna och malmerna ha i stor utsträckning exporterats i mer eller mindre oförädlat skick, och industrierna i mellersta och södra Sverige ha delvis grundat sin tillverkning på norrländska råvaror, samtidigt som norrlänningarna lidit brist på arbetstillfällen. Slutligen har, vad särskilt angår vattenkraften, missnöje framkommit från norrländskt håll över att Norrland, och speciellt de bygder som lämnat kraften, ej blivit tillräckligt tillgodosedda med hänsyn till de olägenheter exploateringen kan ha medfört för bygden och å andra sidan till de fördelar och vinster som kraften skänkt övriga landet. Något vid sidan av dessa synpunkter har också hänvisats till att de norrländska naturtillgångarna i alltför stor omfattning legat i händerna på kapitalintressen utanför Norrland, vilket medfört såväl att inkomsterna därav icke kommit den norrländska befolkningen till godo som att inkomsterna delvis undandragits beskattning från norrlandskommunernas sida. Sådana tankegångar som de nu anförda, betingade av naturliga norrländska önskemål, låta sig enligt kommitténs mening väl förenas med mera allmänt samhällsekonomiska synpunkter. Även ur sådana synpunkter måste

31 det, om man utgår från att stora delar av Norrland ha samma naturliga förutsättningar för en utveckling av näringslivet som övriga landsdelar, framstå som önskvärt, att Norrland får tillfälle att arbeta in den eftersläpning, som ännu i vissa hänseenden karakteriserar näringslivet i denna landsdel. Det skulle bli till fördel för hela landets ekonomi, om dess olika delar och deras befolkning kunde konkurrera på mera jämbördig grund än hittills. Avståndet mellan Norrland och övriga delar av Sverige bör sålunda utjämnas, icke blott genom förbättrade trafikförbindelser — vartill kommittén återkommer i det följande — utan även i ekonomiskt avseende. Förutom att en sådan utveckling kommer att utgöra en vinst för det samlade nationalhushållet, är en utbyggnad av näringslivet en förutsättning för att norrlandsbefolkningen skall kunna komma i åtnjutande av levnadsförhållanden, som åro likvärdiga dem som rada söderöver. Såsom kommer att påvisas i andra sammanhang har den höjning av levnadsstandarden, som vårt folk i allmänhet kunnat uppnå, icke i alla hänseenden kommit befolkningen i nordliga Sverige till godo. Om icke en utjämning därutinnan sker, måste konsekvensen på längre sikt bli att arbetskraften flyttar söderut, vilket återigen i sin tur ytterligare accentuerar den glesbebyggelse och den ringa folktäthet, som redan nu utgör en svår belastning för det norrländska näringslivet. Till de nu anförda synpunkterna komma även sådana av så att säga mera nationell art. Till en början kan härvid erinras om att Norrland, och särskilt övre Norrland, i förhållande till befolkningsnumerären kraftigt bidragit till folkökningen i vårt land. Under en tid då upprätthållandet av folkmängden framstår som den kanske mest viktiga av vårt lands livsfrågor — vilket tagit sig uttryck bland annat i långtgående åtgärder för ekonomiskt stöd åt familjer med barn — framstår det som naturligt, att man icke lämnar ur sikte den betydelse det har att Norrland så kraftigt som fallet är bidrager till svenska folkets fortlevnad. Även ur försvarspolitiska och militära synpunkter torde det vara önskvärt, att i Norrland finnes en talrik och väl försörjd befolkning. Ett land som är rikt på naturtillgångar — malm, trä, vattenkraft — men fattigt på folk och särskilt på ungdom torde ej undgå att tilldraga sig andra makters intresse. Det kan med hänsyn till försvaret även vara till fördel, att vårt lands befolkning liksom dess industrier och institutioner av olika slag ej äro anhopade i ett fåtal stora städer utan äro spridda över olika delar av landet. Näringslivet bör utvecklas och differentieras. För att en önskvärd utveckling av näringslivet i Norrland skall k u n n a komma till stånd är det nödvändigt såväl att verksamheten inom varje särskild näringsgren effektiviseras i största möjliga utsträckning som att tillgänglig

arbetskraft fördelar sig mellan de olika näringsgrenarna på ur lönsamhetssynpunkt mest ändamålsenliga sätt. I första hand bör härvid sådan arbetskraft, som kan tänkas vara övertalig inom en näringsgren eller en ort! eller som är ofullständigt sysselsatt, sugas upp och effektivt tagas till vara i produktionen. Trots den brist på arbetskraft, som i stort sett gjort sig] gällande under senare år, förekommer ännu på sina håll i Norrland, och detta särskilt i Norrbottens och Västernorrlands län, en viss arbetslöshet under delar av året. Såsom närmare kommer att belysas i det följande är det härvid delvis fråga om jordbrukarbefolkning, som icke finner full sysselsättning på sina jordbruk och som ej heller har tillgång till skogsarbete eller annat lämpligt arbete i trakten. Vidare finnas en del orter, där tidigare arbetande industrier blivit nedlagda men där arbetarna trots detta bo kvar utan att ha fortlöpande sysselsättning. Slutligen är en del säsongarbetslöshet att tillskriva den omständigheten att många sågverk inställa driften under större eller mindre del av vintern. Kommittén har i kapitel 1 redan understrukit, att ett norrländskt jordbruk utgör ett nödvändigt led i vår folkförsörjning. Vägarna att nå en effektivisering av denna näringsgren komma att närmare diskuteras i kapitel 4. En sådan effektivisering bör ha till syfte, att behovet av mänsklig arbetskraft per produktenhet minskas. En utveckling i angivna riktning är ägnad att friställa en del arbetskraft, som nu är sysselsatt inom jordbruket. Denna näringsgren upptager en mycket stor andel av Norrlands produktiva befolkning. Medan icke mindre än 'A av rikets hela jordbruksbefolkning i produktiv ålder är bosatt i Norrland, är motsvarande andel för stadsnäringarna mindre än VT- Den naturliga befolkningstillväxten hos den norrländska jordbrukarbefolkningen har varit tillräckligt stor för att, samtidigt som jordbruket bibehållits i oförminskad oinfattning och inom en del områden till och med utvidgats, medgiva en avsevärd utflyttning. 1 stort sett torde man ej kunna räkna med något mera betydande överskott på arbetskraft inom jordbruket i Norrland. På många håll föreligga i stället svårigheter att erhålla behövlig lejd arbetskraft för jordbrukets behov. Vad nu sagts hindrar ej att det, enligt vad nyss nämnts, lokalt kan finnas en viss dold arbetslöshet inom jordbruket, innebärande att detta ej ger arbetskraften full sysselsättning och ej heller andra arbetstillfällen finnas som kunna fylla ut jordbruksarbetet. Kommittén återkommer härtill i det följande. Även bortsett från det överskott på arbetskraft, som sålunda k a n finnas på sina håll, kan arbetskraft i fortsättningen komma att friställas genom att jordbruken och jordbruksdriften rationaliseras. Detta blir likväl icke fallet, i den mån rationaliseringen tar formen av att jordbrukens åkerareal utökas genom nyodling. En sådan utveckling är särskilt naturlig i övre Norrland, där stora odlingsmarker finnas och komplettering av jordbruk genom sammanläggning ofta försvåras av topo-

33 Förvärvsarbetande befolkningens fördelning på huvudgrupper av yrken (enligt 1945 års folkräkning). •/ 10

\

ra

i

* -

' Jordbruk med binäringar

Industri och hantverk

i

Samfärdsel

^ Handel

Allm. förvaltningstjänst o. fria yrken

Kl

Husligt arbete

TO

VÄ

Ospecificerad verksamhet

gg! = Norrland. K/J = Övriga Sverige.

grafiska skäl, samtidigt som en uttunning av den redan förut glesa bosättningen bör undvikas. I den mån besparing av arbetskraft kan vinnas genom rationalisering inom jordbruket, motväges denna besparing vidare genom att kvinnornas del lagande i jordbruksarbetet måste inskränkas till omfattningen. Med hänsyn till sådana synpunkter som här anförts - - och vilka närmare diskuteras i andra delen (sid. 22) torde del icke böra räknas med all någon större reducering av antalet yrkesutövare inom det norrländska jordbruket skall vara möjlig, ulan att delta leder till, eller föranledes av, nedläggning av en del jordbruk. Rationaliseringens inverkan på arbetskraftförhållandena inom del norrländska jordbruket kompliceras av att jordbrukarna i myckel stor omfattning även ägna sig ät skogsarbete, på egna skogar eller inom storskogsbruket. Såsom närmare belyses i andra delen (sid. 30) öva åtskilliga faktorer inflytande på bedömningen av arbetskraftsbehovet inom skogsbruket. Liksom inom näringslivet i övrigt böra en del besparingar av arbetskraft kunna ernås genom olika åtgärder för rationalisering (i fråga om huggning, Iransport m. m.). I samma riktning bör verka den inskränkning i skogsavverkningarna, som med hänsyn till de väsentligt reducerade råvarutill3—S17261

34 gångarna i övre och mellersta Norrland blir nödvändig, för att man skall kunna bevara en uthållig avkastning från skogarna på längre sikt (se norrlandskommitténs utredning rörande skogstillgångarna och industriernas råvaruförsörjning i övre och mellersta Norrland m. m.; SOU 1948:32). I jämförelse med de närmast förflutna åren måste även förutses en minskning av arbetskraftsbehovet för vedavverkningar. Emellertid motvägas nu berörda faktorer av ett allt starkare behov av arbetskraft för skogsvårdsåtgärder, vilka dock i motsats till avverkningarna i huvudsak äro förlagda till sommarhalvåret. Huru stor arbetskraft som kommer alt åtgå för detta ändamål, blir beroende av med vilken intensitet staten och skogsägarna komma att gå in för en återuppbyggnad av de norrländska skogarna. Vid bedömande av de faktorer, som påverka arbetskraftsförhållandena inom jordbruket och skogsbruket i Norrland, har kommittén för sin del funnit sannolikheten tala för att dessa näringsgrenar icke för framtiden komma att taga i anspråk mer arbetskraft än som för närvarande sysselsattes där. I vad mån arbetskraften inom jordbruket och skogsbruket i stället kommer att reduceras, torde bli beroende mindre av rationaliseringen inom dessa näringsgrenar än av dragningskraften från andra näringar. Huru förhållandena härvidlag komina att gestalta sig måste röna inflytande av prisutvecklingen för jordbrukets och skogsbrukets produkter och löneutvecklingen inom storskogsbruket i jämförelse med lönsamheten inom stadsnäringarna. Ur norrländsk synpunkt måste det te sig som ett önskemål, att icke jordbruket blir utsatt för en sådan avtappning pä arbetskraft, (dt härigenom föranledes en tillbakagång av jordbruksproduktionens nuvarande omfattning i Norrland. Vid sidan av ekonomiska synpunkter bör härvid också tagas hänsyn till de sociala konsekvenserna av en ytterligare uttunning av befolkningen på Norrlands landsbygd. Vad angår skogsbrukets behov av arbetskraft för såväl avverkningar som skogsvårdsåtgärder kommer tydligen, i den mån detta behov ej tillgodoses, konsekvensen härav att bli, att förutsättningarna för skogsindustrierna att erhålla råvara försämras. Medan man såvitt gäller jordbruket och skogsbruket måhända icke har anledning att i stort sett r ä k n a med någon utvidgad ram för näringarna, med ökade sysselsättningsmöjligheter som följd, äro förhållandena helt annorlunda inom stadsnäringarna.1 Det är inom dessa senare näringsgrenar som man främst har att arbeta in den eftersläpning, som enligt vad ovan anförts ännu i vissa hänseenden karakteriserar Norrland. Industriens procentuella andel av den tillgängliga arbetskraften är väsentligt lägre i 1 Begreppet stadsnäringar användes som motsats till jordbruk och skogsbruk samt innefattar samtliga övriga näringsgrenar. Det skulle kunna ifrågasättas, om icke skogsarbete — särskilt med hänsyn till den tendens mot helårsanställning inom skogsbruket, som nu gör sig gällande — borde ses som ett led inom skogsindustrien. Härvid komme givetvis Norrlands andel av landets industriarbetarkår att väsentligt förändras.

35 Norrland än inom övriga delar av riket. Framför allt är detta fallet, om man frånräknar det sydligaste norrlandslänet, Gävleborgs län. I den mån den norrländska industrien erhåller arbetskraft, som kan avstås av jordbruket och skogsbruket — på grund av naturlig befolkningstillväxt eller rationalisering inom dessa näringar — är detta tydligen ägnat att leda lill en utjämning i förhållande till landet i övrigt. Innan kommittén ingår härpå, torde böra uppmärksammas att, i motsats till vad som gäller den egentliga industrien, sysselsättningen inom byggnads- och anläggningsverksamheten har relativt stor omfattning i Norrland. Detta synes även naturligt. Medan kommunikationsnätet inom det övriga Sverige i stort sett redan länge varit utbyggt för att kunna tillgodose åtminstone de väsentligaste krav som uppkomma inom ett modernt samhälle, har utvecklingen därav i Norrland, framför allt på grund av landsdelens senare påbörjade industrialisering, kommit i efterhand. Den norrländska industrien är vidare relativt kapitalkrävande och har under det senaste årtiondet i stor utsträckning varit föremål för rationaliseringsåtgärder, som förutsatt omfattande investeringar. Av betydelse i detta sammanhang är slutligen att rikets ökade behov av elektrisk energi i allt större utsträckning måste tillgodoses genom utnyttjande av de stora norrländska älvarnas vattenkraftstillgångar, för vilket ändamål erfordras utbyggnad av vattenfall liksom också omfattande sjöregleringar. Även om anläggningsarbeten av här berörd karaktär ännu under lång tid kan antagas komma att kräva avsevärd arbetskraft, kan denna verksamhet icke i sig anses uppväga eller ersätta den relativt ringa oinfattningen av sysselsättningen inom egentlig industri. Framför allt kunna anläggningsarbeten av detta slag icke inom en ort bereda stadigvarande sysselsättning ät där befintlig arbetskraft. Den inom Norrlands industri dominerande skogsindustrien har under de senaste årtiondena genomgått en av råvarubasen betingad strukturell förändring, varigenom tillverkningen av sågade trävaror såsom den ekonomiskt och kvantitativt mest betydande industrigrenen ersatts av cellulosatillverkningen. I samband härmed har arbetskraftsbehovet inom skogsindustrien väsentligt nedgått. Tydligast framstår detta genom hänvisning till den omfattande strukturella arbetslöshet, som sedan 1930-talets början karakteriserat arbetsmarknaden inom det största skogsindustridistriktet, Västernorrlands län, där också antalet industriarbetare under 1930-talet nedgått med i runt tal 3 000. Det får även anses osannolikt, att de under senare år allt mer markerade strävandena mot en differentierad och längre gående förädling av råvaran såväl inom den kemiska som den mekaniska träbearbetningen skola kunna medföra att skogsindustriens arbetskraftsbehov åter stegras. De minskade råvarutillgångarna få nämligen förutsättas framtvinga en fortsatt koncentration av förädlingen till ett färre antal enheter och en därav följande utslagning av de ekonomiskt svagaste fabrikerna. Den ökning av arbets-

36 kraftsbehovet som på en pints kan komma att uppstå genom upptagande av nya tillverkningar kommer därför i förslå band endast all uppväga en minskad sysselsättning på andra. Ovan har påpekats att industrialiseringen i Norrland påbörjats senare än i rikets övriga delar. Den industri som hiltills förlagts till Norrland har också till övervägande delen baserats på utnyttjandet av där befintliga naturtillgångar, trä och malm, samt utformats till en huvudsakligen på exjjort inriktad tillverkning av halvförädlade massprodukter. Hemmamarknadsindustri i egentlig mening har däremot uppstått endast i ringa omfattning. Norrlands förhållandevis ringa befolkning, de små tätorterna och den svaga koncentrationen av bebyggelsen med därav följande stora avstånd samt dyra och otillräckligt utvecklade kommunikationer ha verkat hämmande på de av den inhemska konsumtionen betingade industriella verksamhetsgrenarna. Det närmaste avsättningsområdet för en till Norrland förlagd hemmamarknadsindustri har i allmänhet varit för litet för att ensamt medgiva en ekonomisk omfattning av produktionen, och fraktkostnaderna till de större konsumentdistrikten ha varit alltför stora för att möjliggöra en konkurrens med där befintliga företag inom samma bransch. Samtidigt ha de i södra och mellersta Sverige belägna hemmamarknadsindustrierna i vissa fall med framgång kunnat konkurrera på den norrländska marknaden och bära distributionskostnaderna därför, enär det endast blivit en mindre del av deras produktion som behövt belastas med norrlandsfrakter. Vad här sägs om den alltför ringa förekomsten av hemmamarknadsindustri i Norrland gäller delvis även handeln, såväl parlisom detaljhandel. Denna näringsgren är i betydande utsträckning sekundär i förhållande till andra näringar. Det är uppenbart, att frånvaron av hemmamarknadsindustri i längden måste utgöra en svar belastning för Norrlands befolkning. En mera differentierad norrländsk industri skulle kunna suga upp ofullständigt sysselsatt arbetskraft och överhuvud tagel öka förutsättningarna för norrlandsbefolkningen att finna produktivt och lönande arbete. Den ensidiga inriktning på export, som karakteriserar den norrländska industrien, har vidare varit ägnad att göra denna mycket konjunkturkänslig. Norrland har haft rikliga erfarenheter härav. Sålunda ha inträffade depressionsperioder på världsmarknaden för många orter i Norrland medfört en bristande balans i näringslivet, som lämnat spär efter sig lång tid framåt. Härtill kommer att de norrländska företagen och invånarna inom landsdelen på grund av frånvaron av hemmamarknadsindustri belastas av kostnadsfördyring i förhållande till rikets övriga delar å de flesta konsumtionsvaror, såsom textilier, skodon, verktyg e t c , å de flesta byggnadsråvaror och industrikapitalvaror, vilka till övervägande del måste anskaffas utom Norrland, samt å industriråvaror som införas söderifrån. Med härav följande fördyrade levnadsomkostnader följa också för företagaren ökade lönekostnader. En

37 fortsatt stagnation i den norrländska industriutvecklingen, samtidigt som den på avsättning å hemmamarknaden inriktade industrien inom det övriga Sverige fortsätter att utvecklas, skulle vidga avståndet mellan rikets olika delar i fråga om försörjningsmöjligheter och köpkraft. På grund av vad här anförts måste en utveckling och differentiering av industrien i Norrland, med sikte ej minst på hemmamarknaden, utgöra kanske det mest väsentliga i målsättningen för den framtida norrlandspolitiken.

Kan Norrland avstå arbetskraft till övriga landet? Av den i andra delen (sid. 20) lämnade redogörelsen framgår, att Sverige under kommande år har alt räkna med en i stort sett stagnerande befolkning i produktiv ålder. Även vid en viss rationalisering av jord- och skogsbruket och en rimlig utflyttning därifrån kunna stadsnäringarna icke påräkna nyrekrytering av arbetskraft i sådan omfattning, att en fortsatt utvidgning av dessa näringar i tillnärmelsevis samma takt som under 1930-talet blir möjlig. I Norrland och särskilt i de två nordligaste länen äro befolkningsförhållandena emellertid påtagligt avvikande från vad som nyss skildrats. Tack vare en stark nativitet i nämnda båda län erbjuder Norrland, sett som en enhet, bilden av en växande befolkning i produktiv ålder även under de kommande åren. Det beräknade tillskottet till Norrlands totala befolkning i de produktiva åldrarna är emellertid relativt blygsamt. Under förutsättning av jämvikt mellan in- och utflyttning skulle ifrågavarande tillskott under perioden 1945—1960 sammanlagt uppgå till omkring 36 000 män och 38 000 kvinnor, d. v. s. en ökning av det 1945 befintliga antalet personer i de produktiva åldrarna med omkring respektive 9 och 10 procent. För riket i övrigt uppstår under samma period en ökning av antalet män i de produktiva åldrarna med omkring 39 000 men en minskning av antalet kvinnor i motsvarande åldrar ined omkring 5 000, d. v. s. en ökning av det totala antalet personer i produktiva åldrar med mindre än 1 procent. För riket i dess helhet motsvarar ökningen endast ett tillskott av 2 procent, eller med fördelning på män och kvinnor respektive 3 och 1 procent, allt i runda tal. Vid de kalkyler rörande den kommande arbetskraftsutvecklingen, som återgivits i andra delen, har förutsatts, alt uppkommande tillskott av arbetskraft i produktiv ålder kommer alt tillföras stadsnäringarna. Ehuru det, enligt vad som framgår av det föregående, ingalunda är klart, att något nämnvärt överskott på arbetskraft föreligger eller kommer alt uppstå inom det norrländska jord- och skogsbruket, sett i stort, har vid beräkningarna också kalkylerats med att befolkningen i produktiv ålder inom jord- och skogsbruk genom utflyttning kan komma att efter hand minskas i antal, varvid de sålunda utflyttande likaledes komma stadsnäringarna till godo.

38 Om man räknar med en sådan utflyttning motsvarande i genomsnitt 1 procent om året och tillika utgår från det i och för sig föga realistiska antagandet att ingen flyttning sker från Norrland söderut, skulle för denna landsdel sedd som enhet möjliggöras en utökning av den manliga produktiva befolkningen inom stadsnäringarna från 227 000 år 1945 till närmare 290 000 år I960, d. v. s. med omkring 4 000 personer om året (motsvarande siffra för perioden 1940—1945 utgjorde omkring 3 500 personer). Härvid skulle stadsnäringarna i Norrland år 1960 upptaga omkring 67 procent av den manliga befolkningen i produktiv ålder, medan motsvarande siffra för övriga landet, om man även där skulle räkna med en takt för utflyttningen från jordbruket av i genomsnitt 1 procent per år, skulle ulgöra omkring 78 procent (motsvarande tal voro för år 1945 för Norrland 57 procent och för övriga landet 74 procent). Ett sådant antagande — som likväl redan blivit vederlagt genom utflyttningarna från Norrland under åren efter 1945 — skulle delvis ligga i linje med det angelägna önskemål som föreligger att Norrland skall kunna knappa in på det avstånd som i fråga om industriell utveckling skiljer denna landsdel från övriga Sverige. I förenämnda redogörelse i andra delen ha även uppställts vissa andra räkneexempel med olika antaganden i fråga om utvecklingen av det norrländska näringslivet och dess behov av arbetskraft. Antagandena kunna helt naturligt ytterligare mångfaldigas, särskilt om man kalkylerar med olika utvecklingstakt för de skilda grenarna av stadsnäringarna. Kommittén inskränker sig här till att till jämförelse med det nyss diskuterade alternativet något beröra innebörden av ett antagande, att den norrländska manliga befolkningen i produktiv ålder år 1960 skulle stå i samma proportion till motsvarande befolkning i hela landet som år 1945, d. v. s. utgöra omkring 17 procent. Detta skulle innebära, att den manliga produktiva befolkningen i Norrland år 1960 skulle ulgöra 405 000 å 410 000. Om man även nu utginge från en utflyttning från jordbruket av i genomsnitt 1 procent för år, skulle av nyssnämnda befolkningstal omkring 145 000 komma på jordbruket, varvid stadsnäringarna alltså skulle få disponera något mer än 260 000 — eller omkring 35 000 personer mer än 1945 — motsvarande omkring 64 procent av den manliga befolkningen i produktiv ålder. Sistnämnda alternativ skulle innebära, att denna befolkning under åren 1945 —1960 minskades med omkring 25 000 i förhållande till den, som skulle kunna påräknas om Norrland finge behålla all arbetskraft. Då motsvarande tal för kvinnorna utgör 30 000, skulle den sammanlagda minskningen motsvara omkring 3 500 personer om året. Till jämförelse kan hänvisas till att nettoutflyttningen från Norrland under 1920- och 1930-lalen i genomsnitt utgjort omkring 4 000 personer om året men under den gångna delen av 1940-talet stigit till närmare 7 000 personer. De flyttande torde till största delen ha utgjorts av personer i sådan ålder, att deras avflyttning måste inverka på storleken av befolkningen i de produktiva åldrarna år 1960. En så

39 omfattande utflyttning som under de senaste åren innebär i stort sett, att Norrland avstår till övriga landet såväl sin naturliga befolkningstillväxt som därutöver en folkmängd, motsvarande en reducering av jordbruksbefolkningen med 1 procent om året. Vad angår förhållandena i de särskilda norrlandslänen finner man, att den naturliga tillväxten av den manliga befolkningen i produktiv ålder är ganska ringa inom de tre sydligare av dessa län. Även om man räknar ined att hela denna tillväxt, alltså även i vad den hänför sig till jordbruks- och skogsbruksbefolkningen, kommer stadsnäringarna till godo, skulle denna befolkningsökning icke vara tillräcklig för att möjliggöra en önskvärd expansion av stadsnäringarna inom nämnda län. Man torde emellertid också böra räkna med att en viss utflyttning liksom hittills kommer att ske från jordbruket med binäringar till stadsnäringarna. Å andra sidan kan denna tendens ur stadsnäringarnas synpunkt motvägas av en avflyttning från dessa till andra delar av landet. Förhållandena i Västerbottens och Norrbottens län äro helt andra än i övriga Norrland. I nämnda båda län kan man vänta en mycket betydande naturlig befolkningstillväxt inom den manliga befolkningen i produktiv ålder, vilken tillväxt redan i och för sig och utan minskning av befolkningen inom jordbruket med binäringar medgiver en väsentlig expansion av stadsnäringarna. Om man för Norrland i dess helhet vill få till stånd en sådan utveckling och differentiering av näringslivet, som kommittén funnit önskvärd, finnes ej anledning att räkna med annat än att detta näringsliv behöver all den arbetskraft som kan bli tillgänglig. Den norrländska arbetskraften bör inom den egna landsdelen finna försörjningsmöjligheter, likvärdiga med dem som erbjudas i andra landsdelar, och bör sålunda icke behöva utflytta för att få sin arbetskraft utnyttjad till produktivt arbete. Hittills har i stort sett endast varit fråga om tillgången på manlig arbetskraft. Vad beträffar den kvinnliga arbetskraften kan konstateras, att prognoserna för den naturliga befolkningstillväxten i Norrland under tiden fram till år 1960 ej framvisa någon mera påtaglig skillnad mellan de båda könen. Då emellertid könsfördelningen redan nu såtillvida är otillfredsställande i Norrland, som antalet kvinnor särskilt inom jordbruket avsevärt understiger den manliga befolkningen, är utrymmet för utflyttning av kvinnor från jordbruket mindre än i fråga om män. Ä andra sidan torde man icke utan vidare kunna räkna med att, i den mån sådan utflyttning av kvinnor äger rum, deras arbetskraft helt kommer stadsnäringarna som sådana till godo. Många av dem torde förr eller senare lämna förvärvsarbetet efter att ha ingått äktenskap, I vilken utsträckning dessa kvinnor böra betraktas som en arbetskraftsreserv som bör utnyttjas, torde få bedömas ur i princip motsvarande synpunkter som för landet i övrigt, varvid dock bör ihågkommas att den i mindre grad aggloinererade bebyggelsen i Norrland

försvårar en del eljest förekommande anordningar för att underlätta ett ianspråktagande av de gifta kvinnornas arbetskraft. Under inga förhallanden bör man i fråga om den kvinnliga befolkningen i Norrland räkna med att den i någon större utsträckning skulle kunna utnyttjas för att fylla arbetskraftsbehovet för stadsnäringarna i övriga landet. Däremot kan den omständigheten, alt kvinnor med fördel kunna inplaceras i en del nya industrier i Norrland, exempelvis på textilområdet, uppenbarligen i någon mån påverka beräkningen av den manliga arbetskraft, som erfordras för en utbyggnad av den norrländska industrien. Som en brist i del norrländska näringslivets uppbyggnad mäsle betecknas, att industriorterna äro alltför ensidigt manligt inriktade. Icke minst på sådana platser, där skogs- eller gruvindustrier äro förlagda, borde tillgänglig kvinnlig arbetskraft utnyttjas genom anläggande av kompletterande industrier. De som lämna Norrland för att bosätta sig söderut utgöras till alldeles övervägande del av ungdomar. Med hänsyn härtill måste en fortsatt utflyttning frän Norrland av samma omfattning som under de senaste aren leda till en mycket skev åldersfördelning inom den produktiva befolkningen samt fä till konsekvens en kraftig nedgång av födelseöverskottet i Norrland (härmed är ej sagt, alt födelseöverskottet komme att stiga i motsvarande mån inom de områden, dit utflyttning komme alt ske). Följderna av en fortsatt utflyttning komme sålunda icke att begränsa sig till en sådan förlust av arbetskraft, som i det föregående siffermässigt kalkylerats för de närmaste decennierna, utan skulle kunna få en oöverskådlig räckvidd i vad gäller den framtida tillgången på arbetskraft i Norrland. Ur mellersta och södra Sveriges synpunkt kan visserligen göras gällande, att näringarna därstädes för sin naturliga utveckling äro i behov av tillskott av arbetskraft och alt behovet härav bör få tillgodoses ulan att motverkas med hänsyn till en eftersträvad utbyggnad av näringslivet i norra Sverige. I och för sig kan del knappast heller för Norrland ulgöra något legitimt intresse att kvarhålla större befolkning än som kan finna en sysselsättning och en bärgning, som motsvara förhållandena söderut. Kommittén får emellertid erinra om att Norrland, såsom framhållits i det föregående, på grund av sin senare exploatering ännu släpar efter i vissa hänseenden. För närvarande pågår dock en utveckling på olika områden av det norrländska näringslivet. Kommittén kan för sin del icke finna tillräckliga skäl föreligga att nu, då konsekvenserna av en nedgång av nativiteten i mellersta och södra Sverige börja visa sig, låta detta komma i vägen för en önskvärd fortsatt utveckling av näringslivet i Norrland, varigenom skillnaden mellan denna landsdel och övriga landet kan minskas. Det bör uppmärksammas, att de krav på norrländsk arbetskraft, som komma från södra och mellersta Sverige, hänföra sig till de särskilda företagen

41 och de särskilda orterna. Ur hela landets synpunkt kan det knappast hävdas, att sysselsättning för norrlänningar hellre bör beredas söderut än norrut. Möjligen kan hänvisas till att på industriorterna i södra och mellersta Sverige finnas anläggningar, som ej kunna utnyttjas på grund av brist på arbetskraft, samtidigt som en utbyggnad av det norrländska näringslivet förutsätter anläggande av nya fabriker, bostäder m. m. Härmed bör emellertid jämföras vad det innebär att årligen flera 1 000-tal norrländska ungdomar förmås att bryta med sin tidigare miljö. För övrigt är en viss avskrivning av äldre anläggningar något som är normalt förenlig med all rationalisering. I detta sammanhang vill kommittén även hänvisa till att hemmamarknadsindustrierna i södra och mellersta Sverige i motsats till exportindustrierna — vilka äro förhärskande i Norrland — äro skyddade genom tullar. Samhällsekonomiskt sett kan det knappast vara ändamålsenligt, att förhandenvaron av ett tullskydd leder till dragning av arbetskraft från de icke tullskyddade näringarna. Kommittén återkommer till denna fråga i det följande. På grund av vad nu anförts kan kommittén icke ur vare sig norrländska eller allmänt samhällsekonomiska synpunkter finna det önskvärt att utflyttning av norrländsk ungdom sker i annan mån än så betingas av en naturlig ömsesidig rörlighet hos landets befolkning, och detta sä mycket mindre som flyttningsförlusten för Norrland med dess redan nu ringa befolkningstal måste betyda mera än den fördel övriga Sverige vinner på detta sålt. En minskning av befolkningsunderlaget i Norrland skulle allvarligt äventyra den fortsatta utvecklingen av landsdelens närings- och kulturliv och därmed även en förbättring av levnadsbetingelserna för den del av Sveriges befolkning, som dock under alla förhållanden kommer all vara bosatt i Norrland. Utvecklingslinjerna ej desamma överallt i Norrland.

Man kan uppenbarligen icke tänka sig, att utvecklingen av näringslivet skulle följa samma linjer i alla delar av Norrland. I kustbygderna samt älvdalarna, och härmed kan jämställas bygden omkring Storsjön i Jämtland, återfinnas i stort sett de bördigaste jordbruksområdena och samtidigt de platser, som med hänsyn till flottningen i älvarna och sjöfartsmöjligheterna sedan gammalt varit förmånligast belägna i kommunikationshänseende. Trots att järnvägs- och vägnätet numera utvidgats i Norrland, så att förbindelserna förbättrats för de inre delarna av landsdelen, måste fortfarande de ur försörjningssynpunkt bäst belägna områdena i stort sett anses vara belägna vid kusterna och i älvdalarna. Av allt att döma finnas här de bästa förutsättningarna fen- en utveckling av näringslivet, såväl jordbruket som stadsnäringarna. Härmed är emellertid ej sagt, att existensmöjligheter saknas eller komma

42 att saknas i inlandet. I inlandet äro icke belägna allenast mineraltillgångarna och vattenkraften — för ianspråktagandet härav erfordras endast ett relativt ringa antal bosättningsområden — utan även betydande skogstillgångar. Det kan ur nalionalhushållets synpunkt ej ifrågakomma, att avverkningsmöjligheterna här skulle försummas, liksom ej heller att några åtgärder för återuppbyggnad av skogsbeståndet skulle eftersättas. Härför erfordras arbetskraft. Erfarenheterna från senare år ha visat, huru önskvärda avverkningar och skogsvärdsätgärder kunna förhindras genom brist på arbetskraft. Det stora arbetskraftsbehov, som sålunda föreligger, kan knappast tillgodoses på ett tillfyllestgörande sätt genom arbetare, som äro bosatta vid kusterna och i älvdalarna. En befolkning måste också finnas i inlandet. Man kan uppenbarligen icke tänka sig att ifrågavarande befolkning skulle kunna enbart utgöras av skogsarbetare. Kommittén har visserligen i en den 3 juni 1946 avgiven utredning uttalat sig för att systemet med helårssysselsatta skogsarbetare i ökad utsträckning bör prövas i Norrland. Såväl för dessa som naturligtvis än mer för de säsongmässigl sysselsatta arbetarna kommer det emellertid fortfarande att ofta ställa sig naturligt att innehava mindre jordbruk. En viss jordbruksdrift i skogstrakterna är även önskvärd för att tillgodose befolkningen med livsmedel och härvid i första hand färskvaror. Särskilt tidigare ha också jakt och fiske utgjort viktiga näringsfång. Vidare erfordras också i nu avsedda områden hantverkare av olika slag, liksom även serviceindustrier, utövare av handel och samfärdsel m. m. Även småindustrier för täckande närmast av de lokala behoven kan det vara motiverat att driva inom dessa bygder. Däremot synes det vara mera tveksamt, om förutsättningar här kunna finnas för anläggande av större industrier, låt vara att detta skulle kunna vara önskvärt för vinnande av en differentiering av näringslivet. En särställning intaga naturligtvis de stora gruvföretagen i Lappland. Även bortsett från de skilda förhållandena i kustlandet och inlandet äro förutsättningarna för näringslivets utveckling mycket olika i skilda delar av Norrland. Ur såväl ekonomiska som sociala synpunkter är det nödvändigt, att dessa skiljaktigheter beaktas då det gäller att utbygga näringslivet. Man kan visserligen icke räkna med att var och en under alla förhållanden skall kunna just på den plats, där han eller hon blivit född, finna en utkomst och en levnadsstandard jämförlig med den som kan erbjudas på orter med bättre förutsättningar för näringslivet. I den mån det ur samhällsekonomiska synpunkter är befogat, att naturtillgångarna tagas i anspråk inom visst område eller eljest att detta är bebott, synes det emellertid både rättvist och på längre sikt ofrånkomligt — under en fri arbetsmarknad — att befolkningen där sättes i motsvarande ekonomiska läge som är normalt i vårt land.

43 Tätortshrfolkning i procent av totala folkmängden (enligt 1945 års folkräkning).

i ////

///

é

i II i 1 1 i ii 1 11 ii 1 1 i y

////

'/vy

V///

m

Gävleborgs Västernorrl. län län

<^%

Jämtlands län

Västerbottens Norrbottens län län

Övriga Sverige

.Wi//i. Som tätorter räknas orter med sammanträngd befolkning, uppgående till minst 200 personer, och yttre stadslik eller tättbebygrl karaktär, vilkas invånare till övervägande del idka annan näring än jordbruk.

Mera koncentrerad bosättning önskvärd. Enligt kommitténs mening skulle det vara förenat med betydande fördelar, om bosättningen i Norrland bleve mera koncentrerad än som nu ofta är fallet. Bosättningen på den norrländska landsbygden karakteriseras å ena sidan av påtagligt många stora byar men å andra sidan av mycket spridd bebyggelse, delvis med synnerligen isolerat läge. En samlad bebyggelse kan erbjuda fördelar ur flera synpunkter. Kostnaderna för vägar, gemensamma ledningar m. m. kunna ofta begränsas. Ökade förutsättningar finnas för ändamålsenliga anordningar i fråga om kommunikationer, sjukvård, brandskydd, gemensam maskinanvändning inom jordbruket m. m.

samt ej minst med avseende å skolförhållanden och folkbildning. Överhuvud taget har den samlade bebyggelsen helt andra möjligheter är» den rena landsbygden att tillgodose olika gemensamhetshehov i materiellt och kulturellt hänseende liksom att främja befolkningens allmänna trivsel. På grund av det här sagda finner kommittén en utveckling mot en viss koncentration av bebyggelsen ligga i den norrländska befolkningens liksom i näringslivels intresse. Även i mindre samhällsbildningar kan plats finnas för olika slag av hantverkare, exempelvis skomakare och smeder, för service, för handlande och måhända stundom även för någon småindustri, där bland annat den till de mindre jordbruken knutna befolkningen kan tänkas erhålla någon fyllnadssysselsättning. På detta sålt kan uttunningen av befolkningen på landsbygden motverkas och en viss koncentration av bosättningen komma till stånd. Visserligen torde industrierna i allmänhet finna med sin fördel förenligt att slå sig ned på något större tätorter, som kunna vara bättre ställda bland annat i fråga om transportmöjligheter. Å andra sidan kan emellertid industriernas behov av arbetskraft ofta bäsl tillgodoses genom förläggning till lämplig befolkningsagglomeration j>å landsbygden. Som ett led i den koncentration av bosättningen, som kommittén nyss förordat, kan det ställa sig naturligt, att nedläggning sker av en del isolerat belägna jordbruk särskilt i Norrlands inland. En avflyttning frän sådana jordbruk kan för (ivrigt redan sägas vara i gång. Den nu antydda utvecklingen synes icke blott förklarlig ur de enskilda individernas synpunkt utan kan även medföra en lättnad för de berörda kommunerna i undervisnings- m. fl. hänseenden. Det gäller här i allmänhet bebyggelser, som det på grund av deras isolerade läge knappast kan ifrågakomma all tillgodose ined tidsenliga kommunikationer, elektrifiering m. m. Det är uppenbart, att kommittén härmed ej åsyftar en uttunning av landsbygdsbefolkningen utan motsatsen. Kommittén vill vidare betona, alt denna utveckling bör erhålla sådan karaktär, att skogsbruket icke härigenom berövas erforderlig arbetskraft. Det blir anledning att återkomma till dessa frågor i kapitlen 4 och 7. Åtminstone för Norrlands del böra uppmärksammas de olägenheter, som kunna föranledas av att samhällena alltför ensidigt domineras av industriföretag, av vilka befolkningen blir beroende i fråga om arbetstillfällen. Städerna i norra Sverige äro i jämförelse med förhållandena söderut påtagligt industrifattiga. Det skulle enligt kommitténs uppfattning vara till fördel såväl för städerna själva som överhuvud taget för jämvikten inom Norrlands näringsliv, om i städerna liksom i de större tätorterna utvecklades en mera mångsidig näringsutövning. Härigenom kan ernås en förbättrad motståndskraft mot konjunkturväxlingar, i det all förutsättningarna

45 Ökas för all ledigblivande arbetskraft inom en industrigren kan absorberas av en annan sådan. I Norrland finnes ingen storstad i vederlagen bemärkelse, i det att den största släden i denna landsdel, nämligen Gävle, ej har mer än omkring 45 000 invånare och nästa i ordningen, Sundsvall, omkring 25 000 invånare. Medan invånare i mellersta och södra Sverige, som vilja söka sig till en storstad, ha all tillgå respektive Stockholm, Göteborg och Malmö, och sålunda kunna stanna inom landsdelen, kominer storstaden för Norrlands del att representeras av städer utanför landsdelen, och härvid närmast Stockholm. Om en centralort funnes i Norrland, skulle av allt att döma en del av den folkström, som nu dragés söderut, i stället ledas till den norrländska centralorten. En sådan ort skulle också kunna få betydelse ur den synpunkten, atl man där skulle vinna en plattform för gemensamt norrländska strävanden. Många sådana skulle kunna realiseras lättare, om en centralort funnes i Norrland. Hit borde förläggas institutioner av olika slag med hela Norrland som verksamhetsområde. Emellertid har kommittén för sin del icke ansett sig böra taga upp föreliggande spörsmål till närmare övervägande. I detta sammanhang vill kommittén fästa uppmärksamheten på att de olika anordningar pä undervisningens, forskningens och sjukvårdens m. fl. områden, som enligt av kommittén framställda förslag böra komma till stånd i Norrland, böra vara ägnade atl i sin mån minska beroendet av de centrala institutionerna i Stockholm eller andra platser i mellersta och södra Sverige samt därmed motverka dessa platsers dragningskraft. I samma riktning torde verka en sådan utbyggnad och en sådan differentiering av näringslivet i Norrland, som kommittén eftersträvar. Utbildningsmöjligheter och kulturell standard. För all den önskvärda utvecklingen av det norrländska näringslivet skall kunna komma till stånd, är del icke tillfyllest att tillgången på arbetskraft täcker del kvantitativa behovet härav — arbetskraftens kvalifikationer måsle också svara mot de krav ett nutida näringsliv ställer. Likaså behövs kvalificerad arbetskraft för andra uppgifter, exempelvis på de administrativa och kulturella områdena. Såsom kommer att påvisas i senare sammanhang råder särskilt inom vissa delar av Norrland brist på utbildad arbetskraft. Som förklaring härtill kan bland annat hänvisas till att flera former av utbildning icke alls eller otillräckligt äro representerade i Norrland och att de utbildningsanstalter som finnas där ligga alltför glest. Härtill kommer att inkomststandarden för många familjer är för låg för att barnen skola kunna kostas på yrkesutbildning. Behovet av utbildningsmöjligheter bör emellertid ej enbart ses med hän-

syn till det norrländska näringslivets och olika norrländska institutioners behov av arbetskraft. Oberoende härav måste det för den enskilde norrlänningen framstå som ett rättvisekrav att han skall ha samma nnöjligheter som invånare i andra landsdelar att alltefter anlag förvärva kvalifikationer, som sätta honom i stånd att göra sig gällande inom näringsliivet i Norrland eller söderut — även när det gäller anställningar, som kräva viss utbildning och som därför i stort sett ge större inkomster. Om den norrländska befolkningens konkurrensförmåga på arbetsmiarknaden sålunda ökas genom förbättrad utbildning, kan detta uppenhairligen innesluta en viss risk för att god arbetskraft kommer att dragas fråni Norrland söderut. Såsom kommittén framhållit i sitt betänkande angående yrkesutbildningen i Norrland, bör emellertid en viss omflyttning av yrkesutövare mellan olika landsdelar ej i och för sig anses vara av ondo utan fastmera verka stimulerande på näringslivet. I den mån norra Sveriige ensidigt blir lidande härpå genom att dugliga yrkesutövare dragas söiderut, utan att norrlandslänens behov av yrkesutbildad arbetskraft blir tilllräckligl tillgodosett, är detta tydligen en tendens, som kommer att mobverkas allteftersom det norrländska näringslivet utvecklas i olika hänseenden. Kommittén håller sålunda för sannolikt att, i den mån det blir möjligt att genom en utbyggnad av industrien bereda ökade sysselsättningsmöjligheter för den norrländska befolkningen, det stora flertalet av dem, som niu äro benägna att flytta söderut, komma att föredra att finna sin utkomst i Norrland. Att kommittén här särskilt understrukit undervisningens betydelsie med hänsyn till norrlandsbefolkningens möjligheter att konkurrera på arbetsmarknaden, betyder inte att kommittén bortser från de allmänt kulturella synpunkter, som böra läggas på undervisningen. Dessa senare synpunkter äro så mycket mer värda uppmärksamhet, som de stora avstånden i Norrland skapa en viss risk för andlig isolering. Även den omständigheten all i Norrland ännu icke finnes något universitet eller någon högskola eller motsvarande högre läroanstalt är uppenbarligen ägnad att ge denna landsdel ett mindre gynnsamt utgångsläge i kulturellt avseende. Förbättring av de sociala förhållandena och ökad trivsel. De uttalanden, som norrlandskommittén gjort i det föregående, bygga på den uppfattningen att en förbättring av den norrländska befolkningens levnadsförhållanden i första hand bör sökas på de vägar, som erbjudas genom en utveckling av näringslivet. Detta hindrar icke, att åtgärder även av social natur kunna vara erforderliga med speciell inriktning på förhållandena i Norrland. Såsom kommer att närmare belysas i kapitel 7, har eftersläpningen inom näringslivet, glesbebyggelsen och de långa avstånden skapat norrländska problem, som delvis sakna motsvarighet söderut. Det

måste vara en statens och kommunernas gemensamma strävan att komma till rätta med dessa problem. Vid sidan av den verksamhet, som utövas av samhälleliga organ, ha från privat håll initiativ tagits, som visserligen äro välmenta men som måhända kunna vara ägnade att konservera brister, som helst borde dragas bort med roten. Oavsett detla synes Norrland med sina resurser kunna göra anspråk på att dess problem lösas på andra vägar än genom privat välgörenhet. Genom en sådan koncentration av bosättningen, som i det föregående angivits som ett önskemål för den norrländska landsbygden, och genom förbättrade kommunikationsförhållanden kunna förutsättningarna ökas fölen höjd social standard, för gemensamma anordningar av olika slag samt för ökad trivsel för landsbygdsbefolkningen. En sådan ökad trivsel bör även främjas genom förbättrade arbetsförhållanden, ej minst för husmödrarna, samt större möjligheter till fritidssysselsättning och kulturellt liv. Norrland och övriga landet böra närmas till varandra. Bland den norrländska befolkningen gör sig den uppfattningen gällande, att Norrlands intressen icke alltid beaktats vid statsmakternas och de centrala myndigheternas ståndpunkltaganden och att detta delvis utgör grunden till eftersläpningen i fråga om näringsliv och levnadsstandard inom landsdelen. Denna misstämning på norrländskt håll mötes i övriga landet av en avoghet mot vad man där stundom betecknar som norrländsk chauvinism. Det ligger såväl i Norrlands som hela landets intresse, att sådana meningsmotsättningar — de må ha en reell grund eller vara mer eller mindre uppkonstruerade — såvitt möjligt överbyggas. I denna riktning bör det verka, om större likställighet uppnås i fråga om ekonomisk och social standard, om trafikförbindelserna och transportmöjligheterna förbättras och om den ömsesidiga rörligheten mellan landsdelarna ökas. I den mån man kan tala om en andlig isolering för den norrländska ungdomen, bör denna kunna brytas genom att dess utbildningsmöjligheter förbättras. Samtidigt är det emellertid önskvärt, att man i södra och mellersta Sverige bättre än hittills blir förtrogen med förhållandena i Norrland. I alltför stor utsträckning schematiseras dessa förhållanden, utan tanke på om det i de särskilda fallen är fråga om norra eller södra Norrland eller om dess kustland eller inland. Belysande härför är att språkbruket rör sig med namnet Norrland i en helt annan utsträckning än andra landsdelar, där man starkare skiljer mellan de olika landskapen och länen. Kännedomen om Norrland har likväl utan tvivel ökats under senare tid. Härtill ha bland annat bidragit det intresse som sådana företag som Boliden och de stora träförädlingsindustrierna tilldragit sig i allmänhetens ögon, turistlivets uppblomstring och spridning till nya folklager samt ej minst de militära inkallelserna med beredskapstjänstgöring i Norrland.

48 Att befordra del närmande mellan Norrland och ("ivriga landet, som enligt vad här anförts utgör etl gemensamt intresse för landsdelarna, bör inga som ett naturligt led i målsättningen för norrlandspolitiken.

Sammanfattning av kapitel 2. 1 ) Norrland bör få tillfälle alt arbeta in den eftersläpning, som ännu i vissa hänseenden karakteriserar näringslivet i denna landsdel. 2 ) Samtidig! som de på jorden, skogen och malmen baserade näringarna utvecklas, bör även näringslivet i övrigt utbyggas och differentieras. 3) Härigenom böra försörjningsmöjligheter, likvärdiga med dem som finnas söderut, kunna beredas den nuvarande och tillväxande befolkningen, vilken alltså icke skall behöva utflytta till andra delar av landet för att få sin försörjning. 4) På dessa och andra vägar bör en minskning av befolkningsunderlaget i Norrland motverkas. 5) Vid uppbyggnaden av del norrländska näringslivet bör beaktas, att förhållandena ej äro desamma i kustlandet och inlandet och alt förutsättningarna för näringslivets utveckling överhuvud taget äro mycket olika 1 i skilda delar av Norrland. 6) Större koncentration av bebyggelsen bör eftersträvas, varvid emellertid skogsbrukets behov av arbetskraft bör beaktas. 7) Den norrländska befolkningen bör — genom förbättrad tillgång till yrkesutbildning — erhålla ökade möjligheter att göra sig gällande inom landets näringsliv. 8) Likaså böra förutsättningar skapas för en höjning av den kulturella standarden. 9) De särskilda sociala problem, som framträda inom vissa delar av Norrland, bör ägnas fortsatt uppmärksamhet. 101 Etl närmande mellan Norrland och övriga landet i materiellt och kulturellt hänseende bör eftersträvas.

KAPITEL 3.

Åtgärder

för

atl

främja den allmänna utvecklingen näringslivet i Norrland.

av

De naturliga förutsättningarna för en utveckling av näringslivet äro, såsom konstaterats i kapitel 1, i stora delar av Norrland ungefär lika goda som i andra landsdelar. Emellertid har det norrländska näringslivet av främst historiska skäl kommit att släpa efter i vissa hänseenden. Fortfarande verka vissa faktorer, delvis sammanhängande med de långa avstånden och glesbebyggelsen, återhållande på utvecklingen. / likhet med vad förhållandet varit vid utvecklingen av södra och mellersta Sveriges näringsliv kräver jämväl en utveckling av det norrländska näringslivet — vid sidan av egna initiativ — dispositioner på lång sikt frun det allmännas sida. I dagens läge kunna dessa åtgärder bygga på i viss mån andra grundförutsättningar än tidigare, och andra och väsentligt mer differentierade möjligheter för det allmänna att påverka samhällsutvecklingen stå numera till buds. Staten kan själv uppträda som företagare, med utgående från att staten såsom ägare av stora delar av Norrlands naturtillgångar kan anses ha en förpliktelse att ej undandraga sig ett visst risktagande, i den mån det betingas av en exploatering och förädling av dessa naturtillgångar. På ett annat plan ligga de åtgärder från statens sida, som avse att underlätta ett utnyttjande av de allmänna förutsättningarna för en utveckling av näringslivet. Kommittén har med delta senare syfte framlagt en del förslag avseende förbättrad yrkesutbildning, gynnsammare skatteförhållanden, förbättrade kommunikationer samt minskade transportkostnader i Norrland. Vidare har kommittén beträffande speciella näringsgrenar avlåtit förslag lill åtgärder för deras främjande, bland vilka förslag må nämnas sådana som avse forskning och försöksverksamhet på jordbrukets område, rationalisering av fastighetsbildningen m. m., befrämjande av betesanläggningar och av skogsvårdande åtgärder, rationalisering av sågverksdriftcn samt effektivisering av företagarföreningarnas verksamhet. Vilka vägar som än beträdas för ett befrämjande av det norrländska näringslivets utveckling, kunna de till en början medföra en belastning för det allmänna. Om detta sker genom direkta utlägg för utbildning eller dylikt, genom investeringar i nya järnvägar och landsvägar, genom avstående helt eller delvis av en eljest möjlig vinst på ett affärsdrivande verk, 4 — 5 17 261

50 exempelvis sänkning av gällande frakttariffer å statens järnvägar eller av gällande krafttaxor, eller genom dispositioner av andra slag torde ur principiell synpunkt sakna betydelse. Det avgörande får under alla förhållanden anses vara att åtgärderna leda till ett för riket i dess helhet på lång sikt gagneligt resultat. Delvis såsom en sammanfattning av tidigare framlagda förslag vill kommittén i föreliggande kapitel diskutera de mera allmängiltiga åtgärder som kunna vidtagas från statens sida för att underlätta en utveckling av näringslivet i Norrland. Kommittén följer härvid följande disposition: Utnyttjande av arbetskraften. Yrkesutbildning. Vattenkraft och elektrifiering. Järnvägar och stambillinjer. Transportkostnader. Sjöfart och isbrytning. Lufttrafik. Biltrafik och vägväsende. Post, telefon, radio. Kapitalförsörjning. Kommunalbeskattning. Levnadskostnader och varupriser i övrigt. I senare kapitel kommer kommittén att ingå på möjligheterna att med sikte på de särskilda näringsgrenarna vidtaga åtgärder i organisatoriska och andra avseenden för att stimulera till en önskvärd utveckling. Utnyttjande av arbetskraften. Vad till en början angår tillgången på arbetskraft har man anledning att under de närmast kommande decennierna räkna med en av befolkningsutveckligen föranledd brist på arbetskraft. Detta gäller även de tre sydligare norrlandslänen, medan däremot Norrbottens och Västerbottens län på grund av stark befolkningstillväxt intar en särställning i fråga om tillgången på arbetskraft. Såsom närmare utvecklats i kapitel 2 anser kommittén ur såväl norrländska som allmänt samhällsekonomiska synpunkter, att utflyttning av norrländsk ungdom icke är önskvärd i annan mån än den betingas av en naturlig ömsesidig rörlighet hos landets befolkning. I fråga om medlen att motverka en alltför omfattande utflyttning från Norrland vill kommittén understryka, att kommittén anser tvångsmedel i form av dirigering av arbetskraften eller förhindrande av flyttning el. dyl. vara förkastliga. För kommittén framstår som mest rationella väg, att näringslivets utveckling i Norrland stimuleras i olika former, som komma att redovisas i detta betänkande. Såsom kommittén tidigare framhållit torde man kunna utgå från att, i den mån genom utveckling av industrien och utvidgade anläggningsarbeten ökade sysselsättningsmöjligheter komma att beredas för den

51 norrländska befolkningen, det stora flertalet av dem, som nu äro beredda att flytta söderut, komma att föredra att finna sin utkomst i Norrland. Bortsett från den tendens till flyttning från landsbygden till städerna, som gör sig gällande inom hela landet, torde utflyttningen av norrlänningar till orter i sydligare landsdelar i mycket vara att tillskriva de både oregelbundna och osäkra arbetsförhållanden, som tidigare rått särskilt inom trävarudistrikten, och tanken på att även framtiden kan föra med sig brist på arbetsmöjligheter i Norrland. En annan faktor av ekonomisk art, som spelat en viss roll, torde ha varit den mångenstädes i Norrland rådande dyrheten, vilken icke alltid kompenserats genom lönesättningen. Företagarna och då framför allt representanterna för den på hemmamarknaden inriktade företagsamheten ha hittills visat en viss ovilja mot lokalisering av sin verksamhet till Norrland. Denna motvilja har icke enbart varit beroende av sakliga skäl. I mycket stor utsträckning föreligger också en av känsloskäl dikterad obenägenhet hos syd- och mellansvensken möt bosättning inom Norrland, mera grundad på tidigare rådande dåliga kommunikationer mellan denna landsdel och det övriga Sverige än på nuvarande förhållanden. I den mån icke speciell hänsyn till råvarutillgången föranlett annat, h a r hemmamarknadsindustrien så länge dess arbetskraftsbehov kunnat tillgodoses inom de delar av landet, där den största avsättningen av dess produkter kunnat förväntas och från vilka distributionen av de tillverkade produkterna kunnat ske på mest ändamålsenligt sätt, också förlagts till dessa landsdelar. Utvecklingen inom riket i dess helhet har j u fram till det andra världskriget i stort sett kännetecknats av en för stadsnäringarna vid varje tidpunkt mer än tillräcklig tillgång på rörlig arbetskraft. Arbetskraftstillgången på en ort har därför endast i undantagsfall, då behov av särskilt yrkeskunnig personal av speciell karaktär förelegat, i nämnvärd grad påverkat lokaliseringen av nya tillverkningar. Numera äro förhållandena, såsom redan konstaterats, helt andra på arbetsmarknaden. En påtaglig brist på arbetskraft har gjort sig gällande och synes även, med hänsyn till den stagnerande befolkningstillväxten i de produktiva åldrarna, vara att förutse under de närmaste decennierna, i den mån depressionstendenser ej komma att verka i motsatt riktning. Det är då naturligt, att företagen mer än förr måste vara beredda att söka upp arbetskraften, där den finnes. Det kan härvid visa sig fördelaktigt, att företagen, i stället för att förmå arbetskraften att flytta, förlägga rörelsen till de platser, där arbetskraft finnes. Norrlands, och särskilt övre Norrlands, sårställning i fråga om tillgången på arbetskraft bör kunna innebära en ökad möjlighet att i nuvarande läge draga till sig industri. Vid sidan av de åtgärder som vidtagas för att praktiskt och ekonomiskt möjliggöra en utveckling av det norrländska näringslivet bör därför vid den upplysningsverksamhet i lokaliseringsfrågor, som numera utövas såväl av de statliga arbetsmarknadsorganen som av industriens egna intresseorga-

52 nisationer, kännedom spridas om arbetskraftsförhållandena i Norrland. 1 den mån skäl anses föreligga för staten att genom investeringskontroll eller liknande anordningar inverka på näringslivets lokalisering, är det vidare ett givet önskemål ur norrländsk synpunkt, att behovet av en utveckling och differentiering av näringslivet i Norrland beaktas. Denna hänsyn till arbetskraftsförhållandena har även såtillvida accepterats av statsmakterna, som vederbörande statliga organ skänkt beaktande häråt vid prövning av frågor om byggnadstillstånd. Brist på arbetskraft gör sig gällande även inom andra näringar än de industriella företagen liksom inom anläggningsverksamhet av olika slag. Det är önskvärt, att statsmakterna även här, i den mån de ha inflytande över utvecklingen, beakta arbetskraftsförhållandena i Norrland. Sålunda synes den omständigheten alt landet i stort för närvarande lider av brist på arbetskraft icke böra tagas till intäkt för en underlåtenhet att ställa anslagsmedel till förfogande för anläggningar av skilda slag, exempelvis för kommunikationsändamäl, inom områden där i motsats till vad som eljest är regel arbetskraft finnes (dt tillgå. Motsvarande gäller arbeten för återställande av skogsbeståndet i Norrtand. Såsom kommer att närmare diskuteras i senare sammanhang föreligga här mycket viktiga intressen ur norrländsk synpunkt. Särskilt inom vissa delar av Norrbottens och Västernorrlands län förekommer det på sina håll, att befolkningen ej har fullständig sysselsättning hela året om (se vidare kapitlen 2 och 7). Det gäller här både jordbrukaroch industribefolkning. Kommittén finner angeläget, att den brist pä arbetskraft, som för närvarande i stort sett råder, utnyttjas för att sanera förhållandena inom lokala »arbetslöshetsöar», som sålunda på grund avolika omständigheter ännu äro för handen. Härvid framstår det givetvis som etl primärt önskemål, att näringslivet utvecklas på sådant sätt att arbetskraften suges upp på orten, det må ske genom startande av nya industri- eller hantverksföretag eller genom andra anläggningar. Nyss har konstaterats, att de industriella företagarna visat ökad benägenhet att vid val av förläggningsplats för företag ta hänsyn till var arbetskraft finnes tillgänglig. Att låta enbart hänsynen till den nuvarande bosättningen vara bestämmande för lokaliseringen kan dock icke vara rationellt. Försiktighet är här av nöden, så att icke en olämplig lokalisering av näringsliv och bebyggelse konserveras på detta sätt. När exempelvis en plats blivit utsatt för nedläggning av en större industri och förutsättningar icke finnas för att ny verksamhet på orten skall bli lönande, kan det på längre sikt vara mest till fördel för såväl befolkningen som orten att arbetskraften reduceras genom flyttning till andra arbetsplatser. Med tanke på dylika fall har kommittén i skrivelse den 21 maj 1947 uttalat sig för att medel skola ställas till arbetsmarknadsstyrelsens förfogande för en försöksverksamhet med

53 syfte att underlätta försäljning av egna hem eller bostadsrätter tillhörande sålunda övertalig personal. I sammanhanget har kommittén bland annat framlagt en del andra förslag, som närmast ta sikte på att sanera förhållandena på Seskarö i Norrbottens län men som i stort sett kunna göras tillämpliga även på andra orter med överskott på arbetskraft. Bortsett från nyss nämnda åtgärder förordas bland annat, att övertalig arbetskraft skall fa tillfälle till yrkesutbildning eller omskolning, att arbetskraftens flyttning underlättas genom höjda flyttningsbidrag (Kungl. Maj:t har sedermera beslutat härom) samt bidrag till bosättning på annan ort. För Seskarös del har föreslagits inrättande av ett särskilt arbetsförmedlingskontor på platsen, vilket effektivt skulle kunna arbeta j>å att sanera förhållandena där. Slutligen har kommittén i förevarande sammanhang uttalat sig för alt särskild anordning skall träffas till möjliggörande av en fortlöpande överblick frän statens si(ta över sådana fall. då industrinedläggelser eller driftsinskränkningar av större omfattning förorsaka arbetskraftsöverskott av lokal karaktär. Vad kommittén sålunda föreslagit har visserligen närmast tillämpning pä sådana lokala arbetskraftsöverskott, som äro föranledda av industrinedläggelser. Liknande problem kunna emellertid uppkomma i andra fall, da befolkningen inom ett område ej finner full användning för sin arbetskraft. Detta kan gälla både industri- och jordbrukarbefolkning. För denna senare kunna stundom mera tillfredsställande sysselsättningsförhållanden åstadkommas genom en bättre samordning av arbetet inom jordbruket och skogsbruket, eventuellt i förening med att en del av arbetskraften helårssysselsättes inom sistnämnda näringsgren. Den ännu förekommande säsongarbetslösheten på en del sågverk sorter kan antagas komma att efter hand försvinna i och med att sågverken övergå till mera kontinuerlig drift. Kommittén återkommer senare till dessa frågor. I detta sammanhang bör uppmärksammas, att rörligheten varit mindre hos den norrländska befolkningen än hos befolkningen i övriga delar avriket, mindre i de övre än i de södra delarna av Norrland och mindre i det glest befolkade, av jordbruk och skogsbruk dominerade inlandet än i de mer industrialiserade kusttrakterna. En successivt ökad kontakt med yttervärlden genom förbättrade kommunikationer samt tillgång till dagspress och radio har emellertid samtidigt med förbättrade levnadsvillkor i övrigt medfört en utjämning i föreliggande avseende. Körligheten har varit påtagligt större i fråga om den kvinnliga än den manliga befolkningen. Följden härav har blivit en med hänsyn till äktenskapsbildningen och ur andra synpunkter mindre lycklig könsfördelning särskilt på landsbygden. Ej minst det norrländska näringslivet — det gäller både jordbruket och industrien — har blivit lidande av att behovet av sysselsättningstillfällen för kvinnlig reservarbetskraft alltför mycket förbisetts.

54 Gällande tullsystem är ägnat att påverka arbetskraftens fördelning mellan olika delar av landet. Detta gäller särskilt tullarna för industriprodukter. Ifrågavarande tullar ha ju i de flesta fall tillkommit för att genom skydd för den inhemska industrien skapa möjligheter för en önskvärd differentiering av denna och för största möjliga sysselsättning. I samma m å n som behovet av arbetskraft överstiger tillgången, bortfaller en av de avgörande motiven för tullskyddets fortsatta upprätthållande. I all synnerhet måste det anses principiellt oriktigt, att en icke tullskyddad, exportbetonad industri på grund av konkurrens om arbetskraften från tullskyddade hemmamarknadsindustrier tvingas inskränka sin produktion. Kommittén bortser här från sådana fall då tullskyddet betingas av olika beredskapshänsyn eller är avsett att trygga en kombinerad tillverkning av såväl artiklar för hemmamarknadens behov som för export, vilken icke utan tullskydd för de förstnämnda skulle kunna upprätthållas. Ett borttagande av tullskyddet för näringar, som nu äro gynnade härmed, kan visserligen icke antagas medföra, att arbetskraft i någon mera betydande omfattning frigöres för sysselsättning i annan verksamhet. Vid en sådan markerad brist på arbetskraft, varpå de gångna åren givit exempel, synes det dock angeläget att varje möjlighet att frigöra arbetskraft för de ur det allmännas synpunkt viktigaste verksamhetsområdena uppmärksammas. Kommittén har därför ansett sig i detta sammanhang böra ifrågasätta, om icke vid lämpligt tillfälle en förutsättningslös översyn av gällande tullpolitik bör komma till stånd. Yrkesutbildning. Såsom framhållits i det föregående utgör det ur såväl näringslivets synpunkt som med hänsyn till den norrländska befolkningens möjligheter att konkurrera på arbetsmarknaden ett angeläget önskemål, att tillfällen, till yrkesutbildning äro ordnade i tillfyllestgörande omfattning. Med dessa utgångspunkter har kommittén den 25 maj 1945 framlagt ett betänkande angående yrkesutbildningen i Norrland (SOU 1945:33). Här har kommittén till en början diskuterat den lokala organisationen av yrkesu.bildningen. Kommittén har funnit denna vara sådan, att en viss fara föreligger för bristande jämvikt mellan åtgärderna för yrkesutbildningen på olika områden. Vad Norrland beträffar har kommittén givit uttryck åt uppfattningen att landstingen böra företräda respektive län och dess befolkning i frågor som gälla samordning och planläggning av yrkesutbildningen. Detta bör ha till innebörd, att landstingen skaffa sig en viss överblick över inom de olika länen förefintliga behov av yrkesutbildning samt tagi erforderliga initiativ och i övrigt medverka till att dessa behov bli till/odosedda i skälig utsträckning på ur befolkningssynpunkt åndamåls(nligt sätt. Härav behöver ej föranledas något intrång i befogenheterna for de

55 organ, som närmast taga befattning med de olika utbildningsformerna — exempelvis hushållningssällskapen och skogsvårdsstyrelserna — att fackmässigt bedöma, huru undervisningen på respektive yrkesområden bör läggas. För att kunna medverka till samordningen av yrkesutbildningen är det nödvändigt, att landstingen på lämpligt sätt organisera det arbete, som följer med deras befattning med denna utbildning. Kommittén har tänkt sig, att landsting för detta ändamål skall tillsätta en särskild beredning, förslagsvis kallad undervisningsberedning. I denna böra ingå representanter för såväl den fasta som den rörliga undervisningen på olika områden. Det blir beroende av vederbörande landstings bestämmande, i vad mån beredningen bör äga en självständig ställning i förhållande till förvaltningsutskottet och vilka befogenheter som överhuvud taget böra tillkomma beredningen. Kommittén har vidare uttalat sig för en utjämning av de bördor, som belasta olika kommuner för yrkesutbildning. I detta hänseende har kommittén bland annat föreslagit, att mera skattetyngda kommuner skola kunna erhålla statsbidrag till anordnande av lokaler för yrkesutbildningen. Bidrag skall kunna utgå med sådant belopp, att återstående byggnadskostnader för dem, räknat per skattekrona i kommunen, inte skall bli större än om en bättre ställd kommun vill anordna motsvarande undervisningslokal. Beträffande finansieringen av kostnaderna för yrkesutbildningen kan också nämnas, att kommittén uttalat en del synpunkter beträffande grunderna för stipendietilldelning åt elever vid olika kurser. Härvid har kommittén bland annat framlagt förslag om särskilda resebidrag till elever, som bo på mera betydande avstånd från skolplatsen. Kommittén har ägnat uppmärksamhet även åt den yrkesbetonade undervisning, som förekommer i folk- och fortsättningsskolorna. I detta hänseende har kommittén uttalat sig för en effektivare yrkesorientering i folkskolan liksom även för en utökad undervisning i slöjd respektive sömnad samt i hushållsgöromål. Kommunerna böra utnyttja möjligheterna att utsträcka tiden för fortsättningsskolan intill nuvarande högsta timantal av 540 timmar, och den sålunda utsträckta undervisningen bör huvudsakligen ägnas åt praktiska ämnen. Kommittén har också uttalat sympatier för att kommunerna införa ett åttonde skolår, varvid även här förutsatts, att den utökade skoltiden i huvudsak skall ägnas åt yrkesbetonad undervisning, för flickor närmast i husligt arbete. Såsom en annan åtgärd gemensam för olika grenar av yrkesutbildningen har kommittén också tagit upp korrespondensundervisningen. Vid såväl lantmannaskolor och lanthushållsskolor som vid kommunala yrkesutbildningsanstalter böra försök göras med kombinerad muntlig och korrespondensundervisning. Bidrag böra härvid utgå till skolorna efter samma grunder som då det gäller den nuvarande reguljära undervisningen. Även

56 genomgång av korrespondenskurser i annan ordning än vid sådan skola, som nyss nämnts, bör kunna gynnas med bidrag. Till de förslag som kommittén i förenämnda betänkande framlagt i fråga om yrkesutbildningen inom de särskilda näringsgrenarna återkommer kommittén i det följande. Detsamma gäller de förslag, som kommittén i andra sammanhang avgivit om ordnande av särskild utbildning för driftsledare, förmän och arbetare vid sågverken samt för olika funktionärer inom sjuk- och tandvården. I kapitel 7 komma mer allmänt att diskuteras förutsättningarna för anordnande av högskoleundervisning i Norrland. Vattenkraft och elektrifiering. Nära 80 procent av den vattenkraft, som beräknats kunna utvinnas ur Sveriges vattendrag, hänföra sig till Norrland. Medan kraftresurserna i övriga landet nu så gott som helt tillvaratagits, återstå betydande kraftresurser i Norrland ännu outnyttjade. Detta sammanhänger delvis med att staten såsom ägare till en stor del av vattenfallen i Norrland iakttagit stor försiktighet, då det gällt att utbygga nya sådana, med tanke på de förräntningsförluster på gjorda investeringar, som skulle uppstå i den mån vattenkraftsanläggningarna ej komme att utnyttjas. Denna strängt företagsekonomiska politik på kort sikt har medfört risk för svårigheter i vissa lägen att tillgodose de behov av elektrisk kraft, som föranletts av en utbyggnad av landsbygdselektrifieringen samt en utveckling av näringslivet och särskilt industrien. Det har vidare visat sig att, när dessa behov framtvungit anläggande av nya kraftverk, arbetena härmed, tvärtemot alt verka konjunkturutjämnande, måst sättas in under en tid av brist på arbetskraft och material. Man torde numera — omslaget markeras av 1944 års riksdags uttalanden till förmån för en utbyggnad av Harsprånget — kunna konstatera en mera positiv inställning till förevarande utbyggnadsfrågor. En ytterligare utbyggnad av vattendragen i Norrland erfordras redan med hänsyn till utvecklingen av det norrländska näringslivet, ej minst såvitt gäller metall- och trävaruindustrierna. Norrbottens järnverk kommer sålunda att kräva mycket betydande energimängder. Och även nya former för förädling av träet komma att göra anspråk på kraft i ökad omfattning. Bland annat slukar också den elektrokemiska industrien stora energimängder. En annan stor förbrukare är statens järnvägar. Kommittén anser det önskvärt, att man till förebyggande av sådan brist på kraft, som gjort sig gällande under senare år, bedriver kraftutbyggnaderna i sådan takt att det normalt finnes en tillräckligt stor kraftreserv för att täcka även oförutsedda krav på ökad kraft. Det kraftöverskott, som uppstår på detta sätt, torde kunna nyttiggöras genom att kraften, så länge den icke erfordras för andra ändamål, användes i elektriska ångpannor. Under alla förhållanden måste man från norrländsk sida anse det rimligt, att en önskvärd utveck-

Härspränget.

Delia vattenfall utbygges för närvarande av statens vattenfallsverk. Sveriges slörsta.

Kraftverket

blir

ling av industrien i Norrland icke behöver hindras av att vattenkraften där ej blivit tillräckligt utbyggd, liksom att överföring av kraft söderut icke falske i sådan omfattning, att kraft saknas för Norrlands egna behov. Betänkligheter ha framkommit mot utbyggandet av den norrländska vattenkraften, bottnande i hänsyn såväl till estetiska och kulturella som, i vad gäller sjöregleringar, även till ekonomiska värden, Norrlandskommittén finner uppenbart att en avvägning bör ske mellan olika intressen, så att man icke utan tvingande skäl vidtager åtgärder, som vålla intrång på värdefull jordbruksbygd eller på flottnings- eller fiskemöjligheter eller som kunna försämra klimatförhållandena eller fördärva nalurscenerier eller minnesmärken. Och under alla förhållanden bör skadegörelsen begränsas såvitt möjligt, vilket visat sig kunna ske bland annat i fråga om minnesmärken. Vidare böra de bygder och de personer, som åsamkas skada vid sjöregleringarna, erhålla all skälig gottgörelse härför. Om en utbyggnad avvattendrag är ekonomiskt motiverad, ligger det i sakens natur att inkomsterna härav skola kunna ge tillgång till ersättande av sådana skador varom nu är fråga. Erfarenheterna ha också visat att exploateringen av de norrländska vattendragen utgjort lönande ekonomiska företag. De gottgörelser,

58 som i form av s. k. regleringsavgifter kommit respektive bygder till del utöver ersättningarna till skadelidande fastighetsägare, torde k n a p p a s t ha stått i rimlig proportion till de ofantliga värden, som företagen representera. Där en bygd, som drabbas av en sjöreglering, bör bestå och utvecklas som odlingsområde, bör den gottgörelse, som utgår på grund av sjöregleringen, enligt kommitténs mening icke snålt begränsas enbart med hänsyn till konstaterade skador utan tillmätas så och disponeras för sådana ändamål att förutsättningarna för bygdens näringsliv icke bli sämre utan snarare i stället bättre än de varit före sjöregleringen. Med anlitande av dylika regleringsavgifter bör sålunda i stället för den jord, som skadats genom sjöregleringen, kunna uppodlas ny jord, till vilken de äldre gårdarna k u n n a flyttas. Samma medel böra också utnyttjas till förbättringar beträffande kommunikationer, elektrifiering, vatten- och avloppsledningar, a n d r a gemensamma anordningar av olika slag m. m. och m å h ä n d a även till sådana ändamål som främjande av småindustri och hantverk genom tillhandahållande av billig elkraft och eventuell subvention i lämplig form. Stundom kunna emellertid förhållandena vara sådana, att det framstår som ekonomiskt mest ändamålsenligt att bosättningen inom ett område, som drabbas av sjöreglering, helt nedlägges. Förutom ersättningarna åt de enskilda skadelidande personerna, för vilka den utbetalade ersättningen kan underlätta bosättningen på annan ort med bättre ekonomiska betingelser, bör gottgörelse av regleringsavgifter även lämnas respektive kommun, i den mån denna genom sjöregleringen går miste om en del avsitt skatteunderlag. Som en möjlighet vill kommittén framkasta, att detta senare syfte tillgodoses genom att sjöreglering blir föremål för beskattninggenom åsättande av taxeringsvärde eller i annan form. Kommittén håller före att de krav, som kunna uppställas från bygdernas sida, ej blivit på ett tillfyllestgörande sätt tillgodosedda med de bestämmelser, som nu gälla på förevarande område. Då emellertid 1947 års riksdag (skrivelse nr 313) hemställt om revision av härmed sammanhängande bestämmelser och denna utredningsuppgift av Kungl. Maj :t överlämnats till 1945 års sakkunniga för utredning rörande vissa ändringar i vattenlagen, anser sig norrlandskommittén nu ej böra uppehålla sig vid ämnet. Särskilt befolkningen i de bygder, där vattenkraften utvunnits, men även i övrigt på Norrlands landsbygd måste naturligt nog betrakta sig som orättvist behandlad, om den icke har tillgång till elektrisk kraft utan måste nöja sig med att under de långa vintrarna upplysa sina hem med fotogen eller karbid. Landsbygdselektrifieringen är visserligen icke mer eftersatt i norrlandslänen än i landet i övrigt, utan tvärtom är antalet icke elektrifierade hem där snarare mindre än på många håll söderut. Härtill kommer, att en del bosättningar i Norrland, som icke äro tillgodosedda med elektricitet, ha så ringa förutsättningar för ekonomisk utveckling och så isolerat läge, att investering av kapital därstädes icke ter sig som berät-

59 tigad ur de synpunkter som kommittén i det föregående lagt på de norrländska bosättningsfrågorna. Emellertid finnas, även bortsett från sådana bosättningar, alltför många hem i Norrland, som ännu sakna tillgång till elektricitet. I detta sammanhang vill kommittén ifrågasätta om icke, åtminstone tidigare, elektrifieringen stundom alltför mycket inskränkts till den tätare bebyggelsen närmast huvudlinjerna i stället för att på en gång planmässigt ordnas också för den glesare omkringliggande bygden. Enligt kommitténs mening bör den fortsatta landsbygdselektrifieringen i Norrland fullföljas med all kraft. Arbetet härmed bör, vid den konkurrens i fråga om arbetskraft och material som råder, placeras som ett av de mest angelägna ändamålen. Det ingår i den s. k. elkraftutredningens uppdrag att behandla frågan om landsbygdselektrifieringen, och denna utredning har samlat ett vidlyftigt material för bedömande av frågan. Med hänsyn härtill finner sig norrlandskommittén ej ha anledning att närmare ingå härpå. Motsvarande gäller de taxor och villkor i övrigt, som gälla för såväl hushållsförbrukningen som industrikraften. Elkraftutredningen har den 2 januari 1947 avgivit dels redogörelse för detalj distributörerna samt deras råkraftkostnader och priser vid distribution av elektrisk kraft och dels betänkande med förslag till standardtariffer för detaljdistribution av elektrisk kraft (SOU 1947:3 och 4). I samband härmed har utredningen meddelat, att utredningen på dåvarande utredningsstadium icke vore beredd att framlägga några slutgiltiga förslag i fråga om detaljdistributionen av elektrisk kraft. Norrlandskommittén har ansett sig ej heller i nu berörda hänseenden böra föregripa resultaten av elkraftutredningens ståndpunkttaganden. Kommittén inskränker sig här till att konstatera att i den mån taxorna för elektrisk kraft fastställas utan hänsyn till konsumenternas lokalisering, detta innebär att ett så att säga frimärkssystem kommer att gälla i fråga om prissättningen på den utpräglat norrländska produkt, som vattenkraften utgör och att kostnaderna för överföring av kraft från Norrland söderut sålunda i stort sett icke komma att påverka kraftpriset. Däremot måste Norrland för bensin och andra drivmedel — liksom för de flesta andra dit införda produkter — betala högre priser än övriga landet. En jämförelse k a n även göras med taxesättningen vid järnvägarna. Härtill återkommer kommittén i det följande. Att de småindustriella företagens kraftförsörjning fortfarande på sina håll lämnar åtskilligt övrigt att önska kan belysas med några uppgifter, som samlats av företagarföreningen i Jämtlands län, ett län som är mer rikt på vattenkraft än något annat (uppgifterna äro ett par år gamla). En äldre snickeriverkstad på en tätort i västra Jämtland har vintertid tilllåtits hålla sina maskiner i gång endast mellan klockan 9 och 14. En nystartad leksaksfabrik i östra Jämtland har nödgats begagna sig av nattarbete, för att maskinerna skulle kunna få tillräcklig kraft, och har därför sett sig föranlåten att flytta till annan ort. F r å n Ytterhogdal i Härje-

dalen utlastas årligen stora mängder ved till mellersta Sverige, m e n orten har icke tillräcklig tillgång på elektrisk kraft för att kunna driva e-tt cirkelsågverk för ortens behov utan måste låta transportera för byggnadsverksamheten erforderligt virke från Hälsingland med kostsamma hiilfrakter. Innehavaren av en cementvarufabrik i södra Jämtland med en motor om 5 hästkrafter har enligt kontraktet om strömleverans måst finnan sig i att »ingen ström erhålles under försommaren då husbehovssågnmg pågår och likaså under hösten då tröskning försiggår samt absolut ingen under lystid eller i övrigt då vi finna det nödvändigt avstänga strömtillförseln». Exemplen kunna mångfaldigas. Norrlandskommittén finner uppenbart, att den utveckling av småindustrien och hantverket, som är önskvärd ej minst i Norrlands innerbygder, icke kan komma till stånd med mindre tillgiangcn pa elektrisk kraft och villkoren för kraftleveranserna förbättras. Av dessa villkor utgör givetvis kraftpriset en av de mest väsentliga punkterna. Småföretagen ha härvidlag ej såsom ofta större foretag kunnat betinga sig nedsatta avgifter för kraft. Där svårigheter möta att erhålla tillräcklig elektrisk kraft till motorer m. m., beror detta ofta på att distributionen av kraft handhave s av isolerade mindre företag med egna kraftstationer utan tillräckliga kraftresurser och med alltför svaga ledningsnät. De små företagen tillkommo i stor omfattning under första världskriget för att skaffa belysning åt landsbygdsbefolkningen. Genom att anläggningarna i första hand åsyftade att tillgodose lokala behov, blevo företagen för små, med åtföljande höga drift- och administrationskostnader. Anläggningarna blevo ofta, bland annat på grund av den brådska med vilken de tillkommo, mindre sakkunnigt projekterade. Härtill kom, att finansieringen skedde med lån vid lågt penningvärde, vilket medfört att kapitalkostnaderna blivit höga. Den dåliga ekonomien har verkat hämmande på många företags senare utveckling. Företagen torde ha ringa möjligheter att själva åstadkomma en förbättring. Det torde därför vara nödvändigt, att staten träder emellan med ekonomiska stödåtgärder, För de. mindre kraft- och distributionsföretag, varom här är fråga, är det ofta i första hand tillgången till kraft som behöver ordnas med statens medverkan. Men hjälp kan också erfordras till ombyggnad och förstärkning av distributionsnäten. Ofta torde det vara lämpligt, att små lokala företag inlösas antingen av råkraftleverantören i samband med framdragande av högspänd råkraft eller av intilliggande större distributionsföretag. För Norrlands del torde många mindre företag med fördel böra övertagas av statens vattenfallsverk. Det nu sagda hindrar ej att, där elektrifieringen av avlägsna bygder ej k a n ordnas genom utbyggnad av linjenätet, en fristående mindre anläggning kan erbjuda enda utvägen att komma till rätta med kraftfrågan. Inom norrlandskommitténs kansli har sammanställts ett relativt omfattande utredningsmaterial till belysande av de här ovan berörda frågorna,

61 och dessa ha även varit föremål för diskussion vid sammanträden med kommittén. Av skäl, som anförts i det föregående, har kommittén emellertid i nuvarande läge ej velat ta ståndpunkt till förevarande spörsmål. Med hänsyn till den stora betydelse dessa frågor ha för befolkningen och industrien i Norrland finner kommittén önskvärt, att de förslag som må framkomma på området såsom resultat av nu pågående utredningar icke betraktas som uttömmande ur norrländsk synpunkt utan att de norrländska elkraftproblemen framdeles underkastas särskild prövning. Det av norrlandskommittén samlade utredningsmaterialet torde kunna bli till viss nytta härvid. Vid de fortsatta övervägandena torde uppmärksamhet bland annat böra ägnas åt frågan i vad mån mellersta och södra Sverige kunna anses täcka kostnaderna för överförandet av kraft från Norrland söderut, liksom även åt vattenfallsverkets förräntnings- och avskrivningspolitik.

Järnvägar och stambillinjer. Transportkostnader. Manga av de särartade norrländska problemen ha sammanhang med de stora avstånden och glesbebyggelsen i stora delar av Norrland. Några siffror kunna tjäna till belysning härav. De fem norrlandslänen omfatta tillhopa i runt tal 244 000 km» land och 18 000 km 2 vatten eller tillhopa.en areal om 262 000 km- motsvarande drygt hälften eller 58 procent av landets totalareal. Enligt folkräkningen år 1945 uppgick däremot befolkningen i norrlandslänen till endast omkring 17 procent av rikets totala befolkning. Om man enbart tar hänsyn till den produktiva marken, finner man, att denna år 1937 för riket i dess helhet uppgick till i runt tal 270 000 km-, vilken areal är j ä m n t fördelad mellan Norrland och riket i övrigt. Antalet invånare per kin 2 produktiv mark belöpte sig i Norrland endast till 8,G mot 42,3 för övriga riket. Förhållandena äro visserligen olika i skilda delar av Norrland. I stort sett bekräftas emellertid av uppgifterna, all det norrländska näringslivet muste räkna med relativt långa transporter, vare sig det gäller tillförsel av förnödenheter för jordbruket eller av råvaror eller kapitalvaror för industrien eller fråga är om distribution av de norrländska näringsföretagens produkter. Långt är avståndet mellan Norrland och sydligare landsdelar, och långa transporter måste också den producent räkna med, som inom Norrland vill finna avsättning för sin produktion. Det bör även ihågkommas, att trafiknätet är relativt grovmaskigt och att detta ofta för med sig ett längre transportavstånd än om varorna kunde sändas raka vägen mellan olika orter. De långa transportavstånden ha också föranlett höga transportkostnader för trafikanterna. Järnvägarnas godstariffer äro visserligen uppbyggda på sådant sätt att stegringen av fraktsatserna per tonkm är mindre på långa än på korta transportavstånd, vilket motiveras av att kostnaderna för järn-

vägstrafiken till stor del äro fasta och sålunda icke proportionell» medj avstånden. Emellertid ha under senare tid vidtagna fraktnedsättnimgar — här bortses från de höjda fraktkostnaderna under och efter kriget — i första hand haft avseende på korta transporter, där järnvägarna haft att k o n k u r rera med bilarna. Motsvarande nedsättningar ha ej medgivits beträiffande de längre transporterna. Den norrländska industrien har att r ä k n a med järnvägsfrakter, som ofta motsvara 5—10 procent av varuvärdet, stmndom ännu mera. Härtill komma de kostnader för biltransporter, som d r a b b a företag, som ej äro belägna vid järnväg. Det säger alltså sig sjähvt, att transportkostnaderna i hög grad minska det norrländska näringslivets möjligheter att tävla med konkurrenterna söderut. Dessa hindras icke p;å motsvarande sätt från att konkurrera inom Norrland, då avsättningen på denna landsdel med dess höga transportkostnader endast utgör en jämförelsevis ringa del av den sammanlagda produktionen. Att det kan leda till en ur samhällsekonomisk synpunkt felaktig inriktning av näringslivet, or.n områden med goda förutsättningar för ett utvecklat näringsliv hållas tillbaka genom utformningen av kommunikationsväsendet, har belysts i kap>itel 1. De ofta otillfredsställande trafikförbindelserna och höga transportkostnaderna ha avskräckt från anläggande av nya industrier i Norrland och ha sålunda i hög grad bidragit till svårigheterna för Norrland att inhämita det försprång, som sydligare landsdelar erhållit på grund av äldre bosättning och tidigare utvecklat näringsliv. Norrlandsindustrien har behållit sin ensidiga inriktning på export av skogsprodukter och malm — där sjötransport har kunnat komma till användning — och har icke kunnat e r n å en sådan differentierad produktion för hemmamarknaden, som förekommer särskilt inom vissa andra landsdelar och som skulle vara önskvärd även i norra Sverige. De höga kostnaderna för transporter ha också medverkat till att höja levnadskostnader och därmed även arbetslöner i Norrland, vilket likaledes försämrat norrlandsindustriernas konkurrenskraft i förhållande till övriga landet. Även höga avgifter vid persontrafiken kunna verka dämpande på den ekonomiska livaktigheten i en landsdel. / den mån persontrafiken på långa avstånd tynges genom höga avgifter, är detta något som speciellt kan vara till olågenhet ur norrländsk synpunkt. I detta sammanhang bör också uppmärksammas persontaxornas betydelse för turisttrafiken. Härtill kommer så till sist den belastning som höga kostnader för personbefordran liksom godstrafik i socialt hänseende kan medföra för de isolerade bosättningarna. Norrlandskommittén har ansett en förbättring av transportförhållandena utgöra en av de viktigaste betingelserna för en utveckling av näringslivet i Norrland och har med denna utgångspunkt den 5 december 1946 framlagt ett betänkande med förslag till åtgärder i sådant syfte (SOU 1946: 84). De mest betydelsefulla punkterna i dessa förslag äro följande. För transporter på långa avstånd skall genomföras en sänkning av taxorna, vilken

63 1

Innebörden av förslaget o m virtuella avstånd . Geografiska

avstånd.

Ekonomiska avstånd i Xorrland enligt kommitténs förslag (1 km tariffavstånd = 1,5 km geografiskt avstånd norr om Söderhamn. Bollnäs och Orsa; 1 km tariff avstånd = 2 km geografiskt avstånd norr om Vännäs och Östersund samt på linjerna Vännäs—Umeå och Forsmo—Hot ing).

skall börja tillämpas vid 400 k m och successivt växa proportionellt med avståndet upp till 700 km, varefter sänkningen skall uppgå till 20 procent (förslaget framlades innan järnvägstaxorna höjdes med utgången av år 1947, se nedan). En sådan sänkning har kommittén funnit så mycket mera motiverad sonn de långa transporterna äro belastade nned en oproportionerligt stor andel av järnvägarnas fasta kostnader. Ifrågavarande förslag, sonn har sin största betydelse för transporter mellan Norrland 1

Vid sammanställningen Bengt Söör medverkat.

av denna liksom även vissa andra illustrationer har ekon. lic

64 och övriga Sverige, kompletteras av ett förslag om tillämpning av s. k. virtuella avstånd vid beräkning av fraktkostnader inom Norrland. De virtuella avstånden ha erhållits genom att de verkliga geografiska avstånden reducerats på visst sätt. Enär behovet av en dylik ekonomisk avståndsreduktion icke kan sägas vara lika stort i södra som norra delarna avNorrland, har kommittén föreslagit en differentiering av de virtuella avstånden på så sätt att för norra Norrland (omfattande järnvägslinjer norr om linjen Umeå—Vännäs, inlandsbanan norr om Östersund samt linjen Forsmo—Hoting), ett geografiskt järnvägsavstånd om 2 km skall räknas som blott 1 tariffkm. Inom den återstående delen av järnvägsnätet norr om Söderhamn, Bollnäs och Orsa skall däremot 1,5 km geografiskt avstånd räknas som 1 tariffkm. Vid en tillämpning av virtuella tariffavstånd i Norrland jämte allmän fraktsänkning på långa avstånd blir fraktsänkningen enligt den föreslagna beräkningsmetoden procentuellt störst för de nordligast belägna orterna för att successivt och relativt jämnt avtaga mot söder. En undersökning av den genomsnittliga fraktsänkningen för vissa norrländska orter med hänsyn till deras geografiska belägenhet har givit följande resultat i form av ovägda medeltal: Malmberget 37 procent, Luleå 36 procent, Umeå 31 procent, Östersund 26 procent och Sundsvall 24 procent. Vad angår taxorna för personbefordran på järnväg har kommittén funnit det ogynnsamt för speciellt de norrländska resenärerna, att tur- och returbiljetter, såsom nu är fallet, icke kunna användas för att nedbringa kostnaderna även för långa resor. Kommittén har föreslagit, att tur- och returbiljetter skola få utnyttjas på samtliga reseavstånd och att rabatten för dylika biljetter skall bestämmas likformigt till 25 procent. Vidare har kommittén ullalat sig för en taxenedsättning pa vissa linjer, där persontrafiken till huvudsaklig del sker med rälsbussar och vilka förbinda glesbebyggda områden med en tätort, under förutsättning att avståndet till denna och därmed även resekostnaden blir påtagligt större än som regelmässigt är fallet inom andra områden. Inom trafikområden, där på grund av näringsförhållandena eller eljest direkt anknytning till järnvägsnätet är motiverad men där en järnväg icke för närvarande kan antagas komma till stånd med hänsyn till trafikunderlagets relativa litenhet och de driftsförluster, som sannolikt skulle uppkomma på järnvägsrörelsen, har kommittén föreslagit att s. k. stambillinjer skola anordnas. Trafiken på dessa linjer, vilka kunna sägas utgöra substitut för järnväg, skall drivas i statens järnvägars regi eller av dessa överlåtas på entreprenör, varvid emellertid statens järnvägar i sista hand skola bära ansvaret för trafiken. Vid godsbefordran på stambillinje skall i princip tillämpas statens järnvägars godstaxa samt, vid godssamtrafik mellan stambillinje och järnväg, genomgående taxeberäkning. Motsvarande skall gälla vid personbefordran på stambillinje. Kommittén har till stöd för sina förslag om inrättande av stambillinjer hänvisat till att detta i jämförelse

Ii.)

med byggandet av järnväg kräver relativt blygsamma kapitalbelopp. Dessa bli för övrigt, även om sedermera en järnväg kommer till stånd, icke helt spolierade i det att den rullande materielen kan komma till användning på andra av statens järnvägar drivna billinjer. Även i räntabilitetshänseende har kommittén funnit anordnandet av stambillinjer mindre vittutseende i jämförelse med framkomna järnvägsprojekt. I samma betänkande har kommittén även hemställt om uppdrag åt järnvägsstyrelsen att skyndsamt inkomma med förslag till anordnande av stambillinjer mellan följande orter: 1. Kalix—Morjärv—Överkalix. 2. Överkalix—Lans j ärv—Gällivare. 3. Överkalix—Korpilombolo—Tärendö—Anttis. 4. Pajala—Anttis—Junosuando—Vittangi—Kiruna. 5. Vilhelmina— Asele—Bredbyn—Mellansel (—Örnsköldsvik). 6. Dorotea—Äsele—Fredrika —Bjurholm—Vännäs (—Umeå). 7. Storuman—Tärna—norska gränsen. 8. Långsele—Barnsele—Strömsund—Gäddede—Jormlien. 9. Sveg—Ljusdal. 10. Hede—Funäsdalen—norska gränsen. 1 Sedermera har kommittén i skrivelse den 23 januari 1947 framlagt motsvarande förslag såvitt gäller sträckorna Härnösand—Örnsköldsvik samt Umeå—Skellefteå—Luleå—Haparanda (se tredje delen). I sistnämnda skrivelse har kommittén hemställt, alt Kungl. Maj: t måtte till 1947 års riksdag framlägga förslag om anläggande av järnväg utefter kusten mellan Örnsköldsvik och Umeå samt mellan Örnsköldsvik och Köpmanholmen. I detta sammanhang må också nämnas, att kommittén i sitt betänkande den 5 december 1946 hemställt om uppdrag åt järnvägsstyrelsen att verkställa utredning rörande järnväg Kalix—Morjärv. Kungl. Maj:t har sedermera den 25 juli 1947 anbefallt järnvägsstyrelsen att, med beaktande jämväl av näringsgeografiska och järnvägsekonomiska synpunkter, verkställa utredning rörande möjligheterna att anlägga järnvägslinje förbindande Kalix municipalsamhälle med statsbanenätet. Som grund för sina förslag på kommunikationsområdet har kommittén i nämnda betänkande understrukit vikten av att man vid utformningen av kommunikationsväsendet ur samhällsekonomisk synpunkt beaktar ej endast de krav, som med hänsyn till föreliggande faktiska förhållanden kunna uppställas, utan så långt möjligt även de behov, som utvecklingen kan föra med sig. Detta hindrar icke, att samtidigt även företagsekonomiska synpunkter beaktas, vilket är av vikt icke minst för att på detta sätt skall ernås en viss garanti mot felaktiga investeringar i kommunikationsväsendet. Att kommittén icke anser det berättigat att låta hänsynen till statens järnvägars förräntning stå i vägen för ett genomförande av kommitténs nu ifrågavarande förslag, framgår emellertid av det följande. En nedsättning av godstaxorna för långa transporter och ett införande 1 194S års riksdag har anhållit, a t t Kungl. Maj:t ville föranstalta om en utredning rörande frågan om en järnvägsförbindelse mellan Ljusdal och norska gränsen. E n särskild kommitté har sedermera tillsatts för denna utredning.

5—S17261

nuvarande järnvägar. nuvarande billinjer med fraktberäkning enligt järnvägstaxa (i stället för sträckan Arvidsjaur—Arjeplog transporteras vagnslastgods Slagnäs—Arjeplog). av norrlandskommittén föreslagen utbyggnad av trafiknätet (järnvägar eller stambillinjer).

67 av virtudla tariffavstånd inom Norrland skulle tendera att utjämna skiljaktighet ena mellan denna landsdel och övriga landet i fråga om de priser, varmed olika produkter kunna tillhandahållas på avsättningsmarknaden. Den norländska industrien skulle sålunda få ökade möjligheter att inrikta sin prodiktion på försäljning inom landet. Ett minskat beroende av utlandet och nindre konjunkturkänslighet skulle föranledas härav. Inom skogsindustrim, vars produktion hittills i väsentlig grad utgjorts av relativt lågt förädlade produkter, som i huvudsak transporterats sjövägen, ha de tekniska fä-utsättningarna för en ökad förädling av produktionen på såväl mekanism som kemisk väg blivit allt större. En förutsättning för att en ökad fölädling inom dessa och andra områden skall komma till stånd är emellertd att de samtidigt växande kraven på kontinuerliga transporter till avsätningsmarknaderna kunna tillfredsställas till tillräckligt låga kostnader. Httills har transportkostnadernas höjd inverkat bromsande på utvecklingen av den norrländska produktionen av bland annat papper, papp, Snickerier nn. fl. produkter, baserade på skogen som råvara. Det synes kommittén uppenbart, att lägre frakter skulle väsentligt förbättra produktionsbetingelserna för sådan produktion och följaktligen bidraga till en ökad diferentiering. Liknande gäller andra industrigrenar. I detta sannmanhanj kan erinras om att, när i statsverkspropositionen till 1947 års riksdag örslag framlagts om anläggande av en ny beklädnadsverkstad för försvare, tanken på Kramfors såsom förläggningsort för denna avvisats med härsyn till de transportkostnader, som skulle föranledas av en sådan förläggnng (riksdagen har emellertid ansett frågan härom böra övervägas ytterligae). Till belysande av den betydelse, ett genomförande av norrlandskommittms förslag skulle få, ha för kommitténs räkning gjorts vissa kalkyler beräffande transportkostnaderna såväl för nämnda beklädnadsverkstad son för en superfosfatfabrik, till vilken Norrbottens läns landstings näringsitredning tagit initiativ. I konmitténs kommunikationsbetänkande h a r konstaterats, att en minskniig av transportkostnaderna skulle tendera att utjämna skiljaktigheterna nellan Norrland och övriga landet även beträffande priserna på de varor — råvaror för industrien, förnödenheter för jordbruket, livsmedel m. m. — vilka tillföras denna landsdel från annat håll. Enligt vad kommittén f-amhållit är det givet, att detta förhållande k a n genom den ökade konkurrmsen utifrån i någon mån verka pressande på priserna å inom Norrlant framställda produkter, men detta är en konsekvens, som måste tagas, on man vill neutralisera det norrländska näringslivets undantagsställning. I betänkandet har kommittén även erinrat om att den tidieare i olika tammanhang givit uttryck för uppfattningen, att goda betingelser för lönande jordbruksdrift finnas i stora delar av Norrland. Man bör ej generelH räkna med att det norrländska jordbruket är underlägset jordbruket i landets övriga delar när det gäller att sörja för den egna lands-

68 delens behov. En annan sak är att vissa slag av vegetabilisk produktion — exempelvis veteodling — ej förekommer i nordligare Norrland. Även produktionen av havre och annan fodersäd är av ringa omfattning. I sådana fall kan en taxenedsättning uppenbarligen icke bli annat än lill fördel. De syften, som kommittén avsett med sina förslag, kunna ej tillräckligt effektivt tillgodoses genom att — såsom järnvägsstyrelsen antytt i sitt yttrande över förslagen — en speeialtariff införes för transporter av livsmedel m. m. till Norrland och genom individuella taxenedsättningar för enskilda industrier. En specialtariff för livsmedel skulle visserligen k u n n a vara till fördel men skulle icke annat än indirekt komma industrien till godo. Och en tillämpning i ökad utsträckning av individuella prisnedsättningar är ju något som står hela landets näringsliv till förfogande och som därför icke kan anses taga hänsyn till de särskilda faktorer i Norrland, som av kommittén anförts som skäl för nedsättning av taxorna på långa avstånd respektive tillämpning av virtuella avstånd. Härtill kommer, att anlitandet av dessa vägar — i motsats till de av kommittén föreslagna åtgärderna — innebär ett förmynderskap över näringslivet, som icke tilllåter detta att utvecklas fritt efter de naturliga förutsättningarna, vilket sa mycket mera kan väcka farhågor som järnvägsstyrelsen, att döma av uttalanden från styrelsens sida, icke anser sig skola anlägga samhällsekonomiska synpunkter på transportfrågorna. Utöver vad här ovan framhållits i fråga om en taxenedsätlnings inverkan på konkurrensförhållandena mellan Norrland och övriga landet bör såsom en betydande fördel med taxenedsättningen inom Norrland framhållas den koncentration av produktionen till större enheter, som torde komma att underlättas i många fall. I detta sammanhang kan det vara lämpligt att beröra frågan, i vad mån den föreslagna taxenedsättningen kan väntas resultera i en ökad spridning av näringsföretagen i Norrland. Givet är, att en taxenedsättning kan bli till fördel för ett företag, som är beläget i en gles bygd. Företaget kan — lika väl sonn andra företag — å ena sidan erhålla råvaror och andra förnödenheter till lägre kostnad än nu och ä andra sidan erbjuda sin produktion på avsättningsmarknaden med mindre tillägg för transportkostnader. Samtidigt ökas emellertid genom nedsättningen risken för konkurrens från företag på andra håll. Även om nedsättningen skulle bli till övervägande fördel för ett oförmånligt lokaliserat företag i jämförelse med nuvarande förhållanden, blir ett dylikt företag likväl fortfarande i fråga om transportkostnader sämre ställt än bättre belägna företag. Med hänsyn härtill och till de olägenheter i övrigt, som i allmänhet äro förbundna med att ett företag är beläget på en avsides belägen plats, torde det icke finnas tillräcklig grund för farhågor att en nedsättning av taxorna inom Norrland skulle vålla en snedvridning av näringslivets lokalisering.

69 Kommittén har utgått från att den inkomstminskning för statens järnvägar, som kalkylerats kunna bli en följd av den föreslagna taxenedsättningen, kommer att til', stor del motvägas genom den trafikökning, som föranledes av taxesänkningen. Om denna, såsom kommittén funnit skäl att antaga, kommer att resultera i utvidgning och nyetablering av industriella företag i Norrland, kunna statens järnvägar uppenbarligen härigenom tillföras väsentligt ökade fraktinkomster. Från kommitténs sida har det ej funnits anledning att räkna med atl särskilda anslagsmedel skola anvisas för att täcka förluster, som taxenedsättningen kan komma att medföra för stålens järnvägar. För övrigt måste det bli vanskligt att konstatera, om och i vad mån nedsättningen medför minskade inkomster. Att ta inkomsterna under de onormala krigsåren till utgångspunkt för en jämförelse är ej rimligt. Vidare bör uppmärksammas, att den ökade trafiken även kommer järnvägsnätet i övriga landet till godo. Att räkna inkomstresultatet för en periferisk sträcka isolerad, blir med hänsyn härtill alltid missvisande. Hittills ha eventuella förluster på en del bansträckor och vinster på andra fått utjämna varandra, utan att anslag anvisats för ändamålet. Det skulle strida mot järnvägarnas samhällsekonomiska uppgift och vara prejudicerande för framtiden, om särskilt anslag skulle anvisas för utfyllande av statens järnvägars förräntning, i den man förluster kunde anlagas uppkomma på grund av taxesänkningen. Det sagda hindrar givetvis icke, att bokföringen vid järnvägarna ordnas sä att eventuella »förluster» framgå därur. Slutligen bör ihägkommas, att kapitalinvesteringarna i de norrländska järnvägarna kunna anses i huvudsak redan vara avskrivna. När frågan om avskrivning av vissa lånemedelsförluster inom statens järnvägar behandlades vid 1938 års riksdag, hänvisades Lill alt ifrågavarande investeringar till följd av sin allmänna betydelse fur näringslivets utveckling och därmed indirekt även för statsfinanserna endast i bokföringsteknisk mening framslode som oräntabla. Bland annat pekades pä att värdet av statens domäner otvivelaktigt ökats genom tillkomsten av de oräntabla statsjärnvägarna i Norrland. Kommitténs förslag ha av järnvägsstyrelsen avstyrkts främst med hänsyn till den försämring som efter kriget inträtt i fråga om statens järnvägars ekonomiska läge. Ur norrländsk synpunkt kan emellertid ej godtagas, att en i och för sig berättigad lättnad för norrlandstrafiken skall inhiberas med hänsyn till statens järnvägars förräntningskrav och intresset hos trafikanterna i andra landsdelar att få behålla nuvarande för dem förmånliga taxesättning. Om taxorna för vissa transporter äro för högt bestämda i förhållande till andra, bör en nedsättning av förstnämnda taxor komma till stånd. Så bör ske, även om detta skulle fä till följd en justering uppåt av den allmänna taxenivån för undvikande av inkomstminskning för järnvägarna. Det bör uppmärksammas, att en sådan justering avtaxorna, med fördelning på järnvägarnas samtliga godstransporter — alliså

även inom Norrland — ej skulle drabba trafikanterna i genomsnitt med tillnärmelsevis lika högt belopp som den föreslagna lättnaden skulle utgöra för de norrländska transporter, som finge tillgodogöra sig lättnaden. För övrigt skulle den uppoffring, som en taxenedsättning för Norrland kunde medföra för statens järnvägar, ej uppgå till mer än någon procent av dessas räntepliktiga kapital — på längre sikt skulle taxenedsättningen motvägas genom ökad trafik — och endast motsvara en ringa del av den belastning som norrlandsbefolkningen har att bära genom att för varor införda från övriga landet i stor utsträckning behöva betala tullskyddade priser. I detta sammanhang bör också uppmärksammas att, såsom framhållits i det föregående, stora kvantiteter norrländsk vattenkraft tillhandahållas övriga landet utan att priset härvid varierar efter avståndet till kraftkällan. Sedan norrlandskommittén avgivit sitt betänkande om förbättrade transportförhållanden i Norrland, har en allmän taxehöjning genomförts för såväl gods- som persontrafik på järnvägarna. Det har gällt att komma fram till en sådan ökning av trafikinkomsterna, att den icke blott räcker till att täcka det driftunderskott, som uppstått till följd av efterkrigsårens minskade trafik och samtidigt ökade kostnader för löner m. m., utan därutöver också lämna normal förräntning av statsbanekapitalet. Att döma av de motiv för taxehöjningen, som framlagts av järnvägsstyrelsen, har styrelsen i detta sammanhang helt uraktlåtit att taga någon hänsyn till de synpunkter, som framförts i norrlandskommitténs betänkande.

Sjöfart och isbrytning. Lufttrafik. Vid sidan av järnvägstrafiken utgör sjöfarten ett viktigt transportmedel för Norrland. Detta gäller särskilt transporterna till och från denna landsdel och i all synnerhet trafiken mellan Norrland och utlandet. Vidare medför den norrländska industriens lokalisering till kusten och befolkningsflertalets koncentrering till kustlandet, att de största trafikintressena äro knutna till områden, som ha lättare tillgång till sjö- än landbefordran. Utförseln från Norrland har i huvudsak omfattat endast ett fåtal varuslag, och dessa ha merendels varit av den natur, att de med största fördel fraktats i stora kvantiteter om hela skeppslaster. Även införsel till Norrland har i fråga om en del varuslag lämpligen kunnat ske medelst fartyg. Användningen av sjövägen kan tänkas öka beträffande vissa transporter. Sålunda kan det bli ändamålsenligt att, efter avsedd utbyggnad av Norrbottens järnverk, sjöledes ditfrakta betydande kvantiteter koks, manganmalm och kalksten m. m. A andra sidan k a n en längre driven förädling av norrländska råvaror leda till att de landväga kommunikationernas andel av transporterna från Norrland ökas. I någon omfattning förekommer det, att transporter mellan Norrland och

71 utlandet ordnas genom kombinerad järnvägstransport och sjötransport till respektive från h a m n på Sveriges västkust (närmast Göteborg). Fraktkostnaden blir emellertid härvid väsentligt högre än vid transport helt sjöledes. I detta sammanhang bör uppmärksammas, att skillnaden i fraktkostnad i utrikes sjöfart på Sveriges västkust och dess ostkust under normala förhållanden är obetydlig. Av större betydelse än norrlandstrafiken över svensk västkusthamn är trafiken över Narvik. Huvuddelen av exporten av lapplandsmalm försiggår sålunda under normala förhållanden över sistnämnda hamn. Det är givet, att förutsättningarna för kombinationen järnväg—sjöfart ökas i den mån de av norrlandskommittén föreslagna nedsättningarna i järnvägstaxorna komma till genomförande. Härvid bör uppmärksammas, att systemet med virtuella avstånd, sådant det utformats av kommittén, skulle gynna järnvägstransporter speciellt i övre Norrland och sålunda även på riksgränsbanan. Såsom kommittén framhållit i samband med nämnda förslag utgår kommittén emellertid från att en förbättring av villkoren för järnvägstransporter åtminstone på längre sikt icke behöver leda till en reducering av sjötrafiken på Norrland. Vid den utveckling av näringslivet, som bör underlättas bland annat genom sänkning av järnvägstaxorna, bör fortfarande finnas plats både för land- och sjötransporter. Ett besvärande hinder för sjöfarten på Norrland ligger i att kusten är isbunden under längre eller kortare del av vinterhalvåret, varierande efter platsens läge och vinterns stränghet. För näringslivet utgör det givetvis ett intresse, att skeppningssäsongen är så lång sonn möjligt. Detta bekräftas av en undersökning, som norrlandskommittén verkställt i fråga om värdet av en eventuell förlängning av skeppningssäsongen och vilken finnes omnämnd i norrlandskommitténs betänkande den 17 juni 1948 med förslag angående isbrytningens ordnande längs norrlandskusten m. m. i SOU 1948:31). Såsom framhållits i detta betänkande är det obestridligt, att den statliga isbrytningsverksamheten varit av väsentlig betydelse för vinter sjöfarten på Norrland, liksom också att en viss förlängning av skeppningssäsongen ägt rum därigenom, även om denna icke k a n siffermässigt fastställas. På grund av sitt ringa antal, sitt djupgående och det vidsträckta arbetsområdet ha emellertid statsisbrytarna k u n n a t förlägga sin verksamhet till blott ett fåtal platser. Endast vissa delar av kusten ha därför blivit delaktiga av denna förlängning. Med hänsyn till norrlandskustens stora utsträckning och längden av isbrytarnas arbetsvägar i Bottenviken och Bottenhavet torde sålunda kunna sägas, att isbrytarnas antal hitintills icke stått i rimligt förhållande till arbetsuppgifternas omfattning. Härutinnan är emellertid en förändring till det bättre att motse i och med tillkomsten av de två nya statsisbrytare, om vilkas anskaffande beslut fattats vid 1944 respektive 1947 års riksdag. Med dessa båda isbrytare,

72 vilkas byggande bör så långt möjligt påskyndas, torde behovet av isbrytarberedskap, såvitt gäller havsisbrytning, bli behörigen tillgodosett. Emellertid synes ett ur tekniska och ekonomiska synpunkter rimligt resultat av den statliga isbrytningen icke kunna uppnås utan att tillgång även finnes till lämpliga kust- och lokalisbrytare. I den mån sådana hjälpisbrytare funnes att tillgå, skulle de i drift väsentligt dyrare havsisbrytarna kunna sparas för i huvudsak mera krävande uppgifter. Enligt vad som anförts i kommitténs förenämnda betänkande bör en hjälpisbrytare normalt inleda isbrytningsarbetet längst i norr vid isläggningens början, då förhållandena kunna förutsättas vara mindre påfrestande. När isförhållandena så försvåras, att assistans av havsisbrytaren påkallas i huvudvattenvägen och i havsbandets packisbälten, övergår hjälpisbrytaren till mera lokala uppgifter, avseende att genom kärnisen i bivattenvägen från fastställd mötesplats med havsisbrytaren fram till vid kusten belägna angöringsplatser hålla isränna öppen och däri utföra förekommande konvojer. Då istäcket i bivattenvägen nått sådan tjocklek, att hjälpisbrytarens arbete där icke längre kan anses effektivt, förflyttas densamma söderut till närmast belägna lämpliga arbetsområde i huvud- eller bivattenväg. Förslag till sådana mötesplatser mellan havsisbrytare och hjälpisbrytare, som nyss åsyftats, har framlagts i betänkandet Med här angivna utgångspunkter har kommittén föreslagit, att tvenne hjälpisbrytare skola anskaffas, vardera med en maskinstyrka om maximum 1 200 axelhästkrafter. Kommittén har funnit lämpligt, att dessa fartyg under somrarna insättas såsom bogserbåtar för flottgodstransporter. De böra därför, med bidrag av statsmedel, anskaffas av enskilda företag, som under isbrytningsperioderna ställa fartygen jämte bemanning till statens förfogande. I samband med övervägandena av nu angivna huvudspörsmål har kommittén även funnit sig böra förorda följande andra åtgärder berörande isbrytningen respektive sjöfarten i övrigt: 1) Den av Sveriges Meteorologiska och Hydrologiska Institut bedrivna observations- och israpporLtjänsten bör utvidgas och effektiviseras, så att isbrytarledningen för varje dag under isperioden kan erhålla en aktuell bild av isförhållandena i de farleder, där isbrytning pågår eller är att förvänta. 2) Kommerskollegium bör medverka till åvägabringande av samarbete i visst hänseende mellan isbrytarledningen och assuransföretagen till förebyggande så långt möjligt av uppkomsten av isskador. 3) De nuvarande statliga anstalterna till tryggande av sjöfarten längs norrlandskusten böra, så snart förhållandena det medgiva, förbättras genom kompletterad, issäker fyrledning. 4) Den särskilda s. k. isbrytaravgiften bör snarast möjligt avskaffas. 5) Gällande isbrytarreglemente bör omarbetas på sådant sätt att företrädesrätten till isbrytarassistans för fartyg i utrikes fart borttages. Vad angår sättet för täckande av statens kostnader för isbrytningsverk-

samheten vill kommittén, såsom även skett i det avgivna betänkandet, understryka att ett befordrande av vintersjöfartens förutsättningar oeh möjligheter inom rimliga och skäliga gränser främst bör vara en statens angelägenhet. Även om kostnaderna härför till väsentlig del skulle hänföra sig till isbrytningen längs norrlandskusten — denna fråga har närmare behandlats i utredningen — kan kommittén ej finna alt detta skulle utgöra tillräcklig grund för att särskilt belasta den norrländska sjöfarten därmed. Enligt kommitténs mening skulle det vara ur samhällsekonomiska synpunkter felaktigt och ägnat att leda till orimliga resultat, om man när det gäller statliga åtgärder alltid skulle göra finansieringen beroende av om åtgärden kan antagas i huvudsak komma den ena eller andra landsdelen tillgodo. Bland annat stär vårt tullskyddssystem i strid mot sådana tankegängar. I detta sammanhang må också sägas några ord om lufttrafiken. Denna torde visserligen i jämförelse med andra trafikgrenar än så länge få anses ha relativt mindre praktiskt värde för Norrland. Emellertid är det sannolikt, att luftfarten efter hand kommer att få stor betydelse även för Norrlands del, särskilt genom att förbinda centralpunkterna i denna landsdel med Stockholm, eventuellt i samtrafik med lufttrafiken på kontinenten eller ock utomeuropeiska länder. En betydelsefull användning har luftfarten fått på sjukvårdens område, ej minst till hjälp för befolkningen i isolerade bygder. En ökad användning av helikoptern bör kunna vara till särskild fördel i dessa bygder. Genom lufttrafikens utveckling böra också postförbindelserna mellan Norrland och övriga landet kunna underlättas. Biltrafik och vägväsende. Post, telefon, radio. Kommittén har hittills icke berört den viktiga gren av kommunikationsväsendet, som representeras av biltrafiken, i annan mån än såvitt gäller de s. k. stambillinjerna. Biltrafikens betydelse för Norrland accentueras avalt billinjerna, så glest som järnvägsnätet är i denna landsdel, äro att anse som substitut för järnvägar i betydligt större omfattning än vad fallet är i övriga landsdelar, vilka äro utrustade med ett finmaskigare järnvägsnät. Ännu sakna många bygder i det inre av Norrland reguljära förbindelsemöjligheter. Detta gäller icke endast persontrafiken utan även, och i än högre grad, godstransporterna. Emellertid torde detta förhållande i stor utsträckning förklaras av den bristsituation beträffande förbrukningsartiklar för biltrafiken, som rått under kriget och ännu råder. I detta läge är det givetvis angeläget, att trafiken sker så planmässigt som möjligt. Kommittén får i detta sammanhang erinra om att kommittén i sitt betänkande den 5 december 1946 angående vissa åtgärder till förbättrande av transportförhållandena i Norrland uttalat sig för att — även bortsett från stambillinjerna — en utökad samtrafik mellan järnväg samt buss- och lastbillinjer liksom

mellan sådana linjer inbördes kommer till stånd. Beträffande beställningstrafiken, som för närvarande har sin största betydelse för korta och medellånga avstånd, har kommittén i samma betänkande understrukit angelägenheten av att myndigheterna vid meddelande av tillstånd till sådan trafik ej intaga en alltför restriktiv inställning. Särskilt är det av vikt, att tillstånd till yrkesmässig trafik på den norrländska landsbygden lämnas i en omfattning svarande mot föreliggande behov. Utvecklingen av biltrafiken är i hög grad beroende av vägnätets omfattning och beskaffenhet. Norrland är i jämförelse med övriga landsdelar vägfattigt. Per 100 km 2 produktiv mark utgör längden allmänna vägar på landet i medeltal 20,9 km i Norrland och 46,2 k m i övriga landet. De vägglesaste områdena utgöras av Jämtlands och Norrbottens län med respektive 17,1 och 18,3 km vägar per 100 m*. Emellertid äro vägförhållandena varken i dessa eller andra norrlandslän av ensartad karaktär. I kustbandet finnes sålunda ett väl utvecklat, slutet och relativt finmaskigt vägnät. I de vidsträckta skogsområden, sonn utbreda sig mellan kustbandet och fjällområdena i väster, förändrar vägnätet karaktär, i det att detsamma blir glesare och maskorna få en mera avlång form med huvudriktning sydost—nordväst. I områdena uppemot fjällbygden och inne i denna upphör i stort sett det slutna vägsystemet och övergår i ett system av genomgångsvägar i sydost—nordvästlig riktning, från vilka mindre vägar grena ut åt olika håll. Dessa skiljaktigheter i det norrländska vägnätets beskaffenhet inom olika områden av Norrland sammanhänger med landskapets geografiska byggnad och näringslivets struktur. De i Norrland befintliga vägarna äro vanligen svagt uppbyggda och mindre motståndskraftiga för tung trafik. De tillåtna hjultrycken äro därför i Norrland i allmänhet lägre än i mellersta och södra delarna av landet. Kommittén har i förenämnda betänkande understrukit det angelägna i att de vägar, efter vilka de föreslagna stambillinjerna skola framgå, jämte tillhörande broar i erforderlig män utbyggas och förstärkas för att kunna bära den trafik, som här avses. Vid sidan av dessa huvudleder är det i hög grad angeläget, att även vägförbindelserna i övrigt inom Norrland förbättras. Det gäller här såväl de allmänna vägarna som de enskilda vägarna av olika slag. De senare vägarna, som bestå av utfarter från byar och gårdar eller tjäna andra behov, bilda icke något egentligt sammanhängande vägnät utan förgrena sig från eller utgöra fortsättning av de allmänna vägarna. Frånvaron av tillfredsställande vägförbindelser har utan tvivel i hög grad bidragit till att h ä m m a utvecklingen i Norrland. Det glesa järnvägsnätet i denna landsdel har ökat beroendet av vägarna. Ett utvecklat näringsliv kan icke vara utan vägförbindelser och de möjligheter till biltrafik som dessa ge. Industrien behöver tillförsel av råvaror och industrikapital

75 av olika slag och borttransport av framställda produkter. Jordbruket måste likaledes tillföras förnödenheter och samtidigt kunna befordra sina produkter till avsättningsmarknaderna. Virket från skogarna måste — i den mån det icke kan flottas — på vägarna fraktas till respektive industrier. Även den för vissa delar av Norrland betydelsefulla turismen skulle främjas genom bättre vägförbindelser. Sist men icke minst är befolkningen beroende av väg icke blott vid sådana tillfällen som sjukdom utan överhuvud taget för att kunna hålla kontakt med omvärlden. Det är visserligen klart att, så kostnadskrävande som väganläggningar äro, ekonomiska hinder kunna föreligga för ett vägbygge. Om ett jordbruk eller överhuvud taget en bosättning har ett sådant läge, att förutsättningar saknas för dess bestånd i framtiden, är det sålunda förståeligt, om det allmänna icke vill investera kapital i en dyrbar väganläggning. Emellertid kunna vägbyggnader i sådana fall vara motiverade ur andra än bebyggelsesynpunkter, nämligen med hänsyn till transporterna av skogsprodukter. Såsom kommer att belysas i kapitel 5 nödvändiggör den tilltagande bristen på råvaror för de norrländska skogsindustriernas behov, att alla möjligheter utnyttjas att taga till vara förefintliga skogstillgångar. I den mån hinder häremot hittills har förelegat på grund av skogsmarkernas läge i förhållande till flottleder eller eljest, är det tydligen av intresse, att detta hinder såvitt möjligt undanröjes genom utbyggnad av skogsbilvägar. Ett speciellt slag av vägar, som likaledes är av intresse för skogsbruket, utgöres av cykelstigarna. Dessa kunna särskilt utnyttjas avskogsarbetarna för färd till och från arbetet. Även i övrigt kunna de vara av värde för befolkningen i de glesbebyggda områdena, som nu äro mycket dåligt tillgodosedda med vägförbindelser. I detta sammanhang kan även nämnas, att norrlandskommittén från skogsvårdsstyrelsernas skogvaktare och från kronojägarna skaffat in material för bedömande i vilken utsträckning hjortronmyrar förekomma, vilka på grund av läget ej bruka tagas i anspråk för bärplockning. Det har framgått av materialet, att sådana cykelstigar, som skulle vara önskvärda för att förbinda hjortronmyrar med bygden, ofta även skulle bli till nytta för skogsbruket. Vägfrågorna kunna icke bedömas utan att hänsyn även tages till behovet av nya eller förbättrade broar. Ofta kunna de vägar, som finnas, icke utnyttjas effektivt med hänsyn till otillfredsställande broförbindelser. För norrlandskommittén skulle det ha tett sig naturligt att, med hänsyn till den stora betydelse sonn vägfrågorna h a för Norrland, upptaga dessa frågor på sitt arbetsprogram. Emellertid har Kungl. Maj:t, på grund av hemställan av 1945 års riksdag, uppdragit åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt skogsstyrelsen att, delvis i samråd med norrlandskommittén, utreda vissa spörsmål avseende vägväsendet och härvid närmast de enskilda vägarna. Med hänsyn härtill har kommittén icke funnit lämpligt att för sin del igångsätta någon utredning på detta område.

70 Kommittén inskränker sig på grund av vad nyss anförts till att här understryka angelägenheten av att effektiva åtgärder vidtagas för en förbättring av väg- och broförbindelserna i Norrland. Detta ändamål synes kommittén vara av sådan angelägenhetsgrad, att det ej bör eftersättas ens vid nu radande brist på material och arbetskraft, så mycket mindre som befolkningen i de trakter, det här gäller, torde vara beredd att sätta till sä mycket arbetskraft som möjligt för ifrågavarande ändamål. En dylik insats från befolkningens sida kan underlättas genom att iordningställandet av en väg får ske i etapper och genom att ändamålsenliga arbetsformer tillämpas. Posttrafiken synes ha utvecklats på ett tämligen tillfredsställande sätt i Norrland, vilket även gäller de isolerade bygderna. Det kan här förtjäna uppmärksammas, att postverket tillämpar lika avgift för postbefordran — bortsett från lokaltrafiken — oberoende av transportsträckans längd och postverkets kostnader för befordringen. Såsom förut framhållits böra postförbindelserna mellan Norrland och övriga landet kunna ytterligare förbättras i och med en utveckling av lufttrafiken. En sådan förbättring av postförbindelserna skulle vara av betydelse särskilt för den norrländska industrien. Vad härefter angår telefonförbindelserna har 1944 års telefonkommitté — med vilken norrlandskommittén stått i kontakt — den 31 december 1945 avgivit ett betänkande med förslag till åtgärder för förbättring avlandsbygdens telefonförhållanden. Sedan en härpå grundad proposition förelagts 1946 års riksdag och propositionen bifallits av riksdagen, föreligga numera principbeslut om vidtagande av i huvudsak följande åtgärder, nämligen dels utvidgning av frikretsarna, d. v. s. de områden kring telefonstationerna inom vilka telegrafverket anlägger och underhåller abonnentledningar utan särskild kostnad för abonnenterna, dels utökning av frisamtalsförmånerna, dels ändring av grunderna för ersättning till föreståndare vid manuella växelstationer med 1—34 helårsabonnemang samt dels driftsåtgärder m. m. vid landsbygdens telefonstationer. Bådande knapphet på materiel och arbetskraft har emellertid nödvändiggjort en utsträckning av det beslutade programmet över en följd av år. Bland förbättringar i fråga om telefonförhållandena, sonn hittills genomförts, kan nämnas att villkoren för anordnande av fristående samtalsstation ändrats därhän, att intressenterna befriats från skyldigheten att på egen bekostnad tillhandahålla stolpar, körslor, hantlangning och dylikt. Vidare har hel dygntjänst på telegrafverkets bekostnad inrättats vid växelstationer i glest bebyggda trakter i syfte att därigenom bereda kringliggande stationer möjlighet att nattetid komma i förbindelse med öppen station. Vid det läge, vari frågan om förbättring av telefonförhållandena sålunda befinner sig, har norrlandskommittén icke haft anledning att — efter sitt samråd med telefonkorn-

mitten — taga någon befattning härmed. Kommittén inskränker sig till att understryka, att icke minst en utvidgning av frikretsarna måste bli av stor betydelse för de glesbebyggda trakterna i Norrland. Det är synnerligen önskvärt, att det uppställda programmet för en förbättring av telefonförhållandena fullföljes snarast möjligt. I delta sammanhang må något beröras rundradioförhållandena i Norrland. Inom vissa områden av denna landsdel, särskilt inre Norrland, äro lyssningsmöjligheterna mindre goda. Orsakerna härtill äro främst att finna i de stora avstånden till rundradiosändarna. Bortsett härifrån kunna svåra störningar förorsakas av elektriska kraftanläggningar, t. ex. högspänningsledningar, kontaktledningar för elektrifierade banor och vissa elektriska installationer i fabriker eller dylikt. En överslagsberäkning, som utförts av telegrafstyrelsens radiobyrå, har visat att omkring 600 000 av antalet rundradioabonnenter vid slutet av år 1943 — även om full utbyggnad av befintliga sändarstationer varit för handen — icke kunde få en så hög fältstyrka, att mottagningen av det trådlöst utsända programmet under alla årstider och under hela dygnet samt med hänsyn tagen till störningar och fenomen, sammanhängande med radiovågornas fortplantning, skulle kunna betecknas som fullgod. Av nämnda antal kommer, enligt en norrlandskommittén tillhandahållen uppgift, 150 000 på Norrland. Ett sätt att komma till rätta med lyssningssvårighelerna är att anordna trådradio. I proposition nr 41 till 1947 års riksdag, genom vilken Kungl. Maj:t lämnat riksdagen tillfälle att avgiva yttrande i anledning av 1943 års rundradioutrednings betänkande angående rundradion i Sverige, har förordats att utbyggnaden av trådradionätet för de lyssnare, som icke kunna tillfredsställande avlyssna trådlös sändning, fullföljes i snabbast möjliga läkt. Även för norrlandskommittén ter det sig angeläget, att så sker. Icke minst för de folkkategorier, som äro bosatta i mer eller mindre, isolerade trakter, har radion en viktig mission att fylla såväl när det gäller underhållning som upplysning.

Kapitalförsörjning. För en utveckling av näringslivet, det må gälla jordbruket, industrien eller andra grenar, erfordras tillgång på kapital. Behovet av kapital kan tillgodoses på huvudsakligen följande vägar: genom investering av företagarens eget kapital i rörelsen, genom aktie- eller andelsteckning från annan än företagaren eller genom upptagande av kredit. Vad först angår företagarnas egna kapitaltillskott torde det ej finnas anledning att ur speciellt norrländska synpunkter närmare uppehålla sig vid härmed sammanhängande frågor. Det bör likväl uppmärksammas, att den norrländska befolkningen, såsom kommer att belysas i det följande, i stort sett har en sämre förmögenhetsställning än som är den genomsnittliga i landet. Samtidigt medför den allmänna dyrheten i Norrland, att an-

78 läggningar av olika slag ofta bli relativt mer kapitalkrävande än på andra håll. Dessa faktorer öva naturligen även inflytande på möjligheterna att finansiera nystartade eller utvidgade företag i Norrland genom kapitaltillskott från andra ån företagaren själv. Ett sådant sätt för finansiering är mest vanligt, då fråga är om företag inom industri och hantverk, handel och samfärdsel. Huvudsakligen torde det vara kapitalägare inom tätorterna. som äro beredda att ekonomiskt engagera sig i dylika företag. Emellertid är tätortsbefolkningen relativt mycket mindre i Norrland, och särskilt övre Norrland, än i övriga landsdelar. Härtill kommer, att förmögenhetsförhållandena för den norrländska befolkningen, även i tätorterna, ligga på en lägre nivå än annorstädes. Till belysande av det anförda k a n hänvisas till en del siffror rörande förmögenhetsförhållandena i städer och D-kommuner, d. v. s. kommuner inom vilka finnas tätorter innefattande sammanlagt minst 2/3 av kommunens totala folkmängd. Om man ser till förekomsten av förmögenheter över 20 000 kronor — en väsentlig del av företagsfinansieringen torde härröra från sådana förmögenheter — finner man att för befolkningen i städerna och sådana orter, som nyss nämnts, förmögenheterna av ifrågavarande storlek år 1945 uppgingo i Norrland till ett antal av 7 900 å sammanlagt 560 milj. kronor och i övriga landet till ett antal av 121 200 å tillhopa 10 860 milj. kronor (därav i Stockholm 31 200 förmögenheter om 3 800 milj. kronor). Bäknat per 10 000 invånare i här avsedda orter inom Norrland respektive övriga Sverige blir antalet förmögenheter 243 respektive 398 samt förmögenheternas sammanlagda belopp 17 milj. respektive 36 milj. kronor. Vad sålunda anförts ger vid handen att förutsättningarna för att det »riskvilliga» kapital, sonn erfordras vid nystartande eller utvidgning av industri- och hantverksföretag, skall k u n n a ställas till förfogande genom tillskott från enskilda kapitalägare äro sämre i Norrland än i allmänhet inom andra landsdelar. Härigenom accentueras de svårigheter för finansiering av nya företag, sonn ligga i kapitalägarnas alltmer ökade benägenhet att söka sig till i möjligaste mån riskfria placeringar. Om man vill stimulera tillkomsten av nya företag i Norrland och utvidgningar av äldre — vilket kommittén anser önskvärt med hänsyn till näringslivets alltför ringa differentiering i denna landsdel — bör därför vid sidan av andra åtgärder ifrågakomma, att anskaffandet av vad som eljest utgör företagens »egeb kapital underlättas. Även där en företagare lyckats genom egna besparingar eller tillskott från aktie- eller andelstecknare finansiera en större eller mindre del av kostnaderna för nystartande eller utvidgning av företag, är det mycket ofta nödvändigt att fylla ut det sålunda anskaffade kapitalet genom kredit. Det

79 är därför av vikt för en utbyggnad av näringslivet, att institutioner finnas, som k u n n a tillgodose legitima kreditanspråk mot skälig ränta och på villkor i övrigt avpassade efter förhållandena. Såsom framgår av den redogörelse för vissa norrländska bank- och kreditförhållanden, som ingår i andra delen av detta betänkande (sid. 106), är kredit- och penningväsendet i Norrland — särskilt övre Norrland — ej utvecklat i samma grad som i övriga landet. Orsakerna härtill torde huvudsakligen vara att finna i att penninghushållningen trängt igenom senare i Norrland och i att denna landsdel beträffande näringslivets utveckling, bortsett från storindustrierna, ligger efter landet i övrigt. I fråga om en del bygder föra även de stora avstånden och de dåliga förbindelserna med sig, att det ej kan räknas med tillräcklig anslutning till penninginrättningarna. I den mån nu nämnda förhållanden k o m m a att undergå förändring — och en sådan är j u önskvärd även ur andra synpunkter — ökas även automatiskt förutsättningarna för ett mera livaktigt penningväsende. Om man bortser från de delvis lokalt betingade svårigheterna för norrlandsbefolkningen att komma i förbindelse med bankinrättningar av olika slag — för insättningar finnes dock tillgång till ett rikt förgrenat nät av postanstalter jämte postens ombud — kan man visserligen icke påvisa, att norrlänningarna och de norrländska företagen för närvarande ha större svårighet än andra att få sina legitima kreditbehov tillgodosedda hos de vanliga kreditinrättningarna. Emellertid har detta icke alltid varit förhållandet. Tidigare har det ofta mött svårighet för småföretagarna — liksom åtminstone affärsbankerna överhuvud taget varit mer intresserade av de stora krediterna — att erhålla behövlig kredit hos bankinrättningarna. Det är givet, att detta även varit till hinders för utvecklingen av småföretagsamheten i Norrland. Härtill kommer att, såsom framgår av förenämnda redogörelse, högre låneräntor uttagits i denna landsdel än i övriga landet, vilket förklarats med att de norrländska bankernas in- och utlåning till sin sammansättning delvis avviker från den eljest normala. Skillnaden i räntehänseende är emellertid numera mindre påtaglig. Att kreditförhållandena sålunda förbättrats för de norrländska småföretagarna, torde delvis ha sin grund i att bankerna lika väl som andra enskilda företag alltmera kommit att bli medvetna om sin ställning som ett led i samhällsorganisationen. Men man kan icke helt utesluta möjligheten att bankerna vid ett åtstramat penningläge — en sådan åtstramning har på sistone inträffat — kunna låta en inskränkning av kreditgivningen i första hand gå ut över de mindre företagarna, dessa må tillhöra den ena eller den andra näringsgrenen. Vad särskilt angår storbankerna kan nu icke bedömas, vilka resurser dessa i ett dylikt läge komma att ge sina norrländska filialer. Överhuvud taget kunna risker finnas för att den omständigheten, att Norrland i jämförelse med andra landsdelar har ett mindre utbyggt nät

80 av kreditinrättningar, vid en åtstramad penningmarknad kan föranleda svårigheter för norrlänningarna och de norrländska företagen att få sina kreditbehov tillgodosedda mot skäliga ränte- och andra lånevillkor. Även med dessa risker för ögonen kan kommittén ej finna tillräckliga skäl att i nuvarande läge ingå på en diskussion i fråga om möjligheterna att bygga ut och i övrigt effektivisera kreditväsendet i Norrland. I den redogörelse, som ingår i betänkandets andra del, redovisas emellertid en del härmed sammanhängande frågeställningar. Ett ståndpunkttagande till dessa från kommitténs sida synes så mycket mindre påkallat, som frågan om bland annat bankväsendets organisation för närvarande är föremål för utredning genom en rikskommitté. Det bör kunna förväntas, att vid denna utredning skälig hänsyn läges till de norrländska intressena. Enligt vad som framhållits i det föregående kan det »riskvilliga» kapitalet, d. v. s. det kapital som står till förfogande för tillskott till nya företag eller utvidgning av äldre, antagas vara förhållandevis mindre i Norrland än i övriga landet. Samtidigt är kreditorganisationen mindre utbyggd i Norrland och överhuvud taget kreditförhållandena mindre väl ordnade. Delta innebär särskilt, att svårighet kan möta att anskaffa det kapital, som skall så att säga taga topprisken, vare sig man vill täcka detta kapitalbehov genom aktieteckning eller annat tillskott eller genom högt liggande kredit. Särskilda åtgärder kunna därför behöva vidtagas för att kapitalfrågan skall kunna ordnas i ett dylikt fall. Detta kan i stort sett anses vara den uppgift som ankommer på de norrländska företagarföreningarna på kreditgivningens område. Härav följer även att, såsom norrlandskommittén framhållit i sin den 4 november 1944 framlagda utredning angående åtgärder till främjande av småföretagarverksamheten i Norrland, lån från företagarföreningarna i första hand bör ifrågakomma i fall då kreditbehövande icke kan på annat sätt uppbringa erforderligt belopp på skäliga villkor. Det kan också inträffa att bankinrättning visserligen finner sig kunna bevilja företagare en del av den erforderliga krediten men icke är villig att ställa till förfogande denna i dess helhet med hänsyn till att bankmässig säkerhet ej kan lämnas för hela beloppet. I sådana fall bör det vara tänkbart, att krediten delas mellan bankinrättningen och företagarföreningen, så att denna senare exempelvis lämnar kredit mot den högre liggande delen även inteckningssäkerhet. En företagarförening bör nämligen ha möjlighet att i högre grad än bankinrättningarna taga hänsyn till en småföretagares personliga kvalifikationer, så mycket mer som företagarföreningen även på andra sätt med råd och dåd bistår företagaren och följer hans verksamhet. Formerna och villkoren för företagarföreningarnas lån Ina diskuterats av kommittén i nyssnämnda utredning, och kommittén återkommer även till dessa frågor i kapitel 6 av detta betänkande, där företagarföreningarnas verksamhet i allmänhet kommer att behandlas.

k oiiiiminulbr skattning. Såsom redan i korthet berörts i kapitel 1 har den mångenstädes i Norrland mycket betungande kommunalbeskattningen utgjort en faktor, som verkat hämmande pa utvecklingen av näringslivet i denna landsdel. Det är uppenbart, att kommunalskattens höjd är ägnad att påverka benägenheten att förlägga företag till den ena eller andra kommunen, och detta med hänsyn såväl till skattskyldigheten för rörelsevinsten som till att skatten övar inflytande på levnadskostnaderna för de anställda och därmed även på lönekontot hos företagen. Skattebelastningen inom en kommun är beroende av skatteunderlagets storlek och utgifternas höjd samt av eventuella statliga skatteutjämningsbidrag. Norrlandskommittén har i ett utlåtande den 19 sej>tember 1944 angående vissa skattefrågor hänvisat till sammanställda uppgifter för de norrländska länen i fråga om utdebiteringen, skatteunderlaget och kommunernas utgifter. Materialet avser år 1940. Även om förhållandena sedermera förändrats i många hänseenden, torde ifrågavarande uppgifter likväl i stort selt ge en bild av läget sett på längre sikt. Uppgifterna bekräfta atl, om man generaliserar, utdebiteringen är högre i Norrland än annorstädes, antalet skattekronor per invånare lägre och utgifterna för vissa ändamål, bland annat för fattig- och barnavård samt för ändamål, där avståndsmomentet spelar in, högre i manga norrlandskommuner än vad som eljest är rei^el.1 Vad angår skatteunderlagen är det särskilt för Norrland med dess ofta stora företagsenheter, vilkas verksamhet spänner över mer än en kommun, helt naturligt av vikt, att uppkommande företagsvinster i beskattningshänseende fördelas rättvist mellan berörda kommuner. Del har tidigare ofta förekommit, att företag drivit rörelse inom en norrländsk kommun, medan avsättningen och företagsledningen utövats från Stockholm. Under senare ar har emellertid en tendens gjort sig gällande all i sådana fall flytta företagsledningarna till Norrland. Frågan huru rörelseinkomst bör fördelas i beskattningshänseende torde härefter mest komma att bli aktuell såvitt gäller förhållandet mellan olika kommuner inom Norrland. Den år 1936 tillsatta kommunalskatteberedningen har anselt, att rörelseinkomsternas fördelning i stort sett skett mera till förmån för de kommuner, där handel och företagsledning utövats, än som kunnat synas motiverat av sådana kommuners kostnader för rörelsen och av rörelsegrenarnas nytta av kommunernas verksamhet. I förenämnda utlåtande har norrlandskommittén förordat, att ytterligare undersökningar komma till stånd till belysande av huru kostnaderna för en färdig vara kunna antagas fördela sig på tillverkning och försäljning eller huru efter eventuellt andra beräkningsgrunder fördelningen av 1 1 fråga om det kommunala utdebiteringsbehovet per skattekrona år 1939 i de olika landsbygdskommunerna i Norrland hänvisas till SOt' 19-13: 39, sid. 151 (fig. 94).

G—8172B1

82 rörelseinkomst på »tillverkningsandelar» och »handelsandelar» bör ske. Kommittén har för sin del funnit det icke vara uteslutet, att den tillverkningsandel, som det tillkommer rörelsekommunen att beskatta, regelmässigt bör beräknas högre än hittills och även än vad kommunalskatteberedningen förutsatt. Vidare har kommittén hållit före att den del av vinsten, som beträffande vissa företag tages till beskattning i den kommun där huvudkontoret är beläget, är större än som är motiverad vid en jämförelse mellan den verksamhet, som bedrives vid huvudkontoret, och den lokala verksamheten. Av större betydelse äro måhända sådana fall, då en person, efter atl under en lång följd av år ha bedrivit förvärvsverksamhet inom en kommun, sedermera överflyttar till annan ort — exempelvis från Norrland till Stockholm — för att där i fortsättningen leva av avkastningen av det kapital, som han samlat under sin tidigare förvärvsverksamhet. Överhuvud taget ha mycket stora belopp av vinsterna från norrländskt skogsbruk och norrländsk träindustri m. fl. industrier kommit cdt i form av räntor och utdelningar beskattas i andra delar av landet. Även räntan på det kapital, som norrländska arbetare och arbetsgivare samlat i sina fackliga organisationer, beskattas i regel i huvudstaden. I sådana fall, då kapitalinvesteringar i norrländska företag gjorts av personer bosatta i kommuner söderut, kunna dessa senare ofta erhålla större fördel härav i beskattningshänseende än som motiveras av sambandet mellan de skattskyldigas personer och respektive kommun, så mycket mer sonn dennas utgifter för sådana kommunmedlemmar, särskilt för socialvård, kan väntas vara mindre än de genomsnittliga. Med hänsyn till den tvekan, som sålunda kan råda om till vilken k o m m u n beskattningsrätten till inkomst av kapital bör hänföras, har kommittén i ovannämnda utlåtande angående vissa skattefrågor ansett det naturligt, att dylik inkomst blir föremål för gemensam kommunal beskattning. Liknande gäller inkomst av bankrörelse och överskott av livförsäkringsrörelse. I samma utlåtande har norrlandskommittén även fäst uppmärksamheten på att Norrlands naturtillgångar till mycket stor del ägas av st(dcn. som genom deras utnyttjande direkt tillföres betydande belopp årligen. Den kommunalskatt, som därvid erlägges, är dock på det hela taget jämförelsevis blygsam. Enligt vad kommittén inhämtat brukar statens vattenfallsverk från sin årsvinst göra avdrag bland annat för beräknad ränta å hela det av staten investerade kapitalet, och detta oavsett att en ganska betydande del av kapitalet återburits till staten i form av vinst överstigande normal ränta. Härigenom har vattenkraftsrörelsen i stort sett undgått att betala annan kommunalskatt än fastighetsskatt (denna fråga har sedermera behandlats i ett av 1944 års skattesakkunniga år 1945 avgivet betänkande, SOU 1945: 35, vilket emellertid ännu icke föranlett några åtgärder). Att vederbörande kommuner på nu antytt sätt förhindras att utnyttja sin rätt att beskatta rörelseinkomster, har kommittén funnit föga tilltalande. Om ett enskilt företag bedriver motsvarande verksamhet, vilken som regel till stor

83 del torde grundas på aktier, äger företaget härvid icke att från rörelsevinsten göra avdrag för utdelning å aktierna. Ur en annan synpunkt sett kan det ifrågasättas om, därest statens vattenfallsverk av sociala skäl och till fördel för företag, som äro beroende av elektrisk kraft, hålla taxorna låga — en fördel som härvid kommer hela landet till godo — detta bör leda till minskade skatteintäkter för de kommuner, varifrån vattenkraften hämtas. 1 förevarande sammanhang har kommittén även uppmärksammat statens järnvägars vinst av den s. k. malmbanan, vilken är skattefri liksom statens inkomster från järnvägarna i allmänhet. Emellertid kan det ifrågasättas, om icke denna vinst, som varit betydande och överstigit normal förräntning å det i malmbanan nedlagda kapitalet, till viss del borde kommunalbeskattas. Man torde kunna anse, att inkomsten frän malmbanan i själva verket delvis är att betrakta som en avkastning avmalmfälten. Vad härefter angår möjligheterna att få till stånd en önskvärd sänkning av kommunalskatten i de norrländska kommunerna genom att avlasta kommunerna vissa slag av utgifter må erinras om att en mycket stor del av primärkommunernas utgifter komina på fattigvård och barnavård, undervisning samt kyrkliga ändamål. Utgifterna för fattigvård och barnavård belasta kommunerna mycket ojämnt. 1 förenämnda utlåtande angående vissa skattefrågor har norrlandskommittén lämnat en del exempel härpå och bland annat påvisat den särställning som Norrbottens och Väslernorrlands län intaga i fråga om de utgifter som belasta kommunerna för understödsändamål. 1 I övrigt påverkas kommunernas utgifter helt naturligt av sådana faktorer som stora avstånd inom en kommun — vilka ej minst påverka skolkostnaderna — ogynnsamma naturförhållanden, befolkningens sammansättning och fördelning, hög sjukdomsfrekvens, dyrhetsförhållanden m. m. En del av dessa förhållanden göra sig i hög grad märkbara särskilt i vissa trakter av Norrland och ha varit ägnade att där driva upp uttaxeringsbehovet. En överflyttning av kostnader för olika uppgifter från kommunerna till staten — i den utsträckning en sådan kunde ske utan otillbörligt intrång i kommunernas självstyrelse — skulle i allmänhet vara ägnad att minska ojämnheten i fråga om skattebelastning de olika kommunerna emellan. En del redan genomförda reformer, sålunda folkpensionsreformen och anordningen med skolmåltider, öppna möjligheter till en viss sådan utjämning. Vidare har vägväsendets förstatligande, vilket i organisatoriskt hänseende haft till följd att vägdistrikten försvunnit, åstadkommit en avlastning ur kommunalbeskattningens synpunkt. Även vissa andra aktuella reformer, särskilt på det sociala området, äro ägnade att verka i motsvarande riktning. I detta sammanhang kan erinras, att norrlandskommittén i ovannämnda 1

Se även kapitel 7 här nedan.

S-l

Utlåtande angående vissa skattefrågor funnit skäl tala för alt utbyta barnavdragen i den kommunala beskattningen mot statliga barnbidrag. Enligt vad kommittén framhållit ha barnavdragen den verkan att en del av familjeförsörjarnas kostnader för barnen övertagas av hemortskommunen eller, kanske rättare sagt, av övriga skattskyldiga inom densamma. Norrländska kommuner med högt barnantal bidraga sålunda till understödjandet av den ur hela landets synpunkt önskvärda familjebildningen. I detta sammanhang har även hänvisats till att en påtaglig överflyttning av ungdom sker såväl frän landsbygden till tätorter inom Norrland som därifrån till sydligare landsdelar. Liknande synpunkter ha av kommittén anförts i ett den 28 mars 1946 avgivet utlåtande över befolkningsutredningens betänkande om barnkostnadernas fördelning. Kommittén har här hänvisat till att även sedan barnavdragen i statsbeskattningen utbytts mot statliga barnbidrag — vilket numera skett - det förhållandet fortfarande kvarstår, att en del av barnkostnaderna genom de kommunala barnavdragen belasta skattebetalarna inom respektive kommuner i stället för samhället i dess helhet. Ett ersättande av dessa avdrag med statliga barnbidrag, varigenom skulle möjliggöras en jämnare fördelning av skattebördan mellan barnrika och barnfattiga kommuner, skulle i många norrländska kommuner väsentligt höja skattekraften och därmed verka sänkande på utdebiteringstalet samt komma att i sin mån underlätta näringslivets utveckling i kommunerna. En betungande kommunalbeskattning föreligger ej minst i sådana kommuner — ganska manga i Norrland — som drabbats av nedläggning av sågverk eller andra industrier. Verkningarna härav kunna bestå i minskning av skatteunderlaget, ökade sociala utgifter samt kostnader för åtgärder, vilka genom utvecklingen blivit mer eller mindre onyttiga och i varje fall endast i mindre utsträckning komma den kvarvarande produktiva befolkningen inom respektive kommun till gagn. Som exempel på sådana kostnader kan nämnas amortering av län för anläggande av skolor, vattenverk, vatten- och avloppsledningar etc. inom en kommundel, som efter en industrinedläggelse helt eller delvis evakuerats. Då en industrinedläggelse i allmänhet icke förorsakas av förhållanden, varöver kommunen eller dess invånare i gemen kunnat råda, kan det knappast anses tillfredsställande, att kommunen under längre lid skall belastas till följd av en sådan händelse varom nu är fråga. I en inom norrlandskommittén verkställd utredning, vilken av kommittén avgivits med skrivelse den 21 maj 1947. har ifrågasatts att kommun, som är i behov härav, skall kunna erhålla en lättnad i fråga om lånekostnader av nyss åsyftade art. Om sådana kostnader efter en industrinedläggelse avsevärt belasta den kommunala utgiftsstaten utan att i motsvarande grad komma kommunens produktiva befolkning till godo, bör antingen kostnadernas ärliga belopp eller ock den skuld, som kommunen iklätt sig för respektive ändamål, övertagas av staten.

85 Även i övrigt kan en kommun, som blivit utsatt för genomgripande strukturella förskjutningar i näringslivet, vara i behov av särskilt stöd från statens sida för alt cen ekonomiska balansen skall kunna återvinnas. Det kan tänkas, alt en dylik åtgärd av engångsnatur - frågan härom kan icke bedömas annat än från fall till fall av statsmakterna — kan verka mer effektivt än ett årligt stöd av den art, som skatteutjämningsbidraget utgör. Bortsett från dylika fall är den statliga verksamheten för skatteuljämning av synnerligen stor betydelse för Norrland. I kommunalskatteberedningens år 1943 avgivna betänkande del III har i föreslagna bidragsbestämmelser för olika ändamål i högre grad än som hittills varit fallet lagils hänsyn Ull de olika skatteunderlagen i kommunerna. Målet för den statliga bidragsgivningen till kommunerna för olika sj>eciella ändamål bör enligt beredningens uttalanden vara, att statsbidragen graderas efter objektivt bestämbara faktorer, som inverka på kommunernas kostnader, samtidigt som det eftersträvas alt lika stora nettoutgifter per invånare fölen viss verksamhetsgren eller anordning förorsaka samma skattetryck i alla kommuner oavsett skatteunderlagets storlek. Enligt vad beredningen framhållit komma härvid kommuner med svagt skatteunderlag att få möjlighet att vidtaga nödvändiga och nyttiga åtgärder utan att behöva vidkännas större utdebiteringsökningar än de mera välställda kommunerna, vilket måste bli av stor betydelse med hänsyn till den kommunala förvaltningens effektivitet och allmänna likvärdighet. Samtidigt äro de föreslagna bidragsgrunderna på ett bättre sätt än de nuvarande ägnade att befrämja det kommunala sparsamhetsintresset. Vid sidan av de speciella bidragen skola enligt beredningens förslag utgå allmänna skatteutjämningsbidrag, vilka syfta till alt giva kommunerna lika stora möjligheter att mot uttagande av en rimlig kommunalskatt erbjuda sina medlemmar normala förmåner. De sålunda framställda förslagen ha hittills endast i vissa speciella hänseenden föranlett åtgärder från statsmakternas sida. Norrlandskommittén vill för sin del — i anslutning till vad kommittén anfört i ovannämnda utlåtande den 19 september 1944 uttala önskvärdheten av att kommunalskatteberedningens förslag i fråga om ordnandet av bidragsgivningen till skatteutjämning genomföras snarast möjligt. Vad här anförts synes kommittén ge vid handen, alt nuvarande system för den kommunala beskattningen genom sin utformning i många hänseenden har för Norrland oförmånliga verkningar. Genom en omläggning avbeskattningen i sådana delar skulle ernås en rättvis avlastning av den oskäligt tunga skattebörda, som nu utgör ett av de allvarligaste hindren för utvecklingen inom Norrland. Del torde icke ankomma på kommittén att framlägga utformade förslag härutinnan. Kommittén vill emellertid som ett norrländskt önskemål av första ordningen understryka, att vårt skatte-

86 system med minsta möjliga uppskov reformeras i sådan riktning att vid beskattningen även tages hänsyn till den norrländska befolkningens och det norrländska näringslivets intressen. Levnadskostnader och varupriser i övrigt. Det är en känd sak, att det inom stora områden av Norrland är dyrare att leva och att näringslivet har att räkna med större utgifter än söderut. I fråga om levnadskostnaderna på olika orter har socialstyrelsen under år 1947 framlagt resultaten av en ny prisgeografisk undersökning. Denna har i princip avsett förhållandena i maj 1946, ehuru vissa avsteg gjorts härutinnan. Undersökningen har hänfört sig till sju huvudposter, nämligen livsmedel, bostad, bränsle och lyse, beklädnad, avståndskostnad, skatter samt övriga utgifter. Posten avständskostnad, som icke medtagits vid tidigare dyrortsundersökningar, avser att representera landsbygdens merkostnader för resor och transporter vid inköp av hushållsförnödenheter samt vid besök hos läkare och tandläkare. Avståndskostnaden varierar mellan lägst 10 kronor och högst 400 kronor (Karesuando m. fl. orter i Norrland). Sedan för var och en av de i dyrortsundersökningen ingående orterna ett kronbelopp uträknats för envar av de sju huvudposterna i budgeten, ha dessa huvudposter adderats. För varje ort har följaktligen erhållits elt kronbelopp, som bildar utgångspunkten för orternas indelning efter dyrhet. Dessa kronbelopp variera mellan lägst 5 106 kronor och högst 6 817 kronor. Genom detta förfaringssätt kan man komina fram till den gruppindelning, som angives i nedanstående tablå. Gruppgriinscr i kronor

Grupp

Antal orter

1 2 3 4 5 (i

661 1 585 368 231 8(1 9 2

t. o. m . 5 32 1 5 5 7 5 — 5 824 5 825—(i 074 (i 075—(i 324 0 325 (i 574 Ii 57.") (i 824

Om orterna fördelas länsvis, erhålles följande tablå: L ii n

Norrbottens oo Västerbottens 70 Jämtlands 79 Västernorrlands 86 Gävleborgs 70 Övriga riket 2 573 N o r r l a n d i p r o c e n t a v hela r i k e t 12

I

O r t s g r u p p

Totalantal

00!

30 1 555 o

3 4 11 45 305 17

10 51 57 08 1 47 80

37 15 10

87 Utöver de här ovan i ortsgrupperna 6 och 7 angivna ha 18 orter i Norrbottens län, 1 ort i Västerbottens län och 2 orter i Jämtlands län högre krontal än Stockholm (6 108). Inom norrlandskommittén har gjorts en jämförelse i fråga om olika budgetposter mellan de öö redovisade dyrorterna i Norrbottens län samt Stockholm (enligt vad som framgår av det följande har vid den fördelning av orterna i riket på olika ortsgrupper som verkställts i lönehänseende, icke någon ort upptagits i högre ortsgrupp än Stockholm). Vid en sådan jämförelse framkomma följande resultat:

Krontal lör Stockholm Genomsnittligt ovägt krontal för Norrbottens län Av de 55 orterna i Norrbottens län ligger vidstående antal högre än siffran för Stockholm

Bränsle Beoch klädnad lyse

AvSamtÖvriga Skat- ståndsliga utgifter kostutgifter ter nad

Livsmedel

Bostad

2 125

1 294

2 100

1 220

0 198

1 205

0 210

20 Vidare ha för de olika riksområdena sammanställts indextal för delposterna i ovannämnda prisgeografiska undersökning, med fördelning på olika kommuntyper. Här nedan redovisas för de skilda norrlandslänen samt södra Sverige ( = Skåne och Blekinge) indextalen för å ena sidan städer och å andra sidan A-kommuner, d. v. s. utpräglade jordbrukskommuner ( Stockholms krontal = 1 000). 0 m rad e

Bränsle Beoch klädlyse nad

AvSamtÖvriga Skat- st andsliga utgifkostter utgifter nader ter

Livsmedel

Bostad

1 008 992 970 984 960 984 922

718 717 771 062 591 092 559

1 228 1 217 1 285 1 127 1 101 1 204 1 040

993 983 977 985 987 985 990

1 408 1 000 1 245 1 000 1 329 1 000 1 418 1 000 1 205 1 000 1 345 1 000 1 104 1 003

989 981 987 989 980 985 990

988 901 977 959 923 962 894

1 031 990 971 907 971 980 893

580 580 580 580 471 558 450

1 108 1 210 1 281 1 086 1 067 1 162 1 011

988 986 978 982 980 983 987

1 791 1 101 1 377 1 548 1 319 1 500 1 099

989 977 978 980 977 980 981

1 031 979 974 962 918 973 803

Städer.

Västerbottens län Jämtlands län Västernorrlands län Gävleborgs län Norrland A-kommuner. Norrbottens län Västerbottens län

Västernorrlands län (jävleborgs län Norrland

1 020 1 191 1 214 1 120 1 105 1 132 1 001

Av sammanställningen bekräftas, att levnadskostnaderna i Norrland på det hela taget äro jämförelsevis höga. Olikheterna mellan skilda delar av

88 Norrland äro emellertid betydande. Gävleborgs län uppvisar sålunda i det närmaste normala kostnader, men norr därom stegras kostnaderna i stort sett successivt upp till Norrbottens län. Indexmässigt sett är det skatterna som i Norrland avvika mest från det normala; i kronor räknat synas däremot merkostnaderna för skaller och livsmedel närma sig varandra i betydelse. Siffrorna för avståndskostnaderna förefalla knappast vara rättvisande. Enligt vad som uppgivits i Sociala meddelanden (1948: s. 178) har den s. k. dyrortsnämnden funnit, att avståndstilläggen »till följd av sin med nödvändighet tämligen schematiska karaktär i vissa fall kommit att verka på ett sätt, som man knappast förutsett, då principen om deras införande antogs. Sålunda synes det överraskande, att deras verkan varit så stark inom de tättbebyggda slättbygderna i södra Sverige, som härigenom enligt nämndens mening blivit i förhållande till glesbebyggdare trakter synnerligen väl tillgodosedda». Norrlandskommittén kan ej undgå atl finna det synnerligen anmärkningsvärt, att en anordning, som motiverats av hänsyn till förhållandena i de glesbebyggda områdena av landet, har lett till sådana godtyckliga resultat som de här angivna. Prisgeografiska undersökningar ha tidigare bland annat utförts aren 1934 och 1941. På grundval av sistnämnda undersökning har inom Industriens utredningsinstitut verkställts en utredning i fråga om levnadskostnaderna i Norrland, vilken utgivits från trycket år 1943. Enligt vad som framhållits i denna publikation har mellan åren 1934 och 1941 en utjämning av de lokalt gällande prisnivåerna i vissa avseenden ägt rum, som även innefattat en utjämning mellan de relativt dyra orterna i Norrland och landet i övrigt. Sålunda ha de genomförda jordbruksregleringarna medfört en nivellering av jordbrukspriserna i landets olika delar. Trots den utjämning som sålunda kommit till stånd ha dock levnadskostnaderna i Norrland fortsatt att i stort sett ligga högre än på likartade orter i övriga Sverige. Den senaste prisgeografiska undersökningen bekräftar detta. Såsom framgår av det sagda har hittills endast varit tal om levnadskostnadernas höjd. Emellertid har även näringslivet i Norrland att räkna med högre utgifter än annorstädes. De utgifter, som härvidlag träda i förgrunden, torde vara lönekostnader, utgifter för inköp av råvaror, förnödenheter och industrikapital, transportkostnader samt skatter. För de flesta varor utom s. k. märkesvaror torde tillämpas högre pris i Norrland än som eljest är det gängse. Utan att närmare ingå på de variationer i fråga om varupriserna, som göra sig gällande olika landsdelar emellan, vill kommittén hänvisa till att bensinpriset varierar alltefter förbrukningsortens läge. Landet är indelat i fem priszoner, den lägsta kallad O-zonen och den högsta 4-zonen. Norrlandslänen tillhöra de högre zonerna. Härtill komma vissa icke zonindelade områden i övre Norrland, s. k. frankoplatser, på vilka ett tillägg uttages över priset i 4-zonen. Inom

89 O-zonen, dit bland annat Stockholm hör, är bensinpriset nu 68 öre per liter, i 4-zonen 72 öre och för frankoplatserna högst 74 (ire. Av dessa prisvariationer följer, att kostnaderna för utnyttjande av motorfordon — såväl för befolkningen som för företagen — bli högre i Norrland än som är det vanliga i tindra delar av landet. Detta blir så mycket mera kännbart som redan de långa avstånden i Norrland öka kostnaderna för resor och transporter. Samtidigt äro förhållandena sådana, att de mera isolerade trakterna i avsaknad av järnväg äro i stort beroende av att kunna utnyttja motorfordon. I detta sammanhang bör även nämnas, all enligt beräkningar rörande jordbrukets byggnadskostnader under åren 1945 och 1946, som publicerats i meddelanden från statens forskningskommitté för lantmannabyggnader (nr 11), byggnadskostnaderna utgöra för bostäder per rumsenhet 5 000 kronor i Norrland mot 4 500 kronor i övriga landet och för kreatursstallar per kreatursplats 1 100 kronor i Norrland mot 1 000 kronor i landet i (ivrigt. Dessa uppgifter tyda på att byggnadskostnaderna i Norrland i stort sett ligga omkring 10 procent högre än i (ivriga landet. Betydligt större variationer skulle säkerligen erhållas, om man vid jämförelserna skilde mellan olika orter i Norrland. Det allmänna har i två hänseenden verkställt en gruppering av olika orter efter levnadskostnadernas höjd, nämligen i vad gäller dels den statliga och kommunala inkomstbeskattningen och dels avlöningssystemet för statens tjänstemän. Enligt den vid 1947 års riksdag antagna förordningen om statlig inkomstskatt uppgår ortsavdraget för gift skattskyldig i ortsgrupperna I—V till respektive 2 500 kronor, 2 625 kronor, 2 750 kronor, 2 875 kronor och 3 000 kronor. Vid beskattningen av aktiebolag, ekonomiska föreningar m. fl. juridiska personer tages icke hänsyn till dyrhetsförhållandena på förläggningsorten. Tanken som ligger bakom dyrortsgrupperingen på beskattningsområdet är all ortsavdraget — som är tänkt skola motsvara det existensminimum, som överhuvud tagel icke bör beskattas — bör ha samma realvärde på de olika orterna och således, uttryckt i penningar, vara större på de dyrare än på de billigare orterna. Däremot tages vid beskattningen icke någon annan hänsyn till realvärdet på de skattskyldigas inkomster. Detta synes, vad angår statsbeskattningen, innebära en avvikelse från att denna genom sin progressiva uppbyggnad syftar till att utgå efter bärkraft. Till belysande av vad nu sagts kan hänvisas till följande exempel. A är bosatt i kommunen S i södra Sverige och B i kommunen N i Norrbotten. Den förra kommunen tillhör ortsgrupp l och den senare ortsgrupp V. Levnadskostnaderna antagas vara nominellt 20 procent högre i kommunen N an i kommunen S. A har en taxerad inkomst på K) 000 kronor och B en sådan inkomst på 12 000 kronor. De båda personernas realinkomster äro följaktligen lika stora. Vid beskattningen tillerkiinnes A ett ortsavdrag å 2 500 kronor, medan B får avdrag efter högsta ortsgruppen, d. v. s. 3 000 kronor. De beskattningsbara inkomsterna

90 bli respektive 7 500 och 9 000 kronor. Eftersom det senare beloppet är 20 procent högre än det förra, är realvärdet å de båda beskattningsbara inkomsterna detsamma. Genom att den statliga inkomstskatten är progressiv blir emellertid denna olika stor i de två fallen, enligt nu gällande skattesatser 1 060 kronor för A och 1 350 kronor för B, vilket senare belopp är drygt 27 procent högre än det förra. För att B:s skatt skulle ha varit riktigt avvägd i jämförelse med A:s skatt, borde den endast ha varit 20 procent högre, d. v. s. 1 272 kronor. 1 detta fall motsvarar A:s skatt ungefär 14 och B:s skatt 15 procent av den beskattningsbara inkomsten, trots att båda ha samma inkomster. Går man upp i högre inkomstskikt, t. ex. 40 000 kronor taxerad inkomst för A och 48 000 kronor för B, blir statsskatten respektive 12 045 och 15 070 kronor, d. v. s. 30 procent högre för B. I jämförelse med A har B påförts 1 21 (i kronor för hög skatt. Kommittén har ansett det kunna vara av ett visst intresse att fästa uppmärksamheten på att den statliga progressivbeskattningen sålunda icke beaktar den olika bärkraft, som en och samma inkomst kan representera på en dyrort i Norrland i jämförelse med exempelvis en billig ort i södra Sverige. Emellertid har kommittén icke funnit sig ha anledning att för sin del framställa några förslag om ändring av beskattningsreglerna i förevarande hänseende. Det kan vara skäl att i detta sammanhang även med några ord beröra konsumtionsbeskattningen. Ur norrländsk synpunkt måste det framstå som ett berättigat intresse att, i den mån konsumtionsskatt lägges på en vara, som betingar ett högre pris i Norrland än i allmänhet på andra håll, skatten icke bestämmes skola utgå i relation till priset. I den mån så sker, betyder detta att skattebelastningen för den norrländska befolkningen blir högre än för befolkningen i övrigt. Med hänsyn till den minskade bärkraft, som dyrheten i Norrland medför för denna landsdels befolkning, synes det kommittén tvärtom skäligt att konsumtionsskatterna genom lämplig gradering utnyttjas för att reducera regionala prisskillnader. som nu förekomma. Del hade exempelvis varit önskvärt, om så kunnat ske, när bensinskatten vid 1948 års riksdag avsevärt höjdes. Denna skattehöjning blev speciellt betungande för övre Norrland med dess samtidigt högre bensinpris och större behov av långväga biltransporter än övriga landet. För att neutralisera verkan av de olika höga levnadskostnaderna pä skilda orter är, i vad gäller löneanställda, infört ett system med avlöningen graderad efter ortsgrupper. Syftet med detta är principiellt sett att ge lika reallön, lika konsumtionsmöjligheter för anställda i samma löneklass oavsett tjänstgöringsorten. För statsanställda har genomförts en ny ortsgruppering från och med juli 1947, som blivit definitivt fastställd att gälla från och med januari 1948, och denna torde tillämpas även för de flesta kategorier av privatanställda tjänstemän och arbetare. Då det konstaterats, att den s. k. spännvidden mellan landets olika orter i dyrhetshänseende minskats, har antalet ortsgrupper vid den nya grupperingen re-

91 ducerals från nio till fem. För statstjänstemän varierar lönen enligt »löneplan nr 1» i löneklass 1 mellan 2 856 kronor på lägsta dyrort och 3 396 kronor på högsta, i. löneklass 10 mellan respektive 4 440 och 5 280 kronor, i löneklass 20 mellan respektive 6 828 och 8 136 kronor, i löneklass 30 mellan respektive 12 216 och 13 848 kronor samt i löneklass 40 mellan 17 424 och 19 056 kronor. Härjämte utgår till tjänsteman, som är stationerad å »ort inom rikets nordliga delar, där vistelsen på grund av klimatiska förhållanden och levnadsbetingelserna i övrigt kan anses medföra avsevärda olägenheter i fysiologiskt hänseende», kallort st illägg med följande för olika kallorlsklasser, I—VI, bestämda belopp för år räknat, nämligen respektive 96 kronor, 156 kronor, 240 kronor, 360 kronor, 540 kronor och 720 kronor. Erfarenheten har visat att den efter tidigare gällande dyrortsgruppering utgående lönen för befattningshavare i Norrland jämte i förekommande fall kallortstillägg icke erbjudit tillräcklig kompensation för dessa befattningshavare. Som ett exempel på de svårigheter detta kan medföra kunna förtjäna återgivas följande uttalanden, som representanter för övre Norrlands rektorsförening framfört till norrlandskommittén. Enligt vad som framhållits vore i övre Norrland — särskilt vid mindre centralt belägna skolor — svårigheterna att anskaffa kompetenta lärare redan stora. Det syntes endast alltför uppenbart, huru förhållandena, när lärarbristen såsom väntat bleve påtaglig i hela landet, skulle gestalta sig för övre Norrlands vidkommande, ej minst för de många högre folkskolor och kommunala mellanskolor, som växte fram på landsbygden. Rektorsföreningen hade funnit det synnerligen angeläget, att i denna allvarliga situation åtgärder vidtoges för att om möjligt säkerställa lärarrekryteringen vid övre Norrlands högre skolor. Olika vägar kunde måhända härvid vara framkomliga, men rektorsföreningen funne den säkraste utvägen vara att på ett tillfredsställande sätt förbättra ifrågavarande lärares ekonomiska ställning. För närvarande vore läroverkslärarna i övre Norrland på intet sätt kompenserade för de ekonomiska olägenheter, som vore förknippade med tjänstgöring i det nordligaste Sverige, t. ex. de höga skatterna, de höga levnadskostnaderna och de dyra resorna söderut. Vad sålunda anförts med avseende å en enstaka tjänstemannakår är tilllämpligt på alla grupper av löntagare. Och svårigheten består icke blott i att förmå dessa att bosätta sig på förhållandevis dyra orter utan tillräcklig kompensation i lönehänseende. Även tendensen att betrakta tjänster i Norrland som passagetjänster, från vilka innehavarna snarast möjligt övergå till tjänster söderut, är utan tvivel till stor del att tillskriva dyrheten i Norrland och den otillräckliga kompensationen härför. Införandet vid 1947 års ortsgruppering av avståndskostnaderna som ett moment vid levnadskostnadernas beräkning kan visserligen ha lett till en

92 något bättre redovisning av kostnaderna i Norrland. A andra sidan bör uppmärksammas, att uppdelningen i ortsgrupper begränsats på sådant sätt att åtskilliga orter i Norrland, trots att de hänförts till högsta ortsgrupp, likväl placerats lägre i förhållande till andra orter än som enligt ortsgrupperingens eljest tillämpade principer rätteligen svarar mot levnadskostnaderna där. Även bortsett härifrån synas erfarenheterna ha visat, atl dyrortsgrupperingen ej ger tillfyllestgörande resultat för de norrländska dyrorternas del. Med hänsyn till det hämmande inflytande, som svårigheterna att rekrytera olika befattningar i offentlig och privat tjänst måste få på utvecklingen i Norrland, skulle del i och för sig vara önskvärt, att dyrortssystemet möjliggjorde en bättre kompensation än hittills för de höga levnadskostnader, som äro för handen mångenstädes i denna landsdel. Man måste emellertid ihågkomma, vad särskilt angår dyrortsförhöj ningen å lönerna, att denna innebär en kostnadsbelastning för företagen på de dyrare orterna i jämförelse med företag på andra håll. Genom en höjning av lönestandarden kan obenägenheten att igångsätta företag på dylika orter än mer ökas. Det låter sig svårligen göra att kompensera företagen vare sig för en sålunda ökad lönekostnad eller för de merkostnader för råvaror och kapitalvaror, transporter m. m., som företagens förläggning till Norrland kan medföra. Med hänsyn till vad nu anförts, är norrlandskommittén, åtminstone sett på längre sikt, ej benägen att se lösningen av den norrländska dyrhetsfrågan i en ytterligare differentiering av lönerna på olika orter. Enligt kommitténs sätt att se är det att föredraga, att man angriper orsakerna till de norrländska orternas särställning i dyrortshänsecnde. Av denna innebörd äro de förslag och rekommendationer, som kommittén i det föregående framfört i fråga om förbättrade kommunikationer och sänkta transportkostnader, bättre tillgång på elektrisk kraft och lägre krafttaxor samt sänkta kommunalskatter. Utan tvivel skulle på de av kommittén här anvisade vägarna ett väsentligt förbilligande av levnadskostnaderna och kostnaderna för näringslivet i Norrland kunna vinnas. I detta sammanhang kan slutligen också tjäna uppmärksammas, att realvärdet pä ett statsbidrag, om det är fixerat till visst generellt belopp, väsentligt kan variera efter dyrhetsförhållandena på olika orter. Denna ojämnhet undvikes, om bidragen utgå i relation till kostnaderna för respektive ändamål och ej äro maximerade till visst absolut belopp. Även om bidragstagarens egen kostnad på detta sätt begränsas till vissa procent avtotalkostnaden, blir emellertid det belopp, som faller på honom själv, absolut taget större på en dyrare ort än på en billigare. Det nu sagda gäller såväl enskilda som kommuner.

93 Sammanfattning av kapitel 3. 1 i 1 den mån staten övar inflytande (iver näringslivels lokalisering, bör hänsyn härvid tagas till behovet av en utveckling av Norrlands näringsliv och (ill denna landsdels särställning i fråga om tillgängen på arbetskraft. 2) Där industrinedläggelser eller driftsinskränkningar av större omfattning förorsaka arbetskraftsöverskott av lokal karaktär, böra åtgärder vidtagas av den innebörd, som angivits i en av kommittén den 21 maj 1947 avgiven utredning i ämnet. Motsvarande bör i tillämpliga delar gälla i andra fall, där överskott på arbetskraft finnes. 3) Gällande tullskyddssystem har möjliggjort för vissa näringar, som hallils uppe genom tullskyddet, att draga till sig arbetskraft från andra näringar, vilka icke varit tullskyddade. En sådan utveckling är otillfredsställande såväl samhällsekonomiskt sett som ur norrländsk synpunkt och bör icke få fortgå i framliden. 4) Åtgärder böra vidtagas för att skapa förutsättningar för en samordning och effektivisering av yrkesutbildningen i Norrland. Kommittén har framlagt förslag härom i belänkande den 25 maj 1945 (SOU 1945:33). 5 i Vattenkraften i Norrland bör utbyggas i den takt så påkallas med hänsyn lill samhällsekonomiska synpunkter. En önskvärd utveckling av näringslivet i Norrland bör ej hindras av att vattenkraften där ej blivit tillräckligt utbyggd eller genom att överföring av kraft söderut får ske i sådan omfattning att kraft kommer alt saknas för Norrlands egna behov. 6 i De gottgörelser, som utgå vid sjöreglering, böra tillmätas sä och disponeras för sådana ändamål, att förutsättningarna för bygdens näringsliv icke bli sämre utan snarare i stället bättre än de varit före sjöregleringen. Gottgörelse bör även lämnas kommun, som genom sjöreglering går miste om en del av sitt skatteunderlag. Detla syfte kan eventuellt tillgodoses genom alt sjöreglering blir föremål för beskattning genom åsättande av taxeringsvärde eller i annan form. 7i Landsbygdselektrifieringen i Norrland bör fullföljas med all kraft inom ramen för tillgängliga materialresurser. 8) Tillgången på elektrisk kraft icke minst för mindre industri- och andra företag i Norrland bör förbättras samt taxe- och (ivriga villkor göras sa förmånliga som möjligt. 91 För mindre kraftföretag, som sakna resurser alt på elt tillfyllestgörande sätt kunna tillgodose förekommande behov av elektrisk kraft, bör kraftfrågan där så erfordras ordnas genom statens medverkan. I den mån frågor sammanhängande med de under punkterna 5)—9) nämnda för närvarande äro föremål för utredning, avseende hela landet, böra framkommande förslag omprövas ur speciellt norrländska synpunkter.

94 10) Järnväg bör anläggas utefter kusten mellan Örnsköldsvik och Umeå samt mellan Örnsköldsvik och Köpmanholmen enligt vad kommittén föreslagit i en den 23 januari 1947 framlagd utredning. 11) Även i övrigt bör det reguljära trafiknätet utbyggas i Norrland. På vissa sträckor bör detta ske genom anläggande av stambillinjer. Åtgärder för utbyggnad av trafiknätet ha av kommittén föreslagits i betänkande den 5 december 1946 (SOU 1946: 84) och i utredningen den 23 januari 1947. 12) Taxorna för gods- och persontrafik på järnväg liksom på stambillinje böra bestämmas med iakttagande av de grunder, som kommittén föreslagit i betänkandet den 5 december 1946. 13) Till effektivisering av isbrytningen utefter norrlandskusten och till underlättande i övrigt av sjöfarten på Norrland böra åtgärder vidtagas enligt vad kommittén föreslagit i betänkande den 17 juni 1948 (SOU 1948: 31 ). 14) Effektiva åtgärder böra vidtagas för en förbättring av väg- och broförbindelserna i Norrland. 15) De vid 1946 års riksdag i princip beslutade åtgärderna för förbättring av landsbygdens telefonförhållanden, bland vilka åtgärder särskilt utvidgningen av frikretsarna är av stor betydelse för de glesbebyggda trakterna i Norrland, böra genomföras snarast möjligt. 16) Utbyggnaden av trådradionätet för de lyssnare, som icke kunna tillfredsställande avlyssna trådlös sändning; bör fullföljas i snabbast möjliga takt, icke minst med tanke på mer eller mindre isolerade trakter. 17) Vid pågående och kommande överväganden på bank- och sparbanksväsendets område bör hänsyn även tagas till de speciellt norrländska intressena. 18) Kommunalbeskattningen bör omläggas på sådant sätt, att rätten att beskatta inkomster av kapital m. m. och inkomster av vissa statliga rörelsegrenar ej såsom nu delvis undandrages de norrländska kommunerna. 19) Barnavdragen i den kommunala beskattningen böra utbytas mot statliga barnbidrag. 20) Utöver de skattereformer, som åsyftats under punkterna 18) och 19), böra åtgärder snarast möjligt genomföras med syfte att lätta skattebördan inom särskilt skattetyngda kommuner. 21) Den nuvarande dyrheten i Norrland, vilken motverkar näringslivets utveckling, pressar befolkningens levnadsstandard och försvårar rekryteringen inom olika institutioner, bör nedbringas genom sänkning av transportkostnader och andra åtgärder ägnade att undanröja orsakerna till dyrheten.

KAPITEL 4.

jordbruket.

Norrland ligger i sin helhet norr om 60 :e breddgraden. Det upptager inte mindre än nio breddgrader, medan övriga landet endast sträcker sig över fem breddgrader. En följd härav blir, alt olikheterna i klimatiskt avseende mellan de norra och södra delarna av Norrland bli större än mellan södra Norrland och södra Sverige. Man bör ha detta i minnet, när man diskuterar växtodlingens förutsättningar i Norrland med hänsyn till klimatets beskaffenhet. Temperatur-, ljus- och nederbördsförhållandena äro i hög grad bestämmande för vegetationsperiodens längd. Denna varierar inom vida gränser från längst 260 dagar i södra Sverige till 130—140 dagar i norra. Den är kortast i del inre Norrlands högläntare områden. Men under högsommaren är medeltemperaturen icke mycket lägre i t. ex. Luleå än i Svalöv. För månaden juli är normaltemperaturen + 16,6 vid 56:e breddgraden mot t- 15,5- vid den 66:e. Temperaturförhållandena och ljusklimatet i Norrland under sommarhalvåret och särskilt under vegetationstiden äro i allmänhet lämpliga för vallväxter och grönsaker men uppvisa i stora delar av Norrland även en gynnsam kombination för stråsäd. Genom ljusklimatet under vegetationstiden förkortas mognadstiden i norr, och en sådan sort som exempelvis Guldregnshavre II mognar på 17 dagar kortare tid vid Lännäs (Sollefteå)

i Ångermanland än vid Svalöv i Skåne. En stor del av nederbörden i Norrland kommer i form av snö. Snötäcket är av betydelse för växtodlingen dels genom alt det hindrar kylan att tränga ner i jorden och därmed underlättar växternas övervintring och dels genom att det i viss grad ackumulerar vinternederbörden för vegetationsperioden. Nederbörden, sonn givetvis växlar under denna period, är i vissa områden, t. ex. övre Norrlands kustområde, under våren något väl knapp men når i odlingsbygderna i allmänhet ej några för växtodlingen besvärande extremvärden. 1 Norrland liksom annorstädes i vårt land varierar också jordmånen avsevärt. Åkerjorden är dock i allmänhet förhållandevis godartad och består i kustbygden till väsentlig del av sedimentära jordarter. Påfallande stor del av åkerjorden utgöres av myrjord, särskilt i övre Norrlands inland.

96 Men växtodlingen i norra Sverige är i sin utformning icke enbart avhängig av klimatfaktorerna. Den påverkas också av människans ingripanden av olika slag. Växtförädlingen har för Norrland haft till innebörd en anpassning av kulturväxterna till den rådande miljön. Man kan peka på många kulturväxter, som under det senaste århundradet befunnit sig på vandring norrut och alltfort äro så. Som exempel kunna nämnas vetet, havren, rödklövern. För odling av dessa växtslag måste emellertid även förulsättas, att jorden är tillfredsställande avdikad, lämpligt kalkad och gödslad o. s. v. Av de i vårt land åkerodlade kulturväxterna saknas i den norrländska växtodlingen — med bortseende från vissa köksväxter — sockerbetor och oljeväxter samt bland vallväxterna lucern och vissa ömtåliga grässlag (rajgräs, renlosta m. fl.). Höstvetet har ett starkt begränsat odlingsområde, men övriga kulturväxter återfinnas (iver så gott som hela Norrland, i varje fall i de egentliga jordbruksbygderna. Att de klimatiska och jordmånsförhållandena i stora delar av Norrland erbjuda goda förutsättningar för växtodling, bekräftas av atl en väsentlig produktionsökning, även per arealenhet räknat, under de senaste decennierna ägt rum inom den norrländska växtodlingen, fullt jämförbar med produktionsstegringen inom landet i övrigt. Med hänsyn Ull atl växtodlingen i Norrland i huvudsak omfattar foderväxter, har dess utveckling blivit nära förbunden med animalieproduklionen. Även på detta område har en mycket tillfredsställande utveckling ägt rum senare år. För närmare studium av förhållandena på jordbrukets område i Norrland hänvisas bland annat till norrlandskommitténs betänkande den 25 maj 1945 angående yrkesutbildningen i Norrland (SOU 1945:33), kommitténs betänkande den 4 februari 1946 angående forsknings- och försöksverksamheten på jordbrukels område i Norrland (SOU 1946: 16), kommitténs utredning den 5 december 1946 med vissa synpunkter på den norrländska jordbrukspolitiken samt kommitténs utredning den 28 februari 1948 angående de norrländska betesfrågorna. Ursprungligen användes i Norrland, liksom i hela vårt land, all den odlade jorden till produktion av säd och rotfrukter, under det allt för kreaturen behövligt foder erhölls från ängen och under sommaren från betet i skogarna. Dä några större möjligheter icke förefunnos att avyttra jordbruksprodukterna, inriktades jordbruket främst på att ge de olika förnödenheter, som erfordrades för den enskilda konsumtionen. Inom större delen av Norrland har man emellertid sedan förra århundradets senare hälft allt mer och mer övergått från natura- till penninghushållning. De förbättrade kommunikationerna, de stegrade levnadsbehoven och ej minst hela skatteväsendets omläggning ifrån natura- till penningeutskylder ha gjort

97 del till en nödvändighet även för den norrländska jordbrukaren alt från sitt jordbruk utvinna ej endast vad han i sträng bemärkelse oundgängligen behöver till livets uppehälle och nödtorft utan även kontanta medel. Särskilt vid mer avlägset belägna gårdar inom skogsbygderna samt även eljest på de minsta ställena torde inriktningen av jordbruket dock fortfarande främst dikteras av livsmedelsbehovet för hushållet. Omläggningen från natura- till penninghushållning har gått hand i hand med förbättrade möjligheter för jordbruksprodukternas förädling genom mejerier, slakterier m. m. Även inom områden av Norrland, där goda betingelser finnas för jordbruk, karakteriseras detta emellertid ofta ännu av en viss eftersläpning i utvecklingen, sammanhängande bland annat med att skogen särskilt tidigare tilldragit sig de norrländska jordbrukarnas intresse på bekostnad av jordbruket, att mekaniseringen och överhuvud taget rationaliseringen inom jordbruket ej hunnit lika långt i Norrland som annorstädes, alt jordbruket i denna landsdel ej haft ett sådant stöd av forsknings- och försöksverksannhet som i övriga landet samt alt yrkesutbildningen på jordbruksområdet ej varit tillfredsställande ordnad i Norrland — allt hämningar som det är möjligt att övervinna. Överhuvud taget bör i detta sammanhang uppmärksammas, att flera av de åtgärder, som under årens lopp vidtagits från det allmännas sida, varit ägnade att speciellt skapa gynnsamma förutsättningar för jordbruket i södra Sverige. Jordbrukets omfattning. Ur folkförsörjningsoch beredskapssynpunkt är det angeläget, att i vårt land uppehälles en jordbruksproduktion, som är tillräckligt stor för att i en krigs- eller avspärrningssituation — liksom då importen behöver begränsas av valutahänsyn — kunna fylla åtminstone minimibehovet av livsmedel. Enligt en uppfattning, som man numera ofta hör framföras, är världens livsmedelsförsörjning så pass knapp i förhållande till konsumtionsbehovet, att vårt land ej ens under mera normala förhåll anden bör i större utsträckning förlita sig på import av livsmedel från utlandet. Erfarenheterna från senare år ha i varje fall visat, att försörjningen av landets befolkning, inberäknat den norrländska, icke skulle kunna tillgodoses, utan att även Norrland lämnar sitt bidrag till försörjningen med livsmedel. Detta förhållande accentueras om, såsom förekommit exempelvis under år 1947, skördarna slagit fel söderut men Norrland samtidigt lämnat god skörd. Beredskapssynpunkten har emellertid också en annan innebörd. Man har sålunda icke att se enbart till hela rikets utan även till dess olika delars beredskap, med tanke på att förbindelserna mellan dem kunna bli avbrutna. Skola överhuvud !

7—817261

98 laget beredskapssynpunkter anläggas, synes det önskvärt att befolkningens livsmedelsförsörjning i norra Sverige kan åtminstone till huvudsaklig del tillgodoses genom produktion å orten eller dess omgivningar. 1 detta sammanhang bör ihågkommas, att en viss spridning av livsmedelsproduktionen kan vara önskvärd även under fredliga tider med tanke på befolkningens behov av mjölk och andra färskvaror. Så mycket mera gäller detta, som näringsstandarden ännu är alltför låg för vissa delar av den norrländska befolkningen och därför behöver höjas. Ej minst måste här ihågkommas de många barnrika familjerna i övre Norrland. I detta sammanhang kan det vara befogat att något beröra förhållandet mellan produktionen och konsumtionen i Norrland av en del viktigare födoämnen. Trots en mycket betydande ökning i mjölkproduktionen har denna ännu icke nått den storleken att mjölkprodukterna tillgodose behovet. Elt underskott på smör föreligger, särskilt i Västernorrlands och Norrbottens län. Landsdelens produktion av kött, fläsk och ägg är otillräcklig. Betydande kvantiteter av dessa produkter, och särskilt av fläsk, måste tillföras Norrland. Stora underskott föreligga av brödsädesslagen vete och råg, under det kornskörden till huvudsaklig del torde täcka behovet. För havre och potatis föreligga vissa underskott. Härtill komma avsevärda underskott avrotfrukter och grönsaker. Ur befolkningspolitisk synpunkt bör beaktas, att Norrlands, lika väl som hela landets, jordbruksstruktur och därmed också produktionens omfattning är på kortare sikt relativt fastlåst. Det bör ej ifrågakomma, att den nu i jordbruket sysselsatta befolkningen tvingas lämna sin näring, utan i vad mån detta skall ske, bör bli beroende av utvecklingen allmänt sett inom det norrländska näringslivet. Såsom understrukits i kapitel 2 är Norrland i stort sett så glesbebyggt att en minskning av denna landsdels befolkning måste föranleda farhågor ur olika synpunkter. En utflyttning från det norrländska jordbruket bör sålunda åtminstone icke försiggå i snabbare takt än att utbyggnaden av andra näringsgrenar i Norrland ger möjlighet att bereda arbete åt de flyttande. Vad så angår de sociala och kommunalpolitiska synpunkterna har vid diskussionerna rörande vårt lands framtida jordbrukspolitik särskilt pekats på att en alltför stark uttunning av landsbygdens befolkning måste väntas komma att resa allvarliga problem för den kvarvarande befolkningen och för de kommuner, från vilka utflyttning sker. Ej minst kan en dylik uttunning bli ödesdiger för landsbygdens liv genom den vantrevnad och känsla av isolering, som lätt blir följden härav. Dessa sociala och komnnunalpolitiska problem ha redan berörts i kapitel 2. En uttunning av den norrländska landsbygdsbefolkningen kan ej minst bli ödesdiger ur den synpunkten att svårigheterna komma att ökas att disponera arbetskraft till å ena sidan avverkningar för fyllande av skogsindustriernas behov och å andra sidan skogsodlings- och andra skogsvårdande

99 Självförsörjningsgradcn för Norrland i fråga om jordbruksprodukter. •1

^

1 CO

=

£0

•••0

0 Brödsäd (inkl. korn)

Malpotalis

Mjölk

Smör

Ost

K

Diagrammet grundas på siffror i andra delen av principbetänkandet.

arbeten på skogarna. Även om man räknar med att skogsbrukets behov av arbetskraft i ökad utsträckning kommer att tillgodoses genom att arbetare anställas för helårssysselsättning inom skogsbruket — denna fråga diskuteras i annat sammanhang — torde denna anställningsform knappast inom överskådlig tid bli så allmän i Norrland, att skogsbruket kan undvara jordbrukarnas och deras söners arbetskraft. De synpunkter norrlandskommittén här framfört tala icke endast för att jordbruk bör drivas i Norrland ulan även för alt jordbruksproduktionen i Norrland i stort sett bör uppehållas i nuvarande omfattning. Detta innebär emellertid ej att jordbrukets rann en gång för alla bör låsas fast utan hänsyn till utvecklingen i framtiden. Ä ena sidan finnes ur folkförsörjningssynpunkt ännu rum för en viss utökning av den norrländska produktionen. Å andra sidan synes man ur norrländsk synpunkt ej ha anledning att utan vidare motsätta sig en mindre inskränkning av produktionen, i den mån en sådan vore motiverad med hänsyn till utbyggnaden av övriga näringar i Norrland. En avvägning får alltså göras mellan ovannämnda folkförsörjnings- ni. fl. synpunkter samt önskvärdheten att få till stånd ett mera differentierat ekonomiskt liv inom landsdelen. I sista hand blir utvecklingen inom det norrländska jordbruket emellertid avhängig av möjligheterna för detta jordbruk att, delvis i kombination

100 med skogsbruket, tävla med övriga landets jordbruk samt av den inställning de nu arbetande jordbrukarna liksom kommande generationers jordbrukare komina att få till jordbruket som näringsgren. Kommittén finner angeläget att betona den mänskliga faktorns betydelse här som eljest. Man synes nämligen numera på sina håll benägen att lämna denna faktor uträkningen till förmån för en skissering på papperet av huru jordbrukets utveckling bör bestämmas i det ena eller andra avseendet. Målsättningen för den norrländska jordbrukspolitiken. Vad kommittén nu anfört innebär icke, att man bör underlåta åtgärder för befordran av det norrländska jordbrukets utveckling och lika litet att de nuvarande ägoförhållandena inom jordbruket och formerna för jordbruksdriften böra konserveras. Fastmera hyser kommittén uppfattningen, att man bör räkna med att de mycket betydelsefulla framsteg, som hittills i olika hänseenden gjorts på jordbrukets område, komma att fortsätta och att denna utveckling bör stimuleras genom lämpliga åtgärder från det allmännas sida. I princip skiljer sig icke denna riktlinje från den som bör följas i fråga om hela landets jordbrukspolitik. När man kommer till tillämpningen av en sådan grundsyn, framträda emellertid särförhållanden inom norra Sverige, som påverka jordbruket ur driftsekonomisk och sysselsättningssynpunkt och som i olika hänseenden böra öva inflytande på den norrländska jordbrukspolitiken. Det bör undvikas, att schabloner tillämpas, sonn icke taga tillbörlig hänsyn till jordbrukens och jordbrukarnas olika förutsättningar. Det väsentliga är under alla förhållanden att jordbrukaren och hans familj kunna finna tillfredsställande bärgning inom jordbruket eller inom detta i kombination med skogsbruk eller annan näringsutövning. Vid behandlingen av ifrågavarande spörsmål bör man enligt kommitténs mening skilja mellan jordbruksområdena, vilka i huvudsak hänföra sig till älvdalarnas och kustområdenas sedimentära jordarter och till det jämtländska silurområdet, samt skogsområdena, vilka till större delen återfinnas inom den s. k. fjäll- och moränbygden. Några skarpa gränser mellan dessa områden finnas emellertid icke, de tränga in i varandra, och vissa områden få betraktas som övergångsområden. Enligt vad kommittén framhållit och närmare belyst i förenämnda utredning den 5 december 1946 angående den norrländska jordbrukspolitiken kan jordbruket inom vad här åsyftats som jordbruksområden i flera avseenden jämföras med jordbruket i Mellansverige. I den mån inom sådana områden av Norrland åtgärder behöva vidtagas för jordbrukets rationalisering och för att förbättra levnadsförhållandena för jordbrukarna, bör detta väsentligen kunna göras genom att inkomst- och sysselsättningsförhållandena förbättras inom jordbruket. Så mycket hellre bör denna väg beträdas,

101 som inom dessa områden jordbruksfastigheterna ofta ej kunna förses med skog. Jordbruk av den storleksordningen, alt minst en man har sysselsättning hela året om — den undre gränsen för dessa s. k. familjejordbruk har brukat sättas vid omkring 10 hektar — torde i regel kunna ge sina innehavare full bärgning. Emellertid behöver på sådana jordbruk särskild arbetskraft disponeras under sommaren. Det kan vara lämpligt att de större jordbruken anlita arbetskraft från mindre brukningsdelar, d. v. s. att bebyggelsen organiseras genom lämplig blandning av stora och små brukningsdelar. Denna kombination förutsätter dock, att ej annan mera inkomstbringande sysselsättning står till buds för innehavarna av de mindre fastigheterna. Med tanke på sådana fall då utomstående arbetshjälp ej kan påräknas kan det vara önskvärt, att de något större jordbruken i Norrland få den storleken att de bereda full sysselsättning under sommaren för minst två fullgoda arbetare. Den lämpliga storleken på sådana jordbruk torde utgöra mellan 10 och 20 hektar, vilka siffror dock liksom andra här anförda kunna komma att ändras i samband med den maskinella utvecklingen. Det måste emellertid förutsättas, att vintersysselsättning kan beredas den ene av de båda arbetarna vid sidan av jordbruket. Detta kan ordnas tillfredsställande, om skogsarbete finnes att tillgå på den egna fastigheten eller inom det större skogsbruket. En areal av 20 hektar torde i stora delar av Norrland i regel kunna betraktas som en normal övre storleksgräns. Det är emellertid önskvärt, att även större jordbruk finnas i Norrland. Sådana jordbruk spela en icke oväsentlig roll som förmedlare av nyheter på jordbruksforskningens område och av nya metoder i fråga om jordbrukets skötsel, varför de i olika avseenden kunna utgöra föregångsjordbruk. De flesta jordbruken i jordbruksområdena ha emellertid en åkerareal understigande 10 hektar. Jordbruk av denna storlek kunna i många fall ej bereda sina innehavare full sysselsättning under hela året. Ej heller ge inkomsterna från enbart jordbruket tillfredsställande levnadsvillkor. En intensifierad lanthushållning, t. ex. genom smådjursskötsel eller specialodlingar, kan stundom med fördel anordnas för att öka både sysselsättningen och inkomsterna vid det egna jordbruket. I andra fall måste brukaren söka sig förtjänstarbete vid skogsbruk, flottning eller vägarbete eller vid större jordbruk eller inom industrien. I vilken omfattning jordbruk av nu närmast avsedd storlek kunna bestå blir i hög grad beroende av de sysselsättningsmöjligheter, som sålunda kunna finnas inom och utanför jordbruket. Det synes önskvärt, att sysselsättningen utanför jordbruket icke förhindrar att brukaren ägnar sig helt åt det egna jordbruket, när detta så kräver. En fara med ifrågavarande jordbruk är att hustrun, i synnerhet vid nuvarande brist på kvinnlig arbetskraft, kommer att i stor utsträckning få svara för flera av gårdens arbetsuppgifter inom lanthushållningen, i

102 första hand kreatursskötseln. Särskilt när brukaren tvingas att söka sin extra sysselsättning på en arbetsplats så belägen, att han endast tidvis kan vara hemma, blir arbetsbelastningen för hustrun ofta alltför stor. Att hustrurna böra få en väsentlig lindring i sin nu tunga arbetsbörda, betyder icke att man alldeles kan bortse från deras medverkan i lanthushållningens arbete. Ett deltagande häri betyder för mången familj en betydande ekonomisk fördel, utan att det i varje fall vid mindre jordbruk behöver bli alltför betungande. I många fall lär lantbrukarhustrun rent av sätta värde på att vid sidan av hemarbetet få tillfälle att något syssla med djuren. Möjligheten härtill ökar i den m å n köken moderniseras. Inkomstförhållandena för jordbrukare i Norrland med jordbruk mellan 2 och 10 hektar avspegla, att jordbrukarna här oftare kunnat ordna en betryggande kombinerad försörjning på eget jordbruk och i annan sysselsättning än i andra delar av landet. Med hänsyn till dessa kombinationsmöjligheter finnas i Norrland rum för relativt många mindre, ur olika synpunkter rationella jordbruk. En alltför hastig minskning av fastighetsbeståndet skulle också som nämnt kunna innebära allvarliga ingrepp i bebyggelseförhållandena i Norrlands jordbruksområden. Hänsyn måste också tagas till skogsskötseln i dessa områden, till dennas behov av såväl mänsklig arbetskraft som dragarkraft. Härtill kommer, att det inom vissa delar av Norrland torde vara svårt att sammanföra jordbruk på grund av topografiska förhållanden. Sist men icke minst bör ihågkommas, att mången jordbrukare torde finna det bäst svara mot hans förutsättningar i olika avseenden att nöja sig med ett relativt litet jordbruk. Även om rationaliseringsverksamheten sålunda i Norrland ej bör innebära en alltför stark reducering av de mindre jordbrukens antal, håller kommittén före, att jordbruken i fråga inom vissa områden nu äro för många till antalet i förhållande till sysselsättningsmöjligheterna utanför jordbruket. För ernående av bättre inkomstförhållanden för jordbrukarna bör det därför eftersträvas att i viss utsträckning ersätta mindre jordbruk med större. Enligt norrlandskommitténs mening böra jordbruk, där så är möjligt, erhålla tillgång till husbehovsskog. En tilldelning av sådan skog måste anses utgöra ett viktigt led i det norrländska jordbrukets fortsatta rationalisering. I kommitténs utredning i fråga om den norrländska jordbrukspolitiken har redovisats den areal husbehovsskog, som enligt av kommittén verkställda beräkningar synes erforderlig vid norrländska jordbruk av olika storlek och läge. Enligt vad där anförts bör staten medverka till att jordbruken skola kunna komma i åtnjutande av d3'lik skog. För den jordbrukare, som finner det med sin fördel förenligt, bör det givetvis stå fritt att förstärka sitt jordbruk genom att förvärva skog även utöver husbehovet. Även inom Norrlands egentliga skogsområden, med den omfattning dessa enligt i det föregående angiven avgränsning skulle ha, finnas betydande

103 arealer åkerjord. De uppgå till något mer än 100 000 hektar eller omkring 20 procent av Norrlands totala åkerareal. Arealen åker per fastighet är ringa, i medeltal något över 3 hektar, och även om denna i viss mån kompletteras av ganska stor ängsareal, blir jordbruksunderlaget ur inkomstoch sysselsättningssynpunkt ganska svagt. Här har jordbrukaren på ett helt annat sätt än i jordbruksområdena varit hänvisad till andra näringsgrenar för uppnående av tillräckligt försörjningsunderlag. Jordbruket har också i många fall endast fått utgöra ett hjälpmedel för framskaffande av viktigare födoämnen och av foder till dragarna. Bortsett från en del trakter, där ganska gynnsamma förutsättningar finnas för jordbrukets bedrivande och där mera typiska yrkesjordbruk kommit till stånd, skapa såväl klimat som jordmån ogynnsammare utgångsläge för jordbruket inom inre Norrlands skogsbygder än inom jordbruksområdena. Uppbyggnaden av jordbruksfastigheterna måste därför bli annorlunda. Jordbruket torde i allmänhet ej böra ges den storleksordningen att det kräver alltför dryg andel i brukarens arbetsprestation. Lämpligast torde visserligen vara att brukaren för sig och för den arbetskraft, som kan erbjudas av familjen, får full sysselsättning under vegetationsperioden vid jordbruket. Däremot bör fastighetens vinterarbetskraftsbehov ej bli för stort. Man får nämligen utgå ifrån, att brukaren kortare eller längre perioder under vintern har sådan sysselsättning i skogen att hemarbetet i jordbruket måste huvudsakligen överlåtas på familjens övriga medlemmar och då främst på hustrun. Den lämpliga fastighetsarealen kan växla avsevärt efter de lokala förhållandena. Utöver en kombination av jordbruk och skogsbruk kan fisket stundom utgöra en lämplig komplettering till jordbruket såväl ur sysselsättnings- som ur inkomstsynpunkt (detta gäller både fjällbygderna och kustområdena). Nu ifrågavarande områden inrymma ett betydande antal relativt stora jordbruksbyar, vilka oavsett utvecklingen i övrigt torde komma .att finnas kvar under överskådlig tid framåt. Dessa fylla också en svårersättlig funktion som producenter av vissa livsförnödenheter, främst då färskvaror, för områdenas tätorts- och övriga icke jordbrukarbefolkning. Frågan om jordbrukets framtid i skogsbygderna bör emellertid, även med beaktande härav, icke betraktas sonn ett isolerat jordbruksproblem. På grund av den betydelse, som den på skogsbrukets grund byggda träförädlingsindustrien intar inom svenskt och framförallt norrländskt näringsliv, bör hänsyn även tagas lill faktorer utanför själva jordbruksrationaliseringens sfär. Den utglesning av den norrländska jordbrukarbefolkningen, sonn skulle kunna bli en följd av ett strikt genomförande av ur jordbrukssynpunkt motiverade rationaliseringsåtgärder, måste i många fall te sig betänklig ur nyss angivna allmänna synpunkter. Hänsynstagandet till dessa senare synpunkter får emellertid icke verka i den riktningen, att en behövlig och önskvärd standardförbättring och en större trygghet i sysselsättning och inkomst för jordbru-

104 karbefolkningen i skogsområdena skjutes på framtiden eller genomföres påi ett i jämförelse med landet i övrigt icke likvärdigt sätt. En väg till att förbättra levnadsförhållandena för jordbrukarbefolkningen i åsyftade områ-1 den är, att det allmänna i vissa fall medverkar till såväl tilldelning av åker (vari även innefattas odlingsmark och mark för betesanläggningar) som skogstilldelning åt jordbruken. I det föregående har framhållits, att den åkerareal, till vilken man i allmänhet torde böra sträva, ej bör vara för stor och att den torde komina att växla med olika bygder och förhållanden. Vad angår skogstilldelningen bör en avvägning ske från fall till fall med den undre gränsen vid husbehovsskogen och den övre vid en stödskog, som ger full sysselsättning tillsammans med sysselsättningen vid det egna jordbruket. Avvägningen får ske med hänsyn tagen till sysselsättningsmöjligheterna och arbetskraftsbehovet inom storskogsbruket eller vid andra näringsgrenar. För mindre jordbrukare, som icke innehava skog och som därför för sin utkomst äro beroende av arbete inom det större skogsbruket, bör i möjligaste mån sörjas för att skogsarbetet organiseras på ett sådant sätt att perioder av sysslolöshet undvikas. Detta är önskvärt såväl ur jordbrukarens egen synpunkt som med hänsyn till att landets arbetskraft bör utnyttjas rationellt. Där domänverket eller en skogsindustri svarar för att arbetet på en kronoskog respektive en bolagsskog organiseras med det syfte, som här angivits, och den enskilde jordbrukaren erhåller nödiga garantier härför, torde skäl ofta saknas att avskilja delar av skogen för att tilläggas denne med äganderätt. Den utveckling av det norrländska jordbruket, för vilken linjerna i det föregående uppdragits, får givetvis ej tolkas så, att den kan genomföras fullt ensartat inom respektive områden. Redan har understrukits, att jordbruks- och skogsområdena ej äro från varandra strängt avgränsade sådana. De gripa in i varandra, och övergångsområden finnas även. Vad här ovan anförts om jordpolitiken inom de olika huvudområdena bör därför endast betraktas som en principdiskussion. Någon strikt tillämpning av artskilda normer inom olika områden bör ej ifrågakomma, utan den önskvärda utvecklingen bör bedömas alltefter de rådande förhållandena. Vare sig fråga är om jordbruksområdena eller skogsområdena bör, för att den inom jordbruket sysselsatta arbetskraften skall komma till effektivt utnyttjande, eftersträvas att sådana jordar, som med hänsyn till jordmån 77i. m. äro lämpade för jordbruk och som samtidigt ha ett ändamålsenligt läge, i första hand tagas i anspråk. Detta krav är icke överallt tillgodosett. Å ena sidan finnas i Norrland inånga jordbruk, som lämna mycket övrigt att önska i fråga om odlingsmöjligheter och läge, och å andra sidan ligga där obrukade stora områden med goda förutsättningar för odling.

105 I förstnämnda hänseende har norrlaudskommittén i sin utredning den 5 december 1946 med vissa synpunkter på den norrländska jordbrukspolitiken hänvisat till att inom Norrlands såväl kustland som inland finnas jordbruksfastigheter, som näppeligen kunna förväntas bestå på längre sikt. Detta gäller sådana ensligt belägna gärdar med långa avstånd och besvärliga kommunikationer till närmaste bebyggelse, vilka icke ha speciell betydelse för t. ex. skogsskötseln. Vidare förutsattes, att man med hänsyn till traktens jordmånsförhållanden eller eljest icke har anledning att räkna med ny bosättning i anslutning till den tidigare. Man torde kunna antaga, att åtskilliga innehavare av sådana mindre jordbruk, som här avses, önska lämna sina fastigheter. Redan nu försiggår en betydande utflyttning från dylika jordbruk. En svårighet för dem, som önska flytta, är givetvis avyttringen av fastigheten, särskilt när denna är ensligt belägen. Kommittén har i ovannämnda utredning ifrågasatt, om icke för innehavare av jordbruk av nu avsedd art bör införas rätt att hembjuda fastigheten till staten. Det skulle härvid ankomma på vederbörande statliga rationaliseringsorgan att pröva och avgöra, om fastigheten är sådan att den icke bör bestå för framtiden. I dylika fall skulle föreligga ett statligt åliggande att inlösa fastigheten. Eljest skulle inköp ej ifrågakomma för ralionaliseringsorganet, såframt detta ej vore motiverat med hänsyn till rationaliseringsarbetet. Om inlöst åkerjord ej lämpligen kan utnyttjas för fortsatt odling, bör densamma såvitt möjligt rationellt utnyttjas för skogsproduktion. Innehavare av jordbruk, som sålunda bör nedläggas, bör informeras om möjligheterna att med statens stöd förvärva jordbruk på annan plats eller finna fortsatt utkomst inom andra näringar. Behöver han omskolning för inträde i annan näringsgren, torde viss statlig hjälp böra utgå i härför vanlig form. 1 Ett nedläggande av jordbruk, varom här är fråga, bör icke anses innebära någon fara för uttunning av landsbygdsbefolkningen. Fastmera bör en dylik åtgärd ses som ett led i den koncentration av bebyggelsen som, enligt vad kommittén understrukit i kapitel 2, bör eftersträvas. En uttunning av befolkningen på landsbygden kan däremot bli en konsekvens av en sådan sammanläggning av jordbruk, som ingår i nuvarande rationaliseringsprogram. Den s. k. yttre rationaliseringen arbetar på en utökning av småjordbrukens storlek genom sammanläggning eller komplettering på annat sätt. I Norrland uppgå småjordbruken till ett mycket stort antal. Även om en förstoring av brukningsdelarna, vad särskilt angår de norrländska skogsbygderna, ter sig mindre nödvändig med hänsyn till de sysselsättningsmöjligheter, som skogen erbjuder, kan det dock vara befogat att, såsom kommittén framhållit i det föregående, antalet småbruk be1 Motsvarande synpunkter ha av norrlandskommittén framförts i en skrivelse den 13 maj 1947, varmed kommittén överlämnat utredning angående dispositionen av kolonisationsområdet Salt- och Fetmyran i Norrbottens län. Kommittén har här ifrågasatt om ej vissa jordbruk därstädes borde övertagas av staten (se tredje delen av principbetänkandet).

106 gränsas särskilt i en del trakter av Norrland. En utökning av brukningsdelarnas storlek genom sammanläggning av jordbruk eller komplettering med odlad jord möter emellertid i Norrland ofta svårigheter med hänsyn till de topografiska förhållandena och de mångenstädes glest belägna odlade områdena. I den mån en utökning av jordbrukens storlek kommer att eftersträvas, torde därför jordbrukarna särskilt i övre Norrland i fortsättningen liksom hittills ofta söka nå detta syfte genom nyodling av m a r k inom de nuvarande brukningsdelarnas ägogränser eller på inköpt mark. Även en viss nybildning av jordbruk synes i Norrland vara motiverad sonn motvikt mot den nedläggning av jordbruk, som åsyftats i det föregående, liksom mot att jordbrukens antal minskas genom sammanläggningar. Att en nyodling kommer till stånd på därför lämpade marker, är sålunda nödvändigt för att motverka en ytterligare accentuering av den glesbebyggelse, som redan nu utgör ett av de allvarligaste av Norrlands ekonomiska och sociala problem. Slutligen vill kommittén med avseende på målsättningen för jordbrukspolitiken framhålla den fara som ligger i att denna — det må vara fråga om Norrland eller andra landsdelar — låses fast vid bestämda förutsättningar, som antagas vara för handen vid viss tidpunkt men som mycket snart kunna visa sig förlegade med hänsyn till den utveckling som sker på jordbrukets liksom på andra områden.

Jordbrukets inriktning. Den norrländska växtodlingen domineras av vallodlingen, i det at' 71 procent av åkerarealen, som för närvarande uppgår till nära 485 000 hektar, upptages av vall. Härtill komma ansenliga arealer äng, vid 1944 års jn-dbruksräkning 128 581 hektar slåtteräng, 9 087 hektar kultiverad betesäng samt 111 517 hektar annan betesäng. Om man medräknar sådana för foierändamål använda växtslag som havre, blandsäd, foderrotfrukter och grönfoder, kommer man till att ej mindre än 85 procent av hela åkerarealen i Norrland utnyttjas för en produktion, som måste förädlas genom djur. Arresterande 15 procent utgöres huvuddelen eller 14 procent av areal för vulturväxter, vilka delvis konsumeras direkt och delvis ingå i foderproduktionen. Hit räknas då vete, råg, korn och potatis, övriga växtslag upptaga relativt oväsentliga arealer. Foderväxtodlingens dominerande roll ökas irån söder till norr i Norrland och är mera framträdande i inlandet än vid kusten. Vegetabilieproduktionen, som tidigare spelat större roll än nu, kan till huvudsaklig del betraktas som husbehovsproduktion. Av den i Norrland odlade brödsäden dominerar kornet, som i denna landsdel i avsevärt större utsträckning utnyttjas till människoföda än i någon annan del av lanlet. Potatisen odlas väsentligen för husbehovet, men även en avsaluproduktion

107 Total jordbruksareal, antal brukningsdelar och jordbrukets avkastning i Norrland (i procent av motsvarande rikssiffror).

Norrlands andel

—

=

av rikets

befolkning

Produktion ov fläsk

Produktion av ägg

=

B Total jordbruksareal (åker + red.äng

Antal bruk ningsdelar (över J.2S

Skörd av vete -r

Skörd av korn

Skörd av havre

Skörd av Totolavpotatis kastningen i skördeenheter

Mjölkproduktion

D i a g r a m m e t grgndas bland annat på siffror i a n d r a delen av

Produktion av kött

principbetänkandet.

förekommer, vilken vid de mindre jordbruken är av relativt ringa omfattning men vid de större kan uppgå till ganska avsevärd del av skörden. Att animalieproduktionen h a r kommit att bli av dominerande betydelse för det norrländska jordbruket, får ses mot bakgrunden av vallgrödornas relativa överlägsenhet jämfört med andra odlingar. Procenten »öppen» jord torde av klimatologiska skäl med nödvändighet avtaga med tilltagande nordligt läge. Mjölken har blivit norrlandsjordbrukarnas förnämsta saluprodukt, och det av staten lämnade speciella stödet till Norrlands jordbruk har också inriktats på mjölken, vilket i sin tur torde ha bidragit till att ytterligare öka dennas andel av bruttoavkastningen. Andra grenar av animalieproduktionen h a spelat en relativt underordnad roll i Norrland. Den norrländska foderproduktionen dominerar inte endast i växtodlingen utan jämväl i utfodringen, i det denna till huvudsaklig del baserats på hemmaproducerade fodermedel. Utfodringen i Norrland skiljer sig i fler avseenden från densamma i södra och mellersta Sverige, och skillnaden blir större ju längre norrut vi komma. Norrlandskommittén h a r i en den 28 februari 1948 avgiven utredning angående de norrländska betesfrågorna närmare ingått på dessa förhållanden. Stråfodret upptager i samtliga bearbetade län den största andelsprocenten. Men den växlar från omkring 90 procent i Jämtlands län till ungefär hälften härav i Malmöhus län. Samtliga norrlandslän ha hög andelsprocent stråfoder. Den lägsta siffran för dessa ligger vid cirka 70 procent. Andelsprocenten har något minskat från perioden 1931—38 till perioden 1942—46 i de tre övre norrlandslänen be-

108 roende på någon minskning i höfodergivan. För övriga län konstateras en ökning, varvid denna dock för Kronobergs län är ganska obetydlig. Gemensamt för alla län är att betet ökat i betydelse. Vad som här anges som bete avser alla betesformer, kulturbeten, efterbetning på slåttervall, naturliga betesmarker, skogsbeten. Anmärkningsvärt synes vara den höga andel i produktion, som redovisas genom betena i Norrland. T. o. m. för Norrbotten ligger siffran nära 30 procent. Även om grönfodret inräknas kommer Malmöhus län ej till mycket högre siffror. De norrländska länen skilja sig alltså ej mycket från landet i övrigt i fråga om den genom betena erhållna andelen i totala produktionen. I samtliga län är grönfoderandelen i utfodringen liten. Saftfodret upptager i Norrland lägre andelsprocent än i jämförda län, både i fråga om rotfrukter och ensilage. Emellertid framträder en tydlig ökning i ensilageandelen, under det rotfrukter m. m. minska. Den norrländska husdjursskötselns bundenhet till hemmaproducerade fodermedel framträder tydligt vid ett studium av kraftfodrets sammansättning. Oljekakorna upptaga en mycket ringa del av fodret och detta gäller såväl före kriget som givetvis under detsamma, då ju oljekakor endast funnos i begränsad omfattning. Men även det hemmaproducerade kraftfodret utgör i framför allt de tre övre norrlandslänen en ganska ringa del. Även Kronobergs län utmärker sig för en tämligen låg procent oljekakor och annat kraftfoder. När under perioden 1942—46 oljekraftfodertilldelningen starkt minskats och även möjligheten att använda hemmaproducerade kraftfodermedel begränsats inom områden, där beslag gjorts på spannmål, har detta starkast påverkat mjölkproduktionen i län med stor oljekraftfoderanvändning, exempelvis Malmöhus län. För nämnda län har sålunda redovisats lägre mjölkmängd per ko under perioden 1942—46 än under perioden 1934—38. Enligt norrlandskommitténs uppfattning är den inriktning, som jordbruket i Norrland fått, i stort sett naturlig med hänsyn till förhållandena inom denna landsdel. Även i fortsättningen bör jordbruket därstädes i första hand anpassas efter de förut sättningar, som erbjuda sig inom landsdelen och dess olika områden. Vid bedömandet av den framtida inriktningen av jordbruksproduktionen i Norrland måste uppenbarligen hänsyn i första hand tagas till de klimatiska betingelserna. Även om växtförädlingen och annan jordbruksforskning i viss mån suddat ut de gränser, som klimatet satt för olika växtslag, kvarstår dock att de klimatiska förhållandena i Norrland äro särskilt lämpade för vallodling. En annan faktor, som påverkar jordbrukets inriktning, är arbetskraften. Vid större andel öppen åker ökas arbetskraftsförbrukningen särskilt under de i Norrland bråda perioderna under vår och höst. Försämrad tillgång på arbetskraft är ägnad att leda till övergång till mindre arbetsintensiva grödor. Att förändringar i arbetskraftstillgången påveriat växtodlingens inriktning under senare år i Norrland, torde vara uppenbtrt. Denna tendens motväges emellertid genom de förbättrade möjligheterna att anskaffa maskiner, bland annat traktorer.

100 Jordbrukets inriktning har också visst samhand med jordbrukens storlek. Detta kan bland annat utläsas av tillgängligt material rörande bruttoavkastningens procentuella fördelning på växt- och djurprodukter. Vid de mindre jordbruken är animalieproduktionen mera framträdande än vid de större. Enligt en sammanställning av professor L. Nanneson för åren 1939 —1944 varierade antalet kreatursenheter med jordbruksstorleken vid de bokföringskontrollerade jordbruken i norra Sverige på följande sätt. Jordbruksstorlck

Kreatursenheter per 100 ha

2— 5 hektar 5—10 » 10—20 » 20—30 »

138>T 112 4 > 93 T ' 77 >°

Vegetabilieproduktionens andel ökas med fastighetsstorleken såväl vid jordbruken i norra Sverige som annorstädes men har icke nått någon större betydelse i förstnämnda landsdel. Även om en utveckling mot större jordbruk och ökad mekanisering kan möjliggöra en stegring av den vegetabiliska produktionen i Norrland, måste man såvitt kommittén k a n finna räkna med att jordbruket i denna landsdel under överskådlig tid framåt kommer att till huvudsaklig del vara inriktat på vallodling kombinerad med nötkreatursskötsel. Växtodling. Med hänsyn till den stora betydelse sonn vallodlingen har för det norrländska jordbruket är det uppenbarligen av största vikt, att denna odling bedrives på lämpligt sätt. Det driftsekononriska resultatet för de enskilda gårdarna måste bli i hög grad beroende av vallodlingens resultat. Jordbrukarna böra därför ägna ökad uppmärksamhet åt skötseln av vallarna, vare sig det gäller produktion av vinterfoder eller direkt förbrukning under sommaren (betesvallarna). I den norrländska vallodlingen återfinnes i alltför stor utsträckning gamla produktionssvaga vallar. Den svaga skörden kan sammanhänga med olämpligt utsäde, svag gödsling eller oförsiktig behandling, men den är också ett uttryck för att vallen kvarligger för länge. Äldre vallar kunna också förorsaka försämrad jordstruktur och en utsugning av jorden vid svag gödsling. En begränsning av vallarnas ålder kan knappast ske på annat sätt än genom alt vallarealen minskas. Ur allmän växtodlingssynpunkt skulle det därför vara önskvärt, om ökat utrymme kunde beredas i Norrland för andra växter än vallväxter. Gynnsammast ur växtföljdsynpunkt äro härvidlag rotfrukter och potatis, men det är överhuvud taget fördelaktigt, om jorden kan hållas öppen i större omfattning än nu sker. Även bortsett härifrån är en viss variation i jordbrukets inriktning önskvärd. Växtodlingen kan icke baseras på en enda gröda, och djur skötseln torde också i allmänhet böra ges varierande inriktning, t. ex. ungdjursupp-

110 lödning, mjölkproduktion. Växtodlingen i Norrland har alltid varit m i n d r e varierande än i landet i övrigt, men denna tendens har under senare å r tilltagit. En mångsidigare växtodling skulle för Norrlands vidkommande betyda en ökad avkastning ej blott per hektar utan även per insatt enhet produktionsmedel, exempelvis arbetstimmar eller ton naturlig gödsel. Ännu större produktivitetsförbättringar kunna vinnas genom att korna utfodras mera allsidigt. En starkt ensidig växtodling ökar också risken för uppkomsten av wäxtsjukdomar, särskilt av s. k. växtföljdsjukdomar, den kan också försämra jordstrukturen och den kan i sin näringsupptagning bli koncentrerad på vissa få näringsämnen. Den ökade koncentrationen av den norrländska växtodlingen till en ensidig vallodling, medan andelen av stråsäd och rotfrukter minskats, är icke gynnsam ur allmän växtodlingssynpunkt. Innan kommittén lämnar vallodlingen, vill kommittén understryka önskvärdheten av att ensilage kommer till ökad användning inom det norrländska jordbruket. Ur utfodringssynpunkt får man vid användning av ensilage ett foder med högre halt av äggvita och högre koncentrationsgrad, och ökad tillgång på foder med dylika egenskaper är en av förutsättningarna för att avkastningen per ko skall kunna ökas. Trots omfattande propaganda har ensilageberedningen ännu icke fått någon större omfattning i Norrland. En orsak härtill torde vara att söka däri att en ändamålsenlig ensilageanvändning först kan erhållas, när silos bli ordnade i anslutning till ekonomibyggnaderna. Även ur andra än nämnda synpunkter vore en ökad ensilageberedning önskvärd. Huvuddelen av ensilaget bör beredas av första skörden från vallarna, som bör tagas innan höskörden begynner. Denna period är ur arbetssynpunkt föga belastad med andra göromål. Samtidigt minskas något arbetsbelastningen under slåttertiden. Vissa spörsmål rörande de olika vallväxternas reaktion inför de skördetider, som komma i fråga vid ensilageberedningen, torde emellertid kräva ytterligare prövning. Även om utnyttjandet av ensilagemetoden kan möta en del svårigheter, särskilt på små gårdar med mindre tillfredsställande transport- och andra anordningar, torde dock en ökad ensilageberedning utgöra en väg, som relativt lätt och snabbt kan leda till en förbättrad ekonomi för den norrländska mjölkproduktionen. Då det härefter gäller att bedöma förutsättningarna för att i Norrland bereda ökat utrymme för andra växter än vallväxter, må till en början konstateras, att brödsädesodlingen i denna landsdel tidigare varit mera omfattande än nu, vilket särskilt gäller rågen. Rågkonsumtionen har gått tillbaka och följts av ökad veteanvändning, vilket kommit till uttryck i en särskilt under krisåren ökad vårveteodling. Den sammanlagda brödsädesarealen har emellertid kommit att minskas. Skäl kunna måhända på sina

Ill håll finnas för att denna areal ånyo utökas något till omfattning. Större föruitsättningar kunna emellertid finnas för en ökad spannmålsodling för hus(djuren. En sådan skulle medgiva dels förbättrad utfodring av nötkreaturen! och dels möjlighet till en mera differentierad husdjursskötsel. Visserliigen skulle man också kunna tänka sig att spannmål för nötkreaturen transporterades från områden med gynnsamma förutsättningar för dylik odliing lill områden med åtminstone relativt sett bättre möjligheter för vallodliing. Man måste emellertid taga hänsyn till att det är betydligt lättare att lörnnä jordbrukarna att utfodra med hemmaproducerad spannmål än inköpt t. F7ör spannmålsodling i Norrland talar även den omständigheten att man gentom sådan odling kan avlasta en del arbete från den mest utpräglade arbetssloppen (vallskörden), vilket betyder att en given arbetsstyrka kan sköta en sstörre areal. Emellertid måste samtidigt uppmärksammas, att för en utökming av spannmålsodlingen måste förutsättas att skördearbetet mekanis e r a s och härvid närmast att användningen av självbindare ökas. Detta är med den nuvarande jordbruksstrukturen knappast möjligt, om inte någ^on form av gemensam maskinanvändning kommer till stånd. I annat falll kommer spannmålsodlingen antagligen i ännu högre grad än hittills att bli ett rent komplement till vallodlingen. Skillnaden i produktionskostnadl mellan den på storbruk med hjälp av skördetröskor o. dyl. producerade spainnmålen och den på de norrländska tegarna handbundna eller löst häs;sjade och på småtröskverk tröskade säden torde bli alltför stor. Wad härefter angår frågan, vilka sädesslag som kunna ifrågakomma fölen utökad odling i Norrland, bör först nämnas höstrågen. Den relativa avkastningen är god, och höstsådda grödor böra ur arbetsfördelningssynpunkt inveerka gynnsamt på arbetet under våren, vilken såsom väl är känt under en Ikortare period är starkt arbetsbelastad. Däremot infaller sådden av höstråg; samtidigt med spannmålsskörden, vilket är en olägenhet. För användn i n g e n ifrågakomma tre ändamål: försäljning, förbrukning i det egna hushålllet samt utfodring. Försäljning av småpartier i Norrland är visserligen mö.jlig, men i så fall fordras att antalet partier blir tämligen stort. Den nuv a r a n d e organisationen av handeln är i varje fall icke lämpad att ta hand om enstaka mindre partier. På samma breddgrad som södra Norrland finns i F'inland en spannmålsproduktion för avsalu, vilket torde visa att breddgraiden som sådan icke behöver lägga hinder i vägen. Produktion för det egma hushållet förekommer men är mindre än tidigare (framför allt i södra Notrrland). En ökning skulle betyda en förstärkning av självhushållningstemdensen, något som med hänsyn till bristen på kvinnlig arbetskraft k a n bjuida till tveksamhet. Som foder är rågen på grund av sin smak icke lika lämnpad som andra sädesslag. Wårvetet har i regel för lång utvecklingstid för att odlingen i de nordliga d e l a r n a av Norrland skall få den önskvärda säkerheten. De tidigaste vår-

112 Jordbniksbi/f/d

i övre

Norrlands

vetesorterna, som äro av finskt ursprung, ha en ganska svag avkastningsförmåga. Inom vissa delar av Norrland, där vårveteodling icke kan ekonomiskt mäta sig med annan vårsädesodling och närmast är att betrakta som en husbehovsodling, kan en utvidgning av höstvetearealen vara mera önskvärd. Det synes icke osannolikt att en ytterligare förbättring av odlingsmaterialet i höstvete kan medföra bättre utbyte av detta växtslag än av vårvetet. Vad angår kornet (och härvid närmast sexradskornet men i södra Norrland även tvåradskornet) förbrukas en ganska stor del härav i hushållen, men denna användning minskas. I övrigt kan kornet knappast användas till annat än som foder på den egna gården eller möjligen lokal försäljning t. ex. som utsäde. Vid en sådan ökning av svinskötseln, för vilken kommittén uttalar sig i det följande, kan en ökad användning erhållas för korn. Sonn foderspannmål har onekligen havren vissa företräden framför kornet. Till hästar är havren tydligt överlägsen kornet (genom lämpligare vitamininnehåll), och detsamma gäller om än i mindre grad för nötkreaturen, fastän det här är andra egenskaper hos havren sonn spela in. Kornet är däremot överlägset till svin och höns (lägre växtlrådhalt). Ärter kan åtminstone i södra och mellersta Norrland inblandas i stråsäden. Inblandningen medför därvidlag ett önskvärt tillskott till äggvite-

kustland

(Röbäeksdalen).

produktionen. Genom växtförädlingen böra så tidiga ärtsorter kunna påräknas, att också övre Norrland skall kunna utnyttja detta växtslag. För den norrländska växtodlingen erfordras i stor omfattning utsäde av speciella sorter och stammar. Kravet på särskilt anpassade norrlandssorter är olika för skilda växtslag. För en del växtslag framträder behovet härav redan i södra Norrland, för andra är det först i övre Norrland dylika sorter behöva tillgripas. Enligt utförda beräkningar skulle för det norrländska jordbruket årligen erfordras i utsäde omkring 25 000 ton strå- och trindsäd samt nära 2 000 ton vallfrö, varav omkring 600 ton klöverfrö och resten gräsfrö. Det är alltså betydande mängder utsäde, som åtgå för Norrlands del. I betraktande härav och då den norrländska växtodlingen måste ställa särskilt stränga fordringar på utsädet såvitt gäller sorternas tidighet, härdighet och varaktighet, är det icke förvånande att den norrländska utsädesfrågan varit föremål för uppmärksamhet sedan lång tid tillbaka. Den norrländska vallfröproduktionen avser huvudsakligen husbehovet. Till stor del rensas vallfröet vid lokala renserier — någon motsvarighet till utsädesfirmornas större renserier finnes praktiskt taget icke i Norrland. Vilka kvantiteter vallfrö som rensas vid de lokala renserierna i Norrland, framgår av följande tablå (sammanställd av utsädesrådet för norra Sverige): 8—817261

114 Norrbottens. . . . Västerbottens . . Jämtlands Västernorrlands Gävleborgs . . . .

1929-33 kg

1939—13 kg

1939—43 i av 1929

4 944 18 125 7 793 89 845 59 730

29 021 67 647 25 862 187 792 103 380

600 370 330 210 170

180 437

414 302

230 Det siffermaterial, som här presenterats, ger tydligt vid handen, a t t vallfröproduktionen i Norrland ökats i mycket hög grad under senare år, ehuru produktionen ännu endast till en ringa del täcker vallfröbehovet. All erfarenhet tyder på, alt utsädesodlingen av strå- och trindsäd företer en liknande utveckling som vallfröodlingen. Här liksom då det gäller vallfröet måste man räkna med att icke obetydliga utsädesmängder ännu måsle tillföras Norrland från andra delar av landet. För vissa växtslag — de s. k. korsbefruktarna, såsom klöverarterna, gräsen, rågen — kan en fröodling utanför odlingsområdet förmodligen samtidigt innebära en förändring av stammens egenskaper och därmed vara förenad med vissa risker. I fråga om klöver och ärter m. fl. växtslag synas norrlandsstammarna utgöra så starkt anpassade typer, att de svårligen kunna utsädesodlas inom utomliggande områden. Andra växtslag åter, t. ex. havre och korn, kunna utan nu anförda risker utsädesodlas utanför Norrlands gränser. De ge härvid kanske inte så hög avkastning sonn för orten avsedda sorter men torde inte minst nu tilldraga sig intresse, när jordbrukarna med rådande brist på arbetskraft för alt undvika alltför stora arbetstoppar söka få skördesäsongen förlängd genom att odla tidiga och sena sorter. I detta sammanhang kan nämnas, att fröodlingen av timotej och rödklöver bör vara ganska lätt att passa in i växtföljden ur arbetssynpunkt. Timotejfröet skördas före och klöverfröet efter spannmålen. Av det sagda torde framgå, att en fortsatt utveckling av utsädesodlingen inom Norrland, särskilt i fråga om vissa växtslag, måste anses synnerligen önskvärd. Liksom hittills torde i första hand böra ifrågakomma en utveckling av husbehovsodlingen. Denna bör i ökad utsträckning inriktas på kvalitetsproduktion. Emellertid kommer det även framdeles givetvis att föreligga behov av en icke ringa utsädesproduktion för försäljning i Norrland. Det erfordras sålunda en reproduktion av nya förädlade stammar. Vidare finnas områden i Norrland, vilka svårligen kunna producera sitt utsäde själva, och det är därför önskvärt, att utsädesproduktionen av sådana växtslag som t. ex. rödklöver blir så omfattande i härför lämpliga delar av Norrland, att den även tillgodoser underskottsområdenas behov. För utsädesodling av ärter ifrågakommer ej minst Jämtland, där sedan länge en ganska omfattande ärtodling förekommit. Någon försäljning av frö från det norrländska jordbruket till andra landsdelar torde emellertid knappast

115 kunna komma till stånd, snarare då till likartade jordbruksområden i grannländerna. Samtidigt som utsädesodlingen utvidgas kvantitativt, bör givetvis ökad uppmärksamhet ägnas åt att odling av lämpliga sorter sker och att upplysning härom sprides bland utsädesodlarna. Anslag stå till hushållningssällskapens förfogande för bland annat sådan upplysningsverksamhet. Enligt vederbörlig författning (kungörelse 1928: 121; ändrad 1937: 380) är samma anslag avsett även för andra åtgärder med syfte att befordra odlingen av utsädesspannmål samt vissa slag av utsädesfrö, sålunda även till anordnande av frörenseri. En utbyggnad av renseriverksamheten torde utgöra en nödvändig förutsättning för utsädesodlingens utveckling i Norrland. Såsom kommittén framhållit i sitt betänkande angående forsknings- och försöksverksamheten på jordbrukets område i Norrland är en lämpligt anordnad frökontroll ägnad att utgöra ett stöd för utsädesodlingen. Härjämte är emellertid denna kontroll även av betydelse ur de jordbrukares synpunkt som inköpa sitt utsäde. För dessa är det angeläget att tillsaluhållet frö — det må komma från Norrland eller från annat håll — är av tillfredsställande beskaffenhet. Till vissa härmed sammanhängande frågor återkommer kommittén i det följande. En ökad odling av rotfrukter, d. v. s. för största delen av Norrland rovor och kålrötter, skulle otvivelaktigt kunna få stor betydelse för kreaturens utfodring. Ur arbetssynpunkt kan det norrländska jordbruket synas ha bättre förutsättningar för rolfruktsodling än övriga landet, i det att tillgången på yngre arbetskraft är förhållandevis god i vissa delar av Norrland och sådan arbetskraft är väl lämpad åtminstone för sommarskötseln av rotfruktsodlingar. Arbetstekniken står emellertid lågt, vilket förhållande dock borde kunna förbättras. Vidare är den omfattande vallodlingen ägnad att försvåra bearbetningen av gräsförnan samt bekämpningen av vissa rotogräs. Möjligen skulle man kunna tänka sig en speciell cirkulation för rotfrukterna. Odlingen försvåras även av skadedjuren (jordloppor, senapsbaggar, kålmal och kålflugor). Härtill kommer, att lagringen till följd av klimatet är svår, åtminstone om den skall ske i stuka, och även kräver extra arbete. Den ofta dåliga arronderingen med långa avstånd till skiftena försvårar lagring i källare vid gården, och långa transporter fördyra speciellt odlingen av en produkt med så hög vattenhalt som rotfrukter. Alla dessa nu behandlade svårigheter verka förvisso avskräckande från utnyttjande av de fördelar, som för Norrlands del skulle vara förenade med en utvidgad rotfruktsodling. Denna, som aldrig nått upp till någon större areal, är också stadd i minskning. Någon förändring härutinnan synes svår alt åstadkomma. Av större intresse för det norrländska jordbruket är otvivelaktigt fodermärgkålen. Denna är särskilt lämplig alt odla i södra och mellersta Norrland.

116 Potatisodlingen har särskilt i vissa delar av Norrland en relativt i ringa omfattning. Detta gäller särskilt Norr- och Västerbottens samt Jämtklands län, där potatisens andel av åkerarealen understiger medeltalet för rike et. I norrlandskommitténs skrivelse den 17 februari 1948 angående norrl.ländska kostförhållanden samt därvid fogad redogörelse för undersökningaur rörande kosten i Norrland och dess inverkan på hälsotillståndet har bbland annat hänvisats till att konsumtionen av potatis visat sig vara minadre i Norrland än i övriga delar av landet. Särskilt framträdande är detta i NNorrbotten. Ur hälsosynpunkt är en underkonsumtion av potatis att beklagaa, då detta födoämne är rikt på kalorier och stärkelse samt utgör en värddefull källa till j ä r n och C-vitamin. I en samtidigt med nyssnämnda skrivvelse framlagd utredning angående näringshalten hos vissa i Norrland prodducerade födoämnen har emellertid bland annat konstaterats en betydande sskillnad i C-vitaminhalt mellan olika potatissorter. Den i vissa delar av NVorrland mycket odlade mandelpotatisen har befunnits utmärka sig för jänmförelsevis låg C-vitaminhalt. En relativt ny sort — Eigenheimer — har vvisat omkring 50 procent högre C-vitaminhalt än den i Norrland vanliga sourten mandelpotatis. En förbättrad försörjning med C-vitamin kan sålunda errhållas icke endast genom en ökning av potatiskonsumtionen utan även gernom val av en vitaminrik sort. Konsumtionen av potatis står i nära samband med potatisproduktiornen. Detta gäller i synnerhet i isolerade trakter och i områden med hårt klinmat, eftersom potatisen icke far väl av längre transporter i låga temperatunrer. I Norrbotten, där underkonsumtionen av potatis är särskilt tydlig, är occkså produktionen per invånare högst väsentligt mycket lägre än exempelvvis i Västerbotten. Att döma av vissa undersökningar, som verkställts av N o r r bottens läns landstings näringsutredning, Ina omkring 20 procent av jcordb r u k a r n a i Norrbotten (år 1943) nödgats köpa potatis för egen konsumtiion, och omkring 10 procent överhuvud taget icke odlat potatis. En ökning av potatisodlingen skulle sålunda icke endast kunna ge ökiade inkomster åt brukarna utan av allt att döma även befordra en med hänasyn till folkhälsan önskvärd stegring av potatiskonsumtionen i Norrland. Ur växtodlingssynpunkt synes en utökad potatisodling utgöra en a v de mest naturliga leden i utvecklingen av det norrländska och särskilt det öivre norrländska jordbruket. Potatisen ger sålunda i de två nordligaste läneni en avkastning, som är större än i något annat lån. När det gäller för odlaren att välja mellan olika potatissorter, böra iccke förbises de variationer som enligt vad nyss sagts förefinnas i fråga om viitaminhalt, liksom givetvis ej heller smaksynpunkten. Emellertid måste äwen faktorer av annat slag tagas i betraktande. Sålunda är såväl avkastningsförmågan som hållbarheten olika hos skilda potatissorter. Vidare är det sjaalvfallet, att hänsyn bör tagas till det pris, som k a n erhållas för potatis scom försäljes. I detta sammanhang kan erinras om att mandelpotatisen undtan-

117 tagits från tillämpningen av de bestämmelser som varit gällande i fråga om normalpris på potatis. Detsamma gäller utsädespotatisen. I fråga om prissättningen på annan potatis har Norrland tillhört det prisområde, som haft det högsta normalpriset, vartill kommer att detta fått överskridas med visst belopp i Lappland samt i Korpilombolo och Pajala socknar. Förutsättningar för en ökning av potatisodlingen i Norrland föreligga icke endast i fråga om matpotatis utan även beträffande utsådespotatis. På en del platser i Norrland har under senare år igångsatts en mera omfattande odling av utsädespotatis, vilken delvis avsattes till utomnorrländska områden. Det synes vara möjligt att i vissa delar av Norrland framställa friskare utsädesvaror än i landet i övrigt tack vare mindre förekomst av svårare polatissjukdomar, virus nr. m. En förutsättning för avsaluproduktion är emellertid, att respektive gård har ett någorlunda tillfredsställande avsättningsläge. Även i fråga om potatisodlingen är en fortsatt mekanisering mycket önskvärd. Närmast gäller detta upptagningen. Kostnaderna för en mekanisering av denna äro betydligt mindre än när det gäller spannmålsskörden. Mekaniseringens fördelar ligga ej endast i en sänkning av plockningskostnaden. Den genom mekaniseringen möjliggjorda tidsbesparingen är så mycket mera värdefull, som upptagningen är det moment som kan vålla de största svårigheterna ur arbetskraftssynpunkt. En utökad norrländsk potatisodling för avsalu kan emellertid möta svårigheter med hänsyn till lagringen och transporten av potatis under den långa kalla årstiden. Dessa svårigheter skulle delvis kunna elimineras, om man kunde intensifiera handeln med potatis på hösten, d. v. s. förmå distributörer med tillgång till lagerhus att fylla sitt vinterbehov redan under oktober—november månader. Elt annat sätt är att i större utsträckning anordna lagerhus i konsumtionsorterna (om dessa tekniskt kunna bli funktionsdugliga). Vid all matpotatisodling och även vid odling av utsädespotatis utsorteras en del foder potatis, sonn lämpligen bör förädlas genom djuren. Inom vissa delar av Norrland utfodras potatis till korna såsom ersättning för rotfrukter. En ökad användning för detta ändamål k a n förutses. Den främsta användningen av foderpotatis hänför sig dock till svinen. Skäl tala till och med för en ren foderpotatisodling för fläskproduktion, så långt tillgången på mejeriavfall och spannmål tillåter en sådan. Köksväxt-, bär- och fruktodlingen har under senare år befunnit sig i en stadig utveckling i särskilt vissa delar av Norrland. Den omfattande upplysningsverksamhet, som bedrivits härför, har lett till goda resultat. De ofta gjorda påpekandena om de goda förutsättningarna för odling i Norrland av köksväxter, bär och i vissa områden även frukt synas ej ha varit överdrivna. Framförallt för de mindre jordbruken kan odling av nu ifrågavarande

118 slag bidraga till en ökning av sysselsättnings- och utkomstmöjligheterna. Av stor betydelse är emellertid härvid, att det åvägabringas en effektiv uppsamling och handel beträffande de småpartier, som det här kan bli fråga om. Även ur en annan synpunkt än den ekonomiska är en utökad trädgårdsodling till fördel. Kosten är för flertalet av landsbygdsbefolkningen tämligen ensidig (spannmålsprodukter och mjölk dominera) och skulle vinna avsevärt i kvalitet om grönsaker, bär och frukt konsumerades i större omfattning än hittills. En utveckling i denna riktning skulle befordras genom en ökad odling för det egna behovet. Numera förekommer linodling i ganska stor omfattning i Norrland, särskilt efter tillkomsten av de båda beredningsverken i Hybo (Hälsingland) och Mellansel (Ångermanland). Denna odling har sina bästa förutsättningar i södra Norrland. I Ångermanland och Västerbotten kunna svårigheter möjligen uppstå att bibehålla den nuvarande arealen. Orsakerna härtill äro flera. Rent tekniskt har det visat sig vara förenat med särskilda svårigheter att frambringa ett första klass lin. Om skörden sker för hand, konkurrerar linet vidare med potatisen om arbetskraften, och maskinryckning blir förhållandevis dyrbar till följd av många och långa förflyttningar mellan ett stort antal småodlingar. Emellertid är det här fråga om en odlingsgren, som i sin nuvarande utformning är relativt ny. Genom ökade försöksmässiga och praktiska erfarenheter om odlingen böra möjligheterna ökas att fortsätta och kanske inom vissa områden även utvidga odlingen. Vid sidan av linodlingens värde i och för sig såsom odlingsgren är den även av betydelse ur växtodlingssynpunkt samt med hänsyn till behovet av ökad differentiering inom det norrländska jordbruket. Mjölkproduktion och annan anhnalisk produktion. I det föregående har redan konstaterats, att den av det norrländska jordbruket utnyttjade arealen väsentligen användes för en produktion, som förädlas genom djur. Antalet kor har under senare år ökats proportionsvis kraftigare i norrlandslänen än i de flesta andra län. Län Norrbottens . . . Västerbottens . Jämtlands . . . Västernorrlands Gävleborgs . . . Värmlands . . . Uppsala Östergötlands . Kronobergs . . . Malmöhus

K g i 4 % mjölk år 1945/46

I procent av avkastningen 1934—38

2 737 2816 2 672 2 771 3 200 3 288 3 478 3 826 3 425 4 020

122 122 123 107 106 109 106 112 113 97

119 Även mjölkproduktionssiffrorna ha stegrats relativt starkt i de tre övre norrlandslänen, vilka på detta sätt ha inhämtat en del av eftersläpningen i förhållande till övriga län. Detta belyses av förestående tablå över avkastningen per ko i kontrollerade besättningar under kontrollåret 1945/46. Den vid mejerierna i Norrland invägda mjölken visar också en högst ansenlig stegring under senare år. Nedanstående tablå åskådliggör utvecklingen inom mejeriverksamheten. År 1890 har valts som utgångspunkt, emedan året är det första, då några samlade statistiska uppgifter från våra mejerier finnas tillgängliga. Siffrorna avse ton mjölk, som invägts vid mejerierna.

Norrbottens . .. Västerbottens Jämtlands Västernorrlands Gävleborgs

103 3 200 1 085 2 200 4 000

8 507 6 273 10 062 4 871 14 063

35 167 66 346 30 554 41 826 78 356

56 519 102 714 52 979 77 339 91825

På basis av primär uppgifter från Svenska mejeriernas riksförening redovisas i nedanstående tablå den årliga invägningen inom de norrländska länen och vid samtliga mejerier i hela riket. 1 Invägd mjölk i ton per år Län

Norrbottens Västerbottens Jämtlands Västernorrlands Hälsingland Norrland utom Gästrikland Övriga riket

1934—38

1942—46

24 597 35 084 18 764 26 557 21493 126 495 2 603 290

46 383 88 441 46 692 79 332 44 693 305 541 2 7G9 038

1942—46 i procent av 1934—38

189 252 249 299 208 242 106

Den i tablån redovisade ökningen i mängd invägd mjölk från perioden 19J54 38 till perioden 1942—46 torde kunna hänföras dels till en ökning i antalet leverantörer och i mängden levererad mjölk per leverantör i förhållande till den totalt producerade samt dels till den ökade mjölkavkastningen per ko. Skulle ökningen för samtliga kor inom respektive län varit lika stor som den, vilken ovan redovisats för kontrollbesättningarna, skulle detta innebära, att ökningen i avkastning per ko skulle svara för ungefär Va av totala ökningen i mängd invägd mjölk. I sammanhanget synes det vara av intresse att — något närmare än ovan skett — söka belysa, i vilken utsträckning den norrländska mjölkproduk1 Då Gästrikland tillhör ett mejeriförbundsområde, som även omfattar delar av Mellaurån detta län ej medtagits i tablån. Vidare ingår ej mjölk från sverige, har mejerimjölken frå evakuerade finska besättningar i medeltalen.

120 tionen läcker landsdelens behov av mjölkprodukter. I en undersökning införd i andra delen av principbetänkandet (sid. 62) har beräknats, attt den sammanlagda mjölkproduktionen i Norrland motsvarar ungefär 90 procent av konsumtionen — inklusive vad som går till smör och ost — om (denna antages vara lika stor i Norrland som i övriga landet och hänsyn tag<es till mjölkens fetthalt. För smör enbart har motsvarande siffra uppskattats till omkring 70 procent (jämför diagrammet sid. 99). Det kan även näimnas, att vid en inom Svenska mejeriernas riksförening gjord utredning, avseende år 1945, följande siffror erhållits för över- och underskott i frågja om smör och ost.

Län

Norrbottens Västerbottens Jämtlands Västernorrlands Hälsingland Norrland utom Gästrikland

överskott + , underskott — Smör, ton

Ost, ton

— 1725

— 546 + 323 + 1731 — 193 — 254 + 1 061

— 406 — 1204 — 644 — 3 979

Underskottet i fråga om smör under undersökningsåret — här bortses helt från margarinet — motsvarade minst 75 000 ton mjölk, d. v. s. 25 procent av den i medeltal för åren 1942—46 vid mejerierna i Norrland invägda mängden mjölk. En viss minskning av underskottet torde ha skett sedan undersökningen gjordes. Överskottet i fråga om ost kan antagas motsvara ungefär 10 000 ton mjölk. Emellertid har här icke tagits hänsyn till att en viss underkonsumtion av smör och ost säkerligen förekommer särskilt i vissa delar av Norrland och att en ökning av förbrukningen sålunda är önskvärd. Norrlandslänen ligga visserligen ännu efter andra län i fråga om mjölkavkastning per ko liksom i fråga om mejerihanteringens utveckling och anslutningen till kontrollföreningarna. Emellertid har denna eftersläpning i hög grad minskats under senare år. Oavsett detta finnas säkerligen förutsättningar för en fortsatt utveckling av mjölkproduktionen. Såsom redan framhållits utgör en kreatursskötsel, grundad på vallodling, en naturlig brukningsform för Norrland. Om man ser till förhållandet mellan produktion och konsumtion av mjölk, smör och ost inom landsdelen, finner man också att ur denna synpunkt utrymme finnes för en ökad mjölkproduktion. I sistnämnda hänseende må även erinras om att mjölken bland alla näringsmedel är det, som kominer närmast idealet för ett fullvärdigt födoämne. De i Norrland vanligast förekommande kulliga korna lämna en förhållandevis fetare mjölk än andra raser. Genom avelsarbetet kan fetthalten ytterligare stegras. Av den förut omtalade undersökningen angående närings-

121 halten hos vissa i Norrland producerade födoämnen har vidare framgått, att A-vitaminhalten i norrlandsmjölken i allmänhet är förhållandevis hög. Emellertid förekomma betydande variationer såväl mellan olika län som mellan de undersökta gårdarna, och dessa skillnader äro sådana att de måste utöva ett starkt inflytande på befolkningens A-vitaminförsörjning. Man har ansett sig kunna urskilja ett visst samband mellan utfodringen av kreaturen samt halten av A-vitamin. Även om detta samband torde behöva klarläggas genom ytterligare undersökningar, har det dock ansetts fastslaget att möjlighet finnes att än ytterligare genom en ändamålsenlig och noga planlagd utfodring förbättra mjölkens kvalitet såväl i Norrland sonn annorstädes. En dylik förbättring har sin betydelse även för de av mjölken beredda och försålda produkterna. De förändringar i fråga om utfodringen, som redan skett och som bland annat hänföra sig till förbättrade betesförhållanden och ökad användning av hemmaproducerat kraftfoder, utgöra en väsentlig förklaring till stegringen i mjölkavkastningen per ko räknat. Mycket återstår dock ännu att göra i detta hänseende. Sålunda utgör en allsidigare utfodring och en för denna väl avpassad växtodling ett av de allra viktigaste tekniska jordbruksproblemen för Norrlands vidkommande. Såsom framgår av förut lämnad redogörelse för utfodringen i Norrland, upptaga oljekakorna en mycket ringa del av fodret, och även det hemmaproducerade kraftfodret utgör i framför allt de tre övre norrlandslänen en ganska ringa del därav. Att en stegring av mjölkproduktionen kan ske på basis av i Norrland producerade fodermedel, har utvecklingen under senare år givit belägg för. Mjölkproduktionen bör även betraktas ur arbetssynpunkt. Genom att ladugårdsarbetet minskas under sommaren, då arbetet på åkern är som mest krävande, kan en viss säsongutjämning erhållas. Åtminstone i jordbruksområdena kunna jordbruk av familjejordbruks storlek genom kombinationen åkerbruk och kreatursskötsel erbjuda en någorlunda jämn sysselsättning året om, utan att innehavarna behöva bli beroende av skogsarbete. Härvid förutsattes emellertid, att ladugårdsarbetet i större utsträckning än nu ombesörjes av männen. En sådan lättnad i husmödrarnas arbetsbörda synes ofrånkomlig, i varje fall på andra jordbruk än rena stödjordbruk. Då innehavarna av dessa senare måste finna sin huvudsakliga försörjning utom jordbruket och i allmänhet åtaga sig arbete i storskogsbruket eller eljest på avstånd från hemmet, kan det knappast undgås att kvinnorna här komina att belastas även med ladugårdsarbete. Under alla förhållanden utgör det ett naturligt önskemål att arbetet med djurskötseln lika väl som jordbruksdriften i övrigt mekaniseras i möjligaste mån. Den kulliga boskapen — S. K. B.-rasen — dominerar vid de norrländska jordbruken, i övre Norrland helt. I södra och mellersta Norrland förekominer även S. R. B.-rasen, mera allmänt ju längre söderut man kommer. Under det att S. R. B.-rasen i södra Norrland finner miljöförhållanden, som ge

122 denna mera fordrande ras möjligheter att komma till sin rätt, kan man säga, att S. K. B-rasen på grund av sina mindre fordringar passar bättre i övre Norrland. Allt efter som jordbruket går framåt och ej minst betes- och saftfoderfrågorna få en tillfredsställande lösning, torde m a n för framtiden böra räkna med en viss utbredning av S. R. B.-djur även mot norr. I allmänhet torde det därvid vara de större gårdarna, som ha lättast att skapa förutsättningar för S. R. B.-rasen. Man bör dock gå fram med försiktighet, för att bakslag ej skola möta. Såsom norrlandskommittén i annat sammanhang framhållit (SOU 1946: 16) synes det synnerligen angeläget att snarast få utrönt genom försöksverksamhet, vilka fördelar de olika raserna erbjuda under skilda förhållanden och huru gränserna mellan deras naturliga användningsområden gå. Även om man enbart genom förbättrad utfodring har möjlighet att förbättra mjölkproduktionen från den norrländska boskapen, får man givetvis ej förglömma att en sådan stegring även erhålles genom fortsatt avelsarbete. Redan har fjällrasen — liksom våra övriga nötboskapsraser — genom förädlingsarbete blivit mera mjölkgivande än förut. Rasen har även blivit större. Vissa svårigheter ha mött i avelsarbetet i form av sterilitet hos djuren. Steriliteten torde dock vara på väg att bekämpas, bland annat genom utnyttjande av avelsdjur av vissa norska och finska raser. Med dessa djur torde även goda avkastningsegenskaper ha tillförts fjällrasen. För avelsarbetet är tjurhållningen synnerligen viktig. Med hushållningssällskapens medverkan ha redan avsevärda förbättringar uppnåtts ifråga om tjurmaterialet. En intensifierad fortsättning på redan inslagna vägar i fråga om avelsarbetet synes närmast vara att förorda. Utbytet av avelsdjur inom den kulliga rasen synes böra mera beaktas än hittills. Det vore önskvärt att seminaveln kunde införas i den norrländska nötboskapsaveln. De stora avstånden torde emellertid lägga hinder i vägen för en mera allmän utbredning. Metoden bör dock snarast försöksmässigt prövas. Även för framtiden måste man räkna med att mjölkproduktionen, baserad på i huvudsak egen foderproduktion, kommer att förbliva den mest betydelsefulla grenen av det norrländska jordbruket. Härtill bidrager också, att bland de stödformer, som äro anordnade till förmån för vårt lands jordbruksnäring, knappast annat än prisstödet för mjölken kommer jordbruket i Norrland till godo. Såvitt nu kan överblickas bör detta prisstöd bibehållas även framdeles. I den mån ifrågavarande prisstöd särskilt gynnar det norrländska jordbruket, kan detta vara motiverat redan med hänsyn därtill att vinsten av andra prisregleringar på jordbrukets område huvudsakligen kommer södra och mellersta Sverige till godo. Härtill kommer, att betingelserna visserligen oftast äro gynnsamma för tillfredsställande produktion i Norrland av de växtslag, som upptagits till odling där, men att olika faktorer ställa det norrländska jordbruket i ett mer eller mindre ofördelaktigt utgångsläge jämfört med landet i övrigt. Här må pekas på den historiska

123 utvecklingen, eftersläpningen på olika områden, den stora frekvensen mycket små jordbruk, den korta vegetationsperioden m. m. Även om man utgår från att mjölkproduktionen också i fortsättningen kommer att utgöra den viktigaste grenen av det norrländska jordbruket, bör detta ej leda till att andra produktionsgrenar försummas. I fråga om kött och fläsk utgör Norrland ett underskoltsområde, om man jämför produktion och konsumtion. Skulle denna senare ökas — vilket i en del områden synes önskvärt för att göra kosten mindre ensidig än hittills — blir underskottet än mera framträdande. Köttproduktionen i Norrland hänför sig huvudsakligen till nötkreaturs-, får- och renskötseln. I fråga om nötkreaturen och fåren är den förenad med annan produktion, mjölk respektive ull, under det att renskötseln har köttproduktionen som viktigaste inkomstkälla. Enligt 1946 års köttbesiktningskommittés den 28 november 1947 avgivna betänkande motsvarar renslakten för närvarande en köttproduktion av omkring 1,6 milj. kg om året. En viss utökning i denna produktion torde vara möjlig särskilt i Norrbottens län. 1 Köttproduktionen genom nötkreatur och får är som nämnt i Norrland kombinerad med annan produktion. Huruvida den i södra och mellersta Sverige sedan något år påbörjade användningen av huvudsakligen köttproducerande nötboskap har några förutsättningar i Norrland, torde endast kunna avgöras genom försöksmässig prövning. Bland annat skulle sådan boskapsskötsel kunna tänkas som ersättning för mjölkproduktion i sådana fall då övergång till kreaturslöst jordbruk överväges. Det synes norrlandskommittén motiverat, att en undersökning göres i denna fråga, varvid givetvis måste beaktas möjligheten att med andra arter eller raser av nötboskap än de nu använda lösa densamma. Det torde böra tillkomma husdjursförsöksanstalten att utföra här åsyftad undersökning. Tills vidare torde man emellertid få utgå ifrån alt köttproduktionen genom nötboskap i Norrland i huvudsak bör ske i anslutning till mjölkproduktion. Produktionen av fårkött torde även framgent bli sammankopplad med ullproduktionen. Intresset för fårskötseln i landet ändras alltefter tidsläget. Det moderna jordbruket synes lämna allt mindre plats för fåren. I Norrland ligga dock förhållandena något annorlunda till. Här ha fåren sedan gammalt sin givna plats i lanthushållningen, i första hand för framskapandet av produkter för jordbrukets utövare och deras familjer. Fårskötseln är dock även i Norrland på tillbakagång, och detta gör sig speciellt märkbart i samband med jordbrukets övergång från natura- till penninghushållning. Fårskötselns framtida utveckling blir därför även i Norrland starkt sami Norrlandskommittén har i stort sett icke upptagit till behandling några frågor rörande renskötseln eller överhuvud taget rörande lappbefolkningens näringsutovmng el er levnadsförhållanden. Dessa frågor böra knappast anses ingå i de allmänna norrlandsproblemen utan få betraktas som helt speciella.

124 mankopplad med prisbildningen på kött och ull. Erhåller ullproduktiionen en mera stabil karaktär, såsom föreslagits av 1942 års jordbrukskommiitté i en särskild skrivelse av den 15 april 1948 med förslag till stödåtgärden för vårt lands ullproduktion, torde Norrland höra till de landsdelar där- fårskötseln har särskilda förutsättningar att bibehållas. Ett villkor härfötr synes likväl vara att foderfrågan för fåren blir rationellt löst. Vad härvidlag gäller sommarutfodringen måste ordnandet av lämpliga betesmarkerr betraktas som det viktigaste hjälpmedlet för en ekonomisk fårskötsel. D'enna fråga liksom också de för fårskötseln centrala frågorna om fårens biete i skogarna samt om behovet av effektivt rovdjursskydd har norrlandslkommittén närmare diskuterat i sin tidigare omnämnda utredning om de n o r r ländska betesfrågorna. För ökad fläskproduktion i Norrland tala flera omständigheter. Dem nuvarande produktionen svarar för närvarande ej ens för hälften av k o n s u m tionsbehovet. Samtidigt härmed bör dock erinras om att svinskötseln i Norrland är av relativt sent datum. Den norrländska mejerihanteringen l ä m n a r ganska stora, icke tillfredsställande utnyttjade mängder mejeriavfall, vilka med fördel kunna förädlas genom svin. Även om tillgången på mejeriavfall uppvisar viss säsongvariation, behöver detta ej innebära något hinder, då svinskötselns omfattning kan anpassas härtill. Övriga för svinskötselrn erforderliga fodermedel kunna till större delen produceras i Norrland. Såisom redan påpekats har Norrland särskilda förutsättningar för potatisodling.. Behovet av kapital för svinskötsel är måttligt, och omsättning därav kan erhållas ganska snabbt till skillnad mot det som bindes i mjölkproduktionen. En svårighet med svinskötseln i Norrland är dock att svinstallarna här vanligen måste värmas vintertid. Men otvivelaktigt hör svinskötseln till de j ordbruksgrenar i Norrland, som ha största förutsättningarna för utvidgning. Redan talar ganska stor erfarenhet härför. Man kan under senare tid konstatera en ökning av svinstammen i Norrland. Båda de i vårt land använda svinraserna förädlad lantras och stor vit engelsk ras kunna användas i Norrland på samma sätt som annorstädes i vårt land. I första hand synes svinskötseln i Norrland böra utvecklas genom utökning av antalet svin för hemmakonsumtion. Härvid skaffas också erfarenhet om svinskötselns rätta bedrivande, som kan väntas resultera i att flera jordbrukare utvidga densamma till mera typisk saluproduktion. Att denna liksom all annan produktion måste för att få framgång bedrivas efter rationella metoder, är självklart. För svinskötseln i Norrland inköpas fortfarande smågrisarna till övervägande del (ungefär tre fjärdedelar av behovet) från andra landsdelar. En utökning av produktionen av smågrisar bör vara möjlig i Norrland. Med ökad svinskötsel kan förväntas ökad smågrisuppfödning, som i övrigt torde böra främjas genom upplysningsverksamhet och i flera fall genom bättre ordnad galthållning. Med hänsyn till angelägenheten av att fläskproduk-

125 tionen utvecklas i Norrland synes det önskvärt, att prisstödet till det norrländsk:: jordbruket kunde utformas sä all del delvis även hänfördes till fläskproduktionen. Även för fjäderfäskötseln finnas förutsättningar för utökning i Norrland. Dennas produkter äro också önskvärda ur kostsynpunkt. Fjäderfän förekomma vid i det närmaste varannan brukningsdel i landet men i Norrland endast vid något mer än var fjärde. Fjäderfäskötseln är en typisk näringsgren för det mindre jordbruket och skulle ur den synpunkten kunna ha särskild hemortsrätt i Norrland. Men även andra faktorer påverka den sam mas förekomst. Hönsskötseln i Norrland har mångenstädes, särskilt där den ej varit inriktad på saluproduktion, bedrivits ganska slentrianmässigt och utan större aktgivande på det ekonomiska resultatet. Utvecklingen av fjäderfäskötseln i Norrland torde därför i första hand böra framstimuleras genom ökad upplysningsverksamhet. Hästaveln i Norrland, som tyvärr icke varit tillräcklig för att tillgodose landsdelens behov av arbetshästar, har — liksom i övriga delar av landet — efter kriget glidit ner i en utpräglad vågdal. Betäckningssiffrorna ha sjunkit högst avsevärt och nedslaktningen av hästar har tagit stor omfattning, särskilt i fråga om föl och unghästar. Härigenom och genom ökad export har en snabb nedskärning av häststocken skett. Det är emellertid anledning förvänta, att denna nedgång i vad den berört avelsmaterialet gått ut över den sämre delen av materialet, och att den kvarvarande delen kan genomföra en höjning av genomsnittsstandarden. Det torde därför ej finnas anledning att se alltför mörkt på den nordsvenska hästaveln för framtiden. Om utvecklingen går i den riktning — sonn man har anledning förvänta — att den maskinella dragkraften minskar behovet av de tyngsta hästtyperna men svårligen kan ersätta den mera rörliga, lättframkomliga och effektiva hästlypen i det kombinerade jord- och skogsbruket, ökar också den nordsvenska hästen i betydelse. Emellertid synes kvaliteten på hästbeståndet behöva ytterligare förbättras. Framförallt är (let Önskvärt att uppnå en ökning av den större typen av den nordsvenska hästen. En sådan utveckling får ej störas av ovidkommande intressen. På sina håll ha tyvärr travintressena fått utöva inflytande på den nordsvenska hästaveln. Även när det gäller hästaveln är en förbättring av betesmöjligheterna önskvärd. Redan ha åtgärder vidtagits i olika län för att bättre tillgodose betesbehovet för ston och unghästar. Då den nordsvenska hästaveln genom statsmakternas åtgärder nyligen fått ökat stöd, har norrlandskommittén ansett sig i detta läge kunna begränsa sig till de nu gjorda uttalandena. Bland övriga husdjursgrenar, där betingelser för en utveckling finnas i Norrland, vill kommittén särskilt framhålla biskötseln. Denna utgör i viss

126 mån en förutsättning för den av kommittén förordade utvidgningen av vallfröodlingen. Stimulering till mera omfattande biskötsel torde i första hand böra ske genom ökad upplysningsverksamhet. Fastighetsbildning. Enligt vad norrlandskommittén framhållit i det föregående kan det vara befogat, särskilt inom vissa områden av Norrland, att en del av de många mindre jordbruken ersättas med större jordbruk1. Utökningen av jordbrukens arealer bör icke gälla endast åkern utan även betesmarken. Beträffande frågan i vad mån jordbruken även böra ha tillgång till skog hänvisas till den föregående framställningen. Den utökning av jordbrukens storlek, som sålunda åsyftats av kommittén, kan såvitt gäller åkerjorden åstadkommas antingen genom nyodling inom de nuvarande fastigheternas gränser eller också genom tillskott av mark från andra fastigheter, sammanläggning av fastigheter eller uppdelning av en fastighet på kringliggande fastigheter. Vilken form åtgärden sålunda än får, är den ägnad att möjliggöra ett fullständigare utnyttjande av jordbrukarnas arbetskraft. Däremot ställa sig förhållandena såtillvida olika, som arbetskraftens mera fullständiga utnyttjande vid de senare alternativen ernås genom att en del jordbrukare lämna sina jordbruk men vid nyodling genom att arbetsbehovet ökas. Såsom framgår av det föregående anser norrlandskommittén att en mera avsevärd begränsning av antalet jordbruk i Norrland — bortsett från sådana med isolerat läge och dåliga jordbruksbetingelser — kan inge betänkligheter med hänsyn till den uttunning av bebyggelsen, som kan föranledas härav, och risken för att arbetskraft kommer att saknas för avverkningar liksom för skogsodlings- och andra skogsvårdande arbeten. Härtill kommer. att en utökning av brukningsdelarnas storlek genom sammanläggning av jordbruk eller komplettering med odlad jord ofta möter svårigheter i Norrland med hänsyn till de topografiska förhållandena och de mångenstädes glest belägna odlade områdena. I sådana fall erbjuder sig i stället nyodlingen som en väg att öka ut jordbruksfastigheternas storlek. Även om man på grund av de här gjorda förbehållen bör räkna med att utökningen av jordbrukens storlek först på mycket lång sikt kommer att ge mera genomgripande resultat i Norrland, bör man enligt kommitténs mening så effektivt som möjligt sträva efter att nå de begränsade mål, som framstå sonn aktuella. I detta sammanhang kan erinras om att vid 1947 och 1948 års riksdagar beslut fattats om vissa organisatoriska åtgärder på det jordpolitiska området samt om lagstiftningsåtgärder angående förköpsrätt till jord m. ni. 1 Uppgifter om brukningsdelarnas storlek inom olika delar av Norrland lämnas i SOU 1943: 39, sid. 84 (diagram).

127 Av kanske lika stor betydelse som den arealutvidgning, som kommittén funnit önskvärd beträffande ett stort antal småjordbruk i Norrland, är att arronderingen förbättras. Utvecklingen har i Norrland lett till en långtgående uppsplittring av fastigheterna i olika skiften. Denna utveckling har möjliggjorts genom de under skilda tider gällande bestämmelserna på skiftes- och jorddelningslagstiftningens områden. Den odlade jorden i Norrland består numera ofta av ägolotter av mycket ringa storlek, varvid olika ägares lotter ligga blandade om varandra. Det är ingen ovanlig företeelse i vissa trakter av Norrland, att en fastighet på sådant sätt är uppdelad i ett flertal från varandra skilda skiften. 1 Vidare ha ägolotterna ofta en form, som i hög grad försvårar en tillfredsställande skötsel. Ej minst gäller detta i fråga om skogsmarken, där långa smala skiften äro ofta förekommande. Ett utbyte av skiften emellan olika fastighetsägare skulle många gånger utan någon ytterligare anordning medföra avsevärda fördelar med avseende ä fastigheternas skötsel. Åtskillig tid skulle kunna besparas vid brukningen, om ägorna vore bättre samlade. Det skulle också finnas större förutsättningar att utföra täckdikning, att utnyttja maskinella hjälpmedel och att i övrigt rationellt bruka jorden. Vid genomförande av här åsyftade ägoutbyten och liknande åtgärder framträda vid sidan av ekonomiska problem även ett flertal spörsmål av psykologisk och teknisk art. För att få dessa utredda och samtidigt vinna praktiska resultat av utredningen har norrlandskommittén funnit vissa åtgärder böra försöksvis vidtagas för att inom begränsade områden få igång ett utbytesförfarande. Sedan kommittén i skrivelse den 20 september 1944 framlagt förslag i detta hänseende och frågan genom proposition nr 22 underställts 1945 års riksdag, ha för sådan försöksverksamhet tillsatts två s. k. lokala jordnämnder, den ena för nordliga delen av Västernorrlands och den andra för sydliga delen av Norrbottens län. Dessa nämnder, som särskilt under senare tid delvis varit inkopplade på arbeten, mera direkt sammanhängande med den omläggning av verksamheten för jordbrukets yttre rationalisering, som beslutats vid 1947 års riksdag, ha från och med juli 1948 uppgått i de nya lantbruksnämnderna. De erfarenheter, som gjorts vid ifrågavarande försöksverksamhet, kunna ej sägas ha varit särdeles uppmuntrande. Till belysande av dessa erfarenheter återgivas nedan vissa utdrag ur en av lokala jordnämnden i Västernorrlands län år 1946 avgiven berättelse. Att få kontakt med fall av olämplig fastighetsindelning erbjuder inga svårigheter. Såväl mångskiftighet som olämplig form och storlek på fastigheterna är så vanlig, att arbetsobjekt ej behöva sökas. Den jordbrukande befolkningen är själv medveten om de nuvarande olägenheterna med fastighetsindelningen. Vid de sammanträden med kommunala myndigheter och andra, som nämnden höll i början av sin verksamhet, framkommo fler lämpliga försöksobjekt, än vad en 1

Se SOU 1943: 39, sid. 86 (fig. 33).

128 institution av jordnämndens omfattning kan hinna bearbeta på många år. Härtill kommer vad distriktslantmätare samt egnahems- och hushållningssällskapstjänstemän redan nu kan angiva såsom önskvärda arbetsområden. Avsevärt svårare h a r det ställt sig att få fram erforderligt kartmaterial sand I uppgifter för de fastigheter, som skola bli föremål för planläggning. Sedan kartmaterial och övriga uppgifter sammanställts, dels ur officiella upp- I gifter, dels genom inventering av fastighetsbeståndet och personlig kontakt med I de jordbrukare, som äro bosatta inom ett planeringsområde, ha svårigheter icke I förefunnits att hos vederbörande väcka ett allmänt intresse för sanering och I rationalisering av jordbruksfastigheterna inom detsamma i de talrika fall då I arronderingen är dålig och fastigheternas storlek otillfredsställande. Man ansluter sig gärna till tanken att fastighetsförhållandena skola ändras genom frivilliga överenskommelser. Det reageras emellertid kraftigt emot varje form av tvång. Inledningen av arbetet för rationaliseringen verkar emellertid oftast lovande. När man kommer in på varje enskild jordbrukares arronderingsförhållandcn blir dock inställningen en annan. Det är överraskande h u r liten förståelse som finnes för, att envar måste ge avkall på sina traditionella äganderättsförhållanden och uppoffra personliga önskemål beträffande fastighetsindelningen vid skifte eller ägoutbyte. Viss del av en by tycks oftast anses som den bästa, och d ä r vill alla bo och alla ha sina ägor. Kompensation i form av större areal i den del av byn, som betraktas såsom sämre, godtages icke. Utflyttning från de mest tätbebyggda delarna av byn, vilken i regel betraktas som den bästa delen, kan icke komma i fråga. Man tager hellre olägenheterna av mångskiftighet än utflyttning, trots det ekonomiska understöd som kunnat erbjudas genom lantmäterimyndigheter och jordnämnd. Det är uppenbart att detta ställningstagande beror på, dels en traditionsbunden konservatism som oberoende av politisk inställning finnes hos de svenska jordb r u k a r n a och som kan vara värdefull ur andra synpunkter, dels en bristande yrkeskunskap i jordbruksekonomiska förhållanden. En jordbrukare som finner sig kunna sköta mera jord vill hellre flytta ut gränserna för det jordbruk han r e d a n äger, än sälja det och köpa ett nytt och större. Likaledes vill en gammal j o r d b r u k a r e i dessa trakter icke förmenas rätten att avstycka en del av, eller dela, sitt jordbruk, när krafterna icke längre räcka till för att sköta hela arealen. Vilka olägenheter denna inställning har ur jordpolitisk synpunkt är uppenbart. Här erfordras givetvis en upplysningsverksamhet, som klargör för vederbörande varför en sådan frihet icke kan godtagas av det allmänna. Om jordbrukarna i dessa trakter frivilligt skola medverka i arronderingen eller den yttre rationaliseringen över huvud taget, erfordras såväl undervisning som propaganda från det allmännas sida. Det räcker inte med att vinna anslutning endast av jordbrukets förtroendemän. Dessa äro nog i allmänhet ganska lätta att övertyga på grund av den större erfarenhet och vidare syn på jordbrukets problem de förvärvat. Kunskapen om de jordbruksekonomiska förhållandena måste tränga ut till den stora massan av enskilda jordbrukare. Såsom jordnämnden redan tidigare framhållit i andra sammanhang finnas även många psykologiska orsaker till jordbrukarnas motvilja mot ändringar i äganderättsförhållandena. Man vågar icke heller helt lita på att tjänstemännen, vare sig de äro agronomer eller lantmätare, skola ha förmåga och möjlighet att fullt rättvist genomföra förslagen. Här komma även värderingssvårigheterna in. Man övervärderar sin egen jord och undervärderar andras. Man överdriver grannarnas brister i jordbearbetning, gödsling, ogräsbekämpning och dylikt. Av alla dessa skäl har det visat sig mycket svårt, för att icke säga nästan omöjligt, att förmå jordbrukarna att reglera arronderingsförhållandena genom för-

129 rättningar avseende t. ex. ägoutbyten eller laga skifte, eftersom slutresultatet icke kan överblickas förrän förrättningen är avslutad. Såvitt jordnämnden kunnat finna går det av psykologiska skäl lättare att förmå jordbrukarna till ändring av arronderingsförhållandena genom direkta köp eller byten. Man vet då exakt vad man köper eller byter och man vet exakt vad det kommer att kosta. — Det är givet att en planmässig sanering av arronderingsförhållandena i t. ex. en hel by icke kan ordnas i sådana former. Jordnämnden har på grund härav kommit till den slutsatsen, såsom ett resultat av sina erfarenheter, att i första hand en mycket omfattande upplysnings- och propagandakampanj måste föregå den yttre rationaliseringen, och att i andra hand ökat tvång i vissa fall måste tillgripas. .lordnämnden har redan överlämnat ett P. M. angående ifrågasatt ändring av bestämmelserna för vitsord till laga skifte, vari jordnämnden uttalar sig för, att laga skifte skall kunna påfordras av en ensam sakägare och att skiftets genomförande skall bli beroende av förrättningsmännens och ägodelningsrättens prövning. Till undvikande av missförstånd vill jordnämnden betona, att ovan angivna svårigheter så gott som helt hänföra sig till områden, där äganderättsförhållandena äro sådana, att omskifte eller omfattande ägoutbyten måste genomföras. Rationalisering i form av sammanläggningar av två eller angränsande fastigheter möter i allmänhet inga svårigheter, när de ekonomiska förhållandena kunna ordnas på tillfredsställande sätt. Såsom norrlandskommittén redan på ett tidigt stadium uttalat, är det av stor betydelse, att rationaliseringsorganet så fullständigt som möjligt kan redogöra för hur ägoanordningarna skola gestaltas efter planens genomförande och vad varje enskilds fördel av omläggningen, respektive kostnader för densamma, uppgå till. Det h a r därför enligt jordnämndens erfarenheter visat sig nödvändigt, att förrättningsmannen synnerligen ingående sätter sig in i områdets förhållanden och helst personligen lär känna varje jordbrukare som berörs av omläggningen. Det synes vidare som om det vore svårare att få positiva beslut, när alla berörda kallas ihop till ett sammanträde, än när uppgörelse träffas under hand mellan ett fåtal sakägare. I de byar där befolkningen till större delen eller helt försörjer sig av jordbruk råder i dessa trakter stor iver att förvärva välbelägen inägojord. Viktigare medgivanden till andra arronderingsåtgärder kunna uppnås genom att av staten ägd jord i centrala delar i en sådan by kunna upplåtas som bytes- och tillskottsjord. Frivilliga utflyttningar ur de tättbebyggda byarna synas icke vara att påräkna. I de större jordbruksbyarna inom jordnämndens försöksområde synes det icke heller vara nödvändigt att använda en sådan metod för att genomföra rationaliseringen. Den aktiva inköpspolitiken och förköpsrätten synes kunna medföra en erforderlig utglesning av bebyggelsen, varvid de av staten förvärvade brukningsenheterna användas såsom tillskottsjord för förstärkning av närliggande jordbruk. Byggnaderna nedrivas eller ombyggas för andra ändamål. Enligt nämndens erfarenhet föreligger ett synnerligen stort behov av understöd av statsmedel för lantmäteriförrättningars genomförande, när större arronderingsföretag skola fullföljas. I många fall kan en rationalisering av skogsbruket icke åstadkommas utan omskifte. För att uppnå en bättre skiftesläggning, som icke åsidosätter rättvisekraven, måste man dock först finna en form för utnyttjandet och vården av de skogar som ligga långt från inägorna. Ett alternativ härvidlag är att bilda gemensamhetsskogar. Markägarna motsätta sig emellertid ofta en sådan lösning, varför det 9—817261

130 kan ifrågasättas om icke detta vid laga skifte bör kunna ske i viss mån mot markägares bestridande. Oaktat många bolag synas vara relativt positivt inställda till förslag om att de skola byta till sig samlade komplex av skogsmark på något avstånd från huvudvattendragen mot avstående av skiftena på den s. k. hemskogen, föreligga betydande svårigheter att genomföra sådana byten. Objektiva, allmänt godtagna värderingsnormer för skogsmark och skog finnas icke av sådan typ, att de kunna komma till användning vid värderingar av denna storleksordning utan betydande kostnader. Jordnämnden har därför med skogsvårdsstyrelsens och bolagens medverkan igångsatt arbetet med upprättandet av dylika normer för de inom försöksområdet aktuella behoven. Ett betydande antal fastigheter äga vattenrätt av relativt stort värde, vilken bolagen icke vill avhända sig. Avstyckning av strandområden med tillhörande vattenrätt torde bli nödvändig, om bytena skola kunna genomföras. Bolagsfastigheterna äro i regel samintecknade domsagovis och inteckningarna ligga inte sällan såsom säkerhet för obligationslån eller andra skulder. Relaxering av inteckningarna blir till följd härav betungande. Jordn ä m n d e n vill ifrågasätta huruvida icke någon form för överflyttning av inteckningar mellan bytesfastigheterna skulle kunna tillskapas, om dessa byten få stor omfattning i skilda delar av Norrland, vilket ur arronderingssynpunkt synes lämpligt. Att märka är, att dessa byten ske över flera skifteslag och delvis i olika socknar, varför de måste ske i form av köp och icke i form av ägoutbyten. Härtill kommer att lagfartsstämpel måste erläggas för dylika förvärv, vilket uppenbarligen motverkar arronderingsbyten av denna typ. Även tillståndsprövningen för sådana köp är så kostsam och tidsödande att den verkar h i n d r a n d e för önskvärda åtgärder. Skulle sådana byten få stor omfattning, torde generella lättnader beträffande såväl lagfartskostnader som tillståndsprövning böra komma i fråga för sådana arronderingsbyten som tillkomma under statliga organs medverkan eller kontroll. I e n å r 1948 avgiven b e r ä t t e l s e över d e n v e r k s a m h e t , som b e d r i v i t s av lokala jordnämnden i Norrbottens län, h a r b l a n d a n n a t a n f ö r t s f ö l j a n d e : J o r d n ä m n d e n har haft tillgång till den nya ekonomiska kartan. Denna har visat sig vara av största värde; ofta ha arronderingsfrågorna kunnat lösas utan vidare utredning när denna karta funnits. Det för bygdeinventeringen 1 upprättade kortregistret över brukningsenbeterna h a r visat sig vara av värde vid arbetet på fältet. Det synes dock icke vara ändamålsenligt att lägga upp ett helt register såsom förberedelse för rationaliseringen; arbetet härmed skulle taga lång tid och de förhållanden som redovisas i registret ändras relativt snabbt. Det synes vara lämpligast att lägga upp kort för de aktuella fallen. Individualplanerna ha i regel icke kunnat givas fasta former utan ha bestått i inventering av föreliggande förhållanden samt undersökning av möjliga lösningar av det aktuella fallet, varefter den lösning som för dagen kunnat bedömas vara den bästa tagits. I Norrbotten med dess små brukningsenheter medför ofta en åtgärd för yttre rationalisering endast ett steg på vägen mot full rationalitet (successiv rationalisering). Det är då ur flera synpunkter olämpligt att nästa steg i utvecklingen i förväg är fastställt; bäst är om den fortsatta utvecklingen kan tänkas gå efter flera alternativa linjer. Den yttre rationaliseringen har huvudsakligen avsett storleksrationalisering under största möjliga hänsynstagande till förbättrad arrondering. Det vanligaste 1 En inventering av fastighetsförhållandena i Älvsby och Piteå socknar har igångsatts enligt särskilt beslut av Kungl. Maj:t. Arbetet härmed har uppdragits åt lokala jordnämnden.

131 fallet har varit skiktning av ofullständiga jordbruksfastigheter, ofta i många skiften, som genom avstyckning och sammanläggning tillagts andra jordbruk. Detta har ofta skett genom direkt förmedling. En svårighet att uppnå fullgoda lösningar har varit jorddelningslagens krav att styckningsobjektet på en gång måste placeras. Mycket komplicerade förrättningar, svåra att överblicka för förrättningsmän och fastställelsemyndigheter, har blivit följden. En betydande lättnad utgör den ändring i lagen som medger undantag från nämnda krav i vissa fall; områden svåra att omedelbart placera kunna förvärvas av lantbruksnämnden för framtida behov. Vid en rationalisering som med hänsyn till läget å byggnadsmarknaden icke kan gå fram med radikal utflyttning kan man icke ställa lika höga krav på rationaliseringsgrad i avseende å den yttre rationaliseringen som vid omskifte e. d. reglering. J o r d n ä m n d e n har funnit att man i tätbebyggda byar får nöja sig med att godkänna tvåskiftiga jordbruk som fullt rationella när utflyttning ej ifrågakommer. (Här räknas med att enskifte motsvarar idealisk rationalitet; i länets egentliga jordbruksbygder med goda kommunikationsförhållanden eftersträvas denna form på jordbruket.) Vid försäljning av en fastighet för sammanläggning med flera andra brukningsenheter blir enligt jordnämndens erfarenhet genomförandet tekniskt förenklat i hög grad om rationaliseringsorganet inträder som förvärvare av objektet. Lämpligen föres först underhandlingar, varigenom de olika områdena placeras i den mån det är möjligt. Vid upprättande av avtalen kan rationaliseringsorganet så inträda som mellankommande förvärvare. Härigenom uppnås att hela fastigheten kan placeras på bästa sätt och vid de lämpliga tidpunkterna. Även vid försäljning på en gång till flera köpare uppstå lättnader i förrättningsförfarandet om rationaliseringsorganet inträtt som köpare; avstyckningarna och sammanläggningarna behöva ej prövas i ett sammanhang; objektet kan tillhandahållas gravationsfritt. Dock bör ytterligare framhållas, att rationaliseringsorganet som regel icke bör inträda som köpare förrän förhandlingar slutförts rörande de aktuella överlåtelserna av fastigheten. Blir staten ägare på ett för tidigt stadium, bortfalla möjligheterna att i form av jordförmedling åstadkomma rimliga avtal om överlåtelse. Säljarna ha ofta visat sig tacksamma att jordnämnden tagit hand om försäljningen och bestämt vilka köpare som böra ifrågakomma. På grund av en naturlig ängslan att stöta sig med vänner och bekanta drar sig ofta en säljare för att själv förhandla med flera köpare. Ägoutbytesinstitutet h a r icke visat sig motsvara anspråken på ett rationellt förrättningsförfarande. Brister äro dels de snäva gränserna för värdeskillnader mellan bytesobjekten och dels de små möjligheterna till tvångsägoutbyte. I stället har måst tillgripas jordbyten med åtföljande avstyckningar och sammanläggningar. Ägoutbyte borde få verkställas i samband med avstyckning; nu hindras ofta arrondering i samband med markförvärv av att ägoutbytet måste fastställas innan avstyckning verkställes, med därav följande tidsutdräkt. — Ett enkelt förfaringssätt, syftande till att överföra mindre områden från en fastighet till annan efter mönster av ägoutbyte med likvid i penningar i stället för mark skulle otvivelaktigt underlätta den yttre rationaliseringen betydligt. Av synnerligen stor betydelse för den yttre rationaliseringen har varit möjligheten att genom bidrag kunna underlätta markförvärv. Den vanligaste formen har varit bidrag för överflödiga byggnader. Men även i andra fall h a r bidrag varit nödvändigt för att överbrygga den skillnad i värde som naturligen åsättes av köpare och säljare. Särskilt har bidrag synts motiverat ur allmänna synpunkter om man genom bidrag kunnat genomföra att en ofullständig fastighet sammanslagits med annan i stället för att fortsätta som självständig brukningsenhet

132 under ny ägare. Uteblivna bidrag i »rätta ögonblicket» kan resultera i att ägarna inom kort göra betydande kapitalinvesteringar (byggnader m. m.), och även statliga investeringar förekomma i sådant läge (barnrikehus). Det kan på längre sikt bli mycket dyrbart att låta ett gynnsamt tillfälle till yttre rationalisering gå förbi. Möjligheten till befrielse frän lantmäterikostnader har ofta varit en tillräcklig lockelse för att jordnämnden anlitats till förmedling av fastighetsförvärv. Nämnden har därigenom kommit i kontakt med rationaliseringsfallen. När en jordbrukare lör komplettering förvärvar en eller flera hela fastigheter kommer i regel sammanläggning ej till stånd, utan han kommer att stå som ägare till ett flertal registerfastigheter, låt vara i en brukningsenhet. Ej ens när tillstånd till förvärv meddelas i sådana fall kan villkor om sammanläggning uppställas. Ur synpunkten av ordning och reda i fastighetsindelningen är sammanläggning önskvärd i sådana fall; för stimulans härtill bör befrielse från sammanläggningskostnaden kunna medges. Det är enligt nämndens erfarenhet synnerligen angeläget att lantbruksnämnderna få behörighet att i förväg äiaga sig att bestrida lantmäteri- och sammanläggningskostnader för projekt, som nämnderna finna särskilt önskvärda. Genom att sålunda på förhand trygga jordägarna mot kostnader, inför vilka de kunna vara betänksamma, kan man mången gång med obetydliga ekonomiska insatser åstadkomma betydande resultat. Som sammanfattning av erfarenheterna av rationaliseringsarbetet i den form det bedrivits av jordnämnden kan sägas att sedan jordbrukarna lärt känna rationaliseringens syfte och tillvägagångssätt, ha de ställt sig positivt intresserade av att medverka till uppnående av goda resultat. Det har emellertid visat sig att propaganda och upplysningsmöten icke varit tillräckliga medel för väckande av intresset. I praktiken genomförda projekt ha varit den bästa propagandan. I det följande återkommer kommittén till vissa frågor, som närmast ha avseende på arrondering av skogsmark (sid. 164). I detta sammanhang hör även uppmärksammas den betydelse skogsfångsoch mulbetcsscrvitutcn ha i Norrland. Elt sådant servitut innefattar rätt för innehavaren av en fastighet alt utnyttja annan fastighet för skogsfång och mulbete för kreaturen. Servilulen, som äro knutna vid fastigheterna och sålunda icke utgöra personliga rättigheter respektive skyldigheter för innehavarna, äro avsedda alt komplettera de s. k. härskande fastigheternas användbarhet. Skogsfangs- och mulhetesservitutén äro vanligt förekommande i vissa delar av Norrland, i synnerhet i Västernorrlands län. Det torde utan överdrift kunna sägas, alt servituten i dessa trakter förekomma så allmänt och äro förenade med sådana olägenheter, att en rationell fastighetsbildning praktiskt taget är omöjlig att genomföra, med mindre servituten ställas under avveckling. De servitulsherätligade fastigheterna utgöras mycket ofta av ofullständiga jordbruk, vilka oavsett servitutsrätten äro i behov av rationalisering i olika hänseenden, bland annat genom förstärkning med tillskottsjord eller sammanläggning med andra fastigheter. Detsamma torde ej sällan gälla de servitutsbelastade fastigheterna, i den mån dessa tillhöra

enskilda jordbrukare (ofta tillhöra de skogsägande bolag). De nya lantbruksnämnderna få av allt att döma anledning att ägna uppmärksamhet åt ifrågavarande jordbruk. Härvid bör det enligt vad nyss anförts eftersträvas, att skogsfångs- och mulbetesservituten bringas att upphöra. Särskilda problem ha sådana servitut erbjudit, som varit upplåtna på begränsad tid. Med hänsyn till de svårigheter, som skulle kunna åsamkas ägaren av en servitutsberältigad faslighet om servitutsrätten upphörde utan att fastighetsägarens intressen tillgodosåges i annan form, har giltighetstiden för tidsbegränsade servitut, som skolat upphöra före utgången av år 1959, förlängts till denna tidpunkt. Enligt vad norrlandskommittén framhållit i skrivelse den 24 juli 1946, med vilken kommittén avlämnat genom särskild utredningsman verkställd utredning i ämnet, bör vid den tid, då den förlängda giltighetstiden utlöper, tagas under övervägande om med avseende å kvarstående servitut särskilda åtgärder erfordras utöver vad då tillgängliga rationaliseringsmöjligheter erbjuda (se tredje delen av principbetänkandet). I en till norrlandskommittén med skrivelse den 30 april 1947 överlämnad promemoria har lokala jordnämnden i Västernorrlands län anfört en del synpunkter på behovet av ändrad lagstiftning i vissa hänseenden beträffande skogsfångs- och mulbetesservitut liksom även i fråga om ägofred m. m. Med stöd av vad sålunda anförts har jordnämnden sammanfattningsvis framhållit, bland annat, att en avveckling av ifrågavarande servitut bör underlättas genom att utbrytningsvitsord gives jämväl härskande fastighetsägare och genom att tvångsutbrytning och avlösning av servitut (på annat sätt än genom utbrytning) i vidgad utsträckning kan komma till stånd ävensom att statliga bidrag och lån bör kunna beviljas för vissa åtgärder i samband med servitutsutbrytning. Härutöver har jordnämnden framhållit, att ägofredslagen måste underkastas en revision innebärande att betesregleringsinstitutet göres ovillkorligt och att vid betesreglering å servitutsbelastade marker servituten på lämpligt sätt automatiskt avlösas samt att institutet samordnas med fastighetsbildningsväsendet. Vissa förändringar av bestämmelserna angående stängselskyldighct erfordrades jämväl. Jordnämnden har också betonat, att skogsvårdsslyrelsernas planläggning av beten i samband med bildande av skogsvårdsområden måste ske efter de allmänna jordpolitiska principerna. Slutligen har nämnden framhållit, att utredning om de jordbruks- och skogsbruksekonomiska grunderna för utbrytning av servitut samt en revision och samordning av jorddelningslagens och servitutslagens bestämmelser i hithörande stycken är nödvändig. Utan att ta ståndpunkt till alla de synpunkter, som framförts av jordnämnden, har norrlandskommittén i skrivelse den 4 juni 1947 hemställt, att med sikte närmast på förhållandena i de delar av Norrland, där servituten äro särskilt vanligt förekommande, utredning måtte igångsättas rörande en revision av ägofredslagen samt lagstiftningsåtgärder med syfte att begränsa an-

134 talet skogsfångs- och mulbetesservitut. I samband härmed har kommittén även uttalat uppfattningen att det, vid avlösning av servitut eller eljest, kan vara lämpligt att tillskapa skogs- och betesmarker för gemensamt brukande av flera fastigheter. Emellertid kan sammanläggning av sådan mark med respektive jordbruksfastigheter enligt nuvarande lagstiftning icke genomföras utan en ganska besvärlig omgång. Kommittén har uttalat sig för att den lagstiftningsrevision, som nyss åsyftats, även skall avse att underlätta tillkomsten av gemensamhetsskogar och gemensamhetsbeten. Vid ifrågavarande utredning böra enligt kommitténs förslag även övervägas lämpliga ekonomiska och organisatoriska åtgärder för främjande av nu avsedd rationalisering på fastighetsbildningens område. Det kan ifrågasättas, om icke i de län, där skogs- och betesfrågorna äro av särskild betydelse för jordbruket, speciell arbetskraft borde kopplas in på här avsedd verksamhet. Frågan om anläggande av gemensamhetsbeten har även diskuterats i norrlandskommitténs den 28 februari 1948 avgivna utredning angående de norrländska betesfrågorna. Enligt vad där framhållits är det förhållandevis dyrbarare för små än för större fastigheter att anordna kulturbete. Denna merkostnad kan undvikas genom gemensamhetsbeten. På vissa platser, bland annat i Björna och Ådalen på Mo och Domsjö respektive Björkå aktiebolags ägor, ha sådana prövats med framgång. En alldeles särskild typ av gemensamhetsbeten utgöra de s. k. fäbodbetena, vilka för närvarande i huvudsak återfinnas i Jämtland och Härjedalen. I vissa fall synas dylika fäbodbeten kunna inrangeras i modern betcsdrift. Viktiga förutsättningar härför äro dels att jordmånen tillåter tillfredsställande produktion och dels att de äro så belägna att mjölken kan föras till mejeri. När dessa förutsättningar äro för handen, böra fäbodbetena kunna utnyttjas och ingå i betesplaneringen. De kunna därvid lösa svårigheter med jordanskaffning till erforderliga betesmarker. Fäbodbetena kunna även innebära andra fördelar. De medgiva sålunda ett underlättande av husmödrarnas arbetsbörda, då under betestiden på fäbodarna skötseln av djuren omhänderhaves av särskild personal. Emellertid kunna gemensamhetsbeten vara till gagn även för andra ändamål än de i det föregående närmast avsedda. Så ha i Norrland anlagts gemensamhetsbeten för hästar och får. Gemensamhetsbeten för hästar hn visat sig ändamålsenliga speciellt för unghästuppfödningen. Enligt beslut vid 1948 års riksdag har en särskild lagstiftning tillkommit om s., k. sambruksföreningar. Denna lagstiftning avser jordbruk av en storlek, som i Norrland endast förefinnes till mycket ringa antal. Förutsättningarna synas även vara små för att sådana jordbruk i framtiden till nämnvärt antal skola komma till stånd genom sammanförande av nu befintliga mindre jordbruk. Bildandet av föreningsjordbruk är sålundn ur norrländsk synpunkt en fråga, som saknar större praktisk betydelse.

135 Norrlandskommittén får i detta sammanhang erinra om att kommittén i skrivelse den 11 oktober 1945 angående dispositionen av Ragundabottnarna i Jämtlands län (se tredje delen av principbetänkandet) utgått från att där åsyftat jordbruk borde förvaltas av en för ändamålet bildad förening. Då delägarna i denna icke själva skulle deltaga i arbetet på jordbruket utan särskild personal skulle anställas härför, skulle ifrågavarande företag icke komma att utgöra ett sådant föreningsjordbruk, som avsetts i den nya lagstiftningen. Detta innebär i sin tur, att de former för kreditgivning till sambruksföreningar, som likaledes antagits vid 1948 års riksdag, icke bli tillämpliga på en sådan förening, som kommittén diskuterat såvitt gäller Ragundabottnarna. Fortfarande kvarstår alltså behovet att, såsom kommittén förordat, i särskild ordning besluta om statligt stöd i ett dylikt fall. Likaledes får kommittén hänvisa till att under senare år vissa försök gjorts med gemensamma ladugårdar för flera fastigheter. Den mest uppmärksammade av dessa torde vara den, som anordnats i Bjärme i Jämtland. Kommittén har för sin del i skrivelse den 3 juni 1946 angående bostadsförhållandena för helårsarbetande skogsarbetare m. m. uttalat önskvärdheten av att domänverket, då det är aktuellt att sanera byggnadsbeståndet å kronotorp, gör vissa försök med gemensamma ladugårdar på platser, där kronotorpen äro belägna kolonivis. Enligt vad kommittén anfört förefaller det som om användning av gemensamma ladugårdar kan vara särskilt motiverad i fall av förevarande art, där inbesparad manlig arbetskraft kan finna lönande användning i skogsbruket. Såsom kommittén framhållit i kapitel 2 skulle det vara förenat med betydande fördelar, om bosättningen på landsbygden bleve mera koncentrerad än som nu ofta är fallet i Norrland. Av olika skäl, som angivits i nämnda sammanhang, och då den mångenstädes i nordliga Sverige mycket spridda bebyggelsen visat sig i hög grad försvåra anordningar för höjande av den ofta låga levnadsstandarden, har kommittén funnit en utveckling mot en viss koncentration av bebyggelsen ligga i den norrländska befolkningens och det norrländska näringslivets intresse. Även då det gäller jordbrukets fastighetsbildningsfrågor, böra motsvarande synpunkter anläggas. Härvid får emellertid å andra sidan ej förbises, att det jordbrukstekniskt är önskvärt att undvika långa avstånd mellan åbyggnaderna och de olika skiftena. När de sociala och jordbrukstekniska synpunkterna äro motstridiga, blir det givetvis nödvändigt att göra en avvägning dem emellan. Nyodling. I det föregående har kommittén hänvisat till att en önskvärd utökning av jordbrukens storlek särskilt i övre Norrland ofta torde komma att ske genom nyodling inom de nuvarande brukningsdelarnas ägogränser eller på

136 inköpt mark. Även ett tillskapande av nya jordbruk synes i Norrland kunna vara motiverat som motvikt mot den nedläggning av isolerat belägna jordbruk, som kan komma till stånd, liksom mot att jordbrukens antal minskas genom sammanläggningar. Att nyodling även kan vara önskvärd för betesändamål, kominer att påvisas i det följande. Det bör i detta sammanhang uppmärksammas, att den mycket betydande nyodling, som skett i Norrland under senare tid, till stor del bör ses som ett uttryck för övergång från ängs- till åkerdrift. Det är givet att vid val av mark för nyodling avgörande hänsyn måste tagas till jordens beskaffenhet, till arronderingen och till markens läge i förhållande till redan brukad jord och befintliga byggnader. När fråga är om nybildning av jordbruk, bör stor vikt även tillmätas, huru odlingsområdet ansluter till tidigare bygd. I förstnämnda hänseende uppställer sig bland annat frågan om myrmarkens användbarhet för odling. Vid den inventering av Norrbottens jordbruk, som hösten 1944 utfördes av landstingets näringsutredning, redovisades en total areal odlad jord av 79 177 hektar. Av denna areal utgjordes mer än en fjärdedel eller 22 514 hektar av myr jord. Proportionen fastmark—myrmark växlar mycket mellan kust- och innerbygd, såsom nedanstående sammanställning visar. H e k t a r

Summa

fastmark

myrmark

49 362 7 301

14 025 8 489

Norrbottens kustbygd » innerbygd

63 387 15 790

I innerbygden är alltså arealen myrmark större än arealen fastmarks jord. Denna senare varierar starkt de enskilda fastigheterna emellan, varpå nedanstående tabell ger några exempel. Antal jordbruk med nedanstående procent fastmark

»

innerbygd

0—10

10—40

40—70

70—100

590 959

132 424

1 273 1625

2 368 1 182

9 735 2 635

1 549

2 898

3 550

12 370

Sammanlagt finnas alltså i Norrbotten ej mindre än 1 549 jordbruksfastigheter, som enbart ha myrmark. Nära två tredjedelar av dessa ligga i innerbygden. Det är ej möjligt att angiva ett liknande siffermaterial för Västerbottens län, men man kan säkert utgå ifrån att även i detta läns innerbygd finnes ett ej ringa antal fastigheter, som praktiskt taget endast äro hänvisade till myrmark. Däremot spelar den odlade myrmarken ej samma roll i övriga norrlandslän.

137 Myrjorden är i regel fattig på fosforsyra och kali samt i större delen av Norrland även på kalk. Den norrländska myrjorden karakteriseras vidare ofta av brist på koppar, som därför måste tillföras i form av kopparsulfat. Även på kväve lider myrjorden brist, men detta gäller ofta också fastmarksjordarna i Norrland. Dessas kväveinnehåll kan vara lägre än myrjordens, där kväve visserligen till att börja med oftast föreligger i sådan form, att det ej kan upptagas av växterna, men genom odlingsåtgärder efter hand kan bringas till användbarhet. Utförda försök ha visat, att det är ekonomiskt försvarligt att tillföra myrjorden växtnäring genom olika gödselmedel. Beträffande värdet av de produkter, som erhållas från myrjord, har i något sammanhang antagits, att foderskördarna därifrån skulle ge ett foder, som vore betydligt mineralfattigare än när samma foderslag skördas på fastmarksjord. Denna skillnad skulle även vara till finnandes, när myrjorden tillförts kalk och konstgödsel. Såvitt bekant föreligga inga som helst försöksresultat, som ge anledning till ett generellt uttalande av denna art. Enhgt gjorda undersökningar kan timotejhö från kalkad och konstgödslad myr bli likvärdigt med motsvarande hö från fastmarks jord. Vad nu anförts, innebär icke att kommittén vill utan reservation anbefalla nyodling å myr jord, i varje fall ej när därmed avses att skapa underlag för en kolonisation på huvudsakligen sådan jord. Detta har bland annat kommit till uttryck, när kommittén i utlåtande den 13 maj 1947 angivit sin ställning till frågan om fortsatt kolonisation å Salt- och Fetmyran i Norrbottens län (se tredje delen). I princip är kommittén närmast avuppfattningen att nyodling av odlingsberåttigad myrjord endast bör ske i anslutning till förefintliga fastmarks jordar, varvid myrjorden dock ofta kan på ett tillfredsställande sätt komplettera fastmarksjorden ur produktionssynpunkt. Under alla förhållanden bör, innan odlingsåtgärder vidtagas på myrjord, undersökas torvslag, torvdjup och underliggande fastmarksjord för konstaterande av odlingsvärdet. Nyodlingsverksamheten har intill de senaste åren bedrivits huvudsakligen utan användande av maskinella hjälpmedel. Numera har emellertid även denna verksamhet blivit mekaniserad. Användning av maskinella hjälpmedel möjliggör ett mer effektivt arbete med nyodling liksom även ett förbilligande av verksamheten. Men de för nyodlingsverksamheten erforderliga speciella maskinerna äro alltför dyrbara och för begränsade i sin användning för att enskilda odlare skola kunna inköpa desamma. Hittills ha de anskaffats genom hushållningssällskap, egnahemsnämnder, domänstyrelsen, vissa skogsbolag samt kooperativa och enskilda entreprenörer. Vid 1948 års riksdag ha antagits nya bestämmelser om statliga stödåtgärder för maskinhållningen inom jordbruket. Enligt vad som anförts i propositionen i ämnet bör vid sidan av den gemensamma maskinhållning, sonn bedrives av jordbrukarna i en by eller annat mindre område, även eftersträ-

vas en maskinhållningsverksamhet, som spänner över större områden. En sådan i större skala bedriven verksamhet hör — framhålles det i propositionen — kunna komplettera de mindre företagen genom tillhandahållande av sådana maskiner, vilka av kostnadsskäl ej kunna anskaffas av mindre sammanslutningar. Beträffande denna i större skala bedrivna verksamhet har det ansetts ligga nära till hands, att den organiseras i nära anslutning till jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse, men även andra former för verksamheten ha förutsatts komma i fråga. Norrlandskommitlén har i sin den 28 februari 1948 avgivna utredning angående de norrländska betesfrågorna även berört den maskinella nyodlingsverksamheten. För den händelse, det ej skulle vara möjligt alt få till stånd erforderliga organisationer för maskinhållningen i Norrland och ej heller att på annat sätt anskaffa behövliga maskiner, har kommittén anvisat den utvägen att en central verksamhet ordnas för hela eller större delen av Norrland, utgörande i viss m å n en motsvarighet till »det danske hedeselskab». En maskinell nyodlingsverksamhet förutsätter för att kunna bedrivas rationellt, att nyodlingsföretagen ligga så koncentrerat som möjligt, detta för att undvika alltför långa vägtransporter av maskinaggregaten. Det är därför önskvärt att en planläggning av nyodling blir sä fullständig som möjligt för visst område. Planläggningen bör även omfatta områden, för vilka statsbidrag ej sökts men vilka med hänsyn till sin belägenhet lämpligen kunna nyodlas i större sammanhang. Då de maskiner, i första hand traktorer, som anskaffas för nyodlingsverksamhet, endast kunna utnyttjas begränsad tid i jordbruket,'är det med tanke på maskinkostnadernas förräntning angeläget, att maskinerna även användas för andra ändamål. För Norrlands del böra ej minst uppmärksammas möjligheterna att, när jordbrukstraktorer ej erfordras för sitt egentliga ändamål, utnyttja dessa för virkeskörning eller kulturarbeten på skogarna. I detta sammanhag bör även uppmärksammas, alt omfattande arbeten för stenröjning äro behövliga på många jordbruk i Norrland, särskilt inom vissa områden. Också denna verksamhet kan underlättas genom anlitande av maskinella hjälpmedel. Betesfrågan. Hittills har skogsmarken i Norrland i mycket stor utsträckning tjänstgjort som betesmark. Det torde emellertid numera i allmänhet icke längre råda någon tvekan om att kulturbetet innebår avsevärda fördelar i jämförelse med skogsbetet och att därför frågan om övergång till kulturbete endast bör betraktas som en tidsfråga och som en fråga om anskaffning avför sådant bete lämplig mark. Bidragande till den starkt positiva inställning till kulturbetet, som numera trängt igenom, har säkerligen varit den

omfattande upplysningsverksamhet, som på hithörande område bedrivits av hushållningssällskapen och skogsvårdsstyrelserna liksom också det stöd dessa organisationer kunnat lämna genom sin bidragsverksamhet. De gynnsamma erfarenheterna från denna verksamhet och ej minst från de beten, som anlagts med tillhjälp av det s. k. norrländska skogsproduktionsanslaget, ha skapat förtroende för den rationella beteskulturen. Skogsbetets nackdelar ha ytterligare accentuerats genom senare års försämrade tillgång på arbetskraft. Frågan om en övergång från skogsbete till kulturbete får emellertid ej betraktas enbart ur jordbrukets synpunkt utan måste även ses ur skogsskötselns synpunkt. Skogsbetningen utgör ett allvarligt hinder för skogsproduktionen. Fredning av skogen från bete synes vara en förutsättning för att skogsåterväxten skall utvecklas tillfredsställande. Det är sålunda en angelägenhet av stor vikt, att betesskötseln i Norrland blir rationellt ordnad och att detta göres under beaktande av såväl de agrikulturella som de skogliga kraven. En mycket stor del av hittills i Norrland anlagda kullurbeten har tillkommit genom nyodling av för betena erforderlig areal. Härvid har den nyodlade arealen antingen direkt utnyttjats för bete eller också haft karaktär av ersättningsodling för åkerjord, som tagits i anspråk för bete. Man måste säkert också framgent räkna med att nyodling i viss omfattning skall ske för erforderliga betesanläggningar. Många omständigheter tala för att man i Norrland bör räkna med att nyodling för betesanläggningar i allmänhet bör genomföras som odling till åker. Avkastningen synes bli högst på åkerodlad mark, betesmarken kan då vid vissa tillfällen slåttas och säkert också mången gång omläggas med viss mellanperiod för andra grödor, den nyodlade marken kan visa sig fördelaktigare för annan odling än till bete o. s. v. Betesmark kan också på åkerodlad jord anordnas för gemensamt bruk av flera fasligheter. Härmed sammanhängande frågor ha berörts i det föregående. Med här angivna utgångspunkter har norrlandskommittén i en den 28 februari 1948 avgiven utredning framfört en del synpunkter och förslag avseende de norrländska betesfrågorna, vilka sammanfattats på följande sätt: 1. För att främja jordbruket och skogsbruket i Norrland är det angeläget, att betesfrågan ägnas ytterligare ökad uppmärksamhet. Ur jordbruksekonomisk synpunkt innebär det avsevärda fördelar om sommarutfodringen kan ordnas genom särskilt anlagda betesmarker, och betesfredning är en förutsättning för bedrivande av rationell skogsvård. 2. Nya betesmarker böra — utöver de arealer som kunna frigöras till bete genom intensivare produktion å redan befintlig odlad mark — huvudsakligen anskaffas genom nyodling och genom sammanläggning av fastigheter eller delar av fastigheter. Nyodling för betesändamål bör få karaktär av nyodling till åker. Gemensamhetsbeten böra anordnas, och dessa böra bli av särskild betydelse för mindre jordbruksfastigheter och som får- och hästbeten.

3. Det norrländska skogsproduktionsanslaget bör tills vidare ha samma användningsområde som för närvarande och i huvudsak disponeras enligt samma bestämmelser som nu gälla. Anslaget bör få utnyttjas för beviljande av bidrag även till väganläggningar I och andra särskilda arbeten, som erfordras för utnyttjandet av fäbodbeten, såvitt I ifrågavarande beten innebära en rationell lösning av berörda fastigheters som- I marfoderanskaffning. 4. Det norrländska skogsproduktionsanslaget bör anvisas med sådant belopp, att det medger ett effektivt fullföljande av de med anslaget avsedda ändamålen. 5. Tilläggsbidrag bör utöver tillämnade avskrivningslån kunna utgå för betesanläggningar, varvid i fråga om jordbruksfastigheter, som utnyttjat skogsbete, bör förutsättas icke endast att skogen fredas för bete utan jämväl att tillräckliga betesmarker anläggas för respektive fastigheters besättningar. 6. Tilläggsbidrag bör även få utgå till sådana jordbruksfastigheter utan skogsbete, där vid ägobyte eller vid utvidgning av fastigheten i rationaliseringssyfte betesfrågan på en gång fullständigt ordnas för hela fastigheten. 7. Maskinhållningen för den inre rationaliseringen och härmed för betesskötseln bör stödjas. Möjlighet bör beredas till allsidigare utnyttjande av maskinerna, i första hand av traktorerna, i enlighet med de förslag som härutinnan framlagts av 1946 års kommitté för jordbrukets maskinhållning. 8. Upplysningsverksamheten i fråga om husdjurens utfodring i Norrland bör ordnas i huvudsaklig överensstämmelse med vad norrlandskommittén härutinnan föreslagit i sitt betänkande angående vrkesutbildningen i Norrland (SOU 1945:33). 9. Försöksverksamheten på betesskötselns områden, för vilken i Norrland finnas betydande arbetsuppgifter, bör främjas. För speciella av skogsstyrelsen godkända försöksuppgifter bör få utnyttjas intill högst 1 procent av skogsproduktionsanslaget. Som dylika speciella försöksuppgifter kunna bland andra nämnas studier över metodiken vid nyodling samt studier över fäbodbetenas utnyttjande och skötsel. Av norrlandskommittén föreslagen institution för jordbruksforskning i Norrland (SOU 1946: 16) bör lämpligen anförtros större försöksuppgifter på betesskötselns område. Till denna bör om möjligt knytas en av de statskonsulenter på betesskötselns område, som föreslagits av 1945 års jordbruksförsöksutredning. Sedermera har vid 1948 års riksdag i princip beslutats att bestämmelserna för det norrländska skogsproduktionsanslaget framdeles endast skola tillämpas i lappmarkerna. Den utsträckning av bestämmelsernas tillämpningsområde till hela Norrland, som efter förslag av norrlandskommittén genomförts enligt beslut vid 1945 års riksdag, har sålunda ansetts böra annulleras med utgången av juni 1949 i och med att ifrågavarande betesförbättringsverksamhet överföres till de nya lantbruksnämnderna. Av organisatoriska skäl har likväl 1948 års riksdag förutsatt, att det skall kunna visa sig erforderligt att vid nästföljande års riksdag besluta om ytterligare uppskov med här avsedd omläggning. Om en sådan omläggning kommer till stånd, betyder detta, såvitt norrlandskommittén kan finna, att den stimulans till kombinerad betesförbättrings- och skogsvårdsverksamhet, som nuvarande anordningar innebära och som visat mycket goda resultat, borttages utan att det har sörjts för att motsvarande effekt skall ernås på annat

141 sätt. Med hänsyn härtill måste kommittén vidhålla sin tidigare uttalade uppfattning att omläggningen tills vidare bör uppskjutas. Täckdikning. Bland tekniska åtgärder, med vilkas hjälp jordbrukets utveckling i Norrland kan främjas, hör täckdikningen av jorden till de allra betydelsefullaste. Genom en sålunda genomförd torrläggning skapas säkrare och sundare betingelser för växtodlingen, och den utgör också till viss del en förutsättning för ett fullständigt utnyttjande av vissa andra produktionsfaktorer, sorter, gödsling m. fl. En väl genomförd dikning innebär ofta även möjligheter till tidigare vårbruk, vilket har sina alldeles särskilda fördelar för Norrlands vidkommande med landsdelens förhållandevis korta vegetationsperiod. I synnerhet kan detta göra sig märkbart under vårbruket, vid vilket ett par dagars längre tid har ett mycket stort inflytande på arbetets genomförande och resultat. Men täckdikningen ger också vida gynnsammare förutsättningar för maskindrift och ökade möjligheter till ogräsbekämpning. Genom täckdikning vinnes tillika viss åkerareal. Behovet av en systematiskt genomförd täckdikning är icke detsamma för alla områden av Norrland och för samtliga jordar. Störst är detta behov i de mindre kuperade trakterna ävensom inom de områden, där jordbruksdriften är mest intensifierad och där spannmåls- och rotfruktodlingen nått den största utbredningen. Även om det torde finnas fastmarker i Norrland, som på grund av topografien eller jordarten äro till viss grad självdränerande, har den vida övervägande delen av fastmarken liksom myrmarken överhuvud laget ett stort behov av dränering för att kunna effektivt utnyttjas. Olika omständigheter ha bidragit till att täckdikningsverksamheten hittills bedrivits i ringa omfattning i Norrland. Såsom redan påpekats finnas här områden, speciellt i mera kuperade älvdalar, där behovet av dräneringar synnerligen ringa. Men bortser man från dessa, vilka till omfattningen torde vara ganska begränsade, återstå för övriga områden olika förklaringsgrunder till den ringa täckdikningen. Delvis torde denna redan kunna förklaras därmed att Norrland är uppodlat i relativt sen tid och att Norrlands jordbruk i detta likaväl som i en del andra avseenden karakteriseras av en viss historiskt betingad eftersläpning. Dräneringen utgör en relativt dyrbar kulturåtgärd. Visserligen måste den genom dräneringen uppnådda produktionsstegringen förväntas täcka kostnaden för täckdikningen, men själva kapitalutlägget för dennas genomförande lägger ofta hinder i vägen. För Norrlands vidkommande fördyras täckdikningen i förhållande till andra delar av landet genom den på grund av höga frakter ökade kostnaden för tegelrör. En ytterligare anledning och en mycket viktig sådan till att framstegen i fråga om täckdikningen varit

142 små, torde vara att söka i den starka ägosplittringen och den långa smala formen på skiftena, som man ofta möter särskilt i övre Norrland. Denna opraktiska skiftesform kan nämligen i många fall rent av omöjliggöra täckdikning av jorden — om varje ägolott skall täckdikas för sig. I en den 28 februari 1948 avgiven utredning har norrlandskommittén närmare redogjort för täckdikningen i Norrland. För alt främja en intensifiering av täckdikningsverksamhelen i denna landsdel har kommittén föreslagit följande åtgärder: 1. Tillverkningen av dräneringsmaterial av cement, för vilken tillverkning användbara försöksmaskiner nu synas bli tillgängliga, bör noga följas och stimuleras. Det bör uppdragas åt hydrotekniska institutionen vid lantbrukshögskolan att medverka härutinnan. 2. Gemensamma täckdikningar, berörande naturliga torrläggningsområden, böra genomföras med tillämpning av bestämmelserna i 7 kap. vattenlagen. Särskilda tilläggsbelopp, utöver tillämnade avskrivningslån till täckdikning, böra utgå vid gemensamma företag. 3. Den fördyring av täckdikningen, som drabbar de fyra övre norrlandslänen till följd av höga transportkostnader för dräneringsmaterial, bör motvägas genom att även för detta ändamål eljest utgående avskrivningslån förhöjas med visst tilläggsbelopp, differentierat för olika områden. Ekonomibyggnader. Med hänsyn till den dominerande roll som kreatursskötseln spelar för jordbruket i Norrland är det givet, att byggnadsfrågan såvitt gäller ladugårdarna är värd stor uppmärksamhet. Även om det icke finnes tillräckligt material för att man skall kunna med bestämdhet säga, att dessa äro sämre i Norrland än i övriga landet, har det dock tidigare kunnat konstateras, att ladugårdsbeståndet i allmänhet är av sämre beskaffenhet på små än på stora jordbruk. Sämst torde ladugårdarna i stort sett vara på jordbruken i de mera avlägsna bygderna. Att ladugårdarna till ganska stor procent äro mindre tillfredsställande, bekräftas för Norrbottens län av uppgifter från den inventering, som hösten 1944 utförts av landstingets näringsutredning. Enligt dessa uppgifter var det allmänna tillståndet hos ekonomibyggnaderna — ladugård och stall med tillhörande utrymmen — dåligt på 39,8 procent, mindre gott på 31,9 procent och gott endast på 28,3 procent av brukningsenheterna. Såsom en förklaring till ladugårdarnas ofta bristfälliga beskaffenhet kan hänvisas till att det för jordbrukare i svag ekonomisk ställning uppenbarligen kan möta svårighet att disponera det kapital, som erfordras för nyeller ombyggnad av en ladugård. Av kapitel 3 framgår, att kostnaderna för uppförande av ladugårdar, liksom andra byggnadskostnader, äro icke oväsentligt högre i Norrland än i andra delar av landet. Till det nu sagda kommer, att en del ladugårdar blivit för små vid den ganska hastiga ökning av kreatursantalet, som ägt rum under senare år.

143 Ladugårdarnas otillfredsställande beskaffenhet är att beklaga ur flera synpunkter. Ofta kunna anmärkningar framställas med hänsyn till djurens vård och trivsel. I andra fall uppfylla ladugårdarna ej nutida krav på hygien vid framställning av livsmedel. Sist men icke minst försvårar ladugårdarnas otillfredsställande beskaffenhet arbetet med djurens skötsel. Det efterblivna skick, vari en stor del av ladugårdarna befinna sig, torde bidraga till att minska trivseln för kvinnorna inom jordbruket. Ur här angivna synpunkter måste en förbättring av ladugårdsbeståndet betraktas som en av de viktigaste frågorna, när det gäller att höja det norrländska jordbruket. Vad ovan sagts gäller delvis också häststallarna. Kommittén vill icke underlåta att här framhålla betydelsen av att sakkunskap anlitas vid byggnadsarbeten, så att icke den kapitalinvestering, som sker, kommer att mer eller mindre förfela sitt syfte. Betydelsen härav understrykes också i den berättelse, som lokala jordnämnden i Norrbottens län avgivit över sin verksamhet: Det har i många fall visat sig att goda lösningar kan nås utan alltför stora kapitalinsatser å byggnaderna genom ett klokt tillvaratagande av befintligt byggnadsbestånd. I sådana hänseenden ställs stora krav på rationaliseringsorganets byggnadsexperter, så att bästa och billigaste lösningen erhålles. Jordnämnden har sökt medverka till att fastighetsägarna i sådana fall mer fått komma till tals med byggnadsexpertisen; genom diskussion av det först utarbetade förslaget bar ofta bättre lösningar av byggnadsfrågan uppnåtts. Vid de ekonomibyggningar som uppföras med statligt stöd synes kontrollen (eller snarare den fortlöpande sakkunniga rådgivningen) lämna mycket övrigt att önska. Detta beror mest på bristen på sakkunniga byggnadskontrollanter på landsbygden. De självlärda byggmästarna på landet hinna ej följa med teknikens utveckling. Det bör vara en angelägen uppgift för lantbruksnämnderna att ordna kontrollen och rådgivningen på ett effektivt sätt. Detta bör i första hand ske genom samarbete med de kommunala byggnadskontoren. I andra hand kunde tänkas kurser för lantbruksinstruktörerna så att de bli kompetenta att utföra kontroll. Beträffande ekonomibyggningarnas utförande synes standardiseringen vara avlägsen. Synnerligen olika konstruktioner förekomma i avseende å de flesta detaljer, t. ex. kreaturens uppbindning, ventilationsanordningar, foderbord. Man vill förvänta att forskningen på området resulterar i en billig, praktisk standard, som bortser från jordbrukarnas eventuella önskemål om »fint» utförande. Även i fråga om ekonomibyggnadernas inre planering synes fortsatt forskning önskvärd. Allt det sagda gäller speciellt ekonomibyggningar för basjordbruket; för storjordbruket torde forskningen ha kommit längre. Med hänsyn till att läget fordrar att befintligt byggnadsbestånd utnyttjas i görligaste mån är det av stort värde om rationaiiseringsorganets byggnadsexperter inriktar sig på att utarbeta praktiska anvisningar för ombyggnad och utvidgning av gamla ekonomibyggningar av olika slag: timmer, sten, cementblock, tegel. Särskilt de många jordbruksfastigheter som äro föremål för successiv yttre rationalisering fordra ofta en utbyggnad i avvaktan på fullständig rationalisering med åtföljande nybyggnad. För dessa fall skall enda kravet på ombyggnaden vara prisbillighet; på kvalitet bör icke ställas några fordringar utöver sundhetskraven.

144 I detta sammanhang bör också uppmärksammas vikten av att gödselvården ordnas på lämpligt sätt. Gödselvården torde, om man bedömer den efter förekomsten av cementerade gödselstäder, särskilt i övre Norrland vara lika välordnad som i riket i övrigt men behöver i Norrland liksom annorstädes ytterligare förbättras. Driftsförhållanden. Flera av de viktiga frågor, som beröra driftsförhållandena inom det norrländska jordbruket, ha redan berörts i det föregående eller komma att behandlas i efterföljande avsnitt. De synpunkter, som av kommittén anförts i fråga om jordbrukets inriktning på olika grenar av vegetabilisk och animalisk produktion, ha sålunda även ett direkt samband med driftsförhållandena. Likaså måste dessa i hög grad påverkas av framstegen inom växtförädlingen och annan forskningsverksamhet, vartill kommittén återkommer i det följande. Bland frågor, som hittills icke eller endast delvis diskuterats i betänkandet, vill kommittén här till en början något ingå på utsädesanskaffningen. Kommittén har uppmärksammat det ofta påtalade missförhållandet, att till Norrland försäljes frö av undermålig kvalitet. Då nuvarande bestämmelser i lagen angående handel med utsädesvaror ha sådan avfattning att ganska mindervärdigt frö kan försäljas utan hinder av dessa bestämmelser, har kommittén funnit den mest naturliga vägen vara att skärpa de i nämnda lag meddelade bestämmelserna rörande frövarans beskaffenhet liksom även kontrollen av bestämmelsernas efterlevnad. Om man ur norrländsk synpunkt vill åvägabringa bättre frökvaliteter, synes det i första hand angeläget, att bestämmelserna för biandfrö revideras. Det är nämligen under beteckningen biandfrö största kvantiteterna mindervärdigt frö försäljas på Norrland. Emellertid har kommittén funnit en översyn av frölagen även i andra avseenden böra komma till stånd. Sålunda arbetar frölagen i vad gäller vallfröslagen endast med egenskaperna renhet, ogräshalt och grobarhel. Det kan emellertid ifrågasättas, om icke vallfröslagens kvalitet jämväl bör — åtminstone för vissa fröslag — bedömas med hänsyn till sort- eller stamäkthet. I så fall förutsattes, att en fullt betryggande bestämning av dessa senare egenskaper kan utföras. Med nu angivna utgångspunkter har kommittén i skrivelse den 4 maj 1945 hemställt, att Kungl. Maj :t måtte låta verkställa, förslagsvis genom statens centrala frökontrollanstalts försorg, en översyn av frölagen under beaktande av de synpunkter, som anförts av kommittén, i samband varmed även föreskrifterna rörande kontrollen av frölagens efterlevnad syntes böra uppmärksammas. Den av kommittén ifrågasatta utredningen har sedermera kommit till stånd. I detta sammanhang kan nämnas, att ett särskilt s. k. utsädesråd inrät-

145 tats för Norrland, Värmland och Dalarna, vilket har att främja dessa områdens försörjning med utsäde. Utsädesrådet har erhållit anslag av statsmedel. Såsom kommittén framhållit i ett utlåtande den 14 november 1944, anser kommittén ifrågavarande institution ha en viktig uppgift att fylla. En annan viktig fråga gäller jordens gödsling. Användningen av naturlig gödsel torde icke alltid vara rationellt ordnad i Norrland. Det största felet synes vara att gödslingen sker allt för sällan i cirkulation och i allt för stora kvantiteter per gång. Särskilt utskiften eller eljest illa belägna skiften bli lidande härpå. I fråga om användningen av konstgödselmedel föreligger svårighet att fixera densamma för olika områden. Av tillgängliga uppgifter att döma vill det emellertid synas, som om användningen är något mindre i Norrland än inom övriga delar av landet. På grund av den rikliga tillgången på naturlig gödsel skulle måhända situationen dock k u n n a bedömas som tillfredsställande, om ej särskilda omständigheter talade för ytterligare behov av gödsling. Sålunda vet man, att norrlandsjordarna allmänt äro fattiga på fosforsyra, varför stark sådan gödsling alltid visar gott resultat. Den rika tillgången på myrjord ger också ökat behov ej blott av fosforsyregödsling utan även av gödsling med kali. Att större delen av åkerjorden är nyodlad i sen tid, är ägnat att öka gödslingsbehovet. Även kvävegödsling ger därför starka utslag. Allt som allt kan påstås, att gödslingsbehovet i den norrländska åkerjorden näppeligen blir tillgodosett som sig bör. Genom en rationellare gödsling står säkerligen mycket att ytterligare vinna i fråga om jordens avkastning. I detta sammanhang bör uppmärksammas betydelsen av en utvidgad markkartering. Såsom redan i annat sammanhang understrukits är den norrländska växtodlingen i alldeles övervägande grad inriktad på vallodling. Kommittén har uttalat sig för en större variation inom växtodlingen och härvid bland annat även hänvisat till fördelen av en allsidigare utfodring av korna. De förändringar i fråga om utfodringen, som redan skett, utgöra en väsentlig förklaring till den konstaterade stegringen i mjölkavkastningen per ko räknat. Givet är emellertid, att denna såsom redan framhållits även är beroende av andra faktorer, såsom djurbeståndets beskaffenhet och djurens skötsel. Arbetsmetoderna vid det norrländska jordbruket präglas i stort sett av mera manuellt arbete än i landet i övrigt. Att jordbruken varit små men samtidigt familjerna relativt stora ger en förklaring härtill. I stort sett synes föreligga en viss eftersläpning i jämförelse med utvecklingen i andra delar av vårt land. Förhållandena torde ändra sig till allt rationellare utnyttjande av den mänskliga arbetskraften, allteftersom denna blir knappare inom jordbruket och samtidigt får ett allt högre pris. Emellertid bör ej förglömmas, att arbetsstyrkan på de små jordbruken i Norrland i regel utgöres av en eller två man, varjämte husmodern i många fall bidrager med en 10—817261

146 icke obetydlig och oftast alltför stor arbetsmängd. Detta medför att en fortskridande arbetskraftsbesparing genom ökad mekanisering icke alltid leder till minskade arbetskostnader. För att en på ett område genomförd arbetsbesparing skall få gynnsamma ekonomiska verkningar - - en lättnad av husmödrarnas arbetsbörda dikteras emellertid av andra hänsyn — bölden ledigblivna arbetstiden kunna användas på ett mera produktivt sätt inom någon annan redan befintlig eller ny produktionsgren. Den tekniska utrustningen vid norrländska jordbruk är mycket varierande. Redskaps- och maskinuppsättningen är på många gårdar mycket god, t. o. m. ej sällan allt för påkostad i förhållande till brukningsdelarnas storlek, men lämnar å andra sidan i många fall mycket övrigt att önska. Vid sidan av moderna plogar och harvar förekomma särskilt i övre Norrland hemmagjorda redskap av växlande värde. Till synes följa dock norrländska jordbrukare väl med i utvecklingen av jordbruksredskapen. Den anmärkningen kan dock göras att handredskapen, särskilt i övre Norrland, icke tillmätas tillräcklig vikt. Goda handredskap saknas därför ofta alldeles på gårdar, sonn i övrigt äro rätt väl utrustade. Såsom redan nämnts i det föregående ha vid 1948 års riksdag nya grunder antagits för statens stöd åt maskinanvändningen inom jordbruket. Det är givetvis ett starkt önskemål, att jordbrukarna även i Norrland utnyttja möjligheterna att i ökad grad mekanisera jordbruksdriften. Inom områden med glesare bebyggelse — och härvid ej minst i norra Sverige — torde den gemensamma maskinanvändningen i allmänhet endast komma att bedrivas i mindre enheter, var och en med ett fåtal maskiner. Även i denna form har den likväl visat sig få stor betydelse. Det påtagliga intresse för maskinanvändning, som finnes i Norrland, bör få en god inriktning med hjälp av de nu vid hushållningssällskapen inrättade befattningarna som maskinkonsulenter. Ej minst angeläget är, att arbetsbördan för kvinnorna underlättas genom maskinella anordningar. Även om kvinnornas arbetsbörda kommer att minskas genom alt männen i större utsträckning än nu övertaga vissa arbeten i ladugården — vilket kommittén finner önskvärt — böra alla möjligheter anlitas för att också i övrigt förbättra arbetsförhållandena för kvinnorna. I detta sammanhang bör även ihågkommas den betydelse en utvidgad landsbygdselektrifiering kan få, då det gäller att rationalisera arbetet inom jordbruket och i jordbrukarhemmen. Det kan uppenbarligen icke ifrågakomma, att kommittén här närmare skulle ingå på en diskussion beträffande olika driftförhållanden inom det norrländska jordbruket och ge några anvisningar om jordbruksdriften. Det måste bli forskningens och försöksverksamhetens samt undervisningens sak att stimulera de norrländska jordbrukarna till ett fortgående arbete på jordbruksnäringens utveckling.

147 Forskning. Jordbruksforskningen och den därmed förbundna försöksverksamheten har möjliggjort mycket betydelsefulla framsteg inom vårt lands jordbruk. Delia har även gällt det norrländska jordbruket. Emellertid har jordbruket i norra Sverige icke i samma omfattning och under lika lång tid som i andra delar av vårt land haft stöd av forsknings- och försöksverksamhet, vilket medverkat till en viss eftersläpning i fråga om jordbrukets utveckling. I detta sammanhang bör även uppmärksammas, att stora och ledande jordbruk i stor utsträckning saknas i norra Sverige. Dylika jordbruk kunna utöva ett gynnsamt inflytande på jordbrukets utveckling i en bygd, genom att de bli föregångare vid tillämpningen av nya, genom forskningsverksamheten utprövade metoder, maskiner m. m., samtidigt som de ofta själva utföra försök i olika avseenden. Under dessa förhållanden bör jordbruksforskningen i norra Sverige ha en särskilt viktig uppgift att fylla. Den bör kunna utgöra ett mycket kraftigt hjälpmedel för höjande av jordbrukets lönsamhet i denna landsdel. De för jordbruket i norra Sverige utmärkande förhållandena synas erbjuda en hel rad speciella problem för jordbruksforskningen, samtidigt sonn dessa förhållanden böra föranleda särskilt hänsynstagande vid försöksverksamhetens anordnande. Framförallt klimat- men även jordartsförhållandena i Norrland ge sin alldeles särskilda karaktär åt jordbruket. Sålunda äro ined de korta vår- och höslperioderna förenade speciella problem i fråga om jordens brukning och användning. De långa dagarna och värmeförhållandena under sommarmånaderna ha stort inflytande på växtmaterialet, i det att de norrländska sorterna och stammarna av våra kulturväxter ofta äro typiska långdagsväxter och därmed specifikt anpassade till den norrländska miljön. Vidare påverkar det kraftiga snötäcket i hög grad tjälbildningen och övervinlringsförhållandena för fleråriga växtslag o. s. v. Med klimatförhållandena sammanhänga likaledes sådana problem som omsättningen av organiska ämnen i jorden samt nitrifikationen i densamma m. m. Även den ännu i stor omfattning bedrivna nyodlingsverksamheten i Norrland ger sina speciella problem. Enligt norrlandskommitténs mening böra åtgärder vidtagas i syfte att forsknings- och försöksverksamheten på jordbrukets område skall kunna komma det norrländska jordbruket med dess särpräglade problem bättre än hittills tillgodo. Detta synes bäst kunna ske genom att en speciellt på norra Sverige inriktad verksamhet inrymmes inom den statsunderstödda jordbruksforskningen i landet och att denna verksamhet får bygga på en tillräckligt förgrenad och effektiv försöksverksamhet. En särskild på det norrländska jordbruket inriktad forskningsverksamhet kan även komma att tjäna jordbruket i övriga delar av landet, i det att flera av de problem,

148 som framträda i norra Sverige och där tränga till lösning, även finnas i södra och mellersta Sverige, ehuru de där ej spela samma framträdande roll. Med dessa utgångspunkter ha åtskilliga förslag framlagts i norrlandskommitténs betänkande den 4 februari 1946 angående forsknings- och försöksverksamheten på jordbrukets område i Norrland (SOU 1946: 16). Förslagen innebära i huvudsak följande. Försöksverksamheten i Norrland bör väsentligt utvidgas. Även i fråga om den mer specialiserade forskningsverksamheten är en utbyggnad önskvärd i vad denna verksamhet tager sikte på norrländska jordbruksproblem. Denna utbyggnad bör i så stor utsträckning som möjligt ske genom förläggning till landsdelen av grenar av forskningen, som ha avseende på de norrländska forskningsuppgifterna. Dessa norrlandsavdelningar böra emellertid organiseras som filialer i anslutning till befintliga riksinstitutioner. För att nu åsyftade filialers arbete och samarbete för jordbruket i norra Sverige skall kunna effektiviseras, böra de förläggas till samma plats, varvid en central forskningsinstitution bör tillskapas i landsdelen. Såsom förläggningsplats har kommitténs majoritet förordat Röbäcksdalen vid Umeå. Vad till en början angår de lantbrukshögskolan tillhörande jordbruksoch husdjursförsöksanstalterna med försöksgårdar böra enligt kommitténs förslag de norrländska växtodlingsfrågorna företrädas av särskild statsagronom och husdjursförsöksverksamheten av kvalificerad försöksledare. Båda böra placeras vid den centrala forskningsinstitutionen. Med statsagronomtjänsten bör kunna förenas föreståndarskapet för den försöksgård, som bör inrättas å Röbäcksdalen. För Gävleborgs län bör en försöksgård komma till stånd. Inte minst under senare år har kunnat påvisas, hurusom särskilt vissa delar av detta län kännetecknas av speciella jordbruksproblem, för vilkas lösande en försöksgård synes erforderlig. Tills denna ordnas torde försöksverksamheten tills vidare kunna anslutas till skola eller större jordbruk. För försöksgårdarna i Offer och Gisselås, respektive Västernorrlands och Jämtlands län, erfordras komplettering av försöksutrustningen. Försöksgården vid Öjebyn i Norrbottens län bör utbyggas efter uppgjord plan. Försöksverksamheten vid fasla försöksstationer och försöksfält bör utbyggas dels genom nya stationer och fält och dels genom att de utnyttjas såväl för jordbruksförsöksanstaltens allmänna försöksserier som för försöksgårdarnas egna försöksproblem. Även hushållningssällskapens lokala fältförsöksverksamhet bör utbyggas, varvid de s. k. demonstrationsfälten böra erhålla relativt stor omfattning. För att söka främja samarbetet mellan i länen arbetande försöksmän böra de s. k. försökskommittéerna göras mera effektiva. Kommittén anser en kombination av växtodlings- och husdjursförsök vara av stor betydelse och föreslår en betydande utvidgning av husdjursförsöksverksamheten. Större utfodringsförsök, s. k. gruppförsök med nötkreatur, böra bedrivas förutom vid öjebyn även vid Gisselås (myrjord)

149 Bild frän växtförädlingsfilial

(Törsta i

Jämtland).

samt vid Holms säteri i Västernorrlands län (fastmarksjord, S. R. B.-rasen). För nämnda försöksverksannhet vid Gisselås erfordras dels tillbyggnad av ladugården, dels en ytterligare uppodling av myren. Vid Holms säteri torde verksamheten kunna ordnas genom särskilt avtal mellan husdjursförsöksanstalten och säteriets ägare, Björkå aktiebolag. Vid den till Röbäcksdalen föreslagna försöksgården böra bedrivas smältbarhetsförsök med kor. Här hör vidare anordnas en svinförsöksstation samt, om hit förlägges den centrala forskningsinstitutionen, även en försöksstation för fjäderfä. Utfodringsförsök med hästar har därvid förutsatts kunna ordnas i samarbete med Umeå lantmannaskola. De förslag kommittén framlägger i fråga om utbyggnad av växtförädlingen sammanfalla i väsentliga delar med vad som föreslagits i en utredning som på uppdrag av 1942 års jordbrukskommitté utarbetats av professor Åke Åkerman. Som nya förslag har kommittén upptagit dels inrättande av en särskild filial i Västerbottens län, dels inköp av försöksjord till Jämtlandsfilialen. I övrigt böra filialerna i Västernorrlands och Jämtlands län förses med nya institutionsbyggnader samt erhålla medel till förbättring av sin försöksutrustning. Sedan norrlandskommittén avgivit sitt betänkande, har försöksjord inköpts för filialen i sistnämnda län. Den gård, som så-

150 lunda förvärvats — en annan än den kommittén haft anledning r ä k n a med — har visat sig även vara i behov av nya ekonomibyggnader. Enligt vad kommittén vidare föreslagit i sitt betänkande bör filialen i Västerbottens län anknytas till den statliga försöksgården å Röbäcksdalen. Avdelningsföreståndaren för Norrland föreslås skola placeras vid västerbottensfilialen, under förutsättning att den centrala forskningsinstitutionen förlägges i anslutning till denna. Verksamheten vid filialerna bör kompletteras med ytterligare substationer och försöksfält. Även trädgårdsodlingen i Norrland bör stödjas genom försöksverksamhet i ökad omfattning. En större försöksstation bör inrättas för övre Norrland, vilken synes kunna förläggas till Röbäcksdalen. Kommittén utgår därvid från att försöksstationerna vid Söråker och Öjebyn bibehållas. Förslaget om en försöksstation å Röbäcksdalen har erhållit stöd av 1946 års trädgårdsundervisningskommitté i dess betänkande (SOU 1948: 12) om statens trädgårdsförsök. En mindre försöksstation synes böra anknytas till den av Jämtlands läns hushållningssällskap upprättade plantskolan invid Östersund. Kommittén finner även motiverat, att den lokala trädgårdsförsöksverksamheten utvidgas. Norrlandskommittén har i olika sammanhang givit uttryck åt sin uppfattning om betydelsen av jordbruksekonomisk forskning för Norrland. Kommittén anser, att de s. k. studiegärdarna bland annat utgöra för en dylik forskning lämpliga studieobjekt och att studiegårdsverksamheten bör fullföljas. Denna verksamhet bör enligt kommitténs mening anknytas till den centrala forskningsinstitutionen för Norrland, varvid verksamheten inordnas under institutionens styrelse och ledes av särskild föreståndare (i samband med att vall- och mosskulturföreningen enligt beslut vid 1948 års riksdag förstatligats har studiegårdsverksamheten underställts den vid lantbrukshögskolan nyinrättade överinspektörea för försöksverksamheten). Skäl synas tala för att den lantbrukskemiska kontrollstationen i Luleå, som för sin fortsatta verksamhet är i trängande behov av nya lokaler, förflyttas till den föreslagna centrala forskningsinstitutionen. Samtidigt synes stationen böra ombildas till filial åt statens lantbrukskemiska kontrollanstalt. Med hänsyn till utsädes- och särskilt fröodlingens utveckling i Norrland under senare år samt till de speciella norrländska utsädesfrågorna synes ökat stöd böra lämnas lokal frökontrollverksamhet. Utöver de lokala anstalterna i Törsta och Luleå torde en filial till statens centrala frökontrollanstalt böra upprättas i Norrland med placering vid den centrala forskningsinstitutionen. Stationen bör beredas möjlighet till viss fältkontrollverksamhet. Det synes uppenbart, att växtskyddsverksamheten ännu i många avseenden är försummad i Norrland, samtidigt som det är känt att årligen stora skador förorsakas av växt- och djurparasiter. Denna verksamhet torde böra

151 effektiviseras genom att en filial till statens växtskyddsanstalt upprättas i Norrland, vilken filial lämpligen bör anknytas till den centrala forskningsinstitutionen. Växtskyddsverksamheten i Norrland synes även böra främjas genom försök och demonstrationsfält på olika platser vid försöksgårdar, växtförädlingsfilialer m. m. Styrelsen för statens maskinprovningar har i samband med framställningar om anslag även avgivit förslag om inrättande av en särskild provningsavdelning i Norrland. Avdelningens uppgift skulle i första hand bli att utföra provningar av sådana maskiner för jordbruk, trädgårdsskötsel och skogsbruk, som kunna finna användning i Norrland. Den skulle organiseras på samma sätt som nuvarande provningsavdelning vid Alnarp. Norrlandskommittén finner det synnerligen angeläget, att maskinanvändningen i Norrland stödjes genom en provningsavdelning. Denna torde böra anslutas till den centrala forskningsinstitutionen. De till institutionen för jordbruksforskning förlagda filialerna torde, som nämnt, böra vara anslutna till och arbeta under respektive huvudanstalter. Kommittén har emellertid i sitt ovannämnda betänkande föreslagit, att en gemensam institutionsbyggnad upprättas för filialerna och att vissa andra byggnader, försökslada, växthus m. m., även uppföras gemensamt. Förvaltningen av dessa byggnader synes böra anförtros särskild styrelse, som även bör ha till uppgift att på olika sätt stödja verksamheten vid institutionen. styrelsen, som föreslagits skola utses av Kungl. Maj:t, bör bestå av sju personer. Som självskriven ledamot bör ingå en till sekreterare i styrelsen utsedd tjänsteman (filial- eller studiegårdsföreståndare) vid institutionen. Kommittén har förordat, att till försöksjord för de olika filialerna inköpas sammanlagt omkring 115 hektar åker jämte viss annan mark, vilken areal kan erhållas å Röbäcksdalen. De anslag som beräknats erforderliga för genomförande av kommitténs ifrågavarande förslag — ett engångsanslag av i runt tal 3 000 000 kronor samt en höjning av de årliga anslagen för jordbruksforskningen med sammanlagt 365 000 kronor, räknat efter 1946 års priser — kunna visserligen förefalla betydande men måste anses obetydliga i förhållande till de mervärden, som därigenom torde komma att tillföras landet. Till belysning härav må nämnas att enbart en höjning av mjölkproduktionen i Norrland med en procent innebär en inkomststegring- av bortåt 2 miljoner kronor. Det bör i övrigt anmärkas, att upptagna anslagsbehov icke i alla avseenden kunna betraktas som nya. Förslagens genomförande kan nämligen förväntas medföra, att vissa nu utgående årliga anslag av allmänna medel ej längre erfordras. Utbildning. Vårt jordbruk av i dag ställer stora krav på sina utövares yrkesskicklighet, om det skall kunna bedrivas som konkurrenskraftig näringsgren. God yrkes-

152 kunskap erfordras vid planläggandet av en tidsenlig jordbruksdrift och måste även finnas för att möjliggöra ett utnyttjande av de rön och resultat som erhållas från den intensivt arbetande jordbruksforskningen, vilken har karakteriserats av en stark utveckling på alla områden under de senaste årtiondena. Jordbruket i norra Sverige har i allmänhet icke nått den produktionsnivå, som miljöbetingelserna enligt erfarenhet från praktik och försöksverksamhet medgiva. Enligt norrlandskommitténs mening är vägen över ökad yrkeskunskap ett av de viktigare hjälpmedlen för att avhjälpa förekommande brister i nutida norrländskt jordbruk. På grund av att brukningsdelarna i Norrland som regel besitta ringa åkerareal, bli jordbruksföretagarna i Norrland oftast även praktiska yrkesutövare, och p å dem måste alltså ställas krav på såväl praktisk yrkeskunskap som driftsekonomisk kunnighet. Lantmannaskolor samt vissa speciella yrkesskolor (Vittjärvsgården, Pålkem och Sorsele) utgöra för närvarande de egentliga fasta lantbruksundervisningsanstalterna i Norrland (i detta sammanhang bortses från lanthushållsskolorna). Övrig utbildning inom jordbruket sker i Norrland genom kursverksamhet av olika slag. Härtill kommer den mera speciella utbildningen vid trädgårds- och mejeriskolor. Norrlandskommittén har i ett betänkande den 25 maj 1945 angående yrkesutbildningen i Norrland (SOU 1945:33) framlagt ett program för effektivisering av utbildningen bland annat på jordbrukets område. De där framförda synpunkterna och förslagen kunna sammanfattas på följande sätt. Lantmannaskolorna kunna med nuvarande omfattning endast bereda utbildning för en begränsad del av blivande jordbruksföretagare. Skolorna ha likväl ej alltid varit fullbelagda. Kommittén har k u n n a t konstatera, att elevtillströmningen till förefintliga skolor till större delen är begränsad till de skolorna närmast belägna områdena. Då skolorna huvudsakligen äro förlagda till kustbygderna, blir genomgången av skola för mången förenad med ganska stora resekostnader, vilket sannolikt verkat hämmande på besöksfrekvensen. Kommittén har föreslagit särskilda resebidrag för elever vid lantmannaskolor — liksom för elever vid andra yrkesutbildningsanstalter — i sådana fall då avståndet är långt till skolplatsen. Intresset för genomgången av lantmannaskola bör stimuleras genom lämpliga åtgärder. Sedan nuvarande skolor blivit fullbelagda böra de, där så kan ske, utbyggas för att möta en ökad elevtillströmning. Härvid synes böra iakttagas att de norrländska lantmannaskolorna ej göras för stora utan hellre bli något flera till antalet, detta bland annat med hänsyn till att skolorna även måste tillmätas betydelse för jordbrukets utveckling inom respektive områden genom den förebild de kunna giva. Det finns emellertid också skäl att överväga att inom vissa områden bereda elevöverskottet studiemöjligheter genom en kombinerad muntlig och korrespondensundervisning, liknande den som

153 först organiserats genom lantmannaskolan i Årjäng och LTK och sedan fått flera efterföljare. Denna undervisning har under de år, den hittills prövats, ansetts ha givit mycket tillfredsställande resultat. Bättre möjligheter till praktisk yrkesutbildning böra skapas genom att 1939 års riksdags beslut om inrättande av elevgårdar i anslutning till lantmannaskolorna förverkligas. Elevgårdarna böra stå öppna även för ungdomar, som ej genomgått lantmannaskola. I detta sammanhang kan erinras om att särskild utredningsman den 17 oktober 1947 avgivit ett betänkande med förslag angående forsknings- och försöksverksamheten samt undervisning på mejerinäringens område m. nn. (SOU 1947: 59). I detta betänkande har bland annat föreslagits, att i stället för vissa förefintliga mindre mejeriskolor inrättas en ny mejeriskola i Norrland av väsentligen samma storlek och typ som mejeriskolan i Alnarp. Förslaget har motiverats dels med att behov av ökad utbildning konstaterats föreligga och dels med att det framstått som önskvärt för mejerihanteringen i norra Sverige att till denna landsdel få förlagd en mejeriskola. Enligt vad som framhållits i betänkandet förete mejerihanteringens förutsättningar så väsentliga olikheter nordliga och sydliga landsdelar emellan, att det synes vara en nackdel för mejerihanteringens utveckling i norra Sverige, om all utbildning koncentreras söderut. Utredningsmannen har med dessa utgångspunkter uttalat sig för att den åsyftade mejeriskolan skall förläggas till Örnsköldsviksortens andelsmejeriförenings nya mejeri i Kroksta. Norrlandskommittén har i ett utlåtande den 15 januari 1948 förordat detta förslag. Även i fråga om trädgårdsundervisningen är en effektivisering önskvärd. Som ett led häri betraktar norrlandskommittén bl. a. ett realiserande av det förslag som lantbruksstyrelsen i en i november 1943 avgiven utredning framlagt om anordnande av 5-månaders trädgårdsbetonade vinterkurser vid vissa lantmannaskolor, även i Norrland. Enligt vad norrlandskommittén framhållit i förenämnda betänkande angående yrkesutbildningen i Norrland har den praktiska ungdomsverksamheten, såsom den nu bedrives av JUF och andra organisationer, en viktig uppgift att fylla för den praktiska utbildningen av ungdomen under de senare skolåren och efter avslutad skolgång. Kommittén förmenar emellertid, att ytterligare utbildningsmöjligheter böra erbjudas ungdomen efter avslutad skolgång. Förutom att elevgårdarna böra taga emot här åsyftad ungdom, böra särskilda lärlingsgårdar och nya lärlingsskolor — utöver nu befintliga skolor i Vittjärvsgården, Pålkem och Sorselé — upprättas i Norrland för att främja utbildning av ungdomar framförallt i åldern efter avslutad skolgång och intill tiden för genomgång av lantmannaskola. Härvid böra lärlingsgårdarna avses för de egentliga jordbruksområdena och lärlingsskolorna främst för skogsområdena (Lappland, Härjedalen).

154 Lärlingsgårdarna böra i första hand placeras så, att de ur lägessynpunkt komplettera nuvarande lantmannaskolor. Hushållningssällskapen böra utvälja och övervaka gårdarna, som kunna vara i privat ägo eller ägas av sällskapen. Utbildningen bör i första hand avse förvärvande av praktisk yrkeskunskap men bör kompletteras med en till de praktiska arbetena anknuten rådgivning och teoretisk undervisning. Lärlingskurserna böra omfatta minst ett halvt år. Kommittén förordar en början med ett mindre antal noga utvalda lärlingsgårdar i olika områden av Norrland, från vilka erfarenhet bör vinnas för verksamhetens forisatta planläggning och utformning. Enligt kommitténs mening äro lärlingsskolor lämpade för lärlingsutbildning inom Norrlands skogsområden. Den praktiska och även teoretiska utbildning, som de lämna, gives under förmånliga villkor för eleverna. Delta är påkallat i angivna områden, där befolkningen ofta lever under mindre gynnsamma ekonomiska förhållanden. Kommittén anser, att det i allmänhet bör tillkomma landstingen att i samverkan med hushållningssällskapen taga erforderliga initiativ till nya lärlingsskolor. Kommittén har i betänkandet angående yrkesutbildningen i Norrland pekat på att nya lärlingsskolor i första hand böra placeras i trakten av Hede i Jämtlands län respektive Stensele i Västerbottens län samt Moskosel och Pajala i Norrbottens län. Kommittén har också föreslagit upprättande av en lärlingsskola i industriområdet kring Sundsvall, vilken skolas uppgift skulle vara att giva ungdom från andra näringsgrenar, som vilja söka sin utkomst inom jordbruket, praktisk och teoretisk utbildning. Möjligheterna till sådan utbildning äro för denna ungdom starkt begränsade. Kommittén anser det fortfarande även finnas stort behov av sådan kursoch konsulterande verksamhet som för närvarande bedrives av hushållningssällskapen. I betänkandet angående yrkesutbildningen i Norrland har kommittén förordat, att anslag till undervisningskurser i jordbruksfackliga ämnen ställas till de norrländska hushållningssällskapens förfogande till sådana belopp att sällskapen bli i stånd att avsevärt utöka sin verksamhet. Särskilt anslag har föreslagits skola anvisas för fortbildningskurs i trädgårdsskötsel för lärare vid folkskolor. Kommittén har vidare tillmätt studieresor för landsbygdens män och kvinnor i Norrland stor betydelse. Genom statsmakternas beslut ha sedermera anslagen till undervisning och studieresor för i det mindre jordbruket deltagande män och kvinnor anvisats med höjda belopp. Med avseende å hushållningssällskapens allmänna upplysningsverksamhet har kommittén särskilt framhållit behovet av ökad fackupplysning i fråga om husdjursskötseln, speciellt rörande djurens utfodring samt ladugårdshygieniska frågor. Kommittén har föreslagit, att denna, verksamhet främjas genom anställande av biträdande husdjursinstruktörer. Behovet av särskilt stöd åt upplysningsverksamheten på husdjursskötselns område har sedermera ånyo framhävts i kommitténs den 28 februari 1948 avgivna ut-

155 redning angående de norrländska betesfrågorna. Kommittén har där föreslagit, att förevarande fråga tages under omprövning, när nu hushållningssällskapens arbetsuppgifter blivit avgjorda. I detta sammanhang kan också nämnas, att kommittén förordat, att den trädgårdskonsulterande verksamheten stödjes genom att statsanslag utgår för anställande av särskilda trädgårdsförmän. Av vikt är vidare att utbildningen av blivande lägre befattningshavare vid hushållningssällskapen, förmän vid jordbruket m. fl. ordnas på ett tillfredsställande sätt. Vad angår utbildning av jordbruksinstruktörer böra beaktas de förslag kommittén framlagt för att. främja forskningen och försöksverksamheten på jordbrukets område i Norrland. Kommittén anser, att starka skäl tala för en förläggning av en kurs för blivande norrländska jordbruksinstruktörer till den centrala jordbruksförsöksplatsen. I fråga om utbildningskurserna för kontrollassistenter och ladugårdsskötare samt de trädgårdskurser, som under senare år anordnats vid vissa folkhögskolor, anser kommittén lämpligt att dessa överföras till att obligatoriskt tillhöra hushållningssällskapens kursverksamhet. Såsom komplettering till kursverksamheten vid Söråker synas även genom hushållningssällskapen kunna anordnas kurser inom respektive län för utbildning av trädgårdsskötare. En sådan kurs har under år 1948 påbörjats av Jämtlands läns hushållningssällskap. Till frågan om utbildningsförhållandena för landsbygdens husmödrar återkommer kommittén under kapitel 7.

Sammanfattning av kapitel 4 . 1) Folkförsörjnings-, beredskaps-, befolkningspolitiska, sociala och kommunalpolitiska synpunkter tala för att jordbruksproduktionen i Norrland i stort sett bör bibehållas i nuvarande omfattning. 2) En fortsatt rationalisering bör eftersträvas inom det norrländska jordbruket. Härvid böra beaktas de särskilda förhållanden i norra Sverige och dess olika delar, som kunna påverka förutsättningarna för jordbruket ur driftsekonomisk och sysselsättningssynpunkt. Det bör undvikas, att schabloner tillämpas, som icke taga tillbörlig hänsyn till jordbrukens och jordbrukarnas olika förutsättningar och till den utveckling som äger rum på jordbrukets liksom på andra områden. 3) I den mån inom Norrlands jordbruksområden åtgärder behöva vidtagas i rationaliseringssyfte, böra dessa åtgärder väsentligen kunna inriktas på att förbättra inkomst- och sysselsättningsförhållandena inom jordbruket. Även för jordbruk under gränsen för s. k. familjejordbruk finnas förutsättningar för fortbestånd i Norrland, i det att innehavarna av sådana jordbruk här oftare kunna ordna en betryggande kombinerad försörjning på eget jordbruk och i annan sysselsättning än i andra delar av landet. Emel-

156 lertid äro dessa jordbruk nu för många till antalet inom Norrlands jordbruksområden. Staten bör medverka till att jordbruken inom dessa områden, där så är möjligt, erhålla tillgång till husbehovsskog. För den jordbrukare, som finner det med sin fördel förenligt, bör det stå fritt att förstärka sitt jordbruk genom att förvärva skog även utöver husbehovet. 4) Inom Norrlands skogsområden bör frågan om jordbrukens storlek icke betraktas som ett isolerat jordbruksproblem utan ses i sammanhang med dels den jordbrukande befolkningens möjligheter att som komplettering till arbetet i jorden sysselsätta sig med skogsarbete eller dylikt och dels andra näringsgrenars behov av arbetskraft. I fråga om skogstilldelningen bör ske en avvägning från fall till fall med den undre gränsen vid husbehovsskogen och den övre vid en stödskog, som ger full sysselsättning tillsammans med sysselsättningen vid det egna jordbruket. Hinder bör dock icke föreligga att förvärva större skogsareal. 5) Innehavare av ensligt belägna gårdar med långa avstånd och besvärliga kommunikationer till närmaste bebyggelse, vilka icke ha speciell betydelse för t. ex. skogsskötseln, böra av staten, om de så önska, förhjälpas till förvärv av jordbruk på annan ort eller till sysselsättning inom annan näringsgren. För innehavare av jordbruk av nu avsedd art bör införas rätt att hembjuda fastigheten till staten. 6) För att den glesbebyggelse, som utgör ett av de allvarligaste av Norrlands ekonomiska och sociala problem, icke skall ytterligare accentueras, bör erforderlig utökning av jordbrukens storlek, särskilt i övre Norrland, ofta lämpligen ske genom nyodling hellre än genom sammanläggning av befintliga jordbruk. 7) Man måste räkna med att jordbruket i Norrland under överskådlig lid framåt kommer att till huvudsaklig del vara inriktad på vallodling, kombinerad med nötkreatursskötsel. Det är därför av så mycket större vikt, att jordbrukarna ägna ökad uppmärksamhet åt skötseln av vallarna, vare sig det gäller produktionen av vinterfoder eller betningen Skörden från vallarna bör i ökad utsträckning tagas i anspråk för ensilageberedning. 8) En ökad variation i växtodlingen är önskvärd. Härvidlag torde något utrymme finnas för en ökad spannmålsodling, närmast för utfodringsändamål. En fortsatt utveckling av utsädesodlingen inom Norrland bör främjas. 9) Först och främst finnas emellertid förutsättningar för en utveckling av potatisodlingen i Norrland. Det bör härvidlag uppmärksammas, att enligt undersökningar av näringshalten hos vissa norrländska födoämnen, som utförts på initiativ av norrlandskommittén, en betydande skillnad i C-vitaminhalt föreligger mellan olika potatissorter.

157 Även en ökning av köksväxt-, bär- och fruktodlingen är önskvärd ur såväl ekonomisk som folkhälsosynpunkt. 10) Förutsättningar finnas för en fortsatt utveckling av mjölkproduktionen. Nyssnämnda näringsundersökningar ha givit vid handen, att A-vitaminhalten i norrlandsmjölken i allmänhet är förhållandevis hög. Möjlighet finnes att än ytterligare förbättra mjölkens kvalitet genom en ändamålsenlig och noga planlagd utfodring. 11) Vid sidan av produktionen av nötkött samt fårkött bör större omfattning givas åt fläskproduktionen i Norrland. Svinskötseln synes vara en av de driftsgrenar i jordbruket i Norrland, för vilka gynnsamma förutsättningar för utvidgning finnas. En utvidgad svinskötsel bör främjas, varvid även ett lämpligt anordnat prisstöd bör kunna ifrågakomma. Icke minst ur kostsynpunkt bör även en ökad hönsavel och äggproduktion eftersträvas. 12) Vid sidan av arbetet på att ersätta en del av de alltför många mindre jordbruken i Norrland med större jordbruk böra effektiva åtgärder vidtagas för att åstadkomma en bättre arrondering av jordbruken. 13) Enligt vad kommittén föreslagit i skrivelse den 4 juni 1947 bör utredning igångsättas rörande en revision av ägofredslagen samt lagstiftningsåtgärder med syfte att begränsa antalet skogsfångs- och mulbetesservitut. I samband härmed bör tillkomsten av gemensamhetsskogar och gemensamhetsbeten underlättas. 14) I den mån nyodling bör äga rum, bör denna noga planläggas med hänsyn till läge å redan brukad jord in. m. Nyodling av myrjord bör endast ske i anslutning till förefintliga fastmarks jordar och endast efter ingående undersökningar av odlingsvärdet. Nyodlingsarbetet kan mest effektivt ske genom användning av maskinella hjälpmedel. 15) Åtgärder böra vidtagas för förbättring av betesförhållandena i Norrland i enlighet med de förslag, som norrlandskommittén framlagt i utredning den 28 februari 1948. 16) Likaså bör en utvidgad täckdikning främjas genom åtgärder, som kommittén föreslagit i en annan den 28 februari 1948 framlagd utredning. 17) En upprustning och modernisering av jordbrukets ekonomibyggnader bör eftersträvas. Jordbruket bör i ökad grad mekaniseras. 18) Gällande frölag bör, såsom kommittén framhållit i skrivelse den 4 maj 1945, skärpas och försörjningen med lämpligt utsäde överhuvud taget tryggas. Ökat intresse bör ägnas jordbrukets gödslingsfrågor. 19) Forsknings- och försöksverksamheten på jordbrukets område i Norrland bör effektiviseras i enlighet med förslag, som av kommittén framlagts i betänkande den 4 februari 1946 (SOU 1946: 16).

158 20) Åtgärder böra vidtagas för effeklivisering av utbildnings- och upplysningsverksamheten på jordbrukets område i Norrland. Kommittén har framlagt förslag härom i belänkande den 25 maj 1945 (SOU 1945:33). I de frågor, som avsetts under punkterna 5), 11), 13), 15), 16), 18), 19) och 20), har kommittén föreslagit särskilda åtgärder från Kungl. Maj:ts och riksdagens sida. I övrigt synes uppnåendet av de angivna syftemålen i väsentlig utsträckning bli beroende av vederbörande myndigheters rådgivande och stödjande verksamhet och direktiven härför samt av den ekonomiska föreningsrörelsens insatser men i första och sista hand av jordb r u k a r n a själva.

KAPITEL 5.

Skogsbruket

och

skogsindustrierna.

Skogsmarksarealen inom Norrland uppgår till omkring 13,0 milj. hektar, medan arealen åkerjord utgör endast knappt 0,5 milj. hektar. Inom övriga delar av riket utgör skogsmarksarealen omkring 9,6 milj. hektar, under det att motsvarande åkerareal uppgår till omkring 3,3 milj. hektar. Inom Norrland finnas sålunda 58 procent av hela landets skogsmarksareal. Norrlands andel av landets virkesproduktion är emellertid mindre än som skulle svara mot skogsmarksarealens fördelning mellan Norrland och övriga landet. Beträffande barrskogen har sammanlagda kubikmassan å skogsmark beräknats till 606 milj. in» inom bark för Norrland och till 621 milj. ms för Svealand och Götaland. Skogsmarkens bonitet, vilken angives på grundval av produktionen per hektar och år, sjunker i stort sett från söder mot norr samt med stigande höjd över havet. De norrländska skogarnas virkesproducerande förmåga utnyttjas ej heller på långt när så som skulle vara möjligt. Sålunda finnas stora skogsarealer i Norrland, som ha ett otillfredsställande skogstillstånd. För enskilda marker har räknats med en siffra av ej mindre än 1 780 000 hektar, vilken siffra motsvarar omkring 20 procent av den sammanlagda arealen enskild skogsmark i Norrland. Enligt en annan uppskattning, avseende behovet av föryngringsbefrämjande åtgärder inom samtliga skogsägaregrupper under 20 år framåt på befintliga kalmarker, i glesa plantskogar och på nytillkommande föryngringsytor, har man kommit till en areal av omkring 2 100 000 hektar, som är i behov av dylika åtgärder, motsvarande ungefär 16 procent av sammanlagda skogsarealen. Vad i övrigt angår virkesförrådet i de norrländska skogarna kan till en början konstateras, att förekomsten av skogsmark med barrskog i den äldsta åldersklassen avsevärt nedgått under tiden mellan den första och den andra riksskogstaxeringen, så att totala förekomsten av sådan skogsmark endast utgör omkring 10 procent av sammanlagda skogsarealen i Norrland. Även i de två därnäst högsta åldersklasserna har en stark minskning inträtt. Beträffande förrådet av barrskog har den andra riksskogstaxeringen visat, att detta mellan de båda taxeringarna minskats i norra Sverige och ökats i södra delen av landet. Minskningen är störst i övre och mellersta Norrland, där den utgör 8 procent, om man tar hänsyn till allt virke från 10 cm vid brösthöjd, och 15 procent för virkesförrådet

160 Skogsmarksareal.

Kvadraterna äro yttrogna i kartans skala

från 25 cm, d. v. s. timmerskogen. I Gävleborgs och Kopparbergs län sammantagna visar virkesförrådet från 10 cm däremot en viss ökning, nämligen med omkring 3 procent, medan förrådet från 25 cm är oförändrat. Virkesförrådet per hektar är i regel större på kronoskogarna än på övriga skogar med motsvarande läge. Även i fråga om fördelningen av barrskogsförrådet på mogenhetsklasser har en avsevärd förändring skett mellan de båda riksskogstaxeringarna. Den högsta mogenhetsklassen (klass 3), som

161 inom de fyra nordligaste länen vid första taxeringen utgjorde drygt 23 procent av hela virkesförrådet, har vid andra taxeringen nedgått till knappt 11 procent av del då uppskattade totala förrådet. Denna förskjutning i virkestillgångarna från äldre årsklasser med svagare tillväxt till yngre och växtligare skog har medfört att skogarnas årliga tillväxt i Norrland ökats avsevärt trots förrådsminskningen. Det är huvudsakligen i Norr- och Västerbottens län som virkesförrådet minskats, vilket delvis sammanhänger med den hastiga realisation, som följde på den äldre lappmarkslagens upphävande. Härtill har kommit, att förutsättningarna för den nya skogsgenerationens framväxande äro sämst i övre och inre delarna av Norrland och att de ogynnsamma föryngringsförhållandena ej tillåtit att den avverkade skogen snabbt ersatts på naturlig väg så som fallet i regel varit i södra Sverige. En pendling har uppstått från ett tidsskede med tillgång på stora arealer av överårig skog till det nuvarande med vidsträckta svårföryngrade avverkningslrakter och uttunnade virkesförråd. Närmare uppgifter i nu angivna hänseenden ha meddelats i norrlandskommitténs utredning rörande skogstillgångarna och skogsindustriernas råvaruförsörjning i övre och mellersta Norrland m. m. (SOU 1948: 32). Hemmansskogar, bolagsskogar och kronoskogar. De norrländska skogarnas fördelning mellan olika ägarkategorier skiljer sig genomsnittligt ganska avsevärt från förhållandena i landet i övrigt. Särskilt iögonfallande är den stora omfattningen av statliga skogar i Norrbottens och Västerbottens län samt av bolagsskogar i övriga norrlandslän. De enskilda hemmansskogarna ha mindre omfattning, relativt sett, ju längre norrut man kommer, men av norrlandsskogarna i deras helhet upptaga de dock omkring 40 procent, medan på vardera av kategorierna allmänna skogar och bolagsskogar komma omkring 30 procent. Av norrländska jordbrukare med en åkerareal av mer än 2 hektar äro nära 9/10 även innehavare av skogsmark. Också bland jordbrukare med mindre åkerareal finnas åtskilliga, som äro ägare till skog. Norrlandskommittén har under kapitel 4 framhållit, att tilldelning av husbehovsskog utgör ett viktigt led i den fortsatta rationaliseringen av jordbruket i Norrland men att det särskilt i skogsområdena i inre Norrlands fjäll- och moränbygder — där jordbruken i regel icke kunna ge tillräcklig sysselsättning och försörjning - i allmänhet är önskvärt att jordbrukarna även innehava stödskog. A andra sidan är det till fördel för de träförädlande industrierna, om dessa innehava egna skogar, vilkas avkastning kan täcka en väsentlig del av råvarubehovet. De bli härvid mindre än eljest beroende av de konjunkturbetingade växlingarna i råvarupriserna. Att de stora företagskomplex, som utvecklats inom skogsindustrien, kunnat öka 11

S172G1

162 sin ekonomiska stabilitet genom förvärv av egna skogar, har även blivit av betydelse för de hos företagen sysselsatta arbetarna, i del all dessas sysselsättningsförhål lunden därigenom blivit säkrare. Detta gäller icke endast industriarbetarna utan också skogsarbetarna, vare sig dessa samtidigt ha egna småbruk eller mer eller mindre helt leva på skogsarbete. Många småbrukare utan egna skogstillgångar finna en väsentlig del av sin försörjning genom arbete inom det större skogsbruket och ha sålunda intresse av alt arbetstillfällena ej alltför mycket växla från år till år. Ej minst är del vanligt, att söner till jordbrukare på så sätt få möjlighet att försörja sig på hemorten. Särskilt på senare tid kan emellertid en tendens skönjas i riktning mot att arbetare helårssysselsättas i skogsbruket. Dessa arbetare bli då beroende av att en jämn drifl kan uppehållas inom skogsbruket såväl säsongmässigt — bortsett från tider av toppbelastning i jordbruket — som i konjunkturhänseende. När ett företag saknat tillräckliga råvaror och detla medfört en minskning i arbetstillfällena, ha icke allenast arbetarna drabbats härav utan även bygden och respektive kommun, som bland annat haft att vidkännas en reducering av skatteunderlaget. Som ovan nämnts har även staten betydande skogstillgångar särskilt i övre Norrland. Till stöd lör statens innehav av skog — bortsett från att även staten är ägare till skogsindustriella företag - kan hänvisas till att skogsbruket och skogsvården böra drivas på lång sikt, vilket gör att den enskilde ofta icke under sin livstid hinner se resultat av det arbete och de investeringar som nedläggas på skogen. Det måste förutsättas, att staten anlägger samhälleliga synpunkter då det gäller hushållningen med skogen samt beredande av jämn sysselsättning åt arbetarna. Med utgående från ovan anförda synpunkter har kommittén ansell sig icke böra ifrågasätta någon mera avgörande förskjutning mellan de olika ägarkategoriernas innehav av skogsmark. Detla hindrar dock givetvis icke, att i de enskilda fallen skäl kunna föreligga för atl, som ett led i pågående rationaliseringsverksamhet inom jordbruket, skog överlåtes från staten eller bolag till enskild jordbrukare för behövlig förstärkning av hans jordbruk. Ej heller behöver det stå i strid mot den principiella ståndpunkt, varåt kommittén nyss givit uttryck, om ett bolag får förvärva skogsmark från enskild skogsägare med tillämpning av bestämmelserna i den s. k. bolagsförbudslagen eller om staten förvärvar skogsmark, där förhållandena motivera detta.

Gemensamhetsskogar. Vid sidan av enskilda skogar, bolagsskogar och kronoskogar har man atl räkna med gemensamhetsskogar av olika kategorier. Sedan gammalt finnas sålunda allinänningsskogar i Norrland och Dalarna, för vilkas förvaltning särskild lagstiftning gäller. Det kan även vara förenat med fördelar, atl

163 Totala barrskojjsförrådet (diam. kl. 10—<45+) (exkl. icke taxeringsvärda kronomarker i Norrbottens lappmark). c :0

C •O

<U

vt

-o c a

B -Q O

lappmark

E

:0

Z

:0

> ku tlar d

lappmark

>

:0

>

kustland

Beteckningar allmänna skogar

_

•

bolagsskogar

__

övriga enskilda skogar

enskilda jordägare gemensamt förvärva och förvalta skog. Vid en sådan förvaltning ökas förutsättningarna för en rationell skötsel av skogen. Emellertid försvåras anordningar i här angivet syfte genom nu gällande fastighetsbildningslagstiftning. Med denna utgångspunkt har norrlandskommittén i skrivelse den 4 juni 1947 föreslagit, att särskild utredning skall verkställas rörande lagstiftningsåtgärder med syfte att bland annat underlätta tillkomsten av gemensamhetsskogar liksom även i fråga om lämpliga ekonomiska och organisatoriska åtgärder till främjande härav. Fördelarna med sådana anordningar bli så mycket större, om i samband med tillkomsten

164 av gemensamhetsskogar en avveckling kan ske av en del nu förefintliga skogsservitut. I detta sammanhang må erinras, att för södra och mellersta Sveriges del bildats en särskild organisation -— Skogssällskapet — med syfte att främja skogsvärden genom inedverkan Aid bildande och förvaltning av kommunala m. fl. allmänningsskogar. Efter framställning av norrlandskommittén har Kungl. Maj:l anvisat medel för en undersökning rörande möjligheterna alt anordna en motsvarande verksamhet även i Norrland. Vid 1948 års riksdag har sedermera, likaledes efter framställning av norrlandskommittén, beslut fattals om att av prisutjämningsavgifterna å trävaror skola anslås 3 milj. kronor till en fond. vilken skall förvaltas med syfte att främja kommunskogsverksamhet i Norrland. Kommittén utgår från att denna verksamhet skall visa sig bli gagnelig för det norrländska skogsbruket. Rationellare fastighetsbildning. Såsom redan framhållits under kapitel 4 äro fastigheterna i Norrland ofta uppsplittrade på ett flertal ägolotter av mycket ringa storlek, varvid olika ägares lotter ligga blandade om varandra. Vidare kunna ägolotterna ha en form, som i hög grad försvårar en tillfredsställande skötsel. Ej minst gäller detta i fråga om skogsmarken, där långa smala skiften äro ofta förekommande. Ett utbgte av skogsskiften mellan olika fastighetsägare skulle mänga gånger kunna medföra avsevärda fördelar i fråga om möjligheterna att sköta skogen på ett rationellt sätt. I detta sammanhang kan erinras om att de lokala jordnämnder, som efter förslag av kommittén under de tre budgetåren 1945/46—1947/48 arbetat i Norrbottens och Västernorrlands län med försöksverksamhet i syfte att åstadkomma en bättre fastighetsarrondering (se ovan), även ägnat intresse åt de skogliga fastighetsbildningsförhållandena. Denna verksamhet har försvårats bland annat genom atl respektive parter ej kunnat enas om värderingsnormerna vid utbyte av skogsmark och genom att ägare av skogsmark med god skogstillgång ej varit benägna att vid nuvarande råvarubrist bortbyta sin mark mot sämre bestockad mark, även om mellanskillnad erbjudits i kontanter. 1 Det bör i detta sammanhang också eftersträvas att skogsfångs- och mulbetesservituten, vilka äro vanligt förekommande särskilt inom vissa delar av Norrland, efter hand avvecklas. De ändamål, för vilka dessa servitul tillkommit, kunna ofta i stället tillgodoses genom tilldelning av husbehovsskog respektive ordnande av kulturbete. Skogsägarnas intresse av ett utbyte av skogsmark i arronderingssyfte kan motverkas genom vissa nu gällande beskattningsregler. Sålunda utgår stämpelavgift då fastighet eller fastighetsdel förvärvats genom byte, lika väl som vid annat fång. Denna stämpelavgift utgår med 2 procent av fastig1

Jämför sid. 127 ff.

165 hetsvärdet när aktiebolag står som förvärvare av fastighet (eljest i regel 1 procent). Då vid byte av fastigheter lagfartsstämpel måste erläggas av båda parterna, kommer alltså, om två bolag vilja byta skog sinsemellan, stämpelavgift att utgå med sammanlagt 4 procent. Än mera torde intresset för ägoutbyten påverkas av att båda kontrahenterna vid sådant byte inkomstbeskattas för skogens tillväxt på motsvarande sätt som skogsägare, som avverkar växande skog. Detta synes icke stå i god överensstämmelse med skogsbeskattningens grundläggande princip, enligt vilken skogsägaren skall erlägga inkomstskatt för skogens tillväxt först då den av honom uttages eller avyttras. I den mån växande skog bytes mot annan sådan skog och den sparade tillväxten således utbytes mot en tillgång, vilken i likhet med den ursprungligen ägda skogen icke av skogsägaren kan omsättas i penningar med mindre än att dessa skola upptagas såsom intäkt, skulle det bäst stå i överensstämmelse med grundprincipen för skogsbeskattningens ordnande att uppskjuta beskattningen till dess den växande skogen avyttras mot vederlag i penningar eller eljest av annat slag än växande skog. Desto större anledning till en sådan ändring i skattelagstiftningen synes föreligga, som den nyligen av riksdagen antagna nya skogsvårdslagen i åtskilliga fall avsevärt uppskjuter möjligheterna att uttaga ett virkesförråd av viss beskaffenhet. Kommittén har i skrivelse den 19 juni 1948 föreslagit, att ändringar skola vidtagas i stämpelförordningen och skatteförfattningarna i nu åsyftade hänseenden. En begränsning av avverkningarna är nödvändig i övre och mellersta Norrland. Virkesförrådets ökning eller minskning behöver icke i och för sig innebära, att avverkningen bör ökas respektive minskas. Det avgörande är virkesförrådets storlek och beskaffenhet i jämförelse med vad som erfordras för att markens produktionsförmåga skall utnyttjas på bästa sätt. Där såsom i övre och mellersta Norrland virkesförrådet per hektar ur denna synpunkt är för litet, måste virkesförrådet höjas för att man i framtiden skall få en virkesavkastning från dessa skogar av tillfredsställande storlek, och en sådan höjning av virkesförrådet kan endast åstadkommas, om man under en period framåt avverkar mindre än tillväxten och sörjer för en fullgod återväxt på befintliga och nytillkommande föryngringsytor. Då dessa problem ej ha en motsvarande aktualitet i södra Norrland, har det ställt sig naturligt för norrlandskommittén att vid sina överväganden ägna särskild uppmärksamhet åt förhållandena i övre och mellersta Norrland. Det nuvarande skogliga tillståndet i övre och mellersta Norrland — ifråga om virkesförråd per hektar, ålders- och dimensionssammansättning m. m. — är sådant att man för att så långt möjligt kunna utnyttja skogsmarkens virkesproducerande förmåga blir nödsakad att under en tämligen lång

166 övergångstid sänka avverkningsuttagen. Detta bekräftas av den 40-årsprognos, som av statens skogsforskningsinstitut verkställts i fråga om avverkningarna i övre och mellersta Norrland. Den främsta ledtråden vid upprättandet av dessa avverkningsberäkningar har varit nödvändigheten att söka åstadkomma högre virkesförråd. Olika beräkningar ha uppgjorts för fyra skilda antagna skogsskötselalternativ, utgörande kombinationer mellan tvenne beräknade slutavverkningsåldrar, benämnda »tidig» respektive »sen» slutavverkning, och likaledes tvenne olika starka gallringsingrepp, »medelstark» respektive »stark» gallring. Såsom norrlandskommittén påvisat i sin förenämnda utredning rörande skogstillgångarna och skogsindustriernas råvaruförsörjning i övre och mellersta Norrland kan endast vid alternativet medelstark gallring och sen slutavverkning en ökning av förråden eller ätnrinstone en ungefärlig balans mellan tillväxt och avverkning under en 40-årsperiod åstadkommas. Visserligen skulle med hänsyn till slutavverkningarnas jämnhet alternativet tidig vara att föredraga på längre sikt. Men därvid uppstår en nedgång av förråden under de närmaste 40 åren även vid medelstark gallring. Risk föreligger naturligtvis dessutom att gallringen i verkligheten göres hårdare än medelstark — nedgången av förrådet blir då ännu större. Härtill kommer att föryngringsytan vid tidig slutavverkning blir väsentligt större än vid sen. I det föregående har påvisats den stora eftersläpning, som föreligger beträffande skogsvårdsåtgärderna och särskilt då det ofantliga behovet av föryngringsbefrämjande åtgärder — åtgärder, som så vitt nu kan bedömas säkerligen icke kunna medhinnas i den takt, som vore erforderlig. Med tanke härpå är det givetvis önskvärt, att man icke tillämpar ett skötselprogram, som i och för sig ytterligare förvärrar läget. Av vad nu anförts framgår, att ur skogsvårdssynpunkt övervägande skäl tala för att avverkningarna i övre och mellersta Norrland under den närmaste 40-årsperioden grundas på sen slutavverkning och medelstark gallring (beträffande gran kan dock i mellersta Norrland en något tidigare slutavverkning ifrågakomma ur skoglig synpunkt). En tillämpning av nämnda skogsskötselalternativ skulle innebära, att avverkningarna skäras ned med 25—30 procent i jämförelse med de verkliga avverkningarna under liden mellan den första och den andra riksskogstaxeringen. I vad mån de framtida avverkningarna böra begränsas, kan emellertid icke bedömas enbart ur skogsvårdssynpunkt, utan hänsyn måste även tagas till en del andra faktorer, i första hand industriens råvarubehov, handelspolitiska synpunkter och tillgången på arbetskraft. För skogsindustriernas del måste det i och för sig framstå som önskvärt, att avverkningarna kunna fortgå i samma utsträckning som hittills och att begränsningen häri icke göres hårdare än nöden kräver. Vidare ha industrierna och deras arbetare liksom även arbetarna inom skogsbruket skäl att i princip finna det med sin fördel förenligt, att avverkningarna och därmed sysselsättningen inom industrierna fördela sig någorlunda jämnt på olika år. Härvid bör

167 dock det förbehållet göras att det för skogsindustrierna är ofrånkomligt att, åtminstone i vad gäller exportindustrierna, anpassa sig efter konjunkturernas utveckling. Att detta sker kan även sammanfalla med det allmännas intresse, vara nuvarande strävan att öka exporten ger etl belysande exempel. Ur en annan synpunkt sett bör uppmärksammas, att en beskäming av avverkningarna skulle ha en motsvarighet i den brist på arbetskraft, som är att vänta under de närmaste decennierna. I detta sistnämnda hänseende intar emellertid övre Norrland en särställning, som karakteriseras av fortsatt tillväxt av befolkningen i den mån icke utflyttning sker söderut. Trots de svårigheter, som kunna föranledas av alt avverkningarna inom övre och mellersta Norrland begränsas under de närmaste decennierna, kan norrlandskommittén ej finna annat än att nuvarande generation måste underkasta sig dessa svårigheter och icke kasta över dem på framtiden. Avverkningarna höra sålunda begränsas till vad som ur skoglig synpunkt erfordras för att ernå en ökning av virkesförråden. Detta betyder, såsom framgår av del föregående, att avverkningspolitiken i stort sett bör grundas på kombinationen medelstark gallring och sen slutavverkning. En sådan begränsning av årsavverkningen, som föranledes härav, är emellertid icke möjlig att omedelbart genomföra. Hänsyn måste tagas till den nu rådande situationen utom och inom landet, då praktiskt tagel alla länder, bland annat för återuppbyggnaden efter kriget, efterfråga våra trävaror och cellulosaprodukter, samtidigt som vårt land är i behov av utländsk valuta och omfattande behov av skogsindustriens produkter även föreligga inom landet. En viss tid måste även anslås för industriens anpassning till den nedskurna råvarutillgången. Dessa förhållanden utesluta dock icke att man redan nu gör klart för sig, vilket program som i princip bör följas under de närmaste decennierna. Samtidigt böra strävandena inriktas på att genom olika åtgärder stegra virkesproduktionen liksom även på alt öka skogsindustriernas råvarutillgång genom utnyttjande av befintliga råvarureserver. Det uppställda avverkningsprogrammet bör få till innebörd att man i medeltal under den period som avverkningsberäkningen omfattar söker hålla årsavverkningen vid framkalkylerad storlek. Skogsforskningsinstitutets senaste avverkningsberäkning för övre och mellersta Norrland omfattar ju en 40-årsperiod, räknat från tidpunkten för senaste riksskogstaxeringen. Vid bedömandel av årsavverkningarnas storlek synes det dock vara lämpligt att uppdela perioden — t. ex. i 10-årsperioder - - tillsvidare med ^ikte på att årsavverkningen i medeltal under dessa perioder sammanslagna blir ungefär den som beräknats för 40-årsperioden, men med mera måttlig nedskärning under första 10-årsperioden. Nya överväganden och beräkningar böra därvid göras innan ståndpunkt tages till det lämpliga avverkningsbeloppet för nästa 1 O-årsperiod. Även under 1 O-årsperioderna bör avverkningsbeloppet justeras i den mån detta motiveras av förändringar, som framgå

168 Ärsavverkning enligt W-årsprognosen vid skötselalternativet »medelstark gallring sen slutavverkning» i jämförelse med årsultaget under tiden mellan riksskogstaxeringarna. Summa gagnvirke »utan hänsyn tilJ kvalitet». Beträffande gran inom område IV—V har räknats med en kompromiss mellan alternativen »medelstark—sen» och »medelstark—tidig». Totala stapelhöjderna ange avverkningen mellan taxeringarna. Sgrafferad slapeldel anger avverkningen enligt 40-årsprognosen.

>/VV

1 YY^

Trädslag

'

fall Gran S:a

Avverkning enl. 40årsprogn. i % av avv. mellan t a x .

Obekant

Flodområdesgrupp

I—II

i

sXV\

Tall Gran S:a VYY 71)

(>5

74 I—II exkl Norr bottens lappn tark 1

169 av nya riksskogstaxeringar. Handelspolitiska förhållanden och konjunkturerna kunna likaledes i viss utsträckning få utöva inflytande. Den av 1948 års riksdag antagna nya skogsvårdslagen är i stort sett mera restriktiv än den föregående. I fråga om utvecklingsbar skog föreskriver den nya lagen, att den icke utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd må avverkas annorledes än genom gallring, som är för skogens utveckling ändamålsenlig. Skog är att anse såsom utvecklingsbar, så länge det under förutsättning av lämplig skötsel måste antagas bli mera lönande att låta skogen kvarstå än att omedelbart avverka den. Begreppet utvecklingsbar skog torde i det närmaste vara identiskt med vad tidigare skogsvårdslag betecknat som yngre skog, men med hänsyn till att gränsen för den yngre skogen i tilllämpningen satts för låg anses likväl för övre och mellersta Norrlands vidkommande, att skyddet för utvecklingsbar skog sträcker sig avsevärt längre än det tidigare skyddet för yngre skog. Marginalen mellan utvecklingsbar skog och den tillämpade bedömningen av yngre skog torde sålunda i nämnda del av Norrland i allmänhet kunna uppskattas till minst 20 år. Den övre gränsen för utvecklingsbar skog kan antagas ungefär sammanfalla med vad ovan betecknats som »tidig» slutavverkningsålder. Den skog, som ligger över nämnda gräns och sålunda betraktas som icke utvecklingsbar, får enligt den nya skogsvårdslagen icke å någon faslighet utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd avverkas på sådant sätt, att större rubbningar i avkastningens jämnhet uppkomma eller skogens återväxt avsevärt försvåras. Enligt vad som uttalats i den proposition, varmed den nya lagen underställts 1948 års riksdag, bör önskemålet om en viss jämnhet i avkastningen beaktas i syfte att söka säkerställa sysselsättningsmöjligheterna för den till skogsbruket och trävaruindustrien knutna arbetskraften ävensom för att på längre sikt trygga sagda industris råvarubehov. Emellertid har jordbruksutskottet i sitt av riksdagen godkända ullätande gjort uttalanden av innebörd att överavverkningar å enstaka husbehovsskogar eller stödskogar endast i undantagsfall kunna ha någon betydelse för industriens virkesbehov. Med hänsyn härtill och då skogsvårdslagen icke är tillämplig på kronans eller ecklesiastika skogar eller på allmänningsskogar, synas de nya bestämmelserna med syfte att trygga trävaruindustriens råvarubehov främst komma att bli tillämpliga på industribolagens egna skogar. I detta sammanhang hör även nämnas, att 1948 års riksdag fattat beslut om upphävande av den s. k. lappmarkslagen, vilken i vissa hänseenden varit strängare än den allmänna skogsvårdslagen. Enligt vad som anförts i propositionen i ämnet kominer emellertid den övervägande delen av skogarna inom lappmarkerna att i stället falla in under den nya skogsvårdslagens särskilda bestämmelser om svårföryngrade skogar. I det föregående har kommittén med hänsyn till föreliggande utredningar rörande skogstillgångarna i övre och mellersta Norrland sett sig nödsakad

170 att räkna med att slutavverkningsåldern där måste höjas. Endast om man tillämpar »sen» slutavverkning — vilket innebär en höjning av åldern med omkring 20 år i förhållande till »tidig» — torde vid medelstark-gaRring erhållas en ungefärlig balans mellan tillväxt och avverkning under de närmaste decennierna. För att sen slutavverkning skall kunna åstadkommas är det sålunda nödvändigt att i viss utsträckning även skydda eller hushålla med den icke utvecklingsbara skogen. Med tanke härpå har norrlandskommittén i yttrande över det förslag, som legat till grund för den nya skogsvårdslagen, förordat att denna skulle kompletteras med ett bemyndigande för Kungl. Maj:t att för område, där så prövades erforderligt för återuppbyggnad av skogsbeståndet, föreskriva att slutavverkning av icke utvecklingsbar skog, som ej borde ur skogsvårdssynpunkt omedelbart avverkas, finge äga rum allenast där skogsvårdsstyrelsen funne skäl lämna tillstånd härtill. Med ett provisoriskt sådant tillägg om höjning av övre gränsen för icke utvecklingsbar skog ansåg kommittén skyddsgränsen genomsnillligl komma att kunna förläggas till åldrarna för sen slutawerkning. Av en sammanställning, som upprättats inom kommittén för att belysa innebörden härav, framgår att av den areal inom övre och mellersta Norrland, som vid sen slutawerkning skulle slutavverkas under loppet av en 40-ärsperiod, något mer än 35 procent voro förfallna till slutavverkning redan vid taxeringstillfallet, varav övervägande delen kommer på allmänna skogar (av förrådet i åldersklasserna VII—VIII och IX+ komma omkring 35 respektive 60 procent på de allmänna skogarna). Övriga arealer överskrida gränsen till sen slutavverkningsålder successivt under perioden och skulle lill dess vara skyddade genom en bestämmelse av den innebörd, som föreslagits av norrlandskommittén. Någon sådan bestämmelse har emellertid sedermera icke intagits i den nya skogsvårdslagen, bortsett från möjligheten att ge en större eller mindre omfattning åt kategorien svårföryngrade skogar. Den bestämmelse som meddelats för atl motverka att större rubbningar uppkomma i avkastningens jämnhet synes, enligt vad nyss anförts, främst ha avsetts bli tillämplig på bolagens skogar. Emellertid är kommittén myckel tveksam om det i praktiken skall bli möjligt för skogsvårdsstyrelserna atl utan tillgång till hushållningsplaner få något inflytande på bolagens hushållning med sin skog. Skyldighet att uppgöra hushållningsplaner — sådan har föreslagits av norrlandskommittén — har icke upptagits i lagen, men skogsstyrelsen torde ha anledning att överväga föreskrifter härom vid utfärdande av anvisningar till skogsvårdslagen. En annan sak är att en skogsägande industri alldeles oavsett lagstiftningen bör finna det förenligt med sitt eget intresse att hushålla med skogen. Av det nu anförda följer, att kommittén för sin del ej är övertygad om att den nya skogsvårdslagen kommer alt bereda det skydd för skogarna i Norrland, som skulle vara önskvärt under de närmaste decennierna framåt. När nu statsmakterna så sent som år 1948 tagit ståndpunkt till förevarande

171 spörsmål, kan kommittén emellertid knappast ha anledning att i detta sammanhang förnya sina förslag om etl effektivare lagstiftningsskydd. För att det skall vara möjligt att bedöma, i vad mån en sådan överavverkning sker i övre och mellersta Norrlands skogar, att särskilda ingripanden behöva vidtagas häremot, är det nödvändigt att ett statligt organ - - skogsstyrelsen synes härvid närmast komma i fråga - - följer den framtida utvecklingen och därvid utför erforderliga utredningar och planeringar. Som en första åtgärd bör beräknas, vilka kvantiteter virke som böra uttagas under en viss tidsperiod inom ett visst geografiskt område. Utgångspunkten för bedömningen bör därvid vara de avverkningskvantiteter som ur skoglig synpunkt, med hänsyn till behovet av återuppbyggnad av skogsbeståndet i Norrland, anses lämpliga. Vid beräknandet av avverkningens storlek måste dock som ovan framhållits hänsyn även tagas till en mängd andra faktorer. För möjliggörande av jämförelser mellan de fastställda kvantiteterna och de verkliga virkesuttagen blir det nödvändigt att erhålla kännedom om dessa senare. Behov föreligger härvid av en förbättrad avverkningsstatistik. En sådan är önskvärd även ur andra synpunkter såsom komplettering av nuvarande statistik på del skogliga området. Utan att närmare ingå på anordnandet av en avverkningsstatistik - - 1947 års riksdag har anhållit om utredning i detta ämne - - vill kommittén ifrågasätta, om icke denna kan grundas på uppgifter om gjorda virkesmätningar. På grundval av dessa och med kännedom om skogsvårdsstyrelsernas utslämplingar bör det vara möjligt att ganska väl följa utvecklingen. Skogsindustriernas råvaruförsörj ning. Stora svårigheter ha under senare tid mött att tillgodose skogsindustriernas behov av råvara, och många företag ha på grund av bristande virkestillgång ej kunnat utnyttja sin kapacitet och i en del fall till och ined nödgats nedlägga driften. Detta problem har framstått som särskilt allvarligt i övre och mellersta Norrland, vilket utgjort bakgrund till att kommittén särskilt för detta område verkställt den i det föregående omnämnda utredningen rörande skogstillgångarna och skogsindustriernas råvaruförsörjning. Den brist på råvara, som sålunda gjort sig gällande, kommer att accentueras i den mån avverkningarna begränsas enligt vad ovan förordats. Det kan uppenbarligen vara av stort intresse att jämföra de råvarutillgångar, som komma att stå till förfogande vid tillämpning av den förordade avverkningspolitiken, med skogsindustriernas behov av råvara. F r å n de avverkningssiffror, som framkommit vid ovannämnda 40-årsprognos, böra då vissa avdrag göras för erhållande av den nettokvantitet, som står till förfogande för industriernas råvaruförsörjning. Dylika avdrag böra ske för lump och omföring emellan sortimenten på grund av kvalitetsfel, för icke

avsättningsbara virkestillgångar, för sjunkning i flottlederna, för husbehovsvirke, för annan inlandsförbrukning samt för införsel till och utförsel från Norrland av rundvirke. Kommittén har, med utgående från det skogsskötselalternativ, som förordats av kommittén, uppskattat den totala bruttoårsavverkningen, oavsett sortiment, inom övre och mellersta Norrland 'flodområdesgrupperna I—V) till omkring 9,6 milj. m 3 fast mått inom bark, de erforderliga avdragen till 1,4 milj. ma samt nettoårsavverkningen sålunda till 8,2 milj. in'. Vad angår skogsindustriernas behov av råvara ha undersökningar gjorts av en särskild kommitté, som tillsatts av det s. k. skogsindustriernas samarbetsutskott. Resultaten av dessa undersökningar ha ännu icke framlagts. Norrlandskommittén bar ansett det icke kunna ifrågakomma att även för sin del verkställa motsvarande undersökningar. Emellertid har kommittén, till jämförelse med avverkningsberäkningarna, låtit sammanställa vissa mera skönsmässiga uppskattningar av råvarubehovet för skogsindustrierna i övre och mellersta Norrland. Dessa uppskattningar, för vilka närmare redogjorts i bilaga VI till förenämnda utredning, ha givit följande huvudsakliga resultat: Milj. m« f. ib. a) behovet av råvara vid utnyttjande av den nuvarande »teoretiska» kapaciteten vid efter beslutade nedläggelser kvarvarande fabriker (i fråga om sågverken för uppnående av 1940 års produktion) b) behovet av råvara vid utnyttjande av den »praktiska» kapaciteten (i fråga om sågverken se a) c) förbrukningen i medeltal under åren 1936—1939

Ti

"*m* %av behov l

10.0 11.2

S(i 77

Enligt dessa uppskattningar skulle skogsindustrierna i övre och mellersta Norrland, även efter de nedläggelser och driftsinskränkningar som redan ägt rum under senare år, behöva ytterligare beskäras med sannolikt 10—20 procent i förhållande till nuvarande omfattning. En dylik beskärning skulle behöva genomföras för att halans skulle uppstå mellan råvaruförbrukningen och tillgången på råvara vid en sådan begränsning av avverkningarna, som förordals i det föregående. De framkomna resultaten kunna emellertid icke och detta gäller ej minst råvaruförbrukningen — betraktas som helt definitiva. Bortsett från att speciell osäkerhet av vissa skäl vidlåder avverkningsberäkningen för Norrbottens lappmark, och från att man alllid måste räkna med en viss felmarginal vid uppskattningar av förevarande art, kunna förhållandena i icke ringa mån påverkas av olika faktorer, vilkas kvantitativa betydelse framåt i tiden det nu är vanskligt att förutsäga. Sålunda är det sannolikt, att virkesskördarna i framtiden, sedan det sämre virket först uttagits, komma att bli av bättre kvalitet, vilket i och för sig borde medföra större utbyte än hittills. Å andra sidan torde dock detta motverkas av den mindre torrsubstansvikt — med åtföljande högre åtgångstal — som det mera frod-

173 vuxna virket i framtida kulturskogar erhåller. Då avverkningsberäkningen avser en 40-årsperiod och inte heller den upprättade rävarubalansen omfattar längre tid, synes det emellertid tveksamt i vad mån nyssnämnda förhållanden beträffande åtgångstalen kunna inverka på balansen. Under alla förhållanden kunna kalkylerna sägas bestyrka de allmänna farhågorna för att skogsindustrierna i övre och mellersta Norrland, även efter de nedläggelser och driftsinskränkningar som redan ägt rum under senare år, äro överdimensionerade och atl en ytterligare väsentlig beskär77f7i<7 år erforderlig. Det utgör etl allmänt intresse, att de svårigheter, som måste uppkomma vid en sådan begränsning av avverkningarna och därav föranledd beskärning av skogsindustriernas omfattning, som här ovan betecknats som ofrånkomlig, kunna lösas utan alltför allvarliga konflikter mellan olika intresserade parter. Det är norrlandskommitléns förhoppning att någon statlig reglering på området icke skall behöva tillgripas. Med dessa utgångspunkter saknar kommittén anledning att här närmare ingå pä hithörande spörsmål. Då i Norrland råvarutransporterna alltid till övervägande del skett medelst flottlederna, har det ställt sig naturligt att förlägga flertalet förädlingsverk till älvmynningarna vid kusten, vilket icke hindrar att en betydande virkesförädling förekommer även i inlandet och härvid särskilt vid cirkelsågar och andra smärre sågar. Vid valet av förläggningsplats för kustverken har även tagits hänsyn till önskvärdheten att erhålla så lång skeppningssäsong som möjligt. Älvmynningarna i Västernorrlands län ha härvidlag haft en gynnad ställning i jämförelse med Norrbottenshamnarna. Vad speciellt angår sulfat- och vvallboardfabrikerna ha dessa för att kunna tillgodogöra sig sågverksavfallet som råvara med fördel förlagts i närheten av befintliga sågverk eller anhopning av sådana (en sulfatfabrik kan omhändertaga avfallet från etl flertal sågverk). Vid sågverksindustriens utbyggnad i Härnösands- och Sundsvallsdistrikten räknade man knappast med någon större tillförsel av sågtimmer från övre Norrland. Att behov härav uppkommit torde i huvudsak få anses vara en följd av den knapphet på råvara, som efter hand blivit rådande i mellersta Norrland på grund av den utbyggnad av sågverksindustrien, som ägde rum på 1890-talet. Även de flesta av massafabrikerna i Västernorrlands län ha anlagts vid en tidpunkt, då råvarusituationen inom det egna flodområdet, med den dåvarande kapaciteten hos fabrikerna, åtminstone inte i någon större omfattning nödvändiggjorde att råvaran hämtades från de nordligare ådalarna. Det är först efter den utbyggnad av industrierna som ägt rum, till en början av sågverken och vid ett senare skede av massafabrikerna — vilkas utvecklingsmöjligheter det tidigare icke varit lätt att förutse — som råvaru-

174 tillgängen undan för undan kommit att få en alltmer dominerande betydelse. De problem, som därvid uppstått, ha i viss mån varit av olika karaktär inom skilda delar av Norrland. Samtidigt som de västernorrländska företagen — alltefter som råvarutillgången inom de egna flodområdena börjat tryta — sökt att erhålla en kompensation härför genom ökad råvaruanskaffning från övre Norrland, är det också helt naturligt att det för såväl de därstädes befintliga företagen som för länsintressena i övrigt efter hand blivit allt angelägnare att slå vakt om de egna råvarutillgångarna samt att, där överskott på ett visst virkesslag förelegat, åstadkomma en utökning inom det egna området av en industri, som kan tillgodogöra sig ifrågavarande virke. Att den nuvarande förläggningen av skogsindustrierna om man enbart ser till råvarutillgången inte kan anses vara den mest rationella framgår av nedanstående jämförelser.

Flodområdesgrupp

I—II Ill IV - V Summa

Nettoårsavverk- Sågutbyte 1915 ning stds 1 000 m3f.

Kapacitet

(ton torr vikt)

Trämassefabriker

Sulfitfabriker

Sulfatfabriker

Wallboardfabriker

2 700 2 100 3 400

105 200 95 000 168 600

74 000 96 000 164 000

142 000 496 000

81 000 151 000 263 000

32 000 83 000 70 000

ses coo

334 000

038 000

495 000

185 000

Beträffande både sågverken, de grankonsumerande industrierna och sulfatfabrikerna har en med hänsyn till råvarutillgången inom det »egna flodområdet» alltför stark koncentration skett till de västernorrländska ådalarna. Det är vidare tydligt, att utbyggnaden av anläggningarna här (flodområde IV—V) främst kunnat åstadkommas på grund av virkesöverskott i Norrbottens län (flodområde I—II). Det förtjänar i detta sammanhang erinras om att denna utbyggnad till icke oväsentlig del ägt r u m så sent som under 1930-talet. För flodområde III — närmast motsvarande Västerbottens län — föreligger däremot en god balans såtillvida att någorlunda lika stor andel av nettoårsavverkningen och av råvarubehovet inom hela området I—V faller på flodområde III. Ser man enbart till sågverken och jämför nuvarande förhållanden med uppgifter från 1933, finner man, att den andel av totala råvarukonsumtionen inom I—V som faller på de västernorrländska ådalarna påtagligt minskats. Detta torde väl åtminstone delvis sammanhänga med den starka utveckling, som i övre Norrland skett beträffande cirkelsågarna. Det är tydligt att, om denna utveckling fortsätter, det kan bli allt svårare för de västernorrländska sågverken att från övre Norrland erhålla ett tillskott till råvarufångsten inom den egna flodområdesgruppen. Även sulfatfabrikerna i mellersta Norrland äro beroende av tillförsel av råvara från andra områ-

175 den. I fråga om den grankonsumerande industrien (sliperierna och sulfitfabrikerna i framträder särskilt markerat det kända överskottet på råvara inom Norrbottens län. I ett tidigare sammanhang har norrlandskommittén framhållit det otillfredsställande i att arbetskraft, råvara och elkraft »exporteras» från Norrland i stället för alt utnyttjas till uppbyggnad av förädlingsindustrien i Norrland. Denna utveckling går ej minst ut över övre Norrland med dess betydande naturtillgångar och stora naturliga befolkningstillväxt. De invändningar, som ur övre Norrlands synpunkt kunna riktas mot att näringslivet i mellersta och södra Sverige utvecklas på bekostnad av nämnda landsända, äro delvis tillämpliga även på förhållandet mellan denna och sydligare delar av Norrland. Näringslivet i övre Norrland har, huvudsakligen av historiska skäl, kommit väsentligt efter i utveckling, och en uppbyggnad därav är synnerligen önskvärd. Närmast till hands ligger härvid att tänka sig, att industrien utbygges på grundval av landsändans egna naturtillgångar i form av vattenkraft, malm och trä. All så sker synes utgöra en förutsättning för att den skall kunna ge sysselsättning åt den tillväxande befolkningen, så all icke denna skall nödgas söka sig arbete söderut. En naturlig utveckling av träförädlingsindustrierna i övre Norrland får därför icke förhindras, även om en minskad utförsel av virke därifrån måste föranleda en begränsning och nedläggning av skogsindustrier söderut. En sådan inställning kan även försvaras med att härigenom friställd arbetskraft utan svårighet kan finna annan sysselsättning, åtminstone vid den brist på arbetskraft som nu merendels råder överallt utom i övre Norrland. I detla sammanhang får kommittén erinra om de utredningar, som verkställts beträffande en ifrågasatt sulfitfabrik i Norrbottens län och som överlämnats till kommittén för att tagas i övervägande vid fullgörandet av dess uppdrag. Dessa utredningar bygga närmast på att den ifrågasatta sulfitfabriken skulle drivas av aktiebolaget statens skogsindustrier. Enligt vad kommittén erfarit anser emellertid detta företag anläggandet av en sulfitfabrik icke ulgöra något aktuellt led i företagels utbyggnad. Med hänsyn härtill saknas enligt kommitténs förmenande anledning att nu vidtaga några särskilda åtgärder för att få till stånd en sådan fabrik. Att kommittén däremot anser, att utrymme finnes för anläggande av pappersbruk i övre Norrland, framgår av det följande. Skogsbeståndet i Norrland måste återuppbyggas. Nedaån^en av virkesförrådet i övre och mellersta Norrland, speciellt då i fråga om det grövre virket, har visserligen delvis sin grund i att det gamla urskogsförrådet med naturnödvändighet måste försvinna och ersättas med nya och växtligare bestånd. Man skulle dock av allt att döma ha kunnat delvis förebygga den bristande balans, som uppstått mellan tillgång och

efterfrågan på virke, genom en bättre hushållning med skogen och genom i lid vidtagna åtgärder för restaurering av marker med otillfredsställande skogstillstånd. Så som förhållandena utvecklat sig har resultatet blivit atl ungefär '/« av sammanlagda skogsarealen i Norrland är i behov av föryngringsåtgärder, varvid inräknas föryngringsytor som ny tillkom ma under de närmaste 20 åren framåt (skogar ovanför en viss höjdzon ha lämnats ur räkningen). I den mån sådana åtgärder icke komma till stånd, betyder detta att den produktionsförmåga, som ligger i dessa marker, icke utnyttjas. Med den betydelse skogsbruket och skogsindustrierna ha för Norrlands näringsliv och för hela landets ekonomi, synes det icke försvarligt att längre uppskjuta den nödvändiga restaureringen av skogstillståndel i Norrland. Även om man härigenom endast i mindre grad kan påverka de nuvarande svårigheterna i fråga om råvaruförsörjningen, föreligger dock här en förpliktelse som den nuvarande generationen ej kan skjuta över nå framtiden. Det är visserligen önskvärt, att en differentiering av näringslivet kommer till stånd genom tillkomsten av industrier grundade på andra råvaror än trä. Norrlands karaktär av att främst vara ett skogsland kan dock icke förändras. Utan råvaran trä komma icke blott Norrlands största industrier att föra en tynande tillvaro och risk för arbetslöshet att hota industriarbetarna, utan landsdelens hela befolkning mister en mycket betydelsefull inkomstkälla. Detta gäller icke minst för jordbrukarna. Trots den rationalisering och förstärkning av jordbruket, som sker, har dock jordbruksbefolkningen i stora delar av Norrland icke samma möjligheter att trygga sin försörjning på i huvudsak jordbruk som jordbrukarna ha i de södra landsändarna, utan måste söka utfyllnad i inkomsterna genom försäljning av skogsprodukter eller förtjänstarbete i skogsbruket. Ett livskraftigt skogsbruk och en rikt utbyggd skogsindustri förutsätta, att skogsmarkens avkastningsförmåga till fullo utnyttjas. Så kan icke ske med mindre virkesförrådet genomsnittligt når en höjd som svarar mot markens bonitet. Förekomsten av outnyttjad skogsmark är mycket hög även inom sådana delar av Norrland (utanför lappmarkerna), där den allmänna skogsvårdslagens återväxtbestäinmelser varit gällande under lång tid. Man torde därav kunna draga den slutsatsen att dessa bestämmelser ej varit avpassade för de inom Norrland rådande förhållandena. Till det otillfredsställande resultatet har med all sannolikhet även medverkat den allmänna underskattning av skogsodlingarnas nödvändighet för att erhålla fullgod återväxt, som från mitten av 1920-talet gjorde sig gällande inom svenskt skogsbruk. Skogskulturerna hade ofta lämnat otillfredsställande resultat på grund av ofullkomliga arbetsmetoder samt olämpligt frö- och plantmaterial. Återväxten ansågs därför i regel kunna bäst tryggas genom skogens självföryngring. Denna åsikt satte sin prägel även på skötseln av bolagsskogar och

177 allmänna skogar, vilket resulterat i att här liksom på hemmansskogarna kunnat konstateras allvarliga brister i föryngringsresultaten. Den omständigheten, all skogsodlingar utförts i sä ringa omfattning inom storskogsbruket, har givetvis icke kunnat undgå atl påverka skogsvårdsstyrelsernas inställning till frågan om i vilken utsträckning liknande åtgärder borde utkrävas av de enskilda skogsägarna. Enligt den nya skogsvårdslag, som antagits vid 1948 års riksdag, skall ägare av skogsmark, vara skogstillslåndel är uppenbarligen otillfredsställande, kunna åläggas vidtaga åtgärder för att förbättra skogstillståndet, vilken skyldighet gäller även då bristerna icke bero på underlåtenhet att sörja för återväxt efter avverkning eller inträffad skada. Skyldigheten skall dock, såvida ej markägaren erhåller bidrag av allmänna medel, vara begränsad till en kostnad motsvarande värdet av de träd, vilka böra fällas i samband med åtgärdernas vidtagande. Det bör vidare ihågkommas, att i fråga om de nuvarande kalmarkerna en avsevärd del faller utanför lagens bestämmelser. Dessa kalmarker, som uppkommit före den tid då reproduklionsplikt infördes, ha beräknats till inte mindre än omkring 220 000 hektar eller omkring 40 procent av den enligt senaste riksskogstaxeringen konstaterade sammanlagda arealen kalmark på enskilda skogar i Norrland. Skogliga reslaureringsarbeten, och härvid särskilt skogsodling, ställa sig ofta ganska dyrbara. Härtill kommer, alt de investeringar, som göras, först efter avsevärd tid kunna resultera i ökad avkastning från skogen, vilket i synnerhet gäller områden i Norrland med sämre läge. Av dessa skäl har det sedan länge befunnits erforderligt all genom ekonomiskt stöd från statens sida underlätta för skogsägarna att företaga skogsodlingsarbeten. Sålunda ha genom skogsvårdsstyrelserna råd och anvisningar, biträde vid skogsodlingsarbetet och i viss utsträckning skogsodlingsmaterial kostnadsfritt lämnats skogsägarna. Och framför allt har stöd lämnats i form av kontanta bidrag i olika former. Särskilda anslag ha sålunda varit anvisade till skogsodling, till skogsutdikning och till vissa tillfälliga skogsvårdsåtgärder ä enskildas skogar. Dessa anslag ha nu enligt beslut vid 1948 års riksdag sammanförts till etl anslag, benämnt statens skogförbättringanslag. Samtidigt har för motsvarande ändamål även inrättats statens skogslånefond. För Norrlands vidkommande har vid sidan av nämnda bidragsformer även funnits möjlighet att erhålla bidrag till åtgärder för ökad skogsproduktion från det s. k. norrländska skogsproduktionsanslaget. Ifrågavarande bidragsmöjlighet stod tidigare endast öppen i fråga om skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker jämte skyddsskogar inom Kopparbergs och Jämtlands län, men sedermera har, på förslag av norrlandskommittén, tillämpningsområdet utsträckts att omfatta hela Norrland. De åtgärder, för vilka statsbidrag av förevarande slag kunna anvisas, äro dels främjande av skogsåterväxten, såsom hyggesrensning, markberedning och skogsodling, dels beståndsvård, såsom röjning och röjningsgallring i stavaskog, plant12—817261

178 skog och ungskog, dels skogsutdikning, dels betesanläggning och dels anläggning eller förbättring av väg för utforsling av skogsprodukter. I detta sammanhang bör erinras om att, enligt beslut vid 1947 ars riksdag, elt belopp av 12 milj. kronor av influtna prisutjämningsavgiftcr a trävaror reserverats för skogsvårdande åtgärder. Av detta belopp har en del avsetts för statens skogsforskningsinstituts och vissa andra institutioners verksamhet, men huvudparten kommer att disponeras lin- utdelning av bidrag till äterväxtätgärder av olika slag. Med hänsyn till atl statsmakterna så nyligen som skclt tagit ståndpunkt lill grunderna för stödjande av skogsvårdsåtgärder har kommittén ej anledning att inga härpå. Emellertid kan kommittén ej underlåta alt här erinra om att preliminärt heslut fattats om begränsning av tillämpningsområdet för det nyssnämnda s. k. norrländska skogsproduktionsanslaget lill att ånyo endast avse lappmarkerna samt alt kommittén under kapitel 4 uttalat betänkligheter häremot med hänsyn närmast till jordbrukels goda erfarenheter av anslagets användning till betesanläggningar. Även ur skogsbrukets synpunkt synes emellertid sammankopplingen av åtgärder för skogsvård med betesförbättring och fredning av skogen vara mycket ändamålsenlig. Enligt kommitténs mening bör sålunda skogsproduktionsanslaget även i fortsättningen få utnyttjas inom hela Norrland. För att den bidragsgivning, för vilken grunderna fastställts av statsmakterna, skall leda till några påtagliga resultat, är det nödvändigt att medel för bidragsgivning en ställas till förfogande i helt annan utsträckning än som skett under senare år. Till belysande härav kan erinras om all i millen av 1940-talet upprättats ett normalprogram för skogsvårdsstyrelsernas verksamhet. Härvid ha de mest elementära bristerna — väldiga arealer avkala eller med klart undermåliga bestånd bevuxna marker, som icke äro reproduktionspliktiga —- beräknats ej bli helt avhjälpta förrän inom femtio år. 1 fråga om eftersläpande reproduklionsplikliga åtgärder har räknats med att dessa skola bli utförda inom tjugo år. Det är sålunda en förhällandevis långt utsträckt tid som förutsatts för det skogliga återuppbyggnadsarbetet. Trots detta ha statsmakterna av ekonomiska skäl stannat för att räkna med en sådan reducerad takt för återuppbyggnadsålgärderna, som motsvarar (iö procent av normalprogrammet. I själva verket har man emellertid ej hållit fast vid denna siffra, när det under senare år gällt att anvisa anslag till skogliga ändamål, utan genom begränsning av anslagens storlek ytterligare försämrat förutsättningarna för en återuppbyggnad av skogstillgångarna inom överskådlig tid. De anslag som anvisats synas icke tillnärmelsevis svara mot den betydelse sonn åtminstone ur norrländsk synpunkt måste tillmätas en effektiv verksamhet för restaurering av skogsbeståndet. Det har uppenbarligen för vårt land varit av en oskattbar betydelse, att årligen värden på 100-tals miljoner kronor kunnat hämtas ur de norrländska skogarna. Delvis har skogskapitalet blivit lidande av alltför stark

179 exploatering. Det ter sig då knappast rimligt att det allmänna vid bedömandet av behövliga åtgärder för att återställa skogskapitalet och samtidigt försäkra landet och särskilt Norrland om framlida tillgäng på skog, intaga en sådan restriktiv inställning som utmärker den statliga politiken i vad gäller anslag till skogliga åtgärder. Det synes även naturligt, att staten själv bör föregå med gott exempel, då det gäller en återuppbyggnad av skogsbeståndet. På kronoskogarna finnas stora arealer, vilkas produktionsförmåga ej utnyttjas eller som i varje fall ej ge tillfredsställande avkastning. Det bör förutsättas, att domänverket sörjer för en återuppbyggnad av skogsbeståndet på kronoskogarna i sä snabb takt som möjligt. Såsom kommittén framhållit i sin utredning rörande skogstillgångarna m. m. i övre och mellersta Norrland måste för ett effektivt föryngringsarbete förutsättas, att tillräcklig tillgång finnes på dugligt frö. Jämförelser ha gjorts mellan tillgången och behovet härav. Det framgår, att en kännbar brist på tallfrö råder inom den s. k. övre zonen men att i övrigt några större farhågor icke behöva hysas för att den i norrlandsskogarna producerade frömängden icke skall räcka till för utförande av erforderliga kulturåtgärder. I sista hand blir emellertid det avgörande, vilka kvantiteter av det producerade fröet som insamlas och sålunda komma skogsodlingsverksamheten till godo. De s. k. fröråden ett sådant finnes i varje norrländskt län — ha här en viktig uppgift att fylla. För att önskvärda åtgärder för restaurering av skogsbeståndet i Norrland skola komma till stånd, erfordras även alt arbetskraft finnes tillgänglig härför. Det årliga arbetskraftbehovet för utförande av de ovan kalkylerade återväxtarbetena under en 20-årsperiod har beräknats till omkring 028 000 dagsverken, motsvarande i runt tal 6 000 arbetare, sysselsatta under sommaren. Om man som sig bör också medräknar behovet av röjningsgallringar samt skogsdikningar, ökas sistnämnda siffra till 11 000 man. Även om tillgången på arbetskraft i en del fall kan utgöra en begränsande faktor, när det gäller möjligheterna att genomföra det skogliga restaureringsarbetet, bör det likväl i stort sett icke vara ogörligt att genom lämpliga organisatoriska och andra åtgärder komina till rätta med arbetskraftfrågan. Vissa härmed sammanhängande frågor ha berörts i nyssnämnda utredning. Bland annat har kommittén understrukit önskvärdheten av att man i ökad utsträckning övergår till maskinell drift för vissa återväxtåtgärder. Vidare har såsom en av de främsta orsakerna till att det visat sig svårt att erhålla arbetskraft till återväxtarbetena hänvisats till det betalningssystem som tilllämpas. Återväxtarbeten betalas i regel med daglön, under det att t. ex. vid vägarbeten, flottledsbyggnader, sommarhuggning m. m. ackordsprissättning tillämpas. Detta medför att de senare arbetena i konkurrensen om arbetskraften i regel segra, då arbetarna med ackord anse sig kunna uppnå

180 bättre dagsförtjänst och måhända även känna sig mera »fria». Att bortsätta alla återväxtarbeten på ackord k a n knappast komma ifråga. Däremot torde all anledning finnas att i högre grad än hittills undersöka möjligheterna att för vissa arbeten övergå till ackordsprissättning, främst då upplagande av såddgropar och markberedning, i den mån maskinell drift icke kan ordnas. I fråga om skogsodlingarna föreligger den fördelen, att i viss utsträckning ovan arbetskraft bör kunna användas. Inte minst skolungdomen — i varje fall den något äldre — borde här kunna göra en betydelsefull insats. Med denna utgångspunkt har norrlandskommittén föreslagit vissa åtgärder till främjande av skolungdomens deltagande i skogsodling, vilka förslag sedermera i huvudsak kommit till genomförande. I detta sammanhang vill kommittén framhålla önskvärdheten av att vid sidan av de direkta bidragen till skogsodling å vissa marker — även möjligheterna för skogsvårdsstyrelserna eller enskilda maskinhållare att inköpa traktorer med tillhörande aggregat för markberedning underlättas. Såsom redan påpekats under kapitel 4 bör möjlighet finnas att i någon utsträckning samordna maskinanvändningen för jordbruks- och för skogliga ändamål. Medel böra även ställas till förfogande för utvidgning av och maskinutrustning till plantskolor, anskaffning av fröklängningsmaskiner, utbyggnad av frökällare samt kursverksamhet för skogsodlingsförmän.

För ökande av virkesavkastningen i norrlandsskogarna böra även vidtagas åtgärder för att vinna mera mark för skogsproduktion. I detta syfte höra omfattande dikningar komma till stånd, i första hand på försumpad skogsmark. Den sammanlagda areal i Norrland, som ytterligare skulle kunna vinnas för skogsproduktion eller, i fråga om sumpskogarna, för högre skogsproduktion genom nydikning, har beräknats uppgå till omkring 644 000 hektar. Detta motsvarar ungefär 5 procent av den nuvarande skogsmarksarealen i Norrland enligt senaste riksskogstaxeringen. Även när det gäller möjligheterna att omföra dikningsbara marker till produktiva skogsmarker, kunna dessa möjligheter numera delvis begränsas av den uppkomna bristen på arbetskraft. Ännu förekommer det i viss omfattning i Norrland, att skogsmarken utnyttjas till betning för såväl de större betesdjuren som får och getter. Emellertid har den meningen blivit alltmer allmän, att skogsbetningen utgör ett allvarligt hinder för skogsproduktionen (inom parentes kan här påpekas att även älgarna åstadkomma stora skador i skogarna). Fredning av skogen från bete synes utgöra en förutsättning för att skogsåterväxten skall utvecklas tillfredsställande. Det är sålunda ur skoglig synpunkt en angelägenhet av vikt, att betesfrågan i Norrland ordnas på ett rationellt sätt. Att så sker, är emellertid starkt motiverat även med hänsyn till jord-

181 brukets intresse. Sommarutfodringen bör till huvudsaklig del ordnas genom för ändamålet anlagda kulturbeten. Kommittén får i nu nämnda hänseenden hänvisa till vad kommittén förut anfört i fråga om behovet av statliga anslagsmedel till skogsvårdande åtgärder samt om användningen av det norrländska skogsproduktionsanslaget. Kan något göras för att fylla ut den aktuella bristen på råvara? De åtgärder, som ifrågakomma för att öka virkesproduktionen i de norrländska skogarna, verka i huvudsak på längre sikt och påverka endast i mindre utsträckning den nuvarande otillfredsställande balansen mellan tillgång och efterfrågan på virke. Andra vägar erbjuda sig emellertid, på vilka man bör kunna motväga den ofrånkomliga reduktionen av avverkningarna i övre och mellersta Norrland, nämligen åtgärder för att tillvarataga olika tänkbara ravarnreserver. Härmed sammanhängande frågor ha ingående diskuterats i kommitténs utredning rörande skogstillgångarna m. m. i övre och mellersta Norrland. Kommittén kan här begränsa sig till några sammanfattande synpunkter på detta ämne. Till en början böra uppmärksammas möjligheterna att bättre utnyttja avfallsvirket i skogen. Vid 40-årsprognosens avverkningsberäkningar har gagnvirket antagits uttagbart till 3" i topp. En viss sänkning av dimensionsgränsen torde emellertid vara möjlig och har även i verkligheten ägt rum under senare år. Vid en sådan sänkning från 3" till 2" kommer man till en ökning av kvantiteten med omkring 700 000 m 3 f. ib. motsvarande omkring 13 procent av den tidigare beräknade nettoårsavverkningen av massaved. Detta utgör teoretiskt sett en råvarureserv i förhållande till årsavverkningen enligt 40-årsprognosen. En starkt begränsande faktor, då det gäller att tillgodogöra sig denna råvarureserv, ligger emellertid i kostnaderna för virkets avverkning och i transportsvårigheterna. Under inflytande av bristen på råvara har rötskadad ved, som tidigare betraktats som lump, alltmer kommit att tagas i anspråk inom cellulosaindustrien. Möjligheterna härtill ha befordrats genom framstegen inom förädlingstekniken. Även stubbved och grenvirke kunna måhända framdeles komma att finna användning som industriråvara. För stora delar av Norrland har lövvirket under normala tider saknat avsättningsmöjligheter och alltså varit att betrakta som avfallsvirke. Som resultat främst av mångåriga intensiva forskningar på det cellulosatekniska området utnyttjas emellertid numera icke oväsentliga kvantiteter björkoch aspvirke inom cellulosaindustrien. Svårigheter göra sig dock gällande i fråga om avverkning och transport av virket, och härvid är främst att märka den stora sjunkningsrisken för flottat björkvirke. Det har räknats med att en årlig avverkning av lövvirke till en kvantitet av 4 milj.

182 m3 f. ib. skulle vara möjlig inom de fyra nordligaste länen under den närmaste tioårsperioden efter andra riksskogstaxeringen. Sedan dess torde man emellertid ha gått ganska hårt åt björkskogen i bättre avsättningslägen. Som råvarureserver få även betraktas skogstillgångar, som för närvarande på grund av belägenheten icke äro avsättningsbara. Den uttagbara kvantiteten sådant virke är emellertid endast inom flodområdesgrupp I—II av någon större betydenhet. Den uppgår där till en storlek, som motsvarar icke fullt en bruttoårsavverkning av gagnvirke enligt 40-årsprognosen. Tillgången på råvara för de norrländska skogsindustrierna kan givetvis även underlättas genom en ökad införsel till och minskad utförsel från Norrland av rundvirke. I vad gäller importen och exporten i förhållande till utlandet torde man i stort sett icke kunna tillmäta dessa någon avgörande betydelse för råvarusituationen, låt vara att importen av virke från Finland under vissa tider varit ganska betydande. Större roll spelar i allmänhet utförseln (med avdrag av införseln) av virke från övre och mellersta Norrland till områden söder därom. Denna utförsel har beräknats under perioden 1930—1939 årligen ha motsvarat drygt 3 procent av den beräknade bruttoårsawerkningen enligt 40-årsprognosen i övre och mellersta Norrland. Även om sydligare företags virkesinköp inom dessa delar av Norrland beträffande storleksordningen måhända icke kunna anses ha den avgörande betydelse, som i vissa fall i diskussionen gjorts gällande, är det givetvis med hänsyn till råvarusituationen inom övre och mellersta Norrland och särskilt ur de därstädes belägna företagens synpunkt önskvärt att dessa virkesinköp ytterligare minskas eller helst upphöra. Ävenså skulle en viss förbättring i råvarubalansen kunna uppstå, därest möjligheter skapades för de norrländska företagen att anskaffa virke från de sydligare landsdelarna. I detta sammanhang kan nämnas, att bränslekommissionen enligt en i juli 1948 avgiven utredning, avseende de 17 södra länen exklusive landskapet Dalsland, beräknat tillgången på råvara inom dessa områden till omkring 8,9 milj. m 3 f. ib. samt sågverkens och massaindustriens behov av råvara (vid utnyttjande av den »praktiska» kapaciteten) till 7,6 milj. m3. För övre och mellersta Norrland har i det föregående tillgången på råvara beräknats till 8,2 och behovet av råvara till 10,0 milj. m 3 f. ib. Till skillnad från de norrländska förhållandena peka sålunda beräkningarna för södra Sverige på ett betydande överskott på råvara inom denna del av landet. Svårigheter föreligga säkerligen rent tekniskt sett att genomföra virkesförflyttningar från södra Sverige, bland annat på grund av att man där saknar sådana naturliga koncentrationsplatser för virket vid kusten som de norrländska älvmynningarna. Svårigheterna torde emellertid kunna övervinnas. Ur det allmännas synpunkt synes det även vara en fördel att utnyttja redan befintliga anläggningar i Norrland i stället för att bygga ut cellulosaindustrien i södra och mellersta Sverige, där en fortsatt

183 utbyggnad av den industriella verksamheten överhuvud taget försvåras genom bristen på arbetskraft. Hänsyn bör tagas härtill, i den mån åtgärder visa sig erforderliga för att reglera råvaruanskaffningen för skogsindustrierna. Överhuvud taget bör transport av virke söderifrån såvitt möjligt underlättas. En avsevärd råvarureserv skulle säkerligen även kunna tagas till vara vid en båttre hushållning med råvaran. Sålunda skulle en besparing härav kunna ske genom en förbättrad virkesvård, både vid avverkningen, vid transporten och framme vid fabriken. Åtskilligt skulle vidare vara att vinna genom ett bättre utnyttjande av avfall från sågverks- och cellulosaindustrien. Sågverksavfallet utgör ett betydande tillskott till sulfat- och wallboardfabrikernas råvaruanskaffning men skulle helt visst kunna utnyttjas i väsentligt större utsträckning än nu. Detta gäller särskilt avfallet vid sågverk, som icke äro belägna i närheten av en sulfat- eller wallboardfabrik men dock vid järnväg. Det bör vara möjligt att i större utsträckning än hittills ordna överföring av sågverksflis från sådana sågar. Beträffande de mindre sågverken och sämre belägna andra sågverk torde det utgöra en betydelsefull uppgift för svenska träforskningsinstitutet att finna vägar för tillvaratagande av sågverksavfall. Andra avfallsprodukter, för vilka man likaledes såvitt möjligt bör finna användning, äro bark och sågspån. Även avfallet från cellulosaindustrien bör kunna utnyttjas, och detta har även skett inom den kemiska industrien. Mycket torde emellertid här återstå att göra. En bättre hushållning med råvara kan även vinnas genom ytterligare rationalisering och förbättring av arbetstekniken vid sågverken och massafabrikerna. 1 detla sammanhang bör också uppmärksammas den utveckling som inom skogsindustrierna pågår mot högre förädling och framställning av nya produkter, varigenom råvaran utnyttjas till en mera värdeskapande tillverkning. Sisl men icke minst bör en bättre hushållning med råvara kunna åstadkommas genom besparing och standardisering av byggnadsvirke och genom minskad husbehovsförbrukning i övrigt. Utan tvivel kan i många fall billigare virke av lägre kvalitet användas till byggnadsändamål, ulan att byggnadens värde minskas. En undersökning i Norrbottens län har visat, all byggnaderna där i stor omfattning äro timrade samt alt takbeläggning ännu mycket ofta sker med takspån. Det synes vara vanligt, all för sistnämnda ändamål utlagas raka, i möjligaste mån kvistrena stammar i bästa kvalitetslillväxtdimension. Åtminstone under tider av knapphet på virke synas skäl tala för en ökad användning av tegel och eternit som takbeläggningsmedel, något som också kan vara motiverat med hänsyn till brandrisken. Kommittén har i sitt förenäinnda betänkande rörande skogstillgångarna m. m. i'övre och mellersta Norrland uttalat önskemålet, att här berörda spörsmål beaktas i statens lån- och bidragsgivning för byggnadsändamål.

184 Möjligheterna att standardisera byggnadsvirket och på detta sätt kvantitativt nyttiggöra råvaran ha av norrlandskommittén något berörts såväl i förenämnda utredning rörande skogstillgångarna m. m. i övre och mellersta Norrland som i betänkande angående sågverksdriften i Norrland m. m. (SOU 1947:32). Under hänvisning till att åtminstone en del av dessa frågor äro föremål för övervägande bland annat hos den s. k. sainarbetskomnrittén för byggnadsfrågor, och hos den därför tillsatta särskilda subkommittén — i vilken ingå representanter för dels statliga institutioner, som ha att taga befattning med trätekniska frågor, dels också enskilda sammanslutningar av företagare och arbetare inom trävarurörelsen och byggnadsverksamheten — har kommittén emellertid icke ansett sig ha anledning atl ingå på förevarande frågor utan har inskränkt sig till att understryka betydelsen av att dessa bli klarlagda, och att erforderliga åtgärder komma till stånd. Det ligger i sakens natur, att de här ovan angivna åtgärderna för tillvaratagande av olika tänkbara råvarureserver i första hand måste ankomma på de skogsindustriella företagen själva. Emellertid finnes även plats för viktiga åtgärder från statens sida för att främja den önskvärda utvecklingen. Av den största betydelse synes härvid vara den forskningsverksamhet, som bör ankomma på statens skogsforskningsinstitut och svenska träforskningsinstitutet. Vidare är utnyttjandet av olika råvarureserver i skilda hänseenden beroende av föreliggande transportmöjligheter. Genom åtgärder på dessa områden hör det vara möjligt att samtidigt öka avkastningen av de norrländska skogarna — eller rättare motväga minskningen därav — och underlätta skogsindustriernas råvaruförsörjning. Kommittén återkommer härtill i det följande. Som elt helhetsomdöme rörande möjligheterna alt utnyttja tillgängliga råvarureserver måste man konstatera, att dessa möjligheter tyvärr äro i så hög grad beroende av tekniska framsteg på såväl förädlingens som avverkningens och virkestransporlens områden m. m., att man icke utan vidare kan räkna med ifrågavarande reserver som tillgängliga för skogsindustrierna. Härmed är ej avsett att förringa betydelsen av alt åtgärder vidtagas i de olika hänseenden, som här berörts. Fastmera håller norrlandskommittén före att det med hänsyn till den allvarliga brist på råvara, som är att vänta, måste stå klart för såväl industrierna som del allmänna, atl alla möjligheter att tillvarataga och utnyttja tillgängliga råvarureserver måste uppmärksammas. Utvecklingstendenser inom skogsindustrierna. De norrländska skogsindustrierna ha varit föremål för en mycket kraftig utbyggnad alltsedan senare delen av 1800-talet. Under de nu närmast

185 gångna decennierna har utvecklingen samtidigt karakteriserats av en fortgående förskjutning från sågverksindustri till massa- och wallboardindustri. I den mån strävanden gjort sig gällande att ernå en anpassning av skogsindustriernas kapacitet efter den begränsade råvarutillgången, ha dessa sålunda främst tagit sig uttryck i en inskränkning av sågverksdriften. Dimensionsfördelningen i Norrlands skogar har ansetts i första hand böra leda till en inskränkning i detta hänseende. Enligt vad kommittén förut framhållit torde, även efter de nedläggelser och driftsinskränkningar som under senare år ägt rum inom sågverks- och massaindustrierna, en ytterligare väsentlig beskärning vara erforderlig. Oavsett detta torde de industrier, som äro baserade på skogen som råvara, komma att allt fortfarande intaga en dominerande ställning inom den industriella verksamheten i Norrland. Sågverksindustrien i Norrland uppvisar företag av mycket växlande storleksordning, bland vilka likväl kunna särskiljas två huvudtyper av sågverk, nämligen dels en storindustri knuten till företag, som i allmänhet äro förlagda till de större flodernas mynningar eller på andra platser efter kusten, och dels en småindustri, som består av smärre företag i inlandet. Enligt vad norrlandskommittén anfört i sin förenämnda utredning angående sågverksdriften i Norrland m. m. ha båda typerna av sågverk existensberättigande. Ilen inbördes avvägningen av rörelsens omfattning inom de respektive branschgrenarna torde få bli beroende av de tekniska och ekonomiska förutsättningarna för verksamhetens bedrivande, varvid samspelet mellan å ena sidan efterfrågan av skogsprodukter på exportmarknaden, närmast berörande storföretagen, och å andra sidan den inhemska konsumtionen, vilken huvudsakligen tillgodoses av småföretagen, kan tillmätas avgörande betydelse. Med hänsyn till knappheten på råvara torde i stort sett icke föreligga något behov av nyetablering av sågverk i Norrland. Sådan synes böra ifrågakomma i huvudsak endast i syfte att tillgodose lokala behov av trävaror. Enligt vad kommittén anfört i nyssnämnda utredning böra de större sågverken med hänsyn till sågverkstekniken, industribyggnadernas ändamålsenliga anordnande och den maskinella utrustningens inpassande i produktionskedjan med fördel vara inrättade för en årlig produktion av minst 10 000 standards sågade varor. De jämnaste driftsförhållandena återfinnas, enligt kommitténs undersökningar, i allmänhet hos de större sågverken med en årlig produktion av 15 000 standards och däröver. Förklaringen härtill får delvis sökas i det förhållandel att de stora företagen inriktat sig på en mera differentierad rörelse och högre förädling av trävarorna, och alt de härför erforderliga mera kapitalkrävande anläggningarna för att ge förräntning måste utnyttjas så fullständigt som möjligt. En utväg att inom sågverksindustriens egen ram ombilda verksamheten på sådant sätt, att produktiviteten utökas utan att råvarubehovet tilltager, ligger i en ökad förädling av produkterna. Härigenom kan möjliggöras ett

186 betydligt effektivare u t n y t t j a n d e av t r ä v a r o r n a g e n o m t i l l v a r a l a g a n d e av k o r t l ä n g d e r ( s t u a g e ) , p l a n k s t u m p och ribb in. m . (i den m å n icke dylikt v i r k e i stället b ö r k o k a s i en n ä r b e l ä g e n m a s s a f a b r i k ) . B o r t s e t t f r å n d e n förädling, s o m hyvlingen av det sågade v i r k e t k a n i n n e b ä r a , m å b l a n d hittills u t f o r m a d e f ö r ä d l i n g s e t a p p e r n ä m n a s s n i c k e r i - och m ö b e l i n d u s t r i s a m t t i l l v e r k n i n g av m o n t e r i n g s f ä r d i g a t r ä h u s , m e n del torde även v a r a möjligt alt finna nya f o r m e r för förädlingen. En del n o r r l ä n d s k a s å g v e r k s f ö r e t a g h a g e n o m högre förädling av t r ä v a r o r n a k u n n a t a v s e v ä r t höja sin p r o d u k t i v i t e t , så alt s å g n i n g s a r b e l e t n ä r m a s t fått k a r a k t ä r av all v a r a e n d a s ! en f r a m s t ä l l n i n g av h a l v f a b r i k a t för det v i d a r e f ö r ä d l i n g s a r b e t e t inom företagen. F ö r u t s ä t t n i n g a r n a för en j ä m n a r e s y s s e l s ä t t n i n g av den m ä n s k l i g a arbetskraften ha i samband därmed avsevärt förbättrats. Vad a n g å r m ö j l i g h e t e r n a titt i (ivrigt rationalisera sågverksindustrien har n o r r l a n d s k o m i n i t t é n i sin förut o m n ä m n d a u t r e d n i n g l ä m n a t följande översikt över vad som hittills varit a k t u e l l t vid de m e r a m o d e r n t o r g a n i s e r a d e sågverken. 1. Ett bättre utnyttjande av råvaran kan åstadkommas genom effektivare anordningar för sågtimrets lagring och sortering vid sågverket. Mekaniska anordningar för timmerlagringen kunna där underlätta timrets uppläggning antingen i vatten eller på land. Vid lagring på land kan kvalitetsförsämring genom svampangrep]) (blåyta m. m.) motverkas genom anordningar för vatlenhesprutning. Barkningsmaskiner av lämplig beskaffenhet böra finnas. 2. Genom användande av moderna sågramar med automatiska (oljedrivna) .stockvagnar av förbättrad konstruktion kan sågningseffekten uppdrivas utan atl utbytet försämras vare sig med hänsyn till kvantitet eller kvalitet. Förbättrade mekaniska anordningar erfordras även i de efter sågramarna liggande delarna av produktionskedjan, vid kantverk, sortering o. s. v. lör atl sågramarnas ökade effekt skall kunna fullt utnyttjas. 3. Genom en noggrant beräknad och genomförd anpassning av dimensionerna på de hyvlade varorna kan en avsevärd besparing i virkesåtgång åstadkommas en besparing i virkesåtgången med omkring en tiondel anses i allmänhet kunna ernås på denna väg. 4. Impregnering av de sågade varorna med blånadsskyddsmedel användes, där artificiell torkning ej förekommer. 5. Brädgårdsarbetet underlättas genom mekaniska anordningar. För större företag kan en brokrananläggning i vissa fall vara ändamålsenlig. Brädgårdens planläggning och staplingens utförande äro av stor betydelse för ernående av ett gott torkningsresultat samt undvikande av tekniska skador på virket. C. Anläggande av torkugn och lagermagasin för de torkade trävarorna innebär en i tekniskt hänseende långt driven rationalisering av virkeslagringen. 7. Utlastningsarbetet i samband med skeppning av de färdiga varorna kan avsevärt förbilligas, om lastkajer kunna anordnas vid brädgård eller lagermagasin med sådant vattendjup, att fartygen kunna lasta direkt vid kajen. E n d a s t ett b e g r ä n s a t a n t a l företag — h u v u d s a k l i g e n de s t ö r r e — h a dock hittills k u n n a t g e n o m f ö r a r a t i o n a l i s e r i n g s å t g ä r d e r m e d m e r a o m f a t t a n d e och g e n o m g r i p a n d e v e r k a n , m e d a n de övriga företagen ä n n u k v a r s t å p å

187 i

Sulfatfabrik (Östrand).

ett i fråga om rationalisering av viktiga delar av arbetstekniken jämförelsevis outvecklat stadium. Den ovisshet, som med hänsyn till knappheten pä råvara karakteriserar sågverksföretagens utsikter att i fortsättningen kunna uppehålla driften, har i viss mån avhållit från sådana rationaliseringsåtgärder, som kräva mera betydande kapitalinvesteringar på längre sikt. Inom massaindustrierna ha företagen i genomsnitt en helt annan storleksordning än sågverken. Möjligheterna ha därför varit större att genomföra de rationaliseringsåtgärder, som den tekniska utvecklingen medgivit. Massatillverkningen är även en relativt ny industri i jämförelse med sågverksdriften och har icke på samma sätt som denna senare drabbats av perioder av stillastående. Den minskade råvarutillgången har påskyndat massaindustriernas rationalisering, vilket visat sig däri att massavedskonsuintionen icke ökats i samma takl som massaproduktionen. Skäl kunna tala för all råvaran i större utsträckning än hittills blir föremål för längre gående förädling än massatillverkningen innebär. En sådan vidareförädling kan ge förbål trät ekonomiskt resultat. I delta hänseende bör särskilt uppmärksammas tillverkningen av papper. Av allt att döma kommer utvecklingen att leda till atl konsumtionen av papper alltmera stegras. Papperstillverkningen har för närvarande en relativt begränsad omfattning i Norrland, och utrymme bör finnas för anläggande av pappersbruk därstädes, närmast i anslutning till befintliga skogsindustrier. Ett nytt sådant är under uppbyggnad i Hörnefors, och anläggning av något pappersbruk även i Norrbotten har diskuterats. Även bortsett från att träkemien genom den moderna blekningstekniken lyckats säkra högklassig pappersmassa, kan den kemiska industri, som ej

188 minst under senaste världskriget vuxit fram pä grundval av skogen som råvara, väntas få en utomordentligt stor betydelse. Strävandena gå här ut på att vidareförädla cellulosa och utvinna nya biprodukter ur avf al Isbitarna. Bland produkter från den kemiska industrien kunna nämnas konstsilke, cellull, folier och filmer, lacker och plastiska massor. Sulfitspriten tjänar som utgångsmaterial för ett otal kemiska preparat. Av stort intresse äro också möjligheterna att ur cellulosan framställa socker liksom att ur sullitluten utvinna bränsle. Ej minst böra fortsatta undersökningar i fråga om sammansättningen av den huvudsakliga beståndsdelen i luten, nämligen det s. k. ligninet, kunna leda till att man kan överföra detta i praktiskt värdefulla marknadsprodukter.

Möjligheter till rationalisering inom skogsbruket. Lika väl som andra näringsgrenar måste även skogsbruket följa med i den ekonomiska och tekniska utvecklingen. En fortlöpande rationalisering bör alltså eftersträvas. Norrlandskommittén har ej anledning att närmare ingå på alla de vägar till rationalisering, som kunna erbjuda sig inom skogsbruket — detta är ju frågor som ej endast gälla Norrland — utan vill inskränka sig till att peka på några få punkter. Det bör eftersträvas, att så lämpliga verktyg och redskap som möjligt utexperimenteras och komma till användning inom skogsbruket. Verktygsvården bör förbättras, vilket visat sig utgöra en viktig faktor vid effektiviseringen av skogsarbetet. Försöken att motorisera avverkningarna böra föras vidare, överhuvud taget böra metoderna inom huggningsarbetet förbättras. I detta sammanhang förtjänar nämnas tendensen att mer och mer övergå till att hugga virket obarkat eller fläckbarkat och överlåta barkningen till förädlingsverken, som disponera särskilda maskiner för ändamålet. Denna senare barkning blir givetvis betydligt billigare än i skogen. Att virket likval till övervägande del barkas manuellt i skogen, sammanhänger dels med de betydande sjunkningsförluster, som uppstå vid flottning av obarkat klenare virke (se nedan), och dels beträffande granmassaveden med att utbytet vid kokningen blir sämre om veden icke barkats redan i skogen, i det att vedens ytskikt, om barken sitter kvar, påverkas av garvämnen från barken. Även om det bör vara möjligt alt i viss mån eliminera dessa svårigheter, kan måhända lösningen av problemet i stället ligga i en maskinell barkning av virket före flottningen. Även i fråga om redskapen för körning bör en förbättring eftersträvas, liksom beträffande körningstekniken. En god hästvård är av mycket stotbetydelse. Det kan vara till fördel, att större skogsägare anställa särskilda hovslagare. Virkestransporterna böra emellertid rationaliseras ej endasl genom att effekten vid hästtransporter höjes utan även genom att traktorer

189 och lastbilar användas i ökad utsträckning. Motorfordonen kräva tillgång till goda vägar. Ett tillfredsställande vägnät utgör överhuvud laget en väsentlig betingelse för en rationalisering av virkestransporterna. Även såtillvida kan en förbättring av vägförbindelserna i skogstrakterna främja ralionaliseringssträvandena inom skogsbruket, som arbetskraftens möjligheter atl förflytta sig till och från arbetsplatserna härigenom underlättas. Såsom redan berörts i det föregående bör det också vara möjligt att genom en förbättring av transportförhållandena öka förutsättningarna för att förefintliga råvarureserver av olika slag skola kunna komina skogsindustrierna till godo. Ett utnyttjande av den råvarureserv, som ligger i en sänkning av kraven på virkesdimension, kan sålunda förhindras eller försvåras, i den mån transportkostnaderna äro höga. Detsamma gäller om lump, stubbved och grenvirke samt sist men icke minst om lövvirke. Även om möjligheter finnas att flotta sådant virke, utgör dock landtransport det säkraste transportsättet för åtminstone de klenare dimensionerna av lövvirket. Detta transportsätt försvåras emellertid av det ännu mycket glesa vägnätet i större delen av Norrland, så mycket mer som de björkområden, vilka varit lättast tillgängliga, sannolikt i samband med krisårens stora bränslebehov i hög grad förlorat sina realiserbara björktillgångar. Det är givet, att en förbättring av vägnätet och därmed en minskning av transportkostnaderna skulle vara ägnad att underlätta utnyttjandet av björktillgångarna inom vissa områden. Transportförhållandena äro även av betydelse, då det gäller att få avsättning för avfall från sågverk, som icke äro belägna i närheten av sulfat- eller wallboardfabrik. För att sådana skogstillgångar, som för närvarande på grund av belägenheten icke äro avsättningsbara, skola kunna tillvaratagas, utgör det likaledes en given förutsättning att transportmöjligheterna förbättras. Ur utredningen rörande skogstillgångarna m. in. i övre och mellersta Norrland må här återgivas en sammanställning över uttagbara kvantiteter av sådana skogstillgångar samt beräknade kostnader för härför behövliga anlägg-

Uttagbar kvantitet 1 000 ra3 f. ib.

F 1 o d o in r a d e

I—IP III IV—V . Summa 1

Behövliga anläggningar, kostnader i 1 000 kronor Flöt Heder

Vägar

2 316 692 181

397 539 337

3 255 428 532

3 189

1 273

4 215

Inkl. »icke taxeringsvärda krono rtarker» i Xoi rbottens lapp nark.

De vägarbeten, som sålunda påkallas med hänsyn till intresset att kunna tillvarataga här avsedda råvarureserv, motsvara endast en ringa del avhela det nya vägbehov som måste tillgodoses för att skogsbruket i Norrland

190 skall kunna drivas pä ett effektivt sätt. Visserligen kunna de olika slag av allmänna och enskilda vägar, som finnas anlagda för trafiken i allmänhet, även i stor utsträckning utnyttjas för transport av skogsprodukter. Härutöver erfordras emellertid särskilda skogsvägar, låt vara att dessa även kunna bli till nytta för annan trafik i de glesbebyggda trakter, där skogsvägarna bruka gå fram. Bland skogsvägarna skiljer man mellan stamvägar — d. v. s. huvudlederna och andra vägar. Såsom omnämnts i kapitel 3 kunna även cykelstigar bli av betydelse för skogsbruket, i första hand genom att underlätta framkomstmöjligheterna för arbetarna inom denna näring. För vägbyggnader i enskild ägo finnes ett särskilt anslag uppfört å riksstaten, avsett även för flottledsbyggnader. Sådana arbeten ingå också bland de skogsvårdsåtgärder, för vilka anslag beräknats på allmän beredskapsstat. Från detta senare anslag har det även varit avsett atl lämna bidrag till cykelstigar. Såsom norrlandskommittén framhållit under kapitel 3 har kommittén med hänsyn till pågående utredningar på vägväsendets område icke ansett lämpligt att för sin del igångsätta någon egen utredning härutinnan. Oavsett detta kan kommittén emellertid ej underlåta att, liksom när det gällt statens åtgärder för främjande av restaureringsåtgärder inom skogsbruket, beklaga den njugghet statsmakterna visat vid beviljande avanslag. Härtill kommer att, även i den mån anslag beviljats, en del av dessa hållits inne såsom ett led i den tillämpade investeringsbegränsningen. Detta synes så mycket mera beklagligt, även på kortare sikt, som skogsvägarna enligt vad nyss sagts kunna ge ökade möjligheter att taga i anspråk virke för skogsindustriernas råvaruförsörjning, med den betydelse detla har för deras exportförmåga. I inånga fall torde förutsättningarna för transport av virke även kunna främjas genom ett genomförande av de förslag, som norrlandskommittén i sitt betänkande angående transportförhållandena i Norrland (SOU 1946: 84) framlagt om nedsatta fraktavgifter på järnvägarna samt om anordnande på vissa sträckor av s. k. stambillinjer, vilka i princip skola tillämpa statens järnvägars taxor. Med hänsyn till den betydelse som flottningen av virke har särskilt i norra Sverige är det uppenbart, att en förbättring av flottlederna måste utgöra en rationaliseringsåtgärd av stor vikt för det norrländska skogsbruket. Upprensningar av flottlederna samt iståndsättning av smärre biflottleder för underlättande av deras införlivande med huvudled kunna verksamt bidraga till att främja och underlätta flottningen och därigenom nedbringa kostnaderna för virket. Att elt tillvaratagande av virkestillgångar, som på grund av läget hittills ej kunnat tillgodogöras, kan underlättas genom att flottledsnätet utökas och förbättras, framgår av det föregående. Samtidigt kunna de råvarureserver, som klenvirket erbjuder, utnyttjas i allt större

utsträckning, ju billigare floltningskostnaderna kunna hållas, låt vara atl flollning av klen- och lövvirke är förenad med särskilda problem bland annat med hänsyn lill sjunkningsrisken. I detla sammanhang må erinras om all kommittén i sitt betänkande angående skogstillgångarna m m. i övre och mellersta Norrland ifrågasatt, om icke klenvirket borde kunna beträffande flottningskostnader ställas förmånligare än hittills. Till underlättande av floltledsbyggnader i enskild ägo stå samma anslagsmedel till förfogande som för skogsvägar. För allmänna flottleder äro dessa anslagsmedel ej disponibla. De uttalanden, kommittén gjort här ovan i fråga om behovet av statsanslag lill skogsvägar, anser kommittén i lika mån vara motiverade även med tanke på flottlederna. Forskning. Framstegen på skogsbrukets och skogsindustriernas områden äro i hög grad beroende av ett på vetenskaplig bas fotat forskningsarbete. Enligt norrlandskommitténs mening utgör det en angelägen samhällelig uppgift (dt tillse, att tillräckliga medel sta till förfogande för forskning pa nu berörda områden. Detta är önskvärt även med hänsyn till konkurrensen med utlandet, där åtminstone på sina håll forskningen mycket kraftigt främjas. Man brukar skilja mellan den skogliga forskningen och skogsproduktforskningen. Den förstnämnda arbetar dels med skogsskötselns problem, d. v. s. frågor sammanhängande med skogens uppdragande och vård, och dels med skogsteknologiska problem, d. v. s. tekniska spörsmål rörande trädens avverkning, virkets tillredning och behandling i skogen, transport m. m. Skogsproduktforskningen åter är inriktad på utforskandet av skogens produkter såväl i avseende på deras sammansättning och egenskaper som beträffande sättet för deras förädling och utnyttjande i folkhushållningens tjänst. Sedan lång lid tillbaka bedrives skoglig forskning vid statens skogsforskningsinstitut, som även ägnar sig åt viss skogsproduktforskning. Denna senare forskning handhaves eljest sedan några år avsvenska träforskningsinstitulet, som finansieras genom tillskott från dels slalen och dels olika skogsindustriella sammanslutningar. Även ingeniörsvetenskapsakademien, skogshögskolan samt tekniska högskolan och en del andra utbildningsanstalter ha i sill arbete kommit in på nu ifrågavarande forskningsområden. De problem, som beröra å ena sidan råvarans utvinning och å andra sidan dess förädling, stå i ett mer eller mindre direkt samband med varandra, varför de böra lösas under samverkan mellan de på respektive områden verksamma forskningsorganen. Vid sidan av här nämnda institutioner bedrives en betydelsefull forskning av dels de större skogsindustriföretagen och dels enskilda forskare. Med tanke icke minst på den fria forskningen har norrlandskommittén

192 i skrivelse den 11 oktober 1945 uttalat sig för att större delen av de prisutjämningsavgifter på trävaror, som hänförde sig till tiden lill och med den 30 juni 1946, skulle disponeras för forskning pä skogsproduktionens och träindustriens områden. I huvudsaklig anslutning härtill ha av nämnda medel 11 milj. kronor avsatts till en fond för forskningsändamål, för vars förvaltning en särskild styrelse tillsatts. Vad angår forskningen på det sågverkstekniska området har norrlandskommittén i sitt betänkande angående sågverksdriften i Norrland m. ni. uttalat sig för att den grundforskning, sota bedrives vid träforskningsinstilutet - sådan förekommer också vid skogsforskningsinstitutet — bör ulbygg'as med tillämpad forskning pa sågverksområdet liksom inom den mekaniska träbearbetningen i övrigt i analogi med vad som skett genom inrättandet vid träforskningsinstitutet av centrallaboratorier för träkemisk och pappersteknisk forskning. Utan att här i övrigt närmare ingå på skogsforsknings- och träforskningsinstitutens allmänna verksamhet vill kommittén peka på några speciella forskningsuppgifter, som äro av betydelse i nuvarande läge men för vilkas upptagande eller effektiva handläggning tillräckliga resurser icke synas vara för handen. I detta hänseende får kommittén till en början fästa uppmärksamheten på de möjligheter, som föreligga att vid utförande av föryngringsåtgärder delvis ersätta den manuella arbetskraften med maskindrift. Särskilt betydelsefullt — dels för minskning av kulturkostnaderna och dels framför allt med hänsyn till bristen på arbetskraft — synes därvid möjligheten vara att företaga markberedningar (för självföryngring eller efterföljande sådd) medelst traktor- eller hästdragna markberedningsredskap. Även en mekanisering av planteringen är önskvärd. Kommittén vill understryka betydelsen av att ifrågavarande undersökningar intensifieras — det gäller bland annat att finna de lämpligaste traktortyperna och att förbättra markberedningsaggregaten — och framför allt föreligger enligt kommitténs uppfattning behov av att de på olika håll pågående försöken samordnas, för att man snabbt skall nå fram till de bästa resultaten. Denna samordningsuppgift bör tillkomma skogsforskningsinstitutet. Utan att kommittén vill förringa betydelsen av det arbete som på olika håll i landet nedlagts och fortfarande nedlägges på förbättrandet av skogskulturredskapen, förefaller det kommittén vidare som om betydande fördelar och resultat borde kunna vinnas genom mera planmässigt uppfinnings- och konstruktionsarbete med tillhjälp av teknisk expertis. Även denna uppgift synes enligt kommitténs åsikt böra anförtros åt skogsforskningsinstitutet. Institutet förfogar dock för närvarande icke över tillräckliga tekniska resurser och medel för bedrivande av dylikt forskningsarbete. Sistnämnda förhållande ger kommittén anledning ifrågasätta, om icke vid skogsforskningsinstitutet bör inrättas en särskild avdelning för bedrivande av maskintekniskt forskningsarbete. Det måste nämligen enligt kom-

193 mittens uppfattning framstå som en olägenhet, alt del slatliga organet för den skogliga forskningen för närvarande måste anses sakna möjligheter atl i någon större utsträckning följa, deltaga i och samordna undersökningar, som göras i fråga om motoriseringen och mekaniseringen inom skogsbruket, än mindre att självt taga initiativ till nya forskningsarbeten i dessa så betydelsefulla frågor. Tekniskt forskningsarbete beträffande maskinell markberedning och ulprovning av redskap för maskinell drift vid plantskolearbeten äro endast exempel på det behov av teknisk sakkunskap i samband med skogliga mekaniserings- och motoriseringsfrågor, som enligt kommitténs uppfattning redan måste anses föreligga vid skogsforskningsinstitutet och som måste tillmätas ännu större betydelse framdeles. I det föregående har norrlandskommittén berört möjligheterna att motväga bristen på råvara genom ianspråktagande av olika slag av avfallsvirke. I fråga om möjligheterna att använda klenvirke som råvara inom skogsindustrierna vänta ännu åtskilliga problem på sin lösning, problem som icke så mycket sammanhänga med förädlingen som sådan utan fastmer med avverkningen och transporten av virket. Vad vi veta beträffande flottningen av klenvirke grundar sig huvudsakligen på vissa lokala försök med buntflottning (i Dalälven och Ångermanälven), vilka försök dock icke kunna anses ha resulterat i en slutgiltig lösning av ifrågavarande flottningsproblem. I detta sammanhang kan erinras om att vattenfallsstyrelsen tillsatt en delegation för virkesavläggningsfrågor sammanhängande med vattenregleringarna — i vilken delegation ingå representanter för skogsbruket, lumnings- och flottningsföreningarna samt forskningen — och att delegationen även igångsatt vissa försök för att utröna möjligheterna till minskning av sjunkningsförlusterna å virke. Denna utredning kommer dock endast att omfatta nuvarande gagnvirke. Även om vissa erfarenheter därav måhända kunna bli tillämpliga även på det klenare virket, torde dock alltjämt komma att kvarstå en hel del olösta problem, som sammanhänga med flottningen av klenvirket och vilka böra bli föremål för planmässig forskning. Skogsforskningsinstitutet torde likväl för närvarande icke disponera över tillräckliga medel för en önskvärd intensifiering av denna forskning. Skogsforskningsinstitutet och cellulosaindustriens centrallaboratorium samarbeta för närvarande vid undersökningar över det inflytande, som trädtyp, trädålder, växtplats, uppkomstsätt och beståndsvård ha på utbytet och kvaliteten vid framställning av sulfit- och sulfatmassa. Det synes kommittén önskvärt, att dessa undersökningar utsträckas till att även omfatta frågor rörande utnyttjandet av det avfall i form av lump och vrak m. m., som förorsakas av kvalitativa virkesfel såsom exempelvis röta. Oaktat frågan om användandet av rötskadat virke inom massa- och wallboardindustrien tekniskt redan kan anses vara löst, återstå ytterligare forskningsuppgifter för att söka nå förbättringar och eventuellt nya vägar. Och spe13—S17261

194 ciellt föreligger behov av forskning för utrönande av det rötskadade virkets värde i förhållande till frisk massaved. I dessa syften ha orienterande undersökningar nyligen igångsatts med provkokningar av rotad granflis avolika beskaffenhet, som i olika kvantiteter inblandats i jämförbar frisk ved. Undersökningarna utföras i samarbete mellan skogshögskolans botaniska och teknologiska avdelningar, svenska träforskningsinstitutets träkemiska avdelning samt ett antal bolagslaboratorier. Några resultat från ifrågavarande undersökningar ha dock ännu icke hunnit framläggas. De mera omfattande arbeten, som inom detla område torde komma att erfordras, synas enligt kommitténs förmenande falla inom ramen för det mellan skogsforskningsinstitutet och cellulosaindustriens centrallaboratorium pågående samarbetet. Slutligen föreligger i fråga om björk- och asp virke behov avytterligare forskning beträffande såväl förädlingsmöjligheterna som framför allt beträffande avverkningen och transporten. För skogsbrukets planläggning och därmed sammanhängande rationalisering har den skogliga produktionsforskningen den största betydelse. Som exempel kunna åberopas de vid skogsforskningsinstitutet utförda avverkningsberäkningar, som legat till grund för norrlandskommitténs utredning om skogsindustriernas råvaruförsörjning i övre och mellersta Norrland. Emellertid framhålles i dessa avverkningsberäkningar, att institutets material av norrlandsgran är otillräckligt för härledning av de tillväxtfunktioner, varmed produktionsforskningen arbetar. I avverkningsberäkningarna kunde denna brist kringgås genom en konstruktion, men för detaljundersökningar, icke minst för dem som röra skörden av klenvirke, utgör den ett oöverstigligt hinder. Institutet har för några år sedan påbörjat en ny produktionsundersökning, som är avsedd att anskaffa och bearbeta ett allsidigt tillfredsställande material. Detta är emellertid ett stort företag, som kräver avsevärd tid, varför provisoriska åtgärder synas nödvändiga. Norrlandskommittén har inhämtat, att skogsforskningsinstitutet planerat en dylik provisorisk undersökning av norrlandsgranens produktionsförhållanden, men måst avstå från dess fullföljande på grund av brist på medel. Med hänsyn till frågans stora betydelse för norrländskt skogsbruk förordar kommittén, att institutet beviljas erforderliga medel för utförande av nämnda undersökning. Utöver vad ovan anförts om träforskningsinstitutets forskningsuppgifter på det sågverkstekniska området och i fråga om användningen av rötskadat virke m. m. för skogsindustriella ändamål kunna här ytterligare nämnas några av de problem, som det bör ankomma på träforskningsinstitutet att arbeta med och vilkas lösning kan bli av mycket stor betydelse för skogsbruket och skogsindustrierna i vårt land. Sålunda är det av vikt, att olika möjligheter undersökas att vid nuvarande nedgång i virkestillgångarna und-

190 vika onödigt spill vid sågning — genom lämpliga klingor och blad — och samtidigt taga till vara uppkommande virkesavfall liksom även bark. Som led i en rationell hushållning med råvaran böra även uppmärksammas möjligheterna att för snickeriändamål ersät la furuvirke med granvirke (i den män detta är motiverat av ekonomiska skäl), att genom val av lämpligt konstruktionsvirke för byggnader spara material, alt utveckla limningstekniken till underlättande av Iräets rationella tillvaratagande etc. Förutsättningarna för en fortsatt rationalisering av sågverksdriften kunna främjas genom ökad kännedom om torkningens praktiska genomförande, om lämpliga transportanordningar och om impregnering av virke. Även såvitt gäller tillverkningen av papper, papp och fiberplattor framträda ett flertal forskningsuppgifter. Sålunda är kunskapen om de mekaniska egenskaperna hos papper av olika fibermaterial vid praktiskt uppträdande påfrestningar icke fullständig. Andra uppgifter för forskningen är att utröna möjligheterna att genom tillsatser av olika slag utdryga råvaran vid tillverkning av papper, papp och vvallboard, att erhålla önskade egenskaper hos massan utan att utbytets storlek härvid nedgår, att torka fiberprodukter utan alltför värmekrävande processer och att neutralisera den skadliga inverkan av harts i massan. Till sist utgör det även en utomordentligt betydelsefull forskningsuppgift att finna vägar för det s. k. ligninets överföring i värdefulla marknadsprodukter. Till belysande av denna frågas praktiska betydelse kan nämnas, att man enligt vissa uppskattningar år 1937 erhållit omkring 800 000 ton lignin som biprodukt vid sulfitmasseframställning och omkring 550 000 ton vid tillverkning av sulfatmassa. Härtill kommer att avsevärda ligninmängder finnas i sågverksavfallet. Visserligen användes en stor del av detta lignin som bränsle. Emellertid torde denna användning icke utgöra någon slutgiltig lösning av ligninproblemet, då ligninet måste anses som ett organiskt råmaterial med betydande potentiella möjligheter. Det synes kommittén utgöra ett mycket starkt intresse ur såväl Norrlands som hela landets synpunkt, att svenska träforskningsinstitutet kan så effektivt som möjligt arbeta fram resultat inom de grenar av skogsproduktforskningen sonn här berörts, och att detta arbete ej behöver hållas tillbaka av bristande tillgång på medel för forskningen. Utbildning. En ordnad yrkesutbildning på det skogliga området är önskvärd ur flera synpunkter. Helt allmänt kan den sägas utgöra ett led i åtgärderna för främjande av skogsskötseln i Norrland. Den ökade yrkeskunskap, som denna utbildning är avsedd att bibringa, är vidare ägnad att leda till förbättrade försörjningsmöjligheter och höjd levnadsstandard för dem, som äro verksamma inom skogsnäringen. På detta sätt bör man kunna motverka

197 den tilltagande svårighet att rekrytera skogsarbetarkåren, som under senare år gjort sig märkbar inom Norrland. Behovet av skoglig yrkesutbildning har hittills endast i obetydlig utsträckning tillgodosetts. I den mån sådan ordnats, har det till stor del skett på initiativ av enskilda personer och skogsägarsammanslutningar. De åtgärder, som hittills vidtagits, kunna på intet vis anses tillräckliga; framförallt erfordras en planmässig uppbyggnad av utbildningsverksamheten och en fast organisation för dess bedrivande. Eftersom jordbruk och skogsbruk ofta drivas gemensamt och till stor del genom sambruk av arbetskraften, synes det naturligt att yrkesutbildningen för dessa båda näringsgrenar i viss utsträckning samordnas, särskilt i de mera förberedande utbildningsstadierna. Norrlandskommittén har i sitt betänkande angående yrkesutbildningen i Norrland (SOU 1945:33) även framlagt en del förslag i fråga om den skogliga utbildningen. Dessa förslag avse dels lärlingsutbildning, avseendee såväl skogsarbete som skogsbruk, dels yrkesutbildning i skogsarbete, dels utbildning i skogsbruk för skogsägare m. fl. och dels även fackutbildningB för instruktörer, förmän och skogvaktare (skogsarbetsledare). Lärlingsutbildningen skall enligt kommitténs förslag bedrivas i olika former. Härav må först nämnas de fasta lärlingsskolor, som kommittén behandlat i samband med yrkesutbildningen inom jordbruket, samt vidare s. k. lärlingsgårdar. Mera rörlig utbildning bör anordnas i form av lärlingskurser. Även korrespondensundervisning synes kunna anlitas som hjälpmedel vid dylik utbildning. Dessutom är det önskvärt att möjligheter öppnas till ordnad praktisk tjänstgöring hos större skogsägare för personer s o m — eventuellt efter genomgången lärlingsutbildning — ämna söka inträde vid lantmannaskola, skogsskola eller skogshögskolan eller eljest önska framdeles ägna sig åt verksannhet inom skogshanteringen. I detta sammanhang kan även nämnas, att kommittén hänvisat till ett försök, som inom Norrbottens län gjorts med undervisning i skogshantering för gossar i fortsättningsskolan. Kommittén har funnit detta försök vara förtjänt att vinna efterföljd. Nya sådana kurser i skogshantering ha sedermera också kommit till stånd. Yrkesutbildning i skogsarbete har kommittén i nyssnämnda betänkande föreslagit skola försiggå i olika former, nämligen dels som skogsvårdskurser och dels sonn kortare kurser i arbetsteknik och redskapsvård för körare (till sålunda föreslagna skogsvårdskurser och körarkurser ha anslag sedermera anvisats av riksdagen). Vidare torde instruktionsverksamhet böra anordnas för huggare under löpande arbete. Utbildning i skogsbruk har hittills inom Norrland meddelats vid de under lantbruksstyrelsens överinseende ställda lantmannaskolorna. Enligt vad kommittén anfört i sitt utbildningsbetänkande bör en utökning av undervisningen i skogshushållning ske vid en del av dessa skolor.

198 Särskild hänsyn bör tagas till behovet av utökad undervisning angående bästa möjliga ekonomiska utnyttjande av skogstillgångarna inom det smärre enskilda skogsbruket. Som ett led i strävan att uppnå detta mål h a r kommittén föreslagit, att skogsekonomiska specialkurser skola anordnas för innehavare av jordbruksfastigheter med skogstillgångar m. fl. Den av skogsvårdsstyrelserna sedan lång tid bedrivna skogliga upplysningsverksamheten, som är av mera rörlig natur och har bedrivits i form av kurser från en eller ett par dagars längd till några månader, exkursioner och föredrag m. m., bör enligt kommitténs uppfattning utvidgas och intensifieras. Skogsägarna böra göras förtrogna med den ekonomiska betydelsen av att de avverkade träden på ett riktigt sätt uppdelas i sortiment genom ändamålsenlig aptering, så att bästa möjliga utbyte kan erhållas av de enskilda träden. För att nå detta syftemål böra skogsvårdsstyrelserna söka samverkan med skogsägareföreningarna. Vad angår utbildning av förmän torde det i stort sett böra ankomma på vederbörande arbetsgivare att sörja för att erforderligt antal förmän utbildas. Skogsvårdsstyrelserna böra emellertid vara beredda att vid uppkommande behov anordna särskilda kurser för detta ändamål, och en utbildning i huvudsaklig anslutning till den här förut berörda skogsvårdskursen för skogsarbetare skulle enligt kommitténs uppfattning därvid närmast motsvara behovet. Även utbildningsverksamheten på det skogsindustriella området bör enligt kommitténs mening effektiviseras. De åtgärder, som i kapitel 6 föreslås till förbättring av yrkesutbildningen i allmänhet inom industrien och hantverket, böra även bli till nytta för skogsindustrierna. Beträffande sågverksindustrien har kommittén emellertid funnit behov föreligga av speciella anstalter för ordnad yrkesutbildning. Kommittén har framlagt en del förslag med detta syfte i sin förut omnämnda utredning angående sågverksdriften i Norrland m. m. Förslagen avse utbildning för dels driftsledare (förvaltare och inspektörer), dels förmän och dels arbetare. Vad angår förstnämnda kategori har kommittén i utredningen framfört en del synpunkter på undervisningen vid tekniska högskolan och skogshögskolan. Vidare har kommittén funnit skäl tala för inrättande vid något av de tekniska gymnasierna i Norrland av mera fullständig undervisning i sågverksteknik, än som hittills förekommer. Med hänsyn till de särskilda svårigheter, sonn möta inom sågverksindustrien att ordna en regelbunden och tillräckligt kvalificerad yrkesutbildning för förmän och arbetare med mera krävande arbetsuppgifter synes det nödvändigt att särskilda åtgärder vidtagas i detta syfte. Kommittén har i nyssnämnda betänkande föreslagit att ett särskilt sågverk disponeras for undervisningsändamål varvid utbildningen bör inbegripa såväl praktisk som teoretisk undervisning. Kommittén har på anförda skäl förordat, att den ifrågavarande sågverksskolan förlägges till Strömnäs sågverk inom Kram-

199 Skol-

och elevbyggnader vid skogsvärdsgården Kratte-Masugn, där Gävleborgs läns styrelse bedriver skoglig utbildning samt planlskoleverksamhet m. m.

skogsvårds-

fors stad, vilket sågverk Kramfors aktiebolag förklarat sig villigt att på vissa villkor upplåta för ändamålet. Kommittén har tagit initiativ till överläggningar mellan representanter för trävaruindustrien, varvid dessa förenat sig i ett beslut om bildande av en särskild stiftelse, finansierad av nämnda industri, med uppgift att upprätta och driva den nu avsedda skolan, varvid det förutsatts att vissa bidrag skola lämnas av staten. Kungl. Maj:t har sedermera, efter förslag i proposition nr 285 till 1947 års riksdag, erhållit bemyndigande att, därest norrlandskommitténs ifrågavarande förslag befinnes böra genomföras, täcka engångskostnaderna för sågverksskolans inrättande från intäkterna för prisutjämningsavgifter. Kommittén har förutsatt — utan att uttryckliga förslag framlagts härutinnan — att vid sågverksskolan vid behov även bör anordnas utbildning för cirkelsågare. Arbetarnas förhållanden inom skogsbruket och skogsindustrierna. En diskussion om skogsbrukets och skogindustriernas problem blir inte fullständig, om man förbigår de intressen som arbetarna inom dessa näringar ha såsom delaktiga i produktionen. I den mån skogsarbetet (kommittén gör här ingen skillnad mellan skogs- och flottningsarbetarna) utgör bisyssla till jordbruket äro emellertid de spörsmål, som hänföra sig till arbetarnas arbets- och levnadsförhållanden, närmast att betrakta som sidor

av jordbrukets problem eller av de allmänna glesbebyggelseproblemen, och de kunna därför med fördel behandlas i dessa sammanhang. Likaledes kan man, såvitt gäller arbetarna vid skogsindustrierna, förbigå sådana frågor som dessa arbetare ha gemensamma med andra arbetarkategorier. Kommittén kan alltså här inskränka sig till att beröra några spörsmål som äro av mera speciellt intresse för arbetarna inom skogsbruket och skogsindustrierna. Under kapitel 2 har bland annat, under hänvisning till en redogörelse i andra delen av betänkandet, diskuterats befolknings- och arbetskraftsutvecklingen inom jord- och skogsbruket samt behovet av arbetskraft inom dessa näringsgrenar. Likaså har kommittén framlagt en del beräkningar med avseende å utvecklingen av de norrländska stadsnäringarna, dit skogsindustrierna äro att hänföra. Någon balans mellan tillgång och behov av arbetskraft har kommittén emellertid avstått från att upprätta, då utvecklingen på längre sikt är beroende av en mångfald svåröverskådliga faktorer, ej minst av den allmänna utvecklingen av näringslivet i Norrland och hela landet. Hittills har det allvarligaste problemet hänfört sig till den ofullständiga och säsongpräglade sysselsättningen för arbetarna inom i första hand skogsbruket men även inom skogsindustrierna och härvid särskilt sågverksdriften. Under de senare åren har emellertid en stark brist på arbetskraft gjort sig gällande inom övriga landet och även spritt sig till Norrland, låt vara att särskilt vissa områden inom denna landsdel ännu närmast uppvisa överskott på arbetskraft bland landsbygdsbefolkningen, åtminstone säsongmässigt. Även om det är vanskligt att ställa en prognos för befolkningsutvecklingen under kommande år, måste man dock räkna med att även i sådana områden arbetskraften kommer att reduceras genom minskad nativitet och samtidigt ökad utflyttning från landsbygden. Farhågor ha framkommit, att den framtida utvecklingen skulle leda till en sådan reducering av arbetskraften, att skogsbrukets behov härav ej skulle kunna tillgodoses. I den mån en fortsatt avflyttning från de mera utpräglade skogsbygderna har sin grund i atl skogsbruket icke kan erbjuda sin arbetskraft en standard, jämförlig med den som kan erhållas inom andra näringar, synes en sådan avflyttning visserligen vara naturlig och ej böra motverkas genom konstlade medel. Emellertid kan kommittén ej finna, alt skogsbruket, med den betydelse denna näring tillsammans med skogsindustrierna har för vårt lands ekonomi, skall behöva vika för andra näringar i konkurrensen om arbetskraften. En viktig roll måste härvid lönesättningen inom olika näringar komma att spela. Skogsarbetet har tillhört de låglönade yrkena. Huru förhållandena framdeles komma att gestalta sig härvidlag, blir givetvis beroende av utvecklingen i fråga om skogsnäringarnas lönsamhet och av förhållandena på arbetsmarknaden. Möjligheterna fotskogsbruket att få tillgång till erforderlig arbetskraft måste emellertid även i hög grad komma att påverkas av de åtgärder som vidtagas för att förbättra

201 arbetarnas förhållanden på arbetsplatserna samt deras och deras familjers trivsel. På dessa senare områden finnes även plats för åtgärder från det allmännas sida. Vad särskilt angår möjligheterna att anskaffa arbetskraft för skogsvårdande arbeten har denna fråga behandlats i det föregående. I södra och mellersta Sverige har framträtt en tydlig tendens mot helai sanställning av skogsarbetare. För framtiden torde man även för Norrland s del böra räkna med att arbetet i skogsbruket, främst med hänsyn till det ökade behovet av skogsvårdsåtgärder, mer än hittills kommer att fördelas jämnt över året. Särskilt i sådana fall, då svårigheter göra sig gällande att erhålla tillräcklig arbetskraft för skogen genom anlitande av den arbetskraft, som jordbruket kan ställa till förfogande, kan det för storskogsbruket le sig naturligt att i större utsträckning än hittills anställa arbetare, som sysselsättas hela eller huvuddelen av året i skogsbruket. Detta gäller emellertid i allmänhet icke körarna, i det att dessa huvudsakligen endast under vinterperioden kunna finna tillräcklig användning för hästarna i skogsarbetet. Bland andra fördelar med helårssysselsättningen inom skogsbruket bör uppmärksammas, att möjligheterna härvid ökas att underbygga skogsarbetarnas yrkesskicklighet genom lämpligt anordnad utbildning. En skicklig skogsarbetare bör kunna ernå en högre inkomst från helårsarbete inom skogsbruket än en lösarbetare kan påräkna och många gånger även högre än om han under en del av året avbryter skogsarbetet för att sköta ett jordbruk som med hänsyn till sina naturliga betingelser icke är lönande. Härmed är emellertid icke sagt, att den omständigheten, att en arbetare blir stadigvarande anställd inom storskogsbruket, behöver hindra att han under en del av sommaren, om så befinnes lämpligt, är ledig och kan ägna sig ät jordbruksarbete. Systemet behöver sålunda ej heller stå i strid med strävandena särskilt under 1930-talet att förse skogsarbetare och liknande grupper med s. k. arbetarsmåbruk. Övergång till helårsarbete inom storskogsbruket torde emellertid endast böra komma till stånd där betingelser på lång sikt finnas för en sådan driftsform och där vederbörande företagare är inställd på att även under tider av minskade avsättningsmöjligheter hålla arbetet i gång, bland annat genom att det då i ökad utsträckning inriktas på skogsvårdsåtgärder. 1 övrigt synes anledning icke föreligga att träffa ett generellt val mellan kombinationen jordbruk-skogsbruk å ena sidan och helårssysselsättning inom skogsbruket å den andra. Vardera arbetsformen har sina fördelar, som framträda mer eller mindre starkt under olika förhållanden. Det väsentliga är att arbetskraften får sin mest lönsamma användning. En förutsättning härför är, då arbetstiden delas mellan jordbruk och skogsarbete, att improduktiva luckor kunna undvikas vid övergången från det ena till det andra arbetet.

202 Där skogsvägnätet är tillräckligt utbyggt, så att förbindelse finnes mellan bosättningsorterna och arbetsplatserna på skogarna, ökas möjligheterna att koncentrera skogsarbetarnas bosättning. Trots de tekniska svårigheter och de kostnader, som kunna vara förenade härmed, kan en dylik åtgärd komma att visa sig ur företagarsynpunkt lämplig, framför allt med hänsyn till risken för brist på arbetskraft inom skogsbruket. Genom att söka koncentrera bebyggelsen så, att befolkningens villkor kunna förbättras genom olika gemensamhetsanordningar, liksom genom att söka skaffa varje arbetare fullständigast möjliga sysselsättning på hans hemort kan sålunda företagaren mera stadigvarande försäkra sig om en arbetarstam, som är villig att ställa sig till förfogande för erforderliga arbeten och som icke kan befaras utflytta vid ändrade konjunkturer. Såsom kominer att närmare belysas under kapitel 7 äro givetvis åtgärder i nu angivna riktning i hög grad eftersträvansvärda ur social synpunkt. Om dylika åtgärder skola ha förutsättningar att lyckas, böra de dock företagas medan befolkningen ännu finns kvar i bygden. Icke minst synes staten, i egenskap av ägare av stora skogsarealer särskilt i övre Norrland, ha stora intressen att bevaka i förevarande avseende. I fråga om kronotorp och därmed jämförliga lägenheter kan det sålunda vara lämpligt att de, där tillgången på arbete ger möjligheter därtill, sammanföras till i någon mån koncentrerad bebyggelse. Kommittén har behandlat nu berörda spörsmål i en skrivelse den 3 juni 1946 (införd i tredje delen) och där bland annat föreslagit, att lån och bidrag av statsmedel skola kunna beviljas företagare inom skogsbruket för anordnande av bostäder åt arbetare, sonn hela eller huvuddelen av året äro sysselsatta inom skogsbruket. Även om utvecklingen kominer att gå i den riktningen att skogsarbetarna i ökad utsträckning bo i sina hem också under arbetssäsongerna och härvid med utnyttjande av ett förbättrat vägnät, omnibussar och motorcyklar dagligen färdas till och från arbetsplatserna, blir det i alla de fall, då förutsättningar ej föreligga härför, nödvändigt att ordna med skogshärbärgen för arbetarna (jämte stall för hästarna). Arbetarna ha härvid anledning att ställa krav på att dessa skogsförläggningar få en ur hälso- och trivselsynpunkter så tillfredsställande beskaffenhet som möjligt. Mycket har också uträttats i detta hänseende. Av särskilt stor betydelse har varit, att storskogsbruket alltmer gått in för att anordna gemensam mathållning med kocka. Detta system har fördelaktigt påverkat skogsarbetarnas kosthållning. I detta sammanhang kan erinras om att visst belopp av influtna prisutjämningsavgifter å trävaror efter förslag av norrlandskommittén reserverats för bidrag till skogshärbärgen. Sedermera har 1945 års skogshärbärgesutredning under år 1947 avgivit vissa förslag syftande till en ökning av antalet gemensamhetsanläggningar för skogsarbetare även på bondesko-

203 gar. Arbetet på en revision av skogshärbärgeslagstiftningen är för närvarande under utredning. Även bortsett från skogshärbärgesfrågan är arbetarskyddslagstiftningen helt naturligt av mycket stor betydelse för arbetarna inom skogsbruket (flottningsarbetarna inberäknade). Skogsarbetet har särskilt tidigare i alltför ringa grad haft karaktär avverkligt yrkesarbete. Att det utvecklas därhän utgör emellertid en förutsättning både för en fortsatt höjning av arbetarnas ekonomiska standard och för ett starkare yrkesmedvetande samt därmed överhuvud taget för att skogsarbetet skall kunna konkurrera med industrien om ungdomens intresse. Ur nu angivna synpunkter måste en lämpligt ordnad yrkesutbildning bli av mycket stor betydelse. Såsom framgår av det föregående har kommittén framlagt en del förslag i detta hänseende. Vad härefter angår skogsindustriernas arbetare gäller naturligtvis även för dem önskemålen om en höjning av kårens standard i ekonomiskt och socialt hänseende. Norrlandskommittén har i förenämnda utredning angående sågverksdriften i Norrland m. m. (SOU 1947:32) framfört en del synpunkter och förslag med avseende å sågverksarbetarnas förhållanden. I enlighet med vad där föreslagits har sedermera av prisutjämningsmedel anvisats visst belopp för inrättande av en central sågverksskola i Norrland. Vidare har kommittén i utredningen ingående behandlat sysselsättningsm. fl. förhållanden för sågverksarbetarna. Kommittén har bland annat framhållit som uppenbart, att en kontinuerlig sysselsättning av arbetskraften inom sågverksindustrien borde eftersträvas ur såväl sociala som ekonomiska synpunkter. Ännu är sågverksarbetet i alltför stor utsträckning säsongbetonat. Denna karaktär har huvudsakligen betingats av klimatiska faktorer, som inverkat dels på råvarutransporterna, dels också på skeppningen. Såsom framgår av nyssnämnda utredning ha dock under senare tid vid åtskilliga företag vidtagits åtgärder, som möjliggjort en minskning av antalet under sommar och höst anställda korttidsarbetare. Den verksammaste åtgärden har emellertid varit att inrätta fabriker för högre förädling av trävarorna i anslutning till sågverken, såsom snickeri-, nröbeloch husfabriker ni. m. En överflyttning av arbetskraft mellan olika avdelningar i företaget kan härigenom i viss mån bli möjlig, och de egentliga sågverksarbetena komina i proportion till andra delar av rörelsen att motsvara endast en mindre del av den totala arbetsvolymen, varigenom en eventuell säsongansvällning av sågverksarbetena kan få mindre betydelse. Den nuvarande situationen på arbetsmarknaden borde vara gynnsam for en utveckling i ovan angiven riktning. Bristen på arbetskraft i landet synes sålunda i den mån den blir bestående böra stimulera företagens intresse att vidtaga åtgärder för ett mera stadigvarande sysselsättande av arbetarna,

204 även inom sågverksindustrien. Eftersom en höjning av sågverksarbetarnas ekonomiska standard utgör ett primärt intresse för arbetarorganisationerna, är det naturligt att även dessa inrikta sig på att förhandlingsvägen söka verka för en jämnare sysselsättning. Med hänsyn till det anförda har kommittén funnit det icke vara lämpligt, att särskilda ingripanden i nuvarande läge vidtagas från statens sida för att påverka sysselsätlningsförhållandena vid sågverken. Skulle det i framtiden visa sig att dessa icke bli ordnade på ett tillfredsställande sätt, synes frågan härom böra bli föremål för förnyat övervägande. I detta sammanhang kan erinras om alt, efter förslag av norrlandskommittén, vissa belopp av prisutjämningsmedel ställts till förfogande för kapitaltillskott till sågverksarbetarnas och skogsarbetarnas arbetslöshetskassor. Vare sig fråga är om skogsarbetarna eller om arbetarna inom skogsindustrierna bli deras sysselsättnings- och löneförhållanden, med den starka ställning arbetarorganisationerna nu ha, på ett avgörande sätt beroende avföretagens utveckling. Bortsett från råvarufrågan påverkas utvecklingsmöjligheterna för skogsindustrierna likaväl som för andra industrier av sådana faktorer som kommunikationer, transportkostnader, tillgång på elkraft på skäliga villkor, beskattningsförhållanden, tillgång på yrkesutbildad arbetskraft m. m. Detla gäller särskilt i den mån fråga blir om industrier för fortsatt förädling. Kommittén utgår från att ett genomförande av de förslag, som i skilda hänseenden framlagts av kommittén, skulle för Norrlands del medverka till en sund utveckling på det skogsindustriella området och därmed också till förbättrade förhållanden för de arbetande inom skogsbruket och skogsindustrierna. Härutöver måste givetvis, i den mån åtgärder vidtagas för att höja den sociala och kulturella standarden samt den allmänna trivseln inom glesbebyggda områden, dessa åtgärder bli av särskilt stor betydelse för arbetarna inom skogsbruket. Till dessa frågor återkommer kommittén under kapitel 7.

Sammanfattning av kapitel 5. 1) Skogen är av största betydelse för befolkningen och det ekonomiska livet i Norrland. Med hänsyn till de skilda intressen, som äro förknippade ined skogsbruket och skogsindustrierna, har norrlandskommittén ansett sig icke böra ifrågasätta någon mera avgörande förskjutning mellan de olika ägarkategoriernas innehav av skogsmark, vilket givetvis icke hindrar att skog i de enskilda fallen övergår från den ena kategorien till den andra. 2) Tillkomsten av gemensamhetsskogar bör, enligt vad kommittén framhållit i skrivelse den 4 juni 1947, främjas i Norrland.

205 3) De tidigare lokala jordnämndernas verksamhet för åstadkommande av bättre arrondering i fråga om skogsmarken bör fullföljas. 4) Gällande bestämmelser om stämpelavgift och inkomstskatt böra, pä sätt kommittén föreslagit i skrivelse den 19 juni 1948, ändras i den mån de motverka önskvärda byten av skogsmark i arronderingssyfte. 5) Med hänsyn till skogstillståndet i övre och mellersta Norrland bör en begränsning av avverkningarna därstädes genomföras i enlighet med vad kommittén förordat i en den 14 juni 1948 avgiven utredning (SOU 1948: 32) samt i detta betänkande. 6) Som följd härav bör man räkna med att skogsindustriernas kapacitet måste minskas. Anledning torde saknas att nu såsom diskuterats i en till kommittén remitterad utredning — genom det allmännas försorg vidtaga särskilda åtgärder för anläggande av en sulfitfabrik i Norrbottens län. Det synes däremot önskvärt, att papperstillverkning kommer till stånd i övre Norrland samt att olika vidareförädlingsindustrier, baserade på träet, utbyggas såväl där som i andra delar av Norrland. 7) Lämpligt statsorgan bör övervaka i vad mån sådan överavverkning sker, att särskilda ingripanden behöva vidtagas häremot. En förbättrad avverkningsstatistik bör anordnas. 8) En återuppbyggnad av skogsbeståndet på de enskilda skogarna i Norrland bör främjas genom effektiv medverkan från statens sida. 9) Det bör förutsättas, att domänverket sörjer för en förnyelse av skogsbeståndet på kronoskogarna i så snabb takt som möjligt. 10) Skogsbetningen, som utgör ett allvarligt hinder för skogsproduktionen, bör avlysas. Den verksamhet, som med stöd av det s. k. norrländska skogsproduktionsanslaget bedrivits för iordningställande av kulturbete som ersättning för skogsbete, har givit goda resultat i detta hänseende. 11) Det allmänna bör medverka till att tillgängliga råvarureserver i de norrländska skogarna skola kunna tillvaratagas. 12) Vid nuvarande brist på råvara i Norrland är en förflyttning av virke från denna landsdel till övriga landet icke önskvärd. Däremot bör transport av virke i motsatt riktning underlättas. 13) Skogsvägnätet bör utbyggas och flottlederna förbättras. 14) Vid svenska träforskningsinstitutet bör anordnas tillämpad forskning på sågverksområdet liksom inom den mekaniska träbearbetningen i övrigt i anslutning till vad kommittén föreslagit i betänkande den 16 april 1947 angående sågverksdriften i Norrland m. m. (SOU 1947:32). Även i övrigt böra svenska träforskningsinstitutet och statens skogsforskningsinstitut erhålla resurser, som möjliggöra för instituten att intensifiera sina forskningar, särskilt i den mån dessa kunna få betydelse för ett ökat utbyte ur de norrländska skogarna eller för skogsindustriernas utveckling och rationalisering.

206 15) Åtgärder böra vidtagas för en förbättrad skoglig utbildning i Norrland. Kommittén har framlagt förslag härom i betänkande den 25 maj 1945 (SOU 1945:33). 16) En särskild skola för driftsledare, förmän och arbetare inom sågverksindustrien bör upprättas, med förläggning till Strömnäs sågverk. Även i övrigt böra åtgärder för förbättrad undervisning i sågverksteknik vidtagas av den huvudsakliga innebörd, varom kommittén framlagt förslag i betänkandet den 16 april 1947. 17) Åtgärder böra vidtagas för att skänka arbetarna inom skogsbruket en tryggare ställning och höjd levnadsstandard. Fortsatta åtgärder böra även vidtagas till förbättrande av bostads- m. fl. förhållanden på arbetsplatserna. 18) Med tanke på helårsarbetande skogsarbetare böra särskilda åtgärder vidtagas i fråga om bostadsförhållanden m. m. i enlighet med vad kommittén föreslagit i skrivelse den 3 juni 1946. 19) En kontinuerlig sysselsättning av arbetskraften inom skogsindustrierna bör, såsom kommittén framhållit i förenämnda betänkande den 16 april 1947, eftersträvas ur såväl sociala som ekonomiska synpunkter. Den fortsatta utvecklingen bör uppmärksammas.

KAPITEL 6.

Industriell

verksamhet

m.

m.1

Såsom framgår av andra delen (sid. 32) är den industriella verksamheten väsentligt mindre utvecklad i Norrland än i andra landsdelar. Om man undantager Gävleborgs län, som i detta liksom flera andra hänseenden närmast har mellansvensk karaktär, ligger antalet industriarbetare per l 000 invånare avsevärt under riksmedeltalet. I intet annat län inom riket är det relativa antalet industriarbetare så lågt som i Jämtlands län. Hantverket i norrlandslänen är likaledes betydligt mindre utvecklat än inom flertalet andra län. Det är dock möjligt, att hantverket i Norrland i högre grad än vanligen eljest är fallet bedrives såsom bisyssla, varför åtskilliga utövare icke redovisas i den officiella statistiken. Den lägre utvecklingsgraden hos industrien och hantverket i Norrland är icke beroende av att denna landsdel skulle ha sämre förutsättningar för denna näring än andra landsdelar. Snarare är motsatsen fallet. Norrland är sålunda väl ställt i fråga om råvaror för industrien. Norrlands skogar kunna ge råvaror till träindustrier av olika slag — låt vara att råvarubasen minskats — och Norrlands malmer kunna förse en utvecklad metallindustri med råvaror. I övrigt torde det i stort sett kunna sägas, att Norrland, med undantag för vissa speciella livsmedelsindustrier, inom sina gränser har tillgång till råvaror i samma utsträckning som övriga landsdelar. I fråga om arbetskraft intager särskilt övre Norrland en väsentligt förmånligare ställning än övriga landet. Om man bortser från avflyttningen från Norrland söderut, finnes i denna landsdel, sedd i dess helhet, förutsättningar för en mycket betydande utveckling av industrien. Detta belyses av de uppgifter och kalkyler, som återgivas i andra delen. Slutligen har Norrland sonn bekant inom sina gränser en för det norrländska näringslivets behov närmast obegränsad tillgång till det alltmer viktiga produktionsmedel, som vattenkraften kommit att utgöra. Om Norrland alltså i de väsentliga avseenden, som här berörts, erbjuder goda förutsättningar för en utvecklad industriell verksamhet, k a n man fråga hur det kommer sig att denna icke fått större omfattning i Norrland än som blivit fallet. Detta spörsmål har redan belysts i kapitel 1. Enligt 1

Speciella frågor med avseende ä skogsindustrierna ha behandlats under kapitel 5.

208 vad där framhållits är Norrlands nuvarande eftersläpning huoud$akligen historiskt betingad. Denna landsdel är i stort sett senare koloniserad än övriga landet. Först under senare delen av 1800-talet inträdds en expansion inom det norrländska näringslivet. Denna expansion har, evad gäller industrien, ganska ensidigt hänfört sig till skogsindustrierna >ch särskilt sågverksindustrien. När så denna av kända orsaker gått tillbaka, ha härav föranledda svårigheter i form av arbetslöshet m. m. kommit a t verka deprimerande på hela näringslivet. Kommuner, där industrinedläggelser sålunda skett, ha ofta blivit nödsakade att på grund av minskade skatteunderlag och ökade utgifter för sociala m. fl. ändamål tillgripa en mycket hög utdebitering, vilket varit en faktor, som försvårat för såväl dessa som andra kommuner i Norrland att draga till sig industri. Utvecklingen av näringslivet har även tillbakahållits av de höga transportkostnader, varmed företagen särskilt i övre Norrland måste räkna och vilka i sin tur delvis äro betingade av de stora avstånden och glesbebyggelsen i denna del av landet. Härmed sammanhänger också, att levnadskostnaderna i norra Sverige i stort sett ligga högre än inom andra landsdelar. De faktorer, som nu redovisats, torde i första hand få ses som skuld till den eftersläpning, som karakteriserar den norrländska industrien liksom delvis även näringslivet i övrigt. Vad särskilt gäller industrien böra måhända härutöver även ett par andra påpekanden göras. Utvecklingen inom industrien har helt naturligt försvårats av att den befolkning, närmast i tätorterna, från vilken initiativtill nya företag vore att vänta, är relativt fåtalig i Norrland samt dessutom i förmögenhetshänseende, såsom närmare belysts i kapitel 3, genomsnittligt sämre ställd än motsvarande befolkning i övriga landet. Härav följer, att tillgången på s. k. riskvilligt kapital är mindre i Norrland. Samtidigt försämras den norrländska hemmamarknadsindustriens avsättningsmöjligheter av att stora kategorier av den norrländska befolkningen haft en låg levnadsstandard och en ringa köpkraft. Särskilt på den norrländska landsbygden — och den alldeles (ivervägande delen av den norrländska befolkningen har ju varit bosatt där — har naturahushållningen levat kvar mycket länge. Härmed sammanhänger i någon mån ett annat förhållande, som visserligen ligger på ett annat plan än de hittills berörda synpunkterna men som ej spelat en mindre roll då det gäller att förklara den norrländska industriens eftersläpning. Arbetet med jorden och skogen har icke varit ägnat att tvinga fram den art av företagsamhet, som tarvas för initiativ till industriell verksamhet. Ej heller har jordmån funnits för utbildande av en yrkestradition. De undantag, sonn här funnits — Själevad m. fl. platser i norra Ångermanland samt Edsbyn och några andra orter — ha närmast framhävt avsaknaden av yrkestradition inom övriga Norrland. Från norrlandskommitténs sida har i olika sammanhang understrukits det angelägna i att industrien och hantverket i Norrland utvecklas och dif-

209 fcrenlieras. Härvidlag torde något olika synpunkter få läggas på exportindustrien samt hemmamarknadsindustrien i dess skilda former riksindustrien med avsättning i hela landet samt småindustrien och hantverket med huvudsakligen lokal avsättning. Ur landets synpunkt är del uppenbarligen ett viktigt intresse, att Norrland i oförminskad grad kan taga del i exporten till utlandet. 1 kapitel 1 har redan hänvisats till att vårt lands levnadsstandard i hög grad är beroende av att exporten blir tillräckligt stor för att kunna ge rum för en önskvärd import av råvaror, kapitalvaror och förbrukningsartiklar, som ej med fördel kunna produceras inom landet. Även för Norrland måste det uppenbarligen framstå som önskvärt, att exporten därifrån till utlandet kan fortgå utan minskning. Härvid bör förutsättas, att de inkomster, som härflyta från exporten, få komma de norrländska exportindustrierna och den norrländska befolkningen till godo utan att intrång häri sker genom allmänna valuta- och handelspolitiska åtgärder (exportavgifter ta. m . ) . Vid handelsförhandlingar med främmande länder bör eftersträvas, att dessa industriers intressen tillgodoses i största möjliga utsträckning. Ej minst är det önskvärt, att exporten i möjligaste mån förskjutes från oförädlade till förädlade produkter. En övergång till alltmer förädlad produktion är ett önskemål, som gäller icke endast exportindustrien utan även hemmamarknadsindustrien. Förädlingen av råvaran kan ge nya sysselsättningsmöjligheter åt befolkningen, varigenom dragningskraften söderifrån kan motverkas och en uttunning av norrlandsbefolkningen undvikas. Härtill kommer, att de arbeten, som förädlingsindustrierna erbjuda, till stor del kräva yrkesskicklighet och därmed även k u n n a medföra en förbättrad inkomststandard, vilket är av så mycket större värde som en relativt stor andel av Norrlands befolkning särskilt tidigare tillhört låglönade yrken. Även bortsett från denna synpunkt är en utveckling av hemmamarknadsindustrien, av såväl riks- som lokal karaktär, ägnad att minska det beroende av konjunkturerna i utlandet som en ensidig exportindustri för med sig. Befolkningen i Norrland saknar icke erfarenheter av industrinedläggelser och driftsinskränkningar sammanhängande med försämrade konjunkturer i utlandet. Även hemmamarknadsindustrierna påverkas visserligen av konjunkturväxlingarna. Avsättningen på den inländska marknaden är emellertid av naturliga skäl i allmänhet mer stabil än utlandsförsäljningarna. Förhandenvaron av hemmamarknadsindustrier, differentierade på olika grenar, skulle sålunda för Norrland utgöra en utjämnande faktor i konjunkturhänseende. En utvecklad industriell verksamhet i Norrland skulle vidare — detla gäller måhända särskilt industrierna med lokal marknad — vara ägnad att stimulera till bättre levnadsförhållanden i olika avseenden. Som ett exempel kan nämnas, att möbelutrustningen i många norrländska hem lämnar åtskilligt övrigt att önska och att lokalt inriktade industrier borde kunna 14—817261

finna ell betydande arbetsfält på detta område. Liknande synpunkter kunna läggas på tillverkningen av sanitetsgods m. m. Uppdelningen på exportindustri, riksindustri och industri med lokal marknad kan icke utan vidare identifieras med grupperingen storindustri, småindustri och hantverk. Klart är emellertid att exportindustrierna till allra största delen representeras av storindustriella företag och att å andra sidan de mindre av småindustrierna liksom hantverksföretagen huvudsakligen tillgodose lokala behov. I detta sammanhang kan förtjäna uppmärksammas, att vid sidan av de äldre hantverksgrenarna alltmer vuxit fram en serie av nya serviceföretag, bland vilka bilreparationsverkstäderna kanske utgör det mest belysande exemplet. Ej minst under senare år har det vid upprepade tillfällen blivit aktuellt att till Norrland förlägga filialer till söderut belägna moderföretag med samma tillverkning som dessa. Orsaken härtill har naturligen ofta varit, att det vid önskad utvidgning av elt företags verksamhet befunnits lättare att disponera erforderlig arbetskraft i Norrland än på moderföretagets förläggningsort. Norrland synes emellertid endast i ringa mån betjänt med att få dit förlagda filialfabriker av ifrågavarande slag. Vid en förskjutning i arbetskraftstillgången till förmån för södra och mellersta Sverige eller eljest förändrade produktionsvillkor för de berörda företagen, kan detta nämligen förutsättas leda till långt större risker för upprätthållandet avsysselsättningen vid norrlandsindustrien än som är fallet vid mer självständig produktion. Vad här sagts gäller givetvis icke eller i varje fall i långt mindre grad, om den vid filialfabrikerna bedrivna tillverkningen avser produkter, vilka icke tillverkas vid moderföretagens övriga fabriker eller endast i mindre grad baseras på vid dessa framställda halvfabrikat. Innan kommittén ingår på att redovisa olika tillverkningsgrenar, där norrländsk industri har uppgifter att fylla, vill kommittén kraftigt understryka önskvärdheten av att de industrier som tillskapas i Norrland bli bärkraftiga. Landsdelen har icke anledning att önska sig företag, som föra en tynande tillvaro och som ständigt måste hållas under armarna av det allmänna. Tillkomsten av dylika företag leder till snedvridning i fråga ont produktionsfaktorernas användning och bygger ytterligare under den misströstan angående näringslivets utvecklingsmöjligheter i Norrland, som för närvarande finnes på sina håll. Om man härefter frågar, vilka grenar av industriell verksamhet som i första hand böra bli aktuella vid en utbyggnad av industrien i Norrland, är det givet att de på landsdelens egna naturtillgångar, och härvid närmast malmen och skogen, baserade industrierna måste intaga en särställning. Även annan, större som mindre industri är emellertid önskvärd — och finnes även, fastän i alltför ringa omfattning — för att giva det norrländska näringslivet erforderlig grad av differentiering och styrka.

211 Bergsbruket och metallindustrien. I fråga om bergsbruket kan det vara skäl att skilja mellan å ena sida. järnmalmsbrytningen och å andra sidan utvinningen av andra mineraltillgångar. Vad till en början angår järnmalmen utgör Norrbottens län ett av de mest järnmalmsrika områdena på jorden. Särskilt beträffande malm med hög järnhalt intager detta svenska område en rangplats. Järnmalmsfyndigheterna i Norrbottens län äro jämförelsevis väl undersökta. På grundval av dessa undersökningar har konstaterats, att från området kunna levereras mycket stora kvantiteter järnmalm. Det kan nämnas, att för Kiirunavaara — som är områdets och troligen Europas största järnmalmsfyndighet — räknats med en malmkvantitet av mer än 1 000 milj. ton. Förutom vid Kiirunavaara pågår brytning vid Luossavaara, Malmberget, Koskullskulle och Tuolluvaara. Härjämte finnas emellertid ett flertal fält, som hittills lämnats orörda eller endast undersökts genom mindre arbeten. Malmförekomsten är av sådan omfattning, att brytningen icke behöver begränsas annat än genom å ena sidan tillgången på arbetskraft och transportmöjligheterna samt å andra sidan efterfrågan på malmen. Någon anledning att med tanke på någon aktuell brist på järnmalm intensifiera letandet efter sådan anses knappast föreligga. Fynd av extremt fosforfattig eller fosforrik malm skulle dock kunna vara av värde, åtminstone om de skedde i närheten av järnvägslinje. På den i Norrbottens malmfält brutna fosforfattiga malmen kan anses råda en viss knapphet. Denna malm är en mycket eftertraktad och i allmänhet välbetald exportvara. I detta sammanhang förtjänar erinras, att Norrbottens järnverk (se nedan) hittills varit mycket beroende av tillgången till malm av fosforfattig kvalitet men att tillkomsten av ett planerat tomasverk möjliggör att järnverket kan arbeta med enbart fosforrik malm. En svaghet är, att Norrbottens län saknar manganhaltiga malmer. I detta sammanhang kan nämnas, att de mellansvenska järnindustrierna kunna tänkas i framtiden bli i ökad utsträckning beroende av malmtillförsel från Norrland. Under tidigare århundraden bedrevs järnhantering på flera platser i Norrland. Under senare hälften av 1800-talet nedlades emellertid i Norrland liksom annorstädes det ena järnbruket efter det andra. Numera är järnhanteringen utplånad norr om Gästrikland på vissa undantag när. Ett viktigt sådant undantag utgör järnindustrien i Norrbotten. Under början av 1900-talet anlades ett järnverk vid Karlsvik i Norrbottens län. Detta järnverk måste på grund av svårigheter av olika slag inställa driften år 1925. Förhoppningar hystes visserligen om att driften skulle kunna återupptagas. Emellertid tillhörde järnverket aktiebolaget Ytterstfors-Munksund, som vid denna tid försatts i konkurs, och vid den

liild från Norrbottens järnverk.

härav framtvungna realisationen kom järnverket i händerna på intressen, som icke funno det lämpligt att igångsätta någon industri vid verket. Med anledning av väckta motioner uttalade sig emellertid sedermera 1932 års riksdag för en utredning, huruvida och i vilken omfattning en förädling inom landet av de statliga malmtillgångarna kunde vara för staten och landets näringsliv gagnande. Sedan därefter omfattande utredningar kommit till stånd, fattade 1939 års urtima riksdag beslut om bildande av Norrbottens järnverk aktiebolag och anvisade statsmedel till aktieteckning i bolaget. Vid 1946 och 1947 års riksdagar har sedermera beslutats om utbyggnad av järnverket. Enligt statsmakternas ståndpunkttagande sistnämnda år har det tills vidare räknats med en tackjärnsbas för järnverket om 300 000 ton. Utbyggnaden av järnverket har ansetts i första hand böra inriktas på tillverkning av byggnadsjärn av olika slag, såsom armeringsjärn, balk- och profiljärn. Det har räknats med att efter den sålunda planerade utbyggnaden av järnverket omkring 1 800 arbetare komma att sysselsättas där. Norrlandskommittén har i olika sammanhang ställt sig positiv till en utbyggnad av Norrbottens järnverk. Enligt vad kommittén härvid anfört skulle genom en utbyggnad av detta järnverk icke blott beredas sysselsättning för en utökad arbetarstam vid järnverket — av värde i Norrbotten med dess stora födelseöverskott — utan även skapas ökade förutsättningar för en utveckling av hemmamarknadsindustrierna i Norrbottens län, särskilt i den mån järnverket framdeles också kommer att kompletteras med anläggningar för vidare förädling. Därest överhuvud taget en utveckling av den på hemmamarknaden inriktade industrien i Norrbotten skall eftersträvas, måste man fråga sig, om det icke ligger närmast till hands att tänka på en utökad järnindustri, som bör kunna räkna ined förmånliga villkor för anskaffningen av råvara och kraft liksom även med relativt billigt bränsle. Visserligen göres ibland den invändningen att det är mer ekonomiskt att förädla malmen där koks finnes och att sålunda exportera malmen än att importera koks för förädling av malmen inom Norrbotten.

213 Denna invändning synes emellertid icke bärande, så mycket mindre som den förädlingsverksamhet, som nu är aktuell, icke hindrar att större delen av malmen fortfarande exporteras och det härvid borde vara möjligt att till förbilligande av fraktkostnaderna samordna intransporterna av koks med uttransporterna av malmen. Avsättningen inom landet av produkter från järnindustrien skulle i hög grad underlättas genom en sådan taxenedsättning på järnvägarna som kommittén föreslagit. Härigenom skulle också, såvitt gäller exporten av dylika produkter, skapas ökade förutsättningar för transport härav till Narvik eller annan isfri hamn för vidare befordran till utlandet. Vad härefter angår utvinningen av andra mineral i Norrland — vid sidan av järnmalmen — har en stark utveckling ägt rum, framfor allt i Västerbottens län. Denna utveckling fortgår alltjämt, grundad på nya malmfyndigheter i de båda nordligaste länen. Under de senaste årtiondena ha i vissa delar av övre Norrland uppdagats sulfidmalmstillgångar av for svenska förhållanden betydande storlek. Den på grund av sina höga ädelmetallhalter värdefullaste fyndigheten, Boliden i Skellefteå socken, har sedan 1926 varit föremål för brytning i stor skala, och under senare år har även brytning upptagits vid Kristineberg, Bävliden och Adak samt vid Lajnejaur och Bjurfors (de två senare numera nedlagda) i Västerbottens län samt Laver (numera nedlagd) och Laisvall i Norrbottens län. För malmernas förädling har Bolidens gruvaktiebolag anlagt ett förädlingsverk på Rönnskär vkTskelleftehanm. Härifrån ha levererats avsevärda mängder guld, silver och koppar. Även bly och arsenik (i mycket stora kvantiteter) ha framställts där. Bland biprodukter kunna n ä m n a s vismut och selen. Vid anrikningen av malmen ha vidare utvunnits svavelkis och zinkslig. Under den av världskriget föranledda avspärrningen har vårt land för sin försörjning med flera av nu nämnda mineralprodukter — utöver dessa kan här även nämnas nickel — varit i huvudsak hänvisat till vad som kunnat erhållas från övre Norrlands malmdistrikt. Huru produktionsförhållandena komma att gestalta sig under kommande tid är givetvis vanskligt att förutsäga. Man kan emellertid utgå från att produktionen av guld kommer att nedgå på grund av minskad tillgång på brytvärd malm. I fråga om silver, koppar och bly lärer man, enligt vad kommittén erfarit, ej behöva räkna med någon mera betydande reducering av brytningen under de närmaste decennierna. Det är dock givet att, vad speciellt angår blyproduktionen, sådana faktorer som blyprisets utveckling, valutakurserna ni. m. måste få stor betydelse. Särskilt i den mån produktionen av hittills framställda metaller kommer att nedgå, är det uppenbarligen önskvärt, att i gengäld kan åstadkommas en ökning av annan produktion. I detta hänseende bör uppmärksammas, att man synes kunna räkna med tillgång på fyndigheter med jämförelsevis stora kvantiteter zinkmalm. Under år 1945

214 har statens industrikommission på grund av då väntade försörjningssvårigheter i fråga om zink föreslagit inrättandet med visst statligt stöd av ett zinkverk å Rönnskär, vilket förslag emellertid med hänsyn till det sedermera förbättrade försörjningsläget icke lett till något resultat. Så mycket synes emellertid klart, att det ur beredskapssynpunkt är önskvärt att inom landet framställa även zink För att man skall kunna bedöma förutsättningarna för anläggande av ett zinkverk på Rönnskär — även andra platser anses dock kunna ifrågakomma härför — måste emellertid utrönas såväl vilken tillgång som finnes på malm som avsättningsmöjligheterna på inoch utlandet. Kommittén inskränker sig till att framhålla önskvärdheten av att nu berörda spörsmål tagas under allvarligt övervägande. Basen för verksamheten på Rönnskär torde emellertid kunna komma att vidgas även på annat sätt. Genom prospektering, som bedrives mycket intensivt både i norra och mellersta Sverige, ha upptäckts och kunna även i framtiden upptäckas många fyndigheter, som kunna visa sig brytvärda. Vidare bedrives en omfattande forskningsverksamhet på det metallurgiska och kemiska området, vilken bör kunna resultera i åtskilliga nya tillverkningar av produkter, baserade på övre Norrlands malmtillgångar. Bland annat pågå försök att förädla svavelkis, vismut, selen m. m. och att förbättra de ur arsenik framställda impregnerings- och växtskyddsmedlen. I detta sammanhang kan ifrågasättas, om icke Norrland har plats för en svavelsyreindustri, grundad på landsdelens egna tillgångar av sulfidmalmer och svavelkis. Utan att i övrigt gå närmare in på denna fråga vill kommittén hänvisa till att svavelsyra bland annat kan finna användning vid framställning av superfosfat. Kommittén har uppehållit sig härvid i ett utlåtande, sonn kommittén den 22 februari 1946 avgivit över en framställning från Norrbottens landstings näringsutredning om åtgärder för uppförande av en superfosfatfabrik förlagd till Luleå. Sedermera har, kommittén veterligt, något ytterligare icke blivit åtgjort i detta ärende. Som skäl för anläggande av en superfosfatfabrik i Norrland har hänvisats till att för denna kan disponeras dels apatit från de norrbottniska malmfälten och dels svavelsyra, sonn kan framställas ur svavlet i de västerbottniska sulfidmalmerna. Samtidigt är det norrländska jordbrukets behov av fosfat tämligen betydande. Detta behov kan emellertid till en del tillgodoses genom den tomasfosfat, som kan erhållas som biprodukt från det nya tomasverket vid Norrbottens järnverk. Sedan numera också en superfosfatfabrik tillkommit i Norrköping, torde man räkna med att fosfat härifrån skall levereras även till Norrland. Kommittén, som i förenämnda utlåtande ställt sig positiv till anläggandet av en fabrik på lämplig plats i Norrland, kan ej undgå att finna, att förutsättningarna härför reducerats genom den utbyggnad av fosfatframställningen, som sålunda kommit till stånd.

215 Förutom de här ovan nämnda malmerna förekomma i Norrland även andra mineral, exempelvis kvarts och fältspat samt de aluininiumrika mineralen korund och andalusit. Ganska betydande kvantiteter andalusit ha levererats för aluminiumtillverkning (bland annat vid Kubikenborg). Detta mineral användes även inom den keramiska industrien. Grafit uppträder mångenstädes i Norrland, bland annat i mycket stora fyndigheter väster om Vittangi. Fyndigheterna ha hittills icke kommit till utnyttjande, men det är icke uteslutet att de framdeles kunna få nyttig användning. Försök ha gjorts att utröna grafitens användbarhet för reduktion av järnmalm. 1 I detta sammanhang böra vidare såsom stenindustrielit användbara berg. arter nämnas magnesiten samt, av vida större ekonomisk betydelse, kalkstenen. Sistnämnda fyndigheter förekomma såväl inom Norrlands urbergsområden — särskilt i västra Gästrikland, på Alnön i Medelpad och på flera ställen i Västerbottens och Norrbottens län — som inom kambrosiluren efter fjällkedjan. Brytning av kalksten förekommer för närvarande i huvudsak endast inom Jämtlands och Västerbottens län. Vid 1947 års riksdag har emellertid, med anledning av väckta motioner, beviljats ett statsbidrag till uppförande av en ny kalkbruksanläggning i Båneå kommun. Av den kalksten, som brytes inom Norrland, utnyttjas en avsevärd del för jordförbättring. Stora mängder kalk åtgå också inom sulfit- och sulfatcellulosatillverkningen, vid Norrbottens järnverk liksom även inom kväveindustrien. Huvuddelen av detta behov tillgodoses genom kalksten från Gotland. Till någon del täckes massaindustriens kalkbehov genom bränning av kalkmesa, sonn erhålles vid kausticering av kokluten. Huruvida och i vilken utsträckning man inom Norrland kan erhålla kalksten som kan med ekonomisk fördel ersätta nuvarande tillförsel, huvudsakligen från Gotland, låter sig ej bedöma utan speciella undersökningar. Enligt vad som upplysts från Sveriges geologiska undersökning finnas närmast tre platser, där det skulle vara motiverat att verkställa sådana undersökningar, nämligen dels i Jokkmokks socken, dels på Alnön och dels i det centraljämt ska området. Det synes norrlandskommittén önskvärt, att, i den mån särskilda anslagsmedel erfordras för att dessa undersökningar skola kunna komma till stånd, dylika medel anvisas. Den kalk, som sålunda eventuellt skulle kunna utvinnas i Norrland, borde givetvis komma såväl respektive industrier som jordbruket till godo. Emellertid bör här även uppmärksammas, att större delen av den vid massaindustrierna utfallande kalkmesan icke utnyttjas för något ändamål. Kalkmesan torde i och för sig utgöra ett användbart jordförbättringsmedel, men i vilken utsträckning det kan utnyttjas härtill, är beroende av om mesan kan tillhandahållas i en för transport och spridning lämplig form samt till vilket pris mesan i denna form kan erbjudas, varvid även transportkostnaderna spela en viktig roll.

216 Ett annat material, som ligger lill grund för industriell verksamhet i Norrland, utgör /eru/j. Tegelindustriens utveckling där är helt beroende av förekomsten och arten av leror. Man har i stort sett trott sig kunna konstatera, att lerornas utbredning minskas och deras kvantitet försämras ju längre norrut man kommer. Tillverkning av taktegel och dikesrör, som kräver bättre leror än murtegeltillverkningen, förekommer till följd härav icke, åtminstone i någon större omfattning, inom kustlandskapen norr om Hälsingland. Emellertid torde alltför litet vara känt om lerförekomsterna i de nordligaste länen, för att man skall kunna fälla ett säkert omdöme om tegelindnstriens möjligheter i dessa områden. Enligt norrlandskonimitténs mening böra medel ställas till Sveriges geologiska undersöknings förfogande för att denna skall bli i tillfälle atl, lämpligen i samarbete med hushållningssällskapen, undersöka nu avsedda förhållanden. Hittills företagna berggrundsundersökningar i Norrland ha resulterat i att geologiska kartor upprättats för hela denna landsdel utom Norrbottens län. Vissa av karteringarna äro emellertid så gamla, att de icke fylla moderna krav. I skrivelse den 25 april 1944 till Sveriges geologiska undersökning hemställde norrlandskoinmittéii, att undersökningen skulle till Kungl. Maj:t avlämna förslag till arbetsplan för en geologisk inventering av Norrbottens län samt vid kommande beräkningar av anslag utöver själva fältarbetena även upptaga ett särskilt belopp att användas för närmare undersökningar av mineralförekomster, som eventuellt kunde påträffas vid inventeringen. Efter framställning av undersökningen ha sedermera från och med budgetåret 1945/46 anslag beräknats för en intensifierad berggrundsrekognoscering och malmletning i Norrbottens län. Arbetet har antagits kunna i huvudsak slutföras inom fem år, varvid hänsyn tagits till att undersökningen erbjudits få tillgång till visst iakttagelsematerial, som samlats av Bolidens gruvaktiebolag vid dess omfattande undersökningar. Arbetet inbegriper geofysikaliska undersökningar inom trakter, varest de geologiska förhållandena antyda möjligheten av inalmförekomster el. dyl. Däremot ingå icke undersökningsarbeten i form av jordrymningar, diamantborrningar, schaktsänkning och ortdrivning på platser, där genom nyssnämnda prospektering ådagalagts förekomst av malm. Också inom Västerbottens län återstå, såvitt gäller dylika undersökningsarbeten, omfattande uppgifter för geologiska undersökningen, och detta även om hänsyn tages till den enskilda malmletning, som äger rum därstädes. Även bortsett från det allmänna intresset av alt landets naturtillgångar tillvaratagas, förefaller det som om staten redan i sin ställning av ägare till stora delar av marken i övre Norrland skulle ha haft anledning att söka utvinna de värden, som ligga förborgade där. Genom tillkomsten av 1938 års gruvlag har visserligen jordägarandelen i gruva försvunnit, men samtidigt har, vid sidan av inmutarens andel, hälften i gruvföretag tillerkänts

217 staten (kronoandel). Härefter bör staten tydligen ur finansiella synpunkter ha ökat intresse av att malm- och mineralförekomster även å annan än kronojord upptäckas och tillvaratagas. Härtill kommer, att det numera, sedan jordägarens intresse för markens exploatering minskats genom jordägarandelens bortfallande, synes framstå som en förpliktelse för staten att i gengäld — utan att gå i vägen för enskilda gruvföretag — intensifiera sitt arbete på att utforska malm- och mineralförekomster. En utbyggnad av denna verksamhet kan bli särskilt betydelsefull för de övre norrlandslänen. Nya upptäckter av malm- och mineralförekomster därstädes skulle medföra förutsättningar för ett utökat bergsbruk i denna landsdel. Härigenom skulle också betingelserna förbättras för en utveckling av hemmamarknadsindustrierna i övre Norrland. På grund av det nu anförda torde en effektivisering av geologiska undersökningens prospekterings- och malmlelningsverksamhet särskilt i övre Norrland vara önskvärd. Detta torde emellertid förutsätta att en viss utbyggnad av undersökningens personaluppsättning kommer till stånd. Härvid framträder svårigheten, att det råder brist på skolade geologer. En hastig ansvällning av geologiska undersökningens organisation har med hänsyn till det nu sagda ansetts möta svårigheter. Klart är å andra sidan, att en utbyggnad av nämnda organisation skulle vara ägnad att stimulera fram en förbättrad rekrytering, under förutsättning att det kunde räknas med att utbyggnaden bleve av någorlunda stadigvarande art. Att geologbanan blivit så föga frekventerad som fallet blivit, torde nämligen sammanhänga med att den geologiska utbildningen ger så begränsade möjligheter i fråga om yrkesval. Ur denna synpunkt torde inan också kunna räkna med att, om sådan utbildning exempelvis även medförde kompelens för inträde på lärarbanan, detta vore ägnat att öka anslutningen till de geologiska studierna. Av vikt är givetvis även att forskningen och den akademiska undervisningen på detta område koordineras på sådant sätt att studierna ge största möjliga utbyte. Under alla förhållanden utgör det ett norrländskt intresse att utvecklingen av bergsbruket icke behöver hållas tillbaka på grund av brist på kunniga geologer och forskare. Skäl synas tala för att det här ovan uppställda syftet att ernå en intensifiering av geologiska undersökningens prospekterings- och malmletningsverksamhet i Norrland skulle kunna främjas genom att därmed sammanhängande uppgifter förlades till en särskild avdelning inom undersökningen med därtill avdelad personal. Intresset för dessa uppgifter skulle härvid få en fast förankring inom ämbetsverket. Norrlandskommittén anser sig emellertid förhindrad att närmare ingå på nu förevarande ämne, sedan 1945 års gruvutredning tillkommit. Enligt direktiven för denna utredning ankommer det nämligen på den att bland annat undersöka, huruvida den statliga verksamheten i vad gäller systematisk malmletning behöver ytterligare utvecklas, och vilka organisatoriska

218 förändringar inom Sveriges geologiska undersökning i så fall skulle erfordras. Annan industri. Det är naturligt, att skogsindustrierna samt bergsbruket och metallframställningen fått prägeln av storindustri, till stor del inriktad på export, och på detta sätt kommit att intaga en särställning inom det norrländska näringslivet. På skogen och malmen baseras emellertid även mindre hemmamarknadsindustrier i Norrland, och det finnes ännu utrymme för en väsentligt ökad småföretagsamhet på dessa områden. Kommittén har i kapitel 5 redan behandlat utvecklingslinjerna inom skogsindustrierna och har icke anledning att här ytterligare ingå på dessa frågor. Kommittén nöjer sig med att erinra om några av den mångfald avindustrigrenar som bygga på skogens produkter som råvara: sågverk, massafabriker, pappers- och grafiska industrier, kemisk-tekniska industrier, grundade på cellulosaindustriens biprodukter, samt snickerier och möbelfabriker m. fl. företag. Bortsett från massafabriker och pappersbruk återfinnas bland de sålunda nämnda industrierna även många mindre företag. Detta gäller i all synnerhet snickerier och möbelfabriker. I fråga om lokaliseringen av de senare har 1946 års möbelutredning i sitt betänkande (SOU 1947: 52) gjort en del uttalanden, som norrlandskommittén ej har kunnat undgå att uppmärksamma. Utredningen har konstaterat att Norrland praktiskt taget saknar möbelindustri. Enligt uppgifter, som sammanställts av utredningen, finnas endast 7,3 procent av landets möbelfabriker och 6,9 procent av arbetarna i Norrland (därav 3,1 respektive 4,2 procent enbart i Gävleborgs län), trots att omkring 17 procent av befolkningen bor där. Utredningen har i anslutning härtill meddelat, att den diskuterat frågan om en utbyggnad av möbelindustrien i Norrland, sonn i och för sig finge anses ha minst lika stora naturliga förutsättningar för en lönande möbelindustri som man hade i Sydsverige. På grund av den allmänna återhållsamhet beträffande nyetableringar inom branschen, som utredningen ansåge att man för närvarande borde iakttaga, hade dock inga förslag till åtgärder i denna riktning framförts. Norrlandskomnrittén kan för sin del ej godtaga detta resonemang. Enligt vad kommittén redan förut framhållit, anser kommittén den rådande bristen på arbetskraft i södra och mellersta Sverige icke böra få stå i vägen för en önskvärd fortsatt utveckling av näringslivet i Norrland, varigenom skillnaden mellan denna landsdel och övriga landet kan minskas, över huvud kan kommittén ej finna, att den omständigheten atl en näringsgren blivit överdimensionerad i södra och mellersta Sverige i förhållande till resurserna eller avsättningsmöjligheterna där bör hindra, att norrländska företag nyetableras i fri konkurrens med de tidigare befintliga företagen söderut. Såsom torde kunna utläsas av kommitténs uttalanden i andra sammanhang anser kommittén sådana åtgärder som förbättrade

219 Industriarbetarnas fördelninj) på olika industrigrenar. 50 1

—

Gruv-och metallindustri

Träindustri

Pappersoch grafisk industri

Textil-och beklädnadsindustri

K29

Norrland

V/A

Övriga Sverige

'—

Livsmedelsindustri

Kemiskteknisk industri

Övrig industri

kommunikationsmöjligheter, bättre tillgång till elektrisk kraft, sänkta kommunalskatter m. m. icke vara av den subventionskaraktär att de skulle göra intrång i en fri konkurrens landsdelarna emellan utan i stället vara ägnade att borttaga nuvarande konstlade hinder mot en sådan konkurrens. Vad särskilt möbelfabrikationen beträffar vill kommittén hänvisa till att Norrland å ena sidan kan erbjuda lämpliga råvaror för denna tillverkning och å andra sidan i stor utsträckning företer stora brister i fråga om möbelutrustningen i hemmen. Bland andra industrier, för vilka förutsättningar böra finnas för en utveckling i Norrland, kunna först nämnas några, som kunna baseras på de norrländska metalltillgångarna. Härvid synes en utbyggnad av en järnocn metallmanufakturindustri i Norrland träda i förgrunden. Det är här fråga om en industrigren, som inom landet företrädes av ett relativt stort antal såväl arbetsställen som arbetare, hänförliga till företag av olika storleksordning, men där de norrländska länen, utom Gävleborgs, äro starkt underrepresenterade. Bland artiklar, för vilka norrländska företag borde kunna påräkna avsättning, må nämnas järntråd, järnnät och järnduk, spik, hästskor, smidesvaror och verktyg. En i fråga om antal företag och arbetare än viktigare industrigren utgöres av mekaniska verkstäder och gjuterier. Även inom denna industri

220 återfinnas såväl mindre som medelstora och större företag. Bortsett från Gävleborgs län — där flera av bruken driva även nu avsedd industri ha vi i Norrland storföretagen Hägglund & Söner och Härnöverken med hela riket som marknad, några relativt stora mekaniska verkstäder i mellersta Norrland med likaledes ganska stor avsättningsmarknad samt i övrigt etl antal småindustriella och mindre företag. Emellertid äro de norrländska länen även här påtagligt underrepresenterade. Det förefaller, som om det i Norrland skulle finnas plats för nya företag för tillverkning av exempelvis kranar, ventiler o. d., radiatorer, pumpar, ångmaskiner, motorer, kompressorer, verktygsmaskiner, lyftblock, lokomotorer, traktorer, cyklar, grävmaskiner, gruvmaskiner (malmkrossar o. d.), slåttermaskiner, potatisupptagare, manglar etc. I detta sammanhang kan hänvisas till att initiativrika företagare ofta med lyckosamma resultat upptagit tillverkning av specialartiklar av olika slag, delvis såsom underleverantörer till större industrier. Den elektro-mekaniska industrien saknar, på ett par undantag när, företrädare i Norrland. Detsamma gäller i fråga om instrumentfabriker. Beträffande jord- och stenindustrien hänvisas till vad ovan anförts i fråga om bergsbruket i Norrland, där bland annat berörts förutsättningarna för utökad framställning av kalk och tegel. Det bör härutöver uppmärksammas, att porslins-, kakel- och lergodsindustri liksom även glasindustri saknas ovanför Gävle. Vad angår livsmedelsindustrien är bland annat antalet konservfabriker ringa i Norrland. Det synes önskvärt att, på basis av en intensifierad odling av bär, frukt och grönsaker samt plockning av vilda bär, konservering härav kommer till stånd i ökad skala inom Norrland. Motsvarande gäller konservering av fisk m. m. Inom textil- och beklädnadsindustrien finnas endast få företag ovanför Gävleborgs län. Tidigare har övre Norrland helt varit i avsaknad av ullspinneri, vilket betraktats såsom en brist även med hänsyn till fårskötseln i ifrågavarande län. Under år 1946 har emellertid, under medverkan av vederbörande företagarförening och sedan norrlandskommittén uttalat sig i ärendet, en yllefabrik kommit till stånd i Morjärv. Konfektionsindustrien har under senare år nått en viss utveckling i Norrland. Denna industri, som huvudsakligen sysselsätter kvinnor, utgör en lämplig komplementindustri lill tunga industrier med manlig arbetskraft. Plats torde finnas för ytterligare sömnads- och trikåfabriker i Norrland. I detta sammanhang kan förtjäna erinras om att, när vid 1947 års riksdag fråga behandlats om anläggande av en ny beklädnadsverk stad för försvaret, Kramfors diskuterats såsom förläggningsort för denna (se nedan). Någon hatt- och mössfabrikation av större omfattning finnes icke ovanför Gävle. Garverierna ha närmast företett en tillbakagång i Norrland, antagligen beroende på svårighet att konkurrera med större industrier söderut, vilka delvis basera sin tillverkning på import. Några bärande skäl för att ifråga-

221 varande industri icke skulle kunna utvecklas i Norrland synas emellertid ej vara för handen, så mycket mindre som det lyckats alt under senare år arbeta fram en konkurrenskraftig skoinduslri i Norrland. På det senare området ha särskilt vissa företag i Mjällom tilldragit sig uppmärksamhet. För päls- och skinnvarnfabriker borde finnas goda förutsättningar för expansion i Norrland. Någon gummifabrikation av nämnvärd omfattning har, med något undantag, hittills icke förekommit i Norrland. Vad slutligen angår den kemisk-tekniska industrien arbetar ett antal norrländska storföretag, bland dem Ljungaverk samt Mo och Domsjö, på detta område. Delvis i anslutning till cellulosaindustrien synes en kemisk industri ha förutsättningar till utvecklas till en för Norrland utomordentligt betydelsefull industrigren. I detla sammanhang må även nämnas att förslag framkommit - bland annat motionsvis i riksdagen - - om utbyggnad av industriell kvävegödningstillverkning i Norrland med utnyttjande av norrländsk vattenkraft (sådan tillverkning bedrives reditu nu hos vissa industrier i Västernorrlands län). Bland fabrikationsgrenar, som hänföra sig till den kemisk-tekniska industrien och där utrymme borde finnas för norrländska företag, kan nämnas tillverkning av lim, färg, tvål, tandkräm, bläck m. m. Avsättningen av impregnerings- och växtskyddsmedel har ökats väsentligt under senare år. Inom de fabrikationsgrenar, som omnämnts i det föregående, finnas i allmänhet företrädda såväl större och mindre industriföretag som hantverksföretag, låt vara att smådriften kan vara mer eller mindre utpräglad inom olika fack. 1 stort sett utmärkes emellertid Norrlands industri, bortsett från mycket stora företag inom gruvbrytningen samt sågverks- och cellulosaindustrierna, av övervägande små företag. Utöver de här ovan nämnda finnas fabrikationsgrenar av ännu mera accentuerat hantverksmässig karaktär. De största grupperna av hantverkare utgöras av skomakerier och skrädderier, snickeriverkstäder, bleckslagerier och reparationsverkstäder samt bagerier m. fl. liksom även de s. k. genomgående yrkena målare, murare, installatörer och byggnadssnickare. Särskilt under de senaste decennierna har utrymmet för serviceföretag av olika slag, exempelvis för bilreparationer, starkt ökats. Tillgängliga statistiska uppgifter rörande hantverket i vårt land äro mycket bristfälliga. Av allt att döma är emellertid hantverket i norrlandslänen mindre utvecklat än inom flertalet andra län. Arbetet på att differentiera industrien i Norrland bör även taga sikte på en utveckling av hantverket. I detta sammanhang böra icke heller hemindustrien och hemslöjden — vilka böra hållas i sär sinsemellan — uteglömmas såsom näringsfång. Dessa ha emellertid sin största betydelse som bisysselsättning till jordbruket. Det kan ifrågasättas om utvecklingen mot en allt starkare rationalisering inom näringslivet kommer att lämna något större utrymme åt hemindustrien och hemslöjden.

222 Handel. I samband med industrien och hantverket torde även böra uppmärksammas handeln, utan att därmed dennas ställning som en självständig näringsgren av stor betydelse förringas. Vad till en början angår partihandeln är denna mycket svagt företrädd i Norrland. Bland huvudgrupperna av branscher inom partihandeln är endast gruppen kolonialvaror (inberäknat sötvaror, mjöl, bröd, salt, margarin o. dyl.) företrädd inom Norrland i en omfattning, som någorlunda motsvarar förhållandena i övriga landet. I denna grupp liksom i grupperna bränsle och byggnadsmaterial samt papper och kontorsartiklar, där underrepresentationen för Norrland likaledes är mindre framträdande, är det i stort sett fråga om varor, som införas till Norrland söderifrån. Däremot är partihandeln såvitt gäller de stora norrländska industribranscherna mycket svagt utvecklad i Norrland. Över huvud taget är partihandeln starkt koncentrerad till Stockholm, Göteborg och Malmö. Norrland har sålunda även såvitt gäller partihandeln — åtminstone om man bortser från Gävle — kommit att bli ett uppland till Stockholm, med de konsekvenser detta för med sig i ekonomiska liksom andra avseenden. Även detaljhandeln är underrepresenterad i Norrland, ehuru mindre påtagligt än partihandeln (ungefär en affär per 100 invånare i Norrland och per 80 invånare i övriga landet). Att så är förhållandet synes även naturligt med hänsyn till den mångenstädes glesa bebyggelsen, som ej erbjuder tillräckligt koncentrerad kundkrets för drivande av affär, liksom till den jämförelsevis dåliga köpkraften och den kvardröjande naturahushållningen. Detaljhandeln drabbas vidare, liksom industrien, av höga transportkostnader, ej minst för distributionen ut på landsbygden, hög kommunal utdebitering samt höga levnadskostnader. Såsom speciella förhållanden, som verka fördyrande på detaljhandeln i Norrland, kunna även nämnas stora bränsleutgifter för uppvärmning av butiks- och lagerlokaler, även i övrigt höga kostnader för lagring samt relativt dryga utgifter för telefonsamtal (för telefonkontakten med leverantörer och stundom även med kunder måste anlitas inter urbansamtal). En utveckling av detaljhandeln i Norrland kan väntas gå hand i hand med att industrien och näringslivet i övrigt utbygges inom denna landsdel samt bosättningsförhållandena därstädes rationaliseras. Vad kan göras för att nå den önskvärda utvecklingen och differentieringen av industrien och hantverket? I kapitel 3 har framhållits den stora betydelse det skulle få för näringslivet i Norrland, om trafiknätet bleve utbyggt, om kostnaderna för transporter bleve lägre än hittills, om behovet av elkraft bleve bättre tillgodosett,

223 YaltenkrafIsanläggning

i Jämtland

(Krångede).

om taxorna för sådan kraft sänktes och om kommunalskatterna bragtes ned till en lägre nivå. Åtskilliga förslag ha av kommittén framlagts i dessa hänseenden. Likaså har kommittén förordat en del åtgärder för att effektivisera yrkesutbildningen. Kommittén har vidare fäst uppmärksamheten på vikten av atl kapitalförsörjningen för det norrländska näringslivet ordnas på ett tillfyllestgörande sätt och därvid bland annat hänvisat till de s. k. företagarföreningarnas uppgifter på förevarande område. I det följande kommer kommittén att i ett sammanhang behandla dessa föreningars olika uppgifter och möjligheterna att effektivisera föreningarnas verksamhet. Innan kommittén ingår härpå, vill kommittén emellertid något beröra en ytterligare förutsättning för en önskvärd utveckling av småföretagsverksamheten, nämligen tillgången på ändamålsenliga och lämpligt belägna verkstadslokaler. Kommittén har tidigare i anslutning till uttalanden i den s. k. småföretagsulredningens betänkande angående hantverkets och småindustriens befrämjande (SOU 1946:40) haft anledning att beröra småföretagens lokalfråga. Sedan numera en särskild utredning igångsatts om anskaffning av lämpliga verkstadslokaler åt småföretagare inom industri och hantverk, har kommittén för sin del ej anledning att ingå på förevarande spörsmål. Kommittén får emellertid hänvisa till att en önskvärd förbättring av verkstadslokalerna försvårats av den brist på arbetskraft, som rått i de flesta delar av landet, vartill kommit svårigheter att disponera material för byggnadsarbeten. Någon mera allmän aktion för att förbättra småföretagens lokalförhållanden har därför ej kunnat komma till stånd. Med

hänsyn lill den eftersläpning i fråga om den norrländska industriens ulvcekling, som kommittén påvisat i det föregående, och till önskvärdheten att åstadkommit elt mera differentierat näringsliv i landsdelen håller kommittén emellertid före att initiativ lill nystartande eller utvidgning av företag böra underlättas genom att därav föranledda lokalbehov i möjligaste mån tillgodoses. Detta synes så mycket naturligare som tillgången på arbetskraft på många håll i Norrland är större än i övriga landet. I den mån nya verkstadsbyggnader sålunda komma att uppföras, är det uppenbarligen av vikt att dessa få en rationell utformning - - ofta kunna kollektiva anordningar bli lämpliga - liksom att stat och kommun lämna sin medverkan härtill. Ej minst angeläget är att gällande byggnadsbestämmelser tillämpas på ett sådanl sätt, all verkstadsbyggnaderna kunna få ett tillfredsställande läge. En nyetablering eller utvidgning av industriell verksamhet kan vara beroende av att byggnadsarbeten komma till stånd icke blott för själva den industriella verksamheten utan även för bostäder åt arbetare och tjänstemän. I båda hänseendena är det önskvärt, att man, så länge byggnadsreglering tillämpas, tar hänsyn lill det särskilda behovet av utbyggnad av den norrländska industrien. Företagarföreningarna. Såsom redan framhållits ha de företagarföreningar, som sedan några år finnas i ettvart av de norrländska länen liksom i vissa andra län, betydelsefulla uppgifter att fylla då det gäller att utveckla småföretagarverksamhelen. Även om företagarföreningar eller motsvarande organ skulle inrättas mera allmänt i landet, måste deras uppgifter bli speciellt omfattande i norra Sverige, där såväl arbetskraft som naturtillgångar ge utrymme för en väsentlig utbyggnad av smäföretagarverksamheten. Härtill bör även tagas hänsyn, när det gäller att ställa statsmedel till förfogande för företagarföreningarnas organisation och verksamhet. En differentiering bör härvidlag ske de olika länen emellan. Med dessa utgångspunkter har norrlandskommittén i en den 4 november 1944 avgiven utredning med förslag till vissa åtgärder till främjande av småfö re tågar verksamhet i Norrland (se tredje delen av detta betänkande) framlagt en del synpunkter och förslag i fråga om de norrländska företagarföreningarnas organisation, uppgifter och verksamhet. Enligt vad kommittén där anfört böra företagarföreningarna ha till sin allmänna funktion att sonn länsorgan — jämförliga med hushållningssällskapen och skogsvårdsstyrelserna — arbeta på en sund utveckling av hantverket och småindustrien inom respektive län. Såväl staten som landstingen böra ha inflytande över föreningarnas verksamhet. Landstingen ha överblick över länens förhållanden och behov, varjämte de tack vare sin uttaxeringsrätt ha möjlighet att, i den mån så erfordras i ett eller annat ur

225 länels synpunkt betydelsefullt hänseende, komplettera de åtgärder, som avstaten vidtagas för stödjande av föreningarnas verksamhet. När kommittén i nämnda utredning diskuterat företagarföreningarnas organisation, har kommittén med hänsyn härtill utgått från alt landslingen böra fungera som huvudmän för föreningarna. Vad i övrigt angår dessas organisation har kommittén såsom en förutsättning för att föreningarna skola kunna fullgöra sina uppgifter på elt effektivt sålt framhållit, att deras ledande funktionärer måste uppfylla högt ställda krav på allmän duglighet och besilla ingående kännedom om näringsförhållandena. Kommittén har överhuvud taget r ä k n a t med att företagarföreningarnas organisation bör effektiviseras och tagit hänsyn härtill vid beräknande av föreningarnas administrationskostnader och statsbidragen till dessa. Det bör såsom en första uppgift ankomma på företagarföreningarna att utreda möjligheterna för skapande av lönande företag och att genom propaganda främja en planmässigt ökad företagsamhet. Till fullföljande av denna uppgift bör förening söka genom inventeringar bilda sig en uppfattning om var plats finnes för ny eller utökad företagsamhet inom den ena eller andra branschen. En sådan inventering synes lämpligen kunna verkställas i samarbete med vederbörande branschorgan samt de kommunala organen. Inventeringen möjliggör för förening att planmässigt arbeta på tillkomsten av nya företag eller utvidgning av gamla på olika orter samt att, om föreningen kommit i förbindelse med någon, som synes kvalificerad för startande av förelag av viss art, ge denne informationer och råd i fråga om val av arbetsfält. Företagarföreningarna synas kunna ha stor nytta av att ha tillgång till intresserade lokala ombud eller kommittéer ute i kommunerna. Vid såväl nyetablering som utvidgning av hantverks- eller småindustriföretag uppkommer i allmänhet behov av kapitalinvestering. Såsom närmare belysts i kapitel 3 kan härvid svårighet möta att anskaffa i synnerhet det kapital, som skall så att säga taga topprisken, vare sig man vill täcka detta kapitalbehov genom aktieteckning eller annat tillskott eller genom högt liggande kredit. Företagarens möjligheter att erhålla lån hos kreditinrättning blir beroende av i vad mån han kan ställa bankmässig säkerhet. Även för en dugande och skötsam småföretagare kan det — om han ej kan disponera över realsäkerhet — möta svårighet att få andra personer att ikläda sig ansvar för hans kredit och att få krediten placerad på skäliga villkor. I fall av sistnämnda art böra företagarföreningarna ha en viktig uppgift att fylla. Om kredit erfordras för startande eller utvidgning av ett företag, torde vederbörande företagarförening i första hand böra vara företagaren behjälplig med att anskaffa sådan kredit hos bankinrättning på förmånligast möjliga villkor. Härvid måste det självfallet vara till fördel att kunna hänvisa till att föreningen medverkat vid uppgörande av kalkyler m. in. I den mån en företagarförening likväl ej lyckas att hos bankinrätt1 5 — !i

ning utverka tillräcklig kredit på skäliga villkor ål elt förelag som enligt föreningens bedömande är värt atl främjas, bör föreningen ha möjlighet att själv bispringa företagaren med lån eller eventuellt ställa sigsom garant för banklän, i vad gäller topprisken. En företagarförening lör kunna i högre grad än bankinrättningarna taga hänsyn till en småföretagares personliga kvalifikationer, så mycket mer som företagarföreningen även på annat sätt med råd och dåd bistår företagaren och följer hans verksamhet. Beträffande företagarföreningarnas låncverksamhet samt finansieringen av denna har kommittén i förenämnda utredning angående vissa åtgärder till främjande av småföretagarverksamheten i Norrland framfört förslag och synpunkter i olika avseenden. Här har kommittén även diskuterat frågan om företag böra subventioneras genom beviljande av bidrag ulan återbetalningsskyldighet. Enligt vad kommittén anfört föreligger alltid risk för att en subventionering kan leda lill uppkomsten av företag, vilka för framtiden bli beroende av fortsatt stöd, vartill kommer att subventioneringen av vissa företag kan medföra en osund konkurrens med andra företag. Övervägande skäl tala för att staten — utöver subventionsmedel, som redan anvisats företagarföreningarna — icke bör bevilja föreningarna några medel för subventionsverksamhet under normala tider. Emellertid ligger det nära till hands, att föreningarna i synnerhet under depressionstider komma att utnyttjas av staten för särskilda sysselsältningsbefrämjande åtgärder. I anslutning härtill har i en av kommittén med skrivelse den 21 maj 1947 framlagd utredning angående åtgärder vid industrinedläggelse eller driftsinskränkning, som föranleder lokalt arbetskraftsöverskott, ansetts försvarligt att tillfälle beredes företagarförening att i sådana fall inom ett begränsat område och under en begränsad lid på lämpligt siitt subventionera ny företagsamhet. Företagarförening bör kunna uppträda såsom förhandlingsorgan mellan företagare och även andra institutioner än kreditinrättningar. Sålunda bör förening, där det finnes motiverat, biträda företagarna vid uppgörelser med distributionsföreningar om tillhandahållande av eleklrisk kraft och om taxorna härför, med kommunala myndigheter om lämplig tomtmark m. in. samt med transportföretag i fråga om ordnandet av transporter och kostnaderna för dessa. Stundom bör det också kunna vara lämpligt, att företagarföreningarna äro företagarna behjälpliga med alt ordna gemensamma inköp av maskinutrustning, redskap och råvaror. Härigenom böra fördelar kunna vinnas i fråga om pris och andra villkor. För att ett företag skall kunna motsvara tidens krav på rationell drift, är det nödvändigt, att företagaren i möjligaste mån söker följa den tekniska utvecklingen beträffande bland annat maskin- och verktygsutrustning, arbetsmetoder, driftsplanering m. in. Ofta möter det emellertid svårigheter särskilt för mindre företagare att tillgodogöra sig allt det omfattande kun-

227 skapsmaterial, som samlas på respektive område. Härutinnan ha branschorganen en viktig uppgift att fylla. Också företagarföreningarna böra emellertid genom lämplig upplysnings- och rådgivningsverksamhet uppmuntra till en i tekniskt och kommersiellt hänseende rationell drift. Så har även blivit fallet. Denna individuella rådgivning har avsett alla slags frågor, som kunna bli aktuella inom hantverket och småindustrien. Ett särskilt viktigt led i föreningarnas företagsfrämjande arbete utgör tydligen det bistånd, som föreningarna lämna vid kalkylering och planläggning i övrigt i kommersiellt och tekniskt hänseende i samband med nyetablering eller utvidgning av företag. Genom sin ifrågavarande verksamhet kunna föreningarna i någon mån sägas erbjuda en utfyllnad av den undervisning, som lämnas av yrkesundervisningsanstalterna. Det kan även vara önskvärt, att företagarföreningarna, med vilka landslingen i dessa frågor böra samarbeta, taga initiativ till åtgärder för främjande av yrkesutbildningen på industriens och hantverkets område. Utbildning. Yrkesutbildningen för hantverket och industrien utgör en av de grundläggande förutsättningarna för skapande av ett mera differentierat näringsliv i Norrland. Yrkesutbildningens ändamål kan ur en vidare synvinkel anses vara att över huvud taget skapa försörjningsmöjligheter för den ungdom, som till följd av det norrländska jordbrukets och skogsbrukets begränsade förmåga att assimilera nativitetsöverskottet icke kan beräknas erhålla sin framtida bärgning inom dessa näringar. Brister i fråga om utbildningsmöjligheterna kunna konstateras särskilt i det norrländska inlandet. De mera betydande industriområdena äga i allmänhet tillgång på utbildningsanslalter, medan däremot möjligheter oftast saknas för ungdomen på de medelstora och mindre industriorterna samt på den egentliga landsbygden att i hemorten komma i åtnjutande av ordnad utbildning for yrkesarbete inom industri och hantverk. Del är med hänsyn härtill naturligt, att kommittén i sitt betänkande angående yrkesutbildningen i Norrland (SOU 1945: 33) även ägnat uppmärksamhet ät utbildningen inom nu ifrågavarande näringsgrenar. Beträffande den grundläggande utbildningen, lärlingsutbildningen, ha arbetsmarknadens huvudorganisationer uttalat sig för att den praktiska utbildningen inom företagen bör regleras genom kollektivavtal. Teoriundervisningen bör meddelas i lärlingsskolor. Sådana skolor, organiserade på yrkesavdelningar, böra, enligt vad kommittén förordat i nyssnämnda betänkande, upprättas av norrlandskommunerna, där så ined hänsyn till befolkningsnumerären samt industriens och hantverkets utveckling befinnes önskvärt. Enär det emellertid svårligen kan tänkas, att lärlingsskolor av vanlig typ skola kunna upprättas på alla platser, där behov av yrkes-

228 utbildning föreligger, bör den teoretiska undervisningen kunna förenklas och förbilligas genom en kombination av korrespondensundervisning och muntlig undervisning. Även den lärlingsutbildning, som meddelas av hantverksmästare, bör kombineras med teoretisk undervisning i de nuvarande och blivande lärlingsskolorna. Emellertid torde förhållandena i Norrland i hög grad inskränka möjligheterna att ordna lärlingsutbildningen i sådana former, som här avsetts. Med hänsyn härtill har den lärlingsutbildning, som i sin helhet äger rum inom verkstadsskolorna, erhållit en betydligt större utbredning i Norrland än annorstädes i landet. Enligt kommitténs mening böra de centrala verkstadsskolorna företrädesvis rekryteras med elever från kommuner, vilka sakna utbildningsanstalter för hantverk och industri. Kommittén har i sitt nyssnämnda betänkande förordat, att planerna på upprättande av en central verkstadsskola i Jämtlands län och en andra dylik skola i Västerbottens län snarast måtte förverkligas (en verkstadsskola har sedermera upprättats i Östersund). Enligt vad kommittén vidare anfört i betänkandet böra för elt bättre utnyttjande av de centrala verkstadsskolornas resurser försök göras dels att till skolorna förlägga vissa lärlingskurser och dels att under kortare perioder låta grupper av lärjungar vid de kommunala lärlingsskolornas yrkesavdelningar deltaga i såväl den praktiska som den teoretiska undervisningen. Detta förutsätter emellertid en viss systematisering av växelundervisningen i de centrala verkstadsskolorna. I fråga om den fortsatta utbildningen av yrkesarbetare samt utbildningen av självständiga yrkesutövare håller kommittén före, alt en intensifierad propaganda för utnyttjande av de redan existerande utbildningsmöjligheterna är den åtgärd som i första hand bör komma i fråga. Kommittén har i förenämnda betänkande uttalat sig för att undervisningen i yrkesskolornas ämneskurser göres helt avgiftsfri och alt, där i undervisningen deltager elev från annan kommun än skolkommunen, förstnämnda kommun bör bestrida på sådan elev belöpande kostnad för undervisningen. Vid åtminstone e n yrkesskola inom varje norrlandslän böra genom landstingens försorg anordnas yrkeskurser, i vilka avgiftsfri undervisning meddelas åt yrkesarbetare och hantverkare från länet. Vad särskilt angår driftsledare, förmän och arbetare inom sågverksindustrien har norrlandskommittén i sitt betänkande den 16 april 1947 angående sågverksdriften i Norrland m. m. (SOU 1947: 32) framlagt en del förslag i fråga om yrkesutbildningens ordnande. Förslagen avse främst inrättande av en central sågverksskola i Norrland. En kortfattad redogörelse för förslagens innehåll har lämnats i kapitel 5. I detta sammanhang förtjänar också nämnas, att 1946 års möbelutredning i förenämnda betänkande bland annat uttalat sig för att en träteknisk linje för blivande ingenjörer inom möbel- och snickeriindustrierna måtte inrättas vid något tekniskt gymnasium i närheten av de sydsvenska möbel-

229 bygder varmed utbildningen bör hålla kontakt (utredningen har alternativt nämnt Norrköping och Jönköping). Vidare har utredningen förordat, att det försöksvis vid ett par centrala verkstadsskolor (exempelvis vid planerade nya verkstadsskolor i Jönköping och Mjölby) samt vid Stockholms stads yrkesskolor inrättas särskilda 3-åriga maskinsnickarelinjer för utbildning av yrkesskickliga maskinsnickare för industriens behov. Enligt vad norrlandskommittén framhållit i det föregående, finnas emellertid goda förutsättningar för utveckling av möbelfabrikationen i Norrland, samtidigt som denna landsdel är i behov av att industrien utbygges. Med hänsyn härtill finner kommittén naturligt, att anordningar av det slag, som förordats av möbelutredningen, även prövas inom Norrland. Det är av stor vikt att tillräckliga möjligheter att erhålla stipendier stå till förfogande såväl för genomgång av skolor av olika slag som för studieresor. Också härom har kommittén framställt vissa förslag i betänkandet angående yrkesutbildningen i Norrland. Utvecklingen inom hantverket och småindustrien i Norrland bör stimuleras icke blott genom en fullgod och kvantitativt tillräcklig lärlingsutbildning samt yrkesteknisk utbildning av specialarbetare och självständiga yrkesutövare utan även genom merkantil och socialpolitisk skolning av sådana personer, som äga naturliga förutsättningar att utöva en företagares verksamhet. Initiativ till ordnande av sådan utbildning har år 1944 tagits i Gävleborgs län, där av saken intresserade bildat föreningen »Folkhögskolan för hantverk och småindustri, förening u. p. a.». Avsikten har varit ittt genom andelsteckning av företagare och hantverksföreningar i norrlandslänen samt Kopparbergs, Värmlands, Västmanlands och Uppsala län åstadkomma nödigt grundkapital för en dylik skola. Såsom en provisorisk åtgärd har den 1 november 1948 vid Vindelns folkhögskola i Västerbottens län igångsatts en sex månaders vinterkurs för skolning av företagsledare inom hantverk och småindustri. Kursen har kommit till stånd efter överenskommelse mellan styrelsen för nämnda förening samt Västerbottens läns landsting, som anslagit medel till kostnaderna för kursen. Då initiativ sålunda redan tagits till upprättande av en företagarskola, har kommittén icke ansett sig ha anledning alt framlägga några förslag till åtgärder i förevarande hänseende. I sitt betänkande angående yrkesutbildningen har kommittén inskränkt sig till atl framlägga några synpunkter på undervisningen vid en dylik skola. I den mån så erfordras, torde statsbidrag i lämplig form böra ifrågakomma för skolans anläggande och drift. Även om den yrkesutbildning för blivande företagare, som planerats, bör k u n n a ge dessa ökade kvalifikationer för deras uppgifter, återstå likväl två väsentliga faktorer, som yrkesutbildningen endast i begränsad grad kan skapa, nämligen företagarunda och yrkestradition. Såsom framhållits i det föregående har arbetet med jorden och skogen icke varit ägnat att tvinga

fram den art av företagsamhet, som tarvas för initiativ till industriell verksamhet. Ej heller har jordmån funnits för utbildande av en yrkestradition. Företagsamhet och yrkestradition kunna icke framskapas från den ena dagen till den andra. Här måste tiden verka. En växelverkan råder mellan nämnda faktorer och utvecklingen av näringslivet. Samtidigt som etl blomstrande näringsliv näppeligen kan växa fram utan att framsynta företagare finnas, vilkas förutsättningar för uppgiften gynnas av om de h a en yrkestradition att bygga på, kan en yrkestradition i sin tur icke skapas med mindre utvecklingsbetingelser finnas för industriell verksamhet. De åtgärder, som kommittén i det föregående föreslagit skola vidtagas från statens sida för att förbättra dessa utvecklingsbetingelser i Norrland, bota sålunda indirekt även vara ägnade att inspirera till företagsamhet och lägga grunden till en yrkestradition i denna landsdel. Ehuru det ligger något vid sidan av det nu närmast behandlade ämnet yrkesutbildningen inom industri och hantverk — finner sig kommittén bär böra något beröra utbildningen av befäl för handelsflottan. I 1943 års sjöbefälssakkunnigas betänkande (SOU 1947:33) har föreslagils nedläggning av den nuvarande navigationsskolan i Härnösand och den högre sjöbefälsutbildningens koncentrerande till Göteborg. Detta förslag — som avstyrkts av kommittén i yttrande den 1 oktober 1947 — går tydligen stick i stäv mot kommitténs strävanden alt få utbildningsanstalter av olika slag förlagda till Norrland. Att den norrländska ungdomen kan komma i åtnjutande av sjöbefälsutbildning, är önskvärt för att den även inom denna yrkesgren skall kunna konkurrera på arbetsmarknaden med andra landsdelars ungdom, vartill kommer att en utveckling av den norrländska sjöfartsnäringen härigenom kan underlättas. Om sjöbefälsutbildningen hittills icke rönt påfallande stort intresse i Norrland motsvarande gäller även många andra utbildningsanstalter — utgör detta icke något bevis för att behov därav saknas utan för att upplysningen om utbildningsmöjligheterna ej blivit tillräckligt spridd eller att deltagandet i utbildningen ställer sig alltför dyrbart, bland annat med hänsyn till de i många fall långa resorna. Har rekryteringen av norrländsk ungdom till den högre sjöbefälsutbildningen sålunda mött vissa svårigheter under den tid navigationsskola funnits i Härnösand, torde yrket som högre sjöbefäl praktiskt taget upphöra att existera för denna ungdom, i fall navigationsskolan i Härnösand indrages och den högre nautiska utbildningen koncentreras till Göteborg. Statliga industrier. Stora delar av Norrlands naturtillgångar — skog, malm och vattenkraft — ligga under statens äganderätt. Detta gäller alldeles särskilt utpräglat Norrbottens län, där staten äger mer än halva skogsmarksarealen och för-

login- över praktiskt laget alla vattenfall. Genom sitt delägarskap i LKAB har staten även ett betydande inflytande över exploateringen av gruvorna. Man torde kunna utgå från att, om motsvarande tillgångar legat i enskild ägo, på dem skulle ha baserats en mera utvecklad förädlingsverksamhet än som nu kommit till stånd. I detta sammanhang vill kommittén hänvisa till alt LKAB enligt sin bolagsordning har till ändamål — förutom att idka gruvdrift — även att bedrivit malmförädlingsverksamhet jämte annan i samband med gruvdriften slående rörelse. Någon sådan förädlings- eller liknande verksamhet har emellertid, med något mindre undantag, aldrig kommit till stånd. Det är svart all frigöra sig frän tanken atl den ovisshet som rått och ännu råder, huruvida staten skall begagna sin rätt att göra sig till ensam aktieägare i bolaget, kan ha minskat bolagets intresse för investeringar i nya företag. Enligt norrlandskommitténs mening bör staten såsom ägare av betydande naturtillgångar i Norrland anses ha en förpliktelse att ej undandraga sig elt visst risktagande, i den man del betingas av en exploatering och förädling av dessa naturtillgångar. Kommittén finner det naturligt och önskvärt. alt den utvidgning av den industriella verksamheten i Norrland, som genom statens medverkan kan komma till stånd, sker på sådant sätt, att icke industrien i övrigt lider obehörigt intrång därigenom. Detta önskemål tillgodoses genom främjandet av en ökad industriell produktion av sådana varor, som landet eljest måste importera (hit höra bland annat tackjärn av vissa slag samt valsverksprodukter). Kommittén är fullt medveten om att man vid utformandet av landels handelspolitik i stort även måste räkna med import av varor, men hänsynen härtill bör icke få vara avgörande vid bedömandet av näringslivets utbyggnad i särskilda områden av vårt land. Det synes vidare önskvärt, alt statens medverkan för åstadkommande av industriell verksamhet om möjligt inriktar sig på företag, som äga naturliga förutsättningar att beslå i konkurrensen. Man bör sålunda eftersträva, all företagen skola vara bärkraftiga utan fortlöpande statligt stöd. Ihågkommas bör likväl, all en betydande del av den storindustri, som finnes i södra och mellersta Sverige, har tillkommit med kraftigt bistånd från statens sida. Mänga för vårt land viktiga industrier åtnjuta även alltjämt statens stöd i form av lullskydd eller liknande anordningar. Här anförda synpunkter anser kommittén allmänt sett utgöra skäl för statliga åtgärder i Norrland av det slag, varpå skapandet och utbyggnaden av Norrbottens järnverk utgör ett exempel. Även bortsett från de förpliktelser, som kunna anses åvila staten i dess egenskap av ägare lill naturtillgångar i Norrland, synes det naturligt all staten i frågor om förläggning av statsägda industrier tager hänsyn lill angelägenheten att industrien utvecklas och differentieras i nämnda landsdel. Sådan hänsyn har i viss mån lagils av staten vid prövning under se-

nare år av frågor rörande byggnadstillstånd för enskilda industrier. När det åter gällt statens egna företag synes man ha varit benägen att bortse från dylika samhällsekonomiska synpunkter - - vilka givetvis icke behöva komina i strid med vad som är företagsekonomiskt berättigat, åtminstone på längre sikt — och att i stället låta kortfristiga, för att icke säga tillfälliga räntabilitetshänsyn bli avgörande. Ett belysande exempel är behandlingen av frågan om uppförande av en central beklädnadsverkstad för försvaret. Beträffande förläggningsplalseir för denna verkstad har det slutliga valet stått mellan Degerfors i Örebro län och Kramfors i Västernorrlands län. Med hänsyn till att fraktkostnaderna vid en förläggning till sistnämnda plats skulle bli större än vid förläggning till Degerfors, har i propositionen i ämnet till 1947 års riksdag förordats att verkstaden skall förläggas till Degerfors. Riksdagen har emellertid ansett avgörandet härutinnan böra bli beroende på resultatet av en enligt riksdagens mening erforderlig förnyad omprövning i ärendet, därvid problemet borde närmare skärskådas även ur sociala och samhällsekonomiska synpunkter. Norrlandskommittén har i ärendets nuvarande läge ej anledning att för egen del tagit ståndpunkt till denna förläggningsfråga. Kommittén inskränker sig till att, utöver vad nyss anförts, framhålla som sin bestämda uppfattning att fraktskillnader av den relativt ringa storleksordning, varom här är fråga — till stor del beroende av efter vilka normer statens järnvägars taxesystem vid det ena eller andra tillfället är konstruerat — icke i och för sig bör vara avgörande för lokalisering av industrier, som finansieras av det allmänna. 1 Såsom kommittén redan understrukit bör det eftersträvas, alt de företag, som startas av staten — lika väl som enskilda företag — skola vara bärkraftiga utan fortlöpande statligt stöd. Huru en sådan princip bör tillämpas kan emellertid knappast helt entydigl angivas beträffande företag inom ett område som övre Norrland, där staten själv direkt eller indirekt disponerar över flera naturtillgångar, vilka kunna ingå i samma produktionskedja. Detta förhållande kan sägas i viss mån utgöra en motsvarighet till att ett enskilt företag, exempelvis ett järnbruk, är ägare icke blott till respektive industriella anläggning utan även till gruvor, varifrån erforderlig malm kan utvinnas, och kanske dessutom förfogar över elkraft från egna vattenfall och bränsle eller annat virke från egna skogar. I sådana fall torde man ofta komina till ganska godtyckliga resultat, om man söker dela upp vinsten på de olika företagsmomenten, d. v. s. på skogsbruk, kraftverk, gruvdrift och fabriksindustri, i det att resultaten bli beroende av vilket pris man beräknar för de olika naturprodukterna. Det avgörande för 1 En sammanställning rörande fraktkostnaderna i förevarande fall liar upprättats för kommitténs räkning, belysande såväl skillnaderna i kostnad vid jämförelse mellan olika alternativ för förläggningen som den inverkan på kostnaderna som ett genomförande av kommitténs i det föregående omnämnda förslag om nedsättning av järnvägsfrakterna skulle erhålla.

företagets lönsamhet blir, vilken avkastning som erhålles från företaget i dess helhet. Detta hindrar givetvis icke, att man under vissa förhållanden kan finna det mest ekonomiskt att avstå från atl utnyttja en egen naturlillgäng och i stället köpa malm, elkraft respektive virke från annat håll. Bortsett härifrån torde ett enskilt företag, när det gäller att ta ställning till om produktionen bör utvidgas eller måhända tvärtom inskränkas i ett eller annat avseende, låta det avgörande vara huru åtgärden i fråga påverkar den totala nettovinsten för företaget. Saken kan också uttryckas så att det är tillräckligt att självkostnaden för den ena eller andra naturprodukten blir täckt — under särskilda förhållanden erfordras ej ens detta — om blott slutprodukten ger en avkastning, som gör företaget lönsamt. Om staten i ett sådant fall, som nu åsyftats, står som ägare till företaget och de naturtillgångar, varpå det baseras, bör detta icke i och för sig utgöra hinder för ett motsvarande resonemang. Då det gäller att taga i anspråk helt eller delvis statsägda naturtillgångar, bör det visserligen icke ifrågakomma, alt staten såsom företagare går i vägen för enskilda företag med förutsättningar att betala mer för råvaran än självkostnaderna för dess frambringande. Denna risk föreligger emellertid icke inom ett område, där såväl naturtillgångarna som arbetskraften äro ofullständigt utnyttjade. Så är fallet i övre Norrland, om man betraktar denna landsdel som en enhet. Där kan det sålunda vara motiverat att uppställa frågan, om man icke. vid bedömande av bärkraften hos etl statligt företag, som baseras på helt eller delvis statsägda naturtillgångar, bör taga hänsyn till lönsamheten hos produktionskedjan i dess helhet. Såsom ett exempel kan hänvisas till Norrbottens järnverk, vilket är beroende av tillgång på stora kvantiteter såväl järnmalm som kraft. I fråga om prissättningen å malmen har LKAB enligt avtal tillförsäkral järnverket vissa kvantiteter malm till självkostnadspris. Elkraften åter betalar järnverket efter grunder, som ungefär överensstämma med dem som tillämpas för andra större företag, och priset ligger alltså över vattenfallsverkets självkostnader. Del kan ifrågasättas, om det icke i elt sådant fall som del förevarande kunde vara försvarligt, all kraften finge betalas med ett särskilt lågt pris, dock givelvis icke understigande vattenfallsverkets självkostnader (det bör icke vara uteslutet att i ett motsvarande fall även bevilja ett enskilt företag här avsedd förmån, om detta utgör förutsättning för alt produktionskrafterna inom ett område skola bli utnyttjade). Om en sådan anordning anses möta alltför allvarliga principiella betänkligheter, synes det i varje fall rimligt, atl man vid bedömandet ur samhällsekonomisk synpunkt, huruvida ett statligt företag bort eller bör komma till stånd, tager hänsyn även till den vinst staten gör som leverantör av råvara eller elkraft till företaget. Slutligen vill kommittén i detta sammanhang något beröra frågan om förvaltningen av statens gruvintressen. Dessa ha en betydande omfattning

och representera mycket stora värden. Av allt att döma komma de statliga gruvintressena även att efter hand ökas, bland annat på grund av ovannämnda ändring i gruvlagen, varigenom staten erhållit hälftenrätt i alla nyupptäckta inmutningsbara fyndigheter. Visserligen bör den har berörda frågan icke bedömas enbart ur norrländsk synpunkt. Såtillvida är emellertid frågan av särskild betydelse för Norrland, som den omständigheten, alt förvaltningen av statens gruvintressen för närvarande är mer eller mindre provisoriskt ordnad, icke torde kunna undgå att motverka den handlingskraft, som måste krävas av staten som intressent i de omfattande fvndigheter, som ännu ligga outnyttjade i Norrland. Den ökade aktivitet, som kommittén anser önskvärd med avseende å den av Sveriges geologiska undersökning bedrivna malmletningsverksamheten, synes ej heller kunna komma till sin rätt, om icke staten är beredd att taga tillvara därvid uppdagade fyndigheter. Ehuru nu berörda spörsmål äro hänförliga till 1945 års gruvutrednings arbetsuppgifter, anser sig norrlandskommittén böra för sin del understryka vikten av att frågan om förvaltningen av stålens gruvintressen får sin lösning utan längre dröjsmål. Härvid bör bland annat även övervägiis, om icke den institution, som kommer att få hand om denna förvaltning, lämpligen bör förläggas till någon plats i Norrland. Turistväsendet. Det synes vara på sin plats att i detta kapitel även något beröra turistväsendel — ett näringsfång som pä grund av samverkande orsaker kommit atl få allt större betydelse. Införandet av lagstadgad semester har sålunda för stora lager av befolkningen, för vilka det tidigare icke varit aktuellt titt förelaga turistresor, ökat möjligheterna alt realisera sina önskemål härutinnan. Samtidigt ha dessa möjligheter förbättrats genom en höjd inkomststandard. Måhända medverkar också, alt denna förbättring i relativt stor utsträckning kommit de yngre, rörligare åldrarna till godo och att tidsutvecklingen lett till i viss mån förändrade familjevanor såvitt gäller fritidens utnyttjande. Härtill kommer så alt möjligheterna att förlägga turistresor utomlands försvårats genom internationella förhållanden och tillämpade valutabegränsningar. Svårigheterna att resa fritt på den europeiska kontinenten ha samtidigt ökat Sveriges chanser att i konkurrens med andra länder dra till sig turister från utlandet och särskilt från USA. Ur det allmännas synpunkt är det givetvis i hög grad önskvärt, att befolkningen kan utvinna bästa möjliga behållning av semestrar och annan frilid, liksom att den får lära känna det egna landet. Likaså utgör det etl allmänt intresse, att kunskapen om Sverige sprides i utlandet genom utlänningars besök i vårt land, vartill kominer att landet härigenom tillföres utländsk valuta. Av den ökning i turisttrafiken, som skett under senare år, torde en relä-

235 tivt väsentlig del komma på Norrland. Denna trafik har blivit ett viktigt led i landsdelens ekonomi. Icke endast hotell, pensionat och inackorderingsställen och den befolkning, som ägnar sig åt dessa näringsfång såsom företagare eller anställda, skörda inkomst av turisttrafiken. Denna ger också ökad avsättning åt jordbrukets produkter liksom åt hemslöjdsalster m. m. och medför större livaktighet för handel, serviceföretag och lokala kommunikationsföretag. Indirekt kan turisttrafiken även förmånligt påverka kommunernas skatteunderlag. En del av inkomsterna hänföra sig visserligen till turistresor, som företagas av länens egen befolkning, men till övervägande del torde turisterna komma från andra delar av landet eller från utlandet. Vad som i första hand lockat turister till Norrland torde ha varit rekreationsmöjligheterna. Det har särskilt varit vintersportplatserna, som dragit till sig stora turistströmmar. Även vad Norrland har att bjuda under den varma årstiden har emellertid efter hand vunnit ökad uppskattning från turisternas sida. Det är tillräckligt att här hänvisa lill midnattssolen och lill vattenfallens skönhetsvärden. Lapparna och deras bosättningsförhållanden ha också utövat dragningskraft på turisterna. På sistone torde intresset även ha ökats för å ena sidan kulturminnen av olika slag — äldre bebyggelse, kyrkstugor m. m. — och å andra sidan olika förhållanden och institutioner inom näringslivet liksom på det sociala området. Såvitt norrlandskommittén kan finna erbjuder Norrland stora förutsättningar för en ytterligare utvidgning av turislväsendet, och detta både lokalt till nya, ej hittills uppmärksammade bygder och till andra former av rekreation och sevärdheter än de hittills mest frekventerade. Huru turistströmmarna gå fram, är givetvis väsentligen beroende av turisternas egna intressen och smakriktningar. Emellertid torde finnas ett relativt stort utrymme för upplysning och propaganda, och turistlivets målsmän ha även begagnat sig härav. Det torde böra ankomma i första hand på turistväsendets lokala organisationer all svara för dess utveckling. Härvid åsyftas de turistföreningar, som i stor omfattning bildals såväl länsvis som kommunvis och vilkas verksamhet åtminstone till en del finansieras genom bidrag från landsting och kommuner. Det är de lokalit organisationerna som bäst känna till bygden och vad denna har att visa. Och det är de lokala områdena som i första hand dra fördel av att turismen utvecklas inom respektive område. Den tävlan mellan olika områden om turistströinmarna, som utgör ett naturligt led i propagandan för turismen, måste utgå från de lokala organisationerna, och det kan då inte hjälpas om ett områdes dragningskraft på turisterna i hög grad blir beroende av den skicklighet, varmed propagandan föres. Någon objektiv måttstock på det ena eller andra områdets värde ur turistsynpunkt eller på olika turistattraktioners företräde sinsemellan är för övrigt svår att finna.

236 Viid nu sagts innebär emellertid icke, att staten saknar anledning att intressent sig för turismens utveckling. Såsom framgår av det förut anförda bör det allmänna tvärtom ur flera synpunkter ha stort intresse av att denna utveckling kan fortsätta. Med denna utgångspunkt bör staten också vara beredd att medverka härtill i de former, som stå staten till förfogande. En uppgift, som härvidlag självfallet måste ankomma på staten, är alt sörja för att turismen ej hämmas genom bristande tillgång på kommunikationer eller genom alt sådana turlistor, taxor och andni villkor tillämpas, som ej ta tillbörlig hänsyn lill turismens behov. Ett genomförande av de olika förslag, som kommittén med avseende å den reguljära trafiken framlagt i sitt betänkande angående transportförhållandena i Norrland (SOU 1946: 84), skulle ulan tvivel vara till fördel även för turismen. Denna skulle även gynnas genom sådana åtgärder för förbättring av vägnätet, som kommittén berört i det föregående. Sverige bör ej sätta sig i efterhand i förhållande till grannländerna, när det gäller en utbyggnad av turisttrafiken. Betydelsen härav synes ej alltid ha beaktats. Sålunda synes man i norra Finland ha gjort betydande investeringar till förmån för turisttrafiken, medan denna i Norrbottens län hållits tillbaka genom de hinder, som lagts för utbyggnaden av kommunikationerna. På många håll i Norrland har man särskilt under senare år gjort den erfarenheten att turistlivet kunnat utvecklas betydligt mera kraftigt än som skett, om blott större tillgång funnits på inkvarteringsmöjligheter. Det gäller här såväl hotellrum som rum i pensionat och enskilda hem. Svårigheter ha förelegat att öka ut tillgången på rum, liksom på sällskapslokaler och ekonomiutrymmen. Dessa svårigheter ha under senare år haft samband med den tillämpade regleringen av byggnadsverksamheten, vid vilken byggen för nu ifrågavarande ändamål behandlats ganska restriktivt. Oavsett delta torde emellertid sådana byggnadsföretag i många fall ha hindrats genom svårighet att anskaffa kapital på lämpliga villkor. Särskilt för mindre företag torde det ofta ha ställt sig svårt alt erbjuda den säkerhet för län, som kreditanstalterna påfordrat. Skäl kunna tala för att staten här, liksom sketl på många andra områden, borde medverka till alt kredit kan erhållas vid sidan av den reguljära kreditgivningen. Åtminstone provisoriskt skulle man måhända kunna tänka sig att de företagarföreningar, som finnas bland annat i de norrländska länen, ställa till förfogande kredit även till hotell- och pensionatsföretag, vilka härvid komma alt jämställas med småindustrien a och hantverksföretag. I fråga om större hotellföretag torde man emellertid snarare böra räkna med att respektive kommun ger sin inedverkan i form av borgen å lån el. dyl. Det är naturligt, om de lokala organisationerna ej alltid kunna ha lillräcklig erfarenhet och sakkunskap för att kunna lösa de olika problem, som uppställa sig inom ett rationellt och tidsenligt turistväsen. Härvid kan

del vara av värde för dessas funktionärer all kunna vända sig till en central institution med allsidig sakkunskap i frågor, som röra turismen. Ett par centrala organisationer finnas redan på turismens område, nämligen svenska turistföreningen och svenska luristtrafikförbundet, av vilka den förra är inriktad på de svenska turisterna och den senare på upplysning i utlandet om turistmöjligheterna i Sverige. Dessa organisationer ha emellertid i första hand andra uppgifter än att tjänstgöra som rådgivare åt de lokalit turistorganisationerna. Om någon av nämnda båda institutioner lämpligen kan ålaga sig en sådan uppgift, varom här är fråga, faller utanför norrlandskommitténs bedömande. De synpunkter, som här framförts, ha visserligen icke enbart avseende på förhållandena i Norrland utan ha mer eller mindre tillämpning även på landet i övrigt. Såtillvida synes emellertid behovet av åtgärder från det allmännas sida varit mera framträdande i Norrland, som turismen särskilt i vissa områden av denna landsdel för närvarande är under stark utbyggnad och det ur ekonomisk synpunkt är av stor betydelse att möjligheterna härtill utnyttjas, samtidigt som utvecklingen får en sund inriktning. Det är med hänsyn härtill som norrlandskommittén ej velat underlåta att något beröra turistproblemen. Kommittén har emellertid ansett det icke vara kommitténs uppgift att närmare utreda ifrågavarande problem. Det synes önskvärt, atl dessa bli föremål för överväganden i annan form. En särskild utredning har numera igångsatts rörande den utländska turisttrafikens ekonomiska betydelse för landet jämte därmed sammanhängande frågor. Av skäl, som nyss anförts, bör enligt norrlandskomnritténs mening särskild uppmärksamhet ägnas förutsättningarna för utveckling av turistväsendet i Norrland.

Sammanfattning av kapitel 6. 1) En utveckling av industrien och hantverket samt handeln är önskvärd i Norrland. Staten bör, i den mån den har inflytande häröver, medverka till en sådan utveckling. 2) Ett effektivt fortsättande av Sveriges geologiska undersöknings malinletningsverksamhet är önskvärt, särskilt i övre Norrland. Erforderliga medel böra ställas till förfogande härför, och lämpliga organisatoriska åtgärder böra övervägas för att öka geologiska undersökningens personalresurser. 3) Medel böra stå till geologiska undersökningens förfogande även för undersökningar i fråga om förekomsten av kalksten och lera i Norrland. 4) Frågan om inrättande av ett zink verk, lämpligen i anslutning till Bolidens gruvaktiebolags anläggningar å Rönnskär, bör övervägas. 5) För effektivisering av de norrländska företagarföreningarnas verk-

238 samhet böra åtgärder vidtagas i enlighet med de förslag, som norrlandskommittén framlagt i utredning den 4 november 1944. 6) Åtgärder böra komma till stånd för en förbättrad utbildning inom industrien och hantverket i Norrland i anslutning till vad kommittén föreslagit — förutom i nyssnämnda utredning — i betänkande den 25 maj 1945 angående yrkesutbildningen i Norrland (SOI! 1945:33) samt den 10 april 1947 angående sågverksdriften i Norrland (SOU 1947:32). 7) Staten bör såsom ägare av betydande naturtillgångar i Norrland ej undandraga sig ett visst risktagande, i den mån det betingas av en exploatering och förädling av dessa naturtillgångar. 8) Vid ståndpunkttagande till frågor om igångsättande av företag i statlig regi, särskilt inom områden med ofullständigt utnyttjad arbetskraft, elkraft och råvara, böra icke anläggas enbart företagsekonomiska synpunkter på kort sikt utan hänsyn även tagas till den framtida utvecklingen samhällsekonomiskt sett. 9) Turistväsendet i Norrland bör främjas genom ändamålsenliga kommunikationer, underlättande av kapitalanskaffning, upplysnings- och rådgivningsverksamhet samt andra ifrågakommande åtgärder.

KAPITEL 7.

Sociala

och kulturella

förhållanden

m.

m.

Försörjningsproblem. De ekonomiska och sociala förhållandena i Norrland ha otvivelaktigt väsentligt förbättrats under de senaste decennierna. Detta hindrar emellertid icke, att det måste anses missvisande, om man betecknar fattigdomen i Norrland såsom tillhörande ett förflutet skede. Levnadsstandarden är mångenstädes, särskilt i skogsbygderna, alltjämt väsentligt lägre än vad som är vanligt i övriga delar av landet. Detta framgår bland annat av den ännu anmärkningsvärt höga understödsfrekvensen. Förutom av bristande försörjningsmöjligheter inom vissa områden pressas levnadsstandarden även av en del förhållanden, som sammanhänga med den glesa bebyggelsen. Kommittén åsyftar närmast de av denna förorsakade svårigheterna att organisera undervisningen och utbildningen, fritiden, sjukvården, förlossningsvården och tandvården etc. liksom också ölägenheterna av långa avstånd till affärer, hantverkare m. fl. Även dyrheten samt de ofta höga kommunalskatterna i Norrland medverka till all sänka levnadsstandarden. Slutligen har barnrikedomen, som är särskilt stor på landsbygden i övre Norrland, ofta medfört en nedpressning av levnadsstandarden som — i varje fall före barnbidragens införande — kunnat vara högst avsevärd. Mellan flera av de här berörda faktorerna föreligger en viss växelverkan. Som tidigare anmärkls äro sålunda de höga skatterna, som bland annat sammanhänga med näringslivets eftersläpning, i sin tur ägnade att försvåra en utveckling av näringslivet. Likaså kunna kommunernas svaga finanser, samtidigt som de delvis ha sin rot i befolkningens låga inkomststandard, försvåra för kommunerna att vidtaga åtgärder för att förbättra befolkningens levnadsförhållanden, och detta även när statsbidrag kan erhållas till en del av kostnaderna för åtgärderna i fråga. Norrlandskommittén har i en rundfråga till vissa av hushållningssällskapens tjänstemän (jordbrukskonsulenter och hemkonsulenter) och de tidigare egnahemsdirektörerna samt till landstingsdirektörerna och förste provinsialläkarna i vart och ett av norrlandslänen bland annat efterfrågat, huruvida inom länet funnes några områden där levnadsstandarden kunde anses vara anmärkningsvärt låg. Vid svarens avfattande skulle hänsyn

240 tagas till sådana faktorer som försörjningsmöjligheter, bostäder, vägförbindelser, skolförhållanden etc. En sammanställning av svaren ger vid handen att levnadsstandarden ansetts låg på vissa platser i västra Hälsingland, Härjedalen och Jämtland, i Västerbottens lappmark samt inom flertalet av kommunerna i Norrbottens län. 1 Västernorrlands län ha nämnts en del platser i några mera avsides belägna kommuner liksom också vissa industrikommuner. Bortsett från dessa senare innefatta de berörda trakterna ett sammanhängande område motsvarande de ensligare skogsbygderna västerut från Hälsingland i söder och upp till treriksröset i norr jämte flertalet kommuner i Norrbottens län. För en siffermässig belysning av befolkningens levnadsstandard torde uppgifterna från fattigvården vara de mest belysande. Resultaten av en undersökning härutinnan återgivas i andra delen (sid. 143). Undersökningen, som avser år 1946, har i korthet givit vid handen följande. Understödsfrekvensen var i Norrbottens län den högsta i riket (12,3 procent) och mer än dubbelt så hög som genomsnittet för hela landet. Höga understödssiffror föreligga i snart sagt varje k o m m u n inom länet. Särskilt anmärkningsvärt är att understödsfrekvensen i jordbrukskommunerna är så hög — 13,4 procent mot 4,1 procent för jordbrukskommunerna i hela landet. Likväl har endast en av de 8 kommuner i Norrbottens län, som har den högsta understödsfrekvensen (15—24 procent), räknats såsom jordbrukskommun. Även Västernorrlands och Gävleborgs län ha hög understödsfrekvens i vissa jordbrukskommuner. I Västernorrlands län dominera dock i förevarande avseende industrikommunerna. Den genomsnittliga understödsfrekvensen i Jämtlands och Västerbottens län motsvarar ungefärligen den genomsnittliga för hela landet. I vissa glesbebyggda skogskommuner, framför allt i Härjedalen, är emellertid understödsfrekvensen relativt hög. Av intresse är, att underslödstagarna i övre Norrland till större del än på andra håll tillhöra yngre åldrar. I 67,5 procent av understödsfallen på övre Norrlands landsbygd har försörj aren uppgivits vara under 60 år, medan motsvarande siffra för hela rikets landsbygd utgör 51,4 procent. Antalet icke invalida understödstagare under 60 år på Norrbottens landsbygd har beräknats till omkring 20 000 eller omkring 10 procent av länets befolkning. Häri ingå emellertid även barn i understödda familjer. I detla sammanhang bör beaktas, att Norrland intar en särställning i fråga om antalet barn i familjerna. Norrbottens län har enligt ifrågavarande statistik för år 1946 icke mindre än 11 800 barn i understödda familjer, närmast följt av Västernorrlands län med 7 100, Gävleborgs län med 5 400 och Västerbottens län med 4 600. Bland samtliga övriga län i riket är det endast två, där antalet barn i understödda familjer översteg 3 000. Vad som sålunda anförts kan knappast betyda annat än att en stor del av den arbetsföra, med huvudsakligen jordbruk och skogsbruk sysselsatta

241 UNDERSTÖDSPROCENTEN I DE OLIKA LÄNENS LANDSKOMMUNER

SKUGGNINGEN MARKERAR LÄN MED NEDANSTÅENDE PROCENTTAL

-3,

I

3 . 6 - 5.6 5 . 7 - 8.2 8.3-

Diagrammet 10—817261

är hämtat ur socialstyrelsens

fattigvärdsstatislik

(»Fattigvården

är 194C»).

242 landsbygdsbefolkningen inom ifrågavarande områden och framför allt i Norrbottens län tidvis är hänvisad till att leva på understöd från fattigvården. Vid bedömande av de siffror för understödsverksamheten, som här anförts, bör även uppmärksammas, att behovsprövningen i regel torde ha varit synnerligen restriktiv. Sålunda torde vissa kommuner endast i undantagsfall ha beviljat understöd till ensamstående med folkpension (enligt äldre bestämmelser). Det torde icke finnas något tvivel om att de höga understödssiffrorna nära sammanhänga med de speciella sysselsättningssvårigheter som föreligga för ifrågavarande befolkning. Fattigvårdsunderstödet torde sålunda i stor utsträckning vara att betrakta såsom ett förtäckt arbetslöshetsunderstöd. Trots den högkonjunktur med stark efterfrågan på arbetskraft, som under senare år rått i landet, har en mer eller mindre omfattande, huvudsakligen säsongmässig arbetslöshet förekommit i stora delar av Norrland. I andra delen av betänkandet (sid. 148) lämnas en redogörelse för hjälpverksamheten bland arbetslösa. Av denna redogörelse framgår bland annat, att 45 procent av det — visserligen ringa antalel hjälpsökande i landet i januari 1948 ha tillhört Västernorrlands och Norrbottens län. Säsongvariationerna äro ovanligt utpräglade i dessa län. Under högsäsongen är antalet hjälpsökande ytterst obetydligt — något hundratal men under lågsäsongen (januari 1948) har det uppgått till omkring 1 800 sammanlagt för de båda länen. De hjälpsökande hänföra sig övervägande till kustbygden och närmast intill denna belägna kommuner samt äro till största tilltalet träindustriarbetare, skogsarbetare, vägarbetare o. dyl. Anledningen till de höga procentuella siffrorna för Västernorrlands och Norrbottens län är att den totala arbetslösheten — ehuru den reellt minskat —- likväl icke nedgått i samma grad som i landet i övrigt. Sistnämnda förhållande har medfört att Norrbottens läns andel av totalantalet hjälpsökande arbetslösa i årsmedeltal från år 1943 till 1947 successivt ökats från 1,6 till 17,4 procent. Flertalet av de hjälpsökande i Norrbottens län — omkring 60 procent äro i sin bästa arbetsföra ålder (25—50 å r ) , under det att motsvarande siffra för hela riket är omkring 40 procent och för Västernorrlands län endast omkring 35 procent. Blott 16 procent av de hjälpsökande i Norrbotten ha enligt ifrågavarande statistik under de senaste två åren uppburit understöd från fattigvården. En stor del av landsbygdsbefolkningen särskilt i Norrbottens län — här bortses tills vidare från arbetslösheten hos industriarbetarna i Västernorrlands län — har sålunda icke ens under de senaste årens högkonjunktur full sysselsättning. Detta gäller såväl småbrukare som tillfällighets- och diversearbetare. Vad särskilt småbrukarna beträffar synes — enligt vad som framhållits av 1947 års arbetslöshetssakkunniga — arbetslöshetsnämndernas bedömande av hjälpbehovet ej tyda på att man anser dem h a mindre

243 hjälpbehov än den befolkning, som har sin utkomst av enbart lönearbete. Småbruken ge full sysselsättning endast under några månader av året, och deras innehavare äro följaktligen för sin försörjning beroende av inkomster från annan sysselsättning. Sålunda är den jordbrukande manliga befolkningen i Norrbottens län, enligt vad landstingets näringsutredning visat, i större utsträckning sysselsatt med arbete utom den egna brukningsdelen än med arbete på den egna brukningsdelen och på dess utveckling och förbättring. Skogsarbetet är härvid den betydelsefullaste och i vissa fall kanske den enda form av förvärvsarbete utom den egna fastigheten, som under vinterhalvåret står till buds i de mera ensligt belägna trakterna. Skogsarbetet är emellertid ännu i hög grad säsongbegränsat — oftast erbjudes arbete endast under drivningssäsongen januari—april. Även under perioder, då småbrukaren ej är registrerad såsom arbetslös, förekommer det i stor utsträckning, särskilt i vissa trakter, att han är ofullständigt sysselsatt. Dei är här fråga om s. k. dold arbetslöshet. Vilken omfattning arbetslösheten eller den ofullständiga sysselsättningen har i Norrbottens län belyses av en del uppgifter i den undersökning, som verkställts av landstingets näringsutredning. Enligt denna ha endast 1 252 av länets omkring 21 000 jordbruk eller 6 procent betecknats såsom medelgoda eller starka familjejordbruk. De övriga 94 procenten ha betecknats såsom svaga familjejordbruk, ofullständiga jordbruk eller stödjordbruk. Den vuxna arbetskraften på dessa 94 procent av jordbruken kan antagas vara hänvisad till att skaffa sig arbetstillfällen även utom den egna fastigheten. Redan dessa uppgifter tyda på de svårigheter som måste föreligga för befolkningen i Norrbotten med dess glesbebyggelse och svagt utvecklade näringsliv att erhålla j ä m n sysselsättning. Skogsarbetet intar i dessa trakter en dominerande plats. I näringsutredningen angives emellertid, att under undersökningsåret oktober 1943—september 1944 intet skogsarbete utom den egna fastigheten förekommit vid 11495 av länets jordbruk och över huvud taget intet arbete utom fastigheten vid 3 797 jordbruk. Även i fråga om de norrbottniska lösarbetarnas sysselsättningsförhållanden med lösarbetare avses i detta sammanhang arbetare utan jordbruk eller med jordbruk understigande 1 hektar — har näringsutredningen verkställt vissa undersökningar. Dessa avse även lösarbetarnas inkomstförhållanden. Uppgifterna, som grunda sig på 1945 års deklarationsuppgifter, ha visat att den deklarerade genomsnittliga arbetsförtjänsten per lösarbetare och helår (omkring 2 000 kronor per år) räknat efter 14 kronors dagsförtjänst endast motsvarar 142 dagsverken. Antalet arbetslösa dagar för lösarbetarna har i genomsnitt beräknats till 95. I kustbygden har arbetslösheten varit något lägre eller 87 dagar, under det att inlandsbygden uppvisar en avsevärt högre arbetslöshet eller 114 dagar. Sysselsättningsförhållandena voro bäst i Älvsby och angränsande kommuner och sämst i Pajala kommun och Tornedalen i övrigt. Även om de angivna siffrorna skulle

244 vara något för högt räknade, bekräfta de dock att sysselsättningsförhållandena inom stora delar av övre Norrland äro myckel otillfredsställande. Visserligen torde under nuvarande konjunkturer flertalet arbetssökande kunna få skogsarbete, men en förutsättning härför torde vara att de äro beredda att större delen av vintern vistas i skogsförläggningar, ofta på avsevärt avstånd från hemorten. Ur social synpunkt är denna levnadsform knappast tillfredsställande för de något äldre arbetarna som äro familjefäder. Flertalet av de bofasta jordbrukarna torde icke heller, i varje fall då de nått upp till 50-årsåldern, vara benägna härtill trots att förhållandena vid skogsförläggningarna i hög grad förbättrats under det senaste decenniet. De ställa hellre in sig pä att försöka reda sig på den inkomst som kan förvärvas i hemtrakten. Även om möjligheterna härtill i hög grad ökats genom de förbättrade lönevillkoren, blir dock inkomststandarden med de relativt få arbetstillfällen som stå till buds i hemorten tämligen låg. I Norrbotten torde det vara vanligt att den kontanta årsförtjänsten stannar vid omkring 2 000 kronor. Härtill kommer för småbrukaren värdet av produkterna från jordbruket. Om sjukdom eller andra olyckliga omständigheter tillstöta och reducera den redan förut ringa inkomsten, sjunker vederbörande, i synnerhet om det är fråga om en barnrik familj, lätt ned i understödsklientelet. Det anförda gäller givetvis icke blott jordbrukare utan även hemmasöner och andra lösarbetare, vilka dock ofta äro ogifta och då ha lättare att taga arbete utom hemorten. Sysselsättningssvårigheterna inom vissa delar av Norrland skärpas genom att befolkningen även pa landsbygden alltjämt ökar som följd av den enastående starka nativiteten. Utvecklingen och differentieringen av näringslivet har haft svårt att hålla jämna steg ined denna befolkningsökning. Sålunda ökades befolkningen i Norrbottens län under åren 1930—1945 med 30 000, vartill kommo 11000 under samma tid utflyttade (netto). Av de 30 000 drogo tätorterna till sig 27 000, medan 3 000 tillfördes den rena landsbygden, varmed här avses bygd som icke utgör tätort om minst 200 invånare. Till jämförelse kan nämnas att under åren 1930—1945 landsbygdsbefolkningen i Gävleborgs län minskade med 32 000 och i Västernorrlands län med 30 000 invånare. I den mån befolkningsökningen på Norrbottens läns landsbygd hänför sig till män i produktiv ålder, torde dessa till stor del ha utgjort småbrukare. Då dessa i allmänhet äro beroende av andra arbetstillfällen än dem jordbruket erbjuder, har härigenom konkurrensen om dessa — redan förut otillräckliga — arbetstillfällen ökats. Under kapitel 4 har norrlandskotnmittén framhållit en del synpunkter på fastighetsbildningen i Norrland. Enligt vad kommittén bland annat framhållit bör, när fråga är om nybildning av jordbruk, stor vikt tillmätas huru odlingsområdet ansluter till tidigare bygd. För jordbruksbygdernas del har kommittén ansett det böra eftersträvas, att det stora antalet mindre jordbruk i viss utsträckning ersattes med större sådana. Vad angår skogs-

245 bygderna bör det räknas med att jordbrukarna kortare eller längre perioder under vintern har sysselsättning i skogen. För mindre jordbrukare, som icke innehava skog — i det föregående har diskuterats frågan om skogstilldelning åt jordbruken — och som därför för sin utkomst äro beroende av arbete inom det större skogsbruket, bör i möjligaste mån sörjas för att skogsarbetet organiseras på ett sådant sätt att perioder av sysslolöshet undvikas. Vidare kan det i detta sammanhang vara av intresse att erinra om alt kommittén föreslagit hembudsrält till staten i fråga om sådana ensligt belägna gårdar med långa avstånd och besvärliga kommunikationer till närmaste bebyggelse, vilka icke ha speciell betydelse för t. ex. skogsskötseln. Kommittén finner uppenbart, att ett fullföljande av de linjer för fastighetsbildningen, som kommittén sålunda uppdragit, måste vara ägnade att leda till en bättre balans än den nuvarande mellan tillgången på arbetskraft och arbetstillfällen på den norrländska landsbygden. Redan tidigare har det visserligen ålegat vederbörande myndigheter att vid handläggning av frågor om nybildning av fastigheter, bland annat arbetarsmåbruk, pröva huruvida nybyggaren kan på platsen i fråga finna — i jordbruk, skogsbruk eller andra näringar — tillfredsställande bärgning för sig och sin familj. Med hänsyn till vad som i det föregående anförts rörande de säregna förhållandena i Norrbotten synes det emellertid vara av särskild vikt att lantbruksnämiuten i Norrbottens län ägnar ökad uppmärksamhet åt de synpunkter, som kommittén i det föregående anfört rörande bosättningen och levnadsförhållandena inom länets skogsbygder. Att arbetskraften i vissa delar av Norrland icke är fullt sysselsatt, är ej endast socialt otillfredsställande. Det framstår även ekonomiskt såsom i hög grad irrationellt, att man underlåter att tillvarataga ledig arbetskraft, samtidigt som stora skogsarealer skulle behöva sättas i stånd genom skogsvårdsåtgärder, för att deras produktionsförmåga skall bli utnyttjad. Det synes tigga i såväl domänverkets som skogsbolagens intresse att med alla medel söka mobilisera ifrågavarande arbetskraft för dessa och tindra skogsbrukets behov, liksom del också måste utgöra en viktig uppgift för arbetsmarknadsorganen all lagii lill vara den stora arbetskraftsreserv, som av allt att döma förefinnes inom vissa delar av övre Norrland. Vad nu sagts är givetvis tillämpligt såväl pä de ofullständigt sysselsatta småbrukarna som på lösarbetarna. Det framgår av det föregående att man har atl räkna med ett stort antal lösarbetare, som under en del av året arbeta inom skogsbruket men som eljest under långa perioder gå arbetslösa eller ej äro fullständigt sysselsatta. I detta sammanhang vill kommittén — vid sidan tiv de här ovan avsedda åtgärderna för att sanera fastighetsbildningen — hänvisa till den möjlighet sonn finnes att skapa tryggare levnadsförhållanden för skogsarbetarna genom att dessa få helårssysselsättning inom skogsbruket. Denna fråga har kommittén diskuterat under kapitel 5. Även om man måhända kan räkna

246 Småbrukar-

och skogsarbetarbosältning

i övre

med att en kombination av skogsarbete med jordbruk också i fortsättningen under överskådlig tid blir den vanligaste i Norrland, torde det på grund av vad i nämnda sammanhang anförts — icke minst med hänsyn till möjligheten av en i fortsättningen ökad brist på arbetskraft i skogsbruket — finnas skäl att antaga att storskogsbruket i ökad utsträckning kommer att anlita helårssysselsatla arbetare i framtiden. Ur sociiil synpunkt äro givetvis här åsyftade åtgärder på jordbrukets och skogsbrukets område i hög grad eftersträvansvärda, då härigenom en successiv förbättring av levnadsvillkoren skulle inträda för den befolkning som ännu, trots rådande högkonjunktur, till stor del lever på en standard som ligger nära gränsen till fattigvårdsbehov. I övrigt synes en lösning av de försörjningssvårigheter som föreligga för befolkningen på Norrbottens läns landsbygd — och även i andra glesbebyggda delar av Norrland — närmast böra eftersträvas genom åtgärder som syfta till en utveckling och differentiering av näringslivet inom landsdelen. Åtgärder för att koncentrera bebyggelsen. Under kapitel 2 har kommittén som ett av målen för norrlandspolitiken angivit en koncentration av bosättningen inom landsdelen, varvid hänvisats till olika fördelar, som äro förenade med mera samlad bebyggelse. Frågan

247 Norrlands inland (Lövåsen,

Vilhelmina

socken).

kan även sägas ha fått sin belysning, när kommittén i olika sammanhang berört de olägenheter av skilda slag, som äro förenade med glesbebyggelsen. Denna kan naturligtvis vara mer eller mindre utpräglad. För Norrbottens län kan man få en föreställning om huru förhållandena kunna vara, om man studerar det material, som samlats av landstingets näringsutredning. Därav framgår, all av sammanlagda antalet jordbruk 13 procent saknade ullartsväg till allmän väg (inom enbart inlandet var motsvarande siffra 21 procent) samt 5 (9) procent hade mer än 5 km avstånd till allmän väg, 6 (11 ) procent mer än 10 km till närmaste buss- eller billinje, 4 (7) procent mer än 2 km till annan bebyggelse, 8 (10) procent mer än 3 km till närmaste telefon, 8 (18) procent mer än 20 km till närmaste postanstalt samt 8 (21) procent mer än 50 km till närmaste läkare eller sjuksköterska. När kommittén talar om glesbebyggelse, avses emellertid icke enbart sådana accentuerade fall som de nu exemplifierade. Även bortsett från de isolerade ödebygderna finnes i Norrland en utbredd glesbebyggelse, som skapar många problem. Ifrågavarande problem kunna inte finna någon ensartad lösning. De olika bygderna äro till sin karaktär så pass differentierade, att de nödvändiga ingripandena måste bli av skiftande beskaffenhet. I stort sett böra emellertid det allmännas åtgärder på detta område inriktas på att stimulera en utflyttning från de enstaka gårdarna med deras sociala och kulturella isolering från omvärlden, samtidigt som en bosättning än-

248 dock vidmakthålles inom områden, där det föreligger behov av arbetskraft för tillvaralagande av skogens produkter och för vården av skogen. Detta kan ske genom att bebyggelsen koncentreras till sådana punkter inom skogsbygderna, där odlingsbar jord, tillgång till arbete och kommunikationsbetingelser medgiva uppkomsten av bysamhällen av sådan storleksordning att förutsättningar där finnas för gemensamhetsanordningar av olika slag för ekonomiska och sociala behov. Liksom bosättningen inom Norrlands skogsbygder på sin lid trängt fram efter älvdalarna, och från dessa upp eller de mindre vattendragen in i skogs- och moränområdena, där de sista utlöparna blivit de enstaka gärdar, som nyss nämnts, så går en avflyttning nu tillbaka delvis efter samma linjer. Denna utveckling kan leda till att stora nu bebyggda områden övergivas av befolkningen. Innebörden härav kan bli att tillräcklig arbetskraft icke kommer att finnas för skogsavverkningar och skogsvård och för tillvaratagande av övriga naturprodukter, såsom bär, fisk och vilt. En viss risk kan samtidigt finnas, all den bosättning som finnes kvar kommer att vara av icke önskvärd beskaffenhet, något som skulle kunna kallas ödemarkens slum. Ur social synpunkt kunde det synas rationellast, att skogsbygdsbefolkningen koncentrerades till de stora kyrkbyarna eller därmed jämförliga befolkningscentra. Mänga kommuner inom skogsbygdsområdena äro emellertid så stora och avstånden från centralpunkternas bebyggelse till arbetsplatserna så långa, att skogsarbetarna icke skulle kunna bo i sina hem under arbetssäsongerna utan nödgas, till och med i större utsträckning än tidigare, under långa tider inkvarteras i härbärgen ute på arbetsfältet. Den olägenhet i form av familjelivets splittring, som hittills varit en av skogsarbetarnas största bekymmer, skulle därigenom trots elt utvecklat vägnät och ökad tillgäng på mekaniska fortskaffningsmedel komma alt beslå i lika allvarlig grad som förut. Det synes därför mest naturligt, atl den önskvärda koncentrationen av skogsbygdsbefolkningens bosättning sker i anslutning till lämpliga punkter ute i skogsområdena och i första hand till redan uppkommen bebyggelse. Som krav på dylika bebyggelsecentra bör uppställas, att antalet hushåll, som äro bosatta eller beräknas bosätta sig därstädes, blir så stort att en socialt försvarlig gemenskap blir möjlig. Där bör också finnas utrymme för viss hantverksservice, för handelsbod och samlingslokal samt helst även skola för de mindre skolbarnen. Ett andra krav på ett sådant bebyggelsecentrum bör vara, att det bitr fullgod vägförbindelse till närmaste tätort ined tillgång till exempelvis läkare och mera kvalificerade butiker. Telefon med möjligheter all komma i kontakt med yttervärlden vid alla tider på dygnet är ofrånkomlig, liksom regelbunden postgång måste vara ordnad. Från etl dylikt bebyggelsecentrum böra finnas vägar ödebygdsvägar, skogsbilvägar och cykelstigar — ut lill de omgivande skogsområdena, var-

249 igenom arbetskraften snabbt kan förflyttas från hemmet till arbetsplatsen och därifrån tillhaka igen, så att regeln blir att arbetaren även under arbetssäsongen bor i sitt hem. Ofta kan det bli lämpligt, att arbetsgivaren genom bussar eller andra liknande transportmedel verkställer förflyttningen av arbetskraften till och från arbetsplatserna. Även om man utgår från att en sådan bosättningskoncentration, som nu avsetts, kommer att äga rum såsom ett naturligt led i en redan påbörjad utveckling, synes det emellertid angeläget att denna utveckling stimuleras genom ett intresserat och målmedvetet arbete av alla berörda parter, inbyggarna själva, deras arbetsgivare och samhällsmyndigheterna. Enär arbetsgivaren i de allra flesta fall, varom det här blir fråga, utgöres antingen av skogsbolag eller av domänverket, synes man, såsom redan framhållits under kapitel 5, kunna påräkna medverkan av dem både av sociala hänsyn och i eget intresse att försäkra sig om arbetskraft. En samverkan bör komma till stånd mellan dem och i första hand länsarbetsnämnden, vägförvaltningen, lantbruksnämnden, bostadsnämnden och företagarföreningen samt vissa kommunala myndigheter. På detta sätt bör man kunna förekomma, att lantbruksnämnden bidrar till rationaliseringen av ett jordbruk i en avlägsen skogsbygd utan alt vägförvallningen bedömt huruvida väg till området kan ordnas inom rimlig tid, liksom även att bostadsnämnden befordrar bostadsbyggen ulan att länsarbetsnämnden bedömt om arbetstillfällen inom området stå till buds i rimlig omfattning under överblickbar tid. Företagarföreningarna böra visa intresse för uppkomsten av dylika bosättningscentra genom att stimulera sådan hantverksservice eller annan företagsamhet, som skall göra livsbetingelserna drägliga för de där bosatta och samtidigt även främja bosättningens begynnande karaktär av tätort i smält. Om den önskvärda samverkan mellan olika länsinstitutioner säkerställes genom särskilda organisatoriska anordningar enligt vad kommittén förordar under kapitel 8 - ökas förutsättningarna för ett målmedvetet arbete pä all koncentrera bosättningen i skogsbygderna. Visserligen kan mim ej undgå alt vid fullföljande tiv en sådan tankegång som den här angivna göra misslag i det ena eller andra fallet. Trots denna risk synes emellertid det dubbla syftet att å ena sidan avlysa så mycket som möjligt av den nuvarande socialt vådliga enstakabebyggelsen och att å andra sidan för Norrlands skogsområden vidmakthålla tillgången på erforderlig arbetskraft göra det fullt försvarligt att pröva olika åtgärder för att stimulera till mera rationella bosättningsformer. Säsongarbetslöshet samt industrinedläggelser och driftsinskränkningar inom den norrländska industrien. Såsom framgår av vad ovan anförts förekommer en viss arbetslöshet icke endast inom de norrländska glesbygderna utan även inom vissa industri-

samhällen, främst inom Västernorrlands län. Det procentuella antalet hjälpsökande i detta län har länge varit betydande och har under de senaste fyra åren uppgått till mer än 20 procent per år av antalet hjälpsökande i hela riket. Uppkomsten av det arbetskraftsöverskott som sålunda är för handen sammanhänger i viss utsträckning med tidigare indnstrinedläggelser eller driftsinskränkningar inom sågverksindustrien. Dessa ha i sin tur föranletts av ändrade förutsättningar för industrien i fråga och ha sin grund bland annat i minskade råvarutillgångar. Ehuru det förändrade läget på arbetsmarknaden i jämförelse med mellankrigstiden, såvitt nu kan överblickas, gör riskerna mindre för att en arbetslöshet liknande den, som under 1920- och 1930-talen uppkom i olika norrländska kustdistrikt till följd av »sågverksdöden», skall behöva uppstå, måste man dock med hänsyn till råvarubristen räkna med en ytterligare minskning av sågverkens och massafabrikernas kapacitet. Vissa omställningssvårigheter kunna därvid förutses. Norrlandskommittén har behandlat dessa problem i en skrivelse den 21 maj 1947 med förslag till åtgärder vid industrinedläggelse eller driftsinskränkning, som föranleder lokalt arbetskraflsöverskott (införd i tredje delen). Innebörden av dessa förslag har berörts under kapitel 3. Såsom där framgår anser kommittén särskild anordning böra träffas till möjliggörande av en fortlöpande överblick frun statens sida över sådana fall. Ej minst synes del angeläget att effektiva åtgärder härvid vidtagas för att ge friställd arbetskraft tillfälle till yrkesutbildning eller omskolning. Även om det ligger närmast till hands att pröva, om icke förutsättningar finnas för ny industri i stället för den nedlagda, måste man i många fall räkna med såsom mest lämpligt, icke minst ur arbetarnas egen synpunkt, att arbetskraften flyttar till annan ort med bättre förutsättningar. Det är ett allmänt intresse atl underlätta arbetskraftens rörlighet i elt dylikt läge. De åtgärder, som härvid närmast ifrågakomma, synas vara — förutom nyss nämnd yrkesutbildnings- och omskolningsverksamhet — dels anvisning av lämpligt arbete på annan ort, dels ekonomiskt stöd för täckande av kostnader för flyttning, eventuellt även för bosättningen på den nya arbetsplatsen, och dels medverkan vid försäljning av egnahem eller bostadsrätter, som innehavas av flyttande arbetare och icke kunna säljas på öppna marknaden till skäligt pris. För äldre personal, för vilken flyttning ej ifrågakommer, blir det i stället önskvärt att genom pensionering eller på annat sätt trygga försörjningen för framtiden. Orsaken till de uppseendeväckande höga understödssiffrorna för vissa kommuner i Västernorrlands län är förutom de nyss avsedda industrinedläggelserna och driftsinskränkningarna även den alltjämt förefintliga, säsongbetonade ojämnheten i sägverksdriften. Såsom framgår av de uppgifter rörande fattigvård och arbetslöshet i Norrland, som återgivas i andra delen (sid. 145), hade icke mindre än 7 starkt industribetonade kommuner

i länet ännu det av högkonjunktur inom trävaruindustrien präglade året 1946 en understödsfrekvens som varierade mellan 15,2 och 18,4 procent av befolkningen. Kommittén har under kapitel 5 angivit några synpunkter på möjligheterna att minska denna säsongbetoning. I detta sammanhang bör även uppmärksammas de sysselsättningsproblem, som kunna uppkomma inom kommuner, där befolkningen i stor omfattning är beroende av bergsbruket. Ej minst järnmalmsbrytningen är i hög grad beroende av konjunkturerna och den internationella utvecklingen. Att några mera allvarliga sysselsättningssvårigheler ej gjort sig gällande under senare ar, kan uppenbarligen icke befria vederbörande företag liksom statsmakterna frän att vara beredda på de problem, som kunna uppkomma i händelse av en stark nedgång i malmproduktionen i framtiden. Husmödrarna, barnen och hemmen. Vad som anförts i det föregående har närmast avsett den manliga arbetskraftens försörjningsmöjligheter. Bilden blir emellertid ofullständig om icke hänsyn jämväl tages till kvinnornas arbetsförhållanden. Härvidlag må först erinras om en av kommittén utsänd rundfråga till samtliga provinsialläkare i Norrland rörande vissa hälso- och sjukvårdsfrågor. I sina svar ha icke mindre än 8 läkare i de två nordligaste länen framhållit husmödrarnas arbetsbörda som en verklig hälsofara. Som belysande för de uttalanden som härvid gjorts kan återgivas vad provinsialläkaren i Pajala distrikt anfört: »Bristen på hjälp i hemmen är ett svårt socialhygieniskt problem här uppe. Hustrun får slita ut sig av brist på arbetskraft till hemmets och ladugårdens skötsel. Flickorna i Tornedalen lämna hembygden och ge sig i väg till bl. a. Stockholm, där de få lättare och mer inkomstbringande arbete. En förbättring av ladugårdarna skulle nog i viss mån minska denna flykt men löser dock ej problemet. Flickorna gå ej gärna i ladugårdarna iiven om vi bygga nya fina dylika eftersom annat arbete lönar sig bättre. I distriktet ha nu anställts två hemvårdarinnor, vilket är ett steg i rätt riktning. Den tid är snart förbi då våra barnaföderskor av brist på hemhjälp tvingas att redan dagen efter nedkomsten sätta i gång med hushålls- och ladugårdsarbetet. Man hör ofta talas om att hustrun arbetar och mannen ligger på sofflocket och slöar. Detta är emellertid felaktigt. Det finns här uppe en sedan århundraden nedärvd uppdelning mellan mannens och kvinnans arbete. Mannen är från barndomen van med att vara ute i förvärvsarbete; skogsarbetet är hans arbete och han förtjänar 15—20 kronor om dagen i skogen. Ladugårdsarbetet däremot är han inte van med och det ger honom endast 4—5 kronor om dagen. Hustrun får därför helt sköta detta arbete liksom en hel del jordbruksarbete, vilket ofta ej är lönande. I många fall påträffas en slags passiv resignation inför svårigheterna som felaktigt benämnts slöhet. Jordbruksarbetet här uppe blir så ofta tröstlöst på grund av övermänskliga svårigheter i kampen med ett hårt klimat etc. Ofta mognar endast potatisen och det har hänt att det lilla man fått frusit i källaren under de stränga vintrarna.» Provinsialläkaren i Arjeplogs distrikt liar anfört följande: »Ett förhållande synes mig dock med hänsyn till sin betydelse vara väl litet framhållet: kvinnans

alltför stora arbete. Skall man på olika områden kunna genomdriva bättre hälsovård, måste kvinnans förmåga och kvinnans initiativ tagas med i beräkningen. Men om kvinnan, som nu oftast är, tyngs av alltför hårt arbete dagen lång, kan hon inte ägna sig åt hemmets förbättringar och familjens förkovran, som hon borde. Man får icke den välbehövliga medverkan av henne, som synes mig nödig för bättre hygien, bättre barnavård, ökad renlighet, mer bad, sundare kostförhålianden. Under nuvarande förhållanden far kvinnan fysiskt och psykiskt illa i alltför många hem. Hon har ingen begränsad arbetsdag, ingen lagstadgad ledighet som gårdens anställda. Ingen semester som övriga arbetare. Hon får sällan ens vid sjukdom eller överansträngning vila sig, som hon borde. Inför våra ögon förnötes en i det folkförbättrande arbetet viktig medhjälpare, kvinnan i de talrika bondgårdarna och nybyggena.» I varje fall i övre Norrland har ladugårdsarbetet av ålder betraktats som kvinnornas angelägenhet såväl vinter som sommar. Så småningom tränger väl en ändrad uppfattning igenom söderifrån, men denna förändring sker ytterst långsamt. Oavsett detta måste emellertid kvinnorna ensamma ta hand om ladugårdsarbetet de ofta ganska långa perioder då männen äro borta för skogsarbete, flottning o. dyl. På somrarna måste de dessutom i stor utsträckning deltaga i arbetet i jordbruket. Inom norrlandskommittén ha verkställts vissa undersökningar rörande kvinnornas sysselsättning inom jordbruket i Norrland, vilka undersökningar redovisats i kommitténs utredning med vissa synpunkter på den norrländska jordbrukspolitiken, avgiven den 5 december 1946. Undersökningarna tyda på att de norrländska jordbrukarhustrurnas arbetsbörda (i jordbruk av mindre och medelstor omfattning) är utomordentligt betungande i synnerhet i de två nordligaste länen och att den på grund av olika förhållanden i avsevärd grad ökats under det senaste decenniet. Kommittén har i andra sammanhang understrukit vikten av att ladugårdsarbetet i större utsträckning än hittills oinbesörjes av männen, i den mån de icke äro sysselsatta i annat yrkesarbete än jordbruk. Jordbrukarungdomens sammanslutningar torde även vara inställda pä all stimulera en dylik utveckling. I övrigt ma framhållas, att en utveckling av jordbruket och skogsbruket efter de linjer, som kommittén angivit i del föregående, på olika sätt torde verka i dylik riktning. Detta är emellertid en utveckling på mycket lång sikt, och småbrukarhustrurnas arbetsförhållanden komma därför länge att vara en starkt bidragande orsak till att de norrländska småbrukarfamiljernås levnadsförhållanden ofta måste betraktas såsom otillfredsställande. Inom de glest bebyggda trakterna i landets nordligare delar, där man finner de minsta inkomsttagarna, de största barnkullarna, de högsta skatterna och den största varuknappheten, måste husmoderns insatser inom hemmet bli avgörande för en god familjeekonomi, för trivsel och arbets-

253 glädje och kanske framförallt för familjens hälsoutveckling. Hennes kunnighet och skicklighet kan ofta direkt avläsas i standarden på familjens kläder, heminredning, föda och hygien. Härav följer att det i dessa trakter måste vara särskilt angeläget, att möjligheter finnas till nöjaktig huslig utbildning. Ej minst bör uppmärksammas, att en isolerad bosättning kan medföra ett fasthållande vid på andra platser redan utdömda sedvänjor och en eftersläpning i fråga om nyheter på hemvårdens och hushållets område. Hittills utförda undersökningar rörande bland annat kostfrågan i Norrland synas också tyda på att så är fallet. Även de i vissa delar av Norrland särskilt framträdande svårigheterna att hålla den kvinnliga ungdomen kvar på landsbygden böra nämnas i delta sammanhang, eftersom en god huslig utbildning ofta leder till förbättrade hemförhållanden som i sin tur knyta ungdomen fastare till hembygden. Med nu angivna utgångspunkter har norrlandskoinmittén i sitt betänkande den 25 maj 1945 (SOU 1945: 33) angående yrkesutbildningen i Norrland även framlagt en del synpunkter och förslag i fråga om den husliga utbildningen. Kommittén har funnit önskvärt att skoldistrikten i Norrland i största möjliga utsträckning »fånga in» de unga flickorna redan i skolåldern genom att anordna en för husmodersuppgiften särskilt anpassad obligatorisk utbildning på omkring 800 timmar i ett åttonde skolär i folkskolan (kommittén har härvid ej haft anledning atl räkna med något nionde skolår)Även om en dylik utbildning kan innebära en utomordentlig förbättring av kvinnornas kvalifikationer för husmodersuppgiften, torde emellertid de sålunda inhämtade kunskaperna och färdigheterna böra kompletteras genom en eller flera kurser, sedan flickorna under något eller några år förvärvat praktisk erfarenhet i eget eller andras hem. För att ernå den bredd i undervisningen på efterskolstadiet, som kommittén sålunda syftar till, erfordras att huslig utbildning i någon form genom kortare eller längre kurser årligen anordnas i snart sagt varje kommun i Norrland. Den skolform som bäst lämpar sig härför torde vara den kommunala lärlings- och yrkesskolan. Det synes vara en angelägen uppgift för primärkommunerna i Norrland att i största möjliga utsträckning verka för tillkomsten av dylika skolor. Då undervisningen vid fasta anstalter aldrig helt torde kunna tillgodose behovet av ifrågavarande utbildning i mera glesbebyggda trakter, böra kommunerna i Norrland även anordna ambulerande undervisning i största möjliga utsträckning. Denna verksamhet lämpar sig synnerligen väl särskilt inom vissa delar av Norrland, där det är långt mellan tätorterna och där undervisningen därför i stor utsträckning måste föras ut på landsbygden. På lång sikt torde man böra sträva efter att ambulerande skolor utnyttjas såsom komplement till en fast yrkesskola, men i kommuner, där omständigheterna icke medgiva inrättandet av någon fast anstalt, kan den ambulerande undervisningen även utgöra en godtagbar ersättning

254 därför. Då denna verksamhet ännu är tämligen oprövad, synes det lämpligt, all den under en övergångstid bedrives såsom försöksverksamhet. Denna försöksverksamhet torde böra främjas genom särskilda statsbidrag. Vad särskilt angår blivande husmödrar i jordbrukarhem är utbildningen vid lanthushällsskolorna utomordentligt värdefull. Med hänsyn härtill och till att flera av de stora jordbruksbygderna i Norrland ännu sakna lanthushållsskola, är en utbyggnad med nya skolor i och för sig önskvärd. Emellertid har elevfrekvensen vid skolornas sommarkurser, som äro de vanligast o

förekommande och de ur undervisningssynpunkt mest värdefulla, varit relativt låg, och kommittén har därför icke i nuvarande läge funnit sig böra förorda en utökning av antalet lanthushållsskolor. Tills vidare bör man inrikta sig på att erhålla en ökad anslutning till sommarkurserna vid de förefintliga skolorna. Härjämte torde vid de lärlingsskolor för jordbruk, som kommittén föreslagit skola inrättas i vissa ödebygder samt i trakten av Sundsvall (se kapitel 4), även böra inrättas ettåriga lärlingsskolor i lanthushållning för kvinnliga elever. Vid såväl lanthushålls- som lärlingsskolorna böra eleverna, vid sidan av matlagning och andra hushållsgöromål, även få lämplig utbildning i husdjursskötsel, bland annat såvitt gäller smådjur, samt mjölkhushållning och trädgårdsskötsel. Behovet av utbildning för husmödrarna i jordbrukarhemmen kan icke tillgodoses enbart genom fasta skolor, och ej heller torde den ovan förordade utbyggnaden av den kommunala utbildningen kunna i tillräcklig grad tillgodose detta utbildningsbehov. Även en utbyggnad av den verksamhet, som utövas av hemkonsulenterna, år därför önskvärd. Denna verksamhet lämpar sig särskilt väl för norrländska förhållanden. I sin nuvarande omfattning har den icke på långt när kunnat tillgodose behovet. Kommittén förordar därför att antalet hemkonsulenter ökas i Norrland. Den av kommittén förordade utbyggnaden av kommunernas och hemkonsulenternas utbildningsverksamhet aktualiserar behovet av en samordning av den rörliga utbildningen inom ifrågavarande område. Från annat håll har för hela landet föreslagits, att frågor rörande den husliga utbildningen skola ankomma på landstingen. Med denna utgångspunkt har kommittén i sitt förenämnda betänkande uttalat sig för att inom varje landsting inrättas en särskild nämnd eller styrelse, förslagsvis benämnd hemstyrelse. Slutligen har kommittén föreslagit, att i husligt arbete kunniga och intresserade kvinnor, hushällsombud, utses att på varje plats där behov av kursverksamhet inom det husliga området föreligger samarbeta med hemkonsulenterna. Frågan om den husliga utbildningens ordnande har varit föremål för utredning icke endast hos norrlandskommittén utan även, ur mera allmän rikssynpunkt, hos andra sakkunnig-instanser. Det förefaller kommittén, som om tiden nu kunde vara mogen att från statsmakternas sida taga ståndpunkt till detta enligt kommitténs mening mycket angelägna spörsmål.

255 Kvinnornas arbetsförhållanden påverkas i hög grad även av den stora barnrikedom, som är vanlig särskilt pä övre Norrlands landsbygd. Nativiteten och barnantalet i Norrland har av kommittén belysts i olika sammanhang, bland annat i en av kommittén utarbetad redogörelse för befolkningsutvecklingen m. m. i Norrland (se andra delen av detta betänkande). Antalet barn under 15 år per invånare är i Norrbotten högst i riket och mer än dubbelt så högt som i vissa av de sydligare länen. Antalet barn i inlandsbygderna är enligt uppgifter av Norrbottens läns näringsutredning större än i kuslbygden. Likaså är barnantalet vid de mindre jordbruken större än vid de större jordbruken. Antalet jordbruk i Norrbottens län ined 6 eller flera hemmavarande barn under 16 år var enligt näringsutredningen år 1944 ej mindre än 1 210. Handhavandet av barnens föda och kläder in. m. försvåras givetvis i hög grad i familjer med låg inkomst. Ur denna synpunkt drabba de ovan avhandlade sysselsättningssvårighelerna i högre grad kvinnorna än männen, eftersom friheten från arbete av de senare icke sällan torde utnyttjas för mera rekreationsbetonade sysselsättningar såsom jakt och fiske etc. I samma riktning som den låga inkomsten verkar även varuknappheten och dyrheten, varom talats närmare i annat sammanhang. Med hänsyn till det anförda torde barnbidragen för inånga familjer i det lägre inkomstskiktet i Norrland få en rent revolutionerande betydelse. De 1 200 norrbottniska småbrukarfamiljer som enligt ovan ha 6 eller flera barn erhålla härigenom mer än 1 500 kronor per år, vilket stundom torde innebära en fördubbling av familjens kontanta inkomster. Ingenstädes torde heller barnbidragen vara mera välbehövlig;! än i dessa trakter. Även en annan av de senare årens stora socialvårdsreformer har varit ägnad att i viss man underlätta speciellt de norrländska husmödrarnas arbetsförhållanden, samtidigt som den närmast tar sikte på barnens omvårdnad. Kommittén åsyftar här skolmåltiderna, till vilka statsbidrag numera lämnas. Redan före införandet av bestämmelser om statsbidrag har det förekommit, atl kommunerna anordnat skolmåltider, och denna verksamhet har haft större omfattning i Norrbottens län än i något annat län i landet. Tyvärr tu de föreskrifter, som meddelats i fråga om statsbidragen till skolmåltider, icke den hänsyn till förhållandena inom Norrland som skulle ha varit önskvärd. Bidrag till kostnader för skolmåltider utgår med två tiondels procent för varje fullt tiotal skatteören, varmed skoldistriktets eller kommunens skatteunderlag understiger 50 skattekronor per invånare, och bidragsunderlaget utgör 60 öre för varje måltid. Såsom norrlandskommittén framhållit i ett utlåtande den 4 februari 1946 över befolkningsutredningens förslag i ämnet, tages med tillämpning av sådana bidragsgrunder ingen hänsyn till vare sig de mycket höga matpriserna inom inånga kommuner i Norrland eller till att kommunernas egna kostnader komma att variera efter skolbarnens antal och dessutom bli särskilt stora, där barnen

256 äro uppdelade på många små skolor inom olika delar av en kommun. Erfarenheterna torde ha bekräftat, att de av kommittén gjorda erinringarna ha fog för sig, och detta oavsett att möjligheter föreligga för Kungl. Maj:l att medgiva dispens från bestämmelserna om bidragsprocent och bidragsunderlag, då »synnerliga skäl föreligga». Kommittén anser önskvärt, att vad som anförts i nämnda utlåtande blir beaktat vid en revision av bestämmelserna om statsbidrag till skolmåltider. Även på andra områden än de ovan berörda ha under senare år genomförts sociala åtgärder som om än med relativt begränsad räckvidd — likväl äro ägnade att i någon mån lätta på husmödrarnas arbetsbörda och som därför äro av särskild betydelse i de norrländska lanlhemmen. Det gäller här sådana åtgärder som den sociala hemhjälpen, jordbruksdaghemmen, husmoderssemestern och de fria barnresorna samt åtgärder för kollektiv tvätt. Kommittén har i olika sammanhang uttalat sig för en utvidgning av dylik verksamhet i Norrland. Enligt kommitténs mening föreligger på samtliga berörda områden skäl att vid en utvidgning av verksamheten speciellt beakta de förhållanden varunder de norrländska husmödrarna ha att arbeta. En omständighet som försvårar kvinnornas arbete i förevarande trakter hänför sig till de ofta primitiva bostäderna. En del uppgifter om bostadsförhållandena i landet ha samlats vid 1945 års bostadsräkning. Preliminär redogörelse för resultaten av en specialundersökning i 100 landskommuner har meddelats i Sociala meddelanden år 1948 (sid. 167, 255, 528 och 699), varvid uppdelning skett på fem riksområden, av vilka ett utgöres av Norrland och Dalarna. I det följande sammanfattas några av resultaten från denna undersökning. Härvid användes för sistnämnda riksområde enbart beteckningen Norrland. Förekomsten av smålägenheter om högst 1 rum och kök är mycket stor i Norrland (mälarlandskapen visa dock en ännu något högre siffra). Ä andra sidan är andelen större lägenheter om minst 3 rum och kök minst i Norrland (se nedan). I vilken utsträckning trångboddhet förekommer i lägenheterna i Norrland belyses något av följande siffror (siffran för samtliga 100 kommuner inom parentes): medeltal boende per lägenhet 3,6 (3,4), medeltal barn under 15 år per lägenhet 0,9 (0,8), medeltal rumsenheter (inkl. kök) per lägenhet 3,14 (3,54), antal boende per 100 rumsenheter 114 (97). Vid bedömande av dessa siffror bör hänsyn tagas till att den siffra för hushållens storlek, varpå beräkningarna grundas, synes mycket låg för Norrlands del, särskilt med tanke på de många barnrika familjerna i övre Norrland. Av större intresse synes vara att konstatera, att lägenheter med mer än två personer per rumsenhet utgör 8,(i (5,5) procent av samtliga undersökta lägenheter. Mer än två boende per boningsrum finns i 29,s (20,2) procent av lägenheterna. Motsvarande procenttal för lägenheter med

3 eller flera barn utgör 76,2 (62,9). Trångboddheten bland barnfamiljer är sålunda större i Norrland än i andra landsdelar. Boendetäthetstalen bli givetvis något högre, om s. k. kallrum frånräknas. I fråga om lägenheternas beskaffenhet och förekomsten av vissa bekvämligheter och särskilda utrymmen kunna anföras följande siffror: vattenledning finnes inom huset i 36,8 (38,4) procent av undersökta lägenheter, avloppsledning i 39,1 (43,9) procent, bad- eller duschrum i 4,5 (5,4) procent, eget avträde i 71,8 (78,6) procent, garderob i 52,0 (61,5) procent, skafferi eller matskåp i 83,0 (87,5) procent, matkällare eller matbod i 81,5 (77,6) procent, centralvärme i 28,8 (24,1) procent samt elektriskt ljus i 86,9 (83,4) procent av lägenheterna. Utöver nu anförda uppgifter skulle fölen noggrann kvalitetsbestämning av bostadsbeståndet krävas kännedom även om sådana egenskaper som icke kunna bedömas på fullt objektiva grunder, exempelvis lägenhetens förmåga att utestänga fukt och drag, dess planlösning och allmänna skick m. m. Vid 1945 års bostadsräkning ha några undersökningar i dessa hänseenden i stort sett icke kommit till stånd. Däremot har i samband med 1935/36 års folkräkning verkställts en specialundersökning angående motsvarande förhållanden i 100 landskommuner (en redogörelse för resultaten av denna undersökning är införd i del III av »Särskilda folkräkningen 1935/36»). Det kan vara av intresse att ur sistnämnda undersökning återge några siffror dels för Norrland (även här inberäknat Dalarna) och dels för samtliga undersökta landskommuner. Av lägenheterna voro 2,0 (10,8) procent i avsaknad av innanfönster. I 52,5 (38,2) procent av lägenheterna gingo fönstren ej att öppna vintertid. Såsom i hög grad fuktiga betecknades 11,7 (9,1) procent av lägenheterna. Såsom förfallna betecknades 22,6 (15,1) procent. Vid dessa uppgifter har fogats reservationen, att frekvensen av undermåliga lägenheter i norra Sverige enligt mera objektiva kriterier icke syntes vara så mycket större än i övriga landsdelar, som de anförda siffrorna häntydde på. Att bostädernas tillstånd emellertid icke heller nu på långt när äro tillfredsställande, bekräftas för Norrbottens län av de uppgifter, som samlats av landstingets näringsutredning och som visa att boningshusets tillstånd ansetts gott på 7 000 av jordbruken inom länet, mindre gott på 8 000 lägenheter och dåligt på omkring 4 000 lägenheter, allt i runda tal. Enligt samma undersökning ha omkring 1 200 jordbrukarbostäder mer än tre boende per eldstad. Även vid sidan av jordbruket finnes ett stort antal bostadslägenheter av dålig beskaffenhet. Detta belyses av en utredning, som genom sågverksförbundets försorg verkställts i samband med förhandlingar under år 1945 mellan svenska sågverksindustriarbetarförbundet och sågverksförbundet angående inarbetande av hyreskostnaderna för de av företagen tillhandahållna arbetarebostäderna i löneavtalet. En sammanställning av vissa uppgifter ur nämnda utredning har återgivits i bilaga VII till norrlandskommitténs utredning med synpunkter på sågverksdriften i Norrland m. m. 17—817261

258 (SOU 1947: 32), där förevarande fråga vidare berörts på sid. 37—39. Enligt bilagan äro lägenheter om 1 rum och kök vanligast förekommande, och inom denna storleksgrupp skulle beståndet enligt verkställd klassificering vara något bättre än medelgott. En jämförelse i fråga om förekomsten av lägenheter i olika storleksgrupper enligt å ena sidan 1945 års bostadsräkning och å andra sidan sågverksförbundets undersökning ger följande resultat: Därav (i %) lägenheter bestående av Antal 3 eller lägen- 1 rum dub1 rum 2 rum flera heter eller lett o. o. kök o. kök rum 1 kök dyl. o. kök Bostäder i 100 landskommuner enligt 1945 års bostadsräkning (kallrum inräknade) Samtliga riksområden 34 401 Norrland (inberäknat Dalarna) 11 116

2.ä 4.7

Sågverksindustriarbetarbostäder enligt sågverks förbundets undersökning

2 679

20.9 28.0

32.3 36.4

40.4 29.2

0.3 Av sammanställningen framgår klart, att sågverksarbetarnas bostäder i ulryinmeshänseende äro betydligt underlägsna den allmänna utrymmesstandarden i Norrland och än mer i riket i övrigt. Den för sågverksarbetarna vanligast förekommande lägenhetstypen om 1 r u m och kök kan uppenbarligen icke vara tillfredsställande som familjebostad. Sammanfattningsvis kan i fråga om bostadsförhållandena i Norrland konstateras, att i stort sett större trångboddhet råder där än inom övriga landet. Detta gäller särskilt lägenheterna för de många barnrika familjerna i övre Norrland. I fråga om lägenheternas inredning och utrustning har framgått, att centralvärme och elektrisk belysning äro något vanligare i Norrland än i andra landsdelar, men härvidlag bör ihågkommas att temperatur- och ljusförhållandena i norra Sverige ställa större krav i dessa hänseenden. Vad angår förekomsten av vatten- och avloppsledningar, garderober och skafferier m. m. äro siffrorna mest otillfredsställande för Norrland. Det råder visserligen ingen tvekan om att de norrländska bostädernas allmänna tillstånd väsentligt förbättrats under de senaste decennierna. I sammanhanget kan erinras om att, enligt 1945 års bostadsräkning, Norrland tillsammans med Dalarna har det relativt yngsta bostadsbeståndet. Det är även känt, att den statsunderstödda bostadsförbättringsverksamheten icke minst i Norrland haft mycket stor omfattning. Ännu återstår emellertid myckel att göra. Bostädernas utrustning och tillstånd är helt naturligt av särskild betydelse dels med hänsyn till de uppväxande barnens hälsa och dels för kvinnorna, som huvudsakligen ha såväl sin arbetstid som sin fritid förlagd till hemmet. Detta gäller både landsbygd och stad samt i stort sett alla kategorier av hemarbetande kvinnor. Det är givet att, när det gäller husmöd-

259 rårnas förhållanden, i synnerhet sådana anordningar som vatten och avlopp, elektrifiering, skafferiutrymmen m. m. tilldraga sig uppmärksamhet. Det kan knappast anses oskäligt om man, med tanke på de hårda levnadsvillkor varunder landsbygdskvinnorna särskilt i övre Norrland ha att leva, betraktar det som särskilt angeläget, att arbetsförhållandena för dessa kvinnor underlättas genom en förbättring av bostadsstandarden. I den mån frågit är om arbetare anställda hos domänverket eller skogsbolagen — och motsvarande gäller sågverkens arbetare — bör det ligga i arbetsgivarnas intresse att medverka till att bostadsförhållandena ordnas på ett tillfredsställande sätt. Liksom hittills måste emellertid även statsmakterna effektivt stödja arbetet på en förbättring av bostäderna, och härvid böra enligt vad nyss anförts de speciella förhållandena i Norrland beaktas. Statsmakterna ha nyligen uppdragit nya riktlinjer för bostadspolitiken och samtidigt härmed tillskapat en ny organisation för verksamheten. Vidare ha särskilda sakkunniga tillkallats för att utreda vissa frågor rörande bostadsförbätlringsstöd avseende bostäder på kronotorp och liknande lägenheter samt enfamiljs- och tvåfamiljshus i vissa avlägset belägna trakter i de nordligaste delarna av landet. Vad angår vatten- och avloppsförhållandena pågår för närvarande en särskild riksutredning, och en sådan har även igångsatts för översyn av hälsovårdsstadgan och därmed sammanhängande spörsmål. Så som dessa frågor nu ligga till har kommittén icke funnit det påkallat att närmare ingå härpå, i synnerhet som nuvarande investeringssvårigheter knappast medgiva några mera genoingripande åtgärder inom en närmare framtid. I detta sammanhang må beröras en av kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering år 1944 genom distriktssköterskorna verkställd inventering av bäddutrusining, köksutrustning, barnkläder, sovvanor m. m. Distriktssköterskorna äro de tjänstemän som måhända bäst känna till den fattigdom som icke sällan möter i de norrländska småbrukarhemmen. Nämnda inventering utvisade att brister i förevarande avseenden voro betydligt vanligare i norra Sverige — varmed avsågs Kopparbergs län och de norrländska länen — än i övriga delar av landet. Det kan vara av intresse att här återge vad exempelvis distriktssköterskan i Jukkasjärvi distrikt anfört i sitt svar till planeringskommissionen: »Enär bostaden i allmänhet består av ett stort kök och en liten kammare och storleken på familjen oftast uppgår till 10 personer och däröver, kan givetvis ej varje familjemedlem hava egen säng. Då vatten och avlopp och tvättstugor saknas till 99 procent, ställer det sig svårt för den ensamma husmodern att hålla sänglinne. Madrass och kuddar förses i allmänhet med kulörta överdrag och vaddtäckena tvättas minst varje sommar. Trots att allsköns bekvämlighet saknas och många bostäder måste anses vara bristfälliga och för trånga, hålles hemmen till största delen mycket rena och snygga. Inventariebristen spelar mindre roll här än behovet av förbättrade bostäder med större bekvämligheter för den med arbete överlastade husmodern.»

260 I och med en allmän höjning av den ekonomiska standarden för familjerna i Norrland, denna höjning må hänföra sig till ökade förtjänstmöjligheter eller barnbidrag eller andra sociala åtgärder, torde man kunna utgå från att även förhållandena i hemmen komma att förbättras. För de nya familjer, som bildas, kan anskaffandet av möbler och andra bosättningsföremål underlättas genom de statliga bosätlningslånen. Det kan ifrågasättas, om det icke borde underlättas för även andra än nybildade familjer att förbättra hemmens utrustning med möbler m. m., särskilt i den mån behovet härav sammanhänger med stor barnrikedom. Även bortsett från möjligheterna till ekonomiskt stöd bör uppmärksammas, att den upplysningsverksamhet, som också på detta område bedrives av konsulenter in. fl., bland annat i samband med bosättningslåneverksamheten, bör kunna stimulera till en förbättrad möblering och annan utrustning i de norrländska hemmen. Slutligen kan det måhända i någon mån bidraga till samma resultat, om en hemmamarknadsindustri exempelvis på möbelområdet vinner terräng i Norrland. Kostförhållandena. Sedan länge ha kostförhållandena i Norrland och deras samband med hälsotillståndet varit föremål för uppmärksamhet. Man har sålunda från lakarhåll trott sig kunna konstatera såväl allvarliga missförhållanden beträffande kostens sammansättning som bristfälligheter i tillredningen av födan. Det har även ansetts antagligt, att vissa sjukdomar förekomma väsentligt oftare i övre Norrland än annorstädes och att detta står i samhand med nyssnämnda förhållanden. Intresset för dessa frågor föranledde på sin tid igångsättandet av en brett upplagd social-hygienisk undersökning i Västerbottens och Norrbottens län. Denna undersökning — »medicinalstyrelsens norrlitndsundersökning» — ansågs i stort sett bekräfta de tidigare antagandena. Även senare under 1930-talet genomförda undersökningar pekade i samma riktning. I anledning av det anförda och då kostfrågan i Norrland är ett centralt problem som nära sammanhänger med befolkningens levnadsförhållanden över huvud taget, fann norrlandskommittén redan från början av sin verksamhet lämpligt att ägna viss uppmärksamhet åt nämnda fråga. En bidragande orsak härtill har även varit den höga tuberkulosfrekvensen i övre Norrland, eftersom det synes antagligt att tuberkulosfrekvensen och kostvanorna stå i ett visst samband med varandra. En redogörelse för kommitténs undersökningar på ifrågavarande område har av kommittén med skrivelse den 17 februari 1948 överlämnats till Kungl. Maj :t. Här nedan skall endast i korthet nämnas något om resultaten av dessa undersökningar och anföras några synpunkter på sambandet mellan kostfrågan och andra »norrlandsfrågor».

261 I den rundfråga beträffande aktuella hälsovårdsproblem, som norrlandskommittén enligt vad förut omnämnts tillställt samtliga tjänsteläkare i Norrland ha helt naturligt även kostförhållandena berörts. Av svaren på rundfrågan framgår — och detta bekräftas av kommitténs undersökningar i övrigt — att det vanligaste felet pä kosthållet genomgående anses vara dess alltför stora ensidighet. Den ensidiga mjöl-mjölkkost, som konstaterats i medicinalstyrelsens ovan berörda utredning, synes sålunda ännu dominera på många platser, framförallt i övre Norrland. Den uppges sammanhänga, å ena sidan med den begränsade tillgången på grönsaker, frukt, ägg och i viss utsträckning även på kött och fisk, och å andra sidan med en relativt riklig förekomst av mjölk. Båda dessa förhållanden anses ha sin grund främst i de med isoleringen sammanhängande distributionssvårigheterna. Vid sidan av mjölk och filmjölk uppges vällingar, olika sorters gröt och pannkakor samt en del speciellt norrländska mjöl-mjölk ar ätter förekomma i sådan utsträckning att de stundom kunna sägas utgöra stommen i kosthållet. I de nordligaste områdena anses även en viss brist på potatis föreligga. De allvarligaste bristerna som konstaterats i kosten och de enda som synas ha varit av större betydelse för hälsotillståndet ha emellertid icke — eller i varje fall icke enbart — samband med en överbetonad mjöl-mjölkskost. De anses tvärtom föreligga företrädesvis i sådana hem som icke ha tillräcklig tillgång på mjölk, särskilt i barnrika skogsarbetarhem i Norrbotten utan jordbruk eller kreatur. Speciellt i fråga om kvinnorna och barnen från sådana hem ha läkarna konstaterat undervikt och andra symtom på undernäring, vilka symtom emellertid i fråga om barnen tämligen snart försvunnit sedan de inackorderats i skolhem eller arbetsstugor eller börjat i en skola där lämpliga skolmåltider serveras. Antalet distrikt där läkarna konstaterat symtom på bristsjukdomar som kunna antagas stå i samband med kostvanorna är för Gävleborgs län 1 (30 distrikt), för Västernorrlands län 5 (28 distrikt), för Jämtlands län 5 (21 distrikt), för Västerbottens län 12 (32 distrikt) och för Norrbottens län 14 (24 distrikt). Ifrågavarande distrikt äro i Norrbottens län tämligen jämnt fördelade mellan inlandet och kustlandet men i Västerbottens län starkast koncentrerade i kustlandet. Symtomen äro i allmänhet lindriga och försvinna oftast genom ökad tillförsel av vissa näringsämnen. De vanligaste sjukdomarna på vilka symtom regelbundet iakttagits äro här liksom i medicinalstyrelsens undersökning anämi (blodbrist), rachitis (engelska sjukan), skorbut (skjörbjugg), achyli (nedsatt magsaftsavsöndring med brist på saltsyra) och colit (grovtarmskatarr). Av dessa äro anämi och achyli vanligast. Anämi orsakas av brist på järn, rachitis och skorhut av vitaminbrist och achyli samt colit av ensidig för matsmältningen olämplig kost. Även om angivna symtom i allmänhet icke konstaterats vara av allvarligare natur fordra de dock oavlåtlig uppmärksamhet, i synnerhet

bland barnen. Åtskilliga läkare ha också hänvisat till de otillfredsställande tandförhållandena, vilka ansetts äga visst samband med kosten. Det vitsordas allmänt i svaren på kommitténs rundfråga, att en mycket stor förbättring såväl av kosthållet som i hälsotillståndet ägt rum under den tid — omkring 15 år — som gått sedan medicinalstyrelsens undersökning företogs. I detta sammanhang må nämnas att frågan om sambandet mellan bristerna i kosten och den höga tuberkulosfrekvensen i övre Norrland varken berörts i medicinalstyrelsens undersökning eller i svaren på norrlandskommitténs rundfråga till läkarna. Att ett visst sådant samband föreligger synes dock antagligt. Kanske är det också främst ur denna synpunkt som man har anledning uppmärksamma de i utredningen berörda bristerna i kosten — i varje fall de som sammanhänga med en låg levnadsstandard överhuvud taget. Bland åtgärder som syfta till en förbättring av kosten må först erinras om att kommittén i sitt förenämnda betänkande angående yrkesutbildningen i Norrland framfört vissa förslag rörande undervisningen i husligt arbete i folkskolor och yrkesskolor, genom hemkonsulenter etc. Emellertid torde de brister i kosthållet, som enligt det ovan anförda ännu här och var förekomma, och de sjukdomssymtom, som härav kunna föranledas, mera sällan vara att hänföra till sådana kostvanor som kunna elimineras enbart genom upplysning. De sammanhänga snarare — i den mån de äro mera framträdande — med de speciella levnadsförhållandena i vissa glesbebyggda, isolerade trakter, där stora delar av befolkningen äro hänvisade till försörjning genom produktionssvaga jordbruk utan tillräckliga möjligheter att utfylla sina inkomster på annat sätt. I dessa fall ingripa icke sällan sådana faktorer som husmödrarnas tyngande arbetsbörda, svårigheterna i distributionen av livsmedel, svårigheterna att vid den egna gården få fram nödiga jordbruksprodukter, svårigheterna för männen att vid skogs- och flottningsarbete erhålla tillräcklig omväxling i kosten och slutligen svag ekonomi. En stadigvarande och väsentlig förbättring av kostförhållandena kan därför icke i fall av förevarande slag komma till stånd förrän betingelserna i angivna avseenden allmänt förbättrats. I den mån sådana produkter som mjölk, potatis och grönsaker i tillräcklig mängd produceras på de egna gårdarna, kunna garantierna för en näringsrik och mindre ensidig kost än den nuvarande givetvis vara större än eljest. Där produktionen är otillräcklig, föreligger ofta även underkonsumtion. I Norrbottens län, där produktionen av potatis per invånare räknat är högst väsentligt mycket lägre än exempelvis i Västerbottens län, är även underkonsumtionen tydlig. Odlingsbetingelserna för potatis äro emellertid goda även i förstnämnda län. Det synes med hänsyn till det anförda önskvärt att potatisproduktionen ökas i hela Norrland och kanske framför

263 allt i Norrbottens län. En ökad potatisproduktion skulle även inverka gynnsamt på svinbeståndet, som för närvarande är synnerligen lågt i Norrland. Härigenom kunna förutsättningar skapas för en ökning av den relativt ringa fläskkonsumtionen. Likaledes bör den markerade underkonsumtionen av ägg kunna motverkas, om det relativt ringa hönsbeståndet ökas. I detta sammanhang må slutligen erinras om att på sina håll i Norrland ett intensivt arbete bedrives för en ökning av frukt-, bär- och grönsaksproduktionen. Anmärkningsvärda resultat ha nåtts vid detta arbele. Hushållningssällskapens och ej minst trädgårds- och hemkonsulenternas arbete måste härvid tillmätas stor betydelse. Mycket torde dock återstå att göra. Dessa frågor ha redan berörts i kapitel 4. Med de svårigheter i distributionen av livsmedel, som ännu föreligga, blir det ur kostsynpunkt särskilt betydelsefullt att de hemmaproducerade födoämnena utmärka sig för hög kvalitet. Det är ur denna synpunkt men även för en bedömning av de norrländska kostfrågorna överhuvud av vikt att ha vetskap om de norrländska jordbruksprodukternas näringsvärde. På initiativ från norrlandskominittén har statens institut för folkhälsan i samarbete med kommittén verkställt vissa undersökningar i detta hänseende, och en redogörelse härför har fogats vid en till Kungl. Maj :t den 17 februari 1948 avgiven skrivelse rörande näringshalten hos vissa i Norrland producerade födoämnen. 1 Av de utförda undersökningarna framgår att de undersökta jordbruksprodukterna genomsnittligt taget ur kvalitativ synpunkt icke torde vara sämre i Norrland än annorstädes. Emellertid uppvisar näringsvärdet en avsevärd variation, som är av särskild betydelse när det gäller mjölken och potatisen och som beträffande dessa födoämnen sammanhänger med utfodringen av kreaturen respektive med valet av potatissort. I detta sammanhang må även nämnas, att kommittén under medverkan av domänverkets och skogsvårdsstyrelsernas tjänstemän verkställt en undersökning rörande förekomsten och utnyttjandet av bärrika hjortronmyrar i Norrland. Hjortronen utgöra en av de främsta kända C-vitaminkällorna. Utredningen torde komma att redovisas i annat sammanhang. I fråga om skogsarbetarnas kostfråga har kommittén verkställt en del preliminära undersökningar. Arbetet härmed har emellertid avbrutits i samband med tillsättandet av 1945 års skogshärbärgesutredning. Denna utredning har under år 1947 avgivit vissa förslag syftande till en ökning avantalet gemensamhetsförläggningar för skogsarbetare. Om en dylik ökning kommer till stånd, kommer detta givetvis att fördelaktigt påverka skogsarbetarnas kosthållning, eftersom kocka i allmänhet torde komina att anställas vid dylika förläggningar. Ytterligare förslag syftande till en förbättring av kostförhållandena för skogsarbetare torde, övervägas av skogshärbärgesutredningen. 1

Redogörelsen är avtryckt i andra delen av principbetänkandet.

264 Bland framställningar från norrlandskommittén, som i sin mån kunna medverka till en förbättrad koststandard i Norrland, kunna nämnas de förslag, som avse att åstadkomma en utveckling av transportförbindelserna och därmed även distributionsmöjligheterna i Norrland, liksom även kommitténs förslag om inrättande i Norrland av ett rikssjukhus med därtill ansluten tandvårdsanstalt. Vid ett sådant sjukhus bör man bland annat följa sådana sjukdomssymtom hos norrlandsbefolkningen, som kunna tänkas äga samband med bristfälliga eller särpräglade näringsförhållanden. Sjukvård och tandvård. Den norrländska befolkningen är i fråga om möjligheterna att erhålla sjukvård i stort sett sämre ställd än landets övriga befolkning. Vad angår den öppna vården eller distriktsvården sammanhänger detta med glesbebyggelsen och de stora avstånden i Norrland, vilka försvåra för befolkningen att komma i förbindelse med vare sig provinsialläkare eller privatläkare. Motsvarande gäller också möjligheterna att söka vård å sjukvårdsinrättningar. Vad särskilt angår vissa slag av specialistsjukvård är befolkningen i Norrland hänvisad till anstalter, som äro belägna i huvudstaden. Till följd av de långa avstånden försvåras i hög grad utnyttjandet av ifrågavarande institutioner, ett förhållande som givetvis i alldeles särskild grad drabbar befolkningen i övre Norrland. Härtill har även medverkat att dessa institutioner i vissa fall icke äro utbyggda till en kapacitet, som motsvarar behovet. Ölägenheterna med del rådande systemet göra sig emellertid gällande även på annat sätt. En institution, som skall tillgodose exempelvis övre Norrlands behov, kan icke placeras i Stockholm utan att förlora en stor del av den lokala kontakt med verksamhetsområdet, som i vissa fall måste anses som en väsentlig förutsättning för att den skall kunna fullfölja sitt syfte. För distriktsvårdens del utgör en ökning av antalet provinsialläkardistrikt ett av de mest aktuella önskemålen. Denna fråga har under senare år varit föremål för statsmakternas livliga intresse. Kommittén räknar med såsom självklart, att den utökning av antalet distrikt, som ägt rum, framför allt i de nordligaste delarna av landet, skall komma att fortsätta. Delta torde vara en av de viktigaste förutsättningarna för atl få lill stånd en fullt tillfredsställande hälso- och sjukvård i dessa trakter, där läkarna ännu i vissa fall torde vara så bundna av sina mottagningar att sjukbesök i hemmen endast förekomma i ringa omfattning. Icke mindre betydelsefull för Norrlands del är en utökning av distriktssköterskornas verksamhet. En ändamålsenligt utbildad kår av distriktssköterskor, som disponerar tillräcklig tid för att verkställa erforderliga hembesök inom sina specialområden (skolhälsovården, den förebyggande mödra- och barnavården, dispensärvården och den allmänna sjukvården),

265 är av oskattbart värde för hälso- och sjukvården i glesbebyggda trakter. Den alldeles särskilda betydelsen av distriktssköterskornas verksamhet inom dessa trakter understrykes, förutom av den höga spädbarnsdödligheten och tbcfrekvensen, framför allt av den många gånger absoluta bristen på andra hjälporgan inom skäligt avstånd. Det synes alltså i hög grad angeläget att ytterligare utbygga och effektivisera distriktssköterskeorganisationen i Norrland. Norrlandskoinmittén har i en den 5 december 1946 avgiven utredning (se tredje delen av detta betänkande) framlagt en del förslag med sådant syfte. Enligt vad där framhållits medföra de stora avstånden särskilt i övre Norrland att en oproportionerlig del av distriktssköterskornas liksom distriktsbarnmorskornas tid upptages av resor. Buss- och järnvägsförbindelser saknas ofta i stora delar av distrikten, och där de finnas kunna de fåtaliga turerna lägga hinder i vägen för deras utnyttjande. Med hänsyn till dessa förhållanden skulle det otvivelaktigt vara av utomordentlig betydelse om distriktssköterskorna kunde disponera bil i tjänsten. Liksom landstingen åtnjuta statsbidrag till bland annat dispensärvården och den förebyggande mödra- och barnavården, synes det naturligt att dylikt bidrag även får utgå till en sådan effektivisering av distriktssköterskornas verksamhet, som en ökad användning av bil skulle innebära. För att dessa sköterskor skola kunna i ökad omfattning utnyttjas för sina egentliga uppgifter synes det vidare önskvärt, att de frikopplas från bostadsinventering och bostadsinspektion på landsbygden, vilka uppgifter böra tillgodoses på annat sätt. I förenämnda utredning har kommittén även hänvisat till att förekomsten av smärre förlossningsanstalter ute på landsbygden redan nu i stora delar av Norrland medfört att något utrymme för en kvinnlig tjänsteman med huvudsaklig uppgift att assistera vid hemförlossningar knappast finnes. Kommittén skulle gärna se en utbyggnad tiv systemet med mindre förlossningsiinstalter. I sådana områden där antalet hemförlossningar per år är synnerligen ringa (i allmänhet områden som ha tillgång till förlossningsanstalt), torde distriktsbarnmorskorna böra successivt överföras till anstalterna och i samband härmed de återstående förlossningarna överlämnas till en distriktssköterska. Nämnda befattningshavare böra då genom särskild utbildning ha förskaffat sig kompetens titt handha även ifrågavarande uppgifter. Sådan kombinerad distriktssköterske- och barnmorskeutbildning bör anordnas i Norrland (se nedan). I den mån det skulle visa sig omöjligt att samtidigt utöka antalet läkare och sjuksköterskor i den öppna vården och tillgodose sjukhusen med tillräcklig sådan personal, blir det givetvis nödvändigt att göra en avvägning mellan dessa intressen. Vad härefter angår den slutna sjukvården framgår av det föregående, att befolkningen i Norrland i fråga om vissa grenar av specialistsjukvård är

266 hänvisad till anstalter, som äro belägna i huvudstaden. Detta är olägligt icke endast med hänsyn till svårigheterna för de sjuka att söka vård utan även ur den synpunkten att en sjukvårdsanstalt i Stockholm ej kan ha den önskvärda kontakten med förhållandena i Norrland. Med dessa utgångspunkter har norrlandskommittén i ett betänkande den 20 november 1947 (SOU 1947:70) framlagt förslag om inrättande av ett rikssjukhus i Norrland (norrlandssjukhuset). Enligt kommitténs utredningar finnes i Norrland behov av 1) radiologisk klinik, 2) neurokirurgisk klinik och neurologisk klinik, 3) plastikkirurgisk klinik och foniatrisk poliklinik (för röst- och talrubbningar), 4) bröstkirurgisk klinik och 5) klinik för hud- och könssjukdomar. Kommittén har funnit övervägande skäl tala för att klinikerna sammanföras på en plats för att tillsammans med ett redan befintligt centrallasarett (»modersjukhuset») bilda en allsidigt utbyggd sjukvårdsinrättning, och har härvid framför allt tagit hänsyn till de fördelar ur undersöknings-, behandlings- och forskningssynpunkt som samarbetet mellan de olika klinikerna och institutionerna på en sådan anstalt skulle erbjuda. Vid den föreslagna anstalten böra även finnas fyra laboratorieinstitutioner, nämligen en patologisk, en klinisk, en bakteriologisk och en fysiologisk, ävensom specialutbildad narkosläkare samt vissa andra hjälporgan till klinikerna. En uppgift närmast för det fysiologiska laboratoriet bör bland annat vara att följa sådana sjukdomssymtom hos norrlandsbefolkningen, som kunna tänkas äga samband med bristfälliga eller särpräglade näringsförhållanden. Kommittén har räknat med ett behov av 245 platser sammanlagt för klinikerna. Härvid har kommittén hållit sig något i underkant och utgått från att — därest de nya klinikerna skulle visa sig vara otillräckliga — det vore bättre, åtminstone beträffande flertalet specialiteter, att inrätta nya kliniker på annan plats i Norrland än att utbygga klinikerna på den centrala anstalten. Genom en dubblering av klinikerna skulle så småningom det lokala intresset av att ytterligare minska avståndsmomentet i viss utsträckning kunna tillgodoses. Däremot har kommittén icke vågat förutsätta att mer än ett sådant allsidigt sjukhus, sonn kommittén åsyftat med det föreslagna rikssjukhuset, skall kunna komma till stånd i Norrland inom överskådlig tid. Räknat efter folkmängden blir Norrland, om ett rikssjukhus inrättas där, ungefär likställt med övriga landet med dess nuvarande fyra rikssjukhus. Enligt kommitténs mening bör norrlandsbefolkningen kunna göra anspråk härpå, oavsett den återhållsamhet i fråga om investeringar, som nu tillämpas, och oavsett att tillkomsten av det nya sjukhuset ytterligare kan accentuera bristen på läkare och sjuksköterskor i landet. Ur norrländsk synpunkt kan man här lika litet som på andra områden godtaga, att en utveckling och standardhöjning inom Norrland motverkas med hänsyn till att ifrågasatta åtgärder antagas kunna vålla intrång i en verksamhet, som utövas av redan bestående institutioner utanför Norrland.

267 Om man sålunda har fog att tillbakavisa det motstånd, som torde komma att resas redan mot förslaget om ett enda rikssjukhus i Norrland — en sådan negativ inställning har framkommit i statskontorets yttrande över kommitténs betänkande — torde norrlandsbefolkningen däremot svårligen kunna begära att bli tillgodosedd med två nya rikssjukhus. Det skulle enligt kommitténs mening vara olyckligt om tanken på något så pass ovisst och fjärranliggande som två rikssjukhus i Norrland skulle komma att stå i vägen för ett tillgodoseende av det aktuella behovet av ett sådant sjukhus. Vid val av förläggningsort för rikssjukhuset har kommittén ansett de grundläggande synpunkterna böra vara, att anstalten blir så centralt belägen som möjligt inom upptagningsområdet, att den kommer att ligga i centrum av en relativt betydande tätortsbebyggelse samt att förläggningsorten helst också utgör huvudort för ett större område av Norrland. Härtill kommer att centrallasarettet å förläggningsorten (modersjukhuset) bör vara fullt utbyggt. Med dessa utgångspunkter bitr kommittén i sitt förenämnda betänkande ingående diskuterat frågan om förläggningsorten ur såväl geografiska som demografiska och kommunikationssynpunkter. Kommitténs majoritet har härvid stannat för Umeå som den lämpligaste förläggningsorten. Vid det föreslagna rikssjlikhuset böra även anordnas en del former av utbildning. Sålunda bör specialistutbildning av läkare åga rum vid de olika klinikerna och institutionerna. Vidare böra vissa repetitionskurser för läkare anordnas vid anstalten. Slutligen bör, mot bakgrunden av vad kommittén anfört i fråga om distriktssköterskornas verksamhet i Norrland, en distriktssköterskeskola förläggas till anstalten och vid denna skola jämväl meddelas undervisning som leder till kompetens att handhava förlossningar. Inrättandet av en distriktssköterskeskola i Norrland bör dock icke vara beroende av att den centrala sjukvårdsanstalten kominer till stånd. Den tanke som ligger bakom förslaget om inrättande av ett rikssjukhus i Norrland är att härigenom skola elimineras de särskilda svårigheter — bristen på storstadsbebyggelse, landstingsområdenas struktur etc. — som medverkat till att Norrland kommit i efterhand i fråga om specialistvård. Med hänsyn bland annat härtill synes det skäligt, att staten påtager sig huvudansvaret för finansieringen av centralanslalten såväl i fråga om engångskostnader som driftskostnader. Detta bör så mycket mindre möta betänkligheter, som tillkomsten av det nya sjukhuset blir till fördel för befolkningen i hela landet genom att möjliggöra en viss avlastning från de redan befintliga rikssjukhusen, vilka härvid kunna öka sina intagningar från mellersta och södra Sverige. Beträffande storleken av kostnaderna för norrlandssjukhusets anläggande och drift hänvisas till förenämnda betänkande, som över huvud taget behandlat olika frågor med avseende å uppläggningen av verksamheten m. m.

268 I svaren på den rundfråga beträffande aktuella hälsovårdsproblem i Norrland, som norrlandskommittén enligt vad förut omnämnts tillställt samtliga tjänsteläkare inom landsclelen, har tandfrågan rönt den ojämförligt största uppmärksamheten. Provinsialläkarna - framförallt i övre Norrland — ha givit en bild av befolkningens tandförhållanden som kan betecknas som skrämmande. En genomgång av förefintliga utredningar, som beröra tandförhållandena i Norrland, har bekräftat dessa uttalanden. Anledningen till de dåliga tandförhållandena i Norrland har i första hand angivits vara bristande möjligheter att erhålla tandvård och främst bristen på tandläkare. De fyra nordligaste länen ha i genomsnitt endast hälften så många tandläkare per invånare som övriga delar av landet. Även bristen på tandtekniker och tandsköterskor är framträdande i Norrland. Härtill kommer att fördelningen av tandläkarna i Norrland är ojämn. Mycket stora områden sakna tandläkare. I svaren på förenämnda rundfråga har även från flera håll framhållits att avståndet från provinsialläkarens stationeringsort till närmaste tandläkare är 10—15 mil. Den omständigheten, titt Norrland icke utövar samma dragningskraft på privatpraktiserande tandläkare som de södra delarna av landet, liksom den ojämna fördelningen i Norrland av nämnda tandläkare medför att befolkningen där i helt annan utsträckning än i övriga delar av landet är beroende av att den allmänna tandvården utbygges. Detta gäller även i fråga om specialisttandvården, som bland de privatpraktiserande tandläkarna i Norrland har ytterst få företrädare. Med nu angivna utgångspunkter har norrlandskommittén i sitt betänkande angående ett rikssjukhus i Norrland framlagt förslag om inrättande av en till folktandvårdsorganisationen ansluten central tandvårdsanstalt i denna landsdel liksom även om anordnande av tandläkarutbildning vid nämnda anstalt. Enligt kommitténs förslag skall tandvårdsanstalten organiseras på fem kliniker: en tandfyllningsklinik, en protesklinik, en tandregleringsklinik. en tandkirurgisk klinik och en röntgenklinik, vilka i administrativt avseende likställas med norrlandssjukhusets övriga kliniker. Nämnda kliniker böra i första hand fungera som en remissanstalt för specialisttandvård dit tandläkare — såväl privatpraktiserande som folktandvårdstandläkare — kunna remittera svårare fall inom samtliga huvudavsnitt inom odontologien. Bemissanstalten skall, under förutsättning att rikssjukhuset och därmed även tandvårdsanstalten förlägges till Umeå, bland annat ersätta centraltandpolikliniken i denna stad. För att säkra en jämn patienttillgång skall den även till en början ha hand om lokal distriktstandvård. Vid tandvårdsanstalten torde även böra anordnas en tandteknikcrskola och en tandsköterskeskola ävensom fortbildningskurser för tandläkare. Genom remissförfarandet kommer elt ur vetenskaplig synpunkt värdefullt material att tillföras anstalten. Vid denna erbjudes även möjlighet till

269 samarbete med kvalificerade vetenskapsmän inom olika områden. Med hänsyn till det anförda torde även en forskningsinstitution böra inrättas vid anstalten. Enligt kommitténs mening tala starka skäl för att vid den av kommittén föreslagna tandvårdsanstalten även ordnas tandläkarutbildning. Kommittén utgår från att man med säkerhet kan räkna med att tandläkarutbildning i Norrland icke blott skulle öka antalet tandläkare utan även — på ett för Norrland fördelaktigt sätt — påverka fördelningen av tandläkarna i landet. En ytterligare och väsentlig fördel med tandläkarutbildning vid ifrågavarande anstalt är att ungdomar i Norrland skulle erhålla möjlighet att i viss utsträckning fullfölja högre utbildning inom landsdelens egna gränser. Slutligen synes en fördelning av utbildningen på ett flertal mindre anstalter i viss utsträckning medgiva en smidigare anpassning efter det skiftande behovet av tandläkare. Med hänsyn till det anförda och då kommittén vidare funnit att tandläkarutbildning vid den ifrågavarande tandvårdsanstalten icke torde ställa sig dyrbarare per årligen examinerad tandläkare än vid det tandläkarinstitut, som nyligen inrättats i Malmö, har kommittén i sitt betänkande angående ett rikssjukhus i Norrland föreslagit, att tandläkarutbildning med en omfattning av 20 examinerade tandläkare per år anordnas vid anstalten (denna skulle härvid komma att utgöra ett fjärde tandläkarinstitut vid sidan av sådana i Stockholm, Malmö och Göteborg). Kommittén har upprättat olika alternativ för verksamheten vid tandvårdsanstalten, allteftersom där ordnas tandläkarutbildning eller icke. I båda fallen bör staten påtaga sig huvudparten av kostnaderna. För de utgifter, som direkt sammanhänga med undervisningen, bör staten helt svara. Enligt de riktlinjer, som äro uppdragna för folktandvården, torde efter hand tandpolikliniker komma att inrättas i alla större samhällen. Till dessa ha icke endast samhällenas egen befolkning utan även befolkningen i kringliggande landsbygd att vända sig. För dem, som bo i den mera spridda bebyggelsen särskilt i övre Norrland, blir det emellertid ofta förenat med stora svårigheter och kostnader att söka tandvård under sådana förhållanden. Detta kan lätt leda till att tandvården liksom hittills även i fortsättningen kommer att försummas. För atl folktandvården skall komma också den nu ifrågavarande befolkningen till godo, äro särskilda åtgärder av nöden. Olika möjligheter kunna tänkas. En sådan möjlighet är atl speciella anordningar träffas för att forsla vårdsökande till respektive poliklinik. Såsom en annan utväg erbjuder sig att inom områden på långa avstånd från samhällen inrätta annexpolikliniker, som ha mindre patientunderlag än huvudpolikliniken och som endast behöva vara i verksamhet under delar av året. En tredje lösning är att" behovet av tandvård

270 för befolkningen i de isolerade bebyggelserna tillgodoses genom ambulerande polikliniker, anordnade i bussar särskilt inrättade för ändamålet. Valet mellan dessa möjligheter kan utfalla olika i skilda delar av Norrland. Kombinationer mellan de nyss nämnda anordningarna kunna också länkas. Norrlandskommittén har i någon mån ägnat sin uppmärksamhet åt dessa frågor men har avstått från att närmare ingå härpå, sedan särskilda sakkunniga tillkallats för en översyn av folktandvårdsorganisationen. Kommittén, som anser det betydelsefullt att tandvårdsförhållandena ordnas så tillfredsställande som möjligt även för glesbygdernas befolkning, förutsätter att ifrågavarande spörsmål beaktas vid de fortsatta övervägandena rörande folktandvården. Innan kommittén lämnar de frågor, som sammanhänga med hälso- och sjukvården i Norrland, vill kommittén påtala ett missförhållande, som är relativt vanligt i Norrland och särskilt i de nordligaste länen, nämligen att kroniskt sjuka och sinnesabnorma i stor utsträckning värdas på ålderdomshem. Enligt siffror för år 1938, som framkommit vid en undersökning av socialvårdskommittén (SOU 1940:22), uppgick antalet vårdtagare på ålderdomshemmen, som voro i behov av vård på annan än dylik anstalt, för landsbygdens del till 28,7 procent i genomsnitt för hela landet, 37,5 procent för Gävleborgs län, 40,s procent för Västernorrlands län, 37,0 procent för Västerbottens län och 44.2 procent för Norrbottens län. I sistnämnda län voro sålunda nära hälften av vårdplatserna belagda ined sjuka av olika slag, främst kroniskt sjuka och sinnesabnorma, vilka senare belade ej mindre än 22,7 procent av hela platsantalet. Den omständigheten att sinnesabnorma och kroniskt sjuka i angiven oinfattning vårdas på ålderdomshemmen är givetvis i högsta grad otillfredsställande med hänsyn såväl till de sjukas vård som till de övriga pensionärernas trevnad. Härtill kommer, att tillgången på vårdplatser är relativt låg särskilt i övre Norrland, vilkel lett till att beläggningen på ålderdomshemmen (i genomsnitt per 100 platser) är större i Norrbottens län än inom något annat län, bortsett från Gotland. Statsmakterna ha under senare år uppmärksammat förevarande problem. Sålunda har 1947 års riksdag i princip uttalat sig för att vården av sinnesabnorma och av kroniskt sjuka skall handhavas av andra anstalter än ålderdomshemmen och att dessa sålunda skola friläggas från alla fall som ej äro att hänföra till vanlig ålderdomsvård. Genomförandet av detta program kan dock endast ske på lång sikt, då innan dess en mångfald vårdfrågor rörande sinnesabnorma och kroniskt sjuka måste lösas. Med hänsyn till vad ovan anförts synes det särskilt angeläget, att en utbyggnad av vårdplatserna för dessa sjuka snarast möjligt kommer till stånd inom norrlandslänen. Härigenom komma förhållandena på ålderdomsvårdens område att förbättras i Norrland. Den höjning av folkpensionerna, som skett under senare

271 är, kominer att verka i samma riktning. Slutligen bör i sammanhanget nämnas, att 1947 års riksdag fattat beslut om införande av statsbidrag till ny-, om- och tillbyggnad av ålderdomshem utan att likväl ha tagit ståndpunkt till statsbidragsgrunderna. Det är önskvärt, att dessa komma att ta hänsyn både till byggnadskostnadernas varierande höjd inom olika områden och lill utdebiteringen och skatteunderlaget inom respektive kommuner. Barnens skolgång. I Norrland med dess stora glesbebyggda områden är det betydligt vanligare än på andra håll, att antalet skolbarn är så ringa på en plats att skoldistriktet icke finner sig kunna inrätta eller bibehålla skola därstädes utan i stället antingen anordnar skolskjuts till någon relativt närbelägen skola eller också ordnar med inackordering för barnen i skolhem, arbetsstuga eller enskilt hem. 1 Norrlandskommittén har ej kunnat underlåta att uppmärksamma härined sammanhängande problem, som i hög grad sätta sin prägel pa familjelivet i de berörda områdena. Antalet fall, där dessa problem bli aktuella, minskas genom en sådan koncentration av bebyggelsen, som även ur andra synpunkter är önskvärd. 1 den mån glesbebyggelsen kommer att bestå, är det emellertid angeläget att i görligaste mån eliminera dess verkningar på detta liksom andra områden. Enligt vad kommittén framhållit i skrivelse den 11 december 1948 (införd i tredje delen) bör man i första hand uppmärksamma möjligheterna att även på mindre platser hålla lokala skolor exempelvis för de sex första läsåren eller eventuellt för de tre första läsaren, och detta även om anspråken i fråga om lärare och lokaler i sådana fall icke kunna hållas lika höga som när det gäller större skolor. Vad man skulle vinna på detta sätt vore i första hand att barnen så länge som möjligt finge stå i kontakt med föräldrarna. En skola på en sådan isolerad plats, varom här är fråga, kunde i viss mån även komma alt tjäna som en kulturhärd för bygden. I den mån emellertid förutsättningar saknas för att hålla en lokal skola, återstår att antingen ordna med skolskjutsar eller att inackordera barnen på skolplatsen. Då det uppenbarligen icke är något önskvärt förhållande alt barnen skiljas från hemmet, bör inackorderingsvägen anlitas endast då det möter uppenbara olägenheter för barnen att utnyttja skolskjuts eller denna senare utväg är förenad med oskäliga kostnader. Gällande bestämmelser om statsbidrag till skolskjutsar förutsätta emellertid att anordnandet härav skall vara motiverat i första hand av att besparingar därigenom uppstå å det allmännas utgifter för skolväsendet eller av att en förbättrad undervisning kan åstadkommas härigenom. Kommunerna torde även fästa en mer eller 1 I SOU 1943: 39 har lämnats en översikt över folkskolornas belägenhet i Norrbotten år 1941, sid. 143 (fig. 91).

272 mindre avgörande vikt vid om kostnaderna för skolskjutsar bli högre än för inackordering. Enligt kommitténs mening böra statsbidragsgrunderna ändras i sådan riktning att större hänsyn kommer att tagas till vad som är bäst för barnen och deras hem. Vidare torde det böra möjliggöras, att sådana kommuner, som ha :itl kämpa med särskilt ogynnsamma förhållanden, kunna erhålla högre statsbidrag till skolskjutsar än det eljest normala. För att systemet med skolskjutsar skall kunna vinna den ökade användning, som sålunda synes önskvärd, måste emellertid förutsättas, alt de ölägenheter, varmed dessa äro förenade och som närmast sammanhänga med väntan på busshållplatserna, i möjligaste mån elimineras genom väntrum på hållplatserna och anordningar för torkning tiv kläder i skolan samt genom lämpliga bussturer. I detta sammanhang bör även uppmärksammas, att möjligheterna att anordna skolskjutsar på många håll skulle kunna underlättas genom en utbyggnad av trafiklederna. Även om man genom åtgärder av här angivna slag kan begränsa behovet av inackordering av skolbarn, kan sådan likväl icke undvaras i trakter, där glesbebyggelsen är som mest utpräglad och där svårigheterna att ordna skolskjutsar äro oöverkomliga. Härvid synes del med hänsyn till det anförda angeläget att tillse, att de med skolpliktens genomförande sammanhängande ingreppen i familjelivet icke bli svårare än vad som oundgängligen kräves. Med denna utgångspunkt böra de ekonomiska synpunkterna icke i oskälig grad tillmätas avgörande betydelse. Överhuvud taget böra garantier skapas för att ifrågavarande verksamhet handhaves med det ansvar som föräldrarnas och barnens intressen kräva. Ännu i början av 1940talet har det enligt tillgängliga uppgifter funnits många exempel på att skolbarn inackorderats i enskilda hem, som varit mycket olämpliga för ändamålet. Av allt att döma skulle en närmare undersökning visa att även för närvarande svåra missförhållanden förekommit. Det är tänkbart att man genom en höjning av ersättningen för inackordering skulle kunna få fram flera lämpliga inackorderingshem. Under alla förhållanden bör emellertid en betryggande kontroll anordnas över att endast lämpliga hem utnyttjas för inackordering av skolbarn. Det kan ifrågasättas, om icke distriktssköterskorna böra inkopplas på denna kontroll. Icke endast de enskilda inackorderingshemmen utan även skolhemmen och arbetsstugorna böra emellertid underkastas betryggande tillsyn ur sociala synpunkter. Kommittén, som i förenämnda skrivelse även berört en del andra frågor med avseende å inackorderingen av skolbarn, har uttalat sig för att en undersökning — exempelvis med anlitande av distriktssköterskorna — verkställes rörande de enskilda inackorderingshemmens lämplighet för sin uppgift samt för att de av kommittén berörda frågorna göras till föremål för utredning i lämplig ordning.

273 Forskning och högre utbildning. Liksom norrlandskommittén i det föregående konstaterat en viss eftersläpning inom näringslivet i Norrland i jämförelse med övriga landet, kan något motsvarande sägas också om det kulturella livet. Eftersläpningen är också här i myckel att tillskriva historiska skäl: den senare bosättningen, de mindre utvecklade trafikförbindelserna, bristen på institutioner, som kunnat taga sig an utvecklingen, samt den sämre ekonomiska ställningen ej minst för kommunerna. Kommittén utgår från att, i och med att den materiella standarden höjes, detta även kommer att verka stimulerande på den kulturella utvecklingen. Även härefter kvarstår emellertid såsom en hämmande faktor, att de kulturella institutionerna i flera hänseenden äro mera sparsamt företrädda i Norrland än i övriga landet, särskilt om man tar hänsyn till landsdelens stora utsträckning. Mest belysande härför är atl universitet och högskolor helt saknas i Norrland. Ur allmänt kulturell synpunkt skulle det utan tvivel vara av mycket stor betydelse för Norrland att i delta hänseende bli mera likställt med andra landsdelar. Det avgörande måste emellertid härvidlag bli, vilka uppgifter elt universitet eller en eller flera högskoleinstitutioner skulle få i Norrland med avseende å forskning och högre utbildning. Vad först angår forskningen får kommittén erinra om att kommittén framlagt förslag om olika åtgärder för anordnande av forskning på jordbrukets område i Norrland (SOU 1946: 16) samt även förordat, att forskning på såväl det medicinska som landvårdsområdet skall anordnas vid det av kommittén föreslagna rikssjukhuset i Norrland (SOU 1947: 70). I sammanhanget hör måhända också nämnas, all kommittén ansett betydelsen av en kulturhistorisk forskning utgöra elt skäl för att förstärka landsantikvarieorganisationen i de norrländska länen (skrivelse den 16 november 1948). Även det förslag som kommittén framlagt om inrättande av en central sägverksskola i Norrland (SOU 1947:32) har såtillvida intresse ur forskningssynpunkt, som kommittén förutsatt att den tillämpade forskningen på det trätekniska området bör, i den mån den icke lämpligen kan hedrivas lahoratoriemässigt, anknytas till det sågverk som disponeras för sågverksskolan. Kommittén har även medverkat till att s. k. prisutjämningsmedel ställts till förfogande för den försöks- och forskningsverksamhet, som utövas tiv föreningen för växtförädling av skogsträd, vilken förening bland annat har en filial i Sundmo i Ädalslidens kommun. Med hänsyn till den betydelse, skogsbruket och skogsindustrierna i Norrland ha för landsdelens eget och för hela landets näringsliv, kunde skäl tala för att härtill anslutande forskningsverksamhet borde förläggas till Norrland i större utsträckning än som nu är fallet. Även om statens skogsforskningsinstitut och svenska träforskningsinstitutet blivit förlagda till Stockholm, bör emellertid icke förbises, att de industriella företagen i Norrland bedriva en om18—S1T2S1

274 fattande forskning på ifrågavarande områden. Bland forskningsinstitutioner, som redan nu finnas, böra också framhållas Abisko naturvetenskapliga station samt observatoriet i Riksgränsen. Under år 1947 har framlagts ett förslag om utbyggnad av den naturvetenskapliga forskningsverksamheten i Norrland genom bland annat inrättande av ett geofysiskt observatorium i Kiruna (SOU 1947: 6). För forskningen särskilt på del humanistiska området är det av betydelse, vilken tillgång som finnes på musei-, arkiv- och biblioteksinstitutioner. Läns- eller andra större museer finnas i flera av norrlandsstäderna. Bland arkiven märkas särskilt Härnösands landsarkiv och Östersunds länsarkiv. I ettvart av norrlandslänen finnes ett centralbibliotek (i respektive residensstad). Vad angår biblioteksväsendet må erinras om att 1948 års riksdag hemställt om förslag angående skyldighet för boktryckare att leverera exemplar av allt svenskt tryck till vissa bibliotek (det har tänkts, att ett exemplar skall överlämnas till ettvart av universitetsbiblioteken i Uppsala och Lund, kungliga biblioteket i Stockholm och stadsbiblioteket i Göteborg) samt om utredning angående överlämnande till norrländskt bibliotek av det exemplar, som i första hand skall levereras till chefen för justitiedepartementet eller dennes ombud för granskning ur tryckfrihelssynpunkt. 1 Vid 1949 års riksdag torde komina att fattas definitivt beslut härom liksom om det bibliotek som skall erhålla exemplaret i fråga. Detta bibliotek måste av allt att döma utbyggas betydligt och torde överhuvud taget komma atl utvecklas till en norrländsk motsvarighet till nyssnämnda fyra bibliotek i andra landsdelar. Om de nya forskningsinstitutioner, som föreslagits i olika sammanhang, komma till stånd i Norrland och om denna landsdel även får ett väl utrustat bibliotek, kan härmed en början sägas vara gjord till utbyggnad av ett norrländskt forskningsväsen. Kommittén finner uppenbart, att en sådan utbyggnad av forskningen i Norrland är synnerligen önskvärd. Bortsett från den allmänna kulturella betydelse, som forskningen har, kan till stöd för anläggande av forskningsinstitutioner i Norrland hänvisas till de ökade förutsättningar som härvid skapas för forskningen att komma i kontakt med de mer eller mindre speciella förhållanden och problem, som förekomma i Norrland. Forskningen som sådan berikas härigenom, vilket kan bli till fördel för hela landet. Främst är det emellertid ett norrländskt intresse, att förhållandena i Norrland på detta sätt bli undersökta och all forskningen ägnar intresse åt all lösa dess problem. En institution för forskning kan länkas bilda utgångspunkt för anordnande av högre utbildning. Frågan om en sådan utbildning bör ordnas i Norrland bör emellertid ses ur delvis andra synpunkter än som böra läggas 1 Hittills har ett exemplar tillställts ettvart av de nämnda biblioteken i Uppsala, Lund och Stockholm samt ett fjärde exemplar (justitiedepartementets) överlämnats till stadsbiblioteket i Göteborg.

275 på forskningen. Det gäller främst att bedöma i vad mån anordnandet avhögre utbildning inom landsdelen utgör ett önskemål för den norrländska befolkningen och härvid närmast ungdomen samt vidare om på detta sätt kunna erhållas ökade garantier för att det norrländska näringslivet och norrländska institutioner skola kunna tillgodose sina behov av arbetskrafter med högre utbildning. I förstnämnda hänseende kan måhända med ett visst fog sägas att avstånden även inom Norrland äro så stora att det ur resesynpunkt i allmänhet icke borde spela någon större roll om en norrländsk studerande förlägger sina akademiska studier till en plats i Norrland eller till en stad i mellersta Sverige. Ej heller är det utan vidare klart, att det ur studiesynpunkt är mer önskvärt att de norrländska studenterna bedriva sina studier i Norrland än på någon annan plats. Visserligen kunna studierna, om de bedrivas inom landsdelen, lättare ta sikte på där rådande förhållanden. Å andra sidan kan det vara till fördel, att de norrländska studenterna både i sina studier, genom umgänget med kamrater och genom vistelsen på en plats utanför Norrland få sina erfarenheter berikade i fråga om tindra förhållanden än dem de eljest äro vana vid. Ur motsvarande synpunkt kan man emellertid också säga, att vistelsen vid en norrländsk högskola skulle vidga synkretsen och befrukta studierna för studenter från andra landsdelar och kanske även från andra länder. Oavsett dessa synpunkter torde man under alla förhållanden kunna räkna med att ordnandet av högre utbildning i Norrland skulle medföra, att ett ökat antal norrlänningar skulle komma att genomgå sådan. Kommittén har berört ifrågavarande spörsmål i samband med att kommittén framlagt förslag om tandläkarutbildning i Norrland. Enligt vad härvid framhållits bör inan, om totala antalet årligen utbildade tandläkare i landet höjes genom att utbildning anordnas i Norrland, med säkerhet kunna räkna med att antalet norrlänningar, som studera till tandläkare, blir större än om höjningen sker genom ökning av utbildningsplatserna vid ett institut i södra eller mellersta Sverige. Det procentuella antalet studerande som komma att slå sig ned som tandläkare i Norrland måste antagas bli större bland norrlänningar som studerat i Norrland än bland icke norrlänningar som studerat i södra delarna av landet. Anordnandet av tandläkarutbildning i Norrland måste därför — i högre grad än anordnande av tandläkarutbildning på annan plats — komma att ur norrländsk synpunkt fördelaktigt påverka fördelningen av tandläkare i landet. Att. en tandläkarutbildning, förlagd till Norrland, skulle vinna anslutning från den norrländska ungdomens sida, torde bekräftas av de svar, som norrlandsstudenter vid tandläkarhögskolan i Stockholm lämnat på en från tandläkarnas organisationer framställd fråga, huruvida studenterna, om ett institut för tandläkarutbildning funnits förlagt till Norrland, förslagsvis Umeå, skulle ha sökt inträde där i stället för vid högskolan i Stockholm. I omkring 70 procent av de avgivna svaren har denna fråga besvarats jakande. Härvid

276 \ y inskriv na studerande vid universitet och högskolor, höstterminen 1946, med fördelning efter vid inskrivningen uppgiven h e m o r t i Norrland eller övriga Sverige. Uppgifterna äro sammanställda av statistiska centralbyrån. Män

Båda könen

Kvinnor

Norrland

Övriga Sverige

Norrland

övriga Sverige

66 11 2 23 2

271 249 52 341 80

30 2 6 1

124 107 18 151 42

96 11 4 29 3

395 356 70 492 122

1 435

Därav i: Teol. fak J u r . fak Med. fak Fil. fak

14 25 4 61

35 258 94 606

1 6 3 2!)

2 42 31 367

15 31 7 90

37 300 125 973

Tekniska högskolan Chalmers tekniska högskola Veterinärhögskolan Tandläkarinstitutet Farmaceutiska institutet Lantbrukshögskolan Skogshögskolan Handelshögskolan i Stockholm Handelshögskolan i Göteborg Gymnastiska centralinstitutet

52 9 7 16 2 5 2 11 5 1

275 146 22 80 17 41 23 140 92 22

2 1 1 22 57 1

9 3 50

52 9 7 20 5 6 2 13 5 8

277 147 23 102 74 42 23 149 95 72

Samtliga fackhögskolor

1 004

Samtliga läroanstalter

1 851

58»

2 439

43 855 176 094

88 980

356 785

3,34

3,03

6,84

Uppsala universitet Lunds universitet Karolinska institutet Stockholms högskola Göteborgs högskola Samtliga fakulteter

Folkmängd i åldern 31 /i 2 1945 Studerande i "L,

Norrland

övriga Sverige

15—20 år den 45 125 180 691 4,74

10,24

1,28

är titt märka, att de tillfrågade utgöras av sådana studenter, som fullföljt sin önskan att studera till tandläkare, trots att studierna måst förläggas till Stockholm. Av allt att döma har det också funnits inånga studenter, som med hänsyn till det långa avståndet till högskoleorten avstått från tanken på högre utbildning. Motsvarande synpunkter som nu anförts i fråga om tandläkarutbildningen torde i stort sett även kunna anläggas på den högre utbildningen inom andra områden. För att kunna bedöma förutsättningarna för anordnande av sådan utbildning i Norrland har kommittén från statistiska centralbyrån anskaffat uppgifter till belysande av i vilken utsträckning studenterna vid universitet och högskolor utgöras av norrlänningar. Uppgifterna avse nyinskrivna studerande höstterminen 1946, med fördelning efter vid inskrivningen uppgiven hemort i Norrland eller övriga Sverige. Det framgår av uppgifterna — vilka återgivits i tabellen här ovan - - att av de

277 2 709 nyinskrivna studerande (manliga och kvinnliga) 270 hade hemort i Norrland. I förhållande till folkmängden i åldern 15—20 år vid utgången av år 1945 uppgick antalet nyinskrivna studerande från Norrland till 3,03 promille och från övriga Sverige till 6,84 promille. Om rekryteringen skulle ha varit lika stark från Norrland som från övriga Sverige, skulle antalet nyinskrivna norrländska studerande ha uppgått till 609 i stället för 270. Vad angår studenternas fördelning på olika utbildningsanstalter framgår av förenämnda uppgifter, atl av de studerande från Norrland 143 voro nyinskrivna i Uppsala eller Lunds universitet, karolinska institutet eller Stockholms eller Göteborgs högskola samt 127 i fackhögskolor (därav 52 i tekniska högskolan, 20 i landläkarinstitutet i Stockholm och 13 i handelshögskolan därstädes). Motsvarande siffror för de studerande från övriga Sverige utgjorde respektive 1 435 och 1 004. Om de norrländska nyinskrivna studerande vid fakulteterna (fackhögskolorna ej inräknade) uppgått till ett antal, som i förhållande till folkmängden svarat mot antalet studerande från övriga landet, skulle norrlänningarnas antal ha utgjort 358 (i stället för 143). Till jämförelse kan nämnas, att vid Lunds universitet nyinskrivits sammanlagt 367 och vid Göteborgs högskola 125 studerande. Lika väl som det anses ligga i samhällets intresse att sprida utbildningsmöjligheterna till nya socialgrupper, icke endast som ett led i demokratiseringen utan även för att få tillgång till ett större urval av begåvningar, lika väl synes man ha anledning att vidga rekryteringen såvitt gäller mer eller mindre tillbakasatta landsdelar. Av vad kommittén här och i det föregående anfört finner kommittén framgå, att tanken på en högskola i Norrland icke kan avfärdas så lätt som brukar ske, när denna fråga ibland kommer på tal. Fastmera utgår kommittén från titt skälen för anordnande av högskoleundervisning i Norrland skola visa sig så starka, att kraven härpå i längden icke kunna tillbakavisas. 1 vilken ordning en utbyggnad av den högre utbildningen bör komina till stånd i Norrland, måste helt naturligt bli beroende av överväganden i flera olika hänseenden. Hänsyn måste härvid även tagas till den högre utbildningens samordning med forskningen. Vad denna senare angår blir det, enligt vad ovan anförts, i första hand av betydelse, i vad mån Norrland erbjuder speciella uppgifter för den ena eller andra forskningsgrenen. Jämsides härmed bör hänsyn tagas till om forskningen inom visst fack kan anses särskilt betydelsefull för den norrländska befolkningen eller för näringslivet i Norrland. Den sistnämnda synpunkten måste även tillmätas vikt, när det gäller att bedöma, inom vilka fack möjligheter till akademisk utbildning främst äro önskvärda i Norrland. Härvid kan konstateras att denna landsdel är i behov av arbetskraft med högre utbildning på praktiskt taget alla områden. Där råder sålunda brist på läkare och tandläkare, ingenjörer och kemister, ekonomer och socialarbetare, lärare m. fl. Ej minst torde det möta stora svårigheter att vid utbyggnaden av undervisningsväsendet i

278 Norrland täcka behovet av kompetent undervisningspersonal. Med hänsyn till önskemålet om en utveckling och differentiering av industrien i Norrland skulle det vidare ligga särskilt nära till hands att anordna teknisk forskning och högre teknisk utbildning inom denna landsdel. Häremot k a n emellertid invändas, att sådan forskning ofta är beroende av mycket dyrbar utrustning samt att det med hänsyn härtill kan vara önskvärt att forskningen koncentreras till elt fåtal institutioner. Något liknande gäller särskilt vissa grenar av naturvetenskaperna. Däremot är forskningen på sådana områden som de humanistiska, statsvetenskapliga, juridiska och teologiska i stort sett oberoende av särskild utrustning, om man bortser från tillgång till ett väl utrustat bibliotek. En svårighet kan emellertid ligga i bristande tillgång på kvalificerade forskare och akademiska lärare. Även om norrlandskommittén är på det klara med atl det ur olika synpunkter är önskvärt att få till stånd forskning och högre utbildning i Norrland, är kommittén icke beredd att nu — utöver vad redan skett i andra sammanhang — framlägga förslag i fråga om valet av ämnesområden och naturligtvis än mindre beträffande de åtgärder av skiftande slag, som skulle bli behövliga. Kommittén tror över huvud tagel icke, att den framkomliga vägen är att i ett sammanhang taga ståndpunkt till dessa spörsmål. 1 stället torde den vägen vara att föredraga, att man efter hand, i den mån högskolorna i landet i varje fall måste utvidgas, överväger förutsättningarna för att täcka detta utbyggnadsbehov genom anordnande av högre utbildning i Norrland. Ett tillfälle härtill erbjuder sig i samband med anordnandet avett rikssjukhus med specialiserad tandvård i Norrland. Därnäst kan måhända skapandet av ett centralbibliotek i Norrland aktualisera frågan om förläggning till denna landsdel av forskning och högre utbildning på det humanistiska området. Det måste förutsättas, att de fakulteter, som kunna komma att infällas i Norrland, få en relativt ringa omfattning såväl i fråga om antalet ämnen som beträffande lärjungeantalet. Om man räknar med att fakulteterna under alla förhållanden böra ha en viss minimistorlek, kan det å andra sidan medföra fördelar ur både forsknings- och utbildningssynpunkt att fakulteterna ej äro för stora. Det kan tänkas att praktiska prov behöva verkställas härutinnan liksom även i fråga om andra organisatoriska reformer på universitetsområdet. Härvid torde det kunna visa sig naturligt, atl sådana prov förläggas till Norrland. Folkbildning och fritidssysselsättning. Den glesa bosättningen och de stora avstånden äro mångenstädes i Norrland ägnade att för befolkningen försvåra icke endast genomgång av undervisning eller kurser vid fasta skolor ulan även — något som skulle kunna i viss mån ersätta dessa anordningar för folkbildning. Sålunda har 1944

279 års folkbildningsutredning konstaterat att bildningsarbetet har sin minsta omfattning i vissa av de norrländska länen, i första hand Jämtlands och Västerbottens län. Inom dessa visa både föreläsningsverksamheten och studiecirklarna en förhållandevis ringa anslutning, och detsamma gäller även om biblioteksverksamheten. I Norrbottens län äro förhållandena något bättre. Samtidigt som det mött svårigheter för folkbildningsarbetet att bryta igenom i Norrland, har detta arbete en mycket viktig uppgift att fylla i de stora glesbebyggda trakterna. Visserligen kan man räkna med att mycket av den kulturella isolering, som hittills utgjort en fara för dessa trakter, kominer att försvinna med förbättrade kommunikationer av olika slag. Med hänsyn till de stora avstånden blir man likväl i de spridda byarna fortfarande hänvisad till den begränsade krets av människor som den egna befolkningen utgör. Behovet av folkbildning som ett medel att motverka en kulturell isolering kommer sålunda alltjämt att kvarstå. Den av kommittén i olika sammanhang förordade koncentrationen av bebyggelsen blir emellertid ägnad titt underlätta samvaron människorna emellan i de folkfattiga trakterna. Det nu anförda gäller de flesta grenar av folkbildningsarbetet, sålunda föreläsningsverksaniheten, folkbildningskurserna, studiecirklarna, verksamheten vid hemgårdar och studiehem samt delvis även korrespondensundervisningen och biblioteksverksamheten. Även filmen kan utnyttjas i folkbildningsarbetets tjänst. Dess användning blir här liksom eljest beroende av tillgång på ett icke alltför litet antal människor på en och samma plats. Ulan att förringa betydelsen av andra former av folkbildningsverksamhet vill kommittén framhålla de alldeles särskilda förutsättningar som filmen har såsom folkbildare, dels genom den åskådlighet som är filmen egen och dels genom den stora anslutning som filmförevisningar lätt få. Av särskilt stor betydelse kan filmen vara, om den meddelar instruktioner i fråga om olika arbetsmoment m. in., exempelvis skogshuggning och skogsvård, traktorskötsel inom jordbruket, olika slag av hantverk samt arbeten inom hushållet. Men även som allmän upplysare om förhållandena i andra trakter kan filmen få stort värde. Särskilt i fråga om filmen men även beträffande andra här nämnda former av folkbildning torde kunna sägas, att gränsen kan vara svår att draga mellan bildningssynpunkten och estetiska eller rena underhållningssynpunkter. Här finns ingen anledning att ge företräde åt den ena eller andra synpunkten. Levnadsförhållandena för befolkningen i de norrländska glesbygderna sörja själva för att det icke finnes risk för överdrift i någondera riktningen. Enligt kommitténs mening är det synnerligen önskvärt, att denna befolkning i ökad utsträckning får del av de värden, som filmen ger i även andra hänseenden än som bildningsmedel. Dettit gäller i än högre grad teater-, konsert- och liknande föreställningar,

280 konstutställningar m. m. Ont man bortser från de möjligheter, som radion här erbjuder, är befolkningen pä landsbygden i allmänhet föga tillgodosedd i dessa hänseenden. Särskilt i Norrland medföra de stora avstånden svårigheter, även ur kostnadssynpunkt, att få lill stånd besök av lämpliga föreläsare, kursledare, teatersällskap ni. fl. Och den spridda bosättningen på tandsbygden motverkar den anslutning till föreläsningar, kurser, leatereller filmföreställningar, vilken måste påräknas för titt dessa skola kunna åstadkommas för rimliga kostnader. Även bortsett från förhållandena i glesbygderna synes det kommittén önskvärt, att det kulturella livet i Norrland stimuleras genom lämpliga anordningar på teaterns, musikens och konstens områden. Vid sidan av den verksamhet, som utövas av riksteateroch folkparksorganisationerna, kan i detta sammanhang erinras om möjligheten att närliggande städer förena sig om en gemensam teaterensemble, s. k. kretsteater, som även kan ge föreställningar i den omgivande landsbygden. Förutsättningarna för sådana anordningar i folkbildande, estetiskt eller underhållningssyfte, som här avsetts, kunna uppenbarligen ökas genom till del allmänna ger bidrag härtill och då tager hänsyn till de speciella svårigheter, som möta i vissa trakter. Det torde icke ankomma på norrlandskommittén att närmare ingå på frågor av detta slag, så mycket mindre som härmed sammanhängande frågor torde beröras av vissa utredningar, som verkställts eller komma atl verkställas av andra kommittéer, exempelvis 1944 ärs folkbildningsutredning, kommittén för social upplysning, sakkunniga för utredning rörande grunderna för statsunderstöd till folkbiblioteksväsendet samt utredningen rörande de ändamål, till vilka lotterimedel, som icke skola tillföras allmänna budgeten, böra utgå (bland annat frågan om inrättande av en statens kulturfond). Vad särskilt angår biblioteksfrågan är del önskvärt, att nian vid utstakandet av riktlinjerna för folkbiblioteksverksamheten speciellt beaktar förhållandena i de glesbehyggdii trakterna. I dessa är del nödvändigt alt ordna biblioteksfrågan genom mindre, lokala bibliotek och amhulatorisk verksamhet. Kommittén lar erinra om de åtgärder, som tiv arbetarnas bildningsförbund vidtagits för alt främja studieverksamheten i skogshärbärgena. Det är i varje fall uppenbart, att läslusten hos befolkningen i dessa bygder ej kan tillgodoses enbart genom än så väl utrustade stationära central- eller kommunbibliotek. En avgörande förutsättning för att föreläsningar, kurser, olika slag av föreställningar eller nöjesanordningar skola kunna komma till stånd är att lämpliga lokaler finnas tillgängliga. Denna fråga, som ingår bland dem som uppdragits åt de nyligen tillsatta sakkunniga för utredning rörande kollektiva anordningar i samband med bostadsområden e t c , är synnerligen brännande särskilt i de glesare bebyggda delarna av Norrland. Överhuvud taget måste, för att ökad trivsel skall ernås i dessa bygder, samvaron män-

281 niskorna emellan underlättas genom att lämpliga samlingslokaler ställas till förfogande. Det torde här mer än eljest bli nödvändigt att kombinera lokaler för olika ändamål. På många håll kunna folkhetshuslokaler, bygdegårditr, hembygdsgårdar eller godtemplarlokaler utnyttjas. I tindra fall kan del ligga nära till hands att anordna skolbyggnader pä sådant sätt, att de kunna utnyttjas även för folkbildning, utställningar och underhållning av olika slag liksom för sällskaplig samvaro. Oavsett huru samlingslokalfrågan ordnas, blir det i de flesta fall förenat med kostnader. Dessa bli relativt högre i kommuner, som äro så vidsträckta att samlingslokaler erfordras på ett flertal platser, samtidigt som det för ifrågavarande kommuner på grund av deras ofta ringa skatteunderlag och höga utdebiteringsbehov kan möta ekonomiska svårigheter att bestrida kostnaderna för nu avsedda ändamål. Med hänsyn härtill är det önskvärt, att statens åtgärder till slöd för anordnande av samlingslokaler anpassas så att de även kunna utnyttjas i de glest befolkade och ekonomiskt sämre lottade kommunerna. I deltii sammanhang vill kommittén vidare fästa uppmärksamheten på att den i gällande ordningsstadga föreskrivna anmälningsskyldigheten liksom polismyndigheternas föreskrifter om ordningsvakter m. m. äro ägnade att försvåra utvecklingen av nöjeslivet i de enkla former, som äro naturliga i skogsbygderna. Alltför stränga krav härutinnan kunna leda till att ungdomen blir hänvisad till att i stället, kanske med anlitande av dyrbara bilskjutsar, söka sig in till tätorterna. Vid sidan av nu avsedda gemensamhetsbehov av närmast kulturell eller underhållningskaraktär bör uppmärksammas det behov av gemenskap, som idrotten representerar. Även härvidlag kan glesbebyggelsen försvåra gemensamma anordningar, särskilt i form av idrottsplatser. Med avseende å sportförhållandena kan här förtjäna framhållas, att de långa avstånden och de dyra resorna lett till att utbytet i sportsligt hänseende mellan olika delar av Norrland och landet i övrigt blivit mindre än som skulle vara önskvärl. I detta sammanhang kan också hänvisas lill behovet av badanläggningar i Norrland liksom eljest på landsbygden. En särskild utredning har numera igångsatts angående folkbadsfrågan. Möjligheterna att få till stånd gemensamma anordningar av olika slag ökas, såsom nämnts, i och med att bebyggelsen koncentreras, och detta är ju i själva verket ett av de syften kommittén haft när kommittén i tidigare sammanhang uttalat sig för att en sådan koncentration skall genomföras i de norrländska glesbygderna. Behoven av folkbildning, estetisk underhållning och fritidssysselsättning kunna emellertid icke överallt och icke enbart tillgodoses genom gemensainhetsanordningar. I sådana fall kunna korrespondensundervisningen, biblioteksverksamheten och radion få särskilt stor betydelse för befolkningen. Även härmed sammanhängande frågor ha berörts i 1944 års

folkbildningsutrednings tvä betänkanden, av vilka det ena avser allmänt och det andra estetiskt folkbildningsarbete. Alt möjligheterna atl avlyssna rundradio äro mindre goda inom vissa områden av Norrland, sårskilt de inre delarna därav, har redan påpekats under kapitel 3, där kommittén uttalat sig för en utbyggnad av trådradionätet i dylika områden. En annan svårighet har varit att man i sådana trakter, som ej varit elektrifierade, varit hänvisad till batteriradioapparater och att det med hänsyn till de stora avstånden varit förenat med kostnader och besvärligheter att få batterierna omladdade. Denna olägenhet minskar tydligen i betydelse efter hand som elektrifieringen fortskrider i Norrland. Med avseende å radioverksainhelen i Norrland hör slutligen även ett tredje problem uppmärksammas, nämligen programfrågan. Måhända finnes numera icke tillräcklig grund för att påstå, att Norrland ägnas mindre uppmärksamhet i radioprogrammen än andra landsdelar. Emellertid utgör radion i de glesbebyggda trakterna i stor utsträckning en ersättning för andra förbindelser med omvärlden, och radion skulle därför kunna ha en ännu viktigare mission all fylla här än på andra håll. Ur denna synpunkt kunde det vara motiveritt, all ifrågavarande områden hade tillgång till radioprogram, som mera direkt syftade på deras förhållanden, exempelvis i kostfrågor, beträffande yrkesutövningen, i fråga om ungdomens val avyrke, utbildningsmöjligheter m. m. Det torde emellertid icke låta sig göra att i tillräcklig oinfattning bereda plats härför i ett enhetligt riksprogram. Nu angivna önskemål böra emellertid hållas i minnet när, bland annat i samband med utbyggnaden av trådradion, möjligheterna ökas att dubblera riksprogrammet. Om man jämför antalet licenser per 1 000 invånare i de olika länen, finner man att siffrorna äro lägst i Norrbottens och Västerbottens län (respektive 216,4 och 237,4 år 1947) och därnäst, bortsett från Gotland, i Jämtlands län (247,8). Även om vid en sådan jämförelse måste beaktas, att licenslätheten efter hushåll räknat ställer sig bättre än nämnda siffror ge vid handen (med hänsyn lill de relativt stora familjerna), är det dock uppenbart, alt de tre övre norrlandslänen icke ligga väl till i fråga om tillgång till radio. Man hör emellertid kunna utgå från att intresset härför kommer att ökas, i den mån förhållandena förbättras i nyssnämnda hänseenden. Anskaffningen av radioapparater kominer även av allt att döma att ökas, allteftersom försörjningsmöjligheterna förbättras och ge tillfälle till en höjning av levnadsstandarden. Vilken betydelse televisionen kan komma att få för landsbygdsbefolkningen synes ännu vara för tidigt att förutspå. Bland fritidssysselsättningarna böra slutligen även, ehuru de ligga på ett annat plan än de hittills berörda, framhållas jakten och fisket. Härvid bortses från sådana fall då jakt och fiske i första hand utövas som näringsfång. För landsbygdens befolkning måste det helt naturligt framstå som

283 starka önskemål, att möjligheterna att utöva dessa sysselsättningar icke alltför mycket begränsas genom en restriktiv lagstiftning eller genom en alltför snäv inställning från de större markägarnas sida i förhållande till befolkningens önskemål att få utnyttja jaktmarker och fiskevatten.

Sammanfattning av kapitel 7. 1 ) Den stora understödsfrekvens och de sysselsättningssvårigheter, som ännu föreligga särskilt i vissa delar av Norrland, understryka behovet avåtgärder för rationalisering av jordbruket och skogsdriften samt utveckling och differentiering av näringslivet i övrigt. 2) Den i kapitel 2 förordade koncentrationen av bosättningen bör i skogsbygderna ske genom anordnande av mindre bebyggelsecentra, närmast avsedda för bostäder åt skogsarbetarna men med utrymme för hantverksservice, handelsbod och samlingslokal m. m. 3) Åtgärder böra vidtagas för undvikande av säsongarbelslöshet inom skogsindustrierna ävensom för sanering av förhållandena på orter, som drabbats av industrinedläggelse eller driftsinskränkning. Se även kapitlen 3 och 5. 4) För en förbättrad huslig utbildning i Norrland böra åtgärder vidtagas i anslutning till vad kommittén föreslagit i betänkande den 25 maj 1945 (SOU 1945:33). 5) Vid övervägande av olika åtgärder till förmån för husmödrarna, barnen och hemmen böra speciellt beaktas de förhållanden, som råda i Norrlands glesbygder. 6) En förbättring av kostförhållandena i Norrland är önskvärd, vilket stärker behovet av sådana allmänna åtgärder för en höjning av levnadsstandarden i Norrland, som kommittén diskuterat i olika sammanhang. 7) Åtgärder för en effektivare öppen sjukvård i Norrland böra vidtagas av den innebörd, som angivits i en av kommittén den 5 december 1946 avlämnad utredning i ämnet. 8) En central sjukvårdsanstalt bör inrättas i Norrland med den utformning och de uppgifter, som angivits i kommitténs betänkande den 20 november 1947 (SOU 1947:70). 9) I samband med denna sjukvårdsanstalt bör även inrättas en central iandvårdsanstalt med den utformning och de uppgifter, som angivits i samma betänkande. 10) Vid tandvårdsanstalten bör anordnas tandläkarutbildning i huvudsaklig överensstämmelse med vad likaledes föreslagits i nämnda betänkande. 11) Vid uppbyggnaden av folktandvårdsorganisationen bör hänsyn tagas till behovet av tandvård även i de avsides belägna områdena.

284 12) En utbyggnad av vårdplatserna för sinnesabnorma och kroniskt sjuka hör snarast möjligt komma till stånd inom norrlandslänen. Genom titt de sjuka härvid kunna överföras från ålderdomshemmen, bör tillgången på vårdplatser för andra åldringar kunna ökas på dessa hem. 13) För att begränsa behovet av att barnen i de gleshebyggda områdena skola behöva inackorderas i skolhem, arbetsstugor eller enskilda hem böra inom nämnda områden hållas mindre, lokalt anordnade skolor, avseende de förstii läsåren. Utnyttjande av skolskjutsar bör underlättas. Med tanke på sådana fall, då inackordering av skolbarnen ej kan undvikas, böra åtgärder vidtagas för tillsyn över att endast lämpliga enskilda hem utnyttjas för ändamålet. Tillsyn bitr ur sociala synpunkter även utövas över skolhemmen och arbetsstugorna. Dessa och vissa andra därmed sammanhängande frågor lni av kommittén diskuterats i skrivelse den 11 december 1948. 14) Det är önskvärt, atl åtgärder efter hand vidtagas för anordnande av anstalter för forskning och högre utbildning i Norrland. 15) Åtgärder böra vidtagas för underlättande av folkbildningsarbete även i de gleshebyggda områdena av Norrland, överhuvud taget hör ifrågavarande befolknings behov av fritidssysselsättningar beaktas. 16) För underlättande av folkbildningsarbetet samt möjliggörande av gemensam underhållning i olika former bör anordnandet av samlingslokaler, särskilt i de norrländska glesbygderna, effektivt stödjas.

KAPITEL 8.

Administrativa

problem.

Vad norrlandskommittén i det föregående anfört ger vid handen att förhållandena i Norrland ganska väsentligt kunna skilja sig från dem som äro vanliga inom andra landsdelar. För att en utveckling av näringslivet och en höjning av levnadsstandarden skola kunna åvägabringas i Norrland, är man därför också inånga gånger hänvisad till andra vägar än som eljest i allmänhet följas inom statens verksamhet. Även om det här likaväl som i andra sammanhang kan vara till fördel att en bedömning av frågor berörande en viss landsända sker utan alltför stark bundenhet vid lokalpatriotiska eller liknande hänsyn, måste av dem, som handlägga norrlandsproblemen, krävas kännedom om de rådande förhållandena och en positivinställning till möjligheterna att föra utvecklingen i Norrland framåt. Ur norrländsk synpunkt ter det sig därför som ett rimligt krav, att såväl statliga kommittéer som olika instanser inom den centrala administrationen ha sådan sammansättning, att ingående sakkunskap i fråga om norrlandsproblemen finnes företrädd inom dem. Det kunde måhända förefalla obehövligt att särskilt peka på delta naturliga önskemål. Emellertid synas erfarenheterna ha visat, att för Norrlands framtid betydelsefulla frågor blivit avgjorda utan att de beslutande instanserna varit medvetna om den innebörd avgörandena haft för Norrlands del. Att hänsynen till norrlandsintressena i så ringa utsträckning, som skett, genomsyrat rikspolitiken och den centrala förvaltningen skulle kunna utgöra skäl för tillskapande av ett särskilt språkrör för dessa intressen, exempelvis en statlig nämnd med åliggande att bevaka de norrländska synpunkterna vid behandlingen av lagstiftnings- och andra frågor, särskilt av ekonomisk eller social natur. Kommitténs erfarenheter ha visat, att uppgifter utan tvivel skulle finnas för en dylik nämnd. För att dennas verksamhet skulle ha någon mening, måste det emellertid förutsättas, att statsmakterna vore beredda att vid sina avgöranden även taga hänsyn till de speciellt norrländska synpunkterna och att sålunda icke enbart anlägga allmänna rikssynpunkter. Vidare borde man kunna förutsätta, titt verksamheten skulle finna stöd från norrländsk sida och att åtgärder till Norrlands fromma icke skulle behöva omöjliggöras därigenom att de olika norrlandslänen ej kunde samsas i förläggningsfrågor eller annat. Norrlandskommit-

286 ten har icke för sin del funnit anledning att framlägga förslag om någon sådan organisatorisk anordning, som här åsyftas, utan har utgått från att erforderligt initiativ härtill bör tagas från annat håll, i den mån tilltro finnes till att en dylik anordning har förutsättningar att bli till nytta. Effektivisering av länsadministrationen. Även om intresset för de norrländska synpunkterna kan ökas inom den centrala administrationen, utesluter detta självfallet icke en självverksamhet från de olika länens sida. En sådan lokal självverksamhet är oumbärlig redan ur den synpunkten att förhållandena i många hänseenden äro olika de skilda länen emellan och att många frågor äro rent länsbetonade och icke böra ses ur någon gemensamt nordlig synvinkel. De långa avstånden i Norrland samt de mycket skiftande förhållanden, som råda i olika delar av denna landsända, medför att det ur arbetssynpunkt torde vara ändamålsenligt med en tämligen långtgående decentralisation vid handläggning av sådana ärenden, som ankomma på allmänna organ. Även psykologiska skäl tala för en sådan anordning. Ju mer isolerat ett område är frän landet i övrigt, desto starkare framträder behovet för befolkningen att inom området äga tillgång till handlingskraftiga lokala myndigheter. Länens självverksamhet bör icke minst ta sig uttryck i initiativ till åtgärder, som kunna komma till stånd genom länsbornas egen försorg eller genom de lokala myndigheterna, utan att åtgärderna behöva bli beroende av framställningar till departement och centrala myndigheter. Det synes ur effektivitetssynpunkt önskvärt, att de olika länsorganen samverka sinsemellan. Bland mängden av länsorgan kunna nämnas — bortsett från de kommunala organen, till vilka kommittén återkommer nedan — hushållningssällskapen, skogsvårdsstyrelserna, de nya lantbruksnämnderna, lantinäteriets, domänverkets, vägväsendets och de övriga kommunikationsverkens lokalorgan, företagarföreningarna, handelskamrarna, bostadsnämnderna, länsarkitekterna, förste provinsialläkarna in. fl. samt naturligtvis i första hand länsstyrelserna. Att dessa olika organ samverka sinsemellan är naturligtvis ett önskemål, som icke allenast gäller Norrland. Särskilt vissa delar av Norrland karakteriseras emellertid på ett helt annat sätt än andra landsdelar av att nybildning och uppbyggnad av näringslivet ännu pågår. Detta gäller både jordbruket och industrien. Det är då särskilt ansvarsfullt för det allmänna att, i den mån åtgärder ankomma på dess försorg, åtgärderna komma att samverka till den eftertraktade utvecklingen och icke motverka varandra. Ett samarbete mellan de olika länsorganen torde sålunda böra organiseras. Med hänsyn till de krav på effektiva åtgärder för utveckling av näringslivet och höjning av den sociala standarden, som med speciell styrka göra sig gällande för norrlandslänens del, håller kommittén före att man i varje fall inom dessa län bör komplet-

tera länsadministrationen med en särskild funktionär, vilken kan biträda landshövdingen i dennes arbete på att sammanhålla olika ekonomiska och sociala verksamheter. 1 vad mån denna fråga bör anses som aktuell fölhela landets del, torde bli beroende av överväganden vid pågående utredningar rörande näringslivets lokalisering samt om länsstyrelsernas organisation och ställning inom den lokala förvaltningen. Den verksamhet, som utövas av de statliga eller statsunderstödda länsorganen, är även vid en genomförd decentralisering av de olika verksamhetsgrenarna dock under alla förhållanden beroende av statsmedel och därmed också av statliga direktiv. Det är emellertid ingalunda alltid säkert, titt de åtgärder, som i det särskilda fallet äro önskvärda i ett län, låta inpassa sig inom ramen för dessa direktiv eller böra komma till stånd på det sätt, som där förutsatts. Enligt kommitténs mening är det därför oumbärligt, åtminstone under norrländska förhållanden, att kommunala organ finnas som ha intresse för och förutsättningar att med utnyttjande av sin självbestämningsrätt och vid behov även av sin utdebiteringsrätt inom respektive, verksamhetsområde främja utvecklingen i den riktning som med hänsyn till förhållandena där är naturlig och önskvärd. Det kan emellertid särskilt inom primärkommuner mötta svårigheter att. förvärva kompetenta funktionärer att sörja för handhavandet av ifrågavarande uppgifter på ett sätt, som svarar mot samhällslivets alltmer ökade krav på effektivitet. Dessutom blir förvaltningen inom ett mer begränsat område lätt alltför ensidigt inriktad och ej så smidig som uppgifternas art många gånger kräver. Ehuru de norrländska kommunerna ofta ha en ansenlig storlek - - i sådana fall äro de dock i regel mycket gleshebyggda — torde man därför kunna utgå från att det även i Norrland måste innebära övervägande fördelar för effektiviteten hos åtskilliga anordningar, om dessa ligga i händerna på institutioner med relativt stora verksamhetsområden. Även om man skulle kunna räkna med att nu pågående arbete på en ändring i kommunindelningen kommer titt leda till en viss utökning av kommunernas storlek, torde likväl ur här anförda synpunkter landslingen komma att ha större förutsättningar än primärkommunernas förvaltningsorgan att fullgöra många samhällsuppgifter av mera allmän räckvidd. Genom att samhälleliga uppgifter sålunda anförtros åt landstingen, erhålles även ett uttryck för den samhörighet, som råder mellan olika delar av ett län. Ej minst skulle en överflyttning av vissa uppgifter från primärkommunerna till landstingen kunna få betydelse ur den synpunkten, att en viss utjämning av skattebelastningen mellan kommunerna inom ett landstingsområde skulle kunna ernås härigenom. Detla skulle även vara motiverat med hänsyn till de ömsesidiga fördelar, som de olika delarna av ett sådant område kunna ha av varandra. Enligt det anförda håller kommittén före att de norrländska landstingen ha viktiga uppgifter att fylla icke blott på hälso- och sjukvårdens område. Kommittén får erinra om att kommittén för sin del i olika sammanhang

288 förordat titt landstingen skola laga aktiv del i ordnandet av yrkesutbildningen (landstingen ha föreslagils skola tillsätta särskilda undervisningsberedningar) liksom även åtaga sig huvudmannaskapet för företagarföreningarna. Vidare har det räknats med att vederbörande landsting skall vara villigt att ikläda sig visst ansvar vid anläggande av vetenskapliga eller andra institutioner av större betydelse. Det bör givetvis förutsättas, atl respektive landstingsorgan hålla kontakt med de statliga eller statsunderstödda länsorganen på motsvarande område. Länsindelningen. Folkmängden i de norrländska länen skiljer sig icke i påtaglig grad från de siffror, som äro vanliga inom riket i övrigt, varvid dock Jämtlands län utgör ett undantag såsom rikets näst Gotland befolkningsfattigaste län. 1 Helt andra äro förhållandena, om inan ser till de olika länens landareal. Denna är inom norrlandslänen större än inom några tindra län, bortsett från Kopparbergs län, och detta vare sig man betraktar hela landarealen eller enbart arealen produktiv mark. Särskilt vidsträckta äro Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län. Dessa tre län upptaga av rikets hela landareal respektive 24 procent, 14 procent och 12 procent eller tillhopa 50 procent samt av landets areal produktiv mark respektive 15 procent, 12 procent och 10 procent eller tillhopa 37 procent. Det är givet, att en större ytareal hos ett län i och för sig måste vara ägnad att försvåra administreringen av länet, och detta i så mycket högre grad om förbindelserna mellan olika delar därav äro så otillfredsställande som ofta är fallet i norrlandslänen. Också om man tar hänsyn till antalet brukningsdelar inom jordbruket — däremot ej åkerarealen — skogstillgångarnas omfattning samt först och sist vad som återstår att göra för titt driva fram det som ännu är eftersatt inom länen, finner man att länsorganen särskilt i de två nordligaste länen ha ett i jämförelse med landets övriga län oproportionerligt omfattande arbetsfält. Ej minst gäller detta länsstyrelserna, hushållningssällskapen, skogsvårdsstyrelserna, de nya lantbruksnämnderna, överlantmätarna, vägförvaltningarna och förste provinsialläkarna. De svårigheter, som äro förenade med de stora verksamhetsområdena, kunna ej helt motvägas genom en större personaluppsättning hos respektive organ. Med hänsyn till det nu anförda finner kommittén, att skäl kunna tala för en begränsning av de nordligaste länens storlek. Detta skulle med andra ord innebära, att antalet län i Norrland skulle ökas. Kommittén har emellertid ansett sig för sin del icke böra ombesörja en sådan utredning i ämnet, som skulle erfordras för ett ståndpunkttagande till frågan om länsindelningen i Norrland. Utan att det sålunda är möjligt för kommittén att utJ ) Folkmängden i de norrländska länen utgjorde vid utgången av år 1947, räknat från norr, respektive 232. 006, 229. 807, 143. 002, 279. 343 och 278. 666.

289 tala någon mera bestämd uppfattning i frågan, kaiv det måhända finnas skäl att i korthet beröra några av de synpunkter, soin framkommit inom kommittén. Såsom en tänkbar möjlighet har ifrågasatts, att man från Norrbottens och Västerbottens län skulle avskilja de områden, som tillhöra landskapet Lappland, och låta dessa områden bilda ett eller två egna län. De sålunda förminskade båda nordligaste kustlänen skulle komma att få en tämligen måttlig storlek. Förhållandena därstädes skulle ej lika påtagligt som hittills skilja sig från dem som råda i mellersta och södra Sverige, bortsett från en historiskt betingad eftersläpning i vissa hänseenden. Däremot komme det eller de nya lapplandslänen att intaga en mera särpräglad ställning än något nu befintligt län. Dessa bygder ha att kämpa med betydande svårigheter med hänsyn till de isolerade bebyggelserna och ensidigheten hos näringslivet. Mot tanken att avskilja ifrågavarande område till ett eller två särskilda län har invänts, att problemen här skulle koncentreras på ett sätt, som gjorde det än värre än nu att bemästra dem, då man icke längre hade möjlighet att få till stånd en utjämning mellan olika delar av ett större, till karaktären skiftande län. Detta skulle ej minst taga sig uttryck i att vederbörande landsting finge en svår ekonomisk belastning. Emellertid har staten såsom ägare till stora naturtillgångar inom lappmarkerna ett helt annat ansvar för förhållandena och befolkningen i dessa trakter, än som är fallet beträffande någon annan del av vårt land. Det kunde med denna utgångspunkt finnas fog för att låta ifrågavarande områden intaga en särställning i administrativt och finansiellt hänseende med större krav på statligt ekonomiskt stöd än de eljest vanliga. En del av de ölägenheter, som skulle följa med det nu skisserade alternativet, skulle undvikas, om man vid en ändring i länsindelningen utginge från att gränserna mellan länen även i fortsättningen droges i sydost— nordvästlig riktning, varvid länen liksom hittills komme att sträcka sig från kusten till norska gränsen. Länen komme härvid att bli mera likställda sinsemellan, och en utjämning kunde inom varje särskilt län ske mellan inlands- och kustområden. En sådan uppdelning skulle också bättre svara mot kommunikationernas och bosättningens sträckning längs älvdalarna. En omfördelning av länen ur dessa synpunkter skulle få till innebörd att nuvarande Norrbottens och Västerbottens län, eventuellt med tilllägg av nordligaste delen av Västernorrlands län, i stället skulle uppdelas på tre län, belägna norr respektive söder om varandra. Även i ett annat hänseende kunde det måhända ifrågasättas, om nuvarande länsindelning i Norrland är den lämpligaste. Härjedalen — som endast har en folkmängd av omkring 14 000 människor, d. v. s. knappt mer än 1 invånare per km- — har visserligen för närvarande Östersund till huvudort. Detta är betingat såväl av att nämnda stad utgör residensstad sonn av att de bästa förbindelserna -— medelst inlandsbanan — finnas dit. Emellertid torde det för många härjedalingar te sig mera naturligt att ha 19 — 817261

290 förbindelse öster- och söderut. Detta kan ses som bakgrund för det starka intresse som framkommit för en järnväg mellan Sveg och Ljusdal, vilken å andra sidan skulle förbinda Härjedalen med Norge. En sådan järnväg skulle icke blott underlätta för invånarna i Härjedalen att hålla förbindelse öster- och söderut utan även främja det turistväsen, som för Härjedalen utgör en av de viktigaste inkomstkällorna. Kommittén har visserligen i sitt betänkande i kommunikationsfrågorna icke föreslagit anläggande av järnväg på nämnda sträcka utan inskränkt sig till att tills vidare förorda att en s. k. stambillinje anordnas där. Även med denna senare anordning skulle emellertid förbindelserna mellan Härjedalen och Gävleborgs län avsevärt stabiliseras. Enligt vad förut framhållits har kommittén här endast velat fästa uppmärksamheten på att en ändring av länsindelningen i norra Sverige kan vara motiverad i vissa hänseenden. Det synes kommittén önskvärt, att närmare utredningar och överväganden komma till stånd, vilka kunna ligga till grund för ett ståndpunkttagande till dessa spörsmål.

Sammanfattning av kapitel 8. 1) Ökade förutsättningar böra skapas för att de speciellt norrländska synpunkterna vinna beaktande inom rikspolitiken och den centrala administrationen. 2) För atl främja den utbyggnad av näringslivet och den höjning av levnadsstandarden, som är önskvärd i Norrland, bör en effektiv7 samverkan komma till stånd mellan olika länsinstitutioner. Lämpliga organisatoriska anordningar böra vidtagas för att säkerställa en sådan samverkan. 3) Utvecklingen inom de norrländska länen är i högre grad än på andra håll beroende av initiativ från landstingens sida. 4) En ändring i länsindelningen i norra Sverige bör övervägas.

Särskilda

yttranden.

Beträffande innehållet i kapitel 5 — Skogsbruket och skogsindustrierna — ha herrar Andersson och Lövgren anfört följande: Kommittén uttalar i sammanfattningen till kapitel 5, titt »vid nuvarande brist på råvara i Norrland är en förflyttning av virke från denna landsdel till övriga landet icke önskvärd». Uttalandet torde i och för sig vara välmotiverat, men det borde ha kompletterats i så måtto att man också förklarat den utplundring av övre Norrlands skogstillgångar, som nu sker till förmån för industrien i Västernorrland och längre söderut, icke önskvärd. Så har emellertid icke skett. Enligt vårt sätt titt se har avverkningen nu kommit så långt i Norrbotten, att det är nödvändigt att bromsa upp densamma och förbehålla den kvarstående råvaran åt länets egen industri. Ty sker icke detta, så stå vi snart inför nödvändigheten att lägga ned en del av den industri som för närvarande finnes. Den omständigheten att man i Västernorrland byggt ut industrien långt över befintliga råvarutillgångar bör inte rimligen få tas till intäkt för en utsugning av Norrbotten i sådan utsträckning att det sätter dess egen industri i fara. Kommittén förmenar också, titt anledning saknas att nu vidtaga några särskilda åtgärder för att få till stånd en sulfitfabrik i Norrbottens län. Med hänsyn därtill att det finnes tillräckligt med sulfitved för att uthålligt försörja en sulfitfabrik med råvara är kravet på en dylik fabriks tillkomst berättigat såväl ur ekonomisk som ur social synpunkt. Vi anse därför att kommittén bort tillstyrka det av norrbottningarna framförda förslaget. Med hänvisning till det ovan anförda anse vi att kommittén bort föreslå åtgärder i syfte att förhindra den råvarutransport från Norr- och Västerbotten till sydligare belägna industrier som nu äger rum. Och vidare att kommittén bort tillstyrka uppförandet av en sulfitfabrik inom Norrbottens län. I anledning av vad kommittén i visst hänseende uttalat under kapitel 8 — Administrativa problem - ha herrar Andersson, Lövgren och Tjällgren anfört följande: Kommittémajoriteten uttalar i sammanfattningen till kap. 8 att »en ändring i länsindelningen i Norrland bör övervägas». Vi kunna för vår del icke tillstyrka någon utredning i syfte att minska länens storlek. Befolkningstalet i de norrländska länen varierar mellan 143 002 i Jämtlands län

292 och 279 343 i Västernorrlands län. Jämför man dessa befolkningstal med förhållandena i de sydligare belägna delarna av landet, finner man att man där i flera fall rör sig med befolkningssiffror som äro vida högre, t. ex. i Malmöhus län och i Göteborgs och Bohus län, där befolkningstalet överstiger 500 000. Enligt vår mening äro de norrländska länen befolkningsmässigt sett lämpliga förvaltningsenheter, och den omständigheten att de äro vidsträckta till sin areal spelar med våra dagars kommunikationer vida mindre roll än tidigare. Slutligen har herr Veländer förklarat sig icke kunna till alla delar biträda av kommittén i kapitel 3 under rubrikerna Vattenkraft och elektrifiering, Kapitalförsörjning och Kommunalbeskattning respektive i under sistnämnda två rubriker åberopade promemoria och utlåtande gjorda uttalanden, ej heller det av kommittén i kapitel 8 under rubriken Effektivisering av länsadministrationen ifrågasatta övervägandet av ändrad länsindelning beträffande Norrland. De uttalanden, som gjorts i kapitel 3 under rubriken Kapitalförsörjning samt i där omnämnd promemoria, har icke heller herr Enström ansett sig till alla delar kunna biträda.

FORTECKNING över utredningar

m. m. avgivna av

norrlandskommittén

(ej skrivelser av mera expeditionen natur) Skrivelser med * ä r o avtryckta i tredje delen av principbetänkandet. 1944 15/3

Till Konungen, ang. ökade administrationsbidrag till de norrländska företagarföreningarna. 25/4 Till Sveriges geologiska undersökning, ang. utnyttjandet av tillgångarna av nyttiga mineral- och jordarter i Norrland. 25/5 Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Jordbruksdepartementet, ang. fastighetsinventeringar inom Piteå och Älvsby kommuner. 17/8 Till Konungen, ang. lantbruksstyrelsens och egnahemsstyrelsens utredning med förslag rörande nyodling och stenröjning med maskinella hjälpmedel. 17/8 Till Konungen, ang. överförande till egnahemsstyrelsens förvaltning av viss kronomark för att tilläggas Salt- och Fetmyrans jordförmedlingsföretag. 19/9 Till Konungen, med utlåtande i anledning av kommunalskatteberedningens betänkande. 20/9 Till Konungen, ang. viss försöksverksamhet för åstadkommande av en bättre fastighetsarrondering i Norrland. 4/11 Till Konungen, ang. vissa åtgärder för främjande av småföretagarverksamheten i Norrland.* 11/11 Till Konungen, ang. förslag rörande rikets ekonomiska kartläggning. 13/11 Till Konungen, med utlåtande över förslag rörande ändrade bestämmelser för maskinlåncfonden. 14/11 Till Konungen, ang. en från Iantbruksstyrelsen tillstyrkt framställning avseende inrättande av utsädesråd för Norrland, Värmland och Dalarna m. m. 20/11 Till Konungen, ang. utbyggnad av Norrbottens järnverk. 13/12 Till Konungen, med utlåtande över förslag i fråga om arbetarsmåbruksverksamheten. 13/12 Till Konungen, med utlåtande över fastighetsbildningssakkunnigas betänkande. 14/12 Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Jordbruksdepartementet, ang. utredning rörande åtgärder med hänsyn till nedläggning av industriföretag. 13/12 Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Jordbruksdepartementet, med förslag till vissa åtgärder för främjande av skogsvård och betesförböttring i norra Sverige.

ill 1945 19/1 Till Konungen, i anledning av riksdagens revisorers uttalanden angående G. E. Broms' egnahemsstiftelses kolonisationsverksamhet i Karl Gustavs socken. 23/1 Till Konungen, i anledning av riksdagens revisorers uttalanden angående Salt- och Fetmyrans jordförmedlingsföretag. 28/2 Till Riksdagens statsutskott, med utlåtande över motioner om vissa åtgärder för utbyggande av en metallurgisk storindustri i Norrbotten. 28/2 Till Riksdagens statsutskott, med yttrande över motioner angående utbyggande av den industriella kvävegödningstillverkningen m. m. 28/2 Till Riksdagens statsutskott, med yttrande över motioner om utredning angående byggande av en järnvägslinje mellan Örnsköldsvik och Umeå. 3/3 Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Jordbruksdepartementet, med utlåtande angående svenska vall- och mosskulturföreningens verksamhet. 4/5 Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Jordbruksdepartementet, med förslag till bestämmelser rörande viss försöksverksamhet för åstadkommande av bättre fastighetsarrondering i Norrland m. m. 4/5 Till Konungen, ang. skärpning av bestämmelserna i frölagen. 25/5 Ang. yrkesutbildningen i Norrland (SOU 1945:33). 30/6 Till 1944 års telefonkommitté, ang. förbättring av telefonförbindelserna i Norrland. 30/6 Till Konungen, ang. undersökning av näringshalten i vissa födoämnen i Norrland. 3/9 Till Konungen, med förslag till bestämmelser rörande för budgetåret 1945/46 anvisat anslag till fraktlindring för frukt till Norrbottens och Västerbottens län. 12/9 Till Konungen, med yttrande över befolkningsutredningens betänkande ang. den husliga utbildningen. 11/10 Till Konungen, ang. användning av intäkter av prisutjämningsavgiften. 11/10 Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Jordbruksdepartementet, ang. dispositionen av Ragundabottnarna i Jämtlands län.* 16/11 Till Konungen, ang. produktionen och konsumtionen av bär, frukt och köksväxter i Norrland. 16/11 Till Konungen, ang. anläggande av ett ullspinneri i Norrbottens län. 16/11 Till Konungen, med vissa synpunkter på tandläkarutbildningen. 15/12 Till Konungen, ang. anläggande av järnväg Översjäla—Gullänget— Husum. 15/12 Till Konungen, ang. framställning av Nedertorneå kommun om åtgärder för bättre försörjningsmöjligheter inom kommunen.

1946 16/1 16/1 4/2

Till Konungen, med utlåtande över befolkningsutredningens betänkande om förlossningsvården. Till Konungen, ang. stipendier för blivande distriktstandläkare m. ni. Till Konungen, med utlåtande iiver befolkningsutredningens betänkande om skolmåltiderna.

295 40.

4/2

11.

4/2

42.

4/2

-13.

22/2

44.

22/2

45.

22'2

46.

8/3

47.

28/3

48. 49.

28/3 28/3

50.

3/5

51.

7/5

52.

11/5

53.

11/5

54.

3/6

55.

3/6

56.

4/6

57.

15/6

58.

15/6

59.

15/6

60.

15/6

61.

15/6

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Jordbruksdepartementet, ang. skogsvårdsstyrelseutredningens betänkande. Till Konungen, med utlåtande ang. .skogsvårdsåtgärder på allmänningskogar. Till Konungen, med betänkande ang. forsknings- och försöksverksamheten på jordbrukets område i Norrland (SOU 1946: 16). Till Konungen, ang. iindrade grunder för flottningslagstiftningcn m. m. Till Riksdagens andra kammares tredje tillfälliga utskott, ang. enhetligt pris inom landet på flytande motorbränsle. Till Konungen, med utlåtande ang. upprättande av en superfosfatfabrik i Norrbotten. Till Konungen, med utlåtande ang. inrättande av en statens trafiknämnd. Till Riksdagens Jordbruksutskott, ang. åtgärder till befrämjande av linodling i Norrbotten. Till Konungen, med utlåtande ang. barnkostnadernas fördelning. Till Riksdagens andra kammares tredje tillfälliga utskott, ang. befolkningsfördelningen mellan landsbygd och stadsbygd. Till Konungen, med utlåtande ang. statsbidrag till Norrbottens läns landsting för kostnader för viss utredning. Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Handelsdepartementet, ang. utbyggnad av Norrbottens järnverk. Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Jordbruksdepartementet, ang. vissa undersökningar rörande jordbruket inom Nedertorneå kommun. Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Jordbruksdepartementet, ang. undersökning i fråga om förutsättningarna för kommunskogsvcrksamhet i Norrland. Till Konungen, ang. .skogstilldelning åt Salt- och Fetmyrans jordförmedlingsf öretag. Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Jordbruksdepartementet, ang. bostadsförhållandena för helårsarbetande skogsarbetare ni. m.* Till Konungen, med överlämnande av en utav lokala jordnämnden i Västernorrlands län upprättad promemoria ang. viss ändring i jorddelningslagen. Till Tandläkarinstitutets lärarråd, ang. provisorisk kurs för utbildning av tandsköterskor. Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Handelsdepartementet, ang. kreditgivnings- och rådgivningsverksamhet för hantverk och småindustri samt bildande av företagarnämnder. Till Konungen, med utlåtande ang. anslag till de lokala jordnämndernas verksamhet i Västernorrlands och Norrbottens län. Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Jordbruksdepartementet, med yttrande över skogsstyrelsens skrivelse ang. förslag till bestämmelser för användningen av det för budgetåret 1946/47 anvisade förslagsanslaget Skogsvård m. m.: Bidrag till skogsvårdskurser m. m. Till Konungen, med utlåtande ang. lån och bidrag för anskaffande av maskiner till mindre jordbruk och lanthushåll.

21/6

Till Konungen, gemensamt med egnahemsstyrelsen, ang. åtgärder för förbättrad fastighetsbildning i samband med vattenregleringsföretag inom Angermanälvens avrinningsområde. 24/7 Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Jordbruksdepartementet, ang. tidsbegränsade skogsservitut.* 10/9 Till Konungen, ang. förenkling av tillståndsprövningen vid vissa bolagsförvärv av fast egendom. 16/9 Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Handelsdepartementet, ang. småföretagsutredningens betänkande angående hantverkets och småindustriens befrämjande. 17/9 Till Konungen, ang. statsbidrag till skogligt växtförädlingsarbete i Gävleborgs län. 30/9 Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Jordbruksdepartmentet. ang. lantmäterihehandlingen av ärenden, hänförliga till de lokala jordnämndernas verksamhet. 30/9 Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Jordbruksdepartementet, ang. anslag till de lokala jordnämndernas verksamhet under budgetåret 1947/48. 14/11 Till Konungen, med utlåtande över befolkningsutredningens betänkande om befolkningspolitikens organisation m. m. 18/11 Till Konungen, ang. skogsstyrelsens förslag till skogsvårdslag ni. m. 25/11 Till Konungen, ang. anvisande av medel åt lokala jordnämnden i Norrbottens län för bidragsgivning till inlösen av vissa byggnader. 5/12 Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Jordbruksdepartementet, med utlåtande över förslag till lag om sambruksföreningar. 5/12 Till Konungen, med betänkande ang. vissa åtgärder till förbättrande av transportförhållandena i Norrland (SOU 1946:84). 5/12 Till Konungen, ang. den framtida jordbrukspolitiken. 5/12 Till Konungen, ang. distriktssköterskornas verksamhet.*

1947 23/1 25/1 10/2

5/3 15/3

15/3

16/4

3/5

Till Konungen, ang. järnväg Köpmanholmen—Umeå m. m.* Till Konungen, med utlåtande över betänkande rörande tandläkarutbildningens ordnande m. m., del II. Till Konungen, med utlåtande över framställning från skogsstyrelsen om medel från prisutjämningsavgifterna för återuppbyggnad av skogsbeståndet. Till Konungen, 2 utlåtanden angående rätt för bolag att sinsemellan byta .skogsfastigheter. Till Riksdagens andra kammares andra tillfälliga utskott, med yttrande över motion om utredning av förutsättningarna för elektrifiering av avlägset belägna bygder. Till Konungen, med utlåtande över framställning från Arvidsjaurs kommun om tillstånd att teckna borgen för nystartade industriföretag inom kommunen. Till Konungen, med utredning med synpunkter på sågverksdriften i Norrland och förslag angående inrättande av en central sågverksskola m. m. (SOU 1947:32). Till Konungen, med utlåtande angående anvisande av ytterligare medel åt lokala jordnämnden i Norrbottens län för lån- och bidragsgivning m. m.

297 5/5

Till Konungen, med utlåtande över befolkningsutredningens betänkande angående kollektiv tvätt. 13/5 Till Konungen, ang. dispositionen av Salt- och Fetmyran i Norrbottens län.* 21/5 Till Konungen, ang. åtgärder vid industrinedläggelse eller driftsinskränkning, som föranleder lokalt arbetskraftsöverskott.* 4/6 Till Konungen, ang. utredning rörande lagstiftningsåtgärder med syfte att begränsa antalet skogsfångs- och mulbetesservitut samt underlätta tillkomsten av gemensamhetsskogar och gemensamhetsbeten. 19/6 Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Kommunikationsdeparte mentet, med anledning av yttrandena över kommitténs betänkande angående vissa åtgärder till förbättrande av transportförhållandena i Norrland. 19/6 Till Konungen, ang. framställning av Tornedalskomniunernas förbundskommitté rörande av postverket bedriven trafik å sträckan övertorneå—Tärendö—Pajala. 30/6 Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Jordbruksdepartementet, ang. verksamhetsområdet för lokala jordnämnden i Norrbottens län. 30/6 Till Konungen, med utlåtande ang. anslag till de lokala jordnämndernas verksamhet i Västernorrlands och Norrbottens län. 20/9 Till Konungen, med utlåtande över 1945 års skogshärbärgesutrednings betänkande, del I. 20/9 Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Jordbruksdepartementet, med yttrande över betänkande ang. organisationen av försöksverksamheten på jordbrukets område. 1/10 Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Jordbruksdepartementet, ang. de lokala jordnämndernas verksamhet. 1/10 Till Kommerskollegium, ang. 1943 års sjöbefälssakkunnigas betänkande. 22/10 Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Jordbruksdepartementet, med yttrande över betänkande med förslag angående lantbruksmöten m. m. 12/11 Till Konungen, ang. försök med värderingsnormer för skogsmark i samband med ägoutbyten. 20/11 Till Konungen, ang. inrättande av ett rikssjukhus i Norrland (SOU 1947:70). 6/12 Till Konungen, med utlåtande över betänkande ang. familjeliv och hemarbete. 1948 15/1 15/1 24/1 10/2 12/2

Till Konungen, med utlåtande över förslag rörande flottningen i Torne och Muonio gränsälvar. Till Konungen, med utlåtande över betänkande angående mejeriskoleutbildningen. Till Konungen, ang. utnyttjande av skolungdom för skogsodling och bärplockning. Till Konungen, med utlåtande över förslag till inrättande av nya statliga skogsskolor m. m. Till Konungen, ang. befrämjande av kommunskogsverksamhet i Norrland.

298 105. 106. 107. 108. 109. 110. 111. 112.

113.

114.

115.

116. 117. 118. 119. 120. 121. 122.

13/2

Till Konungen, ang. ytterligare statsbidrag till reglering av Keräsjoki och Vuomajoki vattendrag. 13/2 Till Konungen, ang. prisregleringarnas verkningar för vissa jordbrukare i Arjeplogs kommun. 17/2 Till Konungen, ang. norrländska kostförhållanden. 17/2 Till Konungen, ang. näringshalten hos vissa i Norrland producerade födoämnen. 28/2 Till Konungen, ang. de norrländska betesfrågorna. 28/2 Till Konungen, ang. täckdikningen i Norrland. 10/3 Till Riksdagens andra lagutskott, med yttrande över motion om viss reglerande lagstiftning beträffande bil- och busslinjer. 31/3 Till Riksdagens andra kammares andra tillfälliga utskott, med yttrande över motion ang. utredning av vissa problem inom skogsbruket, sågverks-, massa- och pappersindustrierna. 1/6 Till Konungen, ang. framställning från Granö municipalfullmäktige om utredning rörande stambillinje Vännäs—Granön—Lycksele m. m. 10/6 Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Jordbruksdepartementet, och till Fastighetsbildningssakkunniga, ang. delning av samfälld mark. 14/6 Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Jordbruksdepartementet, ang. skogstillgångarna och skogsindustriernas råvaruförsörjning i övre och mellersta Norrland m. m. (SOU 1948: 32). 16/6 Till Konungen, ang. vissa ärenden berörande renskötseln i Norrbottens län. 17/6 Till Konungen, ang. isbrytningens ordnande längs norrlandskusten m. m. (SOU 1948: 31). 19/6 Till Konungen, ang. frihet från skatt i samband med ägoutbyte. 27/9 Till Konungen, med utlåtande över betänkande angående utbildning av sjuksköterskor och annan sjukvårdspersonal. 16/11 Till Konungen, ang. anslag till landsantikvariernas verksamhet. 11/12 Till Konungen, ang. skolgången för barn i Norrlands glesbygder.* 28/12 Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Kommunikationsdepartementet, ang. framställning från Tåsjö och Dorotea kommuner om anordnande av stambillinjer på sträckorna Dorotea -Risbäck och Hoting—Risbäck.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING TILL PRINCIPBETÄNKANDETS TRE DELAR

FÖRSTA DELEN Sid.

Skrivelse till Konungen

3 Inledning

15 Kapitel 1. Förutsättningarna för elt utvecklat näringsliv landsdel gynnad pä övriga landets bekostnad ? Orsaker till Norrlands eftersläpning Är Norrland närande eller t ä r a n d e ?

i Norrland. Är denna 17 19 22

Kapitel 2. Målsättningen för den statliga norrlandspolitiken Näringslivet bör utvecklas och differentieras . Kan Norrland avstå arbetskraft till övriga landet? Utvecklingslinjerna ej desamma överallt i Norrland Mera koncentrerad bosättning önskvärd Utbildningsmöjligheter och kulturell standard Förbättring av de sociala förhållandena och ökad trivsel Norrland och övriga landet böra närmas till varandra Sammanfattning av kapitel 2 Kapitel 3. Åtgärder för att främja den allmänna utvecklingen Norrland Utnyttjande av arbetskraften Yrkesutbildning Vattenkraft och elektrifiering Järnvägar och stambillinjer. Transportkostnader Sjöfart och isbrytning. Lufttrafik Biltrafik och vägväsende. Post, telefon, radio Kapitalförsörjning Kommunalbeskattning Levnadskostnader och varupriser i övrigt Sammanfattning av kapitel 3 Kapitel 4. Jordbruket Jordbrukets omfattning Målsättningen för den norrländska jordbrukspolitiken Jordbrukets inriktning Växtodling Mjölkproduktion och annan animalisk produktion Fastighetsbildning

30 31 37 47 46 45 43 47 48 av näringslivet i 49 50 54 56 61 70 73 77 81 86 93 95 97 100 106 109 118 126

300 Sid.

Nyodling Betesfrågan Täckdikning Ekonomibyggnader DriftsförhåOanden Forskning Utbildning Sammanfattning av kapitel 4 Kapitel 5. Skogsbruket och skogsindustrierna Hemmansskogar, bolagsskogar ocb kronoskogar Gemensamhetsskogar Rationellare fastighetsbildning En begränsning av avverkningarna är nödvändig i övre och mellersta Norrland Skogsindustriernas råvaruförsörjning Skogsbeståndet i Norrland måste återuppbyggas Kan något göras för a t t fylla ut den aktuella bristen på råvara? Utvecklingstendenser inom skogsindustrierna Möjligheter till rationalisering inom skogsbruket Forskning Utbildning Arbetarnas förhållanden inom skogsbruket och skogsindustrierna Sammanfattning av kapitel 5 Kapitel 6. Industriell

verksamhet m. m

j 35 13g 141 142 144 147 151 155 150 161 162 164 165 171 175 181 184 188 191 igg 199 204 207

Bergsbruket och metallindustrien 211 Annan industri 218 Handel 222 Vad kan göras för a t t nå den önskvärda utvecklingen och differentieringen av industrien och hantverket? 222 Företagarföreningarna 224 Utbildning 227 Statliga industrier 230 Turistväsendet 234 Sammanfattning av kapitel 6 237 Kapitel 7. Sociala och kulturella förhållanden m. m

239 Försörjningsproblem 239 Åtgärder för a t t koncentrera bebyggelsen 246 Säsongarbetslöshet samt industrinedläggelser och driftsinskränkningar inom den norrländska industrien 249 Husmödrarna, barnen och hemmen 251 Kostförhållandena 260 Sjukvård och tandvård 264 Barnens skolgång 271 Forskning och högre utbildning 273 Folkbildning och fritidssysselsättning 278 Sammanfattning av kapitel 7 283

301 Sid.

Kapitel 8. Administrativa problem Effektivisering av länsadministrationen Länsindelningen

285 286 288

Sammanfattning av kapitel 8 Särskilda

yttranden

Förteckning

över utredningar

291 m. m. avgivna av norrlandskommittén

293 ANDRA D E L E N

Skrivelse till Konungen Befolknings-

och arbetskraflsutvecklingen

3 i Norrland

5 I. Befolkningsutvecklingen 1. Utvecklingen inom norrlandslänen i jämförelse med övriga riket . . 2. Flyttningen från landsbygden 3. Fruktsamhet. Nettoreproduktion. Åldersfördelning

5 5 11 18

II. Kalkyler i fråga om den kommande arbetskraftsutvecktingen 1. Jordbruk och skogsbruk 2. Stadsnäringarna

20 22 32

Bilaga. P.M. med uppskattning av arbetskraftsbehovet inom skogsbruket i Norrland

44 Avkastningen av de norrländska naturtillgångarna I. Jordbruksproduktionen i Norrland åren 1931—1945 1. Den vegetabiliska produktionen m. m 2. Den animaliska produktionen 3. Jordbruksproduktionens värde II. Produktionen inom skogsbruk och skogsindustri 1931—1945 III. Malmproduktionen i Norrland åren 1930—1945 1. Järnmalmsgruvor 2. Andra malmgruvor

52 52 53 62 67 i Norrland åren 70 77 77 80

IV. Den norrländska vattenkraftproduktionen Uppgifter angående norrlandsindustriens

räntabilitet

86 Redogörelse för vissa norrländska bank- och kreditförhållanden Uppskattning av hur stor del av de egentliga statsutgifterna 1938/39, som kunde anses falla på Norrland

106 under

budgetåret

Skyddstullarnas innebörd för Norrlands del I. Allmänt om tullsystemet. Undersökningens syfte in. m II. Industriproduktionen och tullarna III. Livsmedelsproduktionen och tullarna IV. Undersökningar rörande vissa speciella varuslag. Sannolik tullinkomst och tullbörda V. Sammanfattning

119 121 121 124 132 134 139

302 Sid.

Uppgifter rörande fattigvård och arbetslöshet i Norrland I. Fattigvården II. Arbetslösheten Sammanfattande redogörelse för undersökningar över näringshalten hos vissa i Norrland producerade födoämnen Provtagnings- och analyseringsmetodik Försöksresultat Sammanfattning Utdrag ur norrlandskommitténs skrivelse till Kungl. Maj:t den 17 februari 1948 !

143 143 148 154 150 161 188 189

Förteckning över statistiska m. fl. utredningar, som sammanställts inom norrlandskommittén eller för dess räkning men som icke blivit tryckta 191 TREDJE DELEN Skrivelse till Konungen

3 Främjande av smdföretagarverksamhelen Inledning Kommitténs synpunkter och förslag Företagarföreningarnas arbetsuppgifter. — Företagarföreningarnas organisation. — Företagarföreningarnas låneverksamhet. —Finansieringen av företagarföreningarnas lånerörelse. — Anslag för företagarföreningarnas verksamhet m. m. Förslag till kungörelse angående lån från lånefonden för de norrländska företagarföreningarna

5 6 7

25 Dispositionen av Ragundabotlnarna i Jämtlands län Bostadsförhållandena för helärsarbetande skogsarbetare m. m Tidsbegränsade servitut

29 39 47

Distriktssköterskornas verksamhet Behovet av en utbyggnad av distriktssköterskornas verksamhet i gleshebyggda trakter.— Tjänstebil åt distriktssköterskorna. — Distriktssköterskornas bostadstillsyn.— Behovet av distriktssköterskor med utbildning i förlossningsvård. — Hemförlossning eller anstaltsförlossning. — En norrländsk distriktssköterskeskola med förlossningsutbildning. — Översyn av distriktsindelningen — Sammanfattning och förslag.

51 Järnväg Köpmanholmen—Umeå m. m Järnvägsekonomiska utredningar m. m Beräkningar rörande arbetskrafts- och materialåtgång Norrlandskommittén

68 70 7(i 78

Dispositionen

av Salt- och Fetmyran

i Norrbottens län

Åtgärder vid industrinedläggelse eller driftsinskränkning, som föranleder lokalt arbetskraflsöverskott 97 Utredning angående åtgärder vid industrinedläggelse eller driftsinskränkning, som föranleder lokalt arbetskraftsöverskott, verkställd av särskild delegation inom norrlandskommittén 103 Avd. 1. Åtgärder i allmänhet för a t t förekomma eller begränsa verkningarna av industrinedläggelse eller driftsinskränkning 104 Främjande av ny företagsamhet. — Underlättande av arbetskraftens rörlighet. — Försäljning av egnahem. — Ersättning eller pension åt av-

303 Sid. skedade arbetare. — Sanering av förhållandena i av industrinedläggelse drabbade kommuner. — Synpunkter på handläggningen av lokaliseringsoch arbetskraftsfrågor. Avd. II. Möjligheterna a t t sanera förhållandena på Seskarö i Nedertorneå kommun 130 Översikt över förhållandena på Seskarö och inom Nedertorneå kommun i övrigt. — Förutsättningar för näringslivets utveckling på Seskarö och inom Nedertorneå kommun i övrigt. — Underlättandet av flyttningsmöjligheterna för övertalig arbetskraft på Seskarö. — Åtgärder för stöd åt Nedertorneå kommun. Skolgången

för barn i Norrlands

glesbygder

152 ILLUSTRATIONER I FÖRSTA DELEN. Vad de norrländska naturtillgångarna ge (i procent av motsvarande siffror för hela landet) 18 Kraftresurser och kraftutbyggnad 23 Tullskyddad och icke tullskyddad produktion 28 Förvärvsarbetande befolkningens fördelning på huvudgrupper av y r k e n . . . . 33 Tätortsbefolkning i procent av totala folkmängden 43 Harsprånget 57 Innebörden av förslaget om virtuella avstånd 63 Föreslagen utbyggnad av trafiknätet 66 Självförsörjningsgraden för Norrland i fråga om jordbruksprodukter 99 Total jordbruksareal, antal brukningsdelar och jordbrukets avkastning . . . . 107 Jordbruksbygd i övre Norrlands kustland 112 Bild från växtförädlingsfilial 149 Skogsmarksareal 160 Totala barrskogsförrådet 163 Innebörden av förordat skogsskötselalternativ 168 Sulfatfabrik 187 Vad skogen ger 195 Skogsvårdsgården Kratte-Masugn 199 Bild från Norrbottens järnverk 212 Industriarbetarnas fördelning på olika industrigrenar 219 Vattenkraftsanläggning 223 Understödsprocenten i de olika länens landskommuner 241 Småbrukar- och skogsarbetarbosättning i övre Norrlands inland 246

Statens offentliga utredningar 1949 Systematisk

förteckning

(Siffro-na Inom klämmer beteckna utredningarnas nummer 1 den kronologiska förteckningen.)

Allmän laistiftning. Rättsskipning. Fångvård.

Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk.

Industri. Statsförfattning. Allmän statsförvaltning.

Handel och sjöfart.

Kommunalförvaltning.

Statens och kommunernas finansväsen. Kommunikationsväsen. Politl.

Bank-, kredit- och penningväsen. Natimalekonomi och socialpolitik.

Försäkringsväsen. Hälso- och sjukvård.

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andliig odling i övrigt.

Allmänt näringsväsen.

Försvaraväsen.

Fast egendom. Jordbruk med binäringar. Norrlandskonmitténs principbetänkande. Första delen. Norrländsk; utvecklingslinjer. [11 Andra delen. Särskilda utremingar. [2] Tredje delen. Utlåtanden och förslag i vssa frågor. [3]

Utrikes ärenden. Internationell rätt.

Iduns tryckeri aktiebolag Esselte AB, Stockiolnn 1949 S17261